Jordbruksutskottets betänkande nr 5 år 1972
JoU 1972: 5
Nr 5
Jordbruksutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1972:16 om godkännande av konvention mellan Sverige och Norge om
renbetning m. m. jämte motioner.
Propositionen
Kungl. Maj:t har i propositionen 1972: 16 under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 11 februari
1972 föreslagit riksdagen att
1) godkänna den i Oslo den 9 februari 1972 undertecknade konventionen
mellan Sverige och Norge om renbetning samt det samma dag
undertecknade protokollet om uppförande och underhåll av spärrstängsel
för renar,
2) antaga lag med anledning av konventionen den 9 februari 1972
mellan Sverige och Norge om renbetning,
3) till Åtgärder i samband med ändrade renbetsförhållanden på tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1971/72 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 2 000 000 kr.
Lagförslaget återfinns på s. 2 i propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en den 9 februari
1972 undertecknad konvention mellan Sverige och Norge om renbetning
samt ett samma dag undertecknat protokoll om uppförande och
underhåll av spärrstängsel för renar. I konventionen regleras de svenska
samernas rätt till renbete i Norge och de norska samernas rätt till renbete
i Sverige.
Konventionen skall träda i kraft den 1 maj 1972 och ha en giltighetstid
av 30 år.
Med anledning av att konventionen medför omställnings- och rationaliseringssvårigheter
av olika slag för vissa samebyar föreslås att på
ett särskilt reservationsanslag till åtgärder i samband med ändrade renbetesförhållanden
anvisas 2 milj. kr. samt att stängsel m. m. uppförs för
ca 10 milj. kr. vilket kan ske i form av beredskapsarbeten.
I propositionen framläggs vidare förslag till den lagstiftning som
krävs för att konventionen skall bli gällande i Sverige.
1 Riksdagen 1972. 16 sami. Nr 5
JoU 1972: 5
2
Motionerna
I detta sammanhang har utskottet behandlat
dels motionen 1972: 1485 av herrar Takman (vpk) och Lövenborg
(vpk) vari hemställts att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte framhålla
att Sverige bör ersätta de svenska samebyarna landförluster och
intrång i detta sammanhang såväl inom Sverige som inom Norge på
samma sätt som om landförlusterna uppkommit i ett vattenmål samt
att ersättningsfrågan skall lösas samtidigt med konventionsfrågan och
i första hand genom frivilliga förhandlingar mellan staten och samebyarna,
i andra hand genom skiljedom,
dels motionen 1972: 1486 av herr Öhvall m. fl. (fp, m) vari hemställts
att riksdagen uttalar att svenska staten bör ersätta de svenska samebyarna
för landförluster och intrång i samband med genomförandet
av den föreliggande renbeteskonventionen såväl inom Sverige som inom
Norge enligt samma grunder som om landförlusterna uppkommit vid
ett vattenmål samt att ersättningsfrågan skall lösas på sätt som anges
i motionen.
Utskottet
Samerna har av gammalt bedrivit renskötsel i norra Skandinavien.
När den svensk-norska gränsen i mitten av 1700-talet reglerades genom
en gränstraktat, fann man även behov av att folkrättsligt reglera renflyttningarna
mellan det norska sommarbeteslandet och det svenska
vinterbeteslandet. Sålunda tillkom den s. k. lappkodicillen av år 1751.
I denna konstateras att eftersom samerna behöver disponera båda ländernas
mark för sin renskötsel skall det efter gammal sed vara tillåtet
för dem att höst och vår flytta med sina renhjordar över gränsen in i
det andra landet och där betjäna sig av land och strand till underhåll
för djur och sig själva.
Kodicillen har följts av andra avtal som mera ingående reglerat renbetesförhallandena.
Sedan den nu gällande renbeteskonventionen av år
1919 i början av 1960-talet sades upp från norsk sida har en svensknorsk
kommission undersökt frågan om det ömsesidiga renbetet. Därefter
har förhandlingar ägt rum mellan Sverige och Norge om en ny
renbeteskonvention. Resultatet har blivit den konvention av den 9 februari
1972 som nu underställts riksdagen för godkännande. Härtill har
fogats bl. a. ett protokoll om uppförande och underhåll av spärrstängsel
för renar samt ett förslag till skriftväxling mellan de båda regeringarna
om den framtida betesrätten över landgränsen.
De enligt den nya konventionen upplåtna betestillgångarna i Norge är
enligt vad som utretts av den svensk-norska renbeteskommissionen tillräckliga
för svensk renskötsel av samma storleksordning som enligt nu
gällande konvention även om konventionen innebär en begränsning av
JoU 1972:5
3
de områden i Norge som svenska samer får utnyttja. För att underlätta
bevakningen av gränserna mellan svenskt och norskt renbetesområde
kommer spärrstängsel att uppföras i enlighet med förenämnda protokoll.
