Justitieutskottets betänkande nr 21 år 1972 JuU 1972: 21

Nr 21

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om ansvar för ekonomiskt
förtal.

Motionen

I motionen 1972: 913 av herr Nordgren (m) yrkas, ”att riksdagen hos
Kungl. Majit anhåller om förslag till sådana ändringar i 5 kap. 1 § brottsbalken
och 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen att dessa även kommer
att omfatta bestämmelser om ekonomiskt förtal”.

Rörande motionens innehåll i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.

Gällande rätt

Som ekonomiskt förtal brukar betecknas förtal som riktar sig mot en
fysisk eller juridisk person och som medför ekonomiska skadeverkningar
för den utpekade men inte innefattar angrepp mot någons personliga
heder.

I brottsbalken (BrB) saknas uttryckliga straffstadganden rörande
ekonomiskt förtal och ärekränkning av juridiska personer och andra
kollektiv. Regler om ärekränkning ges i 5 kap. Enligt 1 § första stycket
skall dömas för förtal, om någon utpekar annan såsom brottslig eller
klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att
utsätta denne för andras missaktning. Ansvar skall dock enligt andra
stycket ej ådömas, om den åtalade var skyldig att uttala sig eller om det
eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i
saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund
för den. Med detta undantag är förtal straffbart oavsett om beskyllningen
var sann eller icke. För straffbarhet förutsätts bl. a. att fråga är om
uttalanden med en viss bestämdhet, icke blott om värdeomdömen.
Straffet för förtal är böter. För grovt förtal, varom stadgas i 2 §, är
straffet böter eller fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den
omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra
allvarlig skada. Enligt 3 § skall ansvar för förolämpning inträda, om man
smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom
annat skymfligt beteende mot honom. Om förolämpning samtidigt utgör
ett förtalsbrott, äger stadgandena om förtal företräde. Ansvar för föro 1

Riksdagen 1972. 7 sami. Nr 21

JuU 1972: 21

2

lämpning skall alltså ådömas endast om gärningen ej är belagd med ansvar
enligt 1 eller 2 §. Straffet för normalfall är endast böter men för
grova fall böter eller fängelse i högst sex månader. I 4 § stadgas att förtal
av avliden skall bestraffas enligt 1 eller 2 § om gärningen är sårande för
de efterlevande eller den eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma
den avlidne. Därvid skall beaktas den tid som förflutit efter
dödsfallet samt omständigheterna i övrigt.

Vad beträffar ärekränkningsbrottens förhållande till tryckfrihetsförordningen
stadgas i 7 kap. 4 § nämnda förordning att såsom otillåtet
yttrande i tryckt skrift skall anses sådan enligt lag straffbar framställning
som innefattar, bland annat, ärekränkning mot enskild person. I lagrummet
stadgas vidare: ”Med ärekränkning förstås i denna paragraf förtal
och förolämpning. Förtal innebär, att någon utpekar annan såsom
brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som
är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dock ej om det med
hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och
han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den.
Förtal av avliden innefattar att gärningen är sårande för de efterlevande
eller att den eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den
avlidne. Förolämpning innebär att någon smädar annan genom kränkande
tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende
mot honom.”

Enligt 8 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen gäller vidare att för tryckfrihetsbrott
genom periodisk skrift svarar i första hand utgivaren. Vid
bedömande av fråga om ansvar för honom skall enligt 12 § i nämnda
kapitel anses som om vad skriften innehåller införts däri med hans
vetskap och vilja. Den eller de andra personer som genom författande av
artiklar eller på annat sätt medverkat till att skriften fått visst innehåll är
uteslutna från ansvar. Anledningen härtill är att ett dylikt ansvar skulle
kunna verka hämmande på yttrandefriheten. Ett nödvändigt komplement
till yttrandefriheten har även ansetts vara att artikelförfattare och andra
bidragsgivare till en tidning skall kunna göra anspråk på anonymitet
(3 kap. tryckfrihetsförordningen).

