Justitieutskottets betänkande nr 24 år 1972

JuU 1972:24

Nr 24

Justitieutskottets betänkande i anledning av motioner om tillsättande av
en utredning på kriminalpolitikens område m. m.

Motioner

Motionsyrkanden

I motionen 1972: 430 av herr Bohman m. fl. (m) hemställs såvitt nu är
i fråga att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att en kriminalpolitisk
utredning tillsätts med uppgift att utarbeta förslag till ett långsiktigt
program för brottsbekämpningen, varvid alla faktorer i samhället som
kan ha samband med kriminalitetsutvecklingen behandlas och bedöms.

I motionen 1972: 432 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär tillsättande av en utredning för utarbetande av
förslag till brottsförebyggande åtgärder.

Motiveringar

Till stöd för yrkandet i motionen 1972:430 anförs i motionen
1972: 294 bl. a. följande:

Det är ett grundläggande samhällskrav att medborgarna skall kunna
känna trygghet till liv och egendom. Garantier måste finnas för att
rättsordningen upprätthålls. Kravet på rättstrygghet innebär något lika
självklart som kraven på trygghet vid sjukdom eller arbetslöshet.

Den standardstegring som ägt rum i vårt land har inte följts av en
motsvarande positiv utveckling i fråga om laglydnad och rättstrygghet.
Brottsligheten har i själva verket ökat i ständigt stigande takt under de
senaste decennierna, en utveckling som accentuerats de allra senaste åren.
Orsakerna härtill är flera.

Den snabba urbaniseringen har utan tvivel spelat en väsentlig roll i
sammanhanget. Tusentals människor har under 1950- och 1960-talen
funnit sig tvingade att överge sin traditionella livsmiljö och flytta till
storstäderna. Resultatet har för många blivit något helt annat än vad de
hade föreställt sig. Ekonomiska bekymmer, trångboddhet, isolering,
känsla av främlingskap etc. Att kriminalitet följt i spåren på en
misslyckad anpassning gäller i många sådana fall.

Den allmänna normupplösning som samhället genomgått under de
senaste tjugo åren utgör en grundläggande orsak till den tilltagande
brottsligheten. Familjen och skolan har av olika skäl inte utövat den
nödvändiga fostran. Respekten för de regler som uppställts för att
underlätta medborgarnas allmänna livsföring och relationer till varandra
har försvagats. Massmedia har en utomordentligt viktig roll i detta
sammanhang. Det är främst genom dem — i första hand radio och TV —
som attitydförändringar och nya opinioner skapas. När medborgarnas
skyldighet att efterleva lagar gång på gång ifrågasättes i ledande
massmediaorgan, är det ofrånkomligt att respekten för rättsordningen
urholkas.

1 Riksdagen 1972. 7 sami. Nr 24

JuU 1972:24

Den omständigheten, att den snabba utbyggnaden av samhällets
uppgifter under de senaste årtiondena lett till en ansvällning av
föreskrifter och regler av olika slag, har självfallet icke varit ägnad att
förstärka respekten för gällande lagstiftning.

Moderata samlingspartiet har länge efterlyst ett samlat grepp på de
svåra problemen rörande samhällets brottsbekämpning och i linje därmed
krävt en kriminalpolitisk utredning. Detta krav har tillbakavisats av
socialdemokraterna, bl. a. med hänvisning till pågående utredningar.

Flertalet utredningar på kriminalvårdsområdet är emellertid nu slutförda
och behandlas av kriminalvårdsberedningen. När det gäller övriga
insatser riktade mot kriminaliteten, såsom polisens arbete, insatserna i
skolan, massmedias programverksamhet etc., finns icke något försök till
en samlad analys av insatsernas effektivitet och inriktning. Den kriminalpolitiska
utredning vi föreslår skall ha till uppgift att utarbeta förslag till
ett långsiktigt program för brottsbekämpningen. Därvid skall alla de olika
faktorer i samhället som kan ha samband med kriminalitetsutvecklingen
behandlas och bedömas.

Härutöver redovisas i motionen — med viss anknytning till motionens
här behandlade motionsyrkande — under särskilda rubriker motionärernas
syn på bl. a. samhällets kostnader för brottsligheten, brottsutvecklingen,
polisverksamheten och kriminalvården. Särskilda, till dessa avsnitt
knutna motionsyrkanden har tidigare behandlats av utskottet (se JuU
1972: 4, 6 och 14).

I motiveringen till yrkandet i motionen 1972: 432 anförs inledningsvis
följande:

Uppfattningen att undanröjande av fattigdom och sociala missförhållanden
leder till ett mera harmoniskt samhälle har varit en väsentlig
drivkraft bakom flera politiska rörelsers sociala reformvilja. 1 takt med
att levnadsstandarden stiger, de sociala villkoren förbättras, folkbildningen
ökar och de enskilda människornas möjligheter till inflytande över
angelägenheter som berör dem nära utvidgas borde också människornas
anpassning bli bättre och därmed viljan och förmågan att acceptera de
grundläggande normer för beteendet som varje samhälle måste ställa upp.

Uppfattningen om den fundamentala betydelse en förbättring av de
sociala och ekonomiska förhållandena har för att bl. a. anpassa människornas
beteende till vad som i ett samhälle vid en viss tidpunkt faller
inom det tillåtnas ram kvarstår oförändrad. Besvärliga uppväxtförhållanden,
svårigheter att tillgodose grundläggande materiella behov, avsaknad
av arbete och bostad framstår alltfort som exempel på omständigheter
som medverkar till en social missanpassning, som i sin tur lätt kan leda
till brottsligt beteende. Sådana förhållanden måste föranleda politiskt
agerande för radikala samhällsförändringar utifrån samma grundläggande
syn på människans förmåga att utvecklas positivt under goda omständigheter
som alltid har präglat liberalismens sociala reformarbete.

