Justitieutskottets betänkande nr 28 år 1972

JuU 1972: 28

Nr 28

Justitieutskottets betänkande i anledning av propositionen 1972:138
med förslag till lag om ändring i brottsbalken, m. m. (ang. militära
straff m. m.) jämte motioner.

Genom en den 3 november 1972 dagtecknad proposition, 1972: 138,
har Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om disciplinstraff för krigsmän,

3. lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472),

4. lag om upphävande av lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa
fall då riket är i krig.

I samband med propositionen har utskottet behandlat en i anledning
av propositionen väckt motion samt tre vid riksdagens början väckta
motioner. Motionsyrkandena anges nedan på s. 12.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen läggs fram förslag till ändrad lagstiftning om
militära straff och disciplinmedel. Dessa förslag innefattar ändringar
i brottsbalken och militära rättegångslagen (1948: 472) samt en ny lag
om disciplinstraff för krigsmän. Vidare föreslås att bestämmelserna om
dödsstraff i vissa fall då riket är i krig upphävs.

Förslaget innebär väsentliga ändringar i den militära strafflagstiftningen.
Arreststraffet föreslås avskaffat. Samtidigt föreslås att ett nytt
disciplinstraff, benämnt fritidsstraff, införes. Detta straff innebär förbud
för den som är förlagd inom kasemområde e. d. att under en
tid av 8—15 dagar på fritid vistas utom sådant område eller del därav.
Maximitiden för uttagande av disciplinbot höjs enligt förslaget
från 20 till 40 dagar. Vidare föreslås vidgade möjligheter att använda
tillrättavisning i stället för disciplinstraff. Dessutom skall enligt förslaget
bestraffningsberättigad militär befattningshavare få ökade möjligheter
att avskriva militära mål.

Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1973.

1 Riksdagen 1972. 7 sami. Nr 28

JuU 1972: 28

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken,

dels att 22 kap. 19 § skall upphöra att gälla,

dels att 32 kap. 6 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
22 kap.

19 §

När riket är i krig, må i vissa
fall tillämpas dödsstraff. Därom
stadgas i särskild lag.

Disciplinstraff för krigsmän äro
arrest och disciplinbot.

Arrest ådömes i minst tre och
högst trettio dagar. Straffet verkställes
i militärhäkte.

32 kap.
6 §

Disciplinbot utgöres av löneavdrag
eller motsvarande betalning
i penningar enligt vad därom är
särskilt stadgat samt ådömes för
minst en och högst tjugo dagar.

Disciplinstraff för krigsmän äro
fritidsstraff och disciplinbot.
Fritidsstraff utgöres,
för den som är förlagd inom
kasernområde, läger eller motsvarande
område av förbud att under
bestämd tid, minst åtta och högst
femton dagar, på fritid vistas utom
sådant område eller del därav som
är upplåten åt viss avdelning, och
för den som är förlagd ombord
på fartyg av förbud att under bestämd
tid, minst åtta och högst
femton dagar, eller under visst
antal särskilda dagar, minst fem
och högst åtta, på fritid lämna
fartyget.

Disciplinbot utgöres av löneavdrag
eller motsvarande betalning
i penningar enligt vad därom är
särskilt stadgat samt ådömes för
minst en och högst fyrtio dagar.

Disciplinbot må ådömas jämte
fritidsstraff enligt vad som är särskilt
föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

JuU1972: 28

2 Förslag till

Lag om disciplinstraff för krigsmän

Härigenom förordnas som följer.

1 § Disciplinstraff för krigsmän är, enligt vad som föreskrives i 32
kap. brottsbalken, fritidsstraff och disciplinbot.

2 § Disciplinstraff ålägges, utom för brott mot bestämmelse vari sådant
straff är utsatt, i stället för böter, när fråga är om brott av krigsman
enligt 20—22 kap. brottsbalken eller om annat av krigsman förövat
brott av sådan beskaffenhet att straff för brottet kan åläggas i
disciplinmål. Böter får dock ådömas i stället för disciplinstraff, om böter
är en lämpligare påföljd än disciplinstraff med hänsyn till den brottsliges
tjänstgöringsförhållanden och brottets art. I fråga om brott som
avses i 21 kap. 15 eller 16 § brottsbalken ådömes böterna omedelbart i
pengar, högst femhundra kronor.

3 § Har krigsman begått annat brott än sådant som avses i 2 § och
skall målet handläggas som militärt mål, får disciplinstraff åläggas i
stället för böter, om disciplinstraff är en lämpligare påföljd med hänsyn
till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art.

4 § Verkställighet av fritidsstraff får uppskjutas eller avbrytas om det
är påkallat med hänsyn till tjänsten eller den straff skyldiges hälsa eller
då annat särskilt skäl föreligger. Dag då avbrottet sker skall tillgodoräknas
den straffskyldige som verkställighetstid, om hans fritid den dagen
börjat vid avbrottet.

Kan fritidsstraff eller del av sådant straff ej verkställas på grund av
ändring i den straffskyldiges förläggning, skall sådan ändring i straffet
göras som påkallas därav. Ändringen får inte leda till att straffet blir
strängare.

Föreligger hinder för verkställighet av fritidsstraff på grund av att
den straffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört eller kan i fall som
avses i andra stycket ändring i straffet ej ske, skall i stället för varje dag då
verkställighet ej kan äga rum, löneavdrag ske med belopp som anges i 5 §
första stycket. Kan löneavdrag ej göras, skall den straffskyldige betala
motsvarande belopp. Om sådant belopp gäller 5 § tredje stycket.

5 § Löneavdrag vid disciplinbot göres med visst belopp för dag som
Konungen bestämmer. Kan löneavdrag ej ske, skall den brottslige åläggas
att för varje dag betala ett belopp i pengar, som är skäligt med hänsyn
till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.

Verkställighet av löneavdrag får fördelas på flera avlöningstillfällen.

Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall
i stället motsvarande belopp betalas. Sådant belopp och disciplinbot som
ålagts i pengar tillfaller kronan. Oguldet belopp får ej förvandlas till
fängelse. I övrigt gäller om verkställigheten vad som är föreskrivet om
bötesstraff.

JuU1972: 28

6 § Om det är påkallat för den brottsliges tillrättaförande eller av
hänsyn till disciplinen och ordningen inom krigsmakten, får disciplinbot
åläggas vid sidan av fritidsstraff.

7 § Disciplinstraff som gemensamt straff för flera brott ålägges med
iakttagande av de gränser som anges i 32 kap. 6 § brottsbalken.

8 § Disciplinstraff får, om ej annat nedan sägs, användas som gemensamt
straff för flera brott endast när disciplinstraff kan följa på vart
och ett av brotten.

Gemensamt straff för brott som förskyller disciplinstraff och brott
som förskyller böter skall bestämmas i böter, om ej svårare straff
ådömes. När särskilda skäl föreligger, får dock i stället dömas till disciplinstraff.
Högsta och lägsta gemensamma straff i böter eller fängelse
beräknas, om disciplinstraff är utsatt för något av brotten, som om
böter eller, i fråga om brott som anges i 2 § sista punkten, böter omedelbart
i pengar varit stadgade för detta brott i stället för disciplinstraff.

Skall någon dömas för flera brott får, om särskilda skäl föreligger,
för brott varpå kan följa disciplinstraff sådant straff ådömas jämte påföljd
av annan art för brottsligheten i övrigt.

9 § Förekommer på en gång till verkställighet flera domar eller beslut
varigenom någon ålagts särskilda fritidsstraff, sammanlägges straffen
med varandra. Sammanlagda strafftiden får dock icke överstiga tjugofem
dagar.

Från den sammanlagda strafftiden skall avräknas vad den straffskyldige
kan ha undergått av straffen eller något av dem.

10 § Förekommer på en gång till verkställighet dom eller beslut om
fritidsstraff och dom om fängelse på viss tid skall i stället för verkställighet
av fritidsstraffet löneavdrag ske eller den straffskyldige åläggas
att betala visst belopp i pengar. Därvid skall 4 § tredje stycket äga tilllämpning.

Skall någon undergå behandling som avses i 28 kap. 3 § brottsbalken
och förekommer samtidigt till verkställighet dom eller beslut om
fritidsstraff, skall behandlingen träda i stället för fritidsstraffet eller vad
som återstår av detta straff.