Även om ekonomiskt förtal, såsom av det nyligen anförda framgår,
inte direkt efter ordalagen omfattas av brottsbalkens stadganden om
ärekränkning anses att spridande av oriktiga eller ogrundade uppgifter
om en persons yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden ofta bör
kunna åtkommas som vanlig ärekränkning. Även vad gäller ärekränkning
mot kollektiva enheter tolkas huvudregeln i 1 § något vidsträckt och
den anses tillämplig på sådana yttranden som formellt avser t. ex. en
juridisk person, ett företag eller en vara, en kår, invånarna i ett hus eller
annan grupp men som måste förstås så att en eller flera bestämda personer
därigenom utpekas.

I lagen (1970: 412) om otillbörlig marknadsföring har intagits en

I

Jut) 1972: 21 3

generalklausul, enligt vilken en näringsidkare, som vid marknadsföring
av vara eller tjänst företager handling som genom att strida mot god
affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare,
kan vid vite förbjudas att fortsätta därmed eller företaga
annan liknande handling (1 §). Denna generalklausul ger näringsidkare
ett visst skydd mot förtal från konkurrenters sida. Med stöd av
klausulen kan man nämligen ingripa mot att som ett led i marknadsföring
oriktiga upplysningar lämnas rörande ett konkurrerande företag
eller av detta tillhandahållna varor och tjänster. I viss mån torde det
också få anses möjligt att ingripa mot framställningar som viserligen
inte innehåller annat än fullt sakriktiga uppgifter i dessa hänseenden
men är utformade på ett sätt som onödigtvis misskrediterar den utpekade.
Enligt 12 § samma lag skall den som bryter mot vitesförbud
1 ersätta skada som därigenom uppkommer för konkurrerande närings idkare.

Frågans tidigare behandling

Enligt 16 kap. 8 § strafflagen straffades den som emot annan av
arghet utsatte eller fortspred rykte om gärning som var menlig för den
angripnes yrke, näring eller fortkomst.

Straffrättskommittén föreslog i sitt betänkande Förslag till brottsbalk
(SOU 1953: 14) att en motsvarande straffbestämmelse om ekonomiskt
förtal skulle införas i brottsbalkens bedrägerikapitel. Med ekonomiskt
förtal förstods ogrundad uppgift angående gärning eller omständighet
som är ägnad att skada någon i utövningen av yrke eller näring eller
eljest i ekonomiskt hänseende. Förutsättningen för straff enligt bestämmelsen
var att gärningen inte var straffbar som förtal enligt ärekränkningskapitlet
(betänkandet s. 28, 278—282).

Departementschefen avstyrkte i lagrådsremiss 1958 (prop. 1962: 10 s.
B 52 f.) kommitténs förslag till stadgande om ekonomiskt förtal. Han
uttalade att spridande av oriktiga eller ogrundade uppgifter om en
persons yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden ofta kunde åtkommas
såsom vanlig ärekränkning samt anförde vidare: ”1 den mån
fråga är om sådana närings- och ekonomiska förhållanden som icke
kan sägas ha något samband med det personliga anseendet har det
föreslagna stadgandet sin väsentliga betydelse i förhållandet olika näringsidkare
emellan och berör således spörsmål, som lämpligast bör
regleras i lagstiftningen mot illojal konkurrens.”

Lagrådet (prop. 1962: 10 s. B 429 f.) hade en avvikande mening
och förordade att i ärekränkningskapitlet upptogs ett stadgande om ekonomiskt
förtal. Lagrådet ansåg att sådan ryktesspridning som här var
i fråga knappast syntes höra hemma i lagstiftningen mot illojal konkurrens.
Att konkurrenter spred osanna uppgifter om varandra före -

lt Riksdagen 1972. 7 sami. Nr 21

JuU 1972: 21

4

korn visserligen men även andra — såsom kunder, patienter, f. d. anställda
m. fl. — kunde om yrkesutövare sprida oriktiga uppgifter som
ej var ärekränkande i vanlig mening men mycket skadliga för vederbörande.
Enligt lagrådet kunde frågan få en mera konsekvent behandling,
om ett stadgande härom meddelades i brottsbalken.

