Lagutskottets betänkande nr 20 år 1972

LU 1972:20

Nr 20

Lagutskottets betänkande i anledning av motion om stängselskyldighet
vid gruvhål.

I motionen 1972:920 av herr Andersson i Storfors m. fl. (s) hemställs
att nuvarande lagregler gällande stängsel kring övergivna gruvhål och i
drift varande gruvor överses och justeras så, att skyldighet för samtliga
ägare skapas om inhägnad av angivna objekt.

Utskottet har inhämtat utlåtanden över motionen från Svea hovrätt,
skogsstyrelsen, naturvårdsverket, kommerskollegium samt länsstyrelserna
i Värmlands län och Västmanlands län. Svea hovrätt har bifogat yttrande
från Lindesbergs tingsrätt. Skogsstyrelsen har Vid sitt utlåtande fogat
yttranden från skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och
Gävleborgs län. Kommerskollegium har överlämnat yttranden från
bergmästarna. Bergmästaren i östra distriktet har vid sitt yttrande fogat
ett yttrande från länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt gällande rätt finns stängselskyldighet inom områden som är
föremål för gruvrätt. Sålunda åligger det gruvinnehavaren enligt 54 §
tredje stycket i gruvlagen (1938:314) att på område inom och utom
utmål, som tagits i anspråk för gruvarbete och därmed sammanhängande
verksamhet för produkternas tillgodogörande, ensam hålla det stängsel
som är nödigt. Härutöver innehåller gruvlagen ingen uttrycklig bestämmelse
om stängselskyldighet. I stenkolslagen (1886:46 s. 1) och uranlagen
(1960:679) finns likaledes bestämmelser om stängselskyldighet endast i
fråga om fyndigheter som är i drift.

1 samband med 1952 års lagändringar i gruvlagen (prop. 1952:17)
berördes såväl frågan om omfattningen av gruvinnehavaren åvilande
stängselskyldighet som frågan om skyldighet att hålla stängsel omkring
gamla sönade gruvor som med sina öppningar i dagen innebär fara för
både människor och djur. (En gruva sägs vara sönad när arbetet där
försummats så att rätten till brytning förlorats.)

Departementschefen uttalade i motiven till ändringen i 54 § bl. a. att
stängselskyldighet skulle åläggas gruvinnehavaren endast inom inlöst
område, då det principiellt icke vore riktigt att ålägga gruvinnehavaren
stängselskyldighet på utmålsmark, som ej lösts, eftersom det är jordägaren
som disponerar denna mark.

Frågan om skyldighet att hålla stängsel omkring gruvhål där gruvrätten
upphört togs vid 1952 års ändring av gruvlagen upp i anslutning till

1 Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 20

LU 1972:20

översynen av bestämmelserna i 57 §, som behandlar rättsverkningarna av
förverkande av rätt till gruva.

I den av dåvarande revisionssekreteraren, sedermera justitierådet Hugo
Digman avgivna promemorian angående gruvlagen, som låg till grund för
lagändringarna, anfördes att de bestämmelser i gruvlagen, som i förevarande
sammanhang kunde vara av intresse var, förutom 54 och 57 §§, 10
kap. 68 § o. f., som handlade om tillsyn över gruvdriften. Den tillsyn,
som där var anbefalld kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen,
fortsatte ej sedan gruvrätten upphört, framhölls det i promemorian.
Någon grund för föreskrift om sådan säkerhetsanordning som stängsel för
tiden därefter kunde lika litet hämtas ur dessa bestämmelser som ur
arbetarskyddslagen, med vilken gruvlagens 10 kap. korresponderade.
Gällande lagstiftning syntes ej innehålla bestämmelser som hade betydelse
i fråga om stängsel omkring gamla gruvor, som ej längre vore i drift.
Det vore vanskligt att göra något uttalande i frågan huruvida någon
skadestånd sskyldighet på grund av allmänna rättsprinciper kunde komma
i fråga därest någon olycka skulle inträffa vid ett gammalt sonat gruvhål
och olyckan skulle kunna hänföras till frånvaron av stängsel. Man finge
måhända utgå ifrån att, eftersom någon skyldighet att hålla stängsel ej
ålåge någon, fråga ej heller kunde bli om skadeståndsskyldighet. Därest i
57 § första stycket infördes ett stadgande, att stängsel skulle höra till den
egendom som gruvinnehavaren förverkade och som han ej finge bortföra,
vunnes åtminstone visst temporärt skydd efter det en gruva sönats.
Vidare kunde stängsel i 57 § tredje stycket upptagas bland egendom som
tillfölle den som förvärvade rätt till gruvans bearbetande. Man kunde
möjligen även överväga att giva bergmästaren befogenhet att med
giltighet mot såväl gruvinnehavaren som jordägaren meddela vissa
säkerhetsföreskrifter i samband med att arbetet vid en gruva upphörde.
Ett sådant stadgande skulle dock bli så föga rationellt, att man syntes
böra avstå därifrån. Ej heller andra åtgärder syntes kunna vidtagas i
gruvlagstiftningen för att på längre sikt lösa det problem, som här
onekligen förelåge. Om ej särskild lagstiftning ansåges påkallad på detta
område, vore man hänvisad till jordägarens eget intresse av att skaffa
trygga förhållanden på sin mark och de frivilliga åtgärder i övrigt som
kunde vidtagas av sammanslutningar eller enskilda. Möjligen skulle i
speciella fall ingripande från det allmännas sida genom åtgärder av
länsstyrelserna kunna övervägas.