Men den ohejdade utvecklingsoptimismen har fått vika för en mera
mångfasetterad syn på utvecklingens innebörd. Standardutvecklingen har
visat sig långtifrån automatiskt kunna lösa alla sociala missförhållanden,
varav många tvärtom kvarstår olösta. Ett exempel utgör alkoholproblemen.
Vidare har själva utvecklingsprocessen i vissa avseenden skapat
faktorer som medverkar till ökad brottslighet: de snabba folkomflyttningarna
med åtföljande social rotlöshet, familjens förändrade roll, de allt
större enheterna inom bl. a. produktionslivet med åtföljande känslor av
främlingskap, trafikens snabba utveckling, storstädernas tillväxt med

JuU1972:24

åtföljande miljöbrister och de allt större möjligheterna till nya typer av
brott.

Att döma av tillgänglig brottsstatistik har de från brottsförebyggande
synpunkt negativa dragen i utvecklingen tydligen övervägt under åtminstone
de tio senaste åren. Detta kan också uttryckas så, att samhället inte
har lyckats föra en tillräckligt effektiv politik för att motverka effekterna
av dessa utvecklingsdrag.

Antalet brottsbalksbrott som kommit till polisens kännedom har
fördubblats under de tio senaste åren. Även om den redovisade
brottsutvecklingen i viss utsträckning påverkas av allmänhetens anmälningsbenägenhet
och polisens resurser liksom av principerna för statistikredovisningen,
torde det vara ostridigt att antalet brottsbalksbrott har

ökat under 1960-talet. Enligt beräkningar gjorda av arbetsgruppen

för kriminalitetsprognoser skulle brottsbalksbrotten under perioden
1968—1975 komma att öka med omkring 22 procent, vilket innebär en
genomsnittlig årlig ökning med omkring 3 procent. Den faktiska
ökningen är hittills betydligt större, vilket tyder på en fortsatt starkt
stigande brottskurva.

Samhället satsar i dag betydande och växande resurser på polis- och
domstolsväsendet och på olika former av vård och omhändertagande av
personer som begått brott. Dessa insatser är nödvändiga. De behöver
framför allt i fråga om frivården betydligt förstärkas och ytterligare
förbättras till sitt innehåll. I den mån man genom sådana insatser kan
minska den i dag mycket stora benägenheten att begå nya brott spelar
dessa insatser också en väsentligt brottsförebyggande roll.

Vi vill dock mot den bakgrund som tidigare tecknats hävda nödvändigheten
att i fortsättningen ägna större intresse åt åtgärder som kan minska
rekrytering en till brottslig verksamhet över huvud taget. Det måste vara
minst lika viktigt att förebygga som att beivra brott. Det blir härvid
nödvändigt att arbeta med ett längre tidsperspektiv och med mer av olika
allmänt förebyggande medel. Vi vill föreslå att en parlamentarisk
utredning tillsätts för att få till stånd en genomgång och totalbedömning
av samhällets brottsförebyggande åtgärder samt utforma förslag till
förstärkning av dessa. En rad utredningar har under de senaste åren
arbetat med olika frågor inom kriminalvårdens område. Samtliga utredningar
har dock gällt antingen påföljdssystemet, anstaltsvården eller
frivården. Också den utredning om behovet av reformer på kriminalvårdens
område som tillsattes i oktober 1971 har ett syfte som är begränsat
till den direkta vården av dem som redan begått brott. Den av oss
föreslagna utredningen skulle ha den väsentliga uppgiften att överväga
åtgärder som gör att färre personer — i stället för ett ständigt ökande
antal — begår brott.

I det följande anges i motionen under särskilda rubriker tre huvuduppgifter
för en brottsförebyggande utredning, nämligen att aktualisera
väsentliga forskningsuppgifter (exempelvis forskning rörande ungdomsbrottsligheten,
de grövre våldsbrottens utbredning, polisens och domstolarnas
roll, brottslighetens internationalisering och livsåskådningarnas
roll), att ge brottsförebyggande aspekter på skilda samhällsområden
(exempelvis i fråga om samhällsplaneringen, uppväxtmiljön och skolan
samt beträffande bruket av alkohol och narkotika) samt att ge förslag till
mera direkt brottsförebyggande åtgärder (exempelvis information och
upplysning, mer brottsförebyggande polisverksamhet, inrättandet av flera
kommundels- eller kvarterspoliser).

JuU 1972:24

Brottsutvecklingen

Utvecklingen under åren 1960—1969 i fråga om de brott som har
kommit till polisens kännedom framgår av följande sammanställning,
grundad på statistiska centralbyråns årsstatistik. Någon motsvarande
definitiv statistik för tiden efter 1969 föreligger ännu ej.

År	Brotts- balks- (straff- lags-) brott*	inbrotts- stölder	motor fordons- tillgrepp	mord och dråp (även försök), barnadråp, misshandel, varav döden följt, övriga missh andels-brott och rån	skade- görelse
1960	276 314	56 302	32 284	9 325	13 166
1961	281 752	56 460	34 157	9 390	14 876
1962	293 763	62 002	37 328	9419	15 465
1963	308 850	66 120	37 625	9 810	15 419
1964	336 435	72 530	41 152	10 347	18 233
1965	393 660	80 584	46 717	12 936	22 995
1966	410 904	80 520	44 861	14 341	22 393
1967	437 042	85 469	48 899	14 889	24 721
1968	493 926	97 493	49 840	18 237	28 815
1969**	480 979	90 855	51 164	19 349	29 933

Uppgifterna kan kompletteras med följande sammanställning, som
visar antalet brottsbalksbrott* åren 1970-1972 enligt statistiska centralbyråns
preliminära månadsstatistik över de brott som kommit till
polisens kännedom. Antalet brott är erfarenhetsmässigt lägre i månadsstatistiken
än i årsstatistiken; differensen uppgick 1969 till 6,6 procent.