I propositionen (1962: 10) vidhölls emellertid den tidigare av departementschefen
i lagrådsremissen intagna ståndpunkten.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen berördes frågan om ekonomiskt
förtal i en i anledning av propositionen väckt motion (I: 536).
Motionen föranledde ingen ändring i Kungl. Maj:ts förslag. Första
lagutskottet (1LU 1962: 42) anförde i frågan bl. a.:

Utskottet anser det möjligt att frågan om ekonomiskt förtal ej kan
erhålla en tillfredsställande reglering inom den naturliga ramen för
lagstiftningen mot illojal konkurrens. Eventuellt kan det då visa sig
lämpligt att i brottsbalken upptaga ett stadgande i ämnet. Spörsmålet
härom synes dock icke böra upptagas till ytterligare övervägande i
förevarande sammanhang utan först då utredningen om illojal konkurrens,
vilken numera omhänderhar varumärkes- och firmautredningens
ifrågavarande uppgifter, har framlagt resultatet av sitt arbete.

Straffrättskommittén föreslog också införande av en straffbestämmelse
avseende ärekränkning av kollektiv. I propositionen om brottsbalken
fanns emellertid nämnda straffbestämmelse icke medtagen. Departementschefen
anförde som skäl härför bl. a. att man vid bedömning
av om en sådan kriminalisering är behövlig måste beakta att
starka betänkligheter anmäler sig ur yttrandefrihetens synpunkter. Vid
övervägande av frågorna fann sig departementschefen inte övertygad
om behovet av den av kommittén föreslagna utvidgningen.

Lagrådet, som även i denna fråga hade en avvikande mening, uttalade
bl. a.:

Den sakliga grunden till att vanlig ärekränkning ansetts kunna riktas
endast mot fysisk person har naturligen varit, att juridiska personer ej
ansetts företräda något sådant intresse som straffbestämmelserna avsett
att skydda. Beträffande ekonomiskt förtal är uppenbart, att i sakens
natur ej ligger någon dylik begränsning. Även juridiska personer äro
bärare av ekonomiska intressen. Det synes icke behövligt att i lagtexten
särskilt utmärka, att brottsbeskrivningen avser att täcka även det fallet
att förtalshandlingen gäller en juridisk persons verksamhet.

Också denna fråga upptogs i den nyssnämnda motionen I: 536. Första
lagutskottet uttalade i sitt även i denna del avstyrkande utlåtande:

Kollektiva enheter torde allmänt sett få anses väsentligt mindre
känsliga för ärekränkning än enskilda personer, åtminstone för uttalanden,
som ej är ägnade att medföra ekonomisk skada. Samtidigt torde
rätten till fri kritik vara väl så betydelsefull för samhällslivet i fråga
om kollektiv som beträffande enskilda. Detta är särskilt påtagligt när
det gäller starka organisationer på de politiska och ekonomiska områdena.
Under angivna förhållanden måste den intresseavvägning som
bör ligga till grund för en kriminalisering av ärekränkning utfalla på

JuU 1972: 21

5

annat sätt för kollektiva enheter än för enskilda personer. Bland annat
därför att ett kollektiv normalt torde ha möjligheter att genom
offentligt framträdande få till stånd ett tillrättaläggande av fakta,
måste värdet av ett så begränsat ärekränkningsskydd som hänsynen till
yttrandefriheten medger starkt ifrågasättas såvitt gäller förtal utan
skadeverkningar på det ekonomiska planet.

Brottsbalken kom alltså inte, som framgått av redogörelsen för gällande
rätt, att innehålla något särskilt stadgande om ärekränkning av
kollektiv.

Frågan om ekonomiskt förtal har därefter behandlats av utredningen
om illojal konkurrens i dess betänkande Otillbörlig konkurrens (SOU
1966: 71), vilket låg till grund för 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring.

Utredningen anförde bl. a.:

Vad gäller i näringsverksamhet använda sanningslösa uppgifter och
påståenden, vilka ekonomiskt skadar näringsidkare, hänvisar utredningen
till sitt förslag till stadgande mot sådan framställning som är oriktig
eller vilseledande och ägnad att påverka efterfrågan på eller utbudet av
vara, tjänst eller annan nyttighet. Med förslaget blir det möjligt att
ingripa mot i näringsverksamhet använda oriktiga och vilseledande
framställningar, som medför risk för att konsumenter och andra som tar
del av dem påverkas i sitt handlande. Härigenom bereds i första hand
konsumenter och andra adressater men i andra hand också andra näringsidkare
ett skydd mot skada till följd av oriktiga eller vilseledande
uppgifter.

