Justitieutskottets betänkande nr 26 år 1972 JuU 1972:26

Nr 26

Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen
1972: 98 upptagna förslag till lag om ändring i brottsbalken,
m. m. (ang. svensk straffrätts tillämplighet i rummet, m. m.) jämte
motion.

Propositionen

Genom en den 26 april 1972 dagtecknad proposition, 1972: 98, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga i propositionen framlagda förslag till

1) lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

2) lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193),

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om ändring i lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som
begåtts utomlands,

5) lag om ändring i lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet,

6) lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln,

7) lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner,

dels godkänna den i Haag den 28 maj 1970 undertecknade europeiska
konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar
med förbehåll mot avdelning 1 i del III av konventionen, dels såvitt bestämmelserna
i denna avdelning innebär hinder mot lagföring i Sverige
för brott, för vilket det lindrigaste straff som är stadgat i svensk lag är
fängelse i fyra år eller däröver, dels såvitt dessa bestämmelser innebär
hinder mot verkställighet i Sverige av här i landet ådömd eller ålagd påföljd
för brott, samt med förklaring enligt artiklarna 15.3, 19.2 och
64.3.

Riksdagen antog under vårsessionen (JuU 1972: 16, rskr 1972: 233)
de under 1) och 2) angivna förslagen samt godkände den europeiska
konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar med
förbehåll mot avdelning 1 i del III av konventionen och med förklaring
enligt artiklarna 15.3, 19.2 och 64.3. Behandlingen av övriga lagförslag
uppsköts till höstsessionen.

1 Riksdagen 1972. 7 sami. Nr 26

JuU 1972: 26

I den del propositionen inte sakbehandlats av riksdagen innehåller
den främst förslag till ändrade regler i brottsbalken för svensk straffrätts
tillämplighet i fråga om brott som har begåtts utomlands. Bl. a.
föreslås införandet av en allmän regel om krav på dubbel straffbarhet,
vilket innebär att gärning begången utomlands med endast vissa angivna
undantag måste vara straffbar också enligt gämingsortens lag för att
kunna bestraffas i Sverige. Vidare föreslås att utländsk brottmålsdom
i viss utsträckning skall vara hinder för ny rättegång här i landet om
ansvar för samma gärning.

Motionen

I motionen 1972: 1706 av herrar Emulf (fp) och Polstam (c) hemställs,
att riksdagen avslår förslaget till ändring av 2 kap. 2 och 3 §§
brottsbalken till den del ett tillträde till 1970 års konvention inte nödvändiggör
en ändring samt att vederbörande utskott utarbetar erforderlig
lagtext.

Motionärerna befarar att kravet på dubbel straffbarhet skall medföra
betydande praktiska svårigheter, som inte står i rimlig proportion till
de principiella fördelar som möjligen kan vinnas. Erforderliga undersökningar
om gämingsortens lag kan enligt motionärerna bli både tidsödande
och i många fall osäkra, framför allt när det gäller länder med
rättssystem av helt annan art än vårt. I motionen uttalas vidare, att
det i vissa fall kan vara stötande att straffa en person enligt svensk
strafflag för en gärning som var straffri enligt gärningsortens lag, särskilt
om gärningsmannen länge bott i utlandet och anpassat sig efter
rättsordningen där. Mot denna bakgrund föreslår motionärerna att nuvarande
huvudprincip för svensk straffrätts tillämplighet bibehålls men
att domstol skall få möjlighet att efter skälighetsprövning nedsätta eller
efterge straff med hänsyn till rättsreglerna på gämingsorten.

Lagförslagen

De ovan under 3)—7) angivna, vid propositionen fogade lagförslagen
är av följande lydelse:

JuU 1972: 26

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken
dels att 2 kap. 1—3 och 6 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas en ny paragraf, 2 kap. 5 a §, av nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 KAP.

Den som begått brott här i riket
dömes efter svensk lag och
vid svensk domstol. Detsamma
gäller, om det är ovisst var brott
förövats men skäl finnes antaga
att det är begånget inom riket.

År brott begånget utom riket
av svensk medborgare eller av utlänning
med hemvist i Sverige,
dömes efter svensk lag och vid
svensk domstol.

Har annan utlänning utom riket
begått brottslig gärning, vilken
ej var fri från ansvar enligt
lag som gällde på gärningsorten,
dömes efter svensk lag och vid
svensk domstol, om han efter brottets
begående blivit svensk medborgare
eller tagit hemvist här i
riket eller om han är dansk, finsk,
isländsk eller norsk medborgare
och finnes här, så ock eljest om
han finnes i riket och å brottet
enligt svensk lag kan följa fängelse
i mer än sex månader.

