Konstitutionsutskottets betänkande nr 19 år 1972
KU 1972:19
Nr 19
Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av motioner om översyn
av JO-institutionen.
Motionerna
I motionen 1972:618 av herr Adamsson (s) föreslås mot bakgrund av
ökningen av antalet klagomål ”att JO-institutionens ställning och
funktioner blir föremål för förnyade överväganden med utgångspunkt i
1967 års riksdagsbeslut i ämnet och med beaktande av vad som anförts i
motionen”. Motionären uttalar att den av honom begärda översynen bör
verkställas av en utredning som tillsätts av talmanskonferensen. Utredningen
bör vara förutsättningslös utom i så måtto att grundtankarna
bakom 1967 års beslut inte bör överges utan starka skäl. Enligt
motionären är den viktigaste frågan hur man skall kunna genom
organisatoriska åtgärder säkerställa att ombudsmännen verkligen får
möjlighet att ägna sig åt de väsentliga ärendena. Motionären erinrar vidare
om att ämbetsansvarskommitténs förslag kan komma att ändra grunderna
för ombudsmännens verksamhet.
I motionen 1972:801 av herr Strömberg (fp) hemställs ”att riksdagen
beslutar göra en översyn av principer och praxis inom JO-ämbetet”.
Motionären uttalar bl. a. att det i dagens läge med inträffad stark ökning
av antalet utifrån anhängiggjorda ärenden finns anledning att överväga en
personell förstärkning av JO-ämbetet och att denna fråga bör bli föremål
för en ingående prövning från riksdagens sida. Enligt motionären finns
det vidare anledning att förutsättningslöst granska JO:s åtalsfunktion.
Även förhållandet mellan JO och JK bör, säger motionären, ses över.
För närmare detaljer hänvisas till motionerna.
Ärendeutvecklingen hos riksdagens ombudsmän 1967—1971
I sammansatt konstitutions- och första lagutskotts betänkande 1967:1
lämnades på s. 3—4 vissa uppgifter om arbetsutvecklingen vid JOoch
MO-ämbetena åren 1954—1966. Vidare redogjordes där för de
åtgärder som JO vidtagit i förekommande ärenden ettvart av åren
1957— 1966. I dessa delar hänvisas till det berörda betänkandet.
Nedan lämnas motsvarande uppgifter för åren 1967 (resp. 1968) —
1971.
1 Riksdagen 1972. 4 sami. Nr 19
KU 1972.19
2
Arbetsutvecklingen hos riksdagens ombudsmän 1967-1971
År |
Klagomål och |
Initiativären- den |
Summa |
Avgjorda |
Till följande år |
1967 |
|||||
JO |
1 6841 |
1721 |
1 8581 |
1 7481 |
4471 |
VI 810 |
>808 |
>2 618 |
>2 530 |
>576 |
|
MO |
126 J |
636J |
7 62J |
782J |
129 J |
1968 ^ |
■\ |
||||
JO* 504 |
01 |
5041 |
442 |
||
MO* 34 |
12 120 78 |
>488 112 |
>2 608 129 |
>2 655 |
|
RO** 1582 |
410 |
1 992 |
2 084 |
577 |
|
-i |
J |
•d |
1969 2 708
1970 2 606
1971 3 149
393
457
346
3 101
3 063
3 495
2 948
2 997
3 267
757
850
114
* Avser tiden 1.1 — 27.3.1968
"Avser tiden 28.3-31.12.1968 (det gemensamma ombudsmannaämbetet)
Av riksdagens ombudsmän vidtagna åtgärder i ärenden som förekommit
ettvart av åren 1968-1971
A. Klagoärendcn
År |
Awisn. |
Överläm-nande |
Avgjorda |
Erinrar |
i Åtal eller |
Framställ-ning till |
Summa ärenden |
1968 |
642 |
76 |
1 174 |
224 |
7 |
4 |
2 127 |
1969 |
747 |
100 |
1 411 |
272 |
7 |
2 |
2 539 |
1970 |
787 |
89 |
1 325 |
413 |
3 |
1 |
2 618 |
1971 |
1 137 |
126 |
1 212 |
412 |
3 |
3 |
2 893 |
B. Inspektions- och övriga initiativärenden
År Avgjorda |
Erinran eL |
Åtal eller |
Framställa Kungl. Maj:t |
Summa ärenden |
|
1968 225 |
246 |
0 |
1 |
472 |
|
1969 116 |
263 |
0 |
5 |
384 |
|
1970 108 |
239 |
0 |
5 |
352 |
|
1971 143 |
199 |
0 |
1 |
343 |
KU 1972:19
3
1967 års reformer
1967 beslöts väsentliga reformer i fråga om riksdagens ombudsmän
(K1LU 1967:1, rskr 1967:382, SFS 1967:928). Huvudinnebörden av
reformerna var att de tidigare JO- och MO-ämbetena samordnades till en
gemensam institution, riksdagens ombudsmannaexpedition, med tre
ombudsmän, envar kallad JO, vilka själva fastställer en arbetsfördelning
mellan sig med iakttagande av vissa riktlinjer som riksdagen beslutat.
