Justitieutskottets betänkande nr 18 år 1972 JuU 1972:18

Nr 18

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion om straffrättsligt
ansvar för underlåtenhet att bistå annan person i nödsituation.
Motionen

I motionen 1972: 899 av herr Börjesson i Falköping m. fl. (c, s, fp,
m) yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om förslag
till en allmän bestämmelse i brottsbalkens kapitel om brott mot
liv och hälsa om skyldighet att bistå annan i nödsituation i enlighet
med vad i motionen anförs.

Till stöd för yrkandet framhåller motionärerna att det enligt urgammal
svensk rättsuppfattning är en självklar moralisk plikt för envar att
efter förmåga bistå annan som är i nöd. Då någon häremot svarande
generell juridisk plikt ej existerar i svensk rätt, föreligger enligt motionärernas
mening en bristande överensstämmelse mellan den allmänna
rättsuppfattningen och lagens bestämmelser — mellan moralisk och juridisk
plikt för den enskilde. Rättsligt ansvar kan t. ex. icke — hur moraliskt
förkastligt handlingssättet än må vara — utkrävas av den som
underlåter att rädda annan från att drunkna, även om det kunnat ske
utan fara eller uppoffring för honom själv, eller av den som vägrar att
ställa sin bil till förfogande för transport av livsfarligt skadad eller ens
av den som vägrar att i nödsituation ställa sin telefon till förfogande för
tillkallande av polis eller läkare. Den sålunda gällande ordningen är
enligt motionärerna synnerligen stötande för det allmänna rättsmedvetandet.
De anser att de invändningar som främst rests mot införandet
av straffbestämmelser på detta område väsentligen har hänfört sig till
förmodade svårigheter att utforma regler av denna art och till bevissvårigheter
vid tillämpningen. Sådana synpunkter är emellertid enligt
motionärernas mening icke av den art att de bör hindra en lagstiftning,
för vilken starka skäl talar. Hänsyn bör enligt motionärerna också tas
till att lagstiftning i ifrågavarande hänseende införts i Norge och Danmark;
den norska lagens stadgande utgör enligt motionärerna en god
förebild.

Beträffande de fullständiga motionsskälen hänvisas till motionen.

Gällande rätt m. m.

Enligt gällande svensk rätt finns icke någon allmän skyldighet att bistå
den som befinner sig i fara. Underlåtenhet att ingripa i nödsituation kan

Riksdagen 1972. 7 sami. Nr 18

JnU 1972:18

2

likväl i särskilda fall vara straffbar. Sålunda förekommer på vissa områden
stadganden om skyldighet att vara verksam för att avvärja eller
begränsa olyckor.

Ett dylikt stadgande som riktar sig till medborgarna i allmänhet finns
i 11 § brandlagen: ”Uppstår brand eller är överhängande fara därför
och kan ej den, som varsnar branden eller faran eller eljest får
kunskap därom, genast släcka branden eller undanröja faran, skall han
varsko dem, vilkas liv eller egendom är i fara, samt tillkalla hjälp.”
Straff för den som bryter mot detta stadgande har föreskrivits i 16 §
samma lag.

Enligt 43 § vägtrafikförordningen får vägtrafikant, som med eller
utan egen skuld haft del i uppkomsten av trafikolycka, icke genom att
avlägsna sig från olycksplatsen eller eljest undandraga sig att i mån av
förmåga medverka till de åtgärder, vartill olyckan skäligen föranleder,
såsom omhändertagande av skadad person. Denna bestämmelse är
emellertid straffsanktionerad endast i begränsad utsträckning. Straffstadgandet
— i 5 § trafikbrottslagen — innebär, såvitt nu är av intresse,
att den, som visserligen kvarstannar på olycksplatsen men undandrager
sig att lämna hjälp åt skadad, icke kan åtkommas med straff.

I 62 § sjölagen stadgas, att befälhavare, som anträffar någon i sjönöd,
är skyldig att, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget
eller de ombordvarande, lämna all den hjälp, som är möjlig och behövlig
för alt rädda den nödställde. Om befälhavare i annat fall fått kännedom
om att någon är i sjönöd eller har erhållit kunskap om någon fara som
hotar sjötrafiken, är han med samma begränsningar skyldig att i enlighet
med föreskrifter i sjönödskungörelsen vidtaga åtgärder för att rädda den
nödställde eller avvärja faran. Straff för underlåtenhet att iaktta dessa
föreskrifter är stadgat i 326 och 327 §§ samma lag. Straffet är böter
eller fängelse i högst två år.