För brott som begåtts här i riket
dömes efter svensk lag och
vid svensk domstol. Detsamma
gäller, om det är ovisst var brott
förövats men skäl finnes antaga
att det är begånget inom riket.

För brott som begåtts utom riket
dömes efter svensk lag och vid
svensk domstol, om brottet begåtts 1.

av svensk medborgare eller
av utlänning med hemvist i Sverige,

2. av utlänning utan hemvist i
Sverige, som efter brottet blivit
svensk medborgare eller tagit hemvist
här i riket eller som är dansk,
finsk, isländsk eller norsk medborgare
och finnes här, eller

3. av annan utlänning som finnes
här i riket och å brottet enligt
svensk lag kan följa fängelse
i mer än sex månader.

Första stycket gäller ej, om gärningen
är fri från ansvar enligt
lagen på gärningsorten eller om
den begåtts inom område som ej
tillhör någon stat och enligt svensk
lag svårare straff än böter icke kan
följa på gärningen.

I fall som avses i denna paragraf
må ej ådömas påföljd som
är att anse som strängare än det

JuU 1972: 26

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

svåraste straff som är stadgat för
brottet enligt lagen på gärningsorten.

3§!

Utlänning, som utom riket begått
brott, dömes även i annat
fall än i 2 § sägs efter svensk lag
och vid svensk domstol,

1. om han förövat brottet å
svenskt fartyg eller luftfartyg, så
ock eljest om han var befälhavare
eller tillhörde besättningen å sådant
fartyg och begått brottet i
tjänsten,

2. om han begått brottet å område
där avdelning av krigsmakten
befann sig, dock i fall han ej
var krigsman allenast om avdelningen
befann sig å området för
annat ändamål än övning,

3. om brottet förövats mot Sverige,
svensk medborgare eller
svensk menighet, inrättning eller
sammanslutning eller mot utlänning
som hade hemvist i Sverige,
eller

4. om brottet är kapning av
luftfartyg eller folkrättsbrott.

För brott som begåtts utom riket
dömes även i annat fall än
som avses i 2 § efter svensk lag
och vid svensk domstol,

1. om brottet förövats å svenskt
fartyg eller luftfartyg, så ock eljest
om det begåtts i tjänsten av
befälhavaren eller någon som tillhörde
besättningen å sådant fartyg,

2. om brottet begåtts av krigsman
å område där avdelning av
krigsmakten befann sig eller om
det begåtts av annan än krigsman
å sådant område och avdelningen
befann sig där för annat ändamål
än övning,

3. om brottet förövats mot Sverige,
svensk kommun eller annan
menighet eller svensk allmän inrättning,

4. om brottet begåtts inom område
som ej tillhör någon stat och
förövats mot svensk medborgare,
svensk sammanslutning eller enskild
inrättning eller mot utlänning
med hemvist i Sverige,

5. om brottet är kapning av
luftfartyg eller folkrättsbrott, eller

6. om det lindrigaste straff som
i svensk lag är stadgat för brottet
är fängelse i fyra år eller däröver.

5 a §

Har fråga om ansvar för gärning
prövats genom lagakraftägande
dom, meddelad i främmande stat
där gärningen förövats eller i främmande
stat som har tillträtt den
europeiska konventionen den 28
maj 1970 om brottmålsdoms internationella
rättsverkningar, må

1 Senaste lydelse 1971: 188.

JuU 1972: 26

Nuvarande lydelse

Ej må, utan förordnande av
Konungen eller den Konungen
bemyndigat därtill, någon åtalas
för gärning, för vilken han utom
riket undergått straff eller annan
ansvarspåföljd. Sker åtal här i riket,
skall vid bestämmande av påföljd
skälig hänsyn tagas till vad
han undergått utom riket, och må
därvid efter omständigheterna dömas
till lindrigare straff än för
gärningen är stadgat eller ock påföljd
helt eftergivas.

Föreslagen lydelse

den tilltalade ej här i riket lagforas
för samma gärning,

1. om han har frikänts från ansvar,

2. om han har förklarats skyldig
till brottet utan att påföljd har
ådömts,

3. om ådömd påföljd har verkställts
i sin helhet eller verkställigheten
pågår, eller

4. om ådömd påföljd har bortfallit
enligt lagen i den främmande
staten.

Första stycket gäller ej i fråga
om brott som avses i 1 § eller
3 § 3, 5 eller 6, såvida ej lagföringen
i den främmande staten har
skett på begäran av svensk myndighet.

Har fråga om ansvar för gärning
prövats genom dom meddelad
i främmande stat och föreligger
ej på grund av vad förut i
denna paragraf sagts hinder mot
lagföring, må åtal för gärningen
väckas här i riket endast efter förordnande
av Konungen eller den
Konungen bemyndigat därtill.