Det viktigaste motivet för omorganisationen var att JO:s arbetsbörda
ökat mycket kraftigt under senare år och att detta medfört en stark
snedbelastning mellan JO och MO. Detta kom särskilt väl till uttryck
genom klagomålens antal. Dessa var hos JO 757 år 1957 och 1 684 år
1967, hos MO omkring 100 om året under hela perioden. För att komma
till rätta med problemen beslöt riksdagen successiva personalförstärkningar
och medgav dessutom att dubblering fick ske under vissa tider
genom att ställföreträdaren tjänstgjorde samtidigt med ombudsmannen.
På denna väg hade man i realiteten redan några år före reformerna 1967
kommit fram till en ordning med tre ombudsmän.
I samband med att riksdagen antog den nya organisationen förde
utskottet ett ingående resonemang om ombudsmannainstitutionens
ställning och funktioner i dagens samhälle. Det framhölls att den
föreslagna reformen inte borde bygga bara på uppgifter om ärendemängd
etc. utan ge uttryck för riksdagens principiella syn på institutionen. Den
nya organisationen skulle ge den ram som enligt riksdagens mening
erfordrades för att ombudsmännen skulle kunna fullgöra de uppgifter
som de funnits böra ha. Det underströks att JO är en extraordinär garanti
för de enskildas rättssäkerhet och att institutionen inte bör få utvecklas
till ett ämbetsverk. Då tre ombudsmannabefattningar inrättades borde
dubbleringen med ställföreträdare i princip upphöra. Två gemensamma
ställföreträdare skulle utses, med uppgift väsentligen att träda in vid
ombudsmans bortovaro.
Särskild vikt lades 1967 vid att skapa bättre möjligheter för JO att
ägna sig åt väsentliga frågor. Det framhölls att en alltför stark belastning
med rutinmässiga eller eljest mindre betydelsefulla uppgifter kan leda till
att institutionen förlorar i saklig betydelse. Ett särskilt angeläget
önskemål var att få till stånd en avsevärd utökning av inspektionsverksamheten.
Bakgrunden var att erfarenhetsmässigt vid pass nio klagomål av
tio inte leder till någon åtgärd och att det mål för inspektionsverksamheten
som uppsatts 1957, åtta veckor om året, aldrig kunnat nås till följd
av klagomålens ökning. Det fastställdes nu utryckligen, att JO inte har
någon skyldighet att sakpröva alla klagomål som kommer in, och i
instruktionen gavs vissa föreskrifter om när sakprövning borde underlåtas.
Enligt 8 § bör ombudsman ”lämna klagomål utan åtgärd, om det
från allmän och enskild synpunkt är av ringa betydelse att saken prövas”,
och enligt 9 § får fråga som väckts genom klagomål och är ”av sådan
beskaffenhet att den lämpligen kan utredas och prövas av annan
myndighet” överlämnas till denna myndighet för handläggning.
1* Riksdagen 1972. 4 sami Nr 19
KU 1972:19
4
Enligt 12 § instruktionen bör ombudsman, om förekommet fel ej är
av allvarlig beskaffenhet och särskilda skäl inte föranleder annat, i stället
för att väcka åtal eller göra anmälan till myndighet med disciplinär
bestraffningsrätt, låta bero vid erinran, vunnen rättelse, avgiven förklaring
eller vad som i övrigt förekommit. Bestämmelsens avfattning avsåg att
bekräfta en sedan länge tillämpad praxis enligt vilken återhållsamhet
iakttogs i fråga om väckande av åtal.
