Justitieutskottets betänkande nr 20 år 1972

JuU 1972:20

Nr 20

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion angående frigivningen
från fångvårdsanstalt.

Motionen

I motionen 1972:919 av herr Winberg (m) hemställs att riksdagen
hos Kungl. Majit anhåller att bestämmelser måtte utfärdas som möjliggör
att frigivning från anstaltsvistelse kan äga rum annorstädes än vid anstalt i
de fall som anges i motionen.

Till stöd för motionsyrkandet anförs bl. a. följande.

Vid övergången från anstaltsvård till kriminalvård i frihet uppkommer
stundom vissa svårigheter för den dömde. Jämlikt 40 § behandlingslagen
förbereds den dömdes frigivning eller överförande till vård utom anstalt
genom att man från kriminalvårdens sida försöker skaffa honom lämplig
anställning och bostad samt även i övrigt vidta sådana åtgärder som kan
hjälpa honom till social återanpassning. Den ort där den frigivne
(överförde) enligt behandlingsplaneringen skall vistas är inte sällan
belägen på stort avstånd från anstalten. Han skall friges från denna på den
bestämda slutdagen vid tidpunkt som är lämplig ur kommunikationssynpunkt
och övriga omständigheter (154 § kriminalvårdsstyrelsens cirkulär
om vård i anstalt). Den intagne torde regelmässigt därvid utrustas med
biljett på lämpligt kommunikationsmedel och har sedan att själv resa till
sin bostads- och/eller arbetsort. Det händer därvid då och då att
vederbörande avviker och åter tar kontakt med tidigare asocial omgivning,
då i första hand i storstäderna. Inte minst sker detta med
narkotikamissbrukare som lätt återfaller i missbruket och efter en tid får
tagas om hand ånyo och då i regel svårt ”nedknarkade”.

Dessa återfall skulle förhindras om resan skedde under bevakning av
personal från kriminalvården. Med nu gällande bestämmelser synes den
intagne vara tvungen att vistas på anstalt just till slutdagen för
anstaltsvistelsen. Att föreskriva att resa, som sker sedan denna dag
uppnåtts, skulle äga rum under bevakning synes icke vara möjligt.
Däremot synes resan kunna ske under bevakning och som sedvanlig
transport inom kriminalvården om den äger rum någon dag före
slutdagen för anstaltsvistelsen. Den formella frigivningen från anstaltsvistelsen
skall då äga rum på anstalt, som ligger närmare bostads-(arbets-)orten
än den där vederbörande varit intagen. För att i så hög grad som
möjligt eliminera här antydda risker borde den formella frigivningen
kunna ske på bostads-(arbets-)orten eller i dess närhet. Detta skulle
kunna ske om sådana föreskrifter meddelades, att i de fall där det var
lämpligt, den intagnes frigivning formellt kunde äga rum på lämplig plats
dit han transporterats av kriminalvårdspersonal. Antalet fall av misslyckade
frigivningar skulle, om detta förfarande kunde tillämpas när så
bedömdes erforderligt, sannolikt minska eftersom de frestelser den
frigivne kan utsättas för under resan från anstalten då eliminerades.

1 Riksdagen 1972. 7 sami. Nr 20

Juli 1972:20

Vissa bestämmelser

För samtliga kategorier intagna i fångvårdsanstalt gäller enligt 40 §
lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsanstalt att intagens frigivning
eller överförande till vård utom anstalt skall i god tid förberedas. Härvid
bör eftersträvas att bereda den intagne lämplig arbetsanställning eller
annan försörjningsmöjlighet samt lämplig bostad. Även i övrigt bör
sådana åtgärder vidtas som kan hjälpa honom att föra ett ordentligt och
laglydigt liv.

Kompletterande bestämmelser om förberedande av vården i frihet har
meddelats i 43 och följande §§ i kungörelsen (1964:630) med vissa
föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om behandling i fångvårdsanstalt
(behandlingskungörelsen). Enligt 43 § bör styresmannen samråda
med skyddskonsulent eller skyddsassistent samt med tjänsteman vid
arbetsförmedling eller med de sociala myndigheter eller organisationer
eller enskilda personer som kan främja den dömdes möjligheter att föra
ett ordentligt och laglydigt liv. Frågan om förberedelser för frigivningen
eller överförandet till vård utom anstalt skall i god tid anmälas för
behandlingskollegiet (44 §).