Enligt 223 § sjölagen åligger det vidare befälhavare på fartyg, som
har stött samman med annat fartyg, dels att lämna det andra fartyget
och de ombordvarande där viss hjälp för räddning om det kan ske utan
allvarlig fara för det egna fartyget och de ombordvarande, dels att för
det andra fartygets befälhavare uppge namnet på det egna fartyget och
dess hemort samt den ort eller hamn varifrån det kommer och dit det
skall gå. Bestämmelserna äger enligt 222 § tillämpning även när till följd
av fartygs manövrering eller på annat sätt ett fartyg eller personer eller
gods på fartyget skadas av ett annat fartyg utan att fartygen stöter
samman. Befälhavare som försummar vad sålunda åligger honom dömes
enligt 327 § till böter eller fängelse i högst två år. Sedan bestämmelsen
i rättspraxis ansetts tillämplig på handelsfartyg men inte på fritidsbåtar,
har i 4 § andra stycket sjötrafikförordningen införts regler som
nära motsvarar dem som enligt vad ovan sagts enligt 43 § vägtrafikförordningen
gäller för vägtrafikant som haft del i uppkomsten av trafik -

JuU 1972:18

3

olycka. Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra vad sålunda åligger
honom dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

I förevarande sammanhang torde även få erinras om de bestämmelser
rörande skyldighet att avslöja eller hindra grövre brott som förekommer
i 23 kap. 6 § brottsbalken.

Underlåtenhet att ingripa i nödsituation kan vidare enligt allmänna
regler vara straffbar, t. ex. såsom vållande till annans död (3 kap. 7 §
brottsbalken), på den grund att underlåtenheten rättsligt sett är likvärdig
med ett positivt handlande. Särskilt beaktas i detta avseende om en
rättslig skyldighet att handla ålegat gärningsmannen oberoende av
straffbudet. En sådan skyldighet kan föreligga på grund av stadgande i
lag eller författning, såsom i fråga om föräldrars och förmyndares vårdnadsplikt
enligt föräldrabalken eller arbetsgivares åligganden enligt arbetarskyddslagen
att vidtaga åtgärder till förebyggande av olycksfall i
arbete. Den kan vidare uppkomma genom myndighets befallning, när
denna meddelas inom myndighetens kompetensområde och riktar sig till
personer som har lydnadsplikt, eller genom åtagande på grund av avtal.
Även genom tidigare faktiska åtgärder från gärningsmannens sida
kan en dylik skyldighet uppkomma.

I utländsk strafflagstiftning är allmänna bestämmelser om straff för
den som underlåter att bistå annan vid livsfara m. m. icke ovanliga.
Sålunda stadgar den norska strafflagen, 378 §, straff för den »som
undlater, uaktet det var han muligt uten saerlig färe eller opofrelse for
harn selv eller andre, etter evne å hjelpe den, der er i pyensynlig og
overhengende livsfare». I den danska strafflagen föreskrives i 185 och
253 §§ en liknande plikt, när det gäller att avvärja ett katastroftillbud
som medför fara för människoliv; dessutom stadgas i 142 § en plikt att
på anmodan av därtill behörig myndighet lämna bistånd i vissa hithörande
fall. Ytterligare må nämnas finska strafflagen 44 kap. 2 § och
västtyska strafflagen 330 c §.

Frågans tidigare behandling

Under förarbetena till trafikbrottslagen ifrågasatte hovrätten över
Skåne och Blekinge om icke under straffbestämmelsen i lagens 5 § borde
inbegripas jämväl den som — utan att avlägsna sig från olycksplats —
undandrog sig att lämna hjälp åt skadad etc. Departementschefen
(prop. 1951: 30 s. 272) ansåg det emellertid icke lämpligt att i då förevarande
sammanhang utvidga bestämmelsen på sätt hovrätten föreslagit.
Frågan härom borde övervägas i samband med mera allmänna
bestämmelser om straff för underlåtenhet att bispringa den som skadats
eller råkat i livsfara.

