Justitieutskottets betänkande nr 14 år 1972
JuU 1972:14
Nr 14
Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1972:67 med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till justitieutskottet, jämte motioner.
Propositionen
Genom en den 10 mars 1972 dagtecknad proposition, 1972:67, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden,
dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),
2) lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling,
3) lag om fortsatt giltighet av lagen (1969:36) om telefonavlyssning
vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.,
dels berett riksdagen tillfälle att avge yttrande
4) med anledning av vad föredragande statsrådet anfört om verkställighet
av ådömd påföljd och om förstärkning av kriminalvårdsstyrelsens
resurser,
5) med anledning av vad föredragande statsrådet anfört om förstärkning
av socialstyrelsens resurser, om frekvensundersökningar samt om
försöksverksamhet med olika former av vård för narkotikamissbrukare.
Propositionen har hänvisats, såvitt avser hemställan under 1)—4) till
justitieutskottet och i övrigt till socialutskottet. Socialutskottet behandlar
propositionen i betänkandet Soll 1972:21.
1 samband med propositionen har justitieutskottet behandlat åtta
motioner.
I propositionen redovisas dagsläget på narkotikaområdet bl. a. när det
gäller vårdfrågorna och det internationella samarbetet.
Samtidigt läggs förslag fram om en höjning av maximistraffet för grovt
narkotikabrott och grov varusmuggling som avsett narkotika från fängelse
i sex år till fängelse i tio år samt om fortsatt giltighet till utgången av juni
1973 av 1969 års lag om telefonavlyssning vid förundersökning angående
grovt narkotikabrott m. m.
1 propositionen behandlas också frågor om korttidspermission, placering
på öppen anstalt och villkorlig frigivning av både narkotikabrottslingar
och andra lagöverträdare som varit inblandade i organiserad
brottslighet av särskilt samhällsfarligt slag. Riksdagen bereds tillfälle att
yttra sig häröver.
Vidare bereds riksdagen tillfälle att yttra sig över vad som i
propositionen anförs om vissa förstärkta insatser i kampen mot narkotikamissbruket.
Socialstyrelsens byrå för nykterhetsvård och narkoman
1
Riksdagen 1972. 7 sami. Nr 14
JuU 1972:14
2
vård förstärks och styrelsen får särskilda medel för information om det
lokala samarbetet mellan barnavårdsnämnd, skola och polis. Kostnaderna
härför uppgår till 350 000 kr. Vidare beräknas 300 000 kr. för
undersökningar om narkotikamissbrukets omfattning och 300 000 kr. för
försöksverksamhet beträffande vård av narkotikamissbrukare.
För en förnyad informationsinsats som avser såväl narkotikamissbruk
som missbruket av mellanöl och rusdrycker föreslås i särskild ordning
(prop. 1972:61) ett anslag på 5 milj. kr.
Lagförslagen
De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.
Förslag till
Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)
Härigenom förordnas, att 3 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §‘
Är brott som avses i 1 § att anse Är brott som avses i 1 § att anse
som grovt, skall för g r o v t nar- som grovt, skall för g r o v t narkotikabrott
dömas till fäng- kotikabrott dömas till fängelse,
lägst ett och högst sex år. else, lägst ett och högst tio år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
det utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller
yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av
särskilt farlig art.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.
1 Senaste lydelse 1969:33.
JuU 1972:14
3
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
Härigenom förordnas, att 3 § lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §'
Är varusmuggling att anse som Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till fängelse i grov, skall dömas till fängelse i
högst två år eller, om smugglingen högst två år eller, om smugglingen
gällt narkotika, till fängelse, lägst gällt narkotika, till fängelse, lägst
ett och högst sex år. ett och högst tio år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om det
förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller
värde eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.
Förslag till
Lag om fortsatt giltighet av lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid
förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.
Härigenom förordnas, att lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid
förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m., vilken enligt lag
(1971.186) gäller till utgången av juni 1972, skall äga fortsatt giltighet till
utgången av juni 1973.
Motionerna
A. Vid riksdagens början väckta motioner
1. 1 motionen 1972:178 av herr Åkerlind m. fl. (m) har hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om sådana åtgärder att den som
dömts för narkotikabrott kan isoleras från kontakter med andra så som i
motionen anges.
2. I motionen 1972:213 av fru Kristensson m. fl. (m) har hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om skärpta permissionsregler för
narkotikabrottslingar.
3. I motionen 1972:336 av herr Nisser m. fl. (m) har hemställts att
riksdagen beslutar att straffet för ”grovt narkotikabrott” bestämmes lägst
till två och högst till åtta års fängelse.
