Konstitutionsutskottets betänkande nr 12 år 1972

KU 1972:12

Nr 12

Konstitutionsutskottets betänkande i anledning av motioner om ökad
decentralisering och stärkt lekmannainflytande inom förvaltningen m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna
1972:290 av herr Fälldin m. fl. (c),

1972:795 av herr Oskarson m. fl. (m),

1972:808 av herrar Wirtén (fp) och Eriksson i Arvika (fp).

Hemställan avser

i motionen 1972:290: ”att riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t om
en parlamentarisk utredning om åtgärder för ökad decentralisering och
förstärkt lekmannainflytande inom den offentliga förvaltningen i enlighet
med vad som anförts i motionen”;

i motionen 1972:795: ”att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att
åtgärder vidtages för att i vidgad omfattning delegera beslutsfattandet till
lägre nivåer inom statsförvaltningen”;

i motionen 1972:808: ”att riksdagen begär att Kungl. Maj:t tar
initiativ till en utökning av lekmannastyrelserna för de viktigaste
ämbetsverken så att de stora riksdagspartierna blir representerade i dem”.

Motionen 1972:290 (c) avser ökad decentralisering och stärkt lekmannainflytande
inom förvaltningen. Ökad decentralisering bör enligt motionen
kunna nås främst på fyra vägar. Det första anknyter till det pågående
arbetet på utlokalisering av central statlig förvaltning. Man bör därvid
särskilt beakta möjligheterna till decentralisering i form av utflyttning av
delar och funktioner inom statsförvaltningen och de fördelar som kan
vinnas därigenom i regionalpolitisk! hänseende. Den andra vägen för att
åstadkomma decentralisering är enligt motionen att flytta uppgifter från
central nivå till regional och lokal. Den tredje vägen avser att överföra
uppgifter från staten till landsting och kommuner (kommunalisering).
Slutligen anges som en fjärde väg beslutsdelegering, dvs. att flytta
beslutsfunktioner inom samma myndighet från en högre beslutsnivå till
en lägre. Det understryks i motionen att denna administrativa sida av
decentraliseringskravet inte aktualiserats inom ramen för någon av de
utredningar som tillsatts och att flera skäl talar för att riksdagen tar ett
särskilt utredningsinitiativ. Det uttalas att en samlad översyn av hela
problematiken kring styrningen från centralt håll bör komma till stånd.
En sådan kan enligt vad som sägs i motionen endast genomföras av en
parlamentarisk utredning. Åt denna utredning bör även anförtros
prövningen av de förut angivna möjligheterna till decentralisering inom
förvaltningen. Utredningen bör enligt motionärerna också ta upp frågan
om förstärkt lekmannainflytande inom den offentliga förvaltningen.

1 Riksdagen 1972. 4 sami. Nr 12

KU 1972:12

Därvid påpekas att denna fråga har ett nära samband med frågan om
decentralisering. Motionen utmynnar i en hemställan om en parlamentarisk
utredning om åtgärder för ökad decentralisering och förstärkt
lekmannainflytande inom den offentliga förvaltningen.

Även i motionen 1972:795 av herr Oskarson m. fl. (m) tas upp frågan
om delegation av beslutanderätten inom statsförvaltningen, närmast mot
bakgrund av önskemål om vidgad företagsdemokrati. I motionen sägs
bl. a. att i den mån hinder för en vidgad delegationsrätt finns i gällande
författningar bör dessa hinder undanröjas. Motionen utmynnar i en
hemställan att riksdagen skall anhålla hos Kungl. Maj:t att åtgärder vidtas
för att i vidgad omfattning delegera beslutsfattandet till lägre nivåer inom
statsförvaltningen.

En särskild sida av frågan om lekmannainflytandet inom förvaltningen
tas upp i motionen 1972:808 av herrar Wirtén (fp) och Eriksson i Arvika
(fp), nämligen de centrala verkens lekmannastyrelser. I motionen
framhålls att utvecklingen under senare år har gått mot ett ökat
lekmannadeltagande i de centrala ämbetsverkens viktigare beslutsfunktioner.
En verksorganisation med lekmannastyrelse uppfattas nu som det
normala. Till belysning av det sagda återges i motionen vissa uppgifter
från åren 1946 respektive 1968. Av dessa framgår bl. a. att 28 procent av
de centrala ämbetsverken 1946 hade lekmannastyrelse. Motsvarande
procenttal 1968 var 64 procent. Motionärerna framhåller att motiven för
lekmannadeltagande har varit skiftande. Ett har varit att tillföra verket
sakkunskap utifrån. Den kanske viktigaste målsättningen med lekmannastyrelse
är dock enligt motionärerna att öka den medborgerliga
kontrollen av förvaltningen. De uttalar att man vid en undersökning av
lekmannastyrelsernas sammansättning finner att den dominerande delen
av ledamöterna utgörs av statstjänstemän på olika nivåer och att en
nästan lika stor grupp kommer från näringsliv och organisationer på
arbetsmarknaden. Omkring en tiondel är riksdagsmän. Det förefaller
därför, säger motionärerna, mot bakgrund av målsättningen om den
medborgerliga kontrollen och insynen, som om det vore motiverat med
en viss ökning av folkvalda representanter, oavsett om de utgörs av
riksdagsmän eller kommunalmän. En sådan utökning bör naturligtvis inte
ske på bekostnad av den sakkunskap som verket behöver tillföras från
andra verk, myndigheter, intresseorganisationer på arbetsmarknaden osv.
Breddningen bör i stället ske genom att göra lekmannastyrelserna något
större. Det synes enligt motionärerna vara riktigt att i vaije fall de stora
riksdagspartierna blir representerade i alla viktiga centrala ämbetsverk.
Hemställan avser att riksdagen skall begära att Kungl. Maj:t tar inititativ
till en utökning av lekmannastyrelserna förde viktigaste ämbetsverken så
att de stora riksdagspartierna blir representerade i dem.

Bakgrund och rådande förhållanden m. m.

Förevarande motioner aktualiserar bl. a. frågor om decentralisering,
delegation och lekmannainflytande inom förvaltningen. I detta avsnitt

KU 1972:12

skall som en bakgrund till den följande framställningen i korthet anges
vad som brukar betecknas med de ifrågavarande begreppen. Vidare skall
tecknas några huvuddrag i den utveckling som ägt rum under de senaste
decennierna i svenskt samhällsliv i fråga om centralisering respektive
decentralisering, delegation av beslutanderätt samt lekmannainflytande
inom förvaltningen.

