Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 27 år 1972

SfU 1972:27

Nr 27

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner om
obligatorisk begravningsförsäkring m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1972:23 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Eriksson i
Bäckmora (c) vari hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär att förslag om allmän obligatorisk begravningsförsäkring föreläggs
1972 års riksdag;

motionen 1972:969 av fru Gradin m. fl. (s) vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär utredning i syfte att lösa kostnadsfrågan
för hemtransport av sjuka eller avlidna personer som befinner sig
utomlands.

Yttranden över motionen 1972:969 har på utskottets begäran avgivits
av riksförsäkringsverket, försäkringskasseförbundet och Svenska resebyråföreningen.

Obligatorisk begravningsförsäkring
Gällande bestämmelser m. m.

Av redogörelsen i det följande har uppgifterna angående socialhjälp till
begravning delvis hämtats ur pensionsförsäkringskommitte'ns slutbetänkande
”Familjepensionsfrågor m. m.” (SOU 1971:19).

Yrkesskadeförsäkringen

1 flera utländska lagstiftningar ingår begravningshjälp som ett led i
sjukförsäkringen. I vårt land inrymmer den allmänna sjukförsäkringen
emellertid inte någon sådan hjälp. Bestämmelser om obligatorisk begravningshjälp
finns däremot i yrkesskadeförsäkringslagen med avseende på
dödsfall vid yrkesskada. Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen omfattar
i princip varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst här i landet.
Begravningshjälpen vid dödsfall på grund av yrkesskada utgörs av ett
belopp motsvarande 20 procent av basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring vid ingången av det år då dödsfallet inträffade. För närvarande
uppgår således ersättningen till 1 420 kr. En ytterligare förmån inom den
obligatoriska yrkesskadeförsäkringen är livränta till efterlevande. Livränta
kan utgå inte endast till efterlevande make och barn utan även till den

1 Riksdagen 1972. 11 sami. Nr 27

SfU 1972:27

2

avlidnes fader, moder eller adoptant som till följd av dödsfallet kommer
att sakna erforderligt underhåll.

Gru pplivförsäkring

Under 1960-talet har på en mycket stor del av såväl den enskilda som
den offentliga arbetsmarknaden i Sverige tecknats tjänstegrupplivförsäkring
för arbetstagare. Försäkringsavgifterna erläggs av arbetsgivarna. I
allmänhet berättigar försäkringen till följande förmåner. Då en arbetstagare,
som fyllt 18 men ej 55 år, avlider utgår i regel ett grundbelopp om
41 000 kr. Om arbetstagaren är 55 år eller äldre reduceras beloppet.
Tilläggsbelopp med högst 12 000 kr. utgår för omyndigt barn, som den
avlidne efterlämnar. Numera utgår med vissa undantag samma förmån
även för arbetstagare som är yngre än 18 år. För arbetstagare som saknar
närstående utgår begravningshjälp med 3 000 kr. För arbetstagare som är
äldre än 67 år men som kvarstår i arbetet även efter denna tidpunkt kan
begravningshjälp med samma belopp utgå efter särskild prövning.
Försäkringsbelopp utfaller med vissa undantag även vid arbetstagarens
makes frånfälle under förutsättning att makarna har gemensamt, hemmaboende
barn under 17 år. Därvid gäller, att begravningshjälp utgår med
3 000 kr. samt halvt tilläggsbelopp med 6 000 kr. för varje barn. Även
arbetsgivare och dennes make eller maka har i vissa fall möjlighet att
ansluta sig till den försäkring som gäller för de anställda i företaget. —
Tjänstegrupplivförsäkringar omfattar i dag ca 3,2 milj. anställda.

Vid sidan om tjänstegrupplivförsäkringar har utvecklats en vidsträckt
verksamhet med frivilliga grupplivförsäkringar omfattande olika kategorier
människor. Försäkringarna byggs upp med de mest olikartade
kollektiv som bas. De kan omfatta medlemmar i en facklig organisation
eller annan förening, mödrar med barn under 16 år, fastighetsägare som
belånar sina hus i ett visst kreditinstitut etc. Dessa former av grupplivförsäkringar
lämnar regelmässigt utrymme för medinträde för den försäkrades
maka eller make. Till vissa försäkringar ansluts makar automatiskt, i
andra fall fordras särskild anmälan. I sistnämnda fall uppställs krav på att
en dominerande del av makarna skall vara anslutna för att försäkringen i
den delen skall träda i kraft. De frivilliga grupplivförsäkringarnas skydd
vid makes frånfälle är i allmänhet fullständigare än tjänstegrupplivförsäkringarnas
på det sättet att förekomsten av barn inte är villkor för
ersättning. — De frivilliga grupplivförsäkringarna omfattar f. n. ca 3,6
milj. direkt försäkrade.