	1970	1971	1972	Förändring 1970-1971	Förändring	1971-1972
				Antal	Procent	Antal	Procent
januari	31 445	41 205	39 983	+ 9 760	+ 31,0%	- 1 222	- 3,0 %
februari	32 556	41 864	39 186	+ 9 308	+ 28,6 %	2 678	- 6,4 %
mars	38 310	45 273	44 367	+ 6 963	+ 18,2 %	- 906	- 2,0%
april	41 458	49 012	48 020	+ 7 554	+ 18,2 %	- 992	- 2,0 %
maj	46 311	52 093	55 711	+ 5 782	+ 12,5 %	+ 3 618	+ 6,9%
juni	48 799	56 637	52 321	+ 7 838	+ 16,1 %	- 4 316	- 7,6 %
juli	46 968	49 323	46 173	+ 2 355	+ 5,0%	- 3 150	-6,4%
augusti	53 918	55 538	53 986	+ 1 620	+ 3,0%	- 1 552	- 2,8 %
september	55 330	56 589	52 567	+ 1 259	+ 2,3%	- 4 022	-7,1%
oktober	53 378	53 383		+ 5	± 0,0%
november	44 471	44 423		48	± 0,0%
december	39 077	40 597		+ 1 520	+ 3,9%
Summa
hela året	532 021	585 937		+ 53 916	+ 10,1 %
Summa
jan.-sept.	395 095	447 534	432 314	+ 52 439	+ 13,3%	- 15 220	- 3,4 %

* Samtliga brottsbalksbrott utom fylleri, förargelseväckande beteende samt egenmäktigt
förfarande genom olovligt utnyttjande av annans parkeringsplats.

**Nedgången i antalet brott detta år har antagits stå i visst samband med den då
företagna särskilda aktionen mot den grova narkotikabrottsligheten.

Juli 1972:24

Beträffande de särskilda brotten kan för åren 1970 och 1971 nämnas
att enligt samma preliminära statistik brotten mot 3 kap. brottsbalken
(misshandel och andra brott mot liv och hälsa) minskat från 18 832
(1970) till 18 268 (1971) eller med 3,0 procent, att brotten mot 8 kap.
brottsbalken (stöld, rån och andra tillgreppsbrott) ökat från 379 379
(1970) till 442 312 (1971) eller med 16,6 procent samt att brotten mot
9 kap. brottsbalken (bedrägeri och annan oredlighet) minskat från
61 308 (1970) till 51 088 (1971) eller med 16,7 procent.

Vid en jämförelse mellan vissa brottsbalksbrott januari — september
1972 jämfört med motsvarande tidsperiod 1971 framkommer bl. a.
följande. Brotten mot 3 kap. brottsbalken (misshandel och andra brott
mot liv och hälsa) minskade från 13 652 (1971) till 13 421 (1972) eller
med 1,7 procent, brotten mot 8 kap. brottsbalken (stöld, rån och andra
tillgreppsbrott) minskade från 336 424 (1971) till 333 113 (1972) eller
med 1,0 procent och brotten mot 9 kap. brottsbalken (bedrägeri och
annan oredlighet) minskade från 40 979 (1971) till 31 364 (1972) eller
med 23,5 procent. Antalet inbrottsstölder i bostadslägenhet och villa
ökade från 1 1 228 (1971) till 12 316 (1972) eller med 9,7 procent.
Antalet inbrottsstölder totalt minskade däremot med 3,7 procent från
98 953 (1971) till 95 253 (1972). Antalet bank-, post- och butiksrån
ökade, medan antalet kassaskåpsstölder minskade.

Det bör understrykas att centralbyråns statistiksystem har delvis
ändrats såväl år 1965 som år 1968. Sedan den 1 januari 1968 utvinns
uppgifterna med hjälp av ett datasystem från de brottsanmälningar som
de olika polisdistrikten har att insända till rikspolisstyrelsen. Enligt
centralbyråns anvisningar skiljer man vid brottskodifieringen i princip
inte mellan försök eller förberedelse till brott och fullbordat brott
(undantag gäller i fråga om mord, dråp och biltillgrepp).

Kartong: S.l 1, rad 26. Står: I likhet med herr Hedlund Rättat till:

Liksom interpellanten ansåg han också

JuU1972:24

Utredningar m. m.

Allmänt

Under senare år har, såsom delvis närmare framgår av första
lagutskottets utlåtanden 1966:41, 1967:22, 1968:36, 1969:47 och
1970:55 samt justitieutskottets betänkande 1971:6, rättsvårdsfrågorna
från olika utgångspunkter sysselsatt ett flertal statliga utredningar, bl. a.
1956 års klientelundersökning rörande ungdomsbrottslingar, utredningen
rörande specialstraffrätten, fångvårdens byggnadskommitté, utredningen
angående försöksverksamhet mot ungdomsbrottsligheten, kommittén för
behandlingsforskning vid ungdomsvårdsskolorna, 1961 års utredning om
effektivare åtgärder för vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever,
nordiska straffrättskommittén, socialutredningen, domstolskommittén,
kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården, polisverksamhetsutredningen,
polisberedningen, polisutbildningskommittén, narkomanvårdskommittén,
tillsynsutredningen, 1967 års polisutredning, 1968
års brottmålsutredning, förvandlingsstraffsutredningen, kommittén för
kriminologisk behandlingsforskning, organisationsutredningen om kriminalvård
i frihet och samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten.
Vidare kan nämnas fylleristraffutredningen, kommittén för
lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott, utredningen rörande ersättning
för oriktiga frihetsberövanden, åtalsrättskommittén, samarbetsorganet
för bekämpande av narkotikamissbruket, utredningen för översyn
av brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott, kommittén för utredning
av påföljder för psykiskt avvikande, kommitte'n för utredning av
domarutbildningen, domarkarriären och hovrätternas organisation m. m.
samt kriminalvårdsberedningen, utredningen Polisen i Stockholm och
kommissionen för förebyggande av politiska våldsdåd.

Kommittén för kriminologisk behandlingsforskning m. m.

Kommittén för kriminologisk behandlingsforskning tillsattes i slutet
av 1969 för en systematisk forskningsplanering på kriminalvårdens
område. Planeringen skall enligt direktiven inriktas på forskningsprojekt
som syftar till att söka mäta rehabiliteringseffekten av olika behandlingsåtgärder.
Därvid skall i första hand sådana undersökningar komma i fråga
som kan ge underlag för ställningstaganden i fråga om kriminalvårdens
praktiska utformning under den närmaste tiden. Samtidigt bör de
sakkunniga eftersträva att sätta in sitt planeringsarbete i ett större
kriminalpolitiskt perspektiv. De mer näraliggande projekten bör efter
hand kunna infogas i en vidare planering av forskningen inom kriminologin
och angränsande fält. Som ett led i kommitténs verksamhet har i
betänkandet ”Kriminologisk behandlingsforskning i Sverige 1967-1970”
(Ds Ju 1971:25) presenterats resultatet av den inventering kommitténs
sekretariat låtit göra av aktuella undersökningar, forskningsprojekt m. m.
inom den kriminologiska behandlingsforskningen. Under kommitténs
ledning bedrivs ett experiment inom Sundsvalls skyddskonsulentdistrikt,

JuU 1972:24

som går ut på att mäta effekten av förstärkta insatser inom frivården.
Kommittén biträder också bl. a. i en försöksverksamhet med en
modifierad form av s. k. terapeutiskt samhälle som nyligen startat vid
fångvårdsanstalten i Gävle.

