Kungl. Maj:ts proposition nr 94 år 1971 Prop. 1971: 94

Nr 94

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring, m. m.; given Stockholms slott den 19 mars 1971.

Kungl Maj:l vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av StatsrådsprotokoUet över socialärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

SVEN ASPLING

Propositionens huvudsaldiga Innehåll

I propositionen föreslås ändrade bestämmelser om ersättning från den allmänna försäkringen för resekostnader i samband med sjukvård.

Rätt lill ersättning föreslås införd för resekostnader i samband med konvalescentvård, sjukgymnasliska och andra sjukvårdande behandlingar saml sjukvård som meddelas av dislriktsskölerska och distriktsbam-morska.

I propositionen läggs vidare fram en rad förslag som syftar lill förenkUngar och lill ytterligare kompletteringar av försäkringsskyddet vid sjukresor. Dessa förslag innebär bl. a. att ersättning för resekostnaden skall utgå utan något krav på remiss när någon söker läkarvård vid närmaste allmänna sjukhus. Vidare införs rält lill ersättning för de merkostnader för resan som kan drabba den som insjuknat eller skadats utanför hemorten och lill följd av sill lillslånd måste välja dyrare färdsätt för hemresan efter vården än han annars kunde ha använt.

Etl självriskbelopp om 4 eller, vid läkarvårdsresor i vissa större städer, 5 kr. har alltsedan sjukförsäkringen infördes 1955 gällt för den försäkrade i fråga om resekostnader. En höjning av detta belopp till 6 kr. föreslås i propositionen.

Propositionen innehåller vidare förslag i vissa andra frågor som rör den allmänna försäkringen. Frågorna gäller jämkningar i vissa regler om avgiflsplikten till sjukförsäkringen, överföring lill och från allmänna sjukförsäkringsfonden samt följdändringar till den vidgade förtidspensioneringen.

De föreslagna reformerna genomförs inom nuvarande kostnadsram.

De nya bestämmelserna avses träda i krafl den 1 juU 1971.

1 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 94

Konungen äger föreskriva, alt ersältning enligt av Konungen fastställda gmnder skall utgå för försäk rads utgifter för annan vård eller behandling i anledning av sjukdom än i 2-4 §§ sägs.

Konungen äger föreskriva, alt ersältning enligt av Konungen fastställda grunder skall utgå för för-säkrads utgifter för annan vård eller behandling i anledning av sjukdom än i 2-4 §§ sägs ävensom för i samband med sådan vård eller behandling företagna resor. Motsvarande gäller i fråga om försäk-rads utgifler i anledning av resor i samband med vård som vid sjukdom meddelats av distriktssköterska eller distriktsbarnmorska.

Änkepension utgör för år räknat, om efler den försäkrade finnes barn som enligt 4 § är berättigat till pension efler honom, trettiofem och i annat fall fyrtio procent av hel förtidspension enligl 13 kap., som den försäkrade var berättigad till eller skulle hava kommit i åtnjutande av därest rätt lill sådan pension inträtt vid lidpunkten för dödsfallet, eller, om den försäkrade var berättigad lill ålderspension, av dylik pension beräknad enligt 12 kap. 2 § första och andra styckena.

Änkepension utgör för år räknat, om efter den försäkrade finnes barn som enligt 4 § är berättigat till pension efter honom, trettiofem och i annat fall fyrtio procent av hel förtidspension beräknad enUgt 13 kap. 2 och 3 §§, som den försäkrade var berättigad lill eller skulle hava kommit i åtnjutande av därest rält lill sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet, eller, om den försäkrade var berättigad till ålderspension, av dylik pension beräknad enligt 12 kap. 2 § första och andra styckena.

pliktig med visst belopp i hela kronor, varvid öretal bortfaller.

Avgift avseende utgifler för sjukvårdsersätlning beräknas för hela året, avgift avseende utgifter för grundsjukpenning för varje månad under vilken den försäkrade varit placerad i sjukpenningklass och avgift avseende utgifter för liUäggssjukpenning för varje månad under vilken den försäkrade varit placerad i sjukpenningklass nr 3 eller högre sjukpenningklass.

Avgifterna avseende utgifter för sjukvårdsersättning, gmndsjukpenning och tilläggssjukpenning skola var för sig vara avvägda så, atl de i förening med andra medel som äro tiUgängliga för motsvarande del av försäkringen förslå till bestridande av den allmänna försäkringskassans utgifter för den delen samt lill förvaltningskostnader och erforderlig fondering.

Avgifterna avseende utgifler för sjukvårdsersättning och grundsjukpenning skola var för sig vara lika stora för samtiiga avgiflspliktiga försäkrade i den allmänna försäkringskassan. Försäkrads avgifter för dessa ändamål må för år räknat tiUsammans icke överstiga ett belopp motsvarande en tiondel av hans liU statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomst vid laxering årel närmast efler det år sjukförsäkringsavgiften avser. I första hand nedsältes avgiften avseende utgifler för sjukvårdsersätlning.

Avgifterna avseende utgifler för lilläggssjukpenning skola, till deii del sådan sjukpenning svarar mol inkomst av anstäUning, vara lika stora för alla försäkrade i den allmänna försäkringskassan, som med avseende på sådan inkomst lillhöra samma sjukpenningklass. Till den del tilläggssjukperming svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete skola avgifterna vara lika stora för samtliga försäkrade i kassan, för vilka den nämnda delen av sjukpenningen är lika stor och för vilka försäkringen är lika i fråga om karenstid. Om undantagande, som avses i 3 kap. 2 § första stycket sista punkten, upphört att äga giltighet eller övergång till försäkring med kortare karenstid eller utan karenslid skett efler ingången av den månad varunder den försäkrade fyUt fyrtio år, må dock med hänsyn lill skillnad mellan de försäkrade i fråga om deras ålder göras avvikelse från vad nu stadgats.

Är försäkrad på grund av vad i 4 kap. 3 § stadgas vid ingången

Avgifterna avseende utgifter för tilläggssjukpenning skola, till den del sådan sjukpenning svarar mol inkomst av anställning, vara lika stora för alla försäkrade i den allmänna försäkringskassan, som med avseende på sådan inkomst tillhöra samma sjukpenningklass. Till den del lilläggssjukpenning svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete skola avgifterna vara lika stora för samtliga försäkrade i kassan, för vilka den nämnda delen av sjukpenningen är lika stor och för vilka försäkringen är lika i fråga om karenslid.

Är försäkrad på grund av vad i 4 kap. 3 § stadgas vid ingången av

Nuvarande lydelse

av månad, för vilken avgift avseende ulgUter för gmndsjukpenning eller tilläggssjukpenning skall utgå, icke berättigad lUl sjukpenning för minst nUlio dagar, nedsältes avgiften till hälften av det belopp, vartill den eljest skolat uppgå. Har försäkrad under visst år åtnjutit inkomst, för vilken erlagts sjömansskatt, skall sådan avgift avseende utgifter för grundsjukpenning eller lUläggssjukpenning, som hänför sig till samma år, nedsättas med en tolftedel för varje månad, under vilken sådan inkomst åtnjutits.

Föreslagen lydebe

månad, för vilken avgift avseende utgifter för grundsjukpenning eller lilläggssjukpenning skaU utgå, icke berättigad till sjukpenning för minst nittio dagar, nedsältes avgiften till hälften av del belopp, vartill den eljest skolat uppgå. Har försäkrad under visst år uppburit lön eller annan gottgörelse som utgör beskattningsbar inkomst enligt förordningen (f 958:295) om sjömansskatt, skall sådan avgift avseende utgifter för gmndsjukpenning eller tilläggssjukpenning, som hänför sig lill samma år, nedsättas med en tolftedel för varje period om trettio dagar, för vUken sådan lön eller gottgörelse uppburits. Avgift avseende utgifter för tilläggssjukpenning skall icke erläggas av den som uppburit sådan lön eller gottgörelse om vid taxering året närmast efter det år avgiften avser icke för honom beräknats lill statUg inkomstskatt beskattningsbar inkomst.

Den som fullgör värnpliktstjänstgöring eUer vapenfri tjänst må, om han senast två månader efter tjänstgöringens slut gjort framställning därom hos den allmänna försäkringskassan, befrias från avgift avseende utgifter för grundsjukpenning eUer lilläggssjukpenning för varje hel månad av tjänstgöringstiden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971. 19 kap. 6 § i dess äldre lydelse tillämpas vid fastställande av sjukförsäkringsavgift på grundval av 1971 och tidigare års taxering samt vid eftertaxering för år 1971 eller tidigare år. 19 kap. 6 § sjätte styckel tredje punklen tiUämpas dock redan vid 1971 års laxering. Därvid skall avgiftsbefrielse äga ram för försäkrad, vilken laxeras enligl bestämmelserna för gift skallskyldig, därest till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst icke beräknats för någon av de samtaxerade.

Har försäkrad åtnjutit läkarvård, som avses i 2 kap. 2 § lagen om allmän försäkring, skall ersättning ulgå för utgifter i anledning av resor lill och från läkaren, vilka föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård, i den mån ulgiflerna för varje besök hos läkaren överstiga fyra kronor. Såsom utgift i anledning av resa lill eller från läkare skaU, i den mån Konungen så förordnar, anses förutom resekostnad utgift för övernattning och för anUtande av följeslagare under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars distrikt den försäkrade vistas. Ersättning må dock utgivas högst med belopp, som skulle hava utgått, därest läkarvården sökts vid närmaste allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas.

a) om den försäkrade efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid sjukhus eller för enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning,

Har försäkrad åtnjutit läkarvård, som avses i 2 kap. 2 § lagen om allmän försäkring, skall ersättning ulgå för utgifter i anledning av resor till och från läkaren, vUka föranletls huvudsakligen av behovet av läkarvård, i den mån utgifterna för varje besök hos läkaren översliga sex kronor. Såsom utgift i anledning av resa lUl eller från läkare skall, i den mån Konungen så förordnar, anses förutom resekostnad utgift för övernattning och för anlitande av följeslagare under resan.

Har den försäkrade sökt läkarvård annorstädes än vid närmasie aUmänna sjukhus där sådan vård meddelas eller vid vårdceniral eller motsvarande för öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, inom vars upptagningsområde den försäkrade vistas, må ersättning ej utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått vid besök hos den provinsialläkare eller sladsdistriklsläkare, inom vars distrikt den försäkrade vistas. Utan hinder härav må ersättning utgivas för resekostnad intill kostnaden för resor till och från närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig läkarvård kan beredas den försäkrade,

a) om den försäkrade efter hänvisning av läkare eller annan person, som av sjukvårdshuvudmannen bemyndigats atl meddela så-

Nuvarande lydelse

vilken tillhör staten eller lill vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landstingskommun eller stad, som ej tUlhör sådan kommun;

b) om den försäkrade utan all hänvisning av läkare skell sökl läkarvård vid sjukhus för skada, som drabbat honom genom olycksfall, och det skäligen kunnat antagas alt han lill följd av skadan var i trängande behov av sådan vård;

c) om den försäkrade på grund av sjukdom varit i trängande behov av läkarvård men icke kunnat anträffa den provinsiaUäkare eller stadsläkare, inom vars distrikt han vistas, och därför sökl vård hos annan läkare.

Ersättning i anledning av återresa må utgivas högst för resa till den plats, varifrån resan till läkaren företogs. Om resan till läkaren anträlls från den försäkrades arbetsplats och den försäkrade företager dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen, må dock ersättning i anledning av återresa utgivas för resa till den försäkrades bostad.

Angående beräkningen i övrigt av ersättning enligt denna paragraf förordnar Konungen. Konungen äger därvid beträffande resor inom viss försäkringskassas verksamhels-område föreskriva, att ersättning skall utgå endast i den mån utgifterna för varje besök hos läkaren

Föreslagen lydelse

dan hänvisning, sökt läkarvård vid sjukhus eller för enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör staten eller tiU vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landstingskommun eller kommun, som ej tillhör landstingskommun;

b) om den försäkrade ulan alt hänvisning skett sökt läkarvård vid sjukhus för skada, som drabbat honom genom olycksfall, och del skäligen kunnat antagas all han lill följd av skadan var i trängande behov av sådan vård;

c) om den försäkrade på grund av sjukdom varit i trängande behov av läkarvård men icke kunnat anträffa den provinsiaUäkare eller stadsdistriktsläkare, inom vars distrikt han vistas, och därför sökl vård hos annan läkare.

Ersättning i anledning av återresa må utgivas högst för resa till den plats, varifrån resan tUl läkaren företogs. Om resan lill läkaren anträlls från den försäkrades arbetsplats och den försäkrade förelager dagliga resor mellan bostaden och arbetsplatsen, må dock ersättning i anledning av återresa utgivas för resa till den försäkrades bostad. När den försäkrade företagit återresa till sin bostad må, UU den del kostnaden för denna resa icke blir gollgjord enligt vad nyss sagts, ersättning vidare utgå för den merkostnad för återresan, som den försäkrade kan ha åsamkats till följd av att hans tillstånd krävt användning av dyrare färdsätt än eljest kunde ha brukats.

Angående beräkningen i övrigt av ersältning enligt denna paragraf förordnar Konungen. Konungen äger därvid beträffande resor inom viss försäkringskassas verksamhels-område föreskriva, att vad i andra stycket stadgas icke skall äga lill-länipning. Konungen äger vidare

4§

Har försäkrad åtnjutit sjukhusvård som avses i 2 kap. 4 § lagen om aUmän försäkring skall ersättning ulgå för utgifter i anledning av resor lill och från sjukvårdsinrättningen. Såsom sådan utgift skall, i den mån Konungen så förordnar, anses fömtom resekostnad utgift för övernattning och for anlitande av följeslagare eUer vårdare under resan. Ersättning må ej utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått, om vården åtnjutits vid närmaste aUmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas, eUer, om den sjuke intagils å hemorlssjukhus och behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet eUer därtUl gränsande kommun, vid närmaste hemortssjukhus, där erforderiig vård kunnat beredas.