I sitt betänkande med förslag till brottsbalk upptog straffrättskommittén
frågan om behovet av särskilda straffbestämmelser för underlåten -

Juli 1972:18

4

hetshandlingar som äventyrar annans liv eller hälsa (SOU 1953: 14 s.
143). Enligt kommitténs mening hade hos oss knappast framträtt
något behov att, utöver vad som följer av de allmänna reglerna om
underlåtenhetshandlings jämställdhet med positivt handlande samt de
nuvarande specialbestämmelserna, särskilt stadgandet i 5 § trafikbrottslagen,
upptaga en allmän bestämmelse om straff för underlåtenhet att
bistå den som befinner sig i fara. I vissa fall kunde en dylik bestämmelse
framstå som rent olämplig. Kommittén avstod därför från att i förslaget
upptaga någon sådan allmän bestämmelse.

I remissyttrande över förslaget ifrågasatte hovrätten över Skåne och
Blekinge om icke i brottsbalken borde upptagas en dylik bestämmelse,
riktad mot underlåtenhet att bistå annan vid livsfara. Vid 1958 års
lagrådsremiss beträffande brottsbalken intog emellertid vederbörande
departementschef samma ståndpunkt till frågan som kommittén (prop.
1962: 10 s. B 97).

Vid 1963 års riksdag väcktes motioner med samma yrkande som i nu
föreliggande motion. Motionerna, som hänvisades till första lagutskottet,
tillstyrktes vid utskottets remissbehandling av Svea hovrätt och häradshövdingeföreningen
medan yttranden från samtliga övriga remissinstanser,
däribland riksåklagaren, stadsdomareföreningen, advokatsamfundet,
försäkringsbolagens riksförbund samt tre motororganisationer,
gick i avstyrkande riktning.

För egen del anförde första lagutskottet bl. a. följande.

Vad gäller det kriminalpolitiska behovet av en allmän straffbestämmelse
mot underlåtenhet att bispringa nödställd torde utskottet först få
erinra om att rättsordningen redan nu sörjer för erforderlig reaktion
mot åtskilliga av de mest straffvärda fallen, såsom då personer i ansvarsfull
ställning har åsidosatt sina särskilda skyldigheter. Inom det område
som lämnats straffritt synes de allra flesta människor vara beredda att
självmant prestera åtminstone så mycket som man rimligen kunde fordra
av dem genom en straffbestämmelse. Den som brister i hjälpsamhet,
när en allvarlig nödsituation föreligger, torde också i regel få räkna med
att drabbas av en kännbar, social reaktion.

Vid nu angivna förhållanden förefaller det praktiska behovet av
bestämmelsen tämligen begränsat. Detta intryck har vunnit starkt stöd
under remissbehandlingen.

Mot den föreslagna kriminaliseringen kan, som jämväl framgått under
remissbehandlingen, andragas vissa allvarliga betänkligheter. Dessa sammanhänger
till en del med att brottsrekvisitet finge angivas i ganska
allmänt hållna ordalag. Bestämmelsen skulle sålunda icke kunna innehålla
någon närmare precisering av vilka konkreta handlingar som i
växlande situationer krävdes av samhällsmedlemmarna. Detta måste leda
till avsevärda svårigheter för domstolarnas rättstillämpning och än större
svårigheter för de enskilda att förutse hur deras förhållningssätt inför
en viss nödsituation skulle komma att bedömas. Rättssäkerheten skulle
härigenom lätt bli lidande. Det torde även med fog kunna ifrågasättas

JuU 1972:18

5

om man kan påräkna att en bestämmelse av angiven art verkligen skulle
vara ägnad att frambringa ändamålsenliga mått och steg från sådana
personer som, väl oftast av allmän oföretagsamhet eller rådlöshet, tenderar
till att hålla sig passiva. Härvidlag måste särskilt beaktas att risken
för olämpliga åtgärder vid omhändertagande av svårt skadade kan komma
att ökas; ej sällan torde det vara vanskligt att utan viss fackkunskap
avgöra vilket förfarande som därvid är tillrådligt.

Med ledning av huvudsakligen de synpunkter som nu återgivits har
utskottet stannat för uppfattningen att övervägande skäl talar för den
ståndpunkt till förevarande lagstiftningsspörsmål, som intogs i samband
med brottsbalkens tillkomst. Utskottet finner sig sålunda böra avstyrka
det genom motionerna framlagda förslaget.

