Lagutskottets betänkande nr 8 år 1972

LU 1972:8

Nr 8

Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående
översyn av reglerna rörande förvaltning av gåva till omyndig.

I motionen 1972:928 av herr Westberg i Ljusdal m. fl. (fp, c) hemställs
att riksdagen hos Kungl. Majit begär en översyn av gällande regler
rörande förvaltning av sådan gåva till omyndig vid vilken fästs villkor
om att den skall vara undantagen förmyndarens förvaltning.

Gällande rätt

Enligt 13 kap. 1 § föräldrabalken (FB) skall förmyndaren förvalta
den omyndiges förmögenhet och företräda honom i angelägenheter
som rör denna. Förvaltningen står enligt 11 kap. 11 § FB under tillsyn
av överförmyndaren och rätten. Lagen utgår emellertid från att förmyndarens
förvaltningsrätt kan vara inskränkt. I 13 kap. 1 § FB utsägs
nämligen, att förmyndaren har att förvalta myndlingens förmögenhet
och företräda honom i angelägenheter som rör denna såvitt ej annat
skall gälla på grund av lag eller villkor vid
förvärv genom gåva eller testamente. Dessa andra
förvaltningsformer brukar sammanfattas under uttrycket särskild förvaltning.
Detta uttryck förekommer i FB först i 16 kap. 7 §, vari
stadgas att om tillgångar finns som står under den omyndiges eller
annans särskilda förvaltning, förmyndaren skall i föreskrivna redovisningshandlingar
till överförmyndaren lämna uppgift därom, och även
om dessa tillgångars värde, om detta är känt för honom.

Särskild förvaltning på grund av lag är främst sådan som den omyndige
själv äger utöva men även förvaltning genom boutredningsman av
dödsbo, i vilken omyndig äger del, torde kunna räknas hit.

Enligt 9 kap. 3 § FB äger underårig själv råda över vad han genom
eget arbete förvärvat efter det han fyllt sexton år. Detsamma gäller
avkastningen av sådan egendom och vad som trätt i egendomens ställe.
Underårig som fyllt aderton år får själv uppta statligt lån för utbildning
eller bosättning och får själv råda över medel, som uppburits på grund
av sådant lån eller som statligt bidrag till hans utbildning (9:3a FB).
Detsamma gäller avkastning av sådana medel och vad som trätt i deras
ställe. Har egendom genom gåva eller testamente tillfallit den omyn -

Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 8

LU 1972:8

dige under villkor att han själv får råda däröver är egendomen undandragen
förmyndarens förvaltning (9:4 FB). För samtliga dessa fall
gäller dock att förvaltningen kan överflyttas på förmyndaren. Förmyndaren
kan nämligen enligt samma bestämmelser omhänderta egendomen
såvitt det anses erforderligt med hänsyn till myndlingens uppfostran
eller välfärd. Är den underårige över sexton år fordras dock överförmyndarens
samtycke. Vidare gäller att underårig, som fyllt sexton år
och driver näring med vederbörligt tillstånd, äger med visst undantag
ingå sådana rättshandlingar, som faller inom området för rörelsen
(9:5 FB). Förmyndaren är i sådant fall ej behörig att i denna sin egenskap
företräda myndlingen i angelägenheter som angår rörelsen. Av
förmyndaren lämnat tillstånd att driva näring kan dock under vissa
förutsättningar återkallas.

Vad nu sagts om underårig gäller jämlikt bestämmelser i 10 kap. FB
i tillämpliga delar för omyndigförklarad.

Har dödsbo avträtts till förvaltning av boutredningsman är reglerna
i 14 kap. FB om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo inte tillämpligt på
hans förvaltning (NJA 1940 s. 27).

Sådan särskild förvaltning som uppkommit på grund av villkor i
gåvobrev eller testamente är icke närmare reglerad i lag. Omfattningen
av den särskilda förvaltningsrätten regleras i första hand av de bestämmelser,
som intagits i gåvobrev eller testamente, som ligger till grund
för överlåtelsen av egendomen. I övrigt får ledning hämtas av de
bestämmelser som gäller för syssloman, boutredningsman, stiftelseförvaltare
m. fl. i den utsträckning förvaltningen i det särskilda fallet lämnar
utrymme till.

