Konstitutionsutskottets betänkande nr 33 år 1972

KU 1972:33

Nr 33

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av motioner angående
riksdagsstadgan.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna

1972:73 av herrar Molin (fp) och Ullsten (fp);

1972:170 av herr Strömberg (fp); samt

1972:798 av herr Romanus m. fl. (fp, c, m, vpk).

Motionen 1972:73 avser frågan om möjlighet att i riksdagens
protokoll ta in visst material utan att detta har framförts muntligen i
kammaren. I motionen 1972:170 begärs ändringar i syfte att uppnå ökad
rättvisa mellan regering och opposition i fråga om debattreglerna.
Motionen 1972:798 syftar till ett slopande av begränsningen av antalet
inlägg i frågedebatter och en strängare begränsning av tiden för inlägg.
För motionerna redogörs närmare nedan.

Riksdagsstadgan

Enligt 78 § riksdagsordningen fastställer riksdagen ”de föreskrifter om
riksdagsarbetets bedrivande, ordningen hos riksdagen och utskotten samt
inom riksdagen, utskotten och andra riksdagens organ förekommande val
ävensom de övriga bestämmelser som anses nödiga till iakttagande jämte
grundlagarna”. Därvid får inte införas något som strider mot grundlag
eller annan lag.

Regler i de angivna hänseendena för enkammarriksdagen fastställdes
genom att riksdagen den 15 januari 1971 antog riksdagsstadgan
(RFS 1971:1). Riksdagsstadgan trädde i kraft omedelbart vid antagandet.
Den upphävde den för tvåkammarriksdagen senast gällande riksdagsstadgan
den 23 mars 1949. Den ersatte också de tidigare gällande
ordningsstadgorna, den för första kammaren, antagen den 6 april 1949,
och den för andra kammaren, antagen den 27 april 1949.

Beträffande tillkomsten av den nya riksdagsstadgan hänvisas till
utskottets betänkande KU 1971:69.

Vid 197 1 års riksdag väcktes motioner om ändringar i riksdagsstadgan,
avseende bl. a. debattreglerna. I sitt yttrande över motionerna (nyssnämnda
betänkande 1971:69) yttrande utskottet bl. a. att frågan om
ändring av riksdagsstadgans regler om debatter m. m. lämpligen borde
anstå till dess att grundlagberedningen hade lagt fram sitt till i början av
1972 aviserade slutbetänkande. Så snart detta förelåg, avsåg utskottet att
med stöd av sin initiativrätt ta upp de aktuella frågorna till behandling.
Vid den översyn av riksdagsstadgan, som sålunda borde äga rum, fick
enligt utskottet tas upp till övervägande också erfarenheterna av

1 Riksdagen 1972. 4 sami. Nr 33

KU 1972:33

riksdagsstadgans tillämpning i övrigt. Riksdagen delade utskottets mening.

Grundlagberedningens slutbetänkande

Grundlagberedningen lade fram sitt slutbetänkande i mars 1972,
(SOU 1972:15). Betänkandet innehåller förslag till ny regeringsform
(RF) och ny riksdagsordning (RO). Enligt förslaget kommer regeringsformen,
tryckfrihetsförordningen och successionsordningen att vara rikets
grundlagar. För grundlagsändring skall som hittills krävas två beslut av
riksdagen med mellanliggande val. Den nya RO blir däremot inte
grundlag utan får en mellanställning mellan grundlag och vanlig lag. RO
föreslås innehålla regler endast om riksdagens arbetsformer och inre
organisation. Bestämmelserna är uppdelade på huvudbestämmelser och
tilläggsbestämmelser till huvudbestämmelserna. Ändring av huvudbestämmelse
kan komma till stånd antingen genom ett beslut, om vilket minst
3/4 av de röstande och mer än hälften av riksdagens alla ledamöter
förenar sig, eller i den ordning som är föreskriven för grundlagsändring.
Tilläggsbestämmelserna kan ändras som vanlig lag, dvs. med beredningens
förslag genom ett riksdagsbeslut. Den nya RO svarar inte bara mot den
del av gällande RO som reglerar riksdagsproceduren m. m. utan också
mot den nuvarande riksdagsstadgan. Detaljbetonade föreskrifter har
hänförts till tilläggsbestämmelserna.

Beredningen räknar med att den nya RO — efter riksdagsbeslut åren
1973 och 1974 — i princip skall börja tillämpas den 1 januari 1975.
Remissbehandlingen av beredningens betänkande är i huvudsak avslutad.