11 § Dom eller beslut om disciplinstraff skall befordras till verkställighet,
om den straffskyldige tjänstgör vid viss avdelning, av befattningshavare
som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och i
annat fall av bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn
till den straffskyldiges vistelseort är närmast därtill.

Om ändring av fritidsstraff enligt 4 § andra eller tredje stycket eller
10 § samt om sammanläggning av fritidsstraff förordnar den som har
att befordra straffbeslutet till verkställighet.

12 § Har fritidsstraff ålagts någon och blir han i målet slutligen dömd
till sådant straff eller till fängelse på viss tid, skall från det nya straffet
avräknas vad han undergått av förstnämnda straff, varvid en dags fritidsstraff
anses svara mot en halv dags fängelse. Uppkommer brutet
dagtal, skall vad som avräknas jämkas till närmast högre hela tal.

JuU1972: 28

13 § Om den som ålagts fritidsstraff blir i målet i stället slutligen
dömd till disciplinbot, böter eller suspension, får domstolen förordna att
det senast ådömda straffet helt eller till viss del skall anses verkställt genom
vad den dömde undergått av fritidsstraffet.

14 § Blir den som ålagts fritidsstraff i målet i stället slutligen dömd
till disciplinbot, böter eller suspension och har enligt 4 § tredje stycket
eller 10 § första stycket löneavdrag verkställts eller den straffskyldige
betalt visst belopp i pengar, skall vad som innehållits eller betalts avräknas
från vad den dömde enligt det senast meddelade straffbeslutet
skall utge eller, i den mån det ej kan ske, återbetalas.

Blir den som ålagts fritidsstraff i målet i stället slutligen dömd till
annan påföljd än som avses i 12 §, 13 § eller första stycket av denna
paragraf eller befriad från påföljd eller frikänd från ansvar, skall belopp
som innehållits eller erlagts enligt 4 § tredje stycket eller 10 §
första stycket återbetalas. Vad nu sagts skall, när den som ålagts fritidsstraff
i målet slutligen dömes till fritidsstraff på kortare tid, äga
motsvarande tillämpning såvitt avser tid varmed straffet förkortats.

Ändras dom eller beslut om disciplinbot efter det att straffet helt
eller delvis verkställts, skall belopp som innehållits eller erlagts enligt
5 § återbetalas i den mån det ej kan avräknas från disciplinbot eller
böter som skall utges enligt det senast meddelade straffbeslutet.

15 § Har med stöd av 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 § brottsbalken
disciplinstraff ådömts jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn, skall
nöjdförklaring som avges enligt 38 kap. 1 § brottsbalken avse jämväl
disciplinstraffet.

16 § Disciplinstraff bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tre
år efter det att straffbeslutet vann laga kraft.

17 § För förseelse av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i
disciplinmål skall tillrättavisning användas i stället för disciplinstraff,
om tillrättavisning är lämpligare än sådant straff.

Som tillrättavisning användes
varning;

åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd
tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete
eller annan särskild uppgift (extratjänst);

för den som är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande
område förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas
utom sådant område eller del därav som är upplåten åt viss avdelning
(utegångsförbud);

för den som är förlagd ombord på fartyg förbud att under bestämd
tid, högst sju dagar, eller under visst antal särskilda dagar, högst fyra,
på fritid lämna fartyget (landgångsförbud).

Mer än ett slag av tillrättavisning får ej åläggas för samma förseelse
eller på en gång. Extratjänst får ej användas så att det genom överansträngning
eller av annan orsak kan uppkomma men för den felandes
hälsa eller tjänstbarhet.

JuU1972: 28

18 § Närmare föreskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff och
tillrättavisning meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973, då lagen (1948: 449) om
disciplinstraff för krigsmän skall upphöra att gälla.

Den gamla lagen tillämpas dock i fråga om verkställighet av disciplinstraff
som ålagts någon före nya lagens ikraftträdande.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som
ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den nya bestämmelsen
tillämpas.

3 Förslag till

Lag om ändring i militära rättegångslagen (1948: 472)

Härigenom förordnas i fråga om militära rättegångslagen (1948: 472),
dels att 54—56 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 8, 22, 40, 43, 49, 51, 53, 64, 66, 67 och 79 §§ skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §

Straff må åläggas i disciplinmål
allenast om den misstänkte står
under militärt befäl och straffet
finnes böra bestämmas till arrest
i högst femton dagar eller disciplinbot.

Den som tillhör hemvärnet eller eljest förbundit sig att såsom frivillig
fullgöra krigstjänst må dock bestraffas i disciplinmål, ändå att han
vid tiden för bestraffningens åläggande ej står under militärt befäl.

Straff må åläggas i disciplinmål
allenast om den misstänkte står
under militärt befäl och straffet
finnes böra bestämmas till disciplinstraff.

22 i1

Har bestraffningsberättigad befattningshavare
på grund av anmälan
eller eljest erhållit kännedom
om brott som avses i 21 §,
skall han genast hänskjuta målet
till åklagaren:

1. om i målet finnes annan
målsägande än kronan;

2. om straff för brottet ej må
åläggas i disciplinmål;

3. om den bestraffningsberättigade
enligt 29 § förordnat om
den misstänktes gripande;

1 Senaste lydelse 1965: 591.

Har bestraffningsberättigad befattningshavare
på grund av anmälan
eller eljest erhållit kännedom
om brott som avses i 21 §,
skall han genast hänskjuta målet
till åklagaren:

1. om straff för brottet ej må
åläggas i disciplinmål;

2. om den bestraffningsberättigade
enligt 29 § förordnat om
den misstänktes gripande;

JuU1972: 28

Föreslagen lydelse

3. om det finnes skäl antaga
att straffet ej kommer att stanna
vid disciplinstraff eller böter;

4. om det kan förutses att nöjaktig
utredning om brottet ej skall
kunna åstadkommas genom den
bestraffningsberättigades försorg;

5. om den bestraffningsberättigade
eljest på grund av sakens beskaffenhet
finner synnerliga skäl
föreligga att målet handlägges vid
domstol; eller

6. om civil myndighet har att
verkställa utredning angående annat
brott, som den misstänkte antages
hava begått, och ej genom
målets hänskjutande vållas uppskov,
som är till avsevärt men
för krigslydnaden.

Målet skall hänskjutas till åklagare
vid den underrätt som är
domstol för avdelningen, enligt
den fördelning av uppgifterna
mellan olika åklagare som
Konungen bestämt. År fråga om
ämbetsbrott, som avses i 20 kap.
1—4 §§ brottsbalken, av den som
bestrider tjänst som regementschef
eller därmed likställd eller högre
tjänst, skall målet hänskjutas till
justitiekanslern eller riksåklagaren.

Om målet icke hänskjutes till åklagare och förundersökning angående
brottet ej ändock inletts av civil myndighet, skall utredning om brottet
ske vid militärförhör. Finnes tillrättavisning vara tillfyllest, gäller
vad i 67 § stadgas.

Nuvarande lydelse

4. om det finnes skäl antaga
att straffet ej kommer att stanna
vid arrest i högst femton dagar,
disciplinbot eller böter;

5. om det kan förutses att nöjaktig
utredning om brottet ej skall
kunna åstadkommas genom den
bestraffningsberättigades försorg;

6. om den bestraffningsberättigade
eljest på grund av sakens beskaffenhet
finner synnerliga skäl
föreligga att målet handlägges vid
domstol; eller

7. om civil myndighet har att
verkställa utredning angående annat
brott, som den misstänkte antages
hava begått, och ej genom
målets hänskjutande vållas uppskov,
som är till avsevärt men för
krigslydnaden.

Målet skall hänskjutas till åklagare
vid den underrätt som är
domstol för avdelningen, enligt den
fördelning av uppgifterna mellan
olika åklagare som Konungen bestämt,
eller till justitiekanslern, när
han är åklagare enligt 79 §.

Prövas saken vara av synnerligen
ringa vikt, äger bestraffningsberättigad
befattningshavare utan
hinder av vad förut i denna paragraf
sägs avskriva målet, under
förutsättning att däri ej finnes annan
målsägande än kronan samt
att straff för brottet må åläggas i
disciplinmål.

