Justitieutskottets betänkande nr 1 år 1972

JuU 1972: 1

Nr 1

Justitieutskottets betänkande i anledning av propositionen 1971: 173
om vissa reformer inom polis- och åklagarväsendet jämte motioner.

Genom en den 29 oktober 1971 dagtecknad proposition, 1971: 173,
har Kungl. Majit, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga de vid propositionen fogade förslagen till

1) lag om vad som avses med polismyndighet m. m.,

2) lag om upphävande av lagen (1964: 320) om polisnämnder,

dels godkänna de allmänna riktlinjer för en omorganisation av polisväsendet
och för åklagardistriktsindelningen som departementschefen
angivit i propositionen.

I anledning av propositionen har väckts 15 motioner. Motionsyrkandena
anges nedan på s. 34—37.

Behandlingen av propositionen och motionerna har av 1971 års riksdag
uppskjutits till vårsessionen med 1972 års riksdag.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreläggs riksdagen förslag till allmänna riktlinjer för
den framtida polis- och åklagardistriktsindelningen. Polisdistrikten bör
enligt dessa riktlinjer göras så stora att kontinuerlig rörlig övervakning
kan anordnas i större utsträckning än vad som nu är möjligt och att
personalen kan specialiseras för utredningar av i vart fall de vanligast
förekommande brottstyperna. Det förordas vidare att indelningen i
kommunblock liksom f. n. läggs till grund för polisdistriktsindelningen
och att gräns för polisdistrikt som regel inte bör skära länsgräns. Avsikten
är också att nå bättre överensstämmelse mellan gränserna för rättsväsendets
olika verksamhetsområden. I fråga om åklagardistrikten föreslås
en anpassning till den nya polisdistriktsindelningen med tillämpning
av i stort sett de principer som nu gäller. Den nya polis- och åklagardistriktsindelningen
avses bli genomförd successivt och i huvudsak vara
slutförd inom en period av 2—3 år.

Den föreslagna polisdistriktsindelningen kommer att medföra att vissa
län inte kan behållas som verksamhetsområde för den regionala polis l

Riksdagen 1972. 7 sami. Nr 1

JuU 1972:1

organisationen. I propositionen föreläggs riksdagen förslag till riktlinjer
för en begränsad reform av den regionala polisverksamheten. Reformen
anses inte föregripa eller försvåra statsmakternas framtida ställningstagande
till de frågor som f. n. utreds av länsberedningen. Den
innebär att två eller möjligen tre angränsande län i en del fall förs
samman till ett verksamhetsområde och att i princip en enhetlig organisation
införs i samtliga län. Länsstyrelsen behåller sin ställning som
högsta polismyndighet i länet. Länspolischefen blir liksom nu tjänsteman
i länsstyrelsen men får en självständigare ställning än f. n. De regionala
indelningsändringarna avses bli genomförda successivt i samma takt
som polis- och åklagardistriktsindelningen. I övrigt föreslås den nya
organisationen bli genomförd den 1 januari 1973.

I propositionen föreläggs riksdagen vidare förslag till allmänna riktlinjer
för en reform om ökat medborgarinflytande inom den lokala
polisorganisationen. De nuvarande polisnämnderna avskaffas och ersätts
av polisstyrelser. Styrelsen skall enligt förslaget bestå av polischefen
som ordförande och sex andra ledamöter, vilka utses av kommunfullmäktige
i de kommuner som ingår i polisdistriktet eller av ombud
som dessa fullmäktige har valt. Polisstyrelse får i princip samma arbetsuppgifter
som lokal polischef nu har. Vissa viktigare frågor, främst sådana
som rör förhållandet mellan allmänheten och polisen, avgörs av
styrelsen i plenum och andra ärenden av polischefen ensam. Ärenden
som angår utövning av polisledning skall dock alltid avgöras av polischefen
ensam. Polisstyrelser avses bli inrättade på en gång i hela landet
den 1 januari 1973.

De lagförslag som läggs fram i propositionen föreslås träda i kraft
den 1 januari 1973.

Av propositionen återges i det följande endast lagförslagen och vad
föredragande departementschefen anför i sin motivering för de i propositionen
framlagda förslagen. Beträffande innehållet i övrigt får utskottet
hänvisa till propositionen.

JuU 1972:1

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om vad som avses med polismyndighet m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 § Med polismyndighet avses polisstyrelsen i distriktet, om ej annat
följer av lag eller annan författning.

Närmare föreskrifter om polisstyrelse meddelas av Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer. Genom sådan föreskrift får befogenhet
att besluta i fråga om frihetsberövande tilläggas endast högre
polisbefäl.

2 § Förekommer i lag eller annan författning bestämmelse som ålägger
polischef viss uppgift, får Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer föreskriva, att uppgiften skall i polischefens ställe fullgöras
av annan tjänsteman inom polisväsendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973, då lagen (1964: 317)
om vad som avses med polismyndighet skall upphöra att gälla.

2 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1964:320) om polisnämnder

Härigenom förordnas, att lagen (1964: 320) om polisnämnder skall
upphöra att gälla vid utgången av år 1972.

Löpande tjänstgöringstider för ledamöter och suppleanter i polisnämnd
samt för ombud och suppleanter upphör vid utgången av år
1972.

JuU 1972:1

Departementschefen

Vid propositionens avlåtande anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Geijer, bl. a. följande.

5.1 Allmänna synpunkter

Organisationsfrågor inom polis- och åklagarväsendet har ända sedan
1900-talets början ägnats stor uppmärksamhet. Polis- och åklagardistriktens
omfattning har övervägts vid flera tillfällen, senast i samband med
polisväsendets förstatligande den 1 januari 1965. Den reform som då genomfördes
innebar bl. a. en genomgripande ändring av distriktsindelningen.
Antalet polisdistrikt minskades från 554 till 119 och antalet
åklagardistrikt från 383 till 90.

Mot bakgrund av att bara drygt sex år har förflutit sedan denna omfattande
reform genomfördes, är det naturligt att en del remissinstanser
nu anser att organisationen inte har prövats tillräckligt och att frågan
om nya indelningsändringar därför är för tidigt väckt. Av min redogörelse
i det föregående framgår emellertid att 1965 års reform enligt
mångas mening inte gick tillräckligt långt i indelningsfrågan. Polisberedningen
framhöll att en omprövning av polisdistriktsindelningen kunde
bli aktuell efter relativt kort tid, varvid frågan om att behålla de
35—40 minsta distrikten i första hand borde prövas. Föredragande departementschefen
(prop. 1964: 100 s. 47) fann det försvarligt att gå fram
med viss försiktighet och att lägga de praktiska erfarenheterna till grund
för eventuella ändringar i den nya indelningen. Han underströk också
nödvändigheten av att indelningsfrågan ägnades fortlöpande uppmärksamhet.
Det låg därför helt i linje med de uttalanden som gjordes vid
tillkomsten av den gällande polisdistriktsindelningen att rikspolisstyrelsen,
som noga följt utvecklingen efter förstatligandet, redan på hösten
1967 föreslog att polisdistriktens antal borde ytterligare nedbringas. Styrelsen
ansåg att erfarenheterna gav vid handen att den lokala polisorganisationen
inte var rationellt utformad och att bristerna främst kunde
hänföras till de mindre polisdistrikten. Polisutredningen har nu utförligt
redovisat de organisatoriska brister som enligt dess mening föreligger
och funnit att bristerna är väsentliga. Under remissbehandlingen har
så gott som samtliga remissinstanser vitsordat riktigheten av utredningens
uttalanden i dessa hänseenden. Även jag kan i allt väsentligt ansluta
mig till den uppfattning som utredningen har gett uttryck för. Det är
nödvändigt att nu vidta alla tänkbara åtgärder i syfte att rationalisera
och effektivisera polisverksamheten, i synnerhet som man kan befara
att den omfattande brottsligheten, trafikutvecklingen och urbaniseringsprocessen
kommer att medföra att bristerna i den nuvarande organisationen
undan för undan blir alltmera framträdande. Den omständigheten
att en omfattande reform nyligen genomförts får därför inte lägga hin -

JuU 1972:1

der i vägen för strävandena att komma till rätta med de brister som
uppenbarligen finns.

Polisutredningen har framhållit, att sammanläggningar av polisdistrikt
bara är en av de åtgärder som kan vidtas för att skapa en effektivare
polisverksamhet. En omorganisation av den regionala polisverksamheten
är en annan åtgärd som tjänar detta syfte. Enligt utredningen kan man
också komma till rätta med en del brister genom att i viss utsträckning
flytta funktioner såväl inom polisdistriktets organisation som mellan
olika instanser inom polisväsendet. Några remissinstanser har ifrågasatt
om distriktssammanläggningar ger nämnvärda rationaliseringsvinster
och menat att bristerna inom den lokala polisorganisationen bör avhjälpas
genom att de mindre distrikten tillförs personella förstärkningar.
Denna uppfattning kan jag för min del inte ansluta mig till. Av naturliga
skäl kan bara en ringa del av de förstärkningar som polisväsendet
årligen tillförs komma de mindre polisdistrikten till godo. Dessa distrikt
är redan nu — som utredningen har framhållit — överdimensionerade i
fråga om kansliorganisationen. För att komma till rätta med bristerna i
fråga om elasticitet, specialisering m. m. i de mindre distrikten skulle
krävas så betydande satsningar att det inte torde råda någon tvekan
om att de skulle leda till överdimensioneringar även inom andra grenar
av verksamheten. Från ekonomisk synpunkt är det inte försvarligt att
gå till väga på detta sätt. Det är inte heller tillfredsställande att låta intressen
som nu anses ha hög prioritet stå tillbaka för en i många avseenden
osäker satsning på vissa mindre polisdistrikt. I något fall
kan naturligtvis en blygsam förstärkning leda till att organisationen blir
bärkraftig. Förstärkningsåtgärden bör då övervägas som ett alternativ
till åtgärder av annat slag. Antalet sådana fall är dock mycket begränsat.

Som nyss nämnts har utredningen funnit att de ökade krav som
ställs på effektivitet och samordning inom polisväsendet bör mötas
med bl. a. att verksamhetsområdena utökas. Detta är inte förvånande.
Även inom andra statliga verksamhetsgrenar har det under senare år
visat sig nödvändigt att skapa större organisatoriska enheter än tidigare.
De synpunkter som därvid har varit vägledande, t. ex. att en
större organisation är mer elastisk och ger bättre förutsättningar för en
rationell arbetsfördelning och för ett ekonomiskt utnyttjande av teknisk
utrustning, har också utredningen anfört som skäl för att föra
samman mindre enheter till större. Utredningen har dessutom på ett
övertygande sätt påvisat att vissa för polisverksamheten speciella fördelar
skulle kunna vinnas genom sammanläggningar av polisdistrikt.

I likhet med utredningen och ett stort antal remissinstanser anser jag
att behovet av en reform på lokalplanet främst bör tillgodoses genom
att den nuvarande polisdistriktsindelningen ändras. Därvid bör organisatoriska
och administrativa synpunkter tilläggas stor betydelse.

JuU 1972:1

Polisutredningen har ansett att det ligger nära till hands att överväga
en genomgripande indelningsreform med hänsyn till de väsentliga bristerna
i den lokala polisorganisationen och till önskemålet om en långsiktig
lösning av de organisatoriska problemen. Målsättningen skulle då
vara att polisdistrikten ges en sådan organisation att de i princip alltid
blir självförsörjande i fråga om personal. För att förverkliga denna
målsättning krävs enligt utredningen att antalet polisdistrikt minskas
till omkring 30. En så långtgående reform innebär att den regionala
polisorganisationen kan undvaras och att rikspolisstyrelsens uppgifter
för ledning och samordning måste ökas väsentligt. Utredningen har ansett,
att en sådan centralisering av uppgifterna i polisverksamheten inte
bör komma i fråga och att det också blir svårt att skapa ett lokalt
förankrat medborgarinflytande i så stora polisdistrikt. En rationell
organisation inom polisväsendet bör enligt utredningen i stället åstadkommas
genom ett begränsat antal sammanläggningar av polisdistrikt i
förening med en omorganisation av den regionala polisverksamheten.

Under remissbehandlingen har bl. a. rikspolisstyrelsen och polismästarföreningen
kritiserat detta ställningstagande och framhållit, att hur
stark man än gör en regional organisation så kan denna likväl aldrig
kompensera en lokal organisation som inte är bärkraftig. Polismästarföreningen
har utförligt angett de principer som en långtgående indelningsreform
enligt föreningens mening bör bygga på och ansett att
den tanke att göra länen till polisdistrikt, som en av utredningens ledamöter
har uttalat sig för, tangerar en realistisk utvecklingslinje. Jag
har viss förståelse för den synpunkt som dessa remissinstanser har
framfört. Utredningens ställningstagande måste emellertid ses mot bakgrund
av att utredningen har gjort en fullständig översyn av polisdistriktsindelningen
i landet och sålunda i varje särskilt fall gjort en
bedömning av polisdistriktens lämpliga storlek. Till grund för dessa
bedömningar har legat synpunkter på lokala förhållanden, som utredningen
inhämtat från myndigheter och organisationer. Rationaliseringsintresset
har alltså — som förutsattes i utredningens direktiv — vägts mot
allmänna intressen av annan art. Detta har säkert medverkat till att utredningens
förslag om en begränsad distriktsindelningsreform har vunnit
så stor anslutning vid remissbehandlingen.

Frågan om polisdistriktens storlek är i mycket hög grad en lämplighetsfråga.
De bedömningar som ligger bakom utredningens ställningstagande
för en begränsad distriktsindelningsreform är enligt min mening
i de flesta fall välgrundade. Som utredningen har framhållit skulle
en så långtgående reform som en indelning av landet i ett 30-tal polisdistrikt
medföra en total förändring av polisväsendets organisation.
Bl. a. måste den regionala instansen utgå ur organisationen. Detta skulle
troligen leda till att rikspolisstyrelsens uppgifter för ledning och samordning
av polisverksamheten ökade i en omfattning som inte är för -

JuU 1972:1

enlig med de allmänna riktlinjer som drogs upp för styrelsens verksamhet
i samband med förstatligandet. Utredningen har också pekat på
att det blir svårt att åstadkomma ett lokalt förankrat medborgarinflytande
om distrikten görs alltför stora. Enligt min mening leder en
indelning i ett 30-tal polisdistrikt med nödvändighet till att medborgarrepresentanter
måste knytas till lägre organisatoriska nivåer i distrikten
än polisledningen. Därvid måste man antingen göra klara organisatoriska
och funktionella avgränsningar inom distriktet eller begränsa
medborgarinflytandet till ett samrådsförfarande. Det är inte heller säkert
att polisverksamheten kan drivas effektivt och rationellt i alla avseenden
inom mycket stora enheter. Mot denna bakgrund anser jag i
likhet med utredningen och flertalet remissinstanser att distriktsindelningsreformen
bör inriktas på att eliminera de minst bärkraftiga polisdistrikten.
Jag kommer i det följande att ange de riktlinjer som enligt
min mening bör ligga till grund för en sådan reform. Dessförinnan
vill jag emellertid mycket kortfattat ta upp frågan om en reform av
den regionala indelningen.

Polisutredningens huvuduppgift har varit att göra en översyn av
polisdistriktsindelningen. Av min redogörelse i det föregående har framgått,
att utredningen även har ägnat den regionala polisverksamheten
stor uppmärksamhet och föreslagit en ganska genomgripande omorganisation
på regionplanet. Erfarenheterna av länspolischefsorganisationen
efter förstatligandet har enligt utredningen visat att de regionala funktionerna
i många fall kräver avsevärt större områden än län och att
organisationen brister i flera avseenden. Vidare kommer distriktsindelningsreformen
att bidra till att de regionala uppgifterna inte motiverar
en organisation i nuvarande form i flertalet län. Eftersom utredningen
av skäl som nyss har redovisats inte har ansett sig kunna föreslå en så
långtgående reform på lokalplanet att den regionala organisationen blir
obehövlig, har utredningen i stället inriktat sitt arbete på att åstadkomma
de förbättringar på regional nivå som ansetts möjliga. Utredningens
satsning på den regionala organisationen bör därför inte enbart ses som
ett försök att uppväga eventuella nackdelar av att distriktsindelningsreformen
har begränsats utan även som en — enligt utredningens och
åtskilliga remissinstansers bedömning — angelägen åtgärd för att avhjälpa
befintliga brister inom den regionala polisverksamheten.

Jag vill redan nu framhålla, att den regionala polisorganisationen
enligt min mening inte är rationellt utformad och att en ändrad distriktsindelning
kommer att göra det nödvändigt att omedelbart vidta vissa
åtgärder på regionplanet. Detta är desto mer angeläget som jag är av den
bestämda uppfattningen att vad som uttalades i samband med förstatligandet
alltjämt bör gälla i fråga om det regionala organets ledning
av polisverksamheten. Eftersom frågan om den regionala samhällsförvaltningens
uppgifter och organisation är föremål för en samman -

JuU 1972:1

fattande bedömning inom lagberedningen, är det emellertid svårt att
avgöra hur långt man skall gå, innan resultatet av beredningens arbete
föreligger. I likhet med en klar majoritet bland remissinstanserna anser
jag att det inte bör komma i fråga att vidta sådana åtgärder som är ägnade
att föregripa länsberedningens samlade bedömning av de regionala
frågorna. Angränsande län bör dock i en del fall kunna föras samman
till regionala verksamhetsområden. Om man går fram med viss försiktighet
och i varje särskilt fall samråder med länsberedningen, behöver
man enligt min mening inte befara att framtida ställningstaganden till
övriga regionala frågor försvåras. Jag kommer senare att utförligt redovisa
de överväganden som ligger bakom mitt förslag till en reform av
den regionala polisverksamheten.

Polisutredningen har funnit det angeläget att skapa garantier för att
allmänheten får en långtgående insyn i polisverksamheten. Med hänsyn
till verksamhetens art och dess betydelse för medborgarna bör insynen
enligt utredningen utövas på ett sådant sätt att medborgarna får möjlighet
att påverka de beslut som fattas. Utredningen har därför ansett,
att det i fråga om den lokala polisorganisationen inte är tillfyllest att
vidta åtgärder inom ramen för polisnämndernas nuvarande funktion
som rådgivande organ utan har föreslagit att nämnderna avskaffas och
ersätts av polisstyrelser med beslutanderätt i vissa frågor.

Förslaget har vunnit stor anslutning vid remissbehandlingen. Några
remissinstanser har emellertid avstyrkt förslaget och därvid gjort gällande
att det innebär en påtaglig risk för dualism i polisverksamheten.

Enligt min mening har polisutredningen gjort en mycket klar gränsdragning
mellan de frågor som skall behandlas i plenum i polisstyrelsen
och de som skall handläggas av polischefen ensam. Utredningen har
också framhållit, att polischefen ensam skall besluta i alla ärenden som
innebär utövning av polisledning. Operativa uppgifter faller sålunda helt
utanför befogenhetsområdet för styrelsen i plenum även om uppgifterna
i och för sig skulle kunna hänföras till någon av de angivna grupperna
av pleniärenden. Den föreslagna avgränsningen av styrelsens uppgifter
är enligt min mening utformad på ett sådan sätt att farhågorna för
dualism i beslutanderätten måste anses vara överdrivna. Även om vissa
tolkningsproblem kan uppkomma, behöver man inte befara att de blir
av sådan art och omfattning att några nämnvärda olägenheter kommei
att uppstå för polisverksamheten.

Jag delar utredningens uppfattning att reformen är ägnad att stärka
allmänhetens förtroende för polisen och främja polisverksamheten. Den
leder också till att olika ortsintressen inom ett distrikt kan bevakas genom
medborgarrepresentanter i ett beslutande organ, vilket är av särskild
vikt med hänsyn till att större polisdistrikt kommer att bildas i
många fall. Mot denna bakgrund ansluter jag mig till utredningens förslag
att indelningsreformen bör kombineras med en reform som ger

JuU 1972:1

den lokala polisorganisationen en bättre förankring bland medborgarna
än vad den nu har genom de rådgivande polisnämnderna. I det följande
kommer jag att närmare behandla hur medborgarrepresentationen på lokalplanet
bör utformas.

Utredningen har lagt stor vikt vid att lekmannainflytandet blir starkt
även på regional nivå och har föreslagit att regionpolisstyrelser skall inrättas.
I likhet med utredningen anser jag att man bör ha en fast medborgerlig
förankring även på regionplanet och kommer i samband med
mitt ställningstagande till reformen att redovisa min uppfattning i frågan.