Begravningskassor

Det är av intresse i sammanhanget att med några siffror belysa
omfattningen av den rörelse som bedrivs av begravningskassor samt av
sjuk- och begravningskassor. Båda slagen är föreningar som faller under
1938 års lag om understödsföreningar. Med en understödsförening förstås
en sådan förening för inbördes bistånd som avser att, utan affärsmässigt

SfU 1972:27

3

drivande av försäkringsrörelse, idka verksamhet som faller inom personförsäkringens
område.

Medlemsantalet i de båda typerna av kassor har under senare år gått
ned betydligt. År 1955 utgjorde medlemsantalet i begravningskassorna ca
828 000 och i sjuk- och begravningskassorna ca 153 000 medan
motsvarande siffror för år 1970 uppgick till ca 552 000 resp. 90 000. Det
långt övervägande antalet personer är försäkrade i föreningar, som utger
kapitalunderstöd till högre belopp än 500 kr. Medelförsäkringssumman i
detta slag av föreningar uppgick år 1970 till 590 kr.

Socialhjälp till begravning

I de fall då medel saknas till begravningskostnader kan ekonomisk
hjälp till dessa utgå i form av socialhjälp. Enligt uppgift i pensionsförsäkringskommitténs
ovannämnda betänkande har några siffror avseende
omfattningen av denna hjälp för hela landet inte stått att uppbringa. Av
upplysningar som införskaffats beträffande förhållandena i Stockholms
stad framgår emellertid att begravningshjälpen utgör en relativt obetydlig
andel av socialhjälpsverksamheten, räknat såväl i antal hjälptillfällen som
i belopp. Under år 1965 utgick sålunda hjälp till begravning genom
rekvisition från socialbyrå i 78 fall till en sammanlagd kostnad av 19 620
kr. Härtill kommer att av polisen rekvirerade begravningar, vars antal inte
kan exakt anges men som enligt uppgift i betänkandet torde understiga
den nyss angivna siffran.

I fråga om kostnaderna för begravningshjälpen kan nämnas att i
Stockholms stad socialhjälp för sådant ändamål f. n. utgår med ca 700 kr.
jämte vissa tillägg avseende bl. a. annonskostnader. Kostnadsnivån i
Göteborg torde ligga på ca 600 kr. medan kostnaderna i Malmö varierar
mellan 400 och 500 kr.

Pensionsförsäkringskommittén m. m.

I sitt slutbetänkande (SOU 1971:19) tar pensionsförsäkringskommittén
bl. a. upp frågan om en allmän försäkring för begravningshjälp (s.
89—97). Kommittén konstaterar därvid att enligt dess mening behovet av
en hela folket omfattande försäkring avsedd att täcka begravningskostnader
inte är framträdande. Detta motiverar kommittén bl. a. med att
omfattningen av grupplivförsäkringen ger vid handen att ett fullgott
försäkringsskydd såvitt gäller begravningskostnader torde finnas i det
övervägande antalet fall då personer avlider i aktiv ålder.

Kommittén redovisar viss statistik över antalet avlidna personer, av
vilken framgår bl. a. att omkring 80 000 personer årligen avlider i Sverige.
År 1969 var siffran 83 352. Av dessa var drygt 65 000 folkpensionärer
(59 000 ålderspensionärer samt 6 000 änke- och förtidspensionärer),
medan cirka 2 000 av de avlidna var barn under 15 år. I anslutning till
dessa siffror uttalar kommittén med hänvisning till tjänstegrupplivför -

1* Riksdagen 1972. 11 sami. Nr 27

SfU 1972:27

4

säkringarnas nuvarande utformning att frågan om behovet av en särskild
försäkring för begravningshjälp i stort sett kan begränsas till gruppen
ålderspensionärer samt till barn och ungdomar, som ännu inte inträtt i
förvärvslivet och fått det skydd som grupplivförsäkringarna erbjuder.

