Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 22 år 1972

SfU 1972:22

Nr 22

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående
kommunalt bostadstillägg till folkpension m. m.

Motionerna

1 detta betänkande behandlas

motionen 1972:322 av herrar Hyltander (fp) och Enskog (fp), vari
hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag till mildrande av
reglerna för avtrappning av det kommunala bostadstillägget för folkpensionärer
med extrainkomster i enlighet med vad som anförs i motionen;

motionen 1972: 324 av herr Jonsson i Mora m. fl. (fp), vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär

1. översyn av reglerna för erhållande av kommunala bostadstillägg och
andra inkomstprövade pensionsförmåner, syftande till en höjning av de
avdragsfria beloppen i enlighet med vad som anges i motionen,

2. förslag till statliga åtgärder i syfte att utjämna skillnaderna i de
kommunala bostadstilläggen och Undra kommunernas kostnader för
dessa,

3. utredning och förslag för att undanröja eller mUdra de otillfredsställande
effekterna av en samtidig reduktion av de inkomstprövade
pensionsförmånerna och beskattningen av pensionärernas sidoinkomster;

motionen 1972:444 av herr Bohman m. fl. (m), vari hemstäUs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåUer om utredning och förslag om
tredjedelsavtrappning i stället för den nuvarande hälftenavtrappningen av
folkpensionärernas kommunala bostadstillägg, i syfte att minska folkpensionärernas
stora marginella inkomstbortfall vid sidoinkomstökningar.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 1§ lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension tillkommer hustrutiUägg hustru till den,
som åtnjuter folkpension i form av ålderspension eUer förtidspension, om

Riksdagen 1972. 11 sami. Nr 22

SfU 1972:22

hustrun är mellan 60 och 67 år och under förutsättning att hon själv inte
erhåller folkpension och att makarna varit gifta minst fem år. Om
särskilda skäl föreligger kan hustrutillägg utgå trots att vissa av dessa
förutsättningar inte är uppfyllda.

Enligt 2 § nyssnämnda lag utgår kommunalt bostadstillägg, efter
beslut av vederbörande kommun, till den som åtnjuter folkpension i form
av ålderspension, förtidspension eller änkepension och är mantalsskriven
inom kommunen, liksom till där mantalsskriven kvinna som åtnjuter
hustrutillägg.

Hustrutillägg och kommunala bostadstillägg är inkomstprövade. Reglerna
härom innebär att förmånen minskas med 50 % av pensionärens
årsinkomst vid sidan av folkpensionen, i den mån sidoinkomsten
överstiger 1 500 kr. för den som är gift (3 000 kr. för makar tillhopa) och
2 000 kr. för ensamstående. Minskning skall först göras på bostadstillägget
och därefter på hustrutillägget. Med inkomst avses intäkter av alla
slag, såsom arbetsinkomst, ränteinkomst, avkastning av fastighet och
tjänstepension. Såsom inkomst räknas däremot ej allmänt barnbidrag,
tilläggspension till den del den föranlett minskning av pensionstillskott,
ersättning på grund av sjukförsäkring i allmän försäkringskassa m. m. Vid
uppskattning av förmögenhets avkastning höjs denna med 10% av det
belopp, varmed förmögenheten överstiger för den som är gift 40 000 kr.
och för annan 50 000 kr. För sammanlevande makar beräknas vardera
makens inkomst utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst
och värdet av förmögenhet hälften av deras sammanlagda förmögenhet.

De kommunala bostadstilläggen utgår enligt grunder som kommunen
själv bestämmer. Avvikelse från de i lagen fastställda inkomstprövningsreglerna
får dock inte göras och inte heller får kommunen uppställa
villkor om viss tids bosättning i kommunen eller liknande. För
pensionärer som är bosatta i ålderdomshem eller därmed likställt hem
äger Kungl. Maj:t maximera bostadstillägget.

Bostadstilläggen finansieras helt av vederbörande kommun.

Kommunerna har i huvudsak utformat grunderna för bostadstillägget
enligt något av följande alternativ.

Alternativ I: Bostadstillägget utgår med ett generellt belopp oberoende
av den verkliga bostadskostnaden.

