Lagutskottets betänkande nr 17 år 1972

LU 1972:17

Nr 17

Lagutskottets betänkande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
1972:70 med förslag till lag om ändring i jordabalken, dels motionen
1972929 angående rätt till fullföljd mot fastighetsdomstols dom om
fastställande av hyresvillkor.

Propositionen m. m.

Genom en den 10 mars 1972 dagtecknad proposition, 1972:70, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga till
propositionen fogat och i bilaga till detta betänkande intaget förslag till
lag om ändring i jordabalken.

I propositionen föreslås vissa ändringar i jordabalkens bestämmelser
om hyra av lokal — enligt lagtexten annan lägenhet än bostadslägenhet —
i syfte att få en lämpligare utformning av den ordning som hyresgästen
skall iaktta, om han vill fordra ersättning för att han måste flytta efter
uppsägning. Enligt förslaget skall hyresgästen i så fall hänskjuta tvisten
till hyresnämnden för medling. Motsvarande ordning föreslås i fråga om
anläggningsarrende. Vidare föreslås ett förtydligande av bestämmelserna
om fullföljdsrätten vid prövning av förstagångshyra.

De föreslagna ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1972.

Utskottet erinrar om att i propositionen 1972:94, vilken hänvisats till
civilutskottet, föreslås vissa ändringar i hyresregleringen. Propositionen är
föranledd av statsmakternas beslut våren 1971 om fullständig avveckling
av hyresregleringen för lokaler, med verkan fr. o. m. den 1 oktober 1972,
och till följd därav under senare tid aviserade betydande hyreshöjningar.

I propositionen läggs fram förslag till en kompletterande övergångsreglering
i syfte att mildra övergången till marknadsmässiga lokalhyror på
de orter där hyresregleringen fortfarande gäller. Hyresnämnden skall
enligt förslaget, om hyresgästen begär det, kunna besluta om en successiv
upptrappning av hyran under en övergångstid på högst fyra år, räknat
från den 1 oktober 1972, till den nivå som parterna själva har kommit
överens om. De nya övergångsreglerna föreslås gälla också hyresavtal som
redan har ingåtts.

I anledning av propositionerna 1972:70 och 1972:94 har väckts två
motioner (1972:1692 och 1695) med yrkanden som syftar till införandet
av ett direkt besittningsskydd för lokaler motsvarande det besittningsskydd
som gäller i fråga om bostadslägenheter. Motionerna har hänvisats
till civilutskottet och behandlas tillsammans med propositionen 1972:94
i betänkandet CU 1972:29.

1 Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 17

LU 1972:17

Motionen m. m.

I motionen 1972:929 av herr Winberg (m) yrkas att riksdagen för sin
del beslutar att ändra 12 kap. 72 § jordabalken så att talan får förås mot
fastighetsdomstols dom i fråga om fastställande av hyresvillkor.

I anledning av motionen har till utskottet inkommit en skrivelse,
dagtecknad den 28 mars 1972, från Sveriges fastighetsägareförbund, i
vilken hemställs om bifall till motionen.

Utskottet behandlar i det följande först besittningsskyddsproceduren
vid lokalhyrestvister och därefter frågan om fulldöljd mot fastighetsdomstols
dom. Utskottet lämnar därvid en redogörelse för tidigare riksdagsbehandling,
för departementschefens anförande i propositionen i förevarande
delar samt för förarbetena till bestämmelserna om begränsning i
rätten att föra talan mot fastighetsdomstols dom.

Besittningsskyddsproceduren

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om proceduren vid lokalhyrestvister behandlades av 1971 års
riksdag med anledning av en där väckt motion.

I motionen (1971:650) yrkades att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle begära att till hyreslagen fogades en bestämmelse av innebörd
att hyresvärd skulle åläggas att vid uppsägning av hyresavtal skriftligen
meddela hyresgästen de regler som gäller enligt 58 § hyreslagen. Till stöd
för yrkandet anförde motionärerna att många affärshyresgäster, speciellt
innehavare av mindre företag, inte känner till vad de har att iaktta för att
inte gå miste om rätten till ersättning enligt 57 § hyreslagen. Den
föreslagna åtgärden skulle enligt motionärerna väsentligt bidra till att
förhindra rättsförluster.

Motionen hänvisades till lagutskottet. Efter remiss avgavs yttranden
över motionen av hovrätten för Nedre Norrland, hyresnämnderna för
Stockholms, Uppsala och Gotlands län, Hyresgästernas riksförbund,
Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges köpmannaförbund.

Hyresgästernas riksförbund anförde att förbundet var väl medvetet om
den i motionen påtalade svagheten i utformningen av 58 § hyreslagen och
hemställde om bifall till motionen. Även Sveriges köpmannaförbund
anslöt sig i alla delar till motionen. Hyresnämnderna för Stockholms,
Uppsala och Gotlands län ifrågasatte om man inte borde införa en
parallell till avflyttningsmeddelanden enligt 49 § i fråga om bostäder.
Hovrätten för Nedre Norrland och Sveriges fastighetsägareförbund ansåg
inte att det fanns tillräckliga skäl att ändra gällande bestämmelser och
avstyrkte därför motionen.

Utskottet fann i sitt av riksdagen godtagna utlåtande (LU 1971:20) att
det för undvikande av rättsförluster kunde vara lämpligt att i hyreslagen
införa skyldighet för hyresvärden att lämna hyresgästen något slag av

LU 1972:17

avflyttningsmeddelande. Med hänsyn till det inom justitiedepartementet
pågående arbetet med översyn av hyreslagen ansåg emellertid utskottet
att någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen inte var erforderlig.

Propositionen (1972:70)

I fråga om besittningsproceduren anför föredragande statsrådet Carl
Lidbom bl. a. följande.

Erfarenheten har visat att reglerna beträffande lokalhyresgästers
besittningsskydd i ett avseende utformats på ett sätt som får anses
mindre tillfredsställande. Bristerna gäller besittningsskyddsproceduren.
Som förut har framgått skall hyresgästen inom tre veckor från uppsägningen
meddela hyresvärden att han önskar behålla lägenheten. Om
hyresgästen underlåter att lämna meddelandet, förfaller hans rätt till
ersättning. Lämnas sådant meddelande inom den angivna tiden, har
hyresvärden att inom tre veckor från det att meddelandet lämnades
underrätta hyresgästen om de villkor han uppställer för att förlänga
hyresförhållandet eller om orsaken till att han vägrar medge förlängning.
Denna underrättelse avser att sätta hyresgästen i stånd att bedöma
huruvida rätt till ersättning föreligger eller ej. Om hyresvärden försummar
att lämna underrättelsen, blir han skyldig att ersätta hyresgästen dennes
förlust.

Det har visat sig att både hyresgäster och hyresvärdar ofta är ovetande
om vad de sålunda har att iaktta. Särskilt hyresgästerna har på så sätt
råkat ur för rättsförluster. I många fall har hyresgäster vänt sig till
hyresnämnden med begäran om ogiltigförklaring av uppsägningen. Jag
anser det angeläget att söka finna ett system som så långt som möjligt
eliminerar riskerna för rättsförluster på detta område men som samtidigt
inte ytterligare komplicerar den redan nu relativt invecklade proceduren.
Att flera handlingar skall utväxlas mellan parterna ger tillfällen till
misstag, delgivningssvårigheter, bevistvister m. m. Strävan bör således vara
att förenkla proceduren.