Intagande i riksdagens protokoll av visst skriftligt material

Motionen

Frågan om intagande i riksdagens protokoll av visst skriftligt material
tas upp i motionen 1972:73. Hemställan avser: ”att riksdagen beslutar
ändra riksdagsstadgan så att möjlighet öppnas att i riksdagens protokoll
intaga visst material utan att detta framföres muntligen i kammaren”.

Motionärerna framhåller att det i särskilda fall kan finnas behov av att
ett visst faktamaterial, som har anknytning till ett ärendes avgörande och
vars resultat talaren endast önskar sammanfatta, får i sin helhet intagas i
riksdagens protokoll. En förutsättning härför skulle vara att materialet i
fråga senast vid överläggningens början finns tillgängligt för kammarens
ledamöter och att talmannen lämnar sitt medgivande efter anmälan från
talaren senast dagen före överläggningen.

Gällande ordning

Enligt 52 § första stycket RO skall ledamot, som yttrar sig vid
kammarsammanträde, tala till protokollet. Det tillfogas i femte stycket

KU 1972:33

att ingen är berättigad att tala utanför protokollet.

Bestämmelser om protokollföring finns i riksdagsstadgan (RSt). I 40 §
föreskrivs att kammarsekreteraren för protokoll. Detta skall återge
överläggningsämnen, namnen på dem som yttrar sig, framställda yrkanden,
talmannens yttranden och propositioner, utgången av omröstning
och val samt kammarens beslut.

Enligt 41 § RSt skall yttrande vid plenum upptecknas och utan
dröjsmål lämnas till kammarkansliet.

I 41 och 42 §§ RSt finns bestämmelser om tidpunkten för justering av
protokoll från plenum och av yttrande vid plenum m. m. Föreskrifter om
vad som skall iakttas vid justering är intagna i 76 § RO.

Terminologin i RO och i RSt i fråga om kammarens protokoll är inte
entydig. Riksdagsstadgan synes skilja mellan ”protokoll” i betydelsen
stomprotokoll och uppteckning av ledamöternas yttranden, medan RO
inte gör någon sådan åtskillnad.

I 82 § RO stadgas att i riksdagen förda protokoll och övriga
riksdagshandlingar på statens bekostnad skall tryckas så snart som
möjligt, protokollen i den mån riksdagen förordnar och övriga handlingar
fullständigt. Tryckningen ombesörjs av riksdagens förvaltningskontor.
Något särskilt förordnande av riksdagen i vad mån protokollen skall
tryckas finns inte. ”Riksdagstrycket” består av ”riksdagens protokoll”
och bihang till riksdagens protokoll. Bihanget är delat på olika samlingar.
I bihanget trycks bl. a. riksdagsberättelsen, propositioner, redogörelser
och berättelser från riksdagsorgan, motioner, utskottens betänkanden
och riksdagens skrivelser och förordnanden.

I ”riksdagens protokoll’ i riksdagstrycket ingår yttrandena vid plenum.
I ett par fall återges i protokollet innehållet i handling utan att detta har
föredragits muntligen i kammaren. Interpellation trycks sålunda i sin
helhet i protokollet, ehuru ledamot som har framställt interpellationen
regelmässigt med stöd av 35 § första stycket RSt utesluter motiveringen
vid uppläsningen. Enligt samma paragraf kan svar på interpellation delas
ut till riksdagsledamöterna innan det avges. I sådant fall får statsrådet
begränsa sitt anförande till en sammanfattning av svaret. Detta tages dock
i sin helhet in i protokollet. Riksdagsprotokollet återger också enkel
fråga, fastän talmannen vid sin anmälan i kammaren endast nämner att en
viss ledamot har framställt en fråga.

I de två förstnämnda fallen utgår RSt således från att redovisningen i
protokollet eller eljest i riksdagstrycket är mera omfattande än den
muntliga föredragningen. Härtill kommer att enligt särskilda föreskrifter
interpellation och enkel fråga skall ha skriftlig form. De torde därför
utgöra sådana ”riksdagshandlingar” som enligt 82 § RO skall tryckas på
statens bekostnad. Däremot kan författningsstöd för närvarande inte
anses föreligga för att i riksdagsprotokollet återge och trycka skrift, som
talare i kammaren i annat fall åberopar men som han inte läser upp under
anförandet. Denna ståndpunkt har intagits i praxis. En annan sak är att
karta el. dyl., som har visats för kammarens ledamöter på TV-skärm
under överläggningen också kan avbildas i protokollet.

