Konstitutionsutskottets betänkande nr 21 år 1972

KU 1972:21

Nr 21

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av motion om förlängning
av riksdagens vår- eller höstsession.

Motionen

I detta betänkande behandlas motionen 1972:293 av herrar Stålhammar
(fp) och Levin (fp).

Hemställan avser: ”att riksdagen beslutar att pröva frågan om en
förlängning av vår- eller höstsessionen med några veckor för att
möjliggöra ett effektivare riksdagsarbete under lämpliga arbetsbetingelser”.

Motionärerna framhåller att arbetsförhållandena i riksdagen efter
övergången till enkammarsystemet till stora delar har varit otillfredsställande.
Olika försök har gjorts att komma till rätta med problemen.
Motionärerna menar emellertid att dessa åtgärder inte har varit tillräckliga.
Med tanke på riksdagens ökande arbetsuppgifter och det större
antalet riksdagsledamöter borde enligt motionärerna det naturliga sättet
att komma till rätta med riksdagens arbetsproblem vara att öka tiden för
det årliga riksdagsarbetet. Detta kan ske antingen genom att vårsessionen
förlängs till omkring den 15 juni eller genom att höstsessionen börjar
tidigare, förslagsvis i mitten av september.

Gällande ordning

Enligt nuvarande bestämmelser i 2 § riksdagsordningen om riksdagens
årliga arbetstider sammanträder riksdagen till vårsession den 10 januari
eller, om den dagen är helgdag, dagen därefter. Konungen kan dock
sammankalla riksdagen till tidigare dag. Vårsessionen avslutas senast den
31 maj. Riksdagen äger dock, om synnerliga skäl föreligger, efter att ha
hört talmanskonferensen, besluta att sessionen skall pågå till längst
t. o. m. den 15 juni. Skall höstsession hållas, inleds denna på dag i
oktober som prövas lämplig. Höstsessionen pågår så länge det behövs.
Riksdagen är emellertid avslutad den 31 december. Föreligger synnerliga
skäl, kan Konungen besluta att uppskjuta riksdagens avslutande sist till
dagen före nästföljande riksdags början.

Bestämmelserna i 2 § gäller i nuvarande lydelse från ingången av 1971.
Under detta år avslutades vårsessionen först den 3 juni. Som skäl för
förlängningen av sessionen till efter maj månads utgång åberopades
(riksdagens protokoll 1971 nr 65 s. 33) bl. a. svårigheter i samband med
övergången till ny utskottsorganisation, fördröjning av utskottsvalen och
försening av propositionsarbetet till följd av arbetsmarknadskonflikt.
Höstsessionen inleddes den 14 oktober och avslutades den 17 december.

Riksdagen 1972. 4 sami. Nr 21

KU 1972:21

Kort historik

Det nuvarande systemet med vår- och höstsession infördes genom en
1948 och 1949 beslutad grundlagsändring (prop. 1948:244 och SärU
1948:1). Därmed avskaffades det gamla systemet med lagtima och urtima
riksdagar. De 1949 antagna reglerna om riksdagssessioner, vilka kvarstod
oförändrade till 1971, skiljde sig från vad som gäller nu på följande
punkter. Vårsessionen skulle avslutas senast den 31 maj. Riksdagen ägde
dock, om behandlingen av de anhängiggjorda ärendena bedömdes kunna
avslutas senast den 15 juni, efter hörande av talmanskonferensen besluta
att vårsessionen skulle pågå till och med denna dag. Beslöt riksdagen
uppskjuta behandlingen av ärenden, skulle talmännen kalla till höstsession
med början på dag efter den 15 oktober.

En utförlig redogörelse för den diskussion som föregick omläggningen
1950 av riksdagens årliga sammanträdestider lämnas av Nils Stjernquist i
Samhälle och riksdag, band IV, s. 35 ff.

Möjligheten att enligt de 1950-1970 gällande reglerna utsträcka
vårsessionen till den 15 juni utnyttjades aldrig. Sessionen har alltid
avslutats senast den 31 maj. Höstsession har hållits vaije år. Höstsessionen
har genomgående börjat första tillåtna dag, dvs. den 16
oktober, eller någon av de närmast följande dagarna, och avslutats i
mitten av december.

