Finansutskottets betänkande nr 25 år 1972

FiU 1972: 25

Nr 25

Finansutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen
1972: 90 gjorda framställning rörande de allmänna riktlinjerna
för den ekonomiska politiken jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1972: 90 har Kungl. Maj:t under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 21 april 1972
föreslagit riksdagen att

1) godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i statsrådsprotokollet,

2) till Avskrivning av nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1972/73
anvisa vissa reservationsanslag,

3) godkänna departementschefens beräkning av förändringarna i anslagsbehållningarna
för budgetåret 1972/73,

4) godkänna departementschefens beräkning av förändringarna i dispositionen
av rörliga krediter för budgetåret 1972/73,

5) besluta att statlig inkomstskatt för skattskyldig, som avses i 10 §
1 mom. förordningen (1947: 576) om statlig inkomstskatt, skall för budgetåret
1972/73 ingå i preliminär skatt med 100 °/o av grundbeloppet,

6) godkänna att förskott av skattebortfallsbidrag regleras över inkomsttiteln
skatt på inkomst och förmögenhet m. m.,

7) godkänna departementschefens beräkning av driftbudgetens inkomster
för budgetåret 1972/73 enligt den vid statsrådsprotokollet fogade
specifikationen,

8) godkänna förslaget till investeringsplan och investeringsstater för
budgetåret 1972/73,

9) på kapitalbudgeten beräkna den mot investeringsplanen svarande
inkomsttiteln Lånemedel till 4 705 976 000 kr.

Till statsrådsprotokollet i detta ärende har fogats som
Bilaga 1: Reviderad nationalbudget för år 1972
Bilaga 2: Långtidsbudget för perioden 1972/73—1976/77
Bilaga 3: Riksrevisionsverkets approximativa beräkning av budgetutfallet
för 1971/72

Bilaga 4: Riksrevisionsverkets förnyade inkomstberäkning för budgetåret
1972/73

Bilaga 5: Specifikation av inkomsterna på driftbudgeten för budgetåret
1972/73

Bilaga 6: Specifikation av anslagsförändringar i förhållande till statsverkspropositionen
för budgetåret 1972/73

1 Riksdagen 1972. 5 sami. Nr 25

FiU 1972: 25

Bilaga 7: Förslag till investeringsplan och investeringsstater för budgetåret
1972/73

Bilaga 8: Förändringar i riksstatsförslaget för budgetåret 1972/73 sedan
statsverkspropositionen.

Propositionen har i vad avser moment 5 i hemställan hänvisats till
skatteutskottet och i övrigt till finansutskottet. Finansutskottet kommer
att behandla moment 2 i hemställan i sitt betänkande i anledning av
Kungl. Maj-.ts förslag om anslag för budgetåret 1972/73 till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar samt momenten 3, 4 och 6—9 i sitt betänkande
angående statsregleringen för budgetåret 1972/73.

I detta betänkande behandlar utskottet den under 1 gjorda hemställan
om godkännande av de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
som förordats i statsrådsprotokollet. Underlaget för denna hemställan
redovisas i propositionen under rubriken Reviderad finansplan
1972 (s. 2—27) med därtill hörande bilagor 1 och 2.

Departementschefens bedömning av konjunkturutsikterna sammanfattas
avslutningsvis på följande sätt (s. 25):

”Den försiktiga optimism om den ekonomiska utvecklingen som kännetecknade
finansplanen har befästs ytterligare genom de senaste månadernas
utveckling. Förutom den väntade och nu inledda uppgången i
Förenta staterna och Storbritannien kan nu fastslås att utvecklingen i
Västtyskland ger välgrundad anledning att räkna med en konjunkturförbättring
i detta för vår utrikeshandel så viktiga land. En samlad bedömning
av den internationella efterfrågans tillväxt ger vid handen att
en ökad stimulans kan påräknas för de varuområden inom vår traditionella
export som under föregående år i utpräglad grad berörts av konjunkturnedgången.
Den under 1971 fortgående lagerförbrukningen i våra
köparländer bör rimligen ha nått den gräns där en påfyllnad på nytt
aktualiseras.

Den här antagna uppgången i den externa efterfrågan jämsides med
att vår interna konsumtion på nytt normaliseras efter fjolårets av speciella
skäl framkallade osedvanliga uppgång i hushållssparande! ger oss
anledning att räkna med en återgång till tidigare kända förhållanden i
vår ekonomiska utveckling. Det bör betyda ett förbättrat sysselsättningsläge,
något som vi, räknat i säsongkorrigerade tal, kunnat avläsa från
månadsskiftet oktober/november 1971. Sannolikt kommer vi emellertid
inte tillbaka till det läge som rådde under den senaste högkonjunkturen
åren 1969 och 1970 då det tidvis fanns tre obesatta platser på varje arbetssökande.
Flera skäl talar för att en mer balanserad situation kommer
att råda på arbetsmarknaden vid en förnyad uppgång i den allmänna
konjunkturen.”

Vidare sägs i sista stycket s. 26:

FiU 1972: 25

”Den förbättrade konjunkturen och den därav följande ökade efterfrågan
har som konsekvens en ökad press på landets handels- och bytesbalans.
Den förstärkning av bytesbalans och valutareserv som vi uppnått
under senare år är ytterst välkommen och ger oss en säkerhetsmarginal
för kommande påfrestningar. Vi nödgas dock konstatera att
redan för 1972 skulle enligt prognosen vårt under fjolåret uppnådda
överskott i bytesbalansen förbytas i ett icke oväsentligt underskott.
Detta förklaras i allt väsentligt av utvecklingen på tjänste- och transfereringssidan,
där vår ökande u-hjälp och vårt stadigt ökande underskott
i turistbalansen spelar en avgörande roll.”

Detta är i starkt sammandrag den konjunkturbedömning som ligger
till grund för den utformning av den ekonomiska politiken som redovisas
i propositionen (s. 9 ff). Denna bedömning skiljer sig inte mera
väsentligt från den som redovisades i den i januari framlagda finansplanen.
Det då framlagda budgetförslaget för 1972/73 utformades med
sikte på att nå en åtstramning av finanspolitiken i syfte att åstadkomma
en balanserad utveckling under nästa budgetår.

Under det gångna året stod strävandena att upprätthålla full sysselsättning
i centrum för åtgärderna på den ekonomiska politikens område.
Tyngdpunkten låg på stimulans av investeringsverksamheten samt
på en utbyggnad av resurserna för utbildning och omskolning. En annan
väsentlig utgångspunkt vid valet av stimulansåtgärder var kravet att de
resurser som sattes in snabbt skulle kunna omfördelas när konjunkturen
åter börjar förbättras.

Erfarenheterna från tidigare konjunkturuppgångar har lärt oss att ett
omslag i den ekonomiska aktiviteten kan komma mycket snabbt och
att en konjunkturuppgång kan bli häftig. Därför är det särskilt viktigt
att den omläggning av den ekonomiska politiken, som i ett sådant läge
kan bli erforderlig, vidtas i tid.

Kravet på yttre jämvikt har en avgörande betydelse för utformningen
av stabiliseringspolitiken. Som redovisades i fjolårets kompletteringsproposition
i samband med ställningstagandena till långtidsutredningen,
måste den ekonomiska politiken inriktas på att lösa de långsiktiga betalningsbalansproblemen
genom en positiv förskjutning i handelsbalansen.
Departementschefen understryker kraftigt att den starka förbättringen
av bytesbalansen i fjol — då 1970 års underskott på 1,5 miljard kr. förbyttes
i ett överskott på drygt 900 milj. kr. — var exceptionell och inte
kan tolkas så att vi uppnått en på lång sikt betryggande utrikesbalans.
Strävandena att öka exporten står därför alltjämt i förgrunden. Detta
förutsätter att den ekonomiska politiken skapar möjlighet till en fortsatt
snabb utbyggnad av industrins produktionskapacitet.

Åtgärder till stöd för ökade industriinvesteringar har därför även i
år prioriterats. Liksom under fjolåret utgår ett särskilt 20-procentigt
skatteavdrag för investeringar i maskiner och inventarier. Vidare har för

FiU 1972: 25

investeringar som påbörjats före den 1 maj i år investeringsfonderna fått
tas i anspråk. I sammanhanget bör också nämnas det finansieringsinstitut
för de mindre och medelstora företagen, som staten och bankerna
nyligen kommit överens om att bilda. Möjligheterna för exportörerna att
lämna krediter spelar också en växande roll. Frågan om en förstärkning
och utbyggnad av existerande exportfinansieringsinstitut har därför tagits
upp till prövning inom berörda departement.

Beträffande sysselsättningspolitiken framhålls i propositionen (s. 13 ff)
att även om arbetslösheten under de första månaderna i år fortfarande
är högre än under motsvarande period 1971 tyder en råd olika förhållanden
på att de aktuella sysselsättningsproblemen nått sin kulmen och
att en förbättring är på väg. Omslaget i efterfrågan på arbetskraft är
särskilt märkbart inom byggnadsverksamheten, varuhandeln och de delar
av industrin som huvudsakligen arbetar för hemmamarknaden. Av
utslagsgivande betydelse i detta sammanhang är de särskilda åtgärder
som satts in för att främja sysselsättningen. Dessa åtgärder har haft
en avsevärt större omfattning än vad som någonsin tidigare varit fallet
vid en konjunkturavmattning, och den maximala effekten av dem kan
i stora drag uppskattas till drygt 150 000 arbetstillfällen under den
mest utsatta tiden, dvs. under februari och mars. Till detta kommer ett
uppskattat tillskott av storleksordningen 30 000 man som en följd av
vidgningar av bostadsbyggnadsprogrammet.

I propositionen understryks att det stora antalet personer som i dag
är sysselsatta genom olika arbetsmarknadspolitiska insatser representerar
ett betydande potentiellt utbud som kan tillföras den öppna arbetsmarknaden
i den takt efterfrågan växer. I denna fas av utvecklingen är
det naturligt att arbetsmarknadspolitikens tyngdpunkt förskjuts från
sysselsättningsskapande åtgärd till åtgärder för att underlätta den
geografiska och yrkesmässiga rörligheten. De rörlighetsfrämjande åtgärdernas
betydelse understryks inte minst av att det är angeläget att
uppkommande efterfrågan på arbetskraft i största möjliga utsträckning
tillgodoses med den arbetskraft som redan finns i landet.

En huvuduppgift för den aktuella arbetsmarknadspolitiken måste enligt
departementschefen vara att med olika åtgärder söka åstadkomma
en ömsesidig anpassning av arbetskraftsefterfrågan och tillgänglig arbetskraft
till varandra innan uppkommande bristsituationer löses genom
rekrytering i utlandet. Från näringslivets sida är det i detta sammanhang
väsentligt med ökade insatser för att underlätta sysselsättningen
för olika grupper. Åtgärder i fråga om aktiv rekrytering, arbetsplatsernas
utformning och arbetsmiljön spelar stor roll. Likaså är det viktigt
att möjligheterna till deltidsarbete tillvaratas. De utökade förmedlingsresurserna,
flyttningsbidrag, arbetsmarknadsutbildning och särskilda
möjligheter till anordningar på arbetsplatsen, förbättrade möjligheter till
halvskyddad sysselsättning samt utbyggd barntillsyn får i detta sammanhang
betydelse.

FiU 1972: 25

Jämsides med den rörlighetsfrämjande politiken måste en aktiv regionalpolitik
målmedvetet föras vidare. Det är angeläget att omställningarna
i första hand kan ske inom den egna regionen genom att
tillräckliga sysselsättningsaltemativ kan erbjudas inom denna. Förutsättningarna
härför kan väsentligt förbättras genom att insatserna samlas
till ett begränsat antal orter. På detta sätt kan en bättre balans mellan
landets olika delar skapas och långa omflyttningar begränsas. Under
det kommande budgetåret har regeringen för avsikt att lägga fram ett
konkret regionalpolitisk! handlingsprogram och föreslå ett nytt flerårsprogram
för det regionalpolitiska stödet.