KU 1972:33

De nuvarande bestämmelserna i 40—42 §§ RSt har med vissa

jämkningar hämtats från 5 § 1 och 2 mom. i 1949 års riksdagsstadga.

Dessa bestämmelser kan i sin tur i det väsentliga föras tillbaka på

föreskrifter som intogs redan i 1868 års ordningsstadga för första

kammaren och 1867 års arbetsordning för andra kammaren.

Författningsutredningens och grundlagberedningens förslag i fråga om
protokollföring samt tryckning av riksdagshandlingar ansluter sig till
gällande rätt (se SOU 1963:18 s. 54 respektive SOU 1972:15 s. 262).
Grundlagberedningens bestämmelser i ämnet är upptagna i 2 kap. 16 §
förslaget till RO med tilläggsbestämmelser. Beredningen uttalar att med
dess terminologi yttrandena vid kammarsammanträden ingår i protokollet.

Debattregler

Motionerna

Frågor om debattreglerna aktualiseras i motionerna 1972:170 och
1972:798. Hemställan avser

i motionen 1972:170: ”att riksdagen under vårsessionen 1972 uppdrar
åt konstitutionsutskottet att utarbeta förslag till ändringar i riksdagsstadgan
i syfte att uppnå ökad rättvisa mellan regering och opposition i fråga
om debattreglerna”; och

i motionen 1972:798: ”1. att debattreglerna vid enkla frågor förändras
i enlighet med förslag ovan, 2. att konstitutionsutskottet under vårriksdagen
1972 framlägger förslag till sådan ändring av riksdagsstadgan”.

I motionen 1972:170 erinras om att statsråd när som helst kan gå in i
riksdagsdebatterna och tala hur länge som helst, medan riksdagsledamot,
som inte är statsråd, kan få endast två tidsbegränsade genmälen vid
replikskifte i allmänhet. Enligt motionären är detta en otillfredsställande
ordning. Motionären vänder sig också mot att frågeställare i motsats till
statsråd vid frågedebatter har rätt till endast två inlägg. Även i motionen
1972:798 hävdas att nu gällande regler ger regeringens företrädare
särskilda fördelar i frågedebatterna. I motionen föreslås att begränsningen
av antalet inlägg från frågeställaren i frågedebatt slopas samt att första
inlägget från såväl svarande statsråd som frågeställaren begränsas till högst
tre minuter, det andra till högst två minuter och varje följande inlägg till
högst en minut.

Gällande ordning m, m.

Möjligheterna till genmäle i kammaröverläggningarna innebär att
avvikelser kan göras från eljest gällande regler om talarordningen. Dessa
regler återfinns i första hand i 52 § andra stycket första och andra
meningarna RO. 1 tredje meningen tilläggs att ledamot dock må, på sätt
riksdagen föreskriver enligt 78 § RO, för genmäle till annan talare kunna
erhålla ordet i annan ordning. Bestämmelserna om genmäle är upptagna i

KU 1972:33

44 § RSt. Där sägs att talmannen oberoende av talarordningen mellan
övriga ledamöter kan lämna ordet till ledamot för genmäle som innehåller
upplysning eller rättelse med anledning av föregående talares anförande
eller bemötande av angrepp från dennes sida. Tiden för genmäle får inte
överskrida tre minuter, om talmannen inte av särskilda skäl medgett rätt
till genmäle under sex minuter. Varje talare får högst två genmälen på
samma huvudanförande.

De återgivna bestämmelserna i riksdagsstadgan stämmer överens med
vad som gällde före 1971 enligt föreskrifter i kamrarnas ordningsstadgor
utom såtillvida att dessa inte stadgade någon begränsning av antalet
genmälen. Enligt första kammarens praxis kunde medges en tredje och i
undantagsfall fler korta repliker. I andra kammaren beviljades däremot
vanligen endast två repliker. Föreskriften om begränsning till två
genmälen tillkom på förslag av KU och fanns med redan i det inom
utskottets kansli utarbetade utkastet till ny riksdagsstadga. I motion med
anledning av detta utkast yrkades att tre genmälen skulle kunna medges.
Med hänsyn främst till att plenitiden kunde komma att bli hårt ansträngd
i enkammarriksdagen fann sig utskottet (KU 1970:48, jämför KU 1971:2)
inte kunna biträda motionärernas yrkande.