När tvist angående rätt till förlängning av hyresavtal för bostadslägenhet
föreligger, ankommer det på hyresvärden att ta initiativet till att
frågan om hyresgästen har rätt till förlängning av avtalet blir prövad.
Detta sker genom att hyresvärden sänder ett s. k. avflyttningsmeddelande
till hyresgästen, varav skall framgå att hyresgästen, om han inte går med
på att flytta, har att senast tre veckor efter det han fått del av
meddelandet hänskjuta tvisten till hyresnämnden. Det synes vara lämpligt
att införa en motsvarighet till detta avflyttningsmeddelande inom
lokalsektorn. Reglerna bör utformas så att hyresvärden får ett direkt
intresse av att snabbt inleda proceduren.

När fråga uppkommer om uppsägning av avtal med lokalhyresgäst
torde förhandlingar mellan parterna i flertalet fall inledas i god tid före
uppsägningen. Detta gäller både när hyresvärden i första hand avser att få
till stånd ändrade villkor för förhyrningen och när han redan från böljan

1 * Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 17

LU 1972:17

syftar till att hyresförhållandet skall upphöra. När uppsägningen sker har
förhandlingarna i många fall redan strandat. Man har anledning utgå från
att hyresvärden redan vid tiden för uppsägningen är i stånd att underrätta
hyresgästen om de villkor han uppställer för att förlänga hyresförhållandet
eller om orsaken till att han vägrar medge förlängning. Sin
ståndpunkt i denna del måste hyresvärden förr eller senare tillkännage för
att hyresgästen skall ha underlag för att bedöma huruvida han har rätt till
ersättning eller ej, och det torde vara ändamålsenligt att detta sker på ett
så tidigt stadium som möjligt. Förfarandet kan härigenom snabbt komma
i gång.

Med hänsyn till det sagda anser jag den lämpligaste lösningen vara att
skyldighet införs för hyresvärden att redan i samband med uppsägningen
underrätta hyresgästen om de villkor han uppställer för att förlänga
hyresförhållandet eller om orsaken till att han vägrar medge förlängning.
Hyresvärden bör vidare vara skyldig att underrätta hyresgästen om vad
denne har att iaktta, om han inte utan vidare finner sig i att flytta. Vari
hyresgästens åtgärd skall bestå återkommer jag till. Hyresvärdens meddelande
synes lämpligen böra tas in i uppsägningen. Detta överensstämmer
med den praxis som synes utveckla sig på bostadsmarknaden. Uppsägning
som inte innehåller föreskrivet meddelande bör sakna verkan. En sådan
påföljd är mindre ingripande och därför att föredra framför en ordning
där ersättningsskyldighet till kanske betydande belopp inträder som följd
av underlåtenhet från hyresvärdens sida att lämna meddelande av
föreskrivet innehåll.

F. n. gäller att hyresgästen om han anser sig ha rätt till ersättning för
obefogad uppsägning har att väcka talan vid domstol. Förslag har förts
fram om att hyresnämnd bör få behörighet att pröva ersättningstvister.
Genomförandet av ett sådant förslag kräver vittgående överväganden som
inte kan göras i detta sammanhang. Den nuvarande ordningen bör därför
i alla fall tills vidare bibehållas. Vissa fördelar torde emellertid kunna
vinnas, om medling inför hyresnämnd i princip görs obligatorisk även i
tvister av det slag som nu är aktuellt. Enligt gällande bestämmelser kan
alla slag av hyrestvister hänskjutas till hyresnämnden för medling, medan
medlingsförfarandet är obligatoriskt endast i tvister om direkt besittningsskydd
och tvister angående rätt att överlåta hyresrätten eller att upplåta
lägenhet i andra hand. Den möjlighet som sålunda finns att hänskjuta
lokaltvister till hyresnämnden för medling och skiljeförfarande utnyttjas i
viss utsträckning. Erfarenheterna härav är goda. Åtskilliga lokaltvister
biläggs under hyresnämndernas medverkan. Härigenom kan antalet
ersättningsmål vid domstolarna begränsas. Om medling i princip görs
obligatorisk, synes betydande fördelar i detta hänseende kunna uppnås.
Jag förordar därför sådan ändring av bestämmelserna att medling i
princip alltid skall ske i lokaltvister. Det bör ankomma på hyresgästen att
hänskjuta tvisten till hyresnämnden. Som förut har nämnts bör det åligga
hyresvärden att redan vid uppsägningen underrätta hyresgästen om vad
denne har att iaktta i detta hänseende.

LU 1972:17

Fr. o. m. den 1 oktober 1972 kommer hyresregleringen att helt
avvecklas för lokaler. Betydelsen av att besittningsskyddsproceduren är
utformad på ett ändamålsenligt sätt okar härvid. Lagändringarna bör
därför träda i kraft den 1 juli 1972.

Fullföljd mot fastighetsdomstols dom

Ur förarbetena till hy re slagen

Hyreslagstiftningssakkunniga föreslog i sitt i juni 1966 avgivna
betänkande ”Ny hyreslagstiftning” (SOU 1966:14) att en enhetlig
organisation skulle tillskapas för handläggning av alla slag av hyrestvister.
Förslaget syftade till att genom ett effektivt medlingsförfarande kraftigt
begränsa antalet hyrestvister som förs vidare till rättslig prövning.
Medlingsverksamheten skulle enligt förslaget utövas av statliga medlingsnämnder.
De sakkunniga ansåg vidare att det från rättssäkerhetssynpunkt
var nödvändigt att parterna tillhandahölls en domstolsmässig handläggning
av de tvister, som inte kunnat biläggas under medlingsförfarandet,
med tillgång till alla de bevismedel som den ordinära processen erbjuder.
Vid valet av domstolsform stannade de sakkunniga för att som första
instans i hyresmål föreslå en till allmänna underrättsorganisationen
knuten specialsammansatt hyresdomstol. Från rättssäkerhetssynpunkt
och av hänsyn till behov av enhetlig rättstillämpning ansåg de sakkunniga
angeläget att en överprövning av avgörandena i första instans av
besittningsskydd- och hyressättningstvister kunde komma till stånd. Alla
hyresmål borde enligt de sakkunniga kunna fullföljas till hovrätt.

I syfte att befordra en snabb handläggning av mål som endast rörde
hyresvillkor föreslog de sakkunniga att hovrätten skulle kunna avgöra
sådana mål på handlingarna, om inte båda parterna begärde att
huvudförhandling skulle ske. Hyresmål borde vidare vara förtursmål
enligt hovrätternas arbetsordning. Med hänsyn till angelägenheten av att
hyressättningsmålen bringades till ett snabbt avgörande föreslog de
sakkunniga en begränsning av rätten att föra talan mot hovrättens
avgörande i sådana mål.

De sakkunnigas förslag om begränsning av rätten att föra talan mot
hovrättens avgörande i hyressättningsmål tillstyrktes av Stockholms
rådhusrätt, Föreningen Sveriges stadsdomare och arrendelagsutredningen.
Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, förvaltningsdomstolskommittén,
hyresrådet, Sveriges fastighetsägareförbund och länsstyrelsen i
Östergötlands län avstyrkte förslaget under hänvisning till att en
fullföljdsbegränsning motverkade önskemålet om utbildandet aven enhetlig
rättstillämpning. Domstolskommittén ansåg att fullföljdsrätten i
princip inte borde inskränkas utöver vad som gäller för tvistemål i
allmänhet.