Ändringarna i polisdistriktsindelningen får konsekvenser inte bara för
den regionala polisverksamheten utan också för indelningen i åklagardistrikt.
Enligt utredningen är det synnerligen angeläget att åklagardistriktsindelningen
anpassas till den föreslagna polisdistriktsindelningen.
Utredningen anser att man därvid bör tillämpa den nu gällande principen
att ett åklagardistrikt alltid skall omfatta minst ett polisdistrikt och
att man bör sträva efter att bilda åklagardistrikt som ger arbetsunderlag
för en myndighet med minst tre åklagare. Under remissbehandlingen har
så gott som samtliga remissinstanser anslutit sig till utredningens uppfattning
att nu angivna principer bör ligga till grund för anpassningen av
åklagardistriktsindelningen till den föreslagna indelningen i polisdistrikt.
Med hänsyn till det nära sambandet mellan de båda verksamhetsgrenarna
delar jag uppfattningen att vissa justeringar bör göras av den nu gällande
indelningen i åklagardistrikt. Som flera remissinstanser har påpekat
bör också sambandet mellan domkrets- och åklagardistriktsindelningen
tillmätas stor betydelse.

Sammanfattningsvis kommer jag alltså i det följande att förorda vissa
allmänna riktlinjer för polis- och åklagardistriktsindelningen, för reformen
i fråga om medborgarinflytandet och för den regionala polisverksamheten.
Riktlinjerna bör föreläggas riksdagen för godkännande.

5.2 Den lokala polisorganisationen

5.2.1 Polisdistriktsindelningen

Av vad jag inledningsvis har anfört framgår, att jag delar polisutredningens
uppfattning att målet för en distriktsindelningsreform bör vara
att komma till rätta med bristerna i de mindre polisdistrikten. Innan jag
behandlar de riktlinjer som enligt min mening bör ligga till grund för
reformen vill jag fästa uppmärksamheten på att utredningens förslag
inte innefattar något ställningstagande till distriktsindelningen i Stockholms
län och i göteborgsområdet. Utredningen har nämligen funnit, att
de polisiära problemen i dessa områden är speciella och att resultatet
av en organisationsundersökning i Stockholms polisdistrikt bör avvaktas
innan något förslag till indelningsändringar i dessa områden läggs fram.

JuU 1972:1

Organisationsundersökningen har nu slutförts men utredningen har
ännu inte avslutat sitt arbete. Jag kommer att ta upp frågan om den
framtida polisdistriktsindelningen i Stockholms län och göteborgsområdet
i ett senare sammanhang.

Frågan om polisdistriktens storlek är som jag redan har framhållit
i hög grad en lämplighetsfråga. Under remissbehandlingen har flera
beaktansvärda påpekanden gjorts om hur polisdistrikten bör utformas i
detalj. Enligt min mening är det nödvändigt att i vissa fall göra
särskilda utredningar om de lokala förhållandena innan man kan ta
ställning till utredningens förslag till ny polisdistriktsindelning. Myndigheter
och organisationer som kan komma att beröras av indelningsändringar
bör därvid beredas tillfälle att yttra sig. Innan detta arbete
påbörjas bör emellertid vissa grundläggande principer för den framtida
polisdistriktsindelningen fastslås. Vid 1965 års reform och vid den nyligen
beslutade reformen på domstolsväsendets område har ett sådant
tillvägagångssätt tillämpats. I samband med sistnämnda reform betonade
min företrädare (prop. 1969: 44 s. 218) att man inte kan ställa
upp några absolut bindande normer utan bör sträva efter att ange vissa
riktlinjer i stort för den nya indelningen. Vad sålunda anförts gäller
även i fråga om polisdistriktsindelningen.

Vårt land är arealmässigt stort men befolkningsmässigt relativt litet.
Diskrepansen mellan yta och folkmängd skärps ytterligare genom landets
långsmala form. Den pågående urbaniseringsprocessen har redan
medfört en betydande befolkningskoncentration i större stadsregioner.
Med hänsyn till dessa förhållanden måste man räkna med att inte ens
de riktlinjer i stort som jag har för avsikt att dra upp i det följande
kommer att kunna tillämpas utan undantag. Praktiska synpunkter måste
tillmätas stor betydelse vid den slutliga bedömningen av verksamhetsområdenas
lämpliga utformning och kan komma att föranleda avvikelser
i de särskilda fallen.

Jag har i det föregående (1.1.2) redogjort för de principer som enligt
polisutredningen bör läggas till grund för en begränsad distriktsindelningsreform.
Under remissbehandlingen har de av utredningen angivna
principerna i stort sett godtagits eller lämnats utan erinran. Även jag
anser att ett ställningstagande till grunderna för en ny polisdistriktsindelning
bör ske i anslutning till de riktlinjer som utredningen har
förordat.

Den nuvarande polisdistriktsindelningen bygger främst på principen,
att polisdistrikten skall ha så stor befolkning och sådan struktur att
en poliskår om minst 20 och helst upp emot 50 ordinarie polismän
bereds sysselsättning. Det är inte ägnat att förvåna att en så allmänt
hållen princip har lett till mycket varierande distriktsbildningar, i synnerhet
som det inte har funnits något hinder mot att bilda större distrikt
eller att i utpräglade glesbygdsområden underskrida gränsen 20

JuU 1972:1

ordinarie polismän. Polisutredningen har inte hållit fast vid denna princip
och har inte heller på annat sätt angeri vilka personalresurser som
ett distrikt bör ha för att kunna bestå. Utredningen har emellertid framhållit,
att bristerna inom den lokala polisorganisationen är särskilt framträdande
i fråga om övervakningsverksamheten, främst genom att allmänhetens
berättigade krav på kontinuerlig övervakning inte kan tillgodoses
i de mindre distrikten därför att sådan övervakning är relativt
personalkrävande.

Det är inte bara i Sverige som problem av detta slag finns. I
Danmark har en utredning nyligen lagt fram förslag om ändringar
i polisdistriktsindelningen (betänkning nr 605/1971). Förslaget bygger
främst på principen att det på en plats inom varje distrikt skall finnas
en poliskår som har tillräckliga resurser för att under hela dygnet
kunna svara för alla löpande uppgifter i hela distriktet. Enligt den
danska utredningen kräver en effektiv kontinuerlig övervakning att
ordningsavdelningen vid huvudstyrkan består av minst 23 polismän. Med
hänsyn till övriga uppgifter vid denna avdelning bör huvudstyrkan i ett
distrikt normalt sett ha minst 40 polismän avdelade för övervakningsverksamhet
om organisationen skall anses vara bärkraftig. Den danska
utredningen har lagt stor vikt vid att det angivna kravet på bärkraft
blir uppfyllt men har samtidigt betonat att fördelarna med kontinuerlig
övervakning försvinner om utryckningsavstånden blir så långa att befolkningen
i ytterområdena inte kan betjänas på ett tillfredsställande
sätt från kansliorten.

En effektiv övervakningsverksamhet är nödvändig för att ordningsstörande
händelser av olika slag skall kunna bemästras och är dessutom
en brottsförebyggande faktor av mycket stor betydelse. Det är av vikt
att polisdistrikten har sådana resurser att polisstationen på kansliorten
kan vara bemannad dygnet runt och att en god utryckningsberedskap
kan upprätthållas. Jag vill särskilt rikta uppmärksamheten på de fördelar
som det innebär för allmänheten att snabbt kunna få kontakt med
polisen och att polis utan längre dröjsmål kan komma till platsen, t. ex.
när ett grovt brott har förövats eller en allvarlig trafikolycka har inträffat.
För polispersonalens del är det också en stor fördel om de löpande
uppgifterna i de flesta fall kan lösas utan att man behöver kommendera
in den personal som har beredskapstjänstgöring i hemmet eller
är tjänstefri. I likhet med polisutredningen anser jag därför att önskemålet
om kontinuerlig övervakning i distrikten bör skjutas i förgrunden
när det gäller att ta ställning till en sammanläggningsåtgärd.

Med hänsyn till de geografiska förhållandena i vårt land har jag
emellertid full förståelse för att polisutredningen inte har gått tillväga på
samma sätt som den danska utredningen. Om kravet på kontinuerlig
övervakning skall kunna tillgodoses i alla distrikt, måste sammanläggningar
ske i sådan omfattning att antalet distrikt nedbringas till unge -

JuU 1972:1

fär hälften av det nuvarande antalet. Detta skulle i många fall leda till
mycket stora verksamhetsområden och långa utryckningsavstånd. Även
om allmänhetens krav på en effektiv utryckningsberedskap är väsentligt,
måste därför intresset av att kunna anordna kontinuerlig övervakning
få vika i sådana fall då befolkningen i vissa områden inte kan betjänas
på ett tillfredsställande sätt från kansliorten. Med hänsyn härtill finner
jag i likhet med utredningen, att det inte tjänar något egentligt syfte att
försöka ställa upp en allmän princip om att ett visst antal polismän
måste kunna avdelas för övervakningsverksamhet för att ett distrikt skall
få bestå. Det är tillräckligt att nu slå fast, att man bör sträva efter att
effektivisera övervakningsverksamheten genom att lägga samman ett polisdistrikt
som inte har resurser att anordna kontinuerlig övervakning
med annat distrikt.

I fråga om kriminalpolisverksamheten är det andra faktorer som
måste bli avgörande. Här är kravet på specialisering särskilt framträdande.
Utredningen och ett flertal remissinstanser har framhållit, att de
mindre polisdistrikten har stora svårigheter att fullgöra utredningsuppgifterna
beträffande den alltmer kvalificerade brottsligheten och att betydande
fördelar nås om specialiseringen vid kriminalsektionerna kan
drivas längre än vad som nu är möjligt.

I debatten på detta område har man gått betydligt längre än vad utredningen
har gjort och ansett att kravet på arbetsspecialisering är så
väsentligt att huvuddelen av utredningsverksamheten bör koncentreras
till särskilda enheter under det regionala polisorganets direkta ledning.
Härigenom anser man att det skapas utrymme för rutinmässig handläggning,
erfarenhet, utbildning och metodutveckling.

Brottslighetens utveckling sådan den avspeglar sig i statistiken över
till polisens kännedom komna brott har varit oroande under de senaste
åren. Arbetsbalanserna vid kriminalsektionerna har stigit i en omfattning
som inte kan accepteras. Som utredningen har framhållit, måste målsättningen
för utredningsverksamheten vara att brott, som kommer till polisens
kännedom blir utredda så snabbt som möjligt. Den nyssnämnda lösningen
att utredningsuppgifterna skall fullgöras vid stora regionala enheter
skapar givetvis goda förutsättningar för en långt driven arbetsspecialisering.
Mellan utredningsverksamheten och polisverksamheten i övrigt
finns emellertid ett mycket starkt samband. Polisarbetet inom den lokala
polisorganisationen förutsätter samordning och samverkan mellan de
olika arbetsenheterna. Enligt min mening skulle det innebära uppenbara
olägenheter för verksamheten att bryta detta samband genom att föra
över en betydande del av den lokala polisorganisationens arbetsuppgifter
till regional nivå. En sådan åtgärd är f. ö. inte möjlig utan en total omprövning
av såväl den lokala som den regionala ledningsorganisationens
utformning. Lösningen blir också svår att genomföra med hänsyn till
lokalfrågor och andra praktiska frågor. Önskemålet om bättre arbets -

JuU 1972:1

specialisering bör därför inte tillgodoses genom att den lokala polisorganisationens
nuvarande brottsutredande uppgifter fullgörs vid regionala
enheter utan genom distriktssammanläggningar.

Kriminalsektionerna i vissa större polisdistrikt är i dag dimensionerade
för att vid behov kunna bistå mindre distrikt med svårare brottsutredningar
och vid tillfälliga toppbelastningar, s. k. stödjande verksamhet.
Denna form av verksamhet bör bestå för speciella fall. Vid bedömningen
av om det är nödvändigt att rationalisera kriminalpolisverksamhetcn
i ett polisdistrikt genom en sammanläggningsåtgärd bör man alltså
inte kräva att distriktet har tillgång till specialister för alla slags utredningar
för att få bestå. Som en allmän riktlinje för reformen bör i stället
gälla att ett polisdistrikt som inte har tillräckliga resurser att specialisera
personalen för utredningar av de vanligast förekommande brottstyperna
bör upphöra genom sammanläggning med annat distrikt. Liksom i fråga
om övervakningsverksamheten vill jag understryka, att en sammanläggningsåtgärd
inte bör vidtas, om det kan befaras att befolkningen i vissa
områden av det nya distriktet vid en samlad bedömning får sämre polisiär
service än vad den har nu.

Polisutredningen har framhållit, att målsättningen i fråga om den
allmänna serviceverksamheten bör vara att polisen dygnet runt kan betjäna
allmänheten och myndigheter i enlighet med vad som är föreskrivet
i författningar och andra bestämmelser. Serviceverksamheten, som
till stor del avser handläggning av s. k. polismyndighetsärenden, torde
kunna drivas effektivare om personalen specialiseras i större utsträckning
än vad som nu är möjligt i de mindre polisdistrikten. De fördelar
som man kan nå i fråga om denna verksamhet genom bättre arbetsspecialisering
är emellertid enligt min mening inte så stora att de bör
tillmätas avgörande betydelse vid bedömningen av om en sammanläggningsåtgärd
är lämplig.

Däremot är det givetvis av vikt att man vid bedömningen noga beaktar
att polisens möjligheter att betjäna allmänheten och myndigheter
inte försämras i något avseende. Utredningen har ingående behandlat
denna fråga och särskilt pekat på att föreståndare för polisstyrka på ort
som upphör som kansliort bör ges befogenhet att avgöra polismyndighetsärenden
i stor utsträckning. I likhet med utredningen anser jag att
möjligheten att delegera beslutanderätten i dessa ärenden bör utnyttjas
så långt som möjligt. Allmänheten får då samma service som nu. Eftersom
ansökningar även efter en distriktssammanläggning kan lämnas in
till polisen i hemorten och förfarandet i ärendena är skriftligt, försämras
allmänhetens möjligheter till service inte heller i de ärenden som
inte kan delegeras utan måste avgöras av polismästaren i det nya distriktet.

Polismästarens kansli måste ha en viss minsta storlek för att kansligöromålen
skall kunna skötas på ett tillfredsställande sätt. Enligt ut -

JuU 1972:1

redningen är kansliorganisationen i de minsta polisdistrikten alltför
stor i förhållande till de kamerala och kanslibetonade arbetsuppgifterna
och det är svårt att utnyttja den kvalificerade kanslipersonalen
för andra uppgifter. Detta leder till viss överkapacitet. Utredningen
har också pekat på svårigheterna att rationalisera polisverksamheten i
de minsta distrikten genom teknisk upprustning. Mot denna bakgrund
har utredningen funnit, att sammanläggningar av de minsta distrikten
med andra distrikt ger avsevärda rationaliseringsvinster på ledningsplanet
och det administrativa området och att skälen för att låta dessa
distrikt bestå inte i något fall är så starka att rationaliseringsintresset bör
vika.

De minsta polisdistrikten har en så svag personalorganisation att
huvudstyrkan som regel inte ens har kunnat delas upp på olika avdelningar.
Det finns arbetsgrupper som har betydligt större resurser än
vissa av de minsta distrikten. Jag delar i princip utredningens uppfattning
att starka skäl talar för att dessa distrikt bör upphöra som självständiga
enheter. I många fall omfattar distrikten emellertid glesbygdsområden.
De speciella problemen i sådana områden måste enligt min
mening tillmätas stor betydelse vid de bedömningar som i varje särskilt
fall skall föregå ett ställningstagande till frågan om en indelningsändring
bör göras.

Av vad jag nu har anfört framgår, att jag i likhet med polisutredningen
och så gott som samtliga remissinstanser fäster stort avseende
vid att den polisiära servicen vid en samlad bedömning inte försämras
i någon del av ett polisdistrikt vid en indelningsändring. Frågan om
hur kravet på polisiär service bör tillgodoses måste alltså prövas ingående
i varje särskilt fall innan en distriktssammanläggning görs. Utredningen
har framhållit, att man även efter en sammanläggning
måste räkna med att den övervaknings- och kriminalpolisverksamhet
som bedrivs på ort som upphör att vara kansliort i många fall kommer
att utföras av personal som är stationerad där och att förändringarna i
personaluppsättningen i de distrikt som läggs samman med annat distrikt
blir relativt obetydliga. Det är min bestämda uppfattning att polismanstjänster
bör föras över till kansliorten i det nya distriktet i minsta
möjliga omfattning. I annat fall riskerar man att strävandena att effektivisera
polisverksamheten på den nya kansliorten kommer att träda i
förgrunden och medföra att den polisiära servicen blir eftersatt i det
område som upphör som självständigt distrikt.

Enligt min mening bör följande synpunkter vara vägledande vid
bedömningen av om tjänster kan flyttas i samband med en distriktssammanläggning.

Tjänsterna i polischefskarriären utgår ur organisationen på ort som
upphör som kansliort.

JuU 1972:1

Kansligöromålen kommer i stor utsträckning att fullgöras på den nya
kansliorten. Detta kan i vissa fall motivera en överföring av tjänster till
polismästarens kansli.

I fråga om övervakningsverksamheten är det av särskild vikt att tillse
att en indelningsändring inte leder till försämrad bevakning i det område
som upphör som självständigt distrikt. Om den personal som i dag
fullgör övervakningsverksamhet inom ett distrikt även efter en sammanläggning
är stationerad i området och där utför sådan verksamhet,
tillgodoses kravet på att bevakningen inte försämras. Denna lösning
måste väljas om en sammanläggning bedöms som lämplig trots att utryckningsavstånden
från den nya kansliorten till distriktets ytterområden
blir mycket långa. I glesbygdsområden bör polismanstjänster för
övervakningsverksamhet därför alltid behållas på ort som upphör som
kansliort. I andra områden kan det vara till fördel för verksamheten i
hela det nya distriktet att huvudstyrkans övervakningssektion förstärks.
Jag delar utredningens uppfattning att det bör vara möjligt att i viss
utsträckning flytta tjänster för övervakningsverksamhet från ort som
upphör som kansliort till den nya kansliorten. Lämpligheten av ett
sådant förfarande måste emellertid noga övervägas i varje särskilt fall.
Som regel torde det inte heller vara lämpligt att föra över tjänster från
arbetsgrupper — i varje fall inte från större sådana — till den nya
kansliorten.

I fråga om kriminalpolisverksamheten har utredningen fört ett liknande
resonemang. Enligt min mening är det emellertid av större vikt
att man på ort som upphör som kansliort behåller personal för
övervakningsverksamhet än för brottsutredning. Sett från allmänhetens
synpunkt har det som regel inte någon större betydelse var
utredningen utförs utan huvudsaken är att brottet så snabbt som möjligt
blir noggrant utrett. Vid distriktssammanläggningar bör utredningsuppgifter
därför i viss utsträckning kunna koncentreras till huvudstyrkans
kriminalsektion. Detta motiverar att tjänster förs över
till sektionen i en omfattning som svarar mot ökningen av arbetsuppgifterna.
Härigenom skapar man förutsättningar för bättre arbetsspecialisering
vid denna enhet. Som utredningen har framhållit bör emellertid
särskilt avdelad utredningspersonal alltid finnas på ort som upphör
som kansliort, om avståndet till den nya kansliorten är långt.

Polisutredningen har framhållit, att nya polisdistrikt inte bör bildas
utan hänsyn till andra indelningar. I likhet med så gott som samtliga
remissinstanser delar jag utredningens uppfattning att indelningen i kommunblock
bör ligga till grund för polisdistriktsindelningen och att det
inte bör komma i fråga att dela upp ett kommunblock på två eller flera
polisdistrikt i andra fall än då block har bildats över länsgräns. Åtgärden
är då en temporär företeelse i avbidan på att kommunindelningsändringen
genomförs.

JuU 1972:1

Genom den föreslagna omorganisationen av den regionala polisverksamheten
blir polisdistriktsindelningen enligt utredningen inte så beroende
av länsindelningen att denna under alla förhållanden måste följas.
Utredningen har emellertid uttalat, att en samordning är önskvärd
och att de nya polisdistriktens gränser som regel inte bör skära länsgräns.
Som jag redan har antytt kommer jag att föreslå en väsentligt
mindre genomgripande omorganisation på regionplanet än vad utredningen
har gjort. Härav följer att mycket starka skäl måste föreligga för
att en avvikelse skall få ske från länsindelningen.

Utredningen har ansett, att det bör vara ett oeftergivligt krav att polis-
och åklagardistriktens gränser inte skär varandra och att det är ett
starkt önskemål att inte heller åklagardistriktens och domkretsarnas
gränser gör det. I remissyttrandena har man i allmänhet anslutit sig till
utredningens uppfattning. Från några håll har dock framhållits att sambandet
mellan domstolsväsendet och åklagarväsendet bör tillmätas
större betydelse än vad utredningen har gjort. I denna fråga instämmer
jag i det uttalande som min företrädare gjorde i samband med domkretsreformen.
Han framhöll, att man bör sträva efter att få gränserna
för rättsväsendets olika verksamhetsområden att stämma överens men
att det inte kan uteslutas att man i särskilda fall får acceptera att indelningen
i polisdistrikt, åklagardistrikt och domkretsar inte sammanfaller
helt. Jag anser att man under det arbete som skall föregå ställningstagandet
till detaljutformningen av de nya polisdistrikten bör ägna
stor uppmärksamhet åt önskemålet att de olika verksamhetsområdena
stämmer överens.

