JoU 1972: 40

enskommelser. Inom Internationella naturskyddsunionen arbetar man
också sedan flera år tillbaka på att få till stånd en konvention om
skyddsåtgärder på området. Utskottet förutsätter att man från svensk
sida aktivt verkar för att en sådan konvention snarast kan ratificeras.

Vid sidan av de internationella överläggningarna övervägs inom Sverige
möjligheterna att för vårt vidkommande hindra import av nu ifrågavarande
djurslag. Beträffande hela detta problemkomplex förekommer
överläggningar mellan bl. a. statens naturvårdsverk, lantbruksstyrelsen,
Svenska jägareförbundet och Svenska naturskyddsföreningen.
Härvid övervägs bl. a. ändring av veterinära införselkungörelsen. Utskottet
utgår från att sistnämnda överläggningar snart leder till resultat.

Med hänsyn till det arbete som pågår i syfte att på olika sätt söka
komma till rätta med i motionerna påtalade missförhållanden anser utskottet
det f. n. inte erforderligt med någon åtgärd från riksdagens sida
i anledning av motionerna.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen lämnar motionerna 1972: 561 och 1972: 749 utan
åtgärd.

Stockholm den 17 maj 1972

På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

Närvarande: herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Persson
i Skänninge (s), Johanson i Västervik (s), Hedin (m), Hedström (s)*, Jonasson
(c), Magnusson i Grebbestad (s), fru Anér (fp), fru Lindberg (s),
herr Kronmark (m), fru Olsson i Helsingborg (c), herr Wikner (s)*, fru
Theorin (s) och herr Strömberg (fp)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

TRYCKERIBOLAGET IVAR HÄGGSTRÖM AB. STOCKHOLM 1972

Jordbruksutskottets betänkande nr 41 år 1972 JoU 1972:41

Nr 41

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1972: 89 med förslag till växtskyddslag jämte motion.

Propositionen

I propositionen 1972: 89 har Kungl. Maj:t under åberopande av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 24 mars 1972 föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till växtskyddslag.

Lagförslaget återfinns på s. 2—3 i propositionen.

I propositionen läggs fram förslag till växtskyddslag. Lagen är avsedd
att utgöra en grund för de åtgärder det allmänna kan tillgripa för att
bekämpa farliga växtskadegörare. Nuvarande bestämmelser på området
är spridda på ett stort antal författningar. Myndigheterna får möjlighet
att ingripa snabbt, om nya farliga växtskadegörare uppträder.

Motionen

I detta sammanhang har utskottet behandlat motionen 1972: 1680 av
fru Hambraeus (c) och herr Fiskesjö (c) vari hemställts att riksdagen vid
behandlingen av propositionen 1972: 89 måtte 1. besluta att jordbrukare
som använder metoder utan kemiska bekämpningsmedel i sin produktion
inte skall kunna åläggas använda kemisk besprutning samt 2. uttala
att samhället bör öka stödet till sådan jordbruksproduktion, som
inte ökar antalet växtskadegörare.

Utskottet

Den svenska växtodlingen förorsakas årligen stora förluster genom
angrepp av växtskadegörare. Det är därför av stor betydelse att förebygga
att växtskadegörare införs i landet och att inom landet upprätthålla
kontroll med effektiv beredskap när det gäller att bekämpa
och hindra spridning av växtskadegörare.

Som framgår av propositionen fungerar de nuvarande bestämmelserna
för gränskontroll och växtinspektion i samband med införsel av växter
på ett tillfredsställande sätt. Däremot synes gällande bestämmelser för
hindrande av farliga skadegörares utbredning, vilka bestämmelser f. n.
är spridda på ett stort antal författningar, inte motsvara de krav på

1 Riksdagen 1972. 16 sami. Nr 41

JoU 1972: 41

beredskap och snabba bekämpningsinsatser som kan ställas. Detta förhållande
framstår enligt propositionen som särskilt betänkligt inför de
perspektiv som frihandelssträvandena inom Europa synes öppna. Dessa
strävanden antas leda till avsevärt större krav på den inrikes övervakningen
och bekämpningen av växtskadegörare. För att avhjälpa de
nuvarande bristerna föreslås att en växtskyddslag införs i likhet med vad
som redan skett i de flesta andra europeiska länder. Växtskyddslagen
avses innehålla de grundläggande reglerna om bekämpningsåtgärder från
myndigheternas sida och skall tjäna som ramlag för gällande och kommande
verkställighetsbestämmelser beträffande de olika grenarna av
växtskyddsverksamheten.