I betänkandet behandlades även bl. a. frågan om ombudsmännens
tillsyn över kommunalförvaltningen. I detta sammanhang diskuterades
ombudsmännens inspektionsverksamhet på den kommunala egenförvaltningens
område och frågan om den kommunala affärsverksamheten skall
ställas under ombudsmännens tillsyn. Någon ändring i gällande ordning
föreslogs emellertid inte av utskottet. I en reservation av fyra ledamöter
(h) uttalades önskemål om att också den ifrågavarande inspektionsverksamheten
borde intensifieras ävensom att den verksamhet som utövas i
bolags-, förenings- och stiftelseform borde stå under tillsyn av ombudsmännen.
Riksdagen följde utskottet.
För närmare detaljer hänvisas till det berörda betänkandet.
Riksdagsbehandlingen 1970 av en motion om översyn av JO-institutionen
Vid 1970 års riksdag väckte herr Adamsson (s) en motion, vari
hemställdes att JO-institutionens ställning och funktioner gjordes till
föremål för förnyade överväganden med utgångspunkt i 1967 års
riksdagsbeslut i ämnet.
I sitt utlåtande (KU 1970:47) anförde utskottet följande:
Syftet med förevarande motion är att slå vakt om grunderna för 1967
års reform. Uppgifterna i ombudsmännens ämbetsberättelse 1970 har
synts motionären ge anledning till vissa farhågor. Särskilt pekas på att
antalet klagomål årligen har ökat nästan lika mycket under de två åren
efter 1967 som under hela tioårsperioden mellan 1957 och 1967 års
reformer. Detta förhållande har förtjänat uppmärksamhet därför att
ökningen av antalet klagomål hos JO var ett av de viktigaste motiven för
1967 års reform.
Även utskottet har funnit de uppgifter om utvecklingen efter 1967,
som motionären pekat på, vara förtjänta av noggrant studium. Utskottet
är visserligen väl medvetet om - och det är också motionären — att man
inte kan dra mera långtgående slutsatser av endast sifferuppgifter.
Ärendena kräver naturligtvis högst växlande arbetsinsatser etc. Med
hänsyn till att det rör sig om förhållandevis höga tal och om en begränsad
tid, under vilken dessutom en personlig kontinuitet rått inom JO-ämbetet,
måste man emellertid kunna utgå från att talen för de olika åren är
jämförbara. Även om man inte kan bilda sig någon uppfattning om
ombudsmännens arbetsbelastning på grundval av endast statistiska
uppgifter av denna art, måste dessa dock rimligen antas vara ägnade att
belysa utvecklingen mellan skilda år. Den bild som talen ger av denna
utveckling har utskottet liksom motionären ansett så pass oroväckande,
att en närmare granskning framstått som nödvändig. Utskottet har därför
inhämtat närmare uppgifter från ombudsmännen och dessutom berett
dessa tillfälle att personligen inför utskottet redovisa sin bedömning av
KU 1972:19
5
arbetsläget och av hur den nya organisationen fungerat i praktiken. På
grundval av vad som framkommit i ärendet får utskottet anföra följande.
Vad först beträffar tillströmningen av klagomål syns en stagnation ha
inträtt under 1970. Under de nio första månaderna har 1 934 klagomål
inregistrerats, vilket skall jämföras med 2 708 under hela 1969. Man
förefaller alltså kunna räkna med en slutsumma för 1970 som i vart fall
inte överstiger 1969 års.
I fråga om behandlingen av klagomålen har ombudsmännen uttalat,
att de befogenheter att avskriva utan sakprövning och att överlämna till
annan myndighet som anvisades 1967 varit till stor nytta i arbetet. Några
ändringar i instruktionen har ombudsmännen inte funnit påkallade för
att förbättra arbetsmöjligheterna. Utskottet har också av ombudsmännens
redogörelser fått uppfattningen, att de ifrågavarande befogenheterna
ännu inte begagnats i sådan utsträckning att de möjligheter de ger är
uttömda. Även om klagomålen åter skulle öka i antal, syns alltså några
omedelbara farhågor inte behöva hysas för att ombudsmannainstitutionens
effektivitet skall hämmas därigenom.
