Lagutskottets betänkande nr 11 år 1972 LU 1972:11

Nr 11

Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1972: 8 med förslag till permutationslag, m. m. jämte motioner.

Genom en den 4 februari 1972 dagtecknad proposition, 1972: 8, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga förslag till

1) permutationslag,

2) lag om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse
och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt
vad i avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas,

dels till Fideikommissnämnden för budgetåret 1972/73 under andra
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 220 000 kr.

Propositionen har i sin helhet hänvisats till lagutskottet. Utskottet har
därefter jämlikt § 42 i riksdagsordningen överflyttat ärendet, såvitt avser
anslag till fideikommissnämnden, till justitieutskottet (se JuU 1972: 11).

Propositionens huvudsakliga innehåll

Kungl. Maj:t anses sedan gammalt ha befogenhet att genom beslut
om s. k. permutation medge ändring av bestämmelser i gåvobrev, testamenten,
stiftelseförordnanden och liknande. Propositionen innehåller
förslag till en särskild permutationslag med regler om förutsättningarna
för permutation och om handläggningen av permutationsärenden. Förslaget
innebär att beslutanderätten delegeras till fideikommissnämnden
såvitt rör fideikommissförordnanden och i övrigt till kammarkollegiet.
I vissa fall skall dock ärende överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande.

Lagen avses träda i kraft den 1 juli 1972.

1 Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 11

LU 1972:11

Lagförslagen

1 Förslag till
Permutationslag

Härigenom förordnas som följer.

1 § Kan bestämmelse, som enskild meddelat i gåvobrev, testamente,
stiftelseförordnande eller liknande handling, på grund av ändrade förhållanden
ej längre iakttagas eller har bestämmelsen blivit uppenbart
onyttig eller uppenbart stridande mot utfärdarens avsikter eller föreligger
annat särskilt skäl, kan på ansökan bestämmelsen ändras eller upphävas
eller undantag medges för särskilt fall (permutation).

Avser permutation ändring av det ändamål som skall tillgodoses, skall
det nya ändamålet så nära som möjligt motsvara det ursprungliga.

2 § Fråga om permutation prövas, såvitt rör fideikommiss som avses
i 1 § lagen (1963: 583) om avveckling av fideikommiss, av fideikommissnämnden
och i annat fall av kammarkollegiet.

3 § Avser ärende om permutation ändrad ändamålsbestämning för
egendom av mera betydande värde eller uppkommer i ärendet fråga av
särskild vikt från allmän synpunkt, skall fideikommissnämnden eller
kammarkollegiet med eget yttrande överlämna ärendet till Konungen
för avgörande.

4 § Talan mot fideikommissnämndens eller kammarkollegiets beslut
enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.

5 § Denna lag gäller ej sådan pensions- eller personalstiftelse som avses
i lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

2 Förslag till

Lag om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och
förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i
avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas

Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 3 april 1810, huruledes
rättelse och förklaring uti gjorde fideikommissförfattningar må
sökas, samt vad i avseende på fardag av fideikommissegendom kommer
att iakttagas1 sägs om rättelse och förklaring i gjorda fideikommissförfattningar
skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1972.

1 Senaste lydelse 1926: 37.

LU 1972:11

Motionsyrkanden

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen

1) motionen 1972: 1573 av herr Enlund m. fl. (fp, c, m), vari hemställs
att riksdagen för sin del antar följande ändringar i förslagen till
permutationslag:

Propositionens förslag
2 §

Fråga om permutation prövas, såvitt
rör fideikommiss som avses i
1 § lagen (1963: 583) om avveckling
av fideikommiss, av fideikommissnämnden
och i annat fall
av kammarkollegiet.

3 §

Avser ärende om permutation ändrad
ändamålsbestämning för egendom
av mera betydande värde eller
uppkommer i ärendet fråga av särskild
vikt från allmän synpunkt,
skall fideikommissnämnden eller
kammarkollegiet med eget yttrande
överlämna ärendet till Konungen
för avgörande.

4 §

Talan mot fideikommissnämndens
eller kammarkollegiets beslut enligt
denna lag föres hos Konungen genom
besvär.

Motionens förslag
2 §

Fråga om permutation prövas, såvitt
rör fideikommiss som avses i
1 § lagen (1963: 583) om avveckling
av fideikommiss, av fideikommissnämnden
och i annat fall av
länsstyrelsen i det län där sökanden
är bosatt.

3 §

Avser ärende om permutation ändrad
ändamålsbestämning för egendom
av mera betydande värde eller
uppkommer i ärendet fråga av särskild
vikt från allmän synpunkt,
skall fideikommissnämnden eller
länsstyrelse med eget yttrande
överlämna ärendet till Konungen
för avgörande.

4 §

Talan mot fideikommissnämndens
eller länsstyrelses beslut enligt denna
lag föres hos Konungen genom
besvär.

2) motionen 1972: 1574 av herr Schött m. fl. (m), vari hemställs att
riksdagen antar förslaget till permutationslag med den ändringen att 1 §
erhåller följande lydelse:

1 § Kan bestämmelse, som enskild meddelat i gåvobrev, testamente,
stiftelseförordnande eller liknande handling, på grund av ändrade
förhållanden ej längre iakttagas eller har bestämmelsen blivit uppenbart
onyttig eller uppenbart stridande mot utfärdarens avsikter eller föreligger
eljest synnerliga skäl, kan på ansökan bestämmelsen ändras eller upphävas
eller undantag medges för särskilt fall (permutation).

Avser permutation ändring av det ändamål som skall tillgodoses, skall
det nya ändamålet så nära som möjligt motsvara det ursprungliga.

LU 1972:11

1. Inledning

Ibland uppstår behov av att med hänsyn till ändrade förhållanden
jämka bestämmelser i testamenten, stiftelseurkunder och liknande handlingar.
Om inte i urkunden har angetts hur jämkning får äga rum anses
Kungl. Maj:t sedan gammalt ha befogenhet att förordna härom genom
beslut om s. k. permutation. Kungl. Maj:ts permutationsrätt grundas
inte på någon bestämmelse i regeringsformen utan den har vuxit
fram på sedvanerättslig grund med anknytning till allmän civillag. Även
underordnade myndigheter har i några fall genom samfälld lagstiftning
eller regeringsbeslut bemyndigats att besluta i permutationsärenden.
Som exempel härpå kan nämnas 22 § i lagen (1967: 531) om tryggande
av pensionsutfästelse m. m.

Kungl. Maj:t handlägger årligen omkring 300 permutationsärenden.
Departementsutredningen (Ju 1964: 58) som enligt sina direktiv har till
uppgift bl. a. att undersöka möjligheterna till delegering av ärenden som
nu handläggs av Kungl. Maj:t har i sin i juni 1971 avgivna promemoria
133 behandlat beslutanderätten i ärenden om permutation och lagt fram
förslag rörande delegering av dessa ärenden.