Alternativ II: Bostadstillägget bestäms av bostadskostnaden inom
ramen för ett maximum, beloppsmässigt eller standardmässigt (t. ex.
kostnaden för två rum och kök).

Alternativ III: Bostadstillägget, som utges inom ramen för ett
maximibelopp, består dels av ett generellt grundbelopp dels av ett belopp
som är knutet till bostadskostnaden.

Av undersökningar som riksförsäkringsverket utfört framgår att

SfU 1972:22

alternativen i januari 1969 fördelade sig mellan de dåvarande 848
kommunerna så att 561 (66 %) gått in för alternativ I, 133 kommuner
(14%) för alternativ II och 154 kommuner (20%) för alternativ III.
Alternativ I tillämpades framför allt av de mindre kommunerna. Av
bostadstilläggen var 1968 ca 24 % reducerade på grund av inkomstprövningen.

Beloppsmässigt har de kommunala bostadstilläggen av kommunalekonomiska,
kommunalpolitiska och andra skäl kommit att bli mycket
varierande — från tillägg som täcker hela den faktiska bostadskostnaden
vid en normal utrymmes- och utrustningsstandard till mycket låga belopp
som täcker endast en mindre del av bostadskostnaden. En tabell, hämtad
från Svenska kommunförbundets material, över utgående tilläggsbelopp i
juli 1968 är intagen i andra lagutskottets utlåtande 2LU 1970:72, till
vilken hänvisas. Av tabellen framgår att beloppen för ensamstående
varierade mellan 200 och 5 499 kr. per år, vartill kom några fall utan
maximering.

Ett stort antal kommunsammanslagningar ägde rum vid årsskiftet
1970/19.71. Mot 848 kommuner dessförinnan svarar från och med 1971
464 kommuner. En av Pensionärernas riksorganisation utförd undersökning
visar att kommunsammanslagningarna haft en gynnsam inverkan på
bostadstilläggens storlek och medfört en viss utjämning av skillnaderna
mellan olika kommuner. Enligt denna undersökning varierar tilläggsbeloppen
från och med 1971 för ensamstående mellan 500 kr. och 5 820
kr. per år och för äkta makar mellan 600 kr. och 6 000 kr. per år, vartill
kommer ett antal kommuner utan maximering.

I syfte att främja en utveckling mot större enhetlighet utfärdade
Svenska kommunförbundet i november 1968 en rekommendation
beträffande grunderna för bostadstillägget. Enligt denna skulle målsättningen
vara att ge största möjliga grupp folkpensionärer täckning för den
verkliga bostadskostnaden. Detta borde ske inom ramen för en rimlig
kostnad för kommunerna och med rimlig administrativ belastning för
försäkringskassorna. Utifrån denna målsättning rekommenderade förbundet
att grunderna för de kommunala bostadstilläggen utformas så att
till alla pensionärer utgår ett generellt grundbelopp, vilket som regel inte
bör överstiga 700—1 000 kr., samt att bostadskostnad över grundbeloppet
täcks intill ett tak, som kan vara antingen beloppsmässigt eller
standardmässigt fixerat.

Rekommendationen har enligt Kommunförbundets uppfattning lett
till höjningar av bostadstilläggen. Detta förhållande jämte ökningen av
antalet pensionärer har medfört betydande kostnadsökningar för kommunerna.
Från 1966 till 1971 ökade kommunernas kostnader för
bostadstilläggen från ca 450 till ca 850 milj. kr. För budgetåret 1972/73
beräknas de uppgå till ca 1 150 milj. kr.

SfU 1972:22

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

A. Reglerna för inkomstprövning

Inkomstprövningsreglerna för hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
har i sin nuvarande form funnits sedan 1954. De har i nu aktuella
delar ändrats vid upprepade tillfällen i för pensionärerna förmånlig
riktning. Åren 1957, 1962, 1963 och 1965 genomfördes ändringar av
detta slag. En närmare redogörelse härför är intagen i andra lagutskottets
utlåtande 2LU 1968: 60.

