Lagutskottets betänkande nr 10 år 1972

LU 1972:10

Nr 10

Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1972:5 med förslag till skadeståndslag m. m. jämte motioner.

Genom en den 14 januari 1972 dagtecknad proposition, 1972: 5, har
Kungl. Majit, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga de
vid propositionen fogade förslagen till

1) skadeståndslag,

2) lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

3) lag om ändring i sjömanslagen (1952: 530),

4) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297),

5) lag om ändring i lagen (1948: 451) angående införande av lagen
om ändring i strafflagen m. m.,

6) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

7) lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,

8) lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar,

9) lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse,

10) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,

11) lag om ändring i lagen (1916: 312) angående ansvarighet för skada
i följd av automobiltrafik,

12) lag om ändring i rättegångsbalken,

13) lag om ändring i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal.

Motioner som behandlats i samband med propositionen redovisas på
s. 14 (se ock s. 22).

1 Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 10

LU 1972:10

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen läggs fram förslag till skadeståndslag jämte
förslag till vissa följdändringar i annan lagstiftning.

Förslaget innebär, att motsvarighet till de nuvarande allmänna skadeståndsbestämmelserna
i 6 kap. strafflagen (SL) tas upp i en särskild
skadeståndslag. I dessa hänseenden innebär förslaget sakliga ändringar
av betydelse endast såvitt gäller barns skadeståndsansvar. Regeln i 6
kap. 6 § SL om att skadeståndsansvaret för barn under 15 år skall bestämmas
på grundval av en skälighetsprövning utsträcks att gälla barn
under 18 år. Vid bestämmande av skadestånd för barn eller psykiskt
sjuka personer skall det enligt förslaget i framtiden tas större hänsyn
än hittills till förekomsten av ansvarsförsäkring. En viss utvidgning
av tillämpningsområdet för bestämmelsen i 6 kap. 3 § SL om ersättning
för psykiskt lidande föreslås. I övrigt sker endast en modernisering och
systematisk omarbetning av bestämmelserna i 6 kap. SL.

Förslaget innehåller vidare bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare
att ersätta skada som hans arbetstagare vållar i tjänsten (s. k.
principalansvar). I förhållande till vad som gäller f. n. enligt grundsatser
som utbildats i rättspraxis innebär förslaget att principalansvaret
utvidgas till att omfatta alla arbetstagare och inte bara dem som tillhör
drifts- eller arbetsledningen eller har en ansvarsfull ställning. Som arbetstagare
skall räknas också värnpliktiga m. fl. likställda samt i vissa
fall interner på anstalter, elever vid skolor o. d. och andra som utför
arbetsuppgifter under anställningsliknande förhållanden. Principalansvar
skall enligt förslaget kunna jämkas, om det skulle bli oskäligt betungande
eller, vid sakskada, om jämkning bör ske av hänsyn till föreliggande
försäkringsförhållanden.

Vidare upptar förslaget bestämmelser om skadestånd i offentlig verksamhet,
vilka saknar motsvarighet i gällande rätt. Enligt förslaget skall
staten eller kommun ersätta person- eller sakskada eller direkt tillfogad
allmän förmögenhetsskada - s. k. ren förmögenhetsskada - som vållas
genom fel eller försummelse vid utövning av offentlig myndighet. Ersättning
skall dock utgå endast om de krav har åsidosatts som med hänsyn
till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning.
Den skadelidande är inte heller berättigad till ersättning för
skada som hade kunnat undvikas genom överklagande av felaktigt
beslut. Ersättning för ren förmögenhetsskada genom intrång i näringsverksamhet
skall utgå endast på grundval av en skälighetsprövning. Ersättningstalan
skall enligt förslaget inte kunna föras med anledning av
beslut av Kungl. Maj:t, riksdagen, högsta domstolen, regeringsrätten eller
försäkringsdomstolen, om inte beslutet undantagsvis har upphävts
eller ändrats. Statens eller kommuns ansvar enligt dessa regler skall kun -

LU 1972:10

na jämkas enligt den nyss nämnda regeln om jämkning av principalansvar.

Slutligen innehåller förslaget en helt ny bestämmelse som begränsar
arbetstagares skadeståndsansvar. En arbetstagare skall enligt förslaget
vara skyldig att ersätta skada som han vållar genom fel eller försummelse
i tjänsten endast i den mån det med hänsyn till omständigheterna
föreligger synnerliga skäl.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1972.

LU 1972:10

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 Förslag till
Skadeståndslag

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Inledande bestämmelser

1 § I denna lag meddelade bestämmelser om skadestånd tillämpas, om
ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt
följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden.

2 § Med ren förmögenhetsskada förstås i denna lag sådan ekonomisk
skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller
sakskada.

2 KAP.

Skadeståndsansvar på grund av eget vållande

1 § Var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personeller
sakskada skall ersätta skadan, såvida icke annat följer av denna lag.

2 § Vållar någon som ej fyllt aderton år person- eller sakskada, skall
han ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder
och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring
och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

3 § Den som vållar person- eller sakskada under inflytande av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet skall ersätta skadan i den mån det är skäligt
med hänsyn till hans sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande
ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga
omständigheter. Detsamma gäller om någon vållar sådan skada under
inflytande av annan rubbning av själsverksamheten och rubbningen icke
är självförvållad och tillfällig.

4 § Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta
skadan enligt vad i 1-3 §§ är föreskrivet i fråga om person- och sakskada.

3 KAP.

Skadeståndsansvar för arbetsgivare och det allmänna

1 § Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta person- eller

LU 1972:10

sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten.
Motsvarande gäller i fall då arbetstagare i tjänsten vållar ren förmögenhetsskada
genom brott.

1 fråga om skadeståndsansvar för staten eller kommun vid myndighetsutövning
gäller vad nedan i detta kapitel sägs.

2 § Staten eller kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren
förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning
i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen
svarar.

Vad som sägs i första stycket om kommun gäller också landstingskommun,
kommunalförbund, församling och kyrklig samfällighet.

3 § Ersättningsskyldighet enligt 2 § föreligger endast om de krav har
blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål
skäligen kan ställas på dess utövning.

4 § Om den som lidit skada genom felaktigt beslut vid myndighetsutövning
har utan giltig anledning underlåtit att föra talan om rättelse
eller att använda särskilt rättsmedel, utgår ej ersättning för skada som
därigenom kunnat undvikas.

5 § Ersättning enligt 2 § för ren förmögenhetsskada som uppkommit
till följd av intrång i näringsverksamhet utgår endast i den mån det är
skäligt med hänsyn till intrångets art och varaktighet, felets eller försummelsens
beskaffenhet och övriga omständigheter.

6 § Skadestånd enligt 1 eller 2 § kan jämkas, om skadeståndet finnes
oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska
förhållanden och övriga omständigheter. Vid sakskada kan jämkning
också ske om det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringar
eller försäkringsmöjligheter.

7 § Talan om ersättning enligt 2 § får ej föras med anledning av beslut
av Konungen i statsrådet eller riksdagen eller av högsta domstolen,
regeringsrätten eller försäkringsdomstolen, om icke beslutet upphävts
eller ändrats. Sådan talan får ej heller föras med anledning av beslut
av lägre myndighet mot vilket talan fullföljts hos Konungen i statsrådet,
högsta domstolen, regeringsrätten eller försäkringsdomstolen utan att
beslutet upphävts eller ändrats.

8 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej i fråga om sådan skada
i följd av trafik med motorfordon som vållats av fordonets förare, i den
mån ersättning för skadan skall utgå enligt lagen (1929: 77) om trafik -

LU 1972:10

försäkring å motorfordon eller skall utges antingen av någon som i
egenskap av fordonets ägare är ansvarig för skadan men enligt 4 §
nämnda lag är befriad från trafikförsäkringsplikt eller av staten enligt
lagen (1939: 776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å
motorfordon, som nyttjas av staten, m. m.

9 § Skadeståndsansvar enligt detta kapitel åvilar ej staten eller kommun
med anledning av fel eller försummelse vid lotsning.

10 § Talan om ersättning enligt 2 § med anledning av dom eller beslut
av hovrätt, allmän underrätt eller krigsrätt väckes vid den domstol
som enligt 2 kap. 2 § eller 3 kap. 3 § rättegångsbalken är behörig att
upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott
av domare vid den domstol som meddelat domen eller beslutet. Motsvarande
gäller i fråga om ersättningstalan enligt 2 § med anledning av
beslut eller åtgärd av tjänsteman som anges i nämnda lagrum i rättegångsbalken.
Sådan talan med anledning av beslut av Konungen i statsrådet,
riksdagen, högsta domstolen eller regeringsrätten väckes i högsta
domstolen.

4 KAP.

Arbetstagares skadeståndsansvar

1 § För skada, som arbetstagare vållar genom fel eller försummelse
i tjänsten, är han ansvarig endast i den mån synnerliga skäl föreligger
med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den
skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

5 KAP.

Gemensamma bestämmelser

1 § Bestämmelserna i denna lag om skyldighet att ersätta personskada
tillämpas också i fråga om lidande, som någon tillfogar annan genom
brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande, som innefattar
brott, eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning.

Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig
gärning eller som eljest är skadeståndsskyldig med anledning av sådant
brott kan på yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna
åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av
dom i målet.

2 § Skadestånd till den som tillfogats personskada omfattar ersättning
för läkararvode och annan kostnad till följd av skadan, för hinder eller
förlust i den skadades näring, för sveda och värk samt för lyte eller annat
stadigvarande men.

LU 1972:10

3 § Den som enligt lag har rätt till underhåll av någon som blivit
dödad skall, om han till följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt
underhåll, av den som är skadeståndsskyldig med anledning av dödsfallet
erhålla ersättning efter vad som finnes skäligt med hänsyn till
dennes ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Ersättningen
kan bestämmas att utgå på en gång eller på särskilda tider.

4 § Vid sakskada omfattar skadeståndet ersättning för sakens värde
eller för reparationskostnad och värdeminskning, för annan kostnad till
följd av skadan samt för hinder eller förlust i den skadelidandes näring.

5 § Om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan,
jämkas skadeståndet efter vad som finnes skäligt.

6 § Skall två eller flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för
skadeståndet, i den mån ej annat följer av att begränsning gäller i den
skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem.

7 § För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott utgår
ej ersättning enligt denna lag enbart på den grund att straff för underlåtenheten
kan följa enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

8 § Vid tillämpning av denna lag skall med arbetstagare likställas
värnpliktiga och andra som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring, de
som under utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete som till
sin art liknar sådant som vanligen utföres av arbetstagare samt de som
för annans räkning eljest utför arbete under omständigheter liknande
dem som förekommer i anställningsförhållande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972, då 6 kap. strafflagen, lagen
(1899: 58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada,
som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera, samt lagen
(1929: 28) om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg,
hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd
skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya
bestämmelsen.

LU 1972:10

2 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom förordnas, att 67 § sjölagen (1891: 35 s. 1) skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)
67 §i

Befälhavaren skall

Har lots ådragit sig skadeståndsskyldighet
i fartygets tjänst, kan
skadeståndet nedsättas efter de i
andra stycket angivna grunderna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

- att bevaka.

Skadestånd som befälhavaren
enligt första stycket eller i övrigt
har att utgiva kan nedsättas efter
vad som är skäligt med hänsyn till
beskaffenheten av fel eller försummelse
som ligger honom till last,
skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt. I fråga om skadeståndsansvaret
för befälhavare som
är arbetstagare gäller dock 4 kap.
1 § skadeståndslagen (1972:00).

3 Förslag till

Lag om ändring i sjömanslagen (1952: 530)

Härigenom förordnas, att 50 § sjömanslagen (1952: 530) skall ha
nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

50 §

Sjöman skall sina åligganden.

Skada, som uppkommer genom
sjömans fel eller försummelse i
tjänsten, är han pliktig att ersätta;
dock äger rätten med hänsyn till
felets eller försummelsens lindriga
beskaffenhet, skadans storlek eller
omständigheterna i övrigt nedsätta
ersättningen efter ty skäligt prövas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

I fråga om sjömans ansvarighet
för skada som han vållar i tjänsten
gäller vad i skadeståndslagen (1972:
00) är föreskrivet om arbetstagares
skadeståndsansvar.

1 Senaste lydelse 1967:48.

LU 1972:10

4 Förslag till

Lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297)

Härigenom förordnas, att 10 kap. 3 § luftfartslagen (1957: 297) skall
ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 KAP.

3 §

Är någon, vilken förrättar tjänst
å luftfartyg, pliktig att ersätta skada
som i följd av luftfart uppkommit
genom hans fel eller försummelse
i tjänsten, äger rätten
att, med hänsyn till felets eller försummelsens
lindriga beskaffenhet,
skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt, nedsätta ersättningen
efter vad som prövas skäligt.
Vad sålunda stadgats skall äga
motsvarande tillämpning beträffande
den som inom markorganisationen
eller eljest, annorstädes än å
luftfartyg, förrättar tjänst varav
trafiksäkerheten är beroende.

Är någon, vilken förrättar tjänst
å luftfartyg, pliktig att ersätta skada
som i följd av luftfart uppkommit
genom hans fel eller försummelse
i tjänsten, äger rätten att,
med hänsyn till felets eller försummelsens
lindriga beskaffenhet,
skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt, nedsätta ersättningen
efter vad som prövas skäligt. Vad
sålunda stadgats skall äga motsvarande
tillämpning beträffande den
som inom markorganisationen eller
eljest, annorstädes än å luftfartyg,
förrättar tjänst varav trafiksäkerheten
är beroende. 1 fråga om skadeståndsansvaret
för den som är
arbetstagare gäller dock 4 kap. 1 §
skadeståndslagen (1972:00).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1948: 451) angående införande av lagen om
ändring i strafflagen, m. m.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen (1948: 451) angående införande
av lagen om ändring i strafflagen m. m. skall upphöra att gälla vid utgången
av juni 1972.

It Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 10

LU 1972:10

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 211 § lagen (1944: 705) om aktiebolag skall
ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

211 §

Avilar ersättningsskyldighet storlek och omständigheterna i övrigt

prövas skäligt.

Har aktieägare skuld och omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Nedsättning efter vad nu är sagt
äge ej rum, om den ersättningsskyldiges
förfarande innefattade brottslig
handling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, att 323 § lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

323 §

Åvilar ersättningsskyldighet storlek och omständigheterna i övrigt

prövas skäligt.

Har aktieägare skuld och omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Nedsättning efter vad nu är sagt
äge ej rum, om den ersättningsskyldiges
förfarande innefattade brottslig
handling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

LU 1972:10

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, att 108 § lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar
skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

108 §

Åvilar ersättningsskyldighet storlek och omständigheterna i övrigt

prövas skäligt.

Har medlem skuld och omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Nedsättning efter vad nu är sagt
äge ej rum, om den ersättningsskyldiges
förfarande innefattade brottslig
handling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

9 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, att 180 § lagen (1955: 183) om bankrörelse skall
ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

180 §

Åvilar ersättningsskyldighet storlek och omständigheterna i övrigt

prövas skäligt.

Har aktieägare skuld och omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Nedsättning efter vad nu är sagt
skall ej äga rum, om den ersättningsskyldiges
förfarande innefattade
brottslig handling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

LU 1972:10

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, att 93 § lagen (1955: 416) om sparbanker skall
ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

93 §

Har ersättningsskyldighet i övrigt.

Nedsättning efter vad nu är sagt
må icke äga rum, om den ersättningsskyldiges
förfarande innefattade
brottslig handling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

11 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1916: 312) angående ansvarighet för skada i
följd av automobiltrafik

Härigenom förordnas, att 3 § lagen (1916: 312) angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Äro både ägare och förare enligt
2 § pliktiga att ersätta skada, skola
de sig emellan taga del i ersättningens
gäldande med hälften vardera.

(Föreslagen lydelse)

3 §

Äro både ägare och förare enligt
2 § pliktiga att ersätta skada, skola
de sig emellan taga del i ersättningens
gäldande efter vad som
prövas skäligt med hänsyn till omständigheterna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

LU 1972:10

12 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 3 kap. 3 § rättegångsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 KAP.

3 §i

Högsta domstolen eller revisionssekreterare.

Högsta domstolen är i övrigt
första domstol i mål, beträffande
vilka så föreskrives i lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

13 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1927: 77) om försäkringsavtal

Härigenom förordnas, att 25 § lagen (1927: 77) om försäkringsavtal
skall ha nedan angivna lydelse.

(Föreslagen lydelse)
25 §

(Nuvarande lydelse)

Har i följd av skadeförsäkring
försäkringsgivaren i ersättning för
skada utgivit belopp, som försäkringshavaren
ägt rätt att såsom
skadestånd utkräva av annan, inträde
försäkringsgivaren i rätten
mot den andre, där denne uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet
framkallat försäkringsfallet eller
ock enligt lag är skyldig att utgiva
skadestånd evad han är till skadan
vållande eller icke. Sådan rätt till
återkrav föreligger dock icke mot
den som enligt 3 kap. 1 eller 2 §
skadeståndslagen (1972:000) svarar
för skadan uteslutande på grund
av annans vållande.
är stadgat.

Belopp, som
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.
1 Senaste lydelse 1965: 585.

LU 1972:10

Motionsyrkanden m.m.

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande motioner.

1. de med anledning av propositionen väckta motionerna:

A. 1972: 1487 av herr Ernulf (fp) vari hemställes att riksdagen vid
behandlingen av propositionen nr 5 för sin del antager 4 kap. 1 § i den
föreslagna skadeståndslagen med följande lydelse: ”För skada, som arbetstagare
vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, är han ansvarig
endast om och i den mån det är skäligt med hänsyn till handlingens beskaffenhet,
arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga
omständigheter.”

B. 1972: 1488 av fru Anér (fp) vari hemställes att riksdagen vid behandling
av proposition nr 5 angående skadeståndslag m. m. beslutar att
skadestånd skall kunna utgå för skador av i motionen angivet slag i
samband med användning av ADB-teknik i offentlig verksamhet och
hos Kungl. Maj:t begär förslag till motivskrivning i enlighet härmed.

C. 1972: 1489 av fru Kristensson m. fl. (m) vari hemställes

1. i första hand att riksdagen uppskjuter behandlingen av proposition
nr 5 så att en samlad bedömning av förslagen enligt propositionen
och väntade kompletteringsförslag till skadeståndslagen kan komma
till stånd;

2. i andra hand — därest riksdagen icke bifaller yrkandet ovan —
att riksdagen beslutar

a. att ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionen principiellt anförts
om grunderna för fortsatt lagstiftningsarbete på skadeståndsrättens område,

b. att hos Kungl. Maj:t hemställa att statlig och kommunal skaderegleringsverksamhet
noga följes och att åtgärder vidtages mot onödig
tidsutdräkt i skaderegleringssammanhang,

c. alt 3 kap. 6 § utgår ur skadeståndslagen,

d. att i 4 kap. 1 § orden ”synnerliga skäl” utbytes mot ”särskilda
skäl”,

e. att skadeståndslagen skall träda i kraft den 1 januari 1973.

LU 1972:10

D. motionen 1972: 1490 av herr Larsson i Luttra m. fl. (c) vari hemställes
att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 5

1. antar förslaget till skadeståndslag med de ändringar i

a) 2 kap. 2 §,

b) 2 kap. 3 §,

c) 4 kap. 1 §,

som förordats i motionen;

2. tillkännager för Kungl. Maj:t som sin mening vad som anförts i
motionen om

a) rättssociologiska undersökningar på skadeståndsområdet,

b) redovisning av riktlinjerna för en översyn av försäkringslagstiftningen; 3.

hemställer hos Kungl. Majit att skadeständskommittén får i uppdrag
att utarbeta förslag till lagregler om

a) ersättning för skada genom medicinsk behandling och i följd av
misslyckad tandbehandling,

b) ersättning för skada på grund av brott,

c) ersättning till polismän för kroppsskada,

d) ersättning för skador på grund av naturkatastrofer m. m. i enlighet
med vad som anförts i motionen.

E. 1972: 1491 av herr Nilsson i Kalmar m. fl. (s) vari hemställes att
riksdagen i anslutning till behandlingen av proposition nr 5 1972 med
förslag till skadeståndslag m. m. hos Kungl. Maj:t begär att skadeståndskommittén
får i uppdrag att utreda och komma med förslag om en
straffsanktionerad obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivaren.

F. 1972: 1492 av herr Ullsten (fp) vari hemställes

1. att riksdagen vid behandlingen av prop. 1972: 5 ang. skadeståndslag
m. m. beslutar om införande av strikt skadeståndsansvar avseende
personskador för det allmännas verksamhet liksom för den verksamhet
som bedrivs av fria yrkesutövare inom vårdområdet, samt

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till erforderlig
lagtext och motivskrivning.

II. de vid början av 1971 års riksdag väckta fristående motionerna:

A. motionen 1971:57 av herr Hedin m. fl. (m, s, c, fp) vari hemställes
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära utredning

LU 1972:10

och förslag lill åtgärder syftande till att patient som i samband med
sjukvård drabbas av olycksfall genom det allmänna erhåller ekonomisk
gottgörelse även om någon ej kan anses vara vållande till olycksfallet.

B. motionen 1971:333 av herr Helén m. fl. (fp) vari hemställes att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att förslag framläggs om
inrättandet av en patientförsäkring med syfte att göra patienten skadeslös
vid felaktig behandling.

C. motionen 1971:656 av herr Johansson i Skärstad m. fl. (c) vari
hemställcs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att
det vid pågående prövning av skadeståndsrätten beaktas frågan om det
allmännas skadeståndsansvar för oförutsedda skador vid medicinsk behandling
i enlighet med motionens syfte, samt att sådant förslag snarast
möjligt förelägges riksdagen.

D. motionen 1971: 657 av fru Kristensson m. fl. (m, c, fp) vari hemställes
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om utredning
och förslag till införande av strikt skadeståndsansvar, avseende personskador
för det allmännas verksamhet såväl som för den verksamhet
som bedrives av fria yrkesutövare inom vårdområdet.

E. motionen 1971: 660 av fru Nordlander m. fl. (vpk) vari hemställes
att riksdagen i skrivelse till regeringen begär sådan ändring av nuvarande
lagstiftning att patient vid skada åsamkad under sjukvård erhåller
rättmätig ekonomisk ersättning, oavsett om skadan beror på försummelse
eller ej, och att arbetsgivaren åtar sig skadeståndsskyldighet.

F. moti onen 1971: 663 av herr Zachrisson m.fl. (s) vari hemställes att
riksdagen hos Kungl. Majit begär en utredning om att införa obligatorisk
olycksfallsförsäkring för sjukvårdshuvudmän respektive privatpraktiserande
läkare och tandläkare.

G. motionen 1971: 720 av herr Olsson i Stockholm m. fl. (vpk) vari
hcmställes

1. att riksdagen måtte uttala sig för att ett strikt arbetsgivaransvar
för inträffade skadefall införes och att ansvarighetsförsäkring blir obligatorisk
för arbetsgivare,

2. att olycksfall i arbetslivet med kroppsskada som följd skall bli föremål
för rättslig prövning beträffande personligt ansvar i likhet med
vad som är fallet i samhället i övrigt, samt

LU 1972:10

3. att bevisbördan vid inträffade olycksfall därvid vändes, så att skyldighet
åligger arbetsgivaren att bevisa sig vara fri från ansvar för olycksfallen
i fråga.

H. motionen 1971: 1185 av fru Eriksson i Stockholm (s) och fru
Gradin (s) vari hemställes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte föreslå, att en utredning tillsättes om patientens ställning inom
sjukvården med särskilt sikte på tillskapandet av en olycksfallsförsäkring
för patienter som felbehandlats m. m.

lil. de vid början av 1972 års riksdag väckta fristående motionerna:

A. motionen 1972: 13 av herr Wiklund i Stockholm m. fl. (fp) vari
hemställes att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag till ersättningsskydd
för kroppsskada, som polismän ådrager sig vid tjänsteutövning.

B. motionen 1972: 435 av herr Bohman m. fl. (m) vari hcmställes att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om nytt förslag rörande ersättning
för personskada som polisman ådragit sig i tjänsten i enlighet med de
riktlinjer som angivits i motion 1972: 294.

Utskottet har vidare i samband med propositionen behandlat en skrivelse
av den 4 april 1972 som Svenska försäkringsbolags riksförbund
och Folksam, ömsesidig sakförsäkring, tillställt utskottet. I skrivelsen
anhålles om anstånd med lagstiftningens ikraftträdande till den 1 januari
1973.

LU 1972:10

Inledning

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anför i propositionen
inledningsvis följande.

Efter överläggningar år 1946 mellan justitieministrarna i Danmark, Norge
och Sverige om fortsatt nordiskt samarbete på lagstiftningens område förordnades
numera professorn em. Ivar Strahl att i samverkan med sakkunniga
från Danmark och Norge verkställa förberedande utredning om lagstiftning
inom skadeståndsrätten. Det betänkande som utredningsmannen
avlämnade den 31 maj 1950 (SOU 1950: 16) innehöll vissa rekommendationer,
om vilka de sakkunniga hade enat sig. I rekommendationerna framhölls
bl. a., att en revision av skadeståndsrätten var påkallad på längre sikt.
Reformarbetet borde inriktas på att åstadkomma en gemensam nordisk skadeståndslag.
På grund av svårigheterna att på en gång skapa en sådan lag
borde man emellertid enligt utredningsmannen dela upp arbetet och till en
början utreda vissa begränsade områden.

I maj 1952 tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet en
kommitté för att utreda frågan om statens och kommunernas skadeståndsansvar.
Kommittén antog benämningen kommittén angående det allmännas
skadeståndsansvar.1 Den bedrev sitt arbete i samverkan med motsvarande
utredningar i Danmark, Finland och Norge. Den 15 december 1958 avlämnade
kommittén betänkande med förslag till lag om skadestånd i offentlig
verksamhet (SOU 1958: 43, i fortsättningen kallat 1958 års förslag). Motsvarande
förslag lades ungefär samtidigt fram i Danmark, Finland och
Norge.

I november 1959 tillkallades särskilda sakkunniga att verkställa utredning
angående vissa andra skadeståndsrättsliga frågor, nämligen dels frågan om
barns och föräldrars skadeståndsansvar, dels frågor om principalansvaret
och om anställds skadeståndsskyldighet. I Danmark, Finland och Norge
tillsattes samtidigt lagstiftningskommitléer med motsvarande uppdrag. De
svenska sakkunniga antog namnet skadeståndskommittén.2

Den 10 juni 1963 avgav den svenska skadeståndskommittén betänkandet
»Skadestånd I» med förslag till lag med allmänna bestämmelser om skade 1

Justitierådet Gösta Walin, ordförande, numera justitierådet Erland Conradi, tillika sekreterare,
samt professorerna Nils Herlitz och Ivar Strahl.

2 Justitierådet Walin, ordförande, professorn Jan Hellner och advokaten Per-Axel Weslien.
Till sekreterare förordnades numera rättschefen Ulf K. Nordenson.

LU 1972:10

stånd (SOU 1963: 33). Lagen var avsedd att ersätta 6 kap. strafflagen (SL)
och innehöll nya bestämmelser om barns och föräldrars skadeståndsansvar.
Kommitténs förslag i dessa frågor hade tillkommit efter samarbete med de
övriga nordiska kommittéerna. I övriga delar innebar förslaget väsentligen
endast en redaktionell överarbetning av gällande bestämmelser i 6 kap. SL.
I dessa delar hade förslaget delgetts de övriga nordiska kommittéerna, men
några överläggningar hade inte ägt rum. De danska, norska och finländska
kommittéerna lade under år 1964 fram förslag till nya bestämmelser om
barns och föräldrars skadeståndsskyldighet.

Den 15 juni 1964 avlämnade skadeståndskommittén betänkandet »Skadestånd
II» med förslag till lag med vissa bestämmelser om arbetsgivares
och arbetstagares skadeståndsansvar (SOU 1964: 31). De danska, norska
och finländska kommittéerna lade senare samma år fram motsvarande lagförslag.

I Norge har under våren 1969 slutbehandlats ett förslag till »lov om skadeserstatning
i visse forhold». Den norska lagen, som trädde i kraft den
1 juli 1969, innehåller bestämmelser om enskilda och offentliga arbetsgivares
principalansvar, om arbetstagares skadeståndsskyldighet samt om
barns och föräldrars skadeståndsansvar. Dessutom innehåller den vissa
gemensamma bestämmelser av allmän natur. I Finland väntas motsvarande
lagförslag bli framlagt för riksdagen under våren 1971. Förslag till lagstiftning
på samma områden är under övervägande i Danmark.

Frågan om det allmännas skadeståndsansvar diskuterades vid nordiska
departementsförhandlingar i maj 1961. Därefter har samtliga nu aktuella
lagstiftningsfrågor behandlats vid möten med de danska, finländska, norska
och svenska kontaktmännen för nordiskt lagstiftningsarbete i september
1964 samt i november och december 1965. De har också tagits upp vid nya
departementsförhandlingar i april 1970.

De tre betänkanden som omnämnts i det föregående har vart för sig remissbehandlats.
Yttranden över alla tre betänkandena har avgetts av justitiekanslern,
Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen,
försäkringsinspektionen, skolöverstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län samt i Göteborgs
och Bohus län, Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges sladsdomare, Landsorganisationen (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO).

Därjämte har yttranden avgetts enligt följande.

Över 1958 års förslag har yttranden avgetts av försvarets civilförvaltning,
civilförsvarsstyrelsen, försvarets forskningsanstalt, försäkringsrådet,
generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
sjöfartsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, kammarrätten,

LU 1972: 10

generaltullstyrelsen, byggnadsstyrelsen, bank- och fondinspektionen, kontrollstyrelsen,
statens sakrevision, universitetskanslersämbetet, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen,
fiskeristyrelscn, kommerskollegium, patent- och registreringsverket,
statspolisintendenten, statens utlänningskommission, länsstyrelserna i
Stockholms, Malmöhus och Jämtlands län, domkapitlet i Uppsala ärkestift,
vetenskapsakademin, besvärssakkunniga, författningsutredningen, Svenska
landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska
stadsförbundet, Statstjänstemannens riksförbund (SR), Hushållningssällskapens
förbund, Sveriges lantbruksförbund, Svenska hamnförbundet samt
Sveriges förenade studentkårer. Vissa instanser har bilagt yttranden av
andra som hörts över förslaget. Sålunda har ingetts, av lantmäteristyrelsen
yttranden av överlantmätarna i östergötlands, Älvsborgs och örebro
län, av kommerskollegium yttranden av Sveriges industriförbund
och rikets handelskammare, av sjöfartsstyrelsen yttranden av Sveriges redareförening,
Lotsförbundet samt Sveriges ångfartygs assurans förening, av
överståthållarämbetet yttrande av stadskollegiet i Stockholm och förste
stadsfogden, tillika t.f. exekutionsdirektör i staden, av länsstyrelsen i Stockholms
län yttranden av landsfogden och vägdirektören i länet, Stockholms
läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, stadsfullmäktige i Lidingö
samt kommunalfullmäktige i Sollentuna köping och Huddinge kommun,
av länsstyrelsen i Kronobergs län yttrande av stadsfullmäktige i Växjö,
av länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden av magistraterna, stadsfullmäktige
och poliskamrarna i Malmö, Hälsingborg och Lund, kommunalfullmäktige
i Bjuvs köping och Väsby kommun, landstingets hälso- och sjukvårdsstyrelse,
landsfogden i länet samt föreningen Malmöhus läns landsfiskaler, av
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrande av stadsfullmäktige i Göteborg,
av universitetskanslersämbetet yttranden av de juridiska, medicinska
och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna samt drätselnämnden och
det större konsistoriet vid universitetet i Uppsala, juridiska fakulteten och
det större konsistoriet vid universitetet i Lund, lärarkollegiet vid karolinska
medikokirurgiska institutet, rektorsämbetet vid Stockholms högskola samt
lärarkollegierna vid tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö, av LO
yttranden av Statstjänarkartellen och Svenska kommunalarbetareförbundet
samt av SR yttrande av Svenska officersförbundet. Yttranden har inkommit
även från Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden samt
Svenska reservunderofficersförbundet.

över Skadestånd I har yttranden avgetts av riksåklagaren, Göta
hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
hovrätten för övre Norrland, fångvårdsstyrelsen, Stockholms rådhusrätt,
länsstyrelsen i Uppsala län, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges
stadsfiskaler, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfogdar, Svenska för -

LU 1972:10

säkringsbolags riksförbund, Målsmännens riksförbund, Stockholms handelskammare,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) samt Försäkringsjuridiska
föreningen. Vid sina remissvar har riksåklagaren fogat yttranden
av statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, överståthållarämbetet
yttrande av Stockholms stads barnavårdsnämnd, länsstyrelsen i Uppsala län
yttranden av landsfogden i Uppsala län, stadsfiskalen i Uppsala, socialvårdskonsulenten
i första distriktet och föreningen Uppsala läns landsfiskaler
samt länsstyrelsen i Kronobergs län yttrande av styrelsen för länsavdelningen
av föreningen Sveriges landsfiskaler. SACO har här som eget yttrande
överlämnat utlåtande av Sveriges juristförbund.

Över Skadestånd II har yttranden avgetts av försvarets civilförvaltning,
civilförsvarsstyrelsen, försvarets forskningsanstalt, generalpoststyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret,
generaltullstyrelsen, byggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, arbetsdomstolens ordförande,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Jämtlands län, yrkesskadeutredningen,
aktiebolagsutredningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Trafikförsäkringsföreningen, Svenska arbetsgivareföreningen, SR,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundets
styrelse, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges
hantverks- och industriorganisation samt Sveriges grossistförbund.
Också här har vissa av remissinstanserna vid sina utlåtanden fogat yttranden
av andra som hörts över förslaget. Sålunda har ingetts, av överståthållarämbetet
yttrande av stadskollegiet i Stockholm jämte en därtill hörande, av
borgarrådet på finansroteln upprättad promemoria, vid vilken fogats dels ett
av stadsjuristen avgivet tjänsteutlåtande, dels yttranden av lönenämnden,
gatunämnden, hamnstyrelsen och skoldirektören i Stockholm, av länsstyrelsen
i Kronobergs län yttranden av landsfogden i länet samt Kronobergs läns
avdelning av Svenska kommunförbundet, Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott
och Sydöstra Sveriges skogsägares förbund, av länsstyrelsen
i Malmöhus län yttranden av landsfogden i länet, magistraten i Hälsingborg,
Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Malmö,
kommunalfullmäktige i Bjuvs köping och poliskammaren i Malmö, av
kommerskollegium yttranden av samtliga handelskammare i riket, av LO
yttranden av Svenska byggnadsarbetareförbundet, Svenska fabriksarbetareförbundet,
Försäkringsfunktionärernas förbund, Handelsanställdas förbund,
Svenska kommunalarbetareförbundet, Svenska livsmedelsarbetareförbundet,
Svenska metallindustriarbetareförbundet, Svenska musikerförbundet och
Nöjesföretagens personalförbund, Svenska sjöfolksförbundet, Sko- och läderarbetarnas
förbund, Svenska textilarbetareförbundet, Svenska transportarbetareförbundet,
Samverkande träfacken samt Statstjänarkartellen, av
SACO yttrande av Sveriges juristförbund och ett av Sveriges läkarförbund

LU 1972:10

såsom eget yttrande åberopat utlåtande av Läkarnas ansvarighetsnämnd,
samt av Sveriges industriförbund ett av förbundet åberopat yttrande av
Svenska byggnadsentreprenörföreningen. I sina yttranden har Sveriges industriförbund
och Svenska byggnadsentreprenörföreningen hänvisat till
samt Sveriges grossistförbund åberopat vad som har anförts i SAF:s yttrande.
SACO liar hänvisat till Sveriges juristförbunds yttrande.

Motivering till förslagen m. m. Motionerna

I det följande återger utskottet ur propositionen sådana avsnitt som bedömts
vara av särskilt intresse med hänsyn till innehållet i de väckta motionerna.
Det huvudsakliga innehållet i dessa återges under de avsnitt till
vilka de närmast hänför sig. De genom motionerna aktualiserade frågor
som rör förslaget till skadeståndslag redovisas under det kapitel i lagen
vartill de hänför sig. I förekommande fall återges endast motioner eller
avsnitt ur dessa.

Beträffande motiveringen m. m. lill delar av förslagen sorn inte behandlas
särskilt i det följande hänvisar utskottet till propositionen. 1 fråga om
motionernas fullständiga lydelse hänvisar utskottet till de tryckta motionerna.

Huvudlinjer i reformarbetet

Departementschefen i lagrådsremisser Efter att ha lämnat en ingående
redogörelse för det nuvarande rättsläget, rådande försäkringsförhållanden,
hittillsvarande och pågående reformarbete, övriga reformönskemål samt
huvuddragen av den skadeståndsrättsliga diskussionen under efterkrigstiden
drar föredragande departementschefen, justitieministern Geijer, i ett
inledande anförande upp vissa riktlinjer för reformarbetet på skadeersättningsområdet
(prop. avsnitt 1.5.2. s. 78—100). Han anför härvid följande.

Det är — (mot anförda) — bakgrund naturligt, att frågan om en reformering
av skadeståndsrätten kom att inta en framträdande plats på programmet,
när det nordiska lagstiftningssamarbetet återupptogs efter andra
världskrigets slut. Den förberedande principutredning, som enligt beslut år
1946 av de nordiska ländernas justitieministrar utfördes under 1940-talets
sista år och som resulterade i 1950 års betänkanden med riktlinjer för reformarbetet,
utmynnade i en rekommendation om en genomgripande reformering
av den utomobligatoriska skadeståndsrätten med sikte på att åstadkomma
en allmän nordisk skadeståndslag. De reformplaner som skisserades
i utredningarna var inte bara omfattande i den meningen att de be -

LU 1972:10

rörde praktiskt taget alla områden av den utomobligatoriska skadeståndsrätten.
De öppnade också i sakligt hänseende vittsyftande och intresseväckande
perspektiv, särskilt i den form som de presenterades av den svenske
utredningsmannen, numera professorn em. Ivar Strahl. Av speciellt intresse
var de av Strahl framförda tankarna, att skadeståndsrätten i stor utsträckning
skulle ersättas med försäkring i en eller annan form, åtminstone i fråga
oin personskador. Dessa idéer har i väsentlig mån inverkat på de senaste
årens skadeståndsrättsliga diskussion och har också salt spår i det reformarbete
som har bedrivits i Norden.

Utredningsmännen bakom 1950 års principbetänkanden var klart medvetna
om att stora svårigheter måste övervinnas, innan tanken på en allmän
nordisk skadeståndslag kunde förverkligas. Enligt utredningsmännen kunde
en så omfattande reform inte genomföras i ett sammanhang. De rekommenderade
därför, att arbetet till en början skulle bedrivas i etapper och att man
först skulle inrikta sig på partiella reformer på de områden där reformbehovet
framstod som mest angeläget. Denna principiella uppläggning har i
stort sett följts.

Som har framgått av den redogörelse jag lämnat i det föregående har sålunda
efter utredningar i nordiskt samarbete lagts fram förslag till ny bilansvarighets-
och trafikförsäkringslagstiftning, lagstiftning om skadestånd
i offentlig verksamhet, ändrade regler om försäkringsgivares regressrätt,
lag med vissa bestämmelser om skadestånd, innefattande nya regler om
barns och föräldrars skadeståndsansvar samt avsedd att ersätta 6 kap. SL,
och slutligen lag med vissa betämmelser om arbetsgivares och arbetstagares
skadeståndsansvar. I stort sett motsvarande förslag har lagts fram i våra
nordiska grannländer. I Finland och Norge har på grundval av föreliggande
förslag genomförts ny lagstiftning om ersättning för skada i följd av bruket
av motorfordon. I Norge liar under år 1969 en »lov om skadeserstatning i
visse forhold» trätt i kraft, vilken innehåller regler om barns och föräldrars
skadeståndsskyldighet, om arbetsgivares principalansvar, om det allmännas
skadeståndsansvar och om arbeLstagares skadeståndsansvar. I övrigt
har utredningsförslagen ännu inte föranlett lagstiftning i något av länderna.
Reformarbetet fortsätter emellertid enligt i huvudsak de riktlinjer
som angavs år 1958 av de delegerade för nordiskt lagsamarbete. Den nu sittande
svenska skadeståndskommittén utreder sålunda i samverkan med motsvarande
kommittéer i Danmark, Finland och Norge frågor om ersättning
för framtida förlust av arbetsinkomst och om ersättning för förlust av försörjare.

Det framtida reformarbetet på skadeersättningsområdet måste ses mot
bakgrunden av en samhällsutveckling under det senaste decenniet som väsentligt
förändrat betingelserna för detta arbete. Skadeståndets betydelse
när det gäller att bereda ersättning för de skador som uppkommer i sam -

LU 1972:10

hållet har förändrats och förskjutits. Särskilt på personskadornas område
har andra ersättningsformer kommit att spela en alltmer central roll. Jag
har nyss pekat på den expansion som det offentliga och enskilda försäkringsväsendet
har undergått. Den successiva utbyggnaden av vårt socialförsäkringssystem
har medfört, att flertalet personskador blir till stor del
ekonomiskt täckta inom ramen för den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen.
I allt större omfattning bereder olika former av enskilda
försäkringar, inte minst av typen gruppförsäkringar, ett kompletterande
skydd. Socialförsäkringen saknar helt regressrätt mot den som enligt skadeståndsrättsliga
regler skulle kunna göras ansvarig för skadan. De privata
försäkringar det här gäller har i stor utsträckning karaktär av s. k. summalörsäkring
och någon regressrätt mot den skadeståndsskyldige kommer då
inte i fråga. Vid övriga former av enskild personförsäkring innehåller försäkringsavtalen
regelmässigt regressvillkor som snävt begränsar försäkringsgivarnas
möjligheter alt återkräva försäkringsersättning enligt skadeståndsrättsliga
regler.

På egendomsskadornas område finns visserligen inte någon motsvarighet
till socialförsäkringssystemet och skadeståndsrätten spelar därför här en
mer framträdande roll. Men också på detta område har en betydelsefull
utveckling skett inom det enskilda försäkringsväsendet. Nya skadeförsäkringsförmer
har tillskapats, även om möjligheterna att genom objektsförsäkring
få skydd annat än mot vissa specifika skaderisker, såsom brand,
slöld, vattenskada, trafikskada, maskinskada o. d., fortfarande är begränsade.
Väsentligare är emellertid, att skadeförsäkringar vinner en stadigt
ökad utbredning bland allmänheten. 1 takt med denna utveckling förlorar
skadeståndsrätten i avsevärd mån sin betydelse, eftersom också vid skadeförsäkring
regressvillkoren i försäkringsavtalen ofta begränsar återkravsmöjlighelerna
och i övrigt regressrätt mot enskilda utövas i ringa omfattning.

Men också i fall då skadeståndsreglerna formellt träder i tillämpning för
att helt eller delvis bereda gottgörelse för en liden skada, blir det allt oftare
i praktiken fråga om en försäkringsmässig reglering. Ansvarsförsäkring vinner
fortlöpande allt större utbredning, främst inom närings- och yrkeslivet
men också i rent privata förhållanden. Härtill kommer, att lagstiftaren på
vissa områden har föreskrivit obligatorisk försäkringsplikt. Utvecklingen
har idag gått därhän, att det torde vara betydligt vanligare att skadestånd
för person- eller sakskada utgår ur en ansvarsförsäkring än att det betalas
av den skadeståndsskyldige själv med dennes egna medel. Försäkringssummorna
i både frivillig och obligatorisk ansvarsförsäkring är idag så
höga, att det hör till undantagen att tillgänglig försäkringsersättning inte
förslår till full täckning av den lidna skadan.

Gottgörelse för skador utgår således idag från flera skilda källor enligt

MJ1972:10

ett mångskiftande system med åtskilliga komponenter, karakteriserat av ett
komplicerat samspel mellan skadestånd och olika former av offentlig och
privat försäkring. Men vår kunskap om hur detta system fungerar är bristfällig
och fragmentarisk. Vi saknar underlag för att i precisa termer eller
siffror uttrycka, vilken ekonomisk roll skadestånd resp. försäkring i skilda
former spelar eller på vilket sätt de olika regelsystemen inverkar på varandra.
Därmed saknar vi i väsentlig mån också möjligheter att göra säkra förutsägelser
om verkningarna av den ena eller andra förändringen i regelsystemen.

Den utveckling som jag har skildrat i det föregående har inverkat också
på frågan om skadeståndets förebyggande effekt. Bara för några decennier
sedan var det en allmänt utbredd uppfattning, att risken att drabbas av ett
ekonomiskt ansvar för följderna av ett vårdslöst handlande skulle vara den
kanske viktigaste av de drivkrafter som förmår medborgarna att iaktta de
aktsamhetsnormer på vilka culparegeln vilar. Denna föreställning inrymmer
strängt taget två element. Tanken är dels att vetskapen om att ett visst
handlingssätt medför ersättningsskvldighet. om det leder till att annan lider
skada, i det enskilda fallet avhåller individen från att handla i strid med den
skadeståndsrättsliga handlingsnormen. Dels går resonemanget ut på att
skadeståndsreglerna verkar allmänt moralbildande och sålunda bidrar till
att i samhället utbildas ett system av handlingsnormer som medborgarna
iakttar automatiskt och oreflekterat.

Det finns idag anledning att ifrågasätta bärkraften i dessa teser. Vid de
grövsta fallen av överträdelser, dvs. fall då någon uppsåtligen tillfogar annan
skada, är det fråga om straffbara handlingar. Här spelar med all säkerhet
straffbuden en långt viktigare roll för moralbildningen än skadeståndsreglerna.
Såvitt gäller personskada är det inte sannolikt, att risken av ett
skadeståndsansvar i det enskilda fallet har någon preventiv effekt, som gör
sig gällande vid sidan av straffbotet. Däremot kan det inte uteslutas, att
skadeståndsreglerna bar en sådan effekt, när det gäller att avhålla från uppsåtlig
skadegörelse på annans egendom. Men med all sannolikhet är det
också bär andra förhållanden som utgör den väsentliga grunden till att
medborgarna avhåller sig från handlingar av detta slag.

Frågan om skadeståndets preventiva effekt är svårare att bedöma, när det
gäller den del av culparegeln sorn tar sikte på icke uppsåtliga men vårdslösa
eller försumliga beteenden. Starka skäl talar dock för, att föreställningen om
skadeståndsreglernas moralbildande och preventiva funktion är överdriven
också för dessa fall. Den utveckling på ansvarsförsäkringens område som
skildrats i det föregående har medfört, att det personliga skadeståndsansvaret
för den som av vårdslöshet har vållat en skada inte alls görs gällande i
samma omfattning som förr. Men det finns knappast belägg för att denna
utveckling lett till att människors aktsamhet allmänt sett har slappnat.

LU 1972:10

Ett belysande exempel må anföras. Ett relativt stort antal skador inträffar i
yrkeslivet som en följd av försummelser av arbetsgivare eller arbetstagare.
Först under 1950-talet genomfördes den ordning enligt vilken arbetstagares
personliga skadeståndsansvar mot utomstående automatiskt omfattas av arbetsgivarens
ansvarsförsäkring. Denna ordning innebär, att den enskilde
arbetstagaren numera är praktiskt taget helt fredad från risken att personligen
drabbas av skadeståndsansvar mot tredje man vid vållande i tjänsten.
I praktiken utövar nämligen ansvarsförsäkringsbolagen regressrätt mot en
skadevållande arbetstagare bara när denne har vållat skadan uppsåtligen eller
i berusat tillstånd. Trots detta har det veterligen inte från något håll
gjorts gällande, att antalet fall då en anställd genom vållande i sin tjänst
orsakar utomstående skada har ökat under det senaste decenniet. Mycket
tyder på att tendensen i åtskilliga företag är den motsatta.

Det finns anledning tro, att det är helt andra faktorer än risken av ett
skadeståndsansvar som spelar den avgörande rollen när det gäller att avhålla
medborgarna från att överskrida gränserna för det tillåtna. Det är
sannolikt att uppfostran och utbildning, vidgad upplysning och opinionsbildning
genom massmedia är av vida större betydelse som preventiva instrument
än de skadeståndsrättsliga reglerna.

Även dessa bedömningar vilar emellertid på osäker grund. För att kunna
rätt värdera i vad mån skadeståndsrätten fyller en avskräckande och moralbildande
funktion och hur den i det avseendet förhåller sig till andra företeelser
med liknande verkningar, krävs en ingående kunskap om en rad ännu
okända förhållanden av psykologisk och sociologisk art. En sådan kunskap
kan vinnas endast med hjälp av vetenskapliga undersökningsmetoder.
Några sådana undersökningar av betydelse har emellertid hittills inte gjorts
hos oss.

Det är i medvetande om vår bristande kunskap i de frågor som jag nu
har berört som de nordiska ländernas regeringar på Nordiska rådets initiativ
nyligen har låtit göra en samnordisk utredning rörande möjligheterna
att genomföra en rättssociologisk undersökning om försäkrings inverkan på
skadeståndsrätten. Detta utredningsarbete visar att brett upplagda rättssociologiska
undersökningar av detta slag skulle kunna bli av betydelse för
det fortsatta reformarbetet. Det är enligt min mening önskvärt att sådana
undersökningar i någon form kommer till stånd.

Rättssociologiska undersökningar av detta slag är emellertid dyrbara och
tidskrävande projekt. Tillförlitliga undersökningsresultat som kan läggas
till grund för mer bestämda slutsatser om hur skadeersättningsproblemen
slutgiltigt bör lösas kommer att föreligga först om åtskilliga år. Man kan
då fråga sig om det nu är rätta tiden att gripa sig an med ett omfattande
skadeståndsrättsligt lagstiftningsarbete och om inte rättssociologiska undersökningar
bör genomföras innan mer genomgripande reformer aktualiseras.

LU 1972:10

Det är emellertid inte tänkbart att införa ett totalt reformstopp. De snabba
tekniska, sociala och ekonomiska förändringar samhället undergår gör det
nödvändigt att kontinuerligt anpassa de skadeståndsrättsliga reglerna till
nya förhållanden. Det skulle inte heller vara riktigt att nu avbryta ett mångårigt
reformarbete sorn har avsatt betydelsefulla resultat i form av ett flertal
konstruktiva reformförslag. Många av dessa förslag svarar mot allmänt
erkända reformbehov. Till största delen rör det sig inte heller om radikala
nydaningar ulan endast om reformer på det beståendes grund.

Under de senaste åren har emellertid också framförts krav på betydligt
mer långtgående reformer på skadeersättningsområdet. Dessa reformönskemål
syftar till väsentliga förbättringar av det ekonomiska skyddet vid skadefall
för stora grupper av skadelidande. Jag inskränker mig här till att hänvisa
till den redogörelse som jag tidigare har lämnat (avsnitt 1.3.) för cn
mångfald riksdagsmotioner och framställningar till Kungl. Maj:t om åtgärder
i denna riktning, t. ex. i fråga om ersättning för skador genom brott,
skador i yrkeslivet, skador orsakade av djur, skador genom felaktig medicinsk
behandling osv. Ett tillgodoseende av dessa önskemål skulle förutsätta
en delvis radikal omdaning av det skadeståndsrättsliga regelsystemet. Gemensamt
för flertalet av de uppslag och krav som har förts fram är att de
syftar till en vidsträckt tillämpning av s. k. objektivt skadeståndsansvar,
dvs. ansvar oberoende av vållande. I den allmänna debatten skymtar emellertid
också krav på olika typer av obligatoriska försäkringsanordningar,
mestadels i ansvarsförsäkringens form.

Åtskilliga av dessa önskemål är i och för sig socialt välmotiverade. Det
skulle inte heller vara försvarligt alt ställa sig avvisande till dessa önskemål
uteslutande med hänvisning till att vi saknar ett rättssociologiskt
undersökningsmaterial som skulle sätta oss bättre i stånd att bedöma
vilken eller vilka metoder som bör väljas för att lösa ersättningsproblemen.
Jag ser det som både naturligt och nödvändigt att dessa reformkrav tas
upp till en samlad bedömning i samband med att statsmakterna tar ställning
till de utredningsförslag på skadeståndsområdet som är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning.

Det är emellertid enligt min mening långt ifrån självklart att alla de krav
på förbättrat ekonomiskt skydd vid skadefall som sålunda har aktualiserats
bör i första hand eller ens till någon del lösas genom skadeståndsrättsliga
reformer, som innebär en utbyggnad och en konsolidering av skadeståndsrätten.
Utvecklingen under de senaste decennierna ger en klar anvisning
om att vid sidan av skadeståndsrätten finns andra metoder att lösa skadeersättningsproblemen,
metoder som har mera direkt anknytning till det
allmänna eller enskilda försäkringsväsendet eller sorn förutsätter direkta
ingripanden från det allmännas sida med stödåtgärder inom den sociala
välfärdspolitikens ram.

LU 1972:10

Ett ställningstagande till de aktuella reformkraven förutsätter därför en
prövning och värdering av olika tänkbara metoder att tillgodose dessa krav.
En sådan prövning måste ske med utgångspunkt i en preciserad rättspolitisk
målsättning för våra ansträngningar att förebygga skador och att skapa
trygghet mot de ekonomiska följderna av skadefall. Strävan bör vara att nå
fram till vissa allmänna riktlinjer för reformarbetet på detta område,
grundade på en analys av de existerande ersättningssystemens ekonomiska
och sociala verkningar.

Bristerna i vår kunskap om bur den nuvarande ordningen faktiskt fungerar
sätter givetvis gränser för möjligheterna att nu dra bestämda slutsatser
om hur metodproblemen bör lösas. I åtskilliga hänseenden måste vägen
lämnas öppen för olika lösningar. Man får räkna med att åtminstone delvis
nöja sig med provisorier som det i en framtid kan visa sig nödvändigt att
avlösa med anordningar av annat slag. Det är därför inte lämpligt att nu
slutgiltigt lägga fast riktlinjerna för ett långsiktigt reformprogram. Men det
är enligt min mening önskvärt och även fullt möjligt att på grundval av det
erfarenhetsmaterial som är tillgängligt föra en diskussion om grundläggande
principfrågor och att därigenom få underlag för vissa slutsatser om vilken
inriktning man bör ge reformarbetet i den närmaste framtiden.

Det råder knappast delade meningar om vad som bör vara den rättspolitiska
målsättningen för reformarbetet: att tillskapa ett sådant regelsystem
för fördelningen bland medborgarna av de ekonomiska förlusterna i följd
av skadefall som tillgodoser allmänt erkända krav på social rättvisa och
trygghet och som samtidigt leder till det mest rationella utnvttjandet av
samhällets och enskildas ekonomiska resurser. En given utgångspunkt för
detta arbete måste emellertid också vara att ersättningssystem utformas så,
att de främjar strävandena att förebygga skador och att nedbringa antalet
skadefall — bär återkommer frågan om skadeståndsrättens preventiva
funktion.

Tydligt är att dessa mål inte kan nås i ett sammanhang på alla områden
av samhällslivet och för alla grupper av skadelidande. De samhällsekonomiska
resurserna sätter en gräns för möjligheterna att tillgodose även angelägna
ersättningsbebov. Det måste vid varje tidpunkt ske en prioritering som
leder till att vissa önskemål tillfälligt blir eftersatta till förmån för behov
som av sociala, ekonomiska eller andra särskilda skäl bör ges företräde. Jag
kommer i det följande inte att i första band uppehålla mig vid dessa prioriteringsfrågor.
Min avsikt är i stället att föra en principiell diskussion kring
frågan vilka metoder som i första band bör användas för tillgodoseende
av olika reformbehov.

Metodproblemen ställer sig väsentligt olika när det gäller å ena sidan
personskada och å andra sidan sakskada eller sådan förmögenhetsförlust
som jag i det föregående bar gett beteckningen »ren förmögenhetsskada».

LU 1972:10

Vid personskador träder sociala och humanitära hänsyn i förgrunden, under
det att mer renodlat ekonomiska överväganden måste hli avgörande på
egendoms- och törmögenketsskadornas område. 1 den mån prevenlionssynpunkter
hör tillmätas betydelse gäller detta framför allt i fråga om sak- och
iörmögenlietsskador. De praktiska möjligheterna att administrera olika typer
av ersättningssystem är inte heller desamma på dessa håda huvudområden.
Jag kommer därför i det följande att behandla de olika skadetyperna
var för sig.

1.5.2.1. Ersättning för personskada. Det finns i princip fyra olika metoder
att tiiigodose behovet av ersättning för personskada: l:o genom generellt
verkande, av del allmänna administrerade försäkringsanordningar av typ
socialförsäkring (hos oss allmän försäkring och yrkesskadeförsäkring!;
2:o genom regler om skadestånd, eventuellt i kombination med frivillig elier
obligatorisk ansvarsförsäkring; 3:o genom privata, enskilda eller kollektiva
liv-, olycksfalls- och sjukförsäkringar; 4:o genom direkta stödåtgärder
från det allmännas sida.

Socialförsäkringssystemet i den utformning det har fått i
vårt land är genom sin konstruktion väl ägnat att tillgodose de krav som
enligt vad jag har angett i det föregående hör ställas på ett modernt ersättningssystem.
Socialförsäkringen verkar generellt och tillgodoser därmed socialt
motiverade ersättningsbehov utan diskriminering av den ena elier andra
gruppen av skadelidande och utan differentiering av ersättningsrätten
på grundval av sådana för ersättningsbehovet ovidkommande faktorer som
orsakerna till skadans uppkomst. Finansieringsmetoderna bygger pä grundsatsen
om fullständig solidaritet mellan medlemmarna av försäkringskollektivet.
Metoderna leder till en fördelning av kostnaderna, som står i god
överensstämmelse med de grundsatser och värderingar som har varit vägledande
för socialpolitiken på andra områden och för t. ex. skattepolitiken.
De tar samtidigt hänsyn till skillnaderna i ekonomisk bärkraft mellan olika
medborgargrupper liksom också till variationerna i fråga 0111 vars och ens
potentiella nytta av systemet. Till skillnad från flertalet andra ersättningsanordningar
har socialförsäkringen inbyggda mekanismer för att skydda
förmån stagar na mot förluster till följd av penningvärdeförsämring. Tekniskt-adininistrativt
fungerar systemet enklare än t. ex. kombinationen skadestånd-ansvarsförsäkring.
Till följd av alt ersättningsbeloppen är schematiskt
bestämda och att rätten till ersättning är oberoende av skadeorsaken
är nämligen kriterierna för ersättningsrätten och ersättningens storlek
avsevärt enklare att fastställa. De improduktiva utgifterna för systemets
administration torde därför vara relativt sett lägre än i ett skadeståndsrättsligt
system.

Det är under dessa förhållanden naturligt och följdriktigt att vårt social -

LU 1972:10

försäkringssystem kontinuerligt liar byggts ut och förstärkts väsentligt, så
att det idag spelar en inycket viktig roll som trygghetsfaktor. Dess främsta
uppgift är emellertid att bereda medborgarna ett grundskydd mot ekonomiska
förluster vid sjukdom och skadefall. Det hindrar visserligen inte
att det också i framtiden sker en vidareutveckling av systemet som medför
höjningar av ersättningsnivån. Tvärtom finns anledning räkna med att
successiva förbättringar kommer att genomföras i den takt tillgängliga
ekonomiska resurser medger det. I och för sig skulle det givetvis också från
administrativa synpunkter vara en fördel om ett ökat antal skadefall kunde
i sin helhet regleras inom socialförsäkringens ram, eftersom den dubbla
skadereglering som nu sker dels i socialförsäkringen, dels på skadeståndsrättslig
grund innebär en dyrbar och tidskrävande omgång.