Promemorian har remissbehandlats genom utredningens försorg.

Utskottet redovisar i det följande av departementsutredningens förslag,
remissvaren, lagrådets yttrande och föredragande statsrådet Lidboms
anförande endast de avsnitt som bedöms vara av särskilt intresse
med hänsyn till innehållet i de i anledning av propositionen väckta motionerna.
Vidare redovisas i samband med motionerna vissa uttalanden
av grundlagberedningen i betänkandet ”Ny regeringsform — Ny riksdagsordning”
(SOU 1972: 15).

2. De materiella reglerna om permutation

Departementsutredningen

Utredningen ansåg inte att lagen borde innehålla några materiella bestämmelser
om förutsättningarna för permutation. Det huvudsakliga
motivet härför var svårigheten att utforma reglerna så att de både gav
ledning för tillämpningen och lämnade önskvärt utrymme för de nya
permutationsgrunder som samhällsutvecklingen kan motivera. Utredningen
förordade i stället att det i propositionen togs in en redogörelse
för Kungl. Maj:ts praxis i permutationsärenden med förklaring att delegeringen
inte var avsedd att innebära någon ändring häri. Vidare föreslog
utredningen att Kungl. Maj:t i särskilda tillämpningsföreskrifter
lämnade anvisningar för prövningen i form av översiktliga rekommendationer.
Till ledning för utformningen av dessa rekommendationer hade

LU 1972:11

utredningen gjort en sammanställning över förhållanden som i praxis har
ansetts motivera jämkning i stiftelseförordnanden med generiskt bestämda
destinatärer.

Föredragande statsrådet

Föredraganden framhåller att frågan om eventuella materiella regler
om permutation har varit föremål för mycket delade meningar under
remissbehandlingen. Från många håll ifrågasätts om det alls är nödvändigt
eller ens lämpligt att i författning närmare ange under vilka förutsättningar
permutation får äga rum. Det framhålls att regler härom
kan komma att utöva en inte önskvärd återhållande effekt på utvecklingen
och att permutationsärendena är av så skiftande karaktär att någon
detaljreglering knappast kan genomföras. Det anses tillräckligt att
det i lagens förarbeten lämnas en redogörelse för Kungl. Maj:ts praxis åtföljd
av en förklaring att någon ändring i denna praxis inte är avsedd.
Andra remissinstanser anser att utövningen av permutationsrätten åtminstone
i sina grunddrag bör regleras i lag men att reglerna bör utformas
så generellt att de tar hänsyn till framtida förändringar i samhället.

För egen del anser föredraganden, med hänsyn till att permutationsinstitutet
onekligen lämnar möjlighet till väsentliga ingripanden i enskildas
dispositioner, att permutationsrätten i sina huvuddrag bör regleras
i lag. 22 § lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m. — enligt vilket
stadgande tillsynsmyndigheten, dvs. länsstyrelse, får förordna om
ändring av innehållet i stiftelses stadgar, om det inte längre finns någon
som omfattas av stiftelsens ändamål eller om stiftelsens kapital väsentligen
överstiger vad som kan komma att fordras för att tillgodose ändamålet
eller om det i övrigt förekommer särskilda skäl för sådan ändring
— kan härvid tjäna som mönster. Någon detaljerad författningsreglering
av förutsättningarna för permutation bör däremot enligt föredragandens
mening inte komma i fråga. Härtill är ärendena alltför disparata,
och vidare är det angeläget att inte genom utförliga bestämmelser låsa
rättsutvecklingen. Föredraganden kan därför inte ansluta sig till utredningens
tanke att Kungl. Maj:t i tillämpningsföreskrifter skall ge närmare
anvisningar för utövningen av permutationsrätten.

Som utgångspunkt för tillämpningen av lagen bör gälla att den praxis
som har utvecklat sig vid Kungl. Maj:ts handläggning av permutationsärenden
skall följas även i fortsättningen och att någon ändring av hittills
tillämpade allmänna principer inte är åsyftad. En god uppfattning
om praxis kan erhållas ur den i utredningens promemoria lämnade redogörelsen
för 1968 års konseljärenden. Även utredningens sammanställning
över förhållanden som har ansetts motivera permutation och de
synpunkter som i anslutning därtill har anförts av vissa remissinstanser
är härvidlag av betydande intresse.

It Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 11

LU 1972:11

Lagrådet

I första stycket av förevarande paragraf anges tre kvalificerade förutsättningar
för permutation, nämligen att, på grund av ändrade förhållanden,
bestämmelse ej längre kan iakttagas eller blivit uppenbart
onyttig eller blivit uppenbart stridande mot utfärdarens avsikter. Härjämte
anger lagtexten att permutation får ske om annat särskilt skäl
föreligger.

Av den redogörelse för praxis, som lämnas i en bilaga till remissprotokollet,
framgår, att de tre kvalificerade förutsättningarna för permutation
knappast har aktualitet för fideikommissförordnandena. Flertalet
ärenden om permutation av fideikommissförordnande synes sålunda
avse rätt att ta i anspråk egendom som hör till fideikommisset, och skäl
för ianspråktagande är vanligen att innehavaren behöver medel för
byggnadsarbeten på den till fideikommisset hörande fasta egendomen
eller för betalning av skatt.

Avsikten är tydligen, att permutation av fideikommissförordnande
skall kunna grundas på den allmänna förutsättningen särskilt skäl.
Detta innebär emellertid i själva verket, att lagtexten — i motsats till
1810 års förordning — inte ger någon ledning i fråga om förutsättningarna
för permutation av fideikommissförordnande. Att märka är nämligen,
att med ”särskilt skäl” inte kan åsyftas någon begränsning till skäl
liknande de i paragrafen förut angivna.

Det sagda ger vid handen att lagen i själva verket inte ger någon avgränsning
av området för permutationsrätten. Första stycket säger egentligen
endast, att permutation får ske när särskilt skäl föreligger.

Med hänsyn till det förut anförda kan det ifrågasättas om inte den
bästa lösningen skulle vara att lämna fideikommissförordnandena utanför
permutationslagen. Härför kunde också tala, att flertalet av dessa
ärenden är av en helt annan typ än övriga permutationsärenden och att
fideikommissärendena på grund av fideikommissens avveckling kommer
att efter hand upphöra.

Om fideikommissen skulle lämnas utanför permutationslagen, ligger
det närmast till hands att bibehålla 1810 års förordning i dess helhet och
med ändring av förordningen föreskriva att ansökningar som avses i
förordningen skall, i varje fall när fråga är om fideikommiss enligt 1 §
avvecklingslagen, inges till fideikommissnämnden och prövas av denna.
Härigenom skulle vinnas att de skilda förutsättningarna för permutation
av fideikommissförordnanden alltjämt direkt framgår av författningstexten.