Har vid förvärv genom gåva eller testamente förordnats att egendomen
skall vara undantagen från förmyndarens förvaltning och utövas av en
annan person — s. k. tredjemansförvaltning — är en sådan bestämmelse
i regel giltig. För den som på grund av en dylik bestämmelse förvaltar
egendomen i fråga gäller alltså inte FB:s regler om skydd för omyndigs
egendom. Tveksamhet kan dock uppstå om giltigheten av sådant förordnande
där förvaltningsföreskrifterna ger förmyndaren visst inflytande
över förvaltningen. Denna fråga har veterligen ej prövats i högre rätt.

Utmärkande för särskild förvaltning, varmed i fortsättningen avses
tredjemansförvaltningen om annat ej utsägs, är förutom att den ej står
under FB:s kontrollsystem den självständiga ställning som förvaltaren
intar i förhållande till egendomens ägare (den omyndige) och dennes
ställföreträdare (förmyndaren) i fråga om egendomens förvaltning. Den
begränsningen gäller dock att förvaltning av egendom, som utgör bröstarvinges
laglott, inte torde kunna genom testamentariskt förordnande
undandras förmyndaren.

Förvaltarens självständiga ställning kommer till uttryck bl. a. däri att
han ej är skyldig att årligen avge redovisning för sin förvaltning till

LU 1972:8

den omyndige eller dennes förmyndare. Först när tiden för förvaltningen
gått till ända torde det åligga förvaltaren att avge redovisning för den
tid förvaltningen omfattat. Under den tid förvaltningen pågår torde
förmyndaren dock kunna vid domstol framställa yrkande om förvaltarens
entledigande på grund av påstådd försummelse beträffande förvaltningen.
Eftersom förmyndaren som ovan nämnts ej har någon insyn
i förvaltningen torde dock ett sådant påstående vara svårt att styrka.
Som en följd av att förvaltningen ej lyder under FB:s tillsynsregler äger
förvaltaren utan förmynderskapsdomstolens medgivande försälja och
inteckna omyndigs fasta egendom. I vilken utsträckning förvaltaren härvid
eller över huvud taget kan med tredje man ingå avtal innebärande
åläggande av personlig betalningsskyldighet för den omyndige torde dock
vara osäkert.

Den särskilda förvaltningen omfattar i regel åtgärder med avseende
å såväl kapitalet som avkastningen därav. Om ingenting har föreskrivits
om förvaltningen av avkastningen torde denna in dubio ingå i den
särskilda förvaltningen. Ibland kan ha förordnats att avkastning från ett
under särskild förvaltning stående kapital skall uppbäras av förmyndaren
för att av denne användas för den omyndiges behov. I dylika fall
torde förmyndaren på vanligt sätt vara underkastad FB:s regler om
redovisningsskyldighet. Om egendom som står under särskild förvaltning
omplaceras i andra tillgångar, lär den särskilda förvaltningen få
anses gälla även dessa även om någon föreskrift därom inte givits i
gåvobrev eller testamente.

Motionen

I motionen hänvisas inledningsvis till de ovan redovisade möjligheterna
att undandra gåva till omyndig förmyndarens förvaltning samt
till att det skydd som föräldrabalken tillerkänner den omyndige gentemot
förmyndaren inte gäller i förhållande till den särskilt förordnade
förvaltaren.

Motionärerna anför därefter att det visserligen kan sägas att det får
anses stå givaren fritt att ta den risk som är förenad med att givna
medel inte blir underkastade förmyndartillsyn. Motionärerna anser dock
att någon form av skydd för den omyndige ändå borde skapas. Nu är
han helt utlämnad åt förvaltarens godtycke. Efter givarens (testators)
död kan en förvaltare sålunda uppställa orimliga villkor för gåvotagaren
— sådana fall har enligt motionärerna förekommit i praktiken. Motionärerna
framhåller att deras syfte inte är att förhindra att omyndigs
egendom kan undantas från föräldrabalkens kontrollsystem. Särskild
förvaltning kan vara av intresse även från den omyndiges synpunkt.
Detta gäller enligt motionärerna exempelvis omyndigs andel i rörelse,
där en smidig och av formella regler mindre bunden förvaltningsform

LU 1972:8

kan vara att föredra. Motionärerna avser endast att bereda möjlighet
att i görligaste mån skydda den omyndige, när sådan särskild förvaltning
förekommer. Detta kan enligt motionärerna göras om regler införs
om att

1. gåva av lös eller fast egendom till omyndig för vinnande av giltighet
skriftligen skall godkännas av förmyndare;

2. gåvoföreskrifter skall underställas förmynderskapsdomstol för kontroll
och registrering även vid bestämmelse om särskild förvaltning; samt

3. förvaltare kan avsättas av förmynderskapsdomstol efter gemensam
anmälan från förmyndare och överförmyndare.

