Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 17 år 1972

SfU 1972:17

Nr 17

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner om
ökade pensionsförmåner åt handikappade m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1972:112 av herr Hamrin m. fl. (fp), vari hemställs att
riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t begära en översyn av pensionsreglerna
för handikappade i syfte att

1) personer med partiell förtidspension skall få möjlighet att tillgodoräkna
sig ATP-poäng för inkomst av förvärvsarbete för att höja dels
ålderspensionen, dels den utgående förtidspensionen,

2) personer som uppbär förtidspension under del av år skall kunna
tillgodoräknas pensionspoäng för inkomst under den återstående delen av
året;

motionen 1972:450 av herrar Johansson i Holmgården (c) och
Stridsman (c), vari hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om
översyn av lagen om allmän försäkring, syftande till att den som har halv
förtidspension skall kunna tillgodoräkna sig pensionspoäng för inkomst
av förvärvsarbete.

Gällande bestämmelser

Rätt till tilläggspension grundas enligt 11 kap. 1 § lagen om allmän
försäkring på inkomst av förvärvsarbete. För varje år, som försäkrad haft
sådan inkomst överstigande basbeloppet, skall pensionsgrundande inkomst
beräknas för honom. Denna inkomst läggs sedan till grund för
fastställandet av pensionspoäng. Medeltalet av de femton högsta poängtalen
bestämmer ålderspensionens storlek. Förtidspension inom tilläggspensioneringen
beräknas efter två skilda metoder beroende på om
invaliditeten inträffat i nära anslutning till tid då den försäkrade varit
verksam i förvärvslivet eller inträffat senare. Den förstnämnda metoden
bygger på ett system med antagandepoäng, som innebär att pensionen
beräknas som om den försäkrade tillförts pensionspoäng fr. o. m. det år
då pensionen började utgå t. o. m. det år då den försäkrade fyller 65 år.
Poängen skall som regel ge uttryck för den försäkrades förvärvsförmåga
som fullt arbetsför. Föreligger inte förutsättningar för en beräkning med
antagandepoäng, skall pensionen beräknas på grundval enbart av de
poäng och poängår som tillgodoräknats den försäkrade för år före
pensionsfallet. För rätt till pension krävs minst tre pensionsår och för rätt

1 Riksdagen 1972. 11 sami. Nr 17

SfU1972:17

2

till full pension minst 30 poänggivande år.

All inkomst av förvärvsarbete är inte pensionsgrundande. Undantag
görs t. ex. för inkomster förvärvade före det år den försäkrade fyller 16
år och efter det år han uppnår 65 års ålder. Inte heller - och det är den
bestämmelsen som kritiseras i motionerna — beräknas pensionsgrundande
inkomst för år under vilket den försäkrade helt eller delvis åtnjuter
förtidspension från den allmänna försäkringen. Denna regel innebär att
arbetsinsatser som en försäkrad med partiell förtidspension utför saknar
betydelse för vilka pensionspoäng som skall tillgodoföras honom. Om
den försäkrade åtnjuter förtidspension från tilläggspensioneringen med
antagandepoängberäkning, är han således hänvisad till att behålla antagen
pensionspoäng, oavsett hur mycket eller hur litet han arbetar. Åtnjuter
han förtidspension enbart från folkpensioneringen eller uppbär han
förtidspension från tilläggspensioneringen utan antagandepoängberäkning,
kan han inte tillgodoföras några pensionspoäng. Detsamma gäller
för en försäkrad som lyfter hel förtidspension under del av år men
arbetar under resten av året. För detta arbete kan han inte förvärva
pensionspoäng.

Arbetsgivare, som i sin tjänst har arbetstagare som åtnjuter förtidspension
från den allmänna försäkringen, betalar arbetsgivaravgift för lönen
till denne enligt samma regler som gäller för arbetstagare i allmänhet.
Man har med hänsyn till avgiftens kollektiva karaktär inte funnit skäl att
upprätthålla strikt samband mellan erläggande av avgifter och förvärv av
pensionsrätt. Samband upprätthålls däremot i de fall förtidspensionären
har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Han skall då inte
erlägga tilläggspensionsavgift för denna inkomst.

