Konstitutionsutskottets betänkande nr 26 år 1972
KU 1972:26
Nr 26
Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av granskning av statsrådens
ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning.
Ärendet
Jämlikt regeringsformen åligger det konstitutionsutskottet att granska
statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning. För
detta ändamål har till utskottet överlämnats de protokoll, som förts i
statsrådet under år 1971. Beträffande vissa ärenden har utskottet även
tagit del av de till ärendena rörande handlingarna.
I det följande lämnas först en redogörelse för granskningsarbetets
uppläggning och sedan en översiktlig redovisning av statsrådsprotokollens
innehåll m. m. Den verkställda granskningen och dess resultat upptas
därefter i betänkandets huvudavsnitt. Till betänkandet har fogats ett
antal bilagor vari redovisas vissa inom utskottets kansli upprättade
granskningspromemorior.
Granskningsarbetets uppläggning
En av huvudfrågorna i förra årets granskningsbetänkande gällde statsrådsprotokollens
offentliggörande och tillhandahållande. I anslutning
härtill behandlades vissa informationsfrågor. Utskottet har i samband
med årets granskningsarbete följt utvecklingen beträffande hithörande
spörsmål. I likhet med föregående år har granskningen även i år avsett
författningarnas utgivning och behandlingen av riksdagens skrivelser till
Kungl. Maj:t. Det fortsatta arbetet med decentralisering av vissa ärendegrupper
från Kungl. Majd till underlydande myndigheter har vidare
studerats. Även omfattningen av lagrådsremisser, sedan den obligatoriska
lagrådsgranskningen slopades i februari förra året, har ägnats
uppmärksamhet. Vidare har särskilt undersökts tillämpningen av
nådeinstitutet och handläggningen av vissa besvärsrättsfrågor enligt
främst miljöskyddslagstiftningen.
Mot bakgrund av bl. a. den nya förvaltningslagens tillkomst har
utskottet granskat vissa konseljärenden vad gäller praxis beträffande
beslutsmotivering. Utredningsväsendet och remissförfarandet har även
varit föremål för visst studium liksom förekomsten av statstjänstemän i
styrelser för statliga verk och företag. Slutligen har utskottet granskat
Kungl. Maj:ts handläggning av ett antal andra frågor av principiellt
intresse, vilka redovisas under rubriken ”Övriga frågor” sist i
betänkandet.
1 Riksdagen 1972. 4 sami. Nr 26
KU 1972:26
2
Översiktlig redovisning av statsrådsprotokollens innehåll m. m.
I de senaste fem årens granskningsbetänkanden har lämnats statistiska
uppgifter beträffande konseljärendena. En motsvarande genomgång avseende
förra årets ärenden redovisas i bilaga 1, där även 1970 års statistik
medtagits. Utvecklingen beträffande det sammanlagda antalet konseljärenden
visar först en successiv nedgång från 1966, då ärendeantalet
uppgick till närmare 32 000, till omkring 25 000 ärenden både 1969 och
1970. Under 1971 har antalet ärenden emellertid åter ökat och utgjorde
som framgår av nämnda bilaga sammanlagt drygt 26 000. Det kan noteras
att den största ökningen gäller besvärsärenden samt dispens- och övriga
partsärenden medan exempelvis antalet kommittédirektiv och lagrådsremisser
minskat relativt starkt. Det bör påpekas att utskottets statistik —
liksom tidigare — beträffande fördelningen av konseljärenden på olika
ärendegrupper är behäftad med svagheter. Sålunda skulle exempelvis ett
ärende som gäller besvär mot tjänstetillsättningsbeslut kunna redovisas
antingen som tjänsteärende eller som besvärsärende, vilket här skett, eller
som partsärende. Det bör också anmärkas att det verkliga antalet
utfärdade författningar är avsevärt högre än som framgår av utskottets
statistik. Detta sammanhänger med att ett konseljbeslut kan avse flera
författningar samtidigt.
I likhet med i de senaste årens granskningsbetänkanden redovisar
utskottet i bilaga 2 vissa uppgifter om utvecklingen beträffande ärendefördelningen
inbördes mellan de enskilda statsråden och mellan departementen.
I denna bilaga upptas sålunda dels de förordnanden att föredra
särskilda ärendegrupper som under år 1971 getts statsråd enligt §5
regeringsformen, dels den omfördelning som under året skett av ärenden
mellan statsdepartementen.
Slutligen har vid genomgången av statsrådsprotokollen iakttagits att i
Kungl. Maj:ts instruktioner för t. f. regering hänvisats till ett sedan år
1969 upphävt grundlagsstadgande (regeringsformen § 13).
Utskottets granskning
1. Offentlighet och information beträffande konseljärenden
I förra årets granskningsbetänkande (KU 1971:34 s. 3—5) behandlade
utskottet frågan om statsrådsprotokollens offentliggörande. Utskottet
konstaterade därvid att man inom Kungl. Maj ds kansli ej ansett hinder
föreligga mot den av konstitutionsutskottet i tidigare sammanhang
förordade ändringen av praxis beträffande offentliggörande av de statsrådsprotokoll,
som jämlikt 1 § andra stycket sekretesslagen ej utan
Kungl. Maj:ts tillstånd får utlämnas tidigare än två år efter protokollets
datum. Den förordade ändringen gick ut på att sekretessen i princip
borde hävas omedelbart beträffande alla ej i särskild ordning sekretesskyddade
ärenden.
Det bör i sammanhanget erinras om utskottets uttalande i 1970 års
granskningsbetänkande (KU 1970:42 s. 6), där utskottet med hänvisning
KU 1972:26
3
till den fundamentala roll för vår konstitutionella rätt och för rättssäkerheten
i samhället som principen om allmänna handlingars offentlighet
spelar framhöll det önskvärda i att denna princip ej inskränks genom
specialregler för statsrådsprotokoll. I avvaktan på resultatet av pågående
utredningsarbete borde därför offentlighetsprincipen så långt möjligt —
inom ramen för nuvarande lagstiftning — tillämpas även i fråga om
protokollen i statsrådet.
Det är således med tillfredsställelse utskottet i år kan konstatera att
offentlighetsprincipen i största möjliga utsträckning tillämpas beträffande
de s. k. tvåårsprotokollen. Även i fråga om åtskilliga ärenden i de s. k.
femtioårsprotokollen synes emellertid hinder inte möta mot att besluten
ges omedelbar offentlighet. Vid årets granskning har t. ex. uppmärksammats
att Kungl. Majit inte förordnat om omedelbart offentliggörande av
beslut om erkännande av främmande stater, vilket enligt utskottet varit
motiverat. Utskottet har erfarit att Kungl. Majit i fortsättningen kommer
att för detta slag av ärenden förordna om omedelbart offentliggörande.
För att det med hänsyn till innehållet i sekretesslagen från rättslig
synpunkt inte skall föreligga någon oklarhet beträffande protokollens
offentlighet uttalade utskottet förra året att det borde övervägas om inte
protokollen på lämpligt sätt kunde förses med en särskild föreskrift om
omedelbart offentliggörande. Detta uttalande har beaktats. Sålunda har
statsrådsberedningen i skrivelse den 4 oktober 1971 till expeditionscheferna
och chefen för utrikesdepartementets administrativa avdelning
framhållit, att till den regelmässigt använda föreskriften om expedition
bör fogas en föreskrift att protokollet, i den mån ej annat särskilt anges,
får offentliggöras omedelbart. Statsrådsberedningens förslag har numera
vunnit efterföljd inom alla departement.
Utskottets uppfattning att man i allmänhet bör undvika sekretess
beträffande de ärenden Kungl. Majit avgör i statsrådet inskränker sig inte
endast till de tryckfrihetsrättsliga aspekterna, dvs. att principen om
allmänna handlingars offentlighet tillämpas även på statsrådsprotokollen.
Som utskottet i olika sammanhang framhållit är det av största betydelse
för både myndigheterna och allmänheten att det sprids kännedom om
Kungl. Majits praxis på olika områden. För detta ändamål krävs särskilda
insatser utöver själva offentliggörandet av statsrådsprotokollen. Av förra
årets betänkande (KU 1971:34) framgår bl. a. att statsrådsberedningen
utarbetat riktlinjer för publicering av konseljbeslut och att beredningen
fortlöpande ägnar informationsfrågorna uppmärksamhet. Utskottet, som
erfarit att statsrådsberedningens ansträngningar ännu inte lett till
åsyftade resultat, vill understryka vikten av att Kungl. Majits beslut i
principiellt viktiga frågor snabbt och effektivt når ut till allmänheten och
myndigheterna.
KU 1972:26
4
2. Utgivningen av Svensk författningssamling
Enligt gällande lag (1894:44 s. 1) skall en författning träda i kraft fyra
veckor efter det den utkommit från trycket, om inte tidpunkten för
ikraftträdandet särskilt angetts. Enligt kungörelsen (1928:1) angående
Svensk författningssamling (SFS) bör i princip författning utkomma från
trycket i så god tid att den kan vara vederbörande myndigheter tillhanda
innan den träder i kraft.
Beträffande innebörden av begreppet ”utkommit från trycket” ger
förarbetena ingen vägledning. Utredningen om författningspublicering
har i betänkandet ”Svensk författningssamling” (SOU 1970:48) uttalat
att det avgörande bör vara tidpunkten när allmänheten kan få tillgång till
författningen och inte då författningen ”lämnat tryckpressen”. För
denna ståndpunkt talar den statsrättsliga grundsatsen att medborgarna
skall kunna ta del av författningen innan den får förpliktande verkan.
Med hänvisning till tryckfrihetsförordningens bestämmelser att en skrift
skall anses utgiven då den ”blivit utlämnad till salu eller för spridning på
annat sätt”, har utredningen föreslagit att i stället för nuvarande ordning
för SFS används uttrycket ”utgiven från trycket”. Detta har under år
1971 tillämpats endast beträffande ett mindre antal författningar. Vanligen
används fortfarande uttrycket ”utkom från trycket”.
Väsentligare än vilket uttryck som härvid begagnas är enligt utskottet
självfallet att författningen verkligen finns tryckt och utgiven den angivna
utgivningsdagen. I sammanhanget kan nämnas att utskottet erfarit att det
tidigare undantagsvis tillämpade förfarandet att ange en för tidig utkomstdag
i syfte att åstadkomma ett snabbare ikraftträdande av viss
författning inte längre förekommer.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen uppmärksammat föreningar vid
utgivningen av SFS och i anledning härav understrukit att det är
angeläget att författningarna verkligen utkommer i vederbörlig tid. Vid
granskningen av 1971 års författningar har konstaterats att antalet sent
utgivna författningar ökat. Sålunda har drygt 150 av sammanlagt 1 275
författningar satts i kraft dagen efter den de utkommit från trycket.
Ytterligare cirka 300 författningar har satts i kraft mindre än en vecka
efter nämnda tidpunkt. I sammanhanget bör också uppmärksammas
distributionen av SFS till mottagarna. Det är enligt utskottet av stor
betydelse att distributionen sker utan onödiga förseningar.
Utskottet framhöll i förra årets granskningsbetänkande (KU 1971:34 s.
17) att inte i något fall under 1970 de föreskrivna registren till SFS
utkommit i rätt tid. Förhållandet är detsamma beträffande 1971 års
register. Som exempel kan nämnas att den genomsnittliga förseningen för
de kronologiska månadsregistren under år 1971 varit drygt tre veckor.
Vikten av att det finns ändamålsenliga register till SFS, utkomna i
vederbörlig tid, bör enligt utskottet ånyo understrykas. Det kan nämnas
att Kungl. Maj:t nyligen bestämt att kronologiska månadsregister till SFS
inte skall utges under den tid försöksverksamhet med innehållsförteckningar
till utsändningar av SFS pågår. Inom statsrådsberedningen under
-
KU 1972:26
5
söks för närvarande möjligheterna att ge ut en förteckning över samtliga
under de senaste femtio åren utkomna och fortfarande gällande författningarna.
Vid granskningen av 1971 års författningsarbete har vidare uppmärksammats
att man i allt större utsträckning utger särskilda rättelseblad till
redan utfärdade författningar, som varit felaktiga i olika hänseenden.
Utredningen om författningspublicering har föreslagit att tryckfel och
liknande fel rättas genom särskilda notiser i stället för genom s. k.
kartongblad. Under år 1971 har utgetts åtskilliga dylika kartongblad.
Författningar rättade på detta sätt har förtecknats i bilaga 3 till detta
betänkande. Av förteckningen framgår att ändringarna oftast avsett
endast smärre, redaktionella fel eller misskrivningar. 1 några fall har
rättelserna haft saklig innebörd, t. ex. ändrat belopp för vissa grupplivförsäkrade
i SFS 1971:907. Vidare framgår att rättelserna i vissa fall ej
föranlett ändrade eller nya statsrådsprotokoll. I anslutning härtill kan
nämnas att utskottet även uppmärksammat ett fall där vederbörande
originalförfattning ej försetts med angivet Kungl, sigill.
Mot bakgrund av det till hel- och halvårsskiftena i hög grad koncentrerade
författningsarbetet kan ifrågasättas om inte en viss ytterligare
tidsmässig utspridning av författningarnas ikraftträdande borde göras.
Utskottet har erfarit att detta eftersträvas av statsrådsberedningen.
Beträffande vissa författningar är detta dock svårt att genomföra, t. ex.
sådana som hör samman med budgetregleringen och sådana där ikraftträdandetiden
uttryckligen angetts i propositioner som godkänts av
riksdagen.
En annan åtgärd i syfte att underlätta författningsarbetet kan vara att
under den mest ansträngda tiden, framför allt i december månad, undvika
omtryck av mera omfattande författningar, som ändras blott i mindre
omfattning; se t. ex. 1971:1035 (lag om ändring i fastighetsbildningslagen),
1088 (byggnadslagen) och 1089 (byggnadsstadgan). Utskottet, som
anser att systemet med fullständiga omtryck av flera gånger ändrade
författningar har många fördelar, ifrågasätter om inte smärre ändringar i
viss författning kan utfärdas på sedvanligt sätt, medan omtryck av
författningen i sin helhet kan anstå några veckor.
3. Riksdagens skrivelser till Kungl. Maj.t
I samband med årets granskningsarbete har utskottet i likhet med
tidigare år (senast i granskningsbetänkandet KU 1971:34 s. 20) tagit del
av den redovisning - Kungl. Maj:ts skrivelse 1972:3 — som på sedvanligt
sätt lämnats beträffande behandlingen av riksdagens skrivelser till Kungl.
Maj:t. Ett antal fall, där det ifrågasatts om riksdagens viljeyttringar blivit
vederbörligen beaktade, har blivit föremål för överläggning men ej
föranlett något uttalande av utskottet.
Utskottet vill tillägga, att den nämnda redovisningen av behandlingen
av riksdagens skrivelser i år liksom tidigare år kommit riksdagen till handa
först efter den allmänna motionstidens utgång. Utskottet anser att denna
KU 1972:26
6
ordning bör ändras och förordar sålunda att ifrågavarande redovisning
lämnas riksdagen samtidigt med statsverkspropositionen. Utskottet vill
erinra om att detta förfarande tillämpats tidigare (jfr 1 LU 1957:33 och
sammansatt KU och 1 LU 1959:3). Den förordade ändringen bör
genomföras även om den får till följd att Kungl. Maj:ts redovisning av
behandlingen av riksdagens skrivelser inte omfattar hela det förflutna året
utan avslutas exempelvis per den 1 december. Enligt utskottet torde en
sådan ändring av redovisningsperioden inte innebära några väsentliga
nackdelar för riksdagens ledamöter.
4. Decentralisering av beslutanderätt
1 de senaste årens granskningsbetänkanden har utskottet lämnat vissa
upplysningar om departementsutredningens arbete med frågor om decentralisering
av beslutanderätt från Kungl. Maj:t till underlydande myndigheter.
Denna utredning, som numera slutfört sitt uppdrag, har lagt fram
sammanlagt 133 promemorior med förslag om decentralisering av konseljärenden.
I januari 1972 redovisade utredningen i en sammanfattande
rapport resultatet hittills av de föreslagna åtgärderna. Av rapporten
framgår att man kan beräkna att det samlade resultatet av allt decentraliseringsarbete
från mitten av 1960-talet är att det årliga antalet konseljärenden
minskat från cirka 35 000 år 1964 till cirka 25 000 år 1970.
Skulle de förslag till decentralisering som framlagts av utredningen men
ännu inte prövats också genomföras kommer man enligt utredningen
fram till en ytterligare minskning av det årliga antalet konseljärenden
med i det närmaste 2 000 ärenden.
Det bör nämnas att departementsutredningen gjort vissa undersökningar
angående den genomsnittliga besvärsfrekvensen beträffande några
ärendegrupper där decentralisering genomförts, t. ex. vissa utnämningsärenden
och ärenden gällande ersättningsanspråk mot staten för personoch
sakskador. 1 båda dessa grupper av ärenden visade det sig vara endast
ungefär tre procent av den underlydande myndighetens beslut som
överklagades hos Kungl. Maj:t.
Avsikten är att arbetet med decentraliseringsfrågor skall fortsätta och
därvid bedrivas inom statsrådsberedningen. Bl. a. är tanken att göra en
systematisk genomgång departement för departement och undersöka
vilka regeringsärenden som skulle kunna bli föremål fördecentralisering.
Enligt utskottets uppfattning är det av värde om man genom ytterligare
decentraliseringsåtgärder kan åstadkomma en minskning av ärendemängden
hos Kungl. Maj:t. Utskottet förutsätter, därvid att frågor om
decentralisering av ärenden av större vikt även i fortsättningen underställs
riksdagens prövning.
5. Remisser till lagrådet
Genom beslut av 1970 och 1971 års riksdagar upphävdes bestämmelsen
i § 87 RF om Kungl. Maj:ts skyldighet att i vissa fall höra lagrådet.
KU 1972:26
7
Ändringen, som trädde i kraft den 17 februari 1971, innebar att
lagrådsgranskningen gjordes fakultativ och att Kungl. Majit således själv
avgör över vilka lagförslag lagrådets yttrande skall inhämtas.
Med anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande ifrågavarande
lagändring uttalade utskottet (KU 1970:20) bl. a., att en bestående
utvidgning av lagrådet till tre avdelningar inte kunde accepteras mot
bakgrund av de återverkningar en sådan utvidgning hade på högsta
domstolens och regeringsrättens arbete. Vidare framhöll utskottet, att
ändringen skulle möjliggöra lagrådsgranskning inom nya områden, där
granskningen enligt utskottets mening stundom kunde te sig angelägnare
än inom de områden som dittills varit föremål för obligatorisk granskning.
Mot bakgrund av ifrågavarande grundlagsändring har inom utskottets
kansli utarbetats en promemoria rörande omfattningen och inriktningen
av lagrådsremisserna under tiden 17.2-31.12.1971. Promemorian redovisas
som bilaga 4 till detta betänkande.
Såsom närmare framgår av promemorian, visar den företagna undersökningen
att det sammanlagda antalet lagrådsremisser från ett 60-tal år
1970 nedgått till ett 30-tal år 1971. Det kan i sammanhanget nämnas att
det totala antalet lagpropositioner år 1970 utgjorde drygt ett 90-tal och
år 1971 cirka 75.
Erfarenheterna av slopandet av den obligatoriska lagrådsgranskningen
är enligt utskottet ännu inte tillräckliga för en säker bedömning av Kungl.
Maj:ts praxis på detta område.
6. Nåd i brottmål
Kungl. Maj:ts praxis i nådeärenden har granskats av konstitutionsutskottet
vid ett flertal tillfällen under årens lopp i samband med dechargearbetet.
Senast skedde detta år 1965. Resultatet av granskningen redovisades
i utskottets memorial 1965:27 (s. 23—24) samt i en till memorialet
fogad bilaga (s. 107-139). 1965 års granskning avsåg företrädesvis
nådeansökningar som avgjorts av Kungl. Maj:t under år 1964 i ärenden
rörande straff för onykterhet vid förande av motorfordon samt bötesförvandlingsstraff.
Särskild uppmärksamhet ägnades därvid de fall där
Kungl. Maj:ts beslut avvek från högsta domstolens yttrande. Det bör
anmärkas att enligt då gällande lagstiftning krävdes att högsta domstolen
skulle yttra sig över alla ansökningar om nåd i brottmål. Denna ordning
ändrades 1965 såtillvida, att högsta domstolen sedan dess endast behöver
höras över sådana nådeansökningar där ej skäl till bifall uppenbarligen
saknas. I anslutning till denna reform har en ny organisation för
beredning av nådeärendena byggts upp inom justitiedepartementet.
Utskottet har bl. a. mot bakgrund av nämnda förhållanden beträffande
nådeärendenas handläggning funnit anledning att i samband med årets
granskning av statsrådsprotokollen åter studera tillämpningen av nådeinstitutet.
Härvid har utskottet för att följa utvecklingen beträffande
nåd i anledning av trafikonykterhetsbrott tagit del av tillgänglig statistik
beträffande nådeärenden på detta område åren 1965 — 1967 m. m.
KU 1972:26
Granskningen har emellertid främst inriktats på ansökningar om nåd
avseende personer som dömts för narkotikabrott. Samtliga sådana ärenden
som avgjorts under åren 1970 — 1971 har sålunda särskilt genomgåtts.
I bilaga 5 till detta betänkande lämnas en översikt beträffande nådeinstitutets
utformning och nådeärendenas handläggning. Där redovisas
vidare vissa statistiska uppgifter rörande nådeinstitutets tillämpning
under senare år.
Avslutningsvis i bilagan lämnas en redogörelse för gällande lagstiftning
i fråga om narkotikabrott och därefter redovisas i korthet omständigheterna
i ett antal fall av narkotikabrott där nåd givits eller ansökan om nåd
avslagits.
Beträffande omfattningen av ansökningar om nåd har granskningen
gett vid handen att antalet nådeansökningar hållit sig tämligen konstant
de senaste fem åren, dock med en viss nedgång förra året då drygt 1 700
ärenden avgjordes. Enligt uppgift har en markant stegring av antalet
nådeansökningar hittills kunnat iakttagas detta år.
Närmare 80 procent av förra årets nådeansökningar avslogs. Yttrande
från högsta domstolen hade inhämtats i cirka 10 procent av dessa
ärenden. Beträffande dessa överensstämde Kungl. Maj:ts beslut i de flesta
fallen med högsta domstolens förslag. Beträffande de nådeansökningar
som bifölls helt eller delvis följde Kungl. Maj:t högsta domstolens förslag
i 75 procent av fallen. Det bör anmärkas att ett stort antal av
ansökningarna bifölls på det sättet att verkställighetstiden avkortades.
Åtskilliga bifallna ansökningar avsåg uppskov med verkställigheten. Det
totala antalet i egentlig mening bifallna nådeansökningar rör sig om cirka
10 procent av hela antalet ärenden. Det är då också att märka att i många
fall har nåden inneburit att en påföljd ersatts med en annan, t. ex.
fängelse med skyddstillsyn eller villkorlig dom.
Antalet nådeansökningar i anledning av straff för narkotikabrott rörde
sig 1971 om drygt ett hundratal. Av dessa bifölls endast ett fåtal helt.
Omkring 400 ansökningar samma år gällde nåd i anledning av straff för
onykterhet vid förande av motorfordon. Även beträffande dessa förekom
helt bifall endast i ett mindre antal fall.
Utskottets granskning visar att Kungl. Majit synes tillämpa nådeinstitutet
restriktivt, vilket stämmer överens med nådens karaktär av undantagsföreteelse.
Vad beträffar nådeinstitutets framtida utformning kan nämnas
att grundlagberedningen i sitt nyligen framlagda författningsförslag uttalat,
att enligt beredningens uppfattning bör regeringens befogenhet att
bevilja nåd bibehållas i den nya grundlagen, varvid nådeområdet bör
bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande praxis. I
enlighet härmed har i förslaget till ny regeringsform upptagits ett
stadgande om nådeinstitutet.
Enligt grundlagberedningen hindrar stadgandet inte att ärenden som
nu brukar tas upp nådevägen genom lag förs över till handläggning i
annan ordning, exempelvis till en ”nådenämnd”. En sådan åtgärd, som
enligt beredningen kan vara motiverad av önskan att minska regeringens
KU 1972:26
9
arbete med rutinärenden, begränsar emellertid inte den behörighet att
besluta om nåd som det föreslagna stadgandet ger regeringen.
Den företagna granskningen av nådeärenden har ej föranlett något
särskilt uttalande av utskottet.
7. Besvärsrätt för organisationer
I samband med 1969 års granskning av statsrådsprotokollen behandlade
utskottet frågan om besvärsrätt för organisationer (KU 1969:18).
Utskottet underströk härvid vikten av ett effektivt verkande besvärsinstitut
och konstaterade, att man inte heller i förslaget till förvaltningslag
ansett det möjligt att närmare bestämma kretsen av besvärsberättigade.
Frågan måste därför även i fortsättningen överlämnas till rättstillämpningen.
Utskottet erinrade också om möjligheterna av att inom ramen för
speciallagstiftningen skapa mera preciserade regler rörande besvärsrätt i
särskilda fall.
Mot bakgrund av tillkomsten av den nya förvaltningslagen, som
innehåller vissa allmänna regler om besvärsrätt, har utskottet funnit
anledning återkomma till frågan om besvärsrätt för organisationer.
Utskottet har ansett det vara av särskilt intresse att studera Kungl. Maj:ts
praxis i sådana fall, där besvär anförs i ärenden enligt främst miljöskyddslagen.
I en inom utskottets kansli upprättad promemoria, bilaga 6 till detta
betänkande, redovisas vissa uppgifter om vilka regler som gäller beträffande
det s. k. sakägarbegreppet och rätten att anföra besvär. Vidare lämnas
en redogörelse för besvärsreglerna i byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagarna.
Promemorian innehåller också vissa uppgifter om iakttagelser
som gjorts vid genomgången av 1971 års statsrådsprotokoll beträffande
konseljärenden där besvär anförts av olika organisationer. Även
regeringsrättens praxis i fråga om besvärsrätt för organisationer berörs i
promemorian.
Undersökningen visar att Kungl. Maj:t i ärenden från jordbruks-och
civildepartementen tillämpat ett förhållandevis strikt sakägarbegrepp, när
det gällt att ta ställning till om en klagande skall anses saklegitimerad. I
princip synes detta innebära, att endast ägare eller annan sakrättsinnehavare
till fastighet inom det område som avses med klagomålen eller i
angränsande områden tillerkänts besvärsrätt. Beträffande beslut enligt
miljöskyddslagen har dock även personer, boende inom det av den
miljöfarliga verksamheten berörda området, tillerkänts talerätt i egenskap
av sakägare.
I de fall där organisation anfört besvär har dessa regelmässigt upptagits
till prövning endast om organisationen kunnat anses företräda någon av
angivna sakägarekrets. Har inte av besvärsskriften eller eljest framgått att
så varit fallet har, såvitt kunnat konstateras, besvären avvisats. Tillfälle
synes i sådana fall inte ha beretts organisationen att komplettera
besvärsskriften, t. ex. genom företeende av fullmakter från sakägare. I
vilken utsträckning man under departementsbehandlingen undersökt,
KU 1972:26
10
huruvida den eller de som undertecknat besvärsskrivelsen varit sakägare,
kan inte med säkerhet utläsas av genomgångna beslut eller övriga
handlingar i ärendena. Den utformning besluten ibland erhållit tyder
dock på att sådana undersökningar företagits. Att så sker har på förfrågan
bekräftats.
Besvär av organisation har genomgående avvisats på den grund att
organisationen inte visat sig vara sakägare. Något fall har inte påträffats,
där det framgått att besvären avvisats därför att organisationen inte
bedömts vara tillräckligt etablerad för att anses behörig att företräda det
intresse som organisationen avser att bevaka.
Den lämnade redovisningen av Kungl. Maj:ts praxis beträffande
besvärsrätt för organisationer har ej föranlett något särskilt uttalande från
utskottets sida.
8. Motivering av konseljbeslut
Konstitutionsutskottet behandlade i granskningsmemorialet 1968 (KU
1968:15) frågan om motivering av konseljbeslut. Utskottet anförde bl. a.
att siarka skäl talar för att Kungl. Maj* i viss utsträckning lämnar
beslutsmotivering i administrativa partsärenden efter i princip samma
normer som anses böra gälla för underordnade myndigheter. Att konseljbeslut
motiveras syntes utskottet vara av särskild betydelse med hänsyn
till önskvärdheten av att fast och enhetlig praxis i olika ärendegrupper
upprätthålls inom förvaltningen. Utskottet framhöll att det från denna
synpunkt framför allt är av vikt att motivering i regel ges till Kungl.
Maj:ts beslut i frågor av principiell innebörd liksom då Kungl. Maj:t
ändrar underordnad myndighets beslut eller frångår av sakkunnig remissinstans
hävdad ståndpunkt.
I den nya förvaltningslagen (1971:290), som trätt i kraft den 1 januari
1972, har intagits uttryckliga bestämmelser om skyldighet för myndighet
att ange vilka skäl som bestämt utgången i avgjort ärende. I vissa fall får
dock skälen helt eller delvis utelämnas, t. ex. om beslutet inte går part
emot eller det eljest är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen eller
om ärendet är särskilt brådskande. Regler härom finns i 17 § förvaltningslagen.
Förvaltningslagen är inte direkt tillämplig på ärende hos Kungl. Maj:t,
men statsrådsberedningen har efter samråd med bl. a. expeditionscheferna
i en promemoria i januari 1972 gett anvisningar om tillämpningen av
förvaltningslagens principer vid handläggningen av förvaltningsärenden
hos Kungl. Maj:t. I promemorian framhålls bl. a. att de principer som
kommit till uttryck i lagen i stor utsträckning bör följas även hos Kungl.
Maj:t, att handläggningen bör ske efter enhetliga principer i samtliga
departement och att avvikelse från anvisningarna bör ske endast om
särskilda förhållanden påkallar det. Vidare framhålls att konstitutionsutskottets
uttalanden i 1968 års memorial beaktats hos Kungl. Maj:t, vilket
framgår av särskilda skrivanvisningar utfärdade för statsdepartementen.
Vid granskning av 1971 års statsrådsprotokoll har utskottet mot
KU 1972:26
11
ovannämnda bakgrund företagit en genomgång av samtliga Kungl. Maj:ts
besvärsärenden under år 1971, vilka uppgått till drygt 4 000. Av dessa
ärenden bifölls besvären i närmare 600 fall, dvs. knappt 15 %. Viss
beslutsmotivering, om än ofta ganska kortfattad, förekommer i flertalet
av dessa ärenden. I många fall, där motivering ej lämnats synes det inte
möta särskilda svårigheter att av handlingarna utläsa vilka grunder som
varit avgörande för Kungl. Maj:ts bedömning. I åtskilliga andra fall — i
huvudsak motsvarande de i förvaltningslagen angivna undantagen i 17 §,
framför allt besvär i tjänstetillsättningsärenden — saknas dock beslutsmotivering
helt. I det stora flertalet fall där besvären lämnats utan bifall och
Kungl. Maj:t sålunda ej ändrat den underlydande myndighetens beslut
saknas också beslutsmotivering.
Sammanfattningsvis torde kunna konstateras att Kungl. Maj:t i allt
större utsträckning lämnar beslutsmotivering i huvudsak i enlighet med
ovan redovisade principer. Även om utskottet bland 1971 års konseljärenden
uppmärksammat vissa fall där en mera utförlig beslutsmotivering
hade varit av värde, finner utskottet utvecklingen på detta område
tillfredsställande.
9. Offentliga utredningar
Som inledningsvis nämnts har utskottet i samband med årets granskningsarbete
ägnat det statliga utredningsväsendet visst studium. Inom
utskottets kansli har sålunda gjorts en undersökning beträffande omfattningen
av å ena sidan den utredningsverksamhet som bedrivs genom
särskilt tillkallade kommittéer utanför departement och ämbetsverk och
å andra sidan det utredningsarbete som utförs av arbetsgrupper o. dyl.
inom departementen, s. k. departementsutredningar. I sammanhanget
kan nämnas att frågan om utredningsverksamhetens framtida utformning
har aktualiserats i motionerna 1972:101 och 1972:291 vilka kommer att
behandlas av utskottet under höstsessionen detta år.
Den nu företagna undersökningen, som redovisas som bilaga 7 till
detta betänkande, visar att vid 1972 års ingång var sammanlagt cirka 280
av Kungl. Maj:ts tillsatta kommittéer i verksamhet. Av dessa hade
omkring 100 parlamentariskt inslag. Förra året avgavs drygt 90 kommitténbetänkanden.
Beträffande s. k. departementsutredningar offentliggjordes
förra året 50 promemorior. Hittills i år har framlagts 15 departementspromemorior,
som utarbetats av arbetsgrupper inom ett eller flera
departement. Utredningsarbete i olika frågor som getts offentlighet pågår
för närvarande i ett tiotal sådana arbetsgrupper.
Det kan enligt utskottet konstateras att den offentliga utredningsverksamheten
i vårt land i betydande omfattning bedrivs av särskilt tillkallade
från departement och ämbetsverk fristående kommittéer. Så har förhållandet
varit sedan länge. Som nyss framgått förekommer det både rena
expertutredningar och kommittéer med parlamentariskt inslag.
Vad gäller den utredningsverksamhet som äger rum inom departementen,
vill utskottet i sammanhanget erinra om 1965 års departementsre
-
KU 1972:26
12
form, som gav departementen väsentligt utökade personalresurser m. m.
(prop. 1965:65). Syftet med reformen angavs vara att åstadkomma
förbättrade möjligheter till långsiktig planering och samordning. Den
centrala styrande och planerande funktionen skulle sålunda starkare än
tidigare koncentreras till regeringen. Beträffande utredningsverksamheten
uttalades i nämnda proposition bl. a. att den nya departementsorganisationen
förutsatte att utredningsarbetet huvudsakligen skulle äga rum
utanför departementen, i underlydande organ och genom kommittéer
och särskilt tillkallade sakkunniga. Den företagna undersökningen av i
vilka former utredningsverksamheten bedrivs bekräftar att så fortfarande
är förhållandet.
Den sålunda lämnade redovisningen för den offentliga utredningsverksamheten
föranleder inte något uttalande från utskottets sida.
10. Redovisning av remissyttranden i propositioner
Remissförfarandet är liksom utredningsväsendet ett led i regeringsärendenas
beredning. I regeringsformen § 10 föreskrivs sålunda att vederbörande
ämbetsverk skall höras innan ärendena föredras i statsrådet. Remiss
till lagrådet av propositioner har berörts i ett tidigare avsnitt av detta
betänkande.
Utöver statliga ämbetsverk och myndigheter brukar i stor utsträckning
kommunala organ, enskilda organisationer och sammanslutningar av olika
slag beredas tillfälle att yttra sig över betänkanden som framlagts av
utredningar, kommittéer, interdepartementala arbetsgrupper etc. Det har
även förekommit att olika politiska organ fått tillfälle att yttra sig över
utredningsförslag. De politiska partiernas huvudorganisationer brukar
dock i princip inte anlitas som remissorgan. Någon enstaka gång har det
emellertid hänt att dessa beretts tillfälle att yttra sig i frågor av
väsentligen partiorganisatorisk karaktär. Enligt utskottets mening finns
ingen anledning att frångå denna ordning.
I förslag till riksdagen som föregåtts av remissbehandling framgår det
av propositionen vilka remissorgan som inkommit med svar och om
yttrande från annat håll avgetts. Har remiss till lagrådet förekommit,
återges lagrådets yttrande i sin helhet i propositionen. I övrigt redovisas
remissinstansernas och andra organs yttranden mer eller mindre utförligt.
Utskottet har i samband med årets granskningsarbete gjort frågan om
redovisning av remissvar i propositioner till föremål för visst studium.
Inom utskottets kansli har sålunda från denna utgångspunkt samtliga
propositioner (181 st.) som avgetts under år 1971 genomgåtts. Särskild
uppmärksamhet har ägnats remissredovisningen beträffande ett tiotal
propositioner, där vederbörande riksdagsutskotts hemställan innehållit
avvikelse från Kungl. Maj:ts förslag. Den inom utskottet kansli upprättade
promemorian redovisas i sina huvuddrag i bilaga 8 till detta betänkande.
Det kan i sammanhanget erinras om motionen 1972:291 om ökad
offentlighet i den statliga beslutsprocessen. Motionen, som bl. a. berör
remissväsendet, kommer att behandlas av utskottet under höstsessionen
KU 1972:26
13
detta år.
Den nu företagna undersökningen har gett vid handen att drygt
etthundra propositioner föregåtts av remissbehandling. Antalet remissinstanser
är i regel stort. Det har beträffande 1971 års propositioner
varierat från drygt ett tjugo-tal till inemot etthundra.
Av de propositioner där remissförfarande inte förekommit avser ett
trettiotal — förutom statsverkspropositionen och andra budgetförslag -t. ex. godkännande av internationella överenskommelser och vissa
skrivelser och andra meddelanden från Kungl. Majit till riksdagen. Utöver
dessa har alltså ytterligare ett femtiotal propositioner avgetts utan att de
förslag som upptagits i dessa remissbehandlats.
Beträffande de propositioner där redovisning av remissvar skett har
den allmänna iakttagelsen gjorts att remissinstansernas synpunkter ofta
återges i mycket koncentrerad form. Dock görs ibland direkta citat av vad
som yttrats i remissvaren. En annan iakttagelse är att alternativa förslag
till lösning av en fråga som en remissinstans framfört i regel ges mindre
textutrymme i propositionerna än de förslag som vederbörande utredning
eller kommitté lagt fram i sitt betänkande.
Statsrådsberedningen har utfärdat särskilda anvisningar för propositionsskrivning.
I dessa anförs bl. a. att remissyttranden skall redovisas
objektivt och så fullständigt som saken fordrar. Det är vidare enligt
anvisningarna viktigt att remissammanställningarna ger en klar och
representativ bild av de mera vägande ståndpunkterna i alla viktigare
frågor.
Utskottet, som ansluter sig till vad statsrådsberedningen anfört, har
inte funnit anledning att göra några särskilda uttalanden i anledning av
vad som framkommit vid genomgången beträffande redovisningen av
remissvar i 1971 års propositioner.
11. Statstjänstemän i styrelser för statliga verk och företag
I utskottets i mars detta år avgivna betänkande i anledning av motioner
om ökad decentralisering och stärkt lekmannainflytande inom förvaltningen
m. m. (KU 1972:12) erinrade utskottet om den utvecklingen mot
lekmannastyrelser i centrala ämbetsverk och liknande statsorgan som ägt
rum parallellt med eller som en följd av motsvarande utveckling på den
regionala nivån. Utskottet konstaterade att 1946 var knappt en tredjedel
av ämbetsverken försedda med lekmannastyrelser, medan däremot två
tredjedelar av dem var utrustade med sådana styrelser 1968. De verk som
fortfarande saknar lekinannastyrelse har enligt utskottet en övervägande
judiciell eller teknisk karaktär.
I förra årets granskningsbetänkande anförde utskottet att uppmärksamhet
hade ägnats principerna för utseende av departementstjänstemän i
styrelserna för statliga företag (KU 1971:34 s. 19). Något särskilt
uttalande från utskottets sida gjordes inte i sammanhanget
I samband med årets granskning har gjorts en undersökning av
förekomsten över huvud taget av statstjänstemän som ledamöter i
KU 1972:26
14
styrelser för statliga verk och företag. Undersökningen, vars resultat
redovisas i en tabell (bilaga 9) till detta betänkande, har omfattat de
centrala ämbetsverken, statens affärsdrivande verk, de statliga kreditinstituten
och den s. k. statsföretagsgruppen, dvs. Statsföretag AB med
dotterbolag. Även de företag som ägs helt eller delvis av staten, vilka
redovisats under rubriken ”Övriga aktiebolag” i publikationen Statliga
företag 71, har undersökts.
Genomgången har givit vid handen, att departementstjänstemän förekommer
i styrelserna för sexton av drygt ett femtiotal centrala ämbetsverk,
råd och nämnder med viktiga funktioner, i affärsverksdelegationen
men ej i styrelserna för de sju affärsdrivande verken, i fyra av de sex
statliga kreditinstituten samt i Statsföretag AB och i tio av de trettio
redovisade dotterbolagen. Beträffande gruppen ”Övriga aktiebolag” —
sammanlagt tjugosju bolag — finns departementstjänstemän i ungefär
hälften av bolagen, i ett par fall som suppleanter.
Statstjänstemän i central statliga förvaltning — förutom verkscheferna
— förekommer i cirka trettiofem av de medtagna centrala ämbetsverkens,
nämndernas och rådens styrelser, i två av styrelserna för de affärsdrivande
verken, i tre av kreditinstituten, i Statsföretag AB, i ungefär hälften av
dotterbolagen samt i tjugo styrelser inom gruppen ”Övriga aktiebolag”.
Beträffande den förstnämnda gruppen bör observeras, att representationen
i tio fall utgöres av tjänstemän som är anställda i vederbörande
ämbetsverk. Statstjänstemän från lokal statlig förvaltning förekommer
endast i mycket ringa omfattning i de angivna styrelserna. Landshövdingar
finns i tre av styrelserna för de centrala ämbetsverken, i två av
kreditinstituten och i två av Statsföretag AB:s dotterbolag. I styrelserna
för ”Övriga aktiebolag” ingår landshövdingar i sex av bolagen.
12. Övriga frågor
Utskottet har till särskild granskning även tagit upp ett antal andra
frågor av principiellt intresse.
Sålunda har utskottet granskat vissa frågor rörande förenade fabriksverken
(PFV) mot bakgrund bl. a. av den anmälan till justitiekanslern
som gjordes av chefen för industridepartementet i mars förra året. 1
bilaga 10 redovisas sammandrag av en inom utskottets kansli upprättad
promemoria med uppgifter i saken.
Vid ett flertal tillfällen har FFV-frågorna varit föremål för debatt i
riksdagen, varvid såvitt gäller de konstitutionella aspekterna hänvisats till
konstitutionsutskottets granskningsverksamhet. Nyligen behandlade
näringsutskottet i samband med andra frågor rörande de statliga företagen
bl. a. motionen 1972:584 vari hemställts att en parlamentarisk
kommission skulle tillsättas med uppgift att granska förhållandena i
fråga. Näringsutskottet (NU 1972:16) avstyrkte motionen under framhållande
att det ankommer på konstitutionsutskottet att avgöra huruvida
särskilda utredningsätgärder är erforderliga för att bereda underlag för
den granskning av regeringens åtgärder som åvilar konstitutionsutskottet.
KU 1972:26
15
Näringsutskottets betänkande i denna del var enhälligt och följdes av
riksdagen.
I samband med konstitutionsutskottets granskning har inom utskottet
framförts krav på tillsättande av en parlamentarisk kommission för att få
ytterligare underlag för en prövning av de konstitutionella frågorna
rörande regeringens mellanhavanden med FFV.
Utskottet har vid granskningen av FFV-frågorna från de synpunkter
utskottet har att företräda inte funnit anledning att föranstalta om
ytterligare utredning i saken. Den företagna granskningen har från
konstitutionell synpunkt ej gett anledning till särskilt uttalande från
utskottets sida.
Vidare har utskottet ägnat uppmärksamhet åt frågan om lekmannainslaget
i de nya länsstyrelserna såvitt gäller de av Kungl. Majit utsedda
ledamöterna. Utskottet, som vid sin granskning konstaterat att den
åsyftade samordningen med näringsliv och arbetsmarknad har tillgodosetts
genom valet av nämnda ledamöter, finner inte anledning att göra
något ytterligare uttalande i frågan.
Härutöver har granskningen omfattat följande ämnen, nämligen
vissa frågor i anledning av utbyggnaden av Hyltebruk (kanslipromemoria
bilaga 11);
ändringar i betygsystemet för grundskola och gymnasium (kanslipromemoria
bilaga 12);
vissa frågor rörande socionomutbildningen och vuxenutbildningen
(kanslipromemorior bilaga 13 och 14);
utbildningen av bibliotekspersonal (kanslipromemoria bilaga 15);
praxis vid utnämning till vissa kyrkliga tjänster (kanslipromemoria
bilaga 16);
frågor rörande befrielse från religionsundervisning (kanslipromemoria
bilaga 17); samt
praxis i medborgarskapsärenden.
Utskottet har inte funnit anledning att göra några särskilda uttalanden
beträffande de angivna frågorna. Vad gäller praxis i medborgarskapsärenden
avser utskottet att fortsätta granskningen.
Den granskning som således utförts samt resultatet därav får utskottet
härmed för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 5 maj 1972
På konstitutionsutskottets vägnar
GUNNAR LARSSON
KU 1972:26
16
Närvarande:
Med de undantag som nedan anges har vid betänkandets behandling
deltagit: herrar Larsson i Luttra (c), Adamsson (s), Nelander (fp),
Henningsson (s), Hernelius (m), fru Thunvall (s), herrar Boo (c), Johansson
i Trollhättan (s), Mossberg (s), Pettersson i Örebro (c), Andersson,
Sten, i Stockholm (s), Werner i Malmö (m), Svensson i Eskilstuna (s),
Bergqvist (s) och Norrby i Åkersberga (fp).
Vid behandlingen av nedan antecknade punkter har beträffande
punkten 1. herr Karlsson i Malung ersatt herr Johansson i Trollhättan,
herr Fiskesjö ersatt herr Pettersson i Örebro, herr Wijkman ersatt herr
Werner i Malmö och herr Molin ersatt herr Norrby i Åkersberga;
punkten 2. herr Molin ersatt herr Nelander, herr Karlsson i Malung
ersatt herr Johansson i Trollhättan, herr Fiskesjö ersatt herr Pettersson i
Örebro och herr Wijkman ersatt herr Werner i Malmö;
punkten 3. herr Molin ersatt herr Nelander, herr Karlsson i Malung
ersatt herr Johansson i Trollhättan, herr Fiskesjö ersatt herr Pettersson i
Örebro och herr Wijkman ersatt herr Werner i Malmö;
punkterna 4., 5. och 6. herr Karlsson i Malung ersatt herr Johansson i
Trollhättan, herr Fiskesjö ersatt herr Pettersson i Örebro och herr
Wijkman ersatt herr Werner i Malmö;
punkten 7. herr Molin ersatt herr Nelander, herr Karlsson i Malung
ersatt herr Johansson i Trollhättan, herr Fiskesjö ersatt herr Pettersson i
Örebro och herr Wijkman ersatt herr Werner i Malmö;
punkten 8. herr Molin ersatt herr Nelander, herr Karlsson i Malung
ersatt herr Johansson i Trollhättan, herr Fiskesjö ersatt herr Pettersson i
Örebro och herr Wijkman ersatt herr Werner i Malmö;
punkten 9. herr Karlsson i Malung ersatt herr Henningsson, herr
Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Andersson, Sten, i Stockholm, herr
Fiskesjö ersatt herr Pettersson i Örebro och herr Wictorsson ersatt herr
Svensson i Eskilstuna;
punkterna 10. och 11. herr Molin ersatt herr Nelander, herr Wijkman
ersatt herr Hernelius, herr Fiskesjö ersatt herr Pettersson i Örebro, herr
Karlsson i Malung ersatt herr Andersson, Sten, i Stockholm och herr
Wijkman ersatt herr Werner i Malmö;
punkten 12. (rörande förenade fabriksverken) herr Karlsson i Malung
ersatt herr Henningsson, herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Andersson,
Sten, i Stockholm, herr Wijkman ersatt herr Werner i Malmö och
herr Wictorsson ersatt herr Svensson i Eskilstuna;
(rörande lekmannainslaget i de nya länsstyrelserna) herr Karlsson i
Malung ersatt herr Henningsson, herr Fiskesjö ersatt herr Pettersson i
Örebro, herr Wijkman ersatt herr Werner i Malmö, herr Wictorsson ersatt
herr Andersson, Sten, i Stockholm och herr Gustavsson i Ängelholm
ersatt herr Svensson i Eskilstuna;
(rörande Hyltebruk) herr Karlsson i Malung ersatt herr Henningsson,
herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Andersson, Sten, i stockholm
och herr Wictorsson ersatt herr Svensson i Eskilstuna;
(rörande betygssystemet för grundskola och gymnasium) samt
(rörande utbildningen av bibliotekspersonal) herr Karlsson i Malung
ersatt herr Henningsson, herr Fiskesjö ersatt herr Pettersson i Örebro,
herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Andersson, Sten, i Stockholm
och herr Wictorsson ersatt herr Svensson i Eskilstuna;
(rörande socionomutbildningen och vuxenutbildningen) herr Karlsson
i Malung ersatt herr Adamsson, herr Molin ersatt herr Nelander, herr
KU 1972:26
17
Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Henningsson, herr Fiskesjö ersatt herr
Pettersson i Örebro och herr Wictorsson ersatt herr Andersson, Sten, i
Stockholm;
(rörande praxis vid utnämning till vissa kyrkliga tjänster) herr Karlsson
i Malung ersatt herr Adamsson, herr Dahlberg ersatt herr Henningsson,
herr Fiskesjö ersatt herr Pettersson i Örebro och herr Wictorsson ersatt
herr Andersson, Sten, i Stockholm;
(rörande befrielse från religionsundervisning) herr Karlsson i Malung
ersatt herr Adamsson, herr Schött ersatt herr Hernelius, herr Fiskesjö
ersatt herr Boo, herr Olsson i Sundsvall ersatt herr Pettersson i Örebro
och herr Gustavsson i Ängelholm ersatt herr Andersson, Sten, i Stockholm;
(rörande
praxis i medborgarskapsärenden) herr Karlsson i Malung
ersatt herr Henningsson, herr Fiskesjö ersatt herr Pettersson i Örebro,
herr Wijkman ersatt herr Werner i Malmö, herr Gustavsson i Ängelholm
ersatt herr Andersson, Sten, i Stockholm och herr Molin ersatt herr
Norrby i Åkersberga.
Reservationer (A, B, C, E, F, H, I och K) och särskilda yttranden (D, G, J
och L)
A. Reservation av herrar Larsson i Luttra (c), Hernelius (m), Boo (c),
Fiskesjö (c), Norrby i Åkersberga (fp), Molin (fp) och Wijkman (m), vilka
ansett att utskottet under punkten 3. Riksdagens skrivelser (s. 5) i stället
för sista meningen i första stycket bort uttala följande:
Då det enligt utskottets mening är väsentligt att riksdagens viljeyttringar
blir vederbörligen beaktade, får utskottet framhålla att vid årets
granskning särskilt uppmärksammats ett par fall, där Kungl. Maj:t inte
fullständigt beaktat riksdagens intentioner.
Det första fallet avser socionomutbildningen, där riksdagens beslut
(rskr 1971:136) om att den handledda studiepraktiken som hittills
normalt skall omfatta två terminer inte beaktats av Kungl. Maj:t. Mot
riksdagens beslut föreskrivs nämligen i Kungl. Maj:ts kungörelse (1971:
343) om ändring av stadgan för socialhögskolorna att nämnda studiepraktik
för studerande med yrkeserfarenhet skall omfatta endast en termin
(se bilaga 13).
Det andra fallet avser vuxenutbildningen, där riksdagen uttalat att visst
statsbidrag skall kunna användas för uppsökande verksamhet för vuxenutbildningen
(rskr 1971:170). Likväl innehåller Kungl. Maj :ts kungörelse
(1971:429) om kommunal och statlig vuxenutbildning ingen anvisning
dm att statsbidraget även får användas för detta ändamål (se bilaga 14).
1 dessa båda fall har sålunda riksdagsbesluten inneburit modifikationer
av regeringens förslag i propositionerna, medan regeringens sedermera
fattade beslut innebar en återgång till propositionernas förslag. På grund
härav har riksdagens uppfattning inte i sin helhet kommit att förverkligas.
Utskottet har i sammanhanget även uppmärksammat ett fall där en
begäran av riksdagen om viss utredning utan någon närmare motivering
avskrivits av Kungl. Maj:t. Detta gäller riksdagens skrivelse den 28
2 Riksdagen 1972. 4 sami. Nr 26
KU 1972:26
18
november 1961 (rskr 1961:370) med hemställan om utredning rörande
en civilrättslig lagstiftning om mäklarverksamheten. Trots att detta
ärende flera gånger följts upp med frågor i riksdagen (åren 1964, 1966
och 1968), har det ej föranlett annan Kungl. Maj:ts åtgärd än ett i
oktober 1971 utan någon motivering fattat beslut att lämna skrivelsen
utan åtgärd, vilket utskottet från principiella synpunkter funnit värt att
notera.
B. Reservation av herrar Nelander och Norrby i Åkersberga (båda fp),
som ansett att sista stycket i utskottets yttrande under punkt 7.
