Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

JUSTITIEOMBUDSMÄNNENS

»■

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL RIKSDAGEN

ÅR 1971

Innehåll

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Skrivelse till riksdagen 9

I DOMSTOLAR m. m.

Framställning till Konungen ang. lagstadgad tystnadsplikt inom domstolsväsendet .. 19

Atal mot häradshövding för dröjsmål med meddelande av domar samt med färdigställande
av domar och utslag i avgjorda mål m. m 21

Åtal mot f. d. rådman för underlåtenhet att föranstalta om häktads frigivande samt

dröjsmål med meddelande av dom 28

Kallelse till sammanträde med hyresnämnd 37

Fattande och meddelande av beslut hos hyresnämnd 42

Spörsmål huruvida rättens ombudsman i konkurs bör teckna borgen för ett av konkursboet
upptaget lån m. m 48

Disciplinär åtgärd mot polisman för underlåtenhet att mottaga brottsanmälan 51

Dold polisövervakning 55

Handläggningsrutiner vid polismyndighets utredning av dödsolycka 58

Fråga om yttrande behövt inhämtas från kommunen i ärende om tillstånd till penninginsamling
med bössor 65

Tillstånd till penninginsamling på allmän plats 67

Tillstånd att anordna offentlig tillställning eller allmän sammankomst 69

Fråga vid förvandling av böter som vid skilda tillfällen ådömts omedelbart i penningar,
hur bötesbeloppen skall omräknas i dagsböter 75

Vissa övriga ärenden 77

II FÖRSVARET m. m.

Atal mot överste för felaktiga förvaltningsåtgärder 96

Disciplinär åtgärd mot rustmästare för oskickligt beteende och missfirmelse mot

krigsman 137

Uttagande av kostnader för värnpliktigs inställande till militärt förband 138

Anskaffning av flygplan för krigsmakten 141

Förvaltning av personalkassemedel 157

Anordnande av orienteringslöpning över annans mark 161

Kommunicering med sökande av personutredning i ärende om vapenfri tjänst .... 163

Vissa övriga ärenden 168

lil VÅRDOMRÅDET
Kriminalvård

Disciplinär åtgärd mot t. f. styresman för vägran att mottaga till fängelsestraff dömd

person för avtjänande av straffet 183

Fråga om åtgärder bör vidtagas för att tillskapa besöksförhållanden som medger
ostörd samvaro för intagen och besökande hustru eller fästmö 185

Klagomål av intagna över att de under vistelse på sjukavdelning och under enrumsvistelse
hållits inlåsta och gått miste om förmåner utan att detta betingats av behand lingsskäl

191

Må förbud att röka användas såsom disciplinär påföljd 203

Förflyttning till annan anstalt på grund av deltagande i strejkaktion 205

Om möjligheten för intagen att ägna sig åt studier 207

Möjligheterna till TV-underhållning å slutna anstalter 210

Intagens telefonsamtal med advokat 211

Om behovet att informera intagna som är utländska medborgare om svenska förhållanden
212

Tystnadspliktens omfattning i förhållande till intagens anhöriga 215

övervakningsnämnd har förordnat att intagen skulle villkorligt friges viss dag under
förutsättning att arbets- och bostadsförhållanden dessförinnan ordnats. Fråga om
nämnden, sedan svårighet att lösa bostadsfrågan yppats, bort uppta frigivningsfrågan

till förnyad prövning 216

Fråga huruvida övervakningsnämnd må entlediga övervakare utan att bereda honom
tillfälle att yttra sig. Tilllika fråga om personundersökares skyldighet att vid avgivande
av förslag till övervakare redovisa förhållanden som talar mot den föreslagnes
lämplighet för uppdraget 223

Barnavård

Fråga om behovet av åtgärder för att förekomma häktning av lagöverträdare under

18 år 227

Äger barnavårdsnämnd med stöd av 30 § bvl besluta om omhändertagande av barn
för utredning, oaktat omedelbar omplacering av barnet inte anses påkallad. Tillika
fråga om innebörden av den prövning som ankommer på länsstyrelse då beslut av

nyssnämnda slag underställes länsstyrelsen för fastställelseprövning 237

Får underårig, som omhändertagits för samhällsvård enligt 29 § bvl, under längre
tid vistas i föräldrahemmet utan att samhällsvården förklaras helt eller villkorligt

upphörd? 240

Kan barn som är omhändertaget för samhällsvård enligt 31 bvl ställas under övervakning
enligt 26 § bvl och kan barn, som står under övervakning enligt 26 å omhändertagas
för utredning enligt 30 § bvl? 243

Kritik av dröjsmål med besvarande av remisser från åklagare i ärenden om underlåtande
av åtal mot underåriga 247

Fråga om barnavårdsnämnd, eftersatt skyldighet att ingripa i anledning av anmälan

om misstänkt fall av otukt med minderåriga 249

Fråga om barnavårdsnämnd vid delgivning av handlingar med part ägt undanta läkarintyg
252

Fråga om barnavårdsnämnd vid ordnande av ferievistelse för barn skall ta hänsyn

till såväl vårdnadshavares som umgängesberättigads önskemål 254

Lämpligheten av att barnavårdsman gör vårdnadsutredning 257

Nykterhetsvård

Vid häktningsförhandling i mål mot alkoholmissbrukare för olaga hot och misshandel
har domstolen funnit risken för fortsatt brottslig verksamhet icke vara så stor att han
borde häktas. Fråga om polismyndigheten det oaktat med stöd av nykterhetsvårds lagen

ägde kvarhålla mannen såsom farlig alkoholmissbrukare 258

Vissa övriga nykterhetsvårdsärenden 261

Socialvård

Fråga om socialhjälp till betalning av skulder 264

Fråga om socialhjälp till fickpengar till pensionärer på ålderdomshem 265

Göteborgs stads socialnämnd har i samband med beviljande av frivillig socialhjälp
avkrävt hjälptagaren en till nämnden »eller order» ställd förbindelse om återbetal -

ningsskyldighet. Fråga om förbindelsen var oförenlig med bestämmelserna i socialhjälpslagen
och om indrivning av förbindelsen fick ske genom framställning till
domstol 267

Sjukvård

Medicinalstyrelsen har under hand medgivit läkare att försöksvis behandla ett begränsat
antal narkomaner med narkotika under längre titf och i eljest icke godtagen
dosering. Fråga om medgivandet var försvarligt och om styrelsen bort tidigare än
som skedde ingripa mot och avveckla försöksverksamheten, sedan allvarliga missförhållanden
beträffande denna blivit kända 274

Framställning till Konungen ang. tolkningen av bestämmelsen i 27 § 1 mom. sjuk vårdsstadgan

289

Framställning till Konungen ang. ansvaret för kostnaderna för vård och behandling

av den som av domstol överlämnats till öppen psykiatrisk vård m. m 295

Framställning till socialstyrelsen om utfärdande av anvisningar för att fästa läkarnas
uppmärksamhet på angelägenheten av att vid avgivande av intyg och utlåtanden på
det psykiatriska området undvika uttalanden som kan uppfattas såsom onödigt nedsättande
för patienten 301

Brister vid handläggning av ärende rörande rättsmedicinsk obduktion 305

Lämpligheten av att sjukvårdspersonal bär politiska märken under tjänsteutövningen 311
Övrig sjukvård 312

IV FÖRVALTNINGEN I ÖVRIGT
JO:s tillsynskompetens m. m.

JO:s tillsynskompetens såvitt angår Sveriges Riksbank 323

Vissa övriga ärenden angående JO:s tillsynskompetens 330

Sedan klagomål anförts hos JO mot en lärarinna och JO begärt utredning och yttrande
i saken från länsskolnämnden, ådömer nämnden lärarinnan disciplinstraff. Uttalande
om lämpligheten härav 331

Offentlighet och sekretess m. m.

Fråga om fel begåtts vid handläggningen inom industridepartementet av en av riksdagsman
gjord ansökan om att utfå hemligstämplad allmän handling som endast till

en liten del fick hållas hemlig 333

Framställning angående diarieföring av hemliga handlingar i finansdepartementet .. 341

Begäran att få ta del av handling innefattande ansökan om tjänst kan ej avslås därför
att sökanden begärt konfidentiell behandling av ansökningen. Äger myndighet förhindra
begärt utlämnande genom att återställa ansökningen till sökanden? Tillika
fråga om den som begär att få ta del av handling är skyldig att visa att han är svensk

medborgare 348

Fråga om sekretesskydd för anmälare i barnavårdsärende 354

Sekretesskydd i ärenden om vapenfri tjänst 356

Fråga om omfattningen av sekretesskyddet för uppgifter lämnade till statens pris och

kartellnämnd 359

En hos socialnämnd upprättad PM rörande L:s psykiska hälsotillstånd, vilken hos
nämnden hölls hemlig såsom handling i intagningsärende, lades till grund för polismyndighets
beslut att återkalla en vapenlicens för L. Fråga om L. kunde hos polisen

förvägras att ta del av PM 361

Tidpunkt för offentlighet av budgetförslag 364

Fråga om visst beslut av samarbetskommitté var ägnat att påverka ledamot att avstå

från rätten att lämna meddelande till pressen 365

Angående efterforskande av meddelare till tidning 367

Åsidosättande av tystnadsplikt 371

Beslutsoffentlighet vid fastighetstaxering och annan taxering 374

Anmälan från militärläkare om trafikfarlig sjukdom 381

Exekution

Trots dom å äktenskapsskillnad har bodelning ej förrättats. Utmätning har skett av

mannens lott i det oskiftade boet. Fråga om lagligheten härav 385

Vid köp av fastighet har köpeskillingen till viss del guldits därigenom att köparen

tillhandahållit säljaren en inteckning i fastigheten. Säljaren har i sin tur lämnat inteckningen
som säkerhet för en sin skuld till tredje man. Inteckningen har utmätts

för köparens gäld. Kritik av denna åtgärd 389

Fråga vid tillämpning av 54 § utsökningslagen om fordringen var grundad på skriftligt
fordringsbevis 390

Fråga huruvida avskrift av militär befattningshavares beslut om åläggande av ersättningsskyldighet
kan användas såsom exekutionsurkund 391

A brev till persons hemadress bör ej anges att han är intagen i fångvårdsanstalt 395

Vissa övriga ärenden angående exekution 397

Taxering och uppbörd

Framställning till Konungen om åtgärders vidtagande med anledning därav att oberättigade
krav å skatt ofta framställs 404

Framställning till Konungen ang. protokollföring i taxeringsnämnd 413

Vissa övriga ärenden angående taxering 419

Kommunal självstyrelse

Justering av kommunalnämnds och kommunalfullmäktiges protokoll. Felaktigt förfarande
av justeringsman 434

Felaktigt bevis om protokolljustering 437

Skolstyrelsens ordförande har desavouerat styrelsens beslut om ordningen för uttagande
av betalning av lärare för måltider 438

Handläggning av kommunalbesvärsmål 439

Tjänstemannafrågor

Åtal mot tingsdomare för att denne skulle ha brustit i hänsynsfullt uppträdande vid

tillrättavisning av underordnad 461

I anledning av missnöje med avtalsuppgörelse har två lotsar vägrat att lotsa i vedertagen
ordning men förklarat sig beredda utföra lotsning genom att meddela befälhavaren
erforderliga anvisningar i enlighet med föreskrift i lotsförordningen. Fråga
om lotsarna därigenom åsidosatt tjänsteplikt och om den omständigheten, att förfarandet
rekommenderats av en distriktsnämnd inom lotsförbundet, befriade lotsarna

från ansvar 473

Skyddet för strejkrätten och för tjänstemans neutralitetsrätt 480

Diskriminering i platsannonser 486

Tjänst som ledigförklarats behöver för den skull icke tillsättas. Förfarandet härvid

och vid förnyat ledigförklarande 489

Fråga om vissa av en byråinspektör vid arbetsmarknadsstyrelsen i ett privatbrev till
ett borgarråd gjorda uttalanden om zigenare innefattade åsidosättande av tjänsteplikt
491

Tjänsteman bör vid telefonsamtal på förfrågan uppge sitt namn 494

Byggnads- och planväsendet

Åtal mot ledamöter av byggnadsnämnd för överskridande av dispensbefogenhet .. 496

Felaktig dispens från byggnadsplan 514

oaktat formellt hinder mot ärendets avgörande i angiven ordning ej förelåg — förfor
felaktigt med hänsyn till att ärendets särbehandling var ägnad att väcka misstanke

om att sökanden favoriserades 518

Länsstyrelses tillsyn över jäv hos byggnadsnämnd 524

Vissa övriga byggnads- och planärenden 528

Övrigt

Fråga om besvärsrätt i visst fall över beslut av lärarrådet vid socialhögskola m. m. 532

Fråga om betygssättning av licentiatavhandling 536

Försenad behandling av ansökningar om studiemedel 538

Bristfällig handläggning från studiemedelsnämnds sida av ansökan om studiemedel 551

Vid utbetalning av studiemedel bör kvittning ej ske med statens fordran på återbäring
av studiemedel som tidigare uppburits obehörigen 552

Fråga om allmän försäkringskassa ägt att utan den försäkrades medgivande vid utbetalning
av sjukpenning göra avdrag på grund av tidigare oriktigt utbetalad sjukpenning
554

Skolöverstyrelsens åtgärder mot elever som uteblivit från föreskrivet obligatoriskt prov 556

Vissa ingripanden från rektorers och lärares sida mot elever m. m 558

Visning av samlagsscener för allmänheten av statligt museum i museilokalema 561

Förfarandet när resande till Sverige medför högre belopp i svensk valuta än som får

införas 564

Fråga huruvida lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet kan tillämpas på en ideell organisation .... 567

Dröjsmål med delgivning av beslut om körkortsåterkallelse 576

Tillämpning av lagen om flyttning av fordon i vissa fall 580

Vid val har förekommit att de röstandes nummer i röstlängden uppropats så att närvarande
partifunktionärer kunnat anteckna vilka som röstat. Fråga om förfarandets

laglighet 584

Vid utfärdande av personbevis — avsett att bifogas passansökan — för adopterat

barn har uppgift felaktigt lämnats om barnets biologiske fader 585

Grunderna för televerkets debitering av avgifter för telefonsamtal samt verkets kontrollmetoder
m. m 588

Frågor om tjänstebrevsrätten a) vid tekniska högskolan i Stockholm (I och II), b)
hos pastorsämbeten (III, IV och V) c) vid förbandssjukhus (VI) och d) hos skogs vårdsstyrelse

(VII) 595

Statlig myndighets (sjöfartsverkets) befogenhet att dirigera allmänheten till viss plats
under utnyttjande av allemansrätten 601

V REMISSYTTRANDEN

Yttrande över ett av rikspolisstyrelsen framlagt förslag till ändringar i lagen om

polisregister m. m. (PRL) och polisregisterkungörelsen (PRK) 605

Yttrande över domstolskommitténs betänkande »Domstolsväsendet III. Fullföljd av

talan m. m.» 609

Yttrande över 1969 års personalvårdsutrednings betänkande »översyn av den statliga
personalvårdens organisation» 614

Yttrande över betygsutredningens betänkande »Tjänstgöringsbetyg» 616

Yttrande över 1967 års polisutrednings betänkande »Polisen i samhället» 618

BILAGOR

1. Redogörelse för justitieombudsmännens och deras ställföreträdares tjänstgöring
samt för personalorganisationen 622

2. Förteckning över ärenden, som varit anhängiga hos Kungl. Majit under år 1970
genom skrivelser från justitie- och militieombudsmännen före den 1 januari 1970 623

3. Sakregister 627

4. Summary in English 645

Till RIKSDAGEN

J ämlikt 2 § instruktionen (1967: 928) för riksdagens ombudsmän överlämnas
härmed ämbetsberättelse avseende riksdagens ombudsmäns verksamhet under år
1970.

Beträffande de under år 1970 anhängiga ärendena antecknas.

Balans från år 1969 757

Nya ärenden

Administrativa ärenden 18

Remisser och andra skrivelser från myndigheter 9

Klagomål och andra framställningar från enskilda 2606

Initiativärenden i anledning av inspektioner o. d 415

Initiativärenden på grund av tidningsartiklar 42

Summa balanserade och nya ärenden 3847

Härav avgjorda under år 1970 2997

Balans 31.12.1970 850

Månadsvis översikt över ärendena:

Nya Avgjorda Balans

Januari 252 298 711

Februari 260 252 719

Mars 261 265 715

April 324 209 830

Maj 248 241 837

Juni 228 204 861

Juli 196 264 793

Augusti 221 178 836

September 267 234 869

Oktober 281 296 854

November 298 302 850

December 254 254 850

1* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

Av ärendena i balans den 31 december 1970 var 454 inkomna under sista kvartalet.
Omkring 450 ärenden var föremål för remissförfarande eller annan utredning,
varför cirka 400 ärenden var beroende på prövning, vilket ungefärligen motsvarar
vad som kan avgöras under 7 veckor.

Antalet ärenden 1970 ligger på i huvudsak samma höga nivå som föregående
år. Antalet klagoärenden uppgick till 2 606, sålunda endast obetydligt under 1969
års antal — 2 708 — vilket i sin tur innebar en ökning med 25 procent i jämförelse
med motsvarande tal för år 1968. Antalet initiativärenden har däremot stigit
från 393 till 457.

Enligt sammanställningarna över ärendena avgjordes under år 1970 sammanlagt
2 997 ärenden. Av dessa utgjordes 2 618 av klagoärenden samt 352 av inspektions-
och andra initiativärenden. Härtill kom 27 såsom administrativa ärenden
diarieförda saker. De sistnämnda hänförde sig i 18 fall till personal- och organisationsfrågor
m. m. medan 6 ärenden avsåg remisser från statsråd. Av dessa besvarades
5 genom följande utlåtanden.

JO Lundvik

1) över ett av rikspolisstyrelsen framlagt förslag till ändringar i lagen om polisregister
m. m. (PRL) och polisregisterkungörelsen (PRK);

2) Över 1969 års personalvårdsutrednings betänkande »översyn av den statliga
personalvårdens organisation»;

3) över betygsutredningens betänkande »Tjänstgöringsbetyg».

JO Thyresson

1) över domstolskommitténs betänkande »Domstolsväsendet III. Fullföljd av talan
m. m.»;

2) över 1967 års polisutrednings betänkande »Polisen i samhället».
Remissutlåtandena återges i det följande i ämbetsberättelsen.

Tablå över utgången i de under år 1970 hos riksdagens ombudsmän avgjorda
klagoärendena

Sakområde	Awisn. eller av-görande utan sär-skild ut-redning	överläm-nande enl. 9 § instr.	Avgjor-da efter utredn. utan att fel fun-nits	Erinran Atal eller Fram-el. annan discipli- ställning kritik när be- till straff- Kungl, ning Maj: t	Summa ärenden
Domstolsväsendet	61		112	26			199
Åklagarväsendet	27	27	70	8			132
Polisväsendet; brottsutredning	26	11	89	12	1		139
Polisväsendet; övrigt	30	5	39	11			85
Kriminalvården	47	31	222	70	1		371
Försvarsväsendet	35		68	30			133
Bama- och ungdomsvården ..	20		65	25			110
Socialhjälp och åldringsvård..	41		52	17			110
Nykterhets- och narkomanvård	2		10	5			17
Sjukvård	41	9	118	16			184
Allmän försäkring	5	2	31	3			41
Hälsovård m. m	3		9	6			18
Byggnads- och vägärenden ..	6		34	14			54
Exekutionsväsendet	13	1	40	13			67
Kommunal självstyrelse	60		47	20			127
Övriga länsstyrelse- och kom-
munikationsärenden	20		62	16			98
Taxerings- och uppbördsväsen-
det	55		75	48			178
Utbildnings-, kultur-, kyrko-
frågor m. m	31	2	81	32			146
Jordbruksärenden	14		28	10			52
Inrikesärenden	9		45	15			69
övriga förvaltningsärenden ..	20	1	28	16	1	1	67
Skrifter med oklara yrkanden	82						82
Frågor utanför kompetensom-
rådet	139						139
Summa ärenden	787	89 1 325	413	3	1	2618

Tablå över utgången i de under år 1970 hos riksdagens ombudsmän avgjorda in
spektions- och övriga initiativärendena

Sakomräde	Avgjorda efter utredn. utan slutlig anledning till kritik	Erinran el. annan kritik	Atal eller disciplinär bestraffning	Framställn. till Kungi. Majit	Summa ärenden
Domstolsväsendet	5	17		1	23
Åklagarväsendet	4	4			8
Polisväsendet	38	50			88
Kriminalvården	8	2			10
Försvarsväsendet	8	15			23
Bama- och ungdomsvården ..	5	21			26
Social och sjukvård	5	9		2	16
Exekutionsväsendet	7	17			24
Taxerings- och uppbördsväsen-''
det	12	70		2	84
övriga förvaltningsärenden ..	16	34			50
Summa ärenden	108	239		5	352

Framställningarna till Kungl. Maj:t har avsett

1) Tolkningen av bestämmelsen i 27 § 1 mom. sjukvårdsstadgan;

2) Lagstadgad tystnadsplikt inom domstolsväsendet;

3) Ansvaret för kostnaderna för vård och behandling av den som av domstol överlämnats
till öppen psykiatrisk vård m. m.;

4) Protokollföring i taxeringsnämnd;

5) Åtgärders vidtagande med anledning därav att oberättigade krav å skatt ofta
framställs;

6) Diarieföringen av hemliga handlingar i finansdepartementet.

Under år 1970 har anställts ett åtal, nämligen mot en ingenjör vid statens institut
för företagsutveckling, för överskridande av sin befogenhet vid anställandet av
en befattningshavare.

Åtgärderna för disciplinär bestraffning har avsett

1) en förste kriminalassistent för underlåtenhet att mottaga brottsanmälan; samt

2) en assistent vid fångvårdsanstalt för försummelse vid utfärdandet av permissionssedel.

Bestraffningsbeslutet har i fallet 1) vunnit laga kraft.

Den möjlighet 9 § instruktionen för riksdagens ombudsmän ger att överlämna
klagomål till annan myndighet för prövning och avgörande har som framgår av
tablån utnyttjats i 89 ärenden. Av dessa har 32 ärenden överlämnats till kriminalvårdsstyrelsen,
8 ärenden till socialstyrelsen, 11 ärenden till riksåklagaren, 25
ärenden till åklagare, 5 ärenden till länsstyrelse, 1 ärende till polischef, 2 ärenden
till riksförsäkringsverket, 1 ärende till rikspolisstyrelsen, 1 ärende till skolöverstyrelsen,
1 ärende till universitetskanslersämbetet, 1 ärende till styrelsen för vattenfallsverket
och 1 ärende till kronofogdemyndighet.

I anslutning till tablån över initiativärenden kan också antecknas följande beträffande
vilka myndigheter som inspekterats under år 1970.

JO Bexelius har under år 1970 inspekterat

länsstyrelsen i Västernorrlands län samt länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden,
lantbruksnämnden, länsskolnämnden, länsnykterhetsnämnden och länsarkitekten
i nämnda län,
domkapitlet och stiftsnämnden i Härnösands stift,
övervakningsnämnden i Härnösand,
fångvårdsanstalten Härnösand,

Ångströmskolan,

psykiatriska kliniken vid Härnösands sjukhus,
socialbyråerna i Härnösand och Sundsvall,
erkända vårdanstalten Stornäset samt
lokala skattemyndigheten i Härnösands fögderi.

JO Lundvik har under år 1970 inspekterat

Västerbygdens vattendomstol,
statens trafiksäkerhetsverk,
bostadsstyrelsen,

Stockholms universitet,
studiemedelsnämnden i Stockholm,

länsstyrelsens i Stockholms län kameral- och uppbördsavdelning, prövningsnämndsavdelning
och taxeringsavdelning,
skogsvårdsstyrelsen och lantbruksnämnden i Stockholms län,
polismyndigheterna i Danderyds, Jakobsbergs, Handens, Lidingö, Huddinge, Norrtälje,
Nacka, Täby, Sollentuna och Solna polisdistrikt,
kronofogdemyndigheterna i Danderyds, Handens, Huddinge, Nacka, Norrtälje, Solna,
Sollentuna, Södertälje och Stockholms kronofogdedistrikt,
lokala skattemyndigheterna i Lidingö, Handens, Huddinge, Jakobsbergs, Nacka,
Norrtälje, Sollentuna, Solna, Södertälje och Stockholms fögderier samt
länsbostadsnämnderna i Stockholms och Södermanlands län.

JO Thyresson har under år 1970 inspekterat

Krigsskolan,

Falu försvarsområde,

Dalregementet,
östra militärområdet,

Strängnäs försvarsområde,

Södermanlands regemente med arméns motorskola,
Åkers krutbruk,

Bergslagens militärområde,

Karlstads försvarsområde,

Värmlands regemente,

Bergslagens artilleriregemente,

Bergslagens inskrivningscentral,

Marint förband under Gotlands kustartilleriförsvar,

Älvsborgs regemente,

Göta luftvärnsregemente med luftvärnets kadett- och aspirantskola samt arméns
radar- och luftvärnsmekanikerskola,

Säveetablissementet (västra inskrivningscentralen, 2. helikopterdivisionen och basplutonen
ur Skaraborgs flygflottilj),

Göteborgs och Bohus samt Hallands försvarsområden och Göteborgs kustartilleriförsvar,

Västkustens örlogsbas,

Älvsborgs kustartilleriregemente,

Sollentuna och Färentuna, Falu, Älvdals och Nyeds, Mellansysslets, Luggude,
Landskrona och Gotlands domsagor,
rådhusrätterna i Karlstad och Hälsingborg,
länsåklagarmyndigheterna i Kopparbergs och Värmlands län,
åklagarmyndigheterna i Falu, Karlstads, Hälsingborgs, Landskrona och Visby åklagar
distrikt,

åklagarmyndighetens i Eskilstuna åklagardistrikt i Strängnäs stationerade distriktsåklagare,

länspolischeferna i Kopparbergs och Värmlands län,

polismyndigheterna i Falu, Strängnäs, Handens, Lidingö, Huddinge, Norrtälje,
Nacka, Täby, Karlstads, Sollentuna, Solna, Hälsingborgs, Landskrona, Visby
och Märsta polisdistrikt samt
polisens säkerhetssektion i Karlstad.

Ställföreträdande JO Petrén har under år 1970 inspekterat domkapitlet i Stockholms
stift.

I vissa fall har ombudsmän vid sina inspektionsresor jämväl besökt myndigheheter,
vars tillsyn ankommit på annan ombudsman än den inspekterande. På
grund av att tillsynen över polisens verksamhet är på sätt framgår av arbetsordningen
fördelad mellan JO Lundvik och JO Thyresson har vissa polismyndigheter
inspekterats av båda ombudsmännen. Då det gällt mindre polismyndigheter
har därvid i regel tillgått så att de båda ombudsmännen gemensamt uppdragit åt
en föredragande att förrätta inspektionerna.

JO Thyresson har närvarit vid konferens för värnpliktiga (s. k. värnpliktsriksdag)
den 27 februari 1970 i Norrköping.

Vid inspektionerna av truppförband och andra militära enheter har uppmärk -

samhet i likhet med tidigare år särskilt ägnats rättsvården, beskaffenheten av förläggnings-
och fritidslokaler för de värnpliktiga, mathållningen och personalvården.
Besök har avlagts på militärhäktena. Granskningen av de judiciella handlingarna
har omfattat disciplinmålsprotokoll, tillrättavisningsförteckningar och andra handlingar
angående den militära straff- och processlagstiftningen och därtill anknytande
föreskrifter. De värnpliktiga ledamöterna i förbandsnämnderna har beretts
tillfälle att framföra synpunkter varjämte upplysningar inhämtats från personalvårdsofficerare
samt personalvårdskonsulenter och -assistenter. Inspektionsverksamheten,
som bedrivits i ungefär samma omfattning som tidigare år, har fått en
i viss mån annorlunda uppläggning. Varje inspektion på ett militärt förband har
sålunda avslutats med en genomgång med förbandsledningen och övrig berörd
personal, därvid JO:s iakttagelser redovisats med de påpekanden och anmärkningar
som iakttagelserna ansetts påkalla. Tillfälle har givits till meningsutbyten
om de aktualiserade frågorna. Det som förekommit har — utom då det varit fråga
om mera bagatellartade förhållanden — återgivits i inspektionsprotokollet. Särskilda
diarieförda ärenden har däremot inte som tidigare skett lagts upp för varje
anmärkning eller påpekande som JO funnit anledning framställa. Inspektionerna
har givit upphov till sådana ärenden endast då mera allvarliga fel påträffats eller
frågor uppkommit som krävt närmare utredning. Statistiskt kommer detta till synes
genom att antalet diarieförda inspektionsärenden för försvarsväsendet minskat
från omkring 75 ärenden 1969 till omkring 10 ärenden 1970. Den nya uppläggningen
av inspektionsverksamheten medför inte någon minskad effekt i tillsynen
utan torde snarare vara ägnad att på ett smidigt sätt främja verksamhetens effektivitet.
En inte oväsentlig vinst är att en både för JO och inspekterade myndigheter
arbetskrävande och tidsödande skriftväxling undvikes.

Granskningen av försvarets arrestantkort har under år 1970 omfattat sammanlagt
omkring 2 500 kort. Granskningsverksamheten har — liksom inspektionsverksamheten
— givit upphov till diarieförda initiativärenden endast då mera allvarliga
fel påträffats eller frågor uppkommit som krävt närmare utredning. Så har
skett i 9 fall. Om bagatellartade fel — ofta av rent formell art — har påpekande
gjorts vid telefonsamtal med vederbörande militära myndigheter.

Sammanträde med riksdagens JO-delegation ägde rum den 12 november. Härvid
upptogs frågan om en reglering av ombudsmännens arbetsrättsliga ställning
med anledning av att motsvarande spörsmål genom beslut av 1970 års riksdag vunnit
sin lösning såvitt gäller justitieråd, regeringsråd och justitiekanslern. Det framhölls
också, att det framstod som en brist att frågorna om straffrättsligt ansvar
för ombudsman och lagföring för ämbetsbrott m. m. samt spörsmålet om ombudsmans
rätt till bisyssla var oreglerade. Vid sammanträdet beslöts att nämnda frågor
skulle beredas av en arbetsgrupp bestående av ordföranden i riksdagens konstitutionsutskott
Georg Pettersson, ledamoten av samma utskott Allan Hemelius och
justitieombudsmannen Ulf Lundvik. Förslag i ämnet väntades kunna bli framlagt
i början av år 1971.

Vid sammanträdet lämnades också redogörelser för årets petitaskrivelse, ställföreträdarnas
tjänstgöring och ombudsmannaexpeditionens lokalförhållanden som
är mycket bekymmersamma.

I skrivelse den 22 oktober 1970 från ombudsmännen till riksdagens förvaltningskontor
har upptagits fråga om spridningen av ämbetsberättelsen och särtryck
därav. I skrivelsen erinrades, att i nr 2 av riksdagens författningssamling för år
1970 utfärdats bestämmelser angående utdelning och försäljning av riksdagstryck
m. m. Enligt bestämmelserna skall obundet riksdagstryck — vari innefattas ombudsmännens
ämbetsberättelse — delas till bl. a. riksdagens ledamöter och utskott
samt statsdepartementen och riksdagens verk i den omfattning förvaltningskontoret
bestämmer. I övrigt skall riksdagstryck försäljas till det pris per sida som
fastställts av förvaltningskontoret. Ombudsmännen framhöll, att det torde vara
uppenbart, att en prissättning av ämbetsberättelsen och särtrycken därav är —
även om priserna sätts förhållandevis lågt — ägnat att i hög grad motverka intresset
av en vid spridning av ombudsmännens uttalanden och därmed på sikt minska
värdet och betydelsen av JO-institutionen. Ombudsmännen hemställde därför i skrivelsen,
att sådana anordningar vidtogs att ämbetsberättelser och särtryck därav
kan i den omfattning som nu sker utdelas till myndigheter och andra utan kostnad
för mottagaren.

Vad gäller personalorganisationen, ombudsmännens ledigheter samt ställföreträdarnas
tjänstgöring hänvisas till en såsom bilaga 1 till ämbetsberättelsen fogad
särskild redogörelse. Det kan nämnas att ställföreträdarna förutom vid ombudsmännens
semestrar och sjukledigheter tagits i anspråk för dubbleringar sammanlagt
62 dagar.

Intresset för den svenska ombudsmannainstitutionen från andra länder har varit
oförminskat under år 1970. Besökare har kommit från Amerikas Förenta Stater,
Belgien, Canada, Frankrike, Indien, Japan, Jugoslavien, Nederländerna, Förbundsrepubliken
Tyskland och Zambia. Frankrikes television har låtit spela in
en TV-film om JO:s verksamhet.

JO Bexelius företog i maj 1970 en av utrikesdepartementet bekostad resa till
USA för att informera om JO-ämbetet och annan demokratisk kontroll i Sverige.
Under vistelsen som varade närmare 4 veckor besöktes Louisiana, Texas, Californien,
Illinois, Minnesota, Michigan och New York, därvid föredrag hölls vid ett
10-tal universitet och hos ett stort antal sammanslutningar av olika slag, varjämte
Bexelius deltog i en ombudsmanskonferens i Newark.

JO Thyresson har deltagit dels i en konferens i Dublin den 25—30 maj 1970
anordnad av Société internationale de droit pénal militaire et de droit de la guerre
dels i trettonde nordiska militärjuristmötet i Helsingfors den 11—13 juni 1970.

Ställföreträdande JO Wennergren har deltagit i ett av tjeckoslovakiska vetenskapsakademien
den 22—26 juni 1970 i Prag anordnat symposium om kommunal
beslutsprocess.

Såsom bilagor till denna skrivelse med hithörande redogörelse för ärenden av
mera allmänt intresse fogas dels en redogörelse för justitieombudsmännens och deras
ställföreträdares tjänstgöring samt för personalorganisationen (bil. 1), dels en
förteckning över ärenden, som varit anhängiga hos Kungl. Maj:t under år 1970
genom skrivelser från justitie- och militieombudsmännen före den 1 januari 1970
(bil. 2), dels ett sakregister till 1969—1971 års ämbetsberättelser (bil. 3), och
dels en kortfattad redogörelse på engelska för innehållet i ämbetsberättelsen m. m.
(bil. 4).

Stockholm i riksdagens ombudsmannaexpedition i januari 1971.

ALFRED BEXELIUS ULF LUNDVIK GUNNAR THYRESSON

K. E. Uhlin

I. Domstolar m. m.

Framställning till Konungen angående Iagstadgad tystnadsplikt inom
domstolsväsendet

I en den 25 mars 1970 dagtecknad framställning till Konungen anförde ställföreträdande
JO Wennergren följande.

I mål mellan Martha Eriksson, å ena, och Jenny Boman m. fl., å andra sidan,
angående förtal m. m. hölls 26—29.3.1968 huvudförhandling inför Jämtlands
norra domsagas häradsrätt. Vid förhandlingens slut tillkännagavs att dom skulle
meddelas genom att hållas tillgänglig på rättens kansli 16.5.1968 kl. 14. Så skedde
också, men dessförinnan hade såväl Expressen som Aftonbladet i sina upplagor
som började distribueras på förmiddagen 16.5 innehållit uppgifter om domens innehåll.
Med anledning av den förtida publiceringen av domens innehåll beslöt JO
Hugo Henkow att inhämta upplysningar från häradshövdingen i domsagan Bertil
Adéll. I inkomna upplysningar konstaterade Adéll att uppgifter om domens innehåll
kommit ut, innan domen meddelats. Såvitt Adéll kunde förstå hade någon
bland nämndemännen, tingsnotariema eller kanslipersonalen talat bredvid munnen.
Då Adéll emellertid själv ingick i kretsen av de sålunda misstänkta, ansåg
han sig förhindrad att verkställa någon undersökning i frågan.

På JO:s begäran lät därefter länspolischefen i Jämtlands län verkställa utredning
i saken. Därvid hördes, förutom Adéll, dåvarande tingsdomaren och tingsnotarier
i domsagan samt berörda nämndemän och häradsdomare. I en sammanfattning
över utredningen anförde polisintendenten Hans Högberg att vid förhören
i intet fall framkommit något av betydelse för utredningen, att kontroll skett av
några i efterhand uppkomna rykten om att viss ledamot av nämnden under en
diskussion med ett flertal utomstående skulle ha yppat innehållet i domslutet innan
dom meddelats, att kontrollen på intet sätt gett stöd för att ryktet skulle vara grundat
på faktiska förhållanden samt att ytterligare utredning inte kunnat verkställas
på grund av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om anonymitetsskydd.

I anledning av vad sålunda framkommit får jag anföra.

Beträffande tystnadsplikt för domare och andra befattningshavare inom domstolsväsendet
finns ingen annan föreskrift än den som följer av domareden i 4: 11
RB. Edstemat innehåller i den del som här är av intresse att domaren skall »varken
förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller
andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller». Föreskriften har tolkats och tilllämpats
såsom ett förbud att yppa inte bara vad som förevarit vid de meningsutbyten
som äger rum under rättens interna överläggningar utan också innehållet i
en av rätten beslutad men ännu ej meddelad dom (jämför JO:s ämbetsberättelse

1966 s. 536). Ifrågavarande tystnadsplikt får anses stadgad i lag (NJA II 1949 s.
126). överträdelse kan därför enligt 7: 3 TF beivras, även om den skett i form av
meddelande för offentliggörande i tryckt skrift.

I fråga om sådana befattningshavare inom domstolsväsendet som ej avlagt
domared — väsentligen den ej rättsbildade kanslipersonalen — finns inga föreskrifter
om tystnadsplikt vare sig i lag eller i någon av Eders Kungl. Maj:t meddelad
författning. En tystnadsplikt beträffande innehållet i beslutad men ej meddelad
dom kan dock vara ålagd genom interna tjänsteföreskrifter och torde eljest
få anses följa av tjänstens beskaffenhet. I den mån personalen är underkastad ämbetsansvar,
kan brott mot sådan tystnadsplikt beivras med stöd av 20: 3 BrB. Eljest
står endast administrativa åtgärder till buds. Eftersom en tystnadsplikt, som
endast följer av tjänsteföreskrifter eller tjänstens beskaffenhet, ej utgör en i lag
stadgad tystnadsplikt, kan ett brott mot den emellertid enligt 7: 3 TF inte bli föremål
för några sanktioner när det begåtts genom meddelande till pressen eller eljest
för offentliggörande i tryckt skrift. Enligt 3: 4 TF åtnjuter meddelaren vidare
rätt till anonymitet och kan därför ej ens efterforskas.

Konsekvensen blir i ett fall som det här föreliggande att utredningen endast kan
avse frågan huruvida rättens ordförande, nämndens ledamöter och övriga befattningshavare
vid domstolen, som avlagt domared, åsidosatt tystnadsplikt. Utredningen
har begränsats i enlighet härmed. Vid densamma har intet framkommit,
som tyder på att någon inom kretsen av dem som kunnat höras brutit mot sin tystnadsplikt,
och jag finner ej anledning antaga att fortsatt utredning skulle ge annat
resultat. Jag företar därför ej vidare åtgärd i den enskilda saken.

Det kan knappast göras gällande att någon skada — men väl visst obehag —•
i det aktuella fallet vållats genom att innehållet i domen publicerades i pressen
innan domen blev offentlig. Det är emellertid inte svårt att föreställa sig fall där
en sådan publicering skulle kunna få ödesdigra effekter och kunna vålla betydande
ekonomiska skador, det må vara dom i brottmål eller dom i civilmål. Jag tänker
då också på att en dom, intill dess den meddelats, kan ändras och att detta gäller
även beträffande domar som föreligger i utskrivet, kanske t. o. m. underskrivet
skick. Något legitimt intresse för massmedia att i förväg utan domstolens medgivande
kunna skaffa sig kännedom om en blivande doms innehåll föreligger uppenbarligen
ej. Det är därför från alla synpunkter högst otillfredsställande att sekretessskydd
inte finns inom domstolsväsendet i form av lagstadgad tystnadsplikt också
för annan personal hos en domstol, som tar befattning med domstolens domar,
än dem som avlagt domared.

Till det sagda kommer att regleringen av domares tystnadsplikt genom föreskriften
om domared och dennas ålderdomliga avfattning kan vålla tvekan om tystnadspliktens
räckvidd. Det framstår också som oegentligt att tystnadsplikten inom domstolsväsendet
skall vara beroende av om tjänstemannen avlagt domared eller ej.
En sådan uppdelning framstår varken som rationellt grundad eller från allmän
synpunkt tilltalande. Vägande skäl talar enligt min mening för en enhetligt reglerad
tystnadsplikt för all domstolspersonal.

Med hänsyn till frågans vikt har jag ansett mig böra fästa Eders Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på det lagstiftningsbehov som enligt min mening föreligger i fråga
om tystnadsplikten inom domstolsväsendet.

Genom beslut den 16 oktober 1970 har Kungl. Majit förordnat att framställningen
skall överlämnas till offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén att
beaktas vid fullgörande av dess uppdrag.

Åtal mot häradshövding för dröjsmål med meddelande av domar samt med färdigställande
av domar och utslag i avgjorda mål m. m.

Vid JO Henkows inspektion av Gällivare domsaga den 6 och 7 mars 1969 anmälde
häradshövdingen Fredrik Rekke under samtal med JO, att tre domar och
ett utslag ännu ej skrivits i mål, som med honom såsom ordförande handlagts vid
huvudförhandlingar i maj, augusti och september 1968.

Under samtalet framhöll JO att vad som förekommit i första hand måste föranleda
att domarna och utslaget snarast färdigställdes, vilket Rekke förklarade sig
inse.

Efter remiss inkom Rekke med yttrande. Han översände också avskrifter av domarna
och utslaget samt tre huvudförhandlingsprotokoll.

Rörande de ifrågavarande målen och handläggningen av desamma inhämtades av
utredningen följande.

Målet B 29/68 och 54/68 J

I målet, som gällde ansvar för misshandel m. m., hölls den 20 och 21 maj 1968
huvudförhandling inför Jukkasjärvi och Karesuando tingslags häradsrätt. Efter förhandlingens
slut avkunnades dom. Domslutet innebar att i målet förd talan om ansvar
och skadestånd i vissa delar ogillades, att en av de tilltalade dömdes för ofredande
och egenmäktigt förfarande till dagsböter och en annan tilltalad för egenmäktigt
förfarande också till dagsböter, att en målsägande tillerkändes skadestånd
med 529 kr. och ersättning för rättegångskostnader med 546 kr. 25 öre, att offentlig
försvarare för en av de frikända tilltalade tillerkändes 1 763 kr. 75 öre i ersättning
av allmänna medel och att de båda tilltalade, som fällts till ansvar, förpliktades att
återgälda statsverket viss ersättning för målsägande- och vittnesinställelser. Domen
vann laga kraft och böterna upptogs i saköreslängd. Ännu vid inspektionstillfället
hade domen ej avfattats i skrift och den offentlige försvararen hade ej tillsänts den
honom tillerkända ersättningen. Den 19 mars 1969 expedierades emellertid den då
färdigställda domen. Följande dag sändes ersättningen till försvararen.

Målet J 10/68

Efter verkställd förrättning avgav distriktslantmätaren i Kiruna distrikt den 15
februari 1968 utlåtande enligt lagen om enskilda vägar avseende anläggande och
underhåll av en skogsbilväg från Parakka till allmänna vägen Dokkas—Masugnsbyn
i Kiruna stad. Besvär över förrättningen anfördes hos Gällivare domsagas ägodelningsrätt
av vissa fastighetsägare. Efter förhandling den 20 augusti 1968 avkunnade
ägodelningsrätten samma dag utslag, varigenom förrättningen fastställdes. Talan
har förts mot ägodelningsrättens utslag. Besvärsinlagan inkom till ägodelningsdomaren
den 11 september 1968. Vid inspektionstillfället var utslaget ej skrivet och
besvären hade ej föranlett vare sig att akten i målet översänts till hovrätten eller
annan åtgärd. Något protokoll från sammanträdet den 20 augusti 1968 förelåg ej
heller. Däremot innehöll akten ett med blyerts skrivet koncept till protokoll. Den 27
mars 1969 expedierades emellertid det då färdigställda utslaget. Efter företagna
kungörelseåtgärder med anledning av besvären insändes akten i målet den 5 maj
1969 till hovrätten.

Målet E 2/63 och 26/64

I mål mellan Gällivare kommun, å ena, och Algot Johansson med flera, å andra
sidan, angående expropriation för anordnande av slamavskiljare m. m. meddelade
Gällivare domsagas expropriationsdomstol åren 1963 och 1965 beslut om förhandstillträde
och företog målet till slutlig handläggning vid huvudförhandling den 12
september 1968. Vid förhandlingens slut tillkännagavs att dom skulle meddelas
inom en månad från förhandlingsdagen. Vid inspektionstillfället var domen ännu
ej skriven, ej heller hade något protokoll över förhandlingen upprättats. Akten
innehöll ett blyertsskrivet koncept till protokoll. Enligt Rekkes uppgift vid inspektionen
bestämdes, sedan ombud för en sakägare efterfrågat domen, att domen
skulle meddelas den 14 mars 1969. Ehuru något formellt beslut om uppskov ej
fattats, meddelades domen först den 11 april 1969. Domen har överklagats.

Målet E 2/65

Enligt Kungl. Maj:ts resolution den 18 december 1964 erhöll Jukkasjärvi sockens
belysningsförening u.p.a. medgivande att med nyttjanderätt expropriera mark, som
erfordrades för framdragande och begagnande av en högspänningsledning från
Tahkoniemi till Pahtavaara i Kiruna stad med en avgreningsledning till Paksuniemi.
Mot ett flertal fastighetsägare väckte föreningen talan om expropriation vid expropriationsdomstolen.
Huvudförhandling i målet hölls den 28 och 29 augusti 1968.
I samband med att förhandlingen avslutades den 29 augusti underrättades partema
enligt protokollskoncept att dom skulle meddelas vid ett senare tillfälle samt att
partema skulle underrättas därom i god tid. Vid inspektionstillfället var dom och
protokoll ej skrivna. Domen gavs emellertid den 18 juni 1969.

I inspektionsprotokollet anmärktes följande:

1. Enligt 17 § expeditionskungörelsen skall i mål eller ärende vid domstol expedition,
som innefattar dom eller slutligt beslut och som utfärdas för part, tillhandahållas
inom en vecka från den dag då domen eller beslutet meddelades.

I målet B 29/68 och B 54/68 skulle följaktligen expedition, innefattande dom i
målet, ha tillhandahållits inom en vecka från den 21 maj 1968, då domen avkunnades,
samt i målet J 10/68 inom en vecka från den 20 augusti 1968, då utslaget
avkunnades.

2. I målen E 2/63 och 26/64 samt 2/65 avkunnades inte dom i anslutning till
förhandlingen utan skulle meddelas vid senare tillfälle. Inom vilken tid efter huvudförhandling
dom skall meddelas regleras i 17 kap. 9 § RB, som enligt 13 § expropriationslagen
är tillämplig även på rättegången i expropriationsmål. 117 kap. 9 §
andra stycket RB stadgas sålunda bl. a. följande. Då huvudförhandling ägt rum,
skall samma eller sist nästa helgfria dag överläggning hållas och, om det kan ske,
dom beslutas och avkunnas. Erfordras på grund av målets beskaffenhet rådrum för
domens beslutande och avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall
dock, om ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två
veckor efter förhandlingens avslutande.

Några omständigheter, som medfört att synnerligt hinder enligt förenämnda
stadgande mött mot att domarna meddelades, synes ej ha varit för handen. Att
domarna ännu ej meddelats torde därför strida mot stadgandet.

3. När besvär anförts över ägodelningsrätts utslag i mål rörande förrättning enligt
lagen om enskilda vägar skall underrättelser ske enligt kungörelsen den 16 februari
1940 med vissa föreskrifter om översändande av förrättningsakt m. m. i sådant mål.
Av 38 § andra stycket lagen om enskilda vägar följer, att ägodelningsdomaren då
också har att vidtaga i 21 kap. 55—57 §§ jorddelningslagen föreskrivna åtgärder.

Fastän besvär anförts över ägodelningsrättens utslag i målet J 10/68 har ännu
ej angivna underrättelser lämnats eller de i jorddelningslagen sålunda föreskrivna
åtgärderna vidtagits.

4. Om protokollförare funnit erforderligt att begagna memorialanteckningar,
skall enligt 10 § protokollskungörelsen protokollet med ledning av dessa uppsättas
före förhandlingens slut, eller om detta ej medhinnes, snarast möjligt därefter.

Protokoll i målen J 10/68, E 2/63 och 26/64 samt 2/65, i vilka memorialanteckningar
torde ha begagnats vid protokollföringen, synes ej ha uppsatts i enlighet
härmed.

5. Lyftes ej ersättning, som av allmänna medel tillerkänts försvarare, inom en
vecka efter det rätten slutligen fastställt ersättningen, skall den tillställas honom
genom domstolens försorg (7 § kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser
ang. vissa kostnader vid domstol).

6. Enligt 17 kap. 9 § RB skall underrättelse om tiden och sättet för domens
meddelande givas vid huvudförhandlingen.

Att såsom synes ha skett vid huvudförhandlingen i målet E 2/65 endast underrätta
parterna om att dom skulle komma att meddelas vid ett senare tillfälle och att
parterna skulle underrättas därom i god tid, står ej i överensstämmelse med nämnda
stadgande (jämför JO:s ämbetsberättelse år 1956 s. 75 och Olivecrona, Rättegången
i brottmål, tredje upplagan 1968, s. 130). Detsamma gäller den underrättelse om
dom, som rätten enligt protokollsutkast skulle ha lämnat i E 2/63 och 26/64. Vad
särskilt beträffar tidsangivelsen i det senare fallet torde den ej kunna anses tillräckligt
bestämd, då domen enligt densamma skulle kunna meddelas när som helst
inom en månad efter huvudförhandlingen den 12 september 1968. Då det visade

sig att domen ej skulle kunna meddelas inom den angivna tiden, borde i vart fall
ny underrättelse ha lämnats.

Vid inspektionen uppgav Rekke på särskilda frågor att han bortsett från här
ifrågavarande fyra mål skrivit domar och beslut inom föreskriven tid samt att hans
underlåtenhet att skriva domar och utslag i nämnda mål inte berodde på att han
fått någon »psykisk motvilja» mot uppgiften.

Rekke anförde i sitt den 15 maj 1969 dagtecknade yttrande:

I E 2/65 kommer — varom parterna erhållit underrättelse — dom att meddelas
den 10 juni. Målet är omfattande. Det rör 23 skogsfastigheter för vilka främst ersättning
för avverkad skog och upplåten skogsmark skall bestämmas. Parternas
värderingar skilja sig ifråga om 21 fastigheter avsevärt från varandras. Den i skogsvärdering
särskilt sakkunnige expropriationsteknikem har för närvarande på begäran
akten med av mig upprättat domsutkast för genomgång och genomräkning av
det omfattande siffer- och utredningsmaterial som förebragts i målet. Denna genomgång
har beräknats vara avslutad före utgången av maj månad. Ytterligare en
överläggning med domstolsledamötema erfordras innan domen slutligen meddelas.

Rörande vad som upptagits under punkterna 1—7 får jag anföra:

1—2. Jag är väl och smärtsamt medveten om den försumlighet, som ligger mig
till last ifråga om färdigställandet av dom i målet B 29 och 54/68 och utslag i
J 10/68.

Brottmålsdomen avkunnades vid huvudförhandlingens slut i Vittangi den 21 maj.
Domsavkunnandet var mycket utförligt och lämnade, såvitt jag förstår, uttömmande
och ingående besked om samtliga skäl för domstolens ställningstagande. Besked
lämnades dels efter domsavkunnandet dels några dagar senare att överklagande
icke skulle äga rum. Som alltid vid tiden inför häradsrättens ferier var göromålen
många och brådskande. Domens färdigställande kom därför att skjutas åt sidan,
med tanken »den hinner jag i morgon». Jag inser synnerligen väl — då som nu —
att jag i vart fall bort färdigställa den innan jag i slutet av juni tog semester och att
det förhållandet att jag inför semestern var trött och hårt pressad av arbetet icke
utgör ursäkt för mig.

I slutet av augusti och under september månad »1969» var — i huvudsak innan
jag tog min semester — utsatta till handläggning utom de allmänna ting, jag enligt
gällande arbetsordning hade att hålla, det ägodelningsrättsmål och de expropriationsmål
varom nu är fråga. Jag var medveten om att mitt arbetsprogram skulle
bliva vidlyftigt. Båda expropriationsmålen, varav i vart fall E 2/65 måste handläggas
under säkra barmarksförhållanden, innebärande tiden juni—slutet av september,
var brådskande. Jag bedömde emellertid — med utgångspunkt från att jag
under mina tidigare år i domsagan haft liknande arbetsprogram, som jag i varje
fall någorlunda fullgjort — att jag väl skulle vara i stånd att medhinna vad jag
planerat. Att så icke blev fallet kan jag endast förklara med att det visade sig att
jag överskattat min arbetsförmåga och att i motsats till vad tidigare varit fallet
mitt arbete under hösten 1968 gått trögt och icke löpt med vanlig lätthet. Göromålen
blev också redan vid min återkomst från semestern fler och mer betungande än
beräknat. Någon del häri har det förhållandet att min närmaste medarbetare bland
domarna den 1 oktober 1968 tillträdde häradshövdingämbete och att vikarier, varav
den ene efter några dagars tjänstgöring insjuknade och sjukskrevs för längre tid,
upprätthöll hans befattning och en — till följd av ordinarie innehavarens förordnande
som revisionssekreterare — tingsdomarbefattning i domsagan.

Det är mot bakgrund av vad jag sålunda anfört som min försummelse att färdig -

ställa ägodelningsrättens utslag i J 10/68 och min försening av expropriationsdomarnas
meddelande synes mig böra ses. Det allvarliga i min försummelse i fråga om
ägodelningsrättsutslaget inser jag till fullo. Jag har — såsom jag vid inspektionen
nämnde — flera gånger tagit itu med det men andra göromål har gång på gång avbrutit
mig. Som jag då såg det skulle färdigställandet — även om det i och för sig
icke skulle kräva mer tid än fyra, fem dagar — medföra uppskov och dröjsmål över
»hela linjen».

De båda expropriationsmålen var omfattande, i synnerhet E 2/65.1 vart fall det
sistnämnda synes mig ha varit av sådan beskaffenhet att synnerligt hinder mött mot
att skriftligen avfatta och meddela domen inom två veckor efter förhandlingens
avslutande.

3. Att underrättelser ej lämnats och föreskrivna åtgärder ej vidtagits är en följd
av att utslaget ej färdigställts. Såsom ovan anmärktes har vad som i förevarande
hänseende ålegat mig fullgjorts i samband med utslagets färdigställande.

5. Anledningen till att ersättningen till försvararen icke utbetalats i tid är mitt
förbiseende. Försvararen har icke efterfrågat ersättningsbeskedet, varför jag icke
reflekterat över att det ej utfärdats.

6. Jag är medveten om innehållet i stadgandet i 17 kap. 9 § rättegångsbalken och
att jag i ifrågavarande expropriationsmål ej ställt mig det till efterrättelse. I expropriationsmål
föreligger dock ej sällan stora svårigheter att i förväg kunna bestämma
datum för domens meddelande, då dom icke alltid kan färdigställas inom de fjorton
dagar efter förhandlingens slut som regelmässigt gäller. I invecklade mål behövs
regelmässigt förnyade överläggningar med rättens ledamöter och svårigheter kan
bland annat därför möta att vid huvudförhandlingens slut bestämma definitivt
datum för domen. Så har varit fallet åtminstone med E 2/65. Jag inser dock att ett
förfarande som det av mig i dessa två fall tillämpade icke är godtagbart.

Med anledning av anmärkningen att protokoll ej i tid färdigställts i angivna mål
uppgav Rekke bl. a. följande. Protokollen i J 10/68 samt E 2/63 och 26/64 var vid
inspektionstillfället inte utskrivna med maskin eller bläck. Rekke hade till vederbörande
protokollförare sagt att detta inte skulle ske förrän Rekke gjort sin granskning.
I E 2/65 fanns sedan Slutet av november 1968 och vid inspektionstillfället
ett av protokollföraren maskinskrivet protokollsförslag med vissa bilagor skrivna
med bläck. Även detta skulle Rekke gå igenom.

Hovrätten för övre Norrland dömde enligt dom den 2 november 1962 Rekke för
tjänstefel till 20 dagsböter å 30 kr. Tjänstefelet bestod i dröjsmål under mer än ett
år med färdigställande av dom i tvistemål.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde JO
Henkow i en den 20 augusti 1969 dagtecknad åtalsinstruktion följande.

Rekke har vidgått att han ännu vid tiden för min inspektion av domsagan, den
6 och 7 mars 1969, inte färdigställt domar och utslag i nedan berörda fyra mål och
ej heller vidtagit föreskrivna åtgärder med anledning av att besvär anförts mot
utslaget.

I målet B 29/68 och 54/68 avkunnades dom efter huvudförhandling den 21 maj
1968 och i målet J 10/68 avkunnades utslag efter förhandling den 20 augusti 1968.

Utskrift av domen och utslaget skulle alltså, enligt 17 § första stycket expeditionskungörelsen,
ha tillhandahållits part senast den 28 maj 1968 respektive den 27
augusti 1968. Visserligen innehåller nämnda paragrafs sista stycke ett stadgande
enligt vilket, då expedition till följd av särskilda omständigheter inte kan färdigställas
inom en vecka, den skall tillhandahållas så snart ske kan. Särskilda omständigheter
som motiverat en längre expeditionstid än en vecka har emellertid
inte förekommit eller ens påståtts. Orsaken till det inträffade är uteslutande att
Rekke underlåtit att avfatta domen och utslaget. Såsom framgår av 17 kap. 9 § RB
hade detta i princip bort ske före avkunnandet men tillgänglig expeditionstid hade
även kunnat utnyttjas för ändamålet (jfr Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken s. 190).
Under inga förhållanden kan det godtagas att domen och utslaget förelåg färdiga
och kunde expedieras först den 19 mars 1969 respektive 27 mars 1969 eller sålunda
omkring tio respektive sju månader efter avkunnandet. Beträffande målet
J 10/68 har emellertid ytterligare tidsutdräkt förekommit. Sedan besvär över det
meddelade utslaget anförts hade, jämlikt 38 § andra stycket lagen om enskilda
vägar och 21 kap. 55 § andra stycket jorddelningslagen, genast efter besvärstidens
utgång den 17 september 1968 avskrifter av besvärshandlingarna skolat översändas
till viss sakägare och de icke klagande sakägarna genom kungörelse föreläggas att
inom fyra veckor från kungörandet inkomma med förklaring över besvären. Senast
under andra hälften av oktober 1968 hade därefter, på sätt i 21 kap. 57 § sistnämnda
lag är stadgat, handlingarna i målet skolat insändas till hovrätten. Eftersom
utslaget inte var färdigt förrän den 27 mars 1969 är det väl förklarligt att
handlingarna ej insändes till hovrätten före denna dag, men om här berörda åtgärder
i övrigt författningsenligt vidtagits hade dock insändandet till hovrätten ej
behövt äga rum så sent som skett d.v.s. den 5 maj 1969. Hovrättens handläggning
av målet har sålunda försenats drygt en månad utöver vad underlåtenheten att
färdigställa utslaget i och för sig medfört.

I målet E 2/63 och 26/64 tillkännagavs efter huvudförhandling den 12 september
1968 att dom skulle meddelas inom en månad därefter, och i målet E 2/65
underrättades parterna efter huvudförhandlings slut den 29 augusti 1968 om att
dom skulle meddelas vid ett senare tillfälle. Enligt 13 § expropriationslagen och 17
kap. 9 § RB ägde visserligen rätten besluta om anstånd med domarnas beslutande
och avfattande men domarna borde dock ha meddelats senast den 26 september
1968 respektive den 12 september 1968, därest ej synnerligt hinder mött. Även om
sådant hinder kan ha krävt ytterligare något anstånd (jfr Gärde m. fl. a.a. s. 189),
är det inte rimligt att domarna, såsom skett, meddelats först den 11 april 1969
respektive den 18 juni 1969 eller sålunda omkring sju respektive tio månader efter
förhandlingens avslutande. Härtill kommer att, jämväl i strid med nämnda lagrum,
vid huvudförhandlingarna inte givits underrättelse om bestämd tid för domarnas
meddelande.

Vad Rekke sålunda låtit komma sig till last är av allvarlig beskaffenhet. Rättens
avgörande av ett mål måste med hänsyn till rättssäkerhetens krav föreligga i skriftlig
utformning så snart efter handläggningens slutförande som möjligt. I den mån

andra viktiga uppgifter tränger sig på och verkar hindrande är det dessa som kan
erfordra särskilda anordningar i form av ändrad arbetsfördelning, tillfällig personalförstärkning
etc. Rekke har förklarat sig vara väl medveten om det allvarliga i försumligheten
men har å andra sidan inte kunnat avge någon egentlig förklaring till
denna. Det synes därför inte kunna uteslutas att psykisk motvilja inför uppgiften
eller andra omständigheter hänförliga till Rekkes person haft inflytande. Att han
tidigare ådragit sig ansvar för liknande försumlighet varom i detta ärende är fråga
framstår som ett betänkligt inslag i bilden.

Vid angivna förhållanden finner jag Rekke genom vad som förekommit ha gjort
sig skyldig till tjänstefel som ej kan undgå beivran.

Beträffande uppkomna frågor om protokollförares skyldigheter saknas,

med hänsyn till de upplysningar Rekke lämnat, anledning till anmärkning.

Vad slutligen angår Rekkes befattning med protokollen i målen J 10/68, E 2/63
och 26/64 samt E 2/65 ävensom ifrågasatta felaktigheter i övrigt låter jag bero
vid Rekkes förklaring i dessa hänseenden.

I enlighet med det anförda skall Rekke ställas under åtal vid hovrätten för övre
Norrland för tjänstefel jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken för det han av försummelse,
oförstånd eller oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt såsom rättens ordförande
genom

1) att dom i målet B 29/68 och 54/68, som avkunnats den 21 maj 1968, samt
utslag i målet J 10/68, som avkunnats den 20 augusti 1968, inte färdigställts så
att expedition innefattande domen respektive utslaget kunnat tillhandahållas enligt
17 § expeditionskungörelsen utan först den 19 mars 1969 respektive den 27 mars
1969,

2) att åtgärder i anledning av anförda besvär i målet J 10/68 inte vidtagits
enligt 38 § andra stycket lagen om enskilda vägar samt 21 kap. 55 § andra stycket
och 57 § jorddelningslagen utan så sent att handlingarna insänts till hovrätten först
den 5 maj 1969, samt

3) att i strid med 13 § expropriationslagen och 17 kap. 9 § RB, sedan i målet
E 2/63 och 26/64 den 12 september 1968 och i målet E 2/65 den 29 augusti
1968 tillkännagivits att dom skulle meddelas vid till tiden ej bestämt framtida tillfälle,
dom meddelats så sent som den 11 april 1969 i det förstnämnda och den 18
juni 1969 i det sistnämnda målet.

JO uppdrog åt byråchefen vid riksdagens ombudsmannaexpedition Lars Persson
att i enlighet med sålunda meddelad åtalsinstruktion väcka och utföra åtal mot
Rekke.

Persson påstod vid hovrätten ansvar å Rekke i enlighet med åtalsinstruktionen.

Hovrätten för övre Norrland meddelade dom i målet den 27 januari 1970 och
dömde därvid Rekke jämlikt 20 kap. 4 § och 25 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel
till fyrtio dagsböter å femtio kronor.

I domskälen anförde hovrätten inledningsvis följande.

Rekke har erkänt gärningarna under åtalspunkt 1. Han har vitsordat riktigheten
av gämingsbeskrivningen under åtalspunkt 2 men förnekat att han i denna del förfarit
felaktigt. I fråga om de under åtalspunkt 3 påstådda gärningarna har Rekke
vitsordat gämingsbeskrivningen men ifrågasatt huruvida felen är av den art att de
förskyller straffansvar.

Beträffande åtalspunkten 1 fann hovrätten utrett, att Rekke genom dröjsmålen
gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten av beskaffenhet att för honom medföra
ansvar för tjänstefel.

I fråga om åtalspunkten 2 upptogs bl. a.

Rekke har anfört, bland annat: För att kunna förklara sig över besvären synes
sakägare som icke klagat nödvändigtvis böra ha tillgång till såväl besvärsskriften
som domen. Hade Rekke låtit förklaringstiden löpa, innan utslaget färdigställts och
översänts till aktförvararen, hade enligt hans uppfattning risk förelegat för att hovrätten
skulle sett sig nödsakad att låta utsätta ny förklaringstid. Härigenom hade
ytterligare dröjsmål med hovrättens prövning av målet uppstått.

Hovrätten finner utrett, att Rekke på sätt åklagaren påstått försummat att inom
föreskriven tid vidtaga åtgärder med anledning av besvären. Rekke hade icke ägt
förutsätta, att kungörelse omedelbart efter besvärstidens utgång skulle ha lett till
att hovrätten skulle ha utsatt ny förklaringstid. På grund härav samt jämväl med
beaktande av kungörelsens betydelse i andra hänseenden kan vad Rekke invänt
icke befria honom från ansvar för tjänstefel.

Beträffande åtalspunkten 3 yttrade hovrätten.

Rekke har anfört, bland annat: Båda målen var av besvärlig art, E 2/63 och
E 26/64 främst genom ömtåliga spörsmål som föranleddes av processföringen på
svarandesidan och E 2/65 genom att vidlyftigt material framkom i målet, icke minst
vid syn som domstolen företog. I båda målen krävdes nya överläggningar till dom.
I intetdera fallet kunde vid huvudförhandlingens slut överblickas, vilken tid färdigställande
av domen skulle kräva, och i intetdera kunde — med hänsyn till andra
uppgifter för ledamöterna — tidpunkt för ny överläggning bestämmas. Parterna var
vid förhandlingens avslutande helt införstådda med att svårigheter förelåg för domstolen
att kunna ge bestämt besked i frågan.

Hovrätten finner utrett, att Rekke i enlighet med åklagarens påstående gjort sig
skyldig till försummelse i tjänsten. Ehuru svårigheter må ha förelegat i den omfattning
som Rekke angivit, kan han icke undgå ansvar för tjänstefel, särskilt med
hänsyn till att han hållit frågan om tiden för domarnas meddelande svävande under
mycket lång tid.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

Åtal mot f. d. rådman för underlåtenhet att föranstalta om häktads frigivande samt
dröjsmål med meddelande av dom

Göteborgs rådhusrätt, femte avdelningen, dömde den 13 oktober 1967 under
ordförandeskap av avdelningens dåvarande ordförande rådmannen Lage Samuelson
häktade L. jämlikt 3 kap. 5 § brottsbalken för misshandel till fängelse fyra månader.
I domen förordnades att straffet skulle anses till fullo verkställt genom L:s hållande

i häkte samt att L. ej längre skulle hållas häktad i målet utan omedelbart försättas
på fri fot. Domen vann laga kraft i huvudsaken.

I skrifter som inkommit till justitieombudsmansexpeditionen den 2 och 4 januari
1968 framställde L. vissa klagomål, bl. a. rörande häktningstidens längd. Med anledning
av klagomålen infordrades rådhusrättens akt.

Av akten inhämtades följande. L. häktades den 17 april 1967. Häktningsgrunderna
var att han på sannolika skäl var misstänkt för misshandel den 8 och den 10
april 1967 i Göteborg, att han saknade stadigt hemvist inom riket samt att det
skäligen kunde befaras att han avvek. Åtal väcktes den 28 april 1967. Rådhusrätten
förordnade den 10 maj 1967 om införskaffande av intyg enligt 7 § lagen
om personundersökning i brottmål och, sedan sådant intyg inkommit, den 12 juni
1967 om rättspsykiatrisk undersökning. Den 13 september 1967 inkom rättspsykiatrisk!
utlåtande beträffande L. Huvudförhandling i målet hölls den 22 september
1967. Vid huvudförhandlingen biträdde tolk och hördes förutom L. en målsägande
och två vittnen. L. erkände i huvudsak de gärningar som lagts honom till last men
bestred ansvar under åberopande av att han handlat i nödvärn. Enligt protokollet
pågick förhandlingen kl. 10.00—16.00 och avslutades med tillkännagivande att
dom skulle meddelas den 6 oktober 1967 kl. 13.00.1 protokollet är vidare antecknat:
»L. skall återföras till häktet samt återinställas till rätten den 6 oktober 1967,
klockan 13.00.» Protokollet avslutas med följande anteckning: »Rådhusrätten
håller härefter enskild överläggning och beslutar dom.» I egenskap av rättens ordförande
beslöt Samuelson den 5 oktober 1967 att på grund av tidsnöd för domens
avfattande tidpunkten för domens avkunnande skulle framflyttas till den 13 oktober
1967 klockan 9.45. På den handling, vari beslutet upptogs, antecknades att parterna
underrättats per telefon samma dag. Enligt protokoll från domsavkunnande den
13 oktober 1967 var åklagaren och försvararen men inte L. själv då tillstädes vid
rätten. Av dagboksbladet framgår att domsbevis sändes till häktet den 13 oktober
1967 och att domen expedierades till fångvårdsanstalt den 23 oktober 1967.

Handlingarna i ärendet remitterades den 9 maj 1968 till rådhusrätten för inhämtande
av upplysningar i de hänseenden, som angavs i en inom ombudsmannaexpeditionen
upprättad promemoria. I promemorian framställdes på anförda skäl
följande frågor.

1. Upptogs frågan om L:s omedelbara frigivande vid rättens överläggning den
22 september 1967 och, om så var fallet, vilka överväganden låg till grund för att
rätten inte fann frigivande böra ske?

2. Vilka var skälen till att domen i målet mot L. meddelades först tre veckor
efter huvudförhandlingens avslutande?

3. Vad var orsaken till att L. inte var tillstädes inför rätten vid domens avkunnande? 4.

Varför expedierades domen först den 23 oktober 1967?

Remissen besvarades med översändande av en den 5 juni 1968 dagtecknad skrift
från Samuelson. I denna upplyste Samuelson att han den 31 januari 1968 vid uppnådda
67 år lämnat domartjänsten med pension och anförde i anslutning till de
framställda frågorna följande.

1. Att mer än åtta månader efter huvudförhandlingen den 22 september 1967
uppgiva vad som förekom i frågan är svårt. Givetvis var den uppe till behandling.
Sedan förhandlingen förklarats avslutad uttalade jag, att dom icke kunde meddelas
förrän efter två veckor. I samband därmed talade försvararen med L. Jag fick den
uppfattningen, att L. föredrog att kvarstanna i häktet till dess domen fallit.

Vid den följande överläggningen till dom, som varade omkring en timme, framkom
olika förslag angående påföljden för åtalade gärningarna. Rättens avgörande
kom att stanna vid fängelse fyra månader under förutsättning från min sida, att
annan tidsbestämning icke bleve aktuell under tiden för domens avfattande. Att
rätten ej beslöt att genast frigiva L. beror bland annat på detta förhållande. Mina
tankar var inkopplade på att påföljden skulle bliva fängelse sex månader, vilket
ju skulle omfatta hela häktningstiden. Måhända föresvävade det mig att en
strafftid på fyra månader skulle något underskrida häktningstiden och att påföljden
därför ej behövde bliva strängare. Den långa och icke minst med hänsyn tili L:s sätt
att uppträda pressande förhandlingsdagen medförde tydligen en sammanblandning i
bedömningen, som resulterade i att L. ej blev försatt på fri fot. Under den fortsatta
domsskrivningen kom jag till den uppfattningen, att beslutade fyra månaders fängelse
var en godtagbar påföljd. Jag var då tydligen så fastlåst i den tidigare tankegången
att jag ej närmare reflekterade på att denna påföljd understeg häktningstidens
längd. Då jag sålunda slutligen fann den vid överläggningen överenskomna
strafftiden mild men med hänsyn till omständigheterna adekvat förelåg ej anledning
sammankalla nämnden för ny överläggning.

2 och 3. Sedan målet överlämnats insåg jag, att jag inte skulle hinna avfatta domen
tidigare än inom två veckor efter förhandlingen. Den 22 september var jag
sysselsatt med domsskrivning i två besvärliga stomämndsmål, vilka handlagts, det
ena en hel dag och det andra i två dagar mot flera åtalade och med flera vittnen.
Dessutom fick jag skriva dom i ett trafikmål, som avdömdes den 3 oktober. Skötseln
av det dagliga arbetet vid sidan av sessioner och domsskrivning medförde, att jag
kom i tidsnöd och nödgades uppskjuta domens avkunnande ytterligare till den 13
oktober 1967. I samband med fattande av sistnämnda beslut samtalade jag i god
tid före den 6 oktober såväl med försvararen som med fängelsemyndigheten, närmast
kurator Jungen, som hade mest att göra med L. L., som underrättades om
anledningen till uppskovet med domens avkunnande, framförde inga klagomål däröver.
Häktet erhöll i mycket god tid underrättelse om den ändrade dagen för domens
avkunnande. Om så ej varit fallet hade L. skolat inställas i enlighet med beslutet den
22 september. Den 13 oktober klockan 8.45 meddelade fängelsemyndigheten till
femte avdelningens expedition, att L. vägrade inställa sig. Då jag fick vetskap därom
strax efter klockan 9 lät jag därvid bero.

4. Domen avkunnades en fredag och borde ha avsänts senast påföljande fredag.
Såvitt jag kan erinra mig förelåg då på grund av arbetsbelastningen å avdelningens
expedition utskriften ej färdigläst. Av denna anledning blev den ej expedierad förrän
påföljande arbetsdag, måndagen den 23 oktober.

Den 28 juni 1968 beslöts, att L. skulle beredas tillfälle att yttra sig över innehållet
i det nytillkomna utredningsmaterialet i ärendet. Först den 28 oktober 1968 kunde
L. emellertid anträffas för delgivning av ifrågavarande handlingar. Påföljande dag
återställde han dem vid ett sammanträffande med föredraganden i ärendet. Enligt
en av denne upprättad promemoria över vad som förekom vid sammanträffandet
förklarade L. att han läst bl. a. den ovan berörda remisspromemorian och Samuelsons
skrift och att han förstått innehållet med undantag för ett och annat ord. Han

förklarade även att han inte ämnade inkomma med skriftligt yttrande. I promemorian
har vidare — såvitt här är av intresse — antecknats följande.

Tillfrågad med anledning av Samuelsons uppgift, att Samuelson fått den uppfattningen
att L. föredragit att kvarstanna i häktet till dess domen fallit, svarade L.,
att det nog var riktigt att han sagt något sådant som »att som det nu var gör det
detsamma om jag är på den ena eller andra sidan om murarna». Att L. uttryckt
sig så, hade berott på att han varit chockad över de enligt hans uppfattning oriktiga
uppgifter, som lämnats av de under förhandlingen hörde vittnena och över att Samuelson
förefallit sätta tilltro till dessa. Han hade då ansett att rättegången var
meningslös ur hans synpunkt och att han måste inrikta sig på att försöka få till
stånd en helt ny utredning. Detta var också orsaken till att han inte velat närvara
vid domsavkunnandet.

Tillfrågad om sina arbetsförhållanden efter frigivningen uppgav L. följande: Han
släpptes ur häktet vid 14-tiden fredagen den 13 oktober 1967. Därefter hade han
huvudsakligen ägnat sig åt att efterforska de personer, som varit inblandade i de
händelser, som lett till åtal och fällande dom för honom. Han hade för detta ändamål
vistats i Danmark, Norge, Sverige och Finland. Huvudsakligen hade han levt
på besparingar. Endast sporadiskt hade han haft arbete. Omedelbart efter frigivningen
hade han begett sig till polisen för att få dess hjälp. Där hade man emellertid
inte velat ta upp hans ärende utan hade tillrått honom att ta arbete i stället för
att ägna sig åt nya efterforskningar i saken. Hade han blivit frigiven tidigare skulle
han ha förfarit på samma sätt, d. v.s. omedelbart påbörjat egna efterforskningar
i saken.

Tillfrågad om han hade något yrkande för den händelse det skulle kunna anses
att han felaktigt kvarhållits i häkte viss tid efter huvudförhandlingen den 22 september
1967 svarade L. att det främsta intrånget för hans del till följd av att han
kvarhållits i häktet varit att han senare kommit i gång med sina efterforskningar
och att dessa därigenom försvårats. Hans kostnader för advokatbiträde m. m. i
saken torde därigenom ha ökat. Han gjorde däremot inte gällande att han förlorat
någon arbetsförtjänst. Det var svårt för honom att uppskatta den skada han lidit
till något visst penningbelopp.

L. önskade få följande uppgifter antecknade. Han ansåg sig vara oskyldigt dömd
och hans väsendiga strävan var att söka finna upprättelse. Åtalet, häktningstiden
och domen hade berört honom mycket hårt. Han trodde därför inte att han •—
trots att arbetsmöjligheterna var bäst i Sverige — i framtiden skulle vilja uppehålla
sig här i landet.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde JO
Henkow i en den 14 februari 1969 dagtecknad åtalsinstruktion följande.

Enligt 24 kap. 19 § rättegångsbalken (RB) skall, om skäl för häktning ej längre
förekommer, rätten omedelbart förordna att den häktade skall frigivas.

I 30 kap. RB ges bestämmelser om dom och beslut i brottmål. Enligt 7 § andra
stycket skall, då huvudförhandling ägt rum, samma eller sist nästa helgfria dag överläggning
hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas.

Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt,
må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om ej synnerligt hinder

möter, skriftligen avfattas och meddelas, då den tilltalade är häktad, inom en vecka
och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens avslutande.

Under överläggningen den 22 september 1967 beslöts dom. Den innebar att L.
ådömdes fängelse fyra månader och att straffet skulle anses till fullo verkställt genom
L:s hållande i häkte. Då häktningsskäl alltså ej längre förelåg och anstånd med
domens avfattande ansågs behövligt, borde i särskilt beslut jämlikt 24 kap. 19 §
RB ha förordnats att L. omedelbart skulle frigivas.

Som förklaring till att sådant beslut inte fattats har Samuelson i yttrandet den
5 juni 1968 uppgivit dels att tiden för fängelsestraffet bestämts under förutsättning
från hans sida att annan tidsbestämning inte blev aktuell under tiden för domens
avfattande och dels att den för honom pressande huvudförhandlingen medfört en
sammanblandning i bedömningen som resulterade i att L. ej blev försatt på fri fot.

Vad Samuelson sålunda uppgivit kan väl i och för sig synas rimligt. L. hade
emellertid ifrågavarande dag varit häktad fem månader 5 dagar och skulle den 6
oktober 1967, då domen var avsedd att avkunnas, ha tillbragt ytterligare 14 dagar
i häkte. Häktningstidens längd har till väsentlig del förorsakats av att rättspsykiatrisk
undersökning ägt rum och kan ej heller i övrigt anses ha berott på L:s förvållande.
Endast om straffet skärpts så avsevärt som till sex månader skulle alltså
strafftiden ha överskridit häktningstiden, dock allenast med 11 dagar, men även i
detta fall hade straffet kunnat anses till fullo verkställt genom L:s hållande i häkte
(jfr Beckman m. fl. Brottsbalken III s. 271—272).

På grund härav förefaller det mindre sannolikt att möjligheten av ändrad tidsbestämning
för straffet utgjort den verkliga anledningen till att L. inte frigivits den
22 september. Samuelson har också medgivit att underlåtenheten att frigiva L. var
resultatet av »en sammanblandning i bedömningen».

Den omständigheten att Samuelson förutsatt att den vid överläggningen beslutade
domen kunde komma att ändras före avkunnandet torde emellertid i och för sig
sakna betydelse i sammanhanget. I och med att domen beslöts på sätt som skedde
förelåg ej längre häktningsskäl och skyldigheten att frigiva L. inträdde. Om annan
tidsbestämning av straffet senare blev aktuell, kunde givetvis vid nytt sammanträde
med rätten beslut fattas därom, oavsett att L. då befann sig på fri fot. Skulle en
från början såsom möjlig förutsedd ändring av straffbestämningen kunnat inverka
på frågan om L:s hållande i häkte, hade bort övervägas om, jämlikt 30 kap. 7 §
andra stycket RB, rådrum för domens beslutande var oundgängligen erforderligt. I
annat fall hade definitivt avgörande skolat träffas vid överläggningen.

Vid angivna förhållanden finner jag att Samuelson gjort sig skyldig till tjänstefel
genom att L. ej frigivits omedelbart efter överläggningen.

L:s vidare kvarhållande i häktet har emellertid sin grund jämväl däri att domen
inte meddelats med tillbörlig skyndsamhet. Vid huvudförhandlingen den 22 september
tillkännagavs att domen skulle meddelas den 6 oktober, och Samuelson uppsköt
meddelandet så att det ej skedde förrän den 13 oktober eller sålunda tre veckor
efter förhandlingens avslutande.

Beträffande innebörden av ovan återgivna bestämmelser på området må erinras

att 30 kap. 7 § andra stycket RB ursprungligen innehöll även ett stadgande enligt
vilket domen, om den tilltalade var häktad, ovillkorligen skulle meddelas senast
inom två veckor. Stadgandet utgick i samband med lagändring 1956. Denna syftade
emellertid endast till att underlätta handläggningen av vidlyftiga rättegångsmål. I
propositionen (nr 142) framhöll departementschefen i anslutning till den av honom
föreslagna ändringen att det av föreskrifterna i ämnet borde tydligt framgå att särskild
skyndsamhet krävdes, när det gällde tilltalad som var häktad. Om läget i
detta hänseende efter genomförandet av förslaget uttalade departementschefen
följande:

Med en sådan lösning kommer, liksom för närvarande, huvudregeln att vara den,
att dom i brottmål skall beslutas och avkunnas omedelbart efter den överläggning
som skall hållas i anslutning till huvudförhandlingen. Finnes rådrum för domens
beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt, må rätten besluta anstånd
därmed. Om ej synnerligt hinder möter, skall i sådant fall domen meddelas, när den
tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens
avslutande. Någon anledning att befara att domstolarna skall missbruka
denna starkt begränsade möjlighet till anstånd anser jag icke föreligga.

Tydligt är sålunda att dom i mål mot häktad skall avkunnas så snart som det är
möjligt. När i ett sådant mål allt processmaterial framlagts och överlämnats till
prövning, är det för domstolen ett göromål av högsta angelägenhetsgrad och förtursnatur
att avgöra saken och meddela dom. Den som för sin frihet är beroende av
målets utgång har uppenbarligen ett berättigat anspråk på att inte andra, mindre
angelägna uppgifter skall hindra att han får besked, och detta oavsett om han gör
anspråket gällande eller ej.

Med hänsyn härtill kan ifrågasättas om det i förevarande fall varit oundgängligen
erforderligt med anstånd för domens avfattande. Eftersom domen beslutats vid
överläggningen och förhållandena i målet inte var särskilt komplicerade, borde
domen ha kunnat avkunnas omedelbart och den närmare utformningen ske under
den i 1 § andra stycket kungörelsen angående underrättelse om dom i vissa brottmål
m. m. bestämda expeditionstiden av en vecka. Att domens fullständiga ordalydelse
därigenom inte blivit tillgänglig vid avkunnandet skulle givetvis för L. ha
utgjort en ringa olägenhet i jämförelse med den fortsatta frihetsförlust och ovisshet
om utgången som följde av ett anstånd med avfattandet. Under alla omständigheter
måste ett sådant anstånd ha kunnat begränsas till den normala anståndstiden, en
vecka. Något synnerligt hinder däremot har inte förelegat i fråga om den i sammanhanget
mest betydelsefulla omständigheten, målets beskaffenhet (jfr 17 kap. 9 §
andra stycket RB samt Ekelöf: Rättegång, femte häftet, s. 207 not 31). Vad Samuelson
åberopat rörande anledningen till att han först den 13 oktober avkunnat
domen, nämligen domsskrivning i två andra stomämndsmål och ett trafikmål samt
skötseln av det dagliga arbetet i övrigt, kan uppenbarligen inte tillmätas den vikt
att han därigenom haft skäl att anse sig tvungen att uppskjuta domsskrivningen i
L:s mål tre veckor.

På grund av det anförda har Samuelson gjort sig skyldig till tjänstefel jämväl
2 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

genom att domen ej meddelades senast den 29 september. Beträffande det förhållandet
att domen ej expedierats till fångvårdsanstalt förrän tio dagar efter meddelandet
finner jag med hänsyn till Samuelsons förklaring därutinnan det förelupna
felet ej vara av beskaffenhet att föranleda ansvar.

De tjänstefel som Samuelson enligt det föregående låtit komma sig till last är av
allvarlig natur, särskilt med hänsyn till att de föranlett att L. under sammanlagt tre
veckor obehörigen varit berövad friheten. Jag anser mig därför inte kunna underlåta
att beivra dem.

I enlighet med det anförda skall Samuelson ställas under åtal jämlikt 20 kap. 4 §
brottsbalken vid hovrätten för Västra Sverige för det han i egenskap av rättens
ordförande i målet mot L. av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosatt sin
tjänsteplikt genom underlåtenhet att tillse att rätten dels den 22 september 1967
förordnat om L:s frigivande och dels, då så ej skett, senast den 29 september 1967
meddelat dom i målet.

JO uppdrog åt hovrättsassessorn Per Dahlman att i enlighet med sålunda meddelad
åtalsinstruktion väcka och utföra talan mot Samuelson. Sedan JO Henkow
sedermera avsagt sig sitt ämbete, meddelade hans av riksdagen utsedde efterträdare,
JO Thyresson, Dahlman fortsatt uppdrag att utföra åtalet.

Dahlman påstod vid hovrätten för Västra Sverige ansvar å Samuelson i enlighet
med åtalsinstruktionen.

Hovrätten — som i rättegången handlade jämväl av L. förd skadeståndstalan mot
Samuelson — meddelade dom i målet den 8 april 1970 och dömde därvid Samuelson
jämlikt 20 kap. 4 § och 25 kap. 5 § brottsbalken för tjänstefel att utgiva trettio
dagsböter om trettio kronor. Samuelson förpliktades att utgiva skadestånd till L.
med 3.800 kronor, varav 1.800 kronor för förlorad arbetsförtjänst och 2.000 kronor
för psykiskt lidande.

I domskälen anförde hovrätten, såvitt avser ansvarsfrågan, bl. a.

Samuelson har bestritt att han gjort sig skyldig till oförstånd eller oskicklighet.
Därest försummelse skulle anses föreligga har han hemställt att denna med hänsyn
till föreliggande omständigheter icke måtte bedömas vara av beskaffenhet att föranleda
ansvar eller, i vart fall, att omständigheterna måtte bedömas som mildrande.

Till utveckling av sin talan har JO anfört:

Även om vissa förmildrande omständigheter må anses föreligga
bör emellertid i detta sammanhang också beaktas, att det inträffade inte är
en unik undantagsföreteelse. Samuelson har sålunda även tidigare gjort sig skyldig
till dröjsmål i samband med handläggning av brottmål, för vilka han efter åtal av
justitieombudsmannen dömts av hovrätten till bötesstraff för tjänstefel. Vidare
torde inte böra bortses från att den av Samuelson ådagalagda, närmast totala oförståelsen
för att han i saken handlat felaktigt synes göra det nödvändigt, att det bestämt
reageras mot att handläggningen av brottmål, vari den tilltalade hålles häktad,
tillgår på sätt som skett. — I yttrande till justitieombudsmannen den 31 januari
1969 gjorde Samuelson gällande att rättens beslut att L. skulle kvarstanna i häkte

till dess domen avkunnades varit försvarligt med hänsyn till L:s uppträdande under
huvudförhandlingen och fattat i syfte att tjäna till L:s bästa. Vad Samuelson andragit
härom innefattar emellertid uppenbarligen inga laga häktningsskäl.

Samuelson har i hovrätten bl. a. anfört: Han vidhåller sin förklaring till att frigivning
av L. icke skedde den 22 september 1967. Sålunda var domen icke definitiv,
även om så antecknats i protokollet. Omständigheterna var alltför komplicerade
och svårbedömbara och det förelåg en klar möjlighet att straffet efter finläsning av
memorialet och ny överläggning skulle kunna bli ett annat än det varom man enats
under överläggningen vid förhandlingens slut. Samuelson är på grund av sin tystnadsplikt
förhindrad, att, utöver vad som redan skett, yppa vad som förekommit
under överläggningen. Han saknar sålunda möjlighet att i full utsträckning försvara
sig. Justitieombudsmannen har emellertid accepterat Samuelsons invändning och förklaring
i denna del såsom i och för sig rimlig men har under hänvisning till ett uttalande
i kommentaren till brottsbalken III s. 271—272 anfört att även ett straff
av sex månader skulle ha kunnat anses till fullo verkställt genom häktningstiden.
På grund härav har justitieombudsmannen ansett det mindre sannolikt, att möjligheten
till ändrad tidsbestämning utgjort den verkliga anledningen till den fortsatta
häktningstiden. I anslutning härtill har hänvisats till Samuelsons uppgift om att den
uteblivna frigivningen var resultat av en »sammanblandning i bedömningen». Vidare
har anförts, att häktningstidens längd till väsentlig del förorsakats av den rättspsykiatriska
undersökningen och att längden ej heller i övrigt skulle kunna anses
bero på L:s förvållande. Beträffande brottsbalkskommentaren synes denna icke
hava förelegat i tryck vid den aktuella tidpunkten och var således icke till hjälp.
Även om så hade varit fallet förelåg dock häktningsskäl med hänsyn till L:s uppträdande
och aggressivitet. Den rättspsykiatriska undersökningen kom till stånd sedan
L. själv gjort framställning om »liten» läkarundersökning. L. har sålunda själv väsentligt
bidragit till häktningstidens längd. Vad beträffar uttrycket »sammanblandning
av bedömningen» får detta tolkas som ett förvirrat svar på en fråga, som icke
borde ha ställts och ej heller ha besvarats. Klart är att en straffskala måste ha diskuterats,
och att L. kunnat påräkna ett straff som täckt hela häktningstiden. I åtalsinstruktionen
har vidare sagts, att en förutsatt ändring av domen skulle sakna betydelse
i och med att domen beslöts. Det skulle då ej längre föreligga häktningsskäl.
Oavsett vad som antecknats hade definitiv dom icke beslutats och det förelåg häktningsskäl,
som Samuelson tidigare antytt. Att under angivna omständigheter besluta
om frigivning hade varit föga praktiskt. — Vad justitieombudsmannen anfört om
tidsbestämmelserna för doms avkunnande synes i och för sig riktigt. Samuelson hävdar
emellertid — frånsett arbetsbördan — att målets beskaffenhet varit sådan, att
den för domsskrivningen i anspråk tagna tiden varit försvarlig. Målet var med hänsyn
till L:s agerande och sinnesstämning mycket komplicerat. Detta framkom redan
i samband med framställandet av de olika ansvarsyrkandena och L:s besvarande
av dessa. Tidsödande diskussioner förekom redan på detta stadium. Detta präglade
sedan rättegången i övrigt. Det säger sig självt att detta icke kunnat återspeglas av
texten i domen, och justitieombudsmannen har därför icke kunnat få en rätt uppfattning
om hur komplicerade förhållandena i målet i själva verket varit. Dessa förhållanden
inverkade i hög grad på svårhetsgraden såväl beträffande domsskrivningen
som den bedömning, som skedde vid överläggningen och som måste fortsätta fram
till domsavkunnandet med hänsyn till en tänkbar ändring av straffets längd. Det
förelåg därför synnerliga skäl för anstånd med domens avkunnande till den 13
oktober 1967. — Även om Samuelson dömts tidigare för tjänstefel bör det inträffade
kunna betecknas som en undantagsföreteelse. Att Samuelson dömts tidigare
kan icke läggas honom till last i förevarande fall. Han torde ha all rätt att intaga

sin juridiska ståndpunkt utan att bli tillvitad en »närmast total oförståelse» för felaktigt
handlande.

I anledning av vad Samuelson åberopat beträffande sin tystnadsplikt har justitieombudsmannen
i hovrätten anfört: Samuelson grundar uppenbarligen sitt påstående
om tystnadsplikt på det i domareden ingående löftet att ej uppenbara »de rådslag
rätten inom stängda dörrar håller». Innebörden av domareden (jfr därom bl. a. J.
Kruger: Om domareeden, Naumanns Tidskrift 1876, s. 588 ff, Kallenberg: Svensk
civilprocessrätt I, s. 251 f, och NJA II 1959 s. 103 ff med hänvisningar) i denna del
är visserligen i viss mån oklar. Uppenbart är emellertid att utfästelsen måste tolkas
med beaktande av gällande princip om motiveringsskyldighet. Vad gäller rättens
överläggning inom stängda dörrar kan utfästelsen därför — sedan dom eller beslut
i saken meddelats — på sin höjd anses avse de »rådslag» i form av olika enskilda
uttalanden inom rätten, som ligger bakom de skäl som slutligen antagits till stöd
för fattade beslut. Skälen är sålunda normalt inte kringgärdade av någon tystnadsplikt;
tvärtom torde det få anses vara en tjänsteplikt för en domare att, när ett meddelat
beslut inte innehåller uppgift om skälen för beslutet, på begäran av därtill
behörigt organ lämna upplysningar i detta hänseende. Med hänsyn till beskaffenheten
av de fel för vilka Samuelson står under åtal kan rimligtvis inte enskilda diskussionsinlägg
utan endast de skäl på vilka rätten grundat de i målet mot L. fattade
besluten vara relevanta. I detta sammanhang må framhållas att Samuelson ej hos
justitieombudsmannen, som med hänsyn till befogenheten att övervara domstolars
överläggningar (se 10 § tredje stycket instruktionen för riksdagens ombudsmän)
torde ha rätt att taga del av allt som förekommer vid en överläggning, anfört något
förhållande som omfattats av tystnadsplikten. I den mån någon tystnadsplikt för
Samuelson med hänsyn till hans domared över huvud taget kan anses föreligga i
denna sak, måste sålunda antagas att den avser omständigheter som saknar betydelse.
Samuelsons invändning om tystnadsplikt bör därför lämnas utan avseende.

Häremot har Samuelson invänt: Han vidhåller uppfattningen att han på grund
av tystnadsplikt saknar möjlighet att i full utsträckning försvara sig. Det är alldeles
självklart att en domare skall motivera sitt domslut i domskälen tillräckligt tydligt
och han får också vara beredd att, om domskälen är otydliga, förklara sig, men därutöver
får han icke yppa något om vad som förekommit. Samuelson vill också
understryka att justitieombudsmannen visserligen har rätt att deltaga i domstolars
överläggning, men har han icke gjort detta så har han icke heller rätt att få del av
rådslagen, lika litet som någon annan. Samuelson kan alltså icke säga något om
de rådslag, som ledde fram till domskälen och domsluten. Tyvärr har han redan av
omständigheterna förletts att yppa mera än vad han bort. Att han känt sig påverkad
av konfliktsituationen framgår redan av det av justitieombudsmannen påtalade, förvirrade
uttryckssättet »en sammanblandning i bedömningen».

Hovrätten finner av utredningen framgå att rådhusrätten vid överläggningen den
22 september 1967 beslutat dom av innehåll att påföljden för L. bestämdes till
fängelse fyra månader och att detta straff skulle anses vara tillfullo avtjänat genom
den tid L. hållits häktad i målet. Utrett är vidare att rådhusrätten samma dag beslutat
att dom skulle avkunnas den 6 oktober 1967 och att L. skulle kvarbliva i
häkte i avbidan på domen. Såsom justitieombudsmannen framhållit hade rådhusrätten
redan den 22 september 1967 bort förordna om L:s frigivande. Att Samuelson,
såsom han synes vilja göra gällande, vid överläggningen hyst tvekan huruvida
strafftiden kunde stanna vid fyra månader och han därför eventuellt vid domsskrivningen
kunde komma att överväga ett strängare straff har — vid det förhållandet
att dom såvitt protokollet utvisar redan beslutats — icke utgjort ett godtagbart skäl
för L:s kvarhållande i häkte. Genom att som rådhusrättens ordförande medverka

till att beslut fattades om L:s kvarhållande i häkte, vilket medfört att L. utan laga
grund kommit att även efter den 22 september 1967 under en avsevärd tid vara
berövad friheten, får Samuelson anses ha förfarit felaktigt på sätt som för honom
bör medföra ansvar för tjänstefel.

Såsom justitieombudsmannen framhållit är det, sedan i ett mål mot häktad allt
processmaterial framlagts och överlämnats till prövning, för domstolen ett göromål
av högsta angelägenhetsgrad att avgöra saken och meddela dom. Vad Samuelson
anfört till ursäkt för att dom i målet avkunnats först tre veckor efter huvudförhandlingens
avslutande kan uppenbarligen ej godtagas. Med hänsyn till att dröjsmålet
medfört att L. kommit att utan laga grund vara berövad friheten under en avsevärd
tid bör jämväl vad i denna del ligger Samuelson till last medföra ansvar för tjänstefel.

Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

Kallelse till sammanträde med hyresnämnd

I en skrivelse, som kom in till JO 15.12.1969, hemställdes om utredning av
Solna stads hyresnämnds handläggning av ett mål. I skrivelsen hänvisades till en
artikel i tidningen Aftonbladet 11.12.1969, vari ifrågasattes om hyresnämnden
förfarit riktigt, då den ensidigt gynnat hyresvärden dels genom att uppskjuta ett
möte med hyresgästerna i ett hyresmål, när värden inte kunde komma första
gången, dels genom att till nästa möte kalla den frånvarande värden men inte de
motparter som inte varit närvarande första gången.

Från Solna stads hyresnämnd infordrades handlingarna i det åsyftade hyresmålet.
Av dessa framgick bl. a. följande:

Till nämnden inkom 27.12.1966 en ansökan från AB Bertil Joffe om fastställande
av grundhyra för en lägenhet i Carl A. Lilliesköld AB tillhöriga fastigheten
tomten nr 9 i kvarteret Banken, Solna. Samme sökande inkom 26.4 och 29.11.
1967 med påstötningar i saken. Till nämnden inkom därefter 31.1.1969 en ansökan
från advokaten Rolf Jörgensen som ombud för fastighetsägaren med yrkande
om fastställande av grundhyror för lägenheterna i fastigheten. Sedan nämnden
förordnat särskild utredningsman att utföra värdering av fastigheten och denne

17.11.1969 inkommit med sagda utlåtande, utsattes målet till sammanträde med
nämnden 25.11.1969. I en till nämnden 21.11.1969 inkommen skrivelse uppgav
Jörgensen, att han var förhindrad att inställa sig till sammanträdet 25.11.1969,
då han samma dag hade en förhandling i Göteborg som bestämts för länge sedan.
Sammanträdet 25.11.1969 ägde likväl rum, därvid hyresvärden ej var tillstädes.
Ett stort antal av hyresgästerna var där personligen eller genom ombud.
47 hyresgäster hade dock ej infunnit sig vare sig personligen eller genom ombud.
Vid sammanträdet begärdes från vissa hyresgäster uppskov i ärendet för rådrum
att ytterligare granska sökandens uppgifter m. m. Hyresnämnden beslöt utsätta
målet att åter förekomma 8.12.1969, då parterna skulle komma tillstädes vid
äventyr att målet ändå avgjordes. I beslutet utsädes att hyresvärden skulle under -

rättas genom särskild kallelse. Vid sammanträdet 8.12.1969 var hyresvärden tillstädes
genom Jörgensen samt åtskilliga hyresgäster personligen eller genom ombud.
Av protokollet framgår emellertid att flertalet av de hyresgäster som uteblivit
vid sammanträdet 25.11.1969 ej heller nu var tillstädes. Efter enskild överläggning
tillkännagav hyresnämnden att utslag i målet skulle meddelas senare samt
att parterna lämnades tillfälle att dessförinnan och senast 17.12.1969 inkomma
med påminnelser i ärendet. Målet avgjordes genom beslut 20.12.1969. Såväl hyresvärden
som vissa av hyresgästerna har fullföljt talan mot beslutet i statens hyresråd,
där målet ännu inte avgjorts.

I anledning av vad sålunda framkommit upprättades inom ombudsmannaexpeditionen
en promemoria, i vilken anfördes bl. a. följande:

Såvitt hit översända handlingar utvisar synes nämnden ha underlåtit att ta kontakt
med fastighetsägaren innan målet sattes ut till sammanträde 25.11.1969,
med påföljd att fastighetsägarens ombud ej kunde inställa sig. Sammanträdet ägde
likväl rum. Nämnden torde böra höras över anledningen till varför denna kontakt
underlåtits.

Slutligen synes nämnden ha underlåtit att utsända särskilda kallelser till sammanträdet
8.12.1969 beträffande de hyresgäster, som ej var närvarande vid sammanträdet
25.11.1969. Nämnden torde böra yttra sig häröver.

I skrivelse samma dag hemställdes att hyresnämnden måtte inkomma med yttrande
över vad i promemorian anförts.

30.4.1970 inkom ordföranden i nämnden Frans Orbell med yttrande i saken.
Orbell anförde i huvudsak:

Den särskilda utredningsmannens yttrande inkom till nämnden 17.11.1969 och
kallelse till sammanträdet 25.11.1969 utsändes samma och påföljande dag till
hyresvärden och samtliga hyresgäster enligt den hyresgästförteckning, som hyresvärden
lämnat. Hyresnämnden hade inte i förväg brukat ta kontakt med någon
part i hyresmål. Det skulle ställa sig alltför omständligt att få kontakt med vederbörande
och att träffa överenskommelse om dag för sammanträdet. I mål av större
omfattning förutsattes att hyresvärden vid förhinder hade möjlighet att sända
ombud och i andra fall fick man finna sig i uppskovsförfarande. I förevarande
hyresmål försökte dock Orbell att komma i kontakt med hyresvärdens ombud
för att meddela sammanträdesdag men lyckades ej därmed. Anledningen härtill
var, att målet borde bli föremål för behandling snarast möjligt och för övrigt stod
lokal, som rymde ett hundratal personer, under vecka 48 ledig endast 25.11.

Att sammanträdet likväl ägde rum, då hyresvärdens ombuds skrivelse inkom
fredagen 21.11, berodde på att ny kallelse med ändring av sammanträdesdag inte
skulle hinna utsändas till samtliga hyresgäster med hänsyn till hyresgästernas antal.
För övrigt var det även tveksamt om hyresgästerna skulle hinna utkvittera
de rekommenderade försändelserna före sammanträdesdagen och alltså skäl att
befara, att en stor del av dem skulle mötas av stängda dörrar till sammanträdeslokalen.
Även i hyresvärdens frånvaro fyllde givetvis sammanträdet dock sitt ändamål.
Hyresgästerna fick framföra sina synpunkter och framställa sina yrkanden,
som före nästa sammanträde delgavs hyresvärden för kännedom genom utdrag
av protokollet.

Vad angick underlåtenheten att utsända särskilda kallelser till sammanträdet

8.12.1969 beträffande de hyresgäster som ej var närvarande vid sammanträdet

25.11.1969 — en del av kallelserna hade ej nått adressaten utan åtskilliga hade
återkommit som obeställbara och andra som outlösta i sinom tid — anmärkte
Orbell till att börja med, att kallelser till ett uppskjutet sammanträde i nybyggnadsmål
inte utsänts av hyresnämnden vare sig före eller under Orbells tid som
hyresnämndsordförande. I händelse av uppskov hade parterna vid det första sammanträdet
muntligen delgivits kallelse till nästa sammanträde och skriftlig kallelse
endast ifrågakommit, om någon anmält förhinder eller på annat sätt visat sitt intresse
för sammanträdet samt givetvis alltid i de fall, då målet uppskjutits till obestämd
dag. På detta sätt hade också förfarits i flertalet andra ärendekategorier
med undantag för uppsägningsmål, där utebliven part kallats till ytterligare ett
sammanträde. Hyresgästerna borde själva kunna göra sig underrättade om målets
gång. En dylik praxis ifråga om kallelser hade utbildats jämväl i andra hyresnämnder.
Hyresvärdens ombud hade i det nu aktuella målet begärt uppskov, varför
nämnden hade att kalla hyresvärden särskilt. Hos ombudet hade Orbell dessförinnan
efterhört, vilka dagar som skulle passa för nytt sammanträde.

Ställföreträdande JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande:

Beträffande kallelse till sammanträde med den kommunala hyresnämnden gäller
enligt 13 § hyresnämndskungörelsen jämförd med 18 § hyresregleringslagen
i dess äldre lydelse att nämnden skall kalla parterna genom rekommenderade brev
senast sex dagar före sammanträdet vid äventyr att ärendet avgöres utan hinder
av parts utevaro. Härifrån föreligger visst undantag, som likväl ej är aktuellt i
detta sammanhang. Nämnden äger således i och för sig befogenhet att hålla sammanträdet
och fatta beslut på grundval av förefintligt material, trots att endera
eller båda parterna uteblivit, under förutsättning att kallelse utgått i föreskriven
ordning. Anser sig nämnden behöva ytterligare utredning bör dock ärendet uppskjutas
och parterna underrättas härom (se E. Hedfelt m. fl.: Hyresreglering och
besittningsskydd s. 152).

Föreskrift om skyldighet att vid detta kallelseförfarande i förväg kontakta part
eller parts ombud för bestämmande av tid för sammanträde finns däremot ej. Något
sådant är ej heller föreskrivet vid kallelse till sammanträde med den statliga
hyresnämnden och torde för övrigt överhuvud ej vara uttryckligen fastslaget vare
sig för domstolar eller eljest i förvaltningsförfarandet, där inställelseplikt avseende
muntliga förhandlingar är aktuell. Det gäller en lämplighetsfråga som bör kunna
bedömas diskretionärt. Naturligt nog råder likväl vid t. ex. domstolar en allmän
praxis, enligt vilken samråd regelmässigt äger rum med det ombud, som parten
befullmäktiga!. Anledning härtill föreligger redan av processekonomiska skäl;
förhinder för ombudet utgör i allmänhet ett hinder för förhandlingens hållande
(jfr RB 32: 8 andra stycket). Härtill kommer naturligtvis allmänna serviceskäl.

Lika starka skäl talar måhända inte för den skildrade ordningen i hyresmål,
bl. a. med hänsyn till möjligheten att avgöra målen utan hinder av parts utevaro
samt målens i många fall enkla beskaffenhet. Emellertid kan det också här både
av processekonomiska skäl och serviceskäl framstå som lämpligt att samråd sker
med partsombuden om dag och tid för en förhandling, innan denna sätts ut. Inte

minst gäller detta sådana hyresmål, där partens närvaro vid sammanträde inför
nämnden bedömes som erforderlig för målets utredning. I förevarande hyresmål,
som måste anses tillhöra de komplicerade, torde laga förfall för hyresvärdens ombud
vid sammanträdet 25.11.1969 ha utgjort hinder för målets avgörande vid
detta, en bedömning som även Orbell synes dela. (Någon motsvarande bestämmelse
som den i 7 § tredje stycket hyresnämndslagen angående verkan av laga
förfall finns dock ej i fråga om den kommunala hyresnämnden).

På grund av det anförda samt med hänsyn särskilt till det stora antal hyresgäster,
som berördes av sammanträdet och för vilka en inställelse på grund av
hyresvärdens utevaro skulle innebära en betydande olägenhet, anser jag att Orbell
inte borde ha satt ut sammanträdet utan att först ha försäkrat sig om att hyresvärdens
ombud hade möjlighet att komma vid tillfället i fråga. Att så ej skedde
utgör enligt min mening en betänklig underlåtenhet. Då någon uttrycklig föreskrift
inte fiims om sådant samråd som nu sagts, låter jag emellertid bero vid detta uttalande.

Beträffande den muntliga handläggningen av hyresregleringsärende gäller numera
endast föreskriften i 6 § hyresnämndslagen att nämnden skall kalla parterna
att inställa sig inför nämnden. Motsvarande tidigare och i det aktuella ärendet
tillämpliga föreskrifter enligt 18 § hyresregleringslagen i dess äldre lydelse var mer
utförliga. Där angavs sålunda att parterna, innan hyresnämnden avgjorde ärendet,
skulle få tillfälle att vid sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter.
Detta kompletterades med en föreskrift i 13 § hyresnämndskungörelsen att,
då tid utsatts för förhandling vid sammanträde inför nämnden, parterna skulle
kallas att inställa sig vid sammanträdet genom rekommenderade brev. Det vill
synas som om man på sina håll dragit den slutsatsen av ordalagen i 18 § hyresregleringslagen
att det väsentliga var att parten gavs möjlighet att muntligen utveckla
sin talan inför nämnden. I och med att man gett honom en sådan möjlighet
skulle man kunna anses ha uppfyllt sina skyldigheter mot honom, om inte
särskilda skäl talade för annat. Med detta synsätt skulle det i så fall t. ex. inte ha
varit nödvändigt att kalla en part på det sätt som sades i 13 § hyresnämndskungörelsen
mer än en gång. Det var sedan hans sak att avgöra om han ville begagna
sig av den erbjudna möjligheten att uttala sig muntligen inför nämnden. Resonemanget,
som får antas ha tillämpats med urskillning, lär ha haft praktiskt intresse
huvudsakligen i hyresregleringsärenden med ett stort antal hyresgästparter.

Jag är naturligtvis införstådd med att den som inställt sig till ett sammanträde
och där fått del av meddelande om tid och plats för ett ytterligare sammanträde
inte dessutom behövt kallas genom särskild försändelse i rekommenderat brev enligt
13 § hyresnämndskungörelsen. Brevet skulle här te sig som en onödig formalitet
utan självständigt ändamål. Det kan erinras om att då det gäller rättegångsmål
det direkt utsagts att, om huvudförhandling måste uppskjutas, partema skall
kallas till den uppskjutna huvudförhandlingen omedelbart eller genom särskild
kallelse, 43: 11 tredje stycket RB jämförd med 33: 15 RB.

Däremot har jag svårt att finna stöd för och godta en praxis som innebär att

part, som inte var närvarande vid det första sammanträdet och inte där fick kännedom
om det nya sammanträdet, ej underrättats om det nya sammanträdet på
det föreskrivna sättet. Jag utgår därvid från att syftet med den mundiga handläggningen
hos hyresnämnd var — och för övrigt fortfarande är — att en partsförhandling
skall äga rum. I en sådan bör naturligen envar part ges tillfälle att
delta. Jag fäster mig också vid att föreskrifterna i 13 § hyresnämndskungörelsen
om särskild kallelse på part, då förhandling satts ut, enligt sina ordalag inte lämnade
utrymme för undantag. Men sist och framförallt finner jag allmänna grundsatser
påkalla att förhandling inte hålls i ett ärende någon part ovetande. Enligt
den s. k. kommunikationsgrundsatsen skall part ha tillfälle att ta del av och yttra
sig över det material, på vilket avgörandet i ärendet grundas. Vad som förekommer
vid en förhandling utgör just sådant beslutsunderlag och ofta mycket betydelsefullt
sådant. Inga regler eller grundsatser skall naturligtvis tillämpas in absurdum.
Jag kan tänka mig fall där en ny förhandling bör kunna äga rum beträffande
en delfråga e. d. av begränsad räckvidd utan att andra än de närmast berörda
parterna underrättats.

Om i förväg med part bestämts att ett sammanträde skall pågå ett visst antal
dagar eller om ärendet helt enkelt inte hinns med den ena dagen utan sammanträdet
måste fortsätta påföljande dag eller inom några dagar, lär särskild kallelse
till de enskilda följande sammanträdestillfällena ej heller behöva utgå till part,
som ej hörsammat kallelsen till sammanträdet. Vad nu sagts torde även äga giltighet
för den statliga hyresnämnden. (Jfr ovan angivna uttalanden i Hedfelts
m. fl. kommentar till hyresregleringslagen samt vad departementschefen anfört till
7 § tredje stycket i Kungl. Maj:ts prop. 1967 nr 171 s. 17).

I det föreliggande ärendet var ena partssidan inte representerad vid det första
sammanträdet. Någon partsförhandling kunde därför inte komma till stånd. Sammanträdet
borde därför egentligen ha inställts och skjutits upp till senare tillfälle.
Med hänsyn till de praktiska olägenheter som detta såsom Orbell beskrivit med
all sannolikhet skulle ha vållat, kan någon anmärkning dock inte göras mot att
sammanträdet trots allt hölls. Om sammanträdet inställts och utsatts att äga rum
vid senare tillfälle, hade hyresnämnden utan all tvekan haft att kalla samtliga parter
på nytt genom rekommenderade brev. Den omständigheten att i stället ett
ofullständigt sammanträde hölls, kan enligt min mening inte föranleda någon annan
bedömning. Den partsförhandling, som är sammanträdes huvudsyfte, kunde
ju inte äga rum förrän vid det nya tillfället. Vid detta borde därför alla parter beredas
tillfälle att närvara. Det blev inte fallet. Enligt min mening borde Orbell
lika väl som han lät utfärda ny skriftlig kallelse på hyresvärden ha låtit utfärda
nya skriftliga kallelser på de hyresgäster som inte muntligen underrättats om det
nya sammanträdet. Jag låter bero vid detta uttalande.

Jag vill tillägga att när det gäller de statliga hyresnämnderna motsvarighet saknas
till kallelseföreskriften i 13 § hyresnämndskungörelsen. Det enda rättesnöret
är nu föreskriften att nämnden skall kalla parterna att inställa sig inför nämnden.
I vad mån nytt sammanträde kräver nya kallelser på envar part blir under såda2*
— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

na förhållanden att bedöma mot bakgrund av sammanträdets syfte och med tilllämpning
av allmänna grundsatser. Jag kan härvid erinra om att besvärssakkunniga
föreslog som allmän regel för förvaltningsförfarandet att part skall kallas till
sammanträde för muntlig handläggning som hålls i ärendet (SOU 1964: 27 s.
361).

Fattande och meddelande av beslut hos hyresnämnd

I en till hyresnämnden för Stockholms län 18.9.1969 inkommen ansökan begärde
direktören Eric Törnqvist tillstånd till överlåtelse av sin hyresrätt till lägenheten
Narvavägen 7 på kaptenen Carlheim-Gyllenskiöld. Fastigheten äges av direktörerna
Jan och Ulf Lundahl som är bröder. Målet förekom vid sammanträde inför hyresnämnden
28.10.1969 med hyresrådet Michael von Koch som ordförande i nämnden.
Enligt protokollet från sammanträdet gjorde bröderna Lundahl gällande att
de behövde ifrågavarande lägenhet för eget behov och erbjöd Törnqvist en annan
lägenhet i samma fastighet men med adress Banérgatan 8 eller alternativt en lägenhet
i en fastighet vid Sandhamnsgatan i Stockholm. Sedan fråga uppkommit
att bröderna Lundahl skulle kunna anvisa Törnqvist annan lägenhet än som först
diskuterats, förklarade Törnqvists ombud advokaten Hugo Wennberg, att han motsatte
sig uppskov i målet av denna anledning men att han däremot var beredd att
pröva sådant erbjudande under tiden fram till hyresnämndens beslut. Förhandlingen
förklarades avslutad med tillkännagivande att beslut skulle meddelas 18.11.
1969. Vid enskild överläggning 5.11.1969 fattade nämnden beslut i målet, av innehåll
att nämnden på närmare angivna skäl lämnade Törnqvist tillstånd att i och för
det avsedda bytet med Carlheim-Gyllenskiölds lägenhet överlåta hyresrätten till
lägenheten i fråga. Det protokoll, i vilket sagda beslut intagits, företeddes för och
signerades av von Koch 6.11.1969. Bröderna Lundahl inkom 14.11.1969 med ett
förslag till lösning av bytesfrågan. I skrivelse från nämnden samma dag, undertecknat
Essie Nilsson e. u., meddelades parterna att, med anledning av nyssnämnda
skrivelse från bröderna Lundahl, beslutet i målet skulle meddelas först 25.11.1969.
Samtidigt anmodades Wennberg att senast 23.11.1969 inkomma med yttrande i anledning
av skrivelsen. Om denna föranledde förhandlingar mellan parterna, skulle
ärendet förklaras vilande. I annat fall skulle beslutet meddelas såsom sagts 25.11.
1969. Wennberg inkom 17.11.1969 med infordrade yttrande. Samma dag fick
bröderna Lundahl av misstag del av utdrag angående målet ur hyresnämndens
protokoll från sammanträdet 28.10.1969 med däri intaget beslut av 5.11.1969. I
en 24.11.1969 dagtecknad stämningsansökan yrkade bröderna Lundahl, att Stockholms
rådhusrätt måtte undanröja beslutet 5.11.1969 och återförvisa målet till
hyresnämnden under påstående att nämndens förfaringssätt att under pågående
handläggning av ett ärende och fjorton dagar före det nämnden sagt sig skola medmeddela
beslut fatta ett sådant och delgiva det med parterna tillika med besvärshänvisning
måste innebära ett grovt rättegångsfel.

I en skrivelse, som kom in till JO 24.11.1969, överlämnade bröderna Lundahl
för kännedom, utredning och vidtagande av de åtgärder, vartill utredningen kunde
föranleda, kopia av sagda stämningsansökan.

Efter remiss inkom von Koch 17.12.1969 med yttrande i saken, von Koch anförde
härvid bl. a.:

Hyresnämndens plikt likmätigt (jfr 9 § hyresnämndslagen) gjordes vid sammanträde
28.10.1969 vissa medlingstrevare, som syftade till att bröderna Lundahl skulle
kunna få tillfälle att ställa annan lägenhet än på Banérgatan eller Sandhamnsgatan
till Törnqvists förfogande. Tanken på uppskov i sådant syfte avvisades av
Wennberg. Då situationen i bytesärenden ofta är sådan att den lägenhet, till vilken
sökanden önskar byta, inte står så länge till förfogande, skulle ett uppskov
med ärendets fortsatta handläggning kunna ha varit sökanden till förfång. Det var
därför olämpligt att låta ärendet draga ut på tiden genom uppskov. På min fråga
förklarade sig Wennberg emellertid beredd att pröva ett nytt erbjudande från bröderna
Lundahls sida, som kunde komma att framställas innan hyresnämndens beslut
hann meddelas. Av denna anledning bestämdes att beslut i ärendet skulle meddelas
först 18.11., vilket är längre än som normalt bör förekomma enligt 15 § tredje
stycket hyresnämndslagen. Det förutsattes därvid att beslutet skulle inhiberas
eller uppskjutas, om skäl därtill dessförinnan framkom.

På grund av anhopning av ärenden vid sammanträdet 28.10. uppsköts överläggningen
till 5.11. Därvid fattades det beslut som framgår av protokollet. Beslutet
skulle, såsom tidigare bestämts, meddelas 18.11., om ej annorlunda bestämdes.

14.11., en fredag, inkom bröderna Lundahl med en skrift, i vilken bl. a. erbjöds
att för Törnqvists räkning ställa i ordning en del av den tidigare diskuterade Banérgatslägenheten.
En kansliskrivare vid hyresnämndens kansli kom in till mig med
denna skrift. Jag dikterade omedelbart den skrivelse, som innehåller att beslut i
ärendet uppskjuts till 25.11 att då meddelas om ärendet ej förklaras vilande. Jag
beordrade kansliskrivaren att själv underskriva skrivelsen och genast översända
den till båda ombuden och framhöll uttryckligen för henne att beslutet skulle uppskjutas
till 25.11. Av för mig oförklarlig anledning expedierade kansliskrivaren icke
blott skrivelsen utan även protokollet för 28.10 med det beslut, som fattats 5.11.
Delgivning skedde närmaste arbetsdag, måndagen 17.11. Redan dessförinnan, nämligen
14.11, hade Wennberg direkt från bröderna Lundahl eller deras ombud fått
en kopia av deras skrivelse och samma dag besvarades denna av Wennberg med
en skrift (aktbil. 14), av vilken framgår att bröderna Lundahls nya förslag avvisades.

Veckan 17—22.11 befann jag mig borta på en kurs, då jag per telefon av min
assistent fick höra om den för tidiga expeditionen, som hon fått reda på genom
besök av Norder. Jag bad henne omedelbart framföra mitt beklagande av det
skedda till Norder, vilket sedan skedde även genom brev från mig 1.12.

Såsom förut sagts är det för mig oförklarligt hur protokollet med beslut kunde
komma att expedieras 14.11 samtidigt med det brev, i vilket meddelades att beslutet
skulle anstå till den 25.11. Kansliskrivaren var visserligen vid tillfället vikarie
för den assistent som i vanliga fall har huvudansvaret för expeditionsåliggandena,
men hon biträder även i vanliga fall på min rotel och är mycket skicklig i arbetet.
Det kan tänkas, att diktamen av brevet och direktiven för expedieringen
därav och för uppskovet med beslutet gjordes för hastigt. Det är också möjligt att
jag tillsagt kansliskrivaren att expediera skrivelsen tillsammans med en kopia av
bröderna Lundahls skrift men att hon uppfattat direktiven så att det var protokollet
som skulle expedieras med skrivelsen. Det kan tilläggas att antalet expeditionella

åtgärder är mycket stort vid hyresnämnderna, som handlägger långt flera ärenden
än domstolar av betydande storlek. Under månaderna januari—november 1969
inkom till hyresnämndskansliet omkring 4 800 ärenden, i vilka olika expeditionella
åtgärder vidtagits. Oberoende av vad orsaken kan vara påtar jag mig det fulla ansvaret
för det inträffade.

Det som skett är att ett expeditionelit fel begåtts, i det att ett beslut, som var färdiguppsatt
för att senare meddelas om annat ej bestämdes, expedierats för tidigt.
Felets karaktär borde även Norder inse, särskilt med hänsyn till innehållet i skrivelsen.
Det är icke fråga om något grovt rättegångsfel. Om rådhusrätten finner skäl
återförvisa ärendet kan det bero på att utredningen bör fortsätta vid hyresnämnden,
exempelvis därför att bröderna Lundahls erbjudande av den uppdelade Banérgatslägenheten
eller annan lägenhet anses böra prövas av hyresnämnden (jämför den
allmänna återförvisningsmöjligheten i 72 § andra stycket hyreslagen).

För min del bedömer jag sakläget så att hyresnämnden, sedan Törnqvist förkastat
bröderna Lundahls erbjudande av den uppdelade Banérgatslägenheten, skulle
25.11.1969 ha meddelat sitt 5.11 fattade beslut. Bröderna Lundahls nya erbjudande
är nämligen enligt min mening icke av beskaffenhet att ändra den uppfattning
åt vilken beslutet ger uttryck, nämligen att erbjudande av lägenhet i fastigheten
på Banérgatan icke tillgodosåg Törnqvists syfte med det begärda bytet och att
beaktansvärda skäl förelåg för detta. Givetvis skulle, sedan den sist utsatta förklaringstiden
gått till ända den 24.11, ny överläggning ha hållits angående det då rådande
läget i tvisten i och för ledamöternas uttalande, huruvida det fattade beslutet
borde stå fast.

Med hänsyn till det nu sagda kan jag inte finna att det fel som begåtts inverkat på
sakens utgång eller vållat bröderna Lundahl skada eller kostnad.

Bröderna Lundahl avgav påminnelser.

Stockholms rådhusrätt prövade i beslut 15.1.1970 — under anförande att det
framställda yrkandet ej föll inom tillämpningsområdet för 3 kap. 71 § nyttjanderättslagen,
i vilket lagrum anges de fall i vilka part genom stämning äger klandra
hyresnämnds beslut, och att det därför var uppenbart att målet på grund av rättegångshinder
inte kunde upptagas till prövning — lagligt avvisa stämningsansökningen.

Svea hovrätt, dit bröderna Lundahl besvärade sig över beslutet, anförde i beslut

14.4.1970 följande.

Enligt 3 kap. 71 § första stycket nyttjanderättslagen äger part, som ej godtar
hyresnämnds beslut i fråga, som avses i 35 § samma kapitel, klandra beslutet genom
att väcka talan mot andra parten inom tre veckor från det parten erhållit del
av beslutet. Såsom klander av beslut måste anses jämväl att part väcker talan med
yrkande om beslutets undanröjande och målets återförvisning till hyresnämnden
på grund av grovt rättegångsfel. Hinder mot att till prövning upptaga det av bröderna
Lundahls i stämningsansökningen framställda yrkandet har därför inte förelegat.
På grund av det anförda prövar hovrätten lagligt visa målet åter till rådhusrätten
för erforderlig handläggning.

I skrivelse till rådhusrätten 8.5.1970 hemställde parterna att målet måtte avskrivas,
och i beslut 11.6.1970 avskrevs målet.

Ställföreträdande JO Wennergren, som tog del av hyresnämndens och rådhusrättens
akter samt hovrättens beslut, anförde vid ärendets avgörande följande.

Bestämmelserna i 15 § lagen om hyresnämnder utgår från att beslut i ärende
fattas samma dag som förhandling hålls inför hyresnämnden. Det fattade beslutet
kan meddelas antingen vid förhandlingen i parts närvaro eller genom delgivning
med part genom nämndens försorg (prop. 1967: 171 s. 40). Huvudregeln är att
beslutet skall meddelas förhandlingsdagen. Kan på grund av ärendets beskaffenhet
eller annan särskild omständighet beslutet ej meddelas denna dag, skall det meddelas
inom två veckor därefter. Möter synnerligt hinder, får det dock meddelas
ännu senare.

Nu nämnda regler kan jämföras med 19 § i den tidigare gällande hyresnämndskungörelsen.
Där sades att, om ärendets invecklade beskaffenhet eller annan särskild
omständighet föranledde att nämndens beslut inte kunde fattas samma dag
som förhandlingarna avslutats, beslutet fick meddelas senare. Det ligger vidare nära
till hands att jämföra med föreskrifterna i 17:9 RB, där det sägs att dom i princip
skall beslutas och avkunnas på huvudförhandlingsdagen men att rätten kan besluta
om anstånd, om på grund av målets beskaffenhet erfordras rådrum för domens beslutande
eller avfattande. Om ej synnerligt hinder möter, skall domen dock skriftligen
avfattas och meddelas inom två veckor efter förhandlingens avslutande.

Enligt 18 § lagen om hyresnämnder skall vid hyresnämnds sammanträde föras
protokoll. I 11 § hyresnämndsinstruktionen föreskrivs att, när protokoll är uppsatt,
ordföranden skall göra anteckning därom på protokollet med angivande av
dagen för anteckningen samt utsättande av namn eller signatur. Vidare anges i

12 § instruktionen att i protokoll vid sammanträde skall antecknas bl. a. nämndens
beslut, om det ej sätts upp särskilt. Beslut, som sätts upp särskilt, skall enligt

13 § skrivas under av ordföranden.

Det aktuella ärendet väcker till en början frågor om under vilka förutsättningar
ett besluts meddelande kan uppskjutas från förhandlingsdagen och om ett beslut,
som ej meddelas förhandlingsdagen, bör tas in i protokollet eller sättas upp särskilt.

Förarbetena till 15 § lagen om hyresnämnder ger inga särskilda upplysningar till
ledning för tolkningen av paragrafen. Ser man till ordalagen faller det i ögonen att
möjligheten att skjuta på beslutets meddelande gjorts beroende av att ett hinder
föreligger mot att beslutet meddelas förhandlingsdagen. Vidare märks att tillämpningsramen
ter sig vidare än i 17:9 RB, som begränsar sig till hinder som har att
göra med beslutets fattande eller utformning, och i 19 § hyresnämndskungörelsen,
som begränsas till hinder mot besluts fattande. Frågan är dock om skillnaden inte
är endast redaktionellt betingad. Enligt ordalagen krävs under alla förhållanden att
beslutet inte »kan» meddelas förhandlingsdagen. För längre tids anstånd än två
veckor fordras synnerligt hinder. Vad gäller hindrens natur torde liksom i den tidigare
gällande 19 § hyresnämndskungörelsen och 17:9 RB med hänvisningen till
ärendets beskaffenhet avses att den är invecklad och att ärendet är så svårhanterligt
— sakligt eller rättsligt — att nämnden behöver rådrum för att kunna ta ställ -

ning till saken eller för att i skrift kunna ge uttryck för det beslut som skall återge
dess ställningstagande. Någon motsvarighet till hänvisningen »annan särskild omständighet
(än ärendets beskaffenhet)» finns inte i 17:9 RB men fanns däremot
i 19 § hyresnämndskungörelsen. Förarbetena ger inte några upplysningar om vilka
särskilda omständigheter som åsyftas och som också skall få betraktas som legitima
hinder mot att beslut meddelas förhandlingsdagen. Det synes dock sannolikt att
hänvisningen till annan särskild omständighet än ärendets beskaffenhet tillfogats
som en säkerhetsventil för att ge viss flexibilitet åt förfarandet och inte binda det
för hårt på denna punkt. Kvar står dock att det skall vara fråga om en »särskild»
omständighet, d. v. s. en omständighet som vållar en undantagssituation.

Det aktuella ärendet var knappast av den invecklade beskaffenhet att beslut på
grund därav ej kunde fattas och meddelas förhandlingsdagen eller i vart fall inom
kort tid därefter. Sådant förhållande har inte heller åberopats till stöd för uppskjutandet
av tidpunkten för beslutets meddelande till 18.11.1969. Den omständighet,
som ansågs hindra beslutets meddelande omgående, utgjordes i stället därav att
ytterligare kontakter mellan partema aviserats och att dessa kunde komma att
tillföra ärendet nytt material av avgörande betydelse för bedömningen. I ett sådant
läge brukar ärendet bordläggas och tas upp till fortsatt handläggning om kontakterna
ej leder till förlikning. Ärendet kan emellertid i och för sig också avgöras
omedelbart, om det brådskar eller det får anses vara nog förhandlat mellan parterna.
Ärende skall ju enligt 13 § lagen om hyresnämnder handläggas skyndsamt.
Det ligger i hyresnämndens hand att sätta streck.

Den lösning som valdes i det aktuella ärendet framstår närmast som en kompromiss
eller mellanform mellan de två tillvägagångssätten. Ärendet vilandeförklarades
ej men det förutsattes att det skulle tas upp igen och till en början vilandeförklaras
om ett förändrat sakläge påkallade det. Ett avgörande träffades visserligen

5.11.1969 men det skulle betraktas som preliminärt intill den dag som utsatts för
dess meddelande eller den tidigare dag då det blivit klart att sakläget förskjutits så
att beslutet ej kunde vidhållas. Hyresnämndens förfaringssätt innefattar onekligen
vissa praktiska fördelar genom att det på en gång tillgodoser intresset av att få till
stånd en samförståndslösning och intresset av att motverka förhalning av avgörandet.
Frågan är emellertid om ett så utstuderat och avvikande tillvägagångssätt
låter sig förena med föreskrifterna i 15 § lagen om hyresnämnder. Utgör verkligen
den omständigheten att nya fakta måhända men ej med säkerhet är att emotse en
sådan särskild omständighet som enligt paragrafen får betraktas som hinder mot
att beslutet meddelas omedelbart? Med den elastiska utformning paragrafen fått
— med särskild hänsyn då till att den tillåter att hänsyn tas inte bara till hinder
mot omedelbart fattande och avfattande av beslutet utan också till hinder mot
omedelbart meddelande av beslutet — lämnar texten utrymme för olika meningar.
Jag anser mig därför böra begränsa mig till att uttala att jag inte finner mig kunna
göra gällande att hyresnämnden handlat i klar strid mot lagen. Något ansvarsgrundande
tjänstefel kan jag med denna bedömning inte finna begånget i nu behandlade
hänseende.

För anstånd med besluts meddelande längre tid än två veckor fordras att hindret
är synnerligt. Det kan diskuteras om den omständighet som betraktats som hinder
i det aktuella ärendet var av synnerlig beskaffenhet. Då tiden för beslutets meddelande
bestämdes i samråd med parterna och var avhängig av den förut behandlade
frågan om hindrets legitimitet, ställs hyresnämndens tillämpning av regeln som
sådan emellertid inte på sin spets och jag anser mig inte behöva ingå på vidare
prövning än som skett vid min bedömning av hindrets legitimitet över huvud taget.

Då en hyresnämnd råkar i den situationen att ett beslut inte kan meddelas sammanträdesdagen,
uppkommer frågan om beslutet, när det föreligger, skall antecknas
i nämndens protokoll från sammanträdesdagen eller sättas upp särskilt. Är
det bara fråga om några dagars respit, kan beslutet naturligtvis utan olägenhet tas
in i protokollet. Från praktisk synpunkt är det i sådant fall inte någon skillnad mellan
beslut som meddelas vid förhandlingen och beslut som meddelas någon kortare
tid därefter. Är det fråga om en längre tids respit, kan dock praktiska komplikationer
uppkomma om beslutet skall antecknas i protokollet från förhandlingsdagen.
Detta kan då inte justeras beträffande den paragraf som skall återge beslutet.
Endast partiellt justerade protokoll vållar naturligen administrativa komplikationer.
Blir beslutet färdigt före den dag det uppgivits skola meddelas, kan protokollet
visserligen justeras så snart beslutet antecknats däri, men det blir på grund
av bestämmelserna i 2:6 tryckfrihetsförordningen i denna del inte allmänt och
offentligt förrän beslutsexpeditionen avgått. Man får då att göra med ett protokoll,
som visserligen i sin helhet är justerat men som partiellt ännu ej är offentligt ens i
förhållande till parterna. Att ytterligare administrativa komplikationer kan vållas
härav ligger i öppen dag och exemplifieras av händelserna i det aktuella ärendet.
Övervägande praktiska skäl talar därför enligt min mening för att beslut, som ej
meddelas förhandlingsdagen eller kortare tid därefter, inte antecknas i sammanträdesprotokollet
utan i särskilt protokoll eller sätts upp särskilt.

I det aktuella ärendet tillkom den omständigheten att det fattade beslutet inte
var helt definitivt utan kunde komma att tas tillbaka. En myndighet anses visserligen
kunna ändra eller t. o. m. upphäva ett beslut som skall expedieras så länge
expediering ej skett. Det spelar i och för sig ingen roll att beslutet är upptaget i ett
justerat protokoll (SOU 1964: 27 s. 309, 476). Uppenbarligen bör ett justerat beslut
dock rivas upp endast i nödfall såsom då oförutsedda händelser inträffar eller
fel upptäcks. Ett beslut som kan komma att ändras bör lämpligen inte justeras
förrän man med tillräcklig säkerhet kan betrakta det som slutgiltigt — von Köchs
åtgärd under förhandenvarande omständigheter att redan 6.11.1969 justera beslutsparagrafen
kan dock inte bedömas som tjänstefel.

Förfar man vid ett besluts dokumentation så som von Koch gjorde och varemot
några formella hinder i och för sig inte torde möta, fordras dock särskilda åtgärder
till förebyggande av missförstånd och felgrepp under den fortsatta handläggningen.
Det kan inte begäras av ej juridiskt skolad biträdespersonal att den inser alla
konsekvenser av förfaringssättet i fråga om t. ex. expediering och handlingsoffentlighet.
Det måste anses åligga den som justerar beslutet att i samband därmed no -

ga informera och instruera personalen om vad som blir att iaktta under den fortsatta
handläggningen. I detta hänseende har von Koch brustit med den olyckliga
påföljden att protokollsutdrag felaktigt expedierades 14.11.1969. Det inträffade
framstår som mycket beklagligt, von Koch har påtagit sig det fulla ansvaret för
olyckshändelsen och framfört sina ursäkter till den förfördelade parten. Jag anser
mig under sådana omständigheter kunna låta bero vid en allvarlig erinran om vikten
av att en chef leder arbetet på sådant sätt att fel av det slag som inträffade inte
uppkommer.

Spörsmål huruvida rättens ombudsman i konkurs bör teckna borgen för ett av
konkursboet upptaget lån m. m.

Aktiebolaget Väg & Planering försattes den 17 juli 1966 i konkurs vid Sevede
och Runaläns domsagas häradsrätt. Advokaten Lennart Allmér, Kalmar, utsågs till
förvaltare och advokaten Åke Eckerström, Vimmerby, förordnades till rättens ombudsman
i konkursen. Konkursförvaltningen beslöt att fortsätta av bolaget bedriven
rörelse och fullfölja vissa entreprenadarbeten, som bolaget åtagit sig att utföra
men vid konkursutbrottet ej slutfört. För att kunna bestrida utgifter i samband
med rörelsedriften utverkade Allmér åt konkursboet en checkräkningskredit
å 50 000 kr. hos Skandinaviska banken. Som säkerhet lämnades en borgensförbindelse
av Allmér och Eckerström. I samband med rörelsens fortsättande uppstod
massagäld, som konkursboet inte torde kunna helt infria. På egen begäran entledigades
Allmér och Eckerström i februari 1968 från sina uppdrag i konkursen och
två andra advokater förordnades i deras ställe.

I en skrivelse, som inkom till JO den 20 februari 1968, anhöll advokaten C. W.
Du Rietz att JO måtte uttala sig om huruvida en rättens ombudsman borde få
teckna borgen för ett av konkursboet upptaget lån och därefter tillåta att långivaren
fick betalt framför andra massaborgenärer. Du Rietz biträdde en massaborgenär,
Oppeby Säteri Aktiebolag, vars fordran konkursboet ej infriat på förfallodagen.
Du Rietz ifrågasatte också om JO ej borde söka få till stånd lagstiftning om
förbud för rättens ombudsman och förvaltaren att påtaga sig ansvar för massagäld
och rörande vissa andra frågor varav de flesta avsåg massaborgenärers ställning i
konkurs och berörts av Welamson i en uppsats i Svensk Juristtidning 1952 s. 401
-437.

Efter remiss inkom Eckerström med upplysningar, vid vilka var fogad en redogörelse
av Allmér angående konkursen.

Du Rietz avgav påminnelser.

Sedan tillfälle beretts Svenska bankföreningen att avge yttrande i ärendet, inkom
bankföreningen med sådant yttrande och anförde.

Det är inte ovanligt att ett rörelsedrivande företags konkurs kan ge betydligt
bättre resultat, om konkursboet fortsätter rörelsen under någon tid, t. ex. för att
kunna fullfölja inneliggande beställningskontrakt. I sådana situationer krävs i ali -

mänhet ett större eller mindre tillskott av likvida medel, och det förekommer i
rätt många fall att dessa anskaffas genom att förvaltaren tar upp en bankkredit
för boets räkning. Det är enligt bankföreningens uppfattning önskvärt att så kan
ske även i framtiden, ty annars riskerar man att likvidsvårigheter kan framtvinga
en omedelbar avveckling, trots att det uppenbarligen skulle varit förmånligare för
borgenärerna att rörelsen fortsatts.

Enligt banklagen gäller som huvudregel att bankkredit inte får beviljas annat än
mot betryggande säkerhet. Visserligen finns möjligheter att efterge säkerhetskravet,
men före den 1 januari 1969 var rätten därtill mycket snävt begränsad. På grund
därav har det säkerligen inte sällan hänt att i samband med framställningar om
kredit till konkursbo fråga väckts om att förvaltaren skulle teckna borgen för krediten.
Genom ett sådant personligt engagemang av förvaltaren har banken också
kunnat få ett bevis för att förvaltaren för sin del haft full tilltro till att fortsättandet
av rörelsen skulle ge ett gott resultat.

Enligt vad bankföreningen inhämtat har det, om ock i begränsad utsträckning,
förekommit att borgen för bankkredit till ett konkursbo tecknats även av rättens
ombudsman.

Bankföreningen är medveten om att principiella betänkligheter kan anföras mot
att en konkursförvaltare ikläder sig borgensansvar gentemot en massaborgenär.
Sådana betänkligheter gör sig med än större styrka gällande i fråga om rättens ombudsman.
Med hänsyn till vad ovan anförts finner bankföreningen emellertid väl
förståeligt att borgensteckning av förvaltaren och rättens ombudsman kommit till
stånd i nu förevarande fall.

När ett konkursbo skaffar sig en rörelsekredit i bank, är det i allmänhet mest
rationellt och från räntesynpunkt billigast att den läggs upp som en checkräkningskredit.
I så fall är det enligt bankföreningens mening helt naturligt och riktigt att
räkningen också begagnas för temporära insättningar av löpande intäkter i rörelsen.
Om situationen skulle utvecklas därhän att boets tillgångar ej förslår till att
förnöja samtliga massaborgenärer, torde däremot insättningar på checkräkningen
inte vidare böra ifrågakomma. Såsom framhålls i remisshandlingarna finns det
emellertid inte några säkra riktlinjer för hur en konkursförvaltning i ett sådant
läge bör förfara med avseende på betalningen av massaskulderna. Bankföreningen
anser önskvärt att denna brist undanröjes genom lagstiftning. Därvid torde de
synpunkter som framförts i professor Welamsons artikel i Svensk Juristtidning
vara väl värda att beaktas.

I ärendet förelåg högsta domstolens akt i mål mellan Oppeby Säteri Aktiebolag
och Allmér, angående dennes ansvar för bolagets förenämnda fordran. Kungl.
Maj:t meddelade dom i målet den 18 september 1969. Genom dom den 9 juni
1967 hade rådhusrätten i Kalmar ogillat bolagets talan om åläggande för Allmér
att till bolaget utge mot dess fordran svarande belopp, och genom dom den 24 oktober
1968 hade Göta hovrätt i huvudsak upphävt rådhusrättens dom och bifallit
bolagets talan. Kungl. Maj:t prövade rättvist att med ändring av hovrättens dom
i huvudsaken ogilla bolagets talan (se NJA 1969 s. 390).

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande.

Bankföreningen framhåller att ett rörelsedrivande företags konkurs ej sällan
kan ge betydligt bättre resultat, om konkursboet fortsätter rörelsen under någon

tid, och att härför erforderliga likvida medel i rätt många fall anskaffas genom att
förvaltaren tar upp en bankkredit för boets räkning. Enligt föreningens uppfattning
är det önskvärt att så sker även i framtiden, emedan man annars riskerar att
likvidsvårigheter kan framtvinga en omedelbar avveckling, trots att det uppenbarligen
skulle varit förmånligare för borgenärerna att rörelsen fortsatts.

Jag delar bankföreningens uppfattning att det är önskvärt att konkursbo i den
angivna situationen kan erhålla bankkredit. Som framgår av vad föreningen vidare
anfört kan bankkredit emellertid regelmässigt inte lämnas utan att säkerhet ställs.
Att någon eller några av konkursborgenärerna ställer säkerhet är då en möjlighet,
även om det utan tvivel ofta måste vara svårt att förmå någon borgenär härtill.
Vad det i förevarande ärende närmast gäller är emellertid huruvida frågan om
säkerhet kan ordnas på det sättet att rättens ombudsman och förvaltaren garanterar
kreditens infriande genom att t. ex. teckna borgen.

Rättens ombudsman har främst till uppgift att utöva kontroll över konkursboets
förvaltning. Enligt 59 § konkurslagen skall han sålunda göra sig noga underrättad
om boets tillstånd samt under konkursen hålla noggrann uppsikt över förvaltningen.
Han skall ha avlagt domared och är underkastad fullständigt ämbetsansvar.
Det kan enligt min mening inte anses förenligt med den uppgift och ställning,
rättens ombudsman sålunda har, att han har något eget ekonomiskt intresse
i konkursen, bortsett från hans anspråk på arvode för uppdraget. Jag anser därför
att han inte bör personligen påtaga sig ansvar för konkursboets skulder.

Att Eckerström i förevarande fall tecknat borgen för en konkursboet beviljad
checkräkningskredit finner jag emellertid inte kunna läggas honom till last som
tjänstefel.

Huruvida det bör stå en konkursförvaltare fritt att påtaga sig ansvar för viss
massagäld synes mera oklart. Innan jag framför några synpunkter rörande den
frågan vill jag för att undvika missförstånd påpeka att jag därmed inte avser att
ingå på någon prövning huruvida förvaltaren i förevarande fall handlat felaktigt.
Konkursförvaltare står inte under JO:s tillsyn. Jag kan alltså inte pröva hur en
konkursförvaltare handhaft sitt uppdrag. Mina uttalanden föranleds enbart av att
Du Rietz ifrågasatt att lagstiftning behövs i ämnet.

Enligt 53 § konkurslagen åligger det konkursförvaltaren att med iakttagande av
de i konkurslagen meddelade bestämmelserna besörja de ärenden, som rör borgenärernas
gemensamma rätt och bästa. I detta stadgande avses med borgenärerna
endast konkursborgenärerna, ej eventuella massaborgenärer. Eftersom konkursbo
inte anses kunna försättas i konkurs och den till konkurs avträdda egendomen inte
anses, så länge konkursen pågår, kunna göras till föremål för utmätning (NJA
1945 s. 177 och 1951 s. 238), har massaborgenärerna begränsade möjligheter att
framtvinga betalning från konkursboet och blir beroende av konkursförvaltaren i
detta hänseende. Av detta och flera andra skäl torde man kunna i viss mån betrakta
förvaltaren som en förtroendeman ej blott för konkursborgenärerna utan
även för massaborgenärerna (se Welamsons förutnämnda uppsats, Svensk Juristtidning
1952 s. 412 och 423 f., samt hans arbete Konkursrätt, 1961, s. 652 f.). Det

kan väl därför ifrågasättas om förvaltaren personligen bör engagera sig ekonomiskt
till förmån för viss eller vissa massaborgenärer genom att teckna borgen för massaskulden.
Det särskilda intresse han vid boets insolvens kan ha av att massaborgenär,
som han lämnat sådan garantiutfästelse, får betalt av konkursboet kan
möjligen anses ej vara förenligt med hans ställning som förtroendeman i viss mån
för samtliga massaborgenärer. Att märka är emellertid att en liknande motsättning
mellan honom och massaborgenärerna kan sägas föreligga redan om förvaltaren
har anspråk på, förutom arvode, ersättning för utlägg och andra kostnader, vilka
i och för sig kan uppgå till betydande belopp sammanlagt (jämför yttrande av
advokatsamfundets styrelse i NJA 1966 s. 171). Skillnaden synes ej vara så stor
mellan det fallet att förvaltaren själv förskotterar boet kontanta medel och det
fallet att han i stället anskaffar motsvarande belopp genom att mot egen borgensutfästelse
utverka en bankkredit åt konkursboet.

Med hänsyn till det anförda finner jag det vara svårt att bestämt hävda att konkursförvaltare
principiellt bör vara förhindrad att teckna borgen för en massaskuld.

Mot bakgrund av vad här upptagits anser jag inte, att det finns anledning för
mig att väcka fråga om lagstiftning om förbud för rättens ombudsman och förvaltaren
att påtaga sig ansvar för massagäld.

Du Rietz har även ifrågasatt om ej lagstiftningsåtgärder borde påkallas beträffande
massaborgenärers ställning. Med anledning härav får jag anföra följande.

Spörsmål som rör massaborgenärerna har i stort sett lämnats oreglerade i konkurslagen.
Högsta domstolen framhåller i den förenämnda domen den 18 september
1969 att rättsläget i fråga om massaborgenärers ställning i ett konkursförfarande
och tillvaratagandet av deras intressen är oklart samt att åtskilliga frågor
i samband med massafordringar vållar svårigheter i rättstillämpningen och vid
bedömningen av en konkursförvaltares åtgärder.

Det oklara rättsläget och svårigheterna i rättstillämpningen torde effektivt kunna
undanröjas endast genom lagstiftning. Förevarande konkursrättsliga problem
synes kunna upptagas i samband med de frågor som lagberedningen arbetar med.
Avskrift av handlingarna i ärendet skall därför överlämnas till lagberedningen
för kännedom och den åtgärd vartill beredningen kan finna anledning.

I övrigt föranleder vad i ärendet förekommit ej vidare åtgärd från min sida.

Disciplinär åtgärd mot polisman för underlåtenhet att mottaga brottsanmälan

I en skrivelse, som inkom till JO 4.11.1969, anförde advokaten Wilhelm Spielmann
i huvudsak klagomål över att förste kriminalassistenten Karl Arnbäck under
tjänstgöring 12.10.1969 vid centralvakten i polishuset i Göteborg vägrat att mottaga
en brottsanmälan och i samband därmed uppträtt på ett olämpligt sätt.

Efter remiss inkom polismästaren i Göteborgs polisdistrikt med utredning och

yttrande. Utredningen innehåller, förutom yttranden från Spielmann och Arnbäck,
protokoll över förhör med fru Maija-Liisa Holmasaari och fru Majken Wendel,
vilka var närvarande vid tillfället 12.10.1969, då Arnbäck skulle ha vägrat mottaga
brottsanmälningen.

Spielmann avgav påminnelser.

Arnbäck underrättades om att han var misstänkt för att ha gjort sig skyldig till
tjänstefel dels genom att vägra upptaga brottsanmälningen, dels genom att åsidosätta
sin skyldighet enligt 10 § polisinstruktionen att uppträda hövligt och hänsynsfullt
samt bereddes tillfälle att inkomma med yttrande. Arnbäck (genom advokaten
Curt Blomkvist som ombud) inkom därefter med yttrande.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.

Göteborgs rådhusrätt dömde 8.10.1962 till äktenskapsskillnad mellan MaijaLiisa
Holmasaari och hennes make taxichauffören Richard Holmasaari. Vårdnaden
om makarnas barn Anu, född 1957, och Robert, född 1959, tillerkändes därvid
modern. Socialvårdsnämnden i Göteborg beslöt 26.2.1969 på ansökan av MaijaLiisa
Holmasaari att omhändertaga barnen för samhällsvård och placerade dem i
ett fosterhem i Nässjö. I ny process angående vårdnaden om barnen meddelade
rådhusrätten 31.7.1969 ett interimistiskt beslut, enligt vilket Richard Holmasaari
erhöll vårdnaden om Anu. Anu rymde från fosterhemmet och, sedan hon placerats
på ett barnhem, även från detta till Richard Holmasaari. 10.10.1969 lämnade
även Robert fosterhemmet. Han ringde några timmar efter det han lämnat
Nässjö till fosterhemmet och meddelade att han befann sig hos fadern. Spielmann,
Maija-Liisa Holmasaari och Wendel inställde sig 12.10.1969 vid centralvakten
i polishuset och mottogs av Arnbäck. Maija-Liisa Holmasaari, som biträddes av
Spielmann i den nya vårdnadsprocessen, önskade anmäla Richard Holmasaari som
misstänkt för brott enligt 7 kap. 4 § brottsbalken genom att ha bortfört Robert
från fosterhemmet eller åtminstone kvarhållit honom hos sig. Sedan Spielmann
framfört Maija-Liisa Holmasaaris ärende uppkom en diskussion mellan Spielmann
och Arnbäck. Arnbäck tog ej emot någon anmälan vid tillfället. Efter en stund
avlägsnade sig Spielmann och de båda kvinnorna.

Frågan i vad mån polisen är skyldig att mottaga anmälan om brott har tidigare
varit föremål för JO:s prövning. Därvid har det gällt anmälningar som framstått
som mer eller mindre ogrundade. Justitieombudsmannen Alfred Bexelius, som avgjorde
ärendena i fråga, framhöll att om en polisman mottar en anmälan, som
han bedömer som obefogad, det visserligen ofta är påkallat att fästa anmälarens
uppmärksamhet på de risker som är förbundna med ogrundade beskyllningar för
brott. Bexelius hänvisade därvid bl. a. till straffbestämmelserna mot obefogad angivelse
och vårdslös tillvitelse i BrB 15:6 andra stycket och 15:7 andra stycket.
Emellertid måste, uttalade Bexelius vidare, polisen i princip anses skyldig att upp -

taga anmälan om brott, om anmälaren så påfordrar. (Se JO:s ämbetsberättelse
1968 s. 172.)

Den uppfattning, Bexelius sålunda uttalat, delas helt av mig. Även jag anser
det vara klart, att en polisman regelmässigt ej äger vägra eller eljest undandra sig
att mottaga och registrera en brottsanmälan, som anmälaren bestämt begär att få
lämna. En sådan vägran är givetvis särskilt betänklig, om polismannen dessutom
felaktigt bedömt anmälan som ogrundad eller rentav inser att den i och för sig är
grundad men anser den olämplig av något skäl. Resultatet kan då bli att förundersökning
ej kommer att inledas, fastän så bort ske. Enligt RB 23:1 första stycket
skall förundersökning inledas, så snart anledning förekommer att brott, som hör
under allmänt åtal, förövats.

I förevarande fall ger vad Arnbäck själv uppgett vid handen, att han vid Spielmanns
och de båda kvinnornas besök intog den ståndpunkten att Spielmann, i
stället för att göra polisanmälan, borde ta kontakt med socialförvaltningen i saken
och att denna myndighets åtgärder borde avvaktas, att Spielmann opponerade sig
häremot och vidhöll begäran att få göra polisanmälan samt att Arnbäck efter diskussion
med Spielmann lät denne och de båda kvinnorna gå utan att Arnbäck på
något sätt förklarat sig villig att likväl mottaga en anmälan. Arnbäck har tillagt,
att han var underkunnig om att han inte kunde vägra att mottaga brottsanmälan
och därför givetvis aldrig haft en sådan avsikt men att han numera var medveten
om att han bort avsluta diskussionen med att mottaga anmälan i enlighet med
Spielmanns intentioner. Enligt Spielmanns och Wendels uppgift påpekade Spielmann
vid tillfället för Arnbäck att denne var skyldig att ta emot en anmälan.

Även om Arnbäck ej uttryckligen vägrat mottaga brottsanmälan, är innebörden
av det inträffade densamma. Spielmann har sökt avge en anmälan men efter diskussion
med Arnbäck funnit detta lönlöst och jämte de båda kvinnorna avlägsnat
sig med oförrättat ärende. Genom sitt uppträdande vid tillfället har Arnbäck, lika
effektivt som om han uttryckligen vägrat, undandragit sig att upptaga anmälan. I enlighet
med vad förut anförts har han emellertid över huvud taget icke ägt undandra
sig detta.

Anmälningen avsåg misstanke om egenmäktighet med barn. Därom stadgas i
BrB 7:4 första stycket att, om någon obehörigen skiljer barn under femton år från
den som har vårdnaden, han skall, om det ej är brott mot frihet, dömas till böter
eller fängelse i högst sex månader. Som framgår av kommentaren till stadgandet är
detta avsett att täcka ej blott bortförande utan även undanhållande av barnet från
den som har vårdnaden. Intrång i vårdnaden är för handen även när barnet av
vårdnadshavaren anförtrotts fosterföräldrar och någon utomstående eller när fader
eller moder, som icke har vårdnaden, tar barnet från fosterföräldrarna. Stadgandet
omfattar bl. a. det fallet att fader eller moder, som icke har vårdnaden, egenmäktigt
tar till sig barnet eller efter besök av barnet håller det kvar så länge och under
sådana former att man kan säga att barnet skilts från vårdnadshavaren. (Jfr Beckman
m. fl., Brottsbalken I, andra uppl., s. 261.)

Arnbäck har uppgett att Spielmann — på hans fråga om det verkligen var »be -

visat» att Richard Holmasaari hämtat Robert i fosterhemmet — svarade att ingen
sett Richard Holmasaari göra det men att han förmodligen gjort det. Enligt Ambäcks
uppgift kunde Spielmann, till stöd för misstanken att Richard Holmasaari
bortfört Robert, medverkat till ett bortförande eller åtminstone nu kvarhöll Robert,
ej åberopa något utöver det förhållandet att Robert nu befann sig hos Richard
Holmasaari. Enligt min mening fanns det emellertid anledning att fråga sig om
den 10-årige Robert av eget initiativ på några timmar kunnat förflytta sig den
långa sträckan från fosterhemmet i Nässjö till Richard Holmasaaris bostad i Stora
Höga. Mot bakgrund av vad som inträffat i det av pressen uppmärksammade
»Anu-fallet», där Richard Holmasaari tydligen länge ej ville rätta sig efter socialvårdsnämndens
beslut, kunde misstanken om brott enligt BrB 7:4 ingalunda anses
obefogad. Tvärtom måste situationen anses ha varit sådan att i enlighet med RB
23:1 första stycket förundersökning skulle inledas.

I betraktande härav framstår Ambäcks underlåtenhet att mottaga brottsanmälan
såsom särskilt betänklig. Han har emellertid uppgett att hans avsikt var att hjälpa
och att han önskade undvika sådant uppseende och kritik som riktats mot bl. a.
polisen i »Anu-fallet». Socialvårdsnämnden har efter Spielmanns och de båda kvinnornas
besök på polishuset gjort polisanmälan för utredning av eventuellt brott enligt
89 § barnavårdslagen i samband med Roberts avvikande från fosterhemmet.
Därigenom har utredning om motsvarande förhållanden, som Spielmann avsåg
att anmäla, kunnat komma till stånd. Såsom polismästaren anfört synes någon fara
i bevishänseende eller skada i övrigt ej ha uppkommit genom Ambäcks underlåtenhet
att mottaga anmälan. I likhet med polismästaren anser jag därför att det fel
i tjänsten, som sålunda ligger Arnbäck till last, bör kunna beivras i disciplinär väg.

Om polismans uppträdande under tjänsteutövning stadgas i 10 § polisinstruktionen,
att han skall uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning; han
skall uppträda hövligt, hänsynsfullt och med fasthet samt vinnlägga sig om självbehärskning
och undvika vad som kan uppfattas som utslag av oginhet eller småaktighet.

När det gäller Ambäcks personliga uppträdande vid tillfället har Spielmann i
klagoskrivelsen uppgett att — när Spielmann försökte förklara skillnaden mellan
brottet enligt BrB 7:4 och enligt 89 § barnavårdslagen och i samband därmed ville
citera ur en lagbok, som fanns i rummet — Arnbäck yttrade att lagboken var
»hans privata egendom» och undanbad sig att Spielmann använde den. Wendel
har uppgett att Arnbäck därvid röt åt Spielmann och att, då Spielmann förklarade
att han på grund av sitt yrke kände till gången av ett ärende som detta, Arnbäck
yttrade att »det imponerar inte ett dugg på mig om Ni är advokat eller inte».
Spielmann har, särskilt tillfrågad därom, förklarat att vad Wendel sålunda uppgett
var korrekt. Maija-Liisa Holmasaari har uppgett att något »rytande» inte förekom
men att stämningen blev ganska irriterad mellan Spielmann och Arnbäck och
att dessa stundtals var något högljudda. Arnbäck har förnekat att han yttrat att
lagboken var hans egendom men vidgått att han nekat Spielmann att använda den
och därvid sagt att böckerna i rummet ansvarade han för. Han har förnekat att

han rutit. Arnbäck har uppgett att han då Spielmann åberopade sin ställning som
advokat fällde ett yttrande av innebörd att argumentet var utan nämnvärd saklig
tyngd. Han trodde inte att han använt ordet »imponera» och kunde inte exakt
minnas den form han gett yttrandet, men det kunde inte gärna uppfattas som kränkande.
Arnbäck har tillfogat att Spielmann och Wendel var påtagligt upprörda vid
tillfället.

Genom att uppträda mot Spielmann på sätt Arnbäck själv erkänt har Arnbäck
åsidosatt sin skyldighet enligt 10 § polisinstruktionen att uppträda hövligt och hänsynsfullt.
Med hänsyn till omständigheterna — bl. a. kan Spielmann och hans sällskap
ha varit något upprörda redan när de kom — anser jag inte att vad Arnbäck
sålunda erkänt utgör fel av beskaffenhet att föranleda straffansvar. Om Arnbäck
rutit åt Spielmann vore en strängare bedömning befogad. Hur därmed förhållit sig,
skulle endast kunna klarläggas genom ett domstolsförfarande. Jag anser det emellertid
tveksamt huruvida bevisningen i detta hänseende är tillräcklig. På grund härav
och då det inträffade inte är av den vikt att domstolsprövning synes nödvändig
anser jag mig i denna del kunna låta bero vid en erinran till Arnbäck om hans
skyldighet enligt 10 § polisinstruktionen att uppträda hövligt och hänsynsfullt.

Såvitt avser Ambäcks underlåtenhet att mottaga brottsanmälan överlämnar jag
saken till polismästaren i Göteborgs polisdistrikt för disciplinär åtgärd.

Polismästaren H. Hofde fann i beslut 30.7.1970, att Arnbäck genom sin underlåtenhet
att upptaga brottsanmälan oaktat skyldighet därtill förelegat för honom
gjort sig skyldig till tjänstefel och dömde jämlikt 19 § statstjänstemannalagen
Arnbäck till varning.

Polischefens beslut har vunnit laga kraft.

Dold polisövervakning

I en skrivelse, som inkom till JO den 28 augusti 1969, anförde redaktören Per
Ekelund klagomål över att polisen i en lägenhet i Hässleholm anordnat dold övervakning
av stadens centrum för att kunna ingripa mot störande motortrafik på
kvällstid. Ekelund bifogade två tidningsnotiser om saken.

Efter remiss inkom länspolischefen i Kristianstads län Hans Fjelner den 3 oktober
1969 med yttrande, vid vilket var fogade en promemoria av poliskommissarien
Folke Reinfeldt och förste polisassistenten Ingvar Sundberg samt ett yttrande
från polismästaren i Hässleholm Per Gromark.

I promemorian uppgavs.

Under sistlidna året har det på olika platser inom Hässleholms stad kvälls- och
nattetid förekommit störningar, bl. a. på Nytorget, av fordonsåkande ungdom i
sådan omfattning, att personer, som bor utmed de aktuella platserna, har gjort
framställning hos polisen om effektivare övervakning samt uppgivit sig vilja ställa

sina bostäder till polisens förfogande för att få slut på de rådande missförhållandena.
Dessa kulminerade under månaderna juni—augusti och har bestått uti skrän,
högljudd transistormusik samt krossandet av glasflaskor mot Nytorgets stenläggning.
Ungdomarna har mestadels varit spritpåverkade.

På grund av ringa personaltillgång i övervakningstjänst har den kontinuerliga
övervakningen av stadens centrum icke kunnat genomföras i erforderlig och önskvärd
omfattning.

Vid tidigare polisingripanden undkom de skyldiga, varför det nu ansågs erforderligt
att vidtaga särskilda åtgärder för att få ett slut på missförhållandena. Vid
två tillfällen i augusti disponerades ett kontorsrum vid Nytorget, varifrån civilklädd
polis utrustad med bärbar radio dirigerade uniformerad polis till en plats
för ingripande. Aktiviteten var en ren ordningsangelägenhet och icke någon trafikrazzia.
Allmänheten har rätt att fordra att polis på ett effektivt sätt ingriper
mot ordningsstörande element och detta i synnerhet nattetid. Att det dessutom
företogs ingripanden mot fordonsförare, som behandlade sina fordon på ett för
omgivningen störande sätt, hör till polisens allmänpreventiva funktion. I aktiviteten
deltog även distriktets skyddspolispersonal med icke polismålade fordon.

Slutligen kan nämnas att det från andra tätorter inom Hässleholms polisdistrikt
framförts klagomål om ungdomars busliv nattetid både med och utan motorfordon.

Gromark anförde i sitt yttrande.

Såsom framgår av förenämnda promemoria har det särskilt under 1969 varit
en allvarlig störning av fordonsåkande ungdom under nattetid i Hässleholms stads
centrum. Upprepade trafikövervakningar med relativt stor och kontinuerlig polisinsats
delvis med hjälp från länstrafikgruppen i länet har anordnats för att komma
tillrätta med problemet. Åtskilliga trafiksyndare och andra fridstörare har rapporterats
och bötfällts. Trots polisinsatsen har ungdomarna samlats än mera mangrant
och utsträckt sin körning i de ljudkänsliga kvarteren till framåt morgontimmarna.
Särskilt Nytorget har varit utsatt för ett organiserat busliv genom glaskrossning
och diverse skadegörelse på parkerade fordon.

Polisens resurser i polisdistriktet är såsom väl är känt mycket begränsade. Endast
en dubbelpatrull är i tjänst i Hässleholm på kvälls- och nattpassen och skall
i princip övervaka hela polisdistriktet och särskilt centralvaktområdet. Då denna
styrka jämväl skall anlitas för andra uppgifter såsom störningar i hemmen och
undersökningar i samband med trafikolyckor o. d. kan den sålunda inte helt förläggas
till centrum av staden.

Personalstyrkan — 0,90 per 1 000 inv. — är helt underdimensionerad för att
betjäna ett expanderande distrikt med redan så starka tätorter som Hässleholms
stad, Osby köping, Perstorps köping, Vinslövs köping och Tyringe, Sösdala, Bjärnum,
Hästveda och Lönsboda landskommuner. Även i dessa orter finnes krav på
kontinuerlig bevakning. Särskilt Perstorp och Osby har haft liknande bullerproblem
och busliv, vilket påtalats av bl. a. kommunala myndigheter.

Personalen har på allt sätt gjort intensiva insatser bl. a. genom beredvillighet
att tjänstgöra på övertid (12 000 timmar under senaste år) men någon varaktig
lösning kan detta icke bli. Distriktet måste tillföras mer personal.

För att bättre få ett grepp över situationen och effektivisera övervakningen har
polisen vidtagit de särskilda åtgärder som redovisats i promemorian, varvid skyddssektionens
personal medverkat. Vårt intryck av resultatet är helt positivt. Vi har
redan kunnat förmärka en bättring, som jag hoppas blir bestående.

Fjelner yttrade att han i sak hade intet att tillägga utöver vad som anförts från
polismyndighetens sida.

Ekelund avgav påminnelser.

Sedan rikspolisstyrelsen beretts tillfälle att avge yttrande i ärendet inkom styrelsen
med yttrande. Däri anfördes.

I rikspolisstyrelsens anvisningar 21.3.1966 angående aktivisering av trafikövervakningen
fastslås att trafikövervakning i princip skall bedrivas öppen. Polispersonal
skall härvid som regel vara iförd uniform. Undantag kan dock i vissa fall
göras.

Även polisens yttre övervakningsverksamhet i övrigt bedrives i princip öppet.

Syftet med öppen övervakning är att ge en god preventiv effekt och så långt
möjligt förhindra brott och förseelser av olika slag. Denna effekt består dock i
vissa fall endast så länge övervakningen pågår. De personella resurserna blir alltså
delvis av avgörande betydelse för den öppna övervakningens effektivitet. Är
de personella resurserna otillräckliga och kravet på åtgärder tvingande måste givetvis
annan form av övervakning tillgripas.

Av handlingarna angående förhållandena i Hässleholm framgår att under de
tidsperioder som polis uppehållit sig på de oroliga gatorna något ordningsstörande
uppträdande inte har förekommit där. Det obehag som de boende i de centrala
delarna av staden varit utsatta för vid övriga tillfällen synes dock ha varit
av sådan intensitet och tidslängd att det ålåg polisen att vidtaga åtgärder för att
återställa lugnet och ordningen. Kontinuerlig bevakning med uniformerad personal
har såsom polischefen anfört inte kunnat anordnas i tillräcklig utsträckning.
Med hänsyn till omständigheterna anser rikspolisstyrelsen att kritik inte kan riktas
mot de åtgärder polisen vidtog.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande.

I likhet med rikspolisstyrelsen anser jag att polisens yttre övervakningsverksamhet
i princip bör bedrivas öppet. Skulle dold polisövervakning förekomma mera
allmänt på offentliga platser, skulle detta säkerligen av många medborgare — även
bland det stora flertal som är laglydiga — upplevas som ett obehag och kunna hos
dem skapa en olustig känsla av att ständigt vara övervakade, när de vistas på gator
och torg. Kan polisen genom öppen övervakning effektivt fullgöra sin uppgift
att förebygga brott och i övrigt upprätthålla allmän ordning och säkerhet, är därför
denna form av övervakning att föredra. Huruvida det är möjligt för polisen
att fullgöra sin uppgift effektivt genom öppen övervakning är emellertid, som rikspolisstyrelsen
framhåller, delvis en fråga om personalresurser. Är personalresurserna
otillräckliga, kan polisen tvingas tillgripa dold övervakning. Det är med hänsyn
till det sagda givetvis angeläget att polisen har tillräckligt med personal.

Beträffande den dolda polisövervakning som i förevarande fall förekommit i
Hässleholm, delar jag helt rikspolisstyrelsens bedömning. Jag har alltså ej anledning
att betvivla uppgifterna från polismyndigheten i Hässleholm att man till följd
av bristande personalresurser nödgats tillgripa dold övervakning för att över huvud
taget komma till rätta med missförhållandena i stadens centrum. Någon an -

märkning kan därför inte riktas mot polisen för det förfarande som använts i
detta fall.

På grund av det anförda samt då polisbristen är välbekant för statsmakterna
och någon framställning från min sida med anledning av det inträffade därför ej
är påkallad företar jag ej vidare åtgärd i ärendet.

Handläggningsrutiner vid polismyndighets utredning av dödsolycka

6.9.1968 inträffade en olycka vid NJA:s kaj i Luleå hamn under lastning av
m/s Rolandia från Bremen. Vid olyckan omkom stuveriarbetaren Rolf Berg. Berg
var vid olyckstillfället sysselsatt med stuvning av tackjärn i lastrummet. När lastkranarna
firade ner tre buntar tackjärn, brast en lina och ett s. k. linpäron rycktes
med stor kraft mot lastrummet där det träffade Berg i huvudet med omedelbar
dödlig utgång. Genom tekniska roteln hos polismyndigheten i Luleå polisdistrikt
gjordes en teknisk utredning. Protokoll upprättades över densamma, daterat 6.9.
1968 och med beteckning T 120/1968. Av polismyndighetens handlingar framgår
vidare att »anmälan» upprättades 11.9.1969 och att ärendet tilldelades diarienumret
K-2665. Som brott/händelse antecknades »vållande till annans död». Förundersökning
påbörjades härefter med förhör av de vid olyckshändelsen närvarande
stuveriarbetama, kranförarna m. fl. Bland utredningsmaterialet finns också en
av yrkesskadeinspektionen i II distriktet 11.4.1969 upprättad yrkesskaderapport
rörande olyckshändelsen och dess orsaker, vilken inkommit till polismyndigheten
10.9.1969. Genom beslut 19.5.1970 nedlade poliskommissarien Gunnar Isaksson
förundersökningen, enär brott ej styrkts.

I en skrivelse som kom in till JO 7.4.1970 hemställde Gunnar Ohrlander om
JO:s granskning av utredningsförfarandet. Han hade i augusti 1969 tagit del av
yrkesinspektionens utredning och därefter tagit kontakt med polismyndigheten för
att informera sig om polisens åtgärder. Han hade då först fått upplysningen att någon
polisutredning inte gjorts enligt polismyndighetens centralregister. Enligt en
annan uppgift hade förundersökningen lagts ned. Vid samtal med polismästaren
Bo Sjöberg förnekades på direkt fråga inte att så skett. Ohrlander beslöt därför att
vända sig till åklagarmyndigheten i Luleå för att överklaga beslutet om förundersökningens
nedläggande. I samband därmed fick han från Sjöberg den tekniska utredningen
T 120/68. I september 1969 mottog Ohrlander brev från åklagarmyndigheten
om att förundersökningen inte lagts ned. I mars 1970 besökte Ohrlander
ånyo polismyndigheten för att ta del av polisutredningen. Han fick då av en polisman
beskedet att utredningen troligen sänts till åklagarmyndigheten för prövning
av åtalsfrågan. Vid besök hos Isaksson 1.4.1970 meddelade denne emellertid att
så inte var fallet. Han hade ännu inte fattat beslut om huruvida han skulle lägga
ned förundersökningen eller sända ärendet till åklagarmyndigheten. Ohrlander tillläts
ej ta del av förundersökningen.

Ohrlander ville få klarhet i anledningen till att förundersökningen inte kom
i gång förrän han efterfrågat ärendet i augusti 1969 och varför beslut ännu inte
fattats i april 1970 trots att utredningen enligt uppgift var slutförd i november
1969. Vidare ville han veta om förundersökningen var nedlagd eller ej i augusti
1969. Den omständigheten att han fått ta del av den tekniska utredningen tydde
på att de besked han från början fått om att utredningen nedlagts överensstämde
med verkligheten.

Efter remiss inkom Sjöberg med yttrande vid vilket var fogat ett särskilt yttrande
från Isaksson.

Från Isakssons yttrande antecknades.

Genom den företagna tekniska utredningen hade orsaken till dödsfallet och omständigheterna
i samband därmed helt klarlagts, och utredningen kunde därför
som dödsfallsutredning betraktas som avslutad. Vad som vid utredningen framkommit
rörande wireändamas osäkra infästning i linpäronen ävensom överbelastningen
av kranarna vid olyckstillfället gav mig emellertid anledning att överväga, huruvida
olyckan orsakats av att arbetsgivares åligganden enligt arbetarskyddslagen i något
hänseende eftersatts, i vilket fall en särskild förundersökning borde inledas rörande
vållande till annans död. Jag kände till att yrkesinspektionen i Umeå företagit
en särskild utredning om olyckan, vars orsak härigenom kunde förväntas klarlagd
av sakkunnig beträffande gällande skyddsföreskrifter och tekniska förhållanden i
samband med olyckan. Därest yrkesinspektionens utredning gav vid handen, att
olyckan orsakats av att Norrbottens järnverk i något hänseende som arbetsgivare
underlåtit att iaktta arbetarskyddslagens föreskrifter beträffande lyftanordningar,
ansåg jag mig också ha att emotse en anmälan härom från yrkesinspektionen till
polismyndigheten. För mitt ställningstagande till frågan om eventuellt inledande
av förundersökning om vållande till annans död bedömde jag det nödvändigt att
ha tillgång till resultatet av yrkesinspektionens utredning, som jag även ansåg erforderlig
som ett fast underlag för en eventuell förundersökning. På grund härav
beslöt jag att icke beordra ett omedelbart inledande av förundersökning i saken,
varför jag behöll handlingarna i ärendet på min expedition, insatta i en pärm som
huvudsakligen innehöll handlingar rörande kroppsskada genom olycksfall i arbete,
som ej föranlett förundersökning. Till mitt beslut bidrog i viss mån vetskapen
om att den brottsrotel som skulle handha förundersökningen hade en stor balans
av främst misshandelsutredningar, som på grund av sin ålder måste utredas i första
hand, varför förundersökningen i förevarande sak under alla förhållanden måst
anstå viss tid. Med hänsyn till att bevisning rörande de faktiska omständigheterna
i samband med olyckan säkrats genom den tekniska rotelns undersökning fann jag
ej heller anledning befara, att ett uppskov med förundersökningens inledande kunde
vara till men för en eventuell fortsatt utredning.

Vid något tillfälle i slutet av år 1968 eller möjligen i början av år 1969 erfor jag
på sätt som jag inte längre erinrar mig, att yrkesinspektionens rapport om utredningen
av olycksfallet då ännu icke var färdigställd. Jag fortsatte att avvakta rapporten
och förutsatte hela tiden, att en anmälan från yrkesinspektionen till polismyndigheten
var att emotse, om yrkesinspektionen vid sin utredning funnit att
olyckan orsakats av att säkerhetsföreskrifter åsidosatts. Efter semester tiden 21.7—
24.8 fick jag genom min sekreterare veta, att Ohrlander under min semester gjort
förfrågningar beträffande utredningen om dödsolyckan och även fått lösa en avskrift
av den tekniska rotelns undersökningsprotokoll. Sekreteraren hade trott, att
utredningen var avslutad, eftersom den var insatt i förutnämnda pärm. Hon hade

också givit Ohrlander upplysningen att utredningen var nedlagd, eftersom hon
därvid inte kände till, att jag avvaktade yrkesinspektionens rapport innan jag ämnade
meddela beslut i ärendet. Vid återkomsten från semestern konstaterade jag
även, att någon anmälan i saken inte kommit från yrkesinspektionen. Jag tog
därför per telefon kontakt med yrkesinspektionen i Umeå och fick upplysningen att
utredningsrapporten var färdigställd, varför jag begärde att få ett exemplar av
rapporten. Man hade endast kvar ett exemplar, som 10.9.69 tillställdes mig som
lån och efter fotostatkopiering återställdes.

Yrkesinspektionens rapport är daterad 11.4.1969 och hade sålunda funnits tillgänglig
under avsevärd tid utan att detta var känt för mig. Någon anmälan i saken,
som jag räknat med att få emotse, när rapporten var färdigställd, hade icke
inkommit från yrkesinspektionen, och jag inser därför, att min bevakning av ärendet
icke varit tillfredsställande och medfört en försening. Som förklaring härtill
kan jag endast åberopa min här tidigare framförda uppfattning om att en anmälan
från yrkesinspektionen var att emotse när dess rapport var klar. Vidare önskar
jag framhålla den i hög grad pressade arbetssituationen som varit rådande genom
den av rikspolisstyrelsen anbefallda aktionen mot narkotikabrottsligheten och prioriteringen
av all utredning och spaning beträffande sådan brottslighet. För polisdistriktets
vidkommande inleddes aktionen i december 1968 och pågick fram till
försommaren 1969. Inom distriktet uppdagades sådan brottslighet av betydande
omfattning och prioriteringen av utredningarna härom ledde för mitt vidkommande
till en försening och eftersläpning av mina övriga uppgifter som undersökningsledare.

Med anledning av innehållet i yrkesinspektionens rapport beslöt jag 11.9.1969
att förundersökning om vållande till annans död skulle inledas beträffande olycksfallet.
Den därefter verkställda utredningen överlämnades av utredningsmannen till
mig för prövning i slutet av november. På grund av en osedvanlig anhopning av
arbetsuppgifter har jag icke hunnit läsa in utredningen förrän i april detta år. Förseningen
har främst orsakats av att jag sedan slutet av 1969 förutom det löpande
arbetet haft att personligen utreda ett flertal förtursärenden avseende polismän,
som anmälts för olika brott. Härigenom har min handläggning av göromålen som
undersökningsledare försenats och medfört en avsevärd arbetsbalans, som jag först
under senare tid hunnit avarbeta.

Min prövning av den företagna utredningen gav vid handen, att komplettering
i vissa hänseenden var erforderlig innan jag kunde meddela beslut om förundersökningens
nedläggande eller överlämnande till åklagaren för åtal. Beslutet härom
kan beräknas ske inom den närmaste tiden. Eftersom Ohrlander begärt överprövning
av polismyndighetens beslut kommer förundersökningen under alla förhållanden
att prövas av åklagarmyndigheten.

Varken polismästaren Sjöberg eller kriminalkommissarien Lindström har haft
någon personlig kännedom om ärendet, som helt handlagts av mig. Lindström har
lämnat mig den upplysningen, att han som vikarie för mig under min semester sommaren
1969 på grund av Ohrlanders önskan att få lösa en avskrift tagit fram
den av tekniska roteln utförda utredningen och därvid funnit, att något beslut om
nedläggande av utredningen icke påtecknats handlingarna, varför Lindström för
egen del haft klart för sig att utredningen icke var nedlagd. Frågan om utlämnande
av den tekniska utredningen om dödsfallet hade Lindström underställt polismästaren,
som givit beskedet att utredningen fick utlämnas till Ohrlander.

Den 1 april innevarande år blev jag uppsökt av Ohrlander, som önskade få
taga del av förundersökningen beträffande olycksfallet. Ohrlander blev upplyst om
att förundersökningen icke var avslutad och att jag icke meddelat beslut i saken

samt att jag därför på grund av sekretessbestämmelserna var förhindrad att låta
honom taga del av utredningen.

Vidare antecknades från Sjöbergs yttrande.

Under sommaren 1969 blev jag på tjänsterummet uppringd av en man, uppenbarligen
anmälaren, som omtalade att han fått besked att polismyndigheten nedlagt
utredningen om en dödsolycka vid NJA-kajen i Luleå. Mannen undrade om
polisen var behörig att nedlägga ett sådant ärende. Han begärde därjämte en kopia
av utredningen. Jag förklarade, att jag inte kände till ärendet. Vidare omtalade
jag, att förundersökningsledare i ärenden som det efterfrågade kunde vara
polismyndigheten så länge någon skäligen misstänkt för brott icke fanns och att
förundersökningsledare i så fall i enlighet med distriktets arbetsordning var kommissarien
vid utredningsavdelningen.

Med anledning av telefonsamtalet tog jag omedelbart del av den utredning som
verkställts rörande omfrågad dödsolycka.

Jag konstaterade,

att utredningen företagits i ärendet av personal från tekniska roteln;

att utredningen dittills omfattat teknisk platsundersökning och dödsorsaksutredning; att

utredningen icke avslutats med beslut av ansvarig undersökningsledare,

samt att hinder ändock ej förelåg att överlämna kopia av utredningen till Ohrlander.

Jag beordrade vikarierande chefen för utredningsavdelningen att översända kopia
av utredningen till Ohrlander.

Så snart poliskommissarie Gunnar Isaksson återkom efter semester 24.8.1969
erfor jag, att utredningsläget i ärendet var det som Isaksson beskriver i bifogade
yttrande. Klart var sålunda, att utredningen skulle fullföljas av polismyndigheten
med Isaksson som förundersökningsledare för att klarlägga om skälig misstanke
om dödsvållande förelåg.

Jag vitsordar poliskommissarie Isakssons uppgift om mycket stor arbetsbörda
hösten 1969 och våren 1970. Till denna har ett mycket svårt brottsläge i distriktet
bidragit liksom ett flertal förtursärenden rörande ifrågasatta brott av polismän,
där Isaksson haft att själv hålla förhören.

Det bör understrykas att andra förhållanden än de av Isaksson redovisade icke
påverkat polismyndighetens åtgärder i ärendet eller föranlett dröjsmål med utredningens
avslutande.

Efter att ha tagit del av yttrandena har Ohrlander i påminnelser anfört bl. a.
följande. Enligt hans mening hade handlingar och utredningar hållits hemliga tills
hela ärendet »glömts» bort av vittnen och inblandade. Det var lätt att föreställa sig
den rättsosäkerhet som uppstår med ett sådant förfaringssätt. Ohrlander fann det
uppseendeväckande att Isaksson förutsatt anmälan från yrkesinspektionen i stället
för att själv hålla i initiativet. Han ifrågasatte också om en så pressad arbetssituation
verkligen förelegat för Isaksson som denne påstått. Förhållandet borde beläggas.
Ohrlander ställde sig vidare frågande till att ärendet inte fanns registrerat
då han efterhörde det i augusti 1969. Riktigheten av Isakssons bedömning att uppskov
med förundersökningen inte skulle vara till men för den fortsatta utredningen
ifrågasattes också. Ohrlander ville till slut veta om polismyndigheten handlat rik -

tigt då den tekniska utredningen utlämnats såväl som då förundersökningen ej utlämnats.

I ärendet förelåg även polismyndighetens utredningsakt K-2665.

Rikspolisstyrelsen har med verkan från 1.1.1968 utfärdat anvisningar rörande
»Anmälningsrutinen». I Bilaga 1 »Anmälningsrutinens omfattning» återfinns bland
de brott/händelser, som skall upptas på vederbörlig anmälningsblankett och diarieföras
i krimialdiariet, dödsfallsundersökningar med undantag för dödsfall i samband
med trafikolycka. Tillfrågad mot bakgrund av dessa föreskrifter om diarieföringen
i förevarande ärende har Isaksson per telefon upplyst att man hos polismyndigheten
i Luleå vid utredningar angående olycksfall i arbete tillämpat den
praxis att inte diarieföra dylika ärenden förrän beslut om förundersöknings inledande
fattats. De inledande undersökningarna har inte betraktats som förundersökning.
Förfaringssättet har tillämpats under lång tid och Isakssons företrädare hade
på sin tid utfärdat föreskrifter härom. Det är numera övergivet såsom stridande
mot rikspolisstyrelsens anvisningar. T-registret är ett vid tekniska roteln använt
internt hjälpregister vars uppgifter inte vidarebefordras till centralregistret.

Ställföreträdande JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande följande.

Enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken skall förundersökning inledas så snart anledning
förekommer att brott som hör under allmänt åtal förövats. Polisen har att
verkställa andra typer av utredningar än förundersökning, t. ex. utredningar om
dödsfall, eldsvådor och olycksfall i arbetet. Framkommer vid sådan utredning anledning
till antagande om brott, skall utredningen enligt nyssnämnda lagrum övergå
i förundersökning. Den tekniska utredning som gjordes 6.9.1968 lade i dagen
att wireändarna infästs felaktigt i linpäronen och att kranarna varit överbelastade
vid olyckstillfället. Enligt min mening tydde dessa omständigheter på att någon
kunde vara skyldig till brottet »vållande av annans död». Olycksfallsutredningen
borde i enlighet härmed omgående ha övergått i förundersökning.

I 23 kap. 4 § rättegångsbalken sägs att förundersökning skall bedrivas så skyndsamt
omständigheterna medger. Finnes ej längre anledning till dess fullföljande,
skall den nedläggas. Under förundersökning skall enligt 23 kap. 2 § rättegångsbalken
utredas vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga
skäl föreligger för åtal mot honom. Även om förundersökningen inletts redan i september
1968, hade själva utredningsarbetet med hänsyn till brottsrotelns arbetsbelastning
troligen inte kunnat starta förrän åtskillig tid därefter och yrkesinspektionens
utredning hade i vart fall bort avvaktas innan förundersökningen slutförts.
Denna utredning förelåg inte färdig förrän i april 1969. Isaksson har förklarat att
uppskov med förundersökningen inte kunde befaras vara till men för utredningen
med hänsyn till att bevisning rörande de faktiska omständigheterna i samband
med olyckan säkrats. Riktigheten av denna bedömning kan ifrågasättas i vart fall
om det gällde ett långt uppskov.

Vid vilken tidpunkt en utredning sådan som den ifrågavarande bör övergå i för -

undersökning är en bedömningsfråga. Givetvis kan det inte läggas Isaksson till last
som fel att det formliga beslutet om inledande av förundersökning inte träffades
redan i september 1968. Det kan visserligen tyckas vara icke blott formellt fel utan
även irrationellt att låta beslutet om förundersökningens inledande bli beroende av
yrkesinspektionens utredning på sätt Isaksson gjorde. Om utredningen inte låtit
vänta på sig, hade detta dock inte spelat någon större roll. Nu drog den emellertid
ut på tiden och förundersökningen sköts framåt på ett sätt som inte kan godtas.
Isaksson har medgivit att hans bevakning av ärendet inte varit tillfredsställande och
medfört en försening. Som förklaring har han åberopat att han avvaktade anmälan
från yrkesinspektionen. Denna förklaring är i enlighet med det förut sagda inte
godtagbar. Isaksson har vidare åberopat den i hög grad pressade arbetssituation
som varit rådande. Att polismyndigheten hade ett förhållandevis ansträngt arbetsläge
1968—1969 är notoriskt och jag har en viss förståelse för den senare förklaringen.
Jag låter därför — om ock med viss tvekan — bero vid Isakssons medgivande
av sin försummelse.

Enligt 23 kap. 3 § rättegångsbalken inleds förundersökning av polismyndighet
eller åklagaren. Har den inletts av polismyndighet och är saken ej av enkel beskaffenhet,
skall ledningen övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas
för brottet. I 2 § förundersökningskungörelsen sägs vidare att, om förundersökning
leds av annan än åklagaren, det åligger undersökningsledaren att, i den
mån brottets beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt så påkalla, hålla åklagaren
underrättad om förundersökningens gång. Brottets beskaffenhet var i förevarande
fall sådant att det kan ifrågasättas om åklagaren inte lämpligen bort hållas
underrättad om förundersökningens gång. Då denna detalj inte berörts i yttrandena
i detta ärende och det inte är utrett vare sig att sådant samråd förekommit
eller att det ej ägt rum, går jag inte vidare in härpå.

Huvuddelen av förundersökningen var slutförd i november 1969 men Isaksson
fattade ej sitt beslut om att förundersökningen skulle nedläggas förrän 19.5.1970.
Med hänsyn till den redan avsevärda försening som ärendet utsatts för borde det
ha varit angeläget för Isaksson att så snabbt som möjligt komma till beslut. Jag
finner tidsutdräkten anmärkningsvärd men anser inte att den var så lång att den
kan läggas Isaksson till last som tjänstefel.

Förutom nu anmärkta brister i handläggningen har ärendet avslöjat en betänklig
svaghet i de administrativa rutinerna hos polismyndigheten i Luleå. Registrering
och diarieföring hos offentlig myndighet har det dubbla syftet att dels utgöra ett
internt hjälpmedel för handläggningen av och kontrollen över ärendena hos myndigheten
och dels främja allmänhetens grundlagsstadgade rätt till insyn i myndighetens
verksamhet. Offentlighetskommittén ansåg det sistnämnda syftet så betydelsefullt
att kommittén föreslog en regel om diarieföringsskyldighet i tryckfrihetsförordningens
kapitel om allmänna handlingars offentlighet. Kommittén framhöll
bl. a. (SOU 1966: 60 s. 110) att det kan förhålla sig så att den enskilde bara om
en handling är diarieförd har någon reell möjlighet att få reda på att handlingen
existerar och att utverka prövning av frågan om utlämnande.

Det kan till en början konstateras att underlåtenheten att beträffande ifrågavarande
dödsfall upprätta anmälan, som ledde till diarieföring i kriminalregistret, när
olyckan kom till polisens kännedom 6.9.1968, stod i klar strid mot rikspolisstyrelsens
anvisningar. Ansvaret härför faller på Isaksson men Sjöberg bär ansvar såsom
chef för polismyndigheten för att verksamheten där bedrivs enligt utfärdade
föreskrifter.

Det fel som begicks får inte ses som ett rent formellt fel. Det ledde till att börja
med till att Ohrlander fick felaktigt besked om ärendet vid sitt besök hos polismyndigheten
i augusti. Härigenom och genom det sätt på vilket den tekniska utredningen
förvarades väcktes hos honom misstanken att polismyndigheten sökte undertrycka
ärendet. Han greps tydligen också av misstanke att polismyndigheten
därvid låtit sig påverka av obehöriga hänsyn till någon som hade intresse av att
saken begravdes i tysthet.

Det inträffade visar på ett övertygande sätt hur viktigt det är för förtroendet
för myndigheterna att alla ärenden av betydelse hålls registrerade så att deras existens
kan konstateras och deras handläggning följas från allmänhetens sida. Endast
härigenom kan den allmänhetens insyn och kontroll över myndigheternas verksamhet
förverkligas som tryckfrihetsförordningens regler om allmänna handlingars
offentlighet syftar till och som utgör en grundsten för svensk offentlig verksamhet.

Det begångna felet medförde också en fara för att ärendet blev bortglömt som
det inte går att se bort ifrån. Själva saken var visserligen av det slag som fäster sig
i minnet men en myndighets minne får inte vara beroende av de enskilda befattningshavarnas
personliga hågkomster. En befattningshavare kan ju lämna sin befattning.
Ett ärendes existens och data måste därför säkras på ett objektivt sätt.

Det bör också framhållas att den som verkar under pressande arbetsförhållanden
i alldeles särskilt hög grad lever i nuet och att härigenom uppkommer en påtaglig
risk för att också minnet av en sådan sak som ifrågavande olyckshändelse sjunker
undan i medvetandet för att så småningom helt falla i glömska.

Sjöberg har velat understryka att andra förhållanden än de av Isaksson uppgivna
inte påverkat polismyndighetens åtgärder eller föranlett dröjsmål. Ehuru man, som
tydligen Ohrlander varit benägen att göra, kan tolka åtskilliga omständigheter på
ett för polismyndigheten komprometterande sätt, sätter jag tro till Isakssons förklaringar.
Som ursäkter är de visserligen som jag förut anfört föga vägande men
deras sanningsenlighet ifrågasätter jag alltså ej.

Med hänsyn till vad som upplysts om tidigare diarieföringsrutiner och till omständigheterna
i övrigt låter jag beträffande de uppdagade bristerna i diarieföringen
både beträffande Sjöberg och Isaksson bero vid en erinran om vikten av att
handlingar blir vederbörligen diarieförda.

Ohrlander har funnit det inkonsekvent att han fått ta del av den tekniska''Utredningen
men ej av förundersökningsprotokollet. De tillämpliga reglerna finns i
10 § sekretesslagen. Den där föreskrivna sekretessen för polismyndighets handlingar
rörande dess verksamhet till förekommande eller beivrande av brott är inte absolut
utan relativ. Sådana handlingar skall sålunda utlämnas, då det inte skäligen

kan befaras att utlämnandet skulle motverka brotts upptäckande eller brottmåls utredning
eller åtgärder till förekommande av brott eller ock vara menligt för rikets
säkerhet eller för enskild person. Det ligger i sakens natur att den individuella bedömning
som sålunda skall äga rum kan utfalla olika för olika handlingar rörande
samma sak, så att den ena utlämnas medan den andra hålls inne. När den tekniska
utredningen begärdes utlämnad, hade förundersökning visserligen ännu ej
inletts. Frågan om handlingens utlämnande måste det oaktat med hänsyn till dess
innehåll anses ha varit att bedöma enligt 10 § sekretesslagen. Att bedömningen
utmynnade i beslut om utlämnande, medan motsvarande bedömning för förundersökningsprotokollets
del ledde till beslut om sekretessbeläggning, kan dock i enlighet
med vad jag förut sagt inte i och för sig vara fel.

Fråga om yttrande behövt inhämtas från kommunen i ärende om tillstånd till

penninginsamling med bössor

Enligt 6 § lokal ordningsstadga för Märsta kommun får penninginsamling i
bössor ej äga rum på allmän plats utan tillstånd av polismyndigheten.

Den 4 september 1969 inkom till Märsta polisdistrikt en ansökan från Märsta
arbetsgrupp för stöd åt FNL om tillstånd att för återstoden av året under alla
tider utom söndagar klockan 11—13 och på alla offentliga platser inom kommunen
få anordna bössinsamling av pengar till FNL.

I en den 4 november 1969 till JO inkommen skrift framförde arbetsgruppen
klagomål över att polisen ännu ej svarat på ansökningen.

Efter remisser inkom polismästaren Wilhelm Johansson med eget yttrande och
yttrande av poliskommissarien Hans Eric Andersson samt kommunalnämnden
med yttrande. Arbetsgruppen avgav påminnelser.

Av handlingarna i ärendet framgick följande: Den 13 februari 1969 utfärdade
Andersson tillstånd för arbetsgruppen på vissa villkor till bössinsamling av pengar
till FNL alla lördagar under året under varuhusens affärstid i Märsta Centrum.
Ansökan härom hade inkommit den 20 januari 1969 och kommunalnämnden
hade avgivit ett den 3 februari dagtecknat tillstyrkande yttrande. Sedan den nu
aktuella ansökningen kompletterats i vissa avseenden, begärdes den 17 september
1969 yttrande från kommunen. Kommunen önskade undersöka praxis i andra
kommuner och det ansågs nödvändigt att ärendet blev föremål för en ingående
bedömning. Under tiden den 18 september—den 7 oktober togs kontakt med
andra kommuner. Efter s. k. ordförandeberedning den 7 oktober överlämnades
ärendet till det kommunala kansliets utredningsavdelning för förslag. Förslag till
yttrande behandlades i ordförandeberedningen den 3 november 1969. I förslaget
angavs bl. a., att kommunen icke syntes äga utöva vetorätt enligt 2 § allmänna
ordningsstadgan, eftersom ianspråktagande av utrymme icke torde ske i den form
som angavs i paragrafen. Kommunalnämndens arbetsutskott fattade den 19 novem3
—Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

ber 1969 beslut om yttrande, vilket efter justering sändes till polismyndigheten
den 1 december 1969. I yttrandet förordades, att verksamheten inskränktes till
några få platser och att tillståndet tidsbegränsades.

Den bössinsamling, som arbetsgruppen genomfört enligt det tidigare meddelade
tillståndet, tillgick enligt Andersson så att två personer med insamlingsbössor bär
mellan sig på två stänger ungefär 2 m ovan mark en ca 1 Vz m lång banderoll med
text. Personerna, som intill sig hade tryckalster i en eller flera bagar, hade ca 2 m
bakom sig uppställt två mot varandra lutande skivor med text.

I påminnelser förmenade arbetsgruppen, att kommunens yttrande icke behövde
inhämtas.

Andersson lämnade vidare i telefon vissa upplysningar, bl. a. att han den 5 december
1969 fattade beslut med anledning av arbetsgruppens nu förevarande
ansökan.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Tidsutdräkten med detta ansökningsärendes avgörande har i allt väsentligt berott
därpå att polismyndigheten ansett sig böra inhämta yttrande från kommunalnämnden.

I frågan, huruvida sådant yttrande varit behövligt, vill jag anföra följande.

Enligt 2 § allmänna ordningsstadgan må allmän plats inom stadsplanelagt område,
där byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning, icke tas i anspråk
för försäljningsstånd, ställningar och dylikt, såframt ej tillstånd därtill lämnats
av polismyndigheten. Innan tillstånd meddelas, skall yttrande inhämtas från
kommunen och tillstånd får ej ges, om kommunen avstyrker.

Om 2 § allmänna ordningsstadgan varit att tillämpa i ärendet, har alltså yttrande
från kommunen ovillkorligen skolat inhämtas. Om däremot ärendet varit
att bedöma endast enligt 6 § lokala ordningsstadgan för Märsta kommun, har
inhämtandet av sådant yttrande ej varit obligatoriskt. Även vid tillämpning av
lokal ordningsstadga kan det dock mången gång vara lämpligt att yttrande inhämtas
från kommunen. Särskilt gäller detta i ärenden av principiell natur. Vid
bedömandet av om yttrande bör inhämtas måste man emellertid taga hänsyn till
den med remissförfarandet förenade tidsutdräkten. I stället för formlig remiss kan
det i brådskande fall vara lämpligt att tillgripa ett mera informellt samråd (jfr
Persson, Allmänna Ordningsstadgan m. m. s. 76). Självfallet bör polisen göra vad
som står i dess makt för att ärendet skall bli avgjort i sådan tid att beslutet, i händelse
av bifall, icke blir onyttigt.

Andersson har — under hänvisning till hur bössinsamlingar till FNL brukat
anordnas i Märsta — ansett 2 § allmänna ordningsstadgan tillämplig i ärendet,
varför det alltså enligt hans mening var obligatoriskt att inhämta kommunens
yttrande.

Jag anser, att Andersson haft fog för sitt antagande att bössinsamlingen även
i fortsättningen skulle genomföras på huvudsakligen samma sätt som han skildrat i

sitt yttrande till mig. Från denna utgångspunkt kan jag icke finna annat än att Andersson
haft goda skäl för sin uppfattning att 2 § allmänna ordningsstadgan var
tillämplig (jfr vad som av Persson, a.a. s. 30 ff, anförs om de i stadgandet åsyftade
formerna för ianspråktagande av allmän plats, särskilt uttalandet, s. 32, att stadgandet
icke är tillämpligt på ambulerande handel e. 1. som sker så att man
bär omkring varorna och alltså icke tar någon del av marken i anspråk). Av det
sagda följer i sin tur, att jag icke vill rikta någon kritik mot Andersson för hans
åtgärd att inhämta formligt yttrande från kommunen, överhuvud finner jag ej
anledning till klander av polisens handläggning av ärendet.

Vad därefter angår kommunalnämndens befattning med saken kan konstateras,
att nämnden tog mer än två månader i anspråk för besvarande av remissen. En
sådan tidsutdräkt hade icke varit godtagbar, om det gällt ett enkelt rutinärende.
Något sådant förelåg dock icke här. Med den generella utformning ansökningen
fått stod nämnden inför ett nytt problem. Att man under sådana förhållanden ansåg
sig böra undersöka praxis i andra kommuner och göra närmare överväganden
är förståeligt. Även om det med litet god vilja bort vara möjligt att något påskynda
handläggningen, finner jag mig därför sakna anledning till ingripande mot
kommunalnämnden för vad som förevarit.

Tillstånd till penninginsamling på allmän plats

I en den 22 juni 1970 till JO inkommen skrift anhöll polismyndigheten i Uppsala
polisdistrikt genom polismästaren Nils Åkhagen — under åberopande av ett
uttalande i ett av ställföreträdande JO Petrén tidigare avgjort ärende återgivet i
JO:s ämbetsberättelse för 1970 (s. 46) — om besvarande av vissa frågor. Det åberopade
uttalandet hade följande lydelse:

Uppenbart är att rätten att hålla allmän sammankomst å enskild mark, som tillika
är allmän plats, måste tåla de inskränkningar som kan följa av äganderätten
eller eljest på grund av speciella förhållanden kan ifrågakomma. Motsvarande får
anses gälla då fråga är om statens mark som disponerats för speciellt syfte. Att
ägare till fastighet har medgivit att viss del av fastigheten får begagnas för t. ex.
allmän samfärdsel innebär ej att han har att finna sig i att området tillika brukas
för annat ändamål, t. ex. för demonstrationer.

För den tillståndssökande måste det vara väsentligt att han kan förlita sig på
ett erhållet tillstånd. Från denna utgångspunkt synes mig önskvärt att polismyndigheten
i fall, då för sammankomstens avhållande erfordras icke allenast polismyndighetens
tillstånd enligt lagen om allmänna sammankomster utan även exempelvis
markägarens medgivande, i beslut att meddela tillstånd intager en erinran om den
begränsning med hänsyn till markägaren varmed beslutet är behäftat.

Polismyndigheten ställde följade frågor till JO:

1. Skall uttalandet tolkas så, att markägarens tillstånd bör inhämtas innan polismyndigheten
utfärdar tillstånd även vad avser penninginsamling å allmän plats som
även är enskild mark?

2. Gäller i så fall detsamma även då marken ägs av kommun?

Frågeställningarna har aktualiserats vad beträffar tillståndsgivning ang. penninginsamling
å ett torg beläget mellan ett varuhus och en livsmedelshall inom Uppsala
stad. Torget är enligt stadsplanen tomtmark tillhörig två fastigheter. Med hänsyn
till det sätt på vilket ifrågavarande torg upplåtes till allmän samfärdsel torde dock,
enligt polismyndighetens uppfattning, torget få anses utgöra allmän plats enligt
allmänna ordningsstadgan.

Ställföreträdande JO Petrén anförde vid ärendets avgörande.

Det ankommer i och för sig icke på JO att besvara frågor rörande rättstillämpningen.
Då jag i förevarande fall gjort vissa uttalanden, vilkas innebörd polismyndigheten
önskar få närmare klarlagd, vill jag dock icke undandraga mig att än en
gång ingå på de frågeställningar, som mina uttalanden i det tidigare ärendet avsåg
att belysa.

Grundtanken i mitt ovan citerade uttalande är följande. Den bedömning, som
polismyndigheten företager i samband med prövning av om den skall lämna tillstånd
till avhållande av allmän sammankomst å allmän plats enligt 3 § lagen om
allmänna sammankomster, avser främst huruvida erinringar möter mot sammankomstens
avhållande ur ordningssynpunkt. Såvitt gäller sammankomst på gata,
torg eller annan plats, som enligt vederbörlig plan är avsedd att brukas för allmän
samfärdsel och som äges av stat eller kommun, gör sig icke andra intressen gällande
än nämnda ordningshänsyn. Rör det sig åter om sammankomst på allmän
mark, som primärt disponeras för annat ändamål än för samfärdsel — i det tidigare
ärendet var fråga om statlig mark som upplåtits för militärt bruk och utgjorde
kasernområde — måste vid sidan av ordningshänsynen ofta även andra hänsyn
beaktas. Marken kan t. ex. disponeras för skol- eller sjukvårdsändamål. För avhållande
av sammankomst i sådant fall erfordras icke blott polismyndighetens tillstånd
utan enligt min mening även medgivande av den myndighet som disponerar
marken. För att sökanden i fall av denna art icke skall förledas tro att mötet kan
hållas, då polismyndighetens tillstånd erhållits, bör polismyndigheten antingen i sitt
beslut erinra om att även medgivande av den myndighet som disponerar området
ifråga erfordras eller också själv i tillståndsärendet införskaffa besked från den
myndighet som disponerar marken om dennas ställningstagande till ansökan. Jag
har för min del velat förorda det senare förfarandet, enär då ansökaren får svar
i ett sammanhang på sin fråga om sammankomsten får hållas på begärd plats.

Om återigen är fråga om markområde, som tillhör enskild men som nyttjas för
allmän samfärdsel, kan utöver polismyndighetens tillstånd också ägarens medgivande
till mötets avhållande behövas. Det kan i dylika fall dock icke vara polismyndighetens
sak att efterhöra markägarens synpunkter. Lämpligen bör i stället
polismyndigheten i sitt tillståndsbeslut intaga en erinran om det ytterligare medgivande
som kan erfordras från markägarens sida.

Uttalandet i det tidigare ärendet har gällt tillämpningen av bestämmelserna i la -

gen om allmänna sammankomster. Polismyndigheten i Uppsala polisdistrikt har
nu rest spörsmålet om vad jag sålunda uttalat äger tillämpning även i andra situationer
då det på liknande sätt exempelvis enligt allmänna ordningsstadgan ankommer
på polismyndighet att meddela tillstånd för någon form av aktivitet å den allmänna
platsen, som icke har omedelbart samband med den allmänna platsens utnyttjande
för allmän samfärdsel.

Som redan tidigare sagts är det icke JO:s uppgift att göra allmänna uttalanden
utan anknytning till aktuella händelser i rättstillämpningsfrågor. Jag kan därför
endast säga att det allmänna resonemang, som ligger till grund för mitt uttalande i
det tidigare ärendet avseende tillståndsgivningen för allmän sammankomst på allmänna
platser av viss art, enligt min mening är relevant också beträffande tillståndsgivning
för annan tillståndskrävande verksamhet på dylik allmän plats, som
icke har omedelbart sammanhang med platsens nyttjande för allmän samfärdsel.

Härmed anser jag detta ärende vara slutbehandlat från min sida.

Tillstånd att anordna offentlig tillställning eller allmän sammankomst

Med allmän sammankomst avses enligt 1 § lagen (1956: 618) om allmänna
sammankomster (LAS) sammankomst, som hålls för överläggning, opinionsyttring
m. m. och som anordnas för allmänheten eller till vilken allmänheten har
tillträde. Offentlig tillställning är enligt 9 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617),
(AOSt), bl. a. teaterföreställning, tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning
samt tillställning av annat slag som anordnas för allmänheten och som
inte avses i LAS. För allmän sammankomst fordras enligt 3 § LAS tillstånd av
polismyndigheten, om den skall anordnas på allmän plats. Vid prövningen skall
beaktas vikten från allmän synpunkt av att församlingsfriheten upprätthålls. Också
för offentlig tillställning på allmän plats fordras tillstånd av polismyndigheten.
Härom är föreskrivet i 12 § AOSt som dessutom uppställer generellt tillståndstvång
för offentlig tillställning, som utgörs av bl. a. danstillställning samt vissa sportevenemang.
Den, som vill anordna allmän sammankomst utomhus på annan plats
än allmän plats, skall enligt 4 § LAS göra anmälan härom hos polismyndigheten.
Anmälningsskyldighet föreligger också enligt 13 § AOSt för den som vill anordna
annan offentlig tillställning än sådan som kräver tillstånd. Ansökan om tillstånd
att anordna allmän sammankomst eller offentlig tillställning skall enligt 5 § LAS
och 14 § AOSt innehålla uppgift angående anordnaren, tid och plats för tillställningen
samt dennas art och huvudsakliga utformning. Anordnaren skall enligt
7 § LAS och 16 § AOSt svara för att god ordning råder vid sammankomsten eller
tillställningen och är pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende
på ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar. Vid meddelande
av föreskrifterna skall iakttas att anordnaren ej åsamkas onödig kostnad eller evenemanget
eljest onödigt försvåras. Enligt 17 § AOSt får polismyndigheten dock ålägga

anordnaren att bekosta viss ordningshållning genom polispersonal eller förordnade
ordningsvakter.

Vid JO Lundviks inspektion av polismyndigheten i Västerås den 17 april 1969
uppmärksammades, att i ett ärende om tillstånd att anordna danstillställning, vilket
anhängiggjorts av en studerande (född 1950) för en SSU-förenings räkning, polisen
meddelat sökanden att han såsom omyndig inte kunde fungera som ansvarig anordnare.
Tillstånd hade sedermera meddelats föreningen med en myndig person
som ansvarig anordnare. I anledning härav inhämtades yttrande från polismyndigheten
angående dess praxis beträffande krav på anordnares myndighet. I sitt yttrande
förklarade polismyndigheten att det är mycket sällsynt att ansökan om tillstånd
att anordna offentlig tillställning görs av underårig och att någon fast praxis därför
inte utbildat sig att ej godta den som ej är myndig såsom ansvarig anordnare. I
det aktuella fallet hade bedömningen grundats på 9: 1 och 6 samt 15: 13 föräldrabalken.
Eftersom anordnandet innebar ett ej ringa ekonomiskt åtagande, hade
polismyndigheten funnit att dessa stadganden borde tillämpas analogivis.

Vid riksdagens ombudsmannaexpedition upprättades härefter en promemoria
som remitterades tillsammans med övriga handlingar i ärendet till rikspolisstyrelsen
för yttrande. Efter att ha hört Föreningen Sveriges polismästare rörande polismyndigheternas
praxis i fråga om godtagande av underårig person som anordnare av
offentlig tillställning eller allmän sammankomst svarade rikspolisstyrelsen bl. a.
följande.

Tillståndsgivningen beträffande nöjestillställningar har utförligt behandlats i en
år 1932 inom socialdepartementet utarbetad promemoria, som utsändes till länsstyrelserna
för att tjäna till vägledning vid tillämpningen av 1932 års kungörelse,
genom vilken vissa bestämmelser om nöjestillställningar i 13 § 1868 års ordningsstadga
gjordes tillämpliga även på landsbygden.

I SOU 1954: 37 med förslag till allmän ordningsstadga, lag om allmänna sammankomster
och lag angående skyldighet att renhålla gata m. m. hänvisades i fråga
om tillståndsgivningen till innehållet i 1932 års promemoria. Härutöver angavs
ytterligare omständigheter som borde beaktas vid tillståndsgivningen. Dessa berörde
dock inte tillståndssökandens kvalifikationer. Såsom framgår av ovanstående
synes de synpunkter som angivits i 1932 års promemoria ha godtagits vid tillkomsten
av nu gällande lagstiftning och torde därför kunna tjäna till ledning vid
tolkning av bestämmelserna.

I anslutning till den remitterade promemorian får rikspolisstyrelsen anföra följande.

1. Något hinder mot att juridisk person meddelas tillstånd till offentlig tillställning
eller allmän sammankomst föreligger inte. Enligt styrelsens uppfattning torde
det dock i sådana fall vara nödvändigt för polismyndigheten att inhämta uppgift
om vilka personer som skall ansvara för tillställningen för att polismyndigheten
skall kunna överlägga med dessa om praktiska problem såsom exempelvis ordningshållning,
fordonsuppställning m. m. Lagtexten ger visserligen inte något stöd för att
polismyndigheten, då sökanden är juridisk person, kan fordra att fysisk person
skall anges som »ansvarig» anordnare, men om detta sägs i 1932 års promemoria:
»Utgöres sökanden av förening, torde densamma böra avfordras uppgift på de personer,
vilka i egenskap av styrelse, särskilt kommitterade eller eljest skola vara
ansvariga för iakttagande av de ordningsföreskrifter, som skola tillämpas vid den

eller de avsedda tillställningarna. Dessa personers namn torde, där tillståndsresolutionen
utfärdas, böra upptagas i denna med angivande av den ansvarighet som
åligger dem i nämnda deras egenskap». Uttalandet återfinns även i SOU 1944: 48
sid 154.

2. Styrelsen anser inte att det finns stöd för att ställa skilda kvalifikationskrav
på anordnare av allmän sammankomst och på anordnare av offentlig tillställning.
Den väsentliga skillnad i bedömning som föreligger vid prövning av tillstånd till
allmän sammankomst och till offentlig tillställning avser inte sökandens kvalifikationer
utan hänför sig till bestämmelsen i 3 § andra stycket LAS, där det uttryckligen
stadgas att det vid prövning huruvida tillstånd bör meddelas skall beaktas vikten
ur allmän synpunkt av att församlingsfriheten upprätthålles. Detta stadgande leder
till att polismyndighetens prövning i fråga om tillstånd till allmän sammankomst
inskränks till att huvudsakligen avse trafik- och ordningssynpunkter.

3. Bestämmelserna i 9 kap föräldrabalken angående underårigs rättsliga handlingsförmåga
anser styrelsen inte vara av beskaffenhet att ha avgörande betydelse
för tillståndsgivningen. Något generellt krav på att anordnare av allmän sammankomst
eller offentlig tillställning under alla förhållanden skall vara myndig kan
enligt styrelsens mening inte uppställas. Stöd härför torde saknas såväl i lagstiftningen
som i förarbetena. En fråga av väsentlig betydelse för tillståndsgivningen
måste däremot vara huruvida sökanden äger erforderliga förutsättningar såsom
anordnare av det arrangemang — allmän sammankomst eller offentlig nöjestillställning
— som han söker tillstånd att få anordna. Vid denna lämplighetsprövning
måste hänsyn tas till alla föreliggande omständigheter, till vilka torde kunna hänföras
arrangemangets storlek, sökandens ålder, sökandens möjligheter att svara
för att meddelade ordningsföreskrifter iakttas m. m. En mycket ung sökande kan
således komma att anses icke lämplig att anordna en stort upplagd nöjestillställning
eller allmän sammankomst med hänsyn till att han på grund av sin ungdom
inte kan förutsättas svara för bl. a. att föreskrifter med avseende på ordning och
säkerhet kommer att iakttas.

I fråga om sådana sammankomster eller tillställningar för vilka endast anmälan
krävs, torde dessa vanligen vara av sådan art och omfattning att någon närmare
kontroll av anordnarens kvalifikationer inte är erforderlig.

Till ytterligare belysning av lämplighetsprövningsfrågan kan från föreningens
yttrande antecknas.

Vid prövningen av en ansvarig anordnares lämplighet måste undersökas, om
denne bedömes ha vilja och förmåga att genomföra en tillställning på av samhället
önskat sätt. Vid en sådan prövning ligger det i sakens natur — särskilt i fråga om
större och kostsamma arrangemang — att ju yngre den ansvarige anordnaren är
desto större tvekan måste den tillståndsgivande myndigheten oftast hysa om dennes
lämplighet.

Icke minst med hänsyn till utvecklingen på nöjeslivets område synes det i och
för sig kunna diskuteras om tillstånd att anordna t. ex. en offentlig danstillställning
skall beviljas en underårig, när den tillståndsgivande myndigheten vet, att anordnandet
av tillställningen är förbundet med betydande kostnader för lokalhyra, orkester,
polis- och annan bevakning, o. s. v. Den underåriges medkontrahent finge i ett
sådant fall sluta avtal om kanske betydande ekonomiska förpliktelser med en person,
som enligt FB 9: 1 icke själv äger råda över sin egendom eller åtaga sig förbindelser
(med vissa undantag, t. ex. FB 9: 3). Allmänt sett har ju också de kostnader,
som är förbundna med — särskilt — många nöjestillställningar, på senare
tid skjutit i höjden på ett sätt, som knappast kunnat anas för några årtionden sedan.
Eftersom möjligheten att på rättslig väg förmå en underårig att fullgöra en för -

pliktelse är mycket begränsad, medför detta att en försiktig medkontrahent ogärna
ingår ett avtal med en underårig angående en ekonomisk angelägenhet, om icke
förmyndare ger sitt godkännande eller förskott eller borgen lämnas.

Även polismyndighet kan ställas inför detta problem, nämligen när den förordnat,
att polisman, som är anställd inom polisväsendet, på anordnarens bekostnad
skall anlitas för bevakning vid tillställning eller sammankomst, som anordnas
t. ex. av underårig. I ett sådant fall torde polismyndigheten med hänsyn till vad
som ovan anförts om svårigheterna att på rättslig väg förmå en underårig
att fullgöra en betalningsförpliktelse, kräva förskott eller borgen för ifrågavarande
kostnader, såvida icke dessa äro av mindre omfattning. Detta är möjligt
enligt ett stadgande i 1 § sista stycket i kungörelsen (1964: 793) om ersättning
till statsverket vid anlitande av polismän för polisbevakning på enskild
bekostnad. Har polismyndigheten dessutom anledning befara att den underåriges
förmyndare skall försöka begagna sin möjlighet att upphäva de ingångna
avtalen och det finns risk, att lämnat förskott måste återbetalas (undersökning
har icke skett huruvida detta lagligen kan ske), torde det vara lämpligt, att
förmyndares godkännande inhämtas. Följden av ett vägrat godkännande resp.
icke ställd borgen eller lämnat förskott borde rimligen, såvida icke problemet kan
lösas på annat sätt, bli, att polismän icke ställs till förfogande för bevakning, vilket
i sin tur måste få till följd, att tillståndet återkallas eller icke lämnas, om denna
fråga ställs på sin spets innan tillstånd meddelats. En tillställning kan ju med hänsyn
till allmän ordning och säkerhet icke få äga rum utan beslutad övervakning.
Samma förhållande kan inträda t. ex. om det företag, som tillhandahåller ordningsvakter,
framställer motsvarande krav och dessa icke uppfyllas av den underårige
tillståndshavaren.

Beträffande de här ovan omnämnda uppgörelserna mellan en underårig och upplåtaren
av en nöjeslokal, ledaren för en orkester, o.s.v. medför en bristande uppfyllelse
av de sistnämnda kraven att avtal som regel icke kommer till stånd och som
en följd härav en praktisk omöjlighet att hålla tillställningen eller sammankomsten
i fråga. Något annorlunda blir förhållandet, när det gäller STIM, som övervakare
av upphovsrätten enligt upphovsrättslagen. Om avtal icke kommer till stånd mellan
STIM och den ansvarige anordnaren, kan offentligt uppförande av musikaliska
verk icke ske utan risk för straffpåföljd och detta gäller självfallet även underårig.
Däremot kan problem uppstå, om STIM i efterhand kräver en underårig på betalning
för uppförda verk och denne icke vill eller kan betala skulden. Här kan också
omnämnas att STIM den 12.12.1964 ingav en PM till RPS, där bl. a. framfördes
önskemål om att polismyndighet skulle vägra eller i vissa fall återkalla tillstånd till
sådana anordnare, som enligt meddelande från STIM inte klarat upp sina mellanhavanden
med STIM. I skrivelse till STIM den 16.2.1965 förklarade RPS: »Bifall
till denna STIM:s framställning skulle innebära, att polismyndighet skulle utnyttjas
till att förmå anordnare av offentlig tillställning att fullgöra civilrättsliga förpliktelser.
RPS anser sig ej kunna medverka härtill.»

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wennergren.

Det är inte helt ovanligt att underåriga vill anordna offentlig tillställning eller
allmän sammankomst. Elevråd och elevföreningar förekommer t. ex. i sådana sammanhang.
De frågor som aktualiserats i ärendet är därför av ej ringa praktisk betydelse.
Av polismästarföreningens yttrande framgår att praxis är skiftande. Detta
är givetvis otillfredsställande. De frågor det gäller kräver en enhetlig lösning.

Några särskilda föreskrifter finns inte meddelade i LAS eller AOSt om anord -

nares kvalifikationer. Där anges emellertid, att anordnare har att svara för att god
ordning råder vid arrangemanget samt att han är pliktig ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter med avseende på ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar.
Eftersom överträdelse av sådana föreskrifter är straffsanktionerade kan skäl anföras
för att som anordnare inte godtas annan än den som uppnått straffmyndig
ålder, dvs. 15 år. Vidare torde nämnda krav kunna tas till intäkt för en allmän
prövning av en sökandes förmåga att svara för ordning och säkerhet vid evenemanget
i fråga.

Såsom rikspolisstyrelsen uttalat kan något hinder inte anses föreligga mot att
juridisk person meddelas tillstånd att anordna offentlig tillställning eller allmän
sammankomst. Av det förhållandet att straffrättsligt ansvar inte kan utkrävas av
juridiska personer utan bara av fysiska personer får emellertid anses följa att juridiska
personer bör kunna anmodas ange vem eller vilka som skall företräda dem
i deras egenskap av anordnare.

I det aktuella ärendet söktes tillstånd för en SSU-förenings räkning. Det finns
inte någon lagstiftning om ideella föreningar. Enligt allmänna rättsgrundsatser anses
dock politiska och andra ideella föreningar utgöra självständiga juridiska personer
med egen rättssubjektivitet under förutsättning att för dem åtminstone antagits
stadgar och namn (firma) samt bildats en organisation som gör det möjligt att urskilja
sammanslutningen som en självständig enhet och inte bara som en mera löst
sammanfogad grupp av personer med gemensamma intressen. SSU-föreningen torde
i enlighet härmed vara en juridisk person och ha kunnat tilldelas tillstånd att anordna
den offentliga tillställningen i fråga. Uppgift behövdes emellertid i så fall på
fysisk person som skulle företräda föreningen som anordnare och av vilken ansvar
kunde utkrävas vid överträdelse av för anordnaren meddelade ordningsföreskrifter.

Rättsligt hinder föreligger inte mot att någon — en ideell förening eller annat
subjekt — anlitar en underårig person som befullmäktiga! ombud. En underårig
person kan som ombud ingå rättshandlingar med bindande verkan för huvudmannen
(Walin, Föräldrabalken s. 171). Inte heller anses något rättsligt hinder möta mot
att en underårig är styrelseledamot i eller firmatecknare för en ideell förening.
Också som sådan ställföreträdare kan den underårige företa rättshandlingar med
bindande verkan för föreningen. Praktisk betydelse får detta framför allt för de
ideella ungdomsföreningarnas del, t. ex. för skolornas elevföreningar. Slutsatsen
blir att tillstånd att anordna offentlig tillställning eller allmän sammankomst i och
för sig torde kunna meddelas en ideell förening som har straffmyndigt ombud eller
straffmyndig ställföreträdare med personligt ansvar för anordnandet. Det bör dock
erinras om att det måhända — mot bakgrund av vad som är föreskrivet i 9 kap.
föräldrabalken om underårigs rättsliga handlingsförmåga på det ekonomiska området
— kan göras gällande att underårig måste ha fyllt 16 år för att kunna påta sig
det ekonomiska ansvar och de ekonomiska förpliktelser i övrigt som följer med ett
styrelseledamotskap eller ett uppdrag som firmatecknare (se O. H. Arsell, Utkast
till lag angående ideella föreningar s. 68 och 253). Tillräcklig anledning att ingå
på bedömning härav torde dock ej föreligga i de tillståndsärenden det här gäller.

3* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

Jag övergår härefter till den närliggande frågan huruvida fysisk person, sorn är
underårig, kan meddelas tillstånd till offentlig tillställning eller allmän sammankomst.
Det kan till en början konstateras att rättsordningen inte lägger hinder mot
att en underårig uppträder som sökande i ett förvaltningsärende och beviljas ett tillstånd
eller någon annan förmån, t. ex. körkort eller pass. En underårig godtas som
behörigt subjekt i den mån hans omdömesförmåga, sakens beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt medger det (SOU 1964: 27 s. 192). Anledning saknas att
anlägga annat, särskilt synsätt i de tillståndsärenden det här är fråga om. Underårigheten
som sådan bör alltså inte anses utgöra hinder mot att någon blir tillståndshavare
och anordnare.

Medan det under det tidigare resonemanget varit fråga om underårig som ombud
eller ställföreträdare för en juridisk person och den underåriges rättshandlingsförmåga
för egen räkning inte berörts, eftersom det ekonomiska ansvaret förutsatts
åvila den juridiska personen, kommer den underåriges egen ekonomiska förmåga i
blickpunkten, då han själv uppges som tillståndshavare och anordnare.

Som en allmän synpunkt kan anföras att det inte gärna kan ingå i polisens uppgift
som handläggare av ärende om tillstånd till offentlig tillställning eller allmän
sammankomst att utöva någon prövning av sökandens ekonomiska solvens eller
förmåga i övrigt att fullgöra de ekonomiska förpliktelserna mot sina avtalsparter,
vare sig sökanden är juridisk eller fysisk person eller i det senare fallet myndig
eller omyndig. En sådan prövning skulle ge polisen ett slags överförmyndarställning
i sammanhanget. För den händelse tillstånd sökts till en tillställning, t. ex.
nöjestillställning, som är att betrakta som näringsfång för sökanden och denne är
underårig, är emellertid följande att observera.

Enligt 15: 13 föräldrabalken kan handel eller annan näring, som inte får drivas
utan tillstånd av offentlig myndighet eller efter särskild anmälan, ej drivas av
omyndig utan att överförmyndarens samtycke inhämtas. Myndighet, som har att
meddela tillstånd till drivande av näring, för vilken fordras överförmyndarens samtycke,
har att före tillståndets meddelande kontrollera att sådant samtycke föreligger
(Walin, Föräldrabalken s. 184). Polismyndigheten kan alltså i vissa fall vara
skyldig tillse att överförmyndarens samtycke föreligger.

Polismästarföreningen har berört vissa speciella problem som sammanhänger
med de rättsliga begränsningarna i underårigs ekonomiska handlingsförmåga och
som hänför sig till anställandet av ordningsvakter. Vad föreningen anfört synes
värt beaktande vid tillämpningen av 17 § AOSt.

En anordnares lämplighet blir i enlighet med vad förut sagts att bedöma med
utgångspunkt i förmågan att svara för ordning och säkerhet vid tillställningen eller
sammankomsten. Jag delar rikspolisstyrelsens uppfattning att en helhetsbedömning
här måste göras med utgångspunkt i tillställningens eller sammankomstens storleksordning
och karaktär i övrigt och att vid helhetsbedömningen såsom en bland flera
faktorer vägs in också en sådan omständighet som anordnarens ålder.

I det aktuella fallet hade det enligt min mening i princip varit möjligt att anse
föreningens ställföreträdare som ansvarig anordnare för föreningen utan hinder av

att han var underårig. Jag anser alltså att polismyndigheten inte handlade rätt då
den ställde krav på att en myndig person skulle träda in. Givetvis kan handlingssättet
inte betecknas som tjänstefel.

Fråga vid förvandling av böter som vid skilda tillfällen ådömts omedelbart i penningar,
hur bötesbeloppen skall omräknas i dagsböter

Genom beslut den 23 september 1968 förvandlade Stockholms rådhusrätt, tjugotredje
avdelningen, Rolf Franchi ådömda böter till fängelse femtio dagar. Sedan
Franchi anfört besvär, fann Svea hovrätt genom beslut den 17 december 1968 ej
skäl bifalla besvären.

I en den 10 januari 1969 till JO inkommen skrift anförde Franchi klagomål
mot domstolarnas handläggning av målet. Han klagade även över den genom kronofogdemyndighetens
försorg verkställda utredningen.

Vid genomgång av rådhusrättens akt härstädes uppkom beträffande omedelbart
i penningar ålagda bötesstraff frågan, om de olika bötesstraffen först skulle sammanräknas
och därefter med tillämpning av 15 § tredje stycket bötesverkställighetslagen
omvandling ske till dagsböter eller om för varje särskilt straff först skulle
uträknas det häremot svarande antalet dagsböter och sammanläggning därefter
ske av dessa. Vid förvandlingen av de Franchi ådömda böterna — två strafförelägganden
om tio dagsböter, sju strafförelägganden om 25 kr., fyra strafförelägganden
om 50 kr. och ett strafföreläggande om 75 kr. — hade rådhusrätten använt
sistnämnda metod och därvid kommit till sammanlagt 69 dagsböter motsvarande
fängelse 50 dagar. Om i stället sammanläggning först skett av samtliga omedelbart
i penningar ådömda böter och summan därefter omvandlats i dagsböter, hade dagsbotsantalet
blivit 45. Tillsammans med de ålagda dagsbotsstraffen (20 dagsböter)
hade vid denna metod det sammanlagda antalet dagsböter som skulle förvandlas
blivit 65, motsvarande 48 dagars fängelse.

Här berörda spörsmål behandlades i en inom ombudsmannaexpeditionen upprättad
promemoria, vari uttalades den åsikten att vid bestämmande av förvandlingsstraff
penningböterna först borde sammanräknas och summan därefter omvandlas
till dagsböter.

Efter remiss till Stockholms rådhusrätt, tjugotredje avdelningen, inkom yttrande
från rådmannen Bengt Gyllenberg. Han uppgav, att rådhusrätten — såvitt han
kunnat finna — under de senaste tio åren hållit den praxis att varje omedelbart i
pengar bestämt bötesstraff vid förvandling först omräknades i dagsböter. Till stöd
för denna praxis anförde Gyllenberg.

Ett bötesstraff innebär ekonomisk uppoffring och bör för brott av samma svårhetsgrad
medföra enahanda uppoffring. Om ådömda böter icke betalas utan skall
förvandlas till fängelse bör förvandlingsstraffet också svara mot svårighetsgraden av

ådömt eller ådömda bötesstraff. Vid dagsböter utgör dagsböternas antal en måttstock
på brottets svårhetsgrad under det att vid böter omedelbart i pengar bötessummans
storlek svarar mot brottets svårhetsgrad. Då flera domar å dagsböter samtidigt
är föremål för förvandling skall dagsböterna sammanräknas och det sammanlagda
antalet dagsböter förvandlas till fängelse. En konsekvens härav synes vara
att varje dom å böter omedelbart i pengar först bör förvandlas till motsvarande
antal dagsböter. Vid en sammanräkning först av de olika bötesbeloppen och därefter
en omräkning till dagsböter kommer eljest den som dömts till dagsböter och
minst två »ojämna penningböter* eller enbart till »ojämna penningböter» att erhålla
ett i princip lindrigare förvandlingsstraff än den som t. ex. dömts enbart till dagsböter
eller till dagsböter och en »ojämn penningbot». (Jfr vad som anföres i NJA
II 1938, s. 64 första st.)

Mot vad som nu sagts kan dock anföras att man vid beräknande av förvandlingsstraff
skall beakta att vad som förvandlas till fängelse bedömts kunna sonas med
böter och att fängelsevistelsen därför bör bli så kortvarig som möjligt.

Med anledning av vad Gyllenberg anfört om Stockholms rådhusrätts praxis i
förevarande fråga inhämtades yttrande från Svea hovrätt, tolfte avdelningen, som
handlagt ifrågavarande bötesförvandlingsmål, och från tio av de största underrätterna
rörande deras praxis.

Av de avgivna yttrandena framgick att någon enhetlig praxis på denna punkt
inte fanns. Även inom en och samma domstol rådde i flera fall delade meningar
om vilken metod som borde tillämpas.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Varken lagtexten eller förarbetena ger något otvetydigt besked om hur man skall
förfara i ett fall som det förevarande. För egen del anser jag, att man vid sådant
förhållande bör tillämpa den metod som leder till det lindrigaste förvandlingsstraffet,
dvs. att de omedelbart i penningar ålagda böterna först sammanräknas och därefter
med tillämpning av 15 § tredje stycket bötesverkställighetslagen omvandlas
i dagsböter. Att rådhusrätten tillämpat annan metod kan dock självfallet icke läggas
någon därför ansvarig till last såsom fel.

Med hänsyn till vad som framkommit om hur skilda domare tillämpar olika
praxis i denna fråga har jag övervägt att hos Kungl. Maj:t göra en framställning
om att ifrågavarande spörsmål måtte lösas lagstiftningsvägen. Emellertid har Kungl.
Maj:t i augusti 1969 tillsatt en utredning (Förvandlingsstraffutredningen) med uppdrag
att utreda frågan om avskaffande av förvandlingsstraff för böter. Med hänsyn
härtill har jag stannat vid att inte göra någon framställning i saken.

På grund av vad sålunda upptagits och då vad Franchi anfört i ärendet icke ger
mig anledning till något ingripande avskriver jag ärendet från vidare handläggning.

Vissa övriga ärenden

Inf öring i dagbok

Vid inspektioner har i flera fall erfarits att ansökningar som ingivits till domstolskansli
ej diarieföres där förrän stadgad ansökningsavgift erlagts.

JO Thyresson har med anledning därav påpekat följande:

I 22 § expeditionskungörelsen stadgas att avgift för ansökan skall erläggas, när
ansökningen ingives till domstolen, och att, om det ej sker, domstolen skall förelägga
ingivaren att erlägga avgiften inom viss kort tid efter det att ansökan ingavs
vid påföljd att ansökningen eljest avvisas. I följd härav skall ansökan — i motsats
till vad som gällde på stämpelförordningens tid — anses inkommen den dag den
verkligen inkommer, oavsett om den är åtföljd av ansökningsavgift, och då införas
i dagbok.

Frågor till vittne som med stöd av 36 kap. 3 § rättegångsbalken vägrat avlägga
vittnesmål

Klagomål anfördes hos JO över att en åklagare vid huvudförhandling i brottmål
till ett vittne, som på grund av släktskap med en av de tilltalade i målet förklarat
sig ej vilja avlägga vittnesmål, framställt frågor, vilka varit ägnade att förmå
vittnet att ändock lämna upplysningar som kunde vara av betydelse i målet.

I ärendet avläts remiss till riksåklagaren med begäran om yttrande dels om
åklagare överhuvud bör ställa frågor till vittne som vägrat vittna under hänvisning
till stadgandet i 36 kap. 3 § rättegångsbalken, dels ock om lämpligheten av
att åklagaren därvid söker utreda om vittnet utsatts för påverkan.

Riksåklagaren anförde i avgivet yttrande följande:

Enligt 36 kap. 3 § rättegångsbalken är vissa anhöriga till part inte skyldiga att
avlägga vittnesmål. Under förarbetena till stadgandet har de spörsmål som Ni upptagit
i remissen inte berörts. Ämnet synes inte heller ha behandlats i doktrinen. Av
stadgandets avfattning framgår — såsom uttalats i motiven (SOU 1938: 43 s. 390)
— att det ankommer på vittnet att avgöra huruvida han skall vittna. Den anhörige
har således en ovillkorlig valfrihet. En vägran att avlägga vittnesmål måste respekteras
och det är inte tillbörligt att åklagare eller annan i rättegången genom frågor
eller på annat sätt söker förmå ett vittne som vägrat att vittna att likväl lämna uppgifter
i sak. För ett vittne måste det ofta vara svårt att stå emot även i mycket hovsam
form gjorda påtryckningar, särskilt om dessa kommer från rättens eller åklagarens
sida. Även om det i det särskilda fallet, t. ex. i mål om grovt brott, kan
föreligga starka allmänna intressen att få en fullständig utredning i målet, bör det
inte förekomma, att åklagaren söker påverka en anhörig till den tilltalade att frångå
sin vägran att avlägga vittnesmål. Det kan anmärkas att frågan om undantag från
rätten att vägra vittna beträffande mål om grova brott behandlades i förarbetena
(a st) och att man därvid tog avstånd från en sådan lösning. Det saknar betydelse
vilka motiv den anhörige har för sin vägran och han behöver inte heller redovisa
dessa. Det saknas därför skäl att efterforska motiven. En sådan efterforskning
skulle också vara direkt olämplig, eftersom den kunde uppfattas som en form av
påtryckning. Även om det finns anledning misstänka, att vittnet påverkats av annan
till sin vägran, bör detta inte föranleda åklagaren att genom frågor till vittnet i

rättegången söka utröna om så skett. Kan det misstänkas, att vittnet utsatts för
sådan otillbörlig påverkan som anges i 17 kap. 10 § brottsbalken om övergrepp i
rättssak, förekommer skäl att inleda förundersökning. Sådan bör ske i vanlig ordning
och inte genom frågor till vittnet under rättegången.

Sammanfattningsvis får jag som svar på Era frågor som min uppfattning uttala,
att åklagare inte bör ställa frågor till vittne, som med stöd av bestämmelsen i 36
kap. 3 § rättegångsbalken vägrat att avlägga vittnesmål, och att det följaktligen
inte heller bör förekomma att åklagare genom frågor till vittnet söker utröna om
vittnet utsatts för påverkan. Enligt min erfarenhet är det också fast praxis vid domstolarna,
att anhörigs vägran att vittna inte föranleder några vidare frågor till
vittnet.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl. a.:

Jag delar helt riksåklagarens mening att åklagare inte bör ställa frågor till vittne,
som med stöd av 36 kap. 3 § rättegångsbalken vägrat att avlägga vittnesmål, och
att det följaktligen inte heller bör förekomma att åklagaren genom frågor till
vittnet söker utröna om vittnet utsatts för påverkan.

Offentlig försvarare för den som är under tjugoett år

JO Thyresson har vid några tillfällen under inspektioner sett sig föranledd att
erinra om stadgandet i 11 § lagen den 20 mars 1964 med vissa bestämmelser om
unga lagöverträdare vari det sägs att, ifall anledning förekommer att i mål mot
den som ej fyllt tjugoett år döma till annan påföljd än böter, offentlig försvarare
skall förordnas för honom om det inte på grund av sakens beskaffenhet eller eljest
finnes uppenbart att försvarare ej erfordras. Det har i samband härmed påpekats
att tjugoettårsgränsen i denna lag bibehållits oberoende av att myndighetsåldern
numera sänkts till tjugo år. Vidare har JO Thyresson som sin mening uttalat
att då det gäller tilltalad under aderton år är ej bara påföljdsfrågan särskilt
känslig utan är också den tilltalades behov av stöd i rättegången större än eljest
varför man i sådana mål sällan torde kunna säga att det är uppenbart obehövligt
med offentlig försvarare.

Entledigande av offentlig försvarare

Efter det att häradsrätt meddelat dom i brottmål mot T. hemställde dennes
offentlige försvarare, advokaten E., om att bliva entledigad från sitt uppdrag.
Häradsrätten översände ansökningen till T. för yttrande. T. yttrade sig emellertid
ej över denna ansökan förrän efter det att han själv ingivit vadeinlaga till häradsrätten.
Häradsrätten fann sig vid sådant förhållande böra överlämna åt hovrätten
att fatta beslut om E:s entledigande. T. klagade hos JO över att häradsrätten ej
genast efter det att han i sitt yttrande biträtt E:s ansökan entledigat E.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande:

Fastän rätten skilt saken från sig, äger rätten enligt 21 kap. 4 § rättegångsbalken,
till dess talan fullföljts av den misstänkte eller tiden för sådan talan utgått,
förordna försvarare att biträda honom i högre rätt. Sedan den misstänkte full -

följt talan, är det däremot den högre rätten som har att förordna försvarare (N.
Gärde m. fl.: Nya rättegångsbalken s. 267). Förenämnda befogenhet för den lägre
rätten att förordna försvarare har ansetts medföra, att denna rätt — under tid då
sådant förordnande kan meddelas — äger pröva även fråga om entledigande av
försvarare som tidigare förordnats, NJA 1950 s. 676.

Enär beslut om entledigande av E. som offentlig försvarare för T., såsom häradsrätten
ansett, inte borde fattas utan att T. själv fått tillfälle att yttra sig över framställningen
och T:s yttrande avgivits först efter det T:s vadeinlaga inkommit till
häradsrätten, har häradsrätten förfarit riktigt genom att ej meddela något beslut
i anledning av E:s framställan utan i stället översända handlingarna i målet till
hovrätten.

Avräkning av häktningstid

Genom dom 30.10.1968 dömde en rådhusrätt P., som var häktad, för grov stöld,
grovt bedrägeri, urkundsförfalskning och olaga vapeninnehav till fängelse två år.
Rådhusrätten förordnade att P. skulle förvisas ur riket. Vidare beslöt rådhusrätten
att P. skulle i häkte avbida att domen vann laga kraft mot honom i ansvarsfrågan.
P. vädjade mot domen och yrkade i hovrätten befrielse från påföljd eller i varje
fall straffnedsättning. Han gjorde i hovrätten gällande att han begått gärningarna
under inflytande av själslig abnormitet. Efter förordnande av hovrätten avgavs
s. k. 7 §-intyg rörande P. Den undersökande läkaren yttrade i intyget att han fann
det nästan ogörligt att göra något uttalande och att han därför ansåg det vara
hans skyldighet att föreslå rättspsykiatrisk undersökning. Härom förordnade hovrätten
genom beslut 5.12.1969. Under åberopande av anhopning av arbetsuppgifter
anhöll överläkaren vid vederbörande rättspsykiatriska klinik om uppskov
med avgivande av rättspsykiatrisk! utlåtande rörande P., och socialstyrelsen medgav
anstånd till 3.3.1969. Enligt avgivet utlåtande hade P. begått åtalade gärningarna
under inflytande av själslig abnormitet, vilken dock icke var av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, och han var enligt
utlåtandet icke i behov av vård enligt lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Hovrätten höll huvudförhandling i målet 21.3.1969. Genom dom samma dag fastställde
hovrätten rådhusrättens dom.

P. klagade bl. a. över att han ej fått åtnjuta avräkning för den tid han suttit
anhållen och häktad i målet.

Hovrätten anförde i infordrat yttrande rörande denna sak bl. a. följande:

Anledningarna till att hovrätten i förevarande fall icke funnit skäl att avräkna
häktningstid var, såvitt nu var möjligt att erinra sig, att P:s vadetalan ej föranledde
någon mildrande bedömning i påföljdsfrågan, att tiden för den rättspsykiatriska
undersökningen icke varit av den längd att avräkning enbart på grund
härav framstod som nödvändig, att undersökningen föranletts av P:s först i hovrätten
gjorda framställning i fråga om påföljdsvalet samt att framställningen med
hänsyn till undersökningsläkarens uppgifter närmast framstod som ogrundad.

Undersökningsläkaren anförde i utlåtandet bl. a. att P. icke syntes ha fört fram
»psykiatriska aspekter på sitt liv» och uppgifter om psykiska symptom innan han

dömts i underrätten och att uppgifter som P. lämnat om att han drabbats av psykos
inte på minsta sätt fann stöd i tidigare psykiatriska utredningar eller eljest.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande bl. a.:

I 33 kap. 3 § första stycket brottsbalken stadgas att om någon dömes i mål, vari
han hållits häktad, till fängelse på viss tid, böter, suspension eller diciplinstraff,
må om med hänsyn till omständigheterna så prövas skäligt förordnas, att straffet
skall anses till viss del eller i sin helhet verkställt genom att den dömde hållits i
häkte.

I brottsbalkskommentaren (III s. 272) uttalas att, då rättspsykiatrisk undersökning
verkställts, avräkning av häktningstid regelmässigt torde böra ske och att
redan den långa tid, som sådan undersökning brukar ta, är ett skäl härför. I motiven
till paragrafen yttrade departementschefen att överrätterna enligt hans mening
bör vara tämligen liberala med avräkning av häktningstid i fullföljdsmål och
att avräkning regelmässigt synes böra ske för häktningstiden efter underrättens
dom, om den dömde har framgång med fullföljden (NJA II 1962 s. 512).

Huruvida omständigheterna i förevarande fall var sådana att avräkning för häktningstid
borde ha medgetts kan vara föremål för delade meningar. Hovrätten har
anfört i och för sig beaktansvärda skäl mot att medge sådan avräkning. Enligt
min mening hade det dock varit rimligt att låta P. få avräkna åtminstone den förlängning
av häktningstiden, som enbart berodde på anhopning av arbetsuppgifter
vid rättspsykiatriska kliniken.

Nödvändigheten av precisa uppgifter om den skriftliga bevisningen
i deklarationsmål

Vid granskning av mål om falskdeklaration och mål om vårdslös deklaration
har i åtskilliga fall uppmärksammats att i protokollet från huvudförhandlingen
såvitt angår de deklarationshandlingar som varit före i målet allenast angivits att
handlingarna genomgåtts.

JO Thyresson har därvid anfört:

Då vissa delar av taxeringsakt är underkastade bestämmelserna i 17 § sekretesslagen
och det för brottmålets utredande i allmänhet ej erfordras att mer än vissa
begränsade avsnitt av taxeringsakten åberopas är det, med hänsyn till att handlingar
som företes vid offentlig förhandling blir offentliga, av vikt att av domstols
protokoll klart framgår i vilken utsträckning handlingen genom att företes vid
förhandlingen givits offentlighet. De avsnitt som sålunda blivit företedda vid huvudförhandlingen
bör därför noga angivas i protokollet (jfr JO 1964 s. 205).

Äventyr i kallelse till förhandling om vårdnadsfråga

Vid inspektioner har i åtskilliga fall iakttagits att i sådana skillnadsmål i vilka
skillnadsfrågan avgjorts genom mellandom och vårdnadsfrågan därefter upptagits
till handläggning vid särskild förhandling käranden har kallats till den senare förhandlingen
vid äventyr att käromålet eljest förföll.

JO Thyresson har därvid påpekat att eftersom rätten måste träffa beslut i vårdnadsfrågan
part i sådant fall icke kan med tillämpning av 42 kap. 10 § rättegångsbalken
föreläggas att komma tillstädes vid äventyr att hans talan i målet eljest förfaller.

Kontradiktoriskt förfarande i mål om omyndighetsförklaring

Vid avgörandet av ett ärende vari S. N. klagat över att han ej lämnats tillfälle
att yttra sig i mål om omyndighetsförklaring av honom anförde JO Thyresson bl. a.
följande:

I ett tidigare ärende hos JO (JO 1967 s. 68 f) har JO Alfred Bexelius närmare
redogjort för bestämmelserna avseende kontradiktorisk förhandling i samband med
omyndighetsförklaring. JO Bexelius har där stannat för den tolkningen av gällande
regler att omyndighetsförklaring utan huvudförhandling bör betraktas som
en undantagsföreteelse avsedd för helt klara fall. De skäl JO Bexelius utvecklat för
denna ståndpunkt synes mig helt övertygande. Det måste för JO-ämbetet vara angeläget
att verka för att denna tolkning vinner tillämpning.

I S. N:s fall har till grund för häradsrättens dom legat ett av N. N., som är överläkare
vid psykiatrisk klinik, den 19 december 1968 avgivet utlåtande. I detta
angavs, att S. N. på grund av psykisk efterblivenhet och annan rubbning av själsverksamheten
(status paranoicus) var ur stånd att vårda sig och sin egendom. Visserligen
angavs i utlåtandet, att S. N:s hörande skulle vara utan gagn och att till
följd därav det borde kunna underlåtas att delgiva honom föreläggande att svara i
målet. Samtidigt utvisade utlåtandet emellertid att S. N. hade fast bostad och stadigvarande
anställning och att S. N:s personliga inställelse inför domstol ej skulle
kunna medföra men eller fara för honom.

Då sålunda S. N. utan men för hans hälsotillstånd hade kunnat kallas till huvudförhandling,
hade enligt min mening så bort ske. Det är ur rättssäkerhetssynpunkt
viktigt att varje omyndighetsförklaring är väl grundad. För den ansvariga domstolen
måste det vara essentiellt att se den person om vilken det är fråga och ej
allenast förlita sig på ett läkarintyg rörande dennes hälsa i alla de fall där en inställelse
kan åstadkommas. Vidare är det ett elementärt rättssäkerhetskrav att ett
så djupgående ingrepp som omyndighetsförklaring icke företages utan den berördes
hörande i alla fall, där ett hörande icke framstår som direkt meningslöst.

Nödvändigheten av att informera nämndemän om jävsregler m. m.

Vid häradsrätts avgörande av ett mål om arbetsbeting deltog en nämndeman
som var kusin till ena parten i målet. Vid JO:s utredning av saken — som påtalats
först efter det målet avgjorts — förklarade sig nämndemannen i fråga ej ha känt
till att sådan släktskap grundade jäv och han uppgav därtill att han ej funnit anledning
att till rättens ordförande nämna något om sin släktskap till ena parten.

Ställföreträdande JO Wennergren uttalade vid ärendets avgörande — sedan han
på därvid anförda skäl funnit saken kunna få bero för nämndemannens vidkommande
— bl. a. följande:

Det inträffade ger mig emellertid anledning att mera allmänt beröra frågan om
behovet av information till nämndemän rörande de uppgifter och skyldigheter,
som är förenade med uppdraget. Fall liknande det förevarande torde inte vara
ovanliga och flera sådana har tidigare uppmärksammats av JO. En jävssituation
som ej sällan torde uppkomma är den att nämndemannen hos annan myndighet
än domstolen tagit befattning med saken (det s. k. tvåinstansjävet, varom stadgas
i 4 kap. 13 § 7. rättegångsbalken). Åtskilliga av de personer, som väljes till nämndemän,
är också ledamöter av kommunala nämnder. Detta är i och för sig endast till

fördel för rättskipningen. Det kan emellertid lätt inträffa att en nämndeman, som
t. ex. också är ledamot av barnavårdsnämnden, råkar inkallas för att tjänstgöra i
ett vårdnadsmål, i vilket barnavårdsnämnden yttrat sig. Den nyssnämnda jävsregeln
innebär att han är förhindrad att deltaga i handläggningen av vårdnadsmålet.
Jag befarar att många nämndemän inte känner till att domarjävsreglerna är så
stränga.

Det borde därför vara angeläget att informera varje nämndeman om domarjävsreglernas
innehåll. Naturligtvis finns också ett behov av upplysning rörande domstolsverksamheten
i övrigt. Problemet har ökat i vikt till följd av att bestämmelserna
om nämndens sammansättning nyligen ändrats. Den tidigare gällande huvudregeln
i 1 kap. 4 § rättegångsbalken, att i nämnd skulle sitta minst sju och högst
nio nämndemän, är sålunda borttagen och från och med 1.1.1970 gäller att i nämnd
skall sitta fem nämndemän och, om förfall inträffar för nämndeman sedan huvudförhandling
påbörjats, rätten är domför med fyra i nämnden. Avsikten har därvid
bl. a. varit att den enskilde nämndemannen inte skall tjänstgöra lika ofta som hittills
varit fallet. Detta resultat är det meningen att man skall nå genom att de nuvarande
kadrerna av nämndemän inte minskas i proportion till den nya domförhetsregeln
(jämför departementschefen i prop. 1969: 44 s. 196 och 239). Men ändringen
lär innebära att den enskilde nämndemannen i fortsättningen inte automatiskt
med tiden blir lika förtrogen med domstolsarbetet som nämdemännen hittills
i regel kunnat bli tack vare de täta tjänstgöringsturerna. Ett större behov av information
om jävsregler m. m. uppkommer alltså.

Enligt vad jag har mig bekant informerar yrkesdomarna på en del håll i särskild
ordning nämndemännen om jävsreglernas innehåll och om annat som nämndemännen
behöver veta för att fullgöra sitt uppdrag på bästa sätt. Önskvärt vore
att det skedde hos alla underrätter. Frågan är dock om inte utöver sådan upplysningsverksamhet
lämpligen borde förekomma en centralt initierad information i
form av en mindre handbok, broschyr e. d. Eftersom domstolsberedningen bl. a.
sysslar med frågor som angår utbildningen av domstolspersonal i allmänhet, överlämnar
jag en avskrift av mitt beslut i detta ärende till beredningen. Så länge tillgång
till någon centralt ordnad information inte finnes, är det emellertid angeläget
att underrätterna själva så långt är möjligt söker tillgodose behoven.

15 kap. 5 § giftermålsbalken ej tillämplig efter det att mellandom meddelats i skillnadsfrägan Vid

en av JO Thyresson gjord inspektion av en domsaga upptog häradshövdingen
i domsagan ett i JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 164 återgivet uttalande av
dåvarande ställföreträdande JO lagmannen Bengt Sandström. Häradshövdingen
förklarade sig anse att Sandströms ståndpunkt i praktiken ledde till otillfredsställande
och mot syftet med stadgandet i 15 kap. 5 § giftermålsbalken (GB) stridande
resultat.

JO Thyresson anförde i inspektionsprotokollet:

Det förekommer inte sällan att sedan ena maken genom stämning väckt talan
mot den andra med yrkande om hemskillnad eller äktenskapsskillnad samt, i förekommande
fall, rörande vårdnad och underhållsskyldighet, makarna blir ense i
samtliga dessa frågor. Inkommer de då med en gemensam ansökan, kan rätten
med stöd av GB 15: 5 utan huvudförhandling omedelbart företa målet till avgörande.
(Angående de problem som uppkommer i dessa fall se JO:s ämbetsbe -

rättelse 1965 s. 58). En i viss mån likartad situation kan uppstå om rätten meddelat
mellandom i skillnadsfrågan och makarna därefter uppnår enighet rörande
övriga frågor. Frågorna om vårdnad och underhållsskyldighet har även i dessa
fall upptagits »i samband med» äktenskapsmålet (jämför FB 20: 9 tredje stycket).
Makarna borde, kan det tyckas, även i denna situation, kunna inkomma
med en gemensam ansökan rörande dessa frågor och målet därefter kunna företas
till avgörande enligt GB 15: 5. Emellertid är reglerna om rättegångsförfarandet
starkt formbundna och bestämmelsen i GB 15: 5 utgör ett undantag från vad
som eljest gäller. Något egentligt utrymme för att utan lagändring utvidga denna
bestämmelses tillämpningsområde torde därför inte finnas. Klart är sålunda att
det fallet att i äktenskapsmål instämd make medger käromålet inte får behandlas
som om gemensam ansökan förelåg. I det förut tänkta fallet förutsätts visserligen
att makarna har inkommit med en gemensam ansökan. Det synes emellertid tvivelaktigt
att laborera med gemensamma ansökningar rörande endast vårdnad och
underhåll under antagande, att makarna skulle, om skillnadsfrågan inte redan
varit avgjord, ha inkommit med en gemensam ansökan, som omfattat även denna
fråga. Om det genom mellandomen dömts till hemskillnad (äktenskapsskillnad)
mot svarandens bestridande, kan man fråga sig om detta antagande är hållbart.
Läget kan ju t. ex. vara det att rätten meddelat mellandom å hemskillnad enligt
GB 11:2 andra stycket, trots att yrkandet om hemskillnad bestritts under påstående
att djup och varaktig söndring ej föreligger. På grund av det sagda anser
jag för min del att GB 15: 5 inte kan bli tillämplig, sedan mellandom meddelats
i skillnadsfrågan. Det må framhållas att, om endast en fråga om underhållsskyldighet
återstår att pröva, möjlighet finns enligt RB 42: 18 att omedelbart meddela
dom i denna dispositiva fråga. Jag är emellertid medveten om att det vore
praktiskt och överensstämmande med stadgandets syfte om rätten även i de fall
där en vårdnadsfråga skall prövas hade rätt att utan förhandling omedelbart företa
målet till avgörande. Jag avser därför att överlämna en transumt av detta inspektionsprotokoll
till familjelagssakkunniga.

Hinder mot personlig inställelse kan medföra skyldighet att ställa ombud

Sedan X år 1959 väckt talan mot Y angående bättre rätt till fast egendom och
målet bl. a. varit vilande under ett par år i avbidan på utgången av en annan rättegång,
kallade rätten vid olika tillfällen fram till år 1970 parterna till muntlig
förberedelse. Parterna kallades vid äventyr av tredskodom att inställa sig personligen
eller genom ombud. Efter erhållna upplysningar att X var sjuk — han var
under långa perioder intagen för vård på sjukhus — beslöt rätten emellertid varje
gång att inställa förhandlingen. Huvudsakligen till följd härav kom målet ej att
avgöras förrän under år 1970. X förde sin talan själv. Det kan nämnas att han,
när han av rätten uppmanades att utse ett ombud, vägrade att göra det.

Målet uppmärksammades i samband med JO Thyressons inspektion av domstolen.
I inspektionsprotokollet anfördes följande:

Rätten har flera gånger inställt utsatt förberedelsesammanträde, tydligen emedan
X bedömts ha laga förfall. I RB 32: 8 första stycket anges laga förfall föreligga
då någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omständighet,
som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt,
hindrats att fullgöra vad honom ålegat. I motiven till stadgandet framhålls att
avfattningen av detsamma ger vid handen att den omständigheten att parten är

förhindrad att själv infinna sig visserligen utgör giltig ursäkt för personlig inställelse
men ej kan anses utgöra laga förfall för inställelse överhuvud, om parten
haft möjlighet att ställa ombud. Härvid måste — tillfogas det — beaktas att parten
bör ha skälig tid att skaffa ombud och samråda med ombudet (SOU 1938: 44
s. 362; jämför Gärdes m. fl:s kommentar till RB s. 112).

JO Thyresson yttrade vid ärendets avgörande bl. a. följande. Enligt hans mening
kunde X — även om man utgick ifrån att X haft förhinder när det gällt hans
personliga närvaro vid rätten — inte antas ha haft laga förfall ända sedan målet
återupptogs efter att ha varit vilande. Förhandling borde därför ha ägt rum och
målet ha avgjorts långt tidigare än som skedde. I samband med att X kallades till
muntlig förberedelse hade han lämpligen kunnat upplysas om att han hade att
ställa ombud och att rätten inte kunde godta att han ej infann sig åtminstone genom
ombud.

Telefonservice vid inskrivningsavdelning

Sedan en person klagat hos JO över att han förvägrats att telefonledes erhålla
upplysningar ur fastighetsböckerna vid visst domsagokansli inhämtades följande.

Telefonförfrågningar angående innehållet i fastighetsböckerna besvarades av
personalen varje arbetsdag mellan klockan 8.00 och 13.00. En person som torde
ha varit identisk med klaganden hade den 30 juli 1970 ringt någon gång mellan
klockan 13.30 och 14.00 och begärt upplysningar rörande vissa fastigheter. Han
hade fått besked om att sådana upplysningar bara meddelades under begränsad
tid av dagen och uppmanats att återkomma nästa dag eller besöka domsagokansliet
och själv studera fastighetsböckerna.

JO Thyresson uttalade vid ärendets avgörande:

I cirkulär den 11 december 1964 till nedre justitierevisionen, hovrätterna och
underdomstolarna om skyldighet att tillhandagå allmänheten med översändande
av handlingar m. m. har Kungl. Maj:t påbjudit att i den mån det kan ske utan
menlig inverkan på arbetets behöriga gång tjänsteman vid domstol skall muntligen
lämna begärda upplysningar från diarier, register och andra handlingar som
förvaras vid domstolen och är tillgängliga för allmänheten, dock att skyldighet ej
föreligger att upplysa om förhållande som kan upptagas i ägande- eller gravationsbevis.

Klagandens förfrågan synes ha avsett förhållanden av sistnämnda slag. Skyldighet
att tillhandagå med telefonuppgifter i dessa hänseenden föreligger enligt det
omförmälda cirkuläret inte. Det är ändå naturligt att underrätterna i viss mån söker
tillmötesgå önskemål om att erhålla sådana uppgifter vid telefonförfrågan.
Emellertid måste därvid beaktas att ofta återkommande förfrågningar om ägandeoch
gravationsförhållanden måste anses störande för arbetets behöriga gång vid
inskrivningsavdelningarna. Man bör särskilt beakta att viss begränsad expeditionstid
är föreskriven i lagfarts- och inteckningsärenden. Det är rationellt att domstolarna
begränsar den tid under arbetsdagen varunder sådana telefonuppgifter
lämnas, så att arbetet under övrig tid kan bedrivas mera ostört. Meningen med
att på så sätt begränsa tiden för telefonförfrågningar skulle naturligen helt förfelas
om förfrågningar på annan tid regelmässigt skulle besvaras.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört kan jag ej finna fog för anmärkning mot
vederbörande domstolspersonal i påtalat hänseende.

Innebörden av uttrycket »upp tagen i mantalslängd» i 10 § andra stycket lag fartsförordningen Vid

inspektion har JO Thyresson påpekat följande:

Med mantalslängd har i förenämnda lagrum tidigare åsyftats en till mantalslängden
hörande fastighetsliggare, vari det för varje fastighet eller byggnad angavs
bl. a. dess ägare och innehavare. Registrering i denna ordning upphörde då folkbokföringsförordningen
av den 9 juli 1967 trädde i kraft den 1 oktober 1967. Man
övervägde därvid att ändra 10 § andra stycket lagfartsförordningen så att kravet
på att vara upptagen i mantalslängd skulle utbytas mot krav på att vara upptagen
i fastighetslängd. Då det emellertid fanns hänvisningar till den gamla fastighetsliggaren
i ett flertal andra författningar valde man att i stället i promulgationsbestämmelsema
till folkbokföringsförordningen intaga en föreskrift om att stadganden om
mantalslängdens fastighetsliggare framdeles skulle avse fastighetslängd. (Punkt 5
i promulgationsbestämmelsema.)

Kontroll av att bouppteckningsplikten fullgöres

I ett ärende där klagomål riktats mot en häradsrätt för att den visat försumlighet
med att inkräva bouppteckning anförde JO Thyresson bl. a.:

För att underlätta och överhuvud kunna fullgöra den tillsyn som enligt 20 kap.
9 § ÄB åvilar rätten i fråga om att bouppteckningsplikten iakttages har rätten tillgång
till de s. k. personkorten — underrättelser om inträffade dödsfall — som
respektive pastorsämbete enligt 40 § folkbokföringskungörelsen översänder till
rätten. Om det vid granskning av dessa framkommer att bouppteckning ej ingivits
inom föreskriven tid, synes det vanliga förfarandet vara att i första hand en
anmaning enligt blankett Dv 585 utsändes till dödsboet, innan rätten tillgriper
vitesföreläggande i enlighet med vad i 20 kap. 9 § ÄB sägs. Enligt angivna blankett
anmodas dödsboet att inom tre veckor från skrivelsens utfärdande till rätten
inkomma med bouppteckning efter den avlidne.

Någon föreskrift om när efter utgången av den för boupptecknings ingivande
angivna tiden rätten bör sätta igång med beskrivna åtgärder mot dödsboet finns
ej och praxis härvidlag är ganska varierande vid domstolarna. Ett förfarande som
innebär att anmaning utsändes till dödsboet omedelbart efter det fyra månader
förflutit från dödsfallet, något som skulle förutsätta att personkorten genomgås
varje dag, är visserligen organisatoriskt fullt möjligt men torde vara förenat med
betydande nackdelar. Däremot bör enligt min mening en genomgång av personkorten
åtminstone en gång i månaden vara en lämplig ordning. Anmaning enligt
blanketten Dv 585 bör efter denna genomgång utsändas till de dödsbon där mer
än fyra månader förflutit från dödsfallet utan att bouppteckning ingivits.

Granskning av överförmyndares redovisning

Vid inspektioner har i ett antal fall iakttagits att det brustit i fråga om granskningen
av överförmyndarnas redogörelser rörande tillsynen över förmyndares och
gode mäns förvaltning.

JO Thyresson har därvid anfört bl. a.:

Såsom av 15 § överförmyndarkungörelsen framgår skall den årliga redogörelsen
rörande tillsynen över förmyndares och gode mäns förvaltning, som det enligt 17
kap. 7 § FB åligger överförmyndaren att avgiva till rätten, avlämnas före den
1 september. Om särskilda skäl föranleder därtill, må rätten medgiva anstånd med
avlämnandet viss tid, högst tre månader. — Även om någon viss tid inom vilken
rättens granskning skall ske ej finns föreskriven, torde denna lämpligen böra vara
avslutad senast före årsskiftet samma år överförmyndaren ingivit sin redogörelse.
Att vänta flera år med granskningen torde under alla omständigheter ej vara försvarbart.
Det må i sammanhanget erinras att rätten med lämpliga tidsmellanrum
skall granska den av överförmyndaren förda förmynderskapsboken samt att rätten
äger verkställa särskild inspektion för tillsyn att överförmyndaren väl förvaltar
sin befattning, 8 § förmyndarvårdskungörelsen.

Utlåning av handlingar från myndighets arkiv

Med anledning av att det i ett hos JO anhängigt ärende uppdagats att en privatperson,
som uppgivit sig vara författare, mot kvitto fått låna hem åtskilliga handlingar
ur ett domstolsarkiv påpekade JO Thyresson följande:

Enligt 26 § allmänna arkivstadgan får arkivhandling utlånas för tjänsteändamål
till statsdepartement och annan statsmyndighet ävensom till viss annan myndighet
samt för vetenskapligt ändamål till myndighet, som riksarkivet bestämmer.
I övrigt får enligt stadgandet utlån av arkivhandling ske efter riksarkivets medgivande.
I de tillämpningsanvisningar, riksarkivet meddelat med stöd av 5 § allmänna
arkivstadgan, uppställs i 13 § 3 mom. ett generellt förbud mot utlån av
arkivhandlingar till enskild för användning utom vederbörande myndighets lokaler.

Frågor om hyresnämnds domförhet vid jäv sinvändning och om talan mot hyresnämnds
beslut i jävsfråga

Vid sammanträde i hyresnämnd för handläggning av ärende enligt hyresregleringslagen
anförde ena parten jäv mot den ene av nämndens ledamöter. Denne
ledamot uttalade att han fann jävsinvändningen ogrundad. Ordföranden och den
andre ledamoten beslöt ogilla jävsinvändningen. Besked om hur talan mot beslutet
fick föras meddelades inte.

JO Thyresson anförde härom:

Enligt 18 § hyresregleringslagen jämförd med 14 § hyresnämndslagen äger bestämmelserna
i 4 kap. rättegångsbalken om jäv motsvarande tillämpning på ledamot
i hyresnämnd. I 4 kap. 15 § tredje stycket nämnda balk stadgas att vid prövning
av jävsfråga den domare mot vilken invändning om jäv gjorts ej må deltaga,
med mindre rätten utan honom ej är domför eller annan domare ej kan utan tidsutdräkt
taga säte i rätten. Vid prövning av jävsinvändning är hyresnämnd beslutför
i enlighet med huvudregeln i 2 § första stycket hyresnämndslagen, dvs. med
lagfaren ordförande och två andra ledamöter. Då jävsinvändningen prövades, deltog
emellertid endast ordföranden jämte en ledamot, varför nämnden alltså ej var
beslutför.

Av 17 § hyresnämndslagen framgår att talan mot beslut, varigenom nämnden
prövat invändning om jäv, får föras av part endast i samband med sådan klandertalan
som avses i 71 § första stycket hyreslagen. Bestämmelserna i 17 § hyres -

nämndslagen gäller emellertid ej ärende enligt hyresregleringslagen (se U. Gad
m. fl. Hyresregleringen s. 166). Har nämnden ogillat invändning om jäv i ett ärende
enligt hyresregleringslagen torde likväl enligt grunderna för 17 § hyresnämndslagen
talan mot beslutet kunna föras endast i samband med talan mot beslut, varigenom
nämnden skiljer sig från ärendet (se Gad a.a. s. 163). Parten borde i
samband med att beslutet i jävsfrågan meddelades ha underrättats härom.

Kontakt med häktads arbetsgivare

J. anförde i klagomål till JO i huvudsak följande. Vid ett tillfälle då han var
häktad hade åklagaren tagit kontakt med en arbetsgivare som erbjudit J. anställning.
Härigenom spolierades hans möjligheter att få anställningen och därmed
också hans möjligheter att få villkorlig dom. J. ådömdes sedermera i målet fängelse
ett år sex månader. Från vederbörande åklagare upplystes att J. vid häktningsförhandling
som skäl för att bliva försatt på fri fot åberopat att han erbjudits
anställning som försäljare vid ett bilföretag. Uppgiften kontrollerades telefonledes
varvid man erfor att J. bland många andra sökt en sådan anställning men att
J. ej var med bland dem som man vid bolaget ansett i första hand kunna komma
i fråga. Detta svar hade meddelats J. vid förhandlingen.

JO Thyresson yttrade vid ärendets avgörande:

Jag finner inte någon kritik kunna riktas mot åklagarens åtgärd att i anslutning
till prövningen av häktningsfrågan låta kontrollera riktigheten av J:s påstående
om anställning genom ett telefonsamtal till den uppgivne arbetsgivaren.

Inledande av förundersökning och användande av tvångsmedel i fall då åtal fordrar
Kungl. Maj.ts tillstånd

F., som under pistolhot tvingat föraren på ett passagerarflygplan på väg från
Kreta till Atén att föra planet till Egypten, kom någon tid efter denna gärning till
Sverige. Genom utrikesdepartementets försorg gjordes utredning om flygplanskapningen.
Vad som framkom vid denna utredning föranledde att F. anhölls som
misstänkt för grovt rån och olaga frihetsberövande. Vid häktningsförhandling försattes
F. på fri fot men ålades reseförbud och anmälningsskyldighet. Därefter beslöt
Kungl. Maj:t i konselj att åtal skulle få väckas mot F. för den brottslighet han
kunde gjort sig skyldig till genom flygplanskapningen. Hos JO anfördes klagomål
över ingripandena mot F.

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Petrén:

Har utlänning, som ej hade hemvist i Sverige, utom riket begått brottslig gärning,
vilken ej var fri från ansvar enligt lag som gällde på gärningsorten, skall han
enligt 2 kap. 2 § andra stycket brottsbalken dömas efter svensk lag och vid svensk
domstol, bl. a. om han efter brottets begående tagit hemvist här i riket eller om
han finnes i riket och å brottet kan följa fängelse i mer än sex månader. Atal för
brottet må enligt den huvudregel som anges i 5 § andra stycket samma kapitel
väckas allenast efter förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigat
därtill.

Med tillämpning av dessa bestämmelser har Kungl. Maj:t förordnat att åtal får

väckas mot F. Det tillkommer inte JO att ingå på prövning av detta Kungl. Maj:ts
beslut.

En fråga, som däremot JO kan pröva och som är av intresse i sammanhanget,
är huruvida förundersökning fått inledas och tvångsmedel tillgripas, innan förordnande
om åtal meddelats.

Bestämmelserna om svensk strafflags tillämplighet tillägger svensk domstol och
svensk lag en mycket vidsträckt kompetens. Lagstiftarens avsikt har dock ej
varit att de svenska straffbuden skall tillämpas i alla de fall, då det skulle vara
formellt möjligt. Att brott, begångna utomlands av utlänningar, beivras i Sverige
är i de flesta fall ej påkallat, även om svensk strafflag formellt skulle vara tilllämplig.
Bakom de vitträckande kompetensreglerna ligger en önskan att kunna
ingripa bestraffande rörande brott som förövats utomlands men som av ett eller
annat skäl icke blir beivrade i gärningslandet eller annorstädes, i fall då ett beivrande
bedömes böra komma till stånd. En sådan situation uppkommer, om gärningsmannen
är utlänning, som ej får utlämnas på grund av att utlämningen kan
medföra risk för politisk förföljelse. Då det inte ansetts möjligt att genom uttryckliga
bestämmelser i lagen närmare ange alla de fall, där omständigheterna är sådana
att åtal bör ske, har i stället en prövning av frågan om åtal skall väckas föreskrivits
för varje särskilt fall. Denna prövning vilar på Kungl. Maj:t. — Jämför
förslaget till brottsbalk, SOU 1953: 14 s. 444 och 451 f.