1 Senaste lvdelse 1969:34.
Juli 1972:14
4
4. I motionen 1972:430 av herr Bohman m. fl. (m) har, såvitt nu är i
fråga, hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att permissionsreglerna
vid intagningsanstalterna skyndsamt överses.
5. I motionen 1972:896 av herrar Bengtsson i Göteborg (c) och
Pettersson i Örebro (c) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t
anhåller om översyn och skärpning av permissionsreglerna i vad särskilt
gäller narkotikabrott.
6. I motionen 1972:914 av herr Oskarson m. fl. (m) har hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om verksamma åtgärder för bekämpandet
av den internationella brottsligheten i vårt land.
B. Ianledning av propositionen väckta motioner
7. 1 motionen 1972:1514 av herr Winberg m. fl. (m) har hemställts att
straffet för grovt narkotikabrott sättes till fängelse lägst två och högst tio
år.
8. I motionen 1972:1626 av herr Takman (vpk) har hemställts att
riksdagen måtte avslå förslagen om ändring av narkotikastrafflagen och
lagen om straff för varusmuggling.
Utskottet
Inledning
1 detta betänkande behandlar utskottet frågor rörande missbruket av
narkotika och den internationella brottsligheten, vilka frågor tagits upp
dels i motioner vid vårsessionens början, dels i propositionen 1972:67
med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket, m. m., dels ock i
motioner väckta i anledning av propositionen.
I propositionen föreslås i den del som hänvisats till justitieutskottet en
höjning av maximistraffet för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling
avseende narkotika från fängelse i sex år till fängelse i tio år. Vidare
föreslås fortsatt giltighet under ytterligare ett år av 1969 års lag om
telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott
m. m. samt behandlas frågor om korttidspermissioner, placering på öppen
anstalt och villkorlig frigivning för narkotikabrottslingar och andra
lagöverträdare vilka varit inblandade i organiserad brottslighet av särskilt
samhällsfarligt slag. 1 den del av propositionen som hänvisats till
socialutskottet bereds riksdagen tillfälle att avge yttrande över förslag om
förstärkning av socialstyrelsens resurser för insatser på narkotikaområdet,
om frekvensundersökningar rörande narkotikamissbruket samt om försöksverksamhet
med olika former av vård för narkotikamissbrukare.
De i anledning av propositionen väckta motionerna 1972:1514 och
1972:1626 har båda avseende på den föreslagna straffskärpningen. Enligt
den förstnämnda bör även minimistraffet för grovt narkotikabrott höjas,
från ett till två år. 1 den sistnämnda yrkas avslag på Kungl. Maj :ts förslag
JuU 1972:14
5
om straffskärpning. Straffskalan för grovt narkotikabrott tas upp även i
den vid riksdagens böljan väckta motionen 1972:336. Motionärerna
föreslår att strafflatituden skall bestämmas till lägst två och högst åtta års
fängelse. Övriga motioner innefattar alla önskemål om ändrade permissionsregler,
framför allt för narkotikabrottslingar. I motionen 1972:178
föreslås därjämte andra åtgärder för att förhindra den som dömts för
narkotikabrott att fortsätta sin brottsliga verksamhet. Motionen
1972:914 innehåller yrkande om verksamma åtgärder på olika områden
för bekämpandet av den internationella brottsligheten i vårt land.
Missbrukets omfattning m. m.
Utskottet vill först något beröra den senaste tidens utveckling och
dagsläget på narkotikaområdet. Föredragande statsrådet uppger härvidlag
att den samlade effekten av vidtagna åtgärder har blivit att missbruket
kunnat begränsas till huvudsakligen de tre storstadsregionerna, även om
missbruk av beroendeframkallande medel förekommer också på andra
platser i landet. I storstadsområdena anges efterfrågan på narkotika fortfarande
vara betydande och missbruket djupt rotat. Beträffande missbrukets
omfattning nämns att antalet missbrukare över 20 år i storstockholmsområdet
har uppskattats till omkring 6 000. Siffran bör enligt utskottets
mening jämföras med narkomanvårdskommitténs uppskattning
att antalet grova missbrukare i hela landet uppgick till 10 000 i slutet av
år 1968.
Dessa uppgifter kan nu kompletteras med resultat från de riksomfattande
undersökningar av militärpsykologiska institutet (MPI), vilka
omnämns i propositionen men som inte hade slutredovisats vid tiden för
propositionens avlämnande. Undersökningarna som startade 1967 omfattar
inskrivningsskyldiga 18-åringars narkotikamissbruk. För åren
1969/70 och 1970/71 har också missbruk av thinner och läkemedel samt
alkoholvanor undersökts. Sammanlagt har bortåt 130 000 individer
ingått i undersökningarna. I fråga om narkotikamissbruket framgår att 18
procent av dem som undersökts år 1968 någon gång använt narkotika
utan läkares ordination. För 1969/70 ligger motsvarande siffra mellan 11
och 15 procent och för 1970/71 mellan 16 och 18 procent. Det framgår
klart att missbruket är mest utbrett i storstäderna; för 1970/71 visar
siffrorna att var tredje stockholmspojke och var fjärde malmöyngling
någon gång använt narkotika. I det 1969/70 undersökta klientelet hade
19 procent av dem som tillfälligt använt narkotika ett aktuellt missbruk.
