Socialförsäkringsutskottets betänkande nr II år 1972

SfU 1972:11

Nr 11

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om
rätt till sjukpenning utan hinder av att sjukanmälan ej gjorts.

Motionen

I motionen 1972:461 av herr Wijkman m. fl. (m) hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär en sådan översyn av reglerna för erhållande
av sjukpenning att person som bevisligen varit sjuk och ej
arbetat under sjuktiden erhåller rätt till sjukpenning även om anmälan
till försäkringskassa inte gjorts i vederbörlig ordning.

Gällande bestämmelser

Enligt 3 kap. 10 § lagen om allmän försäkring gäller som förutsättning
för rätt till sjukpenning att sjukdomsfallet anmälts till den allmänna
försäkringskassan. Endast i undantagsfall kan sjukpenning utgå för tid
före den dag då sådan anmälan gjorts, nämligen om hinder mött för
anmälan eller eljest särskilda skäl föreligger. Dessa bestämmelser, som
gällt sedan den allmänna sjukförsäkringen infördes den 1 januari 1955,
fick sin nuvarande lydelse på förslag av socialförsäkringsutredningen,
som i frågan uttalade (SOU 1952:39, s. 307):

Fall kan förekomma, då en sjuk underlåter att anmäla ett sjukdomsfall
oaktat hinder för sådan anmälan ej kan anses ha förelegat och det
likväl måste anses obilligt, att den sjuke går miste om sin sjukpenning
på grund av försummelsen. Utredningen föreslår därför att sjukpenning
skall kunna utgå oaktat anmälan ej skett, om särskilda skäl så föranleder.
Sålunda bör försummad anmälan aldrig kunna av sjukkassa åberopas, då
den försäkrade vårdas å sjukvårdsanstalt och ej heller då försummelsen
eljest måste anses ursäktlig och ej länt kassan till men.

Försäkringsd omst olens praxis m. m.

Bestämmelsen att sjukpenning i vissa fall kan utgå trots att sjukanmälan
inte gjorts i tid har tidigare tillämpats mycket restriktivt. ”Särskilda
skäl” för att sjukpenning skall utgå, då direkt hinder för att göra
anmälan inte förelegat, har emellertid ansetts föreligga i vissa fall då
den sjukes fysiska eller psykiska förmåga att föranstalta om anmälan
varit nedsatt. Däremot har inte glömska, som inte berott på sjukdomstillståndet,
eller okunnighet om anmälningsplikten ansetts innefatta ”särskilda
skäl”. Sådana skäl har sålunda inte ansetts föreligga i fall, då

Riksdagen 1972. 11 sami. Nr 11

SfU 1972:11 2

den försäkrade trott att han inte behövt sjukanmäla sig, t. ex. därför
att han haft läkarintyg eller därför att han felaktigt utgått från att
anmälan gjorts av personal vid sjukhus där han behandlats eller av
arbetsgivare. Restriktiviteten i tillämpningen har ansetts påkallad främst
av det förhållandet att en försäkringskassa inte kan utöva sin sjukkontroll
förrän sjukdomsfallet blivit känt för kassan. Om kassornas
kontrollbefogenhet och möjligheter att i fall av missbruk dra in eller
sätta ned sjukpenning ges regler i 3 kap. 17 § resp. 20 kap. 3 § lagen
om allmän försäkring. Som skäl för en restriktiv tillämpning har också
angetts kassornas skyldighet att undersöka förutsättningarna för rehabiliteringsåtgärder
och att vid behov tillse att sådana åtgärder vidtas
(4 kap. 2 § lagen om allmän försäkring).

Under senare tid har emellertid praxis utvecklats i riktning mot en
mindre restriktiv tillämpning.

På försäkringsdomstolens begäran avgav riksförsäkringsverket den
30 juni 1970 ett yttrande till domstolen angående förutsättningarna för
sjukpenning för tid innan anmälan gjorts om sjukdomsfallet. Verket
uttalade bland annat att dittillsvarande praxis många gånger medfört
att den som varit sjuk och uppenbarligen varit materiellt sett berättigad
till sjukpenning gått miste om sådan på grund av försummad anmälan.
Verket påpekade att praxis utsatts för kritik och att det ifrågasatts om
inte den som styrkt arbetsoförmåga med läkarintyg borde kunna få
sjukpenning trots försummad anmälan. Verket, som upptagit frågan om
en mer generös tolkning av begreppet ”särskilda skäl” till övervägande,
framhöll vidare att en grundläggande förutsättning för utgivande av
sjukpenning för tid före sjukanmälan borde vara att arbetsoförmågan
klart dokumenterats. Härutöver borde emellertid även i fortsättningen
krävas att försummelsen att göra sjukanmälan framstod som ursäktlig.
Verket anförde vidare:

Huruvida ursäktlig försummelse föreligger måste bedömas från fall
till fall under hänsynstagande till samtliga i ärendet föreliggande omständigheter.
Uttömmande anvisningar till ledning för bedömningen torde
svårligen kunna utfärdas och skulle i vart fall på ett inte önskvärt sätt
kunna komma att binda försäkringskassornas prövning. Verket har
emellertid övervägt vissa riktlinjer för en uppmjukning av nuvarande
restriktiva praxis på området. I det följande lämnas en redogörelse
härför.

a) Att anmälan försummats bör kunna anses ursäktligt om den försäkrade
trott att anmälan inte erfordrats, då läkare intygat nedsättning
av arbetsförmågan; en förutsättning bör dock vara att han inte tidigare
åberopat samma skäl för försenad sjukanmälan.

I övrigt bör okunnighet om anmälningsplikten inte godtas som ursäkt
för försummad sjukanmälan annat än undantagsvis, t. ex. beträffande
utlänning där försummelsen uppenbarligen har sin grund i språksvårigheter
i förening med bristande information; dylik okunnighet bör aldrig
kunna åberopas mer än en gång.

SfU 1972:11

3

b) I större utsträckning än hittills bör avseende fästas vid i vad mån
sjukdomen bidragit till att sjukanmälan gjorts för sent. Även praktiska
svårigheter för den försäkrade att nå kontakt med kassan bör bli mer
beaktade än tidigare. Om han t. ex. har svårt att lämna bostaden, saknar
telefon och inte har någon som kan hjälpa sig att kontakta kassan torde
hans underlåtenhet att göra anmälan ofta få anses ursäktlig.

I detta sammanhang vill verket uttala som sin mening att försäkrad i
allmänhet inte bör förvägras sjukpenning av den anledningen att anhörig
eller annan ansetts kunna ombesörja anmälan. Har den försäkrade
emellertid — ehuru väl i stånd därtill — inte gjort vad på honom ankommer
för att underrätta kassan om sjukdomsfallet, torde ursäktlig
försummelse inte föreligga. Har han å andra sidan vidtagit sådan åtgärd
genom att uppdra åt annan att göra sjukanmälan, bör den omständigheten
att uppdraget ej fullgöres inte medföra att den försäkrade går
miste om sjukpenning. Uppdragstagaren bör dock kunna bekräfta att
han erhållit uppdrag som här avses.

c) I åtskilliga ärenden har den försäkrade gjort gällande att han fått
vård på sjukhus eller annan inrättning för vård av sjuka och därvid
bibragts den uppfattningen att sjukanmälan skulle ombesörjas av sjukhuset
eller inrättningen.

Ibland kan detta bero på felaktig upplysning av läkare eller annan på
sjukhuset eller inrättningen. I andra fall kan orsaken vara att den försäkrade
trott att anmälan till kassan skulle ske genom sedvanligt inskrivningsbesked,
vid vård på sjukhus som avses i 2 kap. 4 § lagen om allmän
försäkring trots att vården getts polikliniskt och vid vård på annan vårdinrättning
trots att fråga ej varit om sjukhus i lagens mening. Är förhållandena
sådana att den försäkrade kan anses ha haft grundad anledning
för sin ovannämnda uppfattning bör försummelsen att göra sjukanmälan
kunna anses som ursäktlig.

d) Det händer också att försäkrad åberopar att han varit av den uppfattningen
att hans arbetsgivare ombesörjer sjukanmälan. Ett sådant
motiv för försenad eller utebliven sjukanmälan bör ej anses som ursäktligt
annat än i rena undantagsfall, t. ex. då en försäkrad är anställd hos
arbetsgivare, som enligt överenskommelse med försäkringskassa tidigare
gjort sjukanmälan för sina anställda hos kassan, men låtit denna överenskommelse
upphöra att gälla och ej lämnat tillfredsställande information
härom till de anställda.

Försäkringsdomstolen har prövat frågor om utgivande av sjukpenning
för tid före sjukanmälan i ett större antal fall under hösten 1970 och
våren 1971 (domar meddelade den 3 och 12 november 1970 samt den
27 april och den 4 maj 1971). Avgörandena har inneburit att domstolen
i allt väsentligt godtagit den liberalare bedömning som riksförsäkringsverket
gett uttryck för.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Vid 1970 års riksdag väcktes en motion av i huvudsak samma innehåll
som den nu ifrågavarande. I sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 87 hänvisade andra lagutskottet till försäkringsdomstolens i november
1970 meddelade domar och till riksförsäkringsverkets yttrande, vilka

SfU 1972:11

4

tillställts de allmänna försäkringskassorna. Utskottet avstyrkte ifrågavarande
motion med hänvisning till att syftet med denna torde ha blivit
tillgodosett genom den utvidgade tolkning som kommit till stånd.