Besvärsrätt för organisationer (s. 10 bort ha följande lydelse:
Det bör tilläggas att organisationer av olika slag ofta har ett berättigat
intresse att påverka beslutsfattandet i särskilt miljöskyddsärenden. Ibland
har organisationen skapats just för att tillvarataga bl. a. enskilda sakägares
intressen i berörda frågor och därigenom underlätta för den enskilde att
göra sig hörd i miljödebatten. Det synes därför enligt utskottet angeläget,
att man under besvärsärendes beredning hos Kungl. Maj:t undersöker
huruvida inom en organisation, som anför besvär, finnes sakägare i
vedertagen mening och i så fall ger tillfälle till komplettering av
besvärsskriften. Självfallet är det också av vikt att Kungl. Maj:ts bedömning
av besvärsrättsfrågor kommer till allmän kännedom och att awisningsbeslut
alltid förses med klargörande motivering.
C. Reservation beträffande avsnittet 9. Offentliga utredningar av herrar
Nelander (fp), Hernelius (m), Norrby i Åkersberga (fp) och Wijkman (m),
vilka ansett att utskottets yttrande i denna del (s. 11-12) bort ha följande
lydelse:
Som inledningsvis utskottet — sådana arbetsgrupper. Någon
samlad bild av departementsutredningarnas antal, sammansättning, direktiv,
arbetsformer osv. har ej kunnat ges eftersom ytterst knapphändiga
informationer har tillhandhållits av statsrådsberedningen. Klart är dock
att departementsutredningarnas andel av det totala offentliga utredningsarbetet
ökat under senare år.
Vad gäller utskottet — tillkallade sakkunniga. Utskottet kan
på basis av tillgänglig information inte uttala sig om så fortfarande är
förhållandet. En rad exempel under de senaste åren visar dock att
betydelsefulla frågor ofta bereds av departementsutredningar och ges
offentlighet först när proposition föreläggs riksdagen. Härigenom försvåras
enligt utskottets mening en allsidig och omfattande debatt innan
beslut fattas.
D. Särskilt yttrande beträffande avsnittet 9. Offentliga utredningar (s.
11 — 12) av herrar Larsson i Luttra (c), Boo (c) och Fiskesjö (c), vilka
anfört följande:
KU 1972:26
19
Av tradition har viktiga reformer i vårt land förberetts genom ett
omsorgsfullt utredningsarbete. Huvudparten av detta arbete har försiggått
inom parlamentariskt sammansatta kommittéer. Denna utredningsform
har många fördelar. Bl. a. ger den representanter för riksdagen och de
politiska partierna möjlighet till insyn och påverkan under ett tidigt
stadium av beslutsprocessen.
Det är därför enligt vår mening olyckligt att — som bl. a. utskottets
undersökningar visar — det parlamentariska inslaget i de offentliga
utredningarna under senare år minskat och att en allt större del av
utredningsverksamheten kommit att ske i form av interna s. k. departementsutredningar.
En rad frågor som gäller utredningsväsendet — bl. a. de som här berörts
— har av centerpartiet vid årets riksdag aktualiserats i en partimotion
(1972:101), som kommer att behandlas av riksdagen under höstsessionen.
E. Reservation av herrar Larsson i Luttra (c), Nelander (fp), Hernelius
(m), Boo (c), Pettersson i Örebro (c), Norrby i Åkersberga (fp) och
Wijkman (m), vilka ansett att utskottet i anslutning till granskningen av
vissa frågor rörande förenade fabriksverken (s. 14-15) bort uttala och
hemställa följande:
Sålunda har utskottet utskottet följdes av riksdagen.
Utredningen rörande förenade fabriksverken tyder på att i samband med
underhandskontakter vid olika tillfällen mellan berörda departement och
vederbörande verkschef gjorts uttalanden som uppfattats såsom vittgående
bemyndiganden till verksledningen att vidta åtgärder av skilda slag
(exempelvis inköpet av SMT, lån till David Sverker, förvärvet av Linson
Instrument etc.). Det är icke klarlagt i vad mån dessa uttalanden
sanktionerats av regeringen eller av ansvarigt statsråd. Över huvud taget
synes beslutsprocessen i hithörande frågor ha varit löslig och icke i
överensstämmelse med vad som bort gälla. Fråga om ministerstyrelse
direkt eller indirekt utövats har också uppkommit liksom om regeringen
lämnat riksdagen fullständigt beslutsunderlag.
Vid diskussion i riksdagen härom (riksdagens prot. 1971:149) har från
regeringssidan hänvisats till att konstitutionsutskottet äger pröva frågan.
Utskottet har emellertid inte haft möjligheter att få klarhet rörande vad
som förekommit och därmed underlag för en prövning av de konstitutionella
aspekterna.
Med hänsyn till vikten av att denna fråga utreds och granskas
hemställer utskottet
att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om tillsättande av en
parlamentarisk kommission med uppgift att granska regeringens
mellanhavanden med förenade fabriksverken 1968 — 1971.
KU 1972:26
20
F. Reservation av herrar Larsson i Luttra (c), Nelander (fp), Hernelius
(m), Boo (c), Fiskesjö (c), Norrby i Åkersberga (fp) och Wijkman (m),
vilka ansett att utskottets yttrande beträffande lekmannainslaget i länsstyrelserna
(s. 15) bort ha följande lydelse:
Det är känt att de av regeringen utsedda ledamöterna i den nya
länsstyrelseorganisationen har sin politiska hemvist i regeringspartiet i
långt större utsträckning än motiverats. Dessa ledamöter utsågs, mot vad
som vid riksdagsbehandlingen antogs, efter det att landstingen valt
ledamöter i länsstyrelserna. Att syftet med regeringens val var att ge
regeringspartiet majoritet i de nya styrelserna har också direkt utsagts
från regeringshåll (riksdagens prot. 1971:111).
Därmed har vid tillkomsten av den nya organisationen en av riksdagen
icke godkänd princip kommit till användning. Utskottet ger riksdagen
detta till känna.
G. Särskilt yttrande avseende vissa frågor i anledning av utbyggnaden av
Hyltebruk (s. 15) av herrar Nelander och Norrby i Åkersberga (båda fp)
vilka anfört:
Kungl. Maj:t har under 1971 inte vidtagit några åtgärder med anledning
av att Hylte Bruks AB, i vilket staten äger 20 % av aktierna, brutit
mot miljöskyddslagen. Företaget har med föregripande av koncessionsprövning
enligt miljöskyddslagen påbörjat uppförande av en massaindustri.
Härigenom har utredningen om södra Sveriges skogsindustrier föregripits
och inte, så som Kungl. Maj:t förutsatte i sina direktiv, kunnat
läggas till grund för en miljömässigt och samhällsekonomiskt optimal
industrilokalisering. Vi anser att Kungl. Maj:ts passivitet kan ha inneburit
att väsentliga samhällsintressen åsidosatts.
H. Reservation av herrar Larsson i Luttra (c), Nelander (fp), Hernelius
(m), Boo (c), Werner (m), Fiskesjö (c) och Norrby i Åkersberga (fp), som
ansett att utskottet vid behandlingen av frågan om betygssättningen i
grundskola och gymnasieskola (s. 1 5) bort uttala följande:
Utskottet har uppmärksammat att Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande
genom ändring den 20 februari 1970 (1970:78) i den då gällande
skolstadgan (1962:439) bestämt att betyg i grundskolan endast skall ges i
årskurserna 3, 6 och 7 vid slutet av vårterminen och i årskurserna 8 och
9 vid slutet av varje termin samt att skolstyrelsen får besluta att betyg i
årskurserna 3 och 6 skall ersättas med annan form av besked. Bestämmelserna
har överförts till den nya skolstadgan, som utfärdades den 23 april
1971 (1971:235). Kungl. Maj:t har vidare utan riksdagens hörande den
28 januari 1972 beslutat, att i ämnet svenska skall ges endast ett betyg
vid gymnasieskolans tvååriga linjer, där undervisning i svenska meddelas
endast det första året.
KU 1972:26
21
Utskottet vill som sin mening uttala att beslut, som fattats av Kungl.
Majit efter riksdagens hörande, inte bör ändras utan att riksdagens
synpunkter på nytt inhämtas. I de aktuella fallen borde sålunda grunderna
för betygssättningen inte ha ändrats utan riksdagens hörande.
1. Reservation av herrar Larsson i Luttra (c), Hernelius (m), Boo (c),
Werner i Malmö (m), Fiskesjö (c), Norrby i Åkersberga (fp) och Molin (fp),
vilka ansett att utskottet vid behandlingen av vissa frågor rörande socionomutbildningen
och vuxenutbildningen (s. 15) bort uttala följande:
Dessa frågor är enligt utskottets mening exempel på sådana fall, som
berörts i reservationen A, där Kungl. Majit inte fullständigt beaktat
riksdagens intentioner.
J. Särskilt yttrande av herrar Nelander och Norrby i Åkersberga (fp),
vilka avseende frågan om utbildning av bibliotekspersonal m. m. (s. 15)
anfört följande:
Ifrågavarande proposition innehöll så svårtolkade uttalanden rörande
vilka krav som skulle uppställas för tillträde till biblioteksutbildningens
yrkesinriktade stadium att utbildningsutskottet ansåg det erforderligt att
inhämta förtydligande upplysningar härom och i sitt utlåtande (UbU
1971:19) klarlägga hur förslaget i denna del skulle tolkas.
På grund av det anförda finner vi det angeläget att understryka vikten av
att Kungl. Maj:ts propositioner formuleras klart och otvetydigt så att risk
för feltolkningar av här angivet slag inte uppkommer.
K. Reservation av herrar Hernelius och Werner i Malmö (båda m), vilka i
anslutning till granskningen av Kungl. Maj:ts praxis vid Utnämning till
vissa kyrkliga tjänster (s. 15) anfört följande:
Vi har observerat att vid utnämning av biskop kandidat som på
förhand givit till känna ovillighet att viga kvinna till präst endast i
undantagsfall blivit utsedd. När allmänna kyrkomötet år 1958 forsin del
godkände lagförslaget om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst framförde
dåvarande ecklesiastikminstern Edenman regeringens mening rörande
åsiktsfriheten inom kyrkan samt statsmakternas avsikt att respektera
denna. Uttalandet har återgetts i bilaga 16 till betänkandet. Detta
auktoritativa uttalande hade sannolikt stor betydelse för frågans avgörande.
Kyrkomötets avsikt var uppenbarligen att vidhålla utrymme för olika
meningsriktningar inom kyrkan. Den s. k. samvetsklausulen avsågs då
värna strävandena att överbrygga motsättningarna och trygga respekten
för olika åsikter inom den svenska folkkyrkan.
Senare har emellertid, som framgår av nämnda bilaga, statsråden
Myrdal och Nilsson gjort uttalanden av helt annan innebörd. Olika
principer från regeringens sida synes sålunda vid olika tidpunkter ligga till
KU 1972:26
22
grund för utnämningspolitiken. Mot denna bakgrund anser vi att utskottet
borde ha fäst riksdagens uppmärksamhet på att nuvarande praxis vid
tillsättning av biskop i svenska kyrkan ej synes förenlig med de uttalanden
som gjordes av regeringen vid kyrkomötet 1958.
L. Särskilt yttrande av herrar Nelander (fp), Wemer i Malmö (m) och
Schött (m), vilka rörande befrielse från de allmänna skolornas religionsundervisning
(s. 15) anfört följande:
Sverige har genom olika konventioner erkänt sig respektera föräldrars
frihet att tillförsäkra sina barn undervisning i enlighet med sin religiösa
uppfattning, låt vara med den inskränkningen att befrielse från deltagande
i de allmänna skolornas religionsundervisning endast kan medges barn
med annan trosbekännelse än svenska kyrkans, för vilka tillfredsställande
religionsundervisning är anordnad. Likväl har endast två trossamfund —
katolska kyrkan i Sverige och de mosaiska församlingarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö — erhållit tillstånd att jämlikt 27 § skollagen
ombesörja religionsundervisningen. Därutöver har hos Kungl. Majit utbildats
en administrativ praxis av innebörd att enskilda elever, tillhöriga
andra trossamfund än svenska kyrkan, erhållit individuell befrielse.
Denna administrativa praxis har emellertid icke tillämpats konsekvent.
Sålunda har barn tillhöriga Svenska evangeliska kyrkan i Sverige (S:t
Martins församling) icke medgivits befrielse från skolans religionsundervisning
för att i stället få sådan undervisning i samfundets regi.
Mot bakgrund av det anförda vill vi som vår mening uttala följande.
En rimlig tolkning av 27 § skollagen, sammanställd med de av Sverige
biträdda konventionerna och den till tilläggsprotokollet den 20 mars
1952 fogade reservationen, måste innebära att tillstånd att i skolans ställe
ombesörja religionsundervisningen skall ges varje trossamfund, som ansöker
därom, såvida samfundet bekänner sig till en annan tro än svenska
kyrkans och kan bedömas ge barnen en tillfredsställande religionsundervisning.
Det förhållandet att inga andra trossamfund än katolska kyrkan i
Sverige och vissa mosaiska församlingar erhållit sådant tillstånd synes oss
vara uttryck för en mycket restriktiv rättstillämpning och visar, att
konventionerna inte fått tillräcklig genomslagskraft i svensk skolpolitik.
KU 1972:26
24
Bilaga 1
Konseljärenden år 1970
Ärendegrupp |
Ju |
UD |
Fö |
S |
K |
Fi |
U |
Jo |
H |
In |
C |
Ind |
S:a |
1 Proposi-tioner |
49 |
5 |
16 |
26 |
21 |
63 |
28 |
19 |
12 |
11 |
7 |
16 |
273 |
2 Lagråds-remisser |
39 |
1 |
1 |
6 |
2 |
1 |
2 |
1 |
4 |
57 |
|||
3 Utfärdan-de av för-fattningar |
157 |
3 |
27 |
82 |
39 |
136 |
140 |
39 |
38 |
29 |
31 |
17 |
738 |
4 Kommitté-direktiv |
21 |
2 |
7 |
18 |
13 |
31 |
17 |
29 |
3 |
8 |
7 |
9 |
165 |
5 Reglerings-brev samt |
165 |
102 |
302 |
474 |
142 |
296 |
962 |
194 |
89 |
343 |
86 |
99 |
3 254 |
6 Tjänste-ärenden |
1 125 |
291 |
745 |
749 |
410 |
1 719 1 |
271 |
267 |
123 |
190 |
37 3 |
181 |
7 444 |
7 Besvärs-ärenden |
57 |
267 |
57 |
495 |
113 |
251 |
543 |
102 |
552 |
770 |
13 |
3 220 |
|
8 Dispens-ärenden |
966 |
63 |
246 |
523 |
555 |
1 272 |
787 |
429 |
227 |
660 |
318 |
139 |
6 185 |
9 Hemliga |
3 |
122 |
137 |
1 |
99 |
3 |
89 |
1 |
2 |
457 |
|||
10 Övriga |
2 183* |
52 |
528 |
90 |
91 |
157 |
365 |
31 |
25 |
67 |
134 |
53 |
3 776‘ |
Totalt |
4 765 |
640 |
2 276 |
2 020 |
1 767 |
3 892 3 |
823 |
1 555 |
708 1 862 |
1 728 |
533 |
25 569 |
•inkl. 2 048 nådeärenden.
KU 1972:26
25
Konseljärenden år 1971
Ärendegrupp |
Ju |
UD |
Fö |
S |
K |
Fi |
U |
Jo |
H |
In |
C |
Ind |
S.a |
1 Proposi-tioner |
43 |
6 |
5 |
'9 |
10 |
53 |
17 |
13 |
4 |
6 |
8 |
7 |
181 |
2 Lagråds-remisser |
23 |
1 |
1 |
1 |
1 |
27 |
|||||||
3 Utfärdan-de av för-fattningar (SFS) |
211 |
7 |
40 |
88 |
48 |
273 |
113 |
90 |
47 |
54 |
55 |
17 |
1 043 |
4 Kommitté-direktiv |
15 |
1 |
11 |
5 |
5 |
10 |
19 |
11 |
4 |
2 |
3 |
7 |
93 |
5 Reglerings-brev samt |
263 |
59 |
299 |
282 |
127 |
209 |
765 |
240 |
58 |
94 |
114 |
133 |
2 643 |
6 Tjänste-ärenden |
1 045 |
366 |
684 |
529 |
319 |
1 479 |
1 114 |
313 |
118 |
247 |
894 |
205 |
7 313 |
7 Besvärs-ärenden |
156 |
1 |
406 |
109 |
535 |
138 |
451 |
411 |
267 |
748 |
940 |
15 |
4 177 |
8 Dispens-ärenden |
2 4781 |
15 |
724 |
702 |
775 |
1 576 |
1 009 |
332 |
176 |
1 027 |
234 |
176 |
9 224' |
9 Hemliga |
15 |
108 |
153 |
4 |
11 |
77 |
1 |
6 |
75 |
3 |
2 |
4 |
459 |
10 Övriga |
131 |
23 |
156 |
75 |
76 |
152 |
152 |
46 |
18 |
23 |
35 |
17 |
904 |
Totalt |
4 380 |
586 |
2 478 |
1 803 |
1 907 |
3 968 |
3 642 |
1 462 |
767 |
2 204 |
2 286 |
581 |
26 064 |
•inkl. 17 39 nådeärenden, vilken grupp i tidigare års statistik redovisats under övriga ärenden.
KU 1972:26 26
Bilaga 2
Under år 1971 meddelade förordnanden enligt § 5 regeringsformen
Dag Förordnad Ärenden
Justitiedepartementet:
14.1.1971 Lidbom Lagstiftningsärenden angående civilrätt
samt ärenden angående därtill anknytande
tillämpningsföreskrifter.
30.6.1971 Lidbom Utrikesärenden av huvudsakligen rättslig
natur - med den begränsning som följer
av § 11 regeringsformen.
Omfördelning m.m. av ärenden mellan statsdepartementen under år
1971
SFS 1971:493: tilldelades justitiedepartementet ärenden rörande ersättning
för personskada på grund av brott;
tilldelades försvarsdepartementet ärenden rörande regionmusiken;
tilldelades kommunikationsdepartementet ärenden rörande transportoch
trafikforskning, i den mån sådana ärenden ej ankommer på annat
departement;
tilldelades finansdepartementet ärenden rörande tillämpningen av lagen
om förenklad aktiehantering och ärenden rörande presstöd och
samhällsinformation, i den mån sistnämnda ärenden ej ankommer på
annat departement;
överflyttades från jordbruksdepartementet till utbildningsdepartementet
ärenden rörande lägre utbildning på jordbrukets, trädgårdsnäringens
och skogsbrukets områden samt tilldelades utbildningsdepartementet
ärenden rörande vuxenutbildning;
överflyttades från handelsdepartementet till jordbruksdepartementet
ärenden rörande idrott samt tilldelades jordbruksdepartementet ärenden
rörande växtförädlarrätt;
tilldelades handelsdepartementet ärenden rörande tillämpning av lagen
om vissa internationella sanktioner;
tilldelades civildepartementet ärenden rörande länsskatterätterna och
länsrätterna;
tilldelades finansdepartementet ärenden avseende lagstiftning angående
skattebrott och lagstiftning angående förenklad aktiehantering;
SFS 1971:1203: tilldelades justitiedepartementet ärenden rörande
arrendenämnderna; enligt övergångsbestämmelse handläggs dock ärenden
rörande arrendenämnder som avses i 2 kap. 49 a § lagen (1907:36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom fortfarande av jordbruksdepartementet;
tilldelades
finansdepartementet ärenden rörande tillämpningen av lagen
om registrering av aktieinnehav;
tilldelades justitiedepartementet ärenden avseende lagstiftning som rör
arrendenämnderna; enligt övergångsbestämmelse handläggs dock lagstiftningsärenden
i fråga om arrendenämnder som avses i 2 kap. 49 a § lagen
(1907:36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom fortfarande av
jordbruksdepartementet;
tilldelades finansdepartementet ärenden avseende lagstiftning angående
registrering av aktieinnehav.
Förteckning över rättelseblad för SFS 1971
SFS Författning avseende Dep. Konselj
nr
dag
6 KK om ändring i vägtrafikkungörelsen K 14/1
(1951:743)
19 KK om ändring i kungörelsen (1958:272) om Ju 14/1
tjänstekort
23 KK om ändring i allmänna tandläkarinstruktionen S 12/2
(1936:666)
32 KK om främmande staters anslutning till en av S 19/2
Internationella arbetskonferensen antagen konvention
(nr 118) angående utlänningars likställande
med ett lands egna medborgare i fråga om
social trygghet
34 KK om ändring i utrikesförvaltningens passkun- UD 19/2
görelse (1940:548)
150 K Cirk. till statsmyndigheterna om tillämpningen Ju 30/4
av den europeiska konventionen den 7/6-68 angående
upplysningar om innehållet i utländsk rätt
203 Lag om ändring i lagen (1937:249) om in- Ju 4/6
skränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar
290 Förvaltningslag Ju 4/6
471 KK om ändring i taxeringskungörelsen (1957:513) Fi 4/6
491 K Instr. för centralnämnden för fastighetsdata Ju 4/6
746 KK om ändring i kungörelsen (1971:321) om Fi 16/9
återbetalning av automobilskatt för fordon som
använts utom riket
819 KK om övergång till nytt bilregistreringssystem K 19/11
820 KK om ändring i vägtrafikförordningen (1951:648) K 19/11
882 Lag om ändring i lagen (1954:243) om yrkes- S 10/12
skadeförsäkring
1 Rättelsebladet infört i originalprotokollet.
Utkom fr. Ikraft- Rättel- Rättelsen avsåg
trycket trädan- seblad
de utkom
Rättelsen
införd i originalprot.
4/2 |
5/2 |
23/2 |
12/2 |
13/2 |
4/5 |
23/2 |
1/4 |
30/3 |
9/3 |
9/3 |
9/3 |
1/4 |
18/6 |
25/5 |
18/6 |
|
10/6 |
11/6 |
12/7 |
17/6 |
1/1-72 |
14/9 21/9 |
29/6 |
1/7 o. |
3/8 |
30/6 |
1/7 |
3/8 |
28/9 |
1/10 |
19/10 |
8/12 |
1/1-72 |
21/12 |
8/12 |
1/1-72 |
21/12 |
17/12 |
1/1-72 |
25/1-72 |
Punkt efter §-tecken Ja1
Kantmarkeringen Nej
Kantmarkeringen Ja
Uppgift om Folkrepubliken Kina Ja1
utgick
Kontrasigneringen ändrades Nej
Felaktig författningshän- Ja
visning
”och” ändrat till ”eller” Nej
Tillägg av prepositionen ”i” Ja1
Ändrad datering i ovannämn- Ja
da rättelseblad
Flyttning av §§-tecken Nej
”är” ändrat till ”åt” Ja1
Tillägg av lydnadsmeningar Ja
Två felaktiga §-hänvisningar Nej
Utelämnad författningshän- Nej
visning
”arbetstagaren” ändrat Ja1
till ”arbetstagare” och
”bidrag” till ”belopp”
|
SFS |
Författning avseende |
Dep. |
Konselj- |
Utkom fr. |
Ikraft- |
Rättel- |
Rättelsen avsåg |
Rättelsen |
|
nr |
dag |
trycket |
trädan- de |
seblad utkom |
införd i ori-ginalprot. |
|||
|
892 |
Lag om ändring i förköpslagen (1967:868) |
Ju |
10/12 |
17/12 |
1/1-72 |
25/1-72 |
”tillstånd till avstyck- |
Ja |
ning” ändrat till ”fastighets-bildningsbeslut” |
||||||||
|
896 |
Lag om ändring i familjebidragsförordningen |
Fö |
10/12 |
17/12 |
1/1-72 |
25/1-72 |
”av” ändrat till ”att” |
Ja1 |
|
906 |
KK om ändring i statens allmänna tjänstepen-sionsreglemente (1959:287) |
Fi |
10/12 |
17/12 |
1/1-72 |
18/1-72 |
”efterlevanden” ändrat till |
Ja1 |
|
907 |
KK om ändring i reglementet (1962:698) an-gående statens grupplivförsäkring |
Fi |
10/12 |
17/12 |
1/1-72 |
18/1-72 |
Beloppet ”9 900” ändrat |
Ja1 |
ändrat till ”flera” |
Ja1 |
|||||||
|
961 |
KF om ändring i tulltaxeringsförordningen |
Fi |
17/12 |
21/12 |
den dag |
31/1-72 |
”företagits” ändrat till |
|
|
1272 |
KK om ändring i skolstadgan (1971:235) |
U |
17/12 |
31/1-72 |
1/2-72 |
29/2-72 |
Tillägg av dels ”och ärendet ej |
Ja1 |
dels nytt stycke: ”1 fråga om |
||||||||
sådant beslut att ej tillsätta |
||||||||
tjänst som tillkännages genom |
||||||||
anslag eller kungörelse i Post- |
||||||||
och Inrikes Tidningar räknas |
||||||||
besvärstiden från den dag då |
||||||||
anslaget eller kungörandet |
||||||||
skedde. Detsamma gäller be- |
||||||||
slut om långtidsvikariat som |
||||||||
tillsättes i samma ordning |
||||||||
som tjänsten.” |
||||||||
|
1274 |
KK om ändring i kungörelsen (1966:115) om |
U |
17/12 |
31/1-72 |
1/2-72 |
15/2-72 |
”gymnasiala skolor” änd-rat till ”gymnasieskolan” i |
Ja1 |
1 Rättelsebladet infört i originalprotokollet.
KU 1972:26
29
Bilaga 4
PM angående omfattningen och inriktningen av Kungl. Maj:ts remisser till
lagrådet under år 1971
Genom beslut av 1970 och 1971 års riksdagar upphävdes
bestämmelsen i 87 § RF om skyldighet för Kungl. Majit att beträffande
allmän civil- och kriminallag, kriminallag för krigsmakten samt kyrkolag
inhämta lagrådets yttrande. Därigenom upphävdes även den obligatoriska
lagrådsgranskningen beträffande viss annan lagstiftning, nämligen
bestämmelserna om högsta domstolens och regeringsrättens sammansättning
och tjänstgöring (§§ 17, 18 och 22 RF), lagrådet (§ 21 RF), svenskt
medborgarskap (33 RF) och monopol (§ 60 RF). Grundlagsändringen,
som trädde i kraft den 17 februari 1971, innebär att lagrådsgranskningen
numera är fakultativ, dvs. att Kungl. Majit äger bestämma över vilka
lagförslag rådets yttrande skall inhämtas. 1 § 21 RF stadgas sålunda, att
lagrådet skall yttra sig över de förslag till stiftande, upphävande, ändring
eller förklaring av lagar eller författningar beträffande vilka Kungl. Majit
hemställer om yttrande.
Viss oklarhet rådde beträffande omfattningen av det obligatoriska
granskningsområdet, beroende på svårigheter att tolka vad som skulle
hänföras till allmän civil- och kriminallag. Vid regeringsformens tillkomst
synes man därmed ha åsyftat 1734 års lag och menat, att § 87 RF skulle
reglera lagstiftningen på alla för medborgarnas inbördes förhållanden
centrala områden. Det hörde i praxis till undantagen att lagrådets
yttrande inhämtades över lagförslag som bedömdes ligga utanför det
obligatoriska granskningsområdet.
Avskaffandet av den obligatoriska lagrådsgranskningen föranledde inte
någon ändring i lagen om lagrådet (1965:186). Lagrådet utgörs sålunda
fortfarande av en ordinarie och högst två extra avdelningar. Kungl. Majit
bestämmer om extra avdelning skall träda i tjänst.
Antalet lagrådsremisser var år 1971 27, år 1970 ett 60-tal samt år 1969
51.
Av följande förteckning framgår dels vilka lagförslag som under tiden
17 februari (dagen för grundlagsändringen) - 31 december 1971
remitterats till lagrådet, dels under samma tid avgivna lagförslag som
enligt förut gällande regler torde ha hört till det obligatoriska
granskningsområdet, men som inte remitterats till lagrådet.
Lagrådsremisser under tiden 17.2. 71 -31.12.71
Lag om straff för kapning av luftfartyg (1971:188).
Lag om ändring i dels rättegångsbalkens bestämmelser om
åtalsunderlåtelse (1971:240), dels lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare (1971:241).
Lag om ändring av 18 kap. 8 § rättegångsbalken och 22 §
lagsökningslagen angående rätt till ersättning för inkassokostnad m. m.
(1971:318 och 319).
Lag om ändring i vattenlagen m. m. avseende en utvidgning av Kungl.
Maj:ts prövningsrätt i vattenmål, vattendomstolarnas inordnande i
tingsrättsorganisationen m. m. (1971:531).
KU 1972:26
30
Lag om internationella rättsförhållanden rörande adoption m. m.
(1971:796).
Förslag till skadeståndslag (prop. 1972:5).
Lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands m. m.
(1971:965).
Lag om ändringar i byggnads- och naturvårdslagarna (ändring i
tätbebyggelsedefinitionerna i 6§ byggnadslagen m. m.) (1971:1088,
1090 och 1091).
Lag om ändring i expropriationslagen m. fl. (1971:535).
Väglag (1971:948).
Lag om ändring i lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar och i
lagen om skiljemän (1971:1254 och 1255).
Gränsöverenskommelse mellan Sverige och Finland (1971:850).
Lag om försvarsuppfinningar (1971:1078).
Lag om ändring i vattenlagen m. fl. (1971:1048 m. fl.).
Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1971:1035).
Lag om ändring i jordabalkens regler om panträtt (1971:1209).
Lag om ändring i förmånsrättslagen (1971:1043).
Förslag till lag om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall (prop.
1972:6).
Förslag till rättshjälpsreform (prop. 1972:4).
Förslag till permutationslag (prop. 1972:8).'
Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken avseende bl. a. att nedre
justitierevisionen skall upphöra som en självständig myndighet (prop.
1972:21).
Lagförslag, avgivna under tiden 17.2.71—31.12.71 som inte remitterats
till lagrådet, vilka enligt de tidigare gällande reglerna torde ha hört till det
obligatoriska granskningsområdet
Ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring m. m. (1971:280 m. fl.).
Lag om förnyad giltighet av vissa kollektivavtal (1971:44).
Lag om ändring i likviditets- och kassakvotslagen (1971:180).
Lag om ändring i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt (1971:229).
Lag om fortsatt giltighet av lagen om telefonavlyssning vid
förundersökning angående grovt narkotikabrott (1971:186).
Lag dels om fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering, dels om
ändring i samma lag (1971:418).
Lag om ändring i lagen om allmän försäkring (1971:274).
Lag om anställningsskydd för vissa arbetstagare (1971:199).
Lag om ändring i föräldrabalken (införande av en allmän regel om
adoptions rättsverkningar) (1971:870).
Lag om ändring i lagen om tillsyn över stiftelser (1971:935).
Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69 ändr. 1971:800).
Lag om ändring i utlänningslagen (1971:1186).
Samtliga lagar i senare gruppen — till lagrådet inte remitterade
lagförslag — har antagits av riksdagen utan väsentliga ändringar i Kungl.
Maj:ts förslag. Reservationer, innebärande bl. a. ändringar i den
föreslagna lagtexten, har avgivits beträffande lagen om anställningsskydd
för vissa arbetstagare (InU 1971:18), lagen om ändring i likviditets- och
KU 1972:26
31
kassakvotslagen (FiU 1971:21), lagen om fortsatt giltighet och om
ändring i lagen om hyresreglering (CU 1971:18) samt lagen om ändring i
utlänningslagen m. m. (InU 1971:37).
Till grund för propositionen med förslag till lag om skydd för vissa
arbetstagare m. m. låg en inom inrikesdepartementet upprättad
promemoria. Yttrande över denna lämnades från omkring 20
remissorgan. Av dessa var sju positiva till förslaget om anställningsskydd
för vissa arbetstagare medan nio remissinstanser godtog förslaget till lag
om vissa åtgärder för att främja anställning av äldre arbetstagare på den
öppna marknaden. Fem av remissinstanserna ställde sig kritiska till båda
dessa lagförslag.
Av de nio remissorgan som avgav yttrande över riksbanksfullmäktiges
förslag till lag om ändring i likviditets- och kassakvotslagen var två —
Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund —
kritiska, medan de övriga tillstyrkte eller förklarade sig inte motsätta sig
förslaget.
Propositionen med förslag till fortsatt giltighet av lagen om
hyresreglering och om ändring i samma lag föregicks av ett förslag från
statens hyresråd att hyresregleringen inte skulle förlängas ytterligare och
att i hyreslagen skulle införas en bestämmelse om hyresocker m. m.
Yttranden inkom från femton remissinstanser (tre — hyresnämnderna i
Stockholm, Göteborgs och Bohus’ samt Malmöhus’ län — hade fått
förslaget på remiss men inte kunnat avge yttrande på grund av
arbetskonflikt). Åtta av remissorganen tillstyrkte hyresrådets förslag i
huvudsak eller lämnade det utan erinran. Kungl. Maj:t frångick förslaget
och hemställde om förlängning av hyresregleringslagen och om viss
ändring däri. Civilutskottet tillstyrkte propositionen i vad avsåg
ytterligare giltighetstid för hyresregleringslagen men föreslog vissa
ändringar i regeringsförslaget. Riksdagen antog utskottets hemställan
utom beträffande hyresreglering för lokaler, där riksdagen med bifall till
en reservation i utskottet biföll propositionen. I sammanhanget skall
anmärkas, att lagrådet, när det år 1967 behandlade den senare återtagna
propositionen (1967:141) angående ändringar i 3 kap. lagen om
nyttjanderätt till fast egendom inte framställde någon erinran mot det dä
föreliggande förslaget att hyresregleringslagen skulle upphöra att gälla
med utgången av år 1968.
Propositionen med förslag till lag om ändring i utlänningslagen m. m.
(1971:155) grundades dels på en inom inrikesdepartementet upprättad
promemoria, dels på en framställning till Kungl. Maj:t från statens
invandrarverk om viss ändring i medborgarskapslagen. Förslagen godtogs i
allt väsentligt av samtliga remissinstanser. Inrikesutskottet (InU 1971:37)
hemställde, att lagändringar skulle ske i enlighet med propositionen. En
utskottsledamot reserverade sig. Riksdagen biföll utskottets förslag (rskr
1971:351).
KU 1972:26
32
Bilaga 5
PM angående nåd i brottmål
Nådeinstitutets utformning
Benådningsmakten har i svensk rätt sitt ursprung i den högsta domsrätt
som i gamla tider utövades av Konungen personligen. Genom 1809 års
regeringsform skedde en fördelning av justitieärendena bl. a. på det sättet
att det i princip uppdrogs åt högsta domstolen att handha den högsta
domsrätten i landet. Benådningsmakten skulle emellertid alltjämt ligga
hos Konungen, varvid besluten skulle fattas i statsrådet. Över
nådeansökningar skulle högsta domstolen höras. Dessutom gällde, att två
ledamöter av högsta domstolen skulle övervara föredragningen i
statsrådet av bl. a. nådeärendena. Sistnämnda ordning avskaffades genom
en grundlagsreform 1909. Det bör tilläggas att regeringsrätten inrättades
nämnda år för att avlasta Kungl. Maj:t i statsrådet vissa administrativa
mål.
Rätten att bevilja nåd regleras numera i § 26 regeringsformen. Enligt
detta stadgande äger Kungl. Maj:t att i brottmål giva nåd, mildra livsstraff
samt återgiva ära och till kronan förverkat gods. Över ansökningar om
nåd skall Kungl. Majit beträffande vissa mål höra regeringsrätten — från
vilket bortses i detta sammanhang — samt i andra mål högsta domstolen,
såvida inte skäl till bifall uppenbarligen saknas. 1 lagrummet föreskrivs
vidare, att Kungl. Maj:ts beslut i nådeärende skall fattas i statsrådet samt
att det skall ankomma pä den brottslige att mottaga den nåd som beviljats
honom eller undergå det ådömda straffet.
Av det återgivna stadgandet framgår, att benådning kan komma i fråga
antingen på Kungl. Maj:ts eget initiativ eller med anledning av ansökan.
Nåd enligt § 26 regeringsformen förutsätter vidare att brott föreligger.
Med brott avses i princip en i lag straffbelagd handling. 1 nådepraxis har
man emellertid inte tillämpat denna princip så formellt. Sålunda har
t. ex. tvångsarbete och varning för lösdriveri ansetts kunna bli föremål för
nåd, trots att lösdriveri inte är brott i egentlig mening. Såsom
nådeärenden har likaså behandlats t. ex. frågor om befrielse från
skyldighet att med vissa belopp ersätta värdet av olovligen införda och
sedan förskingrade spritdrycker. Å andra sidan har i flera ärenden
förekommit avslag under hänvisning till att ansökan avsåg ett ämne som
ej utgjorde föremål för nåd. Som exempel härpå kan nämnas ansökan om
befrielse från intagning på alkoholistanstalt, omhändertagande för
skyddsuppfostran och kvarhållande på fattigvårdsanstalt. Det bör
tilläggas, att i åtskilliga fall då Kungl. Maj:t beviljar en viss förmån ”av
nåd” är det inte fråga om nåd i egentlig mening utan om dispens. I
sammanhanget kan erinras om att Kungl. Maj:ts dispensgivning
granskades av utskottet förra året i samband med genomgången av
statsrådsprotokollen för år 1970 (KU 1971:34).
Det bör hållas i minnet att nåd inte innebär att den fällda domen
ändras eller upphävs såvitt gäller frågan om den dömde är skyldig till den
gärning för vilken han dömts. Vad Kungl. Majit genom benådning kan
mildra eller befria ifrån är endast straffrättsliga eller likartade påföljder.
KU 1972:26
33
Sådana påföljder sorn' skyldighet att utge skadestånd eller ersättning till
vittnen och försvarare har dock inte ansetts kunna ändras nådevägen.
Däremot kan självfallet böter efterskänkas helt eller delvis genom nåd,
eftersom det i det fallet är fråga om en straffrättslig påföljd.
Vad gäller frihetsstraff kan ett nådebeslut innebära att den dömde
befrias från att avtjäna det ådömda straffet eller att strafftiden avkortas.
Genom nåd kan vidare en straffart utbytas mot en mildare sådan, t. ex.
avsättning mot suspension. Vanligt är att nåd beviljas på så sätt att en
påföljd ersätts med en annan, exempelvis fängelse med skyddstillsyn eller
villkorlig dom. Vidare har förekommit att villkorlig frigivning beviljats,
innan den i lag stadgade tiden härför varit inne. Genom nåd har beslut av
domstol om förverkande av villkorligt anstånd med straffs ådömande
upphävts.
Nådeärendenas handläggning
Som nämnts har kravet på högsta domstolens hörande över
nådeansökningar slopats i sådana fall där skäl till bifall uppenbarligen
saknas. Detta skedde genom ändring av § 26 regeringsformen vid 1965
års riksdag. Förslag om denna grundlagsändring hade antagits som vilande
av 1964 års riksdag. Det kan vara på sin plats att här redovisa något om
bakgrunden till denna reform.
Redan under förarbetena till den tidigare nämnda grundlagsreformen
1909 uttalade en majoritet inom högsta domstolen den meningen, att
domstolens befattning med ansökningar om nåd borde i allmänhet
upphöra. Vederbörande departementschef underströk emellertid behovet
av kontinuitet i benådningsrättens utövande och hävdade att man ej
borde avstå från den obestridliga fördel som högsta domstolens yttrande
över nådeansökningar medförde. Någon ändring gjordes inte heller i detta
sammanhang utom att den nämnda år inrättade regeringsrätten skulle
höras över de ärenden som hörde till denna domstols kompetensområde,
vilket bedömdes komma att ske endast i vissa särskilda undantagsfall.
Frågan återkom år 1920 då det i riksdagsmotioner föreslogs att
bestämmelserna i regeringsformen om yttrande i nådeärenden från högsta
domstolen och regeringsrätten skulle upphävas. Konstitutionsutskottet
hemställde i sitt utlåtande (1920:59) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning i ämnet. Utlåtandet godkändes av
kamrarna. Något förslag i saken framlades emellertid inte.
Vissa frågor om nådeärendenas handläggning behandlades vid 1955 års
riksdag. Samma år framlades en inom justitiedepartementet upprättad
promemoria med förslag till lagändringar som bl. a. innebar att yttrande i
nådeärendena inte längre skulle inhämtas från högsta domstolen. 1 stället
föreslogs att en särskild rådgivande nämnd bestående av ett justitieråd
och två andra personer skulle inrättas för att avge yttranden i
nådeärendena. Detta förslag avstyrktes av det alldeles övervägande antalet
remissmyndigheter. Högsta domstolens ledamöter anförde bl. a. följande
i sitt avstyrkande remissvar:
Skälen till att högsta domstolen enligt regeringsformen skall höras över
nådeansökningar kunna vara flera. Promemorian förbigår helt denna fråga
och här må endast antydas några av de synpunkter som böra
uppmärksammas. Åtminstone tidigare torde man ha ansett att det
3 Riksdagen 1972. 4 sami. Nr 26
KU 1972:26
34
innebar en lämplig arbetsfördelning att genom högsta domstolens
yttranden underlätta uppgiften för föredraganden i statsrådet att bedöma
förekommande nådeärenden. Tydligt är också, att man funnit dessa
yttranden innebära en viss trygghet för kontinuitet, något som kan vara
av betydelse särskilt vid regeringsskiften. För regeringen kan det också
understundom i ett ömtåligt inrikes- eller utrikespolitiskt läge ha sin
betydelse att kunna hänföra sig till ett yttrande av högsta domstolen,
vare sig det går i tillstyrkande eller avstyrkande riktning. Även för de
dömda kan det vara av värde att ett organ, som står fritt från den
dagsaktuella politiken, får uttala sig i nådeärenden. Överhuvud kan man
ha satt värde på att domarsynpunkterna finge göra sig hörda.
År 1961 avgav en särskilt tillkallad utredningsman ett betänkande
rörande nedre justitierevisionens arbetsorganisation (SOU 1962:20). I
detta behandlades bl. a. frågan om handläggningen av de nådeärenden, i
vilka högsta domstolen hade att avge yttrande. Därvidlag föreslogs att
den befattning med nådeärenden som ditintills ankommit på
justitierevisionen i princip skulle upphöra och i stället förläggas till
justitiedepartementet, där en nådebyrå föreslogs bli inrättad. Till stöd för
överflyttningen av nådeärendenas beredning till justitiedepartementet
anfördes i betänkandet åtskilliga skäl såsom att det dåvarande
beredningssystemet var tungrott och tidskrävande och medförde en
dubblering av arbetsmoment som måste betecknas som förkastlig.
Utredningsmannen förordade vidare att § 26 regeringsformen skulle
ändras därhän att högsta domstolens hörande över nådeansökan inte
skulle vara erforderligt med mindre ansökan skulle till någon del bifallas.
Som skäl för en sådan ordning erinrade utredningsmannen bl. a. om att
nådeärendena regelmässigt prövades efter andra än rena rättskipningsoch
straffmätningssynpunkter och att Kungl. Maj:ts fria prövningsrätt
tidvis lett till att nåd i ett icke obetydligt antal fall beviljats mot högsta
domstolens avstyrkande. Dessa förhållanden gav enligt utredningsmannen
anledning att ställa frågan om högsta domstolens eller eventuellt annat
rådgivande organs medverkan i handläggningen av nådeärendena borde
vara obligatorisk. Om det förberedande arbetet överflyttades till
justitiedepartementet syntes högsta domstolens hörande i nådeärenden
kunna göras fakultativt.
Det föreföll enligt utredningsmannen föga rationellt att om en
nådeansökan, utifrån av vederbörande departementschef eller i statsrådet
tillämpade principer, bedömdes vara utsiktslös eller befanns vara helt
ogrundad — t. ex. om det var fråga om en förnyad nådeansökan kort tid
efter ett tidigare avslag utan nya skäl — ärendet i sådant fall måste
underställas högsta domstolen. Utredningsmannen erinrade om det i ett
tidigare sammanhang anförda argumentet att det särskilt i tider av
utrikespolitisk oro kunde vara ett trygghetsmoment för Kungl. Maj:t att
vid sitt beslut kunna repliera på högsta domstolens yttrande. Detta
trygghetsmoment blev dock enligt utredningsmannen inte mindre för att
högsta domstolens hörande gjordes fakultativt från att ha varit
obligatoriskt. Utredningsmannen förutsatte att en nådeansökan inte
skulle kunna bifallas med mindre högsta domstolen blivit hörd.
Utredningsmannens förslag att överföra beredningen av nådeärendena
från nedre justitierevisionen till en inom justitiedepartementet inrättad
nådebyrå tillstyrktes eller lämnades utan erinran av samtliga remissorgan.
KU 1972:26
35
Förslaget att i viss utsträckning göra högsta domstolens hörande
fakultativt i stället för obligatoriskt tillstyrktes i princip eller lämnades
utan erinran av de flesta remissorgan. Högsta domstolens flesta ledamöter
avstyrkte dock förslaget under hänvisning bl. a. till vad domstolen anfört
i sitt yttrande över 1955 års departementspromemoria. En minoritet
bland domstolens ledamöter ställde sig positiv till förslaget men ansåg att
frågan borde utredas_vtterligare.
Frågan om högsta domstolens och regeringsrättens hörande i
nådeärenden berördes även i remissyttranden över författningsutredningens
förslag till ny regeringsform (SOU 1963:16 och 17). Angående
innehållet i dessa hänvisas till Kungl. Maj:ts proposition 1964:140 (s.
41 ff.). I denna proposition behandlades en rad grundlagsfrågor
sammanhängande med den sedermera genomförda s. k. partiella
författningsreformen, däribland frågan om nådeärendenas handläggning.
Som motiv till förslaget till den förut berörda ändringen av § 26
regerinsformen, varigenom högsta domstolens hörande över nådeansökningar
gjordes fakultativt, anförde vederbörande departementschef bl. a.
följande.
Den nuvarande regeln i § 26 regeringsformen, enligt vilken högsta
domstolen och regeringsrätten skall var inom sitt där angivna område
höras över alla nådeansökningar, har vid olika tillfällen under det senaste
årtiondet varit föremål för reformatoriska strävanden. Av de
reformförslag, som härvid framkommit, har några varit jämförelsevis
långtgående. Till de mera vittgående torde få räknas de två år 1955
väckta förslagen, i vilka förordas inrättande av en rådgivande nämnd, som
enligt det ena förslaget skulle ersätta högsta domstolen och
regeringsrätten som remissinstans i nådeärenden och enligt det andra
fungera som remissinstans jämsides med högsta domstolen. Med hänsyn
till det läge, vari frågan om en allmän författningsreform för närvarande
befinner sig, är jag icke beredd att nu till bedömning upptaga
reformförslag, som syftar till så pass genomgripande förändringar som
tillskapande av nya organ för rådgivning i nådeärenden. I nuvarande
situation bör man i stället på förevarande område begränsa sig till
reformer, som kan sägas falla inom den bestående ordningens ram. Med
denna inriktning av reformarbetet möter icke hinder att nu ingå i
prövning av frågan om en viss uppmjukning av det generella kravet på de
högsta domstolsinstansernas hörande i nådeärenden. Detta spörsmål har
för högsta domstolens del behandlats i det betänkande rörande nedre
justitierevisionens arbetsorganisation, som avgavs 1961 av särskilt
tillkallad utredningsman.
Efter att ha diskuterat de invändningar mot utredningsmannens förslag
som bl. a. framförts från majoriteten av högsta domstolens ledamöter
hävdade departementschefen bl. a., att man trots allt inte borde helt
avstå från de obestridliga fördelar, som stod att vinna genom en viss
uppmjukning av den ifrågavarande grundlagsregeln. Departementschefen
förordade sålunda den ändringen av systemet, att kravet på högsta
domstolens hörande skulle bibehållas såsom huvudregel men att undantag
skulle medges för det fall, då det inte rimligtvis kunde vara föremål för
tvekan att nådeansökan borde avslås. Saken syntes författningsmässigt
kunna uttryckas så, att högsta domstolen skall höras över nådeansökningar,
om ej skäl till bifall uppenbarligen saknas. Det kunde tilläggas, att det
låg i departementschefens eget intresse, att yttrande från högsta
KU 1972:26
36
domstolen inhämtades, så snart tvekan om utgången rimligen kunde råda,
eftersom hans ställningstagande därigenom underlättades.
Ett genomförande av förslaget, att högsta domstolens hörande inte
längre skulle vara obligatoriskt i alla nådeärenden inom dess
verksamhetsområde, förutsatte enligt departementschefen att beredningen
av dessa ärenden helt koncentrerades till justitiedepartementet. Där
fick ställning tas till frågan om remiss i det föreliggande fallet skulle ske
eller icke. En sådan koncentration av beredningsförfarandet, som också
förordats av utredningsmannen, syntes även från synpunkter, som inte
hade något direkt samband med jämkningen av det grundlagsreglerade
remisskravet, innebära en fördel.
Konstitutionsutskottet (KU 1964:19) anförde i utlåtande över
propositionen i berörd del bl. a. följande:
1 likhet med departementschefen finner utskottet de praktiska
fördelarna av reformen väga tyngre än de principiella invändningar, som
kan resas däremot. Emellertid måste särskild uppmärksamhet ägnas
gränsdragningen mellan sådana ärenden i vilka yttranden skola inhämtas
och övriga ärenden. Departementschefen synes vara av den åsikten, att
bland ärenden, som omfattas av huvudregeln jämväl bör ingå alla
tveksamma fall, vare sig bifall ter sig mera sannolikt än avslag eller
förhållandet är det omvända. Utskottet vill för sin del understryka vikten
av att stadgandet tillämpas i enlighet med det nu sagda, så att endast
klara avslagsfall avgöres utan högsta domstolens respektive regeringsrättens
hörande. Med en sådan tillämpning av stadgandet torde ej heller
behöva befaras, att högsta domstolen, som har att yttra sig i det stora
flertalet nådeärenden, i väsentlig mån förlorar överblicken över
nådepraxis.
Såsom departementschefen i sitt yttrande framhåller bör i samband
med genomförande av ändringen i § 26 regeringsformen nedre
justitierevisionens befattning med nådeärenden upphöra och dessas
beredning koncentreras till justitiedepartementet.
Utskottet hade ingen erinran mot den föreslagna nya lydelsen av § 26
regeringsformen och hemställde om bifall till propositionen. Som tidigare
nämnts antogs det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till ändrad lydelse
av § 26 regeringsformen såsom vilande av 1964 års riksdag och slutligt av
1965 års riksdag.
Vad gäller det praktiska förfarandet vid handläggningen av
nådeansökningar ankom det som förut nämnts före 1965 års reform i
första hand på nedre justitierevisionen att svara för ärendenas beredning.
Ansökningarna skulle sålunda inges och registreras där. Genom
revisionens försorg införskaffades erforderliga domstolsakter, yttranden
från myndigheter etc. Ärendena föredrogs därefter som s. k. förtursmål
inför högsta domstolen av revisionssekreterare. Föredragningen skulle ske
med ledning av en för varje ärende upprättad särskild promemoria, i
vilken skulle lämnas en fullständig redogörelse för vad handlingarna
innehöll av betydelse för prövningen. Sedan högsta domstolen yttrat sig,
i förekommande fall efter det ytterligare utredning verkställts, överlämnades
handlingarna till justitiedepartementet. Där skedde den slutliga
beredningen av nådeärendena, vilken ibland resulterade i att utredningen
ånyo kompletterades. Ärendena föredrogs därefter i statsrådet av en
departementstjänsteman — i regel en byråchef. Vederbörande revisions
-
KU 1972:26
37
sekreterare som föredragit ärendet i högsta domstolen var skyldig att
biträda vid sådan föredragning.
Expedieringen slutligen av Kungl. Maj:ts beslut i nådeärenden
ombesörjdes av justitierevisionen.
Som tidigare nämnts förutsattes i samband med att högsta domstolens
hörande över nådeansökningar gjordes fakultativt att justitierevisionens
befattning med nådeärendena skulle upphöra. I propositionen 1965:65
togs denna fråga upp i anslutning till begäran om vissa anslag till
justitiedepartementet i anledning av att en ny organisation inom
statsdepartementen skulle genomföras. Bl. a. föreslogs inrättandet av ett
särskilt organ i justitiedepartementet för handläggning av nådeärendena.
Detta organ skulle ledas av en tjänsteman med betydande erfarenhet av
domarvärv. Vidare föreslogs att till organet skulle knytas ett antal
föredragande jämte viss annan personal.
Riksdagen biföll propositionen och den nya organisationen för
handläggning av bl. a. nådeärendena kom till stånd den 1 juli 1965. Sedan
denna tidpunkt leds departementets nådeenhet av ett departementsråd.
Vid enheten tjänstgör för närvarande fem anställda föredragande, samtliga
med erfarenhet av dömande verksamhet. Fyra av dem är hovrättsjurister
och en har hämtats från åklagarväsendet.