Frågan om en omläggning av riksdagens sessionstid i syfte att
höstsessioner skulle kunna undvikas togs upp i motioner år 1953.
Konstitutionsutskottet (1954:19) avstyrkte en omläggning, och riksdagen
delade utskottets uppfattning. - Med anledning av motioner till 1952 års
riksdag föreslog konstitutionsutskottet enhälligt (1952:29, jämför
1951:23) att regeln om en bestämd slutdag för vårsessionen skulle
ersättas av en föreskrift att sessionen skulle pågå till dess att riksdagen
hade slutbehandlat alla till utskottsberedning hörande ärenden, vilkas
behandling inte hade uppskjutits till höstsessionen. Samtidigt skulle
stadgas att sista dag för anmälan i kamrarna av utskottsbetänkande skulle
vara den 28 maj (undantagsvis den 12 juni). Ett syfte med förslaget var
att minska arbetsforceringen under vårsessionens slut. Första kammaren
avslog emellertid utskottets förslag, som därmed föll.

Författningsutredningens förslag om riksdagens arbetstider (SOU
1963:18, s. 15 f.) byggde på andra förutsättningar än de nuvarande.
Utredningen föreslog att riksdagen skulle bestå av en kammare med 290
ledamöter. Enligt utredningen krävdes en sammanlagd arbetsperiod för
riksdagen som inte understeg sju månader. Årligt riksmöte skulle enligt
förslaget börja den 15 oktober och utan uppdelning i sessioner pågå till
slutet av följande vår. Normalt borde riksmötet avslutas den 15 maj.
Genom särskilt beslut skulle riksdagen dock kunna låta riksmötet pågå
längre tid.

De ändringar i bestämmelserna om riksdagens sessionstider, som
trädde i kraft den 1 januari 1971, genomfördes som ett led i
enkammarreformen. Grundlagberedningen uttalade i sitt förslag till

KU 1972:21

partiell författningsreform (SOU 1967:26 s. 132 f.):

Det ligger i och för sig nära till hands att förutsätta att riksdagens
sessioner måste förlängas till följd av enkammarriksdagens storlek. Frågan
om förlängning av sessionstiderna har varit aktuell redan i nuvarande
kammarsystem. Självfallet skulle riksdagens arbete underlättas om längre
tid ställdes till förfogande. Flera skäl talar dock mot en sådan utveckling.
Det viktigaste är enligt beredningens mening hänsynen till rekryteringen
av riksdagsledamöter. Hittills har det i viss utsträckning varit möjligt att
förena uppdrag som riksdagsledamot med anställning i allmän eller
enskild tjänst eller annan verksamhet. Det är värdefullt om möjligheterna
härtill kan bevaras. På grund härav kan beredningen inte förorda generell
förlängning av sessionstiderna. Arbetsplaneringen för riksdagen skall syfta
till att arbetet skalla hinnas med inom ramen för nuvarande sessionstider.
De förslag som beredningen lägger fram i det följande skall bedömas mot
denna bakgrund.

Trots den ingående bedömning som beredningen, stödd på omfattande
erfarenheter av arbetet inom den nuvarande riksdagen, har gjort av
enkammarriksdagens arbetsduglighet anser sig beredningen inte kunna
bortse från de osäkerhetsmoment som varje förhandsbedömning inrymmer.
Det synes vanskligt att inte lämna någon möjlighet öppen att
förlänga sessionerna för den händelse det visar sig att riksdagsarbetet
trots omsorgsfull planering och effektiv ledning inte hinner slutföras
inom nuvarande sessionstider. Beredningen föreslår därför att riksdagen
får begränsad möjlighet att förlänga vårsessionen till den 15 juni, även om
handläggning av ärenden uppskjuts till höstsessionen. Denna förlängningsmöjlighet
är emellertid avsedd att utnyttjas endast i utpräglade undantagsfall.
Vidare förordar beredningen att höstsessionen skall kunna börja
något tidigare i oktober än f. n. Lämpligheten och behovet att behålla
förlängningsmöjlighetema bör omprövas i samband med den totala
författningsreformen, då man torde ha fått erfarenhet av enkammarriksdagens
arbete.