Förslaget till stadgande mot oriktiga eller vilseledande framställningar
ger alltså — såvitt angår förhållandet näringsidkare emellan — indirekt
det rättsskydd som skulle följt av straffrättskommitténs och
lagrådets förslag till stadgande mot ekonomiskt förtal. Rättsskyddet
enligt förslaget gäller givetvis för varje skadad näringsidkare, oavsett
om det är fråga om fysisk eller juridisk person.

Om näringsidkare eller om varor eller tjänster kan givetvis lämnas
oriktiga eller vilseledande uppgifter med större eller mindre skadeverkningar
för den drabbade i många andra sammanhang än dem som
omfattas av utredningens nämnda förslag. Särskilt kommer i blickpunkten
inkorrekt konsumentupplysning. Mot näringsidkare riktat ekonomiskt
förtal kan också, exempelvis i hämndsyfte, spridas av privatpersoner.
Ekonomiskt förtal kan drabba juridiska personer, som inte är
näringsidkare. Utredningen har emellertid — — — funnit det falla
utanför dess uppdrag att ta ställning till annat ekonomiskt förtal än
sådant, som berör förhållandet näringsidkare emellan. Utredningen anser
det emellertid angeläget att de återstående betydelsefulla frågorna
om ekonomiskt förtal utreds. I viss utsträckning torde detta göras av
1963 års konsumentupplysningskommitté.

I betänkandet Konsumentupplysning (SOU 1968: 58) upptog 1963
års konsumentupplysningskommitté frågan om ett straffstadgande mot
ekonomiskt förtal som rättsligt korrektiv mot ovederhäftig konsument -

JuU 1972: 21

6

upplysning. Kommittén ansåg emellertid att det av kommittén behandlade
problemet inte kunde lösas enbart genom ett stadgande mot ekonomiskt
förtal — inte ens med den av lagrådet vid brottsbalkens införande
förordade formuleringen.

Kommittén fortsatte (s. 125):

Ett sådant stadgande går inte ut på att skydda den som det här primärt
gäller, dvs. konsumenten. Med ett stadgande mot ekonomiskt förtal
— med straff som primär påföljd vid överträdelse — kan man nämligen
knappast komma åt annat än de allra grövsta formerna av vilseledande
konsumentupplysning, uppsåtliga förfaranden, och detta är helt
otillräckligt från konsumentsynpunkt.

Ä andra sidan kan påverkan genom vilseledande information till
många konsumenter medföra mycket betydande skador för enskilda
företag. För en näringsidkare vore därför redan en möjlighet att kunna
beivra åtminstone uppsåtliga fall av värde. Men någon adekvat lösning
på problemet vilseledande konsumentupplysning utgör ett stadgande
mot ekonomiskt förtal inte heller från näringsidkarsynpunkt. Ekonomiskt
förtal genom konsumentupplysning utgör vidare endast en mindre
del av det större problemet om skador till följd av ekonomiskt förtal.
En separat lösning av detta delproblem synes inte böra komma ifråga.
Kommittén vill emellertid betona vikten av att konsumentupplysningsaspekten
beaktas vid en totallösning av problemet ekonomiskt förtal,
vilket utgör en lagstiftningsfråga som det är angeläget att snarast bringa
till en positiv lösning (kurs. av kommittén).

Vid remiss till lagrådet 1969 av förslaget till lag om otillbörlig marknadsföring
uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Geijer,
i frågan om lagstiftning rörande ekonomiskt förtal bl. a.:

Problemet om ekonomiskt förtal går emellertid långt utöver vad som
täcks av den föreslagna generalklausulen. Förtal från en näringsidkare
mot en annan kan förekomma i andra sammanhang än som led i reklam
och marknadsföring eller avse annat än sådana uppgifter om kommersiella
förhållanden som generalklausulen kan tillämpas på. Det kan rikta
sig mot eller härröra från andra än näringsidkare. Felaktiga uppgifter
som sprids i form av offentlig eller privat konsumentupplysning från
allmänna organ, privata organisationer, massmedia eller enskilda personer
kan exempelvis vara ägnade att medföra ekonomisk skada för den
som drabbas därav. Flera remissinstanser har anfört att allmänna bestämmelser
mot ekonomiskt förtal behövs. Sådana bestämmelser har
emellertid inte sin naturliga plats vare sig i en lag om otillbörlig konkurrens
eller i en lag om otillbörlig marknadsföring utan i brottsbalken
och tryckfrihetsförordningen. Frågan om införande av allmänna bestämmelser
i ämnet får tas upp i annat sammanhang (prop. 1970: 57
s. 71).