Med hänsyn till att handläggningen av permutationsärenden skall
ankomma på endast två myndigheter och att den fasta praxis som nu
råder på området är avsedd att bibehållas finner lagrådet emellertid
icke anledning att hemställa om ändrad utformning av förslaget i nu
förevarande avseende.

LU 1972:11

Grundlagberedningen

Grundlagberedningen anför i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU
1972: 15) att permutation innebär avsteg från vad som eljest gäller enligt
lag. Det synes grundlagberedningen lämpligt att en generell rätt för regeringen
eller annan myndighet att besluta i ärenden om permutation erhåller
uttryckligt stöd i grundlag. Grundlagberedningen föreslår därför
att i den nya regeringsformen 10 kap. 10 § införs följande bestämmelser:

10 § Regeringen äger medgiva ändring i vad som har föreskrivits i
testamente, donationsbrev, stiftelseurkund eller annan sådan handling,
om föreskriften ej längre kan tillämpas eller eljest synnerliga skäl till
ändring föreligger. Befogenhet att i sådana fall medgiva ändring kan
också genom lag tilläggas annan myndighet.

Grundlagberedningen framhåller att dessa bestämmelser innebär dels
att regeringen får en allmän rätt att besluta om permutation, dels att
riksdagen genom lag kan bemyndiga även annan myndighet att handlägga
permutationsärenden. Oavsett vilken myndighet som beslutar gäller
emellertid som en förutsättning för permutation, understryker grundlagberedningen,
att synnerliga skäl till ändring föreligger. Som exempel
nämns i grundlagstexten att den berörda föreskriften inte längre kan tilllämpas.
Den angivna förutsättningen får enligt grundlagberedningen
vidare anses vara uppfylld exempelvis i fall där syftet med en donation
har kommit att sakna aktualitet.

Motionen 1972:1574

I motionen hänvisas till grundlagberedningens förslag och motionärerna
förklarar att de delar grundlagberedningens uppfattning att avsteg
från bestämmelser som meddelats i gåvobrev, testamente, stiftelseurkund
eller liknande handling ej får ske utan att synnerliga skäl härför
föreligger. Orden ”annat särskilt skäl” bör därför i 1 § förslaget till
permutationslag utbytas mot orden ”eljest synnerliga skäl”.

Motionärerna framhåller därefter att grundlagberedningens förslag
även i övrigt i vissa delar avviker från ordalydelsen i 1 § i föreliggande
lagförslag. Skulle grundlagberedningens förslag till lydelse av 10 kap.
10 § regeringsformen komma att antas oförändrat bör enligt motionärerna
också 1 § i permutationslagen ändras i överensstämmelse med
grundlagsstadgandet.

3. Beslutande instans

Utredningen

När det gäller frågan om val av beslutande instans diskuterade
utredningen olika alternativ. Flera skäl ansågs tala för att länsstyrelserna
bör besluta i ärenden om permutation av stiftelseförordnanden,

LU 1972:11

i vart fall sådana med generiskt bestämda destinatärer. Länsstyrelsen avgör
redan nu vissa sådana ärenden. Dessutom är länsstyrelsen tillsynsmyndighet
enligt lagen om tillsyn över stiftelser. Även om stiftelse inte
står under länsstyrelses tillsyn är dess verksamhet i allmänhet lokalt
förankrad. Länsstyrelsens kännedom om lokala förhållanden kan därför
komma till nytta vid handläggningen av permutationsärenden. Mot en
överflyttning av beslutanderätten till länsstyrelse talade emellertid att
ärendenas spridning på ett stort antal instanser försvårar en enhetlig tilllämpning.
En annan möjlighet är att förlägga prövningen till de allmänna
domstolarna. Denna tanke avvisades emellertid av utredningen. Som
skäl härför åberopades önskemålet om ett enkelt och snabbt förfarande.
Vidare påpekades dels att det i permutationsärenden ofta inte finns någon
som kan företräda partsintressena och dels att en överföring till
domstolsprövning skulle förutsätta en omfattande materiell lagstiftning
om permutation. Utredningen övervägde också möjligheten att låta stiftelseärenden
med generiskt bestämda destinatärer prövas av olika centrala
förvaltningsmyndigheter. Genom att härvid varje myndighet skulle
få pröva alla ärenden där stiftelsens syfte har nära beröring med myndighetens
verksamhet skulle kravet på enhetlig tillämpning tillgodoses i
fråga om de fackliga synpunkterna. Kravet på samordning av den juridiska
bedömningen i de olika ärendena skulle däremot kvarstå.

Mest rationellt ansåg utredningen det vara att flytta beslutanderätten
i samtliga stiftelseärenden till en underordnad myndighet med goda förutsättningar
att pröva de rättsliga frågorna. Härigenom skulle antalet
remisser som avser den juridiska bedömningen och därmed handläggningstiden
kunna nedbringas. Behovet av att remittera stiftelseärenden
med generiskt bestämda destinatärer till vederbörande fackmyndighet
skulle visserligen kvarstå. Också antalet sådana remisser skulle emellertid
kunna minskas med hänsyn till att många ärenden från saklig synpunkt
är föga komplicerade och till att en fast praxis numera har utbildat
sig för prövningen i åtskilliga fall.

Utredningen bedömde kammarkollegiet vara den myndighet som var
mest lämpad att ta över ärendena. Sedan den 1 juli 1970 är kollegiet remissmyndighet
i ärenden om permutation av stiftelseförordnande. Redan
före denna tidpunkt hade kollegiet viss befattning med permutationsfrågor.
Sakligt mera komplicerade permutationsansökningar på kyrkans
och skolans områden remitteras sedan länge dit för undersökning
av frågor om t. ex. äganderätt till fast egendom eller för annan grundläggande
utredning. I sammanhanget erinrades om att en särskild sakkunnig
(Fi 1970:75) tillkallats för att se över kammarkollegiets uppgifter
och organisation samt att det av direktiven för den sakkunnige
framgick att kammarkollegiet skall bestå som självständig myndighet
och att någon avgörande ändring av dess nuvarande huvudinriktning
på utredande och processförande uppgifter inte skall ske. I utred -

LU 1972:11

ningsuppdraget ingick bl. a. att undersöka om kammarkollegiet bör tillföras
uppgifter som i dag åvilar andra myndigheter. En redogörelse för
översynen har lämnats i oktober 1971 (Ds Fi 1971: 16).

Permutationsärenden rörande fideikommissförordnanden borde enligt
utredningen överflyttas på fideikommissnämnden, som hade goda förutsättningar
för denna uppgift. Det finns också ett starkt sakligt samband
mellan permutationsärendena och nämndens nuvarande arbetsuppgifter.