I sitt betänkande SOU 1968: 21 föreslog pensionsförsäkringskommittén
att det avdragsfria beloppet skulle höjas från 1 700 kr. till 2 000
kr. för ensamstående pensionär och från 2 400 kr. till 3 000 kr. för två
gifta pensionärer tillsammans. Vidare föreslog kommittén att avdragsfaktorn,
som dittills utgjort 1/3 för inkomster mellan 1 700 och 2 400 kr.
och 2/3 för inkomster däröver i fråga om ensamstående, 1/3 för inkomster
mellan 2 400 och 3 400 kr. och 2/3 för inkomster däröver för två makar
tillsammans, skulle göras enhetlig och bestämmas till hälften.

Kommitténs förslag lades oförändrat fram i prop. 1969: 38. I samband
med denna behandlade riksdagen dels motioner i vilka yrkades att det
avdragsfria beloppet skulle bestämmas till 2 500 kr. för ensam pensionär
och 3 500 kr. för två makar tillsammans, dels en motion i vilken yrkades
att avdragsfaktorn skulle bestämmas till 1/3 för alla inkomster över det
avdragsfria beloppet.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1969:41 anförde andra
lagutskottet bl. a. följande:

Nackdelarna med nuvarande inkomstprövningsregler har främst bestått
i kraftiga tröskeleffekter i vissa inkomstskikt. En mindre ökning av
sidoinkomsten har kunnat medföra en reducering av det kommunala
bostadstillägget i en sådan omfattning att om hänsyn också tas till
beskattningsfaktorn pensionären inte fått något nämnvärt ekonomiskt
utbyte av sitt förvärvsarbete. Pensionsförsäkringskommittén har ingående
prövat olika lösningar att åstadkomma en avvägning mellan å ena sidan
intresset av att förvärvsarbete blir lönsamt och å andra sidan angelägenheten
av att kretsen av förmånsberättigade begränsas till de mest
behövande. Kommitténs förslag, som departementschefen gett sin anslutning,
är enligt utskottets bedömande en godtagbar lösning. Genom
förslaget tillgodoses framför allt att avtrappningen av förmånerna sker
efter en flackare kurva. Utskottet, som även vill erinra om att Kungl.
Maj:t i proposition nr 95 till årets riksdag föreslår ändrade regler i
skatteförfattningarna innebärande ökad avdragsrätt för folkpensionärer
med inkomster vid sidan av folkpension, tillstyrker således propositionen
i förevarande del.

Vid 1970 års riksdag föreslogs i prop. 1970: 66 att det skärpningsfria
förmögenhetsbeloppet skulle höjas med hänsyn till höjningen av fastigheternas
taxeringsvärden. Andra lagutskottet tillstyrkte förslaget i sitt

SfU 1972: 22

utlåtande 2LU 1970: 34. I samma utlåtande behandlade utskottet två
motionspar med yrkande om sänkning av avdragsfaktom från 50 % till 30
resp. 33 1/3 %. Utskottet avvisade motionsyrkandena med hänvisning till
de föregående år genomförda ändringarna. Utskottet framhöll vidare att
det skatteförslag som avlämnats till 1970 års riksdag innehöll förbättringar
beträffande folkpensionärernas beskattning, vilka medförde att
marginaleffekten — även om den i förening med avtrappningen av det
kommunala bostadstillägget alltjämt kunde bli ganska hög — mildrades i
de inkomstlägen som berättigade till bostadstillägg. Utskottet förutsatte
att Kungl. Maj:t hade sin uppmärksamhet riktad på frågan om marginaleffekterna
av bidrags- och skattereglerna för folkpensionärer. Samma
uttalande gjorde bevillningsutskottet i sitt betänkande över skatteförslaget,
BeU 1970: 40.

I motioner till 1971 års riksdag framfördes på nytt krav på sänkning
av avdragsfaktom till 30 resp. 33 1/3 %. I en annan motion föreslogs att
inkomstprövningsreglema skulle lindras på så sätt att de avdragsfria
beloppen höjdes till 3 000 kr. för ensamstående och 5 000 kr. för makar.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1971:23 avstyrkte socialförsäkringsutskottet
motionerna med hänvisning till att väsentliga förbättringar
genomförts mindre än två år tidigare. Utskottet erinrade om riksdagens
uttalanden i frågan föregående år och förklarade sig förutsätta att Kungl.
Maj:t, om det visade sig möjligt, skulle lägga fram förslag i syfte att
motverka de påtalade marginaleffekterna av bidrags- och skattereglerna.