I anslutning till den sålunda pågående forskningsplaneringen på
kriminalvårdens område må erinras om att Kungl. Maj:t i november 1969
i ett regeringsförslag till Nordiska rådet begärt rådets yttrande över frågan
om utvidgat nordiskt kriminologiskt samarbete. Enligt förslaget bör
samarbetet inriktas på en samnordisk planering av forskningsarbetet med
en ändamålsenlig fördelning av arbetet mellan de olika länderna och en
styrning av arbetet enligt överenskomna riktlinjer. Planeringen bör
bedrivas inom ramen för ett samnordiskt organ, lämpligen det redan
existerande samarbetsrådet för kriminologi. Nordiska rådet har i februari
1971 antagit en rekommendation (nr 32/1971) om sådant kriminologiskt
samarbete.

Samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten

Samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten tillkallades
av chefen för justitiedepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i
oktober 1964. Det består av företrädare för de centrala myndigheter som
berörs av frågor om förebyggande och bekämpande av ungdomsbrottsligheten
samt för statens ungdomsråd, domstolsväsendet och den kommunala
barna- och ungdomsvården. Enligt meddelade direktiv har samarbetsorganet
som en huvuduppgift att söka samordna de åtgärder mot
ungdomsbrottsligheten som ligger inom de berörda samhällsorganens
verksamhetsområden. Samarbetsorganet kan vidare genom framställningar
till Kungl. Majit eller eljest ta initiativ till åtgärder som icke kan
genomföras av de samverkande myndigheterna självmant.

En arbetsgrupp inom samarbetsorganet har övervägt förutsättningarna
för ett bättre brottsförebyggande samarbete på det lokala planet.
Resultaten har framlagts i promemorian ”Samarbete i brottsförebyggande
syfte” (stencil Ju 1969:2). Efter remissbehandling har därefter Kungl.
Majit i augusti 1970 på grundval av promemorian utfärdat cirkulär till
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, rikspolisstyrelsen, samtliga länsstyrelser,
polismyndigheter, länsskolnämnder, barnavårdsnämnder och skolstyrelser
om intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och
polis (se SFS 1970:513).

Samarbetsorganets verksamhet är f. n. inriktad på studium av våldsbrottsligheten,
i första hand bland ungdom, samt på frågan om
skolundervisningen i lag och rätt.

A talsrättskommittén

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i november 1970 har tillkallats
sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om underlåtande av åtal
m. m., åtalsrättskommittén. I de för utredningen meddelade direktiven

JuU 1972:24

heter det bl. a. att principen att samhället genom utredning, lagföring och
straff eller andra tvångsåtgärder skall ingripa mot varje känd lagöverträdelse
har passerats av tiden. Samhällets strävanden bör i ökande
utsträckning inriktas på att med andra medel än lagföring beivra
lagöverträdelser samtidigt som rättsväsendets resurser koncentreras på
den grövre brottsligheten och andra särskilt angelägna uppgifter såsom
övervakning av trafiken, allmän ordning och säkerhet. I kommitténs
uppdrag ingår särskilt att överväga åtalsreglerna beträffande unga
lagöverträdare och vidgade möjligheter att underlåta åtal även när det
gäller äldre lagöverträdare, exempelvis när brottet med fog kan antas vara
en engångsföreteelse och prognosen för lagöverträdaren är god. Vidgad
användning av åtalsunderlåtelse bör övervägas också vid brott begångna
av psykiskt sjuka och därmed jämställda samt när det gäller personer som
begått brott under inflytande av alkohol- eller narkotikamissbruk.
Beträffande sådana missbrukare bör utgångspunkten vara att de skall få
vård för sitt alkohol- eller narkotikaberoende och att den straffrättsliga
reaktionen bör komma i andra hand.

En omprövning av åtalsbestämmelserna kan, anförs det i direktiven,
komma att leda till en avsevärt vidgad användning av möjligheterna att
underlåta åtal och kan få konsekvenser också för brottsbalkens påföljdssystem.
Härvid avses särskilt domstolarnas möjligheter att efterge påföljd
och att överlämna lagöverträdare för sociala åtgärder. Arbetet skall även
avse polisens brottsutredande verksamhet, och kommittén skall, med
utgångspunkt från att polisens och åklagarens utredningsarbete skall stå i
rimlig proportion till brottsligheten, pröva i vilken mån man bör kunna
underlåta förundersökning eller lägga ned en påbörjad förundersökning.

1968 års bro 11 målsutredning

I mars 1971 har 1968 års brottmålsutredning avlämnat ett delbetänkande
rörande bl. a. snatteriets straffrättsliga ställning och åtgärder mot
s. k. butikssnatteri (SOU 1971:10).

Utredningen konstaterar att det krävs nya grepp och en delvis ny syn
på samhällets kriminalpolitik för att hindra en fortsatt ogynnsam
kriminalitetsutveckling. Det anses vara av primär betydelse att man i en
helt annan utsträckning än för närvarande satser på den allmänt
brottsförebyggande verksamheten. För att denna skall få genomslagskraft
krävs planering och samordning på central nivå.

Utredningen föreslår att ett centralt råd inrättas under justitiedepartementet,
vilket råd bör bestå av företrädare för samhällets högsta
beslutande politiska organ och centrala myndigheter, rättsväsendet,
näringslivet, folkrörelserna och kriminalvetenskaplig forskning. Det föreslås
vidare att till detta råd knyts ett institut för planering, utredning och
verkställande av brottsförebyggande åtgärder.