Historik

Frågan om de som åtnjuter förtidspension skall kunna förvärva
ytterligare pensionsrätt genom sina förvärvsinkomster berördes redan av
pensionsutredningen. I sitt slutbetänkande (SOU 1955:32) föreslog
utredningen ett system, enligt vilket den som åtnjöt invalidpension skulle
gottskrivas s. k. fripoäng, för vilka premie inte skulle behöva erläggas.
Fripoängen skulle svara mot invaliditetsgraden. För förvärvsinkomster
skulle invalidpensionären få räkna premiepoäng fullt ut. Hans ålderspension
skulle sålunda grundas dels på fripoängen, dels på den premiepoäng
som erhållits genom förvärvsarbete.

Pensionsutredningens förslag genomfördes inte. I 1959 års lag om
försäkring för allmän tilläggspension föreskrevs att förtidspensionärens
faktiska inkomster inte skulle ha någon betydelse för hans pensionsrätt i
framtiden.

Bestämmelserna om förtidspensioneringen i 1959 års lag var i stora
delar provisoriska. Förslag till en omfattande omarbetning lades fram av
1958 års socialförsäkringskommitté (SOU 1961:29). Kommittén föreslog
bl. a. att endast förtidspension, grundad på beräkning av antagandepoäng,

SfU 1972:17

3

skulle medföra att pensionsgrundande inkomst inte vidare fick tillgodoräknas.
Om en förtidspensionär erhöll pension endast från folkpensioneringen
eller från tilläggspensioneringen utan beräkning av antagandepoäng,
fann kommittén det rimligt att han fick tillgodoräkna sig sin
inkomst som pensionsgrundande.

Socialförsäkringskommitténs förslag kritiserades under remissbehandlingen
bl. a. av försäkringsdomstolen. Domstolen framhöll att den
föreslagna ändringen fick till följd att en förtidspensionär med ingen eller
ringa anknytning till tilläggspensioneringen kunde komma att försättas i
förmånligare läge än en förtidspensionär med den fastare anknytning som
tillgodoräknande av antagandepoäng förutsätter. Den förre kunde nämligen
i motsats till den senare förvärva pensionspoäng genom förvärvsarbete
efter pensionsfallet. Riksförsäkringsverket anförde liknande synpunkter.

I propositionen 1962:90 med förslag till lag om allmän försäkring
avvisades socialförsäkringskommitténs förslag. I stället föreslogs att
tilläggspensionslagens principer om beräkning av pensionsgrundande
inkomst för invalider skulle överföras till den nya lagen. Som skäl härför
åberopade föredragande departementschefen remisskritiken. Han anförde
också att kommittén inte berört problemet hur och under vilka
förutsättningar de pensionspoäng, som pensionären tjänat in, skulle
läggas till grund för pensionsberäkningen. Skulle nyförvärvade pensionspoäng
kunna användas till att förhöja redan utgående förtidspension?
Hur skulle i så fall en eventuell gränsdragning ske med hänsyn till om
invaliditetsorsakerna låg i tiden före eller efter det att den försäkrade
började uppbära pension. Här mötte enligt departementschefen flera
vanskliga problem som behövde belysas allsidigt. Man måste också se till
att det inte öppnades vägar för spekulation på systemets bekostnad.

Riksdagen godtog vad föredragande departementschefen anfört.

Pensionsförsäkringskommittén behandlade frågan om de partiellt
arbetsföras möjlighet att tjäna in pensionspoäng i sitt i maj 1968
avlämnade betänkande Pensionstillskott m. m. (SOU 1968:21). Kommittén
konstaterade att det knappast skulle möta några svårigheter att
tillgodoföra dem pensionspoäng som uppbar förtidspension enbart från
folkpensioneringen eller från tilläggspensioneringen utan antagandepoäng.
När det däremot gällde dem som uppbar förtidspension med
sådan beräkning förhöll sig saken annorlunda, eftersom de redan fick så
många poäng som de kunde antas ha intjänat om de varit fullt friska. Det
skulle — menade kommittén — innebära en orimlig överkompensation om
den som hade antagandepoäng ovanpå dessa fick lägga de poäng han
förvärvade på grund av sitt förvärvsarbete. Om förtidspensionären gavs
möjlighet att genom arbete förvärva pensionspoäng uppkom frågan hur
dessa poäng skulle få användas. Klart var att de borde få tillgodoräknas
vid ålderspensionens bestämmande. I fråga om förtidspensionen uppstod
däremot åtskilliga svårlösta problem. Man kunde knappast tänka sig de
nyförvärvade poängen för förbättring av den utgående förtidspensionen.