Norsk renbetning i Sverige skall enligt 1972 års konvention förläggas
till vissa gränsbestämda områden. Hittills har vederbörande landshövding
för varje år angett var den norska vinterbetningen skall ske.
Dessutom har i den nya konventionen införts en bestämmelse att flertalet
norska vinterbetesområden inte får användas för svensk renbetning
under någon del av året. Motivet härför är att lavvegetationen eljest
kunde trampas ned under sommarhalvåret.
För de norska vinterbetesområdena i Sverige anges i den nya konventionen
det högsta tillåtna antalet renar. För de fyra nordligaste
svenska samebyarna, dvs. de som är belägna norr om Torneträsk, innebär
detta en ökning av antalet från 2 000 till 2 600. Inom Norrbottens
län i övrigt och Västerbottens län begränsas antalet norska renar till
6 000. F. n. råder ingen begränsning i fråga om det antal norska renar
som får föras på bete i denna sydligare del. Hittills har dock denna
rätt endast utnyttjats i relativt liten omfattning.
Vid utskottets behandling av förevarande ärende har företrädare
för vissa samebyar och för Svenska samernas riksförbund redovisat sina
synpunkter på de i propositionen behandlade frågorna. Vidare har upplysningar
i ärendet lämnats av experter från utrikes- och jordbruksdepartementen.
Såväl vid remissbehandlingen av konventionsförslaget som vid utskottets
behandling av förevarande ärende har från vissa samebyar, bl. a.
Umbyn, anförts att den enligt förslaget förutsedda norska vinterbetningen
skulle komma att medföra starkt intrång i vederbörande bys
renskötsel. Frågan har enligt departementschefen tagits upp till ny behandling
av de båda ländernas förhandlingsdelegationer i början av innevarande
år. Från norsk sida har därvid framhållits att Norge är berett
att — sedan erfarenheter vunnits om hur den nya konventionen verkar
i praktiken — seriöst pröva alla svenska ändringsförslag.
Utskottet utgår från att den nya konventionen inte får försämra
möjligheterna för någon av de svenska samebyarna att hålla samma
antal renar på bete som byn hittills enligt gällande bestämmelser kunnat
ha. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t och berörda myndigheter
att vidtaga alla de åtgärder som kan befinnas erforderliga för att bevaka
samernas intressen i dessa frågor. I sammanhanget vill utskottet
peka på att enligt konventionen ett svenskt-norskt fast utskott skall följa
utvecklingen av renskötseln i de båda länderna och lägga fram erforderliga
förslag till åtgärder. Utskottet noterar också med tillfredsställelse
den norska beredvilligheten att pröva svenska ändringsförslag.
I konventionen anges vilka sanktioner som kan ifrågakomma vid
överträdelser av bestämmelserna i densamma. Bl. a. kan betesavgift tas
JoU 1972:5
4
ut av den sameby eller renägare, vars renar kommit in på område där
de enligt konventionen inte har rätt att vistas. Avgiften utgör både en
gottgörelse för den skada, som kan ha drabbat betet, och en sanktion
i avhållande syfte. Den myndighet som fattar beslut om betesavgift, i
Sverige vederbörande lantbruksnämnd, har en diskretionär prövningsrätt.
Alltefter omständigheterna kan avgift med i konventionen angivna
belopp, nedsatt avgift eller ingen avgift alls komma i fråga. Konventionens
bestämmelser om betesavgift synes vara utformade så att de
medger en generös tillämpning. Det ligger enligt utskottets mening i
linje med bestämmelserna att lantbruksnämnderna tillämpar dessa på
sådant sätt att, om förmildrande omständigheter föreligger, återhållsamhet
iakttas med att ålägga såväl norsk som svensk renägare/sameby
betesavgift.
En väsentlig fråga som diskuterats vid förhandlingarna är hur renbetningen
över riksgränsen skall regleras på längre sikt. Såsom framgår
av propositionen avser den svenska regeringen att i förutnämnda skriftväxling
förklara som sin avsikt att, så länge det finns samer i Norge
som för att bevara sin livsform och näring är beroende av renbete i
Sverige, upprätthålla betesrätten över landgränsen. Den norska regeringen
avser att göra motsvarande deklaration beträffande de svenska
samernas rätt. Konventionen reglerar hur förhandlingar skall ske om
fortsatt rätt till renbetning över riksgränsen när 1972 års konvention
upphör att gälla.