Jag räknar alltså med att socialförsäkringen i framtiden kommer att
spela cn alltmer framträdande roll när det gäller att lösa personskadeersättningsproblemen.
Hur långt man kan nå på socialförsäkringsområdet
är å andra sidan ovisst och beror av en mångfald faktorer. Hithörande frågor
får prövas kontinuerligt i belysning av samhällsutvecklingen och särskilt
med beaktande av resultatet av sådana rättssociologiska undersökningar
som jag har berört i det föregående. Det är emellertid inte heller
nödvändigt att i detta sammanhang närmare precisera målsättningen i
detta hänseende. Ty även om den fortsatta utvecklingen kan väntas leda till
att behovet av kompletterande skyddsanordningar efter hand blir allt mindre,
är det inte någon realistisk tanke, att socialförsäkringen inom överskådlig tid
skall utvecklas därhän alt den täcker de behov som idag tillgodoses genom
skadeslåndsrätten. Man måste således räkna med att det vid flertalet skadefall
även framdeles kommer att finnas poster som inte till fullo ersätts av
socialförsäkringen. Detta gäller inte bara i fråga om direkta kostnader eller
utgifter i följd av skadefallet och de inkomstförluster detta för med sig utan
även och kanske framför allt de poster vilka brukar betecknas som ickeekonomisk
eller ideell skada, dvs. sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande
men.

Det kan på goda grunder hävdas, att skadeståndsrätten utgör
ett ofullkomligt instrument när det gäller att med utgångspunkt i den rättspolitiska
målsättning jag förut har angelt åstadkomma ekonomiskt skydd
vid personskadefall. Vad först angår den del av det skadeståndsrättsliga systemet
som omfattas av den allmänna culparegeln kan de mest
framträdande bristerna i korthet sammanfattas i följande punkter.

1 :o Genom culparegelns anknytning till annan persons vållande som skadeorsak
kommer skadestånd att utgå slumpartat och utan hänsyn till det
konkreta ersättningsbehovet. Regeln ger ingen lösning alls i de talrika fall då
skadeorsaken är en ren olyckshändelse eller när skadan är självförvållad.
Detta medför en från sociala rättvise- och trygghetssynpunkter otillfreds -

LU 1972:10

ställande ordning. Det finns ingenting sorn säger att änkan efter en brandman
typiskt sett har ett mindre ersättningsbehov om mannen omkommit
till följd av att han under släckningsarbete fallit ned från taket på ett
övertänt hus, än om lian skadats till döds vid fall i en trappa som fastighetsägaren
försummat att underhålla.

2:o Culparegeln bygger på grundsatsen att det skall ske en total överflyttning
av förlusten från den skadelidande till den skadevållande. Regeln
ger sålunda den skadelidande höginkomsttagaren rätt till full ersättning av
den skadevållande, även när denne är en mindre välsituerad person, för
vilken skadeståndsutgiften kanske betyder ekonomisk ruin. Regeln är följaktligen
inte användbar som instrument för att åstadkomma en socialt rättvis
och samhällsekonomiskt rationell fördelning av förlusterna genom skadefall.

3:o Även när konsekvenserna inte är så förödande för skadevållaren kan
regeln slå orimligt liårt, eftersom den inte tar hänsyn till att det typiskt sett
inte råder något samband mellan graden av vållande och skadans storlek.
En obetydlig försummelse av en flygtrafikledare kan leda till mångmiljonförluster,
under det alt en dödsmisshandel kanske inte medför skadeståndsskyldighet
för mer än begravningskostnaderna.

4:o Det på culparegeln byggda ersättningssystemets ankytning till vållandebegreppet
innebär att de ekonomiska följderna av ett skadefall i princip
skall bäras av samtliga som genom vållande medverkat till skadan, den
skadelidande inbegripen. Dennes ersättningsrätt kan med andra ord avsevärt
inskränkas lill följd av att han själv har visat oaktsamliet. En tillämpning
av denna s. k. medvållanderegel får ofta konsekvenser som är oförenliga
med kravet att ersättningssystemen i första hand bör tillgodose socialt
motiverade ersättningsbehov.

5:o Culparegeln ger inte i sig själv någon garanti för att ersättningsbelioven
blir tillgodosedda. Dess effektivitet beror av en från den skadelidandes
synpunkt irrelevant faktor, nämligen skadevållarens betalningsförmåga.
Detta är en särskilt påfallande brist i de fall då skada har orsakats uppsåtligen.
Offren för våldsbrott blir regelmässigt ställda helt utan ersättning,
eftersom våldsverkare sällan eller aldrig kan betala skadestånd och ersättning
från en eventuell ansvarsförsäkring inte utgår i sådana fall. Till det
sagda kommer att ansvarsförsäkring över huvud taget torde lia relativt sett
mindre utbredning bland de medborgargrupper som har svag ekonomisk
bärkraft.

6:o Ett ersättningssystem byggt på de vaga handlingsnormer som ligger
till grund för culparegeln är ägnat att skapa rättsosäkerhet.

7 :o Ett sådant system är dyrbart att administrera, eftersom fastställandet
av huruvida skadeståndsskyldighet föreligger ofta är en mycket lids- och arbetskrävande
procedur.

LU 1972:10

bristerna lius cuiparegeln har tvingat Iram den vidareutveckling av skadeståndsreglerna
i sylte att göra dem effektivare som har skett under detta
århundrade och som har inneburit att man lagstiftningsvägen eller genom
domstolspraxis har genomfört olika former av objektivt ansvar. De
verksamhetsområden där speciallagstiftning om objektivt ansvar gäller har
det gemensamt att verksamheten betecknas som farlig, antingen så, att risken
för att skada skall inträffa är särskilt stor (t. ex. biltrafiken), eller så,
att nsken för alt skadeverkningarna skall bli exceptionellt omfattande, om
en olycka inträffar, är framträdande (t. ex. atomenergiverksamheten). Detsamma
gäller de områden där domstolarna har tillämpat rent objektivt ansvar.
De mer generella regier om arbetsgivares ansvar för anställds vållande
sorn har utbildats i praxis har däremot grundats pä tanken om ett slags
identifikation mellan arbetsgivaren och den anställde.

Denna utveckling av skadeståndsrätten har givetvis medfört förbättringar
av skyddet för åtskilliga kategorier av skadelidande och en fortsatt utveckling
i samma riktning skulle otvivelaktigt leda till att behov som idag är
särskilL framträdande kunde bättre tillgodoses. Det kan likväl starkt ifrågasättas
om detta är den metod som på det mest effektiva sättet leder fram
till det uppsatta målet. Åtskilliga av de invändningar som kan riktas mot
den allmänna cuiparegeln drabbar också regler om objektivt ansvar. Med
sin anknytning till ett risk- eller farlighetskriterium innebär även sådana
regler all frågan huruvida rätt till ersättning föreligger avgörs under hänsynstagande
till skadeorsaken. Inte heller genom regler om objektivt ansvar
kan man åstadkomma en socialt rättvis och samhällsekonomiskt rationell
fördelning av förlusterna. Även inom ramen för reglerna om objektivt ansvar
inverkar den skadelidandes medvållande, i princip på samma sätt som
vid tillämpning av cuiparegeln. Slutligen gäller också i fråga om regler om
objeklivt ansvar alt de inte i sig själva innefattar någon garanti för att ersättning
verkligen utgår.

Även om man genom olika modifikationer i de nuvarande regelsystemen
skulle kunna göra det objektiva skadeståndsansvaret till ett effektivare ersättningssystem,
kvarstår under alla förhållanden den bart när oöverstigliga
uppgiften att finna allmängiltiga och från sociala synpunkter godtagbara
kriterier för en avgränsning av de områden där ett sådant skadeståndsansvar
skall gälla. Det traditionella farlighetskriteriet är på flera sätt otillfredsställande.
»Farligheten» är inte möjlig att mäta med någon exakthet.
Gränsdragningen mellan »farlig» och »icke-farlig» verksamhet måste bli
godtycklig. Allvarligare är dock, att kriteriet är helt irrelevant, om man
anlägger sociala trygghetssynpunkter på ersättningsproblemen. Ser man till
den enskilde skadelidandes ersättningsbehov är det likgiltigt, inte bara om en
liden skada har »vållats» av annan person eller är resultatet av ett olycksfall,
utan också om den har uppkommit i en verksamhet som är »farlig»

LU 1972:10 33

ellez- inte. Socialt sett är det skadans art och omfattning samt den skadelidandes
ekonomiska situation som bör vara ensamt bestämmande för ersättningsrätten.

Å andra sidan är det inte tänkbart att generellt ersätta culparegeln med
en regel om objektivt ansvar för alla och envar, dvs. ålägga varje person att
ersätta varje personskada som han på något sätt orsakar. Ett sådant system
skulle med all sannolikhet leda till att medborgarna i gemen tvingas att
skydda sig genom ansvarsförsäkring, även om man inte inför något obligatorium,
eftersom det övervägande antalet av de skadefall som inträffar
torde kunna sägas på något sätt ha orsakats av någon person. Ett allmänt
objektivt ansvar skulle därför i verkligheten innebära, att man på en krånglig
och dyrbar omväg tagit sig fram till ett resultat, som på ett enklare sätt
kan uppnås genom försäkringsanordningar som verkar direkt till de skadelidandes
förmån.

I försäkringssystem av det senare slaget liar man nämligen betydligt
större möjligheter alt undgå de begränsningar i skyddet för de skadelidande
sorn i ett system med objektivt skadeståndsansvar följer av kravet att skadeorsaker
måste identifieras med stor exakthet. Man skulle också i ett
system byggt på objektivt ansvar hamna i nära nog oöverstigliga rättstekniska
svårigheter, när det gäller att i fråga om fysiska personer precisera
det krav på orsakssammanhang som brukar gå under benämningen »adekvat
kausalitet» (jfr avsnitt 1.1.1.1.) och sorn är nödvändigt för att ansvaret över
huvud taget skall få någon begränsning, om man uppger kravet på vållande.

Redan av denna kortfattade analys av de skadeståndsrättsliga systemens
funktionssätt och verkningar framgår, att skadeståndsrätten som sådan
aldrig kan bli ett effektivt och såväl från sociala rättvise- och trygghetssynpunkter
som ur samhällsekonomisk synvinkel godtagbart instrument
att lösa personskadeersättningsproblemen i stort.

Bilden av skadeståndsrätten som ersättningssystem skulle emellertid inte
bli vare sig fullständig eller rättvisande, om man inte tog hänsyn till existensen
av ansvarsförsäkring och till dess betydelse för att förbättra
det osäkra skydd som skadeståndsreglerna i sig själva ger.

Ansvarsförsäkring har som nämnts vunnit stor utbredning under de
senaste decennierna. Det är uppenbart att sådan försäkring är ägnad att
göra skadeståndsreglerna effektivare, eftersom försäkringen i de fall sorn
den omfattar innebär en garanti för att ersättning utgår, oberoende av den
skadeståndsskyldiges solvens. Från den synpunkten kunde det finnas skäl
att genom mera generellt verkande lagregler om försäkringsplikt säkerställa,
att skadeståndsansvar oftare än f. n. är täckt av försäkring. Ansvarsförsäkringen
leder också till en i och för sig önskvärd spridning av
kostnaderna för gottgörelse av skador och neutraliserar därigenom vissa
negativa verkningar av skadeståndsreglerna.

2 Riksdagen 1972. S sami. Nr 10

LU 1972:10

Vid sidan av de ofullkomligheler som följer redan av ansvarsförsäkringens
anknytning till skadeståndsreglerna har emellertid detta försäkringssystem
andra brister. Från försäkringsskyddet måste av flera skäl göras
åtskilliga undantag, bl. a. för de fall då skada har orsakats uppsåtligen.
Vidare sker inte fördelningen av kostnaderna för försäkringen enligt kriterier
som är godtagbara från sociala synpunkter. I den mån det över huvud
taget är möjligt att differentiera premiesättningen för de olika försäkringstagarna
— vilket knappast är fallet när det gäller ansvarsförsäkring
för privatpersoner — måste differentieringen ske på grundval dels av en
uppskattning av sannolikheten för att försäkringen skall tas i anspråk,
dels en beräkning av skadans sannolika omfattning. Det innebär att premiesättningen
sker utan hänsyn till vare sig den enskilde försäkringstagarens
förmåga att bära kostnaderna eller storleken av de ersättningsbelopp
som tillkommer honom, ifall han själv råkar ut för en skada. Drastiskt uttryckt
kan det sägas, att i viss omfattning den fattige får betala för den rike.
Så länge inte allt skadeståndsansvar är täckt av ansvarsförsäkring måste
man f. ö. också räkna med att ersättning då och då utgår till personer, som
själva inte har lämnat något som helst bidrag till ersättningssystemets
finansiering.

Man har under dessa förhållanden anledning att ställa sig åtskilligt tveksam
till en utveckling som innebär en väsentligt vidgad användning av
regler om objektivt ansvar i kombination med ansvarsförsäkring. På vissa
avgränsade verksamhetsområden, där skaderiskerna är särskilt framträdande
eller där verksamheten på grund av sin art erbjuder specifika skaderisker,
kan det vara lämpligt från både psykologiska och ekonomiska
synpunkter att medborgarna erbjuds den fullständiga trygghet som ett
system med objektivt ansvar i förening med obligatorisk försäkringsplikt
erbjuder. Men enligt min mening bör åtgärder av det slaget komma i fråga
endast i undantagsfall. Det är inte en väg som bör beträdas när det gäller
att på bred front och med tanke på de mer alldagliga skaderisker som de
flesta av oss är utsatta för söka åstadkomma ökad ekonomisk trygghet vid
skadefall. Här bör reformarbetet koncentreras på en utveckling och förstärkning
av andra ersättningsanordningar, som i likhet med socialförsäkringen
är bättre ägnade än skadeståndsrätten att tillgodose kraven på social
rättvisa och en rationell fördelning av tillgängliga resurser. Det kan sålunda
ifrågasättas, om inte reformarbetet bör drivas i en riktning som snarare
minskar än ökar skadeståndsrättens betydelse.

I vilken mån ett reformprogram enligt dessa riktlinjer kan förverkligas
beror i första hand på dels om de övriga ersättningsanordningar som kommer
i fråga kan ges en utformning som svarar mot de angivna kraven,
dels i vad mån det kan säkerställas att dessa anordningar får ett tillräckligt
vidsträckt användningsområde. Uppmärksamhet måste också ägnas

LU 1972:10

frågan huruvida en successiv minskning av skadeståndsrättens betydelse
ger upphov till behov av andra regler med samma skadeförebyggande effekt
sorn man åtminstone hittills i allmänhet har tillerkänt skadeståndsreglerna.

Med dessa utgångspunkter vill jag först behandla privat liv-,
olycksfalls- och sjukförsäkring (i det följande brukas för
enkelhetens skull endast termerna liv- eller olycksfallsförsäkring). Sådan
försäkring — i form av enskild eller kollektiv försäkring, s. k. gruppförsäkring
— har redan idag stor spridning och kan antas spela en viktig
roll som ersättningssystem. I sin nuvarande utformning utgör dock denna
försäkringsform inte något fullgott instrument om man vill få till stånd
ett generellt verkande ersättningssystem, som leder till en rättvis fördelning
av kostnaderna och ett rationellt utnyttjande av resurserna. Försäkringarna
är regelmässigt så utformade, att ersättningarna inte är direkt anpassade
till det konkreta ersättningsbehovet. Utfallande försäkringsbelopp är till
stor del schematiskt beräknade, och i princip väljer försäkringstagarna
själva omfattningen av det skydd de vill ha. Premierna bestäms på grundval
av dels försäkringsbeloppens storlek, dels en riskbedömning med hänsyn
till försäkringstagarens kön, ålder, hälsotillstånd, etc. Det sker ingen differentiering
efter betalningsförmågan hos de enskilda medlemmarna i försäkringskollektivet.
Däremot råder det en nära relation mellan storleken
av å ena sidan vars och ens bidrag till försäkringens finansiering och å
andra sidan den förmån som bereds honom, om han råkar ut för ett
skadefall.

Ytterligare bör påpekas, att gällande bestämmelser om förhållandet mellan
skadestånd och liv- eller olycksfallsförsäkring av sedvanlig typ, s. k. summaförsäkring,
ibland leder till överkompensation. Summaförsäkring avräknas
inte på ett eventuellt skadestånd, och försäkringsgivaren kan följaktligen
inte heller återkräva försäkringsersättningen från den skadeståndsskyldige.
Det betyder, att den som har en olycksfallsförsäkring och lider en skada för
vilken han kan få fullt skadestånd av annan person (t. ex. ur trafikförsäkringen)
schematiskt uttryckt får dubbel täckning för så stor del av
skadan som motsvarar olycksfallsförsäkringsbeloppet. Denna effekt är
särskilt påfallande vid individuella olycksfallsförsäkringar till höga belopp.
Försäkringar av den typen förekommer av naturliga skäl framför allt bland
höginkomsttagare, överkompensation uppträder således företrädesvis i fall
där det är socialt sett minst motiverat. Det förhåller sig troligen t. o. m. så,
att graden av överkompensation står i omvänd proportion till ersättningsbehovet.

Åtskilliga av de svagheter som vidlåder liv- och olycksfallsförsäkringssysteinet
som ersättningsanordning är dock inte nödvändigt förknippade
med systemet som sådant. Det är ingenting som hindrar att försäkringsförmånerna
anpassas närmare till de enskilda försäkringstagarnas er -

LU 1972:10

sättningsbeliov och att man sålunda helt eller delvis överger den schematisering
som nu i allmänhet tillämpas. I det hänseendet kan man ansluta
nära till de beräkningsgrunder som tillämpas inom skadeståndsrätten. Särskilt
bör påpekas att önskemål om ersättning för icke-ekonomisk skada
väl kan tillgodoses även i försäkringssystem av detta slag. Det torde
visserligen av tekniska skäl förutsätta en långtgående scliematisering av
ersättningsbeloppen. Detta utgör dock inte någon nyhet. De ersättningar
för ideell skada som f. n. utgår ur ansvarsförsäkring är starkt schabloniserade,
och schablonerna torde utan svårighet kunna överföras till olycksfallsförsäkringen.
De berörda formerna av överkompensation kan undanröjas
eller i varje fall motverkas genom att reglerna om förhållandet mellan
skadestånd och summaförsäkring ändras, så att utfallande försäkringsbelopp
helt eller delvis avräknas på utgående skadestånd. Hithörande frågor
är redan under övervägande inom 1966 års skadeståndskommitté och del
finns därför anledning räkna med att de inom en nära framtid får en tillfredsställande
lösning.

De möjligheter som sålunda finns alt differentiera det privata personförsäkringssystemet
i fråga om både ersättningsnivån och kostnadsfördelningen
efter skiftande behov och önskemål gör systemet som sådant vida
överlägset skadeståndsrätten. Det ligger emellertid i systemets natur att
det förutsätter frivillig medverkan inte bara av försäkringsgivarna utan
också från förmånstagarnas, dvs. de presumtivt skadelidandes, egen sida
för att det över huvud taget skall träda i funktion. Häri ligger uppenbarligen
dess största svaghet. Självfallet kan det inte komma i fråga att lagstiftningsvägen
ålägga enskilda personer att skydda sig mot skadefall genom
privat försäkring. Man frågar sig då om det över huvud taget är meningsfyllt
att i detta sammanhang räkna med en utveckling av det privata personförsäkringssystemet
som ett realistiskt alternativ till skadeståndsrättsliga
reformer.

Frågan lär få besvaras nekande, i den mån man har individuellt tecknade
liv- och olycksfallsförsäkringar i tankarna. Men det är inte dessa försäkringar
som bör uppmärksammas i första hand. Det är de olika slag av
gruppförsäkringar som redan har vunnit vidsträckt utbredning som är
av intresse. Sådana försäkringar tillkommer normalt inte på initiativ av
enskilda medborgare. Bakom gruppförsäkringarna står regelmässigt sammanslutningar
av skilda slag, främst löntagarorganisationer, med uppgift att
tillvarata sina medlemmars ekonomiska intressen. Vi har ett väl utvecklat
system av intresseorganisationer i vårt land, inte bara på arbetsmarknaden.
Dessa organisationers verksamhet präglas av en stark medvetenhet och
ansvarskänsla i sociala frågor som rör medlemmarnas intressesfär. I stor
omfattning har nu befintliga gruppförsäkringar kommit till stånd efter
förhandlingar mellan organisationerna på arbetsmarknaden. Det finns anled -

LU 1972:10 37

ning räkna med att denna utveckling kommer all fortsätta. Därigenom
kommer stora grupper av vårt folk att beredas ett avsevärt förbättrat skydd
mot åtskilliga skaderisker i och utanför arbetslivet. Men det bör finnas
goda förutsättningar för att aktiva insatser av existerande intresseorganisationer
skall resultera i en förstärkning av ersättningsskyddet i denna
form också när det gäller andra skaderisker än sådana som kan väntas
bli täckta genom överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna. Med
den syn på personskadeersättningsproblemen och på de hittills berörda
skadeståndsrättsliga resp. försäkringsmässiga ersältningsmetoderna som
jag har gett uttryck åt i det föregående ser jag det som något naturligt att
berörda organisationer tar initiativ lill sådana försäkringsanordningar som
jag här har beskrivit.

Självfallet finns det åtskilliga ersättningsproblem som av praktiska skäl
inte kan få en lösning på denna väg. Det finns skaderisker som inte manifesterar
sig så specifikt för en viss grupp av medborgare att det ter sig naturligt
för intresseorganisationerna att ta upp ersättningsfrågorna i sin verksamhet.
Bl. a. gäller detta åtskilliga av de skadefall som drabbar medborgarna
i privatlivet. Detta utesluter inte att ersättningsproblemen också
på sådana områden i många fall kan lösas genom försäkringsanordningar
av liknande slag. Så kan ske genom att det allmänna träder in
och spelar den roll som i andra fall bör tillkomma enskilda organisationer.
I de fall jag nu har i tankarna är det emellertid inte praktiskt
möjligt att lösa finansieringsfrågorna via direkta eller indirekta bidrag från
medlemmarna av ett avgränsat kollektiv. Man får därför här falla tillbaka
på metoder som har närmare släktskap med dem som kommer till användning
inom skadeståndsrätten. I den mån det rör sig om skaderisker som är
direkt framkallade genom en i organiserade former bedriven verksamhet,
ligger det nära till hands att kostnaderna för behövliga försäkringsanordningar
bestrids av den som utövar verksamheten. Så t. ex. faller det sig
naturligt att den ekonomiska bördan av förluster genom skador till följd
av medicinsk felbehandling via premier för lämpligt utformade försäkringar
bärs av huvudmännen för sjukvårdsinrättningarna resp. de privatpraktiserande
läkarna och tandläkarna. På liknande sätt förhåller det sig med vissa
av de skador som orsakas av farliga industriprodukter, där ansvaret för att
ett försäkringsskydd upprätthålls lämpligen bör åvila produktionsföretagen.

Skenbart kan det synas som om man under dessa förhållanden lika väl
kunde gå fram skadeståndsvägen. Den väsentliga skillnaden föreligger dock
att ett försäkringssystem, som verkar direkt till förmån för de skadelidande
och alltså får karaktären av en kollektiv olycksfallsförsäkring, inte är behäftat
med det skadeståndsrättsliga systemets svagheter utan kan så att
säga skräddarsys för de behov och önskemål som vid varje tid föreligger
på det aktuella området och under hänsynstagande till de ekonomiska

I/U 1972: 10

verkningarna av den ena eller andra typen av försäkringssystem, och detta
utan att det val man träffar i olika detaljfrågor behöver bli prejudicerande
på andra områden.

Vilka åtgärder som än kan vidtas från det allmännas sida i syfte att
få till stånd försäkringsmässiga lösningar av detta slag, är det dock ytterst
fråga om metoder som bygger på frivillig medverkan från både försäkringsbolagens
och olika medborgargruppers sida. Visserligen finns det anledning
räkna med att denna medverkan kommer att lämnas i de allra flesta fall
och att åtskilliga ersättningsproblem blir lösta på detta sätt. Det kan emellertid
på vissa områden visa sig på grund av intressemotsättningar eller av
andra orsaker inte vara möjligt att nå tillfredsställande resultat. För egen
del vill jag inte utesluta att det i ett sådant läge kan bli aktuellt alt tillgripa
lagstiftning för att genomdriva önskvärda lösningar. Som jag redan tidigare
har antytt kan i vissa undantagsfall en skadeståndsrättslig lagstiftning vara
den metod som bör väljas. Men det kan väl tänkas att en lagreglering i stället
bör gå ut på ett tvångsvis genomförande av direkta försäkringsanordningar
till förmån för de skadelidande utan att man härvid behöver bygga
upp systemet på skadeståndsrättslig grund. Att man på detta sätt inriktar
sig på en frigörelse från skadeståndsreglerna har den fördelen att ersättningssystemen
kan differentieras i fråga om såväl förutsättningarna för
rätten till ersättning och ersättningarnas storlek som finansieringsmetoderna
efter vad som i varje särskilt fall befinnes önskvärt från sociala och
samhällsekonomiska synpunkter. Av stor betydelse är bl. a. att man undgår
de komplikationer som de skadeståndsrättsliga reglerna om verkan av medvållande
för med sig.

De metoder att lösa ersättningsproblemen som jag här har diskuterat
kan inte tillämpas i alla tänkbara lägen. Det finns skaderisker som inte
kan hänföras till avgränsade grupper av skadelidande på ett sätt som gör det
möjligt att lila till initiativ från en eller flera intresseorganisationers sida
och vilka inte heller härrör från verksamhet av sådant slag att man
kan tänka sig försäkringsmässiga anordningar tillkomna på initiativ av det
allmänna men bekostade av den som utövar verksamheten. Som typexempel
kan anföras skador genom våldsbrott. För sådana och liknande fall får
man i stället tänka sig en lösning genom direkta stödåtgärder
från det allmännas sida, dvs. den fjärde och sista av de ersättningsanordningar
som jag nämnde i inledningen till detta avsnitt. Från
tekniska synpunkter är det givetvis tänkbart att sådana stödåtgärder
utformas på grundval av ett skadeståndsrättsligt regelsystem, närmast då
i den formen att det allmänna genom lagstiftning åläggs att på objektiv
grund och även i övrigt enligt skadeståndsrättsliga principer svara för
skador också i fall då dessa inte har något orsaksmässigt samband med
den offentliga verksamheten. Som har framgått av min tidigare redo -

LU 1972:10 39

görelse för aktuella reformönskemål (avsnitt 1.3.) har förslag i den riktningen
förts fram just när det gäller de s. k. brottsskadorna. Kungl. Maj:t
har emellertid — på grundval av överväganden som nära ansluter till de
kritiska synpunkter på de skadeståndsrättsliga ersättningssystemen som
jag här har utvecklat — tagit avstånd från dessa förslag i samband med
att i årets statsverksproposition begärts visst anslag från vilket gottgörelse
åt dem som lidit personskada genom brott skall kunna beredas i särskilt
ömmande fall (prop. 1971: 1 bil. 4 s. 14).

Liknade ingripanden till förmån för andra grupper av skadelidande som
är särskilt illa ställda i ersättningshänseende och vilkas skyddsbehov inte
kan tillgodoses på andra vägar kan komma att aktualiseras i framtiden.
Behovet och lämpligheten av ingripanden av detta slag från samhällets
sida måste emellertid prövas förutsättningslöst från fall till fall och inte i
något avseende bindas av några på förhand uppställda riktlinjer.

En sådan utveckling på personskadeområdct som jag här har skisserat
innebär inte bara att skadeståndsrättens betydelse som ersättningsanordning
relativt och absolut sett successivt minskar. Den medför också
att skadeståndsrätten blir mindre användbar som medel i samhällets strävanden
att motverka skadegörande handlingar. Man får då räkna med att
möta den invändningen mot den här förordade reformpolitiken att denna
i alltför hög grad reducerar skadeståndets preventiva effekt.
Trots att skadestånd idag är i vidsträckt omfattning täckt av ansvarsförsäkring
hävdas nämligen ofta och från många håll, att skadeståndsreglernas
preventiva funktion är ett av de viktigaste och effektivaste instrumenten i
samhällets strävanden att förebygga skador.

Jag har för egen del redan tidigare uttalat att jag anser föreställningarna
om skadeståndets preventiva verkan när det gäller personskador vara starkt
överdrivna, och jag vill i första hand hänvisa till vad jag har anfört i det
sammanhanget. Men inte heller för den som intar en motsatt ståndpunkt
utgör detta något argument mot att sådana försäkringsanordningar som här
har diskuterats träder i stället för skadeståndet. Preventionssynpunkterna
skulle kunna tillgodoses genom att de berörda försäkringsinrättningarna
tilläggs befogenhet — i någon omfattning kanske t. o. m. åläggs — att i
vissa fall helt eller delvis återkräva utgivna ersättningsbelopp av dem
som har vållat skadorna. Ett system med ekonomiska sanktioner som
bygger på regressregler av detta slag torde i själva verket kunna utformas
och administreras så att det blir betydligt smidigare och effektivare
som preventivt instrument än det direkta skadeståndsansvaret. Bl. a.
skulle sociala och psykologiska hänsyn kunna tillgodoses på ett helt annat
sätt än som är möjligt genom dylikt ansvar. Under dessa förhållanden — och
oavsett vilken grundinställning man har i fråga om skadeståndsrättens värde
som skadeförebyggande instrument — kan man enligt min mening inte

MJ 1972: 10

utifrån preventionssynpunkter rikta kritik mot en reformpolitik som går
ut på att skadeståndsrättens betydelse som ersättningsanordning minskas
till förmån för direkt verkande försäkringsanordningar.

Även inom ramen för en utveckling i här antydd riktning blir det
emellertid utrymme för och behov av skadeståndsrättsliga
reformer. Som jag har antytt redan i det föregående måste regelsystemet
på detta område kontinuerligt anpassas till ändrade samhällsförhållanden.
Vid min behandling i det följande av föreliggande reformförslag
eller -önskemål kommer jag att ta upp åtskilliga frågor om enskildheter
i det nu aktuella och framtida reformarbetet. I övrigt hänvisar jag till
det utredningsarbete som f. n. bedrivs inom 1966 års skadeståndskommitté,
vars direktiv jag har berört i det föregående (avsnitt 1.2.4.). Härutöver finns
inte anledning att nu gå in på någon detaljdiskussion av det framtida
reformprogrammet.

Jag anser mig emellertid böra något beröra en fråga av principiell
betydelse och allmän räckvidd, som får särskild aktualitet i ljuset av de
allmänna synpunkter på personskadcersättningsproblemen som jag har
utvecklat.

Av här berörda ersättningsanordningar är skadcståndsrätten den enda som
vilar på grundsatsen om full ersättning. Den principiella utgångspunkten
för skadeståndsreglerna är som nämnt att den skadelidande skall försättas
i den ekonomiska situation som skulle ha förelegat om skadan inte hade
inträffat. I detta avseende skiljer sig skadeståndsrätten från existerande
försäkringsanordningar.

Man kan inte räkna med att de olika försäkringsanordningar som
här har diskuterats under överskådlig tid utvecklas därhän att de ens
tillsammantagna kommer att bereda alla skadelidande full ersättning enligt
nuvarande skadeståndsrättsliga normer. Så länge grundsatsen om full
ersättning i nyss angiven mening upprätthålls inom skadeståndsrätten,
får man sålunda räkna med att även framdeles arbeta parallellt med minst
två, ofta tre olika ersättningsanordningar i de enskilda skadefall där rätt
till skadestånd över huvud taget föreligger. En sådan ordning måste vara
ägnad att komplicera och fördyra skaderegleringen.

Denna skadeståndsrättsliga grundsats är emellertid ingalunda oantastlig
Som framgår av det föregående ser jag frågan om ersättning för personskada
som ett i första hand socialt problem. Med ett sådant synsätt måste
den vägledande synpunkten vid de generellt verkande ersättningssystemens
utformning vara, att endast socialt och samhällsekonomiskt motiverade
ersättningsbehov skall tillgodoses. Med denna utgångspunkt är det ingen
självklarhet att ersättning från sådana system alltid skall utgå för hela
den ekonomiska förlust som har drabbat en skadelidande. Man kan inte
avvisa en ordning som innebär, att enskilda skadelidande själva får bära

LU 1972:10 41

en viss del av sina förluster i stället för att via ersättningsregler av olika
slag vältra över dem på andra medborgare. Det är inte något orimligt krav
alt de skadelidande — framför allt personer med höga inkomster — själva
sörjer för en del av det ekonomiska skyddet mot den risk att drabbas
av kroppsskada som varje medborgare är utsatt för. Den grundsats om
full kompensation för lidna förluster som våra nuvarande skadeståndsregler
bygger på gäller inte heller undantagslöst i alla utländska rättssystem.
Vi behöver inte gå längre än till våra grannländer Danmark och Norge
för att finna exempel på skadeståndsrättsliga system som — i realiteten om
än inte formellt — inrymmer långtgående begränsningar av skadeståndsersättningarna
vid personskada. Det kan inte göras gällande att rättstillståndet
i dessa länder präglas av bristande social trygghet eller att den
där rådande ordningen i övrigt haft socialt eller samhällsekonomiskt menliga
verkningar.

Att införa sådana begränsningar också hos oss skulle visserligen innebära
ett väsentligt avsteg från de principer som hittills tillämpats i vår skadeslåndsrätt
men skulle stå i full överensstämmelse med önskemålet att
åstadkomma social rättvisa och cn samhällsekonomiskt mera rationell
fördelning av förlusterna genom skadefall. Det erbjuder inte några rättstekniska
svårigheter att genomföra reformer i denna riktning. I det nuvarande
6 kap. SL eller den del av en ny skadeståndslagstiftning som kommer
att motsvara reglerna om personskadeersättning i detta kapitel kan infogas
bestämmelser om att vid beräkning av ersättning för förlorad arbetsförtjänst
eller ersättning till efterlevande hänsyn skall tas endast till inkomster
upp till en viss nivå — förslagsvis uttryckt i multiplar av basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring. Lagändringar av denna innebörd övervägs
redan nu inom 1966 års skadeståndskommitté. Med utgångspunkt
i den grundsyn på personskadeersättningsfrågorna som jag här har gett
uttryck åt anser jag det följdriktigt att man framdeles också överväger
att komplettera sådana bestämmelser om inkomstgränser med
föreskrifter om att skadestånd till den som drabbats av bestående arbetsoförmåga
och ersättning till efterlevande åtminstone i vissa högre inkomstskikt
inte skall beräknas på hela inkomstunderlaget.

Att sådana begränsningar av ersättningsnivån i skadeståndsrätten genomförs
behöver inte medföra att de skadelidande ställs utan möjlighet att få
gottgörelse för den del av sin skada som inte täcks av vare sig socialförsäkringen
eller andra kollektiva och generellt verkande ersättningsanordningar.
Reformerna är endast ett uttryck för att det i viss omfattning bör
ankomma på den enskilde medborgaren att själv sörja för det ekonomiska
skyddet. Här kommer framför allt olycksfalls- och livförsäkringar av traditionell
typ att spela en viktig roll. Det får förutsättas att det enskilda försäkringsväsendet
också i framtiden kommer att erbjuda sådana försäkringar för

2t Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 10

LU 1972:10

dem som med hänsyn till begränsningarna av kompensalionsnivån i övriga
ersättningssystem anser en komplettering behövlig.

1.5.2.2. Ersättning för sakskada. Redan i det föregående har jag framhållit
ett flertal omständigheter, som gör att ersättningsproblemen ter
sig annorlunda när det gäller sakskador än i fråga om personskador. Den
kritik som jag liar riktat mot det skadeståndsrättsliga regelsystemet äger
visserligen i allt väsentligt sin giltighet också för egendomsskadornas vidkommande.
Sociala och humanitära hänsyn gör sig emellertid inte gällande
på samma sätt som på personskadeområdet. Variationerna i fråga om
skadornas art och ekonomiska omfattning är betydligt större, och framför
allt har man inget underlag för att bygga upp ersättningssystemen
efter några på förhand bestämda normer för ersättningarnas storlek. Preventionssynpunkter
måste sannolikt också tillmätas större vikt på egendomsskadornas
område.

Redan av dessa skäl är det inte någon realistisk tanke, att skadeståndsrätten
på detta område skulle kunna ens till någon del ersättas av ett
statligt administrerat, hela folket omfattande skadeförsäkringssystem, som
skulle motsvara socialförsäkringen på personskadeområdet, eller av sådana
på frivillig väg tillkomna kollektiva försäkringsanordningar som jag
har talat om för personskadornas del. Men det betyder inte, att man i
fråga om sakskadorna behöver ställa sig avvisande till de principiella
synpunkter som jag har gett uttryck åt vid min behandling av personskadeproblemen.
Också här gäller att direkt försäkring på de skadelidandes sida
är ett ersättningssystem som från de flesta synpunkter är överlägset det
skadeståndsrättsliga systemet. Man bör därför även på sakskadeområdet
vara återhållsam när det gäller att vidareutveckla skadeståndsrätten genom
att införa nya regler om objektivt ansvar. Enligt min mening bör man i
stället eftersträva att sakförsäkring vinner ökad utbredning och att de
försäkringsrättsliga reglerna utformas så, att sociala rättvise- och trygghetssynpunkter
tillgodoses utan att intresset att förebygga skador eftersätts.
Samtidigt måste beaktas att tillgängliga resurser utnyttjas på ett
rationellt sätt. Det är angeläget att sakförsäkringens administration blir
smidig och så billig som möjligt.

Vi har redan kommit långt när det gäller utbredningen av objektsförsäkring.
Även om man skulle kunna teckna en rikt varierad provkarta
över de olika sätt på vilka egendomsskador kan uppkomma, kan de ekonomiskt
mest betydelsefulla sakskadorna ringas in och hänföras till ett
begränsat antal kategorier av skadefall. Nämner man brand- och vattenskador,
andra skador som i näringsverksamhet uppkommer på maskiner,
inventarier och varulager, skador inom samfärdseln och skador som vållas
genom brott, torde man ha täckt större delen av de sakskador som verkligen

LU 1972:10

är av ekonomisk betydelse. Som framgår av min tidigare redogörelse för
rådande försäkringsförhållanden (avsnitt 1.1.2.5.) finns det idag möjligheter
att. genom skadeförsäkringar av olika slag skydda sig mot flertalet av dessa
skaderisker. Dessa möjligheter utnyttjas också i en stadigt ökande omfattning.

Från samhällets sida bör man verka för en fortsatt utveckling i denna
riktning. Målet bör vara en så hög procentuell täckning genom objektsförsäkring
av praktiskt betydelsefulla skaderisker, att man från sociala och
nationalekonomiska synpunkter inte behöver nämnvärt bekymra sig för
de sakskador som inte ersätts genom objektsförsäkring. Jag är inte beredd
att nu presentera något handlingsprogram för att nå detta mål. Tydligt är,
att man i första hand får gå fram på frivillighetens väg. Det gäller med
andra ord att stimulera till tecknandet av objektsförsäkring. Med lämpliga
medel, bl. a. en intensivare upplysningsverksamhet — inte minst inom
undervisningsväsendet — kail man sannolikt komma ganska långt. Det
måste här bli fråga om en nära samverkan mellan olika samhällsorgan
och det enskilda försäkringsväsendet.

I första hand är det alltså metoder av annan art än ingripanden genom
lagstiftning som här träder i förgrunden. Man skall likväl inte bortse från
möjligheterna att styra utvecklingen via en reformering av rättsreglerna.
Det torde bli nödvändigt att inom en nära framtid göra en grundlig översyn
av försäkringslagstiftningen. Jag skall inte här gå närmare in på vilka
åtgärder som kan vara påkallade. Framtida reformer bör dock generellt sett
syfta till att stärka försäkringstagarnas ställning. Vissa effekter torde
kunna uppnås också genom skadeståndsrättsliga reformer. Det kan enligt
min mening redan idag göras gällande, att vissa skaderisker är i särskild
grad ägnade att täckas genom objektsförsäkring och att en underlåtenhet
att skaffa försäkringsskydd mot sådana risker utan betänkligheter kan tillläggas
skadeståndsrättsliga konsekvenser. Jag tänker bl. a. på de skador
som i trafiken tillfogas olika slag av transportmedel, såsom bilar, järnvägståg,
fartyg och luftfartyg. Det är ingen orimlighet att lagstiftaren,
genom att avsevärt begränsa eller kanske t. o. m. helt utesluta rätten att
begära skadestånd av andra trafikanter för sådana skador, ger klart
uttryck för tanken att skaderiskerna skall täckas genom objektsförsäkring.
Ett sådant betraktelsesätt innebär inte någon absolut nyhet. Det
ligger bl. a. bakom den reglering som har skett i atomansvarighetslagen
(12 § första stycket och 14 § första stycket) och som innebär, att ägare av
egendom, som finns inom en atomanläggnings område och som används eller
är avsedd att användas i förbindelse med anläggningen, kan begära skadestånd
för atomskada som drabbar egendomen bara av fysisk person som
har orsakat skadan uppsåtligen, dvs. den som har framkallat skadefallet
genom brottsligt förfarande. Den »kanalisationsprincip» som ligger till

LU 1972:10

grund för dessa regler och varigenom de skadelidande i praktiken tvingas
att skydda sina intressen genom objektsförsäkring — med lika begränsad
regressrätt för försäkringsgivaren — kan sannolikt med fördel utsträckas
att gälla också vissa andra skaderisker. Jag får anledning att i det följande
återkomma till dessa tankar i ett speciellt sammanhang (avsnitt 1.5.3.).

Att en reformering av skadeersättningssystemet i riktning mot ökad utbredning
av objektsförsäkring till stor del måste åstadkommas på frivilligbetens
väg gör att det blir fråga om en långvarig process. Under lång
tid framöver kommer det att finnas luckor i försäkringssystemet, som
måste täppas till på annat sätt. Skadeståndsreglerna kommer här att spela
en viktig roll. Det blir således också i framtiden utrymme för reformer
på skadeståndsområdet med syfte att göra det skadeståndsrättsliga systemet
på detta område bättre anpassat till den moderna tidens krav.

1.5.2.3. Ersättning för ren förmögenhetsskada och icke-ekonomisk skada.
Åtskilligt av vad jag har sagt i det föregående om sakskador har sin giltighet
också när det gäller ren förmögenhetsskada och sådan direkt tillfogad ickeekonomisk
skada som avses i 6 kap. 3 § SL (ersättning för lidande vid vissa
brott mot den personliga integriteten). Det föreligger dock en viktig skillnad.
Av tekniska och ekonomiska skäl finns f. n. bara begränsade möjligheter
att skydda sig genom försäkring mot förluster i form av ren förmögenhetsskada.
Reglerna om ersättning för lidande vid bl. a. brott mot den
personliga friheten eller ärekränkning kan uppenbarligen inte avlösas av
något försäkringsmässigt eller liknande ersättningssystem. Skadeståndsrätten
måste därför också i framtiden bli det viktigaste ersättningssystemet
på dessa områden.

Med den ståndpunkt som gällande rätt intar liar emellertid dessa ersättningsproblem
en begränsad räckvidd. I utomobligatoriska förhållanden är
ren förmögenhetsskada f. n. ersättningsgill bara vid brottsliga handlingar och
enligt viss speciallagstiftning. Ersättning för lidande utgår bara i mycket
speciella fall. Ren förmögenhetsskada spelar dock en praktiskt betydelsefull
roll på ett bestämt område. Det gäller de förluster som kan tillskyndas
medborgarna genom fel eller försummelse vid utövning av offentlig myndighet.
F. n. utgår i princip inte någon ersättning av allmänna medel för
sådana förluster, vare sig enligt skadeståndsrättsliga regler eller på annat
sätt. Det kan vara befogat att åstadkomma en ändring på den punkten. Tydligt
är att detta i så fall bör ske genom att det allmänna åläggs att svara för
dessa skador enligt regler av skadeståndsrättslig art. Jag får senare tillfälle
att återkomma till den frågan (avsnitt 1.5.3.).

1.5.2A. Sammanfattande synpunkter. Vad jag hittills har sagt föranleder
vissa slutsatser av principiell och praktisk betydelse för planläggningen

LU 1972:10

av det framtida reformarbetet på skadeersättningsområdet.

Efterhand som existerande ersättningsanordningar av försäkringsmässig
art byggs ut eller nya sådana anordningar införs, kommer skadeståndsrätten
att få allt mindre betydelse, framför allt på person- och sakskadeområdet.
Men det kommer även i framtiden att finnas behov av ett
skadeståndsrättsligt ersättningssystem. Av detta måste krävas, inte bara
att det i sina huvuddrag harmonierar med den mera långsiktiga målsättning
som jag här har angett, utan också att det vid varje tid är anpassat
till rådande samhällsförhållanden, värderingar och behov. Den nuvarande
ordningen är inte tillfredsställande från dessa synpunkter.

I åtskilliga hänseenden råder dessutom en besvärande oklarhet om rättsläget.
Det finns sålunda ett akut behov av skadeståndsrättsliga reformer.

Har man den syn på skadeersättningsfrågornas lösning i stort som jag
har gett uttryck åt, måste man vara mycket återhållsam när det gäller reformer
som innebär att det skadeståndsrättsliga systemet byggs ut och förstärks.
Det bör t. ex. inte komma i fråga att införa nya regler om objektivt
skadeståndsansvar för person- eller sakskada, såvida inte behovet av förbättrat
skydd på ett visst område är så trängande, att man inte kan avvakta
den successiva utbyggnaden av andra ersättningsanordningar. En
annan omständighet som påkallar försiktighet i reformarbetet sammanhänger
med bristerna i vår kunskap om hur de skadestånds- och försäkringsrättsliga
systemen förhåller sig till varandra. Även vissa sådana reformer
inom det beståendes ram som syftar endast till att underlätta en övergång
till rent försäkringsmässiga anordningar bör anstå till dess åtminstone
preliminära resultat föreligger av ett rättssociologiskt utredningsarbete
rörande förhållandet mellan skadestånd och försäkring. Redan pågående
utredningsarbete på skadeståndsområdct bör också slutföras, innan mer
genomgripande reformer genomförs. Jag vill särskilt peka på det arbete
som f. n. pågår inom 1966 års skadeståndskommitté och som rör centrala
problem på personskadeområdet men också viktiga frågor angående förhållandet
i rättsligt hänseende mellan skadestånd och försäkring.

Reformer som genomförs nu bör därför inte syfta längre än till att
anpassa de grundläggande skadeståndsreglerna till den samhällsutveckling
som redan har ägt rum. Man bör i första hand sträva efter att undanröja
oklarheter, som skapar rättsosäkerhet, och att avlägsna sådana ojämnheter
i regelsystemet som inte är godtagbara från sociala rättvise- och trygghetssynpunkter.
Systemet måste också bli smidigare än f. n. Det är betydelsefullt
att lagstiftningen inte nu utformas så, att den försvårar en kontinuerlig
anpassning av rättstillståndet till den framtida utvecklingen. En långtgående
detaljreglering bör därför undvikas. Riktpunkten bör i stället vara
att vissa vägledande huvudprinciper blir lagfästa inom det beståendes ram,
samtidigt som det också för framtiden lämnas åt domstolarna att fylla ut

LU 1972:10

ofullständigheterna i lagstiftningen. En reformering av den utomobligatoriska
skadeståndsrätten bör tills vidare genomföras etappvis genom partiella
reformer.

Motioner. I motionen 1972:H89 av frii Kristensson m. fl. (m) påpekas alt
man i propositionen rättspolitiskt möter en helt ny skadeståndsrättslig filosofi
på viktiga punkter. Vidare framhålls att detta nya tänkande avsatt
endast relativt blygsamma spår i lagförslaget. I departementschefsutbalandena
i propositionen är tankegångarna i stället så mycket mera utvecklade.
Med beaktande av att den nu föreslagna lagen angivits utgöra blott en etapp
i den skadeståndsrättsliga lagstiftningen finns del enligt motionärerna så
mycket större anledning att redan nu noggrant pröva departementschefens
intentioner för den framtida utvecklingen.

Till att börja med förklarar sig motionärerna på culparegelns grund och
som utgångspunkt för sin rättspolitiska uppfattning med avseende på skadeståndsrätten
vilja fastslå följande fundamentala principer.

Skadeståndets uppgift är tvåfaldig. Dels skall skadeståndet medföra att
deus skadelidande ekonomiskt försättes i samma ställning som om iskadam
inte inträffat. Detta medför bl. a. att skadeståndet skall täcka skadans hela
värde. Dels vidare har skadeståndet en allmän samhällsfostrande, moralbildande
karaktär. Genom lång traditionsbildning har skapats en kunskap,
en medvetenhet hos samhällsmedborgarna om att den som vållar en
skada får stå för de ekonomiska följderna av sitt handlande. Skadevållarens
»förmögenhetsförlust» verkar avskräckande på andra och manar därmed
till eftertanke och större hänsyn i umgänget mellan människor.

Motionärerna anför härefter att departementschefen med en reverens för
culparegelns s. k. preventiva funktion påstår att det knappast råder delade
meningar om vad som bär vara den rättspolitiska förutsättningen för det
skadeståndsrättsliga reformarbetet, nämligen att »tillskapa ett sådant regelsystem
för fördelningen bland medborgarna av de ekonomiska förlusterna
i följd av skadefall som tillgodoser allmänt erkända krav på social rättvisa
och trygghet och sorn samtidigt leder till det mest rationella utnyttjandet
av samhällets och enskilda ekonomiska resurser».

I motionen anförs att en av de slutsatser sorn kan dragas av detta principuttalande
är att departementschefen uppfattar den förmögenhetsminskning,
sorn uppkommer genom skador, som en sorts allmän belastning på
samhället, en oundviklig samhällsutgift för vilken kostnaderna skall täckas
efter någon sorts fördelningsprincip i den ekonomiska utjämningens
tjänst. Motionärerna anför att denna uppfattning förstärks genom det upprepade
resonemang, som i propositionen förekommer om vad sorn onyanserat
och opreciserat omnämnes med det just för närvarande diskriminerande
uttrycket höginkomsttagare, en person på vilken saklöst kan läggas

LU 1972:10

vilka bördor sorn helst, därför att hans ekonomiska situation förmodas vara
mindre dålig än andras.

Skadeståndsrätten skall, fortsätter motionärerna, med andra ord i framliden
inte längre vara ett självständigt rättsområde, där man reglerar skadeståndets
grunder, den skadelidandes resp. skadevållandes rättigheter och
skyldigheter med hänsyn till skadans beskaffenhet, förhållandet vid skadans
uppkomst och annat liknande. I stället skall skadeståndsrätten inrangeras
i det socialistiska mönster av skattelagstiftning, sociallagstiftning och
annan lagstiftning, som har ekonomiska transfereringar som en av sina
huvuduppgifter. Motionärerna anför att de i motsats till departemenschefen
i hög grad betvivlar att det skulle råda samstämmiga meningar om en sådan
vinkling av skadeståndsrätten eller att enighet skulle föreligga om detta ingrepp
i en subjektiv rätt.

Fortsatt lagstiftning på skadeståndsrättens område får följaktligen i princip
icke präglas av fördelningspolitiska värderingar, framhåller motionärerna
och tillägger att lagstiftningen inte får ge underlag åt bedömningar huruvida
den ene samhällsmedborgarens, »höginkomsttagarens», ekonomiska
situation är sådan att han bör förvägras ersättning för en liden skada medan
ersättning däremot skulle utgå till en annan medborgare i ett något
sämre ekonomiskt läge men under eljest analoga förhållanden.

Motionärerna föreslår att riksdagen skall giva Kungl. Maj:t till känna
vad sålunda anförLs.

I motionen 1972:1490 av herr Larsson i Luttra m. fl. (c) pekar motionärerna
på att lagförslaget utgör en inellanprodukt. Motionärerna erinrar om
att fortsatt utredningsarbete pågår genom skadeståndskommittén, som under
slutet av år 1971 lågt fram ett delbetänkande (SOU 1971:83) med förslag
till en både praktiskt och principiellt djupgående ändring i det lagförslag
som riksdagen nu skall ta ställning till, nämligen införande av en
allmän regell om jämkning av skadestånd. Vidare arbetar kommittén f. n.
med »centrala problem på personskadeområdet men också viktiga frågor
angående förhållandet i rättsligt hänseende mellan skadestånd och försäkring».
Härjämte innehåller, fortsätter motionärerna, också propositionen
riktlinjer för ett fortsatt reformarbete på området. De ändringar i systemet
som antyds framstår enligt motionärerna som tämligen genomgripande.
Motionärerna pekar på att de nordiska regeringarna på Nordiska rådets
initiativ som ett led i arbetet låtit göra en samnordisk utredning om möjligheterna
att genomföra en rättssocioLogisk undersökning av försäkrings
inverkan på skadeståndsrätten. De erinrar vidare om att departementschefen
också uttalar att det torde bli nödvändigt att inom en nära framtid göra
en grundlig översyn av försäkringslagstiftningen. Man kan alltså, fram -

LU 1972:10

håller motionärerna, förutse ett fortlöpande arbete på området under rätt
lång tid framöver.

Denna bakgrund är enligt motionärerna värd att notera. En lagproposition
av detta omfång, sorn föregåtts av decenniers arbete, väntas vanligen
utmynna i en lagstiftning som inte skall behöva ändras inom en nära framtid,
varken i detaljer eller än mindre i fråga om grundläggande principer.
I detta fall är alltså ett viktigt ändringsförslag redan under prövning, och
de riktlinjer sorn skisseras för det fortsatta reformarbetet antyder att rätt
djupgående avvikelser från lagförslaget kan bli aktuella. Motionärerna anför
att det är uppenbart att detta försvårar riksdagens prövning, sorn ju
även i vanliga fall är förenad med betydande vanskligheter då det gäller
stora lagstiftningskomplex.

Enligt motionärerna är det av flera skäl viktigt att riksdagen uppmärksammar
de riktlinjer för det fortsatta reformarbetet som anges i propositionen.
Att så sker sägs vara angeläget redan med hänsyn till frågornas betydelse
för de enskilda människorna och till riksdagens lagstiftningsmakt.
Utredningsarbetet på området har bedrivits och avses komma att bedrivas
utan parlamentarisk medverkan. Motionärerna påpekar att centerpartiet
tidigare uttalat sig för en parlamentarisk kommitté, men att detta yrkande
inte biträtLs av riksdagen. Motionärerna anför att propositionens resonemang
om riktlinjer för framtiden från centerpartiets synpunkt också har
en särskild betydelse därför att de leder till att flertalet av de reformkrav
sorn framställts från centerhåll avvisas.

Motionärerna erinrar om att en huvudtanke i propositionen är att skadeslåndsrätten
skall få minskad betydelse i framtiden och att i stället försäkringar
av skilda slag skall komma i förgrunden då det gäller att täcka
skador i samhället. Motionärerna pekar på att detta också uttalas klart i de
tilläggsdirektiv som gavs skadeståndskommittén år 1971.

Motionärerna erinrar härefter om den rättspolitiska målsättning som departementschefen
preciserat i sin redovisning av det fortsatta reformarbetet
(prop. s. 83; ovan s. 28). Vidare erinrar de om den allmänna slutsats,
som departementschefen kommer fram till efter en principiell diskussion av
olika former av försäkringsanordningar och om skadeståndsreglernas betydelse,
nämligen att man med den syn på skadeersättningarnas lösning i
stort som han gett uttryck åt, inåste vara mycket återhållsam när det gäller
reformer som innebär att det skadeståndsrättsliga systemet byggs ut och
förstärks. Sålunda, fortsätter motionärerna, bör det enligt departementschefen
inte komma i fråga att införa nya regler om objektivt skadeståndsansvar
för person- eller sakskada, såvida inte behovet av förbättrat skydd
på ett visst område är så trängande, att man inte kan avvakta den successiva
utbyggnaden av andra ersättningsanordningar (prop. s. 100, ovan s. 45).

LU 1972: 10

Motionärerna vill allmänt framhålla, alt det givetvis ligger mycket i resonemangen
om ökat försäkringsskydd. I vart fall i dagens läge förklarar sig
motionärerna dock inte vara beredda att godta departementschefens slutsats
beträffande skadeståndsreglerna. Enligt motionärerna är det en sak
att dessa i praktiken bör få minskad betydelse därför att försäkringar av
skilda slag vinner ökad utbredning. En annan sak är om man skall begränsa
eller mjuka upp skadeståndsreglerna sorn en konsekvens av utvecklingen
på försäkringsområdet.

Särskilt två omständigheter synes motionärerna tala starkt för att man
bör hålla fast vid att ett väl utbyggt skadeståndsrättsligt system bör utgöra
grundvalen för regleringen på detta område. Den ena är att det saknas
rättssociologiska undersökningar som belyser skadeståndets preventiva effekt
och förhållandet mellan skadestånd och försäkring. Motionärerna anför
att även om det kan finnas vissa skäl att ifrågasätta hävdvunna bedömningar
om skadeståndsreglernas betydelse för utvecklingen av handlingsmönster
i samhället, andra uppfattningar dock måste vila på ganska lösa
spekulationer, innan verkliga undersökningar genomförts. Motionärerna
påpekar att beträffande den del av culparegeln, sorn tar sikte på vårdslösa
eller försumliga beteenden, också departementschefen medger att skadeståndets
preventiva effekt är svår att bedöma. Det i propositionen angivna
exemplet att antailet skador, sorn vållas av arbetstagare, inte skulle ha ökat
sedan skadeståndsskyldigheten gentemot utomstående kommit alt omfattas
av arbetsgivarens ansvarsförsäkring, anser motionärerna vara föga övertygande
redan därför att det obehag som arbetstagaren vållar arbetsgivaren
och som kan få återverkningar för honom själv utgör en återhållande faktor.

Motionärerna pekar på att i betänkandet »Rättssociologisk undersökning
av skadeståndsrätten» (SOU 1969:58) riktlinjer skisserats för undersökningar
av grundläggande betydelse på området. Det är enligt motionärernas
mening angeläget att sådana undersökningar kommer till utförande. Resultatet
bör utnyttjas för lagstiftningsarbetet och därigenom ge ökad tyngd åt
de reformförslag som läggs fram, framhåller motionärerna.

Den andra omständigheten som enligt motionärerna talar för att hålla
fast vid skadeståndsrätten är att ett försäkringssystem aldrig kan bli täckande.
Motionärerna hänvisar till att också departementschefen uttalar att
det inte är någon realistisk tanke att socialförsäkringen inom överskådlig
tid skall utvecklas därhän att den täcker de behov som i dag tillgodoses genom
skadeståndsrätten (prop. s. 85 ovan s. 30). Vidare erinrar motionärerna
om att departementschefen i fråga om privata liv-, olycksfalls- och sjukförsäkringar
ställer frågan (prop. s. 91, ovan s. 36) »om det över huvud
taget är meningsfyllt att i detta sammanhang räkna med en utveckling av
det privata försäkringssystemet som ett alternativ till skadeståndsrättsliga
reformer». Han besvarar frågan nekande med förbehållet, att systemet med

LU 1972:10

kollektiva försäkringar genom intresseorganisationer och andra bör kunna
utvecklas. Han finner också (prop. s. 89, ovan s. 00), fortsätter motionärerna,
»anledning att ställa sig åtskilligt tveksam» till en ordning som i större
utsträckning bygger på ansvarsförsäkring på skadevållandes sida etc.