Nådeansökningarna inges till nådeenhetens registratorskontor, där vissa
förberedande åtgärder vidtas såsom diarieföring, införskaffande av
domstolsakter etc. När ärendena slutbehandlats sker expedieringen av
Kungl. Maj:ts beslut genom enhetens försorg. Till nådeenheten är vidare
knutna — förutom registratorn — en kontorist och ett antal andra
biträden. Nådeenheten disponerar egna kontorslokaler och är sålunda
arbetsmässigt skild från justitiedepartementets övriga enheter. Nådeenhetens
chef fungerar i princip som expeditionschef beträffande sitt
verksamhetsområde.
Nådeärendena tilldelas föredragandena genom lottning. Denna tillgår i
princip så att de ärenden som inkommer under en vecka överlämnas till
den föredragande som då står i tur för föredragning. Eftersom antalet
föredragande är fyra erhåller sålunda varje föredragande nya ärenden var
fjärde vecka.
Beredningen av nådeärendena tillgår i allt väsentligt på samma sätt som
skedde inom nedre justitierevisionen. Det ankommer sålunda på
vederbörande föredragande att se till att erforderligt utredningsmaterial
föreligger samt att på grundval av vad handlingarna innehåller av
betydelse för prövning av nådefrågan upprätta föredragningspromemoria.
När så skett lämnas ärendet till nådeenhetens chef för granskning. Ofta
sker muntlig föredragning inför denne. Det åligger därefter nådeenhetens
chef att bedöma huruvida högsta domstolens hörande är påkallat eller
inte, att beträffande ärende där sådant yttrande bör inhämtas ta ställning
till behovet av ytterligare utredning och därvid alltefter omständigheterna
besluta om inhämtande av yttrande från myndighet, om
personundersökning, om införskaffande av läkarintyg etc.
Om yttrande från högsta domstolen inte anses erforderligt föredras
ärendet snarast möjligt för chefen för justitiedepartementet av
vederbörande föredragande i närvaro av nådeenhetens chef. Det kan
förekomma att föredragningen resulterar i att yttrande från högsta
domstolen inhämtas eller att utredningen ytterligare kompletteras.
KU 1972:26
38
I de ärenden där högsta domstolen höres sker föredragning inför denna
domstol i princip varje måndag. Som fördragande fungerar även där
vederbörande tjänsteman vid nådeenheten. Högsta domstolens yttrande
brukar föreligga samma dag, varefter ärendet så snart möjligt föredras för
departementschefen. Sedan departementschefen lämnat sitt förslag till
Kungl. Maj.ts beslut avgöres ärendet i närmaste konselj. Expedieringen av
nådebesluten sköts av nådeenhetens registrator, som också i förekommande
fall lämnar uppgifter till kriminalregistret, rikspolisstyrelsen m. m.
Omfattningen av nåd
Antalet avgjorda brottmål i första instans har de senaste åren rört sig
om ca 95 000—100 000. Räknar man även med de mål som avgjorts
genom strafföreläggande stiger antalet till ca 120 000. Till frihetsberövande
påföljd — fängelse, ungdomsfängelse, internering eller skyddstillsyn —
dömdes 1969 närmare 20 900 personer. 1971 ökade detta antal till ca
21 300. 1 följande tabell lämnas en uppställning över avgjorda
nådeärenden åren 1967—1971 av vilken också framgår antalet avslag och
bifall, uppskov med verkställighet samt i vilken utsträckning yttrande
från högsta domstolen inhämtats och i sådant fall uppgift om Kungl.
Maj:t avvikit från högsta domstolens förslag.
Är |
Samtliga |
Avslag |
Avslag |
Bifall |
Därav uppskov |
KM:t = HD |
KM:t mot HD |
1967 |
637+ |
332+ |
2 |
305 |
54 |
219 |
86 |
1.618 |
1.313 |
0,1 % |
18,9 % |
. 17,7 % |
71,8% |
28,2% |
|
1968 |
655+ |
259+ |
2 |
396 |
61 |
282 |
114 |
1.717 |
1.321 77 % |
0,1 % |
23% |
15,4 % |
71,2% |
28,8% |
|
1969 |
663+ |
266+ |
1 |
397 |
79 |
249 |
148 |
1.850 |
1.453 |
0,1 % |
21,5 % |
19,9 % |
62,7 % |
37,3 % |
|
1970 |
660+ |
212+ |
3 |
448 |
81 |
308 |
140 |
2.086 |
1.638 78,5% |
0,2% |
21,5 % |
12,3% |
68,8 % |
31,2% |
|
1971 |
565+ |
181+ |
3 |
384 |
95 |
291 |
93 |
1.739 |
1.355 77,9% |
0,2% |
22,1 % |
24,7 % |
75,8 % |
24,2 % |
* Ärendena avgjorda utan att HD:s utlåtande inhämtats.
KU 1972.26
39
Enligt uppgift från justitiedepartementets nådeenhet har en markant
stegring av antalet nådeansökningar hittills under år 1972 kunnat
iakttagas. Beträffande de ansökningar under år 1971 som redovisats som
bifallna bör anmärkas att åtskilliga av dessa innebar att verkställighetstiden
avkortats. Till detta kommer de ansökningar där uppskov med
verkställigheten medgetts. Antalet i verklig mening bifallna ansökningar
rör sig därför endast om cirka 10 procent av hela antalet ärenden. Det är
också att märka att i många fall har nåden inneburit att en påföljd ersatts
med en annan, exempelvis fängelse med skyddstillsyn eller villkorlig dom.
Inom utskottets kansli har beträffande avgjorda nådeärenden åren
1970 och 1971 gjorts en särskild undersökning av de fall i vilka Kungl.
Maj:ts dels helt eller delvis bifallit nådeansökan med avvikelse från högsta
domstolens förslag, dels mot högsta domstolens avstyrkande avslagit
nådeansökan. Undersökningen redovisas som underbilaga till denna
promemoria.
Nådeärenden avseende rattonykterhets- och narkotikabrott
Konstitutionsutskottet har vid ett flertal tillfällen under årens lopp
granskat praxis beträffande nådeärenden. Senast skedde detta 1965 och
avsåg då företrädesvis ansökningar om nåd i anledning av straff för onykterhet
vid förande av motorfordon. Av följande uppställning framgår dels
antalet personer som dömts för sådana brott åren 1965-1970, dels hur
många nådeansökningar som förekommit på detta område under dessa år
och dels i vilken utsträckning ansökningarna helt eller delvis bifallits. Enligt
uppgift från nådeenheten förekom helt bifall endast i ett mindre
antal fall.
Antal personer dömda för rattfylleri eller rattonykterhet under åren
1965-1970 (uppgifter erhållna från SCB)
År |
Grövre brott |
Lindrigare brott |
Tillsammans |
1965 |
3 808 |
4 392 |
8 200 |
1966 |
4 190 |
5 038 |
9 228 |
1967 |
4 431 |
5 784 |
10 215 |
1968 |
4 427 |
5 772 |
10 199 |
1969 |
4 114 |
6 198 |
10 312 |
1970 |
4 222 |
6 316* |
10 538 |
1 Preliminär siffra.
Under åren 1965-1970 slutligt handlagda nådeansökningar för personer
som dömts för rattfylleri eller rattonykterhet (uppgifter hämtade ur
Sveriges officiella statistik)
År |
Antal |
Därav helt eller delvis bifallna |
1965 |
452 |
76 |
1966 |
440 |
52 |
1967 |
437 |
69 |
1968 |
456 |
97 |
1969 |
485 |
102 |
1970 |
5131 |
1181 |
1971 |
4001 |
113' |
1 Uppgifter erhållna från nådebyrån.
KU 1972:26
40
Årets granskning av nådeärenden har främst avsett personer som dömts
för narkotikabrott. För att belysa Kungl. Maj:ts nådepraxis på detta område
kommer i det följande att redovisas ett antal fall av narkotikabrott
där nåd beviljats eller avslagits. Först skall emellertid lämnas en översiktlig
redogörelse för gällande lagstiftning beträffande narkotikabrott.
Gällande bestämmelser om narkotikabrott m. m.
Bestämmelser om straffpåföljd för narkotikabrott finns i narkotikastrafflagen
(1968:64). Lagen trädde i kraft 1 april 1968 och innehåller
bl. a. bestämmelser om straff för den som uppsåtligen och utan att vara
berättigad därtill tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika.
Dessförinnan fanns straffbestämmelser beträffande narkotikabrott i
narkotikaförordningen (1962:69).
De brott som omfattas av narkotikastrafflagen är indelade i tre
svårighetsgrader, narkotikaförseelse, som straffas med böter, narkotikabrott,
där påföljden kan bestämmas till böter eller fängelse i högst två år
samt slutligen grovt narkotikabrott, som straffas med fängelse i lägst ett
och högst sex år. Påföljden för grovt narkotikabrott skärptes genom
ändring av narkotikastrafflagen år 1969.
Lagen (1960:418) om straff för varusmuggling innefattar bl. a. olaglig
införsel av narkotika. Straffet för varusmuggling är dagsböter, lägst tio,
eller fängelse i högst ett år. Gäller gärningen narkotika får dömas till
fängelse i högst två år. Är varusmugglingen ringa är straffet böter, högst
trehundra kronor. Är varusmuggling att anse som grov, skall dömas till
fängelse i högst två år eller, om smugglingen gällt narkotika, till fängelse,
lägst ett och högst sex år. Även beträffande smuggling av narkotika
skärptes straffpåföljderna 1969.
Beträffande bakgrunden till den nuvarande narkotikabrottslagstiftningen
kan erinras om att det med anledning av ökningen av missbruket av
narkotika och andra liknande medel enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
år 1965 inom medicinalstyrelsen tillkallades en särskild expertgrupp, den
s. k. narkomanvårdskommittén, för undersökning av detta missbruk. I ett
betänkande som framlades år 1965 behandlade denna kommitté bl. a.
utformningen av lagstiftning beträffande narkotika och andra beroendeframkallande
medel. Kommittén framhöll beträffande den illegala
hanteringen av sådana medel att straffskärpningar och kriminalisering av
vissa straffria åtgärder borde kunna bidra till att öka effekten i kampen
mot läkemedelsmissbruket.
Yttranden över betänkandet jämte ett i anslutning därtill upprättat
författningsutkast inhämtades från en rad myndigheter och sammanslutningar.
Alla remissinstanser var ense om att samhällets åtgärder för att
bekämpa den illegala hanteringen av beroendeframkallande medel måste
skärpas och att kraftiga motåtgärder måste sättas in mot missbruket av
sådana medel. I allmänhet tillstyrktes kommitténs förslag om
straffskärpning för narkotikabrott.
1 propositionen 1968:7 framlades förslag till en särskild narkotikastrafflagen.
m. Förslaget innebar att de bestämmelser om straff för olaga
tillverkning, saluhållande, överlåtelse och innehav av narkotika som fanns
i narkotikaförordningen skulle överflyttas till nämnda lag. Dessutom
KU 1972:26
41
föreslogs höjning av maximistraffet för narkotikabrott från fängelse i ett
år till fängelse i fyra år samt kriminalisering av vissa dittills inte
straffbelagda förfaranden. Sålunda föreslogs att försök, förberedelse eller
stämpling till vissa narkotikabrott också skulle straffbeläggas.
Samtidigt framlades förslag om ändring i lagen om straff för
varusmuggling som innebar att maximistraffet för smuggling av narkotika
skulle höjas från fängelse i två år till fängelse i fyra år. Vidare föreslogs
kriminalisering av förberedelse eller stämpling till sådan smuggling av
narkotika, som inte är att anse som ringa.
Departementschefen anförde i anledning av de föreslagna straffskärpningarna
för narkotikabrott bl. a. följande (prop. 1968:7 s. lil):
Även om man inte bör överdriva betydelsen av straffskärpningar anser
jag likväl narkotikafrågan så allvarlig att inget medel bör lämnas oprövat i
kampen mot narkotikamissbruket. Det har med fog gjorts gällande att
vad som i första hand avhåller från brott i allmänhet inte är straffets
stränghet utan den risk för upptäckt som vederbörande har att räkna
med. Den typ av brottslighet, varom här är fråga, intar emellertid som
rikspolisstyrelsen framhållit i sitt remissvar i viss mån en särställning.
Polisens erfarenheter av den kategori kriminella som sysslar med
narkotikasmuggling och illegal överlåtelse av narkotika är nämligen att
dessa kallt väger vinstmöjligheterna mot den påföljd som risktagandet
kan medföra. Den starka lockelse som de betydande vinstmöjligheterna i
den illegala narkotikahanteringen erbjuder talar för att möjligheter bör
finnas att döma ut stränga straff. De brott det här rör sig om är i sina
mest utstuderade och hänsynslösa former att anse som mycket
samhällsfarliga om man tar i betraktande de skadeverkningar de ger
upphov till i synnerhet hos den unga generationen. Mot bakgrund av
vad nu sagts anser jag att straffmaximum för här ifrågavarande
brottslighet bör höjas från f. n. fängelse i ett år till fängelse i fyra år.
Straffmaximum kommer härigenom att sammanfalla med vad som
kommer att gälla beträffande grov smuggling av narkotika. Genom en
sådan straffhöjning uppnår man också den fördelen att man minskar
behovet att åberopa brottsbalkens ockerparagraf i fall där brottsrubriceringen
ocker medför betydande utrednings- och bevissvårigheter.
Liksom remissinstanserna ansluter jag mig till kommitténs förslag att
dela upp de brott varom nu är fråga i tre grader, nämligen grovt
narkotikabrott, narkotikabrott och narkotikaförseelse. Särskilt med
hänsyn till de ungdomar som är inblandade i narkotikabrottslighet anser
jag det angeläget med en sådan gradindelning.
Beträffande förslaget att skärpa straffet för olovlig införsel av
narkotika anförde departementschefen (prop. 1968:7 s. 109):
Vid sidan av en fortgående rationalisering och effektivisering av
tullverksamheten måste därför även andra åtgärder vidtas i syfte att
bekämpa smugglingen. Ett led i strävandena bör härvid vara att skärpa
straffet för olovlig införsel av narkotika. Jag ansluter mig därför till
kommitténs förslag att höja straffmaximum för grov smuggling av
narkotika till fängelse i högst fyra år. Den föreslagna straffskärpningen
skall även gälla försök till grov smuggling av narkotika. Kommittén har
föreslagit att även förberedelse till smuggling av narkotika skall
straffbeläggas såvida det ej är fråga om förberedelse till ringa brott.
Förslaget har vunnit anslutning från alla remissinstanser utom
fylleristraffutredningen. Denna har ifrågasatt om förberedelse till
smuggling av narkotika bör kriminaliseras särskilt och anmärkt att man
KU 1972:26
42
genom att straffbelägga innehav av narkotika i åtskilliga fall ändå kan
straffa dem som förbereder insmuggling. Det torde emellertid finnas
personer som enbart agerar i samband med själva smugglingen genom att
förse s. k. kurier med penningmedel eller annan erforderlig utrustning.
Sedan i smuggligen väl skett undviker de varje befattning med den
fortsatta illegala handlingen av de insmugglade varorna. I den mån
kurirerna avslöjas utomlands kan de personer som står bakom den inte
fällas till ansvar om inte förberedelse till smuggling sträffbelägges. För
egen del ansluter jag mig därför till kommitténs förslag om särskilt straff
för förberedelse till smuggling av narkotika i de fall då brottsligheten inte
är ringa.
Lagrådet godtog förslaget till narkotikastrafflag och lämnade förslaget
till ändring i lagen om straff för varusmuggling utan erinran.
Andra lagutskottet anförde i utlåtande över propositionen bl. a. (2 LU
1968:1 s. 42):
Utskottet anser att de nu framlagda författningsförslagen är väl ägnade
att — såvitt avser lagstiftningen — tillgodose de önskemål som framförts
av bl. a. riksdagen om förbättrade möjligheter att effektivt och med kraft
bekämpa framför allt den grövre narkotikabrottsligheten i vårt land. Ett
genomförande av förslagen får dock ses som endast ett led i samhällets
olika åtgärder för att komma till rätta med narkotikaproblemet. Ett gott
resultat på preventionssidan kan inte nås utan att polis- och
tullmyndigheterna får tillräckliga resurser. En annan omständighet som
inverkar härvidlag är att det internationella samarbetet drivs med energi
och effektivitet.
Enligt utskottets mening är det en fördel att Kungl. Maj:t i ett
sammanhang tagit upp olika aspekter på bekämpandet av narkotikamissbruket.
Vård- och preventionsfrågorna får nämligen inte ses isolerade från
varandra, varken då det gäller bedömningen i stort eller i de enskilda
fallen. Spörsmålet om samordning och avvägning mellan vård och
prevention kommer att ytterligare behandlas av narkomanvårdskommittén
i dess fortsatta arbete. Resultatet av detta kan självfallet
kräva förnyat ställningstagande från statsmakternas sida även i fråga om
de åtgärder, som nu vidtas. Likaså får man räkna med att den ökade
kunskap som erhålles genom fortsatt forskning och praktisk erfarenhet
kommer att efter hand aktualisera en omprövning av metoderna att
bekämpa missbruket.
Riksdagen biföll i enlighet med utskottets hemställan propositionen.
Redan år 1969 aktualiserades åter frågan om höjning av straffsatserna
för narkotikabrott. 1 prop. 1969:13 föreslogs sålunda, att straffsatserna
för grovt narkotikabrott och för grov varusmuggling som gällt narkotika
skulle höjas från fängelse i lägst sex månader och högst fyra år till
fängelse i lägst ett och högst sex år. Samtidigt föreslogs att
straffmaximum för varusmuggling som ej är att anse som grov skulle
höjas från fängelse i högst ett år till fängelse i högst två år för de fall
smugglingen gällt narkotika.
Departementschefen framhöll i anslutning till förslaget (prop. 1969:13
s. 7 ff.) att den illegala handeln med narkotika och narkotikamissbruket
hade fått sådan omfattning att samhällets ansträngningar nu måste
ytterligare intensifieras och samordnas till en offensiv på bred front. Då
brottsligheten tenderade att bli allt grövre och präglades av förslagenhet
och hänsynslöshet ansåg departementschefen det nödvändigt att gripa in
KU 1972:26
43
med kraft mot denna företeelse och förordade därför nyss angivna
straffskärpningar. Lagrådet tillstyrkte förslagen. Även andra lagutskottet
biträdde propositionens förslag (2 LU 1969:7 s. 15). Riksdagen följde
utskottet. Lagändringarna trädde i kraft den 1 april 1969.
I propositionen 1972:63 till årets riksdag föreslås höjning av maximistraffet
för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som avser narkotika
från fängelse i sex år till fängelse i tio år. Propositionen har ännu inte
behandlats av riksdagen.
Enligt uppgift från justitiedepartementets nådeenhet rörde sig antalet
nådeansökningar 1971 i anledning av straff för narkotikabrott om drygt
ett hundratal. Av dessa bifölls ett fåtal helt.
Vissa nådeärenden 1970—1971 beträffande narkotikabrott
1. En 23-årig kvinna dömdes av rådhusrätt för grovt narkotikabrott
och olovlig befattning med smuggelgods till fängelse i 2 år. Hon hade dels
tillsammans med annan person sålt åtminstone 10 kg haschisch mot
vederlag av minst 35 000 kronor, dels sålt sammanlagt 120 doser LSD
mot vederlag av 1 500 kronor. Av personundersökning framgick att
kvinnan sedan anstaltsvistelse 1966 ej haft något stadigvarande arbete
utan försörjt sig som fotomodell och call-girl. Hon hade använt LSD och
haschisch i stor utsträckning. Förutsättning för villkorlig dom eller
skyddstillsyn ansågs ej föreligga. I rättspsykiatriskt utlåtande uttalades
att kvinnan var synnerligen väl begåvad. Inga tecken tydde på psykos,
sinnessjukdom eller hjärnskada. Hennes entusiasm för hasch och LSD
verkade dock patologisk. Läkaren ansåg att gärningarna begåtts under
inflytande av psykisk abnormitet, som ej var av så djupgående natur att
den måste anses jämställd med sinnessjukdom samt att behov av sluten
psykiatrisk vård ej förelåg. Rättsläkarrådets rättspsykiatriska sektion
hade samma uppfattning men uttalade att kvinnans abnormitet var av
sådan art att särskilda skäl måste anses föreligga för en påföljd i form av
skyddstillsyn jämte föreskrifter om öppen psykiatrisk vård. 1
nådeansökan hemställde kvinnan att få fängelsestraffet upphävt och
ändrat till skyddstillsyn. Som skäl anfördes lång väntan på rättspsykiatrisk
undersökning och att hon hade beretts plats på Rudolf
Sternerseminariet i Järna. Kungl. Maj:t beslöt i enlighet med
kriminalvårdsstyrelsen och HD:s tillstyrkan att kvinnan skulle villkorligt
friges å viss dag som kriminalvårdsstyrelsen skulle bestämma (efter 1 /2
års fängelsetid) samt treårig prövotid och föreskrift om psykiatrisk
behandling (30.7.70).
2. En 21-årig italiensk medborgare dömdes av rådhusrätt för grovt
narkotikabrott och olovlig befattning med smuggelgods till fängelse 1 år,
6 månader. Han hade tillsammans med två andra personer innehaft 10 kg
cannabisharts, varav de sålt omkring 6 kg och i vinstsyfte överlåtit
resten av partiet till andra personer. I personundersökning uttalades, att
mannen tidigare omhändertagits för samhällsvård för bl. a. haschmissbruk
och stöld. Han var rastlös och lättledd men hade de senaste månaderna
väsentligt ändrat sin livsstil till det bättre. Han hade påbörjat yrkesutbildning
och planerade att gifta sig. Med hänsyn härtill samt till att
han hade fast bostad och god kontakt med sina föräldrar föreslogs
skyddstillsyn. I nådeansökan hemställde han om befrielse från
KU 1972:26
44
återstående strafftid eller avräkning av häktningstid. Som skäl härför
anfördes att han upphört med all befattning med narkotika långt innan
han greps, att han hade psykiska besvär i form av depressioner och
att han hade fått bostad och gick på yrkesskola. Kriminalvårdsdirektören
tillstyrkte avkortning av strafftiden. Kriminalvårdsstyrelsen och HD:s
majoritet avstyrkte bifall till framställningen. Kungl. Majd beslutade i
enlighet med tillstyrkan från HD:s minoritet att han skulle villkorligt
friges å dag som kriminalvårdsstyrelsen bestämde, dvs. efter halva
verkställighetstiden.
3. Två 19-åriga ynglingar dömdes av hovrätt för narkotikabrott till
fängelse 6 månader. De hade tillsammans med två kamrater köpt ca 50 g
amfetaminsulfat (motsvarande 10 000 tabletter) varav en del sedan hade
sålts eller överlåtits i utbyte mot cannabis. Hovrätten fann ej styrkt att
själva inköpet skett i försäljningssyfte och ansåg ej heller brotten ha
bedrivits yrkesmässigt. Personundersökaren föreslog skyddstillsyn.
Ynglingarna var tidigare ostraffade. De hade då och då rökt haschisch
under de senaste åren och även missbrukat amfetamin. Emellertid hade
det inträffade fått dem att inse det nödvändiga i att upphöra med
narkotikamissbruket och avbryta kontakt med narkotikagäng. Båda två
hade gott stöd från föräldrar. I nådeansökan anfördes att två i samma mål
dömda kamrater hade beviljats nåd. Kriminalvårdsstyrelsen tillstyrkte
skyddstillsyn. HD avstyrkte bifall till ansökningen. Kungl. Majit
förordnade att ynglingarna skulle villkorligt friges viss dag, dvs. efter
ungefär 2/3 av straffverkställighetstiden.
4. En 39-årig man dömdes av hovrätt till fängelse 1 år, 6 månader
för grovt narkotikabrott, grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning,
medhjälp till bedrägeri, försök till bedrägeri, olovlig körning m. m. Han
hade utställt fyra falska recept på nebutal. Tre av recepten hade överlämnats
till andra personer, vilka i tvä fall utfått medicinen med vederbörlig
läkemedelsrabatt. Av honom själv gjort försök att utfå medicin
hade misslyckats. Vidare hade han för 1 000 kronor som utgjorde ett författarstipendium
förvärvat 100 g amfetaminsulfat. Vid ett annat tillfälle
överlät han 0,2 g amfetaminsulfat till annan person och innehade själv
0,8 g amfetaminsulfat fördelat i fyra påsar. Slutligen hade han
utställt eller låtit andra utställa 20 läkarvårdskvitton och 49 taxikvitton.
Genom att därefter förete kvittona hos försäkringskassa hade
han fått ut 3 932 kronor. Han hade sedan ett tjugotal år missbrukat
narkotika. Han hade legalt erhållit ritalina och var från 1966 s. k. ”legal
narkoman” hos doktor Åström vid Rålambshovs sjukhus. Efter
avvecklingen av kliniken där har han åter varit hänvisad till att anskaffa
narkotika illegalt. Han hade ansett sig vara i behov av 50 milligram
amfetamin dagligen för att kunna fungera som en ”vanlig samhällsnyttig
medborgare”. 1 § 7-intyg uttalades, att han visade symtom på abnorm
personlighetsutveckling med tecken på alkoholmissbruk (tidigare) och
narkomani. Tecken på psykisk abnormitet av schizofreniform eller
manodepressiv art hade ej framkommit. Intensiteten av hans narkomani
föreföll vara av sådan art att den föreföll ha dignitet av psykos.
Prognosen var synnerligen dålig. Rättspsykiatrisk undersökning gjordes.
Vederbörande läkare ansåg att prognosen var gynnsammare än tidigare,
och föreslog därför skyddstillsyn med psykiatrisk kontroll. Ansökan om
nåd avstyrktes av kriminalvårdsstyrelsen och HD. Kungl. Majit förord
-
KU 1972:26
45
nade att vederbörande skulle villkorligt friges å viss dag, som låg mellan
1/2 och 2/3 straffverkställighetstid.
5. En 22-årig yngling dömdes av HD till fängelse 7 månader för
narkotikaförseelse och grovt narkotikabrott. Han hade i bl. a. Libanon
och Turkiet innehaft sammanlagt minst 800 g cannabisharts som han
förvärvat i försäljningssyfte och därav i Istanbul sålt minst 790 g. I
Sverige hade han för eget bruk innehaft 4 g cannabisharts. (RÅ
förordnade att åtal skulle väckas mot honom även för i Libanon och
Turkiet förövat narkotikabrott). Det framgick av utredningen att han var
uppvuxen under goda förhållanden hos adoptivföräldrar. Han var ej
tidigare straffad, men hade under ca ett års tid missbrukat narkotika
genom att röka hasch. Han hade avlagt studentexamen och var inriktad
på universitetsstudier. I personundersökning föreslogs skyddstillsyn. I §
7-intyg uttalades att ett ovillkorligt frihetsstraff måste vara riskfyllt och
negativt. Vederbörande visade dock inte för tillfället något depressionstillstånd
eller annat psykiskt sjukdomstillstånd som utgjorde direkt
medicinskt hinder för fängelsestraff. Undersökaren föreslog som vård
kontinuerlig kontakt med psykiater. I nådeansökan hemställdes om
villkorlig dom eller skyddstillsyn. Som skäl härför åberopades
vederbörandes tidigare goda vandel, hans ungdom då brotten begicks,
omständigheterna vid brotten, hans psykiska insufficiens och studier.
Sedan HD avstyrkt bifall avslogs nådeansökningen av Kungl. Majit.
6. En 22-årig kvinna dömdes av rådhusrätt till fängelse 1 år, 8 månader
för grovt narkotikabrott. Hon hade tillsammans med sin fästman (ådömd
fängelse 2 år) anskaffat 2,31 kg cannabis. Därav försålde de 1,96 kg.
Vidare anskaffade de 53 doser LSD varav de försålde 45. 1 personundersökningen
anfördes, att kvinnan var ett s. k. skilsmässobarn.
Efter grundskola, som förlöpte komplikationsfritt, arbetade hon som
affärsbiträde. Därefter studerade hon med sikte på journalistutbildning.
Studieresultat uteblev emellertid p. g. a. hennes höga frånvarofrekvens,
som i sin tur berodde på mer omfattande narkotikamissbruk, av haschisch
eller LSD. Enligt personundersökaren föreföll hon mycket labil med hysteorida
tendenser i sin personlighet. Hon hade vid ett par tillfällen
varit föremål för psykiatrisk behandling. En första nådeansökan avslogs
utan HD:s hörande sedan hon avtjänat knappt 5 månader av strafftiden. I
senare nådeansökan hemställde hon om skyddstillsyn eller straffnedsättning
och villkorlig frigivning. Som skäl härför åberopade hon sina studier.
Hon hade under anstaltstiden fått ”frigång” från anstalten och bedrivit
studier vid en fackskola med gott resultat. Kriminalvårdsstyrelsen och
HD tillstyrkte villkorlig frigivning å dag som kriminalvårdsstyrelsen skulle
bestämma. Kungl. Majit beslutade i enlighet härmed och förordnade om
prövotid av 3 år från frigivningen.
7. En 30-årig kvinna dömdes av tingsrätt till fängelse 1 år för häleri
och narkotikabrott. Hon hade tillsammans med fästman olagligen
innehaft, försålt eller eljest överlåtit narkotika, fenmetralin, i sin bostad.
Som led i verksamheten hade de gemensamt innehaft 697 kapslar
fenmetralin och 1 preludintabiett och hon ensam 11 kapslar och 15
tabletter samt sålt 12 kapslar och 70 g fenmetralin i lös vikt. Hon och
fästmannen hade vidare i samråd mottagit och förvarat gods som genom
brott fränkänts ägarna. Kvinnan var uppvuxen under goda förhållanden,
hade avlagt realexamen och var ej tidigare straffad. Hon var frånskild och
KU 1972:26
46
hade 2 barn. Efter skilsmässan hade hon sammanbott med en narkotikamissbrukande
skådespelare. Denne introducerade henne i narkotikaanvändning
och bostaden blev tillhåll för narkomaner. Hon uppgav att hon
för barnens skull sedermera upphörde med användningen av narkotika.
Personundersökaren föreslog skyddstillsyn enär en kraftfull övervakning
torde vara tillfyllest för hennes tillrättaförande. 1 § 7-intyg uppgavs att
kvinnan tagit sin skilsmässa så hårt att hon under en längre tid drack 2—3
flaskor vin/dygn för att kunna sova och skingra självm ordstankar. Vid ett
tillfälle sökte hon ta sitt eget liv med hjälp av sömntabletter. Vederbörande
läkare föreslog skyddstillsyn. 1 nådeansökan hemställde kvinnan att
få följden ändrad till skyddstillsyn alternativt få hela häktingstiden
(ca 2 mån) inräknad i verkställighetstiden. Som skäl härför åberopade
hon att hon behövde se till sina två barn (11 och 6 1/2 år), vilka var mycket
känslomässigt bundna till henne. En psykolog vitsordade, att barnen
behövde sin mor. Kriminalvårdsstyrelsen tillstyrkte villkorlig frigivning
medan HD avstyrkte bifall. Kungl. Maj:t förordnade att kvinnan skulle
villkorligt friges å dag som kriminalvårdsstyrelsen skulle bestämma, att
prövotiden skulle vara 3 år räknat från dagen för frigivningen samt att
kvinnan skulle vara skyldig underkasta sig psykiatrisk behandling. Kvinnan
hade då avtjänat drygt 3 månader av fängelsestraffet.
8. En 39-årig man dömdes av hovrätt till fängelse i 5 år för grovt
narkotikabrott och grov varusmuggling. Han hade i Danmark tillsammans
med en f. d. fängelsekamrat mottagit 150 000 preludintabletter och ca 4
liter koncentrerad amfetaminlösning. På olika platser i Köpenhamn
försåldes 52 000 tabletter och en mindre mängd av amfetaminlösningen.
Han hade vidare tillsammans med samma kamrat till Sverige insmugglat
270 950 preludintabletter och ca 0,5 dl amfetaminlösning. Av detta parti
såldes 750 tabletter i Hälsingborg och 20 800 i Stockholm samt
amfetaminlösning till ett värde av 1 000 kronor. Av handlingarna i målet
framgick att mannen var danskfödd men sedermera svensk medborgare.
Han var frånskild och hade två barn. Han hade tidigare dömts till fängelse 1
år för medhjälp till grov stöld. Personundersökaren föreslog ovillkorligt
frihetsstraff. En första nådeansökan med hemställan om straffnedsättning
avslogs i enlighet med HD:s yttrande när mannen avtjänat ca 1 1/2 år av
fängelsestraffet. I ny nådeansökan hemställde han ånyo om straffnedsättning.
Som skäl härför anförde han att han bl. a. under frigång genomgått
flygutbildning och att vidare utbildning var svår att genomföra inom
ramen för anstaltsvård samt att påföljden var mycket sträng.
Kriminalvårdsstyrelsen tillstyrkte villkorlig frigivning medan HD
avstyrkte framställningen. Kungl. Maj:t förordnade att mannen skulle
villkorligt friges å dag som kriminalvårdsstyrelsen skulle bestämma dvs.
efter knappt halva strafftiden. Vederbörande är numera misstänkt för
nya narkotikabrott.
9. En 39-ärig kvinna dömdes av rådhusrätt till fängelse 1 år för grovt
valutabrott, grovt narkotikabrott och olovlig befattning med smuggelgods.
Hon hade vid två tillfällen fört ut större summor svenska pengar till
Väst-Tyskland och medverkat vid insmuggling till Sverige av 24 000
kapslar fenmetralin som hennes make och annan person medförde från
Väst-Tyskland. Av personundersökning framgick att kvinnan hade 5 barn
födda 1951 — 1967 och ej var tidigare straffad. Hennes hemförhållanden
var dåliga. Sedan hon avtjänat 2 månader av fängelsestraffet begärde hon
KU 1972:26
47
i nådeansökan skyddstillsyn. Sorn skäl härför anfördes dels att hon
försökt undvika att bli inblandad i sin makes brottslighet men stod under
press från maken, dels önskan att ta hand om sina fem barn. Kungl. Majit
beslöt i enlighet med kriminalvårdsstyrelsens och HDs tillstyrkan att hon
skulle befrias från återstoden av straffet och bestämde i stället påföljden
till skyddstillsyn med föreskrift att prövotiden skulle räknas från dagen
för Kungl. Maj:ts beslut.
10. En 20-årig yngling dömdes av hovrätt till fängelse i 6 månader för
stöld, häleri, brott mot narkotikaförordningen, narkotikabrott och olovlig
befattning med smuggelgods. En tidigare skyddstillsyn undanröjdes. Han
hade innehaft 14 g cannabis och vid ett 30-tal tillfällen överlåtit
fenmetralin och cannabis. I personundersökning uttalades att ynglingen
vuxit upp under svåra familjeförhållanden, att han sedan många år varit
föremål för barnavårdsnämndens uppmärksamhet och att han tidigare
dömts för tillgreppsbrott och misshandel. Personundersökaren föreslog
skyddstillsyn. Skyddskonsulenten hade samma uppfattning. I ansökan
om att fängelsestraffet av nåd måtte ändras till skyddstillsyn anförde han
att han ej längre befattade sig med narkotika och att avtjänande av
straffet skulle äventyra hans yrkesverksamhet. HD avstyrkte bifall medan
Kungl. Maj:t bestämde påföljden till skyddstillsyn.
11. En 21-årig italiensk kvinna dömdes av rådhusrätt för grov varusmuggling
och grovt narkotikabrott till fängelse i 1 år, 3 månader. Hon
hade tillsammans med medåtalad infört 6 kg cannabisharts till Sverige.
Hon hade delvis tillsammans med och i samråd med två kamrater i
betydande omfattning överlåtit cannabisharts till andra personer. Av
handlingarna framgick att kvinnan ej tidigare var straffad. Hon kom till
Sverige tillsammans med sin familj, då hon var två år. Hon hade fått en
god uppfostran och hade avlagt studentexamen och sedan skrivit in sig
vid universitetet men ej tenterat. Personundersökaren ansåg att
skyddstillsyn borde vara en lämplig påföljd. Sedan hon avtjänat 1/2 år av
straffet begärde hon nåd och åberopade sina universitetsstudier som skäl
för att få straffet ändrat till skyddstillsyn eller nedsatt så att villkorlig
frigivning kunde medges efter 2/3 av strafftiden. Kriminalvårdsstyrelsen
avstyrkte framställningen. Yttrande från HD inhämtades ej. Kungl. Majit
lämnade ansökningen utan bifall.
12. En 27-årig iransk medborgare dömdes av hovrätt till fängelse 4
månader för försök till varusmuggling av narkotika. Han hade försökt att
till riket införa 405 g cannabisharts. Av personundersökning framgick
att han var född och uppvuxen i Teheran under mycket goda
förhållanden. Efter 12-årig skolgång där flyttade han till Västtyskland
där han sedan dess studerat vid tekniskt universitet. Efter 3 månaders
avtjänande av straffet hemställde han om frigivning och åberopade att
giltighetstiden av hans iranska pass höll på att utgå. Om iranska
myndigheterna fick reda på att han straffats utomlands skulle hans pass
ej förlängas och hans studier i Västtyskland omöjliggöras. Han skulle ej
heller kunna få anställning i sitt yrke i hemlandet. Kriminalvårdsstyrelsen
och HD avstyrkte bifall. En ledamot av kriminalvårdsstyrelsen anmälde
avvikande mening. Kungl. Majit biföll ansökan.
13. En 26-ärig amerikansk medborgare dömdes av rådhusrätt för grov
varusmuggling och grovt narkotikabrott till fängelse 1 år, 9 månader samt
förvisning. Han hade till Sverige infört ca 3 kg cannabisharts. Av
KU 1972:26
48
personundersökning framgick att han avlagt ingenjörsexamen och
fil. mag. examen. Han räknade med att inom kort avlägga doktorsexamen
i historia. Personundersökaren föreslog villkorlig dom. 1 § 7-intyg
anfördes att det var frågan om en yngling av god familj med god
intellektuell utrustning, icke straffad tidigare, som i många år haft en svår
sexuell problematik. Han visade dock inga tecken på psykos eller
allvarligare sinnessjukdom. En vistelse i fängelse hade dock genom
homosexuella och exhibitionistiska drag medfört problem. Enligt intyg
från med. dr i San Francisco led vederbörande av exhibitionism och en
möjlig schizofreni. Han sökte nåd, vilket avstyrktes av kriminalvårdsstyrelsen
och HD. Kungl. Maj:t beslutade att han skulle friges å viss dag som
kriminalvårdsnämnden skulle bestämma i samband med verkställighet av
beslutet om förvisning och då vara fri från vad då återstod av straffet,
dvs. efter ungefär hälften av fängelsestraffet.
14. En 24-årig kvinna dömdes av hovrätt till fängelse 1 år, 3 månader
för grovt narkotikabrott och medhjälp till sådant brott. Hon hade till
medåtalad överlåtit narkotika — amfetamin och fenmetralin för
försäljning, som inbringat 7 700 kronor. Hon hade också förmedlat
försäljningar av ett antal kapslar. Av handlingarna framgick att hon ej
tidigare var straffad. Ett självmordsförsök avslöjade att hon hade svåra
problem. Hon skötte inte sitt arbete. Hon hade vidare börjat missbruka
narkotika. Hennes psykiska tillstånd var mycket labilt. Personundersökaren
föreslog skyddstillsyn. 1 § 7-intyg uttalades att kvinnan var svårt
neurotiserad, och att det därför var diskutabelt om ett frihetsstraff var
lämpligt i detta fall. Vederbörande läkare föreslog i första hand
skyddstillsyn och öppen psykiatrisk vård. I nådeansökan åberopades
förutom de ”utomordentliga psykiatriska och andra påfrestningar som en
anstaltsvistelse skulle medföra” även påtagliga risker för suicidalförsök.
Kriminalvårdsdirektören tillstyrkte att straffet ändrades till skyddstillsyn.
Kriminalvårdsstyrelsen och HD avstyrkte bifall till framställningen.
Kungl. Majit nedsatte straffet till fängelse 8 månader.
15. En 34-ärig i Sverige bosatt dansk medborgare dömdes av hovrätt
för försök till varusmuggling till fängelse 1 månad. Han hade försökt att
till riket införa 181,4 g cannabisharts. Han uppgav i personundersökning
att han i 5 år hade rökt haschisch men aldrig brukat andra former av
narkotika. Han hade heller aldrig sålt haschisch utan endast köpt för eget
bruk. I nådeansökan åberopade han mental ohälsa som skäl för
benådning. Socialöverläkare i Danmark upplyste att ”det fanns betydliga
dispositioner till schizofreni i familjen och att sökanden varit
schizofrenmisstänkt sedan puberteten”. Kungl. Maj:t bestämde i
överensstämmelse med HD:s tillstyrkan påföljden till villkorlig dom.
16. En 23-årig amerikansk man dömdes av hovrätt till fängelse i 4 år
och förvisning för grov varusmuggling och grovt narkotikabrott. Han
hade olovligen infört ca 1 900 LSD-tabletter till Sverige, av vilka han
sålde ett stort antal. Av utredningen framgick att han vuxit upp under
svåra förhållanden i New York. Han erhöll goda studieresultat i skolan
och studerade 2 år vid universitetet. Efter militärtjänst i Västtyskland
reste han i november 1969 till Sverige. Han hade använt narkotika bl. a.
LSD i flera år. Personundersökaren föreslog frihetsstraff. Vederbörande
sökte nåd och åberopade bl. a. anpassningsproblem, sin sociala situation
och svära uppväxtförhållanden som färgad i USA. Kriminalvårdsstyrelsen
KU 1972:26
49
avstyrkte framställningen. Yttrande från HD inhämtades ej. Kungl. Maj:t
lämnade ansökningen utan bifall.
17. En 20-årig yngling dömdes av rådhusrätt för grovt narkotikabrott
i förening med olovlig befattning med smuggelgods och förberedelse till
grovt narkotikabrott till fängelse i 1 år. Han hade med vetskap om att
narkotikan insmugglats till riket innehaft och till en person sålt 5 kg
cannabis. Vidare hade han i avsikt att bereda sig vinning av narkotikabrott
uppmanat en person att försöka anskaffa cannabis och samtidigt
överlämnat 2 000 kronor i kontanter att användas till betalning vid inköpet.
Av utredningen framgick, att han inte tidigare gjort sig skyldig till
brott. Han hade fått god uppfostran och har ett gott stöd i sina föräldrar.
Han hade använt haschisch sedan våren 1968, dock inte i någon större
utsträckning. Personundersökaren förordade skyddstillsyn. Efter att ha
avtjänat 5 månader av fängelsestraffet hemställde ynglingen om befrielse
från återstoden av straffet eller skyddstillsyn. Som skäl härför anförde
han att han var tidigare ostraffad och att han var i färd med att starta
inspelning av en LP-skiva, till vilken han själv skrivit text och musik.
Kriminalvårdsstyrelsen och HD avstyrkte framställningen. Kungl. Majit
lämnade ansökningen utan bifall.
18. En 31-årig man dömdes av hovrätt till fängelse 6 månader för
medhjälp till försök till grov varusmuggling. Rådhusrätten hade dömt
honom till 100 dagsböter. Han hade på begäran av två bekanta som han
mött på gatan försökt att hos tullen få ut en postförsändelse från Pakistan
innehållande 1 862 g cannabis. Av personundersökningen framgick
att han avlagt akademisk examen och bedrev lic. studier i teoretisk
filosofi. Under sin studietid hade han innehaft en rad lärarvikariat, han hade
varit reseledare samt företagit flera resor utomlands. Han hade inte
straffats tidigare. Under sina utlandsresor hade han kommit i kontakt
med narkotika. Han hade dock aldrig rökt hasch själv. Under en vistelse i
Paris studerade han narkomaner. I nådeansökan hemställde han att
påföljden skulle ändras till skyddstillsyn. Nådeenheten inhämtade s. k. §
7-intyg. Vederbörande läkare uttalade, att mannen inte företedde tecken
på psykisk sjukdom eller abnormitet men att risk ändå fanns för att han
vid avtjänandet av ett fängelsestraff skulle kunna råka in i ett psykiskt
insufficienstillstånd. HD avstyrkte bifall. Kungl. Majit bestämde
påföljden till skyddstillsyn jämte böter.
19. Hovrätt dömde en 21-årig yngling och hans 19-äriga fästmö för
varusmuggling avseende narkotika och försök till sådant brott till fängelse
1 månad. De hade gemensamt till riket infört omkring 40 g cannabisharts,
som de sålde i Sverige, och vidare försökt införa 71,3 g cannabisharts,
som de avsåg att sälja i Sverige. Av handlingarna framgick
att ynglingen avlagt realexamen och varit elev vid lantbruksskola och
folkhögskola. Flickan ämnade utbilda sig till socialpedagog. Båda kom
från goda hem och hade god kontakt med sina föräldrar.
Personundersökaren föreslog skyddstillsyn. I gemensam nådeansökan
anförde de som skäl för nåd sin ungdom, omognad och bristande insikt i
gällande lagstiftning. Flickan var gravid och skulle gifta sig med
ynglingen. De hade slutat röka hasch. Ynglingen hade påbörjat en 3-årig
utbildning till tandtekniker. HD avstyrkte ansökningen. Kungl. Majit
lämnade ansökningen utan bifall i vad den avsåg ynglingen men bestämde
påföljden till skyddstillsyn för flickan.
4 Riksdagen 1972. 4 sami. Nr 26
KU 1972:26
50
20. Hovrätt dömde 20-årig yngling till fängelse 1 månad för
narkotikabrott och olovlig befattning med smuggelgods. Han hade
innehaft cannabis, som han delvis förbrukat själv. Han bjöd sex
kamrater på denna. Två av kamraterna hade dessförinnan aldrig prövat
narkotika. Personundersökaren föreslog villkorlig dom. I nådeansökan
åberopade ynglingen goda vitsord som han erhållit vid personundersökningen.
HD avstyrkte bifall. Kungl. Majit bestämde påföljden till
skyddstillsyn.
21. En 22-årig kvinna dömdes av hovrätt till fängelse 1 år, 2 månader
för grov varusmuggling avseende narkotika. Vid minst 6 resor hade hon
för annans räkning smugglat in sammanlagt ca 4 kg cannabis till Sverige.
Hon hade fått mellan 1 000 och 2 000 kronor för sin medverkan. Av
handlingarna i målet framgick att hon ej tidigare var straffad. Efter
föräldrarnas skilsmässa, då hon var 12 år, bodde hon hos modern. Efter
8-årig folkskola studerade hon på Hermods och på folkhögskola 2
terminer. Hon studerade därefter på kvällsgymnasium. Hon hade ett
barn. Angående sitt eget bruk av narkotika uppgav hon att hon börjat
röka hasch för flera år sedan. Hon använde dock narkotika mycket
sporadiskt och ibland gjorde hon långa uppehåll. Hon har aldrig injicerat
eller brukat annan form av narkotika än hasch. När hon blev gravid
slutade hon röka hasch. Person undersökaren föreslog skyddstillsyn med
hänsyn till barnet och att hon befann sig i välordnade förhållanden med
barnet. I nådeansökan anfördes som skäl för nåd att hon aldrig hade varit
nedgången eller behövt vård för sitt narkotikabruk. Gärningarna begicks i
depression p.g. a. graviditeten. Barnavårdsmannen tillstyrkte att hon beviljades
nåd eller att påföljden ändrades till skyddstillsyn. HD:s minoritet
tillstyrkte nedsättning av hennes fängelsestraff till 6 månader. Majoriteten
avstyrkte bifall till ansökningen. Kungl. Majit nedsatte straffet till
fängelse 6 månader.
22. En 28-årig man dömdes av hovrätt till fängelse 1 år för grovt
narkotikabrott. Han hade tillsammans med annan till ca 50 personer sålt
ca 1 000 g cannabisharts. Av handlingarna framgick att han tidigare
straffats flera gånger. Bl. a. hade han dömts för otukt med minderårig,
rattonykterhet, medhjälp till grovt rån, urkundsförfalskning, stöld,
tillgrepp av fortskaffningsmedel, häleri. I personundersökningen uppgavs
att han i 6-årsåldern omhändertogs för samhällsvård och placerades först
på barnhem, sedan i olika fosterhem till 18-årsåldern. Han hade periodvis
missbrukat alkohol och sedan gått över till narkotika. Han injicerade en
tid men fick gulsot och började då röka hasch. Han hade flyttat
tillsammans med fästmö och liten dotter till landsorten där han
erhållit anställning som skogs- och lantarbetare. Efter flyttningen hade
han inte befattat sig med narkotika och sprit. I nådeansökan åberopades
att han slutat använda alkohol och narkotika. Han hade efter flyttningen
fått en ny inställning till livet och hade byggt upp en ny tillvaro
tillsammans med fästmön. I nådeärendet förordnades om kompletterande
personundersökning, i vilken hans förbättrade förhållanden vitsordades.
HD tillstyrkte skyddstillsyn och Kungl. Majit ändrade påföljden i enlighet
härmed.
23. En 18-årig yngling dömdes av hovrätt till fängelse 4 månader för
narkotikabrott och varusmuggling. Han brukade själv vanemässigt
cannabis samt sålde och lät genom andra sälja sådan narkotika till andra
KU 1972:26
51
missbrukare. Han hade från Danmark smugglat in sammanlagt 650 g
cannabis under 3 resor. Av handlingarna i målet framgick att han sedan
flera år var känd hos socialvårdsnämnden samt att han vid 2 tillfällen
1969 ådömts dagsböter för narkotikabrott, varusmuggling och
misshandel. I nådeansökan anförde han att han brutit med sitt förflutna
samt att hans återanpassning skulle äventyras om han måste avtjäna
straffet. I nådeärendet uttalade den bitr. överläkaren vid rådgivningsbyrå
att klar förbättring inträtt i ynglingens psykiska tillstånd beroende på att
han lämnat sin tidigare umgängeskrets. Läkaren föreslog skyddstillsyn.
Nådeenheten förordnade om personundersökning. Han fick goda vitsord
från övervakare och arbetsgivare. En socialassistent vid polisens spaningsoch
narkotikasektion, vilken kände honom väl, vitsordade att ynglingen
inte längre använde narkotika. Personundersökaren föreslog också
skyddstillsyn. HD avstyrkte bifall till ansökningen. Kungl. Maj:t ändrade
påföljden till skyddstillsyn.
24. En 23-årig yngling dömdes av rådhusrätt till fängelse 3 månader
för narkotikabrott, medhjälp till försök till narkotikabrott och olovlig
befattning med smuggelgods. Han hade innehaft 173 g haschisch samt
medverkat till försök till försäljning beträffande 530 g haschisch. Senare
dömde hovrätt honom till skyddstillsyn för stöld, försök till grovt tillgrep
av fortskaffningsmedel och fylleri. Han hade tidigare dömts för narkotikabrott
till fängelse 1 år, 3 månader. Av personundersökning framgick att
han tidigare gravt missbrukat narkotika. Han var gift och hade en dotter.
Han hade huvudsakligen ägnat sig åt studier under senare år. Hans goda
intellektuella resurser hade resulterat i bra betyg. Från sin senaste arbetsplats
hade han erhållit goda vitsord. Han hade för avsikt att fortsätta
studierna mot en företagsekonomisk examen. Det fanns enligt personundersökaren
grundad anledning utgå från att han inte längre var kriminell.
I nådeansökningen anfördes att han tidigare under flera år varit
narkotikamissbrukare och dömts till fängelse. Efter frigivning har han
flyttat ihop med sin hustru och börjat läsa på vuxengymnasium och
handelsinstitut. Han hade avhållit sig från narkotika. Återfallet berodde
på tilltrasslad ekonomi och slitningar i äktenskapet. Numera avhöll han
sig helt från narkotika och hade brutit med sitt tidigare umgänge. Av
handlingarna framgick vidare att han i slutbetyg från handelsinstitutet
erhållit bra betyg. Skyddskonsulenten tillstyrkte framställningen och
föreslog skyddstillsyn. HD och RÅ tillstyrkte att den ädömda skyddstillsynen
även skulle avse den av nådeansökan berörda brottsligheten. Kungl.
Majit beslutade i enlighet härmed.
Nådeärenden 1970 och 1971, i vilka Kungl. Majk med avvikelse från HD:s yttrande helt eller delvis bifallit ansökningarna
Datum och nr
Brott
Ådömd påföljd
Kungl. Maj:ts beslut
Anm.