Enligt 45 § i kungörelsen åligger det styresmannen att, såvitt gäller
den som undergår fängelse på viss tid över fyra månader, innan villkorlig
frigivning tidigast kan ske underrätta övervakningsnämnden om de tider
som är av betydelse för tillämpningen av bestämmelserna om villkorlig
frigivning. I fråga om den som undergår behandling enligt 28 kap. 3 §
brottsbalken skall övervakningsnämnden snarast underrättas om den dag
då den för anstaltsbehandlingen stadgade minsta tiden utgår.

Övervakningsnämnden skall enligt kungörelsens 46 § förordna övervakare
i så god tid att denne hinner utföra de förberedelser som fordras
för uppdragets fullgörande och att han kan fullgöra uppdraget även då
den dömde vistas utom anstalten under permission före frigivningen eller
före överförandet till vård utom anstalt. Den dömde bör lämnas tillfälle
att yttra sig angående valet av övervakare (47 §).

Nära anknytning till sistnämnda stadganden har bestämmelserna i 19 §
kungörelsen (1964:632) med vissa bestämmelser om vård i frihet av dem
som dömts till påföljd för brott (frivårdskungörelsen). Enligt dessa skall
övervakare för den som dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller
internering före anstaltsvårdens upphörande genom att hänvända sig till
styresmannen eller kurator eller, när så lämpligen kan ske, genom att
besöka den dömde i anstalten skaffa sig kännedom om hans person,
levnadsförhållanden, arbetsförmåga och utsikter till försörjning sedan
anstaltsvården upphört. Övervakare bör även hos den dömdes familj och
andra närstående göra sig underrättad om sådant som kan vara av
betydelse för övervakningen.

I anslutning till sistnämnda bestämmelser har kriminalvårdsstyrelsen i
rundskrivelse i mars 1972 (nr 37/1972), som en riktpunkt beträffande
tiden för styresmannens åtgärder, förordnat att styresmannen skall efter
samråd med skyddskonsulenten till övervakningsnämnden inlämna förslag
till lämplig övervakare jämte den utredning i övrigt som kan behövas

JuU 1972:20

senast då två tredjedelar gått till ända av den tid under vilken den intagna
kan beräknas vistas i anstalt. Enligt skrivelsen bör eftersträvas att
övervakare utses på ett så tidigt stadium av verkställigheten som möjligt, i
vissa fall redan vid verkställighetens början.

För den dömdes kostnader för resa från anstalten till den ort där han
skall vistas sedan han frigivits eller överförts till vård utom anstalt kan
enligt 55 § behandlingskungörelsen utgå ersättning av allmänna medel.

I kriminalvårdsstyrelsens cirkulär om vård i anstalt (det s. k. vårdcirkuläret,
nr 2/1968) föreskrivs i 154 § att intagen på den för varje fall
bestämda slutdagen för anstaltsvistelsen skall friges vid den tidpunkt på
dagen som styresmannen med hänsyn till kommunikationsförhållanden
och övriga omständigheter finner lämplig.

Kriminalvårdsberedningen

I november 1971 tillkallades sakkunniga för att utreda behovet av
reformer inom kriminalvården m. m. De sakkunniga, kriminalvårdsberedningen,
överlämnade i augusti 1972 sitt betänkande ”Kriminalvård”
(SOU 1972:64).

I betänkandet föreslår beredningen en genomgripande reform av
kriminalvårdens organisation och verksamhet. För frivårdens del föreslås
såväl väsentliga förändringar av arbetsuppgifterna och verksamhetens
inriktning som betydande resursförstärkning. Frivården tillförs sålunda
omkring 360 nya tjänster. För att möjliggöra ett integrerat samarbete
mellan frivård och anstaltsvård och för att förbättra möjligheterna för de
intagnas anpassning i samhället föreslår beredningen ett nytt anstaltssystem.
Detta bygger på ett mindre antal riksanstalter för mera svårbehandlade
klienter (ca 2 000) och för sådana intagna som tas in på anstalter av
huvudsakligen allmänpreventiva skäl (ca 1 000), företrädesvis rattfyllerister,
samt ett antal mindre lokalanstalter för övriga intagna (ca 2 000).
Förslaget innebär att det nuvarande systemet med åtta kriminalvårdsräjonger
slopas och att en indelning i stället görs i ett större antal
kriminalvårdsregioner i huvudsak i anslutning till länsindelningen. Det
fortsatta anstaltsbyggandet föreslås bli inriktat på uppförandet av mindre
lokalanstalter och om- och tillbyggnad av befintliga mindre anstalter.
Uppförandet av stora anstalter föreslås helt upphöra.