Dömes någon här i riket till ansvar
för gärning för vilken han
utom riket har ådömts påföljd,
skall vid bestämmande av påföljd
skälig hänsyn tagas till vad han
undergått utom riket. Finnes böter
eller fängelse böra ådömas och
har han utom riket ådömts frihetsberövande
påföljd, skall vad han
undergått därav till fullo tillgodoräknas
honom vid påföljdens bestämmande.

I fall som avses i första stycket
må dömas till lindrigare straff än
för gärningen är stadgat eller ock
påföljd helt eftergivas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

JuU 1972: 26

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts
utomlands

Härigenom förordnas, att 5 § lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott
som begåtts utomlands skall upphöra att gälla vid utgången av
juni 1972.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning
på öppna havet

Härigenom förordnas, att 5 § lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall
mot rundradiosändning på öppna havet skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Utlänning, som utom riket be- Den som utom riket begått brott
gått brott som avses i 1 eller 2 §, som avses i 1 eller 2 § dömes,

dömes, om han finnes här, efter om han finnes här, efter denna lag

denna lag och vid svensk domstol, och vid svensk domstol, även om

även om 2 kap. 2 eller 3 § brotts- 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken ej

balken ej är tillämplig. är tillämplig och utan hinder av

2 kap. 5 a § första och andra styckena
nämnda balk.

Åtal mot svensk för brott som rör sändning, vilken ej är avsedd att
mottagas eller kan mottagas i Sverige och ej heller orsakar menlig
störning för radiotrafik här, eller åtal mot utlänning får även i annat
fall än som anges i 2 kap. 5 § brottsbalken väckas endast efter förordnande
av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

JuU 1972: 26

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln

Härigenom förordnas, att 14 § lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Utlänning, som utom riket be- Den som utom riket begått brott
gått brott som avses i 11 eller som avses i 11 eller 13 § dömes,

13 §, dömes, om han finnes här, om han finnes här, efter denna

efter denna lag och vid svensk lag och vid svensk domstol, även

domstol, även om 2 kap. 2 eller om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbal 3

§ brottsbalken ej är tillämplig. ken ej är tillämplig och utan hin der

av 2 kap. 5 a § första och
andra styckena nämnda balk.

Åtal för brott som avses i 11 § första och tredje styckena får väckas
endast efter förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

Brott som avses i 13 § får åtalas av åklagare endast efter angivelse av
målsägande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner

Härigenom förordnas, att 11 § lagen (1971: 176) om vissa internationella
sanktioner skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §

Den som bryter mot förbud som meddelats med stöd av 3—8 § dömes,
om gärningen skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två
år eller, om gärningen skett av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse
i högst sex månader. I ringa fall skall ej dömas till ansvar.

För anstiftan av eller medhjälp till gärning som avses i första stycket
dömes ej till ansvar.

1 den mån det påkallas med anledning
av beslut eller rekommendation
som avses i 1 § första stycket
kan Konungen förordna att
svensk medborgare, som utom riket
begått brott som avses i denna
paragraf, skall dömas efter
denna lag och vid svensk dom -

JuU 1972: 26

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

stol, även om 2 kap. 2 eller 3 §
brottsbalken ej är tillämplig och
utan hinder av 2 kap. 5 a § första
och andra styckena nämnda balk.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

Utskottet

I detta betänkande behandlas förslag till ändringar i 2 kap. brottsbalken
och till följdändringar i annan lagstiftning vilka upptagits i den
från vårsessionen delvis uppskjutna propositionen 1972: 98 samt en i
anledning av propositionen väckt motion. Propositionen i övrigt, bl. a.
såvitt avser fråga om godkännande av den i Haag den 28 maj 1970
undertecknade europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella
rättsverkningar, var föremål för riksdagens bedömning under vårsessionen.

De nu ifrågavarande lagförslagen, som främst syftar till en begränsning
av den svenska jurisdiktionsrätten i brottmål, berör huvudsakligen
reglerna om svensk strafflags tillämplighet i rummet och om rättsverkan
i Sverige av utländsk brottmålsdom. Nu gällande bestämmelser i
dessa hänseenden finns i 2 kap. brottsbalken.