År saken av mindre vikt, äger
bestraffningsberättigad befattningshavare
utan hinder av vad
förut i denna paragraf sägs avskriva
målet, om annan målsägande
än kronan ej finnes eller målsäganden
förklarar att han icke
ämnar föra talan om enskilt anspråk
i anledning av brottet och
ej heller eljest påfordrar att målet
handlägges vid domstol samt
straff för brottet må åläggas i
disciplinmål. Beslut om avskrivning
kan meddelas även om det

JuU1972: 28

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

icke klarlagts att den misstänkte
begått brottet.

40 §

Har den bestraffningsberättigade
ej själv hållit militärförhöret,
skall han, där det utan avsevärd
olägenhet kan ske, personligen
höra den misstänkte, om denne
gjort framställning om sådant förhör
eller om han ej fyllt aderton

Har den bestraffningsberättigade
ej själv hållit militärförhöret,
skall han, där det utan avsevärd
olägenhet kan ske, personligen
höra den misstänkte, om anledning
förekommer att ålägga honom
arrest i mera än åtta dagar,
så ock eljest om den misstänkte
ej fyllt aderton år eller han gjort
framställning om sådant förhör.

Vid förhör som den bestraffningsberättigade själv håller bör jämväl
auditören vara tillstädes, om den bestraffningsberättigade med hänsyn
till brottets svårhetsgrad eller sakens beskaffenhet i övrigt finner det
erforderligt och det utan avsevärd olägenhet kan ske. Auditören äger
därvid framställa de frågor till den misstänkte, vilka han anser kunna
tjäna till upplysning i målet.

43 §

Vill någon föra talan mot beslut i disciplinmål varigenom disciplinstraff,
förverkandepåföljd eller ersättningsskyldighet ålagts honom, må
det ske hos den domstol som enligt 77 eller 78 § är behörig.

Klaganden skall inom två veckor
från den dag, då han erhöll
del av beslutet, till den som meddelat
detsamma inkomma med
fullföljdsinlaga. Klagande som lyder
under kompanichef eller motsvarande
chef må ock inom samma
tid avlämna inlagan till denne.

Avser klagan ålagt arreststraff,
har klaganden att inom två dagar
från den dag, då han erhöll del
av beslutet, till den som meddelat
detsamma inkomma med fullföljdsinlaga.
Klagande som lyder
under kompanichef eller motsvarande
chef må ock inom samma
tid avlämna inlagan till denne. Föres
talan endast i fråga om annat
än arreststraff, skall fullföljdsinlagan
avlämnas inom två veckor
från den dag, då klaganden erhöll
del av beslutet.

Försummar klaganden vad sålunda är föreskrivet, har han förlorat
sin talan.

49 §

Sedan åklagaren slutfört den utredning som ankommer på honom,
skall han skyndsamt till rätten insända:

1. de handlingar som han mottagit i målet;

2. av honom förda anteckningar rörande utredningen; och

3. förklaring över fullföljdsinlagan.

Åklagaren skall ock uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han
vill styrka med varje särskilt bevis.

JuU1972: 28

Nuvarande lydelse

Avvisas ej klagandens talan,
skola klaganden och åklagaren
kallas till förhör inför rätten. Om
inställande av klagande, som avtjänar
arreststraff enligt det beslut
mot vilket talan föres, förordnar
rätten. Målet må, om saken finnes
kunna nöjaktigt utredas, avgöras
utan hinder av att klaganden uteblivit.
Rättens avgörande av saken
sker genom beslut.

Vid avgörandet skall i underrätt
nämnd deltaga.

Beslut i disciplinmål varigenom
disciplinbot ålagts skall, där den
bestraffningsberättigade ej annorlunda
förordnat, verkställas
utan hinder av att beslutet ej vunnit
laga kraft.

Beslut i disciplinmål varigenom
arrest ålagts må ej i andra fall
än i 55 och 56 §§ sägs verkställas
innan den tid gått till ända, inom
vilken den straffskyldige äger fullfölja
talan i ansvarsfrågan. Fullföljes
talan i nämnda fråga, må
verkställighet ej äga rum, om den
ej redan påbörjats.

2 Senaste lydelse 1969: 262.

(jfr 1969: 514)

Föreslagen lydelse

Har klaganden fullföljt talan
mot straffbeslut varigenom ålagts
fritidsstraff, som skall verkställas
utan hinder av att beslutet ej vunnit
laga kraft, skall åklagaren utan
avbidan på sådan utredning som
avses i 48 § ofördröjligen till rätten
översända fullföljdsinlagan
jämte handlingarna i målet. Till
fullföljdsinlagan skall åklagaren
foga eget yttrande i frågan huruvida
vidare verkställighet bör ske.

§2

Avvisas ej klagandens talan,
skola klaganden och åklagaren
kallas till förhör inför rätten. Förordnande
om att vidare verkställighet
av fritidsstraff icke skall
ske må dock meddelas utan att
part kallats till sådant förhör.

Målet må, om saken finnes kunna
nöjaktigt utredas, avgöras
utan hinder av att klaganden uteblivit.
Rättens avgörande av saken
sker genom beslut.

Nämnd skall deltaga vid underrätts
avgörande av saken.

Beslut i disciplinmål varigenom
disciplinstraff ålagts skall, där
den bestraffningsberättigade ej
annorlunda förordnat, verkställas
utan hinder av att beslutet ej vunnit
laga kraft.

JuU1972: 28

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

55 §

Ändå att den tid ej gått till ända,
inom vilken den straffskyldige
äger fullfölja talan mot beslut som
sägs i 54 §, må beslutet verkställas,
om den straffskyldige i vittnes
närvaro inför den bestraffningsberättigade
eller annan som
denne förordnat avgiver förklaring
att han avstår från talan mot
beslutet såvitt angår det ålagda
straffet och medgiver att detta
må verkställas (nöjdförklaring).

Meddelas beslut som sägs i 54 §
angående någon som är tagen i
förvarsarrest, må den bestraffningsberättigade,
om det med hänsyn
till de omständigheter som
föranlett arresteringen finnes vara
av synnerlig vikt att straffet
omedelbart verkställes, med auditörens
tillstyrkande förordna därom.
I fall som avses i 39 § erfordras
ej att auditörens yttrande inhämtas.

Har beslut som sägs i 54 § meddelats
ombord på fartyg i främmande
farvatten, må den bestraffningsberättigade
förordna att
straffet skall omedelbart verkställas,
om detta finnes vara av synnerlig
vikt för krigslydnadens upprätthållande.

64 §3

Mot beslut i ersättningsmål må
talan föras av den ersättningsskyldige.
Å sådan talan skall vad
i 8 kap. är stadgat om klagan
som endast avser annat än arreststraff
äga motsvarande tillämpning.
Handlägges fråga om ersättningsskyldighet
utan samband
med ansvarsfråga, är rätten dock
domför med en lagfaren domare.

Mot beslut i ersättningsmål må
talan föras av den ersättningsskyldige.
A sådan talan skall vad i 8
kap. är stadgat äga motsvarande
tillämpning. Handlägges fråga om
ersättningsskyldighet utan samband
med ansvarsfråga, är rätten
dock domför med en lagfaren domare.

Kronans talan i målet föres av åklagaren.

* Senaste lydelse 1969: 262.

(jfr 1969: 514)

JuU 1972: 28

Nuvarande lydelse

Rätt att ålägga tillrättavisning
enligt 14 § lagen om disciplinstraff
för krigsmän tillkommer de
befattningshavare som äga bestraffningsrätt
i disciplinmål, envar
i fråga om den personal över
vilken han har sådan rätt.

Föreslagen lydelse
§4

Rätt att ålägga tillrättavisning
enligt 17 § lagen om disciplinstraff
för krigsmän tillkommer de
befattningshavare som äga bestraffningsrätt
i disciplinmål, envar
i fråga om den personal över
vilken han har sådan rätt.

Tillrättavisningsrätt mot underlydande tillkommer även den som,
utan att äga bestraffningsrätt i disciplinmål, innehar ovan i 13 § första
stycket omförmäld befattning och har lägst fänriks grad eller tjänsteklass,
så ock chef för bataljon eller däremot svarande avdelning.

