Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 24 år 1972

SfU 1972:24

Nr 24

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående
deltids- och korttidsanställdas samt låginkomsttagares ställning inom
tilläggspensioneringen.

I detta betänkande behandlas motionerna

1972:218 (jfr 1972:281) av herr Helén m. fl (fp) vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär sådan reformering av ATP-reglerna att
deltids- och.korttidsanställda ej som nu missgynnas;

1972:970 av herr Gustavsson i Alvesta m. fl. (c) vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär skyndsam prövning och förslag rörande
en sådan reformering av reglerna inom tilläggspensioneringen att den
nuvarande disproportionen mellan avgift och förmån för deltids- och
korttidsanställda samt låginkomsttagare avlägsnas i enlighet med vad i
motionen anförts.

Gällande bestämmelser

Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av det förvärvsarbete som
den försäkrade utför under sin aktiva tid. Pensionen är avvägd i
förhållande till denna inkomst.

Pensionsgrundande inkomst inom tilläggspensioneringen motsvarar
summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i
den mån summan överstiger en viss minimigräns, det vid årets ingång
gällande basbeloppet. Maximigränsen för beräkning av pensionsgrundande
inkomst utgör sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande
basbeloppet. Om både inkomst av anställning och inkomst av annat
förvärvsarbete föreligger för samma år, görs basbeloppsavdraget i första
hand på inkomsten av anställning. Det belopp, som på grund av
maximeringsregeln inte skall beaktas, avräknas däremot i första hand på
inkomsten av annat förvärvsarbete.

För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställs för en
försäkrad, skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. Pensionspoängen
utgör den pensionsgrundande inkomsten delad med basbeloppet vid årets
ingång.

Ålderspension utgår fr. o. m. den månad under vilken den försäkrade
fyller 67 år med möjlighet till förtida och uppskjutet pensionsuttag enligt
särskilda regler. En förutsättning är att pensionspoäng tillgodoräknats
den försäkrade för minst tre år.

Storleken av den ålderspension som börjar utgå vid 67 års ålder utgör
60 % av produkten av basbeloppet för den månad, för vilken pensionen
skall utges, och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den

1 Riksdagen 1972. 11 sami. Nr 24

Kartong: S 2, rad 13 nerifrån Står: 7 500 Rättat till 6 000

Står: 5 700 Rättat till 4 200

SfU 1972:24

2

försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än 15
år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen (femtonårsregeln). Full
ålderspension kan enligt huvudregeln utgå endast om pensionspoäng
tillgodoräknats den försäkrade för minst 30 år. Har pensionspoäng
tillgodoräknats honom för mindre än 30 år, skall ovan nämnda produkt
minskas med 1/30 för varje år som antalet poängår understiger 30
(trettioårsregeln). I fråga om försäkrad som är född år 1923 eller tidigare
gäller övergångsbestämmelser, som innebär att ett mindre antal år än 30
krävs för full pension.

Avgift till pensioneringen erläggs i fråga om inkomst av anställning av
arbetsgivaren och i fråga om inkomst av annat arbete av den försäkrade
själv. Genom avtal mellan parterna i ett arbetsförhållande kan bestämmas
att arbetsersättning, som enligt gängse regler ej utgör anställningsinkomst,
skall likställas med sådan inkomst (likställighetsavtal). Avgifterna beräknas
i princip på den del av inkomsten som överstiger basbeloppet. I fråga
om arbetsgivaravgifter tillämpas detta i huvudsak så, att arbetsgivaravgiften
beräknas på den sammanlagda lönesumman, minskad med produkten
av basbeloppet och antalet anställda. Därvid räknas den som varit
anställd med full arbetstid under hela året såsom en anställd, den som
varit anställd på heltid under en månad såsom en tolftedels anställd, den
som varit anställd på halvtid under hela året såsom en halv anställd osv.
Innebörden av full arbetstid bestäms i regel med ledning av kollektivavtal.
Lönebelopp för en anställd överstigande 7,5 gånger basbeloppet inräknas
ej i den summa på vilken pensionsavgiften beräknas. — I fråga om
avgifter, som den försäkrade själv skall erlägga på grund av inkomst av
annat förvärvsarbete, utgörs avgiftsunderlaget av den pensionsgrundande
inkomsten, i vad denna härrör från annat förvärvsarbete.

De ovan angivna reglerna kan i vissa fall leda till att pensionsavgift
erläggs av arbetsgivare utan att motsvarande pensionspoäng tillgodoförs
den anställde. Som exempel härpå kan anföras följande två fall. ( I båda
fallen har förutsatts att basbeloppet vid årets ingång är 7 100 kr.)