I avsnittet om budgetpolitiken (s. 16 ff) framhåller departementschefen
att den bild av budgetutvecklingen under innevarande och nästa
budgetår som tecknades i årets finansplan i allt väsentligt fortfarande är
aktuell. Den nya saldoberäkningen för budgetåret 1972/73 innebär att
det tidigare beräknade underskottet på 3,3 miljarder kr. stiger till drygt
3,6 miljarder kr. För innevarande budgetår ökar totalbudgetens underskott
enligt de nya beräkningarna till ca 4,3 miljarder kr. Att budgetunderskottet
reduceras till nästa budgetår innebär att statens anspråk
på kreditmarknaden minskar. Andra angelägna områden kan därmed
bättre trygga sin kreditförsörjning.

Samtidigt med kompletteringspropositionen föreläde regeringen i propositionen
1972: 95 riksdagen förslag om en provisorisk skattereform.
De nya skattereglerna som föreslås träda i kraft den 1 januari 1973 har
aktualiserats av effekterna på den progressiva statsskatteskalan av de
senaste årens förhållandevis starka pris- och lönehöjningar samt kommunala
skattehöjningar. En förutsättning för den nu föreslagna begränsade
justeringen av statsskatteskalan är att finanspolitiken inte
därigenom försvagas. Detta gäller dels därför att tillförsikten om en
förväntad konjunkturuppgång nu är större än för några månader sedan,
dels därför att staten inte genom en ökad upplåning försvårar de kommunala
anspråken på kapitalmarknaden. I samband med förslaget till
den provisoriska skattereformen har nämligen en preliminär överenskommelse
träffats mellan regeringen och representanter för kommunförbunden
om att förbunden skall rekommendera kommuner och
landsting att under tvåårsperioden 1973—74 avstå från att höja kommunalskatt
resp. landstingsskatt.

Omläggningen av den statliga inkomstskatteskalan innebär skattelättnader
på sammanlagt 2,4 miljarder kr. för alla inkomsttagare upp till
en årsinkomst av ca 100 000 kr. Finansieringen sker genom en höjning
av mervärdeskatten från 17,65 °/o till 20 % och genom högre skatter på
cigarretter, sprit, vin, maltdrycker och motorbränslen samt genom skatt
på vissa spel. En höjning av den indirekta beskattningen slår igenom på
priserna och aktualiserar därigenom vissa av sociala skäl betingade kompensationer.
Folkpensioner, bidragsförskott och studiemedel räknas upp

FiU 1972: 25

automatiskt enligt redan gällande bestämmelser. Därutöver föreslås en
höjning av de allmänna barnbidragen och studiebidragen inom studiehjälpssystemet.

Sammantagna beräknas de föreslagna åtgärderna få en neutral effekt
på den totala statsbudgeten, dvs. budgetsaldot förutses bli opåverkat.

I den reviderade finansplanen kommenteras den långtidsbudget för
perioden 1973/74—1976/77 som fogats till propositionen som bilaga.
Långtidsbudgeten kartlägger de konsekvenser på utgiftssidan som följer
av redan fattade beslut och gjorda åtaganden och innebär på inkomstsidan
en framskrivning utifrån gällande skatteregler och avgiftsnormer.
Den bör därför, anför departementschefen, varken uppfattas
som en plan för den framtida budgetpolitiken eller som en prognos för
budgetutvecklingen. Han understryker vidare att beräkningsprinciperna
inte är liktydiga med en oförändrad standard eller oförändrade resursinsatser.
I den mån utfästelser gjorts om framtida standardhöjningar,
t. ex. till u-hjälp och till folkpensionärer, så har dessa tagits med i utgiftsberäkningarna.

Anslagsgrupperna utvecklingsbistånd, bostäder, skattebidrag till kommunerna,
folkpensioner samt arbetsmarknad och regionalpolitik svarar
för ca 85 °/o av den totala utgiftsökningen under perioden. En realekonomisk
fördelning på utgiftstyper visar att investeringsutgifterna beräknas
bli i stort sett oförändrade. I fråga om konsumtionsutgifter ökar
driftbidragen till kommunerna avsevärt snabbare än statens egen konsumtion.
De kraftigaste ökningarna visar transfereringsposterna, som
bl. a. innehåller det snabbt stigande utvecklingsbiståndet, skattebidragen
till kommunerna och folkpensionerna.

Vad gäller närmast följande budgetår beräknas statsutgifterna stiga
med nära 4 miljarder kr. mellan budgetåren 1972/73 och 1973/74 enbart
som en följd av tidigare beslut. Statsinkomsterna vid oförändrade
skatteregler beräknas samtidigt stiga med nära 5 miljarder kr., vilket
ger en saldoförbättring på ca 1 miljard kr. Trots detta ligger underskottet
på en mycket hög nivå — minus 2,7 miljarder kr. Eftersom departementschefen
inte nu kan se att det finns några större möjligheter
till inkomstförstärkningar kommer alltså enbart ett fullföljande av tidigare
gjorda åtaganden att ställa betydande krav på kreditmarknaden under
1973/74. Han har därför dragit slutsatsen att ett samhällsekonomiskt
utrymme för en fortsatt reformverksamhet i första hand måste skapas
genom en omprövning av redan pågående verksamhet och en omprioritering
av tidigare gjorda åtaganden. För att ge ett underlag för sådana
bedömningar har i de anvisningar som utfärdats för anslagsframställningarna
för budgetåret 1973/74 myndigheterna anmodats att även
precisera konsekvenserna av en medelstilldelning som något understiger
1972/73 års anslag räknat i löpande priser.

FiU 1972: 25

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels följande i anledning av propositionen väckta motioner

1972: 1699 av herr Bohman m. fl. (m) vari såvitt nu är i fråga hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer, att Kungl.
Maj:t vidtar åtgärder i enlighet med punkterna 1, 2 och 5—10. Dessa
punkter upptar följande yrkanden:

1. En parlamentarisk besparingsutredning bör snarast tillsättas med
uppgift att granska den offentliga sektorns expansion, föreslå besparings-
och rationaliseringsåtgärder, klarlägga vad som behöver göras
för att bryta den hittillsvarande automatiken i samhällsutvecklingen
och fastställa på vilka områden uppgifter kan överföras från den offentliga
sektorn till det enskilda.

2. De statliga myndigheterna bör för petitaarbetet avseende budgetåret
1973/74 få i uppgift att redovisa konsekvenserna av inte enbart
den av regeringen angivna femprocentiga nedskärningen av anslagen
1972/73 omräknade med hänsyn till löne- och prisutvecklingen, utan
även en motsvarande nedskärning med ytterligare fem procent samt
att resultatet av dessa undersökningar redovisas för riksdagen.

5. Regeringen måste med uppmärksamhet följa konjunkturutvecklingen
för att snabbt kunna vidtaga eller föreslå riksdagen åtgärder
ägnade att öka sysselsättningen och förhindra en inflatorisk penningvärdeförsämring
samt att regeringen i övrigt undviker åtgärder ägnade
att leda till en höjning av prisnivån.

6. Regeringen skall förelägga riksdagen förslag till åtgärder ägnade
att öka företagens lönsamhet och därigenom få i gång ökade investeringar.

7. Åtgärder ägnade att öka det personliga sparandet — bl. a. i form
av löntagaraktier — bör vidtagas i syfte att öka utrymmet för investeringar,
förbättra kreditmarknadens sätt att fungera och öka den personliga
sociala tryggheten.

8. På det näringspolitiska planet är åtgärder ägnade att underlätta
de enskilda företagens verksamhet och planering särskilt med hänsyn
till våra osäkra och begränsade förbindelser med EEC nödvändiga.

9. På det penningpolitiska området skall kvantitativa restriktioner
undvikas med de svåra återverkningar sådana åtgärder lätt får för
särskilt den mindre och medelstora företagsamheten. En bättre balans
skall eftersträvas mellan penningpolitik och finanspolitik.

10. Regeringen bör inbjuda representanter för oppositionspartierna,
näringslivet och parterna på arbetsmarknaden till överläggningar rörande
den ekonomiska politiken.

FiU 1972: 25

1972: 1700 av herrar Helén (fp) och Fälldin (c) vari såvitt nu är i fråga
hemställts att riksdagen beslutar

2. att hos Kungl. Majit anhålla om utredning i syfte att uppnå såväl
omedelbara besparingar som en på längre sikt ökad effektivitet
och bättre resursanvändning inom den statliga förvaltningen i enlighet
med vad som har anförts i motionen,

3. att som sin mening ge Kungl. Majit till känna vad som anförts i
motionen beträffande prisstabiliserande och sysselsättningsfrämjande åtgärder
samt beträffande riktlinjer i övrigt för den ekonomiska politiken.

1972: 1701 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställts

1. att lagen om allmän prisreglering skyndsamt åter sätts i kraft med
priserna av den 1 maj 1972 som stoppriser,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om framläggandet av en
långsiktig plan för statliga industriinvesteringar i industriellt mindre utvecklade
regioner,

3. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om investeringsstyming
inbegripande kontroll över lagerutvecklingen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till samhällsnyttiga arbeten
av en sådan omfattning att man gör slut på arbetslösheten,

5. att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Majits proposition nr
90 beslutar att som sin mening uttala vad som i motionen i övrigt anförts
beträffande den ekonomiska politiken.

dels följande vid riksdagens början väckta motioner

1972: 294 av herr Bohman m. fl. (m) vari såvitt nu är i fråga hemställts
att Kungl. Majit tillsätter en utredning enligt i motionen uppdragna
riktlinjer bl. a. för att granska den offentliga sektoms expansion,
föreslå besparings- och rationaliseringsåtgärder, klarlägga vad som behöver
göras för att bryta den hittillsvarande automatiken i samhällsutvecklingen
och fastställa hur politiken på olika områden kan läggas
om, genom att uppgifter som myndigheterna tidigare skött överförs på
enskilda, allt i syfte att stärka den enskildes ställning i förhållande till
den politiska och ekonomiska maktkoncentrationen i samhället,

1972: 295 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställts att riksdagen
hemställer hos Kungl. Majit om en parlamentarisk utredning om möjligheterna
till besparingar och ökad effektivitet inom statsförvaltningen
i enlighet med vad som anförts i motionen,

1972: 401 av herr Helén m. fl. (fp) vari såvitt nu är i fråga hemställts
att riksdagen begär att Kungl. Majit tillsätter en parlamentarisk
utredning med syfte att nå omedelbara besparingar inom statsförvaltningen,

FiU1972: 25

1972: 811 av herr Andersson i Nybro m. fl. (c) vari hemställts att
riksdagen uttalar som sin mening att Kungl. Maj:t tar initiativ till att
översyn företas — i linje med televerkets — av de statliga verkens och
statsförvaltningens centrala administrationer,

1972: 822 av herr Turesson m. fl. (m) vari hemställts att riksdagen
beslutar att hos Kungl. Maj:t begära att en parlamentarisk utredning
får i uppdrag att verkställa en effektivitetsundersökning av den statliga
förvaltningen och föreslå erforderliga organisatoriska och andra rationaliseringsåtgärder.

I motionen 1972: 1699 (m) anges Sveriges ekonomiska svårigheter
sedan senare delen av 60-talet bero inte på tillfälliga konjunkturvariationer
utan vara en följd av 60-talets ekonomiska politik och av långsiktig
och strukturell natur. Den offentliga sektorns alltför starka tillväxt
utgör den centrala förklaringen till Sveriges samhällsekonomiska
problem. I propositionen 1972: 95 liksom också i kompletteringspropositionen
ger regeringen uttryck för ett begynnande medvetande om
dessa ekonomiska sammanhang.