För närvarande har svensk domstol behörighet att pröva samtliga i
Sverige begångna brott. I detta avseende föreslås ingen ändring. I fråga
om brott som har begåtts utomlands omfattar den svenska straffrättsliga
kompetensen till en början brott som har begåtts av svensk medborgare
eller utlänning med hemvist i Sverige. Även brott begånget
utomlands av annan utlänning kan under vissa omständigheter höra under
svensk jurisdiktion. Var gärningen inte fri från ansvar enligt lag
som gällde på gärningsorten, döms utlänningen sålunda efter svensk lag
och vid svensk domstol, om han efter brottet har blivit svensk medborgare
eller tagit hemvist här i landet, om han är medborgare i annat
nordiskt land och finns här eller om på brottet kan följa fängelse i mer
än sex månader och han finns här. I vissa specialfall omfattas brott begånget
utomlands av utlänning utan hemvist i Sverige av den svenska
behörigheten oberoende av om gärningen var straffbar enligt gärningsortens
lag. Det gäller bl. a. om brottet har förövats ombord på svenskt
fartyg eller luftfartyg eller på område där avdelning av krigsmakten
befann sig, om brottet har förövats mot svenskt intresse eller om brottet
är kapning av luftfartyg eller folkrättsbrott.

Den svenska straffrättsliga behörigheten begränsas i viss utsträckning
av krav på särskild åtalsprövning. Brott som har förövats utom riket

JuU 1972: 26

får i princip åtalas endast efter förordnande av Kungl. Maj:t eller
den Kungl. Maj:t har bemyndigat att ge åtalsförordnande. Riksåklagaren
har fått sådant bemyndigande för vissa kategorier av brott. Vid
den särskilda åtalsprövningen kan beaktas bl. a. huruvida gärningen var
straffbar på gämingsorten. I vissa fall krävs inte särskilt åtalsförordnande.
Detta gäller bl. a. om brottet har begåtts i nordiskt land, på
svenskt fartyg eller av svensk eller annan nordisk medborgare mot
svenskt intresse.

Beträffande verkan av utländsk brottmålsdom gäller i princip att den
svenska straffrättsliga behörigheten inte inskränks i de fall då fråga
om ansvar för gärningen redan har prövats av utländsk domstol. Utländsk
brottmålsdom har sålunda i allmänhet endast den rättsverkan
att det fordras särskilt förordnande för att väcka åtal här i landet, om
den misstänkte har dömts för samma gärning utomlands och på grund
av domen har avtjänat straff eller annan ansvarspåföljd utom riket.
Väcks åtal, skall domstolen vid bestämmande av påföljd ta skälig hänsyn
till påföljd som den åtalade har undergått utomlands. Visst undantag
från dessa regler har gjorts i nordiska verkställighetslagen beträffande
brottmålsdom som har meddelats i annat nordiskt land.

Den i propositionen föreslagna ändringen i 2 kap. 2 § brottsbalken
innebär att för svensk strafflags tillämplighet på brott utomlands införs
en huvudregel om krav på dubbel straffbarhet, vilket medför att
gärning som är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten undantas
från den svenska jurisdiktionsrätten. Enligt stadgandets avfattning måste
även gärningsortens regler om preskription beaktas. Svensk strafflag
skall inte heller vara tillämplig, om gärningen begåtts inom område som
inte tillhör någon stat och brottet enligt svensk lag är ett rent bötesbrott.
Som en följd av huvudregeln om krav på dubbel straffbarhet föreslås
i paragrafens tredje stycke en regel, enligt vilken domstol vid lagföring
för brott som begåtts utom riket har att ta hänsyn till gämingsortens
lag även på det sättet att ett i denna föreskrivet straffmaximum
skall respekteras vid bestämmande av påföljd.

Enligt den föreslagna lydelsen av 2 kap. 3 § brottsbalken upptar lagrummet
i sex punkter vissa specialfall som oberoende av innehållet i
lagen på gärningsorten faller under svensk straffrättslig jurisdiktion.
Från kravet på dubbel straffbarhet undantas sålunda bl. a. brott som
förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk
allmän inrättning (svenskt offentligt intresse). Beträffande brott mot
svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller
mot utlänning med hemvist i Sverige (svenskt enskilt intresse) föreslås
den begränsningen i straffskyddet vid utomlands begångna gärningar,
att de skall falla under svensk jurisdiktion endast om de begås
inom område som ej tillhör någon stat. Kapning av luftfartyg och folk -

JuU 1972: 26

rättsbrott skall alltid vara underkastade svensk straffrättslig behörighet.
I sjätte punkten föreslås en ny regel som innebär att den svenska
jurisdiktionsrätten kommer att omfatta varje brott, för vilket enligt
svensk lag inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i fyra år, oavsett
var och av vem brottet förövats. Härunder faller bl. a. sådana brott
som mord, dråp, människorov, grovt rån och grov mordbrand.