Under riksdagsbehandlingen av kammarreformen yrkades motionsvägen
avslag på förslaget i fråga om vårsessionens avslutande. Det kunde
befaras, menade motionärerna, att förlängningsmöjligheten tas i bruk
regelmässigt. Redan ovissheten om när sessionen skall sluta är till men för
planeringen av andra politiska verksamheter m. m. Konstitutionsutskottet
yttrade med anledning härav (1968:20 s. 18):

Ifrågavarande förslag skall betraktas som rena försiktighetsåtgärder.
Då man inte kan i dag klart förutsäga hur arbetet i den stora enkammarriksdagen
kommer att gestalta sig, har grundlagberedningen ansett sig
böra förorda de båda jämkningarna i sessionsreglerna som säkerhetsventiler
för olyckliga arbetssituationer. Utskottet finner detta välbetänkt.
Det torde kunna förväntas att obenägenheten hos riksdagens ledamöter
att förlänga riksdagsarbetet in i juni månad kommer att utgöra en
verksam hämsko för stadgandets tillämpning. Utskottet avstyrker därför
motionerna.

Fyra ledamöter (3 h, 1 fp) reserverade sig på ifrågavarande punkt och
yrkade bifall till motionsyrkandet. Som har framgått följde riksdagen
utskottets förslag.

KU 1972:21

Enkammarriksdagens första arbetsår

Nedanstående uppgifter tjänar till att belysa arbetsförhållandena i
enkammarriksdagen under dess första arbetsår.

Antalet plenitimmar år 1971 var 610. Motsvarande siffra för andra
kammaren 1970 var 430 och 1967 - det år då andra kammaren hade sin
längsta plenitid — 461. Antalet kvällsplena år 1971 var 31, omfattande en
sammanlagd sammanträdestid av nära 142 timmar. Härmed kan jämföras
de högsta siffrorna något år i andra kammaren: år 1967 höll kammaren
23 kvällssammanträden under tillhopa drygt 101 timmar. - Under år
1971 väcktes i riksdagen 1 643 motioner. Antalet motionsärenden i
tvåkammarriksdagen var under ett vart av åren 1965 — 1970 (likalydande
motioner har räknats som en motion): 1 016, 1 033, 1 179, 1 356, 1 375
respektive 1 712. — År 1971 framställdes 222 interpellationer och 410
enkla frågor i riksdagen. Till jämförelse kan nämnas att sammanlagt i
båda kamrarna framställdes, 1968 208 interpellationer och 352 enkla
frågor, 1969 224 interpellationer och 356 enkla frågor samt 1970 195
interpellationer och 373 enkla frågor.

För ytterligare uppgifter om arbetsförhållandena i riksdagen under
senare år hänvisas till statistikredovisningen i bilagorna 5 — 13 i grundlagberedningens
betänkande SOU 1972:15 s. 356 ff.

Förslag i grundlagberedningens slutbetänkande

I sitt slutbetänkande med titeln ”Ny regeringsform, ny riksdagsordning”
(SOU 1972:15) föreslår grundlagberedningen en omläggning av
riksdagsåret. Förslaget har sin grund i en önskan att eliminera den
nuvarande ordningen med en riksdag som efter val sammanträder till
höstsession i sin gamla sammansättning. Den ordning beredningen
föreslår framgår av 1 kap. 1 —4 § § förslaget till riksdagsordning. Den
årliga sammanträdesperioden, kallad ”lagtima riksmöte”, skall enligt
förslaget inledas på hösten och, utan indelning i sessioner, pågå till
utgången av påföljande vår. Efter val — ordinarie val skall enligt
beredningen ännu så länge hållas i september - sammanträder riksdagen
till riksmöte på tolfte dagen efter valdagen, dock tidigast på fjärde dagen
efter det att valresultatet har kungjorts. Riksmötet kommer alltså valår
att som regel börja vid månadsskiftet september—oktober. Mellanliggande
år börjar riksmötet på den dag under september eller oktober som
riksdagen bestämmer under det närmast föregående riksmötet. Riksmötet
avslutas senast den 31 maj nästa år men kan, om synnerliga skäl
föreligger, förlängas, längst t. o. m. den 15 juni. Förslaget utgår från
oförändrat budgetår. Det innefattar att ärenden skall kunna uppskjutas
från vår till höst såväl under valår som under mellanliggande år.