B. De kommunala bostadstilläggens storlek och finansiering

Vid remissbehandlingen av pensionsförsäkringskommitténs år 1968
avlämnade betänkande Pensionstillskott m. m. (SOU 1968: 21) föreslog
riksförsäkringsverket och Svenska kommunförbundet ytterligare utredning
av vissa frågor och ansåg att det bl. a. borde övervägas om staten
skulle överta ansvaret för de kommunala bostadstilläggen. Andra remissinstanser
underströk att det var önskvärt att åstadkomma mer likartade
regler för de kommunala bostadstilläggen, eftersom de stora skillnaderna
mellan olika kommuner måste anses otillfredsställande.

I propositionen 1969: 38 med förslag till lag om pensionstillskott,
m. m. förklarade föredragande departementschefen att han inte var
beredd att förorda utredningar av det slag som riksförsäkringsverket och
Kommunförbundet föreslagit. Sådana utredningar skulle ta avsevärd tid
och de förbättringar beträffande de inkomstprövade förmånerna, som
kommittén föreslagit och som i övervägande grad mottagits med
tillfredsställelse av remissinstanserna, skulle inte kunna genomföras

SfU1972:22

förrän längre fram i tiden. Departementschefen ansåg sig böra godta
kommitténs förslag. När det gällde påpekandena om de olikheter som
förelåg mellan bostadstilläggen i olika kommuner, erinrade departementschefen
om att utvecklingen i fråga om bostadstilläggen alltmera gått i den
riktningen att deras storlek anknutits till pensionärernas faktiska bostadskostnader.
Han hänvisade också till innehållet i den av Svenska
kommunförbundet utfärdade rekommendationen angående grunderna
för bostadstilläggen.

Med anledning av motioner om översyn av bestämmelserna om de
kommunala bostadstilläggen uttalade andra lagutskottet vid 1970 års
riksdag (2LU 1970: 72) sin anslutning till förslagen om mer likformiga
grunder för de kommunala bostadstilläggen, innebärande en anpassning
av tilläggens belopp till pensionärernas faktiska bostadskostnader. En
sådan utveckling var emellertid enligt utskottet redan i gång och skulle
accentueras genom de förestående kommunsammanslagningarna. Bakom
denna utveckling spårade utskottet också Kommunförbundets ovan
redovisade rekommendation angående grunderna för bostadstilläggen.
Utskottet utgick från att kommunerna i huvudsak skulle följa Kommunförbundets
rekommendation. En utredning med uppgift att skapa normer
för bostadstilläggen var därför enligt utskottets mening inte erforderlig.

I motioner till 1971 års riksdag framfördes på nytt krav som syftade
till åstadkommande av enhetliga regler för utgivande av kommunala
bostadstillägg. Motionerna avslogs av riksdagen på hemställan av socialförsäkringsutskottet,
som i sitt betänkande nr 40 uttalade att utvecklingen
mot enhetliga grunder för utgivande av bostadstillägg enligt
utskottets mening kunde sägas vara på så god väg att någon särskild
utredning av frågan inte var erforderlig.

De kommunala bostadstilläggens finansieringssida har aktualiserats i
riksdagen vid ett flertal tillfällen genom motionsyrkanden om införande
av ett statligt grundbelopp i det kommunala bostadstillägget. Syftet med
yrkandena har varit bl. a. att uppnå en längre gående utjämning av de
ekonomiska olikheterna mellan kommunerna än skatteutjämningssystemet
i sin nuvarande utformning ger. I enlighet med statsutskottets
utlåtanden 1969: 36 och 1970: 120 har riksdagen båda åren understrukit
att allmänt hållna, automatiskt verkande regler som ej inkräktar på
kommunernas självbestämmanderätt även i fortsättningen bör vara
huvudprincip i skatteutjämningssystemet, varför riksdagen inte kunnat
biträda de motionsvis framförda yrkandena om vissa specialdestinationer.

Med stöd av Kungl. Maj.ts bemyndigande den 24 april 1970 tillkallade
chefen för finansdepartementet sakkunniga med uppdrag att se över
reglerna om skatteutjämningsbidrag till kommunerna — skatteutjämningsrevisionen.
Översynen skall ha som målsättning att med bevarande av det

SfU 1972:22

nuvarande systemets principiella uppbyggnad uppnå en bättre och
rättvisare utjämning av det kommunala skattetrycket i olika delar av
landet (Fi 1971: 59).