Av min redogörelse i det föregående (4.1) framgår, att polisutredningen
inte har tagit ställning till om distriktsindelningsreformen skall
genomföras på en gång i hela landet eller successivt. Utredningen förordar,
att personalstater fastställs så snart som möjligt för de nya distrikten
och att organisationen bör vara helt genomförd före den 1 januari
1975.

Så gott som samtliga remissinstanser som har tagit ställning till sättet
för distriktsindelningsreformens genomförande anser att ett successivt
genomförande bör tillämpas. Även jag är av den uppfattningen att man,
främst av hänsyn till den berörda personalen men också av praktiska
skäl, bör gå fram etappvis med ett eller flera polisdistrikt i varje etapp.
Den takt i vilken ändringarna kan genomföras blir i första hand beroende
av hur snabbt arbetet med indelningens närmare utformning kan
drivas. Personal- och lokalproblem kan i vissa fall medföra att tiden
för övergången till den nya organisationen måste utsträckas.

Utredningens indelningsförslag och det omfattande remissmaterialet
bör bilda utgångspunkt för arbetet med detaljutformningen. Som utredningen
har föreslagit bör det ankomma på rikspolisstyrelsen att upprätta
organisationsplaner för de nya polisdistrikten. I de fall då det blir

JuU 1972:1

aktuellt att göra särskilda utredningar beträffande berörda polisdistrikt
bör undersökningarna inriktas på frågan om polisutredningens förslag
kan anses lämpligt med hänsyn till de lokala förhållandena inom det
aktuella området eller om en annan lösning bättre svarar mot bygdens
struktur och behov. Härvid bör även beaktas de regionalpolitiska strävanden
som statsmakterna har uttalat sig för. När utredningsförslag föreligger,
bör berörda myndigheter och organisationer få tillfälle att yttra
sig över det. Det ankommer sedan på Kungl. Maj:t att besluta om indelningsändringarna.
Initiativet till sådana ändringar bör ankomma på
Kungl. Maj :t som också i övrigt bör svara för behövliga utredningar.

Personalfrågorna påkallar särskild uppmärksamhet vid övergången
till den nya organisationen. Indelningsändringarna kan föra med sig
vissa problem för personal som nu tjänstgör på ort som kommer att
upphöra som kansliort men knappast för annan personal inom området
för ett nytt polisdistrikt. Som nyss nämnts kommer emellertid förändringarna
i personaluppsättningen som regel att bli mycket små på ort som
upphör som kansliort. Möjligheterna blir också — som utredningen har
framhållit — mycket goda att inom den lokala polisorganisationen bereda
plats för den personal som nu tjänstgör på sådan ort men vars
tjänst måste dras in eller flyttas i samband med omorganisationen. De
problem som kan uppstå hänger således nästan helt samman med att
flyttning från den nuvarande tjänstgöringsorten aktualiseras i vissa fall.
Av hänsyn till tjänstemännens personliga förhållanden bör man därför
alltid tillse att en ändring i fråga om kansliort aviseras i så god tid som
möjligt. I ärenden av detta slag bör samråd alltid ske med berörda personalorganisationer.

Utredningens indelningsförslag bildar tillsammans med remissvaren
ett så omfattande grundmaterial för det fortsatta reformarbetet att det
bör vara möjligt att i flera fall snabbt ta ställning till om en indelningsändring
bör genomföras. De ytterligare utredningar som behövs i
vissa fall torde inte bli särskilt tidskrävande. Jag vill också framhålla
att en tillämpning av de riktlinjer för den framtida polisdistriktsindelningen
som jag har förordat i det föregående inte torde komma att leda
till att antalet polisdistrikt blir mindre än vad utredningen har föreslagit,
90 distrikt. Personalproblemen torde därför i vart fall inte bli större
än vad utredningen har förutsatt. Jag vill också rikta uppmärksamheten
på att hittillsvarande erfarenheter visar att det inte är nödvändigt att avvakta
de nuvarande chefstjänstemännens avgång. Enligt min mening bör
planeringen inriktas på att reformen i huvudsak skall vara genomförd
inom en period av två å tre år. Undantag från denna regel kan emellertid
redan nu förutses.

2 Riksdagen 1972. 7 sami. Nr 1

JuU 1972:1

5.2.2 Medborgarinflytande t

Jag har redan inledningsvis anslutit mig till polisutredningens förslag
att polisnämnderna bör avskaffas och ersättas av polisstyrelser. Denna
del av reformen utgör enligt min mening ett viktigt led i strävandena
att behålla och fördjupa det samband som av ålder har funnits
mellan kommunerna och polisen. En viktig förutsättning är dock att
kommunerna får möjlighet att utöva ett verkligt inflytande när det gäller
att utse medborgarrepresentanter i polisstyrelse och att styrelserna
får sådana arbetsuppgifter att de på ett meningsfyllt sätt kan verka
för ökad förståelse från allmänhetens sida för polisen och dess verksamhet.
I det följande kommer jag att dra upp riktlinjerna för reformen
och därvid främst behandla frågor om polisstyrelses sammansättning,
uppgiftsfördelning mellan styrelsen i plenum och polischefen samt genomförandet.
Jag anser att benämningen polisstyrelse är lämpligare än
den av utredningen använda benämningen distriktspolisstyrelse.

Polisutredningen har framhållit, att sammansättningen av polisstyrelserna
bör bestämmas med utgångspunkt från att styrelserna måste
vara funktionsdugliga organ som så allsidigt som möjligt kan tillgodose
behovet av medborgerligt inflytande på verksamheten i polisdistrikten.
Andra faktorer av betydelse i detta sammanhang är enligt utredningen
önskemålen om att alla kommuner som ingår i ett polisdistrikt
blir representerade i styrelsen och att kommunerna får en representation
som står i relation till deras inbördes storlek. En fullständig och proportionell
kommunal representation kan emellertid i många fall tillgodoses
bara under förutsättning att ett relativt stort antal ledamöter ingår i styrelsen.
Om styrelsen blir alltför stor, kan den enligt utredningen inte
fungera effektivt. Utredningen har funnit att sju ledamöter är en lämplig
avvägning och har föreslagit att polischefen och sex medborgarrepresentanter
skall ingå i styrelsen. Så gott som samtliga remissinstanser
har anslutit sig till utredningens förslag.

Medborgarrepresentanternas allmänna erfarenheter och kunskaper
kommer att bli ett betydelsefullt komplement till polischefens fackkunskap.
Enligt min mening är antalet ledamöter av mindre betydelse. Det
väsentliga är att kunna knyta lekmän med moget omdöme och allmän
livserfarenhet till organisationen. Sådana egenskaper kan uppenbarligen
bli företrädda redan genom ett fåtal lekmäns medverkan. Också från
organisatorisk synpunkt är det en fördel att antalet ledamöter i styrelsen
inte blir alltför stort. Jag delar utredningens uppfattning att önskemålen
om en fullständig och proportionell kommunal representation, som i
flera fall leder till mycket stora styrelser, måste vika för intresset av att
skapa ett funktionsdugligt organ. I likhet med utredningen och en klar
majoritet av remissinstanserna anser jag, att en styrelse bestående av
polischefen och sex medborgarrepresentanter innebär en lämplig avvägning.

JuU 1972:1

I fråga om sättet för utseende av medborgarrepresentanter i polisstyrelse
har utredningen förordat, att representanter bör föreslås av kommunfullmäktige
om polisdistrikt består av en enda kommun och av landstinget
eller kommunfullmäktige i kommun utanför landstingskommun
om två eller flera kommuner ingår i distriktet. Ledamöterna bör sedan
utses av den regionala polismyndigheten som därvid skall vara bunden
av förslagen. En av utredningens experter har i ett särskilt yttrande framhållit,
att den anknytning som polisen har till den kommunala verksamheten
bör bevaras och förstärkas genom att primärkommunerna undantagslöst
får avge förslag till ledamöter i polisstyrelse. I distrikt som omfattar
mer än en kommun bör därvid tillämpas ett förfarande liknande
det som gäller vid val av t. ex. ledamöter i lokal vägnämnd. Remissinstanserna,
som har ägnat denna fråga stor uppmärksamhet, har i allmänhet
anslutit sig till uppfattningen att primärkommunerna bör få ett
betydligt större inflytande än vad utredningen har föreslagit.

Landstingen och kommunfullmäktige i kommun utanför landstingskommun
utgör naturliga valkorporationer, som genom sin sammansättning
återspeglar den partipolitiska ställningen. Om uppgiften att föreslå
medborgarrepresentanter i polisstyrelse åläggs dem i fråga om polisdistrikt
som omfattar mer än en kommun, kan de valtekniska problemen
lösas på ett betydligt enklare sätt än om uppgiften alltid skall ankomma
på primärkommunerna. Praktiska skäl talar sålunda för utredningens
förslag. Trots detta kan jag inte ansluta mig till detta. Som jag tidigare
har framhållit, ansåg man vid polisväsendets förstatligande att en fortsatt
nära kontakt mellan kommunerna och polisen måste behållas. Under
förarbetena till reformen diskuterades över huvud taget inte någon annan
lösning än att primärkommunerna skulle välja ledamöter i polisnämnd.
Det är visserligen inte lika självklart att primärkommun bör svara
för valet av ledamöter i en statlig myndighet som i en kommunal
samrådsnämnd, men eftersom reformens huvudsyfte är att ge den lokala
polisorganisationen en bättre kommunal förankring än vad den nu har
bör alla möjligheter att stärka det primärkommunala inflytandet utnyttjas.
Att valmetoden förorsakar något högre kostnader och administrativt
sett blir mer komplicerad är enligt min mening inte tillräckligt
skäl för att försvaga primärkommunemas inflytande. Mot denna bakgrund
förordar jag, att primärkommunema utan undantag skall utse ledamöter
i polisstyrelse.

När kommun- och polisdistriktsindelningsreformema är helt genomförda,
kan man räkna med att ett tiotal polisdistrikt kommer att bestå
av mer än sex kommuner. Vissa kommuner måste med hänsyn till sin
storlek få rätt att utse två eller flera ledamöter i polisstyrelse. Det är
således uppenbart att alla kommuner inte kan tillförsäkras direkt representation
i styrelsen.

JuU 1972:1

Val av ledamöter i polisstyrelse bör i stort sett kunna ske på motsvarande
sätt som f. n. gäller vid val av ledamöter i polisnämnd.
Den indirekta valmetoden måste emellertid tillämpas i större utsträckning.
I annat fall kommer ett stort antal mindre kommuner att bli överrepresenterade
i styrelserna. Jag förordar, att ledamöterna skall väljas
direkt av kommunfullmäktige bara i de fall då polisdistrikt omfattar en
kommun. Detta leder till att val måste ske genom ombud i omkring 3/4
av polisdistrikten när kommun- och polisdistriktsindelningsreformerna är
genomförda. Sådana val bör alltid förrättas av minst dubbelt så många
ombud som det antal ledamöter som skall utses. Den nedre gränsen för
antalet ombud i ett polisdistrikt bör alltså vara tolv. Vidare bör man begränsa
det antal ombud som varje kommun får utse för att undvika att
vissa kommuner får alltför stor dominans i ombudsförsamlingen.

Polisutredningen har föreslagit, att man vid utseende av ordförande
och vice ordförande i polisstyrelse bör följa de regler som gäller för
kommunala nämnder och således anförtro någon av de valda ledamöterna
dessa uppdrag. Utredningens ordförande och tre experter har
däremot ansett, att det är naturligt att polischefen, som har kunskap
om och erfarenhet av polisverksamheten i hela polisdistriktet, blir styrelsens
ordförande.

I denna fråga råder delade meningar bland remissinstanserna. Åtskilliga
anser att polischefen bör vara självskriven som ordförande i styrelsen.

Polisstyrelserna är statliga myndigheter och styrelsebesluten kommer
i relativt stor utsträckning att fattas av polischefen ensam. Hans
speciella personliga ansvar för verksamheten har inte någon motsvarighet
i kommunala nämnder. Frågan om vem som skall vara ordförande
i styrelsen behöver därför inte lösas efter det mönster som gäller
för sådana nämnder. Inte minst praktiska skäl talar enligt min mening
för att polischefen anförtros uppdraget att vara ordförande. Därmed
uppnår man också överensstämmelse med vad som gäller på central och
regional nivå inom polisväsendet. Det är min bestämda uppfattning att
denna lösning inte innebär någon försämring av polisväsendets föraukring
hos allmänheten utan kommer att uppfattas som naturlig med
hänsyn till de krav som verksamheten ställer.

En annan fråga som angår polisstyrelsernas sammansättning är
om personalen bör vara representerad i styrelsen. Denna fråga bör
enligt min mening lösas i ett större sammanhang sedan pågående utredningsarbete
rörande fördjupad företagsdemokrati inom statsförvaltningen
har slutförts.

Som utredningen har föreslagit bör polisstyrelses arbetsuppgifter i
princip sammanfalla med de uppgifter som lokal polischef nu har.

I fråga om uppgifternas fördelning mellan styrelsen i plenum och
polischefen har jag redan inledningsvis framhållit vikten av att man gör

JuU 1972:1

klara avgränsningar. Utredningen har använt den metodiken att de
ärenden som skall behandlas i plenum noga anges i fem olika punkter.
I de två första punkterna behandlas viktigare frågor som rör förhållandet
mellan polisen och allmänheten och i vilka polischef nu skall samråda
med polisnämnd enligt bestämmelsen i 57 § polisinstruktionen.
Hit hör organisations- och petitafrågor. I den tredje punkten tar utredningen
upp ärenden angående tillsättning av vissa kvalificerade polismanstjänster.
Tillsättning av sådana tjänster i lönegrad A 17 och högre
föreslås bli pleniärenden. Enligt den fjärde punkten skall viktigare informationsfrågor
avgöras i plenum och enligt den femte andra frågor
som polischefen hänskjuter till plenum. Uppräkningen av pleniärenden
utgör enligt utredningen inte något hinder mot att styrelsen behandlar
andra frågor av principiell betydelse för polisverksamheten inom distriktet
under förutsättning att frågorna inte avser utövandet av operativ ledning.

Remissinstanserna har som regel lämnat den föreslagna uppgiftsfördelningen
utan erinran.

Bland de konkreta organisationsfrågor som styrelserna skall behandla
i plenum nämner utredningen särskilt ärenden angående polisdistriktsindelning,
polisstyrkornas stationering och decentraliserad handläggning
av polismyndighetsärenden. I dessa ärenden blir medborgarrepresentanternas
kännedom om lokala förhållanden och om kommunernas önskemål
av stort värde vid handläggningen. De avvägningar som måste göras
mellan olika intressen är ofta ömtåliga. Även om styrelsernas befogenheter
i ärendena som regel inskränks till att avge yttrande till överordnade
myndigheter, kan man räkna med att de synpunkter som förs fram
kommer att tillmätas stor betydelse vid frågans avgörande genom den
förankring som finns bland befolkningen i distriktet. I likhet med de
flesta remissinstanserna delar jag utredningens uppfattning att viktigare
frågor om organisation och arbetsordning bör avgöras i plenum. Jag
anser också att frågor om förslag till beräknande av utgifter för polisväsendet
i distriktet och andra frågor av större ekonomisk betydelse är
typiska pleniärenden.

Vid förstatligandet ansåg man att frågor om tjänstetillsättningar borde
ligga utanför polisnämnds befogenhetsområde, eftersom frågorna inte
längre skulle ha någon kommunal anknytning. I en statlig myndighet
bör emellertid avgörandet i ärenden angående tillsättning av viktigare
tjänster inte förbehållas myndighetens chef utan avgöras i plenum. Jag
förordar därför i likhet med utredningen att frågor om tillsättning av
kvalificerade polismanstjänster skall behandlas av polisstyrelsen i plenum.
Den av utredningen föreslagna gränsdragningen efter lönegrad är
— som rikspolisstyrelsen har framhållit i sitt remissvar — i vissa avseenden
opraktisk. Eftersom gränsdragningen sker på detta sätt i alla and -

JuU1972:1

ra liknande sammanhang, finner jag emellertid inte någon anledning att
nu införa en speciell ordning i fråga om den lokala polisorganisationen.

Jag anser i likhet med utredningen att det är naturligt att även viktigare
frågor om information behandlas i plenum. I detta sammanhang
vill jag också understryka vikten av att polischefen fortlöpande
informerar övriga ledamöter om polisverksamheten i distriktet. Information
om såväl vidtagna som planerade åtgärder och om olika polisiära
behov och problem i övrigt är en väsentlig förutsättning för att
medborgarrepresentanterna skall få den insyn i verksamheten som är
nödvändig för ett aktivt och meningsfyllt deltagande i arbetet.

Jag ansluter mig helt till utredningens bestämning av de ärenden som
bör vara pleniärenden. Ärenden som inte kan hänföras till någon av
punkterna i uppräkningen skall sålunda avgöras av polischefen ensam.
Givetvis bör det inte finnas något hinder mot att styrelsen diskuterar
andra frågor av principiell betydelse för polisverksamheten. Jag vill
dock än en gång understryka, att inte ens alla de ärenden som i och
för sig kan hänföras till uppräkningen skall behandlas i plenum. Ärenden
som innebär utövning av polisledning faller nämligen helt utanför
medborgarrepresentanternas befogenhetsområde.

Enligt lagen (1964: 317) om vad som avses med polismyndighet förstås
med detta begrepp i allmänhet polischefen i orten. Som nyss
nämnts skall polisstyrelse i princip överta de uppgifter som nu ankommer
på lokal polischef. Vissa uppgifter skall avgöras av styrelsen i
plenum och övriga av polischefen ensam. Konstruktionen blir alltså
den att både polislednings- och förvaltningsuppgifterna åläggs polisstyrelsen,
trots att uppgifterna i stor utsträckning skall fullgöras av
polischefen. Mot denna bakgrund kan den nuvarande i den särskilda
lagen givna definitionen av vad som avses med polismyndighet inte behållas.
I stället bör ges en regel av innebörd att med polismyndighet
skall förstås polisstyrelsen i distriktet, om inte annat följer av lag eller
annan författning.

Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer avgör
enligt 2 § nyssnämnda lag frågor om delegation av polischefs uppgifter
till andra tjänstemän inom polisväsendet. Delegationen sker så, att
Kungl. Maj:t fastställer ramen för delegeringen och bemyndigar underordnade
myndigheter att bestämma hur de fastställda grunderna skall
tillämpas i konkreta fall. Med den bestämning av polismyndighetsbegreppet
som jag har förordat kan upgifter som i lag eller annan författning
har ålagts polismyndighet genom föreskrift i den instruktion
för polisstyrelse som kommer att utarbetas delegeras till polischefen
eller annan tjänsteman i distriktet. Har däremot polischef i lag eller
annan författning som har beslutats med riksdagen tillagts viss uppgift,
kan sådan uppgift inte delegeras från polischefen genom instruktion
utan endast med stöd av lag eller motsvarande författning.

JuU 1972:1

I enlighet härmed har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om vad som avses med polismyndighet m. m. Den i gällande
rätt föreskrivna begränsningen i möjligheten att delegera polischefsuppgifter
när det gäller frihetsberövanden har därvid behållits i sak
oförändrad. Den nya lagen är avsedd att ersätta den nuvarande lagen
om vad som avses med polismyndighet.

Vidare läggs fram förslag om upphävande av lagen (1964: 320) om
polisnämnder.

I fråga om distriktsindelningsreformen har jag förordat ett successivt
genomförande. Jag räknar med att den första etappen av reformen bör
kunna genomföras den 1 januari 1973.

Polisstyrelsereformen måste givetvis genomföras på en gång i samtliga
polisdistrikt. Som utredningen har framhållit är det angeläget
att reformen genomförs så snabbt som möjligt. Av praktiska skäl bör
emellertid styrelserna inte inrättas innan den första etappen av indelningsreformen
har trätt i kraft. I annat fall måste styrelser väljas i samtliga
nuvarande polisdistrikt och sedan efter relativt kort tid avskaffas i
de distrikt som upphör genom sammanläggning vid genomförandet av
den första etappen. Bl. a. med hänsyn till den kostsamma och administrativt
komplicerade indirekta valmetoden anser jag att ett sådant förfarande
är olämpligt. Enligt min mening talar starka skäl för att polisstyrelsereformen
genomförs i samband med den första etappen av
indelningsreformen. Om tidpunkten bestäms till den 1 januari 1973, tillgodoser
man i viss mån önskemålet om ett snabbt genomförande och
undviker i stor utsträckning olägenheterna av att nyinrättade styrelser
efter kort tid måste avskaffas. Jag förordar därför att polisstyrelser inrättas
i samtliga polisdistrikt den 1 januari 1973.

