Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 77 år 1971       Prop. 1971: 77

Nr 77

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa internationella sanktioner, m. m.; given Stockholms slott den 12 mars 1971.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bUagda utdrag av slalsrådsprolokollet över justitieärenden och lagrådels protokoll, före­slå riksdagen atl bifalla de förslag ora vars avlåtande tiil riksdagen före­draganden hemställt.

GUSTAF ADOLF

CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs frara förslag till lag om vissa internationella sanktioner. Den föreslagna lagen är avsedd all utgöra grundvalen för en tillämpning från svensk sida av resolutioner om icke-militära sanktioner sora antas av Förenta Nationernas säkerhetsråd. Lagen, som är av full-maklskaraklär, ger Kungl. Maj:l befogenhet atl raeddela förbud i vissa i lagen angivna hänseenden i den raån del påkaUas av ell bindande be­slut eller en rekoraraendation av säkerhetsrådet. Kungl. Maj:ls förord­nande ora tillärapning av lagen skall inora viss tid underställas riksda­gens prövning.

De förfaranden sora skall kunna förbjudas raed slöd av den före­slagna lagen är i stort sett av samma slag som dem som omfattas av den nuvarande lagen ora vissa sanktioner raot Rhodesia. En nyhet i förhållande lUl vad sora gäller enligt Rhodesialagen är all Kungl. Maj:t enligt den föreslagna lagen får raöjlighet att för särskilda fall raedge dispens från sanktionsförbud.

Den föreslagna lagen avses träda i kraft den 1 juli 1971. Sara­tidigt upphävs Rhodesialagen. I propositionen hemställer Kungl. Maj:t vidare, all riksdagen godkänner tillämpning av fullraaklslagen för genomförande av de resolutioner om sanktioner mot Rhodesia som sä­kerhetsrådet hillills har antagit.

1    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 71

 

Prop. 1971: 77

Förslag till

Lag om vissa internationella sanktioner

Härigenom förordnas som följer.

1 § I den raån det påkallas raed anledning av beslut som fattats eller
rekoraraendation sora antagits av Förenta Nationernas säkerhetsråd i
överensstämmelse med Förenta Nationernas stadga kan Konungen för­
ordna atl 3—8 och 15 §§ skall tUlämpas.

Förordnande förfaller, ora det ej inora en raånad eller, ora riksdags­session ej pågår, inora en raänad från början av näslkoraraande session undersläUes riksdagen för prövning av frågan humvida det skall beslå och om det ej inom två månader från det underställningen skedde gil­las av riksdagen.

Ora säkerhetsrådets beslut eller rekoraraendation helt eUer delvis åter­kallas eller förfaller, skall Konungen så snart del kan ske i raotsvaran­de raån upphäva meddelat förordnande eller med stöd därav raeddelad föreskrift.

2 § Med blockerad stat förstås i denna lag stat eller oraråde sora är
föremål för sanktioner enligt beslut eller rekoraraendation sora avses
i 1 § första stycket.

Med vara förstås i denna lag materiellt ting av lös egendoms natur. Som vara anses även elektrisk kraft.

Vad som nedan föreskrives om vara gäller dock ej egendom som är avsedd endasl för innehavarens personliga bruk.

3    § Konungen får meddela förbud atl från riket utföra vara avsedd atl införas till blockerad stal och förbud alt till riket införa vara sora härrör från blockerad stat.

4    §    Konungen får meddela förbud att

 

1.    tUl blockerad stal införa vara,

2.    inora blockerad stal tillhandahålla vara i verksarahet av ekono­misk art,

3.    utanför blockerad stal tillhandahålla vara avsedd för verksarahet av ekonoraisk art sora drives frän den blockerade staten,

4.    från blockerad stal ulföra vara.