Som delegation brukar man beteckna en överflyttning av beslutanderätt
från högre till lägre nivå inom en myndighet. Delegation av
beslutanderätt innebär en avlastning av styrelse, chefer och andra
kvalificerade befattningshavare. Man brukar skilja mellan formell och
faktisk delegation. Formell delegation innebär att överflyttningen av
beslutanderätt sker på formellt sätt, t. ex. genom bestämmelse i
arbetsordning eller särskilt protokollfört beslut. Faktisk delegation är en
överflyttning av beslutanderätt utan uttryckligt formellt stöd. Faktisk
delegation övergår ofta till formell delegation genom att den i efterhand
bekräftas på formellt sätt. Delegation kan alltid i princip återkallas av den
som har beslutat om delegationen.

Inom den svenska förvaltningen förekommer en omfattande delegation
av beslutanderätt. Inte minst den allmänna tendensen till en ökande
omfattning av förvaltningsavgöranden har bidragit till denna utveckling.
Gällande myndighetsinstruktioner m. m. lämnar som regel vida möjligheter
till delegation av beslutanderätt genom beslut av verket i fråga.
Föreskrifterna i myndighetsinstruktionerna om vem som får och skall
utöva myndighetens beslutsbefogenheter är som regel utformade på
följande sätt. Först räknas upp de ärenden som skall avgöras av styrelsen.
Därefter anges att övriga ärenden avgörs av verkschefen. Härvid tilläggs
dock att i arbetsordning eller genom särskilt beslut får överlämnas åt
annan tjänsteman än verkschefen att avgöra ärende eller grupp av
ärenden, som inte är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma
på verkschefen. Det normala är alltså att beslutanderätten i styrelseärenden
inte kan delegeras men att hinder i övrigt inte möter mot delegation.
Även på det kommunala området är delegation vanligen förekommande,
t. ex. från kommunal nämnd till förvaltningschef eller annan befattningshavare.
Här må t. ex. erinras om statsmakternas beslut 1967 (prop.
1967:28, KU 1967:32, rskr 1967:285) att utsträcka de legala möjligheterna
att delegera kommunal nämnds beslutanderätt. En allmän iakttagelse
är att delegation är vanligare förekommande ju större verket eller
myndigheten är.

Som decentralisering brukar man beteckna överflyttning av
befogenheter från högre förvaltningsnivå till lägre. En överflyttning av
uppgifter från centrala, statliga organ till regionala eller lokala kommunala
organ hör således hit. Även överföring av befogenheter från centrala
statsorgan till regionala eller lokala statliga organ utgör exempel på
decentralisering.

Kommunalisering, dvs. ett överförande till kommunerna av uppgifter
som tidigare åvilat statlig förvaltning, innebär oftast en decentralisering.

1 * Riksdagen 1972. 4 sami. Nr 12

KU 1972:12

Det förekommer dock kommunalisering som knappast kan betecknas
som decentralisering, t. ex. överföring av huvudmannaskap för viss
verksamhet från lokala statliga till lokala kommunala organ.

Frågor om centralisering, dvs. överflyttning av befogenheter från lägre
förvaltningsnivå till högre, och decentralisering, behandlas oftast som ett
effektivitetsproblem. Som fördelar med decentralisering framhålls ofta
enkelhet i förfarandet, möjlighet att anlita lokal sakkunskap, att besluten
utformas med större beaktande av de av åtgärden direkt berörda
intressena samt att de centrala instanserna får större möjligheter att ägna
sig åt planering och översiktlig verksamhetsuppföljning. Till förmån för
centralisering brukar framför allt framhållas att en sådan ordning ger
större enhetlighet vid avgörande av likartade ärenden och därmed större
rättssäkerhet. Därjämte åberopas t. ex. att en centralisering ger bättre
ekonomiska möjligheter att anlita och utnyttja expertis samt att
revisionen underlättas.

I diskussionen om centralisering—decentralisering har under senare
tid frågan om medborgarinflytande och dess betydelse framhållits allt
starkare. Möjligheterna till medborgarinflytande har ansetts ha ett
allmänt demokratiskt värde, inte minst genom att stimulera medborgarnas
intresse för det allmännas verksamhet.

Som en väsentlig fördel med decentralisering har framhållits att
medborgarinflytandet därvid får lättare att göra sig gällande. Frågan om
sådant inflytande inom förvaltningen har emellertid fått en vidare
syftning och kommit att omspänna även den centrala förvaltningen. Den
utveckling, som kommit att medföra att möjligheterna till lekmannainflytande
inom förvaltningen under senare tid alltmera vidgats, berörs
kortfattat i det följande.

Den gamla tidens samhällsförvaltning hade huvudsakligen judiciell
natur. Den var också starkt ämbetsmannabetonad. Den kollegiala
ämbetsmannastyreisen var då en naturlig organisationsform för ett
ämbetsverk. Förvaltningen var starkt centralt dominerad.

Utvecklingen mot större decentralisering och vidgat lekmannainflytande
har kanske mest påverkats av den kommunala självstyrelsens tillkomst
och utveckling. Allt flera uppgifter har sålunda — särskilt under de
senaste decennierna — kommit att åvila kommunerna. Detta har skett på
två huvudvägar — genom frivilligt åtagande och genom åläggande av
staten. Samspelet mellan staten och kommunerna har varit väsentlig för
den kommunala expansionen. Av väsentlig betydelse har också varit de
stora omställningarna i näringsliv och samhällsutveckling som ägt rum:
agrarsamhällets problem och omställningar med hänsyn till industrialiseringen,
den tilltagande urbaniseringen, de nya sociala uppgifterna,
standardstegringens krav och utvecklingen mot utbildningssamhället.
Under senare tid har kommunerna ålagts nya uppgifter, bl. a. med
avseende på socialvård, natur- och miljövård, utbildning och bostadsförsörjning.
Kommunernas roll för fullgörande av samhällsuppgifter har
dock i första hand förändrats genom att de traditionella kommunala

KU 1972:12

verksamhetsområdena byggts ut. Kommunernas betydelse illustreras
kanske bäst av en jämförelse mellan statens och kommunernas konsumtion
och investeringar.

Alltsedan andra världskrigets slut har det allmännas verksamhet —
statens och kommunernas — ökat mycket snabbt. Av tillgänglig statistik
finner man att den kommunala konsumtionen och de kommunala
investeringarna vuxit i snabbare takt än motsvarande statliga. Förändringarna
kan illustreras med följande siffror från åren 1950 och 1968.
(Uppgifterna avser samtliga kommunkategorier, dvs. borgerliga primärkommuner,
kyrkliga kommuner och landstingskommuner.) Staten har
under denna tid ökat sin konsumtion från omkring 2 100 Mkr till 12 300
Mkr, vilket innebär en ökning från 6,9 till 9,1 % av bruttonationalprodukten.
Den kommunala konsumtionen under samma tid har ökat från
drygt 2 100 Mkr till över 18 800 Mkr eller från 7,1 till 13,9% av
bruttonationalprodukten. För investeringar använde staten 1950 900
Mkr och 1968 omkring 4 300 Mkr, en ökning från 2,9 till 3,2% av
bruttonationalprodukten. Motsvarande siffror för de kommunala investeringarna
är 700 Mkr 1950 och omkring 7 100 Mkr 1968, dvs. en ökning
från 2,4 till 5,2 % av bruttonationalprodukten.