Motionärerna säger sig också vilja anmärka att de hyser viss tvekan inför
det starka betonandet av försäkringar på den skadelidandes sida. Med
minst lika stort fog kan det enligt motionärerna hävdas att människor bör
försäkra sig mot anspråk på ersättning för skador sorn de tillfogar andra
personer och andras egendom. Motionärerna pekar i detta sammanhang på
möjligheten att påverka människors benägenhet att ta försäkringar genom
det sätt på vilket skadeståndsreglerna utformas. Denna möjlighet har uppmärksammats
i propositionen men resonemanget riktar sig även här endast
mot de skadelidande, framhåller motionärerna och erinrar om att det i propositionen
(prop. s. 98, ovan s. 43) bl. a. anförs att lagstiftaren, genom att
begränsa eller helt utesluta rätten att begära skadestånd av andra trafikanter
för skador t. ex. på bilar, kan ge uttryck för tanken att skaderiskema
skall täckas genom objektförsäkring. På samma sätt kan naturligtvis lagstiftaren
genom att införa objektivt ansvar för t. ex. skador vid medicinsk
behandling ge uttryck för tanken att dessa skaderisker skall täckas genom
ansvarsförsäkring, anför motionärerna.

Motionärerna anser att den rättspolitiska målsättning sorn departementschefen
formulerat i och för sig kan godtas. De anser dock att ordalagen är
så allmänna att de medger skilda tolkningar och slutsatser. Att man bör
förebygga skador och nedbringa antalet skadefall sägs vara självklart. Att
man måste verka för social rättvisa och trygghet och ett rationellt utnyttjande
av de ekonomiska resurserna har under flera decennier hävdats av
centerpartiet, framhåller motionärerna och understryker att frågan är vilka
konkreta konsekvenser man drar av denna självklara målsättning. Att överge
principerna om ansvar för vållad skada och om ersättning för åsamkad
skada för att väsentligen falla tillbaka på försäkringsanordningar skulle
sannolikt varken förebygga skador eller uppfattas som ett steg mot ökad
social rättvisa och trygghet, anför motionärerna.

Enligt motionärernas mening finns det goda skäl för att utveckla den
rättspolitiska målsättningen i enlighet med centerpartiets partimotion förra
året (1971:329) och tillägger, att ersättningssystemet skall ge fullgott skydd
för alla. Oavsett försäkringsanordningar kommer man även i framtiden att
ha behov av ett väl utbyggt skadeståndsrättsligt system. Detta bör enligt
motionärerna syfta till att påverka handlingsmönstret i samhället och bör
vara väl förankrat i det allmänna rättsmedvetandet.

Motionärerna säger sig inte kunna finna att propositionen ger några bärande
skäl för att nu avvisa förslag till utbyggnad av skadestånd srätten. På

LU 1972: 10

flera områden föreligger enligt motionärerna behov av ett förbättrat skydd
för de enskilda. Man kan naturligtvis här som eljest diskutera prioriteringarna,
framhåller motionärerna. De vill emellertid understryka, att detta
inte bara är en principiell och juridisk fråga utan också en fråga oan hur
situationen bedöms av de enskilda människorna. Krav har under en följd
av år gjorts gällande på förbättrat skydd mot skador på grund av brott, på
grund av fel vid medicinsk behandling etc. Motionärerna framhåller att
dessa krav framstår som befogade och propositionens resonemang föranleder
dem inte att gå ifrån tidigare intagna ståndpunkter.

De synpunkter sorn utvecklats i motionen bör enligt motionärerna beaktas
vid det fortsatta reformarbetet. Propositionens principiella resonemang
sägs kunna leda till en alltför långtgående nedvärdering av skadeståndsrätten.
Utvecklingen på försäkringsområdet och resultaten av sådana
vetenskapliga undersökningar, som diskuterats i det föregående, bör inte
föregripas genom ställningstagande nu, framhåller motionärerna.

Motionärerna anför vidare att goda skäl anförts i propositionen för att
lagstiftaren på olika sätt bör söka påverka utvecklingen på försäkringsområdet.
De erinrar om att departementschefen bl. a. aviserar att en grundlig
översyn av försäkringslagstiftningen torde få ske inom en nära framtid.
Motionärerna påpekar att några upplysningar om vilka åtgärder sorn kan
vara påkallade dock inte lämnas, utan att det endast anförs att försäkringstagarnas
ställning bör stärkas.

Då det gäller en lagstiftningsfråga av central betydelse anser motionärerna
att det är önskvärt att riksdagen får närmare uppgifter om arbetets
tänkta inriktning innan det påbörjas. Detta kan enligt motionärerna lämpligen
ske i samband med att proposition läggs fram med förslag till ändring
i skadeståndslagen på grundval av skadeståndskommitténs förslag.

Motionärerna erinrar om att grundregeln om skadeståndsansvar på grund
av eget vållande intagits i 2 kap. 1 §. Mot den s. k. culparegeln, som inryms
i detta stadgande, riktas en ingående kritik i propositionens inledande,
principiella avsnitt, framhåller motionärerna. Kritiken återspeglas inte i
specialmotiveringen. Mot bakgrunden av det mycket långvariga förberedelsearbetet
och den kritik, som propositionen riktar mot den regel som föreslås
lagfäst, anser motionärerna det vara en kännbar brist att skadeståndskommitténs
förslag till en allmän regel om jämkning av skadestånd inte
kan prövas i detta sammanhang. Motionärerna vill också peka på möjligheten
att mildra socialt otillfredsställande konsekvenser av culparegeln genom
en anordning av den typ som f. n. gäller för gottgörelse till den sorn
tillfogats personskada genom brott. I speciellt ömmande fall skulle enligt
motionärerna staten kunna träda emellan på ansökan antingen av den skadelidande
eller den skadeståndsskyldige.

LU 1972: 10

Keformönskemål som ej lett till lagstiftning

Departementschefen i lagrådsremissen

Departementschefen anför i lagrådsremissen följande om olika reformförslag
och ref ormön skemål (prop. avsnitt 1.5.3, s. 100—104).

Som framgår av den redogörelse jag tidigare har lämnat (avsnitt 1.2. och

1.3.) föreligger f. n. ett stort antal förslag eller önskemål om reformer
på skadeersättningsområdet, som alla syftar till en lösning av olika ersättningsfrågor
inom ramen för ett skadeståndsrättsligt system. Det rör sig
dels om fullt utarbetade förslag vilka framkommit som resultat av offentligt
utredningsarbete, dels om förslag eller önskemål som har förts fram
i riksdagen eller i särskilda framställningar till Kungl. Majit.

Förslagen är av vitt skiftande karaktär. Vissa tar sikte uteslutande på
personskador som uppkommit på visst sätt eller i viss verksamhet. Andra
förslag har enbart eller främst avseende på vissa sakskador och begränsas
också genom en anknytning till skadeorsaken. En del av förslagen är
av mera allmän natur och syftar till en reglering av ersättningsfrågorna
över huvud taget på ett visst verksamhetsområde eller av skadeståndsansvaret
för vissa rättssubjekt. Även enligt dessa förslag blir det dock
i viss utsträckning fråga om avgränsningar som anknyter till skadetypen
eller till sättet för skadans uppkomst.

Det är naturligt att behandla de olika förslagen i skilda grupper efter
deras inbördes samband i sakligt eller systematiskt hänseende. Med den
utgångspunkten vill jag först la upp de önskemål som har förts fram om
förbättringar av det ekonomiska skyddet vid vissa personskador.

Tre av förslagen på detta område rör skador i följd av olycksfall i
arbete. Jag syftar här på de framställningar som har gjorts till Kungl.
Majit av Svenska polisförbundet i oktober 1967 med hemställan att staten
åläggs ansvar oberoende av vållande för personskada, som åsamkas
polisman under tjänsteutövning, av Svenska järnvägsmannaförbundet
i mars 1968 med krav på att i järnvägsansvarighetslagen
skall införas bestämmelse om skyldighet för innehavare av järnväg att
oberoende av vållande ersätta personskada, som drabbar anställd
i järnvägens tjänst samt av Svenska transportarbetareförbundet
i december 1968 med begäran om utredning rörande frågor om
rent objektivt ansvar för arbetsgivare i stuverifacket med avseende på
personskada, som drabbar anställd i stuveriverksamh
e t.

Som jag tidigare har sagt bör det inte komma ifråga att införa nya
regler om objektivt skadeståndsansvar, om det inte föreligger starka sociala
eller samhällsekonomiska skäl att snabbt lösa speciella ersättningsproblem

LU 1972:10

och andra medel inte står till buds. Det skall visserligen inte bestridas,
att det i många sådana fall som avses med de aktuella framställningarna
finns angelägna ersättningsbehov och att förbättringar av det ekonomiska
skyddet på dessa områden är önskvärda. Men oavsett i vad mån det här
rör sig om så trängande behov att särskilda åtgärder är omedelbart påkallade,
måste dessa ersättningsproblem ses i ett större sammanhang.
Liknande önskemål om förstärkt ekonomiskt skydd vid yrkesskadefall kan
med fog resas av andra yrkesgrupper, vilkas ersättningsbehov socialt sett
är lika ömmande. Angelägenhetsgraden kan inte mätas uteslutande på
grundval av frekvensen av skadefall inom olika verksamhetsområden.
Med få undantag kan det inte heller påstås att arten av de yrkesskador
som inträffar i ett visst slag av verksamhet motiverar en särbehandling
av dessa fall. I båda dessa hänseenden representerar framställningarna
ett godtyckligt urval. I fråga om järnvägsanställda och poliser lär det
i själva verket förhålla sig så att olycksfallsfrekvensen statistiskt sett
är låg. Det finns inte heller belägg för att de skador som drabbar dessa
kategorier typiskt sett är allvarligare än andra yrkesskador.

Enligt min mening är det över huvud taget inte möjligt att välja ut
vissa yrkesgrupper och ge deni en förmånligare ställning än andra genom
att införa regler om objektivt ansvar för berörda arbetsgivare. Det saknas
helt enkelt hållbara kriterier för en sådan differentiering. I den mån man
anser det önskvärt och lämpligt att särskilt genomföra förbättringar av
det ekonomiska skyddet vid yrkesfall — skäl kan i och för sig anföras
för en sådan prioritering — bör det därför i möjligaste mån ske genom generella
åtgärder, som verkar likformigt för alla yrkesgrupper.

En metod som man härvid tekniskt sett kan använda sig av innebär att
man inför objektivt skadeståndsansvar för alla arbetsgivare. En sådan
åtgärd skulle emellertid inte bara stå i strid mot de huvudprinciper för
utformningen av framtida ersättningssystem på personskadeområdet som
enligt vad jag förut har sagt bör vara vägledande i reformarbetet. Den
skulle också innebära att man bröt den utvecklingslinje som bär följts
ända sedan början av detta sekel, då man just på yrkesskadornas område
övergick från ett ersättningssystem byggt på objektivt ansvar för arbetsgivare
till ett av arbetsgivarna bekostat försäkringssystem, som därefter
successivt har byggts ut och förstärkts. Det måste kunna anföras mycket
starka skäl för en sådan omläggning av kursen.

Jag är således inte beredd att ta initiativ till sådana skadeståndsrättsliga
reformer som de aktuella framställningarna syftar till. Enligt min mening
bör det behov av förbättringar av skyddet som kan föreligga på detta
område i stället tillgodoses genom en fortsatt utbyggnad av yrkesskadeförsäkringen
och genom sådana kompletterande ersättningsanordningar i form
av kollektiva olycksfallsförsäkringar som jag tidigare bar berört.

LU 1972:10

En förstärkning av yrkesskadeförsäkringen innebär ett fullföljande av
den politik som liar bedrivits av statsmakterna under åtskilliga decennier
och som särskilt under senare år har resulterat i väsentliga förbättringar
av yrkesskadeskyddet. Jag vill särskilt peka på de betydelsefulla ändringar
i yrkesskadeförsäkringslagen som genomfördes så sent som år 1967 och
som innebar inte bara en höjning av inkomstunderlaget och därmed av ersättningsnivån
utan också en värdesäkring av yrkesskadelivräntorna vid
invaliditet. Chefen för socialdepartementet har i årets statsverksproposition
(prop. 1971 :1 bil. 7 sid. 21) anmält att han har för avsikt att tillsätta en
utredning med uppgift att göra en översyn av yrkesskadeförsäkringens förmåner.
Syftet med denna utredning, som torde komma att tillsättas i en
nära framtid, skall vara bl. a. att ytterligare förstärka det ekonomiska skyddet
för de anställda vid olycksfall i arbetet.

I den mån föreliggande önskemål om förbättringar inte kan tillgodoses
genom en utbyggnad av yrkesskadeförsäkringen — bl. a. torde detta i
synnerhet komma att gälla förekommande behov av ersättning för ickeekonomisk
skada — bör enligt min mening behoven täckas genom att arbetsmarknadsparterna
gemensamt inrättar kollektiva försäkringssystem till
arbetstagarnas förmån. Som jag tidigare har framhållit kan sådana gruppförsäkringsanordningar
i fråga om grunderna för beräkning av ersättningarna
åtminstone delvis anpassas till vad som gäller inom skadeståndsrätten
och arbetstagarna kan därigenom beredas ett skydd som är i stort sett likvärdigt
med det skydd som regler om objektivt skadeståndsansvar skulle ge.
I flera hänseenden kan skyddet i själva verket bli bättre. Det bör ånyo påpekas
att den skadelidandes medvållande normalt inte beaktas som grund
för nedsättning av de ersättningar som utgår ur olycksfallsförsäkring. Vidare
kan skaderegleringen göras avsevärt billigare och snabbare än i ett skadeståndsrättsligt
system genom att vissa ersättningar, bl. a. för sveda och värk
o. d., särskilt i mindre komplicerade fall fastställs att utgå enligt på förhand
bestämda schabloner. Erinras bör också om de möjligheter till en differentiering
av ersättningsnivån efter skiftande hehov och resurser som försäkringsanordningar
av detta slag inrymmer och som saknar motsvarighet i ett
skadeståndsrättsligt system.

Att jag här har avvisat tanken på rent objektivt skadeståndsansvar för
arbetsgivare vid olycksfall i arbete och i stället anvisat en lösning av
problemen inom ramen för existerande eller nya försäkringsanordningar
utesluter inte att vissa förbättringar av skyddet kan åstadkommas genom
skadeståndsrättsliga reformer. Jag skall senare återkomma till den frågan
men vill redan nu påpeka att man i samband med ett lagfästande av regler
om arbetsgivares principalansvar kan förbättra de skadelidandes ställning
utan att komma i konflikt med den grundsyn på ersättningsfrågorna som
jag här har gett uttryck åt.

LU 1972:10

Jag vill härefter beröra vissa i motioner vid 1966, 1967 och 1970 års riksdagar
väckta förslag om objektivt ansvar för skador i följd av
misslyckade tandbehandlingar och skador genom medicinsk
behandling. I det väsentliga kan här anföras samma
synpunkter som i fråga om olycksfall i arbete. Från sociala synpunkter
framträder inte ersättningsbeliovet i dessa fall med större styrka än när
det gäller skador av annat slag. Skadefrekvensen lär relativt sett inte
vara hög. Även om skadorna någon gång kan vara allvarliga kan det ifrågasättas,
om de typiskt sett är av så speciell karaktär att en skadeståndsrättslig
särreglering är motiverad. Jag vill också betona, att om det förslag
till oinskränkt principalansvar för arbetsgivare som jag kommer att lägga
fram i det följande genomförs, full ersättning enligt skadeståndsrättsliga
regler kommer att utgå i alla de fall då skadan beror på fel eller försummelse
av någon bland vårdpersonalen på en sjukvårdsinrättning. Rätt lill
full ersättning kommer att föreligga också när en privatpraktiserande läkare
eller tandläkare eller någon av hans anställda bar förfarit oaktsamt, och i
flertalet fall är detta ansvar täckt av frivillig ansvarsförsäkring.

Med det sagda har jag inte velat ge uttryck för uppfattningen att önskemålen
om förbättrat skydd på förevarande område inte skulle förtjäna uppmärksamhet
från det allmännas sida. Men även dessa behov tillgodoses
enligt min mening bäst genom försäkringsanordningar som verkar direkt
till förmån för de potentiellt skadelidande, dvs. patienterna inom den allmänna
sjukvården och folktandvården och hos privatpraktiserande läkare
och tandläkare. Såväl sjukvårdens och folktandvårdens huvudmän som de
privatpraktiserande läkarna och tandläkarna har genom sina organisationer
förklarat sig beredda att ta initiativ till på lämpligt sätt utformade försäkringssystem
eller andra likvärdiga ersättningsanordningar på detta område.
Med hänsyn härtill anser jag det inte finnas skäl att ta upp frågan om
ingripande genom lagstiftning till säkerställande av att dessa ersättningsproblem
blir lösta.

Vid flera tillfällen har i riksdagen forts fram förslag som syftar till att
ersättning för skada orsakad genom våldsbrott och för
annan ekonomisk skada genom brott skall utgå av allmänna
medel eller ur något slag av allmän försäkring. Sorn jag tidigare har nämnt
har Kungl. Maj:t redan tagit ställning till dessa förslag i samband med
att i statsverkspropositionen till årets riksdag gjorts framställning om anslag
för att bereda ersättning för personskador genom brott. Jag saknar anledning
att i detta sammanhang ytterligare beröra dessa ersättningsfrågor.
I fråga om de överväganden som legat till grund för Kungl. Maj:ts ställningstaganden
i dessa frågor hänvisar jag till vad jag anförde vid min
anmälan av anslagsfrågan (prop. 1971:1 bil. 4 s. 14) och till den prome -

LU 1972:10

moria (Stencil Ju 1970:21) som låg till grund för ärendets behandling
hos Kungl. Maj :t.

Motioner

a. Skador i yrkeslivet. I tre motioner behandlas frågan om ersättning
för personskada som polisman ådragit sig i tjänsten.

I den vid riksdagens början väckta motionen 1972:13 av herr Wiklund i
Stockholm m. fl. (fp) anförts att det i vårt samhälle finns vissa yrkesutövare
sorn löper större risk än andra att utsättas för personskador i tjänsten.
Hit säges ex. vaktpersonal på anstalter av olika slag höra. Bland sådana
yrkesutövare, heter det vidare i motionen, finns även polisen, som framstår
sorn en särskilt utsatt grupp. Den måste nämligen ofta under pressande
omständigheter och utan erforderliga skyddsanordningar och personalresurser
ingripa i komplicerade och riskfyllda situationer, där närkontakt
med personer, sorn av en eller annan anledning är ur psykisk balans, blir
ofrånkomlig.

Motionärerna hänvisar till rikspolisstyrelsens pelita för budgetåret 1972/73,
och pekar på att i dessa konstateras, att våldsbrott mot polismän under
tjänsteutövning under senare år har ökat oroväckande och blivit ett allt
allvarligare problem. Det totala antalet fall av våld mot polisman har mellan
två kartläggningsperioder (1.1.1965—30.9.1966 respektive 1.1.1969—
30.9.1970) ökat från 933 till 1 452, dvs. med 499 fall eller med 53,5 procent.
Stockholms polisdistrikt hade det största antalet fall under sistnämnda
period eller 406, vilket innebär en ökning med 75 procent.

Motionärerna framhåller att det framstår som helt otillfredsställande, att
polismännen ännu inte genom särskilda bestämmelser tillförsäkrats rätt till
ekonomisk ersättning för kroppsskada i tjänsten. Motionärerna anser att
den relaterade skadeutvecklingen gör det än mer angeläget att bestämmelser
om en sådan ekonomisk ersättning införs. Det allmänna ersättningssystem
för personskador på grund av brott, som riksdagen antog 1971, är
enligt motionärerna helt otillräckligt för att ge polisen ett tillfredsställande
ekonomiskt ersättningsskydd.

Motionärerna erinrar om att 1967 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhöll om förslag till bestämmelser om ersättning till polismän för kroppsskada
i sådan tid, att reglerna kunde träda i kraft den 1 juli 1968. 1968 års
riksdag underströk i ny skrivelse angelägenheten av att frågan snarast möjligt
fick sin lösning. Trots detta kvarstår problemet olöst, framhåller motionärerna.

I den likaledes vid riksdagens början väckta motionen 1972:435 (jfr.
1972:294) av herr Bohman m.fl. (m) erinrar motionärerna om att de år

LU 1972: 10

efter år framställt krav på ersättning för personskada sorn polisman ådragit
sig i tjänst. Ännu har problemet enligt deras mening icke fått en tillfredsställande
lösning. Den reform angående ersättning för skada på grund
av brott, sorn riksdagen beslutade om våren 1971, anser motionärerna vara
ofullständig. Enligt motionärernas mening skall det icke bero på den drabbades
ekonomiska och sociala situation, om han skall få ersättning av det
allmänna eller ej. För polismännen borde dessutom en speciell ordning gälla
på grund av de stora risker som är förenade med tjänsteutövningen, framhåller
motionärerna. Motionärerna förklarar sig vidhålla kravet att ersättning
för personskada i samband med tjänst skall utgå automatiskt för
samtliga polismän som drabbas.

I motionen 1972:1490 av herr Larsson i Luttra m. fl. (c) anges frågan om
ersättning till polismän för kroppsskada som en angelägen skadeståndsfråga
sorn tidigare aktualiserats i riksdagen men inte blivit löst i det nu
framlagda 'lagförslaget. Motionärerna anser att frågan lämpligen kan överlämnas
åt skadeståndskommittén för utredning.

I den vid 1971 års riksdags början väckta motionen 1971:720 av herr Olsson
i Stockholm m. fl. (vpk) behandlas frågor angående arbetsgivaransvar
för olycksfall i arbetet m. m. I motionen anförs inledningsvis
att cirka 300 000 människor varje år skadas i vårt land genom
olycksfall i arbetet. Av dessa får mer än 2 000 så svåra skador, att de får
kvarstående men för livet, och ungefär 500 skadefall får dödlig utgång.

Motionärerna anser att nu gällande lagstiftning angående rätt till skadestånd
i anledning av olycksfall i arbetet är i högsta grad otillfredsställande.
Motionärerna framhåller att någon obligatorisk prövning huruvida ersättning
skall utgå till den sorn drabbats av olycksfall i arbetet inte sker. Ersättningar
utöver dem som betalas av försäkringskassa eller riksförsäkringsverket
såsom ersättning för inkomstbortfall, sveda och värk samt framtida
men utgår således inte.

Motionärerna anför att olycksfall mestadels bedöms som ren olyckshändelse,
vilket innebär att den skadade erhåller sedvanlig ersättning från försäkringskassa
och sedermera från riksförsäkringsverket därest sjukskrivningsperioden
varar längre än tre månader. Medför skadorna invaliditet
fastställes graden av denna av riksförsäkringsverket, och viss invaliditetsersättning
utgår grundad på riksförsäkringsverkets bedömning. Skulle total
arbetsoförmåga bli följden får den skadade s. k. förtidspension. Oavsett
vad sorn händer kommer den sorn drabbats av olycksfall i arbetet med beteckningen
ren olyckshändelse i ett väsentligt sämre läge ekonomiskt, framhåller
motionärerna.

LU 1972:10

Företagens skadeståndsansvar, fortsätter motionärerna, grundar sig i huvudsak
på tidigare avgöranden av domstolarna, framför allt av högsta domstolen.
I rättspraxis har företagen ålagts ersätta sådan skada som anses ha
vållats av någon som tillhör arbetsledningen, men däremot svarar de inte
för skada som en arbetare vållar en arbetskamrat. Vållandet blir enligt
motionärerna oftast den stora diskussionsfrågan, varvid juristerna med
sitt kunnande ofta helt eller delvis tillbakavisar yrkandena. Antingen hävdas
att något vållande inte alls föreligger eller att den skadade är medvållande
till viss del. Lyckas man tillbakavisa det påstådda vållandet utgår
ingen ersättning.

Motionärerna anför att företagen inte godvilligt vill medge att direkta
fel begåtts eller att försummelse från arbetsledningens sida förekommit.
Det anses ofta innebära en självanklagelse och prestigeförlust, som de flesta
företag inte vill vidgå. Konsekvenserna av denna motvilja att återge den
rätta beskrivningen av händelseförloppet och orsaken till ett inträffat olycksfall
blir ofta alt den skadade helt eller delvis mister ett berättigat skadestånd.

Hela bevisbördan ligger på dem som yrkar skadestånd, anför motionärerna.
De pekar på 7 § arbetarskyddslagen som det viktigaste lagrummet i
vållandefrågan. Motionärerna framhåller att denna paragraf är mycket
opreciserad, där alla krav som ställs på företagen i arbetarskyddshänseende
gäller under förutsättning av vad som »skäligen kan erfordras».

Mot bakgrund av att man inte kunde förvänta att strikt ansvar för skador
i arbetslivet skulle komma att föreslås av skadeståndskommittén framhåller
motionärerna att det är rimligt att produktionen då den orsakar olycksfall,
skall stå för de kostnader dessa orsakar. Att inom ramen av 7 § arbetarskyddslagen
bedöma skadeståndsskyldighet sägs vara en orimlighet, eftersom
denna vid bedömning av förebyggande skyddsåtgärder utgår från
en jämförelse med andra liknande arbetsplatser, vilka också har skyddsåtgärder
efter samma cyniska kalkyl att arbetarskydd skall löna sig. Enligt
motionärerna går också företagen i många domslut fria därför att visst
skydd, som den skadade anser borde ha funnits, inte är rimligt att kräva
eftersom »en sådan anordning skulle väsentligt fördyra arbetet».

Motionärerna framhåller att arbetarna befinner sig på arbetsplatserna
för att producera och för att samhället skall fungera och för den egna försörjningen.
Om olycka inträffar måste arbetaren leda i bevis att företaget
är direkt vållande för att han skall kunna få fortsatt försörjning på samma
nivå som före olyckstillfället. Kapitalägaren, anför motionärerna, tar
vinsten av produktionen men överlåter till den skadade och samhället att
stå för kostnaderna vid de förekommande olycksfallen. Motionärerna anför
vidare att om man menar att arbetarna skall stå för skador, som de i
nuvarande juridiska mening orsakar sig själva, så påstår man att de i

LU 1972:10

största allmänhet är presumtiva självstympare, eller tar man inte hänsyn
till ackordshetsens och stressens farliga följder.

Motionärerna framhåller att strikt företagaransvar således handlar om
trygghet för individerna och om social rättvisa, eftersom arbetare i manuell
produktion löper större risk än t. ex. tjänstemän att skadas. Om företagen
skulle stå för alla kostnader som olycksfallen orsakar, skulle arbetarskyddet
enligt motionärerna väsentligt förbättras. Motionärerna anför att
den cyniska arbetsköparinställningen att arbetarskydd skall löna sig skulle
innebära väsentligt större satsning på arbetarskyddet, om företagen
måste betala de reella kostnaderna för inträffade olycksfall. Då är, påpekar
motionärerna, ändå inte hänsyn tagen till samhällets subvention av
sjukvården. Företag med effektivt arbetarskydd skulle få lägre försäkringspremier,
framhåller vidare motionärerna.

En annan svaghet i nuvarande lagstiftning sägs vara att någon skyldighet
inte föreligger för företagen att ha ansvarighetsförsäkring. Detta innebär,
anför motionärerna, att i små företag tryggheten är mindre för de anställda,
eftersom tillgångar att täcka stora skadestånd kan saknas.

b. Skador genom medicinsk behandling. I den vid början av 1971 års riksdag
väckta motionen 1971:57 av herr Hedin m. fl. (m, s, c, fp) anför motionärerna
inledningsvis att det i samband med sjukvård tyvärr ibland inträffar
olycksfall av skilda slag. Det kan vara fråga om t. ex. arm- eller benbrott
genom att en patient halkar omkull på ett golv eller faller ned från
en säng. Det kan också vara fråga om s. k. medicinska olycksfall — t. ex.
felaktig medicin eller läkemedel med annan koncentration än den avsedda
— vilka tyvärr inte heller helt kan undvikas.

Försäkringskassan lämnar, anför motionärerna vidare, i förekommande
fall ersättning som vid annan form av sjukdom, men om invaliditet uppstår
utgår ej härmed förenade särskilda ersättningar oell ej heller kan andra
skadeståndskrav som kan uppkomma i samband med en inträffad olycka
regleras.

Motionärerna framhåller att sjukvårdshuvudmännen regelmässigt har
ansvarighetsförsäkring som omfattar alla deras anställda. Om ett olycksfall
kan anses vara vållat av någon anställd utgår härigenom ersättningar
av skilda slag till den skadelidande. Enligt motionärerna är det emellertid
oftast så att någon befattningshavare ej kan anses vara vållande till en
inträffad olyckshändelse och den skadelidande ställs då utan möjlighet till
ersättning om vederbörande ej tecknat egen olycksfallsförsäkring.

Motionärerna framhåller att detta förhållande inte kan anses vara tillfredsställande
för den enskilde som oförskyllt kan drabbas mycket hårt.
Det kan, fortsätter motionärerna, inte heller för sjukvårdshuvudmannen
vara tillfredsställande då förhållandet lätt skapar stark irritation mot vård -

LU 1972: 10

personalen och dess huvudmän från den patients sida sorn på ett eller annat
sätt råkat illa ut i samband med sjukhusvistelse.

Den s. k. vållanderegeln är enligt motionärernas mening i förekommande
fall olycklig för såväl vårdpersonal som för patienten. Eftersom ersättning
utgår endast om någon kan anses vållande lill skadan leder bestämmelsen
till jakt efter någon syndabock. Men många skador uppstår trots
att det inte finns någon syndabock. Komplikationer som ingen kunnat förutse
kan lätt uppstå. Om ingen kan anses vara vållande till skadan kan
patienten som skadats inte få ut någon ersättning. Motionärerna anför att
det i Sverige f. n. inte finns någon kollektiv försäkring, som t. ex. kan tecknas
av en sjukvårdshuvudman och som skulle kunna ge patienten någon
ersättning.

Motionärerna framhåller att det inte kan vara rimligt att patienten skall
lida ekonomisk skada till följd av olycksfall som inträffat t. ex. i samband
med sjukhusvistelse, oavsett om någon kan anses ha vållat skadan eller ej.
Det bör vara samhällets skyldighet att gottgöra patienter genom försäkringsskydd
eller på annat sätt. Motionärerna anför avslutningsvis att man
enligt uppgift tillämpar en sådan princip i USA, där det anses vara självklart
att sjukvårdshuvudmannen betalar ut skadestånd vid inträffade
olycksfall.

I motionen 1971:333 av herr Helén m. fl. (fp) anför motionärerna att
man i ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvård
in. m. bör uppmärksamma skadeståndsfrågoma vid felaktig behandling.
Vid vissa fall av felbehandling kan någon enskild person inte lastas för
denna, framhåller motionärerna. Tekniska fel kan uppstå, ansvarsförhållanden
kan inte fastslås, olika olyckliga omständigheter kan samverka. Den
drabbade patienten står då ofta utan ekonomisk gottgörelse, anför motionärerna.
Ibland, fortsätter de, har huvudmannen utbetalat viss ersättning.
Risken för en praxis, som blir dyrbar för huvudmannen, har emellertid
bromsat en sådan utveckling framhåller motionärerna och tillägger att det
givetvis är olyckligt om patienten kommer i kläm och inte kan ersättas för
uppkommen skada. För att undanröja denna brist bör tillskapas en patientförsäkring,
som ersätter patienten för sådan uppkommen skada, där ersättning
inte kan utgå på annat sätt. Försäkringen bör enligt motionärerna
även täcka olycksfall och liknande skador.

I motionen 1971:656 av herr Johansson i Skärstad m. fl. (c) framhålls
också att möjligheterna för vederbörande patient att få skäligt skadestånd
är osäkra. Om skadan bedömes bero på fel eller försummelse hos personal
torde ersättning kunna utgå. I andra fall synes det enligt motionärerna i
stort sett vara omöjligt att erhålla ersättning. Motionärerna framhåller att

LU 1972:10

det framstår som synnerligen angeläget att personer, som råkar ut för oförutsedda,
allvarliga skador vid medicinsk behandling, garanteras skadestånd
och att samhället ikläder sig ansvar för detta. De anser att förslag härom
snarast möjligt förelägges riksdagen.

I motionen 1971:657 av fru Kristensson m. fl. (m) anför motionärerna
att om strikt skadeståndsansvar inte införs inom vårdområdet, förblir de
skadeståndsanspråk, som skadelidande kan resa, ofullständigt reglerade.
Ersättning för skada blir, fortsätter motionärerna, beroende av om det kan
konstateras att skadan vållats genom fel eller försummelse från yrkesutövarens
sida. För patienten kail ersättningsfrågan vara av stor betydelse,
särskilt om den oförutsedda, allvarliga skadan gjort honom oförmögen att
försörja sig eller avsevärt nedsatt hans försörjningsförmåga. Att göra ersättningsfrågan
beroende på förhållanden som från patientens synpunkt är
helt slumpmässiga kan inte anses vara tillfredsställande, framhåller motionärerna.

De skador som drabbar enskilda i sjukvården torde i flertalet fall begränsas
till förlängda sjukvårdstider med därav föranledda, övergående inkomstbortfall.
Men, framhåller motionärerna, inte sällan har inträffade
komplikationer rent invalidiserande skadeeffekter för den enskilde. Så exempelvis
har förväxling eller feldosering av injektionsmedel eller överkänslighet
vid injektioner förorsakat svåra nervskador med förlamningar och
sensibilitetsnedsättningar. Bestående nervskador har under operationer
uppkommit till följd av patientens läge under operationen, vilket inte kunnat
observeras eller kontrolleras av vederbörande operatör eller operationssköterska.
Allvarliga komplikationer har inte sällan uppkommit vid lokalbedövningar
och narkoser i samband med operationer.

Därefter ger motionärerna några exempel på oförutsedda skador inom
sj ukvårdsområdet.

Inom sjukgymnastområdet är patientskador i samband med behandling
ej lika vanligt förekommande. Vissa risker föreligger dock, varför problemet
med ersättning för uppkommen skada bör uppmärksammas. Den inriktning
som sjukgymnastiken fått på senare tid i fråga om akuta behandlingar
innebär i sig ett ökat risktagande. Särskilt kan nämnas den akuta hjärtträningen
i samband med hjärtinfarkter. Ett annat exempel på uppkommande
skador är spontanfraklurer orsakade av benskörhet vid förlamningar eller
andra speciella sjukdomstillstånd. Dylika frakturer uppkommer lätt i samband
med sjukgymnastbehandlingar utan att sjukgymnasten kan sägas vara
vållande till skadan. Riskerna med sjukgymnastbehandlingar kan också
sägas öka genom en vidgad användning av teknisk apparatur, exempelvis
Tru-Trac-apparater vid traktionsbehandlingar.

Även om risken för att en patient inom tandvårdsområdet skall råka ut
för komplikationer sannolikt är lika stor som inom sjukvårdsområdet är
långvarig arbetsoförmåga eller t. o. m. fullständig invaliditet lyckligtvis

LU 1972: 10

knappast aktuell i samband med tandsjukdomar. Exempel på situationer
då objektivt sett en skada föreligger, vilken den behandlande tandläkaren
inte kunnat förutse eller undvika, är då rotbehandling av stödtänder för
brokonstruktioner erfordras. 1 något fall kan det inträffa att ogynnsamma
anatomiska förhållanden eller vävnadsreaktioner medför att dylika rotbehandlingar
misslyckas, vilket kan äventyra hela brokonstruktionens fortsatta
funktion. Detsamma kan bli följden av alt en försvagad rotfylld tand
med tiden inte klarar belastningen från en brokonstruktion utan spräcks.

I vissa fall kan rena olyckshändelser inträffa, som t. ex. då ett material
efter en tids användning i munnen visat sig ha egenskaper, som icke framkommit
vid tidigare klinisk prövning. Kända exempel härpå är bl. a. ett
tidigare använt röntgenkontrastmedel, som i några fall gav upphov till strålskador,
liksom vissa plastmaterial, som sannolikt missfärgals genom regelbunden
användning av jodhaltig tandkräm, eller som nötts ned av alltför
kraftig borstning med kraftigt slipande tandkräm. En lyckligtvis sällan
förekommande, men för den enskilde patienten mycket påfrestande komplikation,
är allergier mot i tandfyllnadsmaterial och brokonstruktioner förekommande
metaller. Mycket svåra och påfrestande smärtor och rörelseinskränkningar
i käklederna kan någon gång uppträda som senkomplikation
efter större bettrekonstruktionor utan att orsaken kan sägas vara felbehandling.

I de ovan nämnda fallen är det enligt motionärerna många gånger rent
förödande och klart inhumant att den skadelidande inte skall vara garanterad
en rimlig kompensation eller ersättning med mindre än att ersättningsskyldighet
kan konstateras föreligga hos vårdhuvudmannen eller vårdpersonal,
anställd eller enskilt verksam. Genom den starka tekniska utvecklingen
inom vårdområdet ökar ständigt komplikationsrisken, framhåller
motionärerna.

Införandet av strikt skadeståndsansvar inom vårdområdet skulle enligt
motionärerna leda till att patienten såväl som yrkesutövaren förskonas från
den med rådande förhållanden nödtvungna, ofta mycket elakartade konfliktsituation
som automatiskt följer av att den skadelidande patienten nödgas
vända sig mot sin läkare, tandläkare, sjukgymnast och annan vårdpersonal
för att få dessa övertygade om fel eller försummelse. För patienten
såväl som för yrkesutövaren kan denna konfliktsituation ha olika besvärliga,
ibland t. o. m. ödesdigra konsekvenser. Förhållandet mellan patient och
yrkesutövare måste vara förtroendefullt för att vården skall bli framgångsrik,
framhåller motionärerna. En konfliktsituation bryter förtroendet. De
anser därför att strikt skadeståndsansvar bör införas vid behandling inom
vårdområdet såväl vad gäller det allmännas verksamhet som för verksamhet
som bedrives av fria yrkesutövare. Social trygghet är en viktig grundval
i en välfärdsstat. Den enskildes trygghet kan då — i en situation då han
undergår medicinsk och annan behandling — rimligen inte få vara beroende
av bestämmelser som stadgar att han vid en eventuell skada kan få er -

LU 1972:10

sättning endast om någon vållat den uppkomna skadan, framhåller motionärerna
avslutningsvis.

I motionen 1971:660 av fru Nordlander m. fl. (vpk) anförs att erfarenheterna
visar att en begränsning av skadeståndsskyldigheten för arbetsgivaren
till de fall då uppenbara fel eller försummelser av i tjänsten anställd
kan påvisas är otillfredsställande ur patientens synpunkt. Denne bör enligt
motionärerna under alla förhållanden ha rätt till ekonomisk ersättning för
skada vid sjukvård. Motionärerna anför att fallet med de cancerpatienter
som fått för höga stråldoser vid Radiumhemmet på Karolinska sjukhuset
liksom den förlossningspalient som genom olyckliga omständigheter blivit
»hjärndöd» på Sabbatsberg ånyo illustrerar detta. Men kanske är det, fortsätter
motionärerna, de talrika mindre uppseendeväckande fallen som ännu
starkare understryker behovet av ett strikt skadeståndsansvar.

Motionärerna anför som exempel att det under hösten 1970 inom dåvarande
Stockholms stads sjukvårdsförvaltning förekom två fall av skadeståndsanspråk,
där arbetsgivaren/sjukvårdshuvudmannen med stöd av gällande
lagstiftning kunnat avvisa varje skadeståndsanspråk trots att vad som
redovisats i de båda fallen klart utvisar att i varje fall patienten själv varit
helt utan skuld till de skador han (i ena fallet under narkos) hade åsamkats.
Men skadan hade heller inte uppkommit »genom fel eller försummelse
av sjukhusets personal». Och då hjälpte det inte att i ena fallet t. o. m. tf.
överläkaren tillstyrkt att ersättning borde utgå, anför motionärerna.

För den enskilde som lidit skada är det självfallet helt ovidkommande om
det är någon anställd som varit vållande till skadan eller om det är sjukhuset
som allmän inrättning, framhåller motionärerna. Det är ju för övrigt
aldrig fråga om att den enskilde patienten önskar »klämma dit» någon enskild
sjukvårdsanställd, då alla vet att sjukhuspersonalen nödgas arbeta
under synnerligen pressande arbetsförhållanden, där misstag ibland tyvärr
är oundvikliga. Men då ersättning inte ens kan utgå när sjukhuset bekräftat
att skadan skett genom dess förvållande, så framgår klart hur orimlig nuvarande
lagstiftning på detta område är, anför motionärerna avslutningsvis.
Motionärerna föreslår därför att lagen ändras så att patient vid skada åsamkad
under sjukvård erhåller rättmätig ekonomisk ersättning, oavsett om
skadan beror på försummelse eller ej, och att arbetsgivaren åtar sig skadeståndsskyldighet.

I motionen 1971:663 av herr Zachrisson m. fl. (c) påpekas att culpaprincipen
avses kvarstå i kommande lagstiftning. Motionärerna anför att erfarenheten
visar att skuldbevisning är möjlig endast i ett fåtal fall av de olyckor
som sker vid sjukvård och tandvård. De flesta patienter torde betrakta
sin vårdsituation som ett kontraktsförhållande, varvid de vårdsökande över -

LU 1972:10

lämnat sig åt den vårdandes kompetens. Det är därför önskvärt, framhåller
motionärerna, att sjukvårdshuvudmännen resp. privata läkare och tandläkare
på något sätt utvidgar sitt ansvar för att reglera här berörda ersättningsproblem.
En lösning som ofia rekommenderas är att s. k. strikt skadeståndsansvar
införs, anför motionärerna. De framhåller dock att erfarenheterna
från länder där strikt skadeståndsansvar eller liknande skadeståndsbestämmelser
tillämpas inte är särskilt gynnsamma. Långa och uppslitande
domstolsförhandlingar är vanliga i dessa länder, något som knappast manar
lill efterföljd. En framkomlig väg för alt förstärka sjukvårdshuvudmännens
ansvar torde däremot vara en obligatorisk olycksfallsförsäkring för
samtliga patienter som vårdas inom respektive huvudmans öppna och slutna
sjukvård och tandvård samt för vårdsökande hos privatpraktiserande läkare
och tandläkare. För de senare torde detta kunna ordnas genom gruppförsäkring
inom fackorganisationerna, anför motionärerna.

Försäkringen bör, fortsätter motionärerna, även gälla om patienten under
den tid han vårdas befordras till undersökning eller vård utanför huvudmannens
vårdområde liksom för olycksfallsskada i samband med sådan
vård och på direkt väg till och från densamma. Försäkringen bör i övrigt
avse olycksfallsskada som inträffar inom respektive vårdområde i samband
med vård eller behandling. Försäkringen bör omfatta dagsersättning,
invaliditetsersättning med reliabiliteringstillägg, dödsfallsersättning, tandskadeersättning,
läkekostnadsersällning, framhåller motionärerna avslutningsvis.

I motionen 1971:1185 av fru Eriksson i Stockholm (s) och fru Gradin (s)
anförs att misstag alltid måste förekomma i en verksamhet där osäkerhet
och slump ofta spelar in. Liksom läkaren bör skyddas mot ojusta anklagelser
för fel, bör patienten vara skyddad åtminstone ekonomiskt utan att behöva
sätta last någon skyldig, framhåller motionärerna och tillägger att här
föreligger behov av ett försäkringsskydd i form av en olycksfallsförsäkring,
som sjukvårdens huvudmän i första hand bör svara för.

I motionen 1972:1^90 av herr Larsson i Luttra m. fl. (c) erinras om att
det i frågan om ansvar för skador genom medicinsk behandling och till
följd av misslyckad tandbehandling vid flera tillfällen rests krav på regler
om objektivt ansvar, bl. a. i centermotioner vid 1970 års riksdag och i centerpartiets
partimotion om skadeståndsrätten förra året. Motionärerna påpekar
alt departementschefen i propositionen har avvisat dessa krav under
hänvisning främst till det allmänna resonemang som forts om skadestånd
och försäkring. Enligt motionärernas mening föreligger starka skäl för att
införa objektivt skadeståndsansvar på detta område. En sådan reglering ger
uttryck för tanken att skaderiskerna bör täckas av försäkringar hos dem

LU 1972:10

sorn ger behandlingen. Oavsett försäkringar kan det emellertid enligt motionärernas
mening inte råda någon tvekan om vilken part som bör bära
skador av den typ det här gäller. Att hänvisa den skadelidande till privata
försäkringar eller till den allmänna försäkringen är inte rimligt, framhåller
motionärerna och upprepar kravet på lagregler om objektivt ansvar på detta
område. Motionärerna påpekar avslutningsvis att förslag till sådana regler
lämpligen kan utarbetas av skadeståndskommittén.

I motionen 1972:1492 av herr Ullsten (fp) anförs inledningsvis att ersättning
för skada som uppkommer i det allmännas verksamhet även i fortsättningen
blir beroende av om det kan konstateras att fel eller försummelse
från yrkesutövarens sida vållat skadan. Detta är enligt motionärens uppfattning
inte tillfredsställande. Särskilt i fråga om personskador inom vårdområdet
talar enligt motionären starka skäl för införande av strikt skadeståndsansvar.
Sådana ansvarsregler sägs bland annat ha den fördelen att
en skadelidande kan tillerkännas skadestånd så snart det påvisats att en
skada faktiskt uppstått. Man behöver inte, som nu är fallet, först styrka
vem som är vållande.

Motionären erinrar om att när denna fråga var aktuell i riksdagen år 1966
han påtalade de allvarliga nackdelar som är förenade med de nuvarande
ansvarsreglerna. I tandvårdsfallen kan den korta preskriptionstiden vara
ett problem, anför han. Symptomen på att en skada inträtt kommer ofta
ganska sent efter den utförda behandlingen. Undersökningen av vad som
inträffat tar tid. Och när disciplinnämnden i sinom tid skall pröva ärendet
har kanske tvåårsfristen gått ut.

Motionären framhåller att en annan oformlighet från rättssynpunkt är
att det är den skadelidande som har bevisbördan. Detta gäller såväl inom
tandvården som inom den allmänna sjukvården. Det är klart, fortsätter
motionären, att patienten enligt denna princip kommer i underläge. Han
eller hon måste först och främst —- ofta i ett psykiskt mycket nedgånget
tillstånd — ha kraft att göra en anmälan. Denna anmälan måste göras i god
tid före preskriptionstidens utgång. Och det är patienten som skall bevisa
att det är läkaren eller tandläkaren som gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

Den tredje och kanske viktigaste svagheten är enligt motionären att det
är nödvändigt att konstatera att fel eller försummelse begåtts av läkare eller
tandläkare för att ersättning skall kunna utgå. Den som kan visa att en läkare
eller en tandläkare gjort sig skyldig till fel får ersättning, den som inte
kan det blir utan. Motionären framhåller att om patienten de facto drabbas
av en kanske obotlig skada, om han eller hon — som i nämnda tandvårdsfall
— mist all sin arbetsförmåga, ja även om ett ingrepp lett till döden, så
spelar det ingen roll. Har operationen, sorn det heter i lagtexten, utförts lege

3 Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 10

LU 1972: 10

artis och kan inte medicinalväsendets ansvarsnämnd beslå läkaren nied
fel kan skadan vara hur klart påvisbar och hur allvarlig som helst ur medicinsk
synpunkt, ur juridisk synpunkt existerar den över huvud taget inte,
anför motionären och framhåller att detta knappast kan vara ett rimligt
förhållande i ett rättssamhälle, där lagstiftningen i övrigt går ut på att skydda
den svagare parten.

De framförda invändningarna gäller i allt väsentligt också det nu framlagda
förslaget till skadeståndslag, anför motionären. För patienten kan
ersättningsfrågan vara av stor betydelse, särskilt om ifrågavarande skada
helt eller delvis nedsatt försörjningsförmågan. Det är då inte rimligt att ersättningsfrågan
beror av förhållanden som ur patientens synpunkt är helt
slumpmässiga. Den enskildes trygghet bör inte i en situation då han genomgår
medicinsk eller annan behandling få vara beroende av om han vid en
faktiskt inträffad skada kan bevisa om denna vållats genom någons fel eller
försummelse.

Den grundprincip för ersättning som föreslås gälla även fortsättningsvis
har enligt motionären också andra svagheter. Den begränsade möjligheten
till ersättning leder av naturliga skäl till att många skadelidande inte alls
aktualiserar sina ersättningskrav. Prövning av ersättningsfrågan förutsätter
vidare utförliga tids- och kostnadskrävande utredningar av den medicinska
ansvarsfrågan. Bland annat måste man söka bedöma huruvida en
befattningshavares handlande kan hänföras till det s.k. normala riskområdet
eller inte. Slutligen framskapas med nödvändighet ofta besvärliga konfliktsituationer
genom att den skadelidande tvingas vända sig mot t.ex. en
läkare och anklaga denne för fel eller försumlighet. Motionären framhåller
att denna konfliktsituation självfallet bryter det förtroende som är nödvändigt
för ett gott vårdresultat.

Motionären anser att det mot denna bakgrund är beklagligt, att departementschefen
valt att hålla fast vid otillfredsställande principer också på
vårdområdet i förslaget till skadeståndslag, ett förslag som föregåtts av
mångårigt utredningsarbete. Motionären hänvisar i detta sammanhang till
att departementschefen uttryckligen förklarar följande (prop. s. 100): »Reformer
som genomförs nu bör inte syfta längre än till att anpassa de grundläggande
skadeståndsreglerna till den samhällsutveckling som redan har
ägt rum.» Vidare: »Har man den syn på skadeersättningsfrågornas lösning
i stort som jag har gett uttryck åt, måste man vara mycket återhållsam när
det gäller reformer som innebär att det skadeståndsrättsliga systemet byggs
ut och förstärks. Det hör t. ex. inte komma i fråga att införa nya regler om
objektivt skadeståndsansvar för person- eller sakskada, såvida inte behovet
av förbättrat skydd på ett visst område är så trängande, att man inte kan
avvakta den succesiva utbyggnaden av andra ersättningsanordningar.»

Den föreslagna lagstiftningen, fortsätter motionären, har som framgår

LU 1972:10

av nämnda citat ett mycket begränsat syfte trots det omfattande och långvariga
utredningsarbete som ligger bakom förslaget. Motionären tar inte
upp den grundläggande frågan huruvida en utbyggnad av skadeståndsrätten
eller av försäkringssystemet är att föredra. En allmän patientförsäkring
med vettig uppbyggnad skulle enligt motionären mycket väl kunna fylla behovet
av ett bättre patienskydd. Detta sägs dock inte hindra att det är angeläget
att nu införa strikt skadeståndsansvar på vårdområdet. För det första
tar det tid att utreda och genomföra en fungerande patientförsäkring, medan
skadståndslagen träder i kraft redan den 1 juli 1972. För det andra
bygger skadestånd på principen om full kostnadsersättning, vilket inte är
fallet med ett socialförsäkringssystem. För det tredje ger skadeståndslagen
ett grundskydd för det fall andra former av skydd saknas. Motionären framhåller
att ingenting således hindrar att man nu ger patienterna detta grundskydd,
samtidigt som man går vidare och utreder möjligheten att införa en
allmän patientförsäkring. Det är angeläget att införande av strikt skadeståndsansvar
på den privata sidan förenas med en utbyggnad av ansvarsförsäkringar
så att ansvaret kan täckas utan orimliga ekonomiska konsekvenser
för de privatpraktiserande läkarna och tandläkarna, framhåller
motionären avslutningsvis.

c. Skador på grund av brott. I motionen 1972:1490 av herr Larsson i Luttra
m. fl. (c) anför motionärerna att starka skäl talar för att staten genom
lagstiftning garanterar den skadelidande ersättning för skada på grund av
brott (yrkande 3 b). Krav på åtgärder i denna riktning fördes fram i partimotion
förra året (1971:329), fortsätter motionärerna och tillägger att det
då framhölls att huvudprinciperna bör vara, att ersättning från det allmänna
skall utgå vid alla typer av brott och att regressrätten mot gärningsmannen
bör utformas på ett sätt som tillgodoser kriminalpolitiska hänsyn. Motionärerna
erinrar om att motionen avstyrktes av justitieutskottet (Juli 1971:5,
p. 6) och avslogs av riksdagen men att utredning tillstyrktes i en reservation
till utskottsbetänkandet. Reservanterna förklarade, att de inte var beredda
att ge bestämda anvisningar om hur dessa frågor borde lösas, men angav
som en riktpunkt, att även egendomsskada och ideell skada skall kunna
ersättas.

Motionärerna vill också erinra om att frågan om ersättning för skada på
grund av brott aktualiserats vid nästan varje riksdag under senare år. De
anser det därför i detta sammanhang tillräckligt alt upprepa kravet och
hänvisa till vad som anförts förut, främst i nämnda partimotion och reservation.
Motionärerna anser det lämpligt att skadeståndskommittén får i
uppdrag att utforma lagförslag i ämnet.

LU 1972:10

Förslaget till Skadeståndslag
2 KAP.

Ansvarsförsäkringens betydelse för barns m.fl. skadeståndsansvar
Departementschefen i lagrådsremissen. I det följande redovisar utskottet
vad departementschefen i den allmänna motiveringen anfört rörande skadeståndsansvaret
för barn och ungdom, för psykiskt abnorma personer samt
för föräldrar och andra vårdnadshavare (prop. s. 161—173).

2.1 A A. Skadeståndsansvaret för barn och ungdom. Enligt gällande lag
skall frågan om och i vad mån ett barn under 15 år är skyldigt att ersätta
skada som barnet orsakar bedömas på grundval av en skälighetsprövning,
varvid hänsyn skall tas till barnets sinnesart, gärningens beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt. Kommittéförslaget innebär, att denna ordning
i princip behålls. Kommittén har avvisat tanken att föräldrar skulle bära
objektivt ansvar eller vara skyldiga att hålla ansvarsförsäkring för att täcka
skador som deras barn orsakar. Emellertid har kommittén rekommenderat,
att större hänsyn än hittills skall tas till förekomsten av ansvarsförsäkring
på det skadevållande barnets sida. Om skadeförsäkring finns på den skadelidandes
sida, skall detta enligt kommitténs mening också i viss mån få
inverka på skadeståndsansvarets omfattning. Slutligen har kommittén rekommenderat
en ändring av nuvarande praxis att bestämma skadeståndet
till viss kvotdel av skadan. Enligt kommittén bör skadeståndet i stället direkt
bestämmas till ett visst belopp, bestämt efter en bedömning av vad
barnet anses ekonomiskt kunna bära.

Kommitténs förslag i denna del har i sina huvuddrag godtagits av remissinstanserna.
Från vissa håll har dock uttalats sympatier för en lösning enligt
andra linjer, antingen genom ett system med obligatorisk ansvarsförsäkring
eller genom en skärpning av skadeståndsansvaret för föräldrar och
andra vårdnadshavare. Vidare har det bland remissorganen rått delade meningar
om vilken betydelse som bör tillmätas föreliggande försäkringar på
ömse sidor och om lämpligheten av att genomföra den metod att bestämma
skadeståndets storlek som kommittén har förordat.

Att på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt lösa frågan om ersättning
för skador som orsakas av barn är förenat med betydande svårigheter.
Den nuvarande ordningen förutsätter att stor hänsyn tas till det skadevållande
barnets intressen. Den leder emellertid ofta till resultat, som
från den skadelidandes synpunkt är otillfredsställande. Dessa olägenheter
torde inte kunna helt avhjälpas, så länge man rör sig med ett rent skadeståndsrättsligt
system. Från denna synpunkt kan kommitténs förslag, som
innebär att nuvarande ersättningsregler i stort sett behålls oförändrade,
inte anses innebära en alldeles idealisk lösning.

LU 1972:10

En möjlighet att förbättra skyddet mot skador av detta slag kunde vara
att skärpa ansvaret för föräldrar och andra vårdnadshavare i fråga om
skador som orsakas av barn, vilka står under deras tillsyn. Frågan om vårdnadshavares
ansvarighet, till vilken jag återkommer i det följande, är
emellertid i viss mån fristående från spörsmålet om barnens eget ansvar,
och hur den än löses måste man ta ställning till under vilka förutsättningar
barnen själva skall kunna åläggas att ersätta skador som de orsakar.

Under remissbehandlingen har också berörts möjligheten att införa en
rent försäkringsmässig ordning, närmast i form av obligatorisk ansvarsförsäkring
för barn. Det framgår av vad jag har anfört redan i det föregående
(avsnitt 1.5.2.), att jag i princip är anhängare av tanken, att försäkring i vid
omfattning bör ersätta skadestånd, främst när det gäller personskador. Jag
tänker mig emellertid inte, att detta mål skall nås genom en utbyggnad av
ansvarsförsäkringen — som i princip utgår från och förutsätter ett skadcståndsrättsligt
regelsystem — utan genom en vidareutveckling av olika
former av försäkring på de skadelidandes sida. När det gäller sakskador har
jag utgått från att ansträngningarna bör inriktas på att stärka skadeförsäkringens
ställning och successivt minska skadeståndets betydelse, framför allt
i fråga om ordinära skadefall. Men jag har samtidigt betonat, att sådana lösningar
måste ses i ett långsiktigt perspektiv och att det ännu under någon
tid kan bli nödvändigt att genomföra reformer på det beståendes grund för
att tillgodose trängande behov. I möjligaste mån bör man härvid undvika
att föregripa eller rentav försvåra en utveckling i riktning mot sådana lösningar
som jag nu har angett. Jag anser det dock inte uteslutet, att man på
avgränsade områden eller i fråga om speciella skaderisker inför regler om
skärpt skadeståndsansvar eller föreskriver obligatorisk ansvarsförsäkring.

Om man ser problemet från synpunkten av behovet att med hänsyn till
skadefrekvensen eller skadornas speciella art ge de skadelidande vid en viss
typ av skadefall ett förstärkt ekonomiskt skydd, intar de skador som barn
orsakar knappast en sådan särställning jämfört med andra skadefall att det
motiverar ett system med obligatorisk försäkring. Det är visserligen sant,
att barn ofta vållar varandra skador under lek e. d. och att skadorna undantagsvis
kan bli mycket allvarliga. Men barn är också utsatta för en mängd
andra skaderisker och det finns knappast belägg för att just de skador som
de vållar varandra är särskilt frekventa. Inte heller torde de kroppsskador
som barn vållar vuxna personer eller de egendomsskador som de orsakar
utgöra något socialt eller ekonomiskt problem av sådan betydelse att det
ställer dem i en klass för sig.

Att frågan om barns skadeståndsansvar har kommit att träda i förgrunden
i de senaste årens skadeståndsdiskussion torde ha andra orsaker. Det
lär bl. a. sammanhänga med att barnen såsom skadevållare intar en särställning
och på ett annat sätt än vuxna personer är i behov av skydd mot

I.U 1972: 10

de ekonomiska följderna av den ersättningsskyldighet sorn kan drabba dem.
Så länge skadeersättningsproblemcn i samhället inte har kunnat lösas genom
direkta försäkringsanordningar, lär man visserligen inte kunna helt
avskaffa skadeståndsansvaret för barn. Men att ålägga t. o. m. barn i de
lägre åldrarna ett omfattande skadeståndsansvar, som medför en ekonomisk
belastning långt in i vuxen ålder, blir många gånger uppenbart stötande.
Ansvarsförsäkringen bereder här ett effektivt skydd, och från den synpunkten
kunde ett obligatorium vara värt att överväga.

Jag anser trots detta, att man tills vidare bör sträva efter en lösning på
frivillighetens väg. Ett obligatorium kräver en omfattande och dyrbar administration.
Frivillig ansvarsförsäkring har redan nu stor utbredning.
Premiekostnaderna är låga och överkomliga för envar. Jag kommer i det
följande att föreslå att ansvarsförsäkring tillmäts större betydelse än f. n.
vid bestämmande av ett barns skadeståndsansvar, så att ersättning normalt
skall betalas fullt ut inom försäkringens ram. Man kan räkna med att
ansvarsförsäkring får ännu större spridning än hittills. Jag förutsätter, att
inte bara försäkringsbolagen utan också staten och kommunerna framdeles
engagerar sig för en vidgad upplysningsverksamhet rörande värdet av ansvarsförsäkring,
framför allt bland barnfamiljerna. På denna väg bör problemet
på ganska kort tid kunna få en tillfredsställande lösning, och det är
enligt min mening i varje fall värt att pröva dessa möjligheter, innan ett
obligatorium övervägs ytterligare.