5 § Konungen får raeddela förbud alt vidtaga åtgärd sora är ägnad
all främja enligt 3 eller 4 § förbjudet förfarande och som innebär

1.    tillverkning, bearbetning, sararaansättning, installering, underhåll eller reparation av vara eller läranande av tekniskt bistånd till sådan åtgärd,

2.    lastning, lossning, transport eller raottagande lill förvaring av vara eller tillhandahållande av transportraedel eller av utrustning eller för­nödenhet för transport,

3.    överlåtelse eller förvärv av vara, upplålelse eller förvärv av sär­skUd räll därtill eller raeddelande av försäkring därå eller rättshandling som avser i 1 eller 2 nämnd åtgärd beträffande vara,

 

Prop. 1971: 77                                                    3

4.    överlåtelse eller förvärv av uppfinning eller upplålelse eller för­värv av särskild räll därtill, eller

5.    läranande eller förraedlande av uppdrag för åtgärd som anges i 1-

 

6    § Konungen får förbjuda åtgärd som anges i 5 § 1—3 och lämnan­de eller förmedlande av uppdrag för sådan åtgärd i fråga om vara som utförts från blockerad stat efler del alt förbud sora raeddelals raed stöd av 4 § 4 trätt i krafl.

7    § Konungen får raeddela förbud alt utifrån verkställa betalning el­ler lämna kredit till mottagare i blockerad stat eller alt verkställa be­talning eller lämna kredit lill någon utanför blockerad stal, ora betal­ningen eller krediten är avsedd för raotlagare i den blockerade staten eller för verksarahet av ekonoraisk art sora idkas där eller drives där­ifrån.

Konungen får även meddela förbud alt lämna eller förmedla upp­drag för åtgärd sora förbjudits enligt första stycket.

8 § Konungen får raeddela förbud atl utöva trafik till lands saral sjö­
dier luftfart till eller från blockerad stal eller all i fråga ora sådan
verksamhet samarbeta med trafikföretag, som drives i eller från nämn­
da stat, eller raed ägare eller brakare av transportmedel sora är re­
gistrerat där.

Förbud enligt första stycket får riktas mot ägare och brakare av transportmedel saral raot befälhavare och besällningsraan på transport­medel.

Konungen får även raeddela förbud all lärana eller förraedla upp­drag all utöva verksarahet sora förbjudils enligt första stycket.

9 § Konungen kan för visst fall raedge undanlag från förbud sora
raeddelals raed stöd av 3—8 §.

10    § Förbud sora meddelats med slöd av 3—8 § gäller även ora avtal ora förfarande eller åtgärd sora avses i näranda lagrara slutits innan sådant förbud trätt i krafl, såvida ej Konungen förordnal annat.

11    § Den sora bryter raot förbud sora raeddelals raed slöd av 3—8 § döraes, ora gärningen skell uppsåtligen, lill böter eller fängelse i högst två år eller, ora gärningen skell av grov oaklsarahel, lill böter eller fängelse i högst sex raånader. I ringa fall skall ej döraas lill ansvar.

För anstiftan av eller raedhjälp lUl gäming sora avses i första styc­kel döraes ej till ansvar.

12    § Utbyte av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om del ej är uppenbart obilligt.

13    § Egendom sora använts såsom hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller som frambragls genom sådant brott kan förklaras förverkad, om del är påkallat lill förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger. Detsamraa gäller egendora raed vilken tagits befattning sora utgör brott enligt denna lag.

I stället för egendoraen kan dess värde förklaras förverkat.

 

Prop. 1971: 77                                                          4

14    § Åtal för brott enligt denna lag får väckas endasl efter förord­nande av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

15    § Konungen fär förordna all utiänning sora skäligen kan antagas ha heravist i blockerad stal och ha begått eller avse atl begå sådan handling sora slår i strid raot förbud enligt 3—8 § kan avvisas i den ordning sora föreskrives i utlänningslagen (1954: 193).

 

1.    Denna lag träder i krafl den 1 juli 1971.

2.    Genom lagen upphäves lagen (1969: 232) ora vissa sanktioner mot Rhodesia.

3.    I fråga ora vara som vid den nya lagens ikraftträdande är omfat­tad av ulförselförbud enligt 2 § lagen ora vissa sanktioner mot Rhodesia får Konungen, ulan hinder av alt varan ulförts frän Rhodesia innan förbud som raeddelals raed slöd av 4 § 4 nya lagen trätt i kraft, med­dela förbud enligt 6 § nya lagen. Konungen får även föreskriva all för­ordnande enligt 15 § nya lagen får avse också utlänning sora skäligen kan antagas ha heravist i Rhodesia och /öre lagens ikraftträdande ha begäll handling sora står i strid raot 2—6 § lagen ora vissa sanktioner raot Rhodesia.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 5 februari 1971.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning för att genomföra Förenta Nationer­nas säkerhetsråds beslut och rekommendationer m. m. samt anför.