Beredningen finner (se till det följande s. 232 ff. i betänkandet) att
arbetsförhållandena i enkammarriksdagen under dess första arbetsår har
varit otillfredsställande. Beredningen framhåller bl. a. att riksdagsarbetet
har tenderat att ta all ledamöternas tid i anspråk med bristande kontakter

KU 1972:21

med yttervärlden som följd. Beredningen diskuterar medel att komma till
rätta med svårigheterna för framtiden. Någon annan ändring av ledamotsantalet
i kammaren än en sänkning till 349 föreslås inte av beredningens
majoritet. Som nyss har framgått öppnar riksdagsordningen enligt
beredningens förslag möjlighet för riksdagen att inleda riksmötet redan i
september (valår gäller dock särskilda regler). I anslutning härtill uttalar
beredningen:

Avsikten är emellertid inte att den ökade elasticitet som riksdagsordningen
på så sätt förlänar åt riksmötet skall leda till någon permanent
förlängning av den årliga arbetsperioden. Det är angeläget att riksdagsledamöter
som så önskar kan vara verksamma inom sitt ”vanliga” yrke
under ej alltför kort tid årligen. Riktpunkten bör vara att riksdagsarbetet
skall hinnas med inom loppet av sju och en halv till åtta månader.

Utifrån de angivna förutsättningarna anser beredningen att arbetsplanering
i vidsträckt bemärkelse blir medlet att skapa ändamålsenliga
arbetsförhållanden i riksdagen. Beredningen föreslår härvidlag en förkortning
av propositionstiderna på våren. Dessa föreslås också få ökad
betydelse därigenom att riksdagens tillstånd, bortsett från ett par fall,
skall krävas för att proposition, som avses bli behandlad på våren, skall få
läggas fram efter fristens utgång. Beredningen räknar med att förslagen
skall leda till en minskning av arbetspressen i maj. Beredningen föreslår
vidare att möjligheterna att begränsa kammardebattema vidgas. I
betänkandet diskuteras härjämte en del åtgärder i fråga om den
långsiktiga arbetsplaneringen och rörande detaljplaneringen. 1 sammanhanget
bör också nämnas beredningens förslag till ändringar i regleringen
av spörsmålsinstitutet, vilka delvis har till syfte att hålla inom rimliga
gränser den tid som tas i anspråk för spörsmålsdebatter.

Tre ledamöter, representanterna för moderata samlingspartiet, folkpartiet
och centerpartiet, är så till vida av skiljaktig mening att de förordar
en snar flyttning av riksdagsvalen till våren och därför också en
motsvarande omläggning av riksdagens arbetsår. De hänvisar till en skiss
till nyordning som är intagen i den av grundlagberedningen utgivna
diskussionspromemorian ”Allmänna val på våren?” (SOU 1970:27).
Enligt skissen skulle det årliga riksmötet pågå under tiden den 1
september — (omkring) den 15 april. Den tänkta ordningen innefattar en
övergång till kalenderbudgetår. — Det kan också nämnas att två
ledamöter (företrädarna för m och fp) reserverar sig för en sänkning av
riksdagens ledamotsantal till 299 respektive till omkring 300. De
åberopar bl. a. att erfarenheterna från enkammarriksdagens första arbetsår
har varit nedslående.

KU 1972:21

Utskottet

Grundlagberedningen har i sitt nyligen framlagda slutbetänkande fäst
uppmärksamheten på vissa svårigheter i riksdagsarbetet under enkammarriksdagens
första arbetsår. Beredningen föreslår skilda åtgärder för att
inom ramen för ungefär samma årliga arbetsperiod som den nuvarande
förbättra arbetssituationen. 1 avvaktan på remissbehandlingen av beredningens
betänkande bör frågan om sessionstidernas längd enligt utskottets
uppfattning inte bli föremål för prövning av riksdagen nu. Ett
särskilt skäl härför är att beredningens förslag kan komma att leda till att
sessionsindelningen slopas i samband med en omläggning av riksdagens
arbetsår. Vid riksdagens kommande prövning av frågan bör enligt
utskottets mening särskilt beaktas att riksdagsledamöterna måste ha
rimlig tid till utbyte av åsikter med väljarna och till kontakter med
yrkeslivet och vardagslivet i övrigt utanför riksdagen.

Av anförda skäl hemställer utskottet

att motionen 1972:293 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 april 1972
På konstitutionsutskottets vägnar
GUNNAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Luttra (c), Adamsson* (s), Nelander (fp),
Henningsson* (s), fru Thunvall (s), herrar Boo (c), Johansson i
Trollhättan (s), Ahlmark (fp), Mossberg (s), Werner i Malmö (m),
Svensson i Eskilstuna (s), Bergqvist (s), Fiskesjö (c), Karlsson i Malung (s)
och Schött (m).

* Ej närvarande vid justeringen.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1312 S Stockholm 1972