Motsvarande siffra för 1970/71 var 25 procent. Cannabis utgjorde
1970/71 i 93 procent av fallen det mest använda preparatet. Missbruket
av centralstimulantia har enligt undersökningarna minskat. I fråga om
missbruksfrekvensen framgår att det intensivare missbruket tenderar att
öka medan det lågfrekventa minskar.
1 anslutning till uppgifterna om missbrukets fördelning på olika
preparat vill utskottet erinra om att under det senaste året ett nytt
missbruksmedel börjat förekomma på den svenska narkotikamarknaden.
JuU 1972:14
6
Preparatet, kallat morfinbas, utvinns ur råopium och skapar snabbt ett
kraftigt beroende och svåra abstinenssymtom. Vissa farhågor har
uttalats för att morfinbasen systematiskt förs in på den svenska
marknaden för att bana väg för heroinet och att ett heroinmissbruk
liknande det, som åtskillig tid förekommit i USA, Canada och England
och under det senaste året också fått stor spridning bl. a. i Frankrike,
inom kort kan drabba vårt land. Enligt utskottets mening får inga vägar
lämnas oprövade när det gäller att hindra en dylik utveckling.
Mot den angivna bakgrunden delar utskottet föredragande statsrådets
uppfattning att läget på narkotikaområdet alltjämt är oroande. Det är,
som framhålls i propositionen, uppenbart att fortsatt kamp mot
missbruket är nödvändig och att kampen måste föras på många olika
fronter. De förslag av vittskiftande karaktär som nu föreläggs riksdagen
ansluter till denna målsättning och bör ur denna synvinkel hälsas med
tillfredsställelse. Angeläget är emellertid att strävandena att finna en
lösning på narkotikaproblemen inte upphör. På de punkter där samhällets
åtgärder visar sig otillräckliga måste ansträngningarna intensifieras. I
sammanhanget bör understrykas vikten av ett väl fungerande internationellt
samarbete. Härtill återkommer utskottet i ett följande avsnitt. I
anslutning till ovan lämnade uppgifter om den aktuella situationen på
narkotikaområdet vill utskottet emellertid inte underlåta att uttrycka sin
tillfredsställelse över att den internationella narkotikakontrollen genom
tillkomsten av 1971 års konvention om psykotropa ämnen kan förväntas
bli utsträckt till att omfatta också bl. a. centralstimulerande medel och
LSD. När konventionen, som hittills undertecknats av ca 40 stater, blir
ratificerad, bör möjligheterna att ingripa mot den omfattande smugglingen
av framför allt centralstimulerande medel till vårt land kraftigt
förbättras.
I det följande behandlar utskottet under olika avsnitt de förslag som
propositionen innefattar i den del som hänvisats till justitieutskottet. I
anslutning till de olika avsnitten behandlas förekommande motioner. I
ett avslutande avsnitt tar utskottet med utgångspunkt i motionen
1972:914 upp frågor rörande den internationella brottsligheten i ett
vidare perspektiv.
Förslag om straffskärpning
Narkotikastrafflagen upptar f. n. straffskalor enligt vilka narkotikaförseelse
kan föranleda böter, narkotikabrott böter eller fängelse högst två
år och grovt narkotikabrott fängelse lägst ett år och högst sex år. För
grovt brott fastställdes strafflatituden 1969. Dessförinnan utgjorde den
lägst sex månader och högst fyra år.
1 propositionen föreslås som inledningsvis nämnts att maximistraffet
för grovt narkotikabrott höjs till fängelse i tio år. Motsvarande skärpning
föreslås i varusmugglingslagen i fråga om grov varusmuggling som avser
narkotika. Ändringarna är, enligt vad föredragande statsrådet framhåller i
propositionen och muntligen utvecklat inför utskottet, avsedda att få
Juli 1972:14
7
effekt endast beträffande den farligaste brottsligheten inom den kategori
av förbrytelser som lagtekniskt hör hemma under rubriken grovt
narkotikabrott respektive grov varusmuggling som avser narkotika.
