Konstitutionsutskottets betänkande nr 18 år 1972

KU 1972:18

Nr 18

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av motion om avskaffande
av filmcensuren för vuxna och införande av en filmansvarighetslag.

Motionen

I detta betänkande behandlas motionen 1972:803 av herr Ullsten
m. fl. (fp).

Hemställan avser: ”att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att förslag
framläggs om avskaffande av filmcensuren för vuxna och införande av en
filmansvarighetslag i överensstämmelse med filmcensurutredningens betänkande”.

I fråga om motiveringen hänvisas till motionen.

Nuvarande ordning

Sverige har haft statlig filmcensur sedan 1911.

Gällande bestämmelser om filmcensur finns i förordningen (1959:348)
med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m. och i
instruktionen för statens biografbyrå (1965:748). Enligt dessa måste
varje film som skall visas offentligt godkännas av biografbyrån.

Enligt 3 § biografförordningen får biografbyrån inte godkänna film
eller del av film vars förevisande på grund av det sätt varpå händelserna
skildras och det sammanhang vari de förekommer kan verka förråande
eller skadligt upphetsande eller förleda till brott. Inte heller får film eller
del av film godkännas om dess förevisande kan anses olämpligt med
hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller kan lända till
upplysning om förhållanden vilkas uppenbarande kan medföra men för
försvaret eller eljest för rikets säkerhet. Biografbyrån får också i annat
fall vägra godkänna film eller del av film om byrån finner att förevisande
därav uppenbarligen skulle strida mot allmän lag. Film eller del av film
får inte godkännas till förevisning för barn under 11 år eller för barn, som
fyllt 11 men inte 15 år, i den mån den kan vålla barn i sådan åldersgrupp
psykisk skada. Biografbyrån får inte vägra godkänna film på andra
grunder än dessa.

Till byrån är sedan 1954 knutet ett rådgivande organ i censurärenden,
statens filmgranskningsråd. Byrån får inte avgöra sådana ärenden utan att
ha inhämtat rådets yttrande om det är fråga om att helt förbjuda en film,
att förbjuda betydande delar av en film, att förbjuda delar av en film,
som har vunnit erkännande som film av betydande konstnärligt värde
eller som uppenbarligen kan antas vinna sådant erkännande, eller att
företa en censuråtgärd som är av normerande betydelse för verksamhetens
utövande.

1 R iksdagen 1972.4 sami. Nr 18

KU 1972:18

2

Biografbyrån består av en direktör, som är byråns chef och dessutom
filmcensor, samt tre andra fast anställda censorer. Dessutom finns en
extra censor och suppleanter. Direktören utnämns av Kungl. Maj:t. De
övriga censorerna förordnas av Kungl. Maj:t.

Den som vill få en film granskad skall enligt biografförordningen göra
skriftlig anmälan därom till biografbyrån. Enligt gällande instruktion kan
en censor ensam fatta beslut bara om att godkänna en film utan
inskränkning. Om han vill förbjuda en film helt eller delvis skall han
tillkalla ytterligare en censor. Kan de två censorerna inte enas om en
films bedömning skall en tredje tillkallas. 1 detta fall blir de flestas
mening biografbyråns beslut. Vid lika röstetal gäller den mening som den
som är äldst i tjänsten företräder.

1 praktiken underställs en film ofta två eller flera censorers prövning
också i tveksamma fall eller då det anses att filmens bedömning är
förenad med någon principiell fråga, t. ex. hänsyn till granskningens
konsekvens och kontinuitet. I principfallen deltar i regel också direktören.

Filmgranskningsrådets fem ledamöter, av vilka de flesta f. n. är
författare till yrket, förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av tre år i
sänder. Kungl. Maj:t utser också en av ledamöterna att vara rådets
ordförande. Vid handläggningen av ett ärende, som har hänskjutits till
rådet, framlägger biografbyrån och filmägaren sina synpunkter på fallet.
Efter en intern diskussion inom rådet meddelas rådets rekommendation
varvid återigen representanter för byrån och filmägaren brukar vara
närvarande. De har då tillfälle att ställa frågor om rekommendationens
innebörd.

Mot biografbyråns beslut att höra eller inte höra filmgranskningsrådet
får talan inte föras, inte heller över rådets rekommendationer. Besvär kan
däremot föras hos Kungl. Maj:t över byråns censurbeslut. Ärendena
remitteras alltid till rådet för yttrande.

Tidigare riksdagsbehandling av frågan m. m.