Förslaget till växtskyddslag bygger på ett av växtskyddsanstalten
framlagt förslag, som i allt väsentligt tillstyrkts av remissinstanserna. Utskottet
anser i likhet med departementschefen det vara mycket angeläget
att möjligheter finns att snabbt ingripa mot växtskadegörare. Ju
tidigare bekämpningsåtgärderna sätts in, desto mindre blir de ekonomiska
förlusterna och desto billigare blir bekämpningen. De åtgärder
det allmänna kan tillgripa för att bekämpa farliga växtskadegörare bör
anges i lag. Utskottet har vid sin granskning funnit att en lag utformad
i enlighet med nu föreliggande förslag bör ge en lämplig grund för det
allmännas åtgärder till skydd mot farliga växtskadegörare. Sålunda får
myndigheterna möjlighet att ingripa snabbt, om nya farliga växtskadegörare
uppträder. Mot bakgrund av det anförda förordar utskottet att
riksdagen antar det till propositionen 1972: 89 fogade förslaget till
växtskyddslag.

I motionen 1972: 1680 hemställs att riksdagen vid behandlingen av
förevarande proposition beslutar att jordbrukare som använder metoder
utan kemiska bekämpningsmedel i sin produktion inte skall kunna
åläggas använda kemisk besprutning. Vidare hemställs om ett riksdagsuttalande
av innebörd att samhället bör öka stödet till sådan jordbruksproduktion
som inte ökar antalet växtskadegörare. I anledning härav får
utskottet anföra följande.

Enligt 3 § förslaget till växtskyddslag bör det ankomma på Kungl.
Maj:t att föreskriva i fråga om vilka växtskadegörare bekämpning enligt
lagen får ske. Sådan föreskrift bör få meddelas endast beträffande
växtskadegörare som kan allvarligt skada växtodling, skog eller lager
av växter. Som anförs i propositionen kräver bekämpandet av växtskadegörarna
att ingrepp görs som ofta kan komma att beröra enskildas
intressen såväl inom jordbruket, trädgårdsnäringen och skogsbruket
som inom andra områden. I 5 § lagförslaget anges de åtgärder som får
tillgripas för att bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare.
Sålunda skall Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer
kunna förelägga fastighetsägare eller nyttjanderättshavare att vidta
åtgärd för bekämpning av växtskadegörare på fastigheten. Det kan

JoU 1972: 41

även vara fråga om bekämpningsåtgärder som lämpligen bör utföras
genom myndighets försorg. I likhet med vad som nu gäller i fråga
om vissa växtskadegörare skall också kunna förbjudas sådd eller plantering
av växt, meddelas föreskrifter om odling eller skörd av växt samt
förbjudas eller föreskrivas villkor för införsel, utförsel eller bortförande
av växt, växtskadegörare, jord o. d. Det bör även vara möjligt för
myndighet att vidta eller föreskriva annan åtgärd i fråga om enskilds
egendom som myndigheten finner oundgängligen påkallad.

De föreslagna åtgärderna motsvarar i huvudsak de åtgärder som
enligt nu gällande kungörelser får tillgripas i fråga om olika växtskadegörare.
Som i det föregående nämnts förutsätts att föreskrift om
bekämpning enligt den föreslagna lagen bör få meddelas endast i fråga
om växtskadegörare som kan orsaka allvarlig skada på växtodling, skog
eller lager av växter. Även om sådant orsakssammanhang ej klarlagts,
skall, om synnerliga skäl föreligger, myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer
kunna interimistiskt besluta om bekämpningsåtgärder mot
växtskadegörare som ej omfattas av förordnande av Kungl. Maj:t enligt
växtskyddslagen. Detta har bl. a. motiverats av hänsyn till önskemålet
att bekämpningen sätts in på ett så tidigt stadium, att det ej blir nödvändigt
att tillgripa mera omfattande åtgärder, t. ex. i form av allmän
insats av kemiska preparat. Givetvis bör, vilket också departementschefen
framhållit, alla möjligheter att vidta åtgärder som bidrar till att
hålla användningen av bekämpningsmedel på låg nivå tas till vara. Att
i förevarande sammanhang göra några bindande uttalanden rörande
vilka åtgärder som i förekommande fall får vidtagas anser utskottet
emellertid inte vara realistiskt.

Utskottet som vill erinra om att utskottet i annat sammanhang uttalat
sig för en intensifiering av forsknings- och försöksverksamheten rörande
de icke önskade bieffekterna av användningen av kemiska bekämpningsmedel
och även framhållit vikten av att möjligheterna till
en alternativ användning av biologiska metoder blir närmare klarlagda
föreslår med hänvisning till det anförda att motionen 1972: 1680 lämnas
utan åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet hemställer således
att riksdagen

1. antager det förslag till växtskyddslag som framlagts i Kungl.