Frågan om stängsel kring gamla gruvhål behandlades i flera remissyttranden.
Härvid anfördes bl. a. att det måste anses ägnat att ingiva starka
betänkligheter att frågan om permanent stängselskyldighet beträffande
farliga övergivna gruvor kvarstod olöst. Vidare framhölls vikten av att
detta spörsmål på något sätt löstes med hänsyn till riskerna för förstöring
av liv och egendom.

Departementschefen anförde för sin del följande (prop. s. 1 10). ”Vad
beträffar frågan om stängsel har från flera håll omvittnats, att det är
angeläget att det hålles hägnad omkring gamla sönade gruvor, som med
sina öppningar i dagen innebära fara för både människor och djur.

LU 1972:20

Utredningsmannens förslag innebär, att i 57 § första stycket införes ett
stadgande, att stängsel skall höra till den egendom som gruvinnehavaren
förverkar och som han ej får bortföra samt att i tredje stycket i
paragrafen stängsel upptages bland egendom, som tillfaller den som
förvärvar rätt till gruvans bearbetande. Dessa ändringar torde vara ägnade
att främja skyddet mot den fara, som uppkommer genom gamla gruvhål.
Även om det skydd, som härigenom åstadkommes, endast är temporärt,
tillstyrker jag därför de föreslagna ändringarna. Skulle i övrigt i särskilda
fall anses nödvändigt att stängsel anordnas vid gamla gruvhål, torde det få
ankomma på vederbörande länsstyrelse att göra framställning till Kungl.
Maj:t; och torde undersökning då få göras om möjligheterna att disponera
erforderliga belopp av kronans gruvförsvarsmedel för ändamålet.”

Tredje lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(1952:2) följande rörande den föreslagna ändringen i 57 §: ”Ändringen i
förhållande till gällande rätt vill öka skyddet mot den fara, som gamla
gruvöppningar medföra. Då stängslet snart ruttnar eller eljest förstöres,
blir det skydd, bestämmelserna komma att ge, endast temporärt.
Departementschefen uttalar emellertid att, om i enskilda fall skulle yppas
behov av permanenta skyddsanordningar vid gamla gruvhål, det torde få
ankomma på vederbörande länsstyrelse att göra framställning i saken till
Kungl. Maj:t. Möjligheterna att för ändamålet disponera erforderliga
belopp av kronans gruvförsvarsmedel finge därvid undersökas. I likhet
med de myndigheter, vilka i sina remissvar behandlat frågan om skyddet
kring övergivna gruvhål, vill utskottet framhålla, att frågan måste få sin
snara lösning. Vad som hittills framför allt hindrat en sådan, synes vara
tveksamhet om vem som borde betungas med skyldigheten att svara för
ifrågavarande skydd. Det vill emellertid synas som om kronan borde
iklädas denna skyldighet. Av departementschefens nyss återgivna uttalande
lär kunna slutas, att även han har denna uppfattning. Utskottet får
betona det angelägna i att kronan i varje fall medverkar till att
betryggande skyddsåtgärder snarast vidtagas, där så erfordras.”

Genom beslut den 5 juni 1953 anbefallde Kungl. Maj:t kommerskollegium
att inkomma med förslag till de bestämmelser, som borde utfärdas
rörande bestridandet av kostnaden för anordnande av stängsel kring
övergivna gruvhål. Sedan kollegiet den 5 juni 1954 avgivit förslag i ämnet
meddelade Kungl. Maj:t i ämbetsskrivelse den 13 januari 1956 till
samtliga länsstyrelser föreskrifter i ifrågavarande hänseenden. Kungl.
Maj:t förordnade som följer.

1. På statsverkets bekostnad må kring övergivet gruvhål anordnas och
vidmakthållas stängsel eller annan dylik skyddsanordning i fall, då
gruvhålet ej är kringgärdat med nödigt stängsel och stängselskyldighet ej
gäller enligt gruvlagen eller lagen angående stenkolsfyndigheter m. m.
samt på grund därav uppenbar fara för människor eller husdjur föreligger.

2. Stängsel och annan skyddsanordning skola, där ej särskilda skäl
föranleda annat, ha till huvudsakligt ändamål att tydligt utmärka föreliggande
fara. De böra i allmänhet utföras så, att något fortlöpande
underhåll ej erfordras. Sålunda bör stängsel uppföras av stållina, upphängd
på järnstolpar, eller annat varaktigt material.

LU 1972:20

3. Det åligger vederbörande polismyndighet att då behov av skyddsanordning
anses föreligga verkställa erforderlig utredning och efter vederbörande
markägares hörande överlämna ärendet till länsstyrelsen jämte
eget yttrande samt i förekommande fall förslag rörande skyddsanordningens
beskaffenhet och utförande ävensom kostnadsberäkning.

4. Finner länsstyrelsen, att fall föreligger, som avses under punkt 1,
och har ej markägaren eller annan förbundit sig att vidtaga erforderliga
åtgärder, har länsstyrelsen att låta ombesörja utförandet av skyddsanordningen.

5. Kostnad för skyddsanordning, som här avses, skall bestridas från
anslaget till anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen om
polisväsendet i riket stadgade ordning m. m.

1 det år 1969 av gruvrättsutredningen avgivna förslaget till ny gruvlag
(SOU 1969:10) lämnas frågan om stängsel omkring gruvhål som sönats
oreglerad. Utredningen hänvisar till nämnda ämbetsskrivelse och de
möjligheter att anordna och vidmakthålla stängsel på statsverkets bekostnad
som föreligger med stöd av denna (s. 215). Betänkandet har
remissbehandlats och övervägs f. n. i Kungl. Maj:ts kansli.