Frågan om filmcensurens bibehållande prövades av 1954 års riksdag.
Den utredning, 1949 års filmkommitté, vars förslag då behandlades, hade
övervägt att låta filmer för vuxna helt befrias från censur och härvid
framhållit bl. a. att det rådde skarpt delade meningar om vad som är
moraliskt och mentalhygieniskt farligt. Kommittén tillstyrkte dock att
censuren skulle bibehållas inte bara för skyddande av barnen utan även
med tanke på vuxna, därför att den behövdes främst som mentalhygieniskt
skydd mot sadistiska och skadligt ångestpressande inslag i filmerna.
Kommittén framhöll även risken för att den statliga censuren, om den
upphörde, skulle ersättas med en både godtyckligare och strängare privat
censur. — Praktiskt taget alla remissinstanser anslöt sig till förslaget om
censurens bibehållande.

Föredragande departementschefen (prop. 1954:116) delade uppfattningen
att censuren borde bibehållas. Dess betydelse ansåg han främst

KU 1972:18

3

ligga i att den erbjuder ett skydd för barnen mot skadliga filmintryck.
Men även när det gäller film avsedd för visning inför vuxen publik fann
han censuren fylla en viktig mentalhygienisk funktion.

De bestämmelser för censuren, som föreslogs i propositionen, innebar
att censurens mentalhygieniska inriktning kraftigt underströks. Departementschefen
uttalade att ingripande i filmerna efter moraliska eller
estetiska linjer inte borde få förekomma och avböjde bestämt varje form
av smakcensur. Han betonade vikten av att filmer och filmscener
bedömes inte blott efter sina rent formella element utan också med
behörigt hänsynstagande till filmens sammanhang, syftning och helhetsverkan.
1 propositionen föreslogs i överensstämmelse härmed vissa
ändringar i den då gällande biografförordningen, varjämte förordades, att
jämte den existerande gränsen för barntillåtna filmer, 15 år, skulle införas
en lägre gräns vid 11 år.

Riksdagen (SU 1954:1 12; rskr 309) ansåg att filmcensuren borde
bibehållas och fann ej anledning till erinran mot de föreslagna förutsättningarna
för ingripanden av mentalhygieniska och socialetiska skäl.
Riksdagen fann däremot ej tillräckliga skäl för införande av alternativa
åldersgränser.

1959 (prop. 1959:135; 2 LU 39; rskr 308) ersattes den tidigare
biografförordningen med den nu gällande. Frågan huruvida filmcensuren
borde avskaffas behandlades inte. I fråga om censurens mentalhygieniska
inriktning gjordes ej ändring. Däremot infördes den alternativa lägre
gränsen för barntillåtna filmer vid 11 år.

I skrivelse den 2 december 1963 till justitieombudsmannen med anledning
av begärt yttrande om filmen Tystnaden ifrågasatte de i beslutet
rörande denna film deltagande censorerna om inte censuren för vuxen
publik över 18 år kunde avskaffas. Censorerna uttalade vidare, att tiden
var mogen för en översyn av censuren i dess helhet.

I motioner vid 1964 års riksdag (1:316 samt 1:385 och 11:459)
hemställdes om en utredning om den statliga filmcensurens ställning.
Motionärerna angav som utredningens huvudsyfte att pröva nödvändigheten
av censur för vuxna och att pröva hur åldersgränserna för barn och
minderåriga bör avvägas. De hänvisade därvid till televisionens tillkomst
och den förändring detta kunde innebära. Över de till allmänna
beredningsutskottet hänvisade motionerna yttrade sig ett antal organisationer
och myndigheter. Förslaget om utredning tillstyrktes eller lämnades
utan erinran i flertalet yttranden.

I sitt utlåtande (ABU 1964:33) framhöll allmänna beredningsutskottet,
att reglerna för filmcensuren skapade osäkerhet vid tillämpningen
och att osäkerhet rådde om de motiv som kunde föranleda fortsatt
särställning för behandlingen av film i förhållande till andra massmedia. 1
enlighet med utskottets förslag beslöt riksdagen (rskr 1964:307) med
anledning av de nyssnämnda motionerna att hos Kungl. Maj:t hemställa
om tillsättande av en förutsättningslös utredning om den statliga
filmcensurens ställning och därmed sammanhängande spörsmål.

KU 1972:18

4

Avslutat och pågående utredningsarbete m. m.