Den omständigheten att åtal kommer till stånd blott i en ringa del av de fall,
då jämlikt kompetensreglerna svensk domstol är behörig, synes kunna åberopas
emot att förundersökning över huvud taget inleds och straffprocessuella tvångsmedel
anlitas förrän åtalsförordnande meddelats. För att skaffa underlag för prövningen
hos Kungl. Majit eller hos en av Kungl. Majit därtill bemyndigad myndighet
av frågan huruvida åtal skall väckas torde det emellertid ofta vara nödvändigt
att svensk myndighet verkställer en förundersökning. I samband därmed
kan tvångsmedel behöva tillgripas. Det synes också rimligast att i avsaknad av
uttalanden av motsatt innebörd utgå från att svensk rätts ståndpunkt är den att
i princip förundersökning kan inledas rörande varje brottslig gärning, som svensk
domstol är behörig upptaga till prövning. Såvitt kunnat klarläggas har icke heller
straffrättskommittén i sitt förslag till brottsbalk räknat med att det skulle finnas
någon allmän begränsning av polismyndighets rätt att inleda förundersökning eller
av möjligheterna att anlita tvångsmedel i fall av nu diskuterad art. Särskilda
begränsningar kan däremot, framhåller kommittén, följa av internationella överenskommelser
(jämför SOU 1953: 14 s. 447). Någon sådan överenskommelse,
som är tillämplig i förevarande fall, finns dock inte. Ytterligare kan den mera
självklara begränsningen uppställas att förundersökning inte får inledas och tvångsmedel
ej användas, om Kungl. Majit redan beslutat att ej förordna om åtal för
brottet och det ej framkommit nya omständigheter, som kan föranleda Kungl.
Majit att ompröva sitt beslut.

I förevarande fall har förundersökning inletts och tvångsmedel brukats i ärendet
avseende frågan om åtal skulle väckas mot F. Mot bakgrund av vad ovan anförts
om innehållet i gällande rätt kan någon anmärkning inte riktas mot att så
skett.

Förundersökningsprotokoll är ej att anse som allmän handling förrän det fått sin
slutliga form

Till en länsåklagarmyndighet inkom en anmälan om osann partsutsaga. Anmälaren
G., som var part i det tvistemål vari osann partsutsaga påstods ha avgivits,

hemställde i samband med anmälningens ingivande om att få en kopia av förundersökningsprotokollet
då det var färdigt. G. klagade sedermera hos JO bl. a.
över att han ej fått den begärda kopian så snart polisen slutfört sin utredning utan
först efter det åtalsprövning skett.

Rörande vad som förekommit i saken inhämtades bl. a. följande. Länsåklagarmyndigheten
hade uppdragit åt en polismyndighet att påbörja utredning med anledning
av G:s anmälan. Koncept till förundersökningsprotokoll inkom från polismyndigheten
till länsåklagarmyndigheten den 28 maj 1969. Protokollet fick dock
ej sin slutliga avfattning förrän den 25 augusti 1969. Den 29 i samma månad prövade
länsåklagaren såväl åtalsfrågan som G:s begäran om att få en avskrift av
protokollet. Länsåklagaren fann hinder ej möta mot att till G. utlämna en avskrift
och en sådan expedierades till G. samma dag.

Vid ärendets avgörande yttrade JO Thyresson om det nu berörda spörsmålet:

Handlingar som upprättas hos myndighet anses upprättade i tryckfrihetsförordningens
bemärkelse först då de fått sin slutliga form (2 kap. 5 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen).

Då i förevarande fall förundersökningsprotokollet den 28 maj 1969 i koncept
överlämnades till länsåklagarmyndigheten var det ej färdigställt, utan översändandet
är att anse som en underhandskontakt i och för erhållande av direktiv om
eventuell komplettering av utredningen och om protokollets slutliga utformning.
Sedan protokollet väl färdigställts har länsåklagaren som förundersökningsledare
skyndsamt tagit ställning till G:s begäran om avskrifter av protokollet. Jag kan
därför ej finna fog för anmärkning mot att en avskrift av protokollet inte expedierades
tidigare än som skett.

Tillfälligt omhändertagande av motorfordon

Rörande spörsmålet om hur det bör förfaras då motorfordon tillfälligt omhändertages,
exempelvis i samband med att föraren gripes för rattfylleri, har JO Thyresson
i ett ärende yttrat:

1965 års polisinstruktion innehåller föreskrifter om polisens uppgifter och maktbefogenheter.
Enligt instruktionens 2 § har polisen att upprätthålla allmän ordning
och säkerhet samt att dessutom fullgöra den verksamhet, som ankommer på
polisen enligt särskilda föreskrifter. Därutinnan åligger det polisen bl. a. att förebygga
brott och hindra, att den allmänna ordningen störes.

I vägtrafikförordningen har på olika ställen givits regler angående polismans
befogenhet att kontrollera såväl fordon som förare samt att förbjuda eller hindra
färd med fordon. Beträffande kontroll av förare föreskrives sålunda i 28 § 2 morn.,
att polisman, som finner skäl antaga att förare av fordon är så påverkad av starka
drycker, att han ej på betryggande sätt kan föra fordonet, eller som finner uppenbart,
att föraren eljest saknar nödiga förutsättningar härför, äger förbjuda honom
att föra fordonet, så ock, där förbudet ej efterkommes, hindra honom därifrån.

Då någon gripes såsom misstänkt för trafikonykterhetsbrott är det inte ovanligt
att fordonet medtages till polisstationen och förvaras i anslutning till stationen
i avbidan på att fordonet kan utlämnas till förare med erforderlig kompetens.
Denna åtgärd är, såsom framgår av det anförda, endast att anse som ett omhändertagande
i syfte att förebygga brott. Några föreskrifter om hur det skall förfaras

vid dylika ingripanden har inte givits, och under hand har jag också erfarit, att
viss osäkerhet råder om lämpligaste sätt att handlägga ärendena. Någon skyldighet
att lämna kvitto på omhändertagandet kan i vart fall ej anses föreligga. Såväl
av hänsyn till den som utsättes för ett ingripande av förevarande slag som från
polisens synpunkt torde det likväl vara lämpligt att åtgärden på något sätt skriftligen
redovisas hos polisen. I den mån förundersökning inledes kan åtgärden lämpligen
antecknas i det däröver upprättade protokollet, varvid naturligen även tidpunkten
för fordonets utlämnande bör anmärkas. Även andra sätt att notera åtgärden
kan självfallet ifrågakomma. Jag vill nämna, att polismästaren i Stockholm
i en 28.2.1969 dagtecknad s. k. A-order givit instruktion om vad som skall iakttagas
beträffande motorfordon, som omhändertagits i samband med trafikonykterhetsbrott,
trafikolycka o. dyl.

Då JO Thyresson fann det önskvärt att ett enhetligt förfaringssätt kom till stånd
överlämnade han en avskrift av sitt beslut till rikspolisstyrelsen.

Rikspolisstyrelsen har därefter den 21 maj 1970 i nr 14 för år 1970 av »Allmänna
meddelanden från rikspolisstyrelsen» utfärdat anvisningar rörande omhändertagande
av fordon i samband med trafikonykterhetsbrott, trafikolycka eller
dylikt (notis nr 157). I dessa anvisningar sägs att anteckning om nu berörd åtgärd
lämpligen kan ske i förundersökningsprotokoll eller, om sådant inte upprättas, i
primärhandlingarna i ärendet, därvid självfallet även tidpunkten för fordonets utlämnande
bör antecknas. Däremot — sägs det vidare — kan det ej anses föreligga
någon skyldighet för polisen att lämna kvitto på omhändertagandet.

Polisens befogenhet att föra en person till sjukhus

Polis kallades till klubben H. D. där bråk uppstått. I klubblokalerna fanns bl. a.
A., som fått ett sår på hjässan, troligen efter slag med en ölsejdel. Polismännen
som kommit till platsen omhändertog A. och förde honom mot hans vilja till sjukhus.
A. klagade hos JO bl. a. häröver.

över den i ärendet företagna utredningen inhämtades yttrande från rikspolisstyrelsen.
Styrelsen anförde i sitt yttrande bl. a.:

Det är helt klart att polisen inte har någon generell rätt att tvångsvis låta föra
en skadad person till läkare, oaktat skadan är av sådan art att den fordrar läkarbehandling.
I vissa fall kan polisen dock anses ha både befogenhet och skyldighet
att tillse att person med sådan skada — även mot sin vilja och med användande
av våld — undersöks av läkare. Sådan befogenhet och skyldighet måste anses
föreligga beträffande person som befinner sig i polisens förvar efter att ha berövats
friheten med stöd av reglerna i 24 kap. RB eller 19 § polisinstruktionen eller
i administrativ ordning, t. ex. jämlikt nykterhetsvårdslagens eller barnavårdslagens
bestämmelser.

Skyldigheten att låta ombesörja nödig läkarvård för den som blivit omhändertagen
ligger i sakens natur. Den framgår emellertid också av bl. a. 5 § kungörelsen
om tillämpningen av lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.
(SFS 1958: 214). I denna stadgas, att intagen som företer tecken till sjukdom
skall så snart ske kan undersökas av läkare, såframt inte omständigheterna föranleder
att detta är utan gagn.

Människan råder själv över sitt liv och sin hälsa och hon kan därför inte mot
sin vilja föras till sjuldius för vård. Undantag från denna princip kan dock tänkas
i sådana fall, då en person ådragit sig allvarlig sjukdom eller skada och på grund
av sitt sinnestillstånd eller av annan anledning uppenbarligen saknar insikt om
allvaret i sin situation och om nödvändigheten av läkarvård. Här avses exempelvis
den som i desperat tillstånd ådragit sig skador i samband med självmordsförsök
eller den som drabbats av chock efter en svår trafikolycka.

För att verkställa tjänsteåtgärd skall så lindriga medel som möjligt användas.
Våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften inte kan lösas på annat sätt. Det
tvång och det våld som kan komma i fråga för att föra en skadad person till läkare
måste naturligen särskilt noga övervägas. Åtgärd som innefattar intrång i den
personliga friheten får inte göras mer omfattande än som är oundgängligen nödvändigt.

Av handlingarna i ärendet framgår att A. är fransktalande och blind och att
han ledsagats till klubben H. D. Denna är enligt uppgift öppen för allmänheten.

Polismännen förstod inte vad A. sade. Kommuniceringen mellan dem och A.
måste ske genom andra närvarande personer. Skadan synes i initialskedet ha tett
sig allvarligare än den senare visade sig vara. A. var enligt uppgift myc ket

upprörd och svårhanterlig. Han hade tidigare under kvällen uppträtt störande,
varit hetsig och aggressiv och förefallit påverkad av något berusningsmedel. Värden
på klubben H. D. hade begärt att A. skulle avlägsnas därifrån.

A:s uppträdande och tillstånd synes ha innefattat ett störande av ordningen eller
utgjort en omedelbar fara för denna. Polismännen hade under sådana förhållanden
skäl att tillfälligt omhänderta A. enligt bestämmelserna i 19 § polisinstruktionen
och föra honom till polisstationen. Med hänsyn till skadan fördes han direkt
till sjukhus. Därigenom förkortades tiden för frihetsberövandet. Bestämmelserna
i polisinstruktionen har vid rapporteringen eller senare inte åberopats som
stöd för omhändertagandet. Polismännen har emellertid uppenbarligen bedömt
situationen så att det var nödvändigt att ingripa med ett omhändertagande. Genom
att föra A. till sjukhus blev jämväl ordningsintresset tillgodosett och fortsatta störningar
på platsen kunde undvikas. Tiden för omhändertagandet var kort och torde
inte ha sträckt sig längre än till införandet på sjukhuset. Det våld som utövades
mot A. kan anses lindrigt. Polismännen anmälde till centralvakten att A. förts till
sjukhus i ambulans. Härmed var uppgiften för deras del slutförd.

Polismännen synes inte ha gjort klart för sig efter vilka grunder omhändertagandet
skedde. Enligt det förestående har de inte haft rätt att föra A. till sjukhus
mot hans vilja enbart för att få skadan behandlad. Polismännen har dock med
sina åtgärder uppenbarligen haft A:s bästa för ögonen och velat hindra att han
kom till fortsatt skada. Med hänsyn härtill och övriga omständigheter får rikspolisstyrelsen
därför föreslå att ärendet utöver ett klargörande uttalande inte måtte
föranleda någon justitieombudsmannens vidare åtgärd.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande bl. a.:

Vad angår polisens rätt att föra en person till läkare för undersökning och vård
ansluter jag mig helt till de principiella synpunkter som rikspolisstyrelsen anfört.

Beträffande nu förevarande fall har det, såsom styrelsen framhållit, funnits skäl
att tillfälligt omhändertaga A. enligt 19 § polisinstruktionen. Av förenämnda rättsintyg
framgår att A. hade ett sår på hjässan, som läkaren fann sig föranlåten att
sy ihop och ansåg motivera tetanusprofylax. Med hänsyn härtill har polismännen

handlat rätt när de omhändertog A. och förde honom till sjukhus, även om de
måhända vid tillfället inte närmare reflekterade över grunden för A:s omhändertagande.
Hade de inte fört honom till sjukhus hade de tvärtom lätteligen kunnat
ådraga sig klander, eftersom skada på huvudet av den karaktär det här var fråga
om aldrig kan bagatelliseras då risken för komplikationer är stor.

Utskrift av vittnesmål inför domstol har fått ersätta polisförhör vid förundersökning

Hos JO anfördes klagomål över att en polismyndighet vid förundersökning rörande
osann partsutsaga ej hört ett av anmälaren anvisat vittne. I ärendet inhämtades
följande. Brottsanmälan inkom den 24 februari 1969 och förundersökningsprotokoll
redovisades till åklagarmyndigheten den 8 juni 1970. Orsaken till att
utredningen ej kunnat slutföras tidigare var att det i klagomålet åsyftade vittnet
motsatt sig att bliva hörd av polisen. Då personen i fråga emellertid i annat sammanhang
skulle höras inför domstol om samma saker, som polisförhöret avsetts
skola gälla, fann man vid polismyndigheten lämpligt att avvakta domstolsförhöret,
för att därefter lägga en utskrift av den i domstolen lämnade utsagan till förundersökningsprotokollet.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande:

Om en person, som har uppgifter att lämna av betydelse för pågående förundersökning,
hörs som vittne i en rättegång och därvid lämnar de för brottsutredningen
erforderliga uppgifterna, möter det ej något hinder, utan är tvärtom lämpligt,
att uppgifterna tillförs polisutredningen genom att en utskrift av hans vittnesmål
fogas vid förundersökningsprotokollet. Någon kritik kan därför ej riktas mot
att polismyndigheten i förevarande fall fann det vara lämpligt att avvakta domstolsförhöret
och därefter fogade en utskrift därav vid förundersökningsprotokollet.
Jag lämnar med hänsyn härtill klagomålen utan vidare åtgärd.

Informell husrannsakan under sken av förhör i bostaden

Under utredningen av ett antal varuhusstölder överenskom förhörsledaren, en
kriminalassistent, med en annan polisman, en förste polisassistent, att den senare
skulle identifiera en person D., som av vissa hörda uppgivits ha umgåtts med den
för stölderna misstänkte. Det kunde misstänkas att stöldgods förvarades i D:s
bostad. Polisassistenten begav sig därefter med två andra polismän till D:s bostad
utan att D. i förväg underrättats därom. Polismännen var civilklädda och färdades
i ett »icke polismålat» fordon. D. var inte misstänkt för något brott och
ansågs därför inte kunna hämtas till förhör, men polisen ansåg det vara av vikt
att få utrett om stöldgods förvarades i lägenheten. D. borde också enligt polisens
mening tillfrågas om sitt påstådda umgänge med den misstänkte. Rörande vad som
förekom vid besöket i D:s lägenhet har de polismän som var där upplyst: De meddelade
D., som föreföll nervös, att besöket föranleddes av att det under polisutredningen
uppgivits, att D. umgicks med den misstänkte. De klargjorde vid flera tillfällen
att D. ej var misstänkt för brott. På D:s upprepade begäran — för att bli

rentvådd — undersökte de vissa utrymmen i lägenheten, varefter, likaledes på
D:s begäran, en polisman medföljde D. till vinden och källaren, varvid de två andra
polismännen stannade i lägenheten för att ej väcka onödig uppmärksamhet. Under
D:s frånvaro genomsöktes ej lägenheten, men en polisman uppmärksammade ett
ur och frågade senare D. varifrån det kom. Även en kostym, på vilken prislapp
m. m. kvarsätt, blev föremål för polismännens frågor. Då de lämnade lägenheten
meddelades D. på förekommen anledning att saken för polisens vidkommande var
avklarad genom samtalet och att så skulle varit fallet även om han ej uppvisat sina
tillhörigheter. Någon husrannsakan hade sålunda ej ägt rum utan ingripandet var
enligt polisassistenten som fört befälet över gruppen »en alldaglig företeelse» i
syfte att skaffa upplysningar, något som erfordras för ett effektivt bedrivet spaningsarbete.

Ställföreträdande JO Wennergren anförde i beslut, sedan yttrande över vad som
förekommit inhämtats bl. a. från rikspolisstyrelsen, bl. a. följande:

De föreskrifter om tid och plats för förhör, som meddelats i 5 § förundersökningskungörelsen,
tar huvudsaldigen sikte på vilka hänsyn som skall tas till olägenheter
för dem som skall höras. Där görs emellertid en allmän reservation till förmån
för förundersökningens behöriga gång samt polisens eller åklagarens arbete.
Det ligger dessutom i sakens natur att vid val av tid och plats för ett förhör hänsyn
givetvis också skall tas till utredningens ändamålsenlighet och effektivitet. Sålunda
bedömt kan ett förhör i vederbörandes bostad vara att föredra, t. ex. därför att
den förhörde där kan antas ha tillgång till anteckningar eller annat material som
underlättar förhöret med honom. Ett särskilt spörsmål, som kan uppkomma i detta
sammanhang, är om ett förhör kan förläggas till den hördes bostad för att man
i samband med besöket där skall få tillfälle att genom iakttagelser söka utröna om
visst föremål finns i bostaden.

I fråga om eftersökande av föremål, som kan äga betydelse för utredning om
brott, gäller enligt 28 kap. rättegångsbalken särskilda regler om husrannsakan.
En polisman, som verkställer förhör med en person i dennes bostad, torde visserligen
inte kunna anses förhindrad att i samband därmed också göra iakttagelser
som kan vara av betydelse för brottsutredningen. Rättsligen går emellertid en
gräns mellan sådana allmänna iakttagelser och direkta undersökningsåtgärder.
Tar sig iakttagelserna formen av undersökningsåtgärder, blir de, såsom uttalas i
JO:s ämbetsberättelse 1965 s. 159 och rikspolisstyrelsen sedermera instämt i, att
betrakta som åtgärder på vilka reglerna om husrannsakan skall tillämpas. Till följd
härav kan de inte företas utan att förordnande om husrannsakan meddelats. Det
spelar ingen roll om den hörde samtycker till åtgärderna. Av utredningen framgår
att polismännen vid sitt besök hos D. inte bara höll förhör med honom i vedertagen
bemärkelse utan också vidtog undersökningsåtgärder av olika slag. Eftersom
förordnande om husrannsakan inte förelåg, överskred de därigenom sina befogenheter.

Det har från vederbörande polismyndighets sida angivits att polismännens uppdrag
var att utröna huruvida D. i sin bostad förvarade något som kunde misstänkas
ha åtkommits genom brott. Uppdraget kunde fullgöras genom förhör med D. och
förhöret kunde i och för sig hållas i D:s bostad. Eftersom bestämmelserna i 28
kap. rättegångsbalken måste anses uttömmande reglera undersökningsåtgärder i
någons bostad, var det dock enligt min mening inte förenligt med rättegångsbalkens
bestämmelser om förundersökning att förhöret med D. förlädes till dennes

bostad därför att man önskade utröna huruvida han där förvarade vissa föremål.
Detta syfte måste anses vara ett för förhörsinstitutet främmande syfte och ett utnyttjande
av möjligheten att hålla förhör med någon i hans bostad för att få tillfälle
att undersöka denna framstår i mina ögon som ett missbruk av förhörsinstitutet.
Förläggandet av förhöret till D:s bostad ter sig under angivna förhållanden
som ett kringgående av reglerna om husrannsakan.

Undersökning av någons bostad är en utredningsåtgärd som av hänsyn till enskilds
rättssäkerhet kringgärdats med särskilda garantier. En överträdelse av reglerna
om husrannsakan innebär en allvarlig kränkning av den enskildes rättsskydd.

Förhör under förundersökning med den som är nära anhörig till den misstänkte

Vid förundersökning rörande bl. a. ofredande och anstiftan till ofredande hördes
den misstänktes minderårige son. Detta förhör ägde rum på den ort där gossen
gick i skola och vid förhöret var gossens rektor närvarande. Klagomål anfördes
hos JO över att förhörsledaren bl. a. ställt frågan »Sade din far till er att följa
efter pojkarna och slå dem?» utan att samtidigt upplysa gossen om att han ej var
skyldig att vittna mot sin fader. Den närvarande rektorn uppgav sig vid förhöret
ha reagerat mot det påtalade förfarandet.

Ställföreträdande JO Wennergren anförde i saken bl. a.:

Nära anhörig till part är enligt 36 kap. 3 § rättegångsbalken ej skyldig att avlägga
vittnesmål inför domstol. I 36 kap. 10 § rättegångsbalken sägs att vittnet
i sådant fall, innan vittnesmål avläggs, skall erinras om att han inte är skyldig att
vittna. Några motsvarande föreskrifter finns ej för förundersökning. Av den allmänna
utformning reglerna om förhör fått följer dock att den, som vid förundersökningen
förhörs som tänkbart vittne under en kommande rättegång, inte har
någon rättsligt realiserbar skyldighet att svara som sträcker sig längre än vittnesskyldigheten.
Även om det inte är föreskrivet att den som håller förhöret skall
erinra om att någon skyldighet att svara inte föreligger, kan det dock vara lämpligt
att så görs där det kan ske utan men för förundersökningens effektiva bedrivande
(se vidare JO:s ämbetsberättelse 1969 s. 30). Att ett sådant påpekande inte
gjordes vid förhöret kan givetvis inte läggas förhörsledaren till last som fel.

Ärenden rörande allmän sammankomst

I flera fall har det vid inspektion visat sig att ärenden rörande allmän sammankomst
handlagts av annan än vederbörande polischef. JO Lundvik har därvid framhållit
att i 3 § kungörelsen 9 oktober 1964 om handläggning av vissa polischefsuppgifter
finns angivet, att den som innehar eller uppehåller tjänst som polis- eller
kriminalkommissarie eller biträdande polis- eller kriminalkommissarie må åläggas
att fullgöra vad som ankommer på polischef utom såvitt avser bl. a. beslut rörande
allmän sammankomst.

Lotteriärenden

I åtskilliga fall har det befunnits brista i noggrannhet vid handläggningen av
lotteriärenden. Som exempel härpå kan anföras att det i sådana ärenden saknats

handlingar som vinstplan, protokollsutdrag som utvisar att den sökande föreningens
styrelse beslutat anordna lotteri och även redovisning. Uppdagandet av dylikt
har givit JO Lundvik anledning att betona vikten av en effektiv kontroll från polismyndighetens
sida i vad gäller lotteriärenden samtidigt som han framhållit att
sådan kontroll inte kan utövas om handlingar av ovan nämnt slag saknas. JO
Lundvik har även påpekat att de av rikspolisstyrelsen utfärdade blanketterna för
lotteriansökan anger att protokollsutdrag rörande sökande föreningsstyrelses beslut
att anordna lotteri samt vinstplan skall fogas till ansökningen.

Delgivning genom hotellportier

För att delgiva part kallelse till huvudförhandling i hovrätt anlitades stämningsman.
Parten — här kallad A. — uppgavs vara att söka på ett hotell. Sedan stämningsmannen
tre gånger förgäves sökt A. på hotellet och därunder från hotellpersonalen
fått upplysningen att A. finge anses stadigvarande bosatt på hotellet överlämnade
stämningsmannen kallelsen till hotellets portier. Meddelande om vem
kallelsen utlämnats till expedierades därefter i föreskriven ordning. I ett brev dagtecknat
två dagar efter det att kallelsen lämnats till portieren meddelade A. hovrätten
att han bodde på berörda hotell. A. klagade sedermera hos JO över att han
ej delgivits kallelsen till huvudförhandlingen.

Vid utredningen av ärendet framkom utöver vad ovan upptagits också att portieren
ej varit bosatt på hotellet och att stämningsmannen ej efterhört huru det
förhöll sig i det avseendet innan han lämnade kallelsen till portieren.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande att det i fallet finge anses klarlagt
att A. inte endast tillfälligtvis bodde på hotellet utan hade sitt hemvist där,
varför det i detta avseende förelegat förutsättning för surrogatdelgivning enligt 33
kap. 8 § rättegångsbalken. Emellertid, fortsatte JO, hade det ändå brustit i förutsättningarna
för surrogatdelgivning enligt nämnda lagrum eftersom portieren
ej var bosatt på hotellet.

II. Försvaret m.m.

Åtal mot överste för felaktiga förvaltningsåtgärder

I en till militieombudsmansexpeditionen den 11 maj 1966 inkommen skrift ifrågasatte
förvaltaren G. Heinegård, kassachef vid Skånska flygflottiljen och i denna
egenskap jämväl förvaltningsgrenschef vid andra flygeskadem, om de i Kungl.
Maj:ts reglemente angående allmänna grunder för förvaltningen inom försvaret (allmänt
försvarsförvaltningsreglemente, SFS 1954: 587 jfr 1966: 679) uppställda kraven
på förutseende, planmässighet och god hushållning iakttagits vid anställning av
rit- och skrivbiträden vid en i Varberg pågående flygfältsarbetskurs, som stod under
befäl av ställföreträdande chefen för flygeskadern översten i flygvapnets reserv
S. F. Rydström. Sålunda utgick, uppgav Heinegård, till ritbiträden ett timarvode
av 12 kr. och därjämte, beträffande de i Varberg inte bosatta biträdena, traktamente
med 42 kr. per dygn. Heinegård påstod också, utan exemplifiering, att i flera
andra avseenden inte iakttagits god hushållning med statens medel.

I skrivelse till chefen för andra flygeskadern den 11 maj 1966 hemställde militieombudsmannen
att eskaderchefen måtte införskaffa yttrande från Rydström och
verkställa i övrigt erforderlig utredning samt avgiva eget yttrande.

Eskaderchefen, generalmajoren Ingvar Berg, inkom den 20 juli 1966 med —
förutom eget yttrande — ett yttrande av Rydström, dagtecknat den 28 juni 1966,
en skrivelse den 29 juni 1966 från Heinegård samt ett av Rydström över denna
skrivelse avgivet yttrande, dagtecknat den 12 juli 1966.

Av handlingar som fogats till Rydströms yttrande den 28 juni 1966 inhämtades:
Den ifrågavarande kursen (befäls- och repetitionsövning om 40 dagar) ägde rum
under tiden den 14 april—den 24 maj 1966. Den var underställd chefen för andra
flygeskadern. Målsättningen för kursen var utbildning av flygfältsingenjörer i fältarbetstjänst
kombinerad med planläggning av fältarbeten vid första och andra flygeskadrarnas
baser och med aktuella krigsarbetsplaner såsom tillämpat resultat. I
skrivelse den 15 mars 1966, som på uppdrag av chefen för andra flygeskadern
utfärdats av Rydström i egenskap av ställföreträdande eskaderchef och utsänts till
bl. a. ett flertal myndigheter och samtliga elever, lämnades följande upplysningar
om kursens organisation m. m. Rydström var kurschef och stabschefen vid andra
flygeskadem, dåvarande överstelöjtnanten numera översten T. A. R. Norlin var
ställföreträdande kurschef. I kursledningen ingick dessutom tio vid försvarsväsendet
fast anställda personer, fem värnpliktiga ordonnanser och bilförare samt — i
den tekniska avdelningen — värnpliktiga flygfältsingenjörema Sicking, Dalborg och
Holmstedt. Särskilda lärare på deltid var sju inom försvarsväsendet fast anställda
personer, av vilka tre tillhörde kursledningen. Enligt elevförteckning utgjordes ele -

verna av 55 till befäls- och repetitionsövning inkallade värnpliktiga flygfältsingenjörer
med löjtnants eller fänriks tjänsteklass; bland dessa ingick inte Sicking, Dalborg
och Holmstedt. Kursen var indelad i tre skeden. Det första skedet, omfattande
tiden 14—18 april, avsåg teoretisk utbildning i Varberg t. o. m. den 17 april. Den
18 april var anslagen till studiebesök vid olika flygflottiljer. Det andra skedet, den
19—30 april, avsåg praktiska planläggningsarbeten vid krigsbaser. Under det
tredje skedet, den 2—24 maj, var arbetet förlagt till Varberg. Kursledningen skulle
ordna sin förläggning och utspisning genom egen försorg. De värnpliktiga ordonnanserna
och bilförarna skulle dock förläggas i Varbergs fästning och utspisas i
fästningens matsal genom försorg av Hantverksföreningens restaurant. Eleverna
skulle under första och tredje skedena förläggas i Turisthotellet, Kärradal, och utspisas
på samma sätt som ordonnanser och bilförare.

Rydström anförde i yttrandet den 28 juni 1966:

Kostnaderna för kursen bestreds av särskilda medel som ställts till kursledningens
förfogande, nämligen av fortifikationsförvaltningen 130 000 kr. genom beslut den
29 december 1965 och av försvarets intendenturverk 110 000 kr. genom beslut
den 19 april 1966. Sedan alla utbetalningar verkställts kommer av de anslagna
medlen att återstå omkring 40 000 kr. Som biträde åt Rydström — bl. a. i frågor
rörande anställning av erforderlig personal — ställde chefen för flygvapnet till förfogande
byråintendenten Gösta Larsson, chef för den i flygstabens organisationsavdelning
ingående fältarbetsdetaljen. På ett tidigt stadium undersöktes möjligheterna
att anställa skriv- och kartritningspersonal bl. a. genom arbetsförmedlingen
i Varberg och tillsynsmannen på Varbergs fästning för att i första hand tillgodose
behovet från Varbergstrakten. Möjligheterna visade sig vara starkt begränsade. I
anställningsavtalen med de biträden som inte var från Varbergstrakten upptogs att
traktamentsersättning skulle utgå. Då anställning är bestämd till viss tid är det fördelaktigt
om traktamentsersättningen utgår med oförändrat belopp per dygn under
hela anställningstiden. I förevarande fall bestämdes ersättningen till 42 kr. per dygn
och den grundade sig på flygledningens erfarenheter från tidigare motsvarande verksamhet.
Om de i allmänna resereglemente! (Arr) angivna bestämmelserna om traktamentets
storlek hade tillämpats, varvid under de första femton dagarna skulle ha
utgått högre belopp än senare, hade traktamentskostnadema blivit högre än vad nu
blev fallet. Rydström anser därför att god hushållning iakttagits i ifrågavarande
hänseende. Avtalen överensstämmer helt med resereglementets anda. Vad beträffar
timersättningen, 12 kr. till sju ritbiträden och 10 kr. till tre skrivbiträden, är denna
med hänsyn till korttidsanställningen och de pressade tjänstgöringsförhållandena
förhållandevis låg. Under flygfältsarbetskursema uttages varje uns av den anställdes
arbetsförmåga. Arbetsförhållandena kan därför närmast betraktas som onormala.
Rydström betvivlar att någon på ett för kronan förmånligare sätt kunnat tillfredsställande
tillgodose behovet av rit- och skrivbiträden. Anlitande av konsulterande
firma för ritnings- och maskinskrivningsarbetena hade erfarenhetsmässigt inneburit
mer än en fördubbling av kostnaderna och större arbetsbörda för kursledningen.
För att effektivt kunna utnyttja de repetitionsinkallade flygfältsingenjörernas stora
tekniska kunnande och erfarenhet kräves en organisation med häremot svarande
lednings-, rit-, skriv- och kopieringspersonal samt erforderlig utrustning och lämpliga
lokaler. Endast härigenom kan en fältarbetskurs av detta slag tillföra försvaret
den planläggning som är oundgängligen nödvändig för försvarsberedskapen. Samtidigt
ges flygfältsingenjörema den utbildning som erfordras för deras tjänst i krig.

4 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

Det rent ekonomiska utbytet för försvaret av fältarbetskursen är betydande, om
man beräknar vad enbart krigsarbetsplanläggningen genom anlitande av konsulterande
firmor skulle ha medfört i kostnader. Kostnaden för ifrågavarande planläggning
genom anlitande av konsulterande firma torde ha uppgått till drygt 1,6 miljoner
kr. Drages härifrån kostnaderna för kursen finner man att kursen åt staten
inbesparat cirka 1,4 miljoner kr. Rydström hävdar därför att planeringen av kursen
och lösningen av dess uppgifter skett med »förutseende, planmässighet och god
hushållning».

I sin skrivelse den 29 juni 1966 anförde Heinegård att det på de flesta av de
platser där eleverna under kursens andra skede fullgjort praktisk tjänstgöring funnits
möjligheter till förläggning och förplägnad genom kronans försorg. Trots detta
hade samtliga elever, enligt Heinegård, åtnjutit traktamente enligt Arr med 62 kr.
per dygn samt resekostnadsersättning enligt kungörelsen den 12 december 1952
angående resekostnadsersättning vid tjänsteresa med egen bil m. m. (bilersättningskungörelsen).
Fall hade även förekommit då elev under nämnda tjänstgöring kunnat
intaga alla måltider och ha nattkvarter i sin ordinarie bostad men ändå erhållit
traktamente med 62 kr. per dygn. Heinegård påstod också att till befälet utbetalats
ersättning enligt bilersättningskungörelsen för resor mellan Varberg och Ängelholm,
oaktat ersättning borde ha utgivits efter priset för tågbiljett.

Med anledning av vad Heinegård sålunda gjort gällande uppgav Rydström:

I samband med de resor som eleverna beordrades företaga under kursens andra
skede beslöt Rydström att dessa själva skulle ombesörja såväl transporter som inkvartering
och förplägnad. Beslutet grundades på erfarenheter från motsvarande
tidigare kurser och följande omständigheter: Kronan kunde ej ställa fordon till förfogande,
arbetet var av sådan art att arbetstiderna ej kunde samordnas med flottiljernas
dagordning, arbetstider m. m., de flesta arbetsplatserna var belägna utom
flottiljerna — till de mest arbetskrävande objekten hörde reservvägbasema som
ofta ligger 50 km eller mer från huvudbaserna — och stora svårigheter (för att inte
säga omöjlighet) förelåg att upprätta en så detaljerad planläggning att beställningar
kunnat göras vid flottiljer, bastroppar o. s. v. Beslutet saknar inte heller stöd i 11 §
värnpliktsavlöningskungörelsen. Beslut om ersättning till befälet enligt bilersättningskungörelsen
för resor mellan Varberg och Ängelholm har fattats i varje särskilt
fall och grundats bl. a. på den tidsvinst som uppstått genom användande av
bil.

Berg förklarade att han, utöver vad Rydström uppgivit, inte hade något att anföra.

Sedan ärendet remitterats till försvarets civilförvaltning, anförde civilförvaltningen
inledningsvis i ett den 17 februari 1967 till militieombudsmansexpeditionen inkommet
yttrande: Som regel eftersträvas att förlägga all utbildning av värnpliktiga till
förband och skolor. En förutsättning för att så skall kunna ske är att kurserna avpassas
till tiden så att lämpliga lokaler vid utbildningsanstaltema finns disponibla.
Så är exempelvis fallet vid förband inom armén under tiden den 20 mars—den 25
maj, då vanligtvis endast rekrytutbildning av mindre omfattning förekommer. Enligt
uppgifter, som under hand lämnats av flygstaben, har liknande kurser som den
ifrågavarande anordnats bl. a. under åren 1962—1964. Dessa kurser har varit för -

lagda till respektive krigsflygskolan i Ljungbyhed, Västmanlands flygflottilj i Västerås
och vattenfallsstyrelsens anläggningar i Grundfors (Stomman). Elevantalet har
emellertid då varit betydligt mindre än i den till Varberg förlagda kursen. Ämbetsverket
har inte närmare utrett frågan, huruvida möjlighet funnits att förlägga den
aktuella kursen till flottilj (skola) inom flygvapnet eller till förband inom annan försvarsgren.
Denna fråga har emellertid stor betydelse ur kostnadssynpunkt, då utgifterna
framförallt för utspisning men även för förläggning av de värnpliktiga kan
nedbringas betydligt, om förbandens resurser kan utnyttjas.

Vidare anförde civilförvaltningen i huvudsak följande.

Traktamente till tjänstemän

Vid granskning av infordrade räkenskaper har ämbetsverket uppmärksammat, att
kursledningen utbetalat traktamente enligt Arr till tjänstemän, som medverkat i
kursen. Då ifrågavarande utbildning emellertid varit sådan tjänstgöring i trupp, som
omnämnes i 3 § 1 mom. resereglementet för försvaret (Förr), har förmåner till
deltagande tjänstemän i stället bort utgå enligt bestämmelserna i 2—4 mom. nyssnämnda
paragraf (se sammanställning av bestämmelser rörande reseersättningar
m. m. [SamRes] s. 69), d. v. s. de hade bort tillhandahållas fri förplägnad och förläggning
och dessutom åtnjuta s. k. trupptraktamente, enligt då gällande belopp för
rese- och traktamentsklass B 10 kr. 30 öre per dag. Enligt 6 mom. samma paragraf
äger ämbetsverket efter därom gjord framställning besluta att i vissa fall även vid
tjänstgöring i trupp förmåner enligt bestämmelserna i Arr må åtnjutas i stället för
truppförmåner. Då framställning härom inte gjorts och civilförvaltningen till följd
härav inte har meddelat någon dispens från huvudreglerna, har tjänstemännen inte
varit berättigade till andra förmåner än truppförmåner.

Ersättning till tjänstemän för resor Ängelholm—Varberg

Enligt bestämmelserna i 4 § första stycket Arr utgår resekostnadsersättning och
traktamente med hänsyn tagen till den väg och det färdsätt, som verkligen använts;
dock må ersättning inte tillgodonjutas med sammanlagt högre belopp än som skulle
ha utgått, därest förrättningsmannen begagnat sig av den väg och det färdsätt, som
med avseende på resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda
rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast, den s. k. kostnadsjämförelseregeln.
I Kungl. Maj:ts anvisningar till nyssnämnda stadgande (SamRes s. 33)
angives att bland de omständigheter, som kan föranleda avvikelser från den väg
och det färdsätt som skulle ställt sig billigast för staten, märks främst möjligheten
till tidsvinst. Ett snabbare och dyrbarare färdsätt bör sålunda i princip godtagas,
om värdet av den arbetstid som därigenom inbesparas — i princip beräknat efter
förrättningsmannens daglön — uppväger merkostnaden. De av Heinegård påtalade
resorna med egen bil mot åtnjutande av ersättning enligt bilersättningskungörelsen
för färd mellan Ängelholm och Varberg har enligt vad Rydström uppgivit bedömts
i varje särskilt fall med hänsyn tagen till bl. a. den tidsvinst som härigenom uppstått.
Ämbetsverket har vid granskning av vissa verifikationer avseende räkenskaper
för tidsperioden ifråga funnit att resor i vissa fall även skett med eget fordon mot
åtnjutande av ersättning enligt allmän taxa för resa med tåg. De olika grunder, efter
vilka resekostnadsersättning beräknats, tyder på att den kostnadsjämförelse som
föreskrives i förenämnda anvisningar gjorts i varje särskilt fall. Även om de tidsvinster
som uppstått genom att använda det dyrare färdsättet är små, finner ämbetsverket
med hänsyn till de relativt obetydliga belopp som utgått för resorna inte
anledning att ifrågasätta riktigheten i de avväganden som gjorts i dessa hänseenden.

100

Förmåner till värnpliktiga under tjänstgöring i Varberg

De värnpliktigas förmåner under tjänstgöring regleras bl. a. i 18 och 19 §§ värnpliktsavlöningskungörelsen
(SFS 1963: 242). Däri föreskrives att värnpliktig under
tjänstgöring äger åtnjuta fri inkvartering och förplägnad. I 11 § samma kungörelse
tillförsäkras värnpliktig under resa, som han har att företaga i tjänsten, om kronan
härunder ej kan tillhandahålla fri förplägnad och förläggning, förmåner enligt
samma grunder som gäller för militära och civilmilitära tjänstemän. Motsvarande
bestämmelser skall även — enligt av civilförvaltningen utfärdade anvisningar för
tillämpningen av vämpliktsavlöningskungörelsen — gälla under tjänstgöring (förrättning),
då kronan ej kan tillhandahålla förmånerna in natura. Värnpliktig, som
själv önskar svara för sin förplägnad, kan enligt 18 § 3 mom. värnpliktsavlöningskungörelsen
i stället för att åtnjuta fri förplägnad medgivas portionsgottgörelse, f. n.
4 kr. 50 öre för dag, och värnpliktig, som själv vill ombesörja sin förläggning, kan
under vissa förutsättningar enligt bestämmelserna i kungl, brev den 30 september
1960 (TLA 1960 s. 373) få medgivande härtill, varvid utgår inkvarteringsersättning
med 50 kr. för månad. Den värnpliktige äger sålunda, även om han är bosatt på
tjänstgöringsorten, att åtnjuta såväl fri förläggning som förplägnad genom kronans
försorg. I detta sammanhang bör emellertid uppmärksammas att en viss skillnad
ifråga om rätt till förmåner förefinns mellan värnpliktiga och tjänstemän. Medan
tjänstemän på grund av sin placering är bundna till visst tjänsteställe och tjänstgöring,
som förlägges till annan plats, enligt bestämmelserna i 1 § 1 mom. Ärr är
att betrakta som förrättning, anses de värnpliktiga däremot ha sitt tjänsteställe, där
de fullgör sin tjänstgöring. Tjänstestället behöver därför för deras vidkommande
inte med nödvändighet vara bundet till förband eller skola. Medan en tjänsteman
vid förrättning utom sin tjänstgöringszon måste fullgöra förrättning mer än tre (sex)
timmar för att bli berättigad till traktamente, är värnpliktig tillförsäkrad viss kontant
ersättning (portionsersättning) för inte åtnjuten portion, även då bortovaro från
tjänstgöringsplatsen uppgår till högst tre (sex) timmar och han därigenom ej blir
berättigad till traktamente enligt Arr. Sådan ersättning åtnjutes med 40 procent av
eljest utgående traktamentsbelopp för dag för lunch och middag och 20 procent för
annan måltid, som inte har kunnat tillhandahållas vederbörande. De värnpliktiga
eleverna i kursen har — med vissa undantag — under den tid kursen varit förlagd
till Varberg åtnjutit fri inkvartering och förplägnad. Enligt inhämtade uppgifter har
förläggning i huvudsak varit ordnad på Turisthotellet, Kärradal. Den fria förplägnaden
har tillhandahållits genom avtal med Hantverksföreningens restaurant. För
förläggningen har enligt lämnad uppgift erlagts 10 kr. per man och natt och för
förplägnaden 18 kr. per man och dag. Även om förläggning av värnpliktigt befäl av
officers och underofficers tjänsteklass vid repetitions- och befälsövningar vid förband
genom förhyrning av privatrum som regel kan ske till något lägre pris än vad
ifrågavarande inkvartering i Varberg betingat, kan den erlagda ersättningen inte
anses anmärkningsvärt hög. Priset för förplägnaden är svårare att bedöma, men
även i denna del måste enligt civilförvaltningens bedömande kostnaden anses rimlig.
Det kan i detta sammanhang nämnas att kostnaderna för de värnpliktigas förplägnad
i Varberg, cirka 15 000 kr., inte ingår bland de utgifter för kursen som
Rydström omnämnt i sitt den 28 juni 1966 dagtecknade yttrande. Kostnaderna har
redovisats på flygvapnets mathållningsanslag. Till värnpliktiga Sicking, Dalborg och
Holmstedt, som tjänstgjort i den till Varberg under hela kurstiden förlagda tekniska
avdelningen, har emellertid enligt order av Rydström utbetalats traktamente enligt
Arr. Då fri förplägnad och förläggning tillhandahållits huvuddelen av kursdeltagarna,
bör möjlighet ha förelegat att tillhandahålla även nu nämnda värnpliktiga
samma förmåner. Att de på grund av sin utbildning tagits i anspråk som instruk -

101

törer, kan inte utgöra skäl för att de skall komina i förmånligare ställning än eleverna
i kursen. Åtgärden att utbetala traktamente till dem saknar enligt ämbetsverkets
mening stöd i vämpliktsavlöningskungörelsen.

Traktamente till värnpliktiga under kursens andra skede

Andra skedet av kursen har för alla flygfältsingenjörerna, utom Sicking, Dalborg
och Holmstedt, varit förlagt till flygfält och flygbasanläggningar i södra och västra
Sverige. Därvid har 10 arbetsgrupper (22 elever) haft arbetsuppgifter i direkt anknytning
till flottiljer. Ytterligare 7 arbetsgrupper (15 elever) har haft verksamheten
förlagd till anläggningar, som i fred är besatta med bastroppar, eller vid anläggning
i närheten av flottilj eller annat förband. Endast 5 grupper har tjänstgjort
vid anläggningar, som inte direkt haft anknytning till flottilj (förband) eller basanläggning.
Av en elevförteckning, som ämbetsverket hos centrala vämpliktsbyrån
låtit komplettera med elevernas bostadsadresser framgår, att 7 elever varit bosatta
på eller i omedelbar närhet av de orter där de under ifrågavarande tid tjänstgjort,
ytterligare 5 elever inom cirka 2 mils avstånd, ytterligare 13 elever inom cirka 5
mils avstånd och ytterligare 10 elever inom cirka 10 mils avstånd från sin tjänstgöringsplats.
Eleverna har åtnjutit traktamente enligt Arr för tiden den 18 april—
den 2 maj klockan 1200. Såsom tidigare anförts bör enligt ämbetsverkets mening
de värnpliktiga under utbildning i förläggnings- och utspisningshänseende i så stor
utsträckning som möjligt hänvisas till förband och skolor. I fall så inte är möjligt
bör frågan om att inkvartera och förpläga de värnpliktiga på pensionat (hotell) mot
räkning prövas, innan beslut om utbetalning av traktamente fattas. Rydström har
bl. a. såsom motiv för sitt beslut att utbetala traktamente till eleverna i stället för att
förlägga och utspisa dem vid de flottiljer och bastroppar som finns inom området
angivit att elevernas verksamhet svårligen kunnat samordnas till tiden med vid
flottiljer gällande dagordning och utspisningstider. Det vill synas som om det förhållandet,
att elevernas arbeten till vissa delar varit förlagda till områden på upp till
stundom 50 kms avstånd från flottilj, i regel inte bort hindra att förbandens förläggnings-
och utspisningsmöjligheter utnyttjats. I yttrandet har tidigare redogjorts
för de regler som gäller, då värnpliktig på grund av sin tjänstgöring inte kan tillhandahållas
enstaka måltid. Om tjänstgöringen vissa dagar varit förlagd på sådant
avstånd från flottilj att exempelvis lunchmåltid ej lämpligen kunnat erhållas där,
har värnpliktig enligt gällande bestämmelser varit berättigad erhålla ersättning med
14 kr. för utebliven lunchmåltid. I de fall eleverna genom närheten till sin ordinarie
bostad förklarat sig själva vilja ombesörja sin förläggning och utspisning skulle ha
utgått inkvarteringsersättning beräknad efter 50 kr. per månad och portionsgottgörelse
med 4 kr. 50 öre för dag. Med hänsyn till att kursen synes ha börjat planeras
redan under hösten 1965 bör möjligheter ha förelegat att samordna verksamheten
på sådant sätt att huvuddelen av eleverna hade kunnat såväl förläggas som
utspisas genom flottilj- eller bastroppschefs försorg. Till eleverna utbetalda traktamenten
för tiden den 18 april—den 2 maj uppgår till cirka 48 000 kr.

Rese kostnadsersättning till eleverna

Genom Rydströms beslut har 24 elever meddelats tillstånd att använda egen bil
i tjänsten under tiden den 18 april—den 2 maj, för fyra elever förlängt t. o. m. den
5 maj. Motivet för beslutet var att det skulle saknats möjlighet att ställa kronans
fordon till förfogande. Av en sammanställning som ämbetsverket upprättat beträffande
uppburna resekostnadsersättningar framgår att antalet korda kilometer varierar
mellan lägst 1 073 och högst 3 718 km. Även om gruppernas arbetsuppgifter
krävt varierande behov av transporter, synes det dock ha varit svårt för kursled -

102

ningen att kontrollera och fastställa den körning som varit oundgängligen nödvändig
för lösande av uppgifterna. Det kan nämnas att för vissa arbetsgrupper har,
efter frånräknande av färdsträckan Varberg—tjänstgöringsplatsen och åter, den
genomsnittliga körsträckan per dag uppgått till omkring 25 mil. Med hänsyn till
omfattningen av ifrågavarande beslut och då medgivandet inte gällt för viss färdsträcka
utan för en tidsperiod, för vilken omfattningen av bilkörningen ej i förväg
kunnat fastställas, finner ämbetsverket tveksamt om beslutet kan innefattas i det
bemyndigande som vederbörande förvaltningsmyndighet har enligt bestämmelserna
i 4 § Arr, den s. k. kostnadsjämförelseregeln. Ämbetsverket anser att i första hand
erforderliga fordon, cirka 25—30 stycken, i stället bort anskaffas från flottiljer
(motsvarande) eller från förband från annan försvarsgren. I detta sammanhang förtjänar
nämnas att arméförvaltningen utfärdat anvisningar som reglerar utlåning mellan
olika försvarsgrenar. Om det inte skulle ha lyckats att anskaffa tillräckligt antal
av kronans fordon, borde i andra hand fordonsbehovet ha tillgodosetts genom förhyrning
av civila fordon. Detta tillvägagångssätt användes i stor utsträckning vid
större repetitions- och fälttjänstövningar inom krigsmakten. Förhyrningsavgiften
per dag kan beräknas till 40 kr. och kostnader för drivmedel till 70 öre per mil.
Utöver detta tillkommer vissa administrativa kostnader i samband med besiktning
av fordonen vid in- och utmönstring och ersättning för eventuell reparation, om
fordonet skulle ha skadats under förhymingstiden. I endast ett fall synes det som
om kostnaderna vid förhyrning skulle ha ställt sig dyrare än vid ersättning enligt
bilersättningskungörelsen. Ingenting har hindrat att eleverna enligt här redovisat
förfarande utlånat sina fordon till kronan under avsedd tidsperiod.

Ekonomiska förmåner till rit- och skrivbiträden

Civilförvaltningen har meddelat (sammanställt) vissa bestämmelser rörande anställning
av civil personal inom försvaret (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret,
avd. A, TLA 1961 s. 89—109). I punkt 99 nämnda anvisningar omnämnes
som vägledning vid anställning av vikarie för kontorspersonal, att beträffande lönesättning
av inte lönegradsplacerad (arvodesanställd) personal hänsyn skall tagas till
på orten gängse arbetslöner för sådant arbete. Vad sålunda stadgats synes böra tilllämpas
även vid anställning av sådan tillfällig personal som ifrågavarande. Den
biträdespersonal som erfordrats för kursen har genom avtal anställts mot timarvode.
Arvodet har för skrivbiträden utgjort 10 kr. och för ritbiträden 12 kr. per timme.
Ritbiträdespersonalen har erhållits genom förmedling av Ängsgårdens yrkesskolor
i Göteborg. I två fall har skrivbiträden erhållits genom anvisning av arbetsförmedlingen
i Varberg. Den ordinarie arbetstiden har utgjort 42 timmar per vecka. I avtalet
har intagits en klausul om 50 procent tillägg på respektive timarvode för utfört
övertidsarbete. Den personal som anvisats av Ängsgårdens yrkesskolor har genomgått
en ritkurs omfattande 24 veckor. För vinnande av inträde till kursen har krävts
grundskoleutbildning (motsvarande). Enligt uppgifter som arbetsförmedlingen i Varberg
under hand lämnat till civilförvaltningen kan den som genomgått nyssnämnda
ritkurs vid sin första anställning påräkna högst 1 000—1 200 kr. i månadslön.
Under fortsatt anställning är lönesättningen helt beroende på vederbörandes skicklighet
i yrket. I statlig lönegradsplacerad tjänst är skriv- och ritbiträden placerade i
den reglerade befordringsgången för biträdespersonalen vilken omspänner lönegraderna
A 4—A 9. Vid anställning mot timarvode av t. ex. skrivbiträden anser
ämbetsverket att ett arvode av cirka 6 kr. 50 öre kan anses skäligt. Med hänsyn
emellertid till den relativt korta tid ifrågavarande anställning omfattat skulle en
förhöjning av timarvodet med högst 1 kr. ha kunnat anses befogad. Som jämförelse
kan nämnas att den övertidsersättning som utgått till ritbiträden, 18 kr. per timme,

103

motsvarar det övertidstillägg för arbete på s. k. enkel övertid som enligt gällande
statliga avlöningsavtal utgår till tjänsteman i löneklass 20. Även om svårigheter har
förelegat att erhålla kvalificerad ritpersonal och anställningstiden endast omfattat
cirka en månad, kan ämbetsverket inte dela Rydströms uppfattning att lönekostnaderna
ställt sig förhållandevis låga. Från arbetsförmedlingen på platsen har också
uttalats en viss förvåning över den lönesättning som tillämpats. Huruvida kostnaderna
skulle ha blivit högre om arbetsuppgifterna utlagts på privata skriv- och ritkontor,
kan inte bedömas av ämbetsverket. I viss mån torde den tidsram, inom vilken
arbetet måste vara slutfört, och sekretesskäl ha betydelse härvidlag. Det kan
synas angeläget att redan under planeringen för en kurs av denna speciella karaktär
kontakt i god tid tages med arbetsförmedlingen på den ort där kursen avses att förläggas,
varvid tillgången på erforderlig arbetskraft närmare undersökes. Till arvodesanställda
skriv- och ritbiträden bosatta utom Varberg har enligt anställningsavtalet
medgivits traktamentsersättning med 42 kr. för dygn. Som stöd härför har
anförts bestämmelserna i Arr. I detta sammanhang må nämnas att befogenheten att
besluta om nedsättning av traktamente till förrättningsman inom försvaret enligt
bestämmelserna i 7 § 5 mom. kungörelsen den 21 november 1952 med tilläggsbestämmelser
till allmänna resereglementet tillkommer civilförvaltningen. För tjänsteman
som fått sig tilldelat visst tjänsteställe utgör all tjänstgöring utom tjänstestället
förrättning. Under förrättning utom tjänstgöringszonen utgår i princip traktamente
enligt bestämmelserna i 7 § Arr eller under vissa förutsättningar förmåner enligt
bestämmelserna i 3 § Förr. I princip tillämpas samma bestämmelser för inte lönegradsplacerad
personal, t. ex. för kollektivavtalsanställda arbetare. Ifrågavarande
biträdespersonal har emellertid enligt anställningsavtalen anställts för tjänstgöring i
Varberg. Härigenom har den anställde fått arbetsplatsen — Varbergs fästning —
såsom tjänsteställe. Tjänstgöringen där kan således inte betraktas som förrättning.
Då traktamente endast kan utgå vid sådan tjänstgöring som enligt bestämmelserna
i 1 § 1 mom. Arr är att betrakta som förrättning, saknar avtalsbestämmelsen om
visst traktamente stöd i Arr. Att den anställde är bosatt på annan ort än Varberg
har inte någon betydelse vid bedömning av frågan. För att traktamente skulle ha
kunnat utgå skulle vederbörande ha varit anställd vid t. ex. andra flygeskaderns
stab i Ängelholm för att efter viss tjänstgöring där ha kommenderats till tjänstgöring
i Varberg. Ett sådant arrangemang har emellertid kunnat komma i fråga,
endast om vederbörande efter avslutat arbete i Varberg åter kunnat beredas sysselsättning
vid staben.

A llmänna jörvaltningsbestämmelser

I bestämmelserna i 5 § 2 mom. i det vid ifrågavarande tid gällande allmänna försvarsförvaltningsreglementet
föreskrives att förvaltningsmyndighet fattar beslut efter
föredragning av förvaltningsgrenschef (tygofficer, intendent, ingenjör, kasernofficer,
läkare, veterinär, kassachef m. fl.) eller ock av annan utav myndigheten utsedd
föredragande. Då förvaltningsgrenschef eller annan lämplig föredragande inte finnes
att tillgå, må förvaltningsmyndigheten fatta beslut utan föredragning. Vid andra
flygeskaderns stab i Ängelholm tjänstgörande förvaltningsgrenschef i kassaärenden
har varit Heinegård. Under förberedelserna för kursen som pågått sedan hösten
1965 synes ha fattats åtskilliga ekonomiska beslut av den art att kassachefen lämpligen
bort vara föredragande. Så torde t. ex. ha varit fallet vid beslut om traktamente
till personalen. Även i frågor som rör resekostnadsersättning och därmed
sammanhängande problem torde kassachefen vara den som besitter de erforderliga
kunskaperna på området. Beträffande de allmänna anställningsvillkoren för den anställda
biträdespersonalen torde kassachefen ha ägt viss erfarenhet på området, som

104

borde varit värdefull att utnyttja. Det vill synas som om vissa beslut i ekonomiska
frågor fattats efter föredragning av Larsson utan att Heinegårds råd och förslag
dessförinnan inhämtats.

Sammanfattningsvis anförde civilförvaltningen: Av vad som framgår av handlingarna
har kursen haft ett dubbelt syfte, dels utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning
och dels planering av fältarbeten och mobiliseringsplanläggning för vissa
anläggningar. Det synes vara svårt att i efterhand med säkerhet uttala sig om i vilken
mån ifrågavarande utbildning kunnat planeras och genomföras på ett mindre
kostnadskrävande sätt utan att resultatet av utbildningen och i övrigt utförda uppgifter
i alltför hög grad skulle ha försämrats. Emellertid måste det konstateras att
vissa förvaltningsbeslut, som rört ekonomiska förhållanden, enligt ämbetsverkets
mening fattats utan att något stöd förelegat i gällande bestämmelser.

Vid civilförvaltningens yttrande fanns fogad bl. a. en sammanställning över jämförande
kostnadsberäkning mellan dels ersättning enligt bilersättningskungörelsen
och dels uppkommande kostnader vid förhyrning av fordon. Av sammanställningen
framgår att till 24 värnpliktiga utbetalats enligt bilersättningskungörelsen sammanlagt
27 395 kr. 05 öre, att kostnaderna för förhyrning av fordon, inkl. driv- och
smörjmedel, skulle utgjort tillhopa 15 750 kr. 35 öre samt att sålunda i sistnämnda
fall uppkommit en kostnadsminskning på sammanlagt 11 644 kr. 70 öre.

Med anledning av civilförvaltningens uppgift, att den inte närmare utrett frågan
huruvida möjlighet funnits att förlägga kursen till flottilj (skola) inom flygvapnet
eller till förband inom annan försvarsgren, hemställde militieombudsmannen att
chefen för flygvapnet ville avgiva yttrande. På uppdrag av chefen för flygvapnet
avgavs av översten H. Neij, chef för flygstabens sektion 2, ett den 25 september
1967 till militieombudsmansexpeditionen inkommet yttrande.

Neij anförde:

Av de undersökningar som gjorts har kunnat konstateras att eskaderchefen, med
erfarenhet från en kurs 1962, på ett tidigt stadium beräknat lokalbehovet samt
undersökt möjligheterna att tillgodose detta på ett för kronan förmånligt sätt. Vid
förberedelserna för kursen förelåg beslut om ny regional ledningsorganisation, vars
genomförande skulle innebära att planläggningsansvaret avseende fältarbeten vid
flygbaser och stridsledningsanläggningar fr. o. m. den 1 oktober 1966 övergick från
eskaderchefen till militärbefälhavaren. Detta nödvändiggjorde att förberedelser för
och genomförande av kursen utfördes i nära samråd mellan chefen för andra flygeskadern
och befälhavarna för dåvarande första och tredje militärområdena. Militärbefälhavarna
hade också ställt viss ledningspersonal till eskaderchefens förfogande
för förberedelser och genomförande av kursen. Den nära samverkan som
förekom mellan staberna underlättade eskaderchefens undersökning beträffande
möjligheterna att förlägga kursen till militära förband och skolor inom området.
Undersökningar och tidigare erfarenheter medförde att de bristfälliga barackerna
inom förutvarande Skånska kavalleriregementets läger i Ljungbyhed ej utnyttjades.
Någon annan möjlighet att förlägga kursen till militärt etablissement stod ej till
buds. Förhållandet att även andra militära myndigheter inom området (Göta luftvärnsregemente,
Göta ingenjörregemente, Hallands regemente) förlagt kursverksamhet
till Varbergs fästning under samma tid som flygfältsarbetskursen genomfördes

105

talar också härför. Dessa myndigheter har i likhet med chefen för andra flygeskadern
ordnat utspisning för sin personal genom avtal med matinrättningar i Varberg.
Genom tredje militärbefälsstaben hade eskaderchefen medgivits disponera lokaler
inom fästningen. Ursprungligen hade eskaderchefen planerat att förlägga personalen
inom fästningen samt ordna utspisning inom denna genom Göta flygflottiljs försorg.
Detta hade visat sig ogenomförbart på grund av att lokalbehovet inte kunde tillgodoses
och personalläget vid nämnda flottilj inte medgett utspisning utanför flottiljen.
Av vad som sålunda anförts kan chefen för flygvapnet inte finna annat än att
chefen för andra flygeskadem saknat möjlighet att förlägga kursen till militära förband
inom området.

Såsom av militieombudsmannen förordnad sakkunnig verkställde byrådirektören
C.-G. Holmstedt viss kompletterande utredning i ärendet. Därjämte höll tjänsteman
vid militieombudsmansexpeditionen på militeombudsmannens uppdrag förhör med,
förutom Rydström, följande personer: överstelöjtnanterna B. A. Lehander och
K. W. Normelius, byråintendenten Gösta Larsson, fanjunkaren N.-V. Olofsson,
majorerna B. Ljungberg och K. H. E. Lidbrink, kaptenerna A. R. Claesson och
S. A. L. Henricson, förste driftingenjören F. R. Håkansson, ingenjören E. Bergholtz
samt översten Norlin. Av Holmstedts utredning och av de protokoll och promemorior
som upprättats över förhören inhämtades följande.

Förberedelserna för kursen

Holmstedt anförde:

I skrivelse den 13 september 1965 från chefen för flygvapnet till bl. a. cheferna
för första och andra flygeskadrarna meddelades följande. En fältarbetskurs för flygfältsingenjörer
avsåg anordnas under våren 1966. Den skulle omfatta första och
andra flygeskadramas baser och avsågs underställas chefen för andra flygeskadern.
Kursen skulle planläggas av chefen för flygstabens organisationsavdelning i samråd
med eskaderchefer och mobiliseringsmyndigheter. Dessa skulle framföra synpunkter
och förslag till chefen för flygvapnet samt insända underlag för flygstabens planläggning
före den 1 februari 1966. Uppgift skulle lämnas beträffande eventuell tillgång
vid eskaderstaberna samt hos mobiliseringsmyndigheterna på kvalificerad ritoch
skrivpersonal, som kunde disponeras för kursen. Härjämte skulle chefen för
andra flygeskadem inkomma med förslag till tid för kursen och plats där lokalbehov
(förläggnings- och arbetslokaler) och förplägnad kunde tillgodoses. Förslaget
borde innehålla uppgift om eventuella hyreskostnader. Uppgift skulle även lämnas
beträffande möjligheten att tillgodose transportbehoven med kronans fordon. Flygstabens
planläggning avsågs innefatta möjlig standardisering av objekt samt utarbetande
av standardhandlingar (ritningar, beskrivningar, kostnadsberäkningar m. m.).
Ledningsgrupp, omfattande kurschef, lednings- och förvaltningspersonal samt ritoch
skrivpersonal, skulle organiseras av flygstaben och underställas chefen för andra
flygeskadem. Förslag till program m. m. skulle utarbetas av flygstaben och tillställas
eskaderchefen för samråd. — I skrivelse till chefen för flygvapnet den 18 oktober
1965, på uppdrag av chefen för andra flygeskadem avlåten av Norlin, uppgavs att
möjligheterna för eskaderstaben att medverka i den planerade kursen var små och
framhölls som ytterligt angeläget att Norlin och Bergholtz såsom representanter för
eskaderchefen fick deltaga när planläggningen påbörjades. — överläggningar
rörande kursen ägde rum inom flygstaben den 23 november 1965. I dessa deltog
för flygstaben Normelius, Larsson och värnpliktige Sicking, för första flygeskadern

4* —Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

106

Håkansson samt för andra flygeskadern Norlin och Bergholtz; Normelius var dock
endast tidvis närvarande. I de av Larsson vid överläggningarna förda anteckningarna
har angivits följande: Första eskaderstaben hade på begäran av organisationsavdelningen
undersökt möjligheterna att disponera Varbergs fästning för kursen.
Platsen ansågs lämplig av såväl första som andra flygeskadern. Första eskaderstaben
skulle träffa avtal med tredje militärbefälsstaben beträffande disponerande av fästningen
under tiden den 1 april—den 1 juni 1966. Den skulle också vidtaga åtgärder
för förläggning och förplägnad samt för tillgodoseende av behov av plåtskåp,
bord m. m. i fästningen. Normelius förklarade att Larsson som kurschef ställdes
till chefens för andra flygeskadern förfogande. Håkansson och Bergholtz skulle
ställas till kurschefens förfogande. Expeditions-, rit- och skrivbiträden skulle anskaffas
genom organisationsavdelningens försorg. Under fältarbetet skulle flygfältsingenjörema
erhålla traktamente oavsett arbetsplats. Inom varje arbetsgrupp skulle
de disponera en bil (egen bil) mot kilometerersättning. Flygstaben skulle svara för
planläggningen fram till 1 april 1966, då kursen skulle underställas chefen för andra
flygeskadem.

De hörda personerna uppgav följande.

Lehander:

Han var chef för flygstabens organisationsavdelning under tiden den 1 juli—den
31 oktober 1965. Dessförinnan hade han i cirka tre år varit ställföreträdande chef
för organisationsavdelningen. Det ålåg chefen för organisationsavdelningen att ha
den centrala överblicken över krigsarbetsplanema. I första hand var det Larsson
som övervakade i vilket läge planerna befann sig. När det blev aktuellt med revidering
av planerna föreslog Larsson vilken eskaderchef som i detta syfte skulle anordna
flygfältsingenjörskurs. Lehander måste ha föredragit skrivelsen den 13 september
1965 för sektionschefen och hade sålunda visst ansvar för innehållet i skrivelsen.
Den planläggning som enligt skrivelsen skulle ske av organisationsavdelningen
avsåg tekniska frågor, medan övriga frågor, såsom ordnande av förläggning
och anställning av personal, skulle handläggas av eskaderchefen. Kanske var skrivelsen
något ofullständig i ifrågavarande hänseenden, men vid tidigare flygfältsingenjörskurser
hade planläggningen varit uppdelad på sådant sätt. Någon tvekan
om att det ålåg eskaderchefen att planlägga och i övrigt handlägga andra än tekniska
frågor behövde därför inte råda.

Normelius:

Han tillträdde befattningen som chef för organisationsavdelningen den 1 november
1965. Enligt Normelius’ uppfattning var det meningen att den tekniska planläggningen
skulle handläggas av flygstaben medan övriga frågor såsom utseende av
kurschef, anställning av rit- och skrivbiträden, förläggning och förplägnad, skulle
handläggas av chefen för andra flygeskadern. Dylika frågor ingår i dennes men inte
i organisationsavdelningens uppgifter. Normelius deltog mycket litet i sammanträdet
den 23 november 1965. Att han ställde Larsson till eskaderchefens förfogande
som kurschef berodde antagligen på att eskaderchefen, genom Norlin, gjorde framställning
därom. Normelius kommer ihåg att eskaderchefen senare, troligen även
då genom Norlin, framhöll att Rydström borde vara kurschef. Normelius hade ingen
anledning motsätta sig detta och tydligen utsåg eskaderchefen i enlighet med sin
behörighet Rydström till kurschef.

Larsson:

Eskaderchefema hade ansvaret för planläggningen av fältarbeten vid flygbaserna.

107

I denna ingick utförande av krigsarbetsplaner. Larsson övervakade att planerna var
aktuella. Enär planerna vid i första hand första och andra flygeskadrama var i behov
av revidering och sådan i likhet med vad tidigare varit fallet borde ske vid en av
eskaderchef anordnad flygfältsingenjörskurs tog Larsson initiativ till skrivelsen den
13 september 1965. Visserligen angavs i denna att kursen skulle planläggas av
chefen för organisationsavdelningen i samråd med eskaderchefer och mobiliseringsmyndigheter
samt att ledningsgrupp skulle organiseras av flygstaben, men från
eskaderns sida ansågs att eskadern själv borde förbereda och anordna kursen i
enlighet med gällande bestämmelser och tidigare tillämpad praxis. Från början var
det avsikten att Larsson som kurschef skulle stå till eskaderchefens förfogande.
Larsson fick emellertid så stor arbetsbörda i flygstaben att han ansåg sig inte kunna
vara kurschef. I brev till eskaderchefen den 2 februari 1966 meddelade han också
att hans medverkan i kursen måste begränsas till enstaka dagar. Någon tid efter
den 2 februari 1966 hölls ett sammanträde beträffande kursen i flygstaben. Vid
detta begärde chefen för andra flygeskadem, troligen genom Norlin, att Rydström
skulle utses till kurschef. Denna begäran bifölls, Larsson vet inte av vem. Härigenom
övergick också det förberedelsearbete för kursen som åvilat Larsson såsom
kurschef på i första hand Rydström. Larsson utförde visserligen därefter en del
förberedelsearbete såsom framtagande av ritningar och annan materiel från fortifikationsförvaltningen
och andra myndigheter, men gjorde det på Rydströms uppdrag.
I den mån utgifter var förenade härmed betalades de av chefen för andra flygeskadem.
Anteckningarna från sammanträdet den 23 november 1965 var en sammanfattning
av de åsikter som framkom vid sammanträdet. Innehållet i anteckningarna
var endast att anse som förslag. Den som hade att besluta fick naturligtvis
göra det på eget ansvar.

Norlin:

Han hade av skrivelsen den 13 september 1965 fått den uppfattningen att flygstabens
organisationsavdelning skulle vidta erforderliga förberedelser för kursen beträffande
såväl teknisk planläggning som mera administrativa åtgärder. Förberedelsearbetet
var emellertid underställt chefen för andra flygeskadern, eftersom kursen
var underställd honom och det var han som skulle besluta i olika frågor. Man kan
säga att en del av flygstabens organisationsavdelning var utlånad till eskaderchefen
för att utföra nämnda arbete. Eskaderstaben hade ej tillräcklig kapacitet härför,
vilket också Norlin meddelat vid sammanträdet i flygstaben den 23 november 1965.
De enda förberedelser som eskaderstaben utförde var framtagande av visst underlag
för kursen främst rörande prioriteten mellan olika anläggningsarbeten. Det hos
eskaderstaben genom skrivelsen den 13 september 1965 uppkomna ärendet var ett
sådant ärende som det enligt den av eskaderchefen utfärdade eskaderinstruktionen
ålåg ställföreträdande eskaderchefen att handlägga. Eskaderchefens ansvar var
sålunda delegerat till Rydström i dennes egenskap av ställföreträdande eskaderchef.
Säkerligen hade Rydström tagit del av skrivelsen den 13 september 1965 då denna
inkom till staben och eskaderchefen Berg endast erhållit en kortfattad orientering
om skrivelsen. Eskaderstabens och flygstabens samarbete beträffande kursen sköttes
i huvudsak från eskaderns sida av Rydström och från flygstabens sida av Larsson.
Vad i anteckningarna från sammanträdet den 23 november 1965 angivits om
olika förvaltningsåtgärder var endast att anse som förslag till den som hade att besluta,
d. v. s. myndigheten eskaderchefen, som delegerat beslutanderätten till Rydström.
Enligt Norlins uppfattning var det sålunda Rydström som var ansvarig för
samtliga beslut rörande kursen.

108

Rydström:

Han blev utsedd till kurschef någon gång mellan den 2 februari och den 10 mars
1966. I samband därmed tog han del av olika handlingar beträffande kursen, däribland
säkerligen de vid sammanträdet i flygstaben den 23 november 1965 förda
anteckningarna. Handlingarna innehades troligen av Norlin, och Rydström tog del
av dem på andra flygeskaderstaben. Han har uppfattat anteckningarna som av flygledningen
utfärdade direktiv, som borde följas. I flera förvaltningsfrågor försökte
Rydström få råd av Heinegård. Sålunda hade Heinegård på Rydströms begäran
formulerat det av Rydström utfärdade bemyndigandet för Olofsson att förvalta
kassaförskott m. m. I övrigt hade han dock inte fått några råd av Heinegård, enär
denne visade en påtaglig motvilja mot att lämna sin hjälp. I flera fall torde Olofsson
ha rådfrågat Heinegård. Han vet inte bestämt men håller för troligt att Olofsson
också vänt sig till civilförvaltningen i olika frågor, t. ex. beträffande traktamente till
tjänstemän och rit- och skrivbiträden. I vart fall hade Rydström uppmanat Olofsson
att göra det i tveksamma fall. Eskaderchefen Berg har ingen kännedom om de förvaltningsbeslut
som fattats beträffande kursen.

Traktamente till tjänstemän

Holmstedt anförde:

Oaktat civilförvaltningen inte lämnat medgivande därtill har till tjänstemän som
medverkat vid kursen utgått traktamente enligt Arr i stället för truppförmåner jämlikt
3 § 2—4 mom. Förr, d. v. s. fri förplägnad och förläggning jämte trupptraktamente.
För Rydström uppgår detta traktamente enligt traktamentsklass A till 10
kr. 90 öre per dag och för övriga enligt traktamentsklass B till 10 kr. 30 öre per
dag. Enligt 3 § 5 mom. Förr skall emellertid 2—4 mom. inte äga tillämpning på
civil tjänsteman, om denne förklarar sig kunna själv ordna såväl förläggning som
förplägnad och vederbörande förbandschef (motsvarande chef) prövar så kunna ske
med hänsyn till tjänstens behöriga krav. Visserligen synes Rydström inte ha verkställt
sådan prövning men med hänsyn till förhållandena torde inte böra anmärkas
mot att de civila tjänstemännen själva fick ordna förläggning och förplägnad och
tillerkändes traktamente enligt Arr. De militära tjänstemännen har, i den mån de
övernattat i Varberg, förhyrt rum i »stiftelsen», Varbergs fästning, och härför erlagt
11 kr. per natt. De har liksom eleverna utspisats genom Hantverksföreningens
restaurant. Härför har de erlagt 18 kr. per dag. Enligt Arr utbetalda traktamenten
till de militära tjänstemännen uppgår till 4 326 kr. De trupptraktamenten som bort
utgå uppgår till 783 kr. 90 öre. Kronans kostnader för tjänstemännens inkvartering
och förplägnad kan, med de ovannämnda beloppen 11 kr. och 18 kr. som grund,
beräknas ha utgjort 2 162 kr. 60 öre. Således har 1 379 kr. 50 öre (4 326:— —
783: 90 — 2 162: 60) felaktigt utbetalts.

Olofsson uppgav:

Han minns att i en av Rydström utfärdad eskaderorder eller annan av Rydström
undertecknad skrivelse angivits att förmåner till tjänstemän vid kursen skulle utgå
enligt Arr. Olofsson hade trott att Rydströms ifrågavarande beslut hade fattats
sedan vederbörligt tillstånd inhämtats från försvarets civilförvaltning. De tjänstemän
som bodde i stiftelsen erlade viss inkvarteringsavgift till tillsynsmannen vid
fästningen, som i sin tur inlevererade beloppet till tredje militärområdesstaben. Avgiften
var lägre än det nattraktamente som utgick.

109

Norlin uppgav:

Han har inte deltagit i Rydströms beslut i denna fråga. Själv bodde han på stiftelsen
och tror att även alla andra i kursledningen ingående tjänstemän utom de
tillfälligt anställda rit- och skrivbiträdena gjorde detsamma. Norlin har medverkat
i tidigare kurser för värnpliktiga och vid en del av dessa har till tjänstemän utgått
traktamente enligt Arr.

Rydström uppgav:

Han kan ej erinra sig varför han beslöt att ifrågavarande tjänstemän själva skulle
svara för förläggning och förplägnad och åtnjuta traktamente enligt Arr. Emellertid
måste Larsson ha föreslagit att så skulle ske. Rydström hade säkerligen av Larsson
bibringats den uppfattningen att utbetalning av traktamente enligt Arr stod i överensstämmelse
med vid tidigare flygfältsingenjörskurser tillämpad praxis. Detta vinner
stöd av ett brev från Larsson till Rydström den 12 mars 1966. I detta anges
nämligen att vissa värnpliktiga flygfältsingenjörer vid tidigare kurser »fått traktamenten
på samma sätt som deltagande aktiv personal (C-traktamente)». Såvitt Rydström
förstår har han sålunda förfarit i enlighet med av flygledningen konfirmerad
praxis.

Förmåner till vissa deltidstjänstgörande lärare

Holmstedt uppgav:

En jämförelse mellan kursprogrammet och den av Rydström attesterade förteckningen
över lärararvoden utvisar anmärkningsvärda differenser. I enlighet med förteckningen
har arvoden den 6 juni 1966 utbetalts enligt nedanstående:

	Antal	Timarvode	Belopp
	timmar
Överstelöjtnant Norlin	22	27: 75	610: 50
Major Ljungberg	4	29: 20	116:80
Major Lidbrink	11	27: 75	305: 25
Major Murman-Magnusson	4	30: 60	122: 40
Kapten Henricson	4	27: 75	lil: —
Kapten Claesson	9	27: 75	249:75
Byråintendent Larsson	10	30: 60	306: —
Ingenjör Håkansson	32	15: 65	500: 80
Fältmästare Bergholtz	45	14: 70	661:50
Fanjunkare Olofsson	15	14: 70	220: 50
		Summa	3 204:50

Holmstedt fortsatte:

I den till Rydströms skrivelse den 15 mars 1966 fogade uppgiften över särskilda
lärare (deltid) återfinnes emellertid inte Håkansson, Bergholtz och Olofsson och
övriga ovannämnda personer skulle enligt uppgiften undervisa endast följande antal
timmar: Norlin 3, Ljungberg 1, Lidbrink 7, Murman-Magnusson 2, Henricson 1,
Claesson 2,5 och Larsson 5,5. Från Murman-Magnusson har inhämtats att han
föreläst endast 2 timmar. Olofsson har varit kommenderad till kursen och sålunda
frånträtt sin ordinarie tjänst som fanjunkare vid Blekinge flygflottilj. På grund
härav har han enligt 11 § kungl, brev den 30 mars 1962 (TLA 1962 s. 45) inte
varit berättigad till lärararvode.

110

De hörda personerna har uppgivit följande.

Ljungberg:

Han hade föreläst endast en timme under kursen. Därjämte hade han deltagit i
genomgångar av baserna vid Göta flygflottilj, där han är placerad. Han hade i viss
mån varit handledare. Det kan tänkas att kursledningen ansett att han borde få
ersättning även härför, vilket han dock inte begärt. Sammanlagda tiden för hans
närvaro vid kursen hade varit ungefär fyra timmar; möjligen ytterligare en dag.
Han bedömer att han varit berättigad till ersättning endast för föreläsningstimmen.
Han hade inte utfärdat någon arvodesräkning och inte kontrollerat beloppets riktighet.

Lidbrink:

Han föreläste troligen inte mer än sju timmar. Emellertid hade han med de elever
som under kursens praktiska del tjänstgjorde vid Skaraborgs flygflottilj, där han är
placerad, hållit genomgångar i mobiliseringsplanläggning och krigsbaseringsplaner,
i vilka frågor han är specialist. Dessa genomgångar, som omfattat tre—fyra timmar,
hade inte ingått i hans tjänstgöringsskyldighet. Han hade inte fordrat ersättning härför
men kanske kursledningen hade ansett att han borde ha ersättning och därför
utbetalat arvode för elva timmar. Han hade inte utfärdat någon arvodesräkning
och inte kontrollerat att han erhållit riktigt belopp.

Henricson:

Han föreläste på morgonen den 15 april 1966. Han kan inte erinra sig att föreläsningen
omfattade mer än en timme. Under kvällen den 14 april 1966, då han
anlänt till Varberg, och efter föreläsningen hade han emellertid deltagit i vissa diskussioner
och överläggningar med kursledningen. Han hade inte framställt någon
begäran om arvodesersättning och inte kontrollerat riktigheten av det erhållna beloppet.

Claesson:

Han var vid ifrågavarande tid biträdande fortifikationsofficer vid första militärområdesstaben.
Han besökte kursen i Varberg den 15 och 16 april 1966 samt den
3 maj 1966. Den 15 och 16 april höll han i enlighet med vad som angivits i detaljprogrammet
för första skedet föreläsningar i sammanlagt två och en halv timme.
Därutöver deltog han nämnda dagar liksom den 3 maj, då han besökte kursen på
order av sin chef, i diskussioner och överläggningar med eleverna angående deras
arbeten och lämnade dem därvid råd och anvisningar. Enligt hans uppfattning utövade
han därvid undervisning. Han hade inte vetat i vilken mån han var berättigad
till lärararvode. Någon räkning eller annan uppgift på hur stort arvode han borde
ha hade han inte lämnat. Han vill minnas att han upplysts om att kursledningen
bokförde hans tjänstgöring.

Larsson:

Hur många timmar han föreläste kommer han inte ihåg. Han vet emellertid att
han utöver den schemabundna undervisningen deltog i diskussioner med eleverna
och därvid besvarade frågor och lämnade råd och anvisningar. Det arbete han sålunda
utförde måste anses ha utgjort undervisning. Han hade erhållit föreläsningsarvode
utan att utfärda räkning. Han hade inte kontrollerat att arvodet var riktigt
uträknat.

lil

Håkansson:

Han var kommenderad att tjänstgöra som chef för den allmänna avdelningen vid
kursen. Han uppbar därvid sin vanliga lön jämte traktamente. Han hade inte hållit
några lektioner. Däremot hade han när eleverna fullgjorde den praktiska delen av
kursen besökt varje elevgrupp och orienterat dem om deras uppgifter och, sedan
eleverna återvänt till Varberg, varje dag — i allmänhet till sent på kvällarna —
haft genomgångar med grupperna och följt upp deras arbeten. Därvid hade han
dock inte utövat någon egentlig lärarverksamhet utan lämnat råd och anvisningar.
Huruvida detta arbete ingick i hans tjänstgöringsskyldighet visste han inte. Han
hade emellertid inte begärt någon ersättning härför. Beloppet hade blivit honom
tillsänt och han hade inte reflekterat över om han var berättigad till detsamma.

Bergholtz:

Vid sammanträdet i flygstaben den 23 november 1965 överenskoms att Bergholtz
och Håkansson skulle mot särskild ersättning handleda eleverna under andra
skedet. Detta var deras väsentliga uppgift under kursen. Bergholtz’ handledning av
eleverna avsåg den tekniska utformningen av förelagda uppgifter och deras anpassning
till krigsarbetsplanerna samt upprättandet av dessa, ett arbete som merendels
utfördes efter ordinarie arbetstidens slut. Håkansson och Bergholtz är civila
tjänstemän och de är ej anställda för att utföra arbete av ifrågavarande slag. Vid
alla föregående flygfältsingenjörskurser har enligt vad Bergholtz har sig bekant —
han har dock inte medverkat vid någon tidigare kurs — utbetalats särskild ersättning
till driftingenjörer och fältmästare som handlett eleverna. Efter ovannämnda
sammanträde hade troligen Larsson gjort upp en kostnadsberäkning beträffande
kursen. I denna hade upptagits beräknade arvoden till Bergholtz och Håkansson.
Han vill minnas att han ingav uppgift på hur många timmar han handlett eleverna
och tror att Håkansson gjorde detsamma för egen del. Vad beträffar andra personer
som erhöll undervisningsarvode hade Bergholtz på uppdrag av Rydström bokfört
antalet undervisningstimmar. I de flesta fall följde han upp lektionerna och
kunde sålunda konstatera hur lång tid dessa tagit. I något enstaka fall hade väl
vederbörande lärare meddelat Bergholtz hur länge han undervisat. I allmänhet hade
den på schemat angivna tiden överskridits. Han måste också på Rydströms uppdrag
ha bokfört Olofssons timmar avseende undervisning i pistolskjutning. Rydström
måste ha sagt att ersättning skulle utgå till Olofsson.

Olofsson:

Såvitt Olofsson kan minnas bokförde Bergholtz det antal timmar för vilka lärararvode
skulle utgå. Utbetalning av arvodena verkställdes i efterskott vid andra
eskaderstaben. Olofsson hade sålunda ingenting att göra med utbetalningen. Vad
beträffar det till honom utbetalade lärararvodet avsåg detsamma ersättning för att
han på order av Rydström under tredje skedet lett praktiska övningar i pistolskjutning.
övningarna anordnades därför att eleverna, enär rit- och skrivbiträdena var
överbelastade med arbete, fick ledig tid. Vapen och ammunition hade rekvirerats
från Skånska flygflottiljen. Övningarna hade ägt rum på Olofssons ordinarie arbetstid
och varade troligen något mer än femton timmar. Även i detta fall hade Bergholtz
bokfört antalet timmar.

Norlin:

Vid sammanträdet i flygstaben den 23 november 1965 hade det framhållits som
önskvärt att lärama i likhet med vad som skett vid tidigare kurser av ifrågavarande

112

slag skulle få kompensation för det merarbete som handledning av eleverna skulle
åsamka dem och som inte ingick i deras ordinarie arbetsuppgifter. Förutom de lektioner
som var upptagna på förteckningen över särskilda lärare (deltid) höll lärarna
vissa genomgångar med eleverna som bedömdes utgöra undervisning. Dessa genomgångar
ägde rum om någon arbetsgrupp vid föredragning av utförda arbeten visade
sig vara i behov av kompletterande handledning i form av råd och anvisningar. Det
förekom också att flera arbetsgrupper samtidigt fick sådan handledning. Ibland
skedde handledningen i direkt anslutning till en föredragning. I några fall hade
handledningen formen av »katederundervisning». Tiden för handledningen varierade
från fem minuter till en halvtimme. Det förekom även att som lektion räknades
genomgångar och diskussioner, vid vilka endast lärare var närvarande. Respektive
lärare gjorde själv från fall till fall en första bedömning av i vilken mån handledningen
skulle räknas som undervisning och anmälde den beräknade tiden till Bergholtz,
som förde en lista över lämnade lektioner. I egenskap av ställföreträdande
kurschef bedömde Norlin slutligen om och i vilken utsträckning lärarna skulle arvoderas.
Denna bedömning skedde på grundval av elevernas kunskaper och arbetsresultat
och med Norlins kännedom om lärarnas kvalifikationer. Storleken av det
anslag som stod till förfogande för lärararvoden spelade också en viss roll. Eftersom
detta inte fick överskridas var det en del lärare sorn inte fick arvode för all
handledning för vilken de ansåg sig ersättningsberättigade. Att Murman-Magnusson
fick arvode för fyra timmar i stället för på schemat upptagna två timmar berodde
troligen på att han i någon form deltagit i föredragningar eller diskussioner under
två timmar. Ljungberg, som enligt schemat föreläst en timme, och Lidbrink, som
enligt schemat föreläst sju timmar, hade därjämte då elever under det praktiska
skedet tjänstgjorde vid deras flottiljer lämnat eleverna viss handledning som Norlin
bedömt skäligen borde för Ljungbergs del räknas som tre timmars lektioner och för
Lidbrinks del till fyra timmars lektioner. Som grund för bedömningen låg både
elevernas uttalanden om handledningen och Norlins kännedom om Ljungbergs och
Lidbrinks kvalifikationer. De kunskaper som eleverna visade sig besitta kan också
ha inverkat på bedömningen. Huruvida han frågat Ljungberg och Lidbrink hur lång
tid handledningen tagit kan han inte erinra sig. Att Henricson fick arvode för fyra
timmar, trots att han på schemat stod upptagen för endast en timmes undervisning,
berodde troligen på att han i tre timmar deltagit i diskussioner med kursledningen.
Vad gäller Claesson, som fick arvode för nio timmar, trots att hans schemalagda
undervisning var två och en halv timme, Larsson, som fick arvode för tio timmar,
trots att hans schemalagda undervisning var fem och en halv timme, samt Norlin
själv, som fick arvode för tjugotvå timmar, gäller i stort sett detsamma som för
Ljungberg och Lidbrink. Vad slutligen beträffar Håkansson och Bergholtz utgjordes
hela deras undervisning av handledning av eleverna, för vilken Norlin fann
skäligt att Håkansson arvoderades för trettiotvå timmar och Bergholtz för fyrtiofem
timmar. Norlin vill framhålla att den handledning för vilken lärama erhållit
ersättning enligt hans uppfattning i de flesta fall utgjort undervisning av kvalificerat
slag. I några fall kan det vara tveksamt om ersättning bort utgå. Rydström hade
haft reda på att lärarnas undervisningstimmar beräknats efter ovannämnda principer.

Rydström:

Han måste ha attesterat kvittenslistan över lärararvoden efter föredragning av
Olofsson och efter det att han frågat denne om i listan angivna antal timmar för
respektive lärare överensstämde med verkliga förhållandet. Han har sålunda varit i
god tro. Han vet inte hur bokföringen av undervisningstimmarna tillgick eller vem

113

som skötte om denna. Något ytterligare detaljprogram utöver det för första skedet
torde inte ha upprättats.

Förmåner till värnpliktiga under tjänstgöring i Varberg

A. Inkvartering på hotell

Holmstedt anförde:

Efter framställning från chefen för första flygeskadern i skrivelser den 21 december
1965 och den 18 januari 1966 ställde militärbefälhavaren för tredje militärområdet
genom skrivelse den 25 januari 1966 lokaler till kursens förfogande i Varbergs
fästning. Av skrivelsen och därvid fogad bilaga framgår att eleverna kunnat
förläggas i fästningen; logement för cirka 60 man och bl. a. 20—25 arbetsrum hade
ställts till förfogande. Genom att eleverna i stället förlagts till turisthotellet har kronan
åsamkats en onödig utgift på 16 214 kr., varav 14 410 kr. i inkvarteringskostnader
och 1 804 kr. för transporter av eleverna mellan hotellet och fästningen.
I detta sammanhang bör framhållas att fråga varit om värnpliktiga som fullgjort
repetitionsövning på annan plats än förbandets ordinarie fredsförläggningsort. Den
omständigheten att de tillagts officers tjänsteställning kan inte medföra att de under
tjänstgöringen tillförsäkras andra förmåner, exempelvis bättre inkvarteringsstandard,
än värnpliktiga i allmänhet. Det torde fastmera ligga i sakens natur att en
repetitionsövning kräver en ej ringa grad av fältmässighet. Det bör också beaktas
att värnpliktiga ur armén, som vid samma tid tjänstgjort i Varberg, beretts inkvartering
i fästningen. Det torde för dessa ha tett sig anmärkningsvärt att värnpliktiga
ur olika försvarsgrenar behandlades olika. Värnpliktiga officerare äger inte rätt till
särskild inkvartering. I kap. 13 mom. 9 Tjänstereglementet för krigsmakten (TjRK)
föreskrives endast att värnpliktig officer och värnpliktig underofficer i regel skall
förläggas skilda från de meniga.

De hörda personerna har uppgivit följande.

Larsson:

Den 10 mars 1966 deltog Larsson i ett sammanträde som under Rydströms ledning
ägde rum på Varbergs fästning. Rydström meddelade vid sammanträdet att
han träffat avtal om förläggning av eleverna i turisthotellet därför att de erbjudna
logementen i fästningen var olämpliga. Troligen menade Rydström att logementen
hade en så låg standard att de inte borde användas som förläggning för officerare.
Larsson har samma uppfattning.

Olofsson:

Vid ovannämnda sammanträde tycktes Rydström ha den uppfattningen att logementen,
enär de var utrustade med dubbelsängar och rymde upp till 40 sängplatser
var, inte hade så hög standard som kursdeltagarna i egenskap av officerare borde
få åtnjuta. Alla eleverna hade kunnat få plats i fästningen.

Norlin:

Han deltog inte i ifrågavarande sammanträde men av samma orsaker som Rydström
anser han att logementen varit olämpliga som förläggning. Han vill också
framhålla att man bör tänka på att det var fråga om värnpliktiga officerare med
genomgående hög civil utbildning och att dessa borde få åtnjuta en god standard.

114

Rydström:

Vid sammanträdet var, förutom Rydström, närvarande Larsson, Håkansson,
Bergholtz, Olofsson, Sicking, Dalborg, Holmstedt och tillsynsmannen vid fästningen,
Ohlsson. Alla var ense om att de logement i fästningen, vilka ställts till kursens
disposition och vilka Larsson tänkt skulle avskärmas i tvåmanshytter, var olämpliga.
Det var framför allt följande omständigheter som gjorde att Rydström, efter
noggranna överväganden, beslöt att inte utnyttja logementen utan i stället förhyra
turisthotellet. Logementen hade en låg standard. Ett stort antal elever måste bo i
varje logement. Eleverna skulle få en mycket stor arbetsbörda. Deras arbete var
mera civilt än militärt. De skulle bli tvungna att arbeta på oregelbundna tider, ofta
till sent på kvällarna. Gemensam förläggning i de stora logementen skulle innebära
att eleverna störde varandra och deras arbetsförmåga skulle påverkas menligt. För
alla gällande taptotider och dylikt skulle inte kunna tillämpas.

B. Traktamente till värnpliktiga Sicking, Dalborg och Holmstedt

Utredningsmannen Holmstedt anförde följande.

Under sin tjänstgöring i Varberg erhöll Sicking, Dalborg och värnpliktige Holmstedt
traktamente enligt Arr, Sicking med 62 kr. per dygn, varav 35 kr. för dag och
27 kr. för natt, samt Dalborg och Holmstedt med 58 kr. för dygn, varav 33 kr. för
dag och 25 kr. för natt. De hyrde rum i stiftelsen för 11 kr. per dag. I likhet med
övriga ingenjörer utspisades de genom Hantverksföreningens restaurant i fästningen.
Härför erlade de 18 kr. per dag. Deras reseräkningar utvisar följande. Sicking avreste
med tåg från Stockholm den 12 april klockan 1100 och ankom till Varberg
samma dag klockan 2030. Han reste tillbaka till Stockholm med tåg den 18 april
klockan 2200 och ankom till Stockholm den 19 april klockan 0730. Den 28 april
avreste han återigen från Stockholm till Varberg. Resan påbörjades klockan 2200
och avslutades den 29 april klockan 0830. Han vistades därefter i Varberg till den
9 maj, då han avreste för förrättning på annan ort. Han återkom till Varberg den
13 maj. Vilken tidpunkt på dagen som han avreste den 9 maj och återkom den 13
maj har inte angivits på reseräkningen. Den 24 maj klockan 2200 avreste han med
sovvagn från Varberg till Stockholm, dit han ankom den 25 maj klockan 0730. I
traktamente har till Sicking utbetalts 1 928 kr. Han synes emellertid ha bort erhålla
traktamente endast i samband med resan till Varberg den 12 april, 35 kr.,
och förrättningen på annan ort än Varberg. I avsaknad av uppgift om tidpunkter
på dagen då resorna till och från förrättningen påbörjades och avslutades torde få
anses att dessa påbörjades så tidigt och avslutades så sent att traktamente skulle
utgå inte bara för tiden den 10—12 maj utan även för dagen den 9 maj och hela
dygnet den 13 maj, d. v. s. (35 + 4X62) 283 kr. Jämlikt 3 § 3 mom. Förr kan
Sicking anses ha varit berättigad till portionsersättning för annan måltid än lunch
eller middag i samband med resorna den 19 och 29 april samt den 25 maj. Denna
skulle varje gång ha utgjort 20 procent av dagtraktamentet 35 kr. (se Sam Res
s. 73) eller 7 kr., d. v. s. sammanlagt 21 kr. Till Sicking skulle sålunda i traktamente
och portionsersättning ha utgått (35 + 283 + 21) 339 kr. I övrigt skulle inkvartering
och förplägnad ha bekostats av kronan. Dalborg och Holmstedt avreste
från Stockholm den 12 april till Varberg. Resan påbörjades klockan 0900 och
avslutades klockan 1900. De återvände till Stockholm den 24 maj. Denna resa
påbörjades klockan 1027 och avslutades klockan 1830. Envar av dem har i traktamente
erhållit 1 923 kr. Traktamente hade emellertid bort utgå endast för dagarna
den 12 april och den 24 maj. Envar av dem skulle sålunda i traktamente ha erhållit
66 kr. Liksom Sicking skulle de i övrigt ha erhållit inkvartering och förpläg -

115

nåd på kronans bekostnad. Kronans inkvarterings- och förplägnadskostnader, beräknade
efter 11 kr. respektive 18 kr., skulle ha uppgått till beträffande Sicking
(339 + 783) 1 122 kr. samt beträffande envar av Dalborg och Holmstedt (66 +

1 200) 1 266 kr., d. v. s. sammanlagt 3 654 kr. Då de till dem utbetalade ersättningarna
uppgår till (1 928 + 1 923 + 1 923) 5 774 kr. utgör statsverkets förlust

2 120 kr.

De hörda personerna har uppgivit följande.

Larsson:

Sicking, Dalborg och Holmstedt var civilingenjörer. Sicking var anställd i ett
konsultföretag. Han inkallades troligen för att han var lämplig som chef för den
tekniska avdelningen. Dalborg och Holmstedt var ej särskilt inkallade till kursen
utan fullgjorde sin värnplikt i flygstaben. Alla tre deltog i det förberedelsearbete
för kursen som vid flygstaben utfördes på uppdrag av chefen för andra flygeskadern.
Den tekniska avdelningen var Rydströms huvudorgan i kursledningen. Vid
tidigare kurser hade anlitats konsultföretag för sådana uppgifter som ålåg den tekniska
avdelningen. Troligen utbetalade Rydström traktamenten till Sicking, Dalborg
och Holmstedt som en sorts kompensation för att de fick ett ansvar som inte
kunde anses vara normalt för en värnpliktig. Larsson vill också minnas att han
sagt till Rydström att deras uppgifter var så kvalificerade att de, om så var möjligt,
borde få traktamente. Om den tekniska avdelningen inte sammansatts på sätt skett,
hade kursen inte kunnat genomföras.

Olofsson:

På tidigare nämnd order eller skrivelse, undertecknad av Rydström, hade Sicking,
Dalborg och Holmstedt stått upptagna bland de tjänstemän som skulle erhålla förmåner
enligt Arr. Olofsson hade trott att de var lärare från flygstaben. Sicking bar
uniform bara någon av de sista dagarna av kursen och Dalborg och Holmstedt var
civilklädda hela tiden. Först när två av dem vid kursens slut begärde militärbiljett
för resa till Stockholm fick Olofsson klart för sig att de var värnpliktiga. Han meddelade
då Rydström att beslutet att utbetala traktamente till ifrågavarande värnpliktiga
måste vara felaktigt. Rydström förklarade att han var medveten om att
beslutet inte var alldeles riktigt men att han ansett att de på grund av sina kvalifikationer
borde ha traktamente och att han tog ansvaret för beslutet härom. Rydström
sade också att de upptagits på förenämnda order eller skrivelse för att de på grund
av sin särskilda ställning borde skiljas från de andra värnpliktiga. Sicking, Dalborg
och Holmstedt hyrde rum på stiftelsen. De hade, såvitt Olofsson kan minnas, i
likhet med huvudparten av befälet ätit tillsammans med övriga elever och eriagt
ersättning härför till Hantverksföreningens restaurant.

Norlin:

Han har ingen kännedom om beslutet att utbetala traktamente till ovannämnda
värnpliktiga. Han vet att de bodde på stiftelsen. Kursledningen, sålunda även Sicking,
Dalborg och Holmstedt, och eleverna åt vid samma bord i fästningen.

Rydström:

Han hade beslutat att Sicking, Dalborg och Holmstedt i likhet med de vid kursen
medverkande tjänstemännen skulle få åtnjuta traktamente enligt Arr och själva
svara för förläggning och förplägnad. Han hade trott att beslutet var riktigt eftersom
Larsson i sitt brev den 12 mars 1966 angivit att han utgått från att ifråga -

116

varande värnpliktiga skulle få åtnjuta nämnda förmåner i likhet med vad motsvarande
ingenjörer gjorde vid flygfältsingenjörskurser 1962, 1963 och 1964.

Traktamente till värnpliktiga under kursens andra skede

Holmstedt anförde:

Eleverna var indelade i en centralgrupp och 22 arbetsgrupper. Sju arbetsgrupper,
omfattande 16 elever, tjänstgjorde vid var sin flottilj. Hinder hade inte mött att
förlägga och förpläga dessa elever vid flottiljerna. Förplägnadskostnadema hade
per man och dag utgjort 7 kr. 15 öre (se försvarets intendenturverks skrivelse den
10 december 1965, TLA 1965 s. 238) jämte mässavgift 20 öre (se kungl, brev den
1 december 1950, TLA 1950 s. 185) eller sammanlagt 7 kr. 35 öre. Av nedanstående
sammanställning framgår hur stora besparingar som kunnat göras om förläggning
och förplägnad ordnats på detta sätt. Av de angivna tjänstgöringsperioderna
har den första och den sista dagen använts till resdagar. Någon anmärkning
synes inte böra göras mot att eleverna för dessa dagar erhållit traktamente med
angivna belopp.

Arbets- Namn grupp	Tjänst- görings- ställe	Tjänst- görings- period	Förpläg- nad	Utbet. trakta- mente	Därav för res-dagar
4	290818-591 Karlsson	Karlsborg	18.4—2.5	95:55	861	28
	330513-895 Bergdahl	»	»	95:55	861	28
7	758-10-51 Urby	Såtenäs	»	95:55	861	28
	351030-561 Svensson	»	>	95:55	861	28
	260425-597 Askengren	»	»	95:55	861	28
10	370612-593 Persson	Säve/Torsl	>	95:55	861	28
	400128-511 Tyrefelt	»	>	95:55	861	28
	391116-541 Turesson	»	>	95:55	861	28
11	370911-575 Widing	Halmstad	»	95:55	861	28
	380615-463 Truedsson	>	>	95:55	861	28
12	230808-323 Ström	Ängelholm	»	95:55	861	28
	330224-405 Jönsson	»	»	95:55	861	28
16	250913-843 Kallrén	Kalmar	18.4—5.5	117:60	1.052	49
	350120-107 Rådström	>	»	117:60	1.052	49
19	400928-395 Persson	Ronneby	18.4—2.5	95:55	861	28
	390830-613 Karlsson	»	»	95:55	861	28
				1.572:90	14.158	490

Holmstedt fortsatte:

Kostnaderna för ovannämnda elevers inkvartering och förplägnad skulle sålunda
ha nedbringats med (14.158 — 490—1.572:90) 12.095 kr. 10 öre. Hur stora
besparingar som kunnat göras om kursledningen ordnat förläggning och förplägnad
för övriga elever har inte kunnat utredas. Emellertid må framhållas att 14 arbetsgrupper,
omfattande 33 elever, tjänstgjorde vid krigsbasen (motsvarande). På flera
av dessa fanns bastroppar förlagda i kronan tillhöriga baracker. I några fall var
den fasta personalen förlagd vid en närbelägen flottilj. I en del fall var den inkvarterad
på hotell enligt avtal mellan hotellet och kronan. Utspisning skedde i allmänhet
på matinrättningar med vilka kronan träffat avtal härom. Inkvarterings- och

117

förplägnadskostnaderna var väsentligt lägre än det traktamente som utgick till
eleverna. Rydström hade givetvis bort undersöka om inte eleverna hade kunnat
inkvarteras och förplägas på samma sätt som nämnda personal.

De hörda personerna har uppgivit följande.

Larsson:

Vid sammanträdet i flygstaben den 23 november 1965 hade antagligen Norlin
sagt att det inte gick att ordna förläggning och förplägnad vid flottiljer under det
praktiska fältarbetet utan att det var lämpligast att eleverna erhöll traktamente och
själva fick ombesörja bostad och mat. Larsson anser att flera av eleverna hade
kunnat förläggas och utspisas vid flottiljer.

Olofsson:

Rydström hade beslutat att traktamente enligt Arr skulle utgå till eleverna under
ifrågavarande tid. Beslutet var upptaget på tidigare nämnd order eller skrivelse
undertecknad av Rydström. Enligt Olofssons uppfattning hade de elever, vilkas
tjänstgöringsställe var flottiljer, kunnat förläggas vid flottiljerna och även utspisas
vid dessa. Det måste ha brustit i planläggningen av kursen, eftersom möjligheterna
att använda flottiljerna för angivna ändamål inte utnyttjats. När en av eleverna
efter tjänstgöringens slut återkom till Varberg meddelade han Olofsson att han
under tjänstgöringen ätit på officersmässen vid en flottilj men inte fått betala maten.
Olofsson underrättade Rydström härom. Rydström ringde då till flottiljen och begärde
att räkning skulle tillställas eleven. I anslutning härtill sade Olofsson till
Rydström att det måste vara felaktigt att utbetala traktamente till elever, som tjänstgjort
vid flottiljer. Rydström förklarade att alla elever skulle ha traktamente oavsett
tjänstgöringsplats. Man skulle nämligen enligt Rydström vara rättvis mot eleverna.
Vad beträffar de elever vilkas tjänstgöringsställe inte var flottiljer hade man nog,
åtminstone i viss utsträckning, även för dem kunnat ordna förläggning och utspisning
genom kronans försorg, om planering skett i god tid.

Norlin:

Han kan inte påminna sig att han, som Larsson påstått, vid sammanträdet den
23 november 1965 sagt att det inte gick att ordna förläggning och förplägnad för
eleverna vid flottiljerna. Han hade då ingen kännedom om flottiljernas möjligheter
i nämnda hänseenden. En del av berörda flottiljer hörde för övrigt inte till andra
flygeskadern. Däremot kan han möjligen ha sagt att det skulle vara orättvist om
inte alla eleverna fick traktamente. Bakgrunden till Rydströms beslut att utbetala
traktamente var förmodligen att Rydström ansett att eleverna borde behandlas i
likhet med fast anställt befäl. Om planläggning skett i god tid hade de elever som
tjänstgjorde vid flottiljer troligen kunnat beredas inkvartering och förplägnad vid
dessa. Endast vid en del av de flygfält som inte hade anknytning till flottiljer fanns
bastroppar och ibland var bastroppama förlagda upp till ett pär mil från fältet.
Han bedömer att det hade varit möjligt att hyra rum på orten, om arbetskapacitet
funnits att ordna detta i förväg. Så var emellertid inte fallet.

Rydström:

Han beslöt att eleverna under den praktiska tjänsgöringen skulle erhålla traktamente
enligt Arr och själva svara för förläggning och förplägnad. Detta hade han
gjort utan att i varje särskilt fall pröva om förläggning kunde anordnas i kronans
lokaler. De som hade flottiljer som tjänstgöringsställe och i viss utsträckning de

118

som tjänstgjorde vid krigsbaser hade väl kunnat erhålla förläggning genom kronans
försorg. Det hade emellertid varit oerhört opraktiskt att förlägga dem vid flottiljer
eller bastroppar. Deras arbetsplatser var i allmänhet belägna långt från flottiljer och
bastroppar, och förläggning på angivet sätt skulle ha utgjort ett klart hinder för
tjänstens behöriga skötande. På grund härav och då i tidigare nämnda anteckningar
angivits att flygfältsingenjörerna skulle erhålla traktamente oavsett arbetsplats bedömde
han att han hade fullgoda skäl för beslutet. Visserligen hade han uppmanat
eleverna att såvitt möjligt besöka flottiljerna men detta hade han gjort för att eleverna
skulle lära känna flottiljpersonalen och han hade därvid inte anlagt några
ekonomiska aspekter. Formellt sett är han ansvarig för beslutet, men flygledningen
har bibringat honom den uppfattningen att det inte fanns något hinder för att fatta
ett sådant beslut. Han anser också att beslutet har stöd i 11 § värnpliktsavlöningskungörelsen,
i vilken stadgas att värnpliktig vid resa som han enligt order har att
företaga i tjänsten äger, i den mån inte transportmedel, förplägnad eller inkvartering
tillhandahålles honom av kronan, åtnjuta ersättning enligt därom för motsvarande
personal på aktiv stat gällande bestämmelser.

Resekostnadsersättning till eleverna

Holmstedt anförde:

Till tjuguåtta elever, som i tjänsten använt egen bil, har utbetalts ersättning enligt
bilersättningskungörelsen med tillhopa 30.353 kr. och 15 öre. Bilarna användes
under tillhopa 408 dagar. Körsträckan var ungefär 6.064 mil. Av statistiska uppgifter
som infordrats från arméförvaltningen framgår att under våren 1966 genomsnittskostnaderna
för förhyrning av personbilar inom dåvarande första militärområdet
utgjorde 37 kr. per bil och dygn jämte 12 procent i reparationskostnader eller
tillhopa 41 kr. 44 öre. Motsvarande kostnader inom samtliga militärområden under
samma tid var 40 kr. plus 23 procent i reparationskostnader eller 49 kr. 20 öre. I
enlighet med av arméförvaltningen utfärdade anvisningar brukar i kontrakt om förhyrning
av fordon bestämmas viss dag för avlämning respektive återlämning av fordonet.
Vidare stipuleras i kontrakten att hela ersättningsbeloppet skall utgå fr. o. m.
dygnet för avlämningen t. o. m. dygnet närmast före återlämningsdagen, dock att
för återlämningsdagen skall erläggas halva beloppet om fordonet tillhandahålles för
avhämtning senast klockan 1200 och hela beloppet, om fordonet tillhandahålles
senare. Av elevernas reseräkningar framgår inte vid vilken tidpunkt på dagen
resorna påbörjats och avslutats i Varberg. Det synes emellertid kunna antagas,
att om bilar förhyrts dessa behövt avlämnas dygnet före avresan och att de ej kunnat
återlämnas förrän efter klockan 1200 dygnet efter återkomstdagen. Hyra
skulle sålunda ha erlagts för (408 + 2 X 28) 464 dagar. Om förhymingskostnaden
per bil och dygn antages ha utgjort 41 kr. 44 öre respektive 49 kr. 20 öre erhålles
en sammanlagd kostnad av ungefär 19.228 kr. respektive 22.828 kr. Lägges härtill
för drivmedel en kostnad av en kr. per mil eller 6.046 kr. uppgår totalkostnaderna
till 25.292 kr. respektive 28.892 kr. Skillnaden mellan dessa belopp och den utbetalade
ersättningen utgör ungefär 5.000 kr. respektive 1.400 kr.

Larsson uppgav:

Vid sammanträdet den 23 november 1965 hade Larsson framhållit att vid en
tidigare kurs som anordnats av chefen för fjärde flygeskadern militärbilar jämte
förare ställts till elevernas förfogande, varvid förarna även tjänstgjort som hantlangare
åt eleverna. Enligt Larssons erfarenhet kostar det omkring 70 kr. per dag
att hyra en personbil. Endast om kronans bilar hade kunnat utnyttjas vid ifrågavarande
resor hade därför resekostnaderna blivit lägre än vad som nu blev fallet.

119

Rydström uppgav:

Han hade beslutat att eleverna själva, med en egen bil per grupp, skulle ombesörja
transporter och åtnjuta ersättning härför enligt bilersättningskungörelsen. Han
hade själv efterhört möjligheterna att få militära bilar ställda till kursens förfogande
och detta hade lyckats endast i något enstaka fall. Någon möjlighet att få militära
bilar ställda till elevernas disposition fanns inte. Om bilar skulle ha hyrts, skulle
åtgärder härför ha börjat vidtagas långt innan Rydström utsågs till kurschef. Att
inleja bilar är komplicerat och omständligt. Kontrakt måste upprättas och besiktning
m. m. äga rum. Vidare måste man ordna med garagetjänst och förarbevis.
När bilama återställs kanske det visar sig att bilarna är behäftade med fel, och
tvister härom kan uppstå med uthyraren. Han tror inte att man kunde ha hyrt
personbilar till ett så lågt pris som 40 kr. per styck och dag. Han betvivlar att det
blivit billigare att hyra bilar än att betala kilometerersättning till eleverna. Däremot
är han övertygad om att det blivit avsevärt besvärligare. Även i detta fall har han
följt flygledningens direktiv, eftersom i förenämnda anteckningar anges att inom
varje arbetsgrupp flygfältsingenjörerna skulle disponera en egen bil mot kilometerersättning.

Ekonomiska förmåner till rit- och skrivbiträden

Enligt de avtal som Rydström eller, å hans vägnar, Larsson träffat med rit- och
skrivbiträden skulle ersättning utgå med 12 kr. i timmen till ritbiträden och 10 kr.

1 timmen till skrivbiträden. För övertid skulle 50 procent förhöjning av timarvodena
tillämpas. Därjämte skulle till de biträden som hade annan hemort än Varberg
utgå traktamente med 42 kr. per dygn under hela tjänstgöringstiden, ävensom ersättning
för resa i II klass järnväg till och från Varberg.

Av Holmstedts utredning framgår att till biträdena utbetalats för arbete på ordinarie
tid 18 774 kr. (1362 tim. å 12 kr. och 243 tim. å 10 kr.), för arbete på övertid
3 976 kr. 50 öre (198 tim. å 18 kr. och 27,5 tim. å 15 kr.), i semesterersättning

2 045 kr. 5 öre och i traktamente 8 694 kr.

Larsson uppgav:

Före 1964 hade vid kurser av ifrågavarande slag anlitats biträden från konsultfirmor,
vilket blivit mycket dyrt. Vid en kurs som 1964 anordnades av chefen
för fjärde flygeskadern anställde myndigheten själv biträden, vilket blev avsevärt
billigare. Avsikten var att vid ifrågavarande kurs i första hand skulle anlitas lämpliga
biträden vid första och andra flygeskadramas staber. Rydström sade till Larsson
att det inte gick att anskaffa dylika biträden och gav Larsson i uppdrag att
anskaffa personal på annat sätt. I samband med sammanträdet i Varberg den 10
mars 1966 kontaktade Larsson arbetsförmedlingen i Varberg. Denna hade inte
tillgång till några ritbiträden utan endast till ett begränsat antal maskinskriverskor.
Tillsynsmannen vid fästningen gjorde också vissa undersökningar för att få tag i
biträden. Någon tid senare, i samband med ett telefonsamtal med serganten Bergstrand
vid andra flygeskadern, fick Larsson klart för sig att anställningsfrågorna
inte borde handläggas av honom utan av eskaderstabens personalavdelning. I brev
till Rydström den 18 mars 1966 föreslog han därför att biträdeshjälp skulle i vanlig
ordning anställas av chefen för andra flygeskadem och förklarade att det var angeläget
att den som i vanliga fall anställde personal omedelbart anmälde biträdesbehovet
till arbetsförmedlingarna i Göteborg och städerna däromkring. I brev till

120

Rydström den 1 april 1966 föreslog han vidare att Rydström skulle tala om saken
med intendenten vid eskadern, kapten Ahlklo, som vid telefonsamtal förklarat att
han, eftersom han i egenskap av förvaltningsgrenschef hade ansvar för förvaltningen
av de till kursens förfogande ställda investeringsmedlen på 130 000 kr., var
villig att lämna hjälp i anställnings- och andra förvaltningsfrågor. Emellertid bad
Rydström, vid ett besök i Stockholm några dagar senare, att Larsson på Rydströms
uppdrag skulle fortsätta med sitt arbete för att anskaffa biträden. Arbetsförmedlingen
i Göteborg, som Larsson därefter eller möjligen tidigare kontaktat, hade
hänvisat till Ängsgårdens yrkesskolor i Göteborg. Larsson hade ringt dit och en
dam, troligen ett slags föreståndarinna, hade förklarat att ritbiträden kunde erhållas
genom skolornas förmedling och att ett timarvode av 12 kr. skulle vara lämplig
ersättning till biträdena. Larsson eller hans sekreterare hade resonerat om ersättningen
med dem som ifrågakom till anställning och ingen var villig att ta anställning
som ritbiträde mot lägre timarvode än 12 kr. och som skrivbiträde mot lägre timarvode
än 10 kr. De som inte var bosatta i Varberg satte också som villkor att de
fick traktamente. Rydström beslöt därefter att Larsson på Rydströms uppdrag
skulle ingå avtal om biträdesanställning. Larsson anser att det knappast funnits
möjlighet att erhålla biträden mot lägre ersättning än den avtalade med hänsyn till
den korta anställningstiden och de pressande arbetsförhållandena. Vad gäller traktamentets
storlek hade Rydström och Larsson vid fastställandet av detsamma utgått
från de traktamentsbelopp som anges i Arr och tilläggsbestämmelser till detsamma.
De hade beräknat hur stort traktamente som ungefär skulle sammanlagt uppbäras
av en anställd och delat detta med antalet anställningsdagar. Lika stort belopp
utgick sålunda varje dag i stället för, såsom föreskrives, ett högre belopp under de
första femton dagarna. Anledningen till att de gjorde på detta sätt var att biträdena
kanske annars kvarblev i tjänst bara så länge som högre traktamente utgick. Så
hade förekommit tidigare.

Rydström uppgav:

I Larssons uppgift som biträde åt Rydström ingick att anskaffa rit- och skrivpersonal.
Larsson torde ha börjat vidtaga åtgärder härför den 11 mars 1966. Det
visade sig vara svårt att få tag på biträden. Rydström hade kontaktat personalavdelningen
vid andra flygeskadern men där kunde man inte lämna någon hjälp.
Larsson fick därför fortsätta med sitt arbete att anskaffa personal. Rydström godkände
de av Larsson vidtagna åtgärderna liksom den ersättning som Larsson föreslog
skulle utgå. Rydström anser inte att timersättningen var för hög. Vad beträffar
traktamentena begriper han inte hur man skulle ha kunnat få några biträden, med
undantag av de få som var från Varberg, utan att utbetala dylika. Det var absolut
nödvändigt att ifrågavarande biträden anställdes. Hade de inte anställts hade kursen
måst inställas. Av Larsson hade han också bibringats den uppfattningen att i tidigare
motsvarande fall traktamente utgått. Han vill även framhålla att han blev inkopplad
på kursen på ett mycket sent stadium och att han tycker att det är förvånansvärt
att inte flygstabens organisationsavdelning i god tid vidtagit åtgärder för anställning
av biträden.

Sedan Rydström fått del av den i det föregående återgivna utredningen inkom
den 16 augusti 1968 yttrande från advokaten Bengt Holmberg, som av Södra Åsbo
och Bjäre domsagas häradsrätt förordnats till offentlig försvarare för Rydström.

Beträffande Rydströms beslut att inkvartera eleverna på hotell anförde Holmberg
följande.

121

Rent formellt hade det inte funnits något hinder att inkvartera eleverna på fästningen,
enär två logement inrymmande vartdera 40 sängar skulle ha kunnat användas.
Likaledes skulle rent teoretiskt möjligheter ha funnits att förlägga eleverna
i tält inom området. Holmberg vill emellertid erinra om att det var fråga om värnpliktiga
ingenjörer av officers tjänsteklass med hög civil utbildning, vilka skulle
utföra ett kvalificerat arbete, som under praktiskt taget hela utbildningstiden
fordrade arbetsinsatser till långt in på nätterna. Det var sålunda inte fråga om åtta
timmars arbetsdag. Under sådana omständigheter och med hänsyn till de kvalificerade
arbeten sorn skulle utföras bedömdes det av samtliga ledande personer i kursledningen
såsom högst olämpligt att inlogera ingenjörerna i 40-mannalogement
även om pappväggar kunde uppsättas mellan sängarna. Ingenjörerna skulle inte
beredas den vila som var oundgängligen nödvändig för dem med hänsyn till de
kvalificerade och ansträngande arbetsuppgifter som de ålagts. Till detta kommer
att åtminstone det ena logementet måste användas sorn arbetsrum, varför endast
ett logement var tillgängligt. Det torde ha varit ogörligt att förlägga hälften av ingenjörerna
på fästningen och den andra hälften i tält eller på pensionat.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
JO Henkow i en den 1 november 1968 daterad, till länsåklagaren i Kristianstads
län överlämnad åtalsinstruktion följande.

Utredningen visar till en början följande. Under tiden den 14 april—den 24 maj
1966 ägde en fältarbetskurs rum i Varberg. Kursen, som anordnats på föranstaltande
av chefen för flygvapnet, var underställd chefen för andra flygeskadem.
Dennes beslutanderätt rörande kursen utövades av ställföreträdande eskaderchefen
Rydström som jämväl var kursledare. Eleverna i kursen utgjordes av ett 50-tal
värnpliktiga vilka hade att fullgöra 40 dagars befäls- och repetitionsövning. Ändamålet
med kursen var dels utbildning för tjänstgöring i krigsbefattning som flygfältsingenjör
och dels planering av fältarbeten och viss mobiliseringsplanläggning.

Allmänt sett är kostnaden för kursen, sammanlagt över 200 000 kr., mycket hög.
Det sammanhänger visserligen med att vid kursen utförts planerings- och planläggningsarbeten.
Men detta förhållande kan givetvis inte ha utgjort ett skäl att frångå
den i 2 § i det vid ifrågavarande tid gällande allmänna försvarsförvaltningsreglementet
(SFS 1954:587) givna föreskriften att förvaltningen inom försvaret skall
präglas av förutseende, planmässighet och god hushållning. Rydström har förklarat
att, eftersom enbart krigsarbetsplanläggningen genom anlitande av konsulterande
firmor skulle ha medfört en kostnad av drygt 1,6 miljoner kr., planeringen av
kursen och lösningen av dess uppgifter enligt hans mening skett med förutseende,
planmässighet och god hushållning. En sådan slutsats måste anses absurd; i och
med att berörda arbeten ansetts böra utföras, ej genom konsulterande firmor utan
medelst till repetitionsövning inkallade värnpliktiga måste självfallet kostnaderna
bedömas med utgångspunkt från vad som gäller beträffande värnpliktigas tjänstgöring.
Rydströms förklaring tyder närmast på att han inte rätt förstått nämnda
föreskrifts innebörd. Det framgår också av utredningen att Rydström vid fattande
av ekonomiska beslut i flera fall inte satt sig in i de bestämmelser som varit till -

122

lämpliga och likväl, såsom civilförvaltningen påpekat, ej inhämtat råd av vederbörande
förvaltningsgrenschef vid eskaderstaben. Enligt 5 § 2. i allmänna försvarsförvaltningsreglementet
fattar förvaltningsmyndighet beslut efter föredragning av
förvaltningsgrenschef eller annan av myndigheten utsedd föredragande, ehuru myndigheten
dock äger fatta beslut utan föredragning då förvaltningsgrenschef eller
annan lämplig föredragande inte finns att tillgå.

Kursens förläggande till Varberg synes inte ha föregåtts av någon tillfyllestgörande
undersökning angående möjligheten att förlägga kursen till något av krigsmaktens
förband. I ett i ärendet avgivet yttrande har chefen för flygvapnet visserligen
sagt sig inte kunna finna annat än att sådan möjlighet saknats. Bärande skäl
för denna uppfattning har emellertid ej anförts. Varje år inkallas ett stort antal
värnpliktiga till repetitionsövning och dessa förlägges och utspisas regelmässigt vid
vederbörande förband, låt vara stundom under mera fältmässiga förhållanden.
Eftersom även ifrågavarande elever hade att fullgöra repetitionsövning, synes det
därför svårt att förstå varför inte jämväl för dem förläggning och utspisning skulle
kunnat anordnas vid förband. Åtminstone två tidigare liknande fältarbetskurser
har också varit förlagda till förband (motsvarande).

I detta sammanhang må framhållas att Kungl. Maj:t den 30 september 1960
och den 18 december 1965 (Tjänstemeddelanden för lantförsvaret avd. A, TLA,
1960 s. 373 och 1965 s. 1) föreskrivit bl. a. följande. Fri inkvartering beredes värnpliktig
i kronan tillhörig lokal inom kasemområde. Därest av särskilda skäl inkvartering
inte kan ske på nämnda sätt skall den värnpliktige beredas inkvartering
i annan lämplig kronan tillhörig lokal. Kan inkvartering undantagsvis inte anordnas
i kronan tillhörig lokal må vederbörande regementschef (motsvarande) förhyra
bostad åt den värnpliktige. Sådan förhyrning skall ske till lägsta möjliga kostnad
och må densamma för varje rum uppgå högst till belopp som stadgas i 4 § kungörelsen
den 5 juni 1963 (SFS 1963:427) om utbildningsbidrag åt arbetslösa m. fl.,
vilket i fråga om Varberg torde innebära 100 kr. i månaden (jfr SFS 1964: 492).
Kan bostad inte förhyras enligt det sagda må vederbörande militärbefälhavare (motsvarande)
efter omständigheterna vidtaga åtgärder för den värnpliktiges inkvartering.

Vid angivna förhållanden och då kursens förläggande till förband inom krigsmakten
otvivelaktigt skulle ha medfört en väsentlig minskning av kostnaderna,
måste underlåtenheten att närmare undersöka möjligheten därav betraktas som ett
eftersättande av kravet på förutseende och god hushållning. Vad Rydström härigenom
låtit komma sig till last bör, även om det ej i och för sig anses såsom straffbart
förfarande, beaktas vid bedömningen av det sätt på vilket eleverna inkvarterats
i Varberg. Eftersom förläggandet av kursen till nämnda stad nödvändiggjorde
utspisning genom restaurant och därmed ledde till förhöjd kostnad, borde det nämligen
ha framstått som särskilt angeläget att åtminstone inkvarteringsfrågan ordnades
på billigaste sätt.

Rydström beslöt den 10 mars 1966 att tillgängliga förläggningsutrymmen i fästningen
inte skulle användas utan att eleverna i stället på kronans bekostnad skulle

123

inkvarteras på Turisthotellet, Kärradal. Den merutgift som statsverket härigenom
åsamkades uppgick till 16 214 kr., därav 14 410 kr. för rumshyra och 1 804 kr.
för transport av eleverna mellan hotellet och fästningen. Såsom förklaring till sitt
beslut har Rydström huvudsakligen anfört att han funnit förläggning i fästningen
vara olämplig på grund av att logementen där hade låg standard och att eleverna
med hänsyn till en mycket stor arbetsbörda av mera civil än militär karaktär skulle
störa varandra genom gemensam förläggning i stora logement. Han har därjämte
gjort gällande att åtminstone ett logement måste användas som arbetsrum.

Vid överläggningarna i flygstaben den 23 november 1965 hade emellertid enighet
rått om att fästningen var lämplig för kursen och åt chefen för första flygeskadem
hade uppdragits att vidtaga åtgärder för förläggning och förplägnad samt för
tillgodoseende av behov av plåtskåp, bord m. m. i fästningen. Genom skrivelse den
21 december 1965, som på uppdrag av sistnämnde eskaderchef avlåtits till militärbefälhavaren
för tredje militärområdet och som tillställts chefen för andra flygeskadern
som orientering, hemställdes att i stort sett samtliga lokaler och förläggningsutrymmen
i fästningen skulle få disponeras under tiden den 1 april—den 28
maj 1966. I skrivelsen uppgavs att detaljrekognoscering hade utförts på platsen tillsammans
med fästningens tillsynsman och att enligt denne flygvapnets behov av
lokaler skulle kunna tillgodoses och samordnas med andra behov under samma tid.
I svarsskrivelse från militärbefälhavaren den 28 december 1965 uppgavs att lokaler
redan upplåtits för delar av perioden den 1 april—den 28 maj 1966 och hemställdes
om preliminär kursplan med närmare angivande av lokalbehovet för att de
gjorda upplåtelserna skulle kunna samordnas med kursens behov. Med skrivelse
den 18 januari 1966 från chefen för första flygeskadem till militärbefälhavaren
översändes preliminär kursplan och uppgift om lokalbehov. I sistnämnda uppgift
angavs såvitt nu är i fråga behovet vara, för tiden den 13—18 april logement för
cirka 60 man och två—tre rum till expeditionslokaler, för tiden den 19 april—den
1 maj två rum till expeditionslokaler samt för tiden den 2—24 maj samma behov
som för tiden den 13—18 april och därutöver 20—25 mindre rum t. ex. mindre
förläggningsrum som arbetsrum för arbetsgrupperna, vilka enligt kursplanen skulle
bestå av cirka tre man vardera. Som slutligt svar i saken meddelades genom skrivelse
från militärbefälhavaren den 25 januari 1966, vilken tillställdes chefen för
andra flygeskadem för orientering, att en inventering visat att lokalerna var tillräckliga
för samtliga ifrågakomna ändamål. Vid skrivelsen var fogad en sammanställning
beträffande lokalernas fördelning. Av denna framgår att de upplåtelser
som inte avsåg kursen i huvudsak inföll under kursens praktiska skede. Till kursens
disposition ställdes under tiden den 13—18 april bl. a. två rum som expeditionslokaler
och logement för förläggning av eleverna samt under tiden den 2—24 maj
praktiskt taget alla lokaler i fästningen. Under sistnämnda tidsperiod, då huvuddelen
av kursens rit- och skrivarbete utfördes med hjälp av 10 rit- och skrivbiträden,
stod sålunda till kursens förfogande bl. a. 21 rum, avsedda till gruppstudierum.

Mot bakgrunden av vad sålunda upptagits synes Rydströms beslut den 10 mars
1966 vara ekonomiskt oförsvarligt. Anledning saknas att antaga att den logements -

124

standard som ansetts godtagbar för andra värnpliktiga inte skulle vara tillräcklig
för ifrågavarande elever, särskilt som dessa hade att fullgöra repetitionsövning. Och
med hänsyn till att ett stort antal arbetsrum var disponibla torde inte med fog
kunna hävdas att elevernas arbete skulle störas genom gemensam förläggning. Något
författningsmässigt stöd för att vissa kategorier värnpliktiga skall åtnjuta speciell
förläggningsstandard finns ej i vidare mån än att i kap. 13 mom. 9 Tjänstereglementet
för krigsmakten stadgas att värnpliktig officer, värnpliktig underofficer och
likställda i regel skall förläggas skilda från de meniga. Det förefaller ytterst osannolikt
att det, såsom Rydström påstått i det den 16 augusti 1968 inkomna yttrandet,
var nödvändigt att som arbetsrum utnyttja det ena av de två logement som avsetts
till förläggning av eleverna. Såvitt framgår av de av Rydström, Larsson och Olofsson
vid förhör lämnade uppgifterna beträffande sammanträdet den 10 mars 1966
var det vid detta inte tal om att något av logementen behövdes som arbetsrum utan
det var logementens enligt Rydströms uppfattning låga standard och olämplighet i
övrigt som föranledde honom att hyra hotellrum. Behov av ytterligare arbetsrum
har ej heller eljest ifrågasatts under förberedelserna för kursen. Rydströms berörda
påstående förtjänar därför inte avseende. Även om det skulle ha varit nödvändigt
att använda ett av logementen till arbetsrum, har emellertid Rydström brustit i god
hushållning. Det är nämligen tydligt att behov av ytterligare arbetsrum inte kan ha
förelegat förrän efter det praktiska skedets slut och att alltså inkvartering på hotell
ej behövt förekomma under perioden den 13—18 april. Vidare hade Rydström
bort söka anskaffa arbetsrum på annat sätt än genom ianspråktagande av ett logement,
t. ex. genom att hyra lämplig lokal. Detta måste ha blivit billigare än att
inkvartera eleverna på hotell. Och om lämplig lokal inte kunnat uppbringas hade i
allt fall det ena logementet kunnat utnyttjas som förläggning.

På grund av det anförda har Rydström genom beslutet om elevernas inkvartering
på turisthotellet av oförstånd eller oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt och förty
gjort sig skyldig till tjänstefel.

Vidare framgår av utredningen att eleverna under kursens andra skede, den

19—30 april 1966, fullgjort praktiska planläggningsarbeten vid krigsbaser samt
att de därvid efter beslut av Rydström erhållit traktamente enligt allmänna resereglemente!
och reseersättning enligt bilersättningskungörelsen mot att de själva
ombesörjt förläggning och förplägnad samt transporter med egna bilar.

Enligt 18 och 19 §§ i vämpliktsavlöningskungörelsen (SFS 1963: 242) äger värnpliktig
under tjänstgöring åtnjuta fri förplägnad och fri inkvartering. I 11 § kungörelsen
stadgas att värnpliktig vid resa som han enligt order har att företaga i
tjänsten äger åtnjuta ersättning enligt därom för motsvarande personal på aktiv
stat gällande bestämmelser, i den mån inte transportmedel, förplägnad eller inkvartering
tillhandahålles honom av kronan. Sistnämnda stadgande skall, enligt av
civilförvaltningen i januari 1964 utfärdade anvisningar för tillämpningen av vämpliktsavlöningskungörelsen,
äga motsvarande tillämpning under tjänstgöring, då
kronan ej tillhandahåller förplägnad och inkvartering.

Huvudregeln är tydligen att förplägnad och inkvartering samt fordon för träns -

125

porter skall tillhandahållas av kronan. Härav måste anses följa att det är en tjänsteplikt
för vederbörligt befäl att såvitt möjligt verka för att så sker. Vad angår inkvartering
bekräftas detta av Kungl. Maj:ts ovannämnda föreskrifter den 30 september
1960 och den 18 december 1965. Innebörden av stadgandet i 11 § och
därtill anslutande anvisningar är därför i realiteten, såsom ock framgår av civilförvaltningens
yttrande, att ersättning enligt därom för motsvarande personal på
aktiv stat gällande bestämmelser skall utgå endast då förplägnad och inkvartering
samt fordon för transporter inte kan tillhandahållas genom kronans försorg.

Eftersom 16 av eleverna, fördelade på 7 arbetsgrupper, fullgjorde ifrågavarande
praktiska tjänstgöring vid olika flygflottiljer, har det inte mött hinder att tillhandahålla
dem fri förplägnad och inkvartering. Detta gäller även om elevernas tjänstgöring
till viss del fullgjorts utanför vederbörande flottiljs område; ett militärt förband
måste ju kunna försörja sin personal också under sådana förhållanden. Därest
fri förplägnad och inkvartering tillhandahållits, skulle kronans sammanlagda kostnader
för eleverna under andra skedet ha nedbragts med 12 095 kr. 10 öre. Åtminstone
flertalet av övriga elever fullgjorde tjänstgöringen på platser, där bastroppar
var förlagda i kronan tillhöriga baracker eller anordningar eljest vidtagits
för vederbörande personals förplägnad och inkvartering, t. ex. genom avtal med
hotell eller matinrättning. Även för dessa elevers vidkommande torde det därför ha
funnits goda möjligheter att lösa förplägnads- och inkvarteringsfrågorna på ett
mindre kostsamt sätt än som skett genom beslutet om traktamenten. Beträffande
elevernas transporter ger utredningen anledning antaga att kronans kostnader skulle
blivit ej obetydligt lägre om fordon tillhandahållits genom kronans försorg. Och det

20—30-tal bilar som erfordrats hade givetvis kunnat anskaffas. I den mån detta ej
varit möjligt genom lån från t. ex. förband eller försvarsområde, hade bilar kunnat
förhyras såsom i stor utsträckning sker vid repetitionsövningar inom armén.

Rydström har emellertid inte vidtagit någon åtgärd i syfte att eleverna skulle
tillhandahållas fri förplägnad och inkvartering såvitt nu är i fråga eller att fordon
skulle finnas tillgängliga för deras transporter. Det vill snarast synas som om han
funnit sådana åtgärder alltför besvärliga och ansett det mest förenligt med flygvapnets
intresse att eleverna tillerkändes generösa ersättningar. Från synpunkten av
god hushållning är dock hans underlåtenhet i nämnda hänseenden inte godtagbar.

På nu anförda skäl finner jag att Rydström, genom beslutet att tillerkänna eleverna
traktamenten och bilersättning, av oförstånd eller oskicklighet åsidosatt sin
tjänsteplikt och sålunda begått tjänstefel.

Vad härefter angår förmåner till kursledningen är utrett att enligt beslut av Rydström
till honom och tio andra militära tjänstemän som biträtt vid kursen utbetalats
traktamenten enligt allmänna resereglementet med tillhopa 4 326 kr.

Enligt 3 § 1 mom. i det av Kungl. Maj:t den 10 april 1953 fastställda resereglementet
för försvaret avses med tjänstgöring i trupp sådan tjänstgöring vari minst
fem värnpliktiga deltager. I 2—4 mom. samma paragraf regleras i vilken utsträckning
tjänsteman vid tjänstgöring i trupp äger rätt till fri förplägnad, fri förläggning
och trupptraktamente. Slutligen föreskrivs i paragrafens 6 mom. att utan hinder av

126

vad förut i paragrafen är stadgat civilförvaltningen äger då särskilda skäl det föranleder,
för viss tjänstgöring besluta att vid tjänstgöring i trupp bestämmelserna i
allmänna resereglementet skall tillämpas i stället för bestämmelserna i 2—4 mom.

Eftersom civilförvaltningen inte såvitt nu är i fråga fattat beslut enligt nyssnämnda
6 morn., har Rydström saknat lagligt stöd för att besluta om traktamente
enligt allmänna resereglementet. Någon anledning att antaga att civilförvaltningen
skulle ansett sig kunna bifalla en framställning om sådant beslut i förevarande fall
föreligger för övrigt ej.

Vid nu angivna förhållanden hade i stället för traktamenten enligt allmänna resereglementet
bort utgå trupptraktamenten med sammanlagt 783 kr. 90 öre jämte fri
förplägnad och fri inkvartering. Då kostnaderna för dessa förmåner kan beräknas
till 2 162 kr. 60 öre, har alltså Rydströms felaktiga beslut förorsakat statsverket en
förlust på 1 379 kr. 50 öre.

Genom vad Rydström i berörda avseende låtit komma sig till last har han av
försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt och följaktligen
förskyllt ansvar för tjänstefel.

Ytterligare framgår av utredningen följande. Den 6 juni 1966 utbetalades lärararvoden
enligt en av Rydström attesterad förteckning med sammanlagt 3 204 kr.
50 öre. Av detta belopp avser 633 kr. 35 öre undervisning som meddelats i enlighet
med en uppställning som fogats vid en av Rydström den 15 mars 1966 utfärdad
skrivelse angående kursen, 220 kr. 50 öre ersättning till fanjunkaren Olofsson för
ledning av övningar i pistolskjutning och 2 350 kr. 65 öre huvudsakligen handledning
av eleverna och deltagande i diskussioner med kursledningen.

Kungl. Maj:t utfärdade den 30 mars 1962 provisoriska bestämmelser angående
timarvoden till deltidstjänstgörande lärare och föreläsare vid vissa militära skolor
och utbildningskurser m. m. (TLA 1962 s. 45). Enligt 4 § förstås med deltidstjänstgörande
lärare för undervisningsverksamhet anlitad person, vilken meddelar undervisning
av kvalificerad art antingen i läroämne av teoretisk eller övervägande teoretisk
natur eller i övningsgren, allt under förutsättning att läroämnet (övningsgrenen)
ingår i den för skolan (utbildningskursen) fastställda kursplanen. Enligt samma
paragraf förstås med föreläsare den som tages i anspråk för att genom enstaka
föreläsning (-ar) meddela kvalificerad undervisning antingen inom ämnesområde
som inte finns upptaget i den för vederbörande skola eller utbildningskurs fastställda
kursplanen eller i visst specialavsnitt av ett på kursplanen upptaget läroämne,
i vilket föreläsaren inte är hel- eller deltidstjänstgörande lärare vid samma
skola eller utbildningskurs. I 5 § 1. stadgas att timarvode utgår till lärare för varje
fullgjord undervisningstimme samt till föreläsare för varje fullgjord föreläsningstimme
och för varje timme föreläsare anlitas för besvarande av frågor eller för diskussioner
i anslutning till av honom hållen föreläsning. I 9 § föreskrives att varje
undervisnings- (föreläsnings-)timme skall omfatta minst 45 minuter. Enligt 11 §
gäller såsom förutsättning för att timarvode skall utgå till militär eller civilmilitär
lärare vid särskild utbildningskurs att lärarverksamheten fullgöres vid sidan av
vederbörandes ordinarie tjänst.

127

Med hänsyn till de sålunda återgivna bestämmelserna torde någon anmärkning
inte kunna riktas mot utbetalningen av lärararvoden såvitt gäller beloppet 633 kr.
35 öre. Något stöd för utbetalningen i övrigt finns däremot ej. Den handledning av
eleverna som skett synes främst ha bestått i råd och anvisningar vid det praktiska
planläggningsarbetet och kan inte anses som undervisning i läroämne eller övningsgren.
Ej heller utgör ledning av övningar i pistolskjutning sådan kvalificerad undervisning
som avses i bestämmelserna. Och självfallet är det uteslutet att som undervisning
betrakta diskussioner inom kursledningen, även om dessa rört eleverna och
deras arbeten. Att märka är att de, till vilka lärararvodena utbetalats, åtnjutit lön
som befattningshavare inom krigsmakten. Olofsson har dock varit kommenderad
till kursen och sålunda frånträtt sin ordinarie tjänst vid Blekinge flygflottilj.

Rydström har påstått att han i god tro attesterat arvodesförteckningen. Ställföreträdande
kurschefen Norlin har emellertid uppgivit att Rydström haft reda på de
principer efter vilka förteckningen uppgjorts. Hur det än må förhålla sig härmed
har det ålegat Rydström att kontrollera förteckningen innan han attesterade densamma.
I 6 § 4. allmänna försvarsförvaltningsreglementet stadgas att den som i
tjänsten bestyrkt sakförhållande, upptaget å räkning, redovisningshandling eller
dylikt, är ansvarig för vad han bestyrkt. En särskild anledning för Rydström att
upptäcka föreliggande felaktigheter utgjorde det förhållandet att antalet timmar i
förteckningen mångfaldigt översteg timantalet i den vid hans skrivelse den 15 mars
1966 fogade uppställningen.

På grund av det nu anförda har Rydström, genom att attestera arvodesförteckningen
i befintligt, felaktigt skick, av försummelse, oförstånd eller oskicklighet
åsidosatt sin tjänsteplikt och sålunda gjort sig skyldig till tjänstefel. Utrett är vidare
att värnpliktiga Sicking, Dalborg och Holmstedt medverkat i kursledningen i Varberg
och att de därvid efter beslut av Rydström erhållit traktamente enligt allmänna
resereglementet med tillhopa 5 774 kr. mot att de själva ombesörjt förplägnad och
inkvartering.

Såsom av det föregående framgår skulle ifrågavarande värnpliktiga, liksom eleverna,
under tjänstgöringen i Varberg rätteligen ha varit inkvarterade i fästningen
och erhållit förplägnad genom kronans försorg. Med utgångspunkt härifrån hade
dem i stället för ovannämnda traktamentsbelopp bort tillerkännas, Sicking 339 kr.
i traktamente och portionsersättning samt envar av Dalborg och Holmstedt 66 kr.
i traktamente eller sålunda tillhopa 471 kr. Då kronans utgifter för förplägnad kan
beräknas till 486 kr. beträffande Sicking samt 738 kr. beträffande envar av Dalborg
och Holmstedt eller sålunda tillhopa 1 962 kr., utgör alltså statsverkets förlust
i anledning av Rydströms beslut (5 774: 471: 1 962:— =) 3 341 kr.

Rydström har förklarat att han trott ifrågavarande beslut vara riktigt, eftersom
intendenten Larsson i brev den 12 mars 1966 uppgivit att motsvarande ingenjörer
vid tidigare liknande kurser åtnjutit samma förmåner. Även om Larssons uppgift
är riktig, hade Rydström givetvis bort undersöka om han lagligen kunde fatta beslutet.
Rydström synes emellertid ha grundat beslutet mera på vad han själv tyckt
än på hithörande bestämmelser i allmänna försvarsförvaltningsreglementet och för -

128

fattningar om värnpliktigas förmåner. Olofsson har berättat att han vid tiden för
kursens slut upplyste Rydström om att beslutet inte var riktigt och att denne medgav
det men förklarade sig ha ansett att ifrågavarande värnpliktiga på grund av sina
kvalifikationer borde ha traktamente.

I enlighet med det anförda har Rydström, genom beslutet att tillerkänna ifrågavarande
värnpliktiga traktamente under tjänstgöringen i Varberg, av oförstånd eller
oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt och sålunda begått tjänstefel.

Slutligen visar utredningen att Rydström genom särskilda avtal anställt ett antal
skriv- och ritbiträden för tjänstgöring i Varberg under kursen. Enligt avtalen skulle
ersättning utgå till skrivbiträden med 10 kr. för timme och till ritbiträden med
12 kr. för timme, i båda fallen med 50 procents förhöjning för arbete på övertid.
Likaledes avtalsenligt skulle därjämte biträden som inte var bosatta i Varberg erhålla
traktamente med 42 kr. för dygn samt ersättning för resa till och från Varberg.

Med hänvisning till punkt 99 i vissa av civilförvaltningen utfärdade bestämmelser
rörande anställning av civil personal inom försvaret (TLA 1961 s. 89—109) har
civilförvaltningen i avgivet yttrande förklarat att vid anställning av sådan tillfällig
personal som den ifrågavarande hänsyn bort tagas till på orten gängse arbetslöner,
att Rydströms uppfattning att lönekostnaderna enligt avtalen ställt sig förhållandevis
låga inte kunde delas samt att för t. ex. skrivbiträde 7 kr. 50 öre utgjort skäligt
timarvode.

Såsom stöd för att i vissa av avtalen utfästs traktamente har Rydström åberopat
allmänna resereglementet. Enligt 2 § 1 mom. äger emellertid tjänsteman åtnjuta
traktamente endast vid förrättning och tjänsteresa. Och i 1 § 1 mom. stadgas att
med förrättning avses i reglementet tjänstgöring eller uppdrag som på grund av
myndighets föreskrifter eller beslut fullgöres för statens räkning annorstädes än å
förrättningsmannens tjänsteställe samt att av förrättning direkt föranledd resa i
reglementet benämnes tjänsteresa. Eftersom biträdena anställts för tjänstgöring i
Varbergs fästning, har de haft sitt tjänsteställe där. Fråga har sålunda inte varit om
förrättning eller tjänsteresa, och resereglementet har följaktligen saknat tillämplighet.

Den omständigheten att Rydström inom ramen för tillgängliga medel kunnat
anställa personal för kursen har givetvis inte inneburit att han ägt bestämma hur
vittgående anställningsvillkor som helst. I den mån ersättning för utfört arbete inte
överstigit vad som med hänsyn till ortens pris får anses skäligt synes anmärkning
inte kunna göras, men såsom framgår av vad civilförvaltningen anfört har den i
avtalen bestämda ersättningen varit väsentligt högre. Beträffande traktamente, som
utgår utöver ersättning för arbete och har till syfte att utgöra kompensation för av
tjänsten betingad ökning av levnadsomkostnader, och reseersättning är att märka
att Kungl. Maj:t genom allmänna resereglementet givit detaljerade, generellt giltiga
regler (jfr Folke Ericson, De statliga avlöningsförfattningarna, fjärde upplagan, s.
81). Det kan därför inte godtagas att i vissa av avtalen utfästs traktamenten och
reseersättning på andra grunder.

129

Enligt det av statens avtalsverk den 29 december 1965 utfärdade s. k. handläggningscirkuläret
skall, då fråga uppkommer om att beträffande arvode eller
annat anställnings- eller arbetsvillkor tillförsäkra innehavare av arvodestjänst större
förmåner än som enligt kollektivavtal skulle tillkomma extra tjänsteman med motsvarande
arbetsuppgifter, myndigheten hänskjuta ärendet till avtalsverket.

Det sålunda upptagna giver vid handen att Rydström genom att träffa ifrågavarande
avtal överskridit sina befogenheter. Med hänsyn till det i viss mån oklara
rättsläget på området och då det inte kan uteslutas att sådana svårigheter i fråga
om personalanskaffningen förelegat att de avtalade anställningsvillkoren varit i
huvudsak motiverade, finner jag vad Rydström i denna del av ärendet låtit komma
sig till last ej vara av beskaffenhet att böra föranleda ansvar.

I enlighet med vad i det föregående anförts har Rydström gjort sig skyldig till
tjänstefel i fem olika fall och därigenom tillskyndat statsverket en förlust på sammanlagt
minst 35 600 kr. 75 öre. I två av fallen, avseende tillhopa 3 950 kr. 65
öre av nämnda belopp, består felet i att han tillerkänt tjänstemän förmåner som de
inte varit berättigade till. Beträffande detta handlingssätt torde förmildrande omständigheter
inte kunna anföras. I övriga tre fall har Rydström obehörigen gynnat
de värnpliktiga eleverna och vissa i kursledningen ingående värnpliktiga flygfältsingenjörer
med en merutgift för statsverket om sammanlagt minst 31 650 kr. 10 öre
som följd. Av vad Rydström till sitt försvar anfört framgår att han därvid menat
sig handla i flygledningens anda. Det vill också synas som om en utbredd uppfattning
inom flygvapnet varit att ifrågavarande kategori värnpliktiga skulle åtnjuta
särskilt förmånlig behandling, och vid överläggningarna den 23 november 1965, i
vilka jämväl representanter för flygstaben deltog, ansågs att traktamente och ersättning
enligt bilersättningskungörelsen skulle utgå på sätt som skett. Dessa förhållanden
ställer onekligen flygledningen i en egendomlig dager. Utredningen berättigar
dock inte till antagande att ansvarig befattningshavare inom flygledningen givit
Rydström direktiv av sådan art att han för att kunna följa dem nödgats överträda
sina befogenheter. Ej ens om så varit fallet skulle för övrigt Rydström ha kunnat
undgå ansvar för vad han låtit komma sig till last. En tjänsteman i Rydströms ställning
måste själv pröva på honom ankommande förvaltningsfrågor och svara för
därvid fattade beslut; kan han ej iakttaga givna direktiv skall han naturligtvis underrätta
direktivens utfärdare. Att Rydström med visst fog trott sig handla i flygledningens
anda utgör emellertid en omständighet som bör beaktas vid bedömningen
av brottslighetens svårhetsgrad.

Rydström skall sålunda ställas under åtal jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken vid
Södra Åsbo och Bjäre domsagas häradsrätt för det han, i egenskap av ställföreträdande
eskaderchef och kursledare vid en i Varberg den 14 april—den 24 maj
1966 anordnad fältarbetskurs, av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosatt
sin tjänsteplikt enligt följande:

1) Utan närmare undersökning av möjligheten att förlägga kursen till förband
inom krigsmakten och utan utnyttjande av disponibla utrymmen inom Varbergs
fästning har han låtit inkvartera kurselevema, som samtliga var värnpliktiga in 5

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

130

kallade till repetitionsövning, på Turisthotellet, Kärradal, vilket förorsakat statsverket
en förlust på sammanlagt 16 214 kr.

2) I stället för att vidtaga åtgärder i syfte att eleverna under praktisk tjänstgöring
vid krigsbaser skulle tillhandahållas förplägnad och inkvartering samt fordon
för transporter genom kronans försorg har han låtit till dem utbetala traktamente
enligt allmänna resereglementet och reseersättning enligt bilersättningskungörelsen,
vilket medfört en förlust för statsverket på minst 12 095 kr. 10 öre.

3) Oaktat att Rydström och tio andra militära tjänstemän som biträtt vid kursen
endast varit berättigade till truppförmåner enligt resereglementet för försvaret har
Rydström till samtliga låtit utbetala traktamenten enligt allmänna resereglementet,
vilket åsamkat statsverket en förlust på 1 379 kr. 50 öre.

4) Rydström har attesterat en förteckning över lärararvoden, i vilken vissa arvoden
uppförts utan stöd av gällande bestämmelser, med påföljd att av statsmedel
oriktigt utbetalts tillhopa 2 571 kr. 15 öre.

5) Till vissa i kursledningen ingående värnpliktiga, som under tjänstgöringen i
Varberg rätteligen bort inkvarteras i fästningen och tilldelas förplägnad genom kronans
försorg, har Rydström i stället låtit utbetala traktamente enligt allmänna resereglementet,
till följd varav statsverket åsamkats en förlust på 3 341 kr.

Vad i övrigt i ärendet förekommit föranleder ej vidare åtgärd från min sida.

JO uppdrog fördenskull åt länsåklagaren att i enlighet med sålunda meddelad
instruktion vid Södra Asbo och Bjäre domsagas häradsrätt föranstalta om åtal mot
Rydström.

Länsåklagaren G. Kragh påstod vid häradsrätten ansvar å Rydström i enlighet
med åtalsinstruktionen. Kronan genom försvarets civilförvaltning yrkade i rättegången
förpliktande för Rydström att i skadestånd till kronan utgiva, under åtalspunkten
1 9 009 kr., utgörande skillnaden mellan kostnaden för kursdeltagarnas
förläggning på turisthotellet och en till 5 kr. för bädd och dygn beräknad kostnad
för kronan vid kursdeltagarnas förläggning på fästningen, under åtalspunkten 2
12 095 kr. 10 öre, under åtalspunkten 3 1 379 kr. 50 öre, under åtalspunkten 4
2 571 kr. 15 öre och under åtalspunkten 5 3 341 kr. Därjämte fordrades 5 procent
ränta å respektive belopp från delgivningsdagen tills betalning skedde.

Rydström bestred mot honom förd ansvars- och skadeståndstalan.

Häradsrätten meddelade dom i målet den 5 december 1969. Åtalet under punkterna
3 och 5 bifölls men åtalet under punkterna 1, 2 och 4 ogillades. Rydström
förpliktades enligt 20 kap. 4 § brottsbalken och med tillämpning av 2 och 6 §§
lagen om disciplinstraff för krigsmän att för tjänstefel utgiva disciplinbot för tio
dagar med 25 kr. för dag. Vidare förpliktades Rydström att i skadestånd till kronan
utgiva 4 720 kr. 50 öre jämte 5 procent ränta. I övrigt ogillades kronans skadeståndstalan.

Domskälen angavs av häradsrätten i huvudsak sålunda.

131

Åtalspunkten 1

Rydström har i denna del av målet uppgivit i huvudsak följande: Han kan inte
uppgiva det exakt men han torde ha blivit kurschef vid månadsskiftet februari—
mars 1966. Chefen för andra flygeskadem meddelade honom muntligen att »du
tar hand om kursen». Så snart han fått detta meddelande föranstaltade han om
sammanträdet på fästningen den 10.3.1966. En rundvandring gjordes därvid och
man fann det hela mycket bra så när som på förläggningsutrymmena. Man diskuterade
på platsen olika möjligheter att lösa förläggningsfrågan, såsom att avskärma
de stora logementen i tvåmanshytter som borde vara ljudisolerade; frågan om logementens
standard var inte det väsentliga utan att bereda kurseleverna, som ofta
måste arbeta långt in på nättema, arbetsro. Man bedömde saken så att fråga var
om personer som skulle få arbeta individuellt och utföra skrivbordsarbete, inte en
trupp som skulle kriga. Av eleverna var ungefär hälften civilingenjörer och återstoden
gymnasieingenjörer. Teoretisk möjlighet hade väl funnits att avskärma de
stora logementen till tvåmanshytter; det var ingen överdrift att räkna med att ett
sådant arbete skulle kostat en 16 000 kr. Sedan vid sammanträdet nämnts att inkvartering
kanske kunde ske i något sommarhotell i varbergstrakten och man fått
tips om turisthotellet i Kärradal åkte man dit och träffades där, antagligen muntligt,
överenskommelse om inkvartering av eleverna för en kostnad av 10 kr. per
natt och elev. Vid sammanträdet diskuterade man också möjligheten att förlägga
eleverna i det 20-tal mindre arbetsrum inom fästningen som disponerades för kursen
men denna utväg bedömdes inte som lämplig, eftersom i rummen skulle finnas
stora ritbord på vilka kartmateriel fick ligga framme, och att använda de stora
logementen som arbetsrum (»kontorslandskap») bedömde man inte som lämpligt.
Rydström övervägde också att i stället hyra lokaler för studieändamål åt eleverna
ute i Varberg men bedömde det som orealistiskt att »springa ute i stan och leta
efter lokaler». Samma dag den 10.3 på eftermiddagen upprättade Larsson grundmaterialet
för sina förut omtalade anteckningar, vilka kom Rydström tillhanda med
handbrev den 12.3. Därefter skrevs ordern (skrivelsen) den 15.3.1966. Rydström
föredrog inte ordern för eskaderchefen, generalen Berg, men lämnade in den i färdigt
skick till denne. Rydström fick inte något svar från Berg i anledning av orderns
innehåll och Berg gav inte uttryck för sin uppfattning i denna del. Sedan flygvapenorder
den 7.4.1966 utfärdats beträffande kursen förhörde sig Rydström hos
Larsson, om han ansåg det för kursen ursprungligen anvisade beloppet 130 000 kr.
tillräckligt för att täcka bl. a. inkvarteringskostnaderna på turisthotellet. Med anledning
härav gjorde Larsson en överslagsberäkning och med Larssons beräkningar
som underlag begärde Rydström någon dag före den 18.4.1966 hos försvarets intendenturverk
ett tilläggsanslag för kursen på 85 000 kr., varav för förläggning
17 000 kr. Chefen för flygvapnet tillstyrkte framställningen, som bifölls av intendenturverket
den 19.4. 1966. Om Rydström fått avslag hos flygledningen ifråga om
förläggningen på turisthotellet, hade han varit nödsakad att ändra sin order av den
15.3.1966 i denna del och skulle inte ha låtit inkvartera eleverna på turisthotellet.

132

Rydström tar ansvar för sitt beslut i inkvarteringsfrågan men eftersom alla instanser
— flygstaben, eskaderchefen och övriga berörda myndigheter — godkänt hans åtgärder
och beviljat anslag för ändamålet ansåg han att saken var klar. Vad angår
åklagarens påstående »utan närmare undersökning av möjligheten att förlägga kursen
till förband inom krigsmakten» så var denna undersökning redan gjord av chefen
för flygvapnet och eskaderchefen. Rydström fick den uppfattningen, att flygstabens
personal undersökt förläggningsmöjligheterna, och eftersom han känt till
föreliggande möjligheter inom andra och tredje flygeskadrarna och bedömt att
det inte gått att förlägga kursen till förband inom dessa — hur det förhållit sig med
förläggningsmöjligheterna vid andra vapenslag inom krigsmakten hade han inte undersökt
— hade han inte gjort några ytterligare undersökningar till utrönande av
om inkvartering kunnat ske på annan plats än fästningen och turisthotellet. — Vad
angår kronans skadeståndsanspråk under denna åtalspunkt, 9 009 kr., kan Rydström
icke vitsorda detta belopp såsom i och för sig skäligt. Därest de stora logementen
i fästningen skulle indelats till tvåmanshytter för kurselevemas förläggning,
hade avsevärd kostnad uppkommit för kronan.

Häradsrätten gör vid prövning av vad sålunda och i övrigt förekommit under
åtalspunkten 1 följande bedömning. Vad Rydström invänt mot åklagarens påstående
att Rydström bort närmare undersöka möjligheten att förlägga kursen till förband
inom krigsmakten vinner stöd av utredningen, och chefen för flygvapnet har
för övrigt i yttrande den 21.9.1967 till riksdagens militieombudsman anfört att han
inte kunnat finna annat än att chefen för andra flygeskadern saknat möjlighet förlägga
ifrågavarande kurs till militära förband inom aktuellt område. Utredningen
visar att Varbergs fästning enligt TjRK icke är att hänföra till vare sig kasernområde
eller läger. Enligt TjRK kap. 13 p. 56 skall då vid inkvartering — i mån av
utrymme — annan officer än regementsofficer m. fl. förläggas i ett rum för två
personer. Med hänsyn härtill och då vad Rydström anfört till försvar för sitt beslut
att låta inkvartera kurselevema på turisthotellet, särskilt att hans åtgärd varit ägnad
att främja effektiviteten och målsättningen för kursen, ej kan lämnas utan beaktande
finner häradsrätten icke klarlagt att Rydström genom beslutet gjort sig skyldig
till förfarande som kan för honom medföra ansvar eller skadestånd för tjänstefel.

Åtalspunkten 2

Rydström har under denna åtalspunkt anfört: Efter den teoretiska utbildningen
på fästningen gjordes den 18.4 ett studiebesök vid två flygflottiljer för att kurselevema
skulle få se hur en färdig krigsbas skulle se ut. Därpå åkte eleverna ut till
sina respektive arbetsplatser, de flesta förlagda till hemliga krigsbaser och vägbaser
på avstånd varierande upp till 50 kilometer från ordinarie flottiljer. Eleverna hade
i vissa fall inte sitt arbetsområde vid flottiljen utan många gånger på flera mils avstånd
från flottiljen; så mycket som upp till 50 kilometers avstånd till arbetsplatsen
hade de vid fredsförläggningsplatsema förlagda eleverna inte haft. Under angivna

133

omständigheter bedömdes det som orealistiskt att inte eleverna fick sköta sin förläggning
själva under andra skedet, vilket var ett pressat skede med mycket arbete.
Därtill kom att flygledningen redan ombesörjt att — såsom framgick av Larssons
anteckningar den 23.11.1965 under punkt 6 — eleverna skulle vid inryckningen
ha med sig egen bil för de ifrågavarande transporterna. Vad som upptagits i nämnda
anteckningar betraktade Rydström visserligen inte som order men som direktiv
som borde följas om så var möjligt. Sedan han omkring den 1.3.1966 tagit del av
samtliga handlingar rörande kursen kunde han inte finna att dessa innehöll något
felaktigt. För beslutet om traktamente och bilersättning hade väl Rydström det
formella ansvaret men han föll därvid tillbaka på chefens för flygvapnet direktiv
— uppgjorda av Larsson på chefens uppdrag — vid sammanträdet den 23.11.1965,
av vilka han ansåg sig bunden. Man hade från kursledningens sida velat ha direktiven
i form av order från flygstaben; någon sådan order kom emellertid inte, ej
heller någon kontraorder. Rydström anser sig ha handlat fullkomligt rik tigt

och i chefens för flygvapnet anda. Visserligen hade det i en del fall gått att
förlägga elever, som haft sina arbetsområden i anslutning till flottiljerna, vid dessa
(bl. a. flottiljerna inom andra flygeskadern), men efteråt hade man tillfrågat intendenterna
vid samtliga ifrågakomna sju flottiljer, om dessa skulle kunnat ordna förläggning
för kurseleverna på flottiljerna under andra skedet, och då fått det beskedet,
att man hellre skulle ha givit eleverna traktamente än ha haft besväret
med inkvartering av eleverna. För den händelse Rydström låtit förlägga och förpläga
de sju arbetsgrupperna på flottiljerna, skulle detta ha inverkat menligt på
elevernas arbete, om eleverna skulle ha följt flottiljernas måltidsrutiner. Beträffande
biltransporterna hade Rydström visserligen inte gjort någon sådan undersökning
som åklagaren åsyftat men han hade ansett det praktiskt ogörligt att tillhandahålla
fordon genom kronans försorg, eftersom förbanden varit underbemannade i
fråga om fordon. — Vad angår skadeståndsyrkandet i denna del kan Rydström
icke vitsorda något belopp såsom i och för sig skäligt. I och med att Rydström
handlat efter direktiv från flygstaben har därigenom inbesparats medel åt kronan.

Vid prövning av det anförda och vad eljest förekommit under åtalspunkten 2
gör häradsrätten följande överväganden. Visserligen synes — såsom åklagaren
gjort gällande under hänvisning till bestämmelserna i vämpliktsavlöningskungörelsen
och förut nämnda TLA 1960 s. 373 och 1965 s. 1 — huvudregeln vara att i
fall som förevarande förplägnad och inkvartering samt fordon för transporter skall
tillhandahållas genom kronans försorg. Utredningen får emellertid anses giva vid
handen — och åklagaren har icke heller hävdat annat — att förhållandena understundom
kan vara sådana att åtgärder av den art i fråga om förplägnad, inkvartering
och transporter, för vilka Rydström klandrats, framstår såsom ändamålsenliga
eller åtminstone försvarliga. I likhet med vad häradsrätten upptagit under åtalspunkten
1 får vidare beaktas att, såsom Rydström framhållit, hans åtgärder måste
bedömas ha varit ägnade att främja effektiviteten. Slutligen bör beaktas, att Rydström
handlat i enlighet med de riktlinjer som uppdragits inom flygstaben i samband
med planläggningen av kursen. Vid nu angivna förhållanden finner härads -

134

rätten Rydströms med åtalspunkten 2 avsedda åtgärder icke vara av beskaffenhet
att föranleda ansvar för tjänstefel eller skadeståndsskyldighet.

Åtalspunkten 3

Rydström har anfört: Rydström medger att han formellt är ansvarig för utbetalningen
av traktamentena enligt allmänna resereglementet och att han såtillvida inte
handlat formellt riktigt att framställning hos försvarets civilförvaltning om dispens
enligt 3 § 6 mom. resereglementet för försvaret inte gjorts. Han hade emellertid av
uttalanden från Larsson bibragts den uppfattningen att man enligt praxis vid tre
föregående kurser av ifrågavarande slag själv fått ombesörja sin förläggning och
förplägnad och därför fått ut det större traktamentet utan att tillstånd därtill från
civilförvaltningen förelegat. Rydström hade emellertid inte kontrollerat Larssons
uppgifter genom att förhöra sig i saken hos vederbörande kassachef. Med anledning
av Larssons uttalanden upptog Rydström i sin order den 15.3.1966 att kursledningen
skulle förläggas och utspisas genom egen försorg. Denna order översändes
till alla berörda myndigheter, bl. a. chefen för flygstabens organisationsavdelning,
och i flygvapenordern den 7.4.1966 gjordes ej ändring i nyssnämnda bestämmelse,
för vars genomförande medel fanns anslagna. Rydström kan därför inte
finna att han under åtalspunkten 3 är förfallen till ansvar för tjänstefel. Under
kursen hade Rydström för egen del gjort åtminstone en tjänsteresa — till Göteborg

— för vilken han varit berättigad till traktamentsersättning utan att resan upptagits
på hans reseräkning; sådana tjänsteresor hade också förekommit för Olofssons del
och möjligen även för Norlins del, vilket allt borde beaktas vid bedömande av
statsverkets uppgivna förlust. — Rydström bestrider skadeståndsanspråket på
samma grunder som han bestritt ansvarsyrkandet. Han godtar uträkningen av de
av åklagaren angivna beloppen men kan inte vitsorda något belopp såsom i och
för sig skäligt, eftersom han, Norlin och Olofsson under kursen gjort tjänsteresor
för vilka de varit berättigade till traktamentsersättning utan att ha utfått sådan.

Från försvarets civilförvaltnings sida har uppgivits: Den aktuella frågan har ingående
diskuterats inom civilförvaltningen. Dispens lämnas regelbundet icke i
efterhand. Även om i förevarande fall framställning om dispens inkommit i tid,
skulle framställningen ha avslagits, om förvaltningen fått kännedom om att under
ifrågakomna tid trupp från I 16 varit förlagd på fästningen med åtnjutande av
truppförmåner. Vid två av de tidigare kurserna hade fråga varit om tjänstgöring
å fredsförläggningsort och för sådana fall gällde andra bestämmelser, enligt vilka
befälet var berättigat till förmåner enligt allmänna resereglementet.

Av utredningen framgår, att enligt beslut av Rydström till honom och nio andra
militära tjänstemän som biträtt vid kursen utbetalats traktamenten enligt allmänna
resereglementet med sammanlagt 4 326 kr., ehuru de endast varit berättigade till
truppförmåner enligt 3 § i resereglementet för försvaret. Härigenom har Rydström

— då vad han till sitt fredande anfört om praxis vid tidigare kurser och eljest åberopat
icke kan fritaga honom från ansvar för det felaktiga beslutet — visat oför -

135

stånd i sin tjänst och således gjort sig skyldig till tjänstefel samt ådragit sig skyldighet
att till kronan utgiva skadestånd med yrkat belopp, 1 379 kr. 50 öre.

Åtalspunkten 4

Rydström har uppgivit: Bergholtz var den som ursprungligen gjorde upp en förteckning
över den tid som vissa lärare fullgjort vid kursen. Med ledning av dessa
uppgifter gjorde sedan Norlin upp ifrågavarande förteckning över lärararvoden,
varefter han efter kursens slut troligen i början av juni 1966 föredrog densamma
för Rydström. Norlin förklarade därvid att han gjort en skälig bedömning av arvodena,
Rydström såg på förteckningen och framställde vissa frågor till Norlin. I
stora drag kände Rydström till efter vilka principer Norlin gått och Rydström var,
när han bestyrkte förteckningen, i huvudsak bekant med den undervisning av olika
slag som lärarna utfört. Rydström attesterade förteckningen därför att han ansåg
att lärarna enligt författningarna var berättigade till de arvoden som upptagits i
förteckningen. I detta hänseende åberopar Rydström 5 § 1. andra stycket i timarvodesbestämmelsema
(om timarvode till föreläsare). Lärararvodesförteckningen
avsåg just sådant besvarande av frågor eller diskussioner i anslutning till hållna

föreläsningar som avses med detta stadgande . Innan Rydström attesterade

förteckningen kontrollerade han inte sin uppfattning i arvodesfrågan genom förfrågningar
hos kassabefattningshavare eller liknande sakkunnig; från kassasidan
fick Rydström ingen hjälp. Allt det i förteckningen upptagna arvoderade arbetet
var sådant som fullgjordes vid sidan av vederbörandes ordinarie tjänst; Rydström
var den ende som var fast anställd vid kursen. Rydström anser att hans ansvar för
attesten på arvodesförteckningen endast avser timantalet, medan det ankom på
kassachefen att pröva och utanordna beloppet. I Rydströms, av försvarets intendenturverk
den 19.4.1966 bifallna framställning om tilläggsanslag upptogs under
rubriken »Arvoden till lärare m. fl.» 3 400 kr. till deltidstjänstgörande lärare. Detta
belopp motsvarade just arvodesförteckningens summabelopp 3 204 kr. 50 öre. Om
inte beloppet ställts till kursens förfogande hade inte befattningshavarna ifråga
velat åtaga sig att medverka vid kursen. — Rydström vitsordar skäligheten i och
för sig av kronans ersättningsanspråk under åtalspunkten 4 men bestrider yrkandet
i första hand på den grund att vederbörande befattningshavare varit berättigade att
utfå de utanordnade beloppen, vilka dessutom ställts till kursens förfogande genom
tilläggsanslaget. Även om befattningshavarna inte skulle ha haft sådan rätt, så är
Rydström ändå inte ansvarig för beloppens utanordnande utan den kassachef, som
i varje särskilt fall haft att pröva utbetalningen.

Enligt 6 § 4. allmänna försvarsförvaltningsreglementet är Rydström visserligen
ansvarig för sitt på arvodesförteckningen tecknade bestyrkande och — såsom angives
i justitieombudsmannens åtalsinstruktion — torde i vart fall ledning av
övningar i pistolskjutning icke utgöra sådan kvalificerad undervisning som avses i
timarvodesbestämmelsema eller ifrågakomna diskussioner inom kursledningen
kunna betraktas som undervisning. Även om arvodesförteckningen också eljest

136

skulle anses vara felaktig i den omfattning som åklagaren hävdat ger utredningen
vid handen, att bestämmelserna inte är så otvetydiga och klara att utrymme ej kan
finnas för olika uppfattningar om deras rätta innebörd. Då med hänsyn härtill
Rydströms tolkning av bestämmelserna framstår som ursäktlig finner häradsrätten
— under beaktande jämväl av övriga i målet upplysta förhållanden — att Rydströms
attest på förteckningen icke bör för honom medföra ansvar för tjänstefel
eller skadestånd.

Åtalspunkten 5

Rydström har anfört: Innan Rydström skrev sin order den 15.3.1966 diskuterade
han ingående denna traktamentsfråga med Larsson. Rydström var till en början
tveksam men i sitt brev den 12.3.1966 till Rydström skrev Larsson att »jag har
också utgått ifrån att Sicking, Dalborg och Holmstedt skall erhålla traktamenten
och själva betala för förläggning och förplägnad. Så gjordes i Ljungbyhed 1962,
Västerås 1963 och Grundfors 1964». Själv gjorde Rydström ingen undersökning i
frågan genom att förhöra sig hos kassachefen eller liknande men han ansåg att han
måste böja sig för praxis och när han skrev ordern var han övertygad om att han
handlade rätt. Larsson hade sagt att dessa tre värnpliktiga hade en särställning och
på något sätt skulle kompenseras. Larsson hade också sagt att man inom flygstaben
övervägt att hemförlova dem som värnpliktiga och i stället anställa dem som civila
vid kursen, ett förfaringssätt som enligt Rydströms bedömande skulle ställt sig
mycket dyrare för statsverket. Såsom Rydström förut framhållit sanktionerades
hans beslut i ordern den 15.3.1966 genom flygvapenordem den 7.4.1966 och därigenom
att hans framställning om tilläggsanslag den 19.4.1966 bifölls av försvarets
intendenturverk. I det i denna framställning upptagna beloppet »traktamenten
27 500 kr.» ingick beräknad traktamentsersättning till Sicking, Dalborg och Holmstedt.
Någon gång efter det Rydström skrivit sin order talade han — i samband
med att någon skrivit sin första reseräkning — med Olofsson om ifrågavarande
traktamente. Olofsson framförde då som sin uppfattning att Rydströms beslut inte
var helt i överensstämmelse med gällande bestämmelser. Rydström gjorde emellertid
ingenting åt saken, eftersom han var av den uppfattningen att hans beslut var
sanktionerat av högre myndigheter. — Rydström vitsordar i skadeståndsdelen kronans
uträkning såsom i och för sig riktig men bestrider skadeståndsanspråket på
samma grunder som i ansvarsdelen. Gentemot kronans yrkande åberopar han dessutom
att hans beslut inbesparat åtskilliga medel för kronan, som annars måst anställa
civila lärare eller konsulter vid kursen för väsentligt högre kostnader än dem
som utgått.

Av utredningen framgår, att enligt beslut av Rydström till värnpliktiga Sicking,
Dalborg och Holmstedt utbetalats traktamenten enligt allmänna resereglementet
med tillhopa 5 774 kr. mot att de själva ombesörjt sin förläggning och förplägnad,
ehuru de författningsenligt icke varit berättigade till andra förmåner än dem av
åklagaren angivna. Genom det felaktiga beslutet måste Rydström — då vad han

137

till sitt fredande anfört icke är av beskaffenhet att fritaga honom från ansvar —
anses ha av oförstånd åsidosatt sin tjänsteplikt och sålunda gjort sig skyldig till
tjänstefel samt blivit skyldig att till kronan utgiva skadestånd med fordrat belopp,
3 341 kr.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

Disciplinär åtgärd mot rustmästare för oskickligt beteende och missfirmelse

mot krigsman

I en till riksdagens ombudsmannaexpedition den 11 augusti 1969 inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 501226-011 I. Steinbruck, Livregementets grenadjärer:
Rustmästaren Stig Gösta Lennart Jacobsson hade uppträtt synnerligen olämpligt
mot Steinbruck. Den 6 juni 1969 hade sålunda Jacobsson, i samband med vaccination
på regementets sjukhus, lovat att bryta ned Steinbruck psykiskt samt,
sedan han frågan efter Steinbrucks namn, sagt: »Det kunde jag ge mig fan på, nassesvin.
» Steinbruck finner yttrandet djupt kränkande i all synnerhet som det fällts
i närvaro av flera av hans kamrater och hans plutonchef.

Efter remiss inkom sekundchefen med utredning i saken, innefattande förhör
med Jacobsson.

Vid förhöret uppgav Jacobsson följande. Han vitsordar riktigheten i Steinbrucks
anmälan och medger att han missfirmat Steinbruck. Vid tillfället i fråga skulle
han ställa upp sin pluton utanför sjukhuset, där den skulle vaccineras. Plutonen,
som var nyinryckt och ovan, ställde upp i en viss oreda. Detta väckte munterhet
och föranledde kritiska kommentarer från värnpliktiga i en annan pluton som också
väntade på att bli vaccinerade. Jacobsson retade sig över detta. Han kände sig
kränkt och sinnet rann på honom så att han hastigt fällde ungefär de av Steinbruck
uppgivna yttrandena. Att han missfirmat just Steinbruck berodde på att han
fått den uppfattningen att denne reagerat särskilt kritiskt mot att Jacobssons pluton
ej ställt upp ordentligt. Han hade ej haft någon politisk biavsikt med uttrycket
»nassesvin». Han är politiskt oengagerad. Beträffande uttalandet att han skulle
bryta ned Steinbruck psykiskt kan han ej exakt erinra sig vad han sade. Han hade
dock aldrig haft en tanke på att på något sätt förfölja eller trakassera Steinbruck.
Varken före eller efter den aktuella händelsen har han haft att göra med Steinbruck.
Denne stod inte under hans befäl. Jacobsson inser att han burit sig olämpligt åt
och ångrar sitt beteende.

Sedan Steinbruck tagit del av den verkställda utredningen anförde han i en den
22 september 1969 inkommen skrift: Han vill komplettera utredningen i ett avseende.
Efter det att han kallats fram till Jacobsson lät denne skriva upp Steinbrucks
namn, nummer och kompani under det att han fortsatte med uppställningen av den
trupp över vilken han hade befälet. Först därefter vände sig Jacobsson till Stein 5*

—Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

138

bruck med utskällningen. Denna kan sålunda inte ha varit helt oöverlagd, vilket
Jacobsson velat göra gällande. Han ämnar inte föra talan om enskilt anspråk.

Steinbruck har därefter, såsom framgår av en bland handlingarna ingående promemoria,
förklarat att han inte påfordrar att målet handlägges vid domstol.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
JO Thyresson i skrivelse den 5 november 1969 till sekundchefen följande.

Av utredningen framgår att Jacobsson vid ifrågavarande tillfälle till Steinbruck
fällt ett yttrande av innehåll att han skulle bryta ned Steinbruck psykiskt. Uppenbarligen
har det sålunda uttalade hotet inte varit ägnat att hos Steinbruck framkalla
allvarlig fruktan för hans säkerhet till person eller egendom. Med hänsyn
härtill kan inte göras gällande att Jacobsson gjort sig skyldig till olaga hot. Emellertid
har han genom yttrandet brustit i anständigt uppförande mot Steinbruck och
är således förfallen till ansvar jämlikt 21 kap. 9 § i brottsbalken för oskickligt beteende.

Vid tillfället i fråga har Jacobsson vidare sedan han tagit reda på Steinbrucks
namn kallat denne »nassesvin». Härigenom har han jämlikt 21 kap. 8 § brottsbalken
gjort sig skyldig till missfirmelse mot krigsman.

Enär målsäganden inte påfordrar att målet handlägges vid domstol och vad Jacobsson
låtit komma sig till last inte synes böra föranleda annan påföljd än som
kan åläggas i disciplinär ordning, får jag jämlikt 83 § militära rättegångslagen underställa
Eder frågan huruvida Ni vill avgöra saken.

Sekundchefen översten E. Gyllenstierna anmälde i skrivelse den 4 december
1969 att han genom beslut den 3 december 1969 ålagt Jacobsson för oskickligt
beteende och missfirmelse mot krigsman disciplinbot för tjugo dagar med 13 kr.
30 öre för dag.

Beslutet vann laga kraft den 5 januari 1970.

Uttagande av kostnader för värnpliktigs inställande till militärt förband

Enligt 61 § militära rättegångslagen må befattningshavare vid krigsmakten i
samband med åläggande av disciplinstraff för rymning eller undanhållande förplikta
den straffskyldige att ersätta statsverket kostnad som uppkommit för hans
hämtande till tjänstgöring.

I samband med granskning av arrestantkort från Norra skånska regementet
i Kristianstad uppmärksammade JO Thyresson följande. En värnpliktig vid regementet
som åtnjöt fritid inställde sig inte vid regementet vid fritidens utgång
29.6.1969. Vid telefonsamtal med en rustmästare vid regementet uppgav den
värnpliktige, som då vistades i Svalöv, att han inte hade några pengar till åter -

139

resan till regementet och överenskom med rustmästaren att han skulle hämtas med
en av regementets bilar. Genom beslut 16.7.1969 ålade tjänstförrättande regementschefen
överstelöjtnanten C. Hasselgren, med kontrasignation av auditören
G. Möller, den värnpliktige arreststraff för undanhållande och förpliktade honom
att i ersättning för »hämtningskostnaden» utgiva 76 kr. 97 öre. Beloppet motsvarade
den reseersättning som enligt bilersättningsavtalet 29.5.1969 mellan statens
avtalsverk och statstjänstemännens huvudorganisationer skulle ha utgått för
tjänsteresa med egen bil från regementet till Svalöv och åter.

Då det kunde ifrågasättas om inte den i 61 § militära rättegångslagen stadgade
befogenheten att förplikta straffskyldig att ersätta hämtningskostnad endast avser
kostnad för sådan hämtning som skett enligt hämtningskungörelsen 9.10.1942
inhämtades yttrande från Hasselgren, Möller och försvarets civilförvaltning.

Hasselgren anförde att det förfaringssätt som användes vid hämtningen bedömdes
vara snabbare och mindre kostnadskrävande än de åtgärder som anvisas i
hämtningskungörelsen.

Möller anförde.

Enär den värnpliktige uteblivit utan laga förfall, har jag ansett förutsättningar
föreligga för hans hämtande på egen bekostnad till tjänstgöringens fullgörande.

I stället för förfarande enligt hämtningskungörelsen har emellertid hämtning
skett på ett enklare sätt, genom regementets försorg, något som sannolikt medfört
att den uteblivne inställts tidigare än som kunnat ske därest hämtningen skett enligt
hämtningskungörelsen. Den kostnad som därigenom uppkommit för statsverket
har jag ansett vara sådan som avses i 61 § militära rättegångslagen.

Civilförvaltningen redogjorde först för innehållet i hämtningskungörelsen och
fortsatte därefter.

Beträffande ifrågavarande värnpliktige har hämtningskungörelsen inte tillämpats.
I stället har överenskommelse (avtal) träffats mellan förbandet och den värnpliktige
att militärt fordon skulle hämta den värnpliktige för transport till förbandet.
Avtalet synes innefatta att transporten skulle ske på den värnpliktiges bekostnad
och torde av förbandet ha träffats med stöd av bestämmelserna i 19 § förvaltningsreglementet
för krigsmakten (FRK), jämförda med 4: 1 st 2 tillämpningsföreskrifterna
för nämnda reglemente (Anv FRK).

Ehuru förarbetena till 61 § militära rättegångslagen inte ger klart belägg härför
synes befogenheten för befattningshavaren att förplikta den straffskyldige att ersätta
statsverket kostnad som uppkommit för hans hämtande till tjänstgöring avse
kostnad enligt hämtningskungörelsen. Förbandschefens rätt att i förevarande fall
förplikta den värnpliktige att återgälda statsverket den beräknade hämtningskostnaden,
kronor 76: 97, kan därför ifrågasättas. Enligt civilförvaltningens mening
borde räkning å kostnaderna ha utställts och den värnpliktige, som avtalsenligt varit
skyldig att bestrida kostnaderna för biltransporten, avfordrats räkningsbeloppet
i vanlig ordning.

Vid ärendets avgörande lät JO Thyresson till en början i beslutet anteckna vissa
uttalanden i förarbetena till militära rättegångslagen.

140

1) Ur betänkandet angående revision av det militära rättegångsväsendet (SOU
1946: 91), s. 133:

Enligt vissa bestämmelser i värnpliktslagen den 30 december 1941 och därtill
anslutna administrativa författningar må värnpliktig, som utan anmält laga förfall
uteblir från tjänstgöring, på egen bekostnad hämtas till tjänstgöringens fullgörande.
Ersättning för hämtning beräknas i enlighet med gällande författning angående
resekostnads- och traktamentsersättning åt förare vid fångtransport och förskjutes
av länsstyrelsen. Beloppet skall, i den mån så är medgivet enligt meddelade
bestämmelser, uttagas av den hämtade under tjänstgöring genom avdrag å
honom tillkommande kontanta förmåner.

För kvittning av kronans fordran på grund av hämtning till tjänstgöring mot den
värnpliktige tillkommande penningbidrag erfordras icke att fordringen blivit fastställd
genom dom. Om sådan möjlighet till kvittning icke föreligger, kan däremot
exekutionstitel erfordras för fordringens uttagande. Med hänsyn härtill synes befälhavare
böra erhålla befogenhet att i samband med prövning av fråga om ansvar
för utevaro från tjänstgöring ålägga den värnpliktige att gottgöra kronan kostnad
varom nu är fråga. En sådan befogenhet bör lämpligen utsträckas att gälla även
andra krigsmän än värnpliktiga. Det torde följaktligen böra föreskrivas att befälhavare
vid åläggande av disciplinstraff äger förplikta den lagförde att gottgöra
statsverket kostnad, som kan ha uppkommit för hans hämtning till tjänstgöring.

2) Ur Kungl. Maj:ts proposition 1948: 216, s. 170:

I enlighet med utredningens förslag, vilket icke mött någon erinran under remissbehandlingen,
torde böra föreskrivas att befattningshavare vid krigsmakten i
samband med åläggande av disciplinstraff för rymning eller olovligt undanhållande
må förplikta den straffskyldige att ersätta statsverket kostnad som uppkommit
för hans hämtande till tjänstgöring.

Härefter anförde JO Thyresson.

Vad sålunda återgivits ur förarbeten till militära rättegångslagen ger tydligt vid
handen att stadgandet i 61 § sagda lag endast avser kostnader vid sådan hämtning
som skett enligt hämtningskungörelsen.

Den värnpliktige varom är fråga i ärendet har således inte med stöd av 61 §
militära rättegångslagen i straffbeslutet kunnat åläggas att ersätta förevarande
transportkostnad. Då bestämmelserna i militära rättegångslagen om militära befattningshavares
befogenhet att ålägga ersättningsskyldighet — 10 kap. — är starkt
restriktiva, torde sådant åläggande inte heller ha kunnat ske med stöd av grunderna
för 61 §.

Om överenskommelsen med den värnpliktige innebar att han skulle betala transportkostnaden
— vilket han senare gjort enligt vad jag inhämtat — hade det inte,
av den anledningen att betalningsskyldighet inte kunde åläggas i disciplinmålet,
varit nödvändigt att få betalningsskyldigheten fastställd av domstol. Enligt 15 §
värnpliktsavlöningskungörelsen gäller nämligen att för kvittning mot fordran, som
kronan må äga hos värnpliktig på grund av förhållande som har samband med
tjänstgöringen, vid utbetalning av penningbidrag detta bidrag kan tagas i anspråk
intill högst hälften av det belopp sorn skolat utbetalas. För sådan kvittning kräves
inte att fordringen blivit fastställd genom dom.

141

Anskaffning av flygplan för krigsmakten

I en den 20 juli 1969 till JO inkommen skrift anförde ingenjören Mats Karlsson
under hänvisning till innehållet i en bifogad artikel ur tidskriften FIB-Aktuellt från
den 1 juli 1969, som författats av redaktören Bengt A. Nilsson, att det syntes honom
som om grava tjänstefel förekommit i samband med krigsmaktens anskaffning
av nytt skol- och artilleriflygplan.

T idningsartikeln

I den insända tidningsartikeln fanns bl. a. följande uppgifter såvitt gällde svenska
myndigheter.

Under överbefälhavarens besök på den flygutställning som i början av juni månad
1969 hölls på Le Bourget i Frankrike framkom det att den svenska krigsmakten
beslutat att som nytt skolflygplan för grundläggande flygutbildning anskaffa
flygplan av en typ benämnd Beagle 125. Flygplanet skulle tillverkas av det brittiska
statsägda företaget Beagle Aircraft Ltd som alternativ till Beagle-flygplanet hade
funnits ett svenskt flygplan, kallat MFI-15, från Malmö Flygindustri. Detta alternativ
syntes emellertid ha nonchalerats på ett förvånansvärt sätt. Följande omständigheter
förtjänade att särskilt framhållas enligt artikelförfattarens mening.

Sedan flygvapnet och armén gemensamt utarbetat en ramspecifikation för ett flygplan
lämpligt till såväl skolflygplan i flygvapnet som artilleriflygplan i armén översattes
specifikationen till engelska. För översättningsarbetet användes flygingenjören
av första graden i flygvapnets reserv Åke Granhall. Denne var i det civila överingenjör
och teknisk chef hos Aktiebolaget Svensk Flygtjänst, som blivit svensk
generalagent för Beagle-företaget. Som försäljningschef i samma företag fungerade
en f. d. major i flygvapnet. Granhall hade på förfrågan från tidskriften bestritt att
bolagets kontakter med flygvapnet och med försvarets materielverk på något sätt
påverkat krigsmaktens val. Granhall hade i stället sagt att det i saken varit »ett bollande»
mellan försvarsdepartementet och den i materielverket ingående flygmaterielförvaltningen
som vore unikt i svenskt inköpsförfarande.

Av de inkomna offerterna hade materielverket för närmare granskning sorterat
ut endast offerterna från Malmö Flygindustri och från Beagle Aircraft. Ingetdera
av de flygplan som offerterna angick fanns vid den tiden tillverkat. I båda fallen avsåg
tillverkarna att vidtaga förändringar i en tidigare flygplanstyp som fanns i produktion.
Utgångsplanet var i det ena fallet en typ kallad MFI-9 och i det andra
fallet en typ kallad Beagle 150. Flygvapnets prov hade gjorts med dessa två föregångstyper
och bedömningarna hade alltså baserats på beräkningar av hur modifieringarna
av grundtyperna skulle slå ut. Härvidlag syntes Beagle-företagets beräkningar
städse ha godtagits, medan stor skepticism visats mot uppgifterna från
Malmö Flygindustri. Vid intervju med byråchefen Bo d’Ailly på materielverket hade
denne som ett skäl till materielverkets snabba beslut om anskaffning av Beagle
125 angivit att de då i bruk varande sambandsflygplanen, vilka avsågs skola ersättas

142

med de gamla skolflygplanen så snart nya erhållits, var så förslitna att det inom kort
skulle bliva nödvändigt med kostsamma reparationer. För att leverans skulle kunna
ske inom önskad tid hade man måst besluta sig innan offerten från Beagle Aircraft
upphörde att gälla. Påståendet att de dåvarande sambandsflygplanen var så hårt
förslitna skulle dock enligt vad artikelförfattaren erfarit från annat håll vara felaktigt.
För övrigt skulle Malmö Flygindustri ha erbjudit sig att om så blev nödvändigt
ställa sambandsflygplan till förfogande under en övergångstid.

d’Ailly hade vidare anfört att man funnit Beagle-flygplanet i nästan alla avseenden
överlägset MFI-flygplanet och därtill anmärkt att man för övrigt hade dåliga
erfarenheter av MFI-9 som skolflygplan såtillvida att flygplan av denna typ varit
för lättfluget och medfört att gallringen av flygare under utbildningen på detta plan
blivit för dålig inför senare och dyrare utbildning. Artikelförfattaren anmärkte härtill
att d’Ailly underlåtit att omtala att efter helt avslutad flygutbildning det inom den
utbildningsomgång det gällt funnits fler kvar av dem som börjat sin utbildning på
MFI-9 än av dem som börjat på det ordinarie skolflygplanet. Artikelförfattaren
drog härav den slutsatsen att flygning med MFI-flygplanet varit en lämpligare upptakt
i utbildningen än flygning med det ordinarie skolflygplanet.

I flera fall hade d’Ailly lämnat motstridiga uppgifter. Sålunda hade han vid ett
tillfälle sagt att offerttiden förlängts upprepade gånger genom att flygvapnet kommit
med tillägg om sina önskemål, medan han några dagar senare — sedan han fått
höra att Granhall sagt att MFI fördröjt det slutliga ställningstagandet genom ändringar
i sin offert — ändrat sig till att Granhalls uppgifter var riktiga. Vidare hade
d’Ailly i en och samma intervju först bestritt att försvarsdepartementet i saken agerat
i någon mån utöver det vanliga och senare förklarat att departementet visat
osedvanligt stor aktivitet. Dåvarande statssekreteraren i försvarsdepartementet S. G.
Olhede hade på förfrågan från tidskriften bestämt förnekat att departementet utövat
några påtryckningar i anskaffningsfrågan.

Chefen för flygmaterielförvaltningen generalmajoren S. O. Olin hade i en intervju
förklarat att armén och flygvapnet varit överens till »99 %», men artikelförfattaren
hade vid samtal med chefen för artilleriflygskolan tyckt sig förstå att armén nödgats
göra avkall på många av sina önskemål för att Beagle-flygplanet skulle kunna
anskaffas även som artilleriflygplan. Artikelförfattaren gjorde invändningar mot en
av Olin uttalad mening om att artilleriflygplan ej behövde sporrställ utan vintertid
kunde starta och landa med nosskidställ.

Yttrande av materielverket

Försvarets materielverk inkom efter remiss med ett den 31 oktober 1969 dagtecknat
yttrande. Till yttrandet var fogad en avskrift av verkets den 23 maj 1969 till
Kungl. Maj:t gjorda framställning om flygplansanskaffningen, samt en avskrift jämväl
av Kungl. Maj:ts beslut i saken den 29 maj 1969. Framställningen till Kungl.
Maj:t är i vissa delar hemlig.

I sitt yttrande framhöll materielverket inledningsvis att av framställningen till
Kungl. Maj:t och därtill hörande bilagor framgick vad som legat till grund för ver -

143

kets ståndpunkt. Eftersom härigenom åtskilligt av vad som anförts i tidningsartikeln
på ett tillfredsställande sätt belystes direkt genom innehållet i dessa handlingar
ville verket hänvisa i första hand härtill.

Som kompletterande upplysningar anförde verket härefter bl. a. följande. Det
var riktigt att Granhall under repetitionstjänstgöring utnyttjades av dåvarande flygförvaltningen
för att göra översättning till engelska språket av de specifikationskrav
som skulle lämnas ut i samband med att offerter infordrades. Vid denna tid hade
emellertid det bolag vari Granhall var anställd ej något samarbete vare sig med
Beagle Aircraft eller annat företag som kunde göra Granhall olämplig för uppgiften
från jävssynpunkt. Vid ett senare tillfälle hade det övervägts att Granhall
skulle användas för viss granskning av de inkomna offerterna, men frågan förföll
sedan Granhall vid inställelse till tjänstgöring anmält att samarbete inletts mellan
Beagle Aircraft och det företag vari han var anställd, Svensk Flygtjänst. Ännu vid
remissvarets avgivande skulle enligt uppgift något avtal dock ej ha tecknats mellan
dessa företag. Vad Olin i tidningsartikeln uppgavs ha sagt om enighet mellan armén
och flygvapnet och om artilleriflygplans behov av sporrställ vitsordades av
denne. I fråga om artikelförfattarens åsikter om MFI-9 som skolflygplan ansåg
verket för sin del att det statistiska material som fanns att tillgå i denna fråga var
så litet att man därur inte rimligen kunde draga några säkra slutsatser. Det kunde
emellertid anmärkas att medan elever som grundutbildats på MFI-9 fortsatt att
gallras under utbildning på mera avancerade plan hade detta ej förekommit bland
dem som samtidigt utbildats på det ordinarie skolflygplanet. Rörande d’Aillys uppgifter
om försvarsdepartementets agerande i saken kunde upplysas att d’Ailly vid
intervjun velat klargöra att departementet visserligen varit mycket aktivt i denna
sak, som tydligen där ansågs vara av intresse, men att sådan aktivitet ej i och för
sig var unik i upphandlingsärenden.

Materielverkets framställning till Kungl. Maj:t

Materielverkets framställning till Kungl. Maj:t inleddes med en kort beskrivning
av bakgrunden till anskaffningsbehovet. Härvid anföres bl. a. följande. De flygplan
som vid flygvapnet nyttjades som sambandsflygplan — SK 16 — anskaffades begagnade
år 1946. Med hänsyn till planens förslitning och till att anskaffning av
vissa reservdelar ej längre var möjlig skulle flygplanen utrangeras successivt fram
till den 1 juli 1971. SK 16 borde lämpligen ersättas av det dåvarande skolflygplanet
för grundläggande utbildning, SK 50, och nytt skolflygplan anskaffas. Flygvapnet
behövde inalles 58 nya skolflygplan, varav 30 stycken till den 1 april 1971 och återstoden
till den 1 oktober samma år. Den vid armén som artilleriflygplan nyttjade
flygplanstypen — Fpl 51 — skulle på grund av ålder och förslitning utgå successivt
under åren 1972—1975. Då det visat sig att arméns önskemål i fråga om
artilleriflygplan nära överensstämde med flygvapnets önskemål i fråga om skolflygplan
hade man utrett förutsättningarna för anskaffning av en gemensam flygplanstyp.
Detta arbete hade resulterat i att armén och flygvapnet efter ömsesidiga
jämkningar enats om en gemensam ramspecifikation.

144

Efter inledningen redogöres i materielverkets framställning i korthet för konstruktions-
och tillverkningsläget för de offererade flygplanstyper som närmare studerats.
Det angives härvid för MFI-15 bl. a. att konstruktionsarbetet pågick och att
tidigare varianter av typen sålts i omkring 90 exemplar, medan det för Beagle 125
angives att prototypflygplan flugits och att tidigare varianter sålts i omkring 300
exemplar.

Härefter följer fyra särskilda avsnitt vart och ett med en sammanfattning, nämligen
ett om tekniska egenskaper, ett om leveranstiderna, ett om de ekonomiska
aspekterna och ett om garantiåtagandena. I dessa avsnitt göres jämförelse bara
mellan MFI-15 och Beagle 125. Detta förklaras bero på att övriga offererade flygplanstyper
befunnits på väsentliga punkter avvika från ramspecifikationen och därför
ej böra kunna komma i fråga för anskaffning.

I avsnittet om de tekniska egenskaperna anföres att tjänsteprov företagits dels
med en Beagle 150, som aerodynamiskt nära överensstämde med det offererade
Beagle 125 dels ock med en MFI-9B, som var mindre än det offererade MFI-15
och även konstruktivt avvek på vissa punkter. Härvid hade man funnit Beaglemaskinens
flygegenskaper mycket lämpliga med hänsyn till den användning de
nyanskaffade flygplanen skulle få i flygvapnets utbildning medan MFI-maskinen
ej hade tillfredsställande egenskaper från denna synpunkt. För att ändra MFI-maskinens
egenskaper härvidlag skulle krävas modifieringar av vingprofil, vingkonfiguration
och rodereffektivitet. Avsevärd tid bedömdes åtgå till utprovning och
omkonstruktion. I fråga om sikten fann man Beagle bäst från flygvapnets synpunkt
och i fråga om kabinutrymmet uppfyllde Beagle-maskinen specifikationskravet på
tre sittplatser medan MFI-maskinen skulle kunna erhålla tre sittplatser på bekostnad
av prestanda och med begränsning av möjligheterna till nödutsprång som ytterligare
konsekvens. I sin sammanfattning av de tekniska egenskaperna yttrar materielverket:
»Med hänsyn till anförda utvärdering bedömer ma terielverket

Beagle B 125 vara tekniskt överlägset MFI-15 i första hand som skolfpl
vid flygvapnet men även som artilleri- och sambandsfpl vid armén. Dock har
MFI-15 som artillerifpl en fördel i sporrställsutförandet.»

Beträffande leveranstiderna utgår materielverket i framställningen från att Beagle
Aircraft skall kunna leverera 30 flygplan till den 31 januari 1971 och återstoden
till den 30 juni samma år medan motsvarande leveranstider för MFI-15 angives
till den 15 november 1971 respektive den 1 oktober 1972. Härtill anmärker materielverket
att leveranstiderna för MFI-15 syntes verket väl optimistiskt beräknade
av Malmö Flygindustri och att de senare leveranstiderna för MFI-15 i vart fall —
även med beaktande av erbjudandet från Malmö Flygindustri att under en övergångstid
hyra ut flygplan lämpliga som sambandsflygplan och därmed möjliggöra
en viss avveckling av SK 16 — skulle innebära en fördyring med 800 000 kr. Materielverket
fann därför Beagle från leveranstidssynpunkt förmånligast. Leveranstiderna
för detta flygplan möjliggjorde att på avsedd tid starta utbildningen och
genomföra utrangeringen av SK 16.

Materielverket beräknade i avsnittet om de ekonomiska aspekterna kostnaderna

145

för de 58 flygplan som behövdes för flygvapnet till sammanlagt 10 510 000 kr. vid
anskaffning av Beagle 125 och till 12 029 000 kr. vid anskaffning av MFI-15.1 den
totala kostnaden för MFI-15 ingick indexkostnader efter 5 procent för år eller med
1 035 000 kr. och fördyring på grund av lång leveranstid med 800 000 kr. Såvitt
angick de 20 flygplan till armén för vilka option begärts beräknade materielverket
kostnaderna i Beagle-alternativet till 3 209 000 kr. och i MFI-alternativet till
3 484 000 kr; i dessa belopp ingick indexkostnader, beräknade efter 5 procent för
år, i Beagle-alternativet med 152 000 kr. och i MFI-alternativet med 450 000 kr.
Materielverket fann på grund av det anförda Beagle-alternativet ekonomiskt mest
fördelaktigt.

I fråga om garantiåtagandena uttalar materielverket — efter att ha redogjort för
desamma — att verket finner åtagandena från Beagle Aircraft mera omfattande
och ekonomiskt mera värdefulla än de som lämnats av Malmö Flygindustri.

I övrigt anföres att någon skillnad i underhållskostnad ej bedömes föreligga mellan
de båda flygplanstyperna, att Beagle Aircraft inom offererat pris skulle svara
för viss utbildning av svensk personal och att underhållssäkerheten för Beagle-flygplanet
vid fall av avspärrning säkerställdes bl. a. genom att svensk tillverkning
av reservdelar kunde utföras med hjälp av tillverkningsunderlag som deponerades
i svensk bank för detta ändamål. Anskaffning av ytterligare flygplan för aktuellt
syfte utöver vad förut angivits var inte upptagen i gällande materielplaner för försvaret.
Ersättningsbehov för de flygplan som här var ifrågasatta för inköp skulle
inte uppkomma förrän 1980. Försvarets behov av sådana flygplan kunde således inte
utgöra en bas för en svensk småflygplansindustri. En sådan industri erfordrades
inte heller av krigs- och beredskapsskäl.

Under rubriken slutsammanfattning heter det bl. a. att de krav som ställts av
chefen för armén och av chefen för flygvapnet ej i allo överensstämde med varandra.
Sålunda tillgodosågs arméns krav på att vintertid kunna operera från små obehandlade
fält bäst genom ett flygplan i sporrställsutförande, medan ett sådant utförande
av utbildningsskäl inte kunde accepteras av chefen för flygvapnet. I fråga om flygegenskaperna
måste flygvapnet för att kunna göra ett gott urval bland blivande
stridsflygare ha ett »livligt» flygplan som krävde förarens uppmärksamhet och som
reagerade så att erforderlig analys av förarens åtgärder kunde göras. Armén åter
vore bäst betjänt av ett mera dämpat och lättfluget plan. Som framgått av de värderingar
som gjorts ur olika synvinklar framstod Beagle 125 för materielverket som
ett fördelaktigare köp än MFI-15. Proven hade visat att Beagle 125 fyllde chefens
för flygvapnet krav med avseende å flygegenskaper och siktförhållande. Visserligen
hade Svenska Aeroplanaktiebolaget (SAAB) den 13 maj 1969 erbjudit sig att
bistå Malmö Flygindustri med att utveckla och tillverka ett nytt flygplan som skulle
kunna tillgodose alla uppställda krav, men materielverket fann ej anledning att upptaga
detta erbjudande till närmare prövning då man här hade att göra med ett ännu
ej konstruerat eller utprovat plan som därtill, om det kom i produktion, skulle
levereras än senare än MFI-15 och vara dyrare än Beagle 125 utan att det fanns
anledning antaga att det skulle bli överlägset Beagle 125.

146

Slutsammanfattningen utmynnar i en förklaring att verket mot bakgrund av de i
framställningen redovisade skälen avsåg att snarast beställa 58 stycken flygplan
av typ Beagle 125 för flygvapnets räkning med option på eventuell fortsatt senare
leverans för arméns behov, men att också parallellt med optionsalternativet utreda
om förutsättningar funnes för att åt armén anlita Malmö Flygindustri som leverantör.
Verket hemställde på grund av det anförda att få disponera för anskaffningen
erforderliga medel.

Påminnelser av Karlsson

Efter att ha tagit del av materielverkets yttrande och de delar av verkets framställning
till Kungl. Maj:t som är öppna inkom Karlsson den 20 november 1969 med
påminnelser. Häri anförde han bl. a. följande. Materielverkets påstående att samarbetsavtal
ej träffats mellan Beagle Aircraft och Svensk Flygtjänst syntes märkligt
då Svensk Flygtjänst redan i en annons införd i nr 5/1969 av tidskriften Flygrevyn,
vilket nummer utkom i juni månad 1969, betecknat sig som Beagles generalagent
för Skandinavien. Uppgifterna av materielverket till Kungl. Majit om det antal
exemplar som sålts av tidigare varianter av MFI-15 och Beagle 125 var felaktiga.
Sålunda hade i verkligheten levererats blott 100 Beagle-maskiner medan föregångstypen
till MFI-15 sålts i 263 exemplar, varav 63 stycken byggts vid Malmö Flygindustri
och 200 stycken på licens av en tysk firma kallad Bölkow.

Till stöd för dessa sina uppgifter åberopade Karlsson fotokopia av en annons
som angavs ha varit införd i det förenämnda numret av tidskriften Flygrevyn samt
fotokopia av ett utdrag ur luftfartsregistret, som angavs vara utdrag nr 11/1969.

Härutöver upptog Karlsson i sina påminnelser kritik mot materielverkets kostnadsberäkningar,
vilka han fann missvisande till MFI-flygplanets nackdel. Skillnaden
i motor- och propellerkonstruktion mellan de båda flygplanen skulle enligt
civil erfarenhet innebära högre drifts- och underhållskostnader för Beagle 125.
Detta hade emellertid inte redovisats. Karlsson uttalade vidare att enligt hans mening
var de två jämförda flygplanen i stort sett likvärdiga och därför fann han materielverkets
bedömningar märkliga och ägnade att ingiva misstanke om otillbörliga
hänsyn.

Slutligen påtalade Karlsson att chefen för propellerflygskolan vid Krigsflygskolan
majoren T. Trotsman, som varit ansvarig för vissa värderingar av de provade
flygplanstyperna, den 23 november 1968 — alltså medan utprovningar pågick —
i flygvapnets uniform tjänstgjort som demonstrationspilot åt Svensk Flygtjänst vid
dess förevisning av Beagle-maskiner för civilt bruk.

Klagomål av Nilsson

Sedan det i december månad 1969 offentliggjorts att den brittiska staten, som
ägde Beagle Aircraft Ltd, ämnade avveckla företaget, inkom den 12 januari 1970

147

från redaktören Bengt A. Nilsson — som enligt vad som förut angivits författat den
artikel i FIB-Aktuellt vartill Karlsson hänvisat — en skrift som angavs utgöra
komplettering till Karlssons klagoskrift och påminnelseskrift. Nilsson berörde först
vissa ekonomiska aspekter på anskaffningen av Beagle-flygplanen och framhöll därvid
bl. a. följande. I samband med kontraktstecknandet i juni månad 1969 hade
materielverket enligt pressuppgifter utbetalat ett förskott å tre miljoner kronor. Såvitt
Nilsson förstått av uppgifter i tidskriften The Economist för den 6 december
1969 och i tidningen Expressen för den 4 december 1969 skulle redan då förskottet
utbetalades ha förekommit rykten om ekonomiska svårigheter för Beagle-företaget.
Än märkligare framstod utbetalningen av förskottet mot bakgrund av de skilda
uppgifter som lämnats om huruvida företagets soliditet undersökts eller ej. Sålunda
hade statssekreteraren Olhede i en intervju införd i tidningen Aftonbladet den 4
december 1969 sagt att företaget naturligtvis undersökts medan tekniske direktören
vid materielverket G. Lindqvist i en radiointervju samma dag förklarat att
man ej gjort någon undersökning om företagets ekonomi eftersom företaget befunnits
vara ett av den brittiska staten helägt företag. I anslutning till dessa anmärkningar
uttalade Nilsson sin förvåning över att materielverket — i vart fall efter
vad som kunde utläsas av en i Aftonbladet den 4 december 1969 införd intervju
med generalmajoren Olin — syntes vilja fasthålla vid Beagle trots det ovissa läge
som rådde i fråga om företagets fortbestånd.

Beträffande materielverkets yttrande till JO kritiserade Nilsson verkets uppfattning
om MFI-9B som skolflygplan. Han förmenade att verket däri lämnat oriktiga
och missvisande uppgifter. Såvitt angick jämförelserna mellan MFI-15 och Beagle
125 i materielverkets framställning till Kungl. Maj:t anförde Nilsson vidare: Mateterielverket
har beträffande Beagle 125 angivit att prototypflygplan flugits. Denna
uppgift är oriktig. Vad flygvapnet provat var en Beagle 150. Såväl Malmö Flygindustri
som Beagle Aircraft har uppgivits ha som option offererat leverans bl. a,
av de flygplan som flygvapnet eventuellt kunde behöva som övningsflygplan vid
robotskjutning. Det borde därtill ha anmärkts att MFI erbjöd ett redan utprovat
system medan Beagle syntes nödvändiggöra vapenteknisk nykonstruktion för att
kunna bliva robotbärande. Vidare fanns anledning till erinran mot materielverkets
generella påstående att Beagle vore MFI tekniskt överlägset särskilt mot bakgrunden
av att en stor mängd Beagle-flygplan kort tid efter leverans visat sig behäftade
med allvarliga tekniska fel, bl. a. i fråga om motorfundament och bränsletankar,
samt att Beagle-flygplan vid inträffade olyckor visat sig tåla rundslagning
avsevärt sämre än MFI-flygplan. Materielverket hade anfört att siktförhållandena ur
flygvapnets synvinkel var bättre i Beagle 125 än i MFI-15. Detta föreföll märkligt
med hänsyn till det stora beröm som MFI-15 erhållit i fackpressen för sin goda
sikt. Det syntes oriktigt att som materielverket uppgiva att flygegenskaperna hos
Beagle 125 var dokumenterat lämpliga då planet inte provflugits.

Nilsson uttalade sammanfattningsvis att han i likhet med Karlsson hade svårt
att frigöra sig från intrycket av att här förekommit en stark central styrning och
åsidosättande av sedvanlig opartiskhet.

148

Uppgifter av inköpsdirektören L. Ljungqvist m. fl.

Inköpsdirektören L. Ljungqvist, flygdirektören av första graden C. E. Lagerhom
och avdelningsdirektören H. Lillier vid materielverkets flygmaterielförvaltning har
vid företräde å riksdagens ombudsmannaexpedition lämnat bl. a. följande uppgifter.

Vid den tidpunkt då materielverket trädde i förbindelse med Beagle Aircraft var
detta ett av den brittiska staten helägt företag. Vid sådant förhållande fann materielverket
ej anledning att närmare undersöka företagets ekonomiska ställning. Kontrakt
om tillverkning av det utav företaget offererade planet tecknades
den 12 juni 1969. Företaget iklädde sig därvid långfristiga kontraktsåtaganden.
Materielverket betalade — såsom Nilsson uppgivit — ett förskott till företaget i juni
1969. Förskottet, varom avtalats i kontraktet, uppgick till 200 000 pund, då motsvarande
ungefär det av Nilsson angivna beloppet tre miljoner kronor.

I december 1969 tillkännagav en talesman för den dåvarande brittiska regeringen
i det brittiska parlamentet att staten ämnade avveckla sina intressen
i Beagle Aircraft. Företaget ställdes därefter omedelbart under en »receiver»,
ett slags förvaltare. Dennes uppgift var att försöka sälja företaget sådant det
stod med inneliggande order. Regeringen hade i december månad 1969 givit uttryck
för uppfattningen att en sådan försäljning skulle bli lätt. I januari 1970 visade
det sig emellertid att det tvärtom skulle bli svårt att finna en acceptabel köpare.
Verksamheten vid företaget inskränktes successivt. Materielverket gjorde föreställningar
hos Ministry of Technology och framhöll att den brittiska regeringen, som
utövade ägarfunktionerna i företaget, ej gärna kunde, redan några månader efter
det att en av den tillsatt företagsledning ingått ett flerårigt kontrakt, börja avveckla
företaget och därigenom ensidigt bryta kontraktet. Också i det brittiska parlamentet
utsattes regeringens handlingssätt för kritik; det ställdes t. o. m. misstroendevotum.
I februari 1970 tillkännagav så en talesman för förenämnda ministerium inför
parlamentet att den brittiska staten såsom ägare av Beagle Aircraft skulle svara
för företagets förpliktelser.

Beagle Aircraft försåldes något senare med materielverkets samtycke till Scottish
Aviation Ltd. Materielverket fann emellertid detta företags ekonomiska ställning så
osäker att företaget ej borde få direkt övertaga materielverkets order hos Beagle
Aircraft och det förskott å 200 000 pund som verket betalat till sistnämnda företag.
Därför bildade materielverket och Scottish Aviation Ltd i samband med Beagle Aircrafts
försäljning till Scottish Aviation Ltd ett nytt företag — Scottish Aviation
Bulldog Ltd — som från förvaltaren av Beagle Aircraft erhöll det förskott som
materielverket betalat till Beagle Aircraft. För en del av detta belopp inköpte Scottish
Aviation Bulldog av Beagle Aircraft ritningar och tillverkningsrätt till den av
materielverket beställda flygplanstypen. Det nya företaget skall emellertid inte
själv bedriva någon tillverkning utan lejer ut tillverkningen till Scottish Aviation Ltd.

I det nya företaget finns etthundra aktier, av vilka materielverket har en och
Scottish Aviation Ltd de övriga. Med materielverkets aktie följer ett avgörande inflytande
i företaget. Materielverket har tillsatt en s. k. B-direktör, nämligen Ljungqvist.
De av Scottish Aviation Ltd tillsatta befattningshavarna har i förväg fått i en

149

bank deponera sina avskedsansökningar. Dessa ansökningar jämte de av Scottish
Aviation Ltd ägda aktierna som också deponerats i banken kan uttagas därifrån av
materielverket om Scottish Aviation Ltd går i konkurs. Företaget är registrerat som
ett skotskt bolag. Materielverkets aktie, som kostat ett pund, har tills vidare betalats
av Ljungqvist privat.

Leveransen av det beställda flygplanet beräknas kunna ske med ett års försening
i jämförelse med det ursprungliga kontraktets bestämmelser. Den för inköp av
Beagle 125 anslagna inköpssumman står till det nya företagets förfogande och detta
företag betalar Scottish Aviation Ltd kontant efter hand som flygmaskinerna levereras
till materielverket. Då det nya företaget icke driver någon annan verksamhet än
denna leveransförmedling torde det ej löpa några ekonomiska risker och anskaffningssumman
hålls hela tiden oåtkomlig för Scottish Aviation Ltd:s övriga borgenärer.
Genom försäkringsbolag och andra företag har materielverket erhållit ekonomiska
garantier för att Scottish Aviation Ltd skall fullgöra sina leveransåtaganden
eller att skadestånd eljest skall utgå. Materielverket har från engelskt håll bl. a.
genom förvaltaren av Beagle Aircraft också erhållit täckning för alla merkostnader
som uppstått genom leveransförseningen m. m. Sålunda har verket i detta hänseende
gottgjorts med omkring 600 000 pund.

Rörande Karlssons erinran mot de i materielverkets framställning till Kungl.
Maj:t förekommande uppgifterna om antalet levererade exemplar av föregångstyperna
till de offererade MFI- och Beagle-maskinerna förklarade Ljungqvist att
man här återgivit respektive tillverkares under hand lämnade uppgifter. Vidare förklarade
Ljungqvist att det kunde vitsordas att den tyska firman Bölkow framställde
ett plan som var i det närmaste identiskt med MFI-9. Bölkows produktion hade
dock ej på något sätt varit aktuell i anskaffningsärendet och följaktligen ej berörts
där.

Ljungqvist uppgav slutligen att Beagle-maskinen vid de fortsatta prov som gjorts
visat sig överträffa förväntningarna bl. a. i vad avsåg flygplanets förmåga att starta
och landa i snö. Ur teknisk synpunkt hade materielverket därför ej haft någon anledning
att ångra sitt val.

Upplysningar rörande den tid Svensk Flygtjänst Aktiebolag representerat Beagle
Aircraft Ltd har erhållits från vice verkställande direktören i Svensk Flygtjänst Olle
Hedberg.

Majoren T. Trotsmans deltagande i civil flyguppvisning

Med anledning av den anmärkning som Karlsson i sina påminnelser riktat mot
Trotsman upprättades inom riksdagens ombudsmannaexpedition en promemoria
härom, vilken remitterades till chefen för Krigsflygskolan för yttrande från honom
och från Trotsman.

Chefen för Krigsflygskolan och Trotsman har inkommit med yttranden, vilka
delgivits envar av Karlsson och Nilsson. Karlsson har inkommit med påminnelser
även i denna del.

150

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande.

Såsom framgår av det föregående är det i åtskilliga avseenden som klagandena
ifrågasatt om opartiskhet iakttagits vid förevarande anskaffning av flygplan för
krigsmaktens räkning. I det följande skall jag i skilda avsnitt upptaga de väsentliga
frågorna. Jag ser mig emellertid föranlåten att inledningsvis understryka att vad
jag kan pröva är endast om befattningshavare som står under JO:s tillsyn gjort sig
skyldiga till fel eller försummelser.

Granhalls översättningsarbete

Anmärkning har riktats mot att Granhall, som var anställd i ett företag som
representerade Beagle Aircraft — nämligen Svensk Flygtjänst — anlitats av dåvarande
flygförvaltningen för uppdrag i anskaffningsärendet. Av utredningen framgår
att Granhall under en repetitionstjänstgöring vid flygvapnet i februari månad
1968 biträtt med översättning till engelska språket av den ramspecifikation som utarbetats
angående de krav som ställdes på de flygplan som skulle anskaffas. Från
Svensk Flygtjänst har upplysts att företaget vid den tiden ännu ej inträtt som representant
för Beagle Aircraft utan att preliminär överenskommelse om representation
inte träffades förrän i mitten av mars månad samma år och att det dröjde ända
till den 24 september 1969 innan ett formellt representationsavtal kom till stånd.
Det har därutöver från Svensk Flygtjänst uppgivits att den första åtgärd man där
företog för Beagle-företagets räkning var att den 1 eller 2 april 1968 till materielverket
vidarebefordra Beagle Aircrafts offert. Vid de nu angivna förhållandena kan
jag ej finna skäl för anmärkning mot att Granhall anlitats för översättningsarbetet.

Utredningen ger vid handen att — så som Karlsson förmenat — den i materielverkets
remissvar förekommande uppgiften om att representationsavtal mellan
Svensk Flygtjänst och Beagle Aircraft ännu vid remissvarets avgivande i oktober
månad 1969 ej skulle ha tecknats var oriktigt. Kontraktstecknandet skedde, såsom
nyss angivits, i september 1969 och har sålunda tydligen gjorts medan remisssvaret
utarbetades. Reservation för uppgiftens tillförlitlighet får emellertid anses ha lämnats
i remissvaret genom svarets formulering i denna del. Jag vill ej lägga någon
befattningshavare det till last som fel eller försummelse att uppgiften ej kontrollerats
i omedelbart samband med remissvarets uppsättande. Sedan man väl funnit
det faktiska förhållandet mellan företagen i tiden efter Granhalls översättningsarbete
vara sådant att Granhall på grund av jäv inte fortsättningsvis kunde anlitas i
anskaffningsärendet framstår nämligen tidpunkten för det formella kontraktsskrivandet
som oväsentlig för jävsfrågan.

Trotsmans medverkan i demonstrationsflygning

Av utredningen inhämtas i denna sak följande. Trotsman var vid tiden för den
i det föregående omnämnda demonstrationsflygningen — den 23 november 1968
— chef för Krigsflygskolans propellerflygskola och som sådan ansvarig för de vid
samma tid vid skolan pågående tjänsteproven i anskaffningsärendet. I början eller i

151

mitten av november tog Svensk Flygtjänst kontakt med Trotsman och frågade om
man för en kort demonstration på Bulltofta flygfält kunde få låna den av materielverket
för tjänsteprov disponerade Beagle-maskinen samt förare till densamma. Något
annat exemplar av denna flygplanstyp — Beagle 150 — skulle ej ha funnits i landet
och man synes ha ansett att det ej heller inom landet fanns någon lämplig civil förare.
Trotsman har uppgivit att han intogs av betänkligheter mot att under pågående
tjänsteprov medverka i en sådan demonstration. Han kom emellertid slutligen till den
uppfattningen att omständigheterna var sådana att önskemålet från Svensk Flygtjänst
under vissa villkor skulle kunna tillmötesgås. Han avvisade därför ej direkt
framställningen utan hänsköt saken till chefen för Krigsflygskolan som i sin tur
bragte saken under materielverkets och chefens för flygvapnet prövning. Av dessa
myndigheter lämnades tillstånd under villkor att ingen kostnad skulle uppstå för
statsverket, att demonstrationen skulle ske utom tjänsten, att frågor om utfallet av
tjänsteproven ej fick besvaras samt att medverkan endast avsåg framförande av
planet i luften. Trotsman ställde sig till förfogande som förare under ett tio minuter
långt flygpass. Han begärde ingen ersättning. Han nyttjade under flygningen
flygvapnets flygdräkt men var i övrigt civilklädd.

Spörsmålet huruvida medverkan till ifrågavarande demonstration borde ha lämnats
eller ej var — såsom Trotsman uttalat — av mycket ömtålig natur. Det förhållandet
att den av materielverket disponerade maskinen varit den enda i sitt slag
inom landet och att märkesrepresentanten ej ansett lämplig civil förare vara tillgänglig
kan dock anses ha givit visst fog för uppfattningen att medverkan skulle
kunna lämnas utan att det skulle kunna tagas till intäkt för misstanke om partiskhet.
Enligt min mening har medverkan skett i sådana former att anledning till klander
ej föreligger.

Uppgifter i materielverkets framställning till Kungl. Maj:t

Klagomålen innehåller anmärkningar mot de i materielverkets framställning till
Kungl. Maj:t förekommande uppgifterna om antalet sålda exemplar av föregångstyperna
till de offererade Beagle- och MFI-flygplanen. Beträffande Beagle-flygplanen
har materielverket uppgivit att tidigare varianter av planen sålts i omkring 300
exemplar. Häremot har i klagomålen åberopats att en i luftfartsregistret under år
1969 införd maskin av typ Beagle B 121 dock haft endast tillverkningsnummer 100.
I fråga om MFI-flygplanen har materielverket uppgivit att tidigare varianter av planen
sålts i omkring 90 exemplar. Härom anföres i klagomålen att den senast i sagda
register införda maskinen av typ MIF-9B haft tillverkningsnummer 63 och att till
denna vid Malmö Flygindustri producerade serie borde läggas omkring 200 i Förbundsrepubliken
Tyskland på licens av en firma Bölkow byggda flygplan.

Ljungqvist har som företrädare för materielverket upplyst att de ifrågavarande
sifferuppgifterna i materielverkets framställning — vilka angivits som ungefärliga
— grundats på underhandsuppgifter från respektive tillverkare. Ljungqvist ansåg
sig kunna vitsorda att det i Förbundsrepubliken Tyskland på licens från Malmö
Flygindustri framställdes flygplan som var i det närmaste identiska med MFI-9,

152

men anmärkte härtill att Bölkows produkter eller produktion ej var aktuell i anskaffningsärendet.

Jag kan inte finna att tillverkningsnumret på ett enstaka till Sverige levererat
plan av typ Beagle B 121 kan utgöra tillförlitlig grund för uttalande om det totala
antalet av den utländska tillverkaren framställda flygplan av typerna Beagle 150
och 121, vilka torde få anses som de närmaste föregångstyperna till det offererade
planet Beagle 125. Såvitt gäller materielverkets uppgift om antalet sålda MFI-plan
av föregångstyp grundar sig kritiken på att licenstillverkningen i utlandet ej medtagits.
Då man emellertid här bara hade att bedöma den svenska produkten och det
svenska företagets resurser synes det mig svårligen kunna anses som ett fel att ej
medtaga uppgift om licenstillverkningen. Jag vill emellertid i detta sammanhang
uttala att materielverket borde ha angivit att siffrorna grundats på underhandsuppgifter
från respektive tillverkare så att det varit helt klart att man ej hade att göra
med uppgifter som kontrollerats av materielverket. Det är angeläget att man i en
myndighets skrivelse klart kan se vad som är myndighetens uppgifter — för vars
riktighet myndigheten svarar — och vad som är återgivande av andras uppgifter.

I klagomålen har vidare anmärkts mot att materielverket i framställningen till
Kungl. Maj:t oriktigt uppgivit att flygvapnet provflugit prototypen till Beagle 125.

Den åsyftade uppgiften torde vara den i framställningen under avsnittet om konstruktions-
och tillverkningsläge lämnade uppgiften om att vid tiden för framställningen
en prototyp till Beagle 125 hade »flugits». Jag har svårt att förstå att denna
uppgift läst med eftertanke kan fattas som ett påstående om att flygvapnet flugit
prototypen särskilt som det i nära anslutning till uppgiften direkt angives vilka flygplanstyper
som stått till materielverkets förfogande vid proven och ifrågavarande
prototypflygplan inte är upptagen där.

Intervjuuttalanden av befattningshavare vid materielverket

Kritik har riktats mot materielverket på grundval av uttalanden som vid intervjuer
gjorts av byråchefen vid materielverket B. d’Ailly och — i ett fall — av chefen
för materielverkets flygförvaltning generalmajoren S. O. Olin. Uttalandena har,
såvitt är av intresse i förevarande sammanhang, avsett erfarenheterna från tidigare
försök med MFI-plan som skolflygplan, uppgiften om enigheten mellan armén och
flygvapnet i anskaffningsfrågan, anledningen till att offerttiden i vissa fall förlängts,
motiven för att beställningen utlades vid den tidpunkt som det skedde och
slutligen fråga huruvida försvarsdepartementet varit särskilt intresserat av anskaffningsärendet.

Jag vill här till en början framhålla att vad en enskild befattningshavare vid intervjuer
uttalar i sådana hänseenden som det här varit fråga om — huvudsakligen
värderande sammanfattningar — inte utan vidare kan anses som ett uttalande från
myndigheten utan främst är att anse som vederbörande persons egen uppfattning.
Som myndighetens bedömning kan i princip endast gälla vad den befattningshavare
eller den krets av befattningshavare som är behörig att fatta beslut i saken i
vederbörlig ordning anför som motiv för beslutet.

153

En annan sak är att yttranden från en initierad befattningshavare kan ge anledning
till att närmare undersöka vad som i visst avseende förekommit. Såvitt gäller
de nu berörda spörsmålen vill jag härvidlag anföra följande.

De av d’Ailly vid en intervju framförda åsikterna om vilka slutsatser som kan
dragas av tidigare försök med MFI-flygplan som skolflygplan är i och för sig ingenting
som påkallar någon åtgärd från min sida. Emellertid har materielverket i sitt
hit avgivna remissvar berört frågan och vad verket sålunda anfört har därefter kritiserats
av Nilsson som oriktigt och missvisande. Jag anser mig därför böra upptaga
denna sak till granskning.

Under januari—april 1967 prövade flygvapnet vid sidan om det ordinarie skolflygplanet
(SK 50) även MFI-9B som skolflygplan under den förberedande grundläggande
flygutbildningen (för-GFU). MFI-planet kallades i detta sammanhang
Militrainer. Rörande denna försöksverksamhet gjorde militärpsykologiska institutet
en undersökning. Resultatet av undersökningen framlades i augusti 1967 såsom
MPI specialrapport nr 49. Om undersökningen har materielverket i sitt remissvar
sagt att den haft för liten omfattning för att man av densamma skulle kunna draga
några bestämda slutsatser. Verket har emellertid funnit anledning påpeka att av de
elever som utbildades på Militrainer utgallrades ovanligt få under för-GFU men i
stället fortsatte utgallringarna under den senare och betydligt dyrare utbildningen
på mera avancerade plan, något som ej förekom bland elever som börjat sin utbildning
på SK 50.

Nilsson har häremot invänt att det förekommit senare avgångar även bland
elever som utbildats på SK 50 under för-GFU och att det för övrigt vore felaktigt
att hänföra avgångar under senare utbildningsskeden till det under för-GFU använda
flygplanet. Till stöd för sin första invändning har Nilsson åberopat bl. a. uppgifter
från pressofficeren vid Krigsflygskolan och till stöd för sin andra invändning
ett uttalande av en stabsredaktör vid flygvapnet.

Den berörda undersökningen omfattade totalt 59 elever varav 27 utbildades på
Militrainer och 32 på SK 50. Enligt undersökningsrapporten hade det vid utbildningens
början ej framkommit några signifikanta skillnader mellan grupperna. Under
för-GFU underkändes 8 Militrainerelever och 18 SK 50-elever. Vid den fortsatta
utbildningen underkändes ytterligare 7 Militrainerelever men ingen SK 50-elev. Väl
avgick under den fortsatta utbildningen 3 SK 50-elever men detta skedde, såvitt kan
utläsas av den utav Nilsson åberopade uppgiften från pressofficeren vid Krigsflygskolan,
av andra skäl, nämligen i två fall på egen begäran och i det tredje fallet av
medicinska skäl. Materielverkets uppgifter i nu berört avseende — att elever som
grundutbildats på Militrainer fortsatt att gallras under utbildning på mera avancerade
plan men att så ej var förhållandet beträffande elever som grundutbildats
på SK 50 — är alltså korrekta. Frågan huruvida underkännande av elever i senare
utbildningsskeden kan återföras på den grundläggande flygutbildningen är en bedömningsfråga.
Det förtjänar emellertid framhållas att det i MPI:s rapport härom
anföres följande: »En fråga av största intresse är hur Militrainer-och SK 50-eleverna
kommer att klara den fortsatta utbildningen på GFU. Det är möjligt att Militrainer -

154

gruppen kommer att utsättas för större gallringar på ett senare stadium. Det är emellertid
tänkbart att Militrainereleverna i fortsättningen kommer att klara utbildningen
lika bra som SK 50-eleverna beroende på att de lättare anpassat sig till utbildningssituationen.
För att ytterligare klarlägga de båda flygplanstypernas värde
som skolflygplan på för-GFU fordras det att även utbildningsresultaten från GFU
finns tillgängliga.» Jag kan inte finna något som helst fog för Nilssons klander av
materielverkets uttalanden i denna sak.

Såvitt gäller frågan om arméledningens inställning i anskaffningsfrågan erinrar
jag om att armén och flygvapnet som framgår av framställningen till Kungl. Maj:t,
enats om en gemensam ramspecifikation. Av framställningen kan vidare utläsas att
skiljaktiga önskemål funnits i flera hänseenden men att man ansett sig kunna sammanjämka
sina ståndpunkter. Skäl till arméns anslutning till Beagle-alternativet är
att söka bl. a. i omständigheter av hemlig natur. Jag har tagit del härav och har
ej funnit anledning till anmärkning häremot.

Vad gäller frågan om offerttiderna ger utredningen enligt min mening ej skäl till
antagande att härutinnan förekommit något som kan föranleda berättigad kritik.

I framställningen till Kungl. Majit har materielverket redovisat varför man ansett
beställning böra ske vid den i framställningen föreslagna tiden. På grund av vad som
i ärendet förekommit finner jag ej tillräckliga skäl för anmärkning mot vad därutinnan
anförts.

Frågan huruvida försvarsdepartementet varit engagerat i anskaffningsärendet eller
ej är ur den synvinkel som jag har att bedöma materielverkets förehavande av
mindre intresse. Förvaltningsmyndigheter skall lyda Konungens bud och befallningar
(Regeringsformen § 47). Med Konungens bud och befallningar avses emellertid
endast beslut fattade av Kungl. Majit i statsrådet. Ett enskilt statsråd har enligt regeringsformen
ingen befogenhet att ge direktiv till en myndighet. (Undantag finnes
dock, bl. a. för utrikesministern i hans egenskap av chef för utrikesförvaltningen.)
Även om det i praktiken naturligt nog förekommer samråd mellan statsmyndigheter
och de olika statsdepartementen är detta alltså utan juridisk betydelse. Ansvaret för
en myndighets beslut åvilar fullt ut den som inom myndigheten fattat beslutet och
om beslutet varit felaktigt kan han icke freda sig med att han handlat i enlighet med
ett statsråds önskan. Härutinnan må erinras bl. a. om uttalande år 1964 av riksdagens
konstitutionsutskott (KUis memorial 1964:12 sid. 21). Från regeringen har inte
utgått några direktiv till materielverket i vad gäller valet av flygplan och huruvida
det förekommit kontakter mellan materielverket och försvarsdepartementet lämnar
jag utan avseende dels emedan det, som framgår av vad jag här förut anfört, är
utan betydelse för materielverkets ansvar dels ock emedan statsråds ämbetsutövning
ej står under min tillsyn.

Valet av flygplanstyp från teknisk och ekonomisk synpunkt

De två flygplanstyperna MFI-15 och Beagle 125, mellan vilka valet stod, är efter
vad jag kan förstå och efter vad Karlsson själv uttalat i sin påminnelseskrift tekniskt
sett tämligen likartade. Det får därför anses ha varit en ingalunda lätt uppgift

155

att härutinnan göra en avvägning avseende det ena flygplanets företräden jämfört
med det andra flygplanets. I vissa hänseenden har förelegat så findragna avvägningsfrågor
att det vid bedömningen otvivelaktigt funnits utrymme för olika i och
för sig berättigade uppfattningar. Tjänstefelsansvar för bedömningar kan endast
komma i fråga om dessa ligger uppenbart utanför det rimligas gräns. Flygvapnet
och materielverkets flygmaterielförvaltning har utifrån flygvapnets speciella önskemål
funnit Beagle-maskinen vara att föredraga som skolflygplan och chefen för
armén har funnit sig kunna godtaga denna maskin också för arméns behov. Jag
kan icke på grund av vad som i ärendet förekommit finna något fog för påstående
att berörda myndigheters ställningstaganden är uppenbart orimliga. Vid sådant förhållande
kan tjänstefel inte komma i fråga i vad gäller själva förordandet av Beaglemaskinen.

Kritik har också riktats mot de ekonomiska kalkyler som materielverket gjort
för Beagle- och MFI-alternativen. Även här har man i huvudsak att göra med bedömningsfrågor.
Jag har i detta avseende ej funnit tillräckliga skäl för antagande att
verkets beräkningar haft sådan karaktär att tjänstefelsansvar kan ifrågakomma.

Beagle-företagets ekonomiska ställning

Nilsson har i sina klagomål ifrågasatt om ej materielverket visat försumlighet i vad
gällde undersökningen av Beagle-företagets ekonomiska ställning. Det är från materielverket
upplyst att man — efter det man erfarit att Beagle Aircraft Ltd var ett
av den brittiska staten helägt företag — ej gjort några vidare undersökningar av
företagets ställning.

Det torde vara ett väl känt förhållande att statlig företagsamhet icke sällan bedrivs
också med andra hänsyn än att få en direkt avkastning av företaget. (Se härtill
exempelvis R. Tersmans år 1959 framlagda gradualavhandling »Statsmakternas
och de statliga aktiebolagen» sid. 11 och Molin-Månsson-Strömberg, »Offentlig
förvaltning», 1969, sid. 101—102.) Medan det å ena sidan således torde vara svårt
att yttra sig om ett statsföretags stabilitet enbart på grund av det redovisade rörelseresultatet
torde det å andra sidan vara synnerligen svårt för en utomstående att få
grepp om det komplex av politiska bedömanden som i övrigt kan motivera företagets
existens. Jag kan av de nu anförda skälen ej finna fog för anmärkning mot
materielverket för det man ej inlåtit sig på att försöka närmare utröna Beagle-företagets
ställning.

Med vad jag förut anfört har jag slutbehandlat de anmärkningar som klagandena
gjort i ärendet.

Emellertid finner jag mig vid ärendets avgörande inte böra förbigå den under utredningens
gång uppkomna frågan huruvida materielverket ägt rätt att — som här
skett — på eget bevåg inträda som delägare i ett aktiebolag.

Anskaffningsärendets senare utveckling

Ämbetsverken tillhör den förvaltningsorganisation som står till statsledningens
förfogande vid styrandet av riket. Ämbetsverkens uppgifter såväl som de resurser

156

med vilka de har att arbeta bestämmes av Kungl. Maj:t eller riksdagen eller av
Kungl. Maj:t och riksdagen i förening genom lagar, förordningar, instruktioner, brev
och — vilket är mycket väsentligt — genom budgetregleringen. Ämbetsverken står,
som förut berörts, i direkt lydnadsförhållande till Kungl. Maj:t. Alla befattningshavare
i ämbetsverken, vilka ej har en helt osjälvständig ställning, fullgör sina åligganden
under ämbetsansvar och deras verksamhet är föremål för allmän insyn enligt
tryckfrihetsförordningens regler om handlingsoffentlighet. Vidare granskas ämbetsverkens
åtgöranden av Kungl. Maj:ts och riksdagens särskilda kontrollorgan.

Ett aktiebolag åter är alltid — oberoende av vem som äger aktierna i detsamma

— ett civilrättsligt subjekt och en självständig juridisk person. Statsägda aktiebolag
tillhör därför inte den egentliga statsförvaltningen. De står inte i något offentligträttsligt
lydnadsförhållande till statsledningen, utan statsmakten utövar sin ledning
av dem på grund av sin ställning som aktieägare i enlighet med de civilrättsliga reglerna
i aktiebolagslagen eller på grund av avtal med bolagen. Det förhållandet att
även de statsägda aktiebolagen är civilrättsliga subjekt innebär att ämbetsansvar är
uteslutet för bolagens personal, att reglerna om handlingsoffentlighet ej äger tilllämpning
å dem samt att de, med bortseende från vissa specialfall, är undantagna
från den kontrollverksamhet som utövas mot förvaltningsmyndigheterna. Eftersom
ett ämbetsverk ej är någon självständig juridisk person utan blott ett organ för
statsverket kan ämbetsverket som sådant inte företaga några rättshandlingar, ej heller
äga något. De rättshandlingar som utföres genom ett ämbetsverk sker för statsverkets
räkning och de måste grunda sig på de bemyndiganden som statsledningen
givit åt ämbetsverket. Den egendom som nyttjas av ett ämbetsverk är statens egendom
och redovisas också som sådan. (Se härtill exempelvis SOU 1968:45 sid. 26—
27 under avsnittet 2.2.) Av vad jag sålunda anfört torde framgå att materielverket
ej självständigt kan uppträda som stiftare av aktiebolag och än mindre själv äga
några aktier.

Fråga blir då om ett ämbetsverk — utan att det direkt uppdragits åt detsamma

— kan anses behörigt att å statens vägnar stifta aktiebolag eller att för statens räkning
köpa aktier. Frågan måste enligt min mening besvaras nekande. Såvitt jag
kunnat finna har i de fall då statliga bolag tillskapats eller då staten förvärvat aktier
från enskild besluten härom (om man undantager det år 1918 bildade AB Kurortsverksamhet)
städse fattats av Kung). Maj:t och riksdagen. Medel har av riksdagen
anvisats särskilt för varje fall, antingen genom direkta anslag eller genom bemyndigande
att använda viss del av affärsverkens likvida medel för ändamålet. I inget
annat fall än det förenämnda från 1918, vilket hade sin särskilda bakgrund, har
jag kunnat finna belägg för att det ansetts tillåtligt att teckna eller inköpa aktier
som ett led i en annan verksamhet för vilken medel anslagits. Ett sådant förfarande
skulle förvisso få mycket svåröverskådliga konsekvenser som illa skulle rimma
med den noggranna reglering av den statliga företagsamheten som utövas från
Kungl. Maj:t och riksdagen. Väl förekommer det att statens ägarfunktioner utövas
genom ett ämbetsverk eller genom ett affärsverk men jag har ej kunnat finna annat
än att det i så fall sker på grund av Kungl. Maj:ts uppdrag.

157

Saken har också en annan aspekt. Om ett ämbetsverk som ett led i fullgörandet
av sina åligganden fritt skulle kunna tillskapa aktiebolag som instrument för verksamhetens
utövande skulle ämbetsansvar och handlingsoffentlighet snart kunna
urholkas. Vad som skedde genom bolagens försorg skulle dessutom vara undandraget
den kontrollverksamhet som ämbetsverket själv vore underkastat.

Jag kommer på grund av vad jag nu anfört till den slutsatsen att materielverket
förfarit felaktigt då det utan särskilt bemyndigande från Kungl. Maj:t medverkat vid
bildandet av Scottish Aviation Bulldog Ltd. Jag anser mig emellertid böra beakta att
materielverket — som handlat i viss tidsnöd — uppenbarligen vidtagit sina dispositioner
i syfte att i den uppkomna situationen ernå största möjliga fördelar för statsverket
samt att åtgärderna — sett ur denna synvinkel — framstår som ett gott initiativ.
På grund av dessa omständigheter och då saken numera, efter vad jag inhämtat,
bragts till försvarsdepartementets''kännedom finner jag mig kunna låta saken
bero vid de uttalanden jag gjort.

Förvaltning av personalkassemedel

I en skrift som inkom till JO den 5 februari 1970 anförde värnpliktiga K. Källström,
S. Pettersson och G. Larsson bl. a. följande. Dalregementets personalkassa
fick sina huvudsakliga inkomster från marketenteri-, kiosk- och biografrörelse
— medel som alltså kom från de värnpliktiga. Det föreföll därför rimligt att
medlen kom de värnpliktiga till godo. Enligt gällande föreskrifter för personalkassa
skall medlen också i första hand användas till trevnadsanordningar för värnpliktigt
befäl och meniga. Emellertid fördelades medlen vid Dalregementets personalkassa
på ett sätt som stod i strid med nämnda regel. Som exempel härpå kunde
anföras bl. a. följande: Regementets kamratförening erhöll 15 000 kronor för
framställning av en tidskrift kallad »Armborstet». Visserligen tilldelades de värnpliktiga
vid utryckningen denna tidskrift men det vore synnerligen tveksamt om
det fanns något intresse för tidskriften. Anslaget syntes närmast vara understöd till
en officersbetonad förening vari ingen värnpliktig antecknats som medlem på flera
år. 8 000 kronor hade debiterats för blommor. Det kunde ifrågasättas om blommor
för ett sådant belopp verkligen kommit de värnpliktiga till godo och för övrigt
om så mycket pengar — 1/10 av personalkassans inkomster — borde användas
för sådant ändamål. Vidare hade 15 000 kronor använts till priser och utrustning
åt ett fåtal elitidrottsmän vid förbandet. Detta fick anses vara en orättvis fördelning
av medlen. För trivselanordningar på kompanierna hade utgått sammanlagt
endast 7 000 kronor. Anslaget borde ha varit mycket större. Bl. a. borde ett större
antal exemplar av dagstidningarna inköpas så att icke som nu omkring 75 man
fick samsas om en tidning. De flesta kompanier saknade ordentliga dagrum. Vad
man hade att tillgå var lektionssalar med en TV-apparat. — Klaganden förmenade
att de värnpliktiga skulle givas större inflytande över personalkassemedlens an -

158

vändning. Det hemställdes att JO skulle närmare undersöka förvaltningen av Dalregementets
personalkassa och vidtaga erforderliga åtgärder.

Chefen för Dalregementet inkom efter remiss med utredning och yttrande.

Utredningen tillställdes Källström för yttrande med anhållan jämväl att han måtte
låta sina medklagande få del av handlingarna. Källström återställde akten med besked
att han berett Larsson tillfälle taga del av densamma men att han ej kunnat
komma i kontakt med Pettersson.

Av regementschefens utredning inhämtades bl. a. följande uppgifter rörande personalkassans
inkomster och utgifter.

Under budgetåret 1968/1969 uppgick kassans inkomster till 80 374 kronor
27 öre. Härav härrörde 35 359 kronor 65 öre från marketenteri-, kiosk- och biografrörelse,
8 854 kronor 52 öre utgjorde inkomst från ett av kassan drivet bageri,
23 647 kronor utgjorde ersättning från fortifikationsförvaltningen för användning
av kassans idrottsanläggningar, 4 436 kronor 70 öre hade erlagts i hyra av Falu
stad och andra som jämte fortifikationsförvaltningen nyttjat kassans idrotts- och
simanläggningar, 3 608 kronor 76 öre hade likaledes influtit som hyror och 4 467
kronor 64 öre utgjorde räntor och utdelningar på kassans kapital. Kapitalbehållningen
var vid budgetårets slut 161 131 kronor 13 öre.

Bland utgifterna, som under sagda budgetår uppgick till 81 350 kronor 84 öre,
märkes följande poster. Till inköp av tidskriften »Armborstet» hade åtgått 7 392
kronor 50 öre. Till planteringar å kasernområdet och å regementets lägerplats hade
anslagits 4 000 kronor och till blommor i matsal, marketenteri och förläggningar
sammanlagt 2 000 kronor. Kompanierna hade för trevnadsanordningar disponerat
sammanlagt 11 100 kronor. Kostnaden för dagstidningar åt manskapet hade uppgått
till 8 550 kronor, underhåll och nyanskaffning av radio- och televisionsmottagare
belöpte sig till 3 000 kronor. För fritidsverksamheten hade anslagits 5 900
kronor, för allmän underhållning vid två tillfällen 3 555 kronor och för särskild
underhållning för de värnpliktiga som kommenderats till högvaktstjänst hade åtgått
2 600 kronor. Som garantiavgifter för de telefonautomater som uppsatts hade
till televerket erlagts omkring 1 400 kronor. Till anskaffande av idrottspriser —
även till sådana tävlingar som påbjudits av chefen för armén och av militärbefälhavaren
— hade åtgått 9 700 kronor. Såsom bidrag till regementets idrottsförening
och till dess skytteförening hade lämnats sammanlagt 2 000 kronor. Underhåll
av och försäkringsavgifter för kassans byggnader och anläggningar hade dragit
en kostnad av i runt tal 12 000 kronor.

Det har härutöver i den av regementschefen gjorda utredningen angivits att regementets
kamratförening, som utgiver »Armborstet», omfattar omkring 450
medlemmar och att endast en tiondel därav har eller har haft officers grad.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson följande.

Av de av regementschefen lämnade uppgifterna om personalkassans inkomster
och utgifter framgår att klagandena mestadels grundat sina klagomål på i hög

159

grad felaktiga uppgifter. Endast två av de i klagomålen berörda spörsmålen förtjänar
enligt min mening att upptagas till närmare behandling. Det ena spörsmålet
gäller frågan om de värnpliktigas inflytande över personalkassemedlens användning
och det andra gäller anslaget till tidskriften »Armborstet».

Såvitt gäller inflytandet över personalkassa vill jag anföra följande. Kungl. Maj:t
har den 9 april 1965 utfärdat »Bestämmelser för personalkassa m. m.» att gälla
från den 1 juli samma år. Bestämmelserna finnes intagna bl. a. i Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret (TL) avd. A nr 29/1965. I dessa bestämmelser är ej
reglerat hur personalkassa skall förvaltas i vidare mån än att det för vissa fall har
föreskrivits att tillstånd skall inhämtas från central myndighet. Man har därför att
i fråga om förvaltningen av personalkassa gå tillbaka till de generella förvaltningsbestämmelser
som gäller inom krigsmakten. Sådana återfinnes i det av Kungl. Maj:t
den 25 november 1966 utfärdade »Förvaltningsreglemente för krigsmakten» (FRK),
vilket trädde i kraft den 1 januari 1967. Som förvaltningsmyndighet för ett regemente
fungerar normalt regementschefen. Enligt FRK beslutar chef ensam i ärende
i vars handläggning han deltager (11 §). Chef äger emellertid att överlämna
åt underlydande befattningshavare att avgöra ärende eller grupp av ärenden som
ej är av sådan beskaffenhet att prövning bör ankomma på chefen (12 §). I de anvisningar
till FRK som utfärdats av försvarets civilförvaltning betonas vikten av att
chef utnyttjar sin möjlighet att delegera beslutanderätten till underlydande chefer
så att ett smidigt förvaltningsförfarande åstadkommes. Som exempel på sådan delegering
som regelmässigt bör ske anföres bemyndigande för kompanichef att besluta
om utbetalning av föreskrivna penningbidrag till de värnpliktiga samt tillika
medgivande för kompanichefen att i sin tur uppdraga handläggningen åt kompanikvartermästare
eller motsvarande.

Något stöd för att delegera beslutanderätten i förvaltningsärende till värnpliktiga
under grundutbildning, vilka ju uppenbarligen inte är befattningshavare i
FRK:s mening, finns inte. Det skulle med gällande bestämmelser följaktligen vara
fel av chef som är förvaltningsmyndighet att till värnpliktiga avhända sig den formella
beslutanderätten i fråga om personalkassas förvaltning. Däremot har genom
de föreskrifter för förbandsnämnd vilka utfärdats som bilaga 12:3 till Tjänstereglemente
för krigsmakten öppnats möjlighet för förbandschef att av personalkassemedel
ställa en viss summa till förfogande för förbandsnämnden (som ju huvudsakligen
består av representanter för de värnpliktiga) att av den fördelas till olika
trivselfrämjande ändamål under utbildningsåret. Vidare kan chef naturligtvis som
underlag för sina beslut rörande personalkassemedlens användning inhämta de
värnpliktigas mening. Ett sådant förfarande anser jag vara att rekommendera. Förbandsnämnden
utgör — särskilt med hänsyn till den befattning nämnden, enligt
vad förut sagts, kan få taga med personalkassemedel — ett lämpligt kontaktorgan
i dylika frågor. Det bör emellertid i sammanhanget beaktas att handhavande av
personalkassemedlen bör ske på avsevärt längre sikt än ett utbildningsår i sänder
— särskilt gäller detta förvaltningen av inkomstbringande rörelser och byggnader.
Jag vill tillägga att frågan om handhavandet av personalkassemedel för närvarande

160

utreds gemensamt av försvarsstabens personalvårdsbyrå och försvarets materielverks
intendenturmaterielförvaltning.

Vad härefter angår användandet av medel från Dalregementets personalkassa
för inköp av tidskriften »Armborstet», vilket klagandena förmenar stå i strid med
bestämmelserna för personalkassa, är att beakta 3 § av bestämmelserna, som har
följande lydelse:

Av personalkassas medel skola i första hand bestridas kostnader för trevnadsanordningar
för kadetter, instruktörsaspiranter (motsvarande), fast anställt underbefäl
i övrigt, då underbefälsmäss är anknuten till marketenterirörelse, värnpliktigt
underbefäl och meniga, allt i den mån medel ej finnas anvisade för ändamålet.

Personalkassas medel må utöver vad i första stycket sägs tagas i anspråk för förströelseverksamhet,
bildningsverksamhet, idrott och skytte samt hedersbevisning i
form av krans eller dylikt vid begravning.

Avgörande för frågan huruvida det är tillåtet att använda medel från Dalregementets
personalkassa för inköp av »Armborstet» är således, enligt dessa bestämmelser,
om åtgärden skapar möjlighet att främja trevnad, bidraga till förströelse och
befordra bildningsverksamhet för den angivna personalen, däribland värnpliktiga.
För att söka bilda mig en uppfattning härom har jag tagit del av innehållet i
»Armborstet» för år 1969 och gjort mig underrättad om den huvudsakliga inriktningen
av ämnesvalet för innehållet i tidigare årgångar av tidskriften, som började
utgivas 1952. Argången 1969, som omfattar drygt 200 sidor, domineras av två
huvudavdelningar. Den ena avdelningen innehåller historiska och kulturhistoriska
småartiklar om bygden varifrån regementets värnpliktiga rekryteras och om regementets
relationer till bygden. Den andra avdelningen innefattar skildringar från
utbildningsåret 1968—1969, vilka författats och illustrerats av värnpliktiga som
tillhörde utbildningsomgången sagda år. Tidigare årgångar av tidskriften är redigerade
efter i stort sett samma mönster som årgången 1969.

Huruvida läsning av »Armborstet» erbjuder trevnad och förströelse är givetvis
beroende på vederbörande läsares intresseinriktning och personliga förutsättningar
att tillägna sig innehållet. Med den erfarenhet som jag i min verksamhet vunnit
av värnpliktiga anser jag mig kunna utgå från att det inte är så få som måste ha
nöje av läsningen av tidskriftsartiklarna. De historiska och kulturhistoriska artiklarna
har otvivelaktigt bildningsvärde. Artiklarna med skildringar från utbildningsåret
kan knappast sakna intresse för värnpliktiga som då tjänstgjorde vid
regementet. Jag har mig bekant att den vid dessa artiklar fogade förteckningen
över personalen vid regementet under utbildningsåret, vari de värnpliktiga är upptagna
plutons- och kompanivis, särskilt uppskattas av dem.

Dalregementet är — efter vad jag erfor vid min inspektion av förbandet under
våren 1970 — alltjämt att betrakta som ett landskapsregemente i så måtto att det
helt övervägande antalet värnpliktiga rekryteras från den närmast omgivande
bygden. Mot bakgrund härav saknas inte skäl att antaga att utdelning till värnpliktiga
av en sådan skrift som »Armborstet», som belyser förbandets och ortsbefolkningens
inbördes relationer genom tiderna och skildrar vad som försiggått

161

under utbildningen, på sikt kan bidraga till en positiv inställning till förbandet samt
en god sammanhållning och ett gott kamratskap mellan förbandets värnpliktiga av
alla kategorier. Att eftersträva sådana goda förhållanden — vilka är i sann mening
trivselfrämjande — är givetvis viktigt, särskilt numera, då tjänstgöringstillfällena
är avsevärt fler än förut.

På grund av vad jag sålunda anfört finner jag det i och för sig inte strida mot
bestämmelserna om personalkassa att medel från Dalregementets personalkassa
användes till inköp av tidskriften »Armborstet» för utdelning såsom avskedsgåva
till värnpliktiga efter fullgjord grundutbildning.

En annan sak är om anslaget för inköpet står i rimlig proportion till personalkassans
resurser och behovet av anslag för andra ändamål. Detta är en bedömningsfråga
angående vilken det finns utrymme för skilda meningar. Jag anser mig
inte ha anledning att härutöver uttala annat än att den avvägning som gjorts i angivna
hänseenden således i vart fall inte kan läggas någon till last som fel.

Anordnande av orienteringslöpning över annans mark

I ett den 14 november 1969 av JO Thyresson avgjort ärende (dnr 2537/69) hade
en person anfört klagomål bl. a. över att en av Skånska trängregementet anordnad
orienteringslöpning delvis gått över hans marker utan att hans medgivande
därtill inhämtats. Regementschefen översten F. Nordström hade i ett i det ärendet
infordrat yttrande uppgivit att övningsledaren fanjunkaren K. Fröjdh inte följt
vid regementet gällande rutin att i förväg kontakta den eller de markägare, som
kan komma att beröras av en övning av ifrågavarande slag. Vid avgörande av
ärendet uttalade JO Thyresson att Fröjdh visserligen förfarit felaktigt vid uppläggningen
av orienteringslöpningen så att övningen delvis kommit att bedrivas
å G. tillhörig mark, att felet emellertid måste anses ringa och uppenbarligen hade
skett av förbiseende samt att det inte var av beskaffenhet att föranleda ansvar.

I en sedermera till JO inkommen skrift anförde Nordström: Förenämnda beslut
har väckt en viss osäkerhet vid regementet. Vid övningar på privat mark gäller
inom regementet den allmänna bestämmelsen att före övning kontakt skall tas
med de markägare, som berörs av övningen. Bestämmelsen är utformad främst
med tanke på rent militära övningar. I vad gäller mindre orienteringsövningar till
fots har inom regementet utvecklats en praxis, att man endast sökt kontakt med
vissa markägare, d. v. s. man har tolkat regementschefens allmänna bestämmelser
så, att endast ägare av mera ömtåliga områden ansetts »berörda». Inom övriga områden
— skogsområden o. d. — har man ansett att deltagarna enligt allemansrätten
individuellt kan förflytta sig utan särskilt tillstånd. Praktiska skäl har också
lett till denna tolkning, enär det med hänsyn till de ofta starkt splittrade ägoförhållandena
inom bygden är så gott som omöjligt att med rimlig arbetsinsats spåra
upp alla markägare och kontakta dessa, ofta bosatta fjärran från sina ägor. Denna

6 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

162

princip torde helt överensstämma med Svenska Orienteringsförbundets tävlingsregler
för mindre tävlingar. Fröjdh har följt denna tolkning av regementschefens
allmänna bestämmelser vid en övning av synnerligen blygsam omfattning (4 deltagare)
och har förklarats ha förfarit felaktigt. Skall detta uttalande tolkas så, att
militär chef som anordnar en orienteringsövning oavsett övningens storlek är skyldig
att kontakta varje ägare av mark, som de övande passerar? Eller är beslutet
en följd av att jag i mitt yttrande uttalat, att Fröjdh icke följt vid regementet gällande
rutin? Om så varit fallet, måste jag medge, att yttrandet tillkommit utan att
jag tillräckligt grundligt inhämtat hur min allmänna bestämmelse om markägarkontakter
kommit att tolkas vid ordnande av orienteringsövningar till fots. I detta
sammanhang är det också av intresse att få besked huruvida ägare av ett skogsområde
i normala fall (ej nyplanterat, ej under jaktsäsong e. d.) kan förbjuda att orienteringslöpare
till fots — militär eller civil — passerar genom området? Om svaret
är nej, blir svaret annorlunda om i detta område ordnas en kontroll (en upphängd
skärm)?

JO Thyresson anförde i beslut den 26 juni 1970 följande.

Såsom Nordström förmodat har mitt ifrågavarande uttalande i beslutet den
14 november 1969 grundats på hans uppgift att Fröjdh inte följt den vid regementet
gällande rutinen vid anordnande av orienteringsövningar.

Med hänsyn till vad Nordström numera uppgivit om den praxis som gäller vid
mindre orienteringsövningar kan inte göras gällande att Fröjdh i det hänseende,
som nu är i fråga, förfarit felaktigt.

Vad beträffar frågan om ägare av skogsområde i normala fall kan förbjuda att
orienteringslöpare passerar genom området torde svaret å densamma vara nej.
Jag förutsätter då att ingen skada kan ske å området och att inte stängsel e. d.
måste brytas. Därest ingen åverkan sker torde det också vara tillåtet att upphänga
en kontrollskärm (jfr dock vad i det följande sägs om intrång i annans besittning
av fastighet).

Till det anförda vill jag foga följande. Frågan under vilka förutsättningar och i
vilken omfattning militär personal äger att för övningsändamål nyttja enskild
mark behandlas mera utförligt i militieombudsmannens ämbetsberättelse 1947 s.
255 f. Till vad där anföres må tilläggas att huvudstadgandet på ifrågavarande område
numera återfinnes i 12 kap. 4 § brottsbalken, där det stadgas att den som tager
olovlig väg över tomt eller plantering eller över annan äga, som kan skadas
därav, dömes för tagande av olovlig väg till böter. Olovligt tagande av väg över
tomt eller plantering är således straffbart oavsett om skada kan ske men beträdande
av andra ägor endast i den mån de kan skadas. Vidare må erinras om stadgandet
i 8 kap. 11 § andra stycket brottsbalken om intrång i annans besittning av
fastighet. Som exempel på sådant intrång, vilket skall bedömas som egenmäktigt
förfarande eller självtäkt, anges bl. a. att någon olovligen bryter stängsel, hugger
eller gräver.

163

Jag vill slutligen betona att det, såsom militieombudsmannen framhöll, inte
synes möjligt att uppdraga några mera fasta och allmängiltiga gränser för militär
personals rätt att under övning beträda annan enskild mark än tomt men att det
kan hävdas att det inte är rättsenligt att utan vederbörandes samtycke utnyttja enskild
mark i sådana fall, då det redan från början står klart, att skador av mera
betydande omfattning kan väntas bli en följd av markens beträdande.

Kommunicering med sökanden av personutredning i ärende om vapenfri tjänst

I en den 17 juni 1969 till JO inkommen skrift anförde Göran Frunck bl. a. följande.
Det villkor om djup samvetsnöd som i lagen uppställts för erhållande av
vapenfri tjänst syntes ej vara närmare definierat och det torde därför finnas stort
utrymme för skönsmässighet vid prövning av ansökan om sådan tjänst. Särskilt
med hänsyn härtill framstod det som otillfredsställande att nämnden ej före sitt
beslutsfattande lät den sökande få del av personutredningen i ärendet, vilken vore
av stor betydelse för utgången. — Frunck anhöll att JO undersökte om nuvarande
handläggning tillgodosåg rättssäkerheten och att JO vidtog anstalter för enhetlig
rättstillämpning på området i fråga.

Yttrande inhämtades från vapenfrinämnden. I sitt yttrande anförde nämnden
bl. a. följande.

Den väsentliga frågan i Fruncks framställning till JO synes vara, huruvida det
bör åligga nämnden att ex officio delge sökanden den i ärendet verkställda utredningen
och lämna honom tillfälle att yttra sig över den innan ärendet avgöres.

Nämnden plägar regelmässigt avgöra ansökningar om vapenfri tjänst utan att
utredningsmannens berättelse delges sökanden, detta även när utgången av ärendet
går sökanden emot. Om sökanden särskilt begär att få yttra sig över ett utlåtande
innan ärendet avgöres, beaktas detta.

Till en början kan konstateras, att någon författningsbestämmelse, som reglerar
den berörda frågan, icke föreligger. I 5 § kungörelsen med vissa bestämmelser om
vapenfria tjänstepliktiga (SFS 1966: 414) sägs att nämnden skall göra den utredning
om sökandens personliga förhållanden och övriga omständigheter som
behöves för prövning av ansökningen. Enligt samma paragraf äger nämnden förordna
särskild utredningsman att biträda vid utredningen; denne äger kalla sökande
och annan för samtal. Uppenbarligen är det överlämnat till nämnden att fritt
bedöma vilken utredning som »behöves».

Allmänt sett kan det väl hävdas, att part i ett förvaltningsärende som regel har
beaktansvärda krav att få ta del av det utredningsmaterial, som tillföres målet genom
annan än parten själv, och att sådant material icke bör läggas till grund för ett
för parten negativt avgörande med mindre han fått tillfälle att yttra sig över materialet.
En kommunikation med parten ter sig då närmast som ett led i ärendets
sakliga utredning och kan i typiska fall tänkas förebygga felbedömningar. Emellertid
kan en allmän regel om skyldighet för myndigheterna att vidtaga sådan kommunikation
som bekant icke uppställas. Därtill är omständigheterna i olika förvaltningsärenden
alltför skiftande. Partens intresse att få del av material måste
alltid kunna vägas mot andra synpunkter. Därvid kommer särskilt i beaktande

164

innehållet i 6 § allmänna verkstadgan, att offentlig förvaltning skall bedrivas så
enkelt, snabbt och ekonomiskt som är möjligt utan att säkerheten eftersättes. En
kommunikationsåtgärd skall inte behöva företagas om den innebär »mera våld
än nöden kräver».

Vid bedömande huruvida de utlåtanden, som de särskilda utredningsmännen i
vapenfriärenden avger efter förordnande av nämnden, är av beskaffenhet att böra
regelmässigt kommuniceras sökanden genom nämndens försorg, måste till en början
något beaktas lagstiftningens innebörd och ändamålet med nämndens prövning.

Enligt beslut av statsmakterna skall inom landet uppsättas väpnade styrkor,
som skall kunna användas om riket kommer i krig. Organisationen är uppbyggd
på en allmän plikt för manliga svenska medborgare i vissa åldrar att delta i försvaret.
Denna plikt kan med fog sägas vara den för den enskilde individen mest
maktpåliggande av alla de förpliktelser som samhället ålägger sina medborgare.
Den allmänna värnpliktens bärande idé är att den skall fördelas såvitt möjligt lika
på de berörda medborgarna. Lagen om vapenfri tjänst medger emellertid att en
värnpliktig kan befrias från denna allmänna plikt under förutsättning att bruk av
vapen mot annan icke är förenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse
och skulle medföra djup samvetsnöd för honom. Den situation

som lagstiftaren åsyftat är den att — om landet trots allt skulle råka i krig och
huvuddelen av den värnpliktiges kamrater försvarar sig och landets övriga medborgare
med vapen i hand — det ändå skulle så strida mot den värnpliktiges läggning
och innersta natur att bära vapen mot en annan människa att det för honom
uppstår djup samvetskonflikt om han skulle lyda samhällets krav att bära vapen
mot fienden. Lagstiftningens syfte är att rädda den värnpliktige ur den tänkta konfliktsituationen
genom att befria honom från vapentjänst och därmed även från att
utbildas till sådan tjänst.

Syftet med den utredning, som vapenfrinämnden författningsenligt har att utföra,
är således att söka utröna, huruvida den angivna konfliktsituationen kan tänkas
uppstå i händelse av krig. Sakens egen natur gör, att man dessvärre icke har tillgång
till objektivt mätbara fakta, av vilka man kan dra logiskt bindande slutsatser
i ärendet. Man måste i stället nöja sig med antaganden om hur sökanden skulle
komma att reagera i en tänkt krigssituation. Därvid får man söka ledning i sökandens
personliga förhållanden, sådana de ter sig i dagens situation. I den handledning
för utredningsmän, som vapenfrinämnden utgivit, har nämnts att under samtalet
med sökanden bör beröras bl. a. hans allmänna anpassning och förmåga att
möta svårigheter i olika sammanhang, hans livsåskådning, frågan om sökanden rönt
påverkan av miljö eller tradition, hans inställning till landets samhälls- och rättsordning
och huruvida det enligt sökandens uppfattning kan finnas situationer där
tillgripande av våld kan anses försvarbart. Utredningsmannen bör om möjligt även
höra andra personer angående sökanden. Med ledning av vad som förekommit avger
utredningsmannen så utlåtande till nämnden. Detta skall föregås av en fyllig redogörelse
för vad som förekommit under utredningen för att nämnden självständigt
skall kunna göra en bedömning av ärendet och icke vara hänvisad till utredningsmannens
egen bedömning. Denna redogörelse tjänar också syftet att nämnden
därigenom blir i tillfälle att bedöma utredningsmannens förmåga att penetrera
sökandens problem sett i belysning av lagstiftningens innehåll. Det bör också påpekas
att, om det vid utredningen inte framkommit tillräckligt material som stöder
sökandens påstådda inställning, detta förhållande måste gå ut över sökanden.

Såväl vapenfrinämndens som utredningsmannens bedömning av en ansökan om

165

vapenfri tjänst måste av naturliga skäl till allt väsentligt baseras på de uppgifter
som den värnpliktige själv lämnar vid samtalet med utredningsmannen. Dennes
redogörelse för samtalet med sökanden upptar också som regel det största utrymmet
i utredningsmannens berättelse. Upplysningar från utomstående personer tjänar
närmast syftet att utgöra en kontroll och komplettering av den bild av sökanden,
som skapats genom sökandens egna uppgifter till utredningsmannen. Det är
därför inte så sällan, som utredningsmannen icke tar någon kontakt alls med andra
personer, eftersom det ofta redan av sökandens egna uppgifter framstår som klart,
att han icke har den i lagen åsyftade läggningen och inställningen.

Det för ärendets avgörande helt väsentliga sakmaterial, som tillföres ärendet genom
utredningsmannens utredning, har alltså lämnats av sökanden själv. Kommunicering
med honom av hans egna uppgifter kan inte gärna behövas; det kan inte
rimligen krävas kommunikation bara för att ge sökanden tillfälle att yttra sig om
huruvida utredningsmannen — som vid fullgörande av sitt uppdrag torde vara underkastad
ämbetsansvar — skrivit ner sökandens uppgifter riktigt.

Nämnden finner alltså att det ur utredningssynpunkt i och för sig skulle stå föga
att vinna genom kommunikation av utredningsmannens utredning.

Härtill kommer andra synpunkter, som talar för att kommunikation i regel kan
underlåtas.

I första hand märkes, att vapenfrinämndens beslut kan överklagas till Kungl.
Maj:t. Sökanden har således möjlighet att i samband med besvären göra de erinringar
mot utredningen som han kan finna lämpliga. Det står ju Kungl. Maj:t fritt,
om så ur rättssäkerhetssynpunkt anses erforderligt, föranstalta om ny utredning.
Härigenom synes rättssäkerhetssynpunkterna vara tillbörligen tillgodosedda. Det
kan i sammanhanget erinras om bestämmelsen i 25 § kungörelsen med vissa bestämmelser
om vapenfria tjänstepliktiga (SFS 1966: 414) att, om särskilda skäl ej
föranleder annat, värnpliktig som sökt vapenfri tjänst första gången ej får åläggas
fullgöra värnpliktstjänstgöring innan ansökningen blivit slutligt prövad och, om han
är i tjänst, omedelbart skall hemförlovas.

Om kommunicering av utredningsmaterial skulle ske genom nämndens försorg
skulle detta medföra ett avsevärt merarbete för nämndens kansli. En kommunikation
måste rimligen föregås av en förhandsgranskning av samtliga utredningar för
att det skall kunna avgöras vilka ansökningar som kan väntas medföra avslag och
därmed kommuniceras. Avgörandet i kommunikationsfrågan måste således ankomma
på den handläggande personalen. Ett kommunicerat ärende måste vidare
bli föremål för särskild bevakning för kontroll av att yttrande inges inom föreskriven
tid. Inkommer skrift från sökanden måste handläggande befattningshavare
göra ett nytt övervägande huruvida skriften skall utställas för yttrande av utredningsmannen.
Detta förutsätter en ny inläsning av ärendet. Ytterligare bevakning
följer, och det kan även bli aktuellt med fortsatt skriftväxling. Med hänsyn till
ärendenas mångfald och tämligen likartade beskaffenhet måste man räkna med, att
varje kommunikationsavgörande måste föregås av en inläsning av ärendet, och
av samma skäl kan man inte räkna med att vederbörande handläggare kan ha särskilt
mycket till godo ur arbetssynpunkt när han slutligen bereder ärendet för föredragning
inför nämnden. Vad nu sagts skall jämföras med den nuvarande handläggningen,
där ärendena som regel inläses endast en gång i anslutning till föredragningen
för nämnden. En regelmässig kommunikation skulle därjämte medföra
en avsevärd ökning av arbetsmängden för icke handläggande personalen.

Nämnden redogjorde vidare för personalsituationen vid nämndens kansli, därvid
den framhöll att antalet ärenden blivit vida större än som beräknats vid nämndens

166

inrättande år 1966. Trots erhållna personalförstärkningar hade man svårt att bemästra
arbetsbördan. Nämnden förmenade att om kommunicering gjordes till regel
skulle detta tveklöst nödvändiggöra en ytterligare förstärkning av såväl kanslipersonal
som handläggande personal. Härefter fortsatte nämnden.