Den lagstiftning om barns skadeståndsansvar som nu under alla förhållanden
måste genomföras bör i enlighet med vad jag nu har sagt bygga på
den gällande rättens grund. Detta utesluter inte, att det kan vara påkallat
att göra smärre jämkningar i de regler som gäller f. n.

I likhet med flertalet remissinstanser har jag inte några väsentliga invändningar
mot de allmänna synpunkter som kommittén har
anfört på frågan om barns skadeståndsansvar. I ett hänseende vill jag
emellertid göra en reservation. Kommittén har uttalat att man vid avgörandet
av frågan huruvida ett barn över huvud taget skall anses skadeståndsskyldigt
i det enskilda fallet får göra en jämförelse med vad man i
allmänhet anser sig böra fordra av barn i den aktuella åldern. Att strikt
följa denna anvisning kan emellertid enligt min mening leda till otillfredsställande
resultat. Vidgad kunskap på det barnpsykologiska området har
lärt oss att man även när det gäller barn i åldrar upp mot 9—10 år eller
t. o. m. däröver måste räkna det sorn något normalt att de åtminstone i
särskilt svårbemästrade situationer påtagligt avviker från de handlingsmönster
som gäller för vuxna. Inte minst gäller detta barns uppträdande i
trafiken. En tillämpning av den jämförelsemetod som skadeståndskommittén
har rekommenderat skulle tydligen leda till att barn i sådana fall
undantagslöst helt undgick skadeståndsskyldighet. Med hänsyn inte minst

LU 1972: 10

till den utbredning ansvarsförsäkring numera har bör det emellertid finnas
möjlighet också i fall av denna art att ålägga barn skadeståndsansvar och
därigenom tillgodose de skadelidandes intresse att få gottgörelse.

Frågan om ett barn alls kan anses skadeståndsskyldigt bör därför enligt
min mening prövas med utgångspunkt i en bedömning av barnets beteende,
liknande den vållandebedömning som sker när culparegeln tillämpas beträffande
vuxna, men utifrån mer objektiva kriterier, dvs. under mindre
hänsynstagande till subjektiva faktorer. Härigenom vidgas möjligheterna
att ålägga skadeståndsansvar i fall då barnet befunnit sig i en särskilt
krävande situation, exempelvis då det under lek eller spel orsakar en trafikskada.
Men självfallet skall det inte komma i fråga att anse ett barn
skadeståndsskyldigt i ett fall då samma beteende inte skulle ha ådragit en
vuxen person ansvar.

När det sedan gäller att fastställa ersättningsskyldighetens omfattning i
det enskilda fallet, dvs. i vad mån barnet skall åläggas att betala skadestånd,
bör avgörandet träffas på grundval av en skälighetsbedömning vid
vilken hänsyn tas till samtliga omständigheter. Härvid bör som häradsliövdingeföreningen
har understrukit den skadelidandes intresse vinna beaktande,
men jag vill betona att man åtminstone i fråga om mindre barn
bör fästa stort avseende vid det skadevållande barnets intresse. Skälighetsprincipen
bör ge möjlighet att avpassa skadeståndsansvaret med hänsyn
till barnets intellektuella utveckling och psykiska mognad. Vidare kommer
barnets ekonomiska förhållanden att spela en framträdande roll. Även om
ett visst handlande anses i princip böra medföra skadeståndsansvar för barnet,
kan skälighetsprövningen väl tänkas på grund av speciella omständigheter
resultera i att barnet helt befrias från ersättningsskyldighet. Särskilt
kan detta antas bli fallet i fråga om mindre barn.

Kommittén har inte ansett sig böra föreslå någon nedre åldersgräns
av innebörd, att barn under viss ålder över huvud taget inte skall
kunna åläggas skadeståndsansvar. Ståndpunkten har i allmänhet godtagits
under remissbehandlingen. Också jag ansluter mig till kommitténs uppfattning.
Även om barn under 5—6 år endast undantagsvis bör åläggas skadeståndsansvar,
synes det — särskilt med hänsyn till att flertalet barn skyddas
av ansvarsförsäkring — inte lämpligt att genom en nedre åldersgräns helt
utesluta denna möjlighet. Bl. a. när barn i de nämnda åldersgrupperna vållar
trafikskador eller tillfogar varandra skador under lek, bör det finnas
en möjlighet att inom ramen för en föreliggande ansvarsförsäkring ålägga
dem ersättningsskyldighet. Saknas försäkring kan det däremot endast i undantagsfall
bli fråga om att döma ut skadestånd, och i så fall regelmässigt
med mycket måttliga belopp. I likhet med kommittén utgår jag från, att de
minsta barnen knappast någonsin skall åläggas skadeståndsansvar.

Som kommittén har betonat bör de ekonomiska förhållan -

LU 1972:10

d e n a på ömse sidor tillmätas stor betydelse vid skälighetsprövningen. Det
kan många gånger vara svårt att bedöma ett barns ekonomiska bärkraft. Om
skadeståndet har verkningar under en längre tidsperiod måste man självfallet
ta hänsyn till förändringar i barnets ekonomi under samma period.
Framtida arbetsinkomst bör, om det är möjligt, uppskattas individuellt.
Men oftast torde det vara nödvändigt att grunda beräkningarna på antaganden
om en genomsnittsinkomst. I övrigt bör man endast med stor försiktighet
antecipera framtida förändringar i ett barns ekonomi.

I flertalet fall är det skadevållande barnet skyddat av ansvarsförsäkring.
Kommittén har som nämnts rekommenderat, att sådan försäkring
tillmäts större betydelse än hittillsvarande praxis medger. Försäkringsgivarna
synes i huvudsak ansluta sig till detta betraktelsesätt. Ansvarsförsäkring
har numera också en sådan utbredning att det enligt min
mening skulle vara orealistiskt att inte ta hänsyn till sådan försäkring som
en viktig ekonomisk faktor. Det är sålunda rimligt att vid bedömningen av
ett skadevållande barns ekonomiska förhållanden fästa stor vikt vid att ansvarsförsäkring
finns, i synnerhet som barnet inte betungas av att försäkringen
tas i anspråk. Det kan inte göras gällande, att det ens i fråga om små
barn skulle vara oskäligt från barnets synpunkt att låta en föreliggande
ansvarsförsäkring träda till så långt försäkringssumman förslår. För en
sådan ordning talar också, att den skadelidandes intresse av att hållas skadeslös
bör tillgodoses så långt som möjligt. Jag delar därför kommitténs
uppfattning, att ansvarsförsäkring bör tillmätas större betydelse vid bedömningen
av barns skadeståndsansvar än vad som hittills har skett. Det
är emellertid uppenbart, att försäkringen lika litet som när det gäller vuxna
får påverka den grundläggande bedömningen av barnets handlande, så
att ett försäkrat barn anses ersättningsskyldigt med anledning av ett beteende,
som över huvud taget inte skulle ha medfört skadeståndsansvar
för ett oförsäkrat barn.

Det sist sagda innebär, att jag i likhet med kommittén inte anser mig
kunna föreslå en sådan ovillkorlig lagbestämmelse om att ersättning alltid
skall utgå fullt inom ansvarsförsäkringens ram, som har förordats av Svenska
försäkringsbolags riksförbund. En bestämmelse av detta innehåll skulle
i realiteten närmast vara liktydig med ett stadgande om rent objektivt ansvar.
Jag vill i detta sammanhang f. ö. erinra om att man i dansk rättspraxis
utan stöd av lagregler successivt har nått fram till ett rättstillstånd som
innebär, att mycket stor hänsyn tas till ansvarsförsäkring, utan att man
hittills har känt något behov att genom lagstiftning driva denna utveckling
ännu längre.

Om man i enlighet med det anförda utgår från att de minsta barnen bara
undantagsvis skall åläggas ersättningsskyldighet men att i övrigt fullt

skadestånd som regel skall dömas ut, om och i den mån skadan täcks av

LU 1972:10

ansvarsförsäkring, uppkommer en klyfta mellan de fall då på grund av
barnets låga ålder något ansvar inte alls inträder och de fall då ett något
äldre ansvarsförsäkrat barn åläggs full ersättningsskyldighet inom försäkringens
ram. Denna olägenhet har Svenska försäkringsbolags riksförbund
understrukit i sitt remissyttrande. För egen del anser jag inte olägenheten
särskilt betydande — framför allt inte i jämförelse med de fördelar
som står att vinna genom att de skadelidandes utsikter att få full gottgörelse
påtagligt förbättras i åtskilliga fall. F. ö. kan lill synes omotiverade
klyftor av liknande art uppstå också till följd av andra ofullkomligheter
i det skadeståndsrättsliga systemet, exempelvis som resultat av den vaga
och för gemene man kanske ibland godtyckliga gränsdragningen mellan
culpöst och inte culpöst handlande.

I fråga om verkan av försäkring på den skadelidandes
sida anser jag, att det i högre grad än när det gäller ansvarsförsäkring på
det skadevållande barnets sida måste lämnas åt domstolarna att ta ställning
i det enskilda fallet. Frågan blir aktuell också i andra situationer, där
jämkning efter skälighet föreskrivs i lag, och har alltså räckvidd även
utanför nu förevarande rättsområde. Såvitt gäller summaförsäkring är
problemet under utredning av skadeståndskommittén. Jag anser mig därför
inte nu böra göra något generellt uttalande i frågan. Det är emellertid
tydligt, att förekomsten av skade- eller summaförsäkring på den skadelidandes
sida i regel inte bör medföra nedsättning av skadeståndet till den
del detta täcks av ansvarsförsäkring på motsidan.

Den metod som f. n. tillämpas när man bestämmer skadeståndets storlek
innebär, att barnet görs ansvarigt för viss kvotdel av skadan. Kommittén
förordar att denna metod överges och att skadeståndet i stället regelmässigt
fastställs till ett visst belopp. Denna rekommendation har mött viss
kritik under remissbehandlingen.

För egen del anser jag det i och för sig naturligt, att en skälighetsbedömning
med hänsyn till handlingens beskaffenhet, barnets ålder och utveck'ing
samt de ekonomiska förhållandena resulterar i att man fastställer skaleståndet
till visst belopp. Detta gäller särskilt, om man i större utsträckning
än f. n. skall ta hänsyn till ansvarsförsäkring. En kvotdelsberäkning
kan leda till otillfredsställande resultat, framför allt när kvoteringen skall
vara normerande för framtida krav. Om domstolen skall beakta de ekonomiska
förhållandena, när kvoten bestäms, måste tydligen skadeståndskravets
storlek spela en viktig roll. Skulle senare nya krav framställas, som
man inte kunde förutse vid domen, kan en tillämpning av den kvot som
från början har fastställts leda till stötande eller rentav orimliga resultat.
I själva verket kan det i fall av detta slag bli nödvändigt, att domstolen i
det senare målet bestämmer en annan kvot än den som har tillämpats i det
första. Men därmed går de med kvotdelsförfarandet förbundna fördelarna

3f Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 10

LU 1972:10

till stor del förlorade.

Göta hovrätt har befarat, att det tillvägagångssätt som kommittén har
förordat skall leda till ökat antal processer. Med hänsyn till att antalet mål
om barns skadeståndsansvar är relativt ringa torde dock farhågorna vara
överdrivna. Vad särskilt beträffar de olägenheter som är förenade med att
en ny rättegång måste anställas med anledning av samma skadefall vill
jag framhålla, att domstolen i den senare rättegången kan tillgodogöra sig
den utredning om de faktiska omständigheterna vid skadans uppkomst och
om parternas personliga och ekonomiska förhållanden som har förebragts
i den första processen. Ofta kommer prövningen att i praktiken kunna inskränkas
till frågan vad barnet skäligen bör åläggas att betala utöver tidigare
utdömda belopp. De nackdelar som i övrigt kan vara förbundna med
den metod som kommittén har rekommenderat torde i flertalet fall uppvägas
av att man får ett säkrare underlag för att bedöma den viktiga frågan
om ersättningsskyldighetens totala omfattning. Skillnaden mellan de
två metoderna kan f. ö. väntas få begränsad betydelse i praktiken. När ansvarsförsäkring
föreligger, torde en nedsättning av skadeståndet huvudsakligen
komma i fråga, när medvållande kan konstateras på den skadelidandes
sida. Vid jämkning av skadestånd på denna grund bör som hittills en
kvotdelsbedömning ske. Också i vissa andra fall kan det vara lämpligt att
följa nuvarande praxis. Som har framhållits i vissa remissyttranden gäller
detta främst i fall av allvarligare personskador, som kan väntas leda
till bestående arbetsoförmåga, där storleken av en eventuell livränta ofta
inte går att fixera förrän lång tid efter skadefallet och kanske bara för
en tidsperiod i sänder.

På grund av det nu anförda anser jag, att skadestånd som barn skall utge
i allmänhet bör fastställas till ett bestämt belopp i pengar men att i vissa
fall en kvotdelsbestämning är att föredra. Valet mellan de båda metoderna
får i rättstillämpningen träffas med beaktande av omständigheterna i det enskilda
fallet.

Jag har hittills inte berört frågan, vilken övre åldersgräns som
bör gälla för tillämpning av de regler och grundsatser för bestämmande av
barns skadeståndsansvar som har behandlats i det föregående. Kommittén
har utgått från att gränsen som hittills bör sättas vid 15 år, och det har
inte från något håll ifrågasatts att denna åldersgräns skall sänkas. Frågan
om gränsen tvärtom bör sättas högre sammanhänger emellertid med hur
långt man vill gå, när det gäller att lindra ungdomars ansvar, eftersom
denna fråga får betydelse för den lagtekniska lösningen.

Skadeståndskommittén har för sin del föreslagit en särskild regel om
möjlighet att lindra skadeståndsansvaret för ungdomar som har fyllt 15
men inte 21 år. Enligt förslaget skall skadeståndsansvaret i hithörande fall
kunna jämkas, om skadeståndet med hänsyn till skadevållarens ungdom

LU 1972:10 75

och övriga omständigheter finnes oskäligt betungande. Kommittén har motiverat
sitt förslag främst med en hänvisning till att ungdomar i allt större
antal fortsätter sin utbildning också efter fyllda 15 år och träder ut i förvärvslivet
först senare, att de oftast alltjämt är omogna i flera hänseenden
och att det ibland skulle verka stötande att ålägga sådana skadevållare en
skadeståndsskyldighet som de inte kan fullgöra inom överskådlig tid.

De skäl som kommittén sålunda har anfört för att införa en möjlighet
att lindra skadeståndsansvaret också för ungdomar över 15 år anser jag
för min del övertygande. En bestämmelse i ämnet bör emellertid inte utsträckas
längre än vad som kan anses motiverat av den särställning dessa
ungdomar intar i förhållande till vuxna skadevållare i allmänhet.

Under remissbehandlingen har från flera håll föreslagits, att den av kommittén
föreslagna jämkningsregeln begränsas att gälla endast ungdomar
mellan 15 och 18 år. Kommittén har också själv anfört goda skäl för en
18-årsgräns. En sådan åldersgräns harmonierar uppenbarligen bättre med
den straffrättsliga regleringen. Även civilrättsligt behandlas 18-åringar som
vuxna inom en vidsträckt sfär. Det bör i det sammanhanget särskilt påpekas
att denna sfär har vidgats väsentligt i samband med att myndighetsåldern
med verkan från den 1 juli 1969 har satts ned till 20 år. Den som
har fyllt 18 år har sålunda i dag vittgående befogenheter att utan förmyndarens
samtycke sluta avtal på det ekonomiska livets område, exempelvis
när det gäller att förhyra egen bostad och att göra de inköp etc. som hör till
den självständige vuxnes vardagsliv. Denna reform får ses som ett uttryck
för en förändrad syn på frågan var gränsen bör gå för full rättslig handlingsförmåga.
Det är naturligt att detta nya synsätt får slå igenom också på
nu förevarande område. Härtill kommer, att de reella hänsyn som enligt det
föregående motiverar en särskild jämkningsmöjlighet för unga personer bara
undantagsvis gör sig gällande beträffande ungdomar i åldrarna ever 18 år.
Om gränsen sätts till 18 år, uppnås också större nordisk rättslikhet — i det
motsvarande danska lagförslaget och i den nya norska lagen har man
stannat för denna åldersgräns. Även det finska lagförslag som nyligen har
remitterats till laggranskningsrådet innehåller en 18-årsgräns.

På grundval av dessa överväganden vill jag förorda, att särskilda regler
om möjlighet att lindra skadeståndet för barn och ungdom görs tillämpliga
bara på den som inte fyllt 18 år.

Under dessa förhållanden kan man emellertid med fog fråga sig, om det
verkligen finns behov av en särskild jämkningsregel för ungdomar mellan
15 och 18 år. Syftet med en sådan jämkningsregel bör kunna tillgodoses
inom ramen för en allmän bestämmelse om barns skadeståndsskyldighet,
utformad enligt de riktlinjer sorn jag har antytt i det föregående. Jag anser
för egen del att en sådan lösning är att föredra. Härigenom uppnår man
f. ö. större nordisk rättslikhet även i formellt hänseende.

LU 1972:10

Valet av en rättsteknisk lösning, som innebär att den särskilda bestämmelsen
om skadeståndsansvar för barn utvidgas att omfatta nya åldersgrupper,
bör uppenbarligen inte i och för sig medföra någon ändring i fråga
om hittills tillämpade normer, när det gäller skadeståndsansvaret för
barn under 15 år. Vad beträffar bestämmelsens tillämpning i fråga om de
nya kategorier skadevållare som tillkommer vill jag här endast framhålla,
att den omständigheten att ungdomar i åldrarna 15—18 år nu sammanförs
med yngre barn under en gemensam bestämmelse i stället för att behandlas
enligt en sådan särskild jämkningsregel som kommittén har föreslagit
inte nödvändigtvis innebär, att de i skadeståndshänseende skall ställas
gynnsammare än kommittén har tänkt sig. En jämförelsevis restriktiv
användning av möjligheterna att sätta ned skadeståndsansvaret i hithörande
fall är åsyftad och synes också möjlig inom ramen för den skälighetsprövning
som skall äga rum. Jag kommer att närmare utveckla mina
synpunkter i detta hänseende vid min behandling av de enskilda bestämmelserna
(avsnitt 5.1.2.2.).

2.1A.5. Skadeståndsansvaret för psykiskt abnorma personer. Liksom barn
under 15 år skall psykiskt abnorma personer enligt kommitténs uppfattning
kunna ådra sig skadeståndsansvar inom det allmänna culpaansvarets
ram. Jag biträder denna uppfattning. Bortsett från speciella regler
om objektivt ansvar får man alltså göra en bedömning av sådana personers
handlande, som ansluter till den vanliga vållandebedömningen. I analogi
med vad som har föreslagits i fråga om barn och ungdom under 18 år
bör emellertid frågan huruvida skadestånd skall utgå avgöras på grundval
av en skälighetsbedömning, där hänsyn tas till samtliga omständigheter
i fallet. Visserligen skall skadestånd kunna utgå även när sinnessjukdomen
är så grav, att man över huvud taget inte vill tala om uppsåt eller vårdslöshet,
men arten och graden av den handlandes sjukdom bör, enligt kommittén,
naturligtvis tillmätas särskild betydelse vid skälighetsprövningen. Den sjukes
ekonomiska förhållanden kommer emellertid också att spela en viktig
roll. Liksom i fråga om barn och ungdom får försäkringsförhållanden och
alla övriga omständigheter i fallet beaktas.

Kommittén har i överensstämmelse med dessa överväganden föreslagit
att i den nya lagen tas upp bestämmelse av innebörd att den som orsakar
person- eller sakskada under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten skall ersätta skadan i den omfattning
som med hänsyn till omständigheterna prövas skälig (6 § första
stycket första punkten). Som vissa remissorgan har påpekat innebär förslaget,
att bestämmelsen kommer alt omfatta en något vidare lerets av
personer än nu gällande 6 kap. 6 § SL genom att även annan rubbning av
själsverksamheten än sådan som är att jämställa med sinnessjukdom kan

LU 1972:10

medföra en nedsättning av skadeståndsansvaret. Härigenom kommer bestämmelsen
att stämma närmare överens med vad som gäller för inomobligatoriska
rättsförhållanden enligt 1924 års lag om verkan av avtal som
slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet. Jag anser ändringen
välmotiverad. Någon fullständig överensstämmelse med tillämpningsområdet
för 1924 års lag bör dock inte eftersträvas, eftersom man inte kan bortse
från att det är fråga om olika rättsföljder i de båda lagarna. Man kan
tänka sig fall, där det framstår som mera rimligt att jämka utomobligatoriskt
skadestånd än att ogiltigförklara ett avtal som vederbörande har ingått,
men en skälighetsbedömning kan också leda till motsatt resultat.

Beträffande den av medicinalstyrelsen berörda frågan om möjligheterna
att lösa hithörande ersättningsfrågor genom obligatorisk ansvarsförsäkring,
vill jag hänvisa till vad jag har anfört om motsvarande spörsmål i
fråga om barns skadeståndsansvar (avsnitt 2.1.4.4.).

I 6 § första stycket andra punkten av kommittéförslaget har upptagits en
bestämmelse, att när någon genom eget vållande tillfälligt var från sina sinnens
bruk, detta tillstånd inte skall föranleda nedsättning av det skadeståndsansvar
som annars skulle ha gällt. Bestämmelsen har motsvarighet
i gällande rätt och har under remissbehandlingen lämnats utan erinran.
Också jag biträder i sak kommitténs förslag på denna punkt.

Till frågan om den lagtekniska utformningen av de nu förevarande reglerna
återkommer jag vid min behandling av de enskilda bestämmelserna
(avsnitt 5.1.2.3.).

I specialmotiveringen till bestämmelserna i 2 kap. 2 § rörande skadeståndsansvar
för den som är under 18 år anför departementschefen följande
om betydelsen av försäkringar (prop. s. 459—461).

I ett avseende förordar jag dock en annan lösning än den kommittén har
föreslagit. Det torde råda enighet om att de ekonomiska förhållandena och
inte minst föreliggande ansvars- och skadeförsäkringar skall spela en framträdande
roll, när det gäller att bestämma skadeståndsansvarets omfattning.
Som jag har sagt i den allmänna motiveringen är avsikten att ansvarsförsäkring
på barnets sida skall tilläggas stor betydelse och att ersättning i
princip skall betalas fullt ut inom ramen för en sådan försäkring. Visserligen
har jag inte ansett det nödvändigt eller ens lämpligt att en uttrycklig
regel härom blir lagfäst. Men det bör komma till uttryck i lagtexten, att stor
vikt skall tillmätas inte bara försäkringsförhållandena utan de ekonomiska
omständigheterna över huvud taget. På den punkten skall den nya lagstiftningen
delvis leda till en ändrad rättstillämpning. Under dessa förhållanden
anser jag det otillräckligt att inrymma de ekonomiska faktorerna i den allmänna
hänvisningen till »omständigheterna i övrigt». Ekonomiska för -

LU 1972:10

hållanden bör särskilt nämnas vid sidan av barnets ålder och utveckling
samt handlingens beskaffenhet. Detta blir av särskilt stor betydelse, när
man som jag föreslår gör en gemensam bestämmelse för barn under 15 år
och ungdomar mellan 15 och 18 år — för den sistnämnda kategorin kommer
det i allmänhet att vara enbart ekonomiska skäl som föranleder ett lindrigare
skadeståndsansvar än som följer av den allmänna culparegeln.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i förevarande paragraf av
departementsförslaget, att om någon som ej fyllt 18 år vållar person- eller
sakskada, han skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till
hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ekonomiska
förhållanden samt övriga omständigheter.

Bortsett från att de ekonomiska omständigheterna och framför allt föreliggande
försäkringsförhållanden skall tillmätas större betydelse än i nuvarande
rättstillämpning, skall den nya bestämmelsen — trots de redaktionella
olikheterna — i sak tillämpas på samma sätt som 6 kap. 6 § SL, när
det gäller skadeståndsansvar för barn under 15 år. Vid bedömningen
av vilken verkan som i fråga om denna kategori av skadevållare skall tillläggas
barnets ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet — eller beskaffenheten
av en underlåtenhet i de sällsynta fall då ett barn under 15 år
över huvud taget kan anses ha varit skyldigt att handla för att förebygga eller
avvärja skada — samt andra omständigheter i samband med skadefallet än
barnets och den skadelidandes ekonomiska förhållanden, skall således hittillsvarande
rättspraxis vara vägledande. Detta hindrar naturligtvis inte, att
domstolarna på grund av ändrade livsbetingelser eller värderingar i samhället
eller över huvud taget andra faktorer än sådana som har samband
med tillkomsten av den nya skadeståndslagen kan känna sig föranlåtna att
lägga delvis andra överväganden till grund för sina avgöranden än dem som
hittills har dikterat rättstillämpningen på området. Här måste domstolarna
på samma sätt som när det gäller t. ex. de aktsamhetsnormer vilka ligger till
grund för culparegeln stå fria att anpassa sin praxis efter utvecklingen. Men
med den principiella utgångspunkt som jag här har antagit saknar jag anledning
att nu ange mer preciserade riktlinjer för tillämpningen i berörda
hänseenden än som ligger i en hänvisning till hittillsvarande praxis.

Frågan om betydelsen av att det skadevållande barnet skyddas av ansvarsförsäkring
resp. att skadan gottgörs ur summa- eller skadeförsäkring
på den skadelidandes sida har jag berört ingående i den allmänna motiveringen,
och jag hänvisar i första hand till min framställning där (avsnitt
2.I.4.4.). Jag vill här bara på nytt erinra om att i fråga om verkan av ansvarsförsäkring
den principiella utgångspunkten skall vara, att när ett barn
med hänsyn till sin ålder och utveckling samt den skadevållande handlingens
beskaffenhet anses över huvud kunna åläggas skadeståndsansvar,

LU 1972:10

det aldrig kan anses oskäligt att låta skadestånd utgå fullt inom ansvarsförsäkringens
ram. Men som jag redan har betonat får existensen av en
ansvarsförsäkring inte inverka på den grundläggande bedömningen av om
skadeståndsansvar alls föreligger. I det avseendet måste full jämställdhet
råda mellan försäkrade och oförsäkrade barn.

Om ansvarsförsäkring saknas eller visar sig otillräcklig, uppkommer frågan,
vilken betydelse som skall tillmätas det skadevållande barnets ekonomi
i övrigt. Också i det hänseendet bör hittillsvarande praxis vara vägledande.
Att större hänsyn än hittills skall tas till ansvarsförsäkring måste dock få en
viss inverkan när det gäller att värdera betydelsen av att ett oförsäkrat barn
har förmögenhet. Visserligen kan man självfallet inte tala om barn som
»självförsäkrare». Men det torde idag vara tämligen sällsynt att ett barn i
sådana ekonomiska omständigheter som det här är fråga om inte skyddas
av någon ansvarsförsäkring. I de fall då försäkring trots allt inte
finns får detta närmast anses bero på försummelse, visserligen inte från barnets
men från vårdnadshavarens sida. Och vid bedömningen av vem av barnet
och den skadelidande som bör bära de ekonomiska följderna av en sådan
försumlighet ligger det i allmänhet närmast till hands att låta misstaget gå
ut över barnet, åtminstone i fall då den skadelidande är den ekonomiskt
svagare parten och saknar försäkringsskydd, utan att detta i sin tur kan
läggas honom till last som bristande förtänksamhet.

Vad i övrigt beträffar betydelsen av försäkring på den skadelidandes sida
hänvisar jag till kommitténs och mina egna uttalanden i den allmänna motiveringen.

I motiveringen till 2 kap. 3 §, som innehåller regler om psykiskt abnorma
personers skadeståndsansvar, anför departementschefen följande om betydelsen
av försäkringar (prop. s. 466).

Liksom när det gäller barn kommer de ekonomiska förhållandena att
spela en viktig roll. I första hand skall hänsyn tas till försäkringsförhållandena.
Inom ramen för en föreliggande ansvarsförsäkring bör fullt skadestånd
undantagslöst dömas ut, under förutsättning att skadevållaren anses
över huvud taget vara ansvarig för skadan. Också försäkring på den skadelidandes
sida bör beaktas. Uppenbart är emellertid att det i allmänhet finns
betydligt mindre skäl att i fråga om en psykiskt abnorm person beakta
skadeståndets ekonomiska verkningar för honom än när det är fråga om
barn eller ungdomar. I praktiken torde det därför bli mer sällsynt i hithörande
fall att de ekonomiska förhållandena tillmäts självständig betydelse,
än när det gäller personer under 18 år. Men om omständigheterna i övrigt
är speciellt ömmande, kan det finnas skäl att beakta att skadevållaren har
en svag ekonomi eller att den skadelidandes möjligheter att bära förlusten

LU 1972: 10 80

— t.ex. därför att han har försäkring — är särskilt gynnsamma. Den bedömning
jag nu har gjort torde i huvudsak överensstämma med vad som
gäller f.n.

Lagrådet. Lagrådet uttalar bl. a. följande i anslutning till 2 kap. 2 § i det
remitterade förslaget (prop. s. 630).

Vid skälighetsprövningen enligt förevarande paragraf skall hänsyn tagas
till samtliga förhandenvarande omständigheter. Bland de förhållanden som
skall särskilt beaktas nämnes i lagrummet de föreliggande ekonomiska förhållandena.
I remissprotokollet har departementschefen starkt understrukit
betydelsen av ansvarsförsäkring på barnets sida: när ett barn över huvud
taget kan åläggas skadeståndsansvar, bör det sålunda aldrig anses oskäligt
att låta skadeståndet utgå fullt inom ansvarsförsäkringens ram. Att en föreliggande
ansvarsförsäkring på barnets sida skall tillmätas särskild vikt vid
skälighetsbedömningen bör enligt lagrådets mening komma till uttryck i
själva lagtexten på ett tydligare sätt än genom en hänvisning blott till de
föreliggande ekonomiska förhållandena. Såsom departementschefen framhållit
får emellertid existensen av en ansvarsförsäkring inte inverka på den
grundläggande bedömningen av om skadeståndsskyldighet alls föreligger.
Lagrådet förordar därför att i lagtexten göres ett tillägg av förslagsvis följande
lydelse: Vid bestämmandet av skadeståndet skall föreliggande ansvarsförsäkring
särskilt beaktas.

Enligt förslaget skall hänsyn till föreliggande ansvarsförsäkring tagas
även i andra fall när skadestånd kan bestämmas efter en skälighetsprövning,
t.ex. enligt 2 kap. 3 §, 3 kap. 6 § och 4 kap. 1 §. Grundsatsen att sådan
försäkring skall beaktas torde emellertid få den största praktiska betydelsen
när det gäller att bedöma i vad mån barn skall åläggas skadeståndsskyldighet,
och för övriga fall torde någon uttrycklig bestämmelse motsvarande
den här föreslagna knappast vara erforderlig.

Departementschefen i slutprotokollet. I slutprotokollet anför departementschefen
följande om betydelsen av ansvarsförsäkring på barnets sida (prop.
s. 650).

Jag kan i allt väsentligt instämma också i vad lagrådet har anfört i anslutning
till 2 kap. 2 och 3 §§ i det remitterade förslaget. I princip godtar
jag de skäl lagrådet har åberopat till grund för förslaget att i 2 kap. 2 § tas
in en uttrycklig hänvisning till ansvarsförsäkring på barnets sida som en
omständighet att särskilt beakta vid skälighetsbedömningen. Emellertid
synes dessa skäl motivera att en motsvarande hänvisning tas in också i 2
kap. 3 §. Som lagrådet har framhållit är visserligen den praktiska betydel -

LU 1972:10

sen av ansvarsförsäkring väsentligt större när det gäller barns skadeståndsansvar.
Med hänsyn till att de båda paragraferna i övrigt har en helt likartad
uppbyggnad och för att undgå oberättigade motsatsslut bör emellertid
enligt min mening ett tillägg rörande ansvarsförsäkring göras i båda lagrummen.
I lagtekniskt hänseende anser jag detta lämpligen kunna ske genom
att ansvarsförsäkring särskilt nämns i uppräkningen av de omständigheter
som skall beaktas vid skälighetsprövningen. Sålunda bör i 2 kap. 2 och
3 §§ i det remitterade förslaget orden »föreliggande ekonomiska förhållanden
och övriga omständigheter» ersättas med »föreliggande ansvarsförsäkring
och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter».

Motion. I motionen i972:H90 av herr Larsson i Luttra m.fl. (c) anser motionärerna
att hänvisningarna till »föreliggande ansvarsförsäkring» bör utgå
ur lagtexterna. Motionärerna hänvisar till de allmänna resonemang som
förs i motionen (ovan s. 47 f.) om skadestånd och försäkring. Det synes
motionärerna tillräckligt att lagtexten hänför sig till föreliggande ekonomiska
förhållanden.

3 KAP.

I. Uttrycket »fel och försummelse» i 3 kap. 1 och 2 §§

A. Uttrycket »vållande»

Inledningsvis vill utskottet redovisa den ändrade betydelse som tillagts
uttrycket »vållande» i förslaget till skadeståndslag.

I specialmotiveringen till 2 kap. 1 och 2 §§ föreslår departementschefen
efter att ha fört en diskussion rörande uttrycket »vållande» att detta uttryck
skall tilläggas en något mera neutral innebörd än det för närvarande
har, nämligen att uteslutande beteckna de förfaranden sorn medför ansvar
enligt culparegeln i trängre mening. I stället får uttrycket, framför allt av
rättstekniska skäl, karaktären av en lagteknisk term för att beskriva sådana
beteenden över huvud taget av fysiska personer som kan föranleda skadeståndsansvar
enligt skadeståndslagen (prop. s. 453 och 456—458).

Lagrådet anför följande med anledning av den sålunda föreslagna terminologiska
förändringen (prop. s. 629).

Sedan gammalt har i juridiskt språkbruk uttrycket »vållande» använts
såsom beteckning för ett handlande eller en underlåtenhet som medför skadeståndsskyldighet
på grund av culpa, dvs. under de förutsättningar i objektivt
och subjektivt hänseende som culparegeln innefattar. Enligt förslaget
däremot är vållandebegreppets innebörd inte absolut kongruent med
förutsättningarna för ansvar enligt culparegeln. När termen »vålla» brukas

LU 1972:10

i förevarande paragraf, liksom i 2 kap. 2 och 3 §§, 3 kap. 1 och 2 §§, 4 kap.
1 § och 5 kap. 6 §, har det en mera neutral eller objektiv betydelse än den
traditionella och avser att uttrycka, att culparegelns handlingsnormer blivit
i objektivt hänseende åsidosatta. Med den i förslaget använda terminologin
torde vållandebedömningen i huvudsak komma att gälla, förutom beskaffenheten
av den handling eller underlåtenhet som påstås grunda skadeståndsansvar,
frågan huruvida de gängse kraven på kausalitet, adekvans
och rättsstridighet är uppfyllda. För att skadeståndsskyldighet enligt förevarande
paragraf skall föreligga krävs därutöver i subjektivt hänseende att
skadan vållats uppsåtligen eller av vårdslöshet.

Den i förslaget valda terminologin har, såsom framhållits i remissprotokollet,
vissa lagtekniska fördelar särskilt när det gäller att reglera skadeståndsansvaret
för barn och psykiskt abnorma personer. Den torde i den
praktiska rättstillämpningen knappast komma att medföra olägenheter av
någon betydelse. Även om det kan mola vissa betänkligheter att i den nya
lagen tillägga det inom skadeståndsrätten centrala begreppet vållande en
innebörd som i viss mån avviker från den gängse, bör enligt lagrådets mening
förslagets terminologi i denna del godtagas.

B. Beskaffenheten av den skadevållande handlingen

I specialmotiveringen till 3 kap. 1 §, första stycket, som innehåller grundläggande
bestämmelser om arbetsgivares principalansvar
anför departementschefen bl. a. följande (prop. s. 469).

I fråga om beskaffenhet av den skadevållande handlingen
har skadeståndskommittén utgått från att principalansvar skall inträda
endast under förutsättning att arbetstagaren har handlat culpöst i
objektiv mening, dvs. har åsidosatt de aktsamhetsnormer som den allmänna
culparegeln vilar på. Kommittén har emellertid också förutsatt att ansvarighet
skall kunna åläggas en arbetsgivare vid s. k. anonym culpa och vid
kumulerade fel. Det betyder bl. a., att principalansvar skall kunna tillämpas
även om en skadevållande på grund av brister i det subjektiva rekvisitet
inte kan åläggas personligt skadeståndsansvar. Med dessa utgångspunkter
har kommittén valt uttrycket »vållar» för att beteckna sådant handlande
av en arbetstagare som skall kunna utlösa principalansvar. Ståndpunkten
har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen.

För egen del kan jag i sak ansluta mig till kommitténs ståndpunkt. Med
den mer neutrala innebörd som jag i det föregående har tillagt begreppet
»vållande» (avsnitt 5.1.2.2.), nämligen som en allmän beteckning för sådant
handlande av en fysisk person som över huvud taget kan utlösa skadeståndsansvar
för honom, bör emellertid kravet på objektivt åsidosättande av culparegelns
handlingsnormer komma till uttryck i lagtexten, lämpligen genom

LU 1972:10 83

att där talas om skada som arbetstagaren vållar genom »fel eller forsum
melse».

När det gäller det allmännas skadeståndsansvar anför departementschefen
följande om den skadevållande handlingens beskaffenhet
(prop. s. 496—498).

Enligt 1 § i 1958 års förslag skulle ersättningsskyldighet inträda för skada
som »vållas genom fel eller försummelse». Härmed åsyftas enligt motiven
att skadeståndsansvar skall förutsätta culpa men att ansvar skall kunna
åläggas också vid anonyma eller kumulerade fel (innebörden av dessa
uttryck har jag behandlat i avsnitt 2.3.6.3.). Mot kommittéförslagets formulering
har riktats vissa anmärkningar under remissbehandlingen. En remissinstans
förordar att skadeståndsskyldighet skall inträda bara när felet eller
försummelsen kan medföra straff för ämbetsbrott för den som har orsakat
eller medverkat till skadan. I andra yttranden har uttalats önskemål
om att ansvarets förutsättningar klargörs bättre i lagtexten eller åtminstone
genom motivuttalanden. Besvärssakkunniga har satt i fråga om inte uttrycken
»uppsåt» och »oaktsamhet» bör användas istället för »fel eller försummelse».
Enligt en remissinstans slutligen bör i lagtexten närmare anges för
vilka myndigheter och funktionärer det allmänna skall svara.

I överensstämmelse med den ståndpunkt som jag har intagit i fråga om
det allmänna principalansvaret anser jag för egen del, att ansvar skall kunna
åläggas staten eller en kommun inte bara på grund av anonyma eller kumulerade
fel utan också i fall då skadevållaren kan åberopa sådana subjektiva
ursäkter för sitt objektivt eulpösa handlingssätt som fritar honom från
personligt skadeståndsansvar. Även om man kan konstatera att det har
brustit i en myndighets handläggning av ett visst ärende lär det många
gånger vara omöjligt att konstatera subjektiv culpa hos en bestämd befattningshavare.
Det allmänna bör det oaktat kunna åläggas att utge ersättning
för skadan. Med denna utgångspunkt är det tydligt att det inte bör komma
i fråga att begränsa ansvarigheten till fall då någon befattningshavare kan
ådömas ansvar för ämbetsbrott — en reglering som f. ö. är olämplig också
med tanke på en eventuell avkriminalisering av tjänstefelen. Inte heller kan
jag biträda förslaget att skadeståndsansvar skall inträda bara när skada har
vållats »uppsåtligen» eller av »oaktsamhet». Man får enligt min mening i
stället använda ett neutralt uttryckssätt som tillåter en objektiv bedömning
av det förfarande som har orsakat skadan. Jag anser i likhet med kommittén
och i överensstämmelse med vad jag har föreslagit i fråga om bestämmelsen
i 3 kap. 1 § om principalansvar, att förutsättningen att culparegelns
handlingsnormer objektivt sett åsidosatts bör komma till uttryck i lagtexten
genom att där talas om skada som »vållas genom fel eller försummelse».

LU 1972:10

Det är redan av lagtekniska skäl uteslutet att man i lagtexten skulle genom
en uppräkning ange de kategorier av myndigheter, offentliga funktionärer
eller andra rättsobjekt för vilkas göranden och låtanden det allmänna
skall svara. Den behövliga avgränsningen av tillämpningsområdet i det
hänseendet kommer att ske genom kravet att skadan skall ha vållats vid
myndighetsutövning.

C. Motion. I motionen 1972:1489 av fru Kristensson m. fl. (m) erinrar motionärerna
om att det — genom att uttrycket »vålla» i propositionen tilläggs
en något annan innebörd än vad som hittills avsetts därmed i skadeståndsrättsliga
sammanhang — blivit behövligt att kravet på objektivt åsidosättande
av culparegelns handlingsnormer kommer till direkt uttryck i lagen. För
detta ändamål har, fortsätter motionärerna, departementschefen valt uttrycken
»fel eller försummelse i tjänsten» resp. »vid myndighetsutövning».
Motionärerna pekar på att denna formulering är nära besläktad med sådana
tjänstefelsbeskrivningar i arbetsrätten som föranleder disciplinära åtgärder
eller straffansvar.

Motionärerna framhåller att det inte torde ha varit departementschefens
mening att rättslig prövning av frågan om någon viss arbetstagare i offentlig
tjänst gjort sig skyldig till tjänstefel skall föregå en skadereglering från
myndighets sida vid skadeståndsanspråk framställda med stöd av 3 kap.
2 §. Enligt motionärernas mening kan dock användningen av uttrycket fel
eller försummelse i tjänsten i en »ny» bemärkelse befaras till en början
leda till vissa missförstånd i skaderegleringsproceduren på så sätt att skaderegleraren
som underlag för sin bedömning anser sig behöva en dom som
fastställer att tjänstemannen begått tjänstefel i lagteknisk mening.

Motionärerna anser det vara angeläget att Kungl. Maj:t följer utvecklingen
på den offentliga skadeståndsregleringens område och vidtar eller
föreslår riksdagen de åtgärder som kan befinnas nödvändiga för en snabb
och effektiv skadereglering.

II. 3 kap. 6 §. Jämkning av principalansvaret

A. Departementschefen i lagrådsremissen

I den allmänna motiveringen rörande arbetsgivares skadeståndsansvar
anför departementschefen följande i fråga om jämkning
av ansvaret (prop. s. 225—235).

2.2A.6. Jämkning av principalansvar. En arbetsgivare som enligt gällande
rätt ådrar sig skadeståndsansvar på grund av hans drifts- eller arbetslednings
vållande kan inte få någon jämkning av skadeståndet. Skade -

LU 1972:10

ståndskommittén har emellertid föreslagit, att en jämkningsregel införs
i den nya lagstiftningen. Enligt förslaget skall jämkning av skadestånd vid
principalansvar kunna ske, om skadeståndet med hänsyn till den skadeståndsskyldiges
ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt
finnes oskäligt betungande. Regeln har av kommittén motiverats främst
med hänsyn till önskemålet att det i mindre förhållanden skall kunna undvikas,
att arbetsgivaren blir oskäligt betungad, när ansvarsförsäkring saknas
eller är otillräcklig. I detta sammanhang har kommittén erinrat om
bl. a. den allmänna jämkningsregel som finns i schweizisk rätt och som kan
tillämpas även vid det s. k. presumtionsansvar för arbetstagares vållande
som gäller där samt om de jämkningsmöjliglieter som finns enligt § 25
i de danska och norska försäkringsavtalslagarna, när det är fråga om s. k.
husbondeansvar för en skada vilken är täckt av skadeförsäkring (»Skadestånd
II», bilaga 3, s. 139 och 153).

Skadeståndskoinmitténs förslag i denna del har lämnats utan erinran av
det övervägande antalet remissinstanser — låt vara att viss oenighet har
rått i fråga om regelns tillämpning i olika situationer och bl. a. om verkan
av ansvars- resp. objektsförsäkring. Förslaget avstyrks emellertid av LO
och ytterligare några arbetstagarorganisationer. Från det hållet har man
invänt bl. a., att en jämkningsregel skulle gynna de arbetsgivare som inte
tecknar ansvarsförsäkring och motverka en ytterligare utbredning av sådan
försäkring. Det har också uttalats farhågor för att regeln skall leda
till rättsosäkerhet och en oenhetlig praxis. Å andra sidan har det från arbetsgivarhåll
— bl. a. av SAF — framhållits, att det särskilt i mindre förhållanden
kan föreligga skäl att jämka skadeståndsansvaret också vid culpa
hos arbetsgivaren själv eller, när det gäller juridiska personer, dessas
organ.

Jag har tidigare uttalat som min principiella uppfattning, att man i och
för sig inte bör känna sig hindrad att nu införa jämkningsregler för särskilda
kategorier skadevållare eller för speciella skadefall enbart av den
omständigheten att frågan om en allmän jämkningsregel aktualiseras genom
det utredningsuppdrag som jag ämnar föreslå att skadeståndskommittén
får. Men varje förslag om en speciell jämkningsregel måste bedömas
efter en noggrann prövning av det föreliggande behovet samt de olägenheter
det kan föra med sig att på detta sätt föregripa en kommande allmän
reglering av frågan.

Flera skäl talar för kommitténs förslag. Det kan visserligen sägas, att
bördan av det principalansvar som gäller f. n. inte synes ha utgjort någon
betydande belastning för arbetsgivarna, trots att de inte haft någon möjlighet
att få jämkning av detta ansvar. Den utvidgning av principalansvaret
som nu föreslås förändrar emellertid läget i flera betydelsefulla hänseenden.
Att ansvar mot tredje man kommer att inträda också vid vållan -

LU 1972:10

de av de lägst anställda betyder kanske inte så mycket, eftersom arbetsgivarnas
ansvarsförsäkringar redan täcker arbetstagarnas ansvar i sådana
fall. Mera betydelsefullt i detta sammanhang är, att det oinskränkta
principalansvaret kommer att omfatta alla arbetsgivare, alltså även i rent
privata förhållanden och i icke-ekonomisk verksamhet, där ansvaret för
drifts- och arbetsledning hittills knappast har spelat någon praktisk roll.
Det är tydligt, att fullt skadeståndsansvar utan jämkningsmöjligheter för
skador, som en arbetstagare kan vålla, i vissa sådana situationer kan
medföra en oskälig ekonomisk belastning. En stelbent tillämpning av skadeståndsreglerna
kan här i enskilda fall motverka strävandena mot en
mera rationell fördelning bland medborgarna av kostnaderna för skadeersättning.

Som kommittén har påpekat utgör också den omständigheten att det
här är fråga om skadeståndsansvar oberoende av eget vållande ett skäl att
ge ifrågavarande skadefall en särställning. I själva verket är det första
gången som det i svensk lagstiftning införs generella regler om ett skärpt
skadeståndsansvar, som för åtskilliga fall inte kan motiveras utifrån sådana
risksynpunkter som traditionellt bär upp speciella regler om objektivt
ansvar. Detta ger anledning att gå fram med viss försiktighet.

Det senast sagda är emellertid också ett skäl att begränsa frågeställningen
till spörsmålet om jämkning av det egentliga principalansvaret. Att det någon
gång kan te sig obilligt att ålägga en arbetsgivare fullt skadeståndsansvar
med anledning av lians eget vållande skall inte förnekas. Men det gäller
också i åtskilliga andra fall av ansvar för egen culpa. Här rör man vid
den större frågan om en allmän jämkningsregel, och det kan inte komma
i fråga att föregripa utredningsarbetet rörande det problemet genom att
bryta ut en så stor och heterogent sammansatt grupp som arbetsgivare till
en särbehandling.

LO:s och vissa andra arbetstagarorganisationers farhågor för att en
jämkningsregel skulle motverka en ytterligare utbredning av ansvarsförsäkring
torde vara överdrivna. I privata förhållanden och i icke-ekonomisk
verksamhet kan skaderiskerna antas vara ringa och jämkningsreglerna får
följaktligen mycket liten praktisk betydelse. Men inte heller när det gäller
de näringsidkande arbetsgivarna, som organisationerna i första hand torde
ha haft i tankarna, finns det anledning att räkna med någon negativ effekt
på utbredningen av ansvarsförsäkring. Sådan försäkring ingår normalt
som ett moment i en kombinerad försäkring av något slag, ibland i en s. k.
paketförsäkring, vilken omfattar också bl. a. objektsförsäkring. De näringsidkare
som är förutseende nog att försäkra sina maskiner, byggnader, inventarier
etc. blir regelmässigt samtidigt erbjudna en ansvarsförsäkring.
När en privatperson vill försäkra sin fastighet eller sitt lösöre mot allehanda
skaderisker får han ansvarsförsäkringen s. a. s. på köpet. En arbetsgiva -

LU 1972:10

res vilja att försäkra sin egendom lär inte nämnvärt påverkas av, huruvida
hans skadeståndsansvar i vissa undantagsfall kan jämkas eller inte. Den
arbetsgivare åter, som visar så litet förtänksamhet, att han över huvud taget
inte bryr sig om att skaffa försäkringsskydd, lär knappast heller påverkas
av den skadeståndsrättsliga regleringen i detta hänseende. Slutligen får
man inte förbise, att utvidgningen av principalansvaret i sig själv utgör ett
incitament att teckna ansvarsförsäkring.

Till det anförda kommer, att en jämkningsregel ju inte innebär något
totalt skydd mot skadeståndsansvar. Som kommittén har framhållit bör
redan risken att bli skadeståndsskyidig vara tillräcklig för att mana näringsidkare
och andra arbetsgivare i gemen att teckna ansvarsförsäkring,
och detta oberoende av att ett stort skadestånd undantagsvis kan tänkas
bli nedsatt för den händelse det skulle vila enbart på reglerna om principalansvar.
Det är f. ö. inte heller meningen att en jämkningsregel skall tillämpas
så, att den premierar arbetsgivare som har underlåtit att försäkra sig
— utom i fall då underlåtenheten kan framstå som ursäktlig, t. ex. när en
privatperson rent tillfälligtvis har anlitat en arbetstagare.

Men även för de arbetsgivare som har ansvarsförsäkring kan en jämkningsregel
få betydelse. Försäkringssummorna ligger visserligen idag på
en nivå som torde täcka alla normala skadefall, men det kan inte uteslutas,
att en skada av oväntat stor omfattning inträffar och att försäkringen visar
sig otillräcklig. Det överskjutande beloppet drabbar då arbetsgivaren ensam,
och detta kan någon gång leda till obilliga konsekvenser. Särskilt med hänsyn
till att det här rör sig om ett skadeståndsansvar oberoende av eget vållande
förefaller det rimligt, alt man i ett sådant fall har tillgång till en
j ämkningsregel.

Vad jag hittills sagt har tagit sikte på en regel som möjliggör jämkning,
när skadeståndet skulle bli oskäligt betungande för den skadeståndsskyldige
arbetsgivaren med hänsyn främst till dennes ekonomiska förhållanden.
Kommittén har inte heller tänkt sig att det skall finnas möjligheter till
jämkning på annan grund.

För egen del vill jag emellertid ifrågasätta, om man inte kan och bör gå
något längre än kommittéförslaget förutsätter. De nya reglerna om principalansvar
innebär som nämnt att man utvidgar skadeståndsansvaret för
vissa rättssubjekt. Det är angeläget att en reform av detta slag inte leder till
en utveckling som står i strid med vad man på lång sikt eftersträvar i fråga
om de olika ersättningssystemens struktur och funktion i samhället eller
som avviker från en redan nu förhärskande uppfattning om vad som är
rimligt och rationellt med avseende på fördelningen av de ekonomiska bördorna
i följd av skadefall. De nya reglerna måste därför utformas så att de
så långt möjligt medger en tillämpning i principiell överensstämmelse med

LU 1972:10

lagstiftarens långsiktiga målsättning och med allmänt vedertagna värderingar.

Jag har tidigare uttalat, att reformarbetet på detta område allmänt sett
bör inriktas på att ersättningsfrågorna i möjligaste mån skall lösas genom
försäkringsanordningar och att skadeståndsreglernas betydelse i motsvarande
mån bör minskas. På personskadeområdet tänker jag mig en utbyggnad
av de direkta försäkringsanordningarna — socialförsäkringen och frivillig
försäkring i olika former. För egendomsskadornas del bör målet vara att
sådana skador i största möjliga omfattning skall ersättas genom skadeförsäkring
på den skadelidandes sida.

Försäkring i olika former har redan idag stor utbredning. I den mån man i
överensstämmelse med de angivna riktlinjerna anser, alt skador som ersätts
genom försäkring bör slutligt bäras av försäkringskollektivet, måste de
skadelidandes rätt att kräva skadestånd för en skada som täcks av någon
form av person- eller objektsförsäkring och försäkringsgivarnas rätt att
med hjälp av skadeståndsreglerna återkräva utgiven försäkringsersättning
begränsas. Men det kan också bli aktuellt att inskränka skadeståndsrätten
för s. k. självförsäkrare (i fråga om innebörden av detta uttryck hänvisar
jag till avsnitt 1.1.2.1.) och för dem som i strid med vedertagna handlingsnormer
har underlåtit att skydda sig genom försäkring.

Inom socialförsäkringen är nyssnämnda ordning genomförd i och med
att ersättning ur sådan försäkring avräknas på skadestånd och att regressrätten
är helt avskaffad. Vid enskild personförsäkring är läget ett annat.
Sådan försäkring har i regel karaktär av summaförsäkring. Försäkringsersättningen
avräknas då inte på skadeståndet. Den skadelidande kan alltså
kräva full ersättning av den som är skadeståndsskyldig. Å andra sidan
finns inte någon regressrätt för försäkringsgivaren. Vid skadeförsäkring
åter är den skadelidande visserligen oförhindrad att kräva fullt skadestånd,
om han inte vill utnyttja försäkringen. Men gör han det, har försäkringsgivaren
i princip regressrätt mot den skadeståndsskyldige. Regressrätten äi
visserligen inskränkt genom reglerna i 25 § FAL. Men eftersom dessa regler
är dispositiva kan försäkringsgivarna genom förbehåll i försäkringsvillkoren
undgå att träffas av de inskränkningar i regressrätten som reglerna syftar
till.

Frågan om enskild försäkringsgivares regressrätt och därmed sammanhängande
frågor om bl. a. självförsäkrares ställning och försäkringshavares
rätt till skadestånd har som nämnt utretts (avsnitt 1.2.2.). Det förslag till
nya regler på området som lades fram år 1958 av särskilt tillkallad utredningsman
syftade till långtgående begränsningar av regressrätten och i viss
omfattning också av rätten för försäkringshavare och självförsäkrare att
kräva skadestånd. Reglerna föreslogs bli tvingande och innebar i fråga om
skadeförsäkring i huvudsak, att regresskrav mot annan än den som vållat

LU 1972:10

skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet skall kunna nedsättas, om det
kan ske utan att »försäkringsmässiga hänsyn» åsidosätts, att en skadelidande
inte skall ha bättre rätt än den som har försäkrat det skadade intresset,
samt att självförsäkrares rätt till skadestånd skall begränsas på samma sätt
som försäkringsgivares regressrätt. I fråga om summaförsäkring innebar
förslaget i allt väsentligt inte någon ändring i förhållande till vad som gäller
f. n.

Huvudprinciperna i detta förslag tillstyrktes eller godtogs allmänt under
remissbehandlingen. Men de tekniska lösningar som föreslogs kritiserades i
åtskilliga yttranden. Av skäl som jag har redovisat i det föregående (avsnitt

1.5.3.) anser jag inte att förslaget kan läggas till grund för lagstiftning. Jag
vill emellertid förorda att 1966 års skadeståndskommitté — som f. n.
överväger bl. a. frågan om summaförsäkrings betydelse i skadeståndsrättsligt
hänseende —- får i uppdrag att överarbeta regressreglerna och att lägga
fram förslag till en reglering av de skadeståndsrättsliga frågor som nära
sammanhänger med regressrätten. Jag har redan tidigare angett vissa
riktlinjer för ett sådant utredningsarbete. Utgångspunkten bör vara, att
någon regress från skadeförsäkring som huvudregel inte skall vara tillåten,
att undantag dock kan vara motiverade av speciella förhållanden inom
vissa grenar av försäkringen samt att de regressregler som föreslås i princip
skall vara tvingande. I uppdraget bör också ingå att utreda frågan om verkan
i skadeståndshänseende av att sedvanligt försäkringsskydd inte finns.

Det säger sig självt att det pågående eller planerade utredningsarbetet
inte bör föregripas. Men i den mån grundtankarna i det äldre utredningsförslaget
och riktlinjerna för den kommande utredningen kan sägas vara
uttryck för en redan allmänt vedertagen uppfattning om det inbördes förhållandet
mellan försäkring och skadestånd och om de båda ersättningssystemens
funktion är det, som jag nyss framhöll, rimligt att lagstiftaren
utformar nya skadeståndsregler på ett sätt som gör det möjligt att tillämpa
dem i överensstämmelse med denna uppfattning.

När det gäller personförsäkring i form av summaförsäkring kan det visserligen
anföras goda skäl för vissa ändringar i det nuvarande systemet. Men
en ändring av innebörd att summaförsäkring i större eller mindre utsträckning
avräknas på skadestånd skulle medföra betydelsefulla ekonomiska
verkningar, eftersom de skadelidande f. n. regelmässigt torde utnyttja sina
möjligheter att få skadestånd i tillägg till ersättning ur summaförsäkring.
Reformer av den räckvidd det här skulle bli fråga om bör föregås av utredningsarbete
och bör i princip avse hela personskadeområdet. Eftersom
skadeståndskommittén f. n. också överväger en reform av detta slag bör
man enligt min mening vara återhållsam när det gäller att genom särskilda
regler enbart inom den nu aktuella lagstiftningens område inskränka skadeståndsansvaret
på den grund att skadan har föranlett utbetalning från

LU 1972: 10

summaförsäkring. Visserligen bör en sådan omständighet kunna beaktas
vid bedömningen av om skadestånd enligt de nya principalansvarsreglerna
blir oskäligt betungande för den skadeståndsskyldige. Men existensen av
summaförsäkring bör inte utgöra någon självständig grund för nedsättning
av skadeståndsansvaret.

Situationen är visserligen i någon mån en annan i fråga om sådan personförsäkring
som enligt 25 § FAL skall behandlas som skadeförsäkring.
Frågan om förhållandet mellan skadestånd och försäkringar av detta slag
hänger emellertid intimt samman med frågan om förhållandet mellan summaförsäkring
och skadestånd. Hithörande problem bör bedömas i ett sammanhang
och så torde också komma att ske inom skadeståndskommittén.
Personförsäkringar av skadeförsäkringskaraktär torde f. ö. ha mycket begränsad
praktisk betydelse. Under dessa förhållanden anser jag att inte
heller personförsäkring av detta slag bör kunna åberopas som en självständig
jämkningsanledning.

Annorlunda förhåller det sig när en sakskada är täckt av objektsförsäkring.
Regresspraxis vid objektsförsäkring är visserligen restriktiv. Som jag
har redovisat närmare i avsnittet om försäkringsgivares regressrätt (1.1.2.7.)
utövar svenska skadeförsäkringsgivare i allmänhet inte regress i vidare omfattning
än som direkt följer av 25 § FAL, dvs. vid uppsåt eller grov vårdslöshet
på den skadeståndsskyldiges sida eller när denne bär rent objektivt
ansvar. Undantag gäller dock i vissa försäkringsgrenar, främst sjö- och
transportförsäkring, där regress förekommer i större utsträckning. Dessutom
gäller allmänt sett, att den som är självförsäkrare i fråga om ansvarsförsäkring
— t. ex. staten — inte kan räkna med att dra fördel av existerande
regressöverenskommelser mellan försäkringsbolagen och alltså kan
utsättas för regresskrav även i andra fall än som anges i 25 § FAL.