Motionen

Motionärerna anför att det av vissa utredningar som företagits synes
framgå, att antalet oskyddade gruvhål torde vara ganska betydande i vårt
land. I en utredning som under åren 1955 — 1956 gjordes inom
nuvarande Filipstads kommun, vilken avsåg i första hand de gruvhål som
ansågs som mest farliga för människor och djur registrerades 428.
Omkretsen kring dessa gruvhål uppgick till omkring 30 000 m (= 3 mil),
som även skulle utgöra åtgången av stängsel. Enligt motionärerna utgör
antalet gruvor inom kommunen från den minsta till den största säkert
1 000 och skulle dessa inhägnas behövdes en stängselsträcka på 9-10 mil.
Gruvhålen är, fortsätter motionärerna, verkliga dödsfällor för både
människor och djur så länge som det ej finns skydd kring dem. Olyckor
har förekommit då både människor och djur omkommit. Det kan enligt
motionärerna anses som ett under att ej fler olyckstillbud förekommit
med hänsyn till det stora antal människor som strövar omkring i våra
skogsmarker

Motionärerna anför att gruvhålen i stor utsträckning är övergivna. Det
är allmänt känt att någon malmbrytning under de senaste 75 — 100 åren
icke förekommit i en stor del av gruvorna. Markområdena brukas numera
såsom skogsmark av respektive ägare. Motionärerna framhåller att fastighetsägarna
i de flesta fall ej är villiga att delta i uppsättande av stängsel.

Då det torde få anses att gruvhålen i fråga utan stängsel kan utgöra
uppenbar fara för människor och djur bör snarast lämpligt stängsel
anbringas kring samtliga, framhåller motionärerna. Med hänsyn till att
nuvarande lagregler icke synes täcka in garanti för att samtliga gruvhål
ordentligt inhägnas för att skapa effektivt skydd anser motionärerna att
omedelbara åtgärder bör vidtagas för att lösa dessa problem. De föreslår
därför att gällande lagregler justeras ”så att skyldighet för samtliga ägare
skapas om inhägnad av angivna objekt”.

LU 1972:20

Remissvaren

I remissvaren framhålls allmänt att det finns en stor mängd oskyddade
gruvhål av det slag som åsyftas i motionen. Vidare framhålls att, eftersom
de oskyddade hålen medför olycksrisker för både människor och djur,
det är angeläget att åtgärder vidtas för att eliminera riskerna. Inte någon
remissinstans tillstyrker emellertid motionens förslag om lagstiftningsåtgärder
som innebär att markägaren skall generellt åläggas stängselskyldighet.
I flera remissvar pekas på möjligheten att anbringande av stängsel
eller andra skyddsåtgärder som kan komma i fråga utförs som beredskapsarbete.

Kommerskollegiet anför med hänvisning till de överväganden i stängselfrågan,
som gjordes i samband med att 1952 års ändringar i gruvlagen
genomfördes, att de fall som motionärerna nu tagit upp beaktats av
statsmakterna. Sålunda skall, påpekar kollegiet, eventuella skyddsåtgärder
göras på statsverkets bekostnad enligt Kungl. Maj:ts ämbetsskrivelse
den 13 januari 1956. Kollegiet erinrar i sammanhanget om att gruvrättsutredningen
i sitt betänkande (SOU 1969:10) ej funnit skäl att föreslå
ändringar beträffande nu gällande regler om stängselskyldighet (jfr ovan
s. 4). Kollegiet anser vidare — i liket med vad bergmästaren i östra
distriktet anfört — att i nämnda ämbetsskrivelse angivna skyddsåtgärder i
överensstämmelse med kollegiets förslag därtill skall omfatta alla sådana
hål där arbete i fast berg pågått, dvs. övergivet gruvhål, stenbrott eller
dylikt. Också i andra remissvar anförs att erforderliga skyddsåtgärder inte
bör begränsas till gruvhål. Sålunda nämns i yttrandena från skogsvårdsstyrelserna
i Södermanlands, Västmanlands och Kopparbergs län att
åtgärderna också bör omfatta bl. a. grustäkter och kalkbrott.

Bergmästaren i norra distriktet anser syftet med motionen svårförståeligt
då angivna brister borde kunna avhjälpas med stöd av 1956 års
ämbetsskrivelse.

Svea hovrätt anför att innehållet i motionen och i yttrandet frän
Lindesbergs tingsrätt får anses ge vid handen, att 1956 års ämbetsskrivelse
inte åstadkommit tillfredsställande resultat. Hovrätten finner angeläget
att en närmare undersökning sker beträffande anledningen härtill och
vilka åtgärder som kan vidtagas för att effektivisera förfarandet. Däremot
föreligger enligt hovrättens uppfattning ej skäl att, såsom motionärerna
yrkat, nu ålägga jordägare stängselskyldighet. Hovrätten avstyrker därför
lagstiftningsåtgärder enligt motionen.