Vad beträffar handläggningen av permutationsärendena föreslog
utredningen att ansökan i ärende som skulle avgöras av kammarkollegiet
skulle ges in till länsstyrelsen i det län där stiftelsen hade sitt säte
eller, om ärendet avsåg ändring av testamente berörande enskild person,
till länsstyrelsen i det län där sökanden var bosatt. Länsstyrelsen borde
med eget yttrande överlämna ärendet till kammarkollegiet. Om det ansågs
behövligt, borde kollegiet före beslut samråda med vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet. Ansökan om ändring i fideikommissurkund
borde ges in direkt till fideikommissnämnden, som vid behov
borde samråda med länsstyrelsen eller annan statlig myndighet. Kammarkollegiet
och fideikommissnämnden borde vidare ha rätt och skyldighet
att till Kungl. Majit överlämna permutationsärende som bedöms
ha principiell räckvidd. Slutligen ansåg utredningen att avgörande
i permutationsärende borde kunna överklagas hos Kungl. Majit i statsrådet.

Remissyttrandena

Utredningens förslag om val av beslutande instans har godtagits
vid remissbehandlingen. Flertalet remissinstanser åberopar därvid
vikten av en enhetlig rättstillämpning. Hovrätten för Övre Norrland
diskuterar mera utförligt de olika alternativen till beslutande instans.
Hovrätten pekar på att utredningen till en början framfört flera skäl för
att valet bör falla på länsstyrelse. Hovrätten ansluter sig till vad utredningen
sålunda framhållit och betonar särskilt vikten av den lokala förankringen.
I ärenden av det slag det här är fråga om torde det enligt
hovrätten nämligen ofta vara till stor gagn, om myndigheten har möjlighet
att på ett informellt sätt verka för en allsidig utredning på ort och
ställe och att genom direkta personkontakter underlätta ärendets fortgång.
Hovrätten finner också att flera av de uppräknade fördelarna —
exempelvis den lokala förankringen med kännedom om fastighetsväsendet
och de sociala villkoren jämte personkännedom — bör kunna ha
väl så stor betydelse när det gäller ändring av förordnanden till förmån
för individuellt bestämda destinatärer, t. ex. då fråga är om tillstånd att
förfoga över fast egendom eller ta i anspråk donationskapital för uppehälle,
utbildning och liknande. Till förmån för länsstyrelse såsom beslutande
myndighet talar också, såsom utredningen anmärkt, att länsstyrel -

LU 1972:11

serna redan nu avgör vissa ärenden om permutation och, enligt vad utredningen
vidare föreslår, skall behålla denna beslutanderätt hur än förfars
med övriga slag av ärenden. En enligt hovrättens uppfattning beaktansvärd
fördel, närmast med tanke på de rättssökande, med att beslutanderätten
i fråga om stiftelseförordnanden generellt tillädes länsstyrelse
skulle vara att därigenom undveks en inte önskad uppdelning av beslutskompetensen
på flera olika slag av myndigheter. Utredningen påtalar
emellertid också en betydande nackdel förenad med att avgörandena beträffande
stiftelseförordnanden över huvud flyttats till länsstyrelserna,
nämligen att beslutskompetensen skulle spridas på ett stort antal myndigheter,
något som enligt utredningens mening skulle försvåra en enhetlig
tillämpning. Det är givetvis av största vikt understryker hovrätten
att permutationspraxis i fortsättningen kännetecknas av kontinuitet och
fasthet, inte minst i fråga om de mera grannlaga och juridiskt svårbedömda
avgörandena. Hovrätten måste hysa vissa farhågor för att rättstillämpningen
skulle kunna bli oenhetlig och vacklande i viktiga hänseenden,
om man flyttade beslutanderätten till länsstyrelserna. Denna
olägenhet med beslutskompetensens spridning skulle knappast i tillräcklig
mån motverkas genom att länsstyrelserna, i enlighet med vad
hovrätten förut andragit, bleve skyldiga att, låt vara efter eget bedömande,
underställa Kungl. Maj:t ärenden av särskilt besvärlig beskaffenhet,
företrädesvis sådana fall där avgörandet har principiell räckvidd. Hovrätten
föredrar därför i fråga om permutationsärenden rörande stiftelseförordnanden
en lösning som innebär att beslutanderätten generellt anförtros
åt annan än länsstyrelse men att länsstyrelsernas lokala förankring
på annat sätt utnyttjas vid ärendenas handläggning. Kammarkollegiet
framhåller att kollegiet har fått erfarenhet av permutationsfrågor
framför allt vid handläggningen av indelningsärenden, där kollegiet alltid
har att framlägga förslag om permutation av donationer som förvaltas
av berörda kommuner, församlingar eller landstingskommuner. I
samband med kommunindelningen 1952 anbefallde Kungl. Maj:t kollegiet
att verkställa utredning och inkomma med förslag rörande den framtida
dispositionen av donationer som berördes av den nya indelningen.
Denna utredning låg till grund för Kungl. Maj:ts tidigare nämnda beslut
i ärendet.

De i ärendet hörda länsstyrelserna har med vissa undantag godtagit
utredningens förslag utan mera ingående kommentarer. Länsstyrelsen i
Stockholms län anser det mest rationellt att beslutanderätten flyttas till
en central statlig myndighet, som har förutsättningar att pröva ärendena
från rättslig synpunkt. Härvid bör kammarkollegiet närmast komma
i fråga. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner i likhet med utredningen att
övervägande nackdelar skulle vara förenade med överflyttning av vissa
permutationsärenden på länsstyrelserna, eftersom det kan befaras att
tillämpningen därvid kommer att bli oenhetlig. För att motverka detta