Den regressöverenskommelse av år 1949 som jag tidigare har berört torde
i stort sett stämma väl överens med en allmänt rådande uppfattning om
vilken ordning som bör gälla i fråga om förhållandet mellan skadeförsäkring
och skadestånd. Den rimmar också väl med den allmänna inställning
i frågan som jag har gett uttryck åt i det föregående.

Det torde också vara en utbredd uppfattning att den som uppträder som
självförsäkrare i fråga om objektsförsäkring inte bör ha en vare sig bättre
eller sämre ställning än försäkringsgivaren skulle ha haft, om försäkring
hade tecknats. Men det har i det hänseendet knappast utbildats någon fast
praxis i överensstämmelse med denna uppfattning. Självförsäkrare torde
sålunda i regel utnyttja sina möjligheter att få skadestånd utan några inskränkningar.

Försäkringsgivarnas regresspraxis får vidare anses vara uttryck för uppfattningen
att när en skada är täckt av objektsförsäkring den skadelidande i
första hand bör utnyttja försäkringen och inte i stället vända sig mot den

LU 1972:10

som är skadeståndsskyldig. Regelmässigt utnyttjas nog också försäkringarna,
men undantag kan tänkas förekomma, t. ex. när utnyttjandet av en
skadeförsäkring innebär förlust av s. k. bonus för försäkringstagaren.

Den ordning i stort som råder f. n. i fråga om försäkringsgivarnas utövande
av regress ger knappast anledning till några vägande invändningar.
Från den synpunkten kan det synas onödigt att i detta sammanhang införa
regler som gör det möjligt att begränsa återkravsrätten inom området
för de nya principalansvarsreglerna. Men för det första är regresspraxis inte
enhetlig. Den är t. ex. betydligt mindre restriktiv inom sjö- och transportförsäkringen.
Vidare kan man inte utesluta att det i enstaka fall görs avsteg
från vad som annars tillämpas, bl. a. när skadeförsäkringsgivaren är
ett utländskt försäkringsbolag. Det är slutligen ovisst vilken praxis som
kan komma att utbildas i framtiden på grundval av de överväganden i
frågan som redan nu är aktuella.

Det finns ytterligare ett skäl att överväga regler som möjliggör en nyanserad
tillämpning av de nya principalansvarsreglerna. Objektsförsäkring
har visserligen som nämnt stor utbredning. Men även bortsett från självförsäkring
förekommer det inte sällan att det saknas försäkringsskydd för
egendom som normalt hålls försäkrad eller att försäkringsskyddet är betydligt
mindre omfattande än som är vanligt. Det kan bero på slarv, förbiseende
eller medvetet risktagande. Visserligen finns det knappast några
allmänt erkända normer för i vilken utsträckning en person bör hålla sin
egendom försäkrad. Men på vissa områden är objektsförsäkring så utbredd,
t. ex. när det gäller brandförsäkring av byggnader, att underlåtenhet att
hålla ett rimligt försäkringsskydd allmänt torde uppfattas sorn ett så anmärkningsvärt
avsteg från normala handlingsmönster att vederbörande får
skylla sig själv. För sådana fall är det önskvärt att underlåtenheten att utnyttja
försäkringsmöjligheterna tillåts inverka på rätten att kräva skadestånd
enligt de nya principalansvarsreglerna, oavsett om skadeståndet skulle
bli oskäligt betungande för den skadeståndsskyldige arbetsgivaren.

Dessa överväganden har lett mig till slutsatsen att det vid sakskada bör
finnas möjligheter att begränsa skadeståndsansvaret enligt de nya principalansvarsreglerna
i fall då detta är motiverat från sådana försäkringsmässiga
synpunkter som jag här har redovisat. Men i avbidan på resultatet av det pågående
eller planerade utredningsarbetet rörande försäkringsgivares
regressrätt och de skadeståndsfrågor som hänger nära samman med detta
spörsmål bör man inte gå längre än som är nödvändigt för att motverka
sådana yttringar av de nuvarande ersättningssystemens uppbyggnad som
inte är godtagbara från samhällsekonomiska synpunkter och som leder till
en icke önskvärd riskfördelning eller till ett irrationellt utnyttjande av tillgängliga
resurser. Det väsentliga är att förluster genom skadefall i möjligaste
mån via försäkringsanordningar slås ut på ett större kollektiv. Det

LU 1972:10

betyder att hänsyn måste tas också till förekomsten av ansvarsförsäkring.
Så länge ersättningssystemen i samhället i stor utsträckning är uppbyggda
på skadeståndsrättslig grund, är det angeläget att uppmuntra till tecknandet
av ansvarsförsäkring. Jag anser därför att skadestånds- eller regresskrav
med stöd av de nya principalansvarsreglerna bör tillåtas i full utsträckning
inom ramen för en föreliggande ansvarsförsäkring. En motsvarande
ordning bör gälla när kravet riktas mot en arbetsgivare som uppträder som
självför säkrare. I fall då arbetsgivaren saknar ansvarsförsäkring utan att
vara självför säkrare bör viss hänsyn kunna tas till i vad mån det anses höra
till god ordning att arbetsgivare i allmänhet i motsvarande situation håller
försäkringsskydd.

Jag har här inte berört frågan, i vad mån regresskrav bör tillåtas från
ansvarsförsäkringsgivare, som har ersatt skadan, mot annan som enligt
reglerna om principalansvar är ansvarig solidariskt med den försäkrade.
Som jag har nämnt i det föregående (avsnitt 1.1.2.7.) anses visserligen 25 §
FAL tillämplig på ansvarsförsäkring liksom på annan skadeförsäkring, men
enligt försäkringsvillkoren brukar gälla en i princip oinskränkt regressrätt
mot annan än försäkrad som är ersättningsskyldig för samma skada.

Det bör framhållas att något problem på denna punkt inte uppkommer när
det gäller regress mot ansvarsförsäkring och mot den som är självförsäkrare
i fråga om sådan försäkring. I dessa fall blir enligt det resonemang
som jag här har fört någon jämkning inte aktuell i den mån åter kravet
håller sig inom ramen för den regressansvariges försäkring. Inte heller
uppkommer några svårigheter i fråga om regress från ansvarsförsäkringen
när denna betalar skadestånd på grund av den försäkrades eget vållande.
Allmänna grundsatser om den slutliga fördelningen av skadeståndet mellan
flera ansvariga leder nämligen till att den som svarar på grund av egen
culpa i princip får bära hela ansvaret i förhållande till den som är skadeståndsskyldig
enligt regler om principalansvar. Däremot får frågan huruvida
jämkning skall ske av ansvarsförsäkringens regressanspråk betydelse i en
situation då den försäkrade har förpliktats att utge skadestånd på grund
av regler om rent objektivt ansvar eller principalansvar och krav framställs
mot en oförsäkrad arbetsgivare, som inte är att anse som självför säkrare
med avseende på ansvarsförsäkring. I det följande skall jag behandla enbart
detta sistnämnda fall.

En inskränkning av rätten till återkrav vid ansvarsförsäkring på samma
sätt som vid objektsförsäkring synes i och för sig stämma väl överens med
den allmänna tankegången att skador i möjligaste mån bör slås ut på ett
försäkringskollektiv. Vägande skäl kan emellertid anföras mot att man
f. n. skulle göra ett så långtgående ingrepp i gällande rättsregler. Om man
begränsar ansvarsförsäkringsgivarens rätt till återkrav i den angivna situationen
skulle detta innebära att det ofta lades i den skadelidandes hand

LU 1972:10

att bestämma vem av de ansvariga som slutligen skall bära den uppkomna
skadan. Om den skadelidande kräver ersättning av den oförsäkrade arbetsgivaren,
skulle denne nämligen enligt den allmänna principen om fördelning
efter skälighet kunna kräva tillbaka en del av skadeståndet från den
andre arbetsgivarens ansvarsförsäkring. Men vänder sig den skadelidande
i stället mot ansvarsförsäkringen, skulle förlusten stanna på denna oell
den oförsäkrade arbetsgivaren i princip gå fri. Visserligen kan begränsningen
av regressrätten enligt 25 § FAL leda till liknande resultat i vissa
fall då inte försäkringsvillkoren utsträcker denna rätt. Men situationen
skulle få betydligt större praktisk betydelse med den ifrågasatta regleringen.

För min del anser jag det betänkligt att acceptera sådana konsekvenser
av den diskuterade jämkningsregeln. Ett sätt att undvika dem skulle vara
att göra ingrepp i regeln om den slutliga fördelningen mellan solidariskt
ansvariga. Som nämnt är jag inte beredd till detta (se avsnitt 2.1.4.8.). En
annan metod är att inskränka den skadelidandes frihet att kräva vilket
av de skadeståndsskyldiga rättssubjekten som han finner lämpligast, men
också detta utgör ett alltför vittgående steg i detta sammanhang.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt bör den jämkningsmöjlighet som är i
fråga ta sikte enbart på existensen av eller möjligheten till objektsförsäkring.
Däremot bör någon ändring inte ske i fråga om regressrätt för ansvarsförsäkringsgivare
eller den som är självförsäkrare i fråga om ansvarsförsäkring.
Dessa problem hänger nära samman med spörsmålet om en lagreglering
av ansvarets slutliga fördelning mellan flera solidariskt skadeståndsskyldiga
och bör tas upp under det tidigare berörda utredningsarbetet.

En ordning sådan sorn den jag nu har skisserat kan åstadkommas genom
att man inför en möjlighet för domstolarna att vid sakskada jämka principalansvar,
när det med hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter
är skäligt att skadeståndet sätts ned och att sålunda förlusten
bärs av den skadelidande själv eller hans försäkringsgivare. Jag vill
framhålla att en jämkningsregel av detta slag skulle bidra till ökad nordisk
rättslikhet. Enligt § 25 i den danska försäkringsavtalslagen kan domstol
jämka skadeståndsansvar, som vilar uteslutande på reglerna om husbondeansvar
(principalansvar) i Danske Lov 3—19—2, när det skadade intresset
är skyddat av försäkring på den skadelidandes sida. Avsikten är, att
denna bestämmelse skall kvarstå i sak oförändrad också om de föreslagna
nya principalansvarsreglerna genomförs. En motsvarande bestämmelse i § 25
i den norska försäkringsavtalslagen medger visserligen inte jämkning när
skadan har uppkommit i »näring eller bedrift», dvs. i näringsverksamhet.
Men i den nya norska skadeståndslagen föreskrivs, att skadestånd som
åläggs med stöd av de nya principalansvarsreglerna, vilka på samma sätt
som det är tänkt i Danmark ersätter de äldre reglerna om husbondeansvar

LU 1972:10

(Norske Lov 3—21—2), kan jämkas — förutom när skadeståndet skulle
bli oskäligt betungande — när det med hänsyn till skadans storlek och
föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheler samt förhållandena i
övrigt är skäligt att den skadelidande själv bär förlusten. Även om den
norska jäinkningsregeln enligt motiven väsentligen är avsedd att tillämpas
för att lindra ersättningsansvaret vid katastrofskador, är det tydligt att en
sådan något mer långtgående jämkningsregel som jag här åsyftar skulle
medföra en utjämning av rådande olikheter mellan norsk och svensk rätt.

Inom den enskilda sektorn torde en jämkningsregel av detta slag inte få
någon större praktisk betydelse. Om den tillämpas enligt de riktlinjer som
jag har angett, innebär regeln i stort sett bara att man befäster den restriktiva
praxis som redan har utbildat sig i fråga om regresskrav från försäkringsgivarnas
sida. Regeln kommer visserligen att inverka på självförsäkrares
ställning. Men totalt sett blir verkningarna begränsade, eftersom självförsäkring
åtminstone hittills har varit mycket ovanlig inom svenskt näringsliv.

Det är framför allt inom den offentliga sektorn som en jämkningsregel
av antytt innehåll skulle få ekonomisk betydelse, eftersom staten och vissa
kommuner uppträder som självförsäkrare. För dessa rättssubjekt får
emellertid regeln verkningar i båda riktningarna. Å ena sidan leder regeln
till att rätten för dessa offentligrättsliga subjekt att som skadelidande kräva
ersättning för sakskada med stöd av de nya principalansvarsreglerna
blir underkastad samma begränsning som skadeförsäkringsgivares regressrätt.
När ersättningskrav enligt dessa regler riktas mot staten eller mot en
större kommun som är självförsäkrare, medför å andra sidan principen
om likställighet mellan försäkringsgivare och självförsäkrare att ansvaret
kan begränsas till vad som faller inom ramen för normal ansvarsförsäkring.
Vilken räckvidd jäinkningsregeln får i sistnämnda hänseende blir dock
självfallet beroende av i vilken omfattning de nya principalansvarsreglerna
görs tillämpliga på de offentligrättsliga subjekten. Frågan om det allmännas
skadeståndsansvar återkommer jag till i det följande, och jag kommer då
också att särskilt behandla spörsmålet om principalansvarsreglernas tilllämpning
på den offentliga sektorn (avsnitt 2.3.6.3.).

I enlighet med de överväganden som jag har gjort i det föregående förordar
jag, att i den nya lagstiftningen tas upp en regel om möjlighet att
jämka principalansvar, när skadeståndet skulle bli oskäligt betungande
eller det vid sakskada är skäligt att skadeståndet sätts ned med hänsyn till
föreliggande försäkringar och försäkringsmöj ligh eter. Jag kommer att ytterligare
beröra frågan om regelns tillämpning vid min behandling av de enskilda
bestämmelserna (avsnitt 5.1.3.6.).

I motiveringen rörande det allmännas skadeståndsansvar

LU 1972:10

anför departementschefen >i avsnittet» 2.3.6.14. »Skadeståndets storlek»
följande angående jämkning.

Av skäl som jag har utvecklat ingående vid min behandling av frågan om
jämkning av principalansvaret i enskild verksamhet (avsnitt 2.2.4.G.)
har jag föreslagit, att sådant principalansvar skall kunna jämkas, dels om
skadeståndet skulle bli oskäligt betungande, men dels också om det med
hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsinöjligheter är skäligt
att ersättning för sakskada sätts ned. Det framgår av vad jag därvid har anfört,
att man vid skador på egendom bör kunna gå ganska långt i fråga om
att begränsa en arbetsgivares principalansvar, om en sakskada är eller normalt
hade bort vara täckt av objektsförsäkring. Å andra sidan bör nedsättning
av skadeståndet i princip inte ske i den mån skadan läcks eller hade
bort vara täckt av sedvanlig ansvarsförsäkring på arbetsgivarens sida. Jag
har därvid utgått från att självförsäkrare vid en tillämpning av jämkningsregeln
bör vara helt jämställda med dem som i motsvarande situationer normalt
tecknar ansvars- resp. objektsförsäkring. Eftersom det i dagens samhälle
knappast lär förekomma att egendom av mera betydande värde inte är
försäkrad eller inte kan försäkras, medför en sådan jämkningsregel inom
sitt tillämpningsområde, att det praktiskt taget alltid kommer att finnas en
möjlighet att sätta ned skadeståndsansvar enligt de nya principalansvarsreglerna,
när det är fråga om skada av mer betydande omfattning.

Såvitt gäller den del av jämkningsregeln som tar sikte på fall då skadeståndet
blir oskäligt betungande, bar frågan om dess tillämpning inom den
offentliga sektorn inte något större intresse, eftersom inte ens mycket stora
skadestånd annat än i rena undantagsfall, t. ex. när det gäller en mindre
kommun, kan sägas bli oskäligt betungande för de offentligrättsliga subjekten.
Av större betydelse är frågan, i vad mån det allmänna skall kunna få
jämkning av skadeståndsansvar på grund av föreliggande försäkringar eller
försäkringsmöj ligheter.

I överensstämmelse med den principiella ståndpunkt som jag har intagit
och redogjort för tidigare (avsnitt 2.3.6.3.) blir denna jämkningsregel utan
inskränkningar tillämplig inom sådan offentlig verksamhet som inte avser
myndighetsutövning. Men det kan ifrågasättas om inte regeln bör bli gällande
också på myndighetsutövningens område. Om man som jag har den utgångspunkten,
att det allmänna redan nu i vidsträckt omfattning, kanske
undantagslöst, svarar för person- och sakskada enligt allmänna skadeståndsregler
också inom området för offentlig myndighetsutövning, är det
svårt att motivera varför man skulle göra undantag för detta område, när
man inför en i övrigt generell jämkningsregel av detta slag. Det är visserligen
sant, att reglerna om skadeståndsansvar vid offentlig myndighetsutövning
inte på samma sätt som principalansvarsreglerna har sitt tillämp -

LU 1972:10

ningsområde strikt begränsat till fall av ansvar för annans vållande. Man
kan inte ge avvikande regler om fel eller försummelse hos personer i organställning.
Men detta är en funktion enbart av den offentliga förvaltningens
organisation och motiverar inte i och för sig inskränkningar i jämkningsregelns
tillämplighet inom den offentliga sektorn.

Jag vill sålunda förorda, att man gör den berörda jämkningsregeln tilllämplig
också i fråga om skada genom offentlig myndighetsutövning. Med
en sådan ordning kommer man på grund av det moderna försäkringsväsendets
struktur och utbredning att i realiteten tillgodose de ändamål som
kommittén hade för ögonen, när den föreslog en särskild regel om begränsning
av skadeståndet vid egendomsskada. I själva verket torde den jämkningsregel
som jag föreslår i vissa fall medge en tillämpning som i högre
grad än kommittéförslaget leder till en rättvis och rationell fördelning av
de ekonomiska bördorna, bl. a. genom att den kan tillämpas oberoende av
vad som är beräkneligt inom den verksamhet där en skada har inträffat.
Detta får till en början betydelse i de praktiskt sett kanske viktigaste fallen,
nämligen vid skada på transportmedel, främst fartyg och luftfartyg. När
det exempelvis gäller trafikledningsverksamheten vid flygplatserna — som
åtminstone till viss del lär innefatta utövning av offentlig myndighet — kan
man knappast hävda att totalförlusten av ett flygplan som störtar till följd
av en försummelse från trafikledningens sida är någonting som inte »i allmänhet
bör tagas i beräkning inom verksamheten i fråga». Den av kommittén
föreslagna bestämmelsen skulle följaktligen knappast kunna tillämpas
i ett sådant fall. Men det är uppenbarligen just i fall av den arten som det
kan finnas vägande skäl att låta förlusten till stor del stanna på den skadelidande,
dvs. bäras av den som har meddelat kaskoförsäkring. Å andra
sidan träffar regeln i kommittéförslaget vissa fall då jämkning knappast är
påkallad. Enligt denna regel kan skadeståndet sättas ned, så snart det överstiger
vad sorn normalt bör las i beräkning inom den aktuella verksamheten.
Det betyder, att även ett jämförelsevis måttligt skadestånd kan jämkas,
om det nämligen rör sig om en verksamhet där sakskador i allmänhet inte
alls eller i endast blygsam skala inträffar men oturliga omständigheter i det
enskilda fallet har lett till en från den synpunkten — men inte absolut sett
— omfattande skada. Det föreligger dock knappast sakliga skäl all sätta ned
skadeståndet enbart på den grunden. Enligt mitt förslag blir det i ett sådant
fall inte heller utrymme för en jämkning, om inte skadans absoluta storlek
i förening med föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter föranleder
det.

I detta sammanhang bör särskilt uppmärksammas, vilka konsekvenser
det får att staten och vissa större kommuner uppträder som självförsäkrare
även när det gäller ansvarsförsäkring. Som jag nyss nämnde skall självförsäkrare
i princip behandlas som om de hade tecknat försäkring. Det

LU 1972:10

betyder, att man i det särskilda fallet får undersöka, vilken typ av ansvarsförsäkring
som hade kunnat komma i fråga och vilka försäkringsbelopp
som normalt tillämpas vid sådan ansvarsförsäkring. Inom denna ram bör
jämkning inte ske. En undersökning av detta slag bereder knappast några
svårigheter när det gäller den del av den offentliga verksamheten som
inte avser myndighetsutövning. Vissa problem kan däremot uppkomma på
myndighetsutövningens område, eftersom det här rör sig om en verksamhet
som saknar motsvarighet på den privata sektorn. Ofta torde det dock vara
möjligt att göra naturliga jämförelser med viss enskild verksamhet. Men
om det helt saknas hållpunkter för en sådan jämförelse, lär man få falla
tillbaka på vad som normalt gäller enligt de allmänna ansvarsförsäkringsvillkoren,
eller med andra ord villkoren vid s. k. företagsförsäkring. Jag
skall vid min behandling av de enskilda bestämmelserna beröra den här
frågan ytterligare och belysa problemet med några typexempel (avsnitt
5.1.3.6.).

Som jag nyss antydde saknar det i stort sett praktisk betydelse, om jämkning
av det allmännas skadeståndsansvar kan ske på grund av att skadeståndet
skulle bli oskäligt betungande. Men när situationen i undantagsfall
är sådan att frågan kan bli aktuell, är det enligt min mening rimligt att det
allmänna behandlas på samma sätt som enskilda rättssubjekt, vare sig skadan
har uppkommit vid myndighetsutövning eller i annan offentlig verksamhet.

Formellt blir regeln om jämkning av betungande skadestånd tillämplig
också vid personskada. Här lär dock skadeståndet knappast någonsin gå upp
till sådana belopp att det skulle bli oskäligt betungande för ett offentligrättsligt
subjekt att betala full ersättning. En jämkning av hänsyn till föreliggande
försäkringar och försäkringsmöjligheter blir över huvud taget inte
aktuell. I den delen hänvisar jag till vad jag har anfört vid min tidigare
behandling av jämkningsregeln (avsnitt 2.2.4.6.).

B. Motion. I motionen 1972:1489 av fru Kristensson m. fl. (m) pekar motionärerna
på att frågan om jämkning av skadestånd varit föremål för utredning
av skadeståndskommittén i en senare etapp och att remissbehandlingen
av utredningsförslaget »Skadestånd III» (SOU 1971:83) nu torde vara
avslutad. Enligt uppgift, fortsätter motionärerna, kommer propositionen på
grundval av betänkandet att föreläggas riksdagen inom en nära framtid.
Motionärerna anför att det strider mot vedertagen praxis i lagstiftningsarbete
att utan tillgång till allt utredningsmaterial besluta i ett ärende. Enligt
motionärerna har departementschefen för övrigt inte förebragt någon omständighet
av sådan vikt att det är motiverat att inta en annan ståndpunkt.
Motionärerna anser därför att 3 kap. 6 § bör utgå såsom varande ofullständigt
beredd.

4 Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 10

LU 1972:10

Beträffande det sakliga innehållet i 6 § anför motionärerna att det förefaller
mindre väl grundat att föreskriva, att skadestånd skall kunna jämkas
beroende på den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden även i sådana
arbetsgivarefall som avses med 3 kap. 2 §. Motionärerna pekar på att
departementschefen själv framhållit att sådana jämkningsfall är tämligen
osannolika. Lagstiftningen bör enligt motionärerna därför inte betungas
därmed lika litet som lagtolkaren skall förledas att fundera på om det kan
antagas föreligga några motiveringar för att nedsätta det skadestånd sorn
kan komma att åläggas staten eller en kommunal samfällighet. Motionärerna
föreslår därför att i allt fall hänvisningen till 2 § skall utgå.

III. Fråga om obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivare

A. Remissvaren över skadeståndskommitténs förslag. Vid remissbehandlingen
av skadeståndskommitténs förslag såvitt avsåg principalansvar mot
egna arbetstagare tog några remissinstanser upp frågan om obligatorisk
ansvarsförsäkring för arbetsgivare (prop. s. 202—203). LO ansåg i likhet
med TCO att man bör utreda frågan om en obligatorisk försäkringsplikt,
som enligt LO också borde vara straffsanktionerad. LO beaktade därvid
särskilt den skadelidandes berättigade anspråk på att få full ersättning för
sin skada utan hänsyn till principalens solvens, vidare den verkan en sådan
försäkringsplikt bör få bl. a. på premiekostnaden och slutligen möjligheten
till jämkning. Utredningen borde enligt LO inte utgöra hinder mot att principalansvaret
snabbt genomförs. En del av de av LO hörda fackförbunden
underströk bl. a. betydelsen av att arbetslagarna genom ett system med
obligatorisk ansvarsförsäkring skulle beredas ökat skydd mot personligt
skadeståndsansvar. Synpunkten delades av SR, som vidare framhöll, att
det även från arbetsgivarnas synpunkt förefaller lämpligast att dessa alltid
tecknar försäkring för sitt principalansvar, och som utgick från att arbetsgivarna
i försäkringsrättsligt hänseende skulle få samma ställning som
ägare av motorfordon. Samverkande träfacken ansåg att kostnaderna för
en obligatorisk försäkring inte bör överdrivas och att man med en sådan
försäkring uppnår bättre riskutjämning med lägre premienivå. Socialstyreisen
ansåg, att en lagstiftning om principalansvar senare kan kompletteras
med bestämmelser om obligatorisk försäkring.

B. Departementschefen i lagrådsremissen. I den allmänna motiveringen anför
departementschefen följande rörande frågan om obligatorisk ansvarsförsäkring
för arbetsgivare (prop. s. 219).

Någx-a remissinstanser har hemställt, att frågan om obligatorisk ansvars -

LU 1972:10

försäkring för arbetsgivare tas upp och prövas i detta sammanhang. Innan
man har närmare utrett möjligheterna att lösa ersättningsproblemen genom
direkta försäkringsanordningar på de skadelidandes sida, anser jag
emellertid, att ett system med obligatorisk försäkring bör övervägas endast
om tvingande skäl kan åberopas. Att sådana skäl skulle kunna anföras för
ett generellt verkande obligatorium för samtliga arbetsgivare kan jag inte
finna. Frivillig ansvarsförsäkring har redan nu mycket stor spridning. En
utvidgning av principalansvaret att omfatta vållande av samtliga arbetstagare
innefattar i och för sig ett starkt tryck på de arbetsgivare som idag
saknar försäkring att skaffa sig ett försäkringsskydd. Det saknas f. ö. enligt
min mening praktiska förutsättningar att f. n. genomföra ett obligatorium,
som skulle kräva en utomordentligt omfattande administrativ kontrollapparat.

C. Motioner. I motionen 1972:1491 av herr Nilsson i Kalmar m. fl. (s) erinrar
motionärerna — sedan de citerat ovan redovisade uttalande av departementschefen
— om att bakom ett utredningskrav på obligatorisk ansvarsföx-säkring
står våra största löntagarorganisationer LO och TCO, varvid LO
anser att denna försäkringsplikt dessutom bör vara straffsanktionerad. Motionärerna
erinrar vidare om att direkta försäkringsanordningar på den
skadelidandes sida för närvarande finns genom lagen om allmän försäkring,
yrkesskadeförsäkringslagen och vissa på ett fåtal ytterst begränsade
områden gällande s. k. trygghetsförsäkringar som tecknats av arbetsgivarna.
Inkomstskyddet vid olycksfall i arbete är därför för närvarande långt
ifrån hundraprocentigt för arbetstagarna, framhåller motionärerna.

Även om den för närvarande arbetande sjukpenningutredningen och yrkesskadekommittén
kommer att förbättra de skadelidandes direkta försäkringsanordningar,
kan man enligt motionärerna dock räkna med att i framtiden
stora ekonomiska förluster drabbar de i arbetet skadade arbetstagare
som inte kan utfå sina berättigade skadeståndsersättningar på grund av
att deras arbetsgivare ej haft ansvarsförsäkring.

Motionärerna förklarar att de vet att frivillig ansvarsförsäkring har stor
spridning, men, framhåller de, ingen kan säga hur stor spridningen är, eftersom
detta förhållande aldrig utretts. Vidare anför de alt de inte känner
till vad försäkringskostnaden för arbetsgivarna i denna del utgör, något som
vore synnerligen intressant att veta när riksdagen i framtiden skall ta ställning
till hur stor inkomsttäckning som skall tas över våra socialförsäkringar
och hur stor risktäckning som lämpligen bör ske genom olika slag av ansvarsförsäkringar.

Enligt motionärerna kan det ridare ifrågasättas om den utvidgning av
principalansvaret som föreslås kommer att medföra att arbetsgivarna i

LU 1972:10

100

ökad grad skaffar sig ett försäkringsskydd. Snarare, menar de, finns det
anledning att misstänka att den premieökning som kommer till stånd genom
de förbättringar som genomförs får motsatt effekt. Denna negativa
effekt kan för övrigt effektivast motverkas genom ett obligatorium, då detta
ger en bättre riskutjämning med lägre premienivå som följd, framhåller
motionärerna.

Någon större administrativ apparat för kontroll av ett obligatorium torde
enligt motionärernas mening inte heller krävas, eftersom fackföreningsrörelsen
i det fallet mycket väl skulle kunna klara av en sådan kontroll i
önskvärd grad. Dessutom, påpekar motionärerna, torde de uppgifter som
finns hos riksförsäkringsverket och som baseras på avgiftsdebiteringar till
den allmänna försäkringen mycket väl kunna utnyttjas på samma sätt som
länsstyrelsernas bilregister används i kontrollerande syfte när det gäller
trafikförsäkringen.

Motionärerna anför att de således inte kan finna att i propositionen angivits
tillräckligt starka skäl att avvisa det utredningskrav som ställts från
en i det närmaste total majoritet av landets löntagare.

Avslutningsvis anför motionärerna alt det bör uppmärksammas alt ovan
begärda utredning om införande av en obligatorisk straffsanktionerad försäkringsplikt
för arbetsgivare, i vad gäller det skadeståndsansvar som kan
uppkomma vid olycksfall i arbete, mycket väl kan verkställas inom skadeståndskommittén.

I motionen 1971:720 av herr Olsson i Stockholm m. fl. (vpk) framhålls
också att ansvarsförsäkring bör bli obligatorisk för arbetsgivare. Motionen
redovisas ovan på s. 57 f.

IV. Skador vid användning av ADB-teknik i offentlig verksamhet

I motionen 1972:1^88 av fru Aner (fp) erinrar motionären om att ersättningsskyldighet
för stat och kommun endast föreligger om de krav har blivit
åsidosatta, som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen
kan ställas på dess utövning. Motionären citerar härefter följande avsnitt
på s. 325 i propositionen.

I fråga om de grundläggande förutsättningarna för skadeståndsansvaret
enligt den huvudregel om ansvar för skada vid utövning av offentlig myndighet
som jag föreslår kan jag i viss mån instämma i kritiken mot kommitténs
uttalande om att ansvaret förutsätter culpa hos den felande befattningshavaren,
om nämligen därmed menas, att samtliga förutsättningar
för att ålägga denne personligt skadeståndsansvar skall vara uppfyllda.
En sådan ståndpunkt är knappast förenlig med tanken att ansvar skall
kunna inträda också vid anonyma och kumulerade fel, en Lanke som jag
i sak vill ansluta mig till. Jag kan därför i princip biträda besvärssakkunnigas
uppfattning att frågan huruvida skadeståndsansvar föreligger bör

LU 1972:10

101

avgöras på grundval av en mer objektiv bedömning av det förfarande som
har orsakat skadan.

I anslutning till citatet anför motionären att det enligt hennes uppfattning
är av central betydelse, att skadestånd i enlighet med ifrågavarande
uttalande av departementschefen skall kunna utgå också i de fall en medborgare
har drabbats av en myndighets åtgärd utan att den direkt kan hänföras
till fel eller försummelse hos en enskild tjänsteman. Denna grundprincip
är, fortsätter motionären, av särskild betydelse på ett centralt område,
som tyvärr inte diskuteras i propositionen, nämligen ADB-området.

Motionären erinrar om att folkpartiet i partimotion till årets riksdag,
1972:415, utförligt har diskuterat vilka risker datateknikens snabba utveckling
för med sig och vilka lagstiftningsbehov denna utveckling ställer för
att den enskildes integritet skall bevaras samtidigt som rätten till insyn i
myndigheternas handlande upprätthålls. Motionären hänvisar till följande
uttalande i avsnittet om datalagar.

Den nya ADB-tekniken i allmän och enskild tjänst har inte bara i oerhörd
grad utökat möjligheterna att skaffa, lagra och sprida information,
med alla de konsekvenser för maktfördelningen i samhället som därav
följer. Den har också i motsvarande grad ökat möjligheterna att avsiktligt
eller oavsiktligt tillfoga andra människor ekonomisk och ideell skada. Lagstiftningen
har inte på något sätt kommit i kapp dessa möjligheter.

Först och främst har ADB-tekniken medfört, att resultat av slarvfel och
administrativa misstag förstoras i hittills osedd grad och kan åstadkomma
oproportionerligt stora skador hos enskilda eller organisationer som råkar
ut för dem. Möjligheten att utkräva skadestånd respektive att pålägga tjänstemannaansvar,
när en stor del av det felaktigt utförda arbetet kan skyllas
på »datorn» eller »systemet», kan bli minskad i en grad som lagstiftaren icke
har förutsett. ADB-tekniken ändrar i grunden alla administrativa rutiner
och även i viss mån ansvarsfördelningen, när den genomförs konsekvent.
Våra lagar är i vissa fall inte längre tillämpliga på dessa nya förhållanden
och måste omarbetas.

Vidare finns de rent brottsliga förehavanden, som ADB-tekniken möjliggör:
nya former av rån, förfalskning och bedrägeri, stöld av ekonomiskt
eller på annat sätt värdefull information och rent sabotage mot datorer och
dataminnen. Vidare kommer i många fall frågor om upphovsmannarätt,
patenträtt och ideell äganderätt (t. ex. till ett sätt att programmera en databank)
i ett helt nytt läge och är inte reglerade genom nu existerande lagar.

Motionären erinrar om att folkpartiet mot denna bakgrund och med hänsyn
till att sittande utredningar inte täcker alla de i motionen berörda frågeställningarna
begär en översyn av de konsekvenser för nuvarande lagars tillämpning,
som ADB-tekniken medför, och en undersökning om behovet av
lagändringar.

Motionären framhåller att, när riksdagen nu står i begrepp att anta en
skadeståndslag, det måste uttryckligen framgå att ansvar bör kunna ut -

LU 1972:10

102

krävas av offentliga myndigheter för åtgärder sorn drabbar den enskilde
även i de fall myndigheten i fråga kan »skylla på datorn».

Motionären anser att ansvaret t. ex. bör kunna innefatta följande fall:

skador som åstadkommits av att felaktiga uppgifter lämnats av en myndighet
till en annan eller till utomstående. Exempelvis finns i dag mycket
dåliga garantier för att de uppgifter som finns i riksdatasystemet för exekutionsväsendet
är riktiga — indata är behäftade med en hel del fel på
grund av myndigheters eller arbetsgivares försummelser,

skador som åstadkoms av att felräkningar, feltryck o. d., som beror på
den mänskliga faktorn, får starkt förstorade följder på grund av ADBtekniken,

skador som beror på att det fysiska dataskyddet är dåligt eller obefintligt,
så att obehöriga personer har kunnat kopiera band eller på annat sätt
manipulera uppgifterna i datorerna,

skador som beror på att datorerna varit fel eller illa programmerade, så
alt t. ex. felmarkering av någon art inte kunnat rättas i tid eller över huvud
taget inte kan rättas annat än med orimliga kostnader och besvär,

skador som beror på att sekretessbestämmelserna myndigheterna emellan
eller mellan myndigheterna och utomstående inte varit tillräckligt exakt definierade
för att kunna tillämpas av datorerna.

Motionären anför att ovanstående exempel på dataskador är att betrakta
som en icke uttömmande uppräkning, men den bör, framhåller hon, kunna
räcka för att ange vilka typer av skador, och hur allvarliga, som kan uppstå
i samband med användning av ADB-teknik och där det kan ligga nära till
hands att hänvisa till datorn.

Det bör i skadeståndslagens motiv klart framgå att skadestånd skall kunna
utgå också för skador av ovan angivet slag i samband med användning
av ADB-tekniken, anför motionären avslutningsvis.

4 KAP.

Innebörden av uttrycket »synnerliga skäl»

A. Departementschefen i lagrådsremissen. I den allmänna motiveringen
för bestämmelserna om arbetstagares skadeståndsansvar anför
departemenschefen bl. a. följande (prop. s. 405—411).

2A.5.3. Allmänna synpunkter. Som jag har nämnt i det föregående kommer
inom kort att föreslås, att den nu sittande skadeståndskommittén får
i uppdrag att utreda frågan om att införa en generell möjlighet att jämka
skadestånd. I detta läge har jag ansett, att man inte bör föregripa utredningsarbetet
genom att nu införa speciella regler om jämkning av skadeståndsansvar
för vissa kategorier skadevållare eller för särskilda typer av
skadefall, om man inte kan åberopa mycket starka skäl, som t. ex. att be -

LU 1972:10

103

hovet av en lindring av skadeståndsansvaret är särskilt framträdande på
ett visst område och att man inte kan räkna med att detta behov kan tillgodoses
genom en allmän jämkningsregel. Ett annat skäl kan vara att man
genom en lagreglering som begränsar vissa skadevållares ansvarighet kan
bidra till att åstadkomma en socialt önskvärd och samhällsekonomiskt rationell
fördelning av kostnaderna för skadeersättning.

Eftersom en allmän jämkningsregel företrädesvis lär komma att avse
det allmänna culpaansvaret är det naturligt att man ställer sig särskilt kritisk
till förslag som går ut på att speciella jämkningsregler skall införas
inom culparegelns område. Jag har därför i det föregående avvisat tanken
på att nu lagfästa regler om jämkning av skadeståndsansvaret för vårdnadshavare
eller för andra som har medverkat till en skada i endast ringa
mån. Däremot har jag ansett hinder inte möta mot att det nu införs en
möjlighet att jämka arbetsgivares principalansvar.

Arbetstagares skadeståndsansvar grundar sig på culparegeln. Bestämmelser
som ger möjlighet att lindra detta ansvar skulle bli av betydligt mera
generell karaktär än de särskilda jämkningsregler som nu finns för vissa
avgränsade kategorier av arbetstagare. Sådana allmänna bestämmelser
kan således inte motiveras med hänvisning till speciella skaderisker eller
i övrigt särpräglade förhållanden på ett visst verksamhetsområde eller
i fråga om vissa typer av skadefall.

Trots detta anser jag, att de argument som kommittéerna har anfört för
sina förslag i denna del är bärande också i det nuvarande läget. I allt väsentligt
kan jag instämma i de synpunkter som enligt skadeståndskommittén
konstituerar ett särskilt behov att kunna lindra skadeståndsansvaret
för den som vållar skada i sin tjänst som arbetstagare.

Den ökade utbredningen av ansvarsförsäkringar för arbetsgivare, främst
s. k. företagsförsäkringar, som bereder också arbetstagare ett långtgående
skydd mot att slutligen drabbas av skadeståndsskyldighet vid vållande
i tjänsten, har visserligen medfört, att arbetstagares personliga skadeståndsskyldighet
alltmer sällan tas i anspråk. Det lär också höra till sällsynthcterna
att en enskild arbetsgivare riktar ersättningskrav mot någon av sina
arbetstagare, om inte denne har förfarit särskilt klandervärt. Det sagda betyder
dock inte, att en lagregel som möjliggör begränsning av skadeståndsansvaret
skulle vara utan praktisk eller ekonomisk betydelse för arbetstagarna.
För det första är det inte en tillfredsställande ordning att arbetstagarna
för sin trygghet i detta hänseende skall vara beroende av försäkringsgivarnas
praxis i fråga om regressvillkorens utformning och tillämpning
eller av en skönsmässig bedömning från arbetsgivarens sida, huruvida han
vill göra arbetstagarens ansvarighet gällande. Lagstiftningen bör, som skadeståndskommittén
har framhållit, ge uttryck för vad som är önskvärt och
lämpligt. Man kan inte heller bortse från att vissa arbetsgivare trots allt

LU 1972:10

104

saknar ansvarsförsäkring eller att en sådan försäkring kan visa sig otillräcklig
och att en arbetsgivare kan vara insolvent för det skadestånd som
lian har alt betala enligt principalansvarsreglerna. För det stora antalet arbetstagare
som är anställda hos staten eller andra självförsäkrare finns
över huvud taget inte det skydd som regressvillkoren i ansvarsförsäkringen
f. n. erbjuder. Vidare är det inte bara fråga om arbetstagares direkta skadeståndsansvar
eller regressansvar för skada som drabbar tredje man och
som täcks av arbetsgivarens ansvarsförsäkring, utan jämkningsfrågan aktualiseras
också när det gäller skador som arbetstagarna direkt vållar arbetsgivarna.
Visserligen kan arbetstagaren vid sakskada undgå skadeståndskrav,
om skadan är täckt av objektsförsäkring och förutsättningar för regresskrav
från försäkringsgivaren saknas, men också i fråga om skadefall
av denna art får man räkna med åtskilliga fall där arbetsgivaren saknar
försäkringsskydd, även inom den enskilda sektorn.

Det föreligger sålunda enligt min mening ett klart behov av lagregler som
lindrar arbetstagares skadeståndsansvar. Detta behov anser jag dock
inte kunna tillgodoses inom ramen för en allmän regel om jämkning
av ansvar på grund av eget vållande. En sådan regel måste ha som utgångspunkt,
att fullt skadeståndsansvar i princip föreligger, och kan inte gå
längre än att ge möjligheter till nedsättning av skadeståndet, när positiva
skäl av en eller annan art kan åberopas för jämkning. De sociala skäl som
jag förut har redovisat talar emellertid för att man bör gå betydligt längre
när det gäller arbetstagares ansvarighet för skador som de vållar i sin
tjänst. Utgångspunkten bör enligt min mening vara, att ersättningsskyldighet
över huvud taget skall föreligga endast om det med hänsyn till omständigheterna
i det enskilda fallet föreligger mycket starka skäl att arbetstagaren
själv helt eller delvis skall gottgöra skadan.

Sedd isolerad skulle en reform i denna riktning i åtskilliga fall innebära
en försämring av de skadelidandes ställning och därför kunna inge betänkligheter.
Dessa betänkligheter viker emellertid, i den mån ersättningsansvaret
flyttas över på arbetsgivaren. Av skäl som jag har utvecklat i det
föregående (avsnitt 2.2.4.3.) föreslår jag också att så sker genom att regler
om ett allmänt och i princip oinskränkt principalansvar för arbetsgivare
blir lagfästa. Det kan visserligen tänkas fall då rätten till skadestånd av
arbetsgivaren saknar ekonomiskt värde eller då principalansvaret jämkas
enligt de regler härom som jag föreslår. För sådana fall kan emellertid de
skadelidandes reparationsintresse åtminstone i princip tillgodoses genom
att det lämnas utrymme för särskilt hänsynstagande till den skadelidandes
intresse vid tillämpning av reglerna om arbetstagares skadeståndsansvar.

Av nu anförda skäl förordar jag, i likhet med skadeståndskommittén och
majoriteten av remissinstanserna, att särskilda regler som inskränker
arbetstagares skadeståndsansvar blir lagfästa i detta sammanhang.

LU 1972:10 105

De bestämmelser som kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar
föreslog är — naturligt nog med hänsyn till utredningsuppdragets
karaktär — av begränsad räckvidd och avser bara arbetstagare i det allmännas
tjänst. Bestämmelserna i skadeståndskommitténs förslag däremot
är av mer generell natur och avser enligt sin lydelse arbetstagare i allmänhet.
Trots detta — men utan att det kommer till uttryck i lagtexten —
tänkte sig kommittén, enligt vad som framgår av dess motiv, att bestämmelserna
skulle bli direkt tillämpliga bara i fråga om arbetstagare i enskild
tjänst och sådana arbetstagare i det allmännas tjänst vilka är sysselsatta
i verksamhet som kan jämställas med enskild eller som innefattar
moment vilka är jämförliga med moment i enskild verksamhet. I fråga om
arbetstagare i sådan offentlig verksamhet som innefattar myndighetsutövning
skulle bestämmelserna enligt kommittén bli analogiskt tillämpliga
i viss omfattning, företrädesvis vid myndighetsutövning som tar sig uttryck
i handgripliga åtgärder mot person eller egendom, men däremot i princip
inte när det gäller ren förmögenhetsskada som orsakas genom felaktiga
myndighetsbeslut. Utgångspunkten för kommitténs ställningstagande
var, att särskild lagstiftning om skadestånd i offentlig verksamhet inte genomförs
och att de principalansvarsregler som kommittén föreslog inte
skulle bli ens analogiskt tillämpliga i fråga om ren förmögenhetsskada
genom felaktig myndighetsutövning.

En reglering av frågan om arbetstagares skadeståndsansvar bör enligt
min mening såvitt möjligt bli av generell karaktär och således i princip omfatta
varje arbetstagare, oavsett hos vem eller i vad slags verksamhet han
är anställd. I likhet med skadeståndskommittén anser jag, att man härvid
i princip bör utgå från det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Det finns då
inte skäl att göra någon åtskillnad mellan arbetstagare i enskild och offentlig
tjänst. I arbetsrättsligt hänseende har genom bl. a. tillkomsten av
1965 års statstjänstemannalag och därmed förhandlingsrätt för så gott
som samtliga statsanställda skett en utjämning av de olikheter som tidigare
har bestått mellan dessa båda kategorier av arbetstagare. Den särställning
som ämbets- och tjänstemän ännu intar i straffrättsligt hänseende
på grund av de särskilda reglerna om ämbetsansvar torde också
komma att utjämnas. I direktiven till ämbetsansvarskominittén (1967
års riksdagsberättelse, JU: 63, s. 93) har som en riktpunkt för utredningsarbetet
angetts, att man så långt möjligt bör åstadkomma likställighet mellan
arbetstagare i enskild och offentlig tjänst. I kommitténs tidigare omnämnda
principbetänkande »Ämbetsansvaret» föreslås också, att det straffrättsliga
ämbetsansvaret begränsas avsevärt i förhållande till vad som gäller
f. n. Från de enskilda arbetstagarnas synpunkt är f. ö. skälen för en begränsning
av deras personliga skadeståndsansvar minst lika starka när det
gäller anställda hos staten eller en kommun som i fråga om arbetstagare

4t Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 10

LU 1972:10

106

i enskild tjänst. Det bör slutligen framhållas, att de speciella problem som
för skadeståndskommitténs del följde av ovissheten, huruvida en lagreglering
skulle komma att ske beträffande det allmännas skadeståndsansvar,
inte föreligger nu, när frågorna om det allmänna principalansvaret och skadeståndsansvaret
för den som utövar offentlig verksamhet blir lösta genom
lagstiftning i ett sammanhang.

Det sagda hindrar inte, att man kan bli tvungen att ta hänsyn till den
offentliga verksamhetens speciella karaktär och till de olikheter som även
enligt mitt förslag kommer att finnas i fråga om skadeståndsansvarets omfattning
när det gäller enskilda arbetsgivare, å ena, och de offentligrättsliga
subjekten, dvs. staten och kommunerna, å andra sidan. Men det bör
inte ske genom att man inför olika regelsystem för skilda kategorier arbetstagare.
Man bör i stället söka sig fram till en gemensam nämnare och
därefter undersöka, om de särskilda hänsyn som är påkallade inom den
offentliga sektorn kan tillgodoses genom en varierande rättstillämpning
inom ramen för generellt utformade bestämmelser eller om särregler måste
tillfogas för de anställda i allmän tjänst i fråga om vissa typer av skadefa.
ll.

Det framgår redan av vad jag har sagt tidigare, att de regler om en mera
långtgående begränsning av arbetstagares skadeståndsansvar som skadeståndskommittén
har föreslagit har mina sympatier framför sådana jämkningsbestämmelser
av mer traditionell typ som togs upp i 1958 års förslag.
Jag finner det därför naturligt att lägga skadeståndskommitténs förslag
till grund för mina fortsatta överväganden. I det följande behandlar jag
frågan till en början med tanke enbart på person- och sakskada.
I överensstämmelse med systematiken i kommitténs lagförslag vill jag
först ta upp spörsmålet om arbetstagarens regressansvar mot arbetsgivaren.

2.4.5A. Regressansvar mot arbetsgivaren. Som jag redan har sagt bör den
principiella utgångspunkten vara, att det ekonomiska ansvaret för skador
som vållas i en arbetsgivares verksamhet skall slutligt bäras av arbetsgivaren.
Från den synpunkten kan jag ansluta mig till skadeståndskommitténs
allmänna uppläggning av förslaget i denna del. Under remissbehandlingen
har emellertid skilda meningar kommit till uttryck i frågan, vilka
kriterier som skall grunda regressrätt. Bl. a. från arbetsgivarnas sida har
förts fram önskemål om en mera »neutral» utformning av regressregeln,
som tar större hänsyn till preventionssynpunkter. Företrädare för arbetstagarintressena
åter vill att återkravsrätten uttryckligen begränsas till fall
av mycket graverande försummelser från arbetstagarnas sida.

Jag har redan i annat sammanhang (avsnitt 1.5.2.) deklarerat, att jag
inte anser preventionssynpunkter kunna tillmätas avgörande betydelse vid
utformningen av regler om skadeståndsansvar på grund av eget vållande.

LU 1972:10

107

I likhet med skadeståndskommittén tror jag, att behovet av prevention väsentligen
kan och bör tillgodoses på annat sätt. Å andra sidan anser jag det
inte lämpligt att lagfästa en regel enligt vilken arbetstagaren undantagslöst
bär regressansvar när han har handlat uppsåtligen eller grovt vårdslöst
eller i berusat tillstånd. I vissa sådana fall bör hans ansvar kunna begränsas
eller helt falla bort. Det bör inte heller vara uteslutet att regress
får utövas även vid vållande av lindrigare art, om andra omständigheter,
t. ex. arbetstagarens ställning eller de föreliggande ekonomiska förhållandena
med särskild styrka talar för det. Vad jag nu har anfört om regressansvarets
omfattning kommer enligt min mening bäst till uttryck genom
en regel om att skadestånd kan återkrävas av arbetstagare endast i den
mån det med hänsyn till omständigheter av angivet slag föreligger synnerliga
skäl till regress. Till frågan om den närmare utformningen av regressbestämmelsen
återkommer jag vid min behandling av de enskilda bestämmelserna
(avsnitt 5.1.4.1.).

2A.5.5. Det direkta skadeståndsansvaret mot arbetsgivaren. Det är naturligt
att behandla frågan om arbetstagares skyldighet att ersätta person- eller
sakskada som han direkt tillfogar arbetsgivaren i omedelbar anslutning
till frågan om regressansvaret. De skäl som kan åberopas för en långtgående
begränsning av regressansvaret har giltighet också när det gäller det direkta
skadeståndsansvaret. Jag vill emellertid inte bestrida, att preventionssynpunkter
här kan göra sig gällande med större styrka. Men om man utformar
regressbestämmelsen så, att den lämnar rum för en sådan skälighetsbedömning,
som jag nyss angav, bör samma regel kunna göras tillämplig i
fråga om det direkta skadeståndsansvaret mot arbetsgivaren. Det behov av
prevention som tilläventyrs kan påvisas lär kunna tillgodoses inom ramen
för en sådan bestämmelse.

2A.5.6. Skadeståndsansvaret mot tredje man. Från den enskilde arbetstagarens
synpunkt framträder skälen för en begränsning av hans skadeståndsansvar
med samma styrka, när den skada han har vållat drabbar
en arbetskamrat eller en utomstående tredje man som när han har tillfogat
arbetsgivaren skada. Men i de förstnämnda fallen träder den skadelidandes
intresse av att få ersättning för sin skada mer i förgrunden.

Även om detta intresse i flertalet fall blir tillgodosett genom att den skadelidande
kan vända sig mot den skadevållandes arbetsgivare enligt de
regler om arbetsgivares principalansvar och om skadestånd i offentlig
verksamhet som jag föreslår, ger dock dessa regler inte den skadelidande
en fullständig trygghet i samtliga fall. När det gäller person- och sakskada
skall visserligen principalansvaret för både enskilda arbetsgivare och de
offentligrättsliga subjekten lia samma tillämpningsområde som det allmän -

LU 1972:10

108

na culpaansvaret, vilket betyder, att den som tillfogas person- eller sakskada
genom en arbetstagares vållande i tjänsten — och det är bara när skadevållandet
har skett i tjänsten som en begränsning av arbetstagarens personliga
skadeståndsansvar kommer i fråga — i princip alltid har rätt att
få skadestånd av arbetsgivaren. I den mån denna rätt har ekonomiskt värde
bör arbetstagaren inte bli ersättningsskyldig mot den skadelidande. Men
det kan bli fråga om jämkning av principalansvaret, och i varje fall inom
den enskilda sektorn — framför allt när det gäller arbetsgivare som inte
driver ekonomisk verksamhet — måste man räkna med att den skadelidandes
reparationsintresse äventyras av en oförsäkrad arbetsgivares insolvens
och att således rätten att få ersättning av arbetsgivaren kan visa
sig ha ringa ekonomiskt värde. Det kan göras gällande att man i sådana
fall bör tillämpa regeln om begränsning av arbetstagaransvaret med en
viss försiktighet. I flertalet situationer är det emellertid sociala skäl som
motiverar en begränsning av detta ansvar. Vid en avvägning mellan å ena
sidan arbetstagarens behov av skydd mot bördan av ett skadeståndsansvar
och å andra sidan den skadelidandes intresse att få ersättning för skadan
bör ofta arbetstagarens skyddsbehov lämnas företräde. Undantag kan
dock tänkas när förhållandena på den skadelidandes sida är särskilt ömmande,
eller när arbetstagaren har en särskilt god ekonomisk bärkraft.
Också i de fall som jag nu syftar på kan det hävdas att synnerliga skäl
föreligger att arbetstagaren åläggs ersättning. Jag anser följaktligen att
den nyss angivna ansvarsregeln kan göras tillämplig även i fråga om skadestånd
till tredje man. I en situation av det slag som jag nu har berört bör
emellertid särskild hänsyn kunna tas till den skadelidandes intresse. Jag
förordar därför att, i viss överensstämmelse med vad som har skett i skadeståndskommitténs
förslag, den skadelidandes intresse uttryckligen anges
som en av de omständigheter som skall beaktas vid bedömande av om det
föreligger synnerliga skäl att ålägga arbetstagaren skadeståndsansvar.

I special motiveringen till 4 kap. 1 § anför departementschefen
följande rörande förutsättningarna för att arbetsgivare skall kunna göras
ansvarig för skada som han vållat (prop. s. 556—562).

Enligt paragrafen förutsätts att synnerliga skäl skall föreligga för att
arbetstagaren helt eller till någon del skall göras ansvarig för skada som han
vållar. Det måste i det särskilda fallet ha förekommit omständigheter som
med betydande styrka talar för att arbetstagaren rimligen bör utge ersättning
för skadan. Den prövning som här skall ske kan emellertid — som jag
redan har antytt — inte göras helt på samma sätt, när det gäller förhållandet
till arbetsgivaren som när tredje man fordrar skadestånd av arbetstagaren.
Jag skall i fortsättningen i tur och ordning ta upp de tre olika situationer

LU 1972:10

109

sorn bestämmelsen berör: arbetstagarens regressansvar mot arbetsgivaren,
hans ersättningsskyldighet för skada som lian direkt har tillfogat arbetsgivaren
och hans skadeståndsansvar mot tredje man.

Vad först gäller arbetstagares regressansvar är som jag tidigare har
framhållit utgångspunkten, att ersättning för skada som en arbetstagare i
tjänsten vållar tredje man normalt skall slutligt bäras av arbetsgivaren.
Avsikten är också att det är mot denne som tredje man i första hand skall
framställa sitt skadeståndskrav. För att regress skall komma i fråga, förutsätts
att arbetstagaren är skadeslåndsansvarig gentemot arbetsgivaren på
grund av att han har varit vållande till den uppkomna skadan. Termen
vållande betecknar här som annars även förfarande som kan medföra skadeståndsansvar
enligt 2 kap. 2 eller 3 § departementsförslaget. För tillämpning
av paragrafen är inte nödvändigt att arbetsgivaren svarar för skadan enbart
på grund av arbetstagarens vållande enligt 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen,
utan regeln blir tillämplig också när arbetsgivaren dessutom svarar
mot tredje man på grund av eget vållande, enligt kontraktsrättsliga regler
eller enligt särskilda regler om objektivt ansvar. Som jag har nämnt i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.5.9.) torde även utan uttrycklig föreskrift
härom gälla att de särskilda regressbestämmelser som finns i vissa
speciallagar om objektivt ansvar inte hindrar en tillämpning av nu förevarande
bestämmelse.

Bestämmelsen kan bli tillämplig också när arbetsgivarens skadeståndsansvar
i förhållande till den skadelidande har grundats enbart på avtalsrättsliga
regler. Det innebär bl. a. att bestämmelserna gäller när regresskravet avser
t. ex. ersättning för ren förmögenhetsskada som arbetstagaren genom
försummelse i tjänsten har tillfogat arbetsgivarens avtalskontrahent och arbetstagaren
på grund av tjänsteavtalet är ansvarig mot arbetsgivaren för
skadestånd som denne på grund av avtalsförhållandet kan ha betalat till
den skadelidande.

Paragrafen gäller som tidigare antytts också när regresskravet avser ersättning
för icke-ekonomisk skada, dvs. för sådant lidande som avses i
5 kap. 2 § departementsförslaget. En arbetsgivare kan enligt nämnda paragraf
bli ersättningsskyldig för sådan skada med anledning av sin arbetstagares
vållande, t. ex. när arbetstagaren i tjänsten har ärekränkt någon.
Arbetsgivarens regressanspråk mot arbetstagaren skall då bedömas med tilllämpning
av förevarande bestämmelse.

Bland de omständigheter som skall beaktas vid prövningen, huruvida
synnerliga skäl finns att göra arbetslagaren ansvarig, nämner lagtexten till
en början handlingens beskaffenhet. Det är tydligt att graden
av arbetstagarens vållande här spelar en viktig roll. Preventiva skäl motiverar
i allmänhet att en arbetstagare behandlas strängare vid uppsåtlig! eller i
övrigt grovt skadevållande än när endast »vanlig» vårdslöshet ligger honom

LU 1972:10

110

till last. Men inte ens vid uppsåtliga handlingar eller när arbetstagaren har
förfarit grovt vårdslöst är det givet att han bör svara för hela den
skada som han har vållat. En nedsättning av skadeståndet kan tänkas
t. ex. om handlingen har medfört avsevärt mera omfattande skador än
arbetstagaren hade kunnat räkna med och full ersättningsskyldighet skulle
bli oskäligt betungande samt nedsättning kan ske utan att preventionshänsyn
eftersätts, eller när arbetsgivaren själv har medverkat till skadan genom
eget vållande. I det senare fallet torde den slutliga fördelningen av skadeståndsansvaret
mellan arbetsgivaren och arbetstagaren regelmässigt böra
ske på ett annat sätt med stöd av förevarande bestämmelse än enligt allmänna
grundsatser om fördelningen av skadestånd mellan flera skadevållare.

Vid bedömningen av handlingens beskaffenhet skall hänsyn tas också till
sådana omständigheter som att arbetstagaren har anförtrotts en speciell
uppgift men har svikit förtroendet. Detta kan leda till att viss ersättning
utgår, även om försummelsen i förhållande till den skadelidande inte framstår
som särskilt graverande.

Att den skadevållande handlingen är belagd med straff medför inte i
och för sig att arbetstagaren skall åläggas skadeståndsskyldighet. Detta kan
få särskild betydelse vid handlingar som kan bestraffas endast som tjänstefel.

Med arbetstagarens ställning avses i den nu diskuterade
situationen främst det mått av ansvar sorn åvilar honom i förhållande till
arbetsgivaren, dvs. om han tillhör dennes drifts- eller arbetsledning eller i
övrigt åtnjuter särskilt förtroende. Viss hänsyn bör tas också till det inflytande
som arbetstagaren i realiteten har haft när det gäller arbetets utförande
— han har kanske i själva verket på grund av sin särskilda sakkunskap
e. d. varit bestämmande i förhållande till arbetsgivaren. Sådana
omständigheter kan motivera att bestämmelsen tillämpas med större stränghet
mot honom än mot arbetstagare i allmänhet.