I. Inledning

Enligt Förenta Nationernas stadga (prop. 1946: 196) kan FN:s säkerhets­råd under vissa förhållanden antaga resolutioner om sanktioner av icke-mili-tär art för upprätthållande av inlernalionell fred och säkerhet. I praxis har resolutionerna fått form ibland av beslut, ibland av rekommendation. Stat som är medlem i FN är enligt FN:s stadga skyldig att godta och verkställa säkerhetsrådets beslut om sådana sanktioner. Däremot saknas bestämmelser som förpliktar medlemsstat atl efterkomma rådets rekommendationer om sanktioner.

I resolutioner den 12 och den 20 november 1965 rekommenderade säker­hetsrådet FN:s medlemmar alt vidta vissa kollektiva åtgärder mot den då­varande brittiska kolonien Sydrhodesia (i det följande kallad Rhodesia) med anledning av att Rhodesias regering den 11 november 1965 hade avgetl en ensidig självständighetsförklaring. I anslutning därtill aktualiserades frågan om del borde införas särskild lagstiftning som för vårt lands vid­kommande ger möjlighet atl på del nationella planet genomföra säkerhets­rådets beslut och rekommendationer om sanktioner av icke-militär natur. Den 25 februari 1966 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedeparte­mentet att tillkalla sakkunniga för utredning om sådan lagstiftning. Med stöd av bemyndigandet tillkallade dåvarande departementschefen tre sak-kunnigai, som antog namnet FN-lagkommittén.

Med anledning av att säkerhetsrådet den 16 december 1966 antog en för medlemsstaterna bindande resolution om ytterligare sanktioner mot Rho-

' Expeditionschefen Eskil Hellner, ordförande, samt riksdagsmännen Allan Hernelius och Yngve .Vlöller.

 

6                      Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

desia uppdrog Kungl. Maj:t den 10 februari 1967 åt kommittén atl med förtur utreda frågan om särskild lagstiftning av provisorisk karaktär för att göra det möjligt för Sverige alt till alla delar uppfylla sina förpliktelser enligt resolutionen. Kommittén överlämnade i mars 1968 en promemoria med förslag till lag om genomförande av vissa sanktioner mot Rhodesia. Promemorian låg lill grund för prop. 1969: 78 med förslag lill lag om vissa sanktioner raot Rhodesia. Riksdagen biföll propositionen (UlLU 1969: 1 och rskr 1969:289). Lagen (i det följande kallad Rhodesialagen) utfärdades den 29 maj 1969 och trädde i kraft den 11 juni 1969 (SFS 1969: 232).

Kommittén slutförde sitt uppdrag enligt 1966 års direktiv genom atl i april 1970 överlämna etl betänkande, kallat Svensk FN-lag, Sanktioner och deras genomförande (SOU 1970: 19). Betänkandet innehåller förslag lill en permanent och allmän lag om vissa internationella sanktioner (FN-lag). Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efler remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren (RÄ), Göta hovrätt, postverket, televerket, statens järnvägar (SJ), sjöfarts­verket, luftfartsverket, transporlnämnden, generaltuUstyrelsen, kommers­kollegium, utredningen om författningspublicering m. m., Sveriges riksbank, Stockholms handelskammare. Svenska utlandshandelskamrarnas förening. Utlandssvenskarnas förening. Svenska hamnförbundet, Sveriges advokat­samfund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund, Sve­riges industriförbund, Sveriges allmänna sjöfartsförening. Svenska försäk­ringsbolags riksförbund. Landsorganisationen, Tjänstemännens centralor­ganisation, Sveriges akademikers centralorganisation. Svenska arbetsgivare­föreningen, Sveriges redareförening. Svenska bankföreningen. Näringslivels trafikdelegation. Svenska FN-förbundet, Sveriges trafikbilägares riksorga­nisation. Svenska freds- och skiljedomsföreningen och Internationella kvin­noförbundet för fred och frihet. RÄ har överlämnat yttranden av över­åklagarna i Stockholm och Göteborg samt länsåklagarmyndigheten i Kop­parbergs län. Generaltullstyrelsen har bifogat yttranden av tulldirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt lullkamrarna i Helsingborg och Karlstad. Kommerskollegium har avlämnat yttranden av handelskamrarna i Göteborg, Borås och- Karlstad samt Gotlands och Skånes handelskamrar. Gemensamt yttrande har avgetts av Stockholms handelskammare, utlands­handelskamrarnas förening, exportföreningen, grossislförbundet, industri­förbundet och bankföreningen. Till detta yttrande har arbetsgivareförening­en och redareföreningen anslutit sig. De organisationer som sålunda har av­gett samstämmiga yttranden benämns i fortsättningen "exportföreningen m. fl.". Redareföreningen har därjämte i ett särskilt yttrande framlagt ytter­ligare synpunkter.