Förarbetena till föräldrabalken

Vid FB:s tillkomst ifrågasattes huruvida inte i lagen borde införas
en föreskrift om att all omyndig tillhörig egendom skulle vara underkastad
lagens bestämmelser rörande förvaltning och redovisning. Departementschefen
uttalade därvid bl. a. följande (prop. 1949:93 s. 153):

Det kan naturligtvis sägas att denna möjlighet att genom anordnande
av särskild förvaltning undandraga egendom från lagens kontrollsystem
kan innebära en fara för den omyndige. Det måste emellertid beaktas,
att även uppställande i lag av ett hinder häremot skulle kunna vara till
skada för den omyndige, i det att en gåva eller ett testamente till den
omyndiges fördel skulle kunna utebli i situationer där givaren eller
testator hyst motvilja mot att förmyndarkontroll beträffande egendomen
skulle komma till stånd. Att helt utesluta möjligheten att vid
gåva eller testamente förordna om egendomens förvaltning synes därför
förenat med vissa betänkligheter. Andra utvägar att i nu avsedda fall
tillskapa ett ökat skydd för den omyndige kunna emellertid tänkas.
Frågan huruvida en ändring av gällande rätt i denna riktning kan anses
påkallad är vittsyftande och förutsätter en ingående undersökning, varför
den icke synes kunna upptagas i förevarande sammanhang.

Nordisk rätt

I Norge utövar det allmänna tillsyn över särskild förvaltning. I 89 §
vergemålsloven stadgas att lagens bestämmelser om tillsyn av overformynderiet
och om räkenskapsplikt skall gälla såväl gåva som testamentslott
under särskild förvaltning. I lagrummets andra stycke föreskrivs
vidare att efter hemställan från förmyndaren eller overformynderiet
justitiedepartementet kan förordna att bestämmelserna om särskild
förvaltning helt eller delvis skall upphöra att gälla, om de anses strida
mot den omyndiges bästa. Enligt uppgift lär stadgandet tillämpas olika
strängt i skilda delar av landet.

Enligt den i Danmark från den 1 oktober 1966 gällande ordningen
kan arvlåtare i testamente och gåvogivare i gåvobrev giltigt förordna

LU 1972:8

att egendom till omyndig skall förvaltas utanför overformynderiet. Egendomen
står dock under tillsyn, såvida inte i överlåtelsehandlingen uttryckligen
utsägs att egendomen skall förvaltas utanför overformynderiet.
Arvlåtaren kan dock göra sådant förordnande endast såvitt
gäller s. k. friarv. Arvlåtaren kan vidare i testamente utse en s. k. testamentarisk
vaerge som skall förvalta egendomen. Denne förordnas inte
av domstol men är enligt huvudregeln redovisningsskyldig inför tillsynsmyndigheten.
Det har diskuterats huruvida en arvlåtare kan bestämma
att förvaltning som utövas av testamentarisk vaerge skall kunna
undandras vaergemålstillsyn. Justitieministeriet har emellertid i ett par
avgöranden ansett att en arvlåtares förordnande i sådant avseende
måste betraktas som giltigt, i vart fall då det ej rört sig om tvångsarv.
Men även om en sådan bestämmelse äger giltighet, anses denna inte
hindra att arvlåtarens föreskrift åsidosätts genom beslut av tillsynsmyndigheten
om föreskriften är stridande mot den omyndiges bästa.

F örmy nderskapsu tred ningen

Genom beslut den 30 december 1964 bemyndigade Kungl. Maj:t
chefen för justitiedepartementet att tillkalla åtta sakkunniga för att
verkställa översyn av förmynderskapslagstiftningen. De sakkunniga, som
antog namnet förmynderskapsutredningen, har i augusti 1970 avgivit
betänkandet ”Förmynderskap” (SOU 1970:67) med förslag till ändringar
i bl. a. föräldrabalken.

I betänkandet har utredningen i förevarande sammanhang först tagit
upp till diskussion frågan om begränsning bör ske i rätten att förordna
om särskild förvaltning och har därvid anfört följande.