Ämnet var därefter föremål för överläggning i riksdagens andra kammare
i februari 1970, då statsrådet Geijer lämnade svar på en enkel
fråga om justitieministern avsåg att förelägga riksdagen förslag till lagstiftning
mot ekonomiskt förtal.

Justitieministern uttalade i sitt svar bl. a.:

JulJ 1972: 21

7

Det rör sig här om en lagstiftningsfråga av svårbedömd art. Mot envars
i och för sig berättigade intresse att inte drabbas av ekonomisk
skada genom oriktiga eller ogrundade uppgifter står intresset att inte
begränsa yttrande- och tryckfriheten bl. a. till men för en fri debatt i
konsumentupplysningsfrågor. Jag är för dagen inte beredd att ta ställning
till om allmänna bestämmelser om ekonomiskt förtal bör införas.

I samband med riksdagsbehandlingen 1970 av prop. 1970: 57 med
förslag till lag om otillbörlig marknadsföring, m. m. — vilken proposition
såvitt nu är i fråga överensstämde med den förut nämnda lagrådsremissen
— upptog tredje lagutskottet även motioner vari hemställdes
om utredning och förslag till lagstiftning rörande ekonomiskt förtal och
förtal mot juridiska personer m. m. (mot. I: 835 samt I: 1171 och II:
1380).

Tredje lagutskottet fann någon riksdagens åtgärd i anledning av motionsyrkandena
inte påkallad. Utskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända
utlåtande (3LU 1970: 45 s. 88) bl. a.:

Utskottet delar departementschefens uppfattning att frågan om ekonomiskt
förtal inte bör behandlas i förevarande sammanhang. Motsvarande
bedömning gäller frågan om ärekränkning av kollektiv. Departementschefen
är som framgår av ovanstående redogörelse införstådd
med att ekonomiskt förtal kan medföra skada för dem som drabbas
därav. Det torde därför kunna förutsättas att hithörande frågor, dvs.
också frågor om ärekränkning av juridisk person, ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

Vid föregående års riksdag behandlades frågan om lagstiftning rörande
ekonomiskt förtal i anledning av en motion (1971: 646) av herr
Nordgren m. fl. (m) med enahanda yrkande som i den nu föreliggande
motionen.

Justitieutskottet fann i sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU
1971: 22) inte anledning att frångå den bedömning av det i motionen
upptagna spörsmålet som gjordes av 1970 års riksdag och avstyrkte
bifall till motionen.

I en vid betänkandet fogad reservation ansåg utskottets borgerliga
minoritet att utskottet bort anföra bl. a. följande:

I likhet med vad från olika håll framhållits i tidigare lagstiftningssammanhang
anser emellertid utskottet att det torde föreligga behov av
allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal, och utskottet vill erinra
om att både utredningen om illojal konkurrens och 1963 års konsumentupplysningskommitté
funnit det angeläget att lagstiftningsfrågan
om ekonomiskt förtal bringas till en lösning. Ämnet bör enligt utskottets
mening inom en nära framtid bli föremål för utredning syftande till
lagstiftning.

I enlighet härmed ansåg minoriteten att utskottet bort hemställa att
riksdagen i anledning av motionen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om
utredning samt förslag till lagstiftning rörande s. k. ekonomiskt förtal.

JuU 1972: 21

8

Utskottet

I motionen yrkas att riksdagen hemställer om lagstiftning rörande
straffrättsligt ansvar för s. k. ekonomiskt förtal.