Chefen för civildepartementet tillsatte med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 20 mars 1970 en beredning med uppgift att behandla
frågor om uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan stat och kommun —
länsberedningen (C 1971: 19).

Med hänvisning till länsberedningens arbete avstyrkte finansutskottet i
sitt betänkande 1971: 11 motioner om en skyndsam utredning av frågan
om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Utskottet avstyrkte
också ett motionsyrkande om förtur i skatteutjämningsrevisionens arbete
av frågan om ett statligt grundbelopp i det kommunala bostadstillägget
för folkpensionärer. Utskottet anförde bl. a. att ett statligt bidrag på 100
kr. i månaden till var och en av de pensionärer som i dag uppbär
bostadstillägg skulle innebära ökade statsutgifter på ca 800 milj. kr. per
år.

I en reservation till finansutskottets betänkande hemställdes att
riksdagen skulle anhålla om en skyndsam parlamentarisk utredning
rörande kommunernas ekonomiska situation, varvid frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun skulle beaktas. I en annan
reservation uttalades att kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen
var mycket betungande för kommunerna, vilket ansågs vara ett betydelsefullt
exempel på nödvändigheten av att snabbt utreda kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Denna reservation mynnade ut i en
hemställan att riksdagen i anledning av motionen om ett statligt
grundbelopp i det kommunala bostadstillägget skulle ge Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört.

Vid behandlingen av finansutskottets betänkande den 14 april 1971
biföll riksdagen de båda reservationerna.

I en skrivelse den 1 oktober 1971 till chefen för socialdepartementet
hemställde Svenska kommunförbundet att staten — mot bakgrund av
kommunernas ekonomiska situation och kostnadsutvecklingen för bostadstilläggen
till pensionärer — skulle medverka till finansieringen av
bostadstilläggen. Detta borde enligt förbundets mening lämpligen ske
genom införande av ett statsbidrag bestämt till visst belopp för vaije
pensionär som är berättigad till kommunalt bostadstillägg. Förbundet
föreslog att det statliga bidraget bestäms till 500 kr. för varje pensionär,
dock högst det belopp pensionären uppburit i bostadstillägg.

Även vid 1971 års riksdag väcktes motioner med yrkanden att
bostadstilläggen skulle förstatligas eller att statliga bidrag till dessa skulle
införas. Motionerna behandlades i socialförsäkringsutskottets betänkande
nr 40. Utskottet erinrade om de uttalanden riksdagen tidigare under året
gjort i samband med sin begäran om utredning av kommunernas

SfU 1972:22

ekonomiska situation och av kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun. Utskottet hänvisade till att en utredning härom kunde väntas
bli tillsatt under de närmaste månaderna och förklarade sig ta för givet
att frågan om bostadstilläggens finansiering skulle komma att ingå i
utredningens arbetsuppgifter. Då motionärernas krav på utredning
angående förstatligande av bostadstilläggen, helt eller delvis, därigenom
torde komma att bli tillgodosedda avstyrkte utskottet bifall till motionerna,
som sedan avslogs av riksdagen.

Med anledning av riksdagens begäran om en utredning av kommunernas
ekonomiska situation och frågan om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun har chefen för finansdepartementet den 28 december
1971 tillkallat tio sakkunniga med uppgift att verkställa en allsidig
utredning av primärkommunemas och landstingens ekonomiska situation.
Enligt direktiven för kommittén (Från departement och nämnder
1972: 2) blir en av dennas huvuduppgifter att bedöma efterfrågeutvecklingen
på de områden som har kommunalt huvudmannaskap. Mot
bakgrund härav bör kommittén bl. a. genomföra en analys av kommunernas
behov av kapital. Kommunernas beredvillighet att tillgodose
efterfrågan på tjänster inom olika områden bör ses i relation till
utformningen av det statliga bidragssystemet. I samband med bedömningen
av den framtida kommunala finansieringssituationen bör kommittén
enligt direktiven också undersöka fördelar och nackdelar av en
övergång till mer generella former för statsbidragsgivningen.