För förslaget åberopas i propositionen främst att höjningar av straffen
för grovt narkotikabrott nyligen har genomförts eller planeras i flera
länder i Norden och i Västeuropa med straffskalor på samma eller högre
nivå än i Sverige. För att undvika stora skillnader i fråga om den
straffrättsliga värderingen av narkotikabrott mellan Sverige och närliggande
länder bör därför en höjning av maximistraffen komma till stånd
också i vårt land.
Avslagsyrkandet i motionen 1972:1626 grundas främst på den
invändningen att en straffskärpning riktar uppmärksamheten på den
hårda linje med straff och tvång som enligt motionären inte leder mot en
lösning av narkotikaproblemen. Motionären uttalar också att huvudpersonerna
i den internationella narkotikahandeln vanligen begår så många
brott att straffet kan bli tio år eller mer utan skärpning av straffsatserna
samt att förslagen är så elastiska att straffhöjningen kan komma att
drabba också personer som själva är narkotikamissbrukare och inte alls
hör till några gangstersyndikat.
För den i motionen 1972:336 föreslagna straffskalan för grovt
narkotikabrott åberopas bl. a. att, trots de invändningar som kan göras
mot att använda frihetsberövande som korrigeringsmetod, något annat
medel än skärpta straff f. n. inte torde stå till buds när det gäller dagens
totalt hänsynslösa narkotikamarodörer, vilka ställer tull och polis inför
en nästan omöjlig situation.
Till stöd för förslaget i motionen 1972:1514 om en höjning också av
den lägre straffgränsen för grovt narkotikabrott anförs att en höjning av
denna gräns måhända i högre grad än en höjning av straffmaximum
markerar att man nu ser allvarligare på det grova narkotikabrottet.
Motionärerna ifrågasätter också, när det gäller grovt narkotikabrott,
föredragande statsrådets uttalande att det icke är önskvärt med någon
generell skärpning av domstolarnas praxis. Vidare åberopas att latituden
mellan lägsta och högsta straff blir osedvanligt vid om endast den övre
gränsen höjs.
Utskottet vill för sin del först framhålla att den illegala handeln med
narkotika fått en alltmer internationaliserad prägel och att den grova
narkotikabrottsligheten numera i mycket stor utsträckning styrs av
välorganiserade smugglings- och distributionssyndikat, vilkas verksamhet
systematiskt inriktas på länder där vinstutsikterna är störst och riskerna
minst. Ett land med en mild straffreaktion utgör därför en mer attraktiv
marknad för internationellt verksamma tillverkare, försäljare och importörer.
Som närmare redovisas i propositionen har i åtskilliga länder i
Norden och Västeuropa straffskalorna för grova narkotikabrott höjts till
en nivå som ligger avsevärt över den som f. n. föreskrivs i narkotikastrafflagen
och lagen om varusmuggling. Denna utveckling gör mot bakgrund
av vad nyss anförts om narkotikasyndikatens affärsmässiga inriktning på
de mest lönande marknaderna det nödvändigt att anpassa vår lagstiftning
JuU 1972:14
8
så att den kommer i paritet med vad som gäller i andra länder på det här
området. En sådan anpassning låg f. ö. bakom straffskärpningen 1969
och ligger också i linje med den harmonisering av lagstiftningen i olika
länder som eftersträvas på hela narkotikaområdet och som Sverige i olika
sammanhang aktivt verkat för. Invändningen i motionen 1972:1626 att
lagstiftningen redan nu möjliggör straff på tio år eller mer saknar fog.
Bestämmelserna i 26 kap. 2 § brottsbalken gör det möjligt att vid
sammanträffande av flera brott utmäta högre straff än sex års fängelse för
narkotikabrottslighet men mer än åtta års fängelse kan inte lagligen
utdömas.
Med anledning av vad i samma motion anförs om att en straffskärpning
skulle skjuta ”den hårda linjen” i förgrunden bör framhållas att
propositionen också upptar förslag som har avseende på vårdfrågorna och
att den föreslagna straffhöjningen självfallet inte får uppfattas så att de
kriminalpolitiska åtgärderna bör prioriteras i kampen mot narkotikan.
Enligt utskottets mening är verksamma insatser på vårdsidan oundgängligen
nödvändiga om narkotikaproblemet skall kunna lösas; kriminalpolitiska
åtgärder kan endast i begränsad utsträckning bidraga härtill.
Argumenteringen i övrigt i motionen 1972:1626 ger utskottet
anledning att härutöver understryka att den föreslagna straffskärpningen
endast är avsedd att träffa den speciella grova brottslighet, präglad av
förslagenhet och hänsynslöshet, som förövas av personer vilka i stor skala
för egen vinnings skull utnyttjar andras okunnighet, nyfikenhet eller
beroende av narkotiska medel. Smålangarna som mer tillfälligtvis, ofta för
att finansiera ett eget missbruk, tar befattning med narkotika berörs över
huvud taget inte av propositionens förslag, även om deras brottslighet
skulle rubriceras som grov. Den nya strafflatituden får i själva verket
betydelse i ett mycket begränsat antal fall. Till belysning härav vill
utskottet nämna att antalet personer som under tiden den 1 april
1969—den 30 juni 1971 dömdes till fängelse i minst två år för grovt
narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling - enbart eller i förening
med andra brott — uppgick till 153.