Skogsstyrelsen, som finner det väl motiverat att de gruvhål, som
innebär större fara kringgärdas med stängsel, betonar att den åtgärd som i
första hand bör komma till stånd är en inventering för att utröna antalet
gruvhål och de olika gruvhålens större eller mindre farlighet. Om den
föreslagna stängselskyldigheten införes i en eller annan form torde
uppförandet av stängsel åtminstone delvis kunna ske som beredskapsarbete,
anför styrelsen. Styrelsen säger sig inte finna det rimligt att markägar -

LU 1972:20

na belastas med de i många fall betydande utgifter, som den föreslagna
stängselskyldigheten kan medföra utan håller före att denna kostnad bör
åvila det allmänna. Härvid bör enligt styrelsen beaktas att det i många fall
är fråga om gruvhål, som varit övergivna under en lång tidsperiod och
som för de nuvarande ägarna endast innebär en belastning. Liknande
synpunkter kommer till uttryck i yttrandena från flera skogsvårdsstyrelser
liksom i yttrandena från Lindesbergs tingsrätt och länsstyrelsen i
Värmlands län. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län anser att stängselskyldighet
bör krävas endast för större och djupare hål. Åtgärderna bör
bekostas av markägaren i de fall där denne också tagit upp eller brutit
gruvan. Där marken efter brytningen bytt ägare bör det allmänna svara
för stängselkostnaderna, framhåller styrelsen. Nämnda länsstyrelse, som
framhållit att inhägnande kan befaras medföra en icke ringa kostnad,
tillägger att i de fall den som drivit gruvverksamheten fortfarande är ägare
av marken olägenheterna med att ålägga stängselskyldighet naturligtvis
blir mindre, men i många fall kan det röra sig om betydande kostnader,
som ägaren ej hade anledning räkna med då driften pågick. En jämförelse
med kostnader för återställande av mark som varit föremål för grustäkt
kan vara på sin plats. Länsstyrelsen säger sig därför inte nu kunna
tillstyrka att lagreglerna om stängsel vid gruvhål ändras så att nuvarande
markägare åläggs stängselskyldighet. Däremot kan övervägas att skärpa
den nu föreliggande stängselskyldigheten så att gruvinnehavaren åläggs att
vid nedläggande av driften tillse att hålen är ordentligt och på ett
varaktigt sätt inhägnade. Länsstyrelsen som vill understryka det önskvärda
i att oskyddade gruvhål så långt möjligt inhägnas anser att detta
lämpligen bör ske genom att nu förekommande åtgärder, främst i form av
beredskapsarbeten, utbygges. Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län, som
också anser att det vore oskäligt att generellt ålägga markägarna att svara
för kostnaderna för ifrågavarande skyddsanordningar, anför dock att de
markägare som har haft avsevärd nytta i en inte alltför avlägsen tid av
gruvdriften eventuellt torde kunna bidraga med en viss skälig andel av
kostnaderna. Styrelsen anser att även i sådana fall statsbidrag borde utgå
med relativ stor procent av kostnaderna.

Statens naturvårdsverk säger sig tidigare, nämligen i sitt yttrande över
betänkandet Ny gruvlag, SOU 1969:10 ha framhållit att frågan om
stängsel och andra säkerhetsåtgärder efter avslutad brytning inte bör
lämnas oreglerad. Gruvinnehavaren bör bl. a. åläggas att vidta erforderliga
skyddsåtgärder för att hindra människor och vilt från att komma till
skada. Verket vill i detta sammanhang som exempel erinra om att
tillstånd till täkt enligt 18 § naturvårdslagen kan göras beroende av att
säkerhet ställs för fullgörandet av bl. a. återställningsåtgärder.

Verket erinrar om att det för redan övergivna gruvhål m. m. finns
möjligheter att enligt 1956 års ämbetsskrivelse åstadkomma skyddsanordningar
på statsverkets bekostnad. Naturvårdsverket anför att det i några
fall tillstyrkt att skyddsanordningar vid gruvhål skall få utföras som
beredskapsarbete. Med hänsyn till sådana åtgärders betydelse för såväl

LU 1972:20

det rörliga friluftslivet som viltvården vill verket förorda att de, efter
inventering, mera systematiskt görs till föremål för beredskapsarbete.
Detta gäller även vissa större stentäkter, lergravar m. m., framhåller
verket.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför att en framkomlig väg när det
gäller att lösa stängselfrågan kring övergivna och ej kringgärdade gruvhål
kan vara att ålägga markägarna en uppgiftsskyldighet beträffande kända
hål och att staten genom lämpligt organ, möjligen arbetsmarknadsverket,
svarar för uppsättande och vidmakthållande av tillfresställande stängsel.
Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län uttalar sig också för att
markägarna åläggs rapportera olycksfallsrisker.

Utöver vad som ovan har återgetts av innehållet i remissvaren förekommer
i dessa redovisning av de inom olika landsdelar rådande förhållandena
i fråga om övergivna gruvhål, redogörelser för vidtagna åtgärder,
förslag till framtida åtgärder m. m.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län anför att det inom länet finnes
ett relativt stort antal gruvhål både på fastlandet och på vissa öar i
skärgården. Endast i undantagsfall är dessa skyddade med stängsel.
Stockholms revir har år 1968 genom skogsvårdsstyrelsen upprättat en
plan för de gruvhål som bör inhägnas. Härvid har framkommit att 83
gruvhål bör skyddas och med s. k. AMS-medel är redan 35 hål inhägnade
med ett 2 m högt gunnebostängsel. Den sammanlagda inhägnadslängden
är uppmätt till ca 1 300 m. En inventering av länets farliga gruvhål synes
vara önskvärd framhåller styrelsen och tillägger att i samband med denna
inventering bör även kostnaden för inhägnaderna beräknas.