I lagråd sremissen den 17 mars 1967 med förslag till ny hyreslagstiftning
anförde departementschefen — när det gällde utformningen av
förfarandet i hyrestvister — att en synpunkt som måste tillmätas stor
betydelse var att hyrestvisterna ofta var av sådan beskaffenhet att de

LU 1972:17

krävde ett relativt snabbt avgörande. Också kostnadssynpunkten var av
stor vikt. Man kunde enligt departementschefen i detta sammanhang inte
bortse från att parterna under hyresregleringstiden vant sig vid ett
jämförelsevis snabbt och billigt förfarande i hyresnämnderna och
hyresrådet. Departementschefen ansåg att för hyressättningstvisterna och
vissa andra likartade målkategorier borde enligt hans mening behandlingen
kunna koncentreras till två omgångar. Hyrestvisterna borde först
tas upp av hyresnämnden som, om parterna inte kunde förlikas, borde
avgöra tvisten. Den domstolsmässiga prövningen av hyressättningstvisterna
borde — efter klander av hyresnämndens avgörande — ske i en enda
instans inom ramen för det allmänna domstolsväsendet och borde vara
inriktad på en renodlad rättslig överprövning av hyresnämndens utlåtande.
Det borde i princip vara underrätten i dess vanliga sammansättning
som hade att ta upp de tvister som förts vidare från hyresnämnden.
Målen borde dock koncentreras till ett mindre antal underrätter.
Härigenom uppnådde man enligt departementschefens mening större
enhetlighet i rättstillämpningen. Departementschefens förslag innebar
således att man för hyressättningsmålen fick ett tvåinstanssystem.

Lagrådet avstyrkte den föreslagna fullföljdsbegränsningen och anförde: Bestämmelserna

i förevarande paragraf innebär åtskilliga avsteg från de
fullföljdsregler som eljest generellt gäller enligt rättegångsbalken. Nämnda
regler innefattar ett sammanhängande system, som ej utan vanskligheter
kan rubbas. För avsteg från de generella reglerna bör därför föreligga
starka skäl.

Vid bedömandet av förslaget att ej tillåta fullföljd i hyresvillkorsfrågor
från underrätt till hovrätt är att beakta, att underrätten är den första
instans, i vilken bevisning i alla former får förebringas. Materialet för
avgörandet kan därför antagas ofta nog ha blivit känt för parterna först
under handläggningen i underrätten. Man torde få räkna med som ej
alltför ovanligt, att så mycket nytt framkommit under huvudförhandlingen,
att det innebär svårigheter för parterna att helt överblicka
situationen vid handläggningens slut. Läget talar därför starkt för att
möjlighet till fullföljd till hovrätt bör finnas. Vidare är att märka det
samband som råder mellan frågorna om förlängning och villkoren. Detta
föranleder att — såsom också departementschefen angivit — hovrätten i
vissa fall måste ingå på frågan om hyran och andra villkor. Så torde för
övrigt vara händelsen i åtskilligt flera fall än vad departementschefens
uttalande antyder. Ett skäl härtill är, att det starkt kan ifrågasättas
huruvida rättegångsbalken medger, att frågan om förlängning utbrytes
och avgöres genom mellandom. Vad nu anförts talar till förmån för
fullföljdsrätt till hovrätt i fråga om hyresvillkoren. Det dröjsmål med
avgörandet som kan föranledas av fullföljd i hyresvillkorsfrågan kan som
regel antagas ej vara till nämnvärd olägenhet för parterna. Detta är tydligt
i de fall då också förlängningsfrågan fullföljes till hovrätten; om däremot
villkorsfrågan ensam bringas under hovrättens bedömande, kan
tvisten ej gärna gälla annat än en mindre del av villkorskomplexet.
Anledning torde knappast finnas att antaga, att tvister om hyresvillkoren
skulle bli så många att de skulle bli en tyngande belastning för
hovrätterna. Lagrådet får därför avstyrka den nu avhandlade fullföljdsbegränsningen.

I förevarande lagrum upptages vidare förbud mot fullföljd av talan

LU 1972:17

mot hovrätts dom i fråga om förlängning och fastställande av hyresvillkor.
En sådan regel medför, att dessa typer av tvister helt undandrages
högsta domstolens prövning och att man därmed också avstår från det
stöd för en enhetlig rättstillämpning som denna domstols verksamhet
innebär. Vidare är att märka att i ett mål frågan om förlängning kan vara
avhängig av ett annat i målet ingående spörsmål. Så är fallet exempelvis,
om i ett mål hyresgästen för talan om förlängning och hyresvärden yrkar
vräkning på grund av förverkande. Att låta förlängningsfrågan stanna i
hovrätten medan det för förlängningsrätten grundläggande spörsmålet
huruvida hyresavtalet är förverkat fortsätter till högsta domstolen medför
olägenheter. Lagrådet avstyrker även denna fullföljdsbegränsning.

I propositionen 1967:141 (slutprotokollet) anförde departementschefen
i anledning av lagrådets yttrande följande:

Enligt min mening måste emellertid avgörande vikt fästas vid att
målen om fastställelse av hyresvillkor merendels är av mycket enkel
beskaffenhet och att de i varje fall från den av lagrådet anförda
synpunkten är mycket lätta att bemästra för parterna. I och för sig skulle
det inte möta något hinder att koncentrera prövningen till en enda
instans såsom gäller beträffande arrendenämnderna enligt arrendelagen.
Att en sådan lösning inte valts sammanhänger uteslutande med att
hyresnämnderna då måste ges en domstolsmässig form, och mot detta
talar avgörande skäl. Mot fullföljdsbegränsningen åberopar lagrådet vidare
det samband som råder mellan frågorna om förlängning av hyresavtal och
hyresvillkoren. Jag kan inte inse att förekomsten av detta samband skulle
vara något skäl mot den föreslagna fullföljdsbegränsningen. Lagrådets
förslag torde innebära att en fråga om fastställelse av hyresvillkor skulle
kunna prövas av inte mindre än tre domstolsinstanser utöver hyresnämnden.
Frågorna om fastställelse av hyresvillkor får enligt min mening en
fullt tillfredsställande behandling, om de prövas av hyresnämnd och vid
klander av nämndens beslut av en underrätt inom länet till vilken
samtliga hyresfrågor från länet är koncentrerade. Jag vidhåller alltså
förslaget i denna del.

Sedan ovannämnda proposition i september 1967 förelagts riksdagen
och det i anledning därav väckts ett flertal motioner bl. a. med yrkanden
om upphävande av begränsningen i fullföljdsrätten återkallade Kungl.
Maj:t i skrivelse den 5 december 1967 propositionen. I anledning av
skrivelsen väcktes motioner med yrkanden att propositionen skulle antas
av riksdagen med vissa ändringar som var föranledda av de tidigare väckta
motionerna. Tredje lagutskottet tillstyrkte i sitt utlåtande (3LU 1967:58)
att riksdagen lämnade sitt samtycke till att propositionen, såvitt avsåg ny
hyreslag, återkallades men tillstyrkte samtidigt att riksdagen med bifall
till de motioner som väckts i anledning av skrivelsen skulle för sin del
anta propositionen med vissa ändringar. Bl. a. tillstyrkte utskottet
motionsförslag om att hyresmålen skulle handläggas av den domstol där
fastigheten var belägen. Med hänsyn till att hyressättningsmålen härigenom
skulle komma att handläggas vid ett stort antal underrätter ansåg
utskottet att någon inskränkning inte borde stadgas i fråga om
fullföljdsrätten till hovrätt. På så sätt skulle också enligt utskottets
mening en enhetligare praxis i dessa mål komma att utbilda sig. Utskottet
tillstyrkte därför ändring i hyreslagen i enlighet därmed. I en reservation

LU 1972:17

till utlåtandet uttalade utskottets minoritet att regeringen handlat rätt
genom att återkalla propositionen. Med den ståndpunkt utskottet
intagit saknade enligt reservanterna utskottet anledning att ingå i saklig
prövning av propositionen i återkallade delar och de motioner som
väckts i anledning av propositionen och skrivelsen. I reservationen
yrkades därför att riksdagen skulle avslå motionerna. Reservationens
hemställan bifölls av riksdagen.