Såvitt angår underlydande
gruppbefäl och meniga må tillrättavisning
ock åläggas av chef
för kompani eller däremot svarande
avdelning, chef för utbildningsanstalt,
sekond å fartyg vars chef
innehar lägst kommendörkaptens
grad och i de fall Konungen bestämmer
annan befattningshavare
vid krigsmakten. Vad i detta
stycke stadgas skall icke äga tilllämpning
å hemvärnet.

Såvitt angår underlydande som
icke är underkastad ämbetsansvar
må tillrättavisning ock åläggas av
chef för kompani eller däremot
svarande avdelning, chef för utbildningsanstalt,
sekond å fartyg
vars chef innehar lägst kommendörkaptens
grad och i de fall
Konungen bestämmer annan befattningshavare
vid krigsmakten.
Vad i detta stycke stadgas skall
icke äga tillämpning å hemvärnet.

67 §

Innan någon meddelar tillrättavisning, skall han vid förhör med den
felande lämna denne tillfälle att förklara sig.

Tillrättavisad skall genast underrättas
om hur han skall förfara
om han vill begära omprövning av
tillrättavisningsbeslutet.

Över meddelade tillrättavisningar skola föras anteckningar enligt bestämmelser
som meddelas av Konungen.

79 §5

Allmän åklagare i militärt brottmål
är, om annat ej stadgas i 15
kap., allmän åklagare vid domstol
som har att upptaga målet. Om
fördelning av uppgifterna mellan
olika åklagare bestämmer Konungen.
Justitiekanslem är åklagare i
mål om ansvar eller enskilt anspråk
på grund av ämbetsbrott,
som avses i 20 kap. 1—4 §§
brottsbalken, av den som bestrider

Allmän åklagare i militärt brottmål
är, om annat ej stadgas i 15
kap., allmän åklagare vid domstol
som har att upptaga målet. Om
fördelning av uppgifterna mellan
olika åklagare bestämmer Konungen.
Justitiekanslem eller riksåklagaren
är åklagare i mål om ansvar
eller enskilt anspråk på grand av
ämbetsbrott, som avses i 20 kap.
1—4 §§ brottsbalken, av den som

* Senaste lydelse 1972: 363.
5 Senaste lydelse 1965: 591.

Juli 1972: 28

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

regementschefs eller därmed lik- bestrider regementschefs eller där ställd

eller högre tjänst. med likställd eller högre tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

Äldre bestämmelser tillämpas även därefter i fråga om disciplinstraff
som ålagts före ikraftträdandet.

4 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa fall då
riket är i krig

Härigenom förordnas, att lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa fall
då riket är i krig skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1973.

Motionsyrkandena

Vid riksdagens början väckta motioner
I motionen 1972: 651 av herrar Enskog (fp) och Enlund (fp) hemställs
att riksdagen beslutar uppdra åt Kungl. Maj:t att framlägga förslag
till sådan ändring av den militära strafflagstiftningen att arreststraffet
avskaffas i fredstid och de militära straff- och disciplinmedlen
anpassas till regler som är giltiga för alla medborgare i samhället.

I motionen 1972: 901 av herr Gernandt m. fl. (c) hemställs att vid
förestående förändring av den militära strafflagstiftningen arreststraffet
avskaffas eller dess utnyttjande starkt reduceras för såväl värnpliktiga
som fast anställd personal.

I motionen 1972: 1456 av herr Måbrink (vpk) och fru Ryding (vpk)
hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om skyndsamt förslag
om arreststraffets avskaffande och att militära chefer fråntages sin
nuvarande bestraffningsrätt.

1 anledning av propositionen väckt motion

I motionen 1972: 1904 av herr Strindberg m. fl. (m) hemställs dels
att riksdagen beslutar att arrest bibehålies som straff för krigsman och
att arrest utdöms i minst 3 och högst 15 dagar, varav högst 8 dagar
utan tjänstgöring och med löneavdrag, dels att riksdagen beslutar vidtaga
i motionen föreslagna ändringar beträffande 2 § lagen om disciplinstraff
för krigsmän, 8 § militära rättegångslagen samt 21 kap. 20 §
brottsbalken.

JuU 1972: 28

Utskottet

I propositionen föreläggs riksdagen förslag till ändrad lagstiftning om
militära straff och disciplinmedel samt förslag till upphävande av den
särskilda lagstiftningen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig. Såvitt
gäller den militära strafflagstiftningen föreslås främst att arreststraffet
avskaffas samtidigt som ett nytt disciplinstraff, s. k. fritidsstraff,
införs.

Den nu gällande strafflagstiftningen för försvarsväsendets personal
fick i huvudsak sin nuvarande utformning i samband med den strafflagsreform
som genomfördes år 1948. Bestämmelserna finns intagna
i brottsbalken och i lagen om disciplinstraff för krigsmän. Regler om
handläggningen av militära mål och om tvångsmedel m. m. ges i militära
rättegångslagen.

Disciplinstraff för krigsmän är arrest och disciplinbot. Arrest ådöms
i minst tre och högst trettio dagar. Överstiger strafftiden tio dagar
deltar arrestanten i tjänstgöring från och med elfte dagen. Under hela
strafftiden sker löneavdrag. Disciplinbot ådöms för minst en och högst
tjugo dagar samt utgörs av löneavdrag.

Disciplinstraff kan åläggas av domstol samt, i s. k. disciplinmål, av
bestraffningsberättigad militär befälhavare. Bestraffningsrätten i disciplinmål,
som i princip är förbehållen befattningshavare med lägst överstelöjtnants
eller kommendörkaptens grad eller tjänsteklass, utövas regelmässigt
av chef för regemente eller motsvarande förband eller av
högre militär chef. Vid handläggning av disciplinmål biträds den bestraffningsberättigade
av auditör.

I stället för disciplinstraff kan för mindre förseelser av viss beskaffenhet
åläggas tillrättavisning. Tillrättavisningsrätt tillkommer i fråga
om underlydande gruppbefäl och meniga förutom bestraffningsberättigad
befattningshavare även lägre militära chefer, i huvudsak kompanichef
och motsvarande befattningshavare. Tillrättavisning utgörs av varning,
extratjänst, utegångsförbud eller landgångsförbud. Extratjänst innebär
åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för bestämd
tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete
eller annan särskild uppgift. Utegångsförbud innebär förbud för
den som är förlagd inom kasemområde, läger eller motsvarande område
att under bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom sådant
område eller del därav som är upplåten åt viss avdelning. Landgångsförbud
innebär förbud för den som är förlagd på fartyg att under
bestämd tid, högst sju dagar, eller under bestämt antal särskilda
dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget.

Domstol kan i vissa särskilda fall döma till böter i stället för disciplinstraff.
För vissa brott av krigsmän kan domstol även ådöma
andra allmänna påföljder, exempelvis fängelse eller skyddstillsyn. För

JuU1972: 28

krigsmän som har ämbetsansvar kan dessutom ämbetsstraffen suspension
och avsättning förekomma.

Klagan över tillrättavisning sker hos närmast högre bestraffningsberättigad
befattningshavare. Talan mot beslut om disciplinstraff förs
hos allmän underrätt.

Enligt stadgande i militära rättegångslagen har bestraffningsberättigad
befattningshavare vissa möjligheter att avskriva bagatellmål. Under
förutsättning bl. a. att annan målsägande än kronan inte finns kan sålunda
avskrivningsbeslut meddelas om saken prövas vara av synnerligen
ringa vikt.

Militära rättegångslagen innehåller också regler om vissa processuella
tvångsmedel. Enligt dessa kan förman förordna att underlydande skall
tas i förvarsarrest om denne begått en svårare förseelse och det är av
synnerlig vikt för krigslydnadens upprätthållande att han ej lämnas på
fri fot. Sådant förordnande kan också meddelas om den underlydande
gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras att han ånyo
avviker. Om krigsman uppträder ordningsstörande, t. ex. på grund av
berusning, kan förman förordna att han skall tagas i förvar.

I samband med reformeringen av den militära strafflagstiftningen år
1948 upptogs — i nära saklig överensstämmelse med då gällande rätt —
i en särskild lag bestämmelser om dödsstraff i vissa fall då riket är i
krig. Lagen har främst avseende på brott, som innefattar angrepp på
krigsmaktens effektivitet eller i övrigt riktar sig mot riket eller dess
högsta organ och kan tillämpas endast om fängelse på livstid ingår i
straffsatsen för brottet. I fall då underrätt dömt till dödsstraff skall
målet underställas hovrätts prövning. Vidare gäller att straff icke får
verkställas utan att Kungl. Maj:t meddelat tillstånd därtill.