Av kommunernas faktiska utgifter år 1968 föll drygt 75 % på de
borgerliga primärkommunerna, knappt 3 % på de kyrkliga kommunerna
och omkring 22 % på landstingskommunerna.

Det bör erinras om att utvecklingen visserligen dominerats av vidgade
uppgifter för kommunerna men att det också förekommit exempel på
förstatligande av tidigare kommunala uppgifter. Därvid bör framför allt
nämnas statens övertagande under 1960-talet av huvudmannaskapet för
domstols-, polis-, exekutions- och uppbördsväsendet.

Den centrala frågan om uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun
är för närvarande föremål för övervägande inom den under våren 1970
tillkallade parlamentariskt sammansatta länsberedningen (C 1970:28). En
fyllig redogörelse för de utredningar m. m. som föregått beredningens
tillkallande och direktiven för dess verksamhet lämnas i utskottets
betänkande KU 1971:26, till vilket i denna del hänvisas.

Utvecklingen mot decentralisering inom förvaltningen har även skett
på andra vägar än genom kommunalisering. Omfattande befogenheter har
sålunda under senare tid decentraliserats från den centrala statliga
förvaltningen till regionala och lokala statliga organ. I detta sammanhang
bör först ihågkommas inrättandet av de olika statliga länsnämnderna som
påbörjades på 1940-talet. En annan milstolpe i den berörda utvecklingen
är riksdagens beslut 1964 om regionalpolitiken, som innebar att
tyngdpunkten i arbetet med regional- och lokaliseringspolitiken förlädes
till länen. Väsentligt i sammanhanget är också beslutet om naturvårdspolitiken
samma år. Även detta innebar att huvudansvaret för inventering
och planering förlädes till länsnivå.

KU 1972:12

Länsnämnderna hade sålunda från början en lekmannasammansättning.
Lekmannainflytandet på ärenden, som avgörs av länsstyrelserna, inleddes
genom planeringsrådens tillkomst 1965 och fullföljdes genom 1970 års
beslut om lekmannastyrelse i länsstyrelsen. Inrättandet av länsrätterna
1971 bör också nämnas i detta sammanhang.

Det ankommer på den förut nämnda länsberedningen att utreda
uppgiftsfördelningen inom den statliga sektorn mellan centrala och
regionala organ och att framlägga förslag till organisation för samhällsverksamheten
på regional nivå.

I det föregående har berörts drag i utvecklingen som inneburit ökad
decentralisering. Under det senaste decenniet har också ägt rum en
utveckling av motsatt slag. Den centrala styrande och planerande
funktionen har sålunda koncentrerats till regeringen medan ämbetsverken
skall svara för den löpande förvaltningen. Denna utveckling konsoliderades
och godkändes av riksdagen genom 1965 års beslut om en
departementsreform, som gav departementen väsentligt utökade personalresurser
m. m.

Samtidigt innebar emellertid 1965 års beslut början till en omfattande
decentralisering av förvaltningsuppgifter av löpande natur från departementen
till ämbetsverken eller andra organ utanför kanslihuset. Arbetet
härpå har bedrivits av den s. k. departementsutredningen, som slutfört
sitt uppdrag i böljan av detta år.

Slutligen skall här erinras om den utveckling mot lekmannastyrelser i
centrala ämbetsverk och liknande statsorgan som ägt rum parallellt med
eller som en följd av motsvarande utveckling på den regionala nivån.
1946 var knappt 30 procent av ämbetsverken försedda med lekmannastyrelse;
1968 var omkring 2/3 av dem utrustade därmed. De verk som
fortfarande saknar lekmannastyrelse har en övervägande judiciell (t. ex.
kammarkollegiet) eller teknisk (t. ex. generaltullstyrelsen samt mynt- och
justeringsverket) karaktär. Styrelseledamöterna utses som regel av Kungl.
Maj:t. Ibland förekommer dock partsrepresentation. I vissa instruktioner
föreskrivs vidare att sakkunskap inom eller utom verket skall vara
företrädd. Antalet styrelseledamöter varierar rätt mycket. Ett fåtal
ämbetsverk (t. ex. SIDA och rikspolisstyrelsen) har i sin styrelse bl. a.
representanter för alla de fyra stora riksdagspartierna. I ett stort antal
andra verksstyrelser förekommer inslag av riksdagsledamöter eller kommunalpolitiker
från ett eller flera (dock inte alla) av de stora
riksdagspartierna.

1 detta sammanhang bör också erinras om att de relativt fåtaliga fall av
förstatligande av förut kommunala uppgifter som förekommit under
senare tid ofta efterföljts av införande av ett lekmannainflytande på de
viktigare besluten. Ett exempel härpå utgör statsmakternas i dagarna
fattade beslut (prop. 1971:173, JuU 1972:1, rskr 1972:19) om avskaffande
av de nuvarande rådgivande polisnämndema och inrättande i deras
ställe av polisstyrelser med beslutanderätt i vissa frågor. Polisstyrelserna
skall bestå av polischefen som självskriven ledamot och i regel sex andra
ledamöter, som utses av landstingen respektive kommunfullmäktige i
kommuner utanför landstingskommunen.

KU 1972:12

I det följande behandlas i särskilda avsnitt riksdagsbehandlingen 1971
av motion om decentralisering av statliga förvaltningsuppgifter, 1971 års
riksdagsbeslut angående omlokalisering av viss statlig verksamhet m. m.,
departementsutredningen, riksdagsbehandlingen 1971 av motion om
stärkande av lekmannarepresentationen i ämbetsverkens styrelser samt
slutligen pågående utredningar om företagsdemokrati inom den statliga
sektorn.

Riksdagbehandlingen 1971 av motion om decentralisering av statliga
förvaltningsuppgifter

I den vid 1971 års riksdag väckta motionen 1971:291 av herr Helén
m. fl. (fp) yrkades att riksdagen måtte uttala att väsentliga statliga
förvaltningsuppgifter bör decentraliseras till regional och lokal nivå. I
fråga om motiveringen hänvisades till vad som anförts i motionen
1971:446 av samma motionärer angående regionalpolitiken.

Motionen behandlades av utskottet gemensamt med flera andra
motioner om den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation
m. m. (KU 1971:26). Utskottet anförde följande:

Ett uttalande av riksdagen om att väsentliga statliga förvaltningsuppgifter
skall decentraliseras till regional och lokal nivå begärs i motionen
1971:291. Som framgått av den föregående redogörelsen för länsberedningens
direktiv faller den i motionen aktualiserade frågan, vare sig man
tänker på decentralisering inom den statliga sektorn eller på överföring av
uppgifter från stat till landsting och primärkommuner, helt inom ramen
för länsberedningens uppdrag. Ett ställningstagande nu från riksdagens
sida bör därför inte komma i fråga. Med hänsyn härtill avstyrker
utskottet motionen 1971:291.

