Kulturutskottets betänkande nr 22 år 1972

KrU 1972 :«22

Nr 22

Kulturutskottets betänkande i anledning ar motion om översyn ar
folkbibliotekens ställning, m. m.

Motionen

I motionen 1972: 1049 av fru Hjelm-Wallén m. fl. (s) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär översyn av folkbibliotekens ställning i
vad avser obligatoriskt biblioteksväsen av viss minimistandard samt kostnadsansvaret
mellan stat och kommun för folkbiblioteksverksamheten.

Motionärerna erinrar om folkbibliotekens utveckling under de senaste
åren och de stora förändringar som skett i deras verksamhet. De framhåller
den viktiga roll biblioteken nu har för den decentraliserade universitetsutbildningen,
vuxenutbildningen, ungdomsskolan och folkbildningen
över huvud. Kommunerna har sedan år 1965 huvudansvaret för
biblioteksverksamheten, och motionärerna påpekar att kommunerna generellt
sett tycks ha satsat på en snabb utbyggnad och upprustning av
biblioteken. Fortfarande finns det dock kommuner som saknar bibliotek,
och biblioteksstandarden varierar kraftigt mellan kommunerna. Detta
senare kommer enligt motionärerna att vara förhållandet även efter
kommunsammanslagningsreformens genomförande år 1974 då samtliga
kommuner kommer att ha ett folkbibliotek.

I biblioteksdebatten har ofta ett statligt inflytande över folkbiblioteken
efterlysts och krav på ett obligatorium förts fram. Motionärerna
erinrar om att det i Danmark, Finland och Norge finns bibliotekslagar
och att erfarenheterna av lagstiftningen tycks vara goda i Danmark och
Norge. De anser att krav på regional jämlikhet på kulturens och utbildningens
områden bör innebära att en viss grundstandard på biblioteksverksamheten
garanteras alla medborgare. En bibliotekslagstiftning kunde
enligt motionärerna innehålla minimibestämmelser och riktlinjer angående
bl. a. öppethållande, lokalens beskaffenhet, antal tjänster, kompetenskrav
för personalen och bokbestånd.

Motionärerna framhåller att det utvecklingsbidrag som inrättades år
1965 då statsbidragen till folkbiblioteken togs bort konstruerats så, att
de mindre välbeställda och mindre biblioteksintresserade kommunerna
inte kunnat utnyttja detsamma. Möjligheten att garantera tillgång till
biblioteksverksamhet av viss grundstandard kan, enligt motionärerna,
endast nås genom vidgat statligt inflytande över biblioteksområdet kombinerat
med ett ökat statligt ekonomiskt ansvarstagande.

1 Riksdagen 1972.13 sami Nr 22

KrU 1972: 22

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från skolöverstyrelsen
(SÖ), Svenska kommunförbundet och Sveriges allmänna biblioteksförening
(SAB).

SÖ tillstyrker — utan att därmed ta ställning till förmån för ett obligatoriskt
biblioteksväsen av viss minimistandard — den av motionärerna
begärda utredningen särskilt i vad avser kostnadsansvaret mellan stat
och kommun för folkbiblioteksverksamheten. Kommunförbundet avvisar
den av motionärerna önskade översynen medan SAB tillstyrker densamma.

SÖ anför följande:

Enligt överstyrelsens bedömning håller de svenska folkbiblioteken i
många fall en standard, som vid en internationell jämförelse måste betecknas
som hög. Det finns i landet ett flertal väl utvecklade kommunala
bibliotekssystem, framför allt i de större tätortskommunema.

Emellertid finns det också många kommuner som har ett mycket
outvecklat biblioteksväsen. Sex kommuner saknar t. o. m. kommunalt
bibliotek, men den 1 januari 1974 kommer de att uppgå i kommuner
med ett kommunalt biblioteksväsen. I de nya sammanlagda kommunerna
kontrasterar i många fall de större tätorternas väl utbyggda biblioteksverksamhet
skarpt mot den sämre biblioteksservice som kommer
de nytillförda kommundelarna med stora glesbygdsområden till del. I
många kommuner saknar dessa delar helt sådan service.

Det är i dag för tidigt att göra en bedömning av hur länge det kan
dröja, innan de större resurserna i storkommunerna kan verka utjämnande
i detta avseende. Det är dock tydligt redan nu, att vissa av de nya
storkommunema inte kommer att ha tillräckliga resurser för att av egen
kraft bära ett fullgott biblioteksväsen.

I samband med de generella statsbidragens avlösning 1965 yttrade
departementschefen: ”Folkbibliotekens standard är emellertid inte enhetlig.
De skillnader som finns beträffande bibliotekens utveckling torde
företrädesvis sammanhänga med vilka resurser kommunerna allmänt
sett förfogar över. Genom det föreslagna skatteutjämningssystemet förbättras
de i ekonomiskt hänseende svaga kommunernas ställning och
kommunernas ekonomiska situation blir mera enhetlig. ... Med all
sannolikhet kommer detta att medföra standardhöjningar för dessa verksamhetsområden
i de skattesvaga kommunerna, vilket torde komma även
folkbiblioteksverksamheten till godo.”

Denna förmodan har enligt överstyrelsens bedömning inte visat sig
vara riktig. För att få en uppfattning om hur kommunernas i sin helhet
mycket stora satsning på biblioteksverksamheten under 1960-talet fördelar
sig på kommuner av olika storlek har överstyrelsen räknat fram kostnadsnivån
för folkbiblioteken i elva storleksgrupper för åren 1960, 1965
och 1970. I dessa grupper ingår inte de tre storstadsregionerna.

KrU 1972: 22

Kommunens Kostnader per invånare, kr.

invånarantal	1960	1965	1970
- 999	2:59	4:12	25:02
1 000- 1 999	3: 09	6: 23	11:46
2 000 - 2 999	3: 75	6: 63	15:40
3 000- 3 999	3: 61	6:31	11:25
4 000- 4 999	3: 53	6: 83	13:01
5 000- 6 999	3: 88	6: 83	13: 24
7 000 - 9 999	5: 26	10:06	19: 84
10 000-14 999	7: 48	12:31	23: 61
15 000-19 999	9: 32	15: 77	26: 48
20 000- 29 999	10: 79	14:14	28: 86
30 000-49 999	10: 72	18: 99	34: 28
50 000 - 99 999	11:83	21:54	37: 13
100 000-			41:76

Totalt var kommunernas och statens samlade utgifter för folkbiblioteken
c 54 Mkr 1960. År 1970 hade denna siffra stigit till c 213 Mkr.
Enligt sammanställningen redovisade de minsta storleksgruppema varje
år en avsevärt mindre satsning på biblioteken än de större storleksgrupperna
mätt i kostnad per invånare. Den procentuella ökningen av
bibliotekssatsningen mellan åren 1960 och 1965 respektive mellan åren
1965 och 1970 visar sig vara ungefär lika stor i alla grupperna, mellan
70—100 procent.

Detta innebär att den stora satsningen på biblioteken, som gjorts
inom landet i sin helhet mellan 1960 och 1970, i faktiska kostnader till
största delen kommit de redan tidigare relativt väl utbyggda biblioteken
till godo. Den betydande standardskillnad, som förelåg 1960 i bibliotekshänseende
mellan mindre och större kommuner, har sålunda bibehållits.
Med hänsyn till att bibliotekskostnadema under denna period stigit betydligt
mer än konsumentprisindex syns det troligt, att standardklyftorna
mätt i faktiska kostnader inte bara bibehållits utan också ökats.
Härtill kommer att kommuner med lågt invånarantal i allmänhet är att
beteckna som glesbygdsområden, vilket betyder högre distributionskostnader
för ett lägre kulturutbud.

Under innevarande år, som proklamerats som det internationella
bokåret, har folkbibliotekssektionen inom International Federation of
Library Associations (IFLA) på uppdrag av Unesco omarbetat det s. k.
folkbiblioteksmanifestet. Överstyrelsen vill härur citera följande: ”Folkbiblioteket
bör vara inrättat på grundval av en lag, så utformad att den
garanterar folkbiblioteksservice för hela landet. ... Biblioteket bör finansieras
uteslutande med offentliga medel, och man bör inte ta ut någon
avgift för de tjänster det erbjuder.”

Unesco-manifestets formuleringar ligger i sin tidigare utformning till
grund för bibliotekslagstiftningen i bl. a. Norge och Danmark. Så sent
som våren 1971 antogs i Norge en ny Lov om folke- og skolebiblioteker,
som föreskriver, att varje kommun årligen skall bevilja ett minimum av
10 kr. per invånare upp till ett invånarantal på 8 000 och därutöver
5 kr. per invånare. Staten ersätter kommunerna med 25—85 procent av
utgifterna och generellt 50 procent av driftkostnaderna för bokbussar/
bokbåtar.

Enligt den danska bibliotekslagen är varje kommun skyldig att upprätthålla
ett bibliotekssystem. Staten ger ett drifttillskott, som utgör 45
procent av bibliotekens samlade utgifter upp till 275 000 danska kronor
samt 30 procent av utgifterna därutöver. Enligt det förslag till lag lf

Riksdagen 1972.13 sami. Nr 22

KrU 1972: 22

revision som föreligger skall staten bidra med 34 1/3 procent av folkbibliotekens
utgifter utan någon begränsning.

Den finska bibliotekslagstiftningen har inga bestämmelser om minimistandard.
Däremot medför lagen, som är från 1962, en mycket kraftig
statlig bidragsgivning. För att komma i åtnjutande av denna måste en
kommun dock ha uppnått en viss biblioteksstandard, något som i praktiken
fungerar som en minimilagstiftning.

Allmänt kan sägas att bibliotekslagstiftning garanterar en jämn standard
för folkbiblioteken. Jämförelser visar att folkbibliotekens standard
i Danmark i vissa avseenden är högre än i Sverige.

I sin petitaframställning för budgetåret 1963/64 framlade överstyrelsen
dels ett förslag om ett nytt statsbidragssystem, dels förslag om skyldighet
för kommun att upprätta och underhålla folkbibliotek. Överstyrelsen
fann mot bakgrunden av bibliotekets centrala position i samhällets kulturliv
och dess betydelse som stöd åt skolväsen och folkbildningsarbete
att ett obligatoriskt biblioteksväsen var lika naturligt och motiverat som
en obligatorisk grundskola, överstyrelsen konstaterade samtidigt att
standarden på folkbiblioteksområdet var synnerligen ojämn och i flertalet
kommuner otillfredsställande. Sedan departementschefen med hänvisning
till remissinstansernas avvisande eller tveksamma inställning till
förslaget förklarat sig inte vara beredd att förorda någon ändring av
bidragsgrunderna, hemställde överstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t
1963-03-26 att särskilda sakkunniga måtte tillsättas för att utreda folkbibliotekens
organisatoriska och ekonomiska problem. I skrivelsen betonades
att värdet av ett obligatorium främst torde ligga däri, att det
framhöll biblioteksväsendet som en samhällelig uppgift som ger kommunerna
ett direkt ansvar på ett område, där hittills alltför stor tvekan
förefunnits i fråga om huvudmannaskap och samhällsbetydelse. Avsikten
var däremot inte att med obligatoriet ålägga kommunerna några i princip
nya bördor, och inte heller att föreskriva en detaljreglering på ett
område som hittills saknat en sådan.

Även om den allmänna utvecklingen inom folkbiblioteksväsendet efter
1962 gjort behovet av ett obligatorium mindre aktuellt, kvarstår de stora
standardskillnaderna mellan bibliotek i olika kommuner. De ekonomiska
och organisatoriska förutsättningarna för en utjämning syns inte föreligga
inom överskådlig framtid.

Kommunförbundet erinrar om att motionen aktualiserar frågor, som
f. n. behandlas i ett fleral utredningar, och anser att motionen med hänsyn
härtill inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Kommunförbundet
anför i huvudsak följande:

Motionen aktualiserar frågor om lagstadgad minimistandard på biblioteksområdet
samt om kostnadsansvarets fördelning mellan stat och
kommun för folkbiblioteksverksamheten. Dessa frågor behandlas för
närvarande av kulturrådet som har att diskutera biblioteksverksamheten
från vidare kulturpolitiska utgångspunkter. Dessutom är bibliotekens roll
i litteraturspridningen under behandling även i 1968 års litteraturutredning.
Både kulturrådet och litteraturutredningen kommer att avge betänkande
under det närmaste året. Vidare berörs en del av de aktualiserade
frågorna också av den översyn av 1958 års rationaliseringsundersökning
vid folkbiblioteken, som för närvarande pågår inom en särskild
arbetsgrupp med representanter för bl. a. skolöverstyrelsen och kommunförbundet.

KrU 1972 :22

Styrelsen vill dock redan i detta sammanhang för sin del göra det
principiella uttalandet, att någon lagstiftning som lägger fast obligatoriska
uppgifter för kommunerna inte bör komma till stånd vare sig på
biblioteksområdet eller inom någon annan del av kulturområdet.

SAB framhåller att det finns skäl anta att både litteraturutredningen
och kulturrådet i vissa stycken har berört de i motionen aktualiserade
frågeställningarna under arbetets gång men anser dock att det föreligger
ett stort behov av en särskild utredning på biblioteksområdet. SAB uttalar
vidare:

Det finns skäl att understryka motionärernas påpekande om folkbibliotekens
växande betydelse för både utbildnings- och kulturpolitiken.
Det finns vidare anledning anta att de planerade utvidgningarna av
statliga insatser inom vuxenutbildningen och de åtgärder som 1968 års
litteraturutrednings och statens kulturråds väntade betänkanden kan
komma att medföra kommer att medverka till starkt ökade krav på
folkbibliotekens serviceutbud.

Kommunernas satsning på en utbyggnad och upprustning av folkbiblioteken
har delvis varit betingad av samhällets satsning på utbildnings-
och kulturfrågor under senare år. Satsningen på biblioteksområdet
kan emellertid knappast anses anmärkningsvärt stor.

I övriga nordiska länder synes effekterna av ökade statliga insatser
i förbindelse med lagstadgad minimistandard ha medfört goda resultat.
Framför allt torde detta gälla i Danmark, vars biblioteksstandard är på
väg att nå en jämnhet som kraftigt bidrar till en likställdhet mellan
landets olika regioner.

Bakgrund

Gällande bestämmelser

Bestämmelser för utvecklingsverksamheten inom folkbiblioteksväsendet
är intagna i statsliggaren 1972/73 VIII/u. Av dessa framgår
bl. a. att bidrag må utgå till ett urval kommuner eller kommunalförbund
efter beslut av skolöverstyrelsen på grundval av kommunala
framställningar med syfte att främja utvecklingen inom folkbiblioteksväsendet
som helhet. Bidraget till utvecklingsarbete är av tidsbegränsad
karaktär och må kunna utgå under längst fem år. Bidraget
må utgå med högst 50 procent av kostnaderna för ifrågavarande utvecklingsarbete.
Om bidraget fördelas på flera år skall bidraget minskas
så, att det under sista året motsvarar högst 25 procent av kostnaderna
för utvecklingsarbetet under ifrågavarande år.

Tilldelningen av bidrag skall grunda sig på en långsiktig utvecklingsplan,
som uppgöres i samråd med skolöverstyrelsen och fastställes av
de kommunala myndigheterna.

Bidrag för utvecklingsarbete utgår inte till några ytterligare kommuner
fr. o. m. budgetåret 1972/73.

KrU 1972: 22

Tidigare riksdagsbehandling

I propositionen 1965: 43 angående kommunal skatteutjämning föreslogs
bl. a. att vissa speciella bidrag till kommunerna skulle avlösas,
däribland bidraget till de kommunala folkbiblioteken. En rad motionärer
tog upp denna fråga och hemställde dels att propositionens förslag
i detta avseende skulle avslås (fp, cp), dels att särskilt statsbidrag
fortsättningsvis skulle utgå till folkbiblioteken (k), dels att frågan om
avlösning av statsbidrag skulle uppskjutas tills vidare i avvaktan på
särskild utredning rörande införande av lag om obligatoriska kommunala
folkbibliotek (s), dels att folkbibliotekens framtida organisation
skulle utredas (cp).

Statsutskottet uttalade i sitt utlåtande 1965: 78 beträffande avlösning
av statsbidraget till de kommunala folkbiblioteken att utskottet
”inte kan dela den framförda uppfattningen att det ifrågavarande
bidraget alltjämt skulle vara av någon större betydelse från stimulanssynpunkt.
Det torde få förutsättas att kommunerna även om bidraget
avlöses av skatteutjämningsbidraget inte kommer att eftersätta behoven
på förevarande område. Tvärtom torde man ha anledning att förvänta
att omläggningen av sättet för bidragsgivningen kan komma att öka kommunernas
möjligheter att stimulera biblioteksverksamheten. Till det anförda
kommer angelägenheten att så långt möjligt förenkla den statliga
bidragsgivningen till kommunerna.”

Emot detta anfördes reservation av sju ledamöter (fp, cp).

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Motionsvis framförda förslag om utredning dels angående folkbibliotekens
ställning, dels angående införande av lag om obligatoriska
kommunala folkbibliotek behandlade statsutskottet i samband
med propositionen 1965: 50 vari bl. a. förslag lades fram för att på det
organisatoriska planet ge kommunerna stöd vid upprustningen av
biblioteksväsendet i form av rådgivning, service och bidrag till utvecklingsarbete.
Utskottet hänvisade i sitt utlåtande 1965: 124 till sitt i det
föregående refererade ställningstagande och ansåg sig inte böra förorda
någon utredning med syfte att ålägga kommunerna skyldighet att
bedriva folkbiblioteksverksamhet. Utskottet avstyrkte alltså motionerna.
Utskottet uttalade vidare att ”biblioteksväsendet kan anses vara
så starkt förankrat i den kommunala verksamheten, att det finns anledning
räkna med att kommunerna uppfyller sina skyldigheter på
detta område utan att obligatorielagstiftning tillgripes. Som tidigare
nämnts räknar utskottet med att den förbättrade kommunala ekonomi,
som i många fall blir följden av det nu beslutade skatteutjämningssystemet,
skall öka inte bara kommunernas förmåga utan också deras
intresse för att utveckla den utomordentligt viktiga verksamhetsgren
som folkbiblioteken utgör.”

KrU 1972: 22

Pågående utredningsarbete

1968 års litteraturutredning har enligt direktiven i uppgift bl. a. att
söka kartlägga behovet av att de kommunala biblioteken tar upp nya
eller förstärker aktiviteter som berör distributionsledet. Bl. a. kan organiserandet
av bokklubbs- och bokförsäljningsverksamhet genom biblioteken
behöva utredas närmare. Vidare bör de sakkunniga överväga
om de former av statligt stöd som kan komma att föreslås eventuellt
bör handhas av ett gemensamt organ med vissa utredningsresurser.
De sakkunniga bör därvid ta särskild hänsyn till behovet av nära samverkan
med administrationen av de statliga insatserna för främjande
av folkbiblioteksverksamheten.

Utredningen behandlar i ett delbetänkande ”Försök med bibliotek”
(SOU 1972: 61) bl. a. vissa för folkbiblioteksväsendet i landet gemensamma
frågor. Beträffande den service biblioteken i skilda delar av
landet lämnar, konstaterar utredningen sammanfattningsvis att hur
man än mäter servicenivån finns det betydande skillnader mellan
olika områden. Utredningen uttalar i detta sammanhang bl. a. följande.

Även med ett i och för sig orealistiskt antagande att alla befolkningsgrupper
helt friktionsfritt kan förflytta sig 30 km för att besöka ett
bibliotek, kan det påvisas att de geografiska orättvisorna — avseende
befolkningens tillgång till ett bibliotek av hög standard i närheten av
bostaden — kommer att kvarstå. Det är förhållandevis billigt att bygga
ut ett antal bibliotek i de större tätorterna. Att lokalisera bibliotek
med god standard till alla glest befolkade delar av landet blir däremot
orimligt resurskrävande.

Lösningen på problemet ligger antingen i en utvidgning av den pågående
försöksverksamheten med subventionerade transporter till centralorterna,
eller i nya former för distributionen av den service biblioteken
tillhandahåller. Bokbussen och det interurbana lånesystemet är
ett par metoder som dock inte kan, annat än delvis, komma till rätta
med den institutionaliserade geografiska orättvisan.

Även den undersökning utredningen gjort av bibliotekens resurser och
resursfördelning år 1970 visar på stora skillnader mellan kommuner
av olika storlek. Den sammanställning av bibliotekens bruttokostnader
som redovisas ger följande kostnadsbild för biblioteken.

Bruttoanslag per invånare

Kommuner med befolkning mindre än 8 000 invånare 12: 45

8 000-14 999 23:71

15 000-19 999 26:17

20 000-29 999 29:48

30 000-39 999 32:49

40 000-49 999 42:37

50 000-99 999 39:65

mer än—99 999 28: —

Genomsnitt för riket 25: 33

Utredningen konstaterar att en studie av olikheterna mellan olika stora
kommuner ger vid handen att de större kommunerna kan koncentrera
större resurser inom räckhåll för ett stort antal människor och har större

KrU 1972: 22

resurser per individ. Att detta leder till våldsamma skillnader i biblioteksservicen
i tätort och glesbygd säger sig självt. Till yttermera visso kan
det dessutom konstateras, även om ingen speciell undersökning gjorts,
att interurbanlåneverksamheten är livligast utvecklad mellan sådana
bibliotek som i sig själva har goda resurser. Det blir sålunda knappast
heller via denna kanal möjligt att utjämna skillnaderna i biblioteksstandard.
Det bör samtidigt påpekas att bibliotekens andel i den kommunala
kulturbudgeten står i omvänd proportion till kommunstorleken. Effekten
av detta blir självfallet att den kommunala kultursatsningen totalt sett
blir ännu ojämnare än vad en jämförelse enbart av biblioteksanslagen
visar.

Beträffande bokbeståndet per invånare gör utredningen en jämförelse
mellan de svenska siffrorna och de rekommendationer angående bokbestånd
per invånare i folkbibliotek som International Federation of
Library Associations lagt fram. Utredningen konstaterar att de svenska
siffrorna genomgående ligger över de rekommenderade i kommuner
med 20 000—100 000 invånare. Så tycks icke vara fallet med de mindre
biblioteken men olikheten i grupperingen gör att någon absolut jämförelse
ej är möjlig. På det stora hela taget är, anför utredningen, självfallet
de svenska siffrorna relativt tillfredsställande men även här torde
man våga utgå ifrån att de minsta biblioteken har svårt att erbjuda en
tillfredsställande service. Riksgenomsnittet är 2,28 böcker per invånare
vilket sannolikt är en förhållandevis bra siffra med internationella mått
mätt.

Undersökningen av relationen mellan antalet lån och personalkostnader
visar att de minsta kommunernas satsning på biblioteksverksamheten
resulterar i förhållandevis mycket utlån. Samma resultat ger en studie
av relationen mellan bibliotekens bruttoanslag och antalet lån. Utredningen
konstaterar att biblioteken i de medelstora städerna har det i lån
uttryckt sämsta utbudet av insatta medel, vilket bör ses i relation till dessa
biblioteks ofta mycket markerade intresse för annan verksamhet än
ren utlåningsverksamhet.

Kulturrådet lägger i sitt huvudbetänkande ”Ny kulturpolitik. Nuläge
och förslag.” (SOU 1972: 66—67) fram vissa synpunkter rörande folkbibliotekens
uppgifter och organisation inom ramen för ett vidgat kulturutbud.
Kulturrådet anför bl. a. följande.

Folkbiblioteken intar en central plats i kulturlivet. De har en stor ämnesmässig
bredd, de arbetar med en rad olika medier och de svarar i
växande utsträckning för allmänkulturella arrangemang. Detta i kombination
med ökat öppethållande och en alltmer differentierad och målgruppsinriktad
service har fört biblioteken i kontakt med långt större
grupper av människor än andra kulturinstitutioner. Biblioteken har i allmänhet
kommit i första hand vid kommunernas prioriteringar inom kulturområdet
och är i många kommuner den enda kulturinstitutionen.
Folkbiblioteken får också anses väl organiserade och ligger långt framme
när det gäller möjligheter att förverkliga de kulturpolitiska mål som
kulturrådet föreslagit. I en nyligen publicerad Unescostudie hävdas att

KrU 1972: 22

Sverige har det mest utvecklade folkbiblioteksväsendet i Europa och sannolikt
i hela världen.

Kulturrådet anser, att folkbiblioteken i flertalet kommuner bör utgöra
den institutionella grunden för ett mer differentierat kulturutbud. Tillgången
på lokaler och personal och den grundläggande uppgiften att tillhandahålla
informationsmaterial gör biblioteket till en lämplig bas för
kontaktskapande aktiviteter. Biblioteken bör erbjuda ett alternativ till
det kommersiella kulturlivet när det gäller att skapa aktivitet i närmiljön.
Biblioteken bör utvidga den avgiftsfria mediedistributionen inom
ton- och bildkonst och så långt möjligt även på filmområdet.

Trots den positiva utvecklingen inom folkbiblioteksområdet återstår
mycket att göra innan biblioteken mer allmänt kan fungera som kommunala
kulturhus med verksamhet över hela kulturområdet.

Beträffande den organisatoriska uppbyggnaden förutsätter kulturrådet
att kulturnämnder kommer att finnas i alla kommuner. Rådet uttalar i
detta sammanhang:

Då nämnderna bör syssla med bl. a. mål- och prioriteringsfrågor för
hela kulturområdet kommer de att få ett övergripande ansvar för biblioteksverksamheten
även om det finns en särskild biblioteksstyrelse. Inordnandet
av biblioteksverksamheten under kulturnämnderna som torde bli
allt vanligare bör ytterligare kunna bidra till att folkbibliotekens verksamhet
i högre grad än f. n. samordnas med annan kulturverksamhet.

För lokalplaneringen är det angeläget att det inte är en biblioteksstyrelse
som har det yttersta ansvaret för att anskaffa lokaler utan ett organ
med större överblick. Tillgodoseendet av bibliotekens lokalbehov får
nämligen inte ses isolerat utan som en del av lokalförsörjningen för alla
former av kulturaktiviteter.

Det statliga stödet till folkbiblioteken bör förstärkas men ges delvis
nya former.

Beträffande finansieringen av folkbiblioteken uttalar kulturrådet att
nuvarande form av statsbidrag är mindre lämplig. Då bidraget till utvecklingsverksamhet
vid folkbiblioteken avvecklas bör det enligt rådet
ersättas med andra former av stöd. Rådet anser sig inte kunna utveckla
vilka former för stöd till folkbiblioteken som kan bli aktuella utan hänvisar
till att förslag kan väntas från litteraturutredningen. Därvid kommer
utredningen, anför kulturrådet, sannolikt att bl. a. beröra behovet av
åtgärder för att motverka de stora skillnader i biblioteksservice mellan
olika kommuner som kunnat konstateras.

Kommunalekonomiska utredningen, tillkallad av chefen för finansdepartementet
den 17 december 1971, har i uppdrag att utreda kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. I direktiven uttalas att de snabba
ökningarna i kommunernas reala resursförbrukning och i skattesatser
och bidragsanspråk utgör ett växande problem. På längre sikt framstår
en fortsatt kommunal expansion av samma storlek som den under 1960-talets senare del som klart oförenlig med kravet på balanserad samhällsutveckling.
En av utredningens huvuduppgifter bör vara att söka bedöma
efterfrågeutvecklingen på de olika områden som har kommunalt hu -

KrU 1972: 22

vudmannaskap. Utredningen bör göra en fördjupad analys av efterfrågeutvecklingen
inom vissa specificerade områden som vuxenutbildning,
krav på kommunal barntillsyn, hälso- och sjukvårdens område och övriga
kommunala tjänster. I anslutning härtill bör utredningen ägna särskild
uppmärksamhet åt frågan hur efterfrågan kan styras genom t. ex.
priser eller kvantitativa restriktioner.

I direktiven pekas vidare på att kommunernas beredvillighet att tillgodose
olika efterfrågebehov påverkas av de statliga bidragssystemens
utformning. Statsbidragen har ofta konstruerats med syfte att direkt stimulera
en ökad kommunal aktivitet inom en viss sektor. Det kan sålunda
hävdas att statsmakterna genom utformningen av bidragssystemen drivit
på den kommunala utgiftsexpansionen. De konsekvenser som ett bibehållande
av statsbidragssystem med en sådan konstruktion kan ha på
kommunernas efterfrågan bör belysas av utredningen. Den bör undersöka
fördelar och nackdelar av en övergång till mera generella former
för statsbidragsgivningen.

Utskottet

Folkbiblioteken är i dag en kommunal angelägenhet och några bindande
normer för verksamheten finns inte. Det år 1965 införda skatteutjämningssystemet
innebar bl. a. att det tidigare statliga bidraget till
folkbiblioteken som var förenat med vissa villkor drogs in. Vissa statliga
utvecklings- och punktbidrag infördes samtidigt med syfte att ge
kommunerna stöd vid upprustningen av biblioteksväsendet i form av
rådgivning, service och bidrag till utvecklingsarbete. Bibliotekens verksamhet
är alltså i dagens läge i allt väsentligt beroende av vederbörande
kommuns totala resurser och interna prioriteringar.

Motionärerna erinrar härom och önskar en utredning av dels möjligheten
att införa vissa minimibestämmelser och riktlinjer för folkbibliotekens
verksamhet, dels fördelningen av kostnadsansvaret för folkbiblioteken
mellan stat och kommun. Av remissinstanserna uttalar skolöverstyrelsen
att överstyrelsen utan att därmed ta ställning till förmån för
ett obligatoriskt biblioteksväsen av viss minimistandard vill tillstyrka
den av motionärerna begärda utredningen särskilt vad avser kostnadsansvaret
mellan stat och kommun för folkbiblioteksverksamheten. Kommunförbundet
avvisar motionärernas yrkande medan Sveriges allmänna
biblioteksförening tillstyrker detsamma.