Kommittén hänvisar härefter till de siffror som redovisats rörande
omfattningen av den socialhjälp som utgår för begravningsändamål och
framhåller att någon exakt kartläggning av denna verksamhet inte varit
möjlig. Materialet ger emellertid vid handen att det är i förvånansvärt få
fall som socialhjälp anlitas för begravningskostnader. Även om man
därför inte får dra den slutsatsen att hjälpbehov inte förelegat när
socialhjälp inte anlitats har de inhämtade upplysningarna gett kommittén
den uppfattningen, att behovet av en särskild försäkring inte är alltför
framträdande. Kommittén konstaterar att det finns all anledning anta att
det behov av hjälp som nu kan finnas blir mindre allteftersom fler och
fler pensionärer får större belopp från den allmänna pensioneringen
genom tilläggspensioneringens tillväxt, och kommittén erinrar om att
allmän pension utgår även för den månad då dödsfallet inträffat.

I betänkandet uppges vidare att av de cirka 80 000 bouppteckningar,
som inregistrerades under 1967, mindre än 10 000 inte utvisade någon
behållning medan omkring 50 000 upptog en behållning på mer än
10 000 kr. Kommittén uttalar vidare.

I de fall då ingen nära anhörig lever efter den avlidne kan det inte
riktas någon bärande invändning mot att behållningen eller åtminstone en
del därav i första hand tas i anspråk för att täcka begravningskostnaderna.
I viss mån andra synpunkter träder i förgrunden när make eller annan
anhörig, som delat bostad med den avlidne och även i övrigt levt i
ekonomisk gemenskap med denne, lever efter. 1 sådana fall kan
begravningskostnaderna när behållningen i boet är liten framstå som en
börda.

Även med beaktande av dessa synpunkter är det emellertid enligt
kommitténs uppfattning med hänsyn till det tidigare anförda icke
motiverat att införa en allmän hela folket omfattande dödsfallsförsäkring.
Det bör tillfogas att kostnaden vid ett försäkringsbelopp om
exempelvis 1 000 kr. skulle utgöra omkring 80 milj. kr. om året.
Finansieringen skulle få ske över budgeten, genom en speciell avgift eller
genom en höjning av befintliga socialförsäkringsavgifter. Vid den värdering
av angelägenhetsgraden av olika förslag till reformer inom den
allmänna försäkringen som måste ske är frågan om en allmän dödsfallsförsäkring
enligt kommitténs uppfattning åtminstone för närvarande inte
så angelägen att den motiverar en kostnad av denna storlek.

Statens pris- och kartellnämnd

Inom statens pris- och kartellnämnd har verkställts en undersökning
om begravningskostnader i Sverige. Undersökningen, som grundar sig på
begravningsbyråernas fakturor från år 1970, visar att genomsnittspriset
för ett begravningsuppdrag nämnda år var omkring 1 400 kr. exklusive
kostnader för gravplats, gravsten, gravvård och förtäring i samband med
begravning samt att prisvariationerna mellan olika begravningsbyråer var

SfU 1972:27

5

betydande. En av de stora utgifterna är — framhålls det — kostnaderna
för inköp av kista. Genomsnittspriset för en sådan ligger omkring 500 kr.,
men det finns kistor som kostar ända upp till 2 000 kr. Försäljningen av
kistor och urnor är den mest lönande verksamheten för
begravningsbyråerna. Det procentuella pålägget på kistor ligger
genomsnittligt på 90 % av inköpspriset och i fråga om urnor på 70 %.

1 undersökningen konstateras att tillkomsten av de folkrörelseägda
begravningsföreningarna på ett gynnsamt sätt påverkat prissättningen i
branschen. Att en begravning kan bli billigare hos begravningsföreningarna
beror till viss del på att dessa ofta tillhandahåller mindre
kostsamma modeller av kistor. För att ytterligare få ned kostnaderna har
begravningsföreningarna under 1972 startat egen kistfabrik.

Av undersökningen framgår också att föreningarna inte anlitas i
särskilt stor omfattning; 80 % av alla begravningar sköts nämligen av
privata företag.

1971 års riksdag

I motion till 1971 års riksdag yrkades utredning och förslag avseende
allmän försäkring för begravningskostnader. I ett av riksdagen godkänt
betänkande (SfU 1971:20) avstyrkte socialförsäkringsutskottet bifall till
motionen. Utskottet åberopade därvid i allt väsentligt de skäl mot en
allmän begravningsförsäkring som redovisats av pensionsförsäkringskommittén.