1* Riksdagen 1972. 11 sami. Nr 17

SfU1972:17 4

Detta stred nämligen mot den vanliga principen att pensionens storlek
bestämdes efter förhållandena vid pensionsfallet och därefter beräknades
efter oförändrad grund. Om invaliditeten förbättrades eller försämrades
så att en ändrad gradering gjordes var det tveksamt om hänsyn borde tas
till pensionspoäng som förvärvats under invaliditeten.

Kommittén berörde också avgiftsfrågan och konstaterade att inga
problem uppkom när det gällde inkomst av anställning, eftersom en
arbetsgivare betalade avgifter enligt vanliga regler för förtidspensionär
som han hade anställd i sin tjänst. Annorlunda blev förhållandet om en
förtidspensionär hade inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. För
sådan inkomst förelåg inte skyldighet att erlägga tilläggspensionsavgift.
Kommittén menade att, om inkomsterna blev pensionsgrundande, avgift
borde erläggas också för den del av inkomsten som belöpte på annat
förvärvsarbete än anställning.

Kommittén sammanfattade sin inställning till frågan sålunda.

Om det föreliggande problemet kan sammanfattningsvis sägas, att det
kvantitativt sett har en liten betydelse. Vidare är att märka att nuvarande
ordning ofta är gynnsam för dem som åtnjuter förtidspension med
antagandepoängberäkning men många gånger är ogynnsam för andra
förtidspensionärer. En lösning, som enbart berör sistnämnda pensionärer,
har den nackdelen med sig att den kommer att gynna dessa i förhållande
till den som har låg pension med antagandepoängberäkning. Ett
tröskelförhållande uppstår alltså. En ordning, som berör alla förtidspensionärer,
skapar orättvisor mellan olika kategorier av dem som uppbär
förtidspension med antagandepoängberäkning. Även här blir det alltså
fråga om tröskelproblem. Vaije lösning kommer dessutom att medföra
problem såväl i fråga om hur de nyförvärvade poängen skall få användas
som i fråga om avgiftsbetalningen.

Avslutningsvis anförde kommittén att dess huvudförslag om pensionstillskott
särskilt gynnade dem som hade låg eller ingen tilläggspension,
dvs. just dem för vilka nuvarande poängberäkningsbestämmelser kunde
sägas vara till nackdel. De invändningar som kunde resas mot nuvarande
ordning förlorade alltså i styrka efter hand som pensionstillskotten växte.
Med hänsyn härtill och till olägenheterna av att bestämmelserna
utformades på annat sätt ansåg kommittén tillräckliga skäl saknas för att
ändra reglerna om beräkning av pensionspoäng för den som åtnjöt partiell
förtidspension.

Pensionsförsäkringskommitténs betänkande sändes ut på remiss till ett
30-tal myndigheter och organisationer. Ungefär en tredjedel av remissorganen
berörde direkt eller indirekt förevarande fråga. Meningarna om
kommitténs ställningstagande var delade. Riksförsäkringsverket, SAF,
Svenska kommunförbundet och SPP delade kommitténs slutsats. För en
ändring av gällande regler eller för ytterligare utredning av problemet
uttalade dig arbetsmarknadsstyrelsen, LO, TCO, Försäkringskasseförbundet
och De handikappades riksförbund.

I propositionen 1969:3 med förslag till lag om pensionstillskott, som
grundade sig på pensionsförsäkringskommitténs betänkande, berördes

SfU 1972:17

5

inte frågan om pensionspoäng till den som uppbar partiell förtidspension.
Inte heller vid riksdagsbehandlingen togs frågan upp.