Utskottet

Hustrutillägg och kommunala bostadstillägg till folkpension är inkomstprövade.
Reglerna härom innebär att förmånen minskas med 50 %
av pensionärens årsinkomst vid sidan av folkpensionen, i den mån
sidoinkomsten överstiger 2 000 kr. för ensamstående och 3 000 kr. för
två makar tillsammans. Med inkomst avses arbetsinkomst, ränteinkomst,
avkastning av fastighet, tjänstepension m. m. Vid uppskattning av
förmögenhets avkastning höjs denna enligt särskilda regler, om förmögenheten
överstiger ett visst belopp. För gifta pensionärer skall hälften av
makarnas sammanlagda inkomst och förmögenhet anses tillkomma
vardera maken.

1 förevarande motioner framställs yrkanden som syftar till lindring av
reglerna om inkomstprövning. Som skäl för en lindring åberopar man
framför allt de kraftiga marginaleffekter som uppstår för en folkpensionär
med sidoinkomster genom reduktionen av bostadstillägg och hustrutillägg
och genom beskattningen av sidoinkomster. I motionerna
1972: 322 och 1972: 444 föreslås sänkning av avdragsfaktom från 50 %

SfU 1972:22

till 30 resp. 33 1/3%. Motionärerna i motionen 1972:324 begär
utredning av hithörande frågor och förordar att reglerna uppmjukas
genom höjningar av de avdragsfria inkomstbeloppen till 3 000 kr. för
ensamstående och 5 000 kr. för två makar.

Reglerna om inkomstprövning har i sin nuvarande form funnits sedan
1954. De har vid upprepade tillfällen ändrats till förmån för pensionärerna.
Senast så skedde var 1969, då de avdragsfria beloppen höjdes från
1 700 kr. för ensamstående och 2 400 kr. för två makar till 2 000 resp.
3 000 kr. samtidigt som avdragsfaktom bestämdes till 50 %. Tidigare var
denna 33 1/3 % för inkomster närmast över det avdragsfria beloppet
(mellan 1 700 och 2 400 kr. för ensamstående och mellan 2 400 och
3 400 kr. för makar) och 66 2/3 % för högre inkomster. I samband med
dessa ändringar avslog riksdagen motionsyrkanden som syftade till en
större höjning av de avdragsfria beloppen och till en sänkning av
avdragsfaktom till 33 1/3 %.

Vid både 1970 och 1971 års riksdagar framställdes motionsyrkanden
med samma innebörd som de nu ifrågavarande. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande 1970:34 avstyrkte andra lagutskottet motionerna
med hänvisning till de föregående år genomförda ändringarna. Utskottet
framhöll att det skatteförslag som nyligen avlämnats innehöll förbättringar
beträffande folkpensionärernas beskattning, vilka medförde att
marginaleffekten — även om den i förening med avtrappningen av de
kommunala bostadstilläggen alltjämt kunde bli ganska hög — mildrades i
de inkomstlägen som berättigade till bostadstillägg. Även motionerna vid
1971 års riksdag avslogs med hänvisning till de tidigare genomförda
förbättringarna. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1971:23
uttalade socialförsäkringsutskottet — i anslutning till andra lagutskottets
utlåtande året innan och till vad bevillningsutskottet anfört i sitt
utlåtande 1970: 40 - att det kunde förutsättas att Kungl. Maj:t hade sin
uppmärksamhet riktad på frågan om marginaleffekterna av bidrags- och
skattereglerna för folkpensionärer och att Kungl. Maj:t om det var
möjligt skulle framlägga förslag i syfte att motverka de påtalade effekterna
av dessa regler.

Utskottet, som ansluter sig till dessa uttalanden, anser med hänsyn till
den förhållandevis korta tid som förflutit sedan förbättringar på
ifrågavarande område senast genomfördes det inte påkallat att föreslå
riksdagen att begära förslag till ytterligare förbättringar av de inkomstprövade
förmånerna eller att ta initiativ till utredning av hithörande
frågor. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till förevarande yrkanden.

I motionen 1972:324 begärs, förutom översyn av reglerna om
inkomstprövning, förslag till statliga åtgärder i syfte att utjämna

SfU 1972:22

skillnaderna mellan olika kommuner i fråga om storleken av de
kommunala bostadstilläggen och i syfte att lindra kommunernas kostnader
för bostadstilläggen.