Ju högre takten i strukturomvandlingen är i samhället desto större
krav ställer detta på investeringstakten, om full sysselsättning skall
kunna upprätthållas. Med den snabba strukturomvandlingen följer en
betydande kapitalförstöring genom omflyttning och nedläggning av icke
bärkraftiga industrianläggningar. De åtgärder i detta syfte som hittills
vidtagits för att öka näringslivets investeringar har icke varit tillräckliga.
Även utan den nyligen aktualiserade höjningen av löneskatten torde
den investeringsutveckling inte kunna åstadkommas som erfordras för
att uppnå långsiktig balans i den svenska ekonomin. Detta beror på dels
den sjunkande lönsamheten inom industrin och dels dess låga självfinansieringsgrad.
Även åtgärder för att öka det personliga sparandet är
ägnade att medverka till investeringar.

En annan väsentlig förklaring till det bristande investeringsintresset
och till den alltjämt höga arbetslösheten utgör den bristande framtidstron
inom vårt lands företagsamhet. Här råder en betydande osäkerhet
om regeringens näringspolitiska intentioner och om näringslivets framtida
arbetsmöjligheter. Det är naturligt att erfarenheterna från 1970 års
kreditpolitik verkar i hög grad hämmande för en kreditfinansierad investeringsexpansion.
Regeringens hittills visade bristande intresse och
förmåga att tillgripa verksamma finanspolitiska åtgärder för att undvika
en överhettning av ekonomin i ett uppgående konjunkturläge —
särskilt under ett valår — har också lett till den nuvarande avvaktande
inställningen och till ett starkt intresse att i stället öka likviditeten. Den
allmänna återhållsamma attityden har självfallet också påverkats av den
osäkerhet som råder om villkoren för en svensk anknytning till EEC.

FiU 1972: 25

Inom näringslivet måste en höjning av löneskatten uppfattas som en
bekräftelse på redan tidigare föreliggande farhågor för regeringens
bristande omdöme och ansvarsmedvetande. Det är sannolikt att åtgärden,
om den genomförs, kommer att omintetgöra möjligheterna att
realisera finansplanens och den reviderade finansplanens prognoser rörande
den ekonomiska utvecklingen under 1972. Det finns anledning att
nu ifrågasätta om den reviderade finansplanens prognoser om en investeringsökning
i näringslivet med 10,5 procent och av industriinvesteringarna
med 6 procent kan förverkligas.

Redan förut fanns anledning ifrågasätta realismen i den reviderade
finansplanens beräkningar av prishöjningarna under 1972 till enbart 4,2
procent. En prisstegring under året av storleksordningen 6 procent framstår
som sannolik.

De effekter som en höjning av löneskatten redan under 1972 kommer
att ha på investeringsbenägenheten och efter årsskiftet 1973 också
på kostnadsläget och lönsamheten inom framför allt exportindustrin
och den importkonkurrerande industrin kommer troligen att leda till
att försämringen av handels- och bytesbalansen redan under 1972 blir
större än vad finansministern räknat med. Detta kan under senare delen
av 1972 få som följd en påfrestning på valutareserven, som ytterligare
kommer att accentueras under 1973. En sådan utveckling kan i sin tur
förväntas komma att leda till krav på räntehöjningar och skärpningar
av kreditpolitiken.

Fortfarande utgör det en avgörande förutsättning för att bryta den
nuvarande ekonomiska utvecklingen att den offentliga sektorns expansion
dämpas. Den direkta skatten måste sänkas. Skattesystemet måste
reformeras. Utrymme härför måste skapas genom besparingar och rationaliseringar
inom den offentliga sektorn. En parlamentarisk kommitté
måste tillsättas med uppgift att granska möjligheterna till besparingar
och rationaliseringar.

Enligt direktiven i 1972 års petitaanvisningar skall de statliga myndigheterna
enligt vissa särskilt angivna grunder för budgetåret 1973/74
redovisa konsekvenserna av en femprocentig nedskärning av anslagen
för budgetåret 1972/73, omräknad med hänsyn till löne- och prisutvecklingen.
På flera områden skulle sannolikt större nedskärningar av
anslagen kunna vara möjliga. Enligt motionärernas mening bör petitaanvisningarna
kompletteras med en uppmaning till myndigheterna att
redovisa även konsekvenserna av en ytterligare femprocentig reducering
av anslagen i överensstämmelse med de av finansministern lämnade direktiven.

I motionen 1972: 1700 (fp, c) framhålls beträffande konjunkturbedömningen
att efterfrågeutvecklingen inom landet alltjämt är svag, även
om vissa tecken nu pekar mot en viss ökning. Den svaga interna efter -

FiU1972: 25

frågan sammanhänger bl. a. med att den kommunala verksamheten
inte expanderar lika snabbt som tidigare liksom inte heller bostadsbyggandet.
I förening med att det fortfarande råder osäkerhet om såväl
styrka som tidpunkter för ett mera påtagligt internationellt konjunkturuppsving
talar detta enligt motionärernas uppfattning för att den konjunkturbedömning
som görs i den reviderade finansplanen är för optimistisk
beträffande den närmaste framtiden. Den senaste OECD-rapporten
visar också att man inom OECD bedömer att den svenska konjunkturuppgången
kommer senare än vad finansplanen anger.

Den ökade arbetskraftsefterfrågan som man tidigare antagit skulle
uppkomma genom arbetstidsförkortningen synes inte ha inträffat. Företagen,
kommunerna och landstingen har tydligen utnyttjat befintlig
överkapacitet och ökat rationaliseringstakten. Ökade arbetsgivaravgifter
skulle i ett sådant läge leda till nya kostnadsökningar ovanpå de kostnadsstegringar
som uppstår av andra skäl. Detta kan försena konjunkturuppgången
vilket motionärerna bedömer som mycket allvarligt.

När ett konjunkturuppsving väl kommer till stånd, kommer de problem
som hänger samman med en fortsatt inflation i samhällsekonomin
på nytt att öka. Regeringen har ett stort ansvar för att kampen mot inflationen
förs på alla fronter.

Varje möjlighet att undvika kostnadsökningar inom den tillverkande
industrin måste sålunda tillvaratas. Den svenska exportindustrin måste
redan nu konkurrera med ett högt kostnadsläge som barlast. Nya kostnader
skulle leda till ökade svårigheter på den internationella marknaden,
även om efterfrågan skulle öka.

Den svaga ekonomiska aktiviteten under 1971 och den hittills gångna
delen av 1972 har särskilt gjort sig gällande på arbetsmarknaden. Trots
de sysselsättningspolitiska insatser som vidtogs i höstas har antalet anmälda
arbetslösa under vintermånaderna uppgått till 80 000—85 000.
Till detta kommer att beredskapsarbeten, omskolning och andra arbetsmarknadspolitiska
åtgärder haft en betydligt större omfattning än någon
gång tidigare. Efterfrågan på ny arbetskraft har legat kvar på låg
nivå.

Den utdragna sysselsättningskrisen och den fortsatta stagnationen i
investeringar och konsumtion visar att den ekonomiska politik som
centerpartiet och folkpartiet förordat under hösten — med bl. a. ett
tillfälligt borttagande av löneskatten och tillfällig sänkning av mervärdeskatten
— skulle ha varit riktig. En ytterligare stimulans av den direkta
efterfrågan vid denna tidpunkt skulle ha påverkat sysselsättningen
i väsentlig grad. Som regeringens ekonomiska politik utformats har den
senaste konjunkturnedgången i stället medfört skadeverkningar långt
in i framtiden, bl. a. genom att utbyggnaden och moderniseringen av
produktionsapparaten försummats och strävandena till regional balans
motverkats.

FiU1972: 25

Fortsatta arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska åtgärder ter sig
därför nödvändiga för att trygga sysselsättningen under nästa vinter.
Motionärerna hälsar därför med tillfredsställelse att arbetsmarknadsverket
nu lägger upp planer för att kunna genomföra sådana insatser.

Som framhålls i den reviderade finansplanen kommer ökningen av
arbetskraftsefterfrågan troligen att växla mellan olika branscher och näringsgrenar.
Liksom hittills kommer sannolikt efterfrågan att vara relativt
sett störst när det gäller yrkesutbildad arbetskraft inom industrin.
Mot bakgrund härav är fortsatta insatser nödvändiga för att stärka
yrkesutbildningen och för att på olika sätt stimulera de arbetssökande
att i ökad utsträckning söka sig till praktiskt inriktade arbetsuppgifter.
I detta syfte behövs insatser bl. a. när det gäller att förbättra arbetsmiljön,
pröva nya löneformer och stärka de anställdas inflytande inom
arbetslivet.

Beträffande budgetpolitiken konstaterar motionärerna att man för
budgetåret 1972/73 har att räkna med en förskjutning av finanspolitiken
i åtstramande riktning. Trots detta kommer emellertid underskottet i
totalbudgeten — enligt de kalkyler som nu läggs fram — att uppgå till
drygt 3,6 miljarder kronor. I detta sammanhang understryks det angelägna
i att staten inte genom en lika stor upplåning som under innevarande
år försvårar för näringslivet att förstärka sina finansiella resurser
eller omintetgör kommunernas berättigade — och i överenskommelsen
med regeringen utlovade — ökade anspråk på kapitalmarknaden. De
vill också starkt understryka angelägenheten av att statsmakterna nu
söker bevara en viss finanspolitisk handlingsfrihet. Genomförs den föreslagna
skatteomläggningen enligt förslaget i propositionen begränsas
möjligheterna att bedriva en aktiv finanspolitik under det närmaste
året. De konjunkturpolitiska åtgärder som mittenpartierna föreslog i
höstas skulle å andra sidan nu gett ett betydligt vidare finanspolitiskt
handlingsutrymme än vad som faktiskt står till förfogande.

Slutligen tar motionärerna upp frågan om sparsamhet och rationalisering
inom den offentliga sektorn. De anser det angeläget att den årliga
budgetbehandlingen vid vissa tillfällen kombineras med en mera
övergripande översyn av de offentliga resursernas användning, särskilt
i ett längre perspektiv. Det är naturligt att en sådan uppgift anförtros
åt en särskild parlamentarisk beredning. Riktlinjer för en sådan översyn
har motionärerna angivit i motionerna 1972: 295 och 1972: 401, vilka
motioner utskottet också behandlar i detta betänkande.

I motionen 1972: 1701 (vpk) refereras de officiella målen för den
ekonomiska politiken i Sverige, som de anges i kompletteringspropositionen,
en ”balanserad expansion, som förenar kraven på full sysselsättning,
rimlig prisstabilitet och extern balans”. Genom uppfyllande av
dessa mål skapas de bästa förutsättningarna ”för jämnare inkomstför -

FiU 1972: 25

delning, fortsatt aktiv reformpolitik och bibehållen yttre handlingsfrihet”.

Motionärerna menar att verkligheten alltmer avlägsnar sig från dessa
målsättningar. Grundorsaken till detta är att de politiska instanser som
ställer upp dessa målsättningar inte har makten över produktionen och
ekonomins utveckling. Denna makt, den avgörande samhällsmakten, ligger
i stället hos ett fåtal inför folket oansvariga kapitalägare. Dessas
”privata” profitintressen styr produktionen. Så länge inte storfinansens
maktställning bryts kommer de officiellt deklarerade målen — balanserad
utveckling, full sysselsättning osv. — att klinga som tomma ord.