Möjligheten att genom villkor vid gåva eller testamente förordna,
att egendom som skall tillfalla omyndig skall vara undantagen förmyndarens
förvaltning, utgör en så viktig del i en persons rätt att disponera
över sin egendom att begränsning häri ej bör ske. En person, som
vill skänka omyndig — släkting eller oskyld — egendom, önskar t. ex.
av något skäl att egendomen ej skall förvaltas av den omyndiges förmyndare.
Givaren (testator) kanske anser förmyndaren inte vara kompetent
att förvalta egendomen eller vill inte riskera att, vid en eventuell
skilsmässa mellan den omyndiges föräldrar eller över huvud taget vid
ombyte av förmyndare, egendomen kommer att förvaltas av en person,
som givaren (testator) ej känner eller som han anser saknar förmåga att
sköta förvaltningen av egendomen.

Frågan är emellertid om det skydd som FB tillerkänner den omyndige
gentemot förmyndaren skall utvidgas att gälla även gentemot sådan
särskild förvaltare. Ett uteslutande av möjligheten att förordna att
omyndigs egendom skall vara undantagen från FB:s kontrollsystem
synes, som uttalades av departementschefen i samband med FB:s införande,
vara förenat med vissa betänkligheter. Ett uppställande i lag
av ett hinder häremot skulle således kunna vara till skada för den
omyndige genom att en gåva eller ett testamente till den omyndiges för -

LU 1972:8

del skulle kunna utebli i situationer där givaren eller testator hyst motvilja
mot att förmyndarkontroll beträffande egendomen skulle komma
till stånd. Som motiv för att bibehålla rätten till förordnande angående
sådan särskild förvaltning har vidare framhållits, att det måste stå
givaren fritt att ta den risk som är förbunden med att de av honom
givna medlen inte blir underkastade förmyndartillsyn. Särskild förvaltning
kan även ur den omyndiges intresse vara att föredra framför förvaltningen
enligt FB:s regler. Detta kan vara fallet särskilt vid förvaltning
av omyndigs andel i rörelse, där ofta en smidig och därmed
av formella regler mindre bunden förvaltningsform kan vara att föredra.
Utredningen finner på grund av anförda förhållanden det vara från
flera synpunkter betänkligt att förbjuda förordnanden varigenom vid
gåva eller testamente föreskrivs att egendoms förvaltning skall vara
undandragen FB:s kontrollsystem. Dessa betänkligheter i förening med
den hänsyn som bör tas till gåvogivares och testators skriftligt uttryckta
vilja talar enligt utredningen även mot att föreskriva rätt för
förmynderskapsdomstolen att, som i viss utländsk rätt förekommer,
upphäva föreskrifter om särskild förvaltning om de anses strida mot
den omyndiges bästa.

Även om utredningen sålunda anser särskild förvaltning i anledning
av villkor vid gåva och testamente ej böra ställas under förmyndarkontroll,
måste övervägas om vid den närmare utformningen av en sålunda
godtagen särförvaltning av omyndigs egendom den omyndiges intressen
kan iakttas.

En lösning som därvid pekats på är att den krets inom vilken en
givare (testator) skall äga rätt att utse en särskild förvaltare, som ej
skall vara underkastad förmyndarkontroll, bör begränsas. Därvid har
föreslagits att t. ex. bankernas notariatavdelningar skulle ensamma äga
rätt att åta sig sådana uppdrag. En fördel med en begränsning till bankerna
är att den omyndiges medel förvaltas fullt betryggande och av
personer som är utbildade för förvaltning av pengar, värdepapper o. s. v.
En fördel är även att ett förordnande av banks notariatavdelning till
förvaltare inte, som vid förordnande av fysisk person, kräver bestämmelser
i överlåtelsehandlingen om hur egendomen skall förvaltas om
förvaltaren dör. En avgörande nackdel med en lösning av antytt slag
är dock att givarens (testators) möjlighet att välja den person som han
anser i det enskilda fallet vara den lämpligaste alltför starkt begränsas.
Även från principiell synpunkt kan ifrågasättas lämpligheten av en
begränsning till bankerna; även andra penningförvaltande institutioner
finns. Utredningen anser därför en lösning av nu behandlat slag ej böra
ifrågakomma.