I motioner till 1970 års riksdag efterlystes förslag till sådana ändringar
av gällande regler att personer med partiell förtidspension skulle kunna
tjäna in ATP-poäng för inkomst av förvärvsarbete. På hemställan av andra
lagutskottet avslog riksdagen motionerna. I utlåtande 1970:61 anförde
andra lagutskottet bl. a. följande.

Som framgått av det anförda skall förtidspension inom ATP i vissa fall
grundas på antagandepoäng. Dessa skall som regel ge uttryck för den
försäkrades förvärvsförmåga som fullt arbetsför. Ett förvärvsarbete vid
sidan av en partiell förtidspension bör därför knappast i någon större
utsträckning kunna grunda rätt till bättre pensionsförmåner än dem som
redan utgår. Det kan förekomma — som motionärerna påpekar — då
pensionsfallet inträffat i unga år, innan den försäkrade hunnit komma
upp i vad som för honom får anses utgöra normala förvärvsinkomster. De
unga invalidernas problem inrymmer emellertid ett flertal komplicerade
pensionsfrågor, som f. n. är föremål för överväganden i pensionsförsäkringskommittén
och den i sommar tillkallade pensionsålderskommittén.
Den sistnämnda skall bl. a. särskilt undersöka de problem som
uppstår för unga pensionärer därigenom att deras pension inte följer den
standardutveckling som deras löner skulle ha undergått om de kunnat
fortsätta sitt förvärvsarbete.

Större olägenheter innebär de gällande bestämmelserna för sådana
förtidspensionärer som av olika anledningar aldrig kommit in i ATP-systemet
eller som har sin ATP-pension beräknad utan antagandepoäng. Det är
emellertid att märka att endast förvärvsinkomster som överstiger basbeloppet
kan bli pensionsgrundande. Eftersom partiell pension numera
alltid utgår med minst hälften av hel pension, kan inkomsterna i flertalet
fall inte uppgå till särskilt många basbelopp utan att frågan om
omprövning av pensionsförmånen aktualiseras. Skulle vid en sådan
omprövning den partiella pensionen dras in, kommer förvärvsinkomsterna
att bli pensionsgrundande i vanlig ordning. Vid förnyad invaliditet
kommer en sådan försäkrad att kunna erhålla förtidspension inom
ATP-systemet på grundval av de pensionspoäng han förvärvat under tiden
mellan de båda pensionsfallen. Med hänsyn till det anförda torde såsom
pensionsförsäkringskommittén anfört problemet även för här berörda
grupper av förtidspensionärer ha begränsad räckvidd.

Även om de påtalade bestämmelserna sålunda berör endast en mindre
del av de partiellt förtidspensionerade, får den omständigheten i och för
sig inte ensam utesluta att man ändrar bestämmelserna. Som pensionsförsäkringskommittén
redovisat kommer emellertid en ändring av reglerna
att medföra att nuvarande tröskeleffekter ersätts av andra samtidigt som
komplikationer kan inträffa såväl i fråga om rätten att utnyttja
förvärvade pensionspoäng som i fråga om beräkning och betalning av
pensionsavgifter. Utskottet vill därför i likhet med ett antal remissinstanser
— däribland riksförsäkringsverket — ansluta sig till kommitténs
uppfattning att tillräckliga skäl inte föreligger att ändra reglerna om
beräkning av pensionspoäng för den som åtnjuter partiell förtidspension.
Motionsyrkandet avstyrkes följaktligen.

Frågan om möjligheterna för försäkrad som uppbär partiell förtidspension
att erhålla rätt till ATP behandlades även av 1971 års riksdag. I sitt

SfU 1972:17

6

av riksdagen godkända betänkande nr 35 hänvisade socialförsäkringsutskottet
till de skäl mot att införa en sådan rätt som framförts av andra
lagutskottet år 1970. Utskottet konstaterade också att de skäl som talade
för avslag beträffande partiellt förtidspensionerades möjlighet att förvärva
ATP-poäng också kunde åberopas mot förslaget att tillerkänna
personer, som under del av år uppbar förtidspension, rätt att för
förvärvsinkomster under återstoden av året tjäna in ATP-poäng. Det i
fråga om de partiellt förtidspensionerade åberopade skälet att problemet
torde ha en kvantitativt sett liten betydelse gällde enligt utskottets
mening i ännu högre grad för dem som uppbar förtidspension under del
av år.