Bland de övriga omständigheter som skall beaktas bör här
även nämnas arbetsgivarens och arbetstagarens ekonomiska förhållanden.
Visserligen ligger det i sakens natur att sådana faktorer inte så ofta kommer
att spela någon självständig roll i detta sammanhang. Det är ju bl. a. just
ekonomiska överväganden som ligger bakom principen att skador som vållas
i en verksamhet bör slutligt bäras av den som utövar verksamheten. Om
emellertid andra omständigheter anses innefatta synnerliga skäl för att
arbetstagaren får bära en del av ersättningen, kan man vid bestämmande
av regressansvarets omfattning ta viss hänsyn till arbetstagarens löneförmåner
och hans ekonomi i övrigt. I mindre förhållanden, t. ex. inom jordoch
skogsbruk, men särskilt när det gäller icke-ekonomisk verksamhet, kan
vidare situationen undantagsvis vara sådan att arbetstagaren har en betydligt
starkare ekonomisk ställning än arbetsgivaren, åtminstone om man ser

LU 1972:10

lil

till likviditeten, och detta bör då tillåtas inverka, så att arbetstagaren åläggs
att bära en större del av skadeståndet än som under samma förutsättningar
i övrigt annars skulle ha blivit fallet. När t. ex. en privatperson bara tillfälligt
har anlitat arbetskraft gör sig skälen att låta arbetsgivaren bära
skaderiskerna i allmänhet inte heller gällande med samma styrka som i vanlig
näringsverksamhet, och det bör i sådana fall finnas större utrymme för
hänsyn till de privatekonomiska förhållandena.

Jag utgår i likhet med kommittén från att det sällan blir fråga om regresskrav
mot arbetstagare, när det gäller person- eller sakskada. I regel har
arbetsgivaren försäkring och då betalar försäkringsgivaren skadeståndet.
Försäkringsgivaren inträder visserligen i princip i försäkringstagarenarbetsgivarens
rätt mot den skadevållande arbetstagaren, men regressrätten
är enligt försäkringsvillkoren regelmässigt inskränkt till fall av uppsåt och
vållande i berusat tillstånd. Å andra sidan framgår av vad jag redan har sagt
att det vid sådana skadefall ofta föreligger synnerliga skäl att ålägga arbetstagaren
skadeståndsansvar. I detta sammanhang bör framhållas, att en försäkringsgivare,
som meddelat ansvarsförsäkring för en arbetsgivare, inte
lär genom villkoren kunna förbehålla sig rätt till mer långtgående regress
mot skadevållande arbetstagare än som följer av förevarande bestämmelse
eller av avtal i vilket arbetstagaren är part. Att rätt till regress enligt nu
gängse villkor föreskrivs vid uppsåt och vållande i berusat tillstånd hindrar
sålunda inte, att en arbetstagare helt eller delvis befrias från regressansvar
med stöd av denna bestämmelse, om omständigheterna i övrigt är ömmande.

I fråga om person- och sakskada torde bestämmelsen få större praktisk
betydelse, när arbetsgivaren, t. ex. staten, uppträder som självförsäkrare,
eller när han i övrigt saknar ansvarsförsäkring. I de förstnämnda fallen bör
bestämmelsen i princip tillämpas på samma sätt som om försäkring hade
förelegat. Med den nuvarande utformningen av ansvarsförsäkringsvillkoren
betyder detta, att regressansvar blir aktuellt bara i mycket begränsad utsträckning.

Principiellt bör bestämmelsen tillämpas på samma sätt i fråga om ren
förmögenhetsskada som när regresskravet avser person- eller sakskada.
När arbetstagarens ansvarighet grundar sig enbart på tjänsteavtalet, kan
emellertid av detta uttryckligen eller underförstått följa, att hans ansvarighet
är mer eller mindre omfattande än som följer av förevarande bestämmelse.
Ofta rör det sig om åsidosättande av centrala avtalsförpliktelser från
arbetstagarens sida, och detta kan som jag tidigare har nämnt inverka.

Arbetstagaren kan också ådra sig ansvar för ren förmögenhetsskada genom
brott. Beträffande arbetstagare i enskild tjänst rör det sig i regel om
uppsåtliga förfaranden, och då föreligger det vanligen synnerliga skäl att
göra honom ansvarig. Liksom vid person- eller sakskada kan en nedsättning
av skadeståndet tänkas även vid uppsåtliga handlingar, exempelvis om

LU 1972: 10

112

arbelstagaren handlat under påverkan av någon överordnad eller i arbetsgivarens
intresse. Uppsåtliga förmögenhetsbrott o. d. lär emellertid ganska
sällan kunna anses begångna i tjänsten. I varje fall i utomobligatoriska förhållanden
inträder då inte något principalansvar, och regressansvar mot
arbetsgivaren blir följaktligen inte heller aktuellt.

Med nuvarande ämbetsansvarsregler kan ansvar för ren förmögenhetsskada
inträda i betydligt större omfattning för arbetstagare i allmän tjänst
med anledning av felaktiga förfaranden i tjänsten. Bestämmelsen blir då
som nämnts tillämplig beträffande deras regressansvar mot den som enligt
3 kap. 2 § departeinentsförslaget har utgett ersättning för skadan. Tillämpningen
torde här böra ske i stort sett på samma sätt vare sig det är fråga om
person- eller sakskada eller om ren förmögenhetsskada.

I övrigt förutsätter bestämmelsen att hänsyn tas till samtliga föreliggande
omständigheter, och jag anser det varken behövligt eller lämpligt att
binda rättstillämpningen genom några mera preciserade anvisningar om
vilka andra faktorer än dem jag nu har berört som skall kunna medföra att
arbetstagaren görs ansvarig.

När det gäller arbetstagares direkta skadeståndsansvar mot arbetsgivaren,
bör bestämmelsen tillämpas i huvudsak på samma sätt som i fråga om
regressansvaret. Emellertid kan preventiva skäl ibland påkalla att skadeståndsregeln
tillämpas strängare i hithörande fall, särskilt vid bristande
redovisning av anförtrodda medel och när arbetstagaren handskas grovt
vårdslöst med redskap e. d. som han har fått om hand. Att han genom sitt
handlande har åsidosatt centrala förpliktelser i tjänsteavtalet kan också i
andra fall motivera att han åläggs skadeståndsskyldighet. Detsamma gäller
i det av skadeståndskommittén särskilt berörda fallet då en arbetstagare,
vilken arbetar tillsammans med sin arbetsgivare under likartade yttre förhållanden
— t. ex. i skogs- eller jordbruk — vållar denne personskada.
Framför allt vid allvarligt vållande från arbetstagarens sida kan då synnerliga
skäl tänkas föreligga att ålägga arbetstagaren visst skadeståndsansvar.
Man får emellertid beakta att han saknar praktisk möjlighet att försäkra
sig mot ansvaret. Om skadan är täckt av objektsförsäkring bör det endast i
undantagsfall förekomma, att försäkringsgivaren medges rätt till regress
mot arbetstagaren för utgiven ersättning. Framför allt kan detta bli aktuellt
när skadan har vållats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Saknar arbetsgivaren
försäkringsskydd, i strid mot vad som är brukligt, bör hans skadeståndsrätt
inte gå längre än skadeförsäkringsgivares regressrätt. Samma synpunkter
bör bli vägledande när arbetsgivaren uppträder som självförsäkrare.

En särskild fråga avser förhållandet mellan förevarande paragraf och
de speciella skadestånds- och jämkningsregler som finns i den arbetsrättsliga
lagstiftningen. Som jag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnitt

LII 1972:10

113

4.2.3.) rör det sig här om jämkningsregler av speciellt slag vilka är avsedda
att tillämpas under särskilt hänsynstagande till arbetsrättsliga grundsatser.
Man får därför räkna med att en tillämpning av dessa regler ofta leder
till resultat som innebär avvikelse från de principer som ligger till grund för
den nu förevarande allmänna bestämmelsen om arbetstagares skadeståndsansvar.
Det kan t. ex. väl tänkas att en arbetstagare med stöd av 8 § kollektivavtalslagen
åläggs skyldighet att ersätta skada till följd av att han
bar åsidosatt sina skyldigheter enligt kollektivavtal, även om det inte från
de allmänna synpunkter som bär upp förevarande bestämmelse kan sägas
föreligga synnerliga skäl att göra honom ansvarig för skadan. I all synnerhet
gäller detta i fråga om sådan icke-ekonomisk skada som i sådana fall är
ersättningsgill uteslutande i kraft av den särskilda föreskriften härom i
nämnda lagrum i kollektivavtalslagen. Å andra sidan leder en tillämpning
av den s. k. 200-kronors-regeln i kollektivavtalslagen inte sällan till ett förmånligare
resultat för arbetstagaren än förevarande paragraf i skadeståndslagen.
Det är emellertid inte möjligt att på förhand göra några
generella uttalanden i vad mån eller på vad sätt en tillämpning av de speciella
skadestånds- och jämkningsreglerna i den arbetsrättsliga lagstiftningen
skall medföra modifikationer i den allmänna bestämmelsen i skadeståndslagen
om arbetstagares skadeståndsansvar. Dessa problem får avgöras
i rättstillämpningen i varje enskilt fall, med beaktande av de ändamålssynpunkter
som ligger till grund för de olika lagreglerna.

I fråga om både regressansvaret och det direkta skadeståndsansvaret mot
arbetsgivaren bör beaktas att paragrafen är dispositiv. Det torde inte heller
vara ovanligt att ansvaret åtminstone för vissa fall uttryckligen regleras i
kollektivavtal eller i enskilda tjänsteavtal. Sådana avtalsvillkor tar i och för
sig över bestämmelsen, men jag vill erinra om att klausuler som är uppenbart
otillbörliga här som annars kan åsidosättas enligt grunderna för 8 §
skuldebrevslagen. Den grundsyn på frågan om arbetstagarens ansvar som
kommer till uttryck i förevarande paragraf kan uppenbarligen påverka
bedömningen, huruvida tillämpning av en avtalsbestämmelse med avvikande
innehåll skall anses otillbörlig mot arbetstagaren.

Jag övergår härefter till att behandla frågan om arbetstagarens direkta
skadeståndsansvar mot tredje man — varmed jag i detta sammanhang
avser alla andra skadelidande än arbetsgivaren. Med den utformning som
reglerna om arbetsgivares principalansvar har fått i departementsförslaget
torde det bara i sällsynta undantagsfall inträffa att en arbetsgivare i enskild
verksamhet inte är ansvarig för skada som en arbetstagare har vållat i
tjänsten och för vilken denne själv är ansvarig. Förslaget utgår från att när
arbetsgivaren svarar för hela skadan och har ansvarsförsäkring eller i övrigt
är solvent för skadeståndet den skadelidande normalt vänder sig mot
arbetsgivaren och över huvud taget inte kräver arbetstagaren. Gör han trots

LU 1972:10

114

allt anspråk gällande mot arbetstagaren, bör dennes ansvarighet i princip
bedömas på samma sätt som om det varit fråga om ett regressanspråk från
arbetsgivaren men självfallet utan hänsyn till sådana tredje man ovidkommande
förhållanden som uteslutande har avseende på det inbördes förhållandet
mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, som t. ex. särskilda åtaganden
av arbetstagaren i tjänsteavtalet e. d.

I praktiken torde emellertid arbetstagares ansvar mot tredje man —
bortsett från vissa fall som avser skada vid myndighetsutövning och som
jag strax skall beröra särskilt — aktualiseras bara när arbetsgivaren inte
har ansvarsförsäkring som täcker skadan och är insolvent för skadeståndet
eller när detta har jämkats enligt 3 kap. 6 § departementsförslaget. Att
tredje man då inte får full ersättning av arbetsgivaren för sin skada utgör
visserligen inte i och för sig ett sådant skäl att ålägga arbetstagaren skadeståndsskyldighet
som avses i paragrafen. Men som jag har anfört i den
allmänna motiveringen kan sociala skäl tala för att tredje mans intresse
särskilt beaktas. Hänsyn till tredje man kan leda till att arbetstagarens
skadeståndsskyldighet bör bedömas strängare än hans regressansvar mot arbetsgivaren.
Allmänt gäller att parternas ekonomiska förhållanden i högre
grad än när det gäller arbetstagarens ansvar mot arbetsgivaren skall beaktas
i denna situation. Om den skadelidande har eller enligt gängse värderingar
bort ha skadeförsäkring bör skadestånd regelmässigt inte utgå. Detsamma
gäller i allmänhet när den skadelidande har en god ekonomisk ställning.
Hänsyn bör särskilt tas till att arbetstagare i regel inte kan skydda sig
genom ansvarsförsäkring. Som jag tidigare har redovisat förekommer dock
sådan försäkring för vissa kategorier arbetstagare, och i den mån en skada
täcks av arbetstagarens egen ansvarsförsäkring kan detta ensamt eller i
förening med andra omständigheter utgöra synnerliga skäl att ålägga honom
skadeståndsskyldighet.

Andra särskilda omständigheter på arbetstagarens sida kan undantagsvis
leda till att han bör bära ett fullt eller i endast mindre mån reducerat ansvar
också i fall då hans vållande inte är av mera allvarligt slag. Som exempel
kan framhållas det av skadeståndskommittén berörda fallet, att arbetstagaren
har ett betydande intresse i företaget och ett bestämmande inflytande
över detta. I övrigt torde hans ställning ha mindre betydelse, när det gäller
skadeståndsansvaret mot den skadelidande, än när fråga är om bans ansvarighet
mot arbetsgivaren.

B. Lagrådet. Lagrådet anför följande rörande förslaget att skadeståndsansvar
skall föreligga endast i den mån synnerliga skäl föreligger (prop. s. 640—
642).

LU 1972:10

115

I olika sammanhang betonas i motiven vikten av att alltför skarpa gränser
icke uppställes mellan de fall då fullt skadestånd alltid skall utgå och de
fall då skadestånd kan bortfalla eller nedsättas. Denna synpunkt har enligt
lagrådets mening icke tillbörligt beaktats i fråga om förevarande paragraf.
Betydande motsättningar uppstår mellan fall då kontraktsregler medför full
ersättningsplikt och med dessa likartade fall då enligt förevarande paragraf
det kräves synnerliga skäl för att ålägga ens jämkat skadestånd. Liknande
följd av gränsdragningar uppkommer när det gäller arbetstagarbegreppet
som enligt förslaget är ganska svävande samt i fråga om bedömandet av
huruvida fel eller försummelse begåtts i eller utom tjänsten.

Den tveksamhet som med fog kan hysas om lämpligheten av att arbetsgivare
skall ansvara för sakskada, som en arbetstagare i tjänsten vållar en
annan arbetstagare, synes innefatta skäl att icke i så hög grad som förslaget
innebär inskränka den vållandes ansvar. I dylika fall inverkar också preventionssynpunkten
men i lika grad bör denna beaktas i andra fall. Härom
må hänvisas till vad lagrådet inledningsvis anfört (prop. s. 621). Härjämte
må erinras att, såsom departementschefen framhållit, en strängare bedömning
av en arbetstagares ansvar kan vara påkallad i fråga om hans direkta
skadeståndsansvar mot arbetsgivaren, särskilt vid bristande redovisning av
anförtrodda medel och vårdslöshet i fråga om verktyg o. d. Härutinnan må
också hänvisas till vad lagrådet ovan (prop. s. 670) anfört om redogöraransvaret
i förvaltningen och krigsmäns ansvar för utlämnade persedlar eller
annan materiel. Den i motiven förekommande hänvisningen till att preventionen
kan upprätthållas genom disciplinära eller andra åtgärder synes
knappast väga tungt; den milda repression som en, eventuellt jämkad, ersättningsskyldighet
innebär torde i allmänhet vara att föredraga.

Den personkrets som avses med begreppet arbetstagare är numera synnerligen
omfattande och av mycket heterogen sammansättning. Till följd av
utvidgningen av det allmännas verksamhet samt den omställning till verksamhet
i bolags- eller föreningsform som skett beträffande enskild näringsverksamhet,
omfattar arbetstagarbegreppet den allt övervägande delen av
befolkningen, från de högsta cheferna till unga lärlingar. Enligt förslaget
skall begreppet i skadeståndslagen omfatta även andra som eljest icke räknas
dit (interner, skolelever, värnpliktiga). Att vid ansvarsfrågans bedömande
arbetstagarens ställning skall vara en viktig faktor har i paragrafen
uttryckligen angivits. I ett sammanhang har departementschefen framhållit,
att parterna på arbetsmarknaden bör lämnas frihet att genom kollektivavtal
reglera frågan om arbetsgivares principalansvar mot egna arbetstagare.
Framför att i så hög grad som föreslagits minska skadeståndsansvaret för
alla andra arbetstagare i de mest skiftande ställningar synes det vara att
föredraga att frågan om kollektivanställdas ansvar överlämnas till reglering
genom avtal. En reglering i denna ordning skulle omfatta den största delen

LU 1972: 10

116

av arbetstagarna och få viss betydelse även för arbetstagare soin icke omfattas
av kollektivavtal.

I motiven till kravet på synnerliga skäl uttalas, att vid en avvägning mellan
å ena sidan arbetstagarens behov av skydd mot bördan av ett skadeståndsansvar
och å andra sidan den skadelidandes intresse att få ersättning
för skadan bör ofta arbetstagarens skyddsbehov lämnas företräde samt
att undantag dock kan tänkas, när förhållandena på den skadelidandes sida
är särskilt ömmande eller när arbetstagaren har särskilt god ekonomisk
bärkraft. Sistnämnda uttalande synes icke innebära tillbörlig hänsyn till att
skadevållaren och den skadelidande ej sällan befinner sig i ungefär samma
ställning och i samma ekonomiska omständigheter och att i dylikt fall bedömningen
snarast borde bli motsatt den som antytts i motiven. De exempel
som departementschefen anför och vad han i övrigt uttalat i anslutning till
förevarande paragraf samt vad lagrådet ovan erinrat kan knappast anses
innebära, att det för skadeståndsansvars åläggande alltid bör fordras synnerliga
skäl om detta uttryck tillägges den mening som eljest åsyftas i lagstiftningen,
eller i hög grad särpräglade fall.

Slutligen bör beaktas att, enligt vad i motiven anförts, principen i gällande
rätt, att arbetstagaren bär fullt skadesåndsansvar för skada som han i
tjänsten vållar sin arbetsgivare, i praktiken mera sällan fullt ut hävdats av
arbetsgivarna beträffande skadad eller förkommen materiel, felaktigt utförda
produkter etc. Departementschefen uttalar också, att det hör till sällsyntheterna
att enskilda arbetsgivare riktar ersättningskrav mot någon sin
arbetstagare, om inte denne har förfarit särskilt klandervärt. Det framstår
mot denna bakgrund icke såsom påkallat att begränsa arbetstagares ansvar
i så hög grad som kravet på synnerliga skäl innebär.

Å andra sidan synes det vara önskvärt att i paragrafen tydligare framhålles
att fullt skadestånd icke alltid skall utgå utan prövningen avse även
frågan om nedsättning av skadeståndsbeloppet till vad som är skäligt.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, alt paragrafen i nu ifrågavarande
hänseende avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som
föreslogs av skadeståndskommittén och får innehålla, att arbetstagare är
ansvarig endast om och i den mån det med hänsyn till i paragrafen angivna
omständigheter är skäligt. I varje fall bör paragrafen ändras på det sätt att
»synnerliga skäl» ersättes med »särskilda skäl».

C. Departementschefen i slutprotokollet. I slutprotokollet anför departementschefen
följande rörande innebörden av »synnerliga skäl» (prop. s.
653—654).

Lagrådets allmänna uttalanden i anslutning till 4 kap. 1 § rörande paragrafens
räckvidd och sakliga innebörd synes inte ge vid handen att lagrådet

LU 1972:10

117

i något väsentligt hänseende ställer sig avvisande eller kritiskt till de vägledande
uttalanden och exemplifieringar rörande bestämmelsens tillämpning
som jag har anfört i remissprotokollet. När lagrådet likväl säger sig
inte kunna tillstyrka att skadeståndsansvar för arbetstagare skall föreligga
endast i den mån synnerliga skäl föreligger och i stället förordar att ansvarigheten
skall bestämmas på grundval av en allmän skälighetsprövning
eller att i varje fall »synnerliga skäl» ersätts med »särskilda skäl», förefaller
meningsbrytningen huvudsakligen avse endast en lagteknisk fråga eller
närmare bestämt frågan vilken innebörd som här skall tilläggas uttrycket
»synnerliga skäl».

Som framgår av vad jag har anfört i remissprotokollet bör utgångspunkten
vara, att en arbetstagare normalt inte skall drabbas av personligt skadeståndsansvar
med anledning av vållande i tjänsten. Även om åtskilliga undantagsfall
kan tänkas där full eller jämkad ersättningsskyldighet bör åläggas
— jag har i remissprotokollet angett ett flertal typexempel -— lär dessa
fall bli relativt sett mycket få och i det stora hela komma att framstå som
klara undanlagssituationer. Och i alla händelser skall det enligt min mening
föreligga omständigheter som entydigt och med särskild styrka talar
för att skadeståndsansvar åläggs arbetstagaren. Det är visserligen riktigt att
alla dessa situationer knappast kan karakteriseras som »i hög grad särpräglade
fall». Del är snarare fråga om att omständigheterna i det särskilda fallet
— utan att nödvändigtvis vara speciellt särspräglade — tillsammantagna
skall innefatta särskilt starka skäl för att ersättningsskyldighet åläggs.
Detta åskådliggörs emellertid enligt min mening bättre genom uttrycket
»synnerliga skäl» än genom någon av de formuleringar lagrådet har föreslagit.
Det är f. ö. inte ovanligt och i viss mån oundvikligt att uttryck av detta
slag ges en något varierande innebörd beroende på i vilket rättsligt sammanhang
de används. Inte minst framträder sådana skillnader mellan
straffrättslig och civilrättslig lagstiftning.

Jag vill i sammanhanget också betona, att lagrådets hänvisning till rådande
praxis, enligt vilken det hör till sällsyntheterna att enskild arbetsgivare
riktar skadeståndskrav mot sina arbetstagare, enligt min mening snarast
talar till förmån för ett förslag om en även formellt långtgående begränsning
av arbetstagares skadeståndsansvar. Denna praxis måste ses som ett
uttryck för att parterna på arbetsmarknaden numera ansluter sig till uppfattningen
att skadeståndsansvar på grund av vållande i tjänsten normalt
inte bör utkrävas av en arbetstagare. Det skulle då närmast te sig anmärkningsvärt
och överraskande om lagstiftaren inför regler som synes ge uttryck
för att sådant ansvar bör utkrävas i större utsträckning än arbetsmarknadsparterna
hittills ansett påkallat. Det naturliga synes mig i stället
vara att lagstiftningen reellt och formellt anpassas till de värderingar
som allmänt omfattas av berörda parter.

LU 1972:10

118

D. Motioner. I motionen 1972:1487 av herr Ernulf (fp) erinrar motionären
— efter att ha redogjort för lagrådets ståndpunkter — om att departementschefen
avvisar lagrådets förslag. Men, fortsätter motionären, departementschefen
närmar sig i sak lagrådets ståndpunkt så till vida att han
uttalar (s. 654) att det är fråga om att omständigheterna i det särskilda
fallet — utan att nödvändigtvis vara speciellt särspräglade — tillsammans
skall innefatta särskilt starka skäl för att ersättningsskyldighet åläggs. Vidare
hänvisar motionären till att detta enligt departemenschefens mening
bättre åskådliggörs genom uttrycket »synnerliga skäl» än genom någon av
de formuleringar lagrådet föreslagit samt att departementschefen ansett
att det för övrigt inte är ovanligt, och i viss mån oundvikligt, att uttryck
av detta slag ges en något varierande innebörd beroende på i vilket rättsligt
sammanhang de används.

Motionären anför att han inte helt kan dela departementschefens mening
i detta avseende. I varje fall, fortsätter han, måste det väl vara en angelägen
strävan för lagstiftaren att ge ofta använda uttryck i lagtexten såvitt möjligt
enhetlig betydelse i de olika sammanhang vari de förekommer. Ett självklart
syfte — bland andra — med skadeståndsreglerna är också att i görlig
mån tjäna som ett avhållande moment mot skadevållande handlingar, framhåller
motionären och tillägger att i den situation som lagrådet anger som
ett exempel, nämligen när det gäller skador som en arbetstagare vållar en
arbetskamrat, detta syfte enligt hans mening är särskilt angeläget. Men
denna situation är enligt motionären knappast så särpräglad att uttrycket
»synnerliga skäl» kan anses adekvat.

Enligt motionärens bedömning skulle såväl den uppfattning som departementschefen
i sak uttrycker som lagrådets understrykande av situationen
vid skador, som en arbetstagare vållar en arbetskamrat eller i vissa fall sin
arbetsgivare, kunna bäst täckas genom någon av de två formuleringar som
lagrådet föreslår. För den formulering som lagrådet i huvudsak hämtat från
skadeståndskommitténs förslag talar härjämte att den, såsom lagrådet enligt
vad som nämnts framhåller, tydligt utsäger att arbetstagaransvaret inte
alltid skall avse fullt skadestånd utan skall kunna jämkas efter skälighetsprövning,
anför motionären avslutningsvis.

I motionen 1972:1489 av fru Kristensson m. fl. (m) erinrar motionärerna
om att arbetsgivaren enligt lagförslaget övertar arbetstagarens skadeståndsskyldighet
i förhållande till tredje man och att kostnaden i allmänhet förutsättes
skola stanna på arbetsgivare, t.o.m. i sådana skadeståndsfall där uppsåt
eller grov vårdslöshet kan läggas arbetstagaren till last. Att arbetstagaren
i princip skall gå fri från ansvar t.o.m. i situationer som står sabotaget nära,
ter sig stötande för den allmänna rättskänslan och är i hög grad ägnat att

LU 1972:10

119

undergräva arbetsmoral och känslan av ansvar för ett anförtrott arbete,
framhåller motionärerna.

Motionärerna hänvisar härefter till att lagrådet för sin del inte funnit
det påkallat att begränsa arbetstagares ansvar i så hög grad som kravet på
»synnerliga skäl» för utkrävande av ansvar innebär samt att lagrådet i
varje fall ansett att paragrafen bör ändras på så sätt att »synnerliga skäl»
ersättes med »särskilda skäl». Vidare erinrar motionärerna om att departementschefen
i slutprotokollet med anledning av lagrådets utlåtande i denna
fråga anfört att meningsbrytningen huvudsakligen avser endast en lagteknisk
fråga eller närmast frågan vilken innebörd som här skall tilläggas uttrycket
»synnerliga skäl». Motionärerna förklarar att de inte kan dela departementschefens
uppfattning i frågan utan de förordar att formuleringen
»särskilda skäl» kommer till användning för att markera att det i fall av
uppsåt eller grov vårdslöshet skall vara normalt att ansvar kan utkrävas av
arbetstagaren även om arbetsgivaren i förhållande till tredje man svarar
primärt.

I motionen 1972:1490 av herr Larsson i Luttra m.fl. (c) förklarar motionärerna
att de ansluter sig helt till principen i 4 kap. 1 § men att de
finner lagtexten alltför snävt formulerad. Orden »synnerliga skäl föreligger»
bör enligt deras mening ersättas med ett mindre begränsande uttryck,
t.ex. »det är påkallat». Fortsättningen anger vilka omständigheter som
skall beaktas, och där är någon ändring inte motiverad, anför motionärerna.

Lagstiftningens ikraftträdande

A. Lagrådet. Lagrådet uttalar följande beträffande genomförandet av den
föreslagna lagen (prop. s. 619—621).

1 högre grad än inom andra rättsområden av större betydelse har rättsutvecklingen
på skadeståndsrättens område överlämnats till rättspraxis. På
grund av skadeståndsmålens frekvens föreligger ett stort antal avgöranden
av principiell betydelse. Rättspraxis har belysts icke blott genom referat i
NJA av högsta domstolens domar utan även genom andra rättsfallssamlingar
och i rättsfallsöversikter. Av samma värde för utvecklingen som domstolarnas
praxis har varit den uppmärksamhet som den juridiska doktrinen
ägnat åt sammanställning och analys av rättspraxis och de principer som
gjort sig gällande. Tack vare denna samverkan mellan rikhaltig praxis och
doktrin har utvecklingen lett till att skadeståndsrätten vunnit avsevärd
stadga och nyansering. Att utvecklingen fått fortgå utan lagstiftning annat

LU 1972:10

120

än på specialområden framstår ingalunda såsom beklagansvärt. I större
utsträckning än som varit möjligt om tidigt lagfästa grundsatser funnits har
ändrade samhällsförhållanden och åsikter kunnat få inverka på rättstillläinpningen.
Möjligheten härtill är emellertid i vissa hänseenden begränsad.
Det kan exempevis svårligen antagas att utvecklingen på försäkringsområdet
utan stöd av lagstiftning kan bliva tillbörligt beaktad. Ehuru det är påkallat
att en lagreglering kommer till stånd, kan ställas frågan huruvida det
bör ske just nu.

Del föreliggande förslaget innebär vissa nyheter som i och för sig framstår
såsom önskvärda. Detta är fallet med utvidgningen av skadeståndsansvaret
för arbetsgivare och det allmänna samt begränsningen för arbetstagare
ävensom hänsynstagande vid skadeståndsansvar för barn m. fl. till försäkringar
och andra ekonomiska omständigheter. Om vad nu sagts talar för
genomförande av lagen, föreligger andra skäl som talar i motsatt riktning.

1 en intresseväckande inledning lill förslaget har departementschefen
skisserat hur han tänker sig att i framliden skadeståndsrätten skall gestaltas
i samordning med social och enskild försäkring. Han framhåller emellertid
att en sådan utveckling är en fråga på lång sikt.

Mera näraliggande torde vara de reformer på vissa områden som kan
bliva följden av pågående eller föreslående utredningsarbete. För närvaranle
pågår utredning om ersättning till oskyldigt dömda m. fl. och det är alt
förvänta att trafikskadeansvaret inom ej alltför lång tid upptages till behandling.
Det är icke uteslutet att reformer på dessa områden kan föranleda
följdändringar i den nu föreslagna lagen.

Av större betydelse är det utredningsarbete som utföres av skadeståndskommittén.
Dess uppdrag omfattar att utarbeta förslag till regler om ersättning
för personskada och enligt tilläggsdirektiv har kommittén nyligen
framlagt förslag till en allmän regel om jämkning av skadestånd och angående
vissa därmed sammanhängande frågor. Därefter skall kommittén
upptaga spörsmål om försäkringsgivares regressrätt. Införandet av en allmän
jämkningsregel inverkar på utformningen av vissa bestämmelser i
lagförslaget varför dessa får anses vara av provisorisk natur. Ändringar i
fråga om regressrätten har stor betydelse för tillämpningen av regler om
verkan av försäkring på skadeståndsansvaret i vissa fall. För lagrådet har
upplysts att proposition beträffande jämkningsregeln avses skola framläggas
inom kort, möjligen till och med innan den nu föreslagna lagen kan
träda i tillämpning. Nämnda förhållanden innefattar vägande skäl till uppskov
med förevarande lagstiftning. Härvid är också att uppmärksamma
vikten av att skadeståndsregler icke ofta ändras, till olägenhet för rättstillämpningen
vid domstolarna och skaderegleringen inom försäkringsväsendet.

Å andra sidan måste beaktas värdet av allt det förtjänstfulla arbete som

LU 1972:10

121

under lång tid ägnats de frågor förslaget avser inom utredningarna och vid
departementsbehandlingen. Ett uppskov kan medföra att detta värde skulle
kunna mer eller mindre bliva tillspillogivet. Trots förut antydda betänkligheter
anser sig lagrådet icke böra avstyrka att den föreslagna lagstiftningen
genomföres. För den händelse en allmän jämkningsregel kan införas inom
närmare tid, förordar lagrådet att det får anstå med skadeståndslagens
ikraftträdande så att jämkningsregeln och vad därmed sammanhänger dessförinnan
kan inarbetas däri. Ett visst anstånd kan också vara motiverat för
att bereda myndigheter och försäkringsanstalter tillfälle att sätta sig in i
lagens bestämmelser, som delvis icke ingått i de grundläggande utredningsförslagen,
samt de utförliga motiv och kommentarer som departementschefen
knutit till desamma.

B. Departementschefen i slutprotokollet. Departementschefen anför i slutprotokollet
följande rörande ikraftträdandet (prop. s. 647).

Förslaget till skadeståndslag utgör resultatet av ett mångårigt lagstiftningsarbete.
Som jag har framhållit vid remissen till lagrådet föreligger ett
starkt behov av reformer på skadeersättningsområdet. Reformarbetet är
emellertid omfattande och måste bedrivas i etapper. De förslag som nu läggs
fram utgör en på lämpligt sätt avgränsad första etapp och svarar mot reformönskemål
som vid åtskilliga tillfällen under senare år har förts fram
från riksdagens sida och i den allmänna debatten. Även lagrådet har betecknat
reformerna som önskvärda. Det möter tekniskt sett inte hinder att
förelägga riksdagen förslagen i sådan tid att skadeståndslagen kan sättas i
kraft den 1 juli 1972. Ett ytterligare uppskov med genomförandet av reformerna
kan under dessa förhållanden försvaras endast om mycket starka
sakskäl kan anföras. Att pågående utredningsarbete redan har resulterat
och inom kort kommer att resultera i förslag som innebär ändringar i eller
tillägg till det lagförslag som nu föreligger till bedömande utgör inte i och
för sig ett sådant skäl. Det ligger i sakens natur att de enskilda etapperna
i ett långsiktigt reformarbete av detta slag inte kan representera slutgiltiga
lösningar utan till en del får karaktären av kortsiktiga provisorier i avvaktan
på nya delresultat av pågående utredningsarbete. Redan vid remissen
till lagrådet förutskickade jag f. ö. att skadeståndslagen kunde komma att
successivt underkastas justeringar och kompletteringar. Lagen har också
fått en teknisk uppbyggnad och utformning som är direkt avsedd att underlätta
framtida lagändringar och göra det möjligt alt vidta önskvärda ändringar
utan större ingrepp i lagkomplexet.

När det gäller behovet av anstånd för att bereda myndigheter och försäk -

LU 1972:10

122

ringsinrättningar tillfälle att sätta sig in i den nya lagstiftningen vill jag
framhålla, att de reformer som föreslås har varit kända i snart ett år och
att lagrådsgranskningen inte föranleder några sakliga ändringar av betydelse.
De förändringar i ansvarsförsäkringsvillkoren som påkallas av de nya
reglerna om barns och psykiskt abnormas skadeståndsansvar och av bestämmelserna
om utvidgat principalansvar för arbetsgivare är föga genomgripande
och tekniskt enkla att genomföra. Eftersom den nya lagen blir
tillämplig bara i fråga om skadefall som inträffar efter ikraftträdandet torde
de myndigheter som berörs av bestämmelserna om utvidgat skadeståndsansvar
för det allmänna i verkligheten få avsevärd tid på sig även efter
ikraftträdandet, innan de behöver ta ställning till konkreta tillämpningsoch
tolkningsfrågor.

På nu anförda skäl förordar jag att den nya skadeståndslagen får träda
i kraft den 1 juli 1972.

C. Motion. I motionen 1972:1^89 av fru Kristensson m. fl. (m) erinrar motionärerna
om den diskussion som lagrådet fört rörande frågan om det i
nuläget över huvud taget är ändamålsenligt alt besluta om en skadeståndslag.
Vidare påpekar motionärerna att skadeståndskommitténs förslag om en
allmän regel om jämkning av skadestånd nu föreligger (Skadestånd III;
SOU 1971:83). Såvitt man kan bedöma kommer detta förslag att föranleda
icke obetydliga ändringar i den nu föreslagna lagen, framhåller motionärerna.

Motionärerna anför att de — med hänsyn till det anförda och då ett förslag
på grundval av skadeståndskommitténs betänkande Skadestånd III innebär
principiella ändringar i förhållande till föreliggande lagförslag — förordar
att behandlingen av propositionen senarelägges så att en samordnad
bedömning av det nu aktuella lagförslaget med ett blivande ändringsförslag
kan äga rum.

Vinner denna synpunkt ej gehör anser motionärerna alt i vart fall ikraftträdandet
av skadeståndslagen bör uppskjutas till den 1 januari 1973. Härför
talar enligt motionärerna framför allt den information som behövs om
det utvidgade principalansvaret som är en följd av den nya lagen. Att egentliga
arbetsgivare i viss utsträckning kan förmodas känna till de nya lagreglerna
och hinner vidtaga de försäkringsmässiga åtgärder som bedömes
erforderliga är en sak för sig, anför motionärerna. Men, fortsätter de, det
kan inte förutsättas som normalt att unga familjer inser att de är arbetsgivare
i skadeståndslagens mening och med dess konsekvenser med avseende
på skada vållad av t. ex. en barnvakt eller en tillfällig hemhjälp. Inte
heller äldre människor sägs inse att de kommer att belastas med samma
arbetsgivaransvar för t. ex. en vårdarinna. Med hänsyn till att även dessa
enskilda småpxincipaler bör få tillfälle att orientera sig om sitt nya ansvar

LU 1972:10

123

och om möjligheterna att möta detta bör ikraftträdandet anstå till den 1
januari 1973, anför motionärerna avslutningsvis.

D. Skrivelse från Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam.
I skrivelse den 4 april 1972 erinrar Svenska försäkringsbolags riksförbund
och Folksam, ömsesidig sakförsäkring, inledningsvis bl. a. om vad departementschefen
i slutprotokollet anfört om behovet av anstånd för att bereda
myndigheter och försäkringsinrättningar tillfälle att sätta sig in i den nya
lagstiftningen. Härefter anförs följande i skrivelsen.

Några förändringar i försäkringsvillkoren, vilka idag ger försäkringstagaren
skydd för det ansvar han har enligt gällande rått, avses inte att
genomföras. Däremot kan förslagens inverkan på behövlig premienivå inte
antas bli obetydlig utan röra sig om 15 å 25 procent, d. v. s. för hela branschen
i storleksordningen 10 milj. kronor för ett halvt år. Osäkerheten i
denna bedömning sammanhänger främst med att förslaget innebär — förutom
en utvidgning av principalansvaret — att föreliggande försäkringsförhållanden,
i synnerhet förefintligheten av ansvarighetsförsäkringar, i större
utsträckning än hittills skall beaktas vid skadefall. Den inverkan på behövlig
premienivå som denna nyhet kan medföra är vansklig att mer exakt
beräkna.

Det tidsödande och komplicerade arbetet med utarbetande av nya tariffer
samt därav föranledda ändringar i praktiserade ADB-rutiner kan som
ovan antytts endast förberedas till en viss gräns så länge endast reformplaner
föreligger. Åtskilligt tidsödande arbete måste återstå den dag lagförslaget
blir definitivt antaget, så alt juridiskt relevanta meddelanden om
premiehöjning kan expedieras till försäkringstagarna.

Härtill kommer — och detta är det mest väsentliga — det besvärande
faktum att beslutade premiehöjningar, när de slutligen kan effektueras, får
faktisk effekt först vid nästkommande premieförfallodag för respektive
försäkringar.

Som framgår av det anförda skulle det —• för att försäkringsbolagen skall
kunna få täckning för den ökade ansvarsrisk som förslaget kan antas medföra
—- behövas att tiden för ikraftträdandet bestäms till drygt ett år efter
det ett definitivt riksdagsbeslut föreligger. Försäkringsbolagen skulle dock
i detta fall kunna acceptera att anstånd bereds med ikraftträdandet till den
1/1 1973, vid vilken tidpunkt måhända även förslaget om värdesäkring av
skadeståndslivräntor kommer att träda i kraft. Även detta förslag kommer
att kräva premiehöjningar.

LU 1972: 10

124

Utskottet

Inledning

Utskottet vill till en början erinra om att ett omfattande utredningsarbete
under mer än två decennier har bedrivits i samverkan med de
nordiska länderna i avsikt att reformera skadeståndsrätten. Efter det
att resultatet av en förberedande utredning om lagstiftning redovisats
år 1950 (SOU 1950: 16) har under 1950—1960-talen flera utredningsförslag
lagts fram på den allmänna skadeståndsrättens område bl. a.
rörande skadestånd i offentlig verksamhet, försäkringsgivares regressrätt,
trafikskadeansvaret, barns och föräldrars skadeståndsansvar samt
arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar. Helt nyligen har vidare
1966 års skadeståndskommitté lagt fram förslag till en allmän
regel om jämkning av skadestånd m. m. (Skadestånd lil; SOU 1971:
83) samt till bestämmelser om värdesäkring av skadeståndslivräntor
(Skadestånd IV; SOU 1972: 12). Kommitténs utredningsarbete fortsätter
och framdeles kan väntas förslag rörande skadestånd vid personskada
samt försäkringsgivares regressrätt.

Till grund för de nu framlagda lagförslagen ligger tre betänkanden,
nämligen dels kommitténs (tillkallad 1952) angående det allmännas
skadeståndsansvar betänkande med förslag till lag om skadestånd i
offentlig verksamhet (SOU 1958: 43), dels 1959 års skadeståndskommittés
betänkande ”Skadestånd I” med förslag till lag om allmänna bestämmelser
om skadestånd (SOU 1963: 33), avsedd att ersätta 6 kap.
strafflagen (SL) och innehållande nya bestämmelser om barns och föräldrars
skadeståndsansvar, dels samma kommittés betänkande ”Skadestånd
II” med förslag till lag med vissa bestämmelser om arbetsgivares
och arbetstagares skadeståndsansvar (SOU 1964: 31).

De tre lagförslagen, som vid remissbehandlingen fick ett i allt väsentligt
gynnsamt mottagande av remissinstanserna, sammanfördes
under behandlingen i justitiedepartementet till ett enda lagförslag, kallat
skadeståndslagen. Förslaget till skadeståndslag och därav föranledda
följdändringar i annan lagstiftning remitterades till lagrådet i mars
1971. Lagrådet, som avgav yttrande den 16 december 1971, godtog i
allt väsentligt det remitterade förslaget. Med hänsyn till bl. a. pågående
skadeståndsrättsligt reformarbete hyste dock lagrådet, som närmare
framgår av innehållet i nästa avsnitt, vissa betänkligheter mot att lagstiftningen
genomförs nu.

Beträffande det huvudsakliga innehållet i förslaget till skadeståndslag
hänvisar utskottet till den på s. 2 intagna redogörelsen. Utskottet
vill dock i detta sammanhang kortfattat redovisa huvudpunkterna i lagförslaget.
Den huvudregel på vilken svensk skadeståndsrätt vilar, näm -

LU 1972:10

125

ligen culparegeln, innebärande att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet
vållar annan person skada är skyldig att ersätta skadan, föreslås
nu bli lagfäst. Det ännu gällande 6 kap. — om skadestånd — i 1864
års strafflag föreslås upphävt i samband med att skadeståndslagen träder
i kraft. Bestämmelserna i detta kapitel, som tillämpats analogt även
på annan utomobligatorisk skadegörelse än den som är brottslig, överförs
till skadeståndslagen med sakliga ändringar av betydelse endast
såvitt gäller barns skadeståndsansvar. I övrigt har endast en modernisering
och systematisk omarbetning skett av bestämmelserna i 6 kap. SL.
Förslaget upptar vidare bestämmelser som innebär att skadeståndsansvar
för offentliga och privata arbetsgivare i fråga om arbetstagares
culpa (s. k. principalansvar) utvidgas till att utöver vållande av driftsoch
arbetsledning och av arbetare med särskilt ansvarsfull syssla omfatta
vållande av alla anställda oberoende av ställning och uppgift. Bestämmelserna
gäller inte blott i ekonomisk verksamhet utan också i annan
verksamhet — t. ex. sådan som utövas av ideella föreningar — samt i
privata förhållanden. Förslaget innehåller också bestämmelser om skadestånd
i offentlig verksamhet innebärande att staten eller kommun —
med vissa inskränkningar — skall ersätta person- eller sakskada eller
direkt tillfogad allmän förmögenhetsskada — s. k. ren förmögenhetsskada
— som vållas genom fel eller försummelse vid utövning av offentlig
myndighet. Föreskrifterna saknar motsvarighet i gällande rätt.
Slutligen upptar förslaget en bestämmelse som begränsar arbetstagares
skadeståndsansvar. Den saknar också motsvarighet i gällande rätt och
innebär att en arbetstagare skall vara skyldig att ersätta skada som han
vållar genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån det med
hänsyn till omständigheterna föreligger synnerliga skäl.

Det är inte avsett att man genom den föreslagna lagen skall lösa alla
skadeståndsfrågor. I den praktiska tillämpningen måste, framhålls i
propositionen, ett stort antal frågor — om adekvat kausalitet, om passiv
identifikation, om skadevärdering m. m. — besvaras med utgångspunkt
i allmänt erkända skadeståndsrättsliga grundsatser, vilka alltså
supplerar de bestämmelser som den nya lagen innehåller. Denna har
sålunda karaktären av en ramlagstiftning. Efter hand som ett fortsatt
reformarbete på skadeståndsrättens område ger resultat i form av nya
eller mer detaljerade skadeståndsregler av allmän natur avses dessa
kunna införlivas med den nu föreslagna lagen. Med tanke härpå har
varje kapitel separat numrering av paragraferna varigenom en bestämmelse
som i framtiden fogas in i lagen endast behöver förskjuta paragrafnumreringen
inom det kapitel där den placeras.

LU 1972:10

126

Fråga om uppskov med behandlingen av propositionen

Som ovan antytts sätter lagrådet i fråga om det är ändamålsenligt
att nu genomföra den föreslagna lagstiftningen. Härvid erinrar lagrådet
om det pågående utredningsarbetet i skadeståndskommittén. Lagrådet
pekar på att införandet av en allmän jämkningsregel inverkar på
utformningen av vissa bestämmelser i lagförslaget varför dessa får anses
vara av provisorisk natur. Vidare framhåller lagrådet att ändringar
i fråga om försäkringsgivares regressrätt har stor betydelse för tilllämpningen
av regler om verkan av försäkring på skadeståndsansvaret
i vissa fall. Lagrådet anför att det har upplysts om att proposition beträffande
jämkningsregeln avses skola framläggas inom kort, möjligen
till och med innan den nu föreslagna lagen kan träda i tillämpning.
Nämnda förhållanden innefattar enligt lagrådet vägande skäl till uppskov
med förevarande lagstiftning. Härvid, tillägger lagrådet, är också
att uppmärksamma vikten av att skadeståndsregler icke ofta ändras,
till olägenhet för rättstillämpningen vid domstolarna och skaderegleringen
inom försäkringsväsendet.

Å andra sidan, framhåller lagrådet, måste beaktas värdet av allt det
förtjänstfulla arbete som under lång tid ägnats de frågor förslaget
avser inom utredningarna och vid departementsbehandlingen. Ett uppskov
kan medföra att detta värde skulle kunna mer eller mindre bliva
tillspillogivet. Trots förut antydda betänkligheter anser sig lagrådet icke
böra avstyrka att den föreslagna lagstiftningen genomförs.

I motionen 1972: 1489 av fru Kristensson m. fl. (m) ansluter sig
motionärerna till de av lagrådet framförda betänkligheterna och yrkar
att riksdagen skall uppskjuta behandlingen av propositionen så att en
samlad bedömning av förslagen i denna och väntade kompletteringsförslag
till skadeståndslagen kan komma till stånd.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att de med anledning av propositionen
väckta motionsyrkanden som hänför sig till förslaget till skadeståndslag
till övervägande del berör detaljer i detta. I den mån man i
motionerna uttalar sig rörande lagstiftningen i dess helhet uttalas tillfredsställelse
med att de områden som omfattas av lagen nu blir reglerade.
Också utskottet ansluter sig till denna bedömning och liksom
lagrådet vill utskottet framhålla värdet av allt det förtjänstfulla arbete
som inom utredningarna och vid departementsbehandlingen ägnats de
frågor förslaget avser.

De viktigaste nyheterna i det föreliggande förslaget gäller utvidgningen
av skadeståndsansvaret för arbetsgivare och det allmänna, begränsningen
av ansvaret för arbetstagare samt hänsynstagandet till ansvarsförsäkring
vid prövning av skadeståndsansvaret för barn m. fl.
Genomförandet av dessa förslag tillgodoser enligt utskottets mening

LU 1972:10

127

sedan lång tid erkända reformbehov. Sålunda kan förväntas att de i
nämnda hänseenden föreslagna bestämmelserna kommer att medföra
stora förbättringar av de skadelidandes ställning samtidigt som de skapar
ökade möjligheter att göra rimliga avvägningar mellan de skadeståndsskyldigas
och de skadelidandes intressen. Dessutom kan den
föreslagna lagstiftningen antas komma att undanröja åtskilliga oklarheter
i rättsläget, t. ex. i fråga om gränsdragningen mellan arbetstagare,
för vilka en arbetsgivare svarar, och arbetstagare, vilkas vållande inte
medför skadeståndsansvar för arbetsgivaren, samt beträffande räckvidden
f. n. av det allmännas skadeståndsansvar.

Utskottet anser det för sin del vara angeläget att ifrågavarande reformer
snarast genomförs. Ett uppskov skulle — som lagrådet påpekar
— kunna medföra att värdet av allt arbete som nedlagts på förslagen
skulle bli mer eller mindre tillspillogivet. Det av motionärerna åberopade
förhållandet att pågående utredningsarbete redan har resulterat
och inom kort kommer att resultera i förslag som innebär ändringar
i eller tillägg till det lagförslag som nu föreligger till bedömande utgör
enligt utskottets mening inte ett skäl av sådan styrka att man trots
det anförda bör skjuta på behandlingen av propositionen. Såsom departementschefen
framhållit ligger det i sakens natur att de enskilda
etapperna i ett långsiktigt reformarbete av det slag, som omdaningen
av skadeståndsrätten utgör, inte kan representera slutgiltiga lösningar
utan till en del får karaktären av kortsiktiga provisorier i avvaktan på
nya delresultat av pågående utredningsarbete. Lagen har också, som
ovan nämnts, fått en teknisk uppbyggnad och utformning som är direkt
avsedd att underlätta framtida lagändringar och göra det möjligt att
vidta önskvärda ändringar utan större ingrepp i lagkomplexet.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till yrkandet
(1) i motionen 1972: 1489 om uppskov med behandlingen av
propositionen.

Huvudlinjer i reformarbetet

Huvudregeln i svensk skadeståndsrätt är — som ovan anförts (s. 124 f.)
— att skadeståndsansvar förutsätter att den skadeståndsskyldige har
handlat uppsåtligen eller av vårdslöshet (culparegeln). Skadeståndsansvar
helt oberoende av vållande — strikt eller objektivt ansvar — har
i vårt land genom lagstiftning endast föreskrivits på speciella områden,
såsom inom kommunikationsväsendet, för vissa delar av den energiproducerande
industrin och på miljövårdens område. I rättstillämpningen
har sådant ansvar statuerats huvudsakligen i vissa särpräglade
fall på grannelagsrättens område, bl. a. vid omfattande grävnings- och
sprängningsarbeten, samt vid vissa särskilt riskfyllda militärövningar.

LU 1972:10

128

Culparegeln — liksom nutidens skadeståndsregler över huvud taget
— brukar sägas ha en dubbel funktion, den avskräckande och moralbildande,
dvs. att avhålla medborgarna från handlingar som orsakar
skada för andra medborgare, och den reparativa, dvs. att bereda den
skadelidande i det enskilda fallet ekonomisk gottgörelse för den lidna
skadan. Utgångspunkten vid regelns tillämpning är, att den reparativa
effekten skall vara hundraprocentig. Den skadelidande skall sålunda
ha full ersättning för den förlust han har lidit, såvida han inte själv
har medverkat till skadan genom eget vållande — då kan det bli fråga
om jämkning av skadeståndet.

De lagförslag som läggs fram i propositionen utgör i huvudsak inte
några radikala nydaningar på skadeståndsrättens område utan rör sig
väsentligen om reformer på det beståendes grund.

Under senare år har emellertid skadeståndets betydelse förändrats
och förskjutits när det gäller att bereda ersättning för de skador, som
uppkommer i samhället. Främst må erinras om den snabba expansion
av offentligt och enskilt försäkringsväsen, som ägt rum. Bl. a. med
hänsyn härtill ägnar departementschefen ett avsnitt i propositionen
(prop. s. 74—100, ovan s. 22—46) åt frågan om skadeståndsrättens
ställning vid sidan av andra ersättningsanordningar. Därvid finner han
bl. a. anledning att ifrågasätta skadeståndsreglernas betydelse när det
gäller att förebygga skador eller verka moralbildande. Han formulerar
vidare en rättspolitisk målsättning för reformarbetet på skadeståndsrättens
område i den närmaste framtiden (prop. s. 83, ovan s. 28).
Utgående från denna målsättning granskar departementschefen härefter
olika metoder för att tillgodose behovet av ersättning för personskada.
Efter att ha pekat på olika brister när det gäller skadeståndsrättens
möjligheter att åstadkomma ett ekonomiskt skydd vid skadefall, kommer
han fram till att det kan ifrågasättas om inte reformarbetet bör bedrivas
i en riktning, som snarare minskar än okar skadeståndsrättens betydelse.
Närmast tänker han sig då en utveckling, som innebär att ersättning
i allt större utsträckning skall tillgodoses genom social och
enskild försäkring. Han framhåller emellertid att en sådan utveckling
är en fråga på lång sikt.

Departementschefen kommer också in på frågan om grundsatsen om
full ersättning bör upprätthållas. Utgår man från att det i första hand
är de socialt och samhällsekonomiskt motiverade ersättningsbehoven
som bör tillgodoses genom generellt verkande ersättningssystem är det
inte självklart, framhåller departementschefen, att ersättning alltid
skall utgå för hela den ekonomiska förlusten. Han tänker sig därför
möjligheten att i den allmänna skadeståndsrätten införs bestämmelser
om att vid beräkning av ersättning för förlorad arbetsförtjänst eller av

LU 1972:10

129

ersättning till efterlevande hänsyn skall tas endast till inkomster upp
till en viss nivå.

Departementschefen framhåller att med den syn på skadeersättningsfrågorna
i stort, som han gett uttryck åt, man måste vara mycket återhållsam
när det gäller reformer som innebär att det skadeståndsrättsliga
systemet byggs ut och förstärks. Han anser därför bl. a. att det inte
bör komma i fråga att införa nya regler om objektivt ansvar för person-
och sakskada, om inte socialt motiverade ersättningsbehov på ett
visst område är så trängande, att den successiva utbyggnaden av försäkringsmässiga
anordningar inte kan avvaktas.

I motionen 1972: 1489 av fru Kristensson m. fl. (m) och i motionen
1972: 1490 av herr Larsson i Luttra m. fl. (c) anförs att det med
beaktande av att den nu föreslagna lagstiftningen angivits utgöra blott
en etapp i den skadeståndsrättsliga lagstiftningen finns anledning att
redan nu noggrant pröva departementschefens intentioner för den framtida
utvecklingen. 1 motionen 1972: 1489 yrkas (yrkande 2 a) att riksdagen
ger Kungl. Maj:t till känna vad i motionen principelit anförts
om grunderna för det fortsatta lagstiftningsarbetet på skadeståndsrättens
område. Motionens innehåll i förevarande hänseende redovisas på
s. 46. Bl. a. förklarar sig motionärerna som utgångspunkt för sin rättspolitiska
målsättning vilja — på culparegelns grund — fastslå följande
fundamentala principer, nämligen dels att skadeståndet skall medföra
att de skadelidande ekonomiskt försätts i samma ställning som om
skadan inte inträffat, dvs. skadeståndet skall täcka skadans hela värde,
dels att skadeståndet har en allmän samhällsfostrande, moralbildande
karaktär. Motionärerna anför vidare att en av de slutsatser som kan dras
av departementschefens formulering av den rättspolitiska målsättningen
är att han uppfattar den förmögenhetsminskning som uppkommer genom
skador som en sorts allmän belastning på samhället, en oundviklig
samhällsutgift för vilken kostnaderna skall täckas efter någon sorts fördelningsprincip
i den ekonomiska utjämningens tjänst. Motionärerna
anser att fortsatt lagstiftning på skadeståndsrättens område inte får
präglas av fördelningspolitiska värderingar. Lagstiftningen får, framhåller
de, inte ge underlag åt bedömningar huruvida den ene samhällsmedborgarens,
”höginkomsttagarens”, ekonomiska situation är sådan
att han bör förvägras ersättning för en liden skada medan ersättning
däremot skulle utgå till en annan medborgare i ett något sämre ekonomiskt
läge men under eljest analoga förhållanden.

I motionen 1972: 1490 yrkas (yrkande 2) att riksdagen tillkännager
för Kungl. Maj:t som sin mening vad som anförts i motionen om rättssociologiska
undersökningar på skadeståndsområdet samt om redovisning
av riktlinjerna för en översyn av försäkringslagstiftningen. Motionens
innehåll i förevarande hänseenden redovisas på s. 47 f. Motio -

5 Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 10

LU 1972:10

130

närerna framhåller bl. a. att det ligger mycket i resonemangen om ökat
försäkringsskydd. Motionärerna förklarar sig dock, i vart fall i dagens
läge, inte vara beredda att godta departementschefens slutsats att man
skall begränsa eller mjuka upp skadeståndsreglerna som en konsekvens
av utvecklingen på försäkringsområdet. Särskilt två omständigheter
talar enligt motionärerna starkt för att man bör hålla fast vid att ett
väl utbyggt skadeståndsrättsligt system bör utgöra grundvalen för regleringen
på detta område. Den ena är att det saknas rättssociologiska undersökningar
som belyser skadeståndets preventiva effekt och förhållandet
mellan skadestånd och försäkring. Det är enligt motionärerna angeläget
att sådana undersökningar kommer till utförande så att resultatet
av dem framdeles kan utnyttjas för lagstiftningsarbetet och därigenom
ge ökad trygghet åt de reformförslag som läggs fram. Den andra omständigheten,
som enligt motionärerna talar för bibehållande av ett
skadeståndsrättsligt system, är att ett försäkringssystem aldrig kan bli
täckande. Oavsett försäkringsanordningar kommer man också i framtiden
att ha behov av ett väl utbyggt skadeståndsrättsligt system, anför
motionärerna och framhåller att detta bör syfta till att påverka handlingsmönstret
i samhället samt vara väl förankrat i det allmänna rättsmedvetandet.
Propositionens principiella resonemang kan enligt motionärerna
leda till en alltför långt gående nedvärdering av skadeståndsrätten.
Utvecklingen på försäkringsområdet och resultatet av sådana
vetenskapliga undersökningar som ovan nämnts bör enligt motionärerna
inte föregripas genom ställningstaganden nu. Slutligen påtalar motionärerna
att departementschefen inte lämnat några närmare upplysningar
rörande den grundliga översyn av försäkringslagstiftningen som
enligt denne torde få ske inom en nära framtid. Motionärerna anför
att, eftersom det gäller en lagstiftningsfråga av central betydelse, det
är önskvärt att riksdagen får närmare uppgifter om arbetets tänkta inriktning
innan det påbörjas.