Utgifter i anledning av återresa från sjukvårdsinrättning ersättas endasl i den mån de överstiga fyra kronor. Kostnad för återresa må ej beräknas högre än för resa till den försäkrades bostad. Har behovet av sjukhusvård uppkommit under det alt den försäkrade vislats utom det län, där han är bosall, och har han i anledning därav intagits å sjukvårdsinrättning, som är belägen utom nämnda län, må kostnad för återresan ej beräknas högre än för resa till den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen företagils. Om behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom en lUl det egna sjukvårdsområdet gränsande kommun och vården beretts vid sjukvårdsinrättning belägen utom det län där den försäkrade är bosatt, må dock ersältning för återresa tiU bostaden ulgå i den mån nämnda ersältning icke överstiger del belopp som skulle hava utgått för återresa lill bostaden från närmaste hemortssjukhus, där vården kunnat beredas.

Utgifter i anledning av återresa från sjukvårdsinrättning ersättas endast i den mån de överstiga sex kronor. Kostnad för återresa må ej beräknas högre än för resa lill den försäkrades bostad. Har behovet UV sjukhusvård uppkommit under det att den försäkrade vistats utom det län, där han är bosalt, och har han i anledning därav inlagils å sjukvårdsinrättning, som är belägen utom nämnda län, må kostnad för återresan ej beräknas högre än för resa lill den plats, varifrån resan lill sjukvårdsinrättningen företagits. Om behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom en till det egna sjukvårdsområdet gränsande kommun och vården beretts vid sjukvårdsinrättning belägen utom det län där den försäkrade är bosatt, må dock ersältning för återresa till bostaden utgå i den mån nämnda ersättning icke överstiger det belopp som skulle hava utgått för återresa till bostaden från närmaste hemortssjukhus, där vården kunnat beredas. N'är den försäkrade företagit återresa till sin bostad må. Ull den del kostnaden för denna resa icke blir gollgjord enligt vad nyss sagts, ersättning vidare utgå för den merkostnad för återresan, som den

Prop. 1971:94 8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

försäkrade kan ha åsamkats till följd av att hans tillstånd krävt användning av dyrare färdsätt 'än eljest kunde ha brukals. Angående beräkningen i övrigl av ersältning enUgl denna paragraf förordnar Konungen. Konungen äger därvid föreskriva, att viss sjukvårdsinrättning, som ej är allmänt sjukhus, skall vara likställd med sådant sjukhus.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971. Äldre bestämmelser tillämpas beträffande sjukresa som ägt mm före ikraftträdandet.

PensionstiUskott utgår ej i den mån del tiUsammans med vad den försäkrade har rätt att uppbära i tiUäggspension i form av ålderspension, förtidspension och änkepension överstiger vid

ålderspension, som börjat ulgå från och med den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år, hel förtidspension samt änkepension, som utgår enligt 8 kap. 4 § första stycket lagen om allmän försäkring, trettio procent av basbeloppet,

ålderspension, som börjat utgå tidigare eller senare än från och med den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år, det belopp som framkommer om trettio procent av basbeloppet minskas eller ökas i motsvarande mån som pensionen minskas eller ökas enligt 6 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän försäkring,

förtidspension, som enligt 7 kap, 2 § andra eller Iredje stycket lagen om allmän försäkring utgår med två tredjedelar eller hälften av hel förtidspension, motsvarande andel av trettio procent av basbeloppet,

änkepension, som enUgt 8 kap. 4 § andra eller tredje stycket lagen om allmän försäkring utgår med minskat belopp, det belopp som framkommer om trettio procent av basbeloppet minskas i motsvarande mån.

ålderspension, som börjat ulgå från och med den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år, trettio procen!: av basbeloppet.

6 kap. 2 § andra eller tredje styc
ket lagen om allmän försäkring,

förtidspension trettio procent av basbeloppet eller, om den enligt 7 kap. 2 § andra eller tredje stycket lagen om allmän försäkring utgår med två tredjedelar eller hälften av hel förtidspension eller enligt

7 kap. 4 § andra stycket samma
lag eljest utgår med minskat be
lopp, det belopp som framkommer
om trettio procent av basbeloppet
minskas i motsvarande mån.

änkepension trettio procent av basbeloppet eller, om den enligt 8 kap. 4 § andra eller tredje stycket lagen om allmän försäkring utgår med minskat belopp, det belopp som framkommer om trettio procent av basbeloppet minskas i motsvarande mån.

Prop. 1971:94 10

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Mapt Konungen I statsrådet på Stockhohns slott den 19 mars 1971.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrade bestämmeber för sjukresor m. m. och anför.

1961 års sjukförsäkringsulredningi har i sitt slutbetänkande (SOU 1970: 56) Ersättning vid vissa sjukvårdande åtgärder och sjukresor fullföljt sin översyn av den allmänna försäkringens sjukvårdsförmåner. I belänkandet läggs förslag fram i fråga om förmånerna i samband med konvalescentvård, s. k. sjukvårdande behandlingar och sjukresor. Det är inte möjligt att f. n. la slälbing till förslagen i de bägge förstnämnda av-snillen, som bl. a. fömtsätter överläggningar med sjukvårdshuvudmännen. Utredningens förslag i fråga om sjukresor har vissa anknylningai lill de förslag som gäller konvalescentvård och sjukvårdande behandlingar. Detta förslag kan emellerlid i det väsentliga behandlas fristående från förslagen i de övriga frågorna. På grundval av sjukförsäkrings-utredningens betänkande vill jag därför nu ta upp frågan om ändrade bestämmelser om sjukresor.

Yttranden över förslaget har efter remiss avgetts av riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket, statens handikappråd, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Malmöhus, Kopparbergs och Norrbollens län, Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet, samtliga landsting utom tre genom förvaltningsutskott eller sjukvårdsstyrelse, Stockholms stads sjukvårdsstyrelse, stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö stads sjukvårdsstyrelse, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Försäkringskasseförbundet, Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), Sveriges läkarförbund, Svensk sjuksköterskeförening. Legitimerade sjukgymnasters rUcsförbund, Av R. F. A. god-

1 Förbundsordföranden Yngve Persson, ordf., byråchefen Äke Blom, professorn Gunnar Edström, riksdagsledamoten Rolf Kaijser, planeringschefen Gunnar Olofsson samt riksdagsledamöterna Harald Pettersson och Anna-Greta Skantz.

Prop. 1971:94 11

kända sjukgymnasternas riksförbund, Föreningen Sveriges arbetsterapeuter, Riksföreningen mot reumatism, Försäkringskassornas konvales-centhemsförening. Riksförbundet för enskild sjuk- och åldringsvård och Riksförbundet för hjärt- och lungsjuka. Yttranden har vidare avgetts av Svenska psykoanalytiska föreningen. Svenska föreningen för holistisk psykoterapi och psykoanalys samt Hörselfrämjandets rUisförbund. Några remissinstanser har bifogat yttranden som de har inhämtat.

I della sammanhang viU jag också anmäla förslag i vissa andra frågor som rör den aUmänna försäkringen. Frågoma gäller jämkningar i vissa regler om avgiflsplikten till sjukförsäkringen, överföring lill och från allmänna sjukförsäkringsfonden och följdändringar lill den vidgade förtidspensioneringen.

Gällande bestämmelser

Försäkrad har enligt 2 kap. 1 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring (AFL), rätt till ersättning för utgifler för läkarvård, tandläkarvård och sjukhusvård liksom i samband med sådan vård företagna resor. Vidare har han rätt lill ersättning enligt av Kungl. Maj:t med slöd av 2 kap. 6 § AFL fastställda grunder för utgifler för annan vård eller behandling i anledning av sjukdom.

Den grundläggande bestämmelsen om resekoslnadsersältning vid resor för sjukvård finns i 2 kap. 5 § AFL. Försäkrad som åtnjutit läkarvård eller sjukhusvård har rätt lill ersättning enligt vad Kungl. Maj:l med riksdagen förordnar för utgifter i anledning av resor lill och från läkaren eller sjukvårdsinrättningen. Samma gäller resor lill och från landläkare för behandUng i anledning av sjukdom, om Kungl. Maj:i har förordnat att behandlingen är ersätlningsgiU,

Bestämmelser om resekoslnadsersältning finns i förordningen (1962:385) angående ersättning för sjukresor enligl lagen om allmän försäkring (sjukreseförordningen).

I fråga om resor i samband med läkarvård gäller enligt sjukreseförordningen all ersättning utgår med del belopp varmed den sammanlagda kostnaden för resa lill och från läkaren överstiger 4 kr. Ersältning utges i regel inte med högre belopp än som skulle ha utgått om den försäkrade sökt provinsialläkare eller stadsläkare (numera sladsdistriklsläkare) inom det distrikt där han vistas. I vissa fall ges dock ersältning med högre belopp, dock högst del belopp som skulle ha utgått om läkarvården sökts vid närmasie allmänna sjukhus där vården kunnat meddelas. Så är fallet då försäkrad efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid sjukhus eller viss därmed jämställd inrättning för öppen vård. Delsamma gäller då försäkrad vid trängande behov av vård på grand av olycksfall sökt vård vid sjukhus eller då försäkrad vid trängande vårdbehov på grand av sjukdom, efter all förgäves ha sökt tjänsteläkare i distriktet, i släUel anlitat annan läkare.

Prop. 1971:94 12

Ersältning i anledning av återresa efler läkarbesök får utges högst för resa lill den plats varifrån resan liU läkaren företogs. Har resan tUl läkaren anträlls från den försäkrades arbetsplats och reser den försäkrade dagligen mellan bostaden och arbetsplatsen får dock ersättning i anledning av återresa utges för resa till bostaden (2 §).

Reglerna om resekoslnadsersältning vid läkarvård har motsvarande tillämpning vid sådan tandläkarvård som medför rält tiU resekoslnadsersältning (3 §).

Vid sjukhusvård utgår ersättning för utgifter i anledning av resor till och från sjukvårdsinrättningen med högst det belopp som skulle ha utgått om vården åtnjutils vid närmasie allmänna sjukhus där erforderlig vård kunnat beredas. Har den sjuke intagits på hemorlssjukhus - varmed avses aUmänl sjukhus som drivs av den landstingskommun eller kommun inom vars område han är bosatt - och har behovet av sjukhusvård uppstått vid vistelse inom sjukvårdsområdet eller kommun som gränsar därtill, kan dock ersältning utges som för resa till närmaste hemortssjukhus. Undantaget medför att ersältningsrälten inte påverkas av alt sjukhus inom främmande sjukvårdsområde är närmare beläget än närmaste hemortssjukhus. Utgifter i anledning av återresa efter sjukhusvård ersätts bara tiU den del de överstiger 4 kr. Kostnaden för återresa får inte beräknas högre än för resa till den försäkrades bostad. Har behovet av sjukhusvård uppkommit utom hemlänel och har den försäkrade därför intagits på sjukvårdsinrättning inom främmande .sjukvårdsområde, får kostnaden för återresan inte beräknas högre än för resa lill den plats, varifrån intagningsresan förelogs. För den som insjuknat under vistelse i kommun som gränsar lUl det egna sjukvårdsområdet och efter sjukhusvistelsen reser till sin bostad kan dock reseersättning i del nämnda faUel beräknas på belopp upp till kostnaden för återresa till bostaden från det närmaste hemortssjukhus där vården kunnat beredas (4 §).

För resa utom Sverige utgår ej ersättning (4 §). Undantag från denna regel gäller för vissa fall enUgl gränssjukvårdskungörelsen (1962: 390).

Kungl. Maj:t har med slöd av bemyndigande i sjukreseförordningen utfärdat kungörelsen (1962: 386) med tillämpningsföreskrifter till sjukreseförordningen.

Enligl kungörelsen får ersättning för resekostnader beräknas högst efter del biUigaste, vanUgen förekommande färdsätt som med hänsyn till den sjukes tUlstånd kunnat användas. Som sådant färdsätt anses del som medför den lägsta sammanlagda utgiften (2 §).

Om resa tUl och från läkare i sin helhet sker inom Stockholm, Göteborg, Malmö eller Norrköping gäller etl förhöjt självriskbelopp på 5 kr. I dessa fall ersätts i gengäld däratöver verkUga resekostnaden oberoende av vilken läkare som besökts (3 § ).

Vid bestämmande av ersättning för utgifter i anledning av resa för

Prop. 1971:94 13

sjukhusvård UkstäUs Spenshults, Strängnäs och Östersunds reumaliker-sjukhus, sjukhemmet Treklöverhemmet i Lyckorna och riksförsäkringsverkets sjukvårdsinrättningar med allmänt sjukhus (5 §).

Om någon har inlagils för vård på sjuksluga med enbart deltidsanställd läkare - dock inte på sådan avdelning av sjukstugan som är anordnad som sjukhem - och flyttas han därifrån liU större allmänt sjukhus inom samma sjukvårdsområde, ersätts utgifterna i anledning av såväl resa lill sjukstugan som resa till det större sjukhuset (6 §).

När ambulans eller fortskaffningsmedel som går i allmän trafik anlitats beräknas resekostnad enligt gällande taxa. I övrigt beräknas resekostnaden vid resa med bil tiU 25 öre per kUomeler, vid resa med motorcykel lill 10 öre per kUomeler och vid resa med annat färdmedel till belopp som försäkringskassan finner skäligt. Resa med cykel eller moped ersätts inle. Om del med ett och samma fortskaffningsmedel som inte går i allmän trafik har befordrats flera personer, för vilka ersättning skall beräknas, anses förutnämnda belopp innefatta resekostnaden för alla ersättningsberättigade och fördelas lika mellan dem (7 §).

Ersättning utgår för utgift för övernattning när den försäkrade med reguljära fortskaffningsmedel inle kunnat avsluta resan före kl. 24 den dag resan anträlts eller, vid resa lill sjukvårdsinrättning för att erhålla sjukhusvård, före den tidpunkt samma dag då han kunnat bli inlagen på inrättningen. Ersältning för övernattning utgår också när försäkrad har fått läkarvård under mer än en dag utanför bostadsorten och kvar-slannat på behandlingsorlen mellan behandlingstiUfällena. I det sistnämnda faUet utgår dock, om den försäkrade hade kunnat tillbringa natten i sin bostad, inle högre ersättning än som motsvarar kostnaden för resor fram och åter mellan behandlingsorten och bostaden, såvida inle övemaltningen på behandlingsorlen enligt läkarens bedömande varit påkallad av medicinska skäl. Ersättning för övernattningskostnader utgår med högst 30 kr. per natt (8 §).