Enligt nu gällande bestämmelser finansieras bostadstilläggen helt av
vederbörande kommun och denna bestämmer själv efter vilka grunder
tillägg skall utgå. Kommunerna har utformat dessa grunder enligt något
av följande tre alternativ. Det första alternativet innebär att ett generellt
tillägg utgår till alla pensionsberättigade i kommunen, oberoende av
pensionstagarens bostadskostnad. Enligt det andra alternativet bestäms
tilläggets storlek av bostadskostnaden inom ramen för ett visst maximibelopp.
Det tredje alternativet utgör en kombination av de båda andra
och innebär att bostadstillägget inom ramen för ett maximibelopp utgår
med dels ett generellt grundbelopp, dels ett belopp som är knutet till
bostadskostnaden. Beloppsmässigt varierar bostadstilläggen starkt mellan
olika kommuner, från tillägg som täcker endast en mindre del av
bostadskostnaden till belopp som täcker hela den faktiska bostadskostnaden
vid normal standard.

Svenska kommunförbundet utfärdade år 1968 anvisningar angående
bostadstilläggen, i vilka kommunerna rekommenderas att utforma grunderna
för bostadstilläggen i enlighet med det tredje alternativet. Alla
pensionärer bör erhålla ett generellt grundbelopp, vilket som regel inte
bör överstiga 700-1 000 kr. per år. Bostadskostnader däröver ersätts
intill ett tak, som kan vara antingen beloppsmässigt eller standardmässigt
fixerat.

Motioner med syfte att åstadkomma större enhetlighet i fråga om de
kommunala bostadstilläggen avslogs på likartade grunder av 1970 och
1971 års riksdagar (2LU 1970:72, SfU 1971:40). Socialförsäkringsutskottet
uttalade vid 1971 års riksdag bl. a. att Kommunförbundets
rekommendation lett till att pensionärerna i ökad utsträckning kommit
att erhålla bostadstillägg som täckte hela bostadskostnaden upp till ett
visst maximum. En accentuering av denna utveckling hade kunnat
noteras särskilt i samband med de många kommunsammanslagningarna
vid årsskiftet 1970/71. Enligt utskottets mening kunde utvecklingen mot
enhetliga grunder för beräkning av bostadstillägg anses vara på så god väg
att någon utredning av frågan inte var erforderlig.

Av samma skäl som utskottet anförde förra året finner utskottet inte
skäl föreslå riksdagen att vidta några åtgärder för att påskynda den
utveckling mot större enhetlighet som sålunda redan påbörjats.

Även frågan om finansieringen av bostadstilläggen har behandlats av
riksdagen vid flera tillfällen med anledning av motioner om förstatligande
av bostadstilläggen eller införande av statliga bidrag till dessa. Senast vid
förra årets riksdag avslogs en motion med detta syfte. Vid sin behandling

SfU 1972:22

av motionen erinrade socialförsäkringsutskottet (SfU 1971:40) om att
riksdagen tidigare under året beslutat begära en utredning angående
kommunernas ekonomiska situation, varvid bland annat kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun skulle beaktas. Utskottet hänvisade
också till riksdagens samtidigt gjorda uttalande att ordningen för
finansiering av de kommunala bostadstilläggen utgjorde ett betydelsefullt
exempel på nödvändigheten av att kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun snabbt utreddes. Utskottet framhöll att det måste tas för givet
att frågan om bostadstilläggens finansiering skulle komma att ingå i
utredningens arbetsuppgifter. Då följaktligen motionärernas krav på
utredning angående förstatligande av bostadstilläggen kunde väntas bli
tillgodosedda, fann utskottet något initiativ från riksdagens sida i denna
fråga inte erforderligt.

Med anledning av riksdagens nämnda begäran om utredning har chefen
för finansdepartementet den 28 december 1971 tillkallat en kommitté
med uppgift att verkställa en allsidig utredning av primärkommunemas
och landstingens ekonomiska situation. Enligt direktiven för kommittén
har denna bl. a. att undersöka kommunernas möjlighet att tillgodose
efterfrågan på tjänster inom olika områden i relation till det statliga
bidragssystemet och att, i samband med bedömningen av den framtida
kommunala finansieringssituationen, undersöka fördelar och nackdelar
med en övergång till mer generella former för statsbidragsgivningen.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer även frågan om finansieringen av
bostadstilläggen till folkpensionärer att uppmärksammas av kommittén.