Genom propositionen 1968:91 förelädes riksdagen ånyo förslag till ny
hyreslag. Förslaget var beträffande fullföljdsrätten likalydande med det
förslag som förelagts 1967 års riksdag. Även i anledning av denna
proposition väcktes motioner med yrkanden om upphävande av fullföljdsbegränsningen.
Tredje lagutskottet ansåg i sitt utlåtande (3LU
1968:50), att med hänsyn till de rättssäkerhetsgarantier som fanns
inbyggda i det nya systemet kunde fullföljdsrätten avskäras vid underrätterna
beträffande hyressättningsfrågor, och utskottet hemställde att
motionerna skulle avslås. I en till utlåtandet fogad reservation yrkades att
begränsningen av fullföljdsrätten skulle upphävas. Utskottets hemställan
bifölls dock av riksdagen.

Propositionen (1972:70)

Föredragande statsrådet anför beträffande frågan om fullföljdsrätten
vid prövning av förstagångshyra följande.

Frågan om fastställande av hyresvillkor kan komma under fastighetsdomstols
prövning genom klander av hyresnämnds beslut som gäller
förlängning av hyresavtal eller förstagångshyra. Även utan samband med
sådan tvist kan fråga om fastställande av hyresvillkor uppkomma vid
fastighetsdomstol, exempelvis när hyresgäst yrkar nedsättning av hyran
på grund av skada eller brist på lägenheten. Enligt de år 1968 antagna
bestämmelserna om fullföljd av talan i hyrestvister fick talan inte föras
mot underrätts dom i fråga om fastställande av hyresvillkor. Fullföljdsförbudet
tog sikte på tvister om förlängning av hyresavtal och prövning
av förstagångshyra. När bestämmelserna fördes över till jordabalken
jämkades lydelsen i syfte att klargöra att någon fullföljdsbegränsning inte
gäller för det fall att fråga om fastställande av hyresvillkor uppkommer
vid fastighetsdomstol på annat sätt än genom klander av hyresnämnds
beslut. Någon ändring i fråga om fullföljd av talan mot fastighetsdomstols
dom i tvist om prövning av förstagångshyra har ej varit åsyftad.
Talan får således inte föras mot dom, varigenom fastighetsdomstol prövat
sådan hyra. Innebörden av bestämmelserna har emellertid inte kommit
till tydligt uttryck i lagtexten. Denna bör därför förtydligas. Det kan
lämpligen ske på så sätt att i 72 § anges att talan inte får föras mot
fastighetsdomstols dom i fråga om fastställande av hyresvillkor i fall som
avses i 51, 52 eller 55 § och inte heller mot hovrätts dom i fråga om
förlängning av hyresavtal eller fastställande av hyresvillkor i fall som avses
i 51 eller 52 §.

LU 1972:17

Motionen 1972:929

I motionen anförs att det med ledning av de erfarenheter som finns att
tillgå i dag torde kunna konstateras att olika praxis håller på att utvecklas
i olika delar av landet vad gäller prövningen av bruksvärdeshyror. Vad
som anses vara en från bruksvärdessynpunkt skälig hyra enligt 12 kap.
48 § JB synes ha blivit föremål för väsentligt olika tolkningar i skilda
delar av landet. Domstolarnas olika bedömningar kan leda till helt olika
utveckling av hyresmarknaden på skilda orter i landet. Detta måste enligt
motionären anses otillfredsställande. Motionären anser att detta missförhållande
skulle kunna avhjälpas om fastighetsdomstols dom får överklagas.

Fastighetsägareförbundets skrivelse

Fastighetsägareförbundet framhåller att förbundet vid åtskilliga tillfällen
riktat anmärkningar mot de inskränkningar i fullföljdsrätten som
upptagits i 12 kap. 72 § jordabalken, senast i yttrande den 23 juni 1971
till justitiedepartementet rörande översyn av hyreslagen. Förbundets
principiella inställning är att samtliga inskränkningar i fullföljdsrätten
enligt lagrummet av rättssäkerhetsskäl bör upphävas.

Vad särskilt angår mål rörande fastställelse av hyresvillkor torde kunna
sägas att fullföljdsbegränsningen härvidlag även framstår som inkonsekvent
med hänsyn till att frågan om förlängning av hyresavtal får
fullföljas till hovrätt. Det finns enligt förbundets mening inte någon
rationell grund till att frågan om villkoren vid förlängning skall stanna i
fastighetsdomstol medan frågan huruvida förlängning skall ske eller inte
får fullföljas till hovrätt. Trots fullföljdsförbudet beträffande mål rörande
villkor vid förlängning kan sådana dock i vissa fall komma under hovrätts
prövning, exempelvis när underrätten ogillat talan om förlängning, målet
fullföljts till hovrätt och hovrätten bifaller hyresgästens talan. Även
sistnämnda omständighet talar för att fullföljdsbegränsningen beträffande
hyresvillkor avskaffas.

Förbundet påpekar därefter att det enligt förbundets mening är ett
riktigt konstaterande motionären gör, när han påpekar att olika praxis
håller på att utveckla sig i olika delar av landet. Att bruksvärdeshyrornas
storlek blir olika på olika orter är helt naturligt, men att principerna för
att fastställa dem varierar högst väsentligt i olika underrätter är
betänkligt. En illustration av de skilda betraktelsesätt underrätterna
tillämpar ges t. ex. i Stockholms tingsrätts dom DT 262/71 ang.
fastigheten Lampan 15 i Stockholm, jämförd med Karlstads tingsrätts
dom DT 571/71 ang. fastigheterna Glasberget 23 och 24 i Karlstad. Det
förtjänar också att uppmärksammas att tingsrätten i Stockholm i de båda
hittills avgjorda bruksvärdesmålen inte var enhällig. I det ena målet
utgjordes majoriteten av två ledamöter (med ordförandens utslagsröst)
medan två reservanter hade en helt annan uppfattning om det riktiga
domslutet. I det andra målet utgjordes majoriteten av tre ledamöter mot
en.

LU 1972:17

Avslutningsvis anför förbundet att utgången i hittills avgjorda bruksvärdesmål
således förefaller på ett påtagligt sätt ha bestyrkt riktigheten av
förbundets inställning gentemot fullföljdsförbudet i 72 §. Motionen bör
enligt förbundets uppfattning bifallas.