Hemtransport av sjuka eller avlidna personer frän utlandet
Gällande bestämmelser

Enligt 2 kap. 9 § första stycket lagen om allmän försäkring utgår
ersättning för sjukvård utom riket endast i den utsträckning Konungen
föreskriver. Föreskrifter har lämnats i kungörelsen (1962:388) angående
ersättning för sjukvård utom riket enligt lagen om allmän försäkring.
Enligt 1 § kungörelsen kan den som är omfattad av sjukförsäkringen
enligt lagen om allmän försäkring och bosatt i Sverige få viss ersättning
för kostnader för läkarvård och sjukhusvård om han under tillfällig
utlandsvistelse blir i behov av sådan vård. Däremot ersätts inte kostnader
för resor i samband med vården. Om försäkrad insjuknat under tillfällig
vistelse i utlandet och med anledning härav hemtransporterats och
intagits på sjukhus här i landet, skall dock ersättning för den försäkrades
resekostnader utges högst efter vad som skulle ha utgått om behovet av
sjukhusvård uppkommit i den sjukes bostad i hemorten.

Som en jämförelse kan nämnas att vid återresa efter sjukhusvård inom
Sverige ersätts erforderlig resekostnad, dock endast den del som
överstiger 6 kr. Kostnaden för återresan får normalt inte beräknas högre
än för resa till bostaden. Om behovet av sjukhusvård uppkommit vid
vistelse utom det sjukvårdsområde där den försäkrade är bosatt och den

SfU 1972:27

6

försäkrade i anledning därav vårdats på främmande sjukhus, ersätts i regel
högst resekostnad tillbaka till den plats, varifrån resan till sjukhuset
påbörjades. Om försäkrad efter sjukhusvård rest till bostaden och
hälsotillståndet krävt dyrare färdsätt än han eljest skulle ha använt, får
han ersättning för de ökade resekostnaderna till bostaden.

Kungörelsen 1962:388 äger inte tillämpning beträffande sjukvård som
meddelats i länder med vilka Sverige träffat överenskommelse om
utgivande av ersättning för sjukvård. Sådana överenskommelser har
träffats — förutom med de nordiska länderna — med Storbritannien och
Nordirland. Utgifter för vård i sistnämnda länder ersätts — liksom för
vård i Danmark, Finland, Island och Norge — inte av sjukförsäkringen i
Sverige utan av motsvarande försäkring i det land där vården meddelats.

Utredningsarbete

I ett betänkande avgivet i maj 1966 av statens konsumentråds
sällskapsreseutredning (”Sällskapsresor”, SOU 1966:25) diskuteras föroch
nackdelar med en automatisk reseförsäkring, innebärande att
försäkringsskyddet är inbakat i en resas förmåner och därmed också i
priset. Utredningen konstaterar att avgörande skäl talar mot en obligatorisk
reseförsäkring. En sådan försäkring strider — menar utredningen —
mot en allmän princip om valfrihet i vårt samhälle. I vart fall torde det
enligt utredningens uppfattning inte finnas tillräckliga sociala skäl att låta
reseförsäkringar bli obligatoriska.

Frågan om ersättning för resor utom riket har också behandlats av
1961 års sjukförsäkringsutredning i dess slutbetänkande ”Ersättning vid
vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor” (SOU 1970:56). Utredningen
framhåller (s. 50) bl. a. att det i fråga om sjukresor torde vara ytterst
svårt att bedöma sambandet mellan resor och sjukvård utom riket.
Bristfällig kännedom om skilda länders sjukvårdsorganisation och kommunikationsförhållanden
omöjliggör i många fall prövning av skäligheten
av reseersättningsanspråk. Med hänsyn till de problem försäkringskassorna
skulle ställas inför finner utredningen sig inte kunna förorda rätt
till kostnadsersättning enligt lagen om allmän försäkring för sjukresor i
utlandet.

Även frågan om kostnader för transport av avliden berörs av
sjukförsäkringsutredningen. Utredningen påpekar därvid bl. a. att det
finns flera former av hjälp för täckande av kostnader i samband med
dödsfall. I yrkesskadeförsäkringen ingår begravningshjälp. De på arbetsmarknaden
numera vanliga grupplivförsäkringarna m. m. är också av stor
betydelse i detta sammanhang. Vidare betalar vissa landsting och, i
särskilda situationer, socialnämnder kostnader för transport av avliden till
hemorten. Det är emellertid obestridligt att anhöriga till den avlidne i
många fall får vidkännas höga utgifter för dylika hemtransporter. Den
lättnad som i sådana fall kan vara befogad bör dock enligt sjukförsäkringsutredningens
mening inte lämnas inom sjukförsäkringens ram.