Om försäkrads ålder eUer tUlstånd påkallar atl anhörig eUer annan följer honom vid besök hos läkare eller intagning på sjukvårdsinrättning eller återresa därifrån, ersätts även följeslagarens resekostnader. Har försäkrad drabbats av svårare olycksfaU eUer blivit allvarligt sjuk på avlägset belägen arbetsplats eller under därmed jämförUga förhållanden ersätts även vad den försäkrade fått utge till följeslagare som gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst, dock med högst 20 kr. om dagen för varje följeslagare (9 §).

Utredningen

Sjukförsäkringsutredningen har företagit en aUmän översyn av de gällande reseersättningsbestämmelserna. De av översynen föranledda ändringsförslagen avser främst en utvidgning av försäkringsskyddet atl gälla resor i samband med sjukvårdande behandlingar, en uppmjukning

Prop. 1971:94 14

av de remissregler som gäller vid läkarvårdsresor och en höjning och omkonstruktion av den försäkrades självrisk. Utredningen har också föreslagit ändringar i reseersättningsbestämmelsema i åtskilliga andra avseenden.

Resekostnader i samband med sjukvårdande behandlingar m. m.

Utredningen har hafl i uppdrag all överväga en utvidgning av ersältningsrälten till att avse kostnader för resor som nu inte omfattas av försäkringsskyddet. I enlighet härmed har utredningen behandlat frågorna om ersättning för resekostnader i samband med dels sådan vård eller behandling för sjukdom där vårdkostnaden ersätts enligl av Kungl. Maj:t med slöd av 2 kap. 6 § AFL faststäUda grunder, dels distrikls-sköterskevård, dels mödratandvård och dels sjukvård utom riket.

Med slöd av 2 kap. 6 § AFL har Kungl. Maj:t faslslälll ersättnings-grunder i kungörelsen (1962: 387) angående ersältning enligl lagen om aUmän försäkring för vissa utgifter för vård eUer behandling i anledning av sjukdom. Denna kungörelse medger rätt till ersättning för vårdkostnaden vid konvalescenlvård, sjukgymnaslisk behandling, viss annan fysikalisk terapi och foniatrisk behandling. I fråga om ersättning för resekostnader i samband med sådan vård och behandling erinrar utredningen om alt etl avgörande motiv som tidigare förelegat mot att införa rätt lill resekoslnadsersältning, nämligen alt utvidgningen skulle medföra allvarliga kostnadsmässiga konsekvenser för vissa sjukkassor med begränsat befolkningsunderlag, numera inle äger samma aktualitet. Efler den omorganisation av kassaväsendet som skett den 1 januari 1962 har nämligen varje försäkringskassa elt län eller motsvarande område som verksamhetsområde. Därigenom har finansieringsföratsällningarna förbättrats såtillvida alt riskutjämningen inom kassan stödjer sig på etl betydligt större befolkningsunderlag än tidigare.

I elt annat avsnitt av betänkandet, som inle berörs i della sammanhang, tar utredningen upp konvalescentvårdens stäUning i ersättningshänseende. Med hänvisning tiU sina överväganden där anför utredningen i resekoslnadsfrågan alt om konvalescenlhemmen får den sjukvårdsorganisatoriska och författningsmässiga ställning som utredningen föreslagit och som innebär all hem som uppfyUer kraven på sjukvårdsmässig standard antingen ingår i sjukvårdshuvudmännens organisation eller las upp i Kungl. Maj:ls förteckning som sjukhus, så kommer nuvarande sjukresebeslämmelser automatiskt all omfatta resor lill och från sådan vårdinrättning. Den vård som där meddelas blir nämligen atl anse som sjukhusvård. Rätten till ersältning för resekostnaderna skall emellerlid enligt utredningen inte ses bara som en konsekvens av all hemmen fyller de kvantitativa kraven för atl innefattas i sjukhusorganisationen. Det är i och för sig angeläget, anser utredningen, att patienternas kostnader för resor till och från konvalescenthem minskas för atl en önsk-

Prop. 1971:94 15

värd differentiering av vårdklientelel mellan olika vårdnivåer skall främjas. Däremot är utredningen inte beredd att förorda att reseersättning nu införs i fråga om övriga konvalescenthem. I fråga om dessa konvalescenthem har utredningen föreslagit all den ersättning som f. n. lämnas för själva vården skall upphöra att ulgå efter en övergångstid.

I fokus för intresset för en utökning av tiUämpningsområdet avseende reseersättning har, erinrar utredningen, genom åren stått resor i samband med sjukgymnaslisk behandUng, den dominerande bland de sjukvårdande behandlingarna. Många patienter tvingas alt avstå från behandling, eller atl avbryta behandlingen i förlid därför att reseutgifler ej ersätts. Numera har tUlkommit andra former av sjukvårdande behandlingar än de, där vårdkostnaden är ersättningsgill enligt gäUande bestämmelser. Utredningen föreslår i annat sammanhang vidgade möjligheter att göra kostnader för sjukvårdande behandlingar ersättningsberälligade. När det gäller resekostnaderna i samband med sådana behandlingar anför utredningen att tiUkomsten och utvecklingen av de ifrågavarande behand-Ungsformema hänger samman med bl. a. alt, efter hand som trycket på sjukvårdsresurserna har ökat, nya vägar har prövats i syfte alt söka avlasta läkarna åtgärder som utan nackdel kan utföras av andra vårdgivare. En stark utbyggnad pågår av de nya behandUngsformerna. Det är viktigt alt oförmånliga resebeslämmelser inle motverkar strävandena lill elt rationellt utnyttjande av sjukvårdsresurserna. Utredningen anser det därför motiverat all rätten tUl ersältning för resekostnader utvidgas alt gäUa resor i samband med sjukvårdande behandlingar. En sådan utvidgad rätt ter sig särskilt angelägen eftersom vården här oftare än vad som är fallet vid läkarvård har karaktären av seriebehandlingar.

Utredningen föreslår därför att ersättning skaU utges för resekostnader i samband med sådana behandlingar, där räll tUl ersättning för vårdkostnaden enligt gällande bestämmelser föreligger, nämligen sjukgymnaslisk behandling, övrig fysikalisk terapi och foniatrisk behandling. Rätt till resekostnadsersällning föreslås också införd vid sådana andra sjukvårdande behandUngar, för vilka rätt tiU ersättning för vårdkostnaden kan komma att införas vid ett genomförande av utredningens förslag i den delen, nämligen vård meddelad av arbetsterapeuter, oftal-mologassislenter, psykologer m. fl.

Vård meddelad av distriktssköterska har lämnats utanför del av utredningen föreslagna nya ersättningssystemet avseende kostnader för sjukvårdande behandlingar. Utredningen anser emeUertid all starka motiv kan anföras för all kompensera patienterna för reseutgifler som uppkommer i samband med vård hos distriktssköterska. Här avser utredningen endast den del av verksamheten som gäUer sjukvård. Utredningen pekar främst på att distriktssköterskornas sjukvårdande verksamhet utgör elt alternativ eller komplement tiU tjänsteläkarvården. Som sådant har verksamheten sin största betydelse på landsbygden, där av-

Prop. 1971:94 16

stånden som regel också är stora. Med åberopande av detla och av samma skäl som anförts för resekostnadsersällning vid övriga sjuk vårdande behandlingar föreslår utredningen atl ersättning utges för resekostnader i samband med sjukvårdande behandling utförd av distriktssköterska.

I fråga om den närmare utformningen av rälten till ersättning för resekostnader vid sjukvårdande behandlingar anser utredningen all reglerna för läkarvårdsresor bör tjäna som mönster. Utredningen erinrar i detta sammanhang all de personer som meddelar sjukvårdande behandlingar, frånsett privatpraktiserande sjukgymnasier och några andra mindre grupper, är anställda hos offentUg sjukvårdshuvudman. Den offentiiga vården meddelas i aUmänhet vid sjukhus, men även vid s. k. distriktsmottagningar (vård av distriktssköterska eUer dislriktsgymnasl). Man torde för framliden kunna räkna med att sjukvårdande behandlingar i ökad omfallning kommer att meddelas vid vårdcentraler eller motsvarande vårdenheter. Eftersom behandlingarna, frånsett sådana som meddelas av dislriktsskölerska, sker efter hänvisning av läkare och i allmänhet i den ordning huvudmannen har bestämt, blir valel av vårdgivare enligt vad utredningen anför mera sällan en fråga för den försäkrade all avgöra.

När det gäller mödralandvården finner utredningen att frågan om resekoslnadsersältning bör lösas efler samma linjer som frågan om resekostnadsersällning vid landvård i aUmänhet. Utredningen anser det inle lämpligt all enbart för mödralandvården lägga fram förslag om resekostnadsersällning eftersom ett sådant förslag för della begränsade område kan verka bindande för en prövning av frågan om resekostnads-ersättning i samband med övrig landvård. Utredningen understryker emellertid angelägenheten av att frågan om resekostnadsersättning vid mödratandvård får en snar lösning.

En ledamot av utredningen är i detta avseende av skiljaktig mening och förordar elt omedelbart införande av rält till ersättning för resekostnader i samband med mödratandvård.

Utredningen diskuterar också ell införande av rält till ersättning för resekostnader utom Sverige, och finner atl det torde vara ytterst svårt atl bedöma sambandet mellan resor och vård i sädana fall. Bristfällig kännedom om skilda länders sjukvårdsorganisation och kommunikationsför-håUanden omöjliggör i många fall prövning av skäligheten av anspråk på ersättning för resekostnader. Med hänsyn till de problem försäkringskassorna skulle ställas inför finner sig utredningen inte kunna förorda rält till ersättning för sjukresekostnader i utlandet.

Remissreglerna vid läkarvårdsresor

Som framgår av den inledande redogörelsen för gäUande bestämmelser är rälten till ersättning för resor i samband med läkarvård i princip be-

Prop. 1971:94 17

gränsad lill att motsvara kostnaden för resa till tjänsteläkare inom det distrikt, där den försäkrade vistas. Ersättning för kostnaden för resa lUl allmänt sjukhus avsett för vården kan, förutom i vissa fall av trängande vårdbehov, utgå bara om besöket sker efter remiss. Remissen måste i sådant faU vara utfärdad av läkare utanför sjukhuset.

Utredningen anför alt det viktigaste syftet med kravet på remiss är alt läkarvårdsresurserna utanför sjukhusen skall tas till vara innan de försäkrade söker vård vid sjukhus. Remisskravel innebär emeUertid eh beskärning av den försäkrades möjUgheter alt fritt välja läkare. Hur regeln verkar har inte närmare undersökts. Allmänt kan det emellerlid enligt utredningens mening hävdas all reseersättningsreglerna är av underordnad betydelse för den sjukes val av läkare och all aridra omständigheter är raera avgörande. Försäkringskassorna konfronteras i stör utsträcknmg med ersättningskrav i faU där den försäkrade trots remissregeln omedelbart sökt vård vid sjukhus. Stark kritik har också riklats mot regeln från försäkringskassorna och de försäkrade.

Det gällande remisskravel har, enligt vad utredningen finner vid en genomgång, kommit alt medföra betydande nackdelar i olika hänseenden. Utredningen erinrar om att det i enlighet med socialstyrelsens principprogram för den öppna vården pågår en omslriUcturering av sjukvårdsresurserna inom landstingskommunerna, sohi innebär en successiv utbyggnad och differentiering av sjukvårdsorganisationen i syfte atl så rationellt som möjligt utnyttja vårdresurserna öch på bästa sätt tUlgodose den enskUdes behov. Utredningen menai- atl inriktningen av efterfrågan på sjukvård i första hand styrs och bör styras genorii sjukvårdspoUliska beslut och åtgärder. Del är enligt utredningens mening angeläget atl göra sjukförsäkringens regler om reseersättning följsamma därvidlag. Efler en diskussion av olika tänkbara lösningar stannar utredningen för ätt förorda en uppmjukning av det nuvarande kravet på remiss för utgivande av högre ersättning än som motsvarar kostnaden för resa lill närmasie tjänsteläkare.

Ulan remiss bör enUgl utredningens mening ersättning kunna utgå beräknad på en kostnad som motsvarar kostnaden för resa tUl närmasie allmänna sjukhus där läkarvård meddelas inom del sjukvårdsområde där den försäkrade vistas. Försläget innebär att resekostnadsersällning kan ulgå oavsett vUken läkare som sökts i den mån kostnaden inte överstiger den högsla av å ena sidan kostnaden för resa tUl del närmaste allmänna sjukhuset och å andra sidan kostnaden för resa till tjänsteläkaren. Resekostnadsersättning föraisätts av utredningen också kunna utgå för läkarvårdsresa till en lägre offenlUg vårdenhet (vårdcentral eller motsvarande för öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning) även om kostnaden blir högre än för resa till härrhasle allmäima sjukhus eller tjänsteläkare. En föratsättning härför bör dock vara ätt sjukvårdshuviidmannen har anvisat visst upptagningsområde för vårdenheten och ätt den försäkrade

2 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 94

Prop. 1971:94 18

vistas inom delta område.

Vid resa för läkarvård vid allmänt sjukhus med specieUt kvalificerad vård — kärnsjukhus (centrallasarett) eller regionsjukhus - i de fall sådant sjukhus inte är närmaste aUmänna sjukhus, bör enligt utredningen kravet på remiss för vården upprätlhåUas för rält lUl reseersättning. Normall bör som hittiUs hänvisningen utfärdas av läkare men utredningen förordar att, i motsats tUl vad nu tillämpas, även remiss av läkare vid det sjukhus där vården meddelas bör godtas. Detla innebär all försäkrad som kallas för återbesök lUl kärn- eller regionsjukhus erhåller resekostnadsersällning ulan begränsning. Utredningen föreslår vidare sådan tolkning av begreppet hänvisning av läkare atl, om en sjukvårdshuvudman i särskUt fall har medgett att annan hos honom anstäUd vårdgivare får remittera till kärnsjukhus eUer regionsjukhus, sådan hänvisning godtas. Remiss bör slutligen - i motsats tiU vad nu är fallet - gälla utan tidsbegränsning.

För att tillgängliga resurser skaU utnyttjas effektivt föreslår utredningen all försäkrad som hänvisas lUl privatpraktiserande läkare med specialistkompetens skall få reseersättning beräknad högst efter kostnaden för resa lill närmaste offentiiga vårdenhet där specialiteten är företrädd. Med specialistkompetens avser utredningen sådan behörighet som meddelats enUgt kungörelsen (1969: 422) med tiUämpningsföreskrifter till lagen den 30 juni 1960 (nr 408) om behörighet all utöva läkaryrket.