I enlighet med det anförda hemställde utskottet att motionerna icke
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. En reservant inom utskottet
ansåg att riksdagen borde hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning
avseende införande i brottsbalken av en bestämmelse om en allmän
skyldighet att bistå annan i nödsituation, varvid särskilt borde beaktas
de ökade risker för farliga trafikolyckor som vållas av växande trafikproblem.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Även vid 1971 års riksdag väcktes en motion med samma yrkande
som i nu föreliggande motion. Justitieutskottet inhämtade yttrande från
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, hovrätten för Västra Sverige, Föreningen
Sveriges tingsrättsdomare, Sveriges advokatsamfund och Motororganisationernas
samarbetsdelegation. Motionen avstyrktes av samtliga
remissinstanser utom domarföreningen och hovrätten. Domarföreningen
föreslog att det aktualiserade spörsmålet skulle bli föremål för utredning,
medan hovrätten tillstyrkte en utredning med den mer begränsade
målsättningen att överväga frågan om att utsträcka straffansvaret
enligt 5 § trafikbrottslagen. En sammanfattning av remissvaren finns
intagen i utskottets betänkande över motionen, JuU 1971: 16, vartill
här hänvisas.

Utskottet fann för sin del att under den tid som förflutit sedan motionsspörsmålet
senast prövades av riksdagen inte inträffat något som
borde föranleda ett annat bedömande än det riksdagen år 1963 stannade
för. I enlighet härmed avstyrkte utskottet bifall till motionen. Riksdagen
följde utskottets förslag.

Utskottet

I motionen framförs önskemål om att i brottsbalken skall införas en
allmän bestämmelse om skyldighet att bistå annan i nödsituation.

Motionärerna framhåller bl. a. att rättsligt ansvar inte kan utkrävas
t. ex. av den som underlåter att rädda annan från att drunkna även om

JuU 1972:18

6

det kunnat ske utan fara eller uppoffring för honom själv eller av den
som vägrar att ställa sin bil till förfogande för transport av livsfarligt
skadad eller ens av den som vägrar att i nödsituation låta sin telefon
användas för tillkallande av polis eller läkare. Den sålunda gällande
ordningen är enligt motionärerna uppenbart stötande för det allmänna
rättsmedvetandet.

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen är enligt gällande rätt
underlåtenhet att lämna hjälp i nödsituation straffbar endast i begränsad
omfattning; regleringen inskränker sig till vissa specialbestämmelser
bl. a. på trafikområdet och till de allmänna reglerna om underlåtenhetshandlings
jämställdhet med positivt handlande, t. ex. då personer i
ansvarsfull ställning har åsidosatt vissa särskilda skyldigheter. Som regel
torde väl känslan av en moralisk skyldighet att inskrida vara tillräckligt
stark för att förmå människor att vara verksamma efter sin
förmåga, och de fall då någon visar uppenbar likgiltighet i situationer
när annans liv står på spel torde vara få. Otvivelaktigt förekommer
dock fall av det slag motionärerna nämner där den gällande ordningen
har för den allmänna rättskänslan uppenbart stötande konsekvenser; att
en person, som utan olägenhet för honom själv kunnat värdefullt bidraga
till att rädda en annan människas liv, inte för sin underlåtenhet
kan drabbas av någon som helst påföljd bortsett från eventuell social
reaktion torde för många framstå som klart otillfredsställande.

En straffbestämmelse skulle från individualpreventiv synpunkt sannolikt
icke vara av större värde eftersom, om straffsanktion funnes, brottet
att inte lämna hjälp i det helt övervägande antalet fall skulle ha karaktär
av ren tillfällighetsförbrytelse. Från allmänpreventiv synpunkt är det
emellertid inte osannolikt att en sådan bestämmelse skulle kunna tjäna
som ett stöd för människors handlande i kritiska situationer där hjälpinsatser
påkallas och kunna förmå en oföretagsam eller ovillig person
att ingripa.