5.3 Den regionala polisorganisationen

Länen har av ålder bildat verksamhetsområden för den regionala
polisorganisationen. Under tiden före 1965 års reform om polisväsendets
förstatligande var landet indelat i ett mycket stort antal polisdistrikt.
Den regionala uppgiften att samordna polisverksamheten mellan
distrikten hade då en sådan omfattning att det saknades anledning
att ifrågasätta länen som verksamhetsområden för den regionala polisverksamheten.
En betydande minskning av de regionala samordningsuppgifterna
blev följden av 1965 års reform genom att polisdistriktens
antal minskades från 554 till 119. Under förarbetena till reformen ansågs
det ändå inte nödvändigt att ta upp frågan om att bilda större regionala
verksamhetsområden än län. I Gotlands län, som bildar ett
enda polisdistrikt, ansågs emellertid avsaknaden av samordningsuppgifter
inom länet kräva en särorganisation och någon tjänst som länspolischef
inrättades inte i länet. Man övervägde en liknande särreglering i

JuU 1972:1

Jämtlands län, som består av två polisdistrikt, men stannade för att där
tillämpa normalorganisationen.

Av min redogörelse i det föregående har framgått, att länen enligt
polisutredningen inte längre är lämpliga som verksamhetsområden för
den regionala polisverksamheten, eftersom funktionerna genomgående
är knutna till större områden än län. Utredningen har särskilt framhållit
att trafikövervakningen, som är en av de viktigaste operativa uppgifterna
för de regionala polisorganen, i stor utsträckning måste inriktas
på stora samordnade insatser av personal och materiel. Det har visat
sig nödvändigt att rikspolisstyrelsen i viss omfattning samordnar och
planerar trafikövervakningsarbetet och därvid sammanför länen i regioner
som i stort sett motsvarar militär- och civilområdena. Enligt
utredningen är länens resurser som regel inte heller tillräckliga för en
effektiv planering av den brottsbekämpande och brottsuppdagande
verksamheten eller för snabba effektiva insatser vid allvarliga ordningsstörande
händelser. Vidare anser utredningen, att det är av stor betydelse
att det regionala polisorganet har en bärkraftig personalorganisation,
omfattande chef, ställföreträdare och två enheter, med tillgång
till polismän som är specialister inom olika grenar av polisverksamheten.
En sådan organisation, som är nödvändig för att bl. a. inspektionsverksamheten
skall kunna fullgöras på ett tillfredsställande sätt,
kan enligt utredningen av kostnadsskäl inte tillföras länsstyrelserna,
eftersom arbetsuppgifterna inte skulle bli tillräckliga för personalen i
ett verksamhetsområde som omfattar bara ett län.

Utredningen har tillmätt de nu anförda förhållandena stor betydelse
vid sitt ställningstagande till behovet av en ändrad indelning på regionplanet.
Reformbehovet har emellertid också bedömts mot bakgrunden
av de konsekvenser som distriktsindelningsreformen kommer att få
för den regionala polisverksamheten. Genomförs reformen på lokalplanet,
minskar antalet polisdistrikt i så gott som samtliga län och det blir
de minst bärkraftiga distrikten som faller bort. Efter en sådan reform
motiverar de regionala uppgifterna enligt utredningen inte en organisation
i nuvarande form, i varje fall inte i flertalet län. Det är således
bristerna i den regionala polisorganisationen och distriktsindelningsreformens
verkningar som enligt utredningen gör det nödvändigt att
frångå länen som verksamhetsområden för de regionala polisorganen
och i stället föra samman två, tre eller fyra län till en polisregion.

Flera remissinstanser har anslutit sig till utredningens förslag att dela
in landet i åtta polisregioner och det finns också några som förordar en
indelning i sex regioner. Enligt min mening torde det inte råda något
tvivel om att utredningens indelningsförslag skapar goda förutsättningar
för en effektiv och rationell regional polisverksamhet. För att möta
den brotts- och trafikutveckling som vi har i landet är det givetvis också
av stor vikt att polisens resurser utnyttjas på bästa sätt. Vissa skäl

JuU 1972:1

kan alltså anföras för att en genomgripande omorganisation av den regionala
polisverksamheten bäst skulle tillgodose dessa syften. Emellertid
har en majoritet av remissinstanserna, däribland samtliga länsstyrelser
utom en, bestämt motsatt sig att man gör en sådan organisationsändring
på regionplanet innan den i mars 1970 tillsatta utredningen, länsberedningen,
har gjort en samlad bedömning av den regionala samhällsförvaltningens
uppgifter och organisation. I det följande kommer
jag att närmare utveckla min syn på denna fråga.

Från slutet av 1950-talet och oavbrutet under praktiskt taget hela
1960-talet har ett omfattande utredningsarbete om länsorganisationen
pågått. Förslag har — delvis från skilda utgångspunkter — lagts fram
av länsindelningsutredningen, länsförvaltningsutredningen, landskontorsutredningen
och länsdemokratiutredningen. Dessa förslag har legat till
grund för den partiella omorganisation av länsförvaltningen som trädde
i kraft den 1 juli i år och bl. a. innebär att länsstyrelserna leds av en
styrelse, som består av landshövdingen och tio särskilt utsedda medborgarrepresentanter.
Förslagen bildar också utgångspunkt för det
arbete som nu pågår inom länsberedningen. Beredningen skall enligt
sina direktiv sammanfatta och komplettera utredningsmaterialet innan
statsmakterna slutligt prövar den regionala samhällsverksamhetens organisation.
En viktig uppgift för beredningen är att bedöma behovet av
samordning såväl inom varje verksamhetsgren som mellan olika verksamhetsgrenar
och lägga fram förslag till organisation av samhällsverksamheten
på regional nivå. En annan viktig uppgift är att ta ställning
till lämpliga geografiska arbetsområden för den sekundärkommunala
verksamheten och för den decentraliserade statliga förvaltningen. Områdena
bör i största möjliga utsträckning sammanfalla men ett differentierat
regionalt mönster med samordning på olika nivåer, t. ex. i län
och i länsblock eller planeringsregioner, kan tänkas. I direktiven framhålls,
att beredningens arbete inte bör hindra att partiella reformer genomförs
på områden där sådana framstår som särskilt angelägna men
att en förutsättning härför självfallet är att statsmakternas framtida
ställningstaganden inte föregrips eller avsevärt försvåras.

Enligt min mening måste sistnämnda synpunkt beaktas vid bedömningen
av vilka åtgärder som nu bör vidtas i fråga om den regionala
polisverksamheten. Polisutredningen har ansett, att en reform på detta
område är brådskande och att förslaget inte föregriper eller försvårar
ett ställningstagande till den regionala samhällsförvaltningen i övrigt.
Utredningens förslag innebär att länsstyrelsen inte längre skall vara
högsta polismyndighet i länet och att antalet regionala verksamhetsområden
minskar från 27 till 8. Som framgått är frågan om den regionala
samhällsförvaltningens uppgifter och organisation föremål för en
sammanfattande bedömning inom länsberedningen. Ehuru en reform
av den regionala polisverksamheten är angelägen är det med hänsyn

JuU 1972:1

härtill inte lämpligt att nu ta ställning till frågan om länsstyrelsens
befattning med polisverksamheten. Jag vill också framhålla att polisutredningens
förslag innebär att inom varje polisregion flera län kommer
att bindas samman på ett sätt som kan medföra svårigheter när det
gäller inte bara att tillgodose önskemålet att verksamhetsområdena om
möjligt bör sammanfalla med områdena för andra förvaltningsverksamheter
utan också att passa in de polisiära arbetsområdena i ett differentierat
regionalt mönster. Fastställs en indelning av landet i åtta
polisregioner, är det möjligt att man med hänsyn till behovet av samordning
mellan olika verksamhetsgrenar inom förvaltningen tvingas följa
denna indelning i vissa fall trots att en annan indelning, som hade
kunnat accepteras för polisväsendets del, skulle ha varit klart lämpligare.

Mot den redovisade bakgrunden anser jag att ett genomförande av
utredningens förslag till regional indelning för polisväsendet innebär
risker för att statsmakternas framtida ställningstagande till de regionala
problemen föregrips. Jag kan därför inte förorda att förslaget nu läggs
till grund för en reform.

Distriktsindelningsreformen får emellertid sådana konsekvenser för
den regionala polisorganisationen att denna i vissa fall måste ändras
utan att resultatet av länsberedningens arbete avvaktas. Det är inte
rationellt att vissa län även i fortsättningen får bilda underlag för en
organisation i nuvarande form. Frågan blir då vad som kan göras nu
utan att det föregriper kommande reformer.

Några remissinstanser har förordat, att man går fram försiktigt och
inte i något fall utökar de regionala verksamhetsområdena. I län som
kommer att bestå av ett enda polisdistrikt bör därför den organisation
som nu tillämpas i Gotlands län införas. Mot en sådan lösning kan
anföras att den nuvarande organisationen i Gotlands län är anpassad
efter de speciella geografiska förhållandena och att det inte är lämpligt
att använda organisationsformen i något annat län med hänsyn till
bl. a. frekvensen av samordningsuppgifter mellan fastlandslänen. Vidare
kommer distriktsreformen på lokalplanet att medföra en betydande
minskning av samordningsuppgifterna inom länen genom att de minst
bärkraftiga polisdistrikten, som är särskilt krävande från samordningssynpunkt,
faller bort. Jag kan därför inte förorda en lösning som innebär
att länen i samtliga fall behålls som regionala verksamhetsområden.

Enligt min mening måste en partiell reform inriktas på en viss breddning
av den regionale polischefens verksamhetsområde. En sådan lösning
skapar också förutsättningar för att komma till rätta med en del
av de brister som den regionala polisorganisationen nu har. Reformen
bör emellertid betraktas som ett provisorium och inte göras mer omfattande
än vad som är nödvändigt för att tillgodose ett rimligt krav på
effektivitet och rationell organisation. Jag förordar därför att län med

JuU 1972:1

ett eller två polisdistrikt förs samman med angränsande län till ett regionalt
verksamhetsområde. Möjligen kan även län med tre distrikt
komma i fråga för sammanföring med annat län.

Beträffande ett ganska stort antal län torde reformen på lokalplanet
inte få sådana verkningar att en sammanföring med annat län till ett
verksamhetsområde behöver ske. Dessa län kommer således även i
fortsättningen att bilda självständiga regionala verksamhetsområden. I
de fall då en utökning av det nuvarande verksamhetsområdet är nödvändig,
bör som regel bara två angränsande län föras samman. Det bör
emellertid vara möjligt att i något enstaka undantagsfall bilda ett verksamhetsområde
som omfattar tre län. Jag vill dock understryka att skälen
för en sådan lösning måste vara synnerligen starka.

Den utökning av de regionala verksamhetsområdena som jag sålunda
förordar kräver ett ställningstagande i organisationsfrågan. Eftersom åtgärden
att öka länspolischefens verksamhetsområde genom att i vissa
fall föra samman angränsande län måste ses som ett provisorium i avvaktan
på statsmakternas framtida ställningstagande till lämpliga verksamhetsområden
för hela den regionala samhällsförvaltningen, bör utgångspunkten
vara att även ändringar i den gällande organisationen
skall undvikas. I varje fall bör ändringar i görligaste mån begränsas. Den
organisationsform som införs måste emellertid skapa förutsättningar
för en rationell och effektiv regional polisverksamhet.

Jag har nyss nämnt att den organisation som nu finns i Gotlands län
inte är lämplig i andra län ens om länet omfattar bara ett polisdistrikt.
I län med två eller flera polisdistrikt är en sådan organisationsform helt
otänkbar. Inte heller de båda lösningarna med gemensam länspolischef
för två eller flera län skapar enligt min mening förutsättningar för en
rationell och effektiv polisverksamhet, i varje fall inte om man behåller
den uppgiftsfördelning mellan länsstyrelsen och länspolischefen som nu
gäller. Den organisationsform som polisutredningen har förordat —
regionpolisstyrelsealternativet — innebär att den anknytning till länsstyrelsen
som polisverksamheten av ålder har haft måste brytas. Ett
ställningstagande till en sådan organisationsform bör dock som jag redan
har anfört föregås av en samlad bedömning av frågorna om den
regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation. Resultatet
av det arbete som nu pågår inom länsberedningen måste enligt min
mening avvaktas innan något beslut kan fattas i denna fråga. Trots att
flera skäl talar för att regionpolisstyrelsealternativet skulle innebära fördelar
från polisiära synpunkter bör det inte läggas till grund för reformen.
Jag utgår från att länsberedningen vid fullgörande av sitt uppdrag
tar med i bedömningen även polisutredningens förslag och remissyttrandena
däröver.

Polisutredningens andra huvudalternativ — länsstyrelsealternativet —
innebär däremot att man behåller en viss organisatorisk anknytning till

JuU 1972:1

länsstyrelsen. Detta alternativ ger förutsättningar för en rationell och
effektiv regional polisverksamhet. Uppgiftsfördelningen mellan länsstyrelsen
och länspolischefen bör kunna lösas på ett sådant sätt att risken
för kompetenskonflikter i lednings- och ansvarsfrågor blir obetydlig. Behovet
av medborgarinflytande på regionplanet kan också tillgodoses.
Vad som gör att jag inte helt kan ansluta mig till detta alternativ är att
länspolischefen och hans expedition föreslås utgå ur länsstyrelsens organisation.
Detta är en sådan genomgripande ändring som, enligt vad
jag förut har framhållit, inte bör genomföras nu. Bortsett härifrån anser
jag emellertid att länsstyrelsealternativet bör bilda utgångspunkt för en
provisorisk reform.

De fördelar som en utbrytning ur länsstyrelseorganisationen har från
lednings- och samordningssynpunkt kan man enligt min mening i stort
sett nå utan att göra någon egentlig ändring i fråga om länspolischefens
ställning i organisationen. Under förutsättning att länspolischefen får
befogenhet att ensam besluta i ärenden som ankommer på hans expedition
är det av underordnad betydelse om han i administrativt hänseende
får behålla sin ställning som tjänsteman i en av länsstyrelserna.
Jag förordar därför att länspolischefen även i den nya organisationen
skall vara tjänsteman i länsstyrelse. Detta ställningstagande leder till att
vissa avvikelser torde bli nödvändiga från de riktlinjer som utredningen
har dragit upp. Det gäller framför allt i fråga om medborgarinflytandet
på den regionala polisverksamheten. Eftersom länspolischefen skall behålla
sin ställning som tjänsteman i länsstyrelse, saknas anledning att
inrätta de av utredningen förordade regionala polisnämnderna. Behovet
av medborgarinflytande blir enligt min mening tillräckligt tillgodosett
genom de lekmannastyrelser som länsstyrelsen nu har.

Som nyss nämnts kommer ett ganska stort antal län att även i fortsättningen
bilda självständiga regionala verksamhetsområden. Dessa län
skulle i och för sig kunna behålla den nuvarande organisationen. Det
måste emellertid anses vara en nackdel att införa ytterligare en organisationsform
vid sidan av de tre nuvarande. Man bör i stället sträva
efter att göra den regionala polisorganisationen mera enhetlig än vad
den är i dag. Den nya organisationsformen kan med fördel användas
även i län som inte förs samman med annat län till ett verksamhetsområde.
I fråga om Gotlands län kvarstår skälen för en särskild organisation.
Jag förordar att denna organisation behålls. Den nya organisationsformen
bör däremot införas i alla övriga län.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att frågan hur länspolischefsuppgifter
skall fullgöras vid tillfälligt förfall för länspolischefen och
ställföreträdare för denne bör kunna lösas på i princp samma sätt som
i nuvarande länsstyrelseinstruktion. Detta gäller oavsett om länspolischefen
är stationerad i länet eller ej.

Av vad jag nu har anfört framgår, att reformen av den regionala

JuU 1972:1

polisverksamheten inte alls kommer att få en sådan omfattning som
polisutredningen har föreslagit. De problem som kan uppstå för personalen
i samband med genomförandet blir därför som regel så små
att det i och för sig bör vara möjligt att genomföra reformen på en gång
i hela landet. Ett sådant förfarande har vissa fördelar om det kan ske
snabbt. Ett samtidigt ställningstagande till de regionala indelningsfrågorna
förutsätter emellertid att verkningarna av distriktsindelningsreformen
kan bedömas. I vissa fall blir det inte möjligt att avgöra hur många
polisdistrikt som ett län kommer att omfatta förrän den sista etappen
av polisdistriktsindelningen har avslutats. Skall denna tidpunkt avvaktas,
måste den nuvarande regionala organisationen behållas i en del län
under några år trots att uppgifterna inte motiverar det. Väljer man i
stället ett successivt genomförande av de regionala indelningsändringarna,
undviker man denna olägenhet och skapar förutsättningar för en
smidig samordning av det fortsatta arbetet med de lokala och regionala
indelningsfrågorna. I detta sammanhang bör också framhållas, att riksåklagaren
i januari innevarande år har lagt fram förslag om att föra
samman Hallands län och Göteborgs och Bohus län, utom området för
Göteborgs åklagardistrikt, till ett länsåklagarområde och att han i sin
anslagsframställning för budgetåret 1972/73 har ansett det angeläget att
inom de närmaste åren åstadkomma en ändrad regional indelning för
åklagarväsendets del i hela landet. Vid ett successivt genomförande av
indelningsändringarna på polisväsendets område torde det således bli
möjligt att samtidigt ta ställning till åklagarväsendets lokala och regionala
indelning. Mot denna bakgrund förordar jag att ändringar av polisens
regionala verksamhetsområden genomförs etappvis.

Jag har förut nämnt att den nya organisationsformen bör införas i
samtliga län med undantag av Gotlands län. Väljer man att gå fram
etappvis även med denna del av reformen, måste organisationsformen
tillämpas vid sidan av de tre nuvarande under några år. Detta innebär
enligt min mening vissa olägenheter för den regionala polisverksamheten.
Om man å andra sidan omedelbart inför den nya organisationen
i länen, uppstår den olägenheten att organisationsändringar på nytt måste
göras efter relativt kort tid i de län som inte kan bestå som regionala
verksamhetsområden. Denna olägenhet är emellertid avsevärt mindre
än den förutnämnda och kan dessutom begränsas genom att den nya
organisationsformen införs först i samband med den första etappen av
indelningsändringarna. Jag förordar därför att den nya organisationen
genomförs på en gång i hela landet.

Som tidigare nämnts har jag föreslagit att polisstyrelser inrättas den
1 januari 1973. I samband därmed framhöll jag också att den första
etappen av indelningsändringarna på lokalplanet bör kunna genomföras
vid denna tidpunkt. Enligt min mening underlättas det fortsatta reformarbetet
om man samtidigt kan göra de organisatoriska ändringarna på

JuU1972:1

regionplanet. Dessa ändringar blir som regel obetydliga och bör utan
svårighet kunna genomföras vid nämnda tidpunkt. Jag förordar därför
att den nya organisationen införs i länen den 1 januari 1973.

Utöver de nu behandlade allmänna riktlinjerna vill jag också behandla
frågan hur det fortsatta arbetet med den regionala reformen bör bedrivas.

I fråga om indelningsändringarna bör följande gälla. Efter hand som
distriktsindelningsreformens verkningar på regionplanet kan bedömas,
bör i varje särskilt fall övervägas om det är lämpligt att föra samman
angränsande län till ett regionalt verksamhetsområde. Vid beredningen
av dessa frågor bör samråd ske med länsberedningen. Om en indelningsändring
är aktuell, bör rikspolisstyrelsen och berörda länsstyrelser alltid
höras. Aktualiseras en ändrad regional indelning även för åklagarväsendets
del, bör riksåklagaren och berörda länsåklagarmyndigheter höras.

Det fortsatta arbetet med organisationsändringarna bör inriktas på att
åstadkomma en lämplig ärendefördelning mellan länsstyrelsen och den
regionale polischefen. Jag vill fästa uppmärksamheten på att det kan bli
nödvändigt att göra vissa justeringar av den ärendefördelning som utredningen
har förordat och att i en del fall välja en annan form för den
regionale polischefens medverkan i handläggningen än vad utredningen
har gjort. Anledningen härtill är främst att utredningens bedömningar
bygger på den ordning som gällde innan länsstyrelserna organiserades
om den 1 juli innevarande år. I samband med omorganisationen har
emellertid de uppgifter som skall fullgöras på länspolischefens expedition
avgränsats på ett sätt som bör underlätta ställningstagandena i dessa
frågor. Under det fortsatta arbetet kan det också visa sig lämpligt att i
något fall göra en annan uppgiftsfördelning mellan central-, regionaloch
lokalplanen än den som nu gäller, t. ex. i fråga om tjänstetillsättningar.
Ändringar i funktionsfördelningen mellan polisväsendets instanser
bör inte ske på ett sätt som strider mot de riktlinjer som drogs upp i
samband med förstatligandet.

Som jag tidigare har framhållit, bör man utan några större svårigheter
kunna lösa de problem som kan uppstå för personalen i samband med
genomförandet av reformen. Den nuvarande personalstyrkan vid länspolischefens
expedition kommer givetvis att behållas i län som även i
fortsättningen skall utgöra regionalt verksamhetsområde. Om verksamhetsområdet
utökas att omfatta två län, måste organisationen på den
nya regionorten förstärkas. Personalen på ort som upphör som regionort
bör som regel kunna beredas plats inom den regionala polisorganisationen.
För denna personal aktualiseras emellertid ett byte av bosättningsort.
De åtgärder som i varje särskilt fall bör vidtas för att komma
till rätta med dessa svårigheter är av samma slag som de som uppkommer
vid ändringar av den lokala distriktsindelningen. Liksom i fråga om
dessa underlättas arbetet vid ett successivt genomförande.