Det måste i sammanhanget också beaktas att en uppsplittring av de handläggande
uppgifterna på ett flertal befattningshavare i sig själv medför svårigheter att
säkerställa att erforderlig konsekvens iakttages vid bedömning av ärenden; en ytterligare
avsevärd ökning av den handläggande personalen skulle starkt accentuera
dessa svårigheter. Härigenom ökar ytterligare ansvaret och arbetsbördan för nämndens
ordförande. Det kan allvarligt ifrågasättas om det under dessa tänkta förhållanden
skulle vara möjligt att bibehålla det nuvarande arrangemanget att ordförandebefattningen
utövas som bisyssla och om det inte i stället skulle bli nödvändigt
att inrätta en heltidstjänst för ordförande i nämnden.

Såsom framhålles i förslaget till förvaltningslag (SOU 1968: 27) skall de fördelar
i rättssäkerhetshänseende, som står att vinna genom en viss processuell åtgärd
vägas mot de kostnader, den tidsförlust och annan olägenhet, som åtgärden
kan vålla. Det är på grund av ovan anförda förhållanden nämndens bestämda
uppfattning att olägenheten ur rättssäkerhetssynpunkt av att utredningsmannens
utredning icke delges sökanden genom nämndens försorg, är så ringa — om den
ens föreligger — att den icke kan motivera de stora olägenheter i olika hänseenden,
som skulle följa av en sådan delgivning.

Ställföreträdande JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande den 20 februari
1970 såvitt gällde kommunikationsfrågan följande.

Nämnden har i sitt yttrande till JO utförligt uppehållit sig vid frågan om en sökande
bör få del av utredningsmannens utlåtande och tillfälle att yttra sig över det
innan nämnden avgör ärendet. Jag har fäst mig särskilt vid att nämnden — som
skäl till att kommunicering med sökanden av utlåtandet inte skulle behövas —
anfört att det för ärendets avgörande helt väsentliga sakmaterial som tillförs ärendet
genom utredningsmannens utredning lämnats av sökanden själv. Enligt nämndens
mening skulle det inte rimligen kunna krävas kommunikation bara för att ge
sökanden tillfälle att yttra sig om huruvida utredningsmannen — som vid fullgörande
av sitt uppdrag är underkastad ämbetsansvar — skrivit ner sökandens
uppgifter riktigt. Med hänsyn till vad som uttalats om kommunicering av bl. a.
besvärssakkunniga, JK och JO finner jag denna nämndens uppfattning mycket
överraskande. Från JO:s sida har bl. a. i ärende om tillförlitlighetsgarantiema vid
prisundersökning (JO:s ämbetsberättelse 1969, s. 449) framhållits att den bärande
tanken bakom kommunikationsprincipen är just att det inte går att med tillbörlig
grad av säkerhet bedöma tillförlitligheten av ett utredningsmaterial, om inte den
mest initierade, dvs. den saken angår, fått tillfälle att granska det. Uttalandet gjordes
mot bakgrund av ett konstaterande av risken för felaktigheter som vållas av
den mänskliga oförmågan att absolut felfritt behandla uppgifter som inhämtas
under en undersökning eller utredning. Dessa synpunkter gör sig enligt min mening
gällande i särskilt hög grad i fråga om en utredning angående en persons
religiösa eller etiska inställning. Språket är ett ofullkomligt kommunikationsmedel
i sådana fall och risken är stor både för att sökanden missförstår utredarens frågor
och för att utredaren missuppfattar sökandens svar. Frunck har också gjort
gällande att sådana missförstånd uppstått i hans ärende. Med hänsyn till den vikt
ifrågavarande ärenden får anses ha för den enskilde bör enligt min mening avkall
inte göras på den tillförlitlighetsgaranti som kommuniceringen innebär utan utred -

167

ningsmannens utlåtande regelmässigt kommuniceras med sökanden så att han får
tillfälle att före ärendets avgörande komma med de tillrättalägganden och kompletteringar
som han kan finna påkallade.

Nämnden har också som skäl mot kommunicering anfört att nämndens beslut
kan överklagas till Kungl. Maj:t och att sökanden har möjlighet att i samband med
besvären göra de erinringar mot utredningen som han kan finna lämpliga. I anledning
härav vill jag framhålla att en besvärsinstans visserligen i princip skall
ompröva saken i hela dess vidd men att det ligger i sakens natur att det skall tämligen
vägande skäl till för att ett överklagat beslut skall ändras. Detta gäller i synnerhet
i ärenden där utgången är beroende av värderingar och bedömningar. Utsikterna
till framgång med en plädering i sådana ärenden är därför vida mindre hos
besvärsinstansen än hos den första instansen. Besvärsinstansen hyser en — i och
för sig naturlig — obenägenhet mot att sätta en egen värdering eller bedömning i
stället för en som förstainstansen gjort, om besvärsinstansen inte kommit till stark
övertygelse om att dess värdering eller bedömning är riktigare. Under sådana förhållanden
kan möjligheten att hos besvärsinstansen bemöta innehållet i ett utredningsmaterial
aldrig betraktas som en fullvärdig ersättning för en rätt att få del av
materialet och yttra sig över det hos förstainstansen.

Större förståelse har jag för det skäl mot kommunicering som ligger i det merarbete
som åtgärden skulle kunna vålla nämndens kansli. Antalet ärenden är onekligen
så stort att det kan diskuteras om inte belastningen skulle bli för stor. Frågan
borde emellertid utan större administrativa olägenheter kunna lösas på det sättet att
utredningsmannen åläggs att själv tillställa sökanden ett exemplar av sitt utlåtande
med upplysning att sökanden om han så önskar kan skriftligen yttra sig över innehållet
till nämnden före viss angiven dag. Jag föreslår därför att nämnden tar upp
till övervägande om inte tanken på kommunicering av utlåtandena skulle kunna
förverkligas på detta sätt.

Från vapenfrinämnden erfors den 7 augusti 1970 att nämnden ansåg sig ej kunna
följa JO:s rekommendation om kommunicering. Nämnden upplyste samtidigt att
den hänvänt sig till Kungl. Maj:t med begäran om direktiv i saken. Nämnden lämnade
en avskrift av sin framställning till Kungl. Maj:t. Framställningen var dagtecknad
den 12 mars 1970.

Den 12 oktober 1970 avgjorde JO Thyresson ett ärende vari klagomål riktats
mot att personutredare i vapenfriärende i sin utredningsrapport förvanskat de uppgifter
som lämnats samt mot att en sådan utredning fått tjäna som underlag för
nämndens avgörande. I sitt beslut erinrade JO Thyresson inledningsvis om vad
ställföreträdande JO Wennergren anfört i det av Frunck anhängiggjorda ärendet
och anmärkte vidare att Wennergren därefter i ett annat ärende — där klagomålen
rört samma förhållande varom nu vore fråga — framhållit att erinringar mot personutrednings
sakinnehåll vore typexempel på sådant som borde klaras upp genom
kommunikation innan ärendet avgjordes och inte först på besvärsstadiet. JO Thyresson
anförde härefter bl. a. följande.

Vapenfrinämnden har intagit den ståndpunkten att den för närvarande ej kan
iakttaga kommunikationsprincipen, bl. a. på grund av den ökade arbetsbelastning
som ett kommunikationsförfarande där förmodades medföra. I framställning till
Kungl. Maj:t den 12 mars 1970 har nämnden hemställt att Kungl. Maj:t måtte

168

meddela föreskrifter om vad som åligger nämnden i fråga om kommunikation.

Kungl. Maj:t har, såvitt jag vet, ännu ej utlåtit sig med anledning av nämndens
framställan.

Jag delar i princip Wennergrens uppfattning att personutredning i vapenfriärende
bör kommuniceras med sökanden innan ärendet avgöres. Den av Wennergren
föreslagna formen för kommunikation synes mig i sammanhanget enkel och ändamålsenlig.
Jag delar också i princip Wennergrens åsikt att erinringar mot sakinnehållet
i en personutredning är ett exempel på sådant som bör klaras upp före
ärendets avgörande.

Då emellertid frågan om vad vapenfrinämnden har att iakttaga i vad avser kommunikation
numera är föremål för övervägande hos Kungl. Majit finner jag ej
skäl att för närvarande företaga vidare åtgärd i denna sak.

Vissa övriga ärenden

Förebyggande av olovliga spritinköp under krigsförbandsövning

Efter klagomål hos JO över att militärpolis hindrat värnpliktiga deltagare i en
krigsförbandsövning att besöka Systembolagets butiker utreddes följande:

Den 3—9 oktober 1969 pågick under ledning av militärbefälhavaren i Östra militärområdet
en fälttjänstövning kallad »Näcken». I övningen deltog omkring
20 000 man med omkring 2 000 motorfordon, 150 flygplan och 25 fartyg.

På morgonen den 6 oktober 1969 fick övningsledningen meddelande om att personal,
som deltog i övningen, med kronans fordon begivit sig till Systembolagets
butiker i Gävle, övningsledningen gav då order om att de i övningen deltagande
förbanden som befann sig i Gävletrakten skulle orienteras om vissa bestämmelser
och samtidigt utfärdades särskild instruktion för den militärpolispluton som stod
till ledningens förfogande.

Orienteringen till förbanden rörde främst innehållet i Tjänstereglemente för
krigsmakten (TjRK) 6:13 och 23:6, vari upptages förbud mot att under tjänstgöring
förtära alkoholhaltiga drycker så att det inverkar på förmågan att fullgöra
tjänsten och mot att vid tjänsteresa med kronans fordon medföra annat gods än
det som erfordras för resan.

Den särskilda instruktionen till militärpolisplutonen innehöll först och främst
direktiv om att bevaka systembutikerna i Gävle och att, då militär i uniform som
syntes tillhöra övningen besökte butikerna, orientera vederbörande dels om de i
föregående stycke nämnda bestämmelserna, dels om förbudet för meniga att till
kasernområde, läger eller annat uteslutande för krigsmaktens behov upplåtet område
medföra rusdrycker och öl (TjRK 12:36), dels om att det ej är tillåtet att förvara
eller förtära rusdrycker eller öl i lokaler som är belägna inom område av
förut nämnt slag och helt eller delvis är avsedda för meniga (TjRK 12:37), dels
ock om att kronans fordon ej utan särskilt medgivande får användas utom tjänsten
(kungörelsen den 5 maj 1952 om användningen av staten tillhöriga motorfordon,
omtryckt i SFS 1963:360). Vidare ålades militärpolisen att omhändertaga och till
vederbörande kompanichef eller motsvarande överlämna rusdrycker och öl som
anträffades i kronans fordon.

Det ingår i militärpolisens ordinarie åligganden att tillse att militär personal ej
olovligen avviker från sitt förband — exempelvis för privata inköp under pågående
övning.

169

Militärbefälhavaren anförde i infordrat yttrande att åtgärderna vidtagits i syfte
att förebygga brott. Han anmärkte vidare att militärpolisen vid butikerna orienterat
åtskilliga övningsdeltagare om de gällande bestämmelserna och att resultatet
blivit att ingen som fått sådan orientering fullföljt sin avsikt att inköpa rusdrycker.

JO Thyresson yttrade vid ärendets avgörande:

De av övningsledningen vidtagna åtgärderna står i överensstämmelse med gällande
författningar. De kan inte karaktäriseras som annat än ett rådigt och erkännansvärt
ingripande, påkallat av situationen, för att förhindra soldater att obetänksamt
begå förseelser och för att förebygga onykterhet bland dem under övningen.

Beredskapsstyrka nyttjad som handräckning vid officerskårs uppvaktning av regementschef Då

officerskåren vid ett infanteriregemente avtackade sin avgående regementschef
medverkade militärmusikkår. Värnpliktiga ur beredskapsstyrkan hade beordrats
att tjänstgöra som fackelbärare för att lysa musikkåren. Ett antal värnpliktiga
klagade hos JO över att beredskapsstyrkan användes för sådant ändamål.

I yttrande över klagomålen anförde vederbörande förbandschef bl. a.:

Med stöd av 2 § 2 mom. militärmusikreglementet (TLA 1960 nr 54), där det
stadgas att militärmusikkår må beordras att utföra musik vid sådana fester och
tillställningar inom förband vilka anordnas av personalkår, hade armémusikkår
beordrats att spela tapto utanför officersmässen. Då det var mörkt och musikkåren
skulle spela taptot delvis under marsch begärde musikdirektören handräckning
för belysning. Enligt mom. 7 i provisoriska tillämpningsföreskrifter rörande tjänstgöring
m. m. i fred för militära musikkårer (TLD 1958 nr 57) skall erforderlig
handräckning för transporter, iordningställande och städning av musiklokaler m. m.
ställas till musikkårs förfogande genom förbandschefens försorg. På grund härav
kommenderades åtta man ur beredskapstroppen att under taptot vara fackelbärare
på ömse sidor om musikkåren. Som beredskapsstyrka har beredskapstroppen en
timmes marsch- och stridsberedskap. Förutom för beredskap svarar troppen för
vakt nattetid på de värnpliktigas parkeringsplats, städning av vissa lokaler, snöskottning
m. m. Den deltar i all ordinarie tjänst vid sitt kompani. Under fritid skall
den uppehålla sig inom kasernområdet. — Kommendering av handräckning till
musikkåren har skett enligt gällande bestämmelser. Att handräckning utgått ur
beredskapstroppen har inte stridit mot bered skapskravet.

Vid ärendets avgörande yttrade ställföreträdande JO Petrén att han fann fog
saknas för antagande att något fel begåtts i förevarande sammanhang.

Inkallelse av den som sökt vapenfri tjänst

H. ansökte om vapenfri tjänst i samband med att han inskrevs till militärtjänst
hösten 1967. Han återtog emellertid denna ansökan den 30 maj 1968. Sedan H. i
april månad 1970 mottagit inkallelse till grundutbildning ansökte han först om anstånd
med tjänstgöringen. Denna ansökan avslogs av värnpliktsverket. Underrättelse
om verkets beslut expedierades från det regemente som var truppregistreringsmyndighet
till H. den 22 maj 1970. Redan den 14 maj 1970 hade emellertid
till regementet inkommit en ansökan från H. om vapenfri tjänst. Sedan det blivit

6* — Justitieombudsmännens ämbetsberätlelse till 1971 års riksdag

170

klart att värnpliktsverket avslagit anståndsansökningen, upptogs frågan huruvida
den gjorda inkallelsen skulle stå fast eller återkallas. Regementschefen fann anledning
till antagande att den nya ansökningen om vapenfri tjänst kunde vara ett sätt
av H. att undandraga sig inkallelse och han beslöt därför att inkallelseordern skulle
stå fast. H. inställde sig i enlighet med inkallelse men vägrade att deltaga i övningarna
— enligt egen utsago därför att han fann det oförenligt med sin ansökan
om vapenfri tjänst att deltaga i militära övningar.

Ställföreträdande JO Wennergren anförde i detta ärende bl. a.:

I 3 § första stycket lagen om vapenfri tjänst (SFS 1966:413) stadgas att vapenfri
tjänstepliktig — d. v. s. den som fått tillstånd till vapenfri tjänst — ej får övas i
vapnens bruk eller åläggas att bära vapen eller ammunition. I paragrafens andra
stycke sägs att, om någon, som fullgör värnpliktstjänstgöring, söker vapenfri tjänst,
bestämmelsen i första stycket skall äga tillämpning på honom till dess ansökningen
avgjorts slutligt, under förutsättning att han ej tidigare gjort sådan ansökan.

Lagrummet påbjuder sålunda ej att den som är i militärtjänst vid tiden för sin
första ansökan om vapenfri tjänst skall hemförlovas utan förbjuder blott att han
under sin fortsatta tjänstgöring övas i vapenbruk eller ålägges att bära vapen eller
ammunition. Departementschefen yttrade emellertid i specialmotiveringen till lagrummet
att det vore lämpligt att en värnpliktig som sökt vapenfri tjänst omedelbart
hemförlovades. Dock, tilläde departementschefen, måste det ligga i de militära
myndigheternas hand att pröva hemförlovningsfrågan i varje särskilt fall ty,
om den värnpliktige gavs ovillkorlig rätt till hemförlovning, skulle därmed öppnas
en möjlighet att kringgå ett avslag på ansökan om anstånd (prop. 1966:107 sid. 53).

I lagen behandlas således ej direkt det fall då ansökan göres före inställelse till
militärtjänst. Regler härom ges emellertid i den kungörelse med vissa bestämmelser
om vapenfria tjänstepliktiga (SFS 1966:414) vilken Kungl. Maj:t utfärdat i anslutning
till lagen. Enligt 25 § av denna kungörelse gäller sålunda som huvudregel
att värnpliktig, som söker vapenfri tjänst för första gången, ej skall åläggas fullgöra
värnpliktstjänstgöring innan ansökningen blivit slutligt prövad. Ytterligare
föreskrifter finns i den av Konungen i kommandomål givna personalredovisningsinstruktionen
(PRI) där i del I mom. 643 följdenligt som en annan huvudregel anges
att om någon inger förnyad ansökan om vapenfri tjänst han skall åläggas att
fullgöra värnpliktstjänstgöring i avvaktan på att ansökningsärendet slutligt avgjorts.
När särskilda skäl föranleder till annat får en förstagångssökande dock
åläggas tjänstgöring respektive en andragångssökande undantas från ett sådant
åläggande.

I de nämnda författningstexterna göres alltså åtskillnad mellan den som förut
gjort ansökan om vapenfri tjänst och den som ej förut gjort sådan ansökan. Särskilda
bestämmelser eller anvisningar om hur man i detta hänseende skall betrakta
den som väl gjort ansökan men återtagit densamma finnes ej. Man står här inför
en öppen tolkningsfråga. Språkligt sett rymmes fallet under »den som förut gjort
ansökan». Med denna läsning skulle H. i avbidan på vapenfriärendets slutliga avgörande
ha ålagts att fullgöra militärtjänst om ej särskilda skäl föranledde till annat.
Regementschefen utgick likväl från den för H. förmånligare tolkningen och
betraktade den återtagna ansökningen som ingen ansökan alls. Fog saknas inte för
en sådan tolkning, och jag har under hand från värnpliktsverket erfarit att den ej
strider mot någon av verket utfärdad anvisning. Tolkningen ledde till att H. ej
skulle inkallas med mindre särskilda skäl föranledde till annat. Här gick regementschefen
på den linjen att särskilda skäl förelåg som föranledde att H. borde
åläggas fullgöra tjänstgöring. I fråga om vad som kan utgöra undantagsskäl har

171

regementschefen stött sig på förarbetena till vapenfrilagen och därur analogivis
åberopat vad departementschefen anfört om skäl till avsteg från principen om omedelbar
hemförlovning av den som under pågående tjänstgöring ansöker om vapenfri
tjänst. Mot regementschefens betraktelsesätt i och för sig anser jag mig inte
böra rikta någon anmärkning. En annan sak är sedan om det i det konkreta fallet
fanns fog nog för antagande att ansökningen var ett försök till kringgående av
inkallelseordern. För att tjänstefelsansvar skall kunna komma i fråga beträffande
en dylik sannolikhetsbedömning fordras dock att den varit uppenbart oriktig. Så
kan enligt min mening ej anses vara fallet här. Vid sådant förhållande påkallas ej
vidare yttrande i denna del.

Stannar man för tolkningen att någon skall anses som förstagångssökande av
vapenfri tjänst, ehuru han gjort men återtagit en tidigare ansökan, synes mig därav
följa att denne, därest han ändå på särskilda skäl inkallas, ej under sin tjänstgöring
får åläggas att bära vapen innan vapenfriärendet slutligt avgjorts. Jag finner
mig dock inte för närvarande böra ingå på vad som förekommit i detta hänseende
ty efter vad jag telefonledes erfarit har H. angivits till allmänt åtal för ordervägran
och som åtalsprövningen i detta ärende ännu ej är klar vore det att föregripa
detta ärendes handläggning att ingå på frågan om vilken order H. fått och
lagligheten därav.

Hemförlovning

Sedan E. fått besked om att han skulle hemförlovas påbörjade han avrustning.
Då han efter inlämnande av tygmateriel, klädd i militär tjänstedräkt, var på väg
tillbaka till sin förläggning hejdades han av dagofficeren, som anmärkte på hans
klädsel och beordrade honom att ställa upp i korrekt klädsel inom en kvart. E.
ansåg sig ej längre stå under militärt befäl och klagade hos JO bl. a. över att dagofficeren
givit honom order.

Ställföreträdande JO Wennergren anförde härom:

Under militärt befäl står den som är krigsman. Den grundläggande regeln om
vem som är att anse som krigsman finns i 21 kap. 20 § första stycket brottsbalken.
Där sägs att krigsman är bl. a. värnpliktig under den tid han i sådan egenskap är
tjänstgöringsskyldig. Beslut om att någon skall hemförlovas innebär inte att han
i samma ögonblick som detta beslut fattas upphör att vara tjänstgöringsskyldig.
Av praktiska skäl kan beslutet i många fall inte bringas till verkställighet utan att
vissa angelägenheter dessförinnan ordnas upp. Den befälsföring som kan komma
i fråga efter det att beslut om hemförlovning fattats men innan själva hemförlovningen
ägt rum begränsar sig naturligtvis normalt till1 sådant som — enkelt uttryckt
— behövs för att beslutet skall kunna bringas till verkställighet i god ordning, däri
inbegripet hänsyn till disciplinen inom militärt område. Sedan erforderliga awecklingsåtgärder
slutförts, bringas ordern om hemförlovning vanligen till verkställighet
genom att den värnpliktige av sitt truppbefäl tillsäges att han äger lämna förläggningsområdet,
vilket han för övrigt därefter, såsom vorden civilperson, obehörig
att vistas inom förläggningsområdet, är skyldig att göra. Det kan vid verkställighet
av beslut om samtidig hemförlovning av ett större antal värnpliktiga förekomma
att själva hemförlovningen sker från en plats utanför förläggningen dit de
som skall hemförlovas efter avrustningen färdas i kontingent under militärt befäl.
De som skall hemförlovas förblir i sådant fall tjänstgöringsskyldiga och där -

172

med krigsmän till dess kontingenten upplöses (se Beckman m. fl. Brottsbalken II,
2. uppl. sid. 460).

Utan att tjänstgöringsskyldighet föreligger är värnpliktig vidare enligt andra
stycket i det förenämnda stadgandet i brottsbalken att anse som krigsman bl. a.
då han inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen
uppträder i militär tjänstedräkt. I den av E. uppgivna situationen hade han
alltså — oavsett hur det förhållit sig med tjänstgöringsskyldigheten — redan på
grund av detta lagbud varit underkastad de för krigsmän gällande reglerna.

Som framgått av vad jag nu anfört hade dagofficeren formellt rätt att ingripa
mot E. om denne bar militär tjänstedräkt på icke reglementsenligt sätt. Huruvida
det också var påkallat att beordra uppställning i korrekt klädsel i detta fall då E.
stod i begrepp att begiva sig till sin förläggning och där lägga av sin militära dräkt
är en bedömningsfråga som lämnar visst utrymme för olika uppfattningar. Tillräckliga
skäl att ifrågasätta ansvar för tjänstefel i denna del föreligger ej.

Tagande i förvar och åläggande av förvarsarresl

Vpl. S. och vpl. B., som var inlagda på militärt sjukhus, hade där under kvällen
på lördagen den 8 november 1969 uppträtt på sådant sätt att jourhavande sjuksköterska
ansett sig nödsakad att tillkalla dagofficeren för att återställa ordningen
och bereda övriga patienter ro. Då dagofficeren anlände upplystes han av sköterskan
om att S. och B. var feberfria och att det ur hälsosynpunkt ej fanns hinder
mot att de insattes i arrest. Ehuru lugnet blivit återställt då dagofficeren kom till
platsen beslöt han med hänsyn till risken för nya störningar att taga S. och B. i
förvar. De insattes i arrest klockan 22.00. Regementschefen underrättades om åtgärden
följande dag omkring klockan 9.00. Denne ålade därvid de omhändertagna
förvarsarrest. Som skäl härtill har han uppgivit att han bedömt uppträdandet
som allvarligt lydnadsbrott, att vissa andra patienter behövde ro och att det var
angeläget att S. och B. ej fick återvända till sjukhuset innan militärförhör hållits.
Militärförhör hölls klockan 8.00 måndagen den 10 november 1969 och i samband
därmed hävdes förvarsarresten. Genom beslut den 13 november 1969 ålade regementschefen
envar av S. och B. arrest tre dagar för lydnadsbrott och tjänstefel.
Tjänstefelet bestod i att de brutit mot gällande ordningsbestämmelser och lydnadsbrott
i att de inte åtlytt tillsägelser av sköterskan. Besvär anfördes av S. och,
beträffande båda besluten, av åklagaren. I dom den 16 december 1969 fann domstolen
att S. och B. i vissa hänseenden brutit mot gällande ordningsbestämmelser
och sålunda gjort sig skyldiga till tjänstefel. Jämväl deras underlåtenhet att åtlyda
tillsägelser av sköterskan fann domstolen, vid det förhållandet att hon inte var
krigsman och ej hade befälsrätt över patienterna, vara att bedöma som tjänstefel.
S. och B. ådömdes arrest tre dagar för tjänstefel.

JO Thyresson — som uppmärksammat saken vid granskning av arrestantkort —
yttrade vid ärendets avgörande såvitt gällde dagofficerens åtgärd att denne fick
anses ha haft grundad anledning att taga S. och B. i förvar jämlikt 36 § militära
rättegångslagen samt att det med hänsyn till vad som upplysts om deras hälsotillstånd
ej kunde anmärkas mot att de förvarats i arrestlokal. Vad åter angick rege -

173

mentschefens beslut om att ålägga förvarsarrest anförde JO Thyresson därefter
följande:

Enligt 30 § första stycket 1 militära rättegångslagen äger förman förordna att
underlydande skall tagas i förvarsarrest om den underlydande begått förseelse av
svårare beskaffenhet och det för krigslydnadens upprätthållande finnes vara av
synnerlig vikt att han ej lämnas på fri fot.

Enär S. och B. ej gjort sig skyldiga till lydnadsbrott och då såväl regementschefen
som domstolen ej ansåg gärningarna förskylla högre straff än tre dagars
arrest kan gärningarna inte ha varit av så svår beskaffenhet som förutsättes för
åläggande av förvarsarrest. På grund härav har regementschefen förfarit felaktigt
genom att tillgripa detta tvångsmedel. Med hänsyn till vad regementschefen uppgivit
om skälen för beslutet om förvarsarrest är felet dock inte av beskaffenhet att
föranleda ansvar. Jag låter därför bero vid den erinran som innefattas i det nu
uttalade.

För sen ankomst på grund av bilhaveri

Fyra värnpliktiga som efter tjänstledighet skulle ha inställt sig vid sitt förband
i södra Sverige klockan 8.30 den 3 november 1969 anlände dit först klockan 11.20
samma dag. Hörda av den chef som närmast hade tillrättavisningsrätt över dem,
flaggjunkaren N., uppgav de bl. a. följande. De hade haft omkring 50 mil att färdas
och använt sig av privatbil ehuru de tilldelats järnvägsbiljetter för resan. Resan
hade anträtts omkring klockan 21.30 föregående dag. Efter drygt tio mils färd
hade fel uppstått på bilen i det avseendet att motorn stannade då strålkastarna
tändes. De kunde ej själva laga felet och hjälp stod ej att få. Det var mörkt och
dåligt väder med snöglopp. De hade därför väntat med att fortsätta färden till dess
det blivit gryning. N. ålade en var av dem för undanhållande tillrättavisning i form
av kompaniförbud tre dagar. N. anförde som grund för sitt beslut att med tanke
på den knappt tillmätta tiden, den dåliga väderleken, bilens beskaffenhet och underlåtenheten
att utnyttja allmänt kommunikationsmedel resan ej kunde anses ha
varit tillbörligt ordnad.

JO Thyresson — som uppmärksammat saken genom en notis i tidningspressen
— anförde vid ärendets avgörande:

Den i tillrättavisningsärendet företagna utredningen ger inte vid handen att de
värnpliktigas bil före återresan varit i sådant skick att de haft anledning räkna
med att den skulle krångla. Den tid de anslagit för återresan kan knappast anses
för kort. I vart fall synes inte på grundval av utredningen kunna hållas för visst
att de skulle ha företagit återresan på sätt skedde, även om de varit osäkra på att
komma tillbaka till sitt förband i tid (jfr Beckman m. fl. Brottsbalken I s. 29).

På grund av det anförda hade de värnpliktiga på den i tillrättavisningsärendet
föreliggande utredningen inte bort tillrättavisas för undanhållande. Saken skulle
ha anmälts till regementschefen för vidare handläggning, eftersom det måste anses
ha varit tveksamt om de gjort sig skyldiga till gärning, som utgör brott och
ytterligare utredning därför varit erforderlig (se RättsH s. 57). Att N. bedömt saken
annorlunda finner jag emellertid med hänsyn till omständigheterna inte vara
av beskaffenhet att böra medföra ansvar för honom utan anser mig kunna låta
bero vid den erinran som innefattas i det sagda.

(Jfr också RättsH s. 37 punkt 5).

174

Förhörsvittne vid militärförhör

Vid inspektioner har iakttagits att förhörsvittne sällan anlitas vid militärförhör
vid en del förband.

JO Thyresson har därvid uttalat att detta är i mindre god överensstämmelse med
föreskriften i 24 § andra stycket militära rättegångslagen, vari det heter att där
så ske kan någon av den misstänktes förmän eller med honom jämställda bör närvara
vid förhöret. I ett fall då förbandschefen tillkännagav att enligt hans uppfattning
de värnpliktiga hellre talade i enrum med förhörsledaren än med närmaste
befäl eller kamrater som vittnen förklarade JO Thyresson att han ej fann anledning
till anmärkning därest frånvaron av förhörsvittne var i överensstämmelse med
den hördes önskemål, men att det var angeläget att den hörde kände till att förhörsvittne
kunde få närvara.

Utredning i mål som återlämnas från åklagare

Vid inspektion av ett militärt förband antecknades bl. a. följande.

En värnpliktig misstänktes för undanhållande och tjänstefel. Målet hänsköts
till åklagaren. Efter polisutredning fann åklagaren inte styrkt att den värnpliktige
gjort sig skyldig till undanhållande. Beträffande tjänstefelet, vilket den misstänkte
erkänt vid polisutredningen, överlämnade åklagaren jämlikt 83 § militära rättegångslagen
målet till den bestraffningsberättigade. Utan att militärförhör hållits
med den värnpliktige ålades denne av den bestraffningsberättigade disciplinstraff.
I disciplinmålsprotokollet hade endast hänvisats till polisutredningen.

Med anledning av vad sålunda upptagits framhöll JO Thyresson under hänvisning
till RättsH s. 78 och militieombudsmannens ämbetsberättelse 1966 s. 149—
155, att i ett fall sådant som det förevarande den misstänkte genom den bestraffningsberättigades
försorg i vart fall bör beredas tillfälle att ta del av sin i förundersökningsprotokollet
intagna berättelse.

Besvärshänvisning vid beslut om suspension och om nöjdförklaring med sådant
straff

Vid inspektion av en försvarsområdesstab uppmärksammades bl. a. följande.

I ett ärende angående disciplinär bestraffning av förrådsmannen H. meddelades
beslut den 8 september 1969. I beslutet angavs: »Jämlikt 19 § statstjänstemannalagen
befinnes H. hava av försummelse och oskicklighet åsidosatt vad som ålegat
honom bl. a. på grund av tjänstens beskaffenhet. Med hänsyn till vad som upplysts
i protokollet, tjänstens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt befinnes
H. skola ådömas suspension i en månad. Talan mot detta beslut må förås hos
Kungl. Maj:t genom besvär.»

Samma dag som beslut meddelades avgav H. skriftlig nöjdförklaring inför
den chef som fattat beslutet och denne beslöt att straffet skulle gå i verkställighet
fr. o. m. den 15 september 1969.

175

JO Thyresson framhöll med anledning av vad sålunda iakttagits följande:

I beslutet den 8 september 1969 hade bort närmare angivas i vilka hänseenden
H. åsidosatt vad som ålegat honom. Ehuru någon skyldighet därtill inte föreligger
är det lämpligt att vid meddelande av beslut av ifrågavarande slag lämna fullständig
besvärshänvisning (se besvärssakkunnigas förslag till lag om förvaltningsförfarandet,
SOU 1964:27 s. 453—454 och det inom justitiedepartementet utarbetade
förslaget till förvaltningslag, SOU 1968:27, s. 11 § 17 samt s. 206 och 212—
214). Nöjdförklaring kan lagligen inte avgivas beträffande suspensionsstraff vare
sig detta ålagts av domstol eller administrativ myndighet (jfr Beckman m. fl. Brottsbalken
III s. 420—421). Straffet skulle alltså inte ha verkställts förrän beslutet vunnit
laga kraft.

Ådömt men ej avtjänat arreststraff förfaller vid påbörjande av behandling jämlikt
28 kap. 3 § brottsbalken

I en den 22 augusti 1969 till JO inkommen skrivelse påtalade chefsåklagaren
B. Zethelius risken för viss rättsförlust i det fall att någon som ådömts men ej avtjänat
arreststraff blev föremål för sådan behandling som omförmäldes i 28 kap.
3 § brottsbalken.

Med anledning av vad Zethelius anfört upprättades inom riksdagens ombudsmannaexpedition
en promemoria med i huvudsak följande lydelse.

I 9 § tredje stycket lagen om disciplinstraff för krigsmän föreskrives att, om
dom eller beslut om arrest förekommer till verkställighet när den dömde skall undergå
behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken, denna behandling skall
träda i stället för arreststraffet eller vad som återstår därav.

Med uttrycket »förekomma till verkställighet» torde ej förstås annat än att domen
eller beslutet om påföljden vunnit laga kraft (jämför härtill Brottsbalken III
s. 314 och 315—316). Någon föreskrift om att särskilt verkställighetsbeslut skall
föreligga finnes ej. Ej heller finnes någon bestämmelse om att särskilt beslut skall
fattas om att behandlingen enligt 28 kap. 3 § brottsbalken skall1 träda i stället för
arreststraffet. Konsekvensen synes avsedd att inträda automatiskt (jämför härtill
Brottsbalken III s. 315). Stadgandet skulle alltså innebära att ådömt men ej avtjänat
arreststraff konsumeras då anstaltsbehandling påbörjas.

Såsom Zethelius påpekat föreligger emellertid risk att dom eller beslut om arreststraff
verkställes även i sådant fall där anstaltsbehandlingen trätt i dess ställe.
Det förhåller sig nämligen på följande sätt. Verkställande av arreststraff ankommer
på militär myndighet och detta gäller även i de fall då avtjänandet äger rum
efter utryckning från militärtjänst. I sådana fall då avtjänandet skall ske efter utryckning
träffas understundom mellan militärmyndigheten och den bestraffade
överenskommelse om lämplig tid för verkställighet. Under den tid som därvid kan
komma att förflyta från utryckning till intagning i arrest kan — som framgår av
ett utav Zethelius återgivet fall — inträffa att behandling jämlikt 28 kap. 3 §
brottsbalken verkställes. Frånsett det fall att förordnande om anstaltsbehandling
givits i militärt brottmål får militärmyndigheterna emellertid ej vetskap vare sig
om att sådant förordnande givits eller om att det verkställts. Kännedom om att
arreststraffet är att betrakta som verkställt får militärmyndigheterna därför inte
med mindre den bestraffade själv påpekar det.

Bristen synes enklast kunna avhjälpas genom att kriminalvårdsstyrelsen till styresmännen
för berörda anstalter utfärdar anvisningar att, då någon intas för be -

176

handling jämlikt 28 kap. 3 § brottsbalken, undersöka förekomsten av ådömt men
ej avtjänat arreststraff och i förekommande fall underrätta vederbörande militärmyndighet
om intagningen och att behandlingen trätt i stället för arreststraffet.

Yttrande över promemorian inhämtades från kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen
förklarade i sitt yttrande att den helt delade de synpunkter och förslag som framförts
i promemorian samt att den genom rundskrivelser till styresmännen utfärdat
de i promemorian föreslagna anvisningarna.

Vid ärendets avgörande anförde JO Thyresson:

Enär den av Zethelius upptagna frågan nu fått en tillfredsställande lösning finner
jag ärendet kunna avslutas.

Kopia av protokoll i ersättningsmål

Med anledning av iakttagelser under inspektion har JO Thyresson funnit skäl
påpeka att då protokoll i ersättningsmål insändes till högre myndighet en avskrift
av protokollet bör förvaras hos den avsändande myndigheten. (Se anmärkningen
till AFSE 4: 4.)

Beaktande av vitsord från specialtjänst

Vid sammanträde den 17 december 1968 för avgivande av yttrande över fanjunkares
lämplighet för befordran till förvaltare i trupptjänst har befordringsnämnd
vid ett arméförband tilldelat fanjunkaren B. befordringsvitsordet 3. B. klagade häröver
hos JO och hänvisade därvid dels till att han av chefen för arméns fotoskola
tilldelats befordringsvitsordet 4 i vitsord avgivna den 30 maj 1967, den 9 december
1968 och den 12 september 1969, dels till att han vid en krigsförbandsövning under
1969 erhållit befordringsvitsordet 4, dels ock till tre vitsord avgivna under
åren 1965 och 1966, vilka vitsord avsåg trupptjänstgöring och angav att han var
lämplig för befattning (krigsplacering) såsom kompanichef eller plutonchef, men
eljest ej innehöll något om lämplighet för befordran.

Efter påpekande om att JO inte kan ändra myndighets beslut eller giva myndighet
direktiv om hur visst ärende skall avgöras anförde JO Thyresson:

B. tjänstgör sedan den 1 april 1966 som lärare vid arméns fotoskola vid regementet.
De av chefen för fotoskolan avgivna vitsorden avsåg B:s lämplighet som
fotolärare.

Till grund för nämndens bedömning låg chefens för fotoskolan vitsord 1967 och
1968, truppvitsorden 1965 och 1966 samt sammanställningen av vitsord från sammanträden
som nämnden hållit den 23 maj 1966 och den 25 januari 1968 för avgivande
av yttrande över fanjunkares lämplighet för befordran till truppförvaltare.
Enligt nämnda sammanställningar utgjorde B:s befordringsvitsord 3.

I bestämmelser för befordran till förvaltare i trupptjänst (i arméorder nr 331
den 14 juli 1962, TLD 1962 s. 187) föreskrives följande. Fanjunkare, som befordras
till förvaltare i trupptjänst, skall ha visat sig väl skickad som trupputbildare

177

och truppförare, vilket bör vara vitsordat vid del av de närmast förflutna tre årens
tjänstgöring eller eljest bedömas föreligga (avd. B 3). Befordringsnämnd skall inhämta
vitsord från de chefer av lägst kaptens grad, under vilkas befäl de underofficerare,
varom fråga är, tjänstgjort under de tre senaste åren; vitsord inhämtas
i regel dock endast från tjänstgöringsperioder om minst tre månaders längd eller
från kortare tjänstgöring av särskild betydelse, t. ex. repetitionsövning (avd. C 3).
Befordringsnämnd sammanställer avgivna vitsord och avger med ledning av dessa
eget förslag på vitsord (avd. C 4).

Enär de av chefen för fotoskolan avgivna vitsorden inte avsett lämplighet för
befordran till truppförvaltare har dessa inte oreserverat kunnat godtagas av nämnden
såsom vitsord för sådan befordran. Truppvitsorden har ej karaktär av befordringsvitsord.
Fråga är då om nämnden bort inhämta särskilda yttranden rörande
B:s lämplighet för befordran till truppförvaltare. Eftersom B. sedan den 1 april
1966 tjänstgjorde i specialbefattning vid fotoskolan och nämnden hade tillgång till
sina egna förslag till vitsord den 23 maj 1966 och den 25 januari 1968 får en sådan
åtgärd anses ha varit ganska omotiverad.

Anteckning om psykisk status på granskningsnämnds beslut

R. som uttagits till underofficersutbildning fick denna uttagning hävd efter kort
tids tjänstgöring och blev i samband därmed hemförlovad. Han inkallades senare
som F-värnpliktig. Vid denna senare tjänstgöring blev han föremål för granskningsnämndens
prövning. Han nedgrupperades därvid från besiktningsgrupp 2 till
besiktningsgrupp 3. Som sjukdomsnummer angavs 203 och inom parentes tillfogades
052. R. klagade hos JO över att sjukdomsnummer 052 angivits utan att han
blivit föremål för psykiatrisk undersökning.

Rörande anledningen till att sjukdomsnummer 052 utsatts uppgav vederbörande
regementsläkare bl. a. följande.

Han hade, främst med hänsyn till den diskrepans som förelegat mellan å ena
sidan de symtom som R. i olika sammanhang föreburit och å andra sidan de fynd
som objektivt kunnat göras — bl. a. vid specialistundersökningar — bedömt R.
som en psykasteniker-neurasteniker. Då R:s bristande psykiska stabilitet och mognad
fick anses vara av betydelse från krigsplaceringssynpunkt hade han ansett det
som sin skyldighet som militärläkare att tillfoga sjukdomsnumret 052 inom parentes.

JO Thyresson yttrade vid ärendets avgörande:

Därest regementsläkaren hyst den uppfattning att R. brast i psykisk stabilitet
och mognad i en omfattning som var av betydelse för hans användbarhet i fält
har regementsläkaren handlat riktigt då han som ett memorandum i R:s militära
handlingar låtit angiva sjukdomsnummer 052 inom parentes. En annan sak är om
regementsläkaren haft fog för sin uppfattning. Ansvar för tjänstefel kan emellertid
i sådant sammanhang ej komma i fråga med mindre det göres uppenbart att
objektiva skäl saknats för uppfattningen. Vad som förekommit i ärendet ger emellertid
ej anledning till antagande att så skulle vara fallet. Jag lämnar därför klagomålen
utan vidare åtgärd.

178

Beslutsmotivering hos värnpliktsverket och hos värnpliktsnämnden

Frågan om hur ingående beslut i anståndsärende bör motiveras har varit föremål
för bedömande av ställföreträdande JO Wennergren och ställföreträdande JO
Petrén.

Fall 1) L. som är född den 14 april 1945 hade under läsåret 1968/1969 påbörjat
andra årskursen i lantmäteri vid Tekniska högskolan i Stockholm. Den 31 mars
1969 mottog han inkallelse till militär grundutbildning under tiden den 9 november
1969—den 4 september 1970. Sedan han i maj månad 1969 ingivit ansökan
om anstånd avslog värnpliktsverket densamma genom beslut den 14 maj 1969.
Som motivering för avslaget anfördes bl. a. att mer än två terminer ej skulle beröras
av militärtjänsten och att sådant avbräck ansågs böra få accepteras. L. besvärade
sig hos värnpliktsnämnden och bifogade därvid intyg från studierådgivare
och kurator vid högskolan. Av dessa intyg framgick, att vissa kurser som f. n. tillhörde
andra årskursen i lantmäteri till följd av omorganisation av utbildningen
ej skulle anordnas efter läsåret 1969/1970, att militärtjänstgöringen genom att avbryta
en termin och tillika förhindra deltagande i schemalagda fältövningar under
sommaren 1970 skulle medföra längre studieavbräck än den tid som åtgick för
själva tjänstgöringen, att L. företedde en viss eftersläpning i sina studier samt att L.
vid ytterligare eftersläpning riskerade att förlora sin rätt till studentbostad och
studiemedel. Universitetskanslersämbetet tillstyrkte i ett av nämnden infordrat
yttrande bifall till L:s ansökan om anstånd. I beslut den 29 juli 1969 fastställde
nämnden emellertid värnpliktsverkets beslut. Som motivering anfördes att särskilda
skäl för anstånd ej befunnits föreligga.

Ställföreträdande JO Wennergren anförde:

I 22 § kungörelsen den 29 maj 1969 om värnpliktigas tjänstgöring m. m. (SFS
1969:380) — vilken trädde i kraft den 1 juli 1969 — föreskrives att anstånd med
militärtjänstgöring kan beviljas värnpliktig, som visar att tjänstgöringen skulle
medföra avsevärt avbräck i påbörjade studier eller vålla väsentlig olägenhet i hans
arbete eller bereda honom eller nära anhöriga till honom väsentliga svårigheter.
Enligt 23 § samma kungörelse får emellertid anstånd med grundutbildning i princip
inte beviljas för längre tid än till'' det år den värnpliktige fyller 24 år. Föreligger
särskilda skäl, kan anstånd trots detta beviljas. Eftersom L. fyllt 24 år den 14 april
1969, var hans ansökan om anstånd när den behandlades av värnpliktsnämnden
att bedöma enligt sistnämnda författningsföreskrift.

Vid sin prövning av L:s besvär har värnpliktsnämnden funnit sådana särskilda
skäl som krävs enligt 23 § kungörelsen för bifall inte föreligga. Det klargörs inte
i kungörelsen vad som bör kunna anses utgöra särskilda skäl utan detta ankommer
på myndigheternas skön. De bedömningsfrågor, som uppkommer vid en sådan
diskretionär prövning, lämnar spelrum för olika värderingar och meningar.

Frågan i vad mån förvaltningsmyndighet skall vara skyldig att motivera sina
beslut och hur utförlig motiveringen i förekommande fall bör vara har sedan flera
år varit föremål för uppmärksamhet. För ett stort antal myndigheter, däribland
nämnden, saknas fasta regler härom. JO gjorde den 23 december 1960 en framställning
till Konungen om införande av en allmän regel om principiell skyldighet

179

för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva de skäl, på vilka besluten
grundas (JO:s ämbetsberättelse 1961 sid. 448).

I betänkandet »Lag om förvaltningsförfarandet» (SOU 1964: 27) har besvärssakkunniga
behandlat spörsmålet och därvid förordat att motivering skall lämnas
om det ej av särskild anledning är obehövligt samt att motiveringens innehåll skall
vara sådant att parten därav kan förstå hur myndigheten resonerat. På grundval
av besvärssakkunnigas betänkande och de remissyttranden som avgivits däröver
har sedermera en inom justitiedepartementet tillsatt arbetsgrupp framlagt ett förslag
till »Förvaltningslag» (SOU 1968: 27). I detta förslag förordas ett stadgande
av innehåll att beslut som går part emot skall innehålla motivering som upplyser
om de sakliga och rättsliga bedömningar som väsentligast bestämt utgången, dock
att motivering i vissa angivna fall ej behöver lämnas och i andra fall får begränsas.

I kommentaren till den senast föreslagna bestämmelsen (betänkandet s. 197)
diskuteras särskilt i vad mån motivering kan och bör lämnas till beslöt som innebär
att skäl som en sökande anfört för dispens, uppskov, anstånd eller annan särbehandling
funnits ej utgöra tillräckliga för bifall eller som sådana synnerliga eller
särskilda skäl som fordras för bifall. Det framhålls att utrymmet för meddelande
av meningsfulla motiv kan vara begränsat därför att många av de värderingar som
äger rum är oåtkomliga för rationell motivering. Men det sägs också att i den utsträckning
utrymme finns det bör kunna begäras att det begagnas.

I värnpliktsnämndens beslut sägs endast att nämnden ej funnit särskilda skäl
för anstånd föreligga. Härav framgår för en initierad läsare att nämnden prövat
ärendet enligt 23 § kungörelsen men ej funnit laga skäl för bifall. De sakliga bedömningar
som väsentligast bestämt denna utgång har ej uppgivits. Någon fullständig
motivering i vedertagen mening ingår alltså inte i beslutet. Nämnden har
ej heller i sitt yttrande till JO lämnat någon upplysning om vilka hänsyn som övat
inflytande på resultatet.

Enligt min mening hade det varit lämpligt att nämnden upplyst L. om att hans
ärende prövats enligt 23 § kungörelsen och att anstånd i enlighet härmed inte kunde
beviljas med mindre särskilda skäl förelåg samt att nämnden inte bedömt hans
situation innefatta sådana skäl. L. hade då bl. a. kunnat förstå varför han behandlats
annorlunda än en viss studiekamrat. Det synes däremot vara att ställa alltför
stora krav på nämnden att denna därutöver skulle ha sökt klargöra varför L:s skäl.
som onekligen tedde sig starka, inte ansetts fylla måttet som sådana särskilda skäl
som författningen åsyftar. Man står här inför typiska värderingar vilka — såsom
sägs i det citerade uttalandet från betänkandet — knappast kan antas vara åtkomliga
för rationell motivering.

Fall 2) J. ansökte om anstånd med fullgörande av särskild övning under tiden
den 1—13 juni 1970. Som skäl åberopade han att tjänstgöringen skulle medföra
svåra sociala och psykiska påfrestningar för hans hustru som väntades nedkomma
med barn just vid tiden för övningen. J. företedde läkarintyg rörande den beräknade
tiden för förlossningen.

Vederbörande regementchef hänsköt, efter att ha inhämtat yttrande från personalvårdsdetaljen
vid regementet, ärendet till värnpliktsverket och förklarade att
de av J. anförda skälen inte ansågs motivera anstånd och att bestämmelserna om
tjänstledighet i tjänstereglementet för krigsmakten vid behov borde kunna utnyttjas
av J. Värnpliktsverket avslog ansökan genom beslut den 12 februari 1970 med
motivering att angivna skäl inte befunnits tillräckligt bärande. I besvärsärendet

180

inhämtade vämpliktsnämnden yttrande från försvarsstabens personalvårdsbyrå.
Denna biträdde regementschefens yttrande och avstyrkte bifall. Genom beslut den
16 mars 1970 förklarade nämnden att den fastställde värnpliktsverkets beslut.

Ställföreträdande JO Petrén anförde vid ärendets avgörande bl. a. följande:

I 22 § kungörelsen den 29 maj 1969 om värnpliktigas tjänstgöring m. m. stadgas,
såvitt nu är i fråga, att anstånd med att börja tjänstgöring kan beviljas värnpliktig
som visar att tjänstgöringen skulle bereda honom eller nära anhörig till
honom väsentliga svårigheter.

Värnpliktsverket och vämpliktsnämnden har haft att pröva huruvida inkallelsen
skulle bereda J. eller hans hustm väsentliga svårigheter. Vad som avses med väsentliga
svårigheter anges inte i kungörelsen. Det har överlämnats till myndigheterna
att med bruk av sitt fria skön taga ställning härtill i det enskilda fallet.

I värnpliktsverkets och värnpliktsnämndens beslut ingår inte någon fullständig
motivering i vedertagen mening. Nämnden har i sitt yttrande hit anfört att de bedömningar
och värderingar som övat inflytande på nämndens beslut knappast är
åtkomliga för rationell motivering. Härmed anknyter nämnden till vad som i ett
inom justitiedepartementet upprättat förslag till »Förvaltningslag» (SOU 1968:27)
anföres beträffande ett i betänkandet förordat stadgande av innehåll att beslut som
går part emot skall innehålla motivering som upplyser om de sakliga och rättsliga
bedömningar som väsentligast bestämt utgången, dock att motivering i vissa angivna
fall ej behöver lämnas och i andra fall får begränsas. I kommentaren till
det föreslagna stadgandet (betänkandet s. 197) diskuteras särskilt i vad mån motivering
kan och bör lämnas till beslut som innebär att skäl som en sökande anfört
för dispens, uppskov eller annan särbehandling befunnits ej vara tillräckliga för
bifall eller utgöra sådana synnerliga eller särskilda skäl som fordras för bifall.
Det framhålles att utrymmet för meddelande av meningsfulla motiv kan vara begränsat,
därför att många av de värderingar som äger rum är oåtkomliga
för rationell motivering.

Uttrycket torde vara så att förstå att avgörandet väl kan rationellt motiveras
men att ett återgivande av alla de olika moment som ingått i en värdering skulle
leda till en vidlyftighet, som vöre praktiskt orimlig. I förevarande fall har värnpliktsverket
och nämnden vid sin prövning av J:s ansökan haft att bedöma huruvida
de svårigheter som tjänstgöringen skulle bereda J. och hans hustru skulle anses
väsentliga eller ej. Av myndigheternas avgöranden framgår, att de ej ansett de
svårigheter J. påvisat nå upp till den för ett anståndsbeslut föreskrivna nivån; de
angivna skälen har icke funnits »tillräckligt bärande». Av handlingarna kan tillika
utläsas, att myndigheterna torde ha ansett de svårigheter, som kunnat uppstå, böra
kunna bemästras genom att J. finge ledighet i samband med hustruns förlossning.
Om myndigheterna haft denna ståndpunkt kunde den lämpligen ha kommit till
uttryck också i beslutets motivering. Det saknas emellertid regler om i vad mån
värnpliktsverket och nämnden har att motivera sina beslut och hur utförlig motiveringen
i förekommande fall skall vara. Det kan därför inte göras gällande att
myndigheterna förfarit felaktigt, då de nöjt sig med att konstatera att de skäl, som
J. anfört för ett anstånd, varit otillräckliga. Jag företager därför ej någon vidare
åtgärd.

181

Information om vapenfri tjänst

En s. k. vämpliktsvägrargrupp klagade hos JO över att det vid inskrivningsförrättningarna
ej gick att få fullständig information om vapenfri tjänst annat än på
begäran. Gruppen förmenade detta vara i strid med 40 § inskrivningskungörelsen
och utvecklade sina klagomål sålunda: I den nämnda paragrafen föreskrives att
de inskrivningsskyldiga vid inskrivningsförrättningen skall erhålla upplysningar om
bestämmelserna i sju särskilt angivna hänseenden, däribland om vapenfri tjänst,
varjämte det heter att råd och upplysningar i övriga frågor som rör inskrivningsverksamheten
skall lämnas på begäran. Inom gruppen förmenade man att stadgandet
vore att förstå så, att i de delar som upplysningar obligatoriskt skulle Jämnas
skulle dessa vara uttömmande så att förfrågningar — såsom i övriga frågor —
ej tarvades. Information om vapenfri tjänst syntes vara lämnad allenast i en skrift
kallad »Inför inskrivningen 1969» som tillställdes de inskrivningsskyldiga någon
månad före inskrivningsförrättningen. Vad sorn i denna skrift sades i ämnet var
ofullständigt och utformat för att avskräcka från sådan tjänst. Den som ville få
närmare detaljer i saken var tvungen att vända sig till militär personal med förfrågningar,
något som kunde vara förenat med obehag.

Vidare klagade gruppen över att man förvägrats att i vissa inskrivningscentralers
lokaler få sätta upp anslag med information om vapenfri tjänst.

JO Thyresson anförde:

Texten i det åberopade stadgandet i inskrivningskungörelsen ger enligt min mening
ej fog för påstående att upplysningarna på de områden där upplysningar
städse skall lämnas skall vara uttömmande redogörelser för respektive ämnen. Det
synes mig också, bl. a. av rent praktiska skäl, vara klart att något annat än en
orientering i frågorna ej åsyftats. Vill någon ha närmare upplysningar, exempelvis
om den myndighet till vilken han har att ingiva en eventuell ansökan om vapenfri
tjänst, tillhandagår personalen vid inskrivningscentralen — av vilka en del är civila
— härmed. Detta påpekas i den förenämnda informationsskriften. Sett mot bakgrunden
av vad jag nu anfört kan jag icke finna annat än att det som i informationsskriften
upptages om vapenfri tjänst får anses vara tillfyllest.

Det finnes ingen grund för anmärkning mot vederbörande inskrivningschefer
för det de ej medgivit uppsättande av privata anslag i inskrivningslokalerna.

Sekretesskydd i ärenden om vapenfri tjänst

Referat av detta ärende är intaget i det följande i avsnittet Offentlighet och sekretess
m. m. s. 356.

Anmälan från militärläkare om trafikfarlig sjukdom

Referat av detta ärende är intaget i det följande i avsnittet Offentlighet och sekretess
m. m. s. 381.

Fråga huruvida avskrift av militär befattningshavares beslut om åläggande av ersättningsskyldighet
kan användas såsom exekutionsurkund

Referat av detta ärende är intaget i det följande i avsnittet Exekution s. 391.

182

III. Vårdområdet
Kriminalvård

På sätt framgår av den i början av ämbetsberättelsen intagna tablån över utgången
i avgjorda klagoärenden har antalet klagoärenden rörande kriminalvården även
under år 1970 varit mycket stort.

En betydande del av klagomålen har avsett inskränkningar i förmåner, som de
intagna ansett sig berättigade till, såsom tillfälle till gemenskap med andra intagna,
rätt att mottaga besök, rätt till permission, tillfälle att telefonera från anstalt och
möjlighet till studier. I det följande skall redogöras för några sådana ärenden.

Av klagomålen framgår tydligt att många intagna reagerar starkt mot begränsning
av rätt till gemenskap med andra intagna. Många klagomål har sålunda rört
enrumsbehandling med stöd av 45 § behandlingslagen. Företagen utredning har
dock inte i något fall visat att åtgärd av sådant slag vidtagits utan skäl. I åtskilliga
fall har dock kritik riktats mot att intagna fått sitta isolerade onödigt länge i väntan
på förhör och mot att enrumsbehandling från början tidsbegränsats och därigenom
fått karaktär av disciplinär bestraffning. I flera fall har därjämte framkommit att
den intagne i samband med enrumsbehandling — enligt såväl 45 som 47 § § behandlingslagen
— mist förmåner eller fått dessa inskränkta utan att nödvändigheten därav
prövats i varje särskilt fall. Några intagna har klagat över att de såsom sjukskrivna
hållits inlåsta utan att detta betingats av medicinska skäl. Från anstalternas
sida har inlåsningarna motiverats av att personalförhållandena inte medgivit den
bevakning som skulle ha erfordrats om dörrarna varit olåsta.

I några klagomål har påståtts misshandel eller andra övergrepp från befattningshavares
sida. I allmänhet har klagomålen kommit från intagna, som motsatt sig
förflyttning eller eljest icke efterkommit en given tillsägelse med påföljd att personalen
ingripit. Företagen utredning har icke i något fall givit stöd för att personalen
använt större våld än som betingats av omständigheterna.

Åtskilliga klagomål har avsett missfirmelse, kränkande tillmålen eller annat
oskickligt beteende från personalens sida. I ett pär av dessa ärenden har utredningen
visat att vederbörande befattningshavare åsidosatt honom enligt arbetsordningen
för fångvårdsstaten åliggande skyldighet att bruka ett vårdat språk och att
uppträda lugnt och hänsynsfullt och på ett sätt som inger förtroende och aktning.
I ett fall framkom att vederbörande redan skilts från sin tjänst på grund av olämpligt
uppträdande gentemot de intagna. I övriga fall ansågs med hänsyn till omstän -

183

digheterna — provokation, pressande tjänstgöringsförhållanden m. m. — en erinran
om innehållet i arbetsordningen vara tillräcklig.

Klagomålen rörande sjukvården har i likhet med tidigare år varit jämförelsevis
talrika. Sådana klagomål anförs ofta av intagna, som nekats viss medicin eller fått
mindre medicintilldelning än de själva önskat. Stundom klagas över att anstaltsläkaren
underlåtit att remittera vederbörande till undersökning av specialist eller
att föreskriva viss behandling. I medicinska bedömningsfrågor av detta slag kan
någon åtgärd från JO:s sida mera sällan ifrågakomma.

En grupp klagoärenden som närmast minskat i antal är frågor angående brevcensur.
Möjligt är att bedömningen av om ett visst brev bör kvarhållas eller ej
blivit mildare. Från JO:s sida har, såsom framgår av referat i tidigare ämbetsberättelser,
en liberal tillämpning av bestämmelserna förordats.

I det följande skall redogöras för en del kriminalvårdsärenden av mer allmänt
intresse.

Disciplinär åtgärd mot t. f. styresman för vägran att mottaga till fängelsestraff
dömd person för avtjänande av straffet

Genom dom 2.12.1968 dömde Göteborgs rådhusrätt Gunnar W., född 1913,
för vårdslöshet i trafik och rattfylleri till fängelse en månad femton dagar. Straffet
började avtjänas 17.6.1969 och skulle ha varit till fullo avtjänat 1.8.1969.

I en klagoskrift, som inkom till JO 7.7.1969, anförde Gunnar W:s son Lennart
W. i huvudsak följande: Gunnar W. erhöll besked att han skulle inställa sig på
fångvårdsanstalten Ollestad söndagen 15.6.1969 för att avtjäna ifrågavarande straff.
Lennart W. körde sistnämnda dag Gunnar W., som led av sviterna efter en bruten
fotled och därför nödgades använda käpp, i bil i sällskap med Lennart W:s mor
till anstalten, dit de anlände strax efter kl. 16.00. Vid ankomsten till anstalten
förklarade t. f. styresmannen Sven Braun ävensom en vårdare och en verkstadsförman
samfällt att på grund av att Ollestad var ett »arbetsläger» kunde där endast
mottagas interner som var fullt arbetsföra. Gunnar W. framhöll att han var friskskriven
men att detta i och för sig icke innebar att han kunde utföra vad för slags
arbete som helst. Efter ett misslyckat försök att få telefonkontakt med överordnad
myndighet förklarade Braun i bestämda ordalag att det enda arbete som stod till
buds på Ollestad var jordbruksarbete och arbete i snickeriverkstaden. Då Gunnar
W. bedömdes icke kunna utföra något av dessa arbeten, kunde han ej tagas emot
på Ollestad utan fick besked att han skulle inställa sig på fångvårdsanstalten Härlanda
för vård på dess sjukavdelning. Lennart W. kritiserade den bristfälliga information
som givits i kallelsen, men Braun förklarade att han ej hade med den saken
att göra och att han ej bett att få några interner till Ollestad. På fråga uppgav
Braun att Gunnar W. skulle inställa sig på Härlanda följande måndag eller tisdag,
att han skulle komma att hämtas av polis om han ej inställde sig under tisdagen
och att strafftiden ej skulle komma att förlängas i och med att han inställt sig i laga
tid på Ollestad och straffet skulle anses ha påbörjats då. Gunnar W. inställde sig
på Härlanda tisdagen 17.6.1969. Vid kollegium på Härlanda 24.6.1969 beslutades

184

att strafftiden skulle räknas från den 17.6.1969, vilket innebar två dagars förlängning
av strafftiden. Ersättning för den över tjugo mil långa resan till och från Ollestad
kunde ej heller utgå på grund av att Gunnar W. ej blev inskriven på Ollestad.

24.7.1969 biföll Kungl. Maj:t av nåd en ansökan från Gunnar W. att han skulle
friges 30.7.1969 samt befriade honom från vid frigivningen återstående straff.

Efter remiss inkom kriminalvårdsstyrelsen med yttrande samt utredning verkställd
av kriminalvårdsdirektören för västra räjongen Barbro Hall-Mikaelsson, innefattande
förhör med verkstadsförmannen Christer Tjernlund och vikarierande vårdaren
Nils Aslund samt med Braun.

Braun uppgav vid förhöret bl. a. följande.

Han erinrade sig väl hur W. anlände i bil tillsammans med hustrun och sonen.
W. hade svårt att gå och använde kryckor. Samtliga närvarande befattningshavare
ansåg att han ej skulle kunna placeras i arbete vid Ollestad. Braun, som nu inser
att han bort taga emot W., uppmanade honom att köra vidare till Härlanda och
inställa sig där. Braun meddelade att W. måste inställa sig inom tre dagar för att
ej riskera polishämtning.

Braun, som vid tillfället hade den uppfattningen att endast arbetsföra personer
kunde mottagas på fångvårdens kolonier, ansåg sig därför ej kunna mottaga W.

I förhörsprotokollet beträffande Braun har dessutom antecknats följande: På
fråga om dé anhöriga eller Gunnar W. frågade från vilken dag straffet räknades,
svarade Braun nekande. Braun vitsordade sakuppgifterna i Lennart W:s skrift till
JO men ville opponera sig mot påståendet att han skulle ha sagt att strafftiden
räknades från inställelsen på Ollestad och att han skulle ha uppträtt olämpligt.

Tjernlund berättade bl. a.: Det blev diskussion om från vilken dag han fick räkna
straffet. Gunnar W. fick besked att det räknades från inställelsen på Härlanda, men
möjligen misstolkade han yttrandet.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Petrén följande.

Av utredningen framgår att Gunnar W. enligt erhållna anvisningar inställde sig
vid fångvårdsanstalten Ollestad 15.6.1969 för att avtjäna det honom ådömda straffet
och att, då Gunnar W. bedömdes ej kunna utföra de arbeten som erbjöds på
anstalten, Braun i egenskap av t. f. styresman vägrade att taga emot honom och i
stället hänvisade honom att inställa sig vid sjukavdelningen å fångvårdsanstalten
Härlanda. I ärendet är vidare utrett, att Gunnar W. inställde sig på fångvårdsanstalten
Härlanda 17.6.1969 och att straffverkställigheten således genom Brauns förfarande
kom att fördröjas två dagar. Det kan dock ej anses tillfullo styrkt att Braun
vilselett Gunnar W. genom att uppgiva att denne skulle få räkna strafftiden från

15.6.1969 om han senast den 17.6.1969 inställde sig på Härlanda.

I likhet med kriminalvårdsstyrelsen finner jag att Brauns åtgärd att ej mottaga
Gunnar W. på anstalten, då denne enligt kallelse inställde sig för att avtjäna straff,
är att bedöma som tjänstefel. Detta får anses vara av så allvarlig natur att det ej kan
undgå beivran.

185

Som kriminalvårdsstyrelsen framhållit har Gunnar W. ej kommit att lida någon
skada genom det felaktiga förfarandet från Brauns sida. Denne synes ha felat icke
avsiktligen utan av oförstånd. Under sådana förhållanden torde det begångna felet
lämpligen kunna beivras av kriminalvårdsstyrelsen i disciplinär ordning.

På grund av vad sålunda anförts får jag under åberopande av 1 § instruktionen

13.6.1969 för kriminalvårdsverket samt 19 och 23 §§ statstjänstemannalagen överlämna
handlingarna i ärendet till kriminalvårdsstyrelsen för den åtgärd beträffande
Braun som den må finna påkallad.

Kriminalvårdsstyrelsen fann i beslut 19.2.1970 att Braun genom det klandrade
förfarandet gjort sig skyldig till tjänstefel och meddelade med stöd av 19 § statstjänstemannalagen
Braun varning.

Kriminalvårdsstyrelsens beslut har vunnit laga kraft.

Fråga om åtgärder bör vidtagas för att tillskapa besöksförhållanden som medger
ostörd samvaro för intagen och besökande hustru eller fästmö

I en klagoskrift anförde J. som var intagen å fångvårdsanstalten Malmö i huvudsak
följande: Han hade 6.6.1970 enskilt besök av sin hustru. Besökstiden var utsatt
till en timma. Eftersom han icke var permissionsberättigad och de endast hade
en timme var fjortonde dag att vara tillsammans, började de att improvisera ett
samlag i det enskilda besöksrummet. De hörde, att någon prasslade med gardinen
framför dörrfönstret och plötsligt ryckte en vaktkonstapel upp dörren och förklarade
att »sådant får ni inte hålla på med» och »har ni besök så har ni besök». J. bad
honom vara vänlig att stänga dörren. Efter cirka fem minuter kom vaktkonstapel
åter in i besöksrummet och körde ut dem med orden »nu avbryter vi besöket».
Cirka tjugo minuter av besökstiden hade då förflutit. J. upplevde det, som han och
hustrun utsatts för, som kränkande och förnedrande samt i strid mot 23 § behandlingslagen
att »intagen skall behandlas med aktning för hans människo värde».

På de anstalter, där man inte hade samlagsrum, fyllde de enskilda besöken
samma funktion, och praxis var att man medgav att besöken genomfördes ostörda.
Det vore orimligt och omänskligt att förbjuda samlag mellan t. ex. man och hustru,
som fick träffa varandra blott två timmar per månad. Även om vakterna hade rätt
att förhindra samlag, borde det kunna begäras att de hade vett att först knacka på
dörren. Någon rätt att förkorta besöket hade ej förelegat. J. hemställde om utredning
i fallet och om omedelbara åtgärder för att förhindra ett upprepande.

Efter remiss inkom styresmannen för fångvårdsanstalten Malmö, kriminalvårdsinspektören
Arvid Grönberg, med yttrande, vari han redogjorde för beskaffenheten
av ifrågavarande besöksrum på anstalten och anförde att J:s berättelse i stort
sett överensstämde med de uppgifter, som lämnats av den vårdare, som avbröt
besöket.

186

Grönberg anförde vidare bl. a.

Vårdaren förnekar emellertid att han på något bryskt sätt avbrutit makarnas
förehavande. Han hade först en gång påpekat det olämpliga i saken och tillsagt
dem att sluta och några minuter därefter gått in i besöksrummet och tillsagt dem

att avbryta samlaget samt likaledes förklarat besöket avslutat. Händelsen

ger anledning till såväl praktiska som principiella överväganden. Jag förbigår då
helt frågan om besök i fångvårdsanstalt av personer av motsatt kön normalt skall
anses medföra möjligheter till intimt umgänge. Behandlingslagen och andra författningar
innehåller inga stadganden i detta avseende. Att utvecklingen emellertid
härvidlag går mot en större liberalisering är otvetydigt; på några av de nybyggda
anstalterna har man inrättat besöksrum som tillåter ostörda besöksförhållanden
eller låter besöken ske i de vanliga bostadsrummen.

Malmö-anstalten, som tillkom 1913 och därefter endast i mindre grad moderniserats
och som lider under en ständig överbeläggning har icke dessa möjligheter.
Besöksrummens dörrar har fönster i klarglas, försedda med en tunn trådgardin.
Utanför passerar alltså ständigt befattningshavare till och från klädhängarna.

Fönstren i dörrarna ha tillkommit som en möjlighet att övervaka besöken. Frekvensen
av smuggling av narkotika och annat otillåtet gods har ökat, och i vissa fall
kan en sådan kontroll vara nödvändig för att skydda den besökande. Malmöanstalten
saknar alltså resurser att tillhandahålla besöksmöjligheter med tillfälle till
avskildhet.

J:s påstående att begreppet enskilda besök som förekommer på anstalten ovillkorligen
skulle medföra möjligheter till intimt umgänge är icke riktigt. De egentliga
besöken äger i anstalten rum å söndagar i en korridor, försedd med ett 10-tal
bord med stolar, där de besökande helt öppet och gemensamt med andra kan träffa
sina närstående.

I och med möjligheten att i samband med en mindre ombyggnad erhålla två
mycket små rum, som närmast avsågs att användas av polis och advokater, som
kom för att höra intagna, ansågs det lämpligt att vid tillfällen då dessa rum icke
användes för sitt egentliga ändamål, bruka dem för besök å vardagseftermiddagar.
Därigenom avlastades trycket på söndagsbesöken och skapades möjligheter för anhöriga
som var upptagna på söndagar att på vardagar avlägga besök. Att dessa
besöksmöjligheter skulle innebära en sanktion om att användas till intimt umgänge
är icke riktigt.

I en senare inkommen skrift redogjorde J. ytterligare för omständigheterna vid
det avbrutna besöket samt hänvisade till innehållet i två skrifter 5.8.1970 till kriminalvårdsstyrelsen
från J. respektive förtroenderådet vid fångvårdsanstalten Halmstad,
vari anfördes bl. a. följande.

I den debatt som förts den senaste tiden om besöksförhållanden på fångvårdsanstalten^
har framkommit dels att de nuvarande besöksförhållandena är helt
otillfredsställande, motverkar målsättningen om resocialisering och innebär stora
påfrestningar på internerna och deras anhöriga, dels att endast en anstalt (Ulriksfors)
har berett möjligheter för de intagna att ostört möta anhöriga, dels att såväl
lagstiftning som direktiv från kriminalvårdsstyrelsen i dessa frågor saknas. Då det
råder stor förvirring bland de lägre beslutande instanserna i dessa frågor, och då
enskilda, ostörda besök är av vital vikt för relationerna mellan de intagna och deras
anhöriga, anhåller vi om att krimnalvårdsstyrelsen måtte verka för

att samlagsrum planeras redan från början i de nya anstalterna

187

att samlagsrum ordnas provisoriskt på äldre anstalter med lokalbrist

att besöken får ske ostört, enskilt, under diskretion och i övrigt så trivsamma
former som omständigheterna tillåter (jfr Ulriksfors).

De enskilda, ostörda besöken bör, anser vi, inte heller enbart gälla gifta eller
förlovade, utan alla som har tillstånd att eljest mottaga besök. Fall, där säkerhetsrisk
kan föreligga, bör naturligtvis tas under övervägande. I övrigt bör ingen kontroll
eller övervakning förekomma. Åldersgränsen bör, som i samhället i övrigt,
vara 15 år, vilket enklast kan kontrolleras med anfordran om legitimation i de fall
detta anses vara påkallat.

De nuvarande besöksförhållandena hindrar internerna från varje form av normalt
sexualliv och måste därför betraktas som ytterst olämpliga ur såväl behandlings-
som rehabiliteringssynpunkt. Rätten att ostört och under betryggande förhållanden
få utöva ett normalt sexualliv får ses som en elementär mänsklig rättighet.
Att därför inte söka lösa dessa problem tillfredsställande, (ex. Malmö Fångvårdsanstalt
och Halmstads Fångvårdsanstalt), torde inte kunna sägas stå i överensstämmelse
med 23 § behandlingslagen.

Efter remiss till kriminalvårdsstyrelsen med anhållan om styrelsens utlåtande
med uttalande om och i vad mån åtgärder borde och kunde vidtagas för att tillskapa
besöksförhållanden som inte försvårade ostörd samvaro för intagen och besökande
hustru eller fästmö (motsvarande å kvinnofängelse), inkom kriminalvårdsstyrelsen
med följande utlåtande.

Enligt 35 § behandlingslagen skall tjänsteman vid anstalten närvara vid besök i
den mån det finnes erforderligt.

Härtill ansluter sig av kriminalvårdsstyrelsen meddelade tillämpningsföreskrifter
som återfinns i 86 § vårdcirkuläret. Såvitt gäller sluten anstalt innehåller dessa föreskrifter
att besök hos intagen i sådan anstalt skall övervakas av tjänsteman, om inte
övervakning anses obehövlig.

Huvudregeln är således att besök på sluten anstalt sker under övervakning.
Regeln är uppenbarligen förestavad främst av intresset att förekomma otillåten
kommunikation, inte minst smuggling (t. ex. av narkotika, rymningsverktyg etc.).
Säskilt insmuggling av narkotika har på senare år erbjudit kriminalvården stora
problem. Hänsyn måste också i vissa fall tas till risk för fysiskt övergrepp i samband
med besök.

I 86 § vårdcirkuläret förutsätts dock som nämnts att undantag skall kunna göras
från huvudregeln, nämligen i fall där övervakning anses obehövlig. Ett villkor
måste härvid uppenbarligen vara att den intagne kan bedömas som pålitlig i förut
angivna hänseenden. Detta sammanhänger med att de säkerhets- och ordningshänsyn,
som ligger bakom huvudregeln och som kan behöva beaktas, kan variera inte
bara från en anstalt och en anstaltsavdelning till en annan utan också från tid till
annan. Härtill kommer givetvis de personliga hänsynen i varje enskilt fall.

Några allmänna anvisningar för hur undantagsregeln skall tillämpas har kriminalvårdsstyrelsen
inte meddelat. Styrelsen har i ett i juli i år avgjort ärende angående
besöksförhållandena vid fångvårdsanstalten Hälsingborg såsom exempel på
då besök synes kunna äga rum utan övervakning nämnt sådant fall där den intagne
mottar närstående besökare, hos vilken han medgetts tillstånd att vistas under
permission. Styrelsen anser att detta för närvarande kan tjäna som ett vägledande
exempel. Möjligheter att göra erforderliga avvikelser med hänsyn till speciella omständigheter
i individuella fall eller till olika förhållanden på olika anstalter måste
finnas. Det är emellertid ur rättvisesynpunkt angeläget att såvitt möjligt upprätthålla
en någorlunda enhetlig praxis.

188

I det aktuella fallet synes fråga ha varit om ett besök, där bevakning till förhindrande
av smuggling o. d. inte ansetts erforderlig. Den intagne och den besökande
har fått vistas i rum med stängd dörr.

Såvitt kriminalvårdsstyrelsen kan bedöma har det inte funnits anledning att ingripa
mot det aktuella besöket av de skäl, som enligt vad förut nämnts främst motiverar
att besök i allmänhet på sluten anstalt bör vara underkastade övervakning.
Vederbörande vårdare synes enbart ha motiverat ingripandet med att vid besöket
förekommit samlag eller åtminstone, såsom den intagne gjort gällande, improvisationer
därtill.

Enligt kriminalvårdsstyrelsens mening gör respekten för privatlivets helgd att
vad som förekommer mellan parterna vid obevakade besök inte bör underkastas
insyn med mindre särskilda omständigheter, exempelvis säkerhetshänsyn, gör detta
ofrånkomligt. En sådan inställning är motiverad av angelägenheten att för den intagne
värdefulla relationer till närstående inte skall behöva onödigtvis skadas under
anstaltsvistelsen.

På vissa anstalter är de lokala förhållandena tyvärr sådana att de inte lämnar
möjlighet till en i egentlig mening privat samvaro. Detta leder då till att obevakade
besök inte heller bör medges. Besök på intagens bostadsrum kan framför allt av
bevaknings- och anonymitetsskäl inte tillåtas på slutna anstalter och måste därför
försiggå i särskilda lokaler. Vissa slutna anstalter är emellertid inte utrustade med
enskilda besöksrum utan besöken äger rum i större gemensamma utrymmen (entréhallen,
en korridor etc.), övriga slutna anstalter är försedda med enskilda besöksrum
till varierande antal. På många av dessa anstalter är emellertid rummen så
byggda att de inte lämnar möjlighet till i egentlig mening privat samvaro. Kan sådan
samvaro då inte garanteras bör besöket göras bevakat, vilket i sin tur bör klargöras
för den intagne och den besökande.

Enligt kriminalvårdsstyrelsens mening är de två besöksrummen på Malmöanstalten
av sistnämnt slag. Styrelsen vill härvid särskilt peka på följande förhållanden:
Besöksrummen är egentligen avsedda för annat ändamål (polis- och advokatrum).
De är belägna innanför ett litet förrum, som av personal används såsom förvaringsrum
för ytterkläder och som därför oväntat kan komma att besökas av olika befattningshavare.
Tvättställ eller toaletter finns inte i besöksrummen eller i deras
närhet. Rummen används ofta för flera besök i omedelbar följd. Tillgång finns
inte på städpersonal, som kan snygga till rummen mellan besöken.

Det är uppenbart att om i trots av anförda lokalförhållanden en intim situation
uppkommer ställs vederbörande tjänsteman inför en mycket grannlaga uppgift. Har
inte övervakningen från början genomförts så att situationen inte behövt uppstå,
bör enligt styrelsens mening ett ingripande från tjänstemannens sida inte ske. Förhållandena
varierar emellertid från fall till fall och visst utrymme måste lämnas för
den enskilde tjänstemannens känsla för vad som bör accepteras.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts synes samlaget inte ha bort avbrytas.
Emellertid ger utredningen inte vid handen att vederbörande tjänsteman förfarit
formellt felaktigt eller eljest uppträtt olämpligt. Huruvida tjänstemannen knackat
på dörren innan han gått in i besöksrummet är inte utrett. Knackning borde under
alla förhållanden ha skett.

De besöksförhållanden som illustreras i det aktuella ärendet är uppenbarligen
otillfredsställande. Kriminalvårdsstyrelsen nödgas dessvärre konstatera att, även
om Mamöanstalten erbjuder speciella problem i förevarande hänseenden på grund
av att den är gammal och omodern och ofta överbelagd, den likväl inte utgör
något särfall utan att besökslokalema på slutna anstalter genomgående är utformade
på ett mer eller mindre otillfredsställande sätt. Den utomordentliga betydelse,
som det otvivelaktigt har ur vård- och rehabiliteringssynpunkt att den intagne får

189

tillfälle till ostörd samvaro med anhöriga, har sålunda endast i ringa mån beaktats
vid anstalternas uppförande. Styrelsen har tidigare i olika sammanhang fäst statsmakternas
uppmärksamhet på problemet.

Enligt styrelsens mening bör sådana besöksförhållanden tillskapas som ger intagen
möjlighet till ostörd samvaro med anhörig under besök på anstalt. Därvid
bör emellertid tillses att själva besöksrummen och de praktiska arrangemangen
kring besöken utformas så att de lämnar utrymme för en värdig privat samvaro.

Kriminalvårdsstyrelsen har i anledning av de upprepade och i sak ofta berättigade
klagomål som på senaste tiden anförts mot besöksförhållandena vid anstalterna
nyligen tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att närmare utreda möjligheterna att
förbättra dessa förhållanden såväl vid slutna som vid öppna anstalter i enlighet
med de riktlinjer som nyss angivits. Härvid kan ifrågakomma både provisoriska
åtgärder, som kan företagas genom styrelsens försorg, och mer långtgående och
kostnadskrävande ingrepp, vilka kan kräva statsmakternas medverkan. Det bör här
framhållas att särskilt när det gäller gamla anstalter en radikal förbättring av besöksförhållandena
är svår att genomföra och kräver stora kostnader. Det blir utredningens
uppgift att även undersöka om inte förmånen att ta emot obevakade
besök på sluten anstalt bör kunna medges en större grupp intagna än vad som f. n.
är fallet enligt 86 § vårdcirkuläret.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Enligt 35 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt må intagen, i den mån det är
förenligt med ordningen inom anstalten, mottaga besök av familjemedlemmar eller
andra närstående, om det ej av särskild anledning kan verka skadligt, och må i
övrigt medgivas att mottaga besök av försvarare, av advokat för biträde i enskild
angelägenhet samt av annan person, när det med hänsyn till den intagnes fostran,
utbildning eller utkomstmöjligheter eller eljest finnes vara till gagn. Enligt lagrummet
skall, i den mån det finnes erforderligt, tjänsteman vid anstalten vara tillstädes
vid besök.

I kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/1968 om behandling i anstalt (vårdcirkuläret)
ges i 82—89 § § närmare föreskrifter om besök. Sålunda stadgas i 82 § vårdcirkuläret
att från behandlingssynpunkt värdefulla besök bör främjas, att anordningarna
kring besök skall utformas med sikte på önskvärdheten att skapa en god
besöksatmosfär och att, om hänsyn till ordning eller säkerhet eller lokala förhållanden
nödvändiggör särskilda föreskrifter, besökande och intagna bör informeras
härom på ett sätt som är ägnat att skapa förståelse för åtgärderna. I 86 § vårdcirkuläret
föreskrives att besök hos intagen i sluten anstalt skall övervakas av
tjänsteman, om inte övervakning anses obehövlig, och att i öppen anstalt intagen
bör medges att motta besök utan övervakning, om ej särskilt skäl är däremot. I
samma stadgande föreskrives vidare, att besök skall försiggå i särskilt besöksrum
eller annat lämpligt utrymme och att vid öppen anstalt styresmannen äger medge,
att besök får ske på anvisad plats inom anstaltens fritidsområde.

I strafflagberedningens förslag till lag om verkställigheten av frihetsstraff m. m.
(SOU 1944: 50) upptogs beträffande besök en bestämmelse, enligt vilken styresmannen
fick enligt anvisningar som skulle meddelas av fångvårdsstyrelsen medgiva

190

intagen som visat pålitlighet att i samband med besök under kortare tid av dagen
vistas utom anstalten.

I motiven till sistnämnda stadgande, som icke upptogs i 1945 års behandlingslag,
anförde strafflagberedningen (betänkandet s. 184):

Särskilt för långtidsfångar som ej äro intagna på anstalt i hemorten torde det
vara önskvärt att de någon gång, t. ex. några timmar på en söndag, få sammanträffa
med en nära anhörig utan att både den intagne och den besökande skola
behöva känna anstaltens tvång. I särskilda fall torde bestämmelsen få betydelse till
förebyggande av den invertering av sexuallivet som kan följa av långvariga anstaltsvistelser.
Vid några öppna anstalter har det föreslagna systemet redan i viss utsträckning
tillämpats med goda erfarenheter. Möjlighet torde böra finnas att bevilja
ett sådant förtroende åt pålitliga element bland alla kategorier intagna. Det
är emellertid av vikt att denna förmån tilldelas de intagna med urskillning.

På sätt framgår av det sagda var man sålunda under förarbetena till 1945 års
behandlingslag medveten om betydelsen av att kunna bereda intagen tillfälle till
ostörd samvaro med nära anhörig, bl. a. för att förebygga »den invertering av
sexuallivet som kan följa av långvariga anstaltsvistelser». Den i detta sammanhang
föreslagna bestämmelsen om rätt för styresmannen att medgiva intagen att i samband
med besök under kortare tid av dagen vistas utom anstalten kom emellertid
inte att inflyta i lagen, enär förmånen ansågs kunna beredas den intagne genom
bestämmelserna om permission. Nu angivna förhållanden kan emellertid i tolkningshänseende
inte ges den innebörden, att behandlingslagen skulle innefatta hinder för
kriminalvårdsmyndighet att bereda intagen tillfälle till ostörd samvaro med besökande
anhörig, om de lokala förhållandena ger möjlighet härtill. Såsom kriminalvårdsstyrelsen
funnit bör respekten för privatlivets helgd medföra att vad som förekommer
mellan parterna vid besök icke underkastas insyn med mindre detta är
ofrånkomligt av säkerhetsskäl. Föreskriften i 35 § sista stycket gällande behandlingslag
om att tjänsteman vid anstalt skall, i den mån det finnes erforderligt, vara
tillstädes vid besök öppnar otvivelaktigt möjlighet för anstalterna att i vidsträckt
mån tillåta obevakade besök, som ger intagen tillfälle till ostörd samvaro med nära
anhörig. Enlig min mening kan det från behandlingssynpunkt inte anföras något
skäl för att förhindra intagen att ha intimt umgänge med besökande hustru eller
trolovad. Fastmera måste det, såsom strafflagberedningen framhållit, anses önskvärt
att den intagne kan få sammanträffa med en nära anhörig utan att både den intagne
och den besökande skall behöva känna anstaltens tvång. Besöksförhållandena bör
därför vara sådana att den intagne kan få möjlighet till ostörd samvaro med anhörig
under besök på anstalt.

Lokalerna i många av de slutna anstalterna är emellertid för närvarande sådana
att det möter svårigheter att ordna ostörd samvaro vid besök. Vad kriminalvårdsstyrelsen
i detta sammanhang anfört om förhållandena vid Malmöanstalten är belysande
härför. Vidare är övervakning vid besök i många fall nödvändig för att
förhindra insmuggling av narkotika.

Där hinder av angivna eller andra skäl inte möter mot att bereda intagen ostörd
samvaro med besökande anhörig, framstår en uppmjukning av rådande praxis vid

191

anstalterna såsom i hög grad önskvärd. Möjligheterna att skapa förutsättningar för
att bereda intagen tillfälle till sådan ostörd samvaro med besökande bör därför utredas.
Kriminalvårdsstyrelsen har också numera tillsatt en arbetsgrupp med uppgift
att närmare utreda hur man skall kunna förbättra besöksförhållandena. Denna
utredning kommer att omfatta även frågan om inte förmånen att ta emot obevakade
besök på sluten anstalt bör kunna medges en större grupp intagna än vad för närvarande
är fallet på grund av bestämmelserna i 86 § vårdcirkuläret.

Med hänsyn till att frågan om att bereda intagen möjlighet till ostörd samvaro
med besökande sålunda kommer att bli föremål för utredning genom kriminalvårdsstyrelsens
försorg, finns det inte någon anledning för mig att göra framställning i
saken till Kungl. Maj:t eller riksdagen.

Vad J. anfört rörande det avbrutna besöket har bestyrkts av anstaltens styresman,
som efter förhör med vederbörande vårdare funnit J:s berättelse i stort sett
överensstämma med det faktiska förhållandet. Det får följaktligen anses klarlagt
att besöket avbrutits på ett bryskt och stötande sätt. Det är uppenbart att det inte
vidare får tillgå på sätt som här skedde. Samlaget borde således inte ha avbrutits.
Huruvida vårdaren, på sätt bort ske, knackade på dörren, innan han gick in, är
oklart. Oavsett hur därmed förhåller sig, kan det klandrade förfarandet dock, med
hänsyn till vad som upplysts om besöksförhållandena på Malmöanstalten och till
bestämmelserna i 86 § vårdcirkuläret och till vad som varit praxis vid i varje fall
Malmöanstalten, inte läggas vårdaren till last såsom tjänstefel. Klagomålen kan
därför inte föranleda vidare åtgärd från min sida. Det inträffade understryker dock
behovet av en skyndsam ändring av nu rådande praxis.

Klagomål av intagna över att de under vistelse på sjukavdelning och under enrumsvistelse
hållits inlåsta och gått miste om förmåner utan att detta betingats av
behandlingsskäl

I tre, i det följande närmare återgivna klagoärenden påtalades att intagna i samband
med vistelse å sjukavdelning och vid enrumsbehandling med stöd av 45 eller
47 §§ behandlingslagen hållits inlåsta och gått miste om förmåner eller fått dessa
inskränkta utan att detta påkallats av behandlingsskäl.

1. I det första av dessa klagomål påtalade Kurt H. och Gert S., som båda var
intagna å fångvårdsanstalten Tidaholm, att de under vistelse å anstaltens sjukavdelning
hållits inlåsta dygnet runt. H. anförde att han på grund av cellskräck hade
svårt att stå ut med denna behandling; han hade begärt att under dagtid få dela
cell med annan intagen men denna begäran hade avslagits. S. påtalade särskilt att
han under vistelsen på sjukavdelningen, som varat drygt en vecka, inte fått någon
promenad; dock hade han en dag fått promenera i korridoren utanför cellen.

I infordrat yttrande anförde styresmannen för Tidaholmsanstalten Holger Thulin,
att H. vid samtal med anstaltens läkare flera gånger omtalat, att han led av cellskräck.
Av medicinska skäl hade han därför fått tillstånd att ha taklampan tänd

192

nattetid. Läkaren hade däremot icke ansett det behövligt, att H. vistades på gemensamhetsrum.
Med hänsyn till att H. behövde nattlyse förlåg enligt Thulin praktiska
svårigheter att placera honom i gemensamhetsrum. — Med hänsyn till knappheten
på personal var det svårt att ha celldörrarna öppna under dagen. Detta hade tidigare
försökts, men förmånen hade missbrukats av de någorlunda friska till förfång
för övriga intagna och för den allmänna ordningen, varför man fått återgå till att
ha dörrarna låsta. Enligt Thulin kunde ur rättvisesynpunkt inte gärna en intagen
få en förmån, som inte kunde ges en annan, i synnerhet som det var svårt även för
en läkare att skilja mellan simulanter och sjuka. Något undantag kunde följaktligen
inte göras för H. och S. Thulin anförde vidare att om bestämmelsen om stängda
dörrar inte fanns skulle beläggningen på sjukavdelningen säkerligen vara betydligt
högre än som nu var fallet.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande följande:

Varken behandlings- eller ordningsskäl torde kunna åberopas till stöd för en så
sträng och totalt genomförd isolering som den vilken förekommit på sjukavdelningen.
Frågan om inlåsning får prövas i varje enskilt fall under hänsynstagande till
sådana faktorer som smittorisk, intagnas behov av vila och risken för att intagna
skulle störa andra, om de fick röra sig fritt på avdelningen. Normalt bör de lättnader
medges som är acceptabla från medicinsk och ordningssynpunkt. I förstnämnda
hänseende blir anstaltsläkarens bedömande avgörande. Uppenbara fall av missbruk
bestående i att någon visas ha simulerat sjukdom får stävjas på annat sätt (jfr JO:s
ämbetsberättelse 1969 s. 208—209).

Någon godtagbar motivering för den uteblivna utevistelsen för S. har inte lämnats.

En bidragande orsak till de påtalade missförhållandena på sjukavdelningen torde
vara knappheten på personal. Uppenbart är dock att en inte oväsentlig förbättring
av rutinerna på sjukavdelningen bör kunna åstadkommas inom ramen för redan
befintliga personalresurser. Enligt vad kriminalvårdsdirektören Hall-Mikaelsson
uppgivit i ärendet har också en sådan förbättring numera genomförts. Kriminalvårdsstyrelsen
finner därför ej skäl att för närvarande vidta ytterligare åtgärder i
de ifrågavarande hänseendena.

2. Lars M., även han intagen å Tidaholmsanstalten, klagade över behandlingen
av dem, som med stöd av 45 eller 47 § § behandlingslagen arbetade i enrum. Dessa
intagna var inlåsta dygnet runt så när som på en timmes promenadtid. Bostadsrummet
användes som verkstadslokal, varvid den fria golvytan i rummet, som var cirka
tre kvm, minskade till två kvm genom att ett särskilt arbetsbord sattes in. Därtill
kom utrymme för arbetsmaterial. Genom arbetet drogs damm och smuts in i
bostadsrummet. Under arbetstid var taklampan tänd, all litteratur inlåst och radion
avstängd. Arbetsledaren gick ut och in i rummet dagen igenom och störde de intagnas
integritet.

I yttrande över M:s klagomål anförde Thulin: Särskilda arbetslokaler saknades
för dem som enligt 45 och 47 § § behandlingslagen arbetade i enrum. Enligt 45 §
sista stycket nämnda lag bör dörren under arbetstid hållas olåst, om det kan ske
utan olägenhet. Med hänsyn till att de intagna arbetade i sina bostadsrum, där
deras personliga tillhörigheter samtidigt förvarades, kunde dörrarna ej hållas öppna

193

hela dagarna. Arbetsledama höll i stället tät kontakt och försökte i möjligaste mån
lätta på isoleringen.

Från anstalten upplystes under hand att de intagna på ifrågavarande avdelning
efter särskild begäran och prövning fick lov att på fritid besöka varandra i bostadsrummet
samt att det arbete, som utfördes i rummen, ej var dammigt utan bestod
av kuvertvikning, plastarbeten o. dyl. Vidare upplystes, att inlåsningen av litteratur
och avstängning av radion betingades av rättviseskäl; de intagna, som arbetade i
verkstäderna, hade inte möjlighet att läsa eller lyssna på radio under arbetstid.

I yttrandet till kriminalvårdsstyrelsen anförde Barbro Hall-Mikaelsson inledningsvis,
att det säkerligen inte var någon tillfällighet, att de klagomål som föranlett
JO:s remiss till styrelsen kom från intagna på de två största s. k. fabriksfängelsema.
När fångvårdsanstalten^ Tidaholm och Norrtälje färdigställdes i slutet av 1950-talet var de avsedda för ett friskt normalklientel, som genom att tränas i moderna
fabriksarbeten skulle bli bättre rustade för ett arbete efter straffavtjänandet. Genom
sin inriktning på detta klientel kom utrymme för särbehandling av vissa intagna
eller ordentligt tilltagna sjukavdelningar ej att ingå i programmet. Det hade, enligt
vad Barbro Hall-Mikaelsson vidare anförde, under de tio år Tidaholmsanstalten
använts visat sig, att en del intagna inte orkat svara mot de krav, som måste ställas
på de intagna i en anstalt av denna karaktär. Anstalten hade små möjligheter att
på rätt sätt behandla intagna enligt 45 och 47 §§ behandlingslagen. De vanliga
bostadspaviljongema var ej bevakade under dagtid.

Vidare anförde Barbro Hall-Mikaelsson att de här berörda svårigheterna skulle
komma att minska i och med färdigställandet av Skogomeanstaltens tvätteri. Omkring
80 intagna kunde där beredas ett arbete, som troligen skulle visa sig lämpligt
för dem som ej kunde anpassa sig i verkstäderna på Tidaholmsanstalten och därför
begärde arbete i enrum. När Härlandaanstalten överlämnat en del av sitt normalklientel
till Skogome skulle en del andra intagna kunna flyttas till Härlanda, där de
komplicerade fall, som denna grupp ofta innehöll, rätteligen hörde hemma. Avslutningsvis
anförde Barbro Hall-Mikaelsson att hon i fortsättningen skulle se över
samtliga anstalters ordningsregler för att i samförstånd med anstalternas personal
göra de justeringar som krävdes.

I sitt yttrande framhöll kriminalvårdsstyrelsen att det numera var en målsättning,
att arbete i enrum inte skulle utföras i bostadsrummet utan i ett särskilt arbetsrum.
Detta hade emellertid inte beaktats vid Tidaholmsanstaltens tillkomst, varför arbete
i enrum i många fall måste utföras i bostadsrummet. Det var givetvis av stor vikt,
att det arbete som tillhandahölls inte var sådant, att det medförde hygieniska olägenheter.
Enligt styrelsens mening hade detta krav tillgodosetts vid Tidaholmsanstalten
och något fog för M:s klagomål i den delen torde därför inte föreligga.

Styrelsen anförde vidare:

De skäl, som motiverat förordnande enligt 45 § behandlingslagen, kan i vissa fall
vara sådana att de också talar emot att låta vederbörande ha dörren till bostadsrummet
olåst. För 47 §-fallen torde det däremot i allmänhet inte vara någon olägenhet
förenad med att låta den intagne ha dörren olåst.

7 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

194

Styresmannen har motiverat den tillämpade ordningen med att risk för tillgrepp
mellan de intagna skulle föreligga om dörrarna till bostadsrummen tilläts vara
olåsta. En sådan motivering kan inte godtas till stöd för en generell regel att inte
medge att arbete i enrum utförs med olåst dörr.

Den verkliga orsaken till restriktiviteten då det gäller att medge olåst dörr torde
på Tidaholmsanstalten liksom på andra anstalter vara en på ordnings- och säkerhetssynpunkter
baserad försiktighet. Härtill kommer de svårigheter som kan vara
förknippade med att på en avdelning göra avvägning mellan kravet från rättvisesynpunkt
på enhetlighet i behandlingen och kravet på ett individuellt bedömande.

3. Vidare inkom från Bertil C., som var intagen å fångvårdsanstalten Norrtälje,
en klagoskrift vari C. påtalade att han, sedan han begärt arbete i enrum, placerats
i isoleringscell med torftig utrustning samt fråntagits cigarretter och övriga tillhörigheter.

I anledning av C:s klagomål upplystes följande: C. ankom till anstalten 11.3.1969.
Dagen efter fick kriminalvårdsinspektören Arne Engstrand reda på att C. motsatte
sig arbetsplacering i anstaltens verkstäder. Engstrand framhöll för C. att något städnings-
eller liknande arbete inte kunde beredas honom för närvarande. Han försökte
även förklara för C. det olämpliga i att denne kanske för lång tid framåt
skulle sitta i enrum med terapiarbete. Vid ett nytt samtal med C. förklarade Engstrand
att C. inte kunde påräkna arbete i enrum, vilket också blev anstaltsdirektörens
beslut. Eftersom C. nekade att arbeta i verkstäderna kunde han ej placeras på
en vanlig bostadsavdelning. Då han inte heller kunde vara kvar på mottagningsavdelningen,
placerades han på särbehandlingsavdelningen. De vanliga bostadsrummen
med sjutton platser var belagda, varför endast isoleringscell återstod. Dessa
hade endast en golvfast säng, vattentoalett och tvättställ, medan de vanliga bostadsrummen
var möblerade på samma sätt som övriga bostadsrum i anstalten. Vid
placering i isoleringsrum brukade tillses, att livrem och övriga persedlar, varmed
den intagne kunde tänkas skada sig, fråntogs honom. Han fick även lämna från sig
tobaksvaror och tändstickor, men tilläts röka fem gånger om dagen i samband med
måltider och promenad. Beträffande tillgång till litteratur och möjligheter till korrespondens
gällde samma regler som för övriga intagna. — I samband med kriminalvårdsdirektörens
besök på anstalten 19 och 20.3.1969 togs frågan om C:s placering
upp. Det beslöts då att C. skulle flyttas till fångvårdsanstalten Långholmen,
vilket beslut verkställdes 26.3.1969.

Angående användande av isoleringsrum framhöll kriminalvårdsstyrelsen rent allmänt
i sitt yttrande, att dessa rum icke var avsedda för intagna, beträffande vilka
meddelats förordnande om arbete i enrum, och att placering av intagna i sådana
rum inte var acceptabel. Därvid bortsågs från att i speciella situationer, exempelvis
då ordningens upprätthållande nödvändiggjorde det och andra placeringsmöjligheter
var uttömda, det kunde bli nödvändigt att även taga isoleringsrum i anspråk.

Vad beträffar behandlingen av C. anförde styrelsen:

Den veckolånga inneslutningen av C. i en kal isoleringscell på Norrtäljeanstalten
utan tillgång på arbetsuppgifter kan uppenbarligen inte motiveras vare sig av behandlingsskäl
eller med hänsyn till ordning och säkerhet.

195

Ej heller fanns enligt kriminalvårdsstyrelsens mening skäl att låta C. lämna ifrån
sig cigarretter och tändstickor och begränsa hans rätt att röka. Inskränkningar av
detta slag får ej bero av beskaffenheten av det bostadsrum, där den intagne placeras.

Placeringen torde få ses som en följd av den vid tillfället rådande bristen på
andra, för ändamålet bättre lämpade lokaler. Lokalbristen har i sin tur sammanhängt
med att vid den angivna tiden anstalten fick ta emot intagna som tidigare
varit placerade på Långholmsanstalten men som nu i samband med denna anstalts
successiva avveckling måste överföras till andra anstalter. I detta hänseende har en
förbättring kommit till stånd i och med att den nya centralanstalten österåker trädde
i funktion i april 1969. Med hänsyn bl. a. till ett alltmer hårt belastat narkotikaklientel
kan österåkeranstalten dock ännu inte helt avlasta Norrtäljeanstalten de
fall det här gäller. Vissa stockningar kan fortfarande tillfälligt uppkomma. Enligt
uppgift från anstalten har dock på senare tid, då det förekommit att personer, som
skall hållas i enrum, måst placeras i isoleringsrum, placeringen endast avsett kortare
tid än ett dygn, vanligtvis över en natt.

Den ännu pågående försöksverksamheten inom östra räjongen med undvikande
av isoleringsstraff har medfört, att de sex isoleringsrummen på Norrtäljeanstalten
numera används huvudsakligen för förvaring av berusade eller oregerliga intagna.

Avslutningsvis anförde styrelsen, att frågan om lättnader i olika hänseenden för
dem, som arbetade i enrum, tidigare varit föremål för överläggningar med kriminalvårdsdirektörerna.
Frågan hade därvid, i överensstämmelse med skillnaderna i de
behandlingsmässiga förutsättningarna för lättnader, särskilt gällt dem som arbetade
i enrum enligt 47 § behandlingslagen. Att inte en mer tillfredsställande tillämpning
åstadkommits, hade enligt styrelsen sin grund i en ordnings- och säkerhetsmässigt
grundad försiktighet hos ansvariga kriminalvårdsdirektörer och styresmän. Framför
allt måste emellertid framhållas, att utbyggnaden av anstaltsbeståndet varit otillräcklig.
Det hårda utnyttjandet av antalet tillgängliga platser hade inte gjort det
möjligt att med samtidigt hänsynstagande till andra faktorer och den intagnes
önskemål i alla fall på ett tillfredsställande sätt placera dem, varom fråga nu var.
Detta hade också menligt inverkat på möjligheterna att bereda de intagna önskvärda
lättnader. Styrelsen anförde vidare att frågan om behandlingen av dem, som
arbetade i enrum enligt 45, 47, 53 och 58 §§ behandlingslagen, ånyo upptagits till
överläggning med kriminalvårdsdirektörerna vid ett möte i Stockholm 9. och

10.12.1969. överläggningarna hade resulterat i en anmodan till kriminalvårdsdirektörerna
att noggrant pröva möjligheterna att medge olåst dörr och andra lättnader.

Vid ärendenas avgörande anförde JO Bexelius följande.

Lagen om behandling i fångvårdsanstalt bygger på principen att intagen icke bör
avskäras från gemenskap med andra intagna utan att särskilda omständigheter talar
för en sådan åtgärd. I synnerhet gäller detta vid de öppna anstalterna men även för
de slutna anstalternas del är principen fastslagen. I 45 § behandlingslagen stadgas
sålunda att intagen i sluten anstalt som regel skall arbeta tillsammans med en eller
flera andra intagna. Även fritiden eller del därav må, enligt vad som framgår av

196

46 § samma lag, tillbringas tillsammans med en eller flera andra intagna. En fullständig
isolering, åtminstone under längre tid, kan för de flesta intagna medföra
psykiska skadeverkningar och göra dem mindre skickade för livet i frihet. Det är
viktigt, att isolering inte tillgripes i andra fall eller i vidare mån än som i det särskilda
fallet framstår som nödvändigt.

I behandlingslagen finns olika bestämmelser som reglerar under vilka förutsättningar
en intagen kan eller skall hållas skild från andra intagna. Enligt 68 § behandlingslagen
kan inneslutning i enrum under viss tid användas såsom påföljd för
indisciplinärt beteende. Enrumsvistelse kan även enligt 73 § samma lag tillgripas
som en provisorisk säkerhetsåtgärd för att betvinga våldsamt uppträdande eller
eljest för att upprätthålla säkerheten inom anstalten.

Intagen kan även hållas skild från andra intagna med stöd av bestämmelserna
om arbete i enrum. Enligt 45 § behandlingslagen kan sålunda den som undergår
fängelse hållas till arbete i enrum — förutom under tid då s. k. behandlingsundersökning
pågår — om det är erforderligt med hänsyn till ordning och säkerhet inom
anstalten eller för undvikande av menlig inverkan de intagna emellan eller av annan
särskild anledning. Liknande bestämmelser finns i 53 och 58 §§ behandlingslagen
beträffande till ungdomsfängelse dömda respektive internerade. Begär den intagne
själv att få arbeta i enrum må detta, enligt föreskrift i 47 § behandlingslagen, icke
vägras honom såframt ej synnerliga skäl är däremot.

Förordnande om enrumsvistelse är, såsom kriminalvårdsstyrelsen framhåller, att
betrakta som en behandlingsåtgärd och icke som ett straff. Enrumsbehandling enligt
45 § behandlingslagen skall alltid föregås av noggrann prövning angående behovet
av åtgärden och får icke vara längre än som är oundgängligen nödvändigt för att
vinna syftet med åtgärden. Som kriminalvårdsstyrelsen vidare framhållit bör enrumsvistelse
icke förknippas med inskränkning i förmåner i vidare mån än som
betingas av behandlingsskäl eller är oundgängligen påkallat med hänsyn till ordning
och säkerhet. Beslut om enrumsvistelse får således inte automatiskt medföra,
att den intagne mister förmåner eller rättigheter. Frågan härom måste prövas från
fall till fall. Detta gäller även enrumsvistelse såsom disciplinär påföljd enligt 68 §
behandlingslagen. Indragning på viss tid av olika förmåner är en särskild disciplinär
påföljd, som dock kan åläggas samtidigt som enrumsbestraffning.

Tidaholmsärendena

Enligt 136 § punkt 3 kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/1968 gäller att intagen,
som är sjuk eller eljest arbetsoförmögen, skall överföras till anstaltens sjukavdelning
där sådan finns. I annat fall skall han under arbetstiden vistas i enrum
med låst dörr, om ej styresmannen efter läkarens hörande medger att den intagne
får vistas tillsammans med annan intagen.

Intagen, som inte kan arbeta på grund av sjukdom eller eljest, mister härigenom
den kontakt med andra intagna, som han annars har under arbetstiden. Visserligen
kan sjukdomens art stundom medföra, att gemenskap med andra intagna inte kan

197

tillåtas. Där medicinska hinder inte möter mot gemensamhetsvistelse måste emellertid
tillses, att den uteblivna kontakten under arbetstid på något sätt kompenseras.
Därmed menar jag inte att den intagne nödvändigtvis skall ha samma möjligheter
till gemensamhetsvistelse som när han är arbetsför. Lokal- och personalförhållandena
kan ofta vara sådana, att den intagne får acceptera en ökad avskildhet.
Den totala isolering som förekommit vid Tidaholmsanstaltens sjukavdelning kan
emellertid inte godtagas. Den tillämpade ordningen strider klart mot behandlingslagens
anda.

När det så gäller isoleringen vid arbete i enrum finner jag i likhet med kriminalvårdsstyrelsen
att en generell regel att inte medge arbete i enrum med olåst dörr
inte är godtagbar. Förutsättningarna för att medge olåst dörr måste, prövas från
fall till fall, varvid bl. a. bör beaktas anledningen till att den intagne arbetar i enrum.

Det är viktigt att dessa intagna under fritid beredes möjlighet till samvaro med
en eller flera andra intagna. Någon form av gemensamhet torde i allmänhet kunna
ordnas utan att ordning och säkerhet äventyras. Huruvida M. beretts tillfälle till
samvaro med annan under fritid framgår ej av yttrandena. Själv har M. påstått att
hans inlåsning varade dygnet runt så när som på promenadtiden.

Någon kritik anser jag inte kunna riktas mot det generella förbudet för den
intagne att läsa och höra på radio under arbetstiden.

Av remissyttrandena framgår, att förhållandena på Tidaholmsanstaltens sjukavdelning
nu ändrats så, att de intagna, som inte vistas på avdelningen helt tillfälligt,
får ha öppen dörr och gemensam promenad, övriga intagna skall fortfarande ha
låst dörr och särskild promenad i rastgården. Även för sistnämnda kategori borde
det dock rimligen finnas möjlighet att något lätta på isoleringen efter prövning från
fall till fall, och detta oavsett huruvida läkarundersökning ägt rum eller ej. För
dem som endast vistas en eller annan dag på sjukavdelningen kan å andra sidan
den ökade avskildheten i allmänhet inte innebära någon större påfrestning. Vad
jag främst vill understryka är, att isolering som inte betingas av tillräckliga skäl,
alltid bör undvikas.

Enligt vad kriminalvårdsstyrelsen anfört torde en bidragande orsak till de på
sjukavdelningen påtalade missförhållandena ha varit knapphet på personal. Av
yttrandena framgår vidare att en annan faktor av betydelse i sammanhanget är att
Tidaholmsanstalten från början avpassats för ett friskt normalklientel och icke
givits det utrymme för särbehandling av vissa intagna, som dagens situation kräver.
Jag kan för min del inte undgå intrycket av att den restriktiva behandlingen till
väsentlig del berott på att anstaltsledningen icke i tillräcklig utsträckning satt sig in
i hur behandlingslagens bestämmelser i hithörande hänseenden rätteligen bör tilllämpas.

Kriminalvårdsdirektören för västra räjongen har förklarat att hon kommer att
företaga en översyn av de ordningsregler, som i bl. a. påtalade hänseenden gäller
på anstalterna inom räjongen. Frågan om behandlingen av dem, som arbetar i
enrum, har vidare upptagits vid överläggningar mellan kriminalvårdsstyrelsen och

198

kriminalvårdsdirektörerna, varvid dessa anmodats att noggrant pröva möjligheterna
att medge olåst dörr och andra förmåner. Jag förutsätter att styrelsen, i den mån
ökad personalinsats kan medföra en förbättrad tillämpning av hithörande bestämmelser
i behandlingslagen, vidtager åtgärder för att få en sådan ökning till stånd.
På grund härav och då vad jag påtalat i de här behandlade ärendena i allt fall inte
är av beskaffenhet att kunna läggas någon befattningshavare till last såsom tjänstefel,
låter jag bero vid de åtgärder som från kriminalvårdens sida vidtagits för att
förbättra förhållandena i nu berörda hänseenden.

Norrtäljeärendet

C:s klagomål rör väsentligen det förhållandet, att han vid intagningen på särbehandlingsavdelningen
placerades i en kal isoleringscell och fråntogs cigarretter och
övriga tillhörigheter. Från anstaltens sida har upplysts, att placeringen i isoleringscell
föranleddes av att alla normala bostadsceller var upptagna.

Jag har i tidigare liknande ärende (se JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 167—168)
uttalat, att det i och för sig kan vara befogat att vid överbeläggning taga i anspråk
isoleringsceller även för sådana intagna, som eljest skulle ha placerats i normalcell.
En förutsättning härför måste emellertid vara, att de för den intagne avsevärt oförmånligare
bestämmelserna om isoleringscell icke tillämpas och att en med normalceller
likvärdig utrustning tillhandahålles. Jag vill här tillägga, att isoleringsceller
närmast bör användas för placering av intagna som uppträder våldsamt, är berusade
eller eljest i det tillståndet, att det finns risk för att de kan skada sig själva
eller omgivningen. Är dessa förutsättningar inte för handen och står andra placeringsmöjligheter
till buds, finns det enligt min mening inte heller någon anledning
att använda isoleringsceller vid verkställighet av disciplinär bestraffning.

Mot C:s placering i isoleringscell kan således främst riktas den anmärkningen,
att han automatiskt fråntogs sina tillhörigheter och i övrigt fick en oförmånligare
behandling än som var nödvändigt. Vidare borde anstaltsledningen, när det stod
klart att C. inte ville arbeta i verkstäderna och lämpligt arbete enligt 47 § behandlingslagen
inte kunde tillhandahållas honom, genast ha tagit kontakt med kriminalvårdsdirektören
för att diskutera frågan om C:s fortsatta placering. Genom att
denna fråga inte togs upp förrän i samband med kriminalvårdsdirektörens besök
på anstalten 19 och 20.3.1969 fick C. sitta isolerad och utan arbete onödigt länge.
Med hänsyn till omständigheterna är emellertid vad sorn förevarit icke av beskaffenhet
att kunna läggas någon befattningshavare till last såsom tjänstefel.

Frågan om intagens rätt till gemensamhet under fritid vid arbete i enrum enligt
47 § behandlingslagen aktualiserades även i ett annat klagoärende. Lars U., som
var intagen å fångvårdsanstalten Skogome, påtalade i en skrift till JO att han begärt
att få tillbringa arbetstiden men inte fritiden i enrum enligt 47 § behandlings -

199

lagen. Anstaltsdirektören Per Lafqvist hade emellertid avslagit U:s begäran med
motiveringen att behandling jämlikt 47 § medförde att den intagne hölls inlåst även
under fritid.

I yttrande anförde Lafqvist bl. a. att 47 § behandlingslagen tillkommit för att
intagna, som inte ansåg sig tåla gemenskap med andra, frivilligt skulle få vistas i
ensamhet. Enligt Lafqvist var det ologiskt att under arbetstid vara så känslig att
man inte tålde närvaron av andra intagna men under fritid så okänslig, att man
utan olägenhet tålde deras sällskap. Därtill kom att ordningen inte kunde upprätthållas
på tillfredsställande sätt om s. k. 47-or fick gå omkring hur som helst på sin
fritid.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius — efter att ha erinrat om innehållet
i 46 och 47 §§ behandlingslagen — bl. a. följande: Den av Lafqvist hävdade
meningen — att en intagen, som enligt egen önskan arbetar i enrum, av principiella
skäl ej bör tillåtas att vistas i gemensamhet under fritiden — saknar stöd i behandlingslagen.
Sagda lag bygger på principen att intagen inte bör avskäras från gemensamhet
med andra intagna utan att särskilda omständigheter — t. ex. den intagnes
egen önskan — talar för en sådan åtgärd. En fullständig isolering, åtminstone under
längre tid, kan — såsom jag i anledning av andra liknande klagomål framhållit —
för de flesta intagna medföra psykiska skadeverkningar och göra dem mindre skickade
för livet i frihet. Det är därför av vikt, att isolering inte tillgripes i andra fall
eller i vidare mån än som i det särskilda fallet framstår som nödvändigt. Mot bakgrunden
av nyssnämnda risk är det vidare angeläget att intagna, som arbetar i
enrum, får möjlighet att under fritiden vistas tillsammans med en eller flera andra
intagna. Jag vill i detta sammanhang erinra att strafflagberedningen i anslutning till
en av beredningen föreslagen bestämmelse av enahanda innehåll som 46 § i gällande
behandlingslag gjorde ett uttalande, av vilket framgår att bestämmelsen avsågs
skola gälla även intagna som arbetar i enrum (se SOU 1944: 50 s. 40).

Lafqvist har såsom ytterligare ett skäl för sin ståndpunkt anfört, att ordningen
på anstalten ej skulle kunna upprätthållas på ett tillfredsställande sätt, om s. k.
47-or »får gå omkring hur som helst på sin fritid». Såsom framgår av det redan
sagda kan jämlikt 46 § behandlingslagen fara för menlig påverkan utgöra skäl att
ej låta intagen tillbringa fritiden tillsammans med en eller flera andra intagna. Denna
bestämmelse kan dock inte åberopas till stöd för att generellt hindra dem, som
enligt egen önskan arbetar i enrum, från varje form av gemensamhet på fritiden.
Frågan huruvida gemensamhet med andra intagna under fritid bör begränsas till
förekommande av menlig påverkan får bedömas med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall.

På sätt framgår av det sagda kan jag inte dela Lafqvists lagtolkning. Jag anser
således att U. inte bort betagas möjlighet till gemensamhet med andra intagna under
fritid, såvida icke särskilda skäl föranlett till annat. Några sådana särskilda skäl
har inte åberopats av Lafqvist.

Det inträffade är emellertid inte av beskaffenhet att kunna läggas Lafqvist till
last såsom tjänstefel. Jag låter därför bero vid mina här gjorda påpekanden.

200

III.

I en skrift hemställde O., som då var intagen å fångvårdsanstalten Hall, om
JO:s utredning angående behandlingen av honom fr. o. m. den 17 t. o. m. den

23.9.1969. O. anförde därvid följande: Under den angivna tiden var han dömd
till isolering. Han fick därvid varken tvätta sig, raka sig eller borsta tänderna. Inte
heller fick han ha skor, vilket anstaltens läkare föreskrivit på grund av ryggbesvär.
Han ansåg sig inte vara någon svår eller våldsam person och det hade därför inte
funnits anledning att vägra honom att få ha sina toalettsaker.

Av utredningen framgår följande: O. ankom till observationsavdelningen den

17.9.1969 kl. 20.15, sedan han gripits på anstaltsområdet efter ett rymningsförsök
från anstaltens B-avdelning. övertillsynsmannen ördén beslöt att O. skulle vara
isolerad från nämnda tidpunkt till den 22.9.1969 kl. 15.00. Enligt vad ördén
uppgav var 0:s uppträdande vid ankomsten till observationsavdelningen sådant,
att man kunde befara ett nytt rymningsförsök. Eventuellt kunde han tänkas skära
sig eller förfara på annat liknande sätt för att få komma till sjukhus, ördén var
osäker på hur O. skulle reagera då han misslyckats med rymningsförsöket; O. verkade
opålitlig.

Vårdaren Rosman uppgav bl. a.: Han var ej i tjänst den kväll då O. ankom till
observationsavdelningen. Enligt den liggare, som jämlikt 74 § lagen om behandling
i fångvårdsanstalt fördes på avdelningen, skulle O. vara isolerad, vilket enligt liggaren
beslutats av Ördén. Rosman följde därför endast instruktionen såvitt avsåg
behandlingen av intagna i isoleringscell. Han visste med bestämdhet, att O. fått
utföra samtliga toalettbestyr men att han, i enlighet med instruktionen, ej fått ha
sina tillhörigheter inne i cellen. När isoleringen hävdes den 22.9.1969 kl. 15.00
kunde O. på grund av platsbrist ej överföras till normalcell. Så skedde först den
24.9. Efter det att isoleringen hävts fick emellertid O. in sina tillhörigheter i cellen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Beslut om arbete i enrum är avsett som en behandlingsåtgärd, som enligt uttalande
av departementschefen icke bör fortgå längre än som är oundgängligen nödvändigt
för att vinna syftet med åtgärden. Den är alltså icke avsedd att användas i
bestraffningssyfte. Jag har i ett tidigare ärende (se JO:s ämbetsberättelse 1969 s.
203—205) framhållit, att det ur rättssäkerhetssynpunkt är av väsentlig betydelse
att de olika fallen av enrumsbehandling hålls isär och att den intagne måste få veta,
om isolering utgör påföljd för en förseelse eller är ett led i behandlingen av honom.

Vid tillämpningen av bestämmelserna om enrumsvistelse är vidare att observera
föreskrifter härom i kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/1968 om vård i anstalt.
I 52 § nämnda cirkulär stadgas bl. a. att förordnande med stöd av 45, 53 eller
58 §§ behandlingslagen att intagen skall hållas till arbete i enrum skall föregås av
noggrann prövning av huruvida tillräckliga skäl, som anges i nämnda lagrum, finns
härför. Så snart enrumsbehandling inte längre är oundgängligen nödvändig för att
vinna syftet med behandlingsåtgärden, skall förordnandet hävas. Förordnande om
arbete i enrum och de skäl varå det grundas skall noggrant redovisas i behandlings -

201

journalen. Av denna skall framgå vem som meddelat förordnandet samt när och
på vilket sätt den intagne erhållit del av detta och angivna skäl. För beslut om att
intagen i samband med förhör eller annan utredning i disciplinärende skall hållas
skild från andra intagna gäller enligt 122 § samma cirkulär de förutsättningar härför,
som följer av bl. a. 45, 53, 58 och 73 §§ behandlingslagen. Intagen får ej
under det han hålles skild från andra intagna för sådan utredning berövas rättigheter
eller förmåner i vidare mån än som följer av tillämpningen av angivna stadganden
i behandlingslagen. Beslut om enrumsvistelse i samband med utredning skall
upphävas så snart det kan ske med hänsyn till omständigheterna. Slutligen skall
erinras om att beslutanderätten i fråga om disciplinära åtgärder med stöd av 68 §
behandlingslagen enligt 118 § nämnda cirkulär tillkommer styresmannen.

Såsom framgår av det anförda skall förordnande om enrumsvistelse föregås av
en noggrann prövning av behovet av åtgärden eller, då fråga är om disciplinär
åtgärd, av en utredning under fastställda former. Endast när fråga är om säkerhetsåtgärd
enligt 73 § behandlingslagen kan ett ingripande ske omedelbart. Det bör
vidare betonas, att enrumsvistelse — vare sig fråga är om arbete i enrum eller om
påföljd för indisciplinärt beteende — i och för sig inte medför att den intagne går
förlustig sina rättigheter och förmåner. Behandlingslagen förutsätter att frågan härom
prövas från fall till fall.

Observationsavdelningen å Hall har till ändamål att möjliggöra tillämpning av
de olika reglerna i behandlingslagen om vistelse i enrum. Det är emellertid tydligt,
att instruktionen för avdelningen inte tar sikte på de skillnader som finns i lagstiftningen
i fråga om de olika fallen av isolering. Sålunda förutsätter instruktionen
i punkt 1 a) att vissa kategorier intagna, bl. a. de som återförts efter rymning eller
permissionsavvikelse, kan placeras på avdelningen utan beslut i varje enskilt fall
och således utan prövning av att tillräckliga skäl för åtgärden föreligger. Något stöd
i behandlingslagen för denna bestämmelse torde knappast kunna åberopas.

Enligt instruktionen finns på avdelningen två typer av celler, normalcell och
isoleringscell, för vilka gäller olika regler om utrustning och om behandling av de
intagna. Fördelningen av de intagna mellan de olika celltyperna sker tämligen
schematiskt. Enligt punkt 6 i instruktionen skall intagen placeras i isoleringscell i
händelse av berusning, våldsamhet, matvägran eller eljest om särskild observation
av honom är påkallad. Det kan inte med fog göras gällande, att behandling i isoleringscell
med dess spartanska utrustning erfordras t. ex. i fråga om varje matvägrare
eller att placering i sådan cell är nödvändig i alla fall, där särskild observation av
den intagne är påkallad. Ej heller kan det anses förenligt med gällande lagstiftning
att varje sådan intagen, som enligt instruktionen skall placeras i isoleringscell, automatiskt
fråntages toalettartiklar, rökverk och andra personliga tillhörigheter.

O., som efter ett rymningsförsök greps inom anstaltens område, placerades
uppenbarligen på observationsavdelningen enligt punkt 1 a) i instruktionen. Det
är emellertid oklart vilken bestämmelse i behandlingslagen som därvid ansågs tilllämplig.
Någon anteckning om skälen för åtgärden har icke gjorts i behandlingsjoumalen,
vilket tyder på att åtgärd enligt 45 § behandlingslagen icke var avsedd.

7* —Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

202

Anteckning har däremot skett i den liggare på avdelningen, i vilken åtgärder enligt
68 och 73 §§ behandlingslagen skall antecknas. Omständigheterna tyder på att
fråga i själva verket varit om en form av disciplinär bestraffning, ördén har sålunda
upplyst, att han beslöt att O. skulle vara isolerad från intagningen t. o. m. den

22.9.1969 kl. 15.00. Härigenom har åtgärden fått karaktär av tidsbestämt straff
enligt 68 § behandlingslagen. Uppenbarligen hade O. föreställningen att det rörde
sig om en bestraffning. Vilken åsikt man än kan ha därom är det tydligt, att beslutet
på grund av tidsbestämningen fått ett klart felaktigt innehåll.

Kritik måste riktas även mot 0:s fortsatta behandling på observationsavdelningen.
Eftersom O. gjort sig skyldig till rymningsförsök, fanns det anledning att
med stöd av 45 § behandlingslagen hålla honom avskild från andra intagna, till
dess utredning i saken företagits. Den 19 september hölls ett förhör med O. Såvitt
framgår av handlingarna företogs inte någon ytterligare utredning i anledning av
rymningsförsöket. Det vill därför synas som det efter sistnämnda dag inte fanns
någon anledning att av utredningsskäl hålla O. isolerad. Oavsett hur därmed förhåller
sig, får enbart den omständigheten att en intagen skall hållas avskild icke
medföra att han berövas sedvanliga förmåner och rättigheter.

Enligt ördén var 0:s uppträdande efter rymningsförsöket sådant, att det fanns
risk för att han skulle skära sig eller förfara på annat liknande sätt för att få komma
till sjukhus. I ärendet har inte framkommit något som ger anledning att ifrågasätta
riktigheten av denna bedömning. Det får därför antagas att det var lämpligt
att till en början placera honom i isoleringscell så att han inte skulle kunna skada
sig själv. Det framstår emellertid som mycket osannolikt, att 0:s sinnestillstånd var
likadant ända fram till den 22.9.1969 på eftermiddagen. Av behandlingsjournalen
framgår, att O. den 19.9 hade ett samtal med överläkaren Karl-Erik Törnqvist, som
ansåg att det för dagen icke förelåg något psykiatriskt vårdbehov.

Enligt min mening borde O. därför ha kunnat överföras till normalcell betydligt
tidigare än som skedde eller, om normalcellerna var fullbelagda, i vart fall ha fått
komma i åtnjutande av samma behandling och cellutrustning som tillkommer dem,
som är intagna i normalcell (se härom JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 167—168).
Överhuvudtaget tycks icke någon fortlöpande prövning ha skett — eller ens ha varit
avsedd att ske — angående behovet av att hålla O. i isoleringscell. Betecknande är
Rosmans uppgift att han, sedan isoleringen beslutats av ördén, endast följde
instruktionen vad gällde behandlingen av intagna i isoleringscell och att O. då
»isoleringen» hävdes den 22.9.1969 kl. 15.00 fick in sina tillhörigheter i cellen.

De påtalade felen är av allvarlig beskaffenhet, inte minst därför att de avslöjar
en bristande kunskap hos berörda befattningshavare om de grundläggande bestämmelserna
rörande enrumsvistelse. En väsentlig orsak till den felaktiga behandlingen
av O. torde emellertid också ha varit, att instruktionen för observationsavdelningen
i enlighet med vad jag tidigare anfört i vissa hänseenden är bristfällig. På grund av
instruktionens utformning måste det uppenbarligen vara svårt för berörd personal
att rätt tillämpa behandlingslagens och vårdcirkulärets bestämmelser. Med hänsyn
härtill finner jag, att åtal eller åtgärder för disciplinär bestraffning kan underlåtas.

203

Jag anser det emellertid angeläget, att instruktionen för observationsavdelningen
genom styresmannens försorg och i samråd med kriminalvårdsdirektören blir föremål
för översyn och att här påtalade brister och oklarheter därvid blir avhjälpta.
Besked om vad härutinnan anses böra åtgöras torde hit insändas.

Må förbud att röka användas såsom disciplinär påföljd

I 68 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt stadgas följande.

Bryter intagen mot anbefalld ordning eller visar han eljest klandervärt uppförande,
och låter han ej sig rätta efter tillsägelse eller är förseelsen av allvarlig beskaffenhet,
må åläggas honom

1) förlust för viss tid eller tills vidare av honom särskilt tillerkänd förmån,

2) förlust under viss tid, helt eller delvis, av rätt att köpa varor som tillhandahållas
vid anstalten,

3) förlust under högst fjorton dagar av rätt att skaffa sig, mottaga eller innehava
böcker, tidskrifter eller tidningar, eller

4) inneslutning i enrum under högst trettio dagar eller, i fråga om den som undergår
ungdomsfängelse eller ej fyllt tjugoett år, under högst sju dagar.

Enligt 70 § samma lag må i 68 § angivna åtgärder efter förseelsens beskaffenhet
och övriga föreliggande omständigheter vidtagas i förening.

I skrift till JO hemställde Kjeld K., som var intagen å fångvårdsanstalten Tidaholm,
om JO:s uttalande huruvida vid anstalten rådande praxis att förbjuda rökning
för den, som undergick isolering såsom disciplinär påföljd, hade stöd i behandlingslagen.
Själv ansåg K. att 68 § p. 2 behandlingslagen icke gav möjlighet
att förbjuda intagen att röka tobaksvaror som han innehade vid isoleringstidens
början, utan endast att förbjuda honom att köpa ny tobak.

I yttrande anförde styresmannen för anstalten, anstaltsdirektören Holger Thulin,
att enligt praxis i västra kriminalvårdsräjongen intagen, som undergick isoleringsstraff,
icke fick köpa eller inneha bl. a. tobaksvaror. Ehuru 68 § behandlingslagen
inte innehöll bestämmelser angående innehav av sådana varor, som tillhandahölls
genom anstalten, skulle det enligt Thulin vara orättvist om enbart den, som vid
bestraffningstidens början var utan varor skulle drabbas. Genom att besluta om
att den bestraffade gick förlustig rätten till såväl inköp som innehav bedömdes alla
på ett likartat sätt. Thulin anförde vidare att praxis i denna fråga syntes variera
mellan olika kriminalvårdsräjonger.

Ärendet remitterades därefter till kriminalvårdsstyrelsen för yttrande huruvida
68 § p. 1 eller 2 behandlingslagen enligt styrelsens mening medgav, att inskränkningar
i rätten att inneha tobaksvaror, och därmed att röka, användes som disciplinär
påföljd.

I sitt yttrande anförde styrelsen, som i ärendet hört t. f. kriminalvårdsdirektören
vid västra räjongen A. Stenkvist, efter att ha redogjort för den skiftande praxis
som rådde vid tillämpningen av berörda bestämmelser, bl. a. följande.

Det förefaller som om styresmännen i allmänhet ansett 68 § 2 p. behandlingslagen
vara tillämplig inte bara, såsom direkt anges i lagtexten, i fråga om förlust
av rätt att köpa premievaror utan också analogt när det gäller förlust av rätt att

204

inneha sådana varor. Sannolikt har därvid rättviseskäl av samma art som Thulin
åberopat i sitt yttrande till JO i det aktuella klagoärendet föresvävat dem, nämligen
att intagen som inte innehar tobaksvaror när han blir disciplinärt bestraffad
inte skall vara sämre ställd än den, som redan har ett lager av sådana varor då
straffet skall verkställas.

Den allmänna straffrättsliga principen, att ingen får straffas utan att därför kan
åberopas klar och tydlig lag, vilken bl. a. innefattar ett principiellt förbud mot
extensiv tolkning av straffrättsliga bestämmelser till den misstänktes nackdel, synes
böra gälla även inom disciplinärrätten. 68 § 2 p. behandlingslagen bör därför
inte tillämpas analogiskt på sätt som synes ha skett. (Jfr. Beckman m. fl. Brottsbalken
I s. 23—25).

I så fall återstår frågan, om tobaksrökning är att anse som sådan särskilt tillerkänd
förmån som anges i 68 § 1 p. behandlingslagen. Redan själva ordvalet
tyder enligt kriminalvårdsstyrelsens mening på att så inte är förhållandet. En jämförelse
med p. 2 stärker intrycket av att innehav av tobaksvaror inte faller under
p. 1. Om det hade varit lagstiftarens avsikt att även inskränkningar i innehav av
premievaror, däribland tobaksvaror, skulle få tillgripas som disciplinär påföljd
synes det nämligen ha legat närmare till hands att komplettera p. 2 med en uttrycklig
bestämmelse om innehav än att låta innehavet regleras i p. 1 och inköpet
i p. 2. En tillbakablick på de av strafflagsberedningen år 1944 framlagda förarbetena
till verkställighetslagen synes ytterligare bekräfta uppfattningen att innehav
av sedvanliga premievaror, bl. a. tobaksvaror, inte kan betecknas som en den
intagne särskilt tillerkänd förmån. Kriminalvårdsstyrelsen vill här hänvisa till beredningens
lagförslag 76 § p. 1—2 jämfört med 52 §, se SOU 1944: 50 s. 41—42,
49—50 och 207. Styrelsen delar alltså Stenkvists åsikt att det inte kan vara rimligt
att betrakta tobaksrökning som en den intagne särskilt tillerkänd förmån i den
mening vari uttrycket används i 68 § 1 p. behandlingslagen.

Mot bakgrund av det anförda ansåg styrelsen, att det inte var förenligt med bestämmelserna
i 68 § behandlingslagen att såsom disciplinär påföljd tillgripa inskränkningar
i rätten att inneha tobaksvaror medan däremot förbud mot i n -köp av bl. a. tobaksvaror fick användas som disciplinstraff. Det enda sättet att
komma tillrätta med olikheten i behandlingen av den som innehade och den som
inte innehade tobaksvaror när disciplinstraffet skulle verkställas var enligt styrelsen,
att 68 § 2 p. behandlingslagen inte alls tillämpades när det gällde tobaksvaror.
Mot en tillämpning av bestämmelsen på tobaksvaror talade också bl. a. den
stora ojämnhet, med vilken inskränkningen drabbade olika intagna allt efter deras
större eller mindre beroende av nikotin. Styrelsen skulle genom särskild rundskrivelse
delge de olika styresmännen sin uppfattning, att förbud mot rökning icke
längre borde användas som disciplinär påföljd.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius:

Jag delar styrelsens uppfattning att rökning icke är att betrakta som en sådan
den intagne särskilt tillerkänd förmån, som avses i 68 § p. 1 behandlingslagen.
Jag anser även, på skäl som styrelsen anfört, att någon extensiv tolkning av 68 §
p. 2 icke bör ifrågakomma och att således inskränkningar i rätten att inneha tobak

205

eller andra premievaror icke bör åläggas såsom disciplinär påföljd med stöd av
sistnämnda bestämmelse. Som ytterligare stöd för denna uppfattning kan anföras
att departementschefen i förarbetena till behandlingslagen särskilt underströk vikten
av att — inte minst med hänsyn till de intagnas rättssäkerhet — i lagtexten
uttryckligen angavs de åtgärder, som fick vidtagas i anledning av indisciplinärt beteende
(prop. nr 76/64 s. 54).

Det rör sig emellertid här om tolkningsfrågor, som helt visst lämnar utrymme
för olika meningar. Att man vid bl. a. Tidaholmsanstalten tillämpat bestämmelserna
på ett annat sätt än som här förordats är således icke någonting, som kan läggas
vederbörande befattningshavare till last såsom fel. Det är också tydligt att starka
skäl kan anföras för en tillämpning som tar sikte på att eliminera olikheter i behandlingen
av den, som vid bestraffningstidens början innehar premievaror, och
den som inte har sådana varor.

Styrelsen har förklarat att den genom en rundskrivelse ämnar delge styresmännen
sin uppfattning att förbud mot rökning ej längre bör användas som disciplinär
påföljd. Därmed torde den ur rättsvisesynpunkt mest tillfredsställande lösningen
av frågan uppnås och en enhetlig rättstillämpning främjas. Jag saknar därför
anledning att för egen del vidtaga någon åtgärd i saken. Då emellertid vad i ärendet
framkommit kan vara av intresse vid det pågående reformarbetet på behandlingslagens
område, ämnar jag tillställa kommittén för anstaltsbehandling inom
kriminalvården en avskrift av detta beslut för kännedom.

Förflyttning till annan anstalt på grund av deltagande i strejkaktion

I en skrift som inkom till JO 11.5.1970, anförde B.-E. L. klagomål för egen
del samt som ombud för P. Å. J. och G. S. mot kriminalvårdsdirektören vid intemeringsräjongen
Åke Ståhl över dennes beslut om förflyttning av L., J. och S.
till fångvårdsanstalten Norrköping och om placering i enrum m. m. L. uppgav,
att det på sista tiden rått irritation bland de intagna på fångvårdsanstalten Västervik
till följd av förhållandena på anstalten. Bl. a. hade ett löfte från anstaltsledningen
om att de intagna skulle få se TV-sändningama från VM i ishockey återtagits.
Detta hade resulterat i att de intagna genom enhälligt beslut uppdragit åt
det nybildade förtroenderådet att för anstaltsledningen framhålla de intagnas avsikt
att gå i strejk, om anstaltsledningen inte infriade sitt tidigare givna löfte. Ståhl
hade 17.3.1970, d. v. s. samma dag som strejken utbröt, genom styresmannen
för fångvårdsanstalten Västervik Gösta Nordh låtit meddela, att L. skulle vara
den förste som flyttades till Norrköping, därest strejk utbröt. Påföljande dag hade
Ståhl anlänt till Västervik, varvid förtroenderådet meddelats, att inga förhandlingar
skulle äga rum mellan Ståhl och förtroenderådet samt att samtliga intagna skulle
höras. Förtroenderådets medlemmar hade inte tillåtits sammanträffa. All kontakt
mellan de intagna hade förbjudits, varför de skulle vara inlåsta i sina celler till
dess att utredning och förhör avslutats. 19.3.1970 kallades fem av de intagna i
omgångar till kontoret — enligt uppgift för förhör — därifrån den intagne omedelbart
fördes ned i vakten och belädes med handbojor utan att dessförinnan erhållit

206

tillfälle hämta några personliga tillhörigheter, icke ens toilettsaker. L. hade därefter
tillsammans med J. och S. överförts till fångvårdsanstalten Norrköping samt
placerats i enrum utan att förhör dessförinnan hållits eller läkare beretts tillfälle
att yttra sig. I en radiointervju samma dag hade Nordh som förklaring till anstaltsledningens
vidtagna åtgärder uppgivit, att förtroenderådet agiterat för strejken.
Anteckningarna i behandlingsjoumalen liksom i det »konstruerade» förhörsprotokollet
var enligt L:s uppfattning gravt missvisande beträffande de faktiska
omständigheterna i samband med strejken därigenom att L., J. och S. av Ståhl
och Nordh utmålats som störande av ordning och säkerhet på anstalten Västervik.
L. hade vägrat att underteckna förhörsprotokollet, då något förhör enligt hans
förmenande ej ägt rum i samband med den aktuella konflikten.

Efter remiss inkom Ståhl med yttrande, i vilket han bl. a. åberopade en av Nordh

19.3.1970 upprättad rapport angående strejken 17.3.1970 samt av Nordh avgivet
yttrande.

Handlingarna i ärendet utvisar följande:

Den omedelbara anledningen till strejken 17.3.1970 vid fångvårdsanstalten Västervik
var de intagnas missnöje med att inte få se samtliga VM-matcher i ishockey
— eller åtminstone fyra av dem — i TV, vilket de fått löfte om av anstaltsledningen,
därest personalen frivilligt ställde sig till förfogande som bevakning under
aktuella matcher. Detta villkor kunde emellertid inte uppfyllas, varför det nybildade
förtroenderådet samlade de intagna till sammanträde 17.3.1970, där det efter
röstning beslöts att allmän strejk skulle utbryta, därest bevakningsfrågan inte var
löst före kl. 15.00 samma dag. Strejken blev ett faktum vid nämnda tidpunkt,
varvid samtliga intagna lämnade arbetet. I samråd med Ståhl beslöt anstaltsledningen
att för dagen inte vidta några särskilda åtgärder. Senare på kvällen samlades
de intagna i samlingsrummet och företrädda av förtroenderådets styrelse vägrade
de att återgå till sina bostadsrum för inlåsning under natten. Nordh lämnades
då fullmakt att inkalla all tillgänglig ledig bevakningspersonal samt om så erfordrades
kalla på hjälp från polisen i Västervik. De intagna återgick dock före den
utsatta betänketidens utgång till sina bostadsrum under protester men i ordning.
Polisen behövde ej tillkallas.

Påföljande dag, d. v. s. 18.3.1970, besökte Ståhl Västervik, varvid ett kort
förhör hölls med samtliga intagna. Vid dessa förhör framkom att strejken skulle
fortsätta, såvida man inte fick se ishockeymatcherna i TV. Förtroenderådets tre
styrelseledamöter inkallades samtidigt och upplystes om att strejken var olaglig.

Av utredningen framgår vidare att Ståhl, efter genomgång av anstaltsledningens
förhörsmateriel angående strejken, med stöd av 45 och 58 §§ behandlingslagen
beslöt om förflyttning till Norrköpingsanstaltens östra avdelning av L., J. och intagne
K. G., vilka utgjorde förtroenderådets styrelse, samt av S. och intagne S. M.
för uppviglingsverksamhet och oskickligt beteende. Innan förflyttningen skedde,
hölls förhör med samtliga fem berörda.

Enligt Ståhl företogs förflyttningen till Norrköping för att snabbt bryta den »onda
cirkeln» samt med hänsyn till ordning och säkerhet vid fångvårdsanstalten Västervik.
19.3.1970 hade 21 av de intagna där återgått till sina arbeten medan två fortsatt
att arbets- och matstrejka.

207

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius:

Det framstår visserligen som beklagligt att det på grund av bristande medel
inte gick att ordna med erforderlig bevakning så att tillfälle kunde beredas de intagna
att se de önskade ishockeymatcherna i TV. De intagnas besvikelse häröver
är förståelig men har inte berättigat dem att med olagliga medel söka framtvinga
ett uppfyllande av de intagnas krav.

Enligt behandlingslagen är intagen pliktig att utföra arbete som ålägges honom.
De intagna handlade alltså i strid med lagen då de strejkade, d. v. s. vägrade att
utföra dem anvisat arbete och att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och tillsägelser
som meddelades dem.

Eftersom de strejkande således handlade klart i strid mot lag, var skyndsamma
åtgärder påkallade för att bryta strejken och återställa ordningen på anstalten. Att
Ståhl i den uppkomna situationen beslöt att de, som kunde antagas ha uppmanat
till den olagliga strejken och ledde denna, skulle genast förflyttas till annan anstalt,
kan inte anses felaktigt.

De förhör som föregick beslutet om förflyttningarna var väl föga uttömmande.
Intresset av att snabbt återställa ordningen påkallade emellertid skyndsamt beslut,
som därför inte kunde anstå i avvaktan på en mera ingående utredning.

Med hänsyn härtill och till att Ståhl uppenbarligen inte saknade fog för sin
uppfattning att de förflyttade medverkat till strejken kan någon berättigad kritik
inte riktas mot beslutet om förflyttningarna och mot att beslutet meddelades utan
mera ingående utredning.

På grund av bestämmelserna i 45 § behandlingslagen kan någon anmärkning
inte heller riktas mot att de förflyttade vid ankomsten till anstalten i Norrköping
placerades i enrum. Denna åtgärd har icke såsom L. tydligen trott behövt föregås
av förhör och läkarundersökning.

Om möjligheten för intagen att ägna sig åt studier

I en 24.3.1970 hit inkommen skrift anförde Y., som var intagen å fångvårdsanstalten
Skogome, i huvudsak följande: Y. hade avlagt studentexamen med synnerligen
goda betyg samt bedrivit akademiska studier, vilka dock avbrutits. — I mål
mellan allmän åklagare och Y. fastställde hovrätten för Västra Sverige 5.1.1970
Göteborgs rådhusrätts dom, varigenom Y. för grovt narkotikabrott dömts till
fängelse ett år. — Y. hade vid personundersökning bedömts kunna »klara av» ett
fängelsestraff under förutsättning att tillfälle bereddes honom till studier under
strafftiden. Vid slutpläderingen i målet yrkade åklagaren att Y. skulle ådömas
»ovillkorligt straff» och androg som ett av sina huvudargument härför, att »utmärkta
studiemöjligheter numera fanns inom kriminalvårdens ram». — Sedan Y.

5.1.1970 börjat avtjäna det honom ådömda straffet, hade han i olika omgångar
hos berörda kriminalvårdsmyndigheter ansökt om att under verkställighetstiden få
bedriva akademiska studier. Så sent som i början av mars 1970 meddelade emellertid
t. f. kriminalvårdsdirektören för västra räjongen, Arne Stenkvist, avslag på

208

en sådan ansökan. — Enligt Y:s mening hade antingen åklagaren vilsefört domstolen
i syfte att »bereda väg» för ett fängelsestraff, eller hade Stenkvist eller kriminalvårdsmyndighetema
vägrat Y. rätten till akademiska studier genom en tillämpning
av behandlingslagen, som icke vore förenlig med lagstiftarnas avsikter.

Av den för Y. förda behandlingsjoumalen framgår bl. a. följande: Y. är född
år 1947. Han avlade år 1968 studentexamen med »fina betyg». Enligt journalen
är Y. »klart studiebegåvad». Sedan en ansökan från Y. om förflyttning till Studiegården
i Uppsala 18.2.1970 lämnats utan bifall, uttalade Y. vid behandlingskollegium
26.2.1970 önskan att få studera på annat sätt. I anledning härav uppmanades
han att tillskriva kriminalvårdsdirektören angående sina studier. Genom beslut

3.3.1970 lämnades Yrs ansökan om att få studera vid universitet utan bifall.

Av yttrande, avgivet av styresmannen för Skogome Per Lafqvist, framgår, att
Y:s önskemål om att få studera under arbetstid icke bifallits på grund av att de intagna
behövdes i anstaltens produktion, men att Lafqvist uppmanat Y. att studera
på fritid. Lafqvist var beredd att tillstyrka en ansökan om bidrag för sådana
studier.

I sina yttranden anförde Stenkvist bl. a. följande: Antalet unga studerande med
korta straff (mest vapenvägrare) och långa straff (mest narkotikabrottslingar) hade
på senare tid ökat markant. Medan de ännu förekom som enstaka undantag och
det var fråga om korta straff samt vederbörande vid tiden för verkställighet befann
sig i tentamensperioder, bemödade sig räjongchefen om att arrangera särplaceringar,
som medgav möjlighet till heltidsstudier. Räjongchefen ville på detta
sätt söka undvika skadliga verkningar av korta frihetsstraff, verkningar som eljest
hade inneburit tidsförluster för studenterna motsvarande kanske hela terminer. —
Under de förhållanden som nu råder, är det ytterst vanskligt att finna en rättvis
lösning på problemet. Den smala marginal för studier på arbetstid, som räjongen
för närvarande har, synes också böra komma sådana studieintresserade intagna
tillgodo, som är kunskaps- och utbildningsmässigt sämst lottade och som för sin
framtida anpassning är i stort behov av grundskoleutbildning eller motsvarande.
— Det enda reguljära arrangemang inom kriminalvårdens anstaltsorganisation, där
Y. på heltid kunde bedriva akademiska studier, synes vara Studiegården i Uppsala.
I februari 1970 sökte Y. plats där men kunde ej mottagas på grund av platsbrist.
Inom västra räjongen finns inga marginaler för studieplatser annat än i undantagsfall.
Räjong- och anstaltsledning skall även fortsättningsvis försöka uppmuntra
Y. till fritidsstudier. Möjligheterna att senare utverka plats på Studiegården
skall också bevakas.

Kriminalvårdsstyrelsen uttalade i beslut 8.6.1970 bl. a. följande:

De intagnas behov av skilda sorts arbeten respektive utbildningsvägar kan tillgodoses
endast genom en viss grad av specialisering av anstalterna. Att organisera
en sådan specialisering ligger inom ramen för den skyldighet för styrelsen att leda
behandlingen av de i fångvårdsanstalt intagna, som stadgas i behandlingslagen,
2 §.

Någon absolut rätt för intagen att få ägna delar eller hela arbetstiden åt studier
föreligger inte. Kriminalvårdsstyrelsen ser emellertid som angeläget att den som

209

lämpar sig för studier beredes möjlighet därtill. Enligt praxis krävs emellertid i flertalet
fall att den intagne först någon tid genom studier på fritid kan dokumentera
sin förmåga till och uthållighet i studier på anstalt. Först när den intagne visat att
han menar allvar med sin önskan att studera brukar han beredas viss lättnad i arbetstiden
genom att få en eller flera eftermiddagar lediga för studier. Studier på
heltid kan också beviljas. Av anstaltsorganisatoriska skäl kan studier på hel eller
halvtid som regel dock inte ske på de s. k. produktionsanstalterna utan den intagne
måste i så fall förflyttas till anstalt där möjlighet finnes att bereda honom
viss avskildhet för studier. Platserna vid produktionsanstalterna bör beläggas av
intagna, som har intresse av att genom arbetet där erhålla inkomster. Detta medför
i sin tur att produktionen måste hållas igång, varför antalet intagna, som bedriver
studier under arbetstid, måste starkt begränsas.

Härtill kommer att styrelsen försöker sammanföra studerande vid fångvårdsanstalter
till ett begränsat antal anstalter för att kunna hålla så lämplig studiemiljö
som möjligt och för att kunna skapa kontakt mellan intagna och studiehandledare.

I sitt beslut fann kriminalvårdsstyrelsen ej skäl att vidtaga ytterligare åtgärd i
ärendet.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Enligt 23 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt skall intagen sysselsättas med
lämpligt arbete och i övrigt erhålla sådan behandling, att hans anpassning i samhället
främjas. Skadliga verkningar av frihetsförlusten skall såvitt möjligt förebyggas.

Man torde inte kunna påräkna en rehabilitering av den intagne om inte vid behandlingen
tillbörlig hänsyn tages till den intagnes personliga förutsättningar, intressen
och anlag. I enlighet härmed uttalas i 48 § behandlingslagen, att vid valet
av arbete hänsyn bör tagas till den intagnes håg och fallenhet. Vidare stadgas, att
intagen må medgivas att med inskränkning i arbetstiden ägna sig åt studier.

Rörande de intagnas behandling meddelas närmare anvisningar i kriminalvårdsstyrelsens
cirkulär nr 2/1968 om vård i anstalt (vårdcirkuläret). 56 § vårdcirkuläret
innehåller bland annat att intagen om möjligt bör beredas sådan teoretisk
undervisning som han från behandlingssynpunkt är i behov av och kan tillgodogöra
sig samt att intagens intresse av vidareutbildning bör stödjas. Kan det antagas,
att intagen har särskilda förutsättningar för studier skall anmälan därom göras
till kriminalvårdsdirektören för prövning av frågan om studie- och utbildningsplanering.

Av utredningen i ärendet måste enligt min mening anses framgå, att Y. har förutsättningar
för studier.

Såsom kriminalvårdsstyrelsen i sitt beslut framhållit, föreligger visserligen icke
någon ovillkorlig rätt för intagen att få studera under arbetstid. Enligt min mening
är det emellertid uppenbart, att sådan rätt i regel bör medgivas den, som redan
före intagningen i anstalt dokumenterat sin lämplighet för studier. Att i sådant fall
kräva, att den intagne genom studier på fritid ytterligare visar sin förmåga till och

210

uthållighet i studiearbete kan jag icke finna berättigat. För det fall den intagne visar
sig icke motsvara de krav som kan uppställas ifråga om flit eller förmåga kan medgivandet
återkallas.

Organisatoriska förhållanden, sådana som platsbrist vid lämpliga anstalter samt
intresset av att vid vissa anstalter upprätthålla en tillfredsställande produktionsnivå,
kan givetvis medföra svårigheter att låta intagna studera under arbetstid. Det bör
dock i fall, där den intagnes studieförmåga icke med skäl kan ifrågasättas, vara
möjligt att placera den intagne på sådan anstalt att han kan få tillfälle att studera
under arbetstid. Intresset av att den intagne erhåller en efter hans förutsättningar
och anlag anpassad behandling måste tillbörligt beaktas.

Med hänsyn till det anförda finner jag för min del beklagligt att Y. icke överflyttades
till annan anstalt och i samband därmed medgavs rätt att med inskränkning
i arbetstiden bedriva studier.

Huruvida i visst fall sådant medgivande skall lämnas eller ej är emellertid en
omdömesfråga, varom olika meningar kan göras gällande. Vad som i ärendet förekommit
kan därför icke läggas Stenkvist eller annan befattningshavare till last som
tjänstefel. Ärendet kan därför inte föranleda vidare åtgärd från min sida. Då vad
i ärendet förekommit kan vara av intresse vid den pågående översynen av lagstiftningen
om behandling i fångvårdsanstalt, skall en avskrift av detta beslut överlämnas
till behandlingslagskommittén för kännedom.

Möjligheterna till TV-underhållning å slutna anstalter

Med anledning av att i ett klagoärende — liksom vid JO-inspektioner av fångvårdsanstalter
— framkommit att TV-underhållning inte medgavs intagna å slutna
anstalter efter kl 19.30 och att orsaken härtill angetts vara att inlåsning på grund
av personalreduktion skedde vid denna tidpunkt, inhämtades yttrande från kriminalvårdsstyrelsen
huruvida icke anslag borde påkallas till sådan personalförstärkning
att förlängd TV-underhållning kunde medges de intagna.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde i anledning av remissen följande.

Möjligheterna att utnyttja TV för underhållning har på senare år väsentligt ökat
sedan anslag anvisats till inköp av flera TV-apparater. Ytterligare apparater behövs
emellertid och en upprustning pågår.

Då det gäller personell förstärkning som medger senare stängning uppkommer
med hänsyn till kostnaderna en avvägningsfråga med avseende på värdet av TVunderhållning
i förhållande till de andra behov som skulle kunna tillgodoses med
motsvarande kostnad.

Kostnaden för den personella förstärkning som skulle erfordras vid en senareläggning
av stängningen på de slutna anstalterna med 1 timma beräknas uppgå
till 1,5 miljoner kronor per år. Styrelsen har i andra sammanhang begärt personalförstärkning
för att kunna anstäfia icke schemabunden tillsynspersonal. Avsikten
härmed har varit att ge sådan personal möjlighet att utan hinder av direkta bevakningsuppgifter
i ökad utsträckning ägna sig åt personlig kontaktskapande verksamhet
med intagna. En sådan verksamhet bedöms allmänt såsom angelägen. Styrelsen
har emellertid ännu inte vunnit gehör för dessa önskemål, uppenbarligen

211

på grund av de kostnader som personalförstärkningen skulle för med sig. Tvärtom
har det i samband med den nyligen genomförda arbetstidsförkortningen visat sig
svårt förhindra en ännu tidigare stängning av de slutna anstalterna.

Mot denna bakgrund har styrelsen inte ansett förutsättningar föreligga att, i konkurrens
med andra än mer angelägna behov, nu äska medel till en i och för sig
önskvärd senare stängning. Det kan emellertid i detta sammanhang framhållas,
att styrelsen i årets petita begärt medelsanvisning för att skaffa s. k. videobandspelare,
varigenom TV-program som sänds på sådana tider att de under nuvarande
förhållanden inte är tillgängliga för de intagna kan återges vid lägligare tillfällen,
exempelvis under lördagar och söndagar. Sådana apparater i förening med den
pågående successiva utrustningen av de slutna anstalterna med TV-apparater skulle
i viss utsträckning undanröja de olägenheter som i berört avseende är förbundna
med den tidiga stängningen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius:

Det synes mig i hög grad otillfredsställande att, såsom utredningen visar, de intagna
på slutna anstalter regelmässigt är utestängda från möjlighet att se på TV
efter klockan 19.30. Detta beklagliga förhållande beror emellertid på, att anslagstilldelningen
inte medger den personalförstärkning som en senareläggning av stängningen
på de slutna anstalterna skulle kräva. Kriminalvårdsstyrelsen har framhållit
att styrelsen ansett sig inte kunna — i konkurrens med andra än mera angelägna
anslagsbehov — äska erforderliga medel för den personalförstärkning som en senareläggning
av stängningen skulle medföra. Mot denna bedömning från styrelsens
sida lärer någon kritik inte kunna riktas. Än mindre kan någon befattningshavare
vid kriminalvården klandras för rådande begränsning av möjligheterna att se TVprogr
ammen.

Inte heller eljest har i ärendet framkommit stöd för antagande att någon kriminalvårdstjänsteman
gjort sig skyldig till fel eller försummelse i påtalat hänseende.

Jag filmer därför klagomålen inte kunna föranleda annan åtgärd från min sida
än att vad i ärendet blivit upplyst om behovet av personalförstärkning för att möjliggöra
en senareläggning av stängningen vid de slutna anstalterna skall bringas
till statsrådets och chefens för justitiedepartementet kännedom genom en avskrift
av detta beslut.

Intagens telefonsamtal med advokat

Enligt kriminalvårdsstyrelsens cirkulär nr 2/1968 om vård i anstalt, 81 §, gäller
angående intagens telefonsamtal bl. a. följande: Intagen får inte utan tillstånd
av styresmannen eller annan tjänsteman, som enligt styresmannens bestämmande
äger meddela sådant tillstånd, telefonera från anstalten eller motta telefonsamtal.
När intagen talar i telefon skall, om så erfordras, tjänsteman vara tillstädes. Intagen
får ej förvägras telefonsamtal med sin offentlige försvarare. Sådant samtal får
ej övervakas i vidare mån än som erfordras för att fastställa att fråga är om rätt
abonnent.

I skrift till JO uppgav advokaten Nils-Erik Lundin att en person vid namn Sven
G., som var intagen å fångvårdsanstalten Kumla, 10.11.1969 ringde till Lundin

212

i dennes egenskap av offentlig försvarare för G. och att G. vid samtalets början
upplyste att detsamma avlyssnades av tillsynsmannen Klas Hoffman. Lundin ansåg
det vara nödvändigt att garantier fanns för att ingen annan person hade kännedom
om de samtal som förekom mellan honom och G. per telefon för att han
skulle kunna tillvarataga G:s intressen.

Efter remiss inkom styresmannen vid anstalten, kriminalvårdsinspektören L.
Wilson, med yttrande, vartill fogades särskilda yttranden av t. f. fångvårdsinspektören
Jan Olof Rybring samt Hoffman. Hoffman anförde att han avlyssnade samtalet
i enlighet med bestämmelserna i vårdcirkuläret och att han ej ansåg sig ha
handlat felaktigt, eftersom samtalet ej gällde G:s offentlige försvarare. Ej heller
Rybring och Wilson ansåg att något fel blivit begånget.

Efter remiss inkom även kriminalvårdsstyrelsen med yttrande. Styrelsen redogjorde
till en början för de bestämmelser styrelsen meddelat beträffande intagnas
telefonsamtal och anförde att tjänstemannen ifråga i föreliggande fall handlat formellt
oantastligt. Styrelsen framhöll därefter.

Bestämmelsen om rätt för intagen att samtala i telefon med sin offendige försvarare
och om förbud mot avlyssning av sådant samtal innebär ett beaktande av
samma intresse som ligger bakom stadgandet i rättegångsbalken 21 kap. 9 § om
en ovillkorlig rätt för offendig försvarare att få meddela sig i enrum med anhållen
eller häktad. Den som av annan anledning är berövad friheten bör inte i motsvarande
situation vara i ett sämre läge.

Då det gäller den som varit intagens offentlige försvarare i tidigare mål liksom
beträffande advokat i allmänhet får också anses naturligt att intagen lämnas möjlighet
att på beskrivet sätt fritt meddela sig med denne per telefon. Formuleringen
i 81 § första stycket andra meningen vårdcirkuläret lämnar också utrymme härför.
Kriminalvårdsstyrelsen avser att fästa styresmännens uppmärksamhet på detta förhållande.

Att i likhet med vad som skett beträffande offentlig försvarare stadga en ovillkorlig
rätt till fri kommunikation har däremot inte ansetts böra ske med hänsyn
till den prövning i varje enskilt fall som enligt behandlingslagen 34 och 35 §§ förutsättes
beträffande brevväxling och besök.

Vid ärendets avgörande yttrade ställföreträdande JO Wennergren:

Vid tidpunkten för ifrågavarande telefonsamtal var Lundin ej längre offentlig
försvarare för G. Hoffman har således ej handlat felaktigt genom att avlyssna samtalet
under förutsättning att det var erforderligt att han var tillstädes.

Utredningen i ärendet ger inte tillräckligt underlag för en bedömning av om
Hoffmans närvaro erfordrades under telefonsamtalet. Innehållet i såväl Hoffmans
eget yttrande som Rybrings och Wilsons yttranden tyder emellertid på att någon
egentlig prövning av behovet av Hoffmans närvaro ej skett utan att man ansett sig
kunna utgå från som normalordning att tjänsteman skall vara tillstädes när intagen
talar i telefon. Ett sådant betraktelsesätt synes emellertid stå i mindre god överensstämmelse
med föreskrifterna. Särskilt när det gäller telefonsamtal av mera
ömtålig, personlig karaktär, såsom med advokat, läkare, präst, psykolog eller annan
personlig rådgivare bör enligt min mening normalordningen snarast vara den omvända,
så att tjänsteman är närvarande endast när särskilt påtagligt behov därav
föreligger.

213

Kriminalvårdsstyrelsen har framhållit att det får anses naturligt att intagen, när
det gäller den som tidigare varit hans offentliga försvarare liksom beträffande
advokat i allmänhet, i möjligaste mån får utan övervakning från anstaltens sida fritt
meddela sig med denne per telefon. Styrelsen har också förklarat att den avser att
fästa styresmännens uppmärksamhet på det utrymme 81 § lämnar för fri kommunikation
per telefon. Med hänsyn därtill anser jag mig inte behöva uttala mig ytterligare
i saken eller vidtaga någon särskild åtgärd.

Om behovet att informera intagna som är utländska medborgare om
svenska förhållanden

Med anledning av vad som framkom i ett klagoärende, anhängiggjort av ett
30-tal utländska intagna å fångvårdsanstalten Hälsingborg, vilka klagomål närmast
riktade sig mot en assistent P. T. vid anstalten, inhämtades yttrande från kriminalvårdsstyrelsen
huruvida särskilda åtgärder — såsom tillhandahållande av skriftliga
översättningar av bestämmelser rörande verkställighet och förvisning — var
påkallade för att underlätta för intagna utlänningar att få upplysning om sådana
svenska förhållanden, som medförde särskilda problem för dem i egenskap av utlänningar.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande i huvudsak följande.

Inledningsvis vill styrelsen upplysa om att under år 1968 intogs i fångvårdsanstalt
1 672 utländska medborgare, vilket utgjorde drygt 10 procent av samtliga
som intogs under året. över 58 procent av utiänningama var finska medborgare
och 11 procent danska eller norska medborgare medan övriga representerade 42
olika nationaliteter.

Det viktigaste när det gäller att försöka tillgodose utländska intagnas behov av
att få erforderlig information om sådana svenska förhållanden, som är av särskild
betydelse för dem under anstaltstiden, är uppenbarligen att det på den anstalt,
där utlänningen är placerad, finns någon assistent eller annan tjänsteman som förstår
det språk utlänningen talar och som kan kommunicera med honom muntligen
och hjälpa honom med att tolka olika beslut och ordningsregler, förmedla kontakter
med myndigheter och konsulat, etc. Detta intresse söker man också så långt
det är möjligt att tillgodose vid utlänningens anstaltsplacering.

Det är emellertid uppenbart att det vid sidan härav finns ett stort behov av
skriftliga översättningar av framför allt bestämmelser rörande verkställighet och
förvisning. En del sådana översättningar finns också redan och andra är planerade.

Sålunda finns formulär för avgivande av nöjdförklaring översatt till tolv språk
(bulgariska, engelska, finska, franska, grekiska, italienska, polska, serbokroatiska,
spanska, turkiska, tyska och ungerska). Ytterligare översättningar sker allteftersom
praktiska behov därav uppkommer.

För de allmänna häktena finns särskilda ordningsregler. Avsikten är att göra
dessa ordningsregler likformiga för alla allmänna häkten och att översätta reglerna
till tolv olika språk.

Behandlingslagen har översatts till engelska och franska, översättningarna kommer
att hållas tillgängliga på anstalterna för där intagna utlänningar.

För närvarande är under utarbetande inom kriminalvårdsstyrelsen en kortfattad
informationsskrift för intagna. Avsikten är att denna skall översättas till engelska,
finska, franska och tyska.

214

Av stor betydelse i detta sammanhang är även det samarbete, som kriminalvårdsstyrelsen
inlett med statens invandrarverk. Invandrarverket utger bl. a. dels en
bok »Ny i Sverige» (andra uppl. 1969), dels en broschyr »Invandrare i Sverige»
(1969) och dels en särskild tidning för invandrare, »Invandrartidningen».

»Ny i Sverige» är en handbok avsedd främst för myndigheter och tjänstemän
som handlägger utlänningsfrågor. Boken, som har 179 sidor, föreligger för närvarande
på svenska och engelska, varjämte en finsk och fransk upplaga är under
utarbetande. Ifrågavarande handbok kommer att kostnadsfritt tillhandahållas i åtminstone
något exemplar på varje anstalt att där användas i första hand som handledning
för tjänstemännen på anstalten.

Broschyren »Invandrare i Sverige», som är på 56 sidor, finns översatt till
engelska, finska, franska, grekiska, italienska, serbokroatiska, polska, spanska,
tjeckiska, turkiska och tyska, varjämte en fransk och en ungersk version planeras.
Den kommer att utdelas utan kostnad till i princip varje utlänning som är intagen
i fångvårdsanstalt.

»Invandrartidningen» utges för närvarande på finska, grekiska, italienska, serbokroatiska
och tyska. Tidningen är en veckotidning som dels lämnar informationer
i invandrarfrågor och dels förmedlar nyheter på vanligt sätt. Prenumerationspriset
är 10 kronor per år. Att observera är särskilt den i tidningen anvisade möjligheten
för utlänningar att skriva till invandrarverket, som har anställda ett antal
kuratorer för kostnadsfri rådgivning åt invandrare. Framställda frågor besvaras i
viss utsträckning i tidningen och dessutom genom personligt svar till brevskrivaren.
Kriminalvårdsstyrelsen överväger att prenumerera på ett antal exemplar av tidningen
och låta distribuera den till större anstalter, där den får cirkulera mellan de intagna
utlänningarna.

JO Bexelius yttrade vid ärendets avgörande:

Klagomålen och de i ärendet inhämtade upplysningarna ger tydligt vid handen
att det för intagna utländska medborgare, som saknar kännedom om svenska förhållanden
och som inte behärskar svenska språket, uppstår många problem, som
inte föreligger för andra intagna. Det är med hänsyn härtill ur allmän synpunkt av
synnerlig vikt att personalen har förståelse för utlänningarnas särskilda problem
och lämnar dem den särskilda hjälp som kan anses påkallad på grund av språksvårigheter
och obekantskap med svenska förhållanden. Vad i ärendet förekommit
ger dock inte anledning till antagande att T. vid handläggningen av de ärenden, som
upptagits i klagomålen, eftersatt vad som i berörda hänseenden ankommit på honom
eller eljest gjort sig skyldig till fel av beskaffenhet att kunna föranleda ansvar.

Det framstår som ytterst angeläget att i möjligaste mån snarast söka minska de
särskilda svårigheter, som under behandlingstiden kan uppstå för utländska medborgare
på grund av språksvårigheter och bristande kunskap om svenska förhållanden.
Av kriminalvårdsstyrelsens yttrande framgår emellertid att styrelsen
vidtagit vissa åtgärder för att minska nämnda svårigheter och har sin uppmärksamhet
riktad mot det enligt min mening otillfredsställande förhållandet att undergåendet
av straff för en del intagna på grund av nämnda svårigheter blir svårare
än för andra intagna. Med hänsyn härtill finner jag vad som framkommit i ärendet
inte påkalla vidare åtgärd från min sida.

215

Tystnadspliktens omfattning i förhållande till intagens anhöriga

I klagoskrift anförde Jan S., som var intagen å fångvårdsanstalten Mariestad, i
huvudsak följande: Vid återkomsten från en permission 4.3.1970 var han lätt påverkad
av tre »nubbar», som han kort före inställelsen på anstalten intagit på en
restaurang i Mariestad. För detta ålades han inneslutning i enrum under tre dagar.
Styresmannen för anstalten K. G. Wrangstedt lovade, att det inträffade icke
skulle omtalas för S:s hustru. Assistenten Ebbe Alfredson var närvarande då löftet
gavs. Trots detta fick hustrun av Alfredson reda på spritförtäringen.

I inhämtat yttrande anförde Wrangstedt, som hört Alfredson i saken, bl. a. följande:
I samband med delgivningen av beslutet om inneslutning i enrum bad S.
att Wrangstedt inte skulle nämna något om permissionsmissbruket till S:s hustru.
Wrangstedt lovade att inte omtala vad som hänt. Alfredson var närvarande vid
detta tillfälle. När hustrun någon eller några dagar senare ringde och frågade om
S. återkommit ordentligt efter permissionen, bekräftade Wrangstedt endast att
han gjort det. Omkring en vecka därefter ringde emellertid hustrun och talade med
Alfredson, varvid hon uppgav att hon av S:s »dystra» brev efter permissionen
utgick från att någonting inträffat före makens återkomst till anstalten. Så småningom
berättade Alfredson, eftersom hustrun ovillkorligen ville veta om något anmärkningsvärt
hänt, att S. varit svagt påverkad av alkohol vid återkomsten till anstalten.

Wrangstedt anförde vidare:

Alfredson har i sin verksamhet att bland annat hålla kontakt med intagnas anhöriga.
Denna kontakt är av grannlaga natur. De intagnas anhöriga skall i fullt
förtroende kunna vända sig till assistenten i vilka ömtåliga angelägenheter som
helst. I detta fall tillkommer, att Alfredson genom tidigare samtal väl känner makarna
S:s förhållanden och under samtalet klart insåg, att det enda som kunde
lugna hustrun var att ge henne de fakta hon efterfrågade.

Vid ärendets avgörande yttrade JO Bexelius:

Enligt 36 § instruktionen för kriminalvårdsverket får tjänsteman ej obehörigen
yppa vad han erfarit i tjänsten om enskilds personliga förhållanden.

Vad som i detta sammanhang skall förstås med obehörigen kan icke anges generellt.
Tydligt är att en tjänsteman, i beaktande bl. a. av den i 12 § första stycket
arbetsordningen för fångvårdsstaten stadgade skyldigheten att beredvilligt lämna de
intagnas anhöriga upplysningar, råd och annan hjälp i den utsträckning det är honom
möjligt, måste kunna med en intagens anhöriga beröra förhållanden, som
icke får avhandlas med andra utomstående. I princip gäller emellertid tystnadsplikten
jämväl i förhållande till intagens anhörig. Detta torde framgå redan av
andra stycket i det åberopade stadgandet, vari behandlas frågan hur tjänsteman,
som tillhandagår anhörig med upplysningar, skall förfara när han är tveksam
huruvida viss uppgift får utlämnas, samt av 19 §, som i fråga om tystnadsplikten
hänvisar till vad som stadgas därom i instruktion.

216

Av det anförda framgår att en tjänsteman måste iakttaga försiktighet även när
det gäller upplysningar till intagens nära anhöriga. Vad som härvid skall anses
tillåtet måste bero på omständigheterna i det särskilda fallet. I allmänhet bör icke,
i beaktande av ändamålet med tystnadsplikten, upplysningar mot den intagnes vilja
lämnas ens till dennes familjemedlemmar.

Enligt vad i ärendet upplysts kände Alfredson till att S. icke ville att permissionsmissbruket
skulle komma till hustruns kännedom. Alfredson borde enligt min mening
ha respekterat denna önskan och icke yppat någonting därom för hustrun.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet, främst Alfredsons kännedom om
makarna S:s förhållanden och hans önskan att lugna hustruns oro över att måhända
något allvarligare inträffat, finner jag att vad som förevarit icke är av beskaffenhet
att kunna medföra ansvar för Alfredson.

Övervakningsnämnd har förordnat att intagen skulle villkorligt friges viss dag under
förutsättning att arbets- och bostadsförhållandena dessförinnan ordnats. Fråga om
nämnden, sedan svårighet att lösa bostadsfrågan yppats, bort uppta frigivningsfrågan
till förnyad prövning

Genom beslut 13.8.1968 förklarade övervakningsnämnden i Sundsvall Karl
Arne B. villkorligt medgiven frihet från undergående av återstoden av ett tidigare
ådömt fängelsestraff, två månader 10 dagar, förverkad, varefter B. genom dom
11.9.1968 av Medelpads domsagas häradsrätt ådömdes fängelse sex månader
för grov stöld och fylleri. Från 26.9.1968 avtjänade B. straffet vid fångvårdsanstalten
Ulriksfors. Enligt principbeslut av övervakningsnämnden i östersund 7.1.
1969 skulle B. villkorligt friges 29.1.1969, då två tredjedelar av strafftiden hade
avtjänats, under förutsättning att hans förhållanden då var tillfredsställande ordnade.
B. frigavs emellertid först sedan straffet till fullo verkställts 23.4.1969.

I en 11.3.1969 till JO inkommen klagoskrift påtalade B. att fångvårdsinspektören
Sven Jonasson vid anstalten underlåtit att biträda med anskaffande av bostad åt
B. samt att B. ej erhållit besked om orsaken till att han ännu ej frigivits.

Efter remiss inkom styresmannen vid anstalten, anstaltsdirektören Anders Lindholm,
med upplysningar i saken jämte ett 19.3.1969 dagtecknat yttrande från Jonasson.
I yttrandet redogjorde Jonasson för de ansträngningar han vidtagit för att
bereda B. arbete och bostad och omtalade att från 6.2.1969 plats beretts B. vid
Hamsta skyddade verkstad, Sundsvall, men att bostad ännu ej kunnat anvisas
honom.

Lindholm anförde för egen del följande.

B. har under en följd av år vårdats på Sundsvalls sjukhus psykiatriska avdelning.
Han har skött sig väl under sjukhusvistelsen men saknar förmåga att sköta permissioner.
Vid föregående frigivning återföll han omedelbart i avancerat alkoholmissbruk
med åtföljande brott.

Inför den aktuella frigivningen syntes det synnerligen viktigt att ordna B:s bostadsförhållanden
på ett sådant sätt, att han kom under viss tillsyn. Detta har också
lyckats men tyvärr har den tilltänkta bostaden ännu ej blivit disponibel.

217

B. är svårplacerad och det sätt på vilket det nu ordnats för honom synes vara
den lämpligaste lösningen.

Att, såsom B. gör gällande, Jonasson skulle ha visat nonchalans och ej hjälpt
eller medverkat till bostadsfrågans lösning, är ett påstående som icke överensstämmer
med de verkliga förhållandena.

Sedan yttrande infordrats från övervakningsnämnden i östersund huruvida nämnden
följt upp ärendet även efter principbeslutet om villkorlig frigivning och huruvida
nämnden övervägt att vidtaga några åtgärder då frigivningen drog ut på tiden,
inkom nämnden med ett av dess ordförande Å. Jansler avgivet, 3.6.1969
dagtecknat yttrande, vari anfördes:

Övervakningsnämnden förordnade vid sammanträde å fångvårdsanstalten i Ulriksfors
7.1.1969 i princip att B. skulle villkorligt frigivas 29.1.1969, därest de
förhållanden, vari han komme att försättas efter frigivningen, så ordnats att de
kunde godtagas av nämnden.

Vid sammanträdet redogjorde Jonasson för vad som från anstaltens sida gjorts
för att bereda B. arbete och bostad vid en eventuell frigivning. Nämnden var
därvid ense med anstaltsledningen om att B. vid frigivningen borde om möjligt
placeras på arbetsträningsverkstad, skyddad verkstad eller — ehuru med stor
tvekan — i beredskapsarbete för specialhänvisade. Det ansågs helt uteslutet, att
B. skulle kunna erhålla arbete i öppna marknaden. Med hänsyn till erfarenheterna
från bl. a. hans senaste frigivning var det särskilt angeläget, att bostadsfrågan blev
löst på ett tillfredsställande sätt, innan han frigavs. Han fick under ärendets behandling
företräde inför nämnden och erhöll därvid del av nämndens synpunkter.

övervakningsnämnden var väl medveten om svårigheterna att på ett ur resocialiseringssynpunkt
ändamålsenligt sätt ordna B:s förhållanden efter frigivningen.
Nämnden ansåg sig emellertid ha anledning utgå från att man därvid från anstaltens
sida gjorde vad som rimligen kunde begäras. Dessutom var skyddskonsulenten
i Sundsvall, som var B:s övervakare, redan inkopplad för att försöka åstadkomma
en godtagbar lösning. Det bör i detta sammanhang nämnas, att övervakningsnämnden
brukar medgiva villkorlig frigivning, först sedan vederbörande
skyddskonsulent godkänt det arbete och den bostad som föreslagits. Med tanke
på riskerna för återfall i alkoholmissbruk och brottslighet var det viktigt, att B.
erhöll en bostad som skyddskonsulenten kunde godkänna. Stora ansträngningar
gjordes också för att skaffa en bostad åt B.

Övervakningsnämnden ansåg sig därför ej ha anledning att ingripa, om inte
särskilda omständigheter påkallade detta. En uppföljning av ärendet genom hänvändelse
till styresmannen hade med säkerhet icke kunnat påskynda frigivningen
med hänsyn till svårigheterna att lösa bostadsfrågan. Visserligen bör — med tanke
på främst eftervården — eftersträvas att frigivning kommer till stånd före strafftidens
slut. När det gällde B., bedömdes emellertid den sociala prognosen vara så
pass dålig, att det kunde ifrågasättas, om han inte närmast borde betraktas som ett
»vårdfall». Härtill kom att han, även om han icke erhöll villkorlig frigivning, i
allt fall skulle komma i åtnjutande av eftervård genom att han tidigare ådömts
skyddstillsyn och sålunda stod under övervakning.

B. har under anstaltstiden icke inkommit med någon begäran om permission för
att själv ordna bostadsfrågan.

övervakningsnämnden har på grund av vad sålunda anförts icke övervägt att
vidtaga några särskilda åtgärder med anledning av att frigivningen dragit ut på
tiden.

218

Efter förnyad remiss till styresmannen vid anstalten angående frågan om möjlighet
ej funnits att före 23.4.1969 anskaffa bostad åt B. inkom Lindholm med
nytt yttrande, vari han hänvisade till ett av skyddskonsulenten Arne Bufvers,
Sundsvall, 25.8.1969 avgivet yttrande. I detta redogjorde Bufvers för de beträffande
B. aktuella domarna och anförde att både från anstaltens och skyddskonsulentens
sida gjorts allvarliga ansträngningar för att bereda B. arbete och bostad i
Sundsvall. Bufvers uppgav vidare.

Det kan förefalla märkligt, att just bostadsfrågan utgjorde det största hindret
i samband med frigivningsförberedelsema, men anledningen därtill var den att
B. sedan en följd av år i samband med permissioner från sjukhus och under prövotiden
i samband med skyddstillsyn och villkorlig frigivning, inte kunnat anpassa
sig i normala bostadsförhållanden. B:s klart uttalade alkoholbesvär är en av orsakerna
därtill. Med hänsyn härtill skulle B. således även vid den aktuella frigivningen,
som tidigast kunde ske den 29.1.1969, endast kunna anvisas bostad av sådan
undermålig kvalitet, att man redan på förhand kunde räkna med att han mycket
snart skulle komma att återgå i oordnade levnadsvanor. Såväl från anstaltens som
från vår sida ansågs det därför angeläget, att B. vid frigivningen skulle beredas arbete
och bostad under betryggande tillsyn. Denna möjlighet förelåg tyvärr inte
förrän 23.4.1969, då han genom vår försorg bereddes bostad på nykterhetsnämndens
inackorderingshem Rosenlund i Sundsvall.

Härefter inhämtades utlåtanden dels från kriminalvårdsstyrelsen huruvida från
anstaltens sida i föreliggande fall bort vidtagas ytterligare åtgärder (t. ex. genom
kontakt med de kommunala myndigheterna och arbetsmarknadsmyndigheterna)
för att lösa den intagnes bostadssituation dels från kriminalvårdsnämnden huruvida
övervakningsnämnden — då förutsättningarna för det meddelade beslutet om
villkorlig frigivning ej uppfylldes — ej bort överväga vilka åtgärder som eventuellt
skulle vidtagas i den uppkomna situationen.

Kriminalvårdsstyrelsen redogjorde i sitt yttrande till en början för B:s förhållanden
under åren närmast före den aktuella frigivningen och anförde att erfarenheterna
från kriminalvården visade att B. skött sig utmärkt under fängelsetiden
men att han efter villkorlig frigivning i juni 1968 omgående återfallit i grovt alkoholmissbruk
och brott. Styrelsen framhöll att vid nämnda frigivning arbete ordnats
åt B. vid arbetsträningsverkstad i hemorten Sundsvall, medan man däremot ej
lyckats skaffa honom annan bostad än hotellrum samt att berörda myndigheter
(övervakningsnämnden, anstalten och skyddskonsulenten) då frågan om villkorlig
frigivning aktualiserades i januari 1969 varit ense om att B. måste beredas inte
bara arbete utan också bostad i en miljö där han kunde bli föremål för viss tillsyn.

Styrelsen anförde härefter.

I vissa fall kan förekomma att en intagen med hänsyn till sina allvarliga alkoholproblem
och sin psykiska särart vid sin villkorliga frigivning inte kan beredas arbete
och bostad i den öppna marknaden utan måste placeras i en skyddad miljö. Om
en sådan placering då inte kan åstadkommas, uppkommer frågan huruvida detta
bör leda till att villkorlig frigivning inte kommer till stånd eller om omständigheterna
till trots försök ändå bör göras med sådan frigivning. Brottsbalkens regler
om prövotid, övervakning och andra åtgärder av frivårdskaraktär blir inte tillämp -

219

liga i situationer, då den intagne avtjänat hela straffet. Om därför i ett givet fall
behov av frivård anses föreligga utgör detta ett starkt skäl för att försök görs med
villkorlig frigivning även om en inte i alla delar tillfredsställande frigivningssituation
kan skapas. Det anförda innebär att enligt kriminalvårdsstyrelsens mening det endast
i särskilda undantagsfall bör förekomma att intagen med en strafftid som medger
villkorlig frigivning inte kommer i åtnjutande därav. I det aktuella fallet gällde
dock att B., även om han kvarhölls strafftiden ut, skulle bli föremål för frivård vid
frigivningen eftersom han var ådömd skyddstillsyn, som ej undanröjts.

Av utredningen får anses framgå att aktiva och energiska försök gjorts från
anstaltens sida för att söka lösa B:s arbets- och bostadsförhållanden. Samtal har
hållits med arbetsvärden i Sundsvall och skyddskonsulenten där. Arbetsvärden är
det naturliga kontaktorganet när det gäller personer som behöver placeras i skyddad
sysselsättning. I ett fall där anstalten ligger långt borta från den intagnes hemort
blir det vidare närmast skyddskonsulenten som har att försöka lösa bostadsfrågan.
I den mån fråga uppkommer om att ta lokala kontakter i bostadsfrågan
bör också detta enligt styrelsens uppfattning i första hand åvila skyddskonsulenten
och ej anstalten. De svårigheter som förelegat att lösa bostadsfrågan liksom skyddskonsulentens
bedömning framgår av ett dennes yttrande till JO.

Enligt kriminalvårdsstyrelsens bedömning har i B:s fall förelegat en mycket
svårlöst frigivningssituation. Detta har också föranlett ett häremot svarande agerande
från berörda tjänstemäns sida. Om ett i någon del annat agerande skulle
ha lett till ett bättre resultat i bostadsfrågan är i efterhand svårt att avgöra. Enligt
styrelsens uppfattning bör inte någon anmärkning riktas mot berörda tjänstemän.
Misslyckandet bör tillskrivas samhällets bristande resurser. Det utgör också
en illustration till kriminalvårdsstyrelsens önskemål att själv kunna förfoga över
bostäder för det klientel varom här är fråga. Kriminalvårdsstyrelsens synpunkter
har i denna del accepterats av statsmakterna. Medel har beräknats för markförvärv
till fem frivårdshotell och för att täcka bostadskostnaderna för fyra. Med anlitande
av dessa medel har byggnation påbörjats av ett frivårdshotell i Borås och
ett i örebro. Vidare har styrelsen hyrt in sig med 30 platser i ett av Göteborgs
stad uppfört hotell för bostadslösa. Styrelsen har också nyligen slutit avtal med
Norrköpings stad om förhyrande av en fastighet i staden för att användas som
frivårdshotell. Vad särskilt gäller Sundsvall kommer en avsevärd förbättring av
förhållandena för frivårdsklientelet där att ske, om styrelsens förslag i anslagsäskandena
för nästa budgetår godtages av statsmakterna. Förslaget innebär startande
av en försöksverksamhet inom Sundsvalls skyddskonsulentdistrikt, varvid
bostadsfrågan för klienterna föreslås löst dels genom uppförande av ett frivårdshotell
i staden och dels genom anskaffande av inackorderingsrum i familjemiljö.
Arbetsmöjligheter för svårplacerade skall enligt förslaget skapas genom att en frivårdsverkstad
inrättas i kriminalvårdens egen regi och genom att platser tillförsäkras
klientelet i befintlig omskolningsverkstad och arbetsvårdsinstitution i staden.

Kriminalvårdsnämnden redogjorde i sitt utlåtande först för gällande lagregler angående
villkorlig frigivning och förarbetena till dessa samt förfarandet i frigivningsärendena.
Nämnden framhöll att intagen som skött sig utan anmärkning under anstaltstiden
normalt blir frigiven den dag 2/3 av straffet avtjänats eller strax därefter,
förutsatt att frigivningsförhållandena då är tillfredsställande ordnade. Om
så ej är fallet brukade den intagne, där ej riskerna för missbruk är alltför fram -

220

trädande, erhålla långtidspermission jämlikt 50 § behandlingslagen under veckorna
närmast efter den dag, då han eljest skulle ha frigivits, för att även själv kunna
medverka i arbetet på att ordna frigivningsförhållandena. Den förskjutning av frigivningsdagen
som sker i sådana fall är i de flesta fall relativt måttlig och överstiger
vanligen ej den tid varunder den intagne brukar åtnjuta långtidspermission.
Fall förekommer dock där svårigheterna att ordna den intagnes frigivningsförhållanden
är så betydande att en avsevärd försening av den villkorliga frigivningen
skulle bli följden om en fullgod frigivningssituation skulle avvaktas. Enligt nämnden
kan det i sådana fall — hellre än att kvarhålla den intagne på anstalt så länge
att han vid frigivningen lämnas utan frivård eller förlorar intresset för sådan vård
— bli aktuellt att besluta om villkorlig frigivning fastän frigivningsförhållandena
icke är så väl ordnade som i första hand eftersträvats och i och för sig är önskvärt.

Nämnden anförde härefter.

I förevarande fall hade frågan om villkorlig frigivning upptagits av övervakningsnämnden
någon tid före 2/3-dagen, varvid s. k. principbeslut meddelats. Dylika
beslut är mycket vanliga i ärenden om villkorlig frigivning. Bruket av sådana
beslut sammanhänger med att de organ som skall ordna den intagnes frigivningsförhållanden
behöver i förväg veta, vilken dag den intagne kan beräknas bli frigiven.
Principbeslut, som i allmänhet meddelas på ett relativt tidigt stadium, innehåller
uppgift om den dagen. I regel har beslutet den formen att vederbörande
nämnd förklarar sig beredd att besluta, att den intagne skall villkorligt frigivas
viss angiven dag, under förutsättning att han förhåller sig väl under den fortsatta
anstaltsvistelsen och att hans frigivningsförhållanden är ordnade på den angivna
dagen. Ett principbeslut innebär icke, att nämnden skiljer ärendet från sig. Kriminalvårdsnämnden
brukar för sin del bordlägga ärendet i samband med principbeslut.

Frågan när ärendet skall upptagas till fortsatt behandling torde böra avgöras efter
samma princip som kommit till uttryck i 48 § behandlingskungörelsen. Handläggningen
bör således återupptagas så ofta anledning är därtill. Det vanliga är
naturligen, att ärendet åter tages upp till behandling, så snart frigivningsförhållandena
tillfredsställande ordnats. Då meddelas beslut om villkorlig frigivning. Har
frigivningsförhållandena icke kunnat ordnas till den utsatta dagen brukar kriminalvårdsnämnden
genom fortlöpande kontakt med anstalten följa frigivningsarbetets
gång. Om det härvid framgår, att det är förenat med stora svårigheter att tillskapa
en önskvärd frigivningssituation, tager kriminalvårdsnämnden med sin ovan
redovisade inställning till problemet fortsatt anstaltsvistelse contra frivårdsintresset
upp ärendet till fortsatt behandling för att taga ställning till den uppkomna situationen.

I ett fall som det föreliggande skulle alltså kriminalvårdsnämnden för sin del
ha upptagit ärendet till fortsatt prövning när det stod klart, att en betydande förskjutning
av tidpunkten för den villkorliga frigivningen skulle inträda, om de krav
på den intagnes frigivningssituation, som från början uppställts och som helt visst
var i och för sig önskvärda, skulle vidhållas. Därmed är dock icke utan vidare
sagt, att en förnyad prövning skulle ha lett till en tidigare frigivning än som skedde.
Den intagne synes vara tämligen oförmögen att klara sig i frihet utan mycket välordnade
tillsynsförhållanden. Härtill kom den ovanliga situationen att den intagne
på grund av dom på skyddstillsyn under alla förhållanden skulle komma under

221

frivård vid sin frigivning. Dessa omständigheter kunde tala för att vidbliva kravet
på en sådan lösning av hans bostadsfråga att han även i sin hemmiljö kunde få
kontinuerlig tillsyn. Huruvida möjligheter funnits att åstadkomma en dylik lösning
av bostadsfrågan på annat sätt än från början avsetts, undandrager sig kriminalvårdsnämndens
bedömande. Erfarenhetsmässigt är möjligheterna härtill tyvärr
mycket begränsade.

I ärendet upplystes att B. 30.5.1969 häktades för nya brott.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius:

I 26 kap. brottsbalken ges bl. a. bestämmelser om villkorlig frigivning. I 6 § anges
sålunda att den som undergår fängelse på viss tid må villkorligt frigivas sedan
två tredjedelar av tiden eller, om särskilda skäl föreligger, halva tiden avtjänats.
Enligt 7 § skall vid prövning av fråga om villkorlig frigivning särskilt beaktas den
dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesriktning vid den tid då frigivningen
ifrågasättes, hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada
samt de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. Fråga
om villkorlig frigivning prövas av den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde
fångvårdsanstalten hör (9 §). Vid strafftider på över ett år är det
emellertid kriminalvårdsnämnden som meddelar beslut om villkorlig frigivning (16 §
lagen om införande av brottsbalken). Under förarbetena till lagen framhöll departementschefen
att villkorlig frigivning borde ingå som ett regelmässigt led i behandlingen
av den dömde och att det endast undantagsvis borde få förekomma att
han helt vägrades villkorlig frigivning (prop. 1965: 159 s. 27). Ett frigivande först
efter avtjänandet av hela straffet innebär den nackdelen att den frigivne ej kommer
i åtnjutande av några frivårdande åtgärder (övervakning m. m.). Undantag
från vad som bör vara regel kan tänkas i sådana fall då den intagne visat en
stark trotsinställning mot lag och myndigheter och en genom villkorlig frigivning
anordnad eftervård därför ter sig helt meningslös (Brottsbalken jämte förklaringar
III, Stockholm 1967, sid. 50).

Enligt 40 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt skall intagens frigivning eller
överförande till vård utom anstalt i god tid förberedas. Härvid bör eftersträvas att
bereda honom lämplig arbetsanställning eller annan försörjningsmöjlighet samt
lämplig bostad. Även i övrigt bör sådana åtgärder vidtagas som kan hjälpa honom
att föra ett ordentligt och laglydigt liv. Till förberedande enligt nämnda lagrum av
den dömdes frigivning eller överförande till vård utom anstalt bör styresmannen
samråda med skyddskonsulent eller skyddsassistent samt med tjänsteman vid arbetsförmedling
eller med de sociala myndigheter eller organisationer eller enskilda
personer som kan främja den dömdes möjligheter att föra ett ordentligt och laglydigt
liv. (43 § KK 6 nov. 1964 med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen
om behandling i fångvårdsanstalt.) Enligt 48 § sistnämnda kungörelse skall
fråga om villkorlig frigivning prövas så ofta anledning är därtill och alltid innan
den dömde avtjänat två tredjedelar av strafftiden eller, om detta kommer att ha
skett innan fyra månader avtjänats, före utgången av denna tidsperiod.

222

Det närmaste ansvaret för att frågor om villkorlig frigivning tages upp i övervakningsnämnden
åligger styresmannen vid anstalten som har att underrätta övervakningsnämnden
om de tider som kan komma i fråga för villkorlig frigivning
(45 § nämnda kungörelse), övervakningsnämnden har dock att självmant pröva
ärendet, således utan ansökan av den intagne eller påstötning från styresmannens
sida. Särskilt i de fall då den intagne inte kunnat friges den dag då han avtjänat
2/3 av strafftiden, är det av betydelse att nämnden håller fortlöpande kontakt
med styresmannen för att, så snart anledning förekommer, på nytt pröva frågan
om den intagnes frigivning. (Se Romander-Bergström, övervakningsnämnderna,
Stockholm 1968, tredje upplagan, sid. 32.)

I föreliggande fall hade plats beretts B. å skyddad verkstad från 6.2.1969,
d. v. s. ungefär en vecka efter den dag då B. enligt övervakningsnämndens principbeslut
tidigast kunde friges. Då bostad emellertid ej gick att anskaffa, blev B.
frigiven först 23.4.1969 efter det att straffet till fullo avtjänats.

Av utredningen i ärendet framgår att från såväl anstaltens som skyddskonsulentens
sida upprepade ansträngningar gjordes för att anskaffa bostad åt B. Med
hänsyn till B:s personliga förhållanden var detta en svår uppgift. Att en godtagbar
bostad ej kunde anskaffas åt B. tidigare än som skedde är beklagligt men kan
uppenbarligen ej läggas skyddskonsulenten eller någon befattningshavare vid anstalten
till last som tjänstefel. Som kriminalvårdsstyrelsen framhållit i sitt yttrande
får svårigheten med bostadsanskaffningen i föreliggande fall tillskrivas samhällets
bristande resurser. Åtgärder har emellertid vidtagits från statsmakternas
sida för att förbättra bostadssituationen för personer som villkorligt friges från
fångvårdsanstalten bl. a. genom uppförandet av frivårdshotell på ett antal större
platser i landet. Vid angivna förhållande saknas anledning för mig att i denna del
göra något uttalande eller att eljest vidtaga någon åtgärd.

övervakningsnämnden har, bl. a. med hänsyn till att Bufvers i egenskap av
övervakare för B. varit inkopplad för att lösa dennes bostadsfråga, ej ansett sig
böra vidtaga några särskilda åtgärder med hänsyn till att frigivningen drog ut på
tiden.

På sätt framgår av det redan sagda åligger det övervakningsnämnden att särskilt
bevaka sådana fall, där frigivning ej skett sedan vederbörande avtjänat 2/3
av strafftiden. Den i behandlingskungörelsen angivna skyldigheten för övervakningsnämnden
att pröva frågan om villkorlig frigivning så ofta anledning därtill
är ger — som kriminalvårdsnämnden anfört — en antydan om att en upprepad
prövning kan vara erforderlig. Kriminalvårdsnämnden har också anfört att den i ett
fall som det föreliggande skulle ha tagit upp ärendet till fortsatt prövning, när det
började framstå som klart, att en betydande förskjutning av tidpunkten för den
villkorliga frigivningen skulle inträda, om såsom förutsättning för villkorlig frigivning
kravet på bostad för B:s del vidhölls.

Enligt min mening bör en övervakningsnämnd vara aktivt verksam för att frigivningsfrågan
får en tillfredsställande lösning och — om frigivningsförhållandena
inte kunnat ordnas till den i principbeslutet utsatta dagen — genom fortlöpande

223

kontakt med anstalten följa frigivningsarbetets gång. I ett fall sådant som det förevarande
hade det varit lämpligt att nämnden tagit upp ärendet till förnyad prövning
före strafftidens slut dels för att överväga huruvida ytterligare åtgärd borde
vidtagas för att lösa B:s bostadsfråga och dels, om så ej var fallet, överväga om
B. ändock borde frigivas.

Med hänsyn till B:s sociala förhållanden och den omständigheten att han, även
om han ej erhöll villkorlig frigivning, på grund av tidigare dom å skyddstillsyn ändock
skulle komma i åtnjutande av frivårdande åtgärder är det emellertid i viss
mån förklarligt att övervakningsnämnden ej vidtog några särskilda åtgärder i ärendet.
Det är ej heller säkert att hänvändelser från övervakningsnämnden till anstalten
och en tidigare prövning av ärendet skulle ha lett till att B. frigivits tidigare än
som skedde. Mot bakgrunden av det anförda finner jag därför övervakningsnämndens
underlåtenhet i nu förevarande hänseende ej kunna läggas någon ledamot av
eller befattningshavare vid nämnden till last som tjänstefel.

Fråga huruvida övervakningsnämnd må entlediga övervakare utan att bereda honom
tillfälle att yttra sig. Tillika fråga om personundersökares skyldighet att vid avgivande
av förslag till övervakare redovisa förhållanden som talar mot den föreslagnes
lämplighet för uppdraget

En kvinnlig tingsnotarieaspirant, som av den domstol, vari hon tjänstgjorde, förordnats
att verkställa personundersökning beträffande en vid domstolen tilltalad
person, föreslog X. till övervakare för den tilltalade. I personundersökningen berördes
inte frågan om X:s kvalifikationer för uppdraget. Ej heller omnämndes att
personundersökaren och X. var trolovade. Den tilltalade dömdes till skyddstillsyn.
Domstolen förordnade ej övervakare utan sådant förordnande meddelades av vederbörande
övervakningsnämnd, som utsåg X. till övervakare i enlighet med förslag
av vederbörande skyddskonsulent, som med anledning av förslaget i personundersökningen
var i telefonkontakt med personundersökaren. Vid samtalet omtalade
personundersökaren ej att hon var trolovad med X. och meddelade föga av vad
hon kände till av betydelse för bedömning av den föreslagnes lämplighet för uppdraget
såsom övervakare. Sedan det senare kommit till vederbörande skyddskonsulents
kännedom bl. a. att X. ett flertal gånger dömts för brott och att han nyligen
lagförts för rattfylleri m. m., anmälde skyddskonsulenten förhållandena för ordföranden
i övervakningsnämnden. Vid nämndens nästföljande sammanträde två
veckor därefter entledigades X. från uppdraget att vara övervakare. X. hade då
innehaft uppdraget omkring elva månader.

X. hemställde att JO måtte närmare utreda handläggningen såväl av hans förordnande
till övervakare som av hans entledigande från uppdraget.

I ärendet, vari yttranden inhämtades från personundersökaren, skyddskonsulenten
och övervakaren, uppkom fråga huruvida personundersökaren ägt underlåta att
lämna upplysning om att hon var trolovad med X. och om vad hon kände till av
betydelse för bedömning av dennes lämplighet för uppdraget såsom övervakare.
Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius härom följande.

224

Jag delar visserligen personundersökarens mening att hon inte var av jäv hindrad
att föreslå X. till övervakare. Därmed är emellertid inte sagt att det krav på opartiskhet
och objektivitet, som uppbär jävsreglerna, inte behöver beaktas i ett fall
sådant som det förevarande. Det ligger nämligen i sakens natur att trolovningsförhållandet
kan ha inverkat på hennes bedömning av X:s lämplighet för uppdraget.
Det är självfallet, och detta kan personundersökaren inte ha undgått att inse, att

— om hon i samband med förslaget lämnat upplysning om sitt förhållande till X.

— hennes förslag inte skulle ha godtagits utan närmare undersökning av frågan om
X:s lämplighet för uppgiften. Det var därför av väsentlig betydelse för prövningen
av hennes förslag om övervakare att känna till hennes förhållande till den föreslagne.
Enligt min mening medför också rättsordningens krav på att opartiskhet och
objektivitet präglar alla avgöranden skyldighet för en personundersökare, som till
övervakare föreslår någon inom den s. k. jävskretsen, dit trolovad hör, att lämna
upplysning om det förhållande i vilket personundersökaren står till den föreslagne
övervakaren.

På sätt framgår av förarbetena till gällande bestämmelser (SOU 1956: 55 s. 158,
jfr kommentaren till brottsbalken III s. 63) bör av en övervakare krävas — förutom
att han kan förväntas vinna den dömdes förtroende — att han är oförvitlig,
har gott omdöme och kan öva inflytande över den dömde. Med hänsyn till de krav
som sålunda bör ställas på en övervakare är givetvis uppgifter om ådömda straff
och om alkoholmissbruk av väsentlig betydelse för prövning av viss persons lämplighet
såsom övervakare. Straff och alkoholmissbruk som ligger långt tillbaka i
tiden bör dock inte diskvalificera en person för ett övervakningsuppdrag. Vad i
ärendet framkommit visar otvetydigt att X. åtminstone tidigare varit olämplig för
övervakningsuppdrag.

Personundersökaren synes emellertid mena att X., då hon föreslog denne till
övervakare, inte längre var olämplig såsom övervakare. Det förefaller också vid
granskning av handlingarna som om en förändring beträffande X. inträtt under
senare år. Personundersökarens uppfattning vinner sålunda stöd av vad som anförts
i personundersökningar 1966 och 1969, varit uttalats att X:s utveckling efter 1963
som helhet betraktad kännetecknades av en fortgående stabilisering och att återfallen
syntes vara att bedöma som isolerade företeelser, delvis sammanhängande med
yttre faktorer.

Vilken mening man än må ha beträffande X:s lämplighet för uppdraget såsom
övervakare för den dömde, är det emellertid uppenbart att det inte kan läggas
personundersökaren till last såsom fel att hon för sin del ansåg den man, med
vilken hon var trolovad, lämplig såsom övervakare. Det ankom emellertid inte på
personundersökaren att förordna övervakare och slutligt avgöra lämplighetsfrågan.
Då hon emellertid föreslog X. till övervakare, måste hon anses skyldig att redovisa
för henne kända uppgifter, vilka enligt sakens natur borde beaktas vid prövningen
av frågan om hans lämplighet. Genom sin underlåtenhet att lämna för henne kända
uppgifter om de straff som tidigare ådömts X. och om hans tidigare alkoholmissbruk
har personundersökaren på ett betänkligt sätt åsidosatt vad som ålegat henne
såsom personundersökare. I betraktande av omständigheterna anser jag mig emellertid
kunna låta bero vid den allvarliga erinran som innefattas i det sagda.

Beträffande frågan huruvida övervakningsnämnden bort entlediga X. från uppdraget
såsom övervakare utan att först bereda honom tillfälle att yttra sig anförde
JO Bexelius följande.

I 7 § frivårdskungörelsen stadgas, att övervakningsnämnden äger entlediga övervakare
och förordna annan i hans ställe. Bestämmelse om att övervakare skall erhål -

225

la tillfälle att yttra sig, innan han entledigas, saknas. Talan mot övervakningsnämndens
beslut kan inte föras.

Såsom övervakningsnämnden i sitt yttrande anfört torde såsom en allmän förvaltningsrättslig
princip gälla att — innan myndighet fattar beslut som går part
emot — tillfälle skall beredas parten att yttra sig, även om det inte finnes någon
uttrycklig författningsbestämmelse härom. Jag har mycket ofta haft anledning att
erinra om denna för medborgarnas rättssäkerhet viktiga princip. Denna princip är
emellertid inte utan begränsningar. Inom förvaltningen kan stundom behovet av ett
skyndsamt avgörande vara så stort, att kommunicering inte kan medhinnas. Omständigheterna
kan även vara sådana, att partens hörande finnes vara utan gagn.
Undantag från kommuniceringsprincipen bör dock göras endast om så påkallas av
starka skäl.

Övervakningsnämnden har till förklaring av sin underlåtenhet att höra X., innan
beslut om hans entledigande meddelades, anfört att hans hörande framstod
såsom varande utan gagn med hänsyn till att X., oavsett vilka skäl han kunde
komma att åberopa till stöd för sitt bibehållande vid övervakningsuppdraget, likväl
måste på grund av föreliggande faktiska omständigheter entledigas samt att det
allmännas och den dömdes intresse av att en effektiv övervakning snarast kom
till stånd dominerade över X:s intresse av att bli hörd i saken.

Då övervakare för den dömde skulle förordnas, var det helt visst möjligt att
finna någon som var mer lämpad för uppgiften än X. Denne skulle otvivelaktigt
inte ha förordnats till övervakare, om övervakningsnämnden känt till vad X. dessförinnan
låtit komma sig till last. Därmed är emellertid inte sagt att X:s tidigare
förhållanden alltjämt var så belastande att de, sedan de blivit kända, måste nödvändigtvis
medföra hans entledigande från uppdraget. Vad som främst låg X. till
last hade dock inträffat ganska lång tid tillbaka, och hans förhållanden hade därefter,
på sätt verkställda personundersökningar synes ge vid handen, fortgående
stabiliserats till det bättre. Med tanke härpå var det för X:s bästa önskvärt att
samhället inte fråntog honom det förtroende övervakningsuppdraget innebar utan
att det blivit på ett betryggande sätt klarlagt att han inte kunde få behålla det. Vad
som framkom i målet om grov vårdslöshet i trafik talade visserligen mot X:s bibehållande
såsom övervakare, men hans egendomliga uppträdande vid det i målet
aktuella tillfället torde sannolikt bero på annat än nonchalans och likgiltighet för
nästan. Med hänsyn till nu angivna omständigheter och då någon anmärkning mot
X:s sätt att sköta övervakningsuppdraget inte framkommit, har jag för min del
svårt att finna att hans hörande i anledning av skyddskonsulentens framställning
om hans entledigande från uppdraget skulle ha varit utan gagn. I betraktande av
vad nyss sagts om att några anmärkningar mot det sätt varpå uppdraget utövats
inte var kända, var frågan om entledigandet inte heller så brådskande att det inte
var möjligt att dröja med avgörandet någon vecka för att bereda X. tillfälle att
förklara sig och för inhämtande av tillräckliga upplysningar i saken.

Jag vill tillägga att det — vid prövning härstädes av ärenden, där myndighet underlåtit
att kommunicera på grund av att saken synts helt klar — har i många fall
visat sig, att det, om kommunikation skett, skulle ha framkommit helt oförutsedda
synpunkter som skulle ha förändrat myndighetens syn på saken. I själva verket är
omständigheterna sällan sådana, att man på förhand kan anse det helt uteslutet
att en kommunikation kan tillföra ärendet synpunkter som bör beaktas. I det
föreliggande fallet är det enligt min mening tydligt att X:s hörande skulle ha möjliggjort
en mera nyanserad bedömning av frågan om ett entledigande.

Det kan emellertid inte bestridas att övervakningsnämnden hade beaktansvärda
skäl för sin uppfattning att X:s hörande var utan gagn. Någon kritik kan därför
— även om jag för min del anser att X. borde ha hörts innan han entledigades —
8 —Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

226

inte riktas mot övervakningsnämnden för att den handlade på grundval av en
annan uppfattning.

Jag vill tillägga att inom förvaltningen behovet av en skyndsam handläggning
och intresset av parts hörande innan slutligt beslut meddelas i åtminstone vissa
fall kan förenas, om möjlighet finnes att meddela interimistiskt beslut. Där denna
möjlighet finnes, bör vederbörandes hörande inte underlåtas annat än i helt klara
fall. Några bestämmelser om interimistiskt beslut i fråga om entledigande av
övervakare har visserligen inte meddelats. Det kan emellertid hävdas, att befogenheten
att entlediga en övervakare omfattar även den mindre omfattande befogenheten
att tills vidare skilja vederbörande från uppdraget i avbidan på slutligt beslut
(jfr SOU 1964: 27 s. 328 och SOU 1968: 27 s. 172). Det är emellertid en i
viss mån tveksam fråga om möjlighet till interimistiskt beslut står till buds i andra
fall än sådana, beträffande vilka uttryckliga föreskrifter meddelats.

227

Barnavård

Fråga om behovet av åtgärder för att förekomma häktning av lagöverträdare under

18 år

I juni 1967 hävdade rådmannen Olof Sundberg i Västerås i en skrivelse till JO
att häktning av personer under 18 år förekom i betydligt större utsträckning än
som förutsatts av statsmakterna i samband med tillkomsten av 7 § lagen den 20
mars 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och att situationen
snarast syntes förvärras år från år. Orsakerna härtill skulle enligt Sundberg vara
— förutom platsbrist vid ungdomsvårdsskolorna — dels att de barnavårdande
myndigheterna icke lämnade medverkan till annat omhändertagande för häktnings
undvikande än intagning på ungdomsvårdsskola, dels att förfarandet vid intagning
på ungdomsvårdsskola i vissa fall var alltför omständligt. En bidragande orsak till
dessa häktningar var vidare, att barnavårdsmyndigheterna, då det gällde utlänningar
i åldern under 18 år vilka tillfälligt vistades i Sverige och under vistelsen här begick
brott, vägrade att taga någon som helst befattning med dessa ungdomar, ehuru
lagen icke gjorde något undantag för dem. Till belysning av de berörda förhållandena
åberopade Sundberg ett flertal under åren 1963—1967 vid rådhusrätten i
Västerås anhängiggjorda mål. Vidare ingav advokaten Richard Hjelt, Stockholm,
en utav honom i dagspressen publicerad artikel rörande häktning av finska ungdomar
i Sverige. Enligt artikeln skulle sådana häktningar förekomma på grund av
att någon överenskommelse om samarbete i dylika frågor ej fanns mellan de svenska
och finska barnavårdsmyndigheterna.

Över klagomålen avgav länsstyrelsen i Västmanlands län — efter hörande av
barnavårdsnämnden i Västerås ävensom socialvårdskonsulenten i andra distriktet
och barnavårdskonsulenten i länet — yttrande. Länsstyrelsen anförde därvid bl. a.
följande: I de fall, då avancerad brottslighet med överhängande fara för fortsatt
brottslighet och fara för rymning förelåg, vilket väl som regel utgjorde bakgrunden
vid ifrågasatt häktning, torde i allmänhet endast intagning på ungdomsvårdsskola
stå till buds. Barnavårdsnämnderna torde nämligen i praktiken mera sällan ha
möjlighet att på annat effektivt sätt omhändertaga den unge till förhindrande av
rymning. Ärenden rörande intagning på ungdomsvårdsskola krävde stor arbetsinsats
från barnavårdsnämndens sida, då nämnden — likaväl som domstolen — hade att
iakttaga de formella och sakliga förutsättningarna för beslut som lagen uppställer.
Dröjsmål kunde i slutskedet vållas av en — trots utbyggnaden — förefintlig platsbrist
på ungdomsvårdsskolorna.

Barnavårdsnämnden i Västerås anförde i sitt till länsstyrelsen avgivna yttrande
bl. a. följande.

228

De här ifrågavarande ärendena kommer i allmänhet till barnavårdsnämndens
kännedom genom en muntlig anmälan från polisen eller åklagaren. Efter en sådan
anmälan påbörjas utredning omedelbart. Eftersom nämnden uppfattar det som
mycket angeläget att undvika häktning och då annan placering än på ungdomsvårdsskola
i allmänhet inte godtages av åklagaren i dessa fall är det naturligt att
i första hand ansökan görs om sådan placering. Ansökan om ungdomsvårdsskoleplacering
kan ofta inges till socialstyrelsen samma dag som anmälan inkommer till
nämnden. Besked om vilken skola som den unge lagöverträdaren kan intagas på
brukar ibland kunna komma nämnden tillhanda dagen efter det att ansökan ingivits.
Dröjsmål kan uppkomma, då den skola som anvisats av socialstyrelsen
p. g. a. platsbrist inte har möjlighet att ta ©mot den unge utan en viss väntan.

Barnavårdsnämnden omhändertog år 1966 åtta pojkar i åldern 15—17 år med
brottsliga gärningar som huvudindikation. Av dessa kunde sex, som samtliga suttit
anhållna, efter omhändertagande för utredning placeras på ungdomsvårdsskola, och
en efter omhändertagande för samhällsvård jämlikt 29 § barnavårdslagen placeras
i fosterhem. I ett fall, som avsåg återupptagande av samhällsvård, måste häktning
ske innan plats kunde beredas på ungdomsvårdsskola.

Enligt uppgift från åklagarmyndighetens expedition häktades i Västerås 1964
två pojkar under 18 år, 1965 likaledes två och 1966 fyra. Av dessa fyra var tre
utländska pojkar, som under vistelse här som turister gjort sig skyldiga till brott.

Under vissa omständigheter kan nämnden med stöd av 37 § bamavårdslagen
hos polismyndigheten begära att den unge tas i förvar i avvaktan på att annan
placering kan ordnas, varigenom häktning kan förhindras. Förfaringssättet innebär
emellertid ingen vinst i här aktuellt avseende, enär den unge i sådana fall förvaras
under samma villkor som vid häktning.

Barnavårdsnämnden i Västerås äger inte för egen del tillgång till utredningshem
av det slag som ansågs önskvärt vid tillkomsten av gällande barnavårdslag och det
kan diskuteras huruvida det är rationellt att för en stad av Västerås storlek inrätta
ett hem avsett för det relativt begränsade antal ungdomar det här är fråga om och
för de korta tider behovet i det individuella fallet föreligger. Det åligger jämlikt
barnavårdslagen landstingskommunerna att tillgodose behovet av olika slag av barnhem.
I härvarande landstingsområde finnes inte tillgång till något barnhem med
lika betryggande övervakning som den på ungdomsvårdsskolas utredningsavdelning.

Även socialvårdskonsulenten och bamavårdskonsulenten framhöll i yttrande
till länsstyrelsen, att det inom barnhemsorganisationen ej fanns betryggande förvaringsmöjligheter
för de gravt kriminaliserade ungdomar som avsågs i Sundbergs
klagoskrift samt att man i fråga om dessa ungdomar var hänvisad till ungdomsvårdsskolorna.

Yttranden inhämtades därefter från socialstyrelsen och riksåklagaren.

Socialstyrelsen anförde i utlåtande 31.7.1969 bl. a. följande: Då man i 1960 års
bvl införde möjligheten att omhändertaga underåriga för utredning (30 §) räknade
man med att kunna i stor utsträckning motverka häktning av brottsmisstänkta ungdomar.
Införandet av denna möjlighet i förening med utbyggnaden av ungdomsvårdsskolornas
mottagningsavdelningar torde också ha medfört en kraftig minskning
av barnhäktningar under första hälften av 1960-talet. Under de närmast därpå
följande åren synes i storstäderna ha skett en måttlig ökning av antalet sådana
häktningar. Platsbristen på ungdomsvårdsskolornas intagningsavdelningar är nu

229

praktiskt taget hävd och platsbristen kan därför — i vart fall under senare år —
ej ha varit någon bidragande orsak till barnhäktningama. Anledningen till att annan
placering än intagning på ungdomsvårdsskola — såsom placering i barnhem,
på barnpsykiatrisk avdelning eller i enskilt hem — ej utnyttjats i större utsträckning
av barnavårdsmyndigheterna för undvikande av häktning hade sin grund i
den roll lagstiftarna tilldelat åklagarna. Frågan om uppsikten över den unge kunde
anses tillfredsställande avgjordes sålunda i sista hand av åklagarna eller domstolarna,
och åklagarna syntes i regel anse det enda alternativet till häktning vara intagning
på ungdomsvårdsskolornas mottagningsavdelningar. Om kravet på tillfredsställande
uppsikt ställdes så högt, att det skulle innebära rymningssäker förvaring,
var också — utom i storstäderna som var de enda kommuner, som hade upptagningshem
med rymningshindrande anordningar och specialutbildad personal —
intagning på ungdomsvårdsskola det enda tänkbara alternativet. En dylik intagning
kunde ordnas mycket snabbt. Frågan om att skapa andra förvarings möjligheter

för ungdomar, som omhändertagits för utredning, än intagning på
ungdomsvårdsskola skulle emellertid övervägas av socialutredningen.

Vad beträffade de utländska ungdomarna hade socialstyrelsen icke gjort den
erfarenheten, att dessa av barnavårdsnämnderna i princip behandlades annorlunda
än svenska ungdomar.

Socialstyrelsen anförde vidare: Frågan om hur en lämplig förvaring av unga lagbrytare
snabbt skulle kunna åstadkommas var dock ej enbart beroende på om det
fanns tillräckligt antal platser i lämpliga förvaringslokaler med rimlig geografisk
fördelning. Det måste också finnas lagliga förutsättningar för att omhändertaga
den unge för sådan förvaring. Enligt socialstyrelsens mening var bestämmelserna
i 30, 36 och 37 §§ bvl i detta hänseende i viss mån bristfälliga. 30 § syntes sålunda
ej tillämplig beträffande ungdomar, som begick nya brott efter det att de omhändertagits
för samhällsvård enligt 25 och 29 §§ bvl. 37 § var tillämplig endast så
länge ett provisoriskt omhändertagandebeslut förelåg men ej sedan beslutet blivit
definitivt, även om placering då ännu ej kunnat ordnas. Socialstyrelsen hade i skrivelse
till Konungen 31.1.1962 i syfte att skapa större möjligheter att undvika häktning
av brottsmisstänkta ungdomar hemställt om ändring av dessa lagrum eller i
allt fall i ungdomsvårdsskolestadgan. Skrivelsen hade resulterat i att ändring
skett i ungdomsvårdsskolestadgan men ej i bvl. Behovet av ändring i bvl kvarstod
därför alltjämt.

En annan omständighet av betydelse för häktningsfrekvensen var — anförde
socialstyrelsen vidare — den tidigare berörda dualismen i lagstiftningen d. v. s.
de skiljaktigheter mellan de rättsvårdande och de socialvårdande organens bedömning
av ett och samma fall, som lätt kunde och ofta måste uppstå. Under förarbetena
till brottsbalken framfördes önskemål om en klarare gränsdragning mellan dessa
organ. Departementschefen ansåg dock något behov härav ej föreligga. Det var
emellertid socialstyrelsens uppfattning att en helt tillfredsställande lösning av denna
fråga endast kunde uppnås genom att upphäva dualismen antingen genom att straffbarhetsåldem
höjdes till 18 år eller genom att ett nytt organ tillskapades, vars be -

230

hörighet omfattade såväl kriminal- som socialrättens områden. I första hand torde
därvid länsstyrelsen — i särskild sammansättning — böra komma ifråga.

Vad angick den av Sundberg påpekade bristande rättssäkerheten vid barnavårdsnämndernas
omhändertagande av barn ville socialstyrelsen för sin del vitsorda att
det gällande förfarandet enligt bvl ur rättssäkerhetssynpunkt lämnade en del övrigt
att önska. Även om barnavårdsnämndernas resurser skulle komma att öka efter
genomförandet av kommunreformen och även om förslaget till förvaltningslag med
följdändringar i bvl genomfördes, ansåg styrelsen att behovet av ett ändrat förfarande
i bamavårdsärenden kvarstod. Det torde såunda bl. a. böra övervägas att
befria barnavårdsnämnderna från att fatta beslut i sådana ärenden som var för den
enskilde av djupt ingripande natur. Härigenom skulle också barnavårdsnämnderna
erhålla väsentligt ökad goodwill hos allmänheten. — Det ankom på socialutredningen
att verkställa översyn av bamavårdslagen. Utredningen skulle också undersöka
möjligheterna att sammanföra de tre sociala vårdlagarna till en vårdlag. Ändringar
av det slag som socialstyrelsen nu skisserat torde dock knappast kunna inrymmas
i en sådan vårdlag. Härtill kom, att socialutredningens uppgifter var utomordentligt
omfattande, varför det kunde dröja avsevärd tid, innan översynen av
barnavårdslagen ens kunde påbörjas. Med hänsyn härtill kunde det ifrågasättas,
om icke översynen av bvl tillsammans med övriga i socialstyrelsens utlåtande aktualiserade
frågor borde utbrytas ur socialutredningens uppgifter till ett organ som hade
möjligheter att omedelbart och odelat ägna sig åt dessa uppgifter. I vart fall ansåg
socialstyrelsen önskvärt, att de berörda frågorna snarast kom under utredning.

I ett till socialstyrelsens utlåtande fogat särskilt yttrande anförde föredraganden
t. f. byråchefen Ingvar Höjer därjämte följande: Snabbheten i häktningsförfarandet
medförde ofta, att ett summariskt förfarande vid intagning på ungdomsvårdsskola
fick tillämpas. Detta var otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Vidare stod
endast ett begränsat antal ungdomsvårdsskolor till buds, vilket medförde, att den
för vilken häktning ifrågasattes, fick förpassas några 10-tal mil från hemorten.
Detta var givetvis till men för den fortsatta utredningen. Det borde därför övervägas
att i ett lämpligt antal polisdistrikt inrätta ungdomsvårdsarrester och att ändra 37 §
bvl så att förvaring i dessa arrester kunde tillgripas i stället för häktning.

Riksåklagaren anförde i utlåtande 30.10.1969 i huvudsak följande.

Tillkomsten av institutet omhändertagande för utredning och inrättande av mottagningsavdelningar
vid ungdomsvårdsskolorna fick till följd att antalet häktningar
av unga lagöverträdare minskade under första hälften av 1960-talet. Däremot inträdde
en inte obetydlig ökning under de tre första kvartalen 1967. I Stockholm
och Göteborg häktades sålunda under denna tid sammanlagt 36 personer under
18 år. På grund härav fann riksåklagaren påkallat att i fortsättningen följa rättstillämpningen
på området mera ingående än tidigare och ålade därför genom cirkulärskrivelse
(cirkulär C 36) åklagaren viss rapporteringsskyldighet samtidigt som
han erinrade om vikten av restriktivitet. Anmälan skulle innehålla uppgift om skälen
till framställningen och om de åtgärder som kunde ha beslutats av barnavårds -

231

nämnden. Den statistik som nu förelåg för år 1968 och de tre första kvartalen 1969
tydde på att cirkuläret haft viss effekt. Antalet häktningar av personer under 18 år
sjönk sålunda under 1968 något i förhållande till 1967. Statistiken för 1969 kunde
däremot tyda på en viss ökning. Siffrorna var visserligen små och tillät inte några
säkra slutsatser angående tendensen, men materialet lämnade flera intressanta
upplysningar. Socialstyrelsens antagande att många häktningar var föranledda av
att åklagarna bedömde behovet av frihetsberövande annorlunda än barnavårdens
representanter vann sålunda inte stöd. Endast i något enstaka fall kunde man skönja
sådana divergenser i bedömningen. En betydande del av de häktade ungdomarna
var ungdomsvårdsskoleelever beträffande vilka barnavårdens resurser bedömdes
vara uttömda. En annan förhållandevis stor kategori utgjordes av unga utlänningar
som under tillfälligt besök i Sverige hade gjort sig skyldiga till brott. När de inte
hade tillstånd att stanna i landet eller själva önskade återvända till sitt hemland,
framstod det som något ovisst huruvida barnavården borde ingripa med stöd av
25 § bvl. Om så inte kunde eller borde ske, var det uteslutet att omhänderta utlänningen
för utredning. Problemet torde vara särskilt aktuellt i Stockholm. Vid
överläggningar som riksåklagaren haft med företrädare för Stockholms barnavårdsnämnd
hade man förklarat sig beredd att svara för omhändertagande eller annan
övervakning också av detta klientel. Utlänningarna bildade dock alltjämt en stor
del av de häktade ungdomarna i Stockholm.

Det var enligt riksåklagaren ofrånkomligt att en del brottsmisstänkta personer
under 18 år berövades friheten under utredningstiden. Övervakning i annan form
var nämligen inte alltid till fyllest för att förebygga flyktfara eller fortsatt brottslig
verksamhet från den unges sida och i händelse av kollusionsfara kunde det bli
nödvändigt att hålla den misstänkte helt avskild från kontakter med andra personer.

Att placera brottsmisstänkta ungdomar i allmänt häkte framstod enligt riksåklagarens
uppfattning som klart olämpligt och kunde försvaras endast om sådan placering
var angelägen på grund av kollusionsfara eller om eljest ett starkt samhällsintresse
krävde det. En mera human behandling var att placera de unga som måste
tas i förvar under utredningstiden i en anstalt från vilken de inte kunde avvika
men inom vilken de hade förhållandevis stor rörelsefrihet och fick ändamålsenlig
terapi och sysselsättning. Anstalter av detta slag blev ganska personalkrävande och
därför dyrbara att driva. Med hänsyn till den myndighetsutövning som där skedde
borde staten stå som huvudman för dem. De borde lämpligen drivas i socialstyrelsens
regi. Ungdomsvårdsskolornas mottagningsavdelningar motsvarade delvis dessa
anspråk men inte helt. De var sålunda inte tillräckligt rymningssäkra för de svåraste
fallen och i stor utsträckning olämpligt belägna. Det behövdes alltså flera anstalter.
Dessa borde ligga i nära anslutning till utredningsenheterna och delvis ha en annan
utformning än de nuvarande.

Anledning att i detta sammanhang överväga en höjning av den i 33 kap. 1 §
brottsbalken stadgade åldersgränsen förelåg enligt riksåklagarens mening inte. De
särbestämmelser i fråga om brottspåföljderna som gällde för lagöverträdare i ål -

232

dem 15—17 år var av den innebörden att erforderlig behandling med endast få
undantag skulle anordnas inom barnavårdens ram. Vårt dualistiska system hade
varit föremål för ingående diskussioner. För egen del kunde riksåklagaren ej finna
att kritiken mot systemet vägde särskilt tungt. Genom institutet omhändertagande
för utredning kunde häktning i mycket stor utsträckning undvikas. En brist var att
barnavårdsnämnderna, även om de i allmänhet var väl kvalificerade för sina uppgifter,
inte alltid ingrep med erforderlig snabbhet. En annan orsak till att straffprocessuella
tvångsmedel trots allt måste tillgripas i ganska stor omfattning var att
det inom barnavårdens ram inte var tillräckligt sörjt för lämpliga placeringsmöjligheter.
Bristerna hänförde sig alltså till den praktiska tillämpningen av lagstiftningen
och tillgängliga institutionella resurser men inte till lagstiftningen som sådan.

Ärendet gällde — fortsatte riksåklagaren — frågan om häktning av personer
under 18 år. Häktning var emellertid bara en del av problemet. Brottsmisstänkta
ungdomar berövades i ännu större omfattning friheten genom anhållande. Av de
anhållna var det uppskattningsvis högst en tredjedel som blev häktade. Även om
anhållningstiden i allmänhet kunde begränsas till några få dygn, var det otillfredsställande
att så många ungdomar förvarades i polisarrest. Att anhållning måste tillgripas
förhållandevis ofta berodde i regel på att det tog några dagar för barnavårdsorganen
att ordna placering vid ungdomsvårdsskola eller annan lämplig institution.
Det var angeläget att förutsättningar skapades för att väsentligt begränsa
antalet anhållanden. Detsamma gällde de placeringar i polisarrest som skedde med
stöd av 33 eller 37 § bvl. Det var högst otillfredsställande att ungdomar som måste
tas om hand inte omedelbart kunde placeras i lämplig institution inom barnavårdens
ram.

Sammanfattningsvis uttalade riksåklagaren, att personer under 18 år enligt hans
uppfattning i alltför stor omfattning placerades i polisarrest eller häkte, att förhållandena
likväl inte var sådana att ändrad lagstiftning för närvarande kunde anses
påkallad men att det var angeläget att anstaltsresurserna inom socialvården byggdes
ut och att bamavårdsorganens ingripanden kunde ske med större snabbhet än nu
var fallet.

Av två till riksåklagarens utlåtande fogade bilagor framgick vidare, att det sammanlagda
antalet häktade personer under 18 år i rikets tre största städer uppgick
år 1965 till 20, år 1966 till 13, år 1967 till 57, år 1968 till 50 och under de tre
första kvartalen 1969 till 37. Därjämte kunde utläsas att antalet häktningar av
personer under 18 år i hela riket uppgick år 1968 till 106, varav 24 var utlänningar,
som tillfälligt uppehöll sig i riket, och 66 var ungdomsvårdsskoleelever. Under
första halvåret 1969 uppgick antalet häktningar av personer under 18 år till
44, varav 16 var utlänningar, som tillfälligt uppehöll sig i riket, och 19 var ungdomsvårdsskoleelever.
Under tredje kvartalet 1969 var antalet häktningar 36. Av
ungdomsvårdsskoleeleverna hade 39 under år 1968 och 8 under första halvåret
1969 enligt rektor för skolan ej önskats åter till denna.

Från riksåklagarämbetet har slutligen den 15 december 1969 meddelats, att
barnavårdsnämnden i Stockholms stad numera överenskommit med motsvarande

233

myndigheter i Finland, att finländska ungdomar, som under tillfälligt uppehåll
i Sverige begick brott, omgående skulle återsändas till Finland.

I skrivelse till socialutredningen anförde JO Bexelius följande.

Oaktat en utbyggnad av ungdomsvårdsskoleorganisationen påbörjades år 1959
tenderade antalet häktningar av ungdomar i åldern 15—17 år under de närmast
därpå följande åren att alltmer öka. Förhållandet blev föremål för utredning i ett
av mig upptaget ärende (se JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 45), därvid jag framhöll
att ungdomar under 18 år såvitt möjligt borde besparas den starka fysiska och
psykiska påfrestning, som en häktning innebar, samt att det var av stor betydelse,
att man verkligen tillvaratog alla till buds stående möjligheter att föranstalta om
sådan betryggande övervakning som kunde ersätta häktning. Då det i praxis, när
risk för fortsatt brottslighet förelåg, i regel icke stod annat alternativ till häktning
till buds än intagning på ungdomsvårdsskola, kom i detta ärende särskild uppmärksamhet
att ägnas åt hur intagningsförfarandet skulle kunna påskyndas och platsbristen
på ungdomsvårdsskolorna undanröjas. Under ärendets handläggning härstädes
lät Kungl. Maj:t på framställning av socialstyrelsen med verkan från den
1 juli 1963 vidtaga den ändringen i 31 § ungdomsvårdsskolestadgan, att barnavårdsnämnd
vid ansökning om intagning på ungdomsvårdsskola kunde, när ärendet
var synnerligen brådskande, begagna sig av ett summariskt förfarande. Socialstyrelsen
hade därefter möjlighet att omedelbart besluta om intagning. Vidare upplystes
att utbyggnaden av ungdomsvårdsskolorna fortsatt i sådan takt, att platsbristen
kunde anses hävd. Under dessa förhållanden ansåg jag ärendet icke påkalla
någon ytterligare åtgärd från min sida. Jag förklarade mig dock ha för avsikt att
fortsättningsvis följa utvecklingen på området. Enligt vid ärendets avgörande tillgängliga
uppgifter uppgick antalet häktningar i Stockholm av ungdomar i åldern
15—17 år under år 1959 till 114, år 1960 till 154, år 1961 till 106, år 1962 till
87 och under tiden januari—september 1963 till 51.

Av den av riksåklagaren tillhandahållna statistiken framgår, att antalet häktningar
av ungdomar i åldern 15—17 år fortsatt att sjunka under de närmaste åren
efter 1964, men att de på sistone visat en något ökande tendens. Huruvida denna
ökning är av tillfällig art, om den har sin grund i ökande och mera svårartad ungdomsbrottslighet
eller om den har andra orsaker torde ännu vara för tidigt att
uttala sig om. Med hänsyn till vikten av att dylika häktningar såvitt möjligt över
huvud taget undvikes ävensom till det förhållandet att viss kritik framförts mot de
bamavårdande myndigheternas insatser i sammanhanget föreligger dock skäl att
närmare pröva i vad mån brister vidlåder det nuvarande systemet.

Såsom departementschefen anförde i propositionen till 1964 års lag (prop. nr
10/1964 s. 164) borde man även på annat sätt än omhändertagande på ungdomsvårdsskolas
mottagningsavdelning söka undvika häktning. I de fall så kan anses
betryggande bör alltså barnavårdsnämnderna ordna tillsyn och övervakning i för 8*

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

234

äldrahemmet, placering i annat enskilt hem, intagning på barnavårdsanstalt eller
intagning på öppen avdelning vid ungdomsvårdsskola. I många fall torde också
sådana åtgärder vidtagas, varigenom anhållande och häktning kan undvikas. Flertalet
av dessa fall kommer över huvud taget ej till domstolens kännedom. Även
då saken gått så långt att häktningsframställning ingivits till domstolen, torde stundom
förvaringsfrågan lösas genom att barnavårdsnämnden ingriper med annan åtgärd
än ungdomsvårdsskoleplacering. Bl. a. torde detta ha skett i några av de utav
Sundberg åberopade målen. Givet är emellertid att de fall, som drages inför domstol,
i regel är av så allvarlig art, att en placering i enskilt hem eller i barnavårdsanstalt
i dess nuvarande utformning ej erbjuder betryggande förvaringsmöjligheter.
För dylika fall torde annan möjlighet än placering på ungdomsvårdsskola eller häktning
för närvarande ej stå till buds. Det är därför också naturligt, att barnavårdsnämnderna
i flertalet av de fall, i vilka häktningsframställning göres, anger ungdomsvårdsskoleplacering
som enda alternativet till häktning. Detta förhållande kan
alltså enligt min mening icke med fog tagas till intäkt för att barnavårdsnämnderna
icke skulle till undvikande av häktning lämna sin medverkan till annan form av
omhändertagande än intagning på ungdomsvårdsskola.

Ej heller synes intagningsförfarandet hos socialstyrelsen efter 1963 års ändring
av ungdomsvårdsskolestadgan vara så komplicerat, att detta behöver medföra
dröjsmål med intagningen i skolan. Att avgörandet i socialstyrelsen i regel sker
snabbt framgår också av handlingarna i de utav Sundberg åberopade målen. Vidare
framgår av såväl socialstyrelsens som riksåklagarens uppgifter, att platsbristen
vid ungdomsvårdsskolorna numera praktiskt taget är hävd och att det endast i undantagsfall,
nämligen då särskild anhopning av intagningsärenden föreligger, kan
uppstå några dagars dröjsmål med intagningen.

I de fall, då häktning sker av personer i åldern 15—17 år, synes detta i stället
huvudsakligen ha sin grund i antingen att barnavårdens resurser redan är uttömda
beträffande den underårige eller också att barnavårdsnämnden anser vederbörande
icke vara ett bamavårdsfall. Det sistnämnda torde vara fallet dels ifråga om många
utlänningar, som endast vistas här tillfälligt, dels ifråga om underårig som begått
brott utan att hans förhållanden i övrigt är sådana att de påkallar ett omhändertagande
från barnavårdens sida. Att ett hävande av dualismen mellan de rättsvårdande
och de socialvårdande myndigheterna skulle ha någon betydelse i detta sammanhang
har jag svårt att inse. Att förekomma häktningar av nu ifrågakomna ungdomar
genom att höja straffbarhetsåldern till 18 år framstår inte som ändamålsenligt.
De ungdomar i lägre ålder, som begått brott utan att barnavården för den
skull bör vidtaga någon åtgärd mot dem, skulle ju då icke bli föremål för ingripande
från något håll.

I åtskilliga fall torde det också ifråga om åldersgruppen 15—17 år vara mera
ändamålsenligt med ett tillrättaförande ingripande från de rättsvårdande myndigheternas
sida än från de sociala myndigheternas sida. Sålunda förefaller någon
kritik knappast kunna riktas mot den nuvarande ordningen att döma till böter för
förseelser, som begås av yngre personer med goda hemförhållanden. Ett numera

235

ej ovanligt sådant fall torde vara att ynglingar i 16—17-årsåldern med förvärvsarbete
gör sig skyldiga till rattonykterhet på moped efter förtäring av mellanöl.
Vidare föreligger även skäl för lagföring, då ynglingar i denna åldersgrupp gör sig
skyldiga till grova våldsbrott. Slutligen måste det utan tvekan vara lämpligast att
till domstol överlämna avgörandet av sådana fall, då den unge förnekar brottslighet
men omständigheterna i övrigt tyder på att han likväl begått brott.

En helt annan sak är att all förvaring av personer i åldern 15—17 år i allmänt
häkte är i hög grad otillfredsställande. Lokalerna är ej anpassade för så unga personer,
och personalen har i regel ej den utbildning som kräves i dessa sammanhang.
Problemet är för övrigt såsom riksåklagaren påpekat ej begränsat till häktningarna
utan gäller även förvaring i polisarrest efter anhållande och ingripande
enligt 33 och 37 §§ bvl. För att kunna lösa detta problem och för att komma ifrån
de svårigheter som föranleds av avståndet till de nuvarande ungdomsvårdsskolorna
med mottagningsavdelningar krävs antingen en för ändamålet helt ny anstaltsorganisation
eller i allt fall en utbyggd anstaltsorganisation. Då denna anstaltsorganisation
utan tvekan hör hemma inom barnavården torde det — för att åstadkomma
största möjliga begränsning av antalet häktningar och förvaringar i polisarrester
av ungdomar i åldern 15—17 år — vara erforderligt att ändra bvl på sådant sätt,
att de barnavårdande organen får större möjligheter att ingripa med tillfälligt omhändertagande.
Sådant ingripande bör sålunda kunna ske — oavsett om sannolika
skäl föreligger för fortsatt ingripande enligt 25 § bvl — dels då anhållande och
häktning är förestående, dels då sådan situation föreligger, som avses i 33 och
37 §§ nämnda lag. I detta sammanhang uppkommer därjämte frågan om vilket
organ, som bör besluta om intagning på dessa anstalter, och hur detta organ bör
vara beskaffat för att kunna erbjuda tillräcklig rättssäkerhet och likväl kunna fatta
beslut med erforderlig snabbhet. Härvid aktualiseras också frågan om vilket organ
som över huvud bör handha frågor om tvångsingripanden på socialvårdens områden
och i vad mån bestämmelser om sådana ingripanden bör överföras till en
särskild lag.

I direktiven för socialutredningen har särskilt angivits, att utredningen bör pröva
ungdomsvårdsskolornas funktion och ställning, frågan om juristmedverkan vid de
frihetsberövanden, som barnavårdsnämnd har att företaga med stöd av 29 och
30 §§ bvl, samt frågan om hur den framtida lagstiftningen ifråga om tvångsingripanden
på socialvårdens områden i övrigt bör utformas. Vidare har utredningen
dels fått i uppdrag att förutsättningslöst undersöka möjligheterna att sammanföra
de tre sociala vårdlagarna, nykterhetsvårdslagen, socialhjälpslagen och barnavårdslagen,
till en lag, dels berättigats att fritt ta upp sådana spörsmål som aktualiseras
under utredningens gång och som faller inom ramen för en allmän översyn av den
sociala vårdlagstiftningen. Utredningen bör slutligen enligt direktiven i den mån
så finns motiverat och lämpligt framlägga delförslag, innan arbetet slutförts.

Socialutredningens direktiv är såsom följer av det sagda av så omfattande art,
att de täcker de problem, som upptagits i förevarande ärende. Dessa problem har
sådant samband med övriga frågor på socialvårdsområdet att det enligt min me -

236

ning icke kan — såsom socialstyrelsen föreslagit — vara lämpligt att utbryta dem
ur socialutredningens uppgifter för att överlämnas till en ny kommitté. Om så är
påkallat har ju socialutredningen för övrigt möjlighet att framlägga delförslag i frågan.

Under åberopande av det anförda får jag härmed hemställa att socialutredningen
måtte under sitt fortsatta arbete överväga vilka lagändringar och vilka åtgärder
med avseende på anstaltsorganisationen som bör vidtagas för att undvika häktningar
av ungdomar under 18 år och för att förekomma att de förvaras i allmänt häkte.

En kort tid efter det förestående ärende slutbehandlats, uppmärksammades i
tidningen Kvällsposten en artikel under rubriken »15-åring häktas för mordbränder».
Enligt artikeln hade åklagarmyndigheten gjort allt för att barnavårdsnämnden
skulle ta hand om pojken men barnavårdsnämnden hade ej lyckats placera honom.
Åklagarmyndigheten hade därför ej haft annat val än att begära 15-åringen häktad,
vilket skedde 17.4.1970.

Med anledning av artikeln inhämtades yttranden från barnavårdsnämnden och
åklagarmyndigheten i örebro åklagardistrikt.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Enligt 7 § lagen den 20 mars 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
må den som är under aderton år ej häktas med mindre synnerliga skäl
är därtill. När det gäller så unga personer, bör i stället barnavårdsnämnden i regel
ingripa för att förhindra att den unge avviker, fortsätter sin brottsliga verksamhet
eller försvårar sakens utredning. Valet av lämplig åtgärd torde därvid i princip ankomma
på barnavårdsmyndigheten. Dock måste barnavårdsmyndigheten beakta,
att prövningen av frågan om övervakning av den unge är tillfyllest i dylika fall
slutligen ankommer på de rättsliga myndigheterna. Åklagaren har alltså möjlighet
— om han anser barnavårdsnämndens åtgärder ej vara betryggande — att begära
domstols prövning av om icke situationen är sådan att synnerliga skäl för häktning
föreligger. Genom samråd mellan barnavårdsnämnd och åklagarmyndighet brukar
emellertid sådana konfliktsituationer kunna undvikas.

Av vad barnavårdsnämnden och åklagarmyndigheten i förevarande fall uppgivit
framgår, att samråd ägt rum samt att de — frånsett ett missförstånd vid första sammanträffandet
rörande vad som krävdes från åklagarmyndighetens sida — varit
eniga om vilka åtgärder som bort vidtagas. Barnavårdsnämnden har också redan
dagen efter det att 15-åringen gripits av polisen och anhållits ansökt om plats för
honom på ungdomsvårdsskola. Att därefter på grund av mellankommande helg
plats icke kunde erhållas på ungdomsvårdsskola förrän fyra dagar senare är en
omständighet som ej kan läggas barnavårdsnämnden till last. Någon anledning att
rikta kritik mot barnavårdsnämnden för dess handläggning av ärendet föreligger
därför ej.

Med anledning av tidningsuppgiften att åklagaren ej haft annat val än att begära
15-åringen häktad må vidare framhållas, att åklagarmyndigheten i förevarande fall

237

haft möjlighet att avbida med häktningsframställningens ingivande till dess att besked
erhållits om 15-åringen blev placerad på ungdomsvårdsskola eller ej. Visserligen
gäller som huvudregel enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken, att anhållningsmyndigheten
sist dagen efter beslutet om anhållande skall till rätten avlåta framställning
om den anhållnes häktande. Finnes för prövning av häktningsfrågan ytterligare
utredning erforderlig, må emellertid enligt samma lagrum med framställningen
anstå, dock skall den avlåtas så snart ske kan och sist å femte dagen efter den, då
beslut om anhållande meddelades. Sistnämnda frist hade i förevarande fall kunnat
utnyttjas av åklagarmyndigheten, och häktningsframställning hade i så fall ej behövt
göras. Om så ansetts erforderligt hade i stället rätten under hand kunnat underrättas
om att en häktningsframställning eventuellt skulle inkomma beträffande
15-åringen den 21 april. Rätten skulle i så fall med all sannolikhet ha kunnat handlägga
frågan lika snabbt som den kunnat göra i anledning av framställningen den
17 april. Att åklagarmyndigheten ansåg sig ej böra avvakta barnavårdsnämndens
besked, innan häktningsframställning gjordes, är givetvis dock icke att betrakta
som något fel, i all synnerhet som det är principiellt riktigast att fråga om frihetsberövande
underställes rättens prövning så snart ske kan.

Äger barnavårdsnämnd med stöd av 30 § bvl besluta om omhändertagande av
barn för utredning, oaktat omedelbar omplacering av barnet inte anses påkallad.
Tillika fråga om innebörden av den prövning som ankommer på länsstyrelse, då
beslut av nyssnämnda slag underställes länsstyrelsen för fastställelseprövning

Vid inspektion av länsstyrelsen i Västmanlands län i april 1969 uppmärksammades
att ett påfallande stort antal av de barnavårdsärenden som handlagts av
länsstyrelsen under 1968 avsåg fastställelseprövning av beslut av barnavårdsnämnden
i Västerås om omhändertagande av underåriga för utredning med stöd av 30 §
barnavårdslagen. Dessa beslut hade undantagslöst fastställts av länsstyrelsen på
grundval av de handlingar barnavårdsnämnden ingivit.

Med anledning av vad som iakttogs vid inspektionen inhämtades yttranden från
barnavårdsnämnden och länsstyrelsen huruvida beslut om omhändertagande varit
motiverade i den omfattning som förekommit och om länsstyrelsen haft möjlighet
att sakligt pröva de underställda besluten.

Barnavårdsnämnden uppgav i sitt yttrande att nämnden under år 1968 i 58 ärenden
beslutat ingripa med omhändertagande för utredning samt att besluten verkställts
i 40 ärenden. Vidare lämnade nämnden en närmare redogörelse för principerna
för nämndens agerande i de fall omhändertagandebesluten verkställts.

Länsstyrelsen anförde i sitt yttrande följande.

Att nämnden inte verkställt 18 av besluten under år 1968 synes möjligen kunna
tyda på att besluten varit förhastade. Förhållandet kan dock å andra sidan bero på
att nämnden i enlighet med vad som angetts i propositionen följt utvecklingen och

238

prövat, om behovet av omhändertagande kvarstått. Att antalet omhändertagande
för utredning är jämförelsevis stort i Västerås torde i någon mån kunna bero på
att staden har förhållandevis mycket ungdom. Antalet omhändertagande för samhällsvård
synes å andra sidan inte i samma utsträckning vara jämförelsevis högre.
Länsstyrelsen är därför närmast benägen att betrakta det höga antalet omhändertagande
för utredning som ett tecken på erforderlig aktivitet från nämndens sida
att komma till rätta med de allt mer ökande ungdomsproblemen. Länsstyrelsen vill
därvid betona, att kriminalitet samt alkohol- och narkotikamissbruk bland ungdomen
ökat i en utsträckning, som inte kunde förutses vid tillkomsten av barnavårdslagen.

Eftersom länsstyrelsen fastställt samtliga underställda beslut under år 1968, har
länsstyrelsen självfallet funnit besluten lagligt grundade. Därmed är dock inte sagt
att länsstyrelsen i något ärende inte skulle ha haft den uppfattningen, att annan
åtgärd varit lämpligare.

Den utredning, som inges i ärenden om fastställelse av beslut om omhändertagande
för utredning, är vanligen kortfattad. Detta synes dock helt naturligt, eftersom
det rör sig om ett interimistiskt förfarande som just syftar till att ge barnavårdsnämnden
tid att verkställa en fullständigare utredning som grund för slutligt
avgörande. Förhållandet kan självfallet medföra svårigheter vid länsstyrelsens bedömning.
Länsstyrelsens prövning torde också oftast inte kunna avse annat än om
lagliga skäl funnits för beslutet.

Enligt 32 § bamavårdslagen förfaller beslut om omhändertagande för samhällsvård,
om beslutet inte börjat verkställas inom sex månader från den dag, då det
vann laga kraft. Det synes lämpligt att en liknande — ehuru kortare — förfallotid
infördes beträffande omhändertagande för utredning.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Beslut om omhändertagande för utredning får inte fattas med mindre barnavårdsnämnden
finner en omedelbar omplacering av den underårige nödvändig för att
hindra fortsatt kriminell eller asocial livsföring eller eljest av skäl som anges i 30 §
bvl. Det stadgas därför också i 22 § samma lag att beslut enligt 30 § angående
omhändertagande för utredning skall lända till omedelbar efterrättelse. Råder tvekan
om huruvida en omplacering är nödvändig eller huruvida den måste vidtagas
omedelbart, finnes inte utrymme för tillämpning av 30 § barnavårdslagen. Det kan
alltså icke anses tillåtet att fatta beslut om omhändertagande för utredning för att
ha detsamma i beredskap, om en omplacering skulle visa sig nödvändig.

Givetvis kan förekomma, att en barnavårdsnämnd beträffande en underårig, om
vilken man ej vet var han uppehåller sig, fattar beslut om omhändertagande för utredning
samt att det senare, då den underårige återfinnes, visar sig inte vara nödvändigt
att verkställa omhändertagandebeslutet. Vidare kan det inte helt undvikas,
att sådant beslut stundom meddelas på material, som senare visar sig missvisande,
och därför — sedan kompletterande utredning, innan verkställighet hunnit ske,
visar att omplacering inte är nödvändig — inte verkställes. Att dylika fall skulle
kunna förekomma i drygt 30 procent av alla omhändertagandefall är dock uteslutet.
De många omhändertagandebeslut som inte verkställts ger anledning antaga
att sådana beslut meddelats, innan man gjort klart för sig att en omedelbar ompla -

239

cering i avbidan på utredning är nödvändig. Av de vid inspektionen särskilt uttagna
ärendena framgår också att barnavårdsnämnden meddelat beslut om omhändertagande
för utredning även i fall, då en omedelbar omplacering inte varit nödvändig.
En dylik lagtillämpning står inte i överensstämmelse med hithörande bestämmelser
i bvl.

Beträffande därefter länsstyrelsens handläggning av ärenden rörande omhändertagande
för utredning har länsstyrelsen i sitt yttrande förklarat, att prövningen
oftast icke torde kunna avse annat än om besluten varit lagligen grundade. Vidare
framgår av länsstyrelsens yttrande att länsstyrelsen ansett sig böra fastställa besluten
såsom lagligen grundade även om länsstyrelsen ansett annan åtgärd än omhändertagande
lämpligare. Av de vid inspektionen särskilt upptagna ärendena har
slutligen framgått, att länsstyrelsen fastställt omhändertagandebeslut, som aldrig
verkställts.

Vad sålunda framkommit ger närmast vid handen, att länsstyrelsen vid prövning
av de underställda omhändertagandebesluten ser som sin uppgift att allenast granska,
om de formella förutsättningarna för besluten är uppfyllda. Länsstyrelses skyldighet
att pröva underställda beslut är emellertid inte begränsad till de formella
förutsättningarna för besluten. När det gäller så allvarliga frågor som frihetsberövanden
har länsstyrelsen i stället att ingå i en allsidig prövning av saken samt att
taga ställning till om en så långtgående åtgärd som frihetsberövande är nödvändig.
Skulle länsstyrelsen därvid finna, att lämpligare åtgärder än frihetsberövande finnes
att taga till eller att frihetsberövande ej längre erfordras, skall länsstyrelsen omedelbart
upphäva omhändertagandebeslutet. En annan sak är att prövningen får bli mer
eller mindre djupgående beroende på ärendets art och att prövningen således vid
sådana provisoriska åtgärder, som avses i 30 § bvl, av naturliga skäl måste bli mer
summarisk än i ärenden rörande omhändertagande för samhällsvård. Detta får dock
ej medföra att länsstyrelsen fattar sitt beslut på ett ofullständigt underlag. Innehåller
ärendet ofullständiga upplysningar bör alltså en komplettering ske genom inhämtande
av ytterligare upplysningar från barnavårdsnämnd eller berörda personer.
Sådan komplettering torde i vissa fall kunna ske per telefon.

Vad slutligen angår den av länsstyrelsen ifrågasatta lagändringen beträffande
omhändertagande för utredning kan jag icke finna att något behov av sådan lagändring
föreligger. Omhändertagande för utredning bör, såsom ovan angivits, aldrig
beslutas, om icke ett omedelbart omhändertagande anses nödvändigt. Beslutas omhändertagande
skall det alltid begränsas till kortast möjliga tid (prop. nr 10/1960
s. 455) och det faktiska omhändertagandet får fortgå under högst fyra veckor. Det
åligger barnavårdsnämnden att oavlåtligen följa utvecklingen och pröva om behovet
av omhändertagande kvarstår. Härav följer också, att beslutet om omhändertagande
skall upphävas så snart behovet av omhändertagande upphört. Redan gällande
bestämmelser innebär alltså att beslut om omhändertagande för utredning skall
vara så tidsbegränsade som möjligt.

240

Får underårig, sorn omhändertagits för samhällsvård enligt 29 § bvl, under längre
tid vistas i föräldrahemmet utan att samhällsvården förklaras helt eller villkorligt

upphörd?

Vid inspektion i januari 1969 av Stockholms stads barnavårdsnämnd uppmärksammades,
att barnavårdsnämnden i flera fall låtit underåriga, som omhändertagits
för samhällsvård enligt 29 § bvl, under långa perioder vistas i föräldrahemmet
utan att samhällsvården förklarats helt eller villkorligt upphörd. I ett fall hade
sålunda en pojke, som omhändertagits för samhällsvård jämlikt 25 § b) och 29 §
bvl efter någon tids vistelse på pojkhem tillåtits bo i föräldrahemmet drygt 1 år
4 månader utan att omhändertagandebeslutet ändrats. I ett annat fall hade en syskonskara,
som omhändertagits jämlikt 25 § a) och 29 § barnavårdslagen, permitterats
till föräldrahemmet, varefter permissionen fått fortgå för flertalet syskon
under 10 månader och för ett av syskonen under 1 år 1 månad. Vidare upplystes
vid inspektion av Drevvikens ungdomshem, att försöksplaceringar i föräldrahemmet
förekom, att sådana försöksplaceringar kunde få fortsätta avsevärd tid utan att
samhällsvården förklarades villkorligt upphörd samt att detta system ansetts vara
mycket värdefullt i vårdarbetet.

Under hänvisning till vad som i socialstyrelsens råd och anvisningar anförts om
att barn, som är omhändertagna för samhällsvård, icke bör få vistas i föräldrahemmet
annat än tillfälligt inhämtades yttrande i ärendet från Stockholms stads
barnavårdsnämnd och utlåtande från socialstyrelsen.

Barnavårdsnämnden anförde bl. a. följande: Inom barnavårdsnämnden hade man
funnit, att det utifrån vårdmässiga synpunkter förelåg behov av att i vissa fall under
en försökstid pröva placering utanför anstalten. Försöksplaceringen, som fick
avse en tid av högst tre månader, kunde äga rum till folkhögskola, annan utbildningsanstalt,
egen bostad, militärförläggning för värnpliktstjänstgöring, föräldrahem
eller annat enskilt hem. Ur strikt juridisk synpunkt kunde det anses att en återplacering
till föräldrahemmet under alla förhållanden omedelbart skulle följas av
ett beslut om villkorligt upphörande av samhällsvården samt att vid behov av ny
placering utom hemmet beslut skulle fattas om nytt omhändertagande eller återupptagande
av vården. En sådan strikt tillämpning av barnavårdslagen skulle emellertid
utgöra ett allvarligt hinder för den mera familjeinriktade uppläggning av
barnavården, vilken under senare år fått en berättigad tyngd och betydelse. Den
utredning och delgivning samt det sammanträdesbeslut som måste åtfölja ett beslut
om villkorligt upphörande av samhällsvården samt återupptagande av densamma
skulle av många föräldrar upplevas som en orimlig byråkratisering av deras kontakter
med barnavårdsnämnden. Försöksplaceringar i föräldrahemmet kunde exempelvis
ske såväl då en akut konflikt vid omhändertagandet förelegat mellan den
omhändertagne och dennes föräldrar och ett försök med ny samlevnad ansågs böra
göras som då placering på en institution misslyckats med flera avvikanden som
följd. Systemet med försöksplaceringar hade blivit ett väl etablerat och värdefullt
inslag i vård- och behandlingsarbetet. Om det skulle visa sig att detta system på

241

grund av bvls utformning ej vidare kunde användas borde ändring av lagen övervägas.

Socialstyrelsen anförde i sitt utlåtande i huvudsak följande.

Enligt de i tjänsteutlåtandet refererade reglerna får försöksplacering avse längst
en tid av tre månader. De i remissakten redovisade tre fallen ger dock vid handen,
att försöksplacering förekommit under betydligt längre tid, i ett fall drygt 1 år och
4 månader.

Barnavårdslagen känner ingen annan form för placering i föräldrahemmet av
för samhällsvård omhändertagen än villkorligt upphörande av samhällsvården
(43 § bvl). Givetvis kan dock inom ramen för omhändertagandet rent tillfälliga
permissionsbesök i hemmet få förekomma, ehuru detta inte är reglerat i bamavårdslagen.
För såväl beslut om villkorligt upphörande av samhällsvården som beslut
om återupptagande av samhällsvården efter villkorligt upphörande gäller, att
formföreskrifterna i 3 kap. bvl måste iakttas, över beslut i dessa ärenden föreligger
besvärsrätt jämlikt 80 § bvl. Försöksplaceringar av det slag Stockholms barnavårdsnämnd
tillämpar är alltså enligt socialstyrelsens uppfattning oförenliga med
bestämmelserna i barnavårdslagen och måste bedömas allvarligare ju varaktigare
de är.

För egen del finner socialstyrelsen icke att det kan anses föreligga något behov
av försöksplacering utan iakttagande av nu föreskrivna förfarande men då barnavårdslagen
fn befinner sig under omarbetning av socialutredningen kan det vara
lämpligt att utredningens uppmärksamhet fästes på frågan för mera ingående övervägande
i samband med framläggande av förslag till ny lagstiftning i ämnet.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Frågan om i vilken utsträckning den som omhändertagits för samhällsvård enligt
29 § bvl må tillåtas att under samhällsvårdens bestånd vistas i föräldrahemmet
synes icke vara klart besvarad i bvl. Vid bedömande av denna fråga torde följande
synpunkter böra beaktas.

I 36 § bvl stadgas, att den omhändertagne skall överlämnas till enskilt hem eller
placeras i lämplig anstalt. Beträffande uttrycket »enskilt hem» förklarade föredragande
statsrådet i propositionen till barnavårdslagen (prop. nr 10/1960 s. 285),
att därmed givetvis icke avsågs den omhändertagnes eget hem. Vidare anförde
statsrådet i anslutning till bestämmelserna om beslutets verkställighet bl. a. följande
(s. 269): »I den praktiska barnavårdsverksamheten lär inte sällan förekomma, att
beslut om skyddsuppfostran meddelas fastän man avser att den underårige skall
försöksvis få stanna kvar i hemmet. Detta innebär, att själva beslutet begagnas som
ett särskilt medel vid sidan av de i bvl angivna för att åstadkomma rättelse utan
att den underårige skiljes från hemmet. Ett sådant förfarande är inte endast ur
flera synpunkter olämpligt utan måste även anses stridande mot lagstiftningens syfte.
Denna ståndpunkt överensstämmer också med den i rättspraxis intagna (jfr RÅ
1951 s. 80). I detta avseende vilar departementsförslaget på samma grundsatser
som gällande lag. Beslut om samhällsvård bör alltså — liksom för närvarande beslut
om skyddsuppfostran — bringas till verkställighet utan onödigt dröjsmål. Att

242

detta är den föreslagna lagens innebörd torde vara klart utan att någon uttrycklig
föreskrift därom synes vara behövlig.*

Av det sagda framgår, att samhällsvården icke är avsedd att utövas i föräldrahemmet
och att omhändertagandebeslut ej heller må utan verkställighet användas
som ett påtryckningsmedel mot den underårige. Däremot synes i bvl ej finnas några
bestämmelser om i vilken utsträckning den omhändertagne må, medan samhällsvården
består, tillåtas att för viss begränsad tid återvända till föräldrahemmet. Uttalandena
i förarbetena till barnavårdslagen synes ej heller ge någon klar vägledning
i denna fråga. Visserligen har, då det gäller ungdomsvårdsskoleelever, i anslutning
till bestämmelsen i 66 § bvl om att vården skall äga rum inom eller utom
skolan, förklarats, att vård utom skola ej får äga rum i föräldrahemmet utan att
eleven, om han anses kunna återföras till föräldrarna, skall utskrivas från skolan.
Då det enligt 68 § bvl är möjligt att i samband med utskrivning av elev från ungdomsvårdsskola
förordna att samhällsvården skall bestå, torde emellertid detta
uttalande ej nödvändigtvis behöva leda till slutsatsen att statsmakterna vid bamavårdslagens
tillkomst avsett att all vistelse i föräldrahemmet skulle vara utesluten
under samhällsvårdens bestånd. Att så ej är fallet framgår för övrigt av det förhållandet
att ungdomsvårdsskoleelev — såväl då han vårdas inom skolan som då
vården sker utom skolan — anses kunna beredas permission för tidsbegränsade
besök i föräldrahemmet (45 § ungdomsvårdsskolestadgan).

Mera tveksam är frågan om den som är omhändertagen för samhällsvård kan,
medan samhällsvården består, tillåtas att på försök återvända till föräldrahemmet
under en längre tid eller tills vidare. Vid denna frågas bedömande måste till en
början bestämmelsen i 43 § bvl beaktas. I nämnda lagrum stadgas, att barnavårdsnämnden
må beträffande den som omhändertagits enligt 29 § meddela beslut om
villkorligt upphörande av samhällsvården, om så anses lämpligt. Sådant beslut innebär
att samhällsvården försöksvis avslutas men den kan när som helst — även genom
ordförandebeslut — återupptagas, om så erfordras för att uppnå dess syfte.
Bestämmelsen i 43 § bvl synes sålunda vara tillämplig just i de vid inspektionen
uppmärksammade fallen, i vilka försöksplacering skedde i föräldrahemmet.

Även om mycket talar för att samhällsvården i regel bör förklaras villkorligt
upphörd, då den omhändertagna på försök får återvända till föräldrahemmet, har
jag dock en viss förståelse för att bamavårdslagens bestämmelser på området ej bör
givas en så restriktiv tolkning, att varje återvändande till föräldrahemmet i annan
form än tidsbestämd permission måste föregås av ett beslut om upphörande eller
villkorligt upphörande av samhällsvården. Det kan mången gång vara ur vårdsynpunkt
lämpligt att låta den omhändertagne exempelvis efter en lyckad permission
på försök kvarbliva i föräldrahemmet någon tid, innan frågan om villkorligt
upphörande av samhällsvården drages inför barnavårdsnämnden för prövning. Sett
ur vårdsynpunkt torde det också — framför allt då ett flertal försök göres att
återanpassa den omhändertagne i föräldrahemmet — vara mindre lämpligt att varje
gång den omhändertagne på försök placeras i föräldrahemmet delgiva föräldrarna
ett beslut om villkorligt upphörande av samhällsvården. Ju omständligare förfaran -

243

det är, ju mer hämmande torde det verka på dem som har att svara för vården.

A andra sidan får man ej bortse från rättssäkerhetssynpunkterna. Om samhällsvården
förklaras villkorligt upphörd, har såväl den underårige, om han fyllt 15 år,
som hans föräldrar möjlighet att besvära sig över ett beslut om återupptagande av
samhällsvården (80 § bvl), och barnavårdsnämnden är skyldig att delgiva dem
beslutet med besvärshänvisning (21 och 23 §§ bvl). Har barnavårdsnämnden däremot
låtit en omhändertagen flytta till föräldrahemmet utan att förklara samhällsvården
villkorligt upphörd, torde någon sådan möjlighet till överklagande ej föreligga
vid ny placering utom hemmet. Visserligen finnes alltid möjlighet för den
omhändertagne och hans föräldrar att hos barnavårdsnämnden begära samhällsvårdens
upphörande. Denna möjlighet torde de dock ej alltid vara medvetna om,
och prövningen blir därjämte i sådana fall av en annan art. Det synes, sett ur denna
synpunkt, föreligga anledning att iakttaga en viss återhållsamhet med att låta den
omhändertagne återvända till föräldrahemmet utan att samtidigt meddela beslut
om samhällsvårdens slutliga eller villkorliga upphörande.

Sammanfattningsvis ger barnavårdslagen sålunda enligt min mening knappast
något stöd för att låta en för samhällsvård omhändertagen underårig placeras i föräldrahemmet
utan att samhällsvården förklaras villkorligt upphörd. Med hänsyn
till det sagda bör dock en sådan placering även i andra fall än i samband med
tidsbestämda permissioner kunna godtagas under en kortare tid. Däremot kan det
inte råda någon tvekan om att samhällsvården måste, så snart placeringen tenderar
att bli varaktigare, förklaras slutligt eller villkorligt upphörd. Att angiva någon
bestämd tidsgräns för hur länge den underårige må stanna i föräldrahemmet utan
att samhällsvården bringas att slutligt eller villkorligt upphöra torde med barnavårdslagens
nuvarande bestämmelser ej vara möjligt. Uppenbart är emellertid att
det icke torde vara förenligt med lagens innebörd att låta placeringen i föräldrahemmet
under samhällsvårdens bestånd fortgå så lång tid som skett i de vid inspektionen
iakttagna ärendena.

Vad som förevarit i detta ärende utvisar att barnavårdslagens bestämmelser på
detta område bör ändras, så att det klart framgår i vilken utsträckning pågående
samhällsvård kan förenas med placering av den underårige i föräldrahemmet. Jag
kommer därför att översända ett exemplar av detta beslut för kännedom till socialutredningen.

Kan barn sorn är omhändertaget för samhällsvård enligt 31 § bvl ställas under
övervakning enligt 26 § bvl, ocb kan barn som står under övervakning enligt
26 § omhändertagas för utredning enligt 30 § bvl?

Vid en inspektion av en barnavårdsnämnd anhöll nämnden att få följande frågor
besvarade:

244

1. En pojke, nu 15 år gammal, är omhändertagen för samhällsvård jämlikt 31 §
bvl sedan 1964. Under hösten 1968 gör han sig skyldig till diverse kriminella
handlingar. Kan med lagens utformning samhällsvård jämlikt § 31 pågå samtidigt
som pojken ställes under övervakning jämlikt 26 § bvl eller är det enda möjliga
förfaringssättet att förvandla formen för omhändertagandet till samhällsvård jämlikt
29 § bvl?

2. Är det med bvl:s nuvarande formulering tänkbart, att ungdomar, som redan
står under nämndens övervakning i enlighet med bestämmelserna i §§ 25 a) eller
b) samt 26 § bvl, kan omhändertagas för utredning jämlikt 30 § samma lag?

Barnavårdsnämnden upplyste att socialstyrelsen på samma förfrågan förklarat
dels att det inte mötte något hinder mot att besluta om övervakning jämlikt 26 §
bvl beträffande barn som var omhändertaget enligt 31 § och dels att det enligt socialstyrelsens
mening var möjligt att jämlikt 30 § bvl omhändertaga den som stod
under övervakning. Till stöd för den förstnämnda ståndpunkten hade socialstyrelsen
åberopat följande uttalande i Romander-Grönlunds kommentar till bamavårdslagen
(andra upplagan s 173):

Ehuru det måhända kan anses självklart, att den som är omhändertagen enligt
31 § skall kunna bli föremål för fortsatt samhällsvård enligt 29 §, om hans beteende
ger anledning därtill, har uttryckligt stadgande därom intagits i lagen. Kan rättelse
vinnas genom förebyggande åtgärder, skall sådana dock i stället vidtagas.

I skrivelse till barnavårdsnämnden anförde JO Bexelius följande.

Vad först angår frågan om övervakning jämlikt 26 § bvl kan anordnas för ett
barn, som är omhändertaget för samhällsvård enligt 31 § bvl, har socialstyrelsen
under åberopande av ett uttalande i Romander-Grönlunds kommentar till bvl förklarat
detta vara möjligt. Att märka är emellertid att det av socialstyrelsen åberopade
uttalandet gjorts i anslutning till bestämmelsen i 42 § tredje stycket bvl om åtgärder
vid upphörande av samhällsvård enligt 31 §. Med uttalandet torde endast
åsyftas, att samhällsvård enligt 29 § bvl i sådana fall, då förebyggande åtgärder
anses tillräckliga för att undanröja missförhållandena i föräldrahemmet, ej är erforderlig,
när samhällsvården enligt 31 § bvl upphör. Uttalandet torde därför icke
berättiga till slutsatsen att övervakning jämlikt 26 § bvl kan anordnas, medan samhällsvård
enligt 31 § pågår. För bedömande av denna fråga synes i stället följande
synpunkter böra beaktas.

Enligt 35 § bvl svarar barnavårdsnämnden för att den som omhändertagits för
samhällsvård erhåller god vård och fostran samt den utbildning som hans personliga
förutsättningar påkallar. Av 39 § bvl följer vidare, att barnavårdsnämnden noggrant
skall följa den omhändertagnes utveckling och uppmärksamma, om de krav som
anges i 35 § är uppfyllda. Båda dessa lagrum avser såväl samhällsvård enligt 29 §
som samhällsvård enligt 31 §. Hur tillsynen över de omhändertagna skall utövas
har närmare angivits dels i Romander-Grönlunds kommentar till bvl (1966) s. 164
—165, dels i socialstyrelsens RoA till bvl (6/1969) s. 59—60, nr 137 s. 38 ff. och
nr 167 s. 10 ff. Av dessa anvisningar framgår, att tillsynen skall innefatta en över -

245

vakning av den omhändertagnes förhållanden och av hur den omhändertagne utvecklas
och av hur den som åtagit sig att bereda den omhändertagne vård och fostran
fullgör sitt åtagande. Denna tillsyn, som skall ske fortlöpande, bör enligt anvisningarna
utövas av en för uppdraget särskilt utsedd representant för nämnden.

Enligt 28 § bvl har övervakare att följa den underåriges utveckling och uppmärksamma
hans levnadsförhållanden samt att söka befordra vad som kan vara till gagn
för honom.