Fem ledamöter (3 c, 2 fp) hemställde i en reservation om bifall till
motionen 1971:291.

I enlighet med utskottets hemställan avslog riksdagen motionen
1971:291.

1971 års riksdagsbeslut angående omlokalisering av viss statlig verksamhet
m. m.

Frågor om decentralisering och delegering var aktuella i samband med
riksdagsbehandlingen vårsessionen 1971 av förslag till omlokalisering av
viss statlig verksamhet. Ärendet bereddes av inrikesutskottet. 1 denna del
må anföras följande.

Mot bakgrund av det ökade behovet av regionalpolitiska insatser
framlades i prop. 1971:29 förslag till omlokalisering av viss statlig
verksamhet. Syftet med förslaget, som utgick från det första betänkande
i ämnet som avgivits av 1969 års delegation för lokalisering av statlig
verksamhet, var både att stimulera en positiv utveckling i ett antal orter
av stor regionalpolitisk betydelse och att bidra till att dämpa expansionen
i storstockholmsområdet. Omlokaliseringen avsåg huvudsakligen hela

KU 1972:12

myndigheter och institutioner och skulle begränsas till ett fåtal orter.
Förslaget innebar omlokalisering av 30 myndigheter och institutioner
samt väsentliga delar av ytterligare sex myndigheter och institutioner
med sammanlagt ca 6 300 anställda till 13 orter utanför storstockholmsområdet.

Propositionens förslag bifölls i allt väsentligt av riksdagen (InU
1971:15, rskr 1971:196). De vid riksdagsbehandlingen beslutade
ändringarna avsåg huvudsakligen valet av förläggningsort utanför
Stockholm för vissa enskilda verk m. m.

I propositionen (s. 120) erinrade departementschefen bl. a. om att
flera remissinstanser pekat på möjligheterna till delegering av arbetsuppgifter
av mer rutinbetonad karaktär från central nivå till regionala eller
lokala organ. I denna del anförde departementschefen för egen del
följande (s. 121):

Som motiv för en ökad delegering av uppgifter från de centrala statliga
organen till regionala och lokala organ har åberopats bl. a. att man
därigenom skulle kunna mildra omställningsproblemen samt bibehålla
verksledningens möjligheter till kontakt med andra organ. Delegationen
har som nämnts inte gått närmare in på frågan om en ökad delegering
utan förutsätter att varje myndighet beaktar möjligheterna till delegering
och själv kommer med förslag därom.

Enligt min uppfattning är det angeläget att möjligheterna till ökad
delegering tas till vara, särskilt i de fall då en sådan samtidigt skulle
innebära rationalisering, ökad effektivitet eller förbättrad service till
allmänheten. Liksom hittills bör myndigheterna själva ta initiativ till
sådana förändringar. En delegering av arbetsuppgifter till regionala och
lokala organ innebär emellertid inte en sådan koncentrerad insats på ett
begränsat antal tillväxtcentra som jag har förordat tidigare utan bör
främst ses som ett led i en fortgående rationalisering av myndigheternas
verksamhet. Den kan dock också utnyttjas i syfte att avlasta storstockholmsområdet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att länsberedningen kan komma
in på frågan om fördelningen av vissa uppgifter mellan centrala organ och
organ på länsplanet. Beredningen kan således komma att beröra frågan
om delegering.

I flera följdmotioner yrkades avslag på propositionens förslag.
Avslagsyrkandet var i samtliga fall kombinerat med yrkanden om
utredningar i olika hänseenden. Enligt motionerna 1971:1300 av fru
Kristensson m. fl. (m), 1971:1319 av herrar Carlshamre (m) och Turesson
(m) samt 1971:1337 av herr Mundebo m. fl. (fp) borde utredningen gälla
delegering av de statliga myndigheternas arbete. Med instämmande i allt
väsentligt i vad departementschefen anfört i det avsnitt som intagits ovan
avstyrkte utskottet (InU 1971:15 s. 47) de berörda motionerna.
Riksdagen följde utskottet.

1 propositionen upplystes att det framlagda förslaget till omlokaliseringar
utgjorde en första etapp som förutsattes följas av ytterligare
förslag om utflyttningar. De möjligheter därtill som kunde föreligga
utreddes av 1969 års delegation för lokalisering av statlig verksamhet,

KU 1972:12

sorn anmält att den avsåg att fortsätta utredningsarbetet rörande vissa
myndigheter, affärsverk och statliga företag.

En stor grupp motionsyrkanden förelåg rörande det fortsatta utredningsarbetet.

I motionen 1971:1318 av herr Bohman m. fl. (m) förordades att
underlag utarbetas för bedömning av fortsatt decentraliseringsverksamhet.
I motionen anfördes bl. a. att utredningen bör kartlägga
vilka uppgifter och funktioner inom offentlig förvaltning som lämpligen
kan lokaliseras till annan plats än till huvudstaden. Även i motionen
1971:1327 av herr Hermansson m. fl. (vpk) begärdes att metoden att
flytta ut funktioner och delar inom centrala verk får ökat utrymme.

Utskottet (s. 75) erinrade om att motionärernas önskemål blivit
tillgodosedda i viss utsträckning redan genom föreliggande omlokaliseringsförslag.
Utskottet förutsatte att även i fortsättningen delar eller
funktioner av verk eller institutioner omlokaliseras i de fall detta visar sig
lämpligt. Något riksdagens initiativ i anledning av motionerna ansåg
utskottet inte erforderligt.

Även i motionen 1971:1326 av herr Hedlund m. fl. (c) förordades att
man borde sträva mot ökad delegering av uppgifter från den centrala
statsförvaltningen. Den ökade delegeringen borde inriktas på ”verklig
länsdemokrati och förstärkt kommunal demokrati”. De uppgifter det här
kunde gälla borde i detta syfte överföras till kommunala organ, i första
hand landstingen.

Utskottet (s. 75) erinrade om att riksdagen under året redan behandlat
motionsyrkanden av liknande slag som det förevarande (KU 1971:26).
Det kunde, ansåg utskottet, inte vara befogat att i det aktuella
sammanhanget gå in i en sakprövning av det i och för sig vittsyftande
motionsyrkandet. Detta avstyrktes.