Det är otvivelaktigt mycket väsentliga frågor som aktualiseras i motionen.
Folkbiblioteken har under 1960-talet fått vidgade uppgifter bl. a.
genom utbildningsväsendets utbyggnad och decentralisering. De intar i
dag, konstaterar kulturrådet i sitt nyligen framlagda betänkande, en
central plats i kulturlivet och bör i flertalet kommuner utgöra den institutionella
grunden för ett mer differentierat kulturutbud. Flertalet

KrU 1972: 22

kommuner har också under den senaste 1 O-årsperioden satsat på en
kraftig utbyggnad av biblioteken. Dessa håller — som också skolöverstyrelsen
påpekar — en internationellt sett hög standard och det finns i
landet ett flertal väl utvecklade kommunala bibliotekssystem. Fortfarande
finns det dock stora standardskillnader mellan bibliotek i olika
kommuner, främst då mellan tätorter och glesbygdsområden, även om
detta förhållande i viss mån kan komma att förändras i och med att
kommunsammanslagningsreformen genomförts år 1974.

Utskottet vill vidare i anledning av i motionen framförda önskemål
om obligatoriskt fastställd minimistandard understryka att även om
fullständig jämlikhet i fråga om biblioteksservice mellan alla delar av
landet är svår att uppnå bör dock en så likvärdig standard som möjligt
eftersträvas och betraktas som ett angeläget rättvisekrav. Utskottet vill
vidare som sin principiella uppfattning hävda att den bok- och informationsförmedlande
service som biblioteken traditionellt ger ej bör vara
avgiftsbelagd.

Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen står de
problem som tas upp i motionen i nära samband med utredningsarbetet
inom 1968 års litteraturutredning och kommunalekonomiska utredningen.
Nämnas må också att kulturrådet i sitt nyligen avgivna betänkande
behandlar folkbibliotekens roll inom ett utvidgat kulturutbud och därvid
kommer in på frågan om kommunal och regional samordning av olika
kulturella institutioner och organisationer. Utskottet anser sig med hänsyn
till pågående arbete inom 1968 års litteraturutredning och kommunalekonomiska
utredningen inte böra föreslå riksdagen att göra en framställning
till Kungl. Majit av det slag motionärerna begär.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972: 1049.

Stockholm den 15 november 1972

På kulturutskottets vägnar
LENNART MATTSSON

Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Mattsson i Lane-Herrestad
(c), Björk i Göteborg (s), Larsson i Vänersborg (s), fru Sundström
(s), herr Nilsson i Agnäs (m), fru Berglund (s), herr Sundman (c), fru
Fraenkel (fp), herrar Leander (s), Eriksson i Ulfsbyn (c), fru Mogård
(m), herrar Enlund (fp), Andersson i Örträsk (s), fru Johansson (s) och
fru Nordlander (vpk).

KrU 1972: 22

Reservation

av herr Nilsson i Agnäs (m) och fru Mogård (m) sorn anser att den del
av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Utskottet vill” och
slutar med ”motionärerna begär” bort ha följande lydelse:

Med anledning av de i motionen anförda synpunkterna på en
bibliotekslagstiftning som skulle kunna innehålla minimibestämmelser
och riktlinjer angående t. ex. öppethållande, lokalbeskaffenhet, tjänster,
bokbestånd och andra resurser samt allmän biblioteksservice vill utskottet
framhålla att det visserligen är angeläget att eftersträva en så jämlik
standard som möjligt, även om fullständig jämlikhet i fråga om biblioteksservice
mellan alla delar av landet inte kan uppnås men att det är av
stor vikt att verksamheten anpassas till ofta starkt skiftande lokala behov
och önskemål. Även om utskottet med hänsyn till uttalanden som gjorts
på skilda håll principiellt anser att en avgiftsbeläggning av boklån inte
bör förekomma är det utskottets mening att centralt utfärdade riktlinjer
för verksamheten inte bör utfärdas. Lagstiftning bör således inte ifrågakomma.

Det finns vidare enligt utskottets mening anledning att i detta sammanhang
slå fast att en decentralisering av kulturlivet är av stor vikt och
att den kommunala självstyrelsen inte bör urholkas då det gäller ansvaret
för bl. a. biblioteksverksamheten. De statliga insatserna för kulturlivet
bör begränsas till ekonomiskt stöd och service.

Med hänsyn till vad ovan anförts anser sig utskottet inte böra föreslå
riksdagen att göra en framställning till Kungl. Maj:t av det slag motionärerna
begär.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 7200S J