JuU 1972:1

5.4 Distriktsåklagarorganisationen

I samband med förstatligandet upplöstes det personalorganisatoriska
sambandet mellan polis- och åklagarväsendet på både lokal och regional
nivå. Distriktsindelningens utformning ger emellertid uttryck för den
samhörighet som finns mellan verksamhetsgrenarna. Av min redogörelse
i det föregående har framgått, att indelningen i polisdistrikt ligger till
grund för åklagardistriktsindelningen.

Polisutredningen har framhållit, att det är angeläget att åklagardistriktsindelningen
anpassas till den föreslagna polisdistriktsindelningen.
Därvid bör de principer som nu gäller för indelningen i åklagardistrikt i
stort sett tillämpas. Utredningen betonar, att det måste vara ett oeftergivligt
krav att polis- och åklagardistriktens gränser inte skär varandra
och ett starkt önskemål att inte heller åklagardistriktens och domkretsarnas
gränser gör det. Vidare bör man enligt utredningen sträva efter
att bilda åklagardistrikt som ger arbetsunderlag för myndigheter med tre
åklagare. Utredningens indelningsförslag innebär en minskning av antalet
åklagardistrikt från 90 till 81. Förslaget innefattar inte något ställningstagande
till indelningen i Stockholms län och göteborgsområdet.

Remissinstanserna har med några få undantag godtagit utredningens
förslag.

Jag har redan inledningsvis anslutit mig till uppfattningen, att det är
nödvändigt att göra vissa justeringar i åklagardistriktsindelningen. Den
nya polisdistriktsindelningen bör ligga till grund för ändringarna. Liksom
i fråga om polisreformen kan jag därför bara ange de riktlinjer i
stort som bör gälla för den framtida åklagardistriktsindelningen. Mitt
ställningstagande kommer i allt väsentligt att stämma överens med vad
utredningen har föreslagit.

Sambandet mellan polis- och åklagarväsendet talar för att verksamhetsområdenas
gränser måste anpassas till varandra vid en indelningsändring.
Den nuvarande principen, att ett åklagardistrikt alltid skall omfatta
minst ett polisdistrikt, bör upprätthållas också i fortsättningen. Polisdistriktsindelningsreformen
torde inte komma att innebära att det bildas
något polisdistrikt som är för stort som verksamhetsområde för
åklagarmyndighet. En tillämpning av den nämnda principen ger betydande
rationaliseringsvinster genom att flera av de mindre åklagardistrikten
kommer att läggas samman med annat åklagardistrikt. Jag delar
alltså helt utredningens uppfattning att åklagardistriktsindelningen bör
anpassas till den nya polisdistriktsindelningen och att anpassningen bör
ske med tillämpning av de principer som nu gäller.

Vid min redogörelse för polisdistriktsindelningsreformen (5.2.1) framhöll
jag, att det är ett starkt önskemål att gränserna för rättsväsendets
olika verksamhetsområden stämmer överens. Vid detaljutformningen av
den nya åklagardistriktsindelningen måste särskilt anpassningen till den

JuU 1972:1

gällande domkretsindelningen ägnas stor uppmärksamhet. I likhet med
flera remissinstanser anser jag att denna fråga är av väsentlig betydelse.
Möjligheterna att åstadkomma en tillfredsställande anpassning är enligt
min mening mycket goda.

Som nyss nämnts anser utredningen att rationaliseringsintresset talar
för att reformen bör gå något längre än vad ändringarna i polisdistriktsindelningen
i och för sig kräver. I sitt indelningsförslag har utredningen
bara i ett enda fall förordat, att ett åklagardistrikt, som inte berörs av
ändringarna i polisdistriktsindelningen, skall läggas samman med annat
åklagardistrikt. Jag delar utredningens uppfattning att man bör sträva efter
att bilda åklagardistrikt med arbetsunderlag för minst tre åklagare.
Om polis- och åklagardistriktsindelningen ändras i huvudsak enligt utredningens
förslag, blir antalet åklagardistrikt som ger arbetsunderlag
för mindre än tre åklagare inte särskilt stort. Sådana distrikt kommer
främst att finnas kvar i glesbygdsområden. Utrymmet för ytterligare rationaliseringsåtgärder
torde därför vara begränsat. Om det vid en samlad
bedömning visar sig lämpligt, bör det dock inte finnas något hinder
mot att lägga samman ett åklagardistrikt som ger arbetsunderlag
för tre åklagare med annat distrikt.

Den allvarligaste bristen i distriktsåklagarorganisationen är enligt utredningen
systemet med utstationerade åklagare. Detta system leder till
att verksamheten i distriktet splittras. De ändringar i polisdistriktsindelningen
som jag har förordat kommer att innebära att utstationering
av åklagare kan upphöra i flertalet fall. Eftersom frågor om utstationering
av åklagare är av rent organisatorisk art, ansluter jag mig till utredningens
förslag att sådana frågor efter prövning i varje särskilt fall
bör avgöras av riksåklagaren i samråd med rikspolisstyrelsen.

Vid genomförandet av polisdistriktsindelningen har jag förordat att
ett successivt förfarande tillämpas. Eftersom polisdistriktens utformning
måste tillmätas stor betydelse för åklagardistriktsindelningen, bör man
gå fram etappvis även vid genomförandet av denna indelning. Det bör
emellertid inte vara uteslutet att ändra indelningen i åklagardistrikt vid
en tidigare tidpunkt. Ett skäl härtill kan vara ändringar i domkretsindelningen.
Som utredningen har föreslagit bör det ankomma på riksåklagaren
att göra upp organisationsplaner för de nya åklagardistrikten.
I övrigt bör de riktlinjer för det fortsatta arbetet med polisdistriktsindelningsreformen,
som jag har dragit upp i det föregående, tillämpas.

Jag räknar med att de problem som kan uppkomma i samband med
genomförandet av åklagardistriktsindelningen blir betydligt mindre än
de som ändringarna i polisdistriktsindelningen kan ge upphov till. Den
omständigheten, att det fortsatta arbetet med indelningsreformerna på
lokalplanet samordnas, behöver därför inte innebära att genomförandet
försenas. Den takt som jag förut har angivit, två å tre år, bör kunna
hållas.

JuU 1972:1

5.5 Ekonomiska frågor

Polisutredningen har ansett, att man når väsentliga arbetskraftsvinster
om dess förslag om större polis- och åklagardistrikt genomförs och
att den nya polisdistriktsindelningen kommer att ge utrymme för en
organisation som kan använda bättre metoder i verksamheten samt
tekniska och andra hjälpmedel i en omfattning som hittills inte har
varit möjlig. Eftersom några organisationsförslag inte läggs fram, har
utredningen emellertid inte närmare kunnat ange vinsterna och än
mindre uttrycka dem i ekonomiska termer. Kostnaderna för övergången
till en ny polis- och åklagardistriktsindelning blir enligt utredningen av
engångskaraktär och kommer praktiskt taget helt att utgöras av de särskilda
anordningar som kan behövas för viss personal. Utredningen
har räknat med att övergångskostnaderna blir av begränsad omfattning.

Eftersom jag bara har dragit upp de allmänna riktlinjer som enligt
min mening bör gälla för den framtida polis- och åklagardistriktsindelningen,
kan inte heller jag närmare ange vinsterna eller beräkna
övergångskostnaderna. Jag delar emellertid utredningens uppfattning
att vinsterna bör bli väsentliga och kostnaderna av begränsad omfattning.

Som utredningen har framhållit bortfaller kostnaderna för polisnämnderna
om polisstyrelser inrättas och i stället tillkommer kostnader
för de särskilt utsedda ledamöterna i styrelserna. Indelningsreformen leder
till att antalet polisstyrelser kommer att bli mindre än det antal polisnämnder
som nu finns. Vidare har polisnämnd nio valda ledamöter,
medan polisstyrelse får bara sex. Det sammanlagda antalet särskilt utsedda
ledamöter i styrelserna kommer därför att uppgå till bara något
mer än hälften av det nuvarande antalet ledamöter i nämnderna. A
andra sidan måste styrelserna sammanträda betydligt flera gånger om
året än vad nämnderna nu gör. Jag räknar därför med att medelsbehovet
för arvoden, resor, traktamenten och andra kostnader för styrelseledamöterna
kommer att bli ungefär detsamma som för ledamöterna
i polisnämnd.

Av min redogörelse i det föregående har framgått, att mitt förslag
till omorganisation av den regionala polisverksamheten inte är så genomgripande
som utredningens förslag. Den lönekostnadsminskning och
de rationaliseringsvinster i övrigt som utredningen har räknat med
uteblir därför nästan helt. Den nya organisationen blir dock effektivare
än den nuvarande och kommer på sikt att ge utrymme för rationellare
metoder i polisverksamheten. Vidare torde viss arbetskraft kunna
frigöras i länsstyrelserna genom att en del ärenden förs över till länspolischefen.
När två län förs samman till ett verksamhetsområde, bör
man enligt min mening i vart fall inte räkna med att den nya organisationen
kräver mer personal än f. n. Det kan emellertid visa sig lämp 3

Riksdagen 1972. 7 sami. Nr 1

JuU 1972:1

ligt att göra vissa omfördelningar av personalen mellan olika verksamhetsområden,
t. ex. för att kunna tillgodose behovet av ställföreträdande
länspolischef i något av de större länen. Lönekostnaderna för länspolischefsorganisationen
torde bli ungefär desamma som nu.

Även i fråga om den regionala polisorganisationen har polisutredningen
räknat med att övergångskostnaderna praktiskt taget helt kan
hänföras till speciella anordningar för personal som inte kan placeras
in på tjänster i den nya organisationen. Jag delar utredningens uppfattning
och vill särskilt understryka, att den reform som jag har förordat
torde innebära att övergångskostnaderna blir obetydliga.

Motionsyrkandena

De i anledning av propositionen väckta motionerna upptar följande
yrkanden.

Motionen 1971:1615

I motionen 1971: 1615 av herrar Henmark (fp) och Taube (fp) hemställes
att riksdagen måtte besluta att Simrishamns polisdistrikt och
åklagardistrikt kvarstår oförändrade med kansliort i Simrishamn.

Motionen 1971:1616

I motionen 1971: 1616 av fru Åsbrink (s) och herr Richardson (fp)
hemställes att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1971: 173
måtte uttala sig för att förslaget om sammanslagningen av Skara och
Lidköpings polis- och åklagardistrikt upptages till förnyad prövning, innan
beslut i enlighet med polisutredningens förslag fattas.

Motionen 1971:1617
I motionen 1971: 1617 av herr Bergman m. fl. (s, c, fp, m) hemställes
att riksdagen måtte besluta att ordförande och vice ordförande
i polisstyrelse utses på det sätt som anges i motionen.

I motionstexten uttalas att de valda ledamöterna i styrelsen skall inom
sig utse ordförande och vice ordförande.

Motionen 1971:1618
I motionen 1971: 1618 av herrar Jonsson i Alingsås (fp) och Norrby
i Gunnarskog (c) hemställes ”att riksdagen vid behandling av propositionen
1971: 173 måtte ge Kungl. Maj:t till känna att samarbete hem/
skola och sociala polisiära myndigheter bör underlättas, samt att återuppbyggnad
av kvarterspolis bör prövas och, om erfarenheterna ger
goda resultat, denna verksamhetsform bör utbyggas”.

JuU 1972:1

Motionen 1971:1619
I motionen 1971: 1619 av herr Karlsson i Ronneby m. fl. (s) hemställes
”att riksdagen uttalar att särskilda utredningar göres om de lokala
förhållandena i samtliga fall där det kan bli fråga om indragningar
av polisdistrikt och att länsstyrelse, myndigheter och organisationer som
kan komma att beröras av indelningsändringar beredes tillfälle att yttra
sig, att uttalandet på s. 56 i propositionen skall tolkas i enlighet med
motionen samt att riksdagen förordar att möjligheter ges till utsträckt
tid för reformens genomförande”.

Motionärerna tolkar det åberopade uttalandet på s. 56 i propositionen
(s. 11 i detta betänkande, stycket som börjar med orden ”En effektiv”
och slutar med orden ”en sammanläggningsåtgärd.”) på det sätt
att nuvarande polisdistrikt som har verksamheten uppdelad på avdelningar
och har polisstationen bemannad dygnet runt kommer att bestå
som självständiga polisdistrikt.

Motionen 1971:1620
I motionen 1971: 1620 av herr Oskarson m. fl. (m, s, c, fp) hemställes
att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1971: 173 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att de synpunkter som framförts i
motionen vinner beaktande vid den framtida polis- och åklagardistriktsindelningen
i Hallands län.

Motionen 1971:1621
I motionen 1971: 1621 av herr Boo m. fl. (c) hemställes att riksdagen
beslutar att ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts angående
polisdistriktsindelningen inom Kopparbergs län.

Motionen 1971:1622
I motionen 1971: 1622 av herr Elmstedt m. fl. (c, m) hemställes att
”riksdagen vid sin behandling av proposition nr 173 måtte besluta att
varje indelningsärende som berörs i propositionen skall föregås av remissbehandling
varvid kommuner och berörda organisationer bereds
möjligheter att yttra sig; att berörda länsstyrelser ges tillfälle pröva förslag
till indelningsärenden särskilt med hänsyn till deras effekt på den
regionala utvecklingen; att stor vikt lägges vid den lokala förankringens
betydelse vid prövningen av ändringsförslaget; samt att en längre övergångstid
än den som föreslås i propositionen skall komma till stånd”.

Motionen 1971:1623
I motionen 1971: 1623 av herrar Enlund (fp) och Fågelsbo (c) hemställes
att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1971: 173 måtte
uttala att nuvarande polisdistriktsindelning i Västmanlands län bör bibehållas.

JuU 1972:1

Motionen 1971:1624

I motionen 1971: 1624 av herr Fälldin m. fl. (c) hemställes ”att riksdagen
vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition 1971: 173 beslutar 1.

att godkänna förslaget om inrättande av polisstyrelser, med de
förändringar beträffande dessas storlek, sammansättning och sättet att
utse dem som föreslagits i motionen;

2. att avslå propositionen i den del som berör allmänna riktlinjer
för polisens lokala och regionala organisation;

3. att vid organisatoriska förändringar inom polisens lokala och regionala
organisation preciserade förslag skall föreläggas riksdagen;

4. att i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna vad i motionen i övrigt
anförts”.

I motionstexten uttalas rörande polisstyrelsernas storlek och sammansättning
samt sättet att välja styrelsernas förtroendevalda ledamöter
följande. Styrelsen skall utgöras av minst tre förtroendevalda ledamöter,
polischefen och en representant för polispersonalen. Därutöver bör gälla
att antalet lekmannarepresentanter skall utökas till det antal som erfordras
för att samtliga kommuner eller kommunblock i distriktet skall bli
representerade i styrelsen. Ordförande och vice ordförande skall utses
bland de förtroendevalda ledamöterna. Lekmannarepresentanterna bör
väljas av landsting efter samråd med kommunerna.

Motionen 1971:1625

I motionen 1971: 1625 av herr Helén m. fl. (fp) hemställes ”att riksdagen
vid behandlingen av propositionen 1971: 173 om polis- och
åklagarväsendets organisation måtte besluta att avslå förslaget om en
minskning av antalet polisdistrikt från 119 till ca 90; att en förtroendevald
skall väljas till ordförande i polisstyrelsen; att antalet ledamöter
i polisstyrelse skall kunna uppgå till mer än sju men högst elva om
polisstyrelsens verksamhetsområde omfattar mer än två kommunblock;
samt att ingen ändring av den regionala polisorganisationens indelning
företas utan att konkret förslag därom framläggs för riksdagens prövning”.

Motionen 1971:1626

I motionen 1971: 1626 av fru Jonäng m. fl. (c) hemställes ”att
riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition 1971: 173
måtte — för den händelse motioner med krav på avslag på propositionen,
i vad avser fullmakt för Kungl. Maj:t att besluta angående indelningsändringar,
inte vinner riksdagens bifall — i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala att indelningen av den lokala polisdistrikts- och åklagardistriktsindelningen
i Gävleborgs län måtte bibehållas oförändrad”.

JuU 1972:1

Motionen 1971:1627

I motionen 1971: 1627 av herrar Lindkvist (s) och Gustavsson i Nässjö
(s) hemställes att riksdagen måtte besluta att polisstyrelsen inom sig
skall utse ordförande och vice ordförande.

Motionen 1971:1628

I motionen 1971: 1628 av fröken Pehrsson (c) och herr Persson i
Heden (c) hemställes ”att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts
proposition nr 173 måtte — för den händelse motioner med krav på
avslag på propositionen, i vad avser fullmakt för Kungl. Maj:t att besluta
angående indelningsändringar, inte vinner riksdagens bifall — i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att polisdistrikten Kinna, Borås och
Ulricehamn må bibehållas”.

Motionen 1971:1629

I motionen 1971:1629 av herr Winberg m. fl. (m) hemställes att
riksdagen måtte

1. besluta att riksdagens yttrande skall inhämtas därest avvikelser
sker från de riktlinjer för den framtida polisdistriktsindelningen som
uppdragits i propositionen 1971: 173 eller därest i någon landsända
skulle uppstå svårigheter i samband med indelningsändring;

2. besluta att riksdagens yttrande skall inhämtas innan beslut fattas
om ändringar i den regionala polisorganisationen;

3. i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna vad i motionen anförts
om ansvarsområden och kvarterspolis.

Rörande de fullständiga skälen för motionsyrkandena hänvisar utskottet
till motionerna och de redogörelser som nedan lämnas under
rubriken Utskottet.

Utskottet

Inledning

I samband med polisväsendets förstatligande den 1 januari 1965 ändrades
polisorganisationen på ett genomgripande sätt. Rikspolisstyrelsen
inrättades som centralmyndighet — med i huvudsak administrativa och
samordnande funktioner — och polisledningen på länsplanet förstärktes
genom att länen tillfördes tjänster som länspolischef. Antalet polisdistrikt
minskades från 554 till 119 och antalet stationeringsorter för
personal i egentlig polisverksamhet från 989 till 529. Dessutom inrättades
i varje polisdistrikt lokala samrådsorgan, polisnämnder. Även inom

JuU 1972:1

åklagarväsendet tillskapades en ny organisation. Indelningen i åklagardistrikt
grundades på polisdistriktsindelningen.

I förevarande proposition förelägges riksdagen förslag till allmänna
riktlinjer för en fortsatt reform av den lokala polis- och åklagarorganisationen
samt av den regionala polisorganisationen. Förslaget, som
grundas på ett betänkande av 1967 års polisutredning, syftar främst till
att skapa en effektivare polisverksamhet, på distriktsplanet genom att de
minst bärkraftiga polisdistrikten fores till större enheter samt på regionplanet
genom att i ett begränsat antal fall län lägges samman till regionala
verksamhetsområden och genom att en i princip enhetlig organisation
införes i samtliga län.

Vidare framlägges förslag till riktlinjer för en reform om ökat medborgarinflytande
inom den lokala polisorganisationen genom inrättande
av polisstyrelser som bl. a. skall överta de nuvarande polisnämndernas
uppgifter.

Redan före genomförandet av nyssnämnda förändringar i samband
med förstatligandet uttalades från olika håll att reformen inte gick tillräckligt
långt, framför allt när det gällde att nedbringa antalet polisdistrikt.
Svårigheterna att avgöra om och i vilken utsträckning en ytterligare
begränsning av distriktens antal var påkallad ansågs emellertid
motivera att man gick fram med en viss försiktighet och att de
praktiska erfarenheterna av reformen fick läggas till grund för eventuella,
ytterligare indelningsändringar.

Erfarenheterna efter förstatligandet har visat att det alltjämt finns
påtagliga svagheter i polisorganisationen, svagheter som blivit mer
framträdande genom den tilltagande brottsligheten, trafikutvecklingen
och den fortgående urbaniseringsprocessen. Polisutredningens undersökningar
och remissyttrandena över utredningens betänkande visar att
bristerna främst kan hänföras till den lokala polisorganisationen och där
främst till de minsta distrikten, vilka saknar erforderlig elasticitet och
vilkas resurser inte kan utnyttjas rationellt. Även inom den regionala
polisverksamheten föreligger brister i flera hänseenden.

Enligt utskottets mening är det från samhällsekonomisk synpunkt
och mot bakgrund av den oroande brottslighetsutvecklingen ytterst angeläget
att åtgärder vidtas för att råda bot på de påtalade bristerna.
Även om, som utskottet i annat sammanhang framhållit, varaktiga garantier
mot en utbredd kriminalitet inte kan skapas enbart genom förstärkning
av polisens brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamhet,
utgör en rationellt utformad och effektiv polisverksamhet en
förutsättning för en framgångsrik kamp mot kriminaliteten.