Utskottet

I propositionen föreslås vissa ändringar i jordabalkens (JB) bestämmelser
om hyra av lokal i syfte att få en lämpligare utformning av den
ordning som hyresgästen skall iaktta, om han vill fordra ersättning för att
han måste flytta efter uppsägning. Motsvarande ordning föreslås i fråga
om anläggningsarrende. Vidare föreslås ett förtydligande av bestämmelserna
om fullföljdsrätten vid prövning av förstagångshyra.

I det följande behandlar utskottet frågan om besittningsskyddsproceduren
vid uppsägning av lokalhyresgäster och därefter frågan om ändring
i fullföljdsbestämmelserna. I samband med sistnämnda behandling prövar
utskottet även yrkandet i motionen 1972:929 om vidgad fullföljdsrätt.

Besittn ingsskyddsproceduren

Besittningsskyddet för lokaler är utformat efter en annan princip än
den som gäller i fråga om bostadslägenheter. Uppsägning av ett hyresavtal
angående lokal leder sålunda i den mån parterna inte senare kommer
överens om att förlänga hyresavtalet alltid till att hyresförhållandet
upphör. Om vägran från hyresvärdens sida att förlänga hyresförhållandet
är obefogad, blir värden i stället skyldig att ersätta hyresgästen dennes
förlust på grund av hyresförhållandets upplösning.

Gällande bestämmelser om förfarandet i sådana lokalhyrestvister
måste betecknas som komplicerade och svårtillgängliga. Det har också
visat sig att lokalhyresgästerna ofta saknar vetskap om vad de har att
iaktta för att bevara sin rätt till skadestånd. I anledning av en motion vid
förra årets riksdag med yrkande om ändring i besittningsskyddsproceduren
kunde utskottet konstatera att det förekom att lokalhyresgäster på
grund av bristande vetskap om gällande rätt råkade ut för rättsförluster.
Utskottet uttalade därför i sitt av riksdagen godkända betänkande LU
1971:20 att det för undvikande av rättsförluster kunde vara lämpligt att i
hyreslagen infördes skyldighet för hyresvärden att lämna lokalhyresgästen
något slag av avflyttningsmeddelande. Utskottet tänkte sig därvid en
motsvarighet till det avflyttningsmeddelande som är obligatoriskt vid
uppsägning av hyresavtal avseende bostadslägenhet. Med hänsyn till att
inom justitiedepartementet hade påbörjats en översyn av hyreslagen
ansåg utskottet dock att någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen
inte var erforderlig.

1 propositionen läggs nu fram förslag om att hyresvärden skall vara
skyldig att i uppsägningen underrätta lokalhyresgästen om vad denne har
att iaktta, om han inte utan vidare finner sig i att flytta. Vidare föreslås
en förenkling av besittningsskyddsproceduren. Samtidigt förstärks hyres -

LU 1972:17

gästens skydd därigenom att den nuvarande frivilliga medlingen görs
obligatorisk.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att förevarande fråga nu fått sin
lösning. Det i propositionen framlagda förslaget till ny besittningsskyddsprocedur
finner utskottet väl tillgodose kravet på att en sådan procedur
bör vara enkel och praktisk. En avgjord fördel med förslaget anser
utskottet vara att medling hädanefter alltid skall ske i lokalhyrestvister.

På anförda skäl tillstyrker utskottet bifall till propositionen.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att hyresregleringen
genom beslut av statsmakterna våren 1971 avvecklades helt för lokaler
med verkan fr. o. m. den 1 oktober 1972. I syfte att mildra övergången
till marknadsmässiga lokalhyror på de orter, där hyresregleringen
fortfarande gäller, läggs i propositionen 1972:94 fram förslag till en
kompletterande övergångsreglering. I anledning av propositionen har
motioner väckts med yrkanden om dels återinförande av hyresregleringen
för lokaler, dels införande av bestämmelser i jordabalken om ett direkt
besittningsskydd för lokaler motsvarande det skydd som bostadshyresgäster
har. Civilutskottet har i sitt betänkande CU 1972:29 avstyrkt bifall
till sistnämnda motioner. I en till betänkandet fogad reservation har
utskottets minoritet (6 ledamöter) hemställt att riksdagen hos Kungl.
Maj :t begär förslag till innevarande års riksdag som ger lokalhyresgäst ett
lika starkt direkt besittningsskydd som bostadshyresgäst.

Om riksdagen bifaller nämnda reservation kan de i förevarande
proposition föreslagna ändringarna i besittningsproceduren komma att
upphävas redan till hösten. Det kan därför ifrågasättas om inte
lagutskottet borde tillstyrka ändringarna i besittningsproceduren under
uttrycklig förutsättning att nämnda reservation till civilutskottets betänkande
inte bifalles. Med hänsyn till att den nuvarande ordningen lett till
uppenbara rättsförluster för lokalhyresgästema anser lagutskottet det
dock angeläget att denna snarast ändras. Även om besittningsskyddsreglerna
i den i propositionen föreslagna utformningen endast skulle
komma att gälla en kort tid bör de därför införas. Lagutskottets
tillstyrkan av propositionen bör på grund härav inte vara villkorad av att
nämnda reservation till betänkandet CU 1972:29 avslås av riksdagen.

Fullföljd mot fastighetsdomstols dom

Enligt de år 1968 antagna bestämmelserna i hyreslagen om fullföljd av
talan i hyrestvister fick talan inte föras mot underrätts dom i fråga om
fastställande av hyresvillkor. Fullföljdsförbudet tog sikte på tvister om
förlängning av hyresavtal och prövning av förstagångshyra vilka tvister i
första instans prövats av hyresnämnden. När bestämmelserna år 1970
fördes över till 12 kap. 72 § JB, vilken trädde i kraft den 1 januari 1972,
jämkades på lagrådets inrådan lydelsen i syfte att klargöra att någon
fullföljdsbegränsning inte gäller för det fall att fråga om fastställande av
hyresvillkor uppkommer vid fastighetsdomstol på annat sätt än genom
klander av hyresnämnds beslut, t. ex. när hyresgäst yrkar nedsättning av
hyra på grund av skada eller brist på lägenheten. Jämkningen skedde

LU 1972:17

genom att i 72 § intogs hänvisning till 51 och 52 §§, i vilka behandlas
förlängning av hyresavtal (51 §) och uppskov för bostadshyresgäst med
avflyttning (52 §). Någon hänvisning till 55 §, vari upptas bestämmelser
om förstagångshyra, infördes dock inte i lagtexten. Någon ändring i fråga
om fullföljd av talan mot fastighetsdomstols dom i tvist om prövning av
förstagångshyra var dock ej åsyftad. Talan får således inte föras mot dom,
varigenom fastighetsdomstol prövat sådan hyra.

Genom att någon hänvisning inte gjordes i 72 § till 55 § har enligt vad
utskottet erfarit tvekan uppkommit om den rätta innebörden av
bestämmelserna. För att undanröja all tveksamhet på denna punkt
föreslås nu i propositionen att hänvisning även till 55 § införs i 72 §.

I motionen 1972:929 hemställs att 72 § ändras så att talan får föras
mot fastighetsdomstols dom i fråga om fastställande av hyresvillkor. Till
stöd för yrkandet anför motionären att olika praxis håller på att
utvecklas i skilda delar av landet när det gäller prövningen av bruksvärdeshyror.
Enligt motionären kan domstolarnas skiftande bedömningar leda
till att hyresmarknaden utvecklas helt olika på skilda orter i landet. Dessa
missförhållanden anser motionären kunna avhjälpas om fastighetsdomstols
dom får överklagas.