I. En person har såsom enda arbetsinkomst lön från en anställning som
varar tre månader. Lönen utgör för hela anställningstiden 6 000 kr.
Arbetsgivaren erlägger arbetsgivaravgift på lönebeloppet minskat med 1/4
av basbeloppet, alltså på (6 000—1 775=) 4 200 kr. men någon pensionsgrundande
inkomst beräknas likväl inte, eftersom arbetsinkomsten inte
överstiger basbeloppet.

II. En person har såsom arbetsinkomst dels 8 000 kr. på grund av
verksamhet i egen rörelse, dels 10 000 kr. på grund av sex månaders
anställning. För den sistnämnda inkomsten erlägger arbetsgivaren arbetsgivaravgift
som beräknas på lönen minskad med hälften av basbeloppet,
alltså på (10 000-3 550=) 6 400 kr. Den försäkrade är skyldig att själv
erlägga egenavgift till pensioneringen på inkomsten av rörelsen. Eftersom
avdraget för basbeloppet vid beräkning av dén pensionsgrundande
inkomsten i första hand skall göras på inkomsten av anställning och
denna inkomst i förevarande fall överstiger basbeloppet skall egenavgift
beräknas på hela inkomsten av förvärvsarbete. Resultatet i detta fall kan

SfU 1972:24

3

sägas vara att pensionsavgift erläggs för inkomster på (6 400 + 8 000=)
14 400 kr. men den pensionsgrundande inkomsten stannar vid (10 000 4-8 000—7 100=) 10 900 kr., eller med andra ord att de pensionsavgifter
som erläggs för den försäkrade inte i sin helhet får någon motsvarighet i
pensionspoäng för den försäkrade.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor som rör förhållandet mellan avgifter och förmåner inom ATP
har tagits upp i motioner vid så gott som samtliga riksdagar under åren
1960—1970. Därvid har andra lagutskottet (jfr 2LU 1968:4, 1969:17,
1970:33), som behandlat motionerna, erinrat om att tilläggspensioneringen
bygger på ett fördelningssystem, att arbetsgivaravgifterna
debiteras och inbetalas kollektivt, att registrering av inbetalda avgifter
inte sker individuellt för varje försäkrad och att det på grund härav inte
är möjligt att åstadkomma absolut överensstämmelse mellan inbetald
avgift och tillgodoförd pensionspoäng. Utskottet har också framhållit att
ett genomförande av sådana ändringar som aktualiserats i motionerna
skulle äventyra de stora fördelar som är förenade med tilläggspensioneringens
enhetliga uppbyggnad. På andra lagutskottets hemställan har
riksdagen avslagit motionerna.

Frågan om deltids- och korttidsanställdas samt låginkomsttagares
ställning inom ATP aktualiserades ånyo vid 1971 års riksdag. Socialförsäkringsutskottet
(SfU 1971:19) avstyrkte då bifall till motioner i ämnet
och framhöll därvid bl. a. att den bristande överenstämmelse mellan
avgifter och förmåner som förelåg inte gick ut över den försäkrades rätt
till pension. Den korttids- och deltidsanställde fick alltid — liksom den
heltidsarbetande — rätt till pension för alla förvärvsinkomster som
översteg basbeloppet och understeg det för alla försäkrade föreskrivna
maximibeloppet. Denna pensionsrätt tillerkändes honom oberoende av
om arbetgivaren betalat in avgifter eller ej. Fall kunde alltså förekomma
där pensionsrätt i praktiken förelåg utan att avgift var betald, på samma
sätt som avgift i vissa fall kunde betalas utan att helt eller delvis ge
upphov till pensionsrätt. Motionärernas avsikt kunde - menade utskottet
— knappast vara att åstadkomma en ökad överensstämmelse mellan avgift
och förmån genom att frånkänna försäkrad pensionsrätt i fall där
avgift inte erlagts utan endast att åstadkomma en ökad överensstämmelse
i de fall där pensionsrätt inte fullt ut tillerkändes den försäkrade i
förhållande till inbetalda avgifter. Ett sätt att tillgodose detta önskemål
skulle vara att arbetsgivaren befriades från skyldigheten att erlägga avgift
i motsvarande grad. En sådan avgiftsbefrielse skulle dock enligt utskottets
mening inte på något mera påtagligt sätt stärka de deltids- och
korttidsanställdas ställning i ATP-systemet. Härtill kom att praktiska
möjligheter att genomföra en avgiftsbefrielse av detta selektiva slag
knappast torde föreligga i ett avgiftssystem som byggde på fördelningsmetod.
— Riksdagen biföll utskottets hemställan och avslog följaktligen
motionerna.

SfU 1972:24

4

Utskottet

Pensionsgrundande inkomst inom tilläggspensioneringen motsvarar
summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i
den mån denna summa överstiger det vid årets ingång gällande basbeloppet
och uppgår till högst sju och en halv gånger samma belopp. Vid
fastställande av pensionsgrundande inkomst för ett år skall således den
sammanlagda inkomsten av anställning och annat förvärvsarbete reduceras
med ett basbelopp. Vid beräkning av det underlag som skall ligga till
grund för arbetgivares avgift till tilläggspensioneringen skall i princip
också göras avdrag med ett basbelopp. Härvid gäller emellertid att — om
en försäkrad inte varit i arbetsgivarens tjänst hela året — basbeloppsavdraget
skall minskas proportionellt i förhållande till anställningstidens
längd.