Balanserad ekonomisk utveckling under kapitalismen är en chimär.
Företag och näringsgrenar utvecklas olikmässigt. Företags, branschers
och hela näringsgrenars existens hotas. Hand i hand med denna utveckling
medför kapitalkoncentrationen också en geografisk snedlokalisering
och regional obalans. Också mellan konsumtion och produktion
alstrar det kapitalistiska systemet en ständig tendens till grav obalans.
Regeringen understödjer direkt koncentration och centralisation av kapital
under namn av ”strukturrationaliseringar”. Dess politik skärper
den regionala obalansen.

Också full sysselsättning är oförenlig med det kapitalistiska systemet.
Arbetslöshetskriser och framskapandet av en industriell reservarmé tillhör
det kapitalistiska systemets lagbundenheter. Kapitalägarnas profitjakt
leder till ökad produktion samtidigt som de försöker minska sina
lönekostnader och arbetarnas löner. Härigenom uppstår periodiska
överproduktionskriser. Med kapitalkoncentration och med den anhopning
av kapital, som är dennas förutsättning, ersätts också arbetare med
maskiner utan att nya arbetstillfällen skapas, som suger upp de arbetare
som slås ut.

Det officiella målet full sysselsättning har upprepats i varje finansplan.
Under tiden har arbetslöshetssiffrorna vuxit, arbetslöshetskrisema
fördjupats, antalet människor som hänvisats till beredskapsarbeten, omskolningskurser
eller skyddade verkstäder ökat.

Regeringen föreslår inga nya åtgärder i sin reviderade finansplan.
Den förlitar sig på att konjunkturerna skall vända uppåt igen. Om så
blir fallet skall tonvikten i arbetsmarknadspolitiken åter läggas på omflyttning
av arbetskraft. Kapitalismens ekorrhjulsvandring från kris till
kris kommer att fortsätta.

Målsättningen ”rimlig prisstabilitet” är tänjbar. Avgörande är emellertid
att levnadskostnaderna fortsätter att stiga och minska de arbetandes
reallöner. Det är framför allt priserna på nödvändighetsvaror
som skjutit i höjden. Orsakerna till prisstegringarna är att söka dels i
monopoliseringen, som gör det möjligt för de stora företagen att själva
bestämma sina priser och dels i statsapparatens tillväxt varvid övergången
till allt större andel indirekt skatt spelar sin avgörande roll. Staten har
således direkt medverkat till att priserna går upp.

FiU 1972: 25

Den ”aktiva reformpolitiken” blir alltmera passiv. Endast 0,7 °/o i
den preliminära finansplanen förutsågs till nya reformer. Ingenting har
framkommit i den reviderade finansplanen som justerar denna siffra
uppåt. Man talar om strävan mot jämnare inkomstfördelning samtidigt
som klyftorna växer. Kapitalismen grundas på stora olikheter i inkomster
som gör det Aöjligt för kapitalistklassen att anhopa kapital och
hänvisar folkflertalet till att sälja sin arbetskraft till kapitalisterna. Man
talar om bibehållen yttre handlingsfrihet samtidigt som man bedriver
förhandlingar för att i storfinansens intresse lägga Sverige nära EEC.

För att nå målsättningar om balanserad ekonomisk utveckling, tryggad
sysselsättning och stopp för prisstegringarna krävs att det kapitalistiska
systemet och storfinansens makt avskaffas och att arbetarklassen
och folket erövrar bestämmanderätten i samhället. Det krävs en
omvandling till socialism. Denna omvandling fordrar hela kraften hos
arbetarklassens och folkets flertal.

Men redan under kapitalismen måste kamp bedrivas för att förbättra
de lönarbetandes levnadsvillkor. De viktigaste näraliggande målen i denna
kamp anger motionärerna sammanfattningsvis vara:

en lokaliserings- och näringspolitik som garanterar full sysselsättning
åt varje län,

en sysselsättningspolitik som har som sin målsättning arbetslöshetens
avskaffande,

resurser ur statskassan och AP-fonderna för arbeten på en rad samhällsnyttiga
områden och för att skapa statliga basindustrier i avfolkningsområdena,

effektivt prisstopp,

minskade levnadskostnader genom slopande av mervärdeskatten på
livsmedel,

skärpt beskattning av kapitalister och stora förmögenhetsägare.

I motionen 1972: 294 (m) hävdas att det inom den offentliga sektorn
på både utgifts- och inkomstsidan pågår en process, som, om den inte
bryts, kan bli förödande för såväl den enskilde som för samhället. Riskerna
för fortsatta ”utgiftsexplosioner” inom den offentliga sektorn är
stora. Produktiviteten inom den offentliga sektorn är av förklarliga skäl
låg. Såväl för kommunerna, inklusive landstingen, som för staten är det
angeläget att den pågående utvecklingen, som tyvärr tar formen av en
sorts ekonomisk utarmning, bryts och ersätts med en bättre och produktivare
— mera resursskapande — hushållning.

Behovet av sparsamhet i den offentliga förvaltningen och inom den
offentliga sektorn över huvud har inte varit tillräckligt klart uttalat.
Inte heller har kraven på rationalitet och produktivitet varit nog markerade.
Resultatet har blivit att skattefinansiering tillgripits, där i stället
sparsamhet med personal och pengar borde ha satts in.

FiU 1972: 25

En nedskärning av myndigheternas och de politiska organens expansionsplaner
— en långsammare ökning av den offentliga konsumtionen
— en mera verklighetsförankrad ambitionsnivå, en bättre hushållning
på alla nivåer och en progressivare — positivare — syn på produktionstillväxten
är enligt motionärernas mening ofrånkomlig.

Vi befinner oss i Sverige i dag vid ett vägskäl. Vi har att välja an-'
tingen en väg som leder till radikalisering — ökad centralisering, byråkratisering
samt politisk och ekonomisk maktkoncentration — och högre
grad av socialisering, eller en helt annan och ny färdväg som leder
till decentralisering, privatisering — avkollektivisering och avsocialisering
— och därmed ökat inflytande för enskilda människor.

Tecken på en mer utpräglat socialistisk utveckling har inte saknats
under senare år. Motionärerna finner det vara utomordentligt allvarligt
om den framtida politiken skulle komma att präglas av en ytterligare
accentuering av vad som hittills skett. Det är angeläget att i stället dra
upp riktlinjer för en ny politik.

Av olika orsaker är det nödvändigt att gå successivt — men målmedvetet
— till väga. En utredning, vars syfte skulle vara att stärka
den enskilda medborgarens ställning över hela linjen i förhållande till
den politiska och ekonomiska maktkoncentrationen i dagens samhälle
synes därför vara den lämpligaste framkomliga vägen. Utredningen,
vars sammansättning skulle vara så representativ som möjligt, bör, enligt
motionärernas mening, få till uppgift att bl. a. granska den offentliga
sektorns expansion och föreslå besparingar och rationaliseringar
samt att klarlägga vilka åtgärder som på olika områden behöver vidtagas
för att bryta den hittillsvarande ”automatiken” i samhällsutvecklingen.
Den bör ha att fastställa hur politiken inom olika sektorer skulle
kunna läggas om genom att uppgifter, som tidigare handlagts av myndigheter
— och betalats av oss alla genom skatter — delegeras till enskilda.

Målsättningen för utredningen skulle sammanfattningsvis och principiellt
bli att utreda vilka åtgärder på olika samhällsområden som erfordras
för att skapa ett samhälle av enskilda människor i samverkan.

I motionen 1972: 295 (c) anges — mot bakgrunden av det statsfinansiella
läget och den ekonomiska situationen i kommunerna — det vara
oundgängligt att undersöka alla möjligheter till besparingar och rationaliseringar.
Det går inte längre att lita uteslutande till den ekonomiska
tillväxten. Det är heller inte möjligt att skjuta över hela ansvaret för
sparsamhet och rationalisering på förvaltningsmyndigheterna. Ett gemensamt
politiskt initiativ framstår som alltmer nödvändigt.

Mot denna bakgrund har centerpartiet funnit det angeläget att upprepa
sitt krav på en övergripande parlamentarisk utredning i syfte att
finna vägar till ett ökat ekonomiskt handlingsutrymme. Det gäller att

FiU 1972: 25

förebygga att stat och kommun hamnar i en återvändsgränd. Förutsättningar
måste också skapas för fortsatt reformarbete. Förslaget har givits
en något annorlunda utformning än tidigare mot bakgrund av bl. a.
långtidsutredningens rapport och de synpunkter som framförts inom
riksdagen.

Motionärerna konstaterar under åberopande av uttalanden i 1971 års
kompletteringsproposition att allmän enighet synes föreligga om det angelägna
i att såvitt möjligt åstadkomma besparingar. Däremot föreligger
inte samstämmighet då det gäller metoderna för att angripa problemen.

De motiv finansutskottets majoritet anförde för att avstyrka ett utredningskrav
vid behandling av frågan vid förra årets riksdag kan motionärerna
inte godta. Den årliga budgetbehandlingen och ansträngningarna
på myndighetsnivå kan, anför motionärerna, inte ersätta en
parlamentarisk utredning. Inte heller det kontinuerliga rationaliserings-
och revisionsarbete som bedrivs av särskilda centrala statsmyndigheter,
främst statskontoret och riksrevisionsverket, utgör någon ersättning
för ett parlamentariskt initiativ. En allmän översyn av det slag
som motionärerna avser — innefattande även en omprövning av beslut
som fattats av statsmakterna — måste genomföras i särskild ordning
och under medverkan av de politiskt ansvariga.

I anslutning till formuleringarna i fjolårets reservation till finansutskottets
betänkande nr 29 anger motionärerna som utgångspunkter för
en parlamentarisk utredning följande.

Den sociala välfärdsnivå som uppnåtts måste säkras. Lättvindighet i
utgiftsprogrammen skulle medföra risker för en otillfredsställande ekonomisk
utveckling och därmed hota ansträngningarna att fullfölja välfärds-
och trygghetssträvandena. Utredningen borde vidare undersöka i
vilken takt och i vilken inbördes ordning mellan olika reformer en
höjning av nivån kan ske som är förenlig med kraven på en lösning av
de ekonomiska balansproblemen. Från dessa utgångspunkter borde
utredningen undersöka vilka omprioriteringar som kan tänkas ske av
redan beslutade program, inom ramen för en successiv höjning av den
genomsnittliga välfärdsnivån.

Motionärerna berör därefter speciella problem som de anser att utredningen
bör ta upp. Hit hör bl. a. att söka få fram möjligheter att
motverka personalökningen inom statsförvaltningen, bestämma mål för
produktivitetsstegringen i den offentliga verksamheten samt utvärdera
försöksverksamheten med programbudgetering och den nu bedrivna revisions-
och rationaliseringsverksamheten. Slutligen anför motionärerna
att det effektiviseringsarbete, som utförs av riksrevisionsverket och
statskontoret, på ett annat sätt än nu bör ställas under parlamentarisk
ledning.

Motionen 1972: 401 (fp) innefattar också frågor rörande ekonomisk
planering m. m. Dessa avser utskottet att behandla i annat sammanhang.

FiU 1972: 25

Såvitt angår sparsamhetsåtgärder m. m. inom den statliga sektorn anför
motionärerna inledningsvis att många utgifter har en automatiskt
verkande faktor som driver det totala utgiftsbehovet i höjden, t. ex. ett
växande antal åldringar och ökad efterfrågan på utbildning. Utvägen
ur detta dilemma är, förutom en bättre totalplanering, att pröva redan
existerande verksamhet på samma hårda och närgångna sätt som nu sker
i fråga om krav på nya resurser.

Som åtgärder i detta syfte anges i motionen en bättre samordnad
långsiktig planering i verk och myndigheter samt ett påskyndande av
arbetet med programbudgetering.

Den nuvarande ordningen i verkens petitaframställning måste arbetas
om. Kraven från samma verk bör presenteras i flera alternativ med
konsekvensberäkningar. I detta syfte måste som ett första steg finansdepartementets
petitaanvisningar arbetas om. I stället för ”oförändrad
ambitionsnivå” bör ”standardtrygghet” bilda utgångspunkt.