LU 1972:11

skulle visserligen samråd med central myndighet kunna föreskrivas. En
sådan ordning skulle dock bli tungrodd och opraktisk. Länsstyrelsen kan
därför inte tillstyrka att en överflyttning sker till länsstyrelserna. Med
hänsyn till länsstyrelsernas nära kontakt med allmänheten får dock förutsättas
att länsstyrelserna — oberoende av vem som skall besluta i ärendena
— gör den förberedande utredningen i ärendena och avger yttrande.
Av myndigheter som enligt utredningen skulle kunna tänkas komma
i fråga för handläggning av permutationsärendena synes enligt länsstyrelsen
kammarkollegiet vara den mest lämpade. En överföring till kammarkollegiet
medför uppenbara fördelar. Sålunda kommer handläggningen
att bli koncentrerad till en myndighet, som redan besitter erfarenhet av
dessa ärenden och som äger juridisk sakkunskap. Länsstyrelsen i Kalmar
län anser att mot en delegation av permutationsrätten till länsstyrelserna
talar den omständigheten, att beslutskompetensen härigenom kommer att
spridas på ett stort antal instanser, vilket skulle försvåra en enhetlig rättstillämpning.
Även om detta förhållande delvis skulle kunna avhjälpas genom
föreskrifter om samråd och underställningsförfarande, skulle dock
syftet att uppnå ett förenklat förfarande i dessa ärenden i viss mån förfelas.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att valet av beslutande
instans bör stå mellan länsstyrelserna och kammarkollegiet. Länsstyrelsen
har redan nu mycket ofta kontakter med allmänheten i stiftelsefrågor,
inte minst i permutationsärenden. Länsstyrelsens kännedom om länet
och dess behov är av stor betydelse i dessa ärenden. Denna kännedom
kan givetvis avspegla sig i länsstyrelsernas yttrande, men fråga är
om mycket vinnes med en central myndighet. I varje fall är ett alternativ
att länsstyrelsen fick ändra organisatoriska föreskrifter. Sådana ärenden
som förenkling och modernisering av stadgarna, styrelsens sammansättning,
formerna för utseende av styrelseledamöter och revisorer bör
kunna avgöras av länsstyrelse. Med en sådan ordning skulle en del enklare
ärenden kunna handläggas snabbare. Även om åtskilliga skäl sålunda
talar för länsstyrelserna som beslutande instans, anser länsstyrelsen
likväl, att kammarkollegiet bör bli beslutande instans med hänsyn till
kravet på likformighet i behandlingen av dessa ärenden och behovet av
en instans, som blir specialiserad på detta område. Länsstyrelsen i Västmanlands
län tillstyrker att beslutanderätten delegeras till kammarkollegiet.
Härigenom anser länsstyrelsen att större möjligheter erhålls för skapande
av en enhetlig praxis än om handläggningen skulle splittras på ett
flertal organ. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför att antalet stiftelser
över vilka länsstyrelsen utövar tillsyn är i förhållande till övriga län relativt
få. Endast några enstaka permutationsärenden har förekommit under
senare år. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter om det inte bör skapas
möjlighet för kollegiet att i vissa smärre ärenden, t. ex. beträffande
stiftelsers organisation och yttre status, delegera sin beslutanderätt till
länsstyrelse. Länsstyrelsen i Värmlands län slutligen motsätter sig visser -

LU 1972:11

ligen inte utredningens förslag men ifrågasätter om inte beslutanderätten
i andra ärenden än sådana som rör fideikommiss kunde anförtros åt
länsstyrelserna. Förfarandet blir enklare om den myndighet som mottar
ärendet från sökanden också är beslutande instans. Till förmån för att
lägga beslutanderätten hos länsstyrelserna talar även dessas lokal- och
personkännedom samt kunskap om de under tillsyn ställda stiftelsernas
organisation och verksamhet. Länsstyrelserna har fått erfarenhet av permutationsärenden
som förberedande organ och som remissinstans samt
handlägger redan nu vissa sådana ärenden. Risken för oenhetlig tillämpning
om länsstyrelserna tillerkänns beslutanderätten torde vara obeydlig
med hänsyn till den enhetliga praxis som nu råder på området och den
frånvaro av motsättningar i huvudfrågan som präglar ärendena. Risken
reduceras ytterligare genom möjligheten till besvär. Länsstyrelsen anser
i vart fall att vissa ärenden av enkel beskaffenhet, framför allt sådana
som avser ändring av organisatoriska föreskrifter, bör avgöras av länsstyrelse.

Vad beträffar utredningens förslag om handläggningen av
ärendena har detta däremot vid remissbehandlingen mött kritik. Flera
remissinstanser föreslår sålunda att alla ansökningar om stiftelseförordnanden
skall ges in direkt till kammarkollegiet.

Föredragande statsrådet

Vad gäller frågan om beslutande instans i permutationsärenden
instämmer föredraganden med utredningen i att de ärenden som
rör fideikommissförordnanden bör delegeras till fideikommissnämnden.
Sakligt sett har ärendena nära samband med de frågor om avveckling
av fideikommiss som nämnden nu handlägger. Nämnden anlitas också
som remissinstans i vissa permutationsärenden. Vad beträffar stiftelseförordnanden
i övrigt är som utredningen framhåller olika alternativ
tänkbara. Goda skäl kan enligt föredraganden synas tala för att förlägga
prövningen till länsstyrelserna, som är tillsynsmyndighet för många av
de stiftelser det gäller. Emellertid har föredraganden i likhet med utredningen
och det övervägande antalet remissinstanser kommit till den
uppfattningen att handläggningen av stiftelseärendena bör koncentreras
till en myndighet. Vad som framför allt talar för denna lösning är att
den skapar de bästa förutsättningarna för en enhetlig tillämpning. Som
lämplig myndighet förordar utredningen kammarkollegiet, som redan
har erfarenhet av permutationsfrågor, bl. a. i egenskap av regelbundet anlitad
remissinstans i sådana ärenden. För egen del ansluter föredraganden
sig — efter samråd med chefen för finansdepartementet — till utredningens
förslag.

Beträffande handläggningen av permutationsärenden anser föredraganden
för egen del den lämpligaste ordningen vara att ansökan i
permutationsärende alltid ges in till den myndighet som skall pröva

LU 1972:11

ärendet i första instans, dvs. fideikommissnämnden resp. kammarkollegiet.
Dessa myndigheter bör vid behov samråda med länsstyrelse och
annan statlig myndighet. Detta torde följa av allmänna regler och alltså
inte kräva någon uttrycklig föreskrift i föreliggande sammanhang. I åtskilliga
ärenden av enkel eller rutinbetonad karaktär synes något samråd
inte vara behövligt. Det kan inte anses motiverat att rutinmässigt inhämta
yttrande från den centrala myndighet till vars sakområde den
aktuella frågan närmast hör. Om yttrande inhämtas bara i sådana fall då
det är av behovet påkallat kommer handläggningstiderna i många fall att
kunna hållas korta.

Föredraganden instämmer vidare i att delegeringen bör förenas med
regler om överlämnande till Kungl. Maj:t av vissa ärenden för avgörande.
Kungl. Majit bör sålunda avgöra dels ärenden som rör betydande
ekonomiska värden, t. ex. fråga om ändrad ändamålsbestämning för
en stiftelse med stora kapitaltillgångar, dels ärenden där det uppkommer
frågor av principiell betydelse, som får räckvidd utöver det aktuella
ärendet. Däremot kan föredraganden inte ansluta sig till den under remissbehandlingen
framförda synpunkten att Kungl. Majit alltid bör avgöra
fall där prövningsmyndigheten och central förvaltningsmyndighet
som har hörts i ärendet har olika uppfattningar. En sådan meningsskiljaktighet
kan dock givetvis vara ett tecken på att det föreligger en principfråga
som bör överlämnas till Kungl. Majit. Som utredningen föreslagit
bör besvär i permutationsärende kunna anföras hos Kungl. Majit.