Utskottet

Rätten till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete i den
mån inkomsten överstiger basbeloppet (f. n. 7 100 kr.) och uppgår till
högst sju och en halv gånger samma belopp. För varje år som försäkrad
haft inkomst av förvärvsarbete överstigande basbeloppet skall pensionsgrundande
inkomst beräknas för honom och denna läggs sedan till grund
för fastställandet av pensionspoäng. Medeltalet av de femton högsta
poängtalen bestämmer ålderspensionens storlek. Förtidspension inom
tilläggspensioneringen beräknas efter två skilda metoder beroende på om
invaliditeten inträffat i nära anslutning till tid då den försäkrade varit
verksam i förvärvslivet eller vid annan tidpunkt. Den förstnämnda
metoden bygger på ett system med antagandepoäng, innebärande att
pensionen beräknas som om den försäkrade varit fullt arbetsför och
tillförts pensionspoäng fr. o. m. det år då pensionen började utgå t. o. m.
det år då den försäkrade fyller 65 år. Föreligger inte förutsättningar för
antagandepoängberäkning, skall pensionen bestämmas uteslutande på
grundval av de poäng och poängår som tillgodoräknats den försäkrade för
år före pensionsfallet. För rätt till pension krävs minst tre pensionsår och
för rätt till full pension minst 30 poänggivande år.

Pensionsgrundande inkomst beräknas inte för år eller del därav under
vilket den försäkrade åtnjuter förtidspension från den allmänna försäkringen.
Denna regel innebär att arbetsinsatser som en försäkrad med
partiell förtidspension utför saknar betydelse för vilken pensionspoäng
som skall tillgodoföras honom. Om den försäkrade åtnjuter förtidspension
från tilläggspensioneringen med antagandepoängberäkning, är
han alltså hänvisad till att behålla antagen pensionspoäng, oavsett om han
arbetar mer eller mindre än som betingas av nedsättningen i hans
arbetsförmåga, och åtnjuter han förtidspension enbart från folkpensioneringen
eller uppbär han förtidspension från tilläggspensioneringen utan
antagandepoängberäkning, kan han inte tillgodoföras några pensionspoäng.
Detsamma gäller för en försäkrad som lyfter hel förtidspension
under del av år men arbetar under resten av året.

Motionärerna i motionen 1972:450 anser att arbete som utförs av den
som p. g. a. handikapp eller av andra skäl har nedsatt arbetsförmåga bör

SfU 1972:17

7

berättiga till ATP vid uppnådd pensionsålder. De begär därför utredning
av frågan om rätt för försäkrad som uppbär halv förtidspension att
tillgodoräkna sig pensionspoäng för inkomst av förvärvsarbete. Ett längre
gående utredningsyrkande framställs i motionen 1972:112. Motionärerna
menar att den som uppbär partiell förtidspension bör ha möjlighet att
genom förvärvsarbete intjäna ATP-poäng för att höja inte bara ålderspensionen
utan också utgående förtidspension. De anser också att
försäkrad som uppbär förtidspension under del av år skall kunna
tillgodoräknas pensionspoäng för inkomst under den återstående delen av
året.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har frågan om
de partiellt arbetsföras möjlighet att tjäna in ATP-poäng varit föremål för
överväganden inom pensionsförsäkringskommittén, som i sitt i maj 1968
avlämnade betänkande Pensionstillskott m. m. (SOU 1968:2 1) utförligt
redovisat de skäl som enligt kommitténs mening talade mot att ändra
nuvarande poängberäkningsbestämmelser.