I betänkandet behandlar beredningen också alla frågor av större
betydelse rörande frivårdens och anstaltsvårdens utformning som har
tagits upp av tidigare utredningar eller i andra sammanhang, såsom
narkomanvården, hälso- och sjukvården i övrigt, personundersökningsverksamheten,
övervakningsverksamheten, prövotidens längd, sociala
stödåtgärder, frivårdsarbetet på häkten, frivårdsdistriktens utformning,
differentiering av anstaltsklientelet, behandlingsplanering, aktiviteter på
anstalterna, arbetsplikten, brevkontrollen, besöksverksamheten, rätten
för de intagna att använda telefon, permissioner, anstaltstidningar, de
intagnas medinflytande, enrumsbehandling och disciplinstraff, övervakningsnämndernas
och de centrala nämndernas verksamhet. Vidare be 1*

Riksdagen 1972. 7 sami. Nr20

JuU 1972:20

handlas personalens förhållanden och frågan om kriminalvårdens informationsverksamhet.

Vad särskilt gäller den motionen näraliggande frågan om åtgärder för
att underlätta de intagnas återgång till ett liv i frihet kan följande citat ur
betänkandet belysa beredningens grundtankar i detta avseende:

När det gäller kriminalvårdens rehabiliterande verksamhet bör utgångspunkten
vara att skapa ett system som — oavsett den påföljd som

har ådömts — skapar gynnsamma förutsättningar att inrikta verksamheten
på konkreta åtgärder för att genom arbets- och bostadanskaffning,
utbildning m. m. anpassa den frigivne till samhällslivet och minska hans
sociala isolering. Detta uppnås genom att sådana frivårdande åtgärder
sätts in på ett tidigt skede i anstaltsvistelsen. Det förutsätter ett
samarbete mellan såväl anstalts- och frivårdspersonal som mellan denna
personal och dem som svarar för arbetsförmedling, bostadsanskaffning
och annan social stödverksamhet som i dag ofta inte är mpjlig på grund
av den intagnes anstaltsplacering.

Lokalanstalterna bör rikta sin verksamhet ut mot samhället. Frivårdstjänstemännen
bör delta i arbetet med klienten från första dagen och
man bör sträva efter att återknyta till eventuellt tidigare planerade eller
påbörjade yrkes- och utbildningskontakter. Arbetsmarknadens kontaktman
bör delta i verksamheten, liksom representanter för socialvården.
Övervakare och anhöriga skall vara naturliga medarbetare. De öppna
förhållandena bör om möjligt förankras hos klienterna genom att de får
medansvar för ordning och trivsel. Anstaltens arbetsgrenar skall vara
enkla och tillåta att de intagna arbetar korta tider, eventuellt också
oregelbundet om frigivningsförberedelser upptar deras tid. Sammanträffanden
med arbetsförmedlare, arbetsgivare, övervakare etc. skall kunna
ske på arbetstid och all tid skall ersättas lika. Ekonomiska problem bör
kunna diskuteras med socialvården och de åtgärder från socialvårdens
sida som skall företas efter frigivningen bör planeras redan under
anstaltstiden.

Anstalterna bör kunna anlita ortens sjukvårdsresurser genom avtal
med läkarstation el. dyl. Detta bör bli enklare om de intagna i större
utsträckning kan beviljas permission för att själva söka upp läkaren. I de
fall då klienten redan har kontakt med viss läkare på orten bör han få
fortsätta hos denne. Bland anstaltspersonalen utses för varje intagen en
kontaktman som hjälper honom att lösa enklare kurativa problem.
Tillsynspersonalen får på detta sätt större medansvar för klientens hela
situation. Övervakare och frivårdare är inkopplade i frigivningsförberedelserna
redan från första dagen. S. k. utskrivningsträning i samarbete
med ortens företag, institutioner och myndigheter, bör ävenledes
bedrivas i frivårdens regi.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från rikspolisstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, förpassningsutredningen, Föreningen Sveriges
skyddskonsulenter och skyddsassistenter, Övervakarnas riksförbund och
Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM). Samtliga
remissinstanser utom rikspolisstyrelsen avstyrker bifall till motionen eller
uttalar sig i avstyrkande riktning. Rikspolisstyrelsen finner icke anledning
motsätta sig att de av motionären föreslagna bestämmelserna införs.