Av det sagda följer att omhändertagande för samhällsvård såväl när omhändertagandet
sker enligt 29 § som enligt 31 § bvl utgör en minst lika långtgående och
ingripande åtgärd som övervakning enligt 26 och 28 §§ bvl. Barnavårdsnämnden
övertar vid omhändertagandet en del av de befogenheter, som eljest tillkommer vårdnadshavaren.
Nämnden bestämmer sålunda bl. a. var barnet skall vistas och har
också möjlighet att flytta barnet från ett hem till ett annat. Vidare har nämnden
både möjlighet och skyldighet att övervaka barnet. Såsom framhållits i anvisningarna
till lagen kan och bör detta ske genom att en för nämnden särskilt utsedd representant
har fortlöpande tillsyn över barnet och det hem, vari det vistas. Hur
pass intensiv denna tillsyn bör vara är beroende av omständigheterna i varje särskilt
fall. I välartade fall torde det räcka med sporadiska kontakter med hemmet
och barnet. I besvärligare fall får däremot tätare kontakter ske. Skulle den omhändertagne
— såsom i det av barnavårdsnämnden anförda exemplet — göra sig skyldig
till brottsliga handlingar, föreligger givetvis starka skäl att skärpa tillsynen över
den omhändertagne. Detta bör då ske genom att den av nämnden utsedde representanten
informeras om vad som skett och anmodas att i fortsättningen noga följa
den omhändertagnes utveckling. Att det vid sidan härav skulle finnas något behov
av att anordna övervakning enligt 26 § bvl är svårt att tänka sig. Det kan därför
inte antagas ha varit lagstiftarens mening, att 26 § bvl skulle tillämpas samtidigt
som 29 eller 31 § bvl. En annan sak är däremot, att barnavårdsnämnden kan —
på grund av föräldrarnas eller den underåriges inställning — nödgas förklara samhällsvården
enligt 31 § bvl upphörd, ehuru skäl föreligger för fortsatt tillsyn. I sådana
fall får, såsom tidigare nämnts, barnavårdsnämnden överväga om övervakning
skall anordnas enligt 26 § bvl eller omhändertagande ske enligt 29 § bvl.

Vad därefter angår frågan om en underårig, som står under övervakning enligt
25 § a) eller b) samt 26 § bvl, kan omhändertagas för utredning jämlikt 30 § samma
lag, har socialstyrelsen förklarat som sin uppfattning, att detta bör vara möjligt.
Otvivelaktigt förekommer också en sådan tillämpning av lagen. Lagligheten
därav har dock, såvitt känt, aldrig prövats av högsta instans.

En av förutsättningarna för att omhändertagande för utredning skall få ske, är
enligt 30 § bvl, att sannolika skäl för ingripande med stöd av 25 § är påkallat. Frågan
är då om det kan anses förenligt med lagtexten att ingripa med omhändertagande
för utredning, när barnavårdsnämnden — såsom fallet är då den underårige
är ställd under övervakning enligt 25 och 26 § § bvl — redan konstaterat, att 25 §
bvl är tillämplig. Spörsmålet har uppmärksammats av professorn Gunnar Bram -

246

stång som framlagt sina synpunkter i ämnet i en uppsats i Socialt Forum 4:68
s. 219 ff. Såsom framgår av uppsatsen finner Bramstång tillvägagångssättet, att för
utredning omhändertaga den som redan är föremål för ingripande enligt 25 §, ur
legalitetssynpunkt ytterst diskutabelt. För den händelse komplettering av utredningen
skulle krävas, innan nya åtgärder vidtages mot ett övervakningsfall, skulle enligt
uttalanden i uppsatsen barnavårdsnämndens ordförande i stället kunna meddela
ett omhändertagandebeslut enligt 11 och 29 § § bvl, varefter utredningen skulle kunna
kompletteras till barnavårdsnämndens sammanträde. Ett sådant förfarande skulle
vara möjligt, eftersom det redan tidigare konstaterats, att ingripande enligt 25 §
var påkallat, och det nu endast gällde valet av åtgärd.

Såsom Bramstång närmare redovisat i sin uppsats ger formuleringen av 30 §
bvl — framför allt om en jämförelse göres med hur motsvarande uttryck i 33 §
måste tydas — utrymme för viss tveksamhet beträffande dess rätta tolkning. Emellertid
kan man enligt min mening i sammanhanget icke helt förbigå det förhållandet,
att ingripande enligt 25 § bvl kan ske på två olika grunder — nämligen dels av
anledning som anges i 25 § a), dels av anledning som upptages i 25 § b) — samt
att ungdomsskolevård får förekomma endast i de fall som avses i 25 § b). Även om
en underårig är föremål för ingripande med stöd av 25 § a) kan alltså finnas ett
behov av att utreda, om ingripande i stället bör ske jämlikt 25 § b) (jfr prop. nr
10/1960 s. 285). Vidare måste observeras, att det för att ordföranden i barnavårdsnämnden
skall kunna fatta beslut om omhändertagande enligt 25 § b) och

29 § bvl samt begära intagning på ungdomsvårdsskola måste vara utrett, att 25 §
b) är tillämplig. Om häktning i sådant fall skall kunna undvikas, kräves mången
gång, att intagningen på ungdomsvårdsskola sker, innan utredningen färdigställts.
I dylikt fall torde följaktligen finnas ett klart behov av att använda ett sådant provisoriskt
omhändertagande, som 30 § bvl erbjuder, oaktat ingripande redan tidigare
kan ha skett enligt 25 § a). Då ett av syftena med införandet av institutet omhändertagande
för utredning var just att häktning av brottsmisstänkta ungdomar skulle
kunna undvikas (se prop. nr 10/1960 s. 455), synes det väl förenligt med lagstiftarnas
intentioner att institutet användes jämväl vid utredning om förutsättningarna
för att omhändertaga en underårig, som redan är föremål för åtgärder med stöd
av 25 § a) bvl, för samhällsvård enligt 25 § b) och 29 § bvl. Mera diskutabelt förefaller
däremot, om 30 § bvl är tillämplig, då fråga är att för samhällsvård omhändertaga
en underårig, som redan ställts under övervakning med stöd av 25 § b) och
26 § bvl. Även i dessa fall torde dock enligt min mening stundtals föreligga ett
behov av att kunna omhändertaga den underårige för utredning.

Oavsett hur härmed förhåller sig är det emellertid uppenbart, att tolkningen av

30 § bvl i nu aktuellt hänseende ger utrymme för olika meningar samt att barnavårdsnämnderna
till följd härav också känner villrådighet vid dess tillämpning.
Att så är fallet måste — framför allt som det rör sig om bestämmelser om frihetsberövande
— anses ur rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande. Åtgärder bör fölaktligen
vidtagas för att få en rättelse till stånd. Då socialutredningen fått i uppdrag

247

att göra en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen och därvid även skall
granska bestämmelserna om frihetsberövande i barnavårdslagen, synes frågan om
ändring av 30 § bvl lämpligen böra överlämnas till denna utredning. Ett exemplar
av detta beslut kommer därför att tillställas socialutredningen.

Kritik av dröjsmål med besvarande av remisser från åklagare i ärenden om underlåtande
av åtal mot underåriga

JO har vid flerfaldiga tillfällen haft anledning att betona vikten av att remisser
från åklagare till barnavårdsnämnd i ärenden om underlåtande av åtal mot underårig
besvaras så skyndsamt som möjligt. Vid en inspektion av Stockholms barnavårdsnämnd
uppmärksammades ett flertal fall av dröjsmål med besvarande av sådana
åklagarremisser. Vid prövningen av ett av dessa fall, som avsåg en 17-årig
pojke kallad Claes, anförde JO Bexelius följande.

Frågor rörande åtal mot personer, som är under 18 år, bör alltid prövas och
avgöras så snabbt som möjligt. Detta har också framhållits i lagen den 20 mars
1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. I 2 § stadgas sålunda,
att fråga om beslut att ej tala å brott av sådan underårig skall handläggas skyndsamt.
Om barnavårdsnämnds yttrande inhämtas, åligger det nämnden enligt 3 §
att avgiva sitt yttrande skyndsamt. Fattas ej beslut om att underlåta åtal, skall åtal
väckas utan dröjsmål, och domstolen har att upptaga målet med förtur. Är fråga
om grövre brott skall huvudförhandling hållas inom två veckor.

Även om någon bestämd tidsgräns av naturliga skäl ej kunnat angivas för barnavårdsnämndens
prövning, följer av det sagda att barnavårdsnämnd bör verka för att
den så snabbt som möjligt får kännedom om när en underårig begått brott. Vidare
bör nämnden, när den får kännedom härom, genast upptaga ärendet och tillse att
utredningen i ärendet ges företräde framför andra mindre brådskande göromål.
Barnavårdsnämnderna bör därför i dessa ärenden sträva efter ett fortlöpande samarbete
med polis och åklagare samt hålla sin personal informerad om vikten av att
dessa ärenden upptages med förtur. Då nämnden håller ordinarie sammanträden
med längre tids mellanrum, kan extra sammanträden bli erforderliga. Om dessa
principer blir vägledande för handläggningen av ärenden, i vilka åtalsprövning
är aktuell, torde i det största flertalet fall finnas förutsättningar för att avgiva yttrande
i åtalsärendet förhållandevis snabbt.

Departementschefen gjorde också i propositionen till lagen (prop. nr 10/1964
s. 162) följande uttalande.

Att i lagtexten precisera den tid, inom vilken barnavårdsnämnd bör avgiva sitt
yttrande, har ej ansetts praktiskt görligt. Riksåklagarämbetet och socialstyrelsen
har förordat en remisstid av 14 dagar; uppenbart är att denna tid icke utan tvingande
skäl bör överskridas. Om barnavårdsnämnden — vilket är önskvärt — får kännedom
om ärendet genom åklagaren eller polisen redan på förundersökningsstadiet,
kan utredning igångsättas och eventuellt ärendet hos nämnden avgöras utan avbidan
på framställning om yttrande jämlikt denna lag.

248

Barnavårdsnämnden har i sitt yttrande hit förklarat, att man numera övergivit
principen att inleda en utredning enligt barnavårdslagen på förundersökningsstadiet
och att man i stället som regel avvaktade åklagarmyndighetens begäran om yttrande.
Anledningen härtill skulle vara att det icke sällan förekommit att polisutredning
avskrivits på grund av att brott inte kunnat styrkas och att barnavårdsnämnden i så
fall utfört sitt arbete förgäves.

Enligt min mening är detta tillvägagångssätt icke godtagbart. Till en början må
framhållas att det finnes ett stort antal fall — troligen flertalet fall — då det redan
av polisens första rapport klart framgår att den underårige begått brott eller i allt
fall gjort sig skyldig till sådant beteende, att en utredning enligt barnavårdslagen
är påkallad. Att i dessa fall eftersätta kravet i 14 § bvl på att utredning skall inledas
utan dröjsmål på den grunden att det ibland visat sig att misstanken om
brott ej kan styrkas synes mig klart olämpligt. I alla fall, där det står klart att den
underårige begått brott, bör utredningen i stället igångsättas, så snart nämnden
fått del av de första förhörsprotokollen. Ej heller om förhörsprotokollen ger utrymme
för tvekan om den underårige begått brott eller ej torde det vara motiverat
att alltid avvakta åklagarens begäran om yttrande. I dessa ärenden bör en fortlöpande
kontakt upprätthållas med polisen om hur dess utredning framskrider (jfr
RoA nr 179 s. 76). Om så sker, torde nämnden i de allra flesta fall, som leder till
åtal, kunna inleda utredning, innan åklagaren begär yttrande. Nämnden bör häriigenom
kunna nedbringa de alltför långa remisstiderna i dessa ärenden.

Av nämndens yttrande har därjämte framgått, att orsaken till de långa handläggningstiderna
icke enbart är ett alltför sent igångsättande av utredning. Sålunda
har nämnden uppgivit, att minst en arbetsvecka åtgår för att göra efterforskningar
i socialregister, fördela ärendena, göra utskrifter av utredningen och befordra dessa
till nämndens ledamöter. Nämnden har dock samtidigt förklarat, att undersökning
för närvarande pågår om vilka åtgärder som kan vidtagas för att påskynda ärendenas
handläggning i inledningsskedet.

En sådan handläggningstid som nämnden angivit för fördelning av ärenden och
utskrifter kan icke vara förenlig med lagens krav på skyndsamhet. Det är därför
— i all synnerhet med tanke på de långa remisstider som kunnat konstateras vid
inspektionen — påkallat, att nämnden tar under övervägande icke blott vad som
kan göras för att avkorta handläggningstiden i inledningsskedet utan även i slutskedet.
Bl. a. torde kunna övervägas huruvida man icke kan låta assistenten muntligen
föredraga utredningen i de fall, då distribuering av utredningen icke medhinnes
före närmast följande sammanträde.

Emellertid synes ärendena sinkas icke endast på grund av att utredningarna påbörjas
för sent och på grund av organisatoriska förhållanden. Beträffande fallet
Claes framgick sålunda klart redan då åklagarens remiss inkom den 6 februari
1968, att Claes gjort sig skyldig till grov stöld i november 1967. Likväl blev barnavårdsnämndens
utredning i ärendet, vilken endast omfattade samtal med Claes,
hans föräldrar och en lärare, ej färdig förrän den 9 december 1968. Nämnden avgjorde
därefter ärendet först den 18 december 1968. Som skäl för detta dröjsmål har

249

anförts, dels att barnavårdsnämnden den 29 mars 1968 fått anmälan om flera brott
av Claes, dels att Claes’ skolsituation var mycket bekymmersam, dels att det var
nödvändigt att följa hans utveckling en tid, innan yttrande avgavs, dels ook att
ärendet handlagts av flera assistenter. Dessa skäl förefaller emellertid föga bärande.
Sålunda borde en första utredning ha kunnat färdigställas redan före den 29 mars
1968. Situationen synes därvid ha varit sådan att klara indikationer för en övervakning
förelåg. Då utredningen ej var färdig vid denna tidpunkt borde den omständigheten,
att Claes fortsatte att begå brott samt att hans förhållanden även i övrigt
var oroande, ha utgjort starkt skäl för att så snabbt som möjligt slutföra utredningen.
Särskilt anmärkningsvärt förefaller, att utredningsassistenten enligt vad som
antecknats i utredningen, trots att Claes’ skolförhållanden var mycket bekymmersamma,
under den långa tid utredningen tog ej lyckats få reda på vad som framkom
vid en undersökning av Claes, som verkställdes av skolpsykiatern. Slutligen
kan ej heller det förhållandet, att ett ombyte skett på den assistenttjänst, på vilken
utredningen vilade, ursäkta ett så långt dröjsmål som förevarit. Även om den stora
personalomsättningen inom barnavårdsnämnden givetvis medför svårigheter med
tidsförskjutningar i ärendenas handläggning som följd, måste dessa svårigheter bemötas
med motåtgärder bl. a. på det sätt att den nytillträdande tjänstemannen instrueras
om vilka ärenden som är särskilt brådskande och följaktligen måste prioriteras.

På sätt framgår av det sagda kan den nuvarande handläggningsordningen inom
Stockholms stads barnavårdsnämnd för ärenden, i vilka åtalsfrågan ligger under
prövning hos åklagarmyndigheten, icke anses tillfredsställande. Jag vill därför hemställa
att nämnden måtte överväga vilka åtgärder som kan vidtagas för att bringa
handläggningen av dessa ärenden i bättre överensstämmelse med vad som förutsattes
under förarbetena till lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Fråga om barnavårdsnämnd eftersatt skyldighet att ingripa i anledning av anmälan
om misstänkt fall av otukt med minderåriga

Den 28 mars 1969 anförde O. B. klagomål hos JO över att barnavårdsnämnden
i Sundsvall inte inom rimlig tid iakttagit sin skyldighet att omhändertaga hans tre
barn för samhällsvård. O. B. påtalade att han sedan hösten 1967 vid ett flertal tillfällen
hos socialbyrån i Sundsvall påtalat att barnens moder, med vilken han inte
längre sammanlevde, bedrev otukt med minderåriga och vanvårdade sina egna barn
utan att barnavårdsnämnden ingripit. De tre barnen omhändertogs för samhällsvård
först sedan otukten blivit föremål för polisutredning efter anmälan av O. B.
I bifogade tidningsartiklar meddelades att modern till barnen, vilken anhållits, erkänt
att hon övat otukt med ett tiotal pojkar i åldern 12—14 år. Otukten skulle
enligt en av tidningsartiklarna fått fortsätta, trots att flera personer påtalat förhållandena
hos barnavårdsnämnden.

250

Barnavårdsnämnden anförde i sitt yttrande över klagomålen i huvudsak följande.
Alla tre barnen hade under olika tider varit placerade vid förskola eller daghem.
Hustrun hade vid ett tiotal tillfällen erhållit hjälp av hemvårdarinna. Åtgärderna
hade vidtagits dels för att skapa ett underlag för en bedömning om barnen
sköttes otillfredsställande i hemmet och dels i syfte att träna modem att sköta
hemmet och att ordna en bättre miljö för barnen i deras hem. Varken hemvårdarinna
eller förskollärare hade, även om det framkommit att det ofta varit smutsigt
och oordnat i hemmet, anmält sådana förhållanden, som motiverade att barnen
skildes från föräldrahemmet. Omständigheter, som utvisade att hustrun var olämplig
som vårdnadshavare, framkom inte vid de vårdnadsutredningar, som företogs
av barnavårdsnämnden. De omständigheter, som ledde till barnens skiljande från
hemmet, hade inte kunnat klarläggas tidigare än som skett, och det hade därför inte
heller tidigare funnits förutsättningar för att ingripa med så allvarliga åtgärder som
att omhändertaga barnen för samhällsvård. Ett omhändertagande av barnen i ett
tidigare skede skulle ha inneburit att allvarliga rättssäkerhetsintressen skadats. Vid
beaktande av rättssäkerhetsfrågorna finns det alltid risk att åtgärder i barnavårdsärenden
inte kan insättas så snart som enligt vad senare utveckling kunde visa varit
önskvärt.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Redan i 1 § bvl stadgas, att samhällets barnavård har till syfte att främja en
gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för dem.
Barnavården har alltså till syfte icke blott att tillse att de unga får växa upp i materiellt
sett tillfredsställande levnadsförhållanden utan även att oart och kriminalitet
bland barn och ungdom motverkas. För att förverkliga detta syfte har barnavårdsorganen
att bedriva såväl allmänt förebyggande som individuellt inriktad verksamhet.
Stadgandet i 1 § bvl kompletteras med en bestämmelse i 3 § om att barnavårdsnämnden
skall göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden
inom kommunen samt därvid särskilt uppmärksamma sådana underåriga
som med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hem- och familjeförhållanden
samt omständigheterna i övrigt kan anses vara utsatta för risk att utvecklas
ogynnsamt. Det åligger alltså barnavårdsnämnden att särskilt uppmärksamma
sådana underåriga som kan anses särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt.
Härmed har avsetts att framhäva nämndens skyldighet att på ett tidigt stadium
verka till förebyggande av kriminalitet och asocialitet bland de unga.

I 4 kap. bvl anges vilka åtgärder barnavårdsnämnden i de individuella fallen har
möjlighet att vidtaga, då den unges utveckling äventyras på grund av fostrarens
olämplighet eller bristande förmåga att fostra honom eller då den unge på grund
av sitt eget beteende är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets
sida. Även i detta sammanhang har framhållits, att bamavårdsmyndigheterna
skall på ett tidigt stadium söka få kännedom om rådande missförhållanden för
att kunna ingripa så snabbt som möjligt.

251

Av det sagda framgår, att barnavårdsnämnderna, om det kommer till deras kännedom
att ett flertal småpojkar under misstänkta omständigheter gör täta besök
hos en vuxen person, har all anledning att ägna detta förhållande stor uppmärksamhet.
Detta innebär givetvis icke, att barnavårdsnämnden skall äventyra rättssäkerheten
genom att inskrida med åtgärder enligt 4 kap. bvl enbart med ledning
av lösa rykten om att otillbörliga förhållanden förekommit. Däremot torde det utan
tvekan åligga barnavårdsnämnden att utan dröjsmål låta utreda de närmare omständigheterna
och att, om utredningen bekräftar misstankarna, omedelbart inskrida
med lämpliga åtgärder. Visserligen innebär stadgandet i 14 § bvl icke något
oeftergivligt krav på att varje anmälan till barnavårdsnämnden skall föranleda en
ingående utredning. Emellertid stiger kravet på utredning ju allvarligare förhållanden
anmälan avser, och skulle anmälan avse så allvarliga förhållanden som i förevarande
ärende får enligt min mening utredning ej underlåtas med mindre barnavårdsnämnden
kan känna sig övertygad om att anmälan är obefogad. Anser sig
barnavårdsnämnden ej ha möjlighet att utreda om anmälan har fog för sig bör
denna, då fråga är om allvarliga brott, vidarebefordras till polisen, som i sådant fall
har större möjligheter att höra alla inblandade.

I förevarande fall hade O. B. under första halvåret 1968 vid åtminstone sex
tillfällen framfört klagomål till barnavårdsnämnden över att hustrun omgav sig med
en mängd underåriga pojkar och att hon stod i otillbörligt förhållande till dem.
Även om det till en början kunnat finnas vissa skäl för barnavårdsnämnden att anse
klagomålen framställda enbart i syfte att svärta ner hustrun inför den kommande
vårdnadsprocessen, borde dock intensiteten i desamma och de alltmer preciserade
uppgifterna ha föranlett barnavårdsnämnden att ta allvarligare på klagomålen. Än
större anledning att göra detta uppstod vidare, då en sjuksyster vid barnavårdscentralen
och en granne till hustrun den 31 maj 1968 ringde till barnavårdsnämnden
och lämnade uppgifter, som gav starkt stöd åt att O. B:s uppgifter var riktiga. Att
vid sådant förhållande från barnavårdsnämndens sida endast göra ett hembesök
under dagtid hos hustrun och nöja sig med de förklaringar hon lämnade till de
underåriga pojkarnas besök förefaller helt otillfredsställande. I stället borde en ingående
utredning ha skett, varvid O. B., grannar till hustrun, personal vid barnavårdscentral
och skola samt av dessa namngivna pojkar borde ha hörts. Ärendet
rörde ju nu icke allenast makarna B:s barns välbefinnande utan fråga var, om en
betydligt större grupp barn riskerade en ogynnsam utveckling. Då barnavårdsnämnden
med hänsyn till hustruns förestående avresa till Piteå ej fann sig föranlåten
att göra en sådan utredning, hade i allt fall förelegat starka skäl att noggrant följa
hennes förhållanden efter återkomsten till Sundsvall. I beaktande av de allvarliga
misstankar som tidigare framförts mot hustrun torde för en sådan uppföljning av
ärendet icke ha varit tillräckligt, att barnavårdsnämnden sökt bevaka hemmet genom
hemvårdarinnor, som besökt henne vid nio tillfällen under andra halvåret
1968, enligt allt att döma under dagtid.

Under andra halvåret 1968 växte skälen för en utredning om hustruns umgänge
med underåriga pojkar i styrka med tanke på såväl dessa pojkars som hennes egna

252

barns förhållanden. O. B. hade sålunda dels under vårdnadsutredningen lämnat
uppgifter om nya besök av pojkgäng hos hustrun, dels i skrift till barnavårdsnämnden
i oktober påpekat att en del av de barn, som besökte hustrun, var efterlysta
av polisen. Vidare hade i samma månad två skolsköterskor anmält, att det i skolan
gick rykten om att en mängd småpojkar höll till hemma hos hustrun. Om icke förr
så borde barnavårdsnämnden, som uppenbarligen ej ansåg sig själv böra utreda
misstankarna om hennes umgänge med underåriga pojkar och härbärgerande av
efterlysta barn, i detta läge ha anmält misstankarna till polisen. Än betänkligare
måste anses, att barnavårdsnämnden icke heller därefter, sedan det framkommit
misstankar om att hustrun försåg underåriga med vin och sprit, lät utreda förhållandena
eller vidarebefordrade misstankarna till polisen.

Allvarliga anmärkningar kan alltså enligt min mening riktas mot barnavårdsnämnden
för att nämnden ej tillsett, att misstankarna mot hustrun rörande hennes
umgänge med minderåriga pojkar utretts på ett tidigare stadium än som skett och
att de missförhållanden, som rått, brutits långt tidigare än som blivit fallet. Samtidigt
måste emellertid beaktas, att ett flertal omständigheter föreligger som —
även om de ej utgjort skäl för att underlåta att utreda vad som förevarit — dock
är av sådan beskaffenhet, att de kan andragas till barnavårdsnämndens försvar.
Till en början måste sålunda hänsyn tagas till att fråga onekligen varit om ett mycket
besvärligt och svårbedömt ärende. Vidare kan ej heller i detta sammanhang
bortses från att ett spänt förhållande rått mellan makarna B. och att omständigheterna
även i övrigt varit sådana att barnavårdsnämndens skepsis mot mannens
uppgifter ej kan anses ha varit helt oberättigad. Slutligen bör också beaktas, att
barnavårdsnämndens handlande präglats av en uppriktig önskan att hjälpa hustrun
till en dräglig tillvaro med sina barn.

JO lät därför bero vid en allvarlig erinran om vikten av att barnavårdsnämnden
tillser, att anmälningar av sådan art, som förekommit i förevarande ärende, blir
på lämpligt sätt utredda så snabbt som möjligt.

Fråga om barnavårdsnämnd vid delgivning av handlingar med part ägt undanta

läkarintyg

I en klagoskrift anförde Kerstin S. klagomål över ett av barnavårdsnämnden
i Växjö meddelat beslut att omhändertaga hennes son. Vid genomgång av nämndens
handlingar i ärendet uppmärksammades följande: Nämnden beslöt 28.4.1970
att ett från häradsrätten i Mellersta Värends domsaga i fotostatkopia mottaget
läkarintyg rörande Kerstins kroppsliga och psykiska tillstånd, utfärdat 7.6.1966 av
biträdande överläkaren A. Jäderholm-Gustafsson och avsett att företes vid domstol
i ärende om omyndigförklaring av Kerstin, inte skulle delgivas henne. I samband
härmed åsatte nämnden intyget anteckning om att det skulle behandlas »konfidentiellt».

253

Med anledning därav inhämtades yttrande från barnavårdsnämnden. I avgivet
yttrande uttalade nämnden:

Läkarintyget har åberopats i utredningen då det har uppgifter att lämna om
moderns psykiska status och hennes förmåga att ta vara på sig själv. Barnavårdsnämnden
har beslutat hemlighålla läkarintyget då det vid tiden för utfärdandet
icke delgivits Kerstin enligt punkt IV a) och b) läkarintyget. Barnavårdsnämnden
har inte funnit någon anledning att ändra på detta tillvägagångssätt då det inte
finns något läkarintyg som motsäger uppgifterna i åberopande intyg. Vad beträffar
nämndens anteckning att intyget skall behandlas konfidentiellt, är att beklaga att
en ordförväxling skett mellan hemlig och konfidentiell.

Punkt IV a) och b) i läkarintyget angav, att Kerstins hörande skulle vara utan
gagn, varför delgivning med henne av föreläggande att svara i målet borde kunna
underlåtas, samt att Kerstins personliga inställelse inför domstolen skulle kunna
medföra men eller fara.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Petrén följande.

Jämlikt 19 § bvl skall, innan barnavårdsnämnd avgör ärende, den ärendet rör
underrättas om vad som framkommit vid utredningen samt tillfälle beredas honom
att yttra sig däröver, såvida icke sådant yttrande befinnes uppenbart obehövligt
eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande icke kan avvaktas.

Det ovannämnda läkarintyget ingick i det material som införskaffats i utredningen
i ärendet om omhändertagande av Kerstins son, i vilket ärende Kerstin
var part. Sitt beslut att undantaga läkarintyget från det utredningsmaterial, som
i enlighet med nyssnämnda bestämmelse i bvl skulle delgivas Kerstin, har nämnden
stött på sekretesslagen, dock utan att angiva särskild bestämmelse i lagen.

Ett undantagande av handling från delgivning med part enligt 19 § bvl torde
endast kunna ske, därest handlingens utlämnande skulle förvägrats parten, om
denna begärt att utfå handlingen. I förevarande fall gäller det sålunda att undersöka
huruvida nämnden kunnat vägra Kerstin att få ta del av läkarintyget, om
hon begärt att utfå det. Däremot saknar den av nämnden i remissvaret såsom skäl
för beslutet att hemlighålla läkarintyget för Kerstin åberopade omständigheten
att intyget vid tiden för utfärdandet icke hade delgivits henne all betydelse för
frågan om intyget skolat undantagas från delgivning enligt 19 § bvl.

Jämlikt. 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen är allmän handling offentlig, om
den ej skall hållas hemlig med stöd av någon bestämmelse i sekretesslagen. Enligt
14 § första stycket nämnda lag gäller att handling, som av läkare upprättats till
utredning i mål eller ärende hos domstol, i vad de angår enskilds personliga förhållanden,
icke må utan den enskildes samtycke utlämnas till annan tidigare än
70 år efter handlingens datum. Denna regel gäller emellertid ej utlämnande av
handling till den person som handlingen gäller. I 14 § andra stycket samma lag
angives de förutsättningar, under vilka sådan handling får undanhållas den som
berörs därav. Dessa är ej förhanden i förevarande fall. Nämnden har således inte

254

lagligen kunnat vägra Kerstin att få ta del av läkarintyget och har då ej heller ägt
besluta, att ifrågavarande läkarintyg skulle undantas från det material som enligt
19 § bvl skulle delgivas Kerstin. Nämndens beslut därutinnan är felaktigt.

I 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen meddelas bestämmelser om att myndighet,
som finner handling hos sig skola hållas hemlig, äger förse handlingen med
anteckning om att den är hemlig. Sådan anteckning skall innehålla uppgift å det
lagrum, som åberopas för handlingens hemlighållande, dagen för anteckningen
samt den myndighet, som låtit verkställa anteckningen. Allmän handling får icke
förses med anteckning om att den är hemlig i annan ordning än i nu återgivna
lagrum sägs.

Läkarintyget är otvivelaktigt av den art att det jämlikt 14 § första stycket sekretesslagen
bör hemlighållas för annan än Kerstin. Nämnden äger då enligt det
citerade grundlagsstadgandet förse intyget med s. k. hemligstämpling. Sådan anteckning
skall självfallet ges en lagenlig utformning. Barnavårdsnämnden har själv
medgivit, att anteckningen är felaktig såtillvida att ordet konfidentiell av misstag
kommit att användas i stället för hemlig. Anteckningen brister även därutinnan,
att nämnden uraktlåtit att i enlighet med innehållet i ovan återgivna stadgande
uppgiva det lagrum, som åberopas för handlingens hemlighållande.

Nämndens felaktiga åtgärder är icke av beskaffenhet att föranleda ansvar för
någon av dess ledamöter.

Fråga om barnavårdsnämnd vid ordnande av ferievistelse för barn skall ta hänsyn
till såväl vårdnadshavares som umgängesberättigads önskemål

Sollentuna och Färentuna domsagas häradsrätt dömde 11.11.1965 till äktenskapsskillnad
mellan Jan K. och hans hustru Åsa K. Genom domen tillerkändes
Åsa K. vårdnaden om makarnas barn Anne Monica, född 1958, och Per Olof,
född 1962. Vidare förordnades att Jan skulle äga rätt att ha barnen hos sig bl. a.
fyra veckor under sommaren. Åsa och barnen bor i Sundbyberg medan Jan bor
i Jönköping.

Båda barnen har under ett antal somrar på Åsas begäran och genom medverkan
av familjenämnden i Sundbyberg, som handhar bl. a. feriebarnsverksamheten
i staden, varit utplacerade som feriebarn hos familjer i Norrland, Anne Monica
hos en familj i Skönsberg vid Sundsvall och Per Olof hos en familj i Krångede
i Ragunda kommun.

Jan uppgav i en klagoskrift i huvudsak följande: I början av april 1970 fick
han medgivande av Åsa att Per Olof skulle få vistas hela sommaren hos Jans föräldrar
i Gunnebobruk i Kalmar län. Hans fader, Harald K., insände 10.4.1970
skriftlig anhållan till barnavårdsnämnden i Sundbyberg om att få som feriebarn
mottaga Per Olof i sitt hem. Något besked på denna anhållan lämnades ej förrän
påminnelser gjorts per telefon 15.5.1970. Barnavårdsnämnden meddelade då att

255

Per Olof uttryckt en önskan att få vistas i Krångede, där pojken skulle vara
placerad i två månader räknat från 16.6. Dottern skulle under samma tid vara
i sommarhemmet i Skönsberg. Detta förfaringssätt skulle innebära att Jan icke
fick tillfälle att ha barnen hos sig under sommaren, eftersom skolan börjar omkring
25.8. Om barnen hade placerats hos Jans föräldrar, hade han haft möjlighet
att träffa dem, då han tillbringar större delen av sin semester hos föräldrarna.

Jan klagade över att barnavårdsmyndigheterna i Sundbyberg med vetskap om
hans rätt att ha barnen hos sig i fyra veckor placerat dem i sommarhem i Norrland
under hela sommaren, så att han i realiteten berövades sin möjlighet att utöva
den umgängesrätt, som tillkommer honom enligt äktenskapsskillnadsdomen.

Efter remiss till barnavårdsnämnden inkom Sundbybergs stads familjenämnd
med yttrande, däri anfördes i huvudsak följande: Det är riktigt att till sociala byrån
i Sundbyberg inkom en skrivelse från Jans fader av 10.4.1970, vari denne
begärde att få ha sonsonen hos sig som feriebarn under sommaren 1970. Vid senare
kontakt med sociala byrån förklarade emellertid Åsa att hon önskade att Per
Olof även under sommaren 1970 skulle återvända till feriehemmet i Ragunda.
Barnavårdsnämnden i Ragunda kommun hade då redan hunnit godkänna hemmet
för två andra feriebarn, varför det dröjde innan nytt besked kunde erhållas
att hemmet kunde godkännas jämväl för Per Olof. Detta dröjsmål utgjorde anledningen
tilli att Jans fader fick vänta på svar från sociala byrån till i mitten av
maj månad. I yttrandet uppgavs slutligen att familjenämnden i sitt arbete rättade
sig endast efter vårdnadshavarens önskemål och att nämnden inte kunde ta hänsyn
till »både barnens och två föräldrars olika önskemål».

Socialstyrelsen anförde i infordrat utlåtande följande:

Barnavårdsnämnd har att vid handläggningen av barnavårdsärende som riktpunkt
ha barnets bästa. I möjligaste mån bör nämnden i sitt handlande beakta
vårdnadshavarens önskemål. En dom angående icke vårdnadshavande förälders
umgängesrätt bör därjämte givetvis så långt möjligt är respekteras. Om vårdnadshavarens
och den icke vårdnadshavande förälderns önskemål går i sär, bör nämnden
söka sammanjämka dem. För de fall då verkställighet av dom eller beslut angående
vårdnad eller umgängesrätt söks hos länsstyrelsen har länsstyrelsen möjlighet
att uppdra åt ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnden eller tjänsteman
inom barnavården att verka för att den som har hand om barnet frivilligt skall fullgöra
vad som åligger honom (21 kap. 2 § 1 st. FB). En sådan medlande insats bör
barnavårdsnämnderna enligt socialstyrelsens uppfattning söka göra på långt tidigare
stadium än då verkställighet sökts hos länsstyrelsen och förordnande om medling
av ifrågavarande slag meddelats. Härigenom kan eventuellt ansökan om verkställighet
undvikas.

Givetvis kan det föreligga svårigheter att i ett fall, då ett barn skall placeras,
samtidigt tillgodose barnets bästa och vårdnadshavarens resp. den umgängesberättigades
önskemål. I det aktuella ärendet gällde placeringen en ferievistelse. Det
är värdefullt, om ett barn, som funnit sig väl tillrätta i ett feriehem, får återvända
till samma hem och bibehålla kontakt med personer vid vilka barnet fäst sig. Enligt
handlingarna hade barnen K. tidigare några somrar vistats i de sommarhem,
där de nu på modems önskan placerades. Emellertid framgår av handlingarna,
att Per Olof hade erbjudits ferievistelse hos farföräldrarna, hos vilka han

256

uppges ha vistats vid flera tillfällen, senast i april 1970. Såvitt framgår av handlingarna
råder ett gott förhållande mellan Per Olof och farföräldrarna. Under
förutsättning att barnavårdsnämnden i farföräldrarnas hemkommun hade tillstyrkt
placeringen, anser socialstyrelsen att Sundbybergs familjenämnd borde ha givit
företräde för en placering hos dem framför en placering hos familjen Åström, då
man därigenom hade möjliggjort för fadern att få utöva sin umgängesrätt. I varje
fall borde enligt styrelsens uppfattning försök ha gjorts att få modern och Per
Olof att acceptera denna placering. Med hänsyn till Per Olofs tidigare vistelse
hos farföräldrarna förefaller stora möjligheter ha förelegat att få dem att gå med
på placeringen i fråga.

Ställföreträdande JO Petrén anförde vid ärendets avgörande följande.

Såsom socialstyrelsen påpekat kan av reglerna i 21 kap. 2 § föräldrabalken om
verkställighet av dom eller beslut såvitt avser vårdnad eller umgängesrätt dragas
vissa slutsatser. Ledamot av barnavårdsnämnd eller tjänsteman inom barnavården
kan enligt nämnda lagrum av länsstyrelse i verkställighetsärende av angivet slag
få i uppdrag att verka för att den som har hand om barnet skall frivilligt fullgöra
vad som åligger honom. Så mycket mera måste det då anses åligga barnavårdsnämnd
att i de dispositioner avseende barns placering, vari nämnden medverkar,
tillse att icke sådana situationer uppkommer att någon som har vårdnaden av barnet
eller som har rätt till umgänge med det försättes i det läget att han eller hon kan
se sig nödsakad att begära verkställighet för att komma i åtnjutande av sina förmåner
som vårdnadshavare eller som umgängesberättigad. Någon formell skillnad
beträffande rättsställning föreligger heller icke mellan vårdnadshavare och umgängesberättigad.
Bådas rättsställning går tillbaka på ett avtal eller, som i detta
fall, en dom i vårdnadsfrågan. Den ena parten har sålunda sett ur detta perspektiv
icke något företräde framför den andra. Mot bakgrund av vad jag nu anfört
finner jag familjenämndens ståndpunkt att det inte för nämnden är möjligt att vid
placering av feriebarn ta hänsyn till både barnens och två föräldrars önskemål icke
vara riktig i de fall, då placeringsfrågan berör såväl vårdnadshavarens som den
umgängesberättigades intressen. Familjenämnden har att taga hänsyn till båda
parter.

I förevarande fall hade familjenämnden i Sundbyberg i den rådande situationen,
då Per Olof erbjudits ferievistelse hos sina farföräldrar, varigenom Jan kunnat
på ett enkelt sätt komma i åtnjutande av sin rätt till umgänge med Per Olof, bort
försöka att förmå Åsa att gå med på att Per Olof placerades hos farföräldrarna
under sommaren 1970. Som följer av det förut sagda kan familjenämndens attityd
att inte ta hänsyn till Jans rätt till umgänge med sonen enligt äktenskapsskillnadsdomen
och nämndens åtgärd att placera Per Olof i Krångede, där Jan knappast
hade möjlighet att träffa sonen, icke anses förenliga med den lagstiftarens mening,
som bär upp de ovan citerade reglerna i föräldrabalken.

Vad som förekommit är dock icke av den beskaffenhet att det bör läggas någon
tjänsteman vid barnavårdsmyndigheten i Sundbyberg till last som fel eller försummelse
i tjänsten.

257

Lämpligheten av att barnavårdsman gör vårdnadsutredning

I ärende angående klagomål mot barnavårdsnämnden i Solna angående utiåtande
i vårdnadsmål var upplyst att till grund legat en av barnets barnavårdsman,
socialassistenten Birgit Sjögren gjord utredning.

Ställföreträdande JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande i denna del.

Här har också rests frågan om inte bamavårdsmannaskapet inneburit hinder
av jävsnatur för Sjögren att verkställa vårdnadsutredningen. Några föreskrifter om
jäv för sådant fall som det påtalade finns inte meddelade för den kommunala
barnavården. Laga hinder förelåg därför inte mot att barnavårdsnämnden uppdrog
åt Sjögren att göra vårdnadsutredningen. Däremot kan det från mera allmän
synpunkt anses mindre lämpligt att tjänsteman som är barnavårdsman gör vårdnadsutredning
beträffande barnet, bl. a. med hänsyn till att det kan försvåra det
framtida samarbetet med föräldrarna till men för barnet.

Det måste också allmänt sett anses bättre att bamavårdsmannens upplysningar,
som kan spela stor roll, tillförs utredningen utifrån genom att bamavårdsmannen
hörs av utredaren än genom att bamavårdsmannen som utredare själv tillför utredningen
dessa upplysningar med risk för sammanblandning av funktionen som
upplysningslämnare och som inhämtare och bedömare av utredningsmaterialet. Det
bör därför enligt min mening undvikas att en tjänsteman fullgör den dubbla funktionen
av barnavårdsman och utredningsman.

9 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

258

Nykterhetsvård

Vid häktningsförhandling i mål mot alkoholmissbrukare för olaga hot och misshandel
har domstolen funnit risken för fortsatt brottslig verksamhet icke vara så stor
att han borde häktas. Fråga om polismyndigheten det oaktat med stöd av

nykterhetsvårdslagen ägde kvarhålla mannen såsom farlig alkoholmissbrukare

I ett klagoärende påtalade en person, S., att han blivit kvarhållen av polisen
oaktat en framställning om häktning av honom lämnats utan bifall av domstolen.
Sakläget i ärendet var följande.

S. hade ofta uppträtt spritpåverkad och vid flera tillfällen misshandlat sin fästmö,
med vilken han sammanbodde. Sedan han natten till den 11 september 1969
misshandlat fästmön och hotat henne till livet, anhölls han av polismyndigheten i
Uppsala och begärdes häktad hos rådhusrätten i Uppsala. Efter häktningsförhandling
förklarade rådhusrätten i beslut den 16 september 1969 på anförda skäl att
skäl för häktning ej förelåg utan förordnade att S. skulle försättas på fri fot.

Polismyndigheten i Uppsala beslöt därefter samma dag att omhändertaga S.
jämlikt 21 § nykterhetsvårdslagen och att göra ansökan hos länsstyrelsen om hans
tvångsintagande på vårdanstalt. Ansökningen inkom till länsstyrelsen den 17 september
1969, varvid länsstyrelsen med stöd av 26 § första stycket nykterhetsvårdslagen
förordnade, att S. fortfarande och intill dess länsstyrelsen annorlunda bestämde
skulle vara omhändertagen av polismyndigheten. Efter förhör, varvid S.,
dennes ombud, fästmön och en representant för nykterhetsnämnden var närvarande,
beslöt länsstyrelsen den 19 september 1969, att S. ej längre skulle vara omhändertagen
av polismyndigheten. Den 3 oktober 1969 beslöt länsstyrelsen, som fann
S. vara hemfallen åt alkoholmissbruk och till följd därav farlig för annans personliga
säkerhet, att S. skulle tvångsintagas på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
men att med beslutets verkställande skulle villkorligt anstå. S. hade vid
denna tidpunkt åter sammanflyttat med fästmön.

Polismyndigheten inkom i ärendet med infordrat yttrande. Vidare granskades
länsstyrelsens handlingar i nykterhetsvårdsärendet.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

I 24 kap. 1 § rättegångsbalken stadgas, att den som är på sannolika skäl misstänkt
för brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver, må häktas bl. a.
om anledning förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Häktning
har i sådana fall icke karaktären av egentligt straffprocessuellt tvångsmedel utan
avser att bereda skydd åt den sorn hotas av brottsliga handlingar från den misstänktes
sida. Beslut om häktning ankommer på rätten.

259

Bestämmelser om provisoriska frihetsberövanden för att skydda andra personer
för angrepp förekommer emellertid även i författningar, där avgörandet ankommer
på administrativa myndigheter. Sålunda stadgas i 21 § 1 mom. nykterhetsvårdslagen,
att polismyndighet ofördröjligen skall — om det föreligger sannolika skäl för
att en person är hemfallen åt alkoholmissbruk och farlig för annans personliga
säkerhet samt för att faran är så överhängande, att länsstyrelsens beslut om tvångsintagning
ej utan våda kan avvaktas — på lämpligt sätt tillfälligt omhändertaga honom.
Har sådant omhändertagande skett, skall polismyndigheten senast dagen efter
omhändertagandet göra ansökan om tvångsintagning. Finnes med hänsyn till
utredningen längre uppskov erforderligt, må med ansökan anstå, dock längst till
femte dagen efter omhändertagandet.

Av dessa stadganden framgår, att behovet av att skydda omgivningen mot en
viss person kan komma under såväl rättsliga som administrativa myndigheters prövning.
Varje myndighet har därvid att på eget ansvar pröva, vilken åtgärd som bör
vidtagas. Givet är dock att den ena myndighetens prövning ej kan vara helt utan
betydelse för den andras. Sålunda måste den myndighet som prövar ärendet sist
noggrant överväga de skäl som legat till grund för den första myndighetens ståndpunktstagande.
Det är ju uppenbart att det för den som blir föremål för ingripande
måste te sig mycket egendomligt, att de olika myndigheterna kommer till
diametralt motsatta beslut.

I förevarande fall har rådhusrätten funnit, att S. var på sannolika skäl misstänkt
för olaga hot och misshandel samt att fara förelåg för att S., i vart fall såvitt gällde
målsägandena, skulle fortsätta sin brottsliga verksamhet. Sedan S. förbundit sig
att lämna ifrån sig nycklama till fästmöns bostad och att under viss tid ej besöka
det hus, i vilket målsägandena bodde, har rådhusrätten emellertid uppenbarligen
ansett, att risken för fortsatt angrepp ej var så överhängande att ett frihetsberövande
borde ske. Polismyndigheten har — enligt vad som framgår av polismyndighetens
yttrande — redan vid S:s anhållande den 11 september intagit den ståndpunkten
att skäl förelåg för ett ingripande jämlikt 21 § 1 mom. nykterhetsvårdslagen,
varvid man dock ansåg lämpligast att först avvakta utgången av åklagarens
handlande. Sedan häktningsframställningen lämnats utan bifall, har polismyndigheten
— efter att ha inhämtat upplysningar från nykterhetsnämnd och läkare att
S. sedan en längre tid tillbaka missbrukat alkohol, att han varit aggressiv mot och
misshandlat fästmön och att han var i trängande behov av vård men utan att närmare
yttra sig om de skäl, som föranlett rådhusrätten att försätta S. på fri fot —
fullföljt sin ursprungliga tanke att omhändertaga S. enligt nykterhetsvårdslagen.

Såsom länsstyrelsen funnit har S. onekligen varit hemfallen åt alkoholmissbruk
och farlig för annans personliga säkerhet. För att polismyndigheten skulle få omhändertaga
S. krävdes emellertid även att sannolika skäl förelåg för att faran var så
överhängande att länsstyrelsens beslut om tvångsintagning ej utan våda kunde avvaktas.
Även om en så överhängande fara kunde antagas ha förelegat vid anhållandet
den 11 september, var det ingalunda självklart att faran var lika överhängande
den 16 september, då S. haft tid att besinna sig samt därjämte utfäst sig att

260

lämna ifrån sig nyckeln till hennes bostad och att ej besöka den hyresfastighet, i
vilken hon bodde. Härtill kommer att S. måste ha förstått att frågan om hans häktande
kunde komma att upptagas på nytt i händelse av ytterligare övegrepp från
hans sida. Detta måste ha varit ägnat att verka avhållande på S. Även om rådhusrättens
ställningstagande i häktningsfrågan mot bakgrunden av vad som upplysts
om S. kan anses innebära ett alltför stort risktagande, framstår det likväl enligt
min mening som tveksamt, om faran för ytterligare övergrepp var efter rättens
beslut så överhängande som polismyndigheten velat göra gällande.

Såsom jag tidigare nämnt har emellertid polismyndigheten haft att på eget ansvar
pröva denna fråga, och omständigheterna i ärendet har onekligen varit av sådan art
att olika meningar kan föreligga om hur överhängande faran var. Att polismyndigheten
vid sin bedömning kom till en axman uppfattning än rådhusrätten, då det
gällde att väga S:s intresse av att bli försatt på fri fot mot fästmöns behov av säkerhet,
är därför ej av beskaffenhet att kunna läggas någon tjänsteman hos polisen
till last såsom tjänstefel. Anledning synes däremot föreligga att framhålla, att polismyndighetens
prövning av faromomentet skall hänföra sig till den tidpunkt, då ett
eventuellt omhändertagande enligt nykterhetsvårdslagen skall ske, samt att polismyndigheten,
om de rättsliga myndigheterna funnit omedelbar fara ej föreligga,
bör ägna frågan om hur överhängande faran kan anses vara särskild uppmärksamhet.

I anledning av att polismyndigheten upplyst, att det ej var helt ovanligt, att polismyndigheten,
innan ingripande skedde enligt 21 § nykterhetsvårdslagen, avvaktade
de rättsliga myndigheternas åtgärder, anser jag mig böra framhålla följande.

Det är givet att ett ingripande jämlikt 21 § nykterhetsvårdslagen ej kan ske så
länge en person sitter anhållen eller häktad. Emellertid är att märka att polismyndighetens
ingripande enligt 21 § nykterhetsvårdslagen skall underställas länsstyrelsens
prövning så snabbt som möjligt. Ansökan till länsstyrelsen skall — såsom
nämnts — helst göras redan dagen efter ingripandet eller om det med hänsyn till
utredningen är erforderligt med längre uppskov senast å femte dagen därefter. Angelägenheten
av att länsstyrelsens omprövning kommer så snart som möjligt har
också föranlett vissa polismyndigheter att omedelbart, när någon omhändertagits
enligt 21 § nykterhetsvårdslagen, avisera föredraganden hos länsstyrelsen därom.
Mot bakgrunden av vad nu sagts synes mindre lämpligt, att polismyndigheten, i de
fall då ett ingripande enligt 21 § nykterhetsvårdslagen kan bli aktuellt, utan att
vidtaga någon åtgärd avvaktar de rättsliga myndigheternas prövning.

Lämpligare synes vara att polismyndigheten genast upptager samråd med nykterhetsnämnden
och verkställer den utredning som erfordras för sakens prövning enligt
nykterhetsvårdslagen så att ärendet, om ingripande enligt nykterhetsvårdslagen anses
böra ske, är helt förberett för länsstyrelsens prövning. Om länsstyrelsen därjämte
underrättas om att dess prövning eventuellt kommer att begäras, torde länsstyrelsen
kunna pröva ärendet omedelbart efter domstolens prövning av häktningsfrågan.

I förevarande ärende avsände visserligen polismyndigheten ansökan om S:s

261

tvångsintagning samma dag som S. omhändertogs enligt 21 § nykterhetsvårdslagen
eller den 16 september. Enär länsstyrelsen ej erhöll ansökningen förrän den
17 september och enligt allt att döma ej heller dessförinnan underrättats om densamma,
kunde förhör ej hållas och frågan om frihetsberövandet ej avgöras av
länsstyrelsen förrän den 19 september. Med tanke på att S. varit berövad sin frihet
sedan den 11 september borde denna prövning, om polismyndigheten i tid förberett
ärendet, ha kunnat ske tidigare. Då en anhållens tidigare förhållanden i nykterhetshänseende
för övrigt uppenbarligen är av betydelse för domstolen vid dess
prövning av häktningsfrågan i mål av förevarande art, torde även sett från denna
synpunkt ha varit lämpligt att polismyndigheten verkställt utredning enligt nykterhetsvårdslagen
och tillhandahållit åklagaren och domstolen denna utredning före
häktningsförhandlingen. Ett sådant förfarande är ägnat att minska riskerna för olika
bedömning av ärendet från de rättsliga och de administrativa myndigheternas sida.

Vissa övriga nykterhetsvårdsärenden

Bland ärenden av mera principiellt eller allmänt intresse inom nykterhetsvården
kan märkas ett ärende angående förutsättningar för avstängning från inköp av öl,
där förhållandena var följande.

Efter ansökan av nykterhetsnämnden i Ljungbyholms kommun meddelade länsstyrelsen
i Kalmar län förordnande om intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
av S. G., vilken under många år missbrukat alkohol. S. G. erhöll
dock villkorligt anstånd med intagningen. Eftersom nykterhetsnämnden kände till
att S. G. i berusningssyfte inköpte öl hos en handlande i orten, underrättade ordföranden
i nykterhetsnämnden med stöd av 6 § andra stycket tillämpningsföreskrifterna
till nykterhetsvårdslagen samt 22 § ölförsäljningsförordningen handlanden
muntligen och senare även skriftligen om att öl inte fick försäljas till S. G. och
till ytterligare en person i kommunen. Skrivelsen till handlanden, som var undertecknad
av nykterhetsnämndens ordförande, innehöll meddelande om att förbudet
gällde till dess att nykterhetsnämnden lämnade underrättelse om dess upphävande.
Ordföranden hade också underrättat flera handlande i Ljungbyholm om avstängningen.
Nykterhetsnämnden hade inte fattat något formellt beslut om att berörda
personer skulle avstängas från inköp av öL Till nykterhetsnämnden hade inte av
länsnykterhetsnämnden delegerats rätten att avstänga från inköp av rusdrycker
enligt 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen.

Vid ärendets avgörande hänvisades till ett tidigare av JO avgjort ärende, där
det iakttagits att en nykterhetsnämnd underrättat restaurangerna i ett samhälle att
en namngiven person icke borde serveras sprit. Iakttagelsen föranledde JO att till
närmare prövning upptaga frågan i vilken utsträckning nykterhetsnämnd ägde lämna
restauratörer sådana meddelanden. Ärendet refererades i JO:s ämbetsberättelse
1968 s. 519 ff.

262

I förevarade ärende anförde JO Bexelius följande.

Vad sagts om meddelande till restauratör gäller i lika hög grad meddelande
till ölförsäljare. Ett meddelande från en nykterhetsnämnd till en ölförsäljare att öl
ej får försäljas till viss person innebär, att personen enligt nämndens mening kommer
att använda ölet i berusningssyfte. Meddelandet får alltså enligt 22 § ölförsäljningsförordningen
den verkan att ölförsäljning till honom förhindras. Det meddelande
som nykterhetsnämndens ordförande lämnat handlanden måste följaktligen
vara att bedöma som en åtgärd enligt 14 § 2 mom. nykterhetsvårdslagen. Sådan
åtgärd må icke under några förhållanden beslutas av nykterhetsnämndens ordförande
och ej heller av nykterhetsnämnden med mindre länsnykterhetsnämnden delegerat
beslutanderätten i sådana frågor till den kommunala nykterhetsnämnden.
Beslutet skall vidare avse viss tid, högst ett år i sänder, och får alltså ej anges gälla
tills vidare. Vidare kan beslutet enligt 59 § nykterhetsvårdslagen överklagas och
beslutet bör följaktligen innehålla besvärshänvisning. Enligt 9 § tillämpningsföreskrifterna
till nykterhetsvårdslagen skall beslutet, där så ske kan, skriftligen delgivas
den som avses med beslutet.

I förevarande fall synes det ha varit sakligt befogat att meddela beslut enligt
14 § andra mom. nykterhetsvårdslagen beträffande S. G. Frågan härom har
dock inte prövats av länsnykterhetsnämnden och denna har inte heller till nykterhetsnämnden
delegerat befogenhet att meddela sådant beslut. Nykterhetsnämndens
ordförande överskred följaktligen sina befogenheter då han vidtog åtgärd
i syfte att hindra ölförsäljning till S. G. Förfarandet måste anses såsom desto mer
betänkligt som det uppenbarligen icke var fråga om en engångsföreteelse. Underrättelsen
till handlanden avsåg ju förutom S. G. ytterligare en person. Vidare hade
nykterhetsnämndens ordförande enligt vad han uppgivit till länsnykterhetsnämnden
givit liknande underrättelser till andra handlande. Å andra sidan måste även beaktas
att bestämmelserna på ifrågavarande område är svårtolkade och att de därför
kan vålla tolkningssvårigheter framför allt hos mindre nykterhetsnämnder.

I ett ärende uppkom frågan om det var berättigat att en ordförande i nykterhetsnämnd
gjorde anmälan till polisen om misstänkt rattfylleribrott. Förhållandena i
ärendet var följande. En person, J., besökte socialförvaltningens expedition i Pajala
och sammanträffade där med ordföranden i kommunens nykterhetsnämnd, A., som
därvid fick den uppfattningen att J. var onykter. A. underrättade därför polisen
telefonledes härom, därvid A. förklarade att A. — eftersom J. vid sina besök oftast
färdades i egen bil — ville göra polisen uppmärksam på förhållandet för eventuell
kontroll. Av handlingarna i ärendet framgick att A. vid kontakten med polisen syntes
ha handlat i sin egenskap av ordförande i kommunens nykterhetsnämnd.

I ärendet yttrade JO Bexelius bl. a. följande.

Då en nykterhetsnämnd får kännedom om att någon använt alkoholhaltiga drycker
till uppenbar skada för sig själv eller annan, skall nämnden enligt 12 § nykterhetsvårdslagen
skyndsamt verkställa undersökning och därvid inhämta den kännedom
om hans levnadsförhållanden och andra omständigheter för fallets bedömande,
vartill anledning förekommer. Med ledning av vad som förekommer vid denna
undersökning skall nämnden därefter avgöra vilka åtgärder nämnden bör vidtaga.
För att nämnden vid undersökningen skall kunna få erforderliga uppgifter av sin
klient och för att eventuellt behövliga hjälpåtgärder över huvud taget skall kunna
med framgång användas krävs att klienten hyser förtroende för den myndighet som

263

har att verkställa undersökningen och att vidtaga hjälpåtgärdema. Ett sådant förtroende
torde inte kunna skapas, om nykterhetsnämnd, när den fått kännedom om att
en person uppträtt alkoholpåverkad, anmäler detta för polisen utan att särskilda
skäl talar härför. I stället måste nykterhetsvårdens klient — liksom läkarpatienten
— kunna räkna med att nykterhetsnämnden i ärendet inte tar kontakt med andra
personer, myndigheter eller inrättningar än sådana som kan bidraga till att vården
av honom blir ändamålsenlig. I detta syfte har bestämmelsen om tystnadsplikt
i 64 § nykterhetsvårdslagen tillkommit.

Med hänsyn till det sagda anser jag för min del att kontakter av det slag, varom
i ärendet är fråga, såsom regel är olämpliga och ägnade att rubba klienternas förtroende
för nämnden. Det kan naturligtvis tänkas fall, då en hänvändelse till polisen
kan vara motiverad, exempelvis för att hindra en berusad person att framföra
bil. I det aktuella fallet var dock grunden för hänvändelsen till polisen föga underbyggd,
eftersom A. vid telefonsamtalet med polisen inte visste om J. ämnade föra
bil.

Vid ifrågavarande tid var J. inte föremål för någon åtgärd från nykterhetsnämndens
sida. Jag kan emellertid mot bakgrunden av vad här sagts om vikten av att
nämnden åtnjuter allmänhetens förtroende inte finna att berörda förhållande föranleder
ett annat betraktelsesätt.

I några nykterhetsvårdsärenden har uppmärksammats att dröjsmål förekommit
från nykterhetsnämnders sida i fråga om att utse övervakare för vårdtagare i samband
med försökspermittering från vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Vid avgörandet
av dessa ärenden framhöll JO Bexelius bl. a. att det för eftervården av person,
som varit intagen på vårdanstalt, är av stor betydelse att samarbetet mellan
anstalten och nykterhetsnämnden sker i så god tid före försökspermissionen att
övervakare kan förordnas redan innan försökspermissionen påbörjas. I samband
härmed framhölls att det är särskilt under den första tiden efter anstaltsvistelsen
som påfrestningarna möter den utskrivne och att han då behöver stöd från de nykterhetsvårdande
organen.

I ett ärende, som upptagits efter inspektion av en nykterhetsnämnd, anförde
JO Bexelius på förekommen anledning att åtgärder ifråga om avstängning av alkoholmissbrukare
från inköp av rusdrycker icke bör användas som ett hot och ej
får beslutas, då nykterhetsnämnden avser att utan att låta verkställa avstängningsbeslutet
avvakta utfallet på pågående sjukhus- eller läkarvård, som alkoholmissbrukaren
undergår. I samma ärende påpekades att avstängningsbeslut jämlikt 9 §
tillämpningsföreskrifterna till nykterhetsvårdslagen skriftligen skall delges den som
avses med beslutet. I samband härmed framhölls att den skriftliga delgivningen är
av betydelse inte minst med tanke på att den beslutet rör skall ha möjlighet att utöva
sin besvärsrätt och att delgivningsdagen är av avgörande betydelse för denna
besvärsrätt.

I ett annat inspektionsärende gavs anledning framhålla att beslut om övervakning
kan överklagas och att beslut härom jämlikt 10 § tredje stycket tillämpningsföreskrifterna
därför ofördröjligen skall skriftligen delges den beslutet rör.

264

Socialvård

Fråga om socialhjälp tili betalning av skulder

I ett ärende hemställde en ledamot av socialnämnden i örebro, att JO ville uttala
sig huruvida det kunde åligga socialnämnd att göra avbetalningar på hjälptagares
låneskulder samt om en socialnämnd med ianspråktagande av tillgängliga
donationsmedel borde hjälpa en person med inbetalning av kontanter till checkkonto,
som överskridits.

I ärendet yttrade JO Bexelius bl. a. följande.

Socialhjälpslagen skiljer mellan obligatorisk och frivillig hjälp. Obligatorisk
hjälp är kommunen jämlikt 12 § socialhjälpslagen skyldig att utgiva till den som
ej kan försörja sig. Sådan hjälp skall omfatta vad som erfordras för livsuppehället
och erforderlig vård. För sådan hjälp är hjälptagaren i princip inte skyldig att utge
ersättning. Den frivilliga socialhjälpen ankommer däremot på kommunens eller
socialnämndens fria bedömande. Enligt 13 § socialhjälpslagen får sålunda i andra
fall än som avses i 12 § socialhjälp meddelas enligt grunder, som kommunens
fullmäktige äger bestämma, eller, om sådana grunder ej fastställts, efter vad socialnämnden
prövar erforderligt. Hjälp enligt 13 § är sålunda ej bunden till vad som
erfordras för uppehället eller för erforderlig vård utan för densamma gäller endast
den begränsning, sorn i 14 § socialhjälpslagen anges för all socialhjälp, nämligen
att hjälpen bör lämnas på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i stånd
att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina.

Med hänsyn till att det står kommunerna fritt att efter egen prövning avgöra om
frivillig socialhjälp skall utgå eller ej har också ansetts mest konsekvent att överlåta
åt kommunerna att bestämma om hjälpen skall helt eller delvis återbetalas.
Det stadgas därför i 34 § socialhjälpslagen, att hjälptagare som fyllt 16 år är ersättningsskyldig
för socialhjälp som lämnats med stöd av 13 § samt i 37 § att socialnämnden
äger meddela eftergift från sådan ersättningsskyldighet. I anslutning till
dessa stadganden uttalade departementschefen i propositionen bl. a., att den föreslagna
regleringen av ersättningsskyldigheten var lämplig även med hänsyn till att
den frivilliga hjälpen i stor utsträckning skulle komma att få förebyggande karaktär
och i många fall kunde innebära en betydande kapitalinsats från samhällets sida.
Friheten för kommunerna att bestämma om återbetalningsskyldighet skulle föreligga
eller ej borde enligt departementschefen vara ägnad att vidmakthålla och
stärka intresset för att sätta in den förebyggande socialhjälpen på ett så tidigt stadium
som möjligt.

Av allt att döma har fullmäktige i örebro ej fastställt några grunder för utgivande
av socialhjälp enligt 13 § socialhjälpslagen. Socialnämnden har därför

265

själv haft att avgöra i vilken utsträckning sådan hjälp bort utgå. Av vad som förut
anförts framgår att den enda begränsning som härvidlag gällt varit att hjälpen borde
lämnas på sådant sätt att den behövande såvitt möjligt blev i stånd att för framtiden
försörja sig och de sina. Socialnämnden har i sitt yttrande hit förklarat, att
den utgivna socialhjälpen lämnats just i detta syfte och att socialnämnden vid sin
bedömning av ärendet haft stöd av uttalanden av läkare. Något skäl för att under
dessa förhållanden rikta kritik mot socialnämnden för att nämnden utgivit socialhjälp
även till avbetalning åt hjälptagarens privata lån och växelskulder föreligger
följaktligen ej. Tvärtom synes nämndens handlande i dessa avseenden med tanke
på syftet stå i god överensstämmelse med lagstiftarens intentioner.

Vad därefter angår frågan om en socialnämnd bör hjälpa en person med att
täcka brist å överskridet checkkonto torde densamma knappast kumm generellt
besvaras. Enligt min mening bör någon kritik inte riktas mot att en socialnämnd
vid något enstaka tillfälle täcker en mindre brist på ett checkkonto, som uppkommit
under det att kontoinnehavaren befunnit sig i ekonomisk nöd, i all synnerhet
då detta ej sker med allmänna medel utan med donationsmedel, sorn socialnämnden
förvaltar. Frågan blir i sådant fall närmast om förfarandet står i överensstämmelse
med donationsbestämmelsema. Vad dessa bestämmelser innehåller har ej
upplysts i ärendet. Socialnämnden har emellertid förklarat sig kunna tolka dem på
sådant sätt att det angivna användningssättet av medlen varit möjligt. Med tanke
på den begränsning som råder beträffande JO:s tillsyn över den kommunala verksamheten
har jag ej ansett mig böra ytterligare fördjupa mig i detta spörsmål.

Fråga om socialhjälp till fickpengar till pensionärer på ålderdomshem

I pressen förekom den 5 december 1969 en artikel, i vilken en pensionär på
Trolltorps ålderdomshem i östra Orusts kommun uppgav, att hon och ytterligare
en pensionär på hemmet inte fick mer än en krona 50 öre per dag över till personliga
utgifter, sedan ålderdomshemsavgiften betalats.

Socialnämnden i östra Orusts kommun uppgav i ett med anledning av tidningsartikeln
infordrat yttrande, att vårdavgiften på ålderdomshemmet uppgick till 15
kr. per dag, att de i tidningsartikeln omnämnda pensionärerna själva betalade denna
avgift, att kommunen alltså ej uppbar deras pensioner, att pensionären, om hon
gjorde ansökan om att kommunen skulle uppbära hennes folkpension, förmodligen
skulle få denna ansökan bifallen och därigenom också bli berättigad till fickpengar
samt att kommunen dock ej ansåg sig böra påverka henne att göra sådan ansökan.
Nämnden upplyste vidare att det kommunala bostadstillägget skulle fr. o. m. 1970
höjas med 300 kr. per år och det blev då liten skillnad mellan de som erhöll fickpengar
och de som är inackorderade.

Statens socialvårdskonsulent i sjunde distriktet anförde i huvudsak följande:
När någon flyttar in på kommunens ålderdomshem, har praxis varit, att vederbö9*
—Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

266

rande tillfrågas av hemmets personal eller socialnämndens ordförande, hur pensionären
vill ha det ordnat med sin folkpension. I de fall en pensionär själv vill disponera
sin pension och sin ekonomi i övrigt, står det honom fritt. På sammanträde
den 24 juni 1969 beslöt kommunalfullmäktige på förslag av socialnämnden att uttaga
en vårdavgift av 15 kr. per vårddag. Detta kan få till följd, att en ålderdomshemspensionär
som själv vill sköta sin ekonomi får det ekonomiskt sämre, d. v. s.
han får ej sina 100 kr./månad i fickpengar. För närvarande är skillnaden cirka
10 kr./månad.

I skrivelse till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anförde JO Bexelius följande.

Uttryckliga bestämmelser om skyldighet för kommun att tillhandahålla fickpenar
har meddelats endast för det fall att kommunen uppbär pensionsberättigads folkpension.
I 4 § kungörelsen den 25 maj 1962 om rätt i vissa fall för kommun eller
annan att uppbära folkpension stadgas sålunda, att kommunen, om den uppbär
folkpension i annan form än barnpension, skall tillhandahålla den pensionsberättigade
fickpengar om minst 1 200 kr. för år räknat eller, om den pensionsberättigade
på grund av sitt tillstånd ej kan begagna sig av kontanta medel, använda
motsvarande belopp för ökande av hans trivsel eller eljest till hans personliga nytta.

Den omständigheten att fickpenningfrågan uttryckligen reglerats endast i samband
med kommunens uppbärande av folkpension innebär emellertid ej, att kommunen
icke i några andra fall skulle vara skyldig att tillse att kommunens innevånare
har medel till sina personliga behov. I 1 § socialhjälpslagen stadgas nämligen,
att varje kommun skall tillse att den som vistas i kommunen erhåller den omvårdnad,
som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande,
samt sörja för att han, om han är i behov av hjälp, också erhåller sådan
enligt vad som stadgas i lagen. Vidare föreskrives i 12 § samma lag, att den som
på grund av ålderdom icke kan försörja sig genom arbete äger, i den mån han
själv saknar medel och hans behov icke tillgodoses på annat sätt, erhålla socialhjälp
till sitt livsuppehälle och till den vård, sorn finnes erforderlig. I förarbetena
till sistnämnda lagrum förklarades, att fickpengar — ehuru något uttryckligt stadgande
därom ej ansågs behövligt — borde inbegripas i det livsuppehälle och den
vård, som kommunerna var skyldiga att tillhandahålla. Vad angår fickpenningens
storlek torde, i vart fall då det gäller pensionärer på ålderdomshem, bedömningen
härav kunna ske — antingen kommunen omhändertar folkpensionen eller ej —
enligt bestämmelserna i 4 § kungörelsen om rätt i vissa fall för kommun eller
annan att uppbära folkpension.

Socialnämnden i Östra Orusts kommun har uppenbarligen icke ansett sig böra
till prövning upptaga frågan i vad mån pensionärer på kommunens ålderdomshem,
vilka ej begärt att kommunen skulle omhändertaga deras folkpension, efter erläggande
av ålderdomshemsavgiften haft erforderliga medel över till sina personliga
behov. Ett sådant synsätt måste utan tvekan anses förlegat och kan, såsom framgår
av det anförda, ej heller anses stå i överensstämmelse med den anda av hjälpsamhet
som socialhjälpslagen anbefaller. I vad mån de pensionärer, som omnämnts

267

i tidningsartikeln, skulle vid en sådan prövning som bort ske ha varit berättigade
till hjälp från kommunens sida kan emellertid ej bedömas med ledning av de i
ärendet lämnade uppgifterna. Det torde ej heller ankomma på JO att närmare ingå
i prövning av denna fråga. Däremot åligger det enligt 52 § socialhjälpslagen länsstyrelserna
att, var inom sitt län, noga följa tillämpningen av lagen samt därvid
tillse, att socialhjälpsverksamheten ordnas och handhaves på ett ändamålsenligt
sätt. Länsstyrelsen skall också enligt samma lagrum, om kommun underlåter att
lämna socialhjälp, då sådan enligt 12 § erfordras, ålägga kommunen att fullgöra
sin skyldighet härutinnan.

Under hänvisning till det anförda hemställde JO att länsstyrelsen ville föranstalta
om den närmare utredning av frågan om fickpengar till pensionärerna vid ålderdomshemmen
i östra Orusts kommun, som länsstyrelsen fann befogad, samt vidtaga
de åtgärder som påkallades av utredningen.

Göteborgs stads socialnämnd har i samband med beviljande av frivillig socialhjälp
avkrävt hjälptagaren en till nämnden »eller order» ställd förbindelse om
återbetalningsskyldighet. Fråga om förbindelsen var oförenlig med bestämmelserna
i socialhjälpslagen och om indrivning av förbindelsen fick ske genom framställning
till domstol

E. L., som är född år 1925, är gift men har inga barn i äktenskapet. Han inflyttade
till Göteborg den 1 april 1968 tillsammans med sin hustru från Väse kommun
i Värmlands län. L. tillträdde då anställning som truckförare vid Volvo-Torslandaverken.
Vid besök på socialbyrå 3 i Göteborg den 23 april 1968 begärde L.
socialhjälp avseende uppehälle och erhöll 50 kr. härför. L. förband sig att återbetala
beloppet den 1 juni 1968 och undertecknade skriftlig förbindelse härom.
L. erhöll den 16 maj 1968 ytterligare 734 kr. i socialhjälp. I samband härmed
undertecknade L. en så lydande förbindelse:

Till Socialnämnden i Göteborg eller order betalar undertecknad ett belopp av
Sjuhundratrettiofyra (734:—•) kronor med ett hundra kronor (100:—) i varje månad
från och med den 1 juni 1968 och intill dess full betalning sker, utgörande
förberörda belopp ersättning för socialhjälp åt mig och min hustru.

Betalningen skall erläggas på bestämd tid till socialnämndens postgirokonto
1 22 26, till vederbörande socialbyrå eller till socialnämndens kanslibyrå, Skånegatan
26, Göteborg 5.

Därest föreskrivna avbetalningar icke fullgöres på bestämd tid, bemyndigas socialnämnden
att genom innehavaren av denna förbindelse hos min arbetsgivare
för beloppets erhållande utkvittera och uppbära min innestående intjänta lön tills
full betalning skett.

Av denna förbindelse har undertecknad mottagit en bestyrkt avskrift.

Göteborg den 16.05.1968

Ant. Mannen anställd vid Volvo Torslandaverken

E. L.

268

Socialhjälp utan förbindelse lämnades också till L. avseende hyran för maj
månad 1968.

Från och med den 1 april 1968 utgjorde L:s lön från AB Volvo 500 kr. i veckan.
Hustruns lön från en anställning i en frukt- och grönsaksaffär var 350 kr. i
veckan. Från socialnämndens sida har uppgivits att nämnden bedömde förutsättningarna
för makarna att återbetala erhållen socialhjälp som mycket goda. Ett
flertal brev med anmodan till L. att återbetala skulden tillställdes också denne
utan resultat. Den 18 juni 1968 insände socialförvaltningen en framställning till
Volvos avlöningskontor om att 100 kr. i månaden måtte innehållas av L:s lön
tills skulden gäldats. L. meddelade den 15 juli 1968 socialförvaltningen per telefon
att — därest förvaltningen inte omedelbart återkallade begäran om innehållandet
av del av hans lön från Volvo — han skulle omgående sluta sin anställning
där och sjukskriva sig, då han inte var villig att återbetala beloppet. Från Volvo
redovisades sammanlagt 150 kr. i innehållen lön. L. slutade den 30 augusti 1968
sin anställning hos Volvo men hade dessförinnan gått sjukskriven sedan den 3 juli
1968 med en dagsersättning av 31 kr. i sjukpenning från allmänna försäkringskassan
i Göteborg. När socialförvaltningen i samband därmed fick kännedom om
att även hustrun var sjukskriven och att makarna tillsammans erhöll 59 kr. om
dagen skattefritt, anhöll förvaltningen hos försäkringskassans centralkontor i Göteborg
att 6 kr. per dag av den L. tillkommande sjukpenningen måtte innehållas
för gäldande av L:s skuld enligt förbindelserna. 498 kr. redovisades senare av försäkringskassan
till socialförvaltningen. Detta belopp återbetalades emellertid av
socialförvaltningen till försäkringskassan och utanordnades den 10 mars 1969
till L. I september 1968 flyttade L. till Lerum. I samband därmed begärde han
hos socialförvaltningen hjälp till flyttningskostnader, vilken begäran avslogs med
hänsyn till makarna L:s dåvarande inkomstförhållanden. L. anförde besvär över
avslagsbeslutet hos länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, vilka besvär lämnades
utan åtgärd. Efter flyttningen till Lerum erhöll L. ytterligare socialhjälp av
därvarande socialnämnd.

I en den 25 mars 1969 till JO inkommen skrift anförde L. klagomål mot socialförvaltningen
för den av förvaltningen verkställda indrivningen för utgiven socialhjälp
i hans avlöning hos Volvo. L. påtalade vidare innehållandet hos försäkringskassan
av del av hans sjukpenning.

Efter remiss inkom socialförvaltningen med ett den 6 maj 1969 dagtecknat yttrande.
I fråga om kravförfarandet anförde socialförvaltningen följande:

Återbetalningsskyldighet föreligger för de utgivna socialhjälpsbeloppen om 50
resp. 734 kronor, vilket L. erinrats om bl. a. genom de av honom undertecknade
förbindelserna. Ärendet om återkrav har därefter handlagts så, att vederbörande
tjänsteman vid kravbyrån ansett att sjukpenningen träder i lönens ställe och därför
hänvänt sig till försäkringskassan. Detta förfarande som saknar stöd i praxis
inom socialförvaltningen och försäkringskassan, torde vid närmare granskning av
de formella förutsättningarna icke vara korrekt varom vederbörande befattningshavare
upplysts.

269

Sedan kompletterande yttrande begärts från socialförvaltningen, inkom byråassistenten
vid socialförvaltningens kravbyrå G. Olsson med ett den 4 juli 1969
dagtecknat yttrande, däri lämnades ytterligare sakuppgifter i ärendet. Olsson anförde
i yttrandet att lagsökning begärts vid häradsrätten i Alingsås med yrkande
att L. måtte förpliktas att återbetala den socialhjälp som utgivits till honom och
som han enligt förbindelser förbundit sig att återbetala.

Genom remiss till socialförvaltningen, vid vilken fogats en härstädes upprättad
promemoria, anmodades socialförvaltningen avgiva förnyat yttrande. I remissen
angavs att fråga uppstått huruvida det av socialförvaltningen tillämpade systemet
med att avkräva hjälptagaren skuldförbindelse för socialhjälp, som utgivits enligt
13 § lagen om socialhjälp, är förenligt med socialhjälpslagens bestämmelser om
återkrav.

I förnyat yttrande den 11 september 1969 anförde socialförvaltningen i huvudsak
följande: Sedan gammalt har man inom socialförvaltningen i Göteborg brukat
låta person, som beviljats socialhjälp med återbetalningsskyldighet enligt 13 § lagen
om socialhjälp, underteckna ett erkännande av sin skuld jämte förbindelse att
på överenskommet sätt återbetala beloppet. I denna skuldförbindelse har även inrymts
en fullmakt för socialvårdsmyndigheten att vid bristande betalning hos vederbörandes
arbetsgivare av innestående lön uppbära förfallna belopp.

Fullmakten är givetvis av beskaffenhet att kunna av vederbörande gäldenär när
som helst återkallas. Anledningen till att dylika förbindelser avfordrats vederbörande
har varit dels att erfarenheten visat värdet av att till förebyggande av framtida
tvister få skulden på ett otvetydigt sätt dokumenterad, dels att man velat därigenom
för vederbörande tydliggöra, att han verkligen har en skuld till samhället,
som principiellt skall återbetalas, och dels att man velat underlätta för socialvårdsmyndigheten
att vid fall av tredska från vederbörandes sida utfå förfallna skuldbelopp.
Avfordrandet av en dylik förbindelse stod enligt förvaltningens mening
inte i strid mot socialhjälpslagens återkravsbestämmelser. Ordningen innebar inte
att den i lagen föreskrivna sociala prövningen underlåtes före fullföljandet av
återkravet.

Med anledning av att i ärendet framkommit att lagsökning begärts vid häradsrätten
i Alingsås för uttagande av det belopp som L. enligt avgiven förbindelse
var skyldig att återbetala till socialförvaltningen för utgiven socialhjälp anförde
socialförvaltningen — under framhållande att den säregna behandlingen av L:s
ärende inte kommit till förvaltningens kännedom förrän i samband med remissen
från JO — att socialförvaltningen alltid hyst och alltjämt hyste den uppfattningen,
att de allmänna domstolarna inte är behöriga att upptaga mål mellan samhället
och enskild person om återbetalning av socialhjälp till behandling, även om skulden
dokumenteras genom en sådan förbindelse, att lagsökningslagen eljest skulle
vara tillämplig. Enligt socialförvaltningen hade heller aldrig tidigare försök gjorts
från förvaltningens sida att med stöd av lagsökningslagen hos allmän domstol
föra talan om ersättning av enskild person för socialhjälpskostnad. Som förklaring
till att så skett i L:s fall anförde socialförvaltningen i huvudsak följande: So -

270

cialförvaltningen gjorde i sedvanlig ordning ansökan hos länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län om åläggande för L. att enligt socialhjälpslagen återbetala erhållen
socialhjälp, därvid som bevis för skulden bifogades den av honom undertecknade
förbindelsen. Från länsstyrelsen erhölls emellertid under hand underrättelse att
länsstyrelsen ansåg sig obehörig att upptaga målet till prövning, enär lagsökningslagen
var att tillämpa. Enligt överenskommelse mellan tjänsteman vid länsstyrelsen,
rådhusrätten i Göteborg och socialförvaltningen översändes handlingarna i
ärendet direkt från länsstyrelsen till rådhusrätten för vidare behandling. Då det
vid rådhusrättens granskning av handlingarna framkom att L. inte var mantalsskriven
i Göteborg utan i Lerum överlämnade rådhusrätten handlingarna till häradsrätten
i Alingsås, varom vederbörande tjänsteman vid socialförvaltningen underrättades.
Ärendet hade numera återkallats från häradsrätten, som inte hunnit
behandla detsamma. Ansökan om betalningsåläggande för L. kommer i stället att
på sedvanligt sätt ingivas till länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Med anledning av vad som anförts från socialförvaltningens sida inhämtades
utlåtande i ärendet från socialstyrelsen. I utlåtande den 13 november 1969 framhöll
socialstyrelsen att kommun inte ägde på annat sätt än efter ansökan hos länsstyrelse
få exigibelt beslut om ersättning för utgiven socialhjälp. I fråga om det
av socialförvaltningen tillämpade förfarandet att avkräva vederbörande hjälptagare
skuldförbindelse för utgiven socialhjälp anförde socialstyrelsen, med hänvisning
till bestämmelserna i 39 § sjätte stycket socialhjälpslagen om den sociala prövning,
som är föreskriven vid krav av återbetalningsskyldighet för utgiven socialhjälp,
följande.

I socialförvaltningens skrivelse 11.9.1969 framhålles, att den i skuldförbindelsen
stadgade betalningsordningen icke innebär att den i lagen föreskrivna sociala
prövningen underlåtes. Någon sådan prövning synes dock knappast vara avsedd
att komma till stånd i det av socialförvaltningen tillämpade förfarandet, i vart fall
icke om hjälptagaren utan invändning godtar avdrag på lön etc. Förfarandet kan
sålunda missleda hjälptagaren så att han får svårt att tillvarataga sina rättigheter.
Härtill kommer att ett förfarande, som innebär avkrävande av skuldförbindelser
och fullmakter om t. ex. utkvitterande av lön, enligt socialstyrelsens uppfattning
kan ha en negativ verkan, när det gäller för socialnämnderna att tillämpa bestämmelserna
i socialhjälpslagens 14 §, nämligen att socialhjälp bör lämnas på sådant
sätt att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden genom eget arbete
försörja sig och de sina. Med hänsyn till det anförda anser socialstyrelsen att
det av socialförvaltningen tillämpade förfarandet icke står i överensstämmelse med
bestämmelserna i socialhjälpslagen.

Med anledning av den av socialförvaltningen lämnade uppgiften att återkravsärendet
beträffande L. avvisats av länsstyrelsen tog föredraganden hos JO kontakt
med förste länsassessorn Alvin Nordman vid länsstyrelsen, som efter verkställd utredning
inom länsstyrelsen upplyste att ärendet inte, såvitt länsstyrelsens diarier
utvisar, varit anhängiggjort hos länsstyrelsen. Nordman anförde dock att frågan
huruvida länsstyrelsen eller vederbörande domstol är rätt forum, när det gäller

271

återkrav av utgiven socialhjälp på grund av skuldförbindelse, vid några tillfällen
diskuterats rent principiellt mellan en tjänsteman vid länsstyrelsen och personal
från socialförvaltningen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

I lagen om socialhjälp skiljs mellan obligatorisk och frivillig socialhjälp. Enligt
12 § socialhjälpslagen skall obligatorisk socialhjälp utgå till minderårig ävensom
den, som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller
själskrafter inte kan försörja sig genom arbete eller som av hälsoskäl bör helt eller
delvis avhålla sig från arbete, i den mån han själv saknar medel och hans behov
inte tillgodoses på annat sätt. Socialhjälpen skall utgå till livsuppehälle och den
vård, som finnes erforderlig. I fråga om minderårig skall hjälpen avse jämväl uppfostran.
Kommunen är skyldig att lämna obligatorisk socialhjälp. Enligt 13 § socialhjälpslagen
må socialhjälp även i andra fall än som avses i 12 § meddelas enligt
grunder som kommunens fullmäktige äger bestämma eller, om sådana grunder
ej fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt (frivillig socialhjälp).
Enligt 14 § första stycket socialhjälpslagen bör socialhjälp lämnas på sådant sätt,
att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden genom eget arbete
försörja sig och de sina.

Uppdelningen i obligatorisk och frivillig socialhjälp har sålunda grundläggande
betydelse för hjälptagarens rätt till hjälp. Uppdelningen har dessutom betydelse
bl. a. för kommunens rätt att ta ut ersättning från hjälptagaren eller från dennes
anhöriga. Hjälptagaren är nämligen enligt 34 § socialhjälpslagen ersättningsskyldig
för sådan frivillig socialhjälp, som enligt 13 § samma lag lämnats honom efter
det han fyllt 16 år. Hjälptagaren är endast i begränsad omfattning ersättningsskyldig
för obligatorisk socialhjälp (se 33 § socialhjälpslagen).

Om den ersättningsskyldige inte frivilligt betalar för utgiven socialhjälp, äger
kommunen enligt 39 § socialhjälpslagen att hos länsstyrelsen föra talan om utbekommande
av ersättningen genom ett förfarande, som på vissa punkter avviker
från det ordinarie judiciella förfarandet. Bl. a. stadgas i 39 § sjätte stycket socialhjälpslagen
att anspråk på ersättning för socialhjälp inte må bifallas, om den ersättningsskyldige
genom att återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas
komma att sakna erforderliga medel till underhåll för sig och de sina eller
eljest synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsyrkandet.

I förevarande ärende har socialförvaltningen i Göteborg lämnat L. socialhjälp
omväxlande »utan förbindelse» och »enligt förbindelse». Det får förutsättas att
det i förstnämnda fallet varit fråga om obligatorisk socialhjälp, medan hjälpen i
de fall, då den lämnats enligt förbindelse, varit frivillig.

I ärendet är endast fråga om den frivilliga socialhjälp, som lämnats L., i samband
varmed han av socialförvaltningen avkrävts en till »socialnämnden i Göteborg
eller order» ställd förbindelse med fullmakt för nämnden att uppbära del av
hans avlöning hos arbetsgivaren. Socialförvaltningen har uppgivit att detta förfa -

272

rande allmänt tillämpas i Göteborg med avseende å utgiven frivillig socialhjälp
och att förfarandet enligt förvaltningens mening inte står i strid mot socialhjälpslagens
återkravsbestämmelser.

Det saknas i samband med socialhjälpslagens tillkomst uttalanden i frågan huruvida
socialnämnd har rätt att kräva säkerhet för återbetalning av socialhjälp. Det
förefaller emellertid uppenbart att man vid lagens tillkomst inte tänkt sig att socialnämnden
skulle skaffa sig säkerhet för utgiven socialhjälp. Detta innebär inte
att det under alla förhållanden är felaktigt att en socialnämnd avkräver en hjälptagare
förbindelse för utgiven frivillig socialhjälp. Det torde sålunda inte möta
något hinder mot att en socialnämnd för dokumentation av en hjälptagares skuld
avkräver denne ett erkännande om erhållen socialhjälp enligt 13 § socialhjälpslagen
under framhållande att denna lämnats frivilligt och att hjälptagaren därför
är i princip återbetalningsskyldig för denna. Ett erkännande i sådan form betager
inte hjälptagaren rätten till föreskriven social prövning av krav på återbetalning
av lämnad socialhjälp.

En socialnämnd äger däremot inte påfordra att erkännandet av mottagen, frivillig
socialhjälp avfattas på sådant sätt, att hjälptagaren betages rätten till social
prövning av krav på återbetalning eller vilseledes beträffande sin rätt till sådan
prövning. När det gäller att bedöma huruvida den i ärendet aktuella förbindelsen
fått ett innehåll, som i nu nämnda hänseenden är oförenligt med socialhjälpslagens
bestämmelser, är följande att beakta.

Förbindelsen är ställd till socialnämnden eller order och är följaktligen att anse
såsom ett löpande skuldebrev. På sätt framgår av lagen om skuldebrev är möjligheterna
till invändningar mot krav på grund av sådant skuldebrev begränsade, om
skuldebrevet efter överlåtelse kommer i godtroendes hand. Hjälptagarens rätt till
social prövning av återbetalningskrav kan på grund härav, om förbindelsen överlåtes,
gå förlorad. Förbindelsen innehåller vidare fullmakt för innehavaren att hos
utfärdarens arbetsgivare uppbära innestående, intjänad lön tills full betalning sker.
Om betalning för förbindelsen uttages i denna ordning, kommer den sociala prövning
av återbetalningsskyldigheten, som socialhjälpslagen tillförsäkrar hjälptagaren,
inte till stånd. Slutligen är uppenbart att en förbindelse av det innehåll, varom
här är fråga, är ägnad att i hög grad vilseleda hjälptagaren om honom tillkommande
rättigheter. Det kan med hänsyn till vad nu sagts inte råda något tvivel om
att den av socialnämnden tillämpade ordningen vid utgivande av frivillig socialhjälp
är oförenlig med syftet med hithörande bestämmelser i socialhjälpslagen.

Ehuru det framstår såsom i hög grad anmärkningsvärt att socialnämnden inte
förstått att den praxis som sålunda tillämpats av nämnden inte är godtagbar, anser
jag nämnda praxis likväl inte kunna läggas socialnämndens ledamöter och
tjänstemän till last såsom tjänstefel. Jag låter därför bero vid mina här gjorda uttalanden,
därvid jag dock förutsätter att socialnämnden inte vidare avkräver hjälptagare
förbindelser av här påtalat innehåll.

Förfarandet att med stöd av förbindelsen begära lagsökning för fullgörande av
L:s återbetalningsskyldighet för erhållen socialhjälp saknar helt stöd i lag. Social -

273

förvaltningen har förklarat sig vara medveten härom och har uppgivit att detta
inte heller skett i något annat fall. Att så kunnat ske i L:s fall är enligt vad som
framkommit i ärendet en följd av olyckliga omständigheter. Med hänsyn till vad
socialförvaltningen anfört anser jag mig kunna utgå från att en upprepning av det
inträffade inte sker. Då ärendet numera återkallats vid domstolen anser jag mig
även i denna del kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det sagda.

Med dessa uttalanden var ärendet av JO slutbehandlat.

274

Sjukvård

Medicinalstyrelsen har under hand medgivit läkare att försöksvis behandla ett begränsat
antal narkomaner med narkotika under längre tid och i eljest icke godtagen
dosering. Fråga om medgivandet var försvarligt och om styrelsen bort tidigare än
som skedde ingripa mot och avveckla försöksverksamheten, sedan allvarliga missförhållanden
beträffande denna blivit kända

Enligt 3 § 1) allmänna läkarinstruktionen den 10 maj 1963 åligger det varje läkare,
vare sig han är i allmän tjänst eller enskilt utövar läkaryrket, att i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patient de råd och,
såvitt möjligt, den behandling som patientens tillstånd fordrar. Vidare föreskrives
i läkarinstruktionen bl. a., att varje läkare har att vid förordnande av läkemedel
iakttaga vad medicinalstyrelsen föreskrivit härom samt att i sin verksamhet i öppen
vård föra journal.

Genom kungörelse den 27 februari 1962 angående förordnande och utlämnande
av narkotika från apotek m. m. föreskrev medicinalstyrelsen, att vederbörande
läkare vid förskrivning och användning av narkotika alltid skall noggrant beakta
risken för tillvänjning. Dylik förskrivning skall därför ske med största försiktighet.
Vidare får recept å narkotika icke utfärdas för person, som ej är känd av den
ordinerande utan att vederbörandes identitet på betryggande sätt styrkts.

Nu nämnda kungörelse ersattes den 15 november 1965 av en ny kungörelse, den
s. k. receptkungörelsen, som trädde i kraft den 1 mars 1966. 4 § 3. och 5 § 1. och

5. denna kungörelse innehåller samma bestämmelser rörande narkotiska läkemedel
som den tidigare kungörelsen.

I en den 18 mars 1968 till JO inkommen skrift riktade civilingenjören J. H.
Sager JO:s uppmärksamhet på att medicinalstyrelsen medgivit någon eller några
riksföreningen för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL) närstående läkare att
förskriva narkotiska läkemedel i awänjningssyfte åt läkemedelsmissbrukare utan
att föranstalta om tillbörlig kontroll över medlens rätta användning.

Efter remiss inkom socialstyrelsen, som den 1 januari 1968 övertagit medicinalstyrelsens
ämbetsåligganden, med redogörelse för den befattning som medicinalstyrelsen
haft med saken.

I en skrift, som inkom till JO den 9 augusti 1968, anhöll kuratorn Gun Zacharias
— under åberopande av det material, som framlagts av socialläkaren Nils Bejerot
i dennes bok »Narkotikafrågan och samhället» — att ansvarsfrågan för den av
legitimerade läkaren S. E. Åhström under åren 1965—67 bedrivna förskrivningsverksamheten
måtte upptagas till rättslig prövning. Zacharias anförde därvid:

Som framgår av dr Bejerots bok (sid. 376—382) förskrev dr Ahström kopiösa

275

mängder narkotika till sin relativt begränsade patientgrupp (600.000 doser opiater
och närmare 4 miljoner doser centralstimulantia enbart i Stockholm; därtill kom
betydande kvantiteter som expedierades i landsorten samt s. k. in-manu-mediciförskrivningar
för eget handhavande). Den genomsnittliga förskrivningen av centralstimulantia
per patient stegrades på ett utomordentligt anmärkningsvärt sätt,
medan dr Ahström själv i pressintervjuer kring verksamheten talade om »fallande
doser»: Hösten 1965 förskrevs sålunda ca 1.000 doser per patient och månad,
senvintern 1966 var man redan uppe i 2.000 doser per patient och månad för att
vårvintern nå 3.000 doser per patient och månad, d. v. s. 100 doser per patient
och dygn!

Att det redan från början rådde en häpnadsväckande oordning i den Åhströmska
verksamheten var tidigt allmänt känt bland initierade, vilket också omvittnas
i medicinalstyrelsens narkomanvårdskommittés första delbetänkande (SOU
1967: 25, sid. 120—130).

På sid. 126 i ovannämnda betänkande återfinnes en för ansvarsfrågan intressant
passus: »Medicinalstyrelsen har från februari 1966 låtit narkomanvårdskommitténs
vårdgrupp ägna särskild uppmärksamhet åt denna förskrivning. Styrelsen
har kontrollerat verksamheten genom återkommande inspektioner och genom
granskning av recepten». Man frågar sig hur denna vårdgrupp med docent Lennart
Ljungberg som ordförande och redaktör Frank Hirschfeldt som sekreterare
fullgjort den ålagda kontrollfunktionen då verksamheten tilläts urarta på det sätt
som utförligt skildrats i »Narkotikafrågan och samhället» och som man också kan
läsa mellan raderna i narkomanvårdskommitténs första delbetänkande; uppenbarligen
hade inte ens journaler förts i vederbörlig ordning. Man frågar sig också hur
styrelsen kontrollerade verksamheten genom återkommande inspektioner — några
sådana har endast påståtts ha ägt rum men några bevis över att så skett (protokoll
och inspektionsberättelser) lär inte finnas. Beträffande granskningen av recepten
synes denna kontrollmöjlighet ävenledes ha förfuskats. En sammanställning
av receptmaterialet hade annars på ett mycket tidigt stadium kunnat ge den granskande
myndigheten en uppfattning om den enorma ökning det här var frågan
om.

Genom sin slappa eller obefintliga kontroll synes styrelsen på ett ödesdigert
sätt ha medverkat till att dr Ahström alltför länge fick fortsätta med sin förskrivningsverksamhet.
Styrelsen tog uppenbarligen inte heller vederbörlig hänsyn till
de larmrapporter och uppvaktningar om den Åhströmska verksamheten som under
hand framfördes från läkare som kommit i nära kontakt med verksamheten,
däribland flera professorer i psykiatri. En uppfattning om hur gravt denna förskrivningsverksamhet
stred mot medicinsk vetenskap och beprövad erfarenhet
framgår inte minst av att den nya socialstyrelsen den 12 juni 1968 utfärdade förbud
från den 1 juli för all förskrivning av centralstimulantia annat än på särskild
licens i enstaka fall. I socialstyrelsens information till samtliga läkare angående
licensgivning beträffande vissa centralstimulerande medel heter det bland annat:
Licens kommer att beviljas i ytterst begränsad omfattning och ej för beredningar,
avsedda för injektion. Licens kommer i princip inte att beviljas för indi kationen

narkomani.»

I Göteborg pågick under januari—april 1966 en liknande förskrivningsverksamhet
som den Ahström bedrev i Stockholm. Efter kraftfull kritik från bl. a. professorerna
Hans Forssman och Bengt J. Lindberg stoppades dock förskrivningsverksamheten
i Göteborg redan efter några månader. Ärendet behandlades sedermera
i medicinalstyrelsens disciplinnämnd. Disciplinnämnden fann att

förskrivningarna av narkotika till de i försöksgruppen ingående patienterna varit

276

utomordentligt stora och skett under anmärkningsvärda former särskilt med tanke
på risken för läckage av narkotika till andra narkomaner och ickenarkomaner.
Endast det förhållandet att verksamheten inneburit ett med medicinalstyrelsens
vetskap inlett försök föranledde nämnden att fria läkaren från ansvar på denna
punkt.

I anslutning till göteborgsfallet, som till patientnumerär, tidslängd, förskrivningsomfattning
och anmärkningsvärda förhållanden var en obetydlighet i förhållande
till den Åhströmska verksamheten, skriver Bejerot med hänsyftning till den
senare: »Disciplinnämndens slutsats aktualiserar onekligen frågan om medicinalstyrelsens
krav och kriterier på vetenskapliga ''försök’ liksom styrelsens kontroll
över dem och ansvar för dem.»

Jag finner det utomordentligt angeläget att hela detta behandlingsäventyr prövas
rättsligt, inte minst därför att den stora allmänheten svävar i okunnighet om vad
som verkligen hänt och därför att den lättsinniga och ovetenskapliga narkotikaliberalism,
som denna verksamhet är ett av många uttryck för, allvarligt har underminerat
samhällets försvarsmekanismer mot det mycket snabba spridande, närmast
katastrofartade narkotikaepidemin i landet. Även om dr Ahström själv måste
ställas till ansvar för sin verksamhet, som bland annat ledde till flera tragiska dödsfall,
enligt dr Bejerot även genom s. k. »postorderbehandling» synes

den gamla medicinalstyrelsen inte kunna undgå att dela ansvaret för vad som skett.
Att dess vetenskapliga råd inte hördes innan dr Åhström tilläts starta denna verksamhet
liksom att en rad psykiatriprofessorer under verksamhetens gång framförde
mycket stark kritik, men verksamheten detta oaktat tilläts fortsätta med successivt
stegrade förskrivningar, synes ytterst anmärkningsvärt. Likaså är narkomanvårdskommitténs
vårdgrupp — där dr Åhström själv ingick, således med uppgift
att kontrollera sin egen verksamhet — indragen i ansvarsfrågan. Att den myndighet
som skall avgöra om något brustit ur medicinsk synpunkt i den Åhströmska
verksamheten, den gamla medicinalstyrelsen, i detta fall själv sitter på de anklagades
bänk gör givetvis frågan ytterligt komplicerad och intrikat.

Skriften utmynnade i en hemställan att JO måtte pröva, om Åhströms verksamhet
var förenlig med medicinsk vetenskap och beprövad praxis och, därest så ej
var fallet, om ansvaret för verksamheten endast åvilade Åhström själv eller om
även medicinalstyrelsen och narkomanvårdskommitténs vårdgrupp borde anses
ansvarig för de med verksamheten förenade missförhållandena samt om inte ansvarsfrågan
borde bli föremål för prövning inför domstol.

I anledning av Zacharias’ klagomål inkom socialstyrelsen med förnyat yttrande
i saken, varvid styrelsen bl. a. hänvisade till det av medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté
den 28 februari 1967 avgivna delbetänkandet angående narkotikaproblemet
(SOU 1967: 25, sid. 120—130) samt till disciplinnämndens och regeringsrättens
handläggning av ansvarsfrågan rörande vissa av Åhström gjorda förskrivningar.

Efter ny remiss med begäran om kompletterande upplysningar i anslutning till
en inom ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria avgav socialstyrelsen
nytt yttrande samt överlämnade därvid särskilda yttranden av f. d. generaldirektören
A. Engel och f. d. medicinalrådet I. Frostner.

Rörande den av Åhström bedrivna förskrivningsverksamheten och medicinalstyrelsens
befattning därmed utvisar handlingarna bl. a. följande.

277

Efter muntliga kontakter mellan Ahström och Frostner lämnade den senare
våren 1965 i samförstånd med generaldirektören Engel besked under hand till
Ahström, att denne fick försöksvis med narkotika behandla ett begränsat antal
(högst 10) med narkomani behäftade personer under längre tid och i eljest icke
godtagen dosering. Försöksverksamheten skulle ingå som ett första led i den vidare
verksamhet beträffande narkomaner, som i april samma år startats av RFHL.
Om försöksverksamhetens karaktär och omfattning anförde socialstyrelsen i sitt
första yttrande följande.

Ambulant förskrivning av narkotika har i Sverige under tidigare år förekommit
i ett begränsat antal fall. Därvid har det vanligen gällt morfinister som trots ett
stort antal vårdtillfällen på sjukhus alltid återfallit i sitt missbruk. Dessa fall har
oftast varit socialt anpassade. Förskrivning av angivet slag fick en större omfattning
först under år 1965, då underläkaren vid S:t Eriks sjukhus i Stockholm S-E.
Ahström och vissa andra läkare inledde sådan förskrivning. Till en början behandlades
endast morfinister. Ahström fick våren 1965 under hand medicinalstyrelsens
medgivande att försöksvis företa ambulant förskrivning i ett begränsat antal fall. Så
småningom kom emellertid Åhströms verksamhet att utvidgas väsentligt. Denna
fick en speciell karaktär genom det till slut stora antalet patienter (ca 130) och
genom att det övervägande antalet fall ej gällde missbrukare av morfin utan av
centralstimulantia, främst preludin. Den måhända viktigaste skillnaden från övrig
liknande verksamhet gällde dock själva behandlingsmetodiken. Förskrivningen
avsågs sålunda enligt Åhström att inte vara auktoritativ utan liberal och kombineras
med gruppsykoterapi och socioterapi. Liberalförskrivning innebar att patienten
själv bestämde doseringen och läkaren mer var rådgivare, även om han
naturligtvis hade vetorätt. Sedan februari 1966 existerade en särskild patientförening
för Åhströms patienter. Åhström förklarade sig uppfatta patientföreningen
som ansvarig för vården och sig själv som närmast anställd av patienterna.

Av styrelsen infordrade rapporter rörande Åhströms receptförskrivning av narkotika
från apoteket Scheele i Stockholm, dit Åhström regelmässigt brukade hänvisa
sina patienter, gav vid handen, att Åhström under tiden 27 april—30 juni
1965 utskrivit narkotika till 12 patienter och under augusti till 25 patienter, varav
13 nya, ofta i stora doseringar. En av apoteksbyrån gjord sammanställning för
tiden september 1965—mars 1966 utvisade vidare, att antalet patienter med narkotikaförskrivning
av Ahström successivt utökats till sammanlagt 41 patienter i
slutet av september, 75 patienter vid slutet av 1965 och 101 patienter vid utgången
av mars 1966, samt att det stora flertalet patienter erhållit mycket stora
doseringar. Enligt en efterundersökning av Åhströms klientel, som redovisats i
narkomanvårdskommitténs slutbetänkande (1969:53, sid. 345 o. f.) uppgick antalet
patienter, som under längre tid än två månader fick narkotikarecept av Ahström,
under tiden t. o. m. april 1967 till 120. I detta antal ingår inte s. k. satellitpatienter,
d. v. s. personer vilka fick narkotika via någon »officiell» patient. Stegringen
av patientkretsen skedde praktiskt taget oavbrutet, från 10 i juni 1965 till
58 i december samma år och 83 i juni 1966 för att kulminera i januari 1967 med
93 patienter.

I början av hösten 1965 avfordrades Ahström en rapport rörande verksamhe -

278

ten, vilken inkom till styrelsen i november 1965. I denna rapport, som även omfattade
av två andra läkare bedriven försöksverksamhet, anfördes följande: Kännedomen
om verksamheten hade medfört en stark anhopning av patienter och
försatt de därav berörda läkarna i en mycket svår situation, enär försöksverksamheten
måst bedrivas vid sidan av deras ordinarie arbete. Sammanlagt hade
67 patienter behandlats, därav 55 patienter ett flertal gånger. Åtta morfinister
hade under behandlingstiden kunnat mera varaktigt sluta att använda morfin, och
åtskilliga patienter, som missbrukat preludin, hade skurit ner sina doseringar väsentligt.
I viss utsträckning hade de övergått till andra, ur hygienisk synpunkt
mindre riskfyllda narkotikapreparat. De säkraste vinsterna för dessa patienter låg
på det humanitära och sociala planet. Försäljning av den förskrivna narkotikan
hade ägt rum vid åtminstone ett tillfälle och sannolikt också vid ett par tre ytterligare
tillfällen. Garantier däremot kunde icke skapas. Sett såsom ett led i spridning
av narkotika bedömdes denna försäljning som obetydlig i jämförelse med den
illegala import som ägde rum. I rapporten efterlystes slutligen initiativ från medicinalstyrelsens
sida för att få till stånd effektiva åtgärder för uppspårande och
omhändertagande av det växande antal unga människor som riskerade att »kroniciteras»
i asocialitet och narkomani.

Rapporten föredrogs av Åhström på ett sammanträde i medicinalstyrelsen den
10 januari 1966 i närvaro av bl. a. ledamöterna av styrelsens vetenskapliga råd
Curt Åmark och Sven Ahnsjö jämte ett antal andra läkare med intresse för verksamheten.
Vid detta sammanträde uttalade sig Engel för stöd åt den öppna vården
av narkomaner under framhållande av att det företrädesvis gällde unga människor
och att narkomanproblemet icke kunde lösas enbart inom den slutna vården. Vidare
diskuterades olika möjligheter att öka narkomanvårdens resurser. Någon direkt
kritik av Åhströms verksamhet synes icke ha framförts vid detta tillfälle.

I andra sammanhang framkom dock allvarlig kritik mot Åhströms verksamhet.
Denna kritik gällde enligt handlingarna endast delvis själva principen att överhuvud
förskriva narkotika till narkomaner. Huvudsakligen syntes kritiken gälla
Åhströms utformning av den ambulanta förskrivningen. Det anmärktes sålunda
bl. a., att så stora doser förskrivits, att patientens tillstånd snarare försämrats,
att patienterna utfört injektionerna med lika primitiv hygien som vid den illegala
användningen av narkotika och att vissa patienter överlåtit narkotika illegalt till
andra och därigenom i vissa fall fungerat som smittspridare. Med anledning av
denna kritik och vad vid den fortsatta receptkontrollen uppenbarades rörande
stegringen av Åhströms narkotikaförskrivning uppdrog medicinalstyrelsen åt narkomanvårdskommitténs
vårdgrupp att från februari 1966 ägna särskild uppmärksamhet
åt Åhströms förskrivningsverksamhet. Av dess protokoll framgår, att vårdgruppen,
i vilken Åhström själv ingick som ledamot, främst kom att inrikta sig på
att söka få försöksverksamheten under mera organiserade och medicinskt ändamålsenliga
former med en förstärkning med 1 å 2 läkare, maximering av antalet
patienter per läkare, samverkan med sjukhus, biträde av kurator, sjuksköterska,
skrivhjälp, bättre lokaler m. m. Preliminär rapport om vårdgruppens verksamhet

279

och vidtagna åtgärder avlämnades den 19 mars 1966 och skriftlig slutrapport den
20 december 1966. Åhströms deltagande i vårdgruppens arbete ansågs enligt vad
Engel framhållit befogad med hänsyn till att han var en av de mest aktiva läkarna
på narkomanbehandlingens område och att hans metoder stöddes av en bred allmän
opinion, varför en förutsättningslös utredning hade anledning att beakta dem.
Engel har därjämte betonat att vårdgruppen icke hade någon inspektionsrätt utan
att det rörde sig om frivillig samverkan.

Genom skrivelse den 8 mars 1966 sökte medicinalstyrelsen vidare förmå Stockholms
stad att på olika sätt komplettera och stödja försöksverksamheten, bl. a.
genom att anknyta densamma till något eller några av stadens sjukhus, vilket dock
på grund av Åhströms inställning icke medförde någon omedelbar effekt. Senare
under hösten engagerade sig dock staden genom att anslå medel till viss forskning
rörande försöksklientelet.

I syfte att få försöksverksamheten under bättre kontroll tillställde medicinalstyrelsen
den 24 augusti 1966 Åhström en skrivelse med närmare direktiv för
verksamhetens fortsatta bedrivande. Skrivelsen var av följande innehåll.

Till ledning vid den försöksverksamhet med öppen vård av nakotikamissbrukare,
som med mstns medgivande t. v. bedrives av Eder, har styrelsen utarbetat
nedanstående preliminära riktlinjer. Iakttagandet av dessa utgör en förutsättning
för verksamhetens fortsatta bedrivande.

1. Innan patient erhåller narkotika i öppen vård bör i princip försök med avvänjning
på sjukhus ha gjorts. I den mån legal förskrivning äger rum för att motivera
patienten för inläggning på sjukhus, är det angeläget att den period, som
föregår intagningen, begränsas i tiden.

2. Det bör eftersträvas att patienten uppehåller någon form av arbete eller sysselsättning.
Patienten bör icke gå sjukskriven längre tider utan att försök göres
att placera vederbörande i arbete.

3. Ur kontrollsynpunkt är det viktigt att förskriven narkotika endast expedieras
från ett eller två apotek i Stockholm, varav ett förslagsvis beläget söder om
Slussen.

4. I stället för recept å en stor engångsdos bör vid behov flera recept skrivas
samtidigt, varvid emellertid på varje recept bör anges datum för tidigaste dag som
receptet får expedieras.

5. Noggranna journaler måste föras, innefattande en somatisk och psykiatrisk
anamnes, som innehåller alla data beträffande missbrukets uppkomst och utveckling,
och i övrigt de uppgifter som bör ingå i journaler över patienter med psykiska
sjukdomar.

6. Recept på narkotika bör förtecknas på separat lista för varje patient för att
möjliggöra och underlätta kontinuerlig kontroll av förskrivna kvantiteter.

7. Det är angeläget att journaler och receptlista föres på sådant sätt att statistik
och annan bedömning av verksamheten lätt kan ske.

8. I övrigt hänvisas till de synpunkter medicinalstyrelsen framfört i bifogade
skrivelse till Stockholms stads sjukvårdsstyrelse den 8 mars 1966.

I stort sett syntes dock Åhströms verksamhet ha fortsatt som tidigare. Att nedbringa
antalet patienter var synbarligen svårt. Sedan Åhström uppmanats att inte
ta några nya fall, inträffade bl. a. att minst åtta patienter regelbundet överlät läke -

280

medel till utomstående missbrukare. Någon minskning av de höga doserna syntes
inte heller ha skett. Föreskriven joumalföring ägde ej rum. För att få närmare
uppfattning om verksamhetens karaktär, klientelets beskaffenhet och behandlingsbehov
föranstaltade narkomanvårdskommittén om en medicinsk genomgång
av klientelet genom dr Margit Krantz. Krantz avgav en preliminär rapport den
4 december 1966. Innehållet av rapporten är i huvudsak återgiven i kommitténs
betänkande om Narkotikaproblemet, del 1, kartläggning och vård, sid. 127 och
128.

Vid sidan härav sökte styrelsen genom inspektioner skaffa sig en närmare inblick
i verksamheten. Sålunda avlade Frostner tre besök på Åhströms mottagningslokaler,
varav ett i mars 1966 i Blackeberg och två senare å Brunnsgatan
28. Frostner har upplyst, att han ej var nöjd med vare sig lokalerna eller verksamheten
som sådan. I fråga om åtgärder fanns emellertid vid inspektionstillfällena
få alternativ att välja på — antingen fick man fortsätta verksamheten i
förhoppning om snar hjälp eller stoppa densamma med utlämnande av klientelet
åt gatan och ökad kriminalisering i sikte. Det enda humana var enligt Frostner
att tills vidare fortsätta och söka skaffa Åhström läkar- och biträdeshjälp men
samtidigt vidtaga restriktiva åtgärder beträffande hans förskrivningar samt planera
för avveckling av verksamheten på ett för patienterna så skonsamt sätt som
möjligt.

Engel företog tre besök å Brunnsgatan 28, samtliga under hösten 1966. Härom
anförde Engel bl. a.

Mitt första besök blev en märklig upplevelse. Lokalerna var illa underhållna
och ostädade och en förfärlig oordning rådde. Med undantag för dr Margit Krantz
som nyligen insatts av narkomanvårdskommittén för viss uppgift saknades sjukvårdspersonal.
Intravenösa injektioner gavs av oskolad personal. De narkomaner
jag träffade var ytterligt nedgångna, hjälplösa och apatiska, kunde ej tänka sig
någon utväg ur sitt mångåriga missbruk, ville inte ha traditionell vård, lovprisade
Åhströms verksamhet.

Omedelbara åtgärder från medicinalstyrelsens sida borde bli i första hand kontakt
med Stockholms stad som upplåtit lokalerna och hade sjukvårdsansvar och
ansvar enligt socialvårdslagen för dessa patienter för att med stadens hjälp ställa
viss medicinsk personal till Åhströms förfogande, samt för det andra försöka få
någon läkare eller annan person med social och medicinsk erfarenhet knuten till
mottagningen för att bringa ordning i verksamheten.

Som ett nästa steg borde överflyttning av mottagningen till psykiatriskt sjukhus
med Åhström arbetande under ledning av psykiatrisk överläkare förberedas.

Slutligen borde medicinalstyrelsen och dess narkomanvårdskommitté tillsammans
med Stockholms stad göra upp en plan för avveckling av Åhströms verksamhet.

Andra besöket skedde tillsammans med representanter för Stockholms stads
sjukvårds-, social- och fastighetsrotel. Jag åtföljdes då av bl. a. medicinalrådet
Sälde. Viss uppsnyggning av lokalen utlovades och det överenskoms också om personalhjälp
åt Åhström.

Tredje besöket kommer jag ej så väl ihåg. Det var närmast en kontroll.

När vi väl fått en inblick i verksamheten och med negativt resultat sökt få Åhströms
verksamhet förflyttad till psykiatriskt sjukhus, var det för mig klart att

281

Åhströms befattning med klientelet måste avbrytas och vård i annan form ordnas.
Denna mening delades av narkomanvårdskommittén, särskilt sedan det blivit klart
att Ahström gjort sig skyldig till olagligheter.

Jag meddelade Svenska Dagbladet i en intervju redan i oktober 1966 att Åhström
måste stoppas. Hans verksamhet uppfattades vid den tidpunkten och länge
efteråt som den stora och betydelsefulla satsningen inom narkomanvården. Pressen
var starkt positivt inställd till densamma för att inte tala om TV. Det var
därför inte så underligt att jag blev föremål för våldsam kritik för mitt ställningstagande
och beskylldes för bristande humanitet. Från början hade jag dock framhållit,
att patienterna givetvis först skulle beredas annan vård innan Åhströms
verksamhet upphörde. Vid denna tidpunkt — årsskiftet 1966/67 bad jag några
psykiatriska kolleger att delge pressen också sin kritiska syn på Åhströms metoder.
Man ville eller vågade emellertid inte då ge sig ut i den inflammerade debatten.
Anmärkningsvärt är att under hela den tid som Åhströms verksamhet kritiserades
läkare emellan inte en enda anmälan riktades till medicinalstyrelsens disciplinnämnd.

Med anledning av vad sålunda förekommit utarbetades i samverkan mellan
medicinalstyrelsen och Stockholms stads sjukvårdsförvaltning en plan för successiv
avveckling av Åhströms verksamhet genom gruppvis överföring av patienterna
till en ny mottagning vid rättspsykiatriska stationen vid Psykiatriska sjukhuset i
Stockholm.

Samtidigt vidtogs vissa åtgärder för att begränsa Åhströms rätt att förskriva
narkotika. Härom har socialstyrelsen anfört följande.

Medicinalstyrelsen beslöt den 5 december 1966, att av Åhström utfärdade recept
på narkotika från och med den 12 i samma månad endast finge expedieras från
filialapoteket Nordstjärnan i Stockholm. Vidare meddelade medicinalstyrelsen
Ahström i skrivelse den 20 januari 1967 till bekräftelse av honom dessförinnan
lämnat muntligt besked att tidigare under år 1965 under hand lämnat medgivande
beträffande förskrivning av narkotika skulle vara begränsat till patienter, som var
upptagna i en till skrivelsen fogad förteckning. Vidare angavs, att från förteckningen
skulle successivt avföras patienter, som omhändertogs för vård i annan
ordning, samt att recept av detta slag för andra än i förteckningen upptagna patienter,
som inkom till nämnda apotek, inte fick expedieras utan skulle av apoteket
insändas till medicinalstyrelsen för prövning i disciplinär ordning.

Från medicinalstyrelsens apoteksbyrå överlämnades den 16 februari 1967 till
styrelsens disciplinnämnd en promemoria, vari redovisades de recept å narkotika,
som Åhström under tiden den 20 januari — den 11 februari 1967 utfärdat för
patienter, som ej upptagits i nämnda förteckning.

Sedan Ahström till disciplinnämnden avgivit förklaring över promemorians innehåll,
utlät sig medicinalstyrelsen genom sin disciplinnämnd den 2 mars 1967 sålunda:
Vad som framkommit i ärendet visar, att det föreligger grundad anledning
att antaga, att Ahström missbrukat sin behörighet att förordna narkotiskt läkemedel.
Det är därför skäl att helt indraga Åhströms rätt att förskriva sådana läkemedel.
Med hänsyn till svårigheterna att bereda Åhströms patienter adekvat vård,
bör emellertid detta icke ske omedelbart. Disciplinnämnden föreskriver med stöd
av 6 § 2 mom. narkotikaförordningen, att av Åhström utfärdade recept å narkotiska
läkemedel icke må expedieras, dock att intill den 30 april 1967 sådana recept
må expedieras från filialapoteket Nordstjärnan i Stockholm i vad gäller patienter
vid varje tillfälle upptagna i en av medicinalstyrelsen upprättad förteckning. Disci -

282

plinnämnden förutsätter, att Åhström före sistnämnda dag avvecklar sin verksamhet
genom att hänvisa patienterna för psykiatrisk vård vid sjukhus.

I anledning av besvär, som Åhström anförde över nämnda beslut såvitt angick
tidpunkten för expedieringsrättens upphörande, fann Kungl. Maj:t genom utslag
den 20 april 1967 ej skäl att göra annan ändring i medicinalstyrelsens beslut än
att Kungl. Maj:t förordnade att expedieringsrätten skulle upphöra den 30 april
1967 eller den senare dag som medicinalstyrelsen med hänsyn till möjligheterna
att bereda nämnda patienter annan vård kunde finna skäl att föreskriva.

Enär Åhströms försöksverksamhet visade sig icke kunna avvecklas till den 30
april 1967, beslöt medicinalstyrelsen genom sin disciplinnämnd, att av Åhström
utfärdade recept å narkotiska läkemedel fick även under maj 1967 expedieras
från filialapoteket Nordstjärnan i Stockholm beträffande patienter, som fanns
upptagna i en av medicinalstyrelsen upprättad förteckning.

I och med att docenten Arne Bergsman med hjälp av underläkaren Gundla
Järpe-Magnusson från och med den 20 april 1967 successivt övertog det klientel
som ingått i Åhströms av medicinalstyrelsen sanktionerade försöksverksamhet,
kom Åhström att i motsvarande omfattning friställas från befattning med ambulant
narkomanvård. Åhström kan anses ha varit helt avkopplad från sin övergångsvis
medgivna verksamhet från och med den 1 juni 1967.

Slutligen må erinras om att disciplinnämnden genom beslut den 10 november
1967 till åklagarmyndigheten i Stockholm för åtal överlämnade vissa ärenden rörande
förseelser mot allmänna läkarinstruktionen och receptkungörelsen. I anslutning
härtill väcktes åtal mot Åhström för bl. a. vållande till annans död genom
förskrivning av för stora doser narkotika till viss patient, för förseelser mot allmänna
läkarinstruktionen och receptkungörelsen genom förskrivning av narkotika
till två patienter som var intagna å mentalsjukhus samt för åsidosättande av
föreskrifterna i 5 § 1. receptkungörelsen om förvaring av receptblanketter så att
de ej kunna åtkommas av obehöriga. Atalet för vållande till annans död ogillades
av rådhusrätten men bifölls av hovrätten, övriga här omnämnda delar av åtalet
bifölls av båda domstolarna. Härjämte fälldes Åhström till ansvar för medhjälp
till oredligt förfarande och osant intygande i samband med utfärdande av vissa
läkarvårdskvitton åt försöksklientelet.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Som Åhströms egen befattning med hithörande frågor i väsentliga avseenden
prövats av allmän domstol, finner jag inte anledning att här närmare ingå på
Åhströms förfarande i vidare mån än som erfordras för att bedöma medicinalstyrelsens
befattning med saken.

Hur man skall uppfatta det besked, som medicinalstyrelsen genom Engel och
Frostner våren 1965 under hand lämnade Åhström i anledning av en framställning
från denne rörande befogenhet för honom att ambulant förskriva narkotika
till vissa patienter, är inte helt klart. I medicinalstyrelsens förenämnda skrivelse

283

20.1.1967 har uppgivits, att styrelsen tidigare under hand medgivit att Åhström
»försöksvis» fick behandla med narkomani behäftade patienter »med narkotika
under längre tid och i eljest icke godtagen dosering».

Tanken bakom den behandlingsmetod som Åhström önskade pröva var bl. a.
att narkomanen, om narkotika förskrevs legalt, skulle söka läkarhjälp på ett så
tidigt stadium, att han inte behövde vara svårbotad, och att han därför under behandlingen
skulle kunna förmås till successiv awänjning. Åhström har också
framhållit att ambulant förskrivning av narkotika medförde vinster på det humanitära
och sociala området och var ägnat att förekomma brott för att tillgodose
behovet av narkotika. Vidare har Åhström betonat vikten av att hos patienten
skapa en förtroendefull inställning till läkaren. Åhström tillämpade därför liberala
förskrivningsmetoder gentemot patienterna och lät i stort sett efter diskussion
med varje patient denne slutgiltigt bestämma vilken dosering av narkotikan
han skulle ha.

Enligt Frostner avsåg det medgivande som medicinalstyrelsen lämnade Åhström
ett litet antal — högst 10 — morfinister. Frostner har framhållit att fråga var om
tillstånd till en försöksverksamhet, där den personliga, förtroendefulla kontakten
mellan läkare och patient åtföljd av psykoterapi skulle prövas med hänsyn till
den verkan detta kunde ha för patientens motivering till successiv awänjning.

Beträffande bakgrunden till medgivandet har Frostner uppgivit följande.

Vid tiden för försöksverksamhetens början hade två patienter sedan åtskilliga
år behandlats med ambulant förskrivning av morfinpreparat och en patient under
kortare tid med centralstimulantia. Den ene av morfinistema hade dessförinnan
vårdats över tjugo gånger å mentalsjukhus för sin narkomani. Styrelsens kontakt
med behandlade läkare i fråga om dessa fall — ej Åhström — ansågs borga för
att någon skada ej skulle ske och denna bedömning visade sig riktig.

Att samma underhandsförfarande utan formellt dokumenterade beslut beträffande
Åhströms patienter ansågs vara tillfyllest hade enligt min mening sin
närmaste grund i att antalet patienter avsågs vara litet — högst tio — och därmed
kontrollen av dem lätt att följa. Efter viss erfarenhet om arbetets gång skulle klarare
linjer för verksamheten kunna dragas.

Engel har i sitt yttrande anfört följande.

Som socialstyrelsen angivit i tidigare yttrande till JO torde rättsläget

vara det, att varje läkare har rätt att göra de förskrivningar som han finner motiverade
innanför de ramar som lagstiftningen ger. Denna medger fri dosering med
iakttagande av att då maximaldosen överskrides ordet Siel påtecknas receptet.

Läkaren har enligt läkarinstruktionen att meddela den behandling som står i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Det kan inte generellt
göras gällande att behandling av narkomaner genom administrering av narkotika
i och för sig står i motsättning till läkarinstruktionens bestämmelser. Tvärtom
pågår, som narkomanvårdskommittén anfört i sitt första betänkande, en omfattande
behandling i USA, England och andra länder enligt denna metod. Eftersom
metoden under alla omständigheter är kontroversiell och medför olika risker
har det varit motiverat för vederbörande läkare att på förhand informera sig om
tillrådligheten och lämpligheten av planerade behandlingsförsök. Någon lagstadgad
skyldighet härtill föreligger ej och formella beslut har inte varit erforderliga

284

innan socialstyrelsen år 1968 licensbelade vissa centralstimulerande medel. Ämbetsverket
kontrollerar sedan förskrivningarna genom sina inspektörer och länsläkama.
Den behandlande läkaren har att svara för att dessa överensstämmer med
vetenskap och beprövad erfarenhet. Medicinalstyrelsens medverkan har varit ett
utflöde av myndighetens allmänna inspektionsrätt.

Socialstyrelsen har i denna del anfört följande.

I medicinalstyrelsens kungörelse den 27 febr. 1962 (MF 20) fanns ingen bestämmelse
som angav att en läkare vid förskrivning av narkotiskt läkemedel skulle
ha särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen. En sådan bestämmelse avseende vissa
narkotiska läkemedel har emellertid den 3 maj 1968 (MF 21) utfärdats av socialstyrelsen
att gälla fr. o. m. den 1 juli 1968.

Varje läkare är, som Engel framhållit, själv ansvarig för att han i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet meddelar patienterna den behandling
och förskriver de läkemedel som dessas tillstånd fordrar. Från denna regel
kan styrelsen inte dispensera. Det »tillstånd» som Åhström erhöll är ur formell
synpunkt att betrakta som ett uttalande av Frostner att en förskrivning av ifrågavarande
art inte av honom betraktas som varande i strid med vetenskap och beprövad
erfarenhet. Eftersom uttalandet gjordes i samförstånd med generaldirektören
Engel, som delade Frostners uppfattning, kom uttalandet att få särskild
tyngd. Socialstyrelsen vill i detta sammanhang nämna att det inte är ovanligt att
läkare telefonledes kontaktar tjänstemän i styrelsen för att få råd i olika hänseenden
och att sådana också lämnas.

Som av det anförda framgår är socialstyrelsen inte av den uppfattningen, att
»tillståndet» bör betraktas som en dispens från 1962 års kungörelse.

Omständigheterna kan självfallet vara sådana att ambulant förskrivning av narkotika
till narkotikamissbrukare inte behöver stå i strid med vetenskap och beprövad
erfarenhet. Det kan — inte minst med hänsyn härtill — rimligen inte antagas
att Engel och Frostner avsåg att dispensera från nämnda regel i läkarinstruktionen,
något vartill de för övrigt saknade befogenhet.

Det lämnade medgivandet att behandla narkotikamissbrukare med narkotika
»under längre tid och i eljest icke godtagen dosering» synes mig knappast förenligt
med receptkungörelsens föreskrift om att dylik förskrivning skall ske »med
största försiktighet». Från föreskrifterna i den av medicinalstyrelsen själv utfärdade
receptkungörelsen ägde styrelsen dispensera. Det ligger därför närmast till
hands att uppfatta det lämnade medgivandet som en dispens från föreskriften om
att förskrivning av narkotika skall ske med största försiktighet. En sådan dispens
framstår helt visst som nödvändig med hänsyn till att fråga var om en försöksverksamhet
som skulle omfatta 10 patienter och avse förskrivning av narkotika
till dem under längre tid och i eljest icke godtagen dosering. För uppfattningen
att fråga var om en dispens talar det förhållandet, att det lämnade medgivandet
sedermera genom medicinalstyrelsens skrivelse den 20 januari 1967 begränsades
till vissa patienter. Socialstyrelsen synes emellertid numera uppfatta det åt Åhström
våren 1965 lämnade medgivandet allenast såsom ett uttalande att Engel
och Frostner inte betraktade en dylik förskrivning såsom varande i strid med vetenskap
och beprövad erfarenhet.

Ur formell synpunkt ägde medicinalstyrelsen befogenhet att lämna »medgivan -

285

det» vare sig detta uppfattas såsom en dispens från receptkungörelsen eller såsom
ett rådgivande uttalande.

Den väsentligt viktigare frågan huruvida medgivandet var sakligt befogat är
att bedöma med hänsyn till förhållandena såsom de gestaltade sig vid tiden för
lämnandet av medgivandet. Medicinalstyrelsen hade vid nämnda tid rimligen inte
anledning att räkna med att medgivandet skulle utnyttjas på annat sätt än som
då förutsattes. Den fråga styrelsen hade att ta ställning till gällde om man borde
sanktionera en försöksverksamhet av mycket begränsad omfattning. Det framstod
vidare — inte minst mot bakgrunden av att samhällets resurser för att ta
vård om narkotikamissbrukare var begränsade — såsom önskvärt att utröna om
resultat kunde vinnas med den av Ahström planerade behandlingsmetoden. Det
var otvivelaktigt av intresse att få erfarenhet av om i vilken utsträckning en nära
personlig kontakt mellan läkare och narkotikamissbrukare i förening med psykoterapi
kunde leda till en successiv awänjning särskilt i fall, där läkarhjälp söktes
på ett tidigt stadium.

Med hänsyn härtill kan i och för sig någon kritik rimligen inte riktas mot Engel
och Frostner för att de sanktionerade en försöksverksamhet av den begränsade
omfattning varom fråga var.

Även om det ur förvaltningsrättslig synpunkt inte förelåg något direkt hinder
mot att ifrågavarande medgivande lämnades under hand, hade det dock enligt
min mening varit ur ordnings- och kontrollsynpunkt mest korrekt, att styrelsens besked
formellt dokumenterats. Om så skett, hade man senare inte behövt vara oviss
om vad som avsågs med ställningstagandet. En skriftlig precisering av dettas innebörd
och omfattning samt av förutsättningarna av detsamma skulle måhända ha
förekommit att underhandsmedgivandet kunde — mer eller mindre medvetet —
uttänjas för att efter hand leda till klart missbruk. Det kan knappast anses förenligt
med erforderlig försiktighet att tillåta ambulant förskrivning av narkotika till
narkotikamissbrukare »i eljest icke godtagen dosering» och alltså utan någon som
helst begränsning, låt vara att Åhström var bunden av läkarinstruktionens krav
på att varje behandling av patient skall stå i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet.

Vidare är att framhålla att det var för medicinalstyrelsen känt att metoden med
ambulant förskrivning av narkotika var kontroversiell. Med hänsyn härtill synes
det mig ha varit sakligt befogat att låta styrelsens ställningstagande föregås av
samråd med den vetenskapliga expertis som stod till styrelsens förfogande. Ett
sådant samråd hade måhända lett till att styrelsen i sitt beslut lämnat anvisningar
om hur försöksverksamheten skulle utformas och bedrivas. Nu i efterhand framstår
det såsom en väsentlig brist att sådana anvisningar inte gavs.

Med hänsyn till att det lämnade medgivandet var begränsat till att avse endast
ett litet antal patienter kan det emellertid icke läggas vederbörande befattningshavare
till last såsom tjänstefel att beslutet icke föregicks av samråd med den
vetenskapliga expertisen och att beslutet ej dokumenterades och förenades med
anvisningar om hur försöksverksamheten skulle gestaltas.

286

Av vad som upplysts i narkomanvårdskommitténs betänkande SOU 1967: 25
och 1969: 53 och eljest i ärendena härstädes är tydligt att Åhströms behandling
av narkomaner inte gestaltade sig på sätt som kan antagas ha varit förutsatt vid
Åhströms underhandskontakter med medicinalstyrelsen våren 1965.

På sätt framgår av den lämnade redogörelsen ökade antalet patienter, som kom
i åtnjutande av legal förskrivning av narkotika, snabbt från cirka 10 i juni 1965
till 93 samtidigt aktuella patienter i januari 1967. Försöksverksamheten fick alltså
en väsentligt större omfattning än som förutsattes, då medicinalstyrelsen lämnade
Ahström medgivande till försöksverksamheten. Samtidigt stegrades den genomsnittliga
förskrivningen av centralstimulantia per patient på ett anmärkningsvärt
sätt. Mot Åhströms ambulanta förskrivningar av narkotika har anmärkts
att så stora doser förskrevs att patienternas tillstånd försämrades och att vissa
patienter överlät narkotika illegalt till andra och därigenom i vissa fall fungerade
som smittspridare. Behandlingen av patienterna skedde utan tillräcklig sjukvårdshjälp
och i lokaler, som uppenbarligen var olämpliga för ändamålet och som vid
inspektion gjorde ett ohygieniskt intryck. Ahström har själv uppgivit att den goda
kontakt med patienterna, som han fick genom sin verksamhet, till följd av tidsnöd
inte kunde utnyttjas psykoterapeutiskt såsom borde ha skett. I brottmålet
uppgav Ahström att patienterna behandlades vid sammankomster i sex olika
grupper med 10—12 patienter i varje grupp, därvid de individuella förskrivningarna
och andra problem diskuterades. Det skulle ha tagit för lång tid om Ahström
själv skulle ha ifyllt blanketterna till alla de recept som skulle utfärdas för patienterna
i gruppen. Därför överlämnade Ahström vid sammankomstens början
blanketterna till en förtroendeman bland patienterna. Denne överlämnade i sin
tur blanketterna till de närvarande patienterna, som hade att ifylla dessa och återställa
dem till Ahström för slutligt ifyllande och utfärdande. Förfarandet innebar
att blanketter lätteligen kunde åtkommas av obehöriga och stod i strid med givna
föreskrifter.

Vidare synes förskrivningar ha skett utan föregående undersökning av somatiskt
status, vilket torde ha inneburit risker för patienterna. Det förekom också
att Ahström beträffande patienter, som vårdades på sjukhus eller nyligen försöksutskrivits
därifrån, icke tog erforderlig kontakt med vederbörande sjukhusläkare
före utfärdandet av recept på narkotika. Det är tydligt att Ahström på grund av
den stora tillströmningen av patienter och den otillräckliga hjälpen förlorade kontrollen
över verksamheten. Injektioner av narkotika utfördes ej sällan av patienterna
själva med lika primitiv hygien som vid illegal användning av narkotika.
Inga journaler över patienterna fördes. Patienterna registrerades emellertid i ett
kartotek med lösa kort av vilka en del kommit bort. Någon betryggande identitetskontroll
i enlighet med vad som föreskrivits i receptkungörelsen förefaller inte
ha ägt rum i erforderlig utsträckning. Korten innehöll inte uppgift om det år, då
patienten behandlades, ej heller om anamnes eller somatiskt status. Mängderna men
inte doserna av narkotika fanns antecknade på korten. Anteckning om deltagande
i psykoterapi gjordes ej på korten. Nu berörda brister med avseende å dokumen -

287

teringen av vad som förekommit är givetvis ägnat att väsentligt minska värdet av
försöksverksamheten ur vetenskaplig synpunkt.

När det nu gäller att mot bakgrunden av det sagda bedöma om medicinalstyrelsen
bort tidigare och på ett mera effektivt sätt än som nu skedde ingripa mot
Åhströms verksamhet, är följande att beakta.

Av utredningen framgår att medicinalstyrelsen redan i augusti 1965 genom
receptkontrollen fick kännedom om att försöksverksamheten fått större omfattning
än som förutsattes, då styrelsen lämnade sitt medgivande till verksamheten.
I anledning härav avfordrades Ahström rapport om verksamheten. Denna inkom
i november 1965 och föredrogs i styrelsen i januari 1966 i närvaro av bl. a. ledamöterna
av styrelsens vetenskapliga råd Curt Åmark och Sven Ahnsjö. Någon
direkt kritik av Åhströms verksamhet synes inte ha framförts vid detta tillfälle.
I annat sammanhang framförd kritik mot verksamheten liksom vad som framkom
vid den fortsatta receptkontrollen föranledde dock styrelsen att uppdra åt narkomanvårdskommitténs
vårdgrupp att ägna särskild uppmärksamhet åt Åhströms
förskrivningsverksamhet.

Genom den i november 1965 inkomna rapporten och den fortsatta receptkontrollen
måste styrelsen i slutet av samma år ha blivit klart medveten om icke blott
att försöksklientelet fått en mycket större omfattning än som avsetts utan även
att förskrivningen skedde i doser, som borde väcka betänksamhet. Genom rapporten
blev styrelsen även medveten om risken för olaga försäljning av den förskrivna
narkotikan. Nu angivna omständigheter var otvivelaktigt sådana att de
motiverade en omedelbar och grundlig inspektion av verksamheten. Om så skett
hade helt visst de allvarliga brister som vidlådde Åhströms försöksverksamhet
uppenbarats. I varje fall hade det enligt min mening varit påkallat att efter samråd
med vederbörlig expertis meddela närmare anvisningar rörande verksamhetens
fortsatta bedrivande. Så skedde emellertid icke. Styrelsen sökte i stället att
med hjälp av narkomanvårdskommitténs vårdgrupp och Stockholms stads sjukvårdsförvaltning
få försöksverksamheten under mera organiserade och medicinskt
försvarbara former, vilket givetvis i och för sig var av värde men knappast kunde
anses tillfyllest med hänsyn till de risker för smittspridning, som den liberala narkotikaförskrivningen
innebar. Som motiv för att styrelsen vid denna tidpunkt icke
vidtog mera ingripande åtgärder har socialstyrelsen anfört följande.

Någon gång i slutet av år 1965 eller början av år 1966 var omfattningen av
Åhströms verksamhet känd för medicinalstyrelsen. Vid denna tid hade missbruk
av centralstimulerande medel — framför allt preludin — antagit en alarmerande
omfattning. Möjligheter saknades att på ett adekvat sätt ta hand om missbrukare
av centralstimulerande medel. Dessa personer var genomgående socialt missanpassade
och mycket ofta kriminaliserade. Vid denna tid ansågs det att en förskrivning
av morfin och kanske också centralstimulerande medel kunde vara en
väg att få dem att fungera någorlunda socialt. Den typ av verksamhet som Åhström
bedrev med ambulant behandling och förskrivning av narkotika i kombination
med gruppsykoterapi och socioterapi hade veterligen inte tidigare prövats
i något land och liknande experiment utomlands kunde inte sägas vara direkt järn -

288

förbara. Sådana experiment hade också endast omfattat heroin och morfinmissbrukare.
Effekten av en legal förskrivning av centralstimulerande medel hade tidigare
inte undersökts. I enlighet med dåvarande uppfattning skulle sådana medel
inte ge några fysiska abstinensbesvär och därför inte på samma sätt som t. ex.
morfin behöva tillföras i fallande doser vid en avvänjning. Främsta orsaken till
att medicinalstyrelsen i detta läge ej tog avstånd från Åhströms behandling av
missbrukare av centralstimulerande medel — ävensom av morfinmissbrukare
— var styrelsens uppfattning att inga vägar borde lämnas oprövade när det gällde
försöken att komma till rätta med det tilltagande narkotikamissbruket. Ähströms
behandlingsmetod kunde vara en väg att genom ett stärkande av dessa människors
personlighet och sociala status motivera dem för avvänjningsförsök.

Först i augusti 1966 meddelade styrelsen närmare anvisningar rörande försöksverksamhetens
bedrivande, och det dröjde ända till den 20 januari 1967 innan
Ahström gavs skriftligt besked om att en begränsning av försöksklientelet måste
ske och hur densamma skulle verkställas.

Även om man hyser förståelse för styrelsens nyss återgivna uppfattning och beaktar
narkomanklientelets särart och dåvarande situation kan man icke undgå att
finna anmärkningsvärt att styrelsen lät så lång tid som skett passera utan att med
restriktiva åtgärder inskrida mot Åhströms sätt att på eget bevåg utvidga försöksverksamheten,
särskilt som allt starkare kritik mot verksamheten framkom från
experthåll. Hade sådant ingripande skett vid förut angiven tidpunkt, borde rimligen
avsevärt större förutsättningar ha funnits att begränsa verksamheten och få de därmed
förbundna riskerna under effektivare kontroll. Genom denna underlåtenhet
kan klagomålen, i vad de avser bristande kontroll av verksamheten från styrelsens
sida, icke anses obefogade. Med hänsyn till de särskilda skäl som åberopats för
försöksverksamheten och till att det här huvudsakligen rörde sig om socialmedicinska
avvägningsfrågor finner jag dock styrelsens underlåtenhet härutinnan icke
vara av beskaffenhet att kunna läggas vederbörande till last såsom fel eller försummelse
i tjänsten. Jag låter därför bero vid vad i detta hänseende förevarit.

Enligt utredningen i ärendet växte Åhströms försöksverksamhet oavbrutet för
att kulminera i januari 1967. Genom rapporter från narkomanvårdskommitténs
vårdgrupp och egna iakttagelser vid verkställda inspektioner fick styrelsen under
hösten 1966 klart för sig att verksamheten måste avvecklas och patienterna beredas
vård i annan form. Styrelsen vidtog också en rad åtgärder i sådant syfte men
på grund av de svårigheter som mötte härvidlag kunde Åhströms försöksverksamhet
slutligen avvecklas först med utgången av maj 1967. Att avvecklingen icke
blev slutförd tidigare än som sålunda skedde finner jag med hänsyn till lämnade
upplysningar fullt ursäktligt.

Av handlingarna framgår vidare att till medicinalstyrelsen under senhösten 1966
och våren 1967 inflöt ett antal anmälningar mot Åhströms sätt att förskriva narkotika
och förvara receptblanketter. Dessa anmälningar handlades i vederbörlig
ordning av styrelsens disciplinnämnd, som beslöt överlämna desamma till åklagarmyndigheten
i Stockholm för åtgärd på sätt tidigare omnämnts. Samtidigt härmed
överlämnades även vissa andra ärenden rörande Åhströms förskrivningsverksam -

289

het. Vid min granskning av handlingarna har jag icke funnit stöd för antagande
att styrelsen i nu berörda hänseende åsidosatt vad som ålegat styrelsen.

Vad slutligen angår det narkomanvårdskommitténs vårdgrupp givna uppdraget
att följa Åhströms förskrivningsverksamhet med särskild uppmärksamhet är att
märka, att vårdgruppen icke hade någon formell övervakningsfunktion utan att
dess verksamhet var begränsad till en frivillig samverkan av rådgivande karaktär.
Med hänsyn härtill saknas anledning att från min sida ingå på närmare granskning
av vårdgruppens sammansättning och verksamhet. Av protokollen från vårdgruppens
sammanträden framgår för övrigt, att vårdgruppen aktivt medverkat till att
åtgärder efter hand vidtogs i syfte att få Åhströms verksamhet bättre organiserad
och kontrollerad.

Med dessa uttalanden var ärendena av JO slutbehandlade.

Framställning till Konungen ang. tolkningen av bestämmelsen i 27 § 1 mom. sjuk vårdsstadgan I

en den 2 februari 1970 dagtecknad skrivelse till Konungen anförde JO Bexelius
följande.

Enligt 27 § sjukvårdsstadgan den 29 mars 1963 åligger det överläkare å odelat
sjukhus eller å klinik bl. a. att om vid inträffat dödsfall behov av rättsmedicinsk
obduktion kan antagas föreligga ofördröjligen göra anmälan därom till polismyndigheten
i orten och vid annat dödsfall tillse att liköppning förrättas, såvida dödsorsaken
är okänd eller någon viktig upplysning om sjukdomens beskaffenhet kan
vinnas, dock att, om anhörig framfört önskemål att liköppning icke skall äga rum,
sådan må företagas blott då dödsorsaken är okänd.

I tidningen Expressen för den 25 september 1968 fanns intagen en artikel, vari
påtalades att en å Söderby sjukhus avliden patient blivit obducerad utan att hans
son blivit tillfrågad. I detta fall hade enligt artikeln den avlidnes huvud blivit sönderskuret
och nödtorftigt hopsytt med grov tråd med påföljd att sonen drabbats av
en svår chock när han besökt sjukhuset för att taga ett sista farväl av den döde. I
artikeln uppgavs, att det icke var ovanligt att obduktion i förekommande fall
förrättades, såvida icke de anhöriga uttryckligen sagt ifrån. Det framhölls tillika att
det borde vara praxis att de anhöriga tillfrågades i en sådan känslig sak, enär dessa
sällan tänkte därpå i den stund då de lämnade vederbörandes dödsbädd.

Med anledning av artikelns innehåll inkom sjukhusets styresman efter remiss
med yttrande från bl. a. biträdande överläkaren Märta Stille. Jag inhämtade därjämte
per telefon vissa upplysningar från socialstyrelsen.

Märta Stille anförde bl. a.

1967 vårdades på Söderby Sjukhus Å.A.W., f. 1895, för dubbelsidig lungtuberkulos.
Det förelåg tämligen utbredda lungförändringar med smältningar och i upp 10

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

290

hostningen fanns vid direktprov tuberkelbaciller, d. v. s. en öppen, smittsam tuberkulos.
Tuberkulosbehandlingen fortsattes efter utskrivningen från sjukhuset den
8.9.67 fram till maj -68 under kontroll av Centraldispensären i Stockholm. I juli
-68 gjordes en lungröntgenundersökning, vilken ansågs tillfredsställande, och samtidigt
med denna utfördes ett magsköljningsprov.

Den 3.9.68 föll W. från en stege från c:a 2 våningars höjd och infördes efter
olyckan till Karolinska Sjukhuset, där man konstaterade dels en del ytliga huvudskador,
dels tecken tydande på möjligheten av en blödning mellan skallbenen och
den hårda hjärnhinnan. Han inlades därför på Neurokirurgiska Kliniken och var
vid inläggande medvetslös. För att kunna utrymma den misstänkta blodansamlingen
innanför skallbenen och stilla den förmodade blödningen gjordes en operation, som
innebar att man efter att ha lagt snitt genom skalpen på lämpligt ställe på 3 ställen
borrade upp skallbenet. Någon blödning påvisades icke. I samband med denna operation
hade delar av huvudet rakats. Efter operationen hopfästes snittet i hudén
utan att sys med tråd. Då någon ytterligare operativ behandling icke kunde komma
ifråga och lungröntgen, som tagits vid inkomsten, visade dubbelsidiga lungförändringar
hyste man på Neurokirurgiska Kliniken betänkligheter mot att där fortsätta
behandlingen av en pat., som så nyligen vårdats för en allvarlig öppen lungtuberkulos
och där svar på den utförda magsköljningen ännu ej inkommit. Man ordnade
därför så att pat. överflyttades till Söderby sjukhus för fortsatt vård. Han intogs där
den 17.9.68 och var då vid medvetande men företedde alltjämt tecken på grav
hjärnskada med bl. a. oförmåga att svälja, varför han måste få näring genom slang
nedlagd i magsäcken genom matstrupen. Hjärtundersökning visade tecken på en
hjärtskada, känd redan -67, men utan tecken till akut försämring. Puls och blodtryck
var tillfredsställande, det förelåg en måttlig blodbrist och röntgenundersökningen
av lungorna visade ingen försämring jämfört med den tidigare undersökningen.
De 2 första dagarna förlöpte allt normalt men på morgonen den 20.9.68
fick pat. plötsligt tecken på en allvarlig påverkan på blodcirkulationen inom lilla
kretsloppet. Trots omedelbart insatt adekvat behandling kunde tillståndet — »lungödem»
— ej hävas och pat. avled samma dag. De anhöriga hade omedelbart underrättats
om pat:s försämrade tillstånd.

Ett lungödem är enbart ett symptom på en bakomliggande rubbning, som kan
vara av flera olika slag. I det föreliggande fallet var det oklart vilken bakomliggande
rubbning det rörde sig om. För att klarlägga den verkliga dödsorsaken och avgöra
huruvida skallskadan föranlett lungödemet bedömdes obduktion vara erforderlig.
Då anhöriga ej framfört önskemål om att sådan ej skulle få utföras gjordes
obduktionen den 23.9.68 av dr. C. Silfverswärd, Sabbatsbergs Sjukhus, vilken vid
denna tidpunkt tjänstgjorde som sjukhusets obducent.

I ärendet gjorde jag den 25 november 1968 följande uttalande.

Jag har från socialstyrelsen under hand inhämtat att det åtminstone vid vissa
sjukhus är praxis att underrättelse om planerad obduktion lämnas de anhöriga i
samband med att vederbörande sköterska tar kontakt med de anhöriga i anledning
av dödsfallet. Tillfälle beredes härigenom de anhöriga att framföra sina synpunkter
på frågan om obduktion bör ske. Denna praxis synes mig riktig och värd att allmänt
efterföljas. Särskilt gäller detta om obduktionen kan antagas medföra sådana förändringar
i den dödes utseende som kan verka stötande för de anhöriga.

I förevarande fall har tydligen tillfälle icke beretts de anhöriga att framföra sina
synpunkter på frågan om obduktion borde ske.

Av utredningen framgår emellertid att dödsorsaken icke var känd. Obduktion
har följaktligen enligt gällande bestämmelser kunnat företagas även mot de anhö -

291

rigas önskan. Med hänsyn härtill kan det inte göras gällande att vederbörande läkare
förfarit felaktigt. Ärendet föranleder därför inte annat uttalande från min sida
än att jag vill betona angelägenheten av att avlidens närmaste anhöriga underrättas
om tillämnad obduktion, där det kan ske utan olägenhet.

Med skrivelse den 10 oktober 1969 har socialstyrelsen i anledning av vad sålunda
förekommit underställt Eders Kungl. Maj:t fråga om tolkningen av förenämnda
författningsbestämmelse. Styrelsen anförde till en början.

Ifrågavarande bestämmelse har i praxis allmänt tolkats efter ordalagen, dvs. det
föreligger ingen skyldighet från sjukhusets sida att underrätta de anhöriga om planerad
obduktion.

Emellertid har JO i samband med ett i anledning av en tidningsartikel upptaget
ärende behandlat frågan huruvida tillfälle bort beredas anhöriga till en avliden att
— innan obduktion skedde — yttra sig om lämpligheten av sådan åtgärd och därvid
framfört synpunkter som talar emot vad nyss sagts.

Efter referat av mitt uttalande fortsatte styrelsen.

Ur medicinsk synpunkt framstår sjukhusens obduktionsverksamhet som utomordentligt
värdefull. Obduktionerna kan ge viktiga medicinska upplysningar till
gagn för det fortsatta vårdarbetet. Ofta är läget sådant att endast en obduktion kan
lämna ett säkert svar på frågan om den diagnos, efter vilken patienten behandlats,
varit den riktiga. Även i dessa fall bidrar obduktionerna till att öka möjligheterna
att ge sjuka människor adekvat vård.

Efter JO:s uttalande föreligger en besvärande ovisshet angående det riktiga förfarandet
vid tilltänkta obduktioner. Från sjukhushåll har riktats flera förfrågningar
till socialstyrelsen angående den rätta tolkningen av lagrummet. Även Sveriges läkarförbund
har mottagit ett stort antal liknande förfrågningar. I samband härmed
har också understrukits de allvarliga olägenheter som skulle uppkomma för obduktionsverksamheten
om en underrättelseplikt till de anhöriga skulle föreligga i varje
särskilt fall. Allmänt har tagits avstånd från det av JO rekommenderade förfarandet
att de anhöriga underrättas i samband med att »vederbörande sköterska tar
kontakt med de anhöriga i anledning av dödsfallet», varmed torde avses beskedet
om patientens död. Att vid ett sådant tillfälle ta upp frågan om obduktion
måste anses synnerligen olämpligt. En underrättelse vid en senare tidpunkt kan å
andra sidan visa sig besvärlig att genomföra. Ofta är det svårt att komma i kontakt
med de anhöriga och i de fall en anhörig inte genast medger obduktion kan
lång tid förflyta, innan besked härom lämnas, särskilt då han anser sig inte kunna
avgöra detta på egen hand utan vill samråda med andra anhöriga. Detta kan
få till följd att obduktion omöjliggöres eller att värdet av densamma i hög grad
går förlorat. Slutligen har påpekats det orimliga i att kräva underrättelse till anhörig
i de fall dödsorsaken är okänd, då obduktion här kan ske oberoende av anhörigas
vilja.

Sakligt sett föreligger enligt socialstyrelsens mening starka skäl för att ändring
icke göres i gällande praxis och att sålunda 27 § sjukvårdsstadgan även i fortsättningen
tolkas efter sin ordalydelse. I samråd med Sveriges läkarförbund har socialstyrelsen
därför ansett sig böra bringa frågan under Kungl. Maj:ts prövning.

Skulle Kungl. Maj:t mot förmodan anse en ändrad praxis enligt JO:s rekommendation
böra komma till stånd, får styrelsen hemställa att ifrågavarande författningsbestämmelser
ändras så att underrättelseskyldigheten tydligt kommer att
framgå av ordalydelsen. Det kan enligt socialstyrelsens mening icke godtagas

292

att en instruktionsföreskrift är så oklart avfattad att den icke kan rätt förstås
utan studium av JO:s ämbetsberättelser. Finner Kungl. Maj:t någon ändring av
författningsrummet icke böra ske, torde hinder mot fortsättande av hittillsvarande
praxis icke föreligga.

Socialstyrelsens beslut har fattats av tjänstförrättande generaldirektören H. Rahm
i närvaro av avdelningschefen Stig Lindgren och byråchefen B. Langton, den senare
föredragande.

Mitt uttalande angående praxis på vissa sjukhus grundade sig på samråd med
chefen för socialstyrelsens sjukhusbyrå, medicinalrådet S. Alsén. Då denne icke,
på sätt rätteligen bort ske, kallats att deltaga i ärendets handläggning i socialstyrelsen,
har jag berett honom tillfälle att till mig inkomma med promemoria i ärendet.

I en den 8 december 1969 hit inkommen promemoria anförde Alsén följande.

I november månad 1968 lämnade jag till J.O.-ämbetet på telefonförfrågan meddelande
om hur jag tidigare i mitt praktiska arbete förfarit i fråga om upplysningar
till anhöriga angående obduktion av på sjukhus avliden patient.

Utan formella föreskrifter av klinikchefen lämnade sjuksköterska eller läkare
— såvida lägligt tillfälle uppstod — upplysning om att den döde skulle obduceras.

Lägligt tillfälle kunde vara t. ex. då anhöriga förhörde sig om när den döde
kunde hämtas för jordfästning eller då anhöriga efter dödsfallet hämtade den dödes
tillhörigheter.

De anhöriga kunde på så sätt få ge sin mening tillkänna om tillämnad obduktion
och få förklaring till varför obduktion var önskvärd.

Jag har personligen inte upplevt detta förfarande som något hinder för den rutin,
som utbildats på svenska sjukhus, innebärande att på sjukhus avlidna i regel
obduceras.

Ej heller har jag tolkat JO:s uttalande den 25.11.1968 i ett då aktuellt ärende
som ett hinder för denna praxis utan som en rekommendation att, där så kan ske
utan olägenhet, upplysa de anhöriga om att obduktion kommer att utföras. En
uttalad önskan av anhöriga att få närmare upplysningar om den föreslagna förrättningen
måste enligt min mening respekteras. Vid de förfrågningar som med
anledning av J.O.:s uttalande riktats till mig av sjukhusläkare har jag givit uttalandet
den tolkning som jag här redovisat.

I ett samhälle som vårt, där medborgarna inhämtar allt större vetande inom skilda
områden, finner jag det följdriktigt att den enskilde önskar erhålla vetskap
om vad som sker även inom detta för lekmannen många gånger känsliga område.
Det synes mig också rimligen ingå i vårduppgiften att sjukvårdspersonalen på ett
grannlaga sätt lämnar de upplysningar om obduktion som de anhöriga önskar.

Detta behöver icke innebära att den obduktionspraxis som utbildats i landet
ändras utan endast att den enskilde erhåller vetskap om vad som sker med avliden
anhörig och har möjlighet att få veta varför föreslagen obduktion är nödvändig
eller önskvärd.

Jag kan således icke finna att J.O.:s uttalande i ärendet, på sätt sedermera gjorts
gällande och kommit till uttryck bl. a. i socialstyrelsens skrivelse 10.10.1969
till Kungl. Maj:t i ämnet, skulle behöva innebära ändring av den praxis som utbildats
i landet med avseende på obduktionsförfarandet.

I 28 § i 1901 års numera upphävda lasarettsstadga föreskrevs skyldighet för la -

293

sarettsläkare att under vissa omständigheter förrätta liköppning å inom lasarettet
avliden sjuk; »önska anhöriga att liköppning ej skall äga rum må sådan företagas
endast i det fall att dödsorsaken är okänd».

Beträffande tolkningen av detta stadgande uttalade JO år 1922 i anledning av
anförda klagomål över att en avliden person obducerats utan att de anhöriga tillfrågats
härom (se JO:s ämbetsberättelse 1923 s. 150 ff.) bl. a. följande: Är lasarettsläkares
rätt att obducera avhängig av de anhörigas vilja, måste det åligga honom
att före rättens utövande göra sig underkunnig om denna deras vilja. Om
läkaren ej redan av grannlagenhetsskäl ser sig föranlåten att i fall, då obduktion
å en med känd dödsorsak avliden person anses behövlig, inhämta de anhörigas
mening, måste den nämnda inskränkningen i befogenheten att obducera tvinga läkaren
att hos de anhöriga efterhöra deras önskan. JO ville därför såsom oriktig beteckna
den uppfattningen att de anhöriga skulle vara skyldiga att självmant, utan
tillfrågan, underrätta läkaren, att obduktion ej fick förekomma, så att underlåtenhet
härutinnan skulle tolkas såsom ett medgivande. Det kunde ej begäras att de
anhöriga, när en sjuk fördes till lasarettet, skulle ha tanken inriktad på att förbjuda
obduktion, om sjukdomen skulle leda till döden, och det var obilligt att fordra,
att de anhöriga genast vid ett dödsfall skulle ha sinnesnärvaro att — utan att därom
tillfrågas — reflektera över om obduktion skulle få ske eller ej. Vid ett dödsfall
inom lasarettet, när dödsorsaken var känd, men genom obduktion någon viktig
upplysning om sjukdomens beskaffenhet ändock ansågs kunna vinnas, ålåg
det alltså läkaren att inhämta närmast stående anhörigas samtycke. Men var det
läkaren obekant, vilka den dödes anhöriga var, eller var de så långt borta, att
förbindelse med dem ej kunde ernås, innan lämpligaste tiden för en obduktion
var ute, och förmodades en sådan möjliggöra viktiga rön, torde den ändock böra
kunna företagas.

Denna tolkning kritiserades av 1926 års lasarettsstadgesakkunniga, som i sitt
betänkande (SOU 1927: 3 s. 70) anförde följande.

Riktigheten av den tolkning, som sålunda givits av gällande bestämmelser, synes
enligt de sakkunnigas förmenande kunna ifrågasättas. Skall läkaren själv för
ifrågavarande ändamål sätta sig i förbindelse med anhöriga, borde väl hava föreskrivits
skyldighet för läkaren att föra anteckningar om dessa. Men även om man
begränsar skyldigheten till de anhöriga, varom läkaren på ett eller annat sätt erhållit
kännedom, borde stadgan med berörda tolkning hava klart angivit, vilka av
sistnämnda anhöriga läkaren skall vända sig till. Och om anhörighetsbegreppet bestämmes
så som justitieombudsmannen antytt, måste man fråga sig, om läkaren
enligt stadgan skall vara pliktig att vända sig till samtliga dessa anhöriga eller om
det räcker, att han erhållit tillstånd av någon. Å andra sidan skulle tydligen en
dylik bestämning av de anhörigas krets innebära, att önskemål, uttalat av annan
anhörig, icke skulle behöva beaktas. Praktiskt sett skulle det innebära en svåruppfylld
förpliktelse för läkaren att göra en dylik förfrågan, i all synnerhet då det är
fråga om ett stort antal anhöriga, t ex. barn, om vilka läkaren måhända erhållit
kännedom, men vilka befinna sig på avlägsna orter. Olägenheten av ett dylikt inhämtande
av anhörigs mening utan att läkaren kan få tillfälle att närmare klargöra
skälen till att obduktion av honom anses behövlig torde ligga i öppen dag.

294

Än vidare skulle det näppeligen överensstämma med tillbörlig hänsyn till de anhörigas
känslor, om läkaren icke skulle vara skyldig att respektera även fjärmare
släktingars önskemål.

De sakkunniga äro närmast böjda för den uppfattningen, att läkaren icke har
någon plikt att göra särskilda efterforskningar angående olika anhörigas mening i
obduktionsfrågan men å andra sidan är pliktig att respektera ett uttalat önskemål,
oavsett från vilken anhörig det härleder sig. Häremot strider icke, att läkaren
uppenbarligen, om anhörig efter dödsfallet inställer sig å sjukhuset, bör bringa
ifrågavarande spörsmål på tal, liksom förhållandena kunna vara sådana, att läkaren
bör sätta sig i förbindelse med anhöriga, om vilka han vet, att de vårdat sig
om den döde. Men de förpliktelser, som sålunda åligga läkaren och vilkas åsidosättande
äro att hänföra under oförstånd i tjänsten, följa av hans allmänna skyldigheter
såsom läkare och torde icke lämpligen kunna bindas genom särskilda formella
regler. Därjämte må framhållas, att enligt såväl 1920 års lasarettsstadgekommittés
som enligt de sakkunnigas förslag sysslomannen skall vara pliktig att
ofördröjligen fullgöra viss notifikationsskyldighet gent emot anhöriga, varigenom
dessa i allmänhet torde sättas i tillfälle att uttala sin mening i obduktionsfrågan.
Stadgandet har i de sakkunnigas förslag fått ungefär samma formulering som förut;
de sakkunniga hava allenast utbytt orden »önska anhöriga» mot orden »om
anhörig framfört önskemål om», varigenom den hänsyn, som enligt det ovan
sagda bör tillmätas varje av anhörig uttalad önskan, skarpare markerats. Självklart
torde vara, att läkaren även utan uttrycklig bestämmelse är pliktig att respektera
önskan, som uttalats av den avlidne själv.

De sakkunnigas förslag som godtogs av Kungl. Majit (se prop. 1928: 101 s. 76)
ligger till grund för nu gällande, inledningsvis återgivna bestämmelse i ämnet.

Förarbetena till bestämmelsen ger alltså klart vid handen, att läkaren visserligen
inte har någon skyldighet att göra särskilda efterforskningar rörande de anhörigas
mening i obduktionsfrågan, men att han å andra sidan »uppenbarligen, om anhörig
efter dödsfallet inställer sig å sjukhuset, bör bringa ifrågavarande spörsmål på tal».
Författningsmotiven utgår vidare från att förhållandena kan vara sådana, att läkaren
bör sätta sig i förbindelse med anhöriga, om vilka han vet att de vårdat
sig om den döde. Ett åsidosättande av dessa förpliktelser som åvilar en läkare var
enligt de sakkunnigas uppfattning att hänföra till oförstånd i tjänsten.

I motsats till vad socialstyrelsen utgått från i sin framställning till Eders Kungl.
Majit föreligger alltså enligt författningsmotiven en tjänsteplikt för läkare att i viss
utsträckning taga kontakt med anhöriga till avliden rörande tillämnad obduktion.
Det ligger också i sakens natur att bestämmelsen om att viss hänsyn skall tagas till
anhörigs önskemål i obduktionsfråga kommer att praktiskt taget sakna all betydelse,
om man inte bereder de anhöriga till avliden tillfälle att framföra sina synpunkter
på frågan. När det gäller en för de anhöriga så ömtålig fråga som om obduktion
bör ske, har de anhöriga ett berättigat intresse av att få tillfälle att framföra sina
synpunkter och i varje fall få upplysning om varför obduktion måste ske. I våra
dagar, då man diskuterar behovet av att ge individerna medinflytande å beslut
beträffande förhållanden som angår dem, framstår det såsom helt oförenligt med
demokratiska principer att genom en författningstolkning, som står i strid med vad
lagskrivama avsett, betaga anhöriga till avliden praktisk möjlighet att ge uttryck

295

för sin mening i en fråga som känslomässigt kan vara av väsentlig betydelse för
dem, innan frågan avgöres. Det kan inte vara riktigt att de anhöriga skall hållas
utanför sådan fråga och att deras synpunkter betraktas såsom så ovidkommande,
att de icke behöver inhämtas.

Då den praxis som enligt socialstyrelsens framställning utbildat sig och som
styrelsen önskar bibehålla är oförenlig med de av Eders Kungl. Maj:t utan erinran
lämnade motiven till gällande bestämmelse i ämnet, torde denna i allt fall böra ändras,
om nämnda praxis anses böra tillämpas i framtiden. Vad som talar för denna
praxis är närmast en önskan att i möjligaste mån underlätta en obduktion som
framstår såsom ägnad att tjäna vetenskapens behov av ytterligare upplysningar om
viss sjukdom. För min del är jag inte övertygad om att intresset härav nödvändiggör
att man åsidosätter mänskliga hänsyn och demokratiska principer.

Den ordning för kontakt med anhöriga i obduktionsfråga, som angivits av Alsén
och som rekommenderats i mitt beslut, ligger helt inom ramen för vad som
enligt författningsmotiven är grunden för gällande bestämmelse i ämnet. Alsén
har i sin promemoria närmare utvecklat hur förfarandet bör gestalta sig. Enligt
Alsén har förfarandet på de sjukhus, där det tillämpats, inte medfört något hinder
för obduktion i de fall sådan ansetts motiverad. Innehållet i Alséns promemoria
visar att man med god vilja kan utan större svårighet tillämpa gällande författningsbestämmelse
i överensstämmelse med motiven till föreskriften. Någon ändring
av bestämmelsen synes med hänsyn härtill inte påkallad.

Jag anser därför att socialstyrelsens framställning inte bör föranleda annan åtgärd
från Eders Kungl. Maj:ts sida än att socialstyrelsen anbefalles att genom
cirkulärskrivelse underrätta sjukhusen om vad som enligt författningsmotiven är
innebörden av gällande bestämmelse i ämnet och om hur denna lämpligen bör tilllämpas.

Med stöd av den befogenhet instruktionen för riksdagens ombudsmän lämnar
mig får jag härmed framlägga ovanberörda spörsmål och synpunkter för den åtgärd,
vartill Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.

Framställning till Konungen ang. ansvaret för kostnaderna för vård och behandling
av den som av domstol överlämnats till öppen psykiatrisk vård m. m.

I en den 1 april 1970 dagtecknad framställning till Konungen anförde JO Bexelius
följande.

Enligt 31 kap. 4 § brottsbalken må rätten — där den, som begått brottslig
gärning är i behov av psykiatrisk vård eller tillsyn och förordnande om överlämnande
till sluten psykiatrisk vård ej meddelas — i vissa fall förordna att han skall
överlämnas till öppen psykiatrisk vård. Förordnar domstol om överlämnande till
öppen psykiatrisk vård skall bl. a. avskrift av domen sändas till sjukvårdsstyrelsen
inom det sjukvårdsområde där den dömde är bosatt. Det åligger enligt 7 § sjukvårdsstadgan
sjukvårdsstyrelsen att tillse att person, som av domstol överlämnats
till öppen psykiatrisk vård, erhåller lämplig vård och behandling.

296

Även i andra fall kan på grund av dom i brottmål person åläggas att underkasta
sig öppen läkarvård. Det gäller villkorligt frigiven enligt 26 kap. 15 § andra stycket
brottsbalken och kan avse såväl fysiska som psykiska besvär. Exempelvis kan
det åläggas frigiven att vända sig till hjälpverksamhetsläkare eller poliklinik vid
sjukhus för psykiatrisk vård. Det gäller vidare den som ådömts skyddstillsyn, ungdomsfängelse
eller internering (28 kap. 6 och 7 §§, 29 kap. 7 och 8 §§ samt
30 kap. 10 och 11 §§ brottsbalken). Ett annat fall slutligen utgör utskrivningsnämndens
föreskrifter vid utskrivning av patient, som varit intagen för sluten psykiatrisk
vård.

Sedan jag uppmärksammat, att inom Stockholms stads sjukvårdsområde poliklinikavgifter
uttogs för sjukhusbesök av den, som av domstol eller eljest ålagts
öppen psykiatrisk vård, beslöt jag inhämta yttrande från Stockholms stads sjukvårdsstyrelse
om det kunde anses rimligt att den som av samhället ålagts sådan
vård skulle erlägga betalning härför.

Efter remiss inkom sjukvårdsstyrelsen med yttrande, däri åberopades ett av
sjukvårdsdirektören avgivet tjänsteutlåtande. I detta anfördes bl. a.

Genom avtal mellan staten och Stockholms stad har stadens vårdansvar inom
den psykiatriska vården fr. o. m. den 1 januari 1967 utökats så att det numera
även omfattar kriminalpatienter m. fL kategorier. Under åren 1967 och 1968 har
staden inrättat särskilda sjukhusanslutna mottagningsenheter för öppen psykiatrisk
vård vid Långbro sjukhus, Beckomberga sjukhus och Rålambshovs sjukhus. Kriminalpatienter
tas emot vid dessa enheter.

Den öppna mottagningsverksamheten har igångsatts successivt och har hitintills
varit av relativt begränsad omfattning. Det totala antalet patientbesök beräknas
under innevarande år uppgå till c:a 7 000, varav c:a 1 400 av kriminalpatienter.
På besöken tillämpas av stadsfullmäktige med stöd av bestämmelserna i
sjukvårdslagen fastställd poliklinikavgift, som fr. o. m. den 1 augusti 1968 utgör
20 kronor per besök. Några legala särbestämmelser beträffande vårdavgift för
kriminalpatienter föreligger ej. För patienter bosatta i Stockholm sker avgiftsbetalningen
på så sätt att patienten erlägger en fjärdedel eller 5 kronor, medan återstoden,
15 kronor, motsvarande den återbäring som utgår enligt lagen om allmän
försäkring debiteras Stockholms allmänna försäkringskassa. Enligt gällande reglemente
angående avgifterna vid Stockholms stads sjukvårdsanstalter, antaget av
stadsfullmäktige den 19 februari 1968 (Kommunal författningssamling för Stockholm
nr 7: 1968), medgives patient, som av vederbörande socialvårdsorgan prövas
sakna medel, befrielse från betalning av poliklinikavgift, där ej annan enligt allmän
författning eller åtagande är skyldig att erlägga avgiften. För övriga patienter
föreligger enligt nämnda reglemente möjlighet att efter ansökan hos sjukvårdsstyrelsen
få avgiften nedsatt enligt vad styrelsen prövar skäligt med hänsyn till patientens
ekonomiska omständigheter.

Med hänsyn till de möjligheter som patienterna enligt nämnda bestämmelser redan
har med avseende på befrielse eller nedsättning av avgiften på grundval av individuell
ekonomisk behovsprövning, har det ej synts föreligga tillräckliga skäl
för generell befrielse från betalning.

Sjukvårdsstyrelsen anförde:

öppen psykiatrisk vård av ifrågavarande klientel utgör ofta ett alternativ till
sluten psykiatrisk vård, vilket gör det möjligt för patienter att deltaga i samhälls -

297

livet utanför sjukhuset. I och för sig finns därför skäl till att i avgiftshänseende likställa
en sådan patient med övriga poliklinikpatienter.

Enligt styrelsens mening kan det dock framstå som oskäligt att en patient, när
samhället ålagt honom att underkasta sig ifrågavarande vård, själv skall betala avgiften
till den del den ej ersättes av allmän försäkringskassa. Med hänsyn härtill
förefaller det icke oberättigat att samhället påtager sig kostnadsansvaret även för
den icke återbäringsberättigade delen av patientavgiften. Det bör emellertid då också
närmare undersökas, vilket samhällsorgan som slutligt bör svara för denna kostnad.

I anslutning härtill beslöt sjukvårdsstyrelsen dels uppdraga åt sjukvårdsförvaltningen
att närmare undersöka förutsättningarna för att samhället genom statligt organ
påtager sig kostnadsansvaret för poliklinikavgift — till den del avgiften ej
ersättes av allmän försäkringskassa — avseende patient som på grund av förordnande
av domstol eller föreskrift, meddelad av utskrivningsnämnd, ålägges att
vända sig till poliklinik vid stadens sjukhus för erhållande av öppen psykiatrisk
vård, dels uppdraga åt förvaltningen att framlägga förslag till sjukvårdsstyrelsen
angående framställning till stadsfullmäktige om rätt för sjukvårdsstyrelsen i avvaktan
på resultatet av sagda undersökning åtaga sig att svara för den enligt lagen
om allmän försäkring icke återbäringsberättigade delen av avgiften.

Ärendet remitterades därefter till socialstyrelsen, som i avgivet yttrande utan närmare
motivering uttalade följande.

Vad gäller kostnader för vården — i dessa inräknas självfallet även eventuella
kostnader för att nå kontakt med den dömde — åvilar dessa vederbörande sjukvårdsstyrelse.
Vissa i samband med vården eventuellt uppkommande kostnader,
såsom för laboratorieprover m. m. ävensom resekostnad har den dömde att erlägga
med möjlighet till återbäring från försäkringskassan i vanlig ordning. Kostnaden
för medicin erlägges likaså av den dömde, varvid kungl, förordningen den
4 juni 1954 angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel äger tillämpning.

Vad socialstyrelsen sålunda uttalat överensstämmer helt med ett besked, som
medicinalstyrelsen i anledning av framställd förfrågan lämnat Kalmar läns södra
landstings förvaltningsutskott i skrivelse den 4 oktober 1967. Enligt vad jag inhämtat
har avskrift av skrivelsen tillställts samtliga läns landsting samt sjukvårdsstyrelserna
i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Genom ny remiss anmodades socialstyrelsen att inkomma med nytt yttrande i
anslutning till en inom ombudsmannaexpeditionen upprättad promemoria och därvid
bl. a. ange den författningsenliga grunden för sin uppfattning i kostnadsfrågan.
Vidare begärdes upplysning om vad som tidigare gällt i aktuellt hänseende och om
det fanns skäl att göra skillnad mellan olika slag av kostnader m. m.

I sitt andra yttrande redogjorde socialstyrelsen utförligt för hur förhållandena
på hithörande område tidigare gestaltat sig och anförde härutinnan bl. a. följande.

Med undantag för de landstingsfria städerna Stockholm, Göteborg och Malmö
har fram till den 1 januari 1967 den psykiatriska sjukvården (sinnessjukvården)
varit en statlig angelägenhet.

Den vid de stadiga sinnessjukhusen meddelade vården skulle jämlikt 15 och
37 §§ sinnessjuklagen ersättas av den intagne. Likaså uttogs avgift av patient för

10* —Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

298

kontrollerad familjevård enligt 76 § sinnessjukstadgan. Sådan öppen vård som
avsåg hjälpverksamhet var emellertid enligt 95 § i stadgan avgiftsfri för allmänheten.
Vid brottsbalkens ikraftträdande ändrades 93 § samma stadga så att hjälpverksamheten
vid statens sinnessjukhus fr. o. m. den 1 januari 1965 även skulle
bistå personer som av domstol överlämnats till öppen psykiatrisk vård. Dessa erhöll
således fram till den 1 januari 1967 avgiftsfri hjälpverksamhetsvård enligt 93 §
sinnessjukstadgan vid de statliga sinnessjukhusen, som för detta ändamål hade särskilda
läkare med åliggande att utan ersättning av patienten meddela råd och anvisningar
för vården. Däremot innefattade hjälpverksamheten inte möjlighet för
sjukhuset att bestrida kostnader av olika slag för patienterna såsom för resor, medicin
eller laboratorieundersökningar utanför sjukhuset.

I de tre landstingsfria städerna Stockholm, Göteborg och Malmö var emellertid
den psykiatriska vården (sinnessjukvården) ordnad på annat sätt än i landet i
övrigt. Redan 1925 hade Stockholm och Göteborg slutit avtal med staten om att
själva överta sinnessjukvården inom kommunen (MF 125 och 126/1925). 1927
slöts liknande avtal mellan Malmö och staten (MF 90/1927). I avtalen gjordes
emellertid undantag för bl. a. kriminalpatienter och patienter vårdade utom anstalt
i s. k. familjevård. Ansvaret för dessa patientkategorier kom därför
hela tiden fram till den 1 januari 1967 att falla på staten.

De tre storstäderna har således inte varit skyldiga att anordna någon öppen vård
för kriminalpatienter över huvud taget, vare sig dessa i samband med dom eller
utskrivning erhållit föreskrift om viss vård eller överlämnats till öppen psykiatrisk
vård. Kriminalpatienter torde som regel inte heller ha mottagits på kliniker drivna
av städerna. I Stockholm har kriminalpatienter inom öppen vård i flertalet fall
mottagits på det statsägda »Psykiatriska sjukhuset», nuvarande Rålambshovs sjukhus,
och där erhållit sådan kostnadsfri behandling som avsågs i 93 § sinnessjukstadgan,
oaktat detta sjukhus egentligen inte varit inrättat för hjälpverksamhet.
Motsvarande vård av patienter från Göteborg och Malmö skedde på närmaste
statliga sjukhus, d. v. s. S:t Jörgens sjukhus vid Göteborg respektive S:t Lars sjukhus
i Lund. Det är också att märka att hjälpverksamhet, som huvudsakligen varit
den enda form av öppen vård som kunnat meddelas kriminalpatienter före den
1 januari 1967, från början endast varit inrättad på ett fåtal statliga sinnessjukhus
och att först under senare delen av 1940-talet flertalet statliga sinnessjukhus kunnat
meddela hjälpverksamhetsvård.

Före den 1 januari 1967 har således såväl öppen som sluten psykiatrisk vård
av kriminalpatienter huvudsakligen skett genom statens försorg. Som tidigare angivits
har därvid hjälpverksamhetsvård varit kostnadsfri medan patienten i princip
själv haft att svara för övriga med vården förenade kostnader. Har patienten anlitat
kommunal mentalsjukvård har han fått svara för alla vårdkostnader. För kriminalpatienter
under kriminalvårdsstyrelsens (fångvårdsstyrelsens) tillsyn torde
statliga medel i begränsad omfattning ha funnits tillgängliga för att ersätta sådana
kostnader, som patienten själv haft att svara för.

Beträffande det nuvarande läget anförde socialstyrelsen följande.

Den 1 januari 1967 övertog sjukvårdshuvudmännen ansvaret även för den psykiatriska
vården. Med sjukvårdshuvudmännen slöt staten avtal angående

övertagandet av den psykiatriska vården.

De mellan staten och sjukvårdshuvudmännen slutna avtalen innebär att huvudmännen
ombesörjer all vård av psykiskt sjuka, epileptiker och psykiskt utvecklingsstörda.
I gengäld härför utgår statsbidrag enligt särskilda bestämmelser i avtalen.
Huvudmännen har således tagit över ansvaret även för kriminalpatientema
och det oberoende av om de vårdas i sluten eller öppen psykiatrisk vård.

299

När det gäller kriminalpatienter i öppen vård finns skilda bestämmelser för
olika kategorier av sådana patienter. För dem, som i samband med skyddstillsyn
av domstol ålägges föreskrift om viss läkarvård eller sjukhusbehandling, och för
dem, som från fångvårdsanstalt erhåller villkorlig frigivning eller överförs till vård
utom anstalt och i samband därmed erhåller föreskrift av förevarande slag, har
de kriminalvårdande myndigheterna att tillse att vederbörande uppfyller meddelade
föreskrifter.

För kriminalpatienter, som efter intagning för sluten psykiatrisk vård jämlikt
19 § LSP blir försöksutskrivna med föreskrift om viss öppen vård eller behandling,
ansvarar överläkaren för det sjukhus eller den klinik, varifrån vederbörande
utskrivs eller, om tjänst härför finns inrättad, överläkaren för den öppna vården
vid sjukhuset. Denne har, liksom de kriminalvårdande myndigheterna, möjlighet
att föranstalta om tvångsåtgärder därest given föreskrift ej följs.

Till en särskild grupp av kriminalpatienter kan hänföras de som av domstol
överlämnats för öppen psykiatrisk vård. I och för sig är huvudmännen genom avtalen,
utan särskild bestämmelse härom, skyldiga att sörja för att denna patientkategori
erhåller erforderlig vård. Fråga är emellertid då om innebörden av bestämmelsen
i sjukvårdsstadgan att det åligger sjukvårdsstyrelse att tillse att person, som
av domstol överlämnats till öppen psykiatrisk vård, erhåller lämplig vård och behandling.
För det första är det klart att huvudmännen härigenom särskilt har
uppmärksammats på att inte glömma bort att det åligger dem att sörja för vården
av denna patientkategori. I bestämmelsen måste emellertid också ligga ett påpekande
av skyldigheten för huvudmannen att vidtaga åtgärder i syfte att få patienten
under sådan vård som domstolen avsett. Sjukvårdsstyrelsen är därför skyldig
att göra efterforskningar för att komma i kontakt med den dömde och kalla honom
att inställa sig hos läkare för den händelse han undandrar sig vården. Däremot
kan sjukvårdsstyrelsen inte påkalla några tvångsåtgärder i syfte att få den
dömde att underkasta sig behandling.

Hur omfattande efterforskningar som sjukvårdsstyrelserna har att ombesörja
är inte fastställt i någon bestämmelse. Genom överläggningar mellan socialstyrelsen
och Svenska Landstingsförbundet har enighet nåtts om en rekommendation
till lösning.

I själva kostnadsfrågan anförde socialstyrelsen följande.

Några bestämmelser om hur kostnaderna för patienter av ifrågavarande slag
skall bestridas finns inte. Ej heller i avtalen mellan staten och landstingen har intagits
några föreskrifter i detta ämne. Frågan — som har mycket obetydlig ekonomisk
räckvidd — synes inte ha särskilt uppmärksammats vid avtalsförhandlingarna.
Socialstyrelsen har emellertid utgått från att parterna avsett, att landstingen
skall övertaga de skyldigheter som staten i sin egenskap av sjukvårdshuvudman
tidigare haft beträffande patienter av ifrågavarande slag bl. a. innefattande
skyldighet att tillhandahålla kostnadsfri läkarvård motsvarande sinnessjukstadgans
hjälpverksamhetsvård. Klart är också att patienterna inte bör komma i sämre läge
därför att det blivit annan huvudman för mentalsjukvården. Den tolkning som
socialstyrelsen utgått från har heller inte mött några gensagor från Svenska Landstingsförbundet.

I de tre storstäderna har det inte funnits några statliga mentalsjukhus med
hjälpverksamhetsvård och det skulle därför kunna göras gällande att städerna inte
övertagit några statliga skyldigheter på detta område. Eftersom avtalen mellan
staten och de tre storstäderna emellertid är uppbyggda med »landstingsavtalen»
som förebild och i syfte att den psykiatriska sjukvården skall vara likformig över

300

hela landet, synes det socialstyrelsen naturligt att dessa avtal ges samma innebörd
som »landstingsavtalen>.

Beträffande kriminalpatienter under kriminalvårdens tillsyn har aldrig ifrågasatts
annat än att det måste ankomma på staten att vid behov bekosta sådan vård som
vederbörande ålagts att underkasta sig i form av föreskrift. Kriminalvårdsstyrelsen
har också anvisats medel — under innevarande budgetår 115 000 kronor — att
av skyddskonsulentema användas för ifrågavarande ändamål.

Kriminalpatient, som efter intagning för sluten psykiatrisk vård i samband med
försöksutskrivning ålägges föreskrift om viss psykiatrisk behandling, erhåller i
praxis kostnadsfri läkarvård om han vänder sig till läkare vid den klinik, varifrån
han utskrivits.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår finns inga uttryckliga bestämmelser
om att sjukvårdshuvudmännen skall bereda fri läkarvård åt patienter som överlämnats
till öppen psykiatrisk vård. Det vore givetvis önskvärt att sådana meddelades.
En lämplig form vore enligt styrelsens mening, att i avtalen mellan staten
och sjukvårdshuvudmännen intogs en bestämmelse i ämnet. Socialstyrelsen vill
därför föreslå att det uppdrages åt statens förhandlingsnämnd att bevaka detta vid
nu förestående avtalsförhandlingar rörande mentalsjukvården.

Med stöd av de inledningsvis återgivna bestämmelserna i brottsbalken kan personer,
som begått brott, i vissa fall meddelas föreskrift om öppen psykiatrisk
vård. Vidare kan personer, som efter brott intagits för sluten psykiatrisk vård, i
samband med försöksutskrivning av utskrivningsnämnden meddelas föreskrift av
enahanda innehåll.

Några generella föreskrifter om huru de med ifrågavarande vård förenade
kostnaderna skall bestridas finnes för närvarande ej. Till bestridande av kostnaderna
för vård av patienter, som står under kriminalvårdens tillsyn, har på sätt
framgår av det sagda statsmedel anvisats. Beträffande kostnaderna för vården av
övriga här avsedda patienter, d. v. s. personer som av domstol med stöd av 30 kap.
4 § brottsbalken överlämnats till öppen psykiatrisk vård eller av utskrivningsnämnd
meddelats föreskrift om sådan vård i samband med utskrivning från sjukhus, saknas
bindande bestämmelser och är praxis i viss mån växlande. I landstingsområdena
torde någon poliklinikavgift i allmänhet icke uttagas av dessa patienter. I
Stockholm, vars tidigare praxis i detta hänseende föranlett upptagande av detta
ärende, uttages numera tills vidare inga poliklinikavgifter av dessa patienter. Sådana
avgifter uttages icke heller i Malmö. Så sker däremot i Göteborg. Vidare är
att märka, att patienten i regel har att själv stå för utgifter för ordinerad medicin
samt för resor i samband med vården, i den mån icke ersättning härför utgår från
allmän försäkringskassa. Några särskilda utgifter för laboratorieprov och andra
specialundersökningar uttages däremot ej längre; dessa ingår fr. o. m. den 1 januari
1970 i poliklinikavgiften.

Enligt min mening måste det anses principiellt oriktigt, att patient, som med
stöd av lag ålagts att underkasta sig viss vård, själv skall helt eller delvis stå för
de därmed förenade kostnaderna. Risken för att de personer om vilka här är fråga
skall undandra sig behövlig vård är helt visst mindre om vården är kostnadsfri.

301

Härtill kommer att dessa patienter i praktiken oftast saknar egna medel för ändamålet.
Visserligen torde i förekommande fall möjlighet finnas att genom socialvårdens
försorg få hjälp till utgifternas bestridande. Emellertid är en sådan ordning
förenad med onödigt administrativt besvär och ägnad att motverka en frivillig
medverkan till vården från patientens sida. I likhet med socialstyrelsen finner jag
därför önskvärt, att åtgärder vidtages för att garantera ifrågavarande patienter
öppen psykiatrisk vård på samhällets bekostnad. Den fria vården synes därvid
böra innefatta, förutom poliklinikavgift, utgifter för ordinerad medicin och erforderliga
resor. Frågan härom torde, i den mån den icke kan lösas genom att statsmedel
ställes till förfogande för ändamålet, lämpligen kunna upptagas till behandling
i samband med förestående avtalsförhandlingar mellan staten och sjukvårdshuvudmännen.

Under åberopande av det anförda får jag med stöd av den befogenhet som tillkommer
mig enligt instruktionen för riksdagens ombudsmän hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för att tillförsäkra de personer, som av domstol
överlämnats till öppen psykiatrisk vård eller av utskrivningsnämnd meddelats föreskrift
om sådan vård, fri undersökning och behandling och ersättning för erforderliga
resor.

Framställning till socialstyrelsen om utfärdandet av anvisningar för att fästa läkarnas
uppmärksamhet på angelägenheten av att vid avgivandet av intyg och utlåtanden
på det psykiatriska området undvika uttalanden som kan uppfattas såsom
onödigt nedsättande för patienten

I skrivelse 7.12. 1970 till socialstyrelsen anförde JO Bexelius följande.

Enligt 3 § 4) allmänna läkarinstruktionen åligger det varje läkare att vid utfärdande
av intyg eller utlåtanden iakttaga synnerlig omsorg och samvetsgrannhet
samt att ställa sig till efterrättelse de anvisningar som medicinalstyrelsen (socialstyrelsen)
meddelar.

Med stöd av denna bestämmelse har medicinalstyrelsen den 1 juni 1964 utfärdat
ett cirkulär angående utfärdande av läkarintyg, vari bl. a. framhålles vikten
av att det material, som ligger till grund för intyget eller utlåtandet, fullständigt
redovisas samt att objektivitet iakttages vid materialets införskaffande. Vidare betonas
bl. a. att av läkaren gjorda uttalanden skola vara så fullständiga och otvetydiga
som omständigheterna medger i syfte att möjliggöra för den, för vilken de är avsedda,
att själv bilda sig en uppfattning om intygets eller utlåtandets innehåll.

Dessa anvisningar rörande det sakliga innehållet i läkarintyg och läkarutlåtanden
synes välgrundade och har utan tvivel varit av stort värde såsom vägledning vid
utfärdandet av intyg och utlåtanden.

Anvisningarna innehåller emellertid inte något som är ägnat att betona angelägenheten
av att intyg och utlåtanden inte — utan att detta påkallas av syftet med

302

intyget eller utlåtandet — ges sådan avfattning och sådant innehåll, som kan uppfattas
såsom nedsättande för den undersökte eller för hans anhöriga.

Beträffande behovet av vägledande anvisningar i detta hänseende får jag anföra
följande.

Det ligger i sakens natur att intyg och utlåtanden på det psykiatriska området
måste — om de skall kunna tjäna avsett ändamål — innehålla även uppgifter som
kan vara för den undersökte och hans anhöriga nedsättande. Mot bakgrunden härav
är det av vikt att uppgifter som är nedsättande för den berörde medtages endast
om de behövs såsom grund för den bedömning som skall göras. Det är likaså av
betydelse att omdömen om den undersökte avfattas på ett sätt, som är så litet sårande
som möjligt för honom, och att man undviker uttalanden, som kan uppfattas
såsom uttryck för nedsättande moraliska eller sociala värderingar.

Det torde vara notoriskt att vad nu sagts icke iakttages i önskvärd utsträckning
vid utfärdandet av intyg och utlåtanden på det psykiatriska området. Själv har jag
vid granskningen av handlingar i klagoärenden och vid inspektioner ofta sett exempel
på att erforderlig varsamhet inte iakttagits av vederbörande läkare vid avfattandet
av intyg och utlåtanden.

Såsom ett belysande exempel vill jag åberopa vad som framkom i ett nyligen
avgjort klagoärende. I detta påtalades av klaganden bl. a. innehållet i och avfattningen
av ett av en överläkare — F. — vid ett centrallasaretts psykiatriska klinik
till en länsstyrelse avgivet utlåtande beträffande klaganden i ett körkortsärende.
I det påtalade utlåtandet anfördes följande.

Rubr. person har den 10.11.1969 undersökts av Psykiatriska klinikens mottagning,
varvid avsikten med undersökningen var att denna skulle tjäna som underlag
till ställningstagande rörande frågan om herr J. kunde betros med innehav av
körkort.

Förutom denna undersökning har psykometrisk undersökning utförts den 27.11.
1969.

Vid min bedömning har jag vidare baserat mig på joumalhandlingar över herr
J. vid Psykiatriska kliniken, Centrallasarettet i Norrköping, journalhandlingar från
S:ta Gertruds sjukhus i Västervik samt har jag tagit del av läkarintyg enl. lagen
den 29.6.1964 om personundersökning i brottmål, som överläkare H. utfärdat den
24.9.1969.

Av intresse i den tidigare anamnesen framkommer, att herr J. 1947 i 5 veckor
var intagen på Sidsjöns sjukhus, — enligt uppgift pga. otukt eller våldtäkt mot
kvinna, som han sedermera ingick äktenskap med —. Diagnosen då var »Psychopathia
+ Debilitasmentis».

1955 intagen på S:ta Gertruds sjukhus, Västervik, pga. orostillstånd och förment
hot mot grannfru. Han utskrevs emellertid efter mkt kort tid (intogs 19.12 och utskrevs
28.12.1955) såsom ej i behov av vård. Diagnosen var även där >Psychopathia
+ Debilitas mentis».

1958 undersökt på Psykiatriska klinikens mottagning, Centrallasarettet, Norrköping,
pga. oro, nedstämdhet och allmän nervositet. Han uppfattades ha en latent,
delvis även manifest schizofreni.

Därefter har pat. icke varit i kontakt med Psykiatriska kliniken i Norrköping
eller veterligen annan psykiatrisk klinik eller psykiatriskt sjukhus.

Herr J. har sedan 1967 sjukpension pga. rygginsufficiens.

303

1969 misstänkt för bedrägeri, varvid gjordes undersökning, enligt lagen den
29.6.1964 om personundersökning i brottmål, och läkarintyg utfärdades då av

överläkare H. den 24.9.1969. Sammanfattningsvis framkom vid den då

företagna undersökningen att J. visade sig »debil, lätt manisk, bisarr och omständlig,
är primitiv, egocentrisk, naiv och barnslig och verkar höggradigt omdömeslös.
Han är för närvarande ej i behov av sluten psykiatrisk vård. Om Rätten skulle
finna anledning att meddela honom skyddstillsyn anser jag därför att rättspsykiatrisk
undersökning denna gång skall kunna underlåtas. Han bör då jämväl föreskrivas
att underkasta sig kontroll av hjälpverksamhetsöverläkaren i Vadstena».

Av vad som kunnat inhämtas blev herr J. emellertid frikänd för det misstänkta
bedrägeriet efter förhandlingar i Rådhusrätten i Norrköping.

Vid den nu företagna undersökningen den 10.11.1969 noterar man framför
allt vissa primitiva drag hos herr J. Han ter sig ngt infantil och lätt distanslös. Det
utmärkande draget synes vara en paranoid bearbetning utav tidigare sjukhistoria.
Han menar sig förföljd och han menar att alla tidigare sjukhusvistelser har varit
resultatet av förföljelse och illvilja från andra människor. Han menar, att han har
fått lida mycket utav allt detta han varit med om och att han har fått lida på helt
falska grunder. Han ger ett ngt bisarrt intryck, en aning kantig och manerlig i sitt
uppträdande. Grundstämningen är lätt förhöjd. Tecken på tanke- eller sinnesvillor
i trängre mening framkommer inte, den tidigare nämnda paranoida bearbetningen
är svår att värdera och svårt att definitivt anse den patologisk.

Sammanfattningsvis rör det sig om en nu 43-årig man med lång psykiatrisk
anamnes, där det framkommer, att herr J. alltid betraktats som en avvikande personlighet,
parad med en intellektuell underbegåvning. Det har emellertid vid den nu
företagna undersökningen visat sig, att herr J. är intellektuellt genomsnittligt utrustad
— ett resultat, som säkerligen är riktigt, då tre olika metoder ger samma
resultat —. Strikt intelligensmässigt föreligger således inga hinder att herr J. betros
med innehav av körkort. Emellertid måste i bedömningen även medtagas de
övriga avvikelser, som herr J. har visat och visar; det förefaller mest sannolikt att
det är fråga om vissa abnormdrag parad med en paranoid insufficiens.

Det förefaller mig därför mycket tveksamt att reservationslöst tillstyrka körkortsinnehav
för herr J. och för min egen del kan jag endast göra det, om mycket täta
kontroller föreskrives. Enligt min mening bör detta ärende icke avgöras utan att
Socialstyrelsens yttrande inhämtas och jag får således föreslå att så sker.

Vid ärendets avgörande uttalade jag bl. a. att någon kritik enligt min mening
inte kunde riktas mot vare sig H. eller F. för att de i de av dem utfärdade läkarintygen
medtagit uppgifter om J:s tidigare sjukhusvistelser ävensom den diagnos
under vilken han vårdats. Uppgift härom har nämligen inte varit utan betydelse
för den bedömning för vilken intygen skulle ligga till grund. Enligt min mening
var det däremot för bedömning av körkortsfrågan ej nödvändigt att, såsom skedde
i det av F. utfärdade intyget, däri omnämna att »J. 1947 i 5 veckor var intagen
på Sidsjöns sjukhus — enligt uppgift pga otukt eller våldtäkt mot kvinna, som han
sedermera ingick äktenskap med». Den lämnade uppgiften är otvivelaktigt nedsättande
för J. Mot bakgrunden av den praxis som råder vid avfattningen av intyg
av förevarande slag ansåg jag dock åtgärden att medtaga nämnda uppgift i intyget
ej vara av beskaffenhet att för F. kunna medföra ansvar för tjänstefel.

Jag vill beträffande det nu återgivna ärendet tillägga att det av överläkaren H.
vid personundersökningen uttalade omdömet, att »J. visade sig debil, lätt manisk,

304

bisarr och omständlig, är primitiv, egocentrisk, naiv och barnslig och verkar höggradigt
omdömeslös», borde ha kunnat uttryckas på ett för J. mera hänsynsfullt
sätt.

Det är vidare att beakta att läkarintyg i körkortsärenden är allmänna handlingar,
som inte kan hemlighållas, och alltså är tillgängliga för envar. Sistnämnda förhållande
gör det önskvärt, att man i sådant intyg inte återger mera från sekretesskyddade
handlingar än som är oundgängligen erforderligt för att vinna det med intyget
avsedda syftet.

Vad nu sagts om angelägenheten av att vid avfattningen av läkarintyg och läkarutlåtanden
tillbörlig hänsyn tages till den undersöktes anspråk på att hans integritet
respekteras bör givetvis beaktas även vid anteckningar i de vid de psykiatriska
klinikerna och sjukhusen förda sjukjoumalema. Att skyldigheten att taga
sådan hänsyn ofta åsidosättes vid förandet av sjukjournalerna torde vara obestridligt.
Ett belysande exempel härpå var föremål för min prövning i ett detta år avgjort
klagoärende.

Klaganden — en vid psykiatriska kliniken vid Karolinska sjukhuset år 1966
under diagnosen »psykoneuros» vårdad patient — påtalade bl. a. vissa formuleringar
i den beträffande honom förda journalen, som han fått del av. Vad denne
patient särskilt reagerade mot var en i journalen gjord anteckning om att »bakom
den menlösa fasaden finner man ett avsevärt förråd av uppdämda aggressioner».
Det föreföll vid samtal med klaganden som om hans hälsotillstånd långt efter det
han fick kännedom om anteckningen påverkades av denna. Vid ärendets avgörande
anförde jag i denna del följande.

Av sammanhanget framgår att vederbörande läkare med det i hög grad olämpliga
uttryckssättet inte avsett att göra något för klaganden nedsättande uttalande. Härtill
kommer att den läkare, som verkställt anteckningen inte är svenskfödd och
därför måhända inte haft sinne för nyanserna i det svenska språket. Med hänsyn
härtill föranleder anteckningen inte någon min åtgärd. Jag vill dock i anledning
av den gjorda anteckningen och av vad jag iakttagit i många andra journaler framhålla
angelägenheten av att anteckningar i journaler görs på ett taktfullt sätt utan
användande av uttryckssätt som i sig själva är sårande för den som berörs därav.

Även om jag är väl införstådd med att sjukjoumalema måste återge väsentliga
anamnestiska data och tillika återspegla den undersökande läkarens direkta iakttagelser,
finner jag det angeläget att detta icke, som nu ofta av obetänksamhet torde
vara fallet, sker i sådana ordalag att den enskilde patientens och hans nära anhörigas
känslor i onödan såras, om de tar del av journalen. Det är att märka att
sjukjoumal visserligen omfattas av sekretesskydd enligt 14 § första stycket sekretesslagen.
Journalen kan likväl komma att utlämnas till utomstående, om de i
lagrummet angivna betingelserna härför är för handen. Det är vidare att märka
att journalen på grund av bestämmelserna i 39 § samma lag i allmänhet inte kan
undanhållas patienten själv. Endast i sådant fall som avses i 14 § andra stycket
sekretesslagen kan patienten förvägras att ta del av journalen. Vad sålunda gäller
måste givetvis beaktas vid förandet av sjukjoumal.

305

Då journalerna i regel ligger till grund för utfärdade läkarintyg och -utlåtanden
och därvid ej sällan ordagrant citeras, är det också med hänsyn härtill av vikt, att
man vid journalskrivningen i möjligaste mån undviker nedsättande uttalanden.

Vad i det föregående anförts om betydelsen av att läkarna i förevarande sammanhang
iakttager all den varsamhet som är möjlig har självfallet särskild tyngd
med avseende å läkarintyg och andra läkarutlåtanden sorn är avsedda att företes
inför domstol eller andra myndigheter eller eljest lätt kan komma till den undersöktes
anhörigas eller allmänhetens kännedom. De rättspsykiatriska utlåtandena
intar av förklarliga skäl en särställning i nu berörda hänseende.

Under hänvisning till vad sålunda anförts vill jag hemställa, att socialstyrelsen
måtte taga under övervägande att genom komplettering av förenämnda cirkulär
eller på annat lämpligt sätt fästa läkarnas uppmärksamhet på angelägenheten av
att sjukjoumaler, intyg och utlåtanden inte ges sådan avfattning eller sådant innehåll,
som kan anses onödigt nedsättande för den som avses därmed eller för hans
nära anhöriga.

Jag anhåller tillika om besked i sinom tid om och i vad mån styrelsen funnit
skäl att vidtaga åtgärd i nämnda syfte.

Brister vid handläggning av ärende rörande rättsmedicinsk obduktion

Enligt 32 § folkbokföringsförordningen den 9 juni 1967 skall vid dödsfall intyg
om dödsorsak (dödsbevis) lämnas till pastorsämbetet av polismyndighet, om särskild
undersökning för att utröna dödsorsaken gjorts genom myndighetens försorg,
av sjukvårdsinrättning, om den avlidne vårdades på inrättningen vid dödsfallet
(första stycket), och av den som anmäler dödsfallet, om läkare i annat fall
vårdade den avlidne under hans sista sjukdom, biträdde vid förlossning, där moder
eller barn dog, eller besiktigade den dödes kropp efter dödsfallet (andra
stycket).

Dödsbevis utfärdas av läkare. Denne skall, innan han utfärdar beviset, enligt
14 § 1 mom. begravningskungörelsen den 18 oktober 1963 besiktiga den döda
kroppen. Besiktning må dock underlåtas, om läkaren vårdat den avlidne under
hans sista sjukdom eller biträtt vid förlossning, varunder modern eller barnet avlidit,
eller på annat sätt erhållit betryggande upplysningar för fastställande av
dödsorsaken.

Enligt 1 § stadgan den 29 januari 1886 angående vad iakttagas bör vid rättsmedicinsk
undersökning av död människas kropp ankommer det på domstol, länsstyrelse,
allmän åklagare eller den som innehar eller uppehåller tjänst som polischef
att besluta om rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp.

I 27 § 1 mom. sjukvårdsstadgan den 29 mars 1963 föreskrives vidare bl. a.,
att överläkare å odelat lasarett eller klinik åligger att, om vid inträffat dödsfall
behov av rättsmedicinsk obduktion kan antagas föreligga, ofördröjligen göra an -

306

malan därom till polismyndigheten i orten och vid annat dödsfall tillse att liköppning
förrättas, såvida dödsorsaken är okänd eller någon viktig upplysning om
sjukdomens beskaffenhet kan vinnas.

I en i tidningen Arvika Nyheter för den 9 maj 1969 införd artikel med rubriken
»Utebliven obduktion friar bilförare från åtal för dödsolycka?» uppgavs
bl. a. följande: En vid bilkollision den 12 januari 1969 skadad kvinna hade några
timmar efter kollisionen avlidit å Arvika lasarett och sedermera gravsatts utan
att dödsorsaken dessförinnan blivit klarlagd genom obduktion. Till följd härav
hade den för kollisionen ansvarige bilföraren icke ställts under åtal för vållande till
annans död utan endast för vårdslöshet i trafik, för vilken förseelse han ådömts
böter.

Med anledning av artikeln infordrades yttrande från polismästaren i Arvika
polisdistrikt rörande dennes bedömning av behovet av rättsmedicinsk obduktion.

Av polismästarens yttrande framgick, att vederbörande överläkare på lasarettet
icke ansett sig kunna utfärda dödsbevis utan föreslagit att rättsmedicinsk obduktion
skulle utföras å den avlidna. Under förnyad kontakt mellan polisen och överläkaren
hade ett missförstånd uppstått om överläkarens intentioner i saken, vilket
föranledde polisen att vända sig till provinsialläkaren i orten (Barthold) med
anhållan om dödsbevisundersökning. Denne verkställde endast s. k. enkel liksyn
och utfärdade på grundval därav ett dödsbevis, vari som dödsorsak angavs »fractura
hjärnskål 1380», orsakad av olycksfall. Därefter meddelade polismästaren
gravsättningstillstånd, varpå jordfästning ägde rum.

Sedan överläkaren fått vetskap härom, hade han ingivit en anmälan i saken till
länsläkaren, som i sin tur fört saken vidare till såväl länspolischefen som socialstyrelsen.
I anslutning härtill framhöll polismästaren, att det syntes vara behov
av författningsföreskrifter om när skyldighet föreligger att förordna om rättsmedicinsk
obduktion, eller när dödsbevisobduktion eller enkel dödsbevisundersökning
är tillfyllest.

På grund av vad sålunda förekommit hemställde ställföreträdande JO Petrén
i skrivelse till socialstyrelsen om styrelsens synpunkter på vilka kriterier som skall
föreligga för beslut om rättsmedicinsk obduktion enligt 1 § stadgan angående vad
iakttagas bör vid rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp (SFS
1966: 363) och när sådan besiktning som oförmäles i 14 § begravningskungörelsen
skall företagas. Vidare anhöll Petrén om socialstyrelsens yttrande huruvida
det ålegat överläkaren å Arvika lasarett att i enlighet med 27 § sjukvårdsstadgan
tillse att obduktion förrättades av den avlidne.

I sitt yttrande lämnade socialstyrelsen inledningsvis följande redogörelse för
händelseförloppet i nu aktuellt hänseende.

Vid en trafikolycka på middagen den 12 januari 1969 skadades Selma Sundman,
född 1907. Hon infördes till Arvika lasarett och företedde därvid bl. a. stort
krossår tvärs över vänster ögonbryn och stor blodutgjutning i pannan. Hon var
vid medvetande men desorienterad till tid och rum och saknade minne av olyc -

307

kan. Röntgenundersökning av skallen omedelbart efter införandet visade ingen
skelettskada. Ej heller vid en efter röntgenundersökningen företagen revidering av
ansiktsskadorna iakttogs någon fraktur. Strax efter klockan 18.00 förlorade patienten
medvetandet med upphävd andnings- och hjärtverksamhet. Återupplivningsförsök
blev resultatlösa. Patienten hade tidigare vid flera tillfällen vårdats
på lasarettet för bl. a. hjärnblödning, högt blodtryck, sviktande hjärta, njurarterioscleros
och sockersjuka med ögonbottenförändringar, överläkaren vid lasarettets
kirurgiska klinik Erik Stille har uppgivit, att han ansåg dödsorsaken oklar,
varför han den 13 januari 1969 per telefon meddelat polisen i Arvika att dödsbevis
ej kunde utfärdas av någon läkare på lasarettet och att rättsmedicinsk obduktion
enligt Stilles mening var nödvändig. Samma dag förrättade vederbörande
provinsialläkare »enkel liksyn» och utfärdade dödsbevis.

Härefter ingick styrelsen på frågan om innebörden av gällande bestämmelser
i ämnet och yttrade därvid rörande den i 14 § mom. 1 begravningskungörelsen
omförmälda besiktningen följande.

Medicinalstyrelsen har i cirkulär den 28 oktober 1953 (MF nr 115) — vilket
numera i övrigt är till väsentliga delar föråldrat — uttalat sig om tolkningen av
begreppet »besiktiga». Sålunda har styrelsen förklarat begreppet böra tolkas så
att däri innefattas utförandet av varje slags likundersökning, dock med den inskränkningen,
att undersökningen skall ha varit av sådan beskaffenhet att dödsorsaken
med sannolikhet kan fastställas på grund av densamma. Under besiktiga
i denna bemärkelse skulle alltså falla utförandet av exempelvis en klinisk obduktion
men däremot icke av en ytlig besiktning som endast haft till ändamål att
konstatera dödsfallet.

Enär uttrycket besiktiga således givits en tolkning som icke motsvarar dess
språkliga innehåll och kan vålla missförstånd, har socialstyrelsen i skrivelse till
Konungen den 21 oktober 1969 — i samband med hemställan om författningsändringar,
innebärande bl. a. införandet av obligatoriska dödsbevis i hela riket —
föreslagit, att uttrycket i nämnda författningar ersätts med ordet undersöka.

Beträffande frågan om vilka kriterier som skall föreligga för beslut om rättsmedicinsk
obduktion uttalade styrelsen.

För fastställande av dödsorsaken kan läkare begagna sig av tre undersökningsformer,
angivna i den av Kungl. Maj:t den 14 oktober 1960 (SFS nr 560) fastställda
taxan för tjänsteförrättningar vid statens rättsläkarstationer. Dessa undersökningsformer
är rättsmedicinsk obduktion, fullständig dödsintygsobduktion och
enkel dödsbevisundersökning. Förordnande att verkställa rättsmedicinsk obduktion
skall meddelas av domstol, länsstyrelse, allmän åklagare eller den som innehar
eller uppehåller tjänst som polischef. Förordnandet lämnas föreståndaren för statens
rättsläkarstation i det rättsläkardistrikt där den som meddelar beslutet finns,
eller annan vid rättsläkarstationen anställd legitimerad läkare som föreståndaren
föreslår. Fullständig dödsintygsobduktion och enkel dödsbevisundersökning kan
utföras på uppdrag av såväl myndighet som enskild person eller sammanslutning.
Rörande förfarandet m. m. vid rättsmedicinsk obduktion har föreskrifter meddelats
i Kungl. Maj:ts stadga den 29 januari 1886 (SFS nr 4) och i medicinalstyrelsens
kungörelse den 5 augusti 1955 (MF nr 105). Rörande förfarandet vid de
övriga undersökningsformerna har inga författningsbestämmelser meddelats. Icke
heller har i författning angivits när den ena eller andra undersökningsformen skall
användas.

308

Medicinalstyrelsen har den 30 december 1944 (MF nr 218) i råd och anvisningar
rörande förrättningar vid statens rättsläkarstation i Stockholm uttalat sig
något rörande valet av de olika undersökningsformerna. Sålunda har rättsmedicinska
obduktioner förklarats vara huvudsakligen avsedda för fall, i vilka brottslig
gärning förelegat eller kan misstänkas eller ifrågasättas. Fullständig dödsintygsobduktion
är enligt medicinalstyrelsen avsedd för dödsfall, vid vilka brottslig gärning
icke föreligger eller kan misstänkas eller ifrågasättas men där en mera ingående
undersökning av och redogörelse över dödsfallet likväl bör företagas. Som
exempel på sådana dödsfall har angivits en stor del av dem, vid vilka förgiftning
förelegat eller som har ett större försäkringsrättsligt intresse eller som av en eller
annan anledning kommit att bli föremål för större uppmärksamhet. Vid dessa obduktioner
har ansetts böra användas väsentligen samma undersökningsförfarande
som vid de rättsmedicinska obduktionerna. Vidare skall protokoll föras. Enkel
dödsbevisundersökning har förklarats vara en likundersökning som endast avser
fastställande av dödsorsaken i den mån så är nödigt i och för utfärdande av dödsbevis.
Tillvägagångssättet vid enkel dödsbevisundersökning bestäms av den undersökande
läkaren. Den på dödsbeviset angivna dödsorsaken behöver inte alltid vara
vetenskapligt säkert bevisad men bör vara grundad på sannolika skäl. Läkaren
är inte skyldig att föra protokoll vid undersökningen.

Sedan Kungl. Maj:t i brev den 6 juni 1962 angående anslag till statens rättsläkarstationer
anbefallt medicinalstyrelsen att verka för genomförande av vissa
av styrelsen framförda förslag rörande förenkling av protokollföring m. m. vid
rättsmedicinska undersökningar, har styrelsen i cirkulär den 31 oktober 1962
(MF nr 92) som sin mening framhållit, att åtskilliga av de obduktioner, som enligt
praxis utförts som rättsmedicinska obduktioner, i stället borde verkställas som
fullständiga dödsintygsobduktioner. Enligt cirkuläret torde utbyte av rättsmedicinsk
obduktion mot fullständig dödsintygsobduktion främst vara möjligt i fråga
om en stor del av de obduktioner, vilka utfördes på personer, som dödats i samband
med trafikolyckor, i den mån så kunde anses ske utan eftersättande av rättssäkerhetens
krav. Det ansågs dock icke möjligt att uppdraga närmare riktlinjer
för i vilka fall fullständiga dödsintygsobduktioner kunde vara tillfyllest, utan den
frågan fick bedömas med hänsyn till föreliggande omständigheter i varje särskilt
fall.

Vidkommande härefter frågan om Stilles skyldighet enligt 27 § sjukvårdsstadgan
med avseende å företagande av obduktion anförde styrelsen.

Stille har, enligt vad handlingarna utvisar, uppgivit, att polismyndigheten omedelbart
efter dödsfallet av jourhavande läkaren på lasarettet Ingrid Redving underrättats
om dödsfallet och att Redving därvid torde ha begärt rättsmedicinsk
obduktion. Utredningen får vidare anses ge vid handen att Stille vid samtal följande
dag med förste poliskonstapeln Kjellman förklarat sig icke kunna utfärda
dödsbevis utan ansett rättsmedicinsk obduktion böra företas för fastställande av
dödsorsaken samt att Stille vid ett senare samtal samma dag med förste polisassistenten
Falkevik förklarat, att dödsbevis icke kunde utfärdas av någon läkare
på lasarettet, då dödsorsaken var oklar. Stille måste genom vad sålunda förekommit
anses ha fullgjort sin anmälningsskyldighet enligt 27 § 1 mom. 5) sjukvårdsstadgan.
Sedan anmälan enligt författningsrummet inkommit till polismyndigheten,
måste det anses ankomma på polischefen att besluta om den form av likundersökning
som skulle komma till stånd. Stille har såvitt handlingarna utvisar icke
fått besked om att polismyndigheten bedömt liköppning ej erforderlig, och ej heller
har han haft anledning förmoda annat än att sådan undersökning i någon form

309

skulle komma till stånd. Någon skyldighet för honom att under rådande förhållanden
tillse att obduktion förrättades kan icke ha förelegat.

Vid styrelsens remissvar var fogad en avskrift av medicinalväsendets ansvarsnämnds
beslut den 13.11.1969, utvisande att vederbörande provinsialläkare tilldelats
varning.

Ansvarsnämnden finner att allvarliga anmärkningar kan riktas mot det av
Barthold utfärdade dödsbeviset. Enligt nämndens bedömande har Barthold icke
haft tillräcklig grund för uppgiften att dödsorsaken var fraktur på hjärnskålen. I
dödsbeviset har Barthold vidare uppgivit, att uttalandet om dödsorsaken grundats
på obduktion. Uppgiften är felaktig, då obduktion ej utförts. Enligt 14 § 2 mom.
punkt 3. begravningskungörelsen skall dödsbevis innehålla uttalande huruvida
anledning finns till antagande, att döden orsakats av annan person, eller huruvida
skäl eljest är för handen att företaga en fullständigare undersökning av den döda
kroppen. Dödsbeviset innehåller ej uttalande härom. På grund av det anförda finner
nämnden, att Barthold vid utfärdandet av dödsbeviset i olika hänseenden i
betänklig grad åsidosatt föreskriften i 3 § 4) allmänna läkarinstruktionen att vid
utfärdande av intyg eller utlåtande iakttaga synnerlig omsorg och samvetsgrannhet.

Efter att ha konstaterat att skyldigheten att avlämna dödsbevis beträffande den
avlidna enligt 12 § folkbokföringsförordningen i första hand åvilat lasarettet i Arvika
men i och med att särskild undersökning för att utröna dödsorsaken gjorts
genom polismyndighetens försorg kommit att åvila polismyndigheten uttalade JO
Petrén vid ärendets avgörande följande.

Under beaktande av vad som sålunda förevarit kan Stille, som anmält behovet
av rättsmedicinsk obduktion till polismyndighet och av denna erfarit, att polismyndigheten
avsåge att låta vederbörande tjänsteläkare utföra besiktning av den
döda kroppen, icke klandras för att han icke vidtagit vidare åtgärder för att sjukvårdsinrättningen
skulle bli i stånd att fullgöra sin plikt att avlämna vederbörligt
dödsbevis. Jag kan dock icke undertrycka den reflexionen att det legat närmast
till hands att Stille, då han vid samtal med Falkevik den 13 januari 1969, dvs.
dagen efter dödsfallet, erfor att rättsmedicinsk obduktion icke skulle företagas
utan att en med fallet obekant tjänsteläkare skulle utföra erforderlig dödsbevisundersökning,
själv tagit ett initiativ till medverkan från sjukhusets sida vid undersökningen.
Sundman hade vid upprepade tillfällen vårdats som patient vid
sjukhuset, som hade tillgång till ett rikt material rörande hennes tidigare åkommor.
De misstag, till vilka provinsialläkaren gjorde sig skyldig, kunde troligen på
detta sätt ha förebyggts. Det kan tilläggas att enligt efter den 1 januari 1971 gällande
nya regler i begravningskungörelsen dödsfallsbevis i ett fall som detta skolat
avlämnas av sjukvårdsinrättningen och icke av polismyndigheten.

Vad härefter gäller polismyndighetens sätt att handlägga Stilles anmälan om
behovet av rättsmedicinsk undersökning, kan till en början antecknas att kommunikationen
mellan sjukhusläkarna och polismyndigheten icke fungerat tillfredsställande.
Full klarhet om varför polismyndigheten ansett sig kunna avstå från
rättsmedicinsk obduktion föreligger ej. Osäkerhet har tydligen rått hos polismyndigheten
om Stille vidhållit önskemålet om rättsmedicinsk undersökning. Vidare
kan erinras om dåvarande medicinalstyrelsens cirkulär den 31 oktober 1961 (M
nr 92) angående begränsning av förordnanden om rättsmedicinska obduktioner.

310

I cirkuläret förordar styrelsen, icke minst vad gäller personer som dödats i samband
med trafikolycka, att åtskilliga av de obduktioner som enligt dittillsvarande
praxis utförts som rättsmedicinska obduktioner i stället borde verkställas som fullständiga
dödsintygsobduktioner.

överhuvud är att beakta, att någon regel om när rättsmedicinsk undersökning
skall äga rum icke finns utöver stadgandet i 16 § p. 1. i Kungl, förordningen den
16 februari 1864 om nya strafflagens införande. Där heter det att, om någon utan
veterligen föregående sjukdom finnes ligga död, anmälan därom skall göras, bl. a.
uppenbarligen i syfte att rikta polismyndighetens uppmärksamhet på behovet av
rättsmedicinsk undersökning. I övrigt regleras i författning — dvs. i stadgan den
29 januari 1886 angående vad iakttagas bör vid rättsmedicinsk undersökning av
död människas kropp — blott frågan om vem som äger besluta och utföra rättsmedicinsk
obduktion, däremot icke förutsättningarna för fattande av beslut om
rättsmedicinsk undersökning. Dåvarande medicinalstyrelsen har dock i sitt förut
nämnda cirkulär den 30 december 1944 (M nr 218) uttalat, att de rättsmedicinska
obduktionerna huvudsakligen är avsedda för fall, i vilka brottslig gärning
förelegat eller kan misstänkas eller ifrågasättas.

Då sålunda icke full klarhet råder om efter vilka kriterier frågan om rättsmedicinsk
undersökning skall företagas eller ej skall avgöras, torde det få ankomma
på den beslutande domstolen, åklagaren eller polismyndigheten att med hänsyn
till om något brottsligt förekommit bedöma om det för brottsutredningen föreligger
behov av att ha tillgång till de detaljerade upplysningar som kan erhållas vid
en rättsmedicinsk undersökning.

Under angivna omständigheter blir överläkarens ovan nämnda anmälningsskyldighet
enligt 27 § sjukvårdsstadgan att förstå som en plikt att ge polismyndigheten
möjlighet att, om den finner skäl därtill, förordna om rättsmedicinsk undersökning,
innan den undersökning vidtager, som eljest måste ombesörjas av sjukhuset,
där den avlidne vårdats, för att sjukhuset skall kunna fullgöra sin skyldighet
att avlämna dödsbevis till pastorsämbetet. En följd av att, i avsaknad av formföreskrift,
anmälan kan göras muntligen är att polismyndigheten kan få ofullständiga
uppgifter om överläkarens bedömning av behovet av rättsmedicinsk undersökning,
vilket synes ha skett i förevarande fall. Polismyndighetens beslut i anledning
av anmälan behöver icke heller iklädas skriftlig form. Ej heller förefinnes
någon formell skyldighet för polismyndigheten att underrätta överläkaren om sitt
beslut, överläkaren har dock ett uppenbart behov av att få kännedom om detta.
Skulle nämligen polismyndigheten finna anledning till rättsmedicinsk undersökning
icke föreligga — t. ex. av skäl som medicinalstyrelsen anfört i sitt förevarande
cirkulär om begränsning av sådana undersökningar — återgår skyldigheten
att tillse att dödsbevis utfärdas i allmänhet på överläkaren.

Polismästaren har i detta fall icke funnit anledning förordna om rättsmedicinsk
undersökning. Han synes ha haft otillräckligt underlag för sitt ståndpunktstagande,
vilket i sin tur berott på de bristfälliga kommunikationerna mellan sjukhuset och
polismyndigheten. Polismästaren borde ha inhämtat närmare upplysningar om
grunden för Stilles anmälan, innan han beslöt att avstå från rättsmedicinsk undersökning.
Vad som förevarit kan dock icke anses vara av beskaffenhet att böra
läggas honom till last som tjänstefel. Bestämmelsernas oklarhet och ofullständighet
är starkt bidragande orsaker till att sakfrågan blivit handlagd på ett mindre
lyckat sätt. Jag finner mig därför kunna låta bero vid vad i saken förevarit.

Genom en den 27 maj 1970 vidtagen ändring av 14 § 1 mom. begravningskungörelsen
införes fr. o. m. den 1 januari 1971 obligatorisk skyldighet att avlämna
dödsbevis till vederbörande pastorsämbete. I samband därmed har i 3 mom. av

311

samma paragraf föreskrivits, att innan läkare utfärdar dödsbevis, han skall undersöka
den döda kroppen för att fastställa dödsorsaken. Sådan undersökning får
dock underlåtas, om läkaren vårdat den döde för den sjukdom, varav han avlidit,
eller biträtt vid förlossning, varunder modern eller barnet avlidit, och läkaren anser
sig på sannolika skäl kunna fastställa dödsorsaken. Vidare föreskrives, att socialstyrelsen
efter samråd med rikspolisstyrelsen meddelar föreskrifter för sådan
undersökning som dödsbevis skall grundas på.

Socialstyrelsen torde, enligt vad jag inhämtat, i detta sammanhang icke kunna
underlåta att ingående pröva, i vilka fall rättsmedicinsk undersökning skall erfordras
för fastställande av dödsorsaken och i vilka fall man kan nöja sig med
andra former av undersökningar av den döda kroppen. I samband härmed bör
också angelägenheten av att vissa formella regler tillskapas rörande handläggningen
av ärende om anordnande av rättsmedicinsk undersökning kunna vinna
beaktande.

De otydligheter som ådagalagts i detta ärende rörande sjukvårdsinrättnings skyldighet
att avlämna dödsbevis och läkares plikt att utfärda dödsbevis har också i
viss mån avhjälpts genom de nya reglerna i folkbokföringsförordningen och begravningskungörelsen,
som ovan återgivits. Med hänsyn till nu anmärkta förhållanden
saknas anledning för mig att påkalla ytterligare åtgärder till förtydligande
och klarläggande av rättsläget på detta område. Jag kan därför begränsa mig
till att tillställa såväl socialstyrelsen som rikspolisstyrelsen utskrifter av detta beslut.

Lämpligheten av att sjukvårdspersonal bär politiska märken under tjänsteutövningen Sedan

JO uppmärksammats på en tidningsartikel om att personalen vid Eskilstunas
lasarett skulle ha förbjudits att bära politiska märken, uttalade stf JO Wennergren.

Enligt lag 9 maj 1947 om förbud mot politiska uniformer är bärande av uniform
eller liknande klädedräkt, som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning,
förbjudet. Nämnda förbud avser jämväl uniformsdel, armbindel eller annat
därmed jämförligt i ögonen fallande kännetecken. Av förarbetena till ifrågavarande
lag framgår att avsikten med lagen närmast varit att träffa bärandet av
uniformer och dylikt, som bärarna anlagt i syfte att därigenom på ett demonstrativt
sätt framhäva den politiska åskådning de omfattar, medan bärandet av tecken, som
ej kan anses jämförliga med de i lagtexten angivna, t. ex. smärre märken, inte skall
anses lyda under förbudet (NJA 1933 II s. 763). Enligt svensk rätt föreligger
alltså ej något hinder för en medborgare att bära sådana märken varom i ärendet
är fråga.

Av den omständigheten att det står en medborgare fritt att bära politiska märken
av mer eller mindre propagandabetonad natur kan emellertid inte utan vidare
dras den slutsatsen att en offentlig tjänsteman har rätt att bära ett sådant märke
också under tjänsteutövningen. Det står till en början klart att det inte kan vara
förenligt med tjänstens krav att ett politiskt märke bärs på sådana uniformer och
tjänstedräkter som polisens och prästernas. Man torde emellertid ej kunna stanna

312

härvid. JO förklarade 1931 (JO:s ämbetsberättelse 1931 s. 39) i anledning av att
en statskyrkopräst gjort politiska uttalanden i samband med en gudstjänst, att statens
tjänstemän i tjänsten måste inta en fullt opartisk ställning i dagens politiska
strider, med frihet för dem att såsom enskilda personer välja sin politiska ståndpunkt
och uppfattning. Den princip, som kom till uttryck i nämnda ärende torde
fortfarande motsvara den allmänna uppfattningen om den offentliga tjänstens krav.
Av naturliga skäl kan den dock inte anses i allo tillämplig över den offentliga
tjänstens hela fält utan den hänför sig huvudsakligen till sådan offentlig tjänst, som
innefattar myndighetsutövning och beträffande vilken man ställer särskilda anspråk
på objektivitet, opartiskhet och politisk neutralitet i tjänsten. I fråga om
dylik offentlig tjänst torde det i enlighet härmed ej vara förenligt med tjänstens
krav att tjänstemannen under tjänsteutövning bär politiska märken.

Det är emellertid tydligt att även andra synpunkter än de offentligrättsliga kan
vara att beakta, t. ex. ordningssynpunkter. För sådan offentlig verksamhet som
sjukvård är därvid också att ta hänsyn till patienters känslor, som kan vara särskilt
ömtåliga på grund av deras sjukdomstillstånd. Det måste antas att i arbetsgivares
rätt att »leda och fördela arbetet» kan ingå en befogenhet att av hänsyn till
den allmänna ordningen och trivseln på arbetsplatsen förbjuda politisk propaganda
där, även sådan som bedrivs genom bärande av politiska märken på klädedräkten.
Man står emellertid här inför en bedömningsfråga som med dagens syn på hur
förhållandena på arbetsplatsen bör regleras naturligen avgörs i samråd med företagsnämnd
eller annat samarbetsorgan.

Under hänvisning till det anförda och då, enligt vad som angivits i tidningsartikeln,
centrala företagsnämnden vid lasarettet sedermera behandlat frågan och enats
om att vädja till de anställda att ej bära märken av ifrågavarande slag, företar jag
ej någon ytterligare åtgärd i ärendet.

Övrig sjukvård

Frågor rörande tvångsintagning jör psykiatrisk vård

Enligt 1 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LBSPV)
får den som lider av psykisk sjukdom oberoende av eget samtycke beredas sluten
psykiatrisk vård, om sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens
art och grad samt i övrigt om någon av vissa speciella indikationer föreligger,
t. ex. att den sjuke till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga
säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv eller är ur stånd att taga
vård om sig själv eller har ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt.
— Ansökan om intagning får göras bl. a. av ordföranden i socialnämnd eller nykterhetsnämnd
eller av polismyndighet. Beträffande socialnämnd är viss delegation
tillåten. Ansökan får även göras av läkare vid sjukhus eller klinik, där sluten psykiatrisk
vård ej meddelas (4 §). Vid ansökningshandlingen skall fogas vårdintyg.
Vårdintyget skall, om ej annat följer av 7 §, enligt 5 § innehålla dels uttalande

313

att sannolika skäl föreligger för att den som ansökningen avser lider av psykisk
sjukdom och för att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn
till sjukdomens art och grad och till någon av de i 1 § angivna specialindikationema,
dels redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i övrigt som föranleder
vårdbehovet. Vårdintyg får ej godtagas, om det utfärdats av den som gör
ansökan om intagning (6 §). — Om fara är i dröjsmål äger polismyndigheten enligt
7 § omhändertaga den som avses, därest sannolika skäl föreligger att han lider av
psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Sedan
vårdintyg utfärdats i sådant fall skall polismyndigheten genast ansöka om intagning.
— Överensstämmer ansökan och vårdintyg med lagens föreskrifter och föreligger
sannolika skäl för att vård kan beredas med stöd av LBSPV får överläkaren
besluta om intagning (8 §).

I åtskilliga klagoärenden och vid inspektioner har det framkommit anledning
att kritisera brister i vårdintygs innehåll. I ett ärende, upptaget vid inspektion av
ett mentalsjukhus, uppmärksammades ett vårdintyg, däri uttalades att patienten
till följd av sjukdomen var farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller
psykiska hälsa eller för eget liv samt att han till följd av sjukdomen var ur stånd
att taga vård om sig själv. I redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i
övrigt som föranledde vårdbehovet angavs i vårdintyget endast följande.

Vårdad sedan 31/5-69 på med.klin. Härnösand efter tablettintox. Efter att ha
klarnat till efter intoxicationen varit lugn och foglig, dock ej möjligt återsända honom
hem.

JO lät till inspektionsprotokollet anteckna följande: Vårdintyg skall bl. a. innehålla
redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i övrigt som föranleder
vårdbehovet. Den i detta fall lämnade redogörelsen syntes inte fylla de krav som
uppställts på vårdintyg. Någon redogörelse för den psykiska sjukdomen hade ej
lämnats. Uppgifterna i intyget syntes icke heller vara tillräckliga för att bedöma
om sluten psykiatrisk vård kunde anses oundgängligen påkallad på grund av att
patienten var farlig för eget liv och ur stånd att ta vård om sig själv.

Sedan vederbörande läkare yttrat sig i ärendet, uttalade JO Bexelius bl. a., att
det låg i sakens natur att vårdintygets redogörelse för sjukdomen och omständigheterna
i övrigt måste vara så fullständig att den läkare som har att besluta om
intagning skall kunna bedöma, om det på sannolika skäl kan antagas att patienten
lider av psykisk sjukdom och att sluten vård är oundgängligen erforderlig med
hänsyn till sjukdomens art och grad och till någon eller några av lagens speciella
indikationer. Det nu aktuella vårdintyget brast uppenbarligen i detta hänseende.
Av utredningen framgick emellertid, att patienten så sent som den 19—23 maj
1969 vårdats på psykiatriska kliniken i anledning av tablettintoxikation i förening
med uttalade självmordstankar samt att intyget kompletterats med dels förberedande
upplysningar per telefon dels ock genom bifogande av journalutdrag från sjukhusets
medicinska klinik, där patienten vårdades sedan den 31 maj 1969 efter en förnyad
tablettintoxikation. Under sådana förhållanden och då intagningen i och för sig

314

syntes ha varit sakligt motiverad fann JO intygets ofullständighet i detta fall icke
vara av beskaffenhet att böra läggas vederbörande läkare till last som fel eller
försummelse i tjänsten. JO lät därför bero vid en erinran om vikten av att lagens
föreskrift om vårdintygets innehåll med avseende å redogörelsen för sjukdomen och
omständigheterna i övrigt noga iakttages till förekommande av misstag vid intagningen.
I detta sammanhang må framhållas att socialstyrelsen på grund av gjorda
iakttagelser rörande brister i vårdintygs redogörelser genom beslut den 9 april 1970
funnit påkallat att fastställa en ny blankett för vårdintyg enligt 5 eller 7 § LBSPV
i syfte att ge ett fastare underlag för tillgodoseende av kravet på noggrannhet i nu
påtalat hänseende.

I ett fall, där vårdintyget ansågs inte lämna tillräckliga upplysningar för att bedöma
om intagning var nödvändig, underströks även den ansökande myndighetens
skyldighet att självständigt pröva om ansökningen är påkallad, varvid JO Bexelius
yttrade:

4 § LBSPV förutsätter, att myndighet som ansöker om intagning i möjligaste
mån självständigt bedömer om ansökningen är påkallad. Då, såsom i nu förevarande
fall, socialnämnden ej hade annat material till sitt förfogande än vårdintyget
jämte ett besked att fallet brådskade, måste intyget genom sitt innehåll även övertyga
sökanden om det befogade i en intagning. Såsom nyss redovisats var emellertid
vårdintyget väl summariskt för att tillåta någon säker slutsats huruvida någon
eller några av de speciella indikationerna förelåg. Vederbörande socialtjänsteman
borde därför icke ha undertecknat ansökningen förrän han genom kontakt med den
intygsutfärdande läkaren eller eljest införskaffat ytterligare upplysningar som kunde
fylla bristen härvidlag. Hans åtgärd att utan vidare underteckna ansökningen om
X:s intagning måste därför betraktas såsom fel. Med hänsyn till att intagningen
dock måste anses sakligt befogad låter jag dock bero vid det nu gjorda påpekandet.
Jag vill dock i anledning av vad som upplysts om socialnämndens praxis framhålla
att det till förekommande av misstag är av största vikt ur rättssäkerhetssynpunkt
att den, som gör ansökan om intagning för sluten psykiatrisk vård enligt LBSPV,
förvissar sig om att tillräckliga skäl för intagningen föreligger.

Motsvarande spörsmål var även uppe till behandling i ett annat fall, där polismyndighet
gjort ansökan om intagning efter initiativ från Karolinska sjukhusets
psykiatriska klinik. Därvid yttrade JO Bexelius.

Ingripandet mot S. skedde med stöd av 7 § LBSPV. Initiativet till omhändertagandet
utgick från läkarna på Karolinska sjukhuset. Att så skedde var i och för
sig inte felaktigt. Jag delar således helt professor Cronholms uppfattning, att det
är en läkares skyldighet att ta initiativet i fråga om intagning för sluten psykiatrisk
vård i fall, där patient på grund av psykisk sjukdom bedöms vara farlig för annans
personliga säkerhet. En underlåtenhet i detta hänseende skulle som Cronholm
framhåller utgöra en allvarlig försummelse som skulle kunna få mycket olyckliga
följder. Därmed vill jag dock inte ha sagt att läkarens medverkan bör ta sig sådana
former som den gjorde i S:s fall. I allmänhet torde vara lämpligast att läkarens
medverkan begränsas till att anhörig eller myndighet som är berättigad att göra
ansökning om intagning underrättas om vårdbehovet.

315

I LBSPV görs en klar skillnad mellan polismyndigheten som handräckningsmyndighet
och polismyndigheten som ansökningsmyndighet. När polismyndighet
uppträder som ansökningsmyndighet har den att självständigt utreda om förutsättningar
föreligger för en framställning om intagning för sluten psykiatrisk vård
oberoende av den sjukes samtycke. I det aktuella fallet gjordes ingen utredning
över huvud taget av polismyndigheten. Intet förhör hölls med S. eller med dem som
påstods vara hotade av honom. Inte heller gjordes något försök att komma i kontakt
med några anhöriga till S. för att inhämta deras synpunkter om hans sjukdom
och eventuella farlighet. Man tog inte ens del av det utfärdade vårdintyget, innan
ansökningen skrevs, utan nöjde sig med de muntliga uppgifter läkaren lämnade.
Polismyndigheten handlade i själva verket som om det bara gällde att meddela ren
handräckning.

Vederbörande polismästare har som förklaring framhållit att farlighetsbegreppet
är svårt att tillämpa och att fara i dröjsmål ofta föreligger. Det skall gärna medges
att det kan ställa sig mycket svårt att avgöra om en person är farlig eller ej. Lagen
begär emellertid inte mer än att sannolika skäl föreligger för farlighet. Detta förhållande
gör det förvisso ej mindre angeläget att söka få fram en så allsidig utredning
som möjligt inom den tid som står till förfogande.

För egen del kan jag inte finna att omständigheterna i det aktuella fallet var
sådana, att de berättigade till slutsatsen att det vara fara i dröjsmål. Av utredningen
framgår klart att S. inte hade någon avsikt att våldföra sig på läkarna, då
han infann sig på kliniken, och att han var på väg ut från densamma, då han hejdades.
Det har inte framkommit något som tyder på att det förelåg en så akut fara
i dröjsmål att utrymme inte fanns för ett förhör med S. och Cronholm samt för
kontaktande av S:s anhöriga, innan ställning togs till frågan om ansökan skulle
göras eller ej.

Polismästaren har till förklaring av sitt handlande hänvisat till att han i huvudsak
grundat sitt ställningstagande på de uppgifter han erhållit från en i allmän
tjänst anställd psykiatrisk läkare. På sätt framgår av stadgandets ordalag ställer
lagen betydligt längre gående krav än det att ett s. k. farlighetsintyg föreligger för
att en polismyndighet skall äga göra ansökan enligt 7 § LBSPV. Det synes inte helt
uteslutet att polismästaren, om han utrett saken på det sätt han varit skyldig att
göra, kommit till ett annat resultat i fråga om förutsättningarna för ansökan. Jag
kan sålunda inte dela den av Cronholm uttalade uppfattningen att vinsten med
att polismyndigheten fått längre tid att gå igenom ärendet och göra en självständig
bedömning skulle ha varit rent formell.

Polismyndighetens bristfälliga handläggning av ärendet framstår visserligen
såsom betänklig ur rättssäkerhetssynpunkt. Eftersom det emellertid, på sätt framgår
av det förut sagda, inte kan hävdas att det saknats sannolika skäl för att vård
borde beredas S., anser jag bristerna i ärendets handläggning inte vara av beskaffenhet
att böra medföra ansvar för vederbörande. Jag vill emellertid i anledning
av det inträffade framhålla att det till förekommande av misstag är av största betydelse
att polismyndighet inte gör ansökan om intagning enligt 7 § LBSPV utan
en så betryggande utredning som är praktiskt möjlig inom den tid som står till
förfogande.

I samma ärende berördes även dels frågan om jäv förelåg för en t. f. biträdande
överläkare vid förenämnda klinik att utfärda vårdintyg efter uppdrag av överläkaren
dels ock frågan om lämpligheten av att kliniken, som är avsedd för
frivillig vård, kallade till undersökning i och för tvångsintagning å annat sjukhus.
Härutinnan uttalade JO Bexelius bl. a.

316

Ett allmänt krav på opartiskhet och objektivitet gäller inom all offentlig förvaltning
och riktar sig också mot en läkare i dennes tjänstegärning. Av hänsyn till
förtroendet för den offentliga förvaltningen bör i möjligaste mån eftersträvas att
en tjänsteman inte tar befattning med en sak i vilken förekommer omständighet
som är ägnad att förringa förtroendet till hans förutsättningar för opartisk bedömning.
S. hade riktat stark kritik mot en rad läkare på Karolinska sjukhusets psykiatriska
klinik, framför allt Cronholm, och förklarat att han ämnade göra anmälan
hos socialstyrelsen. Det var uppenbart att han betraktade kliniken och dess läkare
som partiskt inställda mot honom. När Cronholm bedömde det vara till fördel
att ytterligare en psykiater fick tillfälle att undersöka S. innan vårdintyg utfärdades,
hade det därför enligt min mening varit önskvärt att undersökningen verkställts
av en utomstående läkare och ej av en läkare på Karolinska sjukhusets psykiatriska
klinik. En undersökning av utomstående läkare hade — i betraktande
av att det var kliniken som tog initiativ till ansökningen och var verksam för att
intagning på Beckomberga sjukhus skulle komma till stånd — helt visst stått i
bättre överensstämmelse med grunderna för stadgandet i 6 § sista stycket LBSPV
om att vårdintyg inte får godtagas, om det är utfärdat av den som gör ansökningen.
Det naturligaste hade varit att kliniken, sedan anmälan gjorts till polisen
om vårdbehovet, låtit polisen själv föranstalta om läkarundersökningen.

Vida mer betydelsefull från principiell synpunkt ter sig emellertid frågan om
psykiatriska klinikens åtgärder i övrigt för S:s omhändertagande. Cronholm har
framhållit att, då tid för återbesök hos t. f. biträdande överläkaren Stenfelt 22.7.
1968 överenskoms, avsikten inte var att Stenfelt skulle utfärda vårdintyg. Cronholm
har emellertid också uppgivit, att han före S:s besök efter diskussion med
docenten Espmark och Stenfelt tillrått Stenfelt att kontakta polismyndigheten och
begära polisskydd »med hänsyn till att farligheten kunde bli akut om resultatet
av undersökningen blev att vårdintyg skulle utfärdas». Enligt polismyndighetens
minnesanteckningar från telefonsamtalet med Stenfelt den 22.7.1968 begärde denne
därvid hjälp vid »omhändertagandet av S. som är farlig för sig själv och andra
människors liv». Det är sålunda tydligt att man på sjukhuset några timmar före
det besök som S. skulle göra på sjukhus om ett led i behandlingen av honom
räknade med att han skulle komma att omhändertagas.

Under förarbetena till LBSPV betonades angelägenheten av att den, som led
av psykisk sjukdom, sökte vård härför på ett så tidigt stadium som möjligt. Med
hänsyn härtill ansågs det av vikt att förtroendet till den frivilliga intagningsformen
inte rubbades. Den som frivilligt sökt vård på mentalsjukhus skulle därför,
enligt uttalande av departementschefen, inte kunna kvarhållas mot sin vilja och
detta även om han bedömdes såsom farlig för sig själv eller för annan. I sistnämnda
fall hade sjukhuset endast att anmäla förhållandet till polismyndigheten eller
annan som ägde göra ansökan om intagning på handlingar, så att sådan intagning
kunde komma till stånd. Enligt departementschefen fick det inte förekomma
att handlingen anskaffades medan patienten var kvar på sjukhuset.

I enlighet med vad sålunda uttalats under förarbetena kan patient, som frivilligt
intagits för sluten psykiatrisk vård, inte med stöd av gällande bestämmelser kvarhållas
mot sin vilja i avvaktan på intagning på handlingar. Av skäl som av mig
anförts i ämbetsberättelsen 1968 s. 367 o. f. kan det av Cronholm berörda stadgandet
i 27 § 2 mom. sjukvårdsstadgan icke åberopas till stöd för en motsatt uppfattning.

Genom remiss till socialstyrelsen önskade jag få särskilt belyst frågan om grunderna
för vad sålunda för bevarandet av förtroendet för den fria intagningsformen

317

gäller beträffande intagen patients rätt till utskrivning bör beaktas även vid öppen
psykiatrisk vård och därför utgöra hinder för ett förfarande sådant som det S.
råkade ut för vid sitt besök på Karolinska sjukhusets psykiatriska klinik. I sitt
remissvar har socialstyrelsen i denna del hänvisat till ett uttalande av ledamoten
av styrelsens vetenskapliga råd, regeringsrådet Härndahl. Denne har uttalat att —
på samma sätt som intresset av att sjuka frivilligt söker sluten psykiatrisk vård
ansetts motivera att den fria intagningsformen aldrig får direkt övergå till vård
med kvarhållningsrätt — betydelsen av att de sjuka söker öppen vård bör ge anledning
till att läkarbesök i öppen vård inte kan framstå såsom ett led i intagningsförfarande
enligt LBSPV. I detta uttalande kan jag helt instämma. Det intresse
för att sjuka frivilligt söker erforderlig psykiatrisk vård på ett tidigt stadium, som
vid lagstiftningen legat till grund för gällande ordning för utskrivning av frivilligt
intagna, måste rimligen, ehuru denna fråga inte diskuterats under förarbetena till
gällande lag, beaktas även inom den öppna vården. Nämnda intresse skulle helt
visst motverkas, om en patient, som förtroendefullt vänder sig till läkare för att
få hjälp, riskerar att vid besöket bli omhändertagen mot sin vilja. Med hänsyn
till det sagda synes det som hände S. vid besöket på psykiatriska kliniken vara
oförenligt med de grunder på vilka lagstiftningen vilar. Även om läkarna vid kliniken
ansåg att sluten psykiatrisk vård enligt LBSPV var nödvändig och att anmälan
om vårdbehovet måste ske till polisen, var omständigheterna dock inte sådana,
att omhändertagandet behövde ske i samband med S:s besök på kliniken.
I det aktuella fallet var läkarna vid kliniken — särskilt i betraktande av att läkare
inom den öppna vården inte ansetts böra äga behörighet att göra ansökan om intagning
på handlingar — anmärkningsvärt aktivt verksamma för S:s intagning på
mentalsjukhus. Man föranstaltade sålunda om hans omhändertagande, man utfärdade
av eget initiativ vårdintyg och begärde att polisen skulle göra ansökan
om hans intagning på sjukhus samt ordnade med plats för honom på Beckomberga
sjukhus och transport dit. En sådan aktivitet beträffande den, som besöker
kliniken för att tala om sin behandling där, är enligt min mening ägnad att motverka
förtroendet för den öppna vården.

Även om jag, på sätt framgår av det sagda, för min del anser att de åtgärder,
varmed kliniken överraskade S. vid hans besök på kliniken, icke är förenliga med
de tankegångar, på vilka den nya lagstiftningen vilar, är jag dock angelägen framhålla
att klinikens handlande inte står i strid med några meddelade föreskrifter
eller uttalanden i lagmotiv. Det ges därför utrymme för olika meningar hur man
skall förfara i ett fall sådant som det föreliggande. Vad som förekommit är därför
inte av beskaffenhet att kunna läggas någon läkare till last såsom fel.

Slutligen kan nämnas, att JO Bexelius beträffande handläggningen av en telefonledes
gjord framställning om utfående av kopia av vårdintyg gjort följande uttalande.

Vederbörande överläkare har uppgivit att han i anledning av X:s begäran anmodade
X. att göra framställningen skriftligen. Krav på skriftlig framställning från
den, som är berättigad att utfå allmän handling, har emellertid inte stöd i lag och
får av principiella skäl i regel inte uppställas. X:s framställning gjordes emellertid
vid ett telefonsamtal. Vid en framställning som göres i telefon är det givet att vederbörande
tjänsteman har att iakttaga försiktighet till förekommande av att handling,
som skall hållas hemlig i förhållande till utomstående, inte kommer i obehörigs
hand. Vad en tjänsteman i ett sådant fall kan begära är att den, som begär
att utfå handling, kommer till myndigheten för att ta del av handlingen och,

318

om han inte då igenkännes, legitimerar sig. I det aktuella fallet ville överläkaren
på grund av X:s invaliditet inte besvära honom med ett personligt besök. Då X.
tydligen avsåg att handlingen skulle tillsändas honom, var särskild försiktighet
påkallad till förekommande av att den beställda kopian kom i obehörigs hand.
Med hänsyn härtill var det i och för sig inte sakligt omotiverat att kräva skrifdig
framställning. Men i så fall borde X. ha underrättats om skälen härför och om att
han antingen fick komma personligen och därvid vara beredd att legitimera sig
eller också göra en skriftlig framställning. Med detta påpekande finner jag klagomålen
i denna del inte kunna föranleda vidare åtgärd från min sida. Jag vill dock
i anledning av vad överläkaren upplyst om sin praxis i förevarande hänseende
betona att det inte är tillåtet att begära att framställning om utfående av allmän
handling skall göras skriftligen därför att framställningen måste avslås på grund
av bestämmelserna i sekretesslagen.

Tvångsåtgärder inom åldringssjukvården

I anledning av ett till JO insänt tidningsurklipp med rubriken »Åldringar bands
fast när personal fattades» inhämtades yttrande från socialstyrelsen. Styrelsen upplyste
därvid bl. a. att enligt vad styrelsen erfarit på sina håll tillämpades vissa fixeringsanordningar
inom åldringssjukvården och att styrelsen på grund därav den
17 mars 1970 utfärdat ett cirkulär till samtliga sjukvårdsstyrelser, socialnämnder
och föreståndare för enskilda sjukhem, innefattande en reglering av tvångsmedels
användning inom den somatiska åldringssjukvården. Styrelsen lämnade vidare en
kommentar till cirkuläret och meddelade, att avsikten var att tillsätta en arbetsgrupp
för att närmare penetrera hithörande frågor.

I ärendet uttalade JO Bexelius följande.

Av utredningen framgår, att på vissa håll inom den somatiska långtidssjukvården
använts olika fixeringsanordningar dels i syfte att förhindra patienter, som
erfordrar behandling med sond eller kateter, att draga ut sonden eller katetern,
dels ock för att hålla kvar oroliga patienter i sängläge. Såsom socialstyrelsen framhållit
saknas stöd härför i gällande sjukvårdslagstiftning till skillnad mot när fråga
är om behandling av patienter, som är intagna å psykiatriskt sjukhus eller får sluten
vård för vissa smittsamma sjukdomar. Sådana fixeringsanordningar får därför
i princip icke användas mot patientens vilja. Detta har också fastslagits i socialstyrelsens
nyligen utfärdade cirkulär med avseende på sängselar, sängvästar och
liknande fixeringsanordningar för att hålla kvar orolig patient i sängen eller för
att enbart fasthålla uppesittande sådan patient vid stolen. Däremot har sådan anordning
enligt cirkuläret ansetts tillåten för att möjliggöra aktivering av en uppesittande
patient. Vidare har manschetter och andra anordningar ansetts tillåtna
för att möjliggöra en behandling som kräver immobilisering av viss kroppsdel. I
båda dessa fall erfordras dock enligt cirkuläret läkarordination. I styrelsens yttrande
betonas tillika, att dylika anordningar icke bör användas mot patientens
vilja annat än som en nödfallsåtgärd för att genomföra en nödvändig behandling.
Styrelsen har ock anmält sin avsikt att närmare penetrera hithörande frågor.

Med understrykande av vad sålunda anförts finner jag vad i ärendet förekommit
icke påkalla vidare åtgärd från min sida.

319

Neurosedynfrågan

Den 9 februari 1960 godkände medicinalstyrelsen efter sedvanlig utredning
inom statens farmacevtiska laboratorium och efter hörande av specialitetsnämnden
läkemedlet neurosedyn för registrering som farmacevtisk specialitet. I november
1961 uppkom misstanke att användandet av läkemedlet kunde förorsaka fostermissbildningar.
Med anledning därav beslöt medicinalstyrelsen den 12 december
1961 att genom vederbörande läkemedelsfirmas försorg omedelbart stoppa
försäljningen av läkemedlet, varefter detsamma formellt avregistrerades den 20
december samma år.

I en den 16 oktober 1963 till JO inkommen skrift anförde Lars Nyman i egenskap
av ordförande i de neurosedynskadades förening klagomål mot medicinalstyrelsen
för dess befattning med läkemedlets registrering och avregistrering. Efter
remiss inkom medicinalstyrelsen med ett den 10 oktober 1964 dagtecknat yttrande,
innefattande en utförlig redogörelse jämte motivering för styrelsens åtgärder
i frågan.

Därefter utställdes ärendet till Nyman för påminnelser.

På grund av att Nyman inte avgav yttrande eller återsände handlingarna i ärendet
inom utsatt tid togs upprepade kontakter med denne, därvid Nyman anhöll
att ärendet skulle vila hos JO tills vidare i avvaktan på utgången av pågående process
vid rådhusrätten i Södertälje mellan föreningen för de neurosedynskadade
barnen och läkemedelsfirman. I samband härmed väcktes frågan huruvida vad
i saken förekommit kunde påfordra särskild framställning från JO till Kungl. Maj:t
om ersättning åt de neurosedynskadade barnen. Nymans begäran om uppskov
bifölls.

Sedan förlikning under hösten 1969 träffats mellan parterna i neurosedynmålet,
varigenom de neurosedsynskadade barnen tillerkänts betydande skadeståndsbelopp,
återkallade Nyman i en den 15 december 1969 hit inkommen skrift de
mot medicinalstyrelsen riktade klagomålen.

Vid ärendets avgörande yttrade JO Bexelius följande.

Frågan om ansvar för eventuellt tjänstefel i samband med vad som förekom
inom medicinalstyrelsen och statens farmaceutiska laboratorium i samband med
registreringen och återkallelsen av registreringen av neurosedynläkemedlen under
åren 1959—1961 är numera förfallen på grund av preskription.

När det gäller att bedöma huruvida det finns anledning för mig att det oaktat
utreda och pröva huruvida fel begåtts av statlig befattningshavare är att beakta
att frågan om ersättning till de neurosedynskadade barnen numera lösts och att
någon särskild framställning från min sida om ersättning av allmänna medel till
de skadade därför ej synes påkallad, i all synnerhet som medicinalstyrelsen tagit
ett flertal initiativ och aktivt medverkat till att bereda de neurosedynskadade speciella
vårdbetingelser och sociala förmåner.

Vilka lärdomar som kan dragas av det inträffade till förekommande i framtiden
av liknande katastrofer är närmast en medicinsk fråga som faller utanför
ramen för JO:s uppgifter. Det är härvid att märka att medicinalstyrelsen såväl
på det nationella som det internationella planet tagit en rad initiativ byggda på
de vunna erfarenheterna under neurosedyntragedin för att för framtiden söka

320

förebygga fosterskadande effekt av läkemedel och toxiska läkemedelsskador överhuvudtaget.

På grund av det anförda och då Nyman, som är ordförande i neurosedynföreningen,
återkallat de av honom anförda klagomålen finner jag mig ej ha tillräckliga
skäl att föranstalta om ytterligare utredning i saken och lämnar de anförda
klagomålen utan vidare åtgärd.

Fråga om användning av aborterade foster för vetenskapligt ändamål m. m.

Med anledning av från olika håll gjorda framställningar upptogs till prövning
väckt fråga om rätten att använda aborterade foster för vetenskapligt ändamål
m. m.

Efter verkställd utredning, som bl. a. utvisade att från vissa kvinnokliniker,
särskilt vid undervisningssjukhusen, ett kontinuerligt överförande av döda foster
för undervisnings- och forskningsändamål ägde rum, yttrade JO Bexelius bl. a.:

Varken abortlagen eller den i anslutning därtill utfärdade tillämpningskungörelsen
innehåller några föreskrifter om huru med framtaget foster skall förfaras.
Det kan enligt min mening inte med fog göras gällande att det skulle strida mot
eljest vedertagna etiska normer, att ett dött foster i viss utsträckning användes
för undervisnings- och forskningsändamål och på så sätt främjar läkekonstens
utveckling till allas nytta. Något hinder mot en dylik användning av dött foster
kan därför i och för sig inte anses föreligga.

Frågan om fosters utnyttjande för dylikt ändamål förutsätter samtycke av något
slag, oaktat några reglerande föreskrifter ej meddelats, synes böra helt bedömas
med utgångspunkt från hur saken ter sig från kvinnans synpunkt. Det kan
härvid knappast antagas, att det för den kvinna som begärt abort skulle framstå
såsom stötande att det foster från vilket hon velat befrias får, sedan dess livskraft
i enlighet med hennes önskan utsläckts, utnyttjas för undervisnings- och
forskningsändamål. Ett dylikt utnyttjande av dött foster för angivet ändamål kan
därför inte anses förutsätta samtycke i varje särskilt fall från kvinnans sida. Skulle
emellertid kvinnan uttryckligen motsätta sig ett dylikt utnyttjande, bör hennes önskan
naturligtvis respekteras.

Under hänvisning till det sagda anser jag fog saknas för kritik mot nu förekommande
användning av döda foster för undervisnings- och forskningsändamål.
Enligt min mening finns det inte heller tillräckliga skäl att genom lagföreskrifter
närmare reglera hithörande förhållanden. De etiska kommittéer, som finnes vid
samtliga medicinska fakulteter, jämte svenska läkarsällskapets delegation för medicinsk
etik måste nämligen anses utgöra en tillräcklig garanti för att användningen
av foster för undervisnings- och forskningsändamål hålles inom etiskt godtagbara
gränser.

Fråga om ansvaret för utebliven skoltandvård

I en till JO inkommen skrift anhöll U., som är bosatt inom Täby-Vallentuna
tandvårdsdistrikt — med förmälan att han på grund av utebliven tandvård för
eleverna i grundskolans högstadium nödgats bekosta privat tandvård för en dotter
utan att erhålla ersättning därför — om klarläggande av ansvaret för att hans
dotter icke fått tandvård inom folktandvården.

321

Efter verkställd utredning, varav bl. a. framgick att U. vänt sig till såväl vederbörande
landsting som primärkommun med krav på ersättning för sina utgifter
för dotterns tandvård, uttalade JO Bexelius bl. a.

På sätt framgår av gällande författningsbestämmelser är landstingskommun,
som uppbär statsbidrag för ändamålet, i princip skyldig att anordna organiserad
tandvård för skolbarn intill utgången av det kalenderår, under vilket barnet fyller
16 år. Skyldigheten är emellertid begränsad med hänsyn till de faktiska tandvårdsresurserna
i varje distrikt. Enligt statsbidragskungörelsen gäller sålunda rätten till
systematisk tandvård — varmed menas en i regel en gång årligen återkommande
tandvård av den omfattning socialstyrelsen bestämmer — endast i den utsträckning
organiserad tandvård är anordnad för den årsgrupp eller skolklass eller anstalt
som den vårdsökande tillhör.

Den för Stockholms läns landstingskommun fastställda folktandvårdsplanen upptog
för Vallentuna kommun under år 1967 en tandpoliklinik för barn och vuxna
med två tandläkartjänster. Enligt vad folktandvårdsstyrelsen upplyst var dessa
resurser på grund av särskilda omständigheter otillräckliga för att bereda regelbunden
tandvård åt den skolklass klagandens dotter då tillhörde. Eftersom rätten
till kostnadsfri systematisk tandvård i författningen gjorts beroende av de faktiska
resurserna, kan landstinget inte åläggas ersättningsskyldighet för den uteblivna
skoltandvården åt klagandens dotter.

Vad härefter angår primärkommuns skyldigheter i tandvårdshänseende stadgas
i 1 § förordningen den 22 september 1950 (nr 606) att vederbörande hemortskommun
är skyldig att till landsting, som med statsbidrag anordnat folktandvård,
erlägga en årlig behandlingsavgift av 5 kr. för varje barn som deltager i organiserad
barntandvård. Enligt 2 § i samma förordning äger kommun jämväl i annan
ordning bidraga till kostnader för folktandvård åt inom kommunen kyrkoskrivna
svenska medborgare.

Dessa bestämmelser ger klart vid handen, att kommunen icke kan göras ekonomiskt
ansvarig för brister i den organiserade skoltandvården och därför ej heller
är skyldig att ersätta klagandens utgifter för dotterns privattandvård.

Olämplig praxis beträffande eldbegängelse, innan dödsbevis avlämnats

Enligt 15 § begravningskungörelsen den 18 oktober 1963 skall dödsbevis alltid
avlämnas innan eldbegängelse får ske.

I ett till JO inkommet ärende påtalade H., att en avliden släkting till honom
kremerats, innan dödsbevis beträffande denne utfärdats. Personen i fråga avled
den 30 oktober 1966 på lasarettet i Hälsingborg och eldbegängelse skedde den
4 november samma år, sedan tjänstgörande pastor den 31 oktober intygat, att
dödsbevis var avlämnat och att eldbegängelse fick äga rum. I verkligheten utfärdades
dödsbeviset å lasarettet den 7 november.

I avgiven förklaring anförde vederbörande kyrkoherde i huvudsak:

Det hände aldrig, att jordfästning med gravsättning eller kremation ägde rum
utan att pastorsämbetet hade full visshet om att hinder därför icke förelåg. Sedan
socialstyrelsen utfärdat nya bestämmelser om dödsbevis och dess utfärdande, förelåg
alltid dödsbevis före förrättningen. Tidigare kunde det någon gång hända, att
dödsbeviset icke kom pastorsämbetet tillhanda dessförinnan. I sådana fall togs alltid
direkt kontakt med sjukhuset som lämnade noggranna erforderliga upplys 11

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

322

ningar, vilka antecknades i dödsboken, och pastorsämbetet kunde då tveklöst utfärda
intyg för jordfästning eller eldbegängelse. I det aktuella fallet fanns ingen
som helst tvekan om dödsorsaken. Det var numera omöjligt att i detalj rekonstruera,
hur det gått till i fallet, men det rådde ingen tvekan om att det angivna förfaringssättet
tillämpats.

Vid ärendets avgörande yttrade JO Bexelius bl. a.

I ett tidigare här avgjort ärende (dnr 543/68) framkom, att det på visst barnbördshus
varit sedvänja att ej insända dödsbevis förrän begravning ägt rum men
att man i anledning av olägenheter av här icke aktuell art som inträffat i visst fall
omedelbart utfärdat direktiv överensstämmande med gällande bestämmelser. Att
döma av vad som framkom i sistnämnda ärende och av vad H. nu uppgivit förefaller
det sannolikt, att eldbegängelse och gravsättning i viss utsträckning kunnat
äga rum utan att föreskrivet dödsbevis förelegat.

I det av H. särskilt påtalade fallet har tjänstgörande pastor i sitt intyg för
gravsättning eller eldbegängelse felaktigt uppgivit att dödsbevis utfärdats. Det
finns inte anledning ifrågasätta annat än att denne före intygets utfärdande förvissat
sig om att hinder ur medicinsk synpunkt icke förelåg för gravsättning eller eldbegängelse.
Även om det därför får antagas att han inhämtat upplysningar från
sjukhuset, hade han likväl inte ägt intyga att dödsbevis utfärdats och att eldbegängelse
fick äga rum. Det utfärdade intyget inger därför allvarliga betänkligheter.
Det är emellertid tydligt att vederbörande pastor handlat i överensstämmelse
med tidigare praxis och att denna felaktiga praxis föranletts av dröjsmål från läkares
sida med utfärdandet av dödsbevis. Jag anser mig därför beträffande det
aktuella fallet kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det sagda, därvid
jag utgår från att ett dylikt förfarande icke vidare tillämpas.

Det kan tilläggas att enligt en den 27 maj 1970 vidtagen ändring i 15 § begravningskungörelsen
gravsättning eller eldbegängelse av stoftet efter den som avlidit
här i riket fr. o. m. den 1 januari 1971 icke får företagas utan att dödsbevis företetts
för pastorsämbetet.

323

IV. Förvaltningen i övrigt
JO:s tillsynskompetens m. m.

JO:s tillsynskompetens såvitt angår Sveriges riksbank

I den år 1970 avgivna ämbetsberättelsen, s. 278 f, redovisas av JO Lundvik meddelade
beslut att icke pröva klagomål mot fullmäktige i riksbanken.

Frågan om JO:s tillsynsbefogenhet i fråga om riksbanken har aktualiserats även
i följande av JO Lundvik avgjorda ärenden.

I en skrift som inkom till JO den 3 november 1969 klagade advokaten Carl
Göran Risberg däröver att riksbankens valutaavdelning i en rundskrivelse till ett
antal svenska företag anhållit om uppgifter rörande företagens dotterbolag i vissa
främmande länder.

Med anledning härav infordrade JO Lundvik yttrande från riksbanken, vari
särskilt borde anges vem eller vilka som fattat beslut om att den åsyftade rundskrivelsen
skulle utgå.

Riksbanken upplyste, att beslut om rundskrivelsens avlåtande fattats av bankens
s. k. valutadirektion som består av valutastyrelsens ordförande och den riksbankens
bankdirektör som ingår i valutastyrelsen. Riksbanken upptog i sitt yttrande
frågan om JO:s behörighet att pröva klagomålen samt anförde härom.

Utan att hävda någon mening i behörighetsfrågan vill riksbanken endast fästa
uppmärksamheten på följande.

I beslut den 15 augusti 1969 (dnr 1986/69) i anledning av klagomål från advokaten
Sven Colleen mot fullmäktige i riksbanken fann sig JO icke kunna uppta
de anförda klagomålen mot fullmäktige till prövning. Såsom skäl härför angavs
i beslutet att då JO enligt ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr 324) för fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl. icke kan väcka åtal mot
bankofullmäktig utan särskilt bemyndigande, han ej heller kan ingripa på annat
sätt och därför har att avvisa klagomål som hos honom anföres mot bankofullmäktige.

Enligt 1 § andra stycket ansvarighetslagen gäller vad i lagen sägs om fullmäktig
i riksbanken även beträffande direktionsledamot i banken också i de fall där
sådan icke är fullmäktig. Ansvariga för beslutet om rundskrivelsen är såsom ovan
nämnts i första hand vice riksbankschefen Joge och bankdirektören Åkermalm
i dessas egenskap av ordförande resp. ledamot i valutastyrelsen. De ingår emellertid
i valutastyrelsen just på grund av sin egenskap av direktionsledamöter i riksbanken.
Enligt 16 § 3 mom. bankoreglementet (RFS 1968: 1) skall nämligen fullmäktige
till ledamöter i valutastyrelsen utse vice riksbankschefen samt, förutom
en fullmäktig, en bankdirektör. I andra stycket av samma moment föreskrives att
vice riksbankschefen skall vara valutastyrelsens ordförande.

324

Med hänsyn till det sätt varpå de utses till ledamöter i valutastyrelsen förefaller
obestridligt att, då vice riksbankschefen och vederbörande bankdirektör enligt 4 §
instruktionen för valutastyrelsen beslutar å styrelsens vägnar, de handlar i sin
egenskap av direktionsledamöter i riksbanken. Det kan därför ifrågasättas, huruvida
icke JO:s ovan citerade avgörande bör ha analog tillämpning i förevarande
fäll.

Risberg bemötte vad riksbanken sålunda anfört.

I beslut den 11 september 1970 anförde JO Lundvik följande.

Såsom antyds i riksbankens yttrande har jag i annat ärende haft att taga ställning
till frågan, om fullmäktige i riksbanken står under JO:s tillsyn. I mitt beslut,
återgivet i JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 278 f, framhöll jag, att av den särskilda
ansvarighetslagen för fullmäktige i riksbanken m. fl. kunde utläsas att JO icke
äger på eget initiativ väcka åtal mot fullmäktig. Jag drog av nämnda förhållande
den slutsatsen att JO heller icke äger ingripa mot fullmäktig på annat sätt än
genom åtal utan har att avvisa klagomål som hos JO anföres mot fullmäktig. Läget
var med andra ord enligt mitt bedömande detsamma som när det gäller JO:s befattning
med statsråds ämbetsutövning. JO äger icke utan bemyndigande av konstitutionsutskottet
väcka åtal mot statsråd. Vid sådant förhållande anses JO ej heller
äga ingripa mot statsråd på annat sätt såsom genom erinringar eller påpekanden.
Enligt gammal, fast praxis avböjer JO att till prövning upptaga klagomål mot
statsråd under hänvisning till att statsråds ämbetsutövning icke står under JO:s
tillsyn.

Jag finner icke anledning att i förevarande ärende ytterligare uppehålla mig
vid grundsatsen, att JO ej bör ingripa med erinringar eller påpekanden mot personer
som är undantagna från hans åtalsbefogenhet. Förutom till nyssberörda
beslut kan jag hänvisa till justitieombudsmännens gemensamma yttrande över
kommittébetänkandet »Ämbetsansvaret», återgivet i JO:s ämbetsberättelse 1970
s. 492, där vi uttalat att, om JO varken kan åtala ett fel eller anmäla det för disciplinär
bestraffning, JO heller inte lär kunna utdela någon erinran.

Fråga är emellertid nu, hur långt JO:s befogenhet att väcka åtal av eget initiativ
sträcker sig när det gäller befattningshavare i riksbanken. Kan JO, för att anknyta
till förhållandena i förevarande ärende, väcka åtal mot ledamot i valutastyrelsen
eller valutadirektionen? Frågan är ingalunda lätt att besvara. Detta sammanhänger
med att varken regeringsformen — som i sin lil § upptar ett stadgande om att
fullmäktige i riksbanken ej kan i och för sin befattning till »redo och ansvar ställas»
annat än efter riksdagens beslut — eller den särskilda ansvarighetslagen för
fullmäktige m. fl. till fullo avspeglar de ändringar som successivt kommit att genomföras
i riksbankens organisation.

Ursprungligen leddes riksbanken enbart av fullmäktige. En viss arbetsfördelning
kom till stånd fullmäktige emellan, men det var först under 1930-talet som riksbanken
fick en direktion där även andra befattningshavare än fullmäktige fick

325

säte och stämma. Direktionen består numera av riksbankschefen, vice riksbankschefen,
deputeraden (en av de fullmäktige), jourhavande fullmäktig samt den
bankdirektör till vars verksamhetsområde det ärende hör som föreligger till bedömande.
Fullmäktige kan föreskriva, att vid behandlingen av visst ärende eller
viss grupp ärenden även annan bankdirektör skall deltaga. Utöver direktionen
har tillkommit en industristyrelse och den nu aktuella valutastyrelsen. I båda dessa
styrelser sitter även andra än fullmäktige. Regeringsformen nämner varken direktionen
eller de två styrelserna. Ansvarighetslagen förutsätter direktionens existens
men nämner ej styrelserna. Nu gällande ansvarighetslag, som haft många föregångare
under tidernas lopp, härrör från år 1936. Den gäller för fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret samt härutöver för direktionsledamot
i riksbanken och för riksgäldsdirektören även när de icke är fullmäktige.

I 1 § upptar ansvarighetslagen ett stadgande om att fullmäktig, som överträder
eller eftersätter de plikter som åligger honom i sådan egenskap eller eljest förbryter
sig i utövningen av sin befattning, skall straffas så som i allmän lag är stadgat om
brott av ämbetsman för varje fall. Vad som sagts om fullmäktig skall gälla beträffande
direktionsledamot i riksbanken samt riksgäldsdirektören, även när de
icke är fullmäktige. När lagen sålunda i ansvarshänseende likställer fullmäktige
m. fl. med ämbetsmän, får detta ses mot bakgrund därav, att det i allt fall tidigare
icke varit höjt över diskussion i vad mån de allmänna reglerna om ämbetsansvar
utan vidare var tillämpliga på befattningshavare i riksbanken. Jag vill erinra
om att när riksdagen år 1868 antog ansvarighetslag för fullmäktige i riksbanken
— vars 1 § upptog en bestämmelse av samma innehåll som 1 § nu gällande lag
om att fullmäktige har samma ansvar som ämbetsmän — sammansatta banko- och
lagutskottet i sitt memorial i ämnet antydde, att det var tvivelaktigt om allmänna
lagens regler om ämbetsbrott utan vidare kunde tillämpas på dessa av riksdagen
utsedda funktionärer. (Jfr ett av 1889 års bankkommitté gjort uttalande i samma
riktning i vad angår styrelseledamöter vid riksbankens avdelningskontor i kommitténs
betänkande 1890 s. 99.)