Av stor vikt är med hänsyn till riksdagens uttalanden 1957 och 1967
inspektionsverksamhetens omfattning. Vilket utrymme som kan beredas
denna verksamhet utgör otvivelaktigt det bästa provet på organisationens
funktionsduglighet. Utskottet har tagit del av uppgifter om alla inspektioner
som verkställts under de första nio månaderna 1970. Antalet
inspektionsdagar har uppgått till omkring 100 för de tre ombudsmännen
tillsammans. Denna uppgift kan sammanställas med riksdagens önskemål
1957, att JO skulle ägna åtta veckor om året åt inspektioner. Det är
uppenbart att detta mål nåtts, även om man beaktar att den lämnade
uppgiften även innefattar sådana inspektioner som tidigare verkställdes av
MO. Det hade emellertid varit anmärkningsvärt om inte ens det mål som
uppsattes 1957 hade nåtts, då det nu finns tre JO mot endast en 1957.
Det bör därför tilläggas att inspektionerna numera, enligt vad ombudsmännen
framhållit, genomförs med större effektivitet än tidigare, med
hjälp av ett ökat antal sakkunniga biträden etc. Som en följd härav kräver
de också ett större efterarbete. Utskottet har på grundval av vad som
framkommit gjort bedömningen, att utvecklingen i fråga om inspektionsverksamheten
kan anses gynnsam. Som glädjande har utskottet noterat
att flera centrala statsmyndigheter varit föremål för inspektion.
Allmänt har ombudsmännen uttalat att 1967 års reform fallit ut väl i
praktiken och att man inte behöver hysa farhågor för att den då
uppdragna ramen skall sprängas. Utskottet har också konstaterat att
ställföreträdarna inte tjänstgjort i större utsträckning än som förutsattes
1967.
Motionären har hemställt om överväganden, vilka åtgärder som kan
anses påkallade för att grunderna för 1967 års reform inte skall behöva
rivas upp, men har lämnat öppet i vilken form detta bort ske. Då
utskottet funnit motionens syfte angeläget, har utskottet ansett det
naturligt att i första hand självt göra sådana överväganden som
motionären avsett. På grundval av den utredning som verkställts och vad
ombudsmännen anfört har utskottet gjort bedömningen, att särskilda
åtgärder inte är erforderliga för närvarande för att tillgodose motionens
syfte. Även om sålunda den närmare granskningen undanröjt de farhågor,
som syntes befogade vid ett första betraktande, är det emellertid tydligt
att utvecklingen bör följas med uppmärksamhet.
1 enlighet med utskottets hemställan förklarade riksdagen motionen
besvarad med vad utskottet anfört.
KU 1972:19
6
Granskningsbetänkandena 1971 och 1972
1 sitt betänkande över granskning av riksdagens ombudsmäns ämbetsförvaltning
1970 (KU 1971:3) erinrade utskottet bl. a. om riksdagsbehandlingen
av 1970 års motion om översyn av JO-institutionen.
Utskottet uttalade att den av utskottet företagna granskningen inte gett
utskottet anledning att frångå den bedömning som då gjordes.
1 sitt betänkande över granskning av riksdagens ombudsmäns ämbetsförvaltning
1971 (KU 1972:1) förklarade utskottet bl. a. att det skulle
med uppmärksamhet följa utvecklingen beträffande arbetsläget och
överväga om särskilda åtgärder krävs för att bemästra arbetsbördan.
Utskottet erinrade vidare om att det med hänsyn till nu förevarande
motioner skulle få anledning att närmare återkomma till olika
spörsmål som hör samman med ombudsmännens verksamhet. I en
reservation av fyra ledamöter (2 m, 2 fp) föreslogs en annorlunda
skrivning i viss del. För närmare detaljer hänvisas till betänkandet.
Efter votering beslöt riksdagen att lägga utskottets betänkande till
handlingarna med gillande av vad utskottet anfört.
Grundlagberedningens förslag
Grundlagberedningen avlämnade i mars 1972 sitt slutbetänkande ”Ny
regeringsform, ny riksdagsordning” (SOU 1972:15). Förslaget innebär
i vad avser riksdagens ombudsmän och deras uppgifter ingen saklig ändring
i nu gällande ordning.
I beredningens förslag finns bestämmelser om ombudsmännen dels i
11 kap. 6 § förslaget till Regeringsform, dels i 8 kap. 11 § förslaget till
Riksdagsordning. Under sistnämnda stadgande föreslås dessutom tre s. k.
tilläggsbestämmelser. De berörda stadgandena har följande lydelse:
11 kap. 6 § ny RF
6§
Riksdagen väljer minst två ombudsmän att utöva tillsyn över
tillämpningen av lagar och författningar. Riksdagen fastställer instruktion
för ombudsmännen.