Inom rådet skall ledamöterna gemensamt och i samråd kunna ta upp
och överväga frågor exempelvis beträffande företagens och medborgarnas
medverkan i den brottsförebyggande verksamheten, myndigheternas

JuU 1972:24

möjligheter att bekämpa brottsligheten och förutsättningarna för deras
ingripande. Överenskommelser kan träffas med företrädare för vissa
områden inom näringslivet om speciella åtgärder, t. ex. sådana som tar
sikte på att förebygga affärs- och kontorsstölder, fordonstillgrepp,
lägenhetsinbrott, checkbedrägerier osv.

Verksamheten bör särskilt inriktas på det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet.
Det är nödvändigt att fortlöpande följa lagstiftningen och
verka för att de straffrättsliga bestämmelserna håller takt med samhällsutvecklingen
samt att de brottsförebyggande synpunkterna beaktas vid
utformningen av regelsystemet. Arbetet bör leda fram till konstruktiva
förslag om lagändring på områden där detta påkallas och ny lagstiftning
på områden som hittills inte reglerats.

Till särskild behandling upptar utredningen de ringa graderna av stöld,
bedrägeri och förskingring, dvs. snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt.
Utredningen föreslår att fängelsestraffet utmönstras ur straffskalan
för dessa brott. Vidare föreslås att institutet rapporteftergift skall kunna
användas vid de mindre förmögenhetsbrotten och att även tillämpningsområdet
för åtalsunderlåtelse vidgas. Särskilda regler föreslås för butikssnatteri,
bl. a. ett stadgande enligt vilket åklagare i stor utsträckning skall
kunna avstå från åtal vid butikssnatteri av förstagångsnatur.

Betänkandet har remissbehandlats. Till utredningens förslag om
inrättande av ett centralt råd var remissorganen över lag positiva. I flera
yttranden föreslogs dock att frågan borde utredas ytterligare. 1 anledning
av betänkandet har genomförts vissa ändringar i reglerna om rapporteftergift
och åtalseftergift.

Kriminalvårdsberedningen

1 november 1971 tillkallades sakkunniga, Kriminalvårdsberedningen,
för att utreda behovet av reformer inom kriminalvården m. m. 1
direktiven för beredningen anförde statsrådet Geijer bl. a. följande:

Under senare tid har den kriminalpolitiska debatten varit mycket
livlig. Diskussionen har rört såväl samhällets insatser för att förebygga
och beivra brott som strafflagstiftningen och påföldssystemet. I riksdagen
har fråga väckts om att tillsätta en kriminalpolitisk beredning för
samordning och planering av samhällets åtgärder mot brott. Önskemål
har framförts om en effektivisering av den brottsförebyggande verksamheten,
en översyn av strafflagstiftningen och påföljdssystemet och en
förbättrad kriminalvård.

När det gäller vad som kan göras för att minska brottsligheten ligger
ansvaret på många samhällsorgan. Om man skall komma till rätta med
den brottslighet som beror på social missanpassning är det särskilt
angeläget att åtgärder vidtas på ett så tidigt stadium som möjligt. Ett
stort ansvar i fråga om den brottsförebyggande verksamheten kommer
därför att ligga såväl på de organ i samhället, som har ansvaret för den
sociala miljöns utformning, som på skolan och barna- och ungdomsvården.
Jag hoppas att det ökade samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola
och polis som har påbörjats genom inrättandet av kommunala samarbetsorgan
skall leda till att man på ett effektivare sätt kan förebygga och

JuU 1972:24

motverka brottslighet och annan missanpassning bland barn och ungdom.

Det är också min förhoppning att det samarbete som förekommer
mellan kriminalvårdens organ och arbetsmarknadsmyndigheterna när det
gäller att inplacera lagöverträdare i arbetslivet skall intensifieras. En del
fackliga organisationer har också gjort betydande insatser på detta
område. Denna verksamhet bör ges allt möjligt stöd och det är angeläget
att arbetsmarknadens organisationer starkare engageras i insatser av detta
slag.

När det gäller åtgärder på rättsvårdens område har fortlöpande
väsentliga resursförstärkningar skett inom den brottsförebyggande verksamhet
som polisen bedriver. Sålunda har — utöver betydande personella
och materiella förstärkningar - en omorganisation skett av polisväsendet.
Dessa åtgärder bör leda till väsentlig effektivisering av polisverksamheten.

Beträffande strafflagstiftningen och påföljdssystemet vill jag erinra om
att brottsbalken trädde i kraft så sent som den 1 januari 1965. Detta
hindrar inte att partiella reformer har genomförts på brottsbalkens
område och att andra sådana reformer förbereds. Det kan bli aktuellt att
så småningom göra en översyn av lagstiftningen om brottskategorierna
och eventuellt också av påföljdssystemet, men jag är inte beredd att nu ta
ett sådant initiativ.

Av det sagda framgår enligt min mening att det knappast finns något
att vinna genom tillsättandet av en kriminalpolitisk beredning. Men på
det särskilda område av kriminalpolitiken som kriminalvården utgör
föreligger ett starkt behov av en samlad bedömning av verksamhetens mål
och medel. Det framstår som alltmer nödvändigt att få till stånd en
samordning, planering och prioritering av reformverksamheten.

Beredningen har i augusti 1972 överlämnat sitt betänkande ”Kriminalvård”
(SOU 1972:64). Uppdraget är därmed slutfört.

Beredningen föreslår en genomgripande reform av kriminalvårdens
organisation och verksamhet. För frivårdens del föreslås såväl väsentliga
förändringar av arbetsuppgifterna och verksamhetens inriktning som
betydande resursförstärkning. Frivården tillförs sålunda omkring 360 nya
tjänster. För att möjliggöra ett integrerat samarbete mellan frivård och
anstaltsvård och för att förbättra möjligheterna för de intagnas anpassning
i samhället föreslår beredningen ett nytt anstaltssystem. Detta
bygger på ett mindre antal riksanstalter för mera svårbehandlade klienter
(ca 2 000) och för sådana intagna som tas in på anstalter av huvudsakligen
allmänpreventiva skäl (ca 1 000), företrädesvis rattfyllerister, samt
ett antal mindre lokalanstalter för övriga intagna (ca 2 000). Förslaget
innebär att det nuvarande systemet med åtta kriminalvårdsräjonger slopas
och att en indelning i stället görs i ett större antal kriminalvårdsregioner i
huvudsak i anslutning till länsindelningen. Det fortsatta anstaltsbyggandet
föreslås bli inriktat på uppförandet av mindre lokalanstalter och omoch
tillbyggnad av befintliga mindre anstalter. Uppförandet av stora
anstalter föreslås helt upphöra.