Under 2 § upptages i ansvarighetslagen bestämmelser om åtal för brott som
avses i 1 §. Rätt att förordna om åtal tillkommer riksdagen, bankoutskottet (efter
ikraftträdandet av en under år 1970 beslutad lagändring finansutskottet) eller
riksdagens revisorer. Mot direktionsledamot i riksbanken och riksgäldsdirektören,
när de icke är fullmäktige, må åtal även beslutas av fullmäktige i riksbanken resp.
fullmäktige i riksgäldskontoret. I fråga om vem som skall utföra åtalet hänvisar
ansvarighetslagen till 17 § instruktionen för riksdagens ombudsmän. Av denna
instruktionsbestämmelse följer, att åtalet skall utföras av en JO och att det ankommer
på den som beslutat om åtal att bestämma vilken JO som skall väcka och
utföra talan.

Att meningen måste vara den att JO icke äger väcka åtal av eget initiativ i fall
då 1 § ansvarighetslagen är tillämplig framgår av bl. a. följande förhållanden.
Den närmaste föregångaren tiH nu gällande ansvarighetslag, 1897 års ansvarighetslag
för fullmäktige i riksbanken, gav JO rätt att väcka åtal av eget initiativ

326

i två fall, nämligen dels när anledning till åtal yppades under tid då riksdagen
eller dess revisorer icke var församlade och dels om fullmäktig olovligen såsom
kommissionär tagit befattning med växeldiskontering eller anskaffande av lån eller
kreditiv i riksbanken. Stadgandet om befogenhet för JO att självmant väcka åtal
i sist angivna fall fick utgå vid tillkomsten av 1936 års lag. Bestämmelsen om förbud
för fullmäktig att vara kommissionär ansågs nämligen föråldrad och det bedömdes
icke påkallat att större vikt ägnades åt denna bestämmelse än andra. Rätten
för JO att när som helst under året utan särskilt förordnande väcka åtal för
olovligt kommissionärskap ansågs därför ej behövlig. (Jfr till det sagda bankoutskottets
utlåtande 1936: 81 s. 2.) Bestämmelsen om rätt för JO att väcka åtal
å tid då varken riksdagen eller dess revisorer var församlade upptogs däremot
också i 1936 års lag, där den kvarstod till 1949. Den upphävdes nämnda år eftersom
riksdagens revisorer efter då genomförd ändring av riksdagsordningen skulle
utöva sin befattning under hela året och bestämmelsen därför saknade reell betydelse
(jfr SOU 1965: 64 s. 228 f).

Till ytterligare belysning av det anförda vill jag nämna följande: Intill år 1936
fanns en särskild ansvarighetslag — den senaste av år 1897 — för ledamöter i styrelserna
vid riksbankens avdelningskontor. Enligt 1897 års lag i ämnet — som år
1933 erhöll tillämpning även på vice riksbankschefen — förutsattes, att JO icke
föranstaltade om åtal på eget initativ. (Angående motiven härtill må hänvisas till
ovannämnda kommittébetänkande av år 1890 s. 99: det ansågs obehövligt ge JO
befogenhet att åtala ex officio eftersom åtal kunde beslutas bl. a. av fullmäktige
i riksbanken och dessa alltid kunde ingripa.) Under förarbetena till 1936 års ansvarighetslag
drog man av nyssnämnda stadgande den slutsatsen, att JO aldrig
ägde väcka åtal mot vice riksbankschefen av eget initiativ. När den särskilda lagen
för avdelningsstyrelserna o. a. upphävdes (det ansågs nu klart att styrelseledamöterna
hade vanligt ämbetsansvar, se bankoutskottets uti. 1936: 81 s. 1) och vice
riksbankschefen i stället kom att lyda under ansvarighetslagen för fullmäktige
m. fl., antogs detta innebära en vidgning av JO:s åtalsbefogenheter (jfr bankoutskottets
uti. 1936: 81 s. 2). Mot fullmäktige m. fl. kunde nämligen JO, såsom ovan
framhållits, enligt den ursprungliga lydelsen av 1936 års lag ingripa under tid då
varken riksdagen eller dess revisorer var församlade.

I en 3 § upptog slutligen 1936 års lag i sin ursprungliga lydelse stadgande om
att åtal enligt lagen skulle upptagas av Svea hovrätt. Stadgandet har år 1965 upphävts
i samband med det allmänna utmönstrandet av regler om forum privilegiatum.

Efter dessa mera inledande anmärkningar övergår jag till att behandla frågan
om valutastyrelsens ställning i förevarande hänseende.

Enligt valutalagen den 22 juni 1939 och med stöd därav meddelade förordnanden
ankommer det på riksbanken att under angivna förutsättningar meddela beslut
rörande in- och utförsel av svenska och utländska betalningsmedel m. m. Enligt
6 a § i lagen utövas riksbankens beslutanderätt härvid av en särskild styrelse
inom banken, valutastyrelsen. Denna har sju ledamöter. Fyra av dem utses av

327

Kungl. Maj:t och tre av fullmäktige i riksbanken. Enligt 16 § 3 mom. bankoreglementet
skall fullmäktige till ledamöter i valutastyrelsen utse vice riksbankschefen,
som är styrelsens ordförande, samt vidare en fullmäktig eller suppleant för
fullmäktig och en bankdirektör. Av 6 a § valutalagen framgår vidare, att valutastyrelsens
beslut kan överklagas hos fullmäktige i riksbanken samt att beslut skall
underställas fullmäktige för prövning om det begäres av någon i beslutet deltagande
som utsetts av fullmäktige. Bankoreglementet 16 § 3 mom. stadgar, att fullmäktige
må föreskriva att ärenden som är av löpande eller expeditionell natur eller
som eljest innebär tillämpning av fastställda riktlinjer må å styrelsens vägnar
avgöras av ordföranden och bankdirektören i förening.

Av det anförda framgår otvetydigt, att valutastyrelsen är ett riksbankens organ
som fullgör på riksbanken ankommande uppgifter.

Såsom redan framhållits är tre av styrelsens ledamöter utsedda av fullmäktige
i riksbanken. En av dessa ledamöter skall som nyss anförts vara fullmäktig eller
suppleant för fullmäktig.

Ansvarighetslagen är tillämplig på fullmäktig. Men gäller detta möjligen endast
när han är verksam i det kollegium som fullmäktige bildar? Enligt min mening
talar helt övervägande skäl för att lagen icke har en sålunda begränsad tillämpning
utan gäller för enskild fullmäktig vid ali dennes verksamhet inom riksbanken
(jfr i denna del även ett tidigare beslut av mig rörande riksbankschefen, återgivet
i JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 279). Såsom jag ovan antytt har länge tilllämpats
en viss arbetsfördelning fullmäktige emellan, en praxis som lett fram till
det nuvarande systemet med en direktion. Det förefaller uteslutet att i äldre tid,
då ansvarighetslagen ej nämnde direktionen, fullmäktig, som ombesörjde direktionsgöromål,
därvid icke skulle varit underkastad ansvarighetslagen (jfr vad ovan
sagts om att man ej var övertygad om att fullmäktige utan särskilt stadgande var
underkastade ämbetsansvar; jfr också forumregeln som endast avsåg åtal enligt
ansvarighetslagen — man kan ej gärna ha avsett att fullmäktig, i fall när lagen
ej var tillämplig, skulle åtalas inför allmän underrätt). Med nuvarande lags avfattning
kan ej betvivlas att dess regler gäller för fullmäktig som är ledamot av
direktionen; det har ju uttryckligen angivits, att lagen gäller även för andra direktionsledamöter.
När nu särskilda styrelser skapats för vissa ärenden (industristyrelsen
och valutastyrelsen), finner jag mig böra utgå från att fullmäktig, som insatts
som ledamot i sådan styrelse, också vid fullgörandet av detta uppdrag är underkastad
ansvarighetslagen. Jag anser följaktligen, att JO ej av eget initiativ äger
väcka åtal mot den valutastyrelsens ledamot som är fullmäktig i riksbanken.

Ansvarighetslagen nämner icke särskilt suppleant för fullmäktig. Uppenbarligen
är lagen tillämplig när suppleant inträder för fullmäktig vid fullmäktiges sammanträden.
Om lagen skall anses tillämplig även när suppleant — såsom fallet kan
bli i valutastyrelsen — självständigt utövar befattning i riksbanken, kan vara tveksamt.
Skäl kan dock anföras för att han även härvid har samma ställning som
fullmäktig.

Enligt bankoreglementet skall fullmäktige vidare till ledamot i valutastyrelsen

328

utse vice riksbankschefen som är styrelsens ordförande. Om vice riksbankschefen
är att notera, att han såsom ovan framhåMits tidigare föll in under den särskilda
ansvarighetslagen för ledamöter i styrelserna vid riksbankens avdelningskontor.
Avfattningen av denna lag gav icke stöd för antagande att vice riksbankschefen
omfattades därav endast när han deltog i direktionen. Fastmer synes det mig kunna
förutsättas, att lagen gällde för honom vid all utövning av vice riksbankschefens
befattning. (För det anförda talar i sin mån också det förhållandet att även
ansvarighetslagen för avdelningsstyrelserna o. a. hade en regel om att åtal skulle
väckas i Svea hovrätt; man kan ej gärna ha avsett att vice riksbankschefen i vissa,
av lagen icke omfattade hänseenden skulle lyda under allmän underrätt.) När den
särskilda ansvarighetslagen för avdelningsstyrelserna år 1936 upphävdes och vice
riksbankschefen inordnades under den samma år beslutade, alltjämt gällande ansvarighetslagen
för fullmäktige m. fl., antyddes på intet sätt att någon ändring
skulle varit åsyftad i vice riksbankschefens ställning annat än såtillvida att JO,
såsom ovan framhållits, erhöll viss åtalsbefogenhet mot honom vilken dock senare
bortfallit.

Det må härutöver framhållas att 1936 års ansvarighetslag — som ju gäller även
fullmäktige i riksgäldskontoret — upptar ett stadgande om att vad som sägs om
fullmäktige även gäller riksgäldsdirektören. I vad rör honom måste lagen antagas
vara tillämplig vid all hans verksamhet i riksgäldskontoret (jfr mitt nyss åberopade,
i JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 279 återgivna beslut). Övervägande skäl talar
för att lagen på motsvarande sätt är tillämplig på vice riksbankschefen vid all
dennes verksamhet i banken, alltså även när han fungerar som ordförande i valutastyrelsen.

I valutastyrelsen skall fullmäktige slutligen insätta också en bankdirektör, d. v. s.
en riksbankens befattningshavare vilken bl. a. har till uppgift att bereda ärenden
för och deltaga i direktionens sammanträden. Ansvarighetslagen är tillämplig även
på dessa befattningshavare. Det stadgas nämligen däri, att vad som sägs om fullmäktig
gäller direktionsledamot i riksbanken även när han ej är fullmäktig. Stadgandet
åsyftade ursprungligen endast vice riksbankschefen. Genom ändringar i
direktionens sammansättning har det fått vidare syftning. Lagens ord skiljer alltså
icke mellan vice riksbankschefen och bankdirektörerna. Huruvida därav måste
följa att de i allo är undandragna JO:s självständiga åtalsbefogenhet må här lämnas
öppet. Goda skäl talar emellertid för att bankdirektör som av fullmäktige utsetts
till ledamot i valutastyrelsen där — liksom också i den s. k. valutadirektionen
— verkar i sin egenskap av direktionsledamot i riksbanken. Jag har ansett mig
böra antaga att han härvid omfattas av reglerna i ansvarighetslagen och att sålunda
JO ej äger av eget initiativ väcka åtal mot honom för vad han i denna sin egenskap
kan ha låtit komma sig till last.

Sammanfattningsvis kan sålunda sägas, att övervägande skäl synes tala för att
de tre av fullmäktige utsedda ledamöterna i valutastyrelsen icke i denna sin egenskap
omfattas av JO:s självständiga åtalsbefogenhet och följaktligen ej heller står
under JO:s tillsyn. Något stadgande i lag eller författning som skulle fritaga de

329

fyra övriga, av Kungl. Maj:t utsedda, ledamöterna i styrelsen från JO:s åtal torde
däremot icke finnas. Det är dock uppenbart, att det av praktiska och andra skäl
icke bör komma i fråga att JO utövar tillsyn över ett organ, av vars ledamöter
nära hälften och bland dem ordföranden är fritagna från sådan tillsyn. Jag kommer
därför fram till den slutsatsen att jag icke bör till prövning upptaga klagomål
som anföres mot valutastyrelsen.

I förevarande fall har det kritiserade beslutet fattats icke av valutastyrelsen i
plenum utan av styrelsens arbetsutskott, den s. k. valutadirektionen. Det ligger i
öppen dag att jag icke heller bör upptaga klagomål mot detta organ, som består
av personer — vice riksbankschefen och en bankdirektör — vilka tillhör den krets
som jag antagit vara i förevarande sammanhang fritagna från JO:s tillsyn. Jag
upptar därför icke Risbergs klagomål'' itill prövning.

Jag vill till sist säga, att jag vid mitt sysslande med förevarande ärende funnit
att ovan berörda författningsbestämmelser och då särskilt ansvarighetslagen för
fullmäktige i riksbanken m. fl. är i stort behov av översyn. Det är högst otillfredsställande
att gränserna för JO:s åtalsbefogenheter är så oklara som här befunnits
vara fallet. Tydliga och tidsenliga regler för skilda befattningshavares ansvar erfordras.
Enligt vad jag inhämtat kommer emellertid ämbetsansvarskommittén —
som tillsatts för att utreda frågan om ämbetsansvar och disciplinärt ansvar i offentlig
tjänst — att uppmärksamma förevarande spörsmål. Vid sådant förhållande
har jag funnit mig kunna tills vidare avstå från vidare åtgärd.

Den 15 augusti 1969 meddelade JO Lundvik beslut i anledning av klagomål
som advokaten Sven Colleen anfört mot fullmäktige i riksbanken för deras åtgärd
att begära en kommission för undersökning av valutabankernas handhavande av
vissa valutafrågor. JO Lundvik fann därvid på anförda skäl (se JO:s ämbetsberättelse
1970 s. 278 f), att JO icke kan väcka åtal mot bankofullmäktig utan särskilt
bemyndigande (av riksdagen, dess bankoutskott eller dess revisorer) och till
följd härav icke heller kan ingripa på annat sätt utan har att avvisa klagomål som
hos honom anföres mot bankofullmäktig.

Den 21 augusti 1969 inkom härefter Colleen med en skrift, vari Colleen kritiserade
JO Lundviks förenämnda beslut och bl. a. hemställde att han skulle från
bankoutskottet inhämta bemyndigande — om nu sådant erfordrades — för sig
att i sak pröva de mot bankofullmäktige anförda klagomålen samt vidare att han
skulle pröva huruvida de tjänstemän inom riksbanken som haft att förbereda ärendet
för fullmäktige och i övrigt handlägga detta inom riksbanken handlat riktigt.
Colleen utvecklade ytterligare sin talan i en den 30 september 1969 inkommen
skrift.

11* —Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

330

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Jag har i ett den 11 september 1970 avgjort ärende (se ovan) haft anledning att
ingående uppehålla mig vid JO:s tillsynsmöjligheter såvitt rör befattningshavare
i riksbankens ledning. I mitt beslut i detta ärende, vartill jag nu hänvisar, har jag
närmare utvecklat skälen till att bankof ull mäktige och även vissa andra befattningshavare
i riksbankens ledning är undantagna från JO:s åtalsbefogenhet. Jag
vidhåller min åsikt i denna fråga liksom också min ståndpunkt att JO ej bör ingripa
med erinringar eller påpekanden mot personer som är undantagna från
hans åtalsbefogenhet.

Colleens hemställan att jag skulle hos bankoutskottet utverka bemyndigande
för mig att ingripa i förevarande fall finner jag ej skäl efterkomma. Som jag framhöll
i mitt beslut den 15 augusti 1969 är läget på förevarande område i princip
analogt med vad som gäller i fråga om åtal mot statsråd. Beslut om sådant åtal
kan endast fattas av konstitutionsutskottet ehuru åtalet skall utföras av JO. Av
ålder har JO avböjt att upptaga klagomål mot statsråd och det har veterligen
aldrig förekommit att JO sökt utverka bemyndigande att inskrida. Att nu införa
en praxis i motsatt riktning skulle enligt min mening vara olämpligt.

Vad Colleen i övrigt anfört föranleder mig endast säga, att det visserligen är
riktigt att riksbankens tjänstemän (med undantag för direktionsledamöter) anses
ha vanligt ämbetsansvar och följaktligen står under JO:s tillsyn men att denna
tillsyn självfallet ej får nyttjas som ett medel för att de facto åsidosätta bankledningens
immunitet eller för att övervältra ansvaret för dess beslut på underordnade.

Jag finner överhuvud ej anledning att vidtaga åtgärd med anledning av Colleens
nu förevarande framställningar. Ärendet är alltså avslutat.

Vissa övriga ärenden angående JO:s tillsynskompetens

Även i övrigt har uppkommit frågor om JO:s tillsynsbefogenhet. Sammanläggningskommitté
för kommunblock har befunnits stå under JO:s tillsyn. Detsamma
gäller utredningsman i ärende angående tillstånd till vapenfri tjänst. Kommunal
förvaltningschef, i vars tjänsteåligganden ingått att vara protokollförare hos kommunalfullmäktige,
har ansetts fullgöra sistnämnda uppdrag under ämbetsansvar,
i följd varav klagomål mot honom i denna egenskap prövats. Klagomål mot hemsamarit
har befunnits icke kunna föranleda åtgärd, enär hemsamariter inte är underkastade
ämbetsansvar och alltså undandragna JO:s tillsyn. Jourhavande läkare i
Stockholm med grannstäder inom den öppna vården har ansetts under sin jourtjänstgöring
ej vara underkastade ämbetsansvar och därför ej omfattas av JO:s
tillsyn. Tjänsteman hos Skyddsvärnet står enbart i denna egenskap inte under JO:s
tillsyn. Tillsynen omfattar ej heller präster i katolska kyrkan.

331

I ett ärende hade klagomål riktats mot ett svenskt konsulat i utlandet, som uppgavs
ha lämnat oriktiga upplysningar beträffande utlännings ansökan om arbetstillstånd
i Sverige. JO Lundvik anförde rörande JO:s tillsyn över konsulatet följande.

Konsulatet i Salzburg förestås av en oavlönad konsul, som är österrikisk medborgare.
Även om denna omständighet i och för sig icke hindrar att vederbörande
får anses omfattad av JO:s tillsyn, ligger det dock i öppen dag att JO har att
taga hänsyn till de förhållanden varunder konsuln utför sitt värv. Vissa begränsningar
i tillsynen är därför ofrånkomliga. Man kan draga en viss parallell med
vad som gäller för JO:s tillsyn av svenska kommunala myndigheter.

I ett annat ärende — som gällde vård av en travhäst — uttalade JO Lundvik
beträffande frågan, om veterinärerna vid djursjukhuset i Hälsingborg var underkastade
JO:s tillsyn, följande.

Malmöhus läns hushållningssällskap, som är huvudman för djursjukhuset i Hälsingborg,
kan numera icke anses vara en sådan allmän inrättning som åsyftas i
20 kap. 12 § brottsbalken. Ej heller djursjukhuset kan uppfattas som en sådan
allmän inrättning. Jag delar därför veterinärstyrelsens uppfattning att de vid djursjukhuset
anställda veterinärerna i denna sin egenskap icke kan anses underkastade
ämbetsansvar. Då JO:s tillsyn endast omfattar personer som är underkastade
fullständigt ämbetsansvar, kan jag alltså icke ingå i prövning av dessa veterinärers
åtgöranden i samband med sin befattning med travhästen.

Sedan klagomål anförts hos JO mot en lärarinna och JO begärt utredning och
yttrande i saken från länsskolnämnden, ådömer nämnden lärarinnan disciplinstraff.

Uttalande om lämpligheten härav

En skolelev klagade hos JO över att en lärarinna gett honom en örfil. Med anledning
härav begärde JO Lundvik, att vederbörande länsskolnämnd skulle inkomma
med utredning och yttrande. Länsskolnämnden överlämnade ärendet till
sin disciplinnämnd som efter verkställd utredning tilldelade lärarinnan varning.
Lärarinnan besvärade sig hos Kungl. Maj:t (regeringsrätten) som emellertid lämnade
besvären utan bifall.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik, såvitt nu är i fråga.

Ehuru något formellt hinder icke möter mot att myndighet så förfar, finner jag
det dock mindre lämpligt att myndighet i ärende, vari JO begärt dess yttrande,
inleder disciplinärt förfarande innan JO beslutat vilken åtgärd han för sin del finnar
påkallad i anledning av klagomålen. Skulle JO väcka åtal i ett fall som det förevarande,
gäller nämligen enligt 21 § kommunaltjänstemannastadgan (jfr också 21 §

332

statstjänstemannalagen) att disciplinärt förfarande rörande gärning som omfattats
av åtalet ej får fortsättas. Har disciplinär bestraffning ådömts men ej verkställts
när åtal väcks, skall vidare enligt 20 kap. 9 § brottsbalken förvaltningsmyndighetens
beslut förfalla. Om JO beslutar åtal, kan följaktligen det disciplinära förfarande
som inletts och det beslut som meddelats bli onyttiga. Bortsett från möjligheten
att JO icke väcker åtal synes det rimligt att förvaltningsmyndigheten avvaktar
vad JO beslutar. JO:s mening är visserligen ej bindande för myndigheten
men denna synes dock lämpligen böra taga i beaktande vad JO sagt. JO kan ju
t. ex. anse att någon åtgärd överhuvud icke är erforderlig. I praxis tillgår det också
i allmänhet så att myndigheten avvaktar JO:s beslut.

333

Offentlighet och sekretess m. m.

Fråga om fel begåtts vid handläggningen inom industridepartementet av en av
riksdagsman gjord ansökan om att utfå hemligstämplad allmän handling som endast
till en liten del fick hållas hemlig

Med anledning av erhållet uppdrag inkom professorn Bertil Åberg den 19 december
1969 till statsrådet och chefen för industridepartementet med en skrivelse
avseende frågor av gemensamt intresse för statens bakteriologiska laboratorium
(SBL) och det statsägda företaget Aktiebolaget KABI. Skrivelsen påstämplades
samma dag i departementet anteckning om att den var hemlig enligt 21 § sekretesslagen.

I en artikel i Svenska Dagbladet för den 10 februari 1970 redogjorde riksdagsmannen
Staffan Burenstam Linder för försök att få ta del av skrivelsen och anförde
härutinnan bl. a. följande.

Det var redan från början min uppfattning att den borde vara offentlig i de
avsnitt som gällde Bakteriologiska laboratoriet. Jag hade nämligen tillsammans
med juridisk expertis granskat ifrågavarande paragraf i sekretesslagen och funnit
att den inte kunde åberopas som skydd för en myndighet som Laboratoriet utan
bara för ett företag som Kabi.

Ett par av mina medhjälpare som trots detta flera gånger försökt få ut handlingen
ifråga hade inte haft någon framgång. Jag ringde därför själv departementsrådet
Tony Hagström som hade hand om detta ärende och bad att få ut skrivelsen.
Svaret blev nekande. Jag hänvisade då till paragrafen i sekretesslagen och undrade
om jag kunde få ut handlingen i de delar som gällde Bakteriologiska laboratoriet
och inte Kabi. Svaret blev fortfarande nekande. Departementsrådet hade dessutom
djärvheten att tillägga att »riksdagsmannen borde sluta att intressera sig för denna
handling för den innehåller inget av intresse».

Med anledning av vad Burenstam Linder sålunda anfört i artikeln anhöll JO
Bexelius genom remiss den 10 februari 1970 till expeditionschefen i industridepartementet
om yttrande efter hörande av Hagström. Expeditionschefen Axel
Wallén avgav sådant yttrande den 18 februari 1970 och anförde däri:

Professor Bertil Aberg fick den 15 augusti 1969 i uppdrag att biträda inom
industridepartementet i frågor rörande läkemedelsforskning med särskild hänsyn
till sådan forskning som är av betydelse för den statliga läkemedelsproduktionen.
Som ett led i fullföljandet av uppdraget tog Åberg upp frågor av gemensamt intresse
för SBL och KABI, vari staten numera äger aktiemajoriteten. I en rapport
den 19 december 1969 redovisade Aberg sina synpunkter bl. a. på frågor om
samarbete mellan SBL och KABI.

Rapporten innehåller en rad synpunkter beträffande förhållandena vid SBL.
Därutöver lämnas vissa uppgifter om KABI. Dessa är delvis av den naturen, att

334

ett offentliggörande av dem skulle kunna vara till men för företaget. Vid prövning
av frågan ansåg jag att 21 § sekretesslagen jämförd med 2 § 37. civilförvaltningens
sekretesskungörelse var tillämplig på handlingen, varför jag förordnade
att denna av registratom skulle förses med stämpel, utvisande att handlingen
ansetts hemlig med stöd av 21 § sekretesslagen.

Efter vad departementets registrator uppgivit, har hon under vintern blivit uppringd
vid sannolikt tre olika tillfällen och tillfrågats om här ifrågavarande handling
kunde utlämnas. Registratom har vid varje tillfälle svarat, att handlingen
var hemligstämplad. Den eller de frågande, som inte sagt sitt namn, har avslutat
samtalet utan kommentar eller ytterligare fråga. Vid ett tillfälle har en besökande
på departementet frågat efter handlingen, varvid registratom hänvisat till kanslirådet
Hagström såsom huvudman för industribranschfrågor och den i sammanhanget
sakligt mest insatte.

Någon dag före sin första artikel i SvD (4.2.1970) om Åbergs skrivelse tog riksdagsmannen
Staffan Burenstam Linder telefonkontakt med Hagström. Detta var
enligt Hagström första gången han fick kännedom om att Burenstam Linder eller
någon annan utanför de direkt berördas krets var intresserad av skrivelsen. Ingen
utomstående hade varit i kontakt med medarbetarna på enheten beträffande Åbergs
skrivelse.

Hagström framhåller att han vid sitt samtal med Burenstam Linder informerade
om att skrivelsen var hemligstämplad i de delar som innehöll uppgifter om
KABI, att sekretessbestämmelserna inte gör åtskillnad mellan företag efter deras
ägandeförhållanden och att utomstående kunde få tillgång till övriga delar av
skrivelsen genom utdrag närhelst så önskades. Burenstam Linder framställde
emellertid ingen sådan önskan utan upprepade sin fråga om han kunde få ta del
av hela skrivelsen. Hagström svarade nekande och hänvisade till vad som sagts
om möjligheten att erhålla utdrag varvid Hagström tilläde att skrivelsens uppgifter
om SBL inte var sensationella, vilket bör sättas i samband med vad SBL
i petita under senare år framhållit om sina lokalproblem. Hagström framhåller
att det av Burenstam Linder påstådda yttrandet, att »riksdagsmannen borde sluta
att intressera sig för denna handling för den innehåller inget av intresse» har aldrig
fällts av Hagström.

Vad härefter angår min egen befattning med denna skrivelse och frågan om
utlämnandet av den vill jag framhålla, att jag först genom Burenstam Linders
artikel 4 februari 1970 fick klart för mig att man förfrågat sig om ett utlämnande
av handlingen. Jag lät samma dag göra utdrag av handlingen i de delar som inte
på grund av 21 § sekretesslagen bör vara hemliga. Detta utdrag tillhandahölls
samtliga intresserade fr. o. m. den 3 februari på eftermiddagen. Till pressen, radio
och TV gjorde jag i samband med utdraget följande uttalande:

»Med anledning av vad herr Burenstam Linder anfört i dagens nummer av
Svenska Dagbladet vill jag framhålla att professor Bertil Åbergs skrivelse om
SBL och KABI inte hemligstämplats i departementet för vad skrivelsen innehåller
om SBL utan för vad som där anförts om produktionsförhållanden m. m.
vid KABI, beträffande vilka ett offentliggörande skulle kunna skada det enskilda
företaget. Detta framgår tydligt av den hänvisning till sekretesslagen, som görs i
själva hemligstämpeln. Uppenbart är alltså att handlingen innehåller både offentliga
och hemliga delar. Som framgår av justitiedepartementets föreskrifter i ämnet,
tjänar hemligstämpel som en varning för departementets tjänstemän att inte lämna
ut handlingen utan att handlingens karaktär i olika delar prövas närmare. När
sådan prövning begärs kan de offentliga delarna göras tillgängliga genom transumt.
Med hänsyn till publiciteten kring skrivelsen har en sådan transumt i dag utförts.»

335

Med anledning av vad som förevarit har jag för registratorn betonat vikten av
att hon, så snart fråga om utlämnande av hemlig handling uppstår, hänvisar till
mig för prövning av ärendet.

På begäran inkom Wallén den 27 februari 1970 med en fotokopia av Åbergs
skrivelse, på vilken med klamrar utmärkts de delar av skrivelsen som transumerats
bort i det utdrag, som hållits tillgängligt på departementet. I skrivelsen, som
upptar sju sidor, var 19 textställen utmärkta med klammer.

Tillfälle bereddes därefter Burenstam Linder att yttra sig i ärendet. Denne inkom
den 4 mars 1970 med yttrande och anförde därvid följande:

1. I december 1969 diskuterades i riksdagen bl. a. erfarenheterna av statlig
läkemedelstillverkning. Vederbörande departementschef hade sedermera i ett tidningsuttalande
den 24 januari 1970 gjort gällande att de synpunkter jag därvid
framfört var i allt felaktiga eller feltolkade. Under förberedelserna för en svarsartikel
kom det till min kännedom att en professor Åberg lämnat en rapport till
Industridepartementet i vilken han bl. a. framförde mycket allvarlig kritik mot
vissa förhållanden vid Statens Bakteriologiska Laboratorium. Eftersom SBL före
det nyligen genomförda köpet av Kabi var den största statliga läkemedelstillverkaren
var detta mycket intressant ur min synvinkel.

2. För att få tillgång till Åbergs rapport bad jag en medarbetare kontakta Industridepartementet
för att få ut den. Han möttes hos registrator av beskedet att
rapporten var hemligstämplad enligt sekretesslagens paragraf 21. Jag bad ytterligare
en medhjälpare att undersöka detta bl. a. för att kontrollera om handlingen
hemligstämplats först efter ovannämnda riksdagsdebatt. Enligt uppgift hos registrator
hade dock handlingen inkommit först efter den dag då debatten hölls och
hade då omedelbart hemligstämplats. Även denna medarbetare misslyckades med
att få ut handlingen. Något erbjudande om att få ut handlingen i vissa delar gavs
inte.

3. Inför dessa svårigheter undersökte jag närmare vad paragraf 21 innehöll
och märkte då att den inte kunde åberopas till skydd för uppgift som rörde en
myndighet som SBL utan blott till skydd för uppgift rörande ett företag. Åbergs
promemoria innehöll — det visste jag — vissa uppgifter om AB Kabi, men endast
till en mindre del och jag ansåg då att det borde vara möjligt att få ut handlingen
i de delar som gällde SBL. Jag ringde därför kanslirådet Tony Hagström för att
fråga om jag kunde få ut handlingen. Svaret blev nekande. Jag frågade då med
hänvisning till paragraf 21 om jag inte kunde få ut den i de delar som gällde SBL.
Svaret blev fortfarande nekande. Som en sista utväg frågade jag om paragraf 21
gällde även statliga företag och inte bara enskilda företag. (I paragrafen talas nämligen
om »enskilt» företag). Eftersom lagen så vitt jag vet inte någonstans gör
skillnad mellan statliga eller privata företag hade jag inte väntat mig att denna
fråga skulle leda någonvart. Hagström bekräftade också att paragraf 21 täckte
även statsägda företag. Som sista yttrande i vårt samtal konstaterade Hagström
att det inte fanns någon anledning för mig att närmare intressera mig för denna
handling eftersom den inte innehöll något av intresse om SBL. Eftersom jag hade
haft viss inblick i ett utkast till Åbergs promeroria blev jag mycket förvånad över
detta uttalande och tog upp Hagströms kommentar i en förnyad fråga, varvid
Hagström upprepade sitt ursprungliga uttalande.

4. Efter detta samtal rapporterade jag omedelbart vad som förekommit till
åtminstone en av mina medhjälpare. Jag gjorde också en uppteckning av vad som
förekommit i samtalet. Denna uppteckning gjordes inte omedelbart efter samtalet

336

men skedde innan frågan om vad som avhandlats vid detta samtal blev av mera
allmänt intresse.

5. Efter att ha misslyckats att hos Industridepartementet få tillgång till Åbergs
utttalanden om SBL gjorde jag en sista ansträngning. Det hade nämligen kommit
till min kännedom att SBL i en inlaga till Socialdepartementet — SBL sorterar
under detta departement — besvarat Åbergs skrivelse. Jag räknade med att jag
den vägen kanske skulle lyckas att få ut en handling som i allt väsentligt kunde
användas för att bestyrka innehållet i Åbergs hemligstämplade promemoria. Jag
bad därför en av mina medhjälpare att kontakta Socialdepartementet för att få
ut SBL:s svar. Vederbörande pratade med registrator som så småningom hänvisade
till expeditionschefen. Denne förklarade att handlingen var hemlig och inte
kunde utbekommas. Eftersom detta samtal enligt rapport till mig förlöpt på ett
något förvånande sätt bad jag en annan av mina medhjälpare att gå till Socialdepartementet
för att undersöka om handlingen varit hemligstämplad hela tiden eller
först i efterhand. Även denna medhjälpare talade med registrator och expeditionschef.
Även han misslyckades att få ut handlingen. Något erbjudande att få
ut handlingen i de delar som gällde SBL gavs inte av expeditionschefen.

6. Efter den av mig i Sv.D den 4 februari publicerade artikeln har Industridepartementet
utlämnat Åbergs promemoria i vissa delar. Så har även Socialdepartementet
gjort med SBL:s svar på Åbergs skrivelse.

8. Det är min uppfattning att jag och mina medhjälpare under våra ansträngningar
att få tillgång till de två handlingar eller delar av dessa som vi var intresserade
av inte mött vederbörlig respekt för lagens bestämmelser om allmänna
handlingars offentlighet. Det är också min uppfattning att det är tvivelaktigt att
i detta fall hemlighålla ens delar av Åbergs promemoria. Att offentligtgöra de
uppgifter som förekommer om Kabi kan inte på något sätt vara skadligt för detta
företag. I de hemlighållna passagerna redogör Åberg för hur han tänker sig att
Kabi i sin verksamhet skall dra fördel av de resurser som SBL har. Det är min
bedömning att uppgifter av den karaktären inte avses i sekretesslagens paragraf
21. Att offentliggöra dessa uppgifter skulle endast kunna skada trovärdigheten
i uttalanden om att konkurrens skall ske på lika villkor mellan statliga och privata
företag. Ett av de fortfarande hemliga avsnitten rör inte Kabi utan enbart förhållanden
vid SBL. Detta avsnitt ger, om jag är rätt underrättad, förvånande inblickar
i de ekonomiska förhållanden vid SBL som programbudgeteringsarbetet avslöjat.
Bl. a. framgår det att destillerat vatten som på andra håll säljs för 25 öre vid SBL
kostar 4,20 kr.

9. Vad beträffar min kontakt med Hagström har denne enligt det yttrande
expeditionschefen på Industridepartementet ingivit till Ombudsmannaexpeditionen
förnekat att vårt samtal haft det förlopp jag angivit. Enligt sin version nekade
Hagström mig att få ut hela handlingen, men erbjöd mig att få ut den i de delar
som gäller SBL. Fortfarande enligt Hagström accepterade jag inte detta erbjudande
utan upprepade mitt krav att få ut hela handlingen varvid han ånyo erbjöd
mig att få ut den i de delar som avser SBL.

10. Förutom att Hagströms version strider mot vad jag i uppteckning och i rapport
till medarbetare anfört, finns det vissa förhållanden som objektivt sett måste
vara ägnade att förringa trovärdigheten av Hagströms version.

a. Jag hade ingen anledning att insistera på att få ut hela handlingen. Jag var
i detta sammanhang helt ointresserad av den del som gällde Kabi och som fortfarande
är hemlig. Den debatt jag var invecklad i avsåg erfarenheterna av statlig
läkemedelstillverkning hittills. Därför var mitt intresse inriktat på SBL och för -

337

hållandena där. Det är sakligt sett orimligt att jag skulle ha insisterat på att få ut
hela handlingen trots att helheten inte intresserade mig och vägrat att ta emot
erbjudandet om att få ut handlingen i de delar som gällde SBL och som rörde
mitt aktuella problem.

b. Jag hade mycket starka skäl att verkligen vilja få ut handlingen i de delar
som gällde SBL. Dessa mina skäl var två:

1. Jag hyste en viss oro över att det på något sätt skulle kunna vändas mot
mig att jag i en tidningsartikel anförde material ur en skrivelse som var hemlig.

2. Jag var mycket orolig över att Åberg möjligen i slutversionen av sin rapport
gjort ändringar i förhållande till det utkast till rapport som jag haft inblick
i och från vilket jag varit hänvisad att inhämta mitt material. Om sådana ändringar
skett skulle det kunna göras gällande att jag var ute i helt ogjort väder.
Hela min ansats skulle i så fall ge intryck av ovederhäftighet. Risken för att ändringar
gjorts ansåg jag stor eftersom utkastet för yttrande sänts till olika instanser.

På grund av de starka skäl jag hade att få ut handlingen i de delar som gällde
SBL vore det ytterst häpnadsväckande om jag inte skulle ha begagnat mig av ett
erbjudande av den typ Hagström enligt egen utsago framförde två gånger till mig.

c. Det fanns knappast någon anledning för Hagström att, som han vidgått att
han gjort, gå in på vad Åbergs rapport innehöll eller inte innehöll om SBL, om
han erbjudit mig att få ut rapporten i dessa delar. Däremot kan det för honom
ha funnits en anledning att minimera betydelsen av vad som stod i rapporten angående
SBL för att motivera varför rapporten i sin helhet var hemlig. Örn det bara
var bagateller som stod om SBL och allt väsentligt av innehållet kunde anses
täckt av paragraf 21 fanns mindre anledning att släppa delar av rapporten. Hagström
kunde ju inte veta att jag i princip hade klart för mig vad som stod i rapporten
eller åtminstone i ett utkast till den.

d. Om jag hade fått ett erbjudande av Hagström att få ut handlingen i de delar
som gällde SBL finns det ingen förklaring till varför jag skulle göra sådana omfattande
ansträngningar att få ut SBL:s svar till Socialdepartementet för att den
vägen undvika att publicera min första artikel utan att ha haft tillgång till Åbergs
rapport i slutversionen.

e. Om Industridepartementet menar att man alltid med största beredvillighet
skulle ha stått till tjänst med de delar av Åbergs promemoria som rör SBL är det
förvånande att man ur denna rapport fortfarande hemlighåller ett avsnitt som
ger vad som måste anses vara häpnadsväckande uppgifter och som rör endast
SBL.

Sedan frågan om i vilken utsträckning Åbergs skrivelse kunde hemlighållas med
stöd av 21 § sekretesslagen diskuterats vid telefonsamtal mellan Wallén och JO
Bexelius, meddelade Wallén i skrivelse den 27 april 1970, att han samma dag
beslutat att innehållet i Åbergs skrivelse skulle vara offentligt utom såvitt avsåg
fyra mindre i Walléns skrivelse angivna avsnitt. De angivna avsnitten motsvarar
i allt väsentligt fyra av de ställen i texten, som satts inom klammer på fotokopian.

Vid ärendets prövning anförde JO Bexelius följande.

Enligt 2 kap. 8 § första stycket tryckfrihetsförordningen (TF) skall allmän
handling, som ej skall hållas hemlig, på begäran genast så snart ske kan utan av -

338

gift tillhandahållas den som för läsning eller avskrivning på stället önskar ta del
därav; vederbörande äger också mot fastställd avgift erhålla avskrift av handlingen.
I andra stycket samma paragraf stadgas, att handling, sorn endast till viss
del skall hållas hemlig, skall utan hinder därav tillhandahållas på stället, om det
kan ske på sådant sätt att vad i den delen beröres icke uppenbaras. Kan det ej
ske, äger den som vill taga del av handlingen erhålla avskrift av densamma med
uteslutande av den del som är hemlig.

I 2:9 andra stycket TF föreskrives, att om vården om allmän handling enligt
arbetsordningen eller givet uppdrag är anförtrodd viss befattningshavare har han
att själv besluta i fråga om handlingens utlämnande, dock att det därvid åligger
honom att ställa sig till efterrättelse av myndigheten meddelade föreskrifter.

Slutligen må hänvisas till stadgandet i 2:14 första stycket TF. Enligt detta äger
myndighet i fall, då handling skall hållas hemlig och åtgärd anses böra vidtagas
till beredande av trygghet mot obehörigt utlämnande, förse handlingen med anteckning
därom att den är hemlig.

Sådan anteckning, hemligstämpling, innefattar föreskrift av det slag som åsyftas
i den refererade bestämmelsen i 9 § andra stycket och binder således underordnad
befattningshavare såvitt gäller utlämnande av handling som åsatts hemligstämpel.
Om en handling är av sådan beskaffenhet att endast vissa delar därav
är sekretesskyddade, är det med hänsyn härtill av synnerlig vikt att det vid begagnande
av hemligstämpel i dylika fall noga utmärkes, att hemlighållandet avser
endast vissa angivna delar av handlingen. Resultatet blir eljest, att underordnad
befattningshavare, registrator eller annan, som har handlingen i sin vård vägrar
att på begäran utlämna handlingen, ehuru så borde ske såvitt avser de icke hemliga
delarna.

Av myndighet åsatt hemligstämpling är i förhållande till underordnade befattningshavare
vid samma myndighet icke att betrakta som varning utan som en
föreskrift rörande handlingens utlämnande som de har att följa (se 2 kap. 9 §
andra stycket TF. Jfr. Malmgrens kommentar under 2 kap. 14 § TF). Hemligstämpeln
tjänar däremot som en varning i förhållande till andra myndigheter, vilka
kan få handlingen i sin vård och som har att självständigt pröva huruvida laga
sekretessgrund föreligger. Det kan därför icke krävas, att underordnade befattningshavare
hos den myndighet, som åsatt hemligstämpeln, vidtager särskilda åtgärder
om handlingen begärs utlämnad för att efterhöra om handlingen är hemlig
i sin helhet eller ej. Finner tjänsteman, som äger att besluta om hemligstämpling,
att en handling är sekretesskyddad endast i vissa delar, bör han därför självmant
angiva detta i beslutet om hemligstämpling och tillika utmärka vilka delar av
handlingen som är sekretesskyddade.

När det gäller att mot bakgrunden av det nu beskrivna rättsläget bedöma det
inträffade, får jag anföra följande.

Åbergs 7 sidor långa skrivelse innefattar en mening som innehåller upplysning
om KABI:s produktionsförhållanden, vilkas offentliggörande även enligt min åsikt
otvivelaktigt kan lända KABI till men. Wallén har i sitt sista yttrande angivit ytter -

339

ligare tre mindre avsnitt i Åbergs skrivelse, vilka berör KABI:s affärsförhållanden.
Wallén har vid samtal med mig under hand anfört skäl för sin uppfattning
att ett offentliggörande av innehållet i dessa tre avsnitt skulle kunna lända KABI
till men. Vilken mening man än må ha om riktigheten av denna bedömning, kan
det uppenbarligen inte riktas någon kritik mot Wallén för det han i en omdömesfråga
av detta slag utgått från att dessa tre avsnitt kan hållas hemliga med stöd
av 21 § sekretesslagen.

I den först översända kopian av Åbergs skrivelse angavs ytterligare 15 avsnitt,
vilka enligt Walléns första beslut skulle hemlighållas. Då dessa sedermera genom
Walléns beslut den 27 april 1970 gjorts offentliga och då den första bedömningen,
såvitt i ärendet framkommit, inte medfört att någon undanhållits dessa avsnitt,
finner jag vad härutinnan förekommit inte påkalla vidare åtgärd eller uttalande
från min sida.

Då av det nu sagda följer att Åbergs skrivelse var delvis hemlig och delvis
offentlig, var det — låt vara att det som skulle hållas hemligt utgjorde en försvinnande
liten del av Åbergs skrivelse — alldeles korrekt att förse skrivelsen
med anteckning om det sekretessskydd som tillkom handlingen.

Den stämpel av »Hemlig jämlikt 21 § sekretesslagen», som den 19 december
1969 åsattes handlingen, gjordes emellertid utan reservation. Den som läste anteckningen
måste därför få intrycket att hela handlingen skulle hållas hemlig. Då
registratorn var bunden av den föreskrift, som anteckningen enligt sin ordalydelse
innehöll och som anbefallts av Wallén, kan någon anmärkning självfallet inte
riktas mot registratorn för att hon — vid de förfrågningar om handlingen kunde
utlämnas som hon fick — svarade att handlingen var hemligstämplad. Genom
att inte tillse att hemligstämplingen avsåg endast vissa avsnitt av handlingen, får
Wallén anses ha vållat att Burenstam Linders medarbetare vid sina förfrågningar
hos registratorn inte fick besked att Åbergs skrivelse kunde med vissa mindre
undantag utlämnas. Vad sorn upplysts i ärendet ger emellertid rimligen inte stöd
för antagandet av annat än att det fel, vartill Wallén gjort sig skyldig genom
att inte tillse att anteckningen om sekretesskyddet avsåg endast vissa avsnitt i
skrivelsen, berodde på ett förbiseende från Walléns sida, ett förbiseende som
framstår såsom rätt förklarligt i betraktande av en expeditionschefs arbetsbörda.
Med hänsyn härtill och då rättelse därefter skett påkallar Walléns befattning med
skrivelsen inte vidare åtgärd från min sida. Jag vill emellertid begagna tillfället
att understryka vikten av att anteckningar om sekretesslagen inte görs på ett sådant
sätt att de kan missförstås av den underställda personalen.

Burenstam Linder har i artikeln uppgivit att han telefonerat till kanslirådet Hagström
och bett att utfå de delar av Åbergs skrivelse, som gällde SBL. Hagström
skulle emellertid ha avslagit denna framställning samt rått Burenstam Linder att
inte vidare intressera sig för handlingen. Hagström har å sin sida — såsom hans
uppgifter återgivits av Wallén — uppgivit att Hagström vid telefonsamtalet informerade
Burenstam Linder om att skrivelsen var hemligstämplad »i de delar som
innehöll uppgifter om KABI» och att utomstående kunde få tillgång till övriga

340

delar av skrivelsen genom utdrag när så önskades. Burenstam Linder hade dock
inte begärt att få sådant utdrag utan blott upprepat sin fråga om han kunde få ta
del av hela skrivelsen. Hagström har vidare uppgivit sig inte ha fällt yttrandet om
att Burenstam Linder skulle sluta att intressera sig för skrivelsen.

Med tanke på att Burenstam Linder liksom varje annan medborgare lagligen
ägde utfå avskrift av Åbergs skrivelse med undantag av, enligt min åsikt, en mening
och, enligt Walléns uppfattning, fyra små avsnitt, framstår det naturligtvis
såsom anmärkningsvärt att Burenstam Linders begäran att utfå handlingen inte
ledde till något resultat, i all synnerhet som Hagström måste ha förstått, att de
delar av skrivelsen som kunde hemlighållas rimligen saknade intresse för Burenstam
Linder. Uppgift står emellertid mot uppgift om vad som förekom vid samtalet
mellan Hagström och Burenstam Linder. Det är helt osannolikt att ytterligare
utredning skulle bringa klarhet i saken. Ärendet i denna del kan därför inte föranleda
vidare åtgärd från min sida.

Enligt Hagströms uppgifter, sådana de återgivits av Wallén, skulle Hagström
ha sagt till Burenstam Linder att Åbergs skrivelse var hemligstämplad »i de delar
som innehöll uppgifter om KABI». Jag vill i anledning härav påpeka att endast
sådana uppgifter om KABI:s affärs- och driftsförhållanden, vilkas offentliggörande
kunde lända företaget till men, lagligen kunde hemlighållas. Burenstam Linder
ägde alltså rätt utfå även de delar av skrivelsen som rörde KABI och vilkas offentliggörande
inte kunde lända företaget till men, d. v. s. praktiskt taget hela skrivelsen.
Även i övrigt får man av handlingarna det intrycket att Hagström vid samtalet
svävade i villfarelse om vad som lagligen kunde hemlighållas. Måhända är
detta förklaringen till vad som inträffade.

Burenstam Linder har understrukit att vad han var särskilt intresserad av att
få ta del av var vad Åbergs skrivelse innehöll om SBL. Detta har Hagström tydligen
varit medveten om. Han har nämligen själv upplyst att han vid samtalet med
Burenstam Linder sagt att skrivelsens uppgifter om SBL »inte var sensationella».
Med hänsyn härtill är Hagströms uppgift att Burenstam Linder bara var intresserad
av att utfå skrivelsen i sin helhet förvånansvärd. Uttalandet framstår också
såsom anmärkningsvärt med tanke på att Åberg i sin skrivelse själv betecknat
prissättningen vid SBL:s interna debitering såsom »märklig». Såsom exempel härpå
nämnde Åberg i sin skrivelse att det destillerade vatten som SBL tillhandahöll
sina avdelningar i den interna bokföringen debiterades efter ett pris av 4:20 per
liter, oaktat samma slags vatten såldes på militärapoteket för 25 öre litern. En
medicine doktor och laborator vid SBL har uppsökt mig för att under hand fästa
min uppmärksamhet på att SBL:s kostnader för tjänster som tillhandahålls avdelningarna
i flera andra fall överstiger i marknaden gängse pris, men att avdelningarna
det oaktat — i motsats till vad som förekommer i privat verksamhet •— är
skyldiga att begagna sig av SBL:s tjänster och således inte får göra inköp och beställningar
på annat håll till billigare pris. Även om Hagström kände till endast
de uppgifter om kostnaderna vid laboratoriet som Åberg lämnat, borde Hagström
icke ha uttalat sig på sätt som var ägnat att vilseleda Burenstam Linder. Vad som

341

gör att uttalandet framstår såsom beklagligt är att Åbergs uppgift om att prissättningen
vid SBL var »märklig» och hans exempel härpå råkat komma med bland
det som skulle hemlighållas enligt departementets första beslut om att offentliggöra
vissa delar av skrivelsen, oaktat uppgiften och exemplen ju inte gärna kunde
lända KABI till men.

Det bör emellertid framhållas att Burenstam Linder, då han talade med Hagström,
i stort sett kände till innehållet i Åbergs skrivelse och därför inte kunde
vilseledas av Hagströms uttalande. Det måste därför ha stått klart för Burenstam
Linder att han — då hans hänvändelser till tjänstemän i departementet inte ledde
till något resultat — i allt fall rimligen inte kunde undgå att få sin rätt, om han
besvärade sig till departementschefen eller med stöd av 37 § sekretesslagen gjorde
framställning till Kungl. Maj:t.

Med dessa uttalanden var ärendet av JO slutbehandlat.

Framställning angående diarieföring av hemliga handlingar i finansdepartementet

I en 14.12.1970 till Konungen avlåten skrivelse anförde JO Bexelius följande.

I en 28.3.1969 hit inkommen skrift anförde redaktören K. G. Michanek klagomål
över att han vägrats taga del av finans-, industri- och handelsdepartementens
särskilda diarier över hemliga handlingar. Michanek uppgav, att ett stort antal
ärenden fördes i diarier av detta slag.

I remiss till expeditionscheferna i de tre departementen anhöll jag om upplysning
i vilken utsträckning ärenden inom departementen diariefördes i diarier som
hölls hemliga för allmänheten. Jag anhöll vidare om uttalande huruvida det av
allmänna intressen kunde anses nödvändigt att undanhålla allmänheten tillgång till
diarieanteckningar i sålunda bruklig utsträckning. I remisskrivelsen hänvisades till
ett uttalande i justitiedepartementets broschyr Offentlighetsprincipen och myndigheterna
att diarium får hållas hemligt bara i de sällsynta fall, där handlingarnas
blotta existens enligt sekretesslagen skall hemlighållas. Vidare anfördes följande:

Jag har — i överensstämmelse med den uppfattning som kommer till uttryck i
justitiedepartementets broschyr — vid flera tillfällen hävdat, att allmänna handlingar
som skall hållas hemliga bör registreras och registreras i diarium, i vilket
allmänheten har full insyn. Bara om en handling är registrerad i ett sådant diarum
har allmänheten i praktiken möjlighet att få reda på att handlingen existerar och
att utverka prövning av begäran om handlingens utlämnande. Eljest ersättes denna
prövning, som skall ske i den i TF stadgade ordningen, med ett för allmänheten
okontrollerbart ställningstagande att en viss handling skall registreras i hemligt diarium.
Från allmänhetens synpunkt är det således lika illa om en myndighet underlåter
att diarieföra en handling som om den diarieförs i hemligt diarium. Till ytterligare
belysning härav kan hänvisas till min framställning den 7 februari 1967 till
Konungen om behovet av föreskrifter om diarieföring av allmänna handlingar i
statsdepartement (1968 års ämbetsberättelse s. 374). — Vad nu sagts gäller dock
inte sådana kvalificerat hemliga handlingar, vilkas existens måste hållas hemlig.

342

Bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet och handläggningen av
framställning om utbekommande av allmän handling är av stor betydelse för medborgarnas
möjlighet till kontroll av och insyn i förvaltningen. Därest

praxis hos Kungl. Maj:ts kansli skulle vara att diariet rörande hemliga handlingar
av icke kvalificerad karaktär hålls hemligt, har jag ej längre möjlighet att gentemot
underordnade myndigheter hävda att de ej får undanhålla allmänheten kunskap
om sådana handlingar genom att hemlighålla diarium över handlingarna.

I expeditionschefernas remissvar anfördes i huvudsak följande.
Expeditionschefen Nils Fjellander, finansdepartementet: De ärenden som antecknas
i finansdepartementets hemliga diarium är till alldeles övervägande del
sådana som avser befrielse från tillämpning av bestämmelserna om beräkning av
skattepliktig realisationsvinst vid avyttring av aktier m. m. i samband med strukturrationalisering.
Handlingar i sådana ärenden får enligt 17 § sekretesslagen inte
utan samtycke av den som sökt befrielse utlämnas till annan tidigare än tjugo år
från handlingens datum. Mycket starka allmänna intressen gör det nödvändigt att
undanhålla allmänheten tillgång till diarieanteckningar i nu berörda ärenden. Redan
vetskap om att en ansökan av angivet slag ingivits hos Kungl. Maj:t kan få
avsevärda återverkningar, t. ex. på aktiebörsen. — De ärenden som i övrigt antecknas
i finansdepartementets hemliga diarium är mycket få, under år 1968 tillhopa
38 och under första halvåret 1969 14. Klara skäl torde — möjligen med något
enstaka undantag — föreligga för att föra dem i hemligt diarium.

I Fjellanders yttrande upptogs de ärenden, som antecknades i departementets
hemliga diarium och som inte avsåg bestämmelserna om beräkning av skattepliktig
realisationsvinst vid avyttring av aktier i samband med strukturrationalisering, under
följande rubriker:

1) rikets förhållande till främmande makt (dubbelbeskattningsavtal, u-landshjälp,
tullar);

2) enskilds skatteförhållanden (17 § första stycket Sekr.L.);

3) avdrag vid taxering för avsättning till särskild nyanskaffningsfond (17 § fjärde
stycket Sekr.L.);

4) reglering av anställningsvillkor (35 § Sekr.L.);

5) upphandlingsärende (34 § Sekr.L.);

6) mål mellan allmän åklagare och viss statstjänsteman (14 § Sekr.L.);

7) rätt för enskild att inköpa alkoholhaltiga drycker (14 § Sekr.L.);

8) 21 § Sekr.L.

Expeditionschefen Sten-Erik Bergstrand, handelsdepartementet: Intill den 17
juli 1969 hade i departementets öppna diarium förts 1 175 och i det hemliga diariet
43 ärenden. Av de sistnämnda rörde 30 främmande makt och dess förhållanden
främst i samband med olika handelsförhandlingar, 8 det ekonomiska försvaret
och 5 hemlighållande av vissa uppgifter i kartellregister. En handlings beskaffenhet
av hemlig eller öppen var inte avgörande för dess diarieföring, utan en
handling som inte kunde utlämnas kunde redovisas i det öppna diariet. Bergstrand
ville tillägga, att redan det knapphändigaste omnämnande av de handlingar, som

343

registrerades i det hemliga diariet, skulle kunna medföra svåra olägenheter. Som
exempel kunde nämnas en framställning om någon ransonering i en avspärmingssituation.

Expeditionschefen Axel Wallén, industridepartementet: I augusti 1969 fanns
elva ärenden diarieförda i det hemliga diariet. Åtta av dem avsåg förhandlingar
mellan staten och enskilda motparter om förvärv av företag eller aktier i sådana
eller särskilda utredningar rörande statliga företag (34 eller 21 § Sekr.L.). Två
ärenden gällde undersökningar angående olje- och gasprospektering (9 § Sekr.L.)
och ett rapport om internationellt tekniskt och vetenskapligt samarbete (3 §
Sekr.L.). Vid de tillfällen då handlingar rörande förhandlingar om statligt förvärv
av företag eller aktier i företag inkom till departementet skulle ofta blotta angivandet
av handlingens existens i ett offentligt diarium ge anledning till spekulationer
och antaganden, som kunde få avsevärda återverkningar t. ex. på aktiebörsen.
Allmänna intressen talade för att sådana återverkningar undveks genom att diarieanteckningar
om ärenden hemlighölls. Ofta blev det inte frågan om någon längre
tids hemlighållande. Sedan principöverenskommelse träffats brukade parterna ge
offentlighet åt denna åtminstone i dess huvuddrag. Självfallet hindrade då ingenting
att tidigare hemliga handlingar utlämnades och att det hemliga diariet i motsvarande
mån hölls tillgängligt för allmänheten.

Michanek, som erhöll tillfälle att yttra sig över vad expeditionscheferna anfört,
kritiserade argumentet att övergång till öppen diarieföring skulle medföra spekulationer
och antaganden, som kunde få återverkningar på aktiebörsen. Eftersom
spekulationer i aktier enligt svensk lag var tillåten ansåg Michanek det opåkallat
att statsdepartementen vidtog särskilda åtgärder för att med sekretesslagens hjälp
begränsa eller hindra sådan verksamhet. Den säkraste vägen att minska det spekulativa
inslaget borde dessutom vara att ge allmänheten så sanningsenliga informationer
som möjligt om de börsnoterade företagens förhållanden, om förestående
och beslutade fusioner, om köp av andra företags aktier och liknande saker.

Den 12 december 1969 översändes till expeditionscheferna i statsdepartementen
en inom statsrådsberedningen upprättad promemoria med vissa allmänna riktlinjer
för diarieföringen inom statsdepartementen. Promemorian, som i januari
1970 tillställdes mig av statsrådet Sven-Eric Nilsson, är av följande lydelse:

F. n. finns inga generella regler om diarieföring. Vissa myndigheter har emellertid
i arbetsordning meddelat föreskrifter i ämnet av såväl formell som materiell
natur. För statsdepartementens vidkommande finns endast formella föreskrifter.
Dessa återfinns i 18 § departementsinstruktionen, där det föreskrivs att i varje
departement skall finnas diarium för registrering av ärenden, att diarium skall
föras av den tjänsteman som departementschefen utser och att expeditionschefen
har tillsyn över diarieföringen. I avvaktan på en slutlig reglering av frågan om diarieföringen
hos myndigheter lämnas i det följande vissa allmänna riktlinjer för
diarieföringen inom statsdepartementen.

Allmänna synpunkter

Diarieföringen tjänar huvudsakligen två syften. För det första är en systematisk
registrering av allmänna handlingar i regel nödvändig för arbetets behöriga gång

344

inom myndigheterna. För det andra är registrering av sådana handlingar av vikt
för det praktiska genomförandet av principen om allmänna handlingars offentlighet.
Registreringen är nämligen i allmänhet en förutsättning för att den som vill
ta del av en viss handling skall kunna få upplysning huruvida handlingen finns
och var den kan sökas.

Allmänna handlingar

Endast allmänna handlingar skall diarieföras. Frågan om vad som är allmän
handling regleras genom bestämmelserna i 2 kap. 2—7 §§ tryckfrihetsförordningen.
Den grundläggande bestämmelsen återfinns i 2 §, där det sägs att allmänna
handlingar är alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar vare
sig de inkommit till myndigheten eller upprättats där. I anslutning härtill bör särskilt
erinras om att Kungl. Maj:ts kansli i praxis anses som en enda myndighet.
Att en handling överlämnas från ett departement till ett annat anses således inte
medföra att handlingen i tryckfrihetsförordningens mening »inkommit» till det senare
departementet. Vidare är att märka att det förhållandet att en handling är
att anse som allmän handling inte i och för sig betyder att handlingen skall diarieföras.
A andra sidan gäller, som redan nämnts, att endast allmänna handlingar
skall diarieföras. Slutligen bör här erinras om att även diarier som sådana är allmänna
handlingar.

Mot bakgrunden av det nu sagda bör gränsdragningen mellan allmänna handlingar
och privata meddelanden uppmärksammas. Att en handling är ställd till ett
statsråd eller en tjänsteman personligen medför inte i och för sig att handlingen
skall anses som ett privat meddelande. Har handlingen getts in i syfte att föranleda
tjänsteåtgärd eller att påverka handläggningen eller avgörandet av ett ärende, är
handlingen att anse som allmän oavsett om den ställts till exempelvis chefen för
visst departement eller till en viss namngiven person. Över huvud taget bör gälla
att en personligen ställd handling som ställts till mottagaren i hans egenskap av
statsråd eller tjänsteman skall betraktas som allmän. Av det sagda följer å andra
sidan att handling som avser mottagarens rent personliga angelägenheter eller som
ställts till honom i hans egenskap av medlem av politiskt parti, enskild organisation
eller motsvarande inte är att hänföra till allmän handling och alltså inte skall
diarieföras. Personligen ställd handling som enligt det föregående är att anse som
allmän handling skall omgående överlämnas för registrering till registrator eller
den som annars svarar för diarieföringen.

Vilka allmänna handlingar bör diarieföras?

Med utgångspunkt i de syften som diarieföringen allmänt tjänar kan inte krävas
att alla allmänna handlingar skall diarieföras. Sålunda torde ett stort antal handlingar
som uppenbarligen är av ringa betydelse komma in till departementen. Detta
gäller exempelvis avskrifter av olika slag som lämnas över för kännedom, cirkulär,
enkla meddelanden, uppgifter och påminnelser som lämnas på blanketter, pressklipp
och reklamtryck o. d. Beträffande andra slag av handlingar torde de huvudsakliga
syftena med diarieföring i vissa fall kunna tillgodoses likaväl genom att
handlingarna, i stället för att de formligt registreras, samlas i särskilda serier som
genom en överskådlig ordning lätt kan göras tillgängliga för den handläggande
personalen och för utomstående som vill ta del av dem. Vad nu sagts kan gälla
periodiska rapporter, verksamhetsberättelser, statistiska meddelanden eller andra
liknande uppgifter. En tredje grupp av allmänna handlingar som inte torde behöva
diarieföras är sådana handlingar som föranleder endast s. k. enkla förvaltningsbestyr.
Som exempel härpå kan nämnas skriftliga framställningar om avskrifter,

345

registerutdrag och liknande. En fjärde kategori handlingar, beträffande vilka diarieföring
torde kunna underlåtas, utgör sådana skrifter från enskilda som saknar
begripligt innehåll eller är av den beskaffenhet att de uppenbarligen inte kommer
att föranleda beslut av Kungl. Maj:t eller departementschefen eller annan åtgärd.

Vad som sagts nu får ses endast som exempel på fall då diarieföring allmänt
sett bör kunna underlåtas. Man måste emellertid samtidigt uppmärksamma att diarieföring
kan vara påkallad även i särskilda fall av dessa slag.

I den mån allmän handling inte kan hänföras till någon av de nu nämnda kategorierna,
skall diarieföring regelmässigt ske.

I sammanhanget bör påpekas att vad som sagts i detta avsnitt i princip även
gäller handlingar som kommer in från utländska myndigheter, internationella organ

e. d. Att innehållet i sådana handlingar många gånger är sekretesskyddat rubbar
inte detta förhållande. En annan sak är att handlingar med sekretesskyddat innehåll
givetvis inte får blandas med öppna handlingar på sådant sätt att de lätt kan
komma i händerna på obehöriga personer.

Vilka uppgifter skall tas in i diarium?

Av de allmänna syftena med diarieföring av allmänna handlingar torde följa,
att följande uppgifter bör tas in i diarium, nämligen 1. inkomstdag, 2. handlingens
datum, 3. myndighet eller person från vilken handlingen inkommer, 4. kortfattat
angivande av handlingens innehåll samt 5. uppgift till vilken enhet eller motsvarande
handlingen överlämnats. I anslutning till dessa uppgifter antecknas allt efter
handläggningens gång senare inkommande handlingar, remisser och motsvarande
åtgärder. Även om inkommen handling är hemlig och antecknas i särskilt diarium,
bör anteckning om handlingen göras i det allmänna diariet. Är ett större antal
bilagor fogade till en handling, behöver i regel dessa inte antecknas var för sig.
Däremot bör anteckning göras om att bilagor finns fogade till handlingen och om
antalet bilagor. När ärende avgjorts eller på annat sätt slutbehandlats skall anteckning
göras om beslut eller motsvarande och dagen för detta.

I detta sammanhang bör också påpekas att det givetvis inte föreligger något
hinder mot att i ett departement förs mer än ett diarium. Uppdelningen på flera
diarier får dock inte gå längre än att möjligheten till överblick av departementets
ärenden och handlingar bibehålls.

Hemliga handlingar och hemligt diarium

Att en handling är hemlig får inte i och för sig leda till att handlingen registreras
i hemligt diarium. Tillämpas en sådan ordning, förlorar nämligen allmänheten
möjlighet att få upplysning huruvida en handling över huvud taget existerar och
därmed också möjlighet till prövning av frågan huruvida handlingen får hemlighållas.
Å andra sidan får anteckning i diarium rörande hemlig handling inte avfattas
så, att handlingens sekretesskyddade innehåll röjs. I allmänhet torde några svårigheter
inte möta i sistnämnda hänseende. För tydlighetens skull bör här påpekas
att vad som sagts i detta avsnitt inte innebär att särskilt diarium över hemliga handlingar
inte får förås. Men det bör i sammanhanget uppmärksammas att sådant särskilt
diarium inte är hemligt i sig.

Som angetts i det föregående skall anteckningarna i diarium beträffande en viss
handling ha en sådan avfattning att handlingen bl. a. kan identifieras. Om så inte
är fallet fyller allmänt sett inte registreringen någon uppgift. Endast i de fall då detta
minimikrav inte kan tillgodoses utan att ett sekretessskyddat intresse åsidosätts, får
registrering ske i hemligt diarium. Det sagda innebär med andra ord att endast
sådan handling, vars själva existens måste hållas hemlig, får registreras i hemligt

346

diarium. I detta sammanhang bör uppmärksammas att det inte är uteslutet att
handling vilken är att hänföra till ett ärende, som redovisats i öppet diarium, kan
vara av sådan beskaffenhet att den bör registreras i hemligt diarium.

Beslut om att handling skall registreras i hemligt diarium bör inte få meddelas
av annan än chefstjänsteman, i första hand expeditionschefen.

Slutligen bör här anmärkas att skälen för hemlighållande av en handlings existens
ofta förfaller, när det ärende, till vilket handlingen hör, har avgjorts. I sådant fall
skall givetvis handlingen, i den mån den inte är hemlig i annat hänseende, lämnas
ut när detta begärs. Av det sagda torde vidare följa att den del av det hemliga
diariet som upptar anteckningar om sådant ärende inte längre får hemlighållas,
eftersom diariet som sådant är allmän handling. Består diariet av lösa blad skall
alltså det ifrågavarande bladet lämnas ut på begäran. Kan inte anteckningarna avskiljas
på detta sätt, skall i stället avskrift av den aktuella delen av diariet lämnas ut.

Med hänsyn till vad som anfördes i promemorian ansåg jag prövningen av Michaneks
klagomål böra anstå för att se om praxis i de tre departementen anpassade
sig till vad som uttalades i promemorian. Vid en i september 1970 under hand gjord
förfrågan i departementen upplyste expeditionschefen Fjellander i finansdepartementet,
att promemorian inte lett till någon ändring i praxis. Ärendena om befrielse
från tillämpning av bestämmelserna om realisationsvinst antecknades alltjämt
i hemligt diarium. — Expeditionschefen Bergstrand i handelsdepartementet kunde
ej uttala sig om promemorian lett till ändrad praxis. Möjligen hade den lett till att
man numera var mera uppmärksam beträffande förutsättningarna för att en handling
skulle kunna registreras i diarium, vartill allmänheten ej hade tillgång. — Expeditionschefen
Wallén i industridepartementet förklarade att det i promemorian
angivna systemet numera tillämpades strikt inom departementet. Wallén kunde
inte erinra sig att det någonsin efter det promemorian kom förekommit att handling
registrerats i hemligt diarium.

I tidigare framställning till Kungl. Maj:t den 7 februari 1967 anförde jag — i
anledning av att vissa inkomna handlingar i ett statsdepartement överhuvud ej
blivit diarieförda — att bestämmelser om diarieföring för statsdepartementens vidkommande
är mycket angelägna av hänsyn till handlingsoffentligheten. Är 1968
infördes i departementsinstruktionen den i statsrådsberedningens promemoria omnämnda
18 §, som gör diarieföring obligatorisk men inte meddelar några föreskrifter
för hur den skall gå till. Sådana finns däremot i den ovan återgivna promemorian
med vissa allmänna riktlinjer för diarieföringen inom statsdepartementen.

Vad som anföres i promemorian föranleder inga invändningar från min sida.
Jag kan i stället oreserverat ansluta mig till vad däri anföres om diarieföringens
syften och om gränsdragningen för vad som får föras i hemligt diarium. Att jag
likväl ansett mig böra ånyo påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet beror på, att vad
som upplysts om praxis särskilt i finansdepartementet ej synes stå i full överensstämmelse
med riktlinjerna i promemorian.

347

Självfallet finns det handlingar som av i sekretesslagen godkända skäl måste
hållas hemliga även såtillvida att själva det faktum att en sådan handling existerar
hos myndighet undanhålles allmänheten. Ett övertygande exempel härpå är det av
expeditionschefen Bergstrand berörda fallet att en framställning om ransonering
av en viss vara göres i en avspärmingssituation. Eftersom i de fall där handlingar
förs i hemligt diarium prövningen av offentlighetsprincipens tillämplighet undandrages
från den i tryckfrihetsförordningen stadgade proceduren och ersättes av ett
okontrollerat ställningstagande av en tjänsteman att viss handling skall registreras
i hemligt diarium är det emellertid av stor vikt, att denna metod användes endast
då det är absolut ofrånkomligt att så sker. Det synes mig kunna starkt ifrågasättas,
om så regelmässigt är fallet med sådana ansökningar om skattebefrielse i samband
med strukturrationalisering, som enligt vad i ärendet upplysts rutinmässigt förs i
hemligt diarium hos finansdepartementet. Sådana ärenden förekom enbart under
år 1969 till ett antal av omkring 100. Anteckningar i enlighet med riktlinjerna i
statsrådsberedningens promemoria i ett för allmänheten tillgängligt diarium —
handlingens inkomstdag och datum, avsändare, kortfattat angivande av handlingens
innehåll och uppgift om till vilken enhet handlingen överlämnats — kan givetvis
ge underlag för mer eller mindre initierade gissningar och spekulationer, men det
synes föga sannolikt att någon information av väsentlig betydelse kan inhämtas
enbart av diarieanteckningama. Dessa kan ju i fråga om handlingens innehåll
göras mycket kortfattade och på ett sådant sätt, att handlingen kan identifieras
utan att dess sekretesskyddade innehåll röjs. Skälet till att ärenden av detta slag
förs i hemligt diarium har uppgivits vara angelägenheten att förekomma börsspekulationer.
Intresset härav är helt visst beaktansvärt. Det är emellertid inte det
allmännas intresse härav som är grunden för sekretesskyddet i denna typ av ärenden.
Det lagstöd som åberopats för sekretessen är 17 § sekretesslagen. På sätt framgår
av detta lagrum är sekretessen avsedd att skydda enskilda intressen. Sekretessen
skall sålunda efterges, om den som sökt skattebefrielse medger det. Lämnas
sådant medgivande, kan handlingarna lagligen inte hemlighållas, hur stor risken
för spekulation än är. När nu ett utlämnande av handlingar är beroende uteslutande
av ett medgivande av sökanden, bör det finnas möjlighet att utverka sådant medgivande.
Allmänheten uteslutes från möjlighet härtill, om en handling diarieföres
i ett diarium som hålles hemligt. Det kan därför enligt min mening inte anses tillräckligt
motiverat att på sätt som sker med denna typ av ärenden frångå eljest
vedertagna principer för diarieföring.

Invändningar synes mig också kunna riktas mot att vissa andra grupper av ärenden
inom finansdepartementet föres i diarium i vilket allmänheten inte har insyn.
I expeditionschefens yttrande har exempelvis uppgivits att i det hemliga diariet
under år 1968 diarieförts 7 ärenden, som åtnjuter sekretesskydd enligt 21 § sekretesslagen.
Detta lagrum medger hemlighållande av handling endast i den mån den
innefattar upplysning om enskilda företags eller sammanslutningars affärs- eller
driftsförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända vederbörande företag eller
sammanslutning till men. Erfarenhetsmässigt kan till följd av denna begränsning av

348

sekretesskyddet endast delar av en handling hemlighållas. Om nu handlingen genom
att förås i hemligt diarium helt undanhålles allmänheten, kan man inte framtvinga
en prövning av en begäran att utfå de delar av handlingen som inte kan hemlighållas.

I finansdepartementet föres ärenden rörande avstängning från inköp av alkoholhaltiga
drycker i det hemliga diariet. Så sker, såvitt jag kunnat finna, inte hos andra
myndigheter som handlägger sådana ärenden. På sätt framgår av 14 § första och
tredje styckena sekretesslagen är sekretesskyddet i dylika ärenden inte absolut. I
vissa fall kan ett utlämnande ske även utan samtycke av den berörde. Vissa beslut
är därjämte offentliga. Med hänsyn härtill kan det inte vara riktigt att dylika ärenden
föres i hemligt diarium.

Av enahanda skäl synes det inte ha funnits tillräckliga skäl att föra det i expeditionschefens
förteckning upptagna målet mellan allmän åklagare och viss statstjänsteman
i diarium som hålles hemligt.

Med hänsyn till det anförda synes det finnas anledning att överväga om icke
praxis med avseende å diarieföringen inom departementet av sekretesskyddade
handlingar bör jämkas att bringas i överensstämmelse med vad som förordas i
statsrådsberedningens förenämnda promemoria.

Avslutningsvis vill jag framhålla, att praxis inom Kungl. Maj:ts kansli har stor
mönsterbildande betydelse för inställningen till offentlighetsprincipen bland myndigheterna
överhuvud. En strikt tillämpning av de i statsrådsberedningens promemoria
angivna riktlinjerna har därför effekt i fråga om allmänhetens tillgång till allmänna
handlingar inte blott i departementen utan hos alla myndigheter.

Utöver vad nu sagts föranleder klagomålen inte någon åtgärd eller något uttalande
från min sida.

Under erinran att det åligger mig att i allmänhetens intresse övervaka efterlevnaden
av bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet får jag, med stöd
av de befogenheter som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens ombudsmän,
härmed framlägga här berörda spörsmål och synpunkter för den åtgärd, vartill
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.

Begäran att få ta del av handling innefattande ansökan om tjänst kan ej avslås
därför att sökanden begärt konfidentiell behandling av ansökningen. Äger myndighet
förhindra begärt utlämnande genom att återställa ansökningen till sökanden?
Tillika fråga om den som begär att få ta del av handling är skyldig att visa

att han är svensk medborgare

I tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för den 24.10.1969 uppgavs
under rubriken >36 vill bli hamndirektör. Del av listan hemlighålls.” bl. a.: Hamndirektörstjänsten
i Göteborg söktes efter utannonsering av 36 personer. Hamndirektören
Stig Axelson vägrade att utlämna namnen på 16 sökande, vilka endast

349

kvarstod under förutsättning att deras namn inte publicerades. Axelson hade uppgivit,
att han även skulle vägra utlämna ansökningshandlingarna, om någon medsökande
önskade ta del av dem. Flera sökande hade, innan de sände in sina ansökningar,
begärt och även fått löfte om att få konfidentiell behandling.

I anledning av dessa tidningsuppgifter anmodades hamnstyrelsen genom remiss
den 24.10.1969 att till JO inkomma med yttrande.

I en den 27.10.1969 till JO inkommen skrift anförde redaktören Leif Påhlsson:
Den 24.10.1969 kl. 15.30 begärde Påhlsson av byråchefen Lennart Bergfelt
att få ta del av samtliga ansökningshandlingar. Bergfelt uppgav att vissa befattningshavare
var sysselsatta med att arbeta med handlingarna men att Påhlsson
kunde återkomma kl. 16.30. Vid sistnämnda tidpunkt var Axelson och pressrepresentanter
i ett konferensrum. Därtill föranledd av Axelson hade Påhlsson erinrat
att han hade en grundlagsfäst rättighet att ta del av allmänna offentliga handlingar.
Sedan Axelson genmält att, om Påhlsson var så formalistisk, även Axelson måste
hålla på formerna, därvid Axelson menade att offentlighetsprincipen endast gällde
gentemot svenska medborgare och begärde att Påhlsson skulle styrka sitt svenska
medborgarskap. Påhlsson bestred det hemula däri med hänvisning till 14: 5 mom.
2 TF. Innan Påhlsson lämnade lokalen, upprepade han sin framställning att få ta
del av handlingarna. Framställningen avslogs av Axelson med motiveringen att
Axelson ej hade några garantier för att Påhlsson var svensk medborgare men att
Påhlsson var välkommen tillbaka måndagen den 27.10.1969, då man skulle ta tagit
ställning till om handlingarna var sådana att de även kunde tillhandahållas utländska
medborgare.

Vidare framförde Gösta Kihlström — teknisk pressombudsman i Västra Journalistföreningen
— klagomål mot hamnstyrelsens underlåtenhet att lämna ut de 16
sökandenas namn. Kihlström uppgav, att man på hamnstyrelsen sagt att, om namnen
skulle utlämnas, man först måste sätta sig i förbindelse med dessa sökande och
meddela dem att de antingen fick tillåta publicering eller återta ansökningarna.

Hamnstyrelsen anförde i infordrat yttrande bl. a.: Under Axelsons snart tjuguåriga
tjänstgöringstid hade utan kommentarer från pressens sida tjänstesökandes
begäran om anonymitet respekterats. I nu förevarande fall överlämnades den
23.10.1969 till TT och pressen en förteckning över 20 sökande jämte uppgift att
ytterligare 16 personer kvarstod som sökande endast under förutsättning att deras
namn inte publicerades. Senare samma dag ringde redaktören B. Lagerquist till
Axelson och begärde uppgift på samtliga namn. Axelson förklarade, att han ej
ansåg sig kunna villfara denna begäran utan att först ha fått tillstånd från dem, som
begärt konfidentiell behandling. Axelson framhöll, att ett motsatt förfarande vöre
en form av löftesbrott och kunde förorsaka vederbörande skada. Att en sådan begäran
respekterades, togs av de sökande som en självklarhet. Lagerquist ansåg, att
frågan om publicering eller inte föll inom ramen för tidningens, ej myndighetens,
beslutanderätt. Något senare på dagen uppsöktes Bergfelt av en redaktör hos TT,
som fick samma besked. Den 24.10.1969 kl. 11.00 begärde redaktören Bengt
Johannison att få ta del av samtliga ansökningshandlingar eller, vid avslag, skriftligt

350

beslut med besvärshänvisning. Sedan Johannison i anledning härav underrättats
om att hamnstyrelsen hade sitt nästa sammanträde den 3.11.1969, förklarade han
att det ålåg styrelsen att omgående ta ställning till hans framställning. Axelson uppdrog
då omedelbart åt Bergfelt att utreda ärendet juridiskt och åt personalchefen
Bertil Eklund att omedelbart kontakta sökandena för att fråga om de accepterade,
att namnet utlämnades, eller om vederbörande i stället önskade återkalla sin ansökan.
13 sökande återkallade då sina ansökningar och deras ansökningshandlingar
återställdes till dem. Hamnstyrelsens ordförande underrättades om och godkände
åtgärderna. Vid 14-tiden överlämnades till TT och Göteborgspressen en kompletteringslista
med namnen på tre sökande, som förklarat sig godkänna publicering, och
på två nyinkomna sökande. Vid presskonferensen kl. 16.30 erbjöds pressrepresentanterna
att ta del av tillgängliga ansökningshandlingar och fick upplysning om att
13 sökandes handlingar återsänts med posten. Erbjudandet utnyttjades inte. Återsändandet
av ansökningshandlingarna till de sökande, som så önskade, kunde rimligen
inte läggas hamnstyrelsen till last. Enligt hamnstyrelsens uppfattning kunde
Axelson inte svika de sökandes förtroende. Först måste man ge vederbörande en
möjlighet att återkalla ansökan. Ett annat förfarande vore stridande mot den enskilde
sökandens rätt och stötande för rättskänslan. Att begära att alla sökande
skulle äga kännedom om TF:s bestämmelser respektive att en begärd konfidentiell
behandling inte kom att respekteras var att begära för mycket kunskaper om lag och
offentlig förvaltning. Hamnstyrelsen ville framhålla, att brytande av praxis beträffande
konfidentiella ansökningar sannolikt skulle vålla kommunala myndigheter
svåra olägenheter. Det fanns anledning antaga att särskilt de mest meriterade privatanställda
sökandena skulle avstå från att söka, då möjlighet till befordran hos
det egna företaget kunde minska, om arbetsgivaren fick kännedom om att sökanden
var intresserad av att byta arbetsgivare. Olägenheterna kunde i någon mån begränsas
genom ett muntligt ansökningsförfarande, följt av en skriftlig ansökan först
sedan sökandens kvalifikationer utretts. Detta torde emellertid inte vara en lycklig
lösning. Hamnstyrelsen anhöll att JO måtte göra erforderlig framställning till Kungl.
Maj:t i saken.

Beträffande Påhlssons klagomål anförde Axelson:

Kl. 16.30 gick jag till konferensrummet, där fyra av mig personligen kända
representanter för TT och pressen befann sig tillsammans med en femte person.
Jag hälsade på samtliga genom handskakning och presenterade mig dessutom för
den okände. Eftersom han inte besvarade min presentation frågade jag vem han
var. Vederbörande svarade att han inte var skyldig upplysa härom och hade grundlagsenlig
rätt att ta del av handlingarna. Jag genmälde att även jag var angelägen
att iakttaga gällande bestämmelser. Jag frågade om han var den person, som tidigare
under dagen begärt att få se handlingarna, vilket han bekräftade. Härmed
visste jag åtminstone efternamnet på den besökande. Jag frågade då Påhlsson om
han var svensk medborgare, påpekande att enligt tryckfrihetsförordningen 2 kap.
1 § den omtalade rätten tillkom varje svensk medborgare. Påhlsson blev uppbragt
över frågan, som han ansåg »insinuant och diskriminerande» enär av bl. a. hans utseende
borde framgå, att han var svensk. Påhlsson framhöll att även utländsk
medborgare hade samma rätt, vilket jag bekräftade under påpekande dock att vissa

351

undantag i denna rätt fanns, vilka vi ännu inte hunnit studera. Påhlsson ombads
därför återkomma måndagen den 27.10.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Allmänna handlingar är alla hos stats- eller kommunalmyndighet förvarade handlingar,
vare sig de till myndigheten inkommit eller blivit där upprättade (2: 2 TI7).
Huvudregeln är att allmän handling, som ej skall hållas hemlig, skall på begäran
genast eller så snart ske kan tillhandahållas den som önskar ta del av handlingen
(2: 8 TF).

Den grundläggande regeln om inskränkningar i allmänna handlingars offentlighet
finns i 2: 1 TF. Där föreskrivs, att allenast sådana inskränkningar får gälla som
påkallas av vissa uppräknade skäl, bl. a. till skydd för statens, menigheters och
enskildas behöriga ekonomiska intresse eller av hänsyn till privatlivets helgd. I särskild
lag, sekretesslagen, skall noga anges de fall, då enligt de uppräknade grunderna
allmänna handlingar skall hållas hemliga.

De ifrågavarande tjänsteansökningarna blev allmänna handlingar i och med att
de kom in till hamnstyrelsen. I sekretesslagen finns inte någon bestämmelse som
medför att tjänsteansökningar kan hållas hemliga. Om någon begär att få se en
sådan ansökan, skall denna alltså genast eller så snart kan ske för läsning eller avskrivning
på stället tillhandahållas denne. Något krav på legitimation eller angivande
av motiv får ej uppställas, då fråga är om offentliga handlingar. 2: 1 TF anger visserligen
att »varje svensk medborgare» äger fri tillgång till allmänna handlingar,
men rätten tillkommer principiellt även utlänningar, ehuru härvidlag begränsningar
kan göras i lag eller författning (14: 5 TF). Någon författningsföreskrift som begränsar
utlännings rätt att ta del av tjänsteansökningar har emellertid icke meddelats.

När Axelson den 24 oktober 1969 prövade Johannisons framställning att få ta
del av de ifrågavarande 16 tjänsteansökningarna, fanns de tillgängliga hos hamnstyrelsen.
Handlingarna skulle följaktligen på grund av de återgivna bestämmelserna
omgående ha utlämnats. Ett utlämnande fick alltså grundlagsenlig! inte hindras
på grund av villkor, som uppställts av sökande, eller på grund av löfte, som
givits från hamnstyrelsens sida.

I anledning av Johannisons begäran verkställde Bergfelt på Axelsons uppdrag
utredning i offentlighetsfrågan. Bergfelts under förmiddagen gjorda utredning resulterade
uppenbarligen i att man fann sig inte kunna vägra utlämnande. När detta
stod klart, borde handlingarna genast ha utlämnats till Johannison. I stället återsändes
omgående tjänsteansökningar från 13 sökande, vilka efter kontakt under
dagen förklarat sig återkalla sina ansökningar, om deras namn eljest skulle lämnas
ut. Detta skedde uppenbarligen i syfte att hindra utlämnandet av dessa handlingar.
Axelson, som är ansvarig för handläggningen, har härigenom på ett flagrant sätt
åsidosatt vad som ålegat honom på grund av bestämmelserna i TF.

352

Hamnstyrelsen har som sin mening anfört, att Johannisons framställning behandlats
skyndsamt och snabbare än vad som i TF anges som rimligt. Härtill vill
jag uttala, att myndigheterna givetvis måste ha rådrum, om de ställs inför nya
problem beträffande TF:s och sekretesslagens tillämpning. Eftersom Axelson och
hans medarbetare tydligen var okunniga på området, då Johannisons begäran kom,
var de berättigade att utreda saken och ur den synpunkten förekom ju inget nämnvärt
dröjsmål, eftersom besked lämnades redan samma dag. Det betänkliga är i
stället, att hamnstyrelsen begagnade sig av mellantiden att till sökandena återställa
de efterfrågade handlingarna och därvid medvetet åsidosatte skyldigheten att efterkomma
ansökningen om att få ta del av handlingarna.

Beträffande rätten att omgående återsända tjänsteansökningar må det vara riktigt
att för kommunal myndighet saknas motsvarighet till de för statlig myndighet gällande
bestämmelserna i 21 § expeditionskungörelsen att handling som ingetts i mål
eller ärende ej må återlämnas förrän målet eller ärendet avgjorts. För att möjliggöra
kontroll och insyn och för att arbetet skall kunna bedrivas på ett rationellt sätt
inom en myndighet måste dock enligt min mening som ett minimikrav uppställas
krav på diarieföring eller annan dokumentation att handling kommit in och att den
återställts. Det kan därför enligt min mening inte godtagas, att hamnstyrelsen behandlat
ifrågavarande 13 tjänsteansökningar så att det numera ej är möjligt att
från allmän handling inhämta besked om vilka som ingivit ansökningarna och till
vilka ansökningarna återställts.

När Påhlsson begärde att få ta del av ansökningshandlingarna och Axelson
krävde att Påhlsson skulle styrka sitt svenska medborgarskap, var de handlingar,
som Påhlsson främst torde ha avsett med sin framställning, redan återsända till de
13 sökande, som inte ville kvarstå såsom sökande, om deras namn skulle publiceras.
Kvar fanns alltså endast ansökningshandlingar från de personer, vilkas namn
redan utlämnats till massmedia. Dessa senare handlingar ställdes vid samma tillfälle
till massmedias förfogande. Axelsons krav på bevis om att Påhlsson skulle styrka
sitt svenska medborgarskap för att kunna få del av sistnämnda handlingar var
alltså sakligt sett helt meningslöst och därför ägnat att uppfattas såsom trakasseri,
i all synnerhet som Axelson måste ha förstått eller åtminstone haft anledning att
räkna med att Påhlsson var svensk.

Men även formellt sett var Axelsons krav på bevis om svenskt medborgarskap
klart felaktigt. På sätt framgår av det redan sagda ägde även utlänning laglig rätt
att ta del av ansökningshandlingarna. Härtill kommer att den som begär att få ta
del av en handling, som ej skall hållas hemlig, enligt svensk rätt inte behöver styrka
sin identitet utan äger uppträda anonymt. Om bevis om svenskt medborgarskap
kan uppställas, är nämnda anonymitetsskydd omöjligt att praktiskt upprätthålla.
Genom att uppställa krav på bevis om svenskt medborgarskap kränkte Axelson
följaktligen Påhlssons rätt till anonymitet. Felet framstår såsom betänkligt med
tanke på att kravet sakligt sett var meningslöst i detta fall och att man rimligen
inte kunde tänka sig att några särbestämmelser skulle ha utfärdats beträffande utlännings
rätt att ta del av ansökningshandlingar.

353

Det grundläggande felet i sammanhanget är naturligtvis att sökande kunnat utlovas
konfidentiell behandling eller fått förbli i den tron att de hade rätt härtill.
Eftersom deras ansökningar, så snart de kom in till hamnstyrelsen, blev allmänna
offentliga handlingar, till vilka allmänheten — och pressen — omgående hade fri
tillgång, kunde konfidentiell behandling lagligen icke lovas. Man borde därför icke
ha låtit sökandena förbli i den oriktiga föreställningen att de hade rätt till konfidentiell
behandling. Om av ansökningshandling framgick att ansökningen skedde
under villkor om en konfidentiell behandling, borde sökanden omedelbart ha underrättats
om att villkoret lagligen inte kunde respekteras. En helt annan sak är att
önskemål om att sökandes namn ej publiceras kan och bör i samband med utlämnande
vidarebefordras till allmänheten och pressen, som i sin tur får ta ställning
till om detta önskemål bör efterkommas.

Jag finner således att från hamnstyrelsens sida förfarits felaktigt i flera hänseenden.
Vad därvid särskilt ligger Axelson till last framstår såsom mycket betänkligt
ur rättssäkerhetssynpunkt. Det förefaller emellertid som om det förhållandet att
man tidigare från pressens sida brukat avstå från att begära att få veta namnen även
på sådana sökande i tjänstetillsättningsärenden vilka önskade konfidentiell behandling
av sina ansökningar givit Axelson en oriktig föreställning om vad som är gällande
rätt i aktuellt hänseende. Det får vidare antagas att Axelson — då han i förevarande
sammanhang fick klart för sig att gällande bestämmelser hade ett annat
innehåll än han tänkt sig — inte hann tillräckligt överväga hur han borde handla.
Med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt anser jag mig kunna begagna
mig av min befogenhet att efterge åtal. Jag låter därför bero vid den allvarliga
erinran om skyldigheten att iakttaga medborgares grundlagsfästa rättigheter som
innefattas i det sagda.

Vad slutligen angår hamnstyrelsens önskemål om lagändring har jag visserligen i
olika sammanhang uttalat mig för möjlighet till viss sekretess i tjänstetillsättningsärenden
(se JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 192 o. f. och 1968 s. 148). Vad jag därvid
åsyftat är möjlighet att sekretesskydda infordrade yttranden och uppgifter om
den sökande. Erfarenheten visar nämligen att avgivna yttranden i tjänstetillsättningsärenden
på grund av offentlighetsregeln ofta är så urvattnade, att offentligheten
endast blir ett sken. Om infordrade yttranden blir sekretesskyddade, kan man
räkna med att myndigheterna mera öppet redovisar skälen för sin bedömning av
olika sökande. Däremot finns det inte samma behov att hemlighålla namnen på
sökande till viss befattning. Utan att veta namnen på alla sökande finns det överhuvudtaget
inte någon möjlighet att kontrollera att den mest meriterade utnämnts.
Den kontrollmöjlighet — som offentlighetsregeln ger press och allmänhet — kan
knappast avvaras beträffande så betydelsefulla ärenden som tjänstetillsättningsärenden.
Jag anser därför att det inte finns tillräckliga skäl för mig att i anledning av
det inträffade hos Kungl. Maj:t eller riksdagen göra framställning om lagändring.

12 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

354

Fråga om sekretesskydd för anmälare i barnavårdsärende

I en artikel i pressen i april 1969 med rubriken »Barnavården skyddar ej anmälaren»
återgavs en intervju med barnavårdsdirektören i Stockholms stad. Denne
skulle därvid ha sagt bl. a.: Namnet på den som gjort anmälan i barnavårdsärende
brukade lämnas ut till den ärendet rörde. Det kunde vara en dålig utgångspunkt
att försöka etablera kontakt, om man inte kunde säga varifrån anmälan kommit.
Man var givetvis medveten om att detta kunde vålla problem och obehag. Man
kunde dock göra undantag, om vederbörande klart uttalat att han eller hon önskade
detta. Kanske kunde barnavårdsnämndens praxis medföra att många drog sig
för att anmäla misstänkta fall av barnmisshandel m. m. Det gick dock att göra
anonyma anmälningar. Barnavårdsnämnden ville inte uppmuntra allmänheten till
sådana. Men kom en anonym anmälan, var barnavårdsnämnd skyldig att göra en
utredning.

Med anledning av innehållet i tidningsartikeln inhämtades yttrande från Stockholms
stads barnavårdsnämnd rörande praxis såvitt gällde tillämpning av 14 §
andra stycket andra meningen sekretesslagen. I yttrandet anfördes följande.

Stadgandet innebär en inskränkning i offentlighetsprincipen men också i de
skyldigheter, som enligt lag åvilar barnavårdsnämnden. Enligt 19 § bvl skall nämligen
barnavårdsnämnden, innan den tar ställning i barnavårdsärende, underrätta
dem som berörs av ärendet — den underårige själv, om denne fyllt femton år,
föräldrar, vårdnadshavare — om vad som framkommit vid utredningen och bereda
dem tillfälle att yttra sig däröver. Stockholms stads barnavårdsnämnd redovisar
därvid regelmässigt allt material, på vilket nämnden har att göra sin bedömning
och fatta sitt beslut, således även anmälares och andra uppgiftslämnares namn samt
vad de haft att anföra.

De inskränkningar i rätten för den eller de, mot vilka anmälan gjorts, att ta del
av nämndens utredningsmaterial, som sekretesslagen innehåller, har från barnavårdsnämndens
sida tolkats så att vägran utlämna ifrågavarande handlingar skall ske
endast om det föreligger uppenbar risk för att anmälaren eller uppgiftslämnaren
eljest förorsakas allvarlig skada. Hittills har sådan risk inte ansetts föreligga i något
av nämnden handlagt barnavårdsärende.

Antalet anmälningar direkt från allmänheten utgör en förhållandevis liten del av
det totala antalet anmälningar till nämnden. Vid muntliga anmälningar från allmänheten,
upplyses anmälaren om nämndens praxis vad gäller utlämnande av utredningsmaterialet.
Anmälaren får således tillfälle avgöra, om han eller hon önskar stå
bakom anmälan med sitt namn eller ej. Han kan, om han så önskar, ta tillbaka sin
anmälan eller framträda anonymt. Oavsett hur vederbörande ställer sig, blir självfallet
de uppgifter, som lämnats, föremål för bedömning och eventuell undersökning.

Efter en hänvisning till sitt yttrande i ett ärende av motsvarande art på nykterhetsvårdens
område, redovisat i JO:s ämbetsberättelse 1962 s. 270 ff. och till frågans
behandling i den av Romander och Grönlund utgivna kommentaren till bamavårdslagen
anförde JO Bexelius vid ärendets avgörande följande.

Bestämmelserna i 39 § andra stycket och 14 § andra stycket sekretesslagen ger

355

barnavårdsnämnd möjlighet att vägra part att ta del av handling som utvisar vem
som gjort anmälan i ärende rörande barnavård eller ungdomsvård eller som eljest
lämnat upplysningar i sådant ärende, om grundad anledning finns att antaga att
den, om vilken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats, skulle missbruka kännedom
i berörda hänseende till skada för annan person. Om detta sekretesskydd
för anmälare och uppgiftslämnare inte fanns, skulle helt visst många dra sig för att
lämna barnavårdsnämnd upplysningar, som bör komma till nämndens kännedom,
med påföljd att erforderliga ingripanden inte kommer till stånd eller sker alltför
sent. Ett effektivt förverkligande av samhällets vård om barn, alkoholister m. fl.
förutsätter därför — såsom besvärssakkunniga framhållit i sitt betänkande SOU
1964: 27 s. 315 — att enskilda utan risk för skada skall kunna lämna upplysningar
som erfordras som underlag för beslut om omhändertagande. Det är därför av vikt
att nyssnämnda bestämmelser i sekretesslagen iakttages och att detta sker ex officio
och utan att anmälaren eller uppgiftslämnaren särskilt påkallat anonymitet.

En praxis — enligt vilken namnet på den, som gjort anmälan eller lämnat uppgifter
i barnavårdsärenden, alltid utlämnas till parten — står alltså inte i överensstämmelse
med gällande lag och är ägnad att motverka det allmännas intresse av
att få vederhäftiga upplysningar om sådana missförhållanden, mot vilka ingripande
bör ske. Av utlåtandet från barnavårdsnämnden framgår emellertid att barnavårdsnämnden
i realiteten inte tillämpar en fullt så kategorisk praxis som nu sagts. En
anmälare bereds sålunda tillfälle, om han gör sin anmälan muntligen, att »ta tillbaka
sin anmälan eller framträda anonymt» och nämnden begagnar, även om anmälaren
föredrar att träda tillbaka, de upplysningar han lämnat. En sådan ordning är emellertid
enligt min mening mindre tillfredsställande från flera synpunkter. Dels uppkommer
härigenom en sakligt omotiverad skillnad i fråga om behandlingen av å ena
sidan skriftliga anmälningar och å andra sidan muntliga anmälningar. Dels uppmuntrar
ordningen till anonyma anmälningar, medan strävan borde vara att främja
anmälningar, beträffande vilka anmälaren med sitt namn står för de lämnade upplysningarna.
Med syftet med bestämmelserna i 14 § andra stycket sekretesslagen
överensstämmer bättre att det inte överlämnas åt anmälaren att avgöra om han
skall åtnjuta anonymitet eller ej utan att barnavårdsnämnden tar sitt ansvar enligt
lagen för att en anmälare får det anonymitetsskydd som han är berättigad till. Jag
är väl medveten om att barnavårdsnämnden här ställs inför mycket svåra bedömningsfrågor
och att nämnden saknar möjlighet att ge något bindande löfte om anonymitet
redan på anmälningsstadiet. Jag anser emellertid att det är angeläget att
den av lagstiftaren förutsatta ordningen med anmälningar av personer, som med
sina namn borgar för anmälningars innehåll, tjänar som riktmärke och att man inte
från barnavårdsnämndens sida direkt uppmuntrar till anonymt anmälande.

En särskild fråga är om, sedan tjänsteanteckningar gjorts vid muntlig anmälan
med notering av anmälarens namn, tjänstemannen äger att på begäran av anmälaren
stryka namnuppgiften och låta anmälningen framstå som anonym. Enligt min mening
kan det inte anses tillåtet för tjänstemannen att förfara på sådant sätt eller att
låta anmälaren »ta tillbaka sin anmälan». Sedan en anmälan väl gjorts, skall frågan

356

om anmälarens anonymitet bedömas enligt 14 § andra stycket sekretesslagen. Jag
vill understryka att ett utlämnande till part av en skriftlig anmälan eller tjänsteanteckningar
om en muntlig anmälan kan vägras endast om det finns objektivt stöd
för antagande att parten skulle missbruka kännedom om anmälarens namn till
skada för denne eller hans anhöriga. Enbart den omständigheten att anmälaren
begärt anonymitetsskydd är sålunda inte till fyllest.

De nu berörda bestämmelserna om sekretesskydd för anmälare och uppgiftslämnare
kan synas oförenliga med stadgandet i 19 § bvl, som ålägger barnavårdsnämnd
att innan ett ärende avgöres av nämnden underrätta den ärendet rör om vad
som framkommit vid utredningen samt bereda honom tillfälle att yttra sig däröver.
Ur rättssäkerhetssynpunkt är det givetvis av fundamental betydelse att ett för part
viktigt avgörande inte grundas på material som parten inte fått tillfälle att yttra sig
över. Det ligger också i sakens natur att uppgifter, som hålls hemliga för parten och
som denne alltså inte fått tillfälle att bemöta, inte kan tillmätas nämnvärt bevisvärde.
Jag har med hänsyn härtill förordat att utredare i vårdnadsärenden lämpligen
bör i sin utredningsrapport och redogörelse för nämnden medtaga endast sådana
för ärendet betydelsefulla sakuppgifter, som uppgiftslämnarna — dessa bör alltid
namnges — är beredda att bekräfta inför domstol om så erfordras (se JO 1961
s. lil). Detta förfaringssätt synes innebära den bästa säkerheten för att inte nämnden
och domstolen grundar sin bedömning på ovederhäftiga uppgifter. Vad nu sagts
avsåg närmast utredningar i ärenden rörande vem av föräldrar som vid skilsmässa
skall ha vårdnaden av barn men bör tillämpas även å utredningar i andra ärenden,
t. ex. rörande omhändertagande för samhällsvård.

Att handling som utvisar vem som gjort anmälan eller lämnat viss uppgift icke
kan utlämnas till part enligt förenämnda bestämmelser i sekretesslagen och att vissa
uppgifter därför inte kan medtagas i den utredning som skall ligga till grund för
nämndens ställningstagande, innebär inte att anmälningen eller uppgiften därför
bör lämnas utan avseende. Anmälningen eller uppgiften har nämligen, om den förefaller
välgrundad, betydelse som ett incitament för barnavårdsnämnden att igångsätta
utredning om saken.

Sekretesskydd i ärenden om vapenfri tjänst

Enligt lagen 3.6.1966 om vapenfri tjänst äger värnpliktig erhålla tillstånd att
fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring, om bruk av vapen mot
annan icke är förenligt med hans allvarliga personliga övertygelse och skulle medföra
djup samvetsnöd för honom. Ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst
prövas av vapenfrinämnden. Jämlikt 5 § i KK 3.6.1966 med vissa bestämmelser
om vapenfria tjänstepliktiga skall nämnden göra den utredning om sökandens personliga
förhållanden och övriga omständigheter som behövs för prövning av ansökningen.
Nämnden äger förordna särskild utredningsman att biträda vid utredningen.

357

Utredningsmannens till vapenfrinämnden ingivna sammanställning över vad som
inhämtats vid utredningen och hans utlåtande till nämden utgör allmän handling.
Sekretesslagen innehåller i gällande lydelse inte någon bestämmelse, som möjliggör
att sådan handling hemlighålles.

I en skrift, som inkom 23.3.1970, ställde Birgitta och Jan V. frågan om det var
förenligt »med den allmänt omfattade principen om den enskildes skydd» att utredningsmännens
utlåtanden innehållande uppgifter om enskilds personliga förhållanden
är offentliga. Birgitta och Jan V. frågade därjämte, om det kunde anses vara
riktigt att utredningsmannen fick tillgång till uppgifter, som var resultatet av tester
och upplysningar vilka lämnats under löfte om konfidentiell behandling. Vidare
frågades bl. a., om det kunde vara riktigt, att under utredning av ansökan om vapenfri
tjänst frågor ställdes till den sökande om samfundstillhörighet, föreningstillhörighet
och sökandens politiska förhållanden, samt att svaren redovisades i det
offentliga utlåtandet.

Vapenfrinämnden anförde i inhämtat remissyttrande följande.

Det ligger i sakens natur att något bevismedel i vedertagen mening icke står till
buds vid en utredning, som är inriktad på sådana ytterst personliga förhållanden,
som det här gäller. Man nödgas i stället så gott som uteslutande lita till vad man
kan få fram genom det personliga samtalet mellan utredningsmannen och sökanden.
Det är vidare självklart, att man som »bevisning» måste låta sig nöjas med ett på
utredningsmaterialet grundat antagande om sökandens innersta läggning och inställning.
Å andra sidan är det ur samhällets synpunkt viktigt att vapenfri tjänst icke
beviljas med mindre det framstår som sannolikt att villkoren härför är uppfyllda.

För att syftet med utredningen skall nås är det därför oftast nödvändigt, att utredningsmannen
vid samtalet med sökanden går in på frågor av ytterst personlig art,
som för sökanden måhända kan framstå som närgångna och som ett intrång i hans
personliga integritet. Det är sålunda ofrånkomligt att söka reda ut hur den av sökanden
uppgivna inställningen till vapenbruk uppkommit och hur djupt rotad den
är. För ändamålet är utredaren nödsakad att ta rätt på sökandens uppväxtförhållanden,
nuvarande miljö, bekantskapskrets, fritidsintressen, eventuella litteraturstudier
och påverkan av massmedia med mera dylikt. Eftersom en ansökan om vapenfri
tjänst innebär en begäran om befrielse från en synnerligen betungande samhällsplikt
är det naturligt, att samtalet även — och ofta synnerligen ingående — sysselsätter
sig med sökandens allmänna inställning till det rådande samhället och dess
olika funktioner och företeelser. Sökandens engagemang i olika politiska aktiviteter
och hans förenings- och samfundsverksamhet är då också av stort intresse. I sammanhanget
må nämnas, att sökandena som skäl för sin ansökan mycket ofta själva
åberopar sitt engagemang i olika samhällsfrågor, politiska, ekonomiska eller av
annat slag. Allmänt kan sägas, att ju mera ingående en utredning kan kartlägga
sökandens hela person, läggning och intressen, dess bättre blir underlaget för en
riktig bedömning av ansökningen. Det bör därför ligga i sökandens eget intresse att
på allt sätt medverka till att utredningen blir så fullständig som möjligt.

Utredningsmannens utlåtande är, sedan det inkommit till vapenfrinämnden, allmän
handling i tryckfrihetsförordningens mening. Någon möjlighet att sekretessbelägga
handlingen med stöd av 1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar synes icke föreligga. Härav följer att innehållet i utlåtandet
är tillgängligt för envar, som vill ta del av detsamma. Med hänsyn till att
utlåtandet ofta blottar för den enskilde djupt personliga förhållanden och ibland

358

även omständigheter, som kan vara till skada för sökanden om de kommer till
utomståendes kännedom, är frånvaron av sekretesskydd för utlåtandet enligt nämndens
mening synnerligen beklagligt. Nämnden anser, att det föreligger starka skäl
för att för ifrågavarande utlåtanden stadga samma sekretesskydd, som gäller i 14 §
sekretesslagen för där uppräknade handlingar, innebärande att handlingen i princip
icke får utlämnas utan medgivande av sökanden. Nämnden har också hos Kungl.
Maj:t gett till känna sin mening i detta hänseende.

I det inskrivningsförfarande, som tillämpas från och med hösten 1969, har de
tidigare använda s. k. kvalifikationskorten ersatts med s. k. grundutbildningskort
(gu-kort). Dessa innehåller, såvitt nu är av intresse, endast anteckningar i kodform
om utredningsresultat och kunskaper vid inskrivningstillfället.

Vapenfrinämnden överlämnar regelmässigt ifrågavarande kort till utredningsmannen
samtidigt med ansökningen. Det har synts nämnden naturligt och lämpligt
att även utredningsmännen får ta del av detta material för att utredningen skall
bli så rättvisande och fullständig som möjligt. Bestämmelserna i 14 § sekretesslagen
torde icke utgöra hinder för att utredningsmännen får del av handlingen. I
sammanhanget må framhållas att nämnden i Handledningen föreskrivit att utredningsmannen
icke för obehörig får yppa vad han i sitt uppdrag erfarit om enskilds
personliga förhållanden.

Innehållet i kvalifikationskortet eller grundutbildningskortet, i den mån det är av
hemlig natur, bör i princip icke redovisas i utredningsmannens utlåtande. Även för
det fall att ur kortet hämtat hemligt material är av särskild vikt för utredningen
bör utredaren undvika att blotta detsamma och i vederbörligt sammanhang i utlåtandet
i stället göra en allmänt formulerad hänvisning till kortet.

Birgitta och Jan V. avgav påminnelser. De förklarade sig — beträffande frågan
om de av utredningsmännen till nämnden ingivna handlingarna borde vara sekretesskyddade
— inte dela nämndens uppfattning att sekretesskydd borde införas.
De framhöll, att om valet skulle stå mellan att ge offentlighet åt personliga data
eller att sekretessbelägga uppgifterna, vore offentlighet enligt deras mening att
föredraga; ett annat alternativ vore emellertid att inte intaga personliga uppgifter
och politiska åsikter i utredningen.

JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande.

Såsom nämnden påpekat, nödvändiggör syftet med den undersökning det här
gäller, att utredningsmannen vid samtalen med sökanden går in på frågor av ytterst
personlig art. Det torde inte vara hållbart att anse utredningsmannen principiellt
förhindrad att därvid beröra sökandens samfundstillhörighet, föreningstillhörighet
och politiska förhållanden. Även om utredningsmannen söker undvika att
ställa direkta frågor därom, synes det ofrånkomligt att han — för att utreda om
sökandens negativa inställning till vapenbruk beror på allvarlig personlig övertygelse
och om bruk av vapen skulle medföra djup samvetsnöd för honom — ställer
frågor, vilkas besvarande ändock ger viss upplysning i de hänseenden, varom är
fråga. De uppgifter av mycket personlig natur som med hänsyn till det sagda
måste återgivas i utredningsmannens redogörelse till nämnden föranleder mig att i
likhet med vapenfrinämnden anse, att starka skäl föreligger för införande av bestämmelser
om sekretesskydd för de handlingar, varom nu är fråga. Det kan dock

359

anmärkas, att offentlighetskommittén i sitt betänkande — i likhet med Birgitta och
Jan V. — fann det föreligga ett så stort behov av insyn på ifrågavarande område,
att sådan handling som nu avses inte borde kunna hållas hemlig (SOU 1966: 60 s.
170). Enligt bemyndigande av Kungl. Majit den 11 april 1969 pågår för närvarande
en ny utredning om offentlighet och sekretess beträffande allmänna handlingar;
utredningen skall med beaktande av synpunkterna i de remissyttranden, som avgavs
i anledning av offentlighetskommitténs förenämnda betänkande, göra en förnyad
genomgång av de frågor offentlighetskommittén däri behandlat. Då således
frågan om behovet av sekretesskydd för handlingar i ärenden om vapenfri tjänst
kommer att prövas vid pågående översyn av sekretesslagstiftning, saknar jag anledning
att taga något initiativ i denna fråga. En kopia av detta beslut skall dock
översändas till de sakkunniga för kännedom.

Det må påpekas, att så länge något sekretesskydd inte föreligger, bör utredningsmannen
vid samtal med sökande undvika att uttala sig på sätt som kan vara ägnat
inge sökanden uppfattningen att utomstående inte kan taga del av de upplysningar
sökanden ger om sig själv.

Laga hinder föreligger ej att utredningsman får tillgång till de s. k. gu-korten.
Utredningsmännen har, såsom nämnden påpekat, tystnadsplikt med avseende på
innehållet i korten.

Fråga om omfattningen av sekretesskyddet för uppgifter lämnade till statens pris och

kartellnämnd

I klagoskrift påtalade firma G. att statens pris- och kartellnämnd i utredningen
»Färgbranschen» offentliggjort uppgifter om firmans totalomsättning åren 1967
och 1968, ehuru dessa uppgifter inhämtats från firman under angivande att de var
skyddade enligt 20 § sekretesslagen.

Efter remiss yttrade pris- och kartellnämnden bl. a. följande.

Som regel anges vid uppgiftsinsamlingen att uppgifterna är skyddade enligt 20 §
sekretesslagen (SFS 1956: 246). Detta innebär emellertid inte att lämnade uppgifter
inte kan komma att offentliggöras. Efter noggrann prövning av alla föreliggande
omständigheter bedömer nämnden huruvida de inhämtade uppgifterna till
någon del är av den beskaffenhet att de enligt 20 § sekretesslagen ej får offentliggöras.

Vad därefter gäller den skada som enligt vad firma G. hävdar offentliggörandet,
av företagets omsättning kunnat medföra får nämnden framhålla följande.

Den publicerade omsättningsuppgiften avsåg endast ett år, 1968. Utifrån denna
isolerade siffra kunde inte några slutsatser dräs om hur företagets omsättning utvecklats
under en viss period.

Den av nämnden publicerade siffran avsåg vidare totalomsättningen. Av denna
framgick sålunda inte hur företagets produktion fördelade sig på olika produktgrupper
ej heller hur försäljningen fördelade sig på olika kundkategorier.

360

JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande.

På grund av stadgandet i 3 § lagen den 1 juni 1956 om uppgiftsskyldighet rörande
pris- och konkurrensförhållanden är företagare skyldig att till statens prisoch
kartellnämnd efter anmaning lämna uppgift om förhållanden av beskaffenhet
att inverka på prisbildningen.

Handling som inkommit till nämnden eller där upprättats må jämlikt 20 § sekretesslagen,
i den mån handlingen innehåller upplysningar om viss företagares affärs-
eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända honom till men, icke
i andra fall än Konungen bestämmer utlämnas förrän 20 år förflutit från handlingens
datum.

I ärendet är upplyst att firma G. efter anmaning till pris- och kartellnämnden
lämnat uppgift om företagets omsättning och att uppgift om omsättningen år 1968
återgavs i en bilaga till en sedermera offentliggjord undersökningsrapport. Sedan
firman hos nämnden gjort anmärkning mot offentliggörandet av uppgiften om omsättningen,
återkallade nämnden utsända exemplar av utredningen och iordningställde
en ny version, som skiljde sig från den tidigare däri att uppgiften om firmans
omsättning utelämnades.

Beträffande frågan huruvida stadgandet i 20 § sekretesslagen innefattat hinder
mot ett offentliggörande av den infordrade uppgiften om firmans omsättning under
år 1968 får jag anföra följande.

Vad firman anfört eller eljest framkommit i ärendet ger inte belägg för att offentliggörandet
av uppgiften kan lända firman till men. Det kan å andra sidan inte
uteslutas att så under vissa förhållanden kan vara fallet. Med hänsyn härtill hade
uppgiften på grund av sekretessbestämmelsen inte bort återgivas i rapporten utan
att nämnden först sökt förvissa sig om att offentliggörandet av uppgiften inte kunde
medföra men för firman, i ali synnerhet som något verkligt behov av att medtaga
uppgiften inte förelåg med hänsyn till syftet med utredningen. Såsom framhölls
av 1954 års priskontrollutredning under förarbetena till gällande bestämmelser
bör största försiktighet iakttagas, när det gäller att publicera uppgifter som
kan hänföras till viss företagare. Man tänkte sig att publiceringen av uppgiftsmaterialet
skulle ske i bearbetad form och att primärmaterialet inte skulle offentliggöras
(jfr prop. 1956: 148 s. 50).

Det är emellertid uppenbart, att vad som förekommit med avseende å offentliggörandet
inte är av beskaffenhet att kunna läggas vederbörande befattningshavare
till last såsom tjänstefel, i all synnerhet som nämnden skyndsamt vidtagit rättelse i
anledning av den anmärkning som firman framställde mot uppgiftens offentliggörande.

På det frågeformulär, som använts vid nämndens inhämtande av ifrågavarande
uppgifter, är på var och en av de 16 sidorna antecknat att »uppgifterna är skyddade
enligt 20 § sekretesslagen». Detsamma har angivits i de följebrev som med
frågeformulären utsänts till företagen. Emellertid innebär 20 § sekretesslagen — såsom
nämnden påpekat i sitt remissyttrande — ej att lämnade uppgifter inte kan
komma att publiceras. Endast uppgifter, vilkas offentliggörande kan lända före -

361

tagare till men är överhuvudtaget föremål för sekretessen, och Konungen kan bestämma
om utlämnande, oavsett att offentliggörandet är till men för den enskilde
företagaren. Det får givetvis inte förekomma att allmänheten vilseledes beträffande
omfattningen av det sekretesskydd som nyssnämnda stadgande ger. Den uppgift
om sekretesskydd, som lämnas i nämndens anmaningar att inkomma med uppgifter,
är ägnad att ge den tillfrågade den uppfattningen att sekretesskyddet omfattar
alla lämnade uppgifter och sålunda har en väsentligt vidare omfattning än
lagbudet anger. Ur denna synpunkt finns anledning att rikta kritik mot det sätt
varpå uppgift om skyddet avfattats. Jag anser mig emellertid kunna utgå från att
nämnden, sedan den nu fått sin uppmärksamhet riktad på saken, kommer att omformulera
det besked om sekretesskydd, som lämnas i anmaningar till uppgiftsskyldiga.
Med hänsyn härtill anser jag mig beträffande klagomålen i denna del
kunna låta bero vid det påpekande som innefattas i det sagda.

En hos socialnämnd upprättad PM rörande L:s psykiska hälsotillstånd, vilken hos
nämnden hölls hemlig såsom handling i infagningsärende, lades till grund för polismyndighets
beslut att återkalla en vapenlicens för L. Fråga om L. kunde hos
polisen förvägras att ta del av PM

I en klagoskrift med bilagor påtalade L. bl. a. att en tjänsteman vid socialbyrån
i Skellefteå bristfälligt utfört en undersökning rörande L:s person, att L. vägrats
taga del av undersökningen, och att en honom meddelad vapenlicens indragits på
otillräcklig grund.

Av handlingarna framgick bl. a. följande.

Den 22 mars 1968 upprättade inspektören Ingemar Dahlqvist vid socialbyrån
i Skellefteå en promemoria rörande L:s personliga förhållanden. Till grund för
promemorian låg vid socialbyrån förda anteckningar rörande L., huvudsakligen uppgifter
från olika personer i hans omgivning. I promemorian uttalades under rubriken
sammanfattning, att det föreföll angeläget, att en läkarundersökning av L.
kom till stånd, och att polisen tog under prövning fortsatt vapenlicensinnehav beträffande
L. Promemorian översändes till polismyndigheten i Skellefteå. Socialbyrån
tog vidare initiativ till läkarundersökning av L. för eventuell intagning å mentalsjukhus.
Läkarundersökningen föranledde inte något s. k. vårdintyg. Däremot
beslöt polismästaren Filip Gerhardsson att omhändertaga ett hagelgevär, som L.
enligt särskilt tillstånd ägde inneha. Den 9 maj 1968 beslöt polisintendenten Stig
Holmlund dels att geväret i avvaktan på slutligt beslut skulle omhändertagas,
dels att förelägga L. att inom viss tid inkomma med intyg från psykiater att L.
kunde betros med att inneha vapen, vid äventyr att ärendet kunde komma att slutligen
avgöras utan L:s vidare hörande. Beslutet att omhändertaga vapnet grundades
på innehållet i Dahlqvists promemoria. I beslutet angavs, att »handlingarna i ärendet»
under tiden hölls tillgängliga hos polisen i Byske. L. efterkom ej föreläggandet

12* —Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

362

att förete läkarintyg. Genom resolution den 9 juli 1968 beslöt Holmlund att jämlikt
14 § vapenförordningen återkalla L:s tillstånd att inneha vapen. Sedan L.
anfört besvär över beslutet hos länsstyrelsen i Västerbottens län, beslöt länsstyrelsen
den 14 februari 1969 att ej ändra polismyndighetens beslut. Dessförinnan, den 19
december 1968 hade Dahlqvist vägrat L. att taga del av de på socialbyrån befintliga
handlingarna rörande L. över länsstyrelsens beslut i vapenärendet anförde L.
besvär hos Kungl. Maj:t, som emellertid lämnade besvären utan bifall. Den 22
oktober 1969 beslöt Holmlund att med stöd av 10 § sekretesslagen icke bifalla en
av L. gjord framställning att erhålla kopia av Dahlqvists promemoria.

Efter att ej ha funnit anledning till anmärkning beträffande myndigheternas åtgärd
i övrigt anförde JO Bexelius rörande frågan om L. ägt utbekomma den av
Dahlqvist upprättade promemorian följande.

Allmän handling kan hållas hemlig endast med stöd av direkt stadgande härom
i sekretesslagen eller ett av Kungl. Maj:t med stöd av lagen meddelat förordnande.
Enligt 39 § första stycket nämnda lag länder vad i lagen stadgats om sekretessskydd
ej till inskränkning i parts rätt att i mål och ärenden hos domstol eller annan
myndighet utbekomma dom, beslut och andra handlingar. Finnes av hänsyn till
allmänna eller enskilda intressen vara av synnerlig vikt att innehållet i annan handling
än dom eller beslut icke uppenbaras, må dock enligt andra stycket samma paragraf
med stöd av stadgande i lagen utlämnande av sådan handling till parten
vägras. Sekretesslagen innehåller emellertid inte någon bestämmelse om sekretessskydd
för handlingar i vapenärenden. Däremot stadgas i 10 § bl. a. att handlingar
rörande polismyndighets verksamhet till förekommande av brott ej må udämnas,
såvida skäligen kan befaras, att utlämnande skulle vara menligt för enskild person.
Vidare meddelas i 14 § bestämmelser angående sekretesskydd för handlingar i
ärenden rörande bl. a. sjukvård. Angår sådan handling någons intagning å anstalt,
och finnes grundad anledning antaga, att genom handlingens udämnande någons
personliga säkerhet skulle sättas i fara, må den person handlingen rör vägras att
taga del av handlingen.

Dahlqvists promemoria har upprättats för att läggas till grund för prövning av
fråga om någon åtgärd borde vidtagas från socialnämndens sida i anledning av L:s
hälsotillstånd. På grundval av innehållet i promemorian har nämnden också påkallat
läkarundersökning av L. för att utröna om förutsättningar förelegat för att
bereda L. psykiatrisk vård. Promemorian är således hos socialnämnden att anse
såsom handling i ärende angående någons intagande å sjukhus, varå bestämmelserna
i 14 § sekretesslagen är tillämpliga. Med hänsyn härtill och till vad som upplysts
i promemorian har socialnämnden haft synnerliga skäl för att med stöd av
39 § andra stycket och 14 § andra stycket vägra utiämna handlingen till L. Någon
kritik kan därför inte riktas mot socialnämnden för dess vägran att utiämna promemorian
till L.

Beträffande polismyndighetens vägran att utlämna promemorian är följande att
beakta.

363

Promemorian överlämnades av socialnämnden till polismyndigheten för prövning
av frågan om återkallelse av vapenlicensen och låg till grund för polismyndighetens
beslut att omedelbart omhändertaga vapnet och att förelägga L. att inom
viss tid inkomma med intyg från psykiater att han kunde betros med innehav av
vapnet, därvid handlingarna i ärendet — däribland promemorian — hölls tillgänglig
för L. hos polisen i Byske. Någon särskild utredning synes inte ha verkställts
av polisen. Promemorian utgjorde sålunda det enda materiella underlaget
för besluten i vapenärendet.

Socialnämndens överlämnande av promemorian till polismyndigheten är i sak
att anse såsom en framställning från nämnden om åtgärd i vapenärende. Det ligger
därför närmast till hands att uppfatta promemorian såsom en handling i vapenärende.
Sekretesslagen innehåller såsom nyss nämnts inte någon bestämmelse om
sekretesskydd för handlingar i vapenärenden. Handlingar i sådana ärenden är därför
i princip offentliga. I sådant ärende kan emellertid åberopas handling i annat
ärende, vilken åtnjuter sekretesskydd enligt bestämmelse i sekretesslag. Fråga är
alltså om utlämnandet av promemorian kunde av polismyndigheten vägras av sådan
anledning.

I sådant hänseende har Holmlund gjort gällande att handlingen skulle röra
polismyndighets verksamhet till förekommande av brott, varå 10 § sekretesslagen
är tillämplig. En så extensiv tolkning av ordalagen i nämnda lagrum torde inte ha
varit avsedd. Enligt min mening kan den inom socialnämnden upprättade promemorian
inte anses utgöra handling rörande polismyndighets verksamhet till förekommande
av brott. Promemorian kan därför inte anses åtnjuta sekretesskydd
på grund av stadgandet i 10 § sekretesslagen.

Väsentligt mera tveksam är frågan om polismyndigheten ägt vägra utlämna promemorian
till L. med stöd av bestämmelserna i 39 § andra stycket och 14 § andra
stycket sekretesslagen. Promemorian har ju hos socialnämnden otvivelaktigt utgjort
sådan handling i ärende som avses i sistnämnda lagrum. Promemorian kan
således sägas ha karaktär såväl av handling i vårdärende som av handling i vapenärende.
Även med beaktande härav är jag för min del — med hänsyn till det
sätt, varpå handlingen upprättats och överlämnats till polismyndigheten, och till
syftet därmed — benägen anse att promemorian hos polismyndigheten skall uppfattas
såsom en till myndigheten inkommen framställning, varå bestämmelserna
i 14 § andra stycket ej är tillämpliga. Denna uppfattning är väl förenlig med ett
under förarbetena till gällande bestämmelser (se 1927 års betänkande med förslag
till ändrade bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet s. 161) gjort uttalande
om att läkares samt hälso- och sjukvårdsmyndigheters udåtande och intyg
inte borde anses hemliga, då de förekom i ärenden som i och för sig ej föll inom
allmänna hälso- och sjukvården. Med denna tolkning av hithörande bestämmelser
skulle polismyndigheten alltså ha saknat laga grund för sin vägran att utlämna handlingen
till L. (jfr R 1951 not I nr 251).

Jag är emellertid angelägen framhålla att förevarande tolkningsspörsmål ger
utrymme för olika meningar. Vad som skall anses utgöra gällande rätt i nu berörda

364

hänseende kan endast avgöras genom att frågan bringas under regeringsrättens
prövning. Med hänsyn härtill kan någon kritik självfallet inte riktas mot Holmlund
för att han tolkat de aktuella bestämmelserna på annat sätt än här skett, i all synnerhet
som L. kan på nytt påkalla polismyndighetens beslut i saken och, om myndigheten
vidhåller sin mening, överklaga beslutet, i sista hand till regeringsrätten.

Genom Holmlunds beslut blev L. helt betagen möjlighet att ta del av det material
på vilket polismyndighetens beslut i vapenärendet grundades. Holmlunds
tolkning av bestämmelserna har därför lett till ett för L. mycket menligt resultat.
Det kan mot bakgrunden av dennes starka intresse att få del av promemorian
ifrågasättas om det fanns synnerliga skäl att förvägra L. att ta del av promemorian.
Enligt min mening hade åtminstone de sakliga uppgifter promemorian innehåller
bort delges L. Enligt vad jag under hand inhämtat har emellertid justitiedepartementet
sedermera delgivit L:s ombud innehållet i promemorian. Med hänsyn härtill
påkallar ärendet i denna del inte vidare åtgärd från min sida.

Jag vill tillägga att om det ansetts sakligt befogat att hemlighålla promemorian,
borde man med hänsyn till sekretessbestämmelserna ha framgått på ett annat sätt
än som skedde. Socialnämnden kunde exempelvis — med omnämnande att nämnden
verkställt utredning för att bedöma behovet av läkarundersökning — ha inskränkt
sig till att endast påkalla polismyndighetens utredning av frågan om licensens
återkallande, varefter polismyndigheten, efter att hos nämnden ha tagit del av
promemorian, verkställt egen utredning, vilken begränsats till faktiska uppgifter
och inte behövt innehålla något som, om det bringades till L:s kännedom, kunde
sätta uppgiftslämnarnas säkerhet i fara. Om så skett hade något behov av att hemlighålla
det material, på vilket polismyndigheten skulle grunda sitt beslut, icke behövt
uppkomma.

Tidpunkt för offentlighet av budgetförslag

I ett genom klagomål anhängiggjort ärende uppkom fråga när ett förslag till
budget, som utarbetats av arbetsutskott inom drätselkammare, får karaktär av allmän
handling. Klagomålen avsåg Piteå och klaganden uppgav, att han den 16
oktober 1969 vägrats taga del av arbetsutskottets budgetförslag, oaktat förslaget
expedierats till drätselkammarens ledamöter samma dag.

Efter remiss yttrade drätselkammaren: Utgifts- och inkomststat för år 1970 behandlades
av drätselkammarens arbetsutskott i egenskap av budgetberedning den
14 oktober 1969. Justeringen av protokollet beslutades skola äga rum den 22 oktober
1969 klockan 8. Drätselkammaren anser, att ärendet slutbehandlats för arbetsutskottets
del först efter det att justering verkställts den 22 oktober 1969, och
att ärendet är offentligt först den dagen. Detta bör gälla oaktat handlingarna i samband
med kallelse till sammanträde utsänts till drätselkammarens ledamöter, innan
arbetsutskottets protokoll justerats.

365

JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande bl. a.

Kommuns förslag till utgifts- och inkomststat uppgöres jämlikt 54 § kommunallagen
av kommunens styrelse, således i stad av drätselkammare. Enligt 43 §
samma lag må fullmäktige antaga reglemente för kommunens styrelse. I reglementet
må bestämmas bl. a. att styrelsen äger uppdraga åt särskild inom densamma
bildad avdelning att å styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden,
dock att framställning eller yttrande till fullmäktige icke må beslutas annorledes än
av styrelsen samfällt.

I Piteå har drätselkammaren med stöd av sådant bemyndigande uppdragit åt
ett arbetsutskott bestående av fem ledamöter, alla tillika ledamöter av drätselkammaren,
att dels fungera såsom en avdelning jämlikt 43 § kommunallagen med beslutanderätt
i vissa närmare angivna frågor, dels bereda ärenden, som skall avgöras
av drätselkammaren in pleno, bl. a. uppgörandet av budgetförslag.

Med avseende å ärenden som skall beslutas av drätselkammaren är arbetsutskottet
sålunda att uppfatta såsom ett beredande organ inom drätselkammaren. I
dessa fall har arbetsutskottet inte sådan självständig ställning i förhållande till
drätselkammaren att utskottet kan anses utgöra sådan kommunalmyndighet som
avses i 2 kap. 3 § TF.

Av det sagda följer att det ifrågakomna inom drätselkammarens arbetsutskott
utarbetade budgetförslaget inte blev att anse såsom upprättat i TF:s mening, förrän
förslaget slutbehandlats inom drätselkammaren i dess helhet. Först då fick förslaget
karaktär av allmän handling. Att ett inom en myndighet uppsatt utkast utsändes
till dem som skall besluta i saken kan givetvis inte göra utkastet till allmän
handling. Drätselkammaren förfor därför inte felaktigt, då kammaren den 16
oktober 1969 vägrade att utlämna budgetförslaget.

Fråga om visst beslut av samarbetskommitté var ägnat att påverka ledamot att
avstå från rätten att lämna meddelande till pressen

I Sölvesborgs-Tidningen förekom den 12 december 1969 en artikel under rubriken
»Efterspel i Gammalstorp». Enligt artikeln hade sammanläggningskommittén i
sölvesborgsblocket »satt munkavle» på ledamöter av kommittén genom att besluta,
att endast en person hade rätt att lämna informationer till pressen; sedan en annan
än den sålunda utsedde lämnat uppgifter till tidningen, hade enligt ett sammanträdesprotokoll
från Gammalstorps kommunalnämnd två ledamöter beklagat, att
kommitténs beslut ej iakttagits.

Efter remiss inkom yttrande från samarbetsnämnden för kommunblocket Gammalstorp—Mjällby—Sölvesborg.

Av handlingarna framgick i korthet följande.

Samarbetsnämnden beslöt den 23 oktober 1969 att rekommendera kommunerna
i blocket att välja vardera fem personer till en kommitté att överenskomma om

366

vissa frågor för den vidgade kommunen. Av de sedermera utsedda kommittéledamöterna
var flertalet tillika ledamöter i vederbörande kommuns styrelse. Vid sammanträde
den 3 december 1969 träffade kommittéledamötema bl. a. — efter en
längre diskussion — viss överenskommelse rörande principerna för presidieposternas
fördelning vid en sammanläggning av blockets kommuner. Enligt protokollet
från sammanträdet beslöt kommittén därefter enhälligt »att uppdraga åt sekreteraren
att i samråd med ordföranden lämna referat till tidningspressen ang. de beslut
som fattas av kommittén». Den 2 och den 5 december höll kommunalnämnden i
Gammalstorp sammanträde. Det därvid upprättade protokollet innehåller bl. a. dessa
anteckningar:

Vid ärendets fortsatta behandling beklagar hrr Arne Sonesson och Nils Erik
Jönsson att referat från sammanläggningskommitténs sammanträde den 3.12. inlämnats
till Sölvesborgstidningen och refererats den 4.12.1969. Kommittén hade
enhälligt beslutat att kommitténs sekr. skulle referera de fattade överenskommelserna.
Ledamöterna anser, att det i Sölvesborgstidningen införda politiskt influerade
referatet kan påverka ett ställningstagande till kommunsammanläggningen i negativ
riktning.

Samarbetsnämnden anförde i sitt remissvar följande beträffande kommitténs beslut
den 3 december:

Syftet med detta beslut var att kommittén genom sekreteraren skulle tillhandahålla
tidningspressen sakligt riktiga referat från sammanträdena. Eftersom beslutet
var enhälligt fanns anledning att räkna med ledamöternas lojala medverkan ifråga
om syftets uppnående men någon tanke om att förbjuda enskilda ledamöter att
vända sig direkt till pressen med sina synpunkter på fattade beslut har icke förelegat.
Samarbetsnämnden bestrider att beslutet tillkommit i sådan avsikt eller kan
tilläggas en sådan innebörd.

Kommittén har numera slutfört sin verksamhet.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen tillerkänner envar rätt att, i
alla de fall då ej annat är föreskrivet i tryckfrihetsförordningen, lämna upplysningar
till pressen i vilket ämne som helst. På grund av detta stadgande handlar den myndighet
i strid mot grundlagen, som ålägger någon tystnadsplikt gentemot pressen i
annat fall än då sådan plikt är föreskriven i lag. Varje form av påtryckning måste
i detta hänseende bedömas på samma sätt som ett formligt åläggande.

Uttalandet i remissvaret, att anledning fanns att räkna med ledamöternas »lojala
medverkan» visar, att syftet med beslutet var att andra än sekreteraren skulle påverkas
att avstå från att lämna pressen upplysningar om vad som förevarit. En dylik
påverkan från ett offentligt organs sida är enligt min mening oförenlig med
nyssnämnda grundlagsstadgande. Med detta påpekande är ärendet av mig slutbehandlat.

Angående efterforskande av meddelare till tidning

367

I klagoskrift riktade redaktören H. klagomål mot avdelningschefen Th. vid socialförvaltningen
i Eskilstuna för det Th. krävt upplysningar av H., varifrån denne
fått vissa uppgifter, som han ämnade publicera i en tidningsartikel. H. påtalade också,
att Th. satt sig i förbindelse med chefen för Eskilstunapolisens spaningssektion
och påstått, att H. »tipsats» därifrån.

Efter remiss inkom yttrande från socialvårdsnämnden.

H. avgav påminnelser och påtalade därvid också, att Th. bedrivit efterforskningar
av meddelaren genom att förhöra sin egen personal.

Av handlingarna och inhämtade upplysningar framgick bl. a.: Den 11 mars 1970
ringde H. till Th. och uppgav sig ha fått kännedom om att två män, som var föremål
för åtgärder enligt lagen om nykterhetsvård, anställt skadegörelse på ett hotell
i Saxnäs. Th. förklarade, att han inte kände till uppgifterna. Påföljande dag fick
Th. höra, att polisinspektören J. W. lämnat uppgifter av samma innebörd vid ett
möte med bl. a. företrädare för socialvårdsnämnden. Efter att ha företagit viss utredning
i saken fann Th., att uppgifterna om skadegörelsen var betydligt överdrivna.
Då Th. befarade att männen i fråga kunde skadas av de felaktiga uppgifterna, satte
han sig i förbindelse med chefen för polisens spaningssektion, förste polisassistenten
T., enligt Th. i syfte att med denne diskutera hur socialvårdsnämnden och polisen
i fortsättningen borde förhålla sig vid kontakter med pressen. Vad Th. därvid yttrade
uppfattade T. så att Th. förebrådde skyddspolisen att ha försett H:s tidning
med uppgifter som vidtagits beträffande de båda männen. Samma dag ringde Th.
till H. och uttryckte — enligt Th. — önskemål att få veta vem eller vilka av Th:s
kolleger som utlämnat sekretessbelagda uppgifter till H.; enligt H. hade Th. »i tämligen
fräna ordalag» krävt att få veta, varifrån uppgifterna kom.

JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande.

Jämlikt 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen (TF) står det envar
fritt att, i alla de fall då ej annat är i TF föreskrivet, meddela uppgifter och underrättelser
i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare
eller utgivare eller, om för skriften finnes särskild redaktion, till denna eller till
företag för yrkesmässig förmedling av nyheter till periodiska skrifter.

I 3 kap. TF lämnas närmare bestämmelser om meddelares rätt till anonymitet.
Jämlikt 1 § får boktryckare, förläggare eller annan, som har att taga befattning med
skrifts tryckning eller med tryckt skrifts utgivning, inte mot författarens vilja uppenbara
vem författaren är, med mindre sådan skyldighet är i lag föreskriven. Denna
bestämmelse skall enligt 4 § äga motsvarande tillämpning i fråga om den som lämnat
meddelande för offentliggörande i tryckt skrift. I lag föreskriven skyldighet
att yppa författares eller meddelares identitet föreligger vid vittnesförhör eller partsförhör
enligt rättegångsbalken. Under förarbetena till gällande TF uttalades, att
den som hör till kretsen av de i 3 kap. 1 § andra stycket avsedda personerna, och

368

som mot författares vilja yppar dennes namn vid polisförhör bör vara straffri under
förutsättning att förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen är misstänkt
för brott. I sådant fall får nämligen vittnesförhör äga rum jämlikt 23 kap.
13 § rättegångsbalken. Obehörigt röjande av meddelare straffas jämlikt 3 kap. 5 §
TF. Jämlikt 7 kap. 3 § andra stycket TF får den, som brutit mot lagstadgad tystnadsplikt
åtalas för detta och därför ådömas ansvar i vanlig ordning, ehuru meddelandet
skett för offentliggörande i tryckt skrift.

Den som är eller varit verksam inom samhällets nykterhetsvård får jämlikt 64 §
andra stycket lagen om nykterhetsvård inte obehörigen yppa vad han därvid erfarit
rörande enskilds personliga förhållanden.

Jag har i annat sammanhang (ämbetsberättelsen 1964 s. 440 ff) belyst frågorna
om det anonymitetsskydd, som TF tillförsäkrar meddelare till tidningspressen, och
om den, som är underkastad ämbetsansvar, äger efterforska källan till ett pressmeddelande.
Jag fann, att svensk lag inte innehåller något förbud för den som —
utan att tillhöra den begränsade grupp som kan straffas för obehörigt röjande jämlikt
3 kap. 5 § TF — fått reda på vem som lämnat ett meddelande, att röja vem
denne är, och att det inte heller finns något generellt förbud att bedriva efterforskningar
med avseende på ursprunget till en anonym uppgift. Jag anförde härom
vidare:

Vad angår frågan om den som är underkastad ämbetsansvar äger efterforska
källan till ett pressmeddelande är följande att beakta. Stadgandena om anonymitetsskydd
uppbäras av den grundsatsen, att det är ett viktigt intresse ur både samhällets
och den enskilde meddelarens synpunkt att det icke onödigtvis röjes, vem
som lämnat meddelande till pressen. Med denna grundsats är icke förenligt att en
befattningshavare i det allmännas tjänst i tjänstesammanhang — utan laga skäl —
i strid med det anonymitetsskydd, TF velat tillerkänna meddelare, efterforskar dennes
identitet. Laga skäl till dylik efterforskning kan föreligga, om publicerad uppgift
omfattas av lagstadgad tystnadsplikt och det därför kan antagas att någon tjänsteman
gjort sig skyldig till brott mot sådan tystnadsplikt. I ett sådant fall kan hinder
icke anses möta för överordnad myndighet att verkställa undersökning. Givetvis
är icke heller polismyndighet i sådant fall hindrad att företaga undersökning. Om
en tjänsteman i samband med tjänsten utan vägande skäl av nu antytt slag efterforskar
källan till visst pressmeddelande, måste detta enligt min mening — såsom
stridande mot principen om meddelares anonymitetsskydd — anses innebära ett
åsidosättande av vad som åligger tjänstemannen enligt tjänstens beskaffenhet.

Vad H. påtalat är dels att Th. skulle ha krävt upplysningar av H. om meddelaren,
dels att Th. vid samtal med T. påstått, att uppgifterna kom från polisen, dels
ock att Th. förhört sin egen personal.

Om någon av tjänstemännen vid socialvårdsnämnden hade lämnat ifrågavarande
uppgifter till H., hade ansvar jämlikt 64 § lagen om nykterhetsvård (jfr 7 kap. 3 §
TF) kunnat ifrågakomma. Med hänsyn därtill kan — i enlighet med mina ovan
återgivna uttalanden — den omständigheten att Th. må ha anställt förhör med sina
underordnade självfallet inte föranleda någon anmärkning från min sida. Jag lämnar
därför H:s klagomål därom utan åtgärd.

369

Inte heller kan det i och för sig läggas Th. till last som fel, att han vid samtalet
med T. må ha uttryckt sitt missnöje med att polisen lämnat de ifrågavarande uppgifterna
till tidningen.

En annan fråga är om Th. hade rätt att genom frågor till H. efterforska meddelarens
identitet. Detta spörsmål kan inte utan vidare bedömas på samma sätt som
efterforskningarna hos nämndens personal, eftersom H. till skillnad från denna
personal skulle ha gjort sig skyldig till obehörigt röjande jämlikt 3 kap. 1, 4 och
5 § § TF, om han för Th. mot meddelarens vilja uppenbarat dennes identitet.

I ett fall sådant som det förevarande, då två allmänna intressen — intresset av
att skydda meddelares anonymitet och intresset av att beivra sådana brott mot tystnadsplikt
som försvårar möjligheten att hjälpa alkoholsjuka — kollidera, är det uppenbart
att den tjänsteman, som har befogenhet och skyldighet att utreda brott mot
tystnadsplikt, vid utredningen måste respektera förbudet för författare eller utgivare
att röja meddelares identitet. Den omständigheten att tjänstemannen har laga
skäl att efterforska vem som är meddelaren kan nämligen inte medföra rätt att
förleda annan att begå brott. Går tjänstemannen så långt i sina efterforskningar,
måste han anses handla i strid med vad som åligger honom på grund av tjänstens
beskaffenhet.

Det sagda innebär ingalunda att det skulle vara något hinder för utredare av
brott mot tystnadsplikt att ställa frågor till författare eller utgivare, vilka har samband
med utredningen. Det måste sålunda — under förutsättning att laga skäl till
efterforskning finnes — anses fullt korrekt att tjänstemannen frågar om meddelaren
är villig att avstå från sin rätt till anonymitet. Det är vidare att märka att H. i det
nu aktuella fallet var oförhindrad att förklara att meddelaren inte var någon som
var bunden av tystnadsplikt. Vad en tjänsteman däremot inte får göra är att söka
förmå författare eller utgivare att röja anmälarens identitet, förrän skyldighet härtill
föreligger på grund av stadgande i lag (jfr den i 23: 12 andra stycket RB angivna
tidpunkten). Fråga får inte heller framställas på sådant sätt att den kan inge den
tillfrågade föreställningen att han kan utan samtycke av meddelare röja dennes identitet.

När det nu gäller att mot bakgrunden av det sagda bedöma om Th. vid telefonsamtalet
med H. åsidosatte sin skyldighet att respektera förbudet för H. att röja
meddelarens identitet är att konstatera att uppgifterna om vad som förekom vid
samtalet går isär. Det är inte sannolikt att ytterligare utredning i ärendet skulle ge
klarhet i vad Th. exakt sade vid tillfället. Saken har inte heller den betydelse att
det kan anses motiverat att föranstalta om förhör med parterna. Jag bedömer därför
saken med utgångspunkt från att Th:s uppgifter om samtalet inte blivit vederlagda.

Enligt vad Th. själv uppgivit skulle han vid samtalet ha uttryckt önskemål att få
veta vem eller vilka av hans kolleger som utlämnat sekretessbelagda uppgifter. Att
uttrycka ett dylikt önskemål behöver visserligen inte uppfattas såsom en otillbörlig
påtryckning att förmå H. till något som var för honom olagligt. Härtill kommer
att Th. av allt att döma utgick från att det var någon polisman som utlämnat de

370

sekretesskyddade uppgifterna samt att H. såsom förut nämnts var oförhindrad att
säga att meddelaren inte var tjänsteman vid socialförvaltningen. Å andra sidan kan
ett uttalande av berörda innebörd inge föreställningen att H. ägde utan att inhämta
samtycke av meddelaren röja vem denne var. För min del anser jag därför att en
tjänsteman, som har att utreda brott mot tystnadsplikt, bör avhålla sig från att
ställa frågor, som berör spörsmål om meddelares identitet, utan att klargöra att
tjänstemannen givetvis respekterar förbudet för författare eller utgivare att röja
meddelares identitet. Detta gjorde inte Th. Vad som härutinnan förekommit enligt
Th:s berättelse om samtalet är emellertid inte av beskaffenhet att kunna medföra
ansvar för honom.

Av nu anförda skäl kan klagomålen inte föranleda vidare åtgärd från min sida.

II.

I en den 22 oktober 1969 inkommen skrift påstod författaren E., att en kriminalassistent
i Göteborg vid förhör sökt provocera E. att avslöja en person, som lämnat
E. vissa uppgifter för en av denne författad artikel i veckotidningen Lektyr.

Av tillgängliga handlingar framgick följande.

Nummer 41 år 1969 av tidningen Lektyr innehöll en artikel, som handlade om
besiktning av bilar hos AB Svensk Bilprovning i Göteborg. Artikeln angavs författad
av E. i samarbete med viss annan person. Det uppgavs i artikeln bl. a. att författaren
talat med en person om »konsten att kontrollbesiktiga bilar medelst mutor»,
och att denne i samband därmed åtog sig tillse, att en av författaren inköpt bil
i mycket dåligt skick skulle godkännas vid kontrollbesiktningen eller i allt fall inte
beläggas med körförbud. Bilen påstods vid testning hos Motormännens testanstalt
ha betecknats som livsfarlig. I artikeln uppgavs slutligen, att nämnda person sedermera
förmått en besiktningsman vid AB Svensk Bilprovning att mot ersättning å
100 kr. underlåta att belägga bilen med körförbud. Sedan Aktiebolaget Svensk Bilprovning
i anledning av artikeln hos åklagarmyndigheten i Göteborg hemställt om
utredning i saken, inleddes förundersökning. Vid denna hördes bl. a. E. Denne tillfrågades
därvid av förste kriminalassistenten Ivar Nilsson, om han var villig att
»samarbeta» genom att uppge namnet på »fixaren». E. förklarade sig emellertid
inte kunna yppa dennes identitet.

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser anförde JO Bexelius vid ärendets
avgörande följande.

I det här aktuella fallet innefattade artikeln i tidskriften Lektyr uppgifter som —
om de är riktiga — föranleder misstanke mot vissa tjänstemän om tagande av muta
och eventuellt mot E. och/eller den s. k. fixaren för bestickning. Att åklagarmyndigheten
i anledning av anmälningen från AB Svensk Bilprovning inledde förundersökning
måste därför anses helt korrekt. Eftersom E. och en annan person i Lektyr
uppgivits som författare och sålunda ej gjorde anspråk på någon anonymitet förelåg
intet som helst hinder mot deras hörande, vilket ej heller påståtts i ärendet.

Besvarandet av de frågor som Nilsson ostridigt ställde till E. ifråga om »fixarens»

371

identitet skulle otvivelaktigt ha klarlagt vem som lämnat E. vissa av denne i artikeln
återgivna uppgifter. Enligt artikeln hade »fixaren» emellertid inte bara lämnat uppgifter
till E. utan även i samråd med denne företagit aktiva åtgärder — underhandlingar
med anställda hos AB Svensk Bilprovning, placerande av pengar i bilens
handskfack m. m. — som delvis bevittnats av E. och som kunde antagas ingå som
led i en brottslig verksamhet. Det i 3 kap. TF stadgade förbudet mot att yppa vem
meddelare är kan rimligen inte ha utgjort hinder för Nilsson, som fått i uppdrag
att bedriva förundersökning till utrönande av om någon kunde misstänkas för brott,
att till de inblandade ställa frågor om vad de själva iakttagit eller företagit. En så
vidsträckt tolkning av bestämmelserna om anonymitetsskydd har inte stöd i ordalagen
av bestämmelserna och kan uppenbarligen icke ha varit av lagstiftaren avsedd.

Av nu angivna skäl finner jag för min del Nilssons fråga till E. om »fixarens»
identitet ej kunna föranleda någon anmärkning. Även om delade meningar må
kunna hävdas i fråga om anonymitetsskyddets omfattning är det i allt fall uppenbart,
att Nilssons — enligt min mening riktiga — tolkning av bestämmelserna icke
kan läggas honom till last såsom fel. Ärendet avskrives därför från vidare handläggning.

Åsidosättande av tystnadsplikt
I.

I ett hos JO anhängiggjort ärende uppkom fråga, huruvida en tjänsteman — B.
— som ägt tillgång till det hos länsnykterhetsnämnd förda arbetsregistret ägt att
taga del av registret och lämna uppgifter därur till stöd för tjänstemannens utom
tjänsten gjorda anmälan hos JO.

Omständigheterna var i korthet följande.

I en skrivelse till JO anförde B. klagomål mot åklagare i Göteborg för det denne
beslutat att åtal ej skulle väckas mot L. för ifrågasatt misshandel av B. I skrivelsen
kritiserade B. förundersökningen och anförde bl. a.

Utöver vad ovan anförts vill jag som min åsikt framhålla, att ett icke oväsentligt
underlag för en rättslig prövning av ärendet torde föreligga med hänsyn till den
misstänktes tidigare straffmässiga belastning och arten av de av honom tidigare begångna
alkoholbetingade brotten. Den misstänkte har tidigare, och senast under
fjolåret, vid sju olika tillfällen dömts till straffarbete i sammanlagt 36 månader,
fängelse i en månad samt vid ett tillfälle 75 dagsböter för begångna alkoholbetingade
brott.

Med stöd av 9 § instruktionen för riksdagens ombudsmän överlämnade JO Thyresson
B:s skrivelse till överåklagaren i Göteborg för handläggning.

I skrivelse som kom in hit 4.5.1970 ifrågasatte L. om B. inte gjort sig skyldig
till brott mot tystnadsplikt genom att som privatperson forska i brottsregistret.

I anledning av skrivelsen anmodades B. att yttra sig i den uppkomna frågan

372

huruvida han åsidosatt för honom såsom nykterhetsvårdstjänsteman gällande regler
om sekretess genom att anskaffa och i skrivelsen till JO lämna uppgifterna om
lagföringar av L.

B. upplyste i sitt svar först att han under vissa tider uppehållit tjänsten som statens
nykterhetsvårdskonsulent i Göteborgs och Bohus län. I denna egenskap hade
han haft tillgång till det hos länsnykterhetsnämnden förda arbetsregistret avseende
inom länet bosatta personer, som dömts till ansvar eller blivit omhändertagna för
alkoholbetingade förseelser eller brott. Han ansåg sig inte ha brutit mot sin tystnadsplikt
och åberopade att han, då han i skrivelsen till JO påtalade L:s straffmässiga
belastning avseende alkoholbetingade förseelser och brott, gjorde det med visshet
om att JO är i högsta grad behörig att ta del av sådana uppgifter och att full
trygghet kunde anses vara för handen att uppgifterna ej skulle komma att skada
L. i något hänseende. Vidare hade han ansett uppgifterna vara av väsentlig betydelse
för JO:s bedömning av ärendet.

JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande.

Det register från vilket de ifrågavarande uppgifterna hämtats är underkastat bestämmelserna
i 14 § sekretesslagen.

Av utredningen i ärendet får anses framgå att B. tagit del av vad registret innehöll
om L. och att detta skedde i syfte att utnyttja uppgifterna till stöd för hans
utom tjänsten gjorda anmälan till JO. Det måste anses oförenligt med beskaffenheten
av den av B. innehavda tjänsten att han, som var av jäv hindrad att ta befattning
med något tjänsteärende rörande L., för annat än tjänsteändamål inhämtade
sekretesskyddade uppgifter ur registret beträffande denne. B. förfor följaktligen
felaktigt redan genom att i angivet syfte efterforska vad registret innehöll beträffande
L.

Vad därefter angår frågan huruvida B., som på grund av 64 § nykterhetsvårdslagen
hade tystnadsplikt med avseende å de uppgifter han inhämtat rörande L.,
kan anses ha brutit mot denna tystnadsplikt genom att i sin anmälan till JO återge
från registret hämtade uppgifter rörande L., får jag anföra följande.

Enligt 64 § nykterhetsvårdslagen får den som är eller varit verksam inom samhällets
nykterhetsvård ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds
personliga förhållanden. Som framgår av regelns ordalydelse är tystnadsplikten inte
absolut. Förbudet mot yppande riktar sig endast mot sådant yppande som sker obehörigen.
Frågan om ett yppande är obehörigt är att bedöma med hänsyn till vem
som får del av uppgifterna samt till syftet med och sättet för yppandet.

I förevarande fall skedde yppandet i en skrivelse till JO i syfte att förse JO med
underlag för prövningen av frågan om åklagaren rätt fullgjort sina åligganden i
fråga om förundersökningen och åtalsprövningen. Uppgifterna saknade inte helt
relevans för JO:s prövning. Vilken mening man än må ha om behovet av att JO
upplystes om förhållandena, är det dock uppenbart att det inte kan läggas B. till last
som fel att han för sin del bedömde saken så att JO behövde uppgifter för sin prövning.
Ur nu angivna synpunkter kan den till JO lämnade informationen inte anses
ha skett obehörigen.

373

Vad därefter angår frågan om uppgifterna yppats på ett obehörigt sätt är att
märka att uppgifterna lämnades i en skrivelse till JO. Skrivelser till JO blir allmänna
handlingar, då de kommer in till JO. Bestämmelserna i sekretesslagen är sådana
att skrivelser till JO inte annat än i mycket begränsad utsträckning kan hållas
hemliga. Från den sekretess, sorn enligt 10 § sekretesslagen gäller bl. a. hos åklagarmyndighet,
har sålunda i paragrafens andra stycke uttryckligt undantag gjorts
för riksdagens ombudsmän. B:s av L. påtalade skrivelse till JO blev alltså allmän
och offentlig handling då den kom in till JO. De i skrivelsen lämnade uppgifterna
om L. kunde följaktligen inte hållas hemliga hos JO.

När myndighet i anledning av anförda klagomål vill till förklaring av vidtagen
åtgärd åberopa uppgifter ur hemlig handling, brukar myndighet med erfarenhet av
sekretesslagstiftningen göra detta genom att i sitt yttrande till JO hänvisa till den
hemliga handlingen. Att en dylik handling inkommer till JO påverkar inte handlingens
status i sekretesshänseende. Sekretessen kan följaktligen härigenom bevaras.
Av det sagda följer inte att det alltid skulle vara fel att i en handling, som blir offentlig
då den inkommer till JO, åberopa uppgift ur hemlig handling. Frågan härom
får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Det kan t. ex.
vara fullt försvarligt att en myndighet, som blir offentligen angripen för viss vidtagen
åtgärd, till förklaring av densamma åberopar uppgift ur hemlig handling rörande
angriparen.

I det nu aktuella fallet var det för att ge JO erforderlig information inte nödvändigt
att lämna de påtalade upplysningarna om L. i en skrivelse som blev offentlig
när den inkom till JO. Omständigheterna var inte heller eljest sådana att det var
försvarligt att lämna uppgifterna i en handling som måste bli offentlig. Det hade
varit tillräckligt om B. som en brist i handläggningen framhållit att vad L. tidigare
låtit komma sig till last inte blivit tillbörligen beaktat vid åtalsprövningen.

Jag anser därför att B. genom att i en skrivelse som blev offentlig återgiva ifrågavarande
uppgifter om L:s personliga förhållanden obehörigen yppat vad han erfarit
på grund av sin tjänsteställning. B. har alltså härigenom åsidosatt honom åvilande
tystnadsplikt.

Vad B. enligt det sagda låtit komma sig till last är emellertid i betraktande av
omständigheterna inte av beskaffenhet att böra medföra ansvar. Jag beaktar därvid
att B:s uppgifter om den händelse, som föranledde åtalsanmälningen mot L.,
inte vederlagts och att, om B:s uppgifter härom är riktiga, hans reaktion och handlingar
är förståeliga. Vidare beaktar jag att reglerna om tystnadsplikt är svårtolkade
och att B. tydligen inte var medveten om den offentlighet han gav sina upplysningar
genom att öppet yppa dem i skrivelsen till JO.

Av nu anförda skäl låter jag bero vid mina nu gjorda uttalanden.

I ett annat ärende uppkom fråga, om en socialchef ägt att till HSB utlämna uppgifter
rörande enskild person, vilka socialchefen erfarit i sin tjänst, utan att utlämnandet
av uppgifterna betingats av tjänsteärende.

374

Omständigheterna var i korthet följande: I en tidningsnotis uppgavs, att familjen
S. först fått erbjudande om en HSB-lägenhet men sedan inte fått flytta in efter det
att socialchefen E. ringt till HSB och varnat för familjens ekonomi. Anmälningar i
saken inkom till JO.

E. uppgav i yttrande, att hon vid telefonsamtal med tjänsteman vid HSB:s lokalkontor
i annat ärende frågat hur HSB kunnat bevilja familjen S. en lägenhet och
om inga undersökningar gjordes beträffande sökandes förhållanden. E. hade lämnat
vissa uppgifter om familjen S:s bostadsförhållanden.

JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande.

Enligt 64 § socialhjälpslagen må den som är eller varit verksam vid behandling
av frågor enligt socialhjälpslagen ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande
enskilds personliga förhållanden.

Av vad E. själv uppgivit framgår att hon vid det ifrågakomna tillfället lämnat
HSB uppgifter rörande familjen S:s personliga förhållanden och att utlämnandet
av dessa uppgifter, vilka hon erfarit i sin tjänst, inte betingats av något på henne
ankommande tjänsteärende. E. har följaktligen genom att till obehörig yppa vad
hon erfarit i tjänsten om familjen S:s personliga förhållanden brutit den tystnadsplikt
som på grund av stadgandet i 64 § socialhjälpslagen åvilade henne.

E. har förklarat, att hon inte hade någon avsikt att påverka HSB i det speciella
fallet, eftersom hon utgick från att familjen redan flyttat in under dagen. Det finns
inte anledning ifrågasätta riktigheten av denna förklaring. Vid bedömningen av det
brott mot tystnadsplikten som ligger E. till last har jag därför att utgå från att hon
inte hade anledning att räkna med att utlämnandet av uppgifterna skulle få de
konsekvenser som det fick.

Lämnandet av uppgifterna skedde enligt vad E. vidare uppgivit i syfte att HSB
för framtiden skulle bättre kontrollera dem som fick flytta in i HSB-lägenheter.
Härför var det dock inte nödvändigt att angiva familjens namn eller att ingå på
några detaljerade upplysningar rörande familjen.

Med hänsyn till nu angivna och övriga omständigheter och då E. beklagat det
inträffade anser jag mig kunna begagna mig av min befogenhet att underlåta åtal.
Jag låter därför bero vid en allvarlig erinran om vikten av att den social vårdstjänstemän
åvilande tystnadsplikten noga iakttages.

Beslutsoffentlighet vid fastighetstaxering och annan taxering

För fastighetstaxering gäller det tidsschemat att fastighetstaxeringsnämnden senast
den 25 januari under taxeringsåret skall ha fattat preliminärt beslut om fastighets
taxeringsvärde och senast den 15 februari ha underrättat den skattskyldige
om beslutet. Fastighetslängden skall under tio dagar vid månadsskiftet februari—

375

mars hållas tillgänglig inom kommunen för allmän granskning. Erinringar får framställas
senast den 10 mars. Härefter fattar nämnden slutliga beslut. Till grund för
nämndens arbete ligger s. k. fastighetstaxeringsavier. Stommar till dessa framställer
länsstyrelsen maskinellt med hjälp av sitt fastighetsdataregister. Därvid antecknas
i första avdelningen av avien fastighetens namn, fastighetsnumret, geografiska
koder och tidigare taxeringsvärde, övriga avdelningar i avien är avsedda för nämndens
anteckningar. Under taxeringsarbetet skall nämndens ordförande fortlöpande
tillställa den lokala skattemyndigheten behandlade deklarationer med därtill hörande
fastighetstaxeringsavier vederbörligen ifyllda. Med aviema som underlag framställer
länsstyrelsen maskinellt stomme till fastighetslängden samt underrättelser till
fastighetsägarna om de preliminära besluten. Lokala skattemyndigheten redigerar
och kollationerar sedan längden. Deklarationerna och avierna återlämnas till nämnden
sedan detta arbete slutförts.

Hos JO anförde Reinhard Krause, som är journalist hos Dagens Nyheter, klagomål
mot ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden i Saltsjöbadens första distrikt
Peder Kjellegård samt länsstyrelsen i Stockholms län, från vilka yttranden inhämtades.
I ärendet var följande upplyst.

Vid telefonsamtal mellan Krause och Kjellegård den 5 februari 1970 begärde
Krause dels information om det genomsnittliga utfallet av den nya fastighetstaxeringen,
dels uppgifter om enskilda fastigheter, där nämnden höjt taxeringsvärdet
kraftigt. Kjellegård omtalade, att nämnden i några fall höjt taxeringsvärden med
över 100 procent men vägrade att avslöja, var dessa hus låg, och uppgift om vilka
som var ägare till dem. Senare samma dag begärde Krause i telegram ställt till fastighetstaxeringsnämnden
att få del av de »uppgifter ur fastighetstaxeringslängden
med de nya taxeringsvärdena» som Kjellegård vägrat att lämna ut. I telegrammet
förklarade Krause sig önska att ta del av uppgifterna på telefon och hemställde
om besvärshänvisning, därest nämnden skulle avslå hans begäran. Nästa dag, den
6 februari, begärde Krause också hos länsstyrelsen att få ta del av fastighetstaxeringsnämndernas
i länet meddelade beslut om preliminärt åsätta taxeringsvärden. I
beslut den 9 februari 1970 lämnade länsstyrelsen Krauses framställning utan bifall,
»enär fastighetstaxeringsavierna får anses utgöra sådan uppgift till ledning
för taxering, vilken enligt lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar, § 17, ej må utan den skattskyldiges samtycke utlämnas till annan
tidigare än 20 år efter uppgiftens datum». Den 12 februari 1970 avlät Kjellegård
en skrivelse till Krause med denna lydelse: »Länsstyrelsen har förklarat taxeringsaviema
ej utgöra offentlig handling. Då länsstyr. utgör besvärsinstans för taxeringsnämndens
beslut torde motivet till Er hänvändelse nu ha fallit bort. Skulle Ni vara
av annan åsikt v. g. kontakta mig tel. 63 05 60.» Vid telefonsamtal med Kjellegård
den 17 februari 1970 förklarade sig Krause vidhålla sin framställning till fastighetstaxeringsnämnden.
Sedan nämnden sammanträtt samma dags kväll, skrev
Kjellegård för hand följande meddelande till Krause: »Från FTN Saltsjöbaden 1,
P. Kjellegård. Till DN, R. Krause. 18/2 1970. Taxeringsnämndens sammanträde
17.2.70. Avslog nämnden anhållan från Dagens Nyheter att erhålla uppgifter om
1970 års taxeringsvärden innan preliminär taxeringslängd framlagts då följden
därav kunde bli att skattskyldig i allmänt nyhetsmedium fick sitt taxeringsvärde
publicerat innan nämndens beslut på författningsenligt sätt meddelats. — Från
länsstyrelsen har meddelats mig att besvär bör anföras hos länsstyrelsen.»

376

Kjellegård anförde i sitt yttrande till JO bl. a. angående »snabbheten i ärendets
expediering» att en taxeringsnämnd inte kan förväntas ha kapacitet att under en tid
då den inte är i verksamhet med taxeringarna sammanträda på dagen.

Ur länsstyrelsens yttrande till JO kan antecknas.

Uppgifterna i fastighetslängden är enligt länsstyrelsens mening offentliga när fastighetslängden
färdigställts. Längden får anses vara färdigställd när lokal skattemyndighet
infört uppgifterna i längdens anteckningskolumn och vidtagit erforderliga
kompletteringar och rättelser i den maskinellt framställda stommen. Detta arbete
har utförts under tiden från erhållandet av stommarna från länsstyrelsen till den
tidpunkt då längden skall vara klar för utläggning.

Regeringsrätten har i ett utlåtande år 1963 beträffande debiteringslängdens offentlighet
förklarat, att uppgifter i debiteringslängd inte kan anses vara för envar
tillgängliga förrän vid den tidpunkt då längden blivit färdigställd. Längden har ansetts
vara färdigställd först när den blivit i sin helhet utarbetad och rättelser inte
längre kommer ifråga.

Av redogörelsen om innehållet i fastighetstaxeringsavin framgår att avin innehåller
inte bara uppgifter som redovisats i taxeringslängden utan även uppgifter,
som lämnats till ledning för taxering och beräkning av taxeringsvärde. Uppgifterna
har i regel hämtats ur deklarationen men också genom muntliga och skriftliga förfrågningar
hos fastighetsägarna eller vid besiktning på platsen. Före datasystemets
tid återfanns dessa uppgifter endast i deklarationen.

Länsstyrelsen har på grund härav ansett fastighetstaxeringsavin utgöra sådan
handling som endast får utlämnas enligt de begränsningar, som gäller för deklarationen.

Ställföreträdande JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande:

Enligt femte stycket i det s. k. servicecirkuläret (1946: 680) skall myndighet,
som hör till statsförvaltningen, från diarier eller andra hos myndigheten förvarade,
för allmänheten tillgängliga handlingar lämna sådana begärda uppgifter, som inte
kräver särskild efterforskning. Krauses 5.2.1970 telefonledes framställda begäran
till Kjellegård är att bedöma enligt denna föreskrift. Den första fråga som reser
sig är då om de uppgifter som Krause begärde fanns i för allmänheten tillgängliga
handlingar som förvarades hos fastighetstaxeringsnämnden.

Med för allmänheten tillgängliga handlingar åsyftas i servicecirkuläret handlingar
som enligt tryckfrihetsförordningen är allmänna och inte enligt sekretesslagen
skall hållas hemliga. De handlingar som här kommer i blickpunkten är de hos fastighetstaxeringsnämnden
förvarade kopiorna av fastighetstaxeringsaviema.

De grundläggande reglerna om när en handling hos en myndighet blir allmän
finns i 2:5 tryckfrihetsförordningen. Handlingar, som tillkommer hos en myndighet,
blir allmänna när de är upprättade. I fråga om handling, som hör till ett mål eller
ett ärende, är grundregeln att handlingen skall anses som upprättad i lagens mening,
när målet eller ärendet blivit slutbehandlat av myndigheten. Har handlingen
expedierats dessförinnan, skall den dock anses upprättad redan då den expedierats.
Beträffande protokoll och därmed jämförliga anteckningar gäller att handling av
sådant slag skall anses upprättad, när den justerats eller eljest blivit färdigställd.
Hänför dylik handling sig till beslut, som skall avkunnas eller expedieras, skall

377

den dock enligt 2:6 andra stycket tryckfrihetsförordningen anses upprättad först
då beslutet avkunnats eller expedierats. Den bakomliggande tanken är att ett beslut
inte blir helt definitivt till sitt innehåll, förrän avkunnandet eller beslutsexpedieringen
ägt rum, och att handling som återger beslutet därför inte bör vara tillgänglig
för utomstående dessförinnan. En handling, som anländer till en myndighet utifrån,
blir allmän då den är inkommen. Såsom inkommen skall en handling anses
då den avlämnats till myndigheten eller behörig befattningshavare.

Förfarandet vid fastighetstaxering har sina rötter långt tillbaka i tiden och har
genomgått en rad reformer under tidernas lopp. Den senaste reformen har haft till
6yfte att anpassa förfarandet till den moderna datatekniken. Resultatet har blivit
en handläggningsordning som är mycket särpräglad. Betydande svårigheter möter
till följd härav att i fastighetstaxeringssammanhang tillämpa tryckfrihetsförordningens
regler om när en handling skall anses upprättad eller inkommen, eftersom tryckfrihetsförordningen
utgår från en normaltyp av handläggning, med vilken förfarandet
vid fastighetstaxering har föga gemensamt.

Det förtjänar inledningsvis nämnas, att offentlighetskommittén diskuterade regler
med syfte att förebygga att handlingar, som utväxlas mellan myndigheter under en
till sin art intern beredning, blir allmänna handlingar (SOU 1966: 60 s. 138). Kommittén
fullföljde dock inte sin tanke på sådana regler. Uttalanden från kommittén
i anslutning till rättsfallet RÄ 1963 ref 16 tyder på att kommittén inte stod helt
främmande för att gällande rätt tillåter att en arbetshandling under sådan samverkan
betraktas som ej upprättad hos den myndighet, där den tillkommit, och
som ej inkommen hos myndighet, som mottagit den för samråd, granskning e. d.
Vare sig utrymme enligt gällande rätt finns för ett sådant betraktelsesätt eller ej,
kan jag dock inte finna att det skulle kunna tillämpas på det nu aktuella området,
där det inte är fråga om en samverkan under hand utan om ett noga reglerat förfarande,
där författningarna låter de olika myndigheterna framstå som visserligen
i och ur vartannat samverkande men ändå självständiga myndigheter med preciserade
uppgifter. Rättspraxis (RÅ 1963 s. 135) pekar också klart på att deklarationer
med därtill hörande handlingar och fastighetstaxeringsavier, som avlämnats
till lokal skattemyndighet, är att anse som inkomna och därmed allmänna handlingar
hos denna myndighet.

Det mest naturliga betraktelsesättet synes vara att se ett ärende om åsättande av
preliminärt taxeringsvärde som slutbehandlat av fastighetstaxeringsnämnden i tryckfrihetsförordningens
mening, när nämnden överlämnar deklarationen rörande fastigheten
med därtill hörande handlingar och fastighetstaxeringsavier till lokal skattemyndighet.
Någon tidigare tidpunkt kan i vart fall inte tänkas och senare tidpunkter
utgör alternativ, som visserligen ryms inom tolkningar av lagen, vilka ej utan
vidare kan avvisas, men som saknar större praktiskt intresse, om fastighetstaxeringsavierna
blivit allmänna handlingar genom att inkomma till lokal skattemyndighet.
Det är föga meningsfullt att under sådana förhållanden hos fastighetstaxeringsnämnd
neka utlämnande av en avi under åberopande av att den ännu ej är allmän
handling.

378

De uppgifter Krause efterfrågade fanns i nämndens kopior av fastighetstaxeringsavierna.
Då Krause begärde uppgifterna, var avierna enligt mitt synsätt upprättade
och därmed allmänna handlingar. Rättsläget är emellertid diffust. Utrymme
finns för andra synsätt än mitt, t. ex. att avierna hör till nämndens protokoll och
inte blir allmänna handlingar förrän detta fått den egenskapen. Slutgiltigt besked
om vad som skall anses vara gällande rätt kan endast regeringsrätten ge. Enligt det
resonemang jag fört skulle fastighetstaxeringsavierna emellertid kunna betraktas
som upprättade och allmänna vid den tidpunkt då Krause efterfrågade uppgifter
ur dem. Nästa fråga blir då om handlingarna i så fall också utgjorde offentliga
handlingar eller om de skulle hemlighållas med stöd av något stadgande i sekretesslagen.
Jag återkommer till denna fråga vid min behandling av länsstyrelsens
handläggning.

Så oklart som rättsläget är, kan jag under inga omständigheter göra gällande att
Kjellegård begick tjänstefel genom att ej lämna ut uppgifter som fanns antecknade
på fastighetstaxeringsavierna. Jag anser mig också böra tillfoga att vissa av de begärda
uppgifterna var av sådan natur att de kunde sägas kräva särskild efterforskning
och redan av den anledningen inte ingick i Kjellegårds upplysningsskyldighet
enligt servicecirkuläret.

Krause har också riktat anmärkningar mot fastighetstaxeringsnämndens handläggning
av hans telegramledes gjorda framställning om utfående av fastighetstaxeringsavierna
hos nämnden. Den omständigheten att Krause ungefär samtidigt hos
länsstyrelsen begärde att få ta del av de exemplar av avierna som fanns där föranledde
tydligen Kjellegård att anta att framställningen hos nämnden förlorat aktualitet.
Fastighetstaxeringsnämndens beslut fattades därför inte förrän 17.2.1970
och kom inte Krause tillhanda förrän 19.2.1970, dvs. ungefär två veckor efter
framställningen. En så lång handläggningstid uppfyller i och för sig inte kravet i
2:13 tryckfrihetsförordningen att ärende om utlämnande av allmän handling alltid
skall handläggas skyndsamt. Med hänsyn till de speciella omständigheterna anser
jag mig dock inte kunna lägga Kjellegård den långa handläggningstiden till last
som tjänstefel.

I anledning av vad Krause anfört om nämndens beslut har jag tagit del av
nämndens protokoll. Beslutet finns protokollfört i en bilaga till § 3 i protokollet
och lyder där.

Vid sammanträde den 17.2.1970 avslog nämnden anhållan från Dagens Nyheter
att erhålla uppgifter om 1970 års taxeringsvärden för specificerade fastigheter
innan den preliminära taxeringslängden framlagts. Som motivering anfördes att
följden kunde bli att skattskyldig fick sitt taxeringsvärde publicerat i allmänt nyhetsmedium
innan nämndens beslut på författningsenligt sätt meddelats.

Av protokollet framgår vidare att vid sammanträdet 17.2.1970, som hölls kl.
20.30—21.00, deltog förutom ordföranden ledamöterna Sven östlund (vald av
kommunen) och S.-E. Eriksson (vald av landstinget). Nämnden var alltså enligt
151 § andra stycket TaxF beslutför.

Den protokollförda motiveringen är naturligtvis från juridisk synpunkt fullstän -

379

digt felaktig. En vägran att utlämna en handling skall grundas på författningarnas
föreskrifter och inte på allmänna lämplighetsöverväganden. Samtidigt kan dock
medges att motiveringen rimmar rätt väl med de tankar som ligger bakom reglerna
om när en handling skall anses upprättad. Det måste också beaktas att det inte kan
ställas alltför stora krav på ett lekmannaorgan i fråga om tillämpning av en så
invecklad och i fastighetstaxeringsarbetet så sällan aktualiserad lagstiftning som
den om offentlighet och sekretess. Jag låter därför bero vid en erinran om att en
fastighetstaxeringsnämnd i förekommande fall skall inhämta detaljerade råd och
anvisningar från länsstyrelsen när frågor om denna lagstiftning kommer före.

Beslutet delgavs inte, såsom i och för sig bort ske, genom ett bestyrkt protokollsutdrag
utan genom ett formlöst beslutsmeddelande. Då meddelandet i alla fall
tydligt återgav beslutet, föranleder denna formella brist dock inte något vidare uttalande.

Enligt 2:13 tryckfrihetsförordningen äger den som vill klaga över myndighets
beslut erhålla underrättelse om vad han därvid har att iaktta. Den besvärshänvisning,
som Kjellegård tecknade på beslutsmeddelandet, fyllde uppenbarligen inte
måttet, eftersom uppgift ej lämnades om besvärstid (tre veckor från delfåendet enligt
1954 års besvärstidslag). Dessutom torde enligt 2:11 första stycket tryckfrihetsförordningen
jämfört med 158 § TaxF besvären bort anföras hos fastighetsprövningsnämnden
och inte hos länsstyrelsen som angavs i besvärshänvisningen.
Det kan dock knappast begäras av en taxeringsnämndsordförande att han behärskar
nämnda regel i tryckfrihetsförordningen. Kjellegård hade också, så som han bort,
inhämtat råd och anvisningar från länsstyrelsen i denna del. Tydligen brast det
dock i kommunikationen, eftersom Kjellegård ändå inte gjorde rätt. Det inträffade
framstår som beklagligt men kan inte läggas Kjellegård till last som tjänstefel.

Vad härefter gäller länsstyrelsens beslut att ej utlämna de fastighetstaxeringsavier,
som överlämnats till länsstyrelsen som led i upprättandet av fastighetstaxeringslängden,
eller uppgifter ur dem eller ur stommen till fastighetslängden, kan först
erinras om att beslutet fattades vid en tidpunkt då ännu varken underrättelser om
fastighetstaxeringsnämndens preliminära beslut expedierats eller fastighetslängden
färdigställts. Jag delar länsstyrelsens uppfattning att själva fastighetslängden inte
är att anse som upprättad i tryckfrihetsförordningens mening och därmed inte som
allmän handling förrän den är komplett och färdig för allmängörande.

Fastighetstaxeringsavierna utgör emellertid inte del av fastighetslängden utan är
särskilda handlingar. Enligt 2:5 första stycket tryckfrihetsförordningen måste de
anses som inkomna till länsstyrelsen i och med att de avlämnats där av lokala
skattemyndigheten (RA 1963 s. 135). Då Krause efterfrågade dem hos länsstyrelsen,
torde de i enlighet härmed ha varit allmänna handlingar där. Länsstyrelsen
har ej heller vägrat lämna ut avierna på den grund att de inte skulle vara allmänna
handlingar hos länsstyrelsen utan därför att länsstyrelsen bedömt dem som ej offentliga
handlingar enligt sekretessreglerna i 17 § SekrL. Länsstyrelsen har ansett
fastighetstaxeringsavierna utgöra »till myndighet avlämnade uppgifter till ledning
för taxering, som avses i taxeringsförordningen».

380

Med de i lagrummet nämnda uppgifterna åsyftas naturligtvis i första hand självdeklarationer
och andra handlingar rörande taxering, som kommer in från de
skattskyldiga, samt »kontrolluppgifter och andra uppgifter för annans taxering»
som enligt 37—46 §§ TaxF kommer in från arbetsgivare m. fl. Enligt 22 § TaxK
skall en taxeringsnämnd under taxeringsarbetets gång till andra taxeringsnämnder
lämna meddelanden om förhållanden, som kan vara av betydelse vid taxeringen
inom dessa nämnder, t. ex. om avdrag yrkats för utgivet periodiskt understöd eller
gäldränta till person, vars taxering skall handläggas av annan taxeringsnämnd.
Också sådana meddelanden torde falla inom den nämnda kategorin eller i vart fall
inom den senare i paragrafen nämnda kategorin »handling som upprättats av myndighet
vid taxeringskontroll».

Fastighetstaxeringsaviema uppvisar emellertid ingen likhet med nu nämnda handlingskategorier.
Historiskt framstår de närmast som utbrutna ur den del av deklarationsformuläret
som tidigare var reserverat för anteckning om fastighetstaxeringsnämndens
beslut (jämför formuleringen i 72 § TaxK »deklarationer samt därtill
hörande handlingar och fastighetstaxeringsavier»). Denna omständighet kan
emellertid ej föranleda att de likställs med deklarationerna som sådana i sekretesshänseende.
Det torde för övrigt förhålla sig så att en vanlig självdeklaration till de
delar den återger taxeringsnämndens beslut inte kan hemlighållas med stöd av 17 §
SekrL (SOU 1966: 60 s. 177). Enligt 2:8 TF skall anteckningarna tillhandahållas
med uteslutande av de delar som utgör själva självdeklarationen. Har motsvarande
anteckningar gjorts på en fristående handling, torde denna på samma sätt böra utlämnas
i de delar den återger taxeringsnämndens beslut. Jag kan under angivna
förhållanden svårligen finna att fastighetstaxeringsaviema i de av Krause efterfrågade
delarna skulle kunna hemlighållas med stöd av sekretessföreskriftema beträffande
uppgifter, som avlämnats till ledning för taxering, eller handling som upprättats
vid taxeringskontroll. I sak kan detta rättsläge synas mindre tillfredsställande,
eftersom det innebär att uppgifter om en taxeringsnämnds beslut blir tillgängliga
för pressen och allmänheten måhända inte hos taxeringsnämnden men väl
hos lokal skattemyndighet eller länsstyrelsen, innan underrättelser om besluten tillställts
de skattskyldiga. Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen
skall emellertid tolkas strikt och lämnar inte utrymme för några ändamålsöverväganden
i antytt hänseende. Jag finner alltså för min del övervägande skäl
tala för att länsstyrelsen inte ägt vägra Krause tillgång till de uppgifter om fastighetstaxeringsnämndens
beslut som fanns antecknade på fastighetstaxeringsaviema.
Föreskrifterna i 17 § SekrL är emellertid svårtolkade och den tolkning länsstyrelsen
stannat för kan inte läggas någon befattningshavare till last som tjänstefel. Jag
begränsar mig därför till de nu gjorda uttalandena i denna del.

Sedan datacentraler inrättats, blir det allt vanligare att myndigheter med sådana
anläggningar får till uppgift att biträda andra myndigheter med upprättande av
register, verkställande av utskrifter m. m. Förevarande ärende lägger i dagen att
komplicerade problem härvid kan uppstå i offentlighets- och sekretesshänseende.
Det vill synas som om detta förhållande hittills inte rönt tillräcklig uppmärksam -

381

het. I anledning härav har jag ansett mig böra överlämna en avskrift av mitt beslut
till offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén för kännedom.

En närliggande sekretessfråga behandlades av ställföreträdande JO Petrén i ett
annat ärende. Han uttalade vid ärendets avgörande i denna del.

En särskild fråga är om underrättelse om avvikelse från självdeklaration är
omfattad av sekretesskydd. Den meningen har uttalats (se Hedborg m. fl., Taxeringshandbok
s. 150 not 1), att underrättelsen skulle som en del av deklarationen
vara hemlig. Underrättelsen utgör emellertid i realiteten en expedition till den
skattskyldige av det beslut, som taxeringsnämnden fattat rörande hans taxering.
Offentlighetskommittén (SOU 1966: 60 s. 177) uttalade att beslut i skatteärende
— med visst undantag utan betydelse i detta sammanhang — för närvarande icke
torde kunna hållas hemligt. Reglerna i 17 § lagen om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar ger icke heller något stöd för uppfattningen att
taxeringsnämnds beslut om taxering skulle kunna hemlighållas. Även om sålunda
underrättelse om avvikelse från självdeklaration enligt min mening lärer vara tillgänglig
för envar, torde dock i praktiken sådan underrättelse normalt bli tillgänglig
endast för ett fåtal.

Anmälan från militärläkare om trafikfarlig sjukdom

I en den 26 september 1969 till JO inkommen skrift anförde A. i huvudsak
följande. Han hade den 6 juni 1969 påbörjat militär grundutbildning vid Svea
ingenjörregemente. Till följd av den vantrivsel som han kände över förhållandena
vid förbandet började han använda s. k. hasch regelbundet under helgerna. Vid
besök hos den vid förbandet tjänstgörande läkaren hade han omnämnt sina nervösa
besvär och sitt bruk av hasch. Han remitterades till psykiatrisk undersökning
och sedan resultatet därav förelåg blev han frikallad från militärtjänst. Hans nervösa
besvär upphörde kort efter det han lämnat militärtjänsten och han nyttjade
ej längre hasch. Emellertid hade länsstyrelsen i Stockholms län, som utfärdat hans
körkort, genom beslut den 25 juli 1969 interimistiskt återkallat körkortet och förelagt
honom att inkomma med läkarintyg. Han kunde ej förstå annat än att någon
av de läkare till vilka han i förtroende lämnat uppgifter om sina förhållanden
brutit sin tystnadsplikt och vidarebefordrat uppgifterna till länsstyrelsen. Han anhöll
att JO skulle pröva om tjänstefel härvid låg någon till last.

Efter remisser inkom yttrande först från förbands- och tjänsteläkaren vid Svea
ingenjörregemente Olof Kylin och därefter från försvarets sjukvårdsstyrelse.

A. avgav påminnelser.

382

Kylin avgav därefter självmant kompletterande yttrande samt insände vissa
handlingar för att ytterligare belysa det genom klagomålet upptagna spörsmålet.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande.

Vad till en början gäller de faktiska förhållandena har genom utredningen framkommit
följande.

På grund av vad som vid inskrivningen till militärtjänst framkommit rörande A.
blev han kort efter inryckningen till grundutbildning föremål för psykiatrisk undersökning.
Undersökningen verkställdes av biträdande landstingspsykiatem i
Stockholms län A. Dunge. Sedan undersökningsresultatet blivit tillgängligt upptogs
A. till bedömning i granskningsnämnden. Vid sammanträde den 26 juni 1969 —
då Kylin var föredragande — bedömde granskningsnämnden A. oduglig till krigstjänst
under angivande av visst sjukdomsnummer i besiktningsreglementet. Från
sammanträdet med granskningsnämnden har Kylin på läkarkort angående A. antecknat:
»Vid GN uppträder A. så påverkad av hasch att han ej kan stå upprätt.»
(Anm: A. har i sina påminnelser förklarat att han vid tillfället ej var påverkad av
hasch utan av vin.) Granskningsnämndens förslag om odugligförklaring fastställdes
i vederbörlig ordning av chefen för 1. inskrivningsområdet den 9 juli 1969.

Den 27 juni 1969 anmälde Kylin skriftligen till förste stadsläkaren i Stockholm
att A. förklarats oduglig till militärtjänst »p. g. a. sjukdom som upptages i medicinalstyrelsens
cirkulär angående viss inskränkning i fråga om körkort».

Författningsföreskrift om allmän tystnadsplikt för läkare finnes i 8 § läkarinstruktionen
den 10 maj 1963 (SFS 1963: 341), vari det heter: »Ej må läkare
yppa vad honom i denna hans egenskap blivit i förtroende meddelat, ej heller i
oträngt mål uppenbara vad han själv funnit angående sjukdom eller dess uppkomst;
dock att vad sålunda stadgats icke medför någon inskränkning i läkares skyldighet
enligt gällande författningar.» Detta stadgande gäller — såsom också påpekas i
21 kap. 19 mom. tjänstereglementet för krigsmakten — även för läkare som är
anställda inom krigsmakten.

Med läkares tystnadsplikt korresponderar reglerna i 14 § sekretesslagen om
handlingssekretess i ärenden rörande hälsovård och sjukvård och reglerna i 36
kap. 5 § rättegångsbalken om inskränkning i vittnesplikten för bl. a. läkare.

Lagstiftningen om läkares tystnadsplikt har tillkommit av hänsyn till den enskilde
vårdsökanden. Liksom denna regel kunnat tillskapas genom lagstiftning är
det givetvis ingenting som hindrar att den inskränks eller upphävs genom lagstiftning,
om andra hänsyn, som anses viktigare, påkallar detta. Principen om läkares
tystnadsplikt är också — som f. ö. antydes redan i sista punkten av 8 § läkarinstruktionen
— genombruten. Som exempel på inskränkningar gjorda genom
föreskrift i allmän lag eller författning kan anföras dels att det i 36 kap. 5 § rättegångsbalken
upptagna förbudet mot att höra läkare som vittne om sådant som på
grund av hans ställning anförtrotts honom, eller han i samband därmed erfarit, en -

383

ligt samma lagrum icke gäller, då målet rör brott, för vilket ej är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år, dels ock att bestämmelser om rapporteringsskyldighet
för läkare intagits i 93 § barnavårdslagen och i smittskyddskungörelsen den 26
april 1968 (SFS 1968: 234).

Viss verksamhet — såsom exempelvis förande av bil och flygplan — anses
bl. a. från skadeståndsrättslig synpunkt utgöra farlig verksamhet, vilken med hänsyn
till de risker den kan innebära för människors liv och egendom ej bör få utövas
av annan än den som efter särskild prövning befunnits skickad därtill. Skulle
det beträffande den som betrotts med tillstånd att utöva sådan verksamhet inträda
förhållande, som gör det antagligt att han inte längre bör fortsätta med verksamheten
framstår det som riktigt, att hänsynen till den risk för skada som föreligger
genom att verksamheten utövas av olämplig person får taga över hänsynen till
vedcrbörandes intresse av att inte få sina personliga förhållanden blottade.

Den som står under inflytande av alkohol eller narkotika eller andra medel
som i avsevärd mån nedsätter sinnesfunktionerna får ej framföra körkortspliktigt
fordon. Försiktigheten bjuder att den som vanemässigt missbrukar dylika medel
ej betros med körkort. Detsamma gäller den vars psykiska status är sådan att han
kan befaras allvarligt brista i omdöme och hänsyn mot andra trafikanter. Vid utfärdande
av körkort sker också kontroll bl. a. i dessa hänseenden. För att körkortsmyndigheten
efter utfärdande av körkort fortlöpande skall kunna bedöma
om förutsättningarna för körkortsinnehav består, har i olika författningar påbjudits
skyldighet för myndigheter att till körkortsregistren lämna uppgifter angående
vissa förhållanden. Jämlikt 33 § vägtrafikförordningen skall länsstyrelse, om den
med hänsyn till inkomna underrättelser finner skälig anledning till antagande att
någon, för vilken den utfärdat körkort, ej uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn,
ansvar och pålitlighet i nykterhetshänseende eller de övriga förutsättningar, som
gäller för erhållande av körkort, skyndsamt upptaga frågan om hans lämplighel
till omprövning.

Sådana förhållanden som kan giva anledning att ifrågasätta lämpligheten av körkortsinnehav
torde mången gång uppdagas vid läkarundersökning. Givetvis är den
läkare som uppdagat förhållandena oförhindrad att göra anmälan om dem till vederbörande
myndighet, eftersom han då inte kan anses uppenbara dem i oträngt
mål; i sådant fall är ju såsom uttryckligen anges i förenämnda bestämmelse i läkarinstruktionen
läkarsekretessen genombruten.

Bestämmelser om skyldighet för läkare att lämna uppgift om dylika omständigheter
finnes emellertid ej i lag eller annan allmän författning. Däremot har förutvarande
medicinalstyrelsen (numera socialstyrelsen) senast genom cirkulär den
26 april 1965 (medicinalstyrelsens cirkulär 1965: 31) rekommenderat läkarna att,
då de hos person, som innehar eller kan antagas inneha körkort, upptäcker sjukdomar
eller defekttillstånd av den art, att de uppenbarligen kan medföra synnerlig
fara för trafiksäkerheten vid förande av motorfordon, göra anmälan härom till
vederbörande länsläkare respektive förste stadsläkare. I cirkuläret påpekas att anmälan
är särskilt angelägen då fråga jämväl är om trafikkort. Som exempel på fall

384

då anmälan bör göras angives i cirkuläret bl. a. narkomanier och andra toxikomanier
ävensom grava psykiska abnormtillstånd med manifesterade beteenderubbningar,
vilka ur trafiksäkerhetssynpunkt innebär fara. Länsläkaren respektive förste
stadsläkaren har därefter att taga ställning till om förhållandet skall bringas till
körkortsmyndighetens kännedom. Såväl i den tidigare gällande Handbok för läkare
inom armén som i den numera gällande Handbok för medicinalpersonal inom krigsmakten
har påpekande gjorts om medicinalstyrelsens rekommendation (H Läk A
avsnitt 54 sid. 56 och H Med K 1969 avsnitt 65 sid. 113). Enligt uttalande i Handbok
för läkare inom armén som gällde vid den tid då Kylin gjorde sin anmälan,
torde till de fall i vilka anmälan bör ske i allmänhet kunna föras odugligförklaringar
och åsättande av det sjukdomsnummer som angivits för A. De i förenämnda
cirkulär och läkarhandböcker lämnade exemplen är att betrakta som typfall då
uppgifter från läkare inte kan anses lämnade i oträngt mål.

Fråga om införande av lagstadgad skyldighet för läkare att till körkortsmyndighetema
anmäla sådana sjukdoms- och skadefall som är riskabla från trafiksäkerhetssynpunkt
har varit föremål för övervägande av bl. a. bilförarutredningen (SOU
1965:43). Utredningen fann ej skäl föreslå sådana lagbestämmelser men underströk
starkt vikten av att medicinalstyrelsens rekommendation om sjukdomsanmälan
framdeles följdes i en helt annan utsträckning än som då var fallet.

Kungl. Maj:t framlade till 1967 års riksdag en proposition angående inrättande
av statens trafiksäkerhetsverk m. m. (prop. 1967: 55). Häri behandlas också vissa
frågor om körkort. I propositionen anförde departementschefen, sedan han omnämnt
den ståndpunkt i fråga om anmälningsplikt vartill bilförarutredningen kommit,
följande: »Medicinalstyrelsen utfärdade den 26 april 1965 ett nytt cirkulär angående
ifrågavarande anmälningar. Det innebär alltjämt endast en rekommendation
till läkarna att anmäla vissa sjukdomstillstånd. Det nya cirkuläret kan antas
hos många läkare ha aktuliserat det angelägna i att i betydligt vidgad omfattning
göra anmälan. Det har emellertid gått alltför kort tid för att man skall kunna bedöma
huruvida en sådan effekt är att påräkna. Medicinalstyrelsen bör få i uppdrag
att ägna frågan fortsatt uppmärksamhet och om inte en förbättring sker, hos Kungl.
Maj:t anmäla förhållandet eller själv överväga en anmälningsskyldighet.» (Prop.
sid. 71—72).

A. har befunnits behäftad med så allvarliga avvikelser i psykiskt hänseende att
han bedömts oduglig till krigstjänst. Särskilt avseende synes därvid också ha tillmätts
hans bruk av hasch. Jag finner Kylins åtgärd att i detta fall göra anmälan
till förste stadsläkaren vara helt riktig. Den står i överensstämmelse icke blott med
medicinalstyrelsens rekommendation och anvisningarna i Handbok för läkare inom
armén (Handbok för medicinalpersonal inom krigsmakten) utan även med de i detta
hänseende gjorda uttalandena i nyssnämnda proposition, vilket allt förestavats av
en rimlig avvägning mellan den enskildes intresse av diskretion och andra människors
anspråk på säkerhet till liv och lem.

385

Exekution

Trots dom å äktenskapsskillnad har bodelning ej förrättats. Utmätning har skett
av mannens lott i det oskiftade boet. Fråga om lagligheten härav

Gerhard P. och Göta P. ingick äktenskap år 1925. År 1958 dömdes till hemskillnad
mellan dem, varvid Gerhard förpliktades att utge underhållsbidrag till
Göta under hemskillnadstiden. År 1961 dömdes till äktenskapsskillnad. Bodelning
förrättades 1962 av särskilt förordnad skiftesman. Bodelningen blev emellertid
undanröjd efter klander och någon ny bodelning kom icke till stånd. Sedan Göta
begärt utmätning hos Gerhard för uttagande av sin fordran på underhållsbidrag
enligt hemskillnadsdomen, utmätte kronofogdemyndigheten i Jönköping den 16
maj 1967 »den rätt i Götas och Gerhards oskiftade bo som kunde tillkomma Gerhard».
Rättigheten såldes på exekutiv auktion den 26 oktober 1967 till Gerhards
och Götas son Egon för 3 000 kr. Gerhard överklagade auktionen under anförande
att han icke blivit underrättad om auktionen och att det var sannolikt att
avsevärt högre pris kunnat uppnås vid ny auktion. Genom utslag den 8 februari
1968 lämnade länsstyrelsen i Jönköpings län Gerhards besvär utan bifall. Göta
hovrätt, dit Gerhard fullföljt talan, lämnade genom utslag den 11 april 1968 besvären
utan bifall och högsta domstolen fann i beslut den 26 augusti 1968 ej skäl
meddela Gerhard begärt prövningstillstånd, i följd varav hovrättens utslag skulle
stå fast.

Sedan fallet kommit till JO Lundviks kännedom, infordrade han högsta domstolens
akt i målet och inhämtade kompletterande upplysningar från kronofogdemyndigheten
i Jönköping. Inom riksdagens ombudsmannaexpedition upprättades
härefter en promemoria, vari diskuterades dels huruvida det är lagligen möjligt
att utmäta den andelsrätt i makarnas gemensamma förmögenhet som make äger
under tiden mellan giftorättsgemenskapens upplösning och bodelningen, dels ock
om sådan utmätning — därest den är möjlig — icke ändock lämpligen bör undvikas
på grund av de därav följande egendomliga konsekvenserna i skilda hänseenden.
Bl. a. erinrades om svårigheten (eller omöjligheten) att skydda gäldenärens
beneficium om andelsrätten utmäts och om de problem som uppkommer vid en
eventuell konkurrens mellan utmätning av andel och utmätning av visst gäldenärens
giftorättsgods.

Kronofogden Ingemar Åström avgav efter remiss yttrande i anslutning till vad
som anförts i promemorian. Han framhöll inledningsvis, att andelsrätt av nu avsett
slag syntes vara ytterst ovanlig som objekt för utmätning. Åström kunde från
en snart tjuguårig tjänstetid icke erinra sig något annat fall. Några kolleger i andra
distrikt, hos vilka Åström förhört sig, kunde icke heller påminna sig något sådant

13 —Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

386

fall. Att utmätning av Gerhards andelsrätt kom till stånd berodde på de speciella
omständigheterna i fallet. Åström anförde vidare, att några uttryckliga bestämmelser
icke syntes hindra att make, som behövde utnyttja sin andels ekonomiska
värde, överlät eller pantsatte andelen till tredje man. Vad angick problemet med
beneficium skulle man möjligen kunna tänka sig en proportionell uppdelning mellan
dels värdet av gäldenärens hela giftorättsandel och dels den kvotdel därav som
motsvarade värdet av den i hans beneficium ingående egendomen. Ett sålunda bestämt
utmätnings- och försäljningsobjekt skulle dock helt säkert normalt visa sig
mindre begärligt för spekulantkretsen. Metoden måste därför enligt Åströms mening
förkastas såsom praktiskt olämplig. En konkurrens mellan utmätning av andel
och utmätning av visst bestämt giftorättsgods kunde medföra allvarliga förvecklingar.
Möjligheten av sådana konflikter ingav så starka betänkligheter mot
andelsutmätning, att denna borde underlåtas oavsett om andelen i och för sig
kunde anses överlåtbar.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Enligt 6 kap. 1 § giftermålsbalken (GB) äger en var av makarna giftorätt i den
egendom som andre maken vid äktenskapets ingående har eller sedermera förvärvar
och som inte, enligt vad som sägs i lagen, skall vara hans enskilda. Makes
egendom vari giftorätt äger rum — och i flertalet äktenskap saknas enskild egendom
— kallas hans giftorättsgods. I fråga om vissa rättigheter av personlig art
får bestämmelserna om giftorätt endast begränsad tillämpning.

Giftorätten yttrar sig främst däri, att makarnas giftorättsgods vid äktenskapets
upplösning — liksom också vid boskillnad eller hemskillnad — skall delas lika
mellan dem.

Så länge giftorättsgemenskapen består råder varje make över sitt giftorättsgods
med vissa inskränkningar. Och gentemot sina borgenärer häftar make med sitt
giftorättsgods och sin enskilda egendom. Makes anspråk att vid en blivande bodelning
eventuellt erhålla något av den andres giftorättsgods utgör däremot, så
länge giftorättsgemenskapen består, icke någon tillgång som kan tagas i anspråk
av hans borgenärer.

När giftorättsgemenskapen hävs, antages en var av makarna erhålla en andelsrätt
i de egendomsmassor som bildas av makarnas giftorättsgods. Till dess andelarna
utbrutits genom bodelning råder dock vardera maken (vid dödsfall den efterlevande)
alltjämt över sitt giftorättsgods, se GB 9:5, 10:4, 11:16 och 23 samt
12:4. Andre maken (resp. avliden makes arvingar och universella testamentstagare)
kan under vissa förutsättningar påkalla, att giftorättsgods till visst värde sättes
under särskild vård och förvaltning till tryggande av hans (deras) rätt. Giftorättsgods,
varöver make fritt äger råda, får enligt uttryckliga stadganden tagas i mät
för hans gäld utan hinder därav att det dömts till boskillnad eller hemskillnad eller
att äktenskapet upplösts, se GB 9:7, 10:4, 11:18 och 23 samt 12:6.

Frågan är nu, om det — vid sidan av den möjlighet som lagen sålunda ger att

387

taga i mät makes giftorättsgods — också står borgenär öppet att påkalla utmätning
av den andelsrätt i förmögenhetsmassorna som make äger under tiden mellan
giftorättsgemenskapens upplösning och bodelningen. Frågan kan bli aktuell
särskilt när den gäldbundne makens giftorättsgods är ringa men andre maken har
förmögenhet.

Något uttryckligt stadgande i lag, som lämnar svar på den uppställda frågan,
finns det icke. I motiven till GB 9:7 gjorde lagberedningen på sin tid ett uttalande
(NJA II 1921 s. 153), som kan tydas så att lagstiftaren ej var främmande för tanken
att utmätning av giftorättsandel skulle kunna äga rum. Beredningen sade, efter
att ha konstaterat att make under tiden mellan giftorättsgemenskapens upplösning
och bodelningen har en delrätt i egendomsmassan: »Det har dock ej synts
lämpligt att, innan denna delrätt utbrutits, makens borgenärer skola vara hänvisade
att söka utmätning av nämnda rätt eller avvakta en bodelning, innan de kunna
erhålla utmätning för sina fordringar. Lika väl som vardera maken kan till
betalning av sin gäld använda det giftorättsgods, varöver han äger råda, böra hans
borgenärer, om frivillig betalning uteblir, kunna söka utmätning i sådan egendom.
» Vilken betydelse som skall tillmätas detta uttalande är dock ovisst.

Grunddragen för lagens egendomsordning är, som jag redan antytt, att varje
make råder över sitt giftorättsgods och med detta, jämte eventuell enskild egendom,
svarar för sina skulder. Utmätning sker hos vardera maken för sig, och vardera
maken sätts i konkurs utan att den andre makens tillgångar inblandas. Detta
gäller alltså, så länge giftorättsgemenskapen består.

De ovan återgivna bestämmelserna om egendomens förvaltning under tiden närmast
efter giftorättsgemenskapens upplösning samt om möjligheten att få utmätning
i giftorättsgods talar starkt för att den äktenskapliga förmögenhetsordningen
i princip skall bestå fram till bodelningen (med den reservationen att förvaltningen
av avliden makes gods regleras av särskilda regler i ärvdabalken). Bestämmelserna
tyder med andra ord på att makes borgenärer under den nu aktuella tiden
får hålla sig till dennes giftorättsgods och eventuella enskilda egendom men att
de ej kan utmätningsvis åtkomma något av andre makens egendom.

Utan tvivel skulle också en utmätning och efterföljande försäljning av makes
andelsrätt i boet kunna leda till konflikter med åtskilliga grundläggande bestämmelser
i GB. Enligt 13:2 GB skall exempelvis vid bodelningen, om make häftar
för gäld från tiden före giftorättsgemenskapens upplösning, av hans giftorättsgods
tilläggas honom egendom till täckning av gälden. Man kan fråga sig, hur detta
stadgande skall kunna tillämpas vid en bodelning mellan ena maken och en helt
utomstående person, som köpt den andre (gäldbundne) makens andelsrätt. Något
laga stöd för att ålägga köparen betalningsskyldighet för gälden finns icke. Att
tillägga honom egendom till gäldens täckande utan att han svarar därför vore
uppenbart orimligt. Lika orimligt vore, å andra sidan, att icke taga hänsyn till
gälden. Detta skulle innebära en ökning av lotterna för både köparen och andre
maken, medan borgenärerna fick hålla sig till gäldenären och den mycket ovissa
tillgång som överskottet vid den exekutiva försäljningen kan utgöra. Problemet

388

förefaller mycket svårlöst. En utväg vöre kanske att ge borgenärerna betalt vid
bodelningen. Men hur skulle det gå till och vilket stöd i lag finns för därav betingade
åtgärder? — Även tillämpningen av andra bestämmelser i 13 kap. GB skulle
medföra svårigheter. Detsamma gäller stadgandena i lagen den 15 maj 1959 med
särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad.

Till det anförda kommer de rent exekutionsrättsliga problem som skulle kunna
uppstå vid utmätning av en andelsrätt. Enligt 65 § utsökningslagen skall från utmätning
undantas åtskillig egendom för gäldenärens behov, såsom kläder, möbler,
husgeråd, arbetsredskap m. m. Om den gäldbundne maken saknar enskild egendom
— och såsom ovan antytts är detta fallet i flertalet äktenskap — måste frågas,
om icke en utmätning och försäljning av hans andelsrätt i boet skulle komma
att medföra ett åsidosättande av det sociala syfte som uppbär stadgandet i 65 §
utsökningslagen. Att tillämpa vad där sägs på andelsrätten såsom sådan synes icke
möjligt och svårigheterna att på något sätt undantaga egendom till täckning av
gäldenärens behov är uppenbara. Vad Åström anfört på denna punkt är belysande.
Vidare uppstår fråga, huruvida en föregående utmätning av andelsrätt skulle
— mot lagens ord — innefatta hinder mot utmätning av särskilda föremål av giftorättsgods’
natur och, om hinder ej möter mot senare utmätning, hur dessa två utmätningar
skulle förhålla sig till varandra.

Helt övervägande skäl talar enligt min mening för att utmätning av andelsrätt
i makars oskiftade bo icke bör få förekomma. Det kan diskuteras om det i stället
är möjligt att utmäta den rätt som kan tillkomma gäldenären att vid bodelning
få egendom tilldelad av andre maken. Man skulle i så fall undgå de förut berörda
svårigheterna vid gäldstäckningen. Andra problem skulle emellertid uppkomma
vid bodelningen, som skulle kräva medverkan av gäldenären, köparen samt gäldenärens
make. Utan att närmare ingå på hithörande spörsmål vill jag som min mening
säga, att utmätning ej heller bör komma i fråga av makes nu behandlade rätt.

Den omständigheten att — såsom jag nu antagit — utmätning ej får ske av
gäldenärs andelsrätt eller hans anspråk mot andre maken innebär icke att en gäldbunden
make kan, efter det giftorättsgemenskapen hävts, fördröja bodelningen i
det oändliga i syfte att gäcka sina borgenärer. Dessa kan nämligen i vanlig ordning
försätta gäldenären i konkurs. I konkursen skall bodelning äga rum och vid
denna äger konkursboet — som ju generellt övertagit förvaltningen av gäldenärens
bo — bevaka dennes rätt.

Jag vill till sist framhålla, att här behandlade problem icke får förväxlas med
frågan, huruvida arvinges lott i dödsbo kan tagas i mät för arvinges gäld. Sådan
utmätning anses möjlig. Situationen är här i viktiga hänseenden annan än den
förut berörda. Arvslotten utgör en från arvingens övriga egendom klart avgränsad
tillgång. Arvingen kan förfoga över lotten såsom sådan. Han kan däremot icke
avyttra visst objekt som ingår i dödsboet och någon utmätning för hans skuld av
sådant objekt kommer ej heller i fråga. Det sagda avser fall där flera dödsbodelägare
finns. Är arvingen ensam dödsbodelägare, uppkommer särskilda problem
som dock här får lämnas därhän.

389

Om än jag anser, att kronofogdemyndigheten förfor felaktigt när den verkställde
den nu påtalade utmätningen, är det dock uppenbart att vad som förevarit icke
kan läggas någon till last såsom tjänstefel. Jag låter därför bero vid dessa mina
uttalanden.

Vid köp av fastighet har köpeskillingen till viss del guldits därigenom att köparen
tillhandahållit säljaren en inteckning i fastigheten. Säljaren har i sin tur lämnat
inteckningen som säkerhet för en sin skuld till tredje man. Inteckningen har utmätts
för köparens gäld. Kritik av denna åtgärd

Av handlingarna i ett genom klagomål av Margit Westén hos JO anhängiggjort
ärende framgår i huvudsak följande.

Margit Westén försålde genom köpekontrakt den 14 januari 1967 till sin son
Jan Westén stadsägan 455 D i Töreboda köping för en köpeskilling av 32.000 kr.
som erlades bl. a. genom att köparen till henne utgav inteckningar å tillhopa
29.000 kr., däribland en å 15.000 kr. meddelad den 23 september 1965. Någon
amortering på skulden till Margit Westén hade Jan Westén icke gjort. Sedan Margit
Westén hösten 1967 inköpt en travhäst av John Andersson för 11.500 kr., lämnade
hon i april 1968 sistnämnda inteckning som säkerhet för skulden till Andersson.
I januari månad 1969 återstod å denna skuld cirka 7.000 kr. Vid utmätningsförrättningar
den 27 januari, 19 februari och 3 april 1969 utmätte kronofogdemyndigheten
inteckningen för Jan Westéns skuld och avfordrade därvid Andersson inteckningshandlingen.
Den 24 februari 1969 anförde Margit Westén besvär över
utmätningarna hos länsstyrelsen i Skaraborgs län. Likväl verkställde kronofogdemyndigheten
ytterligare utmätning den 3 april 1969. Länsstyrelsen upphävde genom
beslut den 17 juli 1969 utmätningarna.

I ärendet förebragtes utredning, varvid redogörelser för förrättningen lämnades
av förste kronoassistenten Börge Bäckström och förre kronofogden Sven Barnö.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Utmätningarna har — såsom också Bäckström anmärkt — rätteligen avsett
Jan Westéns andel av inteckningen.

Av Bäckströms redogörelse framgår, att kronofogdemyndigheten före utmätningen
fick kännedom om att inteckningen innehades av Andersson som säkerhet
för en fordran å Margit Westén. Inteckningen var således icke i gäldenärens —
Jan Westéns — besittning (stadgandet i 69 § utsökningslagen som Barnö synbarligen
haft i tankarna var därmed ej omedelbart tillämpligt). Ej heller var inteckningen
pantsatt för någon Jan Westéns skuld. Vid dessa förhållanden kunde icke
utan vidare presumeras, att den tillgång, som inteckningens värde utöver beloppet
av skulden till Andersson representerade, tillkom fastighetsägaren — Jan Westén

390

— såsom ägarhypotek. Det kunde ju i stället förhålla sig så — som också faktiskt
var fallet — att övervärdet tillkom Margit Westén. I sådan händelse kunde tillgången
givetvis icke utmätas för Jan Westéns skuld. Utmätning hade därför icke
bort komma till stånd utan att först utretts, huruvida någon rätt enligt inteckningen
tillkom Jan Westén.

Genom att likväl företaga utmätning har kronofogdemyndigheten gjort sig skyldig
till en anmärkningsvärd felbedömning. Ärendet har emellertid varit förhållandevis
komplicerat, vilket i förening med den exekutiva processens krav på snabbhet
i någon mån förklarar det uppkomna felet. Att en av utmätningarna företogs
efter det att Margit Westén anfört besvär i saken kan synas särskilt egendomligt
eftersom besvären — varav kronofogdemyndigheten fått del — bort ge myndigheten
anledning att noggrant överväga saken. Att utmätning likväl skedde får
emellertid ses mot bakgrund bl. a. därav, att länsstyrelsen icke inhiberat vidare
åtgärder i de tidigare utsökningsmålen.

Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt förevarit har jag — om än kronofogdemyndighetens
handlande icke går fritt från kritik — funnit mig kunna låta
bero vid dessa mina uttalanden.

Fråga vid tillämpning av 54 § utsökningslagen om fordringen var grundad på

skriftligt fordringsbevis

Advokaten Nils Widding i Malmö anförde klagomål till JO mot kronofogdemyndigheten
i Malmö för att verkställighet vägrats av en dom, om icke ett till domen
fogat avbetalningskontrakt företeddes. Av klagoskriften med därtill fogade handlingar
framgick i huvudsak följande.

Såsom ombud för Hedbergs Bil AB ansökte Widding om stämning å köpmannen
Åke Wedelin och Trenco AB med yrkande att svarandena måtte förpliktigas att
till käranden utgiva 6.462 kr. jämte ränta. Som grund för fordringen anfördes i
stämningsansökningen: Käranden hade enligt avbetalningskontrakt den 14 mars
1969 med äganderättsförbehåll försålt en personbil till köpmannen Leon Kwiek
vilken i sin tur under hösten 1969 sålt bilen till Trenco AB, som därvid företräddes
av Wedelin. Wedelin och därmed också bolaget erhöll vid tillfället vetskap om
äganderättsförbehållet och om storleken av Kwieks restskuld till käranden. Det
yrkade beloppet motsvarade kärandens kvarstående fordran enligt kontraktet med
Kwiek. — I häradsrättens i förenklad form utfärdade dom, som hänvisade till
bifogade handlingar, stämningsansökningen och kontraktet, förpliktades svarandena
att på grund av sitt medgivande solidariskt erlägga yrkade beloppet jämte
ränta m. m. — Widding gjorde i sin klagoskrift gällande, att fordringen icke grundade
sig på kontraktet och att kronofogdemyndigheten därför icke ägt att med
tillämpning av 54 § utsökningslagen för verkställighet infordra kontraktet.

Kronofogdemyndigheten avgav yttrande och anförde därvid bl. a.:

391

I det utsökningsmål, som avses med Widdings anmälan, hänvisas i domen till
stämningsansökningen med därvid fogade handlingar. I stämningsansökningen
har åberopats ett av käranden och avbetalningsköparen undertecknat köpeavtal,
vari avbetalningsbelopp, avbetalningsterminer m. m. är angivna. Yrkandet avser
restskuld enligt kontraktet. Det mot tredje man riktade yrkandet grundar sig
därför enligt kronofogdemyndighetens uppfattning på köpekontraktet. Det har
därför avfordrats utmätningssökanden och »under protest» ingivits av Widding.

Kronofogdemyndigheten anser sig ej böra medverka till att likvid uttages

från utmätningsgäldenären utan att notering om sådan likvid göres på kontraktet
till förhindrande av att beloppet uttages även av avbetalningsköparen. Myndigheten
tillgodoser därvid ett rättssäkerhetsintresse för avbetalningsköparen utan
något som helst förfång för käranden-utmätningssökanden.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Enligt 54 § utsökningslagen skall den som söker utmätning på grund av dom
eller utslag till utmätningsmannen inge exekutionstiteln samt — om fordringen är
grundad på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis — fordringsbeviset i
huvudskrift. Meningsskiljaktigheten mellan Widding och kronofogdemyndigheten
i förevarande fall gäller frågan, om den åberopade fordringen var att anse som
grundad på skriftligt fordringsbevis, d. v. s. avbetalningskontraktet.

Mellan Hedbergs Bil AB, å ena, samt Wedelin och Trenco AB, å andra sidan,
har icke förelegat något kontraktsförhållande och Hedbergbolagets talan i målet
mot Wedelin och Trenco framstår som en talan om skadestånd av utomobligatorisk
art. Förhållandet framträder särskilt tydligt i vad talan riktades mot Wedelin,
som ju endast uppträtt som företrädare för Trenco och ej själv köpt bilen.
Detsamma måste emellertid anses gälla kärandens talan mot Trenco; jag kan hänvisa
till den uppfattning som avspeglas exempelvis i avgörandena i NJA 1963 s.
58 och s. 313 samt NJA 1967 s. 283 (hovrätten). Enligt min mening kan därför
Hedbergbolagets fordran icke anses grundad på avbetalningskontraktet och någon
skyldighet har icke förelegat att inge kontraktet i verkställighetsärendet. Att kontraktet
synbarligen varit fogat till stämningsansökningen och till följd därav kommit
att bifogas domen, som utfärdades i förenklad form, har sin naturliga förklaring
däri, att kontraktet hade betydelse som bevis. Därav följer emellertid ingalunda
att fordringen skall anses grundad på kontraktet.

Att kronofogdemyndigheten hävdat en annan uppfattning än den åt vilken jag
har givit uttryck kan uppenbarligen icke läggas någon för handläggningen ansvarig
till last såsom tjänstefel och jag finner ej anledning till annan åtgärd än att jag
ger kronofogdemyndigheten del av dessa mina uttalanden.

Fråga huruvida avskrift av militär befattningshavares beslut om åläggande av ersättningsskyldighet
kan användas såsom exekutionsurkund

Enligt 58 § militära rättegångslagen må befattningshavare vid krigsmakten under
vissa förutsättningar åläggas skyldighet att utgiva ersättning för förlorad eller

392

skadad egendom. Enligt 61 § samma lag må vidare sådan befattningshavare, i
samband med åläggande av disciplinstraff för rymning eller undanhållande, förplikta
den straffskyldige att ersätta statsverket kostnad som uppkommit för hans
hämtande till tjänstgöring.

I 65 § militära rättegångslagen stadgas att beträffande verkställighet av beslut
av befattningshavare vid krigsmakten, varigenom ersättningsskyldighet ålagts, skall
gälla vad som är föreskrivet om domstols dom i tvistemål, dock att verkställighet
inte får ske förrän beslutet vunnit laga kraft.

Enligt Föreskrifter och anvisningar angående förfarandet i ersättningsmål m. m.
(AFSE), utfärdade av försvarets civilförvaltning, äger förbandschef inte vidta rättsliga
åtgärder för indrivning av ersättningsbelopp (anm. 1 under punkt 7: 6). Sådana
åtgärder skall vidtas av civilförvaltningen. Anmälan om utebliven betalning av ersättningsbelopp
skall jämte till målet hörande handlingar i original insändas till
civilförvaltningen (punkt 8: 1).

Genom beslut den 10 mars 1967 av chefen för Karlskrona örlogsskolor ålades
en värnpliktig arreststraff för rymning och förpliktades att utgiva ersättning för
hämtningskostnader med visst belopp. Enär betalning inte erlades till skolorna
överlämnades målet till civilförvaltningen. Beslutet insändes därvid inte i original
utan i avskrift bestyrkt av rättsvårdsunderofficeren vid skolorna. Civilförvaltningen
översände avskriften till vederbörande kronofogdemyndighet och begärde verkställighet
av beslutet för uttagande av 95 kr. Kronofogdemyndigheten krävde emellertid
att beslutet skulle översändas i original. Civilförvaltningen anmodade skolorna
att insända originalet.

I en skrivelse, som kom in till JO den 30 januari 1970, uppgav skolchefen att
originalbeslutet var inbundet tillsammans med andra handlingar och att det var
svårt att ta ut det. Han ifrågasatte om inte kronofogdemyndigheten borde kunna
låta sig nöja med en bestyrkt avskrift av beslutet.

Inom ombudsmannaexepeditionen upprättades en promemoria, i vilken anfördes
bl. a. följande.

Enligt 54 § utsökningslagen (UL) skall, om utmätning begäres, till utmätningsmannen
ingivas »domen eller beslutet». Den åsikten har uttalats att citerade ordalag
innebär att handlingen skall företes i original (se Olivecrona Utsökning, 1964,
s. 33). Med originalet av domen måste åsyftas den expedition av domen som kärande,
klagande eller sökande skall erhålla i mål hos domstol (11 § expeditionskungörelsen);
det egentliga originalet (konceptdomen) förvaras i domstolens dombok.
Nämnda expedition torde vid underrätterna ofta utgöras av en utskrift (genomslagskopia)
av domen, liksom domboksexemplaret undertecknad av rättens
ordförande. Vid en del underrätter ges emellertid expeditionen formen av en avskrift,
som bestyrkes av kanslipersonalen.

I JO:s ämbetsberättelse 1901, s. 37, och 1902, s. 43 och 65, behandlas två rättsfall,
i vilka JO väckt åtal mot två stadsfogdar för att de inte godtagit avskrifter
av exekutionsurkund. I det förra fallet hade sökanden till stadsfogden ingivit en
av aktuarien vid Göteborgs rådhusrätt bestyrkt avskrift av ett utslag av rådhusrätten
i Visby. Svea hovrätt, som slutligen avgjorde målet, förklarade att enär av -

393

skriften blivit av tjänsteman å tjänstens vägnar bestyrkt, stadsfogden inte lagligen
ägt vägra verkställighet och dömde honom till böter för tjänstefel. I det andra fallet
hade stadsfogden vägrat verkställighet, enär det ingivna domsexemplaret inte
utgjorde domen i »original» utan ett av vederbörande domstol på sökandens begäran
utfärdat exemplar. Göta hovrätt, som slutligen avgjorde målet, förklarade
att den omständigheten att det till stadsfogden överlämnade exemplaret av domen
inte utgjort den dom, som i första hand expedierats till sökanden, inte innefattat
laga anledning att vägra verkställighet och dömde stadsfogden till böter för tjänstefel.

Trygger (Utsökningslagen, första häftet 1916, s. 170) synes anse att dom bör
ingivas till utmätningsmannen i den form vari den av domstolen utfärdats för sökandens
räkning och att i annat fall utmätningsmannen bör anmäla saken till Överexekutor,
som prövar efter omständigheterna. Emellertid påpekar Trygger att man
i praxis synes anse att en doms företeende i åtminstone officellt bestyrkt avskrift
är fullt tillräckligt för att utmätningsmannen skall vara skyldig att utan vidare
verkställa domen. Även Olivecrona framhåller (a.a. s. 33) att på en del håll betryggande
avskrift godtages. Hassler uppger (Utsökningsrätt 1960, s. 96) att man
i praxis inte håller så strängt på att utsökningstiteln skall företes i »original» och
att i varje fall en av advokat eller notarius publicus bestyrkt avskrift torde böra
godtagas. Bomgren betonar (Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1941 s. 241)
att det ur praktisk synpunkt vore beklagligt om utsökningstiteln måste ingivas i
»original». Det må vidare nämnas att i Allenmark och Lundberg, Handledning
för befattningshavare hos kronofogdemyndighet, s. 53, anges att exekutionsurkund
i regel skall inlämnas i »original» eller i officiellt bestyrkt avskrift.

Utmätningsman torde vara skyldig att som exekutionsurkund godtaga en av
vederbörande domstol jämlikt 11 § expeditionskungörelsen utfärdad expedition
av domen inte blott då den är en utskrift utan även då den utgör en avskrift. Härav
torde följa att även annan expedition av domen i form av avskrift — t. ex.
beställd därför att den i målet erhållna expeditionen förkommit — bör godtagas.

En av militär myndighet gjord avskrift av beslut i disciplin- och ersättningsmål
måste anses lika betryggande som en av domstol utfärdad expedition av dom. Med
anledning härav kan ifrågasättas om inte utmätningsman är skyldig att godtaga
sådan avskrift.

Det må också framhållas att det med hänsyn till vikten av dokumentation av
den militära befattningshavarens beslut knappast är lämpligt att originalbeslutet
förvaras annorstädes än hos den dömande myndigheten i likhet med vad som gäller
huvudskrift av domstols dom.

Yttrande inhämtades från exekutionsväsendets organisationsnämnd och försvarets
civilförvaltning.

Organisationsnämnden anförde.

Vid ansökan om utmätning i lön skall fogas exekutionsurkund enligt de regler
i 54 § UL som gäller för ansökan om utmätning i allmänhet. Enligt 33 § utsökningskungörelsen
(USK) skall utmätningsman anteckna verkställd löneutmätning
på urkunden. Syftet med föreskriften är att underlätta utmätningsmannens tillsyn
av att de tidsbegränsningar som gäller för löneutmätning iakttas. I handledningen
»Införsel utmätning i lön» (Beck-Friis, Wieselgren och Wilhelmsson, s. 29) sägs
att lagens ordalag närmast tyder på att exekutionsurkunden skall inges i huvudskrift.
Man erinrar emellertid om att på betryggande sätt gjord avskrift har godtagits
i hittillsvarande praxis. Om denna praxis bör upprätthållas är enligt förfat 13*

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

394

tärnäs mening tveksamt med hänsyn till att anteckningen på exekutionsurkunden
för att tjäna sitt syfte helst bör göras på originalexemplaret. Uttrycklig föreskrift
att exekutionsurkund skall inges i huvudskrift i utmätningsmål finns i 54 a § 4 st
UL avseende förbindelse att utge underhållsbidrag.

För beviljande av införsel, med vilken åtgärd det ligger nära till hands att göra
jämförelse, gäller i fråga om exekutionsurkunden enligt 14 § USK, att denna skall
inges i huvudskrift eller, om utmätningsmannen medger det, bestyrkt avskrift.

I en inom justitiedepartementet upprättad PM med kommentar till förslag till
utsökningskungörelsen sägs följande beträffande denna föreskrift som har ersatt
bestämmelser i 2 § gamla införsellagen om exekutionsurkund.

Enligt 2 § gällande införsellag skall sökande vid ansökan inge exekutionsurkunden.
Det råder viss tvekan om denna måste företes i original (jfr betr ans om utmätning
54 och 54 a §§ UL, och betr ans om återtagning, 10 § andra st lagen om
avbetalningsköp). Lagberedningen har uttalat (SOU 1964:57 s. 135) att det bör
räcka med avskrift, om den är betryggande. Bestämmelsen har utformats så, att
handlingen får inges i bestyrkt avskrift, om utmätningsmannen medger det.

Enligt organisationsnämndens uppfattning synes skäl inte föreligga att i förevarande
avseende göra skillnad mellan utmätning och införsel. Praktiska behov
talar även för möjlighet att använda avskrift/fotokopia. På grund härav och enär
varken ordalydelsen eller annat synes utgöra hinder däremot, anser nämnden att
beslutskopian i det aktuella fallet hade kunnat och bort godtas.

Vid förfrågan hos tjugo kronofogdemyndigheter angående tillämpad praxis i
förevarande hänseende har fjorton uppgett, att de har godtagit eller kan tänka sig
att godta kopia av militär befattningshavares beslut som exekutionsurkund. Två
kronofogdemyndigheter har utan motivering uppgett sig alltid kräva beslutet i
original. Fyra myndigheter har aldrig haft att pröva frågan beroende på antingen
att mål av ifrågavarande slag inte har förekommit eller att originalet alltid har
ingetts. Något uttalande om deras inställning har inte redovisats. Flertalet myndigheter
har upplyst, att originalbeslutet alltid inges.

Civilförvaltningen anförde.

Då bestämmelserna i AFSE utformades föreskrev ämbetsverket, att »till målet
hörande handlingar» skulle insändas »i original». Detta föranleddes av att utmätningsmännen
i allmänhet inte godtog avskrift av handling som exekutionsurkund.

Enligt civilförvaltningens uppfattning synes emellertid ordalydelsen i 54 § utsökningslagen
i och för sig icke utgöra hinder för att godtaga en av militär myndighet
bestyrkt avskrift. Bestyrkandet görs regelmässigt av bevakaren, som enligt
av civilförvaltningen utfärdade bestämmelser (AFSE punkt 5: 1) skall vara en befattningshavare
av lägst underofficers tjänstegrad eller tjänsteklass. Ur rättssäkerhetssynpunkt
synes någon risk för dubbelbevakning inte föreligga, då — såsom
framhållits i förenämnda promemoria — förbandschef icke äger vidtaga rättsliga
åtgärder för indrivning av ersättningsbelopp. Sådana åtgärder ankommer på civilförvaltningen.

Om så kommer att erfordras skall ämbetsverket efter det justitieombudsmannen
slutligen prövat förevarande ärende upptaga frågan om sådan ändring av bestämmelserna
i punkt 8: 1 AFSE, att en i vederbörlig ordning bestyrkt avskrift kan
för ämbetsverkets del godtagas för användning som exekutionsurkund i utsökningsmål.

395

Den i det föregående åsyftade kronofogdemyndigheten har förklarat att den
inte hade något att anföra i saken.

JO Thyresson anförde vid ärendets avgörande.

I de fall det inte finns uttrycklig föreskrift om att exekutionsurkund vid begäran
om verkställighet skall ingivas till utmätningsmannen i huvudskrift eller att
avskrift får godtagas av utmätningsmannen synes, framför allt med hänsyn till
ordalagen i 54 § UL, råda viss tveksamhet i frågan om avskrift kan godtagas. I
praxis torde emellertid den övervägande meningen vara den att officiellt bestyrkt
avskrift bör godtagas. Det har även, såsom framgår av det förut anförda, förekommit
att utmätningsman som vägrat verkställighet på grund av sådan avskrift
fällts till ansvar för tjänstefel.

I Utsökningsrätt III (SOU 1964: 57), som låg till grund för införsellagen den 6
december 1968, uttalade lagberedningen (s. 135) beträffande företeende av exekutionstitel
vid ansökan om införsel för uttagande av bl. a. underhållsbidrag att
det borde räcka med att exekutionstiteln företeddes i avskrift eller fotokopia, om
den var betryggande, och att sådan av tjänsteman vid domstol, notarius publicus
eller advokat bestyrkt handling torde kunna godtagas. I anslutning till detta uttalande
stadgades i 14 § utsökningskungörelsen den 7 februari 1969 att vid ansökan
om införsel sökanden skall inge exekutionstiteln i huvudskrift eller, om utmätningsmannen
medger det, bestyrkt avskrift.

Något motsvarande stadgande har inte meddelats såvitt angår ansökan om utmätning.
Skäl kan anföras för att vid utmätning — som är en för gäldenären mera
ingripande åtgärd — exekutionstiteln alltid bör företes i huvudskrift (jfr också
54 a § UL där krav har ställts på huvudskriftens företeende vid begäran om utmätning
på grund av avtal om underhållsbidrag). I sådana fall då huvudskrift förkommit
eller någon originalexpedition aldrig utfärdats bör dock rimligen en vederbörligen
bestyrkt avskrift eller fotokopia av konceptdomen (konceptbeslutet)
få godtagas.

Vad angår beslut av befattningshavare vid krigsmakten, varigenom ersättningsskyldighet
ålagts, finnes det inte någon bestämmelse som föreskriver att originalexpedition
skall utfärdas och någon sådan expedition utfärdas strängt taget aldrig.
Med hänsyn härtill och på grund av vad som anförts i det föregående anser jag
att en av tjänsteman vid militär myndighet bestyrkt avskrift eller fotokopia av
beslutet bör av utmätningsman godtagas som exekutionsurkund.

Med detta uttalande är ärendet av mig avslutat.

Å brev till persons hemadress bör ej anges att han är intagen i fångvårdsanstalt

I en den 29 april 1970 till JO inkommen skrift anförde advokaten Folke Rosell
klagomål mot kronofogdemyndigheten i Trollhättan, varvid han bl. a. sade: H-E. S.

396

avtjänade f. n. sex månaders fängelse. Han hade hemvist i sitt föräldrahem i en
liten ort utanför Göteborg. Från kronofogdemyndigheten hade till H-E. S. under
dennes adress i nämnda ort anlänt ett brev i ett s. k. fönsterkuvert. På den plats
som var avsedd för adressens angivelse fanns skrivet icke blott H-E. S:s namn,
yrke och adress utan därjämte »f. n. intagen å fångvårdsanstalt». Utanför ramen
för texten men så placerat att orden var fullt synliga genom kuvertets fönster fanns
därjämte skrivet »dom den 3.3.70, DB nr 131». Rosell fann det vara av synnerlig
betydelse för H-E. S:s framtida anpassning, att den omständigheten att H-E. S.
ådömts straff icke onödigtvis fick spridning i dennes hemort. Genom kronofogdemyndighetens
handlande hade H-E. S. och hans familj åsamkats synnerligt och
alldeles onödigt lidande. Rosell hemställde att JO måtte utreda omständigheterna
kring brevets tillkomst samt vidtaga åtgärder för att förhindra att andra människor
onödigtvis utsättes för liknande chikanering.

Efter remiss inkom kronofogdemyndigheten med yttrande, varvid anfördes:

Den av anmälaren överlämnade brevförsändelsen innehåller ett krav på betalning
av rättegångskostnader, vilka adressaten genom dom blivit ålagd att utgiva till
statsverket. Vid utskrift av krav, av den art varom här är fråga, användes EON:s
blankettset, vilka innehåller centralregisterkort, indrivningskort, kravkort samt bevakningskort.
Seten är försedda med engångskarbon och vart och ett innehåller två
uppsättningar kort. Centralregisterkort och bevakningskort är avsedda för centralavdelningens
behov medan kravkortet utsändes till gäldenären och indrivningskortet
efter kravtidens utgång överlämnas till den kronoassistent, som har att handlägga
målet. Då meddelande erhålles från domstolarna om återbetalningsskyldighet
betr. rättegångskostnader kan på dessa förekomma upplysningar, som är av betydelse
för kronoassistentens handläggning av målet, såsom exempelvis att gäldenären
är intagen på fångvårdsanstalt. Det är därför önskvärt att dessa upplysningar överföres
till det kort, som skall överlämnas till kronoassistenten, d. v. s. indrivningskortet.
För att möjliggöra en rationell användning av kortseten har emellertid
upplysningarna i samband med övrig utskrift med maskin antecknats på kortsetet
och således blivit läsbara på samtliga kort i setet inklusive kravkortet. På grund av
utrymmesbrist på blanketterna blir det ofta nödvändigt att göra de ifrågavarande
anteckningarna på sådan plats att de kunna bli synliga i fönstret på den typ av
fönsterkuvert, som kommer till användning vid kronofogdemyndigheten. Med anledning
härav har föreskrivits, att kravkort, som innehåller anteckningar av ifrågavarande
slag, icke får sändas i fönsterkuvert. Det kravbrev, som överlämnats till
Justitieombudsmannen av Rosell, har av förbiseende kuverterats i fönsterkuvert.
Med anledning av det inträffade och till förhindrande av en upprepning har nu
föreskrivits, att anteckningar om gäldenären av det slag, varom ovan talats, skall
göras endast på indrivningskortet och efter det kortsetet brutits.

Rosell inkom med påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Av utredningen i ärendet framgår, att kravkortet sänts till H-E. S. i fönsterkuvert,
varvid förutom adressen jämväl på ett fullt synligt sätt antecknats att H-E.
S. blivit dömd viss dag samt att han var intagen på fångvårdsanstalt.

397

Det får självfallet icke förekomma att uppgift om att viss person blivit dömd
eller är intagen i fångvårdsanstalt på detta sätt bringas till utomståendes kännedom.
Jag kan hänvisa till vad som i JO:s ämbetsberättelse 1957 s. 227 anföres om ett
likartat fall. Vad som skett i nu förevarande fall måste därför betecknas som ytterst
otillfredsställande. Det passerade får dock antagas ha berott på ett tillfälligt förbiseende
och då nu kronofogdemyndigheten vidtagit åtgärd för att förhindra ett upprepande,
finner jag mig kunna låta bero vid vad som förevarit.

Ett exemplar av detta mitt beslut skall tillställas exekutionsväsendets organisationsnämnd
för kännedom.

Vissa övriga ärenden angående exekution

Utmätning för bötesskuld av teckningsrätt till bostad

Vid inspektion av en kronofogdemyndighet iakttogs, att till gäldande av skatteskuld
och bötesskuld tagits i anspråk en teckningsrätt till bostad.

JO Lundvik anförde härom.

Enligt 3 § andra stycket lagen den 20 mars 1964 om verkställighet av bötesstraff
må — förutom egendom som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas
från utmätning — för böter ej tagas i mät fast eller lös egendom, som i den bötfälldes
näring erfordras för att åt honom, hans make och oförsörjda barn eller
adoptivbarn bereda nödig bärgning, och ej heller nödig bostad. Bestämmelsen har
närmast hämtats från 4 § andra stycket i 1937 års bötesverkställighetslag. Tidigare
fanns en motsvarande bestämmelse i 2 kap. 9 § strafflagen av år 1864.

Regeln att för böter icke får tagas i mät nödig bostad har sålunda gammal hävd.
Regeln har icke närmare berörts i lagförarbeten och veterligen ej heller i rättspraxis
eller i den juridiska litteraturen.

Den fråga som först uppkommer i förevarande ärende är, om med »nödig bostad»
kan avses annat eller mera än fast egendom, som tillhör den bötfällde och
tjänar honom till nödig bostad. Med fast egendom får härvid uppenbarligen likställas
hus på ofri grund. Det är möjligt, ja t. o. m. sannolikt, att lagstiftaren vid
stadgandets tillkomst icke hade annat i tankarna än nu nämnda objekt för en eventuell
utmätning. Hyresrätt till bostadslägenhet har aldrig varit något frekvent utmätningsobjekt.
Detta sammanhänger bl. a. därmed, att hyresrätt ej kunnat överlåtas
utan hyresvärdens samtycke. För att utmätning skall få ske krävs ju att egendomen
kan överlåtas. Numera stadgar 65 § utsökningslagen förbud mot utmätning
av hyresrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad. — Bostadsrätt
är ett institut, som tillkommit långt senare än förevarande, numera i bötesverkställighetslagen
upptagna bestämmelse. Bostadsrätt kan utmätas för gäld
i allmänhet. Om rätten hänför sig till en lägenhet som kan sägas tjäna innehavaren
till nödig bostad, förefaller det mig stå i god överensstämmelse såväl med ordalagen
av den nu förevarande bestämmelsen som med det sociala syfte som uppbär
bestämmelsen att anse lägenheten fri tagen från utmätning för bötesskuld. — I nybyggda
hus dröjer det ofta innan bostadsrätt formellt kan upplåtas. I avbidan
härpå förekommer s. k. förhandsteckning. Den därvid förvärvade s. k. tecknings -

398

rätten anses innefatta dels rätt att med företräde teckna bostadsrätt till en lägenhet
och därvid räkna sig till godo vad som erlagts i förskott och dels rätt att
nyttja lägenheten innan bostadsrätt upplåtes (jfr NJA 1969 s. 539). Teckningsrätt
anses kunna utmätas för gäld i allmänhet. Det förefaller mig naturligt att vid
tillämpning av 3 § andra stycket bötesverkställighetslagen likställa teckningsrätt
med bostadsrätt och sålunda anse att teckningsrätt ej får tagas i mät för böter,
om rätten hänför sig till en lägenhet som tjänar den bötfällde till nödig bostad.

I ärendet uppkommer ytterligare ett problem. Om bostaden tages i mät för t. ex.
en skatteskuld, får då utmätning samtidigt ske för böter? De skäl som får antagas
ligga bakom förbudet att taga nödig bostad i mät för böter gör sig onekligen icke
med samma styrka gällande, när bostaden samtidigt är föremål för utmätning på
grund av annan gäldenärens skuld. Särskilt när — som i förevarande fall — bötesskulden
är ringa i förhållande till den andra skulden, kan det synas ganska betydelselöst,
om bostaden utmätes jämväl för bötesskulden. Det kan emellertid tänkas,
att förhållandet mellan de olika skuldbeloppen är det motsatta. Om bostaden i sådant
fall utmätes för bötesskulden, kommer gäldenären i ett svårt läge. Han kanske
har pengar att betala den andra, mindre skulden, men lär icke därigenom kunna
hindra att bostaden försäljes. Att låta avgörandet bero av förhållandena i varje
särskilt fall kan ej vara lämpligt och saknar helt stöd i lag. Jag anser därför, att
stadgandet i 3 § andra stycket bötesverkställighetslagen bör tillämpas enligt sin
ordalydelse, d. v. s. att »nödig bostad» under inga förhållanden får tagas i mät för
böter även om bostaden samtidigt utmätes för annat ändamål.

Utmätning av obelånad företagsinteckning

Vid inspektion av en kronofogdemyndighet observerades, att till gäldande av
ett bolags skatteskuld utmätts en obelånad företagsinteckning, meddelad i den
verksamhet som det ifrågavarande bolaget utövade i Sverige.

JO Lundvik anförde härom.

I 25 § förordningen angående inteckning i fast egendom ges bestämmelser om
s. k. ägarhypotek. Om det vid exekutiv auktion på fastighet visar sig att fastighetsägaren
innehar inteckning i fastigheten, får han tillgodonjuta samma rätt som skulle
tillkomma annan inteckningshavare (dock utan att få ränta). Han får med andra
ord uppbära betalning ur köpeskillingen efter inteckningens plats i förmånsrättsordningen.
Är fastighetsägaren i konkurs, tillkommer denna rätt i stället konkursboet.
Vidare stadgas, att om fastighetsägaren icke skulle häfta för hela det belopp
varå inteckningen lyder (han har t. ex. gjort amorteringar) han äger för överskjutande
belopp njuta den rätt som nyss sagts, dock att inteckningshavaren har företräde
för sin fordran.

Till följd av nu angivna regler kommer en obelånad inteckning resp. ett överhypotek
på en belånad inteckning att representera en förmögenhetstillgång i fastighetsägarens
hand. Inteckningen resp. överhypoteket får därför vid behov tagas
i mät. Särskilda regler har meddelats i utsökningslagen hur det skall gå till, när
överhypotek tas i mät (se 74 § 3 mom. och 91 § 2 morn.). Har hel inteckningshandling
tagits i mät, har utmätningsmannen att iakttaga stadgandet i 91 § 2 mom.
andra punkten, att utmätningsgäldenären skall friskrivas från eventuellt personligt
betalningsansvar.

Motsvarighet till nu behandlade regler saknas helt såvitt rör företagsinteckning.
Under förarbetena till lagen om företagsinteckning diskuterades om man borde in -

399

föra regler om ägarhypotek. Man stannade dock för att man icke borde ge företagaren
(resp. hans oprioriterade borgenärer) rätt att tillgodogöra sig inteckning i den
mån den var obelånad (se NJA II 1966 s. 173). Det är vid nu angivet förhållande
tydligt, att företagaren icke kan tillgodogöra sig betalning vid exekutiv försäljning
av den intecknade egendomen på den grund att han innehar en obelånad inteckning
eller gjort avbetalningar på en belånad sådan.

En företagsinteckning som påträffas hos företagaren själv — det må nu förhålla
sig så att han aldrig hunnit belåna handlingen eller att han inlöst den —
representerar alltså icke någon förmögenhetstiIlgång i hans hand. Utmätning med
efterföljande försäljning av inteckningshandlingen skulle i realiteten innebära att
ny skuld tillskapas hos utmätningsgäldenären. Läget synes mig, såvitt nu är i fråga,
vara detsamma som om man hos en gäldenär påträffar en av denne underskriven
revers, som aldrig blivit utgiven eller också inlösts. En sådan handling får uppenbarligen
icke utmätas (jfr Hassler, Utsökningsrätt 2 uppl. s. 140) och detsamma
måste gälla en inneliggande företagsinteckning.

Jag anser sålunda, att en företagsinteckning, som påträffas inneliggande hos företagaren
själv, icke utgör en utmätningsbar tillgång.

Kronofogdemyndighets försäljning på auktion av skjutvapen

Vid JO Lundviks inspektion av polismyndigheten i Västerås år 1969 framkom,
att polisintendenten Lennart Terrvik lämnat utan bifall en ansökan från en person
om rätt att inneha en pistol som han köpt på offentlig auktion, anordnad av kronofogdemyndigheten
i Västerås. I sitt beslut hade Terrvik anfört bl. a. följande.

Därest kronofogdemyndigheten över huvud taget bör försälja vapen på offentlig
auktion, vilket kan ifrågasättas, måste köpet anses avslutat under förutsättning,
att köparen kan erhålla licens å vapnet. Erhåller köparen icke licens måste, enligt
polismyndighetens uppfattning, kronofogdemyndigheten låta köpet återgå.

Sedan utredning verkställts anförde JO Lundvik vid ärendets avgörande följande.

Ändamålet med utmätning och efterföljande åtgärder är att tillföra borgenären
betalning. Om ej pengar (resp., vid betalningsskyldighet i viss vara, sådan vara)
finns direkt åtkomliga hos gäldenären, måste utmätningen därför riktas mot något
objekt som kan omsättas i pengar. Det är mot bakgrund härav man har att läsa
stadgandet i 66 § 1 mom. utsökningslagen, att egendom som ej får överlåtas i
princip ej heller får tagas i mät.

I lag och författning förekommer åtskilliga bestämmelser som begränsar rätten
att fritt sälja och köpa viss egendom. Vanligen har bestämmelserna den innebörden
att förvärv kräver särskilt tillstånd. Frågan om dylika bestämmelser medför hinder
mot utmätning av egendomen måste i princip besvaras nekande. Egendom, som
för gäldenären representerar en förmögenhetstillgång och som denne — om än
med viss omgång — legalt kan avyttra, måste kunna tagas i anspråk för borgenärernas
förnöjande.

Enligt vapenförordningen åligger det den som vill genom köp, byte, gåva eller
annorledes förvärva skjutvapen att hos polismyndighet söka tillstånd att inneha
vapnet. Det är också stadgat, att skjutvapen ej får överlåtas till annan än den som
har tillstånd att inneha vapnet. Dessa bestämmelser har icke hindrat att skjutvapen
stundom utmätts, och enligt min mening saknas anledning att ifrågasätta riktigheten
av denna praxis.

400

Utmätta lösören omsätts normalt i pengar genom försäljning på offentlig auktion.
I ärendet har upplysts, att det i Västerås icke är ovanligt att utmätta vapen
säljs på auktion. Även i Stockholm förekommer sådant enligt vad jag inhämtat.
I båda städerna brukar därvid tillkännages, att vapnet icke utlämnas till köparen
med mindre denna företer vederbörligt tillstånd att inneha vapnet. Kan köparen
icke skaffa sådant tillstånd, kan han sälja det vidare till någon som äger inneha
vapnet. I annat fall inlöses vapnet av kronan. Under förutsättning att dessa villkor
tydligt tillkännages på auktionen så att inroparen vet vad han ger sig in på,
finner jag ej anledning till erinran mot här skildrad praxis.

I det fall som uppmärksammades vid inspektionen har framkommit, att vapnet
icke var utmätt utan förverkat till kronan. Enligt gällande bestämmelser skall förverkade
och av kronan inlösta vapen överlämnas till tygförråd, där de under vissa
betingelser hålls till salu. Inlösta vapen får dock under bestämda villkor i stället
säljas genom polismyndighetens försorg. I förevarande fall hade vapnet av polismyndigheten
överlämnats till kronofogdemyndigheten, som efter inhämtat bemyndigande
från tygförrådet sålde vapnet på auktion.

Jag vill som min mening helt allmänt uttala, att det är naturligt och rimligt att
kronofogdemyndighet, om den anser sig böra ombesörja försäljning av inlösta eller
förverkade vapen, därvid förfar på samma sätt som om vapnet vöre utmätt.

Jag finner ej anledning vidtaga ytterligare åtgärd i det vid inspektionen uppmärksammade
fallet. Om — såsom det uppgivits — köparen vid auktionen fick
klart besked om att köpet icke skulle återgå därest han ej fick tillstånd att inneha
vapnet, synes mig fråga nu uppkomma att kronan skall inlösa vapnet, om ej köparen
sålt det vidare till någon som äger inneha vapnet.

Med dessa uttalanden är ärendet av mig avslutat.

Tillämpning av 68 § 6 morn. uppbördsförordningen

Fråga om tillämpningen av 68 § 6 mom. andra stycket uppbördsförordningen
har i ett par fall kommit under bedömning. Vid inspektion av en kronofogdemyndighet
diskuterades räckvidden av det däri upptagna förbudet mot utmätning i
enskilt mål av skattefordran om ansökan gjorts senare än den 1 september taxeringsåret.
Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Bestämmelsen i 68 § 6 mom. andra stycket uppbördsförordningen om förbud
mot utmätning av fordran som där avses i enskilt mål, där ansökan gjorts senare
än den 1 september taxeringsåret, avser otvetydigt endast skatt enligt paragrafens
första moment första stycket. Bestämmelsen är således icke tillämplig på sådana
skatteåterbäringar, som avses i 68 § 2 mom. uppbördsförordningen. Däremot är
68 § 6 mom. tredje stycket samma förordning tillämpligt på alla former av skatteåterbäringar
enligt uppbördsförordningen.

Omhändertagande av fordringshandling när fordran utmäts

Vid inspektion av en kronofogdemyndighet observerades, att vid utmätning av
sådan fordran som avses i 75 § 2 mom. utsökningslagen fordringshandlingen icke
fanns hos kronofogdemyndigheten och att utmätningsprotokollet ej heller innehöll
någon anteckning om fordringshandlingen. Vid ärendets avgörande anförde JO
Lundvik följande.

401

Jämlikt 75 § 2 mom. utsökningslagen skall utmätningsmannen vid utmätning
av sådan fordran som där avses taga i förvar handling, som tjänar till bevis om
fordringen, om sådan handling finns att tillgå. Lagtextens utformning förutsätter,
att utmätningsmannen undersöker om föreskriften kan följas. Visar det sig därvid,
att någon handling ej finns eller ej kan framskaffas, bör enligt min mening anteckning
härom göras i utmätningsprotokollet för att icke tvekan framdeles skall
behöva uppkomma om vad som förevarit.

Dröjsmål med försäljning

Följande fall av dröjsmål med försäljning av utmätt egendom observerades vid
inspektion av en kronofogdemyndighet.

Sedan en personbil tagits i mät den 22 oktober 1969 utfärdades kungörelse om
exekutiv försäljning av bilen att äga rum den 17 december 1969. Den 4 december
1969 anförde en person, som påstod sig ha viss rätt till bilen, besvär över utmätningen.
Auktionen inställdes på grund härav. Länsstyrelsen, som ej förordnade
om inhibition, lämnade den 23 april 1970 besvären utan bifall. Den 20 maj 1970
försåldes bilen exekutivt. JO Lundvik anförde härom.

Fortgången av ett exekutivt förfarande hindras icke därav, att gäldenären eller
annan anför besvär, såvida icke överordnad myndighet förordnar om inhibition.
När besvär anförts, brukar utmätningsman ofta dröja några dagar för att ge överexekutor
eller högre myndighet tillfälle att besluta inhibition om nu sådan anses
böra komma i fråga. Häremot vill jag icke rikta någon kritik. Men anståndet får
icke bli långt. I mål om utmätning måste utmätningsman i princip iakttaga de frister
som finns stadgade i 88 c § utsökningslagen. Med den erinran som innefattas
i det sagda låter jag bero vid vad som förevarit.

Införsel för böter förutsätter att bötesdomen vunnit laga kraft

I ett genom klagomål anhängiggjort ärende hade vederbörande kronofogdemyndighet
meddelat införsel på grund av en hovrättsdom å böter för vårdslöshet i trafik
och vållande till annans död trots att domen vid tiden för införselbeslutets meddelande
var föremål för Högsta domstolens prövning. Vid ärendets avgörande
anförde JO Lundvik, att kronofogdemyndigheten icke borde ha meddelat införselbeslut,
förrän domen vunnit laga kraft (se 7 § i 1968 års införsellag, som trädde
i kraft den 1 juli 1969 — huruvida införsel enligt äldre lag kunde ske på grund av
hovrätts icke lagakraftvunna dom, har av lagberedningen ansetts tveksamt, SOU
1964:57 s. 131).

Tillämpning av lagen om avbetalningsköp

Rune Blomqvist köpte genom avbetalningskontrakt den 8 juli 1968 två bilar,
som han sedan brukade i sin taxirörelse. Under åberopande av ett såsom »triplikat»
betecknat exemplar av avbetalningskontraktet sökte säljaren handräckning
för återtagande av bilarna. Säljaren påstod härvid, att Blomqvist ej fullgjort sina
avbetalningar. Säljaren begärde tillika, att Blomqvist icke skulle underrättas om

402

ansökningen och att utmätningsmannen omedelbart skulle taga vård om bilarna.
Ansökningen upptogs till behandling av kronofogdesekreteraren Erik Strömberg
i Nacka kronofogdedistrikt. Han beslöt taga vård om bilarna och sökte personlig
kontakt med Blomqvist. När detta icke lyckades, lät han via taxiradion och taxiföreningens
ordförande meddela Blomqvist att bilarna skulle ställas vid taxistationen
eller på kronofogdemyndighetens gård där de skulle tagas om hand av myndigheten.
Sedan Blomqvist rest invändningar mot ansökningen, inställdes vidare
åtgärder och ansökningen blev återkallad.

Sedan saken påtalats av Blomqvist hos JO, anförde JO Lundvik följande.

Enligt 10 § lagen om avbetalningsköp åligger det den som vill påkalla handräckning
för godsets återtagande bl. a. att inge köpehandlingen i huvudskrift. Fråga
är nu, om det i förevarande fall av sökanden åberopade, såsom triplikat betecknade
avbetalningskontraktet kan godtagas som en huvudskrift. Det är då att
märka, att handlingen var undertecknad av Blomqvist såsom köpare. I texten angavs
att kontraktet upprättats i tre exemplar, varav ett överlämnats till köparen.
Triplikatet angavs vara återförsäljarens exemplar. För vilket ändamål det återstående
exemplaret var avsett framgick ej.

Jag kan icke finna annat än att triplikatet var att betrakta som en huvudskrift,
en av tre sådana. Något krav på att alla huvudskrifter skall inges har icke uppställts
i lagen. Köparens exemplar får denne själv åberopa, om handlingen skulle
ha någon betydelse. När, såsom i detta fall, utöver säljarens och köparens exemplar
ett ytterligare exemplar har upprättats, kan detta exemplars företeende få
betydelse under vissa omständigheter. Att kräva att sökanden skall inge handlingen
redan när ansökan göres synes dock föra för långt. Rimligen måste ett sådant
krav — om det nu alls kan ställas — få bero av vad köparen har att andraga.

Mot bakgrund av det nu anförda kan jag icke finna att Strömberg förfor fel
när han godtog triplikatet som underlag för den begärda verkställigheten.

I särskild missivskrivelse hade sökanden begärt, att underrättelse icke skulle
tillställas gäldenären, varvid hänvisades till 59 § 2 mom. utsökningslagen, och att
kronofogdemyndigheten måtte lägga vård om egendomen enligt 60 a § utsökningslagen.

I 10 § lagen om avbetalningsköp sägs bl. a., att vad i 59 § och 60 a § utsökningslagen
är föreskrivet i fråga om utmätning skall äga motsvarande tillämpning med
avseende å handräckning enligt avbetalningslagen. Enligt 59 § 1 mom. utsökningslagen
skall, innan utmätning verkställes, gäldenären underrättas. Enligt 2 mom.
erfordras dock, såvitt nu är i fråga, icke underrättelse, om fara är att egendom
undanstickes eller förstöres eller saken eljest är brådskande. I 60 a § stadgas, att
utmätningsman — om utmätning ej genast kan verkställas — må, om det finnes
erforderligt, säkerställa utmätningen genom att taga vård om egendomen.

Det ligger i sakens natur att tillämpning av 59 § 2 mom. eller 60 a § utsökningslagen
ifrågakommer endast om åtgärden av en eller annan anledning framstår
som erforderlig för tillvaratagande av sökandens rätt. Sökande, som vill få sådan
åtgärd vidtagen, bör självfallet ange de skäl som han menar tala härför. En begäran
om tillämpning av 59 § 2 mom. eller 60 a § utsökningslagen som icke stödes
på några skäl förtjänar knappast beaktande. En annan sak är att utmätningsmannen
ändock, på grund av vad han själv vet eller erfar, kan finna anledning
till sådan åtgärd.

403

I förevarande fall hade sökanden icke förebragt några som helst skäl för tillämpning
av 59 § 2 mom. eller 60 a § utsökningslagen. De skäl som Strömberg
själv åberopat för tillämpningen av 60 a § — att bilarna stundom fördes utom
Nacka kronofogdedistrikt, att deras uppställningsplats var okänd, att gäldenären
bodde utanför kronofogdedistriktet och att det »med skäl kunde antagas att fordonen
brukades till förfång för borgenären» — kan jag för min del icke finna
bärande.

Än mer anmärkningsvärt är Strömbergs fortsatta förfarande. Att han sökte nå
personlig kontakt med Blomqvist är visserligen i och för sig förtjänstfullt. Men
när detta misslyckades, sökte han Blomqvist genom taxiradion och genom taxiföreningens
ordförande. Detta tillvägagångssätt var ägnat att ge förfarandet en
för Blomqvist högst obehaglig och menlig publicitet och står i uppenbar strid mot
den diskretion som utmätningsman alltid i görligaste mån skall visa.

Även om Strömbergs förfarande sålunda icke går fritt från kritik, delvis av allvarlig
natur, finner jag mig dock — i betraktande bl. a. av att Strömberg var
jämförelsevis orutinerad som utmätningsman — kunna stanna vid att jag ger
Strömberg del av dessa mina uttalanden.

Underrättelse om förrättning enligt 79 § utsökningslagen

I ett genom klagomål anhängiggjort ärende uppkom bl. a. fråga, om skyldighet
förelåg för en utmätningsman att — sedan behov uppkommit av ny beskrivning
av gäldenärens för skatteskulder tidigare utmätta och då vederbörligen beskrivna
fastighet — i förväg underrätta gäldenären om den förrättning som skulle äga rum
för detta ändamål.

Över frågan inhämtades yttrande från Exekutionsväsendets organisationsnämnd
(EON).

Ställföreträdande JO Petrén konstaterade, att någon plikt att underrätta gäldenären
om sådan förrättning icke förelåg enligt utsökningslagen, samt anförde vidare:
EON har i sitt hit avgivna yttrande givit uttryck åt den meningen att vid förnyad
förrättning för beskrivning av utmätt fastighet gäldenären normalt bör underrättas
om den förestående förrättningen. Jag ansluter mig till denna nämndens
uppfattning.

404

Taxering och uppbörd

Framställning till Konungen om åtgärders vidtagande med anledning därav att
oberättigade krav å skatt ofta framställs.

I en den 30 november 1970 till Konungen avlåten skrivelse anförde JO Lundvik
följande.

Under de senaste åren har ett flertal personer klagat hos JO över att kronofogdemyndighet,
oftast under hot om utmätning eller införsel, anmanat dem att inbetala
skatt ehuru skatten redan varit betald eller de av annan anledning inte varit skyldiga
att betala skatten i fråga. Klagomålen har merendels visat sig berättigade. Jag
har vid utredning av dessa klagomål och vid särskilda inspektioner av berörda myndigheter
sökt klarlägga orsakerna till att sådana felaktiga krav kunnat förekomma.

Fel av nu berörd art är ägnade att rubba allmänhetens förtroende till myndigheterna.
Kraven åsamkar också myndigheter och skattskyldiga mycket onödigt
arbete, detta inte minst beroende på att det i praktiken ofta visat sig synnerligen
besvärligt att få saken tillrättad. Många skattskyldiga saknar klar överblick över
sina skatteförhållanden och kunskap om gällande uppbördsregler. Det är därför
orealistiskt att utgå från att varje person, som utan sakligt fog blir anmanad att
inbetala skatt, kan protestera och tillvarata sin rätt. Inte heller kan man lita på att
myndigheten själv förr eller senare upptäcker felet. Man får således räkna med att
förekomsten av oberättigade skattekrav i viss omfattning medför att skattskyldiga
drabbas av ekonomiska förluster.

Jag har mot bakgrund av det anförda funnit angeläget att i ett sammanhang
redogöra för vad som vid mina undersökningar framkommit om orsakerna till att
felaktiga krav på skatt framställs. I anslutning härtill vill jag även diskutera vad
som kan göras för att minska antalet fel. Därjämte kommer jag att beröra frågan
om vilka åtgärder som kan vidtagas för att begränsa följderna av inträffade fel.
Först dock några ord om gällande principer för uppbörd och indrivning av skatt.

Gällande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om skatteuppbörd m. m. finns i uppbördsförordningen
(UF) och uppbördskungörelsen (UK). Med skatt förstås enligt UF inte
bara inkomstskatt och förmögenhetsskatt utan även vissa avgifter såsom folkpensionsavgift
och sjukförsäkringsavgift (1 § UF). Slutlig skatt är främst sådan skatt
som påförts vid den årliga debiteringen på grund av taxeringsnämnds beslut. I avräkning
å slutlig skatt erlägges preliminär skatt, vilken utgår som preliminär A-skatt
eller preliminär B-skatt. Skatt, som återstår att erlägga sedan preliminär skatt avräknats
från slutlig skatt, kallas kvarstående skatt (2 § UF).

405

För flertalet arbetstagare utgår preliminär A-skatt (4 § UF). Arbetstagare inbetalar
normalt inte själv sin preliminära skatt och eventuella kvarstående skatt. I
stället gör arbetsgivaren med ledning av arbetstagarens debetsedel och fastställda
tabeller avdrag för skatten vid utbetalning av lön. Den sålunda innehållna skatten
skall därefter inom viss tid inbetalas till statsverket genom arbetsgivarens försorg
(53 § UF).

Skattskyldig, som inte har att erlägga preliminär A-skatt, skall erlägga preliminär
B-skatt (3 § UF). Lokal skattemyndighet debiterar B-skatt vilken förfaller till betalning
med lika belopp under envar av de sex uppbördsterminerna under uppbördsåret
(26 § UF). Lokal skattemyndighet utfärdar debetsedel, vartill skall fogas skatteanvisningar
avsedda för inbetalning av skatten (22 och 33 §§ UF). Skattskyldig,
som erlägger preliminär B-skatt, svarar själv för inbetalning av såväl sin preliminära
skatt som för eventuell kvarstående skatt.

Inbetalning av skatt kan verkställas på olika sätt. Skatt, som arbetsgivare innehåller
med ledning av arbetstagares debetsedel, kan medelst den till debetsedeln
fogade anvisningen inbetalas å postanstalt inom riket (53 § 1 mom. första stycket
UF). Har arbetsgivaren minst två arbetstagare skall det sammanlagda innehållna
skattebeloppet medelst inbetalningskort eller gireringskort inbetalas eller överföras
till särskilt postgirokonto för länsstyrelsen i länet (53 § 1 mom. tredje stycket UF).
Samtidigt — eller i vissa fall en gång om året — skall skatteanvisningama sändas
till länsstyrelsen. Om inbetalning sker till postanstalt skall denna insätta inbetalt
belopp på länsstyrelsens skattepostgirokonto (47 § UK). B-skatt inbetalas normalt
av den skattskyldige själv å postanstalt medelst debetsedelns inbetalningsanvisning
(53 § 1 mom. första stycket UF).

Enligt 56 § UF skall i ett antal uppräknade fall skatt inbetalas eller medelst girering
överföras till ett särskilt postgirokonto benämnt centrala skattekontot (pg nr
300). Centrala skattekontot användes t. ex. vid s. k. fyllnadsinbetalning av preliminär
skatt (jfr 27 § UF). Till detta konto skall vidare inbetalas skatt, som på grund
av att debetsedel saknas eller av annan anledning inte kan inbetalas medelst skatteanvisning.
Detsamma gäller skatt, som inte inbetalas inom föreskriven tid men som
erlägges innan indrivning sker. Arbetsgivare må vidare — även om arbetstagaren
överlämnat debetsedel å preliminär A-skatt — inbetala den innehållna skatten till
centrala skattekontot, såvida arbetstagarens anställning är avsedd att vara kortare
tid än en vecka. Postgirokontoret överför dagligen belopp som insatts på centrala
skattekontot till vederbörande länsstyrelses skattepostgirokonto. Samtidigt skall mottagardelarna
och andra handlingar sändas till länsstyrelsen (49 § UK).

Beträffande inbetalningar till centrala skattekontot må vidare nämnas följande:
Om en skattskyldig själv inbetalar skatt till detta konto, fyller han i ett inbetalningskort
som han lämnar till postanstalten samtidigt med inbetalningen. I detta
kort, som via centrala skattekontot skall skickas till berörd länsstyrelse, anger den
skattskyldige sitt namn, debetsedelnummer, skatteslag m. m. En annan ordning
gäller normalt när arbetsgivare inbetalar skatt som innehållits vid utbetalning av lön
till flera arbetstagare. Inbetalningen kan visserligen även i dessa fall göras å post -

406

anstalt, men arbetsgivaren inlämnar därvid inte några handlingar utvisande vem
som skall tillgodoräknas skatten. I stället sänder arbetsgivaren till centrala skattekontot
en förteckning över arbetstagarna som visar på envar av dem belöpande
skattebelopp. På skattekontot kontrolleras att inbetalt belopp överensstämmer med
summan av de belopp som finns upptagna i den av arbetsgivaren insända förteckningen.
Postgirokontoret sorterar förteckningens mottagardelar (kuponger) länsvis
och sänder dem till vederbörande länsstyrelse.

Efter varje uppbördstermin skall länsstyrelsen anteckna inbetald skatt för varje
skattskyldig (57 § UF och 51 § UK) samt upprätta restlängd. Restlängden utvisar
sådana skattebelopp som förfallit till betalning under uppbördsterminen i fråga,
men som av någon anledning inte erlagts. Eftersom preliminär A-skatt inte debiteras
(avdrag sker ju efter tabell) kommer sådan skatt inte att restföras. Försummelse
från arbetsgivares sida att inbetala innehållen preliminär A-skatt upptäcks
därför ofta nog inte förrän den skattskyldige i slutet av november eller i början av
december månad året efter inkomståret får sin debetsedel å slutlig skatt. Underlåter
däremot arbetsgivare att inbetala innehållen kvarstående skatt får detta till
följd att skatten restföres. Restföring äger även rum för det fall att skattskyldig
inte betalar sin preliminära B-skatt. Länsstyrelsen skall snarast och senast två månader
efter uppbördsterminen lämna ett exemplar av restlängden och övriga indrivningshandlingar
till kronofogdemyndigheten i den ort där skatten debiterats (52 §
UK). Det åligger sedan utmätningsman att verkställa indrivning av den restförda
skatten (59 § UF).

Felkällor m. m.

En anledning till att en person blir utan fog krävd på skatt kan vara att han blivit
oriktigt taxerad. Han kan exempelvis bli krävd på skatt som hänför sig till en för
länge sedan såld fastighet. På fel av denna art går jag dock här inte in. Vad som
kommer att diskuteras är allenast sådana fall då myndighet anmanat skattskyldig
att inbetala skatt som denne redan erlagt eller som han av annan liknande anledning
inte längre är skyldig att betala.

Att en skattskyldig utan grund blir anmanad att inbetala skatt beror i de allra
flesta fall på försummelse från någon av följande personer eller myndigheter, nämligen
den skattskyldige själv, den skattskyldiges arbetsgivare, länsstyrelse eller kronofogdemyndighet.
Det händer att ett och samma skatteärende utvisar brister i flera
av dessa fyra led. Oberättigade krav kan därjämte uppkomma på grund av att postverket
eller lokal skattemyndighet förfarit felaktigt i något hänseende, men detta
synes vara mera sällsynt. Jag avser att nedan behandla envar av de ovan nämnda
huvudfelkällorna för sig och kommer därvid även ta upp vad som kan göras för att
minska riskerna för fel.

Skattskyldigs inbetalning av skatt

Situationen är här den, att en skattskyldig blir krävd på ett skattebelopp som
han faktiskt erlagt vid tiden för kravet och att orsaken härtill åtminstone till någon

407

del är att söka i den skattskyldiges eget förfarande. Den skattskyldiges försumlighet
kan ha tagit sig flera olika uttryck. Vanligast torde vara, att den skattskyldige betalat
skatten först efter förfallotidens utgång och så sent att kronofogdemyndighet
inte äger kännedom om inbetalningen när kravet på den restförda skatten framställs.
Det kan nämligen, särskilt om inbetalningen sker till centrala skattekontot,
dröja ganska länge från det inbetalningen görs till dess beloppet kommer kronofogdemyndigheten
tillhanda. Vid inbetalning till centrala skattekontot har vidare
den skattskyldige inte tillgång till någon av myndighet utfärdad inbetalningsanvisning
med förtryckta identifieringsuppgifter. I stället skall, som tidigare nämnts, den
skattskyldige fylla i ett inbetalningskort. Därvid inträffar ganska ofta att den skattskyldige
lämnar felaktiga, ofullständiga eller otydliga uppgifter om vad det inbetalda
beloppet avser. Även om inbetalningen sker i rätt tid, kan detta få till följd att beloppet
krediteras fel person, fel inkomstår, fel skatteslag eller fel uppbördstermin.
Resultatet kan också bli, att det inbetalda beloppet visserligen kommer på rätt
plats men först sedan länsstyrelsen gjort en tidsödande utredning. Bristande noggrannhet
vid inbetalningen medför således risk för att skatt blir restförd och föremål
för indrivningsåtgärder innan det inbetalda beloppet kan återfinnas.

Antalet oberättigade restföringar och krav till följd av bristande kunskaper eller
rena skrivfel från de skattskyldigas sida skulle med all sannolikhet väsentligt reduceras,
därest inbetalningarna i högre grad än för närvarande skedde medelst förtryckta
inbetalningsanvisningar. Angeläget är alltså att begränsa antalet inbetalningskort
som ifylls av den skattskyldige själv. De flesta av de skattskyldigas egna
inbetalningar till centrala skattekontot torde avse fyllnadsinbetalning av preliminär
skatt. Det kan ifrågasättas, om det inte vore lämpligt att redan i samband med
utsändandet av debetsedel å preliminär skatt tillställa den skattskyldige någon eller
några inbetalningsanvisningar med förtryckta identifieringsuppgifter avsedda för
fyllnadsbetalningar. Även andra åtgärder kan måhända vidtas för att särskilja olika
slag av inbetalningar till centrala skattekontot från varandra. Ett speciellt inbetalningskort
kunde måhända användas när inbetalningen sker efter uppbördsterminens
utgång. I dessa fall borde den skattskyldige även underrättas om att han lämpligen
kan kontakta kronofogdemyndigheten.

Upplyst är vidare, att användandet av inbetalningsanvisningar som hänför sig till
ett förgånget uppbördsår eller till termin som sedan länge passerats vållar myndigheterna
onödigt arbete och medför risk för att belopp kommer på avvägar. För att
postens kassapersonal lättare skall märka att en företedd anvisning är för gammal
för att kunna användas, kan det vara lämpligt att anvisningarna ges sådant utseende
(färgsättning etc.), att risken för förväxling mellan olika inkomstår m. m. blir
mindre.

Arbetsgivares redovisning av innehållen skatt m. m.