Maj:ts proposition 1972: 89,

2. lämnar motionen 1972: 1680 utan åtgärd.

Stockholm den 17 maj 1972

På jordbruksutskottets vägnar
NIES G. HANSSON

JoU 1972: 41

Närvarande: herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Persson i
Skänninge (s), Johanson i Västervik (s), Hedin (m), Hedström (s)*,
Magnusson i Grebbestad (s), fru Anér (fp), herr Larsson i Borrby (c)*,
fru Lindberg (s), herrar Kronmark (m), Takman (vpk)*, fru Olsson i
Helsingborg (c), fru Theorin (s) och herr Strömberg (fp)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

av fru Anér (fp) som anför:

»De farhågor som framhävs i motionen 1972: 1680 torde kunna
hävas, om det betonas att bekämpningen i huvudsak riktas mot nya,
i landet inkomna växtskadegörare — så som också står i propositionens
ingress. Med ny växtskadegörare bör i sammanhanget även förstås,
utom sådana som introducerats från utlandet, nya mutanter, raser eller
biotyper av redan etablerade växtskadegörare.

Med kemiska bekämpningsåtgärder har man aldrig kunnat utrota en
redan etablerad växtskadegörare, endast tillfälligt hålla dess population
nere på en sådan nivå att något större ekonomiskt avbräck inte uppstår.
Endast med biologiska metoder kan ett nytt balanstillstånd skapas, där
skadegörarens naturliga fiender håller dess population så låg att de
ekonomiska följderna blir negligerbara. Om lagen förstås i ovan antydda
mening, avses den endast att användas i sådana fall där den
ekologiska balansen saknas eller där biologiska bekämpningsmetoder,
exempelvis i form av resistenta arter, icke står till buds. I denna situation
löper den biologiskt arbetande jordbrukaren samma fara som den konventionelle
jordbrukaren och bör därför åläggas samma bekämpningsföreskrifter
som de övriga.»

TRYCKERIBOLAGET IVAR H/EGGSTRÖM AB. STOCKHOLM 1972

Jordbruksutskottets betänkande nr 42 år 1972

JoU 1972:42

Nr 42

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion om höjning
av äldre regleringsavgifter enligt vattenlagen.

Motionen

I motionen 1972: 1266 av herr Larsson i Umeå m. fl. (fp) har hemställts
1. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär utredning om
utfärdande av sådana bestämmelser att utdömda regleringsavgifter
återfår sitt ursprungliga värde, 2. att regleringsavgifterna för framtiden
blir indexreglerade och därigenom värdesäkras.

Utskottet

I 4 kap. 14 och 15 §§ vattenlagen ges bestämmelser om regleringsavgift
i samband med större vattenregleringar för kraftändamål. Avgiftsmedlen
används för att kompensera skador som inte ersätts i vattenmålet
och för att tillgodose allmänna ändamål i den bygd som berörs av
företaget. Regleringsavgift betalas av ägare till strömfall för vars räkning
vattenreglering sker, om den uttagbara vattenkraften i strömfallet
ökar med i medeltal 500 turbinhästkrafter. Även annan strömfallsägare
kan i vissa fall på ansökan av kammarkollegiet åläggas att betala
regleringsavgift.

För varje avgiftsgrundande turbinhästkraft bestäms avgiften av vattendomstolen
till ett belopp mellan 3 och 8 kr. Om särskilda skäl föranleder
till det, får avgiften bestämmas till lägre belopp än 3 kr., dock
minst 50 öre för varje turbinhästkraft. De nuvarande avgiftslatituderna
fastställdes år 1959 (prop. 1959: 31, 3LU 1959: 5, rskr 1959: 124). Vattendomstolens
avgörande gäller i tioårsperioder.

I motionen 1972: 1266 anförs att de belopp som utdömts enligt nyssnämnda
bestämmelser i vattenlagen i många fall starkt minskat i värde
på grund av penningvärdets fall. Motionärerna hemställer att regleringsavgifter
som utdöms enligt 4 kap. 14 § vattenlagen indexregleras. Vidare
bör enligt motionen utredas på vilket sätt redan utdömda regleringsavgifter
skall återfå sitt ursprungliga värde. Förslagen motiveras med
att ifrågavarande avgifter utgör ersättning för uppkomna skador och
med att, eftersom skadan blir bestående för all framtid, ersättningen
bör värdesäkras.

1 Riksdagen 1972. 16 sami. Nr 42