1970
9.1 nr 1
nr 2
nr 3
nr 4
nr 5
nr 7
23.1 nr 1
anstiftan till
osann partsutsaga
m. m.
våldtäkt m. m.
grovt bedrägeri
medelst urkundsförfalskningstöld
m. m.
bedrägligt beteende
tillgrepp av fortskaffningsmedel -
narkotikabrott
nr 2
nr 3 försök till dråp
m. m.
nr 4 grovt rån
Krvndn = kriminalvårdsnämnden
Intndn = intemeringsnämnden
fängelse 8 mån.
fängelse 2 år
8 mån.
fängelse 4 mån.
fängelse 6 mån.
fängelse 1 mån.
skyddstillsyn
jämte anstaltsbehandling
fängelse
6 mån.
fängelse 3 år
fängelse 6 år
påföljden ändrades till
skyddstillsyn jämte öppen
psykiatrisk vård
frigavs och ställdes under
skyddstillsyn jämte
psykiatrisk behandling
påföljden ändrades till
skyddstillsyn
påföljden ändrades till
skyddstillsyn
påföljden ändrades till
50 dagsböter
befrielse från anstaltsbehandlingen
-
villkorlig frigivning
underrätt hade dömt
till skyddstillsyn
jämte anstaltsbehandl.
villkorlig frigivning
ca 4 mån. avtjänade
vid dagen för vilik.
frigivning
v.f. å dag 3 mån.
innan 1/2-tids
verkställighet
v.f. å dag 5 mån.
innan 1/2-tids
verkställighet
Datum och nr Brott
Ådömd påföljd
nr 8 |
rattfylleri m. m. |
fängelse 3 mån. |
nr 11 |
lydnadsbrott |
fängelse 1 mån. |
nr 12 |
rattfylleri |
fängelse 1 mån. |
nr 14 |
grov förskingring, |
fängelse 10 mån. |
nr 19 |
våld mot tjänste-man m. m. |
fängelse 1 mån. |
nr 20 |
våld mot tjänste-man m. m. |
fängelse 1 mån. |
nr 23 |
fylleri (disciplin-straff) |
arrest 6 dgr |
nr 30 |
rattfylleri |
fängelse 1 mån. |
nr 2 |
rån |
fängelse 1 år |
nr 1 |
grov stöld m. m. |
fängelse 8 mån. |
nr 2 |
grov stöld m. m. |
fängelse 8 mån. |
rattfylleri m. m.
fängelse 2 mån.
Kungl. Maj:ts beslut
Anm.
påföljden ändrades till
skyddstillsyn
påföljden ändrades till
villkorlig dom
straffet nedsattes till
fängelse 6 mån.
påföljden ändrades till 100
dagsböter
påföljden ändrades till
böter 100:—
uppskov medgavs till viss dag
frigivning å dag som krvndn
bestämde i samband med förpassning
ur riket
påföljden ändrades till
skyddstillsyn
påföljden ändrades till
skyddstillsyn m. föreskrift
om läkarvård
påföljden ändrades till villkorlig
dom jte 75 dagsböter
KM = HD:s min.
KM = HD:s min.
(= hemställan)
1/2-tid - 3.4.70
1/2-tid - 18.2.70
Datum och nr Brott
Ådömd påföljd
Kungl. Maj :ts beslut
Anm.
20.2
27.2
6.3
13.3
nr 1 |
grov förskingring |
fängelse 1 år |
straffet ned sattes till |
Verkställigheten bör- |
6 mån. |
fängelse 1 år |
jade 9.8.69. Födde |
||
barn 1.10.69 |
||||
nr 3 |
misshandel |
fängelse 2 mån. |
påföljden ändrades till vill- |
KM = HD:s min. |
korlig dom jte 40 dagsböter |
||||
nr 4 |
medhjälp till försök |
fängelse 6 mån. |
påföljden ändrades till |
|
till grov varu- |
skyddstillsyn jte 100 |
|||
smuggling |
dagsböter |
|||
nr 5 |
rattfylleri m. m. |
fängelse 1 mån. |
påföljden ändrades till 100 |
HD tillstyrkte uppskov |
dagsböter |
||||
nr 1 |
medhjälp till rån |
fängelse 6 mån. |
påföljden ändrades till |
|
skyddstillsyn jte 50 |
||||
dagsböter |
||||
nr 3 |
stöld |
fängelse 1 mån. |
påföljden ändrades till |
KM = HD:s min. |
skyddstillsyn |
||||
nr 4 |
narkotikabrott m. m. |
fängelse 1 mån. |
||
nr 2 |
stöld |
fängelse 4 mån. |
förordnades att ådömd skydds- |
|
tillsyn skulle jämväl avse |
||||
ifrågavarande brott |
||||
nr 3 |
grov stöld m, m. |
fortsatt internering |
minsta tiden ändrades till |
|
med minsta tid 8 mån. |
6 mån. |
|||
nr 1 |
bedrägeri |
fängelse 4 mån. |
påföljden ändrades till |
|
skyddstillsyn |
||||
nr 2 |
narkotikabrott m. m. |
fängelse 6 mån. |
||
nr 3 |
grovt narkotika- |
fängelse 1 år |
straffet nedsattes till |
|
brott m. m. |
3 mån. |
fängelse 8 mån. |
||
nr 4 |
rattfylleri |
fängelse 1 mån. |
påföljden ändrades till vill- |
|
korlig dom jte 100 dagsböter |
Datum och nr Brott
Ådömd påföljd
20.3 |
nr 12 |
våld mot tjänste-man m. m. |
fängelse 9 mån. |
nr 14 |
grovt bedrägeri |
fängelse 4 mån. |
|
nr 15 |
rattfylleri |
fängelse 1 mån. |
|
nr 17 |
rattfylleri |
fängelse 1 mån. |
|
nr 18 |
lydnadsbrott |
fängelse 1 mån. |
|
10.4 |
nr 1 |
grovt bedrägeri |
fängelse 3 år |
nr 8 |
rattfylleri |
fängelse 1 mån. |
|
nr 10 |
stöld m. m. |
fängelse 6 mån. |
|
nr 17 |
rattfylleri m. m. |
fängelse 1 mån. |
|
nr 19 |
lydnadsbrott (disciplinstraff) |
arrest 10 dgr |
|
17.4 |
nr 2 |
stöld m. m. |
fängelse 4 mån. |
nr 4 |
våld mot tjänste-man m. m. |
fängelse 1 mån. |
|
nr 9 |
rattfylleri |
fängelse 1 mån. |
|
24.4 |
nr 2 |
rattfylleri m. m. |
fängelse 1 mån. |
Kungl. Maj:ts beslut
Anm.
straffet nedsattes till
fängelse 3 mån.
skulle friges viss dag och
vara fri från återstående
straff
straffet ändrades till 80
dagsböter
påföljden ändrades till
villkorlig dom
skulle villkorligt frigivas
å dag som krvndn bestämde
påföljden ändrades till
skyddstillsyn
påföljden ändrades till villkorlig
dom jte 50 dagsböter
befriades från återstoden
av arreststraffet
påföljden ändrades till
skyddstillsyn
påföljden ändrades till villkorlig
dom jte 80 dagsböter
påföljden ändrades till 50
dagsböter
påföljden ändrades till 80
dagsböter
1 mån. 17 dgr avtjänades
KM = HD:s min.
1/2-tid - 3.6.70
KM = HD:s min.
KM = HD:s min.
4 dgr återstod
KM = HD:s min.
= underrättsdomen
KM = HD:s min.
= underrättsdomen
Datum och nr Brott
Ådömd påföljd
Kungl. Maj:ts beslut
Anm.
nr 2 |
våld mot tjänste- |
fängelse 2 mån. |
påföljden ändrades till |
(= underrättsdomen) |
man m. m. |
skyddstillsyn jte 60 |
|||
dagsböter |
||||
nr 1 |
grovt narkotika- |
fängelse 1 år |
skulle villkorligt friges |
2/3-tid -29.7.70 |
brott m. m. |
6 mån. |
15.6.70 |
||
nr 3 |
lydnadsbrott |
fängelse 1 mån. |
påföljden ändrades till |
|
villkorlig dom |
||||
nr 7 |
grov misshandel |
fängelse 1 år |
skyddstillsyn skulle träda |
|
5 mån. |
i stället för straffåterstod |
|||
(ca 9 mån.) |
||||
nr 9 |
rattfylleri |
fängelse 2 mån. |
straffet nedsattes till |
|
fängelse 1 mån. |
||||
nr 1 |
dråp |
straffarbete |
skulle villkorligt friges å |
2/3-tid - 16.10.70 |
10 år |
dag efter 15.6 som krvndn |
|||
bestämde |
||||
nr 3 |
grovt narkotika- |
fängelse 1 år |
skulle villkorligt friges å |
KM = HD:s min. |
brott m. m. |
6 mån. |
dag som krvndn bestämde |
1/2-tid - 23.7.70 |
|
nr 8 |
rattfylleri m. m. |
fängelse 1 mån. |
påföljden ändrades till |
HD tillstyrkte vd + |
villkorlig dom jte 100 |
50 db. |
|||
dagsböter |
Underrätt: Vd + 80 db |
|||
nr 9 |
misshandel m. m. |
fängelse 4 mån. |
påföljden ändrades till vill- |
|
korlig dom jte 120 dagsböter |
||||
nr 20 |
misshandel |
fängelse 6 mån. |
straffet nedsattes till |
|
fängelse 2 mån. |
||||
nr 21 |
misshandel m. m. |
fängelse 3 mån. |
påföljden ändrades till |
underrätten hade dömt |
skyddstillsyn |
till skyddstillsyn |
|||
nr 4 |
grovt narkotika- |
fängelse 1 år |
skulle friges efter 1.7.70 å |
1/2-tid - 3.7.70 |
brott m. m. |
9 mån. |
dag som krvndn bestämde och |
||
vara fri från återstående |
||||
straff |
||||
nr 6 |
grov förskingring |
fängelse 10 mån. |
påföljden ändrades till |
|
skyddstillsyn |
Datum och nr Brott
Ådömd påföljd
Kungl. Maj:ts beslut
Anm.
11.6
17.6
29.6
nr 1 |
försök till olaga |
fängelse 1 år |
frigivning 1.8.70 |
1/2-tid - 6.10.70 |
nr 2 |
anstiftan till |
fängelse 10 mån. |
påföljden ändrades till |
KM = HD:s min. |
nr 3 |
varusmuggling m. m. |
fängelse 1 mån. |
||
nr 4 |
rattfylleri |
fängelse 2 mån. |
påföljden ändrades till |
KM = HD:s min. = underrättsdomen |
nr 2 |
rattfylleri m. m. |
fängelse 2 mån. |
straffet nedsattes till |
|
nr 1 |
försök till rån |
fängelse 2 år |
straffet nedsattes till |
1/2-tid - 7.8.70 |
nr 2 |
våld mot tjänsteman |
fängelse 2 mån. |
straffet nedsattes till |
|
nr 3 |
rattfylleri |
fängelse 2 mån. |
straffet nedsattes till |
|
nr 4 |
rattfylleri |
fängelse 2 mån. |
påföljden ändrades till |
KM = HD:s min. |
nr S |
grov stöld m. m. |
fängelse 6 mån. |
påföljden ändrades till |
|
nr 7 |
olaga hot m. m. |
fängelse 1 mån. |
påföljden ändrades till |
Datum och nr Brott
Ådömd påföljd
Kungl. Maj:ts beslut
Anm.
9.7 nr 1
nr 2
nr 7
nr 8
15.7 nr 1
nr 6
24.7 nr 3
30.7 nr 1
nr 3
14.8 nr 1
nr 2
nr 5
nr 8
försök till olaga
frihetsberövande
undanhållande
(disciplinstraff)
undanhållande
(disciplin straff)
grov otukt med barn
förva ndlingss traff
anstiftan till
grov varusmuggling
m. m.
våld mot tjänsteman
grov stöld m. m.
försök till våldtäkt
m, m.
våld mot tjänsteman
rattfylleri
fängelse 1 år
3 mån.
arrest 8 dgr
arrest 8 dgr
fängelse 1 år
3 mån.
32 dgr
fängelse 1 år
fängelse 1 år
fängelse 3 mån.
fortsatt förvaring
minsta tid 3 år
fängelse 6 mån.
fängelse 2 mån.
fängelse 2 mån.
skulle friges 1.8.70 i samband
med verkställighet av
förvisningsbeslut
påföljden ändrades till 25
dagsböter
påföljden ändrades till 20
dagsböter
befriades från återstoden av
straffet och påföljden ändrades
till skyddstillsyn 4-föreskr. om psyk.behandl.
anstånd med verkställigheten
av fängelsestraffet medgavs
påföljden ändrades till
skyddstillsyn jte 100
dagsböter
skulle villkorligt friges å
dag som krvndn bestämde
efter 16.8.70
påföljden ändrades till
skyddstillsyn
minsta tiden för fortsatt
anstaltsvård bestämdes till
2 år 6 mån.
skulle villkorligt friges å
dag som krvndn bestämde efter
22.8.70
påföljden ändrades till
skyddstillsyn
skulle friges 20.8.70 och
vara fri från återstående
straff
1/2-tid - 21.8.70
KM = HD:s min.
1/2-tid - 26.6.70
KM = HD:s min.
HD tillst. fängelse
3 mån.
1/2-tid - 10.10.70
HD tillst. v.f. 17.8.70
2/3-tid - 16.9.70
verkställigheten
började 13.7.70
Datum och nr Brott
Ådömd påföljd
20.8 nr 3
27.8 nr 1
4.9 nr 1
nr 3
nr 7
nr 8
11.9 nr 1
nr 6
25.9 nr 4
nr 7
nr 8
grov vårdslöshet
i trafik
rattfylleri m. m.
rattfylleri
rattfylleri m. m.
våld mot tjänsteman
m. m.
förvandlingss traff
grov stöld m. m.
grov stöld m. m.
grov förskingring
rattfylleri m. m.
grov olovlig körning
fängelse 3 mån.
fängelse 2 mån.
fängelse 2 mån.
fängelse 2 mån.
15 dgr
fängelse 1 mån.
63 dgr
fängelse 10 mån,
fängelse 7 mån.
fängelse 6 mån.
fängelse 2 mån.
fängelse 1 mån.
Kungl. Maj:ts beslut Anm.
straffet nedsattes till |
|
fängelse 2 mån. |
|
skulle friges 31.8.70 och |
verkställigheten |
vara fri från återstoden |
böljade 14.7.70 |
av straffet |
|
skulle friges 7.9.70 och |
verkställigheten |
vara fri från återstoden |
började 4.8.70 |
av straffet |
|
förordnades att tidigare |
KM = HD:smin. |
skyddstillsyn skulle avse |
|
jämväl dessa brott med |
|
förlängning av prövotiden |
|
med 2 år |
|
påföljden ändrades till 60 |
|
dagsböter |
|
medgavs anstånd med verk- |
|
ställigheten av återstående |
|
fängelsestraff |
|
skulle villkorligt friges |
1/2-tid - 24.9.70 |
1.10.70 |
|
påföljden ändrades till |
HD tillst. sk t + |
skyddstillsyn |
100 db |
påföljden ändrades till |
KM = HD:s min. |
villkorlig dom |
|
tidigare skyddstillsyn skall |
HD:s min. tillst. |
avse jämväl dessa brott. |
skt + prövotid 1 år |
Prövotid förlängd med 1 år |
|
jte 50 db |
|
påföljden ändrades till 100 |
|
dagsböter |
KU 1972:26
Datum och nr Brott
Ådömd påföljd
nr 1 |
grov stöld m. m. |
fängelse 6 mån. |
nr 2 |
rattfylleri m. m. |
fängelse 2 mån. |
nr 4 |
grov stöld m. m. |
fängelse 7 mån. |
nr 7 |
grov förskingring |
fängelse 1 år |
nr 9 |
rattfylleri |
fängelse 1 mån. |
nr 10 |
rattfylleri |
fängelse 1 mån. |
15 dgr |
||
nr 3 |
olovlig vistelse i |
fängelse 1 mån. |
riket |
||
nr 4 |
mordbrand m. m. |
fängelse 3 år |
16.10 nr 1 grov förskingring fängelse 10 mån.
m. m.
nr 5 rattfylleri m. m. fängelse 1 mån.
23.10 nr 3
nr 9
medhjälp till
stöld m. m.
misshandel
fängelse 3 mån.
fängelse 1 mån.
Kungl. Maj:ts beslut
Anm.
skulle friges å dag efter
5.10.70 som krvndn bestämde och
vara fri från återstående
straff
skulle befrias från straffet
påföljden ändrades till
skyddstillsyn
medgavs uppskov med
verkställigheten
skulle befrias från återstoden
av straffet
skulle villkorligt friges å
dag efter 15.11.70 som
krvndn best + föreskrift om
öppen psykiatrisk vård
tiden för fängelse bestämdes
till 6 mån.
förordnades att tidigare ådömd
skyddstillsyn skulle avse jämväl
nu ifrågavarande brott
straffet nedsattes till
fängelse 1 mån.
påföljden bestämdes till
80 dagsböter
2/3-tid - 20.12.70
1/1-tid - 25.10.70
1/2-tid - 20.2.71
HD tillst. uppskov
till 1.12.70
Datum och nr Brott
Ådömd påföljd
Kungl. Maj :ts beslut
Anm.
30.10 nr 2
nr 4
nr 5
6.11 nr 5
13.11 nr 4
nr 5
20.11 nr 1
nr 2
nr 3
nr 4
27.11 nr 4
nr 6
4.12 nr 1
nr 2
nr 3
våldtäkt
medhjälp till
narkotikabrott
häleri
rattfylleri m. m.
grov skadegörelse
m. m.
grov skadegörelse
m. m.
stöld
våld mot tjänsteman
m. m.
misshandel m. m.
stöld m. m.
hot mot tjänsteman
m. m.
rattfylleri m. m.
olovlig försäljning
av rusdrycker
våld mot tjänsteman
m. m.
rattfylleri m. m.
fängelse 3 år
fängelse 3 mån.
fängelse 2 mån.
fängelse 1 mån.
15 dgr
fängelse 1 år
fängelse 8 mån.
fängelse 4 mån.
fängelse 1 mån.
fortsatt skyddstillsyn
med anstaltsbehandlingfängelse
6 mån.
fängelse 2 mån.
fängelse 1 mån.
fängelse 2 mån.
fängelse 1 mån.
fängelse 2 mån.
straffet nedsattes till
fängelse 2 år 6 mån.
påföljden ändrades till
skyddstillsyn
påföljden ändrades till
100 dagsböter
påföljden ändrades till
villk. dom jte 80 dagsböter
påföljden ändrades till
skyddstillsyn
påföljden ändrades till
skyddstillsyn
påföljden ändrades till
skyddstillsyn jte 60
dagsböter
påföljden ändrades till villkorlig
dom jte 40 dagsböter
befriades från anstaltsbehandling
medgavs
avräkning å strafftiden
med 1 mån. 24 dgr
skyddstillsyn
påföljden ändrades till villkorlig
dom jte 80 dagsböter
påföljden ändrades till
skyddstillsyn
påföljden ändrades till 80
dagsböter
uppskov medgavs till 15.2.71
KM =HD:smin.
häkt-tid (2 mån 14 dgr)
ej avräknad i domen
Datum och nr Brott
Ådömd påföljd Kungl. Maj:tsbeslut
Anm.
11.12 nr 5 17.12 nr 1 nr 2 nr 5 29.12 nr 1 |
rattonykterhet m. m. grov förskingring rattfylleri |
fängelse 1 mån. fortsatt förvaring fängelse 1 år fängelse 1 mån. |
påföljden ändrades till medgavs att sökanden efter påföljden ändrades till |
verkställigheten började 19.9.70 HD tillst. fängelse 21.10.70 KM = HD:s min. |
skyddstillsyn |
||||
nr 2 |
grovt häleri m. m. |
fängelse 10 mån. |
påföljden ändrades till |
|
skyddstillsyn |
||||
nr 3 |
olovlig jakt |
fängelse 1 mån. |
påföljden ändrades till |
|
1971 |
75 dagsböter |
|||
14.1 nr 2 |
grovt narkotikabrott |
fängelse 5 år |
skulle villkorligt friges å |
1/2-tid -28.5.71 |
m. m. |
dag som krvndn bestämde |
|||
efter 1.2.71 |
||||
nr 3 |
misshandel |
fängelse 1 mån. |
påföljden ändrades till |
|
skyddstillsyn |
||||
nr 5 |
rattfylleri m. m. |
fängelse 2 mån. |
påföljden ändrades till |
KM = HD:s min. |
15 dgr |
skyddst. + nykterhets- |
|||
och läkarbehandling |
||||
nr 6 |
häleri m. m. |
fängelse 6 mån. |
påföljden ändrades till |
underrätten hade dömt |
skyddstillsyn |
till skyddstillsyn |
|||
nr 7 |
rattfylleri |
fängelse 1 mån. |
påföljden ändrades till vill- |
|
korlig dom jämte 60 dagsböter |
Datum och nr Brott
Ådömd påföljd
Kungl. Maj :ts beslut
Anm.
22.1 |
nr 4 |
misshandel förvandlingsstraff |
fängelse 2 mån. |
straffet ned sattes till |
|
29.1 |
nr 5 |
bedrägeri |
fängelse 2 mån. |
påföljden bestämdes till |
KM = HD:s min. |
12.2 |
nr 3 |
smitning m. m. |
fängelse 1 mån. |
påföljden bestämdes till |
|
nr 5 |
rattfylleri m. m. |
fängelse 3 mån. |
straffet ned sattes till |
1/1-tid - 2.4.71 |
|
19.2 |
nr 2 |
grovt narkotikabrott |
fängelse 1 år |
befriades från vad som 1.3.71 |
1/2-tid - 15.4.71 |
26.2 |
nr 1 |
rattfylleri m. m. |
fängelse 2 mån. |
påföljden bestämdes till skydds-tillsyn jämte psykiatrisk vård |
|
nr 4 |
mened rattfylleri m. m. |
fängelse 6 mån. |
påföljden bestämdes till |
underrätt dömde till |
|
12.3 |
nr 1 |
dråp m. m. |
internering med |
minsta tiden nedsattes till |
minsta tiden utgår |
nr 3 nr 4 |
grovt narkotikabrott narkotikabrott m. m. |
fängelse 1 år fängelse 4 mån. |
skulle villkorligt friges å påföljden bestämdes till |
1/2-tid - 3.5.71 |
Datum och nr Brott
Ådömd påföljd
Kungl. Maj:ts beslut
Anm.
19.3
26.3
2.4
23.4
30.4
nr 5 misshandel m. m. fängelse
nr 1 grov stöld m. m. fängelse
6 mån.
nr 3 rattfylleri m. m. fängelse
nr 4 misshandel fängelse
nr 5 rattfylleri m. m. fängelse
nr 10 olaga hot m. m. fängelse
fängelse
nr 2 rattfylleri m. m. fängelse
nr 6 grov vårdslöshet i fängelse
trafik
nr 7 rattfylleri m. m. fängelse
nr 1 grov stöld fängelse
4 mån. |
straffet ned sattes till |
fängelse 1 mån. och prövotid för |
|
tid ådömd skyddstillsyn för- |
|
längdes med 2 år |
|
1 år |
påföljden bestämdes till |
skyddstillsyn |
|
1 mån. |
påföljden bestämdes till |
100 dagsböter |
|
1 mån. |
påföljden bestämdes till |
skyddstillsyn |
|
2 mån. |
påföljden bestämdes till |
skyddstillsyn |
|
1 mån + |
påföljden bestämdes till |
2 mån |
fängelse 1 mån. utan rätt |
till avräkning av häktn. tid. |
|
3 mån. |
straffet ned sattes till |
fängelse 2 mån. |
|
1 mån. |
påföljden bestämdes till |
skyddstillsyn |
|
2 mån. |
påföljden bestämdes till vill- |
korlig dom jämte 100 dagsböter |
|
10 mån. |
skulle villk. friges å dag |
som krvndn bestämde med före- |
|
skrift om en prövotid av 3 år |
KM = HD:s min.
underrätten hade dömt
till 100 dagsböter
1/1-tid 17.6.71
1/2-tid 15.6.71
underrätt dömde till skt
7.5 nr 3
misshandel m. m.
fängelse 2 mån.
straffet bestämdes till 100
dagsböter
5 Riksdagen 1972. 4 sami. Nr 26
Datum och nr Brott Ådömd påföljd Kungl. Maj:ts beslut Anm.
14 5 |
nr 3 |
våld mot tjänste-man m. m. rattfylleri m. m. |
fängelse 2 mån. |
påföljden bestämdes till 120 dagsböter |
KM = underrättens dom |
nr 5 |
rattonykterhet m. m. |
fängelse 1 mån. |
påföljden bestämdes till |
KM = HD:s min. |
|
4.6 |
nr 1 |
grov stöld m. m. |
fängelse 9 mån. |
skulle villkorligt friges å |
1/2-tid - 10.6.71 |
nr 2 |
dråp m. m. |
livstids straff-arbete |
straffet bestämdes till |
verkställigheten började |
|
nr 3 |
våld mot tjänste-man m. m. |
fängelse 4 mån. |
straffet nedsattes till |
HD tillstyrkte skyddstillsyn |
|
11.6 |
nr 1 |
grov förskingring |
fängelse 1 år |
skulle villkorligt friges å |
1/2-tid 8.7.71 |
nr 2 |
rattfylleri |
fängelse 1 mån. |
påföljden bestämdes till |
KM = HD:s min. |
|
18.6 |
nr 3 |
rattfylleri m. m. |
fängelse 1 mån. |
påföljden bestämdes till |
KM = underrättens dom |
30.6 |
nr 1 |
grov varusmuggling misshandel rattfylleri |
fängelse 1 år fängelse 2 mån. |
straffet nedsattes till |
KM = HD:s min. |
KU 1972:26
Datum och nr Brott
Ådömd påföljd
Kungl. Maj :ts beslut
Anm.
30.6 |
nr 7 |
tillgrepp av fort-skaffningsmedel m. m. |
skyddstillsyn med |
anstaltsbehandlingen utbyttes |
8.7 |
nr 3 |
grov förskingring |
fängelse 1 år |
straffet ned sattes till |
15.7 |
nr 2 |
medhjälp till ratt-fylleri m. m. |
fängelse 1 mån. |
påföljden bestämdes till |
29.7 |
nr 1 |
grovt bedrägeri m. m. |
fängelse 1 år |
skulle villkorligt friges å |
nr 3 |
otukt med barn m. m. |
fängelse 2 år |
befrielse från återstoden och |
|
5.8 n o |
nr 1 |
misshandel försök till varu-smuggling av |
fängelse 2 mån. |
straffet ned sattes till skulle friges 21.8.71 i sam-band med verkst, av för-visningsbeslutet |
13.0 |
||||
nr 2 |
narkotikabrott m. m. |
fängelse 1 år |
skulle villkorligt friges å |
|
nr 4 |
misshandel |
skyddstillsyn med |
befriad från anstalts-behandlingen |
|
26.8 |
nr 6 |
förbrytelser mot |
fengsel 120 dgr |
påföljden bestämdes till |
7.9 |
nr 4 |
dråp |
fängelse 8 år |
skulle villkorligt friges å |
nr 8 |
rattfylleri |
fängelse 1 mån. |
påföljden bestämdes till |
|
nr 9 |
rattfylleri m. m. |
fängelse 1 mån. |
påföljden bestämdes till |
HD:s maj. tillst. befrielse
fr. anstaltsbehandl.
1/2-tid -9.10.71
1/2-tid 15.11.71
KM = HD:s min.
1/2-tid - 3.12.71
1/1-tid -4.9.71
1/2-tid -4.10.71
1/2 tid - 2.1.72
HD tillst. skt. +50 db.
HD tillst. skt. + 50 db.
Datum och nr Brott
Ådömt straff HD:s yttrande
Anm.
16.9
24.9
1.10
8.10
nr 1
nr 3
nr 8
nr 1
nr 1
nr 2
nr 3
nr 5
nr 6
nr 8
nr 9
grov stöld m. m.
grov stöld m. m.
brott mot lagen om
vapenfri tjänst
egenmäktigt förfarande
m. m.
förande av bil under
påverkan av annat
berusningsmedel än
alkohol
olovlig körning m. m.
rattfylleri m. m.
rattfylleri m. m.
rattfylleri
rattfylleri
rattfylleri m. m.
fängelse 10 mån.
fängelse 1 år
6 mån.
fängelse 1 mån.
fängelse 1 mån.
fängelse 1 mån.
15 dgr
fängelse 1 mån.
fängelse 1 mån.
15 dgr
fängelse 2 mån.
fängelse 1 mån.
fängelse 1 mån.
fängelse 1 mån.
skulle villkorligt friges
4.10.71 med 2 års prövotid
påföljden bestämdes till
skyddstillsyn med föreskrift
om förfogande av arbetsförtjänst
och betalning av
skadestånd
påföljden bestämdes till villkorlig
dom jämte 50 dagsböter
påföljden bestämdes till
skyddstillsyn
påföljden bestämdes till villkorlig
dom jämte 100 dagsböter
tidigare ådömd skyddstillsyn
skulle avse jämväl ifrågavarande
brott och prövotiden förlängdes
med 1 år
påföljden bestämdes till
skyddstillsyn
påföljden bestämdes till
skyddstillsyn + nykterhetsvård
påföljden bestämdes till
skyddstillsyn
påföljden bestämdes till villkorlig
dom jämte 80 dagsböter
påföljden bestämdes till
100 dagsböter
1/2-tid - 7.11.71
HD tillst. villkorlig dom
Datum och nr Brott
Ådömt straff HD:s yttrande
Anm.
15.10 nr 1
nr 2
22.10 nr 1
nr 2
nr 5
nr 6
5.11 nr 4
nr 5
12.11 nr 2
19.11 nr 2
rattfylleri
rattfylleri
rattfylleri m. m.
rattfylleri
rattfylleri m. m.
lydnadsbrott
rån
misshandel
misshandel
fängelse 2 mån.
fängelse 1 mån.
fängelse 2 mån.
fängelse 1 mån.
15 dgr
fängelse 2 mån.
fängelse 1 mån.
fängelse 2 år
fängelse 1 mån.
fängelse 8 mån.
våld mot tjänsteman fängelse 3 mån.
straffet ned sattes till
fängelse 1 mån.
påföljden bestämdes till
skyddstillsyn
tidigare ådömd skyddstillsyn
skall avse jämväl nu ifrågavarande
brott med förlängning
av prövotiden
påföljden bestämdes till
skyddstillsyn + nykterhetsvårdande
föreskrifter
påföljden bestämdes till villkorlig
dom jämte 50 dagsböter
påföljden bestämdes till
skyddstillsyn jämte öppen
psykiatrisk vård
påföljden bestämdes till
villkorlig dom
påföljden bestämdes till
skyddstillsyn jämte 80
dagsböter
straffet nedsattes till
fängelse 2 mån.
KM = HD:s min.
1/1-tid - 28.12.71
Datum och nr Brott
Ådömt straff
26.11 nr 1
nr 4
3.12 nr 2
10.12 nr 3
17.12 nr 7
30.12 nr 2
nr 4
nr 7
rån
grov stöld
rattfylleri m. m.
rattfylleri m. m.
rattfylleri m. m.
häleri
rattonykterhet
olovlig rusdryck sförsäljning -
fängelse 2 år
fängelse 6 mån.
fängelse 3 mån.
fängelse 2 mån.
fängelse 1 mån.
fängelse 3 mån.
fängelse 1 mån.
fängelse 1 mån.
HD:s yttrande
Anm.
skulle villkorligt friges å
dag efter 20.12.71 som krvndn
bestämde
påföljden bestämdes till
skyddstillsyn
straffet ned sattes till
fängelse 1 mån.
påföljden bestämdes till
skyddstillsyn + nykterhetsvård
påföljden bestämdes till villkorlig
dom jämte 80 dagsböter
påföljden bestämdes till
skyddstillsyn
påföljden bestämdes till
skyddstillsyn
påföljden bestämdes till
100 dagsböter
1/2-tid -8.12.71
KM = underrätten
HD:s min. tillst. skt.
KM = HD:s min.
Nådeärenden i vilka Kungl. Majit med avvikelse från HD:s yttrande avslagit ansökningarna 1970
Datum och nr
Brott
Ådömt straff
HD:s yttrande
Anm.
6.3 nr 15
nr 16
9.10 nr 9
20.11 nr 20
förseelse mot förordningen
ang.
särskild stämpelavgift
vid köp och
byte av fondpapper
grov förskingring
lydnadsbrott
15 000 kr. i böter
fängelse 1 år
10 mån.
fängelse 2 mån.
HD tillst. 5 000 kr. nedsättning
av bötesbeloppet
HD tillst. straffnedsättning
till 1 år
HD tiöst. villkorlig dom jämte
40 dagsböter
-4
o
KU 1972:26
Nådeärenden i vilka Kungl. Maj:t med avvikelse från HD:s yttrande avslagit ansökningarna 1971
Datum och nr Brott Ådömt straff HD:s yttrande Anm.
12.2 nr 14
2.4 nr 23
7.5 nr 13
rattfylleri
grov misshandel
grov stöld
fängelse 1 mån.
fängelse 6 mån.
fortsatt förvaring
minsta tid
1 år 6 mån.
HD:s maj. tillst. villkorlig
dom + 100 dagsböter
HD:s maj. tillst. skyddstillsyn
HD tillst. att intndn utan hinder
av att minsta tiden ej utgått
måtte besluta om överförande
till vård utom anstalt så snart
intndn finner det lämpligen
kunna ske
HD:s min. avst.
HD:s min. avst.
-4
KU 1972:26
KU 1972:26
72
Bilaga 6
PM ang. besvärsrätt för organisationer i miljöskyddsärenden m. m.
Inledning
Hos förvaltningsmyndigheter förekommer i stor utsträckning ärenden,
t. ex. tillståndsärenden av skiftande slag, vari finns ingen eller endast en
part — sökanden. Utgången i ett sådant ärende kan få till konsekvens att
såväl enskilda som organisationer finner sig berörda av beslutet och anser
sin rätt på något sätt kränkt. Denna krets har som regel inte hörts i
ärendet före avgörandet och har således inte haft tillfälle att påverka
beslutet. Frågan är därför i vilken utsträckning sådana grupper kan
tillerkännas besvärsrätt.
I 11 § förvaltningslagen (1971:290) stadgas, att talan mot sådant
beslut av myndighet som kan överklagas genom besvär må föras av den
beslutet angår om det gått honom emot. Stadgandet innebär en
kodifiering av en inom förvaltningen i praxis tillämpad huvudprincip att
besvärsrätt tillkommer den beslutet rör. För att ett beslut skall anses angå
någon har som allmänna krav uppställts att beslutet antingen skall
påverka vederbörandes rättsliga ställning eller beröra ett intresse som
eljest på något sätt erkänts av rättsordningen.
I propositionen (1971:30) med förslag till förvaltningslag uttalade departementschefen
som skäl till införandet av nyssnämnda stadgande bl. a.
följande.
Syftet med en allmän regel om besvärsrätt bör främst vara att klargöra
kravet på saklegitimation hos den som anför besvär över myndighets
beslut. Den närmare bestämningen av de besvärsberättigades krets torde
liksom hittills få ankomma på rättstillämpningen. Vid remissbehandlingen
har från något håll uttalats önskemål om att regeln om
besvärsrätt skall förtydligas i olika hänseenden. En sådan precisering av
de besvärsberättigades krets låter sig emellertid inte väl förena med det av
mig nyss angivna syftet med en allmän besvärsrättsregel. I den mån det
framstår som eftersträvansvärt att lagstiftningsvägen närmare ange denna
krets synes detta liksom hittills böra ske i specialförfattningar på olika
förvaltningsområden.
Enligt förvaltningslagen krävs sålunda s. k. saklegitimation (dvs. att
klaganden står i något av rättsordningen erkänt förhållande till den sak
som avgjorts genom det överklagade beslutet) för rätten att anföra besvär
över en förvaltningsmyndighets beslut. Vilka krav som skall vara
uppfyllda för att saklegitimation skall anses föreligga har däremot —
frånsett stadganden i specialförfattningar — överlämnats till rättstillämpningen.
Vid granskningen av 1968 års statsrådsprotokoll behandlade
konstitutionsutskottet regeringens praxis rörande besvärsrätt i förvaltningsärenden
(KU 1969:18). Utskottet tog därvid upp bl. a. frågor om
besvärsrätt för fackföreningar och liknande intresseorganisationer samt
för föreningar med ideellt syfte. Utskottet underströk härvid vikten av
ett effektivt verkande besvärsinstitut och konstaterade, att man inte i
förslaget till förvaltningslag (SOU 1968:27) ansett det möjligt att
närmare bestämma kretsen av besvärsberättigade. Frågan måste därför,
KU 1972:26
73
enligt utskottet, även i fortsättningen överlämnas till rättstillämpningen.
Utskottet betonade att den rättssökande allmänheten hade ett berättigat
intresse av att få kännedom om vilka bedömningsgrunder Kungl. Maj:t
härvidlag tillämpade. Enligt utskottet var det önskvärt att undersöka
vilka åtgärder som kunde vidtas för att om möjligt skapa ökad klarhet i
dessa frågor. Utskottet anvisade olika vägar att nå ett sådant syfte; i
första hand borde sålunda i den utsträckning som befanns erforderligt
och lämpligt besluten i besvärsrättsfrågor förses med klargörande
motivering särskilt när det gällde beslut i frågor av principiellt intresse,
ändring av underordnad myndighets beslut eller avvikelse från en av
sakkunnig instans hävdad ståndpunkt. Enligt utskottet borde beslut som
var vägledande för rättsutvecklingen bli tillgängliga för allmänhet och
myndigheter. Utskottet erinrade om möjligheten att inom ramen för
speciallagstiftningen skapa mera preciserade regler rörande besvärsrätt i
vissa fall.
Förevarande undersökning har främst tagit sikte på att belysa i vilken
mån organisationer, som på sitt program väsentligen har att verka för
natur- och miljövårdande intressen, tillerkänts besvärsrätt i beslut jämlikt
byggnads-, naturvårds- och miljöskyddslagarna.
Frågan om en ideell förening, dit association med syfte att tillvarata
naturvårds- och miljöskyddsintressen regelmässigt räknas, skall medges
rätt att föra talan i ärende som rör föreningens intressesfär, anses allmänt
svårbedömbar.
Docenten Hans Ragnemalm anför härom i en uppsats i FvT 1971
s. 106 bl. a. att praxis inte visade upp någon entydig bild och att man
därför inom doktrinen uttryckte sig med stor försiktighet i frågan under
poängterande av att organisation för att tillerkännas besvärsrätt måste ha
en allmänt erkänd ställning som företrädare för det intresse som påverkas
av beslutet. För att organisationen skall nå en sådan position som naturlig
bevakare av det allmänna intresset torde enligt Ragnemalm i regel också
krävas en viss storlek med avseende på medlemstal etc. medan det
däremot inte syntes nödvändigt att sammanslutningen hade en
riksomfattande verksamhet. Väsentligen samma bedömning som
Ragnemalm gör professor Ole Westerberg i Förfarandet i förvaltningen
(1969 s. 103).
Besvärssakkunniga föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1964:27) en
specialregel om saklegitimation av innehåll, att sammanslutning som har
att tillvarata sina medlemmars intressen i visst (i stadgarna angivet)
hänseende skulle få föra talan i ärende som rörde sådant intresse. Som
skäl för denna ståndpunkt angav de sakkunniga bl. a. den enskilde
medlemmens intresse av att hans organisation kunde verka för hans sak
samt sammanslutningens intresse av att få föra talan i ärenden som
formellt bara rörde en eller ett fåtal medlemmar men som reellt kunde få
betydelse för en större grupp.
Som nyss framgått ledde besvärssakkunnigas förslag inte till att en
utvidgad besvärsrätt för organisationer lagfästes.
Byggnadslagstiftningen
I 150 § byggnadslagen (1947:385), som behandlar besvärsrätten och
som erhållit sin nuvarande lydelse genom lag (1971.592), anges inte vem
som äger besvärsrätt.
KU 1972:26
74
Vid genomgång av konseljärenden i planärenden från civildepartementet
för tiden 1.1.—30.9.1971 har inte kunnat återfinnas något fall, där
organisation för tillvaratagande av ideella intressen tillerkänts besvärsrätt.
I ett antal ärenden har i stället av sådan organisation förd besvärstalan
inte upj. tagits till prövning. Några fall som exemplifierar detta skall
nämnas:
Genom beslut den 12 mars 1971 förklarades Svinningehöjdens
tomtägarförening ej ha besvärsrätt rörande ändring av viss del av
byggnadsplan. Besvären togs dock upp till prövning såsom anförda av den
som på föreningens vägnar undertecknat föreningens besvärsskrift, då
denne var ägare till fastighet, som gränsade till planområdet. I ett annat
planärende uttalade Kungl. Maj:t i beslut den 27 maj 1971 att Västerorts
representantförsamling, Alviksvägens intressenter och Västerleds trädgårdsstadsförening
inte hade visat sig vara sakägare och därigenom
behöriga att föra talan i ärendet. Liksom i det första fallet upptogs
besvären likväl till provning, eftersom skrivelsen för Alviksvägens
intressenter undertecknats av en person som hade talerätt i sin egenskap
av fastighetsägare. Det bör påpekas, att praxis synes innebära att Kungl.
Maj:t i sådant fall ingår i saklig prövning av ärendet i sin helhet.
Beträffande besvär rörande ändring i förslag till byggnadsplan har
vidare Sättra sportstugeförening, Enebybergs IF, m. fl. organisationer i
beslut den 26 augusti 1971 förklarats sakna behörighet att föra talan.
Besvär i ett annat planärende, som av Brännkyrka hembygdsförening
förts genom en enskild person, har i beslut 7 september 1971 inte
upptagits till prövning, då varken föreningen eller den som undertecknat
besvärsskrivelsen visat sig äga behörighet att föra talan i ärendet. I beslut
den 24 september 1971 rörande besvär av Göteborgs distrikt av Svenska
kvinnors vänsterförbund över stadsplan för viss stadsdel i Göteborg har
besvären inte upptagits till prövning på den grund att förbundet inte visat
sig vara sakägare i planärendet och därigenom behörigt att föra talan.
De olika formuleringar som använts — ”icke visat sig äga behörighet att
föra talan”, ”icke visat sig vara sakägare” — ger inte anledning till
antagande att Kungl. Maj:t därmed avsett att markera någon skillnad i
grunderna för att ej upptaga besvären. Formuleringen ”ej visat sig behörig
att föra talan” har använts även när det gäller enskilda klagande. Det kan
därför antas, att Kungl. Maj:t i samtliga fall avvisat organisationers talan
med hänsyn till att de ansetts sakna saklegitimation och inte tagit särskild
ställning till om vederbörande organisation kunde anses tillräckligt etablerad
för att tillåtas föra talan i syfte att tillvarata de intressen organisationen
företrädde.
Miljöskydds- och naturvårdslagstiftningen
Enligt 48 § miljöskyddslagen (1969:387) får talan inte föras mot
länsstyrelses eller naturvårdsverkets beslut att meddela dispens från
skyldigheten att söka tillstånd för miljöfarlig verksamhet (10 och 17 §§
miljöskyddslagen). Talan mot annat beslut av länsstyrelse eller mot beslut
av koncessionsnämnden för miljöskydd får föras genom besvär hos
Konungen. I 48 § samma lag stadgas vidare bl. a. att naturvårdsverket för
att tillvarataga allmänna intressen får föra talan mot koncessionsnämndens
eller länsstyrelses beslut i fråga om tillstånd enligt lagen.
KU 1972:26
75
I propositionen (1969:28) till miljöskyddslagen uttalade departementschefen
bl. a. följande rörande kretsen av besvärsberättigade.
Det är enligt min mening helt klart att besvärsrätt bör tillkomma
sökanden i ärendet. Om enskilda sakägare skall ha motsvarande rätt är
mera tveksamt. Den förstärkning av det allmännas insatser till förmån
också för sakägarintresset som förslaget innebär talar för att en
besvärsrätt för sakägare är obehövlig. Jag har dock stannat för att inte
föreslå en sådan begränsning. Också enskilda sakägare som berörs av ett
beslut av koncessionsnämnden bör alltså kunna överklaga beslutet. Med
hänsyn till den sakkunniga och allsidiga prövning som ärendena kommer
att få i koncessionsnämnden räknar jag dock med att det bara i absoluta
undantagsfall torde finnas förutsättningar för att ett beslut av nämnden
skall upphävas eller ändras i någon omfattning av större betydelse på
talan av sakägare.
Vid utskottsbehandlingen (3LU 1969:37) berördes beträffande
besvärsrätten mot koncessionsnämndens beslut endast frågan om
kommuns talerätt mot sådant beslut. Utskottet avstyrkte, att kommun
skulle tillerkännas besvärsrätt mot nämndens beslut och anförde därvid
bl. a.:
Som en följd av koncessionsnämndens officialprövning kan kommun,
även om den inte formellt är part, inte vägras att direkt inför nämnden
utveckla sina synpunkter på de frågor av allmänt intresse, som är föremål
för prövning. I stor utsträckning torde det också vara möjligt att
tillgodose kommuns anspråk och önskemål vid prövningen. Frågan om
besvärsrätten ligger emellertid något annorlunda till. Det är således enligt
utskottets mening inte lämpligt att tillåta att kommun för talan till
förmån för sökanden i ärendet. Naturvårdsintressena å andra sidan
tillvaratas bäst av naturvårdsverket, som har den vidaste överblicken och
som förfogar över den bästa sakkunskapen och erfarenheten. Självfallet
står det kommun fritt att ta initiativ till överklagande genom hänvändelse
till naturvårdsverket.
Riksdagen godkände såvitt nu är i fråga utskottets utlåtande (rskr
1969:281).
I 40 § naturvårdslagen (1964:822), som behandlar besvärsrätten,
uppräknas först i vilka fall talan mot länsstyrelses beslut får föras hos
kammarrätten. Därefter sägs att talan mot annat beslut av länsstyrelse
enligt lagen skall föras hos Konungen genom besvär. Slutligen stadgas att
naturvårdsverket för tillvaratagande av naturvårdens intressen får föra
talan mot beslut enligt lagen eller enligt bestämmelser som meddelats
med stöd av lagen. Naturvårdsverkets talerätt trädde här i stället för den
rätt som enligt 35 § i den numera upphävda naturskyddslagen och 10 § i
den likaledes upphävda strandlagen förelåg för naturvårdsorganisationer
att föra talan beträffande naturskyddsintressen. I yttrande över förslaget
till naturvårdslag motsatte sig bl. a. kammarkollegiet att nämnda
möjlighet enligt 35 § naturskyddslagen borttogs och motiverade sin
ståndpunkt sålunda:
Det är möjligt att för de fria naturskyddsorganisationerna tyngdpunkten
i arbetet kommer genom tillskapandet av ett statligt centralorgan att
förskjutas mot upplysning och propaganda. Men härutöver bör de i mån
av personliea resurser alltjämt fylla andra viktiga funktioner. En föga
KU 1972:26
76
framträdande, men principiellt viktig detalj i nuvarande naturvårdsorganisation
är organisationernas och vetenskapsakademiens befogenheter
jämlikt 35 § naturskyddslagen och 20 § tillämpningskungörelsen att
överklaga länsstyrelsens eller annan myndighets beslut i naturskyddsfråga.
Departementschefen fann emellertid med hänsyn till det inflytande
som genom lagen tillförsäkrats naturvårdsnämnden (numera naturvårdsverket),
att det fick anses till fyllest att besvärsrätt för tillvaratagande av
naturvårdens intressen tillerkändes nämnden.
Vid utskottsbehandlingen aktualiserades i ett par motioner frågan om
besvärsrätt för myndighet, organisation, kommun eller enskild sakägare.
Utskottet fann i sitt utlåtande (3LU 1964:41) inte skäl frångå
departementschefens förslag samt erinrade i samband därmed om att
frågorna om besvärsrätt berördes i det förslag till lag om förvaltningsförfarandet
som år 1964 avlämnats av besvärssakkunniga. Riksdagen godkände
såvitt nu är i fråga utskottets utlåtande (rskr 1964:371).
Naturvårdsverket har som ovan framgår tillerkänts besvärsrätt för att
tillvarata allmänna intressen (miljöskyddslagen) och naturvårdens
intressen (naturvårdslagen).
Vad härefter angår talan av annan än naturvårdsverket har — såsom
ovan anförts - i motiven till miljöskyddslagen uttalats att besvärsrätt
enligt lagen skulle tillkomma sakägare.
En genomgång av jordbruksdepartementets konseljärenden under år
1971 har gett vid handen att besvärsrätt mot koncessionsnämndens för
miljöskydd beslut tillerkänts fastighetsägare och andra innehavare av
sakrätter, t. ex. nyttjanderätt och servitut till fastighet i närheten av det
område som berördes av den miljöfarliga verksamheten, samt även andra
enskilda, boende inom samma räjong.
Liksom i planärenden har Kungl. Maj:t i ärenden enligt miljöskyddslagen
ej tillerkänt organisation besvärsrätt, om inte organisationen varit
sakägare i ovan angiven bemärkelse eller bedömts företräda sakägare.
Exempelvis har inte Aktiv grupp för miljöskydd tillåtits föra talan mot
koncessionsnämndens beslut att medge anläggandet av ett tandemvalsverk
i Borlänge. (Kungl. Maj:ts beslut den 29 oktober 1971.) Besvären
upptogs dock till prövning, eftersom — såvitt kunnat utläsas — några av
besvärsskriftens undertecknare varit boende inom det område som
berördes av den miljöfarliga verksamheten. Besvär av Lundby
kommunalförening över koncessionsnämndens beslut att tillåta statens
vattenfallsverk att uppföra en gasturbinanläggning inom stadsdelen
Arendal i Göteborg avvisades av Kungl. Maj:t i beslut den 29 oktober
1971 på den grund att föreningen inte visat sig behörig att föra talan mot
koncessionsnämndens beslut. Det kan anmärkas, att efter beslutets
meddelande inkom en skrivelse av vilken framgick att undertecknaren av
besvärsskriften var fastighetsägare inom området. Till skrivelsen var fogade
fullmakter från fastighetsägare och tomträttsinnehavare inom stadsdelen.
Skrivelsen föranledde inte någon Kungl. Maj:ts åtgärd. I ett den 11
februari 1972 av Kungl. Maj:t avgjort ärende tilläts föreningen Rädda
våra vatten att såsom ombud för ett antal sakägare föra talan över koncessionsnämndens
beslut att tillåta viss utbyggnad av Hylte bruk.
Vad gäller talan mot beslut enligt naturvårdslagen har kunnat
konstateras att mot beslut jämlikt 18 §, som avser tillstånd till täkt,
KU 1972:26
77
besvär inte upptagits från annan enskild sakägare än sökanden i ärendet. I
två beslut, som avsåg besvär över sådana tillstånd — den 29 januari 1971
och den 30 april 1971 — anförde Kungl. Majit att frågan om verkningarna
av den miljöfarliga verksamheten som täkten utgjorde och de åtgärder
som dessa föranledde inte skulle bedömas enligt natuvårdslagen utan i
den ordning miljöskyddslagen och miljöskyddskungörelsen (1969:388)
föreskrev. I det första fallet fördes talan av en tomrättsförening, i det
senare av enskilda klagande, som ägde fastigheter som gränsade till
täkten.
Det skall anmärkas, att tillstånd till täkt meddelas enligt
naturvårdslagen men att det samtidigt fordras en anmälan om
verksamheten till länsstyrelsen enligt 8 § miljöskyddskungörelsen. Den
bedömning Kungl. Majit gett uttryck för i de angivna fallen synes
innebära att en ägare till fastighet, belägen intill täkten, inte kan besvära
sig över ett meddelat täkttillstånd utan är hänvisad att föra talan vid
domstol med yrkande om förbud för verksamheten (jfr Jonzon-Delin
Naturvårdslagen 1969). Bedömningen synes stå i överensstämmelse med
den praxis som torde ha utbildats hos Kungl. Majit i statsrådet vad gäller
rätt för granne att överklaga tillstånd som lämnats jämlikt 16 eller 18 §§
naturvårdslagen (byggnad å strandskyddat område och täkt) och möjligen
också jämlikt 22 § (skylt e. d. för reklam m. m.) (jfr departementssekreteraren
Einar Herlitz’ uppsats i FvT 1968 s. 126). Denna praxis syns
således skilja sig från den besvärsrätt som i liknande sammanhang
(byggnadslagen, miljöskyddslagen) tillerkänts sakägare.
Som ovan anförts framgår det inte av lagtexten vem besvärsrätt
tillkommer utom i vad avser den besvärsrätt som tillerkänts
naturvårdsverket. Motiven ger inte heller någon vägledning i detta
hänseende.
Till skillnad från enskild sakägare har kommun i praxis i allmänhet
tillerkänts talerätt mot beslut enligt naturvårdslagen. Så t. ex. har Kungl.