För att åstadkomma en omläggning av verksamheten när behoven
förändras föreslår motionärerna två vägar, dels att i budgetarbetet ägna
minst lika stor uppmärksamhet åt de ”gamla” anslagen som åt de nya,
dels att fördela anslagen till verksamhetsgrenarna i klumpar med åtföljande
kravspecificering på det arbete som sektorn i fråga förväntas
utföra. Den senare metoden ingår som en del i programbudgetprincipen.
Petita- och budgetsystemet måste därför stimulera eller, om man
så vill, tvinga fram en ständig omprövning av gamla anslag och verksamheter.
Mycket talar dessutom för att man med jämna mellanrum
ser över den organisation som en viss verksamhet har.

I motionen 1972: 811 åberopas en rationaliseringsundersökning inom
televerket, som enligt preliminära uppgifter skulle kunna minska antalet
tjänster vid centralförvaltningen från 3 000 till 1 500. Det bör
finnas starka skäl att med anlitande av utomstående experthjälp genomföra
liknande översyner av den centrala förvaltningen inom övriga statliga
verk och inom statsförvaltningen. Motionärerna understryker betydelsen
av att interna effektivitetsundersökningar görs i nära samverkan
med personalen och att vid rationaliseringar den naturliga personalavgången
kan utnyttjas så att uppsägningar undviks.

I motionen 1972: 822 anförs att antalet anställda i den statliga förvaltningen
— inklusive affärsverken — under perioden oktober 1960—
oktober 1970 ökat från 234 844 till 364 633 personer eller med 55 %>•
Den stora tillväxten är desto mera anmärkningsvärd som en av de personellt
sett största förvaltningarna — statens järnvägar — under tioårsperioden
minskade sin personal med 16 457 personer och den statliga
administrationen under 1960-talet utnyttjat den nya datatekniken i
mycket stor utsträckning.

2 Riksdagen 1972. 5 sami. Nr 25

FiU 1972: 25 18

Man har anledning fråga sig om effektiviteten i verksamheten är
tillfredsställande och hur många procents besparing som skulle kunna
göras utan att verksamheten blev lidande. Varje procents minskning av
kostnaderna för den statliga byråkratin anger motionärerna ge en lägre
kostnad för statsverket om lågt räknat 150 milj. kr. per år.

Kraven på god hushållning, rationalitet och effektivitet har, hävdar
motionärerna, i många fall kommit i andra hand. Vid verkställda ”rationaliseringar”
synes det många gånger vara alltför lätt att finna mer
eller mindre onödig sysselsättning för övertalig personal.

I motionen åberopas exempel från domänverket och televerket som
tecken på nytänkande inom vissa grenar av statsförvaltningen. En
stramt systematisk genomgång av många andra statliga förvaltningsområden
skulle med visshet ge samma resultat.

Riksrevisionsverket kan enligt motionärerna inte förutsättningslöst
pröva, huruvida en viss uppgift ålagd ett statligt förvaltningsorgan bättre
och mera rationellt skulle kunna utövas i annan form än den statsmakterna
beslutat. En parlamentarisk utredning med tillgång till kvalificerad
expertis bör därför få tillfälle att se över hela den statliga förvaltningen
med uppgift att föreslå åtgärder ägnade att åstadkomma optimal
effekt av inom varje verksamhetsgren använda personella och tekniska
resurser.

Utskottet

Sedan finansplanen lades fram i januari har bedömningen av konjunkturutsikterna
blivit mera enhetlig och framtidsbilden kan därmed
sägas ha klarnat en del. Tecknen på att vi är på väg upp ur konjunktursvackan
har blivit flera. Osäkerheten synes nu i första hand knuten
till takten och styrkan i det väntade uppsvinget. I den reviderade finansplanen
förutses att den totala produktionen i landet skall öka med
3Va °/o mellan 1971 och 1972. Detta skulle betyda att den svenska
ekonomin efter fjolårets stagnation åter går in i en period av normal
framstegstakt. Vilka konsekvenserna blir för sysselsättningen är besvärligare
att säga bl. a. därför att arbetstidsförkortningens verkningar och
produktivitetens utveckling är mera svårbedömda. En kalkyl över sysselsättningsutvecklingen
som redovisas på s. 115 i den reviderade nationalbudgeten
pekar på att den totala arbetskraftsefterfrågan i timmar
räknat skulle gå ned med 1,4 %, medan den räknat i antal sysselsatta
skulle öka med 2,2 °/o mellan 1971 och 1972. Om även företagare inräknas
reduceras den senare siffran till omkring U/t %• Utbudet av
arbetskraft väntas samtidigt öka med 1/*°/o. Detta skulle innebära en
minskning av den genomsnittliga arbetslöshetsprocenten med omkring
1 enhet.

Utskottet vill i sammanhanget understryka att dessa grova årliga ge -

FiU 1972: 25

nomsnittssiffror kan dölja avsevärda skillnader i utveckling under året
liksom inom olika branscher och regioner. Fortfarande kvarstår osäkerheten
beträffande arbetstidsförkortningens omedelbara effekt på
efterfrågan på arbetskraft.

Under årets fyra första månader var arbetslösheten högre än under
samma tid i fjol, trots de mycket omfattande arbetsmarknadspolitiska
insatserna under vintern och våren. Antalet sysselsatta var ungefär
oförändrat.

Även om konjunkturuppsvinget fortsätter att utvecklas föreligger
enligt utskottets mening risk för att det tar tid, innan det får någon
större positiv effekt på sysselsättningen. Detta bestyrks av konjunkturbarometern
i mars enligt vilken produktionstillväxten under åtminstone
de två närmaste kvartalen inte beräknas föranleda någon ökning
av arbetsstyrkorna inom industrin och byggnads- och anläggningsverksamheten.

Mot denna bakgrund är en hög arbetsmarknadspolitisk beredskap
nödvändig även framöver. På investeringsområdet kan vissa särskilda
åtgärder och insatser redan nu bedömas erforderliga. Det är ytterst
angeläget att det inte uppstår en försening i förhållande till planerna
när det gäller bostadsbyggande och kommunal investeringsverksamhet.

Det finns anledning framhålla att utgångsläget för en industriell expansion
sett från sysselsättningssidan nu ter sig gynnsammare än vid
tidigare avmattningar. Den återhållsamhet i fråga om nya åtaganden
som präglat och präglar kommunerna i rådande kommunalekonomiska
situation har inneburit att återhämtningen på arbetsmarknaden gått
långsammare än man haft anledning förmoda. Sett i ett annat perspektiv
innebär detta emellertid att industrin nu har bättre möjligheter att
dra till sig arbetskraft när uppsvinget blir mer markerat. Mot bakgrunden
av tidigare svårigheter att fylla även strategiskt viktiga luckor inom
tillverkningsindustrin är det ytterst angeläget att samfällda åtgärder
sätts in för att bredda och intensifiera nyrekryteringen. Även nya vägar
bör prövas för att göra industriarbetet till ett lockande alternativ för
ungdomar som tidigare i första hand reflekterat på sysselsättning i andra
näringar. Förbättrad arbetsmiljö och gynnsammare arbetsvillkor i övrigt
spelar härvid en stor roll. Möjligheterna till deltidsarbete behöver
vidgas.

I motionen 1972: 1701 begärs förslag till samhällsnyttiga arbeten av
sådan omfattning att man gör slut på arbetslösheten. Utskottet vill
framhålla att ett stort antal sådana arbeten för närvarande pågår, inte
minst på miljövårdsområdet. I det föregående har kraftigt betonats vikten
av att en hög sysselsättningspolitisk beredskap upprätthålls. I en sådan
beredskap ingår att ytterligare samhällsnyttiga arbeten planeras så
att de kan sättas igång när situationen så kräver. Det bör i anslutning

2f Riksdagen 1972. 5 sami. Nr 25

FiU1972: 25

till motionsyrkandet erinras om att den nya metodik för samråd på
länsplanet om sysselsättningsplanering som införts bör garantera att
de arbeten som kommer till stånd är angelägna.

I propositionen 1972: 85 med begäran om medel på tilläggsstat III till
riksstaten för innevarande budgetår redovisades under elfte huvudtiteln
vissa resultat av en pågående utvärdering av de mycket omfattande sysselsättningspolitiska
insatserna under vintern och våren 1971—72. Den
fortsatta redovisningen torde, liksom redan en analys av arbetslöshetsstatistiken
för perioden, belysa de svårigheter som förelegat att under
avmattningen mobilisera samhällsviktiga och färdigplanerade projekt
för framför allt nytillträdande till arbetsmarknaden. I en fortlöpande
översyn av den sysselsättningspolitiska beredskapen bör förbättrad planering
på detta område ha sin givna plats.

Den ekonomiska politiken får emellertid ej begränsas till att genom
olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder skapa ökad sysselsättning under
de närmaste månaderna och den kommande vintern. Inför det förväntade
konjunkturuppsvinget aktualiseras redan nu vissa problem, som
följer med en högkonjunktur. Riskerna för ytterligare pris- och kostnadsstegringar
och en ny försämring av betalningsbalansen träder därmed
åter i förgrunden. Vi vet av erfarenhet att ett konjunkturuppsving
kan bli både snabbt och häftigt. Det är därför — något som också departementschefen
understryker — särskilt viktigt att den omläggning av
den ekonomiska politiken, som kan bli erforderlig inför en sådan situation,
vidtas i tid. Det dröjer nämligen som regel innan ekonomisk-politiska
åtgärder får effekt. Utskottet drar därav slutsatsen att man redan
nu bör inrikta en del av den ekonomiska politiken på att förhindra en
överhettning av den svenska ekonomin under år 1973.

Den relativa åtstramning av finanspolitiken under budgetåret 1972/73
som kan väntas bli en följd av riksstatsförslaget måste enligt utskottets
mening bedömas som tämligen måttlig. Det ”skattepaket” som regeringen
lade fram i propositionen 1972: 95 torde i stort sett vara finanspolitiskt
neutralt. Ett ersättande av den föreslagna mervärdeskattehöjningen
med en höjd arbetsgivaravgift medför enligt utskottets uppfattning
inte någon väsentlig förändring i detta hänseende. Skulle en
internationell högkonjunktur av stor styrka och genomslagskraft växa
fram, kan det — som utskottet framhöll i sitt betänkande 1972: 1 över
finansplanen — bli nödvändigt att under loppet av nästa budgetår öka
restriktiviteten i den ekonomiska politiken.

Inte minst viktigt i detta sammanhang är enligt utskottets mening att
bädda för en lugn pris- och kostnadsutveckling. Detta understryks
också i motionerna 1972: 1699, 1700 och 1701. I den sistnämnda föreslås
även att prisregleringslagen skyndsamt åter sätts i kraft med priserna
den 1 maj 1972 som stoppriser.

Såvitt utskottet kunnat finna råder inga delade meningar om önsk -

FiU 1972: 25

värdheten av att så långt möjligt hålla tillbaka en inflatorisk prisutveckling.
Rimlig prisstabilitet är som ofta framhållits ett av de övergripande
målen för svensk ekonomisk politik. Samtidigt står det klart
att vissa prisökningar som är resultat av löneavtalen och jordbruksöverenskommelsen
är ofrånkomliga och måste accepteras. Det går inte
att hindra dem från att slå igenom genom att sätta prisregleringslagen i
kraft.