SfU 1972:27

7

Resegarantiutredningen har i ett i januari 1972 avlämnat betänkande
”Ny resegarantilag” (stencil H 1972:1) diskuterat olika system för att ge
deltagare i sällskapsresor samma skydd som de har enligt resegarantilagen
men utan att olika företag var för sig ställer säkerhet för fullgörande av
sina skyldigheter. Ett sådant system bygger på försäkringstanken och
innebär att man skulle införa en skyldighet för varje företag som
anordnar sällskapsresor att försäkra varje deltagare i en sällskapsresa mot
den skada som han kunde drabbas av genom att företaget inte fullgör sina
åtaganden. Utredningen tar avstånd från en sådan obligatorisk försäkringsform
och motiverar detta med att den skulle kräva en ganska
besvärlig administration och övervakning och att beräkningen av premiernas
storlek för olika företag skulle erbjuda svårigheter. Utredningen
konstaterar också att en överslagsberäkning gett vid handen att en
obligatorisk försäkring skulle ställa sig förhållandevis dyr från konsumentsynpunktjämfört
med det nu tillämpade resegarantisystemet.

1 en rapport i mars 1971 till Nordiska socialpolitiska kommittén har
Nordiska socialförsäkringsutskottet föreslagit vissa ändringar i den
nordiska trygghetskonventionen. I samband därmed berör utskottet
också frågan om kostnader för sjuktransporter mellan de nordiska
länderna. Utskottet konstaterar att ersättning för sådana kostnader i
princip endast utgår såvitt angår hemtransport av dansk eller norsk
medborgare, som insjuknat i annat land än hemlandet. Utskottet
framhåller att det givetvis är ett önskemål att man fullföljer strävandena i
riktning mot en ordning, enligt vilken den enskilde vid sjuktransport
mellan de nordiska länderna inte skall behöva drabbas av sådana
kostnader. En lösning av frågan skulle kunna ske efter två principiellt
olika linjer, antingen så att vederbörandes hemland bekostar hemtransporten
— en sådan lösning har man gått in för i Danmark och Norge —
eller så att det land vari vederbörande insjuknat betalar kostnaden.
Vilken av dessa linjer som bör förordas är utskottet inte berett att ta
ställning till. Utskottet har kommit till den uppfattningen, att frågan inte
kan lösas genom ändringar i trygghetskonventionen. En harmonisering av
de olika ländernas bestämmelser i förevarande hänseende bör man enligt
utskottets mening i stället söka åstadkomma genom direkta kontakter
mellan de för frågan ansvariga organen i respektive länder. Avslutningsvis
anför utskottet i denna fråga.

Det bör tilläggas att problemet troligen kommer att få en mera
begränsad betydelse efterhand som det blir allt vanligare att man i
samband med utrikes resor tecknar privat reseförsäkring. Numera
förekommer också att s. k. hemförsäkringar täcker kostnader för
sjuktransport. Vidare bör erinras om att i ömmande fall, när medborgare
från ett nordiskt land drabbas av sjukdom under tillfällig vistelse i ett
annat nordiskt land, konventionens bestämmelser i kapitel VIII om hjälp
till nödställda ger möjlighet att bereda hjälp till hemtransporten.

Den ifrågavarande rapporten behandlades vid ett sammanträde i Stockholm
i oktober 1972 med representanter för de nordiska sjukförsäkringsmyndigheterna.

SfU 1972:27

8

Nordiska rådet har i en rekommendation antagen vid rådets 20:e
session i februari 1972 i Helsingfors rekommenderat Nordiska ministerrådet
att undersöka möjligheterna för införande av en enhetlig nordisk
ordning för sjukhjälp vid tillfällig vistelse i länder utom Norden.
Rekommendationen är föranledd av ett medlemsförslag vari framhålls
önskvärdheten av att resande i händelse av sjukdom i land utom Norden
kan påräkna full täckning för sina sjukkostnader liksom även för
eventuell hemtransport med anledning av sjukdom. Enligt förslagsställarna
torde i praktiken många resande av glömska eller av ekonomiska eller
andra skäl underlåta att skaffa sig ersättning för eventuella sjukvårdskostnader
i samband med resan.

Remissyttrandena

Riksförsäkringsverket konstaterar att de situationer som motionärerna
tagit upp många gånger kan vålla problem även av ekonomisk art.
Riksförsäkringsverket anser dock att det kan ifrågasättas om en lösning
bör sökas inom ramen för den allmänna försäkringen. En sådan lösning
skulle bl. a. innebära att alla som inte reser utomlands måste delta i
finansieringen av här avsedda förmåner. Trots att frågor som har nära
anknytning till dessa problem nyligen utretts vill verket inte motsätta sig
en utredning i syfte att på andra vägar lösa frågan om kostnader för
hemtransport av sjuka eller avlidna personer, som befinner sig utomlands.
Detta kan tänkas ske genom åläggande för researrangören, privat
försäkring eller bådadera.