Majit i ett den 7 september 1971 meddelat beslut till prövning upptagit
besvär av en kommunalnämnd och byggnadsnämnd över täkttillstånd.
Likaså har kommun i beslut den 29 juli 1971 medgetts föra talan mot
beslut om utvidgning av befintliga täktområden m. m. Däremot har
besvär av byggnadsnämnd över täkttillstånd, som i besvären påstods utgöra
fara för kommunal vattentäkt, inte upptagits till prövning (två beslut
den 5 februari 1971).
I ett interpellationssvar i andra kammaren 1969 anförde jordbruksministern
att kommun har rätt att föra talan mot länsstyrelses beslut i ett
täktärende.
I ärenden enligt naturvårdslagen torde frågan om organisations
besvärsrätt inte ha blivit föremål för Kungl. Majits särskilda bedömning
under den tid förevarande undersökning avsett. De fall som förekommit
har rört besvär över täkttillstånd. I sådana ärenden tillätes — såsom ovan
anförts - enligt Kungl. Majits praxis inte talan av annan enskild än
sökanden i ärendet. Besvär av ideella sammanslutningar har därför
givetvis avvisats på samma grund som talan av andra enskilda sakägare än
sökanden.
Giftnämndens beslut att medgiva registrering av bekämpningsmedel
jämlikt bekämpningsmedelsförordningen (1962:703) är ett annat område
där intresse kan uppkomma för organisation med miljöskydd på sitt
KU 1972:26
78
program att överklaga beslutet. Förordningen saknar emellertid liksom
instruktionen för giftnämnden besvärsregler. Frågan aktualiserades i ett
av regeringsrätten avgjort mål (1968 ref. 34), vari Svenska vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté, Svenska naturskyddsföreningen och
Sveriges ornitologiska förening överklagat giftnämndens beslut att bifalla
en ansökan om registrering av två kvicksilverhaltiga medel, avsedda för
betning av utsäde. Regeringsrätten (tre ledamöter) avvisade besvären med
följande motivering.
Väl har kommittén och de båda föreningarna stadgeenligt till uppgift
att företräda naturvårdsintressen som är berörda av de överklagade
besluten. Enbart denna omständighet kan emellertid särskilt mot
bakgrund av vad som förekommit vid tillkomsten av 40 § naturvårdslagen
den 11 december 1964 inte grunda rätt för kommittén och föreningarna
att överklaga giftnämndens nu ifrågavarande beslut.
Annan grund för behörighet för dem att föra talan i målet har icke
visats.
På grund av det anförda finner regeringsrätten besvären icke kunna
upptagas till prövning.
En ledamot fann ej hinder föreligga för prövning av besvären.
I en kommentar till bl. a. ifrågavarande rättsfall anförde regeringsrådet
Sten Walberg i FvT 1971 s. 127 bl. a. att fallet måste ses mot bakgrund
av att besvär för tillvaratagande av naturvårdens intressen efter att förut
varit möjliga för Vetenskapsakademien, Svenska naturskyddsföreningen
och Samfundet för hembygdsvård, genom införandet av 1964 års
naturvårdslag numera kunde ske endast på talan av naturvårdsverket samt
att, om de äldre bestämmelserna fortfarande gällt, det inte varit
otänkbart att besvärsrätt tillerkänts Svenska naturskyddsföreningen och
Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté i målet.
I två fall har regeringsrätten tillerkänt ideella organisationer
besvärsrätt. I det ena, RÅ 1958 K 152, medgavs en kulturhistorisk
förening rätt att föra talan mot byggnadslov, som avsåg uppförande av en
toalettbyggnad i en kulturpark. I det andra, RÅ 1961 ref. 51, fick en
hälsovårdsförening föra talan mot fluoridering av vattenledningsvatten.
Enligt Westerberg a. a. s. 103 förklarades denna talerätt med att det
varit fråga om beslut som kränkt de ideella intressen som
organisationerna företrädde och att en sådan kränkning av ideella
intressen enligt sakens natur framträder mera som en sak för
organisationen än för vissa enskilda medlemmar. Walberg anförde härom
(a. a. s. 126) att i dessa fall förelåg sådana direkta anknytningar mellan
föreningen resp. dess medlemmar och det överklagade beslutet att
besvärsrätt kunde tillerkännas dem enligt eljest tillämpliga principer.
I anslutning till behandlingen av ifrågavarande rättsfall anförde
Walberg bl. a. följande.
Det är i och för sig tänkbart, att något fall kan förekomma, där en
besvärsrätt för en ideell organisation kan vara på sin plats. Tydligt är
emellertid att restriktivitet måste iakttagas; därom synes alla vara ense.
En besvärsrätt för en mer eller mindre obestämd krets av subjekt medför
alltid problem, när man inte som i kommunallagen skapat en särskild
utgångspunkt för beräkning av besvärstiden. Eftersom beslutsmyndigheten
inte kan veta vilka som har besvärsrätt, kan den inte genom delgivning
få besvärstiden att börja löpa. Följden blir att beslutet aldrig kan vinna
KU 1972:26
79
laga kraft. Här kan erinras om motsvarande bekymmer beträffande
grannar m. fl. när det gäller beslut om byggnadslov (58 § byggnadsstadgan).
Även gränsdragningssvårigheterna får beaktas. Det talas om att
organisationen skall ha en allmänt erkänd ställning som företrädare för
det intresse som påverkas av beslutet, den skall ha viss storlek osv. Att dra
upp gränslinjer efter sådana principer är emellertid milt uttryckt
vanskligt. Inom miljövården är t. ex. många organisationer verksamma.
Skall exempelvis Svenska naturskyddsföreningen i kraft av sin ställning i
det etablerade samhället ha besvärsrätt men inte Alternativ stad?
Miljövården är numera en viktig politisk fråga. Skall därmed samtliga
politiska organisationer få besvärsrätt? Skall besvärsrätten i deras fall
begränsas till riksorganisationerna eller rentav till de ”väletablerade”?
Skall för att ta ett annat exempel besvärsrätt i försvarsfrågor tillkomma
den med försvarsledningen samarbetande organisationen men inte den
organisation med vilken försvarsledningen för några år sedan förklarade
sig icke kunna samarbeta?
De problem som här antytts föranleder mig att ställa frågan om den
diskuterade besvärsrätten för ideella organisationer någonsin kan bli
praktisk realitet. Uppenbart är i vart fall, att en mycket stark
restriktivitet måste upprätthållas.
Slutligen skall nämnas, att koncessionsnämnden för miljöskydd i ett
den 23 februari 1972 till jordbruksdepartementet avgivet yttrande över
ideella orgnisationers och sammanslutningars rätt att föra talan mot
koncessionsnämndens beslut förklarat sig anse övervägande skäl tala för
att besvärsrätt tillerkändes organisationer av typ tomtägarförening och
byalag, oavsett om sammanslutningen var juridisk person eller inte.
Nämnden framhöll därvid, att det beträffande sådana sammanslutningar
utan särskild utredning var tydligt att de bakom sig hade ett större eller
mindre antal personer som i egenskap av fastighetsägare eller
nyttjanderättshavare till fast egendom otvivelaktigt hade besvärsrätt. Ett
överklagande enligt miljöskyddslagen hade heller inte, anförde nämnden,
konsekvenser i rättegångskostnadshänseende och det var därför lättare än
i ett judiciellt förfarande att bortse från formerna för överklagandet och i
stället se till de verkliga intressenterna. För andra ideella organisationer
än tomträttsföreningar o. d. var det däremot enligt nämnden inte möjligt
att uppställa några generella regler om klagorätten, men i princip borde
möjlighet även kunna ges för sådana organisationer att överklaga
nämndens beslut.
Nämnden framhöll, att den förordade utvidgningen av besvärsrätten
skulle kunna medföra svårbedömbara gränsfall. För sådant fall föreslog
nämnden, att en klagande sammanslutning skulle beredas tillfälle visa att
den hade ett berättigat intresse att agera som företrädare för sina
medlemmar eller för att fullfölja sammanslutningens syften. Nämnden
ansåg det däremot inte tillrådligt att i miljöärenden låta juridiska
personer uppträda som ombud försina medlemmar, enär man därigenom
skulle avlägsna sig från den fasta och välmotiverade domstolspraxis som
endast medgav fysiska personer rätt att vara rättegångsombud.
KU 1972:26
80
Bilaga 7
PM med vissa uppgifter om det statliga utredningsväsendet
Enligt 1972 års riksdagsberättelse avgavs förra året 50 betänkanden
som upprättats inom departement. Motsvarande antal för 1969 och 1970
utgjorde 69 respektive 60 (1970 års betänkanden se bilaga 2). I serien
Statens offentliga utredningar (SOU) utkom från trycket 63 betänkanden
år 1969, 75 år 1970 och 92 år 1971. Vid 1972 års ingång var sammanlagt
283 av Kungl. Maj:t tillsatta kommittéer, utredningar m. m. i verksamhet,
fördelade mellan de olika departementen enligt följande uppställning.
Ju UD Fö S K Fi U |
Jo |
H |
In |
C |
I ' Totalt |
46 3 17 29 36 38 45 |
23 |
6 |
24 |
11 |
15 293 |
r Parlamentariskt inslag förekommer i 104 av dessa 293 kommittéer, |
|||||
Ju UD Fö S K Fi U |
Jo |
H |
In |
C |
I Totalt |
20 - 4 10 5 12 16 |
16 |
2 |
11 |
4 |
4 104 |
Hittills i år har framlagts 15 departementspromemorior, som utarbetats
av inom- eller interdepartementala arbetsgrupper. Utredningsarbete
som getts offentlighet pågår för närvarande i 10 sådana arbetsgrupper (se
underbilaga).
Det torde vara på sin plats att i sammanhanget något beröra det
svenska utredningsväsendets uppbyggnad. Den utredningsverksamhet som
bedrivs på grundval av initiativ av regeringen eller departementschef är —
oavsett om den äger rum inom departement, i underlydande ogan, t. ex.
centrala ämbetsverk eller i kommittéer med särskilt tillkallade sakkunniga
— att betrakta som ett led i regeringsärendenas beredning före Kungl.
Maj.ts slutliga ställningstagande. Beredningsförfarandet regleras i viss mån
i §10 regeringsformen, där det föreskrivs att vederbörande ämbetsverk
skall höras innan ärendena föredras i statsrådet. Vidare åligger det
departementens tjänstemän att bereda ärendena och därefter föredra dem
inför vederbörande departementschef.
Sedan länge bedrivs den offentliga utredningsverksamheten i vårt land i
betydande omfattning av särskilt tillkallade från departement och ämbetsverk
fristående kommittéer. Som nyss framgått förekommer det både
rena expertutredningar och kommittéer med större eller mindre parlamentariskt
inslag. Systemet med fristående utredningar är inte reglerat i
grundlag eller annan lag. Kungl. Maj:ts beslut om utredning utgörs i
allmänhet av bemyndigande för vederbörande departementschef eller
annat statsråd att tillkalla ett visst antal sakkunniga att utreda viss fråga
och komma med förslag till lösning av frågan, eventuellt genom att
framlägga alternativa förslag till lösning.
I princip styrs utredningsverksamheten av de direktiv som i samband
med bemyndigandet meddelas av regeringen. Inte sällan förekommer att
utredningsuppdraget utsträcks genom senare utfärdade tilläggsdirektiv.
KU 1972:26
81
Vissa allmänna bestämmelser om hur utredningsarbetet skall bedrivas
finns i kommittékungörelsen (1946:394).
Vad gäller den utrednings- och beredningsverksamhet som äger rum
inom statsdepartementen, bör erinras om 1965 års departementsreform
som gav departementen väsentligt utökade personalresurser m. m. (prop.
1965:65). Syftet med reformen var att åstadkomma förbättrade möjligheter
till långsiktig planering och samordning. Den centrala styrande och
planerande funktionen skulle sålunda starkare än tidigare koncentreras
till regeringen, medan ämbetsverken skulle svara för den löpande förvaltningen.
Beträffande utredningsverksamheten uttalades i nämnda proposition
bl. a. att direktiven för departementsutredningen på vars förslag den
nya departementsorganisationen byggde, utgick från att utredningsarbetet
huvudsakligen skulle äga rum utanför departementen, i underlydande
organ och genom kommittéer och särskilt tillkallade sakkunniga.
Vederbörande föredragande statsråd anförde, att han delade uppfattningen
att vid den funktionsuppdelning som man har mellan myndigheter
och departement bör och måste utredningsarbetet och insamlandet av
data och annat material väsentligen ske utanför departementen. Det var
emellertid enligt föredraganden nödvändigt att departementen har en
sådan kvalitativ och kvantitativ kapacitet och organisation, att det blir
möjligt att där bedöma och självständigt värdera de utredningar och det
material som kommer in. Avsikten med den departementsorganisationen
var också att den skulle göra det möjligt för departementschefen att lägga
fram riktlinjer för den planering som skall ske inom underlydande verk
och myndigheter.
Det var enligt föredraganden dessutom naturligt att departementschefen
skulle kunna självständigt ta initiativ och låta utforma dessa på
sätt som hittills skett i form av departementspromemorior, eller ge
uttryck för dem vid anmälan av propositioner till riksdagen (prop.
1965:65 s. 9-10).
Det statliga utredningsväsendet har vid åtskilliga tillfällen under senare
år behandlats i riksdagen. Beträffande den i detta sammanhang aktuella
frågan kan erinras om att vid 1964 års höstriksdag framställdes en
interpellation av herr Nilsson i Tvärålund (cp) om det offentliga utredningsväsendet.
Interpellationen gällde huvudsakligen en av interpellanten
påstådd tendens till utökat anlitande av departementsutredningar på
bekostnad av parlamentariskt sammansatta kommittéer. Interpellationen
besvarades av dåvarande statsministern Erlander, som bl. a. anförde
följande (AK 41:106 f):
Det offentliga utrednings- och remissväsendet har i vårt land en
omfattning och betydelse som i få andra länder. Den svenska regeringen
kan basera sina beslut och sina propositioner till riksdagen på ett utförligt
och gediget, ofta vetenskapligt sakmaterial, som samlats och bearbetats
utanför regeringskansliet. Detta är ur flera synpunkter utomordentligt
värdefullt. Bl. a. torde oppositionspartierna i Sverige härigenom ha större
möjligheter att få insyn i sakfrågorna och att påverka politiken än vad
oppositionen i andra länder har.
Syftet med en utredning är att få en allsidig belysning av frågorna. Kan
härvid enighet uppnås är detta självfallet av stort värde, men det kan ej
vara ett huvudsyfte. Hur enig en parlamentarisk eller annan kommitté än
är, kan den inte befria regeringen från dess ansvar och dess skyldighet att
självständigt granska och pröva framkomna förslag.
6 Riksdagen 1972. 4 sami. Nr 26
KU 1972:26
82
Regeringen har i stor utsträckning tillsatt parlamentariska utredningar
när det gällt viktigare frågor, men det måste avgöras från fall till fall om
en expertutredning eller en parlamentarisk utredning är att föredra.
Jag finner det därför, mot bakgrund av det nyss sagda, inte möjligt och
inte heller önskvärt att deklarera att alla väsentliga reformförslag skall
baseras på parlamentariska utredningar. Samtidigt vill jag emellertid
framhålla, att det i praktiken torde vara svårt att finna något ”väsentligt
reformförslag”, som inte grundas på offentligt material, som regel — men
inte nödvändigtvis — i form av betänkanden från en parlamentariskt
sammansatt utredning.
Vid 1968 års höstriksdag besvarade statsministern Erlander en enkel
fråga av herr Jönsson i Ingemarsgården (cp) om redovisning av de
principer, som tillämpades vid tillsättandet av parlamentariska utredningar.
Statsministern anförde därvid bl. a. följande (AK 34:13):
Huvudprincipen är att man väljer en sådan sammansättning som bäst
främjar en lösning av de problem, som motiverat utredningen. Utifrån
den principen är det i vissa fall önskvärt att samtliga stora riksdagspartier
är representerade. 1 andra fall, speciellt i utredningar med representanter
för olika intresseorganisationer eller med ett stort antal experter, kan det
vara tillräckligt med någon eller några parlamentariska representanter.
Parlamentariska kommittéer är en utomordentligt värdefull institution
som vi i motsats till många andra demokratiska länder har. Den ger
regeringspartiet och oppositionspartierna tillfälle att resonera med varandra.
Detta har också skett i betydande utsträckning. I alla de stora
politiska frågor, som vi haft anledning att sedan behandla här i riksdagen,
har vi eftersträvat att göra det möjligt för oppositionen att delta i
utformningen.
Motioner med yrkanden beträffande utredningsväsendet väcktes vid
1970 års riksdag och hänvisades till konstitutionsutskottet samt till
allmänna beredningsutskottet. Efter en utförlig recit — till vilken här
hänvisas — med redogörelse bl. a. för innehållet i kommittékungörelsen
och för tidigare reformförslag uttalade konstitutionsutskottet i sitt
utlåtande (KU 1970:24):
Det svenska utredningsväsendet är att betrakta som ett led i beredningen
av ärenden före regeringens avgörande. Beredningsförfarandet
lämnas till större delan oreglerat i gällande regeringsform. Någon bestämmelse
däri om utredningsväsendet finns inte.
Grundlagberedningen har fått i uppdrag att framlägga förslag till en ny
författning. Det är ofrånkomligt att grundlagberedningen som ett led i
detta arbete måste överväga beredningen av regeringsärendena. I detta sammanhang
aktualiseras givetvis även utredningsväsendet. Det kan sålunda
enligt utskottets mening förutsättas att grundlagberedningen kommer att
till prövning uppta väsentliga med utredningsväsendet sammanhängande
frågor utan att något särskilt initiativ därtill behöver tas. Grundlagberedningens
prövning i dessa hänseenden bör inte föregripas genom några
uttalanden från riksdagens sida. Utskottet kan därför inte tillstyrka bifall
vare sig till motionerna 1:544 och 11:642, där det begärs att utredningsväsendet
skall regleras i grundlag, eller till motionerna 1:445 och 11:492 i
förevarande del, där det hemställs att riksdagen till Kungl. Maj:t ger till
känna vad som anförts i motionerna om reformer inom det statliga
utredningsväsendet.
KU 1972:26
83
Mot utlåtandet reserverade sig tio ledamöter (m, fp och c). Riksdagen
följde utskottet.
Vid 1971 års riksdag togs utredningsväsendet ånyo upp i två motioner
(1971:86 och 1971:114).
Konstitutionsutskottet anförde i sitt betänkande följande (KU
1971:18):
Såsom utskottet uttalade i sitt utlåtande över motioner med samma
syfte vid 1970 års riksdag kan det förutsättas att grundlagberedningen
kommer att pröva väsentliga med utredningsväsendet sammanhängande
frågor utan särskilt initiativ från riksdagen. Utskottet finner ej heller nu
att grundlagberedningens prövning bör föregripas genom några uttalanden
från riksdagens sida och kan därför inte tillstyrka bifall till motionerna.
Mot betänkandet reserverade sig sju ledamöter (m, fp och c). Riksdagen
följde utskottet.
Vid årets riksdag har också väckts motioner angående det statliga
utrednings- och remissväsendet m. m. (1972:101 och 1972:291). Motionerna
har hänvisats till konstitutionsutskottet men ännu inte behandlats.
Underbilaga
Expedierade departementspromemorior första kvartalet 1972
Jul. 1972:1 PM ang. vissa ändringar i rättegångsbalken m. m.
2. 1972:2 PM ang. fördelningen av militära rättegångsmål mellan
olika myndigheter i Stor-Stockholmsområdet
3. 1972:3 PM om avveckling av godmanskap för bortovarande
delägare i myrslogar i Ore socken
4. 1972:4 PM ang. lagstiftning om verkställighet av utländsk brott
målsdom
m. m.
5. 1972:5 PM med förslag till ändringar i hyreslagstiftningen m. m.
6. 1972:6 PM ang. rättegången i mindre tvistemål
7. 1972:8 Utkast till konvention om internationella kombinerade
transporter av gods (TCM-konventionen)
8. 1972:9 PM med förslag till följdlagstiftning till rättshjälpslagen
m. m.
9. 1972:16 PM ang. skydd för kommunala vapen mot användning i
näringsverksamhet
Fi 1. 1972:4 Förslag till tullag m. m.
2. 1972:5 Ordnar och medaljer
In 1. 1972:2 Promemoria ang. statligt stöd för tidsbegränsad fortsatt
drift vid nedläggningshotade företag
2. 1972:3 Promemoria ang. arbetstillstånd för anställning i enskilt
hushåll
C 1. 1972:1 Lagstiftning om fysisk riksplanering
I 1. 1972:1 Organisation och finansiering av rymdverksamhet
KU 1972:26
84
Inom departement pågående arbetsgruppers arbete som getts offentlighet
U D 1. Översyn av utlandslönesystemet
2. Utredning rörande det svenska utvecklingsbiståndets samhällsekonomiska
effekter
Föl. Flygmaterielberedningen
U 1. Ledningsgruppen för programbudgetarbete inom högre utbildning
och forskning
Jo 1. Arbetsgrupp med uppgift att översiktligt inventera förekomsten av
kalhyggen och verkningarna av dessa
2. Arbetsgrupp med uppgift att göra vissa kompletterande utredningar
beträffande Åreprojektet
H 1. Arbete pågår med en departementspromemoria om ändring av
allmänna prisregleringslagen
In 1. Översyn av nuvarande regionalpolitiska medel
2. Samordning och effektivisering av skilda statliga former för kreditstöd
1
1. Arbete pågår med promemoria rörande arbetstagarrepresentation i
företags styrelse
KU 1972:26
85
Bilaga 8
PM angående redovisning av remissyttranden i propositioner m. m.
De grundläggande reglerna om remissförfarandet, som är ett led i regeringsärendenas
beredning, finns i RF § 10 enligt vilket stadgande ärendena
skall, innan de hos Konungen i statsrådet föredragas, genom ”nödiga
upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk” beredas av
föredraganden. I 17 § departementsinstruktionen (1965:386) föreskrivs
att chefstjänsteman och efter departementschefens bestämmande annan
tjänsteman äger infordra förklaring, upplysning eller yttrande som fordras
för ärendes beredning. Ytterligare kan nämnas att i Malmgrens m. fl.
kommentar till grundlagarna under RF § 10 bl. a. framhålls att enskilda
sammanslutningar brukar beredas tillfälle att yttra sig inom sina intresseområden.
Av det sagda framgår att hinder ej möter mot att bereda andra organ
än myndigheter tillfälle att yttra sig i regeringsärenden. Så sker också
regelmässigt. Bl. a. löntagarorganisationerna, Arbetsgivareföreningen,
Industriförbundet, Lantbrukarnas riksförbund och Kooperativa förbundet
är ofta förekommande remissinstanser. För icke statliga organ föreligger
emellertid ingen skyldighet att avge yttrande. Detta kommer i remissen
till uttryck genom att vederbörande organisation ”beredes tillfälle”
att yttra sig.
Statsrådsberedningen, som enligt departementsinstruktionen (2 §) har
till uppgift att biträda statsministern och statsråden utan departement
och som i administrativt hänseende hör till justitiedepartementet, har
utfärdat närmare anvisningar för propositionsskrivning. Dessa utkom
första gången i januari 1965 i form av en promemoria, vilken under de
senaste åren fått en delvis ny utformning. Dessa anvisningar innehåller
bl. a. uppgifter om propositionens olika delar, om dispositionen, om vad
som skall underställas riksdagen, om den typografiska och språkliga utformningen
samt om de olika avsnitten i propositionen.
Remissunderlaget utgörs vanligtvis av betänkanden eller departementspromemorior.
Det förekommer dock att även skrivelser och framställningar
från myndigheter och från enskilda eller sammanslutningar sänds
på remiss och utgör underlag för propositioner. Som exempel på sådana
framställningar kan bland 1971 års propositioner nämnas prop. 1971:72,
där underlaget utgjorts av en framställning av en av de erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation. Prop. 1971:104 har som underlag en skrivelse
från Svenska kommunförbundet och prop. 1971:144 en framställning
av Svenska landstingsförbundet, medan prop. 1971:157 om ändringar
i tulltaxeringsförordningen tillkommit med en framställning från
Saab-Scania AB och Sveriges Radio AB som underlag.
Under 1971 avgav Kungl. Maj:t 181 propositioner till riksdagen. Av
dessa hade 109 enligt redovisningen i propositionerna föregåtts av remissbehandling.
Cirka 70 propositioner hade sålunda inte remissbehandlats.
Sex av dessa gällde statsverkspropositionen, utgifter på tilläggsstat, allmän
beredskapsstat samt reviderad finansplan, medan sju avsåg förteckning
över riksdagens skrivelser jämte vissa årligen återkommande förordnanden
av statsråd och öppna brev och meddelanden till riksdagen. Ett
tiotal propositioner gällde godkännande av internationella avtal eller kon
-
KU 1972:26
86
ventioner eller av avtal om vissa kommunala frågor. Dessa avtal har inte
remitterats innan de förelagts riksdagen. Återstående 50-tal propositioner
som förelagts riksdagen utan att förslag dessförinnan remitterats till berörda
myndigheter och organisationer hade i regel ej heller något offentligt
utredningsunderlag. Bland propositioner av detta slag under 1971
märks prop. 1971:27 med förslag om stöd till dagspressen, prop. 1971:28
med förslag till förordning om annonsskatt, prop. 1971:50 med förslag
till lag om förnyad giltighet av vissa kollektivavtal, prop. 1971:117 med
förslag till statliga åtgärder inom svensk varvsindustri, prop. 1971:140
med förslag till konjunkturstimulerande åtgärder och prop. 1971:156
med förslag till höjda bostadstillägg för barnfamiljer.
1 de ovannämnda anvisningarna för propositionsskrivning anförs bl. a.
följande (s. 25—26) om hur remissinstanserna skall anges:
När man räknar upp remissinstanserna behöver man inte skilja på dem
som har anmodats yttra sig och dem som har beretts tillfälle att göra det.
Endast om det kan anses ha särskild betydelse bör man ange att någon
instans har underlåtit eller avstått från att yttra sig. — — — — Om en
central myndighet eller organisation har hört annan myndighet eller organisation,
bör det anges inom tankstreck e. d., så att missförstånd inte kan
uppstå om vem som har hört vem.
Redovisningen av remissinstanserna sker emellertid på olika sätt inom
departementen. Stundom anges vilka underremissinstanser som hörts och
i andra fall endast att till vissa yttranden fogats andra av myndigheten
inhämtade yttranden. Vid redovisningen av innehållet i remissyttrandena
upptas ibland yttrande av underremissinstans, men i regel redovisas dessa
ej. Som exempel på proposition där dylik redovisning skett kan nämnas
prop. 1971:103 om hyresreglering, där LO för sin del inhämtat yttranden
från fyra arbetareförbund. I propositionen återgavs ett flertal yttranden
såväl av LO som av vart och ett av förbunden. Innehållet i dessa
yttranden var genomgående kritiskt mot det framlagda utredningsförslaget
och överensstämde därvid med propositionens förslag. Det kan nämnas
att i detta fall även andra remissinstanser hade bifogat av dem inhämtade
underremisser, vilka dock ej redovisades i propositionen.
Vid återgivandet av vilka remissinstanser som inkommit med yttrande
sker endast en uppräkning, varför de i propositionen angivna instanserna
sällan stämmer helt överens med den remisslista som varje propositionsakt
innehåller. Ej sällan inträffar att andra instanser än de på remisslistan
upptagna inkommer med yttranden över utredningar, som de anser sig
berörda av. Dessa yttranden återges i somliga propositioner efter de reguljära
remissinstanserna med ”Yttranden har vidare inkommit från ”
men ibland biläggs de endast propositionsakten. Det kan även inträffa att
sådana instanser återges gemensamt med övriga remissinstanser.
Statsrådsberedningens anvisningar ger inga föreskrifter om vilka remissinstanser
som skall höras. Den företagna genomgången ger emellertid vid
handen att alla berörda myndigheter anmodas att yttra sig.
Beträffande fiägan hur innehållet i remissyttranden skall redovisas ges i
anvisningarna (s. 30-32) följande föreskrifter:
Remissyttrandena skall redovisas objektivt och så fullständigt som
saken fordrar. Yttrandena bör grupperas och sammanföras så, att läsaren
lätt kan se vilka remissinstanser som har uttalat sig om förslagets olika
KU 1972:26
87
delar. Inom varje grupp bör remissinstanserna i allmänhet nämnas i samma
ordning som i propositionens inledande avsnitt, alltså i enlighet med
departementsstadgan såvitt gäller myndigheter.
I regel saknar det betydelse hur stort antal remissinstanser som har
uttalat sig i den ena eller andra riktningen. Det kan emellertid vara upplysande
att ange att remissinstanserna är mycket splittrade eller att de är
delade i en grupp som tillstyrker förslaget och en annan grupp som
avstyrker det.
Det är viktigt att sammanställningen ger en klar och representativ bild
av de mera vägande ståndpunkterna i alla viktigare frågor. Har flera remissinstanser
i huvudsak samma inställning och samma motivering, är det
i regel tillräckligt att referera ett representativt yttrande, eventuellt med
tillägg att vissa andra remissinstanser har fört fram liknande synpunkter.
Man bör i regel inte redovisa materialet efter arten av remissinstanser
utan gruppera det så, att man får en god överblick av de olika åsikterna
inom varje huvudfråga.
I en väl genomarbetad remissammanställning bör man inte citera ordagrant
utan referera remissinstansernas synpunkter och göra dem lättillgängliga
genom att ge dem samma språkdräkt som övriga delar av propositionen.
Vill man ta med en närmare motivering i ett yttrande eller en
värdefull nyansering i t. ex. en författningsfråga, kan den dock citeras
ordagrant i packad text (utan citationstecken). Endast några få avsnitt
bör återges i sådan form. Många packade citat gör ett övermäktigt intryck
på läsaren. Han bör kunna bilda sig en allmän uppfattning om remissutfallet
utan att behöva läsa de packade delarna.
Text som ej innefattar direkt återgivning, exempelvis en sammanställning,
får packas endast om det klart framgår av omedelbart föregående
text att det inte är fråga om direkt återgivning.
Remissammanställningen bör skrivas i samma tempus som propositionen
i övrigt, dvs. i presens. Korta sammanfattningar kan skrivas i perfektum.
Man bör dock undvika växlingar.
Frågan om redovisning av remissyttranden i bl. a. propositioner har
berörts i en skrivelse till statsministern den 21 augusti 1970 av Sveriges
industriförbund (vilken tryckts med rubriken Industriförbundet om utredningsväsendet).
I skrivelsen hemställde förbundet bl. a. om vissa åtgärder
beträffande det offentliga utredningsväsendet och framhöll bl. a. följande
om remissbehandling:
Av väsentlig betydelse för beslutsfattarna är att redovisningen exempelvis
i propositioner och utlåtanden av remissyttranden ger en rättvisande
bild av innehållet i dessa yttranden och de opinioner som där kommer
till uttryck. Som exempel på otillfredsställande redovisning kan nämnas
att referaten i Kungl. Maj:ts proposition nr 74/1970 av remissinstansernas
yttranden över betänkandet ”Läkemedelsförsörjning i samverkan” (SOU
1969:46) ger en ensidig och alltför ljus bild av remissinstansernas inställning
till betänkandet. Den starka kritik, som på flera viktiga punkter
riktades mot utredningen, får ett ofullständigt uttryck i propositionen.
Inom utskottets kansli har — för att bl. a. utröna enligt vilka principer
redovisning av remissyttranden sker i propositioner — företagits en genomgång
av samtliga propositioner som avgivits under 1971. Vid denna
genomgång har antecknats till vilket departement propositionen hänför
sig samt vilket ämne den berör. Omfånget av propositionen har angivits i
antal sidor, vilket i förekommande fall inkluderar föreslagen författ
-
KU 1972:26
88
nings-, avtals- eller konventionstext. Vidare har undersökts om propositionen
har ett offentligt underlag i form av utredningsbetänkande, departementspromemoria
eller framställning från myndighet eller organisation.
Detta underlag har angivits dels genom utredningens namn, dels
genom det publicerade förslaget. Omfattningen av remissförfarandet har
återgivits genom att räkna antalet i propositionen redovisade remissyttranden
samt genom att räkna antalet sidor i propositionen som upptar
redovisning av remissvaren. Slutligen har för varje proposition angivits det
utskottsbetänkande vari propositionen behandlats av riksdagen samt om
reservation eller särskilt yttrande därvid avgivits. Denna undersökning,
som ej tryckts, finns i utskottets handlingar beträffande 1972 års granskningsarbete.
Till närmare granskning har i detta sammanhang utvalts tio propositioner
vilka vid riksdagsbehandlingen undergått förändringar i olika avseenden.
Vid genomgången av akterna i dessa ärenden har remisstidens längd
antecknats och remissvarens omfattning uppskattats i antal sidor. Efter
en jämförelse med omfattningen av remissredovisningen i propositionen
har försök gjorts att jämföra innehållet i den väsentligt nedkortade redovisningen
i propositionen med remissyttrandena i original. Därvid har särskilt
uppmärksammats de punkter som vederbörande utskott sedermera
riktat anmärkning mot eller som föranlett särskilt uttalande. En särskild
redovisning av de på detta sätt genomgångna propositionerna har skett i
nämnda underbilaga. Undersökningen har bl. a. gett vid handen att antalet
remissinstanser genomgående varit högt. Största antalet hade prop.
1971:29 om omlokalisering med 97 instanser medan det minsta antalet
(21 remissinstanser) förekom beträffande prop. 1971:103 om hyresreglering.
Remisstiden för de granskade ärendena har varierat mellan en månad
(prop. 1971:32 om ungdomsorganisationernas lokala verksamhet) och
inemot ett halvt år (1971:1 2 om bostadsrätt och 1971:51 om rennäringslag)
med två å tre månader som den vanligast förekommande tidrymden.
Beträffande redovisningen av remissyttrandena i propositionerna varierar
denna i omfång från 150 sidor (prop. 1971:32 om ungdomsorganisationerna)
till 1 500 sidor (prop. 1971:29 omlokalisering av statlig verksamhet).
Redovisningen i propositionerna omfattar — med undantag av
prop. 1971:109 om ändringar i vapenförordningen, där remissvaren innehöll
väsentligt fler frågor än propositionen - från knappt sex sidor (prop.
1971:103 om hyresreglering) till 72 sidor (prop. 1971:10 om skattebrottslag).
Den förhållandevis mest fylliga redovisningen har prop. 1971:
10 om skattebrottslag med 72 sidor i propositionen av 600 sidor svar
samt prop. 1971:14 om skatterätt och länsrätt med 24 sidor i propositionen
av 200 sidor svar. Akten till den sistnämnda propositionen innehåller
även en översikt i tabellarisk form av samtliga remissinstansers svar på alla
väsentliga punkter i utredningsförslaget.
Redovisningen av remissyttranden i de granskade propositionerna har
sålunda i regel gjorts i ganska koncentrerad och sammandragen form.
Direkta citat ur yttrandena förekommer mindre ofta, i stället refereras
vanligen dessa kortfattat och i samma språkliga stil som i propositionen i
övrigt. Genom den koncentration som sker vid redovisningen synes alternativa
förslag från remissinstanserna sällan få något större textutrymme.
Remissförfarandet innebär emellertid att ett stort material står till Kungl.
KU 1972:26
89
Maj:ts förfogande vid bedömningen av vad som slutligen skall föreläggas
riksdagen i propositionen.
Det kan framhållas att vid granskningen av propositionsaktema
kontakt tagits med sekreterarna i de riksdagsutskott som behandlat
de olika propositionerna. Härav har framgått att propositionsakten regelmässigt
infordras från vederbörande departement, om en fråga är kontroversiell
eller eljest av större vikt. Det förekommer inte sällan att remissyttranden
mångfaldigas och sålunda ställs till riksdagsledamöternas förfogande.
Vidare har konstaterats att remissyttranden ofta utgjort underlag
för motioner. Vidare har ibland skett en direkt utfrågning från det
aktuella riksdagsutskottets sida av företrädare för en central myndighet,
som också varit remissinstans.
I förevarande sammanhang har även gjorts en undersökning angående
förekomsten av remisser till de politiska partierna.
Vid genomgång av 1971 års propositioner har påträffats ett fall, där de
i riksdagen representerade politiska partiernas huvudorganisationer bereus
tillfälle att avge yttrande över ett utredningsförslag, nämligen lotteriutredningens
betänkande om lotterier (SOU 1970:52). Moderata samlingspartiet,
centerpartiet och Sveriges socialdemokratiska arbetareparti
avgav yttrande över förslaget. Även från Kristen demokratisk samling
inkom yttrande. Propositionen i fråga (1971:171) godkändes utan reservationer.
Partiernas ungdomsförbund har beretts tillfälle att avge yttrande över
följande förslag som under 1971 förelagts riksdagen, nämligen prop.
1971:32 om statligt stöd till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet,
prop. 1971:37 om vuxenutbildning, prop. 1971:47 om statligt tidskriftsstöd,
prop. 1971:81 om studiesocialt stöd till utländska studenter.
Även prop. 1972:61 om ändring i ölförsäljningsförordningen remitterades
till partiernas ungdomsförbund. Det är heller inte så vanligt med remiss
till andra partiorgan. Dock kan nämnas några exempel där detta förekommit,
nämligen prop. 1970:157 angående kommunal renhållning, prop.i
1969:124 angående vidgad arvsrätt för utomäktenskapliga barn och prop.
1970:186 angående ändring i adoptionslagstiftningen, vilka remitterats
till partiernas kvinnoförbund.
Det torde vara sällsynt att partiernas huvudorganisationer anlitas som
remissorgan. Remissen beträffande lotterifrågan föranleddes av partiernas
speciella erfarenheter av och intresse för just sådana frågor.
En departementspromemoria rörande anmälningsskyldighet för nyfödda
barn, upprättad inom socialstyrelsen, har hösten 1971 av socialdepartementet
remitterats till de politiska partierna, vilka dock inte lär ha
inkommit med svar. Remissen avvek enligt uppgift från departementets
praxis.
Statliga verk och företag med statstjänstemän som ledamöter i styrelserna
Tjänstemannakategori |
Centrala ämbetsverk |
Affärsdrivande verk |
Kreditinstitut |
Statsföretagsgruppen |
Övriga aktiebolag |
Departementstjänstemän |
16 |
1 |
4 |
11 |
13 |
från central förvaltning |
36* |
2 |
3 |
16 |
20 |
från lokal/regional förvaltning |
2 |
3 |
- |
1 |
- |
Landshövdingar |
3 |
- |
2 |
2 |
6 |
1 Därav 10 verk i vars styrelser tjänstemannarepresentationen utgörs av anställda frän egna verket; verkscheferna har ej medräknats.
KU 1972:26
KU 1972:26
91
Bilaga 10
PM med vissa uppgifter rörande förenade fabriksverken
År 1943 inrättades försvarets fabriksverk som från och med den 1
januari 1970 (SFS 1969:762) ombildades till förenade fabriksverken
(FFV). FFV, som är ett av de sju affärsverken, har till uppgift att bedriva
utveckling, tillverkning, försäljning och underhåll av försvarsmateriel, utveckling,
tillverkning och försäljning av civila verkstadsprodukter samt
tvätterirörelse m. m. Varje år skall FFV före den 1 november till chefen
för industridepartementet avge redovisning för verksamheten under
närmast föregående budgetår (se SFS 1971:812). Motsvarande redovisning
skulle av försvarets fabriksverk avges till chefen för försvarsdepartementet.
Såväl försvarets fabriksverk som numera FFV leds av en styrelse
bestående av en generaldirektör och ett antal andra ledamöter, som
Kungl. Maj :t utser.
Generaldirektör och chef för försvarets fabriksverk och sedan FFV var
Gunnar Svärd åren 1963—1970. Sistnämnda år efterträddes Svärd av
nuvarande chefen för FFV generaldirektören Eric Malmberg. Svärd
kvarstod som styrelseordförande till den 30 juni 1971.
Chef för försvarsdepartementet under hela perioden har varit statsrådet
Sven Andersson. När industridepartementet inrättades 1969 blev dess
förste chef statsrådet Krister Wickman som förra året efterträddes av
statsrådet Rune Johansson.
Åren 1966—1968 var numera generaldirektören Sven-Göran Olhede
statssekreterare i försvarsdepartementet. Olhede var därefter statssekreterare
i industridepartementet åren 1969—1970. Det kan i sammanhanget
nämnas att ordförande i styrelsen för dfet statliga förvaltningsbolaget,
Statsföretag AB, som trädde i funktion den 1 januari 1970 var Olhede
och Svärd verkställande direktör. Sedan 1971 tillhör Olhede och Svärd
inte denna styrelse. Vidare var Olhede och Svärd åren 1970—1971
ledamöter i affärsverksdelegationen som inrättades från och med 1970
med uppgift att fungera som kontaktorgan mellan Statsföretag AB med
dotterbolag och de affärsdrivande verken med dotterbolag.
FFV är som nämnts ett statligt affärsverk. Till skillnad mot statliga
bolag är affärsverken inte självständiga juridiska persöner. Affärsverken
äger således inte tillgångarna i verksamheten utan förvaltar dessa åt
staten. De är närmast att betrakta såsom Kungl. Maj ris representanter,
vart och ett inom sitt område. En annan betydelsefull skillnad i
förhållande till vad som gäller för statliga bolag är att den av affärsverken
bedrivna verksamheten är förenad med ämbetsansvar. Liksom de statliga
ämbetsverken är affärsverken vidare underkastade de statliga förvaltningsrättsliga
föreskrifterna, medan statliga bolag har att följa aktiebolagslagen i
sin verksamhet. De förvaltningsrättsliga föreskrifterna innebär bl. a. att
verk och myndigheter inte medgivits full handlingsfrihet i ekonomiska
frågor, i vilka beslutanderätten i stället förbehållits riksdagen och/eller
Kungl. Majri. Affärsverken har dock större befogenheter än andra verk.
Som exempel kan nämnas att, medan de senare efter prövning av Kungl.
Majri och riksdagen beviljas anslag för att täcka utgifterna, affärsverken i
allmänhet har rätt att självständigt använda sina löpande inkomster till
täckande av driftsutgifter. En ytterligare skillnad gentemot statliga bolag
KU 1972:26
92
är att beslut, som ligger inom affärsverkens befogenheter, besvärsvägen
kan föras upp till Kungl. Maj:ts prövning av någon som beröres av
beslutet. Slutligen må påpekas, att affärsverken är underkastade offentlig
insyn i högre grad än statliga bolag.
I skrivelse den 9 mars 1971 till justitiekanslern anförde dåvarande
industriministern Wickman följande:
Förenade fabriksverken tecknade den 27 juni 1968 tillsammans med
Husqvarna Vapenfabrik AB och Kockums Mekaniska Verkstads AB
borgen för Kommanditbolaget United Stirling (Sweden) AB & Co
beträffande sistnämnda bolags åtaganden gentemot N.V. Philips’ Gloeilampenfabrieken,
Eindhoven. Något bemyndigande till borgensåtagandet
från Kungl. Maj:t synes inte ha givits.
Ka-Fa kyl AB i Vislanda försattes i konkurs i juni 1970 efter att
under längre tid ha dragits med ekonomiska svårigheter. En av bolagets
största leverantörer under senare år har varit förenade fabriksverken, som
i olika former medverkat till företagets finansiering, bl. a. genom långivning.
Totalt har fabriksverken under de senaste åren använt medel för
utlåning av drygt 18 milj. kr., varav större delen till SMT Machine
Company AB.
Formellt synes här berörda långivning inte stå i överensstämmelse med
givna bemyndiganden.
Chefen för industridepartementet vill härmed bringa ovanstående till
Justitiekanslerns kännedom för de åtgärder, som en närmare undersökning
i saken må föranleda.
Samtidigt härmed överlämnas kopia av avtalet mellan Kommanditbolaget
United Stirling (Sweden) AB & Co och N.V. Philips’ Gloeilampenfabrieken,
en PM om Ka-Fa kyl AB, en PM om SMT Machine Company AB
samt en förteckning över fabriksverkens engagemang i vissa bolag.
Skrivelsen var undertecknad av expeditionschefen i industridepartementet
Axel Wallén enligt uppdrag.
I skrivelse den 3 maj 1971 begärde riksdagsmannen Paul Brundin att
justitiekanslern skulle granska huruvida dåvarande försvarets fabriksverk,
sedermera FFV, hade överskridit sina befogenheter genom att utlämna lån
till David Sverker AB på tre miljoner kronor och Statsföretag AB på två
miljoner kronor.
Justitiekanslern beredde FFV tillfälle att yttra sig över anmälningarna.
Yttrande över industriministerns anmälan avgavs den 13 maj 1971,
underbilaga 1.
Industriministern överlämnade i augusti 1971 till justitiekanslern en
den 30 augusti 1971 avgiven rapport som upprättats av riksrevisionsverket
(RRV) avseende granskning av intern kontroll vid FFV åren 1968 —
1971. Justitiekanslern beredde FFV tillfälle att yttra sig över rapporten.
FFV avgav yttrande över rapporten den 29 oktober 1971. En sammanfattning
av detta yttrande fogas som underbilaga 2.
Två av industridepartementet utfärdade pressmeddelanden beträffande
FFV-frågan bifogas som underbilaga 3 och 4.
Justitiekanslern fattade beslut i ärendet angående industriministerns
anmälan den 7 december 1971 och den 10 december 1971 beträffande
Brundins anmälan. Det första beslutet har fogats som bilaga till näringsutskottets
betänkande 1972:16 till vilken här hänvisas.
KU 1972:26
93
Justitiekanslems beslut i anledning av Brundins anmälan bifogas som
underbilaga 5.
Vidare hänvisas till riksdagens protokoll den 1 5 december 1971.
Slutligen fogas till denna promemoria dels
ett brev från Olhede till Svärd den 24 juni 1968, underbilaga 6
ett brev från Olhede till Svärd den 9 juli 1968, underbilaga 7
ett brev från Olhede till Svärd den 1 8 juni 1969, underbilaga 8
ett brev från Olhede till Svärd den 7 november 1969, underbilaga 9
Till sist skall nämnas att Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för industridepartementet
att tillkalla den i näringsutskottets betänkande omnämnda
utredningen rörande FFV (direktiv se Post- och Inrikes tidningar den 20
april 1972).
KU 1972:26
94
Underbilaga 1
Bilagor 15
13.5.1971 1(2g)
H 910/00
AD 82/71
A 152/71
Justitiekansler:!
Fack
103 10 STOCKHOLM 2
Med anledning av Justitiekanslerns remiss av den 16.3 och den
3.5.1971 får FFV med remisshandlingarnas återställande avge följande
yttrande.
Förenade Fabriksverken (FFV), tidigare Försvarets Fabriksverk, inrättades
1943 (prop. 1943:180, Första SäU 2, rskr 319) för att leda driften
vid vissa fabriker och tvätterier, som tidigare lytt under olika försvarsgrensförvaltningar.
Under årens lopp har successivt nya arbetsområden
tillkommit och verksamheten förändrats.
Enligt den för FFV gällande instruktionen (SFS 1965:840, ändrad
1969:411 och 1969:762) skall FFV bedriva tillverkning, försäljning och
underhåll av krigsmateriel, tillverkning och försäljning av civila verkstadsprodukter
samt tvätterirörelse. FFV skall även bedriva försäljning av
staten tillhörig övertalig och kasserad materiel, som överlämnas till FFV
för försäljning.
Under de år som förflutit sedan verkets tillkomst år 1943 har såväl den
allmänna målsättningen för FFV som formerna för verksamhetens bedrivande
ändrat karaktär. Med hänsyn till att FFV alltjämt har som en
väsentlig uppgift att under konkurrens leverera försvarsmateriel till
svenska försvaret och att en begränsning av marknaden för försvarsmateriel
skett har det varit nödvändigt att utvidga den civila andelen av
utvecklings- och tillverkningsprogrammet i avsevärd omfattning. I propositionen
1968:109 (sid. 155) framhålles också angelägenheten av att
verksamheten vid FFV i större utsträckning inriktas mot tillverkning av
civila produkter. I propositionen anförs vidare:
Det anses sannolikt att civilförsäljningen även utan speciell planering
för särskilda insatser genom successivt förbättrad marknadsföring skall
kunna bringas att stiga i snabbare takt än f. n. Den takt, som bedöms
nödvändig för att effektivt utnyttja fabriksverkets nuvarande kapacitet
och den kapacitet som uppstår om ytterligare verkstäder med ej helt
utnyttjade resurser överförs till verket, anses emellertid inte kunna
uppnås utan särskilda åtgärder. Detta gör en allt mer intensiv planering
för vidgad civil marknad till en både central och brådskande uppgift för
fabriksverket.
I den nämnda propositionen (sid. 163) gjorde chefen för försvarsdepartementet
följande uttalande:
KU 1972:26
95
Jag tillstyrker fabriksverkets förslag till ökad anskaffning av maskiner
för civil tillverkning. Jag finner det synnerligen angeläget att fabriksverket
tillvaratar möjligheterna att utjämna sysselsättningen vid verket
genom att i ökad utsträckning ta upp civila produkter på tillverkningsprogrammet.
En ökad civil tillverkning bör som fabriksverket framhåller
förbättra lönsamheten.
FFV har i enlighet med statsmakternas intentioner under senare delen
av 1960-talet eftersträvat att — utan ändring av företagsformen —
omstrukturera FFV till en progressiv industrikoncern för att därigenom
kunna fullgöra sina i instruktionen ålagda arbetsuppgifter. Företagsledningen
har samtidigt därmed vidtagit åtgärder av olika slag, som syftat till
att rationalisera verksamheten, framta nya produkter och öka lönsamheten.
Om denna omställningsprocess ej hade kommit till stånd hade FFV
otvivelaktigt hamnat i en situation, som skulle ha framtvingat drastiska
friställningar av arbetskraft och i övrigt begränsat företagets verksamhet.
Framför allt den tilltagande åtstramning på försvarsmaterielmarknaden,
som kunde förmärkas i slutet av femtiotalet och — med ytterligare
tilltagande intensitet — i början av sextiotalet, gjorde det ofrånkomligt
för FFV ledning att med stor snabbhet söka ställa om FFV inriktning
och organisation i syfte att stärka FFV konkurrenskraft. Det blev tidigt
klart att ett väsentligt led i denna omställningsprocess måste vara en
snabb satsning på nya produkter och projekt både inom den militära
produktsektorn och inom den framväxande civila. För att på rimlig tid nå
resultat måste insatserna på en gång ta formen av uppbyggandet av egna
utvecklingsresurser och av målmedvetna ansträngningar att nå samarbete
med andra företag. Omställningsprocessen komplicerades av att nya,
tunga arbetsuppgifter ålades FFV. På relativt kort tid nära nog fördubblades
antalet av de anställda för vilka verksledningen hade att bära ansvaret.
Tidsknappheten i kombination med de krav som av statsmakterna
ålades FFV pressade utredningskapaciteten och beslutsprocessen hårt.
Denna press upplevdes av de i sista hand ansvariga som särskilt hård
eftersom utredningsresurserna var knappa. Dessutom saknades i viss
utsträckning behövlig rutin och framför allt den smidighet i funktionen
som påtagligt krävdes inför de nya uppgifterna. Antalet beslutspunkter
och beslutstillfällen ökade oavbrutet. Under detta tryck försköts uppmärksamheten
undan för undan från problemens mer formella aspekter
till de reella vilka ej sällan krävde omedelbara ståndpunktstaganden.
Denna förskjutning hade också visst samband med att de formella
befogenheterna knappast kan sägas ha varit klart definierade och i vissa
avseenden framstod som svåra att förena med kraven på effektivitet och
lönsamhet i verksamheten under hårdnande konkurrens och nödvändigheten
att inom begränsad tid finna produkter och projekt vilka kunde
göra det möjligt att möta kraven på högt kapacitetsutnyttjande.
Tidspressen har ävenledes påverkat det sätt på vilket informationer
kunnat lämnas både i FFV styrelse och i de departement under vilka
FFV lytt. Informationerna har i hög grad koncentrerats på de aktuella
problemens och de föreslagna lösningarnas sakliga bakgrund och innebörd.
I stor utsträckning har de lämnats under hand och muntligen. Ej
sällan har de ingått i ett meningsutbyte kring möjligheterna att snabbt
kunna nå ur struktursynpunkt och med hänsyn till den osäkra framtiden
utvecklingskraftiga och bestående resultat. Man torde med visst fog
KU 1972:26
96
kunna säga att ett löpande sådant meningsutbyte vuxit fram i hög grad
som ett uttryck för en gemensam strävan att utan ödesdigra förseningar
driva omställningsprocessen så, att FFV framtid skulle kunna anses
tryggad. I detta har säkerligen alla mer betydelsefulla frågor redovisats
och alla förslag till åtgärder anmälts för bedömning och ståndpunktstagande.