Då gruvhålen är fyllda med vatten kan man, påpekar styrelsen, i stället
för att inhägna hålet spränga ned dess kant så att en trappa uppstår
mellan mark- och vattenyta. Också Lindesbergs tingsrätt och skogsvårdsstyrelserna
i Södermanlands län och Gävleborgs län pekar på att man i
vissa fall torde ha möjlighet att genom sprängning få gruvans väggar att
rasa och därigenom fylla det ytliga gruvhålet och i andra fall genom en
enkel släntning av brant vägg möjliggöra för det vilda att ta sig ur en grop.
Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att varningsskyltar vid
vägar och stigar också kan bidra till säkerheten. Skogsvårdsstyrelsen i
Gävleborgs län påpekar att den myndighet, som eventuellt får sig ålagt att
inhägna farliga områden av den typ som här avses, även bör ha skyldighet
att genom inspektion förvissa sig om att stängsel befinner sig om att
stängsel befinner sig i tillfredsställande skick och vid behov låta reparera
dem. Markägaren bör, framhåller styrelsen slutligen, vara skyldig tåla visst
intrång i samband med uppsättande och underhåll av skyddsanordningar
samt åläggas iaktta varsamhet så att anordningarna inte skadas vid
skogsbrukets bedrivande.

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län föreslår att berörda kommuner
låter utreda i vilken omfattning stängsel kring övergivna gruvhål erfordras

LU 1972:20

med fördelning på mycket angelägna och angelägna objekt. Styrelsen
anser vidare att det allmänna skall svara för kostnaderna för uppsättande
av stängsel, till viss del genom direkta statliga anslag och i övrigt som
kommunala beredskapsobjekt stödda av AMS-medel.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att antalet oskyddade gruvhål
i länet är betydande, varvid länsstyrelsen erinrar om den i motionen
åberopade utredningen avseende Filipstads kommun. Länsstyrelsen anför
att oskyddade gruvhål kan förutsättas på många sätt medföra risker för
skador på människor och djur. Ett ökande rörligt friluftsliv och ett
kanske ökande turistintresse även för nedlagda gruvor kan medföra att
antalet människor som rör sig i nu aktuella markområden i framtiden blir
flera. Risker för vådaskador på djur genom gruvhålen uppstår bl. a. i
samband med att djurens naturliga skyddsinstinkter vid jakt sätts ur spel.
Det kan enligt länsstyrelsen antas att antalet olyckor vid gruvhål är större
än det antal som kommer till myndigheternas kännedom.

Länsstyrelsen anför vidare att såvitt känt har möjligheten att bestrida
kostnaderna för anläggande av stängsel med allmänna medel inte utnyttjats
i Värmlands län. 1 länet har i viss utsträckning förekommit att
frivilliga patruller från jaktvårdsförbundet upprättat stängsel kring gruvhål.
Det har också förekommit att skydd för gruvhål uppförts i form av
statliga beredskapsarbeten vilka tillkommit efter beslut av arbetsmarknadsverket
och utförts i länsstyrelsens regi. 1 länsarbetsnämndens i
Värmlands län program för nästa budgetår har upptagits beredskapsarbeten
av ifrågavarande slag. Någon samlad inventering av gamla gruvhål och
av behovet av skyddsåtgärder har inte utförts i länet men synes böra
komma till stånd lämpligen i samband med planläggning av landskapsvårdsåtgärder
som beredskapsarbeten, framhåller länsstyrelsen.

Också i yttrandet från Skogsvärdsstyrelsen i Värmlands län betonas att
det i länet finns ett mycket stort antal gruvhål. Utöver synpunkter som
framkommit i länsstyrelsens yttrande framhåller skogsvärdsstyrelsen
bl. a. att bristen på skyddsanordningar från skogsarbetarens synpunkt
framstår som otillfredsställande. I synnerhet i de fall då han är ensam på
arbetsplatsen. Olyckstillbud sägs också vara kända från körning med såväl
häst som traktor. (Jfr yttrandet från skogsvärdsstyrelsen i Västmanlands
län.) Det bör enligt styrelsen poängteras att vegetationen vid gruvhålen
ibland kan vara mycket tät och att gruvhålen vid avverkningar kan risås
över. Svårigheterna att se och upptäcka i synnerhet de mindre gruvhålen
är därför ofta stora. Skyddsanordningar bör alltså inte enbart innebära
uppsättning av stängsel eller dylikt utan måste ofta kombineras med
röjningar och vid starkt besökta platser även med stigmarkeringar och
upplysningsskyltar. Här bör enligt styrelsen också understrykas att
ansvaret för framtida tillsyn och underhåll av vidtagna skyddsåtgärder
måste klarläggas innan arbetet påbörjas.

Lindesbergs tingsrätt (Örebro län) anför att det beträffande domkretsen
upplysts bl. a. att i Ljusnarsbergs kommun torde finnas omkring