Motionen 1972:1573

Motionärerna hävdar att det är önskvärt att man får till stånd en decentralisering
av den relativt stora grupp av konseljärenden, över 300
per år, som permutationsärendena utgör. Den beslutanderätt som enligt
propositionens förslag läggs på kammarkollegiet borde härvid med fördel
kunna överföras till länsstyrelserna. För en sådan överföring av beslutanderätten,
vilken också förespråkas av några remissinstanser, talar
enligt motionärernas mening en rad skäl. Till skillnad mot det nu föreliggande
förslaget skulle den sålunda innebära en verklig decentralisering,
något som ligger väl i linje med den viljeinriktning riksdagen i
andra ärenden markerat. Såsom departementsutredningen påpekar avgör
vidare länsstyrelserna redan nu vissa ärenden om permutation av
stiftelseförordnanden samt har även som remissinstanser och förberedande
organ fått erfarenhet av permutationsärenden. Länsstyrelsen är
också tillsynsmyndighet enligt lagen om tillsyn över stiftelser. Vidare bör
enligt motionärerna beaktas att länsstyrelsens kännedom om lokala
förhållanden kan vara till nytta vid handläggningen, eftersom en stiftelses
verksamhet i allmänhet är lokalt förankrad.

Motionärerna framhåller därjämte att föredragande statsrådet som
enda argument mot att överföra beslutanderätten till länsstyrelserna an -

LU 1972:11

för att en koncentration av handläggningen till en central myndighet skapar
de bästa förutsättningarna för en enhetlig tillämpning. Detta argument
har dock enligt motionärernas mening inte någon avgörande tyngd.
Såväl föredraganden som departementsutredningen konstaterar nämligen
att de utredningsärenden det här rör sig om är föga komplicerade
och att det är sällsynt med meningsmotsättningar mellan sökandena och
de myndigheter som har att ta befattning med permutationsärendena.
Vidare skall vid tillämpningen av lagen gälla den praxis som har utvecklats
vid Kungl. Maj:ts handläggning av permutationsärenden och
som finns redovisad i propositionen. De i lagen föreslagna möjligheterna
till besvär mot beslutsinstansens avgöranden och till underställning
av betydelsefulla principfrågor och ärenden, som rör betydande värden,
minskar enligt motionärernas mening ytterligare risken för negativa konsekvenser
av en överföring av beslutanderätten till länsstyrelserna.

Motionärerna anför avslutningsvis att de anser det vara viktigt att
en centralisering av beslutsfattandet om möjligt undviks och att, såvida
inte mycket starka skäl kan anföras däremot, handläggningen av
ärenden förläggs så nära berörda människor som möjligt.

Utskottet

Kungl. Majit anses sedan gammalt ha befogenhet att genom beslut
om s. k. permutation medge ändring av bestämmelser i gåvobrev, testamenten,
stiftelseförordnanden och liknande. Kungl. Maj:ts permutationsrätt
grundas inte på någon bestämmelse i regeringsformen utan
den har vuxit fram på sedvanerättslig grund med anknytning till allmän
civillag. Även underordnade myndigheter har i några fall genom samfälld
lagstiftning eller regeringsbeslut bemyndigats att besluta i permutationsärenden.
Som exempel härpå kan nämnas lagen 1967: 531 om
tryggande av pensionsutfästelse m. m. (22 §). Kungl. Maj:t handlägger
f. n. omkring 300 permutationsärenden per år.

Propositionen innehåller förslag till en särskild permutationslag med
regler om förutsättningarna för permutation och om handläggning av
permutationsärendena. Förslaget innebär att beslutanderätten delegeras
till fideikommissnämnden såvitt rör fideikommissförordnanden och i
övrigt till kammarkollegiet. I vissa fall skall dock ärende överlämnas
till Kungl. Maj:t för avgörande. Den föreslagna lagen gäller ej sådana
pensions- eller personalstiftelser som avses i lagen om tryggande av
pensionsutfästelse. För permutation beträffande sådan stiftelse gäller
således fortfarande bestämmelserna i 22 § nämnda lag. Beslutanderätten
i sistnämnda slag av ärenden tillkommer tillsynsmyndigheten, dvs.
länsstyrelsen i det län där arbetsgivaren har sin hemvist. Till grund för
propositionen ligger ett av departementsutredningen avgivet förslag till
delegering av beslutanderätten i permutationsärenden.

LU 1972:11

Riksdagen har i anledning av motioner åren 1966, 1969 och 1970
(1LU 1966: 37, 1LU 1969: 22, SU 1969: 125 och 1LU 1970: 57) behandlat
frågor om förenkling av permutationsförfarandet. I princip har
riksdagen ställt sig positiv till tanken på vidgad delegering av beslutanderätten
från Kungl. Maj:t till underlydande myndigheter men hänvisat
till att frågan behandlades av departementsutredningen. Mot bakgrund
härav vill utskottet uttrycka sin tillfredsställelse över att förslag till
delegering av beslutanderätten nu kunnat föreläggas riksdagen. Inom
utskottet har inte rått några delade meningar om det angelägna i reformen.
Däremot har enighet inte kunnat uppnås i frågan om till vilken
myndighet delegering skall ske och i vissa avseenden beträffande
de materiella reglerna om permutation. I det följande behandlar utskottet
dessa två frågor.

De materiella reglerna om permutation

Utredningen ansåg inte att permutationslagen borde innehålla några
materiella bestämmelser om permutation. I stället förordade utredningen
att i propositionen togs in en redogörelse för Kungl. Maj:ts
praxis i permutationsärendena med förklaring att delegeringen inte var
avsedd att innebära någon ändring häri. Utredningens förslag blev föremål
för mycket delade meningar under remissbehandlingen.

Såsom framhålls i propositionen lämnar permutationsinstitutet möjlighet
till väsentliga ingripanden i enskildas dispositioner. Utskottet
delar därför föredragande statsrådets uppfattning att permutationsrätten
i sina huvuddrag bör regleras i lag. Samma mening har även
grundlagberedningen gett uttryck för genom att föreslå att i den blivande
nya regeringsformen införs ett stadgande som reglerar förutsättningarna
för permutation (s. 7 ovan).

I 1 § förslaget till permutationslag har angetts tre kvalificerade förutsättningar
för permutation nämligen att, på grund av ändrade förhållanden,
bestämmelse ej längre kan iakttagas eller blivit uppenbart
onyttig eller blivit uppenbart stridande mot utfärdarens avsikter. Härjämte
anger lagtexten att permutation får ske om annat särskilt skäl
föreligger. Vid utformningen av lagrummet har enligt föredragande
statsrådet 22 § lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m. tjänat
som mönster. I motionen 1972: 1574 yrkas att orden annat särskilt
skäl skall utbytas mot orden eljest synnerliga skäl. Till stöd för yrkandet
anför motionärerna att grundlagberedningen i sitt betänkande angett
att som en förutsättning för permutation skall gälla att synnerliga
skäl till ändring föreligger.