1 ett särskilt yttrande (nr 4 s. 98) anförde sju ledamöter (3 c, 2 fp, 2
m) följande beträffande fortsatt decentralisering:

Genom det föreliggande förslaget har i begränsad utsträckning
tillgodosetts framställda önskemål om omlokalisering i form av utflyttning
av deiar och funktioner inom statsförvaltningen. Vi vill med detta
yttrande framhålla att i det fortsatta utredningsarbetet särskilt beaktas
möjligheterna till decentralisering i sådan form och de fördelar i
regionalpolitisk! hänseende som därigenom kan vinnas. Därvid bör man i
samråd med länsberedningen också söka ta till vara de möjligheter som
kan föreligga att överföra statliga funktioner till kommunala och
landstingskommunala organ.

I ett annat särskilt yttrande (nr 5 s. 98—99) anförde herr Lorentzon
(vpk) beträffande omlokalisering av funktioner och delar av centrala verk
följande:

1 motionen 1971:1327 har föreslagits att riksdagen hos regeringen
begär att vid fortsatta överväganden om utlokalisering metoden att flytta
funktioner och delar inom centrala verk ges ökat utrymme. Även om det
vid den utlokalisering som nu är aktuell delar av statliga verk föreslås bli
omlokaliserade, exempelvis en av riksförsäkringsverkets enheter till
Sundsvall, en filial till arbetsmedicinska institutet till Umeå och del av

KU 1972:12

försvarets materielverk till Karlstad, svarar denna omlokalisering inte mot
de möjligheter som föreligger.

Som framhålls i motionen är en gradvis, långsiktig och planmässig
decentralisering av befogenheterna inom olika verk från bl. a.
personalpolitiska och organisatoriska synpunkter smidigare och
effektivare än utlokaliseringen av hela verk.

Utskottets skrivning på denna punkt har fått en sådan utformning att
jag inte ansett mig ha anledning att framställa särskilt yrkande, men anser
det angeläget att understryka vad som i åberopade motion anförts i
denna del.

Riksdagen följde utskottets hemställan beträffande de nu nämnda
motionerna.

Vid årets riksdag har väckts motioner som rör utredningsverksamheten
i omlokaliseringsfrågorna. I två av dessa (1972:204 av herr Helén m. fl. —
fp - samt 1972:587, yrkande nr 2, av herr Bohman m. fl. — m)
aktualiseras ånyo frågan om decentralisering och beslutsdelegering som
ett alternativ till omlokalisering av hela verk och myndigheter. Motionerna
behandlas av inrikesutskottet i dess betänkande InU 1972:5.

Departementsutredningen (Ju 1964:58)

Kungl. Maj:t uppdrog den 5 juni 1963 åt dåvarande statsrådet Rune
Hermansson att utreda statsdepartementens — utom utrikesdepartementet
— organisation och arbetsformer (departementsutredningen). Sedan
Hermansson beviljats entledigande från uppdraget, tillkallades enligt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 februari 1967 kanslirådet Erik
Berggren för uppdragets fullgörande. Departementsutredningens främsta
uppgift har varit att medverka till flyttning av mindre betydelsefulla
ärenden från Kungl. Maj:t till underlydande myndigheter för att
därigenom bereda bättre plats i statsdepartementen för uppgifter av
planeringskaraktär och andra väsentliga frågor. Det hette härom i
direktiven att departementen huvudsakligen bör syssla med frågor som
rör de större och viktigare riktlinjerna för verksamheten och samordningen
av denna, medan den mera löpande förvaltningsverksamheten i
allt väsentligt bör ankomma på de centrala ämbetsverken och andra organ
utanför departementen.

Departementsutredningen lade fram sammanlagt 133 promemorior
med förslag om decentralisering av ärenden. Utredningen avslutade sitt
uppdrag med framläggandet den 3 januari 1972 av en sammanfattande
rapport över decentraliseringsarbetet. Till rapporten har som bilaga fogats
en sammanställning av de av utredningen avgivna promemoriorna med
angivande i varje särskilt fall av den eller de åtgärder som vidtagits i
anledning av promemorian. Av rapporten framgår att det samlade
resultatet av allt delegeringsarbete från mitten av 1960-talet är att det
årliga antalet konseljärenden har minskat från ca 35 000 (år 1964) till ca
25 000 (år 1970). Det sägs vidare i rapporten att om man också tar
hänsyn till det förväntade resultatet av pågående prövning av vissa
promemorior från departementsutredningen, vilka inte avgjorts slutligt

KU 1972:12

ännu, kommer man fram till en minskning av det årliga antalet
regeringsärenden med i det närmaste 12 000 ärenden. Det är en
reducering med 30 procent jämfört med vad läget var vid den tid när
departementsutredningen började sitt delegeringsarbete. Avsikten är att
delegeringsarbetet skall fortsätta. Detta arbete har den 1 april 1971
inordnats i statsrådsberedningen.

Utskottet har 1967 och 1969 i samband med redovisningen av arbetet
med granskningen av statsrådsprotokollen understrukit vikten av det av
departementsutredningen initierade arbetet med decentralisering av ärenden
från Kungl. Maj:ts kansli till verk och myndigheter (KU 1967:34 s. 8
och 1969:18 s. 4; se även KU 1970:42 s. 1 f. och KU 1971:34 s. 2 f.).

Riksdagsbehandlingen 1971 av motion om stärkande av lekmannarepresentationen
i ämbetsverkens styrelser

Frågan om lekmannarepresentationen i de centrala ämbetsverkens
styrelser aktualiserades i en motion 1971. I motionen 1971:1152 av herr
Dahlgren m. fl. (c) hemställdes sålunda att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder i syfte att stärka
lekmannarepresentationens ställning i de centrala ämbetsverkens styrelser
i enlighet med vad som anförts i motionen.

I motionen förordades dels att systemet med lekmannarepresentation
skulle utvidgas till fler ämbetsverk, dels att lekmannarepresentanterna
skulle ges en starkare ställning. 1 det senare avseendet angavs som möjliga
lösningar att låta verkschefen fungera som föredragande alternativt som
ledamot men inte ordförande i styrelsen. Motionen behandlades under
höstsessionen av civilutskottet (CU 1971:25), som avstyrkte den med
följande motivering:

Från tiden omkring år 1950 har utvecklingen gått mot ett ökat
lekmannadeltagande i de centrala ämbetsverkens viktigare beslutsfunktioner.
En verksorganisation med lekmannastyrelse uppfattas nu som den
normala. Denna organisationstyp dominerar också till antalet. Som
anförs i motionen har motiven för lekmannadeltagandet varit skiftande.

De växlande och ofta diffust uttryckta motiven för en viss organisation
av beslutsfunktionerna har prövats endast från fall till fall. Försök
till samlade bedömningar förekommer sparsamt såväl inom politisk
ideologisk debatt som inom statsvetenskapen.