Utredningen föreslår inte någon ändring i de särskilda regler som gäller i vissa större städer och som innebär all ersättning för resekostnad utgår utan begränsning av resans längd och oavsett vilken läkare som konsulterats.

Konstruktionen av självrisken

Bakom anordningen med självrisk för resekostnader - 5 kr. vid läkarvårdsresor inom vissa större städer och 4 kr. i övrigt - ligger, erinrar utredningen, dels det ekonomiska motivet alt minska försäkringens kostnader genom att de försäkrade själva får bära viss del av utgifterna, dels elt av administrativa skäl förestavat önskemål all sålla bort resekostnads-ärenden avseende småbelopp från försäkringskassornas hantering. Utredningen anser att dessa skäl, av vUka specieUt det administrativa väger tungt, alltjämt är så bärande alt ett syslem med självrisk bör bibehållas. Utredningen tar emellerlid upp storleken och ulfornmingen i övrigt av självrisken liU omprövning.

Utredningen konstaterar all de nuvarande självriskbeloppen har liU-lämpals alltsedan sjukförsäkringen genomfördes år 1955. Undersökningar som utredningen gjorl visar alt t. ex. vid resa med tåg eUer buss bUjellpriset för en resa som år 1955 kostade 4 kr. stigit tiU drygt 10 kr. år 1970. Självriskbeloppet 4 kr. motsvarade vid'resa med tåg eUer buss år 1955 kostnaden för en tur- och returresa på i det närmasie 5 mU mot

Prop. 1971:94 19

ca 15 km år 1970. Della innebär alt vad som år 1955 betraktades som icke ersättningsgilla småresor numera i stor utsträckning bUr föremål för försäkringskassornas handläggning. Det visar sig också all reseersättning år 1968 betalades ut vid ca vart sjätte läkarbesök mot ca vart åttonde år 1965 och ca vart tionde åren 1956-1957.

Resekostnadsärendena är enligt vad utredningen finner genomsnillUgt sett mer tidsödande och svårbehandlade än flertalet andra ersättnings-ärenden inom sjukförsäkringen. Utredningen befarar med den trend som visat sig på resesidan atl den administrativa vinst, som det nya ersättningssystemet för läkarvård i allmän regi - den s. k. sjukronorsreformen - medfört, snart skall gå förlorad. Utredningen finner därför en höjning av självrisken påkallad. För alt åstadkomma en meningsfuU ralio-. naliseringsvinst skulle en höjning lill omkring 10 kr. vara befogad. Vid avvägningen gentemot önskemålet alt hålla den försäkrades kostnad på en acceptabel nivå har utredningen funnit en sådan höjning vara för kraftig och föreslår en självrisk på 6 kr. Enligl utredningens uppfattning är det inle motiverat atl bibehålla det särskilda självriskbelopp som f. n. gäller i vissa större städer.

Utredningen diskuterar också frågan om ell högkoslnadsskydd i resehänseende. Ett sådant skydd borde enligl utredningens mening helst konslmeras så alt del ger den försäkrade kompensation enligt vissa förmånhgare gmnder för utgifter för varje sjukresa som företas inom visst kort tidsintervall efter närmast föregående. En sådan ordning skulle emellerlid nödvändiggöra antingen en individuell registrering av utbetalade reseersättningar hos försäkringskassoma eller en uppgiftsskyldighet för de försäkrade. Med ledning av tillgängliga uppgifter kan man dessutom enligt utredningen förutsätta atl antalet resekoslnadsersätt-ningar skuUe mångdubblas inom ramen för ett genereUt utformat ersättningssystem. Dessa omständigheter innesluter enligt utredningens mening avsevärda administrativa komplikationer som sannolikt skuUe medföra en sådan fördyring av försäkringen all kostnaden inle skulle slå i rimlig proportion till vad man eftersträvar. Utredningen överger därför tanken på ell högkoslnadsskydd utformat efler dessa linjer.

Utredningen riktar i stället in sina överväganden på atl utforma självrisksyslemel under hänsynslagande tUl önskemålen att särskilt skydda dem som har långa reseavstånd och alt få tiU stånd administrativt lätthanterliga regler med möjlighet all befria kassorna från utbetalning av aUtför obetydliga belopp. En godtagbar lösning finner utredningen i en sådan utformning av självrisken atl den får en villkorlig karaktär. Etl sådant system innebär att reseersättning utgår med belopp motsvarande hela den godkända resekostnaden, så snart denna uppgår lill minst den fastställda självrisken. Vid det av utredningen föreslagna självriskbe-loppel 6 kr. ersätts aUtså hela resekostnaden om den uppgår lill minst 6 kr., medan ersättning inle utgår om kostnaden stannar under det

Prop. 1971:94 20

nämnda beloppet.

Utredningen anger atl ett syslem med villkorlig självrisk alltid medför vissa tröskelproblem. Del kan exempelvis locka den försäkrade alt avsiktligt välja sin färdväg eller sitt färdsätt så, all resekostnaden kommer atl uppgå till minst självriskbeloppet. Risken för missbrak bedöms emellertid som obetydUg.

Utredningen stannar således för ätt förorda ett villkorligt självriskbelopp på 6 kr. i fråga om ersältning för resekostnader.

Övriga förslag avseende sjukresor

Bestämmelsen om beräkning av resekostnad högst efler dét billigaste vaiUigen förekommande färdsätt, som med hänsyn lill den sjukes tiUstånd kunnat användas, har i tillämpningen enligl utredningen som regel lett lill all endast kostnaden för anlitande av reguljärt irafikmedel som buss eller låg godtagils som ersältningsgUl. Ersättningsanspråk avseende annat, dyrare färdsätt - exempelvis taxi eller privatbil - föranleder prövning av frågan om den sjukes tUlstånd påkallat sådani färdsätt. De anvisningar riksförsäkringsverket har utfärdat för prövningen har visat sig svåra all tillämpa öch flera försäkringskassor har Uttryckt önskemål om enklare regler.

Utredningen konstaterar alt en markant övergång från kollektiva trafikmedel till privat bUträfik har skell de senaste decennierna och kan väntas fortsätta. 1970 beräknades 87 å 88 % av alla persontransporter, uttryckt i personkilomelér, faUa på resor med personbil, 6-7 % på järnvägsresor och återstående 5 % på bussresor. Den ökade personbilslälhe-len har, anförs del, helt naturligt lett till alt privatbil kommit tiU användning i aUt större utsträckning även vid sjukresor. Samtidigt här många nedläggningar öch inskränkningar i den kollekliva trafiken försvårat resor med reguljära färdmedel. Andelen resor med privatbil av totala antalet sjukresor har för år 1968 uppskattats till ca 34 %, motsvarande drygt 1 mUj. resor. Eftersom resa med privatbil med den gällande ersättningen 25 öre per kilometer i allmänhet ställer sig dyrare än resa med reguljärt trafikmedel, måste försäkringskassan pröva behovet av biltransporten. Detta styrks vanligen med läkarintyg. Kan användningen av privatbU inte anses befogad, måste ersättning för resan räknas ut med ledning av kostnaden för anlitande av reguljärt färdriiedel. Delta förorsakar tidsödande utredningar om kommunikationsförhållanden m. m. Antalet sådana utredningar har av allt all döina ökat i takt med utvecklingen av resevolymen avseende privatbilsresor.

Med den spridning privatbilismen har fått och med del försteg framför andra kommunikationsmedel privatbilen har för snabb öch bekväm transport, är del enligl sjukförsäkringsulredningens mening motiverat atl godkänna den som adekvat transportmedel vid sjukresor, där dess karakterislika - snabbheten och bekvämligheten - gör den specieUt

Prop. 1971:94 21

lämplig atl tas i anspråk. På grand härav föreslår utredningen alt personbilen i princip skaU jämställas med reguljära Irafikmedel vid bedömningen av frågan huravida bilUgasle, vanligen förekommande färdsätt använts.

Utredningen påpekar att del för den enskUde redan vid ganska korta avstånd blir fördelaktigare ur ersällningssynpunkt alt begagna egen bil än reguljära Irafikmedel. I synnerhet gäUer della i större tätorter där avgifterna för resor med kollektiva färdmedel är låga. Det kan påstås alt del uppkommer en frestelse all använda bil enbart för att bringa upp resekostnaden till ersätlningsbarl belopp, 6 kr., eller, vid längre reseavstånd, för alt komma i åtnjutande av högre ersättningsbelopp. Bilersättningen täcker dock inte mera än en del av de rena driflulgiflerna. Invändningen alt den försäkrade skulle använda egen bil enbart för alt överskrida självriskbeloppel anser utredningen därför inle böra tillmätas någon större betydelse. Vad beträffar användandet av egen bil vid längre reseavstånd, framhåller utredningen bl. a. att persontransporterna år 1964 till 85 % avsåg resor understigande 10 mil. Förutsätts resemönslret vara oförändrat och ha relevans även vid sjukresor, kan man enUgt utredningens mening räkna med att skiUnaden i ersättning från den aUmänna försäkringen (uppskattad till ca 5 kr. vid 5 mUs och ca 15 kr. vid 10 mUs färdsträcka) inte spelar någon mer avgörande roll för det stora flertalet sjukresor. Vid längre resor anser utredningen del realistiskt atl utgå ifrån all den försäkrades val av färdsätt avgörs frän andra bevekelsegrunder än ekonomiska. Mol denna bakgrund anser utredningen inle nödvändigt all föreslå några speciella restriktioner i fråga om ersättningen från den allmänna försäkringen vid sjukresor med privatbil. Försäkringskassorna bör dock enligt utredningens mening, i synnerhet när del gäller längre bilresor, iaktta viss försiktighet vid bedömningen av ersällningsärendena och i det begränsade antal fall som kan ge särskild anledning lill tveksamhet pröva skäligheten av atl bil använts.

Som förut redovisats gäller särskilda ersättningsbegränsningar i samband med återresor efter såväl öppen som sluten sjukvård. För återresa efter läkarvård stadgas sålunda att ersättning i regel utgår högst för resa till den plats varifrån resan lill läkaren påbörjades. Motsvarande gäller vid återresa efter sluten vård inom främmande sjukvårdsområde då vårdbehovet uppkommit utom hemlänel. Motivet bakom dessa begränsningar är, erinrar utredningen, att sjukförsäkringen inle bör ersätta resekostnader som den försäkrade skulle ha fåll vidkännas även om han inle hade blivit sjuk. Utredningen anser det emellerlid rimligt atl beakta eventuella merkostnader som den försäkrade på grund av sitt tillstånd kan förorsakas därför att återresan lill bostaden måste företas med dyrare Iransportsätl än han eljest skulle ha ulnyttjat. Som exempel nämner utredningen bl. a. det fallet all en i Malmö bosall försäkrad blir sjuk under semeslervistelse i Abisko och tas in på Kiruna

3 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 94

Prop. 1971:94 22

lasarett. Efler avslutad sjukhusvård bedöms han av läkare inle kunna företa en så lång resa som till Malmö med låg utan ordineras flyg. Som ersällningsbar resekostnad räknas enligl nuvarande bestämmelser kostnaden för tågresa Kirana-Abisko. Utredningen föreslår sådan ändring i gällande ersättningsbestämmelser all, om resan företagits lill bostaden och den försäkrades tillstånd krävt dyrare färdmedel, ersättning utges för den försäkrades ökade resekostnader lill bostaden. I del redovisade exemplet bör alltså enligl utredningens mening i ersällningsunderlagel ingå skillnaden i kostnad mellan låg- och flygresa för färdsträckan Ki-rana-Malmö. Utredningen betonar all en förutsättning för sådan ersättning bör vara att återresan har företagits i omedelbar anslutning till och utan tidsutdräkt efler meddelad sjukvård.

Utredningen tar vidare upp frågan om ersättning i vissa fall för kostnaden för ambulanslransporler med flygplan och helikopter. I riksförsäkringsverkets anvisningar sägs bl. a. all flygförvallningen bestrider kostnaden för sådana transporter. Del förekommer emellertid 'all försäkrad transporteras med flyg ulan atl resan faller under bestämmelserna för ambulans- och räddningsflygljänslen. EnUgt utredningens mening lalar starka skäl för alt kostnaden för flyglransport inom rena glesbygdsområden och vissa skärgårdsområden godtas som ersätlningsbe-rälligad enligt sjukresebeslämmelserna, framför allt när elt utnyttjande av andra till buds stående transportmedel bedöms vara särskilt tidsödande ochySlrapatsrikt för den sjuke. Utredningen förordar därför alt i fall, varom här är fråga, möjlighet öppnas för försäkringskassa all efler skälighetsprövning utge ersältning för flygtransport' som faller utanför ramen för den sedvanliga ambulans- och räddningsflygljänslen. Detla bör enligt utredningens mening lämpUgen ske genom en uppmjukning av riksförsäkringsverkets föreskrifter.

I de fall då ersättning utgår för försäkrads utgifter för följeslagares förlorade arbetsförtjänst är denna f. n. maximerad liU 20 kr. per dag, motsvarande högsla sjukpenning när ersällningsrällen infördes. Utredningen förordar alt maximum för ersättningen höjes så all den kommer att motsvara nu gällande högsla sjukpenning, 52 kr.

Vid överflyttning från elt sjukhus till elt annat av patient som är intagen för sjukhusvård gäller atl sjukförsäkringen lämnar ersättning för resekostnaden endast i elt specieUt fall, nämligen när patient som lagils in för observation på sjuksluga med deltidsanställd läkare flyttas tUl större aUmänt sjukhus inom samma sjukvårdsområde. Beträffande andra överflyttningsresor gäller enligt rekommendationer från sjukvårdshuvudmännens centrala organisationer all huvudmannen svarar för kostnaderna. Sjukförsäkringsutredningen konstaterar atl den allmänna försäkringens ersättningsskyldighet numera har ell mycket litet tillämpningsområde. Antalet sjukstugor med deltidsanställd läkare är ringa och bestämmelserna medför all vid överflyttningsresor från en och samma

Prop. 1971:94 23

sjuksluga försäkringskassan svarar för kostnaderna i vissa fall och sjukvårdshuvudmannen i andra fall. Utredningen föreslår att sjukvårdshuvudmännen lar ansvaret för kostnaderna även i fråga om de nu nämnda överflytlningsresorna.