Utredningen har därefter behandlat de fåtaliga fall där i testamente
förordnats att egendom skall underkastas särskild förvaltning men där
förmyndaren utsetts till förvaltare eller till medförvaltare. I dessa fall
anser utredningen att i fortsättningen särskild förvaltning inte bör
föreligga. Utredningen föreslår därför den preciseringen av den nu
gällande ordningen att för att ett villkor vid gåva eller testamente
skall kunna godtas som ett förordnande om sådan särskild förvaltning
att förmyndarkontroll ej skall utövas, det bör krävas att i villkoret
föreskrivits, att egendomen skall stå under särskild förvaltning av annan

LU 1972:8

än förmyndaren, att förmyndaren ej tillerkänts medbestämmanderätt
över förvaltningen samt att särskilt angivits av vem förvaltningen skall
utövas.

Utredningen hävdar vidare att förmyndaren skall gentemot den särskilde
förvaltaren kunna iaktta den omyndiges rätt. För att underlätta
för förmyndaren att fullgöra denna uppgift föreslår utredningen att
den särskilde förvaltaren skall årligen till förmyndaren avge redovisning
för förvaltningen såvitt ej i gåvobrevet eller testamentet angivits att
sådan skyldighet ej skall föreligga. Särskild form härför bör ej föreskrivas.

Bestämmelser av det innehåll utredningen sålunda föreslagit har av
utredningen införts i ett andra stycke till 13 kap. 1 § FB.

Utredningens betänkande har remissbehandlats. Förevarande spörsmål
har närmare kommenterats endast av socialstyrelsen, försäkringsinspektionen,
Svenska försäkringsbolags förbund och Svenska livförsäkringsbolags
förening i gemensamt yttrande, fullmäktige i riksbanken, Svenska
bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen. Föreningen Sveriges
tingsrättsdomare har uttryckligen förklarat att vad utredningen i detta
avsnitt anfört ej föranleder någon kommentar från föreningens sida.
Övriga remissinstanser har ej kommenterat utredningens förslag.

Socialstyrelsen framhåller att utredningen utgår ifrån att en vidare
inskränkning av möjligheterna att undandra förmögenhetsöverföringar
till omyndiga samhällets kontroll kan komma att minska benägenheten
att göra sådan överföringar. Enligt socialstyrelsens uppfattning torde
emellertid samhällskontrollen i och för sig inte kunna minska benägenheten
att vidtaga sådana förmögenhetsöverföringar. Om samhällets kontroll
utformas på så sätt att överförmyndarna generellt får möjlighet till
granskning och insyn i de särskilda förvaltarnas verksamhet, torde det
knappast kunna göras gällande att testatorers eller gåvogivares behöriga
intressen åsidosätts. En sådan lösning förefaller socialstyrelsen bättre
än att redovisning skall ske till de omyndigas förmyndare i vissa fall
medan i andra fall förvaltningen helt undandras samhällets kontroll.

Försäkringsinspektionen och Försäkringsbolagens riksförbund anser
att förmånstagarförordnande angående livförsäkringsbelopp bör likställas
med gåva och testamente, såvitt avser möjligheten att förordna om
särskild förvaltning, och de föreslår en komplettering av lagtexten i
enlighet härmed.

Fullmäktige i riksbanken anför att även de anser att möjlighet bör
föreligga att anordna särskild förvaltning av omyndigs medel. Mot bakgrund
av de ambitioner som eljest upprätthålls när det gäller skyddet
för omyndigas medel kan det emellertid förefalla otillfredsställande att
vem som helst skall kunna fungera som sådan från lagens förmyndarkontroll
undantagen förvaltare. Enligt de fullmäktige talar därför myc -

LU 1972:8

ket för den i olika sammanhang förordade lösningen att begränsa den
krets inom vilken en särskild förvaltare skall kunna utses. Närmast till
hands torde därvid ligga att låta endast banker äga rätt att åtaga sig
sådana förvaltningsuppdrag varom nu är fråga. Den principiella invändning
häremot som utredningen anför — att bankerna skulle få en förmånsställning
— synes de fullmäktige ej väga tungt.

Svenska bankföreningen ansluter sig i sak till utredningens förslag.
Enligt Bankföreningens åsikt bör förvaltarens redovisningsskyldighet ej
vara mer omfattande än boutredningsmans motsvarande skyldighet
enligt förslaget. Förvaltarens skyldighet bör därför begränsas till att
avse redovisning för medelsförvaltningen.

