Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 14 år 1972

SfU 1972:14

Nr 14

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående
ersättning för privatläkarvärd m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1972:116 av herr Westberg i Ljusdal (fp), vari hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär utredning och förslag till en höjning av
de belopp, som ligger till grund för återbäring hos allmän försäkringskassa,
så att dessa kommer i paritet med de verkliga behandlingskostnaderna,

motionen 1972:977 av herr Magnusson i Nennesholm m. fl. (c), vari
hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag till innevarande
riksdags höstsession angående nya regler för ersättning från sjukförsäkringen
vid privatläkarvård.

Gällande rätt

Den 1 januari 1970 trädde den s. k. sjukronorsreformen i kraft.
Genom denna har införts ett radikalt förenklat ersättningssystem för den
öppna läkarvården i samhällets regi, dvs. den som äger rum på sjukhusens
läkarmottagningar, hos provinsialläkare m. m. Systemet innebär att varje
patient betalar en enhetlig avgift på sju kr. för besök hos läkare och 15
kr. för hembesök av läkare. Avgiften tillfaller sjukvårdshuvudmannen,
som också får ersättning från sjukförsäkringen med 31 kr. per besök. Den
erlagda avgiften innefattar gottgörelse inte bara för besöket hos läkaren
utan också för röntgen- och laboratorieundersökningar m. m., vartill
patienten kan bli remitterad.

I fråga om vård som meddelas av privatpraktiserande läkare gäller
alltjämt samma system som före sjukronorsreformen. Enligt huvudregeln
utgår från den allmänna försäkringen ersättning med tre fjärdedelar av
försäkrads utgifter för sådan vård. Dock gäller i sådana fall, då utgifterna
överstiger de belopp som anges i läkarvårdstaxan (1969:657), att
ersättning inte utgår med högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar
av de i taxan angivna beloppen.

Enligt bestämmelser, som utfärdats med stöd av 2 kap. 6 § lagen om
allmän försäkring, utgår ersättning inom ramen för den allmänna
försäkringen också för viss annan vård eller behandling än läkarvård,
tandläkarvård och sjukhusvård. Regler härom finns i kungörelsen
(1962:387) angående ersättning enligt lagen om allmän försäkring för

1 Riksdagen 1972. 11 sami Nr 14

SfU 1972:14

vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom. Enligt
kungörelsen kan försäkrad erhålla ersättning för utgifter för konvalescentvård,
sjukgymnastisk behandling, viss annan fysikalisk terapi och
foniatrisk behandling. Ersättning utgår i princip med tre fjärdedelar av
utgifterna, dock högst med tre fjärdedelar av vissa i kungörelsen angivna
belopp.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Vid antagandet av sjukronorsreformen förutsattes att även privatläkarvården
skulle inordnas i ett system med enhetliga avgifter. Föredragande
departementschefen framhöll i propositionen (prop. 1969:125 s. 12) att
det var önskvärt att de privatpraktiserande läkarna fördes in under
sjukronorsreformen. Han påpekade emellertid att tidpunkten härför var
beroende av resultatet av den utredning av frågan som pågick och att det
nya ersättningssystemet för läkarvård i offentlig regi kunde införas
oberoende av frågan om privatläkarvården.

Riksförsäkringsverket framlade den 6 november 1969 betänkandet
”Ersättning vid privatläkarvård” (socialdepartementets stencil 1969: 6). I
betänkandet, som fanns tillgängligt under riksdagsbehandlingen av förslaget
till sjukronorsreformen, föreslogs att sjukvårdshuvudmännen skulle
sluta s. k. läkarvårdsavtal med de privatpraktiserande läkarna. Avtalen
skulle innehålla grunderna för ekonomisk ersättning till privatläkarna och
dessa skulle förbinda sig att i fråga om ersättningsberättigad vård tillämpa
en viss maximerad avgift för sina patienter.

Genomförandet av sjukronorsreformen tillgick författningstekniskt på
det sättet att Kungl. Maj:t genom en ändring i 2 kap. 2 § lagen om allmän
försäkring bemyndigades att fastställa grunderna för ersättning för
läkarvårdsutgifter, varefter de materiella bestämmelserna intogs i den av
Kungl. Maj:t utfärdade läkarvårdstaxan. Detta innebar att bemyndigandet
innefattade befogenhet för Kungl. Maj:t att anpassa bestämmelserna även
till framtida förändringar, exempelvis privatläkarvårdens inordnande i det
nya systemet.