Detta kan konstateras ehuru det av naturliga skäl förhållandevis
långt i efterhand måste vara svårt att fixera när och i vilken form detta
skedde samt vad lämnade besked ur formell synpunkt kan anses ha
inneburit.
Otvivelaktigt i viss mån vid sidan av skrivna bestämmelser har alltså en
praxis vuxit fram som principiellt och generellt understrukit FFV
karaktär av en företagskoncern bland andra,hänvisad till att fungera på i
stort sett samma sätt som dessa och leva under samma villkor som de.
FFV är att betrakta som konkurrerande företag, också i förhållande till
utländska medtävlare, vilka senare ej sällan på sin hemmamarknad har på
olika sätt utformade förmåner. FFV inkomster beror helt på priser,
uppnådda vid försäljning på en till varje del oskyddad marknad, alltså
icke i någon grad på taxor eller liknande.
1 statsverkspropositionen år 1970 bilaga 15 (sid. 117) anföres följande
utan att invändningar gjorts vid riksdagsbehandlingen:
Det är väsentligt i all verksamhet av detta slag att den ansvariga
företagsledningen har betydande ekonomiskt utrymme att snabbt kunna
fatta även långsiktiga beslut. Icke minst är ett tillräckligt utrymme för
sådant beslutsfattande av vikt då det gäller att engagera sig i förslag till
nya produkter som kan fångas upp utifrån, även från utlandet, och då
frågan är att söka organisera ett bindande samarbete med andra statliga
eller privatägda, svenska eller utländska företag.
Den rörelsefrihet, som ett icke direkt projektbundet investeringsutrymme
för civila produkter skänkt, har visat sig vara synnerligen värdefull
när det gäller möjligheterna för fabriksverken att vara med bland de
progressiva företagsgrupperna i landet.
Ett betydande mått av handlingsfrihet måste alltså — av reella skäl —
tillkomma FFV vid handläggningen av sådana slag av ärenden som
omförmäls i de av industridepartementet till Justitiekanslern ingivna
promemoriorna.
Frågan om viss långivning står i överensstämmelse med givna
bemyndiganden
1 United Stirling (Sweden) AB
KB United Stirling (Sweden) AB & Co
Som ett resultat av sökandet efter nya produkter fick FFV i början av
år 1967 vetskap om en vid Philips Gloeilampenfabrieken i Holland
(Philips) pågående utveckling av en varmgasmotor, kallad Stirlingmotorn.
Tillsammans med Husqvarna Vapenfabriks AB (HVA) — liksom FFV
ägareföretag i Innovations AB Projection KB — besöktes Philips i denna
fråga. På basis av då och senare successivt erhållna uppgifter gjordes en
utvärdering av Stirlingprojektet som en ny produkt för FFV resp. HVA.
Efter cirka ett års utvärderingsarbete framstod projektet som synnerligen
intressant ur alla aspekter, bl. a. därför att motorn har egenskapen att
KU 1972:26
97
kunna utnyttja flertalet förekommande typer av bränsle men framför allt
med hänsyn till de lösningar av ljudnivå och avgasproblem den kan
prestera. Stirlingmotorn bedömdes ha starkt intresse för militär användning
men framför allt kunde den också beräknas få stor användning inom
det civila området, särskilt på grund av de stegrade krav som föreligger på
miljövänligare motorer.
Tanken att satsa på det ur alla synpunkter betydande projektet
Stirlingmotorn gavs vidsträckt publicitet, i svensk och utländsk press, i
radio och television. 1 denna underströks de väsentliga ekonomiska
åtaganden parterna - bland dem FFV — övervägde att ikläda sig. 1
diskussionen nämndes gång efter annan beloppet 50 mkr som en trolig
ram för de nödvändiga vidareutvecklings- och anpassningskostnaderna.
Det underströks att satsningen måste betraktas som i hög grad riskbärande
men att den också kunde ge betydande direkt och indirekt ”utdelning”
både företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt.
Med hänsyn till bl. a. projektets storleksordning gjordes en överenskommelse
även med Kockums Mekaniska Verkstads AB (Kockums) om
ett samgående för att söka erhålla licens från Philips att utveckla
Stirlingmotorer. Avtal om denna samverkan mellan FFV, HVA och
Kockums träffades den 17.6 resp. 20.6.1968. På grund av önskemål från
de båda övriga avtalsparterna organiserades samarbetet genom att ett
kommanditbolag, KB United Stirling (Sweden) AB & Co, bildades.
Ansvarig delägare (komplementär) i detta bolag är ett aktiebolag, United
Stirling (Sweden) AB, med ett aktiekapital av 5 000 kr. Detta aktiebolag
ägs av FFV och Kockums med vardera hälften eller sålunda 25 aktier å
nominellt 100 kr. Kommanditdelägare i kommanditbolaget är FFV, HVA
och Kockums, vilka vardera insatt ett andelskapital av 50 000 kr. Vidare
har komplementären, United Stirling (Sweden) AB, inbetalt ett andelskapital
av 50 000 kr, som aktiebolaget erhållit genom att från vardera
FFV och Kockums upplåna 25 000 kr.
Stirlingprojektet och den tänkta organisationen för dess genomförande
presenterades av intressentgruppen för bl. a. statsrådet Sven Andersson
och statssekreteraren Sven-Göran Olhede vid ett sammanträde den
17.6.1968. Kopia av programmet för presentationen bifogas, bilaga 1.
Sedan samtliga parter vid den påföljande diskussionen enats om att
projektet skulle genomföras, träffades sålunda ovannämnda samarbetsavtal,
varefter kommanditbolaget den 27.6.1968 ingick licensavtal med
Philips. Som framgår av avtalstexten är licenskostnaden uppdelad i en
s. k. down-payment av 1,1 mkr och därefter årliga utbetalningar för
erhållande av fortsatt know-how resp. fortsatt utnyttjande av patent
under tio år. Då licensavtalet sålunda tecknades av kommanditbolaget,
som hade begränsade ekonomiska resurser, blev det nödvändigt att
delägarna i kommanditbolaget på sätt är vanligt inom industrin ställde
garantier för att kommanditbolaget skulle kunna fullfölja sina ekonomiska
åtaganden gentemot Philips genom att ingå borgen härför. På grund av
ett sidoavtal, som föreligger mellan FFV, HVA och Kockums har FFV
därefter tillsammans med Kockums tecknat underborgen gentemot HVA
för sistnämnda bolags åtaganden gentemot Philips enär HVA tills vidare
icke är fullständig medpart i samarbetet utan endast skall äga rätt att
inträda såsom sådan fullvärdig delägare i ett senare skede, dock senast
den 1.7.1971.
7 Riksdagen 1972. 4 sami. Nr 26
KU 1972:26
98
FFV har hittills för täckande av licensavgift utbetalat 712 000 kr. till
kommanditbolaget, som i sin tur utbetalat licensavgiften till Philips.
I propositionen 1969:110 (sid. 89 o f) redovisas det samarbete, som
FFV sålunda inlett liksom skälen härför. I propositionen anges att
medelsbehovet för budgetåret 1969/70 beräknas till 2,6 mkr ingående i
det belopp om 5 mkr, som FFV äskat för investeringar för nya civila
produkter. Beloppet beviljades av riksdagen.
FFV kostnader för Stirlingprojektet uppgår till sammanlagt 789 500
kr enligt följande specifikation:
Förvärv av 25 st aktier i United Stirling
(Sweden) AB 2 500 kr
Lån till aktiebolaget för dess insats i
KB United Stirling (Sweden) AB & Co 25 000 kr
Insats i kommanditbolaget 50 000 kr
Licensavgift till Philips 712 000 kr
Summa 789 500 kr
Ovanstående kostnader är bokförda på anslagsposten ”Civila produkter”
under FFV investeringsanslag till byggnader och utrustning. Detta
innebär att posten i nuläget är upptagen som en avskrivningsbar tillgång.
Utöver ovanstående kostnader har från anslagsposten ”Civila produkter”
även anskaffats en vakuumugn för 5 10 000 kr för placering vid FFV
verkstad i Malmslätt (CVM). Ugnen användes vid de arbeten som
kommanditbolaget lägger ut vid sistnämnda verkstad.
Det i industridepartementets förteckning över FFV engagemang i vissa
bolag angivna ”länet” på 1 225 000 kr synes bero på någon missuppfattning.
Något sådant lån har aldrig lämnats utan FFV utgifter hitintills har
begränsat sig till ovan angivna kostnader för aktieförvärv, insatskapital,
licensavgifter samt anskaffande av en vakuumugn med sammanlagt
1 299 500 kr.
FFV vill även framhålla att FFV som ett led i det etablerade
samarbetet åtagit sig en betydande verksamhet av bl. a. laboratorie-,
utvecklings- och provningskaraktär, för vilket FFV erhåller betydande
beställningar från kommanditbolaget. Dessa arbeten utförs i huvudsak vid
CVM och vid FFV torpedverkstad i Motala (CTV). Fakturabeloppet för
dessa beställningar uppgår f. n. till över 5,3 mkr.
För ytterligare finansiering av sin verksamhet erhöll kommanditbolaget
i juni 1969 ett lån hos Sveriges Investeringsbank AB på 19 mkr att lyftas
successivt under åren 1969—1975. Härav har hittills cirka 4,7 mkr
utnyttjats, varvid säkerhet ställts av kommanditbolagets huvuddelägare i
form av borgen.
Såsom framgår av ovannämnda proposition beräknades projektet för
FFV dra en kostnad av 15 — 20 mkr under tio år och det är därför FFV
uppfattning att FFV handlat i enlighet med givna bemyndiganden när
borgensåtagandet gentemot Investeringsbanken gjordes. FFV är tillika av
den uppfattningen att FFV handlat i enlighet med givna instruktioner
och bemyndiganden när FFV tecknat borgen på avtalet med Philips.
Kommanditbolaget är som tidigare framhållits ej ett bolag som
disponerar några egna ekonomiska resurser, utan det skall i sin verksamhet
falla tillbaka på delägarnas. Detta kommer främst till uttryck i det
KU 1972:26
99
begränsade insatskapitalet, 200 000 kr, samt därigenom att den enda
delägaren i kommanditbolaget, som fullt ut svarar för kommanditbolagets
förbindelser (komplementären), som tidigare redovisats, är ett
aktiebolag med ett begränsat aktiekapital. Detta innebär att kommanditbolagets
kreditvärdighet självfallet är begränsad. I ett sådant fall är det
naturligt och nödvändigt att, när kommanditbolaget ingår avtal, som
inrymmer så långtgående ekonomiska förpliktelser som licensavtalet gör,
delägarna i kommanditbolaget får garantera fullgörandet av förpliktelserna.
Detta torde kunna sägas vara vedertagen praxis i fråga om kommanditbolag.
Borgensförbindelsen som sådan kan alltså ej sägas vara anmärkningsvärd.
Det torde kunna starkt ifrågasättas om 76 § regeringsformen är
tillämplig i ifrågavarande fall. I professor Robert Malmgrens kommentar
till ”Sveriges grundlagar” framhålles såvitt gäller ifrågavarande stadgande,
att riksdagens samtycke erfordras ”ej blott i fråga om egentlig upplåning
utan även beträffande transaktioner, som är därmed jämförliga eller i
varje fall innebära utfästelser, vilkas fullgörande skulle nödvändiggöra
anslag av riksdagen, dock att undantag härvid göres för ofrånkomliga
löpande utgifter inom den så att säga normala statsverksamheten”. Här
kursiverat.
Det har varit naturligt för FFV att, sedan Kungl. Majit i sak godkänt
FFV engagemang i kommanditbolaget, uppfatta borgensförbindelserna
såsom löpande transaktioner, som ligger inom den normala verksamheten.
Krav på riksdagens godkännande av alla förbindelser av förevarande
natur skulle innebära en sådan omgång i beslutsfattandet, att normal
affärsverksamhet omöjliggöres och även omöjliggöra uppnåendet av de
mål, som statsmakterna uppställt för FFV.
2 Ka-Fa Kyl AB
För att kunna fullgöra sina leveransåtaganden av försvarsmateriel till
svenska försvaret har FFV ålagts vissa beredskapsåtaganden. Bland annat
på grund av denna omständighet beslöt FFV år 1959 att vid Zakrisdalsverken
i Karlstad uppta tillverkning av kylkompressorer. Avsikten var
bl. a. att därigenom på ett optimalt sätt utnyttja befintliga produktionsresurser,
bibehålla kvalificerad personal samt därmed bl. a. sänka beredskapskostnaderna.
Ka-Fa Kyl AB i Vislanda blev en av de större kunderna. Vid de
inledande kontakterna med företaget 1966/67 bedömdes Ka-Fa Kyl AB
som ett seriöst företag med en icke ringa teknisk och ekonomisk
potential. Mot bakgrunden härav och då det var angeläget att finna
avsättning för ifrågavarande produkter träffades överenskommelse med
bolaget om de relativt gynnsamma betalningsvillkor som kom att ligga till
grund för FFV leveranser till denna kund.
Under sommarhalvåret 1969 konstaterades att Ka-Fa Kyl AB ej kunde
innehålla kontrakterade betalningsvillkor och att företaget också i övrigt
började få likviditetssvårigheter. Från FFV sida bedömdes situationen
visserligen som bekymmersam men dock ej så allvarlig att de svårigheter
som företaget råkat i ansågs olösliga. Om FFV i detta läge hade avbrutit
leveranserna skulle detta omedelbart ha stoppat produktionen och
utleveranserna av företagets produkter samt icke givit tid för att närmare
KU 1972:26
100
klarlägga bolagets situation. Efter att noga analyserat läget fann FFV det
riktigt att medverka till undersökning av olika alternativ för att lösa
bolagets svårigheter.
FFV vill understryka, att FFV avvisade alla förslag om att på något
sätt ingå som delägare i företaget, vilket avvisande skett både muntligen
och skriftligen samt upprepats vid flera tillfällen till Ka-Fa Kyl AB,
Svenska Handelsbanken, Länsarbetsnämnden och Företagarföreningen i
Kronobergs län.
I brev den 19.11.1969 tillskrev generaldirektören Svärd ekonomichefen
Arne Ahnlund i Telub AB. I brevet konstaterar generaldirektören
Svärd bl. a. att ekonomichefen Ahnlund förklarat sig beredd att stå till
förfogande för en närmare analys av Ka-Fa Kyl AB. I brevet framhålls
bl. a. att det kan anses som
diskutabelt att en stor statlig koncern av Fabriksverkets art tvingar
fram en likvidation av ett litet företag i en kommun sådan som
Vislanda.
Företaget som sådant är emellertid uppenbart av starkt intresse för
kommunen, där det råkar vara lokaliserat. Mot denna bakgrund är jag
beredd att diskutera alla förslag till lösningar som utan att djupare
engagera Försvarets Fabriksverk kan ge Ka-Fa Kyl en möjlighet att
överleva.
Vidare framhölls i nyssnämnda brev att
något intresse för Fabriksverket att förvärva Ka-Fa Kyl föreligger absolut
icke. En sådan lösning är helt oacceptabel.
Brevet bifogas, bilaga 2.
I brev till direktören C W Carlsson, Ka-Fa Kyl AB, samma dag uttalade
generaldirektören Svärd bl. a.
Alldeles tvärtom är jag beredd att undersöka vilka möjligheter som
kan finnas till någon slags rekonstruktion. Detta betyder inte - det vill
jag understryka — att jag på detta stadium är beredd att binda mig för
någon slags insats i Ka-Fa Kyl för Fabriksverkets del. Endast att jag står
öppen för en diskussion av olika slag av lösningar.
Brevet bifogas, bilaga 3.
I detta sammanhang gjordes i samråd med företagsledningen för Ka-Fa
Kyl AB undersökningar för att utröna om det fanns andra intressenter
som kunde tänkas ha intresse av Ka-Fa Kyl AB personal, anläggningar
och utrustning. 1 början av 1970 togs kontakt med Coronaverken AB
som visade ett intresse och utbad sig viss tid för undersökning. I brev den
30.1.1970 orienterade generaldirektören Svärd direktören C W Carlsson i
Ka-Fa Kyl AB om ovannämnda intresse från Coronaverkens sida för ett
eventuellt engagemang i Ka-Fa Kyl AB. Brevet bifogas, bilaga 4. Sedan
Coronaverken undersökt frågan meddelade emellertid företaget, att det ej
ansåg sig kunna engagera sig i Ka-Fa Kyl AB. Kontakt togs senare med
ledningen för Kooperativa Förbundet, som till en början visade visst
intresse för ett engagemang i Ka-Fa Kyl AB. Efter undersökningar
lämnade även Kooperativa Förbundet i slutet av maj 1970 ett negativt
svar.
För att bereda tid för ovannämnda pågående undersökningar och
förhandlingar och skydda bl. a. FFV utestående fordringar på bolaget
KU 1972:26
101
bedömde FFV det erforderligt att utvidga krediterna mot särskilda
säkerheter i företagsinteckningar. Det ansågs också erforderligt att ledningen
för Ka-Fa Kyl AB, som uppenbarligen ej helt behärskade situationen,
kvalitativt förstärktes och att FFV fick insyn i företaget. FFV tog
därvid även i beaktande en av företagsledningen presenterad försäljningsoch
resultatbudget, som utvisade att bolaget relativt snabbt kunde uppnå
en likviditetsförbättring huvudsakligen genom ökad försäljning av ”kommersiell
kyla”, dvs. kyldiskar och liknande produkter. Sammandrag av
balansräkningar per den 31.12.1968 resp. 31.12.1969, vinst- och förlusträkningar
för åren 1968 och 1969, resultatbudget för 1970, likviditetsbudget
för tiden 1.1—30.6.1970 samt reviderad likviditetsbudget för
samma tid bifogas, bilaga 5.
Efter diskussion med ägaren till företaget, direktören C W Carlsson,
träffades i slutet av mars 1970 den överenskommelsen att två styrelseledamöter,
direktören Lennart Jansson och ekonomichefen Arne Ahnlund,
som representerade sakkunskap inom företagsledning och ekonomi,
skulle ingå i styrelsen för att närmare kunna övervaka händelseutvecklingen
och föra förhandlingar med aktuella intressenter. Styrelsens
sammansättning i övrigt påverkades inte av FFV. I samband därmed
medverkade FFV till försäljning av i lager befintliga kyl- och frysskåp
från tidigare produktion.
Ka-Fa Kyl AB skulder till FFV per den 30.6.1970 uppgick till
sammanlagt 2 319 835 kr, varav 673 527 kr utgjorde lån från FFV mot
säkerhet i företagsinteckningar på sammanlagt 700 000 kr. FFV anser att
dessa ”lån” i realiteten bör uppfattas som en form av utökade kundkrediter
och att åtgärder av detta slag enligt FFV uppfattning överensstämmer
med den handlingsfrihet, som ges uttryck för i statsverkspropositionen
1970 bilaga 15 (sid. 4 ovan). En sammanställning av FFV fordran per
den 30.6.1970 bifogas, bilaga 6.
I anledning av påståenden som framställts från olika håll rörande
förvaltningen av Ka-Fa Kyl AB under första delen av 1970 anförde
direktören Lennart Jansson bl. a. följande i ett den 12.8.1970 dagtecknat
brev ställt till konkursförvaltaren och fogat till rättens ombudsmans
missivskrivelse vid ingivande av förvaltarberättelsen till konkursdomaren:
Den tidigare styrelsen arbetade under februari och mars månad och
tog bl. a. även ställning till preliminära bokslut för 1969. Enligt de
uppgifter som vi fick förelåg icke likvidationsskyldighet sedan ett första
preliminärt utkast på grund av ptagliga fel ändrats. Därutöver saknade vi
sålunda i och för sig anledning att närmare gå in på vad som tidigare
förekommit. De budgeter vi utarbetade utvisade att likvidationsskyldighet
icke skulle uppkomma, och vårt arbete koncentrerades på att snabbt
ernå en praktisk och sund lösning av företagets problem för att bibehålla
dess verksamhet och därmed skydda såväl fordringsägarna som de
anställdas trygghet.
Resultatet av verkställda undersökningar samt vidtagna åtgärder meddelade
jag till alla som kontaktade mig i ärendet, bl. a. Företagarföreningen,
banken och en av de större borgenärerna vid namn Söderberg &
Haak. Dessa erhöll också informationer angående den fungerande styrelsens
intention rörande företaget.
Då förhandlingarna med intressenterna ej ledde till förväntade resultat
och därför ingen långsiktig lösning av bolagets finansiering kunde påräk
-
KU 1972:26
102
nas inställdes betalningarna genom Ackordscentralens i Göteborg försorg
den 6.6.1970. Sedan Ackordscentralen bedömt att ackord ej var genomförbart
ingav styrelsen i Ka-Fa Kyl AB den 29.6.1970 konkursansökan.
Dessförinnan hade verkställande direktören i Ka-Fa Kyl AB under hand
gjort framställning om stödköp från FFV, vilken framställning dock
avslogs.
FFV finner det angeläget att framhålla, att FFV hela tiden eftersträvat
att beakta såväl FFV egna som övriga borgenärers ekonomiska intressen.
Vid FFV fortgående analyser av händelseutvecklingen måste också
bemärkas de betydande svårigheter som alla mindre och medelstora
företag inom branschen ”hushållskyla” haft under de senaste åren. Detta
var också en av anledningarna för Ka-Fa Kyl AB att övergå till mera
lönsamma produkter tillhörande den s. k. ”kommersiella kylan”. Övergången
kunde emellertid inte göras så snabbt att företagets likviditetssvårigheter
därigenom kunde övervinnas.
Att de olika åtgärder som vidtagits trots allt icke ledde till att företaget
kunde rädddas är i och för sig beklagligt. FFV vill dock på det
bestämdaste bestrida att FFV genom sina ingripanden avsiktligt skulle ha
vilselett någon av de övriga borgenärerna. FFV anser det för övrigt såsom
mycket anmärkningsvärt att ingen av de övriga borgenärerna tagit
kontakt med FFV i samband med sin kreditgivning till Ka-Fa Kyl AB för
att få uppgift om FFV engagemang om nu detta haft betydelse vid
kreditbeslutens fattande.
FFV vill också framhålla att FFV gjort bedömningar och fattat beslut
av den art, som måste göras vid varje affärsuppgörelse. Alldeles uppenbart
måste alla affärstransaktioner innebära vissa risktaganden. När det gällt
omfattningen av dessa risktaganden har FFV också ställt dessa i relation
till bl. a. nödvändigheten av att vinna den inledningsvis omnämnda
nödvändiga avsättningen av de kylkompressorer som tillverkas vid anläggningen
i Karlstad. Den avgörande omständigheten har emellertid varit att
i möjligaste mån undvika kreditförluster. Detta bedömdes främst kunna
ske genom att Ka-Fa Kyl AB gavs möjligheter att överleva som företag
med produkter för vilka lönsam marknad kunde beräknas växa fram.
Som ovan anförts har FFV också ansett sig böra beakta sysselsättningspolitiska
synpunkter även om dessa i och för sig icke varit avgörande.
Den bedömning FFV hade att göra var att omedelbart upphöra med
att leverera på kredit och ta den förlust som de hittills lämnade
krediterna skulle medföra eller att genom fortsatt kreditgivning ge
företaget en chans att klara sig, varigenom FFV skulle undvika förluster.
Sådana bedömningar är ej ovanliga i affärsvärlden. De flesta leverantörer
torde ha ställts inför denna situation. Vidtagna undersökningar gav också,
som ovan redovisats, fog för den bedömningen, att möjligheter fanns att
rädda företaget genom utvidgade krediter. Mot den bakgrunden kan
enligt FFV någon berättigad kritik ej riktas mot verket för att situationen
trots detta utvecklade sig sämre än som rimligen kunnat förutses för
Ka-Fa Kyl AB med konkurs som följd.
Av industridepartementets skrivelse till Justitiekanslern kan möjligen
utläsas att departementet anser att FFV ej varit berättigat att leverera
varor på kredit till Ka-Fa Kyl AB, eller i vart fall endast ägt rätt att i
begränsad omfattning ge krediter. FFV kan ej biträda en sådan uppfattning.
När FFV med statsmakternas godkännande upptog tillverkning av
KU 1972:26
103
kylkompressorer gav man sig in i en bransch där leverantörskrediter är ett
naturligt inslag i affärsbilden. Om det skulle anses att sådan kreditgivning
ej generellt är tillåten för ett af färsdrivande verk, utan att bemyndigande
krävs från fall till fall, måste det fastslås, att förutsättningarna att driva
försäljning i konkurrens med privata företag så väsentligt förändras, att
verksamhet av ifrågavarande art icke kan bedrivas av affärsverk.
FFV har även i andra fall av konkurrens- och beläggningsmässiga skäl
lämnat leverantörskrediter till köpare av kylkompressorer, som t. ex. AB
Levin-Kyla. Även sistnämnda bolag har gått i konkurs och FFV beräknas
komma att förlora vissa belopp.
3 SMT Machine Company AB
Efter förslag i propositionen 1968:109 beslöt riksdagen (SU 124, rskr
282) att bl. a. den centrala flygverkstaden i Västerås (CVV) skulle
överföras till dåvarande Försvarets Fabriksverk fr. o. m. den 1.7.1968.
Riksdagen beslöt samtidigt att CVV skulle avvecklas under budgetåret
1970/71. På uppdrag av försvarsdepartementet undersökte FFV möjligheterna
att till dåvarande CVV förlägga annan lönsam verksamhet och
därigenom skapa nya arbetstillfällen i Västerås.
I brev den 28.6.1968 bemyndigade Kungl. Maj:t FFV att under
förutsättning av Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande träffa avtal
om förvärv av bl. a. Köpings Mekaniska Verkstads AB. Genom försäljningsavtal
den 20.9.1968, bilaga 7, förvärvade FFV från AB Volvo
samtliga aktier i Köpings Mekaniska Verkstads AB. I 5 § i avtalet intogs
en bestämmelse, innebärande att köparen garanterade att bolagets skuld
till säljaren skulle betalas kontant i samband med aktieöverlåtelsen den
1.1.1969.
Övertagandet av ansvaret för ifrågavarande skuld, som uppgick till
5 487 688 kr, utgjorde en ovillkorlig förutsättning för att avtalet skulle
godkännas av säljaren. FFV bedömde att det låg helt inom det FFV
lämnade uppdraget att medge att en bestämmelse av angiven innebörd
intogs i avtalet. Därest FFV i samband med förhandlingarna med AB
Volvo icke tillmötesgått önskemålet om att överta ifrågavarande skuld
hade detta medfört att något avtal med AB Volvo icke kommit till stånd.
Detta hade i sin tur inneburit att någon ersättningsindustri av nuvarande
omfattning och struktur inom rimlig tid ej hade kunnat förläggas till
flygverkstadens gamla verkstadsområde i Västerås.
Ovannämnda försäljningsavtal av den 20.9.1968 finns omnämnt i
propositionen 1969:105 (sid. 10) i vilken villkoren för förvärvet redovisats.
I denna har även omnämnts att FFV övertagit betalningsansvaret för
den skuld, som Köpings Mekaniska Verkstads AB hade till säljaren, dvs. AB
Volvo.
I statsutskottets utlåtande 1969:103 (sid. 3) anför utskottet bl. a.
följande:
1 de uppgifter, som kommit utskottet till del har emellertid rimligt
underlag presterats för det omdömet att denna satsning är acceptabel ur
företagsekonomiska och samhällsekonomiska synpunkter.
Riksdagen beslöt den 23.5.1969 (rskr. 247) i enlighet med vad
utskottet hemställt.
Mot bakgrunden av ovanstående anser FFV att beträffande ifrågava -
KU 1972:26
104
rande lånetransaktion måste gälla, att denna godkänts av Kungl. Maj:t
och riksdagen.
Vad avser det lån på 5 mkr som FFV mot revers den 8.8.1969
lämnade SMT Machine Company AB (SMT) vill FFV framhålla följande.
I samband med etableringen av SMT förutsattes att det markområde
jämte därå befintliga byggnader, som SMT erfordrade för sin verksamhet
skulle av SMT kunna förvärvas till i dåvarande Försvarets Fabriksfond
bokförda värden. Genom ett sådant förvärv skulle SMT ha erhållit
möjligheter att genom belåning i bank anskaffa de ytterligare för driften
erforderliga rörelsemedlen. FFV framställning till Kungl. Majit om
försäljning till SMT på ovan angivna villkor avslogs emellertid. Det blev
därför nödvändigt att tillfälligt försträcka SMT för rörelsen oundgängligen
erforderliga likvida medel till dess kreditfrågan på annat sätt kunde
lösas. När FFV på grund därav beviljade SMT nyssnämnda lån på 5 mkr.
får detta också ses bl. a. mot bakgrunden av den omständigheten att SMT
då utgjorde ett av FFV helägt dotterbolag.
FFV kan därför icke finna att FFV i förevarande hänseende handlat i
strid mot statens intresse utan helt i enlighet med de bemyndiganden,
som måste anses ligga i det till FFV lämnade uppdraget att förvalta och
övervaka SMT rörelse. På samma sätt skulle varje moderbolag ha handlat i
motsvarande situation. Möjlighet att i detta läge avvakta statsmakternas
beslut förelåg icke.
Den 3.3.1971 hemställde FFV om Kungl. Maj:ts godkännande av de
avtal om försäljning av mark och byggnader, som FFV träffat med dels
SMT, dels Västerås kommun. I propositionen 1971:98 (sid. 3) i vilken
Kungl. Majit hemställer om bemyndigande att godkänna ifrågavarande
avtal uttalar departementschefen bl. a. följande:
Den överlåtelse av huvuddelen av industriområdet till SMT som enligt
det tidigare nämnda köpeavtalet den 15 februari 1971 avses ske är av stor
betydelse för bolaget. Som ägare till området får SMT handlingsfrihet i
fråga om byggnation o. d. Det är också viktigt att bolaget erhåller
belåningsbar fast egendom, vilket betydligt underlättar för bolaget att
finansiera sin pågående expansion.
Genom sistnämnda uttalande anser FFV, att departementschefen
indirekt accepterat den av FFV vidtagna provisoriska åtgärden att bevilja
SMT ett lån på 5 mkr i avvaktan på den nu skedda försäljningen av mark
och byggnader till SMT.
Genom ett den 23.6.1970 tecknat avtal överlät FFV till Statsföretag
AB samtliga 10 000 aktier i SMT för en köpeskilling av 24 mkr. Enligt
4 § sistnämnda avtal åtog sig Statsföretag AB borgensansvar för SMT
skulder till FFV på 5 mkr för erhållet lån och på 5,4 mkr motsvarande
SMT skuld vid övertagandet den 1.1.1969 till AB Volvo, vars fordran enligt
ovan övertagits av FFV. Detta avtal godkändes av Kungl. Majit den
29.6.1970. Enligt FFV förmenande torde detta också innebära att Kungl.
Majit därmed även godkänt såväl nyssnämnda av FFV övertagen skuld
som FFV beviljande av lån till SMT. I vilket fall som helst måste
konstateras att genom Statsföretag AB borgensåtaganden FFV risktaganden
genom ifrågavarande engagemang helt eliminerats.
FFV vill i detta sammanhang erinra om att frågan om överlåtelse av
SMT från FFV till Statsföretag AB behandlades vid ett sammanträde den
KU 1972:26
105
9.6.1970 i närvaro av ledningen för Statsföretag AB. Vid detta sammanträde
överenskoms bl. a. att SMT skulle övertas av Statsföretag AB
fr. o. m. den 1.7.1970. SMT skuld till FFV,dvs. dels FFV utoetalning till
AB Volvo, dels det direkta lånet på 5 mkr eller sammanlagt 10 487 689
kr skulle kvarstå såsom en skuld från SMT till FFV och avbetalas under
tre år med lika belopp per år och med en ränta motsvarande FFV
räntekostnader. PM av den 9.6.1970 bifogas, bilaga 3.
När det gäller ovannämnda lån till SMT vill FFV göra gällande allmänna
reflexioner. Bildandet av SMT innebar att detta bolag fick ställning av
dotterbolag i förhållande till FFV. Detta medförde att det finansiella
ansvaret för SMT verksamhet kom att åvila FFV på samma sätt som
gäller för ett moderbolag visavi ett dotterbolag i en bolagskoncern. Den
väg som sedvanligen användes för att överföra medel från moderbolag till
dotterbolag, nämligen genom koncernbidrag, står av formella skäl ej
öppen för ett affärsdrivande verk. Det naturliga sättet för FFV att ställa
rörelsemedel till sina dotterbolags förfogande blir då lån.
Ett sådant lån, som sker inom en koncernbildning av typen FFVSMT,
och således ej till ett utomstående rättssubjekt, kan emellertid
enligt FFV uppfattning ej jämställas med sådana lån som Kungl. Majit
enligt 64 och 65 §§ regeringsformen ej får lämna utan riksdagens
medgivande. Enligt FFV måste den omständigheten att statsmakterna
ställt medel till FFV förfogande för att bilda det helägda dotterbolaget
SMT innebära att statsmakterna godkänt etablerandet av ett koncernförhållande
mellan FFV och SMT. Därmed måste också statsmakterna ha
godkänt och förutsatt sådana normala finansiella transaktioner mellan
FFV och SMT, som erfordras för att FFV skall fullgöra sitt finansieringsansvar
gentemot SMT. Några andra än sådana normala finansiella transaktioner
har ej förekommit.
Mot bakgrunden av de tidigare omnämnda uttalandena i statsverkspropositionen
om ökad rörelsefrihet för FFV, har det också varit naturligt,
att verkets ledning uppfattat sig oförhindrad att ställa medel till ett
dotterbolags förfogande, för att dettas verksamhet skall kunna bedrivas
på av statsmakterna förutsatt sätt. Överförandet av medel har snarast
varit att se som bokföringstransaktioner inom koncernen av en art som är
helt accepterat inom företagsvärlden.
Frågan om FFV engagemang i vissa bolag
1 Linson Instrument AB
Linson Instrument AB är ett företag, som utvecklat avancerade
produkter inom området medicinsk elektronik, huvudsakligen bestående
av apparater och instrument för analys av kroppsvätskor. Bland
produkterna märks främst en helautomatisk blodanalysmaskin för kliniska
laboratorier benämnd Autolab, som bland medicinsk expertis
vunnit internationellt erkännande. Vidare kan nämnas elektroniska blodkroppsräknare,
fotoelektriska kolorinretrar etc. Produkterna anses vara av
stort värde vid effektiviseringen av det kliniska laboratoriearbetet vid
sjukhusen.
Då ifrågavarande produkter bedömdes vara väl lämpade för produktion
vid FFV delägda dotterbolag Telub AB såväl med hänsyn till detta bolags
KU 1972:26
106
kunnande sorn kapacitet på det elektroniska området samt det i övrigt
ansågs angeläget att tillföra Telub AB en lönsam legotillverkning för att
därigenom kompensera den minskade orderingången från försvarets
myndigheter, förvärvade det då av FFV helägda dotterbolaget SMT den
1.9.1969 samtliga aktier i Linson Instrument AB för en köpeskilling av 6
mkr.
Då SMT saknade egna medel för förvärv av Linson Instrument AB och
det bedömdes såsom i hög grad angeläget att sistnämnda företag förvärvades
av FFV-koncernen, förskotterade FFV de medel som erfordrades för
köpeskillingens erläggande enligt 4 § i försäljningsavtalet. Hittills av FFV
sålunda förskotterade medel uppgår till 4,7 mkr. Kostnaderna har i
avvaktan på slutligt ställningstagande till ägareförhållandet redovisats
under särskilt förskottskonto.
Köpet innebar att Telub AB skulle tillverka de i avtalet avsedda
produkterna men att Aktiebolaget Lars Ljungberg & Co, som hade en
världsomfattande försäljningsorganisation liksom tidigare skulle åta sig
försäljningsverksamheten samt att Linsom Instrument AB skulle bedriva
utveckling av nya produkter.
Med hänsyn till bl. a. det redan etablerade och starkt integrerade
samarbetet på såväl produktions- som utvecklingsområdet mellan Telub
AB och Linson Instrument AB ansåg FFV det både lämpligt och
angeläget att Linson Instrument AB tillhör FFV-koncernen. Härför
talade även dels att alla väsentliga beslut som berör Linson Instrument
AB måste fattas med hänsynstagande till FFV intressen i Telub AB, dels
att verksamheten inom det medicinska området har ett naturligt samband
med andra verksamhetsgrenar inom FFV varigenom i sin tur en samordning
med motsvarande aktiviteter inom den offentliga sjukvårdssektorn
bättre kan ernås.
Vid det tidigare omnämnda (sid. 12) sammanträdet den 9.6.1970
överenskoms att Linson Instrument AB tills vidare skulle kvarligga hos
SMT men att FFV skulle till Kungl. Majit inge förslag om att på
tilläggsstat 1970/71 förvärva Linson Instrument AB. SMT utlägg för
köpet av Linson Instrument AB, dvs. dels 1969 års betalning, dels den
utbetalning som skulle ske den 1.7.1970, skulle övertas av FFV såsom ett
lån till SMT.
FFV hemställde den 22.9.1970 att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att på tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1970/71 anvisa ett
investeringsanslag av 6 mkr för förvärv av samtliga aktier i Linson
Instrument AB. Denna framställning har ännu icke behandlats av Kungl.
Majit bl. a. beroende på att frågan om bolagets slutgiltiga placering är
föremål för utredning inom den av affärsverksdelegationen tillsatta
utredningen om verksamhetsinriktning för FFV.
2 Innovations AB Projection KB
Innovations AB Projection
I februari 1968 träffade FFV en överenskommelse om utvecklingssamarbete
med ett antal svenska företag. Samarbetet sker inom ramen för ett
bolag som bildats särskilt för detta ändamål, Innovations AB Projection
KB. Bolaget avses i princip inte disponera egen kapacitet för teknisk
utveckling utan skall repliera på delägarföretagens resurser. Bolaget är
KU 1972:26
107
främst avsett att vara ett gemensamt organ för uppsamling, produktion
och värdering av idéer, för ledning och samordning av projekt samt för
marknadsanalyser och marknadsbedömningar. FFV kostnader för detta
engagemang upptogs i propositionen 1969:110 till cirka 200 000 kr om
året. Det totala insatskapitalet i kommanditbolaget uppgår till 70 000 kr,
av vilket FFV har bidragit med 1/7. Övriga kommanditdelägare är AGA
AB, AB Bahco, Husqvarna Vapenfabriks AB, Mo & Domsjö AB,
GRÄNGES ESSEM AB samt de till Promotion-koncernen hörande
bolagen AB Optimus, A Z Sellberg AB och AB Svenska Elektromagneter.
Bolagsmän i kommanditbolaget är dels ett aktiebolag, vilket bildats av
intressenterna gemensamt under firma Innovations AB Projection och
vilket är komplementär, dels intressenterna vilka samtliga har ställning av
kommanditdelägare. Bolagsavtalet avseende kommanditbolaget samt bolagsordningen
för aktiebolaget bifogas, bilaga 9.
Jämlikt 11 § i bolagsavtalet skall intressenterna försträcka kommanditbolaget
med förlagsmedel i form av ”ordinära lån” i början av varje
räkenskapsår samt ”extraordinära” lån enligt beslut av styrelsen.
I Innovations AB Projection har FFV förvärvat aktier till ett nominellt
värde av 50 000 kr och i Innovations AB Projection KB har FFV
förvärvat andelar (insatskapital) till sammanlagt 10 000 kr. Jämlikt 11 §
ovannämnda bolagsavtal har FFV till kommanditbolaget såsom förlagslån
utbetalat 428 571 kr som belastar FFV investeringsanslag, delpost civila
produkter.
3 Trivab Konfektions AB
I slutet av 1969 hade FFV ett storf behov av att utvidga sin
tillverkningskapacitet vid Beklädnadsverkstaden i Karlskrona (CBV).
Ökade resurser erfordrades sålunda för tillverkning av de två huvudprodukterna,
sjukhuskläder och uniformer.
Vid denna tid hade Deres Konfektions AB i Ängelholm råkat i ett
besvärligt läge och i december 1969 börjat permittera en del personal.
Företaget nedlades kort efteråt, varigenom samtliga anställda förlorade
sitt arbete.
Genom nedläggningen av Deres Konfektions AB erbjöds möjligheter
för FFV att snabbt utöka sina produktionsresurser inom konfektionsområdet
genom att driva en verksamhet i Ängelholm med utnyttjande av där
tillgängliga lokaler och maskiner. Därigenom kunde FFV även bidra till
att lösa det sysselsättningsproblem som uppstått i orten. Samtliga
friställda erbjöds sålunda återanställning.
Sedan FFV från Deres Konfektions AB enligt avtal den 6.2.1970,
bilaga 10, inköpt största delen av bolagets maskiner och inventarier för
en köpeskilling av 425 000 kr, samt av Ängelholms Småindustrifastigheter
AB (Ängelholm stad) förhyrt den av Deres Konfektions AB tidigare
disponerade industribyggnaden, igångsattes FFV verksamhet i Ängelholm
i februari 1970. FFV dotterbolag Trivab Konfektions AB med ett
aktiekapital på 5 000 kr förhyr maskiner och inventarier samt lokaler av
FFV.
Av ovanstående framgår att FFV ej lämnat något lån till Trivab
Konfektions AB för maskininköp. Det verkliga förhållandet är att FFV
uthyr bl. a. från Deres Konfektions AB förvärvade maskiner och inventarier
till Trivab Konfektions AB.
KU 1972:26
108
4 Swedevelop Hospital Equipment AB
Syftet med Swedevelop Hospital Equipment AB (Swequip) verksamhet
är att främja intressenternas export av sjukhusförnödenheter.
I samarbete med ett annat företag, Swedevelop Hospital AB, skall
Swequip bevaka utländska marknader och avge samlade offerter på
anbudsinfordringar efter blandade specifikationer för sjukhusförnödenheter.
Swequip inhämtar alternativa delofferter från i första hand
bolagets intressenter och sammanställer dessa till en gemensam samlad
offert. Därest offert på likvärdiga artiklar föreligger från flera intressenter
är det Swequip skyldighet att ta det fördelaktigaste budet. Om ingen av
intressenterna kan lämna offert på en viss produkt har styrelsen eller,
med dess bemyndigande, verkställande direktören rätt att besluta att
anbud på produkter skall inhämtas från företag som inte är anslutna till
Swequip. Samma sak gäller om pris eller andra villkor som någon av
intressenterna angett uppenbarligen inte är internationellt konkurrenskraftiga.
Innan anbud infordras från utomstående skall emellertid
Swequip meddela de intressenter som för det slags produkter det är fråga
om.
FFV har i Swequip tecknat 100 aktier på totalt 10 000 kr. Beloppet
har utbetalats den 19.10.1970. Kostnaderna har belastat FFV investeringsanslag,
delpost civila produkter.
Enligt 6 § i förslag till konsortialavtal mellan intressenterna förbinder
sig dessa att var och en teckna borgen för lån som bolaget upptar till ett
belopp motsvarande högst dubbelt så mycket som den del av aktiekapitalet
som vederbörande intressent innehar. Någon sådan borgen har ännu
inte tecknats av FFV.
Övriga intressenter i Swequip framgår av bifogad teckningslista, bilaga
11.
Den främsta anledningen till att FFV beslöt sig för att ingå som
delägare i Swequip är den betydande produktionen av sjukvårdspersedlar
vid FFV anläggningar i Karlskrona och Ängelholm och önskemålet att
kunna exportera dessa produkter för att därigenom kunna tillverka
persedlarna i större serier och till lägre kostnader.
5 Swedish Industrial Development Corp., Inc.
Swedish Industrial Development Corp., Inc. (SID) i New York bildades
på initiativ av två statliga bolag, Svenska Utvecklings AB och Svenska
Industrietablerings AB (Svetab). De första diskussionerna om SID bildande
fördes redan på hösten 1963. Svenska Utvecklings AB hade börjat
sin verksamhet under 1968 medan Svetab vid denna tidpunkt ännu var
ett s. k. 5 000-kronorsbolag som upprättats av Svenska Utvecklings AB
såsom en serviceåtgärd gentemot industrietableringsdelegationen i syfte
att göra det möjligt för delegationen att vid behov kunna ingå bl. a.
options- och samarbetsavtal.
SID var från början tänkt att bli en organisation för de statliga
företagen i deras kontakter med amerikanska företag och den amerikanska
marknaden. Sedan diskussionerna om SID bildande och ägarsammansättning
tagit fastare former under våren 1969 — innebärande bl. a.
diskussioner mellan å ena sidan initiativtagarna till SID och den tilltänkte
KU 1972:26
109
verkställande direktören och å andra sidan industriministern och företrädare
för industridepartementet — togs i augusti 1969 den första kontakten
med FFV för att sondera verkets intresse av att utnyttja SID tjänster
och att bli delägare i SID.
För FFV framstod det vid denna tidpunkt som uppenbart att det
förelåg ett betydande behov av bättre kontaktvägar och mer kvalificerade
utredningsresurser med hänsyn till bl. a. företagets teknologiska samarbete
med flera företag i USA och förväntade behov av marknadskompetens
rörande den amerikanska marknaden för i första hand FFV civila
produktion. FFV har hittills utnyttjat SID tjänster i större utsträckning
än övriga aktieägare. Det låg uppenbarligen i FFV affärsintresse att SID
kom till stånd och fick tillräckliga ekonomiska och personella resurser för
att på ett kvalificerat sätt möta uppdragsgivarnas efterfrågan på tjänster.
Det låg givetvis också i FFV intresse att i egenskap av delägare med
styrelserepresentation kunna påverka SID uppbyggnad och organisation.
Det förtjänar slutligen i detta sammanhang att nämnas att SID aktieägare
ursprungligen fick en betydligt lägre timdebiteringstaxa i SID än övriga
uppdragsgivare — för övrigt väsentligt lägre än de flesta andra konsultföretags
i USA — en omständighet som hade viss betydelse för FFV
ställningstagande. Sedan intresse för delägarskap i SID även framförts
från Innovations AB Projection KB, kunde vid den konstituerande
bolagsstämman i SID den 26.10.1969 konstateras att antalet aktieägare
var fyra, Svenska Utvecklings AB, Svetab som vid denna tidpunkt
permanentats och givits betydande finansiella resurser genom beslut av
riksdagen. Innovations AB Projection KB och FFV med vardera 25 % av
aktiekapitalet, som uppgick till US $ 80 000. I syfte att ytterligare
förstärka SID resurser har under 1970 beslutats en ökning av aktiekapitalet
med US $ 100 000. Mot bakgrunden av den höga utnyttjandegraden
av SID tjänster har FFV därvid tecknat US $ 10 000. I detta sammanhang
utökades även antalet aktieägare som f. n. utgör:
US $ |
Del i aktie-kapital |
|
Statsföretag AB |
45 000 |
25,00 % |
Kooperativa Förbundet |
30 000 |
16,66 % |
FFV |
30 000 |
16,67 % |
Innovations AB Projection KB |
25 000 |
13,89% |
Svenska Utvecklings AB |
25 000 |
13,89% |
Svenska Industrietablerings AB |
25 000 |
13,89% |
Summa 180 000 100,00%
För aktieteckning i SID har FFV använt, den 3.9.1969 103 600 kr och
den 5.7.1970 52 000 kr. Kostnaderna har redovisats på förskottskonto
men kommer att under innevarande budgetår överföras till FFV investeringsanslag,
delpost civila produkter.
6 Food Control AB
KB Food Control AB & Co
Docenten Stellan Ljungberg, Lidingö, och apotekaren Olof Alm,
Växjö, har gemensamt gjort en uppfinning av en indikatoranordning för
kontroll av vissa livsmedels konsumtionslämplighet. Uppfinningen
KU 1972:26
110
bedömes få stor betydelse för bl. a. livsmedelsindustrin och avses tillföra
FFV en betydande produktion genom att vissa för projektet erforderliga
tillverkningar kan förläggas till några i FFV ingående enheter.
FFV och Kockums Mekaniska Verkstads AB (Kockums) har i ett den
1.7.1970 undertecknat stiftelseavtal förklarat sig intresserade av att
tillsammans med uppfinnarna vidareutveckla och exploatera uppfinningen.
Detta skall enligt stiftelseavtalet ske i formen av ett
kommanditbolag.
I det kommanditbolag, som bildades den 1.7.1970, ingår som
kommanditdelägare FFV med en tredjedel, Kockums med en tredjedel
och envar av uppfinnarna med en sjättedel av bolagets totala insatskapital
på 30 000 kr. Bolagsordningen bifogas, bilaga 12.
Enligt 3§ stiftelseavtalet överlät Kockums den 1.7.1970 av sitt
aktieinnehav i Food Control AB (tidigare AB Intermarin) till FFV en
tredjedel och till envar av uppfinnarna en sjättedel. Detta aktiebolag ingår
som ansvarig delägare (komplementär) i kommanditbolaget. Bolagsordningen
bifogas, bilaga 13.
1 ersättning för de övertagna aktierna har FFV och uppfinnarna
övertagit, FFV en tredjedel = 12 073,43 kr och envar av uppfinnarna en
sjättedel = 6 036,72 kr av Kockums skuld till Food Control AB
(aktiekapital och reservfond) enligt till stiftelseavtalet bilagd balansräkning.
Aktiekapitalet i Food Control AB utgör 30 000 kr och varje aktie
lyder å 100 kr. Aktieinnehavet fördelar sig enligt följande:
FFV 100 aktier
Kockums 100 aktier
Apotekare Olof Alm 50 aktier
Docent Stellan Ljungberg 50 aktier
Enligt 2 § stiftelseavtalet skall envar av Kockums och FFV utöver
gjorda insatser till kommanditbolaget som förlagslån tillskjuta 490 000
kr.
Till KB Food Control AB & Co har FFV sålunda den 5.10.1970 utgett
10 000 kr som insatskapital och 490 000 kr som förlagslån. Kostnaderna
har redovisats på förskottskonto men kommer att överföras till 1970/71
års investeringsanslag, delpost civila produkter.
Den ovan relaterade konstruktionen med ett kommanditbolag och ett
aktiebolag som komplementär framgår av bifogat schema, bilaga 14.
Allmänna kommentarer
Flertalet ovan angivna bolag har av departementschefen redovisats i
statsverkspropositionen 1971 bilaga 15 (sid. 137) i vilken bl. a. följande
anföres:
Sedan budgetåret 1968/69 har fabriksverken beviljats medel för ökad
civil tillverkning. En del av dessa medel har tagits i anspråk för att i
samarbete med andra företag utveckla nya produkter. Sålunda träffade
fabriksverken i februari 1968 en överenskommelse om utvecklingssamarbete
med ett antal företag inom bl. a. verkstadsbranschen. Samarbetet
sker inom ramen för ett kommanditbolag, Innovations AB Projection
KB, som är ett gemensamt organ för uppsamling, produktion och
KU 1972:26
lil
värdering av idéer och projekt samt för prövning av tekniska och
kommersiella förutsättningar för sådana projekt. Vidare har fabriksverken
i juni 1968 träffat avtal med Kockums Mekaniska Verkstads AB och
Husqvarna Vapenfabriks AB om samarbete inom ramen för KB United
Stirling (Sweden) AB & Co i syfte att vidareutveckla den s. k.
Stirlingmotom som utvecklats av Philipskoncernens huvudföretag i
Nederländerna. Licensrätt har förvärvats av kommanditbolaget och
utvecklingsarbetet pågår vid verkstaden i Malmslätt. Fabriksverkens
engagemang i de båda här nämnda kommanditbolagen har tidigare
nämnts i prop. 1969:110 (s. 89).
Fabriksverken har år 1970 ingått nya samarbetsavtal med andra
företag. Sålunda har fabriksverken ingått som delägare i det i Förenta
staterna bildade Swedish Industrial Development Corp. vars syfte är att
få kontakt med den amerikanska marknaden. Fabriksverken är även
delägare i Swedevelop Hospital Equipment AB tillsammans med ett
30-tal andra företag. Delägarna har det gemensamt att de saluför
produkter av olika slag avsedda för sjukhusen. Vidare har fabriksverken,
Kockums Mekaniska Verkstads AB och ett par uppfinnare ingått
samarbete i KB Food Control AB & Co, som har till uppgift att
vidareutveckla en uppfinning som avser ett sätt att kontrollera djupfrysta
livsmedel. Produktionen av kontrollmedlet skall ske inom fabriksverken
och beräknas kunna påbörjas hösten 1971. Slutligen bör här också
nämnas det av fabriksverken helägda Trivab Konfektions AB, som
bildades för att administrativt handha tillverkningen av sjukhuspersedlar i
Ängelholm.