Såsom tidigare nämnts åligger det enligt 39 § UF arbetsgivare att vid utbetalning
av lön verkställa avdrag för arbetstagares preliminära A-skatt och eventuell kvarstående
skatt. Har arbetsgivaren gjort skatteavdrag men inte inbetalat innehållet

408

belopp, är arbetstagaren fri från betalningsansvar för motsvarande belopp (77 §
UF).

Om en arbetsgivare underlåter att inbetala innehållen preliminär skatt, får detta,
om försummelsen inte upptäcks före debiteringen av slutlig skatt, till konsekvens
att preliminär skatt tillgodoräknas arbetstagaren med för lågt belopp på debetsedeln
å slutlig skatt. Följden blir att den skattskyldige får för låg överskjutande skatt,
kvarstående skatt i stället för överskjutande skatt eller också kvarstående skatt med
för högt belopp. Detta kan, i synnerhet om den skattskyldige haft flera olika arbetsgivare
och inte bevarat lönekvitton m. m. (jfr 43 § 1 mom. UF) försätta arbetstagaren
i en brydsam situation. Eventuell kvarstående skatt förfaller emellertid inte
till betalning förrän i mars och maj året efter det debetsedel å slutlig skatt utsänts
— avdrag å lönen börjar emellertid redan i januari — varför arbetstagaren i någon
mån kan gardera sig genom att så snart han erhållit sin slutskattesedel anmäla det
inträffade för lokala skattemyndigheten och begära anstånd med inbetalning av den
kvarstående skatten i avbidan på att utredning verkställs om gjorda skatteavdrag.
Ett svårare läge uppstår, om arbetsgivares underlåtenhet avser kvarstående skatt.
Restföringen sker här kort tid efter betalningsförsummelsen och arbetstagaren, som
ju inte kan bevaka arbetsgivarens skatteredovisning, får kännedom om det inträffade
först genom att kronofogdemyndighet anmanar honom att inbetala den restförda
skatten. För skattskyldiga, som inte är insatta i uppbördsreglerna, kan en
sådan betalningsanmaning säkerligen upplevas som både obehaglig och obegriplig.

Sakligt sett oriktiga krav kan uppkomma även när arbetsgivaren inlevererat innehållen
skatt. Det kan nämligen — i likhet med vad som gäller när den skattskyldige
själv ombesörjer inbetalningen — inträffa att beloppet kommer på villovägar. Risken
härför är särskilt stor då arbetsgivaren inbetalar skatten till centrala skattekontot,
eftersom 300-kupongema normalt fylls i manuellt och ej sällan med ledning
av ofullständiga eller inaktuella uppgifter. Blir kupongerna felaktiga t. ex. i fråga
om arbetstagares personnummer eller länstillhörighet, löper denne fara att bli tillgodoräknad
preliminär skatt med för lågt belopp eller att bli restförd för kvarstående
skatt. Jag har i min verksamhet som JO kommit i beröring med åtskilliga
sådana fall. Restföring av kvarstående skatt kan också uppkomma därigenom att
arbetsgivaren inbetalar innehållen skatt för sent eller därför att det av arbetsgivaren
inbetalda beloppet inte överensstämmer med summan av beloppen i insända anvisningar
eller kuponger. I sistnämnda fall — som ingalunda är ovanligt — måste
arbetsgivaren ofta kontaktas innan kreditering kan ske, vilket kan medföra avsevärd
försening.

Av det anförda framgår, att det beträffande arbetsgivares skatteredovisning först
och främst är av vikt att innehållen skatt verkligen levereras in till statsverket. Kontrollen
härav åvilar primärt lokal skattemyndighet (se 75—78 UF och 77—84 §§
UK). Det kan ej nog betonas, hur stor betydelse denna kontroll har. En eftersatt
arbetsgivarkontroll medför oundvikligen risk för att det allmänna får vidkännas
kraftiga ekonomiska förluster. Arbetsgivares underlåtenhet att inbetala innehållen
skatt får emellertid också ofta till konsekvens att arbetstagare blir krävd på skatte -

409

belopp som dragits från hans lön och som han därför inte är skyldig att betala. En
intensiv arbetsgivarkontroll kräver en omfattande arbetsinsats från lokal skattemyndighets
sida. A andra sidan torde en effektivt bedriven kontroll reducera antalet
anmälningar från skattskyldiga om oriktiga debetsedlar och oberättigade skattekrav.
Sådana reklamationer tar i anspråk en avsevärd del av lokal skattemyndighets totala
resurser och kräver även betydande arbetsinsatser hos länsstyrelsen och kronofogdemyndighet.
Man kan därför något tillspetsat säga, att en lokal skattemyndighet, som
försummar arbetsgivarkontrollen, hamnar i en ond cirkel. Vid mina inspektioner
har jag kunnat konstatera, att det tyvärr ofta brister i de lokala skattemyndigheternas
kontroll med därav följande menliga konsekvenser.

Att arbetsgivaren ordentligt redovisar den skatt som han innehållit på arbetstagarnas
löner ligger även i de senares intresse. Det synes mig kunna vara av värde
att ge arbetstagarna bättre information om vad som gäller på detta område och om
de vådor som är förknippade med försummelser vid redovisningen. Det synes mig
också angeläget, att arbetstagare får klart för sig att det ligger i deras intresse att
arbetsgivaren får tillgång till debetsedel å preliminär skatt och — under tiden för
uppbörd av kvarstående skatt — debetsedel å slutlig skatt. Därigenom kan antalet
fall då arbetsgivaren gör inbetalningar till centrala skattekontot begränsas och därmed
även risken för att manuellt utskrivna 300-kuponger på grund av felskrivning
o. d. blir oriktiga.

Registrering av inbetald skatt m. m.

Länsstyrelsen har en central position vid uppbörd av skatt. Hos länsstyrelsen
skall alla influtna skattebelopp sorteras på rätt skattskyldig, skatteslag, uppbördsår
och uppbördstermin. Detta tillgår i princip på det sättet att länsstyrelsen efter vissa
kontrollåtgärder (avstämning, beredning) på datateknisk väg registrerar de inbetalda
beloppen på magnetband (skatteband). Vid en uppbördstermin kan mer än 1 miljon
skatteposter behöva krediteras. Det säger sig självt att denna väldiga arbetsuppgift,
som skall vara slutförd innan restlängden sänds till kronofogdemyndighet, inrymmer
stora problem. Det är för mig bekant, att den år 1968 verkställda övergången
till automatisk databehandling på många håll inte kunde bemästras på ett godtagbart
sätt med påföljd att avsevärda balanser av inbetald men ej krediterad skatt
uppkom. Som exempel kan nämnas, att den genomsnittliga balansen av ej krediterade
inbetalningar till centrala skattekontot under året 1968 vid länsstyrelsen i
Stockholms län uppgick till omkring 30 miljoner kr., vilket belopp var fördelat på
omkring 54.000 poster. Nämnda balans har reducerats och länsstyrelsernas arbete
torde numera rent generellt flyta bättre, men förefintliga balanser uppgår trots allt
till avsevärda belopp. Det torde vara klart, att en betydande del av dessa balanser
har sitt ursprung i bristande tydlighet i grundmaterialet, främst 300-kupongerna.
Uppenbart är också, att ett visst dröjsmål med registreringen ofta inte behöver medföra
någon egentlig olägenhet. Det går emellertid inte att bortse från att brister i
länsstyrelsernas handläggning medfört oberättigat krav på skatt i ett stort antal fall.

410

Dessa brister kan vara av olika slag. Vid beredning av kuponger och anvisningar
kan ofullständiga eller motstridiga uppgifter kompletteras på felaktigt sätt. Avläsningsfel
o. d. kan uppkomma vid stansningen av materialet. Fel av nu nämnda slag
synes dock vara ganska sällsynta. Det stora flertalet restföringar m. m. torde i stället
bero på att länsstyrelsen inte tillräckligt snabbt identifierar ofullständiga poster.
Innan länsstyrelsen genom förfrågning hos inbetalaren eller på annat sätt lyckats
klarlägga vart beloppet hör kan så lång tid ha förflutit, att indrivningen av skatten
i fråga redan påbörjats. Liknande fördröjningar kan uppkomma till följd av tekniska
fel vid framställningen av skattebanden.

Målet för länsstyrelsens registreringsarbete synes mig böra vara, att varje belopp
som inbetalts under viss uppbördstermin skall vara krediterat i skattebandet eller
eventuellt vidarebefordrat till annan myndighet innan restlängden sändes till kronofogdemyndighet.
Vilka åtgärder som kan komma i fråga för att förbättra länsstyrelsens
registreringsarbete kan jag ej bedöma. Av stor betydelse är dock att arbetet
med identifiering av otydliga poster utföres snabbt och noggrant. Kompletteringar
får inte ske på måfå. Är grundmaterialet ofullständigt, måste erforderliga upplysningar
inhämtas från inbetalaren eller på annat sätt. Det förefaller vidare sannolikt,
att ändrad utformning av anvisningar och kuponger (jfr ovan) till viss del kan
underlätta beredningsarbetet.

Att helt undvika balanser av ej identifierade skatteposter torde inte vara möjligt.
Vissa poster är, som jag själv kunnat konstatera vid inspektioner, så ofullständiga,
att det inte utan tidsödande utredningar går att fastställa ens vem som skall krediteras
beloppen i fråga. I övrigt kan exempelvis säker uppgift saknas om skatteslag
eller uppbördsår. I sådana fall kan det vara lämpligt, att länsstyrelsen sänder tillgängliga
uppgifter om inbetalningen till berörd kronofogdemyndighet. Ett sådant
meddelande torde i vissa fall kunna förebygga ogrundade krav och torde i allt fall
vara till ledning för kronofogdemyndigheten därest den skattskyldige bestrider riktigheten
av framställt krav. överhuvudtaget synes det vara önskvärt att länsstyrelsen
fortlöpande sänder tillgängliga uppgifter om balanserade skatteinbetalningar till
kronofogdemyndigheterna. Att länsstyrelsen snabbt måste vidarebefordra belopp,
som inbetalats till länsstyrelsen sedan restlängden sänts till kronofogdemyndighet,
är självklart.

Stor noggrannhet måste också iakttagas i samband med debiteringen av slutlig
skatt, överskjuter erlagd preliminär skatt den slutliga skatten skall undersökas om
den skattskyldige häftar för obetald skatt, innan det överskjutande beloppet utbetalas.
Framkommer det vidare t. ex. att överskjutande preliminär B-skatt är helt
eller delvis ogulden, skall det obetalda beloppet avkortas. Förbiser vederbörande
myndighet att kvittning eller avkortning skall äga rum, kan detta resultera i onödiga
indrivningsåtgärder.

Indrivning av restförd skatt

Det åligger befattningshavare vid kronofogdemyndighet att anmana den skatt -

411

skyldige att inbetala restförd skatt och, i förekommande fall, att söka indriva skatten.
Kronofogdemyndigheten kan således sägas utgöra sista ledet i uppbördsförfarandet.
Ofta är det först sedan indrivning av skatt påbörjats som den skattskyldige
reagerar och begär prövning av riktigheten av den skatt kravet rör. Är kravet
oberättigat på grund av fel vid taxeringen, kan kronofogdemyndighet givetvis inte
lastas för att kravet framställts. Detta hindrar dock inte att kronofogdemyndigheten
även i dessa fall får ta emot kritik från de skattskyldiga. I än högre grad går de
skattskyldigas missnöje ut över kronofogdemyndigheten, när ett krav saknar grund
och anledningen härtill är av uppbördsteknisk natur. I allmänhet ligger dock fel av
detta slag i ett tidigare led i uppbördsförfarandet — t. ex. hos den skattskyldige
själv, hos arbetsgivaren eller hos länsstyrelsen. Kronofogdemyndigheten bör ej lastas
för dessa fel. Kronofogdemyndighet har i regel ytterst små möjligheter att med
ledning av de knapphändiga uppgifterna i restlängden själv upptäcka att ett misstag
begåtts. Därmed inte sagt att kronofogdemyndigheten alla gånger är utan skuld till
ett felaktigt krav. Som exempel på fel från kronofogdemyndighets sida, som jag
uppmärksammat, kan nämnas, att myndigheten icke inställt indrivningen när skatten
i fråga inbetalts till myndigheten. I ett dylikt fall — som kom till min kännedom
sedan JK ingripit — gick det så långt att den skattskyldige försattes i konkurs på
kronofogdemyndighetens yrkande, trots att skatten sju dagar tidigare inbetalats till
kronofogdemyndigheten. Det inträffade synes ha berott på brister i fråga om kommunikationerna
inom kronofogdemyndigheten.

Utgångspunkt för kronofogdemyndighets arbete med indrivning av skatt är restlängden.
Restlängden innehåller i stort sett endast uppgift om att viss person häftar
i skuld för viss preliminär, kvarstående eller tillkommande skatt. Någon möjlighet
att med ledning av restlängden bilda sig en uppfattning om anledningen till att
skatten restförts finns i regel inte. Om kvarstående skatt restförts, kan exempelvis
inte av restlängden utläsas om den skattskyldige eller eventuell arbetsgivare bort
svara för inbetalningen. Ej heller kan utläsas om det restförda beloppet avser inkomstskatt
eller t. ex. sjukförsäkringsavgift. Detta kan vara en viktig upplysning,
eftersom det ej så sällan inträffar att sjömän på grund av ett fel av huvudsakligen
redovisningsteknisk natur felaktigt påförs sådan avgift. Restlängden saknar därjämte
upplysning om huruvida den skattskyldige medgivits anstånd med inbetalning av den
restförda skatten. Visserligen skall lokala skattemyndigheten och länsstyrelsen sända
avskrift av anståndsbeslut till kronofogdemyndighet, men beslutet kan lätt komma
att förbises av sistnämnda myndighet. Även anteckning om att den skattskyldige
åtnjutit befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag på grund av existensminimum
kan vara av visst värde vid indrivningen, men inte heller sådan uppgift införes
i restlängden. Åtskilligt talar enligt min mening för att en utförligare restlängd
skulle minska risken för grundlösa krav och att en sådan ändring även i övrigt skulle
vara till fördel för kronofogdemyndighets arbete. Huruvida ändringen är tekniskt
möjlig att genomföra utan oproportionellt merarbete är något som jag inte kan
bedöma. Klart är emellertid, att kvaliteten på kronofogdemyndighets beslutsunderlag
är av fundamental betydelse i nu förevarande fråga.

412

Åtgärder för att minska följderna av oberättigade skattekrav

Vilka åtgärder som än vidtages för att förhindra uppkomsten av oberättigade
skattekrav kan, med hänsyn till materialets omfattning, sådana nog aldrig helt undvikas.
Man bör därför försöka se till att oriktiga krav åsamkar de därav drabbade
så liten olägenhet som möjligt. Många personer upplever utan tvivel ett av kronofogdemyndighet
framställt krav som något högst obehagligt, och detta oavsett om
kravet är berättigat eller inte. En orsak härtill är att kravet leder tankarna till utmätning
och exekutiv försäljning m. m. Härtill kommer, att många räknar med
att kreditupplysningsföretag följer kronofogdemyndighets arbete i detalj. Personer,
som utan fog blivit föremål för indrivningsåtgärder, har varit rädda för att det
inträffade kan inverka menligt på deras möjlighet att få kredit etc. Även om dessa
farhågor hittills måhända varit överdrivna, kan man dock icke frånse att en risk
här kan möta. Det anförda ger anledning att diskutera införandet av en ordning,
som i större utsträckning än vad nu är fallet leder till att restförd skatt inbetalas
innan kronofogdemyndighet kommer in i bilden.

En utväg vore, att länsstyrelsen underrättar den skattskyldige om att han enligt
länsstyrelsens anteckningar inte erlagt förfallen skatt och samtidigt anmanar honom
att betala beloppet. I denna underrättelse kunde därjämte anges, att den skattskyldige
inom viss kortare tid skall göra anmälan till länsstyrelsen därest han finner
kravet ogrundat. Först sedan denna tid gått till ända skulle restlängden sändas till
kronofogdemyndigheten. En fördel med en sådan ordning vore, att kronofogdemyndighet
i princip skulle kopplas in endast på egentliga indrivningsfall. Om restföringen
beror på att den skattskyldige av förbiseende underlåtit att betala sin skatt
eller om restföringen av en eller annan anledning är oberättigad, skulle saken kunna
klaras upp utan medverkan från kronofogdemyndigheten.

Det här skisserade systemet skulle, å andra sidan, få till konsekvens — förutom
att länsstyrelsen tillfördes ytterligare arbetsuppgifter — att restlängden utsändes
senare än vad som nu sker. I de stora flertalet fall, där restföringen är korrekt och
betalningsförsummelsen beror på oförmåga eller tredska från den skattskyldiges
sida, skulle således en viss fördröjning i indrivningsförfarandet inträda. Huruvida
denna nackdel väger tyngre än de fördelar som står att vinna i form av minskat
antal oriktiga skattekrav har jag i avsaknad av tillräcklig utredning icke kunnat
bedöma. Frågan om en ändring av tillämpade rutiner på förevarande punkt synes
mig dock vara väl värd att överväga.

Om en person blivit krävd på skatt, som han inte är skyldig att betala, har han
ett berättigt anspråk att saken klaras upp genom myndigheternas egen försorg
utan onödig omgång. Det får inte förekomma att den skattskyldige själv skall behöva
företa vidlyftiga utredningar för att undgå förnyade krav. Jag måste tyvärr konstatera,
att det många gånger visat sig vara utomordentligt svårt för den förfördelade
att komma till sin rätt. En anledning härtill har varit, att kronofogdemyndigheten
inte alltid självmant kontaktat annan myndighet för att söka utröna om den skattskyldiges
invändningar är befogade. Den myndighet som först kommer i fråga är
vederbörande lokala skattemyndighet, men kronofogdemyndigheten kan även vända

413

sig till länsstyrelsen. Möjligheten att ge den skattskyldige anstånd med inbetalning
av skatten bör härvid beaktas. I samband med rättelse av felaktigt skattekrav bör
myndigheterna vidare enligt min mening utan särskild begäran från den skattskyldiges
sida undersöka, om denne inte kan och bör befrias från skyldigheten att
erlägga restavgift.

Det torde inte vara någon överdrift att påstå, att det sätt varpå myndigheterna
agerar för att rätta begångna fel är av synnerligen stor betydelse för allmänhetens
uppfattning om myndigheternas verksamhet. En tjänsteman måste alltid beakta,
att ett misstag som han själv betraktar som uppenbart och bagatellartat kan vålla
den skattskyldige mycken oro. Detta gäller särskilt om felet inträffat på ett så
komplicerat område som skatteväsendets. Jag vill begagna tillfället att framhålla
vikten av att myndigheterna med största energi söker hjälpa personer som vandrat
vilse i skattedjungeln.

Slutord

Såsom framgår av vad jag anfört kan oberättigade skattekrav uppkomma av
många skilda orsaker. Felet kan härröra från någon försummelse av den skattskyldige
själv, hans arbetsgivare eller någon myndighet, vanligen länsstyrelse eller
kronofogdemyndighet. Mängden av felkällor gör det givetvis svårt att effektivt
förebygga att fel uppkommer och medför att omfattande utredning ofta blir nödvändig
för att klarlägga omständigheterna i det enskilda fallet.

Skatteuppbörden berör snart sagt varje invånare i vårt land. Dess genomförande
är också av den största betydelse för samhället. Det är därför av stor vikt, att de
åtgärder som kan vidtagas för att bringa ned antalet fel vid förfarandet också blir
vidtagna. Jag har i det föregående angivit vissa åtgärder som förefaller mig ägnade
att råda bot på nuvarande brister. Även andra åtgärder än de av mig nämnda kan
naturligtvis tänkas vara genomförbara och lämpliga.

Även om ändringar vidtages i uppbördsförfattningarna, vore det orealistiskt
att tro att fel icke vidare skulle behöva förekomma. Fel kan aldrig helt uteslutas.
Men det är angeläget att myndigheterna strävar efter att snarast möjligt rätta felen
så att de icke behöver drabba de skattskyldiga.

Framställning till Konungen angående protokollföring i taxeringsnämnd

I en den 13 mars 1970 dagtecknad skrivelse till Konungen anförde ställföreträdande
JO Petrén följande.

I ett av JO den 11 augusti 1969 avgjort ärende angående taxeringsnämnds skyldighet
att underrätta skattskyldig om avvikelse från självdeklaration aktualiserades
frågan huruvida det i allmänhet var möjligt att kunna fastställa om och när viss
taxering avgjorts av taxeringsnämnd. Vid ärendets avgörande uttalade jag, att
denna fråga skulle upptagas till behandling i ett särskilt ärende. Inom ombuds -

414

mannaexpeditionen upplades därför nu förevarande ärende och upprättades en
promemoria med följande innehåll.

Enligt 61 § 1 mom. taxeringsförordningen (TF) skall vid taxeringsnämnds sammanträde
protokoll föras i erforderlig utsträckning. Några allmänna bestämmelser
om vad protokollet skall innehålla finns inte i TF eller taxeringskungörelsen (TK),
här kan bortses från reglerna i 26 och 27 §§ TK. Givet torde vara att av protokollet
skall framgå vilka dagar taxeringsnämnd hållit sammanträde samt vilka av
nämndens ledamöter som därvid varit tillstädes (se 33 § TK). I avsaknad av uttrycklig
föreskrift därom torde det däremot vara tveksamt om nämnden skall anses
skyldig att i protokollet anteckna vilka taxeringar som beslutats vid respektive
sammanträde. Reglerna i 63 § tredje, fjärde och femte styckena TF synes dock
förutsätta att anteckningar skall göras i protokollet rörande beslut om taxering,
såvida reservationer eller särskilda meningar förekommer. I de fall meningsskiljaktigheter
ej föreligger torde dock uppgift om vilka deklarationer som slutbehandlats
vid sammanträdet i allmänhet icke intagas i protokollet.

I sammanhanget må emellertid framhållas att taxeringsnämndens behandling av
deklarationer i viss mån torde vara en chimär. Regeln i 63 § TF att beslut om
taxering icke må fattas av taxeringsnämnd, om icke ordföranden och minst två
eller i visst fall minst tre andra ledamöter är tillstädes, torde ofta anses iakttagen,
om blott alla de deklarationer, på grundval av vilka beslut om taxering skall fattas
vid visst sammanträde — oftast flera hundra — körs in på en vagn och ledamöterna
ges tillfälle till stickprovsgranskning. Detta torde innebära att det i realiteten
i stor utsträckning förhåller sig så att ordföranden ensam åsätter taxeringen.

Mot bakgrund härav kan det ifrågasättas om det överhuvud är någon mening
att ställa krav på formföreskrifter rörande protokollföring av beslut om taxering
i taxeringsnämnd.

Uppenbarligen är det emellertid av och till av vikt att kunna fastställa vilka av
taxeringsnämndens ledamöter som deltagit i visst beslut. Fråga kan exempelvis
uppkomna huruvida bestämmelserna om jäv i 62 § 1 mom. TF iakttagits eller om
skattskyldigs taxering i strid mot föreskriften i 63 § TF avgjorts av ordförande ensam.
Behov kan också föreligga av att i efterhand veta, huruvida skattskyldig jämlikt
61 § 4 mom. TF företrätt inför nämnden och meddelat upplysningar muntligen.

Att ålägga taxeringsnämnd att i protokoll generellt anteckna alla fattade beslut
om taxering, d. v. s. angiva vilka deklarationer som avgjorts vid ett sammanträde
skulle, med hänsyn till det stora antal deklarationer, som normalt avgöres vid varje
sammanträde, föranleda ett betydande merarbete för de redan förut tungt belastade
nämnderna. Det är å andra sidan svårt att frångå kravet att det beträffande
ett för den enskilde så viktigt beslut som det om hans årliga taxering dock skall
kunna anges när och av vem det fattats. Andra lösningar får därför sökas. Sålunda
kan ifrågasättas om det inte vore möjligt att låta anteckna dagen för taxeringsnämndens
beslut — i likhet med vad som enligt 21 § TK gäller i fråga om den som
granskat viss deklaration — i en särskild ruta å själva deklarationsblanketten.
Uppgift om vilka ledamöter som deltagit i beslutet kan därefter hämtas från taxeringsnämndens
protokoll från angiven sammanträdesdag. Endast deklarationer försedda
med uppgift om dag för taxeringsnämndens beslut skulle få lämnas till
längdföring.

Under åberopande av det anförda synes utlåtande böra inhämtas från riksskattenämnden
angående dels i vad mån möjlighet finns att för närvarande fastställa
vid vilken tidpunkt och av vilka ledamöter i taxeringsnämnd viss taxering beslutats
och praxis i taxeringsnämnderna vad beträffar protokollföringen härvidlag,

415

dels i vad mån behov kan föreligga av att vidtaga ändring av den nuvarande ordningen,
dels ock huruvida icke allmänna regler om vad taxeringsnämnds protokoll
skall innehålla vore önskvärda.

Efter remiss inkom riksskattenämnden med infordrat utlåtande. Riksskattenämnden
— som bifogade yttranden från taxeringsdirektören i Stockholm, vissa
förste taxeringsintendenter och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund — anförde.

Riksskattenämnden får inledningsvis erinra om att i det genom nämndens försorg
utgivna arbetet »Handledning för arbetet i taxeringsnämnd» finns intaget inte
bara vissa allmänna regler för protokollföringen i taxeringsnämnd utan också ett
exempel på protokoll (femte upplagan, sid. 16 och 17 samt 23 ff). Även i det av
presidenten Hedborg m. fl. utgivna arbetet »Taxeringshandbok» har i kommentaren
till 61 § andra stycket taxeringsförordningen (andra upplagan sid. 186—188)
angetts vissa riktlinjer för protokollföringen i taxeringsnämnd. Enligt vad riksskattenämnden
har sig bekant följer taxeringsnämnderna i stort sett de i nämnda
båda arbeten lämnade rekommendationerna beträffande protokollföringen. Detta
innebär, att protokollföringen för närvarande är relativt summarisk och i stort sett
inskränkes till vad som på grund av särskilda stadganden är erforderligt. Någon
möjlighet att av protokollet utläsa vid vilken tidpunkt och av vilka ledamöter viss
taxering beslutats föreligger sålunda regelmässigt inte. Ej heller sker för närvarande
någon anteckning på självdeklarationerna om dag för nämndens beslut om
taxering.

Taxeringsorganisationen i första instans har årligen att granska cirka 5 miljoner
självdeklarationer. Arbetet sker under en betydande tidspress. Endast några få
månader står till buds för granskning av det omfattande materialet. Under senare
år har visserligen stora ansträngningar gjorts för att avlasta taxeringsnämnderna arbetsuppgifter
av mera teknisk natur. Emellertid har skattelagstiftningen samtidigt
blivit alltmer svåröverskådlig och svårtillämpad.

Det kan därför med fog hävdas, att taxeringsarbetet i första instans för närvarande
bedrivs under synnerligen besvärliga förhållanden.

Enligt riksskattenämndens mening måste med hänsyn till det anförda starka
skäl föreligga för att taxeringsnämnderna skall påläggas ytterligare arbetsuppgifter.
Riksskattenämnden är medveten om, att det från principiella synpunkter kan riktas
erinringar mot att möjlighet för närvarande icke finns att fastställa vid vilken
tidpunkt och av vilka ledamöter i taxeringsnämnd en viss taxering beslutats. Mot
intresset av en mera fullständig protokollering måste emellertid med nödvändighet
vägas intresset av att icke pålägga de hårt arbetstyngda taxeringsnämnderna nya
eller utökade arbetsuppgifter. Särskilt gäller detta om de ifrågasatta nya arbetsuppgifterna
inte är av någon egentlig betydelse för resultatet av taxeringsarbetet.
Mot bakgrund av vad sålunda anförts anser riksskattenämnden, att det inte för
närvarande bör ifrågakomma att ålägga taxeringsnämnderna att beträffande varje
åsatt taxering anteckna beslutsdagen och vilka ledamöter som deltagit i beslutet.
Det bör härvid även beaktas, att många deklarationer behandlas vid fler än ett
sammanträde. Riksskattenämnden vill tillägga, att enligt nämndens mening eventuella
föreskrifter om en mera fullständig protokollering knappast skulle tillgodose
något i praktiken förefintligt intresse hos de skattskyldiga. Riksskattenämnden får
i sammanhanget även erinra om, att det inom statskontoret för närvarande pågår en
organisationsundersökning beträffande taxeringsarbetet i första instans. I avbidan
på resultatet av denna undersökning bör det enligt nämndens mening under inga
förhållanden ifrågakomma att göra ändring i den nuvarande ordningen.

416

Beträffande frågan, huruvida inte allmänna regler om vad taxeringsnämnds protokoll
skall innehålla vöre önskvärda, har riksskattenämnden redan inledningsvis
framhållit, att taxeringsnämnderna i stort sett följer de i »Handledning för arbetet
i taxeringsnämnd» och i »Taxeringshandbok» lämnade rekommendationerna. Med
hänsyn till den pågående organisationsundersökningen får dessa rekommendationer
tills vidare anses tillfyllest.

Under åberopande av det anförda får riksskattenämnden uttala, att den remitterade
promemorian enligt nämndens mening inte för närvarande bör föranleda någon
åtgärd.

Taxeringsnämnd skall varje år besluta om och till vilka belopp de skattskyldiga
skall åsättas taxering till kommunal inkomstskatt, statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt
(jfr 66 § TF). Därvid skall enligt 1 § TF iakttagas, att taxeringarna
blir överensstämmande med skatteförfattningarna samt i möjligaste måtto likformiga
och rättvisa. Taxeringsnämnds främsta uppgift är alltså att tillämpa kommunalskattelagen
och andra skatteförfattningar på ett korrekt sätt så att taxeringarna blir
riktiga i materiellt hänseende.

Taxeringsnämnderna skall därjämte följa ett stort antal formella föreskrifter.
De grundläggande bestämmelserna härom finns i TF och TK. I dessa författningar
ges föreskrifter om taxeringsnämnds sammansättning och rätten till delegation,
kommunicering med skattskyldiga och taxeringsmyndigheter, redovisning
av beslut m. m. Dessa regler syftar i första hand till att åstadkomma ett materiellt
sett riktigt taxeringsresultat. Därmed tillgodoses också de enskilda skattskyldigas
rättssäkerhetsintressen och intresset av att upprätthålla allmänhetens förtroende
för nämndernas verksamhet.

Skattens storlek beräknas i normalfallet med ledning av taxeringsnämnds beslut.
Endast en mindre del av dessa beslut blir föremål för omprövning i högre instans.
De direkta skatterna har efterhand fått allt större betydelse både som finansieringskälla
för all offentlig verksamhet och som instrument för utjämning av ekonomiska
olikheter i samhället. Ju större del av nationalinkomsten som fördelas genom de
direkta skatterna, desto högre måste anspråken bli på att den årliga taxeringen
äger rum under strikt iakttagande av gällande bestämmelser.

Med hänsyn till den vikt som måste tilläggas varje beslut om taxering, vilket
för den enskilde skattskyldige ofta är det mest betydelsefulla beslut som någon
offentligt myndighet fattar beträffande honom under ett kalenderår, ter det sig från
allmänna förvaltningsrättsliga synpunkter som självklart att dokumentation skall
finnas om när och av vem ett beslut om taxering blivit fattat.

I 11 § allmänna verksstadgan är föreskrivet, att i fråga om varje beslut av myndighet
skall hos denna finnas handling, varav framgår vem som fattat beslutet,
vem som i övrigt närvarit vid den slutliga handläggningen av ärendet och vem
som varit föredragande samt beslutets dag och dess innehåll. Denna huvudregel
gäller så gott som undantagslöst inom hela den svenska statsförvaltningen och
även beträffande beslut, som har långt mindre betydelse än beslut om taxering.

417

Av riksskattenämndens utlåtande jämte bilagor framgår, att protokollföringen
i taxeringsnämnderna för närvarande i praktiken är ganska summarisk och inskränker
sig till vad som på grund av särskilda stadganden i TF och TK bedömts
vara erforderligt. Dessa regler har betraktats som uttömmande. Därav
har dragits den slutsatsen att i avsaknad av uttrycklig föreskrift härom någon
skyldighet att i protokoll eller annan liknande handling löpande redovisa handläggningen
av varje deklaration ej föreligger. Den ordning, som nu tillämpas, innebär
bl. a. att det i efterhand oftast icke går att klarlägga när och av vilka nämndledamöter
viss taxering avgjorts.

Att den allmänna grundsatsen om dokumentation av fattade beslut, som i och
för sig ter sig närmast självfallen, icke vunnit insteg i taxeringsnämndernas arbete,
är på sitt sätt uppseendeväckande. Skälen härtill är emellertid flera. Ett är av rent
formell karaktär. Eftersom ledamot av taxeringsnämnd på grund av stadgandet i
113 § regeringsformen ej är underkastad straffrättsligt ansvar för själva taxeringen,
har behovet av att känna till i vilka beslut envar nämndledamot deltagit, framstått
som ringa. Avgörande torde dock varit framför allt att taxeringsbeslutens antal
är så stort — 5 miljoner självdeklarationer granskas årligen i första instans — att
den administrativa rutinen måste förenklas mest möjligt. Riksskattenämnden avstyrker
därför också att taxeringsnämnderna pålägges ytterligare uppgifter enbart
för att tillgodose stegrade krav om dokumentation beträffande fattade taxeringsbeslut.
Frågan är om de principiella krav på viss standard vad gäller denna dokumentation,
som formulerats i verksstadgan och som eljest regelmässigt iakttages
inom förvaltningen, skall uppges på grund av de stora praktiska svårigheter som
utan tvekan finns och som riksskattenämnden åberopar.

Såsom anförts i den inom ombudsmannaexpeditionen upprättade promemorian
kan det ibland vara av vikt att i efterhand klarlägga när och av vilka visst beslut
om taxering fattats. Upplysning om tidpunkten för nämndens slutliga ställningstagande
kan vara nödvändig för att fastslå om ett materiellt sett oriktigt beslut orsakats
av formella brister vid handläggningen. En oriktig taxering kan exempelvis
ha berott på att deklarationen slutbehandlats innan den skattskyldige fått tillräckligt
rådrum med ingivande av yttrande. Upplysning om vilka som fattat beslutet
kan uppenbarligen vara av betydelse om det framkommer, att en skattskyldig taxerats
direkt i strid mot gällande materiella bestämmelser. Vederbörande ledamöter
kan visserligen inte ådömas ansvar för tjänstefel men uppgift om vilka som deltagit
i beslutet kan t. ex. inverka vid tillsättande av nästa års taxeringsnämnd. Upplysning
om vilka ledamöter som tagit befattning med viss deklaration kan vidare
vara erforderlig för det fall att misstanke uppkommer att ledamot åsidosatt sin
tystnadsplikt eller eljest otillbörligen utnyttjat sin ställning som ledamot.

Även om utkrävande av ansvar av ledamot i taxeringsnämnd kan antagas komma
ifråga relativt sällan är det dock icke tillfredsställande att inom en viktig administrationsgren
en ordning tillämpas, som i praktiken utesluter så gott som varje
sådant ansvarskrävande. Om nuvarande system ersättes med en ordning, enligt
vilken varje nämndledamots ansvar för varje taxering han varit med om att åsätta

14 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

418

klart framträder, kan förändringen tänkas leda till en kvalitativ förstärkning av
taxeringsnämndernas arbete både i materiellt och formellt hänseende. Det förhållandet
att en efterhandskontroll överhuvud blir möjlig kan vara ägnat att öka närvarande
ledamöters ansvar för fattade beslut. Så torde särskilt vara fallet i sådana
taxeringsdistrikt, där varje deklaration blir föremål för verklig föredragning inför
nämnden. Icke minst i de fall då taxeringsnämnden frångår en deklaration i materiellt
hänseende, finns anledning ställa krav på vetskap om vilka som bär ansvaret
för den beslutade avvikelsen. Notering om tidpunkten för taxeringsnämndens beslut
kan kanske också få till följd att gällande formella föreskrifter uppmärksammas
i högre grad än vad som eljest är händelsen. Ett fall av denna art har utgjort utgångspunkten
för detta ärende.

Det är allmänt känt, att arbetet i taxeringsnämnd regelmässigt bedrivs under
synnerligen stark tidspress. Ytterligare formella föreskrifter får — även om de gives
relativt begränsad omfattning — utan tvivel till konsekvens — om andra åtgärder
ej vidtages — att tiden för nämndernas sakliga bedömning av taxeringarna
minskas. Det torde dock med utnyttjande av modern kontorsteknik icke vara
omöjligt att finna metoder för lösning av förevarande problem på ett sätt som icke
skulle medföra någon egentlig merbelastning på taxeringsnämnderna. I ovannämnda
promemoria har ifrågasatts utvägen att göra behövlig anteckning på deklarationsblanketten.
Detta skulle kunna ske på så vis att vid sidan av beslutet om taxeringen
på blanketten anbragtes en stämpel utvisande beslutets dag. Tänkbart vore
också, såsom några förste taxeringsintendenter föreslagit, att i vissa fall göra anteckningar
på underrättelsen om taxeringsnämndens beslut.

Av det anförda framgår, att de skäl som talar för att det via protokoll eller annan
handling skall gå att utröna vid vilken tidpunkt och av vilka ledamöter ett
beslut av taxeringsnämnd fattats, är ungefär desamma som, då det gäller förvaltningen
i allmänhet, föranlett bestämmelserna i 11 § allmänna verksstadgan. Det
kan enligt min mening inte betecknas som tillfredsställande att med hänvisning till
arbetspressen vid taxeringsarbetet i första instans låta fattade beslut om taxering
bli långt knapphändigare dokumenterade än vad som nu är fallet inom förvaltningen
i övrigt. På sikt kan det icke vara försvarligt att vad gäller förfarandet hålla en
avsevärt lägre standard i taxeringsärendena i första instans än den, som eljest upprätthålles.

Upplyst är, att det sedan 1968 inom statskontoret pågår en undersökning om
hur taxeringsarbetet i första instans skall organiseras. Det synes naturligt att försöka
lösa den här diskuterade frågan om dokumentationen av taxeringsnämnds beslut
i detta sammanhang.

Med stöd av den befogenhet som tillkommer mig enligt instruktionen för riksdagens
ombudsmän får jag därför hemställa, att Eders Kungl. Majit ville till statskontoret
överlämna handlingarna i detta ärende med uppdrag att i det pågående
utredningsarbetet om organisationen av taxeringsväsendet i första instans söka
finna en lösning på frågan om taxeringsbeslutens dokumentation.

419

Från finansdepartementet har meddelats att statskontoret den 26 juni 1970 som
delresultat av pågående undersökning av länsstyrelsernas och de lokala skattemyndigheternas
organisation m. m. avlämnat en rapport med vissa principförslag rörande
organisationen av taxeringen i första instans. Rapporten har remissbehandlats.
JO:s framställning kommer att prövas i anslutning till beredningen av statskontorets
rapport.

Vissa övriga ärenden angående taxering m. m.

Har taxeringsnämndsordförande rätt att företa syn?

Jordbrukaren F. klagade över att en taxeringsnämndsordförande (A) oanmäld
kommit på besök hos F. i taxeringsärende. Vid ärendets avgörande anförde JO
Lundvik.

Av 7 § taxeringsförordningen (TF) framgår, att ordföranden i taxeringsnämnd,
som ej åtnjuter biträde av taxeringsassistent, har att i erforderlig omfattning vidtaga
åtgärder för att införskaffa felande deklarationer, uppgifter och andra handlingar
samt i övrigt med den befogenhet, som i sådant avseende tillkommer honom, utöva
kontroll till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering. Det åligger således
ordföranden att sörja för att den utredning som skall läggas till grund för taxeringsnämndens
beslut blir av godtagbar beskaffenhet. Såvitt gäller infordrande av
upplysningar och handlingar från den deklarationsskyldige har taxeringsnämnd
tillerkänts relativt vidsträckt befogenhet (se 31 § TF). Det råder emellertid ingen
tvekan om att vissa taxeringsfrågor är av sådant slag, att de svårligen kan avgöras
med ledning endast av skriftliga handlingar. I sådana fall — exempelvis om frågan
gäller huruvida vissa arbeten skall bedömas som ombyggnad eller reparation —
kan ett besök på platsen väsentligt öka möjligheterna till ett riktigt beslut. I taxeringsförordningen
finns visserligen intet stadgat om taxerings- eller prövningsnämnds
rätt att verkställa syn eller besiktning. Något hinder mot sådana förrättningar
föreligger dock enligt min mening inte. Tvärtom är det från olika synpunkter
av stort värde om de faktiska förhållandena i en taxeringsfråga blir klarlagda på
ett så tidigt stadium som möjligt. Anser en taxeringsnämnd att endast ett besök
på platsen kan ge ett tillfredsställande underlag för nämndens beslut, är det alltså
önskvärt att en besiktning verkställes av nämnden eller någon av dess ledamöter.

En eventuell besiktning skall givetvis utföras med omdöme och under hänsynstagande
till den skattskyldiges önskemål. Utan medgivande får t. ex. taxeringsnämnden
inte bereda sig tillträde till den skattskyldiges bostad eller ekonomibyggnader.
Det är även av vikt att granskningen inriktas på de frågor som taxeringsnämnden
bedömt som tveksamma. Förrättningen får alltså inte urarta till en husrannsakan
med ett sökande på måfå efter omständigheter som kan vara av betydelse
för taxeringen. Finner taxeringsnämnden att en mer fullständig undersökning
av den skattskyldiges förhållanden är påkallad, har nämnden i stället möjlighet
att med stöd av 57 § 2 mom. första stycket TF göra framställning till förste taxeringsintendenten
om taxeringsrevision.

Av det sagda framgår, att någon kritik i och för sig inte kan riktas mot att A.
genom ett besök hos F. sökt åstadkomma ett säkrare underlag för bedömningen
av F:s taxering. Vad i ärendet förekommit ger enligt min mening inte heller stöd

420

för antagande, att A. vid besöket uppträtt på sådant sätt att det kan tillräknas
honom som tjänstefel.

Utformning av underrättelseblanketter

Av 65 § taxeringsförordningen (TF) framgår, att den skattskyldige regelmässigt
skall erhålla tillfälle att yttra sig därest fråga uppkommer att åsätta taxering med
avvikelse från självdeklaration. Enligt 69 § TF skall vidare, därest självdeklaration
inte blivit följd vid taxeringen, till den skattskyldige sändas underrättelse om i vilka
hänseenden deklarationen frångåtts samt om skälen för avvikelserna.

Varje år klagar ett relativt stort antal personer hos JO över att taxeringsnämnderna
inte alls eller inte på godtagbart sätt iakttagit föreskrifterna i 65 och 69 § § TF.

I ett ärende behandlades utformningen av de blanketter, som används av taxeringsnämnd
vid fullgörandet av nämnda föreskrifter. JO Lundvik anförde härvid bl. a.

Riksskattenämnden har fastställt blanketter avsedda för underrättelser enligt
65 och 69 §§ TF (Underr. 11 och 11 a). Dessa blanketter är konstruerade så att
taxeringsnämndens motivering för ifrågasatt (65 §) och slutlig avvikelse (69 §) från
deklaration utskrives samtidigt medelst genomskrift. Den tryckta texten på de två
blanketterna är olika, men det av taxeringsnämnden ifyllda meddelandet blir alltså
identiskt lika på de båda blanketterna. Det tillämpade systemet är arbetsbesparande,
eftersom taxeringsnämnden i flertalet fall torde kunna använda den redan i första
omgången framställda underrättelsen om definitiv avvikelse utan att däri behöver
göras ändringar eller tillägg. Att underrättelse om ifrågasatt avvikelse utskrives på
samma gång som underrättelsen om slutlig avvikelse medför måhända också, att
skälen för de tilltänkta avvikelserna blir tydligare angivna än vad som eljest skulle
ha blivit fallet.

Det går emellertid inte att bortse från att det tillämpade systemet har den nackdelen,
att den skattskyldige redan i och med mottagandet av underrättelse om
ifrågasatt avvikelse kan bibringas den felaktiga föreställningen att taxeringen redan
är slutligt avgjord. Av åtskilliga klagoskrifter till JO kan också utläsas att missförstånd
av detta slag förekommer. Att innebörden av en underrättelse om ifrågasatt
avvikelse kan missförstås torde till en del bero på själva blankettens utformning.
Större betydelse har dock det förhållandet, att det ofta är svårt för att inte säga
omöjligt för taxeringsnämnden att finna en formulering som passar både till underrättelse
om ifrågasatt och slutlig avvikelse från deklaration.

Det sagda illustreras bäst med ett konkret exempel, varvid underrättelsen om
ifrågasatt avvikelse från T:s år 1970 avgivna självdeklaration kan väljas. Av underrättelsens
tryckta text framgick, att saken gällde ifrågasatt avvikelse samt att T.
ägde att inom viss tid inkomma med yttrande. Som motivering för den tilltänkta
avvikelsen hade taxeringsnämnden antecknat:

Deklarationen har ansetts otillförlitlig, då fullständig vinst- och förlusträkning
utvisande rörelsens bruttovinst och samtliga kostnader icke lämnats.
Vidare saknas ingående balansräkning. På grund av ovanstående samt då
bruttovinsten tidigare år ansetts för låg har deklarationen ej ansetts kunna
läggas till grund för taxering. Med hänsyn till rörelsens art och omfattning
har nettointäkten skönsmässigt uppskattats till 50 000 kronor.

Enligt mitt förmenande står den av taxeringsnämnden lämnade motiveringen,
som ju har en relativt definitiv karaktär, inte i samklang med underrättelsens tryckta

421

text. Tydligt är emellertid, att denna motsättning mellan motivering och blankettext
blir en svårfrånkomlig följd av att motiveringen skall kunna användas även i underrättelsen
om taxeringsnämndens definitiva beslut.

Det är givet, att risken för att en skattskyldig felaktigt uppfattar en tilltänkt avvikelse
som definitivt beslutad blir mindre om det nu tillämpade genomskriftssystemet
avskaffas. En sådan lösning skulle emellertid med all sannolikhet medföra
starkt ökad arbetsbörda för taxeringsnämnderna och kan därför — med hänsyn
till den tidspress som redan nu vidlåder taxeringsarbetet i första instans — knappast
förordas. En annan möjlighet vore att ändra utformningen av blanketterna för
ifrågasatt avvikelse. Som nu är fallet kan den tryckta blankettexten, vari anges att
fråga endast uppkommit att avvika från deklarationen, lätt förbises vid sidan av
den av taxeringsnämnden lämnade motiveringen, övervägas kan därför om inte
blanketten kunde utformas så att det än tydligare gjordes klart för den skattskyldige,
att taxeringen inte var avgjord utan att vad som redovisats i underrättelsen
endast var taxeringsnämndens preliminära inställning. Exempelvis kunde blanketten
förses med förslagsvis följande text i rött. »Detta meddelande redovisar endast
taxeringsnämndens preliminära inställning, som kan påverkas av vad Ni har att
säga.» Huruvida en sådan ändring kan anses befogad ankommer det närmast på
riksskattenämnden att ta ställning till. Jag sänder därför ett exemplar av detta
beslut till riksskattenämnden för den åtgärd nämnden kan anse motiverad.1

Taxeringsnämnd har, utan kommunicering med den skattskyldige, åsatt taxering för
inkomst av rumsuthyrning efter skön

L., som ägde en villafastighet, klagade över att hon först vid mottagandet av
debetsedeln å slutlig skatt fått reda på att hon blivit taxerad för inkomst av rumsuthyrning.
Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik bl. a.

Det är givetvis beklagligt om en skattskyldig först i december under taxeringsåret
får vetskap om att taxering åsatts honom och han i följd därav har att erlägga
avsevärda belopp i kvarstående skatt i mars och maj nästföljande år. Flera bestämmelser
i taxeringsförordningen har också till syfte att förhindra att sådana situationer
inträffar. I L:s fall synes dock olika faktorer ha samverkat till att hon i december
1969 hamnat i denna situation. En orsak har varit att L., som uppenbarligen var
deklarationsskyldig, inte avgivit någon självdeklaration till ledning för taxeringsnämndens
arbete. Vidare kan nämnas, att L. inte synes ha anmanats att deklarera.
Hade L. — eventuellt först efter anmaning — fullgjort sin deklarationsskyldighet
hade händelseförloppet med all sannolikhet blivit ett helt annat. Utrett är slutligen,
att taxeringsnämndens underrättelse om den påförda taxeringen inte lösts ut av L.

Att L. underlåtit att i rätt tid fullgöra sin deklarationsskyldighet kan givetvis inte
läggas någon tjänsteman till last. Den omständigheten att underrättelsen om den
påförda taxeringen inte kommit L. tillhanda påkallar i förevarande ärende inte
heller något ingripande från min sida. Vad åter angår det förhållandet att L.
taxerats utan att dessförinnan blivit anmanad att avge självdeklaration, må följande
framhållas.

Enligt 36 § första stycket TF må deklarationsskyldig, för vilken självdeklaration
inte inkommit inom föreskriven tid, anmanas att avge självdeklaration. I paragrafens
tredje stycke uttalas vidare, att innan anmaning utfärdas bör, om detta kan ske utan

1 Under hand har från riksskattenämnden inhämtats, att den blankett för underrättelse om
ifrågasatt avvikelse som är avsedd att användas fr. o. m. 1971 års taxering kommer att förses
med ett tillägg, som i huvudsak överensstämmer med vad JO Lundvik föreslagit.

422

olägenhet, den skattskyldige på lämpligt sätt erinras om deklarationsskyldigheten.
Rätt att utfärda anmaning enligt 36 § TF tillkommer bl. a. taxeringsnämnd (51 §
TF). I anmaningen må vite föreläggas (53 § TF).

Något ovillkorligt hinder mot att åsätta skattskyldig, som ej fullgjort sin deklarationsplikt,
taxering utan att dessförinnan ha anmanat denne att deklarera föreligger
inte. Starka skäl talar emellertid för att anmaning regelmässigt bör utfärdas innan
taxeringen beslutas. Detta gäller i all synnerhet när fråga första gången uppkommer
att beskatta den skattskyldige för inkomst av rörelse edler annan liknande verksamhet.
Att utan tillgång till den skattskyldiges deklaration rätt bedöma resultatet
av sådan verksamhet torde nämligen ofta vara omöjligt. En dylik skönstaxering
kommer därigenom lätt i konflikt med det i 1 § TF uppställda grundläggande kravet
på likformig och rättvis taxering. Taxeringsnämnden bör därför i dessa fall aktivt
verka för att den skattskyldige fullgör sin deklarationsplikt. Skönstaxering bör betraktas
som en nödfallsåtgärd sorn får tillgripas endast när andra vägar visat sig
oframkomliga.

Taxeringsnämndens ordförande har uppgivit, att lokala skattemyndigheten erinrat
L. om deklarationsskyldigheten. Att så skett framgår visserligen inte av handlingarna
i ärendet, men det saknas anledning att betvivla att sådan erinran utsänts. Den
omständigheten att lokal skattemyndighet må ha utsänt en erinran om deklarationsskyldighet,
vilken ju normalt skall föregå anmaningen, medför självfallet inte att
taxeringsnämnden utan vidare kan underlåta att utfärda anmaning. Påpekas kan
också att lokal skattemyndighet inte har befogenhet att utfärda anmaning utan att
ansvaret härför uteslutande åvilar taxeringsnämnden. Eftersom L. enligt taxeringsnämndens
uppfattning bedrev rörelse av relativt betydande omfattning, talade mycket
för att taxeringen inte borde avgöras utan tillgång till en av L. undertecknad
självdeklaration. Taxeringsnämnden borde därför — eventuellt vid vite — ha
anmanat L. att inom viss tid inkomma med en deklaration. Till anmaningen kunde
eventuellt ha fogats upplysningen att fråga uppkommit att beskatta L. för inkomst
av rumsuthyrning. Ett sådant tillvägagångssätt hade varit ägnat att skapa ett bättre
underlag för nämndens beslut. Taxeringsnämndens åtgärd att utan anmaning och
utan annan kommunicering från nämndens sida åsätta L. taxering för inkomst av
rörelse med 20 000 kr., kan således enligt min mening inte helt undgå kritik.

Samtycke till tilltänkt avvikelse från självdeklaration påverkar ej underrättelseskyldigheten
enligt 69 § TF

S. klagade över att taxeringsnämnden, utan att lämna henne något meddelande
därom, beskattat henne för ett dödsbos hela kapitalinkomst och förmögenhet, trots
att hon endast ägde en sjundedel av dödsboet. Taxeringen hade medfört kvarstående
skatt, vilket i sin tur fått till följd att endast 58 öre återstod av S:s lön sedan skatten
var dragen. I yttrande till JO uppgav taxeringsnämndens ordförande, att S:s taxering
blivit felaktig genom ett missförstånd. S. hade nämligen per telefon lämnat sådana
uppgifter att taxeringsnämnden fått den uppfattningen att S:s egen och dödsboets
förmögenhet borde sammanföras. Då den beslutade taxeringen antagits överensstämma
med S:s mening, hade underrättelse om nämndens beslut inte ansetts erforderlig.
JO Lundvik uttalade härom.

Vid 1969 års taxering skulle S., såvitt handlingarna utvisar, beskattas såväl för
egen inkomst och förmögenhet som för andelen av dödsboets inkomst och förmögenhet.
Uppgifterna i S:s självdeklaration var därför delvis motstridiga, eftersom döds -

423

boets i bilagorna redovisade inkomst och förmögenhet inte alls medtagits i sammanfattningen
på deklarationens sista sida. Taxeringsnämndens åtgärd att ta kontakt
med S. för att klarlägga, hur dödsboets inkomst och förmögenhet skulle påverka
S:s taxering, var välmotiverad. Ett sådant underhandssamtal inverkar — oavsett
vad som därvid överenskoms — emellertid inte på taxeringsnämndens skyldighet
att lämna den skattskyldige underrättelse om eventuell avvikelse från deklarationen.
Anser sig taxeringsnämnden inte kunna godta deklarationen — därvid uppgifterna
på deklarationens sista sida givetvis är av främsta intresse — måste enligt min mening
den skattskyldige underrättas om nämndens beslut. Det sagda gäller även om
taxeringsnämnden fått den uppfattningen, att den skattskyldige inte längre vidhåller
uppgifterna i deklarationen utan samtycker till de tilltänkta ändringarna. Om ändringarna,
såsom i S:s fall, är av relativt invecklad beskaffenhet, är det dessutom
lämpligt att den skattskyldige skriftligen får ta del av nämndens inställning innan
taxeringen blir definitivt avgjord. Också en underrättelse om ifrågasatt avvikelse
från deklarationen hade därför lämpligen bort utsändas till S.

Ofullständig underrättelse om avvikelse från självdeklaration m. m.

S. ifrågasatte om inte en taxeringsnämndsordförande (E.) förfarit felaktigt dels
genom att i en underrättelse om slutlig avvikelse underlåta att ange i vad mån hänsyn
tagits till ett av S. avgivet yttrande, dels genom att inte tillse att E:s och taxeringsdistriktets
namn angavs i läsbart skick. Ställföreträdande JO Wennergren uttalade
vid ärendets avgörande.

I ärendet är utrett, att taxeringsnämnden vid sin slutliga behandling av S:s
taxering tagit del av S:s yttrande men att intet nämnts härom i den slutliga underrättelsen
om taxeringen.

I 69 § TF stadgas att i underrättelse om slutlig avvikelse från deklaration skall
anges skälen för taxeringsnämndens beslut. Någon uttrycklig föreskrift om att
underrättelsen skall innehålla uppgift om i vad mån nämnden beaktat ett yttrande
från den skattskyldige finns inte. Anvisningarna till underrättelseblanketterna utsäger
heller intet härom. Det ligger emellertid i sakens natur att ofta — t. ex. om
den skattskyldige anfört nya skäl för sin ståndpunkt i taxeringsfrågan — sådan
skyldighet följer redan av den i 69 § föreskrivna motiveringsplikten. Den ursprungliga
motiveringen kan nämligen framstå som ej längre användbar i ljuset av de nya
uppgifter och synpunkter som den skattskyldige andragit. Enligt min mening kunde
dock i det föreliggande fallet den ursprungliga motiveringen till nöds användas
också i den slutliga underrättelsen, då S. inte anfört något som påkallade en annan
rättslig bedömning än den ursprungliga. Härmed vill jag inte ha sagt att E. handlade
rätt då han ej i den slutliga underrättelsen omnämnde att S:s yttrande varit
före hos nämnden. Även om en taxeringsnämnd såsom i det aktuella fallet finner
sig inte till någon del böra frångå sin tidigare redovisade uppfattning, talar nämligen
starka lämplighetsskäl för att det av den slutliga underrättelsen framgår att
yttrandets innehåll prövats. Flertalet taxeringsnämnder torde därför tillfoga en
upplysning av sådan innebörd på den slutliga underrättelsen. Upplysningen kan
uppenbarligen vara av stort intresse för den skattskyldige vid bedömande av frågan
om och hur han skall föra talan mot taxeringsnämndens beslut. Den förebygger
också förfrågningar hos de starkt arbetsbelastade lokala skattemyndigheterna. Både
från allmänhetens och myndigheternas synpunkt är det därför önskvärt att den
slutliga underrättelsen ger upplysning om att taxeringsnämnden har tagit del av
skattskyldigs yttrande.

424

Av den S. tillställda underrättelsen om taxeringsnämndens definitiva beslut är
nära nog omöjligt att utläsa namnet på nämndens ordförande. E. har i sitt remissvar
anfört att upplysning i detta hänseende är av mindre betydelse. Denna uppfattning
kan jag inte dela. öppenhet är ett av de mest utmärkande dragen för svensk offentlig
förvaltning. En beslutande åtnjuter inte som i vissa andra länder anonymitet
utan skall framträda öppet med sitt namn. Detta skall då givetvis anges läsbart.
Grundsatsen är fastslagen i Kungl. Cirkulär 7 juni 1940. Det åligger därför en
taxeringsnämndsordförande att — därest namnteckningen inte kan anses fullt
tydlig — under denna återge namnet med tryckbokstäver eller med maskinskrift.
Eftersom den skattskyldige förväntas uppge taxeringsdistriktets benämning i eventuell
besvärsskrivelse skall givetvis jämväl distriktets namn anges tydligt i underrättelsen.

Utformningen av underrättelser behandlades i ytterligare ett ärende. Den skattskyldige,
P., hade yrkat avdrag för kostnader för resor med egen bil i tjänsten med
6 718 kr. Taxeringsnämnden medgav avdrag med 5 613 kr. P. var missnöjd över
att nämnden underlåtit att redovisa såväl anledningen till att deklarationens uppgifter
inte godtagits som hur nämnden beräknat det medgivna avdraget. JO Lundvik
anförde härom bl. a.

I sin självdeklaration år 1968 motiverade P. relativt utförligt det med 6 718 kr.
yrkade avdraget för bilkostnader. Taxeringsnämnden ansåg inte uppgifterna tillfyllest
utan anmanade P. att lämna kompletterande upplysningar. Någon kritik mot
att nämnden sökte skapa ett bättre underlag för sitt beslut föreligger givetvis inte.
Att märka är dock, att taxeringsnämnden inte synes ha lämnat P. någon anvisning
om i vilka hänseenden nämnden ansåg ytterligare utredning erforderlig. Någon
ledtråd gav inte heller det av nämnden preliminärt — och senare även definitivt
— medgivna avdragsbeloppet, 5 613 kr. Genom denna bristande tydlighet har
nämnden gjort det svårt för P. att inkomma med ett meningsfullt yttrande. Kommuniceringsskyldigheten
i 65 § TF kan därför inte anses iakttagen på fullgott sätt.

Taxeringsnämnden nedsatte avdraget för bilkostnader från 6 718 kr. till 5 613 kr.
Såsom motivering angavs, att avdraget i brist på begärda uppgifter beräknats
efter skön. P. har hävdat, att det medgivna avdraget näppeligen kan vara resultatet
av en skönsuppskattning och på grund därav i olika sammanhang hemställt, att
taxeringsnämndens ordförande måtte åläggas att redovisa vilken beräkningsnorm
som taxeringsnämnden tillämpat. M. har emellertid i yttranden till prövningsnämnden
och hit vidhållit att avdraget bestämts efter skön.

Med hänsyn till de knappa tidsmarginaler under vilka taxeringsarbetet bedrivs
kan alltför höga krav inte ställas på formulering och utförlighet av taxeringsnämnds
motiveringar enligt 69 § TF. Det är också givet, att behovet av motivering i hög
grad varierar med avvikelsens karaktär. Huvudsaken är, att det av taxeringsnämndens
beslut går att utläsa anledningen till att den skattskyldiges uppgifter inte kunnat
godtas samt, för det fall att intäkter tillagts eller avdrag reducerats, på vilket
sätt ändringarna beräknats. I fråga om P:s avdrag för bilkostnader innebär det
sagda, att taxeringsnämnden i underrättelsen om nämndens beslut skulle ange varför
P:s uppgifter i deklarationen inte kunde godtas och på vilket sätt det av nämnden
medgivna avdraget beräknats.

Taxeringsnämnden motiverade sin åtgärd att frångå P:s deklaration med att
begärda uppgifter inte lämnats. En sådan motivering kan ibland vara tillräcklig.
I P:s fall var motiveringen dock enligt min mening icke adekvat, detta med hänsyn
dels till att P. i sin deklaration ganska utförligt redogjort för hur avdraget beräknats,

425

dels till att P. aldrig underrättats om vilka ytterligare uppgifter nämnden ansåg
erforderliga för frågans bedömande.

I underrättelsen om taxeringsnämndens definitiva beslut angavs att det medgivna
avdraget för bilkostnader, 5 613 kr., beräknats efter skön. Inför denna uppgift
ställer jag mig frågande. I likhet med P. anser jag nämligen, att det ligger något
motsägelsefullt i påståendet att ett belopp å 5 613 kr. enbart baserats på en skälighetsbedömning.
Därtill kommer, att beloppet omnämnts redan i taxeringsassistentens
skrivelse till P. i maj 1968, dvs. innan underrättelserna om taxeringsnämndens
preliminära och definitiva beslut sänts till P. Dessutom kan påpekas, att det medgivna
avdraget med exakt 2 600 kr. understiger de av P. uppgivna totala kostnaderna
för bilen under beskattningsåret. Vissa anteckningar i deklarationsakten kan
möjligen tydas så, att de 2 600 kronorna beräknats med ledning av riksskattenämndens
anvisningar för uppskattande av förmånen av att få utnyttja arbetsgivares
bil utom tjänsten.

Mot M:s bestridande kan det emellertid inte anses till fullo styrkt, att taxeringsnämnden
uppskattat avdraget på annat sätt än rent skönsmässigt, och jag kan
därför icke lägga det M. till last såsom fel att underrättelsen om taxeringsnämndens
definitiva beslut härom blev utformad på sätt som skedde.

Kallelse till taxeringsnämnds sammanträde

H. hade skriftligen begärt att få närvara vid taxeringsnämndens sammanträde.
Taxeringsnämnden avgjorde H:s taxering den 29 juni 1970. H. klagade hos JO
över att han erhållit meddelande om sammanträdet först klockan 15 nämnda dag.
Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Enligt 61 § 1 mom. TF hålles taxeringsnämnds sammanträde på tid och plats,
som bestämmes av ordföranden. Denne har att kalla ledamöterna till sammanträdena
samt att om tid och plats härför på lämpligt sätt och i god tid underrätta
länsstyrelsen och de skattskyldiga inom taxeringsdistriktet. I 4 mom. samma paragraf
stadgas vidare, att skattskyldig är berättigad att företräda inför taxeringsnämnd
för att meddela upplysningar till ledning vid taxering, som berör honom.

Några föreskrifter om hur de skattskyldiga inom taxeringsdistriktet skall underrättas
om taxeringsnämnds sammanträde finns inte. Ofta torde underrättelseskyldigheten
fullgöras genom kungörelse på kommunal anslagstavla el. dyl. I de fåtaliga
fall en skattskyldig uttryckligen begär att få närvara vid nämndens sammanträde
är en sådan kungörelse emellertid enligt min mening inte tillräcklig. I dessa fall bör
den skattskyldige personligen underrättas om tid och plats för det sammanträde,
då taxeringsnämnden avser att uppta hans taxering till bedömning.

Av det anförda följer, att taxeringsnämndens ordförande (E.) i och för sig handlat
fullt riktigt genom att per telefon underrätta H. om tidpunkt m. m. för taxeringsnämndens
sammanträde. Upplyst är emellertid, att telefonsamtalet ägde rum endast
omkring två timmar innan sammanträdet skulle börja. Denna tidsfrist måste betecknas
som alldeles för kort. Enligt mitt förmenande borde E. senast någon dag före
den 29 juni ha underrättat H. om tid och plats för sammanträdet. Det hade även
varit lämpligt, att E. senast i samband med underrättelsen om sammanträdet informerat
H. om att eventuellt kompletterande yttrande måste ha kommit nämnden
tillhanda före sammanträdet. Eljest förelåg ju risk för att H. nedlade arbete på att
avfatta ett yttrande som inte kunde beaktas av nämnden. Någon författningsenlig
möjlighet att medge H. anstånd till efter nämndens sista sammanträde fanns inte.

14* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

426

Taxeringsnämndsordf brandes ansvar för deklarationer som granskats av kronoombud
m. m.

Vid granskning av deklarationer som avlämnats till ledning för taxering i lokala
taxeringsdistrikt i Stockholm uppmärksammades, att skattskyldiga i betydande
omfattning inte underrättats om vidtagna avvikelser. En taxeringsnämndsordförande,
B., förklarade det inträffade med att deklarationsmaterialet uppdelats mellan
B. och kronoombudet. JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande.

I förevarande ärende är utrett, att taxeringsnämnden i sju fall underlåtit att iaktta
den i 69 § TF föreskrivna underrättelseplikten. Taxeringsnämndens handläggning
har således varit klart onöjaktig. Såsom förklaring till det inträffade har B. uppgivit
att ifrågavarande deklarationer granskats av kronoombudet, att kronoombudet
haft befogenhet att överlämna godtagna deklarationer till lokala skattemyndigheten
samt att möjlighet eller skyldighet för B. att kontrollera att ombudet inte till lokala
skattemyndigheten överlämnade deklarationer, som föranlett avvikelse, inte förelåg.
Härom vill jag anföra följande.

Enligt 7 § 4) och 9 § 1) taxeringsförordningen skall deklarationer normalt granskas
av både taxeringsnämndens ordförande och kronoombudet. Länsstyrelsen må
dock medge, att deklarationer av enkel beskaffenhet efter ordförandens bestämmande
granskas antingen allenast av denne eller allenast av kronoombudet. I 63 §
första stycket TF stadgas vidare, att beslut om taxering inte må fattas av taxeringsnämnd,
såvida inte ordföranden och minst två — i vissa fall tre — andra
ledamöter är tillstädes. Någon befogenhet för ordföranden eller kronoombudet att
fatta beslut om taxering med förbigående av övriga ledamöter i nämnden finns inte.
En annan sak är, att TF:s regler om att varje deklaration skall föredras inför nämnden
i praktiken inte alltid iakttas (jfr Riksdagens revisorers berättelse för år 1962,
s. 152 ff). Detta torde i synnerhet gälla vid taxering av löntagare i storstadsområden.
En föredragning av löntagardeklarationer när inga eller endast formella
ändringar kommer i fråga har synbarligen ansetts inte tjäna något egentligt syfte,
eftersom taxeringsnämndens ledamöter ofta inte har någon kännedom om vederbörandes
inkomst- och förmögenhetsförhållanden och därför saknar möjlighet att
bedöma riktigheten av deklarationens uppgifter.

Jag ämnar inte i detta sammanhang närmare behandla föreskrifterna i 63 § TF.
Beträffande uppdelningen av taxeringsarbetet är att märka, att en av huvuduppgifterna
för taxeringsnämndens ordförande är att utöva kontroll till ledning för en
noggrann och tillförlitlig taxering, se 7 § 6) TF. Ansvaret för att skatteförfattningarnas
regler i vederbörlig ordning iakttas åvilar således ytterst taxeringsnämndens
ordförande beträffande samtliga deklarationer i taxeringsdistriktet. Om en uppdelning
av granskningsarbetet sker mellan ordförande och kronoombud måste ordföranden
dock hålla sin hand över arbetet i dess helhet och särskilt tillse att han
får möjlighet att fullgöra den i 69 § TF stadgade underrättelseskyldigheten.

Det allmänna ställer i flera hänseenden stora krav på de skattskyldiga i samband
med den årliga taxeringen. De skattskyldiga har därför ett berättigat intresse av att
taxeringsfunktionärerna noggrant följer givna bestämmelser om taxeringsförfarandet.
Av särskild betydelse är — inte minst från rättssäkerhetssynpunkt — att skattskyldig
underrättas om att hans deklaration inte godtagits vid taxeringen. Den av
B. hävdade uppfattningen, att ordföranden inte har något ansvar för den vidare
handläggningen av deklarationer som tilldelats kronoombudet, inger därför allvarliga
betänkligheter och kan icke av mig godtagas. Jag förutsätter emellertid, att

427

B. framdeles kommer att ställa sig till efterrättelse de regler som enligt taxeringsförordningen
åligger taxeringsnämndens ordförande.

Att åsidosättande av de formella föreskrifterna kan leda till en obefogad höjning
av taxeringen visar följande ärende, som i likhet med det föregående gäller taxering
i lokalt taxeringsdistrikt i Stockholm. Adjunkten H. klagade över att taxeringsnämnden
beskattat henne för lön som utbetalts till en arkitektstuderande med samma
namn, trots att H. flera gånger förklarat att hon inte uppburit inkomsten i fråga.
Av utredningen i ärendet framgick bl. a., att taxeringsnämnden hållit sitt sista sammanträde
den 18 juni och att taxeringsnämndens ordförande B. varit utomlands
för semester den sista veckan i juni och den första veckan i juli. JO Lundvik uttailade
vid ärendets avgörande bl. a.

Vid bedömning av taxeringsnämndens handläggning av H:s taxering må först
konstateras, att det i och för sig inte förelåg något hinder mot att taxeringsnämnden
avslutade sitt taxeringsarbete den 18 juni under taxeringsåret, dvs. knappa två
veckor före taxeringsperiodens utgång. En förutsättning härför var dock givetvis,
att den sakliga prövningen av deklarationsmateriaJet var helt avslutad. Beslut om
taxering kunde ju med hänsyn till bestämmelserna i 63 § TF inte fattas under den
tid som B. befann sig i utlandet. H:s och distriktets övriga deklarationer borde
därför ha varit slutligt behandlade den 18 juni och skulle därefter inom en vecka
ha översänts till lokala skattemyndigheten för längdföring. B., som var ansvarig
för taxeringsnämndens arbete, borde ha kontrollerat att vad nu sagts iakttagits.

Av utredningen framgår, att kronoombudet S. omkring den 25 juni tillsänt H.
en underrättelse om ifrågasatt avvikelse från deklarationen. Att initiativ till höjning
av taxering tages efter det att taxeringsnämnden hållit sitt sista sammanträde är
direkt författningsstridigt och måste med skärpa fördömas. Påpekas kan också, att
skriftlig underrättelse om ifrågasatt avvikelse inte i något fall bör utsändas vid så
sen tidpunkt. Den skattskyldige får då för kort tid till förfogande för avgivande av
yttrande, eftersom detta måste — för att lagligen kunna beaktas — ha kommit
nämnden tillhanda före taxeringsperiodens utgång den 30 juni. Uppseendeväckande
är vidare, att S. synes ha översänt H:s deklaration för längdföring ungefär samtidigt
som underrättelse om ifrågasatt avvikelse utsänts till H. Deklaration får inte översändas
för längdföring förrän tiden för avgivande av eventuellt yttrande gått till
ända. Att så likväl skett har av allt att döma bidragit till att S. inte tagit närmare
del av vad H. anfört, oaktat yttrandet avgivits med största skyndsamhet. Den i 65 §
TF föreskrivna kommuniceringsplikten har således i realiteten helt negligerats.

I TF finns inte någon direkt anvisning om vid vilken tidpunkt underrättelse om
taxeringsnämnds definitiva beslut skall tillställas den skattskyldige. Av 31 § taxeringskungörelsen
(TK) framgår dock, att underrättelsen såvitt möjligt skall expedieras
före utgången av juni månad. En lämplig ordning kan vara, att underrättelsen
expedieras samtidigt med att deklarationen sänds till lokala skattemyndigheten för
längdföring.

Underrättelsen om beslutet att höja H:s taxering har i enlighet med TF:s föreskrifter
undertecknats av B. B. har uppgivit, att undertecknandet troligen ägt rum
den 8 juli, några dagar efter hans återkomst till Sverige. Vissa tecken tyder på att
underrättelsen expedierats först senare. Kuvertet är nämligen poststämplat den 16
juli; stämpeln kan dock möjligen ha anbragts vid eftersändning av brevet till H:s
sommaradress. Det är därför oklart när brevet först avsändes och jag vill ej rikta
något klander mot B. för försenad expediering av underrättelsen. Jag vill i detta
sammanhang emellertid framhålla, att om underrättelse om taxeringsnämnds defini -

428

tiva beslut utsänds vid så sen tidpunkt att den skattskyldige troligen eller med
säkerhet kommer att få del av underrättelsen efter den 15 juli — man har här även
att taga hänsyn till att många är bortresta för semester i juli månad — bör ett
meddelande om innehållet i 99 § TF fogas till underrättelsen. I denna paragraf stadgas,
att den ordinarie tiden för anförande av besvär över taxeringsnämnds beslut
— senast den 15 augusti under taxeringsåret — inte gäller, därest den skattskyldige
fått del av underrättelsen efter den 15 juli. Medsändes inte sådant meddelande får
den skattskyldige — såsom i H:s fall — felaktigt besked om sin möjlighet att anföra
besvär, eftersom den tryckta underrättelseblanketten endast innehåller upplysning
om de ordinarie besvärsbestämmelsema.

Vid undertecknandet av underrättelsen om taxeringsnämndens definitiva beslut
hade B. inte tillgång till H:s deklaration. Utrett är också, att B. inte tidigare granskat
denna. Vid undertecknandet saknade således B. möjlighet att bedöma om sakligt
fog fanns för den av S. föreslagna höjningen av H:s taxering. Eftersom yttrandet
i anledning av den ifrågasatta avvikelsen sorterats in i deklarationsakten, kunde

B. inte heller veta om H. yttrat sig i frågan och — i så fall — vad hon sagt. Genom
att B. på detta sätt undertecknade och expedierade underrättelsen helt i blindo
kom de av S. gjorda anteckningarna på H:s deklaration att läggas till grund för
taxering och debitering. Det hade enligt min mening ålegat B. att rekvirera H:s
deklaration. Endast därigenom hade B. kunnat fullgöra sin skyldighet att utöva
kontroll till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering (jfr 7 § 6 TF). Vid en
sådan kontroll hade B. med all sannolikhet kommit underfund med att grund saknades
för den föreslagna höjningen. Eftersom taxeringslängden då ännu ej undertecknats
borde i den uppkomna situationen (föranledd av S:s även formellt helt felaktiga
förfarande) hinder ej ha mött för B. att i den materiella rättvisans intresse
själv omedelbart rätta felet trots att taxeringsnämndens arbete dåmera var avslutat.
Om B. hyst formella betänkligheter mot att själv rätta felet hade det ålegat honom
att varsko vederbörande taxeringsintendent så att denne kunde anföra besvär till
H:s förmån.

Taxeringsnämnds årliga beslut om taxering är ej sällan av avsevärd betydelse
för den skattskyldiges ekonomi. Det är därför av vikt att besluten blir korrekta. Bestämmelserna
i TF och TK om det formella förfarandet utgör inget självändamål
utan har tillkommit för att det i 1 § TF uppställda kravet på likformig och rättvis
taxering i möjligaste mån skall kunna uppfyllas. Taxeringsnämndens handläggning
av H:s taxering utgör ett tydligt exempel på hur ett felaktigt förfarande leder till
ett materiellt sett oriktigt taxeringsresultat. Att en sådan handläggning lätt kan leda
till rättsförluster för de skattskyldiga är uppenbart. Att märka är också, att den
skattskyldige ofta åsamkas väsentlig olägenhet av ett felaktigt beslut även om taxeringen
blir rättad i högre instans. Rättelsebeslut hinner nämligen praktiskt taget
aldrig meddelas i sådan tid att rättelsen kan beaktas i den debetsedel å slutlig skatt
som den skattskyldige erhåller i slutet av november eller början av december under
taxeringsåret. Följden blir att den i debetsedeln angivna slutliga skatten är för hög,
vilket kan medföra kvarstående skatt i stället för överskjutande skatt eller kvarstående
skatt med för högt belopp. Den skattskyldige kan nödgas ansöka om anstånd
med inbetalning av den kvarstående skatten för att slippa för högt avdrag
på sin lön för kvarstående skatt.

Lokal skattemyndighets befattning med outlösta underrättelser om taxeringsnämnds
beslut

Vid inspektion av en lokal skattemyndighet iakttogs, att en underrättelse om

429

(slutlig) avvikelse från B:s självdeklaration återkommit outlöst i retur. Från myndighetens
sida vidtogs därvid inte annan åtgärd än att underrättelsen sorterades
in i deklarationsakten. Om detta förfaringssätt anförde ställföreträdande JO Petrén
följande.

Enligt 69 § 1 mom. TF skall, därest självdeklaration inte blivit följd vid taxeringen,
till den skattskyldige sändas underrättelse om i vilka hänseenden deklarationen
frångåtts samt om skälen för avvikelserna. Av 4 mom. samma paragraf
framgår, att underrättelsen skall innehålla upplysning om vad som skall iakttagas
vid anförande av besvär över taxeringsnämndens beslut och att underrättelsen skall
tillställas den skattskyldige i rekommenderat brev. Återkommer försändelsen som
obeställbar och förekommer anledning att den skattskyldige kan anträffas, bör, där
så lämpligen kan ske, underrättelsen delges honom i den ordning 54 § TF stadgar,
dvs. genom post- eller polisdelgivning.

I 31 § TK stadgas, att underrättelse som avses i 69 § TF såvitt möjligt skall
expedieras före utgången av juni månad under taxeringsåret. Denna föreskrift skall
ses i samband med bestämmelserna om senaste tidpunkt för anförande av besvär
över taxeringsnämnds beslut. Enligt 76 § TF gäller, att besvär av skattskyldig skall
ha inkommit senast den 15 augusti under taxeringsåret. Av 99 § TF framgår
emellertid, att besvärstiden för den skattskyldige väsentligt förlänges, om denne ej
erhållit i 69 § TF föreskriven underrättelse senast den 15 juli under taxeringsåret.

De nu återgivna bestämmelserna innebär sammanfattningsvis att taxeringsnämnd
alltid måste sända en skriftlig underrättelse om sitt beslut till den skattskyldige,
därest dennes deklaration inte följts, att underrättelsen skall tillställas den skattskyldige
i rekommenderat brev och helst expedieras före den 1 juli under taxeringsåret
samt att den ordinarie besvärstiden med utgång den 15 augusti under taxeringsåret
är tillämplig blott såvida den skattskyldige erhållit underrättelsen senast den 15
juli under taxeringsåret.

Det är av största vikt att den skattskyldige blir underrättad om taxeringsnämndens
beslut, därest nämnden i detta avvikit från dennes deklaration. Om underrättelse
inte kommer den skattskyldige tillhanda, medför detta normalt att den skattskyldige
får kännedom om beslutet först när han erhåller debetsedel å slutlig skatt.
Det kan också — särskilt om den skattskyldige inte fått någon tidigare underrättelse
om ifrågasatt avvikelse från deklarationen — inträffa att den skattskyldige överhuvud
icke får klart för sig att deklarationen ej följts, vilket i sin tur kan leda till
rättsförlust för den skattskyldige.

Förevarande ärende gäller vad som från lokal skattemyndighets sida bör iakttagas,
när skattskyldig i rekommenderat brev tillsänts underrättelse om av taxeringsnämnd
beslutad avvikelse men försändelsen inte lösts ut av honom. Av 69 §
4 mom. TF följer, att den outlösta försändelsen inte utan vidare kan läggas in i
deklarationsakten. I vad mån åtgärder skall vidtagas för att den skattskyldige skall
erhålla del av underrättelsen, beror dock av omständigheterna i det enskilda fallet.
Därvid är bl. a. att beakta den tidpunkt då försändelsen kommer i retur.

Återkommer försändelsen så sent, att den skattskyldige icke kan nås med en ny
försändelse senast den 15 juli under taxeringsåret, kommer den skattskyldige att
få rätt att anföra besvär över taxeringsnämndens beslut i särskild ordning. Vid vilken
tidpunkt delfåendet av underrättelsen sker efter nämnda datum, saknar betydelse
i processuellt hänseende. Den outlösta försändelsen kan därför mången gång
lämpligen sändas till den skattskyldige i vanligt lösbrev. Ett skäl att tillämpa denna
ordning kan vara att underlåtenheten att utlösa det första rekommenderade brevet
kan förmodas bero på att adressaten varit bortrest. Ett lösbrev, som utdelas, kan

430

då antagas nå den skattskyldige förr eller senare. En förutsättning är givetvis att
korrekt adress användes, vilket måste kontrolleras. Vidare är att märka, att den
tryckta besvärshänvisningen på underrättelseblanketten endast behandlar reglerna
för besvär i vanlig ordning. Till den förnyade underrättelsen bör därför fogas ett
meddelande i vilket reglerna i 99 § TF om den förlängda besvärstiden klargörs.
Om inte sådant meddelande länmas, får den skattskyldige felaktigt besked om sina
möjligheter att anföra besvär.

Skulle åter underrättelsen komma i retur i god tid före den 15 juli, kan det —
efter vederbörlig adresskontroll — ofta vara befogat att göra ett nytt försök att
utskicka underrättelsen med rekommenderat brev. Om anledning förekommer att
anta att den skattskyldige medvetet underlåtit att utlösa underrättelsen, kan bestämmelserna
i 54 § TF om post- eller polisdelgivning utnyttjas. I likhet med vad
lokala skattemyndigheten uttalat i detta ärende, anser jag att någon generell tillämpning
av nämnda bestämmelser — bl. a. med hänsyn till det stora antalet outlösta
underrättelser — inte kan komma ifråga.1

Muntlig förhandling i prövningsnämnd

Enligt 80 § första punkten TF skall muntlig förhandling hållas i prövningsnämnd,
när framställning därom göres av part, dock ej om sådan förhandling uppenbarligen
skulle vara utan gagn eller eljest framstår såsom opåkallad.

Professorn Halvar G. F. Sundberg klagade hos JO över att prövningsnämnden
i Värmlands län vägrat hålla muntlig förhandling i ett mål rörande hans hustrus
(Margit Sundberg) inkomsttaxering. Av handlingarna i ärendet framgick, att landskamreraren
Stefan Dryselius den 21 augusti 1968 i en skrivelse till Margit Sundberg
anfört bl. a. att framställningen om muntlig handläggning »för närvarande»
inte kunde bifallas. Sedan viss skriftväxling ägt rum, uttalade prövningsnämnden
vid sammanträde den 27 november 1968 att muntlig förhandling måste anses
opåkallad och att Margit Sundberg därför skulle beredas tillfälle att skriftligen slutföra
sin talan. Målet behandlades ånyo av prövningsnämnden vid sammanträde
den 5 februari 1969. Därvid nedsatte prövningsnämnden — som alltjämt fann
anledning ej föreligga att hålla muntlig förhandling — värdet av bostadsförmån
med 500 kr., medan någon ändring inte gjordes i fråga om avdrag för brännoljor,
elström, rättegångs- och revisionskostnader. Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande
JO Wennergren bl. a.

Det kan till en början konstateras att Margit Sundbergs besvärstalan hos prövningsnämnden
väcktes på ett ovanligt sätt. Det hör inte till vanligheten att en skattskyldig
anför blanka besvär och hemställer att få utveckla dem vid muntlig förhandling.

Enligt 112 § TF får en klagande föreläggas att fullständiga besvärsskrift i fråga
om yrkande, grunderna för besvärstalan eller i annat hänseende. Jag finner i enlighet
härmed ingen anledning till anmärkning mot att Dryselius i skrivelsen den
21 augusti 1968 anmodade Margit Sundberg att skriftligen utveckla sin talan i målet.

1 Under hand har från riksskattenämnden inhämtats att den blankett för underrättelse om
slutlig avvikelse, som skall användas fr. o. m. 1971 års taxering, kommer att innehålla upplysning
om bestämmelserna i 99 $ TF. Något särskilt meddelande om innehållet i denna
paragraf behöver, såvida den nya blanketten begagnas, alltså inte längre fogas till sent utsända
underrättelser.

431

I nämnda paragraf i taxeringsförordningen sägs vidare att, om ett föreläggande om
komplettering av besvärsskrift ej efterkommes, avvisande av besvären kan komma
i fråga. Om Margit Sundberg ej fullständigat besvärsskriften, hade alltså i och för
sig kunnat tänkas att besvären ej upptagits till sakprövning. Med hänsyn härtill
anser jag att någon erinran inte kan riktas mot Dryselius för det han i skrivelsen
förklarade att framställningen om muntlig handläggning inte »för närvarande»
kunde bifallas. Enligt 87 § andra stycket TF var han behörig besluta i frågan om
muntlig förhandling.

Det hör heller inte till vanligheten att en skattskyldig, som anmodas att skriftligen
utveckla sin talan, till svar inkommer med ett juridiskt expertutlåtande, i
vilket beträffande sakfrågorna hänvisas till innehållet i en skrivelse som den skattskyldiga
uppges ha tillställt de kommunalvalda ledamöterna i taxeringsnämnden.
Taxeringsintendenten efterkom visserligen inte uppmaningen i utlåtandet att ur
sistnämnda skrivelse »hämta de efterlysta uppgifterna». Han yttrade sig över besvären
utan att dessförinnan ha berett sig tillgång till skrivelsen. Genom prövningsnämndens
försorg införlivades skrivelsen dock med processmaterialet. Frågan om
behandlingen av framställningen om muntlig förhandling är enligt min mening att
se mot bakgrund av det processuella läge som förelåg sedan den blanka besvärsskriften
kompletterats med utlåtandet jämte skrivelsen till taxeringsnämndsledamötema.

Föreskrifterna i 80 § TF ger inte en skattskyldig någon ovillkorlig rätt till muntlig
förhandling. Det sägs sålunda att muntlig förhandling skall hållas på framställning
av part, såvida ej förhandlingen uppenbarligen skulle vara utan gagn eller
eljest framstår som opåkallad. Med den valda formuleringen ville taxeringssakkunniga,
som föreslog densamma, få fram att en begäran från skattskyldig om
muntlig förhandling i allmänhet inte bör avslås. Att märka är att behovskriteriet
utformats så att prövningsnämnden inte får avslå den skattskyldiges framställning
därför att nämnden inte finner styrkt att det föreligger behov av muntlig förhandling.
Det krävs i stället att prövningsnämnden finner att förhandlingen uppenbarligen
skulle vara utan gagn eller eljest opåkallad. Det ligger i sakens natur att det
i regel ställer sig svårt att i förväg göra en sådan bedömning. Inte förrän förhandlingen
hållits kan med säkerhet avgöras om den var opåkallad eller ej. Jag kan inte
finna annat än att det med den utformning lagtexten fått visserligen finns ett utrymme
för behovsprövning från prövningsnämndens sida men att detta är mycket
begränsat. Uppgifter som finns intagna i betänkandet »Lag om skatterätt» (SOU
1967: 24) visar också att avslag på begäran om muntlig förhandling i praktiken är
mycket sällsynta. Dryselius framhöll ju också i sitt brev den 21 augusti att prövningsnämnden
aldrig dittills förvägrat någon klagande personlig inställelse. En allmän
tendens gör sig för övrigt gällande inom förvaltningsprocessen att så långt sig
göra låter gå enskild part till mötes när han framställer önskemål om förhandling
med förhör, muntlig sakframställning och plädering etc.

Som skäl för sin vägran den 27 november 1968 att bifalla Margit Sundbergs
framställning om muntlig förhandling angavs att omständigheterna inte gav anledning
antaga att någon svårighet skulle föreligga att klarlägga målet genom skriftligt
förfarande i vanlig ordning. Som förtydligande har i yttrandet till JO hänvisats
till prövningsnämndens rätt att »så leda processföringen hos nämnden att skattemålens
handläggning inför nämnden ej i onödan blir alltför tidskrävande».

Det förtjänar vid en bedömning av prövningsnämndens handlingssätt till en början
framhållas att prövningsnämndsprocessen är tänkt som en skriftlig process och
att den muntliga förhandlingen inför prövningsnämnd är att se som ett komplement
till denna skriftliga handläggning. Det är alltså inte så att man har att välja

432

mellan skriftlig och muntlig handläggning (jfr SOU 1964: 27 s. 355). Även i mål,
där muntlig förhandling hålles, skall i princip en skriftlig utredning i vanlig ordning
först ha ägt rum. Den muntliga förhandlingen kommer därför som Sundberg
framhåller oftast att ägnas åt bevisning och plädering.

Det har förutsatts att prövningsnämnden skall utöva en aktiv processledning.
Intet kan därför i och för sig invändas mot att prövningsnämnden verkar för en
komplettering av den skriftliga utredningen i ett besvärsmål. Enligt 51 § TF äger
prövningsnämnden i detta sammanhang rätt att utfärda anmaning, som enligt 53 §
TF kan förstärkas med vitesföreläggande. Av TF:s bestämmelser kan däremot inte
utläsas att prövningsnämnden skulle äga göra ett förordnande om muntlig förhandling
beroende av att den skattskyldige efterkommer en anmodan att komma in med
ytterligare skriftligt utredningsmaterial. Frågan om muntlig förhandling framstår
i TF som fristående från eventuella frågor om skriftlig komplettering av utredningen.
Enligt min mening har en prövningsnämnd att behandla frågor om skriftligt fullständigande
av utredningsmaterialet samt medel och tvångsmedel härför skilda från
frågan om muntlig förhandling. Det vill synas som om prövningsnämnden inte klart
hållit i sär dessa i princip skilda moment. Prövningsnämndens åtgärd att vägra
muntlig förhandling ter sig därför i viss mån som en sanktion gentemot den skattskyldiga
för att hon ej i tillräcklig utsträckning presterat eller bedömt sig böra
prestera skriftlig utredning i målet. För en sådan tillämpning torde stöd svårligen
stå att finna i TF.

Enligt ordalagen i beslutet den 27 november 1968 utgjorde huvudskälet till att
muntlig förhandling vägrades att svårighet inte skulle föreligga att klarlägga målet
genom skriftligt förfarande i vanlig ordning. Att avslå en framställning om muntlig
förhandling på sådan grund synes stå i mindre god överensstämmelse med vad som
sägs i 80 § TF. Att ett mål utan svårighet kan klarläggas genom skriftligt förfarande
i vanlig ordning är knappast hänförligt till att en muntlig förhandling uppenbarligen
skulle vara utan gagn eller eljest framstår som opåkallad. Än mindre synes den
tillämpning möjlig som Dryselius gav uttryck för i sitt brev i augusti 1968 och som
innebar att den förutsättningen skulle vara uppfylld att det »visar sig att målet inte
kan klarläggas på ett tillfredsställande sätt utan muntlig förhandling». Som förut
framhållits skall det ju inte vara visat att behovet föreligger utan prövningen skall
begränsas till en bedömning av eventuell obehövlighet. Jag vill tillägga att det rent
beloppsmässigt inte kan anses ha varit fråga om en bagatelltvist i det aktuella fallet.
Enligt min mening hade prövningsnämnden alltså inte bort avslå den skattskyldigas
framställning om muntlig förhandling utan — eventuellt efter ytterligare försök
på härför stadgade vägar att få den skriftliga utredningen kompletterad — ha
bifallit densamma. Visst utrymme finns måhända för annan mening än den av mig
hävdade rörande karaktären av den behovsprövning som prövningsnämnden haft
att göra i fråga om muntlig förhandlings anordnande. Den bedömning, som prövningsnämnden
gjort i det aktuella fallet och som jag inte kan dela, kan därför knappast
sägas vara uppenbart felaktig. Utöver de uttalanden jag gjort och de påpekanden
som ligger däri företar jag därför inte någon vidare åtgärd i ärendet.

Enmansmål i prövningsnämnd.

I 87 § första stycket taxeringsförordningen (TF) stadgas, att prövningsnämnd
inte är beslutför, med mindre ordföranden och tre andra ledamöter eller suppleanter
är tillstädes. Enligt paragrafens andra stycke må dock beslut över besvär som
allenast avser rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseen -

433

de eller som biträtts av motpart, på nämndens vägnar fattas av ordföranden ensam.

Vid inspektion av en länsstyrelse uppmärksammades, att följande mål avgjorts
av prövningsnämndens ordförande ensam, trots att den skattskyldige inte biträtt
taxeringsintendentens besvär. Målet gällde frågan, om ett barn, som fötts i augusti
månad under beskattningsåret, skulle anses som hemmavarande hos modern. Barnets
föräldrar sammanbodde och hade ingått äktenskap under beskattningsåret.
I yttrande till JO anförde prövningsnämndens ordförande L. bl. a., att någon tvekan
om hur taxeringen rätteligen bort ske inte förelåg och att utgången i målet var given
på förhand. Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Målet rörande N:s taxering gällde främst huruvida hon i beskattningshänseende
skulle anses ha haft hemmavarande barn. Därvid hade prövningsnämnden att beakta
bestämmelserna i 65 § kommunalskattelagen. Enligt paragrafens första stycke
skall frågan, huruvida skattskyldig haft barn eller inte eller om barn är att räkna
som hemmavarande eller inte, bedömas efter förhållandena den 1 november året
näst före taxeringsåret. Barn, som bor hos sina föräldrar, skall, såvitt avser bl. a.
föräldrarnas rätt till förvärvsavdrag och ortsavdrag, anses som hemmavarande
endast hos den ena av dem. Sistnämnda regel tillädes genom lag som trädde i kraft
den 1 januari 1963 (SFS 1962: 592). I andra stycket uttalas vidare, att i fråga
om skattskyldig som ingått äktenskap under beskattningsåret skall de för gift skatskyldig
gällande bestämmelserna normalt äga tillämpning först vid taxeringen för
det därpå följande beskattningsåret.

De nu återgivna bestämmelserna innebar för N:s och hennes mans vidkommande
dels att de skulle särtaxeras vid 1968 års taxering, dels att barnet skulle räknas som
hemmavarande endast hos en av dem. Av lagtexten kan dock inte utläsas, vem av
makarna som i skatterättsligt hänseende skall anses ha haft hemmavarande barn
med därav följande rätt för vederbörande att åtnjuta förvärvsavdrag och förhöjt
ortsavdrag. Tvekan har också — trots de av L. åberopade anvisningarna av riksskattenämnden
(RN 1961 3:2) — rått om hur bestämmelserna rätteligen skall tilllämpas
(se Skattenytt 1969 s. 158 ff). I ett av regeringsrätten den 13 februari 1969
avgjort mål har dock regeringsrätten förklarat, att om makar har barn skall dessa
anses hemmavarande hos den av makarna, som har den högsta inkomsten, om
makarna inte yrkar annat.

Av det anförda följer att allt tyder på att prövningsnämndens beslut att taxera N.
som ensamstående utan hemmavarande barn varit materiellt sett riktigt. Enligt min
mening kunde dock taxeringsintendentens besvär ingalunda betecknas som en framställning
om rättelse av ett uppenbart förbiseende. Jag anser därför, att L. bort hänskjuta
målet till fulltalig prövningsnämnd. Tilläggas må, att frågan om ordförandens
behörighet att ensam avgöra sådant mål enligt min mening icke kommit i väsentligt
ändrat läge genom regeringsrättens nyssnämnda utslag.

434

Kommunal självstyrelse

Justering av kommunalnämnds och kommunalfullmäktiges protokoll. Felaktigt
förfarande av justeringsman

I en den 3 september 1969 till JO inkommen skrift gjorde ordföranden i kommunalnämnden
i Idre kommun Axel Andersson och ordföranden i kommunens
fullmäktige Erland Svensson anmälan mot skogvaktaren Bo Dahlström, som är
kommunalfullmäktig och ledamot i kommunalnämnden, under påstående att Dahlström
i egenskap av utsedd justeringsman dels efter justering överkorsat en paragraf
i protokollet över kommunalnämndens sammanträde den 11 mars 1969 och
dels vägrat justera protokollet över kommunalfullmäktiges sammanträde den 23
maj 1969 med motiveringen att han icke kunde godkänna formuleringen av en
under sammanträdet skriftligen inlämnad reservation.

Efter remisser inkom länspolischefen Axel Blomér med utredning och yttrande.
Dahlström avgav yttrande.

Av utredningen framgick följande.

Kommunalnämndens protokoll

Vid kommunalnämndens sammanträde den 11 mars 1969 utsågs Dahlström
att jämte ordföranden justera protokollet. Under § 52 behandlades en skriftlig
anhållan från 18 personer om fri tömning av avloppsbrunnar. Protokollföraren,
kommunalkamreraren Stig Bergström, hade ursprungligen antecknat i protokollet:

Under överläggningen föreslog ledamoten Bo Dahlström

att framställningen skulle avslås samt

att byggnadskontoret skulle få i uppdrag att göra en översyn av kostnaderna
för dessa slamtömningar för att utröna om de nu tillämpade avgifterna voro
rättvisa. Målet för avgiftssättningen skulle vara likvärdig behandling av
kommunens innevånare.

Kommunalnämnden beslöt enligt Dahlströms förslag.

Den 13 mars 1969 justerades protokollet först av Andersson och senare på dagen
av Dahlström. Samma dag korsade Dahlström över texten under § 52 och
skrev >makuleras» och därintill sin signatur. Dahlström vidtog åtgärden utan att
först ta kontakt med Andersson eller Bergström. Den 14 mars fick Bergström
vetskap om makuleringen. I samförstånd med Andersson skrev han om § 52, och
det förut citerade avsnittet fick följande lydelse:

Efter avslutad överläggning beslöt kommunalnämnden

att framställningen skulle avslås samt

att byggnadskontoret skulle få i uppdrag att göra en översyn av kostnaderna

435

för dessa slam tömningar för att utröna om de nu tilllämpade avgifterna voro
rättvisa. Målet för avgiftssättningen skulle vara likvärdig behandling av
kommunens innevånare.

Protokollet anslogs den 14 mars sedan — enligt Bergström — Andersson,
Dahlström och Bergström var ense om den slutliga lydelsen av § 52.

Dahlström uppgav vid polisförhör bl. a.: Han hade skvallervägen fått höra, att
någon ledamot för att skapa popularitet och samla röster ämnade yrka bifall till
den aktuella ansökningen. För att förekomma denna ledamot — och även av
andra icke politiskt/taktiska skäl — yrkade Dahlström genast bifall. Under diskussionen
kom man fram till en kompromiss och Dahlström återtog sitt yrkande.
När Dahlström vid justeringstillfället såg att han angetts som förslagsställare för
avslag, ansåg han att protokollföraren genom denna utformning av protokollet
komprometterat honom inför väljarna. Dahlström tänkte först söka någon behörig
att samtala med om utformningen, men det fanns ingen sådan tillgänglig på
kommunalkontoret. Han åkte då hem för att läsa i en bok om kommunallagarna.
Återkommen till kommunalkontoret justerade han protokollet men gjorde först
överkorsningen och skrev »makuleras» och signatur. Anledningen härtill var, att
paragrafens utformning var helt felaktig. Dahlström var besjälad av ett moraliskt
ansvar gentemot sina väljare. Dahlström var relativt ny i kommunala sammanhang.
Han hade vid andra tillfällen begagnat sig av möjligheten av rättelse vid justering.

Bergström förklarade vid polisförhör, att den aktuella frågan var en liten fråga
och att vid sammanträdet intet tydde på att någon politisk tanke låg bakom. Dahlström
hade först yrkat bifall men senare ändrat mening. Kommunalnämndens
beslut var enhälligt. »Vid utskriften blev det bara så, att Dahlströms namn råkade
bli nämnt som förslagsställare.» Det fanns av protokolltekniska skäl dock icke någon
särskild anledning att Dahlströms namn skulle nämnas. Det hände enligt Bergström
dock ofta att olika förslagsställares namn omnämndes i protokoll.

Kommunalfullmäktiges protokoll

Vid kommunalfullmäktiges sammanträde den 23 maj 1969 utsågs Dahlström
och en annan fullmäktig att jämte ordföranden justera protokollet. Justeringen
skulle äga rum på kommunalkontoret den 29 maj. Protokollets 3 § behandlade
anslag till Idre Västra och östra Slogägareföreningar. Efter votering beslöt fullmäktige
bevilja 25 000 kr. i anslag. I protokollet intogs en av åtta ledamöter avgiven
skriftlig reservation av följande lydelse: »Då vi anser beslutet att bevilja
Idre Västra och östra Slogägareföreningar anslag till rättegångskostnader stridande
mot kommunallagen får vi reservera oss mot beslutet.» Den 29 maj justerade
ordföranden och den andre justeringsmannen protokollet, medan Dahlström underlät
att justera det. Dahlström förklarade vid polisförhör detta med att uttrycket
»anslag till rättegångskostnader» i reservationen av angivna skäl var felaktigt
och att reservationen utgick från felaktiga förutsättningar. Fullmäktige beslöt den
13 juni 1969 att ge Dahlström anstånd med justeringen till den 14 juni för att

436

avfatta sin skriftliga anmärkning mot § 3, där han då var oförhindrad att medtaga
sin åsikt att anslaget ej var avsett att användas till rättegångskostnader. Den 16
juni justerade Dahlström protokollet utan att foga någon anmärkning.

Vid polisförhör uppgav Dahlström vidare, att anledningen till hans vägran att
justera protokollet var — förutom reservationens innehåll — att ingressen var
felaktigt utformad och att anslaget icke formulerats som framgick av ärendets beredning.
När Dahlström sedermera justerade protokollet utan anmärkning, tänkte
han att ledamöterna haft möjlighet att tänka över saken.

Av utredningen framgår vidare, att Dahlström vid ett senare tillfälle 1969 utan
att i förväg underrätta vederbörande därom uteblivit från utsatt tidpunkt för justering.
Dahlström har förklarat, att han vid detta tillfälle haft tjänsteförhinder.
Efter några dagar justerade Dahlström det då aktuella protokollet.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Justering av kommunalfullmäktiges protokoll skall enligt 24 § kommunallagen
verkställas senast tio dagar efter sammanträdet å tid som ordföranden bestämmer
och vid sammanträdet tillkännager. Justeringen verkställes av ordföranden
jämte minst två därtill för varje gång av fullmäktige utsedda närvarande ledamöter.
Justering kan också ske på annat sätt, varom här ej är fråga. Senast å andra dagen
efter det protokollet justerats skall genom ordförandens försorg justeringen
anslås. För kommunalnämnds protokoll gäller likartade bestämmelser, dock att
det här räcker med att endast en justeringsman utöver ordföranden utses.

Justeringen innebär att ordföranden och de utsedda justeringsmännen genom
sin påskrift på protokollet bekräftar att detta rätt återger vad som beslutats eller
eljest förekommit vid sammanträdet. Yppas olika meningar mellan ordföranden
och justeringsman om protokollets riktiga avfattning, bör de i första hand söka
lösa frågan efter överläggning. Kan enighet ej vinnas, synes man i rättspraxis intaga
den ståndpunkten att frågan om protokollsjusteringen — i allt fall om oenigheten
rör fattat besluts sakliga innehåll — bör hänskjutas till det beslutande organet.
Rör meningsskiljaktigheten en mindre viktig fråga, torde justeringsman vara
berättigad att å protokollet anteckna sin särmening utan att protokollet för den
skull anses ej vara justerat. Jag kan här i övrigt hänvisa till JO:s ämbetsberättelse
1968 s. 245 ff.

När Dahlström den 13 mars 1969 skulle justera kommunalnämndens protokoll
över sammanträdet den 11 i samma månad, hade ordföranden för sin del redan
gjort justeringen. Eftersom Dahlström icke godkände § 52, ålåg det Dahlström att
söka kontakt med ordföranden eller, om denne ej kunde anträffas, med protokollföraren
för att söka åstadkomma en formulering varom ordföranden och Dahlström
kunde enas. Hade så skett, synes — att döma av det fortsatta händelseförloppet
— enighet angående paragrafens utformning ha kunnat uppnås och protokollet
alltså ha blivit justerat fastställd dag. I egenskap av justeringsman hade
Dahlström självfallet icke rätt att, såsom skedde, överkorsa och makulera ett av -

437

snitt i protokollet. I ärendet är icke visat annat än att makuleringen skedde, innan
Dahlström justerade protokollet. Hans åtgärd att överkorsa och makulera protokollet
i här avsedd del innefattar icke desto mindre ett klart fel. Jag vill tillägga,
att Dahlström — om trots allt meningsskiljaktigheter om protokollets innehåll
kvarstått efter diskussion mellan honom och ordföranden och saken bedömts icke
vara av den vikt att frågan borde hänskjutas till kommunalnämnden — såsom
ovan utvecklats ägt att anteckna sin från ordföranden avvikande mening vid sin
underskrift på protokollet.

Justering av kommunalfullmäktiges protokoll över sammanträdet den 23 maj
1969 skulle äga rum den 29 maj. Om Dahlström haft något att erinra mot protokollets
utformning, hade det ålegat honom att framföra sina invändningar vid justeringstillfället.
Hade då diskussion icke lett till enighet mellan ordförande och
justeringsmän och tvisten ej hänskjutits till kommunalfullmäktige, hade Dahlström
vid sin underskrift på protokollet kunnat anteckna sin anmärkning mot den
ifrågavarande paragrafens utformning. Någon anledning att ingå på granskning av
innehållet i den skriftliga reservationen hade Dahlström däremot icke, eftersom
det givetvis ankommer på reservant ensam att avgöra innehållet i avgiven reservation.
Genom sin underlåtenhet att medverka vid justeringen den 29 maj 1969
förfor således Dahlström felaktigt.

Av utredningen framgår vidare, att Dahlström vid ett senare tillfälle utan att
i förväg underrätta vederbörande därom uteblivit från justeringssammanträde.
Dahlström har beträffande detta angivit, att han varit förhindrad att komma. I
anledning härav vill jag endast uttala, att det självfallet kan inträffa att utsedd
justeringsman får förhinder men att förhållandet i så fall om möjligt skall anmälas
före det bestämda justeringstillfället.

Sammanfattningsvis finner jag alltså, att Dahlström förfarit felaktigt genom att
överkorsa innehållet i § 52 i kommunalnämndens protokoll över sammanträdet
den 11 mars 1969 och genom att den 29 maj 1969 vägra justera kommunalfullmäktiges
protokoll över sammanträdet den 13 i samma månad. Ytterligare har
Dahlström i ett senare fall underlåtit att anmäla hinder för närvaro vid justeringstillfälle.

Med hänsyn till att Dahlström uppenbarligen felat av oförstånd och okunnighet
om gällande regler finner jag mig böra låta bero vid den erinran som innefattas i
det sagda.

Felaktigt bevis om protokolljustering

Bilmekanikern Gunnar Olmås i Mora klagade hos JO bl. a. över att Mora
köpings förvaltningschef Gottfrid Anderson oriktigt intygat, att protokollet för
kommunalfullmäktiges sammanträde den 4 och 11 november 1968 justerats den
15 i samma månad ehuru protokollet då ännu ej blivit justerat av den ene juste -

438

ringsmannen.

Anderson uppgav på fråga, att intyget på protokollet troligen påtecknats i förväg
och att det sedan ej observerats att samtliga justeringsmän ej skrivit under
förrän den 18 november. Anslag hade med all sannolikhet faktiskt skett den 15
november.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik, såvitt nu är i fråga, följande.

Mot Anderson har också anförts, att Anderson tecknat ett till innehållet oriktigt
bevis om dag för justeringen av kommunalfullmäktiges protokoll av 4 och 11.11.
1968. Såvitt kunnat utrönas, har anslaget faktiskt skett den 15.11.1968. Vad som
kan anmärkas är, att protokollet den dagen ännu ej var justerat av den ene justeringsmannen,
Liljeholm. Även om det i rättspraxis ansetts att den omständigheten
att blott en av två utsedda justeringsmän justerat protokollet icke i och för sig
medför beslutets ogiltighet, bör det dock enligt min mening icke förekomma att
anslag göres om verkställd protokolljustering när blott en justeringsman undertecknat
och den andre — såsom i detta fall — fått tillfälligt förhinder. Givetvis
bör det ej heller förekomma att intyg tecknas i förväg. Att Anderson försåg protokollet
med anteckning av ovan återgivet innehåll kan emellertid — även om förfarandet
måste betecknas som olämpligt — icke läggas honom till last såsom straffbar
gärning.

Skolstyrelsens ordförande har desavouerat styrelsens beslut om ordningen för uttagande
av betalning av lärare för måltider

Rune Stang klagade hos JO bl. a. däröver att skolstyrelsens i Ösmo kommun ordförande
Harald Sjöberg i strid mot skolstyrelsens beslut uppsatt anslag och utfärdat
instruktion om kupongtvång för lärare, som intog måltid i skolans matsal.

Av utredning som med anledning härav verkställdes framgick bl. a. följande.

Skolstyrelsen beslöt den 20 november 1969 under ordförandeskap av Sjöberg
och, såvitt protokollet utvisar, enhälligt att husmor skulle föra förteckning över
lärarmåltider och vid varje avlöningstillfälle lämna uppgift hur stort löneavdrag
som skulle göras för respektive lärare. Stang uppgav, att Sjöberg vid två tillfällen i
strid mot beslutet uppsatt eller låtit uppsätta anslag i skolans matsal av innehåll, att
kupong måste lämnas av alla som önskade äta där, och instruerat personalen att
avkräva gästerna kuponger.

Sjöberg uppgav i sitt yttrande till JO, att han ansett sig vara skyldig att vidtaga
ifrågavarande åtgärder på grund, av känslan av ansvar för skolans förvaltning. Beslutet
den 20 november 1969 stred enligt Sjöbergs mening mot givna direktiv och
hade därför av Sjöberg uppfattats såsom olagligt (en nullitet). Sjöberg hänvisade
till beslut av kommunalfullmäktige och kommunalnämnd, varav framgick att det

439

var kommunalnämnden och icke skolstyrelsen som bestämde vilken avgift som
skulle erläggas och som även bestämt att matkupongsystemet skulle tillämpas.

Av utredningen framgick vidare, att Sjöberg vid skolstyrelsens sammanträde den
12 februari 1970 begärde omprövning av beslutet den 20 november 1969. Skolstyrelsen
beslöt emellertid vidhålla sitt beslut. Häremot reserverade sig Sjöberg.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik, såvitt nu är i fråga, följande.

De handlingar Sjöberg åberopat talar för att kommunalnämnden ansett sig ha
rätten att besluta i detaljer när det gäller måltider vid skolan till icke-elever. Systemet
kan synas opraktiskt. Det är upplyst, att inom annan kommun skolstyrelsen
administrerar all bespisning i skolan, även den som sker exempelvis till pensionärer.
Hur det rätteligen än må vara i kompetensfrågan vill jag emellertid icke göra
gällande annat än att Sjöberg, när han vidtog åtgärden att uppsätta anslag i matsalen
och att instruera bespisningspersonalen, ansåg att skolstyrelsen genom beslutet
den 20 november 1969 överskridit sin kompetens och att saken borde rättas till.
Det måste dock betecknas som felaktigt och i hög grad ägnat att försvåra samarbetet
inom en nämnd att en ordförande på detta sätt desavouerar sin nämnds
beslut. Det är mot bakgrund av Sjöbergs åtgärder anmärkningsvärt att han icke
reserverade sig mot beslutet den 20 november 1969 utan lät nämnden fatta ett
enligt hans mening ogiltigt beslut utan att han på något sätt ingrep. Redan i skrivelse
den 5 oktober 1968 till kommunalfullmäktige hade Sjöberg tagit upp frågan om
skolstyrelsens kompetens i sammanhanget och av kommunalnämnden enligt dess
protokoll från sammanträde den 15 i samma månad fått till svar att skolstyrelsen
icke erhållit rätt att besluta i ärenden som föll utanför undervisningen och att kommunalfullmäktige
icke heller beslutat att bespisningen skulle ske till andra än skolelever.
Sjöberg måste alltså ha varit väl insatt i denna kompetensfråga. Om saken
likväl undgått Sjöbergs uppmärksamhet den 20 november, hade det i allt fall, med
den inställning han hade i kompetensfrågan, ålegat honom att ofördröjligen låta
skolstyrelsen taga förnyad ställning i ärendet.

Handläggning av kommunalbesvärsmål

Såsom redovisades i ämbetsberättelsen 1970 s. 363 lät JO Lundvik 1969 verkställa
en genomgång av de kommunala besvärsmål som avgjorts i regeringsrätten
under tiden 1.7.1968—30.6.1969 för att få en uppfattning om handläggningstiderna
i sådana mål och i förekommande fall om orsakerna till att handläggningen
dragit ut på tiden. I anledning av gjorda iakttagelser gjordes remiss till ett antal
länsstyrelser och till föredragande i regeringsrätten med begäran om yttrande rörande
tillämpningen av remissförfarandet, handläggningen av för sent anförda besvär
m. m. Ärendena avgjordes av stf JO Wennergren som därvid först lämnade

440

följande redogörelse för remissärendena med de synpunkter och slutsatser dessa
föranledde.

Länsstyrelserna

Som allmänt underlag för remisserna tjänade en promemoria som löd sålunda.

Statens organisationsnämnd framlade år 1931 förslag till åtgärder för begränsande
av remissväsendet. Till utgångspunkt togs att såsom allmän regel borde gälla
att remiss inte ägde rum i andra fall än där så vore för ärendets sakliga utredning
nödigt eller lämpligt. Genom cirkulär den 5 juni 1931 (nr 213) till statens
förvaltande myndigheter angående remissers verkställande och besvarande anbefallde
Kungl. Maj:t vederbörande förvaltningsmyndigheter och befattningshavare
att, innan beslut fattas om inhämtande genom remiss av yttrande från myndighet
eller annan, noga pröva behovet av sådan åtgärd, därvid de av organisationsnämnden
framhållna synpunkterna borde tjäna till ledning. Särskilt borde iakttagas
bl. a. att yttrande inte infordras i vidare omfattning eller från andra än som
finnes för ärendets utredning nödigt.

I förslaget till Förvaltningslag (SOU 1968:27) finns i 10 § en regel om remiss
av följande lydelse: »Genom remiss till statlig eller kommunal myndighet eller annan
inhämtar myndigheten upplysningar eller yttrande, när det är särskilt föreskrivet
eller eljest nödvändigt.» I motiven (s. 117) anförs:

JK och JO har i sina yttranden över besvärssakkunnigas betänkande bl. a. strukit
under, att en orsak till dröjsmål med förvaltningsärendens avgörande ofta är
att behovet av remisser inte prövas med tillbörlig noggrannhet utan att remittering
av inkomna ärenden sker helt schablonmässigt. Trots bestämmelserna i 1931 års
cirkulär till statens förvaltande myndigheter angående remissers verkställande och
besvarande förekommer missförhållanden på detta område. Såsom förut framhållits
är det av stor betydelse för parterna i förvaltningsärenden att remissförfarandet
inte görs onödigt vidlyftigt. I varje ärende bör en noggrann prövning göras huruvida
ärendet verkligen behöver remitteras ut eller ej. Få saker ökar förvaltningens
arbetsbörda i onödan så som ej nödvändiga remisser. Både med tanke härpå och
på parts intresse av att få svar utan onödigt dröjsmål bör en sträng sovring ske i
remisshänseende. Slentrianmässig remittering bör på inga villkor få förekomma.
Än mindre naturligtvis remittering som inte fyller annan uppgift än att för en tid
befria myndigheten från åsynen av ett svårbedömt ärende. Är det i det enskilda
fallet ej nödvändigt att upplysningar eller yttrande inhämtas från annat håll, skall
remiss alltså inte få ske.

I anledning av de klagomål, som från skilda håll framförts mot tidsutdräkt vid
kommunalbesvärsmåls handläggning, har på riksdagens ombudsmannaexpedition
gjorts en genomgång av akter i kommunalbesvärsmål, som avgjorts under tiden
den 1 juli 1968—den 30 juni 1969 i regeringsrätten, till utrönande av orsakerna
till den långdragna handläggning som kan ha förekommit i dessa mål. Särskild
uppmärksamhet har därvid ägnats frågan om dröjsmål varit att tillskriva brister
i tillämpningen av remissinstitutet. Handläggningen har i synnerhet studerats med
utgångspunkt i remisscirkulärets krav på noggrann prövning av behovet av remiss
för målets utredning. Genomgången har resulterat i att ett antal fall tagits ut där
yttrande synes böra inhämtas från den handläggande länsstyrelsen angående de
överväganden som legat till grund för remissförfarandets uppläggning.

De uttagna fallen var följande.

441

A. Avvisande av besvär på grund av försutten besvärstid först åtta månader efter
inkomsten

12.1.1968 inkom från N.-O. Persson till länsstyrelsen i Malmöhus län besvär
över ett av kommunalfullmäktige i Blentarps kommun 8.9.1966 meddelat beslut
angående uttag av avgifter för anslutning till den kommunala vatten- och avloppsanläggningen.
Besvären, som ej remitterades, avvisades 12.9.1968 av länsstyrelsen,
enär besvärstiden ej iakttaggits. Sedan länsstyrelsen anmodats att yttra sig häröver
i anslutning till promemorian, anförde länsstyrelsen bl. a.

I enlighet med stadgad praxis söker länsstyrelsen, innan kommunalbesvärsmål
remitteras till vederbörande kommunala beslutsorgan, utröna, om de formella förutsättningarna
för besvärens prövning föreligger. Detta gäller såväl i fråga om tiden
för besvärs anförande som beträffande partsbehörighet och besvärsfakta. Vad besvärstiden
beträffar vidtages, om icke av handlingarna i målet klart framgår, att
besvären anhängiggjorts i rätt tid eller för sent, regelmässigt åtgärder för utrönande
av om besvären inkommit i rätt tid. Vanligen införskaffas då per telefon från
vederbörande kommun protokollsutdrag rörande överklagade beslutet, om sådant
saknas i målet, eller uppgift om dagen för protokollsjusteringens tillkännagivande,
när denna icke framgår av protokollet. Om utredningen ger vid handen, att besvären
inkommit för sent, avgöres målet utan föregången remiss till det kommunala
beslutsorganet. I princip tillämpar länsstyrelsen samma förfarande med beslut utan
remiss, om i målet utrönts, att partsbehörighet saknas, eller då besvärsfakta icke
uppgivits före besvärstidens utgång.

Av handlingarna i det mål, varom nu är fråga, framgår, att överklagade beslutet
icke bilagts besvärsskrivelsen och att skrivelsen även saknat uppgift om dagen för
överklagade beslutet. Med anledning härav har föredraganden genom telefonkontakt
med kommunen föranstaltat om komplettering av målet med protokollsutdrag.
Sannolikt har sådan kontakt tagits tämligen omgående efter målets anhängiggörande.
Av olika anledningar har den framställda begäran om insändande av
protokollsutdrag dock icke efterkommits förrän efter upprepade påstötningar hos
kommunalkontoret med påföljd, att målets avgörande avsevärt fördröjts. En bidragande
orsak till dröjsmålet med kompletteringen kan ha varit, att svårighet förelegat
att identifiera det överklagade beslutet.

Länsstyrelsen är synnerligen angelägen om att mål och ärenden avgöres med
största skyndsamhet och har bl. a. i detta syfte föreskrivit, att diarierna skall genomgås
minst en gång var tredje månad, dock att diarierna beträffande överexekutorsärenden
skall genomgås var fjortonde dag. Anmärkningsvärda förhållanden,
som observeras vid diariegenomgångarna, skall opåmint anmälas till landssekreteraren.
Vid kontinuerliga sammanträden med sektionscheferna har inskärpts vikten
av noggrann genomgång av diarierna och ordentlig uppföljning av icke avgjorda
ärenden. Det är högst troligt, att nu ifrågavarande mål uppmärksammats
vid diariegenomgångarna i april och juli 1968 och att föredraganden uppmanats
tillse, att målets handläggning påskyndades. Av anteckningar i akten i målet framgår
i vart fall, att efter diariegenomgångarna åtgärder vidtagits för att få in det för
målets handläggning nödvändiga materialet.

Enligt föreskrift i 76 § kommunallagen skall kommunalbesvär vara åtföljda av
överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens tillkännagivande. Det
torde därför egentligen böra ankomma på klagande, som icke efterkommit denna
föreskrift, att efter anmodan själv verkställa kompletteringar. Länsstyrelsen begagnar
sig emellertid i allmänhet icke av detta förfaringssätt utan ombesörjer själv

442

kompletteringen. Detta förfarande har visat sig mest praktiskt och ändamålsenligt.
Det torde också få betraktas som en service, som länsstyrelsen kan och rimligen
bör ge åt en klagande.

För att undvika fördröjning i handläggningen av kommunala besvärsmålen vidtogs
under hösten 1968 åtgärder för att intensifiera kontrollen över målen och
uppföljningen av dessa efter diariegenomgångarna. Dessa åtgärder har verksamt
bidragit till att målen numera kan handläggas snabbare. Genom de vidtagna åtgärderna
för bevakning av dessa mål torde i fortsättningen i varje fall dröjsmål
av sådan art, som förekommit i nu ifrågavarande mål, kunna undvikas.

B. Remissförfarande i desert mål

9.11.1966 inkom från E. Åström-Andersson till länsstyrelsen i Norrbottens län
besvär över ett av kommunalnämnden i Jokkmokks kommun 8.6.1966 meddelat
beslut angående avslag på ansökan om förbättringslån för fastighet. Besvären remitterades
10.11.1966 till kommunalnämnden för yttrande. Sedan detta yttrande
inkommit, remitterades ärendet 20.12.1966 till länsingenjören för yttrande. Sedan
också detta yttrande inkommit, utställdes ärendet 26.4.1967 till klaganden för påminnelser.
24.5.1967 rekvirerades per telefon uppgift om när anslag skett på kommunens
anslagstavla. 7.6.1967 avvisade länsstyrelsen besvären, enär av uppgiften
om anslagsdagen framgått att besvärstiden ej iakttagits. Genom remiss anmodades
länsstyrelsen att yttra sig häröver i anslutning till promemorian. Länsstyrelsen anförde
bl. a.

Ärendet har av föredraganden remitterats till kommunalnämnden och länsingenjören.
Remisserna till kommunalnämnden och länsingenjören har föranletts
av att klagandens skrivelse omfattat såväl besvär över beslut av kommunalnämnden
rörande förbättringslån som yrkande om åläggande för denna att utföra omläggning
av vatten- och avloppsledningar.

Av förbiseende infordrades inte vid ärendets remittering till kommunalnämnden
uppgifter för bedömande av huruvida besvären anförts inom rätt tid. Sedan den
infordrade utredningen därefter delgivits klaganden, som lämnats tillfälle att avgiva
påminnelser, har ärendet föredragits för avdelningschefen. Då föredragande
endast inhämtat muntligt besked om sättet och tiden för delgivningen beslutades
att infordra skriftlig uppgift härom. Sedan utredningen efter telefonsamtal till kommunalkontoret
i Jokkmokk kompletterats i detta avseende, har länsstyrelsen beslutat
att inte upptaga besvären till prövning.

C. Remissförfarande i desert mål

4.9.1967 inkom från A. Hulphers till länsstyrelsen i Kristianstads län besvär över
ett av kommunalnämndens i Båstads köping arbetsutskott 20.2.1967 meddelat beslut
angående anslutning till avloppsledning. Besvären remitterades 26.9.1967 till
arbetsutskottet. Över dess yttrande bereddes klaganden tillfälle yttra sig. Sedan
från naturvårdssektionen inkommit en PM bereddes klaganden tillfälle yttra sig
också däröver. 14.5.1968 avvisade länsstyrelsen besvären enär besvärstiden ej iakttagits.
Genom remiss anmodades länsstyrelsen att yttra sig häröver i anslutning till
promemorian. Länsstyrelsen anförde först följande allmänna synpunkter.

443

Länsstyrelsen delar uppfattningen att en sträng sovring i remisshänseende bör
ske vid handläggningen av förvaltningsärenden. Vid förnyad överläggning med
flertalet föredragande på landskansliet har vikten att så sker understrukits.

Rent allmänt kan framhållas att till länsstyrelsen ingivna klagoskrifter ofta är
behäftade med formella brister såsom exempelvis avsaknad av protokoll över det
beslut som överklagas. Det kan diskuteras hur länsstyrelsen i dessa fall skall förfara.
I och för sig synes länsstyrelsen i kommunala bevärsmål äga anmoda klaganden
att komplettera besvärshandlingarna (RÅ 1917 ref. 42) med påföljd att
klagorätten, om så ej sker, går förlorad (RÅ 1964 ref. 27). Emellertid kan det
stundom vålla en klagande visst besvär att komplettera ärendet och länsstyrelsen
har därför ofta avstått från att ge klaganden föreläggande om komplettering utan
har istället själv sökt få ärendet kompletterat genom remiss till eller förfrågan hos
berörda kommunala organ. Ett sådant förfaringssätt kan också ibland vara ägnat
att bättre klarlägga vad besvären avser och bör därför inte generellt underkännas.
Det antydda förfarandet synes ej heller vålla någon längre tidsutdräkt.

Beträffande det enskilda ärendet förklarade länsstyrelsen.

Båstads köpings arbetsutskott meddelade till en början, i protokoll den 19 oktober
1967, att protokollet över klandrade beslutet ej anslagits på kommunens anslagstavla.
I detta läge saknades anledning att anse besvären vara för sent anförda.
Först den 28 mars 1968 fick länsstyrelsen underrättelse från kanslichefen i Båstads
köping, att det tidigare meddelandet var felaktigt. Utan att i övrigt ingå på
remissförfarandet i ärendet anser länsstyrelsen att det inte ur den nu aktuella synvinkeln
kan riktas anmärkning mot ärendets handläggning vad gäller tiden innan
nämnda underrättelse erhölls.

D. Föreläggande att komplettera besvär med det överklagade beslutet meddelat
först efter remissförfarande

13.11.1967 inkom besvär från L. Eckerström till länsstyrelsen i Stockholms län
över ett av kommunalfullmäktige i Österhaninge kommun 30.10.1967 meddelat beslut
angående visst anslag. Besvären remitterades 14.11.1967 till kommunalfullmäktige
för yttrande. Efter påstötning från länsstyrelsen inkom det begärda yttrandet
29.3.1968. 29.6.1968 anmodades klaganden inkomma med påminnelser.
Sedan sådana avgivits, ålade länsstyrelsen 18.9.1968 klaganden att komplettera besvären
med det överklagade beslutet och anslagsbevis. 9.12.1968 lämnade länsstyrelsen
på anförda skäl besvären utan bifall.

Länsstyrelsen anförde i infordrat yttrande.

Vid besvären fanns fogad en skrivelse 3.11.1967 till Årsta havsbads stugägare -förening från dåvarande kanslichefen hos Österhaninge kommun John H. Lindgren.
Av skrivelsen framgick vilket beslut som åsyftades med besvären. På grund
härav och då besvärsinlagan bedömdes vara tillräckligt grundad för att kunna tas
upp som besvär enligt 76 § kommunallagen, remitterades målet 14.11.1967 till
kommunalfullmäktige i kommunen för yttrande. I remissen anhölls — en serviceåtgärd
gentemot klaganden som brukar vidtas enligt länsstyrelsens praxis — att
klandrade beslutet måtte bifogas yttrandet jämte bevis om dagen för justeringens
tillkännagivande.

444

På grund av att kommunen i sitt yttrande satte ifråga om klaganden var behörig
att föra talan i målet ålåg det länsstyrelsen att undersöka om klaganden var
medlem av österhaninge kommun. Det bör här erinras om att länsstyrelsen enligt
praxis inte ex officio har att undersöka klagandes partsbehörighet i annat fall än
efter gjord invändning mot behörigheten, såvida det inte är uppenbart att klaganden
inte kan vara kommunmedlem. På grund av att klaganden i skrivelse 6.6.1968
begärde besked om hur ärendet handlagts ställdes emellertid målet ut för påminnelser
med klaganden genom skrivelse till denne 28.6.1968. Vid skrivelsen fanns i
kopia fogat fullmäktiges yttrande över besvären. Anledningen till att inte klaganden
genast tillställdes yttrandet för påminnelser var att viss tveksamhet uppstod
om behovet av sådan remiss på grund av att yttrandet, förutom förut nämnda påpekande
av formell art, i huvudsak endast innehöll kritik av länsstyrelsen för dess
befattning med ärendet, en kritik som är uppenbart obefogad och kännetecknas
av en enligt länsstyrelsens betraktelsesätt främmande formalism.

I samband med att klaganden 11.7.1968 kom in med påminnelser styrkte Eckerström
sin behörighet att för egen del föra talan i målet. Emellertid uppmärksammades
nu att fullmäktige inte hade sänt in det av länsstyrelsen genom remissen

14.11.1967 begärda klandrade beslutet. Undertecknad föredragande tog därför under
hand vid ett par tillfällen kontakt med kommunalkansliet som varje gång ställde
i utsikt att beslutet skulle tillställas länsstyrelsen. Då detta emellertid ej blev
fallet tog föredraganden kontakt med kanslichefen Lindgren. Denne meddelade —
oaktat att han i förut nämnda skrivelse 3.11.1967 till Årsta havsbads stugägareförening
upplyst att fullmäktige genom beslut 30.10.1967 inte beviljat föreningen det
begärda anslaget — att fullmäktige inte fattat något uttryckligt beslut i saken.

Då målet inte borde avgöras utan att klaganden fått tillfälle att förete det beslut
30.10.1967 varom meddelande lämnats i skrivelsen 3.11.1967 förelädes slutligen
klaganden 13.9.1968 att komma in med beslutet. Såsom framgår av handlingarna
företeddes beslutet hos länsstyrelsen 28.10.1968.

Målet avgjordes av länsstyrelsen genom utslag 9.12.1968 och prövades därvid
i sak såvitt avser Eckerströms talan för egen del.

Länsstyrelsen vill slutligen anföra följande. Sedan länsstyrelsen uppmärksammat
att i vissa fall onödiga dröjsmål uppkommit i samband med remissbehandlingen
av kommunalbesvärsmål vidtogs i mitten av år 1969 åtgärder för att eliminera sådana
dröjsmål. Åtgärderna avser bl. a. införskaffandet av överklagade beslutet. Det
åligger klagande i kommunala besvärsmål enligt 76 § kommunallagen, 80 § kommunallagen
för Stockholm och 89 § lagen om församlingsstyrelse att vid sina besvär
foga överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens tillkännagivande.
I de fall klaganden inte iakttagit denna bestämmelse — vilket ofta är fallet
— förfar länsstyrelsen numera så att föredraganden per telefon hos kommunalkansliet
anhåller att beslutet med nämnda bevis skickas in till länsstyrelsen. När
beslutet kommit in sker en kontroll av att besvären anförts i rätt tid. Om så är
fallet remitteras målet för yttrande till det kommunala organet. I avsikt att förkorta
handläggningstiden utsätts numera en remisstid för kommunens styrelse och
övriga nämnder av som regel en månad från dagen för remissen. Beträffande fullmäktige
brukar remisstiden bestämmas så att yttrande skall avges vid första sammanträde
som äger rum efter utgången av en månad från remissdagen. I de fåtal
fall då klaganden inte före besvärstidens utgång uppgett någon omständighet till
stöd för sin talan anser sig länsstyrelsen kunna avslå besvären utan remissförfarande.
Samma kan vara förhållandet vid kommunala tjänstebesvär där klaganden
endast åberopat att han anser sig ha bättre meriter än den som fått tjänsten.

445

E. Remissförfarande i mål angående ej överklagbart beslut

6.5.1968 inkom från C. A. Davidson till länsstyrelsen i Kristianstads län besvär
över ett av kommunalnämnden i Kiviks kommun 10.4.1968 meddelat beslut angående
ändring av hälsovårdsordningen. 7.5.1968 remitterades besvären till kommunalnämnden.
Efter yttrande från nämnden, länsläkarorganisationen och påminnelser
från klaganden avvisade länsstyrelsen 5.12.1968 besvären, enär beslutet var
av den art att besvär inte kunde föras däröver. Länsstyrelsen anförde i infordrat
yttrande.

Det klandrade beslutet har såsom icke överklagbart ej behövt remissbehandlas.
Anledningen till att målet likväl remitterades till kommunalnämnden var, enligt
föredragandens utsago, att genom besvären fråga väckts om ändring av den lokala
hälsovårdsordningens verksamhetsområde, något som kunde påkalla länsstyrelsens
anmälan till kommunens fullmäktige. Visserligen har ställning härtill kunnat tagas
i särskild ordning men föredraganden har i detta fall ansett det vara till hjälp för
klaganden om förutsättningarna för en ändring av hälsovårdsordningen kunde undersökas
i samband med målets behandling. Även om länsstyrelsen ej delar denna
uppfattning kan den ytterligare handläggning som härigenom kommit att ske knappast
ha vållat klaganden någon olägenhet.

F. Remissförfarande i mål angående ej överklagbart beslut

19.10.1967 inkom från A. Nyrup och G. Steen till länsstyrelsen i Kristianstads
län besvär över ett av kommunalfullmäktige i Broby kommun 26.9.1967 meddelat
beslut. Besvären remitterades 20.10.1967 till kommunalfullmäktige. Sedan klaganden
inkommit med påminnelser och kommunen med tillägg till sitt yttrande, avvisade
länsstyrelsen 2.2.1968 besvären enär den anmälan vid fullmäktiges sammanträde
av visst uttalande av biblioteksstyrelsen som besvären riktade sig mot
inte var att anse som sådant beslut av fullmäktige att talan kunde föras däremot.

Länsstyrelsen anförde i infordrat remissyttrande.

Såväl besvärsskriften som det därvid fogade protokollet över sammanträdet med
kommunalfullmäktige har varit mycket diffusa till sin innebörd. Detta förhållande
synes ha utgjort anledning för föredraganden att remittera besvären till fullmäktige.
Det framstår som diskutabelt om det i detta läge funnits fog för remiss till
fullmäktige. Snarare hade länsstyrelsen bort hos klagandena förfråga sig angående
besvärens innebörd. Länsstyrelsen anser dock inte att föredraganden bör lastas för
sin bedömning i ett ärende av detta ganska speciella slag.

G. Remissförfarande i mål angående ej överklagbart beslut

6.4.1965 inkom från F. Jacobsson till länsstyrelsen i Kalmar län besvär över ett
av kommunalnämnden i Virserums köping 15.3.1965 meddelat beslut avseende yttrande
till länsstyrelsen i ärende om skydd av domänreservat. Besvären remitterades
14.4.1965 till kommunalnämnden. Sedan nämndens yttrande inkommit, avvisade
länsstyrelsen 2.7.1965 besvären, enär det klandrade beslutet allenast innehöll
ett till länsstyrelsen avgivet yttrande. I infordrat remissyttrande anförde länsstyrelsen.

446

Länsstyrelsen delar den uppfattningen att rutinmässiga remisser i största möjliga
utsträckning bör undvikas. I föreliggande ärende kunde emellertid med fog
förutses att länsstyrelsens utslag skulle bli föremål för prövning i högre instans.
Med hänsyn härtill och då regeringsrätten enligt länsstyrelsens tidigare erfarenheter
ej upptagit mål om kommunalbesvär till slutligt avgörande utan att motparten
i målet blivit hörd har länsstyrelsen betraktat remissen till kommunalnämnden
som ett nödvändigt komplement till utredningen.

H. Remiss till kommunalfullmäktige av besvär för vilka grund ej angivits

17.4.1968 inkom från K. Raita till länsstyrelsen i Norrbottens län besvär över
ett av kommunalfullmäktige i Övertorneå kommun 22.3.1968 meddelat beslut angående
förvärv av industrifastighet m. m. Besvären remitterades 17.4.1968 till kommunalfullmäktige
för yttrande. Sedan svar inkommit, remitterades ärendet 31.5.
1968 till länsarbetsnämnden för yttrande. 17.6.1968 lämnades klaganden tillfälle
avgiva påminnelser. 23.7.1968 avvisade länsstyrelsen besvären, enär klaganden ej
anfört någon grund för sin talan.

I infordrat yttrande anförde länsstyrelsen.

Ärendet har av föredraganden remitterats till kommunalfullmäktige. Remissen
har föranletts av att klaganden som grund för besvären åberopat »Hänvisning till
Dorotea Sorsele fallet». Härav syntes framgå att klaganden bedömt »fallet» såsom
ett notoriskt faktum, vilket ej krävde någon närmare presentation. Då det icke
kunde anses uteslutet att kommunen i sitt yttrande över besvären skulle komma
att ange sådana fakta med vars hjälp »fallet» kunde identifieras, fann föredraganden
det nödvändigt med remiss för ärendets sakliga utredning. Föredraganden bedömde
att om kommunens yttrande hade innehållit sådana upplysningar kunde
det eventuellt ha ålegat länsstyrelsen att vid prövningen av besvären ta ställning
till huruvida i målet kända fakta kunde anses tillräckligt uttömmande för att bedöma
vilken besvärsgrund klaganden med sitt skrivsätt avsett att åberopa.

I. Remissförfarande trots att förutsättning saknades för sakprövning

14.2.1967 inkom från K. Johansson till länsstyrelsen i Skaraborgs län besvär över
ett av kommunalfullmäktige i Fröjereds kommun 23.1.1967 meddelat beslut rörande
inköp av mejeri. Besvären remitterades 17.2.1967 till kommunalfullmäktige.
Sedan de återkommit med fullmäktiges yttrande, lämnades klaganden tillfälle avge
påminnelser. 29.6.1967 lämnade länsstyrelsen besvären utan avseende, enär klaganden
inte före besvärstidens utgång angivit i vilket avseende överklagade beslutet
skulle vara olagligt och vad klaganden därefter anfört mot beslutet inte kunde
vinna beaktande.

I infordrat yttrande anförde länsstyrelsen.

Vid länsstyrelsens handläggning av kommunala besvärsmål har den praxis rått,
att inkomna besvär som regel remitterats till den kommunala myndighet, vars beslut
överklagats. Även om remissförfarandet ej skett schablonmässigt, har dock inte
någon noggrann prövning av behovet av dylik remiss alltid ägt rum. Länsstyrelsen
är emellertid angelägen om att remissförfarandet såvitt möjligt begränsas och skall
i fortsättningen ägna remisserna i kommunala besvärsmål särskild uppmärksamhet.

447

J. Anmodan till klagande att, sedan kommunalbesvär smål varit under handläggning
i närmare 1 Y2 år, inkomma med behörighet shandlingar

20.1.1964 inkom från Enköpings Sportklubb och Enköpings Allmänna Idrottsförening
till länsstyrelsen i Uppsala län besvär över ett av stadsfullmäktige i Enköping
20.12.1963 meddelat beslut rörande representantskap i idrottsstyrelsen m. m.
Sedan föreningarna utvecklat sin talan, remitterades besvären 21.4.1964 till stadsfullmäktige
för yttrande. Efter skriftväxling, som avslutades med att föreningarna

13.3.1965 inkom med påminnelser, anmodade länsstyrelsen föreningarna att styrka
deras behörighet som undertecknat besvärsskrivelserna. Sedan behörighetshandlingar
inkommit, lämnade länsstyrelsen besvären utan bifall genom beslut 21.9.1965.

I infordrat yttrande anförde länsstyrelsen.

Vid föredragning för beslut upptäcktes att behörighetshandlingar för klagandena
saknades. Vederbörande tjänstemän ansåg det då nödvändigt att införskaffa
dessa. Länsstyrelsen är medveten om att viss mindre tidsutdräkt därigenom vållades
klagandena. Länsstyrelsen har vid flera tillfällen framhållit för tjänstemännen
— och har nu ytterligare understrukit det — att ärendena redan från början när
de kommer in till länsstyrelsen skall genomläsas noggrant i syfte att förebygga en
slentrianmässig eller felaktig remittering. Enligt länsstyrelsens mening beror handläggningen
i det aktuella fallet på ett förbiseende.

K. Vidlyftigt remissförfarande i kyrkokommunalt besvärsmål

14.1.1964 meddelade kyrkorådet i Nora pastorat beslut rörande utarrendering
av jakträtt. Över beslutet anförde T. Christersson besvär som inkom till Västerås
stiftsnämnd 21.1.1964. Sedan yttrande inhämtats från kyrkorådet, gick ärendet vidare
från stiftsnämnden till boställsnämnden och kom till länsstyrelsen i Örebro
län 3.10.1964. Länsstyrelsen remitterade ärendet till domkapitlet i Västerås stift.
Efter ytterligare remittering och inhämtande av påminnelser från klaganden, lämnade
länsstyrelsen genom beslut 3.6.1966 besvären utan avseende, enär kyrkorådet
med klandrade beslutet fick anses endast ha avsett att bereda ärendet och talan ej
får föras mot beslut av rent förberedande eller verkställande art.

I en vid länsstyrelsens yttrande till JO fogad promemoria anförde föredraganden,
förste länsassessorn Karl-Erik Johanson.

Vid sammanträde 14.1.1964 med kyrkorådet i Nora pastorat beslöt kyrkorådet
godkänna förslag om att vissa närmare angivna personer skulle erhålla jaktarrendet
vid boställena östra Sund för en summa av 300 kr. per år samt uppdrog åt boställsvärdarna
att teckna kontrakt och anskaffa jaktkort enligt gällande bestämmelser.

Över detta beslut anförde civiljägmästaren Tore Christerson besvär hos Västerås
stiftsnämnd, som däröver inhämtade yttranden från kyrkorådet och boställsnämndens
ordförande i Västerås stifts III boställsdistrikt samt därefter 2.10.1964 överlämnade
besvären till länsstyrelsen för åtgärd.

På grund av bestämmelsen i 89 § 2 mom. lagen om församlingsstyrelse jämförd
med 89 § 1 mom. 3 stycket samma lag överlämnade länsstyrelsen 12.11.1964 handlingarna
till domkapitlet i Västerås med anhållan om dess utlåtande.

448

28.12.1964 återkom handlingarna från stiftsnämnden som under åberopande av
att kyrkorådet beslutat »upphäva» sitt tidigare beslut om upplåtelse av jaktarrendet
meddelade att länsstyrelsens remiss inte föranledde något särskilt stiftsnämndens
yttrande i målet.

Klaganden lämnades därefter tillfälle avgiva påminnelser i målet, vilka inkom

11.1.1965.

Då domkapitlet inte avgivit något yttrande i målet, överlämnade länsstyrelsen
genom resolution 15.7.1965 under åberopande av ovan berörda lagbestämmelser
åter handlingarna till domkapitlet, som 24.9.1965 inkom med yttrande.

Länsstyrelsen har således endast remitterat ärendet till domkapitlet för yttrande
samt därjämte lämnat klaganden tillfälle avgiva påminnelser.

Anledningen till dröjsmålet med avgörandet av besvären var den stora arbetsbördan
och den brist på erfaren personal, som förelåg på allmänna sektionen.

För egen del yttrade länsstyrelsen.

Länsstyrelsen vitsordar Johansons uppgifter om de exceptionella personalförhållandena
på allmänna sektionen och den stora arbetsbördan under ifrågavarande
tid.

Länsstyrelsen vill gärna vitsorda att handläggningen av ett besvärsärende, vari
besvären kommit in till den först handläggande myndigheten 21.1.1964 och regeringsrätten
meddelat utslag 21.10.1968, dragit ut på tiden på ett sätt som i princip
inte är försvarligt. Tidsutdräkten har till inte ringa del varit en följd av länsstyrelsens
handläggning av ärendet.

I förevarande fall synes dock den vidlyftiga remisshanteringen huvudsakligen
ha skett på den ecklesiastika sidan. Länsstyrelsens remisser torde ha varit klart
motiverade. Självfallet har länsstyrelsen, sedan ärendet anhängiggjorts här, haft
ansvaret för ärendets handläggning och därmed också haft skyldighet att påminna
vederbörande remissorgan, om dess svar dröjt. Sådana påminnelser gör länsstyrelsen
regelmässigt. I detta fall har dock inga sådana anmärkningsvärda dröjsmål
förekommit.

Länsstyrelsen är väl medveten om vikten av att remissväsendet begränsas. Vederbörande
tjänstemän som har ansvar för ärendenas remittering — sektionschefer
och viss annan personal — har, senast med anledning av förevarande JO-remiss,
erinrats om nödvändigheten av att strängt sovra remisserna. Härvid har också
betonats önskvärdheten av att i förekommande fall styra och begränsa den enskilda
remissen genom att ange i vilket eller vilka avseenden remissinstansens yttrande
önskas. När så är lämpligt inhämtas upplysningar också per telefon och tillförs
akten genom tjänsteanteckning.

JO-remissen berör också problemet med handläggning av besvär som inte tas
upp till sakprövning. Sådana beslut, som inte är särskilt vanliga, bör väl ofta kunna
fattas utan föregående remissbehandling. Länsstyrelsen anser det dock inte anmärkningsvärt
om vederbörande föredragande i ett tveksamt fall remitterar besvären
till beslutsorganet och även lämnar klaganden tillfälle att avge påminnelser
— särskilt när klaganden i besvären begärt detta (vilket är regel när det gäller den
aktuelle klaganden). En av de faktorer som kan ligga till grund för ett beslut att
inte ta upp besvär till sakprövning kan ju vara innehållet i ett remissyttrande.

Länsstyrelsen vill slutligen nämna att både länsstyrelse och vederbörande kommunala
organ förorsakas ett inte oväsentligt arbete av den typ av klagande som
i egenskap av »kommunens samvete» anför besvär över det ena kommunala beslutet
efter det andra — ofta i klar medvetenhet om de begränsade möjligheter
att vinna bifall till besvären som är en följd av kommunallagens regler om legalitetsprövning.

449

Föredragandena i regeringsrätten

Som allmänt underlag för remisserna tjänade en promemoria med följande innehåll.

I anledning av de klagomål, som från skilda håll framförs mot tidsutdräkt
vid kommunalbesvärsmåls handläggning har på riksdagens ombudsmannaexpedition
gjorts en genomgång av akter i kommunalbesvärsmål, som avgjorts under tiden
den 1 juli 1968—30 juni 1969 i regeringsrätten, till utrönande av orsakerna
till den långdragna handläggning som kan ha förekommit i dessa mål. I fråga om
handläggningen på vederbörande regeringsrättsbyråer har särskild uppmärksamhet
ägnats åt hur långa tider som förflutit från det att remissförfarandet avslutats
till det att målet föredragits och avgjorts. Genomgången har resulterat i att ett antal
fall valts ut där yttranden synes böra inhämtas från den eller dem, vilka såsom
föredragande varit ansvariga för handläggningen, till utrönande av anledningarna
till de långa tider som i dessa fall förflutit mellan remissförfarandets avslutande
och föredragningen.

Som svar på den remiss som sändes till social- och civildepartementens regeringsrättsbyrå
lämnade byråns chef, kanslirådet J. O. Widman, inledningsvis följande
allmänna upplysningar.

Sedan lång tid tillbaka har på denna byrå uppmärksamheten varit riktad på den
otillfredsställande tidsutdräkt, som förekommer vid handläggningen av bl. a. kommunalbesvärsmål.

Flertalet kommunalbesvärsmål handläggs f. n. här, nämligen samtliga regeringsrättsmål
tillhörande socialdepartementet, bl. a. mål enligt nykterhetsvårds- och
barnavårdslagarna, mål enligt 21 kap. föräldrabalken, bidragsförskottsmål, hälsovårdsmål,
disciplinmål m. m. huvudsakligen rörande medicinalpersonal samt åtskilliga
mål om utbekommande av allmänna handlingar. Därjämte handläggs på
byrån vissa målgrupper tillhörande civildepartementet (tidigare kommunikationsresp.
inrikesdepartementen), bl. a. kommunala mål och brandmål. Hittills har även
valmål handlagts på denna byrå.

Antalet till byrån inkomna mål har ökat betydligt under 1960-talet. Sålunda inkom
1959 509 mål, 1966 647 mål, 1967 650 mål (därav 171 kommunalmål), 1968
704 mål (därav 187 kommunalmål) och under första halvåret 1969 410 mål (därav
lil kommunalmål).

Den totala balansen på byrån utgjorde vid resp. årsslut 1959 264 mål, 1966 421
mål, 1967 406 mål, 1968 453 mål samt den 30 juni 1969 460 mål.

Från att tidigare ha bestått av endast ca tre föredragande jämte kontorspersonal
har byrån under 1950- och 1960-talen successivt utbyggts till nuvarande organisation
med ett kansliråd och åtta regeringsrättssekreterare (eller extra föredragande,
som först efter någon prövotid förordnas till regeringsrättssekreterare) samt kontorspersonal.
Under denna tid har det visat sig allt svårare att anskaffa kompetenta
föredragande. Tidvis har föredragandetjänster måst stå vakanta. Vederbörande
departement har inte, såsom tidigare varit regel, tillhandahållit egna tjänstemän
för denna uppgift, utan föredragandena rekryteras numera nästan undantagslöst
från andra håll.

Det bör i detta sammanhang nämnas, att flertalet föredragande vid anställningens
början icke varit förtrogna med eller ens tidigare sysslat med något enda av
de skilda rättsområden, som de skolat ägna sig åt på byrån, ett förhållande som
givetvis betydligt försvårat verksamheten, vilken dock avser kvalificerad föredrag 15

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

450

ning i högsta instans. Av denna anledning har åt nyanställda föredragande ej omedelbart
kunnat anförtros föredragningen av alla slags förekommande mål, utan
föredragandena har måst successivt läras upp. Med hänsyn till kommunalbesvärsmålens
mycket speciella karaktär har det i regel ansetts lämpligt, att nya föredragande
icke skulle börja med denna målgrupp. Detta liksom det förhållandet, att
föredragandetjänster tidvis varit obesatta, har i någon mån bidragit tili svårigheten
att få kommunalbesvärsmålen föredragna så snabbt som varit önskvärt.

Möjligheterna att öka avverkningen av mål och därmed minska tidsutdräkten i
samband med målens handläggning är emellertid inte endast beroende av regeringsrättsbyråns
resurser utan även av den föredragningstid, som ställs till byråns förfogande.
För varje år fastställer Kungl. Maj:t ett schema, varigenom för varje departement
eller regeringsrättsbyrå avsätts vissa föredragningsdagar. Vid fördelningen
av föredragningstiden mellan departementen tages hänsyn till bl. a. den beräknade
måltillströmningen, befintlig målbalans och, åtminstone i fråga om denna regeringsrättsbyrå,
i viss mån även tillgången på föredragande.

För byråns del gäller det alltså att på den sålunda begränsade föredragningstid
och med de begränsade personalresurser, som står till buds — även den kontorspersonal
som ställts till förfogande har tidvis varit helt otillräcklig — försöka hålla
målbalansen inom rimliga gränser och tillse, att olägenheterna av de långa handläggningstiderna
såvitt möjligt begränsas.

Jämlikt 4 § stadgan den 18 juni 1926 (nr 227) ang. behandlingen inom statsdepartementen
av ärenden, som tillhör regeringsrätten, skall föredraganden »inför
regeringsrätten anmäla ärendena till föredragning i ordning efter tiden, då de inkommit,
därest icke särskilda omständigheter påkalla avvikelse därifrån». Jag
vågar påstå, att utvecklingen sedan 1926 medfört att — åtminstone för denna byrås
vidkommande — sådana särskilda omständigheter till avvikelse från en strikt
turordning numera nästan alltid måste anses föreligga.

I detta sammanhang må först erinras om att på denna byrå handläggs många
mål, som måste behandlas med förtur antingen på grund av uttryckliga bestämmelser
eller på grund av målens uppenbart brådskande natur. Till den förra gruppen
hör mål om utbekommande av allmän handling (2 kap. 13 § TF) och mål som
remitterats från Kungl. Maj:t i statsrådet (4 § ovannämnda stadga 18/6 1926). Till
den senare gruppen hör mål enligt nykterhetsvårds- och barnavårdslagarna, mål
om överflyttning av barn enligt 21 kap. föräldrabalken, valmål och mål om återkallelse
av legitimation för läkare eller annan medicinalpersonal. Dessutom förekommer
åtskilliga mål om inhibition eller andra interimistiska beslut. För dessa
förtursmål måste ofta lång föredragningstid tagas i anspråk, och de rubbar ofta
föredragandenas planläggning av föredragningarna och tvingar föredragandena att
låta andra, ofta angelägna mål anstå tills vidare.

På den tid som återstår, sedan förtursmålen föredragits, skall alla övriga mål,
däribland kommunalbesvärsmål, föredragas. I vilken turordning detta skall ske
måste bedömas med hänsyn till flera olika omständigheter. Dels bör hänsyn tagas
till målens ålder, dels bör en bedömning ske av hur angeläget det är för parter
eller det allmänna att ett visst mål avgöres utan dröjsmål. Detta blir ofta en svår
avvägningsfråga. Man försöker också att såvitt möjligt taga skälig hänsyn till framställningar
från myndigheter och enskilda om vissa måls påskyndande. Alla önskemål
därom kan dock ej tillgodoses. Det kan i detta sammanhang nämnas, att dåvarande
Svenska stadsförbundet resp. Svenska kommunförbundet i framställningar
till Kungl. Maj:t 1966 och 1969 påtalat olägenheterna av att kommunalbesvärsmålen
tar för lång tid, medan Stockholms stads hälsovårdsnämnd i en skrivelse till
statsrådet och chefen för socialdepartementet 1967 hemställt, att hälso vårdsmål

451

måtte behandlas med förtur. Det kan givetvis alltid råda delade meningar om huruvida
den avvägning, som görs på byrån, är den lämpligaste. Tiden medger inte
heller någon ingående granskning av målen för en sådan avvägning.

Det får anses närmast ankomma på den föredragande, till vilken de särskilda
målen efter remissbehandlingen överlämnats, att avgöra i vilken ordningsföljd dessa
mål bör föredragas. Vissa direktiv därom lämnas dock i många fall av mig i
samband med fördelningen av målen eller senare. Det kan också nämnas, att en
ledamot av regeringsrätten regelmässigt utövar viss tillsyn över byråns verksamhet
i detta hänseende. Dessutom upprättas i januari varje år för varje departement en
förteckning över äldre icke avgjorda mål, vilken granskas i statsrådsberedningen.

En särskild omständighet, som kan verka fördröjande och försvåra bevakningen
av att ett visst mål ej blir för gammalt, är att den föredragande, som fått målet
att föredraga, kanske slutar sin tjänstgöring på byrån. Målet måste då tilldelas en
annan föredragande. Detta sker ej så sällan. På grund av den omsättning av föredragande
som förekommit under senare år och eftersom nya föredragande ej genast
kunnat övertaga alla slags mål, har många mål successivt varit tilldelade ett
flertal olika föredragande innan de kunnat föredragas.

Det är inte ovanligt, att ett visst mål en längre tid är helt färdigt att föredragas,
men att föredraganden inte kan få tillräcklig tid att föredraga det på grund av att
nya brådskande mål tar i anspråk större delen av den föredragningstid, som är
reserverad för honom.

Beträffande handläggningen av kommunalbesvärsmål må särskilt nämnas, att
åtskilliga sådana mål är uppenbart av den karaktär, att man vid en flyktig granskning
av handlingarna genast ser, att klagandens talan är utsiktslös. Det har därför
säkerligen ibland väckt en viss förvåning, att det även beträffande sådana mål
ofta dröjt länge, innan regeringsrättens utslag meddelats. Förklaringen härtill är
bl. a., dels att besvären ofta ej varit åtföljda av överklagade beslutet och att man
på regeringsrättsbyrån före remissförfarandet ej kunnat bedöma målens karaktär,
dels att föredraganden haft att i varje kommunalbesvärsmål, även de enklaste,
skriva en ofta ganska utförlig recit till utslaget, något som varit jämförelsevis tidsödande,
icke minst på grund av klagandens ofta ganska virriga sätt att föra sin
talan.

Under 1968 övergick regeringsrätten generellt till ett system, som tidigare tilllämpats
beträffande skattemålen och som innebär, att vid regeringsrättens utslag
fogas överklagade beslutet, då så lämpligen kan ske. För denna regeringsrättsbyrås
vidkommande skedde övergången successivt under hösten 1968. Denna reform
medför åtminstone den fördelen, att föredraganden numera i flertalet mål icke
behöver ägna mycket arbete åt rubrikskrivning. Detta möjliggör en snabbare behandling
av åtskilliga enkla mål, icke minst de enkla kommunalbesvärsmålen, där
klagandens talan är uppenbart utsiktslös.

För att påskynda handläggningen av åtminstone många enkla mål, särskilt de
enklaste kommunalbesvärsmålen, tillämpas numera regelmässigt följande förfarande.
Då besvären inkommit till byrån granskas de av mig, som bl. a. försöker
göra en bedömning av om talan är klart utsiktslös. En förutsättning för att en
sådan bedömning skall kunna ske är att överklagade beslutet är bifogat. I vissa
fall rekvireras därför för detta ändamål överklagade beslutet från den underordnade
myndigheten. I andra fall, då särskilda skäl finns till antagande att talan är
ogrundad, rekvireras även samtliga prövade handlingar i målet. Befinnes det vid
denna summariska prövning av mig, att klagandens talan är utsiktslös, underlåter
jag att remittera målet och överlämnar omedelbart detta till vederbörande
föredragande, som därefter, sedan eventuellt felande prövade handlingar inför -

452

skaffats, har att så snabbt som möjligt föredraga målet i befintligt skick. På så
sätt blir handläggningstiden för dessa mål i regel ganska kort. Den nu nämnda preliminära
bedömningen före en eventuell remiss innebär givetvis ett merarbete för
mig, men förfarandet har enligt min mening inneburit en rationalisering. Detta förfarande
är dock endast möjligt beträffande de målgrupper — däribland kommunalbesvärsmålen
— för vilka alltjämt gäller den regeln, att besvären skall ges in
till besvärsmyndigheten.

Det kan vidare nämnas, att på regeringsrättens initiativ en tillfällig åtgärd vidtagits
under innevarande halvår för att såvitt möjligt minska balansen av främst
kommunalbesvärsmål. Sålunda har social- och civildepartementens regeringsrättsbyrå
för detta halvår från finansdepartementet »lånat» en regeringsrättssekreterare,
vilken på särskilda egentligen för skattemål avsedda föredragningsdagar föredrager
huvudsakligen vissa enklare socialmål. Härigenom kan övriga föredragande
på byrån ägna mera tid åt avverkning av kommunalbesvärsmål.

L. Beredningstid pä över tre år

4.10.1965 inkom från S. S. Ankarcrona till inrikesdepartementet besvär över
överståthållarämbetets utslag 14.9.1965 angående klander av stadsfullmäktigebeslut.
6.12.1965 remitterades målet till överståthållarämbetet som inkom med yttrande
12.1.1967. Målet föredrogs och avgjordes i regeringsrätten 7.11.1968.

Widman anförde med instämmande av regeringsrättssekreteraren Hans Sjöberg
och byrådirektören Nils-Åke Söderquist.

Såvitt nu kan utredas har målet, sedan det efter remissbehandlingen återkommit
från dåvarande överståthållarämbetet i januari 1967, troligen först tilldelats
regeringsrättssekreteraren Hans Sjöberg, som då tjänstgjorde på byrån. När denne
våren 1968 övergick till tjänstgöring på annan regeringsrättsbyrå (nuvarande kommunikations-
och civildepartementens regeringsrättsbyrå), där han fortfarande
tjänstgör, överlämnades målet troligen till dåvarande t. f. regeringsrättssekreteraren,
numera t. f. byrådirektören i riksförsäkringsverket Nils-Åke Söderquist, vilken
föredragit målet den 7 november 1968.

Söderquist har upplyst, att han haft målet färdigt till föredragning under åtskillig
tid, men att målet, som krävde ganska lång tid att föredraga, icke kunde
medhinnas på den föredragningstid, som stod till hans förfogande, tidigare än
som skett.

Av akten framgår, att Söderquist nedlagt ett icke obetydligt arbete på målet.
Promemorian är avsevärt längre än vad som är vanligt i kommunalbesvärsmål (ca
37 sidor), och åtskillig rättsutredning har åberopats. Vid regeringsrättens utslag
har icke fogats överklagade beslutet, utan Söderquist har skrivit en ganska lång
recit enligt det tidigare tillämpade skrivsättet, en omständighet som synes bekräfta,
att målet färdigställts till föredragning, innan man i början av hösten 1968 övergick
till det nya skrivsättet.

M. Beredningstid på över fyra år

12.8.1964 inkom från H. Johansson besvär över överståthållarämbetets beslut

15.6.1964 angående klander av beslut av de av styrelsen för Stockholms stads bostadsförmedling
utsedda bostad sdelegerade. 2.10.1964 remitterades besvären till
överståthållarämbetet som återredovisade handlingarna med yttrande från bostadsdelegerade.
Målet föredrogs och avgjordes i regeringsrätten 16.1.1969.

453

Widman anförde med instämmande av Björnelid, Sjöberg och regeringsrättssekreteraren
Ingvar Andersson.

Ifrågavarande mål synes, såvitt nu kan utredas, ha varit tilldelat först regeringsrättssekreteraren
Alf Björnelid, därefter — ovisst från vilken tidpunkt — regeringsrättssekreteraren
Hans Sjöberg och slutligen, efter Sjöbergs överflyttning till
annan regeringsrättsbyrå våren 1968, regeringsrättssekreteraren Ingvar Andersson.

Målet är ett exempel på ett kommunalbesvärsmål, som med hänsyn till mängden
av handlingar och sitt ganska röriga innehåll var ägnat att förorsaka jämförelsevis
mycket arbete för föredraganden, särskilt under tiden innan man övergick till
det enklare förfarandet att vid regeringsrättens utslag foga överklagade beslutet.
Detta förhållande samt den omständigheten, att det måste ha stått klart för de
föredragande, som tagit befattning med målet, att klagandens talan var utsiktslös,
har sannolikt bidragit till att målet länge fått stå tilbaka för andra mål, som bedömts
vara viktigare.

N. Föredragning först två år efter avslutat remissförfarande

19.7.1966 inkom från E. Andersson besvär över beslut 17.6.1966 av länsstyrelsen
i Östergötlands län angående klander av stadsfullmäktigebeslut. Besvären remitterades
22.7.1966 till länsstyrelsen för yttrande. Efter en rad underremisser och
skriftväxling på länsstyrelsens föranstaltande återredovisade länsstyrelsen målet
med eget yttrande till kommunikationsdepartementet 4.4.1967. Målet föredrogs
och avgjordes i regeringsrätten 8.5.1969.

Widman anförde med instämmande av Andersson.

Målet, som föredragits av regeringsrättssekreteraren Ingvar Andersson, har troligen
tilldelats honom i april 1967, sedan handlingarna återkommit från vederbörande
länsstyrelse efter avslutat remissförfarande. Det är dock icke helt uteslutet,
att målet varit tilldelat någon annan föredragande, innan det överlämnats till Andersson,
men uppgift saknas i vart fall därom.

Det långa dröjsmålet med målets avgörande torde ha berott på att andra mål
antingen varit ännu äldre eller bedömts vara viktigare och mera brådskande. Regeringsrättssekreteraren
Andersson har för mig upplyst, att målet av honom färdigställts
till föredragning långt tidigare, åtminstone under hösten 1968, men att
mellankommande, mera brådskande mål, förorsakat att detta mål ej hann föredragas
förrän i maj 1969.

O. Över ett års dröjsmål med remiss

14.4.1967 inkom till länsstyrelsen i Kopparbergs län från J. H. Jensen besvär
över beslut 26.1.1967 av direktionen för lasarettet i Ludvika angående Jensen debiterad
kostnad för städning av läkarbostad. Sedan Jensen efter anmodan kompletterat
besvären med bevis om anslagsdag, överlämnades de 10.5.1967 till kommunikationsdepartementet.
11.9.1968 remitterades de därifrån till länsstyrelsen
för införskaffande av upplysningar från direktionen. 23.10.1968 återredovisades
handlingarna till departementet och målet föredrogs och avgjordes därefter i regeringsrätten
5.12.1968.

Widman anförde härom.

454

Sedan besvären inkommit i maj 1967, synes de först ha granskats av en regeringsrättssekreterare
såsom tillfällig ställföreträdare för mig. Därvid har, såvitt
framgår av en blyertsanteckning i akten, föreslagits remiss i den för landstingsmål
vanliga ordningen. Innan så skett, synes jag själv ha fått tillfälle att granska besvären
och därvid med blyerts antecknat, att remiss enligt min mening var onödig,
varefter målet sannolikt omedelbart tilldelats någon av föredragandena. Målet
har senare handlagts och föredragits av regeringsrättssekreteraren Alf Björnelid.
Om någon annan föredragande dessförinnan haft hand om målet någon tid,
har icke kunnat konstateras nu.

Den av mig efter min preliminära granskning uttalade meningen, att besvären
icke behövde remitteras, synes ha grundats på följande omständigheter. Besvären
hade inkommit för sent. Länsstyrelsen hade införskaffat särskild uppgift, som
klart utvisade detta. Visserligen hade i målet icke gjorts någon uttrycklig invändning
därom att besvären kommit för sent, men jag torde ha ansett att detta med
hänsyn till omständigheterna saknat betydelse. Här var fråga om kommunalbesvär,
och enligt fast praxis kan i sådana mål grund för talan, som åberopats efter
besvärstidens utgång, ej föranleda upphävande av överklagade beslutet. Oavsett
detta torde jag ha betraktat klagandens talan även i sak utsiktslös. Att besvären
skulle kunna bifallas, torde jag alltså ha ansett helt uteslutet. Fråga kunde enligt
min mening endast uppkomma om vilken formulering som skulle användas i regeringsrättens
blivande utslag.

Då Björnelid senare mera ingående granskat målet, synes han ha funnit försiktigheten
bjuda att för säkerhets skull remittera besvären i vanlig ordning. Det kan
givetvis ibland råda delade meningar i en sådan fråga. Sedan målet återkommit
efter remissförfarandet, har Björnelid ansett erforderligt att göra viss rättsutredning
bl. a. om betydelsen av att desertionsinvändning saknades samt ang. frågan
huruvida lagen den 3 juni 1965 (nr 276) om inskränkning i rätten att föra talan
mot offentlig arbetsgivares beslut i detta fall kunde föranleda, att målet över huvud
ej kunde prövas av regeringsrätten, en fråga som jag sannolikt icke haft en
tanke på vid min preliminära granskning av målet.

Sedan remisshandlingarna återkommit, dröjde det endast ca sex veckor, innan
målet föredrogs. Oavsett huruvida Björnelids eller min mening ifråga om lämpligheten
av en remiss varit riktigast, torde den sammanlagda tid, som i detta fall förflutit
från det besvären inkom till byrån tills målet avgjordes, ca 1 år 7 mån., i
vart fall ej vara längre än motsvarande tidsutdräkt för många andra mål, som byrån
haft att handlägga under samma år. Av betydelse i detta sammanhang torde
vara, att målet i sak måste anses ha varit av ringa vikt. Tvisten gällde frågan om
en eventuell reducering av en läkares kostnad av 265 kronor för städning, och man
hade all anledning att utgå ifrån att klagandens talan icke skulle komma att bifallas.
Detta blev också regeringsrättens beslut.

Björnelid tillfogade.

Jag instämmer i princip i vad chefen för regeringsrättsbyrån, kanslirådet Widman,
anfört även i vad avser det av mig föredragna målet besvär av J. H. Jensen.
Dock vill jag därvid göra följande tillägg.

Den av kanslirådet Widman omtalade metoden att i relativt stor omfattning
underlåta remiss i kommunala besvärsmål var vid den tidpunkt, då jag först ämnat
taga upp ifrågavarande mål till föredragning, tämligen ny. Av egen erfarenhet
visste jag, att den föredragande, på vilken målet lottats, själv får »svara för»
att remiss ej underlåtits för det fall att Regeringsrätten av någon anledning, oavsett
Widmans ställningstagande när målet kommit in, kunde finna att remiss varit

455

önskvärd. Samtidigt ville jag ej i onödan bryta mot Widmans nämnda metod,
särskilt i ett materiellt sett så tämligen »klart» mål som det förevarande. Även om
jag personligen delar Widmans uppfattning, att i ett s. k. landstingsmål, såsom det
ifrågavarande, Regeringsrätten borde kunna ex officio desertera besvären såsom
för sent inkomna, i vilket hänseende dock fast praxis torde saknas, fann jag vid
mitt ställningstagande till frågan, om målet borde föredragas i befintligt skick eller
av mig remitteras, det sistnämnda riktigast. Vederbörande landstingsorgan fick
ju därvid åtminstone möjlighet att göra desertionsinvändning, varvid målet komme
i samma läge som andra deseria mål.

Visserligen var målet i materiellt hänseende enkelt, men av erfarenhet, som jag
förvärvat från vissa andra materiellt tämligen enkla kommunala besvärsmål, fann
jag en svårighet eventuellt kunna föreligga därutinnan, att den av Widman berörda
lagen den 3 juni 1965 om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares
beslut möjligen kunde tänkas vara tillämplig beträffande den tvist besvärsmålet
gällde.

Sedan målet återkommit efter min remiss utan att vederbörande landstingsorgan
gjort desertionsinvändning, företog jag den åtgärd, som åvilar föredraganden
att ex officio vidtaga, nämligen att söka utreda om nämnda 1965 års lag kunde
vara tillämplig på fallet, även om jag personligen ej hyste den uppfattningen i
förevarande mål. Genom samtal med läkarförbundet erfor jag emellertid, att Jensen
ej var medlem i organisationen i fråga, varför 1965 års lag av sådant skäl ej
kunde bli tillämplig. Därefter föredrog jag målet med utgångspunkt i första hand
från att det borde avgöras i sak jämlikt landstingslagens besvärsbestämmelse, vilket
ock blev Regeringsrättens beslut.

Jag vill slutligen endast betona att, även om målet materiellt sett varit av enkel
beskaffenhet, Regeringsrätten dock i regel av principiella skäl önskar, att frågan
om eventuell desertering blivit vid målets beredning beaktad enligt de principer
som föreligger i praxis. Av nämnda skäl ansåg jag mig ej böra underlåta remissen,
som dock — om ej andra mera betydelsefulla mål uppskjutit mitt ställningstagande
— bort ha företagits på ett tidigare stadium.

P. Remiss till kammarkollegiet efter nära två års liggetid

8.3.1966 inkom till ecklesiastikdepartementet från H. Olsson besvär över överståthållarämbetets
beslut 9.2.1966 rörande klander av kyrkofullmäktigebeslut. Besvären
remitterades 11.3.1966 till överståthållarämbetet och 20.6.1966 återkom de
därifrån. 26.2.1968 remitterades de till kammarkollegiet som återredovisade handlingarna
med utlåtande 11.9.1968. Målet föredrogs och avgjordes i regeringsrätten
10.12.1968.

Regeringsrättssekreteraren Lars Ericson på utbildningsdepartementets regeringsrättsbyrå
anförde i infordrat yttrande.

I slutet av april 1967 övertog jag hundratalet ärenden efter min företrädare. Beträffande
det aktuella målet hade jag skäl anta att denne bedömt detsamma som
färdigremitterat. En mer ytlig genomgång av målet, som torde ha gjorts inom loppet
av de närmast följande veckorna, gav mig inte heller anledning anse någon
ytterligare remiss påkallad utöver det för kommunalbesvärsmål ordinära remissförfarande
som skett. Speciella motiv att ge målet förtur framför flera andra och
äldre mål förelåg ej. Någon särskild framställning från myndighet eller part om
målets påskyndande fanns inte heller. Sålunda föredrog jag till och med novem -

456

ber 1967 på de föredragningsdagar som stod till mitt förfogande, förutom äldre
mål av enklare beskaffenhet, mål som vid den tiden var angelägnare än Katarinamålet,
jfr RÅ 1967 E 31—64.

När det, troligen i början av december 1967, blev tillfälle att närmare penetrera
Katarina-målet för föredragning erfor jag att detsamma inte borde avgöras utan
viss ytterligare utredning. Den tidigare bedömningen av målet som färdigremitterat
visade sig alltså otillräcklig vid den penetrering av ett mål som uppsättning
till föredragning innebär. Detta är visserligen en inte alldeles sällsynt erfarenhet
för praktikern, men mindre naturlig vid kommunalbesvär än vid förvaltningsbesvär.

Den ytterligare utredning som syntes behövas anknöt till målets materiella karaktär,
främst tillämpningen av 65 § församlingsstyrelselagen på den föreliggande
situationen. Mina egna erfarenheter från tidigare tjänstgöring i kammarkollegiet
bidrog till mitt slutliga bedömande att kollegiet borde höras som sakkunnig myndighet.

Remissen till kammarkollegiet lät jag anstå en tid av följande skäl. I nyssnämnda
läge, omkring mitten av december, hade 13.12.1967 till ecklesiastikdepartementet
inkommit besvär av i viss utsträckning likartad beskaffenhet, dnr 4810/67 S.
Dingertz och A. Pålsson ang. klander av beslut av kyrkofullmäktige i Maria församling.
Detta mål remitterades 14.12 1967 till ÖÄ. Vid denna remiss såg jag en
möjlighet att ämbetet, som året innan prövat Katarina-fallet, skulle avge remissvar
så snart att målen möjligen kunde samtidigt remitteras till kammarkollegiet för
att sedan också samtidigt föredras i regeringsrätten. Detta blev ej fallet.

Beträffande tiden efter 11.9.1968, då kammarkollegiets utlåtande i Katarinamålet
inkom, må nämnas att jag fram till 5.10 var ledig för offentligt uppdrag (utskottssekreterare
i kyrkomötet). Till de två föredragningar 29.10 och 19.11 som
stod till buds före målets föredragning 10.12.1968 beredde jag vissa mål som var
speciellt krävande och tillika brådskande, jfr RÅ 1968 U 33—45.

Efter denna redogörelse anförde stf JO Wennergren för egen del.

De ärenden, över vilkas handläggning yttranden begärdes från länsstyrelserna,
utvaldes i syfte att få en provkarta på olika slag av dröjsmål vid kommunalbesvärsmåls
handläggning och på vilka stötestenar som kan vålla onödig tidsutdräkt. Det
material som erhållits får anses ge en god bild av förhållandena.

Av länsstyrelsernas yttranden framgår att länsstyrelserna anser sig böra ex officio
kontrollera att anhängiggjorda kommunalbesvär inkommit inom lagstadgad
besvärstid. En sådan ordning framstår också enligt min mening som naturlig mot
bakgrund av kravet i kommunallagarna på att besvären skall vara åtföljda av
överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens tillkännagivande.

Är besvär, som kommer in till länsstyrelsen, inte åtföljda av det överklagade
beslutet jämte anslagsbevis, får besvären enligt praxis inte enbart på grund härav
avvisas. Länsstyrelsen ställs inför valet att antingen förelägga klaganden att före
viss tids utgång komplettera besvären vid påföljd att dessa annars inte tas upp
till prövning eller att själv införskaffa de felande handlingarna. Länsstyrelsen kan
naturligtvis också, innan formligt föreläggande meddelas klaganden, försöka att
under hand genom en formlös anmodan till klaganden få in handlingarna i fråga.

Väljer länsstyrelsen att själv utan klagandens medverkan införskaffa handling -

457

arna, synes det i första hand böra ske formlöst genom att de per telefon eller genom
skriftlig rekvisition begärs in från kommunens kansli. Däremot bör länsstyrelsen
inte lämpligen remittera besvären till det kommunala beslutsorganet för
yttrande och samtidigt anmoda detta att till yttrandet foga beslut med anslagsbevis.
Ett sådant förfarande vållar onödigt arbete för kommunen för den händelse
besvären visar sig inte kunna tas upp till prövning på grund av att de är för sent
anförda. Det förtjänar framhållas att särskilt besvarandet av en remiss till fullmäktige
innefattar ett tämligen omfattande förberedelsearbete hos kommunen som
denna inte bör belastas med utan vägande skäl. Även för länsstyrelsen blir det
formliga remissförfarandet i sådant fall ett moment som tar arbete och tid i anspråk
i en omfattning som inte är sakligt försvarbart. Jag ifrågasätter därför ändamålsenligheten
av den av länsstyrelsen i Kristianstads län nämnda ordningen att,
i stället för att ge klaganden föreläggande om komplettering, söka få ärendet fullständigat
genom remiss till berörda kommunala organ och förordar det av länsstyrelsen
i andra hand nämnda alternativet med förfrågan hos det kommunala
organet.

Vilket av de olika av mig förordade tillvägagångssätten som länsstyrelsen skall
välja måste i viss mån bli beroende på omständigheterna. Fall kan tänkas där det
ligger närmast till hands att låta klaganden svara för kompletteringen t. ex. när
besvären är så oklara att det inte går att läsa ut mot vems eller vilket beslut de
riktar sig. Jag instämmer dock i den uppfattning, som framförts av länsstyrelsen
i Malmöhus län och som företrätts också av länsstyrelsen i Stockholms län, att
länsstyrelsen i allmänhet själv så långt det går bör ombesörja kompletteringen. En
sådan praxis synes mig stå i bäst överensstämmelse med den moderna synen på
förhållandet mellan myndigheter och allmänhet och den service myndigheterna
bör ge. Härtill kommer att det i själva verket ofta är mindre tids- och arbetskrävande
att ta direkt kontakt med den kommunala myndigheten i stället för att gå
omvägen över klaganden, även om det som några av de framtagna målen visar
ibland kan vara förknippat med vissa svårigheter att få begärda besked från vederbörande
kommunalförvaltning.

Att för sent anförda besvär, som inte kan tas upp till prövning, inte skall remitteras
till det kommunala beslutsorganet för yttrande utan bör tas upp till beslut
omgående behöver egentligen inte framhållas särskilt. Länsstyrelsernas handläggningsrutiner
synes numera inrättade härefter.

Även andra hinder mot sakprövning av kommunalbesvär än försutten besvärstid
förekommer. Ett sådant är att klaganden saknar besvärsrätt på grund av att
han inte är kommunmedlem. Då praxis är att förekomsten av detta hinder i regel
inte prövas ex officio, påkallar det ingen kommentar i detta sammanhang.

I vad mån firmateckningsbevis och liknande behörighetshandlingar eller fullmakter
skall infordras ex officio eller ej eller om den som för en talan skall utan
särskild undersökning kunna antas vara behörig därtill, är en fråga varom uppfattningen
inte är helt enhetlig när det gäller förvaltningsförfarandet (jfr besvärssakkunniga
SOU 1964:27 s. 184, 211). I allmänhet torde i kommunalbesvärsmål

15* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

458

anledning saknas att, utan att fråga väckts härom, ingå på prövning av dens behörighet
som undertecknat besvären för en juridisk person eller som ombud för
annan. Anser länsstyrelse på grund av någon särskild omständighet att behörigheten
skall vara styrkt, bör föreläggande härom givetvis meddelas före remiss till
kommunen och ej som i det under J behandlade fallet på slutstadiet.

Ett annat hinder mot sakprövning är att det beslut, över vilket klagan förs, inte
är överklagbart. I princip bör besvären i sådant fall i enlighet med vad förut anförts
inte remitteras till kommunen för yttrande. Det torde emellertid ibland vara
svårt att bedöma ett besluts rättsliga karaktär enbart på grundval av besvären och
det protokollsutdrag som återger beslutet. När så är fallet, lär tillräcklig klarhet
inte kunna erhållas på annat sätt än genom att kommunen höres eller klaganden
anmodas lämna kompletterande upplysningar. Jag antar att det är detta länsstyrelsen
i Kristianstads län åsyftar, då länsstyrelsen uttalar att remiss till kommunen
ibland kan vara ägnat att bättre klariägga vad besvären avser och att remissförfarandet
i fall av ofullständiga besvär därför inte bör generellt underkännas. Samtidigt
som jag är införstådd härmed anser jag mig böra framhålla att, om det går
att få erforderlig klarhet om beslutet genom en formlös förfrågan hos kommunen,
av förut anförda skäl denna väg och ej formligt remissförfarande bör ges företräde.
Jag vill också erinra om att det fordras ganska stor förtrogenhet med kommunalbesvärsmål
för att man skall kunna avgöra om ett beslut är överklagbart
eller ej. En mindre erfaren föredragande bör därför vara instruerad att i varje fall,
där tvekan kan råda i överklagbarhetsfrågan, ta kontakt med den, som kan antas
komma att besluta i målet, för att få råd och anvisningar. Jag finner från nämnda
synpunkter handläggningen i det under F behandlade målet mindre lämplig men
lägger inte föredraganden densamma till last som fel eller försummelse.

Vad särskilt gäller det under E behandlade målet instämmer jag i länsstyrelsens
mening att remiss av besvären inte bort ske till kommunalnämnden för det uppgivna
syftet. Genom förfaringssättet har en sammanblandning skett av länsstyrelsens
funktion som kommunalbesvärsprövande instans och dess ställning som tillsynsmyndighet
beträffande hälsovården i länet. Föredragandens bedömning kan
dock inte läggas honom till last som fel eller försummelse.

Ytterligare märks att kommunalbesvär inte kan tas upp till prövning, om grund
för besvären inte anförts. När besvär utan grund föreligger för beredning skall
remiss till kommunen för yttrande naturligtvis inte äga rum om det är uppenbart
att besvären inte kan prövas. Jag ställer mig främmande till länsstyrelsens i Kalmar
län resonemang angående målet G att remiss det oaktat bör göras om länsstyrelsens
utslag kan antas bli överklagat. Det är emellertid inte alltid från början uppenbart
att förutsättning saknas för sakprövning utan förhållandet kanske inte framträder
fullt tydligt, förrän kommunen yttrat sig. Det under H behandlade fallet
kan ses som ett exempel härpå.

Jag har nu uppehållit mig tämligen utförligt vid handläggningen av kommunalbesvärsmål
som inte kan sakprövas. Som länsstyrelsen i Örebro län påpekat är
dessa mål inte särskilt vanliga. Vad jag sagt om dem får därför inte undanskymma

459

det som är av störst betydelse för förebyggandet av dröjsmål vid kommunalbesvärsmåls
såväl som andra besvärsmål handläggning, nämligen att beredningen och
framför allt den däri ingående remitteringen sker planmässigt och målmedvetet.
Den remissordning länsstyrelsen i Stockholms län kommit fram till synes mig
ägnad att väl fylla dessa krav. Av största vikt är naturligtvis vidare att remisserna
bevakas så att, om svar inte kommer in vid utsatt tid, kommunen blir påmind kort
därefter och med lagom mellanrum i det följande, om svaret fortfar att dröja. Jag
tar fasta på vad länsstyrelsen i Malmöhus län uttalat om diariegenomgång och
därtill anslutande uppföljning av anhängiga mål.

Vad beträffar det under K behandlade kyrkokommunala målets handläggning
har jag intet att invända mot remisserna som sådana. Liksom länsstyrelsen anser
jag dock att det brustit i bevakningen av remisstiderna. Jag låter bero vid den avgivna
förklaringen.

Kommunallagarna innehåller inga regler om att kommunalbesvär skall remitteras
till den kommunala myndighet vars beslut överklagats. Andra allmänna föreskrifter
om remissers verkställande och besvarande är sålunda inte tillämpliga i
sådana mål än de som meddelats i 1931 års remisscirkulär. Det är tänkbart att de
kommer att ersättas av bestämmelser i en allmän förvaltningslag. Intill dess det
skett, är det emellertid angeläget att de välgrundade och rationella föreskrifter
som finns i remisscirkuläret noga efterlevs. För såväl allmänheten som myndigheterna
själva är det av stor betydelse att remisser inte verkställs utan noggrann
behovsprövning och att, då remiss gjorts, det genom förfallolistor, diariekontroller
eller på annat ändamålsenligt sätt bevakas att remisstiderna hålls. Av länsstyrelseyttrandena
framgår att länsstyrelserna med olika medel söker uppfylla dessa krav,
något som är tillfredsställande att kunna konstatera.

Det är dock en allmän erfarenhet att det inte alltid på ett inledande stadium går
att förutse alla behov av yttranden, upplysningar o. d. som ryms i ett mål. Det kan
emellanåt inträffa att en föredragande inte förrän vid den slutliga, verkligt grundliga
rättsliga penetrationen av målet upptäcker att målet bort remitteras för yttrande
till viss myndighet eller att en myndighet bör anmodas yttra sig speciellt angående
en viss bestämd fråga. Sådana händelser kan naturligtvis inträffa också i
kommunalbesvärsmål, vilket framgår av redogörelserna från regeringsrättsbyråerna.
Kravet på planmässighet vid måls beredning får därför inte ställas orealistiskt
högt.

Jag har med intresse tagit del av Widmans redogörelse för förhållandena på
social- och civildepartementens regeringsrättsbyrå. De åtgärder, som där vidtagits i
syfte att rationalisera beredningen av målen, synes mig ändamålsenliga. Den ordning
med summarisk förprövning av chefen för byrån som införts torde vara till
fördel inte bara för byrån själv utan också för länsstyrelserna och andra remissinstanser
som härigenom torde besparas åtskilliga remisser i kommunalbesvärsmål
med utsiktslös ändringstalan. I övrigt gör sig i stort sett samma synpunkter
gällande i fråga om remissinstitutets användning vid beredningen på regeringsrättsbyrå
som hos länsstyrelse. I vad mån för sent anförda besvär skall avvisas ex

460

officio — och sålunda ej remitteras — eller endast efter invändning — vilket förutsätter
remiss — är en fråga som regeringsrätten råder över (jfr SOU 1968: 27
s. 257). Jag finner ej skäl att uttala mig därom. Av samma anledning anser jag mig
inte böra anlägga synpunkter på turordningen vid måls föredragning i regeringsrätten.
Jag går heller inte i övrigt in på enskildheterna i de utvalda målen. Av yttrandena
framgår att arbetsförhållandena varit besvärliga med täta växlingar på
rotlarna m. m. Widman har utförligt uppehållit sig vid orsakerna härtill och dessa
påkallar inte något särskilt uttalande från min sida.

Sammanfattningsvis anser jag mig kunna uttala att de eftersläpningar som förekommer
i handläggningen av kommunalbesvärsmål emellanåt kan bero på mindre
skicklig beredning hos länsstyrelsen eller regeringsrättsbyrån men att de i det stora
flertalet fall närmast torde vara en följd av tillfällig arbetsanhopning, tillfällig
brist på resurser eller på mera permanent överbelastning av apparaten. Mina iakttagelser
ger mig dock inte anledning att för närvarande överväga något särskilt
ingripande till fömån för ett bättre sakernas tillstånd. Jag nöjer mig med de gjorda
uttalandena.

461

Tjänstemannafrågor

Åtal mot tingsdomare för att denne skulle ha brustit i hänsynsfullt uppträdande
vid tillrättavisning av underordnad

I en artikel i Eskilstuna-Kuriren den 3 januari 1968 med rubriken »Advokat
fick inga uppdrag i häradsrätten» lämnades vissa uppgifter om hur uppdragen som
offentlig försvarare vid Livgedingets domsagas häradsrätt under 1967 fördelats
mellan eskilstunaadvokatema. Med anledning av artikeln inhämtade JO Bexelius
upplysningar i saken från häradshövdingen i domsagan Sven Aminoff. I beslut den
14 juni 1968 konstaterade Bexelius bl. a., att Aminoff delade de allmänna synpunkter
rörande förordnande av offentliga försvarare som Bexelius givit uttryck
för i ett tidigare ärende samt att av Aminoff lämnade uppgifter visserligen gav vid
handen att fördelningen under 1967 av försvararförordnandena mellan eskilstunaadvokaterna
företett vissa, inte oväsentliga ojämnheter men att emellertid detta
förhållande måste i huvudsak tillskrivas tillfälliga omständigheter utanför Aminoffs
kontroll. Bexelius fann därför vad som framkommit i ärendet inte vara av beskaffenhet
att påkalla något ingripande från hans sida och avskrev ärendet från vidare
handläggning.

Eskilstuna-Kuriren innehöll den 4 och den 5 oktober 1968 återigen artiklar, i
vilka gjordes gällande att vissa advokater skulle ha blivit obehörigen förbigångna
av häradsrätten när rätten haft att utse offentlig försvarare för misstänkt.

Med anledning av innehållet i artiklarna infordrade JO Lundvik upplysningar
från Aminoff. Ytterligare utredning förebragtes bl. a. genom förhör, som byråchefen
Per Lundbergh på Lundviks uppdrag höll med kontorsskrivaren Solvig
Segall och kansliskrivaren Ewa Åkergren.

Enligt tidningsartiklarna skulle i tre fall avsteg ha gjorts från den strikta turordningen
mellan advokaterna. Aminoff redogjorde för dessa fall. Sålunda hade
tingsdomaren B. O. Berggren vid ett tillfälle valt annan advokat än den som stod
i tur därför att Berggren bedömt den andre lämpligare med hänsyn till målets art.
Härom hade Segall gjort anteckning på den lista över försvararförordnanden som
fördes på kansliet. Vidare hade Åkergren i två fall antecknat på listan, att det
fiskalskompetenta biträdet i domsagan Tord Isberg ej velat ha vissa advokater. Anledningen
härtill hade i ena fallet varit att Isberg erfarit att advokaten i fråga skulle
taga semester vid den tid då målet beräknades komma före. I det andra fallet hade
vederbörande advokat överhuvud ej stått i tur, varför anteckningen var svårförklarlig.
Aminoff meddelade, att han gett order om att dylika anteckningar icke vidare
skulle få göras på listan.

Genom beslut den 31 mars 1969 avgjorde Lundvik frågan om fördelningen av

462

uppdragen som offentlig försvarare m. m. Han fann därvid, att vad i ärendet framkommit
inte gav honom anledning till ingripande såvitt rörde försvararuppdragens
fördelning. Han konstaterade vidare, att den omständigheten att kanslipersonalen
gjort minnesanteckningar på turordningslistan tydligen berott på en numera undanröjd
oklarhet om vem som ansvarade för försvararförordnandena. Eftersom anteckningarna
tydligen kunde medföra missförstånd och irritation, fann Lundvik det
välbetänkt, att Aminoff givit order om att sådana anteckningar ej vidare fick föras.
Lundvik fann ej heller i denna del någon anledning till vidare åtgärd.

Vid de av Lundbergh hållna förhören framkom, att Segall blivit allvarligt sjuk
efter ett uppträde den 4 oktober 1968 med Berggren. För vinnande av ytterligare
utredning härom höll Lundvik förhör med Aminoff, Berggren, Segall jämte ytterligare
ett flertal befattningshavare i domsagan samt infordrade yttrande från häradshövdingen
i Oppunda och Villåttinge domsaga Sture Svensson över Segalls hälsotillstånd
under den tid hon varit anställd där.

Vid förhören framkom rörande samtalet mellan Segall och Berggren den 4 oktober
1968 och bakgrunden därtill i huvudsak följande:

Segall: Hon förestod kansliets domaravdelning. Bland hennes åligganden ingick
att föra en lista över vilka som förordnades som offentliga försvarare. I en tidningsintervju
i anslutning till det första JO-ärendet hade häradshövdingen uttalat bl. a.,
att han ansåg sig sakna anledning utgå från annat än att kanslipersonalen gått till
väga i enlighet med den meddelade instruktionen, nämligen att samtliga eskilstunaadvokater
i tur och ordning skulle få lika många tillfällen till försvararuppdrag,
samt att han emellertid för säkerhets skull hade givit personalen förnyade instruktioner.
Artikeln hade haft en kraftig rubrik »Nya instruktioner till personalen».
Personalen på domaravdelningen hade också instruerats att föra listan med största
noggrannhet. Den 15 augusti 1968 hade Berggren kommit in till henne och velat
ha en offentlig försvarare i Ä 125/1968, varvid han yttrat att han tog vilken advokat
som helst utom X. Segall upplyste honom att X. stod i tur. Berggren sade då
att denne inte tillvaratog klienternas intressen. Berggren hade även uttalat »jag
svarar inför JO». Hon hade inte uppfattat Berggrens uttalande som något internt
dem emellan utan som en officiell order. Hon hade därför svarat Berggren »då
antecknar jag det» och i hans närvaro — han hade suttit i hennes besöksstol —
hade hon på listan antecknat att tingsdomaren ej vill ha X. i Ä 125. I början av
oktober 1968 — troligen den 2 — hade en journalist från Eskilstuna-Kuriren vid
besök på tingshuset bett att få se listan över förordnanden av offentliga försvarare.
Han hade även haft ett samtal med Isberg. Följande dag — den 3 oktober — hade
Berggren och Isberg kommit in i hennes rum. Samtalstonen hade först varit lirkande.
Berggren hade dragit en parallell mellan de av henne och Åkergren gjorda anteckningarna
på listan och en felaktig fullföljdshänvisning. Hon hade svarat: »Det
står inte i tidningarna. Vi fick skulden i vintras, liksom även i andra JO-fall. Därför
måste vi föra anteckning enligt order för att ha ryggen fri». Berggren hade
genmält »Ni har skrivit det för att sätta fast mig». Åkergren hade därefter kommit
in och deltagit i det fortsatta samtalet. Därvid hade de bl. a. vägrat att föra en
officiell lista och en annan i skrivbordslådan med privata anteckningar. Berggren
hade därefter blivit aggressiv och då han var på väg ut ur rummet hade han yttrat
till Isberg »Dom går inte att tala med». Vid dörren hade han rutit till Åkergren
»Vi tar vilka advokater vi vill, vi bryr oss inte om några listor». Senare samma
eftermiddag hade Aminoff förhört sig om hur det gått till vid anteckningen den

463

15 augusti. Morgonen därpå (fredagen den 4 oktober) hade hon vaknat vid Vi 5-tiden och haft migrän. Hon hade tagit smärtstillande medel (Anervan). Klockan 8
hade hon ringt till domsagan och anmält att hon skulle komma senare. Vid 9-tiden
hade hon kommit till tingshuset. Strax efteråt hade Berggren och Isberg kommit
in i hennes rum. Berggren hade yttrat »Fru Segall är snäll och rar men nu när det
kärvar till sig så spetsar Ni till det hela med att Ni har vittne». Hon hade ansatts
på olika sätt. Hon kunde inte komma ihåg allt som sagts men bl. a. hade Berggren
yttrat »Vi tar vilka advokater vi vill». Hon hade svarat »Jag har aldrig vägrat»
varpå Berggren genmält »Men Ni hörde väl vad fröken Åkergren sade igår. Ni
skall inte föra några anteckningar». Hon hade då svarat »Skall vi ansvara för listan,
antecknar vi på den och inte på lista i lådan. Skall vi inte ansvara för hstan
behöver vi inte göra några anteckningar men då skall vi inte heller få skulden».
Berggren hade velat diskutera de tidigare gånger kanslipersonalen fått skulden,
men hon hade vägrat att gå in på det som redan varit. Hon hade varit »neddämpad»
av Anervan och hade lugnt suttit kvar på sin plats medveten om att hon inte hade
gjort något fel. Berggren hade stått mitt emot henne på andra sidan hennes skrivbord,
som endast är 80 cm brett. Ömsom hade han stått med ena foten uppe på
skrivbordet och skällt och skrikit, ömsom hade han stått i gången, som bildas mellan
skrivbordet och ett skåp som står intill väggen på andra sidan skrivbordet från
hennes plats sett, och knutit nävarna som han hållit i höjd med bröstet samt slagit
i bordet med knuten näve så att sakerna på skrivbordet trillat omkull. Slaget hade
varit så hårt att det hörts i hela övervåningen. Flickorna hade efteråt undrat vad
han slagit med. Efteråt hade hon sett hur han ömsom knutit och öppnat händerna.
Han hade på nytt satt upp foten på skrivbordet framför henne. Hon hade försökt
säga någonting, men då hade han tagit ned foten, skjutit fram huvudet och dragit
ihop axlama, ögonen hade stått »på skaft» och munnen hade förvridits samtidigt
som han lyft högra armen och med öppen hand hotat med slag mot hennes huvud
samt rutit »tig». Hon visste inte om det var hennes svar »Jaså det går efter rangordning;
var så god» eller Isberg, som hon inte haft inom synhåll, som fått Berggren
att taga ned armen. Berggren hade kommit av sig, stått med öppen mun och
tittat på Isberg, som måste gått bakom henne. Hon mindes inte det fortsatta samtalet
mer än delvis. Berggren hade antagligen sagt något, varpå hon svarat »Ni
kommer två och jag är ensam». Isberg hade då sagt »jag kan gå» samt gått mot
dörren. Hon hade då sagt åt Isberg att stanna och lyssna på henne. Sedan hade
hon lämnat samma redogörelse för anteckningens tillkomst, som hon lämnat häradshövdingen.
Därefter hade hon vänt sig till Berggren och sagt »Jag gjorde det öppet
och ärligt, varför sade tingsdomaren ingenting då?» Berggren hade svarat »Vi drar
ett streck över det här». Därefter hade hon nödgats att skaka hand med honom.
Uppträdet med Berggren hade varat cirka 20 minuter.

Berggren: Rörande händelsen den 15 augusti 1968 var Segalls berättelse i stora
drag riktig. Han hade ett minne av att hon vid detta tillfälle sagt, att hon skulle
anteckna att X. inte skulle förordnas. Berggren hade inte tänkt närmare på var hon
gjorde denna anteckning. Om han känt till att den gjordes på en handling, som behandlades
som offentlig, skulle han ha reagerat. Det var riktigt att han vid detta
tillfälle sagt, att han inte var rädd för att JO skulle få reda på detta. Beskedet till
Segall att X. inte skulle förordnas i detta mål hade Berggren betraktat som ett internt
meddelande. Straxt före arbetstidens slut den 3 oktober 1968 hade han tillsammans
med Isberg begivit sig till Segalls rum och där haft ett samtal med Segall
och Åkergren. De hade pratat om dessa anteckningar på listan över offentliga försvarare.
Under hela samtalet hade de talat väldigt mycket förbi varandra. Det hade
berott på, att Berggren omöjligt kunnat förstå varför damerna insisterade på att

464

dessa anteckningar skulle förås. Segall hade bl. a. sagt, att »hon skulle ha ryggen
fri». Berggren hade försökt få klarhet i vad hon menade därmed, men det hade inte
gått. Samtalet hade pågått tio minuter med tänkbar variation åt båda hållen. Till
sist hade Åkergren sagt till Isberg att han inte skulle lägga sig i vem som förordnades
till offentlig försvarare. Då hade Berggren avbrutit samtalet och sagt till
Isberg, att det var meningslöst att fortsätta och att de skulle gå. Berggren hade
även tillagt, att det var klart att de bestämde vilken advokat som skulle förordnas.
Han hade vid detta samtal väl varit något irriterad men inte upprörd. Han ville
påpeka, att han alltid talade högt. Han hade absolut inte rutit men han hade nog
sagt till med viss skärpa. Varken vid det här tillfället eller följande dag hade han
reagerat på något otillbörligt sätt. Han hade icke någon gång uppträtt på ett sätt
som gick utöver en allmänmänsklig reaktion. — På morgonen den 4 oktober hade
Isberg kommit in till Berggren. De hade diskuterat saken och enats om att Segall
och Åkergren måste tro att de på något sätt kunde göras ansvariga om inte de
offentliga försvararna förordnades i någon sorts matematisk ordning efter listan.
Berggren hade då sagt, att han skulle gå till Segall och göra klart för henne, att
hon inte hade något som helst ansvar för vilken advokat som förordnades om hon
bara förde hstan ordentligt. Detta hade varit hans enda avsikt. Om han då känt
till att Segall redan fått samma besked av Aminoff, hade han inte uppsökt Segall.
Isberg och Berggren hade tillsammans gått till Segalls rum. Berggren hade börjat
prata, men Segall hade avbrutit honom. Han hade sagt till henne, att hon fick vänta,
men hon hade avbrutit honom igen ett par gånger. När hon avbrutit honom vid
upprepade tillfällen och hindrat honom att tala färdigt, hade han slagit handen i
bordet och sagt till henne att nu får fru Segall tiga eller något sådant. Därefter hade
han fått tala till punkt. Vid de tillfällen då Segall avbrutit honom, hade hon gjort
anmärkningsvärda uttalanden, såsom att de (Berggren och Isberg) måste vara två
mot en och att det förstås skulle gå i rangordning. Berggren hade inte slagit i bordet
med knuten näve utan med utsträckt hand och lillfingersidan mot bordet. Samtalet
hade inte börjat på det sätt som Segall uppgivit utan med att Berggren försökt få
fram sitt besked. Han hade inte uttryckt sig på det sätt Segall gjort gällande. Han
hade sagt någonting om att det var oförsynt att säga att »det har jag vittne på» i en
situation då han inte på något sätt bestritt hennes uppgifter. Han hade vid det här
tillfället inte märkt att Segall skulle varit »neddämpad» av smärtstillande tabletter.
Han hade inte varit medveten om att det varit något särskilt med henne. Det var
troligt att han någon gång under samtalet kunde ha stått med ena foten mot bordskanten.
Han stod gärna på det sättet när det gällde möbler som inte kunde ta någon
skada därav. Särskilt efter den här historien hade han blivit medveten om att han
rätt ofta stod så. Han hade inte skällt och skrikit vid det här tillfället. Han brukade
aldrig skälla eller skrika. När han skulle tillrättavisa henne, hade han särskilt tänkt
på att välja sina ord. Han hade valt att säga att hon uppträdde »oförsynt». Han
hade då enbart avsett hennes personliga uppträdande vid tillfället. Hans klander
hade helt varit riktat mot hennes uppträdande, hennes stickord och repliker. Han
ville påpeka, att han inte till Segall yttrat ett ont ord om det som hänt tidigare. Hans
avsikt med samtalet hade endast varit att se till, att några ovidkommande anteckningar
i fortsättningen inte gjordes på listan över offentliga försvarare. Segalls påstående
att han skulle haft händerna knutna i höjd med bröstet var helt gripna ur
luften, liksom att han öppnat och knutit händerna, hotat ett slag mot henne etc.
Det var honom väsensfrämmande att bete sig på det sättet och beskyllningarna var
orimliga. Han hade endast slagit ett slag i bordet och det hade gjorts med handens
lillfingersida. Detta hade hänt alldeles i början av samtalet. Han hade inte något
minne av att någonting på skrivbordet trillat omkull av slaget. Han trodde inte att

465

så var fallet. Han hade inte stått mitt emot Segall utan vid skrivbordets kortsida.
Sedan han fått prata färdigt, hade Segall svarat »då vet jag det, då skall jag rätta
mig efter det». Han hade då ansett att saken var utagerad och varit beredd att överse
med att Segall, mot sin vana, uppträtt olämpligt mot honom. Han hade därför
sagt, att »nu drar vi ett streck över det här». Hela samtalet hade varat ca tio minuter
med tänkbar variation åt båda hållen. Det var för honom oförklarligt hur
Segall fått denna påstådda psykiska chock. Hon måste ha fått den på något annat
sätt än genom deras mellanhavande. Den reaktionen stod inte i någon som helst
proportion till vad som hänt. Han hade vid detta tillfälle varit ungefär lika högljudd
som vanligt, men hans ton hade säkert varit skarpare än vanligt. Han visste inte
med sig att på något sätt ha reagerat för kraftigt. Det var normalt att i den situationen
uppträda med skärpa. Han hade inte rutit »tig», men däremot hade han med
visst eftertryck sagt »nu tiger fru Segall» eller något liknande. Han skulle ha kommit
ihåg om han mot sin vana sagt »tig».

Isberg: Samtalet den 3 oktober hade ägt rum i Segalls tjänsterum. Från början
hade Berggren, Segall och Isberg varit närvarande. Så småningom hade Åkergren
kommit in, men hon hade inte varit med från början. Avsikten med samtalet hade
varit att tala om för Segall och Åkergren att dylika anteckningar för framtiden inte
skulle göras på listan över offentliga försvarare. Samtalet hade börjat i vanlig samtalston
men så småningom hade tonen blivit något irriterad. Segall hade sagt, att
hon inte ville följa Berggrens anvisningar att ej göra dylika anteckningar på listan.
Isberg trodde att det även uttalats, att hon kunde göra anteckningarna på ett särskilt
papper. Något rytande hade inte förekommit vid detta samtal. Både Berggren
och Isberg talade emellertid normalt ganska högt. Berggren hade inte blivit aggressiv
under samtalet. Det var riktigt att Berggren sagt, att det icke gick att tala med
damerna. Anledningen härtill hade varit, att Åkergren sagt att Berggren och Isberg
inte hade med förordnande av offentliga försvarare att göra. Det var möjligt att
Berggren kunde ha sagt, att de inte var bundna av några listor. De hade inte varit
irriterade vid detta samtal och inte heller arga. — Ganska tidigt på förmiddagen
den 4 oktober hade Berggren och Isberg kommit överens om att tala Segall till
rätta rörande anteckningar på försvararlistan. De hade bestämt sig för att gå in till
henne. Isberg hade blivit uppehållen en eller ett par minuter, så att Berggren hade
till en början varit ensam. I början hade resonemanget förts i en lugn ton. Segall
hade vidhållit sin uppfattning att anteckningar skulle ske på listan. Hon hade även
börjat falla Berggren i talet och sagt något om »rangordning» och »ha ryggen fri».
Isberg trodde, att hon därmed åsyftat det ärende rörande offentliga försvarare som
tidigare handlagts av JO. Segall hade vidare sagt, att kanslipersonalen tidigare fått
skulden och hon hade uttalat någonting om »två mot en» m. m. Berggren hade flera
gånger sagt till henne, att hon skulle vara tyst och att hon skulle få tala när han
talat färdigt. Stämningen hade fortfarande varit lugn men något irriterad. När Segall
avbrutit honom igen, hade Berggren slagit handen i bordet och sagt »Nu skall fru
Segall vara tyst». Det hade inte hjälpt. Hon hade fortsatt att falla honom i talet.
Irritationen hade stegrats med det ökade antalet avbrott från Segalls sida. Berggrens
slag i bordet hade skett med handens lillfingersida. Handen hade inte varit
knuten. Under samtalet hade Segall suttit vid sitt skrivbord, medan Berggren till
en början stått lutad mot skåpet på andra sidan skrivbordet. Så småningom hade
Berggren satt upp ena foten på skrivbordskanten. Han hade haft den ena armen
framsträckt och pekat med pekfingret. Kulmen på samtalet hade varit när Berggren
yttrat »Nu skall fru Segall vara tyst». Först därefter hade det blivit möjligt för
Berggren att slutföra sitt resonemang. Samtalet hade slutat med att Berggren och
Segall blivit överens och skakat hand med varandra. Segall hade därvid verkat nå -

466

got motvillig. Därefter hade Berggren och Isberg lämnat rummet. Segalls påstående
att hon vid detta samtal ansatts på olika sätt var felaktigt. Berggren hade inte skällt
och inte heller skrikit. Skrik är inte rätt uttryck. Berggren hade höjt rösten och givit
anvisningar i en ganska kraftig ton. Han hade inte haft händerna knutna och hade
inte slagit i bordet med knuten hand. Det hade varit ett ganska hårt slag som Berggren
slagit. Isberg hade inte något minne av att sakerna på skrivbordet fallit omkull.
Han hade inte heller något minne av att Berggren ömsom knutit och ömsom
öppnat händerna. Berggren hade absolut inte hotat något slag mot Segall och hade
inte alls uppträtt på det sätt som Segall uppgivit. Isberg hade inte vid något tillfälle
gått bakom fru Segall. Han hade hela tiden — möjligen med undantag av en kortare
stund i början av samtalet — suttit i besöksfåtöljen, som står snett till höger om
Segalls skrivbord. Berggren talar högt i vanliga fall och han hade höjt rösten ytterligare
vid detta tillfälle. Tonen hade varit högljudd. Isberg hade inte uppfattat Berggrens
uppträdande som olämpligt eller hänsynslöst utan som en adekvat tillrättavisning.
Det var absolut inte rimligt att Segall av detta samtal kunde ha fått en sådan
chock.

Åkergren: Vid Berggrens och Isbergs besök hos Segall hade Berggren varit så
upprörd att han »röt och skrek» medan Segall hade varit lugn. Dörren från Segalls
rum ut till korridoren hade stått öppen, så att »hela domsagan hörde hur han röt».
Åkergren hade haft ett ärende in i Segalls rum. Antagligen skulle hon lämna in en
akt. När hon kom in i rummet hade Berggren stått med ena foten på skrivbordet.
Han hade stått mitt emot Segall, som suttit på sin plats vid skrivbordet. Hon hade
blivit chockad av Berggrens uppträdande. Han hade bl. a. skrikit »tig» så att det
dånade. Segall hade försökt komma till tals och sagt »låt mig förklara» eller något
liknande. Åkergren hade bara lämnat in akten och gått ut igen för hon hade nästan
blivit litet chockad. Det var bara några sekunder som hon varit inne i rummet.
Hon hade tyckt att det varit hemskt obehagligt. Isberg hade varit inne i Segalls
rum hela tiden. Hans röst hade inte hörts och hon trodde inte att han yttrat sig.
Berggren hade varit hemskt upprörd och uppträtt mycket obehärskat. Hon trodde
att besöket varat 15—20 minuter. Det hade i varje fall inte varit fråga om bara
några minuter utan det hade varit en ganska lång tid. Berggren hade varit lika högljudd
nästan hela tiden. Hon kom inte ihåg exakt vad han sagt, men det hade gällt
blyertsanteckningama på listan. Det hade även gällt att listan lämnats ut till
pressen. Nästan hela kanslipersonalen hade blivit chockad av Berggrens uppträdande.
Personalen på expeditionen hade hört honom och även de båda damerna
på boupptecknings- och lagsökningsavdelningen, som sitter i andra ändan av korridoren
från Segalls rum räknat. Hon visste dock inte om de sistnämnda befunnit
sig på sina rum eller i korridoren. Personalen hade under uppträdet samlats på
expeditionen. I varje fall hade hon och kansliskrivaren Ina Andersson, som också
tjänstgör på domaravdelningen, begivit sig dit. Hon mindes inte säkert om damerna
från boupptecknings- och lagsökningsavdelningarna kommit till expeditionen. Personalen
hade sinsemellan undrat hur det hela skulle sluta. Segall hade varit väldigt
lugn hela tiden. När man kunnat höra hennes röst, hade hon haft samma röstläge
hela tiden och hade aldrig höjt rösten.

Kanslibiträdet Maj-Britt Åström: Vid samtalet den 4 oktober stod dörren till
Segalls rum öppen. Åström hörde att Berggren skrek »tig fru Segall». Han skrek
nästan oupphörligt och Åström har aldrig tidigare hört något dylikt. Han slog näven
i bordet. Det hördes en smäll. Alla flickorna stod på expeditionen. De sade till
varandra, hur kan han skrika så. Åström minns ej säkert om han skrek »tig fru
Segall» mer än en gång. Det är svårt att komma ihåg detta, men hon är i varje fall

467

säker på att han skrek »tig» en gång. Flickorna var förvånade över Berggrens ton.
Han talar inte i den tonen i vanliga fall. Det var otäckt. Han lät ond.

Kansliskrivaren Ina Andersson: När samtalet mellan Berggren och Segall började
befann sig Andersson i sitt rum, som ligger intill Segalls. Dörrarna ut till korridoren
från såväl Anderssons rum som från Segalls rum stod öppna. Andersson
minns inte hur samtalet började. Hon hörde inte riktigt vad de sade, men Berggrens
röst »steg». I början av samtalet sade Berggren någonting om vittnen. Berggren
blev inte arg med en gång. Det liksom lossnade. Berggren nästan skrek »tig fru
Segall» för han skulle tala till punkt. Andersson stannade upp och lyssnade. Segall
sade någonting som »är det min tur nu». Hon sade också ungefär »jag förstår att
det går i rangordning». Andersson har inte något minne av något slag i bordet.
Hon liksom kom av sig och gick ut på expeditionen. Där satt de bara. De blev förstummade
och visste inte säkert varför Berggren var arg. Berggren skrek. När det
var som värst var han så upprörd, att han hackade och stammade.

Kanslibiträdet Rosmarie Nordlund: Hon hörde inte mycket av samtalet den 4 oktober.
Hon befann sig på sitt rum, som ligger i andra ändan av korridoren. Hon
hade ett ärende till expeditionen. Precis när hon kom ut ur sitt rum, hörde hon
ett väldigt högljutt samtal från Segalls rum. Nordlund hörde att Berggren skrek
»tig» eller något liknande och att något slog i bordet med väldig kraft. Berggren
var väldigt högljudd. Nordlund har aldrig tidigare hört en människa med den rösten.
Det lät som om han var väldigt ond. Segall fick en ren utskällning. Nordlund
stod kvar på expeditionen en stund. Där var även fröknarna Blomberg och Sundell.
En del andra flickor kom och gick i korridoren. De pratade inte men undrade sinsemellan
vad som stod på. Nordlund var inte rädd men det hela var obehagligt.
Berggren var så väldigt arg att man inte visste vad som kunde hända. Nordlund
var inte rädd att han skulle slå Segall. Det var inte en vanlig ton Berggren använde,
utan han hade en »väldig röst». Sammanfattningsvis kan man säga att Segall fick
en väldig utskällning.

Kanslibiträdet Adéle Blomberg: Då hon den 4 oktober var på väg till expeditionen
från rummet längst bort i korridoren, hörde hon Berggren säga »tig» och
sedan hördes en smäll. När hon kom in på expeditionen, sade Sundell »Det är ett
liv här» eller något dylikt. När Blomberg var inne på expeditionen hörde hon inte
vad som yttrades, men hon hörde röster hela tiden. Hon hörde aldrig Isbergs röst.
Segalls dörr stod öppen. Blomberg har aldrig hört en människa säga »tig» på ett
sådant sätt. Detta »tig» och smällen i bordet var otäckt. Hon blev rädd och skyndade
sig in på sitt rum.

Kansliskrivaren Ann-Christin Sundell: Hon kommer inte ihåg vilka dagar det
här hände, men hon minns att en morgon hördes höga röster från Segalls rum.
Sundell befann sig på expeditionen, där hon har sin arbetsplats. Berggren gick in
till Segall och det hördes röster. Sundell uppfattade inte alla ord, men Berggren
skrek i alla fall. En hel del av flickorna kom ut på expeditionen. De visste väl inte
vart de skulle ta vägen. De var inte rädda, men alla blev upprörda. Man blir upprörd,
när man hör något sådant där. De var nervösa för vad som skulle hända.
De visste ju att Segall varit dålig tidigare. Hon har ju haft hjärnskakning och lider
av huvudvärk och är klen. Berggrens röst var kraftigare än vanligt. Han var ond
och skrek, men han var inte »väldigt ond». Sundell hörde, att Berggren sade »tig»
men vad som i övrigt sades kommer hon inte ihåg. Berggren hördes mycket. Sundell
vet inte om hon hörde att Berggren slog i bordet.

468

Tingsnotarien Mats Sjögreen: Den 4 oktober skulle han ha ett mål angående
utmätningsed i Strängnäs. Han åkte från tingshuset mellan kl. 9.15 och 9.20. När
han var på väg ut förbi expeditionen hörde han att Berggren »tog i» inne hos Segall.
Sjögreen hörde det bara i förbifarten. Han stannade inte. Han tyckte det lät
som »tig». Det var ett kort ord. Det kan ha varit »tyst». Sjögreen uppfattade inte
något mera, inte något slag. Det var det enda ord han hörde. Det normala mumlandet
av röster tänker man inte på, men detta höjde sig över det normala. Det lät
som ett rapp ungefär. Det var inte ett direkt rytande.

Aminoff: Segall började i Katrineholm 1959 och kom till Eskilstuna den 1 december
1966. Aminoff hade hört, att Segall haft hjämskakning tidigare, men visste
i övrigt intet om hennes hälsa före ankomsten till Eskilstuna. Våren 1967 hade
Segall haft en allvarlig hjämskakning. Den hade satt sina spår på henne under hela
1967. Hon hade inte orkat med så mycket. Ibland hade hon verkat apatisk. Hon
hade ibland kunnat glömma bort förda samtal. Aminoff hade väntat att hon skulle
återvinna full hälsa, men det hade hon inte gjort. Hon var alltid lugn och eftertänksam.
— Aminoff hade inte hört något av samtalet den 3 oktober. Segall hade
efteråt bett att få tala med honom. Hon hade verkat upprörd och talat om försvararförordnandena.
Hon hade velat att Aminoff skulle ge tingsdomaren instruktioner.
Då först hade Aminoff fått höra om anteckningarna i listan. Hon hade sagt,
att hon måste ha ryggen fri. Hon hade verkat fixerad vid detta. Tingsdomaren hade
gått för dagen. På morgonen den 4 oktober hade Aminoff velat tala med tingsdomaren,
men han hade ännu inte kommit. Däremot hade han talat med Isberg och
nämnt sitt samtal med Segall. Han hade väntat på att tingsdomaren skulle komma.
Han hade hort dennes röst inne från Segall. Aminoff trodde att han då stängt dörren
till sin avdelning. Åtminstone en av de två dörrarna mellan hans rum hade
varit stängd. Dörren till Segalls rum hade också varit stängd. Aminoff hade velat
arbeta ostörd. Han hade inte hört någonting. Efter en halvtimme hade han gått in
till Segall. Då hade det varit rätt lugnt. Tingsdomaren hade sagt ungefär: »Vi har
talat om den här förordnandeförteckningen och vi har haft en del olika meningar
men nu är vi ense om att sådana anteckningar inte skall föras i fortsättningen.»
Vidare hade tingsdomaren sagt någonting om att det kanske gått litet hett till mellan
sköldarna, men nu hade de tagit varandra i hand och var ense igen. Då hade
Aminoff sett att Segall såg skamsen och förgrämd ut. Hon hade verkat litet hopsjunken.
Hon hade inte sagt någonting. Aminoff hade fruktat att hon skulle få ett
recidiv av sin apati. — Korridorerna i tingshuset medförde en viss ekoeffekt. Ibland
lät det som om något rysligt inträffat men då visade det sig att det bara varit några
som stått och pratat.

Rörande uppträdets följder för Segall framkom under utredningen bl. a. följande.

Enligt ett av biträdande överläkaren vid psykiatriska kliniken vid Eskilstuna lasarett
Sven Foltman den 12 februari 1969 utfärdat intyg befann sig Segall vid
intagning på kliniken den 8 oktober 1968 i ett psykiskt chocktillstånd. Segall hade
utskrivits från kliniken den 22 oktober 1968 samt varit helt sjukskriven under tiden
8 oktober 1968—3 januari 1969 med undantag för tiden 10—20 november,
då hon varit halvt sjukskriven.

Handlingarna i ärendet remitterades därefter till socialstyrelsen för yttrande.
Därvid begärdes svar särskilt på följande frågor:

469

1. Vad kan sägas om orsakssammanhanget mellan uppträdet och Segalls sjukdom? 2.

Kan dylik sjukdom sägas vara en normal eller åtminstone beräknelig effekt
av ett uppträde av förevarande karaktär?

3. Finns det anledning antaga att sjukdomen väsentligen är att tillskriva inneboende
anlag eller dylikt och att uppträdet endast haft en utlösande effekt?

Sedan Segall ånyo undersökts på centrallasarettets i Eskilstuna psykiatriska klinik,
anförde socialstyrelsen (rättsläkarrådets rättspsykiatriska sektion) i avgivet
utlåtande,

»alf fru Segalls sjukdom synes med övervägande sannolikhet vara en följd av den
chock hon åsamkats den 4 oktober 1968,

att olika versioner föreligger beträffande karaktären av uppträdet men det torde
få anses ha från fru Segalls synpunkt varit mycket allvarligt. Utsträckningen i tiden
av en insufficiens av ifrågavarande slag torde vara svår att förutse och till stor del
beroende på båda parters agerande i efterloppet, samt,

att utredningen ej har givit några belägg för antagandet att inneboende anlag till
väsentlig del har orsakat sjukdomen.»

Sedan Segall härefter lämnats tillfälle att taga del av den verkställda utredningen
hävdade hon i avgivet yttrande, att hennes sjukskrivning under tiden den 8 oktober
1968—den 3 januari 1969 helt var att tillskriva den chock hon fått med anledning
av Berggrens uppträdande mot henne vid förevarande tillfälle och inte till
någon del bottnade i tidigare olycks- och sjukdomsfall eller inneboende anlag.

Berggren underrättades därefter om att han var misstänkt för att ha gjort sig
skyldig till tjänstefel genom det sätt på vilket han vid samtal den 4 oktober 1968
uppträtt mot Segall, vilket haft till följd att Segall drabbats av en psykisk chock.
Samtidigt överlämnades handlingarna i ärendet till Berggren med anmodan att angiva
den ytterligare utredning han ansåg sig böra påfordra ävensom anföra vad
han eljest aktade nödigt. Berggren bestred i avgivet yttrande att han uppträtt otillbörligt
och att han orsakat psykisk ohälsa hos Segall. Vid yttrandet fanns bl. a. fogat
ett av överläkaren vid Södersjukhusets psykiatriska klinik R. Schlaug avgivet utlåtande.

Schlaug, som tagit del av JO:s akt i ärendet och den vid psykiatriska kliniken
vid Centrallasarettet i Eskilstuna förda sjukjournalen beträffande Segall, gjorde
i sitt utlåtande en analys av materialet. Hans prövning utmynnade i andra slutsatser
än dem, som socialstyrelsen kommit till, nämligen

1) fru Segalls sjukdom syntes med övertygande sannolikhet stå i samband med
händelserna hösten 1968 fram till sjukdomens debut, men tillräckliga skäl saknades
för att ange någons eller någras handlingar som vållande till Segalls reaktion.

2) Segalls sjukdom kunde sägas vara normal — i betydelsen icke helt orimlig
— effekt av sådana motsättningar som uppstått på hennes arbetsplats, varvid dock
en enstaka episod icke kunde tillmätas någon exklusivt kausal eller utlösande betydelse,
och

3) fru Segalls reaktion torde till såväl utformning som duration ha betingats av
drag inom hennes psykiska konstitution, vilka tillsammantagna kunde karakteriseras

470

som en viss psykisk sårbarhet, vilken dock icke närmare undersökts och som, sedan
det konstaterats att de icke ensamma kunde göras ansvariga för hennes sjukdom,
icke kunde bedömas vara av större betydelse för de aktuella frågeställningarna.

Dessa slutsatser innebar att vad som inträffade den 4 oktober icke rätteligen
borde bedömas efter de medicinska följder händelserna medfört för en av de agerande.

Sammanfattningsvis avgav Schlaug det
»utlåtandet

att såvitt kan utläsas av föreliggande handlingar den incident, som inträffade
den 4 oktober 1968 och som väckt misstankar att tingsdomare Berggren genom
sitt sätt att då uppträda gjort sig skyldig till tjänstefel, enligt min mening inte till
alla delar kan tolkas såsom framgår av läkarintyg, utfärdat av dr Foltman och
yttrande, avgivet av socialstyrelsen, utan

att fastmera en medicinsk-psykiatrisk prövning utmynnar i slutsatsen att vad
som förevarit den 4 oktober 1968 måste ses i sitt större psykologiska sammanhang,
varvid det blir uppenbart, att de medicinsk-psykiatriska följderna av händelserna
icke kan läggas någon enskild person till last.»

Segall bemötte vad Berggren och Schlaug anfört samt hävdade att hennes hälsooch
sinnestillstånd före uppträdet icke varit sämre än att hon utan psykisk påföljd
kunnat mottaga i hyfsad form framförda påpekanden, instruktioner och anmärkningar
som varit berättigade. Segall sade slutligen, att hon — trots det psykiska
lidande som händelsen medfört för henne — icke framställde några skadeståndsanspråk.

I en den 17 november 1969 daterad åtalsinstruktion anförde JO Lundvik — efter
att först ha redogjort för vad som framkommit under utredningen i ärendet — följande.

Berggren har vidgått, att han vid tillfället i fråga talade till Segall med hög och
skarp röst samt att han slog handen i bordet med orden »nu tiger fru Segall». Han
har dock bestritt, att han uppträtt otillbörligt och att han orsakat psykisk ohälsa
hos Segall.

Genom de av Isberg och Andersson lämnade uppgifterna är klarlagt, att samtalet
till en början var lugnt. Av utredningen framgår, att Berggren så småningom
blev allt mer högljudd samt att samtalet kulminerade med att Berggren slog handen
i skrivbordet och yttrade »nu tiger fru Segall» eller något liknande. Berggrens uppgift,
att slaget gjordes med utsträckt hand och med handens lillfingersida mot bordet,
har inte vederlagts. Segalls påstående rörande Berggrens uppträdande efter
slaget i bordet — han skulle bl. a. ha ömsom knutit och öppnat händerna samt lyft
högra armen och med öppen hand hotat med slag mot hennes huvud — har icke
vunnit stöd av utredningen i målet.

Genom Berggrens av Isberg styrkta uppgifter är utrett, att Segall under samtalet
upprepade gånger föll Berggren i talet med olika inpass och att Berggren flera
gånger förgäves bad henne att vara tyst och låta honom tala färdigt. Att Berggren

471

under dessa förhållanden ansåg sig böra tillrättavisa Segall kan icke läggas honom
till last såsom fel. Isberg har uppgivit, att Berggren var högljudd men att Isberg
icke uppfattat Berggrens uppträdande som olämpligt eller hänsynslöst utan som
en adekvat tillrättavisning. Mot Isbergs utsaga står emellertid de uppgifter som
lämnats av domsagobiträdena. De har tydligen blivit mycket obehagligt berörda
av Berggrens uppträdande och reagerat kraftigt häremot. Deras uppgifter är målande.
(Åkergren: »Berggren hade varit hemskt upprörd och uppträtt mycket obehärskat.
— Han hade bl. a. skrikit »tig» så att det dånade.» Andersson: »Berggren
skrek. När det var som värst var han så upprörd, att han hackade och stammade.»
Åström: »Han skrek nästan oupphörligt.» Nordlund: »Berggren var väldigt högljudd.
Jag har aldrig tidigare hört en människa med den rösten.») Vad domsagobiträdena
särskilt anfört om slaget i bordet och uppmaningen till Segall att vara
tyst tyder med bestämdhet på att slaget var mycket kraftigt och att uppmaningen
framfördes med avsevärd röststyrka. Aminoffs anmärkning om de akustiska förhållandena
i tingshuset — vilka rimligen bör ha varit kända av domsagobiträdena
och av dem ha tagits i beräkning — kan icke i större mån förtaga intrycket av
deras uppgifter. Utredningen ger enligt min mening klart vid handen, att Berggren
vid tillrättavisningen av Segall genom sitt skarpa tonfall och sin högljuddhet samt
genom slaget i bordet vida överskred gränserna för vad som kan anses godtagbart
i en dylik situation.

I omedelbar anslutning till uppträdet drabbades Segall av en långvarig och allvarlig
sjukdom. Utredningen ger enligt min mening stöd för antagande, att ett orsakssammanhang
föreligger mellan Berggrens handlande vid tillfället i fråga och
Segalls sjukdom. Berggren har haft anledning räkna med att hans uppträdande
skulle kunna få till följd att Segall drabbades av illamående, huvudvärk eller liknande
obehag av mera kortvarig natur. Däremot har han svårligen kunnat förutse,
att hans handlande skulle få så svåra och långvariga följder som faktiskt blev fallet.
Jag anser mig därför icke böra lägga Berggren till last, att han skulle ha visat oaktsamhet
i förhållande till den slutliga effekten av hans handlande. Jag gör med andra
ord icke gällande, att Berggren av oaktsamhet åsamkat Segalls sjukdom. Tillämpning
av 3 kap. 8 § brottsbalken ifrågasätts sålunda icke från min sida.

För en domare är det emellertid, liksom för varje annan ämbetsman, en tjänsteplikt
att iakttaga ett korrekt uppträdande gentemot underlydande. Tillsägelser och
tillrättavisningar får väl framföras, när förhållandena gör sådana påkallade, men
de måste framföras med besinning. Såsom jag redan antytt finner jag, att Berggren
vid tillrättavisningen av Segall vida överskridit gränserna för vad som härvid kan
anses godtagbart. Berggren måste anses ha härigenom åsidosatt sin tjänsteplikt
och alltså gjort sig skyldig till tjänstefel. Med hänsyn till att Berggren bestritt, att
han uppträtt otillbörligt, anser jag mig icke kunna underlåta att väcka åtal mot
honom.

Jag beslutar sålunda att åtal skall väckas mot Berggren för följande gärning:

Berggren har vid tillrättavisning av Segall den 4 oktober 1968 använt ett skarpt
tonfall och en mycket hög röst. Uppträdet kulminerade med att Berggren med stor

472

kraft slog handen i bordet och röt eller skrek »nu tiger fru Segall» eller något liknande.
Genom vad som förevarit har Berggren åsidosatt sin tjänsteplikt.

Ansvar skall yrkas för tjänstefel jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken. Åtalet skall
väckas vid Svea hovrätt.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog JO åt byråchefen Per Lundbergh att
väcka och utföra åtal mot Berggren för tjänstefel i enlighet med instruktionen.

Vid huvudförhandling inför hovrätten hördes Segall, som biträdde åtalet, som
målsägande samt ägde vittnesförhör rum med Isberg, Åkergren, Åström, Andersson,
Nordlund och Sundell.

Hovrätten yttrade i dom den 27 maj 1970, efter att ha redogjort för parternas
yrkanden och den förebragta bevisningen:

Av Berggrens egna uppgifter samt utredningen i övrigt framgår följande: Berggren
uppsökte Solvig Segall på morgonen den 4 oktober i hennes tjänsterum på
domsagan för att resonera om förandet av listan över förordnanden av offentliga
försvarare. Samtalet mellan dem fördes till en början i lugn ton. Så småningom
blev emellertid Berggren allt mer högljudd och utbrast samtidigt som han slog handen
i Solvig Segalls skrivbord »nu tiger fru Segall» eller något liknande.

Av de i målet hörda domsagobiträdenas vittnesmål framgår, att Berggren vid
tillfället talat med mycket hög röst och använt ett skarpt tonfall samt att slaget
i bordet utdelats med avsevärd kraft. Flera av dessa vittnen ha förklarat att de känt
sig illa berörda av Berggrens uppförande.

För Berggren, liksom för varje annan ämbetsman, är det en tjänsteplikt att uppträda
hänsynsfullt mot honom underställd personal. Vid bedömande huruvida Berggren
genom sitt uppträdande mot Solvig Segall åsidosatt vad som i sådant hänseende
ålegat honom bör beaktas att Solvig Segall, enligt vad utredningen ger vid handen,
under samtalet upprepade gånger fallit Berggren i talet med olika inpass samt att
Berggren flera gånger förgäves bett henne hålla tyst och låta honom tala färdigt.
Berggrens stigande irritation är därför förklarlig. Ostridigt är att Berggren såväl
före som efter det med åtalet avsedda tillfället städse uppträtt så att ett gott förhållande
rått mellan honom och övrig personal.

Med hänsyn till det nu anförda finner hovrätten vad Berggren låtit komma sig
till last icke vara av beskaffenhet att för honom medföra ansvar.

I domslutet lämnades åtalet utan bifall. Statsverkets kostnad för försvaret av
Berggren ävensom för Segalls och vittnenas inställelse skulle stanna på statsverket.
Segall skulle själv stå sina kostnader å målet.

Domen har vunnit laga kraft.

473

I anledning av missnöje med avtalsuppgörelse har två lotsar vägrat att lotsa i
vedertagen ordning men förklarat sig beredda utföra lotsning genom att meddela
befälhavaren erforderliga anvisningar i enlighet med föreskrift i lotsförordningen.
Fråga om lotsarna därigenom åsidosatt tjänsteplikt och om den omständigheten,
att förfarandet rekommenderats av en distriktsnämnd inom Iotsförbundet, befriade
lotsarna från ansvar

I samband med viss omorganisation av lotsväsendet slöts den 31 mars 1966
två avtal mellan statens avtalsverk och Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion
om anställnings- och arbetsvillkor för lotsar inom sjöfartsverket.
Avtalen godkändes av riksdagens lönedelegation den 27 april 1966 och av
Kungl. Maj:t den 29 april 1966.

Vid ifrågavarande tid hade 16 § i 1937 års lotsförordning följande, ursprungliga
lydelse.

Vid lotsning åligger det kronolots att giva fartygsbefälhavaren de anvisningar,
som med hänsyn till farvattnets beskaffenhet erfordras för fartygets säkra framförande,
ävensom att förvissa sig om att de givna anvisningarna bliva riktigt uppfattade.
Lotsen må rikta sina anvisningar direkt till rorsmannen eller annan till
besättningen hörande person, därest befälhavaren icke däremot framställer erinran.
Befälhavaren har att svara för fartygets manövrering. När kurs skall styras
efter kompass, åligger det lotsen att angiva den magnetiska kursen och befälhavaren
att tillämpa förefintlig deviation på nämnda kurs. Vill befälhavaren avlägsna
sig från plats, därifrån befälet utövas, skall han dessförinnan för lotsen tillkännagiva,
vem som under hans frånvaro är ansvarig för manövreringen.

Svenska Dagbladet innehöll den 20 maj 1966 en artikel under rubriken »Hård
tolkning av lotsparagraf stoppar tankbåt». Enligt artikeln hade vissa lotsar i strid
mot tidigare tillämpad praxis förklarat sig numera vägra att befatta sig med annat
än lotsat fartygs navigering, med påföljd bl. a. att en brittisk tanker nödgats ankra
utanför Landsort. Enligt tidningsartikeln gällde det en aktion rörande lotsarnas
löner; lotsarna ifråga hade »satt hårt mot hårt när det gäller tolkningen av paragraf
16 i lotsförordningen».

I anledning av tidningsartikeln beslöt JO Bexelius att inhämta yttrande från
sjöfartsstyrelsen. Efter hörande av statstjänstemannaförbundet, Iotsförbundet, lotsdirektören
i mellersta distriktet, lotsen vid Mälarens lotsplats Anders Bagge och
lotsen vid Dalarö lotsplats Siger Munthe inkom sjöfartsstyrelsen med yttrande den
7 juli 1966. Av yttrandet framgick, att sjöfartsstyrelsen hos överåklagaren i Stockholm
gjort framställning om åtal mot Bagge och Munthe för anstiftan till tjänstefel
men i övrigt avsåg att låta bero vid en allvarlig erinran till vederbörande lotsar.

Lotsdirektören i mellersta distriktet L. T. Ericsson lämnade i sitt yttrande till
sjöfartsstyrelsen följande redogörelse för det i tidningsartikeln avsedda fallet.

Det brittiska tankfartyget »Valutina» om c:a 28 000 ton d. w., som var destinerat
till Nynäshamn med full last av oljor, kallade lots utanför Landsort den 19
maj på morgonen. Lotsen K. H. Karlsson meddelade emellertid befälhavaren vid
ombordkomsten, att han endast komme att lotsa »enligt 16 § lotsförordningen»

474

och ej enligt den praxis, som tidigare iakttagits. Befälhavaren fann detta så otillfredsställande,
att han då lät ankra fartyget söder om Landsort. Lotsen lämnade
därefter fartyget.

I anledning av lotsarnas aktion som igångsattes i början av »långhelgen» den
19—22 maj förklarade sjöfartsstyrelsen lotsarnas agerande som klart tjänstefel,
varom de underrättades den 19 på kvällen. Den 20 på morgonen beordrade överlotsen
Hans Sjöblom lotsen P. Wigsten, som då var först i tur, att utföra lotsningen
av »Valutina» till Nynäshamn. Denne vägrade dock att bryta mot aktionen
och utföra lotsningen som den normalt bort ske. Då det var bekant att lotsen ej
skulle bli emottagen å »Valutina» under dessa förhållanden, var det självfallet ej
heller någon mening att lotsen inställde sig ombord. Fartyget låg därför tillsvidare
kvar. Lördagen den 21 meddelade fartygets mäklare i Nynäshamn att läget för
»Valutina» började inge bekymmer, då fartyget hade bunkers kvar för högst ett
dygn. överlotsen Hans Sjöblom beordrades under förmiddagen samma dag av
mig, sedan också Generaldirektören uttalat sig härför, att ombesörja lotsningen
av fartyget, vilket också skedde. »Valutina» anlöpte Nynäshamn under eftermiddagen
den 21 maj efter drygt två dygns försening genom lotsarnas aktion.

Vidkommande bedömningen av lotsarnas handlande anförde Ericsson:

I den aktuella aktionen synes de lotsar, vilka solidariserade sig med denna, ha
trott sig kunna frångå praxis i lotsningen och tillämpa 16 § i lotsförordningen enligt
deras egen bokstavliga tolkning med lämnande endast av anvisningar för fartygens
vägledning, utan att, som de förmenade, åsidosätta vad som enligt sagda
författningsrum åvilade dem att fullgöra. Lotsningstjänsten kan emellertid utövas
endast på ett sätt och det är enligt den ordning hittills varit praxis i såväl Sverige
som i övriga länder, där lotsning bedrives. Härom råder knappast heller några
delade meningar. Ett frångående av denna praxis innebär också helt klart att befälhavarna
blir sämre betjänade i fartygens vägledning. Då det i regel är fråga om
trånga farvatten, där lotsningstjänsten förekommer, är det uppenbart, att det förfarande,
som tillämpats av lotsarna under ifrågavarande aktion, har inneburit
ökade risker för fartygens säkra framförande. Vad gäller de större fartygen och
då särskilt tankfartygen med de konsekvenser oljeutsläpp i samband med haveri
kan föra med sig, utgör ett dylikt framförande i skärgården ett knappast ansvarsförenat
risktagande. Man måste bl. a. beakta att befälhavarna eller befälet i övrigt
å fartygen ej alltid är tillräckligt förtrogna med förfarandet vid navigering i
skärgård. I vissa situationer kan agerandet otvivelaktigt rubriceras som allmänfarlig!.
Det är i beaktande härav klart att det frångående av praxis som nu förekommit
i lotsningsverksamheten är klart i strid också med den anda och mening
som kommer till uttryck i 16 § lotsförordningen.

I anledning av innehållet i lotsdirektörens skrivelse anhöll JO Bexelius därefter,
under åberopande av 42 § i instruktionen för sjöfartsverket, att överåklagaren
i Stockholms åklagardistrikt skulle låta verkställa förundersökning till utrönande
huruvida Karlsson och Wigsten gjort sig skyldiga till tjänstefel av beskaffenhet
att böra beivras. Förundersökningsprotokoll inkom den 9 juni 1967. Nytt
yttrande inhämtades därefter från sjöfartsstyrelsen, och påminnelser inkom från
Karlssons och Wigstens försvarare, advokaten Olle Kindblom.

Enligt förundersökningsprotokollet vitsordade såväl Karlsson som Wigsten, att
de vägrat att utföra lotsningen av »Valutina» på normalt sätt men bestred ansvar

475

på den grund att de varit villiga att »paragraflotsa», och att mera än så ej kunnat
krävas av dem.

I skrivelse den 10 augusti 1967 uppdrog JO Bexelius åt åklagarmyndigheten i
Stockholms åklagardistrikt att vid Stockholms rådhusrätt väcka och utföra åtal
mot Karlsson och Wigsten för tjänstefel med åberopande av 20 kap. 4 § brottsbalken.
I skrivelsen anfördes bl. a. följande.

Den s. k. paragraflotsningen måste bedömas som ett medvetet och otillbörligt
försök att framtvinga en ändring av statsmakternas beslut rörande lönesättningen
och organisationen. Med hänsyn till att aktioner av detta slag är ägnade att rubba
förutsättningarna för det nya systemet med kollektivavtal är det nödvändigt, att
samhället med kraft reagerar mot dylika yttringar av fackligt självsvåld.

Frågan om Bagges och Munthes förfarande bör beivras genom åtal har redan
genom sjöfartsstyrelsens försorg förts under åklagarmyndighetens prövning, varför
någon åtgärd från min sida ej är påkallad i anledning därav.

Beträffande Karlsson och Wigsten är utrett, att de i en situation, då skyldighet
att lotsa förelåg, vägrade att lotsa i hävdvunna former, samt att detta — då befälhavaren
vägrade att acceptera paragraflotsningen — medförde ett avsevärt
dröjsmål för fartyget »Valutina». Härigenom åsidosatte de i sådan grad vad som
enligt gällande författningar och tjänstens beskaffenhet ålåg dem, att de enligt min
mening gjorde sig skyldiga till straffbart tjänstefel. Med hänsyn till att deras vägran
ingick i en samfälld aktion avsedd att utöva otillbörliga påtryckningar mot
statsmakterna och till de kännbara olägenheter som vållades fartygets ägare och
befraktare finner jag det ofrånkomligt, att de begångna felen beivras genom åtal
inför domstol.

I enlighet därmed väckte kammaråklagaren Lars Ringberg vid Stockholms rådhusrätt
åtal mot Karlsson och Wigsten för tjänstefel. Åtal väcktes även mot Munthe
och Bagge för medhjälp till tjänstefel, varvid åklagaren åberopade, att Munthe
och Bagge — såsom ett led i strävan att oaktat den defintiva karaktären av avtalen
mellan avtalsverket och Tjänstemännens centralorganisation omedelbart
framtvinga ändrade villkor för lotsarna — uppmanat lotsarna att med frångående
av praxis endast giva fartygens befälhavare anvisningar rörande fartygens navigering
och att icke under några förhållanden taga befattning med manövreringen.

De tilltalade bestred åtalet. De gjorde i första hand gällande, att Karlssons och
Wigstens vägran att lotsa annorledes än som »paragraflotsning» utgjort deltagande
i en facklig stridsåtgärd efter beslut av arbetstagarförening, nämligen beslut den
11 maj 1966 av distriktsnämnden i mellersta lotsdistriktet av lotsförbundet, och
att vid sådant förhållande vad som lades Karlsson och Wigsten till last jämlikt 20
kap. 4 § sista stycket brottsbalken icke vore att anse som tjänstefel. I andra hand
påstod de tilltalade, att Karlssons och Wigstens vägran att utföra lotsning annorledes
än såsom »paragraflotsning» icke kunde betraktas såsom tjänstefel, enär
lotsning i annan ordning än i enlighet med vad som föreskrevs i 16 § lotsförordningen
ej kunnat avkrävas dem.

Här må anmärkas att lotsförbundet enligt dess stadgar är en sammanslutning
av lotsar inom sjöfartsverket med uppgift att tillvarataga och främja medlemmarnas
gemensamma ekonomiska, sociala och andra fackliga intressen. Förbundet är

476

genom Statstjänstemannaförbundet anslutet till Tjänstemännens Centralorganisation.
Förbundets centrala verksamhet utövas genom förbundsmötet och förbundsstyrelsen.
Förbundets lokala verksamhet utövas inom sex distrikt, sammanfallande
med lotsdistrikten, av distriktsmöte, distriktsnämnd och lokalföreningar. Enligt
förbundets stadgar åligger det distriktsnämnd att främja medlemskontakten, informations-
och studieverksamheten inom distriktet samt verkställa utredning i
lokala frågor. Vidare har distriktsnämnd att behandla ärenden, som hänskjutits
till nämnden så ock ärenden och motioner som skall förekomma på ordinarie distriktsmöte.

Rådhusrätten utlät sig i dom den 25 oktober 1968 sålunda:

Vad först beträffar frågan om innebörden och omfattningen av lotsarnas skyldigheter
under lotsning vid i målet ifrågakomna tid har de tilltalade vitsordat, att
det föreligger långvarig och fast svensk och internationell praxis, enligt vilken lots
vid utförande av sin tjänst ger anvisningar rörande såväl fartygets navigering som
dess manövrering, vilka anvisningar — trots att fartygschefen alltid bär det yttersta
ansvaret för fartygets framförande — ofta och särskilt i fråga om större fartygs
framförande i trängre leder är ur säkerhetssynpunkt ofrånkomliga.

Den praxis som sålunda utbildat sig har uppenbarligen inneburit en för lotsningsuppgiftens
behöriga fullgörande nödvändig anpassning till de krav som utvecklingen
inom sjöfarten ställt på lotsningen, och de tilltalade har också i målet
förklarat såsom sin uppfattning att lotsning numera i realiteten över huvud ej kan
utföras på annat sätt än som sker enligt denna praxis. Det måste mot bakgrunden
av det sagda anses att — oaktat § 16 lotsförordningen kom att behålla en lydelse
som ej återspeglade denna praxis ■— för lotsarna uppkommit skyldighet att lotsa
i de former, som de av utvecklingen betingade ändrade förhållandena krävt och
som vunnit hävd.

Karlsson och Wigsten har följaktligen genom att vägra att lotsa i hävdvunna
former ej iakttagit vad som enligt tjänstens beskaffenhet ålegat dem.

Enligt rådhusrättens mening måste vad stadgarna innehåller om Lotsförbundet
och de organ genom vilka förbundet utövar sin verksamhet anses utvisa, att distriktsnämnden
varken ur synpunkten av representativitet eller i anseende till sammansättning
och uppgifter utgör arbetstagarförening i den mening som detta begrepp
får antagas ha i 20 kap. 4 § sista stycket brottsbalken. Nämnden framstår
ej heller enligt stadgarna såsom överhuvudtaget behörigt beslutande organ för arbetstagarförening.

Emellertid saknas med hänsyn till vad Karlsson och Wigsten i målet uppgivit
anledning antaga annat än att Karlsson och Wigsten uppfattat distriktsnämnden
såsom arbetstagarförening i nyss angiven mening och att för dem den av nämnden
utlysta paragraflotsningen framstått såsom av behörig arbetstagarorganisation beslutad
facklig stridsåtgärd, i vilken de av solidaritets- och lojalitetsskäl varit förpliktade
att deltaga. Det bör i detta sammanhang beaktas att enligt vad utredningen
i målet visar samma dag som Wigsten vägrade att lotsa Valutina annorlunda
än såsom paragraflotsning alla övriga på lotsstationens turlista upptagna lotsar
eller ytterligare åtta lotsar intog samma ståndpunkt.

Vid nu angivna förhållanden finner rådhusrätten Karlsson och Wigsten icke genom
vad mot dem förekommit övertygade om förfarande, som kan för dem medföra
ansvar för tjänstefel.

Åtalet mot Karlsson och Wigsten ogillades alltså av rådhusrätten. Beträffande

477

Munthe och Bagge bifölls däremot åtalet, emedan rådhusrätten fann, att de främjat
vad av åklagaren förts Karlsson och Wigsten tili last såsom tjänstefel och vid
distriktsnämndens sammanträde insett, såväl att nämnden ej utgjorde arbetstagarförening
i lagens mening som att sådan stridsåtgärd som beslutet avsåg gällde fråga
som föll utom ramen för nämndens uppgifter och behörighet.

I skrivelse till överåklagaren den 11 november 1968 uppdrog JO Bexelius åt
åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt att i Svea hovrätt fullfölja talan
mot Karlsson och Wigsten. I skrivelsen anfördes bl. a.:

Bestämmelserna om ansvar för tjänstefel utgår från en mycket sträng syn på
den enskilde tjänstemannens tjänsteplikt. Begås något som objektivt sett är ett
fel, skall det leda till ansvar vare sig det berott på försummelse, oförstånd eller
oskicklighet. Vid en villfarelse räcker det inte med att tjänstemannen handlat efter
vad han trott vara det riktiga. Avgörande blir inte vad han insett utan vad han
bort inse. I föreliggande fall gällde det en stridsåtgärd med mycket allvarliga konsekvenser
för sjöfarten. Det måste i ett sådant fall begäras av tjänstemannen att
han övertygar sig om att det verkligen föreligger ett giltigt beslut från arbetstagarförcningen
och att beslutet är tillämpligt på honom innan han deltar i den stridsåtgärd
som påstås utlyst av föreningen. Eljest hamnar man i ett läge där allsköns
mellanformer mellan organisationsmässiga och vilda stridsåtgärder blir straffrättsligt
osanktionerade. De former, under vilka meddelandet om stridsåtgärden kom
till Karlssons och Wigstens kännedom, hade enligt min mening bort föranleda dem
att ta kontakt med lotsförbundet för att få ett auktoritativt besked i saken, innan
de började tillämpa stridsåtgärden. De hade så mycket större anledning att göra
det som det var fråga om en stridsåtgärd som uppenbarligen ligger utom det tilllåtnas
gränser. Om de vidtagit den åtgärden, hade de fått veta att det inte var
fråga om någon organisationsmässig stridsåtgärd utan om en okontrollerad stridsåtgärd
som det var tjänstefel att ansluta sig till. Deras försummelse kan inte betraktas
som så obetydlig att den på grund härav inte bör föranleda ansvar.

Bestämmelsen om frihet från ämbetsansvar för deltagande i facklig stridsåtgärd
betecknar ett undantag från den grundläggande regeln om straffrättsligt ansvar för
åsidosättandet av tjänsteplikt och skall som sådan tolkas och tillämpas restriktivt.
Rådhusrättens ogillande av åtalet mot Karlsson och Wigsten innebär en extensiv
tillämpning som inte bör godtagas. Med hänsyn till frågans principiella vikt bör
den bringas under hovrättens prövning.

Rådhusrättens dom överklagades vidare av Munthe och Bagge, vilka yrkade
frikännande.

Hovrättens dom i målet meddelades den 24 juni 1969. Härvid ogillades åtalet
mot Bagge och Munthe jämlikt 20 kap. 11 § andra stycket brottsbalken, sedan
hovrätten konstaterat att åklagaren ej påstått att Bagge och Munthe genom sitt i
målet påtalade handlande åsidosatt sin tjänsteplikt. Beträffande Karlsson och Wigsten
fann hovrätten i likhet med rådhusrätten, att Karlsson och Wigsten genom sin
vägran att lotsa i hävdvunna former ej iakttagit vad som enligt tjänstens beskaffenhet
ålegat dem och att distriktsnämnden ej var att betrakta såsom sådan arbetstagarförening
som avses med stadgandet i 20 kap. 4 § sista stycket brottsbalken.
Emellertid uttalade hovrätten vidare:

Vad härefter angår spörsmålet om Karlssons och Wigstens gärningar kan till -

478

räknas dem som tjänstefel är förutsättning härför att försummelse, oförstånd eller
oskicklighet kan läggas dem till last såväl i fråga om deras skyldighet att lotsa
på visst sätt som i fråga om stridsåtgärdens bristande laglighet. I det förra hänseendet
har Karlsson och Wigsten varit medvetna om att de brutit mot långvarig
och fast praxis och de har vägrat att vidtaga åtgärder som de insett vara ur säkerhetssynpunkt
ofrånkomliga. Vad gäller stridsåtgärdens laglighet hade det redan
med hänsyn till utformningen av distriktsnämndens beslut samt till den agitation
som föregått beslutet ålegat Karlsson och Wigsten att, exempelvis hos lotsförbundet,
undersöka huruvida de hade rätt att ställa sig nämndens beslut till efterrättelse.
Någon sådan undersökning har de icke gjort.

Då Karlsson och Wigsten således måste anses av försummelse, oförstånd eller
oskicklighet ha åsidosatt vad dem ålegat enligt tjänstens beskaffenhet, är de förvunna
till tjänstefel.

Karlsson och Wigsten dömdes sålunda av hovrätten för tjänstefel, vardera till
femton dagsböter.

Karlsson och Wigsten fullföljde talan till högsta domstolen med yrkande, att
åtalet mot dem måtte ogillas.

I dom den 5 maj 1970 fastställde högsta domstolen (JustR:n Alexandersson,
Fredlund och Brundin) hovrättens domslut i ansvarsfrågan. Följande domskäl anfördes.

Distriktsnämnden i mellersta lotsdistriktet beslöt vid sammanträde den 11 maj
1966 att rekommendera paragraflotsning.

Karlsson och Wigsten måste ha insett att de åsidosatte vad som ålåg dem enligt
tjänstens beskaffenhet och deltog i en med strejk jämförlig stridsåtgärd, när de
vägrade att utföra lotsning på annat sätt än som paragraflotsning.

Det måste vidare antagas ha stått klart för Karlsson och Wigsten att lotsförbundet
tog avstånd från åtgärden. Karlsson och Wigsten har emellertid i rättegången
hävdat att distriktsnämnden, som beslutat om stridsåtgärder var en arbetstagarförening
inom lotsförbundet eller i vart fäll av dem uppfattades såsom en sådan
förening.

Såsom domstolarna funnit kan distriktsnämndens beslut ej anses vara beslut av
arbetstagarförening som avses i 20 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken.

Såvitt framgår av utredningen fick Karlsson och Wigsten kännedom om distriktsnämndens
beslut genom muntligt besked från en av de lotsar som hade deltagit i
sammanträdet. Det är ej visat att beskedet innehöll annan upplysning än att lotsförbundets
medlemmar inom mellersta distriktet enligt beslutet skulle inleda paragraflotsning.
Ej heller kan Karlsson eller Wigsten anses ha haft anledning ifrågasätta,
huruvida beskedet riktigt återgav beslutets formulering eller innebörd.

I detta läge, där det alltså gällde för Karlsson och Wigsten att avgöra om de
skulle frondera mot lotsförbundet genom att deltaga i en aktion som dem veterligen
stred mot fredsplikten enligt gällande kollektivavtal, förelåg särskild anledning
för dem att undersöka, huruvida det var förenligt med deras tjänsteplikt att
rätta sig efter distriktsnämndens beslut. För den händelse motsättningen till lotsförbundet
gjorde det svårt för dem att vända sig dit med en förfrågan hade det
under dessa förhållanden legat nära till hands att gå till de bestämmelser i lotsförbundets
stadgar som rörde distriktsnämnden. Även andra möjligheter till upplysning
om karaktären av distriktsnämnden stod Karlsson och Wigsten till buds.
Särskilt med hänsyn till nu anförda förhållanden kan ej anses ursäktligt att Karls -

479

son och Wigsten — såsom de påstått — utgått från att en arbetstagarförening anordnat
stridsåtgärden.

I enlighet med det sagda föreligger ej sådana omständigheter i målet att bestämmelsen
i 20 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken är tillämplig. Karlsson och
Wigsten har därför gjort sig skyldiga till tjänstefel.

JustR:n Conradi och Welamson var av skiljaktig mening i ansvarsfrågan. Därvid
yttrade justitierådet Conradi:

Jag ansluter mig till vad som upptagits i Kungl. Maj:ts dom till och med det
stycke, som slutar med orden »formulering eller innebörd», och anför vidare: Distriktsnämnden
var ett organ inom den fackliga organisationen på arbetstagarsidan,
vars beslut Karlsson och Wigsten av solidaritets- och lojalitetsskäl måste antagas
ha känt sig uppfordrade att följa. I realiteten var lotsarnas aktion en organisationsmässig
stridsåtgärd, fastän de formella kraven inte uppfyllts. Det är inte troligt
att Karlsson och Wigsten över huvud taget reflekterade över om distriktsnämnden
var att anse som en förening eller ej. I vart fall bör det inte rimligen läggas
dem till last att de ej närmare undersökte frågan utan utgick från att nämnden
hade sett till att de nödvändiga formaliteterna iakttogs. I sammanhanget är inte
utan betydelse att det skulle ha varit mycket lätt för distriktsnämnden att åstadkomma
ett behörigt beslut enligt 20 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken. Nämnden
hade blott behövt besluta att bilda en förening av lotsarna i mellersta distriktet
med enkla stadgar, upptagande att syftet med föreningens verksamhet var att
tillvarataga medlemmarnas fackliga intresse och att styrelsen ägde besluta om
stridsåtgärd å föreningens vägnar, varefter de närvarande skulle ha valt distriktsnämnden
eller ett utskott därav till interimsstyrelse och denna styrelse skulle ha
fattat beslut om att paragraflotsning skulle tillämpas (jfr yttrande i lagrådet vid
tillkomsten av statstjänstemannalagen, NJA II 1965 s. 147 mitten). Det är klart
att detta beslut hade kunnat ådraga den nybildade föreningen skadeståndsskyldighet
jämlikt 8 § kollektivavtalslagen, men eftersom föreningen saknade tillgångar,
spelade skadeståndsskyldigheten ingen större roll.

Karlsson och Wigsten bör i enlighet med det sagda anses ha haft skäl att utgå
från att stridsåtgärden var anordnad av en arbetstagarförening. Det som lagts dem
till last i målet skall följaktligen inte tillräknas dem som försummelse, oförstånd
eller oskicklighet i tjänsten.

På grund av vad sålunda anförts prövar jag lagligt att, med ändring av hovrättens
dom i ansvarsfrågan såvitt gäller Karlsson och Wigsten, fastställa det slut
rådhusrättens dom därutinnan innehåller.

Justitierådet Welamson uttalade för sin del:

Jag instämmer i vad som upptagits i Kungl. Maj:ts dom till och med det stycke
som slutar med orden »formulering eller innebörd» och anför vidare: Att distriktsnämnden
för sin del intagit en ståndpunkt som stred mot den av lotsförbundets
centrala ledning intagna behöver inte i och för sig ha givit Karlsson och Wigsten
anledning till antagande att de inte kunde följa distriktsnämndens beslut. I betraktande
av den motsättning som rådde mellan lotsförbundets centrala ledning och
bland annat lotsar i mellersta lotsdistriktet synes det naturligt att Karlsson och
Wigsten inte ansett sig böra hos lotsförbundet efterhöra, huruvida de borde rätta
sig efter distriktsnämndens beslut. Distriktsnämnden var ett organ inom den fackliga
organisationen på arbetstagarsidan med särskild anknytning till det lotsdistrikt
Karlsson och Wigsten tillhörde, och de måste antagas ha av solidaritetsskäl känt

480

sig uppfordrade att följa dess beslut. Med hänsyn till den stämning som får antagas
ha rått bland landsortslotsama torde Karlsson och Wigsten överhuvud ha befunnit
sig i en situation, där kravet på lojalitet mot de närmaste arbetskamraterna
utövat ett betydande psykologiskt tryck. Jag finner det ursäktligt att de i denna
situation inte vidtagit åtgärder för att undersöka distriktsnämndens ställning och
karaktären av dess beslut. Vad som lagts Karlsson och Wigsten till last bör därför
enligt min mening inte föranleda ansvar för tjänstefel.

Skyddet för strejkrätten och för tjänstemans neutralitetsrätt

Ur Meddelande den 29 april 1969 från sjöfartsstyrelsen med anledning av lotskonflikt
antecknas följande. Förhandlingarna mellan statens avtalsverk och lotsförbundet
hade strandat inför den av regeringen tillsatte förlikningsmannen den 29
april. Av lotsförbundet tidigare varslad strejk skulle träda i kraft den 30 april.
Sjöfartsstyrelsen meddelade att lotsar, som inte tillhörde lotsförbundet, inte torde
komma att delta i strejken och att lotsningstjänst därför beräknades kunna lämnas
sjöfarten, även om det måste ske i begränsad omfattning. Läget illustrerades genom
en organisationsplan.

I en skrift som kom in hit den 8 maj 1969 begärde lotsförbundet JO:s prövning
av om den omfördelning av tjänstgöringsuppgifterna som sjöfartsstyrelsen beslutat
i anledning av konflikten var förenlig med den neutralitetsrätt som enligt 17 §
statstjänstemannalagen tillkommer tjänsteman som står utanför konflikten. En rad
exempel lämnades på hur tjänstgörings- och semesterlistorna vid olika lotsplatser
omarbetats för kvarvarande lotsar. Vidare påtalades att en biträdande lotsplatschef
fått överta uppgiften som trafikassistent, vilken aldrig tidigare ålegat honom, och
att båtmän beordrats fullgöra sådana lots åliggande uppgifter som att transportera
passagerare, mäklare, mönstringsförrättare m. fl. till ankrat fartyg. Åtskilliga andra
exempel gavs på hur tjänstemän inom sjöfartsverket fått sina arbetsuppgifter förändrade
i väsentliga hänseenden. Genom en skrift som kom in hit den 26 juni 1969
kompletterade lotsförbundet med ytterligare exempel på vad förbundet uppfattade
som kränkning av neutralitetsrätten.

Västra Lotssektionen av lotsföreningen, som inte omfattades av konflikten, begärde
i en skrift som kom in hit den 19 maj 1969 JO:s uttalande huruvida vissa av
sjöfartsstyrelsen företagna omdisponeringar av personal på grund av konflikten
var förenliga med neutralitetsreglema.

Sedan Svenska Lokmannaförbundet varslat om strejk m. m., trädde stridsåtgärdema
i kraft den 8 maj 1969 kl. 24.00. De upphörde den 10 maj 1969 kl. 24.00.
Enligt statens järnvägars konfliktmeddelande nr 4 den 5 maj 1969 hade olika åtgärder
beslutats för att begränsa verkningarna av strejken och anpassa tjänst -

481

göringen för icke strejkande efter gällande neutralitetsregler. Bl. a. upphävdes
gällande turlistor och förordnades om övergång till dagbeordring intill dess nya,
tillfälliga turlistor upprättats.

I anledning av ett tidningsuttalande som en representant för statens järnvägar
hade gjort inför lokmannaförbundets strejk begärde Welin en undersökning från
JO:s sida. Han tydde uttalandena så att man från statens järnvägars sida var beredd
att sätta in extrapersonal, ändra eventuella arbetstider samt beordra övertidsarbete
för icke strejkande lokpersonal. Enligt Welin skulle detta vara att använda icke
strejkande personal som strejkbrytare.

Ställföreträdande JO Wennergren, som tog del av statens järnvägars konfliktmeddelanden
nr 1—18 från tiden 30.4.1969—8.5.1969, anförde vid ärendets avgörande
30.12.1969.

I anledning av att lotsförbundet i sin första skrift hemställde att JO, om JO ansåg
det möjligt, omgående skulle upplysa sjöfartsstyrelsen om skyldigheten att respektera
neutralitetsrätten och av att förbundet begärde ett snabbt ingripande, bör inledningsvis
nämnas att JO av principiella skäl undviker att ingripa under pågående
konflikt, om det inte erfordras med hänsyn till att uppenbara fel begås av myndighet
eller tjänsteman.

Fråga är om innebörden och omfattningen av kvarvarande tjänstemans neutralitetsrätt
och däremot svarande inskränkningar i arbetsgivarens rätt att leda och
fördela arbetet. Det grundläggande stadgandet finns i 17 § statstjänstemannalagen.
En tjänsteman är i princip inte skyldig att utföra arbete som är föremål för strejk
och skall alltså i princip inte beordras till sådant arbete. Han skall dock — och får
alltså beordras — fullgöra sina vanliga tjänsteåligganden och skyddsarbete. Stadgandet
är alldeles icke lättolkat. Det är framför allt begreppen »arbete som är föremål
för strejk» (oneutralt arbete) och »sina vanliga tjänsteåligganden» som vållar
svårigheter i tillämpningen. Men också begreppet skyddsarbete har visat sig svårbemästrat.
Vidare synes viss osäkerhet råda om huruvida arbetsgivarmyndigheten
kan ta tjänstemän i anspråk för oneutralt arbete om de frivilligt ställer sig till förfogande.

Stadgandet om tjänstemans neutralitetsrätt kan härledas till ett förslag som den
s. k. trettonmannakommissionen framlade 1934 (SOU 1934: 16). Det gick ut på
att vid arbetsinställelse arbetsledare, tjänsteman eller därmed jämställd ej skulle
vara pliktig att utom de göromål, som eljest fullgjordes av honom, utföra annat
arbete än skyddsarbete, ändå att han förbundit sig därtill. I motiven (betänkandet s.
66) anfördes bl. a. som utgångspunkt att en anställd, som under konflikt stannar
kvar i arbetet, inte bryter sin neutralitet genom att överta en funktion, som han
inte tidigare fyllt, såframt en sådan omläggning av arbetet ligger inom ramen av de
plikter, som åligger honom enligt anställningsavtalet.

Frågan fick särskild betydelse för arbetsledare o. 1., eftersom deras anställningsavtal
i allmänhet inte innehöll någon närmare specifikation av deras åligganden
och det från arbetsgivarsidan gjordes gällande att de skulle helt stå till förfogande
16 —Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

482

även för utförande av oneutralt arbete. Kommissionen ansåg emellertid denna
inställning obillig och ville med en tvingande rättsregel göra även ett åtagande att
utföra oneutralt arbete under konflikt overksamt.

Trettonmannakommissionens förslag ledde inte till lagstiftning. Frågan om
tjänstemans neutralitetsrätt togs upp ånyo i betänkandet »Statstjänstemäns ställning
vid arbetskonflikter» (SOU 1939:19). Där föreslogs bl. a. en bestämmelse om
att arbetsinställelse inte skall inverka på tjänstemans skyldighet att utföra de göromål
som eljest fullgörs av honom och att tjänsteman, som har att utföra arbete av
samma slag som det, i fråga varom arbetsinställelse vidtagits, inte skulle ha att
fullgöra tjänstgöring utöver fastställd arbetstid, om dylik utökad tjänstgöring direkt
föranleddes av arbetsinställelsen. I motiven (s. 57) anfördes inledningsvis att synnerligen
vida gränser i allmänhet uppdragits för statstjänstemännens tjänstgöringsskyldighet.
Genom instruktionsbestämmelsernas generella avfattning hade möjlighet
lämnats öppen att ta tjänstemännens tjänstgöringsskyldighet i anspråk vid arbetskonflikt.
Det ansågs emellertid principiellt befogat att statstjänstemännen tillerkändes
rätt att inta en neutral ställning vid arbetskonflikt.

Stadgandet i 17 § statstjänstemannalagen bör naturligen läsas mot bakgrund av
vad som sägs i 10 § samma lag om statstjänstemans tjänstgöringsskyldighet och
tjänsteåligganden, enkannerligen föreskriften där att tjänsteman oberoende av fastställd
arbetsfördelning skall lämna det biträde som förman bestämmer. Neutralitetsrätten
är att se som en inskränkning i denna arbetsgivarens tämligen suveräna
rätt att fördela och omfördela arbetsuppgifterna mellan befattningshavarna. I motiven
till 17 § statstjänstemannalagen (prop. 1965: 60 s. 115) sägs att avsikten inte
är att neutralitetsrätten skall begränsa offentlig arbetsgivares principiella frihet att
även under konflikt företa omgruppering av tjänstemän. Arbetsgivaren skall vidare
vara oförhindrad att under konflikt öka tjänstgöringstiden utöver den normala för
utomstående tjänstemän på grund av annan omständighet än konflikten, exempelvis
sjukdomsfall eller tillfällig ökning av antalet inkommande ärenden. Däremot
skall myndigheten inte få beordra tjänstemännen att på övertid fullgöra sådant
arbete som förut utförts av strejkande. Slutligen sägs att det ligger i sakens natur
att myndighet i tveksamma fall bör iakttaga återhållsamhet när det gäller att under
konflikt utsträcka tjänstgöringsskyldigheten för tjänsteman, som står utanför konflikten.

Av motiven kan sålunda utläsas att arbetsgivarmyndigheten även under konflikt
behåller sin rätt att leda, fördela och omfördela arbetet. Rätten får dock inte utövas
så att tjänstemännens neutralitetsrätt träds för när. Sådana organisationsåtgärder får
m.a.o. inte vidtas som innebär att någon åläggs utföra oneutralt arbete. Gränsen
mellan oneutralt och neutralt arbete kan dock vara svår att urskilja. Sammanställer
man 1965 års motivuttalanden med 1939 års förslag, kommer man fram till att
en tjänsteman, som har att utföra arbete av samma slag som det, beträffande vilket
arbetsinställelse vidtagits, väl får beordras till sådant arbete men att arbetsgivaren
inte får sträcka sig därhän att tjänstemannen åläggs utföra det också utöver ordinarie
arbetstid.

483

En lots torde alltså även under pågående arbetskonflikt kunna beordras lotsa
och en lokförare beordras att föra lok, allt enligt de organisationsplaner arbetsgivannyndigheten
inom rimliga gränser bestämmer, även om dessa innefattar omläggning
av räjonger, turer m. m. För att övertidsarbete skall kunna beordras dem
under arbetskonflikten fordras däremot att någon annan omständighet än arbetskonflikten
vållar behov av sådan arbetsinsats. I enlighet med det sagda synes någon
kritik inte kunna riktas mot sjöfartsstyrelsen för att styrelsen omgrupperade lotsar
mellan lotsstationerna eller mot statens järnvägar för att tur- och tjänstgöringslistorna
för lokförarna omdisponerades.

En naturlig strävan gör sig under arbetskonflikt gällande hos arbetsgivarmyndigheten
att med alla till buds stående organisatoriska medel söka hålla den verksamhet
i gång för vilken myndigheten bär ansvaret. Denna strävan markeras måhända
på den offentliga tjänstens område på ett alldeles särskilt sätt genom att arbetsgivarmyndigheten
inte svarar för förhandlingarna och stridsåtgärderna mellan staten
och arbetstagarorganisationerna och lätt upplever sig själv som ett slags tredje man.
Myndigheten kommer härigenom att koncentrera sin uppmärksamhet på den driftsmässiga
sidan av situationen och på de olika åtgärder som kan vidtas för att hålla
verksamheten vid makt. Det finns en risk för att arbetsgivarmyndigheten i sin ambition
att fullgöra sin samhällsfunktion blir benägen att utnyttja sin organisationsmakt
till det yttersta och att ge begreppet »vanliga tjänsteåligganden» (och
neutralt arbete) extensivast möjliga tolkning. Det ligger nära till hands för myndigheten
att som sägs i 1934 års betänkande anse att en anställd inte bryter sin
neutralitet genom att överta en funktion, som han inte tidigare fyllt, under förutsättning
att omläggningen av arbetet ligger inom ramen för de allmänna plikterna
enligt anställningsavtalet. Med en sådan tolkning upphör emellertid begreppet
»vanliga tjänsteåligganden» att fullgöra den spärrfunktion som är dess uppgift. Det
förefaller onekligen som om sjöfartsstyrelsen och även statens järnvägar tolkade
sina befogenheter att leda, fördela och omfördela arbetet även under konflikt
ganska extensivt under lots- och lokförarkonflikterna. En liknande tendens kunde
iakttas under 1966 års skolkonflikt, framför allt vid strejken inom domstolsväsendet.

En fråga, som inte synes ha ställts på sin spets vare sig under lots- eller lokförarkonflikten,
är huruvida arbetsgivarmyndigheten kunde ta tjänstemän i anspråk
för oneutralt arbete, om de frivilligt erbjöd sig utföra detta. Såsom JO Bexelius
uttalat (JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 424, 428) kan det inte anses förenligt med
myndighetsutövning att medverka till strejkbryteri. Enligt min mening kan därför
inte en arbetsgivarmyndighet utnyttja tjänstemän till oneutralt arbete ens om de
själva föreslår det.