Beträffande verkan av utländsk brottmålsdom föreslås i 2 kap. 5 a §
en ny reglering i anslutning till bestämmelser i brottmålsdomskonventionen.
Enligt lagrummet skall en utländsk brottmålsdom, som meddelats
i konventionsstat eller i stat där brottet begicks, i särskilt angivna
fall utgöra hinder för ny lagföring här i riket beträffande samma gärning.
Så föreslås bli fallet om den tilltalade frikänts, om han förklarats
skyldig till brottet utan att påföljd ådömts, om ådömd påföljd verkställts
eller verkställighet pågår eller om ådömd påföljd bortfallit enligt
lagen i den främmande staten. Från dessa nya regler föreslås emellertid
undantag beträffande brott som begåtts här i riket och brott mot
svenskt offentligt intresse. Inte heller skall angiven verkan tillkomma
dom, som avser kapning av luftfartyg eller folkrättsbrott eller
brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i fyra år.

I 2 kap. 6 § föreslås i direkt anslutning till bestämmelser i brottmålsdomskonventionen
regler om att när någon här i landet döms till ansvar
för gärning, för vilken han undergått påföljd utomlands, hänsyn
skall tas till vad han sålunda utstått och att i vissa fall avräkning skall
ske för sålunda undergången påföljd.

I den i anledning av propositionen väckta motionen 1972: 1706 framställs
yrkande av innebörd att nuvarande huvudprincip för svensk straffrätts
tillämplighet skall bibehållas. Till stöd härför åberopar motionärerna
bl. a. att ett accepterande av principen om dubbel straffbarhet
kan befaras medföra betydande praktiska svårigheter.

Utskottet finner till en början anledning framhålla att kraven på ett
ökat internationellt hänsynstagande till de interna straffrättsliga regleringarna
i olika stater växer i ett skede då det internationella samarbetet
på straffrättens och kriminalpolitikens område får allt större omfattning
och allt fastare former. Redan detta förhållande motiverar en omprövning
av den svenska straffrättsliga kompetensen, som vid en internationell
jämförelse framstår som anmärkningsvärt vidsträckt.

Ett uttryck för ökat internationellt hänsynstagande av angivet slag är
de i brottmålsdomskonventionen upptagna reglerna om hinder för en stat
att i angivna fall lagföra en person för en gärning för vilken han tidigare
dömts i annan konventionsstat. De i anslutning till konventionen föreslagna
nya reglerna i 2 kap. 5 a § brottsbalken om brottmålsdoms internationella
rättsverkan innebär som framgår av redogörelsen ovan att
utländsk brottmålsdom tillerkänns större rättsverkan än f. n. Enligt ut -

JuU 1972: 26

skottets mening möter det inte några principiella betänkligheter att begränsa
omfattningen av svensk domstols jurisdiktion på sätt som följer
av dessa regler.

Åtskilliga skäl talar också för en sådan begränsning av den svenska
jurisdiktionsrätten som följer av en allmän regel om krav på dubbel
straffbarhet, enligt vilken i rättstillämpningen hänsyn måste tas till gärningslandets
lagstiftning vid avgörande av frågan om en gärning som
begåtts utomlands kan bestraffas i Sverige. Visserligen kan det göras
gällande att bestämmelserna om särskild åtalsprövning medger att tillbörlig
hänsyn kan tas till den straffrättsliga regleringen på gärningsorten.
Häremot kan dock invändas att det får anses principiellt mindre
tillfredsställande att frågan om en gärnings straffbarhet kan avgöras
först genom diskretionär prövning i varje särskilt fall; det kan naturligen
inte undvikas att en dylik ordning leder till viss rättsosäkerhet.

En annan rent principiell synpunkt som kan anläggas på frågan om
införandet av en huvudregel om krav på dubbel straffbarhet är att de
nuvarande reglerna om svensk strafflags tillämplighet utomlands låter
sig mindre väl förena med den i anslutning till konventionen föreslagna
regleringen av utländsk brottmålsdoms rättsverkan. Om man från svensk
sida respekterar en frikännande utländsk dom även när frikännandet
har skett på grund av att gärningen inte var straffbar på gämingsorten,
kan — som departementschefen uttalar — den svenska strafflagstiftningen
inte samtidigt innehålla regler enligt vilka åtal kan väckas för
samma gärning om ansvarsfrågan ännu inte prövats i utlandet. Accepterar
man den föreslagna regleringen beträffande utländsk brottmålsdoms
rättsverkan, bör man alltså ändra brottsbalkens stadganden om
svensk straffrättslig kompetens på motsvarande sätt.