1 samband med all jag nu tar upp frågan om lagstiftning för genomföran­de av säkerhetsrådets beslut och rekommendationer i allmänhet kominer jag också att beröra frågan om tillämpning av en sådan lagstiftning i anledning av säkerhetsrådets resolutioner om sanktioner mot Rhodesia.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                   7

2. Allmän bakgrund

FN:s främsta syfte är att upprätthålla inlernalionell fred och säkerhet. För att möjliggöra elt snabbt och effektivt inskridande från FN:s sida har medlemmarna enligt artikel 24 i FN:s stadga överlåtit huvudansvaret för fredens och säkerhetens tryggande på säkerhetsrådet, som därvid har rätt att handla på medlemmarnas vägnar.

Rådets resolutioner i frågor om freden och säkerheten har i praxis formen av beslut eller rekommendation.

Av artikel 25 i stadgan framgår att stat som är medlem i FN är skyldig alt godta och verkställa säkerhetsrådets beslut i överensstämmelse med stadgan. I artikel 48 sägs atl åtgärd som fordras för att verkställa säkerhets­rådets beslut för upprätthållande av inlernalionell fred och säkerhet skall vidtas av samtliga medlemmar av FN eller av vissa bland dem, allt efter säkerhetsrådets bestämmande. Stadgan saknar däremot bestämmelser som juridiskt förpliktar organisationens medlemmar att efterkomma rekom­mendation, som utfärdas av rådet. Det ankommer således på medlemssta­terna själva att avgöra om eller i vilken utsträckning en rekommendation skall följas.

Enligt artikel 39 ankommer det på rådet att bedöma om det föreligger en situation som innebär hot mol freden, fredsbrott eller angreppshandling samt alt föreslå eller besluta om vilka åtgärder som skall vidtas i överens­stämmelse med artiklarna 41 och 42 för att upprätthålla eller återställa in­ternationell fred och säkerhet. I artikel 41 talas om avbrytande av ekono­miska eller diplomatiska förbindelser eller av kommunikationer. Enligt arti­kel 42 kan inskridande ske med militära styrkor, om säkerhetsrådet finner att åtgärder av icke-militär natur skulle vara otillräckliga.

En förutsättning för att rådet skall äga fatta ett för medlemsstaterna bin­dande beslut om sanktioner är således enligt arlikel 39, att rådet först har fastställt att elt hot mot freden, ett fredsbrott eller en angreppshandling föreligger. När det gäller rekommendationer om sanklionsåtgärder har rådet i Rhodesiafallet inte ansett nödvändigt att före antagandet av sådan rekom­mendation konstatera förevaron av hot mot freden, fredsbrott eller an­greppshandling. Det har ansetts tillräckligt för utfärdande av rekommenda­tion att det föreligger en situation som innebär betydande fara för inter­nationell fred och säkerhet.