Beredningens förslag beräknas medföra en kostnadsökning på driftbudgeten
av 34 milj. kr. Genomförandet föreslås ske under fem år med
början år 1974. Investeringarna beräknas under samma tid till 53 milj. kr.
De sammanlagda investeringarna för anstaltsbyggande är beräknade till ca
125 milj. kr. Detta belopp skall jämföras med den sammanlagda
investeringskostnaden för det anstaltsbyggande som hittills framlagda

JuU 1972:24

förslag innebär. Det uppgår till minst 230 milj. kr.

I betänkandet behandlar beredningen också alla frågor av större
betydelse rörande frivårdens och anstaltsvårdens utformning som har
tagits upp av tidigare utredningar eller i andra sammanhang, såsom
narkomanvården, hälso- och sjukvården i övrigt, personundersökningsverksamheten,
övervakningsverksamheten, prövotidens längd, sociala
stödåtgärder, frivårdsarbetet på häkten, frivårdsdistriktens utformning,
differentiering av anstaltsklientelet, behandlingsplanering, aktiviteter på
anstalterna, arbetsplikten, brevkontrollen, besöksverksamheten, rätten
för de intagna att använda telefon, permissioner, anstaltstidningar, de
intagnas medinflytande, enrumsbehandling och disciplinstraff, övervakningsnämndernas
och de centrala nämndernas verksamhet. Vidare behandlas
personalens förhållanden och frågan om kriminalvårdens informationsverksamhet.

Beredningens förslag är f. n. föremål för remissbehandling.

Tidigare riksdagsbehandling

Interpellationer

Redogörelse för svar på interpellationer angående tillsättande av en
kriminalpolitisk beredning, lämnade av statsråden Kling och Geijer vid
1969 års riksdag, är intagna i första lagutskottets utlåtande 1970:55. I
utlåtandet redovisades också statsminister Palmes svar på en interpellation
vid vårriksdagen 1970 angående plan för åtgärder mot den ökade
brottsligheten.

Statsminister Palme förklarade sig i likhet med interpellanten se med
allvar på brottslighetens utveckling, framför allt i storstäderna. Liksom
interpellanten ansåg han också att ökningen av antalet våldsbrott
är ett särskilt bekymmersamt inslag i utvecklingen. Han delade uppfattningen
att samhällets brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamhet
måste förstärkas, vilket också sker. Med brottsförebyggande
verksamhet avsåg statsministern då inte bara intensifierad övervakning
genom polis och sociala organ utan också åtgärder som är ägnade att
skapa gynnsammare betingelser för grupper som är särskilt utsatta för
risk att glida in i kriminalitet och annan asocialitet. Statsministern
anförde bl. a. vidare:

Samhället måste genom åtgärder i nuet ta ansvaret för det skydd av
person och egendom som människorna rimligen kan ställa anspråk på i
ett rättssamhälle. Men vi kan inte stanna vid detta. Vi måste också finna
vägar att förändra samhället på ett sätt som kan skapa varaktiga garantier
mot en utbredd kriminalitet i framtiden. Den enda hållbara lösningen
ligger enligt min mening i en politik som botar brister och orättvisor och
utjämnar ekonomiska, sociala och kulturella skillnader i samhället. En
sådan politik bör kunna ge förutsättningar för en lugn och fredlig
samhällsutveckling och för ökad förståelse mellan människorna.

JuU 1972:24

Motioner

Motioner med i stort samma yrkanden som i nu förevarande motioner
har avslagits av riksdagen åren 1966-1971 (se 1LU 1966:41, 1967:22,
1968:36, 1969:47, 1970:55 och JuU 1971:6).

I sitt av riksdagen godkända betänkande år 1971 uttalade utskottet att
brottsutvecklingen är oroande. Framför allt gällde detta den tilltagande
våldsbrottsligheten, särskilt i storstäderna. Utskottet framhöll att ökande
brottslighet är ett minst lika allvarligt samhällsproblem i många andra
industriländer. Efter redogörelse för olika åtgärder på rättsvårdsområdet
under senare tid anförde utskottet sammanfattningsvis bl. a. följande:

Här anförda exempel på åtgärder av skilda slag som vidtagits eller
övervägs i syfte att åstadkomma en förbättring på rättsvårdens område
ger enligt utskottets mening vid handen att en fortlöpande uppmärksamhet
ägnas åt de angelägna frågor det här gäller. Självfallet är det viktigt att
reformarbetet fortsättes. Arbetet måste enligt utskottet ske på en mycket
bred front, där insatser krävs inte bara av samhället utan också av de
enskilda medborgarna. Anledning kan finnas att överväga inrättandet av
ett centralt organ för att få ett mer samlat grepp på det kriminalpolitiska
utvecklingsarbetet. Då förslag härom redan framlagts genom brottmålsutredningens
nyssnämnda betänkande saknas emellertid anledning för
riksdagen till initiativ i sådant syfte. Utskottet avstyrker således yrkandet
om tillsättandet av en kriminalpolitisk kommitté eller beredning.

I enlighet härmed hemställde utskottet att motionerna inte skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I en reservation av sju ledamöter hemställdes på anförda skäl att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t begära tillsättandet av en
kriminalpolitisk kommitté eller beredning för att följa utvecklingen och
modernisera lagstiftningen på kriminalpolitikens område.

Utskottet

1 motionerna föreslås tillsättandet av en utredning för utarbetande av
förslag till brottsbekämpande åtgärder.