På anförda skäl avstyrker utskottet motionen 1972:1626.
För att undvika att lagstiftningen får effekt för annan än den avsedda
kategorin förbrytelser är det angeläget att undre gränsen i straffskalan
förblir oförändrad. Utskottet avstyrker således förslaget i motionerna
1972:1514 och 1972:336 om en höjning av minimistraffet för grovt
narkotikabrott. Den i propositionen föreslagna övre gränsen synes väl
vald, icke minst med hänsyn till vad som numera gäller i Sverige
näraliggande länder som Norge, Finland och Förbundsrepubliken Tyskland.
Med hänsyn härtill avstyrker utskottet också förslaget i motionen
1972:336 om ett straffmaximum på åtta år.
Permission och placering i öppen anstalt
I fråga om reglerna om permission och placering i öppen anstalt
innebär propositionen att lagöverträdare, som ägnat sig åt organi
-
JuU 1972:14
9
serad eller systematisk kriminell verksamhet och beträffande vilka
samhälleliga stödåtgärder kan förväntas sakna effekt, inte skall beviljas
permissioner eller få förmånen av vård i öppen anstalt i samma
omfattning som hittills. För att möjliggöra en enhetlig bedömning
föreslås att beslutsfunktionen i fråga om placering i öppen anstalt och
korttid spermission i vissa fall skall ankomma på kriminalvårdsstyrelsen
och inte som f. n. på kriminalvårdsdirektör (eller beträffande permission i
vissa fall styresman). Avgränsningen föreslås ske på det sätt att styrelsen
skall besluta i dessa frågor beträffande alla som har dömts till fängelse i
lägst två år eller internering med en minsta tid av två år eller däröver. För
att möta den ökade belastningen på kriminalvårdsstyrelsens administrativa
resurser föreslås en förstärkning av styrelsen med en tjänst som
avdelningsdirektör och med viss biträdespersonal. Bakgrunden till förslagen
är det stigande antalet rymningar under pågående verkställighet,
med eller utan samband med permission, som den senaste tiden begåtts
av personer — ofta utan fast anknytning till Sverige — vilka dömts till
långvariga frihetsstraff, i många fall för grova narkotikabrott av yrkesmässig
karaktär.
Utskottet finner för sin del att den utredning rörande tillämpningen av
gällande regler i detta hänseende som redovisas i propositionen ger tydligt
belägg för behovet av en mer restriktiv praxis såväl i fråga om placering
i öppen anstalt som beträffande permissioner; att mer än 70 procent av
dem som dömts till frihetsstraff på mer än två år för grovt narkotikabrott
erhåller permission innan ett år av straffet avtjänats och att var tredje
bland dem som beviljats permission inom samma klientel avviker i
samband med permission är uppenbarligen inte någon godtagbar ordning.
Samtidigt är det emellertid angeläget att de föreslagna inskränkningarna
begränsas till det speciella, brottsfixerade klientel som kan bedömas vara
inte åtkomligt för en aktiv, resocialiserande kriminalvård. För flertalet
intagna är möjligheterna till permissioner och snar placering på öppen
anstalt omistliga inslag om det primära syftet med vården, den dömdes
återanpassning i samhället, skall kunna förverkligas. Att beslutsfunktionen
förläggs till kriminalvårdsstyrelsen innebär enligt utskottets
mening påtagliga fördelar utifrån önskemålet om en enhetlig tillämpning.
Samtidigt försvinner emellertid den fördel som ligger däri att beslutsfattarna
har en på personlig kontakt grundad kännedom om den intagnes
förhållanden och förutsättningar att klara den permission eller förflyttning
till öppen anstalt som ifrågasätts. Det är därför viktigt att förslaget
kombineras med skyldighet för kriminalvårdsdirektör och/eller styresman
för anstalt att avge yttrande i de frågor om placering i öppen anstalt och
korttidspermission som enligt den nya ordningen skall handläggas av
kriminalvårdsstyrelsen. Utskottet förutsätter att så sker.