Remissyttrandena

Utredningens förslag i storl hälsas genomgående med tillfredsställelse av remissinstanserna som anser all det innebär välmotiverade förbättringar och förenklingar i ell komplicerat regelsystem. Samtidigt ger de olika detalj förslagen upphov lill delade meningar på åtskilliga punkter.

Resekostnader i samband med sjukvårdande behandUngar m. m.

Flera remissinstanser lar upp frågorna om räckvidden av den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för sjukresebeslämmelserna i fråga om sjukvärdande behandlingar och om ytterligare utvidgningar av detla område. Sociabtyrelsen förordar sålunda all reseersättning skall ges vid besök hos dislriklsbarnmorska på samma sätt som vid besök hos dislriktsskölerska. Styrelsen förutsätter vidare atl resor för provning av hjälpmedel inbegrips i förslaget. Svenska landstingsförbundet finner Ukaledes all frägan om ersältning för resa lill ortopedisk klinik i samband med utbyte och inprovning av protes synes få sin lösning, om intentionerna i utredningens förslag följs. Med hänsyn till att utredningen inle diskuterat hithörande gränsdragningsproblem vill dock förbundet särskilt peka på ersätlningsbehovet i sädana fall då handikappade åsamkas resekostnader i samband med reparation av protes ulan all särskild behandling meddelas och kostnaden inle ersätts enligl kungörelsen (1954: 516) angående statsbidrag lill resor för vanföra m. m.

Hörselfrämjandets riksförbund erinrar om all inprovning av hörapparat och vissa andra hörsellekniska hjälpmedel, i fråga om vilka ordi-nationsrält tillkommer överläkare eller biträdande överläkare vid öron-, näs- och halskUnik eller audiologisk avdelning, fordrar flera besök vid kliniken eller avdelningen. F. n. ersätts bara resekostnaden vid del första • besöket hos öronläkaren. De följande, inte mindre nödvändiga besöken hos hörselvårdsassislenlen eller hörselvårdskonsulenten ger ej rält lill reseersättning. Förbundet anser, att ersättning för resekostnader bör utgå vid samtliga besök på hörcentral. Liknande synpunkter framförs av Kronobergs läns landstings sjukvårdsstyrelse och Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott. Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott förutsätter atl reseersättning skall ulgå när leg, sjuksköterska vid läkarmottagning utför sjukvårdande behandUng.

Svenska landstingsförbundet föreslår rält till resekoslnadsersältning vid besök på familjerådgivningsbyrå eller aborlbyrå. Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott anser atl del borde övervägas om inle resekostnadsbestämmelserna borde omfatta, resor för utredning som

Prop. 1971:94 24

görs av psykolog. Svensk sjuksköterskeförening anför atl hälsovårdande aspekter bör beaktas vid en omändring av ersättningssystemet för resor. Föreningen anser därför att frägan om resekoslnadsersältning i samband med hälsokontroller, vaccinationer o. d. som ingår i den förebyggande vården bör las upp lill prövning. Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott ger å sin sida uttryck för uppfattningen alt reseersättning skall utgå i alla fall där sjukförsäkringen ersätter utgiften för vården eller behandlingen.

Utredningens förslag går ut på all patient vid sjukvårdande behandling skall få ersältning högst för resa tiU närmasie allmänna sjukhus, där vården kunnat meddelas, alternativt till distriktsmottagning (distriktssköterska eller distriktssjukgymnasl). Legitimerade sjukgymna.sters riksförbund uppfattar del framlagda förslaget så all patient inle har rätt till reseersättning vid behandling hos privatpraktiserande sjukgymnast för sjukgymnaslisk behandling och påyrkar en komplettering av förslaget i detla avseende. Riksföreningen för reumatism anför att föreningen f, n. har 18 enheter för sjukgymnaslisk behandling i glesbygdsområden var och en bemannad med två sjukgymnaster. Patienterna vid dessa mottagningar bör likaledes enligl föreningens mening få ersättning för sina resekostnader.

Riksförsäkringsverket anför atl det vid barnpsykialriska kliniker förekommer 'all ell barns föräldrar kallas till samtal med läkare ulan alt barnet behöver vara med. Eftersom samtalet är påkallat för behandlingen av barnet synes del verket motiverat all reseersättning utgår.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus och Kopparbergs län, för-vahningsutskotten i Östergötlands, Jönköpings, Älvsborgs och Norrbottens läns landsting, sjukvårdsstyrelsen i Malmöhus läns landsting. Svenska landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet, TCO, Försäkringskasseförbundet och Svensk sjuksköterskeförening förordar resekostnadsersällning vid mödratandvård i enlighet med reservationen till utredningsförslaget.

Remissreglerna vid läkarvårdsresor

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott förklarar sig vilja gå längre än utredningen gjort och slopa remisstvånget även vid resa till centrallasarett, dvs. för alla resor inom hela sjukvårdsområdet. Som motiv härför anger ulskotlel, förutom de av utredningen anförda i fråga om sättet för styrning av sjukvårdsefterfrågan, dels den pågående utbyggnaden och förbättringen av den öppna läkarvården utanför sjukhusen, dels principen om del fria läkarvalet. Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott anser för sin del alt något remisskrav inte skall gälla i de fall någon sökl vård vid centrallasarett i en specialitet som inle finns företrädd vid normallasarett.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott anför all landstinget i en del fall anlitar konsuUläkare med privat mottagning.

Prop. 1971:94 25

som efter all t. ex. ha gjorl ell operativt ingrepp på en patient på något av landstingets sjukhus kallar denne till återbesök på sin privata mottagning. Likaså förekommer del all vissa lasaretlskliniker har myckel långa väntetider. Då privatpraktiserande läkare, t. ex, pensionerade överläkare, tar emot patienter på sin privata mottagning, innebär det en viss avlastning av sjukhusen. Utskottet konstaterar att patientens resekostnad i dessa fall hittills inle har ersatts av den allmänna försäkringen men utgår från att även sådana resekostnader kommer all er-sällas om utredningens förslag genomförs. Sveriges läkarförbund anser del för sin del självklart alt ersättning skall ulgå vid samtiiga vårdtillfällen oavsett huruvida den som meddelat vården är offentligt anställd eller privatpraktiserande eftersom behovet av täckning för kostnaden i bägge fallen är detsamma för patienten.

Frägan om resekoslnadsersältning i samband med den öppna vården för reumatism vid reumalikersjukhusen i Spenshull, Strängnäs och Östersund las upp av Riksföreningen mot reuinalism. Föreningen erinrar om all ersältning lill följd av bestämmelsen i 5 § lillämpningskungörelsen lill sjukreseförordningen beräknas på den verkliga resekostnaden när sluten vård beretts försäkrad vid något av dessa sjukhus. Ersältning utgår däremot inle enligl sådana grunder när besöket avsett öppen vård. Antalet läkarbesök i öppen vård vid reumatikersjukhusen är i stigande och lorde f.n. inle undersliga 10 000 per år. Föreningen anför all patienternas resor ofta blir förhåUandevis långa och all resorna på grund av sjukdomens invalidiserande karaktär inte sällan måste ske med dyrbarare färdmedel, t. ex, taxi. Det föreslås all tillämpningsföreskrifterna kompletteras så atl ersättning grundad på verkliga resekostnaden kan utgå även vid läkarbesök i öppen värd. Liknande synpunkter framförs av förvaltningsutskotten i Södermanlands och Göteborgs och Bohus läns landsting.

Konstruktionen av självrisken

Förslaget om införande av en villkorlig självrisk har väckt erinringar från så gott som samtiiga remissinstanser som särskilt yttrat sig i detla avsnitt. Riksförsäkringsverket 'är av den åsikten alt utredningen undervärderat de tröskelproblem som uppkommer. Dessutom är det enligl verkels mening sannolikt alt reglerna kommer att framstå som svårförståeliga för den enskilde. Som exempel nämner verket atl del torde vara lättare for en försäkrad atl förslå all en annan försäkrad får tiUbaka 10 öre på sin resekostnad på 6: 10 kr. än atl acceptera all denne fär hela denna resekostnad ersatt, medan han själv inte får någon som helst kompensation för sin egen kostnad om den uppgår lill exempelvis 5: 90 kr. Särskilt om utredningens förslag om godtagande av egen bil som billigaste färdmedel vinner bifall, kommer den villkorliga självrisken all åtminstone i storstäderna inte sällan medföra mindre tiUfredssläl-

Prop. 1971:94 26

lande resultat. Genom atl använda den egna bilen kan den försäkrade där uppnå all han får full ersältning för resekostnaden i fall då han skulle ha fåll slå för kostnaden själv om han hade använt aUmänna kommunikationsmedel och likaledes om han använt taxi ulan all hans tiUstånd motiverat della färdsätt. Liknande synpunkter framförs av bl. a. Svenska landstingsförbundet och Försäkringskasseförbundet som fraktar all den villkorUga självrisken kommer att uppfattas som godtycklig av allmänheten och ge upphov lill lillämpningssvårigheler. Försäkringskasseförbundet anför vidare all ingen som helst rationaliseringsvinst uppnås genom all självrisken görs vUlkorlig.

Svenska kommunförbundet finner likaledes all konstruktionen med villkorlig självrisk missgynnar de patienter i storstäderna som anlitar kollekliva transportmedel. Enligl förbundels mening bör man söka finna en schablonlösning som möjliggör viss ersättning vid upprepad behandling även för patienter med lägre resekostnader än 6 kr. per besök. En grapp för vilken en sådan lösning är särskilt påkallad utgörs av de handikappade. De av kommunema utfärdade legilimalionskorten avseende färdtjänsten för handikappade bör kunna gälla även som intyg om all dyrare färdmedel behövts vid sjukresa. Frägan om ett högkoslnadsskydd las även upp av Malmö stads sjukvårdsstyrelse och förvaltningsutskotten i Älvsborgs och Norrbottens läns landsting.

Förslaget om självriskens höjd lämnas i allmänhet utan erinran. Riksrevisionsverket viU för sin del ifrågasätta om inle en mer omfattande höjning bör ske för all uppväga den merkostnad som uppkommer om självrisken görs villkorlig. Riksförsäkringsverket förordar en enhetiig, ovillkorlig självrisk pä 5 kr.

Övriga förslag avseende sjukresor

Utredningens förslag att privatbil i princip skall jämställas med reguljärt Irafikmedel vid bedömning av frågan huruvida billigaste, vanligen förekommande färdsätt använts tillstyrks av riksförsäkringsverket, som också anser atl uttrycklig bestämmelse i ämnet bör las in i lillämpningskungörelsen lill sjukreseförordningen. Förslagel tillstyrks också av Svenska landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet. Försäkringskasseförbundet, länsstyrelsen i Jönköpings län och förvaltningsutskottet i Hallands läns landsting. Enligt riksrevisionsverkets mening kan mol förslaget anföras bl. a. kravet på jämlikhet mellan olika irafikantkalegorier och även kommunikationsförhållandena i tätorter. Verket ifrågasätter om inle den eftersträvade förenklingen i den praktiska tillämpningen som ett alternativ kan åstadkommas genom uppmjukning av riksförsäkringsverkels anvisningar till resekoslnadsbestämmelserna.

Flera remissinstanser tar upp frågan om tillämpningen av sjukresebeslämmelserna vid taxiresor. Östergöt/ands läns landstings förvaltningsutskott anför alt patienter, till följd av bestämmelsen om anlitande av

Prop. 1971:94 27

bUligasle färdmedel, kan nödgas tillbringa åtskilliga limmar i väntan på allmänna kommunikationsmedel. Mycken irritation uppstår när patienten söker få läkaren atl intyga all medicinska skäl föreligger för resa med taxi i sådant fall. En patient som inte har tiUgång lill privatbil och som uppnår en avsevärd tidsvinst vid anlitande av taxi eller annat dyrare transportmedel bör därför enligl utskottets mening få ersättning från den allmänna försäkringen för den högre resekostnaden. Sveriges läkarförbund 'år av samma mening men anger som en alternativ lösning en omarbetning av riksförsäkringsverkets tillämpningsanvisningar i liberaliserande riktning. En sådan omarbetning förordas också av Kristianstads läns landstings sjukvårdsnämnd.

Utredningens övriga förslag har i allmänhet ej gett anledning lill erinran vid remissbehandlingen. I några remissyttranden las upp andra frågor som avser lillämpningskungörelsen liU sjukreseförordningen. Frågan om reseersättningen när flera sjuka färdas med samma bil aktualiseras sålunda av riksförsäkringsverket, som påpekar alt avdrag för självriskbeloppet nu görs för var och en av de åkande. Della kan leda till all ingen som helst ersättning utgår för den totala resekostnaden. Risk kan med sådana regler föreligga för att var och en begagnar sin egen bil i stället för alt de enas om atl resa tillsammans. Verket förordar att regeln ändras så att endasl elt självriskbelopp dras av, i varje fall när de försäkrade tUlhör samma hushåll. LO, som också kommer in på denna fråga, förordar efler mönster av statliga resebestämmelser en sådan lösning på problemet all kilometerersätlningen höjs när flera sjuka begagnar samma bil.

Frågan om förutsättningarna för ersältning för övernallningskoslna-der las upp av statens handikappråd. Rådel framhåller all en lång resa lill en värdgivare och en lika lång återresa efter behandUngen kan innebära en alllför stor ansträngning under en och samma dag för många sjuka och handikappade. Övernattning kan därför vara nödvändig trots all teoretiska möjligheter föreligger att återvända under behandlingsdagen. Rådet föreslår en komplettering av 8 § kungörelsen, som skulle medge ersättning för övernattning när den försäkrades hälsotillstånd är sådani alt vårdgivaren bedömt alt behov av övernattning föreligger.

Departementschefen

1961 års sjukförsäkringsulredning har avslutat sin översyn av den aUmänna försäkringens sjukvårdsförmåner med en granskning av de ersättningsregler som gäller vid konvalescenlvård, s. k. sjukvårdande behandlingar och sjukresor. Jag har redan inledningsvis nämnl all del f. n. inte är möjligt alt ta ställning liU förslagen i de bägge förstnämnda av-snillen, som bl. a. förutsätter överläggningar med sjukvårdshuvudmännen. Den fråga jag tar upp i delta sammanhang gäller enbart utredningens förslag i fråga om sjukresor.