Då motionärernas krav på förslag till åtgärder i fråga om finansieringen
av bostadstilläggen således får anses tillgodosett finner utskottet att
riksdagen inte behöver ta något ytterligare initiativ i denna fråga.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1972:324 i
återstående delar.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

A. beträffande reglerna för inkomstprövning

att riksdagen avslår

1. motionen 1972:322,

2. motionen 1972: 324 i motsvarande del,

3. motionen 1972:444;

B. beträffande de kommunala bostadstilläggens storlek och
finansiering

att riksdagen avslår motionen 1972: 324 i motsvarande del.
Stockholm den 25 april 1972
På socialförsäkringsutskottets vägnar
ERIC CARLSSON

SfU 1972:22

Närvarande: herrar Fredriksson (s)*, Carlsson i Vikmanshyttan (c),
Lundberg (s), Jonsson i Mora (fp)*, fröken Sandell (s), herrar Ringaby
(m), Karlsson i Ronneby (s), Persson i Stockholm (s), Mundebo (fp), fru
Håvik (s)*, fröken Pehrsson (c)*, herrar Andersson i Nybro (c),
Lindström (s) och Andersson i Ljung (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Jonsson i Mora (fp), Ringaby (m), Mundebo (fp) och Andersson
i Ljung (m), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med
”Utskottet, som” och slutar med ”förevarande yrkanden” bort ha följande
lydelse:

”De nu gällande reglerna om avtrappning av hustrutillägg och
kommunala bostadstillägg drabbar enligt utskottets mening alltför hårt
pensionärer med sidoinkomster. De ogynnsamma effekterna av avtrappningsreglema
blir särskilt påtagliga genom att sidoinkomstema i de
inkomstlägen där avtrappning sker också träffas av beskattning. Det år
1970 införda extra avdraget vid beskattningen är visserligen fördelaktigt
för pensionärer med mycket små sidoinkomster, eftersom det innebär att
sidoinkomster som inte överstiger 1 500 kr. för ensamstående och 2 000
kr. för makar inte beskattas. Men om sidoinkomstema är högre avtrappas
det extra avdraget med en tredjedel av överskjutande belopp. För en
pensionär vars sidoinkomster överstiger de beloppsgränser, ovanför vilka
sidoinkomster beskattas och inkomstprövade tillägg reduceras, blir
tröskeleffekterna mycket kännbara. Den sammanlagda marginaleffekten
uppgår för pensionärer med sidoinkomster mellan 2 000 och 10 000 kr.
till mer än 90 procent.

De år 1969 genomförda ändringarna av reglerna om inkomstprövning
innebar visserligen förbättringar men dessa var enligt utskottets mening
otillräckliga. Sedan dess har betydande prishöjningar förekommit som
höjt pensionärernas levnadskostnader. Samtidigt har den nominella
inkomstnivån undergått en inte obetydlig höjning, vilket gör att en
pensionär vid oförändrad arbetsinsats i dag kommer upp i högre inkomst
än för ett par år sedan. Detta medför i sin tur att marginaleffekterna blir
än större.

Vad som nu anförts utgör enligt utskottets mening starka skäl för att
ompröva reglerna om reduktion av de inkomstprövade förmånerna.
Denna fråga bör därför tas upp till utredning. Mot bakgrund av de

SfU 1972:22

otillfredsställande effekterna av nu gällande regler om reduktion av de
inkomstprövade tilläggen och beskattning av pensionärernas sidoinkomster
bör därvid prövas såväl frågan om höjning av de avdragsfria
beloppen som frågan om sänkning av avdragsfaktorn för hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg.”

dels att utskottet under punkten A bort hemställa

”att riksdagen med anledning av motionerna 1972:322,
1972:324, såvitt nu är i fråga, och 1972:444 hos Kungl.
Maj :t anhåller om utredning och förslag angående reglerna för
inkomstprövning av hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
i enlighet med vad utskottet anfört.”

lid T