JuU 1972:20

Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att den fråga som behandlas i
motionen utgör en del av ett större problemkomplex, nämligen frågan
om den intagnes anpassning från en kontrollerad anstaltstillvaro till ett liv
i frihet under eget ansvar. Kriminalvårdens tjänstemän har härvid en
dubbel förpliktelse: å ena sidan att vid behov söka skapa de yttre
förutsättningarna för en ordnad tillvaro utanför anstalten (arbete, bostad,
utbildning m. m.) och å andra sidan att försöka i möjligaste mån
undanröja de hinder av psykologisk natur som kan försvåra övergången
från anstalten till friheten.

I det sistnämnda hänseendet anförs att man inom kriminalvården på
olika sätt försöker främja en tillvänjning och gradvis utslussning till
”civila” förhållanden. Så sker exempelvis genom permissionerna, inkl.
långtidspermissionerna, fängelsebesökare, skilda aktiviteter under ledning
och deltagande av personer utifrån, frigång osv. Under senare år har vid
flera anstalter i ABF:s regi anordnats frigivningskurser och på Hall-anstalten
har under två skilda perioder bedrivits en försöksverksamhet med
s. k. utskrivningsträning.

Styrelsen nämner i anslutning till det sist sagda att den i sina
anslagsäskanden för budgetåret 1972/73 hemställde om medel för en
försöksverksamhet av motsvarande slag på vissa fångvårdsanstalter för att
öka de intagnas möjligheter till social anpassning i samhället genom att
redan under anstaltstiden sätta in systematisk social träning i förening
med psykologisk-pedagogisk behandling. De intagna skulle ges tillfälle
att klara ut sociala situationer på ett adekvat sätt; den sista delen av
utskrivningsträningen skulle ägnas främst åt frigångsarbete. Anslagsäskandena,
som inte vann gehör hos statsmakterna, har upprepats i styrelsens
petita för budgetåret 1973/74.

Samtidigt uttalar styrelsen att det givetvis, även vid ett fullt utbyggt
system av åtgärder av det slag som nämnts i det föregående, kommer att i
vissa fall föreligga den risk som åsyftas i motionen, nämligen att den
frigivne ”kommer på avvägar” vid en resa från anstalten i omedelbar
anslutning till frigivningen. Styrelsen har inte någon statistik ägnad att
belysa hur stor denna risk är men har uppfattningen att det är mycket
sällan som själva resdagen är den mest kritiska för den frigivne. I den mån
det emellertid skulle vara möjligt att i förväg fastställa när en sådan risk
föreligger skulle någon form av eskort till bestämmelseorten kunna ha en
funktion att fylla. Styrelsen ställer sig emellertid tveksam inför det av
motionären föreslagna arrangemanget. Det har utformats som en
kontroll- och tvångsåtgärd; resan skall ske ”under bevakning av personal
från kriminalvården”. I vissa, kanske flertalet fall skulle, om den av
motionären föreslagna ordningen följdes, den frigivne beledsagas av
personal från en anstalt där han vistats en natt eller något dygn, och
någon personlig relation mellan den bevakande och den frigivne torde
knappast kunna finnas.

Styrelsen medger att ett förverkligande av motionärens förslag skulle
innebära garantier för att den frigivne i vederbörlig ordning anländer till
bestämmelseorten under frigivningsdagens lopp. Motsvarande garantier

JuU1972:20

för att han senare kvarstannar där föreligger självfallet inte. Det kan
tvärtom finnas risk för att en tvångsvis anordnad eskortering framkallar
trotsreaktioner hos den frigivne och äventyrar hans välförhållande i
fortsättningen.