När andra lagutskottet år 1970 hade att pröva motionsyrkanden om
rätt för partiellt förtidspensionerade att tjäna in ATP-poäng för inkomst
av förvärvsarbete framhöll utskottet (2LU 1970:61) bl. a. — och
utskottet anslöt sig därvid till pensionsförsäkringskommitténs bedömningar
— att förtidspension inom ATP i vissa fall grundades på
antagandepoäng, vilka som regel skulle vara ett uttryck för den
försäkrades förvärvsförmåga som fullt arbetsför. Ett förvärvsarbete vid
sidan om en partiell förtidspension borde därför knappast i någon större
utsträckning kunna grunda rätt till bättre pensionsförmåner än dem som
redan utgick. Gällande bestämmelser kunde enligt utskottets uppfattning
innebära större olägenheter för sådana förtidspensionärer som av olika
anledningar aldrig kommit in i ATP-systemet eller fick sin ATP-pension
beräknad utan antagandepoäng. Utskottet ansåg emellertid problemet
även i dessa fall vara av begränsad omfattning och erinrade om att endast
förvärvsinkomster som översteg basbeloppet kunde bli pensionsgrundande.
Eftersom partiell förtidspension alltid utgick med minst
hälften av hel pension kunde inkomsterna i flertalet fall inte uppgå till
särskilt många basbelopp utan att frågan om omprövning av pensionsförmånen
aktualiserades. Skulle vid en sådan omprövning den partiella
pensionen dras in, blev förvärvsinkomsterna pensionsgrundande i vanlig
ordning. Vid förnyad invaliditet kunde en sådan försäkrad erhålla
förtidspension inom ATP-systemet på grundval av de pensionspoäng han
förvärvat under tiden mellan de båda pensionsfallen.

Andra lagutskottet ansåg av anförda skäl tillräcklig anledning inte
föreligga att ändra reglerna om beräkning av pensionspoäng för den som
uppbar partiell förtidspension. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
När motionsyrkanden i ämnet ånyo avslogs vid 1971 års riksdag
hänvisade socialförsäkringsutskottet (SfU 1971:35) till riksdagens uttalanden
år 1970. Utskottet konstaterade också att de skäl som talade för
avslag beträffande partiellt förtidspensionerades möjlighet att förvärva
ATP-poäng också kunde åberopas mot förslaget att tillerkänna personer

SfU 1972:17

8

som under del av år uppbar förtidspension rätt att för förvärvsinkomster
under återstoden av året tjäna in ATP-poäng.

Enligt utskottets mening saknas anledning att frångå den ståndpunkt
riksdagen intagit 1970 och 1971. De försäkrade som motionärerna i
första hand avser att hjälpa med sina förslag är de som har ringa eller
ingen ATP. Genom de av 1969 års riksdag beslutade pensionstillskotten
kommer emellertid sådana försäkrades pensionsförhållanden att gradvis
förbättras. De invändningar som kan resas mot nuvarande ordning
förlorar alltså i styrka efter hand som pensionstillskotten växer.

Enligt 16 kap. 7 § lagen om allmän försäkring skall för försäkrad som
åtnjuter förtidspension pensionen dras in eller minskas om vederbörandes
arbetsförmåga väsentligt förbättras. Som denna bestämmelse tillämpas i
praxis torde den enligt utskottets mening innebära att en partiellt
förtidspensionerad, när han har förutsättningar att mer varaktigt utföra
ett arbete som ger högre pensionspoäng än den som ligger till grund för
förtidspensionen, kommer att mista sin pension och därigenom få
möjlighet att tjäna in ATP-poäng.

Avslutningsvis vill utskottet erinra om att pensionsålderskommittén
enligt sina direktiv har att pröva frågan om standardsäkring av pensionerna
och därvid ägna särskild uppmärksamhet åt de unga invaliderna.

På grund av det anförda anser utskottet sig böra avstyrka bifall till
motionerna.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1) motionen 1972:112,

2) motionen 1972:450.

Stockholm den 5 april 1972
På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Lundberg (s), Jonsson i Mora (fp),
fröken Sandell (s), herrar Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s),
Magnusson i Nennesholm (c), Persson i Stockholm* (s), fru Håvik (s),
fröken Pehrsson (c), herrar Olsson i Stockholm* (vpk), Andersson i
Nybro (c), fröken Bergström (fp), herrar Signell (s) och Andersson i
Ljung (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SfU 1972:17

9

Reservation

av herr Jonsson i Mora (fp) och fröken Bergström (fp), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som böljar på s. 7 med
orden ”Sorn framgår” och slutar på s. 8 med orden ”till motionerna”
bort ha följande lydelse:.