Enligt utskottets mening har den av motionärerna aktualiserade frågan
stor betydelse. Utskottet har dock, med hänsyn bl. a. till den pågående
utvecklingen, inte ansett sig böra föreslå ett riksdagens initiativ i enlighet
med vad som förordats i motionen. Därvid har dock utskottet förutsatt
att det grundläggande intresset för en demokratisering av de centrala
statsorganen även fortsättningsvis får leda utvecklingen.

I enlighet med utskottets hemställan avslog riksdagen motionen.

KU 1972:12

Pågående utredningar om företagsdemokrati inom den statliga sektom

För närvarande arbetar två statliga utredningar med frågor om
företagsdemokrati inom den statliga sektorn. Äldst är den hösten 1968
tillkallade delegationen (Fi 1969:64) för försöksverksamhet med fördjupad
företagsdemokrati i de statliga aktiebolagen. Den andra, som
tillkallades hösten 1969, är delegationen (Fi 1970:67) för förvaltningsdemokrati.
Dess uppgift är att utreda frågor om försöksverksamhet med
fördjupad företagsdemokrati inom statsförvaltningen. Enligt direktiven
bör i försöksverksamheten bl. a. prövas förutsättningarna för och
resultaten av bl. a. viss omfördelning av beslutsbefogenheten från
nuvarande organ eller nivåer till andra organ eller nivåer inom myndigheten,
där de anställdas erfarenheter och synpunkter kan få göra sig
gällande i högre grad än nu. Försöken bör avse varierande grader av
inflytande för de anställdas intressen i skilda delar av beslutsprocessen. I
direktiven i denna del sägs det vidare:

Sådana frågor rörande verksamhetens allmänna inriktning, ekonomiska
och organisatoriska förutsättningar m. m., vilka nu avgörs av
myndighetens styrelse eller motsvarande ledningsorgan, bör inte principiellt
undandras försöksverksamhet. Det bör sålunda kunna prövas om
t. ex. kortsiktig och långsiktig planering, beslut om anslagsframställning,
aktuella verksamhetsplaner o. d. kan ske under utvidgat representativt
inflytande från personalen. Principiella frågor av personalpolitisk art bör
vidare kunna omfattas av försöksverksamheten.

För den löpande verksamheten i den mån denna väsentligen innebär
tillämpning av givna riktlinjer synes försöken inom en myndighet böra
begränsas till ökad delegering, arbete i grupper, omfördelning av
arbetsuppgifter o. d. i syfte att öka det personliga engagemanget i arbetet
och därmed effektiviteten. Försöken bör avse olika typer av förvaltningsverksamhet.
Försöksverksamheten bör omfatta endast befogenheter som
klart tillhör myndigheten ensam.

Det skall enligt direktiven ankomma på de sakkunniga att inhämta
Kungl. Maj:ts eller annan myndighets medgivande till de avvikelser från
gällande bestämmelser som kan behövas för försöksverksamheten. De
sakkunniga bör successivt anmäla resultatet av försöksverksamheten.

Utskottet

Förevarande motioner aktualiserar frågor om decentralisering, delegation
och lekmannainflytande inom den offentliga förvaltningen.

Som decentralisering brukar man beteckna överflyttning av befogenheter
från högre förvaltningsnivå till lägre. En överflyttning av uppgifter
från centrala statliga organ till regionala eller lokala kommunala organ
hör således hit. Även överföring av befogenheter från centrala statsorgan
till regionala eller lokala statliga organ utgör exempel på decentralisering.

KU 1972:12

Frågor om centralisering, dvs. överflyttning av befogenheter från lägre
förvaltningsnivå till högre, och decentralisering betraktas ofta som ett
effektivitetsproblem. Som fördelar med decentralisering framhålls att
förfarandet blir enkelt, att lokal sakkunskap kan anlitas, att besluten
utformas med större beaktande av de av åtgärden direkt berörda
intressena samt att de centrala instanserna får större möjligheter att ägna
sig åt planering och översiktlig verksamhetsuppföljning. Till förmån för
centralisering brukar framför allt framhållas att en sådan ordning ger
större enhetlighet vid avgörande av likartade ärenden och därmed större
rättssäkerhet. Därjämte åberopas t. ex. att en centralisering ger bättre
ekonomiska möjligheter att anlita och utnyttja expertis samt att
revisionen underlättas.

I diskussionen om centralisering—decentralisering har under senare
tid frågan om medborgarinflytande och dess betydelse framhållits allt
starkare. Det betonas sålunda att möjligheterna till medborgarinflytande
har ett allmänt demokratiskt värde, inte minst genom att stimulera
medborgarnas intresse för det allmännas verksamhet. Som en väsentlig
fördel med decentralisering anses därför att medborgarinflytandet därvid
får lättare att göra sig gällande. Frågan om medborgarinflytande inom
förvaltningen har emellertid fått en vidare syftning och kommit att
omspänna även den centrala förvaltningen.

Den gamla tidens samhällsförvaltning hade huvudsakligen judiciell
natur. Den var också starkt ämbetsmannabetonad. Förvaltningen var
starkt centralt dominerad.

Den utveckling mot ökad decentralisering och vidgat lekmannainflytande
som därefter ägt rum har kanske mest påverkats av den
kommunala självstyrelsens tillkomst och utveckling. Allt flera uppgifter
har sålunda — särskilt under de senaste decennierna — kommit att åvila
kommunerna. Den kommunala verksamhetens totala omfattning har
också ökat i betydligt snabbare takt än den statliga.

Utvecklingen mot ökad decentralisering inom förvaltningen har även
skett på andra vägar än genom kommunalisering. Omfattande befogenheter
har sålunda under senare tid decentraliserats från den centrala
statliga förvaltningen till regionala och lokala statliga organ. I detta
sammanhang bör nämnas inrättandet av de olika statliga länsnämnderna
som påbörjades på 1940-talet. En annan milstolpe i den berörda
utvecklingen är riksdagens beslut 1964 om regionalpolitiken, som innebar
att tyngdpunkten i arbetet med regional- och lokaliseringspolitiken
förlädes till länen. Väsentligt i sammanhanget är också beslutet om
naturvårdspolitiken samma år. Även detta innebar att huvudansvaret för
inventering och planering förlädes till länsnivå.

Ungefär jämsides med utflyttningen av uppgifter till de regionala
statsorganen har dessa genomgått en organisatorisk utveckling, som
inneburit att ett lekmannainflytande fått göra sig gällande i dem.
Länsnämnderna hade sålunda från början en lekmannasammansättning.
Lekmannainflytandet på ärenden, som avgörs av länsstyrelserna, inleddes
genom planeringsrådens tillkomst 1965 och fullföljdes genom 1970 års

KU 1972:12

beslut om lekmannastyrelse i länsstyrelsen. Inrättandet av länsrätterna
1971 bör också nämnas i detta sammanhang.