Den av 1964 års riksdag begärda utredningen om filmcensuren
tillkallades samma år (riksdagsber. 1965: E 56). Utredningen, som antog
namnet filmcensurutredningen, avlämnade 1967 betänkandet Filmens
inflytande på sin publik (SOU 1967:13) och 1969 slutbetänkandet
Filmen — censur och ansvar (SOU 1969:14). 1 slutbetänkandet föreslog
utredningen att förhandsgranskningen av film skulle begränsas till film
avsedd att visas offentligt för barn under 15 år och att filmen i övrigt inte
skulle vara underkastad någon förhandskontroll från samhällets sida. I
stället borde enligt utredningen filmen, i likhet med andra media, vara
underkastad samhällskontroll i efterhand genom införande av särskilda
ansvarsregler för missbruk av yttrandefriheten i film. Utredningen
framlade också bl. a. ett förslag till filmansvarighetslag med regler i
sistnämnda hänseende. Dessa ansluter i sak till bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen (TF) och formellt i stora delar till reglerna i
radioansvarighetslagen.

Utgångspunkten för filmcensurutredningens bedömningar var att
hänsyn till yttrandefriheten och till friheten att obehindrat ta del av de
framställningar av olika slag man själv önskar strider mot varje form av
censur. Vid övervägande av olika synpunkter på censurfrågan kom
utredningen fram till att det enda som skulle kunna motivera censur var
att filmen har en skadlig inverkan på publiken och att censur är bättre
ägnad att motverka sådan inverkan än de former av offentlig eller annan
kontroll som annars används för att minska sådana skador i samhället.
Denna konklusion hade enligt utredningens sätt att se olika konsekvenser
för bedömningen av behovet av censur av film för vuxna och behovet av
barncensur. Vuxencensur borde enligt utredningens mening slopas, om
det inte visas att det sannolikt föreligger risk för skada förvuxna och att
censuren har en speciell förmåga jämfört med andra reaktionsformer att
motverka dessa skador. Barncensur däremot borde bibehållas, om det
inte visas att det är osannolikt att barn tar skada av att se film.
Huvudfrågan för utredningen var om möjligheten att förbjuda film för
vuxna borde bibehållas. För att vinna klarhet i denna fråga övervägde
utredningen eventuellt möjliga skaderisker för vuxna att se film. Därvid
fann utredningen när det gällde filmer som skildrar sexuella motiv att det
inte förelåg några vetenskapliga undersökningar, som gav tillräckligt stöd
för att sådana framställningar skulle ha några skadliga verkningar på en
normal publik. I fråga om våldsfilm fann utredningen att det material
som stått till utredningens förfogande inte gav stöd för att vuxna,
normala människor löpte större risk att ta skada om de såg våldsfilm än
om de tog del av framställningar eller yttringar av våld i andra
sammanhang. För att genom censur effektivt motverka de skaderisker,
som dock kan finnas, torde det enligt utredningen krävas att en större del
av biografrepertoaren förbjöds och att en radikal censur infördes också
för andra media. Dessa konsekvenser var det emellertid enligt utredningens
mening orimligt att ta. Slutsatsen av vad som anförts i betänkandet i

KU 1972:18

5

denna del var således att vuxencensuren borde avskaffas. Utredningen
framhöll emellertid därvid att ett eventuellt upphävande av vuxencensuren
måste få karaktären av försök. Om fortsatt forskning skulle ge
belägg för att filmen medför påtagliga skadeverkningar för vuxna borde
frågan enligt utredningen omprövas.

Båda de av filmcensurutredningen avgivna betänkandena har remissbehandlats.

Massmedieutredningen (Ju 1970:51) tillkallades 1970 för att utreda
frågan om enhetlig reglering i grundlag av yttrandefriheten i massmedier
m. m. I direktiven erinras bl. a. om att radion, televisionen och filmen nu
för tiden spelar en allt större roll som medel för information och
åsiktsbildning. Enligt departementschefen ter det sig därför från principiell
synpunkt mindre följdriktigt att inte skyddet för yttrandefriheten i dessa
massmedier vilar på en författningsgrund som är av samma karaktär som
tryckfrihetsförordningen (TF). Utgångspunkten för utredningens överväganden
bör enligt direktiven vara, att yttrandefriheten i massmedier
skall beredas ett så fullständigt och effektivt skydd som möjligt och att
de grundläggande reglerna härom skall finnas i grundlag. Vad gäller film
erinras i direktiven om de förslag som framlagts av filmcensurutredningen
i dess slutbetänkande och som vid tidpunkten för direktivens meddelande
var föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Departementschefen uttalade att
i den mån lagstiftning kommer till stånd på grundval av förslaget, blir det
utredningens sak att därefter överväga om och i så fall i vilken
utsträckning lagstiftningen bör ges grundlags karaktär. De grundlagsbestämmelser
som behövs till skydd för yttrandefriheten i massmedier
bör enligt direktiven samlas i en särskild massmedielag som får ersätta
TF. 1 fråga om lagstiftningens sakliga innehåll bör översynen ha TF som
utgångspunkt. Det betonas att man givetvis i vissa hänseenden måste ha
skilda regler för olika slag av massmedier. Vad gäller innehållet i en
massmedielag framhåller direktiven bl. a. att däri bör tas in förbudet mot
censur, som sägs vara av grundläggande betydelse för upprätthållandet av
yttrandefriheten. Det sägs att reglerna om ansvar och skadestånd vid
missbruk av yttrandefriheten har nära samband med censurförbudet.
Också de grundläggande reglerna om inskränkningar i yttrandefriheten
bör enligt departementschefen självfallet ha sin plats i grundlag.