I Justitieombudsmännens år 1972 avgivna ämbetsberättelse (s. 493)
redogörs för ett fall, där fråga uppkommit huruvida sjukpenning borde
utgå trots att anmälan om sjukdomsfallet gjorts först efter sjukperiodens
utgång. Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius bl. a.:

Praxis, som ytterst bestämmes av försäkringsdomstolens domar, ger
mycket litet utrymme för avsteg från kravet på anmälan. Med hänsyn
till konsekvenserna för försäkringskassorna av en ändring av praxis,
som tillkommit i kontrollsyfte, anser jag olägenheterna av nämnda
praxis inte vara sådana, att det finns tillräckliga skäl för mig att genom
framställning till Kungl. Maj:t eller riksdagen ta initiativ till en lagändring.

Utskottet

I förevarande motion behandlas frågan om rätt till sjukpenning för
tid innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts till försäkringskassan.

Som förutsättning för rätt till sjukpenning gäller bland annat att
anmälan om sjukdomsfallet gjorts till försäkringskassan. Endast i undantagsfall
kan sjukpenning utgå för tiden innan anmälan gjorts, nämligen
om hinder mött för anmälan eller om eljest särskilda skäl föreligger.
Bestämmelserna har tillkommit främst i syfte att göra det möjligt för
försäkringskassorna att utöva den sjukkontroll som kan anses erforderlig.

Motionärerna anser det otillfredsställande att fall kan förekomma då
sjukpenning inte utgår trots att de materiella förutsättningarna för erhållande
av sjukpenning är uppfyllda. Det är enligt motionärerna
stötande att en person, som av glömska eller okunnighet om anmälningsplikten
försummat att anmäla sjukdom, kan gå miste om ersättning
trots att han kan bevisa att han varit sjuk och inte arbetat. Motionärerna
hemställer om sådan översyn av ifrågavarande regler att rätt till sjukpenning
kan medges i nu angivna fall.

Bestämmelsen att ”särskilda skäl” skall föreligga för att sjukpenning
skall utgå i sådana fall, då anmälan inte gjorts och hinder att göra
sådan inte förelegat, har i praxis tidigare tillämpats restriktivt. Glömska
har inte godtagits som skäl för utebliven anmälan, om inte glömskan
berott på sjukdom. Inte heller har okunnighet om anmälningsplikten
ansetts innefatta ”särskilda skäl”. Under senare tid har emellertid en
väsentlig uppmjukning av praxis skett. Försäkringsdomstolen har prövat
frågor om utgivande av sjukpenning för tid före sjukanmälan i ett antal
fall, som avgjorts i november 1970 och i april och maj 1971. Domstolen
har i dessa avgöranden i allt väsentligt godtagit de riktlinjer för en
mjukare bedömning, som dragits upp av riksförsäkringsverket i ett till

SfU 1972:11

5

domstolen den 30 juni 1970 avgivet yttrande. I yttrandet framhåller
verket, förutom att den grundläggande förutsättningen för rätt till sjukpenning
före sjukanmälan alltjämt bör vara att arbetsoförmågan klart
dokumenterats, att det även i fortsättningen bör krävas att försummelsen
att göra sjukanmälan framstår som ursäktlig. Som exempel härpå anges
fall då den försäkrade trott att anmälan varit obehövlig därför att
läkare intygat att arbetsförmågan varit nedsatt. Härvid bör dock förutsättningen
vara att vederbörande inte tidigare åberopat samma skäl för
sin försummelse. Ett annat exempel gäller försäkrad som vårdats på
sjukhus och därvid fått den uppfattningen att sjukanmälan gjorts genom
sjukhusets försorg. I sådana fall bör enligt verket försummelsen anses
ursäktlig om den försäkrade kan anses ha haft grundad anledning till
sin felaktiga uppfattning.

Vid 1970 års riksdag väcktes en motion med samma syfte som den
nu ifrågavarande. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 87 uttalade
andra lagutskottet, med hänvisning till riksförsäkringsverkets yttrande
och försäkringsdomstolens i november 1970 meddelade domar, att syftet
med motionen torde ha blivit tillgodosett, varför utskottet avstyrkte bifall
till motionen.

Utskottet, som konstaterar att den redan tidigare påbörjade uppmjukningen
av praxis ytterligare befästs genom försäkringsdomstolens avgöranden
under 1971, anser att riksdagen saknar anledning frångå den
ståndpunkt riksdagen intog till den vid 1970 års riksdag framlagda
motionen i samma ämne.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen avslår motionen 1972:461.

Stockholm den 7 mars 1972
På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c), Lundberg
(s), Ringaby (m), Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm
(c), Persson i Stockholm (s), Mundebo (fp), fru Håvik (s), fröken
Pehrsson (c), herrar Marcusson (s), Björck i Nässjö* (m), Olsson i Stockholm
(vpk), fröken Bergström (fp) och herr Signell (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1972