Styrelsen vill för sin del förorda åtgärder i motionens syfte vilka lägger
tyngdpunkten mer på stöd och hjälp än på bevakning. En eskort bör enligt
styrelsens mening ske i samförstånd med den frigivne och bör handhas
av personer som han känner och som han också i fortsättningen kommer
att ha kontakt med i egenskap av frigiven. Redan nu händer, låt vara i
förhållandevis liten utsträckning, att skyddskonsulent, skyddsassistent
eller övervakare följer den frigivne från anstalten till arbetsplatsen eller
bostaden. Framgången av ett sådant system torde till stor del vara
beroende av i vad mån det mellan beledsagaren och den frigivne kunnat
uppstå ett förtroendefullt förhållande och att den frigivne känner sig ha
ett stöd hos den eskorterande. I flertalet fall har representanter för
frivården sammanträffat med den frigivne under de förberedelser för
frigivningen som skett under anstaltsvistelsen. Kontakt mellan den
frigivne och hans övervakare har också i vissa fall skett redan under
anstaltstiden. Styrelsen har nyligen vidtagit vissa åtgärder för att främja
en sådan kontakt.

I sistnämnda hänseende nämner styrelsen utsändandet av den på s. 2
ovan angivna rundskrivelsen rörande tidpunkten för utseende av övervakare
för den intagne.

I remissyttrandet nämns också att styrelsen nyligen fastställt en
omarbetad upplaga av ”Anvisningar för övervakare”, vari erinras bl. a.
om förordnande av övervakare under anstaltstiden och planeringen för
frigivningen. Planeringen kan enligt anvisningarna ordnas exempelvis
genom att övervakaren, den intagne och assistenten tillsammans går
igenom viktiga fakta. ”Ett gemensamt planerande på ett tidigt stadium
kan både övervakare och klienter ha nytta av.”

Avslutningsvis uttalar styrelsen att den givetvis inte vill utesluta att en
medlem av tillsynspersonalen i vissa fall kan vara den lämpligaste
beledsagaren, nämligen där en särskilt nära kontakt uppstått mellan
honom och den intagne, t. ex. när den intagne varit medlem i en
samtalsgrupp under ledning av personalrepresentanten eller när denne
medverkat vid en eller annan form av utskrivningsträning. Då motionens
syfte enligt styrelsens mening bör tillgodoses genom åtgärder av det slag
som i det föregående angivits avstyrker emellertid styrelsen bifall till
motionen.

Förpassningsutredningen - tillsatt enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
i december 1965 för att utreda frågan om hur kostnaderna skall kunna
nedbringas för transporter inom kriminalvården - anför följande.

Önskemålet att frigivningen skulle ske på den ort där bostad och
arbete anvisats kan tillgodoses genom att vederbörande antingen överförs
till befintlig fångvårdsanstalt på denna ort och friges från den senare
anstalten eller att han på frigivningsdagen under bevakning transporteras

Juli 1972:20

till orten ifråga och där friges. Det första alternativet, sorn kan tillämpas
så att den intagne överförs till frigivningsortens anstalt några dagar i
förväg i samband med annan transport, kanske i allmänhet inte medför
någon särskild transportresa men däremot att han skall inskrivas, utrustas
och hans tillhörigheter bokföras på frigivningsortens anstalt. Ett första
villkor är naturligtvis att denna har någon ledig plats. Om så ej är fallet
kräves särskild transportresa.

Det är inte möjligt att utan ingående undersökning bedöma i vilken
omfattning ett genomförande av det i motionen framförda förslaget
skulle öka kriminalvårdens transport- och förrådsverksamhet. Emellertid
skulle ökningen säkerligen bli mest kännbar på de större slutna
anstalterna som redan är hårt ansträngda. De öppna anstalterna torde
över huvud taget sakna möjligheter att ombesörja några frigivningstransporter.

Då kriminalvårdens transport- och förrådshållningsresurser redan är så
hårt ansträngda att svårigheter föreligger att klara nuvarande belastning,
får utredningen avstyrka bifall till motionsförslaget, som i varje fall inte
bör bifallas utan föregående noggrann undersökning.

Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter uttalar
att de problem som berörs i motionen är välkända för skyddskonsulentorganisationen
och föremål för ständig uppmärksamhet. Motionärens
förslag till lösningar av problemet är dock enligt föreningen inte de mest
ändamålsenliga. Villkorlig frigivning eller överförande till vård utom
anstalt föregås i dag oftast av en långtidspermission. Först när den
intagne fått arbets- och bostadsförhållandena ordnade sker frigivningen
eller överförandet till vård utom anstalt. I de speciella fall då den intagne
behöver följas till arbetsplatsen och bostadsorten sker det oftast genom
att skyddskonsulenten eller övervakaren med egen bil skjutsar vederbörande.
Detta är en god åtgärd som befrämjar det fortsatta samarbetet i
frivård. Föreningen tror därför inte, att man genom sedvanligt transportförfarande
har någonting att vinna. Utredning pågår för övrigt om
begränsningar och besparingar för transporterna. Föreningen vill i stället
förorda, att riksdagen ställer ytterligare medel till kriminalvårdens
förfogande att användas för frivårdstjänstemäns eller övervakares resor
för ovan angivna ändamål.