Under hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet propositionen i
nu berörd del. Erforderliga författningsändringar, i kungörelsen
(1964:630) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om
behandling i fångvårdsanstalt, ankommer på Kungl. Maj:t. Ställningstagandet
innebär att de inledningsvis angivna, vid riksdagens böljan väckta
JuU1972:14
10
motionerna 1972:213, 1972:430, 1972:896 och 1972:914 såvitt däri
yrkas översyn eller skärpning av permissionsreglerna i huvudsak blir
tillgodosedda. De mer långtgående förslagen i motionen 1972:178 om
bl. a. förbud mot permissioner för i princip alla som dömts för
narkotikabrott, oavsett om brottet är grovt eller inte, tar utskottet
däremot avstånd från.
Villkorlig frigivning
Mot samma bakgrund som angivits under föregående avsnitt uttalas i
propositionen såvitt gäller villkorlig frigivning att det är angeläget att
möjligheterna till villkorlig frigivning efter halva verkställighetstiden
tillämpas med största återhållsamhet i fråga om lagöverträdare som
undergår långvariga fängelsestraff för grov narkotikabrottslighet eller i
övrigt för grova brott vilka utgör del i en yrkesmässigt eller på annat sätt i
organiserade former bedriven kriminell verksamhet. Uttalandena anges
särskilt gälla lagöverträdare som saknar fast anknytning till Sverige.
Frågor om villkorlig frigivning av den som undergår fängelse i mer än
ett år prövas av kriminalvårdsnämnden, och föredragande statsrådet
uttalar i propositionen att han anser sig kunna förutsätta att nämnden
kommer att beakta de av honom anförda synpunkterna vid sin
tillämpning av reglerna om villkorlig frigivning och särskilt då reglerna om
s. k. hälftenfrigivning. Någon ändring av gällande författningsbestämmelser
anser han inte erforderlig.
Utskottet delar föredragande statsrådets önskemål om återhållsamhet
vid tillämpningen av reglerna om villkorlig frigivning för det klientel som
angetts i det föregående. En sådan återhållsamhet kan synas vara mindre
väl förenlig med lagtexten i 26 kap. 7 § brottsbalken, enligt vilken vid
prövning av fråga om villkorlig frigivning särskilt skall beaktas den
dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesinriktning vid den tid
då frigivning ifrågasätts, hans beredvillighet att ersätta genom brottet
uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle komma att
försättas efter frigivningen. De i lagtexten uppräknade kriterierna utgör
emellertid enbart exempel på faktorer som skall beaktas vid tillämpningen
och kan i betraktande av de allmänna intentionerna bakom
brottsbalkens regler om kriminalvård i frihet inte anses utgöra tillräckligt
stöd för ett antagande att hänsyn ej skulle kunna tas till omständigheterna
vid brottet, då fråga uppkommer om villkorlig frigivning. Det bör
också framhållas att lagtexten särskilt anger att hänsyn skall tas till de
förhållanden i vilka den dömde skulle komma att försättas efter
frigivningen. Anledning torde ofta finnas till antagande att det klientel
det här gäller återgår till sin brottsliga verksamhet. I sådana fall ger
lagtexten således tydlig anvisning om återhållsamhet vid bedömningen.
Utskottet finner därför liksom föredragande statsrådet inte erforderligt
med någon författningsändring för att tillgodose det avsedda syftet. Om i
det särskilda fallet fråga är om lagöverträdare utan fast anknytning till
Sverige och om brottslighet som utgjort led i en yrkesmässigt bedriven
JuU 1972:14
11
kriminell verksamhet av särskilt farligt slag torde regelmässigt framgå av
domstolens dom i målet.
På anförda skäl finner utskottet icke anledning till erinran mot
uttalandena i propositionen rörande tillämpningen av reglerna om
villkorlig frigivning.
Telef o navlyssning
Som inledningsvis nämnts föreslås i propositionen att telefonavlyssningslagens
giltighetstid förlängs på ytterligare ett år, alltså till
utgången av juni 1973. Av den redogörelse för lagens tillämpning som
lämnas i propositionen och genom vad rikspolischefen muntligen uppgivit
inför utskottet har utskottet kunnat konstatera att möjligheten till
telefonavlyssning enligt lagen använts med den restriktivitet som förutsattes
vid dess tillkomst. Utskottet har också blivit övertygat om att
lagstiftningen alltjämt är av väsentlig betydelse i kampen mot den grova
narkotikabrottsligheten. I enlighet härmed tillstyrker utskottet att lagens
giltighetstid ånyo förlängs med ett år. Om Kungl. Maj:t finner det
erforderligt att begära ytterligare förlängning, bör riksdagen ges en
redogörelse för den fortsatta tillämpningen av lagen på samma sätt som
hittills. En sådan information är, som utskottet framhöll då frågan om
förlängning prövades föregående år, värdefull och ägnad att förstärka
garantierna för att telefonavlyssning inte sker på sådant sätt att
rättssäkerheten blir åsidosatt.