LU 1972:20

1 000 oskyddade gruvhål som innebär sådan fara. En del av gruvhålen är
delvis överväxta och svåra att upptäcka. Åtskilliga av dem har uppgivits
vara belägna i det s. k. Nittälvsområdet där ett vidsträckt strövområde
finns. Å andra sidan måste anmärkas att det kring åtskilliga av gruvhålen
finns högar av varp som kan utgöra varning för allmänheten. Tingsrätten
ifrågasätter om inte uttalandet i motionen att det kan anses som ett
under att ej fler olyckstillbud förekommit är överdrivet. Enligt tingsrättens
mening synes det emellertid värt att överväga om inte genom det
allmännas försorg, exempelvis såsom beredskapsarbeten, åtgärder kunde
vidtagas beträffande särskilt farliga gruvhål, främst i närheten av bebyggelse.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför att en inventering av gruvhålen
utfördes i länet under 1960-talet. Antalet var då ett hundratal. Efter
denna inventering har markägarna låtit ingärda större delen av dessa
gruvhål och erhållit statsbidrag härför. Under år 1971 har ett gruvhål
ingärdats och under 1972 ytterligare ett. Statsbidrag har utgått i båda
fallen. Enligt uppgift från länets polisdistrikt torde det fortfarande finnas
ett ej närmare känt antal gruvhål, som ej är kringgärdade.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län anför att behövliga inhägnader
utförts i ej ringa omfattning i Fagersta- och Norbergsområdena. Sammanfattningsvis
anför styrelsen att risken för olyckor nog är väsentligt lägre
än vad den ögonskenligen synes vara. För skogsbrukets personal torde
riskerna vara lägre än för den kringströvande allmänheten. Lagregler och
bestämmelser om stängselskyldighet är ändock motiverade och bör
utformas så, att stängsel krävs i första hand för gruvhål belägna i strövoch
utflyktsområden som besöks av allmänheten. Stängselskyldighet bör
krävas endast för större och djupare hål.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har avgivit yttrande till bergmästarämbetet
i östra distriktet i den nu aktuella frågan. Länsstyrelsen anför att en
omfattande inventering av oskyddade gruvhål som ansågs farliga för
människor eller husdjur genomfördes inom länet under senare delen av år
1960. Inventeringen visade att ett stort antal oskyddade gruvhål fanns i
länet. De inkomna rapporterna bearbetades och av de anmälda gruvhålen
bedömdes ett sextiotal vara särskilt farliga. I endast ett fall av dessa
sextio ansågs stängselskyldighet enligt gruvlagen föreligga. Före denna
inventering synes länsstyrelsens ingripanden i dessa frågor ha varit av
mindre omfattning. Från år 1961 och framåt har länsstyrelsen, delvis i
samarbete med arbetsmarknadsmyndigheten, låtit uppföra skydd vid ca
170 gruvhål med omkring 12 000 meter stängsel och till en kostnad av ca
430 000 kronor. Vid uppförande av stängsel omkring kända gruvhål sker
ofta upptäckt av ytterligare farliga gruvhål, framhåller länsstyrelsen. Nya
uppgifter om farliga gruvhål har även kommit från allmänheten och det
totala antalet kända och ostängslade gruvhål har ökat. Det är för
närvarande icke möjligt att beräkna kostnaden för stängsel vid återstående
farliga gruvhål eller ange tidpunkt då arbetet kan tänkas vara slutfört,
anför länsstyrelsen.

LU 1972:20

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län anför att det i södra och
mellersta delarna av länet finns ett mycket stort antal gruvhål. Vid
inventering har noterats ca 1 000 hål. Stora områden är inte inventerade
varför antalet torde vara minst det dubbla. Gruvhålen sägs vara dödsfällor
för människor och djur. Torrsomrar omkommer enligt styrelsen ett
mycket stort antal djur, ofta hela familjer. De flesta gruvhålen är sedan
länge övergivna, och endast till förfång för markägarna, som inte har haft
någon ersättning av inmutningsinnehavarna och inte heller har kunnat
hindra gruvhålens upptagande. Gruvhålen kan inte som sägs i motionen
brukas som skogsmark utan måste betraktas som impediment och
ekonomisk belastning för markägaren, framhåller styrelsen. Av ovan
anförda skäl anser skogsvårdsstyrelsen att stängselskyldigheten runt
tidigare upptagna och nu övergivna gruvhål ska åvila det allmänna.
Styrelsen erinrar om att vid i drift varande gruvor eller övergivna gruvor,
där gruvinnehavare finns, gruvägaren enligt 54 § gruvlagen har stängselskyldighet.
För att man inte skall komma i samma situation som den som
nu råder måste emellertid regler för framtida underhåll av uppsatta
stängsel skapas, framhåller styrelsen. Styrelsen finner det synnerligen
angeläget, att stängning av äldre gruvhål påskyndas. Arbetena kan
lämpligen utföras som beredskapsarbete med 100 % statsbidrag förslagsvis
i skogsvårdsstyrelsens regi. Styrelsen pekar på att den redan har
erfarenhet av sådana arbeten.

Skogsstyrelsen framhåller i sitt remissvar att det uppenbarligen finns
en stor mängd sådana oskyddade gruvhål av det slag, som angetts i
motionen, vilka kan innebära fara för såväl människor som djur. Gruvhålen
kan vara av mycket varierande art i fråga om storlek, djup m. m.
Somliga gruvhål är mer eller mindre vattenfyllda medan andra är
torrlagda. 1 detta sammanhang vill skogsstyrelsen även peka på de många
andra faror av liknande slag, som lurar i vår natur t. ex. bergsstup,
bottenlösa myrar och grustag. Styrelsen anför att den inventering som
bör komma till stånd, skulle kunna utföras genom skogsvårdsstyrelsema,
som genom sin regionala organisation synes lämpade för att genomföra
en sådan åtgärd. Även det faktum att gruvhålen i stor utsträckning finns i
skogsmark talar enligt styrelsen härför. Skogsstyrelsen anför vidare att
det synes tveksamt huruvida markägarna lagstiftningsvägen bör åläggas
att tåla det intrång, som uppförande av stängsel kan innebära. Någon
inverkan på skogsbruket torde den föreslagna stängselskyldigheten inte
innebära. Endast i det fall flera smärre gruvhål omges av ett större
stängsel torde avverkning kunna försvåras. Denna nackdel synes emellertid
bagatellartad. Skogsstyrelsen vill därför hävda att det utan svårigheter
torde gå att få till stånd frivilliga överenskommelser, allra helst om
markägarna — vilket skogsstyrelsen ansett vara det riktiga — inte skall
behöva vidkännas någon kostnad.