Prop. 1971:94 28

Utredningens förslag beträffande sjukresorna hälsas överlag med tillfredsställelse av remissinstansema, som finner alt det innebär välmotiverade förbättringar och förenklingar i del komplicerade regelsystem sjukresebeslämmelserna bildar. Samtidigt ger förslaget på ålskilUga punkter upphov till kritiska synpunkter och önskemål om ytterligare förstärkning av försäkringsskyddet. Jag anser i likhet med den remissopinion, som sålunda kommit till ullryck, all sjukförsäkringsutredningens förslag kan utgöra grundval för en reform av sjukresebeslämmelserna.

Resekostnader i samband med sjukvårdande behandlingar m. m.

Sjukförsäkringsulredningen har i sill belänkande först tagit upp frågan om en utvidgning av försäkringsskyddet till all gälla resor i samband med konvalescenlvård och sjukvårdande behandlingar.

Utredningen konstaterar atl ett genomförande av utredningens förslag om konvalescentvården automatiskt medför en viss räll till ersättning för resor i samband med vården. Detla förslag går nämligen ut på alt konvalescenthem som uppfyller krav på högre sjukvårdsslandard skall bli all betrakta som sjukhus genom alt de inlemmas i sjukvårdshuvudmännens organisation eller tas upp i Kungl. Maj:ts förteckning över sjukvårdsinrättningar som är all UksläUa med sjukhus. Därmed följer all den meddelade vården blir att betrakta som sjukhusvård bl. a. när det gäller ersättning för resekostnader. Beträffande övrig konvalescentvård avses rätten till vårdersätlning efter en övergångslid upphöra och utredningen säger sig i del lägel inte vara beredd att förorda införande av rätt till ersältning för resekostnader i samband med värden.

Utredningen föreslår vidare att räll införs till ersältning för resekostnader i samband med sjukvårdande behandlingar. Med anknytning lill sitt förslag om vårdkoslnadsersäilning i samband med sjukvårdande behandling förordar utredningen all resekostnadsersällning skall ulgå såväl vid behandlingar där kostnaden för själva vården är ersättningsgill enligl nu gällande bestämmelser - alltså sjukgymnaslisk behandling, viss annan fysikalisk terapi och foniatrisk behandling - som vid de behandlingsformer, för vilka rält till ersättning för vårdkostnaden införs vid elt genomförande av utredningens förslag i den delen. Värd meddelad av distriktssköterska har utredningen lämnat utanför del föreslagna nya ersättningssystemet avseende vårdkostnader vid sjukvårdande behandlingar. Förslaget i resekostnadsdelen avser emellertid även resekostnader i samband med vård hos distriktssköterska i den del av hennes verksamhet som avser sjukvård.

Förslaget om utvidgning av tillämpningsområdet för sjukresebeslämmelserna har genomgående tiUslyrkts vid remissbehandlingen. Jag anser också för min del all en sådan utvidgning bör ske.

Rätten lill ersältning för resekostnad förulsätler enligt utredningens

Prop. 1971:94 29

förslag i princip att utgiften för själva vården är ersättningsgill. En sådan begränsning är enligt min mening motiverad med hänsyn till behovet av atl hålla reseförmånerna inom sjukförsäkringens allmänna ram. Förslagel i fråga om reseersättning vid besök hos distriktssköterska kan förefalla att innebära ett avsteg från den princip som nyss nämnts. Dislriklsskölerskevården är emellertid av tradition avgiftsfri för patienten. SpecieUa bedömningsgrunder måste därför tUlämpas vid bedömningen av frågan om ersältning för resekostnader i samband med vården. Den satsning, som f. n. görs på en utbyggnad av den öppna vården utanför sjukhus, utgör som utredningen anför etl starkt motiv för att stödja distriktssköterskornas sjukvårdande verksamhet. Denna verksamhet utgör elt komplement och i viss utsträckning ett aUemaliv till tjänsleläkarvården. Det förhållandet alt reseersättning inte kan ulgå vid besök hos distriktssköterska, i motsats tiU vad fallet är vid besök hos tjänsteläkare, är inle tillfredsställande och bör ändras.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag införande av rält tUl ersältning för resekostnader i samband med sådan vård eller behandling som avses i 2 kap. 6 § AFL. Jag förordar vidare införande av sådan rätt lill ersättning för resekostnad i samband med sjukvård hos distriktssköterska. Som socialstyrelsen påpekat bör motsvarande rätt gäUa vid sjukvård som meddelas av dislriklsbarnmorska.

När del gäller den närmare utformningen av rälten tUl ersättning för resekostnader vid sjukvårdande behandUngar anför utredningen att de personer som meddelar vården, frånsett privatpraktiserande sjukgymnaster och några andra mindre grupper, är ansläUda hos offentlig sjukvårdshuvudman. Den offentliga vården meddelas i allmänhet vid sjukhus, men s. k. distriktsmottagningar förekommer också. Del senare gäller vård av distriktssköterska eller dislriktsgymnasl. För framliden lorde man kunna räkna med att sjukvårdande behandlingar i ökad omfattning kommer all lämnas vid vårdcentraler eller motsvarande vårdenheter. Eftersom sjukvärdande behandlingar, frånsett sådana som meddelas av distriktssköterska, kommer lill stånd efler hänvisning av läkare och i allmänhet i den ordning huvudmannen bestämt, blir valel av vårdgivare enligl vad utredningen anför mera sällan en fråga för den försäkrade alt avgöra.

Sjukförsäkringsutredningen anser all rälten tiU ersättning för resekostnader bör ha i princip samma omfattning vid sjukvårdande behandlingar som vid läkarvård. Della innebär, med hänsyn liU de förslag som samtidigt framläggs om läkarvårdsresor och som jag kommer all redovisa i del följande, enligt utredningen all resekostnadsersällning bör beräknas på belopp som högst motsvarar kostnaden för resa lill det närmaste allmänna sjukhus (vårdceniral) inom sjukvårdsområdet, där sådan behandling meddelas, alternativt för resa liU dislriktsmoltagning. Vid re-

4 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 94

Prop. 1971:94 30

sor i vissa större städer bör ersättning utgå på motsvarande sätt som vid läkarvårdsresor i dessa städer, dvs. utan begränsning av resans längd.

Beträffande genomförandet av den här förordade utvidgningen av rälten till ersättning för resekostnader vill jag erinra om att Kungl. Maj:l har faststäUt omfattningen av rätten lill ersättning för vårdutgifter i nu avsedda faU på gmnd av bemyndigande i 2 kap. 6 § AFL. I AFL bör därför genom en utvidgning av della bemyndigande anförtros åt Kungl. Maj:t alt meddela föreskrifter om räll tUl ersättning för resekostnad i samband med sådan vård. Bemyndigandet bör vidare utvidgas till att omfatta föreskrifter om resekostnadsersällning vid anlitande av den kostnadsfria sjukvård som meddelas av distriktssköterska eller dislriklsbarnmorska.

Utredningens förslag synes mig i sina huvudlinjer väl ägnat alt läggas tiU grund för sådana föreskrifter av Kungl. Maj:t. Med anledning av vad som framförts från Legitimerade sjukgymnasters riksförbund viU jag framhålla atl den som anlitar en privatpraktiserande sjukgymnast med här förordade regler får ersättning för resekostnaden upp tiU vad som motsvarar ersättningen för del fall han hade anlitat en offent-ligansläUd sjukgymnast. En sådan lösning överensstämmer med de allmänna principer som legal lill grand för sjukförsäkringens utformning.

I fråga om reseersättning vid konvalescenlvård uppkommer vissa gränsdragningsproblem. Konvalescentvård lorde i flertalet faU aktualiseras som en övergångsform mellan mera kvaUficerad sluten vård och öppen vård. I sådana faU lorde den regelmässigt lämnas i omedelbar anslutning lill den slutna vården. I huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen från sina utgångspunkter kommit till - och som inle givit anledning tiU erinran från remissinstanserna - anser jag att patientens resa från sjukhuset tUl konvalescenthemmet bör betraktas som en överflytlningsresa, vilken det enligl gängse principer åvUar vederbörande sjukvårdshuvudman att ombesörja. I dessa faU kommer således sjukförsäkringen att svara för kostnaden för dels intagningsresan till sjukhuset, dels återresan från konvalescenlhemmel, däremot inle för över-flyttningsresan sjukhus-konvalescenlhem.

Sjukförsäkringsulredningen påpekar all en resas karaktär av överflytlningsresa inle bör påverkas av alt det blir ett kortare avbrott i resan, under vilket den försäkrade t. ex. vistas i sin bostad. Utredningen menar all, när tidsavbrottet blir av så kort varaktighet att vården vid de bägge vårdinrättningarna kan betraktas som sammanhängande för sjukdomen i fråga, utskrivning-intagning bör ses som en överflyttning och resan mellan vårdinrättningarna alltså bekostas av sjukvårdshuvudmannen. Blir tidsuppehållet så långt atl vården inte kan anses vara sammanhängande bör i konsekvens härmed den allmänna försäkringen svara för resekostnaderna. Utredningen utgår ifrån all etl uppehåll mellan vårdtillfällena på högst tre dygn inle skall anses innebära avbrott i vården. Jag ansluter mig lill utredningens synpunkter.

Prop. 1971:94 31

Remissreglerna vid läkarvårdsresor

En försäkrad, som söker vård hos annan läkare än tjänsteläkare inom del distrikt där han vistas måste, föralom i vissa fall av trängande vårdbehov, kunna stödja sig på läkarremiss för att få ersättning för den högre resekostnaden. Jag bortser här från de särskilda slorstadsreglerna. Ersättningen är även i remissfallen begränsad lill det belopp som skulle ha utgått, om vården sökts vid närmasie aUmänna sjukhus där värden kunnat meddelas. Del fömtsatts vidare i regel atl den försäkrade sökt läkarvård vid sjukhus eller viss därmed jämställd vårdinrättning. Remissen måste enligt riksförsäkringsverkets tillämpningsanvisningar vara utfärdad av läkare utanför den inrättning där vården lämnas.

Utredningen har kunnat konstatera atl remissreglerna medför betydande nackdelar i olika hänseenden. Del kan enUgl utredningens mening hävdas alt andra faktorer än reseersätlningsreglernas innehåll fäller utslaget vid den försäkrades val av läkare. Försäkringskassorna konfronteras i stor utsträckning med ersättningskrav i fall där de försäkrade trots remissregeln omedelbart sökl vård vid sjukhus. Utredningen kommer till slutsatsen atl inriktningen av sjukvårdsefterfrågan i första hand styrs och även bör styras genom sjukvårdspolitiska åtgärder. Sjukförsäkringens regler om reseersättning bör göras följsamma därvidlag. Utredningen förordar efler övervägande av olika lösningar en uppmjukning av remissreglerna. Ersättning beräknad på en resekostnad som högst motsvarar kostnaden för resa lill del närmasie sjukhuset inom sjukvårdsområdet där läkarvård meddelas bör således alltid kunna utgå. Även om kostnaden blir högre än för resa liU delta sjukhus eUer till tjänsleläkaren, föratsätter utredningen vidare att ersättning skall, kunna utgå för läkarvårdsresa lill vårdcentral eller motsvarande för öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, såvida den försäkrade vistas, inom dess upptagningsområde.

Jag finner, i likhet med vad remissinstanserna i aUmänhet kommit till, alt den uppmjukning av remissregleraa som. utredningen föreslagit är väl avvägd. En långtgående integration av den öppna vårdem vid och utom sjukhusen eftersträvas f. n. i sjukvårdsplaneringen och denna strävan har i hög grad beaktats vid utformningen av det nya ersättnings-syslem som införts för läkarvård i offentiig regi. Med denna utgångspunkt är del följdriktigt all del särskilda remisskravet som gällt i re-sekoslnadshänseende mjukas upp;

Elt par remissinstanser anser alt man bör gå längre än utredningen gjorl. Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott förordar således ett generellt avskaffande av remisskravet inom sjukvårdsområdet. Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott anser all något remisskrav inle skall gälla i de fall någon söker vård vid centraUasarett i en specialitet som inle finns företrädd vid normallasaFett.

Dessa önskemål synes i sak bli tillgodosedda i betydande utsträck-

Prop. 1971:94 32

ning om utredningens övriga förslag i fråga om remissreglema genomförs. Vid resa för läkarvård vid sjukhus med speciellt kvalificerad vård

- kärnsjukhus (centrallasarett) eUer regionsjukhus - bör enligt ut
redningen remisskravet upprätthållas i de fall sjukhuset inle är när
maste allmänna sjukhus. I motsats tiU vad som nu gäller bör emeller
tid även en remiss, utfärdad av läkare vid det sjukhus där vården med
delas, godtas. Likaså skall en remiss som är utfärdad av annan vård
givare än läkare godtas, om sjukvårdshuvudmannens bemyndigande att
utfärda remissen föreligger. Remiss bör slutiigen enligl utredningen gäl
la utan någon särskild tidsbegränsning i resekostnadshänseende.

De föreslagna nya reglerna har stor betydelse särskilt i fråga om återbesöken, där nuvarande bestämmelser har vållat svårigheter i tillämpningen. Jag finner förslaget välgrandat och förordar all del genomförs genom ändring i 2 § sjukreseförordningen. Den förordade utvidgningen av remissbegreppet innebär bl. a. att remiss kan utfärdas av den läkare, hos vilken besöket sker, eUer av annan läkare vid samma sjukvårds-inrättiung. Denne läkare får alltså bedöma om besök vid den sjukvårdsinrättningen är motiverat. När det gäller tolkningen av begreppet närmaste allmänna sjukhus i de bestämmelser jag föreslår vill jag nämna att en försäkrad kan ha närmare lill allmänt sjukhus, som ligger ulan-för det sjukvårdsområde där han är bosatt eller eljest vistas, än liU närmaste allmänna sjukhus inom sjukvårdsområdet. I sådant fall måste, i enlighet med rådande praxis, vid ersättningsbestämmelsernas tillämpning godtagas även alt den försäkrade söker vård vid del närmasie sjukhuset inom sjukvårdsområdet.

Som jag berört redan i föregående avsnitt, begränsas reseersättningen vid besök hos privatpraktiserande läkare enligl gällande bestämmelser

- bortsett från vad som följer av de särskilda schablonreglerna för
storstäderna - i regel till det belopp som skulle ha utgått om den försäk
rade hade sökt tjänsteläkare.

