Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 13 år 1972

SfU 1972:13

Nr 13

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om vidgad
rätt till invaliditetstillägg.

Motionen

I motionen 1972:222 av herr Leuchovius m. fl. (m) hemställs att
riksdagen antar följande såsom motionärernas förslag betecknade

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 9 kap. 2 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Motionärernas förslag)

Till ålderspension eller förtidspension
utgår invaliditetstillägg,
därest den försäkrade
är ur stånd att reda sig själv och på
grund härav vid upprepade tillfällen
dagligen är i behov av hjälp
av annan samt hjälpbehovet uppkommit
innan den försäkrade fyllt
sextiotre år. Invaliditetstillägg skall
alltid utgå, därest den försäkrade är
blind och blindheten inträtt innan
den försäkrade uppnått sextiotre
års ålder.

2 §.

Till ålderspension eller förtidspension
utgår invaliditetstillägg,
därest den försäkrade
på grund av höggradig nedsättning i
kroppsorgans funktion är i behov
av avsevärd fortlöpande hjälp av
annan eller får vidkännas betydande
merutgifter för att reda sig
själv. Invaliditetstillägg skall alltid
utgå, därest den försäkrade är
blind.

Ändå att viss tid.

Invaliditetstillägg tillkommer utom densamma.

Invaliditetstillägg utgör av basbeloppet.

Gällande bestämmelser m. m.

Invaliditetstillägg utgår enligt 9 kap. 2 § lagen om allmän försäkring
(AFL) i två olika grupper av fall. Den ena gruppen (9 kap. 2 § första st.)
omfattar sådana invaliditetstillägg som utgår som tillägg till förtidspension,
sjukbidrag eller ålderspension. Som förutsättning för rätt till
invaliditetstillägg gäller i detta fall antingen

1 Riksdagen 1972. 11 sami. Nr 13

SfU 1972:13

1) att den pensionsberättigade är ur stånd att reda sig själv och på
grund härav vid upprepade tillfällen dagligen har behov av annan persons
hjälp samt hjälpbehovet uppkommit innan vederbörande fyllt 63 år, eller

2) att den pensionsberättigade är blind och blindheten inträtt innan
han uppnått 63 års ålder.

I den andra gruppen (9 kap. 2 § andra st.) utgår invaliditetstillägget till
försäkrad som uppbär partiell förtidspension eller partiellt sjukbidrag, om
han utför förvärvsarbete men på grund av höggradig nedsättning i
kroppsorgans funktion behöver avsevärd fortlöpande hjälp av annan
person eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller
andra hjälpmedel för att kunna utföra arbetet. Studier jämställs med
förvärvsarbete om den handikappade är berättigad till studiehjälp eller
studiemedel för studierna eller är utesluten från sådan förmån endast på
grund av bestämmelserna om behovsprövning.

Invaliditetstillägg utgår inte till försäkrade som stadigvarande vårdas på
vissa anstalter.

Försäkrade som inte åtnjuter pension enligt AFL är i vissa fall
berättigade till invaliditetsersättning. Sådan ersättning utgår — förutom i
form av vårdbidrag till handikappade barn under 16 år — till blinda och
till handikappade som är yrkesverksamma eller studerar, under förutsättning
att de inte åtnjuter någon form av allmän pension. Som villkor
uppställs beträffande blinda att blindheten inträtt innan den försäkrade
uppnått 63 års ålder och beträffande förvärvsarbetande och studerande
att det föreligger samma nedsättning i kroppsfunktion, samma hjälpbehov
och samma merutgifter som i fråga om rätt till invaliditetstillägg till
partiell förtidspension. Invaliditetsersättningen utgår till den som är blind
med 60 % och i övriga fall med 60 % eller med 30 % av basbeloppet per
år allt efter hjälpbehovets omfattning eller merutgifternas storlek.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

När lagen om allmän försäkring antogs 1962 höjdes åldersgränsen för
erhållande av invaliditetstillägg från 60 till 63 år. 1 motioner yrkades att
gränsen skulle höjas till 67 år. Detta yrkande avslogs med följande
motivering (2LU 1962:27):

Ett av skälen för åldersgränsen beträffande ifrågavarande tillägg är
uppenbarligen, att ett lyte av den art som tillägget är avsett att
kompensera drabbar betydligt hårdare, om det uppkommer medan
vederbörande är i verksam ålder, än om det uppstår senare. Vidare är
många människor vid hög ålder i fysiskt avseende nedbrutna, och det kan
inte anses påkallat att i samtliga dessa fall utge särskilda ersättningar från
pensioneringen. Med hänsyn till dessa förhållanden synes en åldersgräns
motiverad. Var denna skall ligga kan givetvis vara föremål för delade
meningar. De anförda synpunkterna talar enligt utskottets mening även
för att gränsen inte sättes alltför högt, och utskottet anser därför att den
höjning med tre år som föreslås i propositionen innefattar en rimlig

SfU 1972:13

avvägning.