Försäkringskasseförbundet framhåller att det trots omfattningen av de
privata reseförsäkringarna inte sällan inträffar att enskilda personer
drabbas av kostnader för hemtransport vid sjukdom eller dödsfall.
Förbundet anser därför en utredning avsedd att undersöka möjligheterna
att undanröja detta missförhållande vara påkallad. Enligt förbundets
mening ter sig en försäkringsform, där avgiften t. ex. inkluderas i priset
för charterresor o. d. mindre tillfredsställande, eftersom en sådan
försäkring skulle innebära att många ställdes utan skydd. Försäkringen
bör i stället utformas i likhet med den danska reseförsäkringen. Denna
inkluderar ersättning för merkostnader vid hemtransport i samband med
sjukdom eller dödsfall och omfattar alla försäkrade. Försäkringskasseförbundet
understryker önskvärdheten av att de nordiska länderna har så
likartade regler som möjligt för sjukhjälp vid vistelse i länder utom
Norden. En sådan enhetlighet är — menar förbundet - särskilt önskvärd
då det gäller regler för sjukhjälp vid tillfällig vistelse i sådana länder bl. a.
därför att resegruppema allt oftare består av deltagare från flera nordiska
länder. Ett enhetligt system skulle skapa förutsättningar för en förenklad
administration.

SfU 1972:27

9

Svenska resebyråföreningen ställer sig tveksam till behovet av en sådan
utredning som aktualiserats i motionen. Enligt föreningens mening är de
av motionärerna åberopade tragedierna av så ringa omfattning att
särskilda ingripanden inte syns motiverade. Föreningen anför vidare:

Genom de möjligheter till frivillig försäkring, som nu erbjudes av
försäkringsbolagen, och genom tillkomsten av ökat skydd via hemförsäkringen
har ifrågavarande olägenheter praktiskt taget helt eliminerats.
Dessa försäkringsskydd innebär, att om försäkrad avlider på grund av
olycksfallskada eller akut sjukdom utomlands, lämnas ersättning för
nödvändiga kostnader för den avlidnes hemtransport till Sverige och
sådana speciella arrangemang, som är oundvikligen nödvändiga för
transportens genomförande samt för nödvändiga merutgifter för medföljande
medförsäkrade familjemedlemmars hemresa till Sverige. Det kan
tilläggas, att genom överenskommelser mellan försäkringsbolagen och
transportföretag ordnas vid försäkringsfall alla praktiska detaljer utan att
exempelvis anhöriga här får taga på sig i dylika sammanhang annars
ganska kännbara besvär.

Ett införande av ett obligatorium skulle medföra en dubbelförsäkring
och självfallet också leda till en höjning av resans pris, vilket med hänsyn
till de resenärer, vilka redan ordnat sitt skydd genom frivillig försäkring,
innebär en klar orättvisa.

Fråga om komplettering av den allmänna sjukförsäkringen kan
naturligtvis diskuteras, men enligt föreningens uppfattning då endast i
samband med en allmän översyn i syfte att täcka alla andra områden,
som till äventyrs nu faller utanför denna försäkringsform.

Utskottet

Av de förevarande motionerna tar den ena upp spörsmålet om en
allmän obligatorisk begravningsförsäkring, medan den andra syftar till att
lösa frågan om kostnader för hemtransport av sjuka eller avlidna personer
som befinner sig utomlands.

Lagen om allmän försäkring omfattar inte rätt till ersättning för
begravningskostnader. I motionen 1972:23 framhålls bl. a. att det finns
en stor grupp människor speciellt bland äldre samt barn och ungdom som
inte har sitt efterlevandeskydd tillfredsställande ordnat. För dessa blir det
i första hand de anhöriga som får stå för de ganska betungande
begravningskostnaderna.

Motionärerna anser det från flera synpunkter otillfredsställande att
begravningen i de fall då denna ombesörjs av de sociala myndigheterna
får prägeln av ”fattigbegravning” och menar att en obligatorisk försäkring
bör införas för att täcka begravningskostnader till ett belopp av
förslagsvis 2 000 kr.