Redan när gällande bestämmelser om begränsning i fullföljdsrätten
infördes var de föremål för delade meningar. Såsom framgår av det
föregående (s. 6 ff.) avstyrkte bl. a. lagrådet att fullföljdsrätten begränsades.
Departementschefen fann dock övervägande skäl tala för att
hyressättningstvisterna borde koncentreras till två omgångar, nämligen först
till hyresnämnden och sedan efter klander mot hyresnämndens beslut till
tingsrätten (efter den 1 jannuari 1972 fastighetsdomstolen). För en
begränsning av fullföljdsrätten åberopades bl. a. tidsvinsten, de lägre
kostnaderna och framför allt målens merendels enkla beskaffenhet.
Genom att målen koncentrerades till i regel endast en tingsrätt i varje län
ansåg departementschefen att man kunde uppnå tillräcklig enhetlighet i
rättstillämpningen.

Motionärens påstående att olika praxis nu håller på att utveckla sig i
skilda delar av landet har vunnit visst stöd i Fastighetsägareförbundets i det
föregående (s. 9) redovisade skrivelse. Utskottet har tagit del av de i
nämnda skrivelse omnämnda domarna samt en dom av Umeå tingsrätt
från år 1971. Utskottet har därvid kunnat konstatera vissa avvikelser i
bedömningen av principerna för fastställande av bruksvärdeshyror. Enligt
utskottets mening är materialet dock ännu för litet för att det skall vara
möjligt att dra några klara slutsatser om utvecklingen i praxis. Utskottet
anser därför att de skäl som departementschefen år 1967 åberopade för
en begränsning av fullföljdsrätten alltjämt är tungt vägande. Utskottet vill
dock göra den anmärkningen att i vart fall de hittills avgjorda målen om
fastställande av förstagångshyra inte varit av enkel beskaffenhet. De mål
som utskottet tagit del av har tvärtom varit omfattande och komplicerade.

Utskottet kan dela Fastighetsägareförbundets uppfattning att det
skulle vara betänkligt om principerna för fastställande av bruksvärdes -

LU 1972:17

hyrorna skulle komma att högst väsentligt variera i olika fastighetsdomstolar.
Enligt utskottets mening kan därför inte hållas för osannolikt att
utvecklingen så småningom kommer att leda till ett behov av utvidgad
fullföljdsrätt. Det förtjänar dock påpekas att en rätt till fullföljd till
hovrätt skulle innebära att fortfarande sex olika domstolar skulle komma
att som sista instans pröva förevarande fråga. Även om risken för
oenhetlighet i rättstillämpningen skulle minska skulle den med sådan
fullföljdsrätt ändå inte kunna uteslutas. I detta sammanhang vill
utskottet erinra om att Kungl. Maj:t den 14 april 1972 beslutat tillkalla
dels högst fem sakkunniga för att utreda frågan om hovrätternas
organisation m. m., dels en sakkunnig att utreda fråga om överinstans till
fastighetsdomstol. Om detta utredningsarbete skulle komma att leda till
inrättandet av något slag av fastighetsöverdomstol skulle betänkligheterna
mot att tillåta fullföljd mot fastighetsdomstols dom i förevarande typ av
mål minska betydligt. Vad som nu har anförts finner utskottet vara
ytterligare ett skäl för att inte f. n. tillstyrka någon ändring i fullföljdsrätten.

På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionen. Den i
propositionen föreslagna redaktionella jämkningen i bestämmelserna om
fullföljdsrätten vid prövning av förstagångshyra föranleder ingen erinran
från utskottets sida.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen för sin del antager det genom propositionen
1972:70 framlagda förslaget till lag om ändring i jordabalken,

2. att rik dagen avslår motionen 1972:929.

Stockholm den 19 maj 1972

På lagutskottets vägnar
ERIK SVEDBERG

Närvarande: herrar Svedberg (s), Svanström (c)*, Sundelin (s), fröken
Anderson i Lerum (s), herrar Hammarberg (s)*, Börjesson i Falköping
(c), fru Åsbrink (s), herr Sjöholm (fp)*, herrar Andersson i Södertälje (s),
Winberg (m), Israelsson (vpk), Olsson i Sundsvall (c), Adolfsson (m)* och
fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Svanström (c), Börjesson i Falköping (c), fru Åsbrink (s),
herrar Sjöholm (fp), Winberg (m), Olsson i Sundsvall (c) och Adolfsson
(m), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets betänkande som pås. 12 börjar med
orden ”Motionärernas påstående” och på s. 13 slutar med orden
”utskottets sida” bort ha följande lydelse:

Motionärens påstående att olika praxis nu håller på att utveckla sig i

LU 1972:17

skilda delar av landet har vunnit stöd i Fastighetsägareförbundets i det
föregående (s. 9) redovisade skrivelse. Utskottet har tagit del av de i nämnda
skrivelse omnämnda domarna samt en dom av Umeå tingsrätt från år
1971. Utskottet har därvid kunnat konstatera vissa avvikelser i bedömningen
av principerna för fastställande av bruksvärdeshyror. Självfallet
måste bruksvärdeshyrornas storlek bli olika på skilda orter. Men att
principerna för fastställandet av hyrorna kommit att variera i olika
domstolar finner utskottet betänkligt. Den enda möjligheten att komma
till rätta med en ökande oenhetlighet i rättstillämpningen finner
utskottet vara ett upphävande av begränsningen i rätten att fullfölja talan
mot fastighetsdomstols dom.

Såsom framgår av Fastighetsägareförbundets skrivelse stöds motionsyrkandet
från fastighetsägarhåll. Även från hyresgästhåll har i olika
sammanhang framställts önskemål om rätt att få föra talan mot
underrättens dom. Utskottet delar lagrådets uppfattning i yttrandet över
1967 års lagrådsremiss (s. 6) att för avsteg från de generella fullföljdsreglerna
bör föreligga starka skäl. När som nu från båda partshållen
framförts önskemål om upphävande av begränsningen i rätten att fullfölja
talan mot underrättens dom måste det enligt utskottets mening föreligga
synnerliga skäl för att man skall beröva parterna deras talerätt.

Som framgår av det föregående (s. 7) ansåg departementschefen, när
bestämmelserna om fullföljdsbegränsning infördes, att avgörande vikt
borde fästas vid att målen om fastställelse av hyresvillkor merendels var
av mycket enkel beskaffenhet. Departementschefens uttalande motsägs
emellertid — i vart fall när det gäller fastställande av förstagångshyra — av
de mål utskottet tagit del av. Dessa mål har varit omfattande och
komplicerade. Som skäl för en fullföljdsbegränsning har även åberopats
vikten av att dels kostnaderna begränsas, dels hyresfrågan får en snabb
lösning. Sedan rättshjälpsreformen, vilken har tillstyrkts av justitieutskottet
(JuU 1972:12), genomförts kommer emellertid enligt utskottets
mening kostnadsaspekten att få mindre betydelse. Kravet på ett snabbt
avgörande av målen kan tillgodoses genom att målen i administrativ
ordning görs till förtursmål.