”Sorn tidigare nämnts skall pensionsgrundande inkomst inte beräknas
för år under vilket den försäkrade uppbär förtidspension från den
allmänna försäkringen. Denna bestämmelse kan medföra betydande
olägenheter för sådana förtidspensionärer som av olika anledningar aldrig
kommit in i ATP-systemet eller vilkas ATP-pension beräknas utan
antagandepoäng. Deras arbetsinsatser efter pensionsfallet blir enligt
gällande regler inte pensionsgrundande vare sig direkt vid beräkning av
pensionsgrundande inkomst eller indirekt genom beräkning av antagandepoäng.

Pensionsförsäkringskommittén har i sitt betänkande Pensionstillskott
m. m. (SOU 1968:21) redovisat de skäl som enligt kommitténs mening
talar mot att införa en rätt för dem som uppbär partiell förtidspension
att tjäna in ATP-poäng. Kommittén framhåller därvid att frågan om rätt
till ATP för de partiellt förtidspensionerade kvantitativt sett har liten
betydelse och att nuvarande ordning ofta är gynnsam för dem som
åtnjuter förtidspension med antagandepoängberäkning men många gånger
ogynnsam för andra förtidspensionärer. Vare sig man söker åstadkomma
en lösning som berör endast dem som åtnjuter förtidspension utan
antagandepoängberäkning eller en lösning som berör alla förtidspensionärer,
uppkommer tröskelproblem. I förra fallet gynnar man — menar
kommittén — dem som åtnjuter förtidspension utan antagandepoängberäkning
och i det senare fallet skapar man orättvisor mellan olika
kategorier förtidspensionärer som uppbär förtidspension med antagandepoängberäkning.

Utskottet är inte övertygat om att införande av en rätt till ATP för
vissa partiellt förtidspensionerade skulle behöva medföra några mer
betydande tröskelproblem av den art som pensionsförsäkringskommittén
antytt. I vart fall kan enligt utskottets mening en sådan åtgärd inte vara
ägnad att medföra orättvisor av den omfattning som nu gällande
bestämmelser uppenbarligen innebär för vissa - om än en begränsad
grupp — förtidspensionärer. Inte heller i övrigt kan utskottet finna att de
av kommittén framförda skälen för att bibehålla nuvarande bestämmelser
oförändrade är så vägande, att man inte bör ingående pröva olika
möjligheter att utforma bestämmelser som undanröjer eller minskar de
negativa effekterna av nuvarande ordning. En grundläggande princip
inom tilläggspensioneringen är att inkomster av förvärvsarbete skall
grunda pensionsrätt. Inte minst med hänsyn härtill måste det anses
otillfredsställande att pensionsgrundande inkomst inte i något fall skall
kunna beräknas för år under vilket en försäkrad åtnjuter partiell
förtidspension. Med det anförda anser utskottet sig böra förorda att
frågan om rätt till ATP för den som uppbär partiell förtidspension blir

SfU 1972:17

10

föremål för utredning. Därvid bör också prövas frågan om rätt för
personer, som uppbär förtidspension under del av år, att tillgodoräkna sig
pensionspoäng för inkomst under återstoden av året.

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår att pensionsålderskommittén
enligt sina direktiv har att pröva frågan om standardsäkring
inom den allmänna pensioneringen och att kommittén i samband därmed
särskilt skall beakta de unga invalidernas problem. Enligt utskottets
uppfattning bör de i motionerna aktualiserade frågorna lämpligen prövas
inom ramen för pensionsålderskommitténs arbete. Utskottet förordar
därför att motionerna överlämnas till denna kommitté för beaktande.”

dels att utskottet bort hemställa

”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att motionerna
1972:1 12 och 1972:450 överlämnas till pensionsålderskommittén
för beaktande.”