Socialförsäkringsutskottets betänkande nr 1 år 1972

SfU 1972:1

Nr 1

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner
angående beräkning av basbeloppet inom den allmänna försäkringen
m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1972: 323 av herr Hörberg m. fl. (fp), vari hemställs att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att en parlamentarisk utredning
- kompletterad med representanter för arbetsmarknadsorganisationerna
och erforderlig teknisk expertis - tillsätts för utredning av frågan huruvida
reglerna för basbeloppets konstruktion kan omarbetas eller andra
åtgärder vidtas som anpassar tilläggspensioneringen inte bara till prisutvecklingen
utan även till reallöneutvecklingen;

motionen 1972: 988 av herr Wemer i Malmö m. fl. (m), vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär utredning och förslag till standardhöjningar
av ATP-pensionema i enlighet med vad i motionen anförts.

Gällande bestämmelser m. m.

Den allmänna försäkringens pensionsgrenar, folkpensioneringen och
tilläggspensioneringen, har gjorts värdebeständiga genom att de flesta
belopp som har betydelse inom dessa båda försäkringsgrenar uttrycks i
relation till basbeloppet. Exempelvis föreskrivs att ålderspension inom
folkpensioneringen skall utgöra 90 % av basbeloppet för ensamstående
pensionär och 70 % för vardera av två pensionsberättigade makar. Avgränsningarna
nedåt och uppåt av den inkomst, som är pensionsgrundande
och avgiftspliktig inom försäkringen för tilläggspension, uttrycks
på samma sätt. Pensionsgrundande är således den inkomst som ligger
mellan ett och sju och en halv gånger basbeloppet vid årets ingång. Den
försäkrade tillförs pensionspoäng, som utgör den pensionsgrundande inkomsten
delad med basbeloppet vid årets ingång. Full ålderspension utgår
med 60 % av produkten av basbeloppet för den månad för vilken
pensionen skall utges och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats
den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom
för mer än 15 år, medeltalet av de 15 högsta poängtalen.

Enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring fastställs basbeloppet av

Riksdagen 1972.11 sami. Nr 1

SfU 1972:1

Kungl. Maj:t för varje månad. Beloppet utgör 4 000 kr. multiplicerat
med det tal, som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget under
andra månaden före den som basbeloppet avser och prisläget i september
1957. Enligt kungörelse den 25 maj 1962 med föreskrifter för beräkning
av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring skall beräkningen ske
på grundval av konsumentprisindex. Beräkningen utförs av statistiska
centralbyrån.

Regeln om basbeloppets indexförändringar är försedd med en marginalspärr.
Denna är uttryckt så, att en ändring av jämförelsetalet ej skall
föranleda ändring av basbeloppet med mindre jämförelsetalet stigit eller
nedgått med minst tre procent sedan närmast föregående ändring av basbeloppet
vidtogs. Vid basbeloppsberäkningen sker avrundning till närmaste
hundratal kronor.

Basbeloppet har efter hand fått betydelse även utanför den allmänna
försäkringen, t. ex. för bidragsförskott, vissa familjerättsliga underhållsbidrag,
studiestöd, yrkesskadelivräntor, m. m. Utvecklingen går mot en
vidgad tillämpning av basbeloppssystemet på alla områden där en värdebeständighet
är av intresse.

För åren 1960-1962 fastställdes basbeloppet endast för januari månad.
Från och med år 1963 har basbeloppet fastställts för varje månad.
Förändringen i basbeloppets storlek framgår av följande uppställning:

jan.	1963	4 700 kr.	mars	1968	5 800 kr.
jan.	1964	4 800 »	aug.	1969	6 000	»
nov.	1964	5 000 »	mars	1970	6 300	»
sept.	1965	5 200 »	aug.	1970	6 400	»
jan.	1966	5 300 »	febr.	1971	6 700	»
maj	1966	5 500 »	mars	1971	6 900
april	1967	5 700 »	dec.	1971	7 100

Samtidigt som basbeloppet ökat från utgångsläget 4 000 kr. i september
1957 till 7 100 kr. i december 1971 eller med drygt 75 % har realinkomsterna
ökat. Den genomsnittliga timförtjänsten för arbetare inom
egentlig industri utgjorde sålunda under åren 1957-1969 4: 90, 5: 21,
5:44, 5:77, 6:23, 6:78, 7:29, 7:94, 8:78, 9:60, 10:44, 11:17,
respektive 12: 15 kr.

ATP och realinkomstökningen

Frågan om ATP och realinkomstökningen har behandlats i en statistisk
avhandling av Leon Rappaport, Kapitalbildning och befolkningsrörelse.
Ett sammandrag av avhandlingen återges i betänkandet SOU
1967: 6, Finansiella långtidsperspektiv.

Ur materialet har utskottet hämtat nedan redovisade räkneexempel.