Sammanfattningsvis finner utskottet övervägande skäl tala för att
fullföljdsbegränsningen upphävs. Fråga uppkommer då hos vilken instans
talan skall få föras. Närmast till hands ligger att låta talan få ske i vanlig
ordning hos hovrätt. Även andra lösningar kan tänkas. Utskottet vill i
sammanhanget erinra om att Kungl. Majit den 14 april 1972 tillkallat en
sakkunnig utreda fråga om överinstans till fastighetsdomstol. Med
hänsyn till det anförda är utskottet inte berett att tillstyrka en omedelbar
lagändring på det sätt motionären föreslagit. Det bör i stället ankomma
på Kungl. Maj:t att låta närmare utreda frågan hur fullföljd av talan mot
fastighetsdomstols dom i mål om fastställande av hyresvillkor skall ske.

De i propositionen föreslagna redaktionella jämkningarna i bestämmelserna
om fullföljdsrätten vid prövning av förstagångshyra föranleder
ingen erinran från utskottets sida.

LU 1972:17

dels att utskottet bort hemställa

1. att riksdagen för sin del antager det genom propositionen
1972:70 framlagda förslaget till lag om ändring i jordabalken;

2. att riksdagen i anledning av motionen 1972:929 ger Kungl.
Majd till känna vad utskottet ovan anfört om rätt till
fullföljd mot fastighetsdomstols dom.

LU 1972:17

Bilaga

Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom förordnas, att 8 kap. 8 §, 11 kap. 6 § samt 12 kap. 8, 58,
60, 63, 66 och 72 §§ jordabalken1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

8 §

Uppsägning skall vara skriftlig, Uppsägning skall vara skriftlig,
om ej skriftligt erkännande av om ej skriftligt erkännande av

uppsägningen lämnas. Uppsägning uppsägningen lämnas. I fall som

får ske hos den som är behörig avses i 11 kap. 6 § skall uppsäg att

mottaga arrendeavgift på jord- ningen dock alltid ske skriftligen.

ägarens vägnar. Uppsägning får ske hos den som

är behörig att mottaga arrendeavgift
på jordägarens vägnar.

Skriftlig uppsägning skall delges den som sökes för uppsägning, dock
utan tillämpning av 12—15 §§ delgivningslagen (1970: 428).

Träffas ej den som sökes i sitt hemvist, får uppsägningen sändas i
rekommenderat brev under hans vanliga adress. Ett exemplar av uppsägningen
skall dessutom lämnas antingen i den söktes bostad till vuxen
medlem i det hushåll som han tillhör eller, om han driver rörelse med
fast kontor, på kontoret till någon som är anställd där. Påträffas icke
någon som angivits nu, skall uppsägningen i stället läggas i den söktes
postlåda, om sådan finns. Uppsägning har skett när vad som sagts nu
blivit fullgjort.

Har jordägare eller arrendator, hos vilken uppsägning skall ske, ej
känt hemvist här i riket och finns ej heller känt ombud som har rätt
att mottaga uppsägning för honom, får uppsägning ske genom kungörelse
i Post- och Inrikes Tidningar.

Stämningsansökan med yrkande att arrendeförhållande skall upphöra
och ansökan om vräkning av arrendator gäller som uppsägning när delgivning
skett i behörig ordning.

Särskilda bestämmelser om innehållet
i uppsägning av avtal om
anläggningsarrende finns i 11 kap.
6 §.

11 kap.

6 §

Om arrendatorn icke inom tre Jordägaren skall i uppsägningen
veckor från uppsägningen medde- underrätta arrendatorn om de vidiar
jordägaren att han önskar be- kor han uppställer för att förlänga

hålla arrendestället, är hans rätt arrendeförhållandet eller om or till

ersättning enligt 5 § förfallen. saken till att han vägrar medge

1 Omtryckt 1971:1209.

LU 1972:17

Nuvarande lydelse

Lämnas sådant meddelande inom
den angivna tiden, har jordägaren
att inom tre veckor från det meddelandet
lämnades underrätta arrendatorn
om de villkor han uppställer
för att förlänga arrendeförhållandet
eller om orsaken till att
han vägrar medge förlängning.
Underlåter han detta, har arrendatorn
rätt till ersättning för förlust
som avses i 5 §.

Arrendatorns meddelande enligt
första stycket skall lämnas i den
ordning som enligt 8 kap. 8 § gäller
för uppsägning. Är jordägarens
underrättelse enligt första stycket
avsänd i rekommenderat brev under
mottagarens vanliga adress,
skall jordägaren anses ha fullgjort
vad som ankommer på honom.

Föreslagen lydelse

förlängning. Uppsägningen skall
dessutom innehålla underrättelse
att arrendatorn, om han icke går
med på att lämna arrendestället
utan att få ersättning enligt 5 §,
har att inom två månader från
uppsägningen hänskjuta tvisten till
arrendenämnden för medling.

Underlåter jordägaren att fullgöra
vad som åligger honom enligt
första stycket, är uppsägningen
utan verkan.

Har jordägaren fullgjort vad
som åligger honom enligt första
stycket och vill arrendatorn icke
lämna arrendestället utan att få
ersättning enligt 5 §, har arrendatorn
att hänskjuta tvisten till arrendenämnden
inom den i första
stycket angivna tiden. Iakttages ej
denna, förfaller rätten till ersättning.

12 kap.
8 §

Uppsägning skall vara skriftlig,
om hyresförhållandet varat längre
än nio månader i följd vid den
tidpunkt till vilken uppsägningen
sker. Uppsägningen behöver dock
ej vara skriftlig, om skriftligt erkännade
av uppsägningen lämnas.
Uppsägning får ske hos den som
är behörig att mottaga hyra på
hyresvärdens vägnar.

Uppsägning skall vara skriftlig,
om hyresförhållandet varat längre
än nio månader i följd vid den
tidpunkt till vilken uppsägningen
sker. Uppsägningen får dock, utom
i fall som avses i 58 §, vara muntlig,
om skriftligt erkännande av
uppsägningen lämnas. Uppsägning
får ske hos den som är behörig
att mottaga hyra på hyresvärdens
vägnar.

Skriftlig uppsägning skall delges den som sökes för uppsägning, dock
utan tillämpning av 12—15 §§ delgivningslagen (1970: 428).

Har hyresvärd eller hyresgäst, hos vilken uppsägning skall ske, ej

LU 1972:17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

känt hemvist här i riket och finns ej heller känt ombud som har rätt att
mottaga uppsägning för honom, får uppsägning ske genom kungörelse
i Post- och Inrikes Tidningar.

Stämningsansökan med yrkande att hyresförhållande skall upphöra
och ansökan om vräkning av hyresgäst gäller som uppsägning när delgivning
skett i behörig ordning.

Särskilda bestämmelser om innehållet
i uppsägning av hyresavtal,
som gäller annan lägenhet än
bostadslägenhet, finns i 58 §.

58 §

Om hyresgästen icke inom tre
veckor från uppsägningen meddelar
hyresvärden att han önskar
behålla lägenheten, är hans rätt
till ersättning enligt 57 § förfallen.
Lämnas sådant meddelande
inom den angivna tiden, har hyresvärden
att inom tre veckor
från det att meddelandet lämnades
underrätta hyresgästen om de
villkor han uppställer för att förlänga
hyresförhållandet eller om
orsaken till att han vägrar medge
förlängning. Underlåter han detta,
har hyresgästen rätt till ersättning
för förlust som avses i 57 §.

Hyresgästens meddelande enligt
första stycket skall lämnas i den
ordning som enligt 8 § gäller för
uppsägning.