På grund av statsråds rätt att bryta talarordningen saknar de för
genmäle uppställda begränsningarna betydelse för statsråd. Ledamot som
har fått ordet för genmäle äger emellertid enligt 46 § RSt yttra sig före
statsrådet.

Med stöd av 52 § tredje stycket RO kan riksdagen föreskriva
inskränkningar i ledamots rätt att erhålla ordet i samband med
besvarandet av enkla frågor och begränsa den tid under vilken talare
därvid får yttra sig. I anknytning härtill stadgas i 47 § RSt att endast den
ledamot som har framställt frågan och det statsråd som lämnar svaret får
ta del i överläggningen. Anförande i samband med att fråga besvaras får
inte överskrida tre minuter. Ledamot som har framställt frågan får ordet
högst två gånger vid besvarandet.

Föreskrifterna för frågedebatterna reviderades i samband med övergången
till enkammarriksdagen. Tidigare medgav inte RO någon begränsning
av anförandenas längd. 1 kamrarnas ordningsstadgor fanns dock en
rekommendation att inlägg vid svar på fråga inte borde överstiga tre
minuter. Före 1971 gällde vidare att kammaren kunde medge också
annan än frågeställaren och vederbörande statsråd att yttra sig i
frågedebatten. Någon begränsning av antalet anföranden var inte föreskriven.

Bestämmelserna om tidsbegränsning av anföranden i frågedebatt kom
till på grundlagberedningens initiativ (SOU 1967:26 s. 136 f). Beredningen
framhöll att frågeinstitutet var avsett för korta replikskiften i
begränsade ämnen och att anförandetiden måste inskränkas, om institutets
syfte inte skulle förfelas. — Förslag om begränsning av antalet
anföranden från frågeställarens sida till två fördes fram i det tidigare
nämnda kansliutkastet till ny riksdagsstadga 1970. Ett motionsyrkande
om att tre anföranden skulle tillåtas avstyrktes av KU (1970:48, jämför

KU 1972:33

1971:2) med hänvisning till att plenitiden i enkammaren kunde bli hårt
ansträngd. Fyra ledamöter (fp) reserverade sig med uttalande att de
anslöt sig till motionärernas förslag. De ansåg att en inskränkning av
antalet anföranden till två skulle medföra en försämring av möjligheterna
att nå syftet med en framställd fråga. — I en motion med anledning av
kansliutkastet framfördes förslaget att frågedebatter ovillkorligen skulle
begränsas till frågeställaren och det svarande statsrådet. Förslaget
biträddes enhälligt av KU.

I fråga om statsrådens ställning i övrigt i kammardebatterna gäller
följande. Enligt 53 § RO äger ledamot av statsrådet, som ej tillhör
riksdagen, tillträde till riksdagens sammanträden med rättighet att delta i
överläggningarna men inte i besluten. Om statsråd vill ta del i
överläggningarna, skall han efter vad som sägs i 46 § RSt anmäla det hos
talmannen och får då ordet oberoende av talarordningen. Ledamot som
har fått ordet för genmäle äger dock yttra sig före statsrådet. Statsråd
kan alltså för närvarande få ordet praktiskt taget när som helst under en
riksdagsdebatt, och han är inte heller vid replikskifte underkastad den
snäva tidsram, som föreskrifterna om genmäle eljest uppställer.

Befogenhet för statsrådsledamot att delta i kamrarnas överläggningar
fanns stadgad redan i RO:s ursprungliga lydelse år 1866; den var dock då
underkastad visst undantag. Rätten för ledamot av statsrådet att erhålla
ordet framför kammarens ledamöter infördes i en år 1867 antagen
arbetsordning för riksdagens andra kammare. Motsvarande bestämmelse
infördes först 1884 i första kammarens ordningsstadga. (Se om historiken
närmare i KU 1966:40.)

Vissa tidigare förslag

Statsrådens förmånsställning i förhållande till övriga talare i riksdagen
har kritiserats vid åtskilliga tillfällen. Förslag har väckts om utjämning
mellan statsråds och övriga talares rätt. Å ena sidan har yrkats att statsråd
skall underkastas samma regler som övriga talare. Å andra sidan har
hävdats att också andra avvikelser från den generella talarordningen
borde medges, bl. a. i fråga om gruppledare eller annan talesman för
riksdagsgrupp.