Genom den nya konventionen erhålles enligt utskottets mening en tillfredsställande
reglering av de svenska och norska samernas utnyttjande
av renbetesmarkerna för lång tid framåt. Svenska samernas riksförbund
har inför utskottet som sin mening förklarat att en svensknorsk
renbeteskonvention erfordras och att man inte önskar motsätta
sig 1972 års konvention. Utskottet vill med hänvisning till det anförda
förorda att riksdagen godkänner den nya konventionen och därtill hörande
stängselprotokoll.
Av propositionen framgår att frågan om ersättning av statsmedel för
skador och olägenheter med anledning av konventionens genomförande
särskilt undersökts. Departementschefen föreslår att de samebyar som
åsamkas merarbete genom den föreslagna norska vinterbetningen inom
avgränsade områden erhåller kompensation från staten i form av åtgärder
eller — i de fall då intrånget inte kan elimineras genom åtgärder
— i kontanta medel. Vidare föreslår departementschefen viss kompensation
i form av åtgärder och ersättning för merarbete genom ändring
av betesområden m. m. i Norge samt inlösen av vissa anläggningar
för renskötseln som på grund av ändrade betesförhållanden i Norge blir
till ingen eller nedsatt nytta för svensk renskötsel. Likaså bör enligt
propositionen staten bekosta uppförande och underhåll av de stängsel,
som Sverige åtagit sig att bygga i anslutning till konventionen.
JoU 1972:5
5
Departementschefen har inte funnit att den nya konventionen medför
sådan förlust av betesrätt för berörda svenska samebyar att kompensation
härför bör utgå av statsmedel. Av samebyarna och Svenska samernas
riksförbund aktualiserad fråga om vilken rätt till land och vatten,
som samerna kan ha på grund av hävd eller äldre rättigheter, tar
departementschefen inte upp med hänvisning till att denna fråga f. n.
är föremål för domstolsprövning.
Enligt de båda motionerna 1972: 1485 och 1972: 1486 bör svenska
staten ersätta de svenska samebyarna för landförluster och intrång i
samband med genomförandet av 1972 års renbeteskonvention såväl inom
Sverige som inom Norge enligt samma grunder som om landförlusterna
uppkommit vid ett vattenmål. Ersättningsfrågan bör enligt motionerna
lösas samtidigt med konventionsfrågan, i första hand genom
frivilliga förhandlingar mellan staten och samebyarna. Om ingen sådan
överenskommelse kan träffas bör ersättningen enligt motionärerna bestämmas
genom skilj emannaförfarande enligt gällande lag. Ersättningen
föreslås bli utbetald till skadelidande sameby.
Utskottet anser i likhet med departementschefen och motionärerna
att sameby som genom den nya konventionen lider skada skall erhålla
ersättning av statsmedel. Vid bedömningen av ersättningsfrågorna bör
enligt utskottets mening varje berörd sameby behandlas för sig. Ifrågakommande
ersättning bör utbetalas till vederbörande sameby eller, i
förekommande fall, till enskild renägare.
Beträffande motionsyrkandet om ersättning till de svenska samebyarna
för landförluster genom den nya konventionen får utskottet anföra följande.
För att konventionen utan närmare rättslig analys skall antagas, bör
det enligt vattenöverdomstolen vara en förutsättning att varken konventionen
eller i anledning därav antagen svensk eller norsk följdlagstiftning
kan i sig anses beröva samerna någon rätt, som de eventuellt
kan visas ha på annan grund än de vid olika tider gällande konventionerna
mellan länderna. I vad gäller förhållanden i Norge anför departementschefen
att mellanstatliga överenskommelser av ifrågavarande karaktär
enligt gängse praxis inte påverkar privaträttsliga rättigheter som
den ena statens medborgare kan ha i den andra staten. Beträffande
svenska förhållanden utgår utskottet i likhet med departementschefen
från att de renskötande samernas rättsliga ställning — förutom genom
gällande konvention och därtill anslutande lagstiftning — regleras
genom rennäringslagen. Vid behandlingen av förslaget till rennäringslag
erinrade jordbruksutskottet om att vissa dåvarande lappbyar och enskilda
samer väckt talan mot Kungl. Maj:t och kronan om i första hand
bättre rätt än kronan till renbetesfjällen i Jämtlands län samt att ytterligare
processer var att vänta. Utskottet underströk i ett av riksdagen godkänt
uttalande att antagandet av rennäringslagen inte innefattade något ställ
-
JoU 1972:5
6
ningstagande i föreliggande tvistefrågor. I sammanhanget framhölls att
lagen självfallet fick ändras därest domstolarna skulle bifalla samernas
talan i nämnda mål (JoU 1971: 37).
I analogi med vad som uttalades vid antagandet av rennäringslagen
vill utskottet med hänvisning till det anförda understryka att ett godkännande
av 1972 års renbeteskonvention och ett antagande av därtill
anslutande lag ej innefattar något ställningstagande i tvistefrågorna om
rätten till land och vatten.