Utskottet vill för sin del understryka att en utgångspunkt för utformningen
av permutationslagen bör vara att någon ändring ej skall ske i
den praxis som har utvecklats vid Kungl. Maj:ts handläggning av

LU 1972:11

permutationsärendena och som har redovisats i propositionen. Vid en
genomgång av denna praxis kan konstateras att man i vissa fall, där
permutation skett, svårligen kan hävda att ”synnerliga skäl” till ändring
förelegat. Utskottet syftar här på vissa ändringar av förvaltningsbestämmelser,
såsom t. ex. förenkling och modernisering av stadgar, ändring
av styrelses sammansättning, överflyttning av förvaltningen från
en kommunal instans till annan kommunal instans m. m. Enligt utskottets
mening täckes dessa fall bättre av det i propositionen använda
uttrycket ”särskilda skäl”. Denna formulering återfinns också i 22 § i
lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m. Utskottet tillstyrker
därför att riksdagen med avslag på motionen antar 1 § i förslaget till
permutationslag. I sammanhanget vill utskottet emellertid understryka
att utskottet delar motionärernas uppfattning att den civilrättsliga lagstiftningen
bör anpassas till motsvarande grundlagsstadgande. Utskottet
förutsätter därför att, om det i den nya regeringsformen införs bestämmelser
om permutation, som avviker från den nu föreslagna permutationslagen,
sistnämnda lag blir föremål för en översyn.

Beslutande instans

Såsom framgår av det föregående skall enligt 2 § i lagförslaget fråga
om permutation prövas, såvitt rör fideikommiss, av fideikommissnämnden
och i annat fall av kammarkollegiet. Avser ärendet ändrad
ändamålsbestämning för egendom av betydande värde eller uppkommer
i ärendet fråga av särskild vikt från allmän synpunkt, skall ärendet
dock överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande. Talan mot fideikommissnämndens
och kammarkollegiets beslut i permutationsärende skall
enligt 4 § föras hos Kungl. Maj:t genom besvär.

Vad först angår fideikommissärendena delar utskottet helt föredragandens
uppfattning att dessa ärenden lämpligen bör avgöras av fideikommissnämnden.
Utskottet tillstyrker förslaget i denna del.

Beträffande övriga permutationsärenden yrkas i motionen 1972:
1573 att beslutande instans skall vara länsstyrelsen i det län där sökanden
är bosatt. Som grund för yrkandet åberopar motionärerna bl. a.
att man härigenom skulle uppnå en verklig decentralisering samtidigt,
som den lokala kännedomen om ärendena skulle bli bättre tillvaratagen.

Utskottet medger att vissa skäl onekligen talar för ett förläggande
av prövningen till länsstyrelserna. Såsom utskottet anfört i det föregående
är länsstyrelsen redan beslutande instans i permutationsärenden
som avser pensions- och personalstiftelser. Dessutom är länsstyrelsen
tillsynsmyndighet enligt lagen om tillsyn över stiftelser. Vidare kan, såsom
motionärerna framhåller, länsstyrelsens kännedom om lokala förhållanden
vara till nytta vid avgörandet av permutationsärenden. Ut -

LU 1972:11

skottet vill dock peka på det inte ovanliga förhållandet att en stiftelse
har sin styrelse på en ort men t. ex. fastigheter på annan ort inom annat
län. I permutationsärenden, som rör dessa fastigheter, kommer med
motionärernas förslag den beslutande länsstyrelsen att sakna den lokala
kännedomen. Den stora nackdelen med överflyttandet av beslutskompetensen
till länsstyrelserna är dock framför allt att ärendena skulle
spridas på ett stort antal myndigheter, vilket uppenbart skulle komma
att försvåra en enhetlig rättstillämpning. Såsom framgår av bl. a. länsstyrelsens
i Norrbottens län yttrande skulle flera av länsstyrelserna få
handlägga endast några få permutationsärenden varje år. Utskottet
vill för sin del understryka att det är av största vikt att permutationspraxis
även i fortsättningen kännetecknas av kontinuitet och enhetlighet.
Enligt utskottets mening kan detta uppnås endast om beslutsrätten
anförtros en central myndighet. Den i 3 § föreskrivna skyldigheten för
beslutsmyndigheten att underställa Kungl. Maj:t vissa viktiga avgöranden
skulle endast delvis kunna motverka riskerna för oenhetlighet i
rättstillämpningen om beslutsrätten anförtroddes regionala myndigheter.
Såsom framgår av sammanställningen över remissyttranden (s.
9—12) delas utskottets uppfattning av de allra flesta av de i ärendet,
hörda länsstyrelserna samt av alla övriga remissinstanser. Den av motionärerna
påtalade viktiga lokala kännedomen bör den centrala myndigheten
enligt utskottets mening kunna tillföras genom inhämtandet
av yttrande från vederbörande länsstyrelse. Med hänsyn till det anförda
tillstyrker utskottet att beslutanderätten i förevarande ärenden
delegeras till kammarkollegiet, som företräder erfarenhet och sakkunskap
på området. Motionen bör följaktligen avslås.

De föreslagna reglerna om underställning (3 §) och besvär (4 §) tillstyrks
av utskottet.

Lagförslagen i övrigt

övriga delar av lagförslagen föranleder ingen erinran från utskottets
sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

A. att riksdagen med avslag på motionen 1972: 1574 antager
1 § i det vid propositionen 1972: 8 fogade förslaget till permutationslag; B.

att riksdagen med avslag på motionen 1972: 1573 antager
2—4 §§ i förslaget till permutationslag;

C. att riksdagen antager förslaget till permutationslag i vad förslaget
ej omfattas av utskottets hemställan under A och B;

LU 1972:11

D. att riksdagen antager förslaget till lag om ändring i förordningen
den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring uti
gjorde fideikommissförfattningar må sökas, samt vad i avseende
på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas.

Stockholm den 4 maj 1972

På lagutskottets vägnar

DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Sundelin (s), fröken
Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m), Sjöholm (fp), fru Lundblad
(s), fru Jonäng (c), herrar Andersson i Södertälje (s), Winberg (m),
Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), Olsson i Sundsvall (c), Stadling
(s)*, Persson i Heden (c)* och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

Vid A. i utskottets hemställan

1) beträffande de materiella reglerna för permutation av herrar Lidgård
(m) och Winberg (m) vilka ansett

dels att det avsnitt av betänkandet som börjar på s. 15 med orden
”Utskottet vill” och slutar på s. 16 med orden ”en översyn.” bort ha
följande lydelse:

Såsom framgår av det föregående (s. 7) har grundlagberedningen
understrukit att en förutsättning för permutation bör vara att synnerliga
skäl till ändring föreligger. Med hänsyn till att permutation innebär
ingripanden av offentlig myndighet i enskildas dispositioner delar
utskottet grundlagberedningens uppfattning. Den i 1 § permutationslagen
angivna förutsättningen ”annat särskilt skäl” bör därför såsom
motionärerna yrkat utbytas mot orden ”eljest synnerliga skäl”. I
övrigt tillstyrker utskottet att riksdagen antar den föreslagna lydelsen
av 1 §. Utskottet vill i sammanhanget vidare understryka att utskottet
delar motionärernas uppfattning att den civilrättsliga lagstiftningen bör
anpassas till motsvarande grundlagsstadgande. Utskottet förutsätter därför
att, om det i den nya regeringsformen införs bestämmelser om permutation,
som avviker från den nu föreslagna permutationslagen, sistnämnda
lag blir föremål för översyn.