Sålunda har kritik mot statsrådens förtursrätt framför ledamöter i
allmänhet förts fram i motioner till 1954 och till 1966 års riksdagar (se
KU 1954:19 och 1966:40). — I ett betänkande av 1930 års kommitté för
utredning av riksdagens arbetsformer (SOU 1931:26) förordades att
företrädare för utskottsmajoritet skulle få samma rätt som statsråd att
gripa in i kammardebatterna. Förslaget togs upp i prop. 1932:105. På
hemställan av KU (1932:26) avslog riksdagen propositionen i denna del.
Frågan aktualiserades på nytt i 1947 års utredning angående riksdagens
arbetsformer (SOU 1947:79) men avvisades. Tre reservanter i författningsutredningen
yrkade att gruppledarna inom samtliga i riksdagen
representerade partier eller annan talesman som gruppen utsåg skulle ha
samma rätt som statsråd att bryta talarordningen. Utredningens majoritet

KU 1972:33

föreslog däremot inte någon ändring i reglerna om statsråds rätt att delta
i debatterna (SOU 1963:18 s. 49 foch 2 18).

Vid 1971 års riksdag väcktes två motioner rörande debattreglerna
[1971:167 (fp, c, m, vpk) och 1971:550 (fp, m, c )]. Motionen 1971:167
överensstämde i sak med årets motion 1972:798 och motionen 1971:550
med motionen 1972:170. Därjämte hemställdes i motionen 1971:46
(m) att ordförande i partigrupp i riksdagen skulle kunna erhålla ordet i
kammaren på samma villkor som statsråd.

Utskottet yttrade vid behandlingen av motionerna (ovannämnda
betänkande KU 1971:69):

Erfarenheterna hittills av enkammarriksdagen har ådagalagt nödvändigheten
av debattbegränsande regler. Vid tillämpningen av nu gällande
föreskrifter har emellertid också framgått att en översyn av dem är
påkallad. Inte minst gäller detta den enskilde riksdagsledamotens
replikmöjligheter vid besvarande av enkel fråga. Enligt utskottets mening
bör därvid bl. a. övervägas frågan om statsrådens ställning i debatterna.

Som tidigare har nämnts fann emellertid utskottet under hänvisning
till att grundlagberedningens förslag i ämnet borde avvaktas inte skäl att
för det dåvarande föreslå någon ändring i riksdagsstadgan. Riksdagen
följde utskottets förslag.

Grundlagberedningens förslag i slutbetänkandet

Beredningen förordar i sitt slutbetänkande att den nuvarande begränsningen
av antalet genmälen till två på samma huvudanförande mjukas
upp så att talmannen får rätt att medge en tredje replik. Denna tredje
replik får aldrig överstiga tre minuter. (Se tilläggsbestämmelse 2.15.1.)
Beredningen uttalar i motiven (s. 241) att man kan utgå från att
talmannen visar stor återhållsamhet med att bevilja en tredje replik. —
Inte heller med beredningens förslag blir de vanliga föreskrifterna om
replikrätt tillämpliga på regeringsledamot (se nedan).

I fråga om reglerna för frågedebatterna föreslår beredningen utan
närmare motivering de ändringarna att begränsningen av antalet anföranden
som frågeställaren får hålla slopas men att i gengäld tiden för varje
anförande, från regeringsledamoten såväl som från frågeställaren, begränsas
hårdare än för närvarande: det första inlägget från en talare får vara
högst tre minuter, det andra högst två och varje följande högst en minut
(tilläggsbestämmelse 6.2.2.).

I sitt betänkande med förslag till nytt kammarsystem m. m. behandlade
grundlagberedningen frågan om statsrådens särställning i kammaröverläggningarna
men avstod från att föra fram förslag till ändringar
(SOU 1967:26 s. 138 f). Frågan har tagits upp på nytt i beredningens
slutbetänkande, och denna gång har övervägandena resulterat i förslag till
nya regler. Som ett särskilt skäl att se över bestämmelserna om
statsrådens (ministrarnas) ställning i kammardebatterna åberopar beredningen
i slutbetänkandet (s. 240 f) sitt förslag att det för framtiden skall
bli möjligt att inskränka antalet anföranden som en talare får hålla i en
fråga under kammardebatten. Beredningen, som i denna del är enig,
yttrar i fortsättningen:

KU 1972:33

Enligt beredningens mening kan man inte bortse från att den
nuvarande ordningen, formellt sett, skänker ministrarna ett betydande
övertag i meningsutbyten med andra talare. Man bör därför överväga om
en viss utjämning kan komma till stånd. Att därvid välja den vägen att
vissa ledande riksdagsmän utanför regeringskretsen jämställs med ministrarna
anser beredningen inte lyckligt. Debatterna skulle ytterligare
splittras och svårigheterna accentueras för övriga riksdagsledamöter att
komma till tals i den nuvarande kammaren och att därifrån nå ut till
allmänheten via massmedierna.