I vad gäller motionsyrkandet om ersättning i övrigt finner utskottet
skäl tala för att samerna erhåller generös kompensation för uppkommande
skador och olägenheter. Kungl. Maj:t, som genom särskilda utredningar
undersökt de ekonomiska konsekvenserna för svensk renskötsel
av övergången till den nya konventionen, har föreslagit att 2
milj. kr. för innevarande budgetår anvisas på tilläggsstat till ersättningar
för merarbete och inlösen av vissa anläggningar i samband med de ändrade
renbetesförhållandena. Departementschefen räknar dessutom med
att kompensationsåtgärder skall kunna utföras såsom beredskapsarbete
för 1 385 000 kr. Statens kostnader därutöver för spärrstängsel beräknas
uppgå till 8,6 milj. kr.
Enligt utskottets mening bör i första hand sådana åtgärder vidtas att
berörda samebyar lider minsta möjliga förlust och intrång till följd
av den nya konventionen. Utskottet vill här erinra om det tidigare
nämnda fasta utskottet och dess möjligheter att föreslå åtgärder för
den händelse utvecklingen av renskötseln i något område skulle ge anledning
därtill.
I anledning av vad som anförts i motionerna får utskottet stryka under
vad som i propositionen anförts om möjligheterna att ta upp till
behandling ersättningskrav utöver dem för vilka departementschefen
beräknat medel. Departementschefen anför att även om ett omfattande
utredningsarbete nedlagts kan man dock inte utesluta möjligheten att
den nya konventionen kan medföra intrång som inte beaktats. Sådana
olägenheter kan visa sig sedan konventionen varit i tillämpning någon
tid. Den som anser sig berättigad till ersättning bör hänvända sig
till vederbörande lantbruksnämnd. Nämnden bör enligt utskottets mening
vara aktiv i dessa ärenden och upplysa om möjligheterna att eihålla
ersättning, därest sådana förhållanden kommer till nämndens kännedom
som skulle kunna motivera sådan ersättning.
Genom det här beskrivna förfaringssättet har enligt utskottets mening
anvisats en väg för samerna att ta upp ersättningsfrågorna, som i huvudsak
synes motsvara de i motionerna föreslagna förhandlingarna
mellan staten och samebyarna. Såsom anförts i propositionen torde, om
skäl därtill föreligger, frågor om kompensationsåtgärder eller medelsersättning
ånyo få anmälas för riksdagen.
Utskottet finner det tillfredsställande att härutöver möjlighet öppnats
JoU 1972:5
7
genom bestämmelsen i 5 § av det till propositionen fogade lagförslaget
att i vissa fall utge ersättning av statsmedel. Uppkommer genom den
nya konventionen skada eller olägenhet för renskötsel på svenskt område
med hänsyn till tidigare rätt till renskötsel som inte redan kompenserats
kan sålunda sådan ersättning utgå om talan härom väcks vid
fastighetsdomstol. Sådan domstolsprövning kan medföra att ersättningsfrågorna
blir oreglerade under lång tid. I anledning av vad som härutinnan
anförts i motionerna vill utskottet framhålla att hinder givetvis
inte bör möta att skilj emannaförfarande i förekommande fall tillämpas.
Mot bakgrund av vad utskottet i det föregående anfört anser utskottet
att betryggande garantier skapas för att samerna blir väl kompenserade
för skador och intrång som kan uppstå till följd av den nya konventionen.
Kungl. Maj:ts förslag har, i den mån de inte närmare behandlats i
det föregående, ej gett anledning till erinran eller särskilt uttalande av
utskottet.
Utskottet hemställer
att riksdagen
1. godkänner den i Oslo den 9 februari 1972 undertecknade konventionen
mellan Sverige och Norge om renbetning samt det
samma dag undertecknade protokollet om uppförande och
underhåll av spärrstängsel för renar,
2. antager lag med anledning av konvention den 9 februari 1972
mellan Sverige och Norge om renbetning,
3. i anledning av motionerna 1972: 1485 och 1972: 1486 som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i det föregående
anfört,
4. till Åtgärder i samband med ändrade renbetesförhållanden på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1971/72 under nionde
huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 2 000 000 kr.
Stockholm den 23 mars 1972
På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON
Närvarande: herrar Hansson i Skegrie (c)*, Mossberger (s), Persson
i Skänninge (s), Antby (fp), Hedin (m), Hedström (s), Augustsson (s),
Larsson i Borrby (c)*, fru Lindberg (s), herrar Kronmark (m), Takman
(vpk), Johansson i Holmgården (c), Berndtsson i Bokenäs (fp), fröken
Anderson i Lerum (s) och fru Theorin (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering
MARCUS BOKTR. STHLM 1972 720056