Vad som däremot enligt utskottets uppfattning inte kan tolereras är
prishöjningar som går utöver vad som motiveras av ofrånkomliga kostnadsstegringar.
Pris- och kartellnämnden följer noga utvecklingen av
priser och handelsmarginaler och enligt vad handelsministern nyligen
deklarerade som svar på en fråga i riksdagen har de marginalhöjningar
som hittills kunnat konstateras inte haft sådan storlek och omfattning
att ett allmänt prisstopp ter sig aktuellt. Samtidigt underströk han att
näringslivet i eget intresse bör visa största möjliga återhållsamhet i sin
fortsatta prispolitik för att ingripanden i priskontroll erande syfte skall
kunna undvikas. Skulle — trots de bemödanden och insatser som görs
— prisutvecklingen rusa i väg kommer regeringen inte att tveka att på
nytt återinföra prisstoppet.

Mot denna bakgrund anser utskottet att yrkandet om prisstoppets
återinförande i motionen 1972: 1701 inte nu bör föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Ett annat övergripande mål för den ekonomiska politiken är extern
balans, vilket vanligen definieras som jämvikt i de löpande betalningarna
med utlandet. För 1971 visade bytesbalansen ett överskott på 900
milj. kr. Innevarande år förutses nu ett underskott på 600 milj. kr.
Kravet på yttre jämvikt har därmed fått förnyad aktualitet. Det exceptionella
året 1971 är över och diagnosen för den svenska betalningsbalansens
utveckling är åter tillbaka där den ställdes av den senaste
långtidsutredningen. Trendmässiga faktorer — främst ökande utlandsturism
och u-hjälp — leder till en fortsatt försämring av tjänstebalansen
med utlandet. För att kompensera detta krävs en förstärkning av
handelsbalansen.

Den bästa vägen att nå detta mål är enligt en allmänt omfattad uppfattning
att förbättra de exporterande och importkonkurrerande näringarnas
konkurrenskraft. Forskning, innovationer och företagens eget
utvecklings- och rationaliseringsarbete är viktiga element i en sådan
utveckling. Den ekonomiska politiken spelar också en stor roll i sammanhanget.
Den kan bidra till att hålla tillbaka inhemska pris- och
kostnadsstegringar och underlätta en omfördelning av våra produktions-
och investeringsresurser till dessa näringar. Den lätta kreditpolitik
som förts sedan mitten av förra året och de olika åtgärder som
vidtagits för att stödja industrins investeringar, bör ha skapat goda
förutsättningar för en expansion av den svenska industrins kapacitet.

FiU 1972: 25

Det är, som utskottet redan anfört, angeläget att dessa möjligheter utnyttjas
medan det ännu finns outnyttjade arbetskraftsresurser.

Ökade investeringar kräver också ökat sparande. Åtgärder avsedda
att på sikt stimulera det enskilda sparandet har beslutats av årets riksdag
(FiU 1972: 15).

Utskottet har flera gånger tidigare haft anledning ta upp variationerna
i investeringarna till behandling. Den bild som nu mer sammanhängande
framträder av utvecklingen under perioden 1970—71 i den
reviderade nationalbudgeten bekräftar att såväl investeringarna i bostäder
som framför allt de kommunala investeringarna — båda sysselsättningsmässigt
tunga områden — minskade kraftigt under år 1971.
Att så betydande förskjutningar i redovisade planer inträffar även på
områden där planeringen i övrigt är väl utvecklad får delvis tillskrivas
tillfälliga faktorer men inskärper betydelsen av att även på dessa områden
tillgängliga instrument finslipas. Investeringarna inom industrin
kunde hållas uppe genom kraftiga stimulansåtgärder. I ett vidare sam
manhang kvarstår problemet att finna former för att garantera en jämn
och hög investeringsnivå i svensk industri, så långt möjligt opåverkad
av kortsiktiga förändringar i efterfrågan på produkterna. Utskottet
vill på denna punkt hänvisa till vad som anfördes i betänkandet 1972: 1,
där det bl. a. underströks att formerna för redovisning av existerande
planer inom näringslivet och möjligheterna att realisera dem måste bli
föremål för fortlöpande diskussioner mellan företag, anställda och representanter
för stat och kommun.

Omslaget i efterfrågeläge i den svenska ekonomin mellan åren 1970
och 1971 hade i hög grad samband med lageruppbyggnad respektive
lageravveckling. Riksdagen gav på utskottets hemställan i ovan nämnda
betänkande Kungl. Maj:t till känna vissa synpunkter på lagerfluktuationernas
roll i samhällsekonomin. Då Kungl. Maj:t sålunda redan har sin
uppmärksamhet riktad på de frågor som berörs i det tredje yrkandet i
motionen 1972: 1701 avstyrks detta.

I motionen 1972: 1701 hemställs om framläggandet av en långsiktig
plan för statliga industriinvesteringar i industriellt mindre utvecklade
regioner. Frågor av principiellt samma innebörd har under innevarande
riksdagssession varit föremål för behandling i annat sammanhang (NU
1972: 36). En framgångsrik ekonomisk politik förutsätter god regional
balans. Den aktiva regionalpolitiken måste målmedvetet föras vidare.
Som framhålls i den reviderade finansplanen är det angeläget att omställningarna
kan begränsas genom att tillräckliga sysselsättningsalternativ
kan erbjudas inom den egna regionen. Förutsättningarna härför
kan väsentligt förbättras genom att insatserna samlas till ett begränsat
antal orter. Under det kommande budgetåret avser regeringen att lägga
fram ett konkret regionalpolitisk! handlingsprogram. Även statliga industriinvesteringar
torde därvid komma att beaktas.

FiU1972: 25

I anledning av vad som anförs i motionen 1972: 1700 rörande uttalande
om regional balans vill utskottet åter understryka att regional
balans självfallet kvarstår som ett mål för den ekonomiska politiken
och att något särskilt uttalande härom inte erfordras. Vad som anförts
i den reviderade finansplanen om det angelägna i att skapa tillräckliga
sysselsättningsalternativ inom den egna regionen understryker detta.

I motionen 1972: 1699 har väckts förslag om att regeringen bör inbjuda
representanter för oppositionspartierna, näringslivet och parterna
på arbetsmarknaden till överläggningar rörande den ekonomiska politiken.
Förslaget erinrar starkt om tidigare förslag om en stabiliseringspolitisk
konferens. På utskottets hemställan har årets riksdag redan avvisat
krav om att regeringen skall sammankalla en sådan. Utskottet finner
inte skäl föreslå ändring av detta beslut.

Yrkanden om besparingsutredning m. m. har förts fram i partimotionerna
1972: 294 (m), 295 (c), 401 (fp) och i motionerna 1972: 811
och 822, samtliga väckta vid riksdagens början, samt i de i anledning
av kompletteringspropositionen väckta partimotionerna 1972: 1699 (m)
och 1700 (fp, c). Yrkanden och motiveringar i de sistnämnda motionerna
överensstämmer i huvudsak med dem som återfinns i de motioner som
respektive partier väckte vid riksdagens början. Yrkandena i motionerna
1972: 294 och 1699 syftar till en utredning av hela den offentliga
sektorn och av samhällsutvecklingen i stort. I motionerna 1972: 295,
401 och 1700 tas upp allmänna frågor om besparing och rationalisering
inom den statliga sektorn men med tyngdpunkt på en omprövning av
löpande större utgiftsprogram. Motionerna 1972: 811 och 822 är mer
snävt inriktade på rationaliseringsåtgärder inom affärsverken och den
egentliga statsförvaltningen.

Vad först gäller yrkandena i motionerna 1972: 294 och 1699 vill
utskottet i anslutning till motionstexterna erinra om att en rad uppgifter
som i dag åvilar stat och kommun har förts över på det allmänna
just i syfte att stärka den enskildes ställning. Härigenom har bestående
framsteg nåtts och vidgad välfärd vunnits.

Några exempel på områden, där ett överförande på enskilda av uppgifter
som nu åvilar det allmänna skulle öka medborgarnas välfärd,
anförs inte av motionärerna. Däremot är det lätt att peka på områden
där en privatisering av verksamheten sätter viktiga välfärdsmål i fara.
Det befrämjar inte medborgarnas frihet eller stärker den enskildes
ställning om man i syfte att begränsa den offentliga sektorn vältrar över
på den enskilde avgifter och kostnader med olämpliga fördelningspolitiska
effekter. Det saknas sålunda enligt utskottets mening anledning
att — som krävs i motionerna — systematiskt överväga ett överförande
av myndighetsuppgifter på enskilda.

Ökningen av de offentliga utgifterna de senaste åren är i huvudsak
att hänföra till transfereringar, varom riksdagen fattat beslut, och till

FiU 1972: 25

expansionen av den kommunala sektorn. Den utredning om den kommunala
ekonomin som nyligen tillsatts har till uppgift att bedöma bl. a.
de kommunalekonomiska konsekvenserna framöver av de uppgifter
kommunerna har ålagts respektive tagit på sig. Den synes sålunda komma
att för den kommunala sektorn i viss utsträckning bedöma frågor av
den art motionärerna berört. Med hänvisning härtill och till vad utskottet
redan anfört avstyrks yrkandena om utredning för att granska
den offentliga sektorns expansion i motionerna 1972: 294 och 1699.

I fråga om de skilda yrkandena om utredning rörande besparingar och
ökad effektivitet på det statliga området finns det enligt utskottets mening
anledning att skilja mellan å ena sidan rationaliserings- och besparingsinsatser
som syftar till att begränsa statens egna anspråk på
reala resurser, framför allt på personal, och å andra sidan en eventuellt
erforderlig omprövning av gällande utgiftsprogram av transfereringskaraktär.
En nedskärning av inkomstöverföringarna via statsbudgeten
(folkpensioner, barnbidrag, studiestöd osv.) minskar visserligen statens
utgifter men kan inte betecknas som egentliga besparingar. De påverkar
inte statens egen efterfrågan utan har fördelningspolitiska verkningar.

Som närmare redovisas i samband med långtidsbudgeten för perioden
1973/74—1976/77 (prop. 1972: 90, bil. 2) har statens utgifter för
transfereringar för perioden 1966/67—1970/71 ökat med i genomsnitt
drygt 6 °/o per år, medan statens egna konsumtionsutgifter under perioden
ökat med 1,7 °/o per år och dess investeringsutgifter med 0,7 °/o per
år, allt räknat i fasta priser. Räknas drift- och investeringsbidrag till
kommunerna in har konsumtions- och investeringsutgifterna ökat med
2,6 »/o per år i genomsnitt i fasta priser.

Som framgår av analysen av personalutvecklingen svarar utbildningssektorn
för huvuddelen av de senaste årens personalökning inom den
egentliga statsverksamheten, tillsammans med rättsväsendet och arbetsmarknadspolitiken
för nära 9/10 av hela den genomsnittliga personalökningen
eller ca 5 900 per år under perioden 1968/69—1971/72.
Enligt långtidsbudgeten för perioden 1973/74—1976/77 är den årliga
personalökningen till följd av gjorda åtaganden ganska begränsad och
koncentrerad till skolväsende, vuxenutbildning samt annan utbildning
och forskning. Inom affärsverken som grupp har den årliga personalökningen
de senaste åren understigit 1 000. För långtidsbudgetperioden
beräknas här en personalminskning äga rum med ca 1 500 personer
per år.

Vare sig den förflutna perioden eller den framförliggande kan enligt
utskottets mening ge underlag för uppfattningen att vi skulle befinna
oss i en okontrollerad utveckling i fråga om de reala resursanspråk
som kan väntas från den egentliga statsverksamheten eller från
affärsverken.