Vid sidan av dessa skäl av principiell natur talar andra omständigheter
för en begränsning av den nuvarande svenska straffrättsliga kompetensen.
En nackdel med långtgående behörighetsregler, vilka inte begränsas
av hänsyn till gärningsortens lag, finner utskottet sålunda ligga
däri att åtal för brott utomlands kan drabba svenska medborgare synnerligen
ojämnt, eftersom det ofta kan vara en tillfällighet om det blir känt
för svenska myndigheter att en svensk förövat en gärning som är strafffri
på gärningsorten men straffbar enligt svensk lag. Skiljaktig behandling
kan också föranledas av olikheter i det utredningstekniska bistånd
som skilda länder kan lämna Sverige i fråga om förfaranden som är
straffria på gämingsorten. En annan mindre tilltalande konsekvens av
våra nuvarande vidsträckta regler är att en svensk medborgare med
hemvist i främmande stat, för vilken det kan vara naturligt att leva efter
sitt nya hemlands lag, vid tillfälligt besök i Sverige kan åtalas för ett
förfarande som är straffritt i hemvistlandet. Olägenheterna i angivet avseende
ökas i takt med den tilltagande internationella rörligheten.

Å andra sidan har i lagstiftningsärendet från skilda håll yppats olika

JuU 1972: 26

betänkligheter av närmast praktisk natur mot den föreslagna begränsningen
av den svenska jurisdiktionsrätten. I den i anledning av propositionen
väckta motionen uttalas sålunda farhågor för att kravet på dubbel
straffbarhet skall medföra betydande praktiska svårigheter bl. a. i
det hänseendet att erforderliga undersökningar om gärningsortens lag
kan bli tidsödande och leda till osäkra resultat. Andra invändningar har
tagit sikte på den föreslagna regleringen i 3 § av de fall då svensk straffrättslig
behörighet skall föreligga oberoende av innehållet i lagen på
gärningsorten. Härvid har särskilt påpekats den inskränkning i skyddet
av svenskt enskilt intresse utomlands som förslaget innebär. Bl. a. har
anförts att det kan tänkas fall då mot svenskt enskilt intresse riktade
gärningar måste lämnas obeivrade i Sverige eftersom gämingslandets
lagstiftning inte straffbelagt dylika förfaranden. Det gäller t. ex. vid
brottet egenmäktighet med barn och andra övergrepp mot person, industriellt
spionage och narkotikabrott. Samtidigt har kritik riktats mot förslaget
att den svenska straffrättsliga behörigheten skall omfatta varje
brott för vilket enligt svensk lag inte är stadgat lindrigare straff än fyra
år, oavsett var och av vem brottet förövats. I motionen uttalas att det
i vissa fall, särskilt om gärningsmannen länge bott i ett främmande land
och anpassat sig efter rättsordningen där, kan vara stötande att utdöma
straff för en gärning som var straffri enligt gärningsortens lag.

Betydelsen av sådana olägenheter, som enligt vad ovan angivits kan
följa av den föreslagna begränsningen av den svenska straffrättsliga behörigheten,
bör enligt utskottets mening inte överdrivas. Det internationella
samarbetet på straffrättens område har under senare år intensifierats
och lett till en bättre internationell harmonisering av straffbestämmelserna.
De brott som riktar sig mot svensk medborgare eller annat
svenskt intresse utomlands torde sålunda oftast vara straffbara även på
gärningsorten. Det kan i sammanhanget framhållas att den danska
strafflagen sedan länge innehåller en reglering motsvarande den för
svenskt vidkommande nu föreslagna ordningen samt att erfarenheterna
från Danmark uppgivits visa att några större olägenheter inte är förbundna
med ett sådant system. Genom 1971 års lagstiftning rörande
straff för trafikbrott som begåtts utomlands har Sverige f. ö. redan infört
en regel om krav på dubbel straffbarhet inom trafikrättens område.
Vad beträffar farhågorna för att det föreslagna undantaget från principen
om dubbel straffbarhet i fråga om gärningar, för vilka gäller ett
straffminimum på fyra års fängelse, skulle medföra en alltför vidsträckt
straffrättslig kompetens vill utskottet endast erinra om att åtalsprövning
alltjämt skall äga rum.

Sammanfattningsvis vill utskottet uttala att olägenheter av mer eller
mindre allvarlig art synes kunna följa både med nuvarande vidsträckta
straffrättsliga kompetens och med den mer begränsade behörigheten
enligt föreliggande förslag. Det ligger i sakens natur att varje reglering

JuU 1972: 26

av hithörande spörsmål innebär nackdelar av viss omfattning. Förhållandet
belyses av de betänkligheter i skilda riktningar som yppats under
ärendets behandling. Vid en avvägning av skälen för och emot den i
propositionen föreslagna ordningen fäster utskottet avgörande vikt vid
den principiella fördel med förslaget som ligger i att enligt detta gränserna
för den svenska jurisdiktionsrätten i betydligt större utsträckning
än för närvarande är angivna direkt i lag och i att utrymmet för diskretionär
åtalsprövning följaktligen är mer inskränkt. Dessa omständigheter
jämte övriga i det föregående angivna skäl för en begränsning av den
svenska straffrättsliga kompetensen leder utskottet till uppfattningen
att riksdagen bör biträda det föreliggande förslaget.