I motionen 1972:430 av herr Bohman m. fl. uttalas bl. a. att det
bortsett från kriminalvårdsområdet inte gjorts något försök till en samlad
analys av de brottsbekämpande insatsernas effektivitet och inriktning.
Den kriminalpolitiska utredning, vars tillsättande motionärerna förordar,
skall ha till uppgift att utarbeta förslag till ett långsiktigt program för
brottsbekämpningen, varvid alla olika faktorer i samhället som kan ha
samband med kriminalitetsutvecklingen skall behandlas och bedömas.

1 motionen 1972:432 av herr Helén m. fl. understryks nödvändigheten
av att större intresse ägnas åt åtgärder som kan minska rekryteringen till
brottslig verksamhet över huvud taget. Den i motionen förordade
utredningen, som föreslås vara parlamentarisk, skall ha till syfte att få till
stånd en genomgång och totalbedömning av samhällets förebyggande
åtgärder och förslag till förstärkning av dessa. För utredningen anges tre
huvuduppgifter, nämligen att aktualisera väsentliga forskningsuppgifter,
att ge brottsförebyggande aspekter på skilda samhällsområden, t. ex. i fråga

JuU 1972:24

om samhällsplaneringen, uppväxtmiljön och skolan, samt att ge förslag till
mer direkt brottsförebyggande åtgärder bl. a. på informations- och
polissidan.

Enligt brottsstatistiken har brottsligheten ökat under hela 1960-talet.
Antalet brottsbalksbrott som har kommit till polisens kännedom uppgick
år 1960 till i runt tal 276 000 och år 1968 till ca 494 000. Efter en viss
nedgång 1969 — som antagits ha samband med den då företagna särskilda
aktionen mot narkotikabrottsligheten — har brottsbalksbrotten enligt
den preliminära statistiken under åren 1970 och 1971 ytterligare stigit i
antal; för år 1971 rör det sig om drygt 585 000 brottsbalksbrott, en
siffra som i den definitiva statistiken kan förväntas inte obetydligt
överstiga 600 000. För år 1972 visar den preliminära statistiken att
antalet brottsbalksbrott under de nio första månaderna sjunkit något
jämfört med motsvarande tid 1971.

Även om uppgifterna måste bedömas med viss försiktighet tvingas
man konstatera att den tilltagande brottsligheten utgör ett mycket
allvarligt samhällsproblem, i vårt land liksom i andra industriländer.
Ytterst har, som motionärerna framhåller, utvecklingen ett samband med
industrialiseringen, urbaniseringen och den samhälleliga utvecklingsprocessen
över huvud taget. Befolkningsomflyttningar, hårt arbetstempo,
rationaliseringar i företag och på arbetsplatser är faktorer som utsätter
människorna för en allt hårdare press, vilken många inte är rustade att
klara. För dem kan vägen till brottslighet lätt bli kort. I samma riktning
verkar t. ex. arbetslöshet, trångboddhet, sysslolöshet och försvagning av
familjeband.

Mot denna bakgrund måste — som utskottet varje gång framhållit då
åtgärder mot kriminaliteten övervägts - kampen mot brottsligheten föras
på en mycket bred front, där insatser krävs inte bara av samhället utan
också av de enskilda medborgarna. I stor utsträckning är det fråga om
åtgärder som ligger utanför vad som brukar betraktas som kriminalpolitik.
Det är t. ex. fråga om insatser inom skolans område och inom
ungdomsvården, åtgärder för att skapa bättre bostads- och arbetsmiljöer,
bättre social och kulturell service och över huvud taget åtgärder som är
ägnade att skapa gynnsammare betingelser för grupper som är särskilt
utsatta för risk att glida in i kriminalitet och annan asocialitet. Det gäller
alltså initiativ, väsentligen i förebyggande syfte, vilka spänner över ett
mycket brett fält och som till en del först på längre sikt kan resultera i en
varaktig minskning av brottsligheten.

Redan det sagda visar enligt utskottets mening att uppgifterna är
alltför vittomfattande för att lämpligen böra anförtros en utredning eller
kommitté på sätt föreslås i föreliggande motioner. Vid bedömande av
motionsförslagen måste också beaktas att det f. n. inom ramen för olika
utredningar pågår ett mer omfattande reformarbete än någonsin tidigare.
Vid sidan av kommittéväsendet pågår dessutom, inte minst inom
rättsvårdsområdet, ett intensivt arbete för att genom rationaliseringsåtgärder
och nya arbetsmetoder effektivisera verksamheten. Såvitt gäller
arbetet på partiella reformer inom kriminalpolitiken och näraliggande

JuU 1972:24

områden hänvisar utskottet till redogörelsen på s. 4—9 i detta betänkande.
Vad angår lagstiftningen om de särskilda brottskategorierna är som
framgår av redogörelsen flera angelägna frågor föremål för utredning eller
övervägande. Här skall endast erinras om vissa reformer av mer allmän
natur som föreslagits av eller övervägs inom nu arbetande eller nyligen
avslutade kommittéer eller organ och som är av särskilt intresse i
förevarande sammanhang. På förslag av samarbetsorganet för åtgärder
mot ungdomsbrottsligheten har förutsättningar skapats för ett intensifierat
samarbete på det lokala planet mellan barnavårdsnämnd, skola och
polis i syfte att förebygga och motverka brottslighet och annan
missanpassning bland barn och ungdom. Åtalsrättskommittén överväger
bl. a. möjligheten att i ökad utsträckning inrikta samhällets strävanden
på att med andra medel än lagföring beivra lagöverträdelser och
koncentrera rättsväsendets resurser på den grövre brottsligheten och
andra särskilt angelägna uppgifter såsom övervakning av trafiken, allmän
ordning och säkerhet. Socialutredningen företar på vårdområdet en
allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen, varvid även det
materiella innehållet i barnavårdslagen ses över. Genom tillkallandet av
sakkunniga för en systematisk forskningsplanering på kriminalvårdens
område har åtgärder vidtagits för att intensifiera den kriminologiska
forskningen. På kriminalvårdsområdet har vidare kriminalvårdsberedningen
i ett nyligen framlagt betänkande — delvis mot bakgrund av
tidigare framlagda utredningsförslag - gjort en samlad bedömning av
kriminalvårdens mål och medel för att få till stånd en samordning,
planering och prioritering av reformverksamheten samt föreslagit en
genomgripande reform av kriminalvårdens organisation och verksamhet.