Utskottet ser därför med tillfredsställelse att frågan om polisverksamhetens
organisation i stort ånyo underställes riksdagens bedömning.
I det följande behandlar utskottet i olika avsnitt de av Kungl. Maj:t
förordade riktlinjerna.

Juli 1972:1

Den lokala polisorganisationen

Polisdistriktsindelningen

De av departementschefen i propositionen uppdragna riktlinjerna
beträffande polisdistriktsindelningen innebär i utskottets sammanfattning
följande:

Målet bör vara att komma till rätta med bristerna i de mindre distrikten,
och reformen bör inriktas på att eliminera de minst bärkraftiga
polisdistrikten. Den torde inte komma att leda till att antalet polisdistrikt
blir mindre än vad polisutredningen har föreslagit, 90 distrikt.
Riktlinjerna, som inte gäller distriktsindelningen i Stockholms län och i
Göteborgsområdet, är riktlinjer i stort, vilka inte torde kunna komma
att tillämpas utan undantag. Praktiska synpunkter måste tillmätas stor
betydelse vid den slutliga bedömningen och kan komma att föranleda
avvikelser i de särskilda fallen.

önskemålet om kontinuerlig övervakning i distrikten bör skjutas i
förgrunden, och man bör sträva efter att effektivisera övervakningsverksamheten
genom att med annat distrikt lägga samman distrikt som
inte har resurser att anordna kontinuerlig övervakning. Det är av särskild
vikt att tillse att en indelningsändring inte leder till försämrad bevakning
i det område som upphör som självständigt distrikt. Intresset
av att kunna anordna kontinuerlig övervakning måste dock vika då befolkningen
i vissa områden inte kan betjänas på ett tillfredsställande
sätt från kansliorten.

I fråga om kriminalpolisverksamheten bör inte krävas att distrikt för
att få bestå skall ha tillgång till specialister för alla slags utredningar,
men som en allmän riktlinje bör gälla att ett polisdistrikt som inte har
tillräckliga resurser att specialisera personalen för utredningar av de
vanligast förekommande brottstyperna bör upphöra genom sammanläggning
med annat distrikt.

Beträffande den allmänna serviceverksamhet, som till stor del avser
handläggning av s. k. polismyndighetsärenden, bör möjligheten att
delegera beslutanderätten utnyttjas så långt det går. Allmänheten får
då samma service efter en sammanläggning. Fördelarna genom bättre
arbetsspecialisering bör på detta område inte tillmätas avgörande betydelse
vid bedömningen om en sammanläggningsåtgärd är lämplig.

Stort avseende måste fästas vid att den polisiära servicen vid en
samlad bedömning inte försämras i någon del av ett polisdistrikt vid en
indelningsändring. Polistjänster bör föras över till den nya kansliorten
i minsta möjliga omfattning.

Tjänsterna i polischefskarriären får utgå ur organisationen på ort
som upphör som kansliort. Andra tjänster på polismästarnas kansli
kan i vissa fall behöva överföras.

På övervakningssidan bör det vara möjligt att i viss utsträckning flytta
tjänster från ort som upphör som kansliort till den nya kansliorten.
Lämpligheten härav måste dock noga övervägas. En lösning med oförändrad
stationering måste väljas om sammanläggning sker trots att utryckningsavstånden
från den nya kansliorten till distriktets ytterområden
blir mycket långa. I glesbygdsområden bör därför polismanstjänster
för övervakningsverksamhet alltid behållas på ort som upphör
som kansliort. Som regel torde det inte vara lämpligt att föra över

JuU 1972:1

tjänster från arbetsgrupper — i varje fall inte från större sådana — till
den nya kansliorten.

På kriminalpolissidan bör tjänster föras över till huvudstyrkan i en
omfattning som svarar mot ökningen av arbetsuppgifterna. Utredningspersonal
bör dock alltid finnas på ort som upphör som kansliort om
avståndet till den nya kansliorten är långt.

Mycket starka skäl måste föreligga för att polisdistriktsindelningen
skall få avvika från länsindelningen. Indelningen i kommunblock bör
ligga till grund för polisdistriktsindelningen och det bör inte komma i
fråga att dela upp ett kommunblock på två eller flera polisdistrikt i
andra fall än då block har bildats över länsgräns. Man bör ägna stor
uppmärksamhet åt önskemålet att rättsväsendets olika verksamhetsområden
stämmer överens, men det kan inte uteslutas att man i särskilda
fall får acceptera att indelningen i polisdistrikt, åklagardistrikt och
domkretsar inte sammanfaller helt.

Erinringar mot dessa riktlinjer har framställts i ett stort antal motioner.

I motionen 1971: 1624 framhålles som mycket väsentligt att beslutsfunktionerna
inom polisväsendet så långt möjligt är decentraliserade.
Departementschefens opreciserade riktlinjer anses av motionärerna innefatta
möjlighet till alltför långtgående förändringar och risk för en
koncentration av beslutsfunktionen som ej kan accepteras. Motionärerna
kan därför inte godta de i propositionen uppdragna riktlinjerna
för polisdistriktsindelningen. De medger emellertid att det i undantagsfall
kan vara befogat att sammanföra mycket svaga distrikt med andra
för att möjliggöra ett bättre utnyttjande av tillgängliga resurser. Vid
sådana sammanslagningar måste dock stor hänsyn tas till de lokala förhållandena
och garantier finnas att inte övervakning och polisiär service
försämras. En ökad delegering av beslutanderätt bör också ske, inte
bara till föreståndaren i kansliort som dras in utan också till arbetsgrupper
på andra håll i distriktet. Motionärerna yrkar såvitt gäller polisdistriktsindelningen
att propositionen skall avslås i den del den rör
allmänna riktlinjer för polisens lokala organisation samt att synpunkterna
i övrigt i motionen skall ges Kungl. Maj:t till känna.

Liknande synpunkter anföres i motionen 1971: 1625. Motionärerna
motsätter sig i princip förslaget om en minskning av antalet polisdistrikt
till cirka 90 men anser att det bör vara Kungl. Maj:t obetaget att efter
anmälan till riksdagen göra sådana sammanläggningar som ej återverkar
på den regionala organisationen. Motionärerna understryker också
vikten av att hänsyn tas till de totala lokaliseringspolitiska strävandena
och framhåller som ytterst angeläget att polismän i orter som upphör
som kansliort inte förflyttas utan starka skäl. Yrkandet i motionen går
i denna del ut på att riksdagen skall avslå förslaget om en minskning
av antalet polisdistrikt från 119 till cirka 90.

Även i motionen 1971: 1619 understryks angelägenheten av att reformen
anpassas till och inordnas i den allmänna regionalpolitiska pia -

JuU 1972:1

neringen. Motionärerna befarar också att reformen skall leda till en
försämring av den polisiära servicen, framför allt på övervakningssidan.
I nu ifrågavarande del yrkas i motionen att departementschefens uttalanden
rörande önskemålet om kontinuerlig övervakning i polisdistrikten
skall tolkas så att de distrikt, som nu har verksamheten uppdelad
på avdelningar och polisstationen bemannad dygnet runt, skall förbli
självständiga polisdistrikt.

I motionen 1971:1622 framhålles bl. a. betydelsen av att polispersonalen
är väl förtrogen med bygden och dess problem och att människorna
på orten också känner befattningshavarna vid polisen; genom
ömsesidig personkännedom och god kontakt kan många konflikter lösas.
Motionärerna yrkar att riksdagen beslutar att i indelningsärendena
stor vikt skall läggas vid den lokala förankringens betydelse.

Utskottet vill till en början understryka att den lokala polisorganisationen
måste utgöra kärnan i ett rationellt och effektivt polisväsende.
Om den lokala organisationen inte är rationellt uppbyggd och inte har
fullgoda resurser, kan inga andra åtgärder ge polisväsendet den erforderliga
effektiviteten. Även från demokratiska synpunkter är det av
största vikt att tyngdpunkten i polisväsendet ligger på det lokala planet;
i annat fall saknas förutsättningar för den nära kontakt med allmänheten,
kommunala organ och organisationer, som är så väsentlig
för polisens del.

Redan i det sagda ligger enligt utskottets mening att en distriktsindelningsreform
inte får bli så långtgående att den leder till en icke
önskad centralisering av uppgifterna i polisverksamheten eller rubbar
förutsättningarna för ett ökat, lokalt förankrat medborgarinflytande.
Utskottet ansluter sig således till uttalandena i bl. a. motionen 1971:
1622 om den lokala förankringens betydelse. Till medborgarinflytandet
på beslutsplanet återkommer utskottet i ett följande avsnitt.

En annan viktig utgångspunkt — som också understryks såväl i propositionen
som i flertalet motioner — är att en ändrad distriktsindelning
inte får leda till att allmänheten i vissa områden får en sämre
polisiär service än den för närvarande har. Avståndet till kansliorten
och till eventuellt förekommande arbetsgrupper och polisposteringar
samt tillgången på kommunikationer är här faktorer som måste påverka
avgörandet. I anslutning till bl. a. motionerna 1971: 1619 och 1971:
1625 vill utskottet vidare starkt betona att distriktsindelningen inte får
stå i strid med den lokaliseringspolitik som statsmakterna från sysselsättningssynpunkt
eller av andra skäl söker främja.

Det är således icke möjligt att bedöma frågan om en ändrad polisdistriktsindelning
uteslutande med utgångspunkt från önskemålet att
bedriva en rationell polisverksamhet, utan rationaliseringsintresset måste
vägas mot allmänna intressen av annan art. I viss utsträckning torde

JuU 1972:1

den eftersträvade högre effektiviteten kunna uppnås genom relativt
blygsamma personella förstärkningar. Att tillföra samtliga distrikt sådana
resurser att de var för sig blir bärkraftiga är visserligen inte ekonomiskt
möjligt eller försvarbart med tanke på den överkapacitet som
i vissa hänseenden skulle bli följden i åtskilliga mindre distrikt. Förstärkningsåtgärder
bör emellertid enligt utskottets mening övervägas
som ett alternativ i varje särskilt fall då en distriktssammanslagning
ifrågasättes. Vidare måste stor hänsyn tas till praktiska lämplighetssynpunkter,
bl. a. av näringsgeografisk och kommunikationsmässig natur.

Mot bakgrund av vad nyss sagts om vikten av att den polisiära servicen
inte försämras delar utskottet departementschefens uppfattning
att önskemålet om en kontinuerlig övervakning i distrikten bör skjutas
i förgrunden när det gäller att ta ställning till en sammanläggningsåtgärd.
En effektiv övervakningsverksamhet är nödvändig för att ordningsstörande
händelser av olika slag skall kunna bemästras och är dessutom
en brottsförebyggande faktor av mycket stor betydelse. Enligt
utskottets mening är det ett rimligt krav att allmänheten dygnet runt
snabbt kan få kontakt med polisen och att polis utan dröjsmål kan
komma till platsen, t. ex. när ett grövre brott har förövats eller när en
allvarligare trafikolycka har inträffat. Enligt vad utskottet inhämtat
har f. n. endast 51 polisdistrikt möjlighet att bedriva kontinuerlig övervakning
i egentlig bemärkelse, dvs. övervakning dygnet runt genom två
bilpatrullerande polismän, ett vakthavande befäl och en man för betjäning
av radio, telex, telefon och larmförbindelser. Kravet på övervakning
måste emellertid kunna anpassas till de lokala förhållandena.
Distriktets storlek, befolkningstätheten, brottslighetens omfattning och
karaktär, brottens fördelning på olika delar av distriktet och på dygnets
timmar samt förekomsten av speciella bevakningsobjekt är här
faktorer som motiverar en skiftande bedömning av övervakningsverksamheten
i olika delar av landet. Vissa distrikt kan således anses kräva
övervakning av större styrka än den angivna, medan i andra distrikt bevakning
endast genom telefonpassning kan vara till fyllest under vissa
delar av dygnet. Någon norm innebärande att ett visst antal polismän
måste kunna avdelas för övervakningsverksamhet för att distrikt skall
få bestå kan därför inte uppställas. Av samma skäl kan icke enbart det
förhållandet att ett polisdistrikt nu har polisstationen på kansliorten
bemannad dygnet runt och verksamheten uppdelad på avdelningar få
innebära någon garanti för att ett distrikt skall bestå som självständig
enhet. Att skälen för att dra in ett distrikt, där verksamheten på övervakningssidan
fungerar tillfredsställande, måste vara starka är dock
klart. Det kan tilläggas att samtliga distrikt utom fem för närvarande
har verksamheten uppdelad på avdelningar.

I fråga om övervakningsverksamheten efterlyses i åtskilliga motioner,
bl. a. 1971: 1619 och 1971: 1624, garantier för att en distriktssamman -

JuU 1972:1

slagning inte leder till försämrad bevakning och därmed hos allmänheten
skapar en ökad känsla av osäkerhet och otrygghet. Framför allt i
fråga om glesbygdsområden med stora avstånd till kansliorten bedömes
risken härför som överhängande.

Mot bakgrunden av vad ovan sagts om vikten av en effektiv övervakningsverksamhet
anser utskottet att utgångspunkten måste vara att varje
indelningsändring skall leda till en förbättrad övervakning. Om en indelningsändring
kan befaras leda till försämrad bevakning — i det område
som upphör som självständigt distrikt eller eljest — bör den inte
genomföras. Kravet på att bevakningen inte försämras vid en indelningsändring
synes säkrast kunna bli tillgodosett om den personal som
fullgör övervakningsverksamhet även efter en sammanläggning är stationerad
i samma ort som tidigare med oförändrade arbetsuppgifter.
Denna lösning bör därför väljas såvida det inte är uppenbart att en omplacering
av tjänster innebär fördelar för bevakningsverksamheten i det
berörda området. Problemet har en särskild aktualitet i glesbygdsområden.
I sådana områden bör praktiskt taget undantagslöst gälla att tjänster
för övervakningsverksamhet inte får flyttas från ort som upphör
som kansliort. Samma restriktivitet bör i sådana områden iakttas i fråga
om överförandet av polismanstjänster från arbetsgrupper till den nya
kansliorten.

I fråga om kriminalpolisverksamheten delar utskottet i allt väsentligt
departementschefens synpunkter. För att ett polisdistrikt skall få bestå
bör alltså inte krävas att distriktet har tillgång till specialister för alla
slags brottsutredningar, utan som en allmän riktlinje bör gälla att en
indelningsändring bör aktualiseras för de polisdistrikt som inte har tillräckliga
resurser för att specialisera personalen för utredningar av de
vanligast förekommande brottstyperna. Möjligheterna till samarbete
mellan de olika distrikten genom s. k. stödjande verksamhet bör övervägas
i varje särskilt fall. Utskottet vill tillägga att — även om tjänster
på utredningssidan i viss utsträckning överföres till huvudstyrkan — en
indragning inte får medföra sådan försämring av den polisiära servicen
i vidsträckt bemärkelse, att misstänkta eller andra som skall förhöras
tvingas underkasta sig längre och mer tidskrävande resor än hittills. En
sådan konsekvens kan undvikas om viss utredningspersonal bibehålles
på ort som upphör som kansliort. Detta bör som departementschefen
framhåller alltid ske om avståndet till den nya kansliorten är långt.
Härigenom vinnes också att den i flera motioner angivna fördel, som
ligger i att polispersonal med lokal- och personkännedom finns inom
området, inte går förlorad. I andra hand bör som ett alternativ till denna
lösning väljas ett system som möjliggör en ökad rörlighet hos utredningspersonalen.

Utskottets — liksom departementschefens — ställningstaganden i
fråga om övervaknings- och utredningsverksamheten innebär relativt

JnU 1972:1

små förändringar i personaluppsättningarna i de distrikt som bedömes
böra läggas samman med annat polisdistrikt. I fråga om den allmänna
serviceverksamheten, främst handläggningen av s. k. polismyndighetsärenden,
samt beträffande förvaltningsgöromålen måste självfallet lösningen
bli en annan. Det är här fråga om ärenden som i stor utsträckning
är ålagda polischefen eller som handläggs inom hans kansli.
Minskningen av antalet polisdistrikt leder till en motsvarande minskning
av antalet polischefstjänster. Eftersom kansligöromålen efter en sammanläggning
i stor utsträckning kommer att fullgöras på den nya kansliorten,
kan inte undvikas att i vissa fall tjänster på kanslisidan måste
föras över till den nya kansliorten. Någon försämrad service för allmänheten
synes dock — främst med hänsyn till möjligheterna att delegera
beslutanderätten till kvarvarande personal — inte behöva följa härav.
Utskottet vill — liksom departementschefen och motionärerna i motionen
1971: 1624 — understryka att delegation bör förekomma i största
möjliga utsträckning. Det bör även övervägas om inte delegationsrätten
genom författningsändringar kan utvecklas ytterligare. Utskottet vill
härutöver framhålla att allmänheten också i ärenden som slutligt måste
handläggas av polischefen i det nya distriktet kan vända sig till polisen i
hemorten.

I fråga om den hänsyn som vid ifrågasatt indelningsändring bör tas
till andra administrativa indelningar kan utskottet väsentligen ansluta sig
till departementschefens ställningstaganden. Angelägenheten av att de
olika verksamhetsområdena stämmer helt överens får dock inte överbetonas.

Genomförandet m. m.

I propositionen framhålles att polisutredningens indelningsförslag tillsammans
med remissvaren bildar ett så omfattande grundmaterial för det
fortsatta reformarbetet att det i flera fall bör vara möjligt att snabbt ta
ställning till om en indelningsändring bör genomföras. Ytterligare utredningar
bör enligt departementschefen göras endast i vissa fall och
då i huvudsak inriktas på frågan om polisutredningens förslag kan anses
lämpligt med hänsyn till de lokala förhållandena inom det aktuella området.
Behövliga utredningar bör utföras genom Kungl. Maj:ts försorg.
Kungl. Maj:t skall också i de fall då ny utredning gjorts — efter
hörande av berörda myndigheter och organisationer — besluta om indelningsändringarna.
Organisationsplaner för de nya polisdistrikten bör
upprättas av rikspolisstyrelsen. Indelningsreformen bör genomföras successivt
med ett eller flera polisdistrikt i varje etapp. Planeringen bör inriktas
på att reformen i huvudsak skall vara genomförd inom en period
av två å tre år.

I motionen 1971: 1619 yrkas att varje indelningsändring skall föregås
av särskild utredning rörande de lokala förhållandena, varvid berörda

JuU 1972:1

myndigheter och organisationer beredes tillfälle att yttra sig. Liknande
önskemål framställes i motionen 1971: 1622. I motionerna 1971: 1624,
1971: 1625 och 1971: 1629 påfordras riksdagens hörande vid indelningsändringar.
Enligt motionen 1971: 1624 bör sålunda preciserade förslag
föreläggas riksdagen vid varje indelningsändring. I motionen 1971: 1625
uttalas att det bör vara Kungl. Maj:t obetaget att efter anmälan till riksdagen
undantagsvis göra sådana sammanläggningar som ej återverkar på
den regionala organisationen. Enligt motionen 1971: 1629 bör riksdagens
yttrande inhämtas om avvikelser göres från de i propositionen
uppdragna riktlinjerna för polisdistriktsindelningen eller om i någon
landsända svårigheter skulle uppstå i samband med indelningsändring.
I motionerna 1971: 1619 och 1971: 1622 yrkas vidare att tiden för reformens
genomförande skall förlängas.

Härjämte framställes i ett stort antal motioner önskemål rörande
distriktsindelningen i speciella län, nämligen i motionen 1971: 1615 såvitt
gäller Kristianstads län, i motionen 1971: 1616 såvitt gäller Skaraborgs
län, i motionen 1971: 1620 såvitt gäller Hallands län, i motionen
1971: 1621 såvitt gäller Kopparbergs län, i motionen 1971: 1623 såvitt
gäller Västmanlands län, i motionen 1971: 1626 såvitt gäller Gävleborgs
län och i motionen 1971: 1628 såvitt gäller Älvsborgs län.

Utskottet vill i denna del först framhålla att polisutredningens indelningsförslag
tillsammans med remissvaren utgör ett omfattande och värdefullt
grundmaterial för ställningstaganden i fråga om ändrad distriktsindelning.
Sedan utredningens översyn gjordes, har emellertid ett antal
kommunindelningsändringar och domsagoregleringar ägt rum. I polisdistrikten
har genomförts en ny organisation och även i övrigt har avsevärda
förändringar företagits på personalsidan. Med hänsyn härtill
delar utskottet uppfattningen i motionerna 1971: 1619 och 1971: 1622
att förnyad utredning bör göras angående de lokala förhållandena i
samtliga fall där en indragning av polisdistrikt överväges. I de fall då
förhållandena icke ändrats i något för indelningsfrågan betydelsefullt
hänseende efter det att polisutredningens förslag framlades bör emellertid
utredningsarbetet kunna begränsas. Viktigt är under alla förhållanden
att företrädare för ortsintressena får tillfälle att ytterligare en gång
framlägga sin uppfattning i indelningsfrågan.