I fråga om ekonomiska och andra sanktioner av icke-militär natur sägs i artikel 41, all rådet äger dels besluta vilka åtgärder som utan att innebära bruk av vapenmakt skall användas för alt ge verkan åt dess beslut, dels upp­fordra FN:s medlemmar att vidta sådana åtgärder. 1 artikeln heter det vi­dare, att åtgärderna kan innefatta fullständigt eller partiellt avbrytande av ekonomiska förbindelser, järnvägs-, sjö-, luft-, post-, telegraf- och radio-

 

8                      Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

förbindelser eller annan samfärdsel ävensom avbrytande av de diplomatiska förbindelserna. Artikelns uppräkning av åtgärder som kan komma i fråga är inte uttömmande utan får ses som en exemplifiering. Alla slags sanktio­ner, som inte innefattar bruk av vapenmakt, faller .under artikeln.

Militära sanktioner av bindande natur för alla medlemsstater kan inle komma till stånd förrän medlemsstaterna har ingått avtal med rådet om att ställa väpnade styrkor till rådets förfogande eller all ge bistånd av olika slag (artikel 43). Något sådani avtal har ännu inte slutits. Anordningen med avtal möjliggör för medlemsstaterna att avgöra i vilken omfattning och på vad sätt de skall della i militära sanktioner.

3. Säkerhetsrådets resolutioner

Med anledning av Rhodesias ensidiga självsländighetsförklaring har sä­kerhetsrådet antagit resolutioner den 12 och 20 november 1965, den 9 april och den 16 december 1966, den 29 maj 1968 samt den 18 mars 1970. Resolu­tionerna innefattar beslut eller rekommendation om sanktioner av icke­militär natur mot Rhodesia. Beträffande innehållet i de fem först nämnda resolutionerna kan hänvisas till prop. 1969: 78 med förslag till lag om vissa sanktioner mot Rhodesia m.m. (s. 7—11). I FN-lagkommitténs belänkande Svensk FN-lag (s. 27—30) lämnas en redogörelse för de åtgärder som Sve­rige och vissa andra stater har vidtagit i anledning av dessa resolutioner. Jag hänvisar till den redogörelsen.

Resolutionen den 18 mars 1970 lorde i sin engelska version jämte svensk översättning få fogas till stalsrådsprotokollel i delta ärende som bilaga 2.

I resolutionen uttalar rådet inledningsvis sitt allvarliga bekymmer över alt dittills vidtagna åtgärder inle har medfört elt slut på upproret i Rhodesia. Vidare hänvisar rådet lill bl. a. alt vissa stater i strid med resolutionerna den 16 december 1966 och den 29 maj 1968 har underlåtit alt hindra handel med den olagliga regeringen i Rhodesia.

Paragraf 9 i resolutionen innehåller beslut om att medlemsstaterna ome­delbart skall bryta alla diplomatiska, konsulära, kommersiella, militära och andra förbindelser med den olagliga regeringen i Rhodesia samt bryta alla förekommande transportförbindelser lill eller från Rhodesia. Resolutionen har i denna del karaktären av etl för medlemsstaterna bindande beslut.

Resolutionen innehåller även rekommendationer om genomförande av vis­sa åtgärder. Medlemsstaterna uppmanas sålunda i paragraf 3 att vidta lämp­liga åtgärder på det nationella planet för all tillse att ingen handling som ut­förs av representanter för eller institutioner under den olagliga regeringen i Rhodesia skall ges något erkännande, vare sig officiellt eller på annat sätt, av berörda myndigheter i medlemsstaterna. I paragraf 11 anmodas med­lemsstaterna atl vidta alla ytterligare åtgärder som är möjliga enligt artikel 41 i FN-stadgan för atl komma lill rätta med situationen i Rhodesia.

 

KungL Maj:ts proposition nr 77 år 1971                   9

För att komma till rätta med den sydafrikanska regeringens apartheidpo­litik har säkerhetsrådet i olika resolutioner uppmanat alla stater att hindra vapenleveranser o. d. till Sydafrika. Resolutionerna är samthga av rekom­menderande natur.