LU 1972:11

dels att utskottet bort hemställa

A. att riksdagen — med förklaring att det vid propositionen
1972: 8 fogade förslaget till permutationslag ej kunnat i
oförändrat skick antagas — med bifall till motionen 1972:
1574 antager 1 § i nämnda förslag med följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag
1 § Kan bestämmelse, som enskild
meddelat i gåvobrev, testamente,
stiftelseförordnande eller
liknande handling, på grund av
ändrade förhållanden ej längre
iakttagas eller har bestämmelsen
blivit uppenbart onyttig eller uppenbart
stridande mot utfärdarens
avsikter eller föreligger annat särskilt
skäl, kan på ansökan bestämmelsen
ändras eller upphävas eller
undantag medges för särskilt fall
(permutation).

Avser permutation ändring av
det ändamål som skall tillgodoses,
skall det nya ändamålet så nära
som möjligt motsvara det ursprungliga.

Utskottets förslag
1 § Kan bestämmelse, som enskild
meddelat i gåvobrev, testamente,
stiftelseförordnande eller
liknande handling, på grund av
ändrade förhållanden ej längre
iakttagas eller har bestämmelsen
blivit uppenbart onyttig eller uppenbart
stridande mot utfärdarens
avsikter eller föreligger eljest synnerliga
skäl, kan på ansökan bestämmelsen
ändras eller upphävas
eller undantag medges för särskilt
fall (permutation).

Avser permutation ändring av
det ändamål som skall tillgodoses,
skall det nya ändamålet så nära
som möjligt motsvara det ursprungliga.

Vid B. i utskottets hemställan

2) beträffande beslutande instans av herrar Wiklund i Stockholm
(fp), Sjöholm (fp), fru Jonäng (c), herrar Olsson i Sundsvall (c) och
Persson i Heden (c) vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets betänkande som börjar på s. 16 med
orden ”Utskottet medger” och slutar på s. 17 med orden ”av utskottet”
bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening talar starka skäl för ett överförande av beslutskompetensen
till länsstyrelserna. Såsom utskottet anfört i det föregående
är länsstyrelsen redan beslutande instans i permutationsärenden
som avser pensions- och personalstiftelser. Dessutom är länsstyrelsen
tillsynsmyndighet enligt lagen om tillsyn över stiftelser. Vidare kan,
såsom motionärerna framhåller, länsstyrelsens kännedom om lokala förhållanden
vara till nytta vid avgörandet av permutationsärenden. Härtill
kommer att länsstyrelserna redan har erfarenhet av förevarande permutationsfrågor
bl. a. i egenskap av regelbundet anlitad remissinstans
i sådana ärenden. Som enda argument mot att överföra beslutsrätten

LU 1972:11

till länsstyrelserna anförs i propositionen att en koncentration av handläggningen
till en central myndighet skapar de bästa förutsättningarna
för en enhetlig tillämpning. Enligt utskottets mening är emellertid risken
för oenhetlighet i rättstillämpningen liten om beslutanderätten ligger
hos länsstyrelserna. Såväl föredragande statsrådet som departementsutredningen
konstaterar nämligen att ifrågavarande ärenden är
föga komplicerade och att det är sällsynt med meningsmotsättningar
mellan sökandena och de myndigheter som har att ta befattning
med permutationsärendena. Vidare skall vid tillämpningen av lagen
gälla den praxis som har utvecklats vid Kungl. Maj:ts handläggning av
permutationsärenden och som finns redovisad i propositionen. De i
lagen föreslagna möjligheterna till dels besvär mot beslutsinstansens
avgöranden, dels underställning av betydelsefulla principfrågor och
ärenden, som rör betydande värden, minskar enligt utskottets mening
ytterligare risken för oenhetlighet i rättstillämpningen. Med hänsyn till
det anförda finner utskottet övervägande skäl tala för ett överförande av
beslutanderätten till länsstyrelserna. Härigenom uppnås också, såsom
motionärerna understrukit, en verklig decentralisering av beslutandeprocessen
i dessa ärenden, något som ligger helt i linje med vad riksdagen
i andra frågor förordat. Utskottet tillstyrker därför att riksdagen
med bifall till motionen 1972: 1573 antager 2 § i förslaget till permutationslag
med den ändringen att ordet ”kammarkollegiet” byts ut mot
orden ”länsstyrelsen i det län där sökanden är bosatt”.

De föreslagna reglerna om underställning (3 §) och besvär (4 §) tillstyrks
av utskottet. I lagrummen skall dock kammarkollegiet bytas ut
mot länsstyrelse.

dels att utskottet bort hemställa

B. att riksdagen — med förklaring att förslaget till permutationslag
ej kunnat i oförändrat skick antagas — med bifall
till motionen 1972: 1573 antager 2—4 §§ i nämnda förslag
med följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

2 § Fråga om permutation prö- 2 § Fråga om permutation prövas,
såvitt rör fideikommiss som vas, såvitt rör fideikomiss som avavses
i 1 § lagen (1963: 583) om ses i 1 § lagen (1963: 583) om av aweckling

av fideikommiss, av fi- veckling av fideikommiss, av fidei deikommissnämnden

och i annat kommissnämnden och i annat

fall av kammarkollegiet. fall av länsstyrelsen i det län där

sökanden är bosatt.

3 § Avser ärende om permuta- 3 § Avser ärende om permutation
ändrad ändamålsbestämning tion ändrad ändamålsbestämning

för egendom av mera betydande för egendom av mera betydande

LU 1972: 11

värde eller uppkommer i ärendet
fråga av särskild vikt från allmän
synpunkt, skall fideikommissnämnden
eller kammarkollegiet med
eget yttrande överlämna ärendet
till Konungen för avgörande.

4 § Talan mot fideikomissnämndens
eller kammarkollegiets
beslut enligt denna lag fores hos
Konungen genom besvär.

värde eller uppkommer i ärendet
fråga av särskild vikt från allmän
synpunkt, skall fideikommissnämnden
eller länsstyrelse med
eget yttrande överlämna ärendet
till Konungen för avgörande.

4 § Talan mot fideikommissnämndens
eller länsstyrelses beslut
enligt denna lag föres hos Konungen
genom besvär.

MARCUS BOKTR. STHLM 1972 720048