Var gränsen går mellan sådana vanliga tjänsteåligganden, som kan betraktas
som neutralt arbete och som arbetsgivarmyndigheten äger beordra en tjänsteman
att utföra även under arbetskonflikt, och andra tjänsteåligganden, som utgör
oneutralt arbete och beträffande vilka ordermakten suspenderas av hänsyn till
tjänstemännens neutralitetsrätt, kan inte anges generellt. Den blir beroende av en
bedömning från fall till fall, vid vilken mot bakgrund av befattningsbeskrivningar

484

m. m. får prövas dels vilka en tjänstemans åligganden är allmänt sett, dels vilka av
åliggandena som har karaktär av »vanliga» åligganden. På grundval enbart av det
föreliggande materialet är det inte möjligt för mig att göra en sådan gränsdragning
beträffande de olika fall som anförts i föreliggande ärenden till belysning av problematiken.
En komplettering av materialet skulle kunna ge bättre underlag för
prövningen. Med den vaga utformning reglerna om tjänstemans neutralitetsrätt fått
skulle jag dock med all sannolikhet inte kunna komma fram till några entydiga svar
på de ställda frågorna. Även om jag i fråga om någon åtgärd, t. ex. direktiven till
båtmännen, skulle finna övervägande skäl tala för en annan handlingslinje än den
av sjöfartsstyrelsen tillämpade, håller jag det för uteslutet att jag för den skull
skulle kunna lägga någon tjänsteman vid sjöfartsstyrelsen eller statens järnvägar
något till last som tjänstefel i bedömningshänseende. Vid angivna förhållanden har
jag ansett mig böra begränsa min prövning av de genom klagoskrifterna väckta
frågorna till de allmänna spörsmål jag uttalat mig om i det föregående.

I skrivelse 27.11.1970 till förhandlingsutredningen anförde ställföreträdande JO
Wennergren vidare under hänvisning till beslutet 30.12.1969.

Riktigheten av min uppfattning att vid myndighetsutövning tjänstemän inte kan
utnyttjas till oneutralt arbete ens om de själva föreslår det har satts i fråga. I den
av regeringsrådet Ingmar Lidbeck, hovrättsrådet Georg Normark (avtalsverkets
chefsjurist) och utbildningschefen Sven-Hugo Ryman (vice ordförande i arbetsdomstolen)
utgivna kommentaren till statstjänstemannalagen »Statens tjänstemän»
anförs sålunda på sid. 119.

Denna JO:s uppfattning kan dock knappast vara riktig. I så fall skulle
nämligen de offentliga tjänstemännens organisationer i arbetsstriden ha tillgång
till tvångs- och maktmedel, vilka fackföreningarna på den privata arbetsmarknaden
saknar och som de kunnat reda sig förutan. Det hör till de
grundläggande spelreglerna att fackföreningarna svarar för att tredje man
respekterar den fackliga striden. Denna effekt når man genom att hos allmänheten
vädja om stöd för arbetstagare, som sett sig nödsakade att gå i
konflikt för sina fackliga intressen. Om fackföreningens aktion inte har gensvar
hos allmänheten, får fackföreningen finna sig i att såväl arbetsgivare
som tredje man handlar därefter. Huruvida en stridsåtgärd respekteras eller
ej beror sålunda ytterst av den allmänna opinionen — inte av domstolarna.
Det är svårt att se varför inte samma spelregler skulle gälla inom den statliga
förvaltningen.

Av det återgivna framgår att man står inför vanskliga bedömningsfrågor som
dessvärre tydligen lämnar utrymme för vitt skilda meningar. Svåra olägenheter kan
vållas härav vid de arbetskonflikter som framdeles kan inträffa på den statliga arbetsmarknaden.
Jag har därför ansett situationen påkalla åtgärd från min sida.
Inledningsvis vill jag något utveckla min syn på frågeställningarna.

En utgångspunkt är att en myndighet har att leda och fördela arbetet mellan
sina tjänstemän och att mot myndighetens direktivrätt svarar en straffsanktionerad
lydnadsplikt för tjänstemännen, vilken är förankrad i 47 § regeringsformen och närmare
utvecklad i 10 § statstjänstemannalagen. Samtidigt är att märka att en myn -

485

dighet — vid utövningen av befogenheter att bjuda och befalla — enligt 16 § regeringsformen
skall respektera skyddet för enskild rätt. Eftersom befogenheterna
fullgörs under straffrättsligt ansvar, kan de som deltar i ett felaktigt beslut dömas
till straff härför.

Stadgandena i 16 § regeringsformen brukar också åberopas som uttryck för allmänna
krav på myndigheterna att i sin verksamhet, framför allt då den har karaktär
av utövning av offentlig makt och myndighet, vara rättrådiga, objektiva och
opartiska. Det förväntas av en myndighet att den är helt lojal mot rättsordningen
och handlar i dess anda. Det finns t. ex. intet uttryckligt förbud för en myndighet
att söka uppdaga vem som meddelat viss information till pressen, när ingen i lag
stadgad tystnadsplikt åsidosatts eller rikets säkerhet äventyrats. Det anses det oaktat
inte anstå en myndighet att den vidtar efterforskningsåtgärder, eftersom sådana illa
harmonierar med det meddelar- och anonymitetsskydd som tryckfrihetsförordningen
avses skapa.

En annan utgångspunkt är de regler, som meddelats i statstjänstemannalagen om
arbetskonflikter. I 15 § tillerkänns statstjänstemannens organisationer strejkrätt
och den enskilde tjänstemannen en rätt att delta i strejk, som korrekt brukad innebär
rätt för honom att underlåta att fullgöra sin tjänst. Vidare tillerkänns tjänsteman
i 17 § en neutralitetsrätt som riktigt tillämpad ger honom rätt att vid arbetskonflikt
som ej berör honom vägra fullgöra vissa uppgifter. Skulle tjänsteman delta
i strejk, som inte är organisationsmässig och som han följaktligen inte får delta i,
förfaller han till ansvar för tjänstefel. Beordrar myndighet tjänsteman, som deltar
i organisationsmässig strejk, att fullgöra visst tjänsteåliggande, gör sig å andra sidan
de som deltar i beslutet skyldiga till straffbart tjänstefel. På samma sätt förfaller en
tjänsteman till ansvar för tjänstefel, om han vägrar fullgöra viss arbetsuppgift under
hänvisning till att den utgör oneutralt arbete men den finnes ej vara det, medan
de som deltar i myndighets beslut om att ålägga tjänstemannen arbetsuppgiften
förfaller till ansvar för tjänstefel om arbetsuppgiften finnes vara oneutralt arbete.
Svåra bedömningsfrågor och gränsfall kan uppkomma vid tillämpningen både av
15 § och av 17 §. De kan endast i begränsad utsträckning tas upp av arbetsdomstolen
i skadeståndsmål. I övrigt kan prejudicerande avgöranden fås bara genom
tjänsteåtalsmål hos allmän domstol.

Det frapperar att statstjänstemannalagens regler om arbetskonflikter utformats så
gott som uteslutande med tjänstemannens situation för ögonen. Intet sägs om hur
arbetsgivarmyndigheten skall bete sig. Själva arbetskonflikten utspelar sig i allt
väsentligt mellan avtalsverket och tjänstemannaorganisationen. Myndigheten har att
anpassa sitt handlande till de allmänna riktlinjer avtalsverket ger men har därvid
att självständigt pröva om dess handlande är förenligt med rättsordningen, enkannerligen
de regler som är meddelade i statstjänstemannalagen om tjänstemännens
skyldigheter å ena sidan och skyddet för deras rättigheter vid arbetskonflikter
å andra sidan.

Det primära syftet med bestämmelsen i 17 § statstjänstemannalagen är utan all
tvekan att skydda den enskilde statstjänstemannens rätt till neutral hållning gentemot
fackliga aktioner från kollegers och andra arbetstagares sida. Samtidigt kan
bestämmelsen ses som en utbyggnad av det i 15 § givna skyddet åt strejkrätten.
Genom ej strejkande personals neutralitet hålls strejken intakt. Utnyttjas återigen
personalen för oneutralt arbete, kan strejken bli meningslös. I bakgrunden skymtar
också ett annat motiv, nämligen »angelägenheten av att på förevarande område
undvika åtgärder, vilka kunna medföra stridigheter mellan verksledningarna och
de anställda eller mellan olika grupper av anställda inbördes» (SOU 1939: 19 s.
8). Det förtjänar framhållas att stridigheter mellan en verksledning och en i viss

486

organisation hemmahörande grupp samt mellan i olika organisationer hemmahörande
grupper naturligen uppstår om verksledningen accepterar erbjudande från
den ena gruppen att fullgöra den andra gruppens arbetsuppgifter, då denna befinner
sig i strejk. Myndighetens anseende för objektivitet och opartiskhet råkar då
också i fara och dess allmänna anseende blir lidande på grund av den starka aversion
som finns mot strejkbryteri hos gemene man.

Statstjänstemannaorganisationernas strejkrätt och deras medlemmar:: rätt att
delta i strejk och att ställa sig neutrala i förhållande till andras stridsåtgärder kan
ses som en rättslig kodifiering av institut som utbildat sig inom den allmänna arbetsmarknadens
förhandlings- och konfliktsystem. Samtidigt framgår det emellertid
vid en jämförelse med vad som iakttas på den allmänna arbetsmarknaden enligt
avtal och praxis att exempelvis neutralitetsbegreppet fått en mer specifik innebörd
i statstjänsteområdets rättsliga reglering än det har i den allmänna arbetsmarknadens
praxis. Stor försiktighet måste därför iakttas när det gäller att dra paralleller
med förhållandena där. Även om en allmän riktpunkt varit att öppna statstjänsteområdet
för allmänna arbetsrättsliga värderingar, finns det fortfarande alltför
många offentligrättsliga inslag för att den arbetsrättsliga synen annat än i begränsad,
genom uttryckligt stöd i statstjänstemannalagen bestämd, omfattning skall
kunna slå igenom. Med den knapphändighet som nämnda regler utformats finns
emellertid utrymme för olika meningar om var gränsen går för den arbetsrättsliga
synen. För mig framstår det resonemang som förs i det tidigare citerade uttalandet
i »Statens tjänstemän» som arbetsrättsligt färgat i en utsträckning som inte är förenlig
med den rådande synen på vad som anstår en myndighet vilken utövar offentlig
makt och myndighet.

Som jag inledningsvis framhöll är det ägnat att inge allvarlig oro att lagstiftningen
har en utformning som lämnar utrymme för diametralt skilda uppfattningar
på väsentliga punkter. Jag finner det också otillfredsställande att frågor om tillämpning
av reglerna om strejk- och neutralitetsrätt inte annat än i undantagsfall kan
få sin lösning hos domstol på annat sätt än genom ett åtal antingen mot den för
myndigheten beslutande eller mot den enskilde arbetstagaren-tjänstemannen. Frågorna
är av den karaktär att de lämpligen borde kunna tas upp och avgöras av
arbetsdomstolen. Ett särskilt skäl att överväga en överflyttning utgör den av ämbetsansvarskommittén
bebådade avkriminaliseringen av det »vanliga tjänstefelet».
Genomförs denna, kommer det inte att gå att få prejudikat ens hos allmän domstol
beträffande strejk- eller neutralitetsrätten, eftersom tjänstefel som kan begås
här sällan lär vara allvarligare än »vanliga tjänstefel».

Under hänvisning till det anförda föreslår jag, att förhandlingsutredningen under
sitt arbete med översyn av förhandlingssystemet tar under övervägande lagändringar
som botar de brister som jag med denna skrivelse velat fästa uppmärksamheten
på.

Diskriminering i platsannonser

Genom kungörelse den 15 juni 1945 (SFS nr 424), som trädde i kraft den 1
januari 1946, förordnade Kungl. Maj:t, att statsmyndighet icke utan Kungl. Maj:ts
medgivande äger förbehålla viss statstjänst eller annat allmänt uppdrag för endast
män eller endast kvinnor.

Den 8 februari 1963 skrev expeditionschefen i civildepartementet — på uppdrag

487

av chefen för samma departement, som i ärendet samrått med övriga statsråd —
till samtliga expeditionschefer i statsdepartementen samt chefen för utrikesdepartementets
personalavdelning och uppmanade dem att tillse, att vid utannonsering av
tjänster tillhörande vederbörandes departement annonserna icke infördes under
rubrik avsedda för enbart manliga eller enbart kvinnliga tjänster. Det påpekades i
skrivelsen, att annonserna självfallet icke heller skulle utformas så att därav kunde
utläsas att person av visst kön önskades för viss tjänst. — Om vad sålunda skulle
iakttagas för statsdepartementens del förutsattes underställda verk och myndigheter
bli underrättade genom försorg av skrivelsens mottagare.

Genom cirkulär till statsmyndigheterna den 26 augusti 1960 (SFS nr 538) gjorde
Kungl. Maj:t dessa uppmärksamma på ett uttalande av utredningen om äldre
arbetskraft i statstjänst att faktiska åldersgränser icke bör införas genom att i samband
med ledigannonsering etc. önskemål om viss ålder uttalas. Utredningens förslag
(betänkande inom socialdepartementet den 9 april 1960, stencil) innefattade
bl. a., att myndighet icke skulle få i praktiken införa åldersgränser, t. ex. genom att
hos arbetsförmedlingen eller i samband med ledigannonsering, prospekt eller anställningsbroschyrer
etc. uttala önskemål om viss ålder.

Enligt 6 § första stycket statstjänstemannastadgan den 3 december 1965 (SFS
nr 601) får endast den som företett läkarintyg om sitt hälsotillstånd utses till innehavare
av tjänst som tillsättes av myndighet eller upptagas i förslag till tjänst som
tillsättes av Kungl. Maj:t. Detta gäller enligt andra stycket, om ej särskilda skäl
föranleder till annat, dock icke i fråga om den som tidigare erhållit tjänst förenad
med rätt till statlig pension eller den som ifrågakommer till icke-ordinarie anställning,
vilken beräknas vara så kort tid eller bli förenad med tjänstgöring av så ringa
omfattning att rätt till statlig pension icke inträder. — I Kungl. Maj:ts stadga den
3 december 1965 om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. (SFS nr 602) har i 5 §
meddelats bestämmelser i fråga om läkarintyg, vilka överensstämmer med de i 6 §
statstjänstemannastadgan därom meddelade. Bestämmelserna i 5 § stadgan om vissa
tjänstemän hos kommuner m. fl. har tillämpning — förutom på tjänstemän som
innehar statligt reglerade kommunala tjänster — bl. a. på allmän försäkringskassas
tjänstemän, se Kungl. Maj:ts kungörelse den 3 mars 1967 (SFS nr 87) med vissa
bestämmelser om tjänstemän hos allmän försäkringskassa.

Under år 1969 företog JO Lundvik en undersökning av ett antal fall av diskriminering
i meddelanden om lediga platser och platsannonser. Undersökningen tog
främst sikte på meddelanden om stadiga tjänster. Det framkom, att fall förekommit
då tjänster med orätt förbehållits manlig eller kvinnlig sökande, vidare fall där
krav utan fog uppställts på viss ålder samt slutligen fall där det angivits att sökande
hade att förete »friskintyg> ehuru endast läkarintyg var avsett. Undersökningen
finnes närmare redovisad i JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 387 ff. JO Lundvik framhöll
vid ärendenas avgörande angelägenheten av att diskriminering i platsannonser
och platsmeddelanden undviks.

Med anledning av JO:s uttalanden gav arbetsmarknadsstyrelsen i cirkulärmeddelande
den 19 maj 1970 till samtliga länsarbetsnämnder anvisningar för redige -

488

ring av platsinformation i regionala och lokala platslistor. Anvisningarna har den
innebörden, att arbetsförmedlingarna vid redigeringen av de enskilda platsnotiserna
inte bör ställa sina resurser till förfogande för att distribuera platsinformation, som
innehåller köns- eller åldersvillkor och som därmed motarbetar arbetsmarknadsverkets
klart uttalade intentioner att söka undanröja diskriminerande drag i rekryteringspraxis.

Under år 1970 lät JO Lundvik utföra en ny undersökning av platsannonser m. m.
Undersökningen, som var av väsentligt större omfattning än den år 1969 verkställda,
innefattade en genomgång av platslistor från samtliga arbetsförmedlingskontor
i riket där sådana listor framställs. Därjämte genomgicks platsannonser i dagspressen.
Undersökningen, som avsåg platslistor och annonser under en vecka i augusti
månad, visade att det alltjämt i stor omfattning förekom, att platsnotiser upptog
villkor eller önskemål i fråga om kön eller ålder. I de flesta fallen härrörde dessa
notiser från privata arbetsgivare men det förekom även notiser av sådant innehåll,
som avsåg anställning hos allmänt organ.

I skrivelse till arbetsmarknadsstyrelsen den 28 augusti 1970 redogjorde JO
Lundvik för sina vid ovannämnda undersökning gjorda iakttagelser, som befanns
giva vid handen att arbetsmarknadsstyrelsens anvisningar i cirkulärmeddelandet
av den 19 maj 1970 icke blivit efterföljda i alla fall. JO Lundvik förklarade sig
utgå ifrån, att styrelsen skulle ägna hithörande frågor fortsatt uppmärksamhet och
vidta de ytterligare åtgärder som kunde anses motiverade. Med hänsyn till att vid
undersökningen framkommit vissa fall, där statliga myndigheter låtit införa platsannonser
i dagspressen eller notiser i platslista, upptagande villkor i fråga om kön
eller ålder, uttalade JO Lundvik vidare, att dessa fall skulle bli föremål för särskild
granskning från JO:s sida.

En sådan granskning har också företagits och givit anledning till ingripanden
från JO Lundviks sida. Härutöver har JO några gånger ingripit efter klagomål från
enskilt håll. I ett fall har ingripandet föranletts av ett krav på »friskintyg» för anställning
vid allmän försäkringskassa. Sammanlagt har JO inskridit i ett tjugotal
fall. Såvitt avser köns- och åldersdiskriminering i platsannonser gäller bestämmelserna
på området endast statliga myndigheter och JO har icke funnit tillräcklig
anledning att — exempelvis i syfte att utröna förutsättningarna för en lagändring
— upptaga annonser från andra organ till granskning.

De myndigheter, vars platsannonser varit föremål för undersökning, har i regel
uttalat att vederbörande platsannons icke avsett att innefatta någon diskriminering
vid kommande anställning och förklarat sig beredda att i fortsättningen iakttaga
för utannonsering av tjänster gällande bestämmelser. Vid sina avgöranden har JO
därför funnit sig kunna inskränka sig till att låta bero vid vad som förevarit och
understryka vikten av att hithörande bestämmelser iakttages.

489

Tjänst som ledigförklarats behöver för den skull icke tillsättas. Förfarandet härvid

och vid förnyat ledigförklarande

I en skrift, som inkom till JO den 13 januari 1969, anförde f. d. hovrättsfiskalen
Hans Landgren klagomål över att försvarets materielverk — sedan Landgren
sökt en ledigförklarad tjänst vid verket — på nytt ledigförklarat tjänsten. Landgren
anförde vidare i en skrift, som inkom till JO den 10 mars 1969, klagomål
mot riksförsäkringsverket i motsvarande hänseende.

Sedan det uppmärksammats att de förnyade ledigförklaringarna skett utan att
det förelåg lagakraftvunna beslut att ej tillsätta tjänsterna, beslöts remiss till
materielverket och riksförsäkringsverket för yttrande. Dessa myndigheter inkom
därefter med yttrande.

Handlingarna översändes därpå till Landgren för avgivande av påminnelser.
Landgren inkom med påminnelser i ärendet rörande riksförsäkringsverket.

Vid ärendenas avgörande anförde JO Lundvik följande.

I 6 § statstjänstemannalagen föreskrives som huvudregel, att tjänst som myndighet
tillsätter skall kungöras ledig till ansökan och att endast den som sökt
tjänsten inom föreskriven tid kan få tjänsten. Om särskilda skäl är därtill, får
dock även för sent inkommen ansökan prövas.

I motiven till lagrummet (prop. 1965: 60 s. 150) uttalade departementschefen
bl. a., att ledigförklaring icke medförde rätt för någon sökande att få tjänsten.
Det måste stå myndigheten fritt att icke tillsätta tjänsten med någon av de sökande.
Härav följde enligt departementschefens mening, att myndigheten, sedan dess
beslut att icke tillsätta tjänsten vunnit laga kraft, borde äga ledigförklara tjänsten
på nytt. Det sagda borde gälla så snart myndighet ledigförklarat tjänst som den
ägde tillsätta, alltså även när myndigheten icke varit skyldig att tillgripa ledigförklaring.
Uttrycklig bestämmelse om myndighets rätt att ledigförklara tjänst på
nytt ansåg departementschefen icke erforderlig. Om en tjänst ledigförklarades på
nytt, borde den som sökt tjänsten första gången men icke återkallat sin ansökan
anses kvarstå som sökande.

Departementschefens sistberörda uttalande — om att tidigare sökande skall
anses kvarstå — har föranlett en uttrycklig bestämmelse i saken i 14 § statstjänstemannastadgan.

Den omständigheten att tjänst som myndigheten äger tillsätta varit kungjord
ledig medför alltså icke att myndigheten är skyldig att antaga någon av de sökande.
När skäl är därtill, kan myndigheten besluta att icke tillsätta tjänsten. Situationen
kan någon gång vara den, att det efter ledigförklaringen visar sig att tjänsten
icke behövs eller att tillsättningen av organisatoriska skäl bör skjutas på framtiden.
Myndigheten kan då avbryta tillsättningsärendet. Mera vanligt förekommande
är, att myndigheten finner att ingen av de sökande har erforderlig kompetens
eller att man i allt fall vill se om det inte går att locka sökande med bättre kvali16*
—Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

490

fikationer. I dessa fall blir merendels aktuellt att snarast ledigförklara tjänsten på
nytt.

Om det icke är aktuellt att i en nära framtid ledigförklara tjänsten på nytt,
måste myndigheten självfallet avsluta tjänstetillsättningsärendet med ett beslut
att icke tillsätta tjänsten. De sökande hax ju ett befogat anspråk på att få besked
om utgången. Att märka är också, att de har rätt att anföra besvär. Besvären
bör kunna hakas upp på ett formligt beslut. (Angående besvärsrätten, som följer
av allmänna rättsgrundsatser, se bl. a. 18 § andra stycket allmänna verkstadgan
där det talas om utgångspunkten för besvärstidens beräknande.) Att ett formligt
beslut meddelas om att tjänsten ej tillsättes är också förutsatt bl. a. i 12 § statstjänstemannastadgan
där det säges att sådant beslut skall anslås.

Det nu sagda har alltså avsett fall, när myndigheten beslutat att icke tillsätta
ledigförklarad tjänst utan att det samtidigt varit aktuellt att ledigförklara tjänsten
på nytt. Hur skall man då se på den situationen att myndigheten finner sig icke
kunna antaga någon av de sökande eller i allt fall vill avvakta och se om mera
kvalificerade sökande kan lockas? Måste även här ett formligt beslut meddelas
om att tjänsten icke tillsättes i anledning av det första ansökningsförfarandet eller
räcker det om man blott kungör tjänsten ledig på nytt? Departementschefens ovan
återgivna motivuttalande utgår från att förnyat ledigförklarande icke kommer i
fråga förrän beslutet att ej tillsätta tjänsten vunnit laga kraft. Huruvida laga kraft
måste avvaktas är en fråga som skall behandlas i det följande. I detta sammanhang
kan emellertid fastslås, att departementschefen måste ha utgått från att myndigheten
har att meddela ett beslut om att tjänsten icke tillsättes och att detta beslut
kan överklagas genom besvär. För egen del delar jag uppfattningen, att de sökande
kan besvära sig över att myndigheten icke tillsätter tjänsten. Härav följer, att jag
också menar att myndigheten måste låta sitt ställningstagande att icke tillsätta
tjänsten komma till uttryck, det må nu vara i särskilt beslut eller — om man vill
acceptera ståndpunkten att myndigheten ej behöver avvakta laga kraft utan kan
skrida till förnyat ledigkungörande genast — såsom ett särskilt led i beslutet om
att tjänsten skall ånyo ledigkungöras. Huvudsaken är att myndighetens ståndpunkt
kommer till tydligt uttryck så att sökande ej tappar sin besvärsmöjlighet på grund
av något missförstånd. Det är här också på sin plats att hänvisa till det ovan åberopade
stadgandet i 12 § statstjänstemannastadgan om att beslut att icke tillsätta
tjänst skall anslås. Intet antyder att stadgandet endast skulle gälla fall, då tjänsten
överhuvud icke skall tillsättas eller när man ej funnit någon av de sökande kompetent.

Jag återkommer då till frågan, om förnyat ledigkungörande kan ske omedelbart
eller om man först måste avvakta att beslutet om att ej tillsätta tjänsten vunnit
laga kraft. Departementschefen utgår i sitt motivuttalande från att myndigheten
avvaktar att beslutet vunnit laga kraft. Huruvida han menar att myndigheten måste
eller åtminstone bör avvakta lagakraftvinnandet, framgår ej klart men orden tyder
närmast därpå. Skäl kan onekligen anföras för att myndigheten bör gå till väga
på detta sätt. Om tjänsten ledigkungöres på nytt och beslutet att ej tillsätta tjäns -

491

ten sedermera undanröjes efter besvär, kan komplikationer uppstå och under alla
förhållanden har det andra ansökningsförfarandet inneburit en onödig belastning
för alla berörda. Å andra sidan måste beaktas, att tjänstetillsättningen kan komma
att dra mycket långt ut på tiden om det första beslutet (att ej tillsätta tjänsten)
överklagas och myndigheten först sedan det ärendet slutligt avgjorts kan kungöra
tjänsten på nytt. Någon egentlig olägenhet synes icke behöva följa av att det förnyade
ledigkungörandet sker omedelbart, om blott man tillser att det eventuella
besvärsärendet och tjänstetillsättningsärendet samordnas. Det kan härvid vara
lämpligt att i kungörelsen anges att ledigförklaringen gäller endast under förutsättning
att beslutet att ej tillsätta tjänsten i anledning av den första ledigförklaringen
vinner laga kraft.

Några bestämmelser i lag eller författning om hur myndighet har att gå till väga
i här avsedda fall har ej meddelats och departementschefens uttalanden har ej karaktär
av bindande anvisningar. Jag finner mig vid sådant förhållande ej kunna
rikta någon anmärkning mot att myndighet, när skäl är därtill, låter förnyat ledigförklarande
ske innan beslutet att ej tillsätta tjänsten vunnit laga kraft.

Efter dessa mera allmänna uttalanden vill jag beträffande de klagomål som av
Landgren anförts mot försvarets materielverk och riksförsäkringsverket endast uttala,
att klagomålen icke ger mig anledning till ingripande mot dessa myndigheter.

Fråga om vissa av en byråinspektör vid arbetsmarknadsstyrelsen i ett privatbrev
till ett borgarråd gjorda uttalanden om zigenare innefattade åsidosättande

av tjänsteplikt

Stadskollegiet i Stockholm sammanträdde den 10 september 1969. Därvid anmäldes
en av borgarråden Hjalmar Mehr, Sören Carlson, Sven Johansson och
Nils Hallerby gemensamt upprättad promemoria angående vidtagna och planerade
åtgärder rörande ett 100-tal franska och polska zigenare, som inrest i landet
under våren och försommaren 1969 och som uppehöll sig på Flatenbadets campingplats
och vid Ekstubben. Vid ifrågavarande tid var ej klart, om de familjer,
som önskade kvarstanna i landet, skulle få tillstånd därtill. I promemorian nämndes
att socialborgarrådet för att snabbt lösa familjernas akuta bostadsfråga kallat
samrådsgruppen och kommunernas kontaktmän till överläggningar den 15 november
1969; vidare uttalades, att frågan om permanenta bostäder, skolgång, yrkesutbildning,
arbetsanskaffning m. m. skulle upptagas senare för den händelse uppehållstillstånd
komme att beviljas. Stadskollegiet godkände sålunda vidtagna och
planerade åtgärder.

Den 11.9.1969 överlämnade förste byråinspektören vid arbetsmarknadsstyrelsen
Ingemar Lundgren vid ett personligt besök hos Mehr på Stadshuset i Stockholm
följande till denne ställda, samma dag dagtecknade brev.

492

Bäste Hjalle,

Ann-Margret kom hem i går kväll efter stadskollegiets sammanträde och visade
mig en PM daterad 9 sept 1969 ang zigenare.

Under hand och för Din personliga upplysning vill jag meddela Dig: Det rör
sig här om ett sällskap internationella, i Västeuropa resande zigenare som specialiserat
sig på illegal matthandel. De gör detta med mycket god förtjänst, har
dyrbara bilar och husvagnar, guld i mängd, de lever mycket högt. Under vintrarna
slår de sig ner i hus i storstäderna. Förebärande sin stora fattigdom och tillkallande
pressen som fotograferar söta ungar och gravida kvinnor utklädda i trasor
får de med förtur bostäder och rikliga socialunderstöd. De åberopar alltid
förföljelserna under hitlertiden och söker skolgång. Ingenstans i världen har de
funnit en så lukrativ »arbetsmarknad» som i Sverige, främst Stockholm och Malmö.
I Göteborg går det inte så bra.

De köper värdelösa mattor hos firma Starco på Nygatan i gamla stan för 40—
50—60 kronor. Dessa säljs med en raffinerad metod överallt på landsbygden och
även i Sthlm, t ex på byggen avlöningsdagar när jobbarna slutat för dagen och
tar igen sig med några »järn». Priserna är inte dåliga, från några hundra upp till
2—3 000 kronor. Jag vet en zigenare som löste ut ca 100 sådana mattor mot postförskott
och på dem bör han på några veckor ha gjort sig en vinst på mellan minst
50—100 000 kronor. I april i år blev jag »påkörd» i Krokslätt vid Gbg av en av
de zigenare som nu är aktuella i Stockholm. Han hade tre olika pass i olika namn.

Rikspolisstn kartlägger f n deras raider över landet.

De vistas sedan i våras olagligt i Sverige. Frågan om deras avvisning eller förpassning
prövas enl gällande bestämmelser i utlänningslagen, av invandringsverket.
Utredningsavdelningen vid Stockholms polisdistrikt polisintendenten Nelin,
har i vederbörlig ordning skrivit till invandrarverket i detta ärende den 3 september
i år. Ärendet ligger alltså där och där hör det alltså hemma och det är verket
som har att fatta beslut, inte Kungl. Maj:t i inrikesdepartementet. Uppgiften i
borgarrådens PM är alltså felaktig. Givetvis är det verket obetaget att underställa
frågan Kungl. Maj:ts prövning men detta har inte skett. Varför skylla på Kungen?
I departementet prövas f n ett enda zigenarärende, och det är av helt annan natur
och konsistens.

En arbetsgrupp inom inrikesdep. avgav ett betänkande om de utländska zigenarna
i våras och detta är f n på remiss. Jag deltog i arbetet och avgav ett särskilt
yttrande. Jag sänder betänkandet, om Du skulle vara intresserad.

Rörde det sig om fattiga och förtryckta människor ute i Europa skulle jag kunna
förstå och medverka i den pressure-group som nu verkat för de udändska zigenarna.
Men nu är det fråga om en självmedveten, internationell zigensk överklass
som med alla medel kämpar för att få behålla sina privilegier att föra en behaglig
och parasitär tillvaro. En modem fortsättning på vår gamla 12-skillingsopera
och Maekie Messer är förvisso inte hängd, han lever och verkar framgångsrikt.
Tiggararmén är fortfarande mycket romantisk men betydligt moderniserad.
Och myndigheterna sammanträder och utreder och bockar och bugar och visar
sig vänliga och får nya tjänster, och betalar. Storleksordning 500 millioner under
de kommande 10 åren, har en insiktsfull person räknat ut, om vi går på i nuvarande
takt. Jag tror att beloppet är i underkant. Jag skulle inte tycka att det vore
dyrt, om det kom någonting ut av detta. Men det gör det inte, utom ett behagligt
liv för dom som kapar åt sig och lyckas hävda sina privilegier.

Dixi et salvavi

Tuus

Ingemar Lundgren

493

Mehr, som ej hade att fatta något beslut rörande ifrågavarande zigenare, lämnade
en kopia av brevet till socialborgarrådet Sören Carlson, vilken i sin tur lämnade
kopian vidare till socialdirektören Bengt Andersson. Det ålåg vid denna tid
Andersson att tillse, att den akuta frågan om bostad åt familjerna löstes. Vid ett
senare tillfälle diskuterade Mehr, Carlson och Andersson, huruvida brevet borde
anses som offentlig handling; de kom till uppfattningen att handlingen blivit offentlig
i och med att Mehr lämnat den till Carlson. När därefter en framställning
om handlingens utlämnande gjordes, bifölls den genast.

Brevet publicerades 14.11.1969 i tidningarna Aftonbladet och Expressen.

I en skrift, som inkom till JO den 17 november 1969, påkallade socialchefen
Arne Isaksson utredning huruvida Lundgren med likartade metoder försökt styra
zigenarärenden av ömtålig natur. Vidare ville Isaksson få utrett huruvida arbetsmarknadsstyrelsen
hade för avsikt att vidtaga några åtgärder i anledning av det
skedda.

Efter remiss inkom yttranden från arbetsmarknadsstyrelsen och från Lundgren.

Vid ärendets prövning anförde JO Bexelius följande.

I 20 kap. 4 § brottsbalken stadgas straff för ämbetsman, som av försummelse,
oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger enligt lag, instruktion
eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet.

Avfattningen av Lundgrens brev till Mehr ger otvetydigt vid handen att detsamma
var avsett att uppfattas såsom ett privatbrev. Detta har således inte avlåtits
i Lundgrens tjänst såsom förste byråinspektör vid arbetsmarknadsstyrelsen.
Beträffande frågan huruvida Lundgren det oaktat genom sina uttalanden i brevet
åsidosatt tjänsteplikt får jag anföra följande.

Ett klandervärt uppträdande av en tjänsteman utom tjänsten kan otvivelaktigt
vara oförenligt med beskaffenheten av den tjänst han innehar och alltså innebära
ett åsidosättande av skyldighet att avhålla sig från sådant som är oförenligt med
tjänsten. När det klandervärda uppträdandet består i uttalanden som tjänstemannen
gjort utom tjänsten är emellertid att beakta att en statstjänsteman har liksom
varje annan medborgare rätt att inom lagens ram ge uttryck för sin uppfattning.
Nu berörda rätt att fritt göra uttalanden begränsas dock av tjänstemannens skyldighet
att avhålla sig från sådant som är oförenligt med beskaffenheten av hans
tjänst och som är ägnat att rubba allmänhetens förtroende för hans tjänsteutövning.
Det är emellertid att märka att de flesta tjänster inte kräver några mera
långtgående begränsningar av innehavarnas handlingsfrihet.

När det nu gäller att mot bakgrunden av det sagda bedöma om Lundgren genom
uttalandena i brevet åsidosatt vad som ålegat honom på grund av tjänstens
beskaffenhet är särskilt följande att beakta.

Arbetsmarknadsverkets uppgifter omfattar även zigenares inpassning i det svenska
arbetslivet. Verket har inom ramen för denna uppgift att vidtaga åtskilliga åtgärder
av betydelse för zigenarnas förhållanden. Arbetsmarknadsstyrelsen har

494

emellertid förklarat att styrelsen såsom myndighet ej haft att ta någon befattning
med de zigenare som åsyftades i borgarrådens promemoria och som berördes av
Lundgrens uttalanden i brevet till Mehr. Verket kunde emellertid komma att få
befattning med dessa zigenare, om de beviljades tillstånd att kvarstanna i riket. I
så fall kunde Lundgrens uttalanden, sedan de offentliggjorts, tänkas rubba förtroendet
för verkets vilja att förutsättningslöst behandla ärenden rörande dessa
zigenare. Emellertid avsåg Lundgrens egna tjänsteuppgifter främst frågor rörande
svenska och andra skandinaviska zigenare, och han hade inte sådan ställning i
arbetsmarknadsstyrelsen, att hans uttalanden rimligen kunde antagas ge uttryck
åt verkets inställning. Vidare är att beakta att uttalandena gjordes i ett privatbrev
till Mehr, till vilken Lundgren av brevet att döma står i ett nära vänskapsförhållande,
och att uttalandena gjordes för Mehrs personliga information i anledning
av en redan vidtagen åtgärd. Man kan inte heller bortse från att den inverkan uttalandena
må ha haft på allmänhetens förtroende för Lundgrens tjänsteutövning
och för det verk han tillhörde skedde genom en publicering som Lundgren helt
visst inte räknat med, låt vara att Lundgren borde ha förstått att privatbrev till
tjänstemän ofta måste av dem behandlas såsom allmänna handlingar, i den mån
de berör angelägenheter, med vilka de har att ta befattning i tjänsten.

Vilken mening man än må ha beträffande uttalandena i brevet kan dessa — i
betraktande av det sagda — inte anses innefatta straffbart åsidosättande av vad
som ålegat Lundgren på grund av beskaffenheten av hans tjänst.

Med hänsyn härtill finner jag ej skäl att föranstalta om närmare utredning i saken
utan lämnar klagomålen utan vidare åtgärd.

Tjänsteman bör vid telefonsamtal på förfrågan uppge sitt namn

I en skrift, som inkom till JO den 15 maj 1970, påstod Sören Klippfjell att en
tjänsteman vid länsstyrelsen i Västmanlands län vid telefonsamtal den 14 maj 1970
vägrat att lämna Klippfjell uppgift om när en viss namngiven person var född.
Enligt Klippfjell hade tjänstemannen även vägrat att uppge sitt namn. Till klagoskriften
var fogad en utskrift av en bandupptagning som Klippfjell gjort vid
samtalet.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med infordrade upplysningar. Av vad länsstyrelsen
anfört framgår, att kontoristen Elsa Arentson, tjänstgörande på länsstyrelsens
personregisterexpedition, den 14 maj 1970 hade ett telefonsamtal med Klippfjell.
Arentson vitsordade i huvudsak utskriften av den bandupptagning som gjorts
vid samtalet. Vidare uppgav Arentson, att hon inte kommit sig för att uppge sitt
namn. Klippfjell »lite spydiga tonfall» hade gjort henne nervös. Härtill hade även
bidragit att hon blivit hotad med JO-anmälan redan i ett tidigt skede av samtalet.
Arentson har framhållit att hon inte vägrat lämna ut de av Klippfjell begärda uppgifterna
om personen i fråga. Slutligen har Arentson beklagat att samtalet med

495

Klippfjell »spårat ur». Enligt länsstyrelsen är Arentson liksom personalen i övrigt
på registerexpeditionen väl medveten om att uppgifterna i personregistren är offentliga
och att utlämnande av dessa uppgifter inte kan vägras.

Klippfjell avgav påminnelser.

Vid ärendets avgörande uttalade JO Lundvik följande.

Enligt vad Arentson uppgivit och såsom också framgår av utskriften av bandupptagningen
har Arentson ej vägrat utlämna de av Klippfjell begärda personuppgifterna.
Av utskriften synes snarare framgå, att det berott på Klippfjell själv
att han ej erhållit begärda uppgifter. Klippfjell klagomål i denna del föranleder
därför icke någon min vidare åtgärd.

Vad därefter angår klagomålen över att Arentson vägrat uppge sitt namn för
Klippfjell vill jag anföra följande: I lag eller författning har icke meddelats någon
allmän föreskrift om skyldighet för tjänsteman att vid kontakt med allmänheten på
förfrågan uppge sitt namn. Det måste likväl anses höra till god ordning att tjänstemannen
talar om vem han är, när han t. ex. vid ett telefonsamtal tillfrågas därom.
Den som ringt upp kan mången gång ha ett direkt praktiskt behov av att få veta
med vem han talar, t. ex. om han behöver återkomma i saken. För myndigheten är
till fördel om vederbörande vid förnyad kontakt kan vända sig till samma tjänsteman
eller åtminstone uppge med vem han talat tidigare. Den omständigheten att
vederbörande måhända har för avsikt att klaga — hos JO eller arman — ställer
enligt min mening icke saken i annat läge. En tjänsteman har att taga ansvaret för
vad han gör eller låter och det gör icke något förtroendeingivande intryck om han
söker dölja sin identitet. Om klagomål likväl anföres, åsamkas myndigheten dessutom
besväret att söka utröna mot vem klagomålen riktas.

Av det anförda följer, att jag finner det olämpligt att Arentson icke efterkom
Klippfjelis begäran att få veta hennes namn. Arentson har beklagat det passerade.
Jag finner mig med hänsyn härtill och med beaktande av övriga omständigheter ej
böra vidtaga vidare åtgärd.

496

Byggnads- och Planväsendet

Åtal mot ledamöter av byggnadsnämnd för överskridande av dispensbefogenhet

I 34 § byggnadslagen stadgas att nybyggnad ej må företagas i strid mot stadsplan.
Enligt av Konungen meddelade föreskrifter må dock länsstyrelsen eller annan
myndighet som Konungen bestämmer medgiva undantag från förbudet, när särskilda
skäl är därtill och nybyggnaden ej avsevärt försvårar markens användning
för det i planen avsedda ändamålet. Enligt 67 § 2 mom. byggnadsstadgan må
länsstyrelsen förordna att den länsstyrelsen tillkommande befogenheten att för
särskilt fall medgiva avvikelse från fastställd stadsplan jämväl skall tillkomma viss
byggnadsnämnd. Med stöd av sistnämnda stadgande beslöt länsstyrelsen i Stockholms
län den 14 mars 1964 att samtliga i 67 § 2 mom. byggnadsstadgan omnämnda,
länsstyrelsen tillkommande befogenheter skulle tillkomma även byggnadsnämnden
i Märsta kommun.

Plan- och Projekteringsbyrån, Stockholm, upprättade den 16 november 1964 på
uppdrag av Märsta kommun ett förslag till stadsplan för viss del av Valstaområdet,
beläget söder om Märsta samhälle. Detta förslag omfattade bl. a. utbyggnad av
sex skivhus i sju våningar. Vid granskning av förslaget beslöt byggnadsnämnden
vid sammanträde den 16 december 1964 uttala att byggnadsnämnden med hänsyn
till stadsbilden ansåg att hushöjden skulle begränsas till sex våningar. Denna begränsning
gjordes i enlighet med en rekommendation från byggnadsstyrelsen.

Projekteringsbyrån upprättade därefter den 25 mars 1965 ett på plankarta
åskådliggjort nytt förslag till stadsplan för del av Valstaområdet söder om vattentornet
med tillhörande beskrivning och bestämmelser. Enligt det nya förslaget
skulle de sex skivhusen uppföras i sex våningar till högst den höjd i meter över
samhällets nollplan, som siffran på stadsplanekartan angav.

Byggnadsnämnden beslöt vid sammanträde den 29 mars 1965 att utställa det
av Projekteringsbyrån senast upprättade förslaget till stadsplan för berörd del av
Valstaområdet. Sedan förslaget varit utställt och några erinringar mot detsamma
icke anförts under utställningstiden samt förslaget tillstyrkts av byggnadsnämnden
och kommunalnämnden i Märsta kommun, beslöt kommunalfullmäktige i kommunen
vid sammanträde den 20 maj 1965 att antaga förslaget och söka fastställelse
av detsamma. I samtliga kommunala beslut angavs uttryckligen att planförslaget
omfattade sex skivhus i sex våningar.

Sedan förslaget granskats och prövats på länsplanet uttalade länsstyrelsen i
Stockholms län i skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 juni 1965 — under åberopande
av bl. a. att utformningen av bebyggelsen i Valstaområdet i väsentlig mån skulle
ange karaktären för det moderna Märsta — att länsstyrelsen fann stadsplaneför -

497

slaget vara av sådan central betydelse, att det borde underställas Kungl. Maj:ts
prövning. Länsstyrelsen tillstyrkte samtidigt fastställelse av förslaget.

Byggnadsstyrelsen tillstyrkte i yttrande till Kungl. Majit fastställelse av stadsplaneförslaget
under erinran om att området i dess helhet studerats i ett generalplanearbete.
Vidare anförde byggnadsstyrelsen att generalplanens intentioner innebar
att bebyggelsen på Valstaområdets högplatå skulle ges sådan volym och uppbyggnad
att landskapets karaktär poängterades. En dylik uppläggning ställde
stora krav på en bärande helhetstanke vid utformningen av området och de olika
bebyggelsegruppema. Stor omsorg måste därvid ägnas bl. a. den arkitektoniska
utformningen av höghusen, som genom sitt läge fick en starkt dominerande verkan
i stadsbilden. Byggnadsstyrelsen hemställde att vederbörande kommunala myndigheter
måtte delges vad styrelsen anfört.

Kungl. Majit fastställde den 29 oktober 1965 det underställda stadsplaneförslaget
och anbefallde länsstyrelsen att låta delge kommunalfullmäktige innehållet
i byggnadsstyrelsen utlåtande.

För att fortlöpande handlägga den mångfald ärenden och frågor, som uppkom
i samband med exploateringen av Valstaområdet, hade av Märsta kommun tillsatts
en särskild planeringskommitté, vari ingick som ledamöter representanter för
Märsta kommun, Svenska Riksbyggen, HSB och Aktiebolaget Märstabostäder.
Sistnämnda bolag utgör ett av Märsta kommun helägt bostadsbolag. Vid sammanträde
med planeringskommittén den 18 oktober 1965 förklarade ledamoten i
kommittén, tillika ordföranden i kommunalnämnden i Märsta och vice ordföranden
i Aktiebolaget Märstabostäder, Thore Jansson, att han ansåg det betänkligt att
det tidigare planförslaget för skivhusen, vilket upptog sjuvåningshus, av byggnadsnämnden
ändrats till sexvåningshus. Detta innebar enligt Jansson att man i en
tid av bostadsbrist i kommunen åstadkommit minskat bostadstillskott och gjort
projektet ekonomiskt mindre lönsamt. Jansson föreslog att stadsarkitekten skulle
få i uppdrag att undersöka möjligheterna för en återgång till sjuvåningshus. Planeringskommittén
beslöt vid sammanträdet i enlighet med Janssons förslag.

Hos byggnadsnämnden ansökte därefter Aktiebolaget Märstabostäder om byggnadslov
för uppförande av de sex skivhusen i Valstaområdet. Bolaget hemställde
den 11 november 1965 under åberopande av planeringskommitténs förenämnda
beslut hos byggnadsnämnden att skivhusen skulle få utökas med en våning till sju
våningar därvid bolaget uttalade att bolaget — om byggnadsnämnden fattade ett
positivt principbeslut i denna fråga — skulle skyndsamt lämna in erforderliga ändringsritningar.

Vid sammanträde den 24 november 1965 behandlade byggnadsnämnden dessa
framställningar från bolaget. Byggnadsnämnden beslöt därvid under § 391 att
lämna schaktningslov inom området. Byggnadsnämnden behandlade frågan om
principbeslut om sjuvåningshus under § 392. Därvid yrkade stadsarkitekten avslag
på framställningen och hänvisade till byggnadsnämndens tidigare principbeslut i
ärendet den 16 december 1964, då byggnadsnämnden uttalat sig för en begräns -

498

ning av byggnadshöjden på skivhusen till sex våningar efter rekommendation av
byggnadsstyrelsen och efter konstaterande av otillfredsställande solbelysningsförhållanden
i bottenvåningarna vid sjuvåningsbebyggelse. Vidare åberopades svårigheterna
att lösa fasadutformningen på tillfredsställande sätt som skäl mot en ökning
av hushöjden. Slutligen framhöll stadsarkitekten att ärendet enligt hans mening var
av sådan art att eventuell dispens borde beviljas av länsstyrelsen. Byggnadsnämnden
beslöt dock att »i princip» bevilja dispens för en sjunde våning. Mot beslutet reserverade
sig ordföranden John Jansson med motivering i enlighet med stadsarkitektens
uttalande. I beslutet, som justerades den 2 december 1965, deltog förutom
ordföranden John Jansson (reservation), byggnadsnämndsledamöterna Knut Flacking,
Sven Granlund, Torsten Isaksson, Sven Lundberg, Per Svensson och Märta
Almgren. Per Svensson och Märta Almgren deltog som personliga suppleanter för
ordinarie byggnadsnämndsledamöterna Bertil Jonasson och Nils Mannerfeldt. Vid
sammanträdet var dessutom närvarande suppleanterna Uno Pettersson och Bengt
Jonsson, stadsarkitekten Nyström, teknisk personal och sekreterare.

Redan dagarna efter det att byggnadsnämndens principbeslut offentliggjorts i
pressen tog länsarkitekten i Stockholms län Nils Lindqvist kontakt med byggnadsnämnden
och framhöll genom stadsarkitekten muntligen sina synpunkter på byggnadsnämndens
förfarande. I skrivelse till byggnadsnämnden den 14 mars 1966
framhöll länsarkitekten på närmare anförda skäl att ett fullföljande genom dispens
och byggnadslov från byggnadsnämndens sida av det den 24 november 1965 fattade
principbeslutet inte syntes vara i överensstämmelse med de riktlinjer för dispensbefogenhetens
tillämpning som meddelats i anslutning till byggnadslagstiftningen.

Byggnadsnämnden beslöt emellertid vid sammanträde den 5 april 1966, § 90,
att bevilja byggnadslov för sex skivhus i Valstaområdet. Inledningsvis erinrades
om att byggnadsnämnden vid sammanträde den 24 november 1965 lämnat schaktningslov
för byggnadsföretaget och vid samma sammanträde beviljat dispens för en
sjunde våning i skivhusen. Stadsarkitekten vidhöll vid sammanträdet — under hänvisning
till länsarkitektens skrivelse till byggnadsnämnden — sin mening om olämpligheten
av att byggnadsnämnden beviljade dispens beträffande den sjunde våningen.
Stadsarkitekten framhöll också att sjuvåningsprojektet fordrade dispens
dels för byggande på icke tomtindelad kvartersmark och dels för byggande i strid
mot gällande stadsplan. Mot byggnadsnämndens beslut reserverade sig ordföranden
John Jansson.

I byggnadsnämndens beslut, som justerades den 14 april 1966, deltog ordföranden
John Jansson (reservation) och byggnadsnämndsledamöterna Knut Flacking,
Nils Mannerfeldt, Bertil Jonasson, Sven Granlund, Torsten Isaksson och Sven
Lundberg. Vid sammanträdet var dessutom närvarande suppleanten Bo Forsberg,
stadsarkitekten Gösta Nyström, teknisk personal och sekreterare.

Sedan förhållandena i samband med byggnadsnämndens i Märsta kommun beslut
om dispens och byggnadslov för sjuvåningshus i Valstaområdet kommit till JO:s
kännedom, anmodade JO Bexelius i skrivelse den 7 oktober 1966 länsstyrelsen i

499

Stockholms län att efter byggnadsnämndens hörande inkomma med utlåtande
i saken, enär det kunde ifrågasättas om inte byggnadsnämnden förfarit felaktigt.

Sedan länsstyrelsen med anledning härav infordrat byggnadsnämndens yttrande,
beslöt byggnadsnämnden vid sammanträde den 25 oktober 1966 avge följande
yttrande: I ärendet angående dispens för ökat våningstal inom Valstaområdet i
Märsta har nämnden närmare utvecklat sina motiv för det klandrade beslutet.
Nämnden har vid sin prövning av ärendet funnit särskilda skäl föreligga för att bevilja
den av byggherren begärda dispensen, enär eljest enligt uppgift höga bostadskostnader
skulle uppstå inom området. Vidare har nämnden ej funnit att nybyggnaden
skulle strida mot markens användning för i planen avsett ändamål (bostadsbebyggelse).
Nämnden kan därför ej finna att dess beslut skulle strida mot de regler
beträffande dispens från 34 § byggnadslagen som angivits i 67 § byggnadsstadgan.

Länsstyrelsens yttrande jämte byggnadsnämndens yttrande inkom den 11 november
1966. Länsstyrelsen åberopade som eget yttrande vad länsstyrelsen anfört
i resolution den 7 november 1966, varigenom byggnadsnämndens dispensbefogenheter
återkallats.

I skrivelse den 10 februari 1967 vid vilken fogades en inom JO-expeditionen
upprättad promemoria underrättades de ledamöter i byggnadsnämnden i Märsta
kommun (Knut Flacking, Nils Mannerfeldt, Bertil Jonasson, Sven Granlund, Torsten
Isaksson och Sven Lundberg), vilka deltagit i byggnadsnämndens beslut den
5 april 1966, § 90, angående dispens och byggnadslov för uppförande av sex skivhus
i sju våningar inom Valstaområdet i kommunen, att de var misstänkta för att
ha gjort sig skyldiga till tjänstefel genom sin medverkan i beslutet.

Mannerfeldt, Jonasson, Granlund, Isaksson och Lundberg inkom den 2 mars
1967 med gemensamt yttrande och medgav därvid att dispensbeslutet varit i formellt
hänseende oriktigt och att en planändring av detta slag inte bort åstadkommas
genom ett sådant beslut. De anförde vidare att flera omständigheter emellertid syntes
föreligga som enligt deras mening talade för att det felaktiga förfarandet från
deras sida inte borde föranleda ansvar för tjänstefel. Som skäl härför anfördes
sammanfattningsvis följande.

1. Gällande författningstext gav icke klar ledning i frågan huruvida »särskilda
skäl» enligt 34 § byggnadslagen skall föreligga för att dispens skall kunna meddelas
eller om bestämmelserna i 67 § byggnadsstadgan att avvikelse från stadsplan
skall kunna medges »i särskilt fall» i stället bör kunna tillämpas.

2. De ändrade förutsättningarna i fråga om tryckstegring för att förse byggnadernas
övre våningar med vatten jämte de ekonomiska fördelarna av en utökad
byggnadsrätt borde utgöra särskilda skäl för dispens och tillmätas betydelse i
sammanhanget, då några ofördelaktiga verkningar av dispensen icke uppkommit.

3. Gentemot antagandet att en utökning av byggnadsrätten att omfatta sju i

500

stället för i stadsplanen medgivna sex våningar avsevärt skulle försvåra markens
användning för det i planen avsedda ändamålet kunde anföras att den fastställda
stadsplanen i fråga om parkeringsplatser och övriga gemensamhetsanordningar
överensstämde med det ursprungliga förslaget. I detta förslag hade nämnda anläggningar
dimensionerats för sjuvåningshus. Jämväl gatunätet hade utformats så
att trafiksvårigheter icke skulle uppstå, om sjuvåningshus uppfördes.

4. Begränsningen av hushöjden från sju våningar till sex våningar hade icke
gjorts på grund av antaganden om materiella olägenheter av en mera intensiv exploatering
utan med hänsyn till stadsbilden.

Flacking anförde i särskilt yttrande, som inkom den 16 mars 1967, att han ej
ansåg ytterligare utredning nödvändig, eftersom de av byggnadsnämnden lämnade
motiveringarna till beslutet i frågan helt klarlagts.

I skrivelse till länsåklagaren i Stockholms län den 21 april 1967 anförde JO
Bexelius följande.

I förevarande fall ifrågasattes avsteg från stadsplanens bestämmelse om högsta
tillåtna hushöjd. En sådan bestämmelse spelar en mycket central roll i en stadsplan.
En ändring av hushöjden påverkar den arkitektoniska helhetsbilden och kan
heller inte undgå att få återverkningar i andra planhänseenden såsom i fråga om behovet
av olika gemensamhetsanordningar, t. ex. trafikleder och parkeringsplatser. I
princip skall därför frågor om annan hushöjd än den stadsplan bestämmer handläggas
i den ordning som är föreskriven för ändring av stadsplan.

I den mån i stället dispensvägen beträds fordras för bifall att särskilda skäl är
till ändringen och att byggande med annan hushöjd ej avsevärt försvårar markens
användning för sitt i planen avsedda ändamål.

Som skäl för den i detta fall beviljade dispensen har byggnadsnämnden i huvudsak
hänvisat dels till att tidigare uppgift om erforderlig stegring av vattentrycket
vid sjuvåningsbebyggelse reviderats, dels till att allmänna bostadsekonomiska fördelar
var förenade med en sjuvåningsbebyggelse. I sistnämnda hänseende förelåg
uppgift om en möjlig kostnadsbesparing på 2 kr. 50 öre per kvadratmeter lägenhetsyta.

Vid övervägande av huruvida de av byggnadsnämnden anförda skälen fyller de
krav, som uppställs i 34 § byggnadslagen för att dispens skall få beviljas, kan till
en början framhållas att hushöjden i stadsplanen för berörd del av Valstaområdet
— såsom normalt är fallet — tillmätts en grundläggande betydelse från funktionell,
estetisk och ekonomisk synpunkt och följaktligen varit föremål för ingående överväganden
och vägningar mot andra planintressen och markanvändningsfaktorer. Utredningen
ger sålunda vid handen att höjd och våningsantalet för skivhusen under
förarbetena till stadsplanen var föremål för noggrann prövning. Hänsyn togs härvid
inte endast till den arkitektoniska helhetsbilden utan även till solbelysningsförhållandena
i bottenvåningarna.

Frågan om stegringen av vattentrycket vid olika våningshöjder utgjorde bara
en av de många delfrågorna i planarbetet och kan inte ha varit utslagsgivande när

501

det gällde att fastställa högsta tillåtna hushöjd och våningsantal inom området. De
bostadsekonomiska faktorerna var däremot föremål för noggranna överväganden
under stadsplanens tillkomst. Det förtjänar särskilt framhållas att de givetvis inte
kan bedömas isolerade från de övriga faktorerna. Det förbilligande av produktionskostnaden
per kvadratmeter lägenhetsyta, som kan vinnas genom att bygga
en våning högre, kan motvägas av ökade kostnader för parkeringsplatser och andra
gemensamhetsanläggningar. Det måste antas att våningsantalet bestämts på
grundval av sådana allmänna avvägningar.

Den omständigheten att byggnadsnämndens ledamöter ändrat uppfattning om
tryckstegringens betydelse som faktor vid bestämmandet av våningsantalet kan
enligt vad som ligger i sakens natur inte utgöra godtagbart skäl för dispens. Uppenbarligen
kan heller inte den procentuellt sett ringa kostnadsbesparing per kvadratmeter
lägenhetsyta, som kan uppnås genom en ökning av våningsantalet, utgöra
sådant särskilt skäl som fordras för dispens från den genom stadsplanen — under
hänsynstagande till olika faktorer, däribland den bostadsekonomiska faktorn —
bestämda hushöjden, i all synnerhet icke utan utredning rörande de ekonomiska
återverkningarna i andra avseenden av en högre exploatering. Tages hänsyn även
till de svårigheter och olägenheter, som följer av en intensivare exploatering och en
högre hushöjd, är än mer uppenbart att erforderliga särskilda skäl för dispensen
icke förelegat.

Laga stöd för beviljande av dispensen förelåg alltså inte. Inte ens Kungl. Maj:t
hade på grundval av vad som var känt för byggnadsnämnden ägt medge sådan
dispens. Från byggnadsnämndens sida har också numera medgivits att förutsättning
för dispens inte förelegat. Det står alltså klart att byggnadsnämnden överskridit
sina befogenheter.

En felbedömning från byggnadsnämndsledamöters sida om innebörden av de
dispensbefogenheter som tillkommer byggnadsnämnd kan i vissa fall vara förklarlig
och behöver inte i och för sig medföra ansvar för tjänstefel.

I detta fall föreligger dock sådana omständigheter att ett inskridande mot de för
beslutet ansvariga byggnadsnämndsledamötema är nödvändigt. Härutinnan får
jag anföra följande.

Planläggningen av tätbebyggelse är av central betydelse för samhället och för
de enskilda medborgarna. Det är av fundamental vikt för en sund och ändamålsenlig
samhällsutveckling att de former som bestämts för planeringen noga iakttas
och att ansvariga myndigheter lojalt ställer sig givna föreskrifter till efterrättelse.
Fastställd stadsplan bör inte kunna rubbas annat än när verkligt vägande skäl talar
för det. Och framför allt bör den inte kunna ändras i något grundläggande hänseende
medelst dispens, eftersom dispensprövningen inte bereder tillfälle till den
allsidiga omprövning av stadsplanen som i så fall bör äga rum. Byggnadsnämndens
förfaringssätt framstår med hänsyn härtill som ett flagrant brott mot den av Kungl.
Maj:t och riksdagen fastställda ordningen för stadsplanering.

Byggnadsnämnden hade dessutom, innan den fattade det felaktiga dispensbeslutet,
blivit på mångfaldigt sätt uppmärksammad på att vad som genom planen

502

för Valstaområdet bestämts om hushöjd och högsta våningsantal hörde till grundmomenten
i planläggningen. Det är att märka, att planen utformats i samverkan
och samråd med en rad kommunala, regionala och centrala myndigheter, därvid
man kom fram till att en bebyggelse med sexvåningshus skulle utgöra exploateringsmaximum
för Valstaområdet. Sedan kommunens fullmäktige efter tillstyrkan
av byggnads- och kommunalnämnderna antagit det i enlighet härmed utformade
planförslaget, fann länsstyrelsen, efter att ha hört länsarkitekt och överlantmätare,
att bebyggelsens utformning skulle komma att i väsentlig mån ange karaktären
av det modema Märsta och att förslaget var av sådan central betydelse att det
borde underställas Kungl. Maj:ts prövning. Byggnadsstyrelsen — som i sitt utlåtande
till Kungl. Maj:t erinrade bl. a. att generalplanens intentioner innebar att
bebyggelsen på Valstaområdets högplatå skulle ges sådan volym och uppbyggnad
att landskapets karaktär poängterades — tillstyrkte förslaget. I samband med att
Kungl. Maj:t fastställde planförslaget förordnade Kungl. Maj:t att kommunalfullmäktige
skulle delges innehållet i byggnadsstyrelsens utlåtande.

Det är i hög grad stötande att en planläggning, som tillkommit efter omsorgsfulla
överväganden av ett stort antal sakkunniga myndigheter, sätts ur kraft i ett
avgörande hänseende genom ett dispensbeslut, som meddelats utan föregående
utredning och utan att någon myndighet hörts. Även om byggnadsnämnden vid
dispensbeslutets fattande icke hade en exakt uppfattning om under vilka förutsättningar
en dispens lagligen kan meddelas, måste det även för byggnadsnämnden
ha framstått såsom helt orimligt att nämnden skulle kunna lagligen genom dispens
i ett viktigt hänseende frångå en efter så många myndigheters hörande av kommunens
fullmäktige antagen och av Kungl. Maj:t en månad förut fastställd plan
utan att det tillkommit någon enda ny omständighet, som icke kunnat beaktas redan
vid planläggningen. Hela förfarandet med beslut av fullmäktige samt granskning
av länsarkitekt, länsstyrelse och byggnadsstyrelse samt fastställelseprövning
av Kungl. Maj:t blir meningslöst om byggnadsnämnden därefter, utan att kunna
åberopa något särskilt skäl, skulle kunna godtyckligt frångå planen.

Det är mot bakgrunden av vad nu sagts för mig uppenbart att det felaktiga dispensbeslutet
icke kan hänföras till ursäktlig misstolkning av gällande bestämmelser.

Byggnadsnämndens beslut om dispens för sjuvåningshus i Valstaområdet har
meddelats vid två tillfällen dels vid sammanträde den 24 november 1965, § 392,
då byggnadsnämnden beslöt att »i princip bevilja dispens för en sjunde våning»,
dels ock den 5 april 1966, § 90, då byggnadsnämnden under hänvisning till föregående
principbeslut beslöt bevilja byggnadslov för sjuvåningshusen. Det får antagas
att prövning av byggnadslovet innefattade även en slutlig prövning av frågan
om förutsättningarna för dispens.

Det första principbeslutet fattades mot stadsarkitektens avstyrkande och med
reservation av byggnadsnämndens ordförande. De för beslutets fattande ansvariga
ledamöterna borde redan med hänsyn härtill ha fått klart för sig att de överskred
sin befogenhet.

503

Sedan innehållet i byggnadsnämndens principbeslut blivit känt, gjordes byggnadsnämnden
vid skilda tillfällen genom länsarkitekten uppmärksam på att det
fattade principbeslutet inte stod i överensstämmelse med gällande bestämmelser
i fråga om dispensbefogenhetemas tillämpning. För byggnadsnämnden och dess
ledamöter kan det alltså därefter inte ha rått någon tvekan om att nämndens principbeslut
om dispens för en sjunde våning i skivhusen var felaktigt. Principbeslutet
om dispens fullföljdes emellertid med ett konkret beslut den 5 april 1966 om byggnadslov
för en sjunde våning. Även detta beslut fattades sedan stadsarkitekten
avstyrkt byggnadslov för sjuvåningshus och byggnadsnämndens ordförande reserverat
sig. Detta beslut måste alltså ha fattats av de för beslutet ansvariga byggnadsnämndsledamötema
i klart medvetande om att byggnadsnämnden därigenom överskred
sin befogenhet och att formellt stöd för beslutet saknades.

Med hänsyn till vad nu sagts finner jag det tjänstefel, som ligger de ansvariga
nämndledamötema till last, vara av allvarlig beskaffenhet såsom ägnat att uppfattas
såsom uttryck för medvetet lagtrots. Felet måste därför med skärpa beivras.

Det först fattade principbeslutet om dispens hade inte, med den utformning det
erhöll i byggnadsnämndens protokoll, någon omedelbart bindande verkan och hade
kunnat och efter länsarkitektens ingripande bort frånträdas, då frågan om byggnadslov
slutligt upptogs till prövning. Det är därför inte nödvändigt att påtala principbeslutet
utan endast det slutliga byggnadslovsbeslutet den 5 april 1966.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog JO Bexelius åt länsåklagaren att vid
Stockholms läns västra domsagas häradsrätt väcka och utföra
åtal mot envar av ledamöterna i byggnadsnämnden i Märsta kommun Knut
Flacking, Nils Mannerfeldt, Bertil Jonasson, Sven Granlund, Torsten Isaksson och
Sven Lundberg för tjänstefel för att de deltagit i byggnadsnämndens ovan angivna
beslut. Som tillämpligt lagrum åberopades 20 kap. 4 § brottsbalken.

Länsåklagaren Bertil Carrick väckte vid häradsrätten åtal mot Flacking, Mannerfeldt,
Jonasson, Granlund, Isaksson och Lundberg. Vid huvudförhandlingen
i målet hördes som vittnen länsarkitekten Nils Lindqvist, stadsarkitekten Gösta
Nyström, civilingenjören Åke Widing, arkitekten SAR Sven-Gunnar Holm (i Planoch
Projekteringsbyrån) och direktören Wilhelm Watz (i AB Märstabostäder).
Häradsrätten företog syn på platsen.

I dom den 4 januari 1968 yttrade häradsrätten efter redogörelse för ansvarsyrkandet,
parternas inställning och bevisningen följande.

Häradsrätten finner uppenbart att en så väsentlig avvikelse som att öka våningsantalet
från sex till sju icke kan ske dispensvägen utan fordrar stadsplaneändring.
Även om det skulle förhålla sig så, som de tilltalade gör gällande, att hänsyn till
stadsbilden, till solbelysningsförhållanden, till insyn i bottenvåningen, till parkeringsutrymmen,
tryckstegringsanordningar, vägnät, lekplatser och andra gemensamhetsanordningar
icke skulle väcka betänkligheter, fanns dock icke någon tillfredsställande
utredning därom. Man hade i stort sett endast en utredningsfirmas
omdöme (Plan- och Projekteringsbyrån) att utgå från, och något alternativ med

504

sju våningar har icke varit föremål för bedömning av länsarkitekten, länsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen eller Kungl. Maj:t. Icke heller lokala organ, sådana som kommunalnämnd
och kommunalfullmäktige, har tagit ställning till en så väsentlig ändring
av stadsplanen som en ökning från sex till sju våningar. Därtill kommer att
byggnadsnämnden erhållit sin vidgade dispensrätt först sedan nämnden fått en
heltidsanställd stadsarkitekt vid sin sida. Att i detta läge icke ta hänsyn till de
erinringar, som framfördes av just denne fackman, måste betecknas såsom betänkligt.

Även från länsarkitekten har under tiden fram till det påtalade beslutet bestämda
erinringar gjorts.

Någon väsentlig tidsnöd har icke förelegat. Från den 24 november 1965, då
principbeslutet fattades, till den 4 april 1966, då byggnadslov gavs, har över fyra
månader hunnit förflyta. Redan i november var utredningen tämligen fullständig,
enligt de tilltalade så fullständig att ett ställningstagande redan då kunde ske. Även
om häradsrätten icke helt kan dela den uppfattningen, är det dock uppenbart att
några mera tidsödande kompletteringar av utredningsmaterialet icke behövde ske.
En stadsplaneändring borde därför ha kunnat medhinnas utan att bygget hade
behövt bli nämnvärt försenat. Men även om det skulle ha medfört en viss försening
att gå den lagliga vägen över stadsplaneändring, måste en byggnadsnämnd ta
den nackdelen hellre än att gå en otillbörlig genväg.

En felbedömning från byggnadsnämndsledamöters sida om innebörden av de
dispensbefogenheter, som tillkommer nämnden, kan i vissa fall vara förklarlig och
behöver inte i och för sig medföra ansvar för tjänstefel. I detta fall framstår dock
— såsom också justitieombudsmannen framhåller — byggnadsnämndens förfaringssätt
som ett flagrant brott mot den av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda
ordningen för stadsplanering och som ett medvetet lagtrots.

Felet måste klart beivras, men enligt häradsrättens mening bör vid straffmätningen
vissa mildrande omständigheter beaktas. Syftet har varit att i en för kommunen
brydsam bostadssituation bereda hyressökande bostäder. Det företag som
gynnades var kommunägt och drevs utan vinstsyfte. Enskild rätt har icke kränkts.
De i beslutet deltagande har icke haft sina befattningar såsom heltidssysslor utan
endast såsom förtroendeuppdrag på begränsad deltid. Påföljden bör i detta läge
icke bli suspension utan bötesstraff. Detta bör av nu anförda skäl icke sättas alltför
högt men dock vara så kännbart, att det klart markerar det otillbörliga i vad
som skett.

Häradsrätten dömde envar av Flacking, Mannerfeldt, Jonasson, Granlund,
Isaksson och Limdberg jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken, jämförd med 34 §
byggnadslagen och 67 § 1 mom. första stycket samt 2 mom. byggnadsstadgan även
Kungl, byggnadsstyrelsens meddelanden 1961: 1 för tjänstefel att böta fyrtio dagsböter
med varierande dagsbotsbelopp för de tilltalade.

Flacking och hans medparter fullföljde talan i Svea hovrätt med yrkande
att de måtte frikännas från ansvar. Länsåklagaren bestred ändringsyrkandet. Vid

505

huvudförhandling inför hovrätten hördes Lindqvist och Nyström som vittnen. I
dom den 20 maj 1969 anförde hovrätten följande.

Aktiebolaget Märsta Bostäder ingav ansökan om byggnadslov för ifrågavarande
sex skivhus den 4 november 1965. Enligt ansökningen avsågs att husen i överensstämmelse
med stadsplanen skulle uppföras i sex våningar. Ansökningen var åtföljd
av ritningar och sedvanliga handlingar i övrigt. I sin skrivelse den 11 november
1965 hemställde bolaget »att de planerade skivhusen på Vä Valsta utökas
med en våning till sju våningar». Samtidigt förklarade bolaget att bolaget, om
byggnadsnämnden fattade ett »positivt principbeslut» i denna fråga, skyndsamt
skulle lämna in erforderliga ändringsritningar. Byggnadsnämnden beslöt vid sammanträdet
den 24 november 1965 att »i princip bevilja dispens för en sjunde våning».
I byggnadsnämndens protokoll den 5 april 1966 antecknades under rubriken
Behandling tidigare i byggnadsnämnden dels »Bn 24.11.65, § 391, beslöts
lämna schaktningslov», dels »Bn 24.11.65, § 392, beslöts bevilja dispens för sjunde
våning». Enligt samma protokoll meddelades intet beslut i dispensfrågan utan
beslöts endast att bevilja byggnadslov.

Vad sålunda förekommit talar för att byggnadsnämndens beslut den 24 november
1965 bör anses som ett slutligt ställningstagande i dispensfrågan.

Emellertid finns stöd även för den av åklagaren hävdade uppfattningen, att
byggnadsnämndens uttalande den 24 november 1965 blott innebar ett för nämnden
icke bindande förhandsbesked och att som en följd härav nämndens beslut
den 5 april 1966, oaktat det enligt ordalagen endast avsåg beviljande av byggnadslov,
även måste betraktas som en förnyad och slutgiltig prövning av dispensfrågan.
Härför talar främst att beslutet av den 24 november 1965 betecknats som principbeslut.

Med hänsyn härtill finner hovrätten hinder ej möta att pröva åklagarens i målet
förda talan.

Efter länsstyrelsens resolution den 14 mars 1964 ägde byggnadsnämnden jämlikt
67 § 1 och 2 mom. byggnadsstadgan att för särskilt fall medge avvikelse från
fastställd stadsplan, om tillämnat byggnadsföretag ej avsevärt försvårade markens
användning för det i planen avsedda ändamålet. Med hänsyn till bestämmelsen
i 34 § andra stycket byggnadslagen måste tillika anses gälla att en ytterligare förutsättning
för byggnadsnämndens befogenhet att meddela dispens var, att särskilda
skäl därtill förelåg.

Utredningen i målet, bl. a. vittnesmålen av stadsarkitekten Nyström och länsarkitekten
Lindqvist, visar att ifrågavarande dispens icke föranlett att byggnadsföretaget
avsevärt försvårat markens användning för det i stadsplanen avsedda ändamålet.
Från denna synpunkt har alltså hinder ej mött mot beviljande av dispens.

Såsom särskilda skäl för dispens har Flacking och hans medparter i hovrätten
framhållit i huvudsak följande: Man fick genom ökning av våningsantalet ett avsevärt
antal nya lägenheter, vilket var av stor betydelse med hänsyn till bostadsbristen
i Märsta. Tillskottet medförde en icke obetydlig sänkning av hyran per

506

kvadratmeter bostadsyta. Projekteringen hade ursprungligen avsett sjuvåningsbebyggelse.
Den enda ändring i den ursprungliga projekteringen som gjordes var att
våningsantalet skars ned till sex. Främsta anledningen till att byggnadsnämnden i
december 1964 tillstyrkte denna ändring var att nämnden felaktigt antog att man
därigenom kunde undgå kostsamma tryckstegringsanordningar för vattenförsörjningen.
Om denna missuppfattning icke förelegat, hade sannolikt det ursprungliga
stadsplaneförslaget med sjuvåningsbebyggelse antagits av byggnadsnämnd och kommunalfullmäktige.

Vad i målet förekommit kan ej anses ge vid handen att Flacking och hans medparter
saknat fog för sin uppfattning om fördelarna med den genom dispensen
medgivna ökningen av byggnadsrätten. Icke heller har deras uppgifter om vad de
ansett vara anledningen till att stadsplanen kommit att omfatta sex- i stället för
sjuvåningshus blivit vederlagda.

Vid prövningen av frågan om ett dispensbeslut den 5 april 1966 kan anses innefatta
tjänstefel måste även följande omständigheter beaktas. Länsarkitekten hade
vid denna tidpunkt efter samråd med byggnadsstyrelsen och länsstyrelsen till byggnadsnämnden
framfört allvarliga erinringar mot att dispens beviljades. Vidare hade
nämndledamötema genom länsarkitektens försorg fått del av byggnadsstyrelsens
meddelande 1961: 1, av vilket får anses framgå att ökning av byggnadsrätten från
sex- till sjuvåningsbebyggelse bör ske genom stadsplaneändring och icke genom
dispens. Å andra sidan måste byggnadsnämndens ledamöter — även om de varit
formellt oförhindrade att frångå beslutet den 24 november 1965 — reellt ha varit
starkt bundna av detta beslut, särskilt med hänsyn till de dispositioner som beslutet,
enligt vad utredningen visar, föranlett bolaget att vidtaga.

Väl får det anses, att Flacking och hans medparter gjort en felbedömning i fråga
om lämpligheten av att över huvud utnyttja dispensinstitutet i ett fall som det
förevarande, men med beaktande av samtliga ovan upptagna omständigheter finner
hovrätten, att ett dispensbeslut den 5 april 1966 icke bör för dem medföra
ansvar för tjänstefel.

I sitt domslut ogillade därefter hovrätten med ändring av häradsrättens dom
åklagarens talan. Domen innefattade tre ledamöters mening. Referenten var skiljaktig
i fråga om motiveringen i ansvarsfrågan och fann sig i målet icke kunna
utgå från annat än att byggnadsnämndens beslut den 24 november 1965 utgjort
ett slutgiltigt och bindande beslut om dispens beträffande våningstalet i de sex
skivhusen. Med hänsyn till det sätt, på vilket åklagaren bestämt sin talan, ansåg
han att det i målet icke kunde prövas, huruvida byggnadsnämnden saknat laga stöd
för beviljande av dispens den 24 november 1965. Av detta skäl prövade han lagligt
att med ändring av häradsrättens domslut lämna åtalet mot Flacking och dennes
medparter utan bifall.

Mot hovrättens dom fullföljde JO Bexelius talan i Högsta domstolen
med yrkande att Högsta domstolen måtte med ändring av hovrättens dom fastställa
häradsrättens dom. I revisionsinlagen anfördes följande:

507

Hovrätten har visserligen funnit, att Flacking och medparter gjort en felbedömning
i fråga om lämpligheten av att över huvud utnyttja dispensinstitutet i ett fall
som det förevarande, men med beaktande av omständigheterna i målet har hovrätten
ansett att »ett dispensbeslut den 5 april 1966» icke bör medföra ansvar för
tjänstefel. De omständigheter som framhållits är i huvudsak att det tidigare beslutet
den 24 november 1965 uppfattats som reellt bindande, att byggnadsföretaget ej
avsevärt försvårat markens användning för det i planen avsedda ändamålet samt
att de tilltalade ej visats ha saknat fog för sin uppfattning om fördelarna med sjuvåningsbebyggelse.

Åtalet gäller emellertid inte frågan om det funnits eller inte funnits tillräckliga
skäl för att tillåta en sjuvåningsbebyggelse. Härom kan man givetvis ha olika meningar.
En felbedömning av en dylik lämplighetsfråga kan rimligen inte medföra ansvar.
Åtalet har också en helt annan inriktning. Det avser — såsom jag försökt
klargöra i åtalsinstruktionen — en rättssäkerhetsfråga av stor betydelse för alla
byggnadsnämnder, nämligen huruvida en byggnadsnämnd kan dispensvägen, i strid
mot gällande författningsbestämmelser och mot överordnade sakkunniga myndigheters
uppfattning, sätta ur kraft väsentliga grunder i en av statlig myndighet fastställd
stadsplan utan att detta beivras av samhället. Såsom jag i det följande skall
närmare utveckla är det av största betydelse att de allmänna och enskilda intressen
som blivit beaktade vid utformningen av en stadsplan — i det aktuella fallet
ett allmänt, trivselbefrämjande miljövårdsintresse — skyddas mot befogenhetsöverskridanden
av det slag varom här är fråga.

I byggnadsstyrelsens meddelande 1961: 1 lämnades en redogörelse för hur byggnadsnämndernas
dispensbefogenheter enligt tidigare gällande byggnadsstadga utnyttjats
och kritiserades en inom vissa orter förekommande tendens att utnyttja
dispensmöjligheten i sådan utsträckning, att man fjärmat sig från det verkliga syftet
med gällande plan. Vanligtvis hade avvikelserna inneburit en ökad exploatering.
Byggnadsstyrelsen anförde vidare:

En fortsatt utveckling efter dessa linjer måste emellertid ur samhällsbyggandets
synpunkter bedömas som otillfredsställande. Hela meningen med planeringsverksamheten
beror ytterst på i vad mån dess resultat respekteras. Den dispensrätt som
varit tillförsäkrad byggnadsnämnderna har också från början förutsatts tillämpad
på sådant sätt att planens grundläggande principer inte rubbades.

Vad som här sagts syftar i första hand på sådana planer som är aktuella, som
grundats på en förutseende och väl samstämd bedömning av faktiska förutsättningar
och behov, av planteknisk kvalité och allmänna standardkrav. De bärande
principerna i en sådan plan bör självklart icke få sättas ur spel genom alltför långt
gående eftergifter vid dispensgivningen. I sådana fall däremot där gällande plan
är föråldrad, kanske uppenbart olämplig, kan det ur samhällsbyggandets synpunkter
vara lika angeläget att planen icke fullföljes i sitt föreliggande skick. Så långt
möjligt bör dock den behövliga anpassningen i ett sådant fall ske genom att planen
revideras; en sådan revision av äldre planer är en utomordentligt angelägen uppgift
på många orter. Måste av någon särskild anledning dispensvägen väljas, bör åtminstone
de översiktliga riktlinjerna för en efterföljande planrevision först vara
klarlagda. I annat fall kan riskerna för en felbedömning vid dispensgivningen vara
mycket stora.

Byggnadsstyrelsen framhöll vidare vikten av att länsstyrelserna vid delegering
av dispensbefogenheter enligt 1959 års byggnadsstadga verkade för klarare riktlinjer
och enhetligare praxis vid dispensfrågomas behandling. Enligt byggnadsstyrelsens
mening gällde det därvid i första hand att bevaka den samhälleliga helhetens
intressen, funktionsmässigt likaväl som estetiskt. Under alla förhållanden

508

borde det vara klart, att dispensgivningen icke fick bli en utväg att bereda markägare
och byggnadsföretagare fördelar, som icke skulle medges om prövningen i
stället skedde planvägen.

Den avvikelse från den av Kungl. Maj:t fastställda stadsplanen som medgavs
genom byggnadsnämndens dispensbeslut berörde de väsentliga grunderna för den
nya stadsplanen. Länsstyrelsen framhöll i sitt yttrande över stadsplaneförslaget, att
utformningen av bebyggelsen i Valstaområdet i väsentlig mån kom att ange karaktären
för det moderna Märsta. Länsstyrelsen ansåg med hänsyn härtill planförslaget
vara av större allmän betydelse, varför det ej enligt byggnadslagens huvudregel
borde fastställas av länsstyrelsen utan i stället underställas Kungl. Maj:ts
prövning. Ett tydligare påpekande om planförslagets innebörd än länsstyrelsens
åtgärd att hänskjuta ärendet till högsta instans kunde knappast göras. Riktigheten
av länsstyrelsens ställningstagande underströks av byggnadsstyrelsen i dess utlåtande
till Kungl. Maj:t. Däri uttalades att bebyggelsen på Valstaområdets högplatå
skulle ges sådan volym och uppbyggnad att landskapets karaktär poängterades och
att en sådan uppläggning ställde stora krav på en bärande helhetstanke vid utformningen
av området och de olika bebyggelsegruppema. Stor omsorg måste därvid
ägnas åt den arkitektoniska utformningen av höghusen, som genom sitt läge
fick en starkt dominerande verkan i stadsbilden. På styrelsens hemställan beslöt
Kungl. Maj:t — och även detta är en extraordinär åtgärd — att styrelsens yttrande
skulle delges vederbörande kommunala myndigheter.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit står det klart att medgivande av en
sjunde våning stod i uppenbar strid med de bärande principerna för den nya stadsplanen,
d. v. s. de resultat som det omsorgsfulla planeringsarbetet lett fram till. En
sådan ändring av grunderna för en plan skall ske i den ordning som stadgats för
ändring av stadsplan. Endast härigenom vinnes säkerhet för att ändringen grundas
på en allsidig utredning och att alla vederbörande får tillfälle att yttra sig om ändringen,
så att förekommande allmänna och enskilda intressen kan tillbörligen beaktas.
Att såsom här skedde dispensvägen ändra en av de väsentliga punkterna
i planlösningen i en helt ny plan är oförenligt med det sätt varpå byggnadslagen
utformats.

För dispens kräves — såsom även hovrätten framhåller — särskilda skäl. Från
byggnadsnämndens sida har härutinnan främst åberopats behovet av bostäder och
bostadsekonomiska fördelar. Dessa skäl förelåg emellertid redan under handläggningen
av stadsplaneärendet och skulle i detta vägas mot de andra hänsyn av estetisk,
miljömässig och annan art som är att beakta. Ett ensidigt hävdande av en av
de skilda komponenterna för en planlösning är inte vad lagen menar med »särskilda
skäl» för att riva upp den i behörig ordning beslutade avvägningen. Det
saknades således laga förutsättning för dispensen. Hela den för samhällsutvecklingen
viktiga bebyggelseplaneringen skulle framstå såsom meningslös, om det skulle
vara tillåtet, att på sätt som skett genom dispens åsidosätta de grunder för bebyggelsen
som planarbetet lett fram till.

Det är därför enligt min mening uppenbart, att byggnadsnämnden genom att
bevilja dispens åsidosatt gällande föreskrifter och därigenom överskridit sin befogenhet.

Innebörden av länsstyrelsens åtgärd att överlämna fastställelsefrågan till Kungl.
Maj:t och Kungl. Maj:ts åtgärd att för kännedom översända bostadsstyrelsens yttrande
kan inte ha varit obekant för ledamöterna och måste för dem ha klargjort
den vikt, som de ansvariga myndigheterna lade vid stadsbildssynpunktema. Samma
synpunkter hade i byggnadsnämndens protokoll den 16 december 1964 angivits
som motivering för att begränsa våningsantalet till sex.

509

Att observera är också, att ställningstagandet den 16 december 1964 skedde
efter samråd med planmyndigheter, bl. a. byggnadsstyrelsen, och att de besked som
redan då erhölls borde ha gjort det klart för byggnadsnämnden, att en sjuvåningsbebyggelse
ej kunde påräkna godkännande i planärendet. Åtgärden att bevilja
dispens framstår därför som ett allvarligt fel.

Detaljplanläggningen av tätbebyggelsen i riket har under senare år medfört allt
svårare problem med hänsyn till möjligheten att tillräckligt snabbt arbeta fram aktuella
förslag. I strävan att minska olägenheterna härav har man bland annat sökt
i största möjliga utsträckning överflytta beslutanderätten i mindre frågor till det
lokala planet, och förslag har framlagts om ytterligare decentralisering. En absolut
förutsättning för att sådan decentralisering skall vara möjlig är emellertid att de
lokala myndigheterna lojalt rättar sig efter de centralt fattade principbesluten och
inte utnyttjar sina beslutsbefogenheter till att på viktiga punkter sätta de centrala
myndigheternas beslut åsido. Även ur denna synpunkt framstår felet som allvarligt.

Före byggnadsnämndens slutliga ställningstagande den 5 april 1966 hade det
betänkliga i dispensförfarandet ytterligare framhållits genom länsarkitektens muntliga
och skriftliga hänvändelser, som emellertid lämnades obeaktade.

Hovrättens majoritet har visserligen godtagit åklagarsidans ståndpunkt att principbeslutet
i november 1965 ej kunde anses formellt bindande för byggnadsnämnden
vid dess ställningstagande den 5 april 1966, men samtidigt har novemberbeslutets
faktiska inverkan beaktats som en tydligen klart mildrande omständighet. Enligt
min mening bör novemberbeslutet ej anses som bindande eller ens som någon
mildrande omständighet.

Ett dispensbeslut kan meddelas endast under förutsättning att fullständigt underlag
föreligger för prövning av om det byggnadsarbete som avses med dispensansökan
kommer att bli godtagbart enligt de normer den beslutande myndigheten
har att beakta. Ett avslag på dispensansökan medför, att på byggnadsarbetet redan
nedlagda ritnings- och projekteringskostnader helt eller delvis kan bli onyttiga. För
att minska risken för dylika olägenheter är det vanligt, att den som avser att söka
dispens eller byggnadslov vänder sig till byggnadsnämnden eller någon dess tjänsteman
med begäran om besked huruvida en ansökan av visst innehåll kan komma
att bifallas. Sådana framställningar föranleder ofta uttalanden på nämndens vägnar
av innehåll exempelvis att byggnadslov torde kunna erhållas, om vederbörliga byggnadslovshandlingar
inges med iakttagande av vissa krav som nämnden brukar uppställa.
Dylika förhandsbesked får anses ligga inom ramen för byggnadsnämnds
uppgift jämlikt 1 § byggnadsstadgan att lämna allmänheten råd och upplysningar
i planläggnings-, fastighetsbildnings- och byggnadsfrågor. I min verksamhet har
jag vid flera tillfällen haft att taga ställning till klagomål från personer, som efter
sådana förhandsbesked ej fått sina ansökningar bifallna. Jag har därvid måst konstatera,
att förhandsbeskeden icke kan anses för byggnadsnämnden bindande utan
att nämnden varit oförhindrad att meddela avslagsbeslut. I den mån avslaget berott
på nytillkomna omständigheter har någon kritik ej heller kunnat riktas mot själva
förhandsbeskeden. — Förhandsbesked kan ej särskilt överklagas, se R. 1966 not
K 1322 och 1967 not K 1844.

Då byggnadsnämnden fattade sitt beslut den 24 november förelåg byggnadsritningar
allenast för sexvåningsbebyggelse, och någon ny utredning efter Kungl.
Majt:s beslut förelåg inte. Byggnadsnämnden hade ej ens hört markägaren, Märsta
kommun, som hade lagfart både på det med stadsplaneförslaget avsedda området
och kringliggande mark (se föreskriften i 67 § 3 mom. byggnadsstadgan om grannes
hörande i dispensärende). Formuleringen att nämnden beslöt att »i princip bevilja

510

dispens för en sjunde våning> — som helt överensstämde med ansökningens yrkande
om ett »positivt principbeslut» — kan inte rimligen tolkas på annat sätt
än att det slutliga ställningstagandet fick anstå till dess erforderliga ändringsritningar
förelåg.

En annan sak är att lämpligheten av att meddela ett principbeslut i förevarande
fall kan starkt ifrågasättas och att novemberbeslutet enligt min mening innebar
ett överskridande av byggnadsnämndens befogenhet, eftersom en så väsentlig avvikelse
från stadsplanen överhuvud i enlighet med det förut sagda ej bort meddelas
dispensvägen. Då beslutet uttryckligen angivits som ett principbeslut ansåg jag, att
beivrande genom åtal i denna del ej var erforderligt, men jag vill bestämt framhålla,
att de tilltalade som medverkat till novemberbeslutet inte rimligen kan få
åberopa detta tidigare fel som en mildrande omständighet vid bedömningen av
aprilbeslutet. Anledningen till att jag efter övervägande inte lät åtalet omfatta även
»principbeslutet» i november 1965 var att ställningstagandet inte var bindande och
därför kunde frånträdas, att detsamma till följd av den slutliga dispensen inte ledde
till någon skada i form av onödigt projekteringsarbete och att jag med hänsyn till
nu angivna omständigheter ville undvika att behöva åtala de nämndledamöter som
endast deltog i det första, inte bindande ställningstagandet.

Den med åtalet avsedda dispensen innebar ett flagrant överskridande av byggnadsnämndens
kompetens. De tilltalade kan inte ha undgått att förstå att de saknade
befogenhet att meddela dispensen, något som för övrigt upprepade gånger
klargjordes för dem före det slutliga avgörandet. De kan inte heller ha undgått att
inse att de genom dispensen i ett väsentligt avseende satte sig över vad som beträffande
grunderna för bebyggelsen bestämts genom den av Kungl. Maj:t kort
förut fastställda stadsplanen. Deras förfarande är helt oförenligt med den lojalitet,
som de lagligen varit skyldiga att iakttaga gentemot ett regeringsbeslut med avseende
å grunderna för en bebyggelseplanering och som är en oundgänglig förutsättning
för att byggnadslagens planinstitut skall kunna fungera på avsett sätt.
Det är ur rättssäkerhetssynpunkt av synnerlig vikt att inskärpa att Kungl. Maj:ts
och centrala myndigheters i laga ordning fattade beslut respekteras och lojalt tilllämpas
på det lokala planet.

Flacking och hans medparter bestred ändringsyrkandet.

Högsta domstolen (JustR:n Holmberg och Digman) yttrade i dom den
13 januari 1970:

Flacking och hans medparter har som grund för sin ståndpunkt hos Kungl.
Maj:t anfört, i första hand, att slutligt ställningstagande i frågan om dispens skedde
genom beslut den 24 november 1965 och att alltså intet avgörande härom träffades
genom det med åtalet avsedda beslutet den 5 april 1966 samt, i andra hand,
att de, om beslut i frågan om dispens skulle anses ha meddelats den 5 april 1966,
vid meddelandet av dispens ej förfarit felaktigt.

Med anledning av Aktiebolaget Märsta Bostäders framställning om ökning av
våningsantalet i husen beslöts enligt protokollet den 24 november 1965 att i princip
bevilja dispens för en sjunde våning. Protokollet innehåller ett yttrande av
stadsarkitekten, vari denne, som yrkade avslag på framställningen, pekade på vissa
förhållanden som tilldragit sig uppmärksamhet under behandlingen av stadsplaneärendet
— solbelysningen och den arkitektoniska utformningen — samt uttalade
att en eventuell dispens borde beviljas av länsstyrelsen. I beslutet har icke upp -

511

tagits några villkor, som skulle uppfyllas för att dispens skulle meddelas, eller i
annat avseende angivits varför dispensen beviljades »i princip». I protokollet från
nämndens sammanträde den 5 april 1966 har antecknats att nämnden beviljat dispens
för en sjunde våning den 24 november 1965. Av stadsarkitektens i detta protokoll
intagna yttrande framgår dock att han ansåg att frågan om dispens icke var
slutligt avgjord.

Byggnadsnämnden får den 24 november 1965 väl anses ha givit uttryck åt uppfattningen,
att enbart den omständigheten, att fråga var om avvikelse från en nyligen
fastställd stadsplan ej skulle utgöra hinder för nämnden att pröva framställningen.
Av beslutets avfattning kan dock icke utläsas att nämnden skulle utan vidare
prövning bevilja dispens. Omständigheterna får i stället anses ge vid handen,
att förnyat och slutligt ställningstagande i dispensfrågan skedde den 5 april 1966,
i samband med att nämnden på då föreliggande material beviljade byggnadslov.

Åtalet skall därför prövas med utgångspunkt i att Flacking och hans medparter
såsom ledamöter i byggnadsnämnden den 5 april 1966 medgivit avvikelse från den
fastställda stadsplanen.

Vid tillkomsten av 1959 års byggnadsstadga, som bland annat innebar vidgade
möjligheter att till byggnadsnämnd delegera befogenheten att medge dispens, framhölls
att dispensgivningen måste handhavas under ansvar. Särskilda begränsningar
för byggnadsnämnd i de fall då nämnden fått befogenhet som avses i 67 § 1 mom.
byggnadsstadgan har dock icke uppställts. Nämndens befogenhet i sådant fall är
lika vidsträckt som länsstyrelsens. Avvikelse från stadsplan kan alltså av nämnden
medges, när särskilda skäl är därtill och det tillämnade byggnadsföretaget ej avsevärt
försvårar markens användning för det i planen avsedda ändamålet.

Såsom hovrätten funnit har hinder mot beviljande av dispens ej mött från den
synpunkten, att byggnadsföretaget skulle avsevärt försvåra markens användning för
det i stadsplanen avsedda ändamålet.

Någon närmare precisering av de särskilda skäl som skall föreligga för att dispens
skall beviljas har icke givits i motiven till författningsbestämmelserna. Tydligt
är att man vid bedömningen icke kan bortse från arten av den avvikelse varom är
fråga och att dispensgivningen ej får ske så att — såsom det säges i byggnadsstyrelsens
meddelanden 1961: 1 — de bärande principerna i stadsplanen sättes ur
spel.

Enbart den omständigheten att fråga är om avvikelse från en plan som nyligen
fastställts kan ej utesluta varje dispensbeslut.

Anledning saknas att frångå hovrättens bedömning av de skäl Flacking och hans
medparter anfört som grund för att de beviljade dispensen.

Den avvikelse från stadsplanen som byggnadsnämnden medgav innebar en ej
obetydlig ökning av rätten att exploatera det område stadsplanen omfattade. Stadsplanens
innehåll hade nyligen fastställts av Kungl. Maj:t. Avvikelsen var så väsentlig
att — oavsett hur de skäl som åberopades kunde bedömas — den borde
ha prövats i den ordning som gäller för stadsplaneändring.

512

Det har icke visats, att Flacking och hans medparter avsett att genom dispens
genomföra en ändring som, enligt vad de kunnat räkna med, ej skulle ha kunnat
åstadkommas genom planändring. Ej heller är det visat, att de vid sin bedömning
av de skäl som anförts för ett medgivande av ökat våningsantal underlåtit att beakta
motstående intressen.

Med hänsyn till i målet föreliggande omständigheter finner Kungl. Maj:t, att
Flackings och hans medparters felbedömning av lämpligheten att, med utnyttjande
av befogenheten enligt 67 § byggnadsstadgan, medge avvikelse från stadsplanen
icke är av beskaffenhet att föranleda ansvar för tjänstefel.

På grund av det anförda prövar Kungl. Maj:t lagligt fastställa det slut vartill
hovrätten kommit i ansvarsfrågan.

Justitierådet Mannerfelt, med vilken justitierådet Sjöwall instämde, var av skiljaktig
mening i ansvarsfrågan och anförde:

Flacking och se ovan sättes ur spel.

Vid prövningen huruvida de grunder för dispensen som Flacking och hans medparter
anfört och som redovisats i hovrättens dom kan anses utgöra sådana särskilda
skäl som avses i 34 § byggnadslagen är att beakta följande. Enbart den omständigheten
att fråga är om avvikelse från en stadsplan som nyligen fastställts kan icke
utesluta varje dispensbeslut. Emellertid måste uppenbarligen stor försiktighet
iakttagas vid byggnadsnämnds bedömning om det föreligger särskilda skäl att medgiva
avvikelse från en sådan stadsplan. I all synnerhet gäller detta om en ifrågasatt
avvikelse, såsom här är fallet, avser ett huvuddrag i stadsplanen, nämligen våningsantalet
för alla de bostadshus som omfattas av planen och därmed exploateringsrättens
omfattning. Vidare bör skäl för avvikelse icke sökas i förhållanden som
måste förutsättas ha blivit beaktade i stadsplaneärendet, d.v.s. i förevarande fall
intresset att minska bostadsbristen i Märsta och att sänka hyran per kvadratmeter
bostadsyta. Mot bakgrunden av vad som nu anförts kan särskilda skäl i den bemärkelse
som avses i 34 § byggnadslagen icke anses ha förelegat. Genom att
bedöma dispensfrågan annorlunda måste Flacking och hans medparter anses ha
av oförstånd gjort sig skyldiga till en så allvarlig och klar felbedömning att den är
att betrakta som tjänstefel.

På grund av det anförda prövar jag lagligt att, med ändring av hovrättens dom,
jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken döma envar av de tilltalade för tjänstefel till tjugo
dagsböter, varvid dagsboten bestämmes till av häradsrätten angivna belopp.

Justitierådet Höglund yttrade i ansvarsfrågan:

Åtalet avser, att Flacking och medparter såsom ledamöter av byggnadsnämnden
utan laga stöd beviljat dispens från det i stadsplanen bestämda högsta våningsantalet.
Från åklagarsidan har gjorts gällande, att byggnadsnämndens beslut den
24 november 1965 är att uppfatta endast som ett icke bindande förhandsbesked
i dispensfrågan och att den slutliga prövningen av denna fråga ägde rum den 5
april 1966. Åtalet har med hänsyn därtill begränsats till att avse enbart beslutet
den 5 april 1966. De tilltalade har däremot invänt, att bindande beslut om dispens
fattades redan den 24 november 1965, och hävdat, att åtalet måste ogillas redan
på den grund att det ej omfattar detta beslut.

Av betydelse för ansvarsfrågans bedömande är sålunda i första hand, när byggnadsnämnden
fattade bindande beslut i dispensfrågan. Av utredningen framgår
att, sedan Aktiebolaget Märsta Bostäder i ansökan den 4 november 1965 sökt

513

byggnadslov för de ifrågavarande sex husen, bolaget i en den 12 samma månad
till nämnden inkommen ansökan hemställt, att husen fick utökas med en våning
till sju våningar, och uttryckt önskemål om ett positivt principbeslut i denna fråga.
Ärendet behandlades i byggnadsnämnden den 24 november 1965, därvid nämnden
dels, under § 391, beslöt att lämna schaktningslov och dels, under § 392, beslöt
att i princip bevilja dispens för en sjunde våning. Vad som enligt åklagaren föranleder
till att beslutet om en sjunde våning skall uppfattas endast som ett oförbindande
förhandsbesked är, att nämnden i denna del beslutit »i princip».

Enbart den omständigheten, att nämndens beslut enligt protokollet fattats »i
princip», kan ej medföra att beslutet skall betraktas som oförbindande. Inom den
kommunala verksamheten är ingalunda ovanligt att principbeslut fattas, vilka får
bindande verkan i likhet med andra kommunala beslut, ehuru det närmare innehållet
är avsett att bestämmas senare. I förvaltningsrättslig praxis förekommer
också exempel på principbeslut, som varit föremål för fullföljd till och upptagits
till prövning av Kungl. Maj:t. Att märka är vidare, att nyssnämnda framställning
om principbeslut avsåg en viss konkret fråga inom ramen för byggnadslovsärendet,
nämligen möjligheten att — överhuvud — få avvika från stadsplanens bestämmelser
om högsta våningsantal. Genom denna sin avgränsning till en viss dispensfråga
skilde sig framställningen från sådana förhandsbesked i byggnadslovsärenden som
vanligen brukar inhämtas från byggnadsnämnd och som i regel lämnas av en tjänsteman
hos nämnden eller enskild ledamot därav men även någon gång av nämnden
själv. Det nu ifrågavarande »beskedet» har därtill uttryckligen lämnats i form av
ett beslut av nämnden upptaget i dess protokoll, vilket utgör en omständighet som,
i förening med den gjorda framställningen, tyder på att det av nämnden var avsett
som ett slutgiltigt beslut i dispensfrågan, låt vara att det i praxis förekommit att
även förhandsbesked av den typ som nyss nämnts upptagits i protokoll. Helt allmänt
synes den väckta dispensfrågan för övrigt ha varit en fråga som lämpat sig
väl för ett särskilt beslut i byggnadslovsärendet.

Vad som kan göra innebörden av beslutet tveksam är dess ställning i fullföljdshänseende.
Därvid kan dock icke dragas någon slutsats angående beslutets bindande
natur från den omständigheten, att beslutet kan eller icke kan överklagas, eftersom
ett besluts överklagbarhet ofta beror just på huruvida beslutet skall anses bindande
eller ej. Men det kan ha sitt intresse att se, hur beslutet behandlats vidare av nämnden.
För beslut om byggnadslov meddelas nämligen vissa närmare bestämmelser
i 58 § byggnadsstadgan den 30 december 1959, vilka bl. a. med tanke på överklagbarheten
föreskriver viss underrättelseskyldighet för byggnadsnämnden. Av
utredningen i målet vill det dock synas som om beslutet den 24 november 1965
ej behandlats i den ordning som gäller för beslut om byggnadslov. Detta skulle
möjligen kunna tyda på att beslutet ej av nämnden betraktades som ett slutgiltigt
beslut i något hänseende. Det är emellertid oklart, vad som närmare gäller angående
dispensbeslut av byggnadsnämnd (jfr 67 § samma stadga, särskilt 3 morn.).
Närmare regler för sådana beslut saknas nämligen och har väl också i praktiken
kunnat undvaras utan olägenhet, då det vanliga torde vara att beslut av byggnadsnämnd
i dispensfråga tas upp i beslutet om byggnadslov. Att märka är också
att frågorna om dispens och om byggnadslov är artskilda såtillvida att de ej alltid
fattas av samma myndighet och att de, även när de båda tillhör byggnadsnämndens
prövning, i fullföljdshänseende behandlas olika. Att sådant beslut av byggnadsnämnd
som här är i fråga kan överklagas särskilt, synes rimma väl med 71 §
byggnadsstadgan. Med hänsyn till det nu sagda kan ej heller av det sätt på vilket
beslutet behandlats av byggnadsnämnden slutas att beslutet var oförbindande.

För riktigheten av påståendet, att beslutet den 24 november 1965 var ett defini17
—Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

514

tivt beslut i dispensfrågan, talar nämndens protokoll den 5 april 1966, då frågan
om byggnadslov togs upp på nytt. I ingressen till protokollet i ärendet den 5 april
1966 står nämligen antecknat, att det vid ärendets behandling tidigare i nämnden
den 24 november 1965, under § 391, »beslöts lämna schaktningslov» och, under
§ 392, »beslöts bevilja dispens för sjunde våning». Ärendets behandling den 5 april
1966 utmynnade också i att nämnden, utan vidare uttalande i dispensfrågan, beslöt
endast att bevilja byggnadslov. Stadsarkitekten har även, hörd såsom vittne i målet,
i likhet med de åtalade ledamöterna i nämnden angivit som sin uppfattning, att
beslutet den 24 november 1965 var ett definitivt beslut i dispensfrågan. I hans
yttrande den 5 april 1966 till nämnden förekommer väl en punkt med hänvisning
till länsarkitektens skrivelse den 14 mars 1966 i ärendet, vilken kan tyda på att
han då menat att dispensärendet ännu ej var definitivt avgjort, men det är osäkert
vilken innebörd som kan utläsas därur i det hänseende varom nu är fråga. I sina
vittnesmål vid häradsrätten och i hovrätten har han på upprepade frågor sagt sig
anse, att beslutet den 24 november 1965 var definitivt såvitt angår dispensen.

För denna innebörd talar också dispensfrågans art. Endast kort tid före frågans
behandling i byggnadsnämnden hade stadsplanen för området fastställts av Kungl.
Maj:t. Det skedde den 29 oktober 1965, sedan planen antagits av kommunalfullmäktige
den 20 maj 1965. Med hänsyn härtill måste det, om ej särskilda skäl förelåg,
ha tett sig närmast uppseendeväckande att så kort efter planens fastställande
ifrågasätta en ökning av våningsantalet från sex till sju, d.v.s. en betydande ökning
av byggnadsrätten. Det är förståeligt om sökanden i detta läge önskade ett bindande
beslut i fråga om det tillåtliga våningsantalet, innan han lade ned arbete och kostnader
på erforderliga byggnadslovsritningar för sjuvåningshus. Att nämndens beslut,
i anslutning till ansökningen om »ett positivt principbeslut» i frågan, enligt sin
lydelse innebar, att nämnden »i princip» beviljade dispens för en sjunde våning,
är förklarligt även med hänsyn till att ritningar över den närmare utformningen
av husen med sju våningar då saknades. Nämnden kunde i detta läge självfallet
ej utfästa sig att under alla förhållanden meddela byggnadslov för sju våningar.
Däremot kunde nämnden med bindande verkan utfästa sig att ej avslå ansökningen
om byggnadslov på den grund att den stod i strid med stadsplanen i fråga om
våningsantalet. Uttrycket »i princip» får sålunda sitt naturliga innehåll just däri,
att det anger beslutets innebörd av medgivande till avvikelse från stadsplanen
såtillvida, att husen fick uppföras i sju våningar i stället för sex. Den närmare
utformningen av husen med detta våningsantal, såsom i fråga om hushöjden,
skyddsrum, konstruktion med mera, skulle däremot prövas senare vid prövningen
av själva byggnadslovet.

På grund av vad sålunda anförts måste de ledamöter av nämnden som deltog
i beslutet den 5 april 1966 anses ha haft fog för sin uppfattning, att de då var
bundna av beslutet den 24 november 1965 i vad det innefattade medgivande till
avvikelse från planens bestämmelser om våningsantal. Vid sådant förhållande kan
åtalet icke bifallas.

Jag prövar förty lagligt att i ansvarsfrågan fastställa det slut hovrättens dom
innehåller.

Felaktig dispens från byggnadsplan

I ärende angående klagomål av Margareta Hansen-Fure mot byggnadsnämnden
i dåvarande Köpingsviks kommun var bl. a. följande upplyst.

515

Margareta Hansen-Fure förvärvade i september 1966 fastigheten Solberga 2:31
i dåvarande Köpingsviks kommun. Sedan 1.1.1969 ingår denna kommun i Borgholms
vidgade stad. För det område, där fastigheten ligger, gäller en av länsstyrelsen
8.4.1952 fastställd byggnadsplan, enligt vilken ett större markområde norr
och nordväst om Solberga 2:31 är utlagt som grönområde. Byggnadsnämnden i
Köpingsviks kommun har sedan 1964 enligt länsstyrelsens förordnande haft fullständiga
dispensbefogenheter enligt 67 § byggnadsstadgan. För tiden fram till

1.1.1969 fungerade arkitekten Sven Boysen i Kalmar som stadsarkitekt i Köpingsviks
kommun.

Margareta Hansen-Fure framställde i klagomålen anmärkning mot att byggnadslov
utan hennes hörande beviljats i två fall för uppförande av byggnader på grönområdet
framför hennes fastighet Solberga 2:31. De byggnadslov som därvid avsetts
var följande fall.

ä) Byggnadsnämndens beslut 11.2.1966 att på ansökan av Gunnar Weidenfors
om tillstånd att uppföra fritidshus å »avst. från Solberga 2:13» »med stöd av 67 §
byggnadsstadgan meddela dispens från förbud mot tätbebyggelse och bevilja byggnadslov
i enlighet med bifogade ritningar samt på av nämnden anvisad plats». I
beslutet angavs att stadsarkitekten deltagit i beslutet och att berörda grannar hörts
i ärendet. Byggnadslovet avsåg ett fritidshus, som började uppföras 1966 på grönområdet
cirka 100 meter framför den av Margareta Hansen-Fure i september 1966
förvärvade fastigheten Solberga 2:31. Avstyckningen av tomtplatsen, vilken utgjorde
en av de sex tomtplatser, som sedermera utlades i förslaget till byggnadsplan
för området, fastställdes 16.5.1968 av överlantmätaren och erhöll då beteckningen
Solberga 2:40. Länsarkitekten har i sitt yttrande till JO framhållit att makan
till tidigare lagfarne ägaren av Solberga 2:31, komministern Gustav Danielsson,
förklarat att hon inte hade något minne av att maken blivit hörd i det aktuella
byggnadsärendet. Enligt vad byggnadsnämndens ordförande uppgivit till länsarkitekten
saknas bevis att »berörda grannar» (och uppgift om vilka grannar som) hörts,
liksom uppgift om dessa grannars inställning.

b) Byggnadsnämndens beslut 1.10.1968 att på ansökan från Ingegärd Roswall
om tillstånd att uppföra fritidshus å »avst. från fast. Solberga 2:13» »med stöd av
67 § meddela byggnadslov i enlighet med bifogade ritningar samt på av nämnden
anvisad plats». I skrivelsen till JO gjorde Margareta Hansen-Fure gällande att
»dåvarande stadsarkitekt Sven Boysen, Kalmar, har utövat länsstyrelsens dispensrätt
enligt byggnadsstadgans 67:e paragraf och inte därvid tagit hänsyn till 67:e
paragrafen 3:e momentet». Beslutet är protokollfört hos byggnadsnämnden som
till stöd för byggnadslovet åberopade 67 § byggnadsstadgan och antecknade att det
sökta byggnadsföretaget överensstämde med det av Borgholms sammanläggningsdelegerade
antagna förslaget till ändring av byggnadsplanen för Solbergaområdet.
Byggnadslovet avsåg ett fritidshus, som skulle uppföras strax väster om det under
a) ovan omnämnda fritidshuset på fastigheten Solberga 2:40 på en av de övriga
fem tomtplatser, som utlagts framför Margareta Hansen-Fures fastighet enligt ett
under maj 1968 utställt förslag till ändring av byggnadsplanen för Solbergaområdet.

516

Fritidshuset uppfördes under våren och sommaren 1969. Avstyckningen av denna
tomtplats är ännu inte fastställd. De anmärkningar Margareta Hansen-Fure framfört
22.5.1968 mot planändringsförslaget gällde bl. a. just bebyggelse på grönområdet
framför hennes fastighet. Byggnadsnämndens ordförande har för länsarkitekten
uppgivit, att nämnden vid prövningen av byggnadslovsärendet bedömt grannars
särskilda hörande obehövligt, enär planförslaget hållits utställt tidigare under året.

Länsarkitekten har i yttrandet till JO beträffande båda byggnadsloven framhållit
att de givna tillstånden med hänsyn till den speciella utformningen av gällande
byggnadsplan för området enligt hans mening utgjorde ett frångående från
denna plan som måste anses innebära rubbning av grunderna för planen och påpekat
att några särskilda skäl för avvikelserna inte angivits.

Boysen har på särskild förfrågan härifrån uppgivit att han inte deltagit i de båda
byggnadslovsbesluten och inte heller tillstyrkt dessa. Han har tillagt att han i
många dispens- och byggnadsärenden inte ens brukade tillfrågas av byggnadsnämnden
och att detta inte heller skett i de två nu aktuella fallen.

I yttrande med anledning av vad som påtalats i fråga om de två byggnadslovsärendena
har byggnadsnämnden anfört att byggnadslov lämnats »med stöd av
67 § BS» och att klaganden i dessa fall »ansetts icke berörd av dispensmedgivandena».
Byggnadsnämnden har vidare ansett »byggnadsföretagen icke inverka på
klagandens rätt». Vidare har byggnadsnämnden som sin bestämda uppfattning
framhållit »att samtliga de beslut som byggnadsnämnden meddelat i de påtalade
punkterna skett i överensstämmelse med byggnadslagens och byggnadsstadgans
bestämmelser».

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Wennergren.

Sedan en byggnadsplan fastställts för ett område, skall den lända till efterrättelse
vid bebyggelse på området. Nybyggnad får sålunda enligt 11 § byggnadslagen
inte företas i strid mot byggnadsplanen. Dock får länsstyrelsen enligt samma paragraf
medge undantag från förbudet mot nybyggnad som strider mot byggnadsplan
under förutsättning att särskilda skäl är därtill och nybyggnaden inte avsevärt
försvårar markens användning för avsett ändamål. Enligt av Kungl. Maj:t meddelade
föreskrifter (67 § 2 mom. byggnadsstadgan) får också byggnadsnämnd enligt
länsstyrelsens förordnande medge avvikelse från byggnadsplan, när särskilda
skäl är därtill och det tillämnade byggnadsföretaget inte avsevärt försvårar att markområdet
i övrigt nyttjas för det i planen avsedda ändamålet. Villkoret för att medge
avvikelse från gällande byggnadsplan har också uttryckts på det sättet att länsstyrelsen
respektive byggnadsnämnd inte äger att dispensvägen medge frångående av
vad som i planen bestämts angående markanvändningen, såvida ett dylikt frångående
skulle innebära rubbning av grunderna för den gällande planen (Se A. Bexelius
m. fl. Byggnadslagstiftningen, 4:e upplagan, sid. 268). Byggnadsnämnden i Köpingsviks
kommun ägde sålunda dispensbefogenhet som nu sagts. Som villkor härför
gäller enligt 67 § 2 mom. andra stycket byggnadsstadgan att byggnadsnämnden
skall ha tillgång till erforderlig expertis.

517

En dispens innebär att undantag medges från något som är fastställt att gälla
till allmän efterrättelse. För en dispens fordras därför alltid särskilda skäl som motiverar
att ett avsteg görs i det enskilda fallet. I fråga om dispens, som kan meddelas
av byggnadsnämnd enligt 67 § byggnadsstadgan, tillkommer den ytterligare
begränsningen att dispens inte får medges för nybyggnad som avsevärt försvårar
att markområdet i övrigt inom byggnadsplanen nyttjas för det i planen avsedda
ändamålet. Byggnadsnämnden har inte närmare utvecklat vilka särskilda skäl
nämnden funnit föreligga i de två dispensfallen. Inte heller har nämnden förklarat
varför nämnden ansett att nybyggnaderna inte skulle försvåra att markområdet
i övrigt inom planen nyttjades för det i planen avsedda ändamålet
eller annorlunda uttryckt varför nybyggnaderna ansetts ej rubba grunderna för
planen. Byggnadsnämndens protokoll och svar till JO ger närmast det intrycket
att nämnden inte verkställt någon dispensprövning i egentlig mening utan i stort
sett nöjt sig med en vanlig byggnadslovsprövning. I den mån så varit fallit har
nämnden grovt åsidosatt sina förpliktelser och visat sig ej vuxen den uppgift som
den delegerade dispensbefogenheten innefattade.

Skulle nämnden, i motsats till vad handlingarna ger anledning anta, verkligen ha
verkställt en prövning i nämnda avseenden, måste denna sägas ha utfallit felaktigt.
Man står visserligen här inför bedömningsfrågor som ger utrymme för olika meningar
inom tämligen vida marginaler. Jag delar emellertid länsarkitektens uppfattning
att laga skäl för dispens i de två fallen inte förelåg med hänsyn till att bestämmelsen
i byggnadsplanen för Solbergaområdet om avsättande av grönområde som park
mellan befintlig fritidsbebyggelse och Kalmarsund måste anses tillhöra grunderna
för byggnadsplanen.

Beträffande handläggning av dispensärenden gäller vidare enligt 67 § 3 mom.
byggnadsstadgan att — om åtgärd, för vilken dispens sökes, kan inverka på grannes
rätt — tillfälle skall beredas denne att yttra sig, innan dispens beviljas. Byggnadsnämnden
har förklarat att den ansett de båda byggnadsföretagen ej inverka
på ägarens av fastigheten Solberga 2:31 rätt. I detta hänseende är att märka att
fritidshusen i fråga var avsedda att uppföras inom grönområdet cirka 100 meter
framför denna fastighet alldeles i blickfånget mot Kalmarsund. Jag kan i konsekvens
med vad jag förut sagt inte finna annat än att fastighetsägarens rätt i allra
högsta grad berördes av de byggnadsföretag för vilka dispens och byggnadslov
söktes. För mig framstår därför också denna byggnadsnämndens bedömning som
felaktig. Byggnadsnämnden hade sålunda enligt min mening inte ägt bevilja dispens
och byggnadslov utan att ägaren av Solberga 2:31 först beretts tillfälle att yttra sig.

Min bedömning innebär att byggnadsnämnden i dåvarande Köpingsviks kommun
förfarit felaktigt i flera hänseenden vid handläggningen av de båda dispensärendena.
De begångna felen framstår i särskilt allvarlig dager med hänsyn till att det
knappast längre är realistiskt att räkna med en rättelse i sak och ägaren av fastigheten
Solberga 2:31 sålunda torde vållas bestående men genom byggnadsnämndens
bristfälliga handläggning. Vid min bedömning av det inträffade anser jag mig
emellertid böra fästa visst avseende vid att dispensregjema i 67 § byggnadsstadgan

518

är svårtillämpade och lämnar utrymme för skiftande bedömningar. Jag vill emellertid
då också framhålla att denna omständighet gör det så mycket angelägnare att
en byggnadsnämnd, som fått sig dispensbefogenheten anförtrodd, utnyttjar sin tillgängliga
expertis då dispensärenden kommer före. Olika uppgifter föreligger om
huruvida stadsarkitekten hörts av byggnadsnämnden i de två dispensfallen. Jag
finner ej anledning att utreda, huruvida så varit fallet eller ej, utan begränsar mig
till att betona vikten av att stadsarkitekt och helst också juridisk expertis medverkar
vid byggnadsnämnds handläggning av dispensärenden.

Intet har framkommit, som tyder på att byggnadsnämnden handlat i vrång avsikt,
då den på det lättvindiga sätt som skedde beviljade de båda dispenserna.
Nämnden hade visserligen bort inse att den handlade fel men handlingarna förmedlar
ändå det intrycket att nämnden faktiskt inte insett det felaktiga i sitt handlande.
Jag har därför efter noga övervägande stannat för att låta bero vid den allvarliga
erinran som ligger i det förut anförda.

I klagomålen har även anmärkts på att dispens och byggnadslov lämnats utan att
avstyckning av tomtplatserna skett. Jag vill i anledning härav erinra om att hinder
i och för sig ej möter mot att meddela byggnadslov för byggande på annans
mark. Att en tomtplats är avstyckad och bildar självständig fastighet utgör sålunda
ej någon ovillkorlig förutsättning för byggnadslov. Det ligger dock i sakens natur
att avstyckningsfrågan beaktas vid en sådan dispensprövning som byggnadsnämnden
hade att företa. Om byggnadsnämndens sätt att fullgöra denna dispensprövning
har jag redan uttalat mig och den nu diskuterade anmärkningen föranleder
därför ej vidare yttrande.

Ansökan om tillstånd till nybyggnad inom strandskyddsområde har beviljats
genom beslut av landshövding på föredragning av landssekreterare utan att byggnadsnämnd
och länsexperter på sedvanligt sätt hörts i saken och utan att tjänstemän
vid länsstyrelsens planeringssektion medverkade vid avgörandet. Fråga om
länsstyrelsen — oaktat formellt hinder mot ärendets avgörande i angiven ordning
ej förelåg — förfor felaktigt med hänsyn till att ärendets särbehandling var ägnad
att väcka misstanke om att sökanden favoriserades

I en den 15 mars 1967 till länsstyrelsen i Skaraborgs län inkommen skrift ansökte
disponenten Sven Ericsson i Lidköping för en dotters räkning om tillstånd
att å fastigheten Heljestorp 1® i Norra Kållands kommun uppföra ett bostadshus
utan hinder av strandskyddsförordnande, som gällde för området sedan den 19
oktober 1956 enligt länsstyrelsens förordnande. För området gällde jämväl utomplansbestämmelser
enligt länsstyrelsens förordnande den 9 februari 1965. Vid
ansökan fogades en karta. Ansökan och kartan återsändes till sökanden för komplettering.
I en den 25 april 1967 till länsstyrelsen inkommen skrift, ställd till
landssekreteraren Åke Paulsson, anförde Ericsson att han återsände ansökan och

519

kartan, sedan han med blyertspil på kartan utmärkt den ungefärliga belägenheten
av det hus, som ansökan gällde. I brevet tackade Ericsson landssekreteraren för
hjälpen och sände en personlig hälsning till denne. Genom resolution den 24 maj
1967, undertecknad av dåvarande landshövdingen Bertil Fallenius samt Paulsson,
meddelade länsstyrelsen Ericsson tillstånd att, utan hinder av att marken var belägen
inom strandskyddsområde, uppföra bostadshus på fastigheten Heljestorp l8
med vissa angivna mått å plats, som närmare angivits inom röd gränslinje å vid
ansökningen fogad kartkopia. I resolutionen förklarades att sökanden hade att
hos byggnadsnämnden i Norra Kållands kommun söka byggnadslov för byggnadsföretaget.
En avskrift av resolutionen sändes till byggnadsnämnden för kännedom.
Byggnadsnämnden beslöt vid sammanträde den 6 juni 1967 att anföra
besvär över länsstyrelsens beslut. I besvären påtalades att byggnadsnämnden inte
fått tillfälle yttra sig över ansökningen och att ärendet därigenom inte blivit i laga
ordning berett. I besvären hävdades också att tätbebyggelse förelåg inom området,
därvid byggnadsnämnden uttalade, att den inte ansåg sig kunna bedöma om
byggnadsföretaget på ett lämpligt sätt kunde inordnas i blivande byggnadsplan
för området. Besvären remitterades till länsstyrelsen för yttrande. Länsstyrelsen
inhämtade yttranden från Ericsson och från länsarkitekten i länet. Den senare
tillstyrkte bifall till besvären under framhållande att ärendet inte av länsstyrelsen
handlagts enligt normala regler och på ett sätt som varit önskvärt, då varken byggnadsnämnden,
länsarkitekten eller överlantmätaren av länsstyrelsen hörts i ärendet.
Länsstyrelsen avgav yttrande i ärendet den 5 februari 1968 och anförde därvid
bl. a. följande.

Överklagade beslutet innebär, att huset får uppföras utan hinder av att det skulle
bli beläget inom strandskyddsområde. Då tillståndet gavs, ansågs att det nya huset
inte skulle medföra något nämnvärt intrång i allemansrätten utöver det intrång
som redan skett genom bebyggelse i närheten.

Av besvärsskriften och länsarkitektens yttrande framgår emellertid, att byggnadsföretaget
kan innefatta tätbebyggelse. I så fall erfordras länsstyrelsens tillstånd
även enligt 67 § 1 mom. första stycket byggnadsstadgan. Det framgår inte
av handlingarna att förutsättning för sådant tillstånd föreligger. I varje fall måste
byggnadsnämnden lämnas tillfälle att yttra sig i denna fråga.

Genom beslut den 31 oktober 1968 undanröjde Kungl. Majit överklagade resolutionen
och visade ärendet åter till länsstyrelsen för ny handläggning.

I tidningen Göteborgs Posten förekom vid nyåret 1969 en artikel med rubriken
»Du och bror med pamparna. Bygglov trots strandskydd». I artikeln refererades
förenämnda ärende om tillstånd för Ericsson till uppförande av bostadshus inom
strandskyddsområde. I artikeln påtalades särskilt att tillståndet meddelats utan
att vare sig byggnadsnämnden, länsarkitekten eller överlantmätaren fått ta del av
ansökningen. Vidare framhölls att sökanden var personligen bekant med landshövdingen
och landssekreteraren och antyddes att denna omständighet utgjort
anledningen till att det sökta tillståndet beviljats. I artikeln återgavs det brev, som
Ericsson avlåtit till Paulsson i april 1967. Brevet innehöll avslutningsvis följande:

520

»I det jag tackar Dig för hjälpen sänder jag hjärtliga hälsningar. Din tillgivne».

Med anledning av innehållet i artikeln anmodades länsstyrelsen att inkomma
med upplysningar. Länsstyrelsen inkom därefter med ett den 15 januari 1969 dagtecknat
yttrande, som underskrivits av landssekreteraren Paulsson och förste länsassessom
Nils Karlberg. Vid yttrandet fogades länsstyrelsens handlingar i ärendet.
I yttrandet anförde länsstyrelsen bl. a. följande. Vid behandlingen av dispensärendet
hade länsstyrelsen genom tidigare ärenden kännedom om förhållandena
på platsen. Dessutom hade dåvarande landshövdingen Fallenius besökt platsen.
Länsstyrelsen ansåg sig därför kunna underlåta remissförfarande. Då dispens från
strandskyddet gavs, ansågs att det nya huset inte skulle medföra något nämnvärt
intrång i allemansrätten utöver det intrång som redan skett genom bebyggelse i
närheten. Vad avsåg sökandens brev till länsstyrelsen med tack till landssekreteraren
för hjälpen anförde länsstyrelsen att därmed torde avses att landssekreteraren
per telefon påpekat för Ericsson att ärendet borde kompletteras med karta.

Den 24 juni 1969 avskrev länsstyrelsen dispensärendet från vidare handläggning,
sedan Ericsson återkallat sin ansökan.

På anmodan av JO Bexelius inkom därefter chefen för länsstyrelsens planeringssektion
med förteckning över ärenden rörande byggnadsdispenser inom strandskyddsområden,
i vilka resolution meddelats av länsstyrelsen under åren 1965—
1967. Av denna förteckning jämte i anslutning härtill företagen granskning av
vissa länsstyrelsens handlingar framgår, att länsstyrelsen under angivna treårsperiod
handlagt ärenden om byggnadsdispens inom strandskyddsområden i 88
fall. Med undantag för tre ärenden hade länsstyrelsen i samtliga övriga 85 ärenden
inhämtat yttranden av vederbörande byggnadsnämnd och antingen länsarkitekten
eller överlantmätaren. I alla de tre ärenden, i vilka yttranden inte inhämtats
— av vilka ett utgjordes av det ärende, som omnämndes i tidningsartikeln
— var Ericsson sökande. Ericssons tre ärenden har även i ett annat avseende
blivit föremål för särskild behandling från länsstyrelsens sida genom att de avgjorts
av dåvarande landshövdingen Fallenius som beslutande och landssekreteraren
Paulsson som föredragande. Några andra tjänstemän vid länsstyrelsen
deltog inte i handläggningen av Ericssons tre ärenden. Denna handläggning stod
inte i överensstämmelse med den arbetsordning, som i allmänhet brukade tillämpas
av länsstyrelsen i ärenden av förevarande slag. Regelmässigt brukade sålunda
tjänstemän från länsstyrelsens planeringssektion, antingen förste länsassessom
eller förste landskanslisten, deltaga i handläggningen och i besluten i dispensärenden
av detta slag. Så har också skett i 84 av de nu granskade ärendena. Av de
fyra återstående ärendena, vilka handlades och avgjordes av Fallenius och Paulsson,
utgjordes tre av Ericssons ärenden,

Med anledning av vad sålunda framkommit anmodades envar av Fallenius och
Paulsson att inkomma med närmare förklaring om anledningen till den särbehandling
Ericssons ärenden fått. Vidare skulle anges, huruvida vid dispensärendets
prövning i länsstyrelsen förelåg tillräckligt underlag för att bedöma frågorna om
tätbebyggelse, behovet av planläggning och läget för den tillämnade byggnaden.

521

Slutligen skulle för bedömande av frågan om Fallenius och Paulsson bort avhålla
sig från deltagande i dispensärendet upplysningar lämnas om deras personliga
förhållanden till Ericsson.

Fallenius uppgav i yttrande till JO i huvudsak följande: Han hade inte något
närmare minne av de två ärendena från år 1965. Han hade säkerligen besökt de
fastigheter, som var aktuella i dessa ärenden, även om han inte kunde erinra sig
när eller i vilket sammanhang detta skedde. Handlingarna i det under år 1967
handlagda ärendet ingavs av Ericsson till Fallenius personligen. Fallenius överlämnade
handlingarna till Paulsson för handläggning. Ärendet avgjordes senare
av Fallenius och Paulsson i samband med att Fallenius i anslutning till sin avgång
genomgick icke avgjorda ärenden. Enligt den minnesbild Fallenius hade av handläggningen
uppgav Paulsson att han och överlantmätaren besökt platsen för byggnaden,
att sökanden gått med på viss ändring av denna, att fastigheten var att
betrakta som inhägnat område och att Fallenius och Paulsson var eniga om att
ansökningen borde kunna bifallas. Då Paulsson emellertid i sitt yttrande uppgivit
att han inte besökt platsen, måste Fallenius’ minnesbild vara felaktig och
någon sammanblandning med annat ärende föreligga.

Fallenius framhöll vidare att han i den utsträckning det var möjligt deltog i
avgörandet av jord- och fastighetsärenden i länsstyrelsen, då han hade särskilt
intresse och sakkunskap i dessa frågor från sin tid som t. f. generaldirektör i lantmäteristyrelsen
och ordförande i fastighetsbildningssakkunniga. Att Fallenius avgjorde
Ericssons ärenden sammanhängde sannolikt med att han kände till förhållandena
på platsen.

Beträffande sitt personliga förhållande till Ericsson anförde Fallenius bl. a. att
han vid ett tillfälle medverkat vid invigningen av en till- och ombyggnad av en
fabrik i Ericssons företag och att Fallenius’ hustru i samband därmed fick mottaga
ett guldarmband med ingraverat datum. Fallenius anförde vidare att Ericsson
och dennes hustru vid några tillfällen varit gäster på representationsmiddagar på
residenset i Mariestad under Fallenius’ ämbetstid och att Fallenius och hans hustru
motsvarande antal gånger varit inbjudna på middag till Ericsson. Fallenius tilläde
att han dessutom sammanträffat med Ericsson vid officiella och andra sammankomster.

Paulsson uppgav i sitt till JO avgivna yttrande att han hade följande minnesbild
av dispensärendenas handläggning. De första ärendena var föremål för överläggning
med vissa av länsstyrelsens experter, av vilka åtminstone någon besökt
platsen. Denna överläggning ledde till att sökanden under hand uppmanades att
ändra läget för den ena av de aktuella stugorna och sedermera också gjorde detta.
Dispens gavs på basis av vad som framkom vid nämnda överläggning och på den
kännedom Fallenius hade om platsen från besök på denna. De faktiska uppgifter
som sålunda förelåg ansågs tillräckliga för att ta ställning till strandskyddsfrågan
och för att anse att tätbebyggelse och behov av planläggning inte förelåg. Det
upplystes att sökanden inte hade minsta tanke på att exploatera området men att
de aktuella byggnaderna var avsedda för sökandens barn och personal i dennes
17* —Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

522

rörelse. Med hänsyn till stadgandet i 16 § naturvårdskungörelsen ansågs remisser
för inhämtande av yttranden inte behövliga. Paulsson framhöll att länsstyrelsen
strävade efter att handlägga byggnadsärenden — inte endast strandskyddsärenden
— vid informella överläggningar med experter och andra sorn kände till förhållandena.
Syftet var att i de fall, där förhållandena på detta sätt klarlades, söka
undvika en tids- och arbetskrävande remissgång.

Beträffande sitt personliga förhållande till Ericsson uppgav Paulsson följande.
Han sammanträffade första gången med Ericsson vid en lunch hos landshövding
Fallenius på sommaren 1965. Därefter hade han träffat Ericsson på bjudningar
hos andra personer vid troligen tre tillfällen och därvid i förbigående växlat några
ord med denne, överhuvudtaget torde inte Paulsson ha förknippat Ericsson med
dispensärendena förrän under våren 1967.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

Enligt 1 § i tidigare gällande strandlag ägde länsstyrelsen förordna att inom
visst strandområde bebyggelse inte fick företagas utan länsstyrelsens tillstånd. I
samma paragraf föreskrevs att sådant förordnande innefattade förbud mot bl. a.
nybyggnad. Strandlagen upphävdes i samband med tillkomsten av nya naturvårdslagen,
som trädde i kraft den 1 januari 1965. I 45 § naturvårdslagen föreskrives
bl. a. som en övergångsbestämmelse att i fråga om förordnande, som meddelats
med stöd av 1 § strandlagen, skall så anses som om beslutet meddelats enligt motsvarande
bestämmelser i nya naturvårdslagen. I nämnda lag återfinnes motsvarande
bestämmelser om strandskydd i 15 och 16 §§. I 16 § första stycket naturvårdslagen
stadgas bl. a. att inom strandskyddsområde nybyggnad icke må uppföras
utan länsstyrelsens tillstånd. Närmare bestämmelser om tillämpning av naturvårdslagen
finnes i naturvårdskungörelsen. I 12 § nämnda kungörelse föreskrives att
ansökan om tillstånd enligt 16 § naturvårdslagen skall efter omständigheterna
i det särskilda fallet vara åtföljd av karta eller skiss samt den ytterligare utredning
som fordras för att företagets inverkan på det skyddade intresset skall kunna
bedömas. I 16 § naturvårdskungörelsen föreskrives att samråd skall ske med naturvårdsverket
och av frågan närmast berörda kommuner, innan länsstyrelsen i
naturvårdsärende fattar beslut, som kan föranleda ersättningsskyldighet. Någon
annan föreskrift för länsstyrelsen att i ärenden om dispens från strandskyddsförordnande
höra annan myndighet eller vederbörande kommun finnes ej.

Vad först angår den rent formella handläggningen av det nu aktuella ärendet
är att framhållla att ett bifall till Ericssons ansökan inte kunde föranleda ersättningsskyldighet.
Det förelåg följaktligen, på sätt framgår av de återgivna bestämmelserna,
inte någon i författning stadgad skyldighet att före ärendets avgörande
inhämta yttranden från berörda myndigheter.

En annan sak är att länsstyrelsen på grund av allmänna förvaltningsrättsliga
principer var skyldig tillse att dess beslut var grundat på tillräcklig utredning. Det

523

ligger därför i sakens natur att en länsstyrelse i ett fall sådant som det förevarande
regelmässigt måste på grund av den utredningsskyldighet som åvilar länsstyrelsen
genom remisser till berörda myndigheter inhämta erforderliga yttranden om förhållandena
på platsen, innan avgörandet träffas. Har emellertid de beslutande
genom besök på platsen eller genom handläggningen av andra ärenden eller eljest
skaffat sig erforderlig kännedom om förhållandena på platsen, föreligger formellt
sett inte något hinder mot att avgöra ärendet utan inhämtande av yttranden från
andra myndigheter.

I formellt hänseende förelåg inte heller något hinder för Fallenius och Paulsson
att avgöra ärendet utan att någon tjänsteman från länsstyrelsens planeringssektion
inkopplades. En sådan från den vanliga handläggningsordningen avvikande
ordning kan i vissa fall framstå såsom naturlig, om de beslutande genom besök
på platsen äger sådan kännedom om förhållandena som tjänstemännen på planeringssektionen
inte kan ha. Då det emellertid i betydande mån innefattar en garanti
för ett riktigt avgörande att den kännedom om förhållandena som samlats
hos tjänstemännen på planeringssektionen är representerad vid fattandet av beslut,
bör en dylik avvikelse från den sedvanliga handläggningsordningen inom
länsstyrelsen inte ske annat än i undantagsfall.

Vad angår ärendets avgörande i materiellt hänseende vill jag först nämna att
handlingarna enligt min mening inte ger något stöd för antagande att fråga var
om tätbebyggelse i byggnadslagens mening. Någon kritik kan därför inte riktas
mot Fallenius och Paulsson för att de inte beaktat tätbebyggelsefrågan.

Däremot ger vad länsarkitekten i sitt yttrande i besvärsärendet anfört om förhållandena
på platsen enligt min mening klart vid handen, att Ericssons ansökan
— med hänsyn till de principer på vilka tillståndsprövningen vilar och till praxis
i hithörande frågor — inte bort bifallas. Jag har därför mycket svårt att föreställa
mig att ansökningen skulle ha bifallits, om Fallenius och Paulsson ägt kännedom
om de förhållanden på platsen, för vilka länsarkitekten redogjort i sitt yttrande.
Min slutsats är därför att varken Fallenius eller Paulsson ägde sådan kännedom
om förhållandena på platsen att det var försvarligt att avgöra ansökningsärendet
utan sedvanliga remisser till myndigheter. Riktigheten av denna slutsats bestyrkes
av att Paulsson uppgivit att han överhuvudtaget inte besökt platsen och att Fallenius
förklarat att han säkerligen besökt platsen men att han inte kunde erinra sig
när eller i vilket sammanhang detta skett. Att samråd må ha skett med länsstyrelsens
experter vid handläggningen av två tidigare dispensansökningar berörande
de fastigheter om vilka här är fråga har givetvis inte inneburit att experterna inte
behövde höras beträffande den nya ansökningen. För min del finner jag det därför
utrett att Fallenius och Paulsson förfarit felaktigt genom att inte tillse att deras
avgörande i dispensärendet grundades på tillräcklig utredning och kännedom om
förhållandena på platsen.

En felaktig bedömning av behovet av ytterligare utredning i ett ärende är ju
i allmänhet inte ett fel som kan föranleda någon mera allvarlig kritik. Ett dylikt
fel kan ofta inte undgås med den arbetsbörda som vilar på myndigheterna och

524

kan i allmänhet avhjälpas vid den utredning, som sker vid fullföljd av talan. Ett
eftersättande av skyldighet att tillse att erforderlig utredning förebringas är därför
i och för sig inte att betrakta såsom ett straffbart fel.

Vad som gör att Fallenius’ och Paulssons handläggning av dispensärendet ger
ett så tråkigt intryck är i stället att ärendet otvetydigt varit föremål för särbehandling.
Yttranden från byggnadsnämnd och länsexpert har — trots att behov därav
objektivt sett förelegat — inte inhämtats på sätt som skett i 87 övriga under åren
1965—1967 handlagda dispensärenden av detta slag med undantag av två ärenden,
i vilka Ericsson också var sökande. Inte heller har tjänstemännen på länsstyrelsens
planeringssektion medverkat vid ärendets avgörande på sätt som skett
i övriga 87 ärenden med undantag av tre. Å andra sidan finns det i handlingarna
inte det minsta stöd för antagande att Fallenius och Paulsson skulle ha haft något
otillbörligt motiv för sitt handlande. På sätt framgår av det förut sagda kan en
dylik särbehandling vara sakligt påkallad. Vad som härstädes framkommit synes
mig därför inte böra läggas Fallenius, som numera avgått från sin tjänst såsom
landshövding, och Paulsson till last såsom tjänstefel.

Det är emellertid uppenbart att Fallenius och Paulsson borde ha insett att särbehandlingen
av Ericssons ärende var ägnad att väcka misstanke om att Ericsson
favoriserades. På grund av beskaffenheten av de ämbeten Fallenius och Paulsson
innehade måste det — särskilt i betraktande av att båda var personligen bekanta
med Ericsson — anses ha ålegat dem att söka undvika att ärendet handlades på
sätt som kunde ge upphov till dylik misstanke. Denna skyldighet har Fallenius
och Paulsson på ett betänkligt sätt åsidosatt. Med hänsyn till omständigheterna
låter jag emellertid bero vid en erinran om den fundamentala betydelsen av att
ärenden handläggs på sådant sätt att allmänhetens tillit till myndigheternas oväld
inte rubbas.

Länsstyrelses tillsyn över jäv hos byggnadsnämnd

I en 5.11.1968 dagtecknad skrivelse ansökte Edsbruks Maskin & Transport AB
hos länsstyrelsen om tillstånd till grustäkt på Eds Cellulosafabriks AB tillhöriga
fastigheterna Ed 1:1 och Ed 1:34 i Tjust-Eds kommun. Ansökningen var undertecknad
av sökandebolagets verkställande direktör Göte Carlsson. Det är upplyst
att denne tillika var ordförande i kommunalfullmäktige och i byggnadsnämnden
i Tjust-Eds kommun samt ledamot av kommunalnämnden där. Sedan ansökningshandlingarna
kompletterats av sökanden med ny grustäktplan, översände
länsstyrelsen 11.2.1969 ärendet till kommunen för yttrande.

Parallellt härmed hade frågan på särskild framställning av Carlsson för sökandebolaget
behandlats av byggnadsnämnden vid sammanträde 7.2.1969. Byggnadsnämnden
beslöt under Carlssons ordförandeskap att avge det yttrandet »att den
föreslagna täkten icke kommer att ogynnsamt inverka på den framtida bebyggelse -

525

planeringen eller vattenförsörjningen samt att taktens inverkan på landskapsbilden
icke är av den omfattningen att tillstånd bör vägras».

Kommunalnämnden, som vid sin behandling 17.2.1969 av länsstyrelsens remiss
i täktärendet hade tillgång till byggnadsnämndens yttrande, beslöt avge samma yttrande
som byggnadsnämnden. Carlsson var i protokollet antecknad som närvarande
vid handläggningen. Grustäkttillståndet lämnades av länsstyrelsen 7.5.1969.

27.3.1969 infann sig Carlsson tillsammans med kommunalkamreraren Axel
Nilsson på länsstyrelsen i Kalmar för att med länsstyrelsen diskutera en dispositionsplan
för ett fritidsområde. Före sammanträdet kallades Carlsson in på landssekreteraren
Gösta Hannings tjänsterum därvid denne förebrådde Carlsson för att
han deltagit i handläggningen hos kommunen av ett ärende som han själv anhängiggjort.
Saken diskuterades senare samma dag inför landshövdingen Erik Westerlind.
I skrivelse 31.3.1969 föreläde länsstyrelsen Carlsson att inkomma med
yttrande med anledning av ifrågasatt jävsförhållande.

Carlssons yttrande inkom till länsstyrelsen 28.4.1969. I yttrandet förklarade
Carlsson, att byggnadsnämnden ej fått ärendet på remiss från länsstyrelsen och att
han visserligen deltagit i det sammanträde med kommunalnämnden, då grustäktärendet
behandlades, men att han till kommunalnämndens ordförande anmält att
han inte skulle deltaga i handläggningen av ärendet, vilket dock inte blivit antecknat
i kommunalnämndens protokoll. Carlsson bestred vidare att formellt jäv förelegat
för honom att deltaga i ärendets handläggning i byggnadsnämnden och stödde
sig härvid på ett uttalande från Svenska Kommunförbundet.

I skrivelse till kommunalnämnden och byggnadsnämnden 24.6.1969 lämnade
länsstyrelsen redogörelse för anledningen till att jävsfrågan tagits upp till särskild
behandling av länsstyrelsen och för den utredning som länsstyrelsen företagit med
anledning härav. Länsstyrelsen anförde i skrivelsen avslutningsvis följande:

Med tillfredsställelse har länsstyrelsen emellertid kunnat konstatera, att de misstankar
som riktats mot remissorganens handläggning varit ogrundade. Byggnadsnämndens
ordförande har ej heller i strängt kommunaljuridisk mening varit jävig.
I jävsfrågan vill emellertid länsstyrelsen understryka vikten av att föreliggande intressekollisioner
beaktas även utanför det egentliga jävsområdet. I kommunallagens
förarbeten har tydligt utsagts, att jävsregeln i 16 § kommunallagen syftar längre
än till att fixera vissa jävshinder. Förekomsten av denna jävsregel bör vara tillräcklig
för att förmå ledamöter av de kommunala nämnderna att vid en intressekollision
av det slag som förelegat i grustäktsärendet frivilligt avstå från att deltaga i
handläggningen för att icke ådraga sig misstanken att handla i eget eller annans enskilda
intresse. För att undvika varje möjlighet till misstänkliggörande är det givetvis
också angeläget, att anteckning göres till protokollet när ledamot avstått från
att deltaga i handläggningen av visst ärende, vare sig detta skett på grund av legalt
jäv eller s. k. grannlagenhetsjäv.

Vid sammanträde 25.8.1969 beslöt kommunalnämnden att överlämna länsstyrelsens
skrivelse 24.6.1969 till JO med anhållan att JO måtte närmare utreda
och pröva länsstyrelsens handlande, vilket kommunalnämnden fann ytterst märkligt
bl. a. med hänsyn till att länsstyrelsens handläggning av ärendet grundats på en

526

för länsstyrelsen känd men för kommunen anonym anmälare, som enligt länsstyrelsen
inte bodde i kommunen.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med yttrande vid vilket var fogad en av Hanning
avgiven promemoria över vad som enligt Hanning förekommit vid samtalet med
Carlsson 27.3.1969.

I länsstyrelsens yttrande anfördes i huvudsak följande. Under länsstyrelsens
handläggning av grustäktärendet gjordes Hanning uppmärksam på att ärendet var
av särskilt ömtålig art, då det berörde ett naturskönt åsparti i kanten på det gamla
brukssamhället och att ett bortschaktande av åsen för befolkningen i samhället ansågs
utgöra ett allvarligt ingrepp i den invanda miljön. Dessutom påpekades att
Carlsson som var verkställande direktör, tillika aktieägare i sökandebolaget, var
ordförande i kommunalfullmäktige och byggnadsnämnden samt ledamot av kommunalnämnden.
Sedan fråga uppstått huruvida Carlsson varit jävig att såsom ordförande
i byggnadsnämnden och ledamot i kommunalnämnden handlägga det ärende
i vilket hans bolag stod som sökande, anhöll länsstyrelsen om Carlssons yttrande.
Sedan Carlssons yttrande inkommit redovisade länsstyrelsen i skrivelse 24.6.
1969 till kommunen sin uppfattning i jävsfrågan. Länsstyrelsen åberopade i yttrandet
till JO vad däri anförts, då någon ny omständighet som kunde föranleda
till annat ställningstagande i sakfrågan inte framkommit.

Hanning lämnade i den av honom avgivna promemorian inledningsvis redogörelse
för anledningen till att han ingripit i ärendet. Hanning anförde sålunda att en
ledamot av länsstyrelsens planeringsråd för honom påpekat dels att farhågor uttryckts
för att ett ingrepp i den grusås som avsågs med bolagets grustäktansökan
skulle medföra förstöring av miljön och landskapsbilden i samhället och dels att
man inom orten förvånat sig över att Carlsson såsom kommunal förtroendeman
kunnat inom kommunen deltaga i handläggningen i ärendet, i vilket han själv stod
som sökande i egenskap av verkställande direktör i Edsbruks Maskin & Transport
AB. Hanning anförde att han med anledning härav funnit sig föranlåten att närmare
granska ärendet.

Ställföreträdande JO Wennergren anförde vid ärendets avgörande:

I den kommunala förvaltningen gäller att, om ett ärende personligen rör en person
eller någon honom närstående, han inte får delta i behandlingen av ärendet.
Något annat laga jäv förekommer inte för ledamöter i kommunala nämnder och
styrelser. I förarbetena till kommunallagens regler om jäv uttalades visserligen
att förhandenvaron av dessa regler kunde antas förmå ledamot att frivilligt avstå
från att delta i ett ärende hellre än att ådra sig misstanken att handla i eget eller
annans enskilda intresse. Jävsreglerna kunde på detta sätt utanför sitt egentliga
verkningsområde få en uppgift, som vöre värdefull för samarbetet inom organen
samtidigt som den vore ägnad att stärka förtroendet för kommunalförvaltningen.
Någon laga skyldighet att respektera andra jäv än de föreskrivna s. k. sakägareoch
släktskapsjäven föreligger emellertid såsom framgår av det anförda varken
hos byggnadsnämnd eller hos kommunalnämnd. På sin höjd kan man tala om en

527

viss moralisk skyldighet. Från JO:s sida har likväl, alldeles som i förarbetena till
kommunallagen, framhållits önskvärdheten av att också andra jäv än de uttryckligen
föreskrivna frivilligt beaktas. JO har därvid framför allt tryckt på betydelsen
härav för förtroendet för kommunalförvaltningen.

Såvitt kan utläsas ur praxis kan sådana omständigheter som att en person är
verkställande direktör hos ett aktiebolag eller styrelseledamot där eller ägare av
en mindre post aktier inte var för sig anses innebära att ett ärende, i vilket bolaget
är part, rör vederbörande personligen. Det är däremot inte uteslutet att vid en helhetsbedömning
sådana omständigheter tillsammantagna kan leda till slutsatsen att
bolagets ärende rör honom personligen. Rättsläget är emellertid ej fullt klart och
utrymme finns för olika meningar. I förevarande sammanhang räcker det att konstatera
att det givetvis inte kan läggas länsstyrelsen till last som fel att länsstyrelsen,
då den blev uppmärksam på förhållandena, ifrågasatte om inte gällande jävsregler
åsidosatts av Carlsson.

Vad härefter gäller länsstyrelsens ingripande mot Carlsson kan erinras om att
länsstyrelsen har att öva en allmän tillsyn över planläggningen och byggnadsväsende
inom länet vilken inte är begränsad till ärenden vari besvär anförts över byggnadsnämnds
beslut. Av förarbetena till föreskriften om denna tillsyn i 7 § byggnadslagen
framgår att den i första hand är tänkt som en övervakning av att de
kommunala organen fungerar i överensstämmelse med gällande lag men att tillsynen
naturligen sträcker sig längre. En länsstyrelse är sålunda i sin fulla rätt att
efter anmälan, på eget initiativ eller av annan anledning med en byggnadsnämnd ta
upp t. ex. frågan om gällande jävsregler iakttagits hos nämnden i ett ärende. I vad
mån en länsstyrelse med stöd av sin tillsynsuppgift kan ta ett tillfälle i akt att
för en byggnadsnämnd framhålla önskvärdheten av att också andra jäv än de lagstadgade
beaktas kan diskuteras. Med den allmänna utformning föreskriften om
länsstyrelses tillsyn över byggnadsväsende! fått, möter dock knappast i och för sig
något hinder mot att länsstyrelsen tar ett initiativ också i senast berörda hänseende.
För egen del anser jag förtroendet för byggnadsnämnderna vara ett så viktigt
samhällsintresse att ett länsstyrelseinitiativ kan vara motiverat även då byggnadsnämndsledamöter
som, ehuru ej formligen jäviga, ej avhållit sig från att delta i behandlingen
av ärenden, fastän de i allmänhetens ögon måste framstå som partiska
till egen förmån. Vilken mening man än må ha härom, är det emellertid klart att
länsstyrelsen ägde att på sätt skedde i skrivelsen 31.3.1969 anhålla om Carlssons
yttrande angående ifrågasatt jäv. Jag finner det också naturligt att landssekreteraren
Hanning begagnade tillfället vid Carlssons besök på länsstyrelsen 27.3.1969 att
inledningsvis muntligen diskutera frågan med honom.

Länsstyrelsen har i sin skrivelse till byggnadsnämnden och kommunalnämnden
utförligt klarlagt sin syn på frågan om jäv för Carlsson vid handläggningen av grustäktärendet
inom kommunen. Vad länsstyrelsen därvid anfört föranleder intet uttalande
utöver redan gjorda från min sida.

528

Vissa övriga byggnads- och planärenden

Bland ärenden av mera allmänt intresse kan märkas ett ärende som avsåg frågan
om länsstyrelsens kontroll av hur byggnadsnämnd utövar sina dispensbefogenheter.
Omständigheterna i ärendet var följande. Byggnadsnämnden i Ölands-Åkerbo
kommun hade år 1963 av länsstyrelsen i Kalmar län tillagts de i 67 § 2 mom.
byggnadsstadgan angivna dispensbefogenhetema i samband varmed länsstyrelsen
ålagt nämnden att årligen före februari månads utgång ingiva redogörelser till länsstyrelsen
i vilken omfattning nämnden utnyttjat det lämnade medgivandet. Byggnadsnämnden
hemställde om JO:s utlåtande huruvida länsstyrelsens årliga efterhandsgranskning
av nämndens delegationsbeslut stod i överensstämmelse med gällande
bestämmelser.

Länsstyrelsen anförde i sitt yttrande till JO i huvudsak följande. Länsstyrelsens
efterhandsgranskning av delegationsbesluten sker i syfte att ajourhålla på länsarkitektkontoret
tillgängliga kartor över genom dispensbeslut tillkommen bebyggelse
och för att länsstyrelsen skall kunna utöva kontroll över byggnadsnämndernas sätt
att handha sin dispensbefogenhet. Redovisningarna har i huvudsak endast underkastats
stickprovskontroll. Byggnadsnämnden i Ölands-Åkerbo kommun har under
en längre tid varit föremål för länsstyrelsens särskilda uppmärksamhet på grund av
vad som framkommit vid granskningen av nämndens utövning av den delegerade
dispensbefogenheten. Vid stickprovsundersökning av byggnadsnämndens dispensbeslut
för åren 1963—1966 framkom sålunda att nämnden regelmässigt medgivit
dispens från rådande tätbebyggelseförbud utan att kräva planläggning. Med anledning
av vad som framkommit vid denna undersökning beslöt länsstyrelsen att närmare
granskning skulle ske av byggnadsnämndens rätt att handha sin dispensbefogenhet.
Vid härefter företagen granskning av 1967 års dispensärenden framkom
att byggnadsnämnden i ett femtiotal fall, trots avsaknad av planläggning, beviljat
tätbebyggelsedispens utan att särskilda skäl härför redovisats, oaktat länsstyrelsen
tidigare begärt att så skulle ske. Inte heller hade dokumenterats att av dispenserna
berörda grannar hörts innan ärendena avgjorts. I övrigt framkom att
byggnadsnämnden i ett flertal fall meddelat byggnadslov, ehuru byggnadsförbud
jämlikt 15 och 19 §§ naturvårdslagen förelegat och trots att dispensrätten i sådana
fall tillkommer länsstyrelsen ensam. Granskningen av redovisningen för år 1968
gav ungefär samma resultat som föregående år och det konstaterades att byggnadsnämnden
fortsatte att meddela byggnadslov, ehuru dispens enligt naturvårdslagen
inte lämnats av länsstyrelsen. Länsstyrelsen tilläde att länsstyrelsen avsåg att ta
upp frågan om återkallelse av den till byggnadsnämnden i Ölands-Åkerbo kommun
delegerade dispensbefogenheten.

Vid ärendets avgörande den 17 februari 1970 uttalade JO Bexelius följande.

Under senare tid har statsmakterna vid utformningen av byggnadslagstiftningen
utgått från den principiella uppfattningen, att planläggning och byggnadsväsen i
första hand är att beteckna som kommunala frågor och att planläggning och planernas
närmare utformning i allt väsentligt bör ligga hos kommunala organ. Därvid har

529

förutsetts att det skall ankomma på statliga myndigheter att granska och pröva
att de kommunala besluten står i överensstämmelse med författningarna och inte
kränker allmänna och enskilda intressen. De statliga myndigheternas granskning
och prövning är dock inte begränsad till ärenden, vari besvär anföres över kommunal
myndighets beslut. Enligt 7 § byggnadslagen har länsstyrelse att öva tillsyn
över planläggningen och byggnadsväsende inom länet. Häri ligger en skyldighet
att vaka över att byggnadsnämnderna i länet på rätt sätt fullgör sina uppgifter med
avseende å planläggningen och byggnadsverksamheten och att — om allmänna
och enskilda intressen inte skulle bli behörigen beaktade vid planläggningen och
byggnadsverksamheten — ta erforderliga initiativ och att vidtaga de åtgärder som
kan vara av omständigheterna påkallade.

Nu berörda synpunkter på de kommunala och statliga myndigheternas uppgifter
med avseende å planläggningen och byggnadsverksamheten har även legat till
grund för de bestämmelser sorn reglerar befogenheten att dispensera från gällande
bestämmelser och planer. Dispensbefogenheten ansågs därvid i största möjliga utsträckning
böra anförtros byggnadsnämnderna. I avsaknad av garantier för att
byggnadsnämnderna förfogar över tillräcklig sakkunskap för prövningen av de
stundom svårbedömda dispensfrågoma, ansågs dispensbefogenheten dock inte kunna
generellt läggas på byggnadsnämnderna. I enlighet härmed har dispensbefogenheten
anförtrotts länsstyrelsen med rätt för denna — om så finnes lämpligt •— delegera
befogenheten till byggnadsnämnd. Ett sådant delegationsbeslut kan enligt
uttrycklig föreskrift när som helst återkallas. Vid tillkomsten av hithörande bestämmelser
betonade departementschefen att dessa gav länsstyrelsen möjlighet att
öva kontroll över byggnadsnämndernas sätt att handhava sin dispensbefogenhet.
Departementschefen uttalade dock att någon detaljgranskning genom statlig myndighet
av byggnadsnämndernas sätt att handha sina uppgifter dock icke kunde
komma ifråga. Detta uttalande kan dock inte fattas så att länsstyrelsernas kontroll
skulle vara begränsad till de fall, där dispensfrågan efter besvär bringats under
länsstyrelsens prövning. Av den länsstyrelsen i 7 § byggnadslagen ålagda skyldigheten
att öva tillsyn över planläggning och byggnadsverksamhet följer att länsstyrelsen,
då så finnes av omständigheterna påkallat, äger utreda hur dispensbefogenheten
handhaves av byggnadsnämnd för att pröva om meddelat delegationsförordnande
bör återkallas.

I enlighet med vad nu sagts kan jag inte finna att det finns fog för anmärkning
mot den av länsstyrelsen företagna stickprovskontrollen av byggnadsnämndens i
Ölands-Åkerbo kommun handhavande av dispensbefogenheten under åren 1963—
1966. Vad därvid framkom innefattade tillräckliga skäl för länsstyrelsen att företaga
en mera ingående detaljgranskning av hur byggnadsnämnden i fortsättningen
utövade dispensbefogenheten för att få tillräckligt material att bedöma om delegationsbeslutet
borde återkallas.

Jag kan således inte finna att det finns fog för byggnadsnämndens klagomål över
den av länsstyrelsen företagna kontrollen.

Av vad härstädes blivit upplyst framgår att byggnadsnämnden vid handhavandet
av dispensbefogenheten i åtskilliga fall förfarit direkt felaktigt. Vad som framkommit
ger därjämte ett starkt intryck av att byggnadsnämnden handhaft dispensbefogenheten
på ett sätt som inte är förenligt med syftet med gällande bestämmelser.

Jag anser mig emellertid inte behöva föranstalta om närmare utredning av hur
byggnadsnämnden handhaft dispensbefogenheten. Jag utgår nämligen från att länsstyrelsen
kommer att i anledning av vad som framkommit till prövning upptaga
frågan om återkallelse av delegationsbeslutet och att därvid tillse att erforderlig
utredning förebringas.

530

Genom beslut den 3 mars 1970 återkallade länsstyrelsen därefter dispensbefogenhetema
för byggnadsnämnden i Ölands-Akerbo kommun.

I ett ärende, som anhängiggjorts av en stadsarkitekt, gjordes gällande att länsstyrelse
vid bifall till besvär över byggnadsnämnds beslut att vägra byggnadslov
icke ägde befogenhet att själv meddela byggnadslov utan endast skulle återförvisa
ärendet till byggnadsnämnden.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande: Besvärsmyndighet äger
i princip inträda i beslutsmyndighets ställe och har därvid samma befogenheter
som denna myndighet. Detta innebär att det inte möter något formellt hinder för
en länsstyrelse att i samband med bifall till besvär över byggnadsnämnds avslagsbeslut
i ett byggnadslovsärende själv meddela byggnadslov. Det normala förfaringssättet
är emellertid att länsstyrelsen i sådana fall återförvisar ärendet till byggnadsnämnden
för förnyad besvärsprövning. I de fall, där ärendet är av enkel beskaffenhet
och det saknas anledning att verkställa vidare utredning, kan länsstyrelsen
inträda i byggnadsnämndens ställe och meddela byggnadslov, vilket bl. a.
innebär att länsstyrelsen i samband därmed även kan knyta särskilda villkor eller
föreskrifter vid byggnadslovet.

I ett ldagoärende uppkom frågan om i vilken utsträckning länsstyrelse är skyldig
att ingripa mot byggnadsnämnd, som handlat olagligt. Sakläget i ärendet var
följande: Byggnadsnämnden i en värmlandskommun beslöt år 1967 att avslå en
ansökan om byggnadslov för ett uthus, som redan uppförts på en tomt vid en
vik av Vänern inom området med utomplansbestämmelser och där strandskyddsförordnande
gällde sedan år 1953 enligt förordnande av länsstyrelsen i Värmlands län.
Byggnadsnämnden föreläde samtidigt ägaren av uthuset att före viss tidpunkt riva
detta. Som skäl för sitt beslut åberopade byggnadsnämnden gällande strandskyddsförordnande
och att tätbebyggelse rådde inom området samt att uthusets placering
försvårade genomförande av blivande planläggning för området. Ägaren av uthuset
besvärade sig över byggnadsnämndens beslut hos länsstyrelsen, som inte ansåg
att uthuset innefattade tätbebyggelse och inte heller inverkade på allmänhetens
fria tillträde till strandområdet. Länsstyrelsen fann skäligt dels upphäva byggnadsnämndens
föreläggande att borttaga uthuset, dels förklara rådande strandskyddsförordnande
inte utgöra hinder mot att uthuset kvarstår och dels återförvisa målet till
byggnadsnämnden för ny behandling av byggnadslovsfrågan. Sedan byggnadsnämnden
fått del av länsstyrelsens utslag och beslutat att inte överklaga detta tog nämnden
vid ett senare sammanträde upp ärendet på nytt och beslöt då att ånyo avslå
ansökan om byggnadslov för uthuset, då byggnadsnämnden »inte delade de av länsstyrelsen
framförda motiveringarna gällande tätbebyggelsebegreppet».

Ägaren av uthuset anförde klagomål hos JO mot byggnadsnämnden för att
nämnden inte meddelat byggnadslov, oaktat länsstyrelsen återförvisat ärendet till
byggnadsnämnden för ny behandling av byggnadslovsfrågan. Länsstyrelsen och
byggnadsnämnden inkom med yttrande med anledning av klagomålen. Länsstyrel -

531

sen anförde i sitt yttrande att byggnadsnämnden enligt länsstyrelsens mening förfarit
oriktigt genom att på nytt vägra byggnadslov. Yttrandet innehöll däremot inte
något om hur rättelsen skulle ske. I förnyad remiss till länsstyrelsen anhölls bl. a.
om upplysningar huruvida länsstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet enligt 7 §
byggnadslagen övervägt någon åtgärd för att förmå byggnadsnämnden att ställa sig
länsstyrelsens beslut till efterrättelse. Efter redogörelse för länsstyrelsens befogenheter
och skyldigheter såsom tillsynsmyndighet enligt byggnadslagstiftningen anförde
länsstyrelsen att länsstyrelsen efter den förnyade remissen från JO hållit ett
sammanträde med byggnadsnämnden, därvid närvarande representanter för nämnden
förklarat att nämnden var beredd att med anledning av länsstyrelsens utslag
i besvärsärendet bevilja byggnadslov för uthuset. Detta skedde också vid senare
sammanträde med byggnadsnämnden.

JO Bexelius anförde vid ärendets avgörande att frågorna om huruvida i förevarande
fall dispens bort meddelas från strandskyddsförordnandet, huruvida tätbebyggelse
förelåg och huruvida byggnadsföretaget kunde tillåtas utan föregående
planläggning utgjorde spörsmål, om vilka man kunde ha delade meningar. Vidare
anfördes i beslutet följande:

Sedan byggnadsnämndens avslagsbeslut överklagats och länsstyrelsen i beslut
sorn vunnit laga kraft funnit hinder mot beviljande av byggnadslov icke möta på
de av nämnden för avslagsbeslutet åberopade skälen och därför återförvisat ärendet
till nämnden för ny behandling, d. v. s. för prövning av frågan om det av annat
skäl förelåg hinder för byggnadslov, ägde nämnden lagligen inte på tidigare åberopade
skäl på nytt avslå ansökningen om byggnadslov. Genom att länsstyrelsens
beslut vunnit laga kraft hade nämligen på ett jämväl för byggnadsnämnden bindande
sätt fastslagits, att de åberopade skälen inte utgjorde hinder för byggnadslov.
Byggnadsnämnden förfor därför klart felaktigt, då nämnden — under uttalande
att nämnden inte delade de av länsstyrelsen framförda motiveringarna — på
nytt avslog ansökningen på de av länsstyrelsen underkända skälen.

Det fel som således ligger byggnadsnämndens ledamöter till last framstår såsom
betänkligt med tanke på att nämnden genom sitt beslut förmenade klagandena
det som de på grund av överordnad myndighets beslut var lagligen berättigade till.
Å andra sidan är det uppenbart att byggnadsnämndens handlande dikterades av
en i och för sig erkännansvärd önskan att freda ett ömtåligt strandområde och av
strävan att handla efter vad man trodde vara en riktig tillämpning av viktiga principer
i byggnadslagstiftningen.

I fråga om länsstyrelsens befattning med ärendet anförde JO att länsstyrelsen —
sedan den fått kännedom om att byggnadsnämnden avslagit byggnadslovsansökan
för uthuset i strid mot länsstyrelsens utslag — genast bort ingripa på sätt sorn
skedde efter den förnyade remissen från JO. JO framhöll också att ett skyndsamt
ingripande i detta fall var påkallat, eftersom byggnadsnämndens lagstridiga förfarande
kränkte enskilds rätt.

532

övrigt

Fråga om besvärsrätt i visst fall över beslut av lärarrådet vid socialhögskola m. m.

Enligt 53 § första stycket stadgan för socialhögskolorna (SFS 1964: 538; nytryckt
SFS 1967: 488) föres talan mot beslut av socialhögskola eller samarbetsnämnden
(ett för socialhögskolorna gemensamt organ) hos Kungl. Maj:t genom besvär,
om annat ej är föreskrivet. Enligt tredje stycket samma paragraf må talan ej
föras mot beslut om antagning av studerande.

Enligt 37 § omförmälda stadga fordras för socionomexamen på förvaltningslinje
— förutom genomgången grundkurs med godkända betyg och vissa betygsenheter
i examensämnen — att den studerande på ett tillfredsställande sätt fullgjort ett års
studiepraktik. I 35 § av stadgan har bestämmelser meddelats om olika betygsgrader
vid prövning i ämne ingående i grundkurs och godkänd prövning i examensämne,
varvid även angivits att betyg bestämmes av läraren. I anslutning till bestämmelserna
i denna paragraf har styrelsen för socialhögskolan i Stockholm i tilläggsbestämmelser
föreskrivit, att studiepraktiken skall bedömas av konsulent samt att i
tveksamma fall och vid underkännande av studiepraktik frågan skall hänskjutas till
lärarrådet för avgörande.

Enligt gällande bestämmelser rörande studiegången vid socialhögskolan i Stockholm
upptar studiepraktiken två terminer om vardera fem månader och dessutom
två månader, som kan förläggas till andra eller tredje sommaren under studietiden.
På de yrkesinriktade linjerna är femmånaderspraktiken i regel förlagd till den tredje
och sjätte terminen. Studiepraktiken anvisas av högskolan och förmedlas av konsulenterna
för den praktiska utbildningen. För utbildningen på praktikplatsen svarar
en tjänsteman, som utsetts till praktikhandledare.

Vid sammanträde den 29 oktober 1969 beslöt lärarrådet avslå en av Kenneth
Hansson i egenskap av studerande på förvaltningslinjen vid högskolan gjord ansökning
om tillgodoräknande av viss praktik, som icke anvisats honom av högskolan.

I en den 6 februari 1970 till JO inkommen skrift anförde Hansson klagomål under
förmälan att han, som haft för avsikt att överklaga lärarrådets beslut, trots
upprepade påstötningar ej erhållit utdrag av lärarrådets protokoll i ärendet förrän
den 3 februari 1970 samt att han därefter av föredraganden i ärendet hos lärarrådet,
konsulenten Birgit Ragnå, vid begäran om besvärshänvisning erhållit beskedet att
besvärsinstans saknades.

Efter remiss anförde styrelsen för socialhögskolan i Stockholm bl. a. följande.

Hansson kontaktade högskolan efter sammanträdet och erhöll då per telefon beskedet
att hans begäran avslagits av lärarrådet. Vidare meddelades han att protokollsutdrag
tyvärr kunde dröja några veckor till följd av den rådande personalsituationen.
Till följd av dessa förhållanden har man från högskolans sida som regel per

533

telefon givit besked som rör personliga ärenden och senare kompletterat med protokollsutdrag
inom två—tre veckor. Rutinerna i dessa fall har vid årsskiftet blivit
ytterligare fördröjda i samband med att arbetsuppgifterna lagts på annan befattningshavare.

Det skall anmärkas att Hansson vid denna kontakt ej omtalade sin avsikt att ingiva
besvär, varför personalen i fråga efter det muntliga beskedet inte bedömde
ärendet som särskilt brådskande.

Hansson tog i januari förnyad kontakt med högskolan och begärde då protokollsutdrag
vilket sändes omgående.

Sedan Hansson erhållit protokollsutdrag tog han kontakt med konsulent Birgit
Ragnå som härvid uppger följande: »Han konstaterade vid samtalet med mig att
besvärshänvisning och motivering till beslutet saknades. Jag svarade att det inte gick
att i vanlig mening besvära sig över lärarrådets beslut. Lärarrådet har enligt stadgan
inseende över undervisningen vid socialhögskolan, till vilken även hör den föreskrivna
obligatoriska studiepraktiken. Denna måste ha fullgjorts på ett tillfredsställande
sätt för att examensbetyg skall kunna utfärdas. Hansson bad att få veta
bakgrunden till beslutet och jag redogjorde i korthet för den.»

Kenneth Hansson har i sin anmälan påtalat dröjsmålet vid översändandet av protokollsutdrag.
Hans uppgift att han ej erhöll utdraget förrän den 3 februari är ostridig.
Emellertid har han per telefon erhållit besked i ärendet och han skulle likaledes
erhållit protokollsutdrag omedelbart om han framhållit sin avsikt att invända mot
ärendets handläggning, eller eljest om han uttryckt önskemål om att erhålla utdrag
ur protokollet i omedelbar anslutning till lärarrådets beslut.

En väsentlig punkt i Kenneth Hanssons skrivelse berör frågan om förefintligheten
av besvärsrätt. Avgörande för frågan är huruvida lärarrådets beslut är att betrakta
som betygssättning eller inte. Betyg kan inte överklagas. Enligt stadgan för socialhögskolorna
skall eleven före avläggande av socionomexamen ha fullgjort ett års
praktiktjänstgöring på ett nöjaktigt sätt. Bedömningen huruvida praktiktjänstgöring
fullgjorts på ett nöjaktigt sätt är en fråga om betygssättning och lärarrådets beslut
i dessa ärenden kan följaktligen inte överklagas.

Man skulle i och för sig kunna anlägga ett annat synsätt: att en ansökan om att
i stället för den av socialhögskolan anvisade praktiktjänstgöringen få tillgodoräkna
sig annan tjänstgöring för lärarrådet skulle föranleda en tolkning av gällande författning
för att konstatera, huruvida denna tjänstgöring med hänsyn till arbetsuppgifternas
art kan ur utbildningssynpunkt anses likvärdig med den av skolan erbjudna.
Ett beslut i detta avseende skulle således icke vara betygssättning och skulle
därför kunna överklagas. Skulle lärarrådet finna sådan tjänstgöring i och för sig
godtagbar som likvärdig med den av skolan anordnade praktiken har lärarrådet att
ta ställning till om den sökande på ett tillfredsställande sätt fullgjort denna tjänstgöring.
Detta sistnämnda ställningstagande skulle vara betygssättning och skulle
icke kunna överklagas.

En bedömning av lärarrådets kompetens enligt detta synsätt förefaller emellertid
synnerligen konstruerad och därtill ej förenlig med tillvägagångssätt i övriga liknande
sammanhang, t. ex. överskrivning av betyg från universitet. Styrelsen bedömer
alltså frågan så att lärarrådets ställningstagande inför Kenneth Hanssons anhållan
är likställt med betygssättning och därför ej möjligt att överklaga.

I detta sammanhang må anmärkas, att enligt vad i ärendet under hand inhämtats
från högskolan (rektor Börjeson) det ej är ovanligt att lärarrådet hade att pröva ansökningar
om tillgodoräknande av praktik, som ej anvisats av högskolan, och att i

534

sådana fall hänsyn tages endast till praktikens art och ej till det sätt, på vilket vederbörande
fullgjort praktiken. Detta låg enligt Börjeson i sakens natur, eftersom
någon för utbildningen på praktikplatsen svarande tjänsteman med uppdrag som
handledare i dessa fall icke fanns.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Enligt de i det föregående återgivna bestämmelserna i 53 § stadgan för socialhögskolorna
får talan mot beslut av socialhögskolan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär,
om annat ej är föreskrivet. I nämnda författningsrum har ej föreskrivits annan
inskränkning i besvärsrätten än att talan ej må föras mot beslut om antagning av
studerande.

Enligt 3 § i stadgan handhas ledningen av varje socialhögskola av en styrelse och
ett lärarråd samt en rektor. Det får därför antagas, att beslut av lärarrådet är ett
socialhögskolans beslut, vilket normalt kan överklagas genom besvär till Kungl.
Majit.

I förevarande fall har frågan om besvärsrätt aktualiserats, sedan lärarrådet vid
socialhögskolan i Stockholm vid sammanträde den 29 oktober 1969 beslutat avslå
en ansökan av Hansson att få såsom praktikperiod tillgodoräkna praktik, som icke
anvisats honom av högskolan.

I sina klagomål har Hansson påtalat, att han — efter muntligt besked att hans
ansökan avslagits — först den 3 februari 1970 trots upprepade påstötningar erhållit
utdrag av lärarrådets protokoll i ärendet samt att, vid därefter begärd besvärshänvisning,
från högskolans sida meddelats honom, att besvärsinstans saknades.

I sitt remissyttrande har högskolans styrelse — under vitsordande i allt väsentligt
av riktigheten av Hanssons uppgifter — som sin mening uttalat, att betyg ej kan
överklagas och att bedömningen huruvida praktiktjänstgöring fullgjorts på ett tillfredsställande
sätt är en fråga om betygsättning. När — såsom här var fallet —
lärarrådet hade att bedöma, huruvida annan praktiktjänstgöring skulle vara godtagbar
som likvärdig med sådan som anvisats av högskolan, skulle enligt styrelsens
mening visserligen det synsättet kunna anläggas, att ett sådant beslut ej utgjorde
betygsättning och därför kunde överklagas. Lärarrådet hade likväl enligt vad styrelsen
uttalat även i sådant fall att ta ställning till huruvida denna praktiktjänstgöring
fullgjorts på ett tillfredsställande sätt, vilket innefattade betygsättning.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår innehåller 53 § stadgan för socialhögskolorna
— i motsats exempelvis till 165 § universitetsstadgan — ingen bestämmelse
om att talan ej får föras mot beslut om betyg. Emellertid anses betyg
i allmänhet icke innefatta avgöranden, som kan göras till föremål för överklagande
genom förvaltningsbesvär. Jag hänvisar här till ett uttalande i besvärssakkunnigas
slutbetänkande »Lag om förvaltningsförfarandet» (SOU 1964: 27, s. 497). Frånvaron
av uttrycklig bestämmelse i ämnet i stadgan för socialhögskolorna torde därför
icke kunna medföra, att beslut om betyg vid dessa högskolor får överklagas.

Vad åter angår frågan, huruvida godkännande av studiepraktik är att anse som
betygsättning, så framgår av det i det föregående redovisade uttalandet av hög -

535

skolans rektor, att såvitt gäller tillgodoräknande av annan praktik än sådan som
anvisats av högskolan — och om sådan praktik är här fråga — hänsyn endast tages
till praktikens art och ej till det sätt på vilket vederbörande fullgjort praktiken, eftersom
någon för utbildningen på praktikplatsen svarande tjänsteman med uppdrag
som handledare här icke finns. Uttalandet stämmer icke i allo överens med vad styrelsen
för högskolan anfört men får förutsättas avspegla den normala gången i dessa
ärenden. För egen del finner jag — i betraktande av vad rektor anfört och övriga
omständigheter — övervägande skäl tala för att en ansökan om rätt att tillgodoräkna
praktik, vilken ej anvisats av högskolan, bör anses innefatta en begäran om
dispens från gällande bestämmelser om studiepraktik. I allt fall är denna sida av
saken så dominerande att det förefaller mig onaturligt att avvisa besvärsrätt under
åberopande av principen om att betyg ej kan överklagas. Den allmänna grundsatsen
i svensk förvaltningsrätt, som även kommit till uttryck i 53 § stadgan för socialhögskolorna,
är ju den att besvär in dubio får anföras.

Jag har sålunda — om än med erkännande att frågan är tveksam — kommit till
den uppfattningen, att Hansson i förevarande fall ägt rätt att anföra besvär över
lärarrådets beslut. Därav följer att Hansson enligt min mening också, enär förvaltningsmyndighet
i regel får anses vara skyldig att på begäran lämna besvärshänvisning
(se uttalande härom av besvärssakkunniga i förenämnda betänkande, s. 451),
bort av högskolan erhålla sådan hänvisning. Att så ej skett är emellertid en konsekvens
av högskolans ståndpunkt, att besvärsrätt ej förelegat.

Vid bedömande av vad som förevarit får beaktas, att frågan, huruvida besvärsrätt
föreligger i ett fall som det förevarande, såsom nyss framhållits är tveksam. Den
omständigheten att man inom högskolan hävdat annan uppfattning än den jag vill
ansluta mig till och handlat med utgångspunkt härifrån är uppenbarligen icke av
beskaffenhet att kunna läggas vederbörande till last såsom tjänstefel.

Jag vill ytterligare i denna del säga, att frågan, om besvärsrätt föreligger, kan
bringas under Kungl. Maj:ts prövning därigenom att en studerande som fått avslag
på sin ansökan i ett fall som det förevarande besvärar sig över lärarrådets beslut
inom tre veckor från delfåendet därav. Besvären bör inges till utbildningsdepartementet.

Vad härefter angår det av Hansson påtalade förhållandet, att han först den 3
februari 1970 erhållit utdrag av protokollet från lärarrådets sammanträde den 29
oktober 1969, så har jag ej kunnat undgå att finna detta förhållande, vars riktighet
vidgåtts av högskolestyrelsen, vara i högsta grad otillfredsställande särskilt som
Hansson påstår sig ha påmint om saken upprepade gånger. Expedieringen av en
handling av så ringa omfattning som den nu ifrågavarande bör rimligen kunna ske
inom betydligt kortare tid än de dryga tre månader som här åtgått, även om — som
högskolans styrelse anfört — svårigheter mött till följd av den vid högskolan rådande
personalsituationen. Jag har emellertid funnit mig kunna låta bero vid den
erinran i detta hänseende, som kommit till uttryck i mitt här gjorda uttalande.

Vad i ärendet i övrigt förekommit ger ej anledning till något uttalande eller annan
åtgärd från min sida.

536

Fråga om betygssättning av licentiatavhandling

Enligt 26 § 1 mom. stadgan den 25 september 1953 (nr 610) angående filosofiska
examina, vilken upphört att gälla fr. o. m. den 1 juli 1969, skulle, därest icke
lärosätets rektor med hänsyn till särskilda sekretesskäl beslöt om annat förfarande,
licentiatavhandling under en tid av tre veckor under termin genom examinators
försorg hållas tillgänglig å institution eller seminarielokal eller å sektionens kansli
för ordinarie representanter för examensämnen vid det egna lärosätet samt för
ifrågavarande examensämnes ordinarie representanter vid övriga lärosäten inom
riket. Meddelande om att licentiatavhandling är för granskning tillgänglig skulle
dessförinnan genom examinators försorg tillställas dels sektionens kansli för registrering
samt för offentliggörande å dess anslagstavla, dels ock nyssnämnda ämnesrepresentanter
vid övriga lärosäten. I meddelandet skulle angivas avhandlingsförfattarens
namn, avhandlingens rubrik och lokalen där avhandlingen var tillgänglig.

Enligt 2 mom. samma paragraf skulle, sedan licentiatavhandlingen varit för
granskning tillgänglig, examinator till sektionen anmäla det betyg, han ämnade
åsätta avhandlingen. I sektionen avgivna yttranden angående bedömningen skulle
tagas till protokollet.

Licentiatexamen enligt dessa nu upphävda regler får enligt ett övergångsstadgande
avläggas till utgången av juni 1971 eller efter dispens i det särskilda fallet intill
senare tidpunkt.

I en den 25 juni 1969 till JO inkommen klagoskrift anhöll fil lic Marianne Ramnek
— med förmälan att, sedan en av henne framlagd licentiatavhandling i romanska
språk under tiden den 10 januari—30 januari 1969 hållits tillgänglig för granskning
i enlighet med föreskrifterna i 26 § ovannämnda stadga, professorn vid Stockholms
universitet Olof Brattö i sin egenskap av examinator krävt en omarbetning
av avhandlingen, innan han godkänt densamma — om JO:s prövning av »Brattös
åtgärder».

Efter remiss inkom Brattö med yttrande i ärendet, varefter Ramnek mötte med
påminnelser. Sedermera överlämnade — efter ytterligare remiss — rektorsämbetet
vid Stockholms universitet jämte eget yttrande i ärendet ett yttrande från språkvetenskapliga
sektionen vid universitetet.

Vid ärendets avgörande anförde ställföreträdande JO Petrén följande.

Enligt de i det föregående återgivna bestämmelserna i 26 § stadgan den 25 september
1953 angående filosofiska examina skulle i regel licentiatavhandling under
en tid av tre veckor under en termin genom examinators försorg hållas tillgänglig
å institution eller seminarielokal eller å sektionens kansli för ordinarie representanter
för examensämnen vid det egna lärosätet samt för ifrågavarande examensämnes
ordinarie representanter vid övriga lärosäten. Meddelande om att licentiatavhandling
var för granskning tillgänglig skulle dessförinnan genom examinators

537

försorg ske i därför närmare angiven ordning. Sedan licentiatavhandling varit för
granskning tillgänglig, skulle examinator till sektionen anmäla det betyg, han ämnade
åsätta avhandlingen.

I förevarande fall har — såsom av utredningen i ärendet framgår — Brattö i
sin egenskap av examinator efter granskningstidens utgång fordrat att Ramnek
skulle företaga viss omarbetning av sin licentiatavhandling för att Brattö skulle
vara beredd att till den språkvetenskapliga sektionen föreslå betyget Med beröm
godkänd, vilket enligt 25 § ovannämnda stadga då måste uppnås för godkännande
av licentiatavhandling. Sedan den sålunda begärda omarbetningen skett, anmälde
Brattö till sektionen att han ämnade åsätta avhandlingen betyget Med beröm godkänd.
I sina klagomål har Ramnek nu gjort gällande, att Brattö genom att kräva en
omarbetning av avhandlingen sedan densamma hållits tillgänglig för granskning
åsidosatt sin tjänsteplikt. Brattö har härtill genmält, att hans tillvägagångssätt dikterats
av en önskan att tillmötesgå Ramneks önskemål om ett så snabbt godkännande
av avhandlingen som möjligt och att han betraktat omarbetningen som en resttentamen.

Vid remissbehandlingen har delade meningar framträtt rörande den riktiga tilllämpningen
av stadgans nu ifrågavarande regler. Majoriteten av den språkvetenskapliga
sektionen har sålunda uttryckt den åsikten, att avhandlingen, sedan erforderliga
ändringar gjorts, bort ånyo läggas fram och behandlas på sätt närmare
angavs i 26 § 1 mom. examensstadgan. Till denna uppfattning synes även universitetets
rektorsämbete ha anslutit sig. Sektionens dekanus, med instämmande av en
ledamot, har ansett att Brattö haft rätt att såsom vid all annan examination förelägga
examinanden rest. Sistnämnda förfarande har enligt uttalande i reservationen
och ett i denna åberopat särskilt yttrande tillämpats i andra fall, dock ej inom
språkvetenskapliga sektionen vid universitetet.

De här aktualiserade bestämmelserna i 26 § stadgan angående filosofiska examina
om att licentiatavhandling skall hållas tillgänglig för granskning går tillbaka
till ett av 1945 års universitetsberedning framlagt förslag (SOU 1949: 54 s. 285 f).
Beredningen hade där bl. a. för kontroll av licentiatavhandling föreslagit, att —
förutom att vid avhandlingens framläggande en sakkunnig bedömare, såvitt möjligt
från annat lärosäte, skulle utses av vederbörande fakultet eller sektion att jämte
den ämnesprofessor, som var examinandens lärare, avgiva ett kort skriftligt utlåtande
över avhandlingen — sådan avhandling skulle hållas tillgänglig under en tid av
tre veckor under termin för fakultetens resp. sektionens lärare på kansliet vid det
universitet eller den högskola som examinanden tillhörde. Det av 1945 års universitetsberedning
med ovannämnda betänkande framlagda förslaget till stadga
angående filosofiska examina blev föremål för en översyn av universitetskanslern,
som i skrivelse den 30 juni 1953 till Kungl. Maj:t framlade det förslag till stadga
angående filosofiska examina, som ligger till grund för 1953 års stadga. Enligt sistnämnda
förslag, varav jag ävenledes tagit del, skulle prövning av licentiatavhandling
— förutom av examinator — verkställas resp. möjliggöras antingen genom att
sektion, om den så fann önskvärt, på examinators hemställan förordnade om sär -

538

skild sakkunnig att pröva avhandlingen och över denna avge kortfattat utlåtande
eller genom att avhandlingen hölls tillgänglig för granskning i huvudsaklig överensstämmelse
med nu härom gällande bestämmelser. Vid frågans slutliga behandling
i dåvarande ecklesiastikdepartementet bortföll det förra prövningsaltemativet.

Mot bakgrunden av vad här anförts framstår som uppenbart att ett väsentligt
syfte med nu ifrågavarande bestämmelser i 26 § stadgan angående filosofiska examina
varit att skapa insyn i och kontroll över bedömningen av licentiatavhandlingar.
Vid sådant förhållande synes mig den tillämpning av de nu diskuterade reglerna
ligga närmast till hands att betygssättningen skall avse den avhandling som
hållits tillgänglig, icke en i efterhand på ett eller annat sätt förändrad avhandling.
Självfallet kan — sedan en licentiatavhandling hållits tillgänglig för granskning —
ändringar och förbättringar vidtagas i denna. Dessa ändringar får dock icke påverka
avhandlingens betygssättning. Konsekvensen härav blir att, om avhandlingen ej
uppnår erforderligt betyg men författaren får besked om att den kan bedömas med
sådant betyg efter vissa förändringar, hela granskningsförfarandet får göras om,
därest författaren omarbetar avhandlingen och presenterar den i en ny version.

Delade meningar har framträtt inom sektionen beträffande innebörden av här
avsedda bestämmelser. Med hänsyn härtill och då Brattös förfarande, vilket ej
missgynnat Ramnek, synes överensstämma med på sina håll tillämpad praxis, kan
någon allvarligare kritik ej riktas mot Brattö. I den mån reglerna alltjämt kommer
i tillämpning, synes mig dock den här förordade tolkningen böra vinna efterföljd.

Försenad behandling av ansökningar om studiemedel

Under hösten 1969 och våren 1970 blev i olika sammanhang frågan om behandlingen
av studiemedelsansökningar — främst vid studiemedelsnämnden i
Stockholm — aktuell. Sålunda tog Aftonbladet den 1 oktober 1969 i en artikel
upp de förseningar vid behandlingen av ansökningar om studiemedel som uppkommit
vid studiemedelsnämnden i Stockholm. JO Lundvik inhämtade upplysningar
över innehållet i artikeln från studiemedelsnämnden, varefter centrala studiehjälpsnämnden
inkom med yttrande i ärendet. — Den 14 och 15 oktober 1969
inspekterade Lundvik centrala studiehjälpsnämnden och tog därvid upp bl. a. det
i tidningsartikeln vidrörda problemet. — Den 14 januari 1970 gjorde Lundvik
en inspektion av studiemedelsnämnden i Stockholm, varvid en betydande del av
inspektionen ägnades åt organisatoriska problem som bakgrund till de uppkomna
förseningarna vid behandlingen av studiemedelsansökningarna. På en punkt föranledde
inspektionen en anmodan från JO:s sida till nämnden att yttra sig rörande
frågan om nämndens telefonservice. Nämnden inkom med sådant yttrande.
— Vid andra tillfällen anfördes särskilda klagomål över de långa behandlingstiderna
i studiemedelsärenden. Bl. a. anförde Uppsala studentkår i en den 9 mars
1970 inkommen skrift klagomål mot studiemedelsnämnden i Uppsala. Centrala

539

studiehjälpsnämnden avgav yttrande med anledning av klagomålen.

I det följande skall behandlingen av studiemedelsansökningarna belysas från
de olika synvinklar som här redovisats. Först redovisas dock vissa författningsbestämmelser
som allmän bakgrund.

Bakgrund. Vissa författningsbestämmelser m. m.

De grundläggande bestämmelserna rörande studiemedel för finansiering av studier
vid vissa universitet och högskolor samt läroanstalter eller utbildningslinjer
i övrigt finns intagna i studiemedelsförordningen (SFS 1964: 401). De tillämpningsföreskrifter
som erfordras till förordningen återfinns i studiemedelskungörelsen
(SFS 1964:592).

Enligt studiemedelsförordningen handhas studiefinansieringen av bl. a. centrala
studiehjälpsnämnden och studiemedelsnämnderna (2 §). Studiemedel beräknas per
termin (9 §). Med termin förstås i förordningen första eller andra hälften av ett
kalenderår. Till grund för beräkningen av studiemedel ligger basbeloppet enligt
lagen om allmän försäkring (4 och 9 m. fl. §§). Vid beräkningen tillämpades, enligt
13 § i dess lydelse före den 1 juli 1970, det basbelopp som gällde vid ingången
av terminen. Beviljades studiemedel vid ett och samma tillfälle för flera terminer,
användes det basbelopp som gällde vid ingången av den första av dessa terminer.
Från och med den 1 juli 1970 gäller enligt 13 §, att vid beräkningen av studiemedel
tillämpas det basbelopp som gäller för andra månaden före ingången av den
termin för vilken medlen är avsedda. Om medel vid ett och samma tillfälle skall
beviljas för flera terminer, tillämpas det basbelopp som gäller för andra månaden
före ingången av den första av terminerna. Innebörden av 13 § i dess nuvarande
lydelse är alltså den att beräkningen av studiemedel grundas på det basbelopp
som gäller för maj respektive november månad. — Studiemedel utgår med hänsyn
till den studerandes studiemeriter samt de ekonomiska resurser över vilka den
studerande förfogar. Under de två första terminerna erhålles dock studiemedel
utan prövning av studiemeriterna (6 §, 9—12 §§). — Studiemedel beviljas efter
ansökan samt för högst två eller efter förordnande av centrala studiehjälpsnämnden
högst tre terminer i sänder (8 §).

Enligt studiemedelskungörelsen meddelar centrala studiehjälpsnämnden de ytterligare
föreskrifter som fordras för tillämpningen av studiemedelsförordningen
utom i vad avser debitering och uppbörd. Det ankommer på nämnden att utfärda
bl. a. de anvisningar som fordras för tillämpningen av studiemedelskungörelsen
(18 §)•

I den informationsbroschyr om studerandes rätt till studiemedel som centrala
studiehjälpsnämnden utgav för 1968 — broschyren för 1969 hade i härefter berörda
sammanhang samma lydelse — uttalades, att ansökan om studiemedel kunde
inges vid valfri tidpunkt. Den som ämnade påbörja studier under hösttermin
borde dock inge ansökan redan på våren. Om studiemedel söktes för fortsatta studier,
borde ansökan inges så snart föregående termins tentamina eller andra stu -

540

dieresultat var klara. För att den studerande skulle äga rätt att få ansökan upptagen
till prövning skulle den enligt broschyren vara ingiven till studiemedelsnämnden,
såvitt gällde studiemedel för vårterminen före den 1 juni och såvitt gällde hösttermin
före den 1 december. I detta sammanhang riktades i broschyren uppmaningen
till de studerande att ej vänta med ansökan till strax före terminens början,
då långa väntetider kunde uppstå.

Tidningsartikeln

I en artikel i Aftonbladet för den 1 oktober 1969 under rubriken »Råd till studenter
som väntar på sina studiemedel: Sök socialhjälp!» uttalades, att utbetalningen
av studiemedel i Stockholm drabbats av en försening, som åtminstone för
många studenter betydde katastrof. Sextusen ansökningar uppgavs ligga obehandlade
vid studiemedelsnämnden i Stockholm. Förklaringar till förseningen angavs
vara personalbyten, sjukdomar och bristande information från studiemedelsnämnden
till studenterna. Felet med informationen hade legat i att man inte talat om
för studenterna att den som bedrev studier och ville ha sina pengar till terminsstarten
måste skicka ansökan redan i juni. De flesta studenter visste inte detta.
Därför lämnade de in sina ansökningar när terminen började och fick vänta en
och en halv månad på pengar.

U pplysningar från studiemedelsnämnden i Stockholm

Med anledning av tidningsartikeln anmodades studiemedelsnämnden i Stockholm
att inkomma med upplysningar i form av en kortfattad promemoria rörande
orsakerna till de i artikeln uppgivna förseningarna vid behandlingen av studiemedelsansökningar.
I promemorian borde tillika anges vilka åtgärder som vidtagits
eller planerades för att förseningar av det angivna slaget skulle kunna förhindras.
Studiemedelsnämnden inkom med upplysningar i berörda hänseenden. Efter
remiss inkom härefter centrala studiehjälpsnämnden med yttrande i ärendet.

Studiemedelsnämnden lämnade inledningsvis vissa statistiska uppgifter rörande
nämndens arbete med studiemedelsansökningar. Därav framgick bl. a., att under
nämnden sorterade 60 läroanstalter, de flesta med flera olika typer av utbildningar.
Läsåret 1969/70 beräknades cirka 44 000 ansökningar inkomma till nämnden,
därav flertalet avseende både höst- och vårtermin.

Nämnden övergick härefter till att ge en beskrivning av behandlingsgången för
ansökningar om studiemedel. Av beskrivningen framgick att ansökningarna först
sorterades och granskades ur formell synpunkt. Granskningen resulterade i att
ofullständiga ansökningar returnerades till de sökande för komplettering. En stickprovsundersökning
visade att cirka 15 % återsänts för sådan komplettering. Härefter
registrerades ansökningarna och bedömdes. Bedömningen var enklare med
avseende på förstagångsansökningar än för övriga ansökningar. I det senare fallet
skedde meritbedömning, dvs. det undersöktes huruvida studierna bedrivits i

541

sådan takt att vederbörande var berättigad till fortsatta studiemedel. Större delen
av dessa ansökningar föranledde inga komplikationer. Återstoden behandlades
vid sammanträde, mestadels i delegationsform men stundom i nämnden i plenum.
Härtill kom olika telefonkontakter under handläggningen. Bedömningsmomentet
var det enda som föranledde allvarliga svårigheter, framförallt beträffande andra
än förstagångsansökningar. Oerfaren personal kunde inte insättas. Efter bedömningen
vidtogs utskrift av beslut och expediering.

De 29 671 ansökningar om studiemedel för höstterminen 1969 som inkommit
till nämnden t. o. m. den 7 oktober 1969 (yttrandet avgavs den 8 oktober) fördelades
enligt nämndens uppgifter på olika behandlingsstadier enligt följande.

22 671 expedierade bifall till ansökningar

523 expedierade avslag på ansökningar

439 under expediering

985 under behandling, av vilka flertalet fordrade kontroll t. ex. av tidigare ansökningar
eller kontakt med institutioner

708 beredda, som avvaktade sammanträden

226 för komplettering
91 i avvaktan på tidigare ansökningshandlingar från andra studiemedelsnämnder 4

028 ej behandlade ansökningar

Till det uppgivna antalet ansökningar kom 71 besvärsärenden. Som jämförelse
nämndes, att den 7 oktober 1968 hade 24 646 bifallna ansökningar expedierats.
Nämnden framhöll i detta sammanhang ytterligare bl. a. följande beträffande
handläggningstiderna 1969.

Bortsett från ansökningar som fordrar närmare utredning och som måste behandlas
i sammanträde, har ansökningar som kommit in till nämnden fram till
den 18 september bifallits i vad avser förstagångsansökningar och ansökningar
från studerande vid bunden utbildning (t. ex. sjuksköterskeskolorna), ansökningar
som kommit in till nämnden fram till den 3—16 september bifallits i vad avser
ansökningar från studerande vid högskolorna samt ansökningar som kommit in
till nämnden fram till den 2 september bifallits i vad avser ansökningar från studerande
vid universitetet.

Nämnden räknade totalt följande antal tjänstemän, nämligen en sekreterare och
en biträdande sekreterare, en kanslist, tre kontorsskrivare, två kontorister, varav
en på deltid, fem kontorsbiträden och en tjänsteman på deltid för visst utredningsarbete.
Därutöver fanns tillfälligt anställd extra personal för sorteringsarbete och
maskinskrivning. De tjänstemän som innehade tjänsterna som sekreterare, biträdande
sekreterare och kanslist hade alla anställts under 1969.

Nämnden uppgav sig redan i början av september 1969 ha inventerat de möjligheter
som förelåg att tillfälligt åstadkomma förstärkning på sekreterarplanet.
Nämnden sade sig avse att även i fortsättningen ta alla tillgängliga resurser till
vara. Alla möjligheter till övertidsarbete vid nämndens kansli hade redan utnyttjats.
— Kansliet hade mottagningstid 4 timmar per dag. Sekreterarna hade båda
IVi timmes mottagningstid per dag, men på grund av de många besöken utsträck -

542

tes denna mottagningstid oftast till 2 timmar. I detta sammanhang nämndes, att
telefontjänsten var ett för nämnden besvärligt problem.

När det gäller utvecklingen på sikt fann nämnden att det fanns två alternativ för
att undvika långa behandlingstider, nämligen endera en utbyggnad av studiemedelsnämndens
kansli eller en ändring av de bestämmelser som låg till grund för
studiemedelsnämndens behandling av ansökningar om studiemedel. I själva verket
var det enligt nämndens uppfattning omöjligt att utan en väsentlig förstärkning
av studiemedelsnämndernas kansliresurser med gällande bestämmelser lämna de
studerande svar på ingivna ansökningar med önskvärd snabbhet. En översyn av
studiemedelsnämndernas kansliorganisation framstod enligt nämndens mening som
önskvärd och hade enligt uppgift beslutats men ännu inte kommit till stånd.

Nämnden förordade följande ändringar av gällande bestämmelser.

1. Centrala studiehjälpsnämndens vädjan till de studerande att inte vänta med
ansökan till strax före terminens början hade inte vunnit det gensvar som förväntats.
Ansökningar gällande en viss termin inkom sålunda i betydande utsträckning
i senare delen och slutet av terminen samtidigt som ansökningar gällande påföljande
termin började strömma in. I detta läge måste, framhöll nämnden, självfallet
ansökningar gällande den innevarande terminen behandlas först med förseningar
för de ansökningar som gällde påföljande termin som följd. Nämnden
hade gång efter annan uttalat önskemålet, att studiemedelsansökning gällande
en viss termin skulle inges före ett visst datum under terminen så att möjlighet
erbjöds att i god tid börja arbetet med behandling av ansökningar gällande nästa
termin. Studiemedlen var inte, framhöll nämnden, en premie för utfört arbete utan
var avsedda att finansiera ett planerat blivande studiearbete.

2. Det basbelopp som låg till grund för bestämningen av studiemedlens storlek
för den kommande terminen fastställdes, erinrade nämnden, kort före den 1 juli
respektive den 1 januari. Detta innebar, framhöll nämnden, att nyinkomna ansökningar
avseende kommande termin kunde slutbehandlas och beslut i anledning
av dem expedieras först efter dessa tidpunkter, eftersom studiemedelsbeloppet
skulle anges i absoluta tal på besluten. — Tidpunkten för fastställande av basbeloppet
borde enligt nämndens uppfattning förläggas så att oklarhet på denna
punkt bl. a. ej hindrade uträknandet av det individuella studiemedelsbeloppet.

3. Nämnden framhöll att student- och lärarrepresentanterna hittills inte varit
tillgängliga för sammanträden under sommaren och en period vid årsskiftet. Kunde
någon form finnas att komma förbi denna olägenhet skulle detta enligt nämndens
mening betyda mycket. Det gällde, framhölls det, frågan om de studerandes
och lärarnas representation i nämnderna. Det syntes enligt nämndens uppfattning
kanske närmast ankomma på studenterna och lärarna att utarbeta förslag till en
lösning.

4. Nämnden uttalade slutligen den uppfattningen, att den för studiemedelsnämnderna
gemensamma centrala nämnden borde utrustas med personal som vid arbetstoppar
i de lokala studiemedelsnämnderna kunde rycka in men i övrigt ha sitt
arbete förlagt till den centrala nämnden.

543

Utöver de nämnda punkterna fanns det enligt nämnden ytterligare en del ting
som kunde medverka till bättre förhållanden. Det låg därvid nära till hands, framhöll
nämnden, att uttala önskvärdheten av att ansökningshandlingar insändes i
komplett skick och alltså inte i alltför stor utsträckning behövde ge anledning till
returer eller kompletteringar i efterhand. Nämndens mening var att i detta hänseende
ökade orienteringsinsatser i samarbete med de studerandes representanter
kunde ge resultat.

Nämnden framhöll avslutningsvis, att den aktuella situationen endast till begränsad
del var beroende av tillfälliga förhållanden, såsom många nyanställda
och ovanligt många sjukdomsfall.

Centrala studiehjälpsnämndens yttrande

Centrala studiehjälpsnämnden (i fortsättningen användes förkortningen CSN)
lämnade i sitt yttrande den upplysningen, att antalet studiemedelsansökningar totalt
för hela landet som kunde beräknas bli inlämnade till de sex studiemedelsnämnderna
var cirka 151000. Studiemedel snämnden i Stockholm var den största
av nämnderna och handhade cirka 30 % av det totala antalet ansökningar. CSN
framhöll, att belastningen vid studiemedelsnämnderna var som störst under månaderna
juni—september då exempelvis nämnden i Stockholm mottog 4 000—
4 500 ansökningar per månad. På grund av att semester i viss utsträckning måste
medges till nämndernas egen personal nåddes under juli och augusti inte full kapacitet.
För personal vid läroanstalterna var tiden den 15.6—15.8 mer allmänt
semestertid. Vid en bedömning av studiemedelsnämndernas arbete borde detta
förhållande beaktas, framhöll CSN.

CSN ställde sig kritisk till vissa studerandes handlande. Ofullständigt ifyllda
ansökningar måste returneras från studiemedelsnämnderna. Även i övrig korrespondens
utelämnade de studerande ofta viktiga uppgifter, vilket medförde att
nämnderna måste göra extra kontroller och utredningar. Trots utflödet av muntlig
och skriftlig information till studenterna belastades studiemedelsnämnderna i
stor omfattning av förfrågningar, också när det gällde uppgifter som lätt kunde
inhämtas på annat sätt.

Enligt CSN borde under förhandenvarande omständigheter en väntetid på omkring
fyra veckor kunna accepteras under tiden juni—september. Under den mest
brådskande tiden kunde, framhöll CSN, den behandlingstiden endast hållas med
hjälp av extraordinära insatser. Nämnden i Stockholm hade hösten 1969 inte kunnat
hålla behandlingstiderna. Även vid uppsalanämnden hade under cirka 1VS
månad behandlingstiden varit för lång. CSN sade sig uppmärksamt ha följt utvecklingen
och kunnat konstatera, att man i Uppsala jämförelsevis snabbt tagit
igen eftersläpningen. För nämnden i Stockholm hade det däremot visat sig svårt
att klara av förseningen. Detta gällde främst ansökningar om fortsatta studiemedel
från studerande vid universitetet. Irritationen bland de studerande hade i
första hand uppstått på grund av att de ärenden som behandlats i sammanträde

544

eller särskilt utretts blivit i så hög grad fördröjda. Till följd av de nyanställda
sekreterarnas brist på rutin hade, uppgav CSN, ett större antal ärenden än vanligt
behandlats i sammanträde liksom också kontroller, förfrågningar och utredningar
skett i större omfattning än normalt. De otillfredsställande förhållandena
vid stockholmsnämnden syntes därför delvis vara av akut och övergående karaktär.
CSN var av den bestämda uppfattningen att man inom nämnden vidtagit alla
åtgärder som varit möjliga för att avkorta väntetiderna.

CSN omtalade att en önskvärd och planerad allmän översyn av studiemedelsnämndernas
kansliorganisation genom statskontorets försorg på grund av personalbrist
inte kommit till stånd. 1968 års studiemedelsutredning skulle komma att
undersöka vissa frågor som kunde påverka de administrativa rutinerna.

CSN förklarade sig stödja studiemedelsnämndens i Stockholm förslag om åtgärder
för att snabbast möjligt komma till rätta med problemen med förseningar
med det undantaget att CSN knappast fann förslaget om att CSN skulle hålla personal
beredd att vid arbetstoppar rycka in hos de lokala nämnderna realiserbart.

Under våren 1970 skulle CSN komma att kontinuerligt hålla överläggningar
med studiemedelsnämnderna. CSN anförde avslutningsvis följande härom.

Därvid avser CSN att ta upp studiemedelsnämndernas arbetsformer till diskussion.
I väntan på den planerade mer ingående undersökningen, som omnämnts
ovan, kommer CSN att föreslå vissa ändringar av rutiner m. m. vilka bedöms som
tidsbesparande. Handläggningen av besvärsärenden kommer att ses över.

Vidare avser CSN att snarast göra en inventering av nämndernas maskinella
utrustning. Det är angeläget att maskiner och andra tekniska hjälpmedel utnyttjas
i största möjliga utsträckning.

Det kan i detta sammanhang även nämnas att en ny blankett för ansökan om
studiemedel är under framställning och beräknas distribueras till läroanstalterna
under januari. CSN förväntar sig att den nya utformningen av blanketten skall
bidra till att antalet ofullständigt ifyllda ansökningar minskar. Broschyren »Studiemedel»
kommer att omredigeras under våren 1970.

Inspektionerna av CSN och studiemedelsnämnden i Stockholm

Vid den inledningsvis omtalade inspektionen av CSN framkom att man från
CSN:s sida noga följde ärendebalansens utveckling hos studiemedelsnämnderna.
Det underströks alldeles särskilt, att det var ett stort problem att de studerande
sökte studiemedel så sent.

Inspektionen av studiemedelsnämnden i Stockholm skedde vid en tid (den 14
januari 1970), då läget på studiemedelsfronten delvis var lättare att överblicka än
när nämnden avgav sitt yttrande till JO. Vid inspektionen påpekade nämndens
vice ordförande, att gymnasieskolorna lämnade information rörande hur de studerande
skulle fylla i blanketterna för ansökan om studiemedel och att studentkårerna
brukade vid terminens början informera de studerande om hur man sökte
studiemedel. Nämndens sekreterare uppgav att det likväl klickade i praktiskt taget
alla avseenden, då de studerande fyllde i blanketterna. Personnumret angavs
exempelvis felaktigt. Det var, framhöll sekreteraren, ett besvärligt fel, eftersom de

545

sökande registrerades efter sina personnummer och inte efter sina efternamn. De
talade vidare inte om vilken art av studiemedel de önskade, dvs. endast studiebidraget
eller maximalt belopp. De talade inte om vilka kurser de läst.

Rent allmänt underströk sekreteraren att hon tyckte att arbetsläget var bättre
vid inspektionstillfället än hösten 1969. Nämndens vice ordförande karaktäriserade
arbetsläget så, att det i stort sett var detsamma vid utgången av 1969 som 1968
vad beträffade avgjorda ärenden. Nämnden hade begärt personalförstärkning men
måste, även om man fick sådan, räkna med svårigheter, framhöll vice ordföranden.
Man fick dock komma ihåg att nämndens båda sekreterare också hade fått
större rutin.

I övrigt framkom vid inspektionen bl. a., att det stora bekymret för nämnden
var meritärendena, andra- och tredjegångsansökningarna. Enligt nämndens vice
ordförande var en handläggningstid för ärenden av det slaget på fem veckor helt
normal. Det framkom också, att nämnden sökt få representanter för de studerande
att hjälpa nämnden med ärenden. Man hade haft stor hjälp av en studeranderepresentant
vid handläggningen av ärenden som rörde de naturvetenskapliga ämnena
hösten 1969. De studerande hade här gått in på sekreterarplanet.

Studiemedelsnämndens i Stockholm telefonservice

Vid JO:s inspektion av studiemedelsnämnden i Stockholm noterades, att nämnden
förfogade över ett telefonnummer, till vilket tre linjer var anknutna. Två damer
på expeditionen hade normalt telefonservice och kopplade vid behov vidare
samtal till den person inom nämndens kansli, som berördes av telefonärendet. Vid
sidan av sitt arbete som telefonsvarare skulle de båda damerna sköta vanliga expeditionsgöromål.
Nämnden hade fått löfte att anställa ytterligare en heltidstjänstgörande
person för kontaktverksamhet, som bl. a. skulle ägna sig åt att besvara
frågor från besökande studerande. Under den allra värsta högsäsongen mottog
damerna på kansliet mellan 50 och 60 samtal om dagen. Vid inspektionstillfället
var antalet cirka 20 om dagen. Telefontid och mottagningstid sammanföll: kl.
10—12 och 13—15. Vid högtrafik var svårigheterna att komma i telefonkontakt
med studiemedelsnämnden mycket stora, det var man på nämnden helt medveten
om.

I sitt inledningsvis omtalade remissyttrande anförde nämnden bl. a., att nämnden
under de perioder då nämnden haft långa väntetider vid behandlingen av
ärendena måst konstatera, att antalet förfrågningar per telefon och vid personliga
besök fått en sådan omfattning, att även väntetiden vid förfrågningar blivit
lång. Under nämndens mest arbetstyngda tid höstterminen 1969 hade det förekommit
att personer fick stå i telefonkö i flera dagar, innan de kom fram till
nämndens kansli. Även antalet personliga besök hade under denna tid varit stort.
Under de tider då behandlingstiderna kunnat hållas på tillfredsställande nivå, vilket
var fallet när yttrandet avgavs i april 1970, var antalet telefonsamtal och personliga
besök betydligt mindre och av sådan omfattning att det enligt nämndens

18 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

546

mening inte uppstod någon större köbildning. Detta medförde att det inte var någon
svårighet att komma i kontakt med nämnden. Nämnden fann, att orsaken
till att det under vissa tider förelegat svårigheter att komma i kontakt med nämnden
varit den under dessa tider långa väntetiden vid behandlingen av studiemedelsansökningar.
Nämnden fick då ett stort antal förfrågningar om när de sökande
kunde vänta sig att få besked på sina studiemedelsansökningar, vilken typ av
förfrågningar självklart kom att bortfalla under de tider, då behandlingstiderna
var acceptabla. — Nämnden hade under hösten 1969 gjort den bedömningen, att
inom de personalresurser som nämnden disponerade måste i första hand personal
avdelas för behandlingen av studiemedelsansökningar. Nämnden fann det ej möjligt
att avdela mer än två personer för tjänstgöring på nämndens expedition. Som
en ytterligare svårighet under hösten 1969 nämndes, att en av de båda tjänstemän
som tjänstgjorde på expeditionen ofta var sjuk.

Nämnden ansåg, att den främsta åtgärden för att förbättra telefonservicen vid
nämndens kansli utan tvekan var att förkorta väntetiden vid behandlingen av studiemedelsansökningarna.
I syfte att åstadkomma en förkortning av behandlingstiderna
hade personalen vid nämndens kansli utökats ytterligare under det senaste
året. I framställning om ytterligare anslagsbehov för budgetåret 1969/70
hade medel begärts för ytterligare ett kontorsbiträde. Därjämte hade medel begärts
för en upprustning av nämndens kansli med tekniska hjälpmedel samt utökning
med en telefon med anledning av att nämndens personal utökats.

Uppsala studentkårs klagomål

Studentkåren gjorde gällande, att behandlingstiderna vid studiemedelsnämnden
i Uppsala blivit allt längre, med olyckliga ekonomiska och sociala följder för stora
grupper studerande. Arbetssituationen vid uppsalanämnden hade, uppgavs det,
varit ytterst besvärlig under läsåret 1969/70. I ett stort antal fall hade väntetiderna
i början av höstterminen 1969 uppgått till 12—15 veckor. Samtidigt hade
servicen gentemot de studerande varit knapphändig och nämndens resurser helt
otillräckliga. Möjligheterna att få besked om när resultat kunde förväntas hade
varit liten. Detta sammanhängde med att telefon- och mottagningstiden hos nämndens
sekreterare hade varit alltför kort. Informationen kring nämndens verksamhet
hade dessutom varit mycket bristfällig. Kåren hade därför dels tillsatt en särskild
arbetsgrupp med uppgift att hjälpa de studerande att få fram besked från
studiemedelsnämnden, dels avlönat innehavaren av en kuratorstjänst på halvtid
med särskild uppgift att bistå sökande med rådgivning och att hjälpa studerande
som erhållit avslag på sina ansökningar om studiemedel.

CSN hade, framhöll kåren, i en skrivelse erkänt kårens kritik som berättigad.
Även studiemedelsnämnden i Uppsala hade i huvudsak helt instämt i kårens uppfattning.
Lokala överläggningar med studiemedelsnämnden hade upptagits. Efter
en betydande minskning av väntetiderna för flertalet studerande i januari 1970
hade väntetiderna från februari månads ingång åter förlängts på ett anmärknings -

547

värt sätt. I mars 1970 fanns åtskilliga exempel på behandlingstider om 10—11
veckor. Delvis kunde detta bero på att nämndens båda sekreterare varit sjukskrivna
under ett par veckor. I viss utsträckning hade studentkårens framställningar
och de samråd som förekommit bidragit till temporära förbättringar i nämndens
arbete. Ett exempel på långsiktig förbättring var den allmänna information som
påbörjats från nämndens sida. Kvar stod emellertid studiemedelsnämndens arbete
för att nedbringa väntetiderna. Det var tveksamt om nämndens arbete var
rationellt planerat och om tillgängliga resurser verkligen utnyttjades så effektivt
som möjligt. Det var vidare, framhöll kåren, betänkligt att en statlig myndighet
hade så otillräcklig organisation att sjukdom hos ett par tjänstemän under kortare
tid helt lamslog myndighetens arbete.

Studentkåren hemställde slutligen att JO måtte utreda de förhållanden som låg
till grund för studentkårens framställning.

I sitt av JO infordrade yttrande, som åtföljdes av yttrande från studiemedelsnämnden
i Uppsala, tog CSN i huvudsak upp de frågor och de tänkbara möjligheter
till förbättringar av förhållandena som redovisats i det föregående med avseende
på studiemedelsnämnden i Stockholm.

CSN omtalade vidare bl. a., att antalet studiemedelsansökningar som inkom till
studiemedelsnämnden i Uppsala under de mest arbetstyngda månaderna juni—
september höll sig vid c:a 2 500 per månad. Uppsalanämnden hade under höstterminen
1969 försenats väsentligt i sitt arbete. Under oktober det året hade behandlingstiden
emellertid förkortats successivt och s. k. normalärenden hade
fr. o. m. november månad enligt CSN:s uppfattning behandlats på tillfredsställande
tid. För övriga ärenden, vilka särskilt utretts och/eller behandlats i sammanträde,
hade behandlingstiden varit för lång. Detta gällde, framhöll CSN, under
hela höstterminen och i viss mån även under förra delen av vårterminen 1970.
Återhämtningen i oktober av eftersläpningen hade möjliggjorts genom att nämnden
anställt extra biträdespersonal och ökat dels arbetskraften på sekreterarnivå,
dels antalet nämndsammanträden. Förseningen som uppstått i januari/februari
hade kunnat tas igen på några veckor. CSN, som under våren 1970 haft olika kontakter
med nämnderna, bedömde planeringen för den kommande höstterminen
som god.

CSN betonade att telefon- och mottagningstiderna väsentligt utökats under året.
Huruvida denna del av nämndens arbete var rimligt avpassad i förhållande till behovet
var svårt att avväga, framhöll CSN. Det var att märka att mottagningstiderna
med tillgängliga resurser inte kunde utvidgas utan att behandlingen av studiemedelsansökningar
eftersattes i motsvarande grad.

CSN uttalade slutligen stor förståelse för den kritik som framkommit i studentkårens
skrift.

I beslut den 10 juli 1970 anförde JO Lundvik.

De långa väntetider som studerande vid universitet och högskolor och andra

548

högre utbildningsenheter tyvärr haft att räkna med vid behandlingen av studiemedelsansökningar
vid — såvitt här närmast är i fråga — studiemedelsnämnderna
i Stockholm och Uppsala har helt naturligt vållat de studerande ekonomiska och
sociala avbräck. Frågan är, hur det har blivit så — ingen, inte ens studiemedelsnämnderna,
har bestritt själva faktum — och vad som kan göras för att behandlingstiden
för studiemedelsärenden i gemen skall bli rimliga.

Jag har själv, som framgått av den tidigare redogörelsen, i anslutning till en inspektion
haft tillfälle att granska arbetet vid studiemedelsnämnden i Stockholm.
Vid min hösten 1968 gjorda inspektion av olika myndigheter i Umeå besöktes
vidare även studiemedelsnämnden därstädes. Jag har också haft tillfälle diskutera
behandlingen av studiemedelsärenden vid en inspektion av centrala studiehjälpsnämnden.
Däremot har jag ännu inte haft möjlighet att besöka studiemedelsnämnden
i Uppsala. Helt naturligt kommer mina ställningstaganden i det följande att
väsentligt anknyta till studiemedelsnämnden i Stockholm. Jag har av den skriftliga
dokumentation som finns samlad dock fått den uppfattningen att i stort sett
samma betraktelsesätt kan användas på och samma slutsatser dragas rörande behandlingen
av studiemedelsärenden vid studiemedelsnämnden i Uppsala.

De personella och materiella resurserna vid studiemedelsnämnden i Stockholm,
liksom vid övriga studiemedelsnämnder, bör givetvis i idealfallet vara avpassade
så att strömmen av ärenden kan mötas på effektivast möjliga sätt. Det är inte min
utan statsmakternas uppgift att avväga de resurser som bör stå till studiemedelsnämndernas
förfogande. Jag vill likväl redovisa, att mitt intryck av studiemedelsnämnden
i Stockholm blev att nämnden, när ärendetillströmningen är normal, är
personellt och i det stora hela även materiellt så rustad, att nämnden borde kunna
klara förekommande studiemedelsärenden, förfrågningar från de studerande och
allmänheten m. fl. utan större förseningar eller andra olägenheter. Som så tydligt
framgått av de redogörelser som lämnats av studiemedelsnämnderna i Stockholm
och Uppsala samt av centrala studiehjälpsnämnden har däremot hittills uppkommit
verkliga svårigheter och långa förseningar under tiden juni—september. Jag
har icke det intrycket att det varit tjänstemännens insatser som varit otillräckliga
här. Tvärtom synes det tydligt att tjänstemännen lagt ned stor energi på arbetsuppgifterna.
Däremot synes det förhållandet att tjänstemän varit nya och ännu
inte tillräckligt rutinerade och att flera beklagliga sjukfall förekommit haft sin
del i uppkomna förseningar. De olägenheter som vållats härigenom kan myndigheten
ifråga rimligen inte lastas för. Det är också fråga om olägenheter av övergående
natur.

Jag fick ett intryck av att viljan att nå resultat och den personliga kapaciteten
fanns hos berörda tjänstemän vid studiemedelsnämnden i Stockholm. Jag har ingen
anledning förmoda att förhållandet skulle vara annorlunda i Uppsala eller övriga
fyra studiemedelsnämnder.

Även om de materiella resurserna i vissa avseenden visat sig otillräckliga — jag
återkommer härtill i det följande — måste de faktorer som vållat de beklagliga
förseningarna rimligen vara att söka i första hand på andra plan. Av det före -

549

gående har framgått, att det förhållandet att studiemedlen hittills beräknats på
de basbelopp som gällde för juli respektive januari otvivelaktigt vållat mycket stora
bekymmer för berörda myndigheter. De ansökningar om studiemedel som, enligt
CSN:s rekommendationer, kom in i god tid före terminernas början kunde inte
slutligt behandlas av studiemedelsnämnderna före juli respektive januari, eftersom
basbeloppen för dessa månader måste avvaktas. Beläggen för att förseningarna
till icke ringa del sammanhänger med anknytningen till ifrågavarande basbelopp
finner jag otvetydiga. Emellertid torde förseningar av denna orsak inte behöva
befaras i fortsättningen. En jämnare spridning av behandlingen av studiemedelsärendena
synes nämligen kunna nås vid studiemedelsnämnderna, sedan statsmakterna,
efter ursprungligt initiativ av CSN, beslutat, att studiemedlen fr. o. m. den
1 juli 1970 skall beräknas på de basbelopp som gäller för maj respektive november.

CSN har i den av nämnden årligen utgivna broschyren om studiemedel rekommenderat
de studerande att ej vänta med ansökan om studiemedel till strax före
terminens början, eftersom långa väntetider då kunde uppstå. Oaktat denna maning
är lätt tillgänglig — den är dessutom satt med fetstil — har den uppenbarligen
i stor omfattning negligerats av de studerande. Enligt vad jag erfarit kan
väntas, att 1968 års studiemedelsutredning snart lägger fram förslag till Kungl.
Maj:t om en författningsmässigt bestämd sista dag för ingivande av studiemedelsansökningar
för vår- respektive höstterminen. Om en lämplig tidpunkt fixeras för
ansökningarna, torde man kunna utgå ifrån att detta starkt bidrager till en jämnare
arbetsström vid studiemedelsnämnderna. Därigenom bör balanserna också
kunna nedbringas.

Den roll de studerande själva bör kunna spela för att få ned de långa behandlingstiderna
för studiemedelsansökningar förtjänar också att något beröras. Samtidigt
som jag anser mig kunna konstatera, att representanterna för de studerande
i studiemedelsnämnderna gör goda insatser för att få till stånd bästa möjliga behandling
av studiemedelsansökningarna, nödgas jag, delvis med stöd av de praktiska
erfarenheter jag fick vid inspektionerna av centrala studiehjälpsnämnden och
studiemedelsnämnden i Stockholm, slå fast, att de som söker studiemedel i alltför
hög grad lämnar felaktiga eller otydliga uppgifter som underlag för studiemedelsnämndernas
granskning. Det är uppenbart att inhämtande av kompletterande uppgifter
från de studerande bidrar till ryckighet i studiemedelsnämndernas arbete
och också kan inverka på behandlingstiden. Vad som kan åtgöras för en förbättring
av sakernas tillstånd torde vara en ökad informationsservice från framför allt
studentkårernas egen sida men också från gymnasieskolornas sida. Det ankommer
inte på mig att föreslå åtgärder och framgångsvägar härvidlag. Jag utgår emellertid
ifrån att det bör ligga i exempelvis CSN:s intresse att på lämpligt sätt taga kontakt
med och på nytt diskutera igenom vad som här kan göras med Sveriges Förenade
studentkårer (SFS) och skolöverstyrelsen.

Jag nämnde i det föregående att jag ämnade återkomma till frågan om de materiella
resurser studiemedelsnämnderna disponerar. Även brister i sådana hänse -

550

enden kan bidraga till att förseningar uppstår i myndighetens arbete eller till andra
olägenheter. Vid min inspektion av studiemedelsnämnden i Stockholm uppmärksammades
nämndens telefonservice. Det hade gjorts gällande, att telefonköer ofta
uppstod. Studiemedelsnämnden har nu yttrat sig skriftligen och hävdat, att orsaken
till att det under vissa tider förelegat svårigheter att komma i kontakt med
nämnden i väsentlig grad vart just den långa väntetiden vid behandlingen av studiemedelsansökningar.
Nämnden fick nämligen vid högbelastningen ett stort antal
förfrågningar om när de sökande kunde vänta sig att få besked på sina studiemedelsansökningar.
Den typen av förfrågningar föll bort under de tider, då behandlingstiderna
för studiemedelsärenden var acceptabla. Jag finner för egen del att
frågan om telefonservice vid nämnden uppenbarligen så intensivt sammanhänger
med arbetssituationen i övrigt vid nämnden, att den inte bör skiljas ut för separat
behandling. Eftersom jag anser att goda utsikter finns, att arbetssituationen över
huvud vid nämnden till följd av vidtagna och planerade åtgärder successivt bör
komma att förbättras, vidtager jag icke någon ytterligare åtgärd i anledning av
vad som uppmärksammats rörande telefonservicen vid nämnden. Jag utgår emellertid
från att både CSN och studiemedelsnämnden i Stockholm även fortsättningsvis
uppmärksamt följer utvecklingen på denna viktiga servicesida. Vad jag
nu uttalat torde ha motsvarande tillämpning för studiemedelsnämndens i Uppsala
telefonservice, där studentkåren påtalat långa väntetider. Jag vidtager därför icke
heller i detta avseende någon särskild åtgärd med anledning av kårens framställning
utan hänvisar till vad jag i det föregående anfört i detta hänseende beträffande
studiemedelsnämnden i Stockholm.

Vad beträffar övriga materiella betingelser för arbetets bedrivande utgår jag
ifrån att CSN och studiemedelsnämnderna bevakar de möjligheter som finns till
erforderliga förstärkningar.

En viktig faktor för studiemedelsnämndernas förutsättningar att rationellt bedriva
sitt arbete är möjligheten att sommartid få beslutmässighet i nämnderna.
Med hänsyn till de studerandes och lärarnas ferier har här betydande svårigheter
uppstått. Representanterna i nämnderna för dessa kategorier skall författningsenligt
deltaga vid behandlingen av studiemedelsärenden. Enligt min mening ligger
det närmast till hands att CSN tar nya initiativ för en lösning av närvaroproblemet,
i erforderlig utsträckning givetvis i samråd med studenternas och lärarnas
organisationer.

I det föregående har jag funnit, att även om berättigad kritik kunnat riktas mot
de långa handläggningstiderna i vissa fall för studiemedelsärenden, så har den
långt utdragna handläggningen dock till väsentlig del haft sin grund i faktorer
som icke sammanhängt med brister i personellt eller materiellt hänseende vid
berörda studiemedelsnämnder utan sannolikt till övervägande del varit avhängiga
av utifrån verkande orsaker. Till inte ringa del synes ändringen beträffande tidsanknytningen
till basbeloppen kunna verka i positiv riktning i fortsättningen. Utsikter
bör härjämte finnas att uppnå förbättringar även i andra här berörda hänseenden.

551

Skulle likväl — mot förmodan — inga eller endast obetydliga förbättringar
nås, bör enligt min bestämda mening detta i så fall föranleda en genomgripande
organisationsundersökning av studiemedelsnämnderna genom statskontorets försorg.
Samtidigt som jag själv anser mig böra betona, att jag även fortsättningsvis
avser att följa studiemedelsnämndernas arbete utifrån de synpunkter jag har att
företräda, utgår jag ifrån att CSN gör detsamma från sin ställning som överinstans
för studiemedelsnämnderna och därvid, om omständigheterna föranleder
härtill, ej drar sig för att hos statskontoret på nytt aktualisera den organisationsundersökning
som redan tidigare varit planerad.

Ärendena är därmed av mig avslutade.

Bristfällig handläggning från studiemedelsnämnds sida av ansökan om studiemedel

Socionomie studeranden Per Lublin klagade hos JO över studiemedelsnämndens
i Stockholm handläggning av hans ansökan om studiemedel för vårterminen 1969.
Ansökningen hade, enligt Lublins uppgift, insänts den 30 maj 1969. Den 24 juni
1969 hade studiemedelsnämnden uppmanat Lublin att komplettera ansökningen.
Sedan Lublin sänt in nya handlingar, hade nämnden i skrivelse den 3 december
1969 upplyst Lublin om att ansökan om studiemedel för vårtermin skulle vara
ingiven före den 1 juni. Skrivelsen var ej undertecknad, endast försedd med en
oläsbar signatur.

Studiemedelsnämnden uppgav, att ansökningen av den 30 maj enligt därå gjord
anteckning inkommit till nämnden först den 5 juni 1969.

Sedan ytterligare utredning verkställts, uppgav studiemedelsnämnden, att anteckningen
troligen var felaktig och att andra annotationer tydde på att ansökningen
inkommit den 2 juni 1969.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Enligt de av centrala studiehjälpsnämnden utfärdade tillämpningsföreskrifterna
till studiemedelsförordningen skall ansökan om studiemedel för vårtermin vara
inlämnad före den 1 juni. Sista dag för ansökan är med andra ord den 31 maj. Den
31 maj 1969 var en lördag. I 2 § lagen den 30 maj 1930 om beräkning av lagstadgad
tid utsäges: Infaller tid, då enligt lag eller särskild författning åtgärd sist skall
företagas, på söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton eller julafton,
må åtgärden företagas nästa söckendag. Lagrummet måste anses vara, åtminstone
analogiskt, tillämpligt i ett fall som det förevarande. Sista dag för ansökan om
studiemedel för vårterminen 1969 var alltså måndagen den 2 juni 1969.

Utredningen ger starkt stöd för antagande att Lublins ansökan — trots vad därå
antecknats — inkom till studiemedelsnämnden den 2 juni 1969 eller alltså i tid.

Lublins ansökan var ofullständig. I skrivelse den 24 juni 1969 lämnade nämn -

552

den honom tillfälle att inkomma med fullständig ansökan på därför avsedd blankett.
Någon tid inom vilken fullständig ansökan skulle inges angavs ej. Lublin
hörde därefter icke av sig förrän den 1 december 1969, då han inkom med en
ansökan om studiemedel för vårterminen 1969. Ansökningen föranledde icke något
formligt beslut, endast ett meddelande om den tid inom vilken ansökningen bort
vara ingiven. Meddelandet var icke undertecknat, endast försett med en otydbar
signatur.

Även med beaktande av det stora antalet ansökningar som nämnden har att
handlägga och av nämndens arbetsbörda i övrigt kan jag icke undgå att finna handläggningen
mindre tillfredsställande. Nämnden — som tydligen ej ville avvisa
Lublins den 30 maj 1969 dagtecknade ansökan — hade bort ange viss tid inom
vilken Lublin hade att fullständiga denna sin ansökan. När nu detta icke gjorts,
förefaller det mig knappast rätt att nämnden helt formlöst avvisade hans den 1
december 1969 inkomna ansökan. Enligt min mening hade ansökningen bort prövas
i sak, alltså icke avvisas. När nu sakprövning ej gjordes, hade åtminstone ett
fullständigt, undertecknat och med besvärshänvisning försett awisningsbeslut bort
tillställas Lublin. Enligt min mening är det önskvärt att — om arbetsläget medger
det — formligt beslut med besvärshänvisning alltid uppsättes när ansökan avvisas.
I detta speciella fall har emellertid förelegat särskild anledning härtill eftersom
Lublin genom nämndens skrivelse den 24 juni 1969 kan ha blivit missledd om den
tid han hade på sig.

Med dessa uttalanden lämnar jag — som i övrigt icke funnit skäl till ingripande
med anledning av vad Lublin påtalat — klagomålen utan vidare åtgärd.

Vid utbetalning av studiemedel bör kvittning ej ske med statens fordran på återbäring
av studiemedel som tidigare uppburits obehörigen

Enligt 32 § studiemedelsförordningen (SFS 1964: 401, ändr. 1967: 884) må,
om någon uppburit studiemedel obehörigen eller med för högt belopp och han
insett eller bort inse detta, vad för mycket utgått genast återkrävas. På belopp
som återkräves utgår ränta från den dag då beloppet uppburits efter en räntesats
som vid varje tidpunkt med två procent överstiger normalräntan för lån från statens
utlåningsfonder. Om särskilda skäl föreligger, får återbetalningsskyldig befrias
helt eller delvis från skyldighet att erlägga ränta. Avbryter någon sina studier
skall vad här sagts äga motsvarande tillämpning beträffande uppburna studiemedel
vilka är avsedda för tiden efter avbrottet.

Enligt 34 § andra stycket studiemedelsförordningen prövas fråga om återkrav
enligt 32 § av centrala studiehjälpsnämnden.

Finner studiemedelsnämnd att någon uppburit studiemedel obehörigen eller med
för högt belopp eller för tiden efter det han avbrutit sina studier, skall enligt 16 §
studiemedelskungörelsen (SFS 1964: 592) nämnden genast anmäla detta till centrala
studiehjälpsnämnden.

553

Än ytterligare må här anmärkas, att enligt 33 § studiemedelsförordningen fordran
å studiemedel ej kan överlåtas eller tagas i mät för gäld.

Vid JO Lundviks inspektion av centrala studiehjälpsnämnden den 14 och 15
oktober 1969 lämnade assistenten Per Hjelm vissa upplysningar om nämndens behandling
av ärenden om återkrav av studiemedel. Därav framgick bl. a. att antalet
av nämnden prövade återkravsärenden budgetåret 1968/69 uppgått till 650
st., en ökning från budgetåret 1967/68 med 247 ärenden. Allt pekade på en ytterligare
kraftig stegring av antalet ärenden av denna art budgetåret 1969/70.
Hjelm anförde vidare: Enligt en praxis som uppkommit men som inte samtliga
studiemedelsnämnder accepterat — Umeånämnden utgjorde undantag — brukade
studiemedelsnämnd kvitta en återkravsfordran, som vederbörande medgivit skäligheten
av, mot nya studiemedel, som den studerande av studiemedelsnämnden
förklarats berättigad att uppbära. På detta sätt löstes en del återkravsfall, vilka
annars författningsenligt skulle ha avgjorts av centrala studiehjälpsnämnden. Någon
ränta på det återkravspliktiga beloppet uttogs inte, då beloppet gick till kvittning
på angivet sätt.

JO beslöt i anledning av vad Hjelm andragit inhämta närmare upplysningar och
synpunkter från centrala studiehjälpsnämnden. I anslutning härtill gjorde JO
det uttalandet, att det kunde ifrågasättas om icke de lokala nämndernas förfarande
innebar ett åsidosättande av bestämmelsen i 34 § studiemedelsförordningen
att fråga om återkrav skulle prövas av den centrala nämnden. JO framhöll vidare,
att förfarandet syntes medföra att vederbörande slapp betala ränta. Slutligen
kunde sättas i fråga, om kvittning överhuvud borde få ske i dessa fall. Situationen
syntes kunna vara sådan att kvittningen omöjliggjorde fortsatta studier för vederbörande.

Efter remiss inkom centrala studiehjälpsnämnden med yttrande. Nämnden (i
yttrandet förkortat CSN) framhöll bl. a. följande.

I det alldeles övervägande antalet återkravsfall som konstateras gör studiemedelsnämnd
anmälan till CSN, som beslutar i ärendet. Därvid uttas ränta regelmässigt.
Med återkrav jämförliga fall är sådana fall där skäl för återkrav i och för sig föreligger,
men studiemedelstagaren och studiemedelsnämnden är överens om vilket
belopp som skall återbetalas. Enligt CSN:s anvisningar får studiemedelsnämnd i sådant
fall utfärda inbetalningsallegat avseende kapitalbeloppet. Efter anmälan härom
fastställer CSN inbetalningsdag och räknar ut den ränta som samtidigt ska betalas.

I de mindre antal fall då kvittning förekommit har detta, såvitt CSN varit
underrättad, skett efter medgivande av den återbetalningsskyldige. CSN har påpekat
för studiemedelsnämndema att kvittningsförfarandet skulle utnyttjas med
försiktighet och att det var angeläget tillse att vederbörande inte kände sig utsatt
för påtryckning när kvittningsförfarande vidtogs. Vidare har det givetvis varit
angeläget att tillse, att kvittningen inte omöjliggjorde de fortsatta studier för vilka
de nya studiemedlen skulle ha utgått. CSN utgår ifrån att detta tillsetts vid kvittning,
särskilt som man får förmoda att en studerande, som skulle komma i ett
sådant läge, knappast skulle medgett kvittning.

Utifrån dessa premisser skulle det sålunda knappast finnas skäl att förbjuda
kvittningsförfarandet, särskilt som detta kan medföra en enklare handläggning av
ett återkravsärende. Former för debitering av ränta skulle kunna knytas till kvittis*
— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

554

ningsreglema. Emellertid kan man givetvis principiellt hysa betänkligheter mot
kvittning, då det formellt strider mot 34 § studiemedelsförordningen. I några
enstaka fall vid prövning av besvär över studiemedelsnämnds beslut om nya studiemedel
har det också kunnat konstateras, att man skulle ha kunnat lägga något
annorlunda syn på »återkrävs ärendet» än vad som skett, även om ställningstagandet
haft fog för sig. CSN har därför stannat för att kvittningsförfarandet hos studiemedelsnämndema
bör upphöra. Föreskrifter härom kommer att utfärdas.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Några allmänna, i lag eller författning upptagna bestämmelser om kvittning
finnes icke i vårt land. På vad sätt kvittning genomföres och under vilka förutsättningar
kvittning må ske är delvis omstritt. Ovissheten gör sig särskilt gällande
i rättsförhållanden där staten, kommun eller annat offentligt subjekt är part. Jag
kan för det sagda hänvisa till en sammanfattande redogörelse av lagberedningen
i SOU 1967: 3 s. 13 ff.

Det kan här också böra nämnas, att det antagits att, när en fordran enligt vad
därom stadgats icke får tagas i mät för borgenärens gäld, fordringen icke heller
får bringas att upphöra genom kvittning. Grunden härtill torde vara, att kvittningsåtgärden
skulle äventyra de sociala intressen som motiverat utmätningsförbudet.
Det är emellertid att märka, att den berörda principen om kvittningshinder stundom
vidkännes undantag enligt uttryckliga lagstadganden, se t. ex. 20 kap. 4 och 6 § §
lagen om allmän försäkring. Även utöver området för sådana direkta lagstadganden
råder det ovisshet om principens räckvidd.

I förevarande fall kan jag i huvudsak inskränka mig till att säga, att jag finner
det välbetänkt av centrala studiehjälpsnämnden att nämnden stannat för att kvittningsförfarandet
hos de lokala studiemedelsnämndema bör upphöra. Även om
kvittning endast tillämpas efter den studerandes medgivande, kan man icke frånse
risken av att »medgivandet» icke varit helt frivilligt. Tvungen kvittning genom
studiemedelsnämnds föranstaltande strider uppenbarligen mot stadgandet i 34 §
studiemedelsförordningen. Mot en sådan åtgärd kan också anföras materiella betänkligheter.
I det läge som uppstått genom centrala studiehjälpsnämndens yttrande
saknar jag anledning att uppehålla mig vid dessa frågor i vidare mån än som
redan skett vid min inspektion av nämnden.

Ärendet är med dessa mina uttalanden slutbehandlat.

Fråga om allmän försäkringskassa ägt att utan den försäkrades medgivande vid
utbetalning av sjukpenning göra avdrag på grund av tidigare oriktigt utbetald

sjukpenning

Omständigheterna i fallet var i korthet följande: R. L., som för år 1968 var inskriven
vid Örebro läns allmänna försäkringskassa, uppbar under nämnda år sjukpenning
för olika sjukperioder med sammanlagt 493 kr. Efter kontroll framkom

555

att R. L. på grund av oriktiga uppgifter kommit att uppbära sjukpenning, vartill
han ej varit berättigad. Kassan förklarade R. L. återbetalningsskyldig med sammanlagt
306 kr., vilket belopp erlades genom att kassan i samband med utbetalning
av R. L. för senare sjukperioder tillkommande ersättningar gjorde avdrag med
motsvarande belopp.

Vid ärendets avgörande anförde JO Bexelius följande.

I 20 kap. 4 § lagen om allmän försäkring stadgas, att, om någon genom oriktiga
uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åvilande uppgifts- eller
anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat att ersättning utgått obehörigen
eller med för högt belopp, eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp
uppburit ersättning och har han skäligen bort inse detta, återbetalning skall
ske av vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt fall anledning föreligger att helt
eller delvis eftergiva återbetalningsskyldighet. Har återbetalningsskyldighet ålagts
någon enligt vad nyss sagts, må vid senare utbetalning till honom i avräkning på
vad för mycket utgått innehållas skäligt belopp.

Vad gäller den av kassan verkställda kvittningen har jag från kassans centralkontor
under hand inhämtat att hela det aktuella beloppet, 306 kr., erlagts genom
att avdrag vid fyra olika tillfällen gjorts på R. L. för senare sjukperioder tillkommande
ersättningar.

Enligt den förut återgivna bestämmelsen i 20 kap. 4 § lagen om allmän försäkring
får, i det fall någon ålagts återbetalningsskyldighet enligt samma paragraf, vid
senare utbetalning till honom skäligt belopp innehållas i avräkning på vad för mycket
utgått. Under förarbetena till lagen om allmän försäkring (se prop. 1962: 90
sid. 384 samt Härndahl m. fl. lagen om allmän försäkring, Stockholm 1965, sid.
260) underströks att möjligheterna till kvittning måste begagnas med urskillning
och att skälig hänsyn i varje särskilt fall måste tagas till den ersättningsberättigades
och hans familjs försörjning. I detta sammanhang bör även beaktas den i 20
kap. 6 § nyssnämnda lag givna bestämmelsen om att fordran på ersättning enligt
ifrågavarande lag, som innestår hos riksförsäkringsverket eller allmän försäkringskassa,
ej får utmätas.

Ett näraliggande spörsmål är frågan om en arbetsgivare äger rätt att utan medgivande
av arbetstagaren göra avdrag på en anställds lön för att rätta en tidigare
löneutbetalning, som bedömts vara felaktig. I två härstädes avgjorda fall har uttalats
den meningen att kvittning i ett sådant fall ej bör ske (se JO:s ämbetsberättelse
1967 sid. 334 och 1969 sid. 395). 1.7.1970 har en ny lag som reglerar arbetsgivares
kvittningsrätt trätt i kraft (SFS 215/70). Enligt nämnda lag får kvittning
mot lönefordran ske endast med arbetstagarens medgivande eller eljest med
klar och förfallen fordran.

Som redan framhållits bör den i lagen om allmän försäkring medgivna möjligheten
att kvittningsvis göra anspråk på återbetalningsskyldighet gällande användas
med försiktighet och under skäligt hänsynstagande till den ersättningsberättigades

556

försörjningssituation. I föreliggande fall har kassan till gäldande av R. L:s skuld
vid fyra olika tillfällen gjort avdrag med varierande belopp och kassan har genom
att sålunda ej kvitta hela beloppet på en gång utan dela upp kravet i delposter
tagit viss hänsyn till R. L:s ekonomiska situation. Det var emellertid tveksamt hur
stor del av den ersättning R. L. uppburit under de aktuella sjukperioderna, som
han ej var berättigad till, och hur stort försäkringskassans krav gentemot R. L.
till följd därav var. Enligt min mening hade det vid sådant förhållande varit riktigast
att kvittning mot R. L. för senare sjukperioder tillkommande ersättningar
ej skett utan dennes medgivande. Vilken mening man än må ha i förevarande hänseende
är det dock klart att försäkringskassans åtgärd att kvitta hela det belopp
försäkringskassan ansåg sig berättigad återkräva från R. L. icke är av beskaffenhet
att kunna läggas någon befattningshavare vid försäkringskassan till last som
tjänstefel.

Jag vill därutöver tillägga att R. L. med hänsyn till bestämmelsen i 20 kap.
10 § andra stycket lagen om allmän försäkring — enligt vilken riksförsäkringsverket,
utan att talan föres, äger till prövning upptaga ärende enligt nämnda lag, som
avgjorts av allmän försäkringskassa — torde kunna få försäkringskassans handläggning
av ifrågavarande sjukpenningärende prövat av riksförsäkringsverket. En
avskrift av detta beslut skall därför översändas till riksförsäkringsverkets besvärsavdelning.

Skolöverstyrelsens åtgärder mot elever som uteblivit från föreskrivet obligatoriskt

prov

I nr 27 av »Aktuellt från skolöverstyrelsen» för 1969/70 meddelade skolöverstyrelsen
(SÖ) föreskrift om åtgärder mot de elever som uteblivit från de centrala
proven i engelska och matematik höstterminen 1969 för elever i gymnasiets årskurs
2. Föreskriften var daterad den 1 december 1969. Efter en erinran om den
obligatoriska karaktären av de centrala proven och möjligheten till utbyte av sådant
prov mot lärares eget prov i vissa fall anförde SÖ följande:

Den komplicerade verksamhet som utbildning utgör kräver en fast organisation
med bestämda regler. Även för avvikelser från utbildningsprogrammet krävs att i
stadga och läroplan angivna mönster följs. Skolans arbete skall bedrivas enligt fastställd
ordning och det kan inte tolereras att elever eller grupper av elever ensidigt
beslutar att ställa sig utanför de arbetsuppgifter som är obligatoriska för dem. Det
bör erinras om att eleverna medgetts inträde på gymnasiet efter egen frivillig ansökan
härom.

önskemål om annan provform än de centralt utgivna proven skall framföras till
respektive lärare och rektor i så god tid att ett skolans eget prov hinner utarbetas
till de i läroplanen angivna provtillfällena. Ett sådant prov, som skall insändas till
SÖ, kräver omsorgsfull konstruktion för att kunna ge information som är likartad
med den ett centralt prov avses ge. Ett sådant prov ger dock inte möjlighet till
jämförelser med andra skolor i fråga om betygsnivå.

557

De elever som uteblivit från de centrala proven i engelska och matematik höstterminen
1969 har undandragit sig en obligatorisk arbetsuppgift. I avvaktan på
resultatet av utredning, som SÖ avser att företa, om elevers frånvaro utan giltigt
förfall från föreskrivna obligatoriska prov m. m., föreskriver SÖ följande. I
slutbetyg för elev som uteblivit från föreskriven obligatorisk uppgift skall med nothänvisning
till respektive ämne anges: Elev har i detta ämne (dessa ämnen) inte
fullgjort alla de obligatoriska arbetsuppgifterna.

Skolstyrelsen anmodas att utan dröjsmål underrätta vederbörande rektorer om
denna anvisning.

I skrifter, som inkom till JO den 20, den 27 respektive den 30 januari 1970,
anförde Gunnar Wetterberg, Karl Wiklund och Anders Ljunggren var för sig klagomål
mot SÖ och vände sig därvid samtliga mot SÖ:s föreskrift om åtgärder mot
elever som uteblivit från centrala prov.

SÖ inkom med yttrande och Wetterberg mötte med påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Man kan ha olika uppfattningar om de centrala proven i gymnasiet och behovet
och värdet av sådana prov i fortsättningen. Såsom ett led i skolans verksamhet bör
proven kunna kritiseras och deras berättigande få sättas ifråga. Denna kritikrätt
tillkommer även eleverna. Därmed är emellertid icke sagt att det skulle stå eleverna
fritt att inleda en bojkottaktion för att få proven utmönstrade ur skolan. En aktion
av sådan art överensstämmer inte med de grundvärderingar som skall prägla dagens
skola och vilka kommit till uttryck i bl. a. läroplanen för gymnasiet.

Då nu gymnasieelever, i en omfattning som uppenbarligen hotade att sätta syftet
med de centrala proven ur spel, grep till en bojkottaktion mot proven, försatte de
SÖ i ett läge, där SÖ måste ta till motmedel för att icke riskera anarki i gymnasiet.
Vilken form motaktionen lämpligen bort få kan naturligtvis alltid diskuteras. Jag
inskränker mig till att säga att jag ej kan finna att valet av form kan läggas någon
till last såsom tjänstefel.

Beträffande de delfrågor klagandena ställt fattar jag mig kort. SÖ:s beslut var
en konsekvens av ett brott mot gällande bestämmelser. Det kan icke läggas generaldirektören
till last såsom fel att han ej hänsköt frågan till avgörande i plenum.

Att eleverna, såsom en av klagandena uppgivit, icke varit medvetna om det sätt,
på vilket SÖ skulle komma att reagera, sammanhänger givetvis med att SÖ inte i
förväg hade anledning att hota med repressalier, så länge man från Sö:s sida icke
visste att och i så fall i vilken omfattning en elevbojkott skulle komma till stånd.
Eleverna borde ha insett att motåtgärder i någon form kunde komma att tillgripas.
Om någon tvekan likväl skulle kvarstå om rättmätigheten av Sö:s åtgärd, måste
beaktas att SÖ sedermera gav eleverna tillfälle att avlägga nytt prov i annan form.
Jag kan — i allt fall därefter — icke finna grund för något mitt ingripande.

Jag kan hålla med Wetterberg om att en hastig genomläsning av Sö:s beslut kan

558

ge intrycket, att t. ex. även elever sorn »legalt» varit borta från de centrala proven,
t. ex. de sorn varit sjuka, skulle få en anteckning i slutbetyget om att de inte fullgjort
alla de obligatoriska arbetsuppgifterna. SÖ har emellertid i sitt remissyttrande
hävdat, att sådana noteringar inte var avsedda och inte heller normalt behövt förekomma.
Det hade emellertid varit klokt av SÖ för undvikande av onödiga missförstånd
att i sitt beslut anmärka, att detta avsåg endast elev som utan giltigt skäl
uteblivit från föreskriven obligatorisk uppgift.

Att SÖ icke inskridit mot elever som varit borta från andra obligatoriska inslag i
undervisningen än de centrala proven, t. ex. idrottsdagar, finner jag ej anledning
reagera emot.

Då vad klagandena i övrigt anfört i sina klagomål icke föranleder mig till särskild
åtgärd eller särskilt yttrande, lämnar jag — under hänvisning till vad jag i det
föregående anfört — klagomålen i deras helhet utan vidare åtgärd.

Vissa ingripanden från rektorers och lärares sida mot elever m. m.

I ett ärende angående påstått hot om repressalier mot gymnasieelevers bojkott av
frånvarointyg uttalade JO Lundvik bl. a.

Frågan om gymnasieelev borde få rätt att själv utfärda intyg om frånvaro från
skolan på grund av sjukdom eller av annan orsak debatterades livligt bl. a. i pressen
under första halvåret 1969. Inte minst engagerad torde elevernas egen organisation,
SECO, ha varit. Organisationen gick t. o. m. så långt att den efter en allmän medlemsomröstning
tog initiativ till en riksomfattande bojkott av det stadgebundna
systemet att gymnasieelevernas föräldrar lämnade intyg om frånvaro. Kungl. Majit
ändrade — om till följd av elevernas opinionsyttring eller ej, lämnar jag därhän —
skolstadgan så att skolstyrelsen kunde besluta att eleven fick rätt att själv anmäla
hinder att besöka skolan.

Vad som berörs i detta ärende är just det skede då omröstningarna om bojkott
av »föräldraintygen» ägde rum i gymnasierna. Att vid det laget lektorn B. såsom
klassföreståndare i klass S III a vid Vasaskolan i Gävle och tillika klassens lärare i
samhällskunskap och historia tog tillfället i akt att nämna något om de konsekvenser
en elevbojkott kunde föra med sig, finner jag naturligt och riktigt. En elevbojkott
mot bestämmelser meddelade av Kungl. Majit måste naturligtvis betraktas som
ett drastiskt steg. Även om jag med hänsyn till gymnasieelevernas allmänna mognad
finner det fullt förståeligt att de önskar och vill arbeta för att få det ansvar deras
mognad kan motivera, berättigar detta dem givetvis inte till att tillgripa stridsmedel
och metoder, som brukas av parterna på arbetsmarknaden men som icke hör hemma
i andra sammanhang. Även om saken enligt min mening måhända kunde ha framlagts
något mera nyanserat av B., kan hans betonande av respekt för gällande förordningar
och sättet att verka för en ändring av dem enligt min mening icke klandras.
Initiativet att utnyttja möjligheten att infoga saken i sitt sammanhang i ämnet
samhällskunskap finner jag värt erkännande.

Vad sedan gäller Bis uttalanden om de eventuella verkningarna på betygen av
otillåten frånvaro vill jag till en början framhålla, att jag ingenstädes i läroplanen
för gymnasiet funnit belägg för att en kortvarig frånvaro — tillåten eller icke — i

559

och för sig skulle kunna medföra sänkning av elevens betyg i visst läroämne. Frånvaro
från skolan kan visserligen, om den är otillåten, framstå som klandervärd men
bör, så länge frånvaron icke är ofta återkommande eller långvarig, i princip ej inverka
på betygsättningen. Jag går härvid inte in på de särskilda problem som uppkommer
om eleven är borta från någon viktig skrivning, ett specialprov e. d. Vad
B. exakt sagt om konsekvenserna för betygsättningen, därom råder delade meningar.
Även med accepterande av hans version kan jag dock icke finna annat än att B:s
uttalanden, i det sammanhang vari orden fälldes, innebar ett förtäckt hot om att en
bojkott skulle kunna få menliga konsekvenser för betygen. I allt fall har eleverna
tydligen uppfattat saken så. Jag måste därför beteckna uttalandena som mindre
välbetänkta, ehuru uppenbarligen icke av beskaffenhet att kunna läggas B. till last
såsom brottslig gärning.

I ett annat av JO Lundvik avgjort ärende hade en studerande J. anfört klagomål
mot rektorn W. vid en skola i Kristianstad angående behandlingen av en studerande.
Studeranden hade den 1 februari 1969—19 januari 1970 varit ordförande i en
elevkår vid skolan. I denna egenskap hade han bl. a. haft att framföra önskemål
m. m. från eleverna till rektor. Vid ett tillfälle, den 2 februari 1970, hade, uppgav
J., han och två kamrater till honom uppsökt W. på rektorsexpeditionen för att förfråga
sig om anledningen till en tillfällig schemaförändring. W. hade med ett bryskt
tonfall svarat att han inte behövde ge någon förklaring till sina beslut. Eleverna
skulle omedelbart lämna expeditionen. W. hade direkt därefter gripit tag i armen
på en av de tre eleverna och dragit ut eleven från expeditionen. De andra två eleverna
hade samtidigt själva gått ut. Utanför expeditionen hade W. fortsatt med en
rad häftiga utfall riktade mot eleverna, huvudsakligen J. W. hade sagt till eleverna
att genast lämna korridoren. Till J. hade W. sagt något vars entydiga innebörd var
att »Vi är trötta på dig här på skolan... Det får bli en ändring på det här».

Om den tillfälliga schemaförändringen och vad som utspelades kring denna sade
W. i sitt yttrande till JO, att ett särskilt schema hade upprättats, därför att vissa
lektioner fallit bort på grund av huvudlärarnas deltagande i en tvådagarskonferens.
Avsikten hade varit att eleverna skulle slippa håltimmar. Hänsyn hade även tagits
till tidigare lektionsbortfall. Tre dagar innan specialschemat togs i bruk hade eleverna
fått del av schemat. En representant för den klass, vilken J. tillhörde, hade
på klassens vägnar uppsökt W. och påpekat att klassen fått en lektion i kemi, trots
att ämnet inte fanns på det ordinarie schemat för de aktuella dagarna. W. hade
erinrat om att det skulle vara ett speciellt schema. J. och två kamrater till honom
hade inte låtit sig nöja med W:s svar. De hade infunnit sig hos W. och J. hade
uppmanat honom att motivera att han lagt in en lektion i kemi. W. framhöll bl. a.
följande om vad som sedan tilldrog sig.

Då jag ej ville finna mig i ett sådant uppträdande, sade jag till eleverna att avlägsna
sig. Då de ej lydde min tillsägelse, gjorde jag en gest med vänster arm och
då ej heller detta hade någon effekt föste jag på dem med den utsträckta vänsterarmen
utan att gripa tag i någon.Detta skedde varken våldsamt eller hårdhänt. De
lämnade nu motvilligt mitt rum men utkomna i väntrummet började de protestera
mot att de ej fick »ställa frågor». Jag gick då ut i väntrummet och sade till dem att

560

avlägsna sig. J. menade, att han hade rätt att uppehålla sig i väntrummet så mycket
han ville. Jag svarade »Vi är trötta på dig här på skolan» och fick då frågan »Vem
är det mer än rektorn, som tycker dia om mig?» Jag framhöll, att jag inte sagt att
någon tyckte illa om honom och uppmanade honom att avlägsna sig, innan han
sade för mycket. (J. kommer ibland i affekt.)

Eftersom eleverna inte avlägsnade sig, föste jag på nytt på dem med utsträckt
vänsterarm — ej heller nu våldsamt eller hårdhänt — och de begav sig motvilligt
genom korridoren till dörren, som leder till matsalen. Några knuffar utdelade jag
ej. Möjligen kan eleverna ha knuffat till varandra, när de passerade den trånga korridoren
(ca 1 m bred).

JO Lundvik uttalade härom.

Vad beträffar händelsen med J:s och två andra elevers försök att med W. på
rektorsexpeditionen diskutera frågan om dispositionen av en undervisningstimme
har W. härvid — även om man enbart ser till den skildring han själv lämnat av
händelsen — enligt min mening icke handlat med den moderation och behärskning
som en rektor måste vinnlägga sig om vid behandlingen av elever, besvärliga eller
icke. W:s åtgärd att mer eller mindre bryskt visa ut eleverna utan att ge dem tillfälle
att åtminstone i största korthet framlägga sin sak och utan att ge dem någon
förklaring till förändringen på schemat tyder närmast på att W. handlat under
affekt. Det borde ej ha kostat honom särskilt stor möda att förklara sammanhangen
för eleverna. Jag finner W:s handlingssätt betänkligt, dock utan att för honom kunna
medföra ansvar för tjänstefel.

I ytterligare ett ärende, som handlagts av JO Lundvik, hade redaktören för en
skoltidning, benämnd »Rudis», anfört klagomål hos JO över att rektorn K. vid en
skola i närheten av Stockholm uppställt hinder för utgivningen av tidningen. Hindren
hade bestått i att K. vägrat att låta redaktionen disponera skolans elstencilbrännare
och en av elstencileringsmaskinerna vid skolan.

JO Lundvik erinrade om att gymnasiets läroplan förutsatte, att skolan på lämpligt
sätt uppmuntrade skoltidningsverksamheten och att någon inskränkning inte
gjordes med hänsyn till tidningarnas innehåll. JO anförde vidare bl. a. följande.

Läroplanens för gymnasiet betonande av att skoltidningen kan skapa trivsel och
en känsla av samhörighet, som kommer hela arbetet i skolan till nytta, kan inte
uppfattas som annat än ett, ehuru viktigt, exempel på en positiv effekt av skoltidningsverksamheten.
Att en skoltidning utges utan att ha stöd av någon elevförening
och att den är kritisk mot exempelvis skolans ledning, får däremot inte av skolan
uppfattas som ett hinder för stöd åt skoltidningen ifråga.

Det är givetvis helt skolledningens sak att avgöra formerna för stöd till skoltidningsverksamhet.
Att ställa befintlig stencileringsapparat till disposition — om nu
ekonomiska och andra förutsättningar härför föreligger — är en väg. Givetvis kan
också andra former för bistånd tänkas. Att K. inte tillmötesgick redaktionens begäran
om tillgång till apparaterna för att kunna mångfaldiga »Rudis» har han
motiverat dels med risken för att apparaterna förstördes, dels med innehållet i tidningarna.
Jag kan i och för sig förstå att omsorgen om apparaternas fortsatta funktionsduglighet
påverkat K:s inställning. Däremot finner jag det betänkligt, att K.
låtit sitt avvisande av redaktionens framställning om lån av apparater dikteras också
av sin inställning till skoltidningens innehåll. Konsekvenserna av hans handlande

561

synes kunna bli, att om flera skoltidningar utges, någon eller några av dem får
framställas på skolans apparater men icke alla. En sådan utveckling skulle enligt
min mening vara ytterst olycklig. Det stöd som skolledningen lämnar utgivandet
av skoltidningar bör icke få diskriminera vissa meningsriktningar.

Visning av samlagsscener för allmänheten av statligt museum i museilokalerna

I två olika skrifter till JO påtalades att på Moderna museet offentligt i intern
TV visats ett videobandat inslag innefattande en samlagsscen. Det angavs att
många av besökarna hade varit barn och ungdomar.

I remissyttrande uppgav Nationalmuseum, att vad som åsyftades syntes vara
ett videobandat inslag om ca två minuter i ett program från TV vid Artslab i
London, vilket i sin helhet omfattade tre timmar. Nationalmuseum anförde vidare
följande.

Hela programmets karaktär var en form av amatör-TV, som tillverkats i London
under våren och försommaren och behandlade olika aktuella företeelser i
London, några större musikevenemang, en vandring genom en stadsdel i London
etc. Ingen del av det övriga programmet hade någon likhet med det inslag anmälan
avser.

Att märka är att någon negativ reaktion icke förekom bland publiken, som uppgick
till ca 25 personer vid vartdera av de två visningstillfällena, den 20 respektive
21 juli 1970. Inslaget självt visade ett samlag. Det kan dock under inga förhållanden
betecknas som pornografiskt. Sekvensen visade icke de agerandes könsdelar.
Överhuvudtaget uppges den enligt andra åskådares bedömning ha förmedlat en
äkta känsla, präglad av ömhet och värme. En amerikansk läkare, som såg den,
kommenterade scenen såsom »mycket fin och naturlig».

Härutöver inhämtades från Nationalmuseum att det aktuella programmet inte
förhand sannonserats på annat sätt än att programstencil funnits tillgänglig i entrén,
i kassan och anslagen vid TV-apparaten. Vidare upplystes att Moderna museet
icke i förväg genomgått bandet vilket museet haft till låns allenast två dagar,
varför man inte från början känt till att sekvensen med samlagsscenen funnits med
i programmet.

I beslut den 20 augusti 1970 uttalade ställföreträdande JO Petrén bl. a. följande.

I Moderna museets verksamhet ingår att i utställningslokalerna visa bildband,
som på olika sätt anknyter till museets övriga aktiviteter. Vad gäller denna verksamhetsform
måste uppställas det kravet att museet täger del av sådant bildband
innan detta visas för den besökande allmänheten. Så har tydligen icke skett i förevarande
fall. Enligt min mening bör icke komma i fråga att offentligen som led i
museets utåtriktade utställningsarrangemang visa film, bildband o. d. som icke
tidigare genomgåtts och granskats av någon ansvarig företrädare för museet. Det
ankommer nämligen på museets ledning att under tjänsteansvar tillse bl. a. att icke
de för yttrandefriheten föreskrivna gränserna överträdes i museets verksamhet.

562

I det aktuella fallet har videobandet visats två gånger. Åtminstone vid det andra
tillfället har museipersonal, som sett bandet första gången, varit medveten om dess
innehåll och, då visningen upprepats, tydligen bedömt alla bandets olika inslag
ligga inom det tillåtligas gränser.

Eftersom bandet omedelbart efter visningarna vidaresänts, föreligger icke möjlighet
för JO att bilda sig en egen uppfattning om det ifrågavarande bildinslagets
art. Av utredningen i ärendet framgår, att inslaget av några åskådare bedömts
som osmakligt och sedlighetssårande, av andra som präglat av ömhet och värme.

Allmänt kan till en början sägas, att det synes uppenbart att avsikten med det
aktuella inslaget i bildbandet ej varit att åstadkomma någon egentlig pornografisk
effekt. Genom bandet ville producenten tydligen skildra företeelser av konstnärlig
och aktuell natur i London. Man måste emellertid räkna med att samlagsscener
uppfattas olika av olika människor även i de fall då bilden icke är avsedd
att påverka åskådaren i sexuell riktning. För många är samlagsbilder något i och
för sig naturligt, för andra är samlag något som hör privatlivet till och som icke
bör förevisas för offentligheten ens på bild.

I detta läge, då meningsbrytningarna på detta område inom befolkningen är
starka, bör offentliga myndigheter, som i sin verksamhet på ett eller annat sätt
nödgas ta ställning till denna problematik, låta sig ledas av den ståndpunkt som
lagstiftningsmakten intagit i saken. Så sent som våren 1970 har riksdagen antagit
ny lydelse av 16 kap. 11 § brottsbalken, vilket lagrum hittills kriminaliserat sårande
av tukt och sedlighet. Den nya lydelsen har dock ännu ej trätt i kraft. I paragrafen
i dess nya form stadgas att den som på eller vid allmän plats genom skyltning eller
annat liknande förfarande förevisar pornografisk bild på sätt som är ägnat att
väcka allmän anstöt skall dömas för otillåtet förfarande med pornografisk bild.
Enligt motiven avses att förbjuda sådan visning av pornografisk bild som innebär
att allmänheten mer eller mindre påtvingas åsynen av pornografiska bilder på
eller vid allmän plats. På ett annat ställe i motiven heter det att ingen bör mot sin
vilja konfronteras med sådana pornografiska framställningar, som enligt en mera
utbredd opinion kan uppfattas som sedlighetssårande eller störande för anständighetskänslan.

Helt självklart är att en statlig institution icke kan tillåta att i dess verksamhet
förövas straffbara gärningar eller gärningar som riksdagen beslutat skola kriminaliseras.
Att offentligen visa pornografisk bild på sätt som är ägnat att väcka
allmän anstöt kan sålunda icke få förekomma i statlig verksamhet. Uppenbart är
vidare att en statlig institution i sitt arbete måste befinna sig på visst avstånd från
det straffbara området och sålunda upprätthålla en något sånär bred marginal
till detta. Om därför vid ett objektivt bedömande tvekan råder om huruvida en
bild, vars förevisning är ifrågasatt, är pornografisk eller det med visst fog kan
påstås att sättet för visningen är ägnat att väcka allmän anstöt, bör institutionen
avstå från förevisningen av bilden. Vid bedömningar av denna art får allmänna
institutioner, som verkar under tjänsteansvar, anses vara skyldiga att tillämpa den
allmänna syn som för tillfället råder. Den måste därför följa utvecklingen i all -

563

manna opinionen, som kan gå i liberaliserande riktning men som också kan tänkas
ta en annan vändning.

Avgörande vid ställningstagande i förevarande sammanhang blir vad som skall
förstås med pornografisk bild. Härmed menas enligt motiven till ovannämnda
lagrum bild som utan att besitta några vetenskapliga eller konstnärliga värden på
ett ohöljt och utmanande sätt återger ett sexuellt motiv. Lagrådet hade påyrkat att
ordet pornografisk skulle ersättas med uttrycket sedlighetssårande med den motiveringen
att ordet pornografisk enligt svenskt språkbruk knappast har en tillräckligt
bestämd betydelse. Härtill genmälde departementschefen att ordet pornografisk
valts just för att markera skillnaden — d. v. s. begränsningen av det straffbara området
— i förhållande till nuvarande bestämmelser, vari mera allmänt talas om sårande
av tukt och sedlighet. Det kan förtjäna framhållas att den i motiven sålunda
lämnade definitionen av begreppet pornografisk bild knappast överensstämmer med
gängse språkbruk. Det torde allmänt anses att även pornografi kan vara konstnärligt
värdefull. I allmänhet torde gränsen mellan pornografisk framställning och
annan framställning av sexuella motiv dragas med hänsyn till syftet med framställningen.
Om ändamålet med denna väsentligen är att påverka mottagaren — åskådaren,
läsaren, lyssnaren — i sexuellt avseende är fråga om en pornografisk produkt.
Är åter fråga om en framställning av vetenskaplig eller didaktisk karaktär
eller av en framställning som främst vill påverka mottagaren estetiskt, brukar den
ej betecknas som pornografisk. Gränsen är här som många gånger eljest flytande
och svår att draga i praktiken. Samma framställning kan påverka olika människor
i olika riktning.

Vad härefter gäller kriteriet »sätt, som är ägnat att väcka allmän anstöt» ger
motiven till lagrummet föga vägledning. Det kan dock antecknas att enligt vad
som framgår av motiven lagstiftaren har den uppfattningen att en publik, som
inte i förväg har underrättats om en films, en föreställnings eller annat programs
pornografiska innehåll, i princip icke bör utsättas för att överraskas av sådana
framställningar. Den som vill draga sig undan en pornografisk framställning bör
ha möjlighet därtill. Behovet av en särskild bestämmelse till allmänhetens skydd
i detta avseende har dock icke bedömts för närvarande vara så stort, att någon
särskild lagregel härom antagits. Frågan kan emellertid, säger departementschefen,
tas upp till förnyad prövning, om så skulle visa sig erforderligt. Ur motiven kan
vidare antecknas att som exempel på en förevisning, som sker på sätt som är ägnat
att väcka allmän anstöt, nämnes förevisning av sådana bilder som förekommer
i boulevardtidningar och liknande tidskrifter och som t. ex. visar samlag. Det anförda
får anses klarlägga att stor urskillning måste iakttagas vid visande av film
med samlagsmotiv i statlig regi.

Givet är att ett museum måste ha stor frihet i sitt konstnärligt inriktade arbete
och att det därvid får utnyttja också sexuella motiv. Det är naturligt att ett museum
vid återgivande av bilder eller visande av film fäster avseende främst vid
produktens estetiska värden och i mindre grad beaktar om bildinslag kan uppfattas
även pornografiskt.

564

I förevarande fall har bland åskådarna av videobandet rått delade meningar
om det påtalade inslagets karaktär. Några har uppfattat det som pornografiskt,
andra icke. Det kan tilläggas att riksdagens första lagutskott i sitt utlåtande i det
här refererade lagstiftningsärendet (nr 47/1970) uttalat att risken för olämplig påverkan
av pornografi torde vara störst just i filmsammanhang. Hänsyn måste också
tas till att museipubliken, som framgår av det föregående, är sammansatt av personer
med mycket olika värderingar i dessa frågor och även består av barn och
ungdom. Det finns med hänvisning till vad här anförts goda skäl att mera generellt
ifrågasätta lämpligheten av att i nuvarande läge visa samlagsscener på videoband
i statliga museisalar, då dessa är upplåtna för allmänheten.