Det senast anförda belyser den uppmärksamhet som fortlöpande ägnas
åt rättsvårdsfrågoma och det vittomfattande område som insatserna
spänner över, även om man håller sig till det kriminalpolitiska fältet.
Självfallet är det viktigt att reformarbetet fortsätter. Beträffande arbetets
inriktning har 1968 års brottsmålsutredning i ett betänkande förra året
uttalat att det krävs nya grepp och en delvis ny syn på samhällets
kriminalpolitik för att hindra en fortsatt ogynnsam kriminalitetsutveckling.
Utredningen föreslår att ett centralt råd inrättas under justitiedepartementet
med företrädare för samhällets högsta beslutande politiska
organ och centrala myndigheter, rättsväsendet, näringslivet, folkrörelserna
och kriminalvetenskaplig forskning. Det föreslås vidare att till detta
råd knyts ett institut för planering, utredning och verkställande av
brottsförebyggande åtgärder. Verksamheten inom rådet bör, anser
utredningen, särskilt inriktas på det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet.

Även utskottet anser - i överensstämmelse med riksdagens ställningstagande
föregående år då motioner om tillsättandet av en kriminalpolitisk
beredning prövades — att det kan finnas skäl att överväga inrättandet av
ett centralt organ för att få ett mer samlat grepp på det kriminalpolitiska
utvecklingsarbetet. Det bör dock understrykas att tillskapandet av ett
sådant organ inte får innebära att man överger de partiella reformernas
väg. Ett centralt råd bör, om det inrättas, ha den mer övergripande

Juli 1972:24

uppgiften att samordna, planera och prioritera reformverksamheten och
fungera som ett komplement till utredningar eller kommittéer av numera
traditionellt slag. Genom brottmålsutredningens betänkande har frågan
om ett centralt organ på kriminalpolitikens område aktualiserats inom
Kungl. Maj:ts kansli. Anledning saknas därför för riksdagen till något
initiativ i sådant syfte. På grund härav och då som utskottet ovan funnit
skäl saknas att tillsätta en utredning med de vittomfattande uppgifter
som anges i motionärernas förslag, bör motionerna inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972:430, såvitt nu är i fråga,
samt motionen 1972:432.

Stockholm den 21 november 1972

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), herrar Ernulf
(fp), Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), Westberg i
Ljusdal (fp), Nygren (s), Polstam (c), fru Hjelm-Wallén (s), herrar Schött
(m), Måbrink (vpk), fru Bergander (s), herrar Fransson (c) och Alf
Pettersson i Malmö (s).

Reservation

av fru Kristensson (m), herrar Ernulf (fp), Johansson i Växjö (c),
Westberg i Ljusdal (fp), Polstam (c), Schött (m) och Fransson (c), som
anser att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

I motionerna (= utskottet) av brottsligheten.

Vid sidan av dessa mer långsiktiga insatser krävs åtgärder som snabbare
kan medverka till att minska brottslighetens omfattning och garantera
medborgarna den i ett rättssamhälle självklara rätten till skydd för liv och
egendom. Det är här främst fråga om kriminalpolitiska åtgärder, varvid
verksamheten inom polis- och åklagarväsendet, domstolarna samt kriminal-
och socialvården i främsta rummet kommer i blickpunkten.
Tillgängliga resurser måste utnyttjas bättre än för närvarande och
reformarbetet organiseras så, att det snabbt ger resultat i skilda frågor
samtidigt som det garanterar att reformerna följer ett genomtänkt
kriminalpolitiskt program.

För att skaffa en överblick över behovet av åtgärder - långsiktiga och
kortsiktiga — och för att möjliggöra en samordning och prioritering av
reformverksamheten är det enligt utskottets mening nödvändigt att
tillsätta en särskild utredning på sätt föreslås i föreliggande motioner.
Utskottet vill understryka att tanken på en sådan utredning eller på en

JuU 1972:24

kommitté av mer permanent karaktär inte är ny. Förslag i sådan riktning
har under senare år väckts i olika sammanhang, bland annat av
riksåklagaren, kriminalvårdsstyrelsen och i motioner till riksdagen.
Föregående år har också 1968 års brottmålsutredning i ett delbetänkande
konstaterat att det krävs nya grepp och en delvis ny syn på samhällets
kriminalpolitik för att hindra en fortsatt ogynnsam kriminalitetsutveckling
samt föreslagit inrättandet av ett centralt råd under justitiedepartementet.
Rådet bör enligt utredningen bestå av företrädare för samhällets
högsta beslutande politiska organ och centrala myndigheter, rättsväsendet,
näringslivet, folkrörelserna och kriminalvetenskaplig forskning. Till
rådet föreslås bli knutet ett institut för planering, utredning och
verkställande av brottsförebyggande åtgärder.

Den av utskottet förordade utredningen bör — i nära överensstämmelse
med vad som utvecklas såväl i motionerna som i brottmålsutredningens
betänkande — ha som huvuduppgift att söka åstadkomma ett
mer samlat grepp på de samhälleliga initiativen för brottslighetens
bekämpande. Kommittén bör, främst med stöd av redan uppnådda
utrednings- och forskningsresultat, utan dröjsmål söka komma fram till
en enhetligare bedömning av mål och medel såväl för kriminalpolitiken
som för samhällets övriga insatser i brottsförebyggande och brottsbekämpande
syfte. Stor vikt bör, som understryks i motionerna, läggas vid den
förebyggande verksamheten, och det bör ligga i kommitténs uppdrag att
föreslå åtgärder som kan styra framför allt de ungas aktivitet i en positiv
och konstruktiv riktning. Med hänsyn till de berörda frågornas vikt är det
enligt utskottets mening angeläget att kommittén får en bred parlamentarisk
förankring. Den bör också ha nära anknytning till bl. a. kriminologisk
och beteendevetenskaplig expertis.

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till motionen 1972:430, såvitt nu är i
fråga, och motionen 1972:432 hos Kungl. Maj:t begär
tillsättandet av en utredning för brottslighetens förebyggande
och bekämpande.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1766 S Stockholm 1972