Sjukförsäkringsutredningen föreslår all reseersättning vid besök hos privatpraktiserande läkare alllid skall kunna beräknas på belopp som högst motsvarar resekostnaden vid besök på närmasie sjukhus. Vidare föreslår utredningen alt försäkrad som hänvisas till privatpraktiserande läkare med specialistkompetens skall få reseersättning beräknad på etl belopp som högst motsvarar kostnaden för resa till närmaste offentliga vårdenhet där specialiteten är företrädd.

För egen del viU jag erinra om alt ersättningssystemet vid vård meddelad av privatpraktiserande läkare f. n. är föremål för utredning. Del kan inte anses lämpligt atl i elt sådant läge införa ändrade regler för den resekostnadsersällning som skall utgå i samband med vård meddelad av sådan läkare. Frågan bör därför inle las upp i delta sammanhang.

Grunderna för beräkning av resekostnadsersättning i samband med den öppna vård för reumatism som meddelas vid reumalikersjukhusen

Prop. 1971:94 33

i Spenshull, Strängnäs och Östersund föreslås ändrade i remissyttranden av bl. a. Riksföreningen mol reumatism. Om en försäkrad las in för sluten vård på något av de nämnda sjukhusen beräknas ersältning på den verkliga resekostnaden tiU följd av särskild bestämmelse i 5 § tiUämp-ningskungörelsen till sjukreseförordningen. Någon motsvarighet tiU denna bestämmelse finns inle för det fall att besöket avsett öppen vård. Ersältning utgår i detla fall med belopp som motsvarar reseersättningen vid besök vid närmaste allmänna sjukhus där vården kunnat meddelas. Därmed avses enligt praxis i regel närmaste allmänna sjukhus med medicinsk klinik. Enligt min mening bör, under föratsättning att remiss föreligger, resekostnaden tUl närmaste sjukhus med reumatologisk klinik kunna ersättas. Så blir också fallet med de nya regler som i det föregående förordats. Della gäUer oavsett om vården sökts vid sådan kUntk eUer något av reumatikersjukhusen. I vissa fall, exempelvis när det gäller återbesök sedan sluten vård åtnjutits på något av reumatikersjukhusen, kan det emellertid vara befogat all återbesök sker vid reumatiker-sjukhuset trots alt allmänt sjukhus med reumatologisk klinik ligger närmare. I sådant faU bör resekostnaden kunna ersättas ulan kostnadsjämförelse.

För att möjliggöra atl reseersättning i vissa fall skall kunna ulgå enligl sist angivna grander vid öppen vård vid reumatikersjukhusen bör etl bemyndigande för Kungl. Maj:t alt föreskriva avsteg från eljest gällande regler tas in i 2 § sjukreseförordningen i likhet med det bemyndigande som nu gäller för sluten vård enligt 4 § sista styckel. Ett sådant bemyndigande bör också avse vissa andra särskilda situationer, exempelvis då försäkrad sökt vård vid vårdinrättning som inle är att anse som vare sig sjukhus eller av sjukvårdshuvudman driven öppenvårdsinrättning. Jag syftar här bl. a. på de faU då öppen ortopedisk vård sökts vid Kronprinsessan Victorias sjukhus i Vejbystrand. Närmare bestämmelser kan med slöd av sådant bemyndigande ges i tillämpningskungörelsen till sjuk-reseförordn mgen.

Konstruktionen av självrisken

Vid beräkning av ersättningen för sjukresa gäller atl ett självriskbelopp dras av - 5 kr. vid läkarvårdsresor inom Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, 4 kr. i övrigt. I fråga om läkarvårdsresor görs avdraget på den sammanlagda ersättningen för resa liU och från läkaren, i fråga om resor för sjukhusvård däremot görs avdraget enbart på ersältning för ulskrivningsresan.

Utredningen konstaterar alt de nuvarande självriskbeloppen har till-lämpats alltsedan sjukförsäkringen genomfördes. Med hänsyn till den allmänna kostnadsutvecklingen har delta inneburit all resor, som år 1955 betraktades som icke ersällningsgiUa småresor, numera i stor utsträckning ger upphov tUl ersättningsärenden hos försäkringskassoma.

Prop. 1971:94 34

Resekostnadsärendena är enligt vad utredningen funnit genomsnittligt sett mer tidsödande och svårbehandlade än flertalet andra ersättningsfrågor inom sjukförsäkringen. Med den trend som visat sig på resesidan befarar utredningen atl den administrativa vinst som del nya ersättningssystemet för läkarvård i aUmän regi medfört snart skaU gå förlorad. För all åstadkomma en meningsfull rationalisering skulle enligt utredningen en höjning av självrisken vid sjukresor till omkring 10 kr. vara befogad. Vid avvägningen gentemot önskemålet att hålla den försäkrades kostnad på en acceptabel nivå finner utredningen en sådan höjning vara för kraftig och föreslår en självrisk på 6 kr. Enligt utredningens uppfattning är det därvid inle motiverat att behåUa elt särskUt självriskbelopp för de större städerna.

Utredningen diskuterar i della sammanhang också frågan om ell högkostnadsskydd i resekostnadshänseende men finner att tanken på en generell lösning måste avvisas med hänsyn lUl de administrativa komplikationerna. För ätt inom ramen för administrativt lätthanterliga regler särskUl skydda dem som har långa reseavstånd förordar utredningen emellerlid alt självrisken ges en villkorlig karaktär. Förslaget innebär all självrisk skall tillämpas endasl när resekostnaden inle uppgår tiU det fastställda självriskbeloppel. Är resekostnaden högre, skall full ersättning betalas ut.

Förslaget alt ge självrisken i fråga om resekostnadsersällning en vUlkorlig karaktär har föranlett erinringar från så gott som alla remissinstanser som särskUt har yttrat sig i della avsnitt. Del befaras all de tröskeleffekter, som uppkommer vid en sådan konstruktion är ägnade att leda tUl missbruk och medföra omotiverade skillnader mellan olika försäkrade i ersällningshänseende. Del anses också sannolikt all den viUkorliga självrisken kommer all uppfattas som godtycklig av allmänheten och ge upphov till tUlämpningssvårigheler.

De farhågor som sålunda framförls av remissinstanserna synes ha åtskUligl fog för sig och talar enligt min mening emot en konslraklion med vUlkorUg självrisk. Konstruktionen löser inle heller mer än lill en del problemet om man vill införa ell särskilt högkoslnadsskydd i resehänseende. Del bör nämnas atl, som också påpekats i etl par remissyttranden, en sådan konstmktion inle medför någon rationaliseringsvinst jämfört med den nu gällande ordningen.

Den höjning av självriskbeloppel lill 6 kr. som utredningen föreslagit och som i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen är i realiteten mycket måttlig och är som utredningen anfört påkallad av administrativa skäl. Jag förordar således i detla avseende enbart all gällande självriskbelopp - 5 kr. vid läkarvårdsresor inom vissa större städer och 4 kr. i övrigt - höjs till 6 kr. enhetiigt för hela landet.

Förslagel föranleder ändring i 2 § första och sista styckena samt 4 § tredje stycket sjukreseförordningen. På Kungl. Maj:t ankommer

Prop. 1971:94 35

dessutom en ändring i 3 § tiUämpningskungörelsen tUl sjukreseförordningen.

Övriga förslag avseende sjukresor

Vid faslsläUandet av den försäkrades rätt tiU ersättning för resekostnad får kostnaden beräknas högst efler del billigaste, vanligen förekommande färdsätt som med hänsyn liU den sjukes tillstånd kunnat användas. Sjukförsäkringsutredningen har funnit alt i tillämpningen endast kostnaden för anlitande av reguljärt trafikmedel som buss eller tåg godtas som ersättningsgill ulan särskild prövning av frågan om den sjukes lillslånd påkallat dyrare färdsätt. När någon använt privatbil, måste försäkringskassan följaktligen pröva behovet av biltransporten eftersom resan med gäUande kilometerersällning 25 öre i regel ställer sig dyrare än resa med reguljärt färdmedel. Behovet av bilresa styrks vanligen med läkarintyg. Kan användningen av privatbil inle anses befogad, måste ersättningen för resan räknas ul med ledning av kostnaden för anlitande av reguljärt färdmedel.

Den spridning privatbilismen har fåll på senare tid och det försteg framför andra kommunikationsmedel bilen har för snabb och bekväm transport motiverar enligl utredningens mening elt generellt godtagande av privatbil som billigaste färdmedel. Härigenom kommer man, framhåller utredningen, bl. a. ifrån de tidsödande kostnadsjämförelser som nu besvärar försäkringskassorna. Utredningen diskuterar länkbara nackdelar av ett sådani godtagande men kommer tUl resultatet alt reseersättning bör kuima utgå ulan några restriktioner. En skälighetskontroU från försäkringskassornas sida i fall som kan ge särskild anledning tUl tveksamhet vid bedömningen förordas dock.

För egen del vill jag framhålla att nuvarande ersättningsregler vilar på principen all den försäkrade själv avgör på vilket sätt han viU färdas tUl läkaren men all, å andra sidan, sjukförsäkringen inle betalar mer i ersättning än vad som skulle ha utgått, om resan förelagils på del sätt som släUl sig mest ekonomiskt med beaktande av den sjukes tiUstånd. Denna princip kan inle isolerat sättas åsido när det gäUer den del av sjukresorna som företas med privatbil. Som framgått vid remissbehandUngen föreligger bl. a. också problem vid taxiresor. Jag är därför inte beredd att helt följa utredningen. Den som använt egen bil eller taxi vid elt läkarbesök i fall, då tåg eller buss kunnat användas i stället, bör inle utan vidare kunna ställa anspråk på högre ersättning för resan än som skulle ha utgått vid resa med sådant reguljärt färdmedel. En förutsättning är givetvis all de allmänna kommunikationerna är sådana all de utgör etl realistiskt alternativ lill resan med bil eller taxi. Är detta inte fallet, är ell krav på full ersättning för resekostnaden med bil eller taxi befogal. De problem som föreUgger är enligl min mening bäst ägnade alt, som riksrevisionsverket varit inne på, lösas genom

Prop. 1971:94 36

tiUämpningsföreskrifter av riksförsäkringsverket.

Utöver det förslag som jag hittills berört har sjukförsäkringsulredningen lagt fram förslag i några frågor av mindre räckvidd. Förslagen, som närmare beskrivits i redogörelsen för betänkandets innehåll, avser i korthet dels räll för försäkrad som blir i behov av vård vid vistelse utanför hemorten all få ersättning för merkostnader för hemresa efler vården, dels rält i vissa fall till ersättning för flyglransport som sker utom ramen för ambulans- och räddningsflygljänslen. Vidare föreslås en höjning av maximum för gottgörelse för följeslagares förlorade arbetsförtjänst. Slutiigen föreslås att kostnadsansvaret för överflyttningsresor mellan sjuksluga och störte allmänt sjukhus överförs på sjukvårdshuvudmannen i de speciella fall detta ansvar hittUls vUat på sjukförsäkringen. Förslagen har i aUmänhet inle mött erinran vid remissbehandlingen. När det gäller förslaget om rätt tiU ersättning för utgifler för flygtransport innebär gällande bestämmelser i sjukreseförordningen att försäkrads kostnader för flyglransport skaU ersättas i de fall flygtransporten inneburit användande av billigaste färdsätt med hänsyn till den försäkrades tiUstånd. Syftet med utredningens förslag i detta hänseende kan tillgodoses genom en jämkning i tillämpningsanvisningarna tiU sjukresebeslämmelserna. Beträffande gottgörelse för följeslagares förlorade arbetsförtjänst anser jag alt det föreslagna maximum bör avrundas tiU 50 kr.

Bestämmelser om rält tiU ersättning för merkostnad vid återresa bör införas i 2 och 4 §§ sjukreseförordningen. Övriga förslag genomförs genom ändring i tillämpningskungörelsen till sjukreseförordningen.

I några remissyttranden har tagils upp ytterligare frågor rörande tillämpningsföreskrifterna lill sjukreseförordningen.

Riksförsäkringsverket och LO behandlar frågan om reseersättning, när flera sjuka färdals i samma bil. Gällande bestämmelser innebär att kilomelerersättningen är densamma, 25 öre, oavsett antalet åkande, och att resekostnaden slås ut på var och en av de sjuka, som därefter får vidkännas var sitt självriskavdrag på ersättningen. I likhet med de nämnda remissinstansema är jag av den meningen atl bestämmelsema inle utgör någon stimulans liU gemensamma sjukresor med privatbU. De faU där bestämmelserna får betydelse är säkerligen sällsynta. En ändring är emellertid motiverad. Frågan synes mig lämpligen kunna lÖsas genom all kilometerersätlningen vid färd med privatbil differentieras så all tillägg utgår, då mer än en sjuk transporterats med bUen. Liksom är faUet med övriga förslag berörande tiUämpningskungörelsen till sjukreseförordningen ankommer förslagels genomförande på Kungl. Maj:t.

Statens handikappråd anser alt gällande bestämmelser om ersättning för övernallningskoslnad inle medger ersättning i de fall då försäkrad besökt läkare och visserligen teoretiskt haft möjlighet att återvända hem

Prop. 1971:94 37

under behandlingsdagen men i praktiken varit tvungen att övernatta på behandUngsorten därför alt resan med hänsyn lill hans tillstånd skulle ha inneburit en aUtför stor ansträngning för honom. Rådet hemsläller om sådan ändring i bestämmelserna att övemattningskoslnaden kan ersättas i dessa fall. Jag är ense med rådet att ersättning bör utgå för övemallningskostnad när omständigheterna är sådana som nu be skrivits. Gällande bestämmelser utgör emeUertid enligt min mening inte hinder härför utan saken bör om så är nödvändigt regleras i rUcs-försäkrmgsverkels anvisningar tiU sjukresebeslämmelserna.

Kostnader och ikraftträdande

Kostnaden för den föreslagna utvidgningen av rätten till ersättning för resekostnader tiU att gälla vid resor för konvalescentvård, sjukvårdande behandling och vård av distriktssköterska eUer dislriklsbarnmorska kan uppskattas tUl ca 6-7 mUj. kr. per år. Denna utgiftsökning för försäkringen kompenseras av den föreslagna höjningen av självriskbeloppet för resekostnader till 6 kr., vilken beräknas till ca 7 mUj. kr. per år. övriga förordade ändringar i sjukresereglema är aUa av den art att de inte kan väntas få några avsevärda konsekvenser i kostnadshänseende. Jag bedömer den totala effekten av de föreslagna ändringama så att utgiftsökningar och besparingseffekter i stort sett kommer att ta ut varandra.