Bergmästaren i norra distriktet anför att det inte är rimligt att
stängselskyldigheten, när gruvrätten upphör och det inte längre finns
någon gruvägare med stängselskyldighet, tvångsvis skall övergå på

LU 1972:20

markägaren, då denne icke har kunnat förhindra utförandet av de
stängselkrävande objekten. Om här bortses från dylika fall, då markägaren
på grund av äldre gruvrätt eller eljest är delägare i gruvdriften, har
markägaren icke heller medverkat till uppkomsten av de stängselkrävande
objekten. Markägarens stängselskyldighet bör här icke bedömas annorlunda
än vid t. ex. branta bergsstup och andra riskfyllda naturföreteelser.

Bergmästaren i östra distriktet vitsordar att antalet gamla gruvhål, som
inte är inhägnade, är ganska stort inom distriktet och säkerligen finns
inom andra delar av landet ett mycket stort antal sådana hål, framhåller
han. Han anser emellertid att alla dessa inte är farliga för djur och
människor. Det i motionen påtalade förhållandet att så relativt få olyckor
har inträffat är naturligtvis inte något under utan endast ett bevis för att
riskerna med gamla gruvhål trots allt inte är så stora, anför bergmästaren.
Han är emellertid av den åsikten, att alla gruvhål, som kan tänkas utgöra
en fara för djur eller människor, skall i förebyggande syfte förses med
stängsel eller på annat sätt göras ofarliga. Vid inspektionerna vid gruvorna
ingår därför en kontroll av stängsel kring gruvöppningarna. Bergmästarämbetet
är också remissorgan för länsstyrelserna i ärenden rörande
stängsel kring gamla gruvhål och brukar då i regel tillstyrka stängsel.
Antalet sådana ärenden var för åren 1970 — 1972 hittills 25.

Bergmästaren hänvisar till länsstyrelsens i Kopparbergs län uppgifter om
hittills utförda stängselarbeten och kostnaderna för dessa. Han redovisar
vidare uppgifter om motsvarande kostnader för tre av gruvföretagen inom
distrikten. Sålunda har Stora Kopparbergs Bergslags AB sedan 1956 haft
en kostnad på 350 000 kr., Ställbergsbolagen 75 000 kr. och Boliden AB
226 000 kr. sedan 1960. Övriga bolag har även uppfört stängsel. Bergmästaren
anser nuvarande lagstiftning om stängsel kring gruvor och gruvhål
vara klara och tillräckliga. Endast i en punkt vill han föreslå en ändring,
nämligen i gruvlagens 54 § på så sätt att gruvägaren skall ha stängselskyldighet
inom utmål. Visserligen disponerar inte gruvägaren över sådan
mark som inte är löst, men det torde, anför bergmästaren, inte finnas den
markägare, som skulle förvägra gruvägaren att sätta upp stängsel, som
markägaren måste antas ha nytta av. Dessutom till kommer att länsstyrelsen
i kraft av en departementskrivelse har rätt att sätta upp motsvarande
stängsel. Sådan rätt/skyldighet bör därför kunna åstadkommas lagstiftningsvägen
för utmålsägaren, anför länsstyrelsen.

Bergmästaren i södra distriktet anför att av mängden gruvhål att döma
— enbart ett 1000-tal inom Filipstads kommun — torde det antal olyckor
vara ytterligt ringa som beror av att gruvhål ej inhägnats. Givetvis,
framhåller bergmästaren, kan man tala om en latent fara vid dessa gruvhål
lika väl som vid alla ej inhägnade naturliga stup, sjöstränder, bergbranter
etc., där aldrig någon begär någon inhägnad, såvida det inte t. ex. rör sig
om en ofta besökt utsiktspunkt e. d. I betraktande av att de flesta gruvhål
icke är belägna i närheten av tätbebyggelse och alltså ej utgör någon
större fara för befolkningen, vore det orimligt att kräva, att just alla dessa
hål skall förses med inhägnad, när en mängd naturliga, minst lika farliga

LU 1972:20

objekt få vara oskyddade. Den hittills tillämpade metoden att inhägna
sådana hål som är belägna i trakt, där personer ofta vistas, för bärplockning,
sport etc., har enligt bergmästaren fungerat tillfredsställande, där
anmälan om sådana farligheter anmälts till polisen. Bergmästaren anser
att frågan om vilka gruvhål som skall inhägnas bör utgöra en angelägenhet
för varje enskild kommun och bör bedömas efter farlighetsgraden. Han
anför vidare att stängsels utseende också torde behöva angivas på något
sätt, då det annars lätt blir diskussion och fordringarna på dess utförande
kanske blir alltför stora. Ett stängsel kan inte utestänga obehövriga utan
skall utgöra en varning och en upplysning. Dess utförande behöver därför
ej vara så komplicerat men bör i stället vara av varaktigt slag t. ex. av
nedgjutna järnstolpar och på dessa en eller två relativt grova stållinor,
anför bergmästaren avslutningsvis.

Utskottet

1 gällande rätt finns bestämmelserom stängselskyldighet endast i fråga
om områden som är föremål för gruvdrift. Enligt 54 § tredje stycket
gruvlagen (1938:314) åligger det sålunda gruvinnehavaren att på område
inom eller utom utmål, som tagits i anspråk för gruvarbete och därmed
sammanhängande verksamhet för produktionens tillgodogörande, ensam
hålla det stängsel som är nödigt. I stenkolslagen (1886:46 s. 1) och
uranlagen (1960:679) finns likaledes bestämmelser om stängselskyldighet
endast i fråga om fyndigheter som är i drift.