Två omständigheter talar för att en rätt för ministrarna att fritt gå in i
kammardebatten är mindre angelägen nu än den var i den gamla
tvåkammarriksdagen. Dels behöver en minister bevaka endast en debatt i
en fråga. Dels kan vid förhandsanmälan till en debatt talmannen numera
med tillämpning av allmänna regler placera ministern på den plats på
talarlistan som svarar mot hans önskemål att i huvudanförandet kunna
bemöta angrepp och synpunkter från oppositionsföreträdare.

De anförda argumenten lär emellertid inte föra ända därhän att
ministrar i fråga om yttranderätten helt likställs med riksdagsledamöter i
allmänhet. Ministrarna torde ha ett särskilt behov av att kunna gå i
svaromål utanför vad som ryms inom den vanliga replikrätten. Att
ministrarna har goda möjligheter att ta upp meningsutbyten med andra
talare ligger även i den parlamentariska oppositionens intresse.

Vid en avvägning mellan de olika synpunkter som spelar in har
grundlagberedningen — i anslutning till en tanke som beredningen
framförde i SOU 1967:26 s. 135 — 136 — stannat för att föreslå att
minister får en ovillkorlig rätt att oavsett turordningen på talarlistan
bemöta annan talare i kortare inlägg, medan han i fråga om längre, mera
fristående anföranden har att anmäla sig till talarlistan som riksdagsledamöter
i allmänhet. Beredningen utgår från att förhandsanmälan kommer
till stånd inför debatten i alla någotsånär betydelsefulla frågor. Tiden för
sådant inlägg för minister, som gäller bemötande, bör fixeras i tilläggsbestämmelser.
Den kan försöksvis sättas till tio minuter. Tiden är så
avpassad att den kan medge en minister att bemöta mer än en talare i ett
och samma inlägg.

Författningsbestämmelser i ämnet har tagits upp i 2 kap. 15 § med
tilläggsbestämmelser i beredningens förslag till RO, jämför 2 kap. 14 §
tredje stycket. Av tilläggsbestämmelse 2.15.3 framgår att ledamot, som
redan har fått rätt till genmäle, har förtur framför minister, som vill göra
särskilt inlägg för att bemöta annan talare.

Utskottet

I utskottets betänkande 1971:69 med anledning av motioner om
ändringar i riksdagsstadgan uttalades att det kunde vara lämpligt att göra
riksdagsstadgan till föremål för en mera allmän översyn så snart
grundlagberedningens slutbetänkande förelåg. Detta betänkande framlades
våren 1972. Beredningens förslag innefattar bestämmelser om
riksdagsarbetet vilka motsvarar dem som nu är upptagna i riksdagsstadgan.
Grundlagberedningen har räknat med att proposition i grundlagsfrågan
skall kunna avlämnas till riksdagen våren 1973. Beredningens
betänkande har remissbehandlats och övervägs för närvarande inom
justitiedepartementet. I detta läge har utskottet vid sitt förnyade

KU 1972:33

övervägande av frågan om en allmän översyn av riksdagsstadgan funnit att
denna översyn bör anstå i avvaktan på riksdagsbehandlingen av en
eventuell proposition i författningsfrågan vid nästa års riksdag. Bestämmelserna
om riksdagsarbetet kan då bli föremål för en samlad bedömning.
Förfarandet har den fördelen att utskottet kan beakta förslag och
synpunkter som förs fram i motioner med anledning av propositionen.
Utskottet begränsar sig av nu angivna skäl i detta betänkande till att
behandla frågor om ändringar i riksdagsstadgan vilka aktualiseras i de till
årets riksdag väckta motionerna.

I motionen 1972:73 yrkas att en möjlighet måtte öppnas att i
riksdagens protokoll ta in och trycka visst material utan att detta har
framförts muntligen i kammaren. Detta förslag bör lämpligen prövas vid
den allmänna översyn av föreskrifterna för riksdagsarbetet, som utskottet
nyss har nämnt.