Vid 1965 års riksdag uttalade andra lagutskottet i anledning av
motioner (2LU 1965:25) att utskottet alltjämt ansåg att en åldersgräns
för utgivande av invaliditetstillägg borde finnas. Det kunde knappast vara
en angelägenhet för den allmänna pensioneringen att i invaliditetstilläggets
form ersätta de kostnader för hjälp, som många gamla till följd
av åldrandet otvivelaktigt kunde bli i behov av. Problemet med
vårdkostnader av den arten borde ses i samband med åldringsvården i
stort. Eftersom pensionsförsäkringskommittén behandlade frågor som
berörde invaliditetstillägg ansåg utskottet att motionerna kunde överlämnas
till denna kommitté.

Pensionsförsäkringskommittén behandlade frågan i sitt i oktober 1965
avlämnade betänkande Vissa pensionsfrågor (SOU 1965:62). Kommittén
anslöt sig till ståndpunkten att invaliditetstillägget inte borde ersätta
kostnader som följer av åldrandet som en mer eller mindre normal
företeelse. Enligt kommitténs uppfattning borde åldersgränsen för rätt
till tillägget inte sättas alltför nära den allmänna pensionsåldern. För
denna uppfattning talade, menade kommittén, att den omständigheten
huruvida hjälpbehovet inträtt kort före eller kort efter pensionsålderns
inträde inte borde avgöra om tilläggsförmån skulle utgå under återstoden
av den försäkrades levnad. Denna ståndpunkt förde enligt kommittén till
slutsatsen att utrymme saknades för en höjning av åldersgränsen.

Vid behandling av propositionen 1966:59, som grundade sig på
kommitténs betänkande, hade riksdagen att ta ställning till motionsyrkanden
om höjning av åldersgränsen till 67 år. Andra lagutskottet som
behandlade frågan i sitt av riksdagen godkända utlåtande 2LU 1966:41
anslöt sig till kommitténs ståndpunkt. För åldersgränsen 63 år talade
enligt utskottet också den omständigheten att gränsen är tillämplig i
andra sammanhang inom den allmänna pensioneringen. Rätten till förtida
uttag av ålderspension börjar således då den försäkrade uppnått 63 års
ålder.

Med samma motivering avvisade riksdagen liknande motioner år 1968
(2LU 1968:12).

I enlighet med hemställan i andra lagutskottets utlåtande 1968:8
begärde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t att Kungl. Maj:t i lämpligt
sammanhang skulle låta undersöka vilka grupper handikappade barn som
enligt praxis inte får vårdbidrag i form av invaliditetsersättning och om
det kunde vara en ändamålsenlig åtgärd att införa graderade bidrag för att
tillgodose vissa av dessa fall. Den 28 februari 1969 överlämnade Kungl.
Maj:t utlåtandet till riksförsäkringsverket och uppdrog åt verket att
undersöka tillämpningen av gällande regler om invaliditetstillägg och
invaliditetsersättning samt inkomma med förslag som kunde föranledas
av utredningen.

Riksförsäkringsverkets utredningsbyrå har numera som en första
etapp i arbetet med detta uppdrags fullgörande sammanställt en rapport
(Vissa invaliditetsförmåner från folkpensioneringen) innefattande —
förutom redogörelser för gällande rätt och praxis — ett omfattande

SfU 1972:13

statistiskt material. I skrivelse till chefen för socialdepartementet har
verket uppgivit att det, för att kunna utarbeta förslag i ämnet, funnit det
önskvärt att om möjligt samla in ytterligare utredningsmaterial och att
statens handikappråd av verket inbjudits till överläggningar om det vidare
utredningsarbetet.

Efter bemyndigande av Kungl. Majit den 27 maj 1970 tillkallade
socialministern en utredning angående pensionsåldern i det allmänna
pensionssystemet, pensionsålderskommittén. Enligt direktiven skall kommittén
även pröva frågan om standardsäkring av pensionsförmånerna och
därvid ägna särskild uppmärksamhet åt de problem som uppstår för dem
som pensioneras i unga år.

Vid 1971 års riksdag väcktes en motion vari yrkades översyn av
pensionsreglerna för handikappade i syfte att åstadkomma liberalare
regler i olika avseenden. Bl. a. hemställdes att den nuvarande åldersgränsen
för erhållande av invaliditetstillägg skulle avskaffas. Riksdagen avslog
motionen med hänvisning bl. a. till att frågan om de unga invalidernas
problem samt bestämmelserna om invaliditetstillägg och invaliditetsersättning
redan var föremål för utredning.