Utskottet vill till en början erinra om att redan i 1950 års betänkande
(s. 124) rörande riktlinjerna för reformarbetet på skadeståndsrättens
område framfördes tankar om att skadeståndsrätten i stor utsträckning
skulle ersättas med försäkring i en eller annan form åtminstone i fråga
om personskador. Dessa idéer har i väsentlig mån inverkat på de senaste
årens skadeståndsrättsliga diskussion. Det må dock framhållas
att meningarna i denna diskussion ofta gått starkt isär. En åsiktslinje
ansluter sig till de synpunkter som kom till uttryck i nämnda betänkande.
En annan åsiktsriktning, som i praktiken blivit den dominerande,
hävdar att reformarbetet bör gå ut på partiella ändringar i och tilllägg
till den bestående skadeståndsrätten och att man därmed bör utnyttja
de möjligheter att förbättra de skadelidandes ställning som försäkring
i olika former erbjuder. Den tredje linjens anhängare, som en -

LU 1972:10

131

ligt uppgift i propositionen (prop. s. 67) är i klar minoritet, anser att
tiden inte är mogen för lagstiftning på den allmänna skadeståndsrättens
område och att man i stället bör under ännu någon tid avvakta utvecklingen
inom doktrin och praxis.

De lagförslag som läggs fram i förevarande proposition får anses
följa den i det föregående angivna andra åsiktsriktningen medan departementschefen
när det gäller det framtida reformarbetet synes vilja
närma sig den första åsiktslinjen. Trots att den på culparegeln byggda
skadeståndsrätten obestridligen har brister när det gäller att erbjuda
dem som drabbas av skador i olika hänseenden ett tillfredsställande ekonomiskt
skydd — något som talar för att nämnda behov i ökad utsträckning
bör tillgodoses genom försäkringar av olika slag — har utskottet
viss förståelse för den tvekan som kommer till uttryck i förevarande
motioner inför tankarna att låta den på gamla anor byggda
skadeståndsrätten avsevärt minska i betydelse. Sålunda är det först under
senare tid som den allmänt utbredda uppfattningen om skadeståndsreglernas
betydelse i preventivt hänseende satts i fråga. Inte heller
departementschefen anser sig helt kunna bortse från att regler om ersättning
i förevarande hänseenden bör ha en preventiv funktion, och
när han formulerar sin rättspolitiska målsättning tillfogar han att en
given utgångspunkt för det framtida reformarbetet måste vara att ersättningssystemet
utformas så att det främjar strävandena att förebygga
skador och att nedbringa antalet skadefall. Departementschefen
framhåller också att bedömningar i vad mån skadeståndsrätten fyller en
avskräckande och moralbildande funktion vilar på osäker grund.

Vår kunskap är också bristfällig i fråga om samspelet mellan skadeståndsrätten
och olika former av offentlig och enskild försäkring. Departementschefen
framhåller att vi inte vet vilken social eller ekonomisk
roll skadestånd respektive försäkring i olika former spelar eller
på vilket sätt de olika regelsystemen inverkar på varandra. Därmed
saknar vi, fortsätter han, i väsentlig mån också möjligheter att göra säkra
förutsägelser om verkningarna av den ena eller den andra förändringen
i regelsystemen.

De brister i vår kunskap om hur den nuvarande ordningen faktiskt
fungerar gör — såsom departementschefen framhåller (prop. s. 83,
ovan s. 28) — att det inte är lämpligt att nu slutgiltigt lägga fast riktlinjerna
för ett långsiktigt reformprogram. Innan så sker bör i enlighet
med vad som anförs i motionen 1972: 1490 rättssociologiska undersökningar
av hithörande frågor lämpligen komma till stånd på grundval av
den förberedande utredning rörande möjligheterna att genomföra en
rättssociologisk undersökning av bl. a. förhållandet mellan skadestånd
och försäkring som nyligen har slutförts (SOU 1969: 56). Framhållas
må i detta sammanhang att departementschefen inte heller hemställt

LU 1972:10

132

att riksdagen skall yttra sig över de tankar han gett uttryck åt rörande
riktlinjerna för det framtida reformarbetet. Utskottet har därför inte
funnit anledning att taga ställning till vad departementschefen anfört i
propositionen under rubriken ”Huvudlinjer i reformarbetet”. Rättssociologiska
undersökningar av det slag som ovan åsyftas torde komma
att utföras utan initiativ från riksdagens sida. Utskottet vill härvidlag
peka på att departementschefen framhåller att sådana undersökningar
skulle kunna bli av betydelse för det fortsatta reformarbetet och
att det enligt hans mening är önskvärt att sådana undersökningar i någon
form kommer till stånd.

Vad beträffar det i motionen 1972: 1489 framförda önskemålet att
den grundsats om full kompensation för lidna förluster, som våra nuvarande
skadeståndsregler bygger på, skall bibehållas, vill utskottet erinra
om att 1966 års skadeståndskommitté överväger frågor som hänför
sig till denna grundsats. Med hänsyn till att kommitténs ställningstagande
inte bör föregripas synes riksdagen inte nu böra uttala sig i denna
fråga eller i den härmed sammanhängande frågan huruvida det
i viss omfattning bör ankomma på den enskilde medborgaren att själv
sörja för det ekonomiska skyddet.

Departementschefen har — som framhålls i motionen 1972: 1490 —
i samband med att han diskuterar frågor som sammanhänger med ersättning
för sakskada anfört att det inom en nära framtid torde bli
nödvändigt att göra en grundlig översyn av försäkringslagstiftningen.
Departementschefen har härvid framhållit att framtida reformer på
detta område generellt sett bör syfta till att stärka försäkringstagarnas
ställning men i övrigt inte närmare gått in på vilka åtgärder som kan
vara påkallade. Uppgifter i detta hänseende torde med hänsyn till lagstiftningens
centrala betydelse komma att delges riksdagen i lämpligt
sammanhang. Något riksdagens initiativ i enlighet med yrkandet 2 b
kan därför inte anses påkallat.

På grund av vad sålunda anförts kan syftet med de i motionerna
1972: 1489 och 1972: 1490 framställda yrkandena under respektive 2 a
och 2 anses i huvudsak tillgodosedda. Med hänsyn härtill bör yrkandena
inte vinna bifall.

Skador genom brott

Fr. o. m. budgetåret 1971/72 har under justitiedepartementets huvudtitel
inrättats ett anslag från vilket betalas ersättning av statsmedel för
vissa personskador på grund av brott, som har begåtts efter årsskiftet
1970—1971. De närmare förutsättningarna för rätt till ersättning från
anslaget, som är ett förslagsanslag på 1 000 000 kronor, har angivits i

LU 1972:10

133

kungörelsen (1971: 505) om ersättning av allmänna medel för personskada
på grund av brott. Enligt kungörelsen utgår ersättning efter
prövning av sökandens behov. Därvid tas hänsyn till skadestånd eller
annan ersättning som tillkommer honom med anledning av skadan.
Ersättning utgår ej i vidare mån än som följer av allmänna regler om
skadestånd vid personskada. Sveda och värk samt lyte eller annat stadigvarande
men gottgörs endast om särskilda skäl föreligger. Om sökandens
behov av gottgörelse befinns böra skattas till lägre belopp än
300 kronor, utgår inte ersättning. I den mån ersättning utbetalas övertar
staten den skadelidandes krav mot den skadeståndsskyldige. Ärende
om ersättning prövas av Kungl. Maj:t.

I motionen 1972: 1490 av herr Larsson i Luttra m. fl. (c) yrkas (yrkande
3 b) att riksdagen skall hemställa hos Kungl. Maj:t att skadeståndskommittén
får i uppdrag att utarbeta förslag till lagregler om
ersättning för skada på grund av brott. Till grund för yrkandet anför
motionärerna att starka skäl talar för att staten genom lagstiftning garanterar
den skadelidande ersättning. Huvudprinciperna bör enligt motionärerna
vara, att ersättning från det allmänna skall utgå vid alla typer
av brott och att regressrätten mot gärningsmannen bör utformas på
ett sätt som tillgodoser kriminalpolitiska hänsyn. Vidare anser motionärerna
att också egendomsskada och ideell skada skall kunna ersättas.

Utskottet vill i likhet med motionärerna erinra om att liknande krav
framfördes i motioner, bl. a. en partimotion från centerpartiet, 1971:
329, som väcktes vid föregående års riksdag med anledning av förslaget
att inrätta ifrågavarande anslag. Då anslaget behandlades vid innevarande
års riksdag hade riksdagen också att ta ställning till motionsyrkanden
— från folkpartiet och moderata samlingspartiet — om
utredning och förslag angående statlig ersättning vid skada genom brott
(1972: 315 och 1972: 316). Bl. a. framfördes önskemål om att staten
bör ta på sig ett generellt ansvar för att personskador i samband med
brott blir ersatta samt att man bör överväga att låta ersättningen omfatta
andra skador än personskador.

Justitieutskottet uttalade i samband med anslagets inrättande föregående
år i sitt av riksdagen godkända betänkande i ämnet (JuU 1971:
5 s. 5) att ersättningsordningen borde i viss mån ses som en försöksverksamhet,
vilken, om erfarenheterna visade sig goda, borde kunna
utvecklas vidare. De begränsningar och den restriktivitet som vidlåder
systemet borde enligt utskottets mening bedömas med hänsyn härtill.
Utskottet ansåg vidare att anledning inte förelåg att förorda tillsättande
av en ny utredning rörande frågan om ersättning av allmänna medel
åt brottsoffer innan erfarenheter vunnits av den föreslagna ordningen.
Vid frågans behandling under innevarande år ansåg justitieut -

LU 1972:10

134

skottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1972: 3 s. 2) att
de erfarenheter, som vunnits under den korta tid som anslaget funnits
till, inte är tillräckliga för ett annat ståndpunktstagande än det som
1971 års riksdag fann lämpligast. Utskottet avstyrkte därför framförda
krav på en utredning rörande ersättningsordningens grundläggande
principer.

Lagutskottet finner för sin del ej anledning att inta annan ståndpunkt
i förevarande hänseende än den som riksdagen tidigare i år intagit.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka att enligt villkoren i de
vanliga s. k. hemförsäkringarna, som har mycket stor spridning bland
befolkningen, ersätts skadestånd — intill vanligen högst 200 000 kronor
— som försäkrad eller hans efterlevande är berättigade till enligt
lag på grund av personskada som utomstående tillfogar honom.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till yrkandet
3 b i motionen 1972: 1490.

Skador i yrkeslivet

Utskottet har att behandla motioner som syftar till förbättringar av
det ekonomiska skyddet vid skadefall som inträffar i yrkeslivet. Motionerna
avser dels införande av objektivt skadeståndsansvar för alla arbetsgivare,
dels förslag till bestämmelser om ersättning till polismän
för personskador som de åsamkas vid tjänsteutövning. Sålunda yrkas
i den vid 1971 års början väckta motionen 1971: 720 av herr Olsson i
Stockholm m. fl. (vpk), dels (1.) att riksdagen måtte uttala sig för att
ett strikt arbetsgivaransvar för inträffade skadefall införs, dels (2.) att
olycksfall i arbetslivet med kroppsskada som följd skall bli föremål för
rättslig prövning beträffande personligt ansvar i likhet med vad som är
fallet i samhället i övrigt, dels (3.) att bevisbördan vid inträffade olycksfall
därvid vänds, så att skyldighet åligger arbetsgivaren att bevisa sig
vara fri från ansvar för olycksfallen i fråga. Till grund för yrkandet
anför motionärerna — efter omfattande argumentering (ovan s. 57) —
bl. a. att ett strikt företagaransvar handlar om trygghet för individerna
och om social rättvisa, eftersom arbetare i manuell produktion löper
större risk än t. ex. tjänstemän att skadas. Om företagen skulle stå för
alla kostnader som olycksfallen orsakar skulle arbetarskyddet väsentligt
förbättras, framhåller motionärerna, och tillägger att företag med effektivt
arbetarskydd skulle få lägre försäkringspremier.

I de vid riksdagens början väckta motionerna 1972: 13 av herr Wiklund
i Stockholm m. fl. (fp) och 1972: 435 av herr Bohman m. fl. (m)
samt i den med anledning av propositionen väckta motionen 1972:
1490 (yrkande 3 c) av herr Larsson i Luttra m. fl. (c) hemställs att riks -

LU 1972:10

135

dagen hos Kungl. Maj:t skall begära förslag till regler om ersättning för
kroppsskada som polismän ådrar sig vid tjänsteutövning. I sistnämnda
motion föreslås att skadeståndskommittén får i uppdrag att utarbeta
förslag till de begärda lagreglerna. I motionen 1972: 13 framhålls bl. a.
att polismännen hör till en särskilt utsatt grupp av yrkesutövare i fråga
om risken att utsättas för personskador i tjänsten. Under åberopande
av statistiska uppgifter, som redovisats i rikspolisstyrelsens petita för
budgetåret 1972/73, framhåller motionärerna att ökningen under senare
år av antalet våldsbrott mot polismän under tjänsteutövning är
oroväckande och att det därför är angeläget att polismännen genom
särskilda bestämmelser tillförsäkras rätt till ekonomisk ersättning för
kroppsskada i tjänsten. Det år 1971 inrättade allmänna ersättningssystemet
för personskador på grund av brott (se föregående avsnitt) är
enligt motionärerna helt otillräckligt för att ge polisen ett tillfredsställande
ekonomiskt rättsskydd. I motionerna 1972: 435 och 1972: 1490
anförs liknande skäl till stöd för yrkandena.

I propositionen prövas tanken att införa ett objektivt skadeståndsansvar
för alla arbetsgivare med anledning av
tidigare gjorda framställningar om införande av sådant ansvar bl. a.
för staten i fråga om personskada som åsamkas polisman under tjänsteutövning
och för arbetsgivare i stuverifacket med avseende på personskada,
som drabbar anställd i stuveriverksamheten.

Departementschefen framhåller bl. a. att införande av objektivt skadeståndsansvar
för alla arbetsgivare skulle innebära att man bröt den
utvecklingslinje som har följts ända sedan början av detta sekel, då man
just på yrkesskadornas område övergick från ett ersättningssystem
byggt på objektivt ansvar för arbetsgivare till ett av arbetsgivarna bekostat
försäkringssystem, som därefter successivt har byggts ut och
förstärkts. Det måste enligt departementschefen kunna anföras mycket
starka skäl för en sådan omläggning av kursen och han avvisar
därför tanken på rent objektivt skadeståndsansvar för arbetsgivare.

Utskottet delar den uppfattning som departementschefen gett uttryck
åt. Utskottet vill härjämte tillägga att det skulle vara onödigt
dyrbart och innebära slöseri med tillgängliga resurser att för reglering
av ersättning för olycksfall i arbetet ha två system, ett skadeståndsrättsligt
byggt på objektivt ansvar och ett system byggt på yrkesskadeförsäkringen.
I likhet med departementschefen anser utskottet att det behov
av förbättringar av skyddet som kan föreligga på detta område i stället
bör tillgodoses genom en fortsatt utbyggnad av yrkesskadeförsäkringen
och genom kompletterande ersättningsanordn ingar i form av kollektiva
försäkringar. Vidare är det — som också framhålls i motionen 1971:
720 — av största betydelse att åtgärder vidtas för att förebygga ohälsa
och olycksfall i arbetslivet.

LU 1972:10

136

I fråga om yrkesskadeförsäkringen har under senare år genomförts
väsentliga förbättringar av yrkcsskadeskyddet. Betydelsefulla ändringar
i yrkesskadeförsäkringslagen genomfördes år 1967 och innebar inte
bara en höjning av inkomstunderlaget och därmed av ersättningsnivån
utan också en värdesäkring av yrkesskadelivräntorna. Ytterligare förbättringar
är att vänta. Sålunda har under år 1971 tillsatts en utredning
med uppgift att göra en översyn av yrkesskadeförsäkringens förmåner.
Syftet med denna utredning är bl. a. att förstärka det ekonomiska
skyddet för de anställda vid olycksfall i arbetet. I direktiven (riksdagsberättelsen
1972, S: 32, s. 148 f.) pekas bl. a. på önskvärdheten av att
lösa ersättningsfrågan när det gäller icke-ekonomisk skada (lyte eller
annat framtida men).

Departementschefen anför (prop. s. 103, ovan s. 54) att i den mån
föreliggande önskemål om förbättringar inte kan tillgodoses genom en
utbyggnad av yrkesskadeförsäkringen behoven enligt hans mening bör
täckas genom att arbetsmarknadsparterna gemensamt inrättar kollektiva
försäkringssystem till arbetstagarnas förmån. Sådana gruppförsäkringsanordningar
kan, framhåller han, i fråga om grunderna för
beräkning av ersättningarna åtminstone delvis anpassas till vad som
gäller inom skadeståndsrätten, och arbetstagarna kan därigenom beredas
ett skydd som är i stort sett likvärdigt med det skydd som regler
om objektivt skadeståndsansvar skulle ge. I flera hänseenden kan skyddet
i själva verket bli bättre, tillägger departementschefen och påpekar
att den skadelidandes medvållande normalt inte beaktas som grund för
nedsättning av de ersättningar som utgår ur olycksfallsförsäkring. Vidare
kan skaderegleringen göras avsevärt billigare och snabbare än i ett
skadeståndsrättsligt system genom att vissa ersättningar, bl. a. för sveda
och värk o. d., särskilt i mindre komplicerade fall fastställs att utgå
enligt på förhand bestämda schabloner. Slutligen erinrar departementschefen
också om de möjligheter till en differentiering av ersättningsnivån
efter skiftande behov och resurser som försäkringsanordningar
av detta slag inrymmer och som saknar motsvarighet i ett skadeståndsrättsligt
system.

Utskottet — som instämmer i vad departementschefen anfört — vill
upplysa om att det på arbetsmarknaden pågår arbete med att skapa sådana
försäkringssystem som denne åsyftar. Sålunda har Transportarbetareförbundet
och Sveriges stuvareförbund efter utredning i samarbete
med två försäkringsbolag träffat avtal som innebär att arbetstagare som
skadas genom olycksfall i arbete bl. a. skall få full ersättning för förlorad
arbetsinkomst efter nu gällande skadeståndsrättsliga regler samt i
förekommande fall också ersättning för sveda och värk samt för lyte
och men. Åtagandena i avtalet har arbetsgivarna säkrat genom en ny
form av ansvarighetsförsäkring, kallad trygghetsförsäkring. En liknande

LU 1972:10

137

försäkring har nyligen fått giltighet inom bleck- och plåtslagerifacket,
och — som ovan nämnts — undersökningar pågår i motsvarande syfte
på andra områden. Utskottet finner det mycket tillfredsställande att
arbetsmarknadsparterna tar initiativ till att skapa kollektiva försäkringssystem
av ifrågavarande slag. Särskilt må pekas på att förekommande
behov av ersättning för icke-ekonomisk skada kan tillgodoses på detta
sätt.

I fråga om önskemålet om ett förbättrat arbetarskydd vill utskottet
erinra om att en utredning — efter hemställan från riksdagen (2LU
1969: 58, rskr 273) — tillsatts för att företa en allmän översyn av
arbetarskyddslagstiftningen. Enligt direktiven (riksdagsberättelsen 1971,
S: 29, s. 137) skall den översyn som utredningen — vilken antagit benämningen
arbetsmiljöutredningen — skall verkställa syfta till en lagstiftning
som svarar mot en breddad målsättning för arbetarskyddet.
Allmänt sett, framhålls det, bör lagstiftningen ge ett tillfredsställande
underlag för vidgade insatser mot hälsofarliga arbetsmiljöer. En
grundtanke måste vara att arbetstagarnas fysiska och psykiska hälsa
skall kunna skyddas effektivt i varje led av produktionen. Arbetarskyddets
krav måste bättre än f. n. kunna göra sig gällande redan i samband
med planeringen av arbetslokaler, maskiner och arbetsmetoder.
Det är också nödvändigt med ökade möjligheter till en fortlöpande
kontroll av den arbetshygieniska situationen på arbetsplatserna. Goda
möjligheter måste dessutom finnas till ingripande i sådana fall då missförhållanden
i skyddshänseende kunnat konstateras, framhålls det i
direktiven.

Avslutningsvis vill utskottet framhålla att de bestämmelser om oinskränkt
arbetsgivaransvar som föreslås i propositionen inom skadeståndsrättens
ram medför en förbättring av situationen för en skadelidande
arbetstagare. Sålunda skall arbetsgivaren svara för skador som
t. ex. en arbetstagare vållar en arbetskamrat. Ansvarighet skall kunna
åläggas arbetsgivare också vid s. k. anonym culpa och vid kumulerade
fel, vilket bl. a. betyder att arbetsgivaransvar skall kunna tillämpas
även om en skadevållande arbetstagare på grund av brister i det subjektiva
rekvisitet inte kan åläggas personligt skadeståndsansvar.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till det i
motionen 1971: 720 framställda yrkandet under 1 angående införande
av objektivt ansvar för alla arbetsgivare. I fråga om yrkandet under
punkt 2 vill utskottet uttala att olycksfall i arbetslivet med kroppsskada
som följd självfallet kan bli föremål för rättslig prövning beträffande
personligt ansvar i likhet med vad som är fallet i samhället i övrigt.
Yrkandet bör därför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet vill med anledning av yrkandet under punkt 3 framhålla
att, om man inför omvänd bevisbörda, man i realiteten uppnår samma

5f Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 10

LU 1972:10

138

skadeståndsansvar för arbetsgivaren som om ett rent objektivt skadeståndsansvar
gällde. De invändningar som i enlighet med det förut sagda
kan riktas mot ett objektivt ansvar äger följaktligen giltighet också beträffande
ett ansvar med omvänd bevisbörda. Yrkandet under punkt 3
om att bevisbördan i mål om olycksfall i arbetet skall vändas, så att
skyldighet åligger arbetsgivaren att bevisa sig vara fri från ansvar för
olycksfallen i fråga, bör därför avslås.

Utskottet övergår härefter till att behandla frågan om ersättning
till polismän för personskador som åsamkas dem vid tjänsteutövning.
Som anförs i föreliggande motioner i ämnet har riksdagen
tidigare behandlat denna fråga. Första lagutskottet underströk år 1968
(1LU 1968: 43) angelägenheten av att frågan om ersättning för kroppsskada
på polisman, innefattande gottgörelse för sveda och värk samt
framtida men, snarast möjligt fick sin lösning. Riksdagen gav i skrivelse
till Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört (rskr 1968: 329).
Vid 1970 års riksdag då frågan ånyo aktualiserades avslogs motioner i
ämnet med hänvisning till att det förslag till ersättningsanordning för
brottsoffer som under år 1970 utarbetats inom justitiedepartementet
också omfattade ersättning till polismän för personskador samt att
spörsmålet också skulle komma att behandlas i kommande förslag till
skadeståndslag (1LU 1970:67). Slutligen behandlades frågan i anledning
av en motion i samband med att 1971 års riksdag fattade beslut
om inrättande av anslaget för utbetalning av ersättning för personskador
på grund av brott (se ovan s. 132 f.). Justitieutskottet uttalade härvid i
sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1971: 5 s. 5) bl. a. att den
föreslagna ersättningsordningen också omfattar kroppsskador som polismännen
åsamkas. Även det s. k. rymlingsanslaget under femte huvudtiteln
kan, framhöll utskottet, utnyttjas för att ersätta vissa dylika skador.
Med hänsyn till det sagda och till att frågan skulle komma att
behandlas i lagrådsremissen angående lagstiftning om skadestånd ansåg
utskottet att någon åtgärd inte erfordrades från riksdagens sida.

Lagutskottet har ovan uttalat sig för att objektivt ansvar för alla
arbetsgivare inte bör införas. Fråga uppkommer nu om det, främst
med hänsyn till de risker som polismän obestridligen utsätts för under
tjänsteutövning, föreligger speciella skäl att ålägga staten som arbetsgivare
att tillförsäkra polismännen rätt till ekonomisk ersättning för
kroppsskador i tjänsten. Såsom ovan anförts (s. 135) har departementschefen
prövat framställningar om förbättrat ersättningsskydd på vissa
begränsade yrkesområden (prop. s. 101 f., ovan s. 52), nämligen för
polismän samt anställda i järnvägens tjänst och i stuveriverksamhet.
Departementschefen framhåller att oavsett i vad mån det här rör sig
om så trängande behov att särskilda åtgärder är omedelbart påkallade,
dessa ersättningsproblem måste ses i ett större sammanhang. Liknande

LU 1972:10

139

önskemål om förstärkt ekonomiskt skydd vid yrkesskadefall kan, framhåller
han, med fog resas av andra yrkesgrupper, vilkas ersättningsbehov
socialt sett är lika ömmande. Angelägenhetsgraden kan inte mätas
uteslutande på grundval av frekvensen av skadefall inom olika verksamhetsområden.
Med få undantag, fortsätter departementschefen, kan
det inte heller påstås att arten av de yrkesskador som inträffar i ett
visst slag av verksamhet motiverar en särbehandling av dessa fall. I
båda dessa hänseenden representerar framställningarna ett godtyckligt
urval. I fråga om jämvägsanställda och poliser lär det i själva verket
förhålla sig så att olycksfallsfrekvensen statistiskt sett är låg, framhåller
departementschefen och tillägger att det inte heller finns belägg för att
de skador som drabbar dessa kategorier typiskt sett är allvarligare än
andra yrkesskador.

Utskottet delar den uppfattning som departementschefen gett uttryck
åt. I likhet med denne anser utskottet vidare att det över huvud taget
inte är möjligt att välja ut vissa yrkesgrupper och ge dem en förmånligare
ställning än andra genom att införa regler om objektivt ansvar
för berörda arbetsgivare. I den mån man anser det önskvärt och lämpligt
att särskilt genomföra förbättringar av det ekonomiska skyddet vid
yrkesskadefall bör det därför, såsom departementschefen framhåller,
i möjligaste mån ske genom generella åtgärder, som verkar likformigt
för alla yrkesgrupper. Härvidlag är det en fortsatt utbyggnad av yrkesskadeförsäkringen
och kompletterande ersättningsanordningar i form
av kollektiva försäkringar som kommer i fråga. Utskottet hänvisar till
den redogörelse som utskottet i det föregående lämnat i dessa hänseenden.

Utskottet vill i detta sammanhang upplysa om att en kollektiv försäkring
gäller från och med den 1 januari 1969 för samtliga medlemmar
i Svenska polisförbundet. Försäkringen omfattar förutom ansvarsförsäkring
och rättsskyddsförsäkring också skadeståndsförsäkring. Detta
skydd innebär att försäkringsbolaget lämnar ersättning för sveda och
värk med anledning av kroppsskada som tillfogas polisman under tjänsteutövning
genom våld, misshandel eller annan brottslig gärning. Självrisken
utgör 300 kronor vid varje skada.

På grund av vad sålunda anförts finner utskottet att motionerna
1972: 13 och 1972: 435 samt det i motionen 1972: 1490 framställda
yrkandet under 3 c bör avslås.

Skador vid medicinsk behandling

Genom den tekniska utveckling, som diagnostiken och terapin
framför allt på sjukhusen undergått under de senaste decennierna, har

LU 1972:10

140

riskerna ökat för oförutsedda, allvarliga skador i samband med medicinsk
behandling. Då sådana skador inträffat — vilket också skett i fall
som inte sammanhänger med det vidgade användandet av tekniska
hjälpmedel — har det i flera fall visat sig att det skedda inte kunnat
läggas vederbörande läkare eller sjukvårdspersonal till last såsom fel
eller försummelse. Skadelidande patienter har därmed inte kunnat tillerkännas
skadestånd. (Se t. ex. NJA: 1960: 589. Ersättning utgick inte
för amputation av underben som föranletts av att artären i stället för
venen på grund av blodkärlsanomali avskurits vid åderbråcksoperation.
)

I motioner vid 1966, 1967 och 1970 års riksdagar har understrukits
att det är otillfredsställande att patientens möjlighet att utfå skadestånd
är beroende av det från hans synpunkt slumpmässiga förhållandet om
sjukvårdspersonalen gjort sig skyldig till något som kan läggas läkare
eller annan sjukvårdspersonal till last. Förslag har därför väckts om
objektivt ansvar för skador genom medicinsk behandling. Även beträffande
misslyckade tandbehandlingar har framförts förslag om objektivt
ansvar.

Vid 1967 års riksdag remissbehandlades en motion (1967: II: 31) med
förslag om objektivt ansvar på förevarande område. Motionen tillstyrktes
av Svenska landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund. Medicinalstyrelsen
uttalade sig för ett objektivt skadeståndsansvar av
viss begränsad omfattning på sjukvårdsområdet. Även justitiekanslern
och Sveriges advokatförbund var positiva till tanken på ökat objektivt
ansvar men antog att de genom motionen väckta frågorna kom att beaktas
utan särskild framställning från riksdagen. Första lagutskottet
uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande i ärendet (1LU 1967: 49)
att många skäl talade för att man inom sjukvårdens område i vissa
hänseenden tillämpar skadeståndsansvar oberoende av vållande. Detsamma
torde enligt utskottet även gälla tandvården. Spörsmålet var
emellertid av sådan art att det krävde ingående och omsorgsfulla överväganden.
Utskottet utgick från att frågan prövades vid pågående lagstiftningsarbete
på skadeståndsrättens område och fann därför någon
framställning från riksdagens sida inte vara påkallad. Motioner i samma
ämne väcktes vid 1970 års riksdag (I: 107 samt I: 396 och II: 442).
I motionerna I: 840 och II: 583 vid samma riksdag föreslogs, att det
allmänna tar på sig skadeståndsansvaret för oförutsedda, allvarliga skador
vid medicinsk behandling. Första lagutskottet förutsatte att dess
uttalanden vid 1967 års riksdag skulle beaktas och att den väntade
lagrådsremissen angående skadeståndsrättslig lagstiftning skulle redovisa
erforderligt grundmaterial för de komplicerade överväganden som
motionsspörsmålen kräver (1LU 1970: 66). Riksdagen avslog motionerna
på utskottets hemställan.

1AJ 1972:10

141

Vid början av 1971 års riksdag väcktes sju motioner med förslag
som syftar till att förbättra situationen för dem som skadas i samband
med sjukvård. Behandlingen av motionerna har uppskjutits till innevarande
riksdagssession. De upptas nu till prövning tillsammans med
två motionsförslag i samma ämne, vilka väckts med anledning av förevarande
proposition. I föreliggande motioner förekommer dels yrkanden
som avser införande av objektivt ansvar eller begäran om utredning
härav, dels yrkanden om utredning i syfte att tillskapa olycksfallsförsäkring
för patienter som felbchandlats m. m.

Yrkande om att riksdagen skall besluta införa objektivt skadeståndsansvar
avseende personskador ”för det allmännas verksamhet liksom
för den verksamhet som bedrivs av fria yrkesutövare inom vårdområdet”
framställs i motionen 1972: 1492 av herr Ullsten (fp). I motionen
1971:657 av fru Kristensson m. fl. (m, c, fp) hemställs att riksdagen
skall hos Kungl. Maj:t begära utredning och förslag rörande införande
av sådant skadeståndsansvar. I motionen 1971: 660 av fru Nordlander
m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen i skrivelse till regeringen begär sådan
ändring av nuvarande lagstiftning att patient vid skada åsamkad under
sjukvård erhåller rättmätig ekonomisk ersättning, oavsett om skadan
beror på försummelse eller ej, och att arbetsgivaren åtar sig skadeståndsskyldighet.
I motionen 1972: 1490 av herr Larsson i Luttra m. fl.
(c) yrkas (yrkande 3 a) att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att
skadeståndskommittén får i uppdrag att utarbeta förslag till lagregler
om ersättning för skada genom medicinsk behandling och i följd av
misslyckad tandbehandling. Av innehållet i motionen framgår att strikt
ansvar åsyftas. I motionen 1971:656 av herr Johansson i Skärstad m. fl.
(c) förslås att samhället ikläder sig ansvar för skador vid medicinsk behandling.

I motionen 1971: 57 av herr Hedin m. fl. (m, s, c, fp) yrkas att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär utredning och förslag till åtgärder syftande
till att patient som i samband med sjukvård drabbas av olycksfall
genom det allmänna erhåller ekonomisk gottgörelse även om någon ej
kan anses vara vållande till olycksfallet. Gottgörelse skall enligt motionen
kunna ske genom försäkringsskydd eller på annat sätt. Av innehållet
i motionen framgår vidare att motionärerna inte enbart åsyftar
felaktig behandling utan också sådana skador som uppkommer genom
att en patient t. ex. halkar omkull eller faller ned från en säng. I motionen
1971: 333 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär att förslag framläggs om inrättandet av en patientförsäkring
med syfte att göra patienten skadelös vid felaktig behandling,
och i motionen 1971: 663 av herr Zachrisson m. fl. (s) yrkas att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär en utredning om att införa obligatorisk
olycksfallsförsäkring för sjukvårdshuvudmän respektive privatpraktiserande
läkare och tandläkare. Slutligen hemställs i motionen 1971: 1185
av fru Eriksson i Stockholm (s) och fru Gradin (s) att riksdagen hos

LU 1972:10

142

Kungl. Maj:t föreslår, att en utredning tillsätts om patientens ställning
inom sjukvården med särskilt sikte på tillskapandet av en olycksfallsförsäkring
för patienter som felbehandlats m. m.

Till grund för motionsyrkandena anförs — utöver det tidigare anförda
skälet, att det är otillfredsställande att patientens möjlighet att erhålla
skadestånd skall vara beroende av det från hans synpunkt slumpmässiga
förhållandet om läkare eller sjukvårdspersonal gjort sig skyldig
till vållande — bl. a. att tillämpning av culparegeln på förevarande område
får olyckliga följder för både vårdpersonal och skadelidande patient.
Genom att patienten måste vända sig mot t. ex. sin läkare för att
få honom övertygad om fel eller försummelse uppkommer en konfliktsituation
som kan bryta förtroendet mellan dem. Ett förtroendefullt
förhållande mellan patient och yrkesutövare på sjukvårdsområdet är,
framhålls det i flera motioner, en förutsättning för att vården skall bli
framgångsrik. (En redogörelse för innehållet i motionerna finns intagen
på s. 59—67.)

Utskottet vill inledningsvis peka på att företrädare för samtliga partier
i riksdagen finns representerade bland motionärerna. Utskottet ansluter
sig till det krav som genomgående reses i motionerna och som
innebär att patient skall kunna tillerkännas gottgörelse för skada som
han lidit i samband med sjukvård inom den allmänna sektorn eller hos
privata yrkesutövare utan att det skall behövas ledas i bevis att någon
varit vållande till skadan. Skaderegleringen bör med hänsyn till de
skadelidandes intresse kunna ske snabbt och genom ett enkelt förfarande.
Utskottet är — i likhet med första lagutskottet — medvetet om
att förevarande spörsmål är av sådan art att det kräver ingående och
omsorgsfulla överväganden. Trots detta vill utskottet starkt understryka
angelägenheten av att förekommande problem snarast löses.

I motionerna har, som ovan nämnts, framförts olika förslag om vilken
metod som bör användas för att komma till rätta med de problem
som uppkommer då patient åsamkas skada vid medicinsk behandling.
I propositionen tar departementschefen upp frågan till diskussion med
anledning av de förslag om objektivt ansvar som framlagts i de tidigare
väckta motionerna. Såsom närmare framgår av den i det föregående
intagna redogörelsen (s. 55) ifrågasätter departementschefen om skadorna
i samband med medicinsk behandling typiskt sett är av så speciell
karaktär att en skadeståndsrättslig särreglering är motiverad. Han betonar
att, om det förslag till oinskränkt principalansvar för arbetsgivare
som läggs fram i propositionen genomförs, full ersättning enligt skadeståndsrättsliga
regler kommer att utgå i alla de fall då skadan beror
på fel eller försummelse av någon bland vårdpersonalen på en sjukvårdsinrättning.
Han anför vidare att rätt till full ersättning kommer
att föreligga också när en privatpraktiserande läkare eller tandläkare

LU 1972:10

143

eller någon av hans anställda har förfarit oaktsamt, och, framhåller
han, i flertalet fall är detta ansvar täckt av frivillig ansvarsförsäkring.

Departementschefen förklarar dock att han med bl. a. det anförda
inte vill ge uttryck för uppfattningen att önskemålen om förbättrat
skydd på förevarande område inte skulle förtjäna uppmärksamhet från
det allmännas sida. Men dessa behov tillgodoses enligt hans mening
bäst genom försäkringsanordningar som verkar direkt till förmån för
de potentiellt skadelidande, dvs. patienterna inom den allmänna sjukvården
och folktandvården och hos privatpraktiserande läkare och
tandläkare. Departementschefen framhåller att såväl sjukvårdens och
folktandvårdens huvudmän som de privatpraktiserande läkarna och
tandläkarna genom sina organisationer har förklarat sig beredda att ta
initiativ till på lämpligt sätt utformade försäkringssystem eller andra
likvärdiga ersättningsanordningar på detta område. Med hänsyn härtill
anser han det inte finnas skäl att ta upp frågan om ingripande genom
lagstiftning till säkerställande av att dessa ersättningsproblem blir lösta.

Utskottet vill i anslutning till vad departementschefen sålunda anfört
till en början peka på att, som också tidigare anförts (s. 137), det oinskränkta
principalansvar varom förslag läggs fram i propositionen inte
förutsätter att personligt skadeståndsansvar föreligger för viss befattningshavare.
Talan om skadestånd kan nämligen grundas på anonyma
fel — skadevållaren kan inte utpekas — eller kumulerade fel — flera
mindre fel som inte vart för sig uppfyller kravet på culpa. Redan med
hänsyn härtill uppkommer ett i förhållande till gällande rätt förbättrat
läge för skadelidande patienter.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår arbete med att utforma ett sådant
försäkringssystem som departementschefen åsyftar. Sålunda utreder
Landstingsförbundet tillsammans med en arbetsgrupp från olika
försäkringsbolag sedan något år tillbaka möjligheterna att utforma en
försäkringsanordning som tillgodoser behovet av ett förbättrat skydd
för patienter som skadas i samband med sjukvård. Förslag till lösning
har utarbetats. Det må dock framhållas att Landstingsförbundets ställningstagande
i fråga om föreslagen försäkringsanordning bara kan få
formen av en rekommendation till landstingen, som sedan, vart för sig,
har att besluta om det vill ansluta sig till anordningen. Utskottet har
också upplysts om att de privatpraktiserande läkarna och tandläkarna
genom sina organisationer är angelägna att ansluta sig till det system
som Landstingsförbundet i samarbete med försäkringsbolagen kan komma
fram till. Det har också framkommit att Kommunförbundet är
intresserat av en anslutning med avseende på den vård som kommunerna
har att svara för. Därmed skulle också bl. a. åldringsvård vara uppmärksammad.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att det också förekom -

LU 1972:10

144

mer statlig sjukvård. Utskottet förutsätter att staten med avseende på
denna vård gör åtaganden som svarar mot det ersättningssystem som
kan komma att gälla beträffande vården inom den kommunala sektorn.

I samband med utskottets behandling av förevarande motioner har
företrädare för Landstingsförbundet och ifrågavarande arbetsgrupp varit
närvarande och lämnat upplysningar rörande förslaget till ersättningsanordning.
Förslaget förväntas innehålla att landstingen bl. a. skall
åta sig att utge ersättning för kroppsskada som uppkommer genom en
misslyckad operation, även om ingreppet gjorts på vedertaget sätt. Ersättning
skall vidare utgå för skador genom felaktig medicinering eller
felaktiga injektioner. Även rena olycksfall, t. ex. om en patient skadas
vid fall ur sängen, skall ersättas. Ersättningen skall i huvudsak följa
gällande skadeståndsrättsliga regler och således bl. a. innefatta gottgörelse
för sveda och värk samt för lyte eller annat framtida men.

Åtagandena enligt den sålunda tänkta anordningen föreslås landstingen
täcka genom ansvarighetsförsäkring. Eftersom ersättning till den
som lidit skada skall betalas ut efter objektiva normer kan skaderegleringen
förväntas ske snabbt och enkelt.

Man räknar med att det skall dröja 1—1,5 år innan ifrågavarande
ersättningssystem kan börja tillämpas.

Utskottet anser det tillfredsställande att Landstingsförbundets arbete
med att tillskapa ett ersättningssystem på förevarande område nått så
långt att man nu kan skönja riktlinjerna för hur systemet bör utformas.
Självfallet återstår åtskilliga svårigheter att övervinna, bl. a. vissa
kvarstående gränsdragningsproblem. — Som exempel må nämnas ansvaret
för att bristfällig diagnos leder till skador. — Viss tidsutdräkt
torde därför vara ofrånkomlig. Med hänsyn till kravet på trygghet för
patienterna vill utskottet emellertid uttrycka förhoppningen om att det
fortsatta utrednings- och förhandlingsarbetet bedrivs med skyndsamhet.

Utskottet vill också peka på att hela sjukvårdsområdet inte täcks
genom åtaganden från landstingen eller staten. Kvar står den vård som
bedrivs av privata läkare — t. ex. i läkarhus — och som åtminstone
i storstäderna är av stor omfattning. Härjämte förekommer i inte
ringa utsträckning vård på sjukhus och i sjukhem, som drivs av organisationer
eller enskilda personer. Som ovan nämnts har det upplysts
att också de privata yrkesutövarnas organisationer är angelägna om att
få till stånd ett ersättningssystem av samma slag som Landstingsförbundet
håller på att utarbeta. Utskottet vill betona vikten av att dessa
intentioner förverkligas.

Såsom framgår av vad utskottet har anfört föreligger för närvarande
vissa oklarheter beträffande det tänkta ersättningssystemet. Utskottet
anser sig dock kunna hysa förhoppningar om att kvarstående problem
skall kunna lösas allteftersom utredningsarbetet fortskrider. Enligt ut -

LU 1972:10

145

skottets mening finns det därför skäl att avvakta resultatet av utredningen.
Skulle tidsutdräkten bli större än avsett eller visar det sig att
räckvidden av föreslagen ersättningsanordning blir otillräcklig eller denna
anordning inte fyller de krav på säkerhet och snabbhet, som man
med hänsyn till patienternas trygghet måste ställa, bör man dock enligt
utskottets mening allvarligt överväga att tillgripa lagstiftning eller andra
åtgärder för att åstadkomma önskvärda lösningar.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Förslaget till skadeståndslag

Inledning

1 det följande behandlar utskottet de lagrum i förslaget till skadeståndslag
som berörs i motionerna. Övriga lagrum föranleder ingen erinran
från utskottet.

2 kap. 2 och 3 §§

2 kap., som har rubriken ”Skadeståndsansvar på grund av eget vållande”,
innehåller paragrafer som nu motsvaras av 6 kap. 1 och 6 §§
SL. I 2 kap. 1 § lagfästs culparegeln såvitt avser person- eller sakskada
och förmögenhetsskada som är följdskada. Sålunda föreskrivs i paragrafen
att var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personeller
sakskada skall ersätta den om annat inte följer av lagens bestämmelser.
Med den sistnämnda föreskriften åsyftas de inskränkningar som
följer av bl. a. de särskilda regler om barns och psykiskt abnorma personers
skadeståndsansvar som tas upp i 2 kap. och 2 och 3 §§. I 2 kap.
2 § föreskrivs att om någon som ej fyllt aderton år vållar person- eller
sakskada, han skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn
till hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande
ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.
Enligt 2 kap. 3 § skall den som vållar person- eller sakskada
under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet ersätta skadan
i den mån det är skäligt med hänsyn till hans sinnestillstånd, handlingens
beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska
förhållanden samt övriga omständigheter. Detsamma gäller om
någon vållar sådan skada under inflytande av annan rubbning av själsverksamheten
och rubbningen inte är självförvållad och tillfällig.

I motionen 1972: 1490 av herr Larsson i Luttra m. fl. (c) yrkas (yrkande
1 a och 1 b) att riksdagen skall anta 2 kap. 2 och 3 §§ med den
ändringen att hänvisningarna till ”föreliggande ansvarsförsäkring” utgår.
Motionärerna hänvisar till det resonemang som i motionen anförts

LU 1972:10

146

om skadestånd och försäkring (se ovan s. 47 f.). Det synes tillräckligt
att lagtexten hänför sig till föreliggande omständigheter, anför motionärerna.

2 kap. 2 § innehåller motsvarigheter till de bestämmelser om barns
skadeståndsansvar som finns i 6 kap. 6 § SL. I förhållande till gällande
rätt innebär förslaget vissa ändringar. Sålunda har bl. a. den övre åldersgränsen
för de regler och grundsatser som bör gälla för bestämmande
av barns skadeståndsansvar höjts från 15 till 18 år. En annan viktig
nyhet är att man i högre grad än tidigare skall ta hänsyn till om barnet
skyddas av ansvarsförsäkring.

Betydelsen av ansvarsförsäkring på det skadevållande barnets sida
har i hittillsvarande rättspraxis kommit till klart uttryck. Vid bedömande
av skadeståndets ekonomiska verkningar för barnet har det sålunda
ansetts, att man skall beakta om barnets ansvar är täckt av sådan försäkring.
Försäkringen har emellertid inte medfört att man underlåtit
den allmänna skälighetsbedömning som enligt gällande rätt skall göras
med hänsyn till handlingens beskaffenhet, barnets ålder och utveckling
samt övriga omständigheter vid skadans uppkomst. Men en sådan ytterligare
nedsättning av skadeståndet som kan vara motiverad för att
hindra att detta blir alltför betungande för barnet har ansetts inte böra
ske inom ramen för ansvarsförsäkringssumman.

Det nu framlagda förslaget innebär — som närmare framgår av den
på s. 68—81 intagna redogörelsen — att om handlingen över huvud
taget kan grunda skadeståndsansvar fullt skadestånd i regel skall dömas
ut om och i den mån skadan täcks av ansvarsförsäkring. Som motiv
för denna ståndpunkt anför departementschefen att det inte kan göras
gällande att det ens i fråga om små barn skulle vara oskäligt från barnets
synpunkt att låta en föreliggande ansvarsförsäkring träda till så
långt försäkringssumman förslår. För en sådan ordning talar också,
framhåller han vidare, att den skadelidandes intresse av att hållas skadeslös
bör tillgodoses så långt som möjligt.

Av det sagda följer att skälighetsprövning i de hänseenden som i
övrigt föreskrivs i paragrafen blir onödig om det finns ansvarsförsäkring
på det skadevållande barnets sida. Full ersättningsskyldighet inom
försäkringens ram kan således komma att åläggas en 5-åring. I fråga
om de minsta barnen anför departementschefen att han utgår från att
dessa knappast någonsin skall kunna åläggas skadeståndsansvar ens om
de skyddas av ansvarsförsäkring. Departementschefen framhåller att
själva existensen av en ansvarsförsäkring uppenbarligen inte får påverka
den grundläggande bedömningen av barnets handlande, så att ett
försäkrat barn anses ersättningsskyldigt med anledning av ett beteende
som över huvud taget inte skulle ha medfört skadeståndsansvar för ett
oförsäkrat barn.

LU 1972:10

147

Också i fråga om psykiskt abnorma personer är avsikten att fullt
skadestånd skall dömas ut inom ramen för en föreliggande ansvarsförsäkring,
under förutsättning att skadevållaren anses över huvud taget
vara ansvarig för skadan.

I det förslag till skadeståndslag som remitterades till lagrådet kom
tankegången om betydelsen av föreliggande ansvarsförsäkring inte till
uttryck i lagtexten vare sig i 2 kap. 2 § eller 2 kap. 3 §. Att en föreliggande
ansvarsförsäkring på barnets sida skall tillmätas särskild vikt
vid skälighetsbedömningen borde enligt lagrådets mening dock komma
fram i själva lagtexten på ett tydligare sätt än genom hänvisning blott
till de föreliggande ekonomiska förhållandena. Lagrådet, som i likhet
med departementschefen framhöll att existensen av en ansvarsförsäkring
inte får inverka på den grundläggande bedömningen av om skadeståndsskyldighet
alls föreligger, förordade därför ett tillägg i lagtexten
i 2 kap. 2 §.

I slutprotokollet instämde departementschefen i lagrådets förslag.
Departementschefen ansåg vidare att ett tillägg rörande ansvarsförsäkringen
också borde göras i den likartat uppbyggda 2 kap. 3 § för att
undgå oberättigade motsatsslut. Lagrummen fick härefter den lydelse
de har i lagförslaget.

Ett bifall till förevarande motionsyrkanden (1 a och 1 b) i motionen
1972: 1490 skulle innebära en återgång till den lagtext som lades fram
i lagrådsremissen. Enligt utskottets mening är det emellertid av vikt att
den i förhållande till gällande rätt ökade betydelse, som enligt vad
ovan anförts skall tilläggas förekomsten av ansvarsförsäkring, kommer
till uttryck i lagtexten i 2 kap. 2 § och 3 §. Utskottet anser därför att
motionsyrkandena bör avslås.

3 kap. 1 och 2 §§

3 kap. innehåller de nya reglerna om skadeståndsansvar för arbetsgivare
och för det allmänna. Huvudbestämmelserna finns i de båda
inledande paragraferna. Övriga paragrafer reglerar tillämpningen av
bestämmelserna. I 3 kap. 1 § första stycket föreskrivs att den som
har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta person- eller sakskada som
arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Motsvarande
gäller i fall då arbetstagare i tjänsten vållar ren förmögenhetsskada
genom brott. Enligt 2 § skall staten eller kommun ersätta personskada,
sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse
vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande
staten eller kommunen svarar. Vad som sålunda sägs om kommun
gäller också landstingskommun, kommunalförbund, församling och
kyrklig samfällighet.

LU 1972:10

148

I motionen 1972: 1489 (yrkande 2 b) av fru Kristensson m. fl. (m)
anförs att formuleringen fel och försummelse i nämnda paragrafer är
nära besläktad med sådana tjänstefelsbeskrivningar i arbetsrätten som
föranleder disciplinära åtgärder eller straffansvar. Det torde inte ha
varit departementschefens mening, framhåller motionärerna, att rättslig
prövning av frågan om någon viss arbetstagare i offentlig tjänst gjort
sig skyldig till tjänstefel skall föregå en skadereglering från myndighets
sida vid skadeståndsanspråk framställda med stöd av 3 kap. 2 §. Enligt
motionärerna kan dock användningen av uttrycket fel eller försummelse
i tjänsten i en ”ny” bemärkelse till en början befaras leda till vissa
missförstånd i skaderegleringsproceduren på så sätt att skaderegleraren
som underlag för sin bedömning anser sig behöva en dom som fastställer
att tjänstemannen begått tjänstefel i lagteknisk mening. Med
hänsyn härtill yrkar motionärerna att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall
hemställa att statlig och kommunal skaderegleringsverksamhet noga
följes och att åtgärder vidtages mot onödig tidsutdräkt i skaderegleringssammanhang.

Genom att i lagtexten i 3 kap. 1 och 2 §§ ange att skada skall ha
vållats genom ”fel eller försummelse” avser departementschefen — som
närmare framgår av den föregående redogörelsen (s. 82 och 83) — att
markera att skadeståndsansvar för respektive arbetsgivare och det allmänna
förutsätter att culparegelns handlingsnormer objektivt sett åsidosatts.
Skadestånd skall emellertid också, sägs det vidare, kunna utgå
på grund av anonyma eller kumulerade fel liksom i fall då skadevållaren
kan åberopa sådana subjektiva ursäkter för sitt objektivt eulpösa
handlingssätt som fritar honom från personligt skadeståndsansvar. I
fråga om det allmännas skadeståndsansvar lär det, påpekar departementschefen,
många gånger vara omöjligt att konstatera subjektiv
eulpa hos en bestämd befattningshavare även om man kan konstatera
att det brustit i en myndighets handläggning av ett visst ärende.
Det allmänna bör det oaktat kunna åläggas att utge ersättning, framhåller
departementschefen och tillägger att det med denna utgångspunkt
är tydligt att det inte bör komma i fråga att begränsa ansvarigheten
till fall då någon befattningshavare kan ådömas ansvar föi
ämbetsbrott — en reglering som han f. ö. anser olämplig också med
tanke på en eventuell avkriminalisering av tjänstefelen.

Av departementschefens sålunda gjorda uttalanden, mot vilka utskottet
inte finner anledning till erinran, framgår att skadestånd —
med de begränsningar som framgår av övriga paragrafer i 3 kap. —
skall utgå när det konstaterats att skada uppkommit genom fel eller
försummelse i en myndighets handläggning och oberoende av om någon
bestämd skadevållare kan utpekas. Med hänsyn härtill torde inte
behöva befaras att — vid den frivilliga skadereglering som enligt de

LU 1972:10

149

i propositionen (s. 382 f.) närmare anvisade riktlinjerna bör äga rum
— skaderegleraren som underlag för sin bedömning skall anse sig behöva
en dom som fastställer att tjänstefel i lagteknisk mening begåtts
av någon befattningshavare. Av sådan anledning synes därför ingen
onödig tidsutdräkt behöva uppkomma. De nya ansvarsreglerna medför
emellertid att det kan bli fråga om ersättningskrav inom verksamhetsområden
där sådana företeelser hittills varit okända och där man
alltså saknar erfarenhet av skaderegleringsfrågor. På dessa områden
kan dröjsmål uppkomma innan erforderliga rutiner utarbetats. Med
hänsyn till den skadelidandes intresse av att få sina anspråk reglerade
på ett snabbt och enkelt sätt bör därför skaderegleringsverksamheten
följas med uppmärksamhet. Utskottet förutsätter att så kommer att
ske utan särskilt initiativ från riksdagen. På grund av vad sålunda
anförts bör förevarande yrkande (2 b) i motionen 1972: 1489 inte vinna
bifall.

3 kap. 6 §

I 3 kap. 6 § föreskrivs att skadestånd enligt 1 eller 2 § kan jämkas,
om skadeståndet finnes oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges
ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter.
Vid sakskada kan jämkning också ske om det är skäligt med hänsyn
till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

I motionen 1972: 1489 av fru Kristensson m. fl. (m) yrkas i första
hand (yrkande 2 c) att 3 kap. 6 § skall utgå ur skadeståndslagen. Om
yrkandet inte bifalles yrkar motionärerna (i motionstexten) i andra
hand att hänvisningen till 2 § skall utgå.

Till grund för förstahandsyrkandet åberopar motionärerna att frågan
om jämkning av skadestånd utretts av skadeståndskommittén i en
senare etapp och att remissbehandlingen av utredningsförslaget ”Skadestånd
lil” (se ovan s. 124) nu torde vara avslutad. Motionärerna anför
att det strider mot vedertagen praxis i lagstiftningsarbetet att utan
tillgång till allt utredningsmaterial besluta i ett ärende. På grund härav
och då departementschefen enligt deras mening inte förebragt någon
omständighet av sådan vikt att det är motiverat att inta en annan
ståndpunkt anser de att 6 § bör utgå såsom varande ofullständigt beredd.

Till grund för andrahandsyrkandet anför motionärerna att det förefaller
mindre väl grundat att föreskriva att skadestånd skall kunna
jämkas beroende på den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden
även i sådana arbetsgivarfall som avses med 3 kap. 2 §. Eftersom
sådana jämkningsfall är tämligen osannolika anser motionärerna att
lagstiftningen inte bör betungas med regler därom lika litet som lag -

LU 1972:10

150

tolkaren skall förledas att fundera på om det kan antagas föreligga
några motiveringar för att nedsätta det skadestånd som kan komma
att åläggas staten eller en kommunal samfällighet.

Som framgår av vad utskottet tidigare anfört (s. 127) kan ett förslag
till en allmän jämkningsregel komma att föreläggas riksdagen inom
kort, kanske redan under höstsessionen av innevarande riksdag. Enbart
av den omständigheten att en allmän jämkningsregel sålunda är
att vänta bör man emellertid inte känna sig hindrad att nu införa jämkningsregler
för enskilda skadevållare eller för speciella skadefall. Men,
såsom departementschefen framhåller, måste varje förslag om en speciell
jämkningsregel bedömas efter en noggrann prövning av det föreliggande
behovet samt de olägenheter det kan föra med sig att på detta
sätt föregripa en kommande allmän reglering av frågan.

Många skäl talar obestridligen för en regel som möjliggör jämkning
när skadeståndet skulle bli oskäligt betungande för den skadeståndsskyldige
arbetsgivaren med hänsyn till dennes ekonomiska förhållanden.
Band de skäl som departementschefen åberopar (se ovan
s. 84 f.) vill utskottet särskilt peka på att det oinskränkta principalansvaret
kommer att omfatta alla arbetsgivare, alltså också arbetsgivare i rent
privata förhållanden och i icke-ekonomisk verksamhet. Fullt skadeståndsansvar
utan jämkningsmöjligheter för skador, som en arbetstagare
kan vålla i vissa sådana situationer skulle kunna medföra en oskälig
ekonomisk belastning. Som departementschefen anfört bör sålunda
en pensionär eller en ung familjeförsörjare i små omständigheter, som
blir ansvarig för vållande av en vårdarinna eller barnvakt, kunna få
skadeståndet jämkat.

Den omständigheten att det är första gången som det i svensk lagstiftning
införs generella regler om ett skärpt skadeståndsansvar —
oberoende av eget vållande — som för åtskilliga fall inte kan motiveras
utifrån sådana risksynpunkter som traditionellt bär upp speciella
regler om objektivt ansvar ger vidare anledning att gå fram med viss
försiktighet genom att skapa möjlighet till jämkning.

Härjämte är det — som departementschefen framhåller — skäligt
att ersättning för sakskada skall kunna sättas ned med hänsyn till föreliggande
försäkringar eller försäkringsmöjligheter. Vad som här främst
åsyftas är att en arbetsgivares principalansvar skall kunna begränsas
om en sakskada är eller normalt hade bort vara täckt av objektförsäkring.
Å andra sidan bör nedsättning av skadeståndet inte ske i den mån
skadan täcks eller hade bort vara täckt av en sedvanlig ansvarsförsäkring
på arbetsgivarens sida.

På grund av vad sålunda anförs bör yrkandet (2 c) i motionen 1972:
1489 att 3 kap. 6 § skall utgå ur skadeståndslagen inte vinna bifall.

Vad beträffar andrahandsyrkandet har — som motionärerna fram -

LU 1972:10

151

håller — tillämpningen av den del av jämkningsregeln som tar sikte på
fall då skadeståndet blir oskäligt betungande inte något större intresse
inom den offentliga sektorn, eftersom inte ens mycket stora skadestånd
annat än i rena undantagsfall kan sägas bli oskäligt betungande för de
offentligrättsliga subjekten. Av större betydelse är emellertid bestämmelsen
i paragrafens andra punkt om jämkning av skadeståndsansvar
på grund av föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter. Såsom
departementschefen anför finns det t. ex. vid skador på transportmedel
som inträffar till följd av fel eller försummelse vid myndighetsutövning
— exempelvis trafikledningsverksamheten vid flygplatser —
vägande skäl att låta förlusten till stor del stanna på den skadelidande,
dvs. bäras av den som har meddelat försäkring beträffande transportmedlet
(kaskoförsäkring).

Av det anförda framgår att den i paragrafens andra punkt upptagna
regeln bör tillämpas på sakskador som vållas genom offentlig myndighetsutövning.
Lagtekniska skäl bör emellertid föranleda att också första
punkten som tar sikte på fall då skadeståndet blir oskäligt betungande
görs tillämplig på myndighetsutövningens område. Även om ifrågavarande
del av paragrafen endast i undantagsfall kommer att tillämpas
på nämnda område — något som ju för övrigt blir fallet också då det
allmänna ansvarar enligt bestämmelsen i 3 kap. 1 § om arbetsgivaransvar
— kan svårigheter i lagtolkningshänseende inte antas uppkomma.
På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet också det
i motionstexten upptagna andrahandsyrkandet om att hänvisningen
till 3 kap. 2 § skall utgå.

Obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivare

Principalansvaret omfattar också skador som drabbar någon av arbetsgivarens
egna arbetstagare (prop. s. 218). Vid remissbehandlingen
av skadeståndskommitténs förslag i detta hänseende hemställde, som
närmare framgår av den föregående redogörelsen (s. 98), några remissinstanser,
bl. a. Landsorganisationen (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) och Statstjänstemännens riksförbund (SR), att frågan
om obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivare skulle tas upp till
samtidig prövning.