Internationell brottslighet
Till stöd för yrkandet i motionen 1972:914 om åtgärder för
bekämpandet av den internationella brottsligheten i vårt land åberopas att
denna form av brottslighet i förhållande till vårt lands storlek under de
senaste åren blivit mycket omfattande och att det synes föreligga
betydande risk att den skall öka ytterligare. Bland faktorer som
medverkat till denna utveckling nämner motionärerna avsaknaden av
passkontroll mellan de nordiska länderna, den höga levnadsstandarden i
vårt land, den svenska godtrogenheten, de milda straffpåföljderna, det
utbredda narkotikamissbruket och de höga priserna på narkotika.
Brottsligheten gäller enligt motionärerna inte endast narkotikaområdet.
Sprit och cigarretter ingår också bland de varor som vårt land illegalt
förses med, ofta efter beställningar av de spelhålor och porrklubbar som
vuxit upp i stort antal de senaste åren. En rad post- och bankrån,
museistölder m. m. har enligt motionen också organiserats och genomförts
av internationella ligor. Stöldgodset har sedan i stor utsträckning
förts ut ur landet. Lösningen på problemet ligger enligt motionärerna till
viss del i en förstärkning av polisens resurser, men det krävs enligt deras
mening också insatser på andra områdea Frågan bör enligt motionärerna
ägnas större uppmärksamhet i det nordiska samarbetet, och det erfordras
också åtgärder på ett vidare internationellt plan. Ett utökat samarbete
JuU 1972:14
12
med den internationella polisen anges som en väg att få en bättre kontroll
beträffande utlänningar som kommer till vårt land i avsikt att bedriva
brottslig verksamhet.
Det ökade inslaget av internationell kriminalitet i vårt land och
riktigheten i stort av den beskrivning därav som lämnas i motionen har
bekräftats inför utskottet av representanter för rikspolisstyrelsen. Ett
internationellt inslag i brottsligheten har självfallet funnits under lång tid.
Det nya synes vara att i bilden har kommit in ett drag av organisering och
kommersialisering. Verksamheten styrs av ligor eller syndikat, och det är
i stor utsträckning fråga om en affärsverksamhet, där vinstutsikterna
bestämmer inriktning och verksamhetsfält. Orsakerna till utvecklingen i
Sverige är som motionärerna säger mångskiftande. På narkotikaområdet
har intresset från utländska kriminella uppenbarligen samband med
narkotikamissbrukets utveckling och omfattning samt de — även internationellt
sett — höga priser som betalas för narkotika i vårt land. Även
utformningen av kriminallagstiftningen, straffmätningspraxis och kriminalpolitikens
allmänna karaktär är som delvis berörts i det föregående
härvidlag av betydelse.
De åtgärder på kriminalpolitikens område som utskottet tillstyrkt
ovan har icke endast avseende på den illegala narkotikahandeln. De
skärpta reglerna i fråga om permissioner, överförande till öppen anstalt
och villkorlig frigivning är också riktade mot den grova internationella
kriminaliteten över huvud taget. Dessa åtgärder är emellertid självfallet
inte tillräckliga för att hejda utvecklingen. Vad i propositionen anförs
under avsnittet Internationellt samarbete visar dock att frågan även i
övrigt är föremål för betydande uppmärksamhet från svensk sida, på
narkotikaområdet och eljest. Härutöver vill utskottet erinra om Kungl.
Maj:ts nyligen till riksdagen avlämnade förslag till skärpt lagstiftning mot
den delvis från utlandet styrda illegala spelverksamheten (prop. 197256).
1 anledning av motionärernas förslag om ett ökat polisiärt samarbete på
det internationella planet kan också nämnas att enligt vad utskottet
erfarit frågan om en förstärkning av Interpols resurser inom kort kommer
att aktualiseras. Under hänvisning till det anförda finner utskottet icke
skäl till åtgärder från riksdagens sida i anledning av motionen. Frågan bör
emellertid följas med uppmärksamhet.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer
A. att riksdagen beträffande frågan om skärpning av straffet för
grovt narkotikabrott
1. med avslag på motionen 1972:1514 samt motionen
1972:1626 i denna del bifaller propositionen 1972:67 såvitt
avser förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen;
2. avslår motionen 1972:336 i den mån den icke tillgodosetts
genom utskottets hemställan under A 1;
JuU 1972:14
13
B. att riksdagen beträffande frågan om skärpning av straffet för
grov varusmuggling, som avser narkotika, med avslag på
motionen 1972:1626 i denna del bifaller propositionen
1972:67 såvitt avser förslaget till lag om ändring i lagen om
straff för varusmuggling;
C. att riksdagen bifaller propositionen 1972:67 såvitt avser
förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen om telefonavlyssning
vid förundersökning angående grovt narkotikabrott
m. m.;
D. att riksdagen beträffande verkställigheten av ådömd påföljd
och förstärkning av kriminalvårdsstyrelsens resurser
1. lämnar utan erinran vad i propositionen 1972:67 anförs i
denna del;
2. avslår motionerna 1972:213 och 1972:896 samt motionerna
1972:430 och 1972:914 i denna del, alla i den mån de icke tillgodosetts
genom utskottets hemställan under D 1;
3. avslår motionen 1972:178;
E. att riksdagen beträffande bekämpandet av den internationella
brottsligheten avslår motionen 1972:914 i denna del, iden
mån den icke tillgodosetts genom utskottets hemställan
under D 1.