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår att pensionsförsäkringskommittén
i ett i mars 1971 avlämnat slutbetänkande, ”Familjepensionsfrågor”
(SOU 1971:9) utförligt redovisat varför den anser behovet
av en obligatorisk begravningsförsäkring inte vara särskilt framträdande.
Kommittén har erinrat om att det övervägande antalet personer i aktiv
ålder genom olika former av grupplivförsäkringar redan har ett fullgott

SfU 1972:27

10

försäkringsskydd. I fråga om ålderspensionärer har kommittén bl. a.
uttalat att det behov av hjälp som nu kan finnas blir allt mindre genom
de efter hand ökande förmånerna från tilläggspensioneringen. Kommittén
har också hänvisat till siffermaterial, utvisande att under 1965 begravningshjälpen
i Stockholms stad utgjort en relativt obetydlig andel av
socialhjälpsverksamheten, räknat såväl i antal hjälptillfällen som i belopp,
och till statistik över förmögenheter vilka redovisats i bouppteckningar
inregistrerade under år 1967. Slutligen har kommittén pekat på att
kostnaden för en allmän begravningsförsäkring vid ett försäkringsbelopp
om 1 000 kr. kan beräknas uppgå till omkring 80 milj. kr. om året.

1971 års riksdag har på förslag av socialförsäkringsutskottet (SfU
1971:20) avvisat ett motionsyrkande av i huvudsak samma innebörd som
det i motionen 1972:23. Utskottet har därvid i allt väsentligt anslutit sig
till den bedömning av frågan som redovisats av pensionsförsäkringskommittén.

Enligt utskottets mening saknar riksdagen anledning att i år frånträda
den mening riksdagen intagit 1971. Utskottet vill inte bestrida att
begravningskostnader i vissa fall kan vara betungande för de efterlevande.
En inom statens pris- och kartellnämnd verkställd undersökning avseende
begravningsbyråernas fakturor från år 1970 utvisar sålunda att genomsnittspriset
för ett begravningsuppdrag är omkring 1 400 kr. exklusive
kostnader för gravplats, gravsten, gravvård och förtäring i samband med
begravningen. En av de stora utgifterna är enligt undersökningen
kostnaden för inköp av kista, beroende bl. a. på att begravningsbyråernas
procentuella pålägg på kistor genomsnittligt ligger på 90 % av inköpspriset.
I undersökningen konstateras dock att tillkomsten av begravningsföreningarna
— även om dessas existens ännu inte är särskilt känd — på ett
gynnsamt sätt påverkat prissättningen i branschen, till viss del beroende
på att dessa föreningar ofta tillhandahåller mindre kostsamma modeller
av kistor.

Med hänsyn till det anförda och då enligt utskottets uppfattning andra
reformer inom den allmänna försäkringen måste anses angelägnare än
införandet av en allmän begravningsförsäkring avstyrker utskottet bifall
till motionen 1972:23.

Enligt kungörelsen angående ersättning för sjukvård utom riket enligt
lagen om allmän försäkring kan den som är omfattad av sjukförsäkringen
enligt nämnda lag och bosatt i Sverige få viss ersättning för kostnader för
läkarvård och sjukhusvård om han under tillfällig utlandsvistelse blir i
behov av sådan vård. Däremot ersätts i allmänhet inte kostnader för resor
i samband med vården.

Motionärerna i motionen 1972:969 framhåller att den ökade frekvensen
av turistresor till länder utom Norden medfört att allt fler personer
insjuknar eller avlider utanför landets gränser. Med hänsyn till att
kostnaderna för hemtransporten för den insjuknades eller den avlidnes
anförvanter i många fall kan bli orimligt höga anser motionärerna att
frågan om sådana kostnader bör utredas. En tänkbar lösning skulle enligt
motionärernas uppfattning vara att man införde en obligatorisk försäk -

SfU 1972:27

11

ring som täckte kostnaderna i samband med hemtransport från länder
utom Norden av sjuka eller avlidna, en annan skulle vara att man
kompletterade sjukförsäkringen så att denna omfattade ersättning för
resa eller hemtransport i samband med sjukdom eller dödsfall.

Av de remissinstanser som yttrat sig över motionen ifrågasätter såväl
riksförsäkringsverket som Svenska resebyråföreningen lämpligheten av att
lösa frågan om kostnader för hemtransport av sjuka eller avlidna inom
ramen för den allmänna försäkringen. Riksförsäkringsverket konstaterar
att en sådan lösning skulle innebära att alla de som inte reser utomlands
skulle tvingas att delta i finansieringen av försäkringen, medan resebyråföreningen
hänvisar till de möjligheter resenärerna redan nu har att på
frivillig väg skydda sig mot kostnader av den art motionerna avser.
Föreningen understryker också att införandet av en obligatorisk försäkring
skulle innebära att många blev dubbelförsäkrade och att priset för
resan höjdes, vilket skulle innebära en klar orättvisa mot de resenärer som
ordnat sitt skydd genom frivillig försäkring.