FiU 1972: 25

Inga som helst motsättningar torde föreligga om det nödvändiga i
sådana fortsatta målmedvetna åtgärder som syftar till att inom ramen
för bevarad eller förbättrad standard på statens tjänster till medborgarna
begränsa anspråken på ny personal inom statsförvaltningen. Detta har
understrukits i en rad sammanhang av såväl Kungl. Maj:t som av motionärerna,
finansutskottet och riksdagen. Vad diskussionen gäller är
formerna för dessa rationaliserings- och besparingsinsatser. Utskottet
vill härvidlag upprepa vad som i denna fråga anfördes i det betänkande
(FiU 1971: 29) som låg till grund för riksdagens avslag på motioner
av motsvarande innebörd vid fjolårets riksdag. Behovet av en fortlöpande
omprövning av skilda statliga verksamheter tillgodosågs, menade
utskottet, av varje års statsbudget, där äldre verksamhetsgrenar försvinner
eller skiftar karaktär och där nya kommer i stället. Utskottet pekade
på den metodik som används och som innebär att myndigheter
med nya resursanspråk anmodas att bereda utrymme för den nya verksamheten
genom att i stället inskränka eller helt mönstra ut äldre verksamhetsområden.
Statskontoret och riksrevisionsverket hade vidare omorganiserats
och byggts ut under 1960-talet för att bedriva ett omfattande
kontinuerligt rationaliserings- och revisionsarbete. Mot den bakgrunden
fanns det enligt utskottets mening inte mycket som talade för
att staten i dag bedriver verksamhet som en besparingsutredning plötsligt
skulle finna vara helt onödig.

I motionen 1972: 811 anförs en rationaliseringsundersökning inom
televerket som modell för hur utomstående experter bör kopplas in i
rationaliseringsarbete vid affärsverken och i övrigt i statsförvaltningen.
Motionärerna betraktar det som troligt att liknande effektivitetsinitiativ
skulle leda till en betydande utlokalisering av olika funktioner även
inom andra förvaltningar. Delegationen för utlokalisering av statlig
verksamhet har i dagarna lagt fram förslag om ytterligare utflyttning
av statliga myndigheter från Stockholm. Möjligheterna att flytta ut hela
eller delar av affärsverk har därvid också övervägts. Delegationens förslag
och motiveringar bör nu i första hand bli föremål för statsmakternas
bedömning. Kravet i motionen 1972: 811 om ytterligare undersökningar
avstyrks därför.

I motionen 1972: 295 tas ett antal specifika frågor med anknytning
till metoder för rationaliserings- och besparingsverksamhet upp till diskussion.
I det förut åberopade betänkandet från i fjol (FiU 1971: 29) har
utskottet behandlat och tagit ställning i dessa frågor, varför utskottet
vill inskränka sig till att i förevarande sammanhang något beröra programbudgeteringens
roll i besparingssammanhang. Programbudgetering
inom statsförvaltningen syftar främst till att skapa ett bättre underlag
för de politiska besluten genom att uttrycka mål och verksamheter i
politiskt relevanta termer. Man strävar samtidigt efter att decentralisera
beslutsfattandet genom att låta de enskilda myndigheterna i större

FiU 1972: 25

utsträckning själva disponera de resurser som skall användas för att nå
de uppställda målen. Att som motionärerna begär ålägga ytterligare en
utredning uppgifter som budgetutredningen har att behandla torde vara
mindre ändamålsenligt.

Vad gäller långtidsbudgetens uppläggning — som berörs i motionen
1972: 401 — finns anledning erinra om att långtidsbudgeten i första
hand syftar till att kartlägga de statsfinansiella konsekvenserna på längre
sikt av redan fattade beslut och gjorda åtaganden från statsmakternas
sida. Det synes inte föreligga några större motsättningar mellan
det synsätt motionärerna för fram och den presentation som återfinns
i den nu aktuella långtidsbudgeten. För de mycket stora områden av
den statliga verksamheten, där kvantitativt preciserade mål saknas, innebär
långtidsbudgetens beräkningsmetod att verksamheten tänkes anpassad
till förändringar i efterfrågan, varvid resursinsatserna bestäms
med hänsyn tagen till produktivitetsutvecklingen.

Oförändrade reala resurser i personal m. m. till en sektor av statlig
förvaltning innebär sålunda normalt att produktionen ökas som följd
av produktivitetsutvecklingen. För områden där efterfrågan på tjänster
bedöms bli konstant bör den faktiska resursanvändningen således kunna
minskas successivt. Stora svårigheter möter emellertid att på vissa
områden realisera en sådan begränsning av de reala resursbehoven. I
de anvisningar angående myndigheternas anslagsframställningar för
budgetåret 1973/74 som Kungl. Maj:t utfärdat har statsmyndigheterna
anmodats att lämna en redovisning av planerade besparings- och rationaliseringsåtgärder.
Som en nyhet har ytterligare införts att myndighet
obligatoriskt skall redovisa och belysa det alternativet att vederbörande
anslag — inberäknat löne- och prisomräkning — minskas med 5 °/o.
Samtidigt ställs större krav än tidigare på motiveringar och analys av de
framförda alternativen.

Utskottet som finner det angeläget att myndigheterna på detta sätt
tvingas analysera och utförligt redovisa också möjligheterna till och
konsekvenserna av nedskurna anslag anser det steg som nu tas vara
betydande. Större nedskärningar torde i allmänhet innebära organisatoriska
konsekvenser som inte låter sig enkelt redovisas. Erfarenheterna
får utvisa om det är realistiskt att för kommande år få ytterligare alternativ
belysta. Med det anförda bör punkten 2 i motionen 1972: 1699
anses besvarad.

Utskottet finner sammanfattningsvis att en fortsatt utveckling av hittillsvarande
metodik med en hårdhänt prövning av myndigheternas
framställningar om resurser — innefattande även alternativ för minskad
resurstilldelning — tillsammans med rationaliserings- och revisionsinsatser
i särskild ordning bör garantera att alla rimliga rationaliseringsoch
besparingsmöjligheter tas till vara inom statsförvaltningen. Mot bak -

FiU 1972: 25

grund av vad utskottet här anfört bör motionen 1972: 822 avslås av
riksdagen.

Av hänvisningar till den tidigare besparingsundersökningen på 1950-talet och av motiveringarna i övrigt framgår att motionärerna i motionen
1972: 295 — liksom även motionärerna i motionen 1972: 401 —
närmast avser att inom ramen för en parlamentarisk utredning få till
stånd en bedömning av den takt och den inbördes ordning i vilken skilda
reformer bör genomföras, däribland en undersökning av vilka omprioriteringar
som erfordras i redan beslutade utgiftsprogram. Härom
är att säga att långtidsbudgeten och därtill knutna uttalanden liksom
de mer utförliga framställningarna i statsverkspropositionen utgör regeringens
redovisning och bedömning av möjligheterna att fullfölja beslutade
utgiftsprogram och genomföra nya reformer. Det ankommer
därefter på varje politisk meningsriktning i riksdagen att ta ställning
och ge sin bedömning. Denna successiva prövning av utrymmet för statliga
åtaganden och för nya reformer kan sägas utgöra kärnan i det
politiska och det parlamentariska arbetet. Att skjuta bedömningar av
detta övergripande slag till särskilda, slutna utredningar torde i normala
lägen inte vara en lämplig form. Tidigare erfarenheter av försök i
denna riktning tyder heller inte på att en parlamentarisk utredning
skulle vara ett effektivt sätt att begränsa statens utgifter. Utredningskravet
i motionerna 1972: 295, 401 och 1700 bör därför avvisas.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

1. beträffande en parlamentarisk besparingsutredning för granskning
av den offentliga sektorns expansion att riksdagen avslår
motionerna 1972: 294 och 1972: 1699, båda såvitt nu är i
fråga,

2. beträffande en parlamentarisk utredning om möjligheterna till
besparingar inom statsförvaltningen att riksdagen avslår motionerna
1972: 295, 1972: 401 och 1972: 1700, de båda sistnämnda
såvitt nu är i fråga,

3. beträffande översyn av den statliga förvaltningen att riksdagen
avslår motionerna 1972: 811 och 1972: 822,

4. beträffande kompletterande anvisningar för myndigheternas
petitaarbete att riksdagen avslår motionen 1972: 1699 såvitt
nu är i fråga,

5. beträffande ikraftsättande av prisregleringslagen att riksdagen
avslår motionen 1972: 1701 såvitt nu är i fråga,

6. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen

a) avslår motionen 1972: 1699 såvitt avser yrkandena under
punkterna 5—10,

b) avslår motionen 1972: 1700 såvitt avser yrkande 3,

FiU 1972: 25

c) avslår motionen 1972: 1701 såvitt avser yrkandena 2—5,

d) med godkännande av vad i statsrådsprotokollet förordats
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 18 maj 1972

På finansutskottets vägnar
SVEN EKSTRÖM

Närvarande: herrar Ekström (s), Löfgren (fp), Kristiansson i Harplinge
(c), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Burenstam Linder
(m), Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s), Wirtén (fp), Josefsson i Halmstad
(s), Fågelsbo (c), Arne Pettersson i Malmö (s), Brundin (m) och
Gadd (s).

Reservation

av herrar Löfgren (fp), Kristiansson i Harplinge (c), Burenstam Linder
(m), Wirtén (fp), Fågelsbo (c) och Brundin (m) som anser att utskottets
yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

”Den bedömning av konjunkturutsikterna som gjorts i den reviderade
finansplanen grundar sig på antagandet att konjunkturläget i Sverige
kommer att påverkas gynnsamt av den internationella konjunkturen.
Utskottet vill gentemot detta framhålla, att tendenserna beträffande den
internationella konjunkturutvecklingen inte är entydiga och säkra. Inom
landet är efterfrågeutvecklingen fortfarande svag, även om vissa tecken
pekar i riktning mot en ökad ekonomisk aktivitet. Som framhålls i motionerna
1972: 1699 och 1972: 1700 talar detta för att den konjunkturbedömning,
som görs i den reviderade finansplanen, är för optimistisk
beträffande den närmaste framtiden.

Den svaga ekonomiska aktiviteten under 1971 och den hittills gångna
delen av 1972 har särskilt gjort sig gällande på arbetsmarknaden. En
viss stabilisering av arbetsmarknadsläget synes dock ha skett de senaste
månaderna. Arbetslösheten är emellertid fortfarande dubbelt så hög
som under de närmast tidigare åren. Kraftiga arbetsmarknadspolitiska
insatser, utöver vad som beslöts under höstriksdagen, har blivit nödvändiga.
Arbetstidsförkortningen vid årsskiftet tycks inte ha gett de väntade
effekterna på sysselsättningen.

Den utdragna sysselsättningskrisen och den fortsatta stagnationen
både ifråga om investeringar och konsumtion visar enligt utskottets
mening att den i motionerna 1972: 1699 och 1972: 1700 framförda upp -

FiU 1972:25

fattningen, att den ekonomiska politik som centerpartiet, folkpartiet och
moderata samlingspartiet förordade under hösten — med bl. a. ett tillfälligt
borttagande av löneskatten och en tillfällig sänkning av mervärdeskatten
— var riktig. En ytterligare stimulans av den direkta efterfrågan
vid denna tidpunkt skulle ha påverkat sysselsättningen i väsentlig
grad.

När en uppgång i konjunkturen kommer till stånd får detta givetvis
en positiv effekt på arbetsmarknadsförhållandena. Man måste dock räkna
med en betydande eftersläpning vad gäller effekterna på sysselsättningen.
Mycket tyder därför på, som också framhålls i motionerna
1972: 1699 och 1972: 1700, att ökningen i efterfrågan på arbetskraft
inte heller under resten av året eller under nästa vinter blir tillfredsställande.

En hög arbetsmarknadspolitisk beredskap i form av arbetsmarknadsoch
lokaliseringspolitiska insatser ter sig därför nödvändig även i fortsättningen
för att trygga sysselsättningen under nästa vinter. Det avgörande
för arbetsmarknadsläget i sin helhet blir dock investeringsutvecklingen
och orderingången inom industri och andra varuproducerande
näringar. Den fortsatta kostnadsutvecklingen kommer här att spela en
stor roll.