De föreslagna ändringama i sjukresebeslämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1971. Äldre bestämmelser synes emellertid fortfarande böra tUlämpas i fråga om resor som ägt ram före ikraftträdandet.

Vissa andra frågor

Folkpension och tUläggspension i form av ålderspension utgår med vissa normalbelopp när pensionen tas ut fr. o. m. den månad vanm-der den pensionsberättigade fyller 67 år. Den pensionsberättigade kan emellertid inom vissa gränser ta ut ålderspensionen med början före eUer efter nänmda månad, varvid det månatliga pensionsbeloppet minskas eUer ökas med hänsyn till den tid varmed pensionsultagel tidigarelagts respektive uppskjutits.

Elt förtida uttag av ålderspension kunde tidigare inte återkallas, men i samband med genomförandet av den vidgade förtidspensioneringen [lag (1970: 186) om ändrmg i lagen (1962: 381) om allmän försäkring] infördes fr. o. m. den 1 juli 1970 rätt för pensionslagaren all avbryta det förtida uttaget. Därvid föreskrevs alt folkpension och tilläggspension i form av ålders- eller förtidspension samt folkpension i form av änkepension, som utgår sedan den pensionsberättigade avbralit elt förlida uttag av ålderspension, skall minskas med hänsyn tUl den tid, varunder den i förtid uttagna ålderspensionen dessförinnan uppburits.

Problem har i detta sammanhang uppstått i fråga om familjepensions-

Prop. 1971:94 38

förmånerna inom tilläggspensioneringen för de efterlevande tUl en pensionär som gjort förtida uttag av ålderspension. Problemet berör ej folkpensioneringen eftersom familjeförmånerna där utgår utan anknytning tiU den avlidnes pensionsförhållanden. Inom tilläggspensioneringen, där en sådan anknytning föreligger, har med förhållandena inom folkpensioneringen som förebild uppställts principen atl familjeförmånernas storlek inle skall påverkas av den särskilda omständigheten alt den avlidne på sin lid tagit ul ålderspensionen före eUer efter den normala pensionsåldern.

Någon rubbning av den nu angivna principen har inle avselts i samband med genomförandet av den vidgade förtidspensioneringen, och beträffande famUjepensionsförmåner för efterlevande till avliden ålderspensionär framgår principen klart av lagtexten. I fråga om den nytillkomna situationen då någon dör efler att först ha tagit ul ålderspension i förlid och sedan med avbrytande av del förtida uttaget fått förtidspension, har emeUertid till följd av den redaktionella utformningen av 14 kap. 3 § AFL paragrafen efler lagändringarna kommit atl enligt sin ordalydelse innebära all storleken av pension tiU efterlevande änka liksom, med tUlämpning av 5 § samma kapitel, lUl efterlevande bara, påverkas av det förtida uttag av ålderspension som den avlidne på sin lid gjort. Jag förordar att 14 kap. 3 § AFL ändras så alt den avsedda innebörden av reglema klart framgår av lagtexten även i della senare fall.

Ell ytterligare problem i della sammanhang gäUer pensionstillskotten enligt lagen (1969: 205) om pensionstiUskott. Som jag nyss anfört gäller den principen att elt förtida eUer uppskjutet uttag av ålderspension påverkar pensionsnivån för den som begärt uttaget. Får en person som har gjort förlida uttag och avbrutit delta sedermera ny pension, reduceras även i della faU pensionen med hänsyn liU de i förtid uttagna ålderspensionsförmåner han har uppburit dessförinnan. Denna princip om inverkan av förlida eller uppskjutet uttag av ålderspension gäller över hela fältet, således även beträffande rälten till pensionstiUskott. Den utformning 3 § lagen om pensionstUlskott fått genom 1970 års lagändringar (SFS 1970: 187) har emeUertid gett upphov lill tolkningssvårigheler i ell särskilt hänseende.

PensionstUlskott tiU den som utöver folkpensionen är berättigad liU tiUäggspension utgår enligt nyssnämnda paragraf i den mån del tiUsammans med tUläggspensionen ryms inom ramen för - enligl huvudregeln - 30 procent av basbeloppet. När den folkpension till vilken pensionsliUskollet är knutet avviker från pensionens normalbelopp, gäller emellertid att denna ram inskränks eller vidgas i samma proportion. Ramen skall således bl. a. inskränkas i samma proportion som folkpension minskas, när den pensionsberättigade tidigare haft förtida uttag av ålderspension som avbrutits.

Prop. 1971:94 39

I 3 § lagen om pensionstillskott har detta klart utsagts i fråga om pensionstUlskott till änkepension genom en uttrycklig hänvisning till bestämmelsen om minskning av sådan pension i 8 kap. 4 § tredje stycket AFL. Däremot saknas motsvarande hänvisningar till de bestämmelser om minskning av ålderspension och förtidspension för fall då tidigare förlida uttag av ålderspension avbrutits, som införts i 6 kap. 2 § tredje styckel och 7 kap. 4 § andra stycket AFL. All principen gäller även i här avsedda fall bör klarläggas genom alt sådana hänvisningar införs i 3 § lagen om pensionstillskott.

1967 års sjömansskatlekommitlé har i sitt belänkande (SOU 1969: 55) Sjömansbeskatlningen tagit upp frågan om sjömäns skyldighet all erlägga sjukförsäkringsavgift i vissa fall. Kostnad för sjukförsäkringsförmåner har vägts in med étt schabloniserat belopp i sjömansskatten som är en definitiv käUskatt. För det fall all en försäkrad under ett visst år har åtnjutit inkomst, för vilken sjömansskall erlagls, har därför i 19 kap. 6 § sjätte stycket AFL givils den samordningsregeln, alt sjukförsäkringsavgift avseende grundsjukpenning eller lilläggssjukpenning, som hänför sig lUl samma' år, skaU sällas ned med en tolftedel för varje månad inkomst som beskallas genom sjömansskatt har åtnjutits.

Den nu angivna regeln leder enligt kommilléns mening ibland till otillfredsställande resultat. Delta sammanhänger med att avgift lill försäkringen för liUäggssjukpenning till skillnad från övriga delposter i sjukförsäkringsavgiften påförs försäkrad även om denne inte hafl så stor inkomst alt lill statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst uppkommit. Om en sjöman t. ex. vistas i land ett par månader ulan alt arbeta och lever på semesterersätlning, påförs han sådan avgift avseende försäkringen för liUäggssjukpenning under denna tid - sannolikt som enda post på debetsedel för slutlig skall.

Kommittén anför atl de avgifter del här är fråga om är beloppsmässigt små, ofta så obetydliga alt kostnaderna för bestyren med påföring, utfärdande av debetsedel m. m. överstiger avgifterna. HärtiU kommer alt avgifterna i många faU inle betalas in frivilligt, ofta beroende på alt avgiftspåföringen uppfattas som oriklig av sjömannen i fråga. Delta medför alt ett kostnadskrävande indrivningsförfarande måste tillgripas. Kommittén anser därför övervägande skäl tala för all avgift tiU försäkringen för tilläggssjukpenning i likhet med övriga delposter i sjukförsäkringsavgiften inte skall påföras i fall tiU statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst inte påförts.

Vid remissbehandlingen av kommilléns belänkande har della förslag tillstyrkts av bl. a. kammarrätten och riksförsäkringsverket. Jag förordar alt det nu genomförs. Vidare bör en annan ändring göras i bestämmelsen efter mönster av vad som enligl lag (1970: 633) om ändring i kommunalskallelagen (1928: 370) gäller i fråga om beräkning av grund-

Prop. 1971:94 40

avdrag som avses i 48 § 2 mom. sistnämnda lag, i faU då någon uppburit till sjömansskatt beskattningsbar inkomst. Ändringen innebär alt minskningen av sjukförsäkringsavgiften skall ske med en tolftedel för varje period om trettio dagar - i stället för som enligl nuvarande regler med en tolftedel för varje kalendermånad - för vilken den till sjömansskatt beskattningsbara inkomsten uppburits.

Den nya bestämmelsen bör i likhet med den ändrade bestämmelsen i kommunalskattelagen tiUämpas fr. o. m. 1972 års taxering. RegeUi om att avgift till försäkringen för tilläggssjukpenning inte skall påföras i faU tiU statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst inte påförts bör emellertid virma tiUämpnmg redan vid irmevarande års taxering. Vid denna taxering måste även makes inkomslförhåUanden beaktas när regeln tillämpas.

I delta sammanhang förordar jag också en annan ändring i avgifls-reglema i 19 kap. 6 § AFL. I paragrafens femte stycke sista punklen anges alt avgiftstiUägg kan komma i fråga för den som sedan undanlagande gällt återinträder i försäkringen för tilläggssjukpenning och för den som övergår tUl försäkring med kortare karenslid efler fyllda 40 år.

1969 års riksdag gjorde hos Kungl. Maj:t en framställning (2LU 1969: 66, rskr 1969: 315) att man under det pågående rationaliseringsarbelet inom den aUmänna försäkringen skuUe ta upp frågan om avskaffande av de nu åsyftade avgiftstilläggen. Riksförsäkringsverket har på Kungl. Mai:ts uppdrag övervägt denna fråga. Verket har därefter anmält att de försäkrade fr. o. m. år 1970 inte längre påförs sådana avgiftstiUägg. Med hänsyn härtiU förordar jag alt den berörda punkten i paragrafen får ulgå.

Slutligen viU jag ta upp frågan om reglering av aUmänna sjukförsäkringsfonden. EnUgt 19 kap. I § AFL skall arbetsgivare erlägga avgift till bl. a. sjukförsäkrUigen. En viss del av avgiften används tiU bestridande av försäkringskassomas utgifter för liUäggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning. Storleken av den totala avgiften och fördelningen av denna anges i 19 kap. 4 § och har under de gångna åren varierat. För åren 1967-1969 gäUde att den totala avgiften var 2,6 % av lönesumman (med viss begränsning), och atl därav 1,9 procentenheter skuUe användas tUl bekostande av de nyss nämnda utgifterna för lilläggssjukpenning. Motsvarande siffror för 1970 och 1971 är för den totala avgiften 2,9 och 3,1 % resp. för sjukpenningdelen 1,9 och 2,1 %.

Det belopp som inflyter i arbetsgivaravgifter och avser försäkringen för lUläggssjukpenning fördelas meUan försäkringskassorna i förhåUande lUl deras utgifler för del avsedda ändamålet. Kungl. Maj:t kan dock med riksdagen bestämma all viss del av beloppet i stället skall ingå tiU en fond, allmänna sjukförsäkringsfonden, vilken förvallas enligt gran-

Prop. 1971:94 41

der som fastställs i samma ordning.

När arbetsgivarnas bidrag tiU kostnaderna för löntagarnas lilläggssjukpenning ursprungligen fastställdes, beräknades del att dessa bidrag skulle komma atl svara för ungefär 60 % av kostnadema för ändamålet. Detta antagande låg liU grand för finansieringsreglema t. o. m. år 1966. F. n. är riktmärket satt tiU 75 % av utgifterna.

I den mån de verkligen influtna arbetsgivaravgifterna tUl försäkringen för liUäggssjukpenning har avvikit från vad avgifterna borde ha inbringat för alt svara för den nyss angivna andelen av försäkringens utgifler, har en reglering skett genom överföring liU resp. uttag från allmänna sjukförsäkringsfonden enligt beslut som stalsmaklema fallat för varje år. Sådan reglering skedde senast år 1969 avseende avgiftsutfallel år 1967, varefter fondens behållning den 30 juni 1970 uppgick till 410,7 milj. kr. inberäknat räntor.

Riksförsäkringsverket har tagit upp frågan om reglering av fonden med hänsyn tUl avgiftsutfallel för åren 1968-1970. Verket upplyser alt, med fortsalt tiUämpning av regeln all arbetsgivaravgifterna skaU täcka 75 % av ulgiflerna för lilläggssjukpenning i vad de svarar mot inkomst av anställning, fonden för år 1968 bör tiUföras etl överskoltsbelopp på 37,1 milj. kr. och för åren 1969 och 1970 belastas med avgiflsunder-skolt som för år 1969 uppgår tiU 144,0 mUj. kr. och för år 1970 kan beräknas tiU ca 185 milj. kr.

Allmänna sjukförsäkringsfonden har som framgår av den förut lämnade redogörelsen tiU syfte alt utgöra en reserv vid tillfälliga påfrestningar på försäkringens finanser. Efter en reglering av fonden med hänsyn till avgiftsutfallel för åren 1968-1970 kan dess behållning beräknas nedgå tiU ca 120 milj. kr. Om höjning av avgifterna inle kommit tUl slånd, skulle fonden kunnat bli otillräcklig för täckning av ytterligare uppkommande underskoll. Med åberopande härav undersläUdes 1970 års riksdag i prop. 1970: 156 förslag om höjning av arbetsgivaravgifterna för all förebygga uppkomsten av ytterligare underskott för åren 1971 och 1972. Riksdagen godtog förslaget, som innebar den förut nämnda höjningen av avgiftssatsen fr. o. m. år 1971.

Som förutskickats i prop. 1970: 156 bör en fondreglering med hänsyn tiU avgiftsutfallel för åren 1968-1970 komma till slånd. Jag förordar alt dels lill fonden överförs del belopp varmed arbetsgivaravgifterna för år 1968 tiU liUäggssjukpenning överstiger 75 % av under året utbetald tilläggssjukpenning för anställda, dels frän fonden återförs de belopp varmed 75 % av utbetald tilläggssjukpenning för anställda åren 1969 och 1970 överstiger arbetsgivaravgifterna för sådan sjukpenning.

Prop. 1971:94 42

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t dels föreslår rUcsdagen att antaga inom socialdepartementet upprättade förslag tiU

1) lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

2) lag om ändring i förordningen (1962:385) angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring (sjukreseförordningen),

3) lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott,
deb föreslår riksdagen att

4) besluta om den reglering av aUmänna sjukförsäkringsfonden som
jag angett i det föregående.

Med bifall lUl vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemstäUt förordnar Hans Maj:t Konungen all till riksdagen skall avlålas proposilion av den lydelse bilaga till detla protokoU utvisar.

Ur protokoUet: Britta Gyllensten