Övervakarnas riksförbund säger sig dela motionärens uppfattning att
tiden för övergång från anstaltsvård till frivård är särskilt känslig och ofta
innefattar risker för återfall i brott och att det därför är av stor betydelse
att den dömde får hjälp med att så snart som möjligt komma i ordnade
förhållanden.

Motionärens förslag kan förbundet likväl inte biträda. Enligt förbundets
uppfattning skulle det föreslagna förfarandet ha betydande ekonomiska
och psykologiska nackdelar. Sålunda skulle transportkostnaderna
för de intagna öka avsevärt. Förbundet nämner vidare att bristen på
personal redan nu nödvändiggör ett kraftigt uttag av övertid och menar
att den extra inskrivning och utskrivning av de dömda, som skulle bli en
följd av en omplacering enligt förslaget, också skulle medföra en
belastning av annan personal på anstalterna. Ännu mera betydelsefullt är
att en tvångsmässig förflyttning inför frigivningen måste anses psykolo -

Juli 1972:20

giskt olämplig och en dålig upptakt till en frivård som bör vila på
ömsesidigt förtroende och samarbete.

Enligt förbundets mening kan man undvika de risker som motionären
pekar på utan att ovan antydda nackdelar behöver uppstå. Detta kan ske
om man inför att en frigiven som skall stå under övervakning och som så
önskar eller bedöms vara i uppenbart behov därav hämtas på anstalten av
sin övervakare som sedan följer honom till hans bostads- eller arbetsplats.
Övervakaren, som bör ha förordnats redan under den första delen av
anstaltstiden och genom upprepade besök på anstalten bör ha lärt känna
sin klient, bör därigenom ha särskilda förutsättningar att ge den
villkorliga frigivningen en positiv innebörd.

Förbundet förutsätter att övervakaren skall erhålla traktamente samt
ersättning för resekostnader och förlorad arbetsförtjänst. Det bör finnas
möjlighet för honom att vid förfall kunna sätta annan lämplig person i
sitt ställe. Förutsättningen för detta bör givetvis vara att skyddskonsulenten
lämnat sitt medgivande.

Enligt förbundets mening vore det lämpligt om en försöksverksamhet i
enlighet med förbundets förslag snarast kunde komma till stånd.

KRUM framhåller att frigivningen utan tvekan är ett i många
avseenden känsligt moment i fångvården. En idealisk frigivning — med
väntande anhöriga, bostad, arbete, positiv social miljö — kan i bästa fall
neutralisera en del av anstaltsvistelsens skadeverkningar och utgöra en
startpunkt för social anpassning. En slentrianmässig frigivning däremot —
till ensamhet, arbetslöshet, bostadslöshet — försvårar naturligtvis starkt
möjligheterna till social anpassning och leder ibland mycket snabbt till
lagbrott och återintagning.

Tillskapandet av en positiv mottagningsmiljö vid frigivningen är enligt
KRUM en av de viktigaste förbättringar, som skulle kunna göras inom det
i och för sig anpassningsförsvårande kriminalvårdssystemet, men det är
naivt att tro att övergången från fängelselivet till ett liv i frihet skulle
underlättas genom en utsträckning av fängelsets kontrollåtgärder ytterligare
— så som det föreslås i motionen. I stället bör man pröva den
motsatta vägen — dvs. en gradvis ökad upplösning av fängelsets kontroll
ju närmare frigivningen kommer — bl. a. genom en ökad användning av
frigångsinstitutet.

Man måste också på olika sätt garantera att fängelseadministrationen i
praktisk handling påbörjar frigivningen i synnerligen god tid så att arbete
och bostad finns till hands när fången åter får möjlighet till ett liv i frihet.
Det är enligt KRUM:s bestämda erfarenhet fortfarande det normala att
antingen arbete eller bostad eller bådadera saknas vid frigivningen. Det är
naturligtvis sådana faktorer som tvingar frigivna — att som det heter i
motionen — ”åter ta kontakt med tidigare asocial omgivning”.