Utskottet

Invaliditetstillägg utgår enligt 9 kap. 2 § första stycket AFL till
försäkrad som uppbär ålders- eller förtidspension och som är ur stånd att
reda sig själv och på grund härav vid upprepade tillfällen dagligen är i
behov av hjälp. En blind anses alltid uppfylla dessa förutsättningar. Som
ytterligare villkor gäller att hjälpbehovet uppkommit eller blindheten
inträtt före 63 års ålder.

I motionen 1972:222 yrkas att berörda författningsrum ändras. Ändringen
innebär att 63-årsgränsen slopas och att den som ”på grund av
höggradig nedsättning i kroppsorgans funktion är i behov av avsevärd
fortlöpande hjälp av annan person” eller får vidkännas betydande
merutgifter för att reda sig själv skall vara berättigad till invaliditetstillägg.
I huvudsak kan yrkandet sägas innebära att de förutsättningar
som enligt 9 kap. 2 § andra st. AFL redan nu gäller för rätt till
invaliditetstillägg till försäkrad, som uppbär partiell förtidspension, skall
avse även sådana invaliditetstillägg till ålderspension, sjukbidrag eller
förtidspension som utgår enligt första stycket samma paragraf. Motionärerna
anser att den nuvarande 63-årsgränsen är otillfredsställande. En
mängd människor drabbas av invaliditet efter 63 års ålder och hjälpbehovet
blir — menar motionärerna — inte mindre därför att vederbörande
är äldre. En annan och allvarligare invändning enligt deras uppfattning är
att bestämmelserna om invaliditetstillägg är så utformade, att även gravt
handikappade — så snart de kan klara sig aldrig så litet på egen hand — är
uteslutna från möjligheten att erhålla tillägg. Till följd härav måste
ansökningar om invaliditetstillägg avslås även i de mest ömmande fall.

Med anledning bl. a. av skrivelser från De handikappades riksförbund i

SfU 1972:13

oktober 1968 och från Riksorganisationen för mental hälsa i januari
1969 uppdrog chefen för socialdepartementet den 28 februari sistnämnda
år åt riksförsäkringsverket att undersöka tillämpningen av gällande
regler om invaliditetstillägg och invaliditetsersättning samt att inkomma
med de förslag vartill undersökningen kunde föranleda. Som en första
etapp i arbetet med detta uppdrags fullgörande har verket numera
sammanställt en rapport (Vissa invaliditetsförmåner från folkpensioneringen),
innefattande — utöver en redogörelse för lagstiftningen och dess
förarbeten samt ett omfattande statistiskt material — en översikt av den
praxis som tillämpas vid bedömningen av ansökningar om bl. a. invaliditetstillägg.
Denna rättsfallsöversikt ger vid handen att en person kan lida
av höggradig nedsättning i ett eller flera kroppsorgans funktioner eller
vara behäftad med betydande psykiska defekter utan att ha möjlighet
erhålla invaliditetstillägg. Denna effekt av gällande bestämmelser kan
enligt utskottets mening inte anses tillfredsställande.

Utskottet anser således att motionärerna har visst fog för sin
uppfattning att reglerna om invaliditetstillägg till ålderspension eller
förtidspension bör ändras. Detta innebär emellertid inte att utskottet är
berett medverka till omedelbara lagstiftningsåtgärder. I riksförsäkringsverkets
uppdrag ingår att pröva frågan om såväl invaliditetstillägg som
invaliditetsersättning och vårdbidrag. Enligt utskottets mening bör
spörsmålet om dessa tilläggsförmåner inom folkpensioneringen lämpligen
prövas i ett sammanhang och det bör också ankomma på verket att
föreslå erforderliga författningsändringar.

Det är självfallet förenat med svårigheter att utforma bestämmelser på
förevarande område som i de enskilda fallen medger ett skäligt
hänsynstagande till den handikappades situation och samtidigt begränsar
reglernas tillämpning till sådana fall, då ett invaliditetstillägg med hänsyn
till föreliggande hjälpbehov är klart påkallat. Enligt utskottets mening är
det emellertid angeläget att en uppmjukning av gällande bestämmelser
kan komma till stånd utan onödig tidsutdräkt.

Utskottet förutsätter således att utredningsarbetet inom riksförsäkringsverket
bedrivs skyndsamt så att proposition i ämnet så snart som
möjligt kan föreläggas riksdagen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till lagstiftningsyrkandet i
motionen.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1972:222.

Stockholm den 14 mars 1972
På socialförsäkringsutskottets vägnar

TORSTEN FREDRIKSSON

SfU 1972:13

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Lundberg (s), Ringaby (m), Karlsson i
Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c), Mundebo (fp), fru Håvik (s),
fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson (s), Olsson i Stockholm (vpk),
Andersson i Nybro (c), fröken Bergström (fp), herrar Signell (s),
Lindström (s) och Andersson i Ljung (m).

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1186 S