Genom beslut den 22 oktober 1971 överlämnade Kungl. Maj:t
filmcensurutredningens betänkanden jämte däröver avgivna remissvar —
utom i vad avser barncensurens organisation - till massmedieutredningen
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av det åt utredningen
givna uppdraget.

Det berörda konseljbeslutet av den 22 oktober 1971 omnämns i prop.
1972:1 bil. 10 under avsnittet B 6. Statens biografbyrå (s. 23 f.) i
samband med att departementschefen där tar upp vissa frågor rörande
filmcensurens organisation. Departementschefen framhåller i detta sammanhang
att meningarna varit mycket delade i den centrala frågan
rörande vuxencensurens fortbestånd, både i den allmänna debatten och

KU 1972: 18

6

vid remissbehandlingen. Enligt departementschefen bör frågan om
filmcensur inte nu behandlas isolerat. Frågan bör senare prövas i
sammanhang med andra ställningstaganden till yttrandefrihetsproblem på
massmediernas område. Biografbyrån och filmgranskningsrådet bör, säger
departementschefen, i avvaktan på ställningstagande till de förslag som
massmedieutredningen kan komma att lägga fram fungera på i princip
samma sätt som hittills. Vissa ändringar föreslås dock i fråga om
granskningen av sådan film som visas för barn under femton år. Frågan
härom behandlas av kulturutskottet.

Utskottet

I förevarande motion begärs att förslag framläggs om avskaffande av
filmcensuren för vuxna och införande av en filmansvarighetslag i
överensstämmelse med vad som föreslagits i filmcensurutredningens
slutbetänkande.

De i motionen aktualiserade frågorna övervägs för närvarande inom
massmedieutredningen som ett led i dess uppdrag. I detta läge bör enligt
utskottets mening riksdagen nu inte ta ställning i de berörda sakfrågorna.
Utskottet hemställer därför

att motionen 1972:803 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 april 1972
På konstitutionsutskottets vägnar
GUNNAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Luttra (c), Adamsson (s), Nelander (fp),
Henningsson (s), fru Thunvall (s), herrar Boo (c), Johansson i Trollhättan
(s), Ahlmark (fp), Mossberg (s), Wemer i Malmö (m), Svensson i
Eskilstuna (s), Bergqvist (s), Fiskesjö (c), Karlsson i Malung (s) och
Schött (m).

Reservation

av herr Ahlmark (fp), vilken anfört:

Utskottsmajoriteten avstyrker motionen 1972:803 med hänvisning till
massmedieutredningen. Utredningens direktiv hänvisar till filmcensurutredningens
betänkande på bl. a. följande sätt: ”1 den mån lagstiftning
kommer till stånd på grundval av förslaget, blir det utredningens sak att
därefter överväga om och i så fall i vilken utsträckning lagstiftningen bör
ges grundlags karaktär.” Enligt direktiven kommer alltså sakbehandlingen
av frågan om filmcensur för vuxna att tas upp i annan ordning än i
massmedieutredningen. Några tilläggsdirektiv på denna punkt har inte
utfärdats.

KU 1972:18

7

Kungl. Maj:t har emellertid den 22 oktober 1971 överlämnat
filmcensurutredningens betänkande med remissvar ”till massmedieutredningen
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av det åt
utredningen givna uppdraget”. Om detta skall tolkas så att massmedieutredningen
nu också skall ta ställning i sakfrågan om filmcensur för vuxna
har utredningens uppdrag vidgats på ett påtagligt sätt. Jag kan inte se att
detta är nödvändigt eller önskvärt. En parlamentarisk utredning har
enhälligt lagt fram förslag (SOU 1969:14) om att avskaffa förhandscensuren
för film för vuxna. Jag delar denna principiella ståndpunkt. Starka
skäl talar för en lagstiftning på grundval av filmcensurutredningens
betänkande. Jag anser därför att utskottet bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1972:803 hos Kungl.
Maj:t begär att förslag läggs fram om avskaffande av
filmcensuren för vuxna enligt de grundläggande principerna i
filmcensurutredningens betänkande.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1294 S Stockholm 1972