Sålunda uppmanade rådet den 7 augusti 1963 alla stater att upphöra med försäljning och transport av vapen, ammunition och alla slags militära for­don lill Sydafrika. I en resolution den 4 december 1963 uppmanades alla stater vidare att upphöra med försäljning och transport av utrustning och materiel för tillverkning och underhåll av vapen och ammunition i Syd­afrika. Uppmaningarna i de båda resolutionerna bekräftades av säkerhets­rådet i en resolution den 18 juni 1964. I de tre nu nämnda resolutionerna framhöll rådet, all situationen i Sydafrika allvarligt stör internationell fred och säkerhet. När rådet den 23 juli 1970 antog en ny resolution om vapen­embargo mot Sydafrika, uttalade rådet atl situationen i landet utgör etl potentiellt hot mot internationell fred och säkerhet. 1 resolutionen bekräftas 1963 och 1964 års rekommendationer och uppmanas alla stater att stärka vapenembargot genoin vissa åtgärder. Staterna rekommenderas att inte leverera fordon och utrustning att användas av Sydafrikas krigsmakt eller paramilitära organisationer, att upphöra med leveranser av reservdelar till sådana fordon och sådan utrustning samt att återkalla alla licenser och mili­tära patent som bcAåljats den sydafrikanska regeringen eller sydafrikanska bolag för tillverkning av vapen och ammunition, luftfartyg och örlogsfartyg eller andra militära fordon och att avhålla sig från atl vidare bevilja sådana licenser och patent. Vidare rekommenderas staterna all hindra investeringar eller tekniskt bistånd för tillverkning av vapen och ammunition, luftfartyg och örlogsfartyg eller andra militära fordon.

4. Svensk rätt

Som inledningsvis har framhållits är stat som är medlem i FN folkrätts­ligt skyldig atl efterkomma säkerhetsrådets beslut om sanktioner av icke­militär natur. Enskilda rättssubjekt är däremot inte omedelbart bundna av säkerhetsrådets resolutioner, vare sig dessa har formen av beslut eller re­kommendationer. För svensk del införlivas resolutioner av delta slag med svensk räll genom utfärdande av särskild lag eller annan författning i äm­net.

Frågan om atl införa lagstiftning för genomförande av sanktioner av icke-militär natur mot annat land togs upp till behandling redan år 1922. Anled­ningen var alt Nationernas förbunds församling år 1921 hade antagit en reso­lution, enligt vilken förbundsmedlemmarnas regeringar borde vidta de för­beredande åtgärder, särskilt i lagsliflningshänseende, som kunde behövas för all varje stat skulle få möjligheter att på det nationella planet genomföra

 

10                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

sanktioner i överensstämmelse med förbundsakten. I mars 1922 remitterade Kungl. Maj ;t till lagrådet ett förslag till lag om meddelande av bestämmel­ser i fråga om avbrytande i visst fall av förbindelser med främmande stat och dess innebyggare. Mot förslaget anförde lagrådet vissa betänkligheter från konstitutionell synpunkt. BI. a. framhölls att lagförslaget, som hade konstruerats som ett allmänt bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela de föreskrifter som var nödvändiga för ändamålet, syntes innefatta befogenhet för Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter av beskaffenhet alt enligt rege­ringsformen fordra beslut av Kungl. Maj :t och riksdag gemensamt. Förslaget ansågs därför förutsätta en grundlagsändring. Lagrådsremissen ledde inte till någon proposition till riksdagen.

När Sverige i samband med den italiensk-abessinska konflikten år 1935 skulle tiUämpa Nationernas förbunds sanktionssystem, saknades härför sär­skilt avsedd lagstiftning. Emellertid kunde Kungl. Maj:t inom ramen för sin ekonomiska lagstiftningsmakt ulan riksdagens medverkan meddela bestäm­melser, som i förening med frivilliga åtaganden från vissa organisationers sida tillgodosåg det huvudsakliga syftet med de påbjudna sanktionerna mot Italien. Sanktionerna gick närmast ut på att hindra viss varuinförsel lill och varuulförsel från Italien samt kreditgivning till förmån för detla land. Etl strikt genomförande av de sanktioner som gällde kreditspärr kunde emel­lertid inte ske utan lagstiftning med riksdagens medverkan. För att göra det möjligt att fullständigt verkställa de anbefallda sanktionerna tillkom lagen (1936: 123) