Konstitutionsutskottets betänkande nr 40 år 1972

KU 1972:40

Nr 40

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av motion angående
visstidspensionen för riksdagsledamot, m. m.

Motionen

I motionen 1972:805 av herrar Wennerfors (m), Romanus (fp) och
Larsson i Borrby (c) hemställs:

”1. att riksdagen måtte uttala att de före den 1 januari 1972 gällande
reglerna för visstidspension måtte tillämpas så att ingen ledamot med
större antal riksdagsår skall tilldelas lägre pension än ledamot med färre
riksdagsår och att skillnader härvidlag skall beaktas,

2. att riksdagen måtte uppdra åt förvaltningsstyrelsen att lägga fram
förslag till efterlevandeskydd åt visstidspensionärer från tiden före den 1
januari 1972”.

Motionen tar främst upp två frågekomplex beträffande riksdagsledamöternas
pensionsskydd. Det första avser de före ikraftträdandet den 1
januari 1972 av ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens ledamöter
gällande reglerna för visstidspension. Motionärerna påtalar att tillämpningen
av dessa i vissa fall lett till att ledamot med större antal riksdagsår
tillerkänts lägre pension än ledamot med färre riksdagsår. Riksdagen bör
enligt motionärerna uttala att en sådan ordning inte bör förekomma och
att rättelse i förekommande fall skall företas. Den andra frågeställningen
som motionärerna tar upp avser den genom den nya ersättningsstadgan
införda familjepensionsförmånen. Motionärerna anser att ett efterlevandeskydd
bör ordnas också för de ledamöter, som tillerkänts visstidspension
före den 1 januari 1972.

I övrigt hänvisas till motionen.

Gällande ordning m. m.

För riksdagens ledamöter gäller att pensionsfrågan, liksom för övriga
medborgare, i första hand är löst genom den allmänna försäkringen. De
pensionsförmåner därutöver som enligt särskilda regler kan utgå till
riksdagsledamöter kan väsentligen betecknas som kompletteringspensioner.

Bestämmelser om pensionsrätt för riksdagens ledamöter infördes först
1947 och har sedermera förändrats från tid till annan. De mest
långtgående förändringarna tillkom dels 1960 i samband med att beslut
fattades om den allmänna tilläggspensioneringen (ATP) och riksdagsmannaarvode!
då gjordes pensionsgrundande inom denna pensionering
(KU 1960:27), dels .1968 då rätt till s. k. visstidspension infördes (KU
1968:40). Genom antagandet hösten 1971 av ersättningsstadgan

1 Riksdagen 1972. 4 sami. Nr 40

KU 1972:40

(1971:1197) för riksdagens ledamöter (KU 1971:75) förbättrades ledamöternas
pensionsförmåner i flera hänseenden i förhållande till vad som
tidigare gällt. Bl. a. infördes en tioprocentig tilläggspension vid 67 års
ålder samt sjukpension och familjepension. Vidare nedsattes kvalifikationstiden
för hel pension från 20 till 15 riksdagsår. Samordningsreglerna
uppmjukades högst avsevärt. Möjlighet infördes att dispensera från eljest
gällande krav för pensionsförmåner. De nya reglerna trädde i kraft den 1
januari 1972 och gavs inte retroaktiv giltighet med avseende på
dessförinnan ur riksdagen avgångna ledamöter. Motionsyrkande därom
(motionen 1971:1640 - m, c, fp) avslogs på konstitutionsutskottets
hemställan. 1 denna del uttalade utskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande (KU 1971:75) följande:

Utskottet är inte berett att tillstyrka att de nu av styrelsen och
utskottet föreslagna nya pensionsreglerna generellt ges retroaktiv tillämpning.
Det kan erinras om att styrelsen redan har befogenheter som ger
viss fri prövningsrätt i särskilda fall.

Ersättningsstadgan (1971:1 197) för riksdagens ledamöter byggde på
ett förslag från förvaltningsstyrelsen (framställning 1971:21). Vid framläggandet
av detta underströk förvaltningsstyrelsen att en utgångspunkt
varit att anpassa hittillsvarande regler till dels de förändringar som skett
genom tillkomsten av enkammarriksdagen, dels den inom LO-SAF-området
träffade uppgörelsen om kompletteringspensioner till allmän
tilläggspension och folkpension. Det erinrades om att den ifrågavarande
uppgörelsen på samma sätt som vid införandet av ATP förutsatte ett
successivt inväxande i pensionsrättigheterna. Målsättningen hade enligt
styrelsen varit att åstadkomma ett system som kunde ersätta dittills
gällande regler för dem som vid det nya systemets tillkomst var
ledamöter av riksdagen. En strävan hade också varit att skapa ett från
administrativ synpunkt enkelt system, som var lätt att tillämpa.

I detta sammanhang skall inte lämnas någon fullständig redogörelse
för gällande pensionsbestämmelser och deras förhistoria. I stället hänvisas
i dessa delar till framställningen 1971:21 från riksdagens förvaltningsstyrelse
med förslag till ny ersättningsstadga samt till utskottets
betänkande över ifrågavarande förslag, KU 1971:75. Här skall blott tas
upp vissa förhållanden av mera direkt relevans för bedömningen av
motionsyrkandena.

Visstidspension

Reglerna om visstidspension före ikraftträdandet av ersättningsstadgan
(1971:1197) för riksdagens ledamöter innehöll i huvudsak följande.

Rätt till visstidspension tillkom den som varit ledamot av riksdagen
minst sex år och som vid mandatets upphörande uppnått 50 års ålder.
Rätten till pension upphörde om pensionstagaren ånyo blev ledamot av
riksdagen men förelåg eljest för tid från mandatets upphörande längst
intill den månad varunder 67 års ålder uppnås.

KU 1972:40

Hel visstidspension tillkom den som kunde åberopa minst 20
riksdagsår och utgör för månad 40 procent av det vid varje tidpunkt
gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, dvs. 2 procent
för varje riksdagsår. Med nu gällande basbelopp, 7 300 kr., utgör sådan
pension 35 040 kr. för år. Lägsta visstidspension — för sex riksdagsår —
utgör 10 5 12 kr. för år.

För tid då den som är berättigad till visstidspension tillika uppbär
förtidspension eller sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring, lön eller
egenpension på grund av anställning i allmän tjänst eller pension på grund
av riksdagsmannauppdraget — annan än visstidspension - skall visstidspensionen
minskas med sålunda utgående förmån eller i förekommande
fall ej utgå.

Med rätt till visstidspension är inte förenad någon motsvarande rätt
för efterlevande. För dessa gäller familjepensionsförmånerna enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring samt i vissa fall efterlevandepension
från den särskilda riksdagsmannapensioneringen.

Visstidspensionen avlöses från 67-årsåldern antingen av enbart ålderspension
från den allmänna försäkringen (ATP och folkpension) eller
under vissa förutsättningar av sådan pension jämte särskild riksdagsmannapension
(förmåner enligt den i princip 1960 avlösta första
pensionsformen för riksdagens ledamöter).

I reglerna om visstidspension genomfördes 1970 vissa ändringar (KU
1970:49). Då beslöts sålunda höjning av pensionerna från tidigare 30 till
40 procent av basbeloppet fr. o. m. den 1 januari 1971. Höjningen avsåg
också visstidspensioner, som fastställts dessförinnan. Motionsyrkanden
om sänkning av kvalifikationstiden för hel pension avslogs. I sitt av
riksdagen godkända betänkande uttalade konstitutionsutskottet i samband
med avstyrkande av ifrågavarande motionsyrkanden följande:

Utskottet har redan i samband med att reglerna om visstidspen sionering

infördes 1968 framhållit att goda skäl talar för en lägre gräns än
20 riksdagsår och för en anpassning till förhållandena inom kommunerna.
Vad som då uttalades har återgetts ovan och äger alltjämt giltighet.
Utskottet förutsätter att frågan kommer att upptas till prövning under
det fortsatta arbete på en revision av ersättningsstadgan, som pågår inom
förvaltningskontoret, och att en ändring kommer att påverka även
pensionen enligt tidigare fattade beslut.

Vidare tillerkändes 1970 (KU 1970:49) styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor bemyndigande att för ledamöter som lämnat riksdagen
i samband med övergången till enkammarriksdag medge dispens
från eljest gällande krav på minst sex års kvalifikationstid och en
minimiålder av 50 år. Styrelsen ägde även i berörda fall medge större
pensionsbelopp än som följde av eljest gällande bestämmelser. Utskottet
uttalade i sitt av riksdagen godkända betänkande i denna del sin
anslutning till motionsvis framförda önskemål om en generös tillämpning
av de styrelsen sålunda tillerkända särskilda befogenheterna.

Beträffande förvaltningsstyrelsens tillämpning av de styrelsen tillerkända
särskilda befogenheterna upplyses i en inom riksdagens förvalt -

KU 1972:40

ningskontor den 1 1.2.1972 upprättad promemoria följande:

Styrelsen fastslog 3.2.1971, 102 §, vissa riktlinjer för hur visstidspensionerna
skulle beräknas för de ledamöter som avgick i samband med
enkammarreformen. I samband härmed bifölls respektive avslogs vissa
pensionsansökningar.

Riksdagens besvärsnämnd har senare i två besvärsärenden rörande
visstidspension fått tillfälle att pröva nyss nämnda riktlinjer. Någon
ändring av förvaltningsstyrelsens beslut skedde inte.

Samtliga före 3.2.1971 beviljade visstidspensioner som sammanhängde
med enkammarreformen upptogs till förnyad prövning av styrelsen
31.3.1971, 129 §. Detta skedde för att alla nu aktuella visstidspensioner
skulle bringas i överensstämmelse med de av styrelsen antagna
riktlinjerna. Några beslut om visstidspension ändrades, .

De i promemorian den 11.2.1972 berörda principerna för beviljande
av visstidspension i särskild ordning har i en inom riksdagens förvaltningskontor
upprättad promemoria av den 18.3.1971 angetts sålunda:

1. Ledamot, som valts till riksdagen efter 17.5.1968, då författningsreformen
antogs, och vars mandatperiod sålunda började år 1969 eller
senare, bör inte få tillgodoräkna dessa år för åtnjutande av visstidspension.

2. Den vid valet till riksdagen före 17.5.1968 bestämda mandatperioden
bör i övriga fall få utgöra grund för beräkning av visstidspensionens
storlek.

3. Den som var ledamot av andra kammaren 31.12.1968 och som
omvalts för åren 1969-1970 får räkna dessa två år som fyra.

4. För undvikande av missförstånd om stadgans rätta innebörd skall
vid beslut av pensionsärende, som sammanhänger med enkammarreformen,
åberopas riksdagens beslut (KU 1970: 49).

I detta sammanhang bör slutligen erinras om bestämmelserna om
avgångsersättning. Denna ersättningsform tillkom 1968 i samband med
beslutet om införande av visstidspensionen. Därvid beslöts att avgångsersättning
skall utgå till den som varit ledamot av riksdagen minst tre år
och som inte i samband med mandatets upphörande återgår till eller
erhåller anställning i allmän tjänst och som inte heller blir berättigad till
pension enligt ersättningsstadgan eller till förtidspension eller sjukbidrag
enligt lagen om allmän försäkring. Avgångsersättning utgör en engångsersättning
och skulle enligt 1968 års regler alltid motsvara tre månadsarvoden.
Möjligheterna att utge avgångsersättning vidgades genom den nya
ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter. Till den som vid mandatets
upphörande fyllt 40 år höjdes också ersättningen till belopp som
motsvarade sex månadsarvoden. I samband med antagandet av den nya
stadgan tillerkände riksdagen vidare förvaltningsstyrelsen begärt bemyndigande
att efter framställning medge särskild avgångsersättning i
efterhand till den som lämnat riksdagen vid årsskiftet 1970—1971 till
följd av enkammarreformen och som inte kunnat utfå visstidspension
eller avgångsersättning på grund av gällande samordningsregler.

KU 1972:40

Efterlevandeskydd

I det ovan berörda särskilda riksdagsmannapensionssystemet, som
övergångsvis fortfarande har giltighet i vissa fall, ingår rätt till efterlevandepension
för make efter den som varit ledamot av riksdagen minst åtta
år. Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor (numera förvaltningsstyrelsen)
får också, när särskilda omständigheter föreligger, bevilja
pension till make efter den, som varit ledamot av riksdagen kortare tid än
åtta år, samt till frånskild make. Huvudregeln för rätt till efterlevandepension
är att äktenskapet skall ha ingåtts senast den dag ledamoten fyllt
60 år men dispens kan i särskilda fall meddelas från detta villkor. Vissa
samordningsbestämmelser gäller.

Makepension utgår med hälften av det belopp som tillkommit eller
skolat tillkomma ledamoten i form av riksdagsmannapension grundad på
antalet vid frånfället uppnådda riksdagsår.

Efterlevande barn eller adoptivbarn under 19 år till riksdagsledamot
kan erhålla pension. Barnpension är 15 % av efterlevandemakepension,
om sådan utgår, och eljest 40 % av pensionen för efterlevande make.
Finns flera pensionsberättigade barn ökas dessa procenttal med 10% för
varje följande barn.

1 det 1968 beslutade visstidspensioneringssystemet ingick inte någon
motsvarande rätt för efterlevande. Vid systemets tillkomst hänvisades i
stället till möjligheterna till efterlevandepension från ATP. En kort
redogörelse för gällande regler i fråga om familjepension enligt lagen om
allmän försäkring är därför av intresse i sammanhanget. Det gäller
väsentligen olika regler inom folkpensioneringen och tilläggspensioneringen.
De är i huvudsak följande.

Änkepension från folkpensioneringen utgår till 1) änka som har
vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med barn under sexton år,
därest barnet vid mannens död stadigvarande vistades i makarnas hem
eller hos änkan, 2) annan änka, då barn som nyss sagts ej finns, endast
om änkan vid mannens död fyllt 36 år och äktenskapet varat i minst fem
år.

Barnpension från folkpensioneringen utgår till barn, vars fader eller
moder avlidit och som ej fyllt sexton år, dock ej om barnet var adopterat
av annan än den avlidne eller dennes make.

Änkepensionen utgör vid nu gällande basbelopp 6 570 kr. för år, dock
att om änkan i de fall som avses under 2) ovan ej uppnått 50 års ålder vid
mannens död pensionen minskas med en femtondel för varje år varmed
hennes ålder vid mannens död understeg 50.

Barnpensionen utgör 1 725 kr. för år och barn och utgår tills barnet
uppnått 16 års ålder.

Änkepension från tilläggspensioneringen utgår till änka efter den
försäkrade, om äktenskapet varat minst fem år och ingåtts senast den dag,
då den försäkrade fyllde 60 år. Är dessa förutsättningar ej uppfyllda men
har den försäkrade efterlämnat barn som tillika är barn till änkan, har
hon likväl rätt till änkepension.

KU 1972:40

Barnpension utgår till den försäkrades barn som ej fyllt 19 år.

Hel änkepension utgör för ensam änka vid nu gällande basbelopp och
med maximalt antal pensionspoäng 11 388 kr. och, om barnpension
utgår, 9 965 kr. för år.

Hel barnpension är för ensamt barn — då änka alltså ej finns — samma
belopp som för ensam änka, 11 388 kr. för år. Finns änka utgör
barnpensionen för ett barn 4 270 kr. och för vaije barn utöver ett 2 847
kr. för år. Mellan flera barn delas det belopp lika, som tillkommer
barnen.

Efterlevandeskyddet enligt ersättningsstadgan (1971:1197) för riksdagens
ledamöter är i första hand avsett att vara en komplettering till vad
som utgår enligt lagen om allmän försäkring. Familjepension utgår efter
den som vid sin död var ledamot av riksdagen eller berättigad till
egenpension enligt stadgan. Den tillkommer efterlevande make — även
änkling — och efterlevande barn som inte fyllt 19 år. För efterlevande
make har uppställts villkoret att äktenskapet ingåtts senast den dag då
ledamoten fyllt 60 år med möjlighet för förvaltningsstyrelsen att medge
dispens härifrån. Hel familjepension till ensam änka, änkling eller ensamt
barn utgör för månad 5 procent av ledamots månadsarvode (1972 2 700
kr. för år). För två eller flera pensionsberättigade utgår totalt för månad
10 procent av ledamots månadsarvode (1972 5 400 kr. för år). Särskilda
regler finns om ökning av familjepensionen till den som är född före
1914. Vidare utgår s. k. särskild änkepension till familjepensionsberättigad
änka, om hon inte får änkepension enligt tilläggspensioneringen inom
den allmänna försäkringen. Hel särskild änkepension utgår för månad
med 21 procent av ledamots månadsarvode. Samtliga nu nämnda
pensioner reduceras om ledamoten tillgodoräknats mindre än 15 riksdagsår.
Vid t. ex. 9 riksdagsår utgår 60 % av de angivna, hela pensionsbeloppen.

Utskottet

Den 16 december 1971 antog riksdagen ersättningsstadgan
(1971: 1197) för riksdagens ledamöter, som trädde i kraft den 1 januari
1972. Den nya stadgan byggde på ett förslag av riksdagens förvaltningsstyrelse
och ersatte stadgan (1941:98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande. De äldre bestämmelserna skulle dock alltjämt äga
tillämpning i fråga om pensionsrätt som grundar sig endast på ledamotskap
av riksdagen som upphört före den 1 januari 1972. Pensionsbestämmelserna
i den nya stadgan gavs sålunda inte någon retroaktiv giltighet.

Den nya stadgans pensionsbestämmelser innebar förbättringar i flera
avseenden av riksdagsledamöternas pensionsskydd. Bakgrunden var bl. a.
de förändringar som skett genom tillkomsten av enkammarriksdagen
samt uppgörelsen på LO-SAF-området om kompletteringspensioner till
allmän tilläggspension och folkpension. Det bör nämnas att ifrågavarande
uppgörelse på samma sätt som vid införandet av ATP förutsatte ett
successivt inväxande i pensionsrättigheterna.

KU 1972:40

Målsättningen för den nya stadgan var, enligt vad förvaltningsstyrelsen
uttalade i sitt förslag till stadga, att åstadkomma ett system som kunde
ersätta det tidigare regelsystemet för dem som vid det nya systemets
tillkomst var ledamöter av riksdagen. En strävan var också att skapa ett
från administrativ synpunkt enkelt system, som var lätt att tillämpa.

I samband med att riksdagen antog den nya ersättningsstadgan gav
riksdagen också förvaltningsstyrelsen bemyndigande att medge särskild
avgångsersättning i vissa övergångsfall. Bemyndigandet tog sikte på
ledamot som lämnat riksdagen vid årsskiftet 1970-1971 till följd av
enkammarreformen och som inte kunnat utfå visstidspension eller
avgångsersättning på grund av samordningsreglerna i den äldre ersättningsstadgan.
Beslutet i denna del utgjorde en komplettering till det
bemyndigande som riksdagen 1970 tillerkände styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor med avseende på ledamot som lämnat riksdagen i
samband med övergången till enkammarriksdag. Enligt detta bemyndigande
ägde styrelsen medge dispens från eljest gällande krav på
kvalifikationstid och minimiålder samt medge större pensionsbelopp än
vad som följde av eljest gällande bestämmelser. Riksdagen uttalade sig
samtidigt för en generös tillämpning av det ifrågavarande bemyndigandet.

I förevarande motion aktualiseras vissa frågor rörande pensionsskyddet
för dem som lämnat riksdagen senast vid årsskiftet 1971 — 1972.
Uppenbarligen med anknytning till förvaltningsstyrelsens tillämpning av
dess särskilda befogenheter med avseende på dem som lämnat riksdagen i
samband med enkammarreformens införande begärs ett riksdagsuttalande,
att de före den 1 januari 1972 gällande reglerna för visstidspension
måtte tillämpas så att ingen ledamot med större antal riksdagsår skall
tillerkännas lägre pension än ledamot med färre riksdagsår. Vidare begärs
att riksdagen skall uppdra åt förvaltningsstyrelsen att lägga fram förslag
till efterlevandeskydd åt visstidspensionärer från tiden före den 1 januari
1972.

Som riksdagen uttalade 1970 i fråga om beviljande av pensionsförmåner
m. m. till dem som lämnat riksdagen i samband med övergången till
enkammarriksdag bör förvaltningsstyrelsens särskilda befogenheter i
detta hänseende tillämpas generöst.

Förvaltningsstyrelsen är oförhindrad att uppta till omprövning fråga
om tillämpningen av styrelsens nu avsedda särskilda befogenheter och
därvid fastställa högre pensionsbelopp än som förut utgått. Utskottet
anser sig kunna förutsätta att förvaltningsstyrelsen om den finner fog
därtill utnyttjar sina möjligheter härvidlag. Utskottet kan emellertid inte
tillstyrka att riksdagen fastställer någon sådan särskild tillämpningsprincip
för beviljande av visstidspension som begärs i motionen. På grund av
det anförda avstyrker utskottet det i motionens hemställan under
punkten 1 framställda yrkandet.

Den andra frågan motionärerna tar upp avser efterlevandeskyddet för
visstidspensionärer från tiden före den 1 januari 1972. För sådana
pensionärer har efterlevandeskyddet avsetts skola tillgodoses helt inom
ramen för den allmänna försäkringen, dvs. folkpensionen och ATP. Den

KU 1972:40

nya ersättningsstadgan medger därutöver vissa särskilda förmåner, som
huvudsakligen har karaktär av kompletteringspensioner till pension som
utgår från den allmänna försäkringen. Att dessa särskilda förmåner inte
utgår beträffande visstidspensionärer från tiden före den 1 januari 1972
följer av riksdagens beslut att inte göra den nya ersättningsstadgan
tillämplig för dessa. Utskottet är icke berett att förorda att riksdagen i
denna fråga nu intar annan ståndpunkt än 1971. Det kan vidare enligt
utskottets mening förutsättas att förvaltningsstyrelsen följer tillämpningen
av de olika pensionsreglerna och — om omständigheterna
föranleder det - tar sådant särskilt initiativ i det enskilda fallet som kan
framstå som påkallat. Utskottet avstyrker därför även det i motionens
hemställan under punkten 2 framställda yrkandet.

Med hänvisning till vad utskottet sålunda anfört hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1972: 805.

Stockholm den 7 november 1972

På konstitutionsutskottets vägnar
GUNNAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Luttra (c), Adamsson* (s), Nelander (fp),
Hernelius (m), fru Thunvall* (s), herrar Boo (c), Johansson i Trollhättan
(s), Mossberg (s), Werner i Malmö (m), Svensson i Eskilstuna (s),
Bergqvist (s), Fiskesjö (c), Norrby i Åkersberga (fp), Gustavsson i
Ängelholm (s) och Wictorsson (s).

* Ej närvarande vid justeringen.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1811 S Stockholm 1972