I motioner som väcktes i anledning av propositionen framställdes bl. a.
ett yrkande med krav på att frågan om principerna för de privatpraktiserande
läkarnas ställning inom sjukförsäkringen skulle underställas
riksdagen, innan bestämmelser härom utfärdades av Kungl. Maj:t. I sitt av
riksdagen godkända utlåtande 1969:80 uttalade andra lagutskottet att
det av många skäl framstod som önskvärt att hela den öppna vården så
snart som möjligt kunde inordnas under ett system med likartade
ersättningsregler. Utskottet framhöll att ett bifall till motionsyrkandet,
innebärande att Kungl. Maj:t måste avge proposition till riksdagen med
begäran om riksdagens yttrande, skulle innebära risker för en försening av
reformens ikraftträdande. Med hänvisning härtill och till att riksdagen
redan vid det aktuella ärendets behandling hade möjlighet att diskutera
det framlagda förslaget rörande privatläkarvårdens inordnande i ersättningssystemet
tillstyrkte utskottet — med avstyrkande av motionsyrkan -

SfU 1972:14

det — att Kungl. Maj:t erhöll det begärda bemyndigandet att anpassa
grunderna för läkarvårdsersättningen efter framtida förändringar.

Under remissbehandlingen av riksförsäkringsverkets betänkande ”Ersättning
vid privatläkarvård” framkom önskemål om fortsatt utredning av
de i betänkandet behandlade frågorna. Med anledning härav uppdrog
Kungl. Maj:t genom beslut den 24 april 1970 åt riksförsäkringsverket och
socialstyrelsen att på grundval av betänkandet och däröver avgivna
remissyttranden gemensamt verkställa utredning av hithörande frågor.
Vid utredningen, som angavs skola ske i samråd med Svenska landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet och Sveriges läkarförbund, skulle
enligt direktiven särskild uppmärksamhet ägnas frågor om vård meddelad
av läkare i gruppmottagningar. Utredningsarbetet pågår alltjämt.

I motioner vid 1970 års riksdag framfördes på nytt kravet att frågan
om de privatpraktiserande läkarnas ställning inom sjukförsäkringen skulle
underställas riksdagen, innan bestämmelser i ämnet utfärdades. Motionsyrkandet
avslogs av riksdagen på hemställan av andra lagutskottet (2LU
1970:64), som hänvisade till den ståndpunkt riksdagen intagit vid 1969
års riksdag och framhöll att det inte fanns anledning att ompröva detta
ställningstagande, innan resultatet av det pågående utredningsarbetet
inom riksförsäkringsverket och socialstyrelsen förelåg.

Regler om beräkning av ersättningar till försäkrade fanns tidigare i den
av Kungl. Maj:t utfärdade taxan (1959:245) för beräkning av ersättning
för läkarvård och tandläkarvård enligt lagen om allmän sjukförsäkring.
Denna taxa ersattes sedermera av den s. k. återbäringstaxan (1967:717),
som trädde i kraft vid 1968 års ingång. Denna innehöll flera nyheter.
Bland annat höjdes taxebeloppen. Återbäringstaxan upphörde att gälla
den 1 januari 1970, då läkarvårdstaxan (1969:657) trädde i kraft.
Läkarvårdstaxan, i vilken intogs de centrala bestämmelserna om sjukronorsreformen,
innebar emellertid inga väsentliga förändringar i fråga om
ersättning för privatläkarvård. De taxor läkarvårdstaxan innehåller har i
princip bibehållits oförändrade sedan den 1 januari 1968.

De taxor, enligt vilka ersättning utgår för utgifter för konvalescentvård,
sjukgymnastisk behandling m. m., är likaledes oförändrade sedan
den 1 januari 1968.