I enlighet med det anförda tillstyrker utskottet bifall till de i propositionen
framlagda förslagen till ändringar i 2 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken
samt avstyrker bifall till motionen 1972: 1706.

I övrigt föranleder de i betänkandet behandlade lagförslagen icke
någon erinran eller annat yttrande från utskottets sida än att tidpunkten
för lagstiftningens ikraftträdande, vilken i propositionen föreslagits till
den 1 juli 1972, bör bestämmas till den 1 juli 1973.

I samband med att ärendet uppsköts till höstsessionen med 1972 års
riksdag beslöts vissa ändringar i fråga om det förbehåll som bör göras
vid ratifikationen av brottmålsdomskonventionen. Utskottet uttalade i
anslutning därtill att en omprövning beträffande förbehållets räckvidd
torde bli aktuell vid ärendets fortsatta behandling. Utskottets i det föregående
redovisade ställningstagande till nu aktuella lagförslag innebär
att förbehållet vid ratifikationen — som ännu ej ägt rum — kan ges den
begränsade räckvidd som föreslagits i propositionen. Såvitt avser frågan
om förklaring enligt vissa artiklar i konventionen erfordras inget ändrat
ställningstagande från riksdagens sida.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet

A. att riksdagen med avslag på motionen 1972: 1706 antager
2 kap. 2 och 3 §§ i det genom propositionen 1972: 98 framlagda
förslaget till lag om ändring i brottsbalken;

B. att riksdagen antager förslaget till lag om ändring i brottsbalken
i övrigt utom såvitt avser ikraftträdandebestämmelsen;

C. att riksdagen för sin del antager förslaget till lag om ändring
i lagen (1971: 965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands
med följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse: -

Kungl. Maj:ts förslag

Härigenom förordnas, att 5 §
lagen (1971:965) om straff för
trafikbrott som begåtts utomlands
skall upphöra att gälla vid utgången
av juni 1972.

Utskottets förslag

Härigenom förordnas, att 5 §
lagen (1971:965) om straff för
trafikbrott som begåtts utomlands
skall upphöra att gälla vid utgången
av juni 1973.

JuU 1972:26

D. att riksdagen antager förslagen till

1) lag om ändring i lagen (1966: 78) om förbud i vissa fall
mot rundradiosändning på öppna havet,

2) lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln,

3) lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa internationella
sanktioner,

samtliga utom såvitt avser ikraftträdandebestämmelserna;

E. att riksdagen för sin del antager en ikraftträdandebestämmelse
för förslaget till lag om ändring i brottsbalken och för ettvart
av de under punkten D i hemställan upptagna lagförslagen
med följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

Denna lag träder i kraft den Denna lag träder i kraft den

1 juli 1972. 1 juli 1973.

F. att riksdagen — med ändring av ställningstagandet den 29 maj
1972 såvitt gäller förbehåll mot avdelning 1 i del III av den
europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella
rättsverkan — uttalar att vid Sveriges tillträde till konventionen
förbehåll görs mot avdelning 1 i del III i konventionen,
dels såvitt bestämmelserna i denna avdelning innebär hinder

mot lagföring i Sverige för brott, för vilket det lindrigaste

straff som är stadgat i svensk lag är fängelse i fyra år eller
däröver, dels såvitt dessa bestämmelser innebär hinder mot
verkställighet i Sverige av här i landet ådömd eller ålagd påföljd
för brott, samt att förklaring avges enligt artiklarna
15.3,19.2 och 64.3.

Stockholm den 21 november 1972

På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), herrar Ernulf
(fp), Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i Malmö (s), Westberg
i Ljusdal (fp), Nygren (s), Polstam (c), fru Hjelm-Wallén (s), herrar
Schött (m), Måbrink (vpk), fru Bergander (s), herrar Fransson (c) och
Alf Pettersson i Malmö (s).