De i propositionen föreslagna ändringarna i fråga om disciplinstraff
för krigsmän innebär att arreststraffet skall avskaffas helt, således
både för den fast anställda personalen och för de värnpliktiga, samtidigt
som ett nytt disciplinstraff, benämnt fritidsstraff, införs och maximitiden
för uttagande av disciplinbot förlängs från tjugo till fyrtio
dagar. Fritidsstraffet är utformat efter mönster av sådant utegångseller
landgångsförbud som kan meddelas såsom tillrättavisning. För den
som är förlagd inom kasemområde, läger eller motsvarande område
skall fritidsstraffet sålunda utgöras av förbud att under minst åtta och
högst femton dagar vistas utom området eller del därav. För den som
är förlagd på fartyg skall fritidsstraffet avse förbud att på fritid lämna
fartyget under samma tidrymd eller under ett visst antal särskilda
dagar, minst fem och högst åtta. Jämte fritidsstraff kan enligt förslaget
åläggas disciplinbot om det påkallas för den brottsliges tillrättaförande
eller av hänsyn till disciplinen och ordningen inom krigsmakten. Som
ett komplement till de nu angivna reglerna om disciplinstraffen föreslås
en utvidgad tillämpning av tillrättavisningsinstitutet. Tillrättavis -

JuU1972: 28

ning, som för närvarande kan användas endast vid vissa mindre förseelser,
föreslås sålunda komma till användning så snart sådant disciplinmedel
är lämpligare än disciplinstraff.

Såvitt avser handläggningen av disciplinära förseelser föreslås att bestraffningsberättigad
militär befattningshavare skall få ökade möjligheter
att avskriva militära brottmål. Den ändrade regleringen innebär
bl. a. att det för beslut om avskrivning inte längre skall krävas att saken
prövas vara av synnerligen ringa vikt utan det skall räcka att saken
är av mindre vikt. Även vad gäller de formella reglerna rörande
tillrättavisning föreslås vissa ändringar. Bl. a. föreslås den tillrättavisningsrätt
som tillkommer kompanichef bli inskränkt på det sätt att
den inte längre skall omfatta överfurirer.

I fråga om dödsstraff innebär propositionen att de i svensk strafflagstiftning
återstående stadgandena om denna strafform, upptagna i 22
kap. 19 § brottsbalken och i 1948 års lag om dödsstraff i vissa fall
då riket är i krig, skall upphöra att gälla.

De i propositionen framlagda lagförslagen föreslås träda i kraft den
1 juli 1973.

I de vid riksdagens början väckta motionerna 1972: 651, 1972: 901
och 1972: 1456 framställs yrkanden som syftar till arreststraffets avskaffande
eller till starkt inskränkt användning av denna strafform. I
motionen 1972: 651 yrkas därjämte att de militära straff- och disciplinmedlen
över huvud taget anpassas till dem som gäller för alla samhällsmedborgare.
Motionen 1972: 1456 upptar ett säryrkande att den bestraffningsrätt
som tillkommer militära chefer skall upphävas. Arreststraffet
innebär enligt motiveringen till motionen 1972: 651 en kränkande
behandling av militärt anställda, värnpliktiga, hemvärnsmän
m. fl. som avviker från vad som gäller för övriga samhällsmedlemmar.
Straffet är, anför motionärerna, mera ägnat att provocera till fientlighet
och ovilja än att verka tillrättaförande. Det bör därför utmönstras
ur lagstiftningen. Även i övrigt bör det militära lagförings- och påfölj
dssystemet reformeras och anpassas till den civila rättskipningen.
Liknande synpunkter anförs till stöd för yrkandet i motionen 1972: 901.
I motiveringen till motionen 1972: 1456, som upptagits i motionen
1972: 956, anges de värnpliktigas ställning i rättsligt hänseende vara
präglad av en odemokratisk, auktoritär behandling. Som särskilt otillfredsställande
betecknar motionärerna det förhållandet att krigsmaktens
organ samtidigt utövar utredande, anklagande och dömande funktioner.

I den i anledning av propositionen väckta motionen 1972: 1904 yrkas
bl. a. att arrest skall bibehållas som disciplinstraff, dock med en
till femton dagar begränsad maximitid och med den ändringen i övrigt
att straffet efter åtta dagar skall verkställas med tjänstgöring och utan
löneavdrag. I motiveringen till yrkandet i denna del anför motionärerna
att arrest som strafform visserligen är en nödlösning men att ett

JuU 1972: 28

avskaffande därav kunde medföra risk för en sådan urholkning av det
militära straffsystemet att fängelse måste tillgripas i brist på speciella
militära disciplinmedel. En dylik utveckling skulle med fog kunna betecknas
som inhuman och uppenbarligen sakna stöd i det allmänna rättsmedvetandet.
Möjligheten att ådöma arreststraff bör därför enligt motionärerna
bibehållas, men påföljden bör väljas endast då det är särskilt
påkallat på grund av brottets art, disciplinen och ordningen inom krigsmakten
eller den brottsliges tjänsteförhållanden. I övrigt framställs i
motionen vissa yrkanden med avseende på hemvärnspersonal. Till dessa
återkommer utskottet på s. 19 och 20.

Utskottet vill till en början understryka den skillnad som föreligger
mellan den militära verksamheten och annan samhällsverksamhet. För
att upprätthålla erforderlig militär disciplin och för att över huvud
taget säkra fullgörandet av de tjänsteplikter som ankommer på försvarsmaktens
personal torde det vara ofrånkomligt med en särskild militär
straffordning. En sådan särlagstiftning bör emellertid inte avvika
från allmän lag i vidare mån än som är nödvändigt med hänsyn till
dess ändamål att säkerställa försvarsmaktens effektivitet. Överväganden
av detta slag låg bakom 1948 års reform av den militära strafflagstiftningen,
vilken innebar en begränsning och humanisering av tidigare
gällande lagstiftning på området. De förslag som nu föreläggs riksdagen
innebär ett betydelsefullt steg mot en angelägen, ytterligare anpassning
av förhållandena inom den militära verksamheten till dem som råder
inom den civila sektorn av samhällslivet.

Kritiken mot den militära strafflagstiftningen har framför allt riktats
mot arreststraffet. Strafformen har bl. a. betecknats som förnedrande
och föga överensstämmande med moderna tankegångar inom kriminalpolitiken.
Risken för psykiska skador i samband med avtjänandet har
påtalats. Denna kritik, som delvis kommit till uttryck i föreliggande,
vid årets början väckta motioner, är enligt utskottets mening inte oberättigad.
Utöver här påtalade nackdelar bör särskilt beaktas det avbräck
i den militära utbildningen som följer av att arreststraffet i stor utsträckning
verkställs utan att arrestanten deltar i tjänstgöring.

Erfarenheterna efter 1948 års reform synes ge vid handen att det från
disciplinär synpunkt inte föreligger något hinder att avskaffa arreststraffet
såvitt gäller den fast anställda militära personalen. Ett beslut
härom skulle innebära ett steg mot den utjämning av rådande skillnader
i sanktionssystemen för de fast anställda krigsmännen och för statstjänstemännen
inom den civila sektom som utskottet i det föregående
ansett önskvärd. Att avskaffa arreststraffet enbart för den fast anställda
personalen torde emellertid som departementschefen framhåller knappast
vara möjligt, eftersom man då inom försvarsmakten skulle få en
ordning med två skilda påföljdssystem, som för många kunde framstå
som omotiverad och odemokratisk och ytterst skulle kunna få negativa

JuU1972: 28

verkningar på krigsmaktens effektivitet. Skälen för ett avskaffande av
arreststraffet för den fast anställda personalen torde därför främst ha
betydelse som ett argument för arreststraffets slopande för alla kategorier
krigsmän.