Försäkringskasseförbundet anser i sitt remissvar en försäkringsform
där avgiften inkluderas i priset för en charterresa mindre tillfredsställande,
eftersom en sådan försäkring innebär skydd endast för en del
resenärer. Försäkringen bör i stället — menar förbundet — utformas i
likhet med den danska reseförsäkringen, som är allmän och inkluderar
ersättning för merkostnader vid hemtransport i samband med sjukdom
eller dödsfall.

Utskottet delar den av riksförsäkringsverket och Svenska resebyråföreningen
framförda uppfattningen — vilken f. ö. också kommer till
uttryck i 1961 års sjukförsäkringsutrednings slutbetänkande ”Ersättning
vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor” (SOU 1970:56) — att det
knappast kan anses motiverat att låta den allmänna försäkringen omfatta
ersättning för kostnader för transport av sjuka eller avlidna från utlandet.
En sådan ordning skulle otvivelaktigt innebära en orättvisa mot dem som
normalt inte reser utomlands.

Frågan om en obligatorisk reseförsäkring har behandlats av statens
konsumentråds sällskapsreseutredning i dess betänkande ”Sällskapsresor”
(SOU 1966:25) och av resegarantiutredningen (”Ny resegarantilag”;
stencil H 1972:1). Båda utredningarna tar klart avstånd från en sådan
försäkringsform. Resegarantiutredningen, som diskuterar möjligheten att
för varje företag som anordnar sällskapsresor införa en obligatorisk
skyldighet att försäkra resedeltagarna mot den ekonomiska skada de kan
drabbas av genom att företaget inte fullgör sina åtaganden, framhåller att
en obligatorisk försäkring skulle kräva en besvärlig administration och
övervakning och erbjuda svårigheter vid beräkningen av premiernas
storlek för olika företag. Utredningen konstaterar också att en överslagsberäkning
gett vid handen att en obligatorisk försäkring skulle ställa sig
förhållandevis dyr från konsumentsynpunkt jämfört med det nu tillämpade
resegarantisystemet.

Utskottet kan instämma i den av Svenska resebyråföreningen framförda
uppfattningen att en obligatorisk försäkring, om den begränsas till

SfU 1972:27

12

charterresor och liknande, skulle medföra många fall av onödig dubbelförsäkring
och självfallet också leda till en höjning av resans pris till
förfång för dem som redan ordnat sitt skydd genom frivillig försäkring.

Utskottet anser således att de kostnader som avses i motionen f. n.
inte motiverar ett skydd inom vare sig den allmänna försäkringens eller
någon annan obligatorisk försäkrings ram. Av uppgifter vilka utskottet
under hand inhämtat framgår att en av svenska försäkringsbolag samägd
alarmorganisation i Köpenhamn under 1971 ombesörjt hemtransport av
246 sjuka och skadade och av 82 döda. Även om dessa siffror i och för
sig är höga framstår de mot bakgrunden av den svenska resandeströmmen
till utlandet som relativt sett mindre betydande.

Avslutningsvis vill utskottet erinra om att Nordiska rådet i en
rekommendation antagen vid rådets 20:e session i februari 1972 i
Helsingfors rekommenderat Nordiska ministerrådet att undersöka möjligheterna
att införa en enhetlig nordisk ordning för sjukhjälp vid tillfällig
vistelse i länder utom Norden. Enligt det medlemsförslag som legat till
grund för rekommendationen är det önskvärt att en resande i händelse av
sjukdom i land utom Norden kan påräkna full täckning för sina
sjukkostnader liksom även för eventuell hemtransport med anledning av
sjukdomen.

Utskottet avstyrker således bifall till motionen 1972:969.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1. motionen 1972:23,

2. motionen 1972:969.

Stockholm den 2 november 1972

På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan* (c),
Lundberg (s), Jonsson i Mora (fp), fröken Sandell (s), herrar Ringaby
(m), Karlsson i Ronneby* (s), Magnusson i Nennesholm (c), Persson i
Stockholm (s), fru Håvik (s), fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson (s),
Olsson i Stockholm* (vpk), fröken Bergström (fp) och herr Andersson i
Ljung (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1731 S Stockholm 1972