I de förevarande motionerna framhålls att deltids- och korttidsanställda
med nuvarande system i vissa fall inte får pensionsrätt i förhållande till
den avgift som erlagts av arbetsgivaren. Yrkandena i motionerna syftar
till att eliminera den bristande överensstämmelsen mellan avgifter och
förmåner inom ATP-systemet.

Den i motionen aktualiserade frågan har under en följd av år varit
föremål för riksdagens uppmärksamhet. Senast förra året avvisades på
hemställan av socialförsäkringsutskottet i dess betänkande nr 19 motionsyrkanden
av samma eller liknande innebörd. Riksdagen vidhöll därvid
sina tidigare uttalanden att tilläggspensioneringen bygger på ett fördelningssystem,
att arbetsgivaravgifterna debiteras och inbetalas kollektivt,
att registrering av inbetalda avgifter inte sker individuellt för varje
försäkrad och att det på grund härav inte är möjligt att åstadkomma
absolut överensstämmelse mellan inbetald avgift och tillgodoförd pensionspoäng
utan att äventyra de stora fördelar som är förenade med
tilläggspensioneringens enhetliga uppbyggnad.

Vad motionärerna nu anfört bör enligt utskottets mening inte
föranleda att riksdagen ändrar sin tidigare intagna ståndpunkt. Utskottet
avstyrker följaktligen bifall till motionerna.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1) motionen 1972:218,

2) motionen 1972:970.

Stockholm den 4 maj 1972
På socialförsäkringsutskottets vägnar

ERIC CARLSSON

SfU 1972:24

5

Närvarande: herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c), Lundberg (s), fröken
Sandell (s), herrar Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Persson i
Stockholm (s), Mundebo (fp), Marcusson (s), Björck i Nässjö (m),
Olsson i Stockholm (vpk), Andersson i Nybro (c), fröken Bergström (fp),
herrar Signell (s), Björk i Gävle (c) och Lindström (s).

Reservation

av herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c), Ringaby (m), Mundebo (fp),
Björck i Nässjö (m), Andersson i Nybro (c), fröken Bergström (fp) och
herr Björk i Gävle (c), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Den
i” och slutar med ”till motionerna” bort ha följande lydelse:

”Finansieringen av tilläggspensioneringen bygger på att arbetsgivaravgifterna
debiteras och inbetalas kollektivt av arbetsgivaren för hos honom
anställda. Registrering av inbetalda avgifter sker inte individuellt för varje
försäkrad. En konsekvens av finansieringsreglerna är att betydande
avgifter erläggs av arbetsgivare för korttids- och deltidsanställda utan att
dessa erhåller pensionsrätt eller så stor pensionsrätt som avgifterna
egentligen motiverar. Detta är inte i och för sig ett problem särskilt för
låginkomsttagare. Då emellertid många korttids- och deltidsanställda har
förhållandevis små inkomster är det ofta just låginkomsttagare som
drabbas av de negativa verkningarna av det nuvarande systemet.
Utskottet är visserligen medvetet om att det är svårt att med detta
finansieringssystem åstadkomma absolut överensstämmelse mellan inbetalda
avgifter och tillgodoförda pensionspoäng. Trots arbetsgivaravgiftens
kollektiva karaktär har man emellertid eftersträvat att nå en viss
överensstämmelse mellan den lön på vilken avgiften beräknas och den lön
som grundar rätt till pension. Avgift erläggs t. ex. inte för lön till anställd
som före avgiftsårets ingång fyllt 65 år. Inte heller erläggs i princip avgift
för den del av lönen som understiger ett basbelopp eller för den del som
överstiger sju och ett halvt basbelopp, eftersom dessa delar av inkomsten
inte är pensionsgrundande. Det bör enligt utskottets mening vara möjligt
att inom ramen för det nuvarande systemet vidta sådana ändringar att de
otillfredsställande verkningar som med nuvarande regler uppstår för
korttids- och deltidsanställda undanröjs. På grund av det anförda anser
utskottet att en översyn bör göras av reglerna för tilläggspensioneringen i
syfte att åstadkomma ökad överensstämmelse mellan avgifter och
förmåner för dessa grupper.”

dels att utskottet bort hemställa

”att riksdagen med bifall till motionerna 1972:218 och
1972:970 hos Kungl. Maj:t begär sådan reformering av
ATP-reglerna att den nuvarande disproportionen mellan
avgift och förmån för deltids- och korttidsanställda undanröjs.
”