Hyresvärden skall i uppsägningen
underrätta hyresgästen om
de villkor han uppställer för att
förlänga hyresförhållandet eller
om orsaken till att han vägratmedge
förlängning. Uppsägningen
skall dessutom innehålla underrättelse
att hyresgästen, om han
icke går med på att flytta utan att
få ersättning enligt 57 §, har att
inom två månader från uppsägningen
hänskjuta tvisten till hyresnämnden
för medling.

Underlåter hyresvärden att fullgöra
vad som åligger honom enligt
första stycket, är uppsägningen
utan verkan.

Har hyresvärden fullgjort vad
sorn åligger honom enligt första
stycket och vill hyresgästen icke
lämna lägenheten utan att få ersättning
enligt 57 §, har hyresgästen
att hänskjuta tvisten till hyresnämnden
inom den i första stycket
angivna tiden. Iakttages ej
denna, förfaller rätten till ersättning.

I mål om ersättning enligt 57
eller 58 § skall rätten på yrkande
av hyresgästen, om hyresvärden
medger skyldighet att utge ersättning
eller sådan skyldighet fastställts
genom dom som vunnit laga

I mål om ersättning enligt 57 §
skall rätten på yrkande av hyresgästen,
om hyresvärden medger
skyldighet att utge ersättning eller
sådan skyldighet fastställts genom
dom som vunnit laga kraft, för -

LU 1972:17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kraft, förplikta hyresvärden att ut- plikta hyresvärden att utge förge
förskott i avräkning på den er- skott i avräkning på den ersätt sättning

som kan komma att be- ning som kan komma att bestämstämmas.
mas.

Första stycket äger ej tillämpning, om det är uppenbart att förskottet

blir obetydligt. Har beslut i fråga om förskott meddelats, får nytt yrkande
om förskott ej upptagas till prövning förrän tre månader förflutit
sedan det föregående beslutet vann laga kraft.

Beslut i fråga om förskott får meddelas utan huvudförhandling. Innan
beslut meddelas, skall parterna beredas tillfälle att yttra sig. Mot
beslut som meddelats under rättegången skall talan föras särskilt. Mot
hovrättens beslut får talan ej föras.

Har hyresgästen uppburit förskott som överstiger den slutligt bestämda
ersättningen, är han skyldig att till hyresvärden betala tillbaka
det överskjutande beloppet jämte sex procent ränta från dagen för beloppets
mottagande.

Är sådant meddelande från hyresvärden
som avses i 10 eller
58 § avsänt i rekommenderat
brev under mottagarens vanliga
adress, skall hyresvärden anses ha
fullgjort vad som ankommer på
honom. Detsamma gäller beträffande
sådant meddelande från
hyresgästen som avses i 11, 14,
19, 24 eller 33 §. I fall som avses
i 24 § är det dock till fyllest att
meddelandet är avsänt på annat
ändamålsenligt sätt.

Är sådant meddelande från hyresvärden
som avses i 10 § avsänt
i rekommenderat brev under
mottagarens vanliga adress, skall
hyresvärden anses ha fullgjort
vad som ankommer på honom.
Detsamma gäller beträffande sådant
meddelande från hyresgästen
som avses i 11, 14, 19, 24 eller
33 §. I fall som avses i 24 §
är det dock till fyllest att meddelandet
är avsänt på annat ändamålsenligt
sätt.

66 §

Avtal mellan hyresvärd och hyresgäst,
att framtida tvist med anledning
av hyresförhållandet skall
hänskjutas till avgörande av skiljemän
utan förbehåll om rätt för
parterna att klandra skiljedomen,
får ej göras gällande i fråga om
hyresgästens rätt eller skyldighet
att tillträda eller behålla lägenheten,
nedsättning av förstagångshyra,
fastställande av hyresvillkor
i fall som avses i 51 eller 52 § eller
bestämmande av ersättning enligt
57 eller 58 §. I övrigt gäller
skiljeavtalet ej såvitt därigenom
skiljemän utsetts eller bestämmelse
meddelats om skiljemännens

Avtal mellan hyresvärd och hyresgäst,
att framtida tvist med anledning
av hyresförhållandet skall
hänskjutas till avgörande av skiljemän
utan förbehåll om rätt för
parterna att klandra skiljedomen,
får ej göras gällande i fråga om
hyresgästens rätt eller skyldighet
att tillträda eller behålla lägenheten,
nedsättning av förstagångshyra,
fastställande av hyresvillkor
i fal! som avses i 51 eller 52 § eller
bestämmande av ersättning enligt
57 §. I övrigt gäller skiljeavtalet
ej såvitt därigenom skiljemän
utsetts eller bestämmelse meddelats
om skiljemännens antal, sättet

lt Riksdagen 1972. 1 sami. Nr 70

LU 1972:17

Nuvarande lydelse

antal, sättet för deras utseende eller
förfarandet vid skiljenämnden.

I berörda hänseenden skall lagen
(1929: 145) om skiljemän tillämpas.
Vad som sagts nu utgör dock
ej hinder för att i skiljeavtalet utse
hyresnämnden till skiljenämnd eller
bestämma kortare tid för skiljemannaåtgärdens
avslutande än
den tid om sex månader som anges
i nämnda lag.

Talan får ej föras mot fastighetsdomstols
dom i fråga om tillstånd
som avses i 34—36 eller
40 § eller i fråga om fastställande
av hyresvillkor i fall som avses i
51 eller 52 § och ej heller mot
hovrätts dom i fråga om förlängning
av hyresavtal eller fastställande
av hyresvillkor i fall
som nyss angivits.

Föreslagen lydelse

för deras utseende eller förfarandet
vid skiljenämnden. I berörda
hänseenden skall lagen (1929: 145)
om skiljemän tillämpas. Vad som
sagts nu utgör dock ej hinder för
att i skiljeavtalet utse hyresnämnden
till skiljenämnd eller bestämma
kortare tid för skiljemannaåtgärdens
avslutande än den tid om
sex månader som anges i nämnda
lag.

Talan får ej föras mot fastighetsdomstols
dom i fråga om
tillstånd som avses i 34—36 eller
40 § eller i fråga om fastställande
av hyresvillkor i fall som avses i
51, 52 eller 55 § och ej heller
mot hovrätts dom i fråga om förlängning
av hyresavtal eller fastställande
av hyresvillkor i fall
som avses i 51 § eller 52 §.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

2. Bestämmelserna i 8 kap. 8 § och 11 kap. 6 § enligt deras nya
lydelse gäller även i fråga om arrendeavtal som slutits före lagens ikraftträdande,
om sistnämnda paragraf i dess äldre lydelse var tillämplig
på avtalet. Motsvarande gäller, om 2 kap. 88 § lagen (1907: 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom var tillämplig på avtalet. Har arrendeavtalet
sagts upp före ikraftträdandet, äger äldre bestämmelser dock
fortfarande tillämpning.

3. Bestämmelserna i 12 kap. 8 och 58 §§ enligt deras nya lydelse
gäller även i fråga om hyresavtal som slutits före lagens ikraftträdande,
om sistnämnda paragraf i dess äldre lydelse var tillämplig på avtalet.
Motsvarande gäller, om 3 kap. 58 § lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom var tillämplig på avtalet. Har hyresavtalet sagts
upp före ikraftträdandet, äger äldre bestämmelser dock fortfarande tilllämpning.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1422 S Stockholm 1972