Sedan beslut om indelningsändring fattats bör förslag till erforderliga
personaldispositioner alltid föreläggas berörda myndigheter och organisationer
för yttrande. Dessa får därigenom möjlighet att uttala sig bl. a.
i den för ortsbefolkningen centrala frågan vilken personal som kommer
att kvarstanna på den gamla kansliorten.

Beträffande den i motionerna 1971: 1624 och 1971: 1625 framförda
tanken, att förslag till polisdistriktsindelning alltid skall underställas
riksdagen innan beslut fattas, måste beaktas att ett sådant förfarande stri -

JuU1972:1

der mot den praxis som hittills tillämpats vid ändringar i den polisiära
eller judiciella indelningen och i andra liknande sammanhang. Ett tillmötesgående
av motionärernas önskemål medför också en från administrativa
utgångspunkter omständlig ordning, eftersom genomförandet
av olika skäl bör ske successivt och ett flertal propositioner således
skulle behöva föreläggas riksdagen i frågan om polisdistriktsindelningen.
Utskottet kan därför icke ansluta sig till motionärernas förslag att varje
särskild indelningsändring skall underställas riksdagen, utan det bör i
princip ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om de indelningsändringar
som utredningarna i varje särskilt fall kan anses motivera. Självfallet
bör emellertid, som framhålles i motionen 1971: 1629, riksdagen
höras om i visst fall någon avvikelse från angivna riktlinjer befinnes erforderlig.
Utskottet utgår också från att frågan underställes riksdagens
prövning om i visst fall tvekan skulle uppstå huruvida en indelningsändring
står i överensstämmelse med de uppdragna riktlinjerna eller
eljest särskilda skäl talar härför. Sådana skäl bör anses föreligga om
t. ex. en planerad indragning är starkt motiverad med hänsyn till önskemålet
att rationalisera polisverksamheten men samtidigt står i uppenbar
strid mot de regionalpolitiska strävandena.

I fråga om genomförandet finner utskottet vidare, i anslutning till yrkanden
i motionerna 1971: 1619 och 1971: 1622, att tiden härför, bl. a.
på grund av behovet av ytterligare utredning och av hänsyn till berörd
personal, bör utsträckas något utöver den period av två å tre år som förutsättes
i propositionen.

Som framgått av det föregående är i detta sammanhang fråga om
riktlinjer i stort för en ändrad polisdistriktsindelning, och i propositionen
tas inte i något fall ställning till de indelningsförslag som polisutredningen
för varje län lagt fram. Utskottet har ovan uttalat sig om nödvändigheten
av kompletterande utredningar och finner mot denna bakgrund
det varken möjligt eller lämpligt att ta ställning till de önskemål
rörande distriktsindelningen i vissa län som upptagits i motionerna
1971: 1615, 1971: 1616, 1971: 1620, 1971: 1621, 1971: 1623, 1971: 1626
och 1971: 1628. Dessa motionsyrkanden bör således avslås. Synpunkterna
i motionerna har emellertid i viss utsträckning beaktats vid utskottets
ställningstaganden till riktlinjerna i stort.

Med de jämkningar som ovan angivits tillstyrker utskottet de i propositionen
förordade riktlinjerna för den framtida polisdistriktsindelningen.
Det är självfallet icke möjligt att ange det exakta antalet polisdistrikt
som kommer att finnas sedan reformen genomförts. Departementschefen
har uttalat att en tillämpning av de riktlinjer han förordat inte torde
komma att leda till att antalet polisdistrikt blir mindre än vad polisutredningen
föreslog, dvs. 90 distrikt. Utskottet vill för sin del framhålla
att antalet, vid ett beaktande av utskottets uttalanden, kommer att icke

JuU 1972:1

obetydligt överstiga detta antal. Härav följer att yrkandet i motionen
1971: 1625 rörande antalet polisdistrikt får anses tillgodosett. Även yrkandena
i motionen 1971: 1624 om polisdistriktsindelningen i stort får i
väsentlig mån anses tillgodosedda genom utskottets förslag till jämkningar.
Detsamma gäller övriga i det föregående behandlade motionsyrkanden,
bortsett från dem som har avseende på distriktsindelningen i
speciella län.

Vissa frågor rörande det praktiska polisarbetet

I anslutning till de i propositionen upptagna frågorna rörande den
lokala polisorganisationen har i två motioner framställts yrkanden som
närmast berör det praktiska polisarbetet. I motionen 1971: 1618 framhålles
att information och upplysning utgör viktiga inslag i den brottsförebyggande
verksamheten men att det värdefulla upplysningsarbete
som polisen bedriver i skolorna är otillräckligt. En aktiv samverkan
mellan hem, skola, de sociala myndigheterna och polisen rekommenderas
av motionärerna, som också framhåller behovet av ett förtroendefullt
samarbete mellan polis och allmänhet. I sistnämnda hänseende
uttalar sig motionärerna för en återuppbyggnad av systemet med kvarterspoliser.
Motionärerna yrkar att riksdagen skall ge Kungl. Maj:t till
känna dels att det nyssnämnda samarbetet bör underlättas, dels att ett
system med kvarterspoliser bör prövas och, om erfarenheterna blir
goda, vidareutvecklas.

Förslag om kvarterspoliser lägges också fram i motionen 1971:1629.
Motionärerna uttalar bl. a. att det är angeläget att söka kompensera
den minskade personkännedom som allmänt följer med ökad centralisering
och föreslår i detta syfte att enskilda polismän ges särskilda ansvarsområden
som kvarter, landsbygdsområden eller mindre tätorter.
Önskemålen härom bör enligt motionsyrkandet ges Kungl. Maj:t till
känna.

I fråga om önskemålen i motionen 1971: 1618 om ett vidgat samarbete
mellan socialvårdsmyndigheter, skola, hem och polis vill utskottet
erinra om att Kungl. Maj:t i cirkulär i augusti 1970 (SFS 1970: 513)
rekommenderat att samarbetsorgan bildas i kommunerna för ett intensifierat
samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och polis bl. a. i
brottsförebyggande syfte. Länsstyrelserna har ålagts att verka för att
samarbetsorgan bildas. Anvisningar för hur samarbetet skall bedrivas
har under år 1971 utarbetats av socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och
rikspolisstyrelsen (socialstyrelsens Råd och anvisningar 1971: 23). Med
hänsyn till det anförda påkallar motionen i berörd del icke någon riksdagens
åtgärd.

Även i fråga om den i bägge motionerna behandlade kvarterspolisverksamheten
har nyligen tagits initiativ som ligger i linje med motionärernas
önskemål. Kvarterspoliser förekommer i vårt land endast i

JuU 1972:1

Stockholm, Göteborg och Malmö, där de till övervägande del är placerade
i de nya stadsdelarna. Erfarenheterna har uppgivits vara mycket
goda, men de begränsade personalresurserna har hittills gjort det
omöjligt att utbygga verksamheten. Ett steg mot en sådan förbättrad
kontakt mellan allmänhet och polis, som ett system med kvarterspolis
innebär, har emellertid för kort tid sedan tagits av rikspolisstyrelsen
genom anmaning till landets polischefer att omgående ta upp samråd
med representanter för personalen angående de övervakningsmetoder
som tillämpas inom distriktet. Syftet bör därvid bl. a. vara att söka
åstadkomma en ökad tjänstgöring till fots inom områden där denna
bevakningsform kan anses mest ändamålsenlig för att uppnå bättre polisiär
service på allmän plats samt att även i övrigt klarlägga att tillgängliga
resurser för övervakning användes på bästa möjliga sätt. Rikspolisstyrelsens
initiativ, som ligger i linje med vad utskottet ovan uttalat
om värdet av en nära kontakt mellan polis och allmänhet, hälsas
av utskottet med tillfredsställelse. Resultatet bör avvaktas innan ytterligare
åtgärder i motionernas syfte överväges. Motionerna bör alltså inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Medborgarinflytandet

Inrättandet av polisstyrelser i de nuvarande polisnämndernas ställe
betecknas i propositionen som ett viktigt led i strävandena att behålla
och fördjupa det samband som av ålder funnits mellan kommunerna
och polisen. Polisstyrelserna föreslås bestå av polischefen som ordförande
och sex medborgarrepresentanter, utsedda av de i distriktet ingående
primärkommunerna. Arbetsuppgifterna bör enligt förslaget i princip
sammanfalla med de uppgifter som lokal polischef nu har. Med
begreppet polismyndighet skall sålunda avses polisstyrelsen i distriktet,
om inte annat följer av lag eller annan författning. Klara avgränsningar
förordas i fråga om fördelning av arbetsuppgifterna mellan styrelsen
i plenum och polischefen. I plenum bör sålunda avgöras viktigare frågor
om organisation och arbetsordning, frågor om förslag till beräknande
av utgifter för polisväsendet i distriktet och andra frågor av
större ekonomisk betydelse. Såsom pleniärenden betecknas också frågor
om tillsättning av kvalificerade polismanstjänster och viktigare frågor
om information. Ärenden som innebär utövning av polisledning
avses falla helt utanför medborgarrepresentanternas befogenhetsområde.
Polisstyrelsereformen föreslås bli genomförd den 1 januari 1973.

Sättet för utseende av medborgarrepresentanterna

Enligt polisutredningens förslag skulle medborgarrepresentanterna i
polisstyrelserna föreslås av kommunfullmäktige i de fall då polisdistrikt
består av en enda kommun och — om två eller flera kommuner ingår i
distriktet — av landstinget eller kommunfullmäktige i landstingsfria

JuU 1972:1

kommuner. Ledamöterna skulle sedan utses av den regionala polismyndigheten.

I propositionen föreslås att primärkommunerna utan undantag skall
utse ledamöterna. För denna ordning åberopas främst att reformens
huvudsyfte är att ge den lokala polisorganisationen en bättre kommunal
förankring och att därför alla möjligheter att stärka det primärkommunala
inflytandet bör utnyttjas. Val av ledamöter i polisstyrelse
anses i stort sett kunna ske på motsvarande sätt som f. n. gäller vid val
av ledamöter i polisnämnd, dvs. av de i distriktet ingående kommunernas
fullmäktige eller av ombud för dessa kommuner. Bara i de fall
då polisdistrikt omfattar en kommun skall ledamöterna väljas direkt av
kommunfullmäktige. Det antal ombud varje kommun skall utse bör
begränsas för undvikande av att vissa kommuner får alltför stor dominans
i ombudsförsamlingen.

I motionen 1971: 1624 hemställes i viss anslutning till polisutredningens
förslag att de förtroendevalda i polisstyrelsen skall väljas av landstingen
efter samråd med kommunerna. Syftet bakom förslaget är att
åstadkomma en rimlig fördelning av styrelseplatserna mellan de i polisdistriktet
ingående kommunerna och att så långt som möjligt nå en
sammansättning av styrelsen som svarar mot den partipolitiska ställningen
inom distriktet.

Utskottet vill i denna del först uttala sin anslutning till huvudsyftet
med reformen, nämligen att ge den lokala polisorganisationen en bättre
kommunal och medborgerlig förankring än vad den nu har. Förslaget
att ersätta de nuvarande polisnämnderna, som har endast rådgivande
funktion, med polisstyrelser med beslutande funktion är ägnat att tillgodose
detta syfte. Genom kommunal representation i styrelserna erhålles
också garantier för ett ökat kommunalt inflytande på polisverksamheten
i distrikten.

Vid bedömande av vilken ordning för ledamöternas utseende som
bör väljas måste beaktas att den i propositionen förordade metoden
förorsakar något högre kostnader och administrativt sett blir något
mer komplicerad än en ordning där uppgiften att utse ledamöterna åvilar
landstingen och, i landstingsfria kommuner, kommunfullmäktige.
En annan betydelsefull synpunkt är att landstingen och, i landstingsfria
kommuner, kommunfullmäktige utgör naturliga valkorporationer med
en sammansättning som återspeglar den partipolitiska ställningen. Om
uppgiften att utse medborgarrepresentanter ålägges dem, bör bättre
förutsättningar finnas för en representation som står i relation till de
politiska partiernas storlek än om den i propositionen föreslagna ordningen
genomföres. Mot denna bakgrund finner utskottet övervägande
skäl tala för att uppgiften att utse medborgarrepresentanterna i polisstyrelse
bör åvila landstingen respektive kommunfullmäktige i kom 4

Riksdagen 1972. 7 sami. Nr 1

JuU 1972:1

muner utanför landstingskommun. Självfallet måste, såsom föreslagits
i motionen 1971: 1624, vid utseendet förekomma samråd med kommunerna.

Antalet ledamöter

Departementschefen uttalar i propositionen att medborgarrepresentanternas
allmänna erfarenheter och kunskaper kommer att bli ett betydelsefullt
komplement till polischefens fackkunskap. Enligt departementschefens
mening är antalet ledamöter av mindre betydelse. Det
väsentliga är att kunna knyta lekmän med moget omdöme och allmän
livserfarenhet till organisationen. Sådana egenskaper kan uppenbarligen
bli företrädda redan genom ett fåtal lekmäns medverkan. Också från
organisatorisk synpunkt är det en fördel att antalet ledamöter i styrelsen
inte blir alltför stort. Departementschefen delar polisutredningens
uppfattning att önskemålen om en fullständig och proportionell kommunal
representation, som i flera fall leder till mycket stora styrelser,
måste vika för intresset av att skapa ett funktionsdugligt organ. I likhet
med utredningen och en klar majoritet av remissinstanserna anser departementschefen
att en styrelse bestående av polischefen och sex medborgarrepresentanter
innebär en lämplig avvägning.

Frågan om personalen bör vara representerad i styrelsen bör enligt
departementschefens mening lösas i ett större sammanhang sedan pågående
utredningsarbete rörande fördjupad företagsdemokrati inom
statsförvaltningen slutförts.

Spörsmålet om antalet ledamöter i polisstyrelse behandlas i två motioner.
Enligt motionen 1971: 1624 bör polisstyrelse bestå av polischefen,
minst sex förtroendevalda ledamöter samt en representant för polispersonalen.
Antalet förtroendevalda bör utökas till det antal som erfordras
för att samtliga i distriktet ingående kommuner eller kommunblock
skall bli representerade i styrelsen. Detta synsätt återfinns i motionen
1971: 1625, där det yrkas att antalet ledamöter skall kunna uppgå
till mer än sju men högst elva om polisdistriktet omfattar mer än två
kommunblock. Syftet med den föreslagna regleringen anges av motionärerna
vara att uppnå en mer allsidig representation. Motionärerna
berör även frågan om de anställdas möjligheter till inflytande. I avvaktan
på det ovan nämnda utredningsarbetet rörande fördjupad företagsdemokrati
inom statsförvaltningen avstår motionärerna från yrkande
i denna del.

Utskottet finner i likhet med departementschefen det vara av väsentlig
betydelse för polisstyrelsens funktionsduglighet att antalet ledamöter
inte blir alltför stort. Från denna synpunkt finner utskottet det i propositionen
föreslagna antalet medborgarrepresentanter vara väl valt. Förslaget
torde också i de flesta fall göra det möjligt för samtliga i ett polis -

JuU 1972:1

distrikt ingående kommuner att bli representerade i styrelsen. I ett
mindre antal fall, bl. a. då fler än sex kommuner kommer att ingå i nybildat
polisdistrikt, skulle emellertid med detta antal valda ledamöter
det i motionerna 1971: 1624 och 1971: 1625 uttalade önskemålet att
alla i distriktet ingående kommuner bör vara representerade i styrelsen
inte bli tillgodosett. Förslaget gör det också svårt att åstadkomma en
rimlig proportionell kommunal representation i sådana fall då i ett distrikt
finns en eller flera mycket folkrika kommuner. Med hänsyn härtill
bör det finnas möjlighet att i enstaka undantagsfall föreskriva ett något
större antal lekmannarepresentanter än vad som föreslagits i propositionen.
Fler än åtta valda ledamöter synes dock inte i något fall böra
förekomma. I det läge spörsmålet om fördjupad företagsdemokrati
inom statsförvaltningen för närvarande befinner sig saknar utskottet
anledning till annan bedömning i fråga om styrelserepresentation för
personalen än den som departementschefen givit uttryck åt.

Ordförandeskapet

Propositionen innebär att polischefen skall vara självskriven ordförande
i polisstyrelsen. Förslaget överensstämmer i detta hänseende
med vad som föreslogs av en minoritet inom polisutredningen bestående
av ordföranden och tre experter, som ansåg det naturligt att ordförandeskapet
anförtroddes polischefen vilken har kunskap om och erfarenhet
av polisverksamheten i hela polisdistriktet. Utredningens majoritet ansåg
däremot att de regler som gäller för kommunala nämnder borde
bli vägledande och ordförandeskapet sålunda anförtros någon av de
valda ledamöterna.

Departementschefen motiverar sitt ställningstagande med att polisstyrelserna
är statliga myndigheter och att styrelsebesluten i relativt
stor utsträckning kommer att fattas av polischefen ensam. Med hänsyn
till att polischefens speciella personliga ansvar för verksamheten inte
har någon motsvarighet i kommunala nämnder anser han att frågan
om ordförandeskapet inte behöver lösas efter det mönster som gäller
för kommunala nämnder. Inte minst praktiska skäl anser han tala för
att polischefen anförtros uppdraget att vara ordförande. Därmed skulle
man också uppnå överensstämmelse med vad som gäller på central och
regional nivå inom polisväsendet.

En från departementschefen avvikande mening har kommit till uttryck
i ett flertal motioner. I motionerna 1971: 1617, 1971: 1624 och
1971:1625 framställes sålunda yrkanden som går ut på att en av de
valda ledamöterna skall utses till ordförande. Samma ordning beträffande
vice ordförande föreslås i motionerna 1971: 1617 och 1971: 1624.
I motionen 1971: 1617 uttalas vidare att valet skall företas av styrelsens
förtroendevalda ledamöter. I motionen 1971: 1627 yrkas att riksdagen

JuU 1972:1

beslutar att polisstyrelsen inom sig skall utse ordförande och vice ordförande.

Till stöd för motionsförslaget att ordförande skall utses bland de
valda ledamöterna uttalas bl. a. att en ordning med polischefen som
självskriven ordförande strider mot den grundläggande målsättningen
att skapa en beslutsfunktion som tillgodoser ett starkt medborgarinflytande
och skulle kunna leda till att polischefen får en alltför stark
ställning i styrelsen i förhållande till de förtroendevalda ledamöterna.
I motionen 1971:1627 uttalas bl. a. att styrelsen självfallet kan
tillgodogöra sig polischefens speciella kunskaper även med en lekmannaordförande.
Med hänsyn härtill saknas enligt motionärerna anledning
att i fråga om polisstyrelserna avvika från den praxis beträffande
utseeendet av ordförande och vice ordförande som råder i kommunala
nämnder och styrelser.

Vissa skäl talar för departementschefens förslag att polischefen anförtros
uppdraget att vara polisstyrelsens ordförande. Enligt utskottets
mening tillgodoses emellertid reformens huvudsyfte bättre om medborgarinflytandet,
i anslutning till vad som uttalats i motionerna, även ges
det uttrycket att polisstyrelsens förtroendevalda ledamöter inom sig får
utse ordförande och vice ordförande. Även med denna lösning kommer
polischefen, som blir självskriven ledamot, att genom sin fackkunskap
inta en särställning i styrelsen. I åtskilliga frågor torde han också komma
att fungera som föredragande. De risker för dualism i polisledningen,
som på sina håll befarats därest annan än polischefen skulle vara
ordförande, synes kunna undvikas med departementschefens förslag
till en noggrann avgränsning mellan de uppgifter som ankommer på
polisstyrelsen i plenum och de uppgifter som åligger polischefen ensam.
Härvid bör betonas att ärenden som innebär utövning av polisledning
faller helt utanför medborgarrepresentanternas befogenhetsområde.

På anförda skäl förordar utskottet den lösningen att polisstyrelsens
valda ledamöter inom sig utser ordförande och vice ordförande.

Den regionala polisorganisationen

De i propositionen uppdragna riktlinjerna för en reform av den regionala
polisorganisationen innebär, som inledningsvis antytts, i huvudsak
att två eller undantagsvis tre angränsande län i en del fall sammanföres
till ett verksamhetsområde. Åtgärden bör enligt departementschefen
ske beträffande län med ett eller två polisdistrikt. Möjligen kan
även län med tre distrikt komma i fråga för sammanföring med annat
län. Vidare innebär reformen att i samtliga län införes en enhetlig organisation,
där länspolischefen, även om han alltjämt är tjänsteman i

JuU 1972:1

länsstyrelsen, ges en betydligt mer självständig ställning med vidgad
beslutanderätt i olika frågor.

Reformen är enligt departementschefen att se som ett provisorium i
avvaktan på resultatet av det arbete som f. n. pågår inom länsberedningen
i fråga om den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och
organisation.