I fråga om behovet av arreststraff från disciplinär synpunkt såvitt gäller
de värnpliktiga har framhållits att ett sådant behov väsentligen inte
föranleds av den stora majoriteten skötsamma värnpliktiga utan av den
minoritet som inte vill underkasta sig föreskriven militär ordning och
disciplin. För denna minoritet torde, enligt vad departementschefen närmare
utvecklar, det inte sällan vara mest ändamålsenligt att välja en
annan påföljd än arrest och samtidigt satsa på personalvårdande åtgärder
i syfte att främja anpassningen. I vissa fall torde det också bli
aktuellt att hemförlova vederbörande.

Ställningstagandet till frågan om arreststraffet helt kan undvaras är
enligt utskottets mening i hög grad beroende av vilka sanktionsmedel
som i övrigt står till buds och dessas utformning. I motionen 1972: 1904
framhålls att ett avskaffande av arreststraffet skulle innebära risk för en
urholkning av det militära straffsystemet så att fängelse måste tillgripas i
brist på speciella militära disciplinmedel. Med anledning härav vill utskottet
först peka på att det inte satts i fråga att avskaffa de i det föregående
beskrivna tvångsmedlen förvarsarrest och tagande i förvar.
Dessa kommer således att kunna användas vid brottslighet av disciplinupplösande
karaktär. Väsentlig betydelse tillmäter utskottet de i propositionen,
som kompensation för borttagandet av arreststraffet, föreslagna
ändringarna av de militära sanktionsmedlen. Härvidlag bör särskilt
uppmärksammas att det föreslagna nya fritidsstraffet — som kan
kombineras med disciplinbot — utgör en påföljd som kan innebära en
avsevärd repressiv effekt. Hänsyn bör också tas till förslagen om en
inte oväsentlig utvidgning av disciplinbotsstraffet och om ökad möjlighet
att använda tillrättavisningsinstitutet.

Enligt utskottets mening bildar de sanktionsmedel som enligt propositionen
kommer att stå till buds ett för det stora flertalet militära
brott väl avpassat påföljdssystem. När det gäller särskilt allvarliga brott
som vissa våldsbrott, lydnadsbrott, grövre fall av rymning och upprepade
undanhållanden i samband med verkställighet av fritidsstraff kan
emellertid som departementschefen framhåller sanktionerna visa sig
otillräckliga. Om arreststraffet tas bort, är fängelse den påföljd som närmast
kommer i fråga. Med hänsyn bl. a. till de negativa sociala följdverkningar
som ofta är förbundna med ett fängelsestraff kan denna
lösning synas mindre tilltalande. Härvidlag bör dock beaktas att personer
som har svårt att anpassa sig efter militärtjänstgöringens krav numera

1 betydligt större utsträckning än tidigare frikallas från militärtjänst, såväl
vid inskrivningen som under grundutbildningen. Härav bör rimligen
följa en minskning av den grova brottsligheten bland de värnpliktiga och

2 Riksdagen 1972. 7 sami. Nr 28

JuU1972: 28

därmed också ett minskat behov av frihetsberövande påföljder. I de fall
då den tilltalade är i behov av individualpreventivt inriktad behandling
föreligger som departementschefen anför möjlighet att tillämpa andra
påföljder enligt brottsbalken än fängelse, framför allt skyddstillsyn.

Sammanfattningsvis finner utskottet att för disciplinens upprätthållande
tillräckligt effektiva sanktionsmedel kommer att stå till buds vid ett
avskaffande av arreststraffet och ett samtidigt genomförande av de reformer
i övrigt rörande det militära sanktionssystemet som föreslagits
i propositionen. Med hänsyn härtill och till tyngden av de i det föregående
angivna skälen för att utmönstra arreststraffet ur straffsystemet
finner utskottet att de nu berörda i propositionen framlagda förslagen till
ändringar i lagstiftningen om militära straff och disciplinmedel bör antagas.
Ställningstagandet innebär att yrkandena i motionerna 1972: 651,
1972: 901 och 1972: 1456 i berörd del väsentligen blir tillgodosedda samt
att yrkandet om arreststraffets bibehållande i motionen 1972: 1904 avstyrks.

I fråga om användningen av fängelse som påföljd för militära brott
vill utskottet utöver vad ovan framhållits anföra följande. Reformen får
inte leda till någon påtaglig ökning av antalet fängelsedomar vid militära
brott. En sådan utveckling skulle strida mot ett av reformens huvudsyften,
nämligen att åstadkomma en humanisering av den militära rättsvården
grundad på moderna kriminalpolitiska överväganden. Fängelse
bör som departementschefen framhåller komma till användning endast
i undantagsfall.

Beträffande fritidsstraffet delar utskottet departementschefens uppfattning
att det kan vara lämpligt att, i analogi med vad som gäller vid
utegångsförbud, föreskriva skyldighet för den som ålagts sådant straff
att — därest kontrollen inte kan ordnas på annat sätt — anmäla sin
närvaro eller att fullgöra annan dylik förpliktelse. Om det i särskilda
situationer skulle erfordras kan också, som departementschefen anför,
böra övervägas åtgärder som innebär att den straffskyldige blir föremål
för mera kontinuerlig övervakning. Med en effektiv kontroll av fritidsstraffets
verkställighet kan det enligt utskottets mening förutsättas att
antalet fall då fängelse behöver tillgripas som sanktion på upprepade undanhållanden
i samband med sådan verkställighet kan hållas på en rimlig
nivå. Föreliggande, ovan delvis berörda möjligheter att skilja vederbörande
från militärtjänst bör också kunna bidra härtill.

Utskottet övergår här till att behandla återstående med propositionen
mindre nära sammanhängande motionsförslag.

Till stöd för yrkandet i motionen 1972: 1456 att den bestraffningsrätt
som tillkommer militära chefer skall upphävas åberopas bl. a. att den
nuvarande militära straffordningen innebär att krigsmaktens organ samtidigt
utövar utredande, anklagande och dömande funktioner. Lämpligheten
av en sådan ordning såvitt gäller disciplinansvaret för statstjänste -

JuU 1972: 28

män inom den civila sektorn har ifrågasatts i skilda sammanhang (se
bl. a. JuU 1972: 22), och ämnet har varit föremål för ämbetsansvarskommitténs
överväganden. De förslag till en reformering av reglerna om ämbetsansvar
och disciplinärt ansvar i offentlig tjänst som kommittén framlagt
är efter remissbehandling för närvarande föremål för överväganden
inom Kungl. Maj:ts kansli. Förslagen, som i vissa speciella avseenden
direkt berör den militära sektorn, har även i övrigt sådant samband med
frågorna om det militära ansvarssystemet att dessa kan antas bli föremål
för Kungl. Maj:ts ställningstagande samtidigt med att problematiken
rörande ämbetsansvar och disciplinärt ansvar i offentlig tjänst i hela dess
vidd prövas. Utskottet förutsätter att den i motionen aktualiserade frågan
om formerna för utövandet av den militära bestraffningsrätten kommer
att tas upp till bedömning i sådant sammanhang. Vad nu sagts gäller
även det i motionen 1972: 651 upptagna yrkandet om en anpassning av
de militära straff- och disciplinmedlen till det inom samhället i övrigt
gällande regelsystemet, såvitt yrkandet ej behandlats i det föregående.
Med hänsyn till det anförda saknas enligt utskottets mening skäl till
någon riksdagens åtgärd i anledning av de nu behandlade yrkandena i
motionerna 1972: 651 och 1972: 1456.

I den i anledning av propositionen väckta motionen 1972: 1904, har
som inledningsvis angivits, tagits upp vissa speciella spörsmål som berör
hemvärnspersonal. Motionärerna anser bl. a. att böter är en lämpligare
påföljd än disciplinstraff för sådan personal med hänsyn till dess speciella
tjänstgöringsförhållanden och yrkar att ett särskilt stadgande om
böter för hemvärnsmän införs i 2 § lagen om disciplinstraff för krigsmän.
Enligt detta lagrum i dess i propositionen föreslagna lydelse skall
böter kunna ådömas krigsman, alltså även hemvärnsmän, i stället för
disciplinstraff om böter är lämpligare med hänsyn till den brottsliges
tjänstgöringsförhållanden och brottets art. Lagrummet ger således utrymme
för ett påföljdsval som kan tillgodose motionärernas önskemål.
Någon riksdagens åtgärd i anledning av yrkandet erfordras därför inte.