Näringsutskottet har i sitt betänkande nr 13 år 1971 (sid. 22) bl. a.
uttalat följande i anledning av statsverkspropositionen:
Fabriksverken har sedan budgetåret 1968/69 årligen beviljats 5 milj.
kr. för ökad civil produktion. Dessa medel har tagits i anspråk bl. a. för
att i samarbete med andra företag utveckla nya produkter. I
statsverkspropositionen redovisas bl. a. samverkan med Kockums
Mekaniska Verkstads AB och Husqvarna Vapenfabriks AB i syfte att
vidareutveckla den s. k. Stirlingmotom samt delägarskap i Swedevelopment
Hospital Equipment AB, som saluför produkter avsedda för
sjukhusen, och i KB Food Control AB & Co., som har till uppgift att
vidareutveckla en uppfinning på livsmedelsteknikens område. Vidare
erinras om det av fabriksverken helägda Trivab Konfektions AB, som
administrativt handhar tillverkningen av sjukhuspersedlar i Ängelholm.
Fabriksverkens ansträngningar att öka sin civila produktion har varit
föremål för uppmärksamhet och diskussion i olika sammanhang.
Diskussionen har gällt såväl produktionsinriktningen som verksamhetens
organisatoriska former. Genom studiebesök vid fabriksverken har
utskottet erhållit information i dessa ämnen. Utskottet, som anser det
angeläget att fabriksverken kännetecknas av effektivitet i fråga om
produktionsinriktning och verksamhetsformer, förutsätter att Kungl.
Maj:t noga följer verkets strävanden i detta hänseende och tar de initiativ
till förändringar av nuvarande förhållanden som kan visa sig erforderliga.
Inom FFV styrelse har vid ett flertal tillfällen frågan om
företagsformen för FFV diskuterats, varvid jämförelser gjorts med den
företagsform som är vanligast inom svenskt näringsliv, nämligen
aktiebolagsformen. FFV styrelse har även 1970 avgivit yttrande över två
likalydande motioner 1:757 och 11:558 om konkurrens på lika villkor
mellan statliga och enskilda företag, i vad avser ombildning av FFV till
aktiebolag, bilaga 1 5.
KU 1972:26
112
Beträffande de lån som FFV lämnat i de av industridepartementet
påtalade fallen skiljer sig dessa ur principiella och rättsliga synpunkter
knappast från dels det lån om 3 mkr, som FFV den 8.12.1969 beviljade
det bolag (David Sverker) som sedermera ombildades till Statsföretag AB,
dels det lån om 2 mkr, som FFV den 15.1.1970 beviljade sistnämnda
bolag. Ifrågavarande lånetransaktioner påtalades i en till Justitieombudsmannen
den 30.4.1970 inkommen skrift.
Justitieombudsmannen uttalade i sitt beslut att med hänsyn till de
bakomliggande förhållandena, som grundar sig på beslut av regering och
riksdag om bildande av bl. a. Statsföretag AB anledning saknades anta att
vid de påtalade lånen någon tjänsteman vid Försvarets Fabriksverk eller
Förenade Fabriksverken gjort sig skyldig till tjänstefel eller att eljest
något förekommit som påkallar ingripande från Justitieombudsmannens
sida.
Vid de underhandskontakter, som ledningen för FFV fortlöpande
hade med vederbörande departement, gjordes ofta uttalanden av innebörd
att de åtgärder, som FFV avsåg att vidta eller vidtagit, i princip
kunde godtas. Härav ansåg sig ledningen för FFV kunna dra den
slutsatsen att verket också hade faktisk befogenhet att fullfölja projektet
om intet annat framhölls.
I detta sammanhang bör också framhållas att en entydig definition av
affärsverkens behörigheter och befogenheter knappast kan anses
föreligga. Detta framgår av affärsverksutredningens betänkande (SOU
1968:45). Även ett studium av doktrinen på hithörande områden ger
belägg för hur svårbedömbart hela problemkomplexet är. Den enda
kommentaren till de författningsrum som eventuellt kan anses tillämpliga
i förevarande hänseende, nämligen 58, 64, 65 och 76 §§ regeringsformen,
är professor Robert Malmgrens ”Sveriges grundlagar”, tionde upplagan. I
sistnämnda kommentar har dock ej hänsyn tagits till de nuvarande
affärsverkens snabba omstrukturering till — såsom i FFV fall — en
modern industrikoncern. Ej heller synes författningsutredningen ge
någon vägledning för frågornas bedömning.
Som redan tidigare framhållits beträffande FFV borgensåtagande (sid.
6) och där refererat uttalande av professor Malmgren kan det vidare
ifrågasättas om en strikt tolkning av 76 § regeringsformen är tillämplig på
det av industridepartementet påtalade borgensåtagandet från FFV sida.
De borgensåtaganden FFV iklätt sig ingår otvivelaktigt i dess ”normala”
verksamhet och därmed i vad på FFV ankommer i den ”statsverksamhet”
för vilken koncernen instruktionsmässigt har att svara. Professor Nils
Herlitz anför följande i sitt arbete ”Riksdagens finansmakt” (sid. 155) där
han diskuterar frågan om Kungl. Maj:ts rätt att ikläda staten ekonomiska
förbindelser:
Det förtjänar från början betonas, att detta mycket betydelsefulla
spörsmål blott ytterst ofullständigt blivit beaktat i den statsrättsliga
doktrinen, och att icke heller i praxis någon klar uppfattning framträder
rörande de svåra frågor, som vid en närmare analys inställa sig.
Frågan om stiftande av gäld behandlas också i det av 1948 års
budgetutredning avgivna betänkandet ”Bestämmelser och praxis rörande
KU 1972:26
113
statens budget” (SOU 1952:45). I detta betänkande (sid. 43) sägs bl. a.
följande:
Frånsett dessa av riksdagen reglerade bemyndiganden förekommer
enligt praxis att myndigheterna i sin verksamhet måste ingå vissa
förpliktelser som icke lämpligen kunna underställas riksdagen. Sålunda
avslutas exempelvis hyreskontrakt för tider, som icke sammanfalla med
statsregleringsåret. Myndigheterna måste vid ordnandet av den löpande
verksamheten självfallet räkna med att deras verksamhet skall fortbestå
och vidtaga de åtgärder som äro nödvändiga för dess kontinuerliga
upprätthållande. Detta förutsätter att myndigheterna måste ansvara för
vissa utgifter som förfalla till betalning efter utgången av nästföljande
statsregleringsår. 1 den mån detta avser ofrånkomliga löpande utgifter kan
förfaringssättet icke föranleda någon erinran.
FFV vill slutligen understryka att övergripande mål för Fabriksverken
är effektivitet i funktionerna, på långsiktig lönsamhet byggd konkurrenskraft
och därav följande faktiska förutsättningar att taga ett modernt
arbetsgivaransvar. Utsikterna att nå dessa mål beror också av den
smidighet, snabbhet och kraft som kan utvecklas i handlandet. Detta i sin
ordning har onekligen samband med det sätt på vilket de formella
betingelser under vilka FFV har att arbeta tolkas och tillämpas. En
konflikt kan tänkas uppkomma mellan mycket strikta anspråk därvidlag
och de av staten/huvudmannen ställda kraven på effektivitet i
verksamheten och lönsamhet i driften. Ju hastigare och mer
genomgripande förändringar som karakteriserar det ekonomiska skeendet
i stort desto större risker för en sådan konflikt. Det finns skäl att se vad
som hänt och icke hänt under FFV omstruktureringsprocess mot den
bakgrunden samt att därvidlag fästa avseende vid den betydelse
tidsfaktorn haft, har och kommer att få.
1 handläggningen av detta ärenden har deltagit förutom styrelsens
ordförande Svärd och avdelningsdirektören Boström, den senare
föredragande, styrelseledamöterna Malmberg, Sebardt, Almgren, Schotte,
Wåhlin och Akselson samt överingenjören Österlind och ekonomidirektören
Lindahl.
FÖRENADE FABRIKSVERKEN
Gunnar Svärd
Styrelsens ordförande
Raoul Boström
8 Riksdagen 1972. 4 sami. Nr 26
KU 1972:26
114
Bilage förteckning
Bilaga 1 Program för besök av representanter för försvarsdepartementet
vid FFV den 17.6.1968
Bilaga 2 Brev den 19.1 1.1969 från generaldirektör Svärd till ekonomichef
Arne Ahnlund, Telub AB, Växjö
Bilaga 3 Brev den 19.11.1969 från generaldirektör Svärd till direktör
C W Carlsson, Ka-Fa Kyl AB, Vislanda
Bilaga 4 Brev den 30.1.1970 från generaldirektör Svärd till direktör
C W Carlsson, Ka-Fa Kyl AB, Vislanda
Bilaga 5 Ka-Fa Kyl AB
Sammandrag av balansräkningar per den 31.12. 1968 och per
den 31.12.1969
Vinst- och förlusträkning för åren 1968 och 1969
Resultatbudget 1.1 —31.12.1970
Likviditetsbudget 1.1 — 30.6.1970
Reviderad likviditetsbudget 1.1 — 30.6.1970
Bilaga 6 FFV fordran per den 30.6.1970 hos Ka-Fa Kyl AB
Bilaga 7 Försäljningsavtal den 20.9.1968 mellan AB Volvo och FFV
rörande aktier i Köpings Mekaniska Verkstads AB
Bilaga 8 PM av den 9.6.1970 rörande överlåtelse av SMT från FFV till
Statsföretag AB
Bilaga 9 Bolagsavtal den 7.2.1968 mellan intressenterna i
Innovations AB Projection KB
Bolagsordning för Innovations AB Projection
Bilaga 10 Köpekontrakt den 6.2.1970 mellan Deres Konfektions AB och
FFV rörande maskiner och inventarier
Bilaga 11 Teckningslista rörande teckning av aktier i Swedevelop
Hospital Equipment AB
Bilaga 12 Bolagsordning för KB Food Control AB & Co
Bilaga 13 Bolagsordning för Food Control AB
Bilaga 14 Schema rörande konstruktionen av KB Food Control AB & Co
samt Food Control AB
Bilaga 15 FFV yttrande den 15.6.1970 till statsutskottet över motioner
angående ombildning av FFV till aktiebolag
KU 1972:26
115
Underbilaga 2
FÖRENADE FABRIKSVERKEN
HUVUDKONTORET
29.10.1971
29.10.71
Sammanfattning av FFVyttrande till Justitiekanslern
Förenade Fabriksverkan (FFV) har idag till Justitiekanslern överlämnat
sitt yttrande över Riksrevisionsverkets granskning av internkontrollen vid
FFV.
FRÅGAN OM FFV I TILLRÄCKLIG UTSTRÄCKNING INHÄMTAT
STATSMAKTERNAS SAMTYCKE
FFV anser sig ha handlat i överensstämmelse med statsmakternas intentioner
och har i varje fall varit i berättigad god tro beträffande dessa
intentioner.
Vidare kan det enligt FFV uppfattning ej vara rimligt att klandra FFV
för befogenhetsöverskridanden i förhållande till statsmakterna genom
åtgärder, som samma statsmakter uttryckligen och reservationslöst godtagit.
Beträffande RRV kritik mot FFV förvärv av vissa bolag anser FFV att
”ansvarsfrihet” beviljats genom att åtgärderna reservationslöst godkänts
av statsmakterna. FFV förvärv av eller engagemang i aktiebolag har inte i
något fall skett utan att Kungl. Maj :t underrättats i förväg och samtycke
inhämtats underhand. Samtliga dispositioner har skett i fullt samförstånd
med vederbörande departement. De godkännanden, som lämnats i efterhand,
har endast inneburit bekräftelser av Kungl. Maj:t och riksdagen på
Kungl. Maj:ts förut givna samtycke.
För att närmare belysa de kontakter, som förekommit vid förvärven (resp
engagemangen) av de olika bolagen tillställs JK vissa handlingar, som
belyser dessa kontakter.
I yttrandet till JK har FFV särskilt framhållit att det i samband med
redovisningen av de olika kontakterna med vederbörande departement ej
är FFV avsikt att skjuta över något ansvar på eller rikta kritik mot någon
person inom Kungl. Maj:ts kansli utan endast att klargöra att FFV haft
skälig grund att utgå från att Kungl. Maj:t samtyckt till de dispositioner
det gäller.
Sedan FFV informerat Kungl. Maj:t och erhållit dess samtycke, lär
åtminstone en väsentlig del av ansvaret för den fortsatta formella
handläggningen av ärendena ha övergått på Kungl. Majit. I den mån FFV
anses ha försummat eller dröjt för länge med någon formell handläggningsåtgärd,
lär det få beaktas, att själva ärendet varit känt för Kungl.
Majit utan att något påpekande gjorts från Kungl. Majits kanslis sida.
KU 1972:26
116
BEHOV AV VIDGADE BEFOGENHETER ELLER AV NYA REGLER
Industriministern har i sin kommuniké den 15.4.1971 uttalat bl. a. att
det är naturligt att affärsverken i viss mån har större handlingsfrihet än
andra myndigheter att driva sin verksamhet och att gränserna för
affärsverkens befogenheter inte är så tydligt definierade i alla delar. FFV
kan helt instämma häri. RRV däremot bygger sina uttalanden och
kritiska anmärkningar på en uppfattning som avviker från den av
industriministern anförda.
Helt allmänt måste, om man betraktar de av industriministern ställda
frågorna, uppmärksammas, att en mycket väsentlig skillnad från både
formella och praktiska synpunkter föreligger mellan affärsverken i egentlig
mening och ”vanliga” myndigheter. Detta är själva bakgrunden till
industriministerns frågeställning. FFV har också understrukit att den
uppfattning om formalia, som framförs i yttrandet, avser allenast ett
affärsverk av FFV typ och dess förhållande till Kungl. Maj:t.
FFV hävdar i sitt yttrande att ett verk måste kunna sätta sin lit till
auktoritativa besked från Kungl. Maj:ts kansli, att Kungl. Maj:t får anses
svara för relationerna till riksdagen och att en väsentlig del av ansvaret för
den fortsatta formella handläggningen av ett ärende får anses övergå på
Kungl. Maj:ts kansli sedan information lämnats och samtycke getts till
ärendets fullföljande. Det betonas att det endast gäller verkets ansvar i
förhållande till statsmakterna. Det framstår för FFV som orimligt att
anse kompetensöverskridande ha skett i fall, där sådana kontakter
förekommit och sådana informationer och besked utväxlats, som redovisas
i yttrandet.
BESLUTSFÖRDELNINGEN MELLAN FFV OCH DESS STYRELSE
På denna punkt konstaterar FFV att RRV bygger sina uttalanden allenast
på ett studium av FFV styrelseprotokoll. Ingen kontakt har tagits med
styrelsens ledamöter för att efterhöra hur informations- och beslutsordningen
fungerat och om de haft anledning till klagomål över den
tillämpade ordningen. Flera ledamöter har tillhört styrelsen under lång
tid och har kunnat ge ett säkert underlag för RRV bedömning.
FFV har noterat, att verkets förutvarande generaldirektör, som efter sin
avgång som chef för FFV kvarstod som styrelsens ordförande den 1
januari 1970 — 30 juni 1971, inte blivit kontaktad i denna fråga.
Det är en ofrånkomlig följd redan av det i hög grad bristfälliga
sekretesskydd, som affärsverken åtnjutit, att styrelseprotokollen inte kan
ge en fullständig bild av styrelsens verksamhet. Detta skydd har förstärkts
1971 genom en ny 34 a § i sekretesslagen men är fortfarande otillräckligt
och var det naturligtvis än mer under den här aktuella tiden. FFV
hänvisar till vad som utvecklats om sekretessfrågorna inom affärsverken i
förarbetena till nämnda lagändring.
Informationen till och samrådet med styrelsen har vid sidan av vad som
redovisas i protokollen skett i tre huvudformer:
1) genom personliga samtal och samråd vid sammanträffanden och per
telefon;
KU 1972:26
117
2) genom att olika styrelseledamöter åtagit sig att svara för speciella
uppgifter — ej sällan av betydande räckvidd — vilka handlagts efter
allmänna riktlinjer, som diskuterats fram i styrelsen och i nära samråd
med verkets generaldirektör;
3) genom att styrelsesammanträdena som regel inletts med en punkt
”särskilda frågor”, då styrelsen kunnat överlägga utan närvaro av
särskilda tjänstemän och utan att lämnade uppgifter eller diskussioner
protokollförts.
FFV bestrider samtliga RRV anmärkningar och ställer sig delvis starkt
kritiskt till RRV rapport. Med en grundligare och mindre formellt
inriktad undersökning och med ett rimligt mått av kontakter med FFV
ansvariga ledning och beaktande av FFV förklaringar borde RRV inte ha
funnit anledning till en så anmärkningsvärd åtgärd som anmälan till
Kungl. Maj:t. Det framgår för övrigt av rapporten att RRV, då anmälan
beslöts, hade full kännedom om att de förhållanden, som avses med
flertalet av RRV anmärkningar, redan var kända av Kungl. Maj:t och
riksdagen.
FFV finner det över huvud märkligt med hänsyn till de ofta deklarerade
principerna för modern förvaltningsrevision, att så utpräglat formalistiska
betraktelsesätt och anmärkningar drivits på sätt som skett i detta fall.
Märkligt är även att enligt RRV rapport belsutet om anmälan till Kungl.
Majit fattats utan medverkan av RRV styrelse.
FFV framhåller avslutningsvis
att statsmakternas reservationslösa godkännande av åtgärder som FFV
vidtagit måste anses medföra ansvarsfrihet för samma åtgärder och att en
kritik mot FFV i sådana avseenden i sak innebär en kritik mot
statsmakterna, som knappast ligger inom ramen för underlydande myndigheters
kompetens;
att samtycke till vissa åtgärder, som lämnats FFV i auktoritativ ordning
från Kungl. Maj:ts kansli, måste oavsett formalia anses medföra ansvarsfrihet
för FFV gentemot Kungl. Majit för samma åtgärder;
att samtliga RRV anmärkningar är formella och inte reella, vilket är
förvånande med hänsyn till de krav man ställer på en modern revision;
att det likaså är förvånande att RRV inte kontaktat FFV styrelseledamöter
innan rapporten slutbehandlats och överlämnats till Kungl. Majit;
att reglerna för statens affärsverksamhet måste vara så utformade att de
möjliggör en effektiv verksamhet, framför allt att staten och dess
affärsverk kan ta på sig ett ägaransvar i ordets egentliga innebörd för
statens företag och deras anställda, och att regler som utgör hinder för
detta bör revideras.
KU 1972:26 118
Underbilaga 3
INDUSTRIDEPARTEMENTET
15.4.1971
TT-meddelande
Chefen för industridepartementet bringade den 9 mars i år till Justitiekanslerns
prövning vissa åtgärder som vidtagits av förenade fabriksverken.
Det gällde ett borgensåtagande som verket tecknat utan att ha erhållit
bemyndigande härtill, viss långivning som verket bedrivit samt finansiering
m. m. av Ka-Fa Kyl AB i Vislanda.
Den vidtagna åtgärden har blivit föremål för stor publicitet i pressen och
även i radio och TV. De synpunkter som därvid framförts har föranlett
statsrådet Wickman att göra följande uttalande i frågan.
Affärsverkens befogenheter skiljer sig i vissa avseenden från övriga
myndigheters. De är i huvudsak inriktade på att driva kommersiell
verksamhet i likhet med vanliga företag och skall som dessa normalt fylla
ett lönsamhetskrav. För att kunna infria detta syfte på effektivt sätt är
det naturligt att affärsverken i viss mån har större handlingsfrihet än
andra myndigheter att driva sin verksamhet. Utan särskilt tillstånd av
Kungl. Maj:t får verken dock lika litet som andra myndigheter skuldsätta
staten genom upptagande av lån, borgensåtaganden eller liknande.
Gränserna för affärsverkens befogenheter ifråga om att driva den kommersiella
verksamheten är inte i alla delar så tydligt definierad. Skillnader
föreligger också mellan olika verk.
Den anmälan till justitiekanslern som industridepartementet inlämnat bör
ses mot denna bakgrund. De förhållanden som där angivits har uppmärksammats
framför allt därför att det är av principiellt stor betydelse att
fastställa var gränserna går för affärsverkens befogenheter. Ett sådant
fastställande kan leda till en omprövning för att eventuellt vidga dessa
befogenheter.
Med hänsyn till vad som påståtts i viss del av pressen vill jag framhålla att
den hos justitiekanslern begärda prövningen inte är riktad mot någon
person. Det har emellertid ansetts värdefullt att få en närmare analys av
hithörande frågor genom justitiekanslern som inte bara har till uppgift att
föra Kungl. Maj:ts talan ifråga om tjänstefel m. m. utan även skall
tillhandagå statsdepartementen med råd och utredningar i juridiska
angelägenheter.
KU 1972:26
119
Underbilaga 4
INDUSTRIDEPARTEMENTET
31.8.1971
PRESSMEDDELANDE
Riksrevisionsverket (RRV) har i dag till industridepartementet överlämnat
en rapport om en av verket utförd granskning av bl. a. intern kontroll
och beslutsärenden inom förenade fabriksverken (FFV) under åren 1968
— 1970. Rapporten behandlar fr. a. FFV:s förvaltning i ärenden rörande
förvärv av aktiebolag m. m.
Från industridepartementet meddelas i anslutning till rapporten, att
denna kommer att tillställas justitiekanslern för de åtgärder den kan
föranleda. Det framhålles att det till stor del är samma förhållanden, som
omnämnts i departementets skrivelse till justitiekanslern i mars i år, som
nu närmare analyserats i RRV:s rapport och att det därför är naturligt att
justitiekanslern får del av rapporten som ett led i sitt utredningsarbete.
I sammanhanget erinras om att ett av syftena med att underställa
justitiekanslern vissa frågor rörande FFV:s formella agerande var att få
underlag för en bedömning av i vilka hänseenden gällande regler och
praxis rörande affärsverkens kompetens i förhållande till andra myndigheter
och till statsmakterna är i behov av en revision. Också i RRV:s
rapport framhålles att om gällande regler och villkor för affärsverken är
till hinder för FFV att effektivt fullfölja sin målsättning, man bör
överväga att ändra reglerna eller låta verksamheten drivas i annan
organisationsform.
KU 1972:26
120
Underbilaga 5
JUSTITIEKANSLERN
10.12.1971
AD 152/71
Beslut i anledning av anmälan från riksdagsmannen Paul Brundin mot
förenade fabriksverken angående utlämnande av vissa lån.
I en 3.5.1971 till JK inkommen skrivelse har Brundin påkallat JK:s
granskning huruvida dåvarande försvarets fabriksverk, numera förenade
fabriksverken (FFV) överskridit sina befogenheter genom att utlämna lån
till David Sverker AB å 3 miljoner kronor och Statsföretag AB å 2
miljoner kronor.
I infordrat yttrande 24.9.1971 har FFV anfört följande. Med bifall till
Kungl. Maj:ts proposition 1969:121 beslöt riksdagen 10.12.1969 att ett
statligt förvaltningsaktiebolag skulle bildas för att 1.1.1970 övertaga och
förvalta statens aktier i det övervägande antalet av de aktiebolag, vilkas
aktier då förvaltades under fonden för statens aktier (Statsföretag AB).
Förberedande åtgärder för organiserandet av förvaltningsbolaget påbörjades
hösten 1969, varvid aktiebolaget David Sverker bildades för att
omhänderha arbetet. På senhösten konstaterades att förvaltningsbolaget
hade att erlägga stämpelavgift för de aktier som bolaget skulle övertaga
1.1.1970. För denna och andra ofrånkomliga utgifter i samband med
bolagets bildande hade några medel ej anvisats. 1 detta läge beslöt
styrelsen i David Sverker AB, i vilken ingick bl. a. dåvarande generaldirektören
i försvarets fabriksverk Gunnar Svärd, att upptaga ett lån på 3
miljoner kronor. Eftersom det rörde sig om ett rent likviditetslån,
d. v. s. ett tillfälligt lån av rörelsemedel till det av riksdagen beslutade
förvaltningsbolaget, beslöt FFV att låna ut beloppet. Ansvaret härför
syntes åvila Svärd. Lånet utbetlades 8.12.1969 och återbetalades
18.3.1970 jämte ränta.
Beträffande lånet till Statsföretag AB har Svärd upplyst under hand, att
medel ej heller anvisats till detta bolags omkostnader från starten och att
bolaget inte erhöll några inkomster förrän genom aktieutdelningar senare
under våren 1970. Med hänsyn härtill erfordrades medel för utbetalning
av bl. a. löner redan fr. o. m. 1.1.1970. Då ingen annan möjlighet stod till
buds, hade FFV utlånat erforderligt belopp till bolaget.
Sistnämnda lån utlämnades 14.1.1970 och återbetalades 18.3.1970 jämte
ränta.
KU 1972:26
121
Prinipiellt äger ett verk eller en myndighet inte lämna ut lån utan att
statsmakternas tillstånd lämnats därtill i form av medelsanvisning för
ändamålet. Med hänsyn till de av FFV och Svärd upplysta särskilda
omständigheterna kring ifrågavarande båda lån och då dessa efter kort tid
återbetalats jämte ränta, låter jag bero vid vad sålunda förekommit.
Bengt Lännergren
Thore Wisén
Utskrift till Brundin
Avskrift till
industridepartementet
FFV
Svärd
KU 1972:26
122
Underbilaga 6
TRANSUMT
FÖRSVARSDEPARTEMENTET
Statssekreteraren
den 24/6 1968
Broder Gunnar!
Översänder för Din information min PM till regeringen i verktygsmaskinaffärsfrågan.
Jag har skrivit allt i lätta termer och försökt besvara de mer
generella frågorna som man vet ställs på politiskt håll.
Jag är glad över att det drogs i delegationen. Tack för Din föredragning.
Allt kommer att gå fint. Återigen tack för en trevlig dag och kväll i
Eskilstuna.
Vännen
Sven-Göran
KU 1972:26 123
Underbilaga 7
TRANSUMT
Mollösund 9/7 -68
Broder!
Jag har åter läst igenom redogörelsen för de tre företagen och det vore en
sagolik dumhet att inte köpa alla tre. Dumheten blir inte mindre av att
det är fullkomligt irrelevanta problem som skulle stjälpa köpet.
Som Du vet framförde jag (genom Sven A) vad vi kommit överens om till
regeringen. Jag skrev ned det för säkerhets skull på papper. ”Du skulle
göra sitt bästa, men kunde inte garantera att inte hela affären gick i
stöpet.”
Jag har även sänt detaljuppgifter i brev till Sträng, Erlander och Krister
Wickman. Jag var ju beredd att dra dessa för hela regeringen, men fick ju
inte tillfälle då det inte blev något sammanträffande på eftermiddagen
som det skulle blivit enligt planerna.
Jag tror det hela går bra även med Aldells.
Vännen
Sven-Göran
Ovanstående är ett brev från statssekreteraren Sven-Göran Olhede till
generaldirektören Gunnar Svärd.
KU 1972:26
124
Underbilaga 8
TRANSUMT
FÖRSVARSDEPARTEMENTET
Statssekreteraren
Stockholm den 18 juni 1969
Broder!
Tack för brev om Ljungbergs. Jag anser affären vara riktig. Du kan köpa.
Om det skall bli fabriksverket direkt eller SMT är en ren lämplighetsfråga.
Vi kanske dock bör ha en diskussion om var legotillverkningen lämpligen
bör läggas. Om man kan få något till Norrland så bör man sannerligen
inte avstå från detta.
Hälsningar
Vännen
Sven-Göran
KU 1972:26
125
Underbilaga 9
INDUSTRIDEPARTEMENTET
Statssekreteraren
S-G. Olhede
201:250
7.11.1969
Generaldirektör Gunnar Svärd
Försvarets Fabriksverk
631 87 ESKILSTUNA
Betr. Nyckelhus
Broder!
Jag uppsöktes i dag av Rainer samt representanter från kriminalvårdsstyrelsen
i Nyckelhusfrågan.
Jag klargjorde för dem att vi i princip är villiga att överta Nyckelhus men
att en rimlig fördelning av riskerna borde göras och att kriminalvårdsstyrelsen
av snygghetsskäl själva skulle ta den förlust på ca 2,5 mkr som
Nyckelhus nu har.
Jag bemyndigade därför Nore Sundberg att vid sammanträde i dag med
kriminalvårdsstyrelsen lägga fram följande förhandlingsbud:
Kriminalvårdsstyrelsen gör en eftergift på 4 mkr så att motsvarande
höjning av aktiekapitalet på Nyckelhus kan äga rum. Därigenom görs
företaget bättre ur soliditetssynpunkt. SMT övertar företaget utan kostnad
och svarar för saneringen och driften. Nyckelhus överföresju senare
till förvaltningsbolaget varför detta skulle göra en utfästelse att i den takt
som framtida överskott på Nyckelhus medger återbetala 2 mkr till
kriminalvårdsstyrelsen. Därigenom skulle kriminalvårdsstyrelsens förlust
bli 2 mkr samtidigt som de fick vara med och dela risken.
Man måste nämligen göra den bedömningen att risker finns. Utredningsmannen,
direktör Lubeck, har visserligen en mycket optimistisk syn på
företagets framtid. Han har dock tvingats göra sin utredning på kort tid
vilket innebär att han nödgas ta för gott av Nyckelhus lämnade uppgifter
beträffande bl. a. marknadsprognoserna.
Någon principöverenskommelse kom man dock ej till utan det hela
utmynnade i en förklaring från Nore Sundbergs sida, att vi är beredda att
överta företaget men att denna fråga måste kopplas till formerna för
övertagandet. Förhandlingarna måste sålunda fortsätta.
Revisor Sonesson, Bohlins Revisionsbyrå, utreder nu olika överlåtelsealternativ,
bl. a. med hänsyn till de skattemässiga konsekvenserna. Vidare
bör nu kända tillgångar och skulder i de olika bolagen övertas i stället för
bolagen själva. Ett nytt bolag med samma namn kan bildas medan de
gamla likvideras. Förutom skattemässiga fördelar får vi också då garanti
för att vi inte påtar oss några i dag okända åtaganden som gamla
KU 1972:26
126
Nyckelhus gjort. Redovisningen är nämligen så illa skött att vi inte säkert
vet läget här.
Jag föreslår att Nore Sundberg och Lennart Jansson sköter förhandlingarna
från vår sida och att Du och jag sedan tar ställning till den lösning
man slutligen kommer fram till.
Med hjärtliga hälsningar
S-G. Olhede
KU 1972:26
127
Bilaga 11
PM med vissa uppgifter om industriverksamheten vid Hyltebruk m. m.
Hyltebruk är beläget vid Nissan cirka 45 km nordost om Halmstad i
Hyltebruks kommun, Jönköpings län. Ända sedan början av 1900-talet
har det funnits massaindustri i Hyltebruk. Pappers- och cellulosatillverkning
i Nissadalen förekom ursprungligen även i Rydöbruk och Oskarström
nedströms Hyltebruk. Dessa tre bruk kom så småningom under
samma ägarintresse. Med tiden ansågs det nödvändigt att koncentrera
cellulosaindustrin till en större enhet. Första steget i denna utveckling
blev nedläggning av Rydöbruk 1944. Som ersättningsindustri där inrättades
en mekanisk verkstad, snickerifabrik och ett sågverk. Sedermera
anlades även en spånskivefabrik. Nästa saneringsåtgärd var att Oskarströms
sulfitfabrik ersattes med en spånskivefabrik. Härmed koncentrerades
massatillverkningen till Hyltebruk.
Det kan nämnas att den årliga produktionen vid Hyltebruk för
närvarande uppgår till cirka 50 000 ton sulfitmassa, varav 30 000 ton
blekt massa. Hälften av den tillverkade pappersmassan används för
framställning av 24 000 ton papper. Utbyggnad av fabriken pågår för en
årlig produktion av 100 000 ton oblekt sulfitmassa och 130 000 ton
mekanisk massa, varav huvuddelen skall vidareförädlas till 30 000 ton
sulfitpapper och 165 000 ton tidningspapper. Utbyggnadsprojektet i
fråga offentliggjordes enligt uppgift sommaren 1970.
Antalet sysselsatta vid Hyltebruk uppgår till cirka 500 personer. Efter
den planerade utbyggnaden beräknas detta antal stiga till 650 personer.
Beträffande nuvarande ägandeförhållanden kan nämnas att skivindustrianläggningarna
i Oskarström och Rydöbruk tillhör Ry AB. Intressenterna
i den till Hyltebruk koncentrerade cellulosatillverkningen —
Hylte Bruks AB — utgörs av följande företag med angivna procentandelar.
Ry AB 37,5
Feldmuhle AG (Västtyskland) 25
A B Statens Skogsindustrier (A SSl) 20
Stora Kopparbergs Bergslags AB 10
AB Papyrus 7,5
100
Bolagets aktiekapital uppgår till 80 milj. kronor och får höjas till högst
240 milj. kronor.
I styrelsen för Hylte Bruks AB ingår enligt utdrag ur aktiebolagsregistret
den 4 januari 1971 ordföranden i ASSI, bankdirektören C.H.
Nordlander. Suppleant i Hyltes styrelse är vidare ledamoten av ASSI:s
styrelse direktören Olov Rynell. Verkställande direktör i bolaget är
direktören Rune Persson.
Hylteindustrins inverkan på naturförhållandena har varit föremål för
stor uppmärksamhet under senare år. Utsläppen av industriellt avloppsvatten
från massafabriken i Hyltebruk har medfört betydande föroreningar
i Nissan. Även avsevärda luftföroreningar förekommer. Särskilt
1969, som var ett exceptionellt torrår, var föroreningarna speciellt stora.
Från många håll anfördes klagomål. Med anledning härav hölls i juli 1969
ett sammanträde i Hyltebruk med representanter för bl. a. statens
KU 1972:26
128
naturvårdsverk, berörda länsstyrelser och Hylte Bruks Aktiebolag. Därvid
diskuterades vad som kunde göras för att på lång sikt lösa problemen
med vattenföroreningarna. Även vissa omedelbara åtgärder diskuterades.
Det bör i sammanhanget anmärkas att den nya miljöskyddslagstiftningen
trädde i kraft den 1 juli 1969. Denna innebär bl. a. att vidsträckta
tillsynsbefogenheter beträffande miljöfarlig verksamhet tillagts naturvårdsverket
och länsstyrelserna. För prövning av frågor rörande tillstånd
till utsläpp av bl. a. industriellt avloppsvatten inrättades samtidigt koncessionsnämnden
för miljöskydd.
Beträffande verksamheten i Hyltebruk ledde de nämnda överläggningarna
till att bolaget påbörjade ingående undersökningar rörande
möjligheterna att minska olägenheterna av utsläppen i Nissan. Vid ett
sammanträde i september 1969 begärde länsstyrelsen att en tidsplan för
hur föroreningsfrågorna skulle lösas borde upprättas snarast samt att
prövning inför koncessionsnämnden borde äga rum.
Vissa åtgärder för att minska olägenheterna vidtogs under 1970. I
november detta år inlämnade bolaget ansökan till koncessionsnämnden. I
denna begärdes tillstånd till utbyggnad av anläggningarna vid Hyltebruk
och rätt att bedriva massaindustri i den omfattning som inledningsvis
beskrivits. Koncessionsnämnden meddelade beslut i ärendet i april 1971,
vilket innebar att bolaget fick tillstånd till utbyggnad av fabriken enligt
sin ansökan. Beslutet innefattade åläggande för bolaget att vidta ett
flertal miljöskyddsåtgärder. Tanken är att åstadkomma en snabb och
radikal sanering av Nissan. De av koncessionsnämnden föreskrivna åtgärderna
skall vara helt genomförda under 1975.
Mot koncessionsnämndens beslut anfördes besvär bl. a. av föreningen
Rädda Våra Vatten som ombud för ett antal sakägare. Yttrande över
besvären avgavs bl. a. av naturvårdsverket, koncessionsnämnden och
länsstyrelserna. Genom beslut den 11 februari 1972 lämnade Kungl.
Maj.t besvären utan bifall.
Utbyggnaden av Hyltebruk har som nyss framgått uppmärksammats av
bl. a. föreningen Rädda Våra Vatten. Frågan om straffrättsligt ansvar för
bolagets verkställande direktör med anledning av att vissa byggnadsarbeten
utförts före tillstånd meddelats av koncessionsnämnden har prövats
av åklagarmyndigheterna efter anmälan av bl. a. nämnda förening. Nästan
ett och ett halvt år innan tillståndet gavs i slutet av april 1971 hade
bolaget nämligen påbörjat vissa schaktningsarbeten, varefter monteringsfärdig
stomme till pappersmaskinsbyggnad och sliperi restes i mars 1971.
Vederbörande länsåklagare fann i beslut i maj 1971 att bolagets
åtgärder i mars samma år innefattade brott mot miljöskyddslagen. För
detta var enligt länsåklagaren bolagets verkställande direktör Rune
Persson ansvarig. Länsåklagaren ansåg emellertid uppenbart att endast
böter skulle ådömas i händelse av lagföring och att åtal inte kunde anses
påkallat ur allmän synpunkt. Med stöd av rättegångsbalkens regler om
åtalseftergift beslöt länsåklagaren att åtal inte skulle väckas.
Föreningen Rädda Våra Vatten begärde hos riksåklagaren överprövning
av länsåklagarens beslut. Vissa skrivelser som föreningen m. fl. ingett
till riksdagens ombudsmän med klagomål mot beslutet hade av vederbörande
ombudsman överlämnats till riksåklagaren.
Vid ärendets avgörande hos riksåklagaren förelåg — förutom yttranden
från bolaget och klagandena - yttrande från naturvårdsverket som
KU 1972:26
129
uttalade att enligt dess uppfattning åtal inte var påkallat ur allmän
synpunkt.
Riksåklagaren fattade beslut i ärendet i oktober 1971. Beslutet
innehåller bl. a. följande:
Enligt bestämmelserna i miljöskyddslagen och miljöskyddskungörelsen
(1969:388) har utbyggnaden av sulfitfabriken inte fått genomföras utan
tillstånd av koncessionsnämnden. Genom de schaktnings- och byggnadsarbeten,
som bolaget låtit utföra i november 1970 och mars 1971, har
utbyggnaden igångsatts innan sådant tillstånd lämnats. Persson, vilken är
ansvarig för att dessa arbeten kommit till stånd, har uppsåtligen åsidosatt
kravet på tillstånd. Han har härigenom gjort sig skyldig till gärning som
avses i 45 § första stycket 2 miljöskyddslagen.
Det är från allmän synpunkt av stor vikt att bestämmelserna om
tillståndskrav noggrant efterlevs. Vid lagöverträdelser av det slag varom
här är fråga bör det därför endast i sällsynta fall förekomma att åtal
underlåtes. I förevarande fall är följande omständigheter att beakta vid
prövning av åtalsfrågan.
Sulfitfabriken har åstadkommit avsevärd vatten- och luftförorening.
Utbyggnaden kommer enligt vad som framgår av utredningen att medföra
en väsentlig förbättring av vattnet i Nissan och föroreningen av luften
kommer också att minska. Den framstår därför som angelägen från
miljöskyddssynpunkt. Under senare år har fabriken, vilken har en helt
avgörande betydelse för sysselsättningen i orten, haft minskad lönsamhet
och en del av de anställda har stått inför hotet om permittering. Genom
den nya anläggningen, som får en väsentligt större produktionskapacitet
än sulfitfabrikens, tryggas sysselsättningen för de anställda och skapas
något hundratal nya arbetstillfällen. Också starka sociala skäl talar alltså
för att utbyggnaden kommer till stånd utan dröjsmål.
Av naturvårdsverkets yttrande framgår att bolaget, innan utbyggnaden
beslutades, haft ingående överläggningar med miljövårdande myndigheter
om förbättring av vattenförhållandena i Nissan och att förslaget till
utbyggnaden har tillkommit efter samråd med naturvårdsverket. Det är
vidare utrett att koncessionsnämndens tillstånd överensstämmer med
bolagets slutliga förslag. Av nämndens beslut framgår att den planerade
utbyggnadens tillåtlighet enligt miljöskyddslagstiftningen i och för sig
inte ifrågasatts. Naturvårdsverket har i sitt yttrande förklarat att de
påbörjade byggnadsarbetena på intet sätt kan ha påverkat prövningen av
de närmare villkoren.
Trots att utbyggnaden har stor omfattning, är Perssons lagöverträdelse
av nu anförda skäl att anse som mindre allvarlig. På grund härav och då
utbyggnaden som nyss nämnts var angelägen från miljöskyddssynpunkt
och av sociala skäl, finner jag sådana särskilda omständigheter föreligga
att åtal i detta fall kan underlåtas med stöd av 20 kap. 7 § första stycket
1 rättegångsbalken.
Föreningen Rädda Våra Vatten klagade hos riksdagens ombudsmän i
anledning av riksåklagarens beslut. Vederbörande ombudsman lämnade
klagomålen utan åtgärd genom beslut i november 1971. Vidare hemställde
Miljövårdsgruppernas Riksförbund hos riksdagens ombudsmän om
utredning till utrönande av huruvida länsstyrelsen i Jönköpings län
brustit i sin tillsynsskyldighet jämlikt miljöskyddslagen beträffande
Hyltebruk. Vederbörande ombudsman fann inte underlag för påstående
att länsstyrelsen brustit härvidlag. Ej heller ansåg sig ombudsmannen ha
anledning att ta initiativ till översyn av bestämmelserna om länsstyrelsernas
uppgifter enligt miljöskyddslagen.
9 Riksdagen 1972. 4 sami. Nr 26
KU 1972:26
130
I december 1970 tillkallades på förslag av civilministern en sakkunnig
— generaldirektören för lantbruksstyrelsen Ingvar Widén — för att utreda
förutsättningarna för lokalisering av skogsindustrier inom vissa sydsvenska
vattenområden. Bakgrunden till utredningen var främst den
ökade konkurrensen om vattentillgångarna i södra Sverige som uppstått i
samband med att ett flertal stora skogsindustriprojekt aktualiserats i
ansökningar till koncessionsnämnden för miljöskydd. Statens naturvårdsverk
hade med hänvisning till dessa ansökningar i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställt om ”en övergripande och vägledande planering som inte
bara tar hänsyn till miljövårdsfrågorna utan även till alla de övriga
faktorer som är av betydelse för ett utnyttjande av recipientutrymmet i
Lagan och andra sydsvenska vattenområden på ett från samhällsekonomisk
synpunkt optimalt sätt” (C:7 i 1972 års riksdagsberättelse).
Den ”Widenska” utredningen som numera slutfört sitt uppdrag berördes
i riksdagen bl. a. den 15 april 1971 då civilministern besvarade en av
herr Dahlgren (c) framställd interpellation nr 91, i vilken statsrådet
tillfrågats ”om han ansåg det från närings-, social- och lokaliseringspolitiska
synpunkter vara befogat att avvakta resultatet av utredningen av
förutsättningarna för lokalisering av skogsindustrier inom vissa sydsvenska
vattenområden innan några definitiva tillstånd för ut- eller
tillbyggnad av skogsindustrier i södra Sverige beviljades”.
Angående vad som yttrades i riksdagsdebatten hänvisas till riksdagsprotokollet.
I Hylteärendet hävdade föreningen Rädda Våra Vatten i sina besvär till
Kungl. Maj:t att koncessionsnämnden borde ha avvaktat resultaten av den
”Widénska” utredningen innan ställning togs till utbyggnad av Hyltebruk.
Naturvårdsverket uttalade i yttrande till Kungl. Maj:t, att verket ansett
att starka skäl förelegat att avvakta nämnda utredning, dock utan att
ställa detta som ett direkt yrkande vid ärendets behandling enligt
miljöskyddslagstiftningen.
Som tidigare nämnts avgjordes besvärsärendet angående Hyltebruk av
Kungl. Maj:t i februari 1972.
Den ”Widénska” utredningen — i vilken som experter ingått byråchefen
i statens planverk Peter Heimburger, professorn vid skogshögskolan
Nils-Erik Nilsson och avdelningsdirektören i statens naturvårdsverk
Arne Hansson - avlämnade i december 1971 betänkandet ”Lokalisering
av skogsindustri i södra Sverige” till chefen för civildepartementet
(SOU 1971:85). Betänkandet remissbehandlas för närvarande i samband
med den riksplaneskiss — Hushållning med mark och vatten — som
framlagts av arbetsgruppen för fysisk riksplanering inom civildepartementet
(SOU 1971:75). Remisstiden utgår enligt uppgift vid halvårsskiftet
detta år.
Till sist hänvisas till den debatt i riksdagen som ägde rum den 8 mars
1972 i anledning av en interpellation av herr Sjönell (c) till civilministern
angående exploateringen av markområden i strid mot skissen för fysisk
riksplan.
Vissa uppgifter som erhållits från koncessionsnämnden angående ärenden
hos nämnden beträffande cellulosaanläggningar bilägges, underbilaga.
KU 1972:26
131
Underbilaga
Cellulosa- och pappersindustrier i södra Sverige vilka är eller har varit
föremål för koncessionsnämndens prövning.
Nr. |
Sökande |
Saken |
Beslut Anm. |
22/69 |
AB Klippans Fin-pappersbruk |
Ans. om papperstill-verkning vid Östanå |
Beslut under |
51/70 |
Munksjö AB |
Ans. om pappers- och |
Beslut under |
60/70 |
Skogsägarnas |
Ans. om pappers- och |
10.11.71 |
75/70 |
Nymölla AB och |
Ans. om cellulosa-och papperstillverk-ning i Nymölla |
7. 4.71 |
111/70 |
Hylte Bruks AB |
Ans. om cellulosa-och papperstillverk-ning i Hyltebruk |
26. ä.l \ Överklagat, |
129/70 |
Statens natur-vårdsverk |
Prövning enligt 41 § |
Beslut under |
2/71 |
AB Klippans Fin-pappersbruk |
Ans. om pappers- och |
27. 1.72 |
10/71 |
Statens natur-vårdsverk |
Prövning enligt 41 § |
Ej prövat |
20/71 |
Skogsägarnas |
Ans. om cellulosa-tillverkning vid Värö |
23.12.71 Överklagat, |
27/71 |
Skogsägarnas |
Ans. om pappers- och |
Beslut under |
55/71 |
Pauliströms |
Ans. om papperstill-verkning i Pauliström |
Ej prövat |
74/71 |
Göta Cellulosa |
Ans. om cellulosatill-verkning vid Göta |
Ej prövat |
82/71 |
Lagerfors och |
Ans. om papperstill-verkning i Alstermo |
Ej prövat |
4/72 |
Billingsfors |
Ans. om pappers- och |
Ej prövat |
KU 1972:26
132
Bilaga 12
PM angående med vissa uppgifter om ändring av bestämmelser rörande
betygsättningen i grundskola och gymnasieskola.
Vid införandet av grundskolan (1962 års skolreform) beslöts en
definitiv övergång till den s. k. relativa betygsättningen, vars väsentliga
kännetecken är att den utgår från hela elevkullens faktiska prestationer.
Mot denna form av betygsättning har satts den s. k. absoluta metoden,
vilken kortfattat uttryckt kan sägas innebära att elevernas prestationer
bedöms i relation till läroplanens föreskrifter.
Under reformeringen av de gymnasiala skolorna uttalades att samma
betygsprinciper som för grundskolan borde gälla för dessa skolor (prop.
1964:171.
Genom olika beslut 1968 och 1970 har införts en ny skolform, den
s. k. gymnasieskolan, vilken ersätter dels de kommunala skolformerna,
dels de landstingskommunala yrkesskolorna, dels de lantbruks-, lantbrukshushålls-
och skogsbruksskolor som drevs av landstingen den 1 juli
1971.
I propositionen angående gymnasieskolan (1970:159) uttalade departementschefen
i betygsfrågan bl. a. följande:
Under senare år har betygen inom skolväsendet varit föremål för en
livlig debatt. Man har därvid ifrågasatt såväl den tekniska utformningen av
betygssystemet som syftet med betygsättning och dess effekter. Bl. a.
mot denna bakgrund uppdrog min företrädare åt skolöverstyrelsen att
utreda betygsättningens effekter, funktion och form.
I avbidan på resultatet av denna utredning finner jag inte nu skäl att
närmare diskutera andra ändringar i gällande betygssystem än som
föranleds av att gymnasieskolan ersätter vissa äldre skolformer. Därvid
bör tillses att betygssystemet tekniskt utformas på samma sätt för alla
ämnen och studievägar i gymnasieskolan. Vidare bör ett visst betyg i ett
ämne ha samma innebörd som samma betyg i ett annat ämne. Vid valet
mellan nuvarande betygssystem i de skolformer som kommer att ersättas
av gymnasieskolan måste särskilt beaktas att det inte bör komma i fråga
att i gymnasieskolan tillämpa ett annat betygssystem än det som föräldrar
och elever vant sig vid från grundskolan. Ett annat val skulle antagligen
skapa förvirring och leda till många missförstånd. Jag föreslår sålunda att
den femgradiga numeriska skalan, där 5 är högsta och 1 lägsta betyg, skall
tillämpas i alla ämnen i gymnasieskolan, där betyg skall sättas, och att
fördelningen av betygen i alla ämnen bör följa samma grundläggande
principer som i grundskolan. Det ankommer på skolöverstyrelsen att
genom information och anvisningar klargöra den verkliga innebörden av
det föreslagna systemet. Härvid måste också uppmärksammas de svårigheter
som kan uppträda vid tillämpningen i ämnen med relativt litet
elevantal eller i ämnen för vilka eljest särskilda omständigheter föreligger.
Om en elev i ett ämne där det är fråga om yrkeskunnande i inskränkt
mening inte uppfyller kraven på godtagbart yrkeskunnande, bör eleven
inte få betyg i detta ämne. Detsamma bör gälla även i andra fall, där en
elev på grund av exempelvis handikapp eller försummelse inte uppfyller
rimliga krav i ett ämne som ingår i elevens studiekurs. Däremot bör i de
av mig nu behandlade fallen i elevens terminsbetyg och avgångsbetyg
markeras att ämnet ingår i studiekursen. Vid detta ställningstagande finns
inte längre något utrymme för betyget 0.
KU 1972:26
133
I ämnen där betyg inte skall ges bör i terminsbetyg och avgångsbetyg
markeras att eleven deltagit i undervisningen.
Närmare bestämmelser om betyg och om de markeringar som jag nu
nämnt bör utfärdas i den ordning som Kungl. Maj:t bestämmer.
Vid utskottsbehandlingen (SU 1970:222) framfördes i ett par motioner
invändningar mot att utsträcka det relativa betygssystemet till nya
områden.
Utskottet uttalade med anledning härav följande:
Utskottet, som vill påpeka att ett bifall till motionärernas förslag
skulle innebära betydande risker för missförstånd framför allt hos
eleverna och deras föräldrar, avstyrker ifrågavarande motionsyrkande.
Emellertid vill utskottet med hänvisning till vad utskottet i sitt utlåtande
1967:151 uttalade angående principerna för betygsättningen starkt
understryka vikten av att skolmyndigheterna genom information och
anvisningar klargör hur betygssystemet skall tillämpas.
Utskottets hemställan om bifall till propositionen i nu ifrågavarande
hänseende bifölls av riksdagen (rskr 1970:437).
En arbetsgrupp inom skolöverstyrelsen har — såsom framgår av bi. a.
ovan citerade departementschefsuttalande (prop. 1970:159) — utrett
frågan om betygsättningens effekter, funktion och form. Utredningens
förslag har remissbehandlats och remisstiden utgick den 1 april 1972.
Skolöverstyrelsens yttrande över förslaget väntas enligt uppgift framläggas
på sensommaren 1972.
Kungl. Maj:t utfärdade den 23 april 1971 en ny skolstadga (1971:235).
Stadgan har liksom förut gällande skolstadga (1962:439) och däri
vidtagna ändringar utfärdats utan riksdagens hörande. I vilken mån
betygsfrågan blivit föremål för behandling i skolpropositioner framgår av
nedan återgivna uttalande av utbildningsutskottet (UbU 1971:30).
Beträffande betygsättningen överensstämmer den nya stadgans bestämmelser
i allt väsentligt med bestämmelserna i den förut gällande skolstadgan
(1962:439), ändrad såvitt nu är i fråga den 20 februari 1970
(1970:78). Viktiga ändringar vid sistnämnda tillfälle var att det infördes
gemensamma betyg för de s. k. orienteringsämnena och att betyg skulle
utfärdas endast efter vissa angivna årskurser.