Ändringarna av de regionala verksamhetsområdena föreslås ske
etappvis efter hand som distriktsindelningsreformens verkningar på regionplanet
kan bedömas, medan den nya organisationen anses böra
bli genomförd på en gång i hela landet, nämligen den 1 januari 1973.
Beslut om indelningsändringar skall fattas av Kungl. Maj:t efter samråd
med länsberedningen och efter hörande av rikspolisstyrelsen och berörda
länsstyrelser.

I motionen 1971: 1624 yrkas, på väsentligen samma skäl som i motionen
anföres mot en reform på distriktsplanet, avslag på propositionen
såvitt avser riktlinjerna för den regionala organisationen. Enligt
motionärerna bör i samtliga fall då indelningsändring ifrågasättes undersökas
huruvida åtgärden är lämplig med hänsyn till de lokala förhållandena
och varje indelningsförslag föreläggas riksdagen.

Yrkande om riksdagens hörande vid varje ändring i den regionala
organisationen framställes också i motionerna 1971: 1625 och 1971:
1629.

Utskottet vill för sin del först understryka att reformen så till vida
är en konsekvens av distriktsindelningsreformen att det i de län, som
efter distriktssammanslagningar kommer att bestå av endast ett eller
två polisdistrikt, inte rimligen kan finnas utrymme för en regional organisation
med huvuduppgift att inspektera och samordna verksamheten
mellan distrikten. Reformen bör, främst med hänsyn till angelägenheten
av att icke föregripa länsberedningens arbete, stanna vid sammanföringar
av sådana län. Möjligen kan, som departementschefen anför,
även län med tre distrikt komma i fråga. Skälen för sammanföring av
sådana län med andra bör dock enligt utskottets mening vara mycket
starka. Att föra samman mer än två angränsande län med varandra till
ett verksamhetsområde bör som departementschefen framhåller ske
endast i något enstaka undantagsfall. Flertalet län kommer således
även i fortsättningen att bilda självständiga regionala verksamhetsområden.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att reformen såvitt
gäller indelningsfrågan bör ske etappvis. Den nya organisationen bör
däremot genomföras på en gång i hela landet. Utskottet har i och för
sig ingen erinran mot den av departementschefen förordade tidpunkten.
Det av utskottet förordade förfarandet vid indelningsändringar kan

JuU 1972:1

emellertid göra det svårt att följa denna tidsplan. Något hinder bör
därför inte föreligga för en viss förskjutning.

I de fall då i enlighet med vad nyss anförts indelningsändring överväges
bör i överensstämmelse med önskemålen i motionerna 1971: 1624,
1971: 1625 och 1971: 1629 frågan underställas riksdagens prövning, så
att dess ställningstagande till den regionala problematiken över huvud
taget inte föregripes.

Utöver vad sålunda upptagits har utskottet ingen erinran mot riktlinjerna
i propositionen såvitt gäller den regionala polisorganisationen.
Genom utskottets förslag om riksdagens hörande vid varje planerad
indelningsändring får önskemålen i motionerna i huvudsak anses tillgodosedda.

Distriktsåklagarorganisationen

De i propositionen förordade förändringarna i fråga om åklagardistrikten
är anpassade till den föreslagna polisdistriktsindelningen. De
knyter också an till de principer som nu gäller för indelningen i åklagardistrikt.
Sålunda uttalar departementschefen att den nuvarande principen,
att ett åklagardistrikt alltid skall omfatta minst ett polisdistrikt, bör
upprätthållas även i fortsättningen. Han delar också polisutredningens
uppfattning att man bör eftersträva åklagardistrikt av sådan storlek att
de ger arbetsunderlag för minst tre åklagare och att anpassningen till
gällande domkretsindelning måste ägnas stor uppmärksamhet. Genomförandet
av den nya indelningen föreslås liksom i fråga om polisdistrikten
ske etappvis.

Frågan om åklagardistriktsindelningen i vissa speciella län har upptagits
i ett antal motioner i anslutning till motsvarande yrkanden rörande
polisdistriktsindelningen, nämligen i motionen 1971: 1615 såvitt gäller
Simrishamns åklagardistrikt, i motionen 1971: 1616 såvitt gäller Skara
och Lidköpings åklagardistrikt, i motionen 1971: 1620 såvitt gäller Hallands
län och i motionen 1971: 1626 såvitt gäller Gävleborgs län.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att den nya polisdistriktsindelningen
med hänsyn till det nära sambandet mellan polisoch
åklagarväsendet nödvändiggör justeringar i den nuvarande åklagardistriktsindelningen.
Jämkningarna bör göras med tillämpning av de
principer som departementschefen angivit och en anpassning ske till den
nya polisdistriktsindelningen. Utskottet vill härvid understryka att utskottets
ställningstaganden i fråga om polisdistriktsindelningen kan komma
att medföra att antalet åklagardistrikt som ger arbetsunderlag för
mindre än tre åklagare blir något högre än vad som förutsatts i propositionen.
Med särskild tillfredsställelse noteras att indelningsändringarna
kan förväntas medföra att det nuvarande systemet med utstationerade
åklagare i stort sett upphör.

JuU 1972:1

Vad beträffar de i motionerna 1971: 1615, 1971: 1616, 1971: 1620 och
1971: 1626 upptagna yrkandena rörande åklagardistriktsindelningen i
speciella län får utskottet hänvisa till sitt ställningstagande till motsvarande
yrkanden rörande polisdistriktsindelningen på s. 46 ovan.

Med de jämkningar som följer av utskottets ställningstaganden i fråga
om polisdistriktsindelningen tillstyrker utskottet de i propositionen förordade
riktlinjerna för åklagardistriktsindelningen.

Lagförslagen m. m.

Enligt lagen (1964: 317) om vad som avses med polismyndighet förstås
med polismyndighet polischefen i orten, såvida annat inte föreskrivits
i annan författning. I det vid propositionen fogade lagförslaget angående
polismyndighetsbegreppet ges en regel av innebörd att med
polismyndighet skall förstås polisstyrelsen i distriktet, om inte annat följer
av lag eller annan författning. Polisstyrelserna ålägges alltså i princip
de uppgifter som lokal polischef nu har. I praktiken avses emellertid
ingen ändring härvidlag. Arbetsuppgifterna skall, som närmare angivits
ovan i avsnittet rörande medborgarinflytandet, enligt propositionen fördelas
mellan polisstyrelsen och — genom delegation — dess ordförande,
polischefen. Ärenden som innebär utövning av polisledning skall
falla helt utanför medborgarrepresentantemas befogenhetsområde.

Bland annat det förhållandet att polischefen enligt utskottets ställningstagande
ovan icke skall komma i fråga som ordförande i polisstyrelsen
har inom utskottet föranlett viss tvekan om den lagtekniska lösning
som valts i propositionen i fråga om polismyndighetsbegreppet.
Skäl kan anföras för att med polismyndighet bör avses polischefen, som
ju också enligt propositionen i realiteten skall fullgöra flertalet polismyndighetsuppgifter.
Med hänsyn främst till att det ökade medborgarinflytandet
bör komma till uttryck även i lagtext har utskottet emellertid
stannat för den lösning som upptagits i propositionen. Den lagtekniska
konstruktion som utskottet sålunda förordar har f. ö. valts även i andra
sammanhang, bl. a. inom polisväsendet i förhållandet mellan länsstyrelse
och länspolischef samt mellan rikspolisstyrelsen och rikspolischefen.
Den erforderliga gränsdragningen mellan polisstyrelsens och polischefens
arbetsuppgifter torde, som departementschefen förutskickat, få göras genom
föreskrifter i en instruktion för polisstyrelse, varigenom uppgifter
som åligger polisstyrelse delegeras till polischefen eller annan tjänsteman
i distriktet.

Det i propositionen framlagda förslaget till lag om upphävande av lagen
(1964: 320) om polisnämnder samt riktlinjerna i den mån de ej berörts
i det föregående har inte givit utskottet anledning till erinran.

JuU 1972:1

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

A. att riksdagen beträffande de i propositionen 1971: 173 angivna
riktlinjerna för en omorganisation av polisväsendet, såvitt
avser polisdistriktens storlek och antal, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1971: 1619, 1971: 1622, 1971:
1624 och 1971: 1625, allt i motsvarande del, ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet i detta hänseende anfört på
s. 41—44 samt 46 och 47;

B. att riksdagen beträffande samma riktlinjer, såvitt avser förfarandet
vid ändringar i polisdistriktsindelningen, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1971: 1619, 1971:
1622, 1971: 1624 och 1971: 1629, allt i motsvarande del, ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i detta hänseende anfört
på s. 45 och 46;

C. att riksdagen beträffande samma riktlinjer, såvitt avser tiden
för distriktsindelningsreformens genomförande, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionerna 1971:
1619 och 1971: 1622, allt i motsvarande del, ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet i detta hänseende anfört på
s. 46;

D. att riksdagen beträffande polisdistriktsindelningen i särskilda
län avslår motionerna

a) 1971: 1615 i motsvarande del,

b) 1971: 1616 i motsvarande del,

c) 1971: 1620 i motsvarande del,

d) 1971: 1621,

e) 1971: 1623,

f) 1971: 1626 i motsvarande del samt

g) 1971: 1628;

E. att riksdagen beträffande ovannämnda riktlinjer, såvitt avser
antalet ledamöter i polisstyrelse, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna 1971: 1624 och 1971: 1625, allt i
motsvarande del, ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i
detta hänseende anfört på s. 50 och 51;

F. att riksdagen beträffande samma riktlinjer, såvitt avser sättet
för utseende av ledamöter i polisstyrelse, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen 1971:
1624, båda i motsvarande del, ger Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet i detta hänseende anfört på s. 49;

G. att riksdagen beträffande samma riktlinjer, såvitt avser ordförandeskapet
i polisstyrelse, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna 1971: 1624 och 1971: 1625, allt i mot -

JuU 1972:1

svarande del, samt motionen 1971:1627 och med bifall till
motionen 1971:1617 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i detta hänseende anfört på s. 52;

H. att riksdagen beträffande samarbetet mellan polisen och andra
myndigheter m.m. avslår motionen 1971: 1618 i motsvarande
del;

I. att riksdagen beträffande ett system med kvarterspoliser m. m.
avslår motionerna 1971: 1618 och 1971: 1629, båda i motsvarande
del;

K. att riksdagen beträffande ovannämnda riktlinjer, såvitt avser
de regionala verksamhetsområdenas storlek och antal, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1971: 1624, båda
i motsvarande del, ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i detta hänseende anfört på s. 53;

L. att riksdagen beträffande samma riktlinjer, såvitt avser förfarandet
vid ändringar i den regionala polisorganisationen, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionerna
1971: 1624, 1971: 1625 och 1971: 1629, allt i motsvarande
del, ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i detta
hänseende anfört på s. 53;

M. att riksdagen beträffande samma riktlinjer, såvitt avser tidpunkten
för genomförandet av den nya organisationsformen
på regionplanet, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag ger
Kungl. Majit till känna vad utskottet i detta hänseende anfört
på s. 53;

N. att riksdagen godkänner samma riktlinjer i den mån de icke
omfattas av vad utskottet hemställt under punkterna A—C,
E—G samt K—M;

O. att riksdagen beträffande de i propositionen angivna riktlinjerna
för åklagardistriktsindelningen ger Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet i detta hänseende anfört på s. 54;

P. att riksdagen beträffande åklagardistriktsindelningen i särskilda
län avslår motionerna

a) 1971: 1615,

b) 1971: 1616,

c) 1971: 1620 samt

d) 1971: 1626, alla i motsvarande del;

Q. att riksdagen antager de genom propositionen framlagda lagförslagen.

Stockholm den 9 februari 1972

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

JuU 1972:1

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), herr Dockered
(c), fröken Mattson (s), herrar Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson
i Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), Polstam (c), fru
Hjelm-Wallén (s), herrar Schött (m), Petersson i Röstånga (fp), Karlsson
i Ronneby (s) och Lövenborg (vpk).

Reservation

av herrar Westberg i Ljusdal (fp) och Petersson i Röstånga (fp), vilka
beträffande distriktsindelningsreformen ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 41 med orden
”Utskottet vill” och slutar på s. 47 med orden ”i speciella län.”
bort ersättas med text av följande lydelse.

I motionen 1971: 1619 yrkas (= utskottet s. 44 och 45)

gäller Älvsborgs län.

Utskottet vill understryka att den lokala polisorganisationen måste
utgöra kärnan i ett rationellt och effektivt polisväsende. Om den lokala
polisorganisationen inte är rationellt uppbyggd och inte har fullgoda
resurser, kan inga andra åtgärder ge polisväsendet den erforderliga
effektiviteten. Även från demokratiska synpunkter är det av största vikt
att tyngdpunkten i polisväsendet ligger på det lokala planet; i annat
fall saknas förutsättningar för den nära kontakt med allmänheten, olika
kommunala organ och organisationer, som är så väsentlig för polisens
del. Polis måste finnas tillgänglig inom rimligt tidsavstånd i hela landet
både för att kunna fullgöra väsentliga servicefunktioner och för att i
praktiken fungera brottsförebyggande. När man drar upp riktlinjerna
för en effektiv polisorganisation, kan det således inte ske utifrån meleher
mindre renodlat förvaltningsekonomiska utgångspunkter.

Enligt utskottets mening finns det anledning till en viss oro över
polisverksamhetens organisatoriska utveckling under senare år. De allt
större enheterna och en alltmer utvecklad arbetsspecialisering leder till
att kontakten mellan polis och allmänhet alltmer minskas. Stora områden
i främst glesbygderna lämnas utan tillräcklig, fortlöpande polisverksamhet.
Framför allt hos de äldre leder ett försämrat skydd till en
ökad känsla av otrygghet. Den förebyggande roll som uppfylls bl. a. genom
att polis finns tillgänglig på rimligt avstånd kan på ett olyckligt
sätt få stå tillbaka till förmån för s. k. brandkårsutryckningar.

Även om den väsentliga förändringen i dessa avseenden uppkom
som ett resultat av att antalet polisdistrikt i samband med polisväsendets
förstatligande 1965 minskades från 554 till 119, anser utskottet det
vara angeläget att inte en ytterligare centralisering och uttunning av
polisresurserna i framför allt glesbygdsområdena kommer till stånd.
Utskottet motsätter sig därför i överensstämmelse med tankegångarna

JuU 1972:1

i motionen 1971: 1625 den i propositionen föreslagna minskningen av
antalet polisdistrikt, av allt att döma från 119 till ca 90. Den nedskärning
av antalet polisdistrikt som föreslås kan visserligen sägas vara
begränsad. Men detta borde å andra sidan göra det relativt lätt att avstå
från den. I viss utsträckning torde den eftersträvade högre effektiviteten
kunna uppnås genom relativt blygsamma personella förstärkningar i
polisdistrikt som skulle beröras av en nedskärning. Förstärkningsåtgärder
bör noga övervägas som ett alternativ i varje särskilt fall då en
distriktssammanslagning ifrågasättes. Möjlighet till samarbete mellan
de olika distrikten genom s. k. stödjande verksamhet bör också noga
prövas. I sammanhanget kan man inte bortse från risken att den aktuella
nedskärningen bara blir ett led i en successivt tilltagande centralisering
av polisväsendet och en alltmer försämrad polisiär service. Departementschefens
försäkringar att det inte kommer att bli fråga om serviceförsämringar
i någon del av de nu existerande polisdistrikten förefaller
inte helt övertygande.

Genom att polisen ingår som en del i den totala samhällsservice
medborgarna har rätt till, är det vidare nödvändigt att ta hänsyn till
de totala lokaliseringspolitiska strävandena också vid en prövning av
polisens organisation. 1968 års lokaliseringsutredning beräknas under
innevarande år avge förslag till bl. a. s. k. prioriteringsorter. Detta förslag
och riksdagens ställningstagande till det bör enligt utskottets mening
avvaktas, innan några mera vittgående förändringar i polisdistriktsindelningen
övervägs.

Även om utskottet sålunda motsätter sig en minskning från 119 till
ca 90 polisdistrikt, är utskottet medvetet om att det i några enstaka fall
kan tänkas vara rimligt med en sammanslagning. Det bör vara Kungl.
Maj:t obetaget att efter anmälan till riksdagen och under hänsynstagande
till de allmänna synpunkter som här anförts undantagsvis göra sådana
sammanläggningar, som ej återverkar på den regionala organisationen.
I det fåtal fall där en indragning av polisdistrikt kan övervägas
bör ny utredning företas. Förslag om hur personalen skall disponeras
bör vidare alltid föreläggas berörda myndigheter och organisationer för
yttrande.

Med hänsyn till utskottets ställningstagande till frågan om ny polisdistriktsindelning
saknas anledning till yttrande beträffande frågan om
sättet och tiden för den föreslagna reformens genomförande. Detsamma
gäller de motionsyrkanden som innefattar önskemål beträffande polisdistriktsindelningen
i särskilda län.

dels att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 54 rörande distriktsåklagarorganisationen
som börjar med orden ”Utskottet delar” och slutar
med orden ”för åklagardistriktsindelningen.” bort ersättas med text av
följande lydelse.

JuU 1972:1

Utskottet har ovan i detta betänkande motsatt sig den föreslagna
minskningen av antalet polisdistrikt. I konsekvens härmed anser utskottet
att några större förändringar av antalet åklagardistrikt icke är
erforderliga. Antalet sådana distrikt som ger arbetsunderlag för mindre
än tre åklagare blir vid detta ställningstagande högre än vad som förutsatts
i propositionen.

Utskottets ställningstaganden ovan medför att anledning saknas till
särskilt uttalande beträffande de motionsyrkanden som framställts rörande
åklagardistriktsindelningen i särskilda län.

dels ock att utskottet under punkterna A—C och O bort hemställa

A. att riksdagen beträffande de i propositionen 1971: 173 angivna
riktlinjerna för en omorganisation av polisväsendet,
såvitt avser polisdistriktens storlek och antal, med avslag på
Kungl. Maj:ts förslag, med bifall till motionen 1971: 1625
och i anledning av motionerna 1971: 1619, 1971: 1622 och
1971: 1624, allt i motsvarande del, ger Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet i detta hänseende anfört;

B. att riksdagen — under förutsättning av riksdagens bifall till
reservationen i vad gäller punkten A — beträffande samma
riktlinjer, såvitt avser förfarandet vid ändringar i polisdistrikt
sindelningen, med avslag på Kungl. Maj:ts förslag och
i anledning av motionerna 1971: 1619, 1971: 1622, 1971:
1624, 1971: 1625 och 1971: 1629, allt i motsvarande del, ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i detta hänseende anfört; C.

att riksdagen — under förutsättning som angivits under punkten
B — beträffande samma riktlinjer, såvitt avser tiden för
distriktsindelningsreformens genomförande, med avslag på
Kungl. Maj:ts förslag och i anledning av motionerna 1971:
1619, 1971: 1622 och 1971: 1625, allt i motsvarande del, ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i detta hänseende anfört; O.

att riksdagen — under förutsättning som angivits under punkten
B — beträffande de i propositionen angivna riktlinjerna
för åklagardistriktsindelningen ger Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet i detta hänseende anfort;.

Särskilt yttrande

av fru Kristensson (m) och herr Dockered (c) beträffande polismyndighetsbegreppet.

Enligt den nu gällande lagen (1964: 317) om vad som avses med
polismyndighet förstås med polismyndighet polischefen i orten, såvida

JuU 1972:1

annat inte har föreskrivits i annan författning. I det vid propositionen
fogade lagförslaget angående polismyndighetsbegreppet ges en regel av
innebörd att med polismyndighet skall förstås polisstyrelsen i distriktet,
om inte annat följer av lag eller annan författning. Polisstyrelserna
ålägges alltså i princip de arbetsuppgifter som lokal polischef för närvarande
har. I praktiken avses emellertid ingen ändring i förhållande
till vad som nu gäller, utan uppgifterna skall i stor utsträckning fullgöras
av polischefen — efter delegation från styrelsen. Bl. a. skall ärenden
som innebär utövning av polisledning falla helt utanför medborgarrepresentanternas
befogenhetsområde. Delegationsbestämmelser är avsedda
att meddelas av Kungl. Maj:t i en instruktion för polisstyrelse.

Den lagtekniska lösning som sålunda valts i propositionen i fråga om
polismyndighetsbegreppet är enligt vår mening mindre lyckad, eftersom
den ger en felaktig bild av den uppgiftsfördelning som är avsedd mellan
polisstyrelsen och polischefen. Allmänt sett synes också myndighetsbegreppet
passa mindre väl på ett organ, vars främsta uppgift inte är
myndighetsutövning utan att skapa garantier för insyn och ett lokalt
förankrat medborgarinflytande. Det kan också befaras att lösningen
kan ge upphov till en dualism i polisledningen och skapa svårigheter
för den allmänhet som har att vända sig till polismyndigheten.

Enligt vår mening hade det därför varit lämpligare att behålla den
nuvarande lagen, enligt vilken polischefen i princip är polismyndighet.
Med hänsyn bl. a. till den enighet som varit möjlig att uppnå i övriga
frågor — av större vikt — har vi emellertid avstått från att reservera
oss på den här punkten.

MARCUS BOKTR. STHLM 1972 720047