Ombudsman äger närvara vid domstolars och förvaltningsmyndigheters
överläggningar och har tillgång till deras protokoll och handlingar.
Stats- och kommunaltjänstemän skall tillhandagå ombudsman med de
upplysningar och yttranden han begär. Ombudsman äger väcka åtal i de
fall som angives i instruktionen. Allmän åklagare skall på begäran biträda
honom.
8 kap. 11 § ny RO
Val av ombudsman gäller för tiden från valet till dess nytt val har
förrättats under fjärde året därefter. På hemställan av det utskott som
granskar ombudsmännens verksamhetsberättelse äger riksdagen dock
dessförinnan entlediga ombudsman som ej åtnjuter riksdagens förtroende.
Vid val med slutna sedlar av ombudsman tillämpas förfarandet i 1 §
andra stycket.
Avgår ombudsman i förtid, skall riksdagen snarast välja efterträdare
för ny fyraårsperiod.
KU 1972:19
7
Riksdagen väljer erforderligt antal ställföreträdare för ombudsmännen.
Vad som sägs i första och andra styckena angående ombudsman skall ha
motsvarande tillämpning på ställföreträdare. Har ombudsman avgått i
förtid, skall ställföreträdare uppehålla hans ämbete till dess att riksdagen
har valt efterträdare.
Tilläggsbestäm melser
8.11.1
Konstitutionsutskottet skall inom 20 dagar från det att utskottet har
blivit tillsatt utse en delegation, JO-delegationen, bestående av sex
ledamöter i utskottet, för att då någon av riksdagens ombudsmän
påkallar det samråda med ombudsmännen om arbetsfördelningen eller
arbetsordningen eller i andra frågor av organisatorisk art.
8.11.2
Val av riksdagens ombudsmän och ställföreträdare för dem skall beredas
av JO-delegationen, som därvid skall samråda med de av partigrupperna
utsedda ledamöterna i talmanskonferensen.
8.11.3
Av ställföreträdarna äger den företräde till tjänstgöring som har utsetts
först eller, om två eller flera har utsetts samtidigt, den äldste.
Ämbetsansvarskommitténs förslag
Ämbetsansvarskommittén (Ju 1967:63) tillkallades 1966 för att
utreda frågan om ämbetsansvar och disciplinärt ansvar i offentlig tjänst.
Kommittén avgav 1969 principbetänkandet ”Ämbetsansvåret” (SOU
1969:20), och i början av innevarande år slutbetänkandet ”Ämbetsansvaret
II” (SOU 1972:1).
Kommittén föreslår att ämbetsansvaret ersätts av ett sanktionssystem
utan straffansvar för vanliga tjänstefel. Ett närmande avses därvid ske
mellan den offentliga och privata marknadens regelsystem. Straffrättsligt
ansvar skall enligt förslaget kunna utkrävas endast för missbruk av
offentlig myndighet, för mutbrott och för brott mot tystnadsplikt.
En av målsättningarna har varit att söka åstadkomma ett för all
offentlig verksamhet enhetligt system, i vilket motivet för sanktioner
skall vara medborgarnas intresse av att offentliga funktioner utan
ovidkommande hänsyn fullgörs på ett riktigt sätt .
En annan utgångspunkt har varit att bryta det samband som finns
mellan rådande ansvarsregler och förbudet för stora funktionärsgrupper
att träffa avtal om sina tjänsteåligganden.
Enligt kommitténs förslag skall JO och JK fortfarande ha tillsyn över
offentliga funktionärer. Tillsynen skall enligt förslaget omfatta främst
alla utövare av offentlig myndighet, vare sig de är offentligt anställda eller
ej, och därutöver även de personkategorier som omfattas av den av
kommittén föreslagna disciplinlagen. Härigenom förs till tillsynsområdet
exempelvis arbetstagare i sådana samhällsägda företag — aktiebolag,
föreningar och stiftelser — som utövar mera väsentliga offentliga
KU 1972:19
8
funktioner eller som innehar monopolställning. Vad angår formerna för
tillsynens utövande bör enligt kommittén nuvarande regler därom
bibehållas. Åtalsrätten föreslås omfatta varje brott varigenom något
tjänsteåliggande åsidosätts.