Nämnda ändring i skolstadgan (1970:78) föregicks aven framställning
till Kungl. Maj:t från skolöverstyrelsen den 24 juli 1969 som beträffande
betygstillfällena hade följande lydelse:
Grundskolan syftar bl. a. till att ge ökad vikt åt elevernas personlighetsutveckling,
varför lärarna för att kunna tillgodose denna vidgade
målsättning för skolans verksamhet bör ha stor frihet att med tillämpning
av undervisningsprinciperna lägga upp skolarbetet på sätt som de finner
lämpligt både i fråga om innehåll och metoder. En alltför splittrad
betygsättning i skolan kan försvåra en sådan utveckling, eftersom förekomsten
av betyg kan leda till att arbetet ensidigt inriktas på de strikt
kunskapsmässiga och lätt mätbara prestationerna. Strävan måste därför
vara att nedbringa antalet tillfällen för betygsgivning. SÖ har därför ägnat
frågor rörande betyg och betygsättning särskild uppmärksamhet. Betygens
inverkan på skolans inre arbete liksom betygsättningens psykologiska
effekter har varit föremål för ingående diskussion, bl. a. vid konferenser
kring försöksverksamheten med längre sammanhängande arbetspass
KU 1972:26
134
på grundskolans låg- och mellanstadium. Till SÖ har även under arbetet
med den reviderade läroplanen ingivits framställningar med begäran om
att på försök få pröva betygsgivning vid ett reducerat antal tillfällen i
förhållande till vad som gäller enligt skolstadgan. Framställningarna har
främst avsett årskurserna 1—7 i grundskolan. Eftersom det yttersta syftet
med undervisningen i grundskolan är den enskilde elevens optimala
personlighetsutveckling måste den bedömning som görs av eleven vara så
allsidig som möjligt och inriktad på att hjälpa eleven i denna utveckling.
Detta innebär att elevens framsteg och svårigheter i första hand måste
bedömas i relation till motsvarande prestationer vid en bestämd tidigare
tidpunkt och till de förutsättningar i vidaste mening som eleven bedöms
ha vid utvärderingstillfället. Skillnader mellan olika individer har främst
prognostiskt värde, t. ex. vid byte av stadium eller skolform. SÖ har i sina
bedömningar mot denna bakgrund kommit fram till att betyg bör
bestämmas, såvitt avser var och en av årskurserna 3, 6 och 7 vid slutet av
varje vårtermin samt beträffande årskurserna 8 och 9 vid slutet av varje
termin. Skolstyrelsen bör dock ha möjlighet att besluta, att betyg vid
slutet av vårterminerna i årskurserna 3 och 6 ersätts med annan form av
meddelande till föräldrarna om resultaten av elevernas arbete i skolan.
I förhållande till nuvarande bestämmelser innebär detta, att betyg inte
längre skall ges höstterminerna i årskurserna 6 och 7 samt vårterminerna i
årskurserna 2, 4 och 5 samt att skolstyrelsen därutöver får besluta, att
betyg skall ersättas med annan form av meddelande till föräldrarna
vårterminerna i årskurserna 3 och 6.
I betänkande i anledning av motioner angående skolans inre arbete
uttalade utbildningsutskottet rörande betygsättningen följande (UbU
1971:30):
1 motionen 1971:486 behandlas bl. a. frågan om ordningen för
betygsättningen i skolorna. Motionärerna anser att kritiken mot nuvarande
betygssystem inte får medföra ett slopande av betygsättningen och
hävdar att under pågående betygsutredningsarbete ett antal administrativa
beslut fattats som inneburit ingrepp i den ordning för betygsättning
om vilken riksdagen tidigare fattat beslut.
Frågor om betyg och betygsättningens omfattning är av betydande
vikt för skolans verksamhet. Dessa frågor har hittills behandlats i
skolpropositioner, för grundskolan i propositionen 1962:54, s. 29, för
gymnasiet och fackskolan i propositionen 1964:171, s. 435, och för
gymnasieskolan i propositionen 1970:159, s. 64. Med anledning härav
anser sig utskottet kunna räkna med att riksdagens yttrande kommer att
inhämtas, innan beslut fattas om att ändra formerna för betygsättningen i
skolorna. Med hänvisning till det anförda finner utskottet att motionen
1971:486 såvitt nu är i fråga inte påkallar någon åtgärd.
På grund av det anförda hemställde utskottet om avslag å motionen i
vad avsåg betygsättningen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Till utskottets betänkande var fogad en reservation av herr Nordstrandh
(m) och fru Sundberg (m) av följande innehåll:
Frågor om betyg och betygsättningens omfattning är av betydande
vikt för skolans verksamhet. Dessa frågor har hittills behandlats i
skolpropositioner, för grundskolan i propositionen 1962:54, s. 293, för
gymnasiet och fackskolan i propositionen 1964:171, s. 435, och för
gymnasieskolan i propositionen 1970:159, s. 64. Enligt uttalande i
förstnämnda proposition skall betyg i grundskolan utfärdas vid slutet av
vårterminerna i årskurserna 2—5 samt därefter vid slutet av varje termin.
KU 1972:26
135
Sedermera har, utan att riksdagen beretts möjlighet att avge synpunkter
på frågan, administrativa beslut fattats innebärande att betyg skall ges i
årskurserna 3, 6 och 7 vid slutet av vårterminen och i årskurserna 8 och 9
vid slutet av varje termin samt att skolstyrelse får besluta att betyg i
årskurserna 3 och 6 skall ersättas med annan form av besked. Vad gäller
det gymnasiala stadiet framgår av propositionen 1964:171, s. 400 och s.
436, att betyg i gymnasiet skall förekomma varje termin. Utskottet
förutsätter att det fortsättningsvis inte vidtas förändringar i fråga om
betygsättningen förrän Kungl. Majit inhämtat riksdagens synpunkter på
frågan om formerna för betygsättningen i skolorna. Vad utskottet här
anfört bör av riksdagen ges till känna för Kungl. Maj:t.
I övrigt har, såvitt framkommit beträffande betygsättningen, ingen
annan ändring vidtagits än att Kungl. Maj:t den 28 januari 1972 beslutat
att i ämnet svenska endast ett betyg skall ges inom gymnasieskolans tvååriga
linjer, där undervisning i svenska meddelas endast det första året. Detta
gäller beklädnadsteknisk linje, bygg- och anläggningsteknisk linje, elteleteknisk
linje, fordonsteknisk linje, livsmedelsteknisk linje, processteknisk
linje, träteknisk linje, verkstadsteknisk linje, teknisk linje, jordbrukslinje
och skogsbrukslinje.
KU 1972:26
136
Bilaga 13
Sammandrag av PM med vissa uppgifter om studiepraktik inom socionomutbildningen
Stadgan
för socialhögskolorna (1964:538) ändrades genom kungörelse
(1971:343). Ändringen innebar bl. a. att följande tillägg infördes i 31 §:
I utbildningen på social linje och på förvaltningslinje ingår praktik.
Praktiken omfattar sju månader, varav en period om fem månader
utgöres av handledd studiepraktik. För studerande som ej förvärvat
yrkeserfarenhet före antagning vid socialhögskola omfattar praktiken
dock ett år, varav två perioder om fem månader utgöres av handledd
studiepraktik.
Yrkeserfarenhet som avses i tredje stycket skall ha förvärvats inom
område som är av betydelse för utbildningen och under anställning eller
annan verksamhet som varat sammanlagt minst tio månader. Anställning
eller annan verksamhet som varat kortare tid än fem månader i följd får
ej tillgodoräknas.
1970 års socionomutbildningsberedning framlade 1970 betänkandet
Vidgad socionomutbildning (DsU 1970:19).
Beträffande studiepraktiken, som tidigare omfattat dels två handledda
perioder om vardera fem månader och en icke handledd period om två
månader, föreslog beredningen att tiden för inhämtande av praktiska
erfarenheter — 12 månader — skulle behållas oförändrad, men att
praktiken skulle uppdelas i en handledd period om fem månader och en
icke handledd period om likaså fem månader samt en tvåmånadersperiod,
som skulle ha samma uppläggning som tidigare, dvs. vanligtvis sommarvikariat.
I propositionen (1971:36) angående social utbildning och forskning
m. m. anförde föredraganden, statsrådet Moberg, beträffande den praktiska
utbildningen bl. a. följande.
Jag finner att beredningens förslag bör läggas till grund för utformningen
av den praktiska utbildningen. Det ankommer på Kungl. Maj:t att
besluta i dessa frågor. Jag avser att i annat sammanhang föreslå Kungl.
Maj:t att meddela bestämmelser av följande innebörd. Den handledda
praktiken (studiepraktiken) skall omfatta fem månader. I anslutning till
utbildningen skall vidare förekomma praktikarbete omfattande sju månader,
vilket skall fullgöras inom för socionomutbildningen betydelsefulla
områden. Av praktikarbetet bör fem månader ha fullgjorts, innan de
teoretiska studierna påbörjas, medan två månader bör fullgöras efter
studiepraktiken.
Praktikfrågan föranledde vid riksdagsbehandlingen ett flertal motioner.
Utbildningsutskottet anförde i anslutning härtill bl. a. följande.
Riksdagen uttalade i fjol att en självklar utgångspunkt bör vara att man
bör undvika varje åtgärd som innebär eller kan innebära en försämring av
socionomutbildningen. Någon mot detta uttalande stridande uppfattning
har inte redovisats eller eljest kommit fram utan tvärtom har detta
uttalande i olika sammanhang strukits under. Vad motionärerna hävdar
är att i propositionen angiven begränsning av den handledda praktiktiden
innebär en försvagning av utbildningen som enligt deras mening bör och
kan undvikas och som inte är en nödvändig förutsättning för eller
KU 1972:26
137
ofrånkomlig följd av en ökad intagningskapacitet.
Enligt statsverkspropositionen kan U 68 väntas lägga fram sitt huvudbetänkande
under år 1972. Riksdagen har i olika sammanhang hävdat att
man bör söka undvika att föregripa resultatet av U 68 :s arbete. Vidare
framgår av den nu ifrågavarande propositionen att U 68 inlett en översyn
av den teoretiska utbildningens uppläggning och innehåll vid socialhögskolorna.
Enligt utskottets mening bör en andra utgångspunkt för det nu
aktuella ställningstagandet vara att studieordningen vid socialhögskolorna
i avvaktan på U 68s förslag i möjligaste mån bibehålls oförändrad.
Med hänsyn till svårigheterna att nu tillförlitligt beräkna resultatet av
en effektiv ackvisition av nya platser för handledd praktik har utskottet
funnit sig böra förorda att man väsentligt ökar andelen intagna med
praktisk yrkeserfarenhet som får tillgodoräknas som handledd praktik.
Ökningen måste bli beroende av resultatet av arbetet med att få fram nya
praktikplatser. Strävan bör vara att antalet studerande med yrkeserfarenhet
blir så stort att den ökning av antalet intagningsplatser som utskottet
tidigare uttalat sig för kan genomföras. De som inte har yrkeserfarenhet
bör liksom hittills få handledd praktik under två terminer i avvaktan på
ställningstagandena till U 68 :s kommande förslag.
Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen i
fråga om studiepraktik som sin mening skulle ge Kungl. Majit till känna
vad utskottet anfört.
Riksdagen (rskr 1971:136) biföll utskottets hemställan.
Vid riksdagsdebatten den 9 mars 1972 (nr 38) hävdade statsrådet
Moberg i anledning av en interpellation från herr Wikström (fp), att den
utformning 31 § stadgan för socialhögskolan erhållit stod i god överensstämmelse
med riksdagens beslut. Statsrådet Moberg pekade därvid
särskilt på att utskottet ansett det utomordentligt väsentligt att personer
med relativt omfattande yrkeserfarenhet från skilda samhällssektioner
skulle få tillgodoräkna sig denna erfarenhet som en del av den praktiska
erfarenhet som erfordras för socionomexamen, att utskottet förordat en
väsentlig ökning av andelen intagna med praktisk yrkeserfarenhet samt
att utskottet framhållit, att de som inte har yrkeserfarenhet liksom
tidigare borde få handledd praktik under två terminer.
Mot detta gjorde interpellanten gällande att den kompromiss som
utbildningsutskottets åberopade utlåtande utgjorde byggde på tre utgångspunkter,
nämligen:
1) socionomutbildningen borde byggas ut i den takt som föreslagits,
2) man borde undvika varje åtgärd som innebar en försämring av
socionomutbildningen,
3) studieordningen vid socialhögskolorna borde i avvaktan på U68:s
förslag i görligaste mån bibehållas oförändrad.
Utformningen av 31 § innebar enligt interpellanten att de ansvariga
inom utbildningsdepartementet vänt upp och ned på riksdagsbeslutet och
gjort det som enligt utbildningsutskottet skulle vara huvudregel till
undantag och vice versa.
Konsekvensen av denna tolkning av riksdagsbeslutet var enligt interpellanten,
att nästa varje form av tidigare yrkesverksamhet av minst 10
månaders längd gjorde det omöjligt för den studerande att bli delaktig av
KU 1972:26
138
en andra praktikperiod, även om han så skulle önska.
Statsrådet Moberg förklarade sig mot vad interpellanten anfört anse
riksdagens beslut vara en kompromiss i verklig mening, och utvecklade
sin ståndpunkt sålunda:
Regeringsförslaget innebar att alla studerande vid socialhögskolorna
skulle ha dels praktik, dels en handledd praktik om fem månader. Mot
detta stod i motioner framfört förslag med yrkande om oförändrade
fordringar, dvs. att alla elever, oavsett vad de hade gjort innan de började
sin socionomutbildning, skulle ha genomgått två handledarpraktikterminer.
Kompromissen i utskottet och riksdagens beslut innebär, med den
tolkning som regeringen ger den att man i stället för två alternativ —
regeringens och motionärernas — väljer en mellanlinie. Man vill möjliggöra
dels en studiegång med två handledda praktikterminer — där gör
alltså kompromissen oppositionsförslaget till sitt - dels en studiegång vid
vilken minst tio månaders vitsordad praktik skall ersätta den ena
handledda praktikterminen; det är liktydigt med regeringens förslag.
Avslutningsvis förklarade sig statsrådet Moberg villig att i lämplig form
taga upp en diskussion om utformningen av ifrågavarande bestämmelse.
KU 1972:26
139
Bilaga 14
PM med vissa uppgifter angående vuxenutbildningen
Ovannämnda kungörelse, (1971:424) om kommunal och statlig vuxenutbildning
som utfärdats med stöd av riksdagens beslut (prop. 1971:37,
UbU 1971:13, rskr 1971:170), stadgar i 83 § följande:
Till kostnader för intagning av elever till kommunal vuxenutbildning
och därmed sammahängande åtgärder utgår statsbidrag med belopp som
för hela landet motsvarar två procent av statsbidraget till lönekostnad
enligt 81 §. Vid bestämmande av statsbidraget skall ej beaktas kostnad
för avgift enligt förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift.
Av statsbidraget utbetalar länsstyrelsen utan rekvisition ett belopp som
motsvarar 1,8 procent av kommuns lönekostnad vid slutet av varje
kalenderhalvår.
Om återstoden av statsbidraget meddelar Kungl. Majt särskilda bestämmelser.
Hänvisningen till 81 § innebär att bidraget skall motsvara 2 procent av
det statsbidrag som för hela landet utgår för lönekostnader till grundskolekurser
och gymnasieskolekurser.
I propositionen framhöll föredraganden, statsrådet Moberg, bl. a. att
till insatser med syfte att åstadkomma ändamålsenligare utnyttjande av
vuxenutbildningsresurserna hörde bl. a. uppsökande verksamhet för att
nå ut till nya grupper av vuxenstuderande. Vid behandlingen av de
ekonomiska villkoren för den kommunala vuxenutbildningen berörde
föredraganden inte särskilt finansieringen av den uppsökande verksamheten,
utan konstaterade endast att de statliga insatserna till följd av
1967 års beslut om en fullständig täckning av kostnaderna för skolledare
och lärare stigit starkt, samt förordade att kommunerna därutöver
tillerkändes ett bidrag med 2 procent av nämnda statsbidrag för att möta
de utgifter som de nya intagningsnämndernas verksamhet m. m. skulle
föra med sig för kommunerna.
Vid riksdagsbehandlingen uttalade utbildningsutskottet enhälligt (UbU
1971:13) bl. a. följande:
Utskottet vill understryka vad i motionerna 1971:199 och 1971:1309
uttalats om betydelsen av god information och studierådgivning. Såväl
information och studierådgivning liksom också den uppsökande verksamheten
är väsentliga led i den aktiva intagningsverksamhet som åsyftas med
det i propositionen föreslagna statsbidraget. Beträffande yrkandet om
utvidgad användning av det 2-procentiga schablonbidraget vill utskottet
understryka betydelsen av en ökad studieaktivitet bland kortutbildade.
Samma tankegångar återfinns i LOVUX-rapporterna. Utskotter får med
hänvisning till det ovan anförda och med instämmande i motionerna som
sin mening betona vikten av att schablonbidraget får användas för
uppsökande verksamhet inklusive studierådgivning inom dessa grupper.
Riksdagen följde utskottet i denna del (rskr 1971:170).
I ett interpellationssvar den 9 mars 1972 anförde statsrådet Moberg på
fråga av herr Wiklund (s) rörande innebörden av bestämmelserna om
statsbidrag för vuxenutbildningen följande:
I kungörelsen om kommunal och statlig vuxenutbildning regleras
statens kostnadsåtagande i samband med de utökade uppgifter som
KU 1972:26
140
ålades kommunerna genom de nya intagningsbestämmelserna för den
kommunala vuxenutbildningen. Det ankommer sedan på de kommunala
myndigheterna att fatta beslut om hur de tillgängliga medlen skall
fördelas på olika ändamål.
För egen del vill jag i detta sammanhang gärna stryka under den
betydelse en uppsökande verksamhet har liksom studieförbundens insatser
på området. I den proposition om vuxenutbildning som inom kort
kommer att presenteras för riksdagen kommer förslag att läggas fram om
särskilda medel till studieförbunden för deras kostnader för bl. a. uppsökande
verksamhet m. m. inom det prioriterade studiecirkelområdet.
Interpellanten efterlyste var i författningstexten riksdagens klara uttalande
om att schablonbidraget fick användas för uppsökande verksamhet
bland lågutbildade grupper återfanns och hävdade att dessa grupper
huvudsakligen tillhörde studiecirkelverksamheten och inte den kommunala
vuxenutbildningen. Oklarheten i fråga hade enligt interpellanten lett
till att Svenska kommunförbundet uttalat, att schablonbidraget inte fick
användas för den uppsökande verksamheten på sätt som angetts både i
det enhälliga utskottets förslag och i riksdagsbeslutet.
Statsrådet Moberg förklarade att utskottets uttalande innebar att
schablonbidraget skulle få användas för uppsökande verksamhet inom
vissa grupper, och att detta måste innebära, att en möjlighet öppnades
utöver den som var angiven i propositionen, men att någon skyldighet
därmed inte kunde åläggas kommunen att ur schablonbidraget utbetala
bidrag till andra än dem som avsågs med propositionen. Statsrådet
Moberg förklarade sig villig att medverka till att i lämplig form klargöra
innebörden av författningen i detta avseende och att låta undersöka
möjligheterna att till höstens petitaarbete få in redovisningar från
kommunerna om hur bidraget använts.
I sammanhanget bör nämnas att det av interpellanten omnämnda
uttalandet från Kommunförbundet torde gälla förbundets cirkulär
41/\91\, utfärdat den 18 maj 1971, vari anfördes bl. a. följande:
Inrättandet av särskild intagningsnämnd för vuxenutbildningen kommer
att medföra vissa kostnader. Till en aktiv intagningsverksamhet
räknar departementschefen och utbildningsutskottet även viss uppsökande
verksamhet och studierådgivning bland de lågutbildade. Ett statsbidrag
omfattande - landet som helhet - 2 % av det sammanlagda statsbidraget
till lönekostnader för skolledare, biträdande skolledare och lärare inom
den kommunala vuxenutbildningen kommer att utgå. Närmare detaljer
om hur detta schablonbidrag skall fördelas mellan kommunerna är ännu
inte klara. Det är därför i nuvarande läge vanskligt att bedöma om
statsbidraget kommer att täcka varje kommuns kostnader fullt ut. De
kommunala kostnaderna för intagningsnämndens arbete kan dock förutses
bli ringa.
Det kan vidare tilläggas, att i den proposition (1972:26) angående
vuxenutbildningen som nyligen avlämnats till riksdagen föreslås ett
särskilt bidrag på fem kronor per studietimme till de prioriterade
studiecirklarna för administration och uppsökande verksamhet. I samband
härmed uttalas i propositionen (s. 74) att detta bidrag bör ses som
en motsvarighet till det särskilda statsbidrag som skall användas till
kostnader för intagning av elever till kommunal vuxenutbildning och
därmed sammanhängande verksamhet och som utgår med två procent av
statsbidraget till lönekostnader.
KU 1972.26
141
Bilaga 15
PM angående Kungl. Maj:ts proposition (1971:52) angående utbildning
av bibliotekspersonal m. m. vad gäller intagningsbestämmelsernas innebörd
Utredningen rörande utbildning av bibliotekspersonal m. m. behandlar
i sitt betänkande Utbildning för bibliotek, arkiv och informatik (SOU
1969:37) den här aktuella frågan. De sakkunniga delar upp utbildningen
på två stadier. Det första stadiet består av teoretisk utbildning. Denna
kan enligt utredningen utgöras av antingen universitetsstudier, motsvarande
80 poäng vid filosofisk fakultet, fullständig grundexamen med minst
två års normalstudietid vid annan fakultet, eller annan i fråga om innehåll
och omfattning motsvarande utbildning. Det andra stadiet av utbildningen
föreslås utgöras av den egentliga yrkesinriktade bibliotekarieutbildningen.
Remissinstanserna har beträffande den allmänna uppläggningen av
studierna framfört olika uppfattningar. En grupp remissinstanser har i
huvudsak godtagit, att det i bibliotekarieutbildningen skall ingå en tvåårig
eftergymnasial utbildning, som föregår den egentliga yrkesutbildningen.
De övriga remissinstanserna företräder i stort sett två åsiktsgrupper. Den
ena, som består av remissinstanser med anknytning till forskningsbiblioteken,
anser, att en teoretisk utbildning om 80 poäng är otillräcklig som
förberedelser för verksamhet vid forskningsbibliotek. Förslag framförs,
att det första stadiet skall omfatta utbildning motsvarande fullständig
grundexamen eller att den egentliga bibliotekarieutbildningen förkortas,
så att personer med forskningserfarenhet får möjlighet att gå igenom
utbildningen inom en rimlig tidsram. Den andra åsiktsgruppen avvisar
utredningens förslag, att en teoretisk utbildning av viss omfattning
obligatoriskt skall ingå i bibliotekarieutbildningen. Man anser, att kraven
på specialkunskaper varierar både i omfattning och inriktning, beroende
på arbetsuppgifternas karaktär, varför kunskapskrav av det slag utredningen
förordar inte bör ställas. Någon remissinstans framhåller, att
utbildningen bör bygga direkt på gymnasieskolan. I en del remissyttranden
hävdas, att bättre möjligheter bör skapas för sökande med yrkeserfarenhet,
men med begränsad utbildning, att antas till bibliotekarieutbildningen.
I Kungl. Maj:ts proposition (1971:52) angående utbildning av bibliotekspersonal
m. m. anför departementschefen beträffande antagningsgrunderna
bl. a. följande (s. 38):
Enligt min mening bör t. v. de formella behörighetskraven för tillträde
till den egentliga bibliotekarieutbildningen motsvara vad som nu gäller
för allmän behörighet för tillträde till universiteten. Med hänsyn till vad
jag anfört om behovet av bibliotekarier med varierande studie- och
erfarenhetsbakgrund finner jag de befogat att man vid antagningen låter
studerande, som utöver den behörighetsgivande utbildningen har ytterligare
meritering i form av yrkesverksamhet eller teoretiska studier eller
bådadera, tillgodoräkna sig denna meritering i viss utsträckning. Antagningssystemet
måste mot denna bakgrund sannolikt innefatta någon form
av kvotering. Det är angeläget att den uppläggning jag skisserat inte leder
till en teoretisk övermeritering och därav följande långa studietider före
den egentliga bibliotekarieutbildningen. Normalt bör därför teoretiska
KU 1972:26
142
studier utöver 80 poäng inte tillmätas meritvärde.
Genom att utbildningen utformas enligt de principer jag här har angett
ökar möjligheterna för bibliotekspersonal med mindre omfattande teoretisk
förutbildning att vinna inträde till denna egentliga bibliotekarieutbildningen.
I det fortsatta planeringsarbetet bör man överväga vilka
ytterligare åtgärder som måste vidtas för att behovet av vidareutbildning
för denna grupp skall tillgodoses.
I sitt utlåtande (UbU 1971:19) i anledning av ovannämnda proposition
och väckta motioner anförde utbildningsutskottet, som inhämtat förtydligande
upplysningar beträffande de i propositionen skisserade reglerna
för tillträde till den föreslagna biblioteksutbildningens yrkesinriktade
stadium, bl. a. följande:
Med hänsyn till de krav på arbetsinsatser som ställs på befattningshavare
inom biblioteksområdet finner utskottet det ofrånkomligt att särskilda
behörighetsvillkor måste uppställas för tillträde till den egentliga bibliotekarieutbildningen.
Uttalandet i propositionen att det första stadiet av
utbildningen inte för alla studerande skall utgöras av en teoretisk
utbildning, skall enligt vad utskottet fått bekräftat så tolkas att som
särskilt behörighetsvillkor kommer att ställas upp krav på utbildning,
yrkesverksamhet eller en kombination av bådadera av viss minsta omfattning
som sammanlagt uppgår till eller är likvärdig med 80 poäng i
filosofie kandidatexamen. Yrkesverksamheten skall ha fullgjorts inom
område som är väsentligt för den yrkesutövning för vilken bibliotekarieutbildningen
är avsedd, exempelvis inom bibliotek eller folkbildningsarbete.
Det finns såsom departementschefen i annat sammanhang uttalat
anledning räkna med att antalet sökande med universitets/högskoleutbildning
blir stort och att studerande med denna bakgrund kommer att
utgöra huvuddelen i bibliotekarieutbildningen.
Med det förtydligande i fråga om de särskilda behörighetskraven som
utskottet funnit erforderligt med anledning av motionerna kan utskottet
ansluta sig till propositionens förslag i vad avser grunderna för antagningen
till bibliotekarieutbildningen och samtidigt konstatera att ifrågavarande
yrkanden i motionerna 1971:1400, 1971:1416, 1971:1417,
1971:1418 och 1971:1419 i huvudsak blivit tillgodosedda.
Efter en omfattande debatt beslöt riksdagen den 28 maj 1971 bifalla
utbildningsutskottets hemställan (rskr 1971:189) i samtliga punkter.
KU 1972:26
143
Bilaga 16
PM angående regeringens bedömning vid utnämning till vissa kyrkliga
tjänster.
I en den 16 februari 1972 dagtecknad PM har statsrådet Alva Myrdal
anfört:
I anledning av flera förfrågningar om den betydelse regeringen tillmäter
kvinnoprästfrågan i olika sammanhang, framför allt vid biskopsutnämning,
har jag med bistånd av statsrådet S.-E. Nilsson formulerat följande,
som kan användas som ett slags standardsvar.
”Det går en principiell, rentav kategorisk skiljelinje mellan den åsiktsfrihet
som präster bör ha - liksom andra människor — när det gäller
kvinnliga präster och det ämbetsansvar som vilar på innehavaren av en
prästerlig tjänst. Den som åtar sig en sådan tjänst, det må vara som biskop
eller annan präst, måste naturligtvis, liksom alla övriga innehavare av
tjänst, vara beredd att fullgöra de uppgifter som följer med tjänsten. Det
hör till en biskops ämbetsplikter — men också endast till hans, ej andras
— att viga till präst, och detta, efter 1958 års lags tillkomst, utan
könsdiskriminering. Det säger sig självt att ingen enskild, vare sig statsråd
eller biskop, kan upphäva en lag, antagen av riksdag och kyrkomöte.”
Något om bakgrunden
Sedan den 1 januari 1959 äger kvinna lika behörighet som man att
efter förtjänst och skicklighet befordras till prästerlig tjänst. Den då
ikraftträdda lagen (1958:514) om kvinnas behörighet till prästerlig
tjänst tillkom i den ordning 87 § 2 mom. regeringsformen föreskriver för
antagande av kyrkolag, dvs. med riksdagen (prop. 1958:B 19, 1LU B 5,
rskr B 9) och jämväl med allmänt kyrkomötes samtycke (Skr. 1958:1,
SäU 2, Kskr 18). Av särskilt intresse i förevarande sammanhang torde
vara vad kyrkomötets särskilda utskott anförde i motiveringen för bifall
till lagförslaget. Utskottet framhöll bl. a. följande:
Inom utskottet råder full enighet i följande tre huvudpunkter.
1. Önskemålet om kvinnas behörighet har hos många, såväl präster
som lekmän, framsprungit ur en ärlig omsorg om kyrkan i syfte att öka
hennes möjligheter att tjäna evangeliet.
2. Utskottet är enigt i den uppfattningen, att frågan om kvinnas
behörighet måste prövas inför Den Heliga Skrift, tolkad med hjälp av vår
kyrkas bekännelseskrifter.
3. Utskottet är enigt i den övertygelsen, att med Jesus och Nya
Testamentet har kommit en helt ny syn på kvinnan, och att all hänsyn
måste tagas till denna nya syn vid bedömandet av frågan om kvinnans
tillträde till prästämbetet.
Såsom redan antytts har trots den nu redovisade samstämmigheten
dock skiljaktiga meningar i föreliggande fråga gjort sig gällande inom
utskottet, beroende på olikheter i bibelsyn och tolkning av vära reformatoriska
bekännelseskrifter.
KU 1972:26
144
Inom utskottet har emellertid rått en önskan att ge uttryck åt en
samfälld mening beträffande vissa med lagförslagets genomförande sammanhängande
frågor. Vare sig nu lagförslaget bifalles eller avslås, kommer
nämligen den kyrkliga gemenskapen att utsättas för påfrestningar. Men
då det för kyrkans gärning i vårt folk är av vital betydelse att undvika en
kyrkosplittrande söndring finner utskottet det nödvändigt att dessa
skiljaktigheter icke får överdrivna eller tillspetsade uttrycksformer och
att ingendera meningsriktningen utsättes för sådan påverkan, som kan
uppfattas såsom åsiktsförföljelse eller intrång på samvetets frihet.
Skulle nu lagförslaget bifallas, finner utskottet det därför angeläget att
hävda, att detta icke får medföra skyldighet för biskop att mot sin
religiöst grundade övertygelse viga kvinna till präst. Likaså vill utskottet
som sin samfällda mening framhålla, att präst icke bör åläggas att i
tjänsten utföra sådant, som uppenbarligen skulle kränka hans samvete på
grund av den övertygelse, han hyser i denna fråga. Inte heller får
prästlöftena tolkas så, att den, som ställer sig avvisande till kvinnliga
präster, icke skulle kunna avlägga dem.
Vidare torde, där prästerlig tjänst skall utan föregående val tillsättas av
Kungl. Maj:t eller domkapitel, kyrkorådet i sitt yttrande kunna ge till
känna, huruvida det önskar, att kvinna därvid ej må komma i fråga.
Även om dessa grundsatser tillämpas, lär det icke kunna helt undvikas,
att det nya läget stundom kan vålla samvetsbetänkligheter, slitningar eller
missnöje. Utskottet förutsätter emellertid, att biskopsmötet ägnar dessa
frågor tillbörlig uppmärksamhet.
Från debatten i kyrkomötet den 26 september 1958 förtjänar här
framhållas ett inlägg av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Edenman, som bl. a. anförde följande:
Särskilda utskottet har också ansett det nödvändigt att skiljaktigheterna
inte får överdrivna eller tillspetsade uttrycksformer och att ingendera
meningsriktningen utsättes för sådan påverkan som kan uppfattas
såsom åsiktsförföljelse eller intrång i samvetets frihet. lag kan här helt
ansluta mig till utskottet, och jag talar i det fallet på en fullständigt enig
regerings vägnar. I min egenskap av ecklesiastikminister vill jag hävda den
meningen, att lagstiftningen och statsorganen så litet som möjligt bör
ingripa i personliga religiösa förhållanden. Någon åsiktsförföljelse från
statens sida kan inte gärna vara att befara, så länge vi har vårt nuvarande
demokratiska samhällsskick. Direkta åsiktsförföljelser mellan olika grupper,
som är aktivt verksamma inom kyrkan, borde i varje fall kunna
undvikas med inomkyrkliga medel. Jag är särskilt angelägen framhålla att
det finns all anledning antaga att de kvinnor som önskar bli präster
kommer att undvika allt som kan leda till strid, detta just av omtanke om
kyrkans bästa, och att de självmant kommer att söka sig till de områden
av kyrkans verksamhet där de bäst behövs. En biskop, som har givit till
känna att han av trosskäl anser sig förhindrad att prästviga kvinnor, torde
inte löpa den minsta risk att över huvud taget bli ställd i den situationen
att en kvinna begär att bli prästvigd av just honom. Det är orimligt att
tänka sig att denna möjlighet skulle från något håll komma att utnyttjas
på det sättet. Det lär ju komma att finnas biskopar som är villiga att viga.
Den 27 september 1958 beslöt kyrkomötet efter omröstning med 69
röster mot 29 och 2 nedlagda att bifalla utskottets hemställan, dvs.
godkänna det av riksdagen antagna förslaget till lag om kvinnas behörighet
till prästerlig tjänst.
I detta sammanhang kan även framhållas att JO (Lundvik) i 1972 års
ämbetsberättelse (s. 448—451) behandlat frågan om biskops skyldighet
KU 1972:26
145
att prästviga kvinna. Efter att ha framhållit att prästvigningen, som
förlänar den vigde prästämbetet och är en förutsättning för innehav av
prästerlig tjänst, av ålder ansetts vara en kyrkans interna angelägenhet, att
det är biskopen som förrättar prästvigningen och han ensam som beslutar
vem han vill viga samt att någon möjlighet att anföra besvär över biskops
beslut att vägra viss person prästvigning inte torde finnas anför JO
följande:
Med det anförda kan frågan om biskops rätt att vägra kvinna
prästvigning synas vara besvarad. För egen del finner jag dock frågan mer
komplicerad än så. En allmän förvaltningsrättslig grundsats i vårt land,
som rimligen borde vara tillämplig också vid biskops utnyttjande av här
aktuella befogenhet, är att all ämbetsutövning skall grundas på objektivt
godtagbara skäl. Ovidkommande hänsyn bör självfallet inte få spela in vid
avgörandet av om viss person skall få bli vigd till präst.
Beträffande ovan redovisade uttalanden från 1958 års kyrkomöte
anför JO avslutningsvis följande;
Vilken räckvidd som kan tillmätas dessa uttalanden synes mig icke helt
klart. Det har i den allmänna debatten hävdats, att av uttalandena skulle
följa att biskop har full frihet att välja om han vill prästviga kvinna eller
icke. Att kyrkomötet och troligen också regeringen ansåg att de dåvarande
biskoparna skulle äga sådan frihet synes mig tämligen tydligt. Men när
man drar den slutsatsen att också kommande biskopar för all framtid
skall äga samma frihet, befinner man sig enligt min mening på vansklig
mark. Jag kan inte frigöra mig från det intrycket, att man här gör ett
avsteg från vad som eljest är brukligt i vårt land. Man strävar ju efter att
tillämpning av lagar och författningar skall bli så enhetlig som möjligt i
olika delar av landet. Än så länge kan man måhända hävda, att opinionen
inom något stift avgjort är emot kvinnliga präster, och det framstår då
icke så stötande om biskopen vägrar att viga sådana. Men vad händer, när
opinionen svänger så att man även inom det stiftet accepterar tanken pä
kvinnliga präster? Kan det vara rimligt, att någon då tillträder biskopsämbetet
med föresats att aldrig viga någon kvinna till präst?
Grundlagens regler för utnämning till prästerlig tjänst m. m.
Det grundläggande stadgandet finns i regeringsformen § 28 som har
följande lydelse:
Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra svenske medborgare
till alla de ämbeten och tjänster, högre och lägre, vilka äro av den
egenskap, att Konungen fullmakter därå utfärdar, dock böra vederbörande
förut med förslag hava inkommit, där sådana hittills ägt rum. Till
lärarebefattningar vid universiteterna, de teologiska läraretjänsterna likväl
undantagna, såsom ock till lärare- och andra beställningar vid andra
inrättningar för vetenskap, slöjd eller skön konst, ävensom eljest till
befattningar, av vilkas innehavare kräves naturvetenskaplig, medicinsk
eller teknisk utbildning, må dock utnämnas även utländske män och
kvinnor. Till konsul må ock utlänning nämnas, där lön ej är med
befattningen förenad.
Konungen fäste, vid alla befordringar, avseende endast å de sökandes
förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd. Till prästerlig befattning
inom svenska kyrkan må ej annan utnämnas än den som bekänner
kyrkans lära. Medför annan befattning skyldighet att undervisa i kristen
-
10 Riksdagen 1972. 4 sami. Nr 26
KU 1972:26
146
dom eller teologisk vetenskap, skall Konungen taga den hänsyn till de
sökandes trosåskådning, som därav må påkallas. Befattningshavare, som
ej tillhör svenska kyrkan, må icke deltaga i avgörande av mål eller ärende,
som angår kyrkans religionsvård eller religionsundervisning, utövning av
prästämbetet, befordring eller ämbetsansvar inom kyrkan. I fråga om
statsrådets ledamöter skall dock sådant hinder icke gälla för annan än
föredraganden.
Kvinnan må ej utnämnas till prästerlig tjänst, där ej annorledes blivit
bestämt i den ordning 87 § 2 mom. stadgar.
Varje departementschef skall föredraga och expediera alla ärenden
rörande befordringar, förordnanden, tjänstledighet och avsked, till och
ifrån ämbeten och tjänster vid de verk och stater, som under departementet
höra.
Konungen har sålunda att vid alla befordringar fästa avseende endast
på de sökandes förtjänst (förvärvad rutin bedömd med ledning av
ancienniteten) och skicklighet (kompetens och lämplighet för den ifrågavarande
befattningen). För utnämning till prästerlig befattning inom
svenska kyrkan krävs att vederbörande bekänner kyrkans lära, vilket
enligt Kungl. Maj:ts stadga (1958:261) om prästval kan intygas av
vederbörande domkapitel.
Beträffande utnämning till ärkebiskop och biskopar gäller enligt
regeringsformen § 29 att Konungen skall utnämna en av de tre som blivit
föreslagna i den ordning kyrkolagen stadgar. Bestämmelserna härom finns
i lagen (1963:633) om biskopsval. Om tillsättning av prästerliga tjänster i
församlingarna och den rätt som därvid tillkommer Konungen och
församlingarna stadgas enligt regeringsformen § 30 i särskild lag, stiftad i
den ordning regeringsformen 87 § 2 mom. föreskriver, dvs. med riksdagen
och jämväl med allmänt kyrkomötes samtycke. Huvudförfattningen
om tillsättning av prästerliga tjänster är lagen (1957:577) om prästval,
med stöd av vilken Kungl. Maj:t utfärdat stadga (1958:261) om prästval.
Vidare kan nämnas lagen (1958:516) med särskilda bestämmelser om
tillsättning av prästerliga tjänster vid nyindelning av riket i pastorat.
KU 1972:26
147
Bilaga 17
PM rörande möjligheterna för elev i svensk skola att erhålla befrielse från
undervisning i religionskunskap, innefattande en jämförelse mellan skollagens
bestämmelser och innehållet i av Sverige på ifrågavarande område
ratificerade konventioner
I 27 § skollagen (1962:319) stadgas bl. a., att elev på föräldrarnas
begäran skall befrias från deltagande i undervisning i religionskunskap,
om eleven tillhör trossamfund som fått Konungens tillstånd att i skolans
ställe ombesörja religionsundervisning.
Bortsett från att år 1968 ordet ”Kristendomskunskap” ersatts av
”religionskunskap” (1968:740) har stadgandet samma lydelse som vid
tillkomsten av skollagen.
Kungl. Maj:t har den 17 april 1953 medgett katolska kyrkan i Sverige
och mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö att i
skolornas ställe ombesörja religionsundervisning för lärjungar tillhörande
respektive trossamfund. Enligt uppgifter från utbildningsdepartementet
har annat trossamfund inte erhållit sådant tillstånd.
Tilläggsprotokollet den 20 mars 1952 till konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
ratificerad av Sverige den 17 april 1953, art. 2, har följande lydelse:
Ingen må förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den
verksamhet som staten kan påtaga sig i fråga om uppfostran och
undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina
barn en uppfostran och undervisning som står i överensstämmelse med
föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.
I en reservation till denna artikel har Sverige såvitt avser kristendomsundervisningen
förklarat att befrielse från skyldigheten att deltaga i de
allmänna skolornas kristendomsundervisning endast kan medgivas för
barn med annan trosbekännelse än svenska kyrkans, för vilka tillfredsställande
religionsundervisning är anordnad.
Såsom framgår av de återgivna texterna finns det en skillnad i
uttryckssättet mellan skollagen och reservationen beträffande kraven för
att erhålla befrielse från ifrågavarande undervisning. Uttalanden i samband
med ratificeringen av tilläggsprotokollet (prop. 1953:32) tyder
närmast på att man med reservationen avsett att markera samma
inställning till frågan som uttryckts i propositionen (1950:70) angående
riktlinjerna för det svenska skolväsendets utveckling. Således anförde
departementschefen 1950 bl. a. följande:
I överensstämmelse med de erkända grunderna för religionsfriheten
bör vissa trossamfunds medlemmar tillerkännas rätt till frikallelse för sina
barn från de allmänna skolornas kristendomsundervisning och morgonandakter.
Det bör därvid ankomma på Kungl. Maj:t att på given
anledning pröva, huruvida trossamfund i sin trosåskådning avviker så
mycket från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna
skolorna, att dylik befrielse skäligen bör beviljas och samfundet erhålla
rätt att sörja för religionsundervisning åt samfundet tillhörande barn. I
samband därmed bör Kungl. Maj:t lämna erforderliga föreskrifter rörande
religionsundervisningens innehåll och kontrollen av densamma genom
allmänna organ.
KU 1972:26
148
Vid riksdagsbehandlingen hemställdes i en motion (1950 11:467) bl. a.
att riksdagen måtte uttala sig för en rätt till frikallelse från kristendomsundervisning
och morgonandakt även för barn till föräldrar utan konfession.
Riksdagen biföll (rskr 1950:341) särskilda utskottets (SäU 1950:1)
hemställan att motionen inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Departementschefens uttalande 1953 (prop. 1953:70) hade såvitt nu
är i fråga följande innehåll:
De svenska statsmakterna ha vid sitt ställningstagande till denna fråga i
samband med den senaste skolreformen utgått ifrån att kristendomsundervisningen
i våra allmänna skolor icke är avsedd att påtvinga eleverna
en viss troslära utan att under objektiva former bibringa dem kunskap om
de religiösa och etiska värderingar som varit bestämmande vid uppbyggandet
av det svenska samhället liksom för den västerländska kulturutvecklingen
över huvud taget. — — — Jag finner sålunda att Sveriges
ratifikation av tilläggsprotokollet bör ske med förbehåll mot art. 2 i
protokollet av innebörd att befrielse från skyldigheten att deltaga
i de allmänna skolornas kristendomsundervisning endast kan medgivas för
barn med annan trosbekännelse än svenska kyrkans, för vilka tillfredsställande
religionsundervisning är anordnad.
Utrikesutskottet förklarade sig enhälligt inte ha någon erinran mot att
tilläggsprotokollet godkändes med de förbehåll, som av departementschefen
ansetts erforderliga samt att formuleringen av förbehållen fick
ankomma på Kungl. Maj:t (Uu 1953:1).
Som ovan anförts utbyttes genom lagändring år 1968 ordet kristendomskunskap
i 27 § skollagen mot ordet religionskunskap. Fråga uppkom
därvid om denna ändring, som bl. a. markerade ämnets samband
med andra orienteringsämnen i enlighet med den s. k. arbetsområdesprincipen,
också borde inverka på möjligheten att erhålla befrielse från
ämnet. Departementschefen anförde i anslutning härtill (prop.
1968:129):
Undervisningen i religionskunskap skall utformas objektivt och allsidigt
samt innefatta också undervisning om andra religioner än den
kristna. Jag räknar likväl med att för vissa grupper av elever liksom i dag
kommer att resas krav på befrielse från denna undervisning. Det bör vara
möjligt att finna praktiska lösningar som tillgodoser dessa krav. Nuvarande
bestämmelser bör alltså finnas kvar och jag är därför inte beredd att på
denna punkt förorda någon ändring i skollagen.
Vid utskottsbehandlingen av propositionen gjordes i ett par motioner
gällande, att det saknades anledning att av konfessionella skäl befria vissa
elever från religionsundervisning, eftersom undervisningen skulle vara
objektiv. Man pekade också på svårigheterna att ha kvar befrielsemöjligheten,
då religionsundervisningen alltmer skulle integreras med andra
ämnen på läroplanen.
Andra lagutskottet uttalade förståelse för den principiella syn på
frågan om rätt till befrielse frän religionsundervisning som låg bakom
motionerna, men förklarade sig dela departementschefens mening att
man av praktiska och psykologiska skäl inte nu avskaffade möjligheten
till befrielse från deltagande i skolans religionsundervisning (2 LU
1968:71).
KU 1972:26
149
Samma mening uttryckte statsutskottet vid behandlingen av två dit
hänvisade motioner som berörde frågan om befrielse från religionsundervisningen
(SU.1968:179).
Kungl. Maj:t har i praxis medgett befrielse även för andra barn än sådana
som tillhörde de mosaiska eller katolska församlingarna. I det betänkande
som 1964 års utlands-och internatskoleutredning överlämnat rörande
”skolgång borta och hemma” (SOU 1966:55) uppgavs (s. 272) att sådan
befrielse medgetts i vissa fall. Utredningen fortsatte:
Detta har gällt barn till exempelvis muhämmedanska föräldrar. Under de
senaste åren har däremot alla ansökningar om befrielse från kristendomsundervisningen
eller delar därav som gjorts av föräldrar tillhörande
frikyrkosamfund i Sverige inte föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Skolöverstyrelsen har i sina remissvar på senare år konsekvent hävdat att
kristendomsundervisningen så som den numera är utformad i den
obligatoriska skolan inte kan vara stötande för någons religiösa uppfattning.
Med en sådan motivering avslogs år 1965 även en ansökan från
sällskapet Vakttornet om tillstånd att i skolans ställe anordna religionsundervisning
för barn till föräldrar tillhörande Jehovas vittnen.
Kungl. Maj:ts beslut i dessa frågor syns innebära att endast föräldrar
med trosuppfattning som väsentligen bygger på en annan grund än den
evangeliska kristendomen kan erhålla befrielse från kristendomsundervisningen
för sina barn. Vid skolöverstyrelsens bedömning av hithörande
ärenden syns även föräldrarnas egenskap av utlandsfödda eller infödda
svenskar ha haft en viss betydelse i det att befrielse tillstyrkts i större
omfattning åt inflyttade.
I betänkandet lämnades också en redovisning för elever som höstterminen
1964 varit befriade från kristendomsundervisning i skolan. Härav
framgick, att totalt 1 592 barn åtnjutit sådan befrielse. Av dessa tillhörde
29 barn andra trossamfund än den mosaiska eller romersk-katolska (av
dessa 5 muhammedaner, 2 grekiska katoliker, 1 hindu, 10 sjundedagsadventister,
7 Jehovas vittnen och 2 ”enligt uppgift svedenborgare”).
Den befrielse från skolans religionsundervisning som meddelats barn
från andra trossamfund än de mosaiska och romersk-katolska har —
såsom framgår av ovan lämnade redogörelse för gällande bestämmelser —
inte lämnats med stöd av 27 § skollagen. Något motivuttalande rörande
denna form av befrielse har inte återfunnits.
1 ett aktuellt ärende har evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige genom
sin kyrkostyrelse begärt tillstånd att i skolans ställe ombesörja religionsundervisningen.
1 beslut den 24 juli 1970 lämnade Kungl. Maj:t ansökningen
utan bifall. 1 ärendet hade Kungl. Maj:t hört skolöverstyrelsen,
som avstyrkt framställningen i ett den 16 december 1969 dagtecknat
yttrande. Skolöverstyrelsen pekade häri på den målsättning som ämnet
religionskunskap erhållit i den reviderade läroplanen för grundskolan,
innefattande en allsidig orientering om olika tros- och livsåskådningar, i
första hand om kristendomen men även om övriga religioner och
icke-religiösa livsuppfattningar utan att auktoritativt söka påverka eleverna
att omfatta en viss åskådning.
Avslutningsvis anförde skolöverstyrelsen bl. a.:
Målsättningen för ämnet religionskunskap i skolan är således sådan att
befrielse från undervisningen i ämnet inte är motiverad. Om sådan
befrielse från skolans undervisning i religionskunskap över huvud taget
KU 1972:26
150
skall ges bör den avse elever, vars föräldrar bekänner sig till en religion
och livsuppfattning som primärt hör till en annan kulturkrets än vår. För
dessa föräldrar som så gott som undantagslöst är invandrare framstår den
svenska skolans uppläggning av ämnet religionskunskap som främmande
och svårförståelig.
Undertecknarna av evangelisk-lutherska kyrkans ovannämnda framställning
har sedermera hänvänt sig till Europarådets kommission för de
mänskliga rättigheterna, som enligt vad som framkommit upptagit ärendet
till saklig prövning men ännu inte slutbehandlat detta.
1 sammanhanget förtjänar vidare nämnas, att Sverige år 1967 ratificerat
en av Unescos generalkonferens år 1960 antagen konvention mot
diskriminering inom undervisningen. I art. 5 i konventionen framhålls
bl. a. det väsentliga i att respektera föräldrars frihet att inom ramen för
formerna för landets rättstillämpning tillförsäkra sina barn en religiös och
moralisk uppfostran i överensstämmelse med föräldrarnas egen övertygelse.
Departementschefen (prop. 1967:36) erinrade i detta sammanhang
om att statsmakterna vid skilda tillfällen beslutat om att religionsundervisningen
inom det allmänna skolväsendet skall vara objektiv och att det
enligt skollagen fanns möjlighet till befrielse från undervisning i kristendom
respektive religionskunskap för elev, tillhörig annat trossamfund än
svenska kyrkan.
KU 1972:26 151
Innehållsförteckning
Granskningsarbetets uppläggning 1
Översiktlig redovisning av statsrådsprotokollens innehåll m. m. . . . 2
Utskottets granskning 2
1. Offentlighet och information beträffande konseljärenden ... 2
2. Utgivningen av Svensk författningssamling 4
3. Riksdagens skrivelser till Kungl. Maj:t 5
4. Decentralisering av beslutanderätt 6
5. Remisser till lagrådet 6
6. Nåd i brottmål 7
7. Besvärsrätt för organisationer 9
8. Motivering av konseljbeslut 10
9. Offentliga utredningar 11
10. Redovisning av remissyttranden i propositioner 12
11. Statstjänstemän i styrelser för statliga verk och företag 13
12. Övriga frågor 14
Närvarande 16
Reservationer och särskilda yttranden 17
Bilaga 1. Konseljärenden åren 1970 och 1971. Tabellarisk översikt
24
Bilaga 2. Förordnanden enligt § 5 regeringsformen samt omfördelning
m. m. av ärenden mellan statsdepartementen
under år 1971 26
Bilaga 3. Förteckning över rättelseblad för SFS 1971 27
Bilaga 4. PM ang. omfattningen och inriktningen av Kungl.
Maj :ts remisser till lagrådet under år 1971 29
Bilaga 5. PM ang. nåd i brottmål 32
Bilaga 6. PM ang. besvärsrätt för organisationer i miljöskydds
ärenden
m. m 72
Bilaga 7. PM med vissa uppgifter om det statliga utredningsväsendet
80
Bilaga 8. Pm ang. redovisning av remissyttranden i propositioner
m. m 85
Bilaga 9. Statstjänstemän som ledamöter i styrelser för statliga
verk och företag. Tabellarisk översikt 90
Bilaga 10. PM med vissa uppgifter rörande förenade fabriksverken 91
Bilaga 11. PM med vissa uppgifter om industriverksamheten vid
Hyltebruk m. m 127
Bilaga 12. PM med vissa uppgifter om ändring av betygsättningen
i grunskola och gymnasieskola 132
Bilaga 13. PM med vissa uppgifter om socionomutbildningen ... 136
Bilaga 14. PM med vissa uppgifter angående vuxenutbildningen . 139
Bilaga 15. PM ang. utbildning av bibliotekspersonal m. m 141
KU 1972:26 152
Bilaga 16. PM ang. Kungl. Maj:ts bedömning vid utnämning till
vissa kyrkliga tjänster 143
Bilaga 17. PM med vissa uppgifter om befrielse från religionsundervisning
147
Göteborgs Offsettryckeri AB, Stockholm 72.826 S