I det föregående har berörts drag i utvecklingen som inneburit ökad
decentralisering. Under det senaste decenniet har emellertid också ägt
rum en utveckling av motsatt slag. Den centrala styrande och planerande
funktionen har sålunda koncentrerats till regeringen medan ämbetsverken
skall svara för den löpande förvaltningen. Denna utveckling konsoliderades
och godkändes av riksdagen genom 1965 års beslut om en
departementsreform, som gav departementen väsentligt utökade personalresurser
m. m.

Samtidigt innebar emellertid 1965 års departementsreformsbeslut
också början till en omfattande decentralisering av förvaltningsuppgifter
av löpande natur från departementen till ämbetsverken eller andra organ
utanför kanslihuset. Arbetet härmed har bedrivits av den s. k. departementsutredningen,
som slutfört sitt uppdrag i början av detta år.
Avsikten är att verksamheten skall fortsättas under ledning av statsrådsberedningen.

I vad gäller frågan om medborgarinflytande på förvaltningsavgörandena
bör erinras om den utveckling mot lekmannastyrelser i centrala ämbetsverk
och liknande statsorgan som ägt rum parallellt med eller som en
följd av motsvarande utveckling på den regionala nivån. 1946 var knappt
30 procent av ämbetsverken försedda med lekmannastyrelse; 1968 var
omkring 2/3 av dem utrustade därmed. De verk som fortfarande saknar
lekmannastyrelse har en övervägande judiciell eller teknisk karaktär.

I detta sammanhang bör också omnämnas, att de relativt fåtaliga fall
av förstatligande av förut kommunala uppgifter som förekommit under
senare tid ofta efterföljts av införande av ett lekmannainflytande på de
viktigare besluten. Ett exempel härpå utgör statsmakternas i dagarna
fattade beslut om inrättande av polisstyrelser med beslutanderätt i vissa
frågor. Polisstyrelserna skall bestå av polischefen som självskriven
ledamot och i regel sex andra ledamöter, som utses av landstingen
respektive kommunfullmäktige i kommuner utanför landstingskommun.

Länsberedningen har till huvuduppgift att göra en allmän översyn av
uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun. Den får i detta sammanhang
anledning att ta ställning till frågor om överförande av uppgifter
från staten till landsting och primärkommuner. Beredningen skall vidare
bl. a. behandla uppgiftsfördelningen inom den statliga sektorn mellan
centrala och regionala organ. Enligt direktiven bör övervägandena i denna
del innefatta principiella frågor rörande lämplig decentralisering inom
den statliga förvaltningen och de regionala organens ställning i förhållande
till regeringen och centrala förvaltningsmyndigheter. Därvid skall
särskilt beaktas behovet av samordning såväl inom varje verksamhetsgren
som mellan olika verksamhetsgrenar. Utskottet förutsätter, att länsberedningen
kommer att överväga väsentliga frågor om decentralisering.

Frågan om decentralisering inom förvaltningen, som tas upp i
motionen 1972:290, är enligt utskottets mening väsentlig. De fördelar
som kan vinnas med decentralisering har berörts i det föregående. Där har

KU 1972:12

också framhållits, att utvecklingen inneburit, att betydande decentraliseringsåtgärder
ägt rum inom förvaltningen. Enligt utskottets mening är det
angeläget, att möjligheterna till ökad decentralisering tas till vara. Särskilt
gäller detta i de fall då en decentralisering innebär rationalisering, ökad
effektivitet eller förbättrad service för allmänheten. Av största vikt
härvidlag är också frågan om rättssäkerheten. En decentralisering bör
således inte äga rum om väsentliga rättssäkerhetsintressen talar emot en
sådan åtgärd. Med hänsyn till de berörda omständigheterna är det
angeläget att myndigheterna själva undersöker möjligheterna till decentralisering
och tar de initiativ i denna del som kan behövas. Utskottet
anser sig kunna förutsätta att arbetet därmed kommer att fortsätta under
beaktande av statsmakternas intentioner i frågan.

1 nära samband med frågan om decentralisering står som framgått av
det föregående frågan om medborgarinflytande inom förvaltningen. I
motionen 1972:290 uttrycks önskemål om stärkt lekmannainflytande
inom förvaltningen. Utvecklingen har även på detta område lett till att
betydande lekmannainflytande införts inom allt flera grenar av förvaltningen.
Den medborgerliga insyn i och kontroll av verksamheten, som
därmed eftersträvats, framstår som en naturlig följd bl. a. av att
förvaltningsavgörandena i stor utsträckning inte längre har karaktären av
tillämpning av i detalj utformade författningsregler. I stället är det i
många fall fråga om att handla inom ofta ganska vida författningsramar
där avgörandena kan ha stor betydelse för den enskilde. Enligt utskottets
mening är det ett väsentligt demokratiskt intresse, att medborgarinflytandet
inom förvaltningsorganen fortsätter att öka. Formerna för detta
måste emellertid nödvändigtvis skifta med hänsyn till de i hög grad
varierande förhållandena på olika områden.

I motionen 1972:808 begärs, att Kungl. Maj:t tar initiativ till en
utökning av lekmannastyrelserna för de viktigaste ämbetsverken så att de
stora riksdagspartierna blir representerade i dem. Fullständig sådan
representation föreligger för närvarande endast i ett fåtal ämbetsverk.
Därutöver förekommer dock i ett stort antal ämbetsverk inslag av
riksdagsledamöter. Mot bakgrund av vad utskottet nyss anfört om de i hög
grad skiftande förhållandena på olika områden och behovet att tillgodose
kravet på effektivitet i förvaltningen är utskottet inte berett att tillstyrka
en sådan generell rekommendation som föreslås i motionen. Utskottet
förutsätter emellertid, att frågan om behovet av ledamöter med förankring
i riksdagen noggrant prövas i varje särskilt fall.

Frågan om delegation inom förvaltningen tas upp i motionerna
1972:290 och 1972:795. I motionen 1972:290 anges beslutsdelegering
som en väg att åstadkomma decentralisering inom förvaltningen. Motionen
1972:795 ser beslutsdelegering som en lämplig åtgärd i syfte att
åstadkomma ökad förvaltningsdemokrati. Mot denna bakgrund begärs att
åtgärder skall vidtas för att i vidgad omfattning delegera beslutsfattandet
till lägre nivåer inom statsförvaltningen. I motionen framhålls bl. a., att i
den mån hinder för en vidgad delegationsrätt finns i gällande författningar
bör dessa hinder undanröjas.

KU 1972:12

I vad gäller frågan om delegation kan till en början fastslås att det
inom förvaltningen numera förekommer en omfattande delegation av
beslutanderätt. Inte minst den allmänna tendensen till en ökande
omfattning av förvaltningsavgöranden har bidragit till denna utveckling.
Gällande myndighetsinstruktioner m. m. lämnar som regel vida möjligheter
till delegation av beslutanderätt genom beslut av myndigheten i fråga.
Även på det kommunala området är delegation vanligen förekommande,
t. ex. från kommunal nämnd till förvaltningschef eller annan befattningshavare.
Här må t. ex. erinras om statsmakternas beslut 1967 att utsträcka
de legala möjligheterna att delegera kommunal nämnds beslutanderätt.
En allmän iakttagelse är att delegation är vanligare förekommande ju
större verket eller myndigheten är.