Av justitieombudsmännen väckt fråga om ändring av 8 § i gällande
instruktion
Vid ett av justitieombudsmännen påkallat samråd med JO-delegationen
den 25 november 1971 angående ärendetillströmning och arbetsbalans
hos ombudsmännen uttalades från ombudsmännens sida, mot
bakgrund av den inträffade kraftiga ökningen av antalet klagoärenden, att
det var önskvärt att möjligheterna att lämna klagomål utan åtgärd
ytterligare underströks. Ombudsmännen föreslog som lämplig åtgärd i
detta syfte följande ändring av 8 § i instruktionen (1967 .-928) för
riksdagens ombudsmän:
Gällande lydelse
8 §
Ombudsman bör lämna klagomål
utan åtgärd, om det från allmän
och enskild synpunkt är av ringa
betydelse att saken prövas.
Föreslagen lydelse
8 §
Ombudsman bör lämna klagomål
utan åtgärd, om han med hänsyn
till omständigheterna finner det
vara av mindre vikt att saken prövas.
Härvid skall särskilt beaktas, om
möjlighet kvarstår för klaganden
att vinna rättelse på ordinär väg,
om påtalad tjänsteåtgärd ligger mer
än ett år tillbaka i tiden, eller om
klaganden icke är personligen berörd
av påtalad tjänsteåtgärd.
Utskottet
Riksdagens beslut 1967 om en genomgripande reform av ombudsmannaämbetena
hade ett dubbelt syfte. På grundval av en precisering av
riksdagens principiella syn på ombudsmannainstitutionens ställning och
uppgifter i dagens samhälle angavs en ram, inom vilken ombudsmännen
avsågs skola kunna på lång sikt verka på tillfredsställande sätt. Genom en
förstärkning av organisationen avsågs vidare att avhjälpa de brister och
arbetssvårigheter som yppats under senare år. Reformens huvudinnebörd
har redovisats i det föregående.
Utvecklingen efter genomförandet av 1967 års reform har inneburit en
fortsatt stark ökning av antalet klagomål hos JO. 1967 var sammanlagda
antalet klagomål hos båda ombudsmännen 1810. Antalet ökade därefter
i stort sett successivt (1968 2 120, 1969 2 708, 1970 2 606) till förra
KU 1972:19
9
årets höga tal med totalt 3 149 klagomål. Trots att antalet avgjorda
ärenden kontinuerligt ökat har JO:s arbetsbalanser vuxit år efter år.
Enligt utskottets mening har arbetsbördan hos ombudsmännen nu
nått en sådan omfattning att svårigheter uppkommit för ombudsmännen
att fullgöra sina uppgifter på det sätt som förutsatts vid 1967 års
reformbeslut. I detta läge måste, som framhållits i de i ämnet väckta
motionerna, särskilda åtgärder övervägas. Olika möjligheter är därvid
tänkbara, som måste vägas mot varandra. Utskottet anser att prövningen
därvidlag bör uppdras åt en särskild parlamentarisk utredning, som
tillsätts av talmanskonferensen. Denna bör inte närmare bindas i sitt
uppdrag utan kunna förutsättningslöst pröva såväl principiella frågor om
ombudsmännens uppgifter och arbetsformer som praktiska och organisatoriska
spörsmål. Utredningen bör sålunda kunna uppta samtliga frågor
som aktualiserats i de båda i ämnet väckta motionerna. Det är av vikt att
utredningen arbetar skyndsamt.
På grund av det anförda hemställer utskottet
att riksdagen i anledning av motionerna 1972:618 och 1972:801
uppdrar åt talmanskonferensen att tillsätta en utredning med
uppgift att överväga frågor om riksdagens ombudsmäns
uppgifter och arbetsformer m. m. i enlighet med vad utskottet
ovan anfört.
Stockholm den 11 april 1972
På konstitutionsutskottets vägnar
GUNNAR LARSSON
Närvarande: herrar Larsson i Luttra (c), Adamsson (s), Nelander (fp),
Henningsson (s), fru Thunvall (s), herrar Boo (c), Johansson i Trollhättan
(s), Mossberg (s), Werner i Malmö (m), Svensson i Eskilstuna (s),
Bergqvist (s), Fiskesjö (c), Karlsson i Malung (s), Schött (m) och Molin
(fp).
Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1317 S Stockholm 1972