1961 års sjukförsäkringsutredning behandlar i sitt slutbetänkande
”Ersättning vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor” (SOU
1970:56) bl. a. frågan om ersättning för konvalescentvård och sjukvårdande
behandlingar, som inte är att anse som läkarvård. I fråga om
sjukvårdande behandlingar föreslår utredningen, förutom att kretsen av
ersättningsbara behandlingsformer utökas, att också dessa inordnas i det
förenklade ersättningssystemet för offentlig läkarvård. Detta skulle
innebära att någon särskild patientavgift inte skulle tas ut för sjukvårdande
behandlingar utan att sjukronorsavgiften skulle innefatta även sådana
åtgärder. Utredningen menar att även sådana sjukvårdande behandlingar,
som ges utanför sjukvårdshuvudmännens organisation, bör inlemmas i ett
likartat ersättningssystem. — Utredningens förslag i nu angivna delar har
ännu inte lett till lagstiftning.

SfU 1972:14

Utskottet

Ikraftträdandet av sjukronorsreformen den 1 januari 1970 medförde
en radikal förenkling av ersättningssystemet för den öppna läkarvården i
samhällets regi. Ur patientens synvinkel innebär systemet att han betalar
en fast avgift på 7 kr. för besök hos offentligt anställd läkare och 15 kr.
om läkaren gör hembesök. Vård som meddelas av privatpraktiserande
läkare omfattas inte av sjukronorsreformen. För sådan vård gäller samma
regler som tidigare. Dessa innebär att ersättning från den allmänna
försäkringen utgår med tre fjärdedelar av den försäkrades utgifter för
vården, dock högst med tre fjärdedelar av de belopp som för olika slag av
vård finns angivna i läkarvårdstaxan (1969:657).

Under förarbetena till sjukronorsreformen utgick man från att även
privatläkarvården skulle inordnas i ett system med enhetliga avgifter.
Riksförsäkringsverket, som haft till uppgift att utreda frågan, framlade i
november 1969 betänkandet ”Ersättning vid privatläkarvård”. Under
remissbehandlingen av detta framkom önskemål om fortsatt utredning
och i april 1970 uppdrog Kungl. Maj:t åt riksförsäkringsverket och
socialstyrelsen att på grundval av betänkandet och däröver avgivna
remissyttranden gemensamt verkställa utredning av hithörande frågor.
Enligt uppgift från riksförsäkringsverket kommer resultatet av utredningen
att om möjligt framläggas i slutet av innevarande år.

Då sjukronorsreformen antogs av riksdagen erhöll Kungl. Maj:t bemyndigande
att fastställa grunderna för ersättning för läkarvårdsutgifter,
vilket bl. a. innefattade befogenhet att bestämma om privatläkarvårdens
inordnande i det nya systemet. I motioner som väcktes i anslutning till
propositionen om sjukronorsreformen framställdes krav på att frågan om
principerna för privatpraktikernas ställning inom sjukförsäkringen skulle
underställas riksdagen innan bestämmelser i ämnet utfärdades av Kungl.
Maj:t. Samma krav återkom i motioner vid 1970 års riksdag. Motionerna
avslogs av riksdagen, i förra fallet med hänvisning till att ett bifall till
yrkandet kunde försena reformens ikraftträdande och till att riksdagen
redan vid behandlingen av propositionen hade möjlighet att diskutera
privatläkarvårdens ställning samt i det senare fallet med hänvisning till
det pågående utredningsarbetet (2LU 1969:80 och 1970:64).

1 motionen 1972:977 krävs att Kungl. Maj:t till innevarande riksdags
höstsession skall framlägga förslag till nya ersättningsregler för privatläkarvården.
Motionen syftar inte i första hand till att på nytt aktualisera
kravet på att principfrågan skall underställas riksdagen utan motionärernas
avsikt är framför allt att påskynda utredningsarbetet. Motionärerna
påtalar särskilt att de långa väntetiderna inom den offentliga läkarvården
medför att allt fler sjuka människor söker privatpraktiserande läkare,
vilket med nuvarande ersättningssystem innebär att dessa patienter får
betydligt större utgifter för läkarvården än de som har möjlighet att vänta
på sin tur inom den offentliga vården. Motionärerna framhåller vikten av
att den enskilde patientens utgifter för läkarbesök blir lika stora oberoende
av vilken läkare som anlitas.