I samma motion yrkas vidare att stadgandet i 43 § hemvärnskungörelsen
(1970: 304) rörande inhämtande av yttrande från hemvärnsområdes
förtroendenämnd i ärenden om disciplinär bestraffning eller
tillrättavisning av hemvärnsmän skall överföras till 8 § militära rättegångslagen.
Enligt utskottets mening kan i och för sig skäl anföras för
en sådan ståndpunkt. Bestämmelsen om inhämtande av yttrande i de
fall som avses är emellertid intagen under 8 § militära rättegångslagen i
den sammanställning av bestämmelser för den militära rättsvården
(Rättsvårds B) som utges av överbefälhavaren och allmänt används av
de rättstillämpande befattningshavarna. Härigenom har enligt utskottets
uppfattning skapats tillräcklig garanti för att den föreskrivna skyldigheten
inte skall förbises vid målens handläggning. På grund härav synes
någon riksdagens åtgärd i anledning av yrkandet inte erforderlig.

2f Riksdagen 1972. 7 sami. Nr 28

JuU1972: 28

Slutligen föreslås i motionen den ändringen i 21 kap. 20 § brottsbalken
att i definitionen av begreppet krigsman ordet hemvämsrekryt utbyts
mot hemvämsungdom. Yrkandet motiveras med att benämningen hemvämsrekryt
numera avskaffats och ersatts med begreppet hemvämsungdom.
Härtill vill utskottet anmärka följande. Benämningen hemvämsrekryt
infördes i strafflagens definition av begreppet krigsman år 1948.
Därmed avsågs bl. a. att markera att häri inte inbegreps hemvämspojkar,
vilka kunde antas redan vid 15 års ålder och inte avsågs fullgöra vapentjänst.
Orden hemvämsrekryter och hemvämspojkar i en äldre hemvämskungörelse
ersattes i 1970 års hemvämskungörelse med ordet hemvämsungdom.
Enligt samma kungörelse kan till hemvämsungdom alltjämt
antas den som fyllt 15 år. En justering i enlighet med motionärernas
önskemål av 21 kap. 20 § brottsbalken — vilket lagrum för övrigt
inte berörs av propositionen — skulle således kunna innebära en till sina
verkningar inte närmare utredd saklig ändring, som inte lämpligen bör
vidtagas i nu förevarande sammanhang. Icke heller i denna del bör därför
motionen föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utöver de i det föregående behandlade förslagen, som alla gäller rent
militära straff och disciplinmedel, innehåller propositionen som inledningsvis
angivits också förslag till upphävande av de bestämmelser i vår
lagstiftning som avser användning av dödsstraff under krig. Sedan dödsstraffet
under fredstid avskaffats år 1921, återstår stadganden om detta
straff i 22 kap. 19 § brottsbalken och i lagen (1948: 450) om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig. Lagstiftningen har främst avseende på brott
— begångna av krigsmän eller civilpersoner — som innefattar angrepp
på krigsmaktens effektivitet eller i övrigt riktar sig mot riket eller dess
högsta organ och kan tillämpas endast om fängelse på livstid ingår i
straffsatsen för brottet.

Vad departementschefen i propositionen anför till stöd för ett fullständigt
avskaffande av dödsstraffet kan sammanfattas på följande sätt.
Dödsstraffets allmänpreventiva betydelse är överskattad, och det kan
ifrågasättas om den uppväger de etiskt-humanitära skäl som talar mot
ett sådant straff. Man kan ej bortse från risken för misstag i det rättsliga
förfarandet. Det kan starkt betvivlas att hot om dödsstraff är ett effektivare
medel än andra tänkbara påföljder att avhålla personer från att
begå brott, för vilka detta straff kan komma i fråga. Skulle i ett krigsläge
värderingarna vara andra än de som råder i dag, får frågan
om dödsstraff bedömas på grundval av då rådande situation. Det kan
inte helt uteslutas att man då kan bli tvungen att återinföra dödsstraffet.
Det är dock inte tänkbart att en sådan åtgärd skulle kunna ske med
retroaktiv verkan.

Utskottet vill för sin del framhålla att det självfallet kan råda delade
meningar i frågan huruvida de etiskt-humanitära skäl som talar mot
dödsstraff har den tyngd att sådant straff inte bör kunna komma i fråga

JuU1972: 28

ens under de särpräglade förhållanden som råder under krig. Med visst
berättigande kan hävdas att de värden som då står på spel är så stora
att samhället svårligen kan avvara dödsstraffet, hur motbjudande en
tillämpning därav än kan vara. Visst fog kan också finnas för de farhågor
som går ut på att avsaknaden av dödsstraff skulle kunna ge upphov
till en okontrollerbar laglöshet i den formen att någon i den brottsliges
omgivning tar rättvisan i egna händer. Hänsyn bör i sammanhanget också
tas till de särskilda rättssäkerhetsgarantier som är förbundna med den
rådande ordningen; då underrätt dömt till dödsstraff skall målet alltid
underställas hovrätts prövning, och dödsstraff får ej verkställas utan att
Kungl. Maj:t meddelat tillstånd därtill.

Å andra sidan kan som departementschefen uttalar starkt ifrågasättas
om ett avskaffande av dödsstraffet skulle minska möjligheterna att under
de extraordinära förhållanden som råder under krig upprätthålla
laglydnaden och förebygga brott av det mer speciella slag för vilka ett
dödsstraff skulle kunna komma i fråga. Det synes sålunda sannolikt
att påföljden vid ett eventuellt avslöjande inte har någon mer avgörande
betydelse för människor som överväger brott av den svårighetsgrad att
de kan föranleda dödsstraff. Hotet om dödsstraff torde för övrigt generellt
sett ha en begränsad effekt i krigslägen, då var och en dagligen
löper en påtaglig risk att förlora livet. Vid ställningstagandet till frågan
om dödsstraffets bibehållande under krig bör enligt utskottets mening
stor vikt också tillmätas det förhållandet att Sverige på det internationella
planet, bland annat inom Förenta nationerna, aktivt verkat för
dödsstraffets avskaffande över huvud taget. Det skulle vara mindre väl
förenligt med dessa strävanden att inta en negativ attityd till önskemål
om upphävande av den sista resten av vår egen dödsstrafflagstiftning.

På i huvudsak dessa skäl ansluter sig utskottet till förslaget att upphäva
de bestämmelser om dödsstraff som f. n. finns i brottsbalken och i
lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig. Några överväganden
rörande nödvändigheten av att i ett framtida krigsläge återinföra dödsstraffet
bör enligt utskottets mening inte nu förekomma.

Utöver vad sålunda anförts föranleder propositionen eller motionerna
inte några uttalanden från utskottets sida.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen avslår motionen 1972: 1904 såvitt gäller införande
av särskilt stadgande om bötesstraff för hemvärnsmän; B.

att riksdagen avslår motionen 1972: 1904 såvitt gäller stadgandet
om inhämtande av yttrande i disciplinärenden rörande
hemvärnsmän;

C. att riksdagen

1. med avslag på motionerna 1972: 901 och 1972: 1904, såvitt
däri yrkats arreststraffets bibehållande, antager 32 kap. 6 §

JuU 1972: 28

i det i propositionen 1972: 138 framlagda förslaget till lag om
ändring i brottsbalken samt förslaget till lag om disciplinstraff
för krigsmän och förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen,

2. finner motionerna 1972: 651, 1972: 901 och 1972: 1456,
såvitt däri yrkats arreststraffets avskaffande, icke föranleda
någon riksdagens åtgärd;

D. att riksdagen antager det i propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i brottsbalken i den mån det inte
omfattas av utskottets hemställan under C samt förslaget till
lag om upphävande av lagen (1948: 450) om dödsstraff i vissa
fall då riket är i krig;

E. att riksdagen avslår motionen 1972: 1904 såvitt gäller benämningen
hemvärnsrekryter;

F. att riksdagen avslår motionerna 1972: 651 och 1972: 1456
såvitt gäller avskaffande av militära befattningshavares bestraffningsrätt
samt anpassning i övrigt av den militära
straffordningen till civila förhållanden.

Stockholm den 7 december 1972

På justitieutskottets vägnar

ASTRID KRISTENSSON

'Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), fröken Mattson
(s), herrar Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), Westberg i
Ljusdal (fp), Polstam (c), fru Hjelm-Wallén (s), fru Bergander (s), herrar
Petersson i Röstånga (fp), Wijkman (m), Stjernström (c), Alf Pettersson
i Malmö (s), Lövenborg (vpk) och Nilsson i Visby (s).