Motionen 1972:170 syftar till ändring av statsrådens ställning i
riksdagsdebatterna. Motionen aktualiserar frågor om rätten till repliker,
om ordningen för frågedebatterna och om statsrådens rätt att bryta
talarordningen. I motionen 1972:798 föreslås ändrade regler för frågedebatterna.

Nya bestämmelser för frågedebatterna infördes 1971 vid övergången
till enkammarriksdagen. Bl. a. inskränktes tiden för varje anförande till
tre minuter och tilläts frågeställaren att göra högst två inlägg. Nyheterna
betingades av farhågor att plenitiden i enkammaren kunde bli hårt
ansträngd. Uppenbarligen var den valda lösningen emellertid inte att
betrakta som definitiv. Grundlagberedningens ovan redovisade förslag,
som stämmer överens med den i motionen 1972:798 rekommenderade
ordningen, erbjuder enligt utskottet en väl avvägd form att vidga
replikrätten i frågedebatterna utan att förrycka dessa debatters karaktär
av korta replikskiften i begränsade ämnen. Utskottet föreslår att den av
beredningen förordade ordningen införs med verkan redan under
höstsessionen genom en ändring i 47 § riksdagsstadgan.

Enligt utskottets mening bör ytterligare erfarenheter avvaktas innan
de i 44 § riksdagsstadgan intagna reglerna om rätt till genmäle omprövas.

Inte heller frågan om statsrådens rätt att erhålla ordet framför
kammarens ledamöter bör bli föremål för riksdagens ställningstagande
nu. Rådande ordning är av gammalt datum. Frågan har principiella
aspekter sammanhängande med förhållandet mellan riksdag och regering.
Ett uttryck härför är att grundlagberedningens reglering av frågan delvis
har gjorts i huvudbestämmelse i riksdagsordningen. Härtill kommer att
grundlagberedningens föreskrifter om talarordningen har samband med
vissa av beredningen föreslagna nyheter i regleringen i övrigt av
yttranderätten i kammaren. Enligt utskottets mening bör frågan om
statsrådens ställning i allmänhet i riksdagsdebatterna inte brytas ut till
särskild behandling utan tills vidare avvakta proposition i författningsfrågan.

KU 1972:33

Utskottet hemställer alltså
att riksdagen

1. avslår motionen 1972:73,

2. med bifall till hemställan i motionen 1972:798 och med
anledning av vad som anförs i motionen 1972:170 om
reglerna för debatten vid svar på enkla frågor antar det i
bilaga 1 till detta betänkande intagna förslaget till ändring i
riksdagsstadgan, avseende 47 §,

3. avslår motionen 1972:170 i vad den inte har behandlats
under 2.

Stockholms den 17 oktober 1972
På konstitutionsutskottets vägnar
GUNNAR LARSSON

Närvarande', herrar Larsson i Luttra (c), Adamsson (s), Hernelius (m), fru
Thunvall (s), herrar Boo (c), Johansson i Trollhättan (s), Ahlmark (fp),
Mossberg (s), Werner i Malmö* (m), Svensson i Eskilstuna (s), Bergqvist
(s), Fiskesjö (c), Karlsson i Malung (s), Molin (fp) och Wictorsson (s).

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Larsson i Luttra (c), Hernelius (m), Boo (c), Ahlmark (fp),
Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c) och Molin (fp), vilka ansett

dels att sjätte stycket i utskottets yttrande bort ersättas med text av
följande lydelse:

Statsrådens rätt att erhålla ordet framför kammarens ledamöter har
kritiserats vid åtskilliga tillfällen. Grundlagberedningen har föreslagit att
statsrådens företrädesrätt i debatterna begränsas. Statsråd skall enligt
förslaget få bryta talarordningen endast för kortare inlägg, om högst tio
minuter, för att bemöta annan talare. Utskottet finner beredningens
förslag väl avvägt. Det är ägnat att skapa bättre rättvisa mellan regering
och opposition i riksdagsarbetet, samtidigt som det i rimlig utsträckning
tillgodoser statsrådens intresse av att kunna gå i svaromål. Som
beredningen har påpekat, har skälen att låta statsråd fritt gå in i
kammardebatten försvagats i och med övergången till enkammarriksdag
och med införandet av regeln i RO att talmannen bestämmer ordningsföljden
mellan förhandsanmälda talare. Beredningens förslag i frågan är
enhälligt och kan genomföras inom ramen för gällande grundlagar genom
ändring i riksdagsstadgan. Enligt utskottets mening bör en sådan ändring
komma till stånd redan nu.