SfU 1972:14

Utskottet anser att frågan om privatläkarvårdens ställning inom
sjukförsäkringen är synnerligen angelägen. Det är inte tillfredsställande
att de många människor, som anlitar privatpraktiserande läkare, får
betydligt högre utgifter för sina läkarbesök än de som erhåller läkarvård i
offentlig regi. Utskottet är visserligen medvetet om att det kan föreligga
betydande svårigheter att finna en lösning som tillfredsställer alla inblandade
parter men finner det liksom motionärerna beklagligt att det
pågående utredningsarbetet ännu inte resulterat i något förslag. Det bör
enligt utskottets mening eftersträvas att frågan om anpassningen av
privatläkarvården till det nya ersättningssystemet för den offentliga
läkarvården får en snar lösning. Med hänsyn till att resultatet av det
pågående utredningsarbetet enligt planerna kommer att framläggas under
innevarande år finner utskottet emellertid ej skäl föreslå riksdagen att för
närvarande ta något initiativ i saken. Utskottet avstyrker därför motionen
1972:977.

Läkarvårdstaxan innehåller bl. a. förteckningar över de läkararvoden
och andra ersättningar, efter vilka återbäring från försäkringskassorna
beräknas när det gäller privatläkarvård. För vissa s. k. sjukvårdande
behandlingar, som inte innefattas under begreppet läkarvård, finns taxor
fastställda i kungörelsen (1962:387) angående ersättning enligt lagen om
allmän försäkring för vissa utgifter för vård eller behandling i anledning
av sjukdom. De taxebelopp, som upptas i dessa båda författningar, har
varit oförändrade sedan den 1 januari 1968.

Det i motionen 1972:1 16 framställda yrkandet syftar till en uppräkning
av taxebeloppen. Motionären framhåller att dessa förblivit oförändrade
trots att de verkliga vårdkostnaderna ökat betydligt. Särskilt pekas
på kostnader för sjukvårdande behandlingar. Enligt motionären bör
taxebeloppen räknas upp så att de kommer i paritet med de verkliga
kostnaderna.

Frågan om återbäring av utgifterna för privatläkarvård har nära
samband med spörsmålet om privatläkarvårdens ställning över huvud
taget. Såväl frågan om ersättning till läkarna som frågan om patientavgifterna
är föremål för prövning av utredningen om privatläkarvården. Vid
detta förhållande finns det enligt utskottets mening inte anledning att,
som motionären föreslår, föranstalta om särskild utredning av frågan om
höjning av taxebeloppen.

Vad beträffar återbäringen vid sjukvårdande behandlingar kan hänvisas
till att sjukförsäkringsutredningen i sitt slutbetänkande ”Ersättning vid
vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor” (SOU 1970:56) föreslagit att
alla sjukvårdande behandlingar, som ges genom de offentliga sjukvårdshuvudmännens
försorg, skall inordnas i det förenklade ersättningssystemet
för offentlig läkarvård. Detta skulle — i enlighet med vad som redan gäller
beträffande röntgen- och laboratorieundersökningar m. m. — innebära att
någon särskild patientavgift inte skulle tas ut för sjukvårdande behandlingar
utan att sjukronorsavgiften skulle innefatta gottgörelse även för
sådana åtgärder. Utredningen menar att också sjukvårdande behandlingar,

SfU 1972:14

sorn ges utanför den offentliga sjukvården, bör inlemmas i ett likartat
ersättningssystem. Utredningens förslag i dessa delar kommer enligt vad
utskottet inhämtat att bearbetas i samband med det kommande betänkandet
rörande privatläkarvården. I avvaktan härpå finner utskottet inte
heller i fråga om sjukvårdande behandlingar skäl föreligga till någon
riksdagens åtgärd.

På grund av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1) motionen 1972:1 16,

2) motionen 1972:977.

Stockholm den 14 mars 1972
På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Lundberg (s), Ringaby (m), Karlsson i
Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c), Mundebo (fp), fru Håvik (s),
fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson (s), Olsson i Stockholm (vpk),
Andersson i Nybro (c), fröken Bergström (fp), herrar Signell (s),
Lindström (s) och Andersson i Ljung (m).

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1193 S