Juli 1972: 26

Reservation

av fru Kristensson (m), herrar Ernulf (fp), Johansson i Växjö (c), Westberg
i Ljusdal (fp), Polstam (c), Schött (m) och Fransson (c), som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med orden
”Betydelsen av” och slutar på s. 13 med orden ”juli 1973” bort ha följande
lydelse:

Utskottet fäster för sin del särskild vikt vid den inskränkning i skyddet
av svenskt enskilt intresse utomlands som kan följa av det föreslagna
kravet på dubbel straffbarhet. I fråga om svenska medborgare som
länge bott i ett främmande land och anpassat sig efter rättsordningen
där, kan det helt visst vara naturligt att ett förfarande som är straffritt
i det landet inte föranleder lagföring och straff i vårt land. Beträffande
vissa brott, framför allt om de begås av svenska medborgare på tillfälligt
besök i annat land, kan ett motsatt betraktelsesätt framstå som det
enda acceptabla. Det gäller t. ex. narkotikahanteringen som, även om
den numera i betydande omfattning bekämpas på internationell basis,
alltjämt i många länder är kriminaliserad i endast ringa eller ingen utsträckning.
Detsamma gäller våldshandlingar eller förföljelser på grund
av ras, religion eller politisk uppfattning. Att svenska medborgare vid
besök i annat land ostraffat skall kunna begå sådan brottslighet synes
svårt att acceptera. I vissa fall kan det också framstå som otillfredsställande
att inte kunna beivra brott av svenskar som mera stadigvarande
uppehåller sig utomlands. Exempel härpå utgör industriellt spionage eller
annan trolöshet mot ett enskilt svenskt företag utomlands som begås av
en anställd i företaget. I dylika fall blir för övrigt avsaknaden av svensk
straffrättslig behörighet särskilt anmärkningsvärd, eftersom enligt förslaget
lagliga hinder inte torde föreligga att i vårt land beivra t. ex. förskingring
inom svensk offentlig verksamhet utomlands. Också i fråga om
utländska medborgare kan ett bortfall av straffansvaret få stötande konsekvenser
från svensk synpunkt. Det gäller bl. a. övergrepp mot eller
egenmäktighet med barn. Som exempel kan tänkas att en här i landet
bosatt utländsk man, som har ett barn i äktenskap med en svensk kvinna,
under tillfälligt besök i sitt hemland skiljer modern från vårdnaden
om barnet genom att egenmäktigt överlämna det att fostras av sina anförvanter
och därefter återvänder till Sverige. Om faderns förfarande
med barnet är straffritt på gärningsorten, blir det enligt de föreslagna
ändringarna oangripligt här i staffrättsligt hänseende, trots att han också
i fortsättningen har hemvist här.

Invändningar av angivet slag har enligt utskottets mening inte den
tyngd att de — i ett skede då det internationella samarbetet på straffrättens
område intensifierats i syfte att nå en bättre internationell harmonisering
av sraffbestämmelsema — bör hindra att med den svenska
straffrätten införlivas en huvudregel om krav på dubbel straffbarhet

JuU 1972: 26

för lagföring i Sverige av utomlands begångna brott. Utskottet anser
emellertid att möjligheterna att undvika eller mildra konsekvenser av
ovan angivet slag bör ytterligare övervägas. Syftet torde väsentligen
kunna nås genom justeringar i och tillägg till de i propositionen föreslagna
stadgandena i brottsbalken. Övervägandena bör göras i Kungl.
Maj:ts kansli. Med hänsyn till den korta tid som i lagstiftningsärendet
stått till buds för remissbehandling och till den tidsnöd under vilken
flertalet remissvar på grund härav avgivits bör prövningen föregås av
ett kompletterande remissförfarande, vid vilket även instanser med särskilda
erfarenheter rörande industriell, administrativ och annan verksamhet
utomlands bör beredas tillfälle att avge yttranden. I sammanhanget
torde även det i motionen uppmärksammade spörsmålet angående
sättet att i brottmål — genom utrikesdepartementet eller på
annat sätt — inhämta upplysningar rörande innehållet i gällande utländsk
lagstiftning böra övervägas.

De förslag till lagstiftning som de av utskottet förordade övervägandena
kan föranleda bör föreläggas riksdagen i sådan tid att de kan träda
i kraft samtidigt med lagstiftningen i övrigt.

I enlighet med det anförda tillstyrker utskottet bifall till de i propositionen
framlagda lagförslagen men förordar — i anledning av motionen
1972: 1706 — att frågan om svensk straffrätts tillämpning på utomlands
begångna brott blir föremål för förnyade överväganden inom
Kungl. Maj:ts kansli samt att förslag till lagstiftning i anledning därav
föreläggs 1973 års vårriksdag. I avvaktan därpå bör tidpunkten för
ikraftträdandet av nu föreliggande lagförslag bestämmas till den 1 juli
1973.

dels att utskottets hemställan under A bort ha följande lydelse:

A. att riksdagen i anledning av propositionen 1972: 98 och motionen
1972: 1706

dels antager 2 kap. 2 och 3 §§ i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i brottsbalken,
dels ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om förnyade
överväganden och förslag till lagstiftning i fråga om
svensk straffrätts tillämpning på utomlands begångna brott.

MARCUS BOKTR. STHLM 1 971 720047