Stockholm den 10 maj 1972
På justitieutskottets vägnar
ASTRID KRISTENSSON
Närvarande: fru Kristensson (m), fröken Bergegren (s), herr Dockered (c),
fröken Mattson (s), herrar Jönsson i Malmö (s), Westberg i Ljusdal (fp),
Nygren (s), Polstam (c), fru Hjelm-Wallén (s), herrar Schött (m), Måbrink
(vpk), fru Bergander (s), herrar Petersson i Röstånga (fp), Norrby i
Gunnarskog (c) och Alf Pettersson i Malmö (s).
Reservation
vid punkterna A och B
av herr Måbrink (vpk) som beträffande frågan om straffskärpning anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med
”Utskottet vill” och slutar på s. 8 med ”åtta år” bort ersättas med text av
följande lydelse:
Utskottet delar föredragande statsrådets uppfattning att det finns
anledning att med kraft ingripa mot de grova brottslingar som yrkesmässigt
ägnar sig åt handel med narkotika. Att oskadliggöra dessa de mest
hänsynslösa elementen i den illegala narkotikahandeln är som anförs i
motionen 1972:1626 självklart ett samhällsintresse av hög prioritet, men
att åstadkomma en straffskärpning enbart beträffande en viss kategori
JuU 1972:14
14
brott utan att den återverkar på brott av samma typ men av annan
svårhetsgrad är å andra sidan förenat med stora svårigheter. Åtskilliga
exempel finns som visar att en straffhöjning slår igenom över hela linjen,
även om den varit avsedd att träffa endast de grövre formerna.
Erfarenheterna från närmast föregående ändringar i narkotikalagstiftningen
är härvidlag belysande. En påtaglig risk finns därför för att en
höjning av maximistraffet för grovt narkotikabrott också skulle föranleda
en annan straffmätning för de former av narkotikabrottslighet som
huvudsakligen består i innehav av narkotika för eget missbruk. En annan
nackdel med förslaget ligger, som motionärerna anför, i att det skjuter
”den hårda linjen” i förgrunden i kampen mot narkotikan och därmed
motverkar de strävanden som syftar till rehabilitering av narkotikamissbrukaren
på frivillighetens grund. Att den hårda linjen inte leder till
förbättringar på narkotikaområdet torde med all önskvärd tydlighet
erfarenheterna från bl. a. USA visa.
Vid övervägande av behovet av en straffskärpning bör också beaktas
att nuvarande regler gör det möjligt att döma ut fängelse i åtta år för
narkotikabrott, då fråga är om flerfaldig brottslighet, vilket som regel är
fallet beträffande de grova brottslingar det här gäller. Om man härjämte
beaktar den straffskärpning som i realiten finns inrymd i Kungl. Maj:ts
förslag rörande bl. a. reglerna om villkorlig frigivning, är det enligt
utskottets mening uppenbart att någon vidgning av straffskalan för
narkotikabrott inte bör komma till stånd. Utskottet vill tillägga att enligt
tillgänglig statistik längre straff än fängelse i fyra år för narkotikabrottslighet
under 1969 och 1970 endast utdömdes i tio fall.
Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet med bifall till
motionen 1972:1626 förslagen i propositionen och i motionerna
1972:1514 och 1972:336 om höjning av maximistraffet för grovt
narkotikabrott.
dels att utskottet under A och B bort hemställa
A. att riksdagen beträffande frågan om höjning av straffmaximum
för grovt narkotikabrott
1. med bifall till motionen 1972:1626 i denna del och med
avslag på motionen 1972:1514 avslår propositionen 1972:67
såvitt avser förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen;
2.
avslår motionen 1972:336;
B. att riksdagen beträffande frågan om höjning av straffmaximum
för grov varusmuggling som avser narkotika med bifall
till motionen 1972:1626 i denna del avslår propositionen
1972:67 såvitt avser förslaget till lag om ändring i lagen om
straff för varusmuggling.