Med ekonomiskt förtal avses förtal som riktar sig mot en fysisk eller
juridisk person och medför ekonomiska skadeverkningar för denne men
som inte innefattar angrepp mot någons personliga heder. I gällande
rätt saknas uttryckliga bestämmelser som direkt reglerar ekonomiskt
förtal och ärekränkning av kollektiv. Emellertid anses att spridande av
oriktiga eller ogrundade uppgifter om en persons yrkesutövning eller
ekonomiska förhållanden ofta bör kunna åtkommas som vanlig ärekränkning.
Även vad gäller ärekränkning mot kollektiva enheter tolkas
brottsbalkens förtalsstadgande något vidsträckt och anses tillämpligt på
sådana yttranden som formellt avser t. ex. en juridisk person men som
måste förstås så att en eller flera bestämda personer utpekas. Det bör
tilläggas att 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring kan ge näringsidkare
ett visst skydd mot förtal från konkurrenters sida.

Straffrättslig reglering av ekonomiskt förtal var, som framgår av
redogörelsen ovan, föremål för riksdagens ställningstagande i samband
med 1970 års lagstiftning om otillbörlig marknadsföring m. m. I detta
lagstiftningsärende hade vid remissbehandlingen från flera håll anförts
att det förelåg ett behov av allmänna bestämmelser mot ekonomiskt
förtal. Departementschefen ansåg emellertid att sådana bestämmelser
inte hade sin naturliga plats vare sig i en lag om illojal konkurrens
eller i en lag om otillbörlig marknadsföring utan i brottsbalken och
tryckfrihetsförordningen. Han ansåg därför att frågan om införande
av allmänna bestämmelser i ämnet fick tas upp i annat sammanhang. I
anslutning till propositionen behandlades också motioner med delvis
enahanda yrkanden som i den nu förevarande motionen. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande hänvisade vederbörande utskott till att departementschefen
var införstådd med att ekonomiskt förtal kan medföra
skada för dem som drabbas därav samt att det därför torde kunna
förutsättas att hithörande frågor kommer att ägnas tillbörlig uppmärksamhet.
Någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna ansågs på
grund härav inte påkallad.

Frågan om straffrättslig reglering av ekonomiskt förtal aktualiserades
ånyo vid föregående års riksdag genom en motion med samma yrkande
som i nu föreliggande motion. Motionen behandlades av justitieutskottet
som inte fann anledning att frångå den bedömning av motionsspörsmålet,
som gjordes av 1970 års riksdag. Riksdagen beslöt i enlighet
härmed att avslå motionen.

Utskottet har inte funnit skäl till annat ställningstagande i frågan
än det som gjordes vid föregående års riksdag. Utskottet avstyrker således
bifall till motionen.

JuU 1972:21

9

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972: 913.

Stockholm den 31 oktober 1972

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), herr Dockered
(c), fröken Mattson (s), herrar Ernulf (fp), Larfors (s), Johansson i Växjö
(c), Jönsson i Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), Polstam
(c), fru Hjelm-Wallén (s), herrar Schött (m), Måbrink (vpk) och fru
Bergander (s).

Reservation

av fru Kristensson (m), herrar Dockered (c), Ernulf (fp), Johansson i
Växjö (c), Westberg i Ljusdal (fp), Polstam (c) och Schött (m), vilka
ansett

dels att det stycke i utskottets yttrande på s. 8 som börjar med orden
”Utskottet har” och slutar med orden ”till motionen” bort ersättas
med text av följande lydelse:

Justitieutskottet delar den av departementschefen i lagstiftningsärendet
rörande otillbörlig marknadsföring uttalade meningen att frågan
om allmänna bestämmelser mot ekonomiskt förtal inte bör behandlas
i samband med lagstiftning rörande otillbörlig marknadsföring eller annan
liknande näringsrättslig lagstiftning. I likhet med vad från olika
håll framhållits i tidigare lagstiftningssammanhang anser emellertid utskottet
att det torde föreligga behov av allmänna bestämmelser mot
ekonomiskt förtal, och utskottet vill erinra om att både utredningen
om illojal konkurrens och 1963 års konsumentupplysningskommitté
funnit det angeläget att lagstiftningsfrågan om ekonomiskt förtal bringas
till en lösning. Ämnet bör enligt utskottets mening inom en nära framtid
bli föremål för utredning syftande till lagstiftning.
dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionen 1972: 913 hos Kungl.
Maj:t anhåller om utredning samt förslag till lagstiftning rörande
s. k. ekonomiskt förtal.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1 972 720047