Exemplet utgår från förhållandena år 1962 då basbeloppet uppgick

SfU 1972:1

1962 14 445 /14445 = n 321

till 4 500 kr. Det förutsätts att priserna är konstanta, vilket innebär att
konsumentprisindex ligger stilla och basbeloppet också håller sig
konstant. Det förutsätts vidare att realinkomsten ökar med 4 % varje år.
I exemplet jämförs hur den pensionsgrundande inkomsten förändrar sig
från år 1962 till år 1980.

År Pensionsgrundande inkomst kr. Ger följande pensionspoäng

„„„„ /29 250 \ , _

1962 29 250 ( = ) 6,5

V 4509 /

VT500 = )

1980 29 250 X 1,0418 = 59 261 /59261 _\ 6,5 (eg. 13,i7)

V 4 500 J

1980 14 445 X 1,04'8 = 29 266 /29266 _ \ 6 5

\ 4500 J

Exemplet ger vid handen att en försäkrad, som år 1962 hade en pensionsgrundande
inkomst som gav maximal tilldelning av pensionspoäng,
6,5, 18 år senare, då hans inkomster fördubblats, fortfarande kommer
att tilldelas 6,5 pensionspoäng. Den som år 1962 däremot hade en pensionsgrundande
inkomst, som gav högst 3,21 pensionspoäng, kommer
18 år senare då hans pensionsgrundande inkomst genom reallöneutvecklingen
stigit till det dubbla att också kunna erhålla dubbla pensionspoäng.
Rappaport gör i anslutning till exemplet bl. a. följande konstateranden:

1. Alla som 1962 hade 3,21 pensionspoäng eller mera kommer att
överskrida ATP-taket (6,5 pensionspoäng) 1980.

2. År 1962 överskred 4,22 % av männen ATP-taket. År 1980 kommer
denna andel att stiga till 24,32 % och år 1992 till 52,75 %. År
1990 kommer genomsnittligt sett 39 årskullar, nämligen män mellan 25
och 63 år, att ligga ovanför ATP-taket. 1995 gäller det även årskullarna
22-24. Det är alltså endast ungdomar i åldrarna 16-21 år som finns
kvar inom taket.

3. I stället för 60 % kommer ålderspensionen för försäkrade, vilkas
pensionsgrundande inkomster år 1962 var 14 500, 17 000, 19 000,
21 500, 23 500, 26 000, 28 000 och 29 500, att år 1992 uppgå till endast
47,4, 41,6, 36,7, 32,8, 29,7, 27,1, 24,9 respektive 24,0 % av deras realinkomster.

4. Ju mer levnadsstandarden stiger, desto mer kommer ATP-systemet
att krympa.

Frågans tidigare behandling

Spörsmålet om en standardsäkring inom den allmänna pensioneringen
prövades av 1969 års riksdag med anledning av motionsyrkanden om ut -

SfU 1972:1

redning av bl. a. frågan om beräkningsgrunderna vid fastställande av basbelopp.

I betänkande nr 1969: 71 framhöll andra lagutskottet bl. a.:

Genom femtonårsregeln uppnås i allmänhet en högre pension än om
hela antalet poängår skulle läggas till grund för pensionsberäkningen. De
år då den försäkrade haft de högsta realinkomsterna får bestämma pensionsutfallet.
Den standardhöjning som ägt rum under den försäkrades
aktiva tid kommer honom alltså till godo också som pensionär. Vanligen
torde de femton bästa poängåren komma att utgöras av de femton sista
aktiva åren men i åtskilliga fall kommer realinkomsterna att sjunka med
den försäkrades stigande ålder. I bästa fall kommer den pension som
skall utbetalas att med utgångspunkt i femtonårsregeln beräknas på en
standard för den försäkrade som är 7-8 år gammal (genomsnittet av de
15 sista åren). För försäkrade som har de femton bästa poängåren längre
tillbaka i tiden är situationen sämre. I sammanhanget bör också hållas i
minnet att pensionen för statstjänstemän m. fl. bestäms med ledning av
förhållanden som ligger närmare pensionsåldern.

Standardutvecklingen har emellertid inte bara betydelse för beräkningen
av de pensionspoäng som läggs till grund för ATP-pensionen utan
även för storleken av utgående pensionsförmåner. En kontinuerlig reallöneökning
medför att den aktiva delen av befolkningen får sin standard
ökad. Pensionärerna bibehålls däremot på den standardnivå som de hade
7-8 år eller ännu fler år före pensionsfallet. Vid en stark standardtillväxt
kommer målsättningen för ATP-reformen med en 60-procentig pension i
förhållande till realinkomsterna snabbt att urholkas. Vid en långsammare
realinkomstökning blir frågan inte lika påtaglig för det stora kollektivet
ålderspensionärer. Däremot kommer förtidspensionärer och andra
som under mycket lång tid uppbär pensionsförmåner att så småningom
få sina förmåner relativt sett krympta.

Med hänvisning till de av Rappaport gjorda beräkningarna konstaterade
utskottet att pensionssystemet i dess nuvarande form inte tillförsäkrade
pensionstagaren någon tillfredsställande täckning för standardhöjningen
i landet. Utskottet ansåg därför att frågan om standardsäkring
inom den allmänna försäkringen borde tas upp till översyn och hemställde
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit skulle som sin mening
ge till känna vad utskottet sålunda anfört.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Frågan om en ökad standardföljsamhet av utgående pensioner är numera
föremål för överväganden inom pensionsålderskommittén
(S 1971: 34).

Utskottet

Pensionsförmånerna inom den allmänna försäkringen anges i princip
i relation till basbeloppet. De är därigenom avpassade så att de ger
full kompensation för förändringar i det allmänna prisläget under den
tid pensionen intjänas.

SfU 1972:1

Folkpensionärema har genom särskilda standardtillägg och genom de
vid 1969 års riksdag antagna reglerna om pensionstillskott tillförsäkrats
pensionsförstärkningar utöver vad som motiveras av prisförändringarna.
Även ATP-systemet innehåller så till vida en standardgaranti, att pensionen
beräknas på medeltalet av de 15 år då den försäkrade har de högsta
pensionspoängen och att den försäkrade vid stigande inkomst kan tillgodoräkna
sig en högre pensionspoäng så länge inkomsten håller sig
inom det s. k. ATP-taket eller ett belopp motsvarande 7 V2 gånger basbeloppet.

De förevarande motionerna innehåller utredningsyrkanden som syftar
till standardfölj samhet av utgående pensioner. Motionärerna kritiserar
ATP-systemet i dess nuvarande utformning, eftersom det inte ger
den försäkrade någon kompensation för de standardökningar efter pensionsfallet
som kommer de yrkesverksamma till del.

Frågan om en standardsäkring inom den allmänna försäkringen var
föremål för riksdagens prövning år 1969. Med anledning av då väckta
motioner med yrkanden om bl. a. en allsidig översyn av beräkningsgrunderna
vid fastställande av basbeloppet framhöll andra lagutskottet (2LU
1969: 71) att man genom femtonårsregeln i allmänhet uppnådde en
högre pension än om samtliga de aktiva år, då pensionsgrundande inkomst
intjänats, skulle läggas till grund för pensionsberäkningen. Utskottet
underströk emellertid att femtonårsregeln också innebar att pensionsberäkningen
skedde på grundval av en standard för den försäkrade
som vid pensionsinträdet var 7-8 år gammal, stundom ännu äldre, och
erinrade om att pensionärerna med gällande pensionssystem inte fick del
av standardökningar som inträffade under pensionstiden. Med hänsyn
härtill ansåg utskottet att frågan om en standardsäkring inom den allmänna
pensioneringen borde bli föremål för en översyn. Riksdagen biföll utskottets
hemställan.

Den begärda översynen har numera kommit till stånd. I pensionsålderskommitténs
(S 1971: 34) uppdrag ingår nämligen att pröva frågan
om standardsäkring inom den allmänna försäkringen. I utredningsdirektiven
anges bl. a. att utredningen bör undersöka behovet av och möjligheterna
att - med hänsyn till inkomstutvecklingen och omfattningen
av de resurser som kan ställas till förfogande - förstärka de garantier
rörande pensionsnivån som följer av nu gällande bestämmelser. Därvid
bör utredningen även pröva om nuvarande övre gräns för beräkning av
pensionsgrundande inkomst fortfarande är riktigt avvägd eller om den
bör höjas med hänsyn till utvecklingen efter tilläggspensioneringens tillkomst.
Utredningen bör ägna särskild uppmärksamhet åt de problem
som uppstår för dem som pensioneras i unga år och det är kommittén
obetaget att utreda och lägga fram förslag i frågor som anknyter till utredningsuppdraget.

Av det anförda framgår att de frågor som aktualiserats i motionerna

SfU 1972:1

redan är föremål för utredning. Vid sådant förhållande saknar enligt
socialförsäkringsutskottets mening riksdagen anledning att biträda motionsyrkandena.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1) motionen 1972: 323,

2) motionen 1972: 988.

Stockholm den 15 februari 1972
På socialförsäkringsutskottets vägnar
TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande: herrar Fredriksson (s), Carlsson i Vikmanshyttan (c),
Lundberg (s), Jonsson i Mora (fp), fröken Sandell* (s), herrar Ringaby
(m), Andersson i Nybro* (c), Persson i Stockholm (s), fru Håvik (s),
fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson (s), Olsson i Stockholm (vpk),
fröken Bergström (fp), herrar Lindström (s) och Andersson i Ljung* (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

ESSELTE TRYCK, STOCKHOLM 1972 722026