Förfarandet när resande till Sverige medför högre belopp i svensk valuta än som

får införas

Enligt 6 § valutaförordningen må andra betalningsmedel än växlar ej utan riksbankens
tillstånd införas till riket, dock att resande från utlandet må införa resevaluta
till belopp, som riksbanken medgiver.

Enligt riksbankens meddelanden beträffande tillämpningen av valutaförordningen
har riksbanken som generell dispens från införselförbudet medgivit att svenska
sedlar och skiljemynt må införas av resande från utlandet till ett högsta belopp av
6 000 kr.

Enligt punkt 1 i generaltullstyrelsens cirkulär den 25 februari 1941 (TFS nr 86)
angående förfarande med betalningsmedel, fordringsbevis och värdepapper, som
av tullmyndigheterna omhändertagas på grund av valutaförordningen m. m., i vilken
författning vissa ändringar senare vidtagits (TFS 1948: 194), skall tullmyndighet,
som omhändertager av svensk från utlandet medförda svenska sedlar och skiljemynt,
som icke må till riket införas, därest desamma icke vid införseln tages i beslag
och ej heller omedelbart återutföres, lämna den resande kvitto i enlighet med
vad i denna punkt av cirkuläret närmare angives. Beloppet skall därefter, såvida
icke deponenten begär att få detsamma översänt till Riksbanken i Göteborg eller
Malmö eller till valutabank, insändas för förvaring till Sveriges riksbank.

En person hade vid inresa från Danmark den 29 januari 1970 medfört ett belopp
av 10 900 svenska kr. Tullen i Hälsingborg omhändertog 4 900 kr. därav.
Enligt tullens kvitto deponerades beloppet hos Skandinaviska banken i Hälsingborg.
Sedan den hos vilken beloppet omhändertagits från riksbanken erfarit, att beloppet
skulle tillfalla statskassan, vände han sig till JO och bad om bistånd att återfå
medlen.

I infordrat yttrande anförde valutastyrelsen bl. a.

Enligt valutaförordningen gäller förbud mot att utan riksbankens tillstånd ur
riket utföra eller till riket införa andra betalningsmedel än växlar (4 § och 6 §
första stycket valutaförordningen). Även värdepapper omfattas av motsvarande

565

förbud (4 § och 7 § valutaförordningen). Riksbanken har i särskilda dispenser
publicerade i riksbankens normsamling »Valutaregleringen» preciserat vilka generella
friheter som gäller i fråga om ut- och införsel av valutor.

Om en resande vid förestående gränspassage korrekt deklarerar medfört belopp
blir det i generaltullstyrelsens cirkulär den 25 februari 1941 angivna förfarandet
tillämpligt. Detta innebär att resenären — om han vidhåller att han vill passera
gränsen — har att välja mellan antingen att avstå från att medföra överskjutande
belopp eller att i enlighet med cirkulärets bestämmelser deponera samma belopp
hos tullmyndigheten. Möjligheten att avstå från deposition är uttryckligt angiven i
cirkuläret, där resande från utlandet i första och andra punkterna ges möjlighet att
omedelbart återutföra överskjutande belopp och där resande till utlandet enligt
tredje punkten kan överlämna beloppet till annan här i riket. Syftet med bestämmelsen
om depositionsskyldighet är alltså att de resenärer, vilka eljest ej skulle
kunna passera gränsen därför att de medfört för mycket valutor och ej har annan
möjlighet att lämna ifrån sig dessa, skall kunna deponera överskjutande belopp och
sålunda passera. Annan rättsgrund för bestämmelsen än tvånget att handla i enlighet
med valutaförordningens föreskrifter finnes alltså ej.

Frågan om kvarhållande av deponerade medel samt om disposition häröver och
om beslut att utbetala pengarna är att se mot bakgrund av cirkulärets syfte att
möjliggöra gränspassage med ett efter verkställd deposition tillåtet valutabelopp.
Att medel som enligt tredje punkten tredje stycket kvarligger hos tullmyndigheten
direkt utbetalas till en resande vid anfordran framgår av cirkulärets bestämmelser.
På motsvarande sätt skall medel som deponerats av resande från utlandet resp.
till utlandet och insänts till riksbanken vid anfordran återbetalas i utlandet resp.
inom landet. När deposition har gjorts i stället för omedelbar återutförsel resp.
överlämnande till annan person inom landet är väl i allmänhet skälet härför att
den resande avser att söka tillstånd för införsel resp. utförsel av medlen i fråga.
I dessa fall blir dispositionen av medlen beroende av prövningen av den ansökan
om in- resp. utförsel som den resande har att i vanlig ordning inge till riksbanken.

Kvarligger medlen i valutabank får motsvarande anses gälla, varvid det ankommer
på banken att efter riksbankens prövning av den genom valutabanken insända
ansökan om införsel resp. utförsel av medlen i fråga handla i överensstämmelse med
riksbankens beslut.

Allmänt kan om cirkuläret framhållas att detta vid sin tillkomst och tiden närmast
därefter hade en väsentlig funktion vid då rådande starka valutakontroll vid
gränserna. Därtill kom att det för flyktingar och andra ofta kunde vara praktiskt
omöjligt att återutföra medel och att deposition därför var den enda möjliga lösningen
för dem. Numer tillämpas bestämmelserna i cirkuläret så gott som aldrig
och de har för övrigt i flera avseenden blivit föråldrade. Detta talar för att upphäva
cirkuläret. Å andra sidan kan vara naturligt att bestämmelser om maximigränser
vid in- och utförsel av valutor kompletteras med depositionsmöjlighet för överskjutande
belopp. Cirkuläret har därför alltjämt en uppgift.

Generaltullstyrelsen anförde i avgivet yttrande.

Om en resande vid ankomsten till riket medför för mycket svensk valuta skall
tulltjänsteman taga valutan i beslag om förutsättningar för förverkande av valutan
befinns vara för handen.

Om den införselförbjudna valutan ej tas i beslag, är den resandes möjligheter
att legalt förfoga över valutan i praktiken begränsade till att antingen omedelbart
återutföra valutan eller låta tullverket omhändertaga denna för förvaring i avvaktan
på exempelvis införseltillstånd från riksbanken.

566

Tullverkets omhändertagande av valutan torde ske huvudsakligen i valutaägarens
eget intresse för att bereda denne möjlighet att förvara valuta, som icke får införas
utan riksbankens tillstånd och som valutaägaren icke genast vill återutföra.

Vad ovan sagts om valutainförsel äger motsvarande tillämpning i fråga om förbudet
att utföra valuta enligt 4 § valutaförordningen.

Anvisningar till tullmyndigheterna angående förfarandet med valuta, som omhändertagits
på grund av valutabestämmelserna, har intagits i generaltullstyrelsens
cirkulär (TFS 1941: 86).

Bestämmelserna i ovannämnda cirkulär vilar icke på annan rättsgrund än valutaförordningens
bestämmelser om inskränkningar i rätten att införa och utföra valuta.

Då valuta omhändertagits och deponerats hos bank enligt ifrågavarande cirkulär,
är det enligt styrelsens mening i princip valutaägaren, som disponerar över pengarna
— givetvis med den väsentliga inskränkning som följer av gällande införsel- och
utförselförbud. Valutan har nämligen deponerats hos bank på uppdrag av valutaägaren.
Frågan hur länge pengarna kan kvarhållas torde med hänsyn härtill i praktiken
icke vara något problem.

Beträffande frågan om vem som beslutar om pengarnas frisläppande, därest rättegångsförfarande
ej skulle komma att inledas, torde gälla att pengarna endast kan
ställas till valutaägarens fria disposition genom att riksbanken meddelar tillstånd
till valutans in- eller utförsel. Om dylikt tillstånd lämnas underrättas valutaägaren
och vederbörande bank och tullmyndighet därom av riksbanken.

Det må slutligen framhållas, att sådant omhändertagande av valuta som avses i
styrelsens ovannämnda cirkulär numera förekommer mycket sällan.

Ställföreträdande JO Petrén uttalade vid ärendets avgörande bl. a. följande.

Valutaregleringen innebär bl. a. att inresande i Sverige får till landet medföra
ett högsta belopp av 6 000 kr. i svenska sedlar och skiljemynt. Medför resande
högre belopp och vidhåller han sin önskan att inresa i Sverige, måste han avstå
från att medföra vad som överstiger det högst tillåtna beloppet 6 000 kr. Normalt
sett blir det tullmyndigheten, som får lösa de praktiska problem, som kan uppkomma
i detta sammanhang. Generaltullstyrelsen har i cirkuläret den 25 februari
1941 givit vissa föreskrifter. Dessa förutsätter att tullmyndighet skall omhänderta
sådana svenska sedlar och skiljemynt som ej får införas. Cirkuläret reglerar närmare
hur därvid skall tillgå. Den resande skall sålunda erhålla ett kvitto å det omhändertagna
beloppet. Den resande synes av cirkuläret att döma vara berättigad att på
begäran få beloppet översänt till riksbanken i Göteborg eller Malmö eller till valutabank.
Uttalar han ej sådan önskan, skall beloppet insändas för förvaring till Sveriges
riksbank i Stockholm. Cirkuläret reglerar endast tullmyndighetens förfaringssätt.
Bestämmelser saknas däremot om vad som sedan skall ske med de omhändertagna
medlen. Icke heller finns stadganden om att medlen skall göras räntebärande.

Att omhändertagandet rätteligen är en serviceåtgärd till den inresandes förmån
framgår knappast av cirkuläret. Bruket av ordet deponent får dock anses klargöra
att den inresandes äganderätt till medlen ej ifrågasättes.

Uppenbarligen har myndigheterna icke klargjort att medlen omhändertagits för
inresandens egen räkning och att han för att återfå dispositionsrätten till medlen
kunnat antingen hos riksbanken ansöka om tillstånd att införa medlen till Sverige
eller också återutföra medlen ur Sverige.

567

Det synes mig vara en brist i gällande lagstiftning på området att den icke klargör
hur det skall förfaras med medel som resande medför vid inresa till Sverige
men som icke får införas till landet. Myndigheternas rättigheter och skyldigheter
härvidlag borde närmare preciseras. Generaltullstyrelsens cirkulär, som utgår från
att vissa befogenheter föreligger, vilka dock ej är närmare reglerade i skriven rätt,
är också ur olika omständigheter otillfredsställande. Valutastyrelsen har även för
sin del uttalat att cirkulärets bestämmelser i flera avseenden blivit föråldrade. De
synes icke heller tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. De torde lämpligen
böra omarbetas på sådant sätt, att det tydligt framgår att omhändertagandet är en
serviceåtgärd för den resande, att medlen omhänderhaves för dennes räkning och
att myndigheterna skall vara skyldiga att upplysa den resande om de möjligheter
han kan ha att återfå rätten att förfoga över sina medel.

Det vore enligt min mening värdefullt om valutastyrelsen och generaltullstyrelsen
kunde taga ett gemensamt initiativ i syfte att få till stånd en överarbetning och en
komplettering av föreskrifterna på det här berörda rättsområdet.

Fråga huruvida lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet kan tillämpas på en ideell organisation.

I ett av JO upptaget ärende behandlades näringsfrihetsombudsmannens och
statens pris- och kartellnämnds handläggning av ett ärende rörande konkurrensförhållandena
på flytvästmarknaden. Bakgrunden var följande.

Svenska Livräddningssällskapet (SLRS) är en ideell organisation för bekämpande
av drunkningsolyckor. Enligt 1 § i SLRS:s stadgar skall sällskapet arbeta för sitt
syfte bl. a. genom att sprida kunskap om sätten att rädda drunknande till livet.
Enligt 2 § samma stadgar skall SLRS på lämpligt sätt medverka till att olika slag av
livräddningsmaterial av hög kvalitet ges största möjliga spridning. SLRS har i sådant
syfte varit verksamt för att få fram goda typer av flytvästar och bedrivit fortlöpande
experiment för att framtaga ändamålsenlig och billig räddningsutrustning.
SLRS företager icke själv någon formell provning av flytvästar, enär sällskapet
ansett den provningsverksamhet som varudeklarationsnämnden (VDN) utför i samarbete
med Chalmers Tekniska högskola och statens provningsanstalt vara helt
tillräcklig. Under detta arbete har SLRS med det flytvästfabricerande företaget
AB Elof Malmberg (Malmbergs) den 23 november 1966 träffat följande avtal att
gälla tillsvidare.

Beträffande flytvästen Viggen, som konstruerats av Svenska Livräddningssällskapet,
skall ersättning utgå med 50 öre per försålt exemplar. Svenska Livräddningssällskapets
märke skall anbringas på flytvästen.

Beträffande flytvästarna Måsen och Måsungen i vilka fall Svenska Livräddningssällskapet
tagit mycket verksam del i produktutvecklingen skall ett årligt belopp
på sammanlagt 6 000 kronor betalas. Svenska Livräddningssällskapets märke får
anbringas på dessa flytvästar.

568

Den årliga ersättningen enligt detta avtal skall utbetalas till Svenska Livräddningssällskapet
första gången den 1/8 1967.

Åke Rittsel, innehavare av firma Rio Flytvästar, Olofström, påtalade i skrivelse
den 12 juli 1968 till näringsfrihetsombudsmannen (NO) samarbetet mellan SLRS
och Malmbergs. Rittsel ansåg, att detta samarbete, vilket innebar bl. a. att på flytvästar,
tillverkade av Malmbergs, märke anbringades om att de godkänts av SLRS
omöjliggjorde konkurrens på lika villkor för övriga tillverkare av flytvästar.

I skrivelse till statens pris- och kartellnämnd (SPK) den 15 november 1968
hemställde Olof Tranell såsom tjänsteförrättande NO under hänvisning till Rittsels
skrivelse att SPK — eventuellt i samband med pågående undersökning av sporthandeln
— skulle upptaga flytvästmarknaden och dess konkurrensförhållanden till
närmare granskning.

Med anledning av detta uppdrag anmodade SPK i cirkulärskrivelse den 28 april
1969 med stöd av 3 § lagen om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden
vissa företagare att lämna uppgifter om tillverkning, import, försäljning
m. m. av flytvästar på en därför utarbetad blankett.

En preliminär rapport, daterad september 1969, översändes från SPK jämte
missivskrivelse den 3 september 1969 till Malmbergs och fem andra företagare
(tillverkare av flytvästar) samt till SLRS, NO, VDN och sjöfartsstyrelsen. I missivskrivelsen
uppgavs, att den preliminära rapporten tills vidare var att betrakta som
konfidentiell och att SPK motsåg eventuella synpunkter senast den 15 september
1969. Rapporten återsändes av mottagarna under slutet av september och början
av oktober 1969. SLRS avgav ett den 6 oktober 1969 dagtecknat kritiskt yttrande
över den preliminära rapporten. Denna omarbetades därefter och den 6 november

1969 godkände SPK:s styrelse rapporten i slutlig form. Även slutversionen av rapporten
daterades september 1969. SPK överlämnade därpå med missivskrivelse av
den 12 november 1969 redovisningen rörande flytvästmarknaden till NO.

I beslut den 24 februari 1970 uttalade NO (Tranell) till en början följande.

I utredningen — Flytvästar, produktegenskaper, marknadsförhållanden — som
inkom till NO-ämbetet den 13 november 1969, har bl. a. studerats Livräddningssällskapets
samarbete med Malmbergs och sällskapets verksamhet i övrigt på flytvästmarknaden.
Därvid har konstaterats att konkurrenssituationen påverkats av
Livräddningssällskapets åtgärder som synes ha underlättat marknadsföringen av
Malmbergs flytvästar jämfört med konkurrerande fabrikat. Att så blivit förhållandet
synes främst sammanhänga med att konsumenterna i regel uppfattar Livräddningssällskapets
namn och emblem som den enda garantin för funktionsduglighet hos
flytvästar och inte känner till att VDN-märkta flytvästar uppfyller vissa säkerhetskrav
i fråga om bärförmåga och flytriktighet och att VDN-märkningen alltså i detta
fall — till skillnad mot vad som gäller beträffande andra produkter — innebär inte
bara en varudeklaration utan också en garanti för att västen fungerar på ett tillfredsställande
sätt.

Vidare konstaterar NO, att under ärendets fortsatta handläggning SLRS:s förvaltningsutskott
den 2 februari 1970 beslutat att Malmbergs fr. o. m. den 1 september

1970 icke längre skall äga rätt att å sina produkter anbringa SLRS:s emblem. NO:s

569

konklusion blir därefter att med hänsyn härtill (SLRS:s beslut den 2 februari
1970) och vad i övrigt framkommit i saken NO icke finner skäl att vidtaga ytterligare
åtgärder i detta ärende utan avskriver detsamma från vidare handläggning.

Efter att ha beretts tillfälle härtill inkom SLRS med synpunkter till JO.

I anledning av remiss från JO anförde SPK bl. a. följande.

Den undersökning av flytvästmarknaden, som NO begärt av nämnden, föranleddes
av en anmälan till NO av en tillverkare av flytvästar. Denna anmälan avsåg
vissa åtgärder från Livräddningssällskapets sida, som enligt anmälaren omöjliggjorde
konkurrens på lika villkor inom branschen. När NO med anledning härav
begärde en undersökning av »konkurrensförhållandena» inom branschen var det
sålunda inverkan på konkurrensförhållandena av dessa Livräddningssällskapets
åtgärder som NO ville ha belyst. Detta framgår klart av det bakgrundsmaterial
(Rittsels anmälan m. m.), som NO överlämnat till nämnden och som refererats i
utredningsrapporten, och har ytterligare bestyrkts vid de kontakter som utredarna
under arbetets gång haft med NO-ämbetet. Några andra »konkurrensförhållanden»
av natur att påkalla NO:s uppmärksamhet har veterligen icke förelegat inom
branschen.

Mot denna bakgrund finner styrelsen det uppenbart att utredningen måste komma
att i huvudsak behandla dessa Livräddningssällskapets åtgärder. Under sådana förhållanden
synes det också vara naturligt och stå i god överensstämmelse med gängse
utredningspraxis att berörda företag och organisationer presenteras, i detta fall
bl. a. och framför allt Livräddningssällskapet, som ju var föremål för föreliggande
anmälningar till NO.

Att nämnden äger befogenhet att när förhållandena så påkallar låta en undersökning
avse även annan än företagare framgår klart av uppgiftsskyldighetslagen,
vilken nämnden dock icke haft anledning att åberopa gentemot Livräddningssällskapet.
Huruvida NO hos näringsfrihetsrådet kan påkalla förhandling med Livräddningssällskapet
med hänsyn till frågan huruvida detta kan bedömas som företagare
i konkurrensbegränsningslagens mening är en sak, som det ankommer på NO att
bedöma.

I anslutning till en inom riksdagens ombudsmannaexpedition upprättad promemoria
uttalade NO, att de åtgärder han vidtagit låg inom ramen för den kompetens,
som konkurrensbegränsningslagen ger honom, samt anförde till stöd för denna sin
ståndpunkt bl. a. följande.

Konkurrensbegränsningslagen upptar ingen definition av begreppet konkurrensbegränsning.
Den närmare begreppsbestämningen har i stället överlämnats till
rättstillämpningen. Av förarbetena (prop. 1956: 148, s. 19 o. 37—39 samt andra
lagutskottets utlåtande 1956: 35, s. 18) framgår emellertid att man med konkurrensbegränsning
i vidaste bemärkelse torde böra förstå varje omständighet, som innebär
eller har till följd att konkurrensen inte är fullständigt fri och ohämmad. En närmare
avgränsning av de fall som kan upptagas till behandling enligt lagen har
gjorts genom att — såsom framgår av 5 § första stycket — ingripande får ske
endast beträffande sådan konkurrensbegränsning som i det givna fallet medför
skadlig verkan.

Samarbetet mellan Svenska Livräddningssällskapet och AB Elof Malmberg innebar
bland annat att Livräddningssällskapet mot ersättning upplät rätt för Malmbergs
att anbringa Livräddningssällskapets märke på flytvästarna Viggen, Måsen
och Måsungen. Med hänsyn till den stora auktoritet som Livräddningssällskapet

570

får anses ha ifråga om livräddning var det givetvis för andra flytvästtillverkares
möjligheter att hävda sig i konkurrensen av stor vikt att också få använda Livräddningssällskapets
märke. Detta var emellertid omöjligt, eftersom Livräddningssällskapet
ej prövade olika flytvästfabrikat och ej heller eljest ville upplåta rätt för
andra flytvästtillverkare än Malmbergs att använda dess märke. Härigenom diskriminerades
övriga flytvästtillverkare. Livräddningssällskapets åtgärder innebar därför
en konkurrensbegränsning, som kunde bedömas medföra skadlig verkan enligt
5 § konkurrensbegränsningslagen. Om alla tillverkare hade fått möjlighet att använda
märket skulle den skadliga verkan ha undanröjts. Eftersom erforderlig prövning
av flytvästarnas säkerhet sker i samband med VDN-märkning skulle den
skadliga verkan också kunna undanröjas om inte någon tillverkare använde Livräddningssällskapets
märke.

Enär förhandling enligt 5 § konkurrensbegränsningslagen kan ske endast beträffande
företagare, uppkom också frågan om Livräddningssällskapet var att anse
som företagare enligt 26 § konkurrensbegränsningslagen. Klart var att Livräddningssällskapet
upplät »förmögenhetsrättighet av immateriell art». Tveksamhet
kunde emellertid råda om huruvida detta med hänsyn till Livräddningssällskapets
allmänna målsättning och inriktning skedde yrkesmässigt. För min del kom jag efter
att ha tagit del av pris- och kartellnämndens utredning — varav framgick bl. a.
att Livräddningssällskapet från Malmbergs erhöll dels ett fast årligt belopp för
Måsen och Måsungen dels visst belopp per sålt exemplar av Viggen — till den
uppfattningen att Livräddningssällskapet i denna del av sin verksamhet måste
bedömas som företagare. Om inte varje verksamhetsgren bedömes för sig skulle
det medföra stora möjligheter att i olika sammanhang kringgå konkurrensbegränsningslagen.
Slutgiltigt kan denna fråga dock avgöras endast av näringsfrihetsrådet.

I skrivelse den 15 november 1968 begärde jag att SPK skulle undersöka konkurrensförhållandena
på flytvästmarknaden . Anledningen till att Liv räddningssällskapet

och inte Malmbergs kom att stå i centrum för NO:s intresse
var helt naturligt den att Rittsels anmälan riktade sig mot Livräddningssällskapet
och att den i konkurrenshänseende skadliga verkan orsakades av sällskapets åtgärder.
Att Malmbergs använde sig av Livräddningssällskapets märke kunde inte anses
innebära en konkurrensbegränsning utan möjligen en överdrift i konkurrensen,
om man ansåg att konsumenterna genom denna märkning felaktigt bibringades
uppfattningen att ifrågavarande flytvästar i säkerhetshänseende var överlägsna
andra VDN-märkta flytvästar. Denna fråga om god affärssed i Malmbergs marknadsföring
kunde efter anmälan ha upptagits till prövning av Näringslivets opinionsnämnd.

Vidare vill jag påpeka att Livräddningssällskapet inte av mig tillfrågats om sin
beredvillighet att ändra märkningen utan endast om sin inställning till Rittsels
begäran att sällskapet skulle upphöra med märkningen. Detta skedde vid det
första sammanträdet i ärendet på NO:s kansli den 3.9.1968, då Livräddningssällskapet
företräddes av sin generalsekreterare rektor Lundstedt. Denna svarade då att
Livräddningssällskapet inte ansåg sig kunna undvara de inkomster som inflöt från
Malmbergs och därför inte ville upphöra med märkningen. Lundstedt tilläde att
eftersom Livräddningssällskapet sedan ett antal år ej prövade olika flytvästfabrikat
hade man nu övervägt att låta Malmbergs ändra texten så att det inte längre skulle
stå »Godkänd av Svenska Livräddningssällskapet». Härtill genmälde jag att det
inte var uteslutet att det kunde anses strida mot god affärssed att i detta sammanhang
använda ordet godkänd men att det var en fråga för Näringslivets opinionsnämnd.

571

Vid ärendets avgörande uttalade ställföreträdande JO Petrén bl. a. följande.

Enligt 1 § lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet skall det — i syfte att främja en önskvärd konkurrens inom näringslivet
— ankomma på näringsfrihetsrådet att genom förhandling söka undanröja
skadlig verkan av konkurrensbegränsning. Av lagens rubrik liksom av ändamålsbestämmelsen
i 1 § framgår att lagens tillämpningsområde måste anses inskränkt
till att gälla förhållandena inom näringslivet. Spörsmålet är huruvida även omständighet,
som ligger utanför »näringslivet» men som har återverkningar på konkurrensförhållandena
inom detta, kan bli föremål för förhandling enligt lagen.

Man har avstått från att i lagen uppräkna de olika former av konkurrensbegränsningar,
som kan föranleda ingripande enligt lagen. Det får emellertid anses avsett
— oaktat några klara uttalanden därom icke synes finnas — att det blott är sådana
konkurrensbegränsande åtgärder, som företagits inom näringslivet, vilkas skadliga
verkningar kan undanröjas genom åtgärd enligt lagen. En mängd offentligrättsliga
ingripanden har otvivelaktigt mycket vittgående inverkan på konkurrensförhållandena
inom näringslivet. Likaså kan åtgärd företagen av enskild, som ej tillhör
näringslivet, tänkas inverka på ett eller annat sätt konkurrensbegränsande. Enligt
min mening kan förhållanden av denna art, vilka ligger utanför näringslivet, icke
utgöra föremål för ingripande enligt de nu aktuella reglerna i lagen om motverkande
i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Av vad jag nu anfört följer att, då SLRS är en ideell organisation med uppgift att
bekämpa drunkningsolyckor, SLRS:s åtgärder icke som sådana kan göras till föremål
för ingripande enligt konkurrensbegränsningslagen, även om de på ett eller
annat sätt skulle ha inverkan på konkurrenssituationen. I förevarande fall föreligger
det spörsmålet till bedömning huruvida den omständigheten att SLRS slutit visst avtal
av ekonomisk innebörd med ett enskilt företag, obestridligen tillhörande näringslivet,
kan utgöra grund för att sällskapet göres till föremål för ingripande enligt lagen.

Till en början kan konstateras att SLRS ej blir att anse som företagare endast
på den grund att det ingått ett avtal med ekonomisk innebörd av den art som dess
överenskommelse den 23 november 1966 med Malmbergs utgör. Jag kan sålunda
icke ansluta mig till NO:s ståndpunkt att SLRS genom överenskommelsen yrkesmässigt
upplåtit förmögenhetsrättighet av immateriell art och därmed blivit att anse
som företagare jämlikt 26 § förutnämnda lag. Tveksamhet gör sig gällande redan
huruvida befogenheten att anbringa SLRS:s märke på en produkt kan anses vara
en sådan förmögenhetsrätt av immateriell art som avses i sagda lagrum. Uppenbart
är emellertid enligt min mening att överlåtelsen av denna befogenhet icke ingått
i någon yrkesmässig verksamhet. SLRS:s ideella arbete för att bekämpa drunkningsdöden
är icke att hänföra till yrkesmässig verksamhet i den betydelse ordet brukas
i det nu aktuella lagrummet. Tilläggas kan, att av föreningens sammanlagda intäkter
för budgetåret 1967/1968 — ca 315 000 kr. — mer än hälften utgjordes av årsavgifter.
Endast ca 15 000 kr. härrörde från provisioner, d. v. s. intäkter från samarbetet
med Malmbergs. Den av NO hävdade ståndpunkten att varje verksamhets -

572

gren skall bedömas för sig finner jag icke övertygande. Naturligt är fastmer att
beakta vederbörande rättssubjekts hela verksamhet. Under angivna förhållanden
förblir sålunda SLRS enligt min mening — även i sin relation till Malmbergs enligt
avtalet av den 23 november 1966 — en ideell organisation och är icke företagare
enligt konkurrensbegränsningslagen.

Avtalet mellan SLRS och Malmbergs bör som sådant ha kunnat upptagas till
behandling av näringsfrihetsrådet och därmed också till utredning av NO. I den
mån avtalet befunnits konkurrensbegränsande och på den grund ha skadlig verkan,
har emellertid NO haft att vända sig blott till Malmbergs såsom varande företagare
— men ej till SLRS — med ingripande i syfte att undanröja en sådan skadlig
verkan.

NO har självfallet varit befogad att anmoda SPK att upptaga flytvästmarknaden
och dess konkurrensförhållanden till närmare granskning. Enligt min mening har
NO däremot icke på sätt närmare beskrivits i beslutet den 24 februari 1970 ägt
ingå i överläggningar med SLRS i syfte att undanröja skadlig verkan av det mellan
SLRS och Malmbergs träffade avtalet.

Redan på ett tidigt stadium av sakens handläggning — innan undersökningen
igångsattes avseende SLRS:s interna förhållanden — hade NO bort ingående pröva,
huruvida SLRS var att anse som företagare enligt konkurrensbegränsningslagen. Vad
som framkommit under utredningen här tyder på att NO icke före det att undersökningen
förelåg färdig i november 1969 företagit en sådan prövning. NO har
trots detta redan från början varit inställd på att placera SLRS i centrum för undersökningen
och under hand givit SPK direktiv i enlighet härmed.

SPK skall enligt 25 § lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet biträda NO vid utredning, som kan ha betydelse för förhandling
enligt sistnämnda lag, och bör enligt 4 § i sin instruktion även i övrigt samverka
med NO. SPK har dessutom enligt 2 § i instruktionen en generell uppgift
att främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållandena inom näringslivet.
Även om sålunda NO har angivit ramen för en undersökning, som NO beställer,
måste SPK ha ett självständigt ansvar för att SPK under sitt utredningsarbete
håller sig inom sitt författningsenliga verksamhetsfält. Av 2 § instruktionen liksom
av uppräkningen av särskilda uppgifter i 3 § instruktionen för SPK följer att SPK:s
verksamhet avser förhållandena inom näringslivet. Enligt 1 § andra stycket lagen
om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden är annan än företagare
skyldig att lämna uppgifter endast då så är nödigt för kontroll eller fullständigande
av uppgift som skall lämnas av företagare. SPK har sålunda enligt min
mening överträtt sin kompetens, i den mån nämnden i flytvästärendet låtit SLRS
spela en annan roll än ett enskilt rättssubjekt, från vilken uppgift inhämtats i kontroll-
och kompletteringssyfte. Stora delar av undersökningen särskilt i dess första
form men även i den slutliga versionen handlar om sådant, vilket faller utanför
SPK:s behörighetsområde. Här kan som exempel nämnas redogörelsen för SLRS:s
medverkan vid utställningar och SLRS:s agerande i samband med flytvästdemonstrationer
på Åhléns varuhus.

En särskild fråga är om det arbetssätt som tillämpats i detta fall kan anses tillfredsställande.
En tidig version av den blivande rapporten har utsänts till bl. a. de
enskilda undersökningsobjekten för yttrande. Vid utsändandet har visserligen
materialet angivits som konfidentiellt och de utsända exemplaren har återkrävts.
Uppenbarligen kan emellertid icke de enskilda mottagarna åläggas någon tystnadsplikt,
och SPK kan icke heller ha någon säkerhet för att dessa icke tagit kopia av
rapportutkastet före dess återsändande. SPK måste sålunda räkna med att innehållet
i utkastet kan bli allmänt känt. Det blev också fallet med det ifrågavarande utkastet,
vars innehåll publicerades i pressen.

Givetvis är det å ena sidan värdefullt att i förväg kunna inhämta synpunkter
från berörda parter, som kan beaktas vid den slutliga redigeringen. Å andra sidan
kan svårligen undvikas att icke fullt riktiga uppgifter, som kan vara till skada för
någon näringsidkare, får vidsträckt spridning, dessutom försedda med den auktoritet
som SPK skänker åt uppgifterna. Enligt min mening bör detta förfarande med förhandsremisser
begagnas med största varsamhet. I detta fall hade varit desto större
anledning därtill, som i rapporten redovisades uppgifter, vilka det enligt vad jag
förut anmärkt fallit utanför SPK:s behörighet att vidarebefordra.

Det finns anledning framhålla att vi här rör oss på ett nytt rättsområde, där
reglerna är vaga och där myndigheterna måste ges betydande rörelsefrihet.

Det är emellertid ur rättssäkerhetssynpunkt ett ofrånkomligt krav att myndigheterna
därvid icke överskrider de för dem angivna gränserna. Otvivelaktigt har i
detta fall SLRS vållats icke oväsentlig skada genom myndigheternas kompetensöverskridande.
Icke minst med hänsyn till den oklarhet som vidlåder hela rättsområdet
kan vad som förevarit dock icke läggas några som står under JO:s tillsyn
till last som tjänstefel.

I anledning av beslutet anförde ställföreträdande NO Olof Tranell i skrivelse till
JO.

En i ärendet central fråga har varit huruvida den ideella organisationen Svenska
Livräddningssällskapet i visst avseende kan bedömas som företagare jämlikt 26 §
konkurrensbegränsningslagen.

Den av NO hävdade ståndpunkten att varje verksamhetsgren skall bedömas för
sig har JO inte funnit övertygande utan fastmer ansett naturligt att beakta vederbörande
rättssubjekts hela verksamhet. JO har vidare funnit uppenbart att överlåtelsen
av befogenheten att anbringa SLRS:s märke på flytvästarna icke ingått i
någon yrkesmässig verksamhet. Främst på grund av dessa skäl har JO inte kunnat
ansluta sig till NO:s ståndpunkt att SLRS i det aktuella fallet varit att bedöma
som företagare enligt konkurrensbegränsningslagen.

Vid bedömning av vad som skall förstås med ordet yrkesmässigt i 26 § konkurrensbegränsningslagen
kan förarbetena till 1 § varumärkeslagen vara till ledning.
Behörig att erhålla varumärkesregistrering är enligt sistnämnda bestämmelse en -

574

dast näringsidkare. Till frågan om hur detta uttryck skall uppfattas anförde varumärkesutredningen
— utan att under lagförslagets fortsatta behandling bli motsagd
— bl. a. följande (SOU 1958: 10 s. 212—213): »Enligt 10 § Ikl skall i
nämnda lag med näringsverksamhet förstås varje huvudsakligen på ekonomisk
vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet. Denna definition innehåller
begränsningar, som knappast numera äro berättigade inom konkurrenslagstiftningen
och som i varje fall icke böra gälla inom varumärkesrätten. Enligt förslaget
förstås med näringsidkare envar som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk
art. Något vinstsyfte med verksamheten fordras alltså ej vare sig för utövaren
eller någon med vilken han är lierad. Om verksamheten är rent ideell eller
välgörande, avser att främja bildning, vetenskap, konst e. d. eller att befrämja en
utomståendes, t. ex. annan företagares ekonomiska intressen, är detta icke omständigheter
som medföra att vederbörande ej skulle vara att anse som näringsidkare
enligt förslaget.

Förutom fysiska personer äro i princip även övriga av rättsordningen erkända
rättssubjekt, som äro näringsidkare i förslagets mening, berättigade till varumärkesregistrering.
Härvid komma först och främst handelsbolag, aktiebolag och ekonomiska
föreningar i betraktande men också stiftelser, ideella föreningar och dödsbon.

Något krav på att den registreringssökandes näringsutövning är av mera stadigvarande
art uppställer förslaget icke. Även den som endast tillfälligt eller för
kortare tid idkar näring bör alltså vara berättigad till varumärkesregistrering,
exempelvis den som anordnar en utställning, mässa eller dylikt.»

I förarbetena till marknadsföringslagen (prop. 1970: 57 s. 90 och SOU 1966: 71
s. 90—91) har hänvisats till varumärkeslagen när det gäller tolkningen av termen
näringsidkare. I betänkandet Otillbörlig konkurrens (s. 90—91) har — utöver vad
som uttalats i förarbetena till varumärkeslagen — framhållits bl. a. att i kravet på
yrkesmässighet visserligen ligger ett visst mått av permanens men att yrkesmässighet
däremot inte innebär att det skall vara fråga om vederbörandes huvudsysselsättning;
även deltidssysselsättning eller extraarbete på fritid kan bedömas på samma
sätt. Jämför även Bernitz m. fl., Otillbörlig marknadsföring s. 70—71.

Beträffande SLRS’ upplåtelse av rätten att anbringa dess märke på flytvästarna
må påpekas att den var av stadigvarande art genom att den under ett flertal år
utgjorde grunden för SLRS’ fortlöpande intäkter från försäljning av flytvästar.
Upplåtelsen var sålunda av perdurerande natur och bör bedömas inte efter sin form
utan efter sina verkningar.

I frågan om huruvida varje verksamhetsgren bör bedömas för sig kan ledning
hämtas ur ett av Kungl. Maj:t den 25.9.1970 avgjort ärende angående tillstånd
för Svenska fotbollförbundet att i varumärke intaga bild av tre kronor. I beslutet
som gäller tillämpningen av 1960 års lag om skydd för vapen och vissa andra officiella
beteckningar, torde Kungl. Maj:t ha gjort skillnad mellan Svenska fotbollförbundets
ideella verksamhet och dess näringsverksamhet. I beslutet har nämligen
åberopats ett yttrande av Statens heraldiska nämnd, vari nämnden gjort så -

575

dan skillnad. I nämnden deltog vid detta tillfälle riksarkivarien Å. Kromnow, f. d.
hovrättsrådet B. Lassen, professorn L. Rodhe och regeringsrådet B. Hjern. Kopior
av Kungl. Maj:ts beslut och nämndens yttrande bilägges för kännedom.

Mot denna bakgrund kan NO icke dela JO:s uppfattning av SLRS i det aktuella
fallet uppenbart icke varit att bedöma som företagare. Vad JO anfört kan knappast
i denna speciella lagtolkningsfråga tillmätas avgörande betydelse framför uttalanden
i förarbeten till konkurrensrättslig lagstiftning och i Kungl. Maj:ts praxis.
Härtill kommer att den av JO hävdade tolkningen är otillfredsställande ur den synpunkten
att den öppnar stora möjligheter för företagare att kringgå konkurrensbegränsningslagen.

Den aktuella frågan, som för övrigt även för närvarande är uppe till behandling
hos NO i ärenden rörande olika idrottsförbunds märkesupplåtelser, torde såsom
redan tidigare framhållits slutgiltigt kunna avgöras endast av den högsta instansen
på detta rättsområde, nämligen näringsfrihetsrådet.

Ställföreträdande JO Petrén besvarade skrivelsen med följande.

NO har, då han tagit avstånd från den uppfattning jag hävdat i ärendet med avseende
å SLRS:s ställning, åberopat två grunder. Dels har NO ansett uttalanden i
förarbeten till konkurrensrättslig lagstiftning och i Kungl. Maj:ts praxis väga tyngre
än vad jag anfört. Dels anser NO den av mig hävdade tolkningen vara otillfredsställande
ur den synpunkten att den öppnar stora möjligheter för företagare att
kringgå konkurrensbegränsningslagen.

Vad angår NO:s första grund är allenast att anteckna, att uttalanden vid en lags
tillkomst givetvis har stor betydelse för lagens tolkning. Det är en erkänd lagtolkningsgrundsats
i svensk rätt. De uttalanden NO åberopat synes mig dock vara av
begränsat värde i det aktuella flytvästärendet.

Till att börja med är icke självklart att kriteriet »yrkesmässig» har samma innebörd
vid tolkning av begreppet näringsidkare som vid tolkning av begreppet företagare.
Denna synpunkt kan jag emellertid här förbigå.

Givet är också att, om en ideell sammanslutning driver t. ex. en fabrik, den i
sådan näringsutövning blir underkastad de för denna gällande reglerna. Detsamma
gäller om t. ex. en handikapporganisation driver en affär för försäljning av
alster som de handikappade tillverkat. Att i sådana fall en dylik från annan verksamhet
artskild gren av näringsidkande skall bedömas efter de för denna näringsgren
gällande reglerna är uppenbart. En situation av detta slag föreligger emellertid
icke i förevarande fall.

Då jag uttalat att den av NO hävdade ståndpunkten att varje verksamhetsgren
skall bedrivas för sig icke övertygat mig, har jag givetvis haft det förevarande flytvästärendet
i tankarna, icke andra i ärendet ej aktuella situationer. Tydligare hade
kanske varit att här säga, att det i SLRS-fallet överhuvud ej föreligger olika verksamhetsgrenar
som skall särhållas. SLRS:s befattning med flytvästar — sådan den

576

framstår i detta ärende — kan icke ses som en fristående, från SLRS:s övriga
verksamhet artskild och avskild gren, å vilken de speciella för näringslivet gällande
reglerna blir tillämpliga.

SLRS har enligt sina stadgar att sprida kunskap om sätten för att rädda drunknande
till livet och skall för detta ändamål bl. a. på lämpligt sätt medverka till
att olika slag av livräddningsmateriel av hög kvalitet ges största möjliga spridning.
SLRS har, för att fullfölja detta sitt huvudändamål, framtagit vissa modellkonstruktioner
av flytvästar. Dessa har sedan framställts i industriell skala av en företagare.
SLRS har därvid betingat sig viss ersättning av denne för att kompensera
sig för utlägg i konstruktionsarbetet. Detta arbete som utförts inom sällskapet har
icke karaktären av ett yrkesmässigt näringsidkande eller företagande eller något
slag av bivärv utan utgör något av själva kärnan i den ideella verksamheten för
drunkningsdödens bekämpande som det är organisationens uppgift att bedriva.

De av NO åberopade uttalandena har — som jag förut framhållit — knappast
någon relevans för SLRS speciella situation i detta fall. Jag kan sålunda alltjämt
icke finna att SLRS blivit företagare enligt 26 § konkurrensbegränsningslagen,
därför att SLRS av Malmbergs fått viss ersättning för sitt utvecklingsarbete.

Vad gäller tolkningen av lagstiftning, varigenom staten tillagts befogenhet att
kontrollera enskilda i olika avseenden, måste en vägledande princip vara att den
enskilde skall kunna med en hög grad av säkerhet veta var gränserna för dessa
statliga befogenheter går. Myndigheternas behov av att utsträcka sin kontrollverksamhet
kan icke vara tolkningsdatum. Sådana behov tillgodoses genom lagstiftning.
Ger lagen i sin nuvarande form icke tillräckligt långtgående befogenheter åt myndigheterna
eller öppnar den möjlighet för kringgående och ankommer det på lagstiftaren
att fylla igen förefintliga luckor.

Det torde vara Högsta domstolens sak att, t. ex. i prövning av brottmål i anslutning
till lagen, i sista hand avgöra vad som enligt 26 § konkurrensbegränsningslagen
är att förstå med företagare.

Dröjsmål med delgivning av beslut om körkortsåterkallelse

Genom strafföreläggande, godkänt den 8 november 1965, fälldes fyrbyggnadsarbetaren
Allan Nordström för hastighetsöverträdelse den 14 augusti 1965 att
utgiva 20 dagsböter. Vidare dömdes Nordström den 31 maj 1966 av Västerbottens
södra domsagas häradsrätt för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död den
8 januari 1966 till villkorlig dom och fyrtio dagsböter. Domen vann laga kraft.
Med anledning härav återkallade länsstyrelsen i Västerbottens län genom beslut
den 1 november 1966 med stöd av 33 § 2 mom. första stycket punkten 3 vägtrafikförordningen
Nordströms körkort. Nordström delgavs beslutet först den 11 november
1969, i samband varmed körkortet omhändertogs. Nordström anförde besvär
över beslutet hos Kungl. Maj:t. I utslag den 12 december 1969 fastställde Kungl.
Majit (regeringsrätten) jämlikt 33 § 2 mom. första stycket 3. och 4. vägtrafikför -

577

ordningen länsstyrelsens beslut med den ändringen — med hänsyn till den långa
tid som på grund av försenad delgivning förflutit sedan de åberopade gärningarna

— att den tid, före vars utgång nytt körkort icke fick utfärdas för Nordström, bestämdes
till tre månader räknat från den 11 november 1969.

I en den 19 november 1969 till JO inkommen skrift begärde advokaten Per
Tingbrand såsom ombud för Nordström utredning, huruvida körkortsmyndighet
och delgivningsmyndighet förfarit riktigt då delgivningen och omhändertagandet av
körkortet skett så sent. Tingbrand uppgav, att Nordström under mellantiden utgått
från att länsstyrelsen icke vidtagit någon åtgärd samt att några svårigheter att delge
återkallelsebeslutet under hösten 1966 ej kunde ha förelegat.

Efter remiss inkom länsstyrelsen med eget yttrande och yttrande av polismästaren
i Umeå polisdistrikt Lennart Levander. Därvid fogade länsstyrelsen sin akt
i saken. Tingbrand avgav påminnelser.

Ur länsstyrelsens akt må här nämnas följande: Advokaten Rolf Edholm inkom
för Nordströms räkning den 14 oktober 1966 med förklaring i anledning av ifrågasatt
återkallelse av körkortet. Däri uppgavs bl. a., att Nordström sedan sex år
tillbaka var anställd vid sjöfartsstyrelsen som fyrbyggnadsarbetare, ett arbete som
bestod i att Nordström deltog i reparationer och nybyggnader av fyrar vid fyrplatser,
lotsplatser och hamnar utefter hela svenska kusten. — Enligt hindersbevis
den 7 november 1966 från Nordmaling skulle Nordström då arbeta i Oxelösund.
Från Oxelösund meddelades den 24 november 1966, att Nordström förmodligen
kunde anträffas i Kalmar. Därefter meddelades från Kalmar den 19 december
1966, att det fartyg på vilket Nordström arbetat under november varit förlagt i
Malmö men att man saknade uppgift om var det dåmera fanns.

Levander uppgav: Efter länsstyrelsens anmodan därom i maj 1967 begärdes
Nordström införd i spärrlistan genom polismyndighetens försorg. Nordström infördes
i en lista som kom ut i juli 1967. Den 30 oktober 1969 i samband med
redovisning av annat ärende beträffande Nordström befanns att Nordström var
spärregistrerad, varefter den nu aktuella delgivningen skedde. Enligt rutinen spärrregistrerades
en person i centralregistret och infördes i lokala spaningsblad i samband
med att denne blev införd i spärrlista eller nuvarande SÖK. Nordström hade

— enligt vad en i december 1969 uppgjord promemoria utvisade — under åren
1966—1969 haft ett flertal olika anställnings- och bostadsorter. Först fr. o. m. den
19 juni 1969 kunde han anses ha varit mer stadigvarande bosatt i Nordmaling.

Levander fortsatte:

Det måste anses vara fullt förståeligt att polismännen i Nordmaling, även om de
vetat om att Nordström varit bosatt inom deras lokalvaktområde sedan den 19.6.
1969, icke vare sig kommit ihåg eller haft anledning kontrollera spärrlistan då det
förflutit så lång tid sedan arbetsgruppen haft kontakt med delgivningsärendet.

Registrator på A-diariet gör regelmässigt kontroller av öppna ärenden i diariet.
Vid dessa kontroller i fallet Nordström har därvid icke framkommit annat än att
Nordström varit efterlyst i spärrlistan och förklaring till varför ärendet stått öppet
har således funnits. Påminnelser till skyddssektionen brukar ske beträffande öppna
ärenden.

19 —Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

578

Anledningen till dröjsmålet med delgivningen synes vara dels att Nordströms
vistelse- och anställningsförhållanden varit mycket rörliga och dels att den rutinmässiga
kontrollen av öppna ärenden å skyddssektionen i detta fall inte fungerat.

Rätteligen borde härvarande skyddssektion — sedan ärendet spärregistrerats och
efterlysning skett i spärrlistan — ha översänt ärendet till arbetsgruppen i Nordmaling,
inom vilkens område Nordström var hemmahörande.

Å skyddssektionen sker nämligen månadsvisa kontroller av samtliga i spärrlistan
och PU aktuella efterlysta personer för att erhålla uppgift om ev. vistelseort eller
arbetsgivare.

De ovan beskrivna rutinerna har hittills visat sig vara effektiva och har bedömts
ge full garanti för att delgivning skall kunna ske i vederbörlig ordning.

En förklaring till varför rutinen inte fungerat i detta fall kan vara, att ärendet
lagts bland efterlysningar, där alla adressuppgifter saknas och besked genom central
efterlysning avvaktas. Utgångspunkt för lokal efterspaning saknas i dessa fall.

Såvitt jag kan finna har ärendet inte handlagts på rätt sätt härstädes för vilket
jag i sista hand måste anses ansvarig.

Personalen som handlägger delgivningsärenden har informerats om det inträffade
och tillsagts, att iakttaga ytterlig noggrannhet vid handläggningen och att i fortsättningen
göra månadsvisa avstämningar mellan inneliggande delgivningshandlingar
och diariet.

Länsstyrelsen anförde:

Sedan ärendet 5.5.1967 remitterats till polismyndigheten i Umeå distrikt för att
införas i spärrlistan har länsstyrelsen inte vidtagit någon åtgärd i ärendet, förrän
delgivningsbevis inkom 12.11.1969. Under mellantiden har länsstyrelsen avvaktat
vidare besked från polismyndigheten.

Vederbörande föredragande — under den aktuella tiden har olika föredragande
tjänstgjort — har vid den periodiskt återkommande diariegenomgången uppenbarligen
ansett den uteblivna delgivningen förklarlig med hänsyn till vad som förevarit
i ärendet.

Att påminnelse till polismyndigheten ägt rum under den aktuella tidsperioden
framgår ej av diariet.

Föredragandena och diariepersonalen har nu av länsstyrelsen erinrats om vikten
av att påminnelser i förekommande fall görs.

Såsom polismästaren i Umeå distrikt anfört synes polismyndighetens dröjsmål
med delgivningen ha berott på att ärendet lagts bland efterlysningar utan lokal
anknytning.

Sedan Nordström anfört besvär över länsstyrelsens återkallelsebeslut, har länsstyrelsen
i yttrande till Konungen över besvären framhållit att återkallelsetiden
skäligen bör nedsättas med hänsyn till den långa tid som numera förflutit efter det
trafikbrott som föranlett återkallelsen.

Som Kungl. Majit numera — 12.12.1969 — nedsatt återkallelsetiden till tre
månader räknat från 11.11.1969 synes Nordström ej ha åsamkats någon större
skada genom dröjsmålet.

Länsstyrelsen har sedan något år ytterligare skärpt bevakningen av att delgivning
inte drar ut längre på tiden än vad som är oundgängligen nödvändigt. Detta har
bl. a. skett genom intensifierad diariegranskning.

Då anledning förekom till antagande att tjänstefel begåtts av någon eller några
tjänstemän vid länsstyrelsen, bestående däri att åtgärder ej vidtagits för att påskynda

579

delgivningen, uppdrog JO Lundvik i skrivelse den 31 mars 1970 åt länsåklagaren
Thorsten Rosenberg att verkställa förundersökning i saken.

Rosenberg inkom den 24 juli 1970 med förundersökningsprotokoll redovisande
förhör med olika berörda befattningshavare vid länsstyrelsen. Av utredningen
framgick sammanfattningsvis följande: Den huvudsakliga anledningen till det inträffade
synes vara att felaktig rutin tillämpats vid länsstyrelsens körkortsregister
genom att avbockning av körkortsärendena skett redan när beslutet utsänts för
delgivning, alltså innan bevis förelåg om att delgivningen utförts. Detta förfaringssätt
har inte föreskrivits i någon gällande instruktion utan synes ha skett enligt en
praxis som sedan ett antal år tillämpats vid körkortsregistret. Hur denna praxis
uppkommit, har ej kunnat klarläggas. Nuvarande diarieförare säger sig ha fått
anvisningar från sin företrädare. Numera har praxis ändrats och avbockning sker
inte förrän delgivningsbeviset återkommit. De tjänstemän som hade överinseende
över arbetet har, med det sätt avbockning tidigare skett, haft begränsad möjlighet
att kontrollera att delgivningar verkställes i körkortsärendena. Bland föredragandena
i körkortsärenden — vilka haft att kontrollera att ärendena i alla delar slutfördes
— har förekommit täta växlingar. Sjukdomsfall har också försvårat kontrollen.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Inledningsvis vill jag understryka vikten, ur både allmänpreventiv- och individualpreventiv
synpunkt, av att reaktion i fråga om körkortsinnehav sker så snabbt
som möjligt efter det en förseelse begåtts. Att — som skett i detta fall — ett körkort
omhändertas först närmare fyra år efter det senaste förseelsen begåtts, och mer än
tre år efter det beslut meddelats om att körkortet skall återkallas, framstår som helt
oefterrättligt.

Beträffande handläggningen av ärendet hos polismyndigheten och länsstyrelsen
vill jag anföra följande.

Under 1966 gjordes ansträngningar att spåra Nordström. Att dessa ej kröntes
med framgång får anses ursäktligt med hänsyn till de speciella omständigheterna i
detta fall.

Såsom framgår av Levanders redogörelse har polisen icke vidtagit någon effektiv
åtgärd för att få Nordström delgiven från det Nordström i juli 1967 infördes i
spärrlista till dess man i oktober 1969 handlade ett annat ärende rörande honom.
Om delgivningsärendet översänts till arbetsgruppen i Nordmaling, där Nordströms
föräldrahem var, och man med vissa mellanrum frågat föräldrarna om Nordströms
adress, skulle troligen delgivningen ha kunnat ske betydligt tidigare. Om polisen
icke hade tillgång till uppgift på Nordströms arbetsgivare, borde ju föräldrarna ha
kunnat upplysa därom och därefter kunde förfrågan ha gjorts hos arbetsgivaren.
Levander har uppgivit, att man fortsättningsvis kommer att göra månadsvisa avstämningar
mellan delgivningshandlingar och diarium. Jag vill betona, att en sådan
avstämning inte får vara av rent formell ari utan att man måste göra förnyade
ansträngningar med de ledtrådar som finns för att få vederbörande delgiven. På

580

grund av att Levander påtagit sig ansvaret för det inträffade och förklarar att ändrad
rutin numera införts låter jag bero vid det passerade.

I fråga om länsstyrelsen finner jag till en början det anmärkningsvärt att ingenting
åtgjorts i ärendet från den 21 december 1966, då handlingarna återkom med
besked att delgivning ej kunnat utföras, till den 5 maj 1967 då ärendet begärdes
infört i spärrlistan. Nedan påtalade rutinfel vid diariets förande kan ha medverkat
till detta dröjsmål. Detta kan dock icke vara hela förklaringen eftersom länsstyrelsen
vid denna tid hade tillgång till handlingarna som skulle delgivas. Främsta
orsaken till dröjsmålet synes snarare ha varit att föredraganden i körkortsärenden
vid denna tid varit sjuk. Att dröjsmål förelegat är givetvis ytterst beklagligt och
otillfredsställande men får dock — såvitt rör nu behandlade tid — anses ursäktligt
med hänsyn till vad som framkommit.

Än mer anmärkningsvärt är emellertid att länsstyrelsen efter den 5 maj 1967 av
allt att döma icke vidtagit någon som helst åtgärd förrän delgivningsbevis inkom
den 12 november 1969. Såvitt utredningen utvisar har länsstyrelsens inaktivitet
under denna tid sin förklaring främst däri att man i detta ärende, liksom överhuvud
i körkortsärenden, icke haft någon effektiv kontroll av att begärda delgivningar
verkställts. Systemet att betrakta ett ärende som slutfört och att avbocka det i diariet
i och med att beslutet utsändes för delgivning har varit uppenbart felaktigt.
Länsstyrelsen har härigenom icke kunnat nöjaktigt fullgöra sin skyldighet i fråga
om tillsynen av körkortsärenden. Vad som i förevarande fall inträffat är att tillskriva
brister i handläggningsrutinen snarare än direkt försummelse från någon viss
befattningshavares sida i det konkreta fallet. Länsstyrelsen måste dock anses ansvarig
för den bristfälliga handläggningen. Det har sålunda ålegat vederbörande
tjänsteman i chefsställning att ha tillsynen även över denna detalj i fråga om uppföljning
av körkortsärendena. Sedan rutinen numera ändrats och bevakningen av
utestående ärenden överhuvud skärpts, synes ett upprepande inte behöva befaras.
Med den allvarliga erinran som innefattas i det sagda låter jag därför bero med
vad i saken förevarit. Jag har därvid även beaktat att Nordström genom regeringsrättens
utslag fått återkallelsetiden väsentligt nedsatt och den skada som genom
dröjsmålet åsamkats honom därigenom reducerats.

Tillämpning av lagen om flyttning av fordon i vissa fall

Jämlikt lagen den 9 juni 1967 om flyttning av fordon i vissa fall får fordon
flyttas, om någon av följande tre förutsättningar är uppfylld:

1) fordonet är uppställt så att fara för trafikolycka uppstår eller betydande
hinder uppkommer i trafiken;

2) fordonet är uppställt i strid mot föreskrift om uppställning av fordon så att
renhållning, snöröjning eller annat arbete på väg avsevärt försvåras;

3) fordonet måste med hänsyn till sitt skick, den tid under vilken det stått uppställt
på samma plats eller annan omständighet anses övergivet.

581

Fordon som jämlikt punkt 3) måste anses övergivet och som uppenbarligen har
ringa eller intet värde betecknas i lagen som fordonsvrak.

Beslut om flyttning meddelas och verkställes ifråga om fordon under punkt 1)
av polismyndigheten. Beträffande fordon under 2) och 3) meddelas beslut om
flyttning av polismyndighet på begäran av vägförvaltning eller kommunal myndighet,
och beslutet verkställes av den som påkallat det. I den mån Konungen
bestämmer får vägförvaltning eller kommunal myndighet själv besluta om sådan
flyttning. Bemyndigande som nu sagts har den 24 november 1967 meddelats gatunämnden
i Stockholms stad. I flyttningsbeslut skall anges om fordonet är fordonsvrak.
Fordonsvrak som flyttas skall så snart det lämpligen kan ske skrotas
eller undanskaffas på annat sätt. Flyttas annat fordon, skall det ställas upp så nära
den plats där det anträffades, att det lätt kan återfinnas. Kan fordonet ej lämpligen
ställas upp på sådant sätt eller är det att anse som övergivet enligt punkt 3),
skall det förvaras på särskild uppställningsplats för fordon som flyttas enligt lagen.

Flyttat fordonsvrak tillfaller omedelbart kommunen, om beslutet verkställts av
kommunal myndighet, och eljest staten. Om annat fordon ej avhämtats viss tid
efter kungörelse eller underrättelse, tillfaller även det kommunen eller staten. Ägaren
är ersättningsskyldig för flyttningskostnader, som inte täcks av övertaget fordons
värde.

Föremål som finnes i fordon anses vid tillämpning av flyttningslagen höra till
fordonet. Föremål, som finnes i fordonsvrak och ej varit avsett att stadigvarande
brukas i fordonet, behandlas dock enligt hittegodslagen.

I en den 14 april 1969 inkommen skrift begärde studeranden Torgny Fredin
JO:s utredning av omständigheterna kring omhändertagandet och nedskrotandet
av Fredin tillhöriga personbilen R 12525, uppställd på parkeringsplats inom Solna
stad. I en den 30 september 1969 inkommen skrift begärde advokaten Göran
Kruse, i uppgiven egenskap av styrelseordförande i Bröderna Larssons Automobil
AB i Falun, JO:s utredning rörande omhändertagandet och nedskrotandet av personbilen
W 51326, såld av bolaget på avbetalning med äganderättsförbehåll och
vid flyttningen uppställd på en gata i Stockholm.

Fredins skrift remitterades till polismästaren i Solna, vars yttrande bemöttes
av Fredin. Efter ny remiss till polismästaren och nytt yttrande av Fredin verkställdes
på JO Lundviks uppdrag ytterligare utredning genom t. f. kriminalkommissarien
vid rikspolisstyrelsens kriminalavdelning Tore Samuelsson, som hörde
förste polisassistenten Erik Gustav Seijbold, förste poliskonstapeln Bengt Olow
Olsson, vågmästaren Erik Karl-Axel Tolonen, bilmekanikem Felix Johannes Andersson
och köpmannen Kjell Filip Hultgren. Av utredningen framgick i huvudsak
följande.

Personbilen R 12525 var en Volvo Duett av 1957 års modell. Den godkändes
vid kontrollbesiktning den 3 september 1968. Enligt Fredin ställdes den kort före
den 19 februari 1969 på en parkeringsplats i Solna. Den 19 februari 1969 inspekterades
parkeringsplatsen av Tolonen, Andersson och Olsson. Enligt upprättat
protokoll bedömdes personbilen R 12525 vara fordonsvrak, och flyttningsbeslut

582

meddelades av Seijbold. Den 3 mars 1969 flyttades bilen av Hultgren och skrotades
enligt dennes uppgift inom en vecka därefter. Intyg om skrotningen utfärdades
emellertid först i maj, vilket Hultgren vid förhör förklarat med att en ganska stor
eftersläpning med utskrifterna förelåg. — Av protokollet framgick ej på vilka
grunder bilen bedömdes som fordonsvrak. Vid förhör uppgav Tolonen, att han
iakttagit bilen på parkeringsplatsen en tid före den 19 februari och att den syntes
vara i dålig kondition. Andersson uppgav, att han hade ett diffust minne av att
bilen var behäftad med omfattande rostskador under och i tröskellådoma och de
bakre hjulhusen samt att den enligt hans mening hade ringa eller intet värde.
Enligt Olsson var helhetsintrycket av bilens kondition mycket dåligt, och någon
tvekan om att den borde bedömas som fordonsvrak förelåg inte. Även Hultgren
uppgav, att bilen utan tvekan var i dåligt skick. — Fredin har i sina skrifter gjort
gällande, att fordonet var i gott skick men att batteriet stulits, varför han ej kunnat
köra bilen från platsen. Fredin har även åberopat ett intyg av en annan person,
som uppgivit sig ha under februari månad 1969 vid flera tillfällen fört bilen och
därvid funnit den i tjänligt skick.

Kruses klagomål föranledde remiss till Stockholms stads gatukontor, som inkom
med yttrande den 7 november 1969. Kontorets yttrande bemöttes av Kruse. Av
utredningen framgår att bilen, en Chevrolet av 1962 års modell, godkänts vid besiktning
den 15 november 1967 och vid ungefär samma tid sålts till en person i
Falun för ett angivet kontantpris av 7 500 kr. Enligt protokoll från gatukontoret
påträffades bilen den 22 april 1968 vid Nordenflychtsvägen—Adlerbethsgatan i
Stockholm. Fordonet var övergivet, uppställt i strid mot gällande parkeringsförbud
och utgjorde hinder för renhållning. Om fordonets allmänna skick antecknades,
att karosseriet var sönderrostat och kollisionsskadat, ram och axlar sönderrostade,
motorn mindre väl underhällen, hjul och däck slitna, yttre belysning helt
eller delvis sönderkrossad, rutorna i mindre gott skick och inredningen hårt nedsliten.
Ungefärligt värde angavs till 50 kr. Bilen var olåst. Flyttningsbeslut meddelades
den 23 april 1968, och fordonet flyttades och nedskrotades påföljande dag.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Bakgrunden till att lagen om flyttning av fordon antogs var att de s. k. bilvraken
och fordon som uppställts så att de utgjorde hinder för trafiken eller
försvårade nödvändiga väghållnings arbeten blivit ett allt större problem, samtidigt
som osäkerhet rådde om vilka befogenheter myndigheterna hade att ingripa
för att avhjälpa sådana olägenheter. Problemets omfattning belyses av att
antalet flyttningsärenden i Solna enligt Seijbold är omkring 1 000 per år och att
enligt gatukontorets yttrande i Stockholm sedan år 1958 mer än 13 000 fordonsvrak
omhändertagits för skrotning.

Vid tillämpning av flyttningslagen är det av stor betydelse hur man avgör, om
ett flyttningsobjekt skall bedömas som fordonsvrak. Om så sker följer nedskrot -

583

ning så gott som omedelbart, och några åtgärder för efterforskande av ägare som
ej är känd ifrågakommer i regel inte (jfr motivuttalande i prop. 1967: 107 s. 53).
Om ett fordon oriktigt bedömes som fordonsvrak, är detta därför uppenbart ägnat
att leda till skada för ägaren. Å andra sidan medför förflyttning till särskild uppställningsplats
och bevakning där samt kungörelse och eftersökande av ägaren
kostnader, som inte kan lämnas obeaktade. Från såväl Solnapolisen som Stockholms
gatukontor har uppgivits, att man även beträffande fordon i dåligt skick
är försiktig med att använda bedömningen fordonsvrak.

Beträffande den i Stockholm flyttade och nedskrotade personbilen ger det relativt
utförliga protokollet klart vid handen, att bedömningen att det var fråga om
ett fordonsvrak var riktig. Att bilen godkänts vid en besiktning föregående höst
ger ej anledning till annat bedömande, eftersom övergivna bilar särskilt vintertid
mycket snabbt kan förstöras.

Beträffande flyttningen i Solna måste konstateras, att protokollet ger ringa
upplysning om motiveringen för det omedelbara skrotningsbeslutet. Anteckning
finnes endast om att fordonet bedömdes vara fordonsvrak och att det ej fanns i
bilregister den 20 februari 1969. Med hänsyn till vad Tolonen, Andersson, Olsson
och Hultgren vid förhören uppgivit kan tillräckliga skäl dock ej anses förebragta
för antagande, att bedömningen av bilen som fordonsvrak var felaktig. Jag vill
emellertid framhålla, att det måste anses önskvärt att protokoll i flyttningsärenden,
liksom i Stockholm, kompletteras med kortfattade uppgifter om orsaken till att
ett flyttningsobjekt bedöms som fordonsvrak. I sammanhanget bör anmärkas, att
fordonsägare som anser att ett fel begåtts ej kan besvära sig över flyttningsbeslutet
(10 § flyttningslagen) men däremot är oförhindrad att föra skadeståndstalan vid
domstol. Vid en sådan process kan det för vederbörande myndighet vara värdefullt
att beslutet är väl motiverat och dokumenterat. — Av Fredins och Hultgrens
uppgifter framgår, att i bilen fanns en del saker, bl. a. en cykelram, som i den mån
de hade något värde bort omhändertagas jämlikt hittegodslagen. Sakerna bedömdes
vid flyttningen som värdelöst skräp och fick följa med till skrotning. Något ingripande
från JO:s sida av denna anledning är ej påkallat.

Fredin har även anmärkt, att protokollet över flyttningen av hans bil i andra
avseenden är otillfredsställande. Datum för beslutet har sålunda ej angivits, bilens
årsmodell är felaktigt angiven till 1951 i stället för 1957, skrotningsdatum är oriktigt
angivet till den 5 maj och uppgift om diarienummer och påkallande myndighet
saknas. Seijbold har upplyst, att flyttningsärenden ej diarieförs utan registreras efter
fordonsnummer, medan övriga nu nämnda anmärkningar i sak medgivits. Jag finner
ej anledning till erinran mot polismyndighetens praxis ifråga om registreringen.
Protokollets kortfattade och delvis missvisande innehåll har emellertid lett till att
utredningen i detta ärende måst göras avsevärt vidlyftigare än vad som eljest torde
ha varit erforderligt. Något ingripande från min sida utöver nu gjorda påpekanden
kan ej anses påkallat. Jag överlämnar emellertid ett exemplar av detta mitt beslut
till rikspolisstyrelsen med hemställan att styrelsen ville överväga behovet att utfärda
närmare anvisningar om protokollens utformning i här avsedda ärenden.

584

Yid val har förekommit att de röstandes nummer i röstlängden uppropats så att
närvarande partifunktionärer kunnat anteckna vilka som röstat. Fråga om förfarandets
laglighet

Enligt 13 § lagen om de allmänna valen den 20 september 1970 (SFS 1969:825)
erhåller väljaren, när han kommer in i vallokalen, ett valkuvert för vart och ett
av valen. Väljaren uppsöker en av de avskilda platserna och lägger där för varje
val in sin valsedel i ett kuvert. Valsedel får ej vikas. Väljaren överlämnar därefter
personligen kuverten till ordföranden-. Därvid skall han uppge sitt fullständiga
namn och sitt hemvist inom valdistriktet eller, om han är upptagen i särskild
röstlängd, den ort i riket där han senast var kyrkobokförd. Ordföranden förvissar
sig om att väljaren är upptagen som röstberättigad i röstlängden, att väljaren avlämnat
endast ett valkuvert för varje val samt att kuverten ej är försedda med obehörig
märkning. Ordföranden lägger därefter ned kuverten i valurnorna. I samband
härmed antecknas i röstlängden att röstträtten utövats.

I en skrift, som inkom till JO den 1 september 1970, hemställde partiombudsmannen
N. J. Lundh om ett uttalande av JO i följande hänseende: I Västerbottens
län hade vid valet 1968 iakttagelser gjorts att i vissa vallokaler i bl. a. Umeå
och Lycksele valkretsar uppehållit sig partifunktionärer för företrädesvis det socialdemokratiska
partiet som åhört valförrättarens upprop av den röstandes nummer
i röstlängden och därvid noterat numren i en av funktionären medförd särskild
förteckning för senare identifikation. På grundval av de inhämtade uppgifterna
hade förmodligen en aktiv bearbetning skett av de väljare, som ej tidigare
under dagen avgivit sina röster. En skriftlig förfrågan som Lundh gjort inför valen
hösten 1970 hos samtliga valnämnder om deras inställning till att det parti
Lundh representerade, Moderata samlingspartiet i Västerbottens län, också skulle
beredas motsvarande förmån vid dessa val hade givit varierande svar, från direkt
avslag till stor beredvillighet. JO borde uttala sig om var gränserna för vad som
ur allmän ordningssynpunkt kunde accepteras gick samt om det med hänsyn till
valhemligheten och kravet på personlig integritet kunde vara tillbörligt med den
angivna formen av »politisk registrering».

I beslut den 4 september 1970 anförde JO Lundvik.

Det är mig icke bekant i vilken utsträckning systemet med upprop av de röstandes
nummer i röstlängden hittills tillämpats. Systemet finns icke omnämnt i
den handledning för valförrättare vid de allmänna valen den 20 september 1970
som utarbetats av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden.

Om det skulle komma i fråga att använda systemet på något håll vid höstens
val, kan jag knappast finna att någon invändning kan riktas däremot ur synpunkten
av den enskilde röstberättigades integritet. Såsom framgår av de ovan återgivna
bestämmelserna har den som anmäler sig för röstning i vallokalen att uppge
sitt fullständiga namn och sitt hemvist. Väljaren kan alltså icke göra anspråk

585

på anonymitet och valförrättningen är väl att märka offentlig. Intet hindrar att
en närvarande partifunktionär antecknar vilka som röstar. Det är sannolikt att
upprop av numren i röstlängden okar möjligheterna för den därav intresserade
att redan innan valförrättningen avslutats konstatera vilka röstberättigade som ej
röstat i vallokalen. Däremot kan han ej på detta sätt fastslå om vederbörande i
stället röstat på posten e. d. En viss risk finns kanske att systemet med upprop
av numren leder till att sådana röstberättigade som ej röstat i vallokalen men som
finns hemma blir utsatta för påtryckningar att rösta innan valförrättningen avslutats.
Mig veterligt har systemet hittills icke medfört några stötande konsekvenser.
Såvitt jag nu kan bedöma kan påtalade risk knappast motivera att man av nu
behandlade anledning utdömer systemet.

Ej heller kan jag finna att valhemligheten skulle kunna röjas genom upprop av
de röstandes nummer i röstlängden.

Däremot synes systemet kunna ge anledning till erinringar ur ordningssynpunkt.
Självfallet måste alla i valen deltagande partier som så önskar få samma möjlighet
att anteckna röstlängdsnumren, om nu dessa skall ropas upp. Om ett flertal
partifunktionärer följer röstavlämningen på nära håll, kan detta befaras medföra
trängsel och andra störningar. Hur stor risken härför är beror givetvis av förhållandena
i varje särskilt fall, icke minst på vallokalens storlek. Enligt 57 § lagen
om val till riksdagen och 21 § kommunala vallagen ankommer det på valförrättaren
att meddela föreskrifter för ordningens upprätthållande och valförrättningens
behöriga fortgång. Härav följer att det också i första hand blir valförrättaren som
får ta ställning till om upprop av röstlängdsnumren bör tillåtas.

I vidare mån än nu här skett finner jag mig icke böra ingå på Lundhs framställning.

Vid utfärdande av personbevis — avsett att bifogas passansökan — för adopterat
barn har uppgift felaktigt lämnats om barnets biologiske fader

I en den 13 april 1970 till JO inkommen skrift anförde Inger Joura klagomål
med anledning av ett för hennes 16-åriga dotter av komministern Karl Kool i
Vantörs församling utfärdat personbevis. Inger Joura anförde i ärendet: Hennes
dotter var född i ett 1958 upplöst äktenskap. Hon adopterades 1962 av Inger
Jouras nuvarande make. Den 7 april 1970 besökte dottern Vantörs församlings
pastorsexpedition för att erhålla ett personbevis. På Kools fråga om ändamålet med
detta svarade hon att det skulle användas för en passansökan. Kool skrev då ut
ett personbevis i vilket som dotterns föräldrar angavs Inger Joura och hennes
frånskilde make. Före mottagandet av detta personbevis hade dottern inte vetat
att Inger Jouras nuvarande make inte var hennes biologiske fader och upplysningen
om detta förhållande blev en chock för henne. Inger Joura ifrågasatte om

19* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

586

Kool förfarit riktigt genom att efterhöra ändamålet med personbeviset och på
detta anteckna den biologiske fadern i stället för adoptivfadern.

Kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift, kyrkoherden Gösta Dahlsten,
avgav efter remiss yttrande i ärendet. Vid Dahlstens yttrande var fogade yttranden
av Kool och kyrkoherden i Vantörs församling Sven Jonsson.

I fråga om utfärdande av personbevis enligt gällande regler anförde Dahlsten
i sitt yttrande följande:

1. Enligt 47 § folkbokföringskungörelsen skall »bevis utfärdas enligt fastställt
formulär. Är formuläret ej fastställt för det ändamål beviset avser, skall beviset
ange för vilket ändamål det utfärdats.» Eftersom personbevis utfärdas för många
olika ändamål, måste sålunda utfärdaren efterhöra ändamålet med beviset.

2. När det gäller innehållet i ett personbevis har pastorsämbetet att iakttaga de
anvisningar, som utfärdats av Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
(CFU). Dessa återfinnas i CFU:s handbok för kyrkobokföringen fastställd genom
beslut den 11 mars 1969. Handboken är upplagd enligt lösbladssystem. På uppslag
K 4 finns angivet de uppgifter, som i olika sammanhang skall finnas på personbeviset.
Där angives bl. a. att personbevis vid passansökan skall innehålla:
»medborgarskap; för barn under 18 år antecknas även föräldrarnas (vårdnadshavarens)
namn och personnummer;». På uppslag K 2 angives hur anteckning
skall ske då adoption föreligger. »Om föräldrar antecknas i bevis för den som är
adopterad skall inte adoptionsförhållandet anges annat än om det särskilt begäres
eller behövs för ändamålet med beviset, t. ex. i bevis för bouppteckning, arvsskifte,
äktenskapsmål, namnmål, släktforskning o. d. När i bevis antecknas adoptivföräldrar
och deras adoptivbarn anges sålunda vanligen adoptivbarn endast med
ordet »barn», ej »adoptivbarn», och adoptivföräldrarna som »föräldrar», ej
»adoptivföräldrar». Bestämmelsen om att adoptivföräldrar skall anges såsom föräldrar
tillkom i samband med nya adoptionslagen.

Kool framhöll i sitt yttrande, att det utfärdade personbeviset överensstämde
med personaktens framsida. Anteckning om adoptionsförhållandet fanns på aktens
baksida. Att denna inte granskats var felaktigt. Felaktigheten upptäcktes samma
kväll och personbevis med korrekta uppgifter översändes därefter omedelbart
postledes. Kool förklarade sig beredd att mottaga erinran om att personakten
skall granskas i sin helhet men bestred ansvar för tjänstefel.

I sitt yttrande framhöll Jonsson bl. a., att Kool med anledning av tidigare påpekanden
till pastorsämbetet från passbyrån varit angelägen att på personbevis
för passändamål anteckna föräldrarna till barn under 18 år. Kool hade förfarit
felaktigt genom att inte observera anteckningen på personaktens baksida om
adoption. En sådan personakt var försåtlig, något som Jonsson framhållit i olika
sammanhang. Om skyldighet förelåg att efter föräldrarnas namn vid adoption anteckna
»se rum 20», skulle detta vara ett observandum som omöjliggjorde ett fel
som det begångna. Vid det ifrågavarande tillfället hade Kool på grund av en kollegas
sjukledighet och föreliggande hinder för Jonsson att delta i expeditionsarbetet
en osedvanligt stor arbetsbörda. Kool hade under Jonssons femåriga tjänstgöringstid
som kyrkoherde i Vantörs församling aldrig tidigare gjorts till föremål
för någon anmärkning eller något klagomål.

587

Om det av Kool utfärdade personbeviset hänvisade Dahlsten i sitt yttrande inledningsvis
till Kools och Jonssons yttranden samt anförde vidare följande:

Av yttrandena framgår att komminister Kool vidgår, att han förfarit felaktigt
då de biologiska föräldrarna angivits på personbeviset. Felaktigheten hade upptäckts
samma kväll och personbevis med korrekta uppgifter hade omedelbart översänts
per post. Pastorsämbetet föreslår att i personakten efter föräldrarnas namn
vid adoption antecknas »se rum 20». Frågan kommer att av mig såsom ledamot
av CFU föras vidare till nämnden. Huruvida ett sådant tillägg skall anses nödvändigt
vill jag för närvarande icke uttala mig om. Under alla förhållanden är
det orealistiskt att föreskriva att samtliga nu utfärdade personakter för adopterade
skall förses med denna anteckning. Såsom tillägg till de angivna yttrandena må
framhållas, dels att flickan genom adoptionen hade annat efternamn än biologiske
fadern, dels att modern på personakten angivits såsom senare gift Joura. Detta
borde i och för sig ha varit ett tillräckligt skäl för att närmare undersöka förhållandet.
Av utredningen synes mig dock framgå att komminister Kool endast på
grund av förbiseende utfärdat felaktigt personbevis och så fort detta upptäckts
vidtagit rättelse.

Inger Joura inkom med påminnelser.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Som Dahlsten framhållit i sitt i ärendet avgivna yttrande har Kool förfarit riktigt,
då han tillfrågat Inger Jouras dotter om ändamålet med det av henne begärda
personbeviset. Då personbeviset avsåg passansökan och dottern var under 18
år, skulle personbeviset innehålla uppgifter om föräldrarna (vårdnadshavare).
Kool lämnade också på det av honom utfärdade beviset uppgifter i sådant hänseende.
Då dottern var adopterad av Inger Jouras nuvarande make, skulle beviset
enligt gällande anvisningar som fader ange denne. Kool antecknade emellertid
i stället felaktigt dotterns biologiske fader. Kool har vitsordat att han härvidlag
förfarit felaktigt och förklarat att felet berott på att han förbisett personaktens
anteckning om adoptionen. I ärendet har upplysts att Kools arbetsbörda vid ifrågavarande
tillfälle varit osedvanligt stor och att Kool, sedan felet upptäckts, utan
dröjsmål vidtagit rättelse. Med hänsyn till omständigheterna finner jag för Kools
vidkommande inte skäl till annan åtgärd än att jag erinrar Kool om vikten av att
vid utfärdande av personbevis noggrant granska personakten i dess helhet.

Jag noterar med tillfredsställelse att Dahlsten i sitt yttrande förklarat att han
i sin egenskap av ledamot i Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU)
kommer att i nämnden uppta frågan huruvida ytterligare anvisningar är påkallade
för att minska risken för felaktigheter i personbevis av nyss berörd art. Jag finner
därför inte skäl att för egen del vidtaga annan åtgärd i detta syfte än att jag förordnar
att en avskrift av detta mitt beslut skall tillställas CFU.

Med dessa uttalanden är ärendet av mig slutbehandlat.

588

Grunderna för televerkets debitering av avgifter för telefonsamtal
samt verkets kontrollmetoder m. m.

I särskilda till JO ingivna skrifter anförde ingenjören Frank Aldén — på uppdrag
av Tyra Söderén — samt Tore Peterson, Bertil Hansson, Henning Forsberg,
Carl Nylander och Kjell Karlsson var för sig klagomål mot televerket under påstående
bl. a., att televerket debiterat dem alltför höga belopp för telefonsamtal.

I det följande lämnas en redovisning av vad som förevarit endast med avseende
på Aidéns klagomål, som har principiell karaktär.

Aldén framhöll i en skrift, som inkom den 18 december 1968, att Söderén, som
var bosatt i Strängnäs, under fem år blivit kraftigt överdebiterad. Televerket hade
under dessa år sökt efter fel. Med dess »uråldriga» felsökningsteknik fanns det
emellertid föga hopp att få bort driftsstörningar. I lägenheten fanns en kontrollmätare
som registrerade antal markeringar vid utgående samtal. En kontroll som
televerket utfört hösten 1964 hade visat, att lägenhetsmätaren markerat rätt medan
centralmätaren gick i övervarv och visade tre gånger så snabb markering. Å
andra sidan hade lägenhetsmätaren i december 1965 enligt ett vittne markerat var
åttonde sekund vid samtal till ett 45-sekundersområde. Om familjen Söderén varit
bortrest, hade vid återkomsten konstaterats, att lägenhetsmätaren slagit markeringar
trots att ingen under tiden varit i lägenheten. Televerket hade använt sig av trafikkontroll
med en bandupptagningsapparat, som kunde kopplas över samtalsmätaren
och taga upp markeringarna samt registrera vart abonnentens samtal gick. Televerket
hade valt ut 45 dagar med hög telefonfrekvens. Dessa slogs ut på fem år och
togs som bevis för hur mycket abonnenten ringt under dessa fem år. De 45 dagarnas
bandkontroller var emellertid upptagna vid tidpunkten för dödsfall och boutredning
med därav föranledda extra samtal. I ett brev till televerket den 18 januari
1967 hade redovisats att årsförbrukningen enligt bandkontrollen motsvarade 1 500
kr. Debitering hade emellertid skett med dubbla summan eller med 3 000 kr.
Abonnenten kunde ha ringt för 1 000 kr. Det var alltså fråga om en överdebitering
med 2 000 kr. överdebiteringama kunde ha orsakats av följande faktorer,
nämligen att samtalsmätaren gått i övervarv, att markeringar skett trots att ingen
ringt eller att apparaten ej kopplat ur vid avslutat samtal utan fortsatt att slå markeringar.
— I lägenheten fanns en extra anslutningsledning till ett annat rum. Vid
ett ombyte av ledningen hade montören konstaterat att signalklockan var av felaktig
typ samt att »det kunde slå dubbelt» och ytterligare ett påtagligt fel. Sedan
anslutningsledningen utbytts, kopplade telefonen samtal. Detta tydde på att fel
förelegat.

Aldén anförde vidare: Under tre somrar i följd hade televerkets driftsbyrås chef
i egenskap av t. f. generaldirektör gjort förnyad genomgång av ärendet. Han hade
inte funnit att några tekniska fel kunde föreligga. Telefonen hade avstängts för
samtal. — Televerket hade en bandspelare som enda mätinstrument och kallade
detta för felsökning. Den tog upp samtalsmätarens markeringar på bandet. Detta

589

var »kaka på kaka». Lägenhetsmätaren hade inmonterats den 6 oktober 1964.
Efter fyra år visade den 1 500 markeringar per kvartal, motsvarande 150 kr. per
kvartal. Centralmätaren gav däremot markeringar med en debitering av 800—1 000
kr. per kvartal. Televerket borde vid felsökning använda den modema teknik som
användes inom radio och TV — katodstråleoscillografer, rörvoltmetrar etc.

Under andra kvartalets avläsningsperiod 1967 hade abonnenten beställt alla
samtal utanför Strängnäsområdet via växeln. Lokalsamtalen hade samma avläsningsperiod
kostat 873 kr., motsvarande omkring 100 samtal per dag mot normalt
1—3 samtal per dag. Det var en teknisk omöjlighet att få till stånd ett så stort
antal samtal med en apparat som ej kopplade ur utan kunde vara blockerad i timmar.
— De två sista kvartalsräkningama hade varit på 213 respektive 337 kr. mot
annars 800—1 000 kr. per kvartal. Då de sista räkningarna låg inom »en rimlig
gräns», hade avgift erlagts för dem, trots att i dem ingick ett antal extra och ovidkommande
markeringar. Dessa senare markeringar orsakades av följande: Telefonen
avgav signal varpå två röster hördes samtala under samtidig markering av
lägenhetsmätaren. Härtill kom att telefonen en lång tid avgivit fullgången signal
tio minuter över fem varje morgon varpå luren lyfts utan att samtal kommit till
stånd.

I ett brev av den 2 augusti 1968 hade televerkets t. f. generaldirektör redovisat
en samtidig avläsning av den centrala samtalsmätaren och lägenhetsmätaren vid
nio olika tillfällen. Antalet markeringar hade därvid varit i överensstämmelse med
en kvartalsdebitering motsvarande 280 kr. per kvartal. Det kunde tänkas att televerket
efter fem års felsökning hade funnit och avhjälpt ett tekniskt fel, så att telefonanläggningen
kunde fungera tillfredsställande. Kontrollen hade av televerket
åberopats som bevis för att inga tekniska fel förelegat under de fem åren. Televerket
krävde innestående belopp av cirka 6 000 kr. överdebiteringama syntes
ligga på omkring 10 000 kr.

I två senare till JO ingivna skrifter lämnade Aldén vissa kompletterande synpunkter
i ämnet.

Efter remiss inkom televerkets centralförvaltning med yttrande. Häri lämnades
en ingående redogörelse för omständigheterna i det speciella fallet. Sammanfattningsvis
anförde centralförvaltningen följande.

Att i ett fall som detta, där abonnenten eller abonnentens ombud under en längre
tidsperiod i ett flertal skrivelser, telefonsamtal och uppvaktningar framfört klagomål
till olika instanser inom televerket, försöka utvärdera det för undersökning och
bedömning värdefulla i klagomålen har varit en svår och grannlaga uppgift. Handläggningen
av ärendet synes på alla instanser ha skett under största möjliga hänsynstagande
till abonnentens intresse. Anstånd med betalning av restförda avgifter
har beviljats långt utöver vad som är brukligt. Abonnemanget har sedan det vid
ett tillfälle stängts åter öppnats för att därigenom tillmötesgå abonnentens önskemål
om ytterligare prov av utrustningen m. m.

Televerket har under de gångna åren utfört ett mycket omfattande och kostnadskrävande
undersöknings- och felsökningsarbete med anledning av abonnentens olika
klagomål. Abonnentledningen och abonnentutrustningen liksom stationsutrustningen

590

har vid ett flertal tillfällen provats. Trafikavläsare har varit inkopplad för kontroll
av markeringsintervall m. m. Ledningen närmast fastigheten och ledningar inomhus
har dragits om och telefonapparaten har bytts ut.

Televerket har vid bedömning i ärendet haft att ta hänsyn till vid ifrågavarande
tillfällen föreliggande fakta från undersökningar och därpå grunda handlandet. Så
avskrevs 1 000 markeringar som kompensation för möjlig överdebitering i samband
med ett fel som uppstått vid omkopplingsarbete i automatstationen i Strängnäs.
Några andra liknande fel i stationsutrustning, abonnentledning eller i abonnentutrustning
har icke kunnat konstateras. Vid företagna trafikavläsarkontroller har
inte vid något tillfälle kunnat observeras felaktig taxa vid kopplade samtal. Fel i
abonnentutrustningen innebärande att nedkoppling efter avslutat samtal inte skulle
ske omedelbart då mikrotelefonen läggs på, som av abonnenten påståtts ha förekommit,
påverkar för övrigt samtalsmätaren endast i begränsad omfattning. Den
automatiska tidsövervakningen kopplar ner samtalet efter ca 3 minuter. Abonnentens
påstående att samtal hängt kvar i timmar har icke kunnat verifieras vid prov
eller trafikavläsarkontroller.

Bytet av telefonapparat den 28.6.1967, då Ericofonen togs ned, skedde på abonnentens
enträgna begäran och utan att något fel i apparaten kunde konstateras av
reparatören.

Fakta och olika omständigheter, som kan ha förelegat under de olika perioder
abonnenten klagat på, har ånyo granskats. Därvid har inte förekommit något som
kan ifrågasätta riktigheten av samtalsdebiteringen för tiden före trafikavläsarkontrollen
i januari 1967 och efter återinkoppling av abonnemanget i oktober 1967.

För tiden däremellan lämnas följande redogörelse.

Vid trafikavläsarkontroll och kompletterande undersökningar i januari 1967
konstaterades att inga felaktigheter förelåg vid denna tidpunkt. Under april månad
1967 har dock abonnenten i brev anmält att telefoneringsförhållandena successivt
försämrats och att den abonnentplacerade samtalsmätaren fortsatt att stega fram
markeringar efter avslutat samtal. Åtgärder med anledning av dessa klagomål samordnades
med den allmänna översynen av abonnentanslutningama vid berört kabelskåpsområde,
som utfördes i månadsskiftet juli/augusti samma år. Vid kontroll av
abonnentanläggningen den 28.6.1967 i samband med apparatbytet visade det sig
att anläggningen vid det tillfället var helt felfri.

Med hänsyn till att inga åtgärder vidtogs i omedelbar anslutning till abonnentens
klagomål i april 1967 för ett klarläggande av orsakerna till de enligt abonnenten
uppgivna försämrade telefoneringsförhållandena kan televerket inte helt utesluta
möjligheten av att något tillfälligt fel kan ha förekommit under våren 1967, som
eventuellt kan ha påverkat samtalsdebiteringen. Sannolikheten härför är dock synnerligen
ringa eftersom abonnentutrustningen varit föremål för undersökningar dels
i januari, dels i juni, därvid inga felaktigheter kunnat konstateras. Även om sålunda
allt talar för att dröjsmålet med undersökningen av abonnentanläggningen inte varit
av någon betydelse för samtalsmätningen, har centralförvaltningen — för att utesluta
varje tänkbar risk för att abonnenten blir orättvist behandlad — efter förnyad
prövning beslutat nedsätta det för våren 1967 debiterade beloppet med 500: —
kronor. Med hänsyn till den förhållandevis korta tidsperiod, under vilken ett eventuellt
fel kan ha funnits, och den ringa påverkan på debiteringen det kan ha haft
måste detta belopp mer än väl täcka eventuell överdebitering.

Televerkets centralförvaltning bemötte även på några speciella punkter Aidéns
uppgifter i hans framställning till JO. Däribland må nämnas följande.

Man kunde enligt centralförvaltningen ifrågasätta abonnentens uppgift om att

591

endast lokalsamtal utväxlats under andra kvartalets avläsningsperiod 1967. Vid en
trafikavläsarkontroll under perioden närmast före — den 3—26 januari 1967 —
hade ungefär hälften av utväxlade samtal varit lokalsamtal. Resten hade varit samtal
framförallt till Kalmar och Stockholm. Lokalsamtalen hade uppgått till 115 st
(=115 markeringar) och de övriga samtalen till 112 st (3 280 markeringar). Antalet
samtal till Kalmar hade uppgått till 38 st och medfört över 2 300 markeringar.
Av samtalen till Stockholm hade 20 samtal utväxlats enbart med Aidéns telefonnummer
i Stockholm och orsakat cirka 460 markeringar. — Beträffande påståendet
att den abonnerade samtalsmätaren i bostaden vid kontroll år 1964 givit markering
var 24 sekund medan mätaren på telefonstationen givit markering var 8:e
sekund uttalade centralförvaltningen, att det relä som på telefonstationen sände ut
manöversignaler över abonnentledningen för kontrollmätaren (hos abonnenten)
samtidigt gav ström till den stationsplacerade samtalsmätaren. En differens mellan
dessa mätare var därför ej tekniskt möjlig i den angivna riktningen. — Någon anordning
utöver samtalsmätama och trafikavläsaren för registrering av utgående
samtal fanns ej, framhöll centralförvaltningen. Någon bandspelare användes alltså
ej. Trafikavläsaren inkopplades i abonnentförbindelsens båda ledare, ej över samtalsmätaren.
Den stationsplacerade samtalsmätaren, efter vilken debitering skedde,
manövrerades över en fristående ledare och kunde ej påverkas av anordningar som
inkopplades i abonnentledningen. — Påståendet om att debitering kunde ske utan
att någon använt telefonen för avgående samtal eller att markeringar fortsatt att
registreras efter avslutat samtal hade vid kontroller vid skilda tillfällen ej kunnat
verifieras. Inte heller kunde under några förhållanden samtalsmätaren ha påverkats
av störljud (störspänningar) på ledningen, som påståtts av Aldén. — Aldéns åsikt
om att televerket borde använda katodstråleoscillografer och rörvoltmetrar för sin
felsökning beträffande debiteringen kommenterade centralförvaltningen på det sätt,
att dylik mätutrustning användes inom områden där s. k. högfrekvensteknik tilllämpades,
exempelvis vid felsökning i radio- och TV-apparater. Inom telefoniområdet,
när det gällde felsökning på abonnentledningar och abonnentutrustningar, var
det fråga om lågfrekvensteknik. För mätning av strömmar och spänningar använde
televerket i dessa fall utrustning som var beprövad och avpassad för sitt ändamål.
Samma teknik användes för övrigt även inom andra teleförvaltningar.

Centralförvaltningen åberopade vidare ett av televerket till riksdagens statsutskott
år 1968 avgivet yttrande (jfr SU 1968: 161) med däri lämnad redogörelse för
den teknik som berör samtalsmätningen, för det administrativa förfarandet i samband
med debiteringsprocessen och för olika kontrollåtgärder m. m.

Aldén mötte med påminnelser.

För erhållande av ytterligare utredning i ärendet rörande tillförlitligheten och
rimligheten av televerkets metoder för samtalskontroll lät JO Lundvik professorn
i teletrafiksystem vid tekniska högskolan i Stockholm Stellan Ekberg verkställa undersökning
härom.

I avgivet yttrande anförde Ekberg härefter följande.

592

Det organ i en telefonstation, som vid ett uppkopplingstillfälle bestämmer samtalstaxan
för en abonnent på basis av det avgivna numret, ingår i en grupp organ
gemensamma för ett stort antal abonnenter, vilka under ett uppkopplingsskede betjänas
av ett ur gruppen i stort sett slumpvis utvalt organ. Debiteringsimpulsema
till abonnenternas periodräknare avgives också från organ gemensamt för ett stort
antal abonnenter. Den för ett visst samtal utförda framstegningen på abonnentens
periodräknare (samtalmätare) bestämmes av samtalets tidslängd samt förbindelsens
avståndslängd — detta senare enligt en fastställd zonindelning. Vid lokalsamtal
sker endast en framstegning. Tidslängden av samtalet bestämmes av den uppringande
abonnenten. I och med att han lägger på luren brytes följden av debiteringsimpulser.
Skulle något fel finnas i abonnentutrustningen, så att nedkoppling ej sker,
brytes i varje fall impulsföljden ca 3 minuter efter det att den uppringde abonnenten
lågt på luren. Detta sker genom en tidsövervakningsanordning.

Abonnentens periodräknare och stationens impulsgivare är förenade över kretsar,
som ej för talströmmar. Då framstegningsmekanismen kräver relativt stor energi för
att fungera, är kretsarna lågohmiga. Detta för med sig, att elektrostatisk eller
magnetisk koppling mellan olika ledningar ej är tillräcklig för att åstadkomma
framstegningsimpulser på en störd ledning. — Har abonnenten ett extra räkneverk
för egen kontroll, styrs detta och debiteringsräkneverket av ett särskilt relä, som i
sin tur får impulserna från stationens impulsgivare. De båda räkneverkens respektive
impulskretsar är helt åtskilda.

Avgiftdebitering för telefonsamtal enligt den ovan angivna principen användes
i de flesta moderna telefonsystem och måste anses mycket pålitligt, samtidigt som
kontrollen såväl vad de gemensamma som de individuella organen och kretsarna
beträffar är enkel att utföra. Givetvis kan felaktigheter alltid uppkomma. Då man
inom televerket emellertid inte blott svarar för driften av anläggningen utan även i
stor omfattning bedriver utveckling och tillverkning av telematerial samt bedriver
en omfattande forskning, har man inom centralförvaltningen tillgång till en stor
stab högkvalificerade tekniker som en garanti för att de bästa och effektivaste metoder
användes vid kontroll av och felsökning i teleanläggningen.

Sammanfattningsvis framhöll Ekberg, att den av televerket använda tid-zon-debiteringsprincipen
gav en mycket pålitlig debitering. Utförandet samt kontroll- och
felsökningsmetoder svarade väl mot beprövad teknisk vetenskap. Felaktigheter
kunde förekomma och hade konstaterats i anläggningen under den aktuella tidsperioden.
Felaktigheterna hade varit väldefinierade och lätta att avhjälpa. Några
oupptäckta felaktigheter under längre tidsintervall kunde rimligtvis inte ha förekommit.
Den av televerket givna kompensationen för en tänkbar feldebitering garanterade
att abonnenten icke vederfors orättvisa. Ekberg instämde helt i de synpunkter
som framförts i televerkets centralförvaltnings yttrande.

Aldén, åt vilken lämnades tillfälle att anföra eventuella synpunkter på innehållet
i promemorian, inkom sedermera med ytterligare skrifter.

JO Lundvik anförde i beslut den 30 juni 1970 följande.

De sex ärenden som nu behandlas har det gemensamt att klagandena misstror
televerkets metoder att kontrollera riktigheten av underlaget för telefonräkningar.

593

Televerket har i anledning av Aidéns klagomål som en allmän information om
debiteringssystemet hänvisat till ett av verket år 1968 till statsutskottet avgivet yttrande
med redogörelse för samtalsmätningar m. m. För mig har härutöver varit
tillgänglig en av televerket utgiven informationsfolder, »Samtalsmätning».

I nyssnämnda folder framhålles, att automatiskt kopplade telefonsamtal registreras
på samtalsmätare (ett räkneverk). Metoden betecknas som tekniskt enkel och
därmed driftsäker. Registreringen på mätaren utgör underlag för debiteringen. Flertalet
länder har liknande debiteringssystem. Varje innehavare av telefonabonnemang
har en egen samtalsmätare på telefonstationen. Vid samtal till abonnent vid egen
station går mätaren fram ett steg, oavsett samtalets längd. Vid samtal till abonnent
vid annan station i eget riktnummerområde går mätaren fram ett steg var nionde
minut. I Stockholm, Göteborg och Malmö erhåller dock alla samtal inom det egna
riktnummerområdet endast en markering. Vid samtal till abonnent inom andra riktnummerområden
i landet går mätaren (med vissa undantag) fram ett steg var 45 :e,
24:e, 15:e, 12:e, 10:e eller 8:e sekund beroende på avståndet till adressområdet.
Taxan för ett automatiskt samtal till abonnent vid annan station bestäms av det
nummer som kopplas. Registreringarna på samtalsmätaren börjar när abonnenten
får svar och upphör när han lägger på luren. Om luren icke läggs på, står samtalet
kvar i cirka tre minuter. Därefter bryts uppkopplingen automatiskt. Samtalsmätarens
ställning fotograferas som regel var tredje månad. Räkningen framställs sedan
i datamaskin med ledning av fotot. Avgiften för en markering är f. n. 11 öre. I
broschyren framhålls vidare att det för samtalsmätningens funktion är av betydelse
att luren läggs på ordentligt efter samtal. Det sägs också, att kraftig nedsmutsning
i vissa fall kan påverka funktionen.

I televerkets förenämnda yttrande till statsutskottet lämnas en mer ingående redogörelse
för här berörda förhållanden. Där redovisas också åtgärder för kontroll
och prövning av den tekniska utrustningen samt de rutiner som används för handläggning
av klagomål avseende samtalsdebiteringen. Rent allmänt framhålles, att
Sverige enligt internationell bedömning har ett av världens mest utvecklade och
driftsäkra telefonnät. Trots alla säkerhetsåtgärder kan dock vissa fel uppkomma.
Dessa utlöser då omfattande undersökningar för att klarlägga felets art och för att
korrigera den berörda telefonräkningen.

För erhållande av ytterligare utredning har jag, som tidigare framhållits, låtit inhämta
yttrande av en utomstående expert, professorn i teletrafiksystem vid tekniska
högskolan i Stockholm Stellan Ekberg, i frågan om tillförlitligheten och rimligheten
av televerkets metoder för samtalskontroll. Ekbergs yttrande utmynnar bl. a. i de
omdömena att den av televerket använda tid-zon-debiteringsprincipen ger en mycket
pålitlig debitering och att utförandet samt kontroll- och felsökningsmetoder väl
svarar mot beprövad teknisk erfarenhet.

För egen del har jag kommit till den uppfattningen, att televerkets metoder för
samtalskontroll kan betecknas som tekniskt högt utvecklade och driftsäkra. Detta
utesluter icke — såsom televerket självt framhållit — att fel likväl kan förekomma.

Ingenting tyder dock på att feldebiteringar som har sin grund i oriktig funktion

594

hos samtalsmätama eller annat dylikt skulle vara vanliga. En annan felkälla som
ej får förbises är s. k. administrativa fel (felstansning, felläsning o. s. v.). Dessa fel
är dock relativt lätta att upptäcka och det är härvid i regel möjligt att exakt avgöra
feldebiteringens storlek. Ej heller administrativa fel förekommer i någon större utsträckning.
De påståenden om oriktiga debiteringar som ofta framförs synes fastmer
i flertalet fall ha annan förklaring. Oftast torde det vara samtal utom det egna
riktnummerområdet som givit upphov till höga räkningar. Abonnenterna gör inte
alltid klart för sig, hur ofta de ringt och hur länge samtalen pågått. De kan icke
heller av televerkets räkning utläsa hur avgiften fördelas på olika samtal. Förändringar
i levnadsvanor eller yttre omständigheter för lätt med sig ett ökat behov att
anlita telefonen. I några av de nu behandlade ärendena har t. ex. abonnenten flyttat
från ort till annan. Det är naturligt att han vill upprätthålla sina kontakter med släkt
och vänner på den förra orten och telefonräkningarna stiger då automatiskt i höjden.
I ett annat av ärendena har framkommit, att abonnenten varit invecklad i process
på annan ort och därför haft ökat behov att anlita telefonen. Det är lätt att
förbise denna anledning till de höga avgifterna. I ytterligare ett fall har abonnenten
synbarligen förbisett de taxehöjningar som genomförts.

Av utredningen har jag vidare fått det intrycket att televerket vid misstanke om
fel vid samtalsräkningen eller debiteringen söker snabbt vidtaga erforderliga åtgärder
för att få saken klarlagd. I förekommande fall korrigeras räkningar som med
fog kan antagas vara felaktiga.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att vad som framkommit om televerkets metoder
i allmänhet för samtalsmätning, felkontroll m. m. icke ger mig anledning till ingripande.

Jag övergår härefter till de särskilda ärendena. Till en början må härvid framhållas,
att det icke tillkommer JO att ändra myndighets beslut eller att döma i
rättstvister mellan enskild och myndighet. Vad JO har att pröva är endast, om någon
befattningshavare vid sitt handhavande av saken gjort sig skyldig till fel eller
försummelse.

Vad då först angår Aidéns klagomål vill jag erinra om att Ekbergs yttrande särskilt
tar sikte på detta fall. Ekberg har funnit att vissa fel förekommit i telefonanläggningen
under den aktuella tiden. Felen har dock varit lätta att avhjälpa. Några
oupptäckta fel under längre tid kan enligt Ekberg rimligtvis icke ha förekommit.
Ekberg hävdar, att den av televerket givna kompensationen för en tänkbar feldebitering
garanterar att abonnenten icke vederfares orättvisa. — Efter den utredning
som sålunda och i övrigt förebragts kan jag icke finna utrymme för någon min
vidare åtgärd såvitt rör Aidéns klagomål över oriktig samtalsdebitering.

Vad övriga klagande anfört därom att de påförts avgifter för samtalsmarkeringar
som icke motsvarats av havda samtal framstår, i belysning av den utredning som
verkställts, som föga övertygande och ger i allt fall icke stöd för antagande att någon
televerkets befattningshavare låtit fel eller försummelse komma sig till last. Jag företar
ej vidare åtgärd i denna del.

Såväl Aldén som vissa av de övriga klagandena har också framfört anmärkningar

595

mot televerket i andra hänseenden än som direkt rör samtalsräkningen. Jag har icke
funnit fog för ingripande i dessa delar.

Ärendena är med dessa uttalanden av mig slutbehandlade.

Frågor om tjänstebrevsrätten a) vid tekniska högskolan i Stockholm (I och II),
b) hos pastorsämbeten (III, IV och V), c) vid förbandssjukhus (Yl) och d) hos

skogsvårdsstyrelse (VII)

I en den 30 april 1969 tilt JO inkommen skrift anmärkte redaktören Berit Rollén
på att ett stencilerat debattinlägg om fyra sidor, betecknat »jämlikhetsraseriet»
och å ämbetets vägnar undertecknat av Wranglén, samma månad sänts till
tidskriften Veckans Affärer såsom tjänsteförsändelse från tekniska högskolan.

Efter remiss inkom rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm med
eget yttrande och yttrande av Wranglén. Vidare avgav poststyrelsen begärt yttrande.
Efter remiss inkom Wranglén med ytterligare ett yttrande.

Från Wranglén inkom den 26 november 1969 ett manuskript av Wranglén i
samma ämne för tidskriften OSQ-ledaren. Wranglén uppgav därvid, att manuskriptet
publicerats i tidskriften, som distribuerats av högskolans konsistorium
med tjänstebrev även utanför högskolan och även till vissa tidskrifter.

Wranglén uppgav i sitt första yttrande bl. a.

Hans inlägg utgjorde svar på debattskriften U 68: »Mål för högre utbildning»,
vars författare/initiativtagare hemställt om sådana diskussionsinlägg. Det förbereddes
ursprungligen för muntligt framförande vid fakultetssammanträde den 25
mars 1969. Wranglén blev emellertid förhindrad att deltaga och distribuerade sitt
yttrande till fakultetens ledamöter. Vid sammanträdet tillsattes en kommitté för
att bemöta debattskriften och söka få fram former till allmän belysning av problemen.
Rektor utsände en skrivelse, vari varje fakultetsledamot välkomnades att
deltaga i kommitténs arbete, lämpligen genom att författa ett eget yttrande. Yttrandet,
som eventuellt kunde inarbetas i kommitténs, borde enligt rektor även
kunna tjäna som underlag för debattinlägg i tidningarna i slutet av augusti, då
kommittén började sin sammanställning. Bidrag till kommitténs arbete kunde enligt
skrivelsen lämpligen sändas till rektor. Wrangléns inlägg gick delvis tillbaka
på ett anförande vid en fakultetens och studentkårens gemensamma diskussion.
Det hade vidare samband med visst tillsättningsärende.

Rektorsämbetet anförde:

Ämbetet hade den 10 februari 1969 tillställt tekniska fakultetens ledamöter en
skrivelse, vari allvarligt erinrades om bestämmelserna rörande tjänstebrevsrättens
utnyttjande. Därvid erhöll bl. a. Wranglén ett exemplar av generalpoststyrelsens
kungörelse den 21 mars 1947 (SFS 123). Såsom Wranglén uppgivit hade rektor inbjudit
fakultetens ledamöter att deltaga i U 68-debatten. Något uttalande om i vilken
riktning debattinläggen skulle gå hade icke gjorts. Enligt den förut nämnda
kungörelsen fick tjänstebrevsrätten begagnas endast för postförsändelser, som i

596

tjänsteärenden avlämnades till postbefordran. Det ankom i första hand på den
avsändande myndigheten att avgöra, vad som var att anse som tjänsteärende. I
tveksamma fall borde frågan hänskjutas till generalpoststyrelsen. Ett uttalande i
förordet till U 68-promemorian med förhoppning att den skulle stimulera till allsidig
och vägledande debatt samt rektors inbjudan till deltagande i debatten syntes
ha varit orsaken till att Wranglén betraktat sitt debattinlägg som ett tjänsteärende.
Enligt ämbetets mening var uppfattningen riktig, såvitt gällde inläggets behandling
inom högskolan. Vad däremot gällde Wrangléns översändande av inlägget
till tidningar för publicering fanns intet stöd i U 68-promemorians förord eller
rektors skrivelse. Möjligen hade Wranglén uppfattat rektors uttalande att yttranden
från fakultetsledamöter skulle kunna tjäna som underlag för debattinlägg i
tidningar som stöd för att nyttja tjänstebrevsrätt. Wranglén hade emellertid i sitt
yttrande ej tagit upp frågan om sin rätt att utnyttja tjänstebrev i detta fall. Ämbetet
ansåg att frågan om vad som var tjänsteärende och som alltså kunde befordras
med tjänstebrev måste bedömas restriktivt. Wranglén borde, om han ej själv
kommit till att inlägget icke kunde anses som tjänsteärende, förstått att fallet var
tveksamt och före utsändandet utanför högskolan ha tagit kontakt med högskolans
centrala förvaltning för råd.

Sedan Wranglén anmält, att högskolans konsistorium via tjänstebrev distribuerat
ett nummer av OSQ-ledaren, vari hans debattinlägg ingick, uppgav förvaltningschefen
Harald Häggquist och chefen för administrativa avdelningen bl. a.:

OSQ-ledaren var en tidskrift, utgiven av tekniska högskolans studentkår, för
debatt och information om kåren och dess verksamhet. Till högskolans centrala
förvaltning överlämnades kostnadsfritt ungefär 200 exemplar för distribution till
lärarkåren. Numera skedde utsändningen genom den interna postdistributionen
i tjänstebrevsbetecknade kuvert. Försändelserna postbehandlades således regelmässigt
ej. Då tidskriften i allmänhet innehöll artiklar bl. a. om undervisningen,
som kunde vara av synnerligt intresse för lärarna, torde hinder ej föreligga att
distribuera tidskriften med utnyttjande av tjänstebrevsrätten. En förutsättning
syntes emellertid vara att tidskriften inlämnades till högskolans centrala förvaltning
för vidare distribution enligt högskolans bestämmande.

Poststyrelsen uttalade:

Poststyrelsen delar den av rektorsämbetet framförda uppfattningen att professor
Wranglén inte borde ha använt tjänstebrevsrätten för att översända sitt debattinlägg
till tidningar för publicering. Inlägget kan, då det avsänds av professor
Wranglén själv, knappast anses som ett tjänsteärende utan måste snarare anses
vara ett personligt inlägg i debatten. Däremot bör tjänstebrevsrätten kunna begagnas
om rektorsämbetet anser det vara i högskolans intresse att ge publicitet
åt ett inlägg e. d. och av denna anledning översänder sådana till tidningar för publicering.

Poststyrelsen delar även rektorsämbetets åsikt att — av de skäl rektorsämbetet
anför — tjänstebrevsrätten kan användas för att till högskolans lärare sända ut
tidskriften OSQ-ledaren. Förutsättningen härför är dock — som även rektorsämbetet
angivit — att tidskriften distribueras genom högskolans centrala förvaltning.

Om anmälan i detta fall hade ingått till Postverket, skulle vi, då professor Wranglén
torde ha handlat i god tro, enligt gällande praxis ha låtit bero vid att från avsändaren
infordra på försändelserna belöpande postavgifter.

597

Wranglén förklarade, att han visserligen icke kunde dela poststyrelsens åsikt
att tjänstebrevsrätten icke bort användas för försändelser innehållande debattinlägget
men att han naturligtvis var beredd att betala postavgifter för de 46 dylika
försändelser han låtit översända till tidningar och tidskrifter.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik.

Jag instämmer i poststyrelsens uttalanden och finner således, att Wranglén icke
bort använda högskolans tjänstebrevsrätt då han utan att ta kontakt med högskolans
centrala förvaltning översände debattinlägget till Veckans Affärer och andra
tidningar eller tidskrifter. Det är härvid givetvis i saken ovidkommande, vilken
grundinställning som kom till uttryck i debattinlägget. Wranglén har förklarat sig
villig att erlägga postavgifter för de 46 försändelser det är fråga om. Jag förutsätter,
att poststyrelsen och Wranglén träffar överenskommelse härom. Jag anser
mig därför kunna lämna klagomålen mot Wranglén utan vidare åtgärd.

Den av Wranglén påtalade distributionen av tidskriften OSQ-ledaren genom högskolans
centrala förvaltning motiverar ej något mitt ingripande.

I det ovan under I refererade ärendet uppmärksammades, att professorn Gösta
Wranglén syntes ha utnyttjat högskolans tjänstebrevsrätt vid översändande av tre
skrivelser av den 19 och den 24 mars samt den 15 april 1969. Med anledning härav
inkom efter remiss rektorsämbetet vid högskolan med eget yttrande och yttrande
av Wranglén. Därefter avgav poststyrelsen infordrat yttrande.

I skrivelsen den 19 mars 1969 hemställde Wranglén hos sektionsgruppen kemi—
bergsvetenskap vid högskolan, att förnyat sakkunnigförfarande skulle inledas för
tillsättande av laboraturen i kemisk apparatteknik (teknisk strömningslära), alternativt
att den ende sökanden skulle förklaras icke kompetent. Wranglén, som synes
ha övervarit en diskussion i saken vid sektionsgruppens sammanträde den 13
mars 1969, utvecklade nu utförligt motivering för sin hemställan. — I skrivelsen
den 24 mars 1969 anförde Wranglén hos Konungen besvär jämlikt 165 § universitetsstadgan
— förutom över ett beslut den 12 februari 1969 av utökade fakulteten
vid tekniska högskolan i Lund — över sektionsgruppens beslut den 21 mars 1969
att på förslag till laboraturen i fråga uppföra den ende sökanden och att icke inleda
förnyat sakkunnigförfarande. — Skrivelsen den 15 april 1969 slutligen är
ställd till professorn Bengt Hedström, Chalmers tekniska högskola. Däri uppehåller
sig Wranglén vid de båda befordringsärendena. Wranglén hänvisar till ett brev
i saken från Hedström och anger, att han sänder brevet till huvudsakligen samma
personer som angivits såsom mottagare till kopior av Hedströms brev jämte ytterligare
några personer. Enligt en förteckning har kopia av Wrangléns skrivelse till
Hedström sänts till 39 tjänstemän. Skrivelsen, som bl. a. har som rubrik »Högt
Ärade Broder och Jämlike!» och huvudsakligen innehåller ett vetenskapligt resonemang,
avslutas på följande sätt: »Med instämmanden från några andra sakför -

598

ståndiga personer tror jag i och för sig att vi skulle kunna få rätt i detta tillsättningsärende.
Jag vill emellertid tillstå för Bror, att jag för egen del inte vill få
rätt, bara ha rätt. Jag anser nämligen att våra ansvariga politiker och byråkrater
bör få de forskare som deras politik förtjänar och också resulterar i. Schack och
matt!»

Wranglén uppgav i sitt yttrande, att de ifrågavarande skrivelserna upprättats i
tjänsteärenden och att Wranglén därför hade rätt att översända dem per tjänstebrev.

Rektorsämbetet angav:

Skrivelserna var enligt ämbetets mening klart upprättade av Wranglén i hans
egenskap av professor vid högskolan. Som professor måste nämligen Wranglén
ha rätt att korrespondera med sina kolleger vid högskolan och andra lärosäten i
ärenden som rörde forskning, utbildning och tjänstetillsättningar inom sitt och
sektionens ämnesområde. Kretsen av mottagare borde dock begränsas till sådana
som var direkt berörda av frågorna. Mot den utsändningslista, som bifogades brevet
till Hedström, kunde från denna utgångspunkt icke någon erinran göras.

Poststyrelsen anförde:

Av poststyrelsens kungörelse angående utnyttjandet av tjänstebrevsrätten framgick,
att det i första hand ankom på den avsändande myndigheten att avgöra, vad
som var att anse som tjänsteärende. Enligt rektorsämbetets mening var skrivelserna
klart upprättade av Wranglén i hans egenskap av professor och ingen erinran
kunde göras mot utsändningslistan. Postverket hade icke något att invända
mot högskolans resonemang och kunde icke heller för sin del finna, att missbruk
av tjänstebrevsrätten förelåg.

Vid ärendets avgörande anförde JO Lundvik följande.

Jag ifrågasätter icke att Wrangléns skrivelse den 19 mars 1969 upprättats i
tjänsten. Att skrivelsen över huvud nämnts i detta sammanhang beror på att den
åberopats i det tidigare ärendet härstädes och det kunnat ha sitt intresse att jämföra
de tre skrivelserna med varandra.

Besvärsskrivelsen av den 24 mars 1969 erbjuder såtillvida intresse att Wranglén
icke lärer ha haft besvärsrätt. Skrivelsen den 15 april 1969 slutligen har uppmärksammats
främst på grund av vissa däri upptagna uttalanden som syntes falla
utom ramen för en tjänsteskrivelse.

Då nu rektorsämbetet och poststyrelsen samstämmigt uttalat, att skrivelserna
får anses upprättade av Wranglén i hans tjänst och det ej heller eljest ifrågasatts
att tjänstebrevsrätten missbrukats, finner jag mig böra acceptera myndigheternas
ståndpunkt och vidtar därför icke vidare åtgärd.

I en den 19 maj 1969 till JO inkommen skrift — vid vilken fanns fogat ett av
Maria pastorsämbete och Ringstorps kyrkokommitté undertecknat, till församlingsborna
riktat upprop om bidrag till utrustningen av den inom församlingen belägna
Ringstorps kyrka — ifrågasatte Gunnar Evert Kajhammar, dels huruvida pastors -

599

ämbetet borde befatta sig med utsändande av sådana handlingar, dels ock om det
ej varit fel att sända dem som tjänstebrev.

Poststyrelsen inkom efter remiss med yttrande i tjänstebrevsfrågan. Styrelsen anförde
att pastorsämbetets tjänstebrevsrätt ej borde användas så som skett i det påtalade
fallet, men att styrelsen, då avsändaren torde ha handlat i god tro, skulle
ha låtit bero vid att från denne infordra de på försändelserna belöpande postavgifterna.

Pastorsämbetet — som sedermera till postverket inbetalat postavgifterna i fråga
— har i infordrat yttrande framhållit svårigheten att avgöra vilka angelägenheter
som hörde till pastors ämbetsåligganden och när tjänstebrevsrätten förty skulle
kunna användas.

JO Lundvik anförde vid ärendets avgörande.

Det är delvis oklart, hur långt pastors ämbetsfunktioner sträcker sig och i vad
mån pastor bör medverka vid insamlingar för olika ändamål. Att pastor engagerar
sig för insamlingar av den typ varom nu är fråga är emellertid ingalunda ovanligt
och ett dylikt engagemang kan enligt min mening icke betecknas som otillbörligt.
Jag finner ej anledning till ingripande såvitt rör pastorsämbetets medverkan
i och för sig.

Vad därefter angår tjänstebrevsrätten kan till en början fastslås, att sådan rätt
tillkommer pastorsämbete men däremot icke kyrkorådet eller annat församlingens
organ. Uppförande och inredande av kyrka är en församlingens angelägenhet. Jag
håller före, att upprop till insamlingar för dylikt ändamål vid nu angivet förhållande
icke får expedieras med utnyttjande av pastorsämbetets tjänstebrevsrätt.
Lika med poststyrelsen finner jag därför, att pastorsämbetet förfarit oriktigt i detta
fall. Då allt tyder på att pastorsämbetet varit i god tro och då de på försändelserna
belöpande postavgifterna numera erlagts till postverket, låter jag bero vid
vad som förevarit.

I klagomål av Arvid Forslund, ordförande i Östra Ämterviks kyrkofullmäktige,
mot komministern i Östra Ämterviks församling Evald Eriksson anfördes bl. a.,
att Eriksson en följd av år utsänt kallelser till kyrkorådssammanträdena som tjänsteförsändelser.
I infordrat yttrande medgav Eriksson riktigheten i sak av förevarande
påstående i Forslunds JO-anmälan. Forslund påtalade sedermera ytterligare
att Eriksson även efter sin förklaring till JO syntes vilja fortsätta med »samma
felaktiga rutin» och bilade till stöd för sitt påstående en till Forslund ställd tjänsteförsändelse,
innehållande en begäran från Eriksson att omgående erhålla fullständig
avskrift av kyrkofullmäktiges protokoll, vari behandlades Forslunds JO-anmälan
av Eriksson.

Ställföreträdande justitieombudsmannen Petrén anförde i tjänstebrevsfrågan följande.

600

Tjänstebrevsrätt tillkommer pastorsämbete men däremot icke kyrkorådet eller
annat församlingens organ. Eriksson har därför, något som Eriksson också själv
vitsordat, förfarit oriktigt genom att expediera kyrkorådets handlingar, såsom
t. ex. kallelser till kyrkorådets sammanträden, med utnyttjande av pastorsämbetets
tjänstebrevsrätt. Att Eriksson med begagnande av denna rätt hos Forslund
begärt utdrag ur kyrkofullmäktiges protokoll den 29 maj 1970 kan däremot, då
protokollet rörde Erikssons förhållande i tjänsten, icke anses ha varit felaktigt.
Med hänsyn till att domkapitlet redan behandlat denna sak och till omständigheterna
i övrigt kan jag för min del låta bero vid vad som härvidlag förevarit.

I ett ärende rörande klagomål mot kyrkoherden Domar Skäfte i Sunne, Östra
Ämterviks och Västra Ämterviks församlingars pastorat gjordes gällande bl. a. att
Skäfte i flera fall missbrukat tjänstebrevsrätten.

Ställföreträdande justitieombudsmannen Petrén anförde härom följande.

Tjänstebrevsrätt tillkommer pastor men inte kyrkoråd eller annat kyrkokommunalt
organ. Åberopad korrespondens i detta sammanhang (dels vissa brev från
Skäfte 1965 till boställsstyrelsens dåvarande ordförande Gunnar Eriksson och
dels vissa handlingar avseende ett i klagomålen jämväl berört händelseförlopp rörande
fråga om ersättning till komministern Evald Eriksson för resor till kontraktskonvent)
innehåller eller berör visserligen handlingar härrörande från olika kyrkokommunala
organ. Korrespondensen avser emellertid i det förra fallet tjänstebostadsfrågor
och i det senare fallet besked till kontraktsprosten och vederbörande
komminister i en fråga som bl. a. tog sikte på den senares tjänsteåligganden. Med
hänsyn till angivna förhållanden finner jag inte anledning till ingripande mot
Skäfte för det att han till ifrågavarande korrespondens använt sig av rätten till
tjänsteförsändelse. Den i ärendet i övrigt förebragta utredningen ger inte heller
stöd för antagande att Skäfte eljest begagnat sig av tjänstebrevsrätt i fall då sådan
rätt inte tillkommit honom. Jag finner inte skäl att föranstalta om vidare utredning
eller att företaga annan åtgärd i denna del.

K. uppgav i en klagoskrift att han hos en förbandsläkare skriftligen begärt att
få del av sin sjukjournal och påtalade, att expeditionsföreståndaren vid regementssjukhuset
i brev till K. framställt viss fråga och medsänt ett tjänstebrevskuvert
för insändandande av K:s svar.

Ställföreträdande justitieombudsmannen Petrén anförde härom i sitt beslut följande.

Bestämmelserna i tjänstebrevsförordningen (SFS 1945: 329) och i Kungl. Generalpoststyrelsens
kungörelse angående utnyttjande av tjänstebrevsrätten (SFS 1947:
123) medger inte, att tjänsteförsändelse nyttjas för postbefordran från en icke

601

tjänstebrevsberättigad till en tjänstebrevsberättigad. Såsom vidgåtts i den i ärendet
avgivna förklaringen, har expeditionsföreståndaren därför genom att tillhandahålla
tjänstekuvert för svarsförsändelse till sjukhuset förfarit felaktigt. Då expeditionsföreståndaren
uppenbarligen handlat i syfte att visa tillmötesgående, låter jag i
denna del bero vid den avgivna förklaringen.

En klagande ifrågasatte om det ej vore felaktigt att — såsom förekommit beträffande
en vägsamfällighet — kallelse till årsmöte utsändes med användande av
en skogsvårdsstyrelses tjänstebrevsrätt. Det upplystes att skogsvårdsstyrelsen förvaltade
ett antal fastigheter inom kommunen ifråga, att dessa fastigheter ingick i
vägsamfälligheten och att uppdragen som ordförande och kassör i vägsamfälligheten
lämnats till de tjänstemän som förvaltade styrelsens fastigheter, en biträdande
länsjägmästare och en rektor för en skogsbruksskola.

Ställföreträdande justitieombudsmannen Petrén yttrade i sitt beslut följande.

En vägsamfällighet utgör en juridisk person för sig enligt reglerna i lagen om
enskilda vägar. Posterna inom en vägsamfällighet besättes enligt lagens föreskrifter
genom fritt val. Även om skogsvårdsstyrelsen ålägger de tjänstemän som handhar
skötseln av de av skogsvårdsstyrelsen förvaltade fastigheterna att som en
tjänsteplikt åtaga sig befattningar inom vägsamfälligheten, kvarstår det förhållandet
att tjänstemännen i sitt agerande i samfälligheten handlar för dennas räkning
och icke för skogsvårdsstyrelsen. Ostridigt är att vägsamfälligheten icke har tjänstebrevsrätt.
Denna har i förevarande fall uppenbarligen använts felaktigt.

Med hänsyn till att det av skogsvårdsstyrelsens yttrande att döma kan antagas
att det inträffade utgjort en engångsföreteelse och med beaktande jämväl av att
postavgifterna numera erlagts finner jag saken kunna få bero vid mina nu gjorda
påpekanden.

Statlig myndighets (sjöfartsverkets) befogenhet att dirigera allmänheten till viss
plats under utnyttjande av allemansrätten

Majoren C.-L. Béve anförde klagomål mot sjöfartsverket för att verket utmärkt
»seglarhamnar» på de av verket utgivna båtsportkorten utan att dessförinnan ha
tagit kontakt med vare sig statens naturvårdsverk eller berörd länsstyrelses naturvårdssektion.
Béve hävdade att, då allmänheten av båtsportkorten lockades till vissa
begränsade områden, naturen där slets avsevärt mera än vad som är fallet då
var och en med stöd av allenast »allemansrätten» själv sökte sig till önskad plats.
Enligt klaganden hade, förutom en anmärkningsvärd nedskräpning, även åverkan
skett på natur och sjöfågel skrämts bort.

602

I yttrande anförde sjöfartsverket bl. a.: Begreppet »seglarhamn» hade lanserats
i Svenska kryssarklubbens bok »Seglarhamnar på ostkusten». Uppgifter därifrån
hade överförts till sjöfartsverkets båtsportkort som en hjälp och vägledning till
turistande båtägare vid sökandet efter lämplig natthamn eller rastställe. Upplysningen
om »seglarhamnar» hade av sjöfartsverket bedömts vara av stort värde ur
sjösäkerhetssynpunkt. Särskilda anordningar av sanitärt eller annat slag syntes ej
ha vidtagits i »seglarhamnarna». Dessa syntes närmast avsedda som lämpliga ankarplatser
under i allmänhet mera kortvariga uppehåll. I några enstaka fall fanns
dock i närheten av vissa »seglarhamnar» dels landningsplats för ambulanshelikopter,
dels nödradiosändare som placerats ut av sjöfartsverket. Vederbörande länsstyrelse
hade, vad verket visste, inte framfört några anmärkningar mot de i boken
angivna seglarhamnarna. — Sjöfartsverket hade numera övervägt frågan ytterligare
och avsåg att — med hänsyn till den betydelse seglarhamnarnas förläggning
onekligen kunde ha ur miljövårdssynpunkt — samråda med berörda länsstyrelser
om utsättande av hamnarna i nyutgåvor av båtsportkort.

I beslut den 21 augusti 1970 uttalade ställföreträdande JO Petrén bl. a. följande.

Enligt den för sjöfartsverket gällande instruktionen av den 23 mars 1969 (SFS
1969: 320) — liksom enligt den närmast föregående instruktionen av den 3 december
1965 (SFS 1965: 689) — åligger det verket att bl. a. ha tillsyn över sjösäkerheten
och att handha sjökarteverksamheten. Vad gäller sjökarteverksamheten har
verket särskilt till uppgift att, i den mån det är ändamålsenligt för landets sjöfart,
utarbeta och utge sjökort och seglingsbeskrivningar. Sjöfartsverkets åtgärd att utge
båtsportkort får anses ligga inom ramen för den sålunda föreskrivna sjökarteverksamheten.

Det är naturligt att verket på båtsportkorten anger de hamnar, där de som ägnar
sig åt båtsport — antingen detta sker med segelbåtar eller med motorbåtar — kan
finna ur sjösäkerhetssynpunkt lämpliga ankringsplatser och övemattningsställen.
På korten finns tre olika hamnmarkeringar av intresse i detta sammanhang, nämligen
båthamn, gästhamn och seglarhamn. Med båthamn förstås en småbåtshamn
där förtöjning kan ske vid kaj eller vid boj, med gästhamn enskilda klubbars hamnar
för gästande båtar och med s. k. seglarhamn säkra ankarplatser. Sjöfartsverket
har utgivit ett stort antal båtsportkort med angivelser av detta slag.

Då båtägare begagnar de på sjöfartsverkets båtsportkort utmärkta seglarhamnarna,
sker detta med stöd av allemansrätten. Det är därför av vikt att i detta
sammanhang söka fastlägga vad denna rätt innebär på förevarande område. Viss
vägledning kan därvid erhållas av rättsfallet NJA 1949 s. 167. Av denna dom
framgår att allemansrätten får anses bl. a. innefatta rätt till ett tillfälligt utnyttjande
av strand som båtplats. Däremot torde strandägare icke vara skyldig att tåla att
utomstående varaktigt utnyttjar och tar i besittning stranden som båtplats. Motsvarande
får antagas gälla beträffande vattenområde i omedelbar anslutning till
stranden. Konkret uttryck har dessa tankegångar fått i 27 § lagen om rätt till fiske,
enligt vilket lagrum fiskande må tillfälligt nyttja annans strand på olika sätt,
om det kan ske utan förfång för strandinnehavaren.

603

Anlitande av en s. k. seglarhamn torde i regel innebära ett tillfälligt utnyttjande
av ett vattenområde utanför stranden och ofta också ett ianspråktagande av själva
stranden för kortare tid. Sådant beteende av enstaka båtägare ligger helt inom
allemansrätten. Emellertid har man att räkna med att en av sjöfartsverket på båtsportkort
såsom seglarhamn anvisad plats kan bli populär och uppsökas av kanske
flera tiotals båtägare per dygn under högsäsong.

Grundtanken i allemansrätten är att markägaren har att tåla tillfälliga besökare
på sin mark, såvida detta begagnande icke medför skada för honom eller förorsakar
intrång på sådan mark som han nyttjar för mera personligt bruk såsom tomt
e. d. I den mån bruket av en seglarhamn blir av mera permanent natur så att platsen
i verkligheten närmast får karaktär av allmän hamn, kan gränsen till vad
markägaren respektive ägaren av vattenområdet har att tåla enligt allemansrätten
överskridas. Två faktorer är att särskilt beakta i detta sammanhang, nämligen dels
intensiteten i utnyttjandet, dels varaktigheten av detta. Ett intensivt utnyttjande
kan gå så långt, att det kan betecknas såsom invasionsartat. Vidare är att beakta
att seglarhamnar i allmänhet utnyttjas för övernattning. Med övernattning följer
i allmänhet behov av vissa sanitära anläggningar. Om de saknas, belastas regelmässigt
naturen med olika slag av avfallsprodukter från de övernattande. Vidare
kan med övernattning förenas annat intrång såsom vattenhämtning. Vid en kombination
av dessa båda faktorer, ett invasionsliknande utnyttjande och ett begagnande
av platsen för övernattning, kan en sådan seglarhamn leda till ett slitage
som markägaren respektive ägaren av vattenområdet icke är skyldig att tåla enligt
allemansrättens regler.

Mot bakgrund av det anförda bör det spörsmålet resas huruvida en statlig myndighet
som sjöfartsverket har befogenhet att dirigera allmänheten till ett sådant
utnyttjande av allemansrätten som kan medföra att gränserna för denna rätt överskrides.
Även om sjöfartsverket vid utarbetande av sina båtkort leds i främsta
rummet av hänsynen till sjösäkerheten, kan verket icke underlåta att beakta också
risken att verkets anvisningar på båtsportkorten kan förorsaka ett överutnyttjande
av allemansrätten till förfång för den enskilde ägaren.

I detta sammanhang måste även hälsovårdens krav iakttagas. Ett alltför intensivt
utnyttjande av en seglarhamn utan några som helst sanitära anordningar kan
snabbt leda till ur hälsosynpunkt icke godtagbara förhållanden. In i bilden kommer
vidare en rad andra intressen. Stranden kan av länsstyrelsen jämlikt 15 §
naturvårdslagen vara förklarad som strandskyddsområde. Enligt 1 § kungörelsen
den 26 mars 1965 om lokala bestämmelser till skydd för djurlivet äger länsstyrelsen
meddela förbud att landa med båt inom visst område. I 2 § naturvårdslagen
har länsstyrelsen ålagts att verka för naturvården i länet och naturvårdsverket givits
överinseende över naturvården i riket. Även reglerna i miljöskyddslagen kan
i extrema fall få tillämpning. Enligt 38 § nämnda lag utövas tillsyn till skydd mot
miljöfarlig verksamhet av statens naturvårdsverk och länsstyrelsen. I vissa fall kan
ett utnyttjande av seglarhamnar, särskilt ett intensivt begagnande, innebära allvarliga
risker ur hälsovårds-, naturvårds- och miljöskyddssynpunkt.

604

Att sjöfartsverket anger s. k. seglarhamnar på båtsportkort kan enligt min mening
icke i och för sig föranleda anmärkning. Däremot måste verket av hänsyn till
både allmänna och enskilda intressen — innan det på båtsportkort anger en plats
såsom varande en ur sjösäkerhetssynpunkt lämplig seglarhamn — noga överväga
alla risker för andra legitima och skyddade intressen, som ett utnyttjande av platsen
som seglarhamn kan medföra. Från nu angivna synpunkter synes det mig ofrånkomligt
att verket, innan det anger en plats som seglarhamn, inhämtar berörd
ägares mening samt samråder med företrädare för sådana allmänna intressen som
hälsovård, naturvård och miljöskydd.

I sitt yttrande till JO i detta ärende har sjöfartsverket förklarat sig skola i fortsättningen
samråda med länsstyrelsen innan en plats anges som seglarhamn. Som
framgår av det anförda bör enligt min mening detta samråd vidgas att gälla även
andra myndigheter liksom ägaren av området där den tilltänkta hamnen är belägen.

605

V. Remissyttranden

Yttrande över ett av rikspolisstyrelsen framlagt förslag till ändringar i lagen om polisregister
m. m. (PRL) och polisregisterkungörelsen (PRK)

Genom remiss den 22 december 1969 beredde statsrådet och chefen för justitiedepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att avge yttrande över rubricerade
förslag.

Med anledning härav avgav JO Lundvik — efter samråd, såvitt rör punkterna
4 och 6 nedan, med JO Bexelius — den 11 februari 1970 följande yttrande till departementschefen.

1. Rehabiliteringsreglerna enligt 7 § PRL.

Enligt 7 § PRL skall vissa anteckningar i polisregister — sedan tio år förflutit
från dom, beslut, frigivning etc. — inte medtagas i uppgift till enskild eller i sammanställning
enligt 5 § PRL. Detsamma gäller enligt 8 § vid intygsgivning till enskild
eller vissa myndigheter.

Rikspolisstyrelsen föreslår, att tioårsgränsen skall ersättas med en femårsgräns,
såvitt rör vissa lindriga fall, samt att samma begränsning skall iakttagas när utdrag
ur registret lämnas till myndighet som ej särskilt begärt att få fullständigt utdrag.

Förslaget föranleder ingen erinran från min sida.

2. Begränsningar vid intygsgivning till vissa myndigheter.

Av 3 och 6 § § PRL framgår, att länsstyrelse och statens invandrarverk har rätt
att på begäran erhålla fullständigt utdrag av polisregister med den begränsningen
endast att uppgift ej får meddelas om gärning som varit föremål för åtal vilket ogillats
genom lagakraftvunnen dom eller beslut. När polismyndighet till länsstyrelse
eler statens invandrarverk lämnar sådant intyg som avses i 8 § PRL — s. k. v andels
intyg — måste ytterligare begränsningar iakttagas. Bl. a. gäller, att uppgift icke
får medtagas om anteckning om misstanke för brott om ej åtal väckts för brottet.

Rikspolisstyrelsen föreslår, att andra begränsningar icke skall behöva iakttagas
vid avgivande av vandelsintyg till länsstyrelse eller invandrarverket än dem som
gäller för lämnande av utdrag av polisregistret på sådan myndighets begäran.

Jag kan ej helt dela rikspolisstyrelsens inställning. En inkongruens föreligger förvisso
mellan reglerna om lämnande av utdrag av registret och reglerna om intygsgivningen.
Skäl kan emellertid anföras för att reglerna icke bör vara desamma i

606

dessa fall. Jag hänför mig i det följande särskilt till intygsgivningen i körkortsärenden,
där problemet såvitt jag vid min ämbetsutövning kunnat finna är särskilt akut.
Vad jag säger torde emellertid ha sin tillämpning även i andra fall.

Antalet vandelsintyg i körkortsärenden är relativt stort. (Det rör sig här om fall
då polismyndighet ej kunnat tillstyrka att vederbörande betros med körkort.) Däremot
förekommer det mera sällan att länsstyrelse i körkortsärenden eller eljest begär
att få utdrag av polisregistret. Det måste anses angeläget, att innehållet i polisregistret,
med dess för den enskilde många gånger ytterst menliga uppgifter, icke
i onödan föres vidare till myndigheter utom polisorganisationen.

Att vandelsintyg i körkortsärenden icke får baseras på anteckningar om misstanke
för brott som icke föranlett åtal synes mig därför riktigt, eftersom sådana
anteckningar kan antagas knappast ha någon betydelse i förevarande sammanhang.
Jag syftar härvid på fall, när åklagare prövat saken och funnit att åtal icke bör
väckas. Sådana uppgifter bör icke onödigtvis spridas och bör alltså ej få lämnas
i ett vandelsintyg.

Enligt lagens bokstav får i vandelsintyg ej heller åberopas att förundersökning
pågår på grund av uppkommen brottsmisstanke. Att undanhålla körkortsmyndigheten
en sådan upplysning framstår dock som föga rimligt. Antag att en person
ansöker om lämplighetsintyg hos polisen för erhållande av körkort. För polisen är
känt att sökanden blott några dagar tidigare gripits såsom misstänkt för olovlig
körning och rattfylleri. Åtalsprövning har ännu ej kunnat ske. Förhållandet bör få
bringas till länsstyrelsens kännedom i körkortsärendet. Man jämföre det fall att
motsvarande misstanke uppkommer mot den som redan innehar körkort. Förutsättningar
torde då ofta föreligga att fråntaga vederbörande körkortet interimistiskt.
Det vore därför högst otillfredsställande om länsstyrelsen i det anförda exemplet
skulle nödgas ge sökanden körkort för att kanske kort därefter åter dra in det.

Jag vill lämna öppet, huruvida lagens ordalydelse gör den här skisserade tolkningen
ofrånkomlig. Avfattningen talar emellertid med sådan styrka härför att jag
finner en lagändring högst motiverad.

Jag kan alltså tillstyrka, att 8 § PRL ändras så att hinder icke möter mot att
polisen i vandelsintyg till länsstyrelse eller statens invandrarverk lämnar uppgift om
pågående förundersökning. Däremot synes det mig icke tillrådligt att gå längre och
låta vandelsintyg omfatta även uppgift om misstanke som enligt åklagares beslut
icke skall föranleda åtal.

3. Klarläggande av begränsningar enligt 6 § PRL.

Tvekan säges ha uppkommit, huruvida beslut av åklagare att ej väcka åtal på
grund av bristande bevisning samt beslut av undersökningsledare att nedlägga förundersökning
skall hänföras till första eller andra stycket i 6 § PRL. Såsom rikspolisstyrelsen
anfört måste besluten hänföras till 6 § första stycket och synes någon
ändring i sak härutinnan icke erforderlig. Enligt min mening är något förtydligande
av lagtexten icke påkallat.

607

4. Klarläggande av tystnadsplikten enligt 10 § PRL.

Enligt 10 § PRL får den som i sin tjänst eller med stöd av PRL fått del av uppgift
ur polisregister om annans personliga förhållanden icke obehörigen yppa vad
han sålunda erfarit.

Rikspolisstyrelsen framhåller, att fråga vid olika tillfällen ställts bl. a. om åklagare
kan överlämna utdrag av polisregister till domstol. Styrelsen föreslår, att omfattningen
av bestämmelserna i 10 § PRL klarläggs.

Jag vill till en början erinra om att 10 § PRL — som tillkom genom lagändring
år 1968 — sammanhänger med den speciella regleringen av förhållandet mellan
tystnadsplikt och meddelarskydd i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen. Åtal och
straff kan enligt tryckfrihetsförordningen följa, om den, som på grund av allmän befattning
eller lagstadgad tjänsteplikt erhållit kännedom om förhållande varom han
enligt lag har att iakttaga tystnad, uppenbarar vad han sålunda erfarit. Om tystnadsplikten
är stadgad i lag, genombryts alltså det eljest gällande skyddet för den som
lämnar uppgift för publicering i tryckt skrift. Av förarbetena till lagändringen (prop.
1968:117 s. 5 f.) framgår klart, att det var denna effekt som motiverade lagstiftningsåtgärden
(jfr också KU 1968: 21 s. 3—5).

Det är att observera, att redan då PRL antogs år 1965 ett tillägg gjordes till 11 §
sekretesslagen av innehåll att uppgifter ur polisregister ej får utlämnas i annan ordning
än enligt PRL. Redan härav följde, att för tjänstemän gäller en tystnadsplikt
beträffande innehållet i polisregister (jfr offentlighetskommittén i SOU 1966:60
s. 106). Själva innehållet i denna tystnadsplikt ändrades ej genom stadgandet i
10 § PRL, som ju endast förbjuder obehörigt yppande.

Vad nu angår de spörsmål som rikspolisstyrelsen dragit upp så förhåller det sig
visserligen så, att domstol icke tillerkänts rätt att rekvirera utdrag av polisregister.
Härav kan dock icke dragas den slutsatsen, att hinder skulle möta mot att en åklagare
inger utdrag av registret till domstol när anledning förekommer därtill. Ett
sådant ingivande kan, när det är påkallat ur bevisningssynpunkt, icke anses obehörigt.
Enligt min mening är åklagaren vid dessa förhållanden oförhindrad att inge
utdrag av polisregister till domstol i här avsedda fall. Likaså måste det anses stå
en åklagare fritt, att vid en häktningsförhandling redogöra för alla de omständigheter
på vilka han grundar sin uppfattning att skäl föreligger till häktning och det
oavsett om han fått kännedom om dessa omständigheter i polisregistret eller annorstädes.
Jag vill tillägga, att det synes mig i allmänhet fullt tillräckligt om åklagaren
lämnar en muntlig redogörelse för relevanta fakta. Behov av att inge registerutdrag
uppkommer mera sällan. Något förtydligande av lagtexten på här berörda punkter
synes knappast erforderligt.

Rikspolisstyrelsen drar vidare upp frågan, om hinder möter för klagande i ett
administrativt besvärsmål att ta del av uppgifter ur polisregister i den mån sådana
uppgifter ligger till grund för överklagat beslut. I sak måste det — såsom också
rikspolisstyrelsen framhållit — anses riktigt att part kan få del av allt det material
på vilket avgörandet grundats (jfr beträffande hithörande spörsmål förslaget till

608

förvaltningslag i SOU 1968: 27 s. 144—148 och 159 f.). Det ovan berörda stadgandet
i 11 § sekretesslagen medför icke hinder mot att parten får del av dessa
uppgifter. Vad där sägs genombryts nämligen av stadgandet i 39 §, att sekretesslagens
bestämmelser icke länder till inskränkning i parts rätt att i mål och ärenden
hos domstol eller annan myndighet utbekomma dom, beslut och andra handlingar.
De undantag som nämns i andra stycket av 39 § får ej aktualitet i här avsedda fall.
Ej heller kan 10 § PRL åberopas till stöd för vägran att låta part ta del av uppgifterna;
att låta parten få kännedom om vad som åberopats emot honom kan ju
icke anses innefatta ett obehörigt yppande. Att märka är emellertid, att av 3 § PRL
följer att enskild endast under vissa villkor har möjlighet att få uppgifter ur polisregistret.
För egen del är jag benägen anse, att stadgandet icke kan åberopas i en
situation sådan som den här behandlade. För att förebygga varje tvekan på denna
punkt kan det dock vara motiverat att på ett eller annat sätt klargöra, att stadgandet
icke avser det fall att part vill taga del av uppgifter som åberopats mot honom i mål
eller ärende. Enklast synes vara att låta en bestämmelse härom inflyta i PRK.

5. Anteckning om åtalseftergift enligt 2 § 5 PRK.

Beslut om åtalseftergift registreras f. n. endast i vissa fall i rikspolisstyrelsens
polisregister. Rikspolisstyrelsen föreslår, att åtalseftergift för olovlig körning alltid
skall få registreras i nämnda register.

Enligt 32 § 2 mom. vägtrafikförordningen möter i princip hinder mot utfärdande
av körkort, om sökande sakfällts för fylleri eller olovlig körning inom de sistförflutna
två åren. Rikspolisstyrelsen synes i sin framställning utgå från att denna
bestämmelse är tillämplig även när sökanden erhållit åtalseftergift. Riktigheten av
denna tolkning kan ifrågasättas eftersom uttrycket »sakfällts» enligt normalt juridiskt
språkbruk förutsätter att domstolsprövning förekommit. Rikspolisstyrelsen
har dock visst stöd för sin tolkning i förarbetena till bestämmelsen, se prop. 1958:69
s. 55. Där sägs bestämmelsen innebära, att den som »gjort sig skyldig till» fylleri
eller olovlig körning i princip icke må erhålla körkort. De använda orden täcker
i och för sig även åtalseftergjftsfallen.

Även om 32 § 2 mom. vägtrafikförordningen tolkas så att här berörda avsnitt
icke omfattar åtalseftergiftsfallen, kan det likväl vara motiverat att åtalseftergift,
meddelad för olovlig körning, bringas till körkortsmyndighetens kännedom. Jag vill
därför icke motsätta mig genomförandet av rikspolisstyrelsens förslag.

6. Rapportskyldighet för läkare enligt 9 § 8 PRK.

I 9 § PRK stadgas under 8 skyldighet för överläkare att i vissa fall lämna uppgift
till rikspolisstyrelsen vid intagning i eller utskrivning från sjukhus. Rikspolisstyrelsen
föreslår en komplettering av detta författningsrum. Jag har intet att erinra
mot förslaget.

609

7. Rätt för statsdepartement att erhålla utdrag av polisregister.

I 3 § PRL stadgas under 1 om vilka myndigheter som utan vidare äger erhålla
utdrag av polisregister. Under 2 tilläggs, att också annan myndighet äger få utdrag
om och i den mån Kungl. Maj:t för visst slag av ärenden eller för särskilt fall ger
tillstånd därtill. Rikspolisstyrelsen hemställer om ett klarläggande, huruvida statsdepartement
enligt dessa regler äger erhålla utdrag av polisregister.

Statsdepartementen är ej särskilt nämnda i 3 § PRL. Av stadgandet under 2 i
paragrafen får anses följa, att en framställning från Kungl. Maj:t i statsrådet om utdrag
av polisregister alltid skall tillmötesgås. En framställning från visst departement
eller befattningshavare däri synes däremot icke lagligen kunna efterkommas
utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t. Av vad rikspolisstyrelsen anfört synes framgå,
att ett permanent och ofta återkommande behov av uppgifter föreligger för utrikesförvaltningens
del i passärenden. Tillstånd för dessa passärenden synes därför
lämpligen böra meddelas genom tillägg till PRK. Om annat departement har behov
av utdrag, torde detta kunna tillgodoses genom beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt
fall.

Yttrande över domstolskommitténs betänkande »Domstolsväsendet III. Fullföljd

av talan m. m.»

Genom remiss den 27 november 1969 beredde statsrådet och chefen för justitiedepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att avge yttrande över rubricerade
betänkande (SOU 1969:41).

Med anledning härav avgav JO Thyresson den 26 februari 1970 följande yttrande
till departementschefen.

Fullföljd av talan i högsta domstolen.

Allmän enighet torde råda om att högsta domstolen bör utgöra en prejudikatinstans.
Kommitténs huvuduppgift vad angår högsta domstolen bör enligt utredningsdirektiven
också vara att söka uppnå en ordning varigenom domstolens ställning
som prejudikatinstans ytterligare befästs.

Om högsta domstolen skall kunna fungera tillfredsställande som prejudikatinstans
är det givetvis för det första av vikt att domstolens ledamöter i största möjliga
utsträckning får ägna sig åt att döma i mål, som har prejudikatintresse. För det
andra nödvändiggör, såsom kommittén framhåller, högsta domstolens uppgift som
vårdare av rättsenheten att denna domstol ges begränsad storlek. Antalet ledamöter
är för närvarande så högt, att det torde uppstå vissa svårigheter för den enskilde
ledamoten att få den överblick av domstolens verksamhet, som den prejudikatbildande
uppgiften kräver. Kommittén pekar också på svårigheten att i ett litet land
som vårt rekrytera ett stort antal domare med de kvalifikationer som bör fordras
av en ledamot i högsta domstolen. Vad sålunda anförts leder till slutsatsen att an 20

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

610

talet ledamöter bör begränsas avsevärt. Detta kräver i sin tur en väsentlig minskning
av den nuvarande målbelastningen och arbetsmängden i domstolen över huvud
taget.

Nu angivna förutsättningar för att högsta domstolen skall fungera tillfredsställande
som prejudikatinstans har kommittén sökt skapa genom sitt förslag till dispensförfarande.
Någon annan form av fullföljdsbegränsning skall inte finnas. Prövningstillstånd
skall kunna meddelas allenast (1) om det för ledning av rättstillämpningen
är av vikt att talan prövas av högsta domstolen, eller (2) om med hänsyn till särskilda
omständigheter eljest synnerliga skäl föreligger till sådan prövning. Den nuvarande
så kallade ändringsdispensen enligt RB 54: 10 punkt 2 skall alltså avskaffas.

Vad kommittén sålunda föreslagit finner jag i huvudsak förtjäna anslutning. Den
föreslagna ordningen skulle otvivelaktigt medföra att högsta domstolens ställning
som prejudikatinstans ytterligare befästes. Enligt min mening kan det dock ifrågasättas
om man inte, såsom förordas i särskilt yttrande av en utav kommitténs experter
med instämmande från en ledamot av dess rådgivande nämnd, bör gå längre
i samma riktning och slopa dispensgrunden (2).

Kommittén vill ha en starkt restriktiv praxis i fråga om att bevilja prövningstillstånd
enligt denna dispensgrund. Med en sådan praxis torde väl ej behöva befaras
att dömandet i de fåtaliga mål, vari dispens meddelats på denna grund, skulle bli
så tidskrävande att domstolens ledamöter ej i tillräcklig utsträckning kunde ägna
sig åt de mål, som har prejudikatintresse.

Om alltså antalet mål, vari dispens meddelats enligt grunden (2), bör kunna hållas
nere, torde förhållandet kunna bli ett annat när det gäller antalet dispensansökningar.
Enligt kommitténs bedömning åtgår för närvarande omkring hälften av
högsta domstolens sammanträdestid till dispensprövning. Jag delar uppfattningen
att det inte är rimligt att ledamöternas tid i så stor utsträckning som här är fallet
upptas av annat än den egentliga dömande verksamheten. Effekten av dispensgrunden
(2) synes emellertid kunna bli att justitierådens tid även i fortsättningen
alltför mycket kommer att upptas av dispensprövning. Såsom framhålls i det särskilda
yttrandet kan man räkna med att den förlorande parten i hovrätten rätt
många gånger kommer att anse att just i hans fall finns sådana särskilda omständigheter
att synnerliga skäl föreligger till prövningstillstånd. En restriktiv dispenspraxis
torde inte i nämnvärd mån avhålla parter från att söka dispens (jämför betänkandet
s. 48 och 49 samt beträffande mål med liten fullföljd översta tabellen
s. 45). Eftersom måltillströmningen till hovrätterna kan antas fortsätta att öka,
skulle ett växande antal parter ställas inför valet att söka prövningstillstånd. Då
reglerna om skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts
kostnadsersättning i enlighet med förslaget — i denna del i och för sig välgrundat
— skulle tas bort kan man befara att många kommer att säga sig att eftersom
det inte kostar något att ansöka om prövningstillstånd det inte skadar att försöka
få sådant tillstånd.

Med hänsyn till vad nu anförts är det fara värt aitt dispensprövningen, om

611

dispensgrunden (2) enligt förslaget bibehålls, i fortsättningen skulle vara minst lika
betungande för det lägre antal ledamöter, som domstolen i egenskap av prejudikatinstans
bör bestå av.

En utväg att åstadkomma arbetsbesparing för domstolens ledamöter skulle
i och för sig vara att anförtro dispensprövningen åt andra än ledamöterna själva.
Den utvägen avvisas av kommittén, enligt min mening med rätta. När det gäller att
avgöra vilka mål, som har prejudikatintresse, har denna prövning sådant samband
med själva den prejudikatbildande dömande verksamheten att prövningen bör utföras
av ledamöterna själva, vilka då också bör svara för dispensprövningen på
eventuell annan grund än prejudikatintresset.

De fall som kommittén närmast avsett att täcka med dispensgrunden (2) är att
högsta domstolens prövning från annan synpunkt än prejudikatintresset är av betydelse
utöver det förevarande målet, att resningsgrund föreligger, att den överklagade
domen uppenbart beror på förbiseende eller misstag, att avsteg skett från lagtolkning
eller rättsgrundsats som tidigare antagits av högsta domstolen, eller från stadgad
praxis, att underrätt och hovrätt kommit till väsentligt olika slut eller att eljest
stora meningsskiljaktigheter förekommit i domstolarna.

Dispensgrunden (2) skulle sålunda tjäna som ett slags motsvarighet till de nuvarande
ändrings- och intressedispensgrunderna, ehuru snävare begränsad. Utgår
man, vilket jag finner vara riktigt, från att tillgången i princip till prövning i två instanser
— underrätt och hovrätt — bör vara nog från rättssäkerhetssynpunkt, torde
dispensgrunden (2) emellertid kunna avvaras med det av tekniska skäl betingade
undantaget för det fall att resningsgrund föreligger. Det bör enligt min mening vara
möjligt att garantera en så kvalificerad sammansättning i hovrätt att högsta domstolen,
bortsett från resningsfallen, ej behöver få till uppgift att rätta till avsteg från
gällande rätt, förbiseenden och misstag, som eventuellt skulle kunna tänkas förekomma
vid hovrätternas rättsskipning. Något praktiskt behov av en sådan rättelsemöjlighet
skulle knappast föreligga. Till frågan hur man skall kunna garantera
en tillräckligt kvalificerad sammansättning i hovrätt och huruvida en inskränkning
av rätten att fullfölja talan i högsta domstolen bör ske utan ytterligare utredning får
jag återkomma i det följande. Men lika litet som det inger betänkligheter att rättelse
av högsta domstolens avgöranden endast kan åstadkommas inom ramen för de
extraordinära rättsmedlen och den i RB 17:16 angivna möjligheten till rättelse
torde, om nyssnämnda garantier föreligger, sådana betänkligheter behöva hysas i
fråga om avgöranden av hovrätt såsom sista instans.

Beträffande rättssäkerhetsaspekten vill jag tillägga följande. När kommittén påpekar
att en ändamålsenlig instansordning, samtidigt som den tillgodoser rättssäkerhetens
krav, måste fylla rimliga anspråk på snabbhet och billighet, framstår kravet
på bl. a. snabbhet närmast sorn ett med kravet på rättssäkerhet konkurrerande anspråk.
Emellertid kan och bör det också ses som ett rättssäkerhetsintresse att part
kan räkna med att inom rimlig tid komma till sin rätt. Med dispensgrunden (2)
skulle den, som står inför utsikten att dras in i en process, ofta ha svårt att bedöma
om processen kan komma att gå ända upp i högsta domstolen. Åtskilligt vöre vun 20*

— Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

612

net om han kunde räkna med att åtminstone ej behöva processa i fler än två instanser,
underrätt och hovrätt. Detta skulle också vinnas om såsom huvudsakligen
enda dispensgrund skulle gälla prejudikatintresset, eftersom det i det stora flertalet
mål på förhand är uppenbart att sådant intresse saknas. För mig står det klart att
snabbheten som rättssäkerhetsfaktor i förevarande sammanhang bör tillmätas så
stor vikt att den bör prioriteras framför ett eventuellt behov av att korrigera hovrätternas
avgöranden med hjälp av en fullföljdsrätt utöver prejudikat- och resningsfallen
(jfr Trafikmålskommitténs betänkande SOU 1967:59 s. 9 ff).

En omvandling av högsta domstolen till en ren prejudikatinstans måste automatiskt
förstärka hovrätternas auktoritet. Högsta domstolen skulle i stort sett utgå
ur den vanliga instansordningen och hovrätterna framstå som slutinstanser. Högsta
domstolens prövning torde med hänsyn härtill inte vara erforderlig i sådant mål,
där prövningen utan att ha prejudikatintresse dock har betydelse utöver själva målet
(intressedispensfallen). En förutsättning är givetvis även här att man tillser att
sammansättningen i hovrätt är tillräckligt kvalificerad.

I detta sammanhang må också framhållas att om den nuvarande ändringsdispensgrunden
avskaffas, ett avsevärt antal mål, där man med fog kan hysa delade meningar
om utgången, kommer att stanna i hovrätterna. Med den av kommittén föreslagna
dispensgrunden (2) torde den i hovrätten förlorande parten psykologiskt sett
ha svårare att acceptera hovrättens avgörande än om han liksom parter i allmänhet
vant sig vid att betrakta högsta domstolen som en ren prejudikatinstans och hovrätterna
som i praktiken sista instans.

I allmänhet betraktas inte högsta domstolens avgöranden som »bindande» för
underinstanserna, åtminstone inte i den meningen att en domare skulle kunna göra
sig skyldig till tjänstefel genom att döma i strid mot ett prejudikat. Ett väsentligt
skäl för domaren i lägre instans att rätta sig efter prejudikatet, även om han inte
delar den däri uttryckta ståndpunkten, är att hans dom annars kan komma att överklagas
och ändras av högsta domstolen. Förvandlar man högsta domstolen till en
ren prejudikatinstans bortfaller detta skäl. Jag vill därför beträffande frågan om en
sådan omvandling av högsta domstolen avslutningsvis påpeka — utan att närmare
gå in på saken — att det med hänsyn till det nu sagda kan förtjäna diskuteras
huruvida icke problemet om prejudikat bör anses bindande eller ej kommer i ett
nytt läge genom en sådan reform av högsta domstolen.

Nedre justitierevisionen och dess arbetsformer.

Kommitténs förslag i denna del kan jag i huvudsak tillstyrka. Vad beträffar frågan
om förenklad dispensföredragning anser jag att möjlighet härtill bör finnas
men att högsta domstolen själv bör få avgöra i vad mån denna möjlighet skall utnyttjas.
I stället för att föreskriva att föredragning för tillståndsprövning bör, om
ej särskilda förhållanden föranleder till annat, inskränkas till en redogörelse för de
omständigheter, som åberopats till stöd för ansökningen om prövningstillstånd,
samt vad parterna anfört i anslutning därtill, torde kunna stadgas att föredragning
för tillståndsprövning får sålunda inskränkas. Likaså bör det enligt min mening

613

kunna överlämnas åt högsta domstolen att bestämma i vad mån föredragning skall
ske med ledning av minnesanteckningar.

Hovrätts domförhet.

En från rättssäkerhetssynpunkt ej oviktig fråga är vilket antal ledamöter som
bör krävas för att hovrätt skall vara domför. I sammanhanget mera betydelsefull
än denna kvantitativa fråga får emellertid anses vara frågan om ledamöternas kvalifikationer.

Efter att först ha avvisat tanken att nämnd borde medverka i hovrätt uttalar
kommittén att ett kollegium i hovrätt av tre lagfarna ledamöter bör kunna anses i
princip godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt men föreslår, främst med hänsyn till
domarutbildningens behov, att den nuvarande bestämmelsen, enligt vilken hovrätt
är domför med fyra ledamöter, skall bibehållas. I frågan om ledamöternas kvalifiktioner
inskränker kommittén sig till att förorda att — förutom att de alltså skall
vara lagfarna — åtminstone två bör vara ordinarie domare och att aldrig mer än en
adjungerad fiskal bör ingå i sammansättningen. Utformningen av domarkåren över
huvud taget liksom rekryteringen och utbildningen av domare avser kommittén att
ta upp till behandling först senare, i särskilt betänkande.

För min del biträder jag uppfattningen att rättssäkerhetskravet kan bli tillräckligt
väl tillgodosett, även om det antal lagfarna ledamöter varmed hovrätt är domför
minskas från fyra till tre.

Däremot vill jag ifrågasätta om man inte, innan man tar någon bestämd ställning
i domförhetsfrågan och innan man kan anse sig beredd att acceptera hovrätterna
som sista instans i högre grad än tidigare, bör dryfta frågan om ledamöternas
kvalifikationer och hur dessa skall säkerställas mer ingående än som skett genom
att endast spörsmålet om antalet ordinarie domare och fiskaler i sammansättningen
blivit behandlat.

Enligt min mening kan med fog hävdas att en överinstans bör ha en mera kvalificerad
sammansättning än underinstansen. Jag är till en början tveksam om det i
och för sig kan anses lämpligt att yngre jurister, som börjat på domarbanan, automatiskt
får vara överrättsdomare som ett led i sin utbildning. Principiella betänkligheter
kan resas mot att en ledamot av hovrätt, samtidigt sorn han har rösträtt
som de övriga ledamöterna (bortsett från ordförandens utslagsröst), är underkastad
prövning från dessas sida vad angår hans lämplighet för domarbanan. Detta är
emellertid läget beträffande fiskal, som fullgör adjunktionstjänstgöring i hovrätt.
Måhända borde sådan tjänstgöring framdeles vara ordnad på ungefär samma sätt
som nu men fiskalens röst ej räknas vid bestämmande av utgången i målen (ehuru
han skulle fullgöra en ledamots uppgifter i övrigt och ha rätt och plikt att tillkännage
sin mening vid överläggningarna). När det gäller frågan hur domarkarriären i allmänhet
bör vara gestaltad förefaller det mig vara i och för sig rimligt att en normal
befordringsgång på domarbanan leder fram till en sluttjänst scm ordinarie underrättsdomare
men att befordran till domare i överrätt sker enligt en urvalsprincip
och utan strikt tillämpning av anciennitetsgrundsatsen. En i och för sig rimlig

614

princip för rekrytering av överrättsdomare synes vara att till sådana befordra skickliga
underrättsdomare. Givetvis bör hovrättsråd därvid i lönehänseende åtminstone
jämställas med chefsdomare i underrätt.

Från och med 1.1.1971, då den nya underrättsorganisationen skall börja gälla,
finns ej garantier för att sammansättningen i hovrätt blir mera eller ens lika kvalificerad
som i underrätt. Enligt min mening kan inte heller kommitténs förslag anses
innefatta tillräckliga sådana garantier. Jag anser därför att omvandlingen av högsta
domstolen till prejudikatinstans och hovrätterna till sista instans i högre grad än
tidigare ej bör genomföras förrän det mera ingående utretts hur en mera kvalificerad
sammansättning i hovrätt skall kunna säkerställas. Sådan utredning torde
kunna framläggas i kommitténs blivande betänkande rörande rekryteringen och utbildningen
av domare och utformningen i övrigt av domarkåren.

Övriga frågor.

Kommitténs förslag i övriga delar finner jag vara välgrundade och jag tillstyrker
desamma.

Yttrande över 1969 års personalvårdsutrednings betänkande »Översyn av den
statliga personalvårdens organisation»

Genom remiss den 8 juni 1970 beredde statsrådet och chefen för finansdepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att avge yttrande över rubricerade betänkande
(stencil Fi 1970:6).

Med anledning härav avgav JO Lundvik den 31 juli 1970 följande yttrande.

Betänkandet redovisar överväganden om personalvårdens syfte och innehåll
samt förslag beträffande ansvarsområdet för den statliga personalvården och om
dess organisation.

Utredningen hävdar, att staten i egenskap av arbetsgivare bör som grund för sin
personalvårdsverksamhet kunna ha den av Internationella arbetsorganisationen år
1959 antagna rekommendationen angående företagshälsovård. Jag har inte något
att erinra mot detta uttalande eller mot vad utredningen i övrigt anfört om personalvårdens
syfte.

Vid behandlingen av frågan om personalvårdens innehåll framhåller utredningen
inledningsvis, att huvudparten av all personalvård utövas i samband med personalledning,
övrig personaladministration och arbetsledning. Riktigheten härav torde
icke kunna bestridas och jag vill i detta sammanhang understryka betydelsen av att
verksledningarna ägnar personalvårdsfrågoma tillräcklig uppmärksamhet. Vad utredningen
anfört om önskvärdheten av att utbildning i personalvård meddelas alla
som har att göra med personal synes mig värt beaktande.

De överväganden som i övrigt redovisas rörande personalvårdens innehåll ger
mig icke anledning att här upptaga mer än några frågor som hänför sig till personalvårdens
medicinska del.

615

Beträffande läkarundersökning vid nyanställning återges i betänkandet vissa
uttalanden av företagshälsovårdsutredningen, av innebörd att anställningsundersökningen
i första rummet bör utformas som en placeringsundersökning. Det hävdas
nu, att denna uppfattning om syftet med anställningsundersökning bör vara
vägledande för statliga myndigheter. Personalvårdsutredningen anför i anslutning
härtill, att det är viktigt att hälsokraven på arbetstagarna icke ställes onödigt höga
så att man därmed utestänger t. ex. handikappade från statlig anställning. I det
senare uttalandet kan jag helhjärtat instämma. Tanken att låta nyanställningsundersökningen
väsentligen få karaktären av vägledning vid vederbörandes placering
i olika arbetsuppgifter synes mig däremot knappast realistisk, i allt fall icke
när fråga är om att besätta endast en tjänst med givna arbetsuppgifter. — Personalvårdsutredningen
går i betänkandet icke närmare in på frågorna, av vem och hur
nyanställningsundersökningar bör utföras. Tydligen menar man, att dessa frågor
liksom hittills får lösas i praxis och att en viss oenhetlighet myndigheterna emellan
bör kunna godtagas. För egen del beklagar jag, att utredningen icke gått längre i
sina undersökningar på denna punkt. I min verksamhet som JO har jag mött fall
där avsaknaden av närmare regler tett sig som en brist.

Frågan om allmän hälsokontroll för statsanställda har tidigare behandlats i annat
betänkande. I avgivet remissyttrande häröver har justitieombudsmannen Alfred
Bexelius betonat vikten av att en allmän hälsokontroll icke införes utan att därmed
förknippade sekretessfrågor utretts. Enligt direktiven för personalvårdsutredningen
har denna haft att utreda dessa frågor. Utredningen, som ej ansett möjligt att i
nuvarande läge framlägga förslag om allmän hälsokontroll för statsanställda, har
emellertid ej ingått på sekretessfrågorna. Dessa kommer i stället att utredas av den
år 1969 tillkallade offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén. Jag vill ej
anmärka på att frågorna uppskjutits men framhåller angelägenheten av att de löses
innan en eventuell allmän hälsokontroll för statsanställda införes.

I vad angår sjukvård för statsanställda framhåller utredningen, att det nuvarande
anvisningsläkarsystemet lider av brister. Två utvägar diskuteras. I första
hand bör genom förhandling mellan staten och landstingsförbundet möjlighet
öppnas för läkare i allmän tjänst att med utnyttjande av huvudmannens materiella
sjukvårdsresurser fungera såsom anvisningsläkare i egentlig mening. I andra hand
bör anvisningsläkarsystemet avvecklas och de statsanställda hänvisas till den offentliga
sjukvården. Av dessa alternativ förefaller det förra vara att avgjort föredraga
ur såväl arbetsgivarens som de anställdas synvinkel.

Ansvarsområdet för den statliga personalvården föreslås i första hand omfatta
den egentliga statsförvaltningen. Till denna hänföres i detta sammanhang även
riksdagens personal och riksdagens verk. Jag finner ej anledning till gensaga häremot.
Utredningen nämner vidare nordiska hälsovårdshögskolan och nordiska institutet
för samhällsplanering. Jag vill lämna öppet, om dessa kan hänföras till den
svenska statsförvaltningen. Särskilt nordiska hälsovårdshögskolans ställning synes
mig tveksam. Att i personalvårdshänseende likställa institutionerna med svenska
statliga myndigheter förefaller dock icke möta någon betänklighet.

616

Enligt utredningen bör den statliga personalvården omfatta — förutom den
egentliga statsförvaltningen — även viss annan statligt reglerad verksamhet. Förslaget
är i denna del tämligen svårgripbart och lämnar åtskilliga frågor obesvarade.
Det antyds t. ex. att avgränsningen skulle kunna göras mot bakgrunden av tilllämpningen
av lagen om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar
m. m. Det framgår emellertid icke, vilken skillnad denna lösning i praktiken skulle
medföra i jämförelse med utredningens förslag att låta avgränsningen i princip
ske med ledning av bilaga A till AST. Utredningen nämner vidare de allmänna
försäkringskassornas cirka 10 000 anställda, men det framgår icke, hur man
menar att personalvårdsfrågan lämpligen bör ordnas för dem. Jag vill yttermera
fästa uppmärksamheten på att utredningen föreslår att den statliga personalvårdsorganisationen
icke skall betjäna kyrkans personal utan att »huvudmannen» skall
ha det direkta ansvaret för personalvården på detta fält. Det lämnas ingen upplysning
om kyrkans möjligheter att svara för denna verksamhet. Jag kan icke taga
ställning till lämpligheten av förslaget i vad gäller kyrkans personal. — För anställda
i kommunernas och landstingens tjänst med statligt reglerade tjänster föreslås
att vederbörande huvudman skall ombesörja personalvården. Det förutsätts
att staten träffar överenskommelse härom med kommunförbundet respektive landstingsförbundet.
Förslaget synes vara genomförbart och uppbäres av praktiska skäl.
Jag har ej något att invända mot förslaget.

I organisatoriskt hänseende föreslås, att den regionala verksamheten inom statens
personalvårdsnämnd byggs ut så att den täcker hela landet. Härutöver förordas
en förstärkning av den centrala enheten. Ur de synpunkter jag har att företräda
finns ej anledning till erinran mot förslaget. Jag vill dock framhålla, att ett genomförande,
helt eller delvis, av det nyligen framlagda förslaget om decentralisering av
statlig verksamhet (SOU 1970:29) torde komma att på flera punkter rubba de
förutsättningar som utredningen utgått från. Jag erinrar också om den beslutade
ändringen av gränsen mellan Stockholms och Uppsala län. Det synes dock knappast
troligt att denna indelningsändring behöver föranleda några jämkningar i utredningens
organisationsförslag.

Yttrande över betygsutredningens betänkande »Tjänstgöringsbetyg»

Genom remiss den 11 juni 1970 beredde statsrådet och chefen för finansdepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att avge yttrande över rubricerade betänkande
(SOU 1970: 28).

Med anledning härav avgav JO Lundvik den 5 november 1970 följande yttrande.

Enligt 36 § statstjänstemannastadgan och 44 § stadgan om vissa tjänstemän
hos kommuner m. fl. (i det följande kallad kommunaltjänstemannastadgan) skall
myndighet på begäran av tjänsteman utfärda intyg om hans tjänstgöring hos myn -

617

digheten. Däremot finns ej för närvarande några generella bestämmelser om rätten
till betyg, d. v. s. en handling som tillika innefattar värdeomdömen om itjänstemannens
sätt att fullgöra sina uppgifter m. m.

Betygsutredningen finner angeläget att det slås fast, att de tjänstemän som här
är i fråga har rätt till tjänstgöringsbetyg under vissa förutsättningar. Jag delar denna
uppfattning. Rättsläget är för närvarande i åtskilliga hänseenden ovisst. Klargörande
bestämmelser måste därför hälsas med tillfredsställelse. Med anledning
därav, att det från vissa håll hävdats att betyg icke vidare bör få användas inom
arbetslivet, vill jag som min erfarenhet från handläggning av ärenden som rört
rätten till betyg framhålla, att många enskilda tjänstemän av allt att döma sätter
det största värde på att få betyg från sin anställning.

Utredningen framhåller, att frågan om rätt till tjänstgöringsbetyg och omfattningen
av denna rätt kan regleras genom avtal medan avtalsreglering däremot ej
är möjlig av det administrativa förfarandet vid utfärdandet av betyg. Frågan, om
regleringen av betygsrätten skall ske genom kollektivavtal eller genom författning,
har lämnats i viss mån öppen av utredningen. För egen del finner jag det mest
ändamålsenligt att såväl rätten till betyg och omfattningen av denna rätt som den
administrativa delen av betygsutfärdandet regleras enhetligt genom författningsbestämmelser.
Jag förutsätter därvid, att bestämmelserna utarbetas i samråd med
tjänstemännens huvudorganisationer.

Utredningen har framlagt förslag dels till ändring i 36 § statstjänstemannastadgan
och 44 § kommunaltjänstemannastadgan och dels till en särskild kungörelse
om tjänstgöringsbetyg och tjänstgöringsintyg för tjänstemän inom den statligt reglerade
förvaltningen.

I de nyssnämnda stadgorna skall enligt förslaget upptagas en bestämmelse av
innehåll, att tjänsteman äger rätt till tjänstgöringsbetyg och tjänstgöringsintyg.
Bestämmelsen är så knapphändig att den verkar förbryllande. Vissa svårigheter
kan också befaras vid tillämpningen. Kommunaltjänstemannastadgan gäller även
för vissa tjänster som icke är statligt reglerade (bl. a. åtskilliga tjänster vid allmän
försäkringskassa). Den av utredningen föreslagna särskilda kungörelsen om tjänstgöringsbetyg
och tjänstgöringsintyg förutsätts endast gälla inom den statligt reglerade
förvaltningen. För tjänstemän, som omfattas av kommunaltjänstemannastadgan
men ej har statligt reglerade tjänster, finns ingen föreskrift som preciserar
under vilka förutsättningar tjänstgöringsbetyg skall utfärdas och vad det skall
innehålla. Den föreslagna bestämmelsen i kommunaltjänstemannastadgan om rätt
till tjänstgöringsbetyg kommer alltså att för dem hänga mer eller mindre i luften.
Jag kan icke finna detta tillfredsställande.

Förslaget till kungörelse om tjänstgöringsbetyg och tjänstgöringsintyg föranleder
— utöver vad jag nyss anfört om den bristande kongruensen mellan kungörelsens
och kommunaltjänstemannastadgans tillämpningsområden — icke erinran från de
synpunkter jag har att företräda.

I de föreslagna anvisningarna till kungörelsen utsägs bl. a., att betygsutfärdaren
skall inhämta »erforderligt» betygsunderlag, förutom när tjänstemannen begärt

618

betyg, när tjänstemannen avgår från sin anställning. Jag vill erinra om att utredningen
framhållit (s. 29), att det ligger i sakens natur att vissa tjänstemän med
självständig ställning, såsom verkschefer, professorer och biskopar, i praktiken
icke kommer att utnyttja sin betygsrätt. Det bör då ej heller vara obligatoriskt att
inhämta betygsunderlag när sådan tjänsteman avgår. Detta bör om möjligt komma
till tydligt uttryck i anvisningarna.

Syftet med bestämmelsen om att betygsunderlag skall inhämtas är att säkerställa
att erforderliga uppgifter finns tillgängliga, om tjänstemannen längre fram
skulle begära att få tjänstgöringsbetyg. När betyg utfärdas, grundas detta emellertid
merendels icke blott på inhämtade vitsord från tjänstemannens närmaste överordnade
(betygsunderlag) uitan, i högre eller lägre grad, även på betygsutfärdarens
eget omdöme. Om den som skolat utfärda betyget, därest tjänstemannen begärt
sådant vid avgången, icke längre är kvar i tjänst när begäran om betyg görs, kan
det inträffa att den som nu har att utfärda betyget saknar varje personlig kännedom
om vederbörande. Han får då mycket svårt att bedöma om betygsunderlaget
är rättvist. För att råda bot häremot synes det böra föreskrivas, att betygsutfärdare
som mottar betygsunderlag genast skall taga ställning till vad däri anföres
och göra anteckning om sin uppfattning på handlingen.

Med tillämpning av gällande bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet
synes, såvitt jag nu kan bedöma, betygsunderlaget få karaktär av offentlig
handling. Jag ifrågasätter, om icke förslagets genomförande påkallar en ändring
i sekretesslagen i syfte att förhindra att betygsunderlaget — i de fall då tjänstemannen
aldrig begärt betyg och sådant därför ej heller utfärdats — blir tillgängligt
för envar. Betyg skall ju utfärdas endast på begäran och mången gång torde
en underlåtenhet att begära betyg battna i farhågor för att betyget skall bli dåligt
och vara direkt demeriterande vid sökande av ny tjänst. Om betygsunderlaget
utan vidare blir offentligt, förfelas endels syftet med bestämmelsen om att betyg
icke utfärdas annat än på begäran.

Såsom utredningen framhållit finns det bestämmelser om rätt till tjänstgöringsbetyg
i vissa särskilda författningar vilka avser tjänstemän inom den statligt reglerade
förvaltningen. Om utredningens förslag genomförs, synes dessa särbestämmelser
böra upphävas eller revideras till undvikande av oklarhet om deras fortsatta
tillämplighet.

Yttrande över 1967 års polisutrednings betänkande »Polisen i samhället»

Genom remiss den 8 juli 1970 beredde statsrådet och chefen för civildepartementet
riksdagens ombudsmän tillfälle att avge yttrande över rubricerade betänkande
(SOU 1970: 32).

Med anledning härav avgav JO Thyresson den 14 november 1970 följande
yttrande till departementschefen.

619

Det är allmänt känt att polisens resurser inte är tillräckliga för att polisen på
ett tillfredsställande sätt skall kunna fullgöra sin främsta uppgift, att förebygga
och utreda brott. Jag har själv upprepade gånger i samband med inspektioner av
polismyndigheter i landet och i andra sammanhang nödgats konstatera att polisens
resurser är otillräckliga. Det är av stor vikt för rättssäkerheten att polisens
möjligheter att komma till rätta med den ökande och förgrovade brottsligheten i
landet väsentligt förbättras. Alla tillfällen att rationalisera och effektivisera polisverksamheten
måste tillvaratas. Utredningens förslag till ändrad indelning av polisdistrikt
och till ny regional polisorganisation syftar till att göra polisverksamheten
rationellare och effektivare. De föreslagna åtgärderna synes mig väl ägnade att
fylla detta syfte.

När det gäller polisdistriktsindelningen har utredningen funnit att ett effektivt
utnyttjande av moderna tekniska hjälpmedel, en lämplig arbetsfördelning och -planering
samt en kontinuerlig övervakningsverksamhet kräver en betydligt större
huvudstyrka inom polisdistriktet än vad som är fallet i många av de nuvarande
mindre distrikten. För att tillgodose detta krav måste enligt utredningens förslag
landet indelas i ett lägre antal större distrikt. Jag — som ej har anledning att
ifrågasätta riktigheten av utredningens polistekniska synpunkter — har ingenting
att erinra mot den allmänna bedömning som utredningen sålunda gjort och som
innebär att antalet nuvarande distrikt minskas med cirka 30. Hur den nya distriktsindelningen
i detalj bör vara, anser jag mig inte ha anledning att gå in på.

För närvarande finns i varje polisdistrikt en polisnämnd. Den består av lekmän
och är ett organ för samråd med polischefen i frågor av mera allmän betydelse
för polisväsendet i distriktet. Dess huvuduppgift är att främja ett förtroendefullt
förhållande mellan polisen och allmänheten. Utredningen föreslår att polisnämnderna
ersätts med polisstyrelser. I polisstyrelsen skulle då ingå polischefen och
sex inom polisdistriktet bosatta medborgarrepresentanter. Polisstyrelsen föreslås få
beslutanderätt i vissa frågor. Av betänkandet framgår att utredningen på det sättet
velat, med hänsyn till polisverksamhetens art och dess betydelse för medborgarna
i polisdistriktet, ge medborgarna ett verkligt inflytande på polisverksamheten. En
sådan lösning som detta förslag innebär skulle enligt utredningen vara ägnad att
inte bara stärka allmänhetens förtroende för polisen och dess verksamhet utan
också främja polisverksamheten som sådan.

Polisen skall upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Dess verksamhet för
att lösa den uppgiften utgör den operativa delen av polisarbetet. I den mån allmänheten
hyser misstroende mot polisverksamheten torde detta främst vara riktat
mot den operativa delen av verksamheten. Utredningen finner det vara självklart
att ledningen av den operativa verksamheten måste förbehållas polischefen vid
en fördelning av arbetsuppgifter mellan honom och polisstyrelsen. Jag delar utredningens
uppfattning i detta hänseende. Det är uppenbart att de föreslagna polisstyrelserna
inte bör ges någon operativ uppgift. Men då kan man fråga sig om
man genom inrättande av polisstyrelser enligt förslaget får det medborgarinflytande
och den förankring hos allmänheten av polisverksamheten som man önskar

620

ha. Det kan synas tveksamt om allmänhetens förtroende för polisen i nämnvärd
grad skulle påverkas av att man tillskapar polisstyrelser, i vilka några få medborgarrepresentanter
får vara med att besluta i huvudsakligen administrativa frågor
och informationsfrågor. När det gäller informationen är det visserligen — för att
man skall kunna upprätta och bibehålla ett förtroendefullt förhållande mellan
allmänheten och polisen — av stor vikt att allmänheten på ett riktigt sätt
informeras om polisverksamheten och att polisen får del av allmänhetens synpunkter
och önskemål rörande verksamheten. Ett sådant informationsutbyte skulle
naturligtvis kunna förmedlas av en polisstyrelse med medborgarrepresentanter.
I och för sig kan emellertid en informationsverksamhet organiseras på annat och
väl så effektivt sätt, t. ex. med anlitande av personer som har särskild utbildning
för s. k. PR-verksamhet.

Ett skäl som med större styrka talar för utredningens förslag om polisstyrelser
är enligt min mening att man därigenom bäst torde kunna få de olika ortsintressena
inom polisdistriktet bevakade. I den mån distrikten såsom utredningen föreslagit
görs större, kan det — även om målsättningen från början varit att den
polisiära servicen inte på någon ort får försämras genom reformen — befaras att
behovet av polisövervakning och polisiär service särskilt på sådana platser som
ligger långt bort från centralorten i distriktet kommer att få stå tillbaka för behovet
inom centralortens räjong. Jag förordar därför att medborgare, som representerar
olika lokala intressen inom distriktet, får ingå i en polisstyrelse med rätt
att besluta, i varje fall i frågor rörande polisens organisation och lokalisering inom
distriktet. Inrättas sådana polisstyrelser kan det vara lämpligt att de också — i
likhet med de nuvarande polisnämnderna — engageras i informationsverksamheten.
För att styrelsen skall vara tillräckligt funktionsduglig bör antalet ledamöter
bestämmas och ledamöterna väljas på sätt utredningen föreslagit. Om en kommun
endast får en suppleant i styrelsen bör denne dock ingå som ledamot när fråga
som direkt rör polisverksamheten i denna kommun prövas. I motsats till utredningen,
men i likhet med dess ordförande och tre av experterna, anser jag att
polischefen bör vara ordförande i polisstyrelsen. Eftersom polischefen är bäst
insatt i förekommande frågor, kommer tyngdpunkten inom styrelsen normalt att
ligga hos honom och styrelsen därför fungera mest effektivt med honom som ordförande.
Utredningens jämförelse i detta sammanhang med kommunala nämnder
och nuvarande polisnämnder finner jag vara haltande.

När det gäller utredningens förslag till regional polisorganisation har jag i stort
sett samma inställning som till förslaget rörande den lokala organisationen. Det
är tydligt att den nuvarande länspolisorganisationen inte fungerar väl. Huruvida
det för att man skall få en effektiv regional polisorganisation är nödvändigt att
antalet regioner i landet bestäms till högst åtta är en fråga vars avgörande främst
beror av polistekniska överväganden. Jag har inte anledning att gå in på den frågan
närmare utan konstaterar endast att utredningens bedömning därav förefaller väl
grundad. Eftersom antalet län även framdeles torde komma att avsevärt överstiga
åtta, lärer den föreslagna regionindelningen innebära, att polisen måste bry -

621

tas loss ur länsstyrelseorganisationen. Det av utredningen angivna länsstyrelsealternativet
framstår som mindre lämpligt. Vid det alternativet skulle länspolischefen
t. ex. knytas som föredragande till flera länsstyrelser, med nuvarande länsindelning
tre eller fyra stycken. Utredningen pekar på en rad andra skäl som kan
anföras mot detta alternativ och stannar också för ett alternativ, enligt vilket självständiga
regionala polismyndigheter skulle inrättas. Jag kan i huvudsak ansluta
mig till utredningens förslag om uppbyggnad av självständig regional polisorganisation
med den fördelning av arbetsuppgifter som utredningen angett.

Enär det under polisverksamheten på regionalplanet ofta torde bli fråga om
att ta ställning till betydelsefulla principiella spörsmål och ett direkt medborgarinflytande
på verksamheten av detta och andra skäl kan vara påkallat, synes regionpolisstyrelser
med medborgarrepresentation böra imättas i enlighet med utredningens
förslag. De regionala polismyndigheterna kommer därmed att få samma
organisatoriska uppbyggnad som rikspolisstyrelsen. Rikspolischefen är ordförande
i rikspolisstyrelsen, och regionpolischefen, ej såsom utredningen föreslagit en landshövding
i ett län inom regionen, bör vara ordförande i regionpolisstyrelsen. För
den ordningen talar skäl motsvarande dem som åberopats för att göra polischeferna
i de lokala distrikten till ordförande i distriktspolisstyrelserna. Givetvis bör
dock länsstyrelserna inom varje region på lämpligt sätt beredas möjlighet att medverka
i polisverksamheten på regionplanet.

Beträffande distriktsåklagarorganisationen har jag, som ej har anledning att
detaljgranska förslagen till ändrad distriktsindelning, ingenting att invända mot
utredningens förslag.

Avslutningsvis vill jag anföra följande. Utredningen framhåller att man genom
den nya indelningen i polisdistrikt skulle uppnå väsentliga arbetskraftsvinster som
bör användas att utöka personalen för insatser på fältet. I anslutning härtill får
jag kraftigt understryka vikten av att polisens personalbehov i fortsättningen ordentligt
tillgodoses. Det är i och för sig tacknämligt om polisen får en ny distriktsindelning
och rationellare organisation. Man måste emellertid hela tiden se till att
personalstyrkan blir tillräckligt stor så att den ökande brottsligheten kan effektivt
bekämpas och det stegrade behovet av bättre ordningshållning på gator och
torg kan tillgodoses utan att man gör avkall på kravet på drägliga arbetsvillkor
för polisen i det avseendet att polispersonal inte regelmässigt skall behöva beordras
till övertidstjänstgöring för att polisverksamheten över huvud taget skall
fungera och därigenom utsättas för risken av fysisk och psykisk nedslitning.

21 — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

622

Bilaga 1

Redogörelse för justitieombudsmännens och deras ställföreträdares tjänstgöring
samt för personalorganisationen

Justitieombudsmännens semestrar m. m.

Justitieombudsmannen Bexelius

9—13 mars, 4—27 maj, 14—18 september, 26 oktober—6 november.
Justitieombudsmannen Lundvik

9—13 mars, 1—18 juni, 3—21 augusti, 21—22 september.

Justitieombudsmannen Thyresson

18—20 februari, 23—26 mars, 4—23 maj, 15—18 juni, 29 juni—31 juli, 22—24
september (sjukledighet), 30 oktober.

Ställföreträdande justitieombudsmännens tjänstgöring

Ställföreträdande justitieombudsmannen Petrén 2—8 mars (dubblering), 9—13 mars,
21—22 mars (dubblering), 10 april (dubblering), 4—23 maj, 24—29 maj (dubblering),
30 maj—18 juni, 29—30 juni, 3—21 augusti, 14—18 september, 19—22 september,
26 oktober—6 november, 19 oktober (dubblering), 14 december (dubblering).
Ställföreträdande justitieombudsmannen Wennergren 1—5 januari (dubblering), 18—20
februari, 9—13 mars, 14—20 mars (dubblering), 21—26 mars, 4—27 maj, 10—14
juni (dubblering), 15—18 juni, 1—31 juli, 22—24 september, 15—29 oktober (dubblering),
30 oktober, 23—27 november (dubblering), 17—22 december (dubblering),
29—30 december (dubblering).

Riksdagens ombudsmäns kansli

Kanslichefen Karl-Erik Uhlin (fr. o. m. den 1 februari)

Byråchefen Per Lundbergh (första domstolsbyrån)

Byråchefen Lars Persson (andra domstolsbyrån)

Byråchefen Karl-Åke Lundin (försvarsbyrån)

Byråchefen Claes Hammarskjöld (första förvaltningsbyrån; länsförvaltning)

Byråchefen Hans Bolinder (andra förvaltningsbyrån; centralförvaltning)

Byråchefen Sven Sjöberg (administrativa byrån)

Avdelningdirektören Stig von Bahr (skatteavdelningen)

Avdelningsdirektören Erik Tersmeden (militära mål m. m.)

Byrådirektören Peter Löfmarck (kriminalvårdsärenden, t. o. m. 20 september)
Länsassessom Jan Berntsen (kommunala ärenden)

Byrådirektören Tore Samuelsson (fr. o. m. 1 maj, till förfogande för utredningar)
Hovrättsfiskalen Sten Englund (fr. o. m. 12 oktober, kriminalvårdsärenden)

Under tiden 19 juni—9 december har med vissa avbrott föredraganden hos KU Per
Dahlman tjänstgjort som föredragande hos riksdagens ombudsmän. Såsom föredragande
med heltidsanställning har vidare under 1970 tjänstgjort hovrättsrådet Birgitta
Egenvall (t. o. m. 30 juni), hovrättsassessorn Gunnel Norell (fr. o. m. 1 juli),
hovrättsassessorn Bo G. Nordström, hovrättsassessorn Brita Sundberg-Weitman
(t. o. m. 31 oktober), hovrättsassessorn Hans Palmcrantz, byråchefen Gunnar MacDowall
och byrådirektören Christer Wänéus (fr. o. m. 1 maj). Som föredragande med
deltidstjänstgöring har tjänstgjort f. överdirektören Erik Björkquist.

623
Bilaga 2

Förteckning

över ärenden, som varit anhängiga hos Kungl. Maj.t under år 1970 genom skrivelser
från justitie- och militieombudsmännen före den 1 januari 1970

1. 1949 den 11 november (JO nr 553/1948), angående arkivfotografering av fastighetsböcker.

Den i skrivelsen behandlade frågan har samband med frågan om automatisk databehandling
på inskrivningsväsendets område. Denna fråga övervägs f. n. inom justitiedepartementet
på grundval av inskrivningskommitténs betänkande ADB inom inskrivningsväsendet.
(Justitiedepartementet.)

2. 1954 den 2 december (JO nr 106), angående ändring av vissa bestämmelser om
rättegångskostnad i mål, vari part åtnjutit fri rättegång.

Ärendet prövas i samband med PM ang. reform av samhällets rättshjälp, Ju 1970: 14.
(Justitiedepartementet.)

3. 1958 den 22 november (JO nr 331/1956), angående förtydligande av stadgandet
i 22 § andra stycket lagsökningslagen om rätt för borgenär till ersättning för
kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Den i skrivelsen berörda frågan har behandlats i lagberedningens den 22 april 1963
avgivna betänkande, benämnt »Utsökningsrätt II» (SOU 1963: 28). Betänkandet är i
förevarande delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

4. 1960 den 23 december (JO nr 1201), angående förslag till partiell reform inom
ramen för gällande förvaltningsförfarande i syfte att vinna ökat administrativt
rättsskydd genom införande av en allmän regel om principiell skyldighet för
förvaltningsmyndigheter att i sina beslut angiva de skäl, å vilka besluten grundas.

Skrivelsen har remissbehandlats. Inom justitiedepartementet har utarbetats förslag till
förvaltningslag (SOU 1968: 27). Förslaget, som innehåller bl. a. en bestämmelse om
motivering av beslut, har remissbehandlats. Avsikten är att proposition i ämnet skall
föreläggas 1971 års riksdag. (Justitiedepartementet.)

5. 1961 den 5 december (JO nr 1010), angående lagstiftningsåtgärd för vinnande
av ökat administrativt rättsskydd genom införande av allmän föreskrift om
skyldighet i vissa fall för förvaltningsmyndigheter att före ärendets avgörande
lämna enskild part tillfälle att yttra sig.

Inom justitiedepartementet har utarbetats förslag till förvaltningslag (SOU 1968: 27).
Förslaget, som innehåller bl. a. en bestämmelse om kommunicering med part, har
remissbehandlats. Avsikten är att proposition i ämnet skall föreläggas 1971 års riksdag.
(Justitiedepartementet.)

6. 1963 den 21 november (JO nr 998/1961, 1032/1961 och 108/1962), angående
behovet av att i samband med polisväsendets förstatligande inom polisväsendets
ram i brottsförebyggande syfte inrätta särskilda rådgivningsbyråer utan personellt
samröre med enskilda organ.

Se JO:s ämbetsberättelse 1965 s. 592. Polisberedningen har sedermera överlämnat ärendet
till rikspolisstyrelsen. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1971/72 har rikspolis -

624

styrelsen liksom föregående år tagit upp frågan om statens övertagande av de polistekniska
rådgivningsbyråerna i Stockholm, Göteborg och Malmö men inte yrkat medel
härför. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

7. 1963 den 12 november (MO nr 632/1961), angående fråga om undervisningen
inom krigsmakten rörande krigets lagar och bruk.

Ärendet bereds inom justitie- och försvarsdepartementen. Genom justitiedepartementets
försorg beräknas under första halvåret 1971 kunna utgivas texterna till de konventioner
m. m. på folkrättens område vilka Sverige ratificerat jämte sakregister. För undervisning
i folkrätt inom krigsmakten förbereds inom försvarsstaben en handbok angående
folkrättsliga regler för krig, vilken redan varit i användning en tid i stencilupplaga men
nu översetts och reviderats. (Försvarsdepartementet.)

8. 1964 den 6 maj (JO nr 727/1960), angående vissa statstjänstemäns rätt till fribiljetter
från transportföretag.

Sedan yttranden över framställningen avgetts av statens järnvägar och luftfartsverket,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Kommunikationsdepartementet.)

9. 1964 den 14 maj (JO nr 812/1962), angående åtgärder för att tillvarataga okända
sakägares rätt till ersättning på grund av att dem tillkommande rätt till myrslogar
frånhänts dem i samband med laga skifte inom Ore socken, m. m.

Förmynderskapsutredningen har i nov. 1970 avlämnat PM ang. avveckling av vissa
godmanskap, som inskrivits vid Nedansiljans domsagas häradsrätt. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

10. 1964 den 18 december (JO nr 425/1962), angående ändring av 6 § passkungörelsen
avseende passmyndighets prövningsrätt i vissa fall, då misstanke om
brott föreligger mot passökande.

Sedan skrivelsen varit föremål för remissbehandling, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

11. 1966 den 24 januari (JO nr 1144/1963), angående åtgärder i syfte att giva de
renskötande samerna bättre möjligheter att själva tillvarataga sina av lagen
erkända rättigheter och att hindra att intrång däri göres utan tillräckliga skäl
och utan rimlig ersättning.

Rennäringssakkunniga har den 13 februari 1968 avgett betänkandet »Rennäringen i
Sverige» (SOU 1968: 16). I detta har JO:s skrivelse behandlats (se ex.vis s. 36, 57, 69).
Betänkandet är f. n. föremål för beredning i departementet. Avsikten är att proposition
på grundval av betänkandet skall föreläggas riksdagen våren 1971. (Jordbruksdepartementet.
)

12. 1966 den 18 februari (MO nr 586/1963), angående rättsskipningen vid de svenska
FN-kontingentema.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

13. 1966 den 14 oktober (JO nr 879/1964 m. fl), angående revision av bestämmelserna
om bosättning i riket såsom villkor för rätt till samhällsförmåner i
syfte att åstadkomma en rättvis avvägning mellan förefintlig skyldighet att gälda
skatt för lön under tjänstgöring utomlands och rätt till olika samhällsförmåner
under utlandsvistelse. Tillika fråga bl. a. om den, som från myndighet inhämtat
upplysning att skattskyldighet icke förelåg men långt senare beskattats, bör få
gottgörelse för skada till följd av att han, i förlitan på beskedet, påtagit sig

625

utgifter för familjen som han icke skulle ha ansett sig ha råd till om han vetat
att skattskyldighet förelåg.

Kungl. Maj:t har den 23 januari 1970 bemyndigat chefen för finansdepartementet att
tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att överse bestämmelserna om folkbokföring
m. m. Utredningen har antagit namnet hemvistsakkunniga. (Finansdepartementet.
)

14. 1967 den 15 februari (MO nr 5/1966), angående fråga huruvida gällande bestämmelser
om den militära straffregistreringen bör överses.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

15. 1967 den 21 april (JO nr 111/1967), angående översyn av reglerna om handläggning
av disciplinärenden mot Vetenskapsakademiens tjänstemän.

Vetenskapsakademien har den 8 augusti 1968 yttrat sig över skrivelsen. Fråga om ändring
av grundstadgama med anledning av JO:s skrivelse är under beredning hos akademien.
(Utbildningsdepartementet.)

16. 1967 den 9 augusti (JO nr 409/1966), angående ändring av gravationsbeviskungörelsen
i syfte att gravationsbevis skall upptaga upplysning huruvida mark
frångått fastigheten och i så fall vilket år det senast skett.

17. 1969 den 3 januari (nr 4/68), angående militära haveriutredningar och viss ändring
i luftfartslagen.

Efter remissbehandling har Kungl. Maj:t den 3 oktober 1969 meddelat beslut i anledning
av JO:s skrivelse. I vad skrivelsen avsåg att försvarets haverikommissions utredning
bör ske under medverkan av polisiär expertis och rättsläkare har kungörelse om ändring
i kungörelsen (1966: 436) om undersökning av militära luftfartsolyckor utfärdats den
3 oktober 1969 (1969: 541). Den i skrivelsen berörda frågan om skärpta tidsgränser
för förbud mot alkoholförtäring har överlämnats till luftfartsverket för vidare prövning.
I övrigt är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Kommunikationsdepartementet.
)

18. 1969 den 7 februari (nr 2154/68), angående behovet av föreskrifter rörande
fartygsägares skyldigheter och myndighets rätt och plikt att ingripa med avseende
på vrak.

Kungl. Maj:t har 27.11.1970 bemyndigat chefen för kommunikationsdepartementet att
tillkalla en sakkunnig med uppdrag att se över författningsbestämmelserna om åtgärder
i fråga om övergivna fartyg m. m. (Kommunikationsdepartementet.)

19. 1969 den 9 maj (nr 1388/69), angående rätt för vårdnadshavare för underårig
till ersättning för inställelse i brottmål mot den underårige.

Ärendet prövas i samband med PM ang. åtalsunderlåtelse i vissa fall m. m., Ju 1970: 26.
(Justitiedepartementet.)

20. 1969 den 9 maj (nr 1389/69), angående vidgad behörighet för tingsnotarieaspirant.

Tingsnotarieaspirants behörighet har reglerats i tingsrättsinstruktionen (1970: 108),
anmäld i konselj den 24 april 1970. Framställningen är därmed slutbehandlad. (Justitiedepartementet.
)

626

21. 1969 den 22 september (nr 2002/68), angående ersättning av allmänna medel
till barn som lidit förlust genom bamavårdsmans underlåtenhet att bevaka barnets
rätt till barnpension.

Ärendet remitterat till riksförsäkringsverket 30.10.1969. Svar inkommet 21.4.1970.
Ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

22. 1969 den 8 oktober (nr 1226/68), angående formerna för polishandräckning på
socialvårdens och mentalsjukvårdens områden.

Sedan skrivelsen remitterats till rikspolisstyrelsen för yttrande, har styrelsen med giltighet
fr. o. m. den 1 september 1970 utfärdat närmare föreskrifter om handräckningsuppdrag
på socialvårdens och mentalvårdens områden. Kungl. Maj:t har den 2 oktober
1970 funnit framställningen ej föranleda vidare åtgärd. Ärendet är därmed slutbehandlat.
(Justitiedepartementet.)

627

Bilaga 3

Sakregister

till

Justitieombudsmännens ämbetsberättelser 1969—1971

Ackord, se Indrivning.

Adoption, se Barnavård.

Allemansrätt, sjöfartsverkets befogenhet att dirigera allmänheten till viss plats under
utnyttjande av allemansrätten, 71: 601.

Allmän försäkring, krav på förstadagsintyg vid sjukanmälan, 70: 276; — kvittning mot
tidigare oriktigt utbetald sjukpenning, 71: 554.

Allmän plats, frågor rörande planeringen av och dispositionsrätten till det s. k. innetorget
i Täby centrum, särskilt huruvida torget utgör allmän plats, 70: 38; — tillståndsgivning
för allmän sammankomst på kasemområde som tillika är allmän plats samt om
upprätthållande av allmän ordning å sådant område m. m., 70: 43; — se även Penninginsamling.

Allmän sammankomst, polischefs beslutanderätt får ej delegeras, 71: 94; — se även Allmän
plats, Offentlig tillställning.

Allmänna handlingar, fråga om den som begär utlämnande av allmän handling kan
åläggas styrka att han är svensk medborgare, 71: 348; — utlämnande av tjänsteansökningshandlingar
för vilka sökanden begärt konfidentiell behandling; tillika fråga
om utlämnande kan förhindras genom handlingarnas återställande till sökanden, 71:
348; — förundersökningsprotokoll som ej fått slutlig form, 71: 88; — tidpunkt då
kommunalt budgetförslag blir allmän handling, 71: 365; — utlämnande av handling
som endast till en del var hemlig, 71: 333; — fråga huruvida i 50 § militära rättsvårdskungörelsen
avsedd tillrättavisningsförteckning utgör hemlig handling, 69: 117; —
fråga om röntgenfilm utgör allmän och offentlig handling, 69: 313; — utbekommande
av sjukjournal, 70: 315; — utbekommande av hotellbolags bokslutsrapport som
inkommit till kommunalnämnd, 70: 319; — fråga om promemoria med riktlinjer för
medaljtilldelning har karaktär av allmän handling, 70: 310; — fritidsutrednings karaktär
av inkommen eller upprättad handling, 70: 312; — fråga om skriftligt samråd
mellan sakkunniga vid professorstillsättning, 69: 313; — ordningen för tillhandahållande
av handlingar i myndighets arkiv, 69: 314; — utlåning av handlingar från myndighets
arkiv, 71: 86; — utlämnande av bostadsförmedlings handlingar för mikrofotografering,
69: 315; — intagens rätt att ta del av fångvårdsanstalts portionsstat,
70: 187; — åtal mot kommunalnämndsordförande, kommunalkamrerare och kommunalassistent
för lämnande av oriktiga och vilseledande uppgifter om allmän handling,
70: 285; — möjligheten att få avskrift av kommunal myndighets handlingar eller
att själv göra avskrift därav, 69: 316; — ersättning får uttas av kommunal myndighet,
som tillhandahåller avskrift av allmän handling, 69:316; — tillhandahållande
av allmän offentlig handling genom avgiftsbelagd avskrift, 70: 309; — hos statlig
myndighet diarieförd handling må ej utbytas mot annat ändrat exemplar, 70: 146; —
fråga om allmän handling angått någon myndighetens rättstvist, 70: 318; — utnyttjande
av myndigheters dataanläggningar, 70: 308; — disciplinär åtgärd mot polisman
för försumlighet vid handhavandet av hemliga handlingar, 69: 59; — fråga om

628

beslut att uppdraga åt enskilt företag att utföra visst projekteringsarbete kan hemlighållas
med stöd av 34 § sekretesslagen, 69: 381; — tillämpning av vissa sekretessbestämmelser,
70: 121; — fråga om hemlighållande av handlingar hos försvarets
sjukvårdsstyrelse jämlikt 14 § sekretesslagen, 70: 136; — offentlighet och sekretess i
ärenden om disciplinära åtgärder mot skolelever, 70: 313; — sekretesskydd för anmälare
i barnavårdsärende, 71: 354; — sekretesskydd i ärenden om vapenfri tjänst,
71: 356; — sekretess i ärende om återkallelse av vapenlicens (promemoria om licensinnehavarens
psykiska tillstånd), 71: 361; — fråga när fastighetstaxeringsavi blir allmän
handling; tillika fråga om tillämpning av 17 § SekrL på sådan avi och på underrättelse
om avvikelse från självdeklaration, 71: 374; — sekretesskydd hos prisoch
kartellnämnden, 71: 359; — se även Diarieföring, Tryckfrihet, Tystnadsplikt.

Arbetsformer, se Handläggning.

Arbetskonflikt, lovligheten av s. k. paragraflotsning, 71:473; — skyddet för strejkrätten
och för tjänstemans neutralitetsrätt, 71: 480.

Arbetsrätt, yttranden över betänkande angående justitieråds, regeringsråds och justitiekanslerns
arbetsrättsliga ställning, 69: 472.

Arbetsvård, före beslut om arbetsvårdsåtgärder skall tjänsteman få yttra sig, 69: 408.

Arkiv, frågor angående den kommunala arkivvården, 69: 384.

Arrest, verkställighet av arreststraff ur rättssäkerhetssynpunkt, 69: 181; — ej avtjänat
arreststraff förfaller vid påbörjande av behandling enligt 28: 3 BrB, 71: 175; —
straffarrestants rätt till bädd under dagen, 70: 145.

Avvisande av talan, se Huvudförhandling.

Avvisning, kritik mot utlänningskommissionens och polisens handläggning av avvisningsärende,
70: 454.

Bandinspelning, fråga om privat bandinspelning vid huvudförhandling, 69: 39.

Barnavård, framställning om ändring av barnavårdslagen så att barnavårdsnämnds förhandsgranskning
av ifrågasatt fosterhem kan överprövas, 69: 226; — fråga om barnavårdsnämnds
skyldighet att kommunicera utredning i vårdnadsmål före avgivande av
yttrande, 69: 231, 70: 235; — barnavårdsmans efterforskande av faderskap, 69: 233;

— fråga om barnavårdsnämnd bör verka för eftergift av återkrav å bidragsförskott,
69: 240; — fråga om varning enligt 26 § barnavårdslagen, 69: 241; — för samhällsvård
omhändertaget barn bör ej längre tid vistas i föräldrahemmet, 69: 242, 71: 240;

— dröjsmål med vårdnadsutredningar, 69: 242; — barnavårdsmans lämplighet som
vårdnadsutredare, 71: 257; — framställning om ersättning av allmänna medel för
att täcka förlust för barn till följd av barnavårdsmans underlåtenhet att bevaka barnets
rätt till barnpension, 70: 203; — fråga om tillräckliga skäl förelegat för omhändertagande
av barn för samhällsvård och om hämtning av för samhällsvård omhändertaget
barn, 70: 207, 217; — brister i barnavårdsmannaorganisationen i Stockholms
stad, 70: 219; — barnavårdsmännens stora arbetsbörda, 70: 233; — barnavårdsnämnds
ansvar i fråga om kontroll av den miljö i vilken för samhällsvård omhändertaget
barn vistas under permission och bristande samordning mellan barnavårdsnämndens
olika avdelningar i permissionsfrågan, 70: 223; — barnavårdsnämnds
och barnavårdsmans skyldigheter att vidta åtgärder till förebyggande av misshandel
av barn och att göra polisanmälan om misshandel, 70: 228; — häktning av lagöverträdare
under 18 år, 71:227; — omhändertagande av barn för utredning då behov

629

av omedelbar omplacering ej föreligger, 71: 237; — förhållandet mellan omhändertagande
för samhällsvård enligt 31 § BvL och övervakning enligt 26 § BvL samt mellan
sådan övervakning och omhändertagande för utredning, 71: 243; — dröjsmål
med besvarande av remisser från åklagare angående ifrågasatt åtalsunderlåtelse, 71:
247; — barnavårdsnämnds skyldighet att ingripa vid misstänkt fall av otukt med
minderåriga, 71:249; — delgivning av läkarintyg med part i samhällsvårdsärende,
71: 252; — hänsyn till umgängesberättigads önskemål vid placering av barn i feriehem,
71: 254.

Behandlingslagen, se Straffverkställighet.

Beslag, se Rusdrycker.

Besvär, se Fullföljd av talan, Handläggning, Utredning.

Betalningsföreläggande, prövning av sökandens uppgifter i ansökan av betalningsföreläggande,
70: 64; — kvarhållande av fullmakt i mål om betalningsföreläggande,
70: 64.

Betyg, regementschefs bestämmande av betyg för plutonchefsskoleelev och stamvitsord
för officer, 70: 121; — tjänstgöringsbetyg för reservofficer, 70: 143; — beaktande
av vitsord från specialtjänst, 71: 176; — betygsättning på licentiatavhandling, 71:
536; — yttrande över betänkandet »Tjänstgöringsbetyg», 71: 616; — fråga om innehållet
i tjänstgöringsbetyg, 70: 372.

Bevisning, bevisbedömningen vid vittnesvägran av tilltalads nära anhörig, 69: 30; — se
även Huvudförhandling.

Bisyssla, yttrande över bisyssleutredningens betänkande »Offentliga tjänstemäns bisysslor»,
70: 479.

Bostadsförmedling, fråga om villaägare, som sålt sin fastighet utan att tillförsäkra kommunen
anvisningsrätt till någon av köparen anskaffad byteslägenhet, kan vägras bostad
genom bostadsförmedlingens försorg, 69: 376.

Bouppteckning, inregistrering av, 70: 65, 71: 85.

Brev, olovligt öppnande av brev (intrång i förvar), 69: 322.

Brottmål, se Huvudförhandling, Personundersökning.

Byggnadsdispens, fråga om skyldighet för byggnadsnämnd att höra granne i dispensärende,
70:411; — byggnadsnämnds överskridande av dispensbefogenhet, 71:496,
514; — länsstyrelses tillsyn över byggnadsnämnd, 71:524, 528, 530; — risk för
misstanke om favorisering vid länsstyrelses handläggning av ärende om tillstånd till
nybyggnad inom strandskyddsområde, 71: 518.

Byggnadslov, fråga om byggnadsnämnd äger meddela byggnadslov för nybyggnad oaktat
länsstyrelses dispensbeslut icke vunnit laga kraft, 69: 425; — skyldighet för byggnadsnämnd
att höra granne vid meddelande av byggnadslov för garage invid tomtgräns,
69: 425; — fråga om byggnadslov i visst fall bort göras beroende av särskilt
tillstånd från hyresnämnds sida, 70: 410; — återförvisning eller meddelande av byggnadslov
hos länsstyrelse i besvärsmål, 71: 530.

Böter, oriktig förvandling av bötesstraff å 50 kronor, 69: 46; — flera penningböters
omräkning i dagsböter, 71: 75; — upprepade uppskov i bötesförvandhngsmål, 69:
46; — se även Verkställighet.

21* — Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till 1971 års riksdag

630

Censur, statens biografbyrås bedömning av filmer, 69: 456; — se även Psykiatrisk vård,
Sträffverkställi ghet.

Civil verksamhet, fråga om militära chefer ägt tillåta helikoptertransporter för tillgodoseende
av civila intressen, 69: 157; — värnpliktiga kan beordras som ledningspersonal
då civila flygplan anlitar militära flygplatser, 69: 183; — frågor om beordrande av
personal ur krigsmakten att medverka vid högertrafikomläggningen, 69: 183; — åtal
mot officerare för obehörigt lån av verkstadstält m. m., 70: 94; — se även Tävlingar.

Delgivning, med i fångvårdsanstalt intagen, 70: 188; — verkställighet av delgivning i
offentlig lokal, 70:72; — delgivning genom hotellportier, 71:95; — kungörelsedelgivning,
70: 55; — formerna för efterforskning av persons adress i samband med
delgivning, 70: 71; — se även Hyresreglering, Nöjdförklaring.

Demonstrationer, polisens åtgärder vid de s. k. båstadskravallerna, 69: 63; — fråga om
banderoller och plakat varit lagstridiga, 69: 85; — polismyndighets åtgärder vid demonstration
som sker utan laga tillstånd, 70: 67.

Diarieföring, 69: 323, 324, 70: 146, 307, 354, 412, 71: 63, 77; — av hemliga handlingar,
71:341.

Disciplinbot, fråga om lagligheten av att, enligt anteckning å beslut i disciplinmål, ålagd
disciplinbots storlek rättats, 70: 92.

Disciplinmål, mål avgjort i disciplinär ordning trots oklarhet om de faktiska förhållandena,
70: 144; — disciplinärt förfarande beträffande gärning som är föremål för
JO:s prövning, 71: 331; — besvärshänvisning och nöjdförklaring vid beslut om suspension,
71: 174; — se även Disciplinbot, Ersättningsmål, Militärförhör, Preskription.

Diskriminering, i platsannonser, 70: 387, 71: 486.

Dokumentation, allt relevant material i ett ärende skall dokumenteras, 69: 403; — av
underhandsmedgivande, 71: 285; — se även Protokoll, Taxering.

Dom, tillhandahållande av, 70: 61.

Domförhet, beträffande tillstånd till dödande av inteckning utan inteckningshandlingens
företeende, 70: 63; — se även Hyresreglering.

Domsagostadgan, framställning om vidgad behörighet för tingsnotarieaspirant, 70: 21.

Domstols behörighet, krav på mantalsskrivningsbevis för utrönande av domstols behörighet,
70: 54.

Dop, se Religionsutövning.

Dröjsmål, med vårdnadsutredningar, 69: 242; — med återbetalning av skatt i anledning
av beslut om nedsatt taxering, 69: 374; — av prövningsnämnd med insändande
av besvärsakter till kammarrätten, 70: 338; — med avgörande av ärende om tillstånd
jämlikt 19 kap. 13 § ärvdabalken, 70: 64; — med avgörande av mål angående
fastställande av grundhyror, 69: 415; — med vidarebefordrande av avskedsansökan
m. m., 70:379; — med färdigställande av domar, 71:21; — med meddelande av
dom mot häktad, 71: 28; — med delgivning av beslut om körkortsåterkallelse, 71: 576;
— se även Barnavård, Nykterhetsvård.

631

Dödsbevis, olämplig praxis beträffande eldbegängelse, innan dödsbevis avlämnas,
71: 321,

Entledigande, fråga om hovrätt, som entledigat e.o. fiskal, handlat med tillräcklig omsorg
genom att ej tidigare ha tagit definitiv ställning till hans anställningsförhållanden,
70: 372; — förutsättningar för entledigande av tjänsteman mot hans vilja under
löpande pensioneringsperiod, 70: 379.

Ersättning, framställning om ersättning av allmänna medel till importör, som lidit skada
genom fel från myndigheters sida, 69: 435. Jfr Huvudförhandling.

Ersättningsmål, behörighet att ålägga den som ej står under militärt befäl ersättningsskyldighet,
70: 145; — bevarande av avskrift av protokoll, 71: 176.

Exekutiv auktion, fråga i samband med exekutiv försäljning av utmätt bil om godtagande
av inrop och om överexekutor bort efter besvär av gäldenären häva auktionen,
70: 321.

Expedition, fråga om medellös persons frihet från avgift enligt expeditionskungörelsen,
69: 47; — anteckning av tidpunkt för beställning av expedition, 70: 66; — felaktiga
expeditionsåtgärder vid domstol då värnpliktig förpliktas utgiva ersättning för hans
hämtande till militärtjänstgöring, 70: 61; — se även Dom.

Explosiva varor, förvaring av explosiva varor i strid mot gällande föreskrifter, 69: 121.

Expropriation, kompetensöverskridande genom egenmäktigt besittningstagande av fastighet
i samband med expropriation, 69: 385; — se även Rättegångskostnad.

Faderskap, se Barnavård.

Familjebidrag, framställning angående ändrade föreskrifter rörande disposition av anslagsposten
Särskild hjälpverksamhet till förmån för de värnpliktiga och deras familjer,
70:91.

Fartyg, se Vrak.

Flyghaveri, framställning angående militära haveriutredningar och viss ändring i luftfartslagen,
70: 73.

Flygning, se Civil verksamhet.

Folkrätt, krigsdeltagare som i strid dödar fiende är enligt allmänna folkrättsliga regler
i princip ej straffbar därför, 69: 82.

Fordon, omhändertagande av fordon vid trafikonykterhetsbrott m. m., 71: 89; — flyttning
av fordon, 71:580.

Forum, se Domstols behörighet.

Fri rättegång, om fri rättegång i brottmål och om skyldighet att kommunicera rättegångsbiträdes
ersättningsyrkande, 70: 59.

Frihetsberövande, se Vårdhem.

Fritid, fråga om föreskrift av innebörd, att värnpliktig, som förts till sitt förband därför
att han stört allmän ordning, skall beordras lägga sig på sitt kompani, är förenlig
med gällande bestämmelser om värnpliktigs fritid, 69: 113.

632

Fullföljd av talan, oriktiga fuliföljdshänvisningar beträffande klagan över exekutiv auktion,
70:321; — fråga om skrift i vapenärende bort behandlas som besvärsskrift,
70:466; — besvärsrätt i fråga om beslut av lärarråd vid lärarhögskola, 71:532.

Förberedelse, käromål har under förberedelse avvisats efter föreläggande om komplettering
av stämningsansökningen, 69: 25.

Företagsnämnd, suppleant, som utan att ha trätt i ledamots ställe deltagit i av nämnden
företagen resa, har ej ansetts berättigad uppbära oavkortad lön, resekostnadsersättning
och traktamente, 69: 176.

Förflyttning, fråga om skyldighet för statstjänsteman att fullgöra kommunal tjänst,
69: 405.

Förhör, kvarhållande för förhör mer än sex timmar, 70: 69; — förhör med nära anhörig
till den misstänkte, 71: 94; — utskrift av vittnesmål i stället för polisförhör,
71: 92; — val av tolk vid polisförhör med politisk flykting, 70: 70; — se även Husrannsakan.

Förmynderskap, fråga om överförmyndares redovisningskrav gentemot förmyndare,
69: 51. Jfr Kungörelse.

Försvarare, för den som är under tjugoett år, 71: 78; — entledigande av offentlig försvarare,
71:78; —‘fördelning av uppdrag som offentlig försvarare, 70:56; — se
även Fri rättegång.

Förundersökning, då Kungl. Maj:ts tillstånd fordras för åtal, 71: 87; — utsaga som
nära anhörig till misstänkt lämnat vid förundersökning bör icke åberopas som bevis,
om den anhörige utnyttjar sin rätt att vägra vittna i målet, 69: 30; — polismyndighets
skyldighet att utlämna uppgifter till pressen och att motivera vägran att lämna
uppgift, 69: 77; — förundersöknings bedrivande då fråga är om ett stort antal
brott och flera tilltalade, 69: 83; — bör bedrivas skyndsamt när den misstänkte är
häktad, 69: 84; — underlåtenhet att i samband med delgivande av misstanke för
brott lämna underrättelse om rätt att anlita försvarare, 69: 92; — polismyndighets
skyldighet att underrätta målsägande vid nedläggande av förundersökning, 70: 71;
— handläggningsrutiner vid utredning av dödsolycka, 71: 58; — se även Förhör,
Gripande, Atal.

Förvaltning, yttrande över förvaltningsdomstolskommitténs betänkande »Förvaltningsrättskipning»,
69: 480; — över förslag till förvaltningslag, 70: 470.

Förvar, förutsättningar för tagande i förvar enligt 36 § militära rättegångslagen, 69:
104, 71: 172.

Granskningsnämnd, anteckning om psykisk status i beslut, 71: 177.

Gripande, förutsättningar för gripande och medtagande till förhör, 69: 89, 92; — polismans
skyldighet uppge anledning till gripande, 69: 92; — underlåtenhet att skyndsamt
anmäla gripande, 69: 93.

Gåva, om mottagande av gåvor till statsverket, 70: 121.

Handläggning, åtal mot läkare för underlåtenhet att besvara i tjänsten mottagna skrivelser,
69: 145; — kommunalkamrer har överskridit sin befogenhet genom att
utan stöd av kommunalt beslut underteckna kollektivavtal, 69: 385; — kommunalnämnds
kompetensöverskridande, 70: 363; — skolstyrelses ordförande har förfarit

633

felaktigt genom att ensam avgöra frågor som bort upptas av skolstyrelsen och genom
underlåtenhet att utsätta sammanträde med styrelsen, 70: 355, 71: 438; — handläggningstiderna
i kommunala besvärsmål, 70: 363; — bristfällig handläggning i länsstyrelse
av besvärsärende angående vitesföreläggande, 70: 412; — komplettering av
ofullständig anmälan om avregistrering av motorfordon, 70: 468; — handläggning
av framställning om utfående av allmän handling (sjukjournal), 70: 315; — formerna
för expertgrupps arbete; underlåtenhet att redovisa skiljaktiga meningar inom
expertgruppen, 70: 420; — se även Kommunalbesvär, Hyresreglering, Säkerhetsfrågor,
Tjänstetillsättning, Utlämning.

Handräckning, se Nykterhetsvård, Psykiatrisk vård.

Hemförlovning, 71: 171.

Husrannsakan, skyldighet för polisen att vid husrannsakan förete tillstånd ej stadgad,
69: 87; — förutsättningar för, 70: 67; — husrannsakan enligt 28: 1 RB eller undersökning
enligt 28: 10 RB, 70: 69; — informell husrannsakan under sken av förhör,
71:92.

Huvudförhandling, äventyr i kallelse till förhandling om vårdnadsfråga, 71: 80; — brottmål
där den tilltalade är häktad, 69: 40; — fråga om brottmål bort avgöras i den
tilltalades frånvaro, 69: 40, 42; — fråga om tilltalads befrielse från inställelseskyldighet
efter skriftligt erkännande å s. k. erkännandeblankett, 69: 41; — fråga om
skriftligt erkännande bort godtagas, 69: 42; — fråga om skyldighet att höra vårdnadshavare
innan skyddstillsyn ådömes, 69: 43; — framställning angående rätt för
vårdnadshavare för underårig till ersättning för inställelse i brottmål mot den underårige,
70: 19; — fråga om hörande i brottmål upplysningsvis av person som ej är
part, 69:44; — frågor till person som vägrat vittna, 71:77; — fråga om bedömning
av yrkande om jämkning av skadestånd, 69: 44; — uppdelning av rättegångsförfarandet
i mål med stort antal tilltalade; bevisomedelbarheten åsidosatt, 70: 56;
— utformningen av beslut om avvisande av talan, 70: 60; — rådrum vid kallelse till
kvarstadsförhandling, 70: 63; — rådrum för anmälan av enskilt anspråk, 70: 66; —
se även Bandinspelning, Protokoll.

Hyresreglering, åtal mot vice ordförande i hyresnämnd för dröjsmål med avgörande
av mål angående fastställande av grundhyror, 69: 415; — kallelse till besiktning som
äger rum i mål vid hyresnämnd, 70: 465; — kallelse till sammanträde med hyresnämnd,
71: 37; — fattande och meddelande av beslut hos hyresnämnd, 71: 42; —
beslutförhet och överklagbarhet vid avgörande av jävsfråga, 71: 86.

Häktning, åklagare har ej inom stadgad tid avlåtit ansökan till rätten om häktning,
69: 82; — kontakt med häktads arbetsgivare, 71: 87; — avräkning av häktningstid,
71: 79; — se även Barnavård, Dröjsmål.

Hämtning, av konkursgäldenär jämlikt 94 § konkurslagen, 70: 65; — av för samhällsvård
omhändertaget barn, 70: 207, 217; — uttagande av kostnader för värnpliktigs
inställande till militärt förband, 71: 138; — framställning om civil klädsel m. m. vid
hämtningar inom nykterhetsvårdens, barnavårdens och mentalsjukvårdens områden,
70: 237; — förutsättningar för hämtning till förhör utan föregående kallelse, 70: 67.

Hämtningskungörelsen, beräkning av kostnad för värnpliktigs hämtande till militärtjänstgöring,
70: 138, 71: 138; — se även Expedition.

Indrivning, fråga om länsstyrelses antagande av ackordsanbud beträffande oguldna
skatter, 69: 330; — oberättigade krav på skatt, 71: 404.

634

Införsel, för böter förutsätter lagakraftvunnen dom, 71:401; — fråga om tidpunkt
för införsel på grund av hovrätts bötesdom, 69: 336; — fråga om kvittningsanspråk
vid införsel för utfående av underhållsbidrag, 69: 339.

Inhibition, se Lagsökning.

Inställelse till rättsförhandling, se Huvudförhandling.

Inteckning, i samband med sammanläggning av fastighet med annan har ägodelningsdomare
felaktigt krävt att fastigheten skulle befrias från nyttjanderättsinteckning,
avseende mark utanför fastigheten, 69: 49.

JO, tillsynskompetens, 70: 278, 71: 323; — om utredning i JO-ärenden, 70: 280; — se
även Disciplinmål, Tystnadsplikt.

Jäv, jävsfrågor vid samtidigt förordnande för tjänsteman att fullgöra taxeringsintendentsuppgifter
och att vara taxeringsnämndsordförande, 69: 343; — ej förenligt med
god ordning att polischef förordnar sig själv till kontrollant vid lotteri, 69: 454; —
jävsfrågor vid tillsättning av professur, 70: 402; — vid kommuns uthyrning av byggnad,
70: 362; — grannlagenhetsjäv i vapenlicensärende, 70: 465; — för vårdintygsskrivande
läkare, 71:315; — hos byggnadsnämnd, 71:524; — för personundersökare,
71: 223; — se även Hyresreglering.

Kassaväsende, militär kassachef har felaktigt utlämnat förskott för fyllnadsinbetalning
av skatt, 69: 187.

Kollektiv bestraffning, tidigareläggning av revelj har felaktigt använts som reaktionsmedel
i stället för individuella tillrättavisningar, 69: 181; — se även Psykiatrisk
vård.

Kommunalbesvär, 70: 364, 71: 439. Jfr Handläggning.

Kommunicering, fråga i ärende rörande disciplinär bestraffning om anmälares rätt att
få del av utredningsmaterialet, 69: 309; — länsstyrelse har oriktigt förelagt part att
avge yttrande inom viss tid vid äventyr att ärendet annars avskrevs (stupstocksremiss),
69:310; — vid prisundersökningar, 69:440; — med konkursgäldenär av
framställning om hämtning jämlikt 94 § konkurslagen, 70: 65; — av rättegångsbiträdes
ersättningsyrkande, 70: 59; — i ärende rörande förverkande av villkorligt
medgiven frihet, 70: 192; — med inropare vid klagan över exekutiv auktion, 70: 321;

— vid fråga om tjänstemans entledigande under löpande pensioneringsperiod,
70: 379; — i ärende om vapenfri tjänst, 71: 163; — i mål om omyndighetsförklaring,
71:81; — hos övervakningsnämnd vid entledigande av övervakare, 71:223;

— övervakningsnämnds handläggning av fråga om villkorlig frigivning, 71:216; —
se även Arbetsvärd, Barnavård, Taxering.

Kompetens, se Expropriation, Handläggning.

Konkurrensbegränsning, tillämpning av lagstiftning härom på ideell organisation,
71:567.

Konkurs, rättens ombudsmans tecknande av borgen för konkursboets lån, 71:48; —
se även Hämtning, Kommunicering.

Kriminalvård, se Straffverkställighet.

Kungörelse, fråga om tiden för kungörande av dom angående hävande av omyndighetsförklaring,
69: 49. Jfr Laga kraft.

Kungörelsedelgivning, 70: 55.

635

Knrs, brister i planering och genomförande av kurs, 71: 96.

Kvarstad, rådrum vid kallelse till kvarstadsförhandling, 70: 63.

Kvittning, se Allmän försäkring, Införsel, Lön, Studiemedel.

Körkort, fråga om körkort bort beviljas intellektuellt underutvecklade med intelligenskvot
under 65 och om översyn av meddelade anvisningar rörande läkarundersökning
för erhållande av körkort, 70: 426; — olämplig praxis av polismyndighet vid
utfärdande av s. k. negativa lämplighetsintyg för körkortssökande, 70:432; — se
även Dröjsmål, Psykiatrisk vård.

Laga kraft, beträffande dom angående hävande av omyndighetsförklaring, 69: 49. Jfr
Kungörelse.

Lagfart, inskrivningsdomares utredningsskyldighet vid beräkning av lagfartsstämpel,
69: 48.

Lagsökning, fråga huruvida domstol, som förordnat om inhibition av lagsökningsutslag
och därefter i återvinningsmål fastställt utslaget, ägt i samband med domen förordna
om fortsatt inhibition, 69: 33; — fråga om godtagande i lagsökningsmål av
avskrift, som ej helt överensstämt med originalet, 69: 47.

Ledighet, värnpliktig äger rätt att erhålla erforderlig ledighet för förberedande av sin
talan i militärt brottmål, som handläggs av domstol, 69: 182.

Lojalitetsplikt, se Yttrandefrihet.

Lotteri, se Jäv, Tillsyn.

Läkare, Läkarvård, läkares skyldighet att lämna biträde åt polisen, 69: 88; — förbandsläkare
har av misstag oriktigt utfört stelkrampsinjektioner, 70: 130; — kompanichefs
närvaro vid läkarundersökning av värnpliktiga, 70: 141.

Läkarintyg, se Allmän försäkring, Psykiatrisk vård.

Lön, myndighet har ansetts icke böra göra avdrag på anställds lön för rättande av tidigare
löneutbetalning som bedömts vara felaktig, 69: 395; — fråga om inhämtande
av tjänstemans medgivande vid verkställande av löneavdrag för fackföreningsavgifter,
69: 322; — se även Företagsnämnd.

Mantalslängd, mantalslängds fastighetsliggare avser numera fastighetslängd, 71: 85.

Militär tandvård, värnpliktiga tandläkares tjänstgöring på militära tandpolikliniker,
70: 133.

Militär övning, anordnande av militära vinterövningar i stark kyla, 69: 185; — anordnande
av orienteringslöpning över annans mark, 71: 161; — förebyggande av olovliga
spritinköp, 71: 168.

Militärt straffregister, rikspolisstyrelsen äger i sin polisrekryterande verksamhet erhålla
utdrag av militärt straffregister, 70: 146.

Militärförhör, behörighet att hålla militärförhör, 69: 107; — protokoll vid militärförhör,
70: 143; — förhörsvittne, 71: 174; — utredning i mål som återlämnats från
åklagare, 71: 174.

Militärmusik, vid regementschefs avgång, 71: 169.

636

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 69: 100. Jfr Oskickligt beteende.

Museum, visning av samlagsscener, 71: 561.

Motivering av beslut, medicinalstyrelsens disciplinnämnd ej skyldig att närmare precisera
skälen till att disciplinär åtgärd ej vidtages, 69: 310; — fråga om skyldighet att
närmare utveckla motiveringen i försäkringsärende, 69: 311; — motivering av avslagsbeslut
på ansökan om forskningsanslag, 69: 311; — lokal skattemyndighet och länsstyrelse
har avslagit ansökan om befrielse från preliminär skatt vid utlandsanställning
utan godtagbar motivering, 70: 341; — avfattningen av avslagsbeslut i vapenlicensärenden,
70: 466; — hos värnpliktsverket och värnpliktsnämnden, 71: 178; — se
även Taxering.

Motorfordon, se Fordon, Skadestånd.

Målsägande, rådrum för anmälan av enskilt anspråk, 70: 66.

Narkotika, medicinalstyrelsens medgivande till försöksverksamhet med förskrivning
av narkotika till narkomaner, 71: 274.

Naturvårdslagen, skyldighet att söka tillstånd enligt 22 § naturvårdslagen för uppsättande
av skylt för vilken byggnadslov lämnats, 69: 418; — dröjsmål vid exploatering
av område för fritidsbebyggelse genom naturvårdskrav framförda av olika myndigheter,
69: 423. Jfr Byggnadsdispens.

Nykterhetsvård, återintagning på vårdanstalt av gravid kvinna på grundval av bristfällig
utredning; tillika fråga om begärd polishandräckning varit erforderlig och om
underlåten förvarning om handräckningen, 69: 249; — polismyndighets anmälningsskyldighet
enligt 10 § nykterhetsvårdslagen, 69: 255; — bedrivandet av undersökningar
enligt 12 § nykterhetsvårdslagen, 69: 256; — den som avses med ansökan
om tvångsintagning bör personligen höras, 69: 256; — frågor om vad som är att
hänföra till hjälpåtgärd enligt 14 § 1 mom. samt om tillämpning av 14 § 2 mom.
nykterhetsvårdslagen, 69: 257, 258; — innebörden av 18 § nykterhetsvårdslagen, 69:
259; — delgivning av övervakningsbeslut enligt 10 § tillämpningsföreskrifterna till
nykterhetsvårdslagen 69:259, 71:263; — övervakares råd till alkoholmissbrukares
hustru att söka skilsmässa oförenligt med uppdraget som övervakare, 69: 260; — tilllämpning
av reglerna om avstängning från inköp av rusdrycker, 70: 241, 71: 263; —
från inköp av öl, 71: 261; — dröjsmål i ärende om förverkande av villkorligt anstånd
med verkställighet av beslut om tvångsintagning, 70: 242; — dröjsmål vid handläggning
av ärende angående omhändertagen alkoholmissbrukare, 70: 243; — dröjsmål
vid utseende av övervakare för försökspermitterad, 71: 263; — omhändertagande
av person som farlig alkoholmissbrukare sedan domstol funnit att skäl till häktning ej
förelåg, 71: 258; — polisanmälan från nykterhetsnämndsordförande om misstänkt
rattfylleribrott, 71: 262; — se även Straffverkställighet.

Nämndeman, information om jävsregler m. m. 71: 81; — se även Privat uppdrag.

Nöjdförklaring, häktad eller eljest intagen skall så snart som möjligt få del av meddelad
dom, 69: 224; — återtagande av nöjdförklaring avgiven enligt 55 § militära rättegångslagen,
70: 144; — se även Disciplinmål.

Oavsättlighet, yttrande över tjänstebegreppsutredningens PM »Oavsättligheten inom
statsförvaltningen», 69: 487.

637

Obduktion, avlidens anhöriga bör beredas tillfälle framföra synpunkter på frågan om
obduktion bör ske, 69: 306; — framställning om klargörande tolkning av bestämmelserna
härom, 71: 289; — brister vid handläggning av ärende rörande rättsmedicinsk
obduktion, 71: 305.

Offentlig försvarare, se Försvarare.

Offentlig tillställning, tillstånd för juridisk person respektive för omyndig, 71: 69.

Ombud, skyldighet ställa ombud vid hinder mot personlig inställelse, 71: 83.

Onykterhet i tjänsten, åtal mot förvaltare för, 70: 100.

Ordningen inom krigsmakten, jfr Fritid.

Ordningsstadga, obehöriga villkor i beslut angående tillställningar, 70: 467; — se även
Allmän plats, Offentlig tillställning.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 69: 100, 71: 137; — av domare mot
underordnad vid tillrättavisning, 71: 461; — mot mötesdeltagare, 70: 43; — se även
Polismyndighet.

Otillbörlig belöning, fråga om kommunal förtroendeman mottagit otillbörlig belöning,
69: 386.

Pass, torde ej kunna vägras sökande om ej uttryckligt i lag eller författning upptaget
hinder möter däremot, 69: 453; — se även Psykiatrisk vård.

Penninginsamling, kommunens hörande i ärende om tillstånd till penninginsamling med
bössor, 71: 65; — tillstånd till penninginsamling på allmän plats, 71: 67.

Pension, felaktigheter vid handläggning av ärende angående pensionsavgång, 69: 409; —
myndighet skall kontrollera att tjänstematrikel är fullständig och riktig, 69: 322; —
bevakning av rätt till barnpension, 70: 203. Jfr Entledigande.

Personalvård, yttrande över militära tjänstgöringsåldersutredningens betänkande »Officerare
som konsulenter inom försvarets personalvård», 69: 460; — yttrande över
1969 års personalvårdsutrednings betänkande, 71: 614; — förvaltning av personalkassemedel,
71: 157.

Personbevis, felaktig uppgift om personens biologiske far, 71: 585.

Personundersökning, personundersökare i brottmål äger icke utreda omständigheterna
kring brottet, 69: 28; — se även Jäv.

Polismyndighet, polismans underlåtenhet att mottaga brottsanmälan, 71:51; — polisens
åtgärder vid de s. k. båstadskravallerna, 69: 63; — polismans skyldighet att legitimera
sig 69: 86, 70: 68; — polismän har överträtt sina befogenheter då de sökt
förskaffa en person tillträde till en annans bostad, 69: 87; — åtal mot polismästare
för obefogat ingripande mot enskild, 70: 22; — mot polismästare för otillbörligt uttalande
om underordnad, 70: 26; — mot kriminalassistent för bl. a. opåkallat omhändertagande
av demonstrant, 70: 28; — förande av tillfälligt omhändertagen person
till sjukhus, 71: 90; — polismyndighets befattning med tryckt affisch som påstås
vara tukt- och sedlighetssårande, 70: 36; — polismyndighets åtgärder vid demonstration
som sker utan laga tillstånd, 70: 67; — dold polisövervakning, 71: 55; —
yttrande över »Polisen i samhället», 71: 618; — se även Förundersökning. Jfr All -

638

män sammankomst, Avvisning, Delgivning, Fordon, Körkort, Läkare, Läkarvård,
Offentlig tillställning, Penninginsamling, Psykiatrisk vård.

Polisregister, felaktiga uppgifter i lämplighetsintyg utfärdat med ledning av polisregistret,
69: 94; — polismyndighets åtgärd att på begäran av socialnämnd med stöd av
16 § socialhjälpslagen lämna nämnden uppgifter ur polisregistret beträffande hjälpsökande
saknar stöd i gällande bestämmelser, 69: 95; — yttrande över förslag till
lagändringar, 71: 605.

Preskription, fråga om preskription av disciplinärt ansvar, 69: 414.

Priskontroll, se Kommunicering.

Privat uppdrag, fråga om det är förenligt med nämndemans tjänsteåliggande att verka
som pressreferent av domstolsförhandlingar, 69: 39; — se även Tjänsteplikt.

Protokoll, kommunal nämnd har i syfte att undvika publicitet underlåtit att protokollföra
beslut, 69:381; — protokollföring i taxeringsnämnd, 71:413; — justering av
kommunala protokoll, 71: 434, 437; — anteckning om deklarationshandlingar i protokoll
från huvudförhandling i mål enligt skattestrafflagen, 71: 80.

Psykiatrisk vård, olaga handräckning för intagning på mentalsjukhus, tillika fråga om
intagningsbeslutet var sakligen grundat, 69: 287; — förutsättningarna för polishandräckning
för tvångsintagning på mentalsjukhus, 69: 298; — fråga om förtur vid intagning
av den som av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård, 69: 299; — åtgärder
mot indisciplinärt förfarande från ett flertal patienters sida bör ha en individuell
inriktning och inte ges kollektiv karaktär, 69: 302; — omhändertagande av
intagens pass, 69: 304; — frågor om brevcensur, 69: 304; — man som begått grova
våldsbrott mot hemskild hustru har av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk
vård och av socialstyrelsen placerats i närheten av hustruns hem. Fråga om erforderlig
hänsyn tagits till hustruns anspråk på att känna trygghet, 70: 258; — fråga
om intagning på mentalsjukhus av person, som kommit i ett akut psykiskt orostillstånd,
70: 268; — vården av s. k. N-fall, 70: 271; — skyldighet för ansökande myndighet
(polismyndighet) att självständigt pröva om tvångsintagning på mentalsjukhus
är påkallad, 71: 314; — läkares rätt att efter framställning per telefon utlämna kopia
av vårdintyg, 71: 317; — framställning ang. ansvaret för kostnaderna för vård och
behandling av den som av domstol överlämnats till öppen psykiatrisk vård m. m.,
71: 295; — framställning om anvisningar för att i intyg och utlåtanden på det psykiatriska
området undvika för patienten onödigt nedsättande uttalanden, 71:301; —
krav på självständig bedömning av vårdbehov vid utfärdande av vårdintyg för tvångsintagning
på mentalsjukhus, 70: 265; — innehållet i vårdintyg, 71: 312; — se även
Jäv.

Regeringsrätten, se Handläggning.

Religionsfrihet, se Tjänsteplikt.

Religionsutövning, villkor kan ej ställas om viss undervisning innan dop förrättas,
69: 451.

Rese- och traktamentsersättning, se Företagsnämnd.

Riksbanken, JO:s tillsynskompetens betr. riksbanken, 71: 323.

Rusdrycker, beslag av, 70: 144.

639

Rättegångsförhandling, se Huvudförhandling.

Rättegångskostnad, framställning om införande av möjlighet för expropriationsdomstol
att tillerkänna markägare förskott å rättegångskostnad i expropriationsmål,
69: 21; — se även Fri rättegång.

Rättspsykiatriska undersökningar, väntetiderna vid, 70: 147.

Sekretess, se Allmänna handlingar, Tystnadsplikt. Jfr Protokoll.

Service, telefonservice vid inskrivningsavdelning, 71: 84.

Sjukvård, information om sociala bidrag till sjukvård, 70: 277; — lämpligheten av att
sjukvårdspersonal bär politiska märken under tjänsteutövningen, 71:311; — neurosedynfrågan,
71: 319; — tvångsåtgärder inom åldringssjukvården, 71: 318; — användning
av aborterade foster för vetenskapligt ändamål, 71: 320; — se även Narkotika.

Självrättelse, se Ändring av beslut.

Skadestånd, fråga om förare av staten tillhörigt motorfordon förorsakat skada genom
grov vårdslöshet, 69: 96.

Skatt, se Indrivning, Taxering, Uppbörd.

Skjutning, åtal mot värnpliktig sergeant för bristfälligheter i säkerhetshänseende vid
skjutövning, 70: 117.

Skolan, skolöverstyrelsens åtgärder mot elever som uteblivit från föreskrivet obligatoriskt
prov, 71: 556; — vissa åtgärder från rektorers och lärares sida mot elever bl. a.
ang. skoltidning, 71:558; — fråga om användningen av boken »Samspel» i sexualundervisningen,
69: 429; — se även Utbildning.

Socialhjälp, fråga huruvida socialnämnd ägt att för utgivande av socialhjälp uppställa
villkoret att nämnden får lyfta mottagaren tillkommande pension, 69: 282; — fråga
huruvida kommun ägt mot dödsboet efter en avliden vårdtagare framställa krav på
ersättning för vårdkostnader m. m., 69: 283; — fråga huruvida socialnämnd ägt att
påkalla betalningsföreläggande och verkställa utmätning för indrivning av oguldna
avgifter för hemsamarithjälp, 70: 256; — socialhjälp till betalning av skulder, 71: 264;
— socialhjälp till fickpengar till pensionärer på ålderdomshem, 71:265; — lagligheten
av skuldebrev avseende återbetalningsskyldighet för utgiven frivillig socialhjälp
71: 267.

Stadsplan, skyldighet för kommunala myndigheter att ta samråd med fastighetsägarna
i ett villaområde vid utarbetande av förslag till ny stadsplan för området, 69: 422.

Statliga utredningar, förordnande att som expert biträda en utredning medför ej rätt
att delta i allt utredningsarbete, 69: 401.

Strafföreläggande, å strafföreläggande av misstänkt gjord påteckning att han ej var
skyldig till förseelse men under viss förutsättning kunde påta sig ansvar för densamma
hade icke bort godtagas som ett godkännande, 69: 57.

Straffverkställighet, sjukvård och tandvård, 69: 207, 70: 171; — intagens användande
för arbete åt tjänsteman, 69: 217, 70: 191; — tjänsteman tillgodogjort sig intagens
egendom, 70: 192; — anstaltsplacering, 70: 162; — handläggning av disciplinären -

640

de, 70: 188; — till fängelsestraff dömd person vägrad mottagning för straffets avtjänande,
71: 183; — ostörd samvaro vid hustrus eller fästmös besök, 71: 185; —
disciplinära åtgärder mot styresmän för inneslutning av underåriga i enrum under
längre tid än behandlingslagen medger, 69: 191; — förvaring av intagen i låst källarrum,
69: 194; — isoleringsstraff, 70: 163; — placering i isoleringscell på grund
av platsbrist, 70: 167; — förlust av förmåner under vistelse på sjukavdelning och
under enrumsvistelse, 71: 191; — arbetsvägran vid Kumla-anstalten, 69: 199; —
tillämpning av 45 § behandlingslagen, 69: 203; — av 26 och 35 §§ lagen, 70: 160;

— frågor angående brevgranskning vid fångvårdsanstalter, 69: 209, 70: 176; — lättnad
i verkställigheten för utförande av talan vid domstol, 69: 219; — användande
av besparade medel för permissionskostnad, 69: 220; — intagens rätt att mot avgift
erhålla avskrift av anslaget beslut; tillika fråga om penninginsamling bort förbjudas,
69: 221; — användande av fängsel vid transport av häktad eller i fångvårdsanstalt
intagen, 69: 222, 70: 168; — framställning med anledning av olägenheter ur
vårdnadssynpunkt vid samtransporter av fångar och alkoholmissbrukare, 69: 243; —
om transporter av intagna, 70: 169; — mathållning vid transporter, 70: 176; —
klagomål mot kriminalvårdsstyrelsen angående motarbetande av KRUM, 70: 154;

— rökförbud som disciplinär påföljd, 71: 203; — förflyttning till följd av strejkaktion,
71: 205; — studiemöjligheterna, 71: 207; — TV-underhållning, 71: 210; —
telefonsamtal med advokat, 71:211; — information för utländska medborgare,
71: 213; — se även Delgivning.

Studiemedel, bristfällig handläggning hos studiemedelsnämnd, 71:538, 551; — kvittning
vid utbetalning av studiemedel, 71: 552.

Strejk, se Arbetskonflikt.

Stämning, stämning i tvistemål har utfärdats på ansökan som var otjänlig för rättegång,
69: 25.

Säkerhetsfrågor, yttrande över parlamentariska nämndens i Wennerström-affären utlåtande
rörande handläggningen av säkerhetsfrågor, 69: 462.

Tandvård, ansvaret för utebliven skoltandvård, 71: 320.

Taxering, anstånd med avgivande av självdeklaration, 70: 345; — fråga om dokumentation
av utredningsmaterial som annorledes än skriftligen tillförts taxeringsärende,
69: 361; — taxeringsnämnds skyldighet att införskaffa utredning, 70: 346; — syn
genom taxeringsnämndsordförande, 71: 419; — kallelse på skattskyldig till taxeringsnämnds
sammanträde, 71:425; — taxeringsnämnds tillgång till deklarationsmaterial,
70: 347; — frågor om samråd mellan taxeringsnämnder då skattskyldig skall
taxeras på flera orter, 69: 363; — fråga om innebörden av taxeringsnämnds underrättelseskyldighet
i olika fall, 69: 340, 360, 70: 346, 71:420; — skyldighet att dagteckna
underrättelser m. m., 69: 365, 70: 347; — om taxeringsnämnds beslutskompetens
och nämndens rätt att hålla »ajournerat» sammanträde efter den 30 juni,
69:362; — ansvarsfördelningen mellan ordförande och kronoombud, 71:426; —
rättelse av beslut efter taxeringsnämndens sista sammanträde, 71:427; — outlösta
underrättelser om taxeringsnämnds beslut, 71:428; — om skyldighet att tillhandahålla
utdrag av taxeringslängd och av nämndens protokoll, 69: 365; — skriftväxling
hos prövningsnämnd, 70:348; — muntlig förhandling i prövningsnämnd, 71:430;

— enmansmål i prövningsnämnd, 69:368, 71:432; — formulering av prövningsnämnds
beslut i fall då taxeringsbesvär ej upptagits till prövning, 69: 350; — otillfredsställande
beslutsredovisning hos prövningsnämnder, 69: 368, 70: 329; — taxe -

641

ringsintendents kompetens är i princip begränsad till taxeringar i det egna länet,
69: 365; — taxeringsintendents utredningsskyldighet vid desertionsinvändning, 69: 367;

— om skyldighet att lämna kvitto å omhändertagna handlingar vid taxeringsrevision,
69: 365; — frågor om tillämpning av 72 a § taxeringsförordningen om rättelse av
taxering, 69: 371, 70: 349; — särskild skatteberäkning för makar, 70: 351; — diarieföring
av ansökningar om särskild skatteberäkning, 70: 354; — se även Dröjsmål,
Indrivning, Jäv, Protokoll, Utredning.

Televerket, grunderna för debitering av samtalsavgifter, 71: 588.

Tillrättavisning, vid åläggande av tillrättavisning i form av extratjänst skall angivas om
extratjänsten skall utgöras av handräckningsarbete eller annan särskild uppgift,
69: 116. Jfr Kollektiv bestraffning.

Tillrättavisningsförteckning, se Allmänna handlingar.

Tillsyn, över lotterier, 69: 455, 71: 94; — över utmätningsman, 69: 337; — över överförmyndare,
71: 85.

Tjänstebil, disciplinär åtgärd mot styresman för fångvårdsanstalt för underlåtenhet att
föra körjoumal, 69: 194.

Tjänstebrev, oriktigt användande av tjänstebrev för meddelande om grupplivförsäkring,
69: 321; — hos teknisk högskola, 71: 595; — hos pastorsämbeten, 71: 598; — vid
förbandssjukhus, 71: 600; — hos skogsvårdsstyrelse, 71: 601.

Tjänstefel, åtal för, se Allmänna handlingar, Civil verksamhet, Explosiva varor, Handläggning,
Oskickligt beteende, Polismyndighet, Skjutning, Vårdhem, Ålderdomshem.

Tjänstematrikel, Se Pension.

Tjänsteplikt, förhållandet mellan lärares tjänsteplikt och hans religionsfrihet i fråga om
vakt över skolklass vid samling med konfessionella inslag, 69: 389; — tjänstepliktens
omfattning och åtaganden utom tjänsten för personal inom lantmäteristaten, 69: 397;

— kritik mot rektor för anlitande under tjänstledighet av skolexpedition för mångfaldigande
av pornografiska teckningar, 70: 449; — fråga om uttalanden i privatbrev
innefattat åsidosättande av tjänsteplikt, 71:491; — tjänsteman bör vid telefonsamtal
uppge sitt namn, 71: 494.

Tjänstetillsättning, statsmyndighet äger ej utan Kungl. Maj:ts tillstånd förbehålla viss
tjänst för endast män eller endast kvinnor, 69: 393; — tjänstemans utnyttjande av
den fria kritikrätten får ej ligga honom till last i fråga om befordran, 69: 401; —
frågor om vidimation av betyg och om komplettering av ansökningshandlingar,
69: 401; — fråga om formerna för samråd mellan sakkunniga i ärende angående
tillsättning av professur, 69: 404; — användande av psykologisk test vid tjänstetillsättning,
69: 403; — underlätet ledigförklarande av tjänst efter undanröjande av
tidigare tillsättningsbeslut, 69: 404; — frågor om återkallelse av tjänstetillsättningsbeslut,
69:411, 413, 70:406; — brister i fråga om skolstyrelses handläggning av
anställningsfrågor beträffande e. o. lärare, 70: 438; — diskriminering i platsannonser,
70:387, 71:486; — underrättelse om tjänstetillsättningsbeslut, 70:407; — besvärshänvisning
i tjänstemannaärenden, 70: 408; — förnyad ledigförklaring av tjänst,
71: 489. Jfr Jäv.

Tjänstgöringsbetyg, se Betyg.

642

Tomtindelning, verkan av byggnadsnämnds underlåtenhet att till länsstyrelse redovisa
inkommen anmärkning mot utställt förslag till tomtindelning, 69: 420.

Trafiktillstånd, framställning angående tillståndsgivningen avseende drosktrafik i Stockholm,
69: 426; — onöjaktig besvärshänvisning vid samtidig handläggning av konkurrerande
ansökningar om trafiktillstånd, 70: 434.

Tryckfrihet, frågor angående inskränkningar i rätten att fritt lämna upplysningar till
pressen och om ordningen för lämnande av pressinformation, 69:316, 317; — påverkan
på ledamot av samarbetskommitté att avstå från rätten att lämna meddelande
till pressen, 71: 365; — efterforskande av meddelare till tidning, 71: 367; —
anonymitetsskydd för meddelare till pressen, 69: 319; — press release och allmänna
handlingars offentlighet, 70: 304; — polismyndighets befattning med tryckt affisch
som påstås vara tukt- och sedlighetssårande, 70: 36; — skolföreningars affischering
på skolas anslagstavla, 70: 294; se även Allmänna handlingar.

Tvångsmedel, se Gripande, Åklagare.

Tystnadsplikt, skolkurators tystnadsplikt, 70: 315; — tystnadsplikt inom domstolsväsendet,
71: 19; — kriminalvårdstjänstemans tystnadsplikt gentemot intagens anhöriga,
71: 215; — militärläkares anmälan om trafikfarlig sjukdom, 71: 381; — nykterhetsvårdstjänsteman
beträffande uppgifter som han intagit i en anmälan till JO,
71: 371; — socialchef visavis bostadsföretag beträffande bostadssökandes personliga
förhållanden, 71: 373.

Tävlingar, olämplig uttagningsgrund för deltagande i tävling, 70: 142.

Undanhållande, för sen ankomst på grund av bilhaveri, 71: 173.

Ungdomsvårdsskola, fråga om elev vid ungdomsvårdsskola borde ha utskrivits från
skolan sedan han dömts till skyddstillsyn, 70: 234.

Uppbörd, fråga om laga skäl förelegat att innehålla inbetald överskjutande preliminärskatt,
69: 352; — samordningsfrågor vid samtidigt yrkande om anstånd med betalning
av kvarstående skatt och anförande av besvär över taxering, 69: 373; — dröjsmål
med återbetalning av skatt i anledning av beslut om nedsatt taxering, 69: 374; —
se även Indrivning, Motivering av beslut, Utredning.

Upphandling, felaktigheter vid handläggning av upphandlingsärenden, 69: 165, 188; —

anskaffning av flygplan för krigsmakten, 71: 141.

Upplysningsverksamhet, fråga om uttalande av regementschef framstått som inblandning
i den politiska debatten, 69: 180.

Utbildning, fråga om fog förelegat för förvisning av en elev vid militär verkstadsskola
och om lärarkollegiet varit behörigt besluta därom, 69: 169; — elevs intagning i kommunal
damfrisörskola får ej göras beroende av facklig organisationstillhörighet,
70: 446; — se även Skolan.

Utlämning, förfarandet när fråga uppkommit om att begära att någon skall utlämnas
från annat land till Sverige, 70: 49.

Utmätning, fråga om överexekutor bort sakpröva besvär över utmätning trots formfel
vid förrättningen, 69: 336; — egendoms egenskap av enskild eller giftorättsgods saknar
betydelse vid utmätning, 69: 337; — fråga om utmätningsgäldenärs fordran skall
utmätas i dess helhet, 69: 337; — länsstyrelses tillsyn över utmätningsmännen,

643

69: 337; — fråga om verkställighet av utslag i lagsökningsmål utan företeende av
det i utslaget avskrivna skuldebrevet, 69: 338; — gäldenärs underrättande i förväg
om utmätning, 69: 338, 71: 402; — obefogat krav på firmaregistreringsbevis, 70: 328;

— utmätning av makes lott i oskiftat bo efter dom å äktenskapsskillnad, 71: 385;

— utmätning av inteckning vilken lämnats som säkerhet för skuld hos tredje man,
71: 389; — fråga vid utmätning om fordran var grundad på avbetalningskontrakt,
71: 390; — fråga om militär befattningshavares beslut om åläggande av ersättningsskyldighet
utgör exekutionsurkund, 71: 391; — å brev till persons hemadress bör
ej anges att han är intagen i fångvårdsanstalt, 71: 395; — utmätning för bötesskuld
av teckningsrätt till bostad, 71: 397; — utmätning av obelånad företagsinteckning,
71: 398; — försäljning på auktion av skjutvapen, 71: 399; — förbudet mot utmätning
i enskilt mål av skattefordran, 71:400; — omhändertagande av fordringshandling,
när fordran utmäts, 71: 400; — dröjsmål med försäljning av utmätt egendom,
71: 401; — säkerställande av utmätning genom att ta vård om viss egendom, 71: 402;

— se även Exekutiv auktion.

Utredning, lokal skattemyndighets utredningsskyldighet i ärenden angående anstånd
med betalning av skatt, 69: 308; — beskattningsmyndighets och kammarrättens utrednings-
och motiveringsskyldighet i taxeringsmål angående ifrågasatt skentransaktion,
70: 329; — utredningen hos länsstyrelse i besvärsmål angående lokala trafikföreskrifter,
70: 468; — se även JO.

Utsökningsmål, se Verkställighet.

Val, upprop av röstandes nummer i röstlängden, 71: 584.

Valuta, omhändertagande vid inresa, 71: 564.

Vapenfri tjänst, inkallelse av den som sökt vapenfri tjänst, 71: 169; — information om
vapenfri tjänst, 71: 181; — se även Kommunicering.

Verkställighet, fråga om möjligheterna att verkställa utslag i utsökningsmål, innefattande
förpliktelse att bortföra byggnad från annans mark, och om fel vid handläggningen,
69: 325; — fråga om tiden för verkställbarhet av hovrätts bötesdom, 69: 335;

— se även Vräkning.

Villkorlig frigivning, se Kommunicering.

Visitering, av häktade, anhållna m. fl., 70: 68.

Vite, fråga om utsättande ex officio av vite i samband med meddelande av besöksförbud
i hemskillnadsmål, 69: 45.

Vitsord, se Betyg.

Vrak, framställning angående behovet av föreskrifter rörande fartygsägares skyldigheter
och myndighets rätt och plikt att ingripa med avseende på vrak, 70: 415.

Vräkning, fråga om verkställighet av vräkning, 69: 336.

Vårdhem, åtal mot socialdirektör för underlåtenhet att bryta praxis vid vårdhem att
i låst rum isolera berusade vårdtagare, 69: 261.

Yttrandefrihet, fråga om tjänstemäns lojalitetsplikt mot det egna verket och därav
eventuellt följande inskränkningar i deras yttrandefrihet, 70: 367.

644

Åklagare, underlåtenhet att ingripa vid flyktfara, 69: 54; — se även Häktning, Straffföreläggande.
Jfr Målsägande.

Ålderdomshem, fråga om socialnämndsordförandes skyldighet att biträda vårdtagare
vid fastighetsförsäljning, 69: 279; — åtal mot föreståndarinna på ålderdomshem för
åsidosättande av tjänsteplikt genom att medverka vid makens affärstransaktioner
med intagen på hemmet, 70: 245; — differentierade avgifter vid vård på ålderdomshem,
70: 255.

Åtal, åtal för underlåtenhet att ansöka om registrering av bil felaktigt nedlagt sedan
köparen upplyst om att han ej fått skattekvittot från säljaren, 69: 83; — fråga om
väckande av åtal innan förundersökning avslutats, 69: 85.

Äktenskapsmål, gemensam ansökan ej möjlig efter mellandom i skillnadsfrågan, 71: 82.

Ämbetsansvar, yttrande över ämbetsansvarskommitténs principbetänkande »Ämbetsansvaret»,
70: 484.

Ändring av beslut, fråga om självrättelse av på felaktig automatisk databehandling
grundat oriktigt beslut, 69: 312. Jfr Disciplinbot, Taxering, Tjänstetillsättning.

övervakning, övervakningsnämnd, övervakningsnämnds underlåtenhet att under övervakningstid
vidta åtgärder beträffande person som dömts till skyddstillsyn, 70: 194.
Se även Kommunicering, Straffverkställighet.

645

Bilaga 4

The Swedish Parliamentary Ombudsmen

Annual Report for 1970
Summary in English

This summary in English of the Ombudsmens’ annual report to the Riksdag is the
third consecutive one. Like the two previous ones, this summary is published as an
appendix to the report but also separately. The Swedish institution of Parliamentary
Ombudsmen has in later years attracted a great deal of international attention and
the summaries are intended to make it easier for English-speaking people to get information
about our work. Unfortunately the summary has to be very short and sketchy.
The actural report in Swedish covers 600 pages. In the summary we can only briefly
mention a few of all the cases dealt with in 1970.

For a description, with some historical notes, of the Ombudsmens’ institution we
beg to refer to the previous summaries. In 1970 there has been no changé of Ombudsmen
or Deputy Ombudsmen. The three Ombudsmen were Mr. Alfred Bexelius, Mr.
Ulf Lundvik and Mr. Gunnar Thyresson and Deputy Ombudsmen were Mr. Gustaf
Petrén and Mr. Bertil Wennergren.

In 1970 a total of 3090 fresh cases were registered with the Ombudsmen. Out of
these 2606 were complaints, and 457 were initiated by the Ombudsmen themselves as
a result of newspaper articles, observations in the course of inspections, or for some
other reason. The remaining cases havé reference to organizational and similar administrative
matters. The total number of cases is about as high as last year’s. The complaints
are not significantly fewer thån they were last year — in 1969 they amounted to 2 708
which was 25 per cent more thån in 1968. The number of cases initiated by the Ombudsmen
was 393 in 1969.

Leaving the administrative cases on one side, a total of 2970 cases were dealt with
in 1970; at the end of the year 850 cases were not yet decided. The tables on the following
pages show the kind of public activity that was concerned and the outcome of
the cases.

646

Schedule of complaint cases finished during 1970

Activity concemed Result

	Proposals to the Govern-ment	Proso-cutions or discipli-nary pro- ceedings	Admo- nitions	No criti-cism after inves ti-ga tion	Referred to other agencies or state organs	Dismissed without inves ti-gation	Total
Courts			26	112		61	199
Public prosecutors			8	70	27	27	132
Police authorities; criminal
matters		1	12	89	11	26	139
Police authorities; other mat-
ters			11	39	5	30	85
Prison administration		1	70	222	31	47	371
Armed forces			30	68		35	133
Child welfare			25	65		20	110
Social welfare			17	52		41	110
Care of alcoholics			5	10		2	17
Medical care			16	118	9	41	184
Social insurance			3	31	2	5	41
Public health			6	9		3	18
Plänning			14	34		6	54
Execution			13	40	1	13	67
Local govemment			20	47		60	127
Communications			16	62		20	98
Taxation and revenue			48	75		55	178
Education, eulture, State
Church			32	81	2	31	146
Agriculture			10	28		14	52
Domestic matters			15	45		9	69
Miscellaneous	1	1	16	28	1	20	67
Complaints with unclear mean-
mg						82	82
Complaints outside jurisdiction						139	139
Total	1	3	413	1 325	89	787	2618

647

Schedule of cases initiated by the Ombudsmen and finished during 1970

Acöyity concerned	Result
Proposals to the Government	Prosecutions or discipli-nary proceedings	Admonitions	Finished without final criticism	Total
Courts	1		17	5	23
Public prosecutors			4	4	8
Police authorities			50	38	88
Prison administration			2	8	10
Armed forces			15	8	23
Child welfare			21	5	26
Social and medical care ...	2		9	5	16
Execution			17	7	24
Taxation and revenue	2		70	12	84
Miscellaneous			34	16	50
Total	5		239	108	352

The proposals to the Government de alt with: —

(1) the interpretation of a provision in the Medical Care Ordinance concerning postmortems,
with regard to the question whether the family of the deceased should be consulted
or not;

(2) improved legislation as to the duty of secrecy, extending the duty to all officials
of the courts;

(3) the obligation of outpatients to pay for psychiatric treatment ordered by courts;

(4) minutes of assessment boards;

(5) measures to limit the number of erroneous assessments and other incorrect tax
demands;

(6) registration of secret documents in the Ministry of Finance.

During 1970 only one public prosecution was instituted, namely against an engineer
at the National Institute of Handkraft and Industry for employing a person without
being authorized to do so.

The disciplinary proceedings were directed against: —

(1) a police officer for having neglected to register a denunciation;

(2) a prison assistant for having neglected his duty when granting leave of absence.

The report also contains a list of courts, administrative agencies, regiments etc.
inspected by the Ombudsmen in the course of the year. The list covers about 120 different
authorities altogether.

The admonitions administered by the Ombudsmen havé in 1970 been of the same
type as in previous years. They havé been directed to judges as well as civil servants
and military officers, who havé been criticized for setting aside rules of procedure, för
application of provisions inconsistently with their content and meaning etc.

Of the cases dealt with in 1970 some of principal interest or otherwise of importance
havé been selected för full reports in the Annual Report. The selection includes all
cases that havé led to proposals to the Government as well as those in which a prosecution
or disciplinary proceedings havé been instituted. Cases belonging to the latter
group havé been reported when the court or disciplinary authority has rendered a
final judgment or order in 1970. Three of the reported cases concem judges of local

648

courts. The trial court imposed fines upon two of the judges, one for not having ordered
a detained person to be released after his trial and the other for not having entered
judgment in due time. In the third case, where the judge was charged with offensive
behaviour — it was alleged that he had shouted at a female clerk so that she
received a shock and was permanently injured — the judge was acquitted. In three
more cases civil and military officials were found guilty of dereliction of duty, though
in one of them not on all parts of the charge. A second case was decided by the
Supreme Court by three votes to two. As a result of another dose decision by the
Supreme Court — three Justices against two — the officials in the remaining case
were acquitted.

In Sweden, as in many other countries, statutes provide for special treatment of
young offenders. With regard to detention it is prescribed in the Swedish Code of
Judicial Procedure that if, owing to the youth of a suspect, detention can be expected
to be seriously detrimental to him, and it is found that such supervision can be arranged
that there is no longer cause for detention, then he may not be detained. Special provisions
havé also been enacted further restricting the detention of minors under eighteen
years of åge. When it was reported to the Ombudsman in charge that detention of
such minors tended to be used more frequently thån before, the Ombudsman asked a
committee which is drafting new social welfare legislation to consider what amendments
could be made in the law and what other measures could be taken in order to prevent
detention of minors under eighteen years of åge.

As regards the armed forces there has been a number of cases involving conscientious
objectors. When a person applies for exemption from the duty to carry arms,
a report on his individual circumstances is made but is not transmitted to him before
a decision is taken. The Board dealing with these cases declared that one of the reasons
för not giving the applicant this opportunity to check the report was that it, after all, is
mainly founded on his own story. Another reason given was that he could always
appeal if he wanted to. The Ombudsmen havé often stressed the necessity of hearing
both sides in administrative cases and the Ombudsman in this case pointed out that,
in view of the fact that few are capable of always recording statements etc. correctly,
the accuracy of a report cannot be taken for granted unless the person who is best
informed, namely the part concerned, has had a chance to examine the report. And
the right of appeal, continued the Ombudsman, is of limited value when the case is
decided at the discretion of the authorities since the Board of Appeal is not likely to
reverse the decision unless strongly convinced that another result is preferable. In a
number of cases of the same kind it has been discussed whether there ought to be a
right of privacy. This is a question of practical importance in this country since we
havé a rather unique principle of free access to official documents and files. The Ombudsmen
havé in the course of the year several times had to deal with the implications
of this principle and the exceptions, which are naturally numerous. A military case
also worth mentioning concerned the purchase of aircraft. There was a choice between
a foreign and a Swedish plane. A suspicion that the choice had been unduly influenced
was found unjustified by the Ombudsman.

Illicit use of narcotic drugs has in the last few years become a very serious problem
in Sweden. The problem was focused in the following case. The National Board of
Health and Welfare consented informally to an experiment, according to which a doctor
prescribed narcotics för addicts during a longer period and in larger doses thån is
normally accepted. The experiment was a failure and a bad situation was created
owing to lack of control. The Ombudsman had to criticize the Board for not having
put an end to the experiment sooner thån it did. In another case the Ombudsman discussed
whether the personnel at a hospital were allowed to wear badges indicating their

649

political sympathies. Although civil servants havé the same freedom as others to choose
their political attitudes, the Ombudsman could refer to an earlier pronouncement to the
effect that, from the point of view of administrative law, at least officials in positions
of authority must in that capacity be completely impartial in the political struggles
of the day. From this followed that they ought not to wear political badges in their
work. However, the Ombudsman was inclined to hold that other officials, too, ought
to refrain from wearing such badges if order and discipline could otherwise be disturbed.
In a case like the present one the sentiments of the patients ought also to be considered.

Fortunately there havé on the whole been few instances where Swedish officials
havé in the service granted friends or others favours or otherwise failed strictly to
adhere to the principles of objectivity and impartiality. The Ombudsmen havé not
had to deal with any such cases in 1970. However, there was in one case reason to
point out to a Provincial Governor and his Deputy, who had granted an application
for a building licence from a personal acquaintance of theirs in a rather unusual way,
that a civil servant must not in the performance of his duties act in such a way that
suspicion might arise as to his impartiality.

Regarding the taxation authorities it has already been mentioned that an Ombudsman^
recommendation to the Government has been made because of the frequency
of incorrect tax demands. A great many authorities on different levels as well as employers
are engaged in the assessment and collection of taxes. Almost every Citizen is
affected by this. A mass of incorrect tax demands therefore represents a serious problem.
In his proposal the Ombudsman suggests some measures which could be taken
in order to improve the situation.

The institution of the Ombudsmen is an extraordinary organ for controlling that the
civil servants and other officials discharge their duties properly. Many ordinary authorities
possess a disciplinary power över their subordinates. However, as long as a case
against an official is pending in the Ombudsmen’s office, the common practice is that
disciplinary proceedings will not be taken against the official. In a recent decision the
Ombudsman referred to this practice when a board, asked för its opinion, saw fit to
warn a teacher who had slapped a pupil in the face. Although a decision of the Ombudsman
is not binding on the authority concerned, the Ombudsman felt that it was
not appropriate that the authority should start disciplinary proceedings before the Ombudsman
had decided what he wanted to do.

Stockholm in January, 1971.

ALFRED BEXELIUS ULF LUNDVIK GUNNAR THYRESSON

K. E. Uhlin