Departementschefen tar med anledning härav upp frågan till behandling
i propositionen. Innan man har närmare utrett möjligheterna
att lösa ersättningsproblemen genom direkta försäkringsanordningar på
de skadelidandes sida, anser han emellertid att ett system med obligatorisk
försäkring bör övervägas endast om tvingande skäl kan åberopas.
Att sådana skäl skulle kunna anföras för ett generellt verkande
obligatorium för samtliga arbetsgivare kan departementschefen inte

LU 1972:10

152

finna. Han pekar på att frivillig ansvarsförsäkring redan nu har mycket
stor spridning. En utvidgning av principalansvaret att omfatta vållande
av samtliga arbetstagare innefatar i och för sig ett starkt tryck
på de arbetsgivare som i dag saknar försäkring att skaffa sig ett försäkringsskydd,
framhåller han och tillägger att det f. ö. enligt hans
mening saknas praktiska förutsättningar att f. n. genomföra ett obligatorium,
som skulle kräva en utomordentligt omfattande administrativ
kontrollapparat.

1 motionen 1972: 1491 av herr Nilsson i Kalmar m. fl. (s) anförs att
vad sålunda anförts i propositionen inte innefattar tillräckligt starka
skäl för att avvisa det krav på utredning i förevarande hänseende som
ställts från en i det närmaste total majoritet av landets löntagare. Motionärerna
anför bl. a. att även om den för närvarande arbetande sjukpenningutredningen
och yrkesskadeförsäkringskommittén kommer att
förbättra de skadelidandes direkta försäkringsanordningar, man dock
kan räkna med att i framtiden stora ekonomiska förluster drabbar de
i arbetet skadade arbetstagare som inte kan utfå sina berättigade skadeståndsersättningar
på grund av att deras arbetsgivare ej haft ansvarsförsäkring.
Motionärerna pekar också på att man inte vet hur stor
spridning frivillig ansvarsförsäkring har, eftersom detta förhållande
aldrig utretts. Motionärerna ifrågasätter vidare om den utvidgning av
principalansvaret som föreslås kommer att medföra att arbetsgivarna
i ökad grad skaffar sig ett försäkringsskydd. Snarare finns det enligt
motionärerna anledning att misstänka att den premieökning som kommer
till stånd genom de förbättringar som genomförs får motsatt effekt.
Denna negativa effekt kan för övrigt effektivast motverkas genom
ett obligatorium, då detta ger en bättre riskutjämning med lägre premienivå
som följd, framhåller motionärerna. Med hänsyn bl. a. till vad
sålunda anförts hemställer motionärerna att riksdagen hos Kungl. Maj:t
begär att skadesåndskommittén får i uppdrag att utreda och komma
med förslag till en straffsanktionerad obligatorisk ansvarsförsäkring för
arbetsgivaren.

I den vid föregående riksdags början väckta motionen 1971:720 av
herr Olsson i Stockholm m fl. (vpk) anförs att det är en svaghet i nuvarande
lagstiftning att företagen inte är skyldiga att ha ansvarighetsförsäkring.
Detta innebär, anför motionärerna, att tryggheten är mindre
för anställda i små företag eftersom dessa kan sakna tillgångar att
täcka stora skadestånd med. Motionärerna yrkar (del av yrkandet under
punkt 1) därför att riksdagen skall uttala sig för att ansvarighetsförsäkring
blir obligatorisk för arbetsgivare.

Utskottet vill i förevarande hänseende — liksom i fråga om det ovan
behandlade förslaget att införa objektivt skadeståndsansvar för arbetsgivare
(ovan s. 136) — erinra om att två utredningar har till uppgift

LU 1972:10

153

att utarbeta förslag som syftar till att förbättra arbetstagarnas ställning
när det gäller skador som drabbar dem i yrkeslivet. Sålunda har arbetsmiljöutredningen
enligt direktiven att överse arbetarskyddslagstiftningen
i syfte att starkt bredda målsättningen för arbetarskyddet. På
yrkesskadeförsäkringens område åter genomfördes vissa förbättringar
år 1967, och f. n. arbetar den år 1971 tillsatta utredningen om en översyn
av yrkesskadeförsäkringen m. m. på en ytterligare utbyggnad av
dennas förmåner. I princip skall en fullständig genomgång göras av
hela yrkesskadeförsäkringen, varvid samråd skall ske med 1966 års skadeståndskommitté.
Vidare har — såsom också redovisats tidigare — på
några områden inrättats kollektiva försäkringar, s. k. trygghetsförsäkringar,
genom överenskommelser mellan arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer.
På andra områden pågår arbete med att tillskapa sådana
”direkta försäkringsanordningar på de skadelidandes sida”.

Utskottet anser det tillfredsställande att arbete i enlighet med det
anförda pågår för att åstadkomma ett förbättrat skydd i fråga om skador
som uppkommer i arbetslivet. Det torde emellertid dröja några år
innan arbetstagarnas krav på trygghet blivit tillfredsställande tillgodosedda
genom olika försäkringsanordningar. Intill dess är det av största
betydelse för de anställdas trygghet att arbetsgivarna har försäkringsskydd
i form av ansvarsförsäkringar. Som framhålls i motionen 1972:
1491 vet man inte med bestämdhet hur stor spridning frivillig ansvarsförsäkring
nu har. Vidare är det enligt utskottets mening vanskligt att
förutsäga om utvidgningen av principalansvaret kommer att medföra
att de arbetsgivare som nu saknar försäkring skaffar sig ett försäkringsskydd
eller om den premiehöjning som blir följden av det ökade ansvaret
får motsatt effekt. Utskottet anser med hänsyn till det anförda
att det skulle vara av mycket stort värde att få spridningen av den frivilliga
ansvarsförsäkringen kartlagd. En sådan undersökning, vars utförande
synes böra anförtros åt skadeståndskommittén, bör enligt utskottets
mening lämpligen företas en viss tid efter det att lagen trätt
i kraft. Visar undersökningen att ansvarsförsäkringens spridning inte är
godtagbar bör kommittén utarbeta förslag som syftar till att nå ökad
utbredning av försäkringsskyddet. Härvid kan naturligtvis införande av
obligatorisk ansvarsförsäkring komma under prövning. Såsom departementschefen
anfört torde dock ett obligatorium kräva en omfattande
administrativ kontrollapparat. Utskottet vill peka på att det oinskränkta
principalansvaret inte bara gäller för företagare utan också i icke-ekonomisk
verksamhet och i rent privata förhållanden, varför man t. ex.
bara i begränsad omfattning synes kunna, såsom föreslagits i motionen
1972: 1491, använda riksförsäkringsverkets på avgiftsdebiteringar
till den allmänna försäkringen baserade uppgifter i kontrollerande
syfte.

LU 1972:10

154

Skulle emellertid kommittén anse det nödvändigt förorda en lagstadgad
plikt att teckna ansvarsförsäkring synes möjligheten att avgränsa
skyldigheten till vissa kategorier arbetsgivare, exempelvis ned
till ett bestämt minsta antal arbetstagare, böra undersökas.

Betydelsefulla faktorer vid en bedömning av frågan blir f. ö. graden
av de förbättringar som kan åstadkommas inom yrkesskadeförsäkringen
samt utvecklingen och spridningen av de kollektiva trygghetsförsäkringarna
inom arbetslivet.

Vad utskottet sålunda anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Skador vid användning av ADB-teknik i offentlig verksamhet

I motionen 1972: 1488 av fru Anér (fp) framhålls att det av skadeståndslagen
måste uttryckligen framgå att skadestånd skall kunna utgå
också i de fall då en medborgare drabbats av en myndighets åtgärd utan
att den direkt kan hänföras till fel eller försummelse hos en enskild tjänsteman,
t. ex. då felet uppkommit i samband med användning av en dator.
Motionären anger som exempel nedan uppräknade skador samt anför
att det allmännas ansvar bör kunna innefatta dessa och liknande
skador.

1. Skador som åstadkommits av att felaktiga uppgifter lämnats av en
myndighet till en annan eller till utomstående. Exempelvis finns i dag
mycket dåliga garantier för att de uppgifter som finns i riksdatasystemet
för exekutionsväsendet är riktiga — indata är behäftade med en hel del
fel på grund av myndigheters eller arbetsgivares försummelser.

2. Skador som åstadkoms av att felräkningar, feltryck o. d., som beror
på den mänskliga faktorn, får starkt förstorade följder på grund av
ADB-tekniken.

3. Skador som beror på att det fysiska dataskyddet är dåligt eller obefintligt,
så att obehöriga personer har kunnat kopiera band eller på annat
sätt manipulera uppgifterna i datorerna.

4. Skador som beror på att datorerna varit fel eller illa programmerade,
så att t. ex. felmarkering av någon art inte kunnat rättas i tid eller
över huvud taget inte kan rättas annat än med orimliga kostnader och
besvär.

5. Skador som beror på att sekretessbestämmelserna myndigheterna
emellan eller mellan myndigheterna och utomstående inte varit tillräckligt
exakt definierade för att kunna tillämpas av datorerna.

Med hänvisning till bl. a. det anförda yrkar motionären att riksdagen
beslutar att skadestånd skall kunna utgå för skador av angivet slag i
samband med användning av ADB-teknik i offentlig verksamhet samt
hos Kungl. Maj:t begär förslag till motivskrivning i enlighet härmed.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att statens eller kommuns ansvar
enligt 3 kap. 2 § i lagförslaget för skador som vållas genom fel eller

LU 1972:10

155

försummelse vid myndighetsutövning — i likhet med vad som gäller
för principalansvaret enligt 3 kap. 1 § — inte förutsätter att personligt
ansvar för viss befattningshavare föreligger. Som anförts i tidigare sammanhang
(se t.ex. s. 137) kan skadestånd nämligen grundas på anonyma
fel eller på kumulerade fel. Av vad sålunda anförts framgår enligt utskottets
mening att i vart fall sådana skador som motionären anger i exemplen
1—4 i stor utsträckning kan antas komma att omfattas av det
allmännas skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 2 § i lagförslaget. Någon
riksdagens åtgärd i förevarande hänseenden kan därför inte anses påkallad.

Det under 5 angivna exemplet synes främst gälla följder av eventuella
brister inom sekretesslagstiftningen. Om erfarenheterna visar att sådana
brister förekommer måste de undanröjas genom ändrad lagstiftning.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att det i direktiven för
den år 1970 tillsatta offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén
(se 1970 års riksdagsberättelse Ju 49 och 1972 års riksdagsberättelse Ju
38) behandlas flera problem med anknytning till automatisk databehandling.
Sålunda uppmärksammas bl. a. de risker för ingrepp i den personliga
integriteten som ADB-teknikens användning kan medföra. I
detta hänseende pekas på möjligheten av en utbyggnad av sekretessskyddet.

Eftersom frågor om sekretesskyddet vid användning av ADB-teknik
sålunda torde komma att behandlas av nämnda kommitté kan något
initiativ från riksdagens sida inte anses påkallat med anledning av det
spörsmål som upptas under punkten 5 i de av motionären angivna exemplen.

På grund av vad sålunda anförts bör motionen 1972: 1488 avslås.

4 kap. 1 §

I 4 kap. 1 § föreskrivs att arbetstagare är ansvarig för skada, som han
vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, endast i den mån synnerliga
skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens
ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

Förevarande bestämmelse om möjligheter att lindra arbetstagares
skadeståndsansvar är en av de viktigaste nyheterna i lagförslaget. Huvudregeln
vid tillämpningen av paragrafen bör enligt propositionen
vara att skada som arbetstagare vållar i tjänsten skall stanna på arbetsgivaren,
som kan bära utgiften som en kostnad i rörelsen, närmast i
form av försäkringspremier. Enligt paragrafen förutsätts att synnerliga
skäl skall föreligga för att arbetstagaren helt eller till någon del skall
göras ansvarig för skada som han vållar. Det måste, framhåller departementschefen,
i det särskilda fallet ha förekommit omständigheter som

LU 1972:10

156

med betydande styrka talar för att arbetstagaren rimligen bör utge ersättning
för skadan. I specialmotiveringen till paragrafen (se ovan s.
108 f.) redovisar han olika fall för att belysa när synnerliga skäl för att
göra arbetstagare ansvarig kan anses föreligga.

Frågan om betydelsen av uttrycket ”synnerliga skäl” i förevarande
sammanhang uppmärksammades vid lagrådsbehandlingen. Lagrådet anslöt
sig till förslaget i fråga om vad som skall beaktas vid tillämpning av
paragrafen, dvs. den skadegörande handlingens beskaffenhet, arbetstagarens
ställning, den skadelidandes intresse och omständigheterna i övrigt.
Lagrådet ansåg sig däremot inte kunna tillstyrka att skadeståndsansvar
skall föreligga endast i den mån synnerliga skäl föreligger.
Lagrådets överväganden redovisas i den föregående redogörelsen på s.
114—116. Utskottet vill här blott peka på att lagrådet bl. a. anförde att
den tveksamhet, som med fog kan hysas om lämpligheten av att arbetsgivare
skall ansvara för sakskada som en arbetstagare i tjänsten vållar en
annan arbetstagare, synes innefatta skäl att icke i så hög grad som förslaget
innebär inskränka den vållandes ansvar. I dylika fall inverkar också
prevcntionssynpunkten, men i lika grad bör denna beaktas i andra
fall, framhöll lagrådet. I likhet med departementschefen anförde lagrådet
härjämte att en strängare bedömning av en arbetstagares ansvar kan
vara påkallad i fråga om hans direkta skadeståndsansvar mot arbetsgivaren,
särskilt vid bristande redovisning av anförtrodda medel och vårdslöshet
i fråga om verktyg o. d. Lagrådet erinrade också om att det i motiven
till kravet på synnerliga skäl uttalats, att vid en avvägning mellan
å ena sidan arbetstagarens behov av skydd mot bördan av ett skadeståndsansvar
och å andra sidan den skadelidandes intresse att få ersättning
för skadan arbetstagarens skyddsbehov ofta bör lämnas företräde
samt att undantag dock kan tänkas, när förhållandena på den skadelidandes
sida är särskilt ömmande eller när arbetstagaren har särskilt god
ekonomisk bärkraft. Sistnämnda uttalande, anförde lagrådet, synes icke
innebära tillbörlig hänsyn till att skadevållaren och den skadelidande
ej sällan befinner sig i ungefär samma ställning och i samma ekonomiska
omständigheter och att i dylikt fall bedömningen snarast borde bli
motsatt den som antytts i motiven. De exempel som departementschefen
anför och vad han i övrigt uttalat i anslutning till förevarande paragraf
samt vad lagrådet erinrat om kan, framhöll lagrådet, knappast anses innebära,
att det för skadeståndsansvars åläggande alltid bör fordras synnerliga
skäl om detta uttryck tillägges den mening som eljest åsyftas i
lagstiftningen, eller i hög grad särpräglade fall.

Bl. a. på grund av det anförda hemställde lagrådet, att paragrafen i nu
ifrågavarande hänseende avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som föreslogs av skadeståndskommittén och får innehålla, att arbetstagare
är ansvarig endast om och i den mån det med hänsyn till i

LU 1972:10

157

paragrafen angivna omständigheter är skäligt. I varje fall bör paragrafen
ändras på det sätt att ”synnerliga skäl” ersättes med ”särskilda skäl”,
framhöll lagrådet.

Med anledning av lagrådets hemställan anför departementschefen i
slutprotokollet (se ovan s. 116—117) bl. a. att, när lagrådet säger sig
inte kunna tillstyrka att skadeståndsansvar för arbetstagare skall föreligga
endast i den mån synnerliga skäl föreligger och i stället förordar
att ansvarigheten skall bestämmas på grundval av en allmän skälighetsprövning
eller att i varje fall ”synnerliga skäl” ersätts med ”särskilda
skäl”, meningsbrytningen huvudsakligen förefaller avse endast en lagteknisk
fråga eller närmare bestämt frågan vilken innebörd som här
skall tilläggas uttrycket ”synnerliga skäl”. Departementschefen erinrar
om att han i remissprotokollet anfört att utgångspunkten bör vara, att
en arbetstagare normalt inte skall drabbas av personligt skadeståndsansvar
med anledning av vållande i tjänsten. Även om åtskilliga undantagsfall
— i enlighet med vad som angivits i remissprotokollet — kan
tänkas där full eller jämkad ersättningsskyldighet bör åläggas lär dessa
fall bli relativt sett mycket få och i det stora hela komma att framstå
som klara undantagssituationer, framhåller departementschefen och
tillägger att det i alla händelser enligt hans mening skall föreligga omständigheter
som entydigt och med särskild styrka talar för att skadeståndsansvar
åläggs arbetstagaren. Det är visserligen riktigt, fortsätter
departementschefen, att alla dessa situationer knappast kan karakteriseras
som ”i hög grad särpräglade fall”. Det är snarare fråga om att omständigheterna
i det särskilda fallet — utan att nödvändigtvis vara speciellt
särpräglade — tillsammantagna skall innefatta särskilt starka skäl
för att ersättningsskyldighet åläggs, anför departementschefen. Detta
åskådliggörs emellertid enligt departementschefens mening bättre genom
uttrycket ”synnerliga skäl” än genom någon av de formuleringar lagrådet
har föreslagit. Det är f. ö. inte ovanligt och i viss mån oundvikligt
att uttryck av detta slag ges en något varierande innebörd beroende på
i vilket rättsligt sammanhang de används, påpekar departementschefen
och framhåller att sådana skillnader inte minst framträder mellan straffrättslig
och civilrättslig lagstiftning.

Den genom lagrådets uttalande sålunda uppkomna frågan om förutsättningarna
för att arbetstagare som vållat skada i tjänsten fullt ut
eller till någon del skall åläggas att ersätta denna behandlas i tre med
anledning av propositionen väckta motioner.

I motionen 1972: 1487 av herr Ernulf (fp) anför motionären bl. a.
att han inte helt kan dela den mening som departementschefen gett
uttryck åt beträffande innebörden av uttrycket ”synnerliga skäl”. I
varje fall, fortsätter han, måste det väl vara en angelägen strävan för
lagstiftaren att ge ofta använda uttryck i lagtexten såvitt möjligt enhetlig

LU 1972:10

158

betydelse i de olika sammanhangen vari de förekommer. Ett självklart
syfte — bland andra — med skadeståndsreglerna är också att i görlig
mån tjäna som ett avhållande moment mot skadevållande handlingar,
framhåller motionären och tillägger att i den situation som lagrådet
anger som exempel, nämligen när det gäller skador som en arbetstagare
vållar en arbetskamrat, detta syfte enligt hans mening är särskilt angeläget.
Men denna situation är enligt motionären knappast så särpräglad
att uttrycket ”synnerliga skäl” kan anses adekvat. Motionären anser att
såväl den uppfattning som departementschefen i sak uttrycker som lagrådets
understrykande av situationen vid skador, som en arbetstagare
vållar en arbetskamrat eller i vissa fall sin arbetsgivare, bäst täckes genom
någon av de två formuleringar som lagrådet föreslår. För den
formulering som lagrådet i huvudsak hämtat från skadeståndskommitténs
förslag talar enligt motionären härjämte att den, såsom lagrådet
framhållit, tydligt utsäger att arbetstagaransvaret inte alltid skall avse
fullt skadestånd utan skall kunna jämkas efter skälighetsprövning.

Med hänvisning till vad sålunda anförts hemställer motionären att
riksdagen för sin del antar 4 kap. 1 § i den föreslagna skadeståndslagen
med följande lydelse: ”För skada, som arbetstagare vållar genom fel
eller försummelse i tjänsten, är han ansvarig endast om och i den mån
det är skäligt med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens
ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.”

I motionen 1972: 1489 av fru Kristensson m. fl. (m) pekar motionärerna
bl. a. på att kostnaden för skada som arbetstagare vållar i tjänsten
i allmänhet förutsättes skola stanna på arbetsgivare, t. o. m. i sådana
skadeståndsfall där uppsåt eller grov vårdslöshet kan läggas arbetstagaren
till last. Att arbetstagaren i princip skall gå fri från ansvar t. o. m.
i situationer som står sabotaget nära, ter sig stötande för den allmänna
rättskänslan och är i hög grad ägnat att undergräva arbetsmoral och
känslan för ansvar för ett anförtrott arbete, framhåller motionärerna.
Motionärerna förklarar att de inte kan dela departementschefens uppfattning
i frågan om vad som skall fordras för att kunna ålägga arbetstagare
ansvar utan de förordar att formuleringen ”särskilda skäl”
kommer till användning för att markera att det i fall av uppsåt eller
grov vårdslöhet skall vara normalt att ansvar kan utkrävas av arbetstagaren
även om arbetsgivaren i förhållande till tredje man svarar primärt.
De yrkar därför (yrkande 2 d) att riksdagen beslutar att i 4 kap.
1 § orden ”synnerliga skäl” utbyts mot ”särskilda skäl”.

I motionen 1972: 1490 av herr Larsson i Luttra m. fl. (c) förklarar
motionärerna att de ansluter sig helt till principen i 4 kap. 1 § men att
de finner lagtexten alltför snävt formulerad. Orden ”synnerliga skäl
föreligger” bör enligt deras mening ersättas med ett mindre begränsande
uttryck, t. ex. ”det är påkallat”. Fortsättningen anger vilka omständig -

LU 1972:10

159

heter som skall beaktas, och där är någon ändring inte motiverad, anför
motionärerna. De yrkar (yrkande 1 c) därför att riksdagen antar 4 kap.
1 § med den ändringen att orden ”synnerliga skäl föreligger” ersätts
med ett mindre begränsande uttryck, t. ex. ”det är påkallat”.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att utgångspunkten
vid tillämpningen av förevarande paragraf bör vara att en arbetstagare
normalt inte skall drabbas av personligt skadeståndsansvar med anledning
av vållande i tjänsten. Självfallet kan det dock — om än undantagsvis
— förekomma fall där anledning förekommer att ålägga arbetstagare
full eller jämkad ersättningsskyldighet. Såsom departementschefen
framhållit måste dock i det särskilda fallet ha förekommit omständigheter
som med betydande styrka talar för att arbetstagaren rimligen
bör utge ersättning för skadan. Att föreliggande omständigheter
tillsammantagna skall innefatta skäl av sådan styrka som sålunda avses
åskådliggörs bättre genom uttrycket ”synnerliga skäl” än genom någon
av de formuleringar som föreslagits i motionerna.

Utskottet vill i sammanhanget också erinra om att det enligt rådande
praxis hör till sällsyntheterna att enskild arbetsgivare riktar skadeståndskrav
mot sina arbetstagare, vilket får anses tala till förmån för ett
förslag om en även formellt långtgående begränsning av arbetstagares
skadeståndsansvar. Denna praxis måste ses som ett uttryck för att parterna
på arbetsmarknaden numera ansluter sig till uppfattningen att
skadeståndsansvar på grund av vållande i tjänsten normalt inte bör
utkrävas av en arbetstagare. Det skulle då, såsom departementschefen
framhåller, närmast te sig anmärkningsvärt och överraskande om lagstiftaren
inför regler som synes ge uttryck för att sådant ansvar bör utkrävas
i större utsträckning än arbetsmarknadsparterna hittills ansett
påkallat. Utskottet delar departementschefens uppfattning att det naturliga
i stället synes vara att lagstiftningen reellt och formellt anpassas
till de värderingar som allmänt omfattas av berörda parter.

På grund av vad sålunda anförts bör motionen 1972: 1487 samt yrkandena
2 d i motionen 1972: 1489 och 1 c i motionen 1972: 1490 avslås.

Naturkatastrofer

I motionen 1972: 1490 av herr Larsson i Luttra m. fl. (c) yrkas
(yrkande 3 d) att riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t att skadeståndskommittén
får i uppdrag att utarbeta förslag till lagregler om
ersättning för skador på grund av naturkatastrofer m. m.

Lagstiftning i det hänseende som avses med förevarande yrkande
synes inte böra inordnas i skadeståndslagen, som har civilrättslig ka -

LU 1972:10

160

raktär. På grund härav och då yrkandet ej heller på annat sätt kan
anses falla inom ramen för propositionen bör det avslås.

Övriga lagförslag

Utskottet har intet att erinra mot övriga lagförslag.

Ikraftträdandet

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1972.

Lagrådet har som framgår av vad som anförts i avsnittet ”Fråga om
uppskov med behandlingen av propositionen” (s. 126), trots vissa betänkligheter
med hänsyn till bl. a. pågående skadeståndsrättsligt reformarbete,
inte ansett sig böra avstyrka att den föreslagna lagstiftningen
genomförs nu. I fråga om ikraftträdandet framhöll lagrådet
bl. a. att ett visst anstånd kan vara motiverat för att bereda myndigheter
och försäkringsanstalter tillfälle att sätta sig in i lagens bestämmelser,
som delvis icke ingått i de grundläggande utredningsförslagen,
samt de utförliga motiv och kommentarer som departementschefen
knutit till desamma.

Med anledning av vad lagrådet sålunda uttalat om myndigheters och
försäkringsinrättningars behov om anstånd framhåller departementschefen
i slutprotokollet (s. 121 f.) att de reformer som föreslås har varit
kända i snart ett år och att lagrådsgranskningen inte föranleder några
sakliga ändringar av betydelse. De förändringar i ansvarsförsäkringsvillkoren
som påkallas av de nya reglerna om barns och psykiskt
abnormas skadeståndsansvar och av bestämmelserna om utvidgat principalansvar
för arbetsgivare är, fortsätter departementschefen, föga
genomgripande och tekniskt enkla att genomföra. Han anser slutligen
att eftersom den nya lagen blir tillämplig bara i fråga om skadefall
som inträffar efter ikraftträdandet de myndigheter som berörs av bestämmelserna
om utvidgat skadeståndsansvar för det allmänna i verkligheten
torde få avsevärd tid på sig även efter ikraftträdandet, innan
de behöver ta ställning till konkreta tillämpnings- och tolkningsfrågor.
På nu anförda skäl förordar departementschefen att den nya skadeståndslagen
får träda i kraft den 1 juli 1972.

I motionen 1972: 1489 av fru Kristensson m. fl. (m) anförs att framför
allt den information som behövs om det utvidgade principalansvaret
talar för ett uppskov med ikraftträdandet. Motionärerna framhåller
bl. a. att det inte kan förutsättas som normalt att unga familjer inser
att de är arbetsgivare i skadeståndslagens mening eller att de är införstådda
med lagens konsekvenser med avseende på skada vållad av
t. ex. en barnvakt eller en tillfällig hemhjälp. Inte heller äldre människor

LU 1972:10

161

kan enligt motionärerna väntas inse att de kommer att belastas med
arbetsgivaransvar för t. ex. en vårdarinna. Med hänsyn till att även
dessa enskilda ”småprincipaler” bör få tillfälle att orientera sig om
sitt nya ansvar och om möjligheterna att möta detta bör ikraftträdandet
anstå till den 1 januari 1973, anför motionärerna. De yrkar därför
(yrkande 2 d) att skadeståndslagen skall träda i kraft vid nämnda tidpunkt.

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam har i en den 4
april 1972 daterad skrivelse — redovisad ovan på s. 122 — till utskottet
bl. a. anfört att förslagens inverkan på behövlig premienivå kan
antas bli inte obetydlig utan röra sig om 15 å 25 procent, dvs. för
hela branschen i storleksordningen 10 miljoner kronor för ett halvt år.
.1 skrivelsen anförs bl. a. att arbetet med utarbetande av nya tariffer
och därav föranledda ändringar i praktiserade ADB-rutiner är tidsödande
och komplicerat. Vidare åberopas som ett besvärande faktum
att beslutade premiehöjningar, när de slutligen kan effektueras, får
faktisk effekt först vid nästkommande premieförfallodag för respektive
försäkringar. Med hänsyn till bl. a. det anförda framhölls i skrivelsen
att det för att försäkringsbolagen skall kunna få täckning för den ökade
ansvarsrisk som förslaget kan antas medföra skulle behövas att tiden för
ikraftträdandet bestäms till drygt ett år efter det ett definitivt riksdagsbeslut
föreligger. Försäkringsbolagen skulle dock i detta fall kunna
acceptera att anstånd bereds med ikraftträdandet till den 1 januari
1973. I skrivelsen anförs avslutningsvis att vid denna tidpunkt måhända
även förslaget om värdesäkring av skadeståndslivräntor kommer
att träda i kraft. Även detta förslag sägs komma att kräva premiehöjningar.

Utskottet noterar att i försäkringsbolagens skrivelse anförs, att det
kommer att bli praktiska besvärligheter med att fastställa och debitera
höjda premier, därest lagen träder i kraft den 1 juli i år.

Utskottet vill inte bortse från att det kan bli vissa problem men anser
att dessa inte bör bli större än att de går att bemästra. Den erforderliga
höjningen av premiema torde f. ö. inte närmare kunna preciseras
innan lagen fått verka en tid.

Om lagens ikraftträdande den 1 juli 1972 skulle för andra halvåret
föra med sig en premiehöjning upp till ett belopp av 10 miljoner kronor,
måste det samtidigt betraktas som något synnerligen positivt, att
ett jämförbart belopp i form av nya ersättningar kan komma att tillerkännas
arbetstagare, som drabbats av skador under samma tid.

Efter övervägande i frågan och på de skäl som anförts i propositionen
finner därför utskottet att lagstiftningen bör träda i kraft den
1 juli 1972.

Förevarande yrkande i motionen 1972: 1489 bör därför avslås.

6 Riksdagen 1972. 8 sami. Nr 10

LU 1972:10

162

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

A. att riksdagen avslår det i motionen 1972: 1489 under 1
framställda yrkandet att behandlingen av propositionen 1972:

5 skall uppskjutas;

B. att riksdagen med avslag på yrkandena 1 a och 1 b i motionen
1972: 1490 antar 2 kap. 2 och 3 §§ i det genom propositionen
framlagda förslaget till skadeståndslag;

C. att riksdagen

1. med avslag på de i motionen 1971:720 framställda yrkandena
under 1, med undantag av den del som avser obligatorisk
ansvarsförsäkring, och 3 antar 3 kap. 1 § i förslaget
till skadeståndslag;

2. avslår det i nämnda motion under 2 framställda yrkandet;

D. att riksdagen avslår det i motionen 1972: 1489 framställda
yrkandet under 2 c att 3 kap. 6 § skall utgå ur förslaget till
skadeståndslag;

E. att riksdagen med avslag på det motionen 1972: 1489 i motionstexten
framställda yrkandet, att hänvisningen i 3 kap.

6 § i förslaget till skadeståndslag till 2 § i samma kapitel
skall utgå, antar 3 kap. 6 § i den föreslagna lydelsen;

F. att riksdagen med avslag på motionen 1972: 1487 samt på
de i motionerna 1972: 1489 och 1972: 1490 under respektive
2 d och 1 c framställda yrkandena antar 4 kap. 1 § i
förslaget till skadeståndslag;

G. att riksdagen med undantag av bestämmelserna om tidpunkten
för ikraftträdandet antar dels förslaget till skadeståndslag
i de delar som inte omfattas av hemställan under B—F, dels
de under 2—13 i propositionen framlagda lagförslagen;

H. att riksdagen med avslag på det i motionen 1972: 1489
framställda yrkandet under 2 e antar propositionens förslag
att de föreslagna lagarna skall träda i kraft den 1 juli 1972;

I. att riksdagen avslår de i motionerna 1972: 1489 och 1972:
1490 framställda yrkandena under respektive 2 a och 2, allt
rörande riktlinjerna för det framtida reformarbetet;

J. att riksdagen avslår det i motionen 1972: 1490 framställda
yrkandet under 3 b rörande ersättning för skada på grund
av brott;

K. att riksdagen avslår motionerna 1972: 13 och 1972:435
samt det under 3 c i motionen 1972: 1490 framställda yrkandet,
allt rörande ersättning till polismän för kroppsskada;

LU 1972:10

163

L. att riksdagen med anledning av dels propositionen, dels
motionerna 1971: 57, 1971: 333, 1971: 656, 1971: 657, 1971:
660, 1971: 663, 1971: 1185, det i motionen 1972: 1490 under
3 a framställda yrkandet samt motionen 1972: 1492 ger
Kungl. Maj:t till känna vad som anförs i betänkandet rörande
ersättning för skada genom medicinsk behandling;

M. att riksdagen avslår det i motionen 1972: 1489 under 2 b
framställda yrkandet att statlig och kommunal skaderegleringsverksamhet
noga följs m. m.;

N. att riksdagen med anledning av motionen 1972: 1491 och
del av det i motionen 1971: 720 under 1 framställda yrkandet
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i betänkandet
anfört rörande utredning om obligatorisk ansvarsförsäkring
för arbetsgivare;

O. att riksdagen avslår motionen 1972: 1488 (ADB-teknik);

P. att riksdagen avslår det i motionen 1972: 1490 under 3 d
framställda yrkandet (naturkatastrofer).

Stockholm den 4 maj 1972

På lagutskottets vägnar

DANIEL WIKLUND

Närvarande: herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svedberg (s), Svanström
(c)1, Sundelin (s)2, fröken Anderson i Lerum (s), herrar Lidgård (m),
Börjesson i Falköping (c)3, fru Åsbring (s)4, fru Lundblad (s), fru Jonäng
(c), herrar Andersson i Södertälje (s), Winberg (m)5, Israelsson (vpk),
Olsson i Timrå (s) och Annerås (fp).

1 Ersatt av herr Olsson i Sundsvall (c) vid behandlingen av de frågor som
avses under B—E och J—O i utskottets hemställan.

2 Ersatt av fru Nilsson i Sunne (s) vid behandlingen av den fråga som avses
under A i utskottets hemställan.

3 Ej deltagit i behandlingen av den fråga som avses under A i utskottets
hemställan.

4 Ersatt av fru Nilsson i Sunne (s) vid behandlingen av de frågor som avses
under B—P i utskottets hemställan.

5 Ersatt av herr Söderström (m) vid behandlingen av den fråga som avses
under A i utskottets hemställan.

LU 1972:10

164

Reservationer

Vid A i utskottets hemställan

1. beträffande frågan om uppskov med behandlingen av propositionen av

herrar Lidgård (m) och Söderström (m), vilka ansett

a) att det avsnitt av betänkandet som börjar på s. 126 med orden
”Utskottet vill” och slutar på s. 127 med orden ”av propositionen”
bort ha följande lydelse:

Som anförts i motionen 1972: 1489 har skadeståndskommittén numera
framlagt förslag om en allmän regel om jämkning av skadestånd.
Kommittén har även i uppdrag att utföra ytterligare arbete för att reformera
skadeståndsrätten. Då det, som lagrådet anmärkt, vidare har
upplysts att proposition beträffande jämkningsregeln kommer att framläggas
inom kort och detta sannolikt kommer att medföra att icke obetydliga
ändringar måste ske i det nu framlagda förslaget till skadeståndslag,
bör — eftersom det är av vikt att skadeståndsregler icke

ändras alltför ofta — behandlingen av propositionen 1972: 5 uppskjutas
så att en samlad bedömning av nu aktuella lagförslag kan äga rum.

b) att utskottet bort hemställa

A. att riksdagen med bifall till det i motionen 1972: 1489 under
1 framställda yrkandet beslutar att uppskjuta behand lingen

av propositionen 1972: 5 samt de på s. 14—17 angivna
motionerna till höstsessionen av innevarande års riksdag.

Vid C i utskottets hemställan

2. beträffande frågan om objektivt skadeståndsansvar för arbetsgivare av

herr Israelsson (vpk), vilken ansett

a) att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 135 med
orden ”Utskottet delar” och slutar på s. 138 med orden ”därför avslås”
bort ha följande lydelse:

”Utskottet delar motionärernas mening att nu gällande lagstiftning
angående rätt till skadestånd i anledning av olycksfall i arbetet är i
högsta grad otillfredsställande. Någon obligatorisk prövning huruvida
ersättning skall utgå till den som drabbats av olycksfall i arbetet sker
sålunda inte. Ersättningar utöver dem som utbetalas av försäkringskassa
eller riksförsäkringsverket såsom ersättning för inkomstbortfall,
sveda och värk samt framtida men utgår icke. Olycksfall bedöms mestadels
som s. k. ren olyckshändelse, vilket innebär att den skadade erhåller

LU 1972:10

165

sedvanlig ersättning från försäkringskassa och sedermera från riksförsäkringsverket
om sjukskrivningsperioden varar längre än tre månader.
Medför skadorna invaliditet fastställes graden av riksförsäkringsverket,
och viss invaliditetsersättning utgår grundad på riksförsäkringsverkets
bedömning. Skulle total arbetsoförmåga bli följden får den skadade förtidspension.
Oavsett vad som händer kommer den som drabbats av
olycksfall i arbetet med beteckningen ren olyckshändelse i
ett väsentligt sämre ekonomiskt läge än före olycksfallet.

Företagens skadeståndsansvar prövas av domstolarna i huvudsak med
utgångspunkt i tidigare domstolsutslag, främst i högsta domstolens.
Hela bevisbördan åvilar den som yrkar skadestånd, vilken måste göra
troligt att arbetsgivaren åsidosatt vad ”sorn skäligen kan erfordras” i
fråga om anordningar och föreskrifter i syfte att förebygga olycksfall
i arbetet.

Utskottet anser det därför angeläget att bevisbördan vändes i mål av
här förenämnt slag. Det skulle radikalt förbättra rättsläget för dem som
drabbas av olycksfall och i sig innebära ett stort steg i riktning mot ett
objektivt ansvar från arbetsgivarens sida.

Utskottet delar inte departementschefens mening att objektivt skadeståndsansvar
från arbetsgivarnas sida skulle behöva innebära att man
bröt utvecklingslinjen att yrkesskadorna skall ersättas via ett försäkringssystem.
Den som säger sig vara motståndare till ett objektivt arbetsgivaransvar
säger sig också vara motståndare till att de som drabbas
av olycksfall i arbetet — och det kan förutsättas att ingen utsätter
sig för olycksfall av fri vilja — skall få full ersättning i anledning av
skadorna.

Införes ett objektivt skadeståndsansvar måste detta också kompletteras
med obligatorisk ansvarighetsförsäkring för arbetsgivarna, av vilket
följer att skaderegleringen likväl kommer att ske efter försäkringsmässigt
system.

Utskottet anser inte heller att ett system med objektivt ansvar skulle
leda till några orimliga kostnader. Den produktion som förorsakar
olycksfallen måste också kunna bära kostnaderna för full ersättning
till de människor som oförskyllt drabbas av olyckor i sitt arbete. Ett
objektivt arbetsgivaransvar innebär trygghet för individen och en ökad
social rättvisa för arbetare i manuell produktion, som löper större risk
att skadas i sitt arbete än t. ex. tjänstemän. Förhållandet att företagen
får stå för kostnader, som motsvarar det skadeståndsrättsliga begreppet
”full ersättning”, bör rimligen leda till vad även departementschefen
säger sig vilja eftersträva, nämligen en väsentligt säkrare arbetsmiljö.

På grundval av vad sålunda anförts tillstyrker utskottet bifall till yrkande
1 i motionen 1971: 720 angående införande av objektivt ansvar
för arbetsgivare. I fråga om yrkande 2 vill utskottet uttala att olycksfall

LU 1972:10

166

i arbetslivet med kroppsskada som följd självfallet kan bli föremal för
rättslig prövning beträffande personligt ansvar i likhet med vad som är
fallet i samhället i övrigt. Vad gäller yrkande 3 anser utskottet att detta
bör bifallas med hänsyn till ovan anförda motivering.

b) att utskottet bort hemställa

C. dels att riksdagen — med förklaring att förslaget till skadeståndslag
inte kunnat antas oförändrat — med bifall till de
i motionen 1971: 720 framställda yrkandena under 1, med
undantag av den del som avser obligatorisk ansvarsförsäkring,
och 3 för sin del antar följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse av 3 kap. 1 § förslaget till skade -

ståndslag.

(Kungl. Maj:ts förslag)

3 KAP.

Skadeståndsansvar för arbetsgivare
och det allmänna

1 § Den som har arbetstagare i
sin tjänst skall ersätta person- eller
sakskada som arbetstagaren
vållar genom fel eller försummelse
i tjänsten. Motsvarande gäller
i fall då arbetstagare i tjänsten
vållar ren förmögenhetsskada genom
brott.

I fråga om skadeståndsansvar
för staten eller kommun vid myndighetsutövning
gäller vad nedan
i detta kapitel sägs.

(Utskottets förslag)

3 KAP.

Skadeståndsansvar för arbetsgivare
och det allmänna

1 § Den som har arbetstagare i
sin tjänst skall ersätta person- eller
sakskada som arbetstagaren
vållar genom fel eller försummelse
i tjänsten. Motsvarande gäller i
fall då arbetstagare i tjänsten vållar
ren förmögenhetsskada genom
brott.

Den som bedriver näringsverksamhet
skall ersätta personskada
som arbetstagare i hans tjänst lidit
oberoende av om skadan orsakats
genom fel eller försummelse.
Har arbetstagare, som ådragit
sig skada, varit utsatt för
olycksfall i arbetet skall orsakssamband
anses föreligga mellan
olycksfallet och skadan, såvida
icke visas att sådant samband ej
föreligger.

I fråga om skadeståndsansvar
för staten eller kommun vid myndighetsutövning
gäller vad nedan
i detta kapitel sägs.

LU 1972:10

167

dels att riksdagen i anledning av yrkandet under 2 i motionen
1971: 720 uttalar att olycksfall i arbetslivet med kroppsskada
som följd självfallet kan bli föremål för rättslig prövning
beträffande personligt ansvar i likhet med vad som är fallet
i samhället i övrigt.

Vid D i utskottets hemställan

3. beträffande förslaget att 3 kap. 6 § skall utgå

av herrar Lidgård (m) och Winberg (m), vilka ansett

a) att det avsnitt av betänkandet som börjar på s. 150 med orden
”Sorn framgår” och slutar på samma sida med orden ”vinna bifall”
bort ha följande lydelse:

Som ovan under rubriken ”Fråga om uppskov med behandlingen av
propositionen” anförts förväntas en proposition angående hela frågan
om jämkning av skadestånd framläggas inom kort. Denna fråga har varit
föremål för utredning av skadeståndskommittén och behandlats i betänkandet
”Skadestånd lil”. Någon bedömning av innehållet i detta
betänkande har icke kunnat ske i nu förevarande sammanhang. Att nu
utan tillgång till allt förefintligt utredningsmaterial fatta beslut torde
icke överensstämma med vedertagen praxis, så mycket mera som införandet
av en jämkningsregel inom skadeståndsrätten innebär fastställande
av en helt ny princip. Det föreslagna stadgandet i 3 kap. 6 §
förslaget till skadeståndslag bör därför utgå.

b) att utskottet bort hemställa

D. att riksdagen — med förklaring att förslaget till skadeståndslag
inte kunnat antas oförändrat — med bifall till det i
motionen 1972: 1489 framställda yrkandet 2 c för sin del
beslutar d e 1 s att 3 kap. 6 § skall utgå ur förslaget, dels att
efterföljande paragrafer i 3 kap. skall erhålla numren 6—9.

Vid E i utskottets hemställan

4. (under förutsättning att reservationen vid D. i utskottets hemställan
inte vinner bifall) beträffande yrkandet att hänvisningen i 3 kap.
6 § i förslaget till skadeståndslag till 2 § i samma kapitel skall utgå

av herrar Wiklund i Stockholm (fp), Lidgård (m), Börjesson i Falköping
(c), fru Jonäng (c), samt herrar Winberg (m), Olsson i Sundsvall
(c) och Annerås (fp), vilka ansett

a) att det avsnitt i betänkandet som börjar på s. 150 med orden
”Vad beträffar” och slutar på s. 151 med orden ”skall utgå” bort ha
följande lydelse:

IAJ 1972: 10

168

Vad beträffar andrahandsyrkandet är det — som motionärerna framhåller
— tämligen osannolikt med jämkningsfall beroende på den skadeståndsskyldiges
ekonomiska förhållanden när det gäller den offentliga
sektorn. Lagstiftningen bör därför inte betungas med regler härom.
Sådana regler skulle för övrigt vara ägnade att skapa förvirring i rättstillämpningen
genom att förleda lagtolkaren till att fundera på om det
kan antagas föreligga några motiveringar för att nedsätta det skadestånd
som kan komma, att åläggas staten eller kommunal samfällighet.
Också paragrafens andra punkt om jämkning av skadeståndsansvar på
grund av försäkringar eller försäkringsmöjligheter torde komma att
tillämpas bara i rena undantagsfall när det gäller myndighetsutövning.
Med hänsyn härtill och av lagtekniska skäl bör ej heller i denna punkt
hänvisning ske till 3 kap. 2 §.

På grund av vad sålunda anförts bör det i motionstcxten upptagna
andrahandsyrkandet, att hänvisningen i 3 kap. 6 § till 2 § i samma kapitel
skall utgå, bifallas,

b) att utskottet bort hemställa

E. att riksdagen — med förklaring att förslaget till skadeståndslag
inte kunnat antas oförändrat — med bifall till det i motionen
1972: 1489 i motionstexten framställda yrkandet, att
hänvisningen i 3 kap. 6 § i förslaget till skadeståndslag till
2 § i samma kapitel skall utgå, för sin del antar följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse av 3 kap. 6 § i
lagförslaget.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

3 kap.

6 § Skadestånd enligt 1 eller 2 §
kan jämkas, om skadeståndet finnes
oskäligt betungande med hänsyn
till den skadeståndsskyldiges
ekonomiska förhållanden och övriga
omständigheter. Vid sakskada
kan jämkning också ske om det
är skäligt med hänsyn till föreliggande
försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

Vid F i utskottets hemställan

6 § Skadestånd enligt 1 § kan
jämkas, om skadeståndet finnes
oskäligt betungande med hänsyn
till den skadeståndsskyldiges ekonomiska
förhållanden och övriga
omständigheter. Vid sakskada kan
jämkning också ske om det är
skäligt med hänsyn till föreliggande
försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

5. beträffande innebörden av uttrycket ”synnerliga skäl” i 4 kap.
1 § förslaget till skadeståndslag
av herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svanström (c), Lidgård (m),

LU 1972:10

169

Börjesson i Falköping (c), fru Jonäng (c), herr Winberg (m) och herr
Annerås (fp), vilka ansett

a) att det avsnitt av utskottets betänkande som börjar på s. 159 med
orden ”Utskottet delar” och slutar på samma sida med orden ”1972:
1490 avslås” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser för sin del att det måste vara en angelägen strävan
för lagstiftaren att ge ofta använda uttryck i lagtexten såvitt möjligt
enhetlig betydelse i de olika sammanhang vari de förekommer. Ett
självklart syfte — bland andra — med skadeståndsreglerna är också
att i görlig mån tjäna som ett avhållande moment mot skadevåilande
handlingar. I den situation som lagrådet anger som exempel, nämligen
när det gäller skador som en arbetstagare vållar en arbetskamrat, är
detta syfte enligt utskottets mening särskilt angeläget. Men denna
situation är knappats så särpräglad att uttrycket ”synnerliga skäl” kan
anses adekvat.

Enligt utskottets bedömning skulle såväl den uppfattning som departementschefen
i sak uttrycker som lagrådets understrykande av
situationen vid skador, som en arbetstagare vållar en arbetskamrat eller
i vissa fall sin arbetsgivare, kunna bäst täckas genom orden ”särskilda
skäl”.

På grund av vad sålunda anförts bör med anledning av motionen
1972: 1487 samt de i motionerna 1972: 1489 och 1972: 1490 under
respektive 2 d och 1 c framställda yrkandena orden ”synnerliga skäl”
i 4 kap. 1 § utbytas mot orden ”särskilda skäl”,

b) att utskottet bort hemställa

F. att riksdagen — med förklaring att förslaget till skadeståndslag
inte kunnat antas oförändrat — med anledning av motionen
1972: 1487 samt de i motionerna 1972: 1489 och
1972: 1490 under respektive 2 d och 1 c framställda yrkandena
för sin del antar följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse av 4 kap. 1 § i lagförslaget.

(Kungl. Maj:ts förslag)

4 KAP.

Arbetstagares skadeståndsansvar

1 § För skada, som arbetstagare
vållar genom fel eller försummelse
i tjänsten, är han ansvarig endast
i den mån synnerliga skäl föreligger
med hänsyn till handlingens
beskaffenhet, arbetstagarens
ställning, den skadelidandes intresse
och övriga omständigheter.

(Utskottets förslag)

4 KAP.

Arbetstagares skadeståndsansvar

1 § För skada, som arbetstagare
vållar genom fel eller försummelse
i tjänsten, är han ansvarig endast
i den mån särskilda skäl föreligger
med hänsyn till handlingens
beskaffenhet, arbetstagarens
ställning, den skadelidandes intresse
och övriga omständigheter.

LU 1972:10

170

Vid H i utskottets hemställan

6. beträffande frågan om lagstiftningens ikraftträdande

av herrar Wiklund i Stockholm (fp), Svanström (c), Lidgård (m),
Börjesson i Falköping (c), fru Jonäng (c), herr Winberg (m) och herr
Annerås (fp), vilka ansett

a) att det avsnitt av utskottets betänkande, som börjar på s. 161 med
orden ”Utskottet noterar” och slutar på samma sida med orden ”därför
avslås” bort ha följande lydelse:

Såsom framhålls i motionen 1972: 1489 talar framför allt behovet av
all information om det utvidgade principal ansvaret för att ikraftträdandet
av lagstiftningen skjuts upp. Sålunda kan det enligt utskottets
mening inte förutsättas att t. ex. ägare av mindre företag känner till de
nya bestämmelserna och hinner vidtaga de försäkringsmässiga åtgärder
som bedöms erforderliga. Än mindre kan det förutsättas som normalt
att unga familjer inser att de är arbetsgivare i skadeståndslagens mening,
med de konsekvenser detta kan få med avseende på skada vållad
av t. ex. en barnvakt eller en tillfällig hemhjälp. Inte heller inser äldre
människor att de kommer att belastas med samma arbetsgivaransvar
för t. ex. en vårdarinna. För att bl. a. berörda kategorier skall få tillfälle
att orientera sig om sitt nya ansvar och om möjligheterna att möta
detta bör enligt utskottets mening ikraftträdandet skjutas upp.

Man kan enligt utskottets mening ej heller bortse från de skäl för
ett uppskov som anförts i försäkringsbolagens skrivelse. Särskilt det
påtalade förhållandet att beslutade premiehöjningar, när de slutligen
kan effektueras, får faktiskt effekt först vid nästkommande premieförfallodag
för respektive försäkringar gör det enligt utskottets mening
motiverat med ett visst anstånd.

Utskottet anser — i likhet med motionärerna — att lämplig tidpunkt
för lagstiftningens ikraftträdande är den 1 januari 1973.

b) att utskottet bort hemställa

H. att riksdagen — med förklaring att de framlagda lagförslagen
inte kunnat antas oförändrade — med bifall till det i motionen
1972: 1489 framställda yrkandet under 2 e för sin
del beslutar att de föreslagna lagarna skall träda i kraft den
1 januari 1973.

Vid J i utskottets hemställan

7. beträffande frågan om ersättning för skada på grund av brott

av herrar Wiklund i Stockholm (fp), Lidgård (m), Börjesson i Falköping
(c), fru Jonäng (c), herr Winberg (m), herr Olsson i Sundsvall
(c) och herr Annerås (fp), vilka ansett

LU 1972:10

171

a) att det avsnitt av betänkandet, som börjar på s. 133 med orden
”Justitieutskottet uttalade” och slutar på s. 134 med orden ”motionen
1972: 1490” bort ha följande lydelse:

I samband med inrättandet förra året av förevarande anslag framfördes
mycket stark kritik mot ersättningsordningens utformning.
Bland annat ifrågasatte LO i ett avstyrkande remissyttrande över det
förslag som låg till grund för statsmakternas beslut, om förslaget i sin
restriktiva form verkligen fyllde något egentligt syfte, och flertalet av
övriga remissorgan uttalade att förslaget var för begränsat i olika avseenden.
Härvidlag anfördes bl. a. att ersättningssystemet borde omfatta
inte bara personskador utan också egendomsskador samt ideell
skada i större utsträckning än som förutsattes i förslaget. Kritiken
gällde också principen att den skadelidandes ekonomiska situation
skall beaktas vid ersättningsprövningen samt att därvid skall tillgodoses
endast socialt ömmande behov. Vidare framfördes önskemål att
skadeståndsrättsliga principer i görligaste mån skulle tillämpas vid ersättningsbedömningen
samt att prövningen borde anförtros domstol
eller liknande organ.

Ersättningsordningen har hittills funnits till i endast drygt tio månader,
och erfarenheterna är självfallet alltför begränsade för att några
bestämda slutsatser skall kunna dräs med ledning av tillämpningen. Att
enligt vad utskottet inhämtat endast drygt 34 000 kr. utbetalats ur anslaget
och att ersättning inte i något enda fall utgått med yrkat belopp
ger emellertid visst stöd åt antagandet att invändningarna mot utformningen
av reglerna inte saknat fog. En omarbetning av ersättningssystemet
bör därför komma till stånd. I enlighet härmed tillstyrker
utskottet förslaget i motionen 1972:1490 om att reglerna för statlig
ersättning för skador genom brott överses samt att skadeståndskommittén
får i uppdrag verkställa översynen. Några bestämda anvisningar
bör inte här ges om hur de många, delvis komplicerade spörsmål
som sammanhänger med ett vidgat statligt ersättningsansvar skall
lösas. Riktpunkter för utredningen bör emellertid vara att även egendomsskada
och skada av ideell natur skall kunna ersättas samt att ersättningsprövningen
i görligaste mån bör ske med tillämpning av allmänna
skadeståndsrättsliga regler och handhas av domstol eller domstolsliknande
organ. Vidare bör den nuvarande begränsningen i tiden
omprövas så att ersättning även skall kunna utgå för skada orsakad
genom brott som förövats före den 1 januari 1971.

b) att utskottet bort hemställa

J. att riksdagen med bifall till det i motionen 1972: 1490 under
3 b framställda yrkandet hos Kungl. Maj:t hemställer

LU 1972:10

172

att skadeståndskommittén får i uppdrag att utarbeta förslag
till lagregler om ersättning för skada på grund av brott
i enlighet med vad utskottet anfört.

Vid K i utskottets hemställan

8. beträffande ersättning till polismän för kroppsskada som de åsamkas
i tjänsten

av herrar Wiklund i Stockholm (fp), Lidgård (m), Börjesson i Falköping
(c), fru Jonäng (c), herr Winberg (m), herr Olsson i Sundsvall
(c) och herr Annerås (fp), vilka ansett

a) att det avsnitt ur betänkandet som börjar på s. 138 med orden
”Utskottet övergår” och slutar på s. 139 med orden ”bör avslås” bort
ha följande lydelse:

Utskottet övergår härefter till att behandla frågan om ersättning
till polismän för personskador som åsamkas dem vid tjänsteutövning.
Som framhålls i föreliggande motioner i ämnet har riksdagen
år 1968 understrukit angelägenheten av att frågan om ersättning för
sådana skador, innefattande gottgörelse för sveda och värk samt framtida
men snarast fick sin lösning. Särskilt med beaktande av den oroväckande
ökning av antalet våldsbrott mot polisman under tjänsteutövning,
som kunnat konstateras under senare år (ang. statistiska uppgifter
se s. 56), framstår det som anmärkningsvärt att Kungl. Maj:t
trots riksdagens sålunda uttalade önskemål ännu inte framlagt förslag
i ämnet.

Det allmänna ersättningssystem för personskador på grund av brott
som riksdagen antog år 1971 är enligt utskottets mening helt otillräckligt
för att ge polisen ett tillfredsställande ekonomiskt ersättningsskydd.
Sålunda utgår t. ex. ersättning för sveda och värk samt lyte eller annat
stadigvarande men endast om särskilda skäl föreligger.

För icke-ekonomisk skada kan visserligen ersättning utgå enligt en
kollektiv försäkring som gäller från och med den 1 januari 1969 för
samtliga medlemmar i Svenska polisförbundet. Försäkringsskyddet avser
kroppsskada som tillfogas polisman under tjänsteutövning genom
våld, misshandel eller annan brottslig gärning. Alla de risker som polismän
i övrigt utsätts för i sin tjänst — t. ex. vid räddningsaktioner —
omfattas således inte av skyddet. Dessutom finns en självrisk på 300
kronor vid varje skada för vilken ersättning utgår.

Förutom att inte heller nämnda ersättningsanordning kan anses ge ett
fullgott skydd för den i fråga om risk för skador särskilt utsatta grupp
som polismännen obestridligen utgör, är det enligt utskottets mening
principiellt felaktigt att polismännen själva genom sin fackliga organisation
skall behöva bekosta ett försäkringsskydd i förevarande hän -

LU 1972:10

173

seenden. Det bör åvila staten att enligt automatiskt verkande regler utge
ersättning för personskador som polismän åsamkas i tjänsten.

Yrkandena i förevarande motioner om förslag till regler om ersättning
för kroppsskador som polismän ådrar sig vid tjänsteutövning bör
därför bifallas

b) att utskottet bort hemställa

K. att riksdagen med anledning av motionerna 1972: 13 och
1972: 435 samt det under 3 c i motionen 1972: 1490 framställda
yrkandet hos Kungl. Maj:t begär förslag till regler
om ersättning för kroppsskada som polismän ådrar sig vid
tjänsteutövning.

LU 1972:10

174

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll 2

Lagförslagen 4

Motionsyrkanden m. m 14

Inledning 18

Motivering till förslagen m. m. Motionerna 22

Huvudlinjer i reformarbetet 22

Departementschefen i lagrådsremissen 22

Motioner 46

Reformönskemål som ej lett till lagstiftning 52

Departementschefen i lagrådsremissen 52

Motioner 56

Skador i yrkeslivet 56

Skador genom medicinsk behandling 59

Skador på grund av brott 67

Förslaget till skadeståndslag 68

2 kap 68

Ansvarsförsäkringens betydelse för barns m. fl. skadeståndsansvar 68

Departementschefen i lagrådsremissen 68

Lagrådet 80

Departementschefen i slutprotokollet 80

Motion 81

3 kap

Uttrycket ”fel och försummelse” i 3 kap. 1 och 2 § § 81

Uttrycket ”vållande” 81

Beskaffenheten av den skadevållande handlingen 82

Motion 84

3 kap. 6 §. Jämkning av principalansvaret 84

Departementschefen i lagrådsremissen 84

Motion 97

Fråga om obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivare 98

Remissvaren över skadeståndskommitténs förslag 98

Departementschefen i lagrådsremissen 98

Motion 99

Skador vid användning av ADB-teknik i offentlig verksamhet .. 100

4 kap 102

Innebörden av uttrycket ”synnerliga skäl” 102

Departementschefen i lagrådsremissen 102

Lagrådet 114

Departementschefen i slutprotokollet 116

Motioner 118

Lagstiftningens ikraftträdande 119

Lagrådet 119

Departementschefen i slutprotokollet 121

Motion 122

Skrivelse från Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam 123

LU 1972:10 175

Utskottet 124

Inledning 124

Fråga om uppskov med behandlingen av propositionen 126

Huvudlinjer i reformarbetet 127

Skador genom brott 132

Skador i yrkeslivet 134

Skador vid medicinsk behandling 139

Förslaget till skadeståndslag 145

Inledning 145

2 kap. 2 och 3 §§ 145

3 kap. 1 och 2 §§ 147

3 kap. 6 § 149

Obligatorisk ansvarsförsäkring för arbetsgivare 151

Skador vid användning av ADB-teknik i offentlig verksamhet 154

4 kap. 1 § 155

Naturkatastrofer 159

Övriga lagförslag 160

Ikraftträdandet 160

Utskottets hemställan 162

Reservationer 164

MARCUS BOKTR. STHLM