Frågan om beslutsdelegering som ett medel att främja en fördjupad
företagsdemokrati inom statsförvaltningen utreds för närvarande som ett
led i arbetet inom delegationen för förvaltningsdemokrati. Med hänsyn
härtill och till vad utskottet nyss anfört om att gällande författningar
lämnar vida möjligheter till beslutsdelegering samt att sådan delegering
redan nu är mycket vanlig inom den offentliga förvaltningen anser
utskottet skäl inte föreligga för ett sådant initiativ från riksdagens sida
som begärs i motionen 1972:795.

Hemställan i motionen 1972:290 avser att en parlamentarisk utredning
skall tillsättas om åtgärder för ökad decentralisering och förstärkt
lekmannainflytande inom den offentliga förvaltningen i enlighet med vad
som anförts i motionen. Enligt utskottets mening torde emellertid
tillsättandet av en ny utredning på området knappast vara ägnat att
påskynda utvecklingen i den av motionärerna önskade riktningen. I
stället kan det finnas risk för att föreliggande möjligheter till ytterligare
åtgärder för ökad decentralisering och vidgat medborgarinflytande
uppskjuts i avvaktan på resultatet av utredningens arbete. Utskottet kan
med hänsyn härtill och till vad utskottet tidigare anfört i frågorna inte
tillstyrka det berörda yrkandet i motionen 1972:290.

Utskottet hemställer

att riksdagen förklarar motionerna

1. 1972:290,

2. 1972:795,

3. 1972:808

besvarade med vad utskottet anfört.

Stockholm den 14 mars 1972
På konstitutionsutskottets vägnar
GUNNAR LARSSON

Närvarande: herrar Larsson i Luttra (c), Adamsson (s), Nelander (fp), fru
Thunvall* (s), herrar Boo (c), Johansson i Trollhättan (s), Mossberg (s),
Werner i Malmö (m), Svensson i Eskilstuna (s), Bergqvist (s), Fiskesjö* (c),
Schött* (m), Gustavsson i Ängelholm (s), Molin (fp) och Wictorsson* (s).

* Ej närvarande vid justeringen.

KU 1972:12

Reservation

av herrar Larsson i Luttra, Boo och Fiskesjö (alla c), vilka ansett

dels att det stycke i utskottets yttrande som börjar på s. 14 med orden
”Frågan om decentralisering” och slutar på s. 15 med orden ”intentioner
i frågan” bort ha följande lydelse:

De frågor om ökad decentralisering inom förvaltningen och om ökat
medborgarinflytande som tas upp i motionen 1972:290 är enligt
utskottets mening av mycket stor betydelse. Målet att uppnå ökad
jämlikhet och trygghet på olika områden och en livsmiljö, som är
anpassad efter människans förutsättningar och behov kan enligt utskottets
mening endast uppnås i ett mera decentraliserat samhälle. Samhällsfunktionerna
bör över ett brett register inriktas på att uppnå detta. Detta
gäller inte minst de allt mer omfattande förvaltningsfunktionerna inom
den offentliga sektorn. Förvaltningen bör så långt möjligt decentraliseras
från statlig byråkrati till folklig självstyrelse och från centrala statliga
myndigheter till regionala och lokala organ. Därmed ökar effektiviteten,
och samhällets service till allmänheten förbättras. Genom en fortgående
decentralisering av statliga förvaltningsfunktioner förbättras även möjligheterna
till ökat lekmannainflytande och större rättstrygghet.

dels att sista stycket i utskottets yttrande bort ha följande lydelse;

Utskottet vill sammanfattningsvis uttala, att de i förevarande motioner
aktualiserade frågorna om decentralisering, beslutsdelegering och lekmannainflytande
inom förvaltningen är förtjänta av stor uppmärksamhet.
Utskottet vill understryka, att utskottet intar en positiv hållning till de
framförda önskemålen om ökad decentralisering, vidsträckt tillämpning av
beslutsdelegering och stärkt lekmannainflytande inom förvaltningen.
Utskottet förutsätter med hänsyn till vad utskottet i det föregående
anfört, att möjligheterna att tillgodose berörda önskemål noggrant
övervägs av statsmakterna vad gäller förvaltningen som helhet.

dels att utskottet under punkt 1 bort hemställa

1. att riksdagen beslutar att ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört i anledning av motionen 1972:290.

Särskilt yttrande

av herrar Nelander (fp) och Molin (fp):

Frågan om decentralisering av statliga förvaltningsuppgifter är av stor
principiell räckvidd och har anknytning till många olika områden. En
decentralisering av förvaltningsuppgifter från central till regional och
lokal nivå har bl. a. betydande regionalpolitiska konsekvenser. Vi vill i
detta sammanhang endast redovisa vår allmänna inställning i fråga om
decentralisering genom att hänvisa till att folkpartiet i motionen
1972:204 föreslagit, att alla statliga verk och myndigheter, som inte
berördes av riksdagens beslut 1971 om utlokalisering, skall ges i uppdrag

KU 1972:12

att före den 1 januari 1974 inkomma med detaljerade undersökningar av
resp. verks möjligheter att under en tioårsperiod decentralisera sin
verksamhet i syfte att avsevärt minska personalstyrkan i Stockholm.
Motionen har hänvisats till inrikesutskottet (InU 1972:5).

I motionen framhålls att decentraliseringen av arbetsuppgifter till lägre
nivåer innebär att länsstyrelser och andra länsmyndigheter samt landstingets
förvaltningar i större utsträckning ombesörjer den regionalt
inriktade servicen och primärkommunerna den lokalt inriktade. Genom
centralt utfärdade generella anvisningar och statsbidragsbestämmelser kan
beslutsfattandet decentraliseras utan nämnvärda risker för ojämn kvalitet
i serviceutbudet. Där överföring av arbetsuppgifter från centrala till
regionala och lokala myndigheter inte är möjlig bör resp. verk undersöka
möjligheterna att bygga upp eller utvidga egna regionala och lokala
enheter som ersättning för en expanderande central förvaltning. Utöver
de anställdas synpunkter och de närdemokratiska skälen måste därvidlag
även de ekonomiska konsekvenserna väga tungt. Motionärerna har på
detta sätt velat peka på möjligheterna att i ett sammanhang sammanväga
de regionalpolitiska, närdemokratiska och ekonomiska aspekterna med
frågan om förbättrad effektivitet för resp. förvaltning.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1201 S