Kulturutskottets betänkande nr 13 år 1972 KrU 1972:13

Nr 13

Kulturutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1972: 36 angående statligt filmstöd m. m., jämte motioner.

Propositionen

Kungl. Maj:t har i propositionen 1972: 36 under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över utbildningsår enden för den 17 mars 1972
föreslagit riksdagen att till Filmstöd för budgetåret 1972/73 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 1 299 000 kr.

Det föreslagna anslaget är avsett som bidrag till Svenska filminstitutet.
Medlen skall användas för stöd till produktion av svensk långfilm och
för att avlasta en del av filminstitutets kostnader för utbildning inom
biograffilmens område vid dramatiska institutet. Bidraget har aktualiserats
i samband med vissa av filminstitutets styrelse beslutade ändringar
av 1963 års filmavtal. I fråga om dessa ändringar, som avser bl. a. filminstitutets
ledningsorganisation och dispositionen av de avgifter som
flyter in till institutet, inhämtas av propositionen bl. a. följande.

Inom stiftelsen Svenska filminstitutets styrelse förda överläggningar
mellan statens och filmbranschens representanter har lett fram till förslag
om viss revision av 1963 års filmavtal. Styrelsen har hemställt att
Kungl. Maj:t godkänner dessa ändringar.

Avtalsrevisionen innebär i huvudsak att förutsättningarna för uppsägning
av avtalet ändras samt att viktiga förändringar genomförs dels
i filminstitutets ledningsorganisation, dels i dispositionen av de avgifter
som flyter in till institutet.

Filminstitutets styrelse består f. n. av åtta ledamöter med lika många
suppleanter utsedda till lika antal av Kungl. Maj:t och filmbranschen.
Enligt den nya avtalstexten reduceras den till mellan tre och fem jämte
två suppleanter och skall i sin helhet utses av Kungl. Maj:t. Vid sidan
av styrelsen upprättas ett förvaltningsråd bestående av 30—40 personer
utsedda av filmbranschen, de fackliga organisationerna på filmområdet
samt av andra av stiftelsens verksamhet berörda organisationer. Förvaltningsrådet
skall fungera som rådgivande organ till styrelsen, avge yttrande
över stiftelsens verksamhetsberättelse till Kungl. Maj:t samt utse
jury för bedömning av vilka filmer som skall få kvalitetsbidrag.

De avgifter som flyter in till filminstitutet utgör 10 % av bruttobiljettintäkterna
vid de större biograferna. Den avtalade förändringen beträffande
dessa avgifter innebär att den generella ersättning till svenska

1 Riksdagen 1972. 13 sami. Nr 13

KrU 1972: 13

filmproducenter som f. n. utgår ur den s. k. A-fonden i proportion till
bruttobiljettintäkterna ersätts med ett selektivt förhandsstöd. För detta
ändamål inrättas en ny fond, H-fonden, som bildas genom att A-fonden,
som f. n. tillförs 20 % av avgifterna, successivt trappas av med 5 %
under ett vart av åren 1972 och 1973 för att helt upphöra fr. o. m. budgetåret
1974/75. H-fonden skall användas för att genom selektiva produktionslån
och/eller produktionsgarantier stödja produktionen av
svenska långfilmer. De för fonden avsatta medlen skall fördelas lika
mellan två produktionsfonder, som leds av var sin fondstyrelse. Enligt
en till det reviderade avtalet fogad bilaga skall styrelseledamöterna utses
så att i den ena fonden fyra ledamöter och två suppleanter utses av filmbranschen
och en ledamot och en suppleant utses av Föreningen för
filmregissörer medan i den andra styrelsen fyra ledamöter och tre suppleanter
utses av filmarbetarnas fackliga organisationer och en ledamot
och en suppleant av filmbranschen.

Stödsystemet syftar till en fri konstnärlig utveckling av svensk långfilm
under bibehållande av filmens karaktär som massmedium, dvs. bibehållande
av dess inriktning mot en stor publik.

Förändringarna i avtalet innebär vidare att filminstitutets produktion
av svensk film tillförs 10 % av de inflytande avgifterna. Av medlen i den
nya fond som skall upprättas för detta ändamål, G-fonden, skall ca
70 % avsättas för produktion av långfilm och ca 30 % för produktion
av kortfilm.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels motionen 1972: 1615 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari föreslagits
att riksdagen i skrivelse till regeringen anhåller om att denna tar
initiativet till förhandlingar syftande till ett nytt filmavtal, där filmarbetarnas
fackliga organisationer ingår som jämställd part, samt att
riksdagen hos Kungl. Maj-.t begär förslag om ett starkare stöd till filmen
utan koncentration till viss distributionsform,

dels motionen 1972: 1616 av herrar Åkerlind (m) och Werner i Malmö
(m) vari hemställts att riksdagen avslår Kungl. Maj:ts proposition nr 36
om statligt filmstöd.

I motionen 1972: 1616 anförs att det inte är något nödvändigt behov
som det i propositionen föreslagna bidraget till filmstöd avser att tillgodose.
Enligt motionärernas åsikt kan filmbranschens ekonomiska svårigheter
till största delen förklaras av den usla kvaliteten på de filmer
som visas.

Filmavtalets och filminstitutets konstruktion och allmänna politik
medför, enligt motionen 1972: 1615, att den privatkapitalistiskt domine -

KrU 1972: 13

rade filmbranschen tilldelas större delen av det statliga stödet inom
filmområdet. Motionärerna påpekar att en rad andra media än biografer
svarar för distribution av film. Dessa andra distributionsformer missgynnas
dock genom den statliga filmpolitikens ensidiga inriktning på
stöd åt biograf- och långfilm. Motionärerna uttrycker sin tillfredsställelse
med att det inrättas en fond för selektivt förhandsstöd men finner att
de medel som skall tillföras denna är otillräckliga i förhållande till behovet.
De anser vidare att filmarbetarnas möjligheter att påverka den
statliga filmpolitiken måste ökas genom att de får ett inflytande över
filminstitutets verksamhet. Filmavtalet bör därför ändras så att filmarbetarna
blir en av parterna i detta avtal.

Utskottet

Den ekonomiska kris som den svenska filmbranschen f. n. befinner
sig i har medfört en kraftig nedgång i produktionen av svensk spelfilm.
I propositionen uttalas att det finns risk för att en betydande konstnärlig
tradition på filmområdet går till spillo liksom för att tekniska och
personella resurser skingras. Utskottet vill för sin del instämma i Kungl.
Maj:ts bedömning att det från kulturpolitisk synpunkt är väsentligt att en
produktion av svensk konstnärlig film upprätthålles. Filmen är en viktig
kulturfaktor i det moderna samhället, och vidmakthållandet av en inhemsk
tradition på detta liksom på andra kulturområden bör ses som
ett nödvändigt inslag i kulturpolitiken. Utskottet tillstyrker Kungl.
Maj:ts förslag om ett anslag av 1 299 000 kr. till filmstöd och avstyrker
alltså motionen 1972: 1616.

Med det i motionen 1972: 1615 framförda yrkandet om förhandlingar
syftande till ett nytt filmavtal avses, såvitt framgår av motiveringen, en
sådan ändring av avtalet att filmarbetama får ett inflytande över filminstitutets
verksamhet och därmed ökade möjligheter att påverka den
statliga filmpolitiken. Framställningar med samma syfte har av filmarbetarnas
fackliga organisationer gjorts till chefen för utbildningsdepartementet.
Utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t — inte minst mot bakgrund
av de förstärkta resurser som filminstitutet som en följd av avtalsrevisionen
kommer att få för filmproduktion i egen regi — till övervägande
tar upp de synpunkter som förts fram av filmarbetarnas fackliga
organisationer. Däremot anser sig utskottet inte böra tillstyrka föreliggande
yrkande om förhandlingar syftande till ett nytt filmavtal.

Vad så avser yrkandet i samma motion om ett starkare stöd till filmen
utan koncentration till viss distributionsform får utskottet erinra om att
förändringen av dispositionen av de inflytande avgifterna främst är avsedd
att stimulera den konstnärligt högtstående långfilmsproduktionen.
Även kortfilmsproduktionen kommer dock att få ett avsevärt ökat stöd
genom att ca 30 % av de medel som tillförs filminstitutet för egen pro -

KrU 1972: 13

duktion skall användas härför. Utskottet finner inte anledning föreslå
riksdagen att göra det föreslagna uttalandet rörande filmproduktionens
inriktning.

Under åberopande av det ovan anförda hemställer utskottet

1. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å motionen 1972: 1616 till Filmstöd för budgetåret
1972/73 på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisar
ett anslag av 1 299 000 kr.,

2. att riksdagen avslår motionen 1972: 1615.

Stockholm den 21 april 1972

På kulturutskottets vägnar
LENNART MATTSSON

Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Mattsson i Lane-Herrestad
(c), Larsson i Vänersborg (s), Källstad (fp), Nilsson i Agnäs (m),
fru Berglund (s), herrar Sundman (c), Zachrisson (s), fru Fraenkel (fp),
herrar Leander (s), Eriksson i Ulfsbyn (c), Green (s), fru Ryding (vpk),
herr Andersson i Örträsk (s), fru Johansson (s) och herr Nisser (m).

Reservation

beträffande medelsanvisningen av herr Nilsson i Agnäs (m) som anser
att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 3 som börjar med »Den ekonomiska»
och slutar med »motionen 1972: 1616» bort ha följande lydelse: »Kungl.

Maj:ts förslag innebär bl. a. att ett statligt stöd till produktion
av svensk långfilm införs för att komplettera filmbranschens ekonomiska
ram. Utskottet är medvetet om att denna bransch på grund av de sjunkande
besökssiffrorna f. n. befinner sig i en ekonomisk kris och att det
kan föreligga risk för en ytterligare nedgång i antalet inspelade svenska
långfilmer.

Otvivelaktigt är det från kulturpolitisk synpunkt av vikt att produktionen
av svensk konstnärlig film vidmakthålles. Det i propositionen föreslagna
stödet är emellertid i huvudsak inriktat på produktion av film
avsedd för visning på biograferna. Mycket talar enligt utskottets mening
för att andra distributionsformer än biograferna i framtiden kommer att
få större betydelse. Det föreligger en viss risk för att det statliga stöd
som nu föreslås leder till att en filmproduktion upprätthålles enbart
för sin egen skull. Den viktigaste förutsättningen för att den svenska

KrU 1972: 13

spelfilmen skall kunna fortleva är att den genom sin konstnärliga kraft
och sitt värde kan attrahera och behålla sin publik och att den kan
förmedla berikande upplevelser. Detta kan snarare än statligt stöd garantera
den svenska filmens fortsatta existens som kulturfaktor i samhället.
Utskottet finner inte att de skäl som anförts i propositionen för
införande av ett särskilt statligt filmstöd är övertygande. Utskottet anser
därför att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1616 bör avslå Kungl.
Maj:ts i propositionen framlagda förslag om anvisande av ifrågavarande
anslag.»

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

»l.att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1616 avslår propositionen
1972: 36,»

Särskilt yttrande

av fru Ryding (vpk) som anfört följande:

»Framställningar med syfte att vinna förståelse för filmarbetarnas
önskemål om medinflytande inom de filmpolitiska institutionerna har
gjorts i olika sammanhang, bl. a. av filmarbetamas fackliga organisationer
till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet. Utskottet har
förutsatt att Kungl. Maj:t till övervägande skall ta upp dessa synpunkter.

Bakom filmarbetarnas kritik av det reviderade avtalet, vilken särskilt
riktar sig mot den föreslagna nya organisationen av filminstitutets ledning,
ligger emellertid också det faktum att de professionella och skapande
grupperna inom området inte haft möjlighet att påverka utformningen
av förändringarna. Av kritiken framgår att de, om de åtminstone
som remissinstanser fått vara med och påverka planeringen, kunnat
verka för att ge de föreslagna reformerna en delvis annan utformning.
Enligt direktiven har filmutredningen i uppdrag att lägga fram förslag
för den långsiktiga filmpolitiken som inte är begränsade av den snäva
intresseavvägning som kännetecknar avtalsrevisionen mellan staten och
filmbranschen. Jag vill understryka att de berättigade krav på medverkan
i filmpolitikens utformning och medinflytande i de filmpolitiska
organen som framförts av filmarbetarna bör beaktas i det framtida
arbetet. Jag anser därför att vid en eventuell framtida revision av filmavtalet
filmarbetarnas fackliga organisationer bör ingå som avtalsslutande
part.

De förändringar i filmavtalet som innebär att den generella ersättningen
till filmproducenterna i proportion till bruttobiljettintäktema ersätts
med ett selektivt förhandsstöd överensstämmer med förslag som
förts fram av filmarbetarnas fackliga organisationer. Det är en positiv
och viktig förändring, men fortfarande inriktas stödet huvudsakligen på
långfilmen. Den privatkapitalistiskt dominerade filmbranschen kommer

KrU 1972: 13

även i fortsättningen att erhålla större delen av filmstödet. Jag anser
därför att reglerna för produktionsstödet bör vidgas till att omfatta även
nya produktions- och distributionsformer som t. ex. TV-film, videokassetter
och uppsökande film. Den statliga filmpolitiken bör med sina
stödformer i princip omfatta samtliga dessa områden.»

TRYCKERIBOLAGET IVAR HAEGGSTRÖM AB. STOCKHOLM 1972