En tidigt under fängelsevistelsen inledd och god kontakt mellan fånge
och övervakare-kontaktman skulle enligt KRUM:s förmenande innebära
att de av motionären angivna problemen skulle kunna lösas på frivillig
basis, genom samråd mellan fånge och övervakare.

JuU 1972:20

KRUM yrkar bestämt avslag på motionen men förordar att riksdagen
beslutar om en utökad användning av frigångsinstitutet och en allmän
förbättring av de sociala och ekonomiska förutsättningarna för fångar att
klara sig efter frigivning.

Rikspolisstyrelsen anför följande:

Styrelsen delar motionärens uppfattning beträffande den dömdes
svårigheter vid övergång från anstaltsvård till kriminalvård i frihet.

Alla åtgärder som kan underlätta övergången måste därför betraktas
som angelägna. Med hänsyn till att de av motionären föreslagna
åtgärderna endast berör en mycket begränsad del av problemen på
kriminalvårdens område torde införandet av de föreslagna bestämmelserna
inte kunna förväntas medföra några mera påtagliga resultat.
Styrelsen finner dock inte anledning motsätta sig att bestämmelserna
införs.

Utskottet

I motionen hemställs om utfärdande av bestämmelser som möjliggör
att frigivning från fångvårdsanstalt kan äga rum annorstädes än vid den
anstalt där straffverkställigheten skett, i första hand i ort där den intagne
har sin bostad eller arbetsplats. En sådan ordning skulle enligt motionären
möjliggöras om den intagne någon dag före slutdagen för anstaltsvistelsen
av fångvårdspersonal förflyttades till anstalt, som ligger i eller
nära den avsedda vistelseorten, och frigavs därifrån vid fastställd
tidpunkt. Förfarandet skulle enligt motionären sannolikt minska antalet
fall av misslyckade frigivningar, eftersom de frigivna inte skulle behöva
utsättas för de frestelser som är förbundna med längre frigivningsresor
utan bevakning.

Ett förverkligande av motionärens förslag skulle otvivelaktigt innebära
garantier för att den frigivne på väg till bostadsorten inte avviker eller tar
kontakt med en dålig social omgivning utan i vederbörlig ordning
anländer till bestämmelseorten under frigivningsdagens lopp. Någon
säkerhet för att han kvarstannar där ger det dock självfallet inte. Vid
bedömande av förslaget bör också beaktas att det som remissinstanserna
framhåller innebär åtskilliga nackdelar. Kriminalvårdens transportkostnader
skulle öka påtagligt och dess redan hårt ansträngda personalresurser
skulle pressas ytterligare. En tvångsvis anordnad förflyttning av den som
friges kan också vara olämplig från psykologisk synpunkt och en dålig
början på en frivård som bör vila på förtroende och samarbete.

Även om utskottet på i huvudsak dessa skäl inte kan tillstyrka
motionärens förslag, ansluter sig utskottet till det syfte som uppbär
motionen. Den fråga som behandlas i motionen utgör som kriminalvårdsstyrelsen
framhåller i sitt remissyttrande i själva verket en liten del av ett
större problemkomplex, nämligen frågan om den intagnes anpassning
från en kontrollerad anstaltstillvaro till ett liv i frihet under eget ansvar.
Att underlätta denna anpassning är enligt utskottets mening en av de mer

Juli 1972:20

angelägna frågorna inom den institutionella kriminalvården, och utskottet
ser med tillfredsställelse att kriminalvårdsberedningens nyligen framlagda
betänkande upptar åtskilliga förslag med syfte att minska den
intagnes sociala isolering och göra honom bättre rustad att lösa de
problem han möter i samhället efter frigivningen. Förslagen, som i
sammanfattning redovisats ovan, torde efter remissbehandling komma
under riksdagens prövning nästa år.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1972:919.

Stockholm den 31 oktober 1972
På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), herr Dockered (c),
fröken Mattson (s), herrar Ernulf (fp), Larfors (s), Johansson i Växjö (c),
Jönsson i Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), Polstam (c), fru
Hjelm-Wallén (s), herrar Schött (m), Måbrink (vpk) och fru Bergander (s).