I samband med att ändringar genomfördes i gruvlagen år 1952
övervägdes möjligheterna att i lag stadga skyldighet att hålla hägnad
omkring gruvhål där verksamheten upphört. Någon sådan skyldighet
ansågs emellertid inte böra stadgas. På sätt närmare redovisas i den
föregående redogörelsen ledde emellertid övervägandena till att Kungl.
Maj:t i ämbetsskrivelse den 13 januari 1956 till samtliga länsstyrelser
meddelade föreskrifter om anordnande i vissa fall av stängsel vid
övergivna gruvhål m. m. Genom skrivelsen förordnades att stängsel kring
övergivna gruvhål kan anordnas och vidmakthållas på statsverkets
bekostnad om uppenbar fara föreligger för människor och husdjur. Det
åligger enligt skrivelsen vederbörande polismyndighet att i förekommande
fall anmäla behov av skyddsanordning till länsstyrelsen, som om
det befinns erforderligt har att låta ombesörja utförandet av skyddsanordningen.

I motionen anförs att det av företagna utredningar synes framgå, att
antalet oskyddade gruvhål är ganska betydande i vårt land. Motionärerna
framhåller att gruvhål utan stängsel är verkliga dödsfällor för både
människor och djur, och de anser därför att lämpliga stängsel bör
anbringas kring samtliga gruvhål. Eftersom gällande lagstiftning inte synes
säkerställa att så sker hemställer motionärerna ”att nuvarande lagregler
gällande stängsel kring övergivna gruvhål och i drift varande gruvor
överses och justeras så att skyldighet för samtliga ägare skapas om
inhägnad av angivna objekt”.

LU 1972:20

Motionärernas uppfattning att det är angeläget att åtgärder vidtas för
att undanröja de olycksrisker för både människor och djur, som
oskyddade gruvhål medför, vinner stöd i de remissvar som avgivits i
ärendet. Också utskottet vill understryka vikten av att skyddsåtgärder
genom anbringande av stängsel eller annorledes vidtas till förekommande
av olyckor.

I fråga om gruvor som är i drift anser utskottet att gruvlagens
bestämmelser om stängselskyldighet i förening med den tillsyn över
gruvdriften, som är anbefalld kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen,
erbjuder tillfredsställande garantier för att erforderliga stängsel
anbringas vid gruvhål med öppningar i dagen.

För gruvhål där verksamheten upphört innehåller visserligen gruvlagen
inga bestämmelser om stängselskyldighet. Genom 1956 års ämbetsskrivelse
i ämnet har emellertid tillskapats möjligheter att anbringa skydd
också beträffande övergivna hål. Av remissvaren framgår att ett mycket
stort antal övergivna gruvhål trots detta alltjämt är oskyddade. Ämbetsskrivelsen
har således inte lett till tillfredsställande resultat. Utskottet
anser det därför angeläget att en närmare undersökning sker beträffande
vilka åtgärder som kan vidtas för att effektivisera förfarandet.

Flera remissinstanser, bl. a. naturvårdsverket och skogsstyrelsen, har
framhållit att en inventering bör komma till stånd för att utröna antalet
gruvhål och de olika gruvhålens större eller mindre farlighet. Också
utskottet vill understryka vikten av att en inventering utförs. Inventeringen
synes också böra omfatta lergravar, stentäkter m. m. 1 detta
sammanhang vill utskottet liksom flera remissinstanser peka på möjligheten
att de skyddsåtgärder som kan komma i fråga utförs som
beredskapsarbeten.

I likhet med bl. a. naturvårdsverket anser utskottet att frågan om
stängsel och andra säkerhetsåtgärder efter avslutad brytning i framtiden
inte bör lämnas oreglerad. I samband med pågående arbete med att
utarbeta förslag till ny gruvlag bör därför överväganden göras angående
möjligheterna att införa bestämmelser som säkerställer att erforderliga
skyddsåtgärder vidtas för att hindra människor och djur från att komma
till skada vid övergivna hål, t. ex. genom att gruvinnehavaren åläggs att
ställa säkerhet för fullgörandet av dylika åtgärder.

Yrkandet att jordägare skall åläggas stängselskyldighet har avstyrkts av
remissinstanserna. Med hänsyn till de möjligheter som enligt det anförda
föreligger när det gäller att komma till rätta med problemen kring
oskyddade gruvhål, anser också utskottet att yrkandet bör avslås.

Vad utskottet i det föregående har anfört rörande åtgärder för att
undanröja de olycksrisker som oskyddade gruvhål m. m. medför borges
Kungl. Maj:t till känna.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen med anledning av motionen 1972:920 som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet ovan anfört
rörande åtgärder för att undanröja de olycksrisker som
oskyddade gruvhål m. m. medför; samt

LU 1972:20

B. att yrkandet i motionen om att jordägare skall åläggas
stängselskyldighet i fråga om gruvhål avslås.

Stockholm den 14 november 1972

På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Svanström
(c)*, Sundelin (s), Lidgård (m), Hammarberg (s), fru Åsbrink (s)*, herr
Sjöholm (fp), fru Jonäng (c), herrar Andersson i Södertälje (s), Israelsson
(vpk), Olsson i Timrå (s), Olsson i Sundsvall (c), fru Nilsson i Sunne (s)
och herr Söderström (m).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.