Svenska sparbanksföreningen anför att det vid upprättande av gåvobrev
och testamenten till förmån för omyndiga ofta förekommer att
särskild förvaltare förordnas att förvalta egendomen. Ofta är därvid
syftet mindre att ungå insyn av förmyndare och överförmyndare än
själva undandragandet från förmyndarens förvaltning. Föreningen anser
i och för sig inte tillräckliga skäl föreligga att införa sådan insyn i den
särskilda förvaltningen, men finner å andra sidan ej heller några
nämnvärda olägenheter med utredningens förslag, särskilt som möjligheten
för givare/testator alltjämt finns att föreskriva att insyn ej skall
förekomma.

Enligt vad utskottet erfarit är utredningens betänkande f. n. föremål
för överväganden inom justitiedepartementet.

Utskottet

Enligt bestämmelser i föräldrabalken skall förmyndaren förvalta den
omyndiges förmögenhet och företräda honom i angelägenheter som rör
denna. Förvaltningen står under tillsyn av överförmyndaren och rätten.
I vissa i föräldrabalken särskilt reglerade fall äger dock den omyndige
rätt att själv råda över sin egendom. Vidare kan i samband med omyndigs
förvärv genom gåva eller testamente som villkor för förvärvet ha
föreskrivits att egendomen ej skall stå under förmyndarens förvaltning
utan i stället skall förvaltas av annan angiven person. Ett sådant förordnande
om särskild förvaltning är giltigt. För den som på grund av
en dylik bestämmelse förvaltar omyndigs egendom gäller inte föräldrabalkens
regler om skydd för omyndigs egendom. Förvaltare äger sålunda
utan förmynderskapsdomstols medgivande sälja och inteckna
omyndigs fasta egendom och han är ej skyldig att årligen avge redovisning
för sin förvaltning till den omyndiges förmyndare eller till överförmyndaren.
Därest förvaltaren uppenbart försummar sina åligganden
torde han dock kunna av domstol entledigas från uppdraget. Vidare torde
möjlighet finnas att i vissa fall få förvaltningen ändrad genom permutation.

LU 1972:8

I motionen hemställs att riksdagen skall hos Kungl. Maj:t begära en
översyn av reglerna om särskild förvaltning av omyndigs egendom.
Motionärernas syfte med yrkandet är inte att förhindra att omyndigs
egendom ställs under särskild förvaltning, eftersom sådan förvaltning
kan vara av värde även från den omyndiges synpunkt. Motionärerna
avser endast att den omyndige skall beredas ett visst skydd för oegentligheter
och trakasserier från förvaltarens sida.

Såsom framgår av det föregående (s. 4—5) har såväl vid föräldrabalkens
införande som senast i förmynderskapsutredningens år 1970 avgivna
betänkande understrukits att någon begränsning ej bör ske i rätten
att genom särskilt villkor vid gåva eller testamente till omyndig undandra
egendom förmyndares förvaltning. Utskottet delar denna uppfattning.
En sådan begränsning skulle nämligen kunna leda till att en gåva eller
ett testamente till den omyndiges fördel uteblev i de fall där givaren
eller testator hyser motvilja mot att förmyndaren får bestämmanderätt
över egendomen. Däremot finns det enligt utskottets mening skäl som
talar för en utvidgad kontroll från det allmännas sida. Syftet med förordnande
av särskild förvaltare är också ofta mindre att undgå insyn
av överförmyndaren än att undandra egendom just förmyndarens förvaltning.
Förmynderskapsutredningen har i sitt betänkande föreslagit
vissa ändringar i föräldrabalken i avsikt att få till stånd en ökad kontroll
av den särskilda förvaltningen. Några remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen,
har i likhet med motionärerna föreslagit andra lösningar på problemet.
Utskottet anser sig för sin del inte nu böra ta ställning till frågan
om en utökning av kontrollen bör ske. Enligt vad utskottet erfarit är
nämligen utredningens betänkande och däröver avgivna remissyttranden
f. n. föremål för överväganden inom justitiedepartementet. Utskottet förutsätter
att härvid även förevarande fråga kommer att prövas. Någon
ytterligare översyn av gällande regler om särskild förvaltning av omyndigs
egendom finner utskottet inte påkallad.

Med hänsyn till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1972:928.

Stockholm den 9 maj 1972
På lagutskottets vägnar

DANIEL WIKLUND

LU 1972:8

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Sundelin (s), fröken
Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m), Sjöholm (fp), fru Lundblad
(s), fru Jonäng (c)*, herrar Andersson i Södertälje (s), Winberg (m),
Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), Olsson i Sundsvall (c), Stadling
(s)*, Persson i Heden (c)* och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.