KU 1972:33

Den föreslagna ordningen medför i första hand en ändring i 46 §
riksdagsstadgan. Följdändringar bör därjämte vidtas i 43 och 44 §§ i
stadgan. Utskottet vill framhålla att statsråds rätt enligt förslaget att göra
kort inlägg till bemötande av annan talare är ovillkorlig och att någon
begränsning av antalet korta inlägg från statsråd som får följa på ett och
samma huvudanförande inte uppställs. Någon förändring i andra talares
rätt till replik med anledning av inlägg av statsråd åsyftas inte med
förslaget. — Utskottet utgår från att förhandsanmälan kommer till stånd
inför varje mera omfattande riksdagsdebatt och att anmälan görs också av
statsråd, så att det blir möjligt att på ändamålsenligt sätt bestämma
ordningsföljden mellan huvudanförandena.

dels att utskottet under punkt 3 bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionen 1972:170 i återstående
del antar det i bilaga 2 till detta betänkande intagna förslaget
till ändring i riksdagsstadgan, avseende 43, 44 och 46 §§.

KU 1972:33

Bilaga 1

Förslag till
ändring i riksdagsstadgan

47 § ändras enligt följande

Nuvarande lydelse
47 §.

När enkel fråga besvaras, får
endast den ledamot som framställt
frågan och det statsråd som lämnar
svaret ta del i överläggningen.

Anförande i samband med att
enkel fråga besvaras får inte överskrida
tre minuter. Ledamot som
framställt fråga får ordet högst två
gånger vid besvarandet.

Föreslagen lydelse
47 §.

När enkel fråga besvaras, får
endast den ledamot som framställt
frågan och det statsråd som lämnar
svaret ta del i överläggningen.
Det första anförandet från varje
talare får räcka längst tre minuter,
det andra längst två minuter och
varje följande anförande längst en
minut.

Denna ändring träder i kraft omedelbart efter det att kammarens
protokoll upptagande riksdagens beslut om ändringen har justerats.

KU 1972:33

Bilaga 2

Förslag till
ändring i riksdagsstadgan

43, 44 och 46 §§ ändras enligt följande
Nuvarande lydelse

43 §.

Ledamot som önskar ordet vid
ärendes behandling bör såvitt möjligt
göra anmälan därom till kammarkansliet
senast dagen före det
plenum då ärendet skall behandlas.

44 §.

Oberoende av talarordningen
mellan övriga ledamöter kan talmannen
lämna ordet till ledamot
för genmäle som innehåller upplysning
eller rättelse med anledning
av föregående talares anförande
eller bemötande av angrepp
från dennes sida. Tiden för genmäle
får ej överskrida tre minuter,
om talmannen inte av särskilda
skäl medgett rätt till genmäle under
sex minuter. Varje talare får
högst två genmälen på samma
huvudanförande.

46 §.

Om statsråd vill ta del i överläggningarna,
skall han anmäla det
hos talmannen och får då ordet
oberoende av talarordningen. Ledamot
som fått ordet för genmäle
äger dock yttra sig före statsrådet.

Föreslagen lydelse

43 §.

Den som önskar ordet vid ärendes
behandling bör såvitt möjligt
göra anmälan därom till kammarkansliet
senast dagen före det plenum
då ärendet skall behandlas.

44 §.

Oberoende av talarordningen
kan talmannen lämna ordet till
ledamot för genmäle som innehåller
upplysning eller rättelse med
anledning av föregående talares
anförande eller bemötande av angrepp
från dennes sida. Tiden för
genmäle får ej överskrida tre minuter,
om talmannen inte av särskilda
skäl medgett rätt till genmäle
under sex minuter. Varje talare
får högst två genmälen på samma
huvudanförande.

46 §.

Bestämmelserna i 52 § andra
stycket riksdagsordningen skall tilllämpas
också i fråga om statsråd
som vill ta del i överläggningarna.
Statsråd får dock oberoende av
talarordningen göra inlägg om
högst tio minuter för att bemöta
annan talare. Har ledamot redan
erhållit rätt till genmäle enligt
44 §, äger han yttra sig före statsrådet.

Denna ändring träder i kraft omedelbart efter det att kammarens
protokoll upptagande riksdagens beslut om ändringen har'justerats.