A andra sidan kan mot en lagstiftning i berört hänseende anföras åtskilliga
betänkligheter. Ett lagbud som föreskriver skyldighet att ingripa
måste med nödvändighet utformas i ganska allmänt hållna ordalag
för att kunna täcka de vitt skilda situationer som kan tänkas uppkomma.
Härav skulle emellertid följa svårigheter för den enskilde att
avgöra om situationen är sådan att den kräver ingripande från hans sida
och, i så fall, vilka åtgärder som bör vidtas. Rädslan att drabbas av
straff skulle också kunna öka risken för t. ex. olämpliga åtgärder vid
omhändertagande av skadade. Man kan inte heller bortse från att en
allmänt hållen lagregel skulle kunna ge upphov till bristande enhetlighet
i rättstillämpningen till men för rättssäkerheten.

Invändningar av nu angivet slag har emellertid i åtskilliga andra länder
inte ansetts ha den tyngden att de hindrat en lagstiftning. Allmänna
bestämmelser om straff för den som underlåter att bistå annan vid livs -

JuU 1972:18

7

fara m. m. finns sålunda bl. a. i Danmark, Norge, Finland och i Västtyskland.
1 anslutning till detta konstaterande bör dock nämnas att förekommande
bestämmelser, i varje fall i de nordiska länderna, ytterst
sällan vunnit tillämpning. Så t. ex. inhämtade utskottet föregående år
att de norska bestämmelserna inte syntes ha tillämpats någon gång efter
1962.

Vid en avvägning mellan för- och nackdelar finner utskottet inte tillräckliga
skäl för begäran om lagstiftning i enlighet med motionärernas
vittsyftande förslag. De olägenheter som nuvarande ordning kan innebära
framför allt på trafikområdet gör emellertid att utskottet — trots
tvivel rörande möjligheterna att utforma en straffbestämmelse som
fyller rimliga krav på klarhet — inte vill motsätta sig att en begränsad
översyn av hithörande spörsmål kommer till stånd i lämpligt sammanhang.
Vid en sådan översyn, som i huvudsak bör ha avseende på trafiklagstiftningen,
torde i främsta rummet böra övervägas att utsträcka
straffansvaret enligt 5 § trafikbrottslagen — vilken bestämmelse ju
hänför sig endast till den som haft del i uppkomsten av trafikolycka —
att avse icke blott den som obehörigen avlägsnar sig från en olycksplats
utan även den som kvarstannar men undandrager sig att efter förmåga
hjälpa skadad eller nödställd. I anslutning härtill vill utskottet understryka
den ovan berörda olägenhet av en lagstadgad skyldighet att ingripa
som ligger däri att rädslan för straff kan öka risken för olämpliga
hjälpåtgärder; med tanke på de faror som är förbundna med icke sjukvårdskunniga
personers omhändertaganden av skadade får en straffsanktion
inte ges sådan räckvidd att den kan framkalla oöverlagda hjälphandlingar
som endast ökar f aromomen ten. Syftet med en översyn bör
endast vara att komma åt den, i brist på allmän medmänsklighet grundade
passivitet som tar sig uttryck i medveten nonchalans eller i underlåtenhet
att tillkalla hjälp åt svårt skadad eller nödställd person. Vad
gäller formerna för översynen vill utskottet endast erinra om det arbete
på en genomgripande översyn och omarbetning av vägtrafiklagstiftningen
som f. n. pågår inom kommunikationsdepartementet.

Då frågan upptas till prövning bör även övervägas bestämmelser om
rätt till ersättning för skada till följd av ingripande för att hjälpa annan
som befinner sig i nöd. Utskottet erinrar härvidlag om riksdagens skrivelse
år 1969 i anledning av motioner om ersättning för skada vid
lämnande av hjälp i samband med trafikolycka (mot. 1969:1: 751 och
1969: II: 861, 1LU 1969: 24, rskr 1969: 114).

Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen i anledning av motionen 1972: 899 ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört om viss översyn av reglerna
om straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att bistå annan
i nödsituation,

Jul) 1972:18

8

B. att riksdagen avslår motionen 1972: 899 i den mån den ej tillgodosetts
genom utskottets hemställan under A.

Stockholm den 9 november 1972

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Ernulf (fp), Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), Westberg
i Ljusdal (fp), Nygren (s), Polstam (c), fru Hjelm-Wallén (s), herrar
Schött (m), Måbrink (vpk), fru Bergander (s), herrar Norrby i Gunnarskog
(c) och Alf Pettersson i Malmö (s).

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1972 420047