I motionen 1972: 1701 begärs förslag till samhällsnyttiga arbeten i
sådan omfattning att man gör slut på arbetslösheten. Utskottet finner
inte de i motionen angivna metoderna för att komma tillrätta med arbetslösheten
realistiska och avstyrker därför motionen i denna del.

Efterfrågan på arbetskraft kommer troligen även i fortsättningen bli
svårast att tillgodose när det gäller yrkesutbildad arbetskraft inom industrin.
Mot den bakgrunden är det — som framhålls i motionerna 1972:
1699 och 1972: 1700 — nödvändigt med fortsatta insatser för att stimulera
de arbetssökande att i ökad utsträckning söka sig till praktiskt inriktade
arbetsuppgifter. Förbättrad arbetsmiljö och gynnsammare arbetsvillkor
i övrigt spelar härvid en stor roll. Det är önskvärt att möjligheterna
till deltidsarbete vidgas.

Det finns också anledning att befara att den nuvarande utvecklingen
på arbetsmarknaden kommer att medföra ökade regionala spänningar.
En målmedveten strävan att stärka sysselsättningen inom de sysselsättningssvaga
regionerna är därför nödvändig. Möjligheterna att lösa dessa
problem är enligt utskottets uppfattning nära förbundna med möjligheterna
att vidta de nödvändiga omställningarna inom resp. regioner.

Riksdagen stödde i fjol enhälligt den i finansplanen uttryckta uppfattningen
att regional balans måste utgöra ett av de övergripande målen
för den ekonomiska politiken. I år har däremot riksdagsmajoriteten
avvisat ett yrkande om ett uttalande i samma riktning. Uttalandena
i den reviderade finansplanen tyder enligt utskottets mening på att inte
heller regeringen längre är beredd att hålla fast vid den redovisning av

FiU 1972: 25

den ekonomiska politikens centrala mål som skedde i fjol. Den ekonomiska
politiken bör i ökad omfattning inriktas på stöd och stimulans
åt näringslivet i områden med vikande sysselsättning.

När det gäller finanspolitiken innebär det i statsverkspropositionen
framlagda budgetförslaget en viss förskjutning i åtstramande riktning i
förhållande till innevarande budgetår. Detta måste enligt utskottets uppfattning
anses vara en riktig åtgärd. Det är angeläget, att staten inte
genom en lika stor upplåning som under innevarande år försvårar för
näringslivet att förstärka sina finansiella resurser eller utestänger kommunerna
från de i överenskommelsen med regeringen utlovade ökade
lånemöjlighetema.

Som framhålls i motionerna 1972: 1699 och 1972: 1700 finns också
anledning att understryka angelägenheten av att statsmakterna nu söker
bevara en viss finanspolitisk handlingsfrihet. Genomförs den föreslagna
skatteomläggningen i enlighet med förslaget i propositionen eller genom
en höjning av arbetsgivaravgiften, begränsas möjligheterna att bedriva
en aktiv finanspolitik under det närmaste året. Hade man däremot lagt
större vikt vid generella ekonomisk-politiska åtgärder under hösten,
skulle det å andra sidan nu funnits ett betydligt vidare handlingsutrymme
än vad som faktiskt står till förfogande.

När ett konjunkturuppsving väl kommer till stånd kommer de problem,
som hänger samman med en alltför snabb pris- och kostnadsutveckling
på nytt att öka. I motionerna 1972: 1699 och 1700 samt 1701
läggs stor vikt vid dessa problem.

Som framhålls i motionerna 1972: 1699 och 1700 skulle fortsatta
pris- och kostnadsökningar snabbt försämra konkurrensläget gentemot
utlandet. Det skulle i sin tur leda till nya svårigheter att upprätthålla
extern balans. Utskottet vill instämma i det som sägs i motionen 1972:
1700 om att valutaproblemen inte kan anses övervunna. Möjligheterna
att det redan under innevarande år, när den ekonomiska aktiviteten
fortfarande är låg, uppstår ett underskott i bytesbalansen inger oro.

Det har ofta understrukits, att en förbättring av bytesbalansen endast
kan uppnås genom ökade överskott i handelsbalansen. Åtgärder
som kan stärka exportindustrins slagkraft på de internationella marknaderna
har hög prioritet. Dit hör exempelvis förbättrade exportkrediter.
Nya kostnadsökningar — som t. ex. en höjd löneskatt — skulle snabbt
leda till ökade svårigheter på den internationella marknaden, även om
efterfrågesituationen skulle förbättras.

Vad gäller investeringarna vill utskottet understryka vad som sägs i
motionen 1972: 1699 om att en hög takt i strukturomvandlingen ställer
särskilt höga krav på nya investeringar. Med den nuvarande snabba
strukturomvandlingen följer en betydande kapitalförstöring genom omflyttningen
och företagsnedläggningarna. Det behövs därför en förhållan -

FiU 1972:25

devis hög investeringsnivå för att den faktiska kapitalstocken inte skall
minska.

De åtgärder som hittills vidtagits för att öka näringslivets investeringar
har enligt utskottets uppfattning inte varit tillräckliga. Det är
särskilt viktigt att näringspolitiken nu inriktas på att lönsamheten i näringslivet
kan upprätthållas och att företagen kan räkna med en jämn
och god tillgång på kapital. Näringslivet måste kunna förlita sig på att
samhället varaktigt och med förtroende slår vakt om företagens utveckling,
om vilja att satsa i produktionsbefrämjande investeringar inom
landet skall kunna påräknas. Lönsamheten i företagen har en avgörande
betydelse för investeringsviljan.

Nya kostnadsökningar för varor och tjänster skulle också snabbt slå
igenom på hemmamarknaden i form av högre konsumentpriser. Det
kan i sin tur väntas leda till kompensationskrav från olika grupper.

Det finns enligt utskottets uppfattning därför anledning att även av
detta skäl i nuvarande konjunkturläge ställa sig avvisande till att införa
nya pålagor, som driver upp kostnaderna för framställning av varor och
tjänster. Den föreslagna skatteomläggningen kommer otvivelaktigt att
få sådana verkningar. Såväl en höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften
som en höjning av drivmedelsskatten får direkta verkningar
på konsumentpriser och produktionskostnader. En höjning av mervärdeskatten
skulle få liknande verkningar.

I motionen 1972: 1701 föreslås att prisregleringslagen skyndsamt sätts
i kraft på nytt med priserna den 1 maj 1972 som stoppriser. Då ett sådant
ingrepp inte påverkar orsakerna till inflationsutvecklingen, skulle
ett prisstopp enligt utskottets mening ha föga mening i dagens läge. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionen 1972: 1701 i denna del.

Yrkanden om besparingsutredning m. m. har förts fram i partimotionema
1972: 294 (m), 295 (c), 401 (fp) och i motionerna 811 och 822,
samtliga väckta vid riksdagens början, samt i de i anledning av kompletteringspropositionen
väckta partimotionerna 1972: 1699 (m) och 1700
(fp, c). Yrkanden och motiveringar i de sistnämnda motionerna överensstämmer
i huvudsak med dem som återfinns i de motioner, som resp.
partier väckte vid riksdagens början. Yrkandena i motionerna 1972:
294 och 1699 syftar till en utredning av hela den offentliga sektorn. I
motionerna 1972: 295, 401 och 1700 tas upp allmänna frågor om besparing
och rationalisering inom den statliga sektorn men med tyngdpunkt
på en omprövning av löpande större utgiftsprogram. Motionerna
1972: 811 och 822 är direkt inriktade på rationaliseringsåtgärder inom
affärsverken och den egentliga statsförvaltningen.

Utskottet vill med anledning av dessa motioner anföra, att den offentliga
sektom under hela efterkrigstiden ökat i snabb takt. Den har
därmed kommit att ta en allt större del av landets samlade produktions -

FiU 1972: 25

resurser i anspråk. Enligt långtidsutredningens beräkningar utnyttjades
1970 ca 32 procent av de samlade resurserna för offentlig konsumtion
och investering mot knappt 20 procent vid 1950-talets början. Det senaste
decenniet har tillväxten varit särskilt markerad inom det kommunala
området, detta i sin tur bl. a. beroende på att staten ålagt eller övervältrat
ett antal nya och stora uppgifter på kommunerna.

Detta förhållande innebär bl. a. att produktivitetsförändringarna inom
den offentliga sektorn får allt större betydelse för produktivitetsutvecklingen
som helhet. Inte minst av denna anledning måste, som understryks
i flera av motionerna, effektivitets- och produktivitetsutvecklingen inom
den statliga och kommunala förvaltningen samt inom annan verksamhet
i offentlig regi ägnas ökad och stor uppmärksamhet. Utskottet delar
den uppfattning som uttrycks i motionen 1972: 1699 om det värdefulla
i att undersöka konsekvenserna av en ytterligare nedskärning av anslagen
för 1973/74 utöver de 5 °/o, som finansministern utfärdat direktiv om
för det kommande petitaarbetet.

Trots den på grund av samhällsekonomiska svårigheter uttalade målsättningen
att hålla tillbaka statens och kommunernas investeringar och
konsumtion i syfte att skapa ökat utrymme för industri och andra sektorer
har den offentliga utgiftsexpansionen fortsatt. Den överenskommelse,
som nu träffats om en begränsning av de kommunala utdebiteringshöjningarna
under de närmaste två åren, får ses som ett försök att
hålla tillbaka de kommunala utgiftsökningarna. Det är enligt utskottets
uppfattning nödvändigt att staten också ålägger sig en motsvarande restriktivitet,
när det gäller nya utgifter.

Den långtidsbudget, som har lagts fram i anslutning till den reviderade
finansplanen, visar att utgiftskonsekvenserna av tidigare fattade beslut
är stora. De olika behoven och resursanspråken måste givetvis i första
hand prövas vid den årliga budgetbehandlingen. Som understryks i flera
av de berörda motionerna är det emellertid angeläget att denna prövning
vid vissa tillfällen kombineras med en mera genomgripande översyn
av de offentliga resursernas användning, särskilt i ett längre perspektiv.
Det är naturligt att en sådan uppgift anförtros åt en särskild parlamentarisk
utredning. Det måste anses ha ett stort värde, om partierna
får möjligheter att gemensamt angripa detta problem.

Arbetet bör enligt utskottets uppfattning kunna bedrivas i huvudsak
i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionerna. Den bör således
omfatta både en kartläggning av möjligheterna till omedelbara besparingar,
en analys av resursanvändningen på längre sikt samt åtgärder
för att få till stånd en snabbare rationalisering och en förbättrad planering
i den offentliga verksamheten.

God hushållning med offentliga medel är en nödvändighet.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

FiU 1972: 25

1—4. beträffande en parlamentarisk besparingsutredning m. m.
att riksdagen i anledning av motionerna 1972: 295, 1972: 811,
1972: 822, 1972: 294, 1972: 401, 1972: 1699 och 1972: 1700,
de fyra sistnämnda såvitt nu är i fråga, hos Kungl. Maj:t anhåller
om utredning i syfte att uppnå såväl omedelbara besparingar
som en på längre sikt ökad effektivitet och bättre resursanvändning
inom den offentliga sektorn i enlighet med vad utskottet
anfört,

5. beträffande ikraftsättande av prisregleringslagen att riksdagen
avslår motionen 1972: 1701 såvitt nu är i fråga,

6. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen

a) i anledning av vad som förordats i statsrådsprotokollet samt
motionerna 1972: 1699, såvitt avser yrkandena under punkterna
5—10, och 1972: 1700, såvitt avser yrkande 3, som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

b) avslår motionen 1972: 1701, såvitt avser yrkandena 2—5.”

MARCUS BOKTR. STHLM 1972 72004S