Reservation

av fru Kristensson (m), som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 16 med orden
”Utskottet vill” och slutar på s. 18 med orden ”bidra härtill” bort ha
följande lydelse:

JuU 1972: 28

ändamål att säkerställa försvarsmaktens effektivitet. Överväganden av
detta slag låg bakom 1948 års reform av den militära strafflagstiftningen,
vilken innebar en begränsning och humanisering av tidigare gällande
lagstiftning på området. De förslag som nu föreläggs riksdagen
innebär en ytterligare och i och för sig önskvärd anpassning av förhållandena
inom den militära verksamheten till dem som råder inom
den civila sektorn av samhällslivet.

Det mest genomgripande förslaget i propositionen såvitt gäller de
militära straffen och disciplinmedlen är förslaget om arreststraffets avskaffande.
Detta straff har under en följd av år stått i centrum för
den kritik som riktats mot den militära strafflagstiftningen. Strafformen
har bl. a. betecknats som förnedrande och föga överensstämmande
med moderna tankegångar inom kriminalpolitiken. Man har även påtalat
risken för psykiska skador i samband med avtjänandet och det
avbräck i den militära utbildningen som följer av att arreststraffet i
stor utsträckning verkställs utan att arrestanten deltar i tjänstgöring.
Kritik har vidare riktats mot förekomsten av arreststraff som disciplinmedel
för den fast anställda personalen. Härvidlag har särskilt gjorts
gällande att något behov av arreststraff inte föreligger för denna kategori
av krigsmän samt att förekomsten därav innebär en omotiverad skillnad
i sanktionssystemen för de fast anställda krigsmännen och för
statstjänstemännen inom den civila sektorn.

Den angivna kritiken, som delvis kommit till uttryck i föreliggande,
vid årets början väckta motioner, är enligt utskottets mening inte oberättigad.
De med arreststraffet förbundna olägenheterna måste emellertid
enligt utskottets mening vägas mot behovet av att inom vårt försvar
ha tillgång till ett sanktionssystem som ger tillräckliga möjligheter
att upprätthålla erforderlig disciplin och ordning. Härvidlag bör till
en början beaktas att arreststraffet i det nuvarande militära sanktionssystemet
intar en framträdande plats även om användningen därav successivt
minskats sedan år 1948. År 1971 verkställdes 2 000 arreststraff.
Om arreststraffet kan avskaffas är enligt utskottets mening väsentligen
beroende på vilka sanktionsmedel som i övrigt skulle komma att stå
till buds och dessas utformning. De i propositionen som kompensation
för borttagandet av arreststraffet föreslagna ändringarna av de militära
sanktionsmedlen inskränker sig i stort sett till en utbyggnad av det
nuvarande utegångs- och landgångsförbudet i form av ett s. k. fritidsstraff,
som kan kombineras med disciplinbot. Visserligen kommer vid
sidan härav de i det föregående beskrivna tvångsmedlen förvarsarrest
och tagande i förvar att bestå. Det är emellertid att märka att dessa
inte utgör påföljder för brott utan är säkerhetsåtgärder, vars användning
av rättssäkerhetsskäl är i betydande grad inskränkt. I fredstid kan
förvarsarrest sålunda endast komma i fråga om krigsman begått förseelse
av svårare beskaffenhet och det för disciplinens upprätthållande

JuU 1972: 28

är av synnerlig vikt att han ej lämnas på fri fot eller om krigsman
gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras att han ånyo
avviker. Tagande i förvar kan förekomma om krigsman uppträder ordningsstörande,
t. ex. på grund av berusning, men den omhändertagne
får ej hållas i förvar längre än som betingas av det ändamål som föranlett
omhändertagandet.

De sanktionsmedel — främst det föreslagna nya fritidsstraffet —
som sålunda skulle komma att stå till buds vid ett avskaffande av arreststraffet
utgör enligt utskottets mening inte ett påföljdssystem som
erbjuder den effektivitet och möjlighet till variation som betingas av de
speciella förhållanden under vilka den militära verksamheten bedrivs.
När det gäller särskilt allvarliga brott som vissa våldsbrott, lydnadsbrott,
grövre fall av rymning och upprepade undanhållanden i samband
med verkställighet av fritidsstraff är bristerna i det föreslagna systemet
än mer påtagliga. Om arreststraffet tas bort, torde i många av de nu
nämnda fallen fängelse vara den enda påföljd som kan komma i fråga.
Ett avskaffande av arreststraffet skulle därför med nödvändighet leda till
en påtaglig ökning av antalet fängelsedomar vid militära brott. Med hänsyn
bl. a. till de negativa sociala följdverkningar som kan vara förbundna
med fängelsestraff och med hänsyn till det avbräck i tjänstgöringen
som uppkommer i samband med verkställigheten av sådant straff finner
utskottet denna lösning föga tilltalande. En utveckling mot ökad användning
av fängelsestraff skulle också strida mot ett av reformens huvudsyften,
nämligen att åstadkomma en humanisering av den militära
rättsvården grundad på moderna kriminalpolitiska överväganden. På
dessa skäl finner utskottet — i likhet med militärstraffsakkunniga och
det stora flertalet remissinstanser — att arreststraffet inte kan undvaras.

Med anledning av de nyss berörda olägenheter som är förbundna
med verkställighet av arreststraff bör dock som anförts i motionerna
1972: 901 och 1972: 1904 användningen av detta straff begränsas. Som
föreslås i motionen 1972: 1904 och jämväl förordats av militärstraffsakkunniga
bör arreststraff kunna åläggas endast då det är särskilt påkallat
på grund av brottets art, disciplinen och ordningen inom krigsmakten
eller den felandes tjänstgöringsförhållanden. Med en sådan
reglering torde det knappast bli aktuellt att tillämpa arreststraff för den
fast anställda personalen. Enligt utskottets mening bör vidare maximitiden
för ådömande av arrest minskas från nuvarande högst trettio till
högst femton dagar. I enlighet med vad som föreslås i motionen 1972:
1904 bör vidare de förändringarna vidtas att arrestant skall deltaga i
tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger åtta dagar samt vidkännas
löneavdrag endast under tid då han ej deltar i tjänstgöringen.

En tillämpning av bestämmelser som utformats i enlighet med det
anförda skulle enligt utskottets uppfattning innebära en avsevärd hu -

JuU 1972: 28

manisering och liberalisering av den militära straffordningen samtidigt
som man uppnår en betydande vinst i antalet utbildningsdagar. I detta
sammanhang vill utskottet påpeka det angelägna i att arrestlokalerna
upprustas, så att de motsvarar de krav, som i dag ställs på motsvarande
lokaler för civilt bruk.

I enlighet med det anförda avstyrker utskottet det i propositionen
och motionerna 1972: 651, 1972: 901 och 1972: 1456 upptagna förslaget
att avskaffa arreststraffet som disciplinmedel för krigsmän. Härav följer
att ej heller de framlagda lagförslagen rörande militära straff och
disciplinmedel kan godtagas. Förslag till lagstiftning om bibehållande
av arreststraffet i den reducerade omfattning som ovan angivits och
därav föranledda ändringar i lagstiftningen i övrigt bör utarbetas av
Kungl. Maj:t och föreläggas riksdagen under vårsessionen 1973.

dels att utskottets hemställan under C bort ha följande lydelse:

C. att riksdagen

1. i anledning av motionerna 1972: 901 och 1972: 1904, såvitt
däri yrkats arreststraffets bibehållande, dels avslår
32 kap. 6 § i det i propositionen 1972: 138 framlagda förslaget
till lag om ändring i brottsbalken, förslaget till lag om
disciplinstraff för krigsmän och förslaget till lag om ändring
i militära rättegångslagen, dels hos Kungl. Maj:t hemställer
om förslag till sådan lagstiftning rörande militära straff och
disciplinmedel som föranleds av vad utskottet ovan uttalat
om ett bibehållande av arreststraffet i begränsad omfattning,

2. avslår motionerna 1972: 651, 1972: 901 och 1972: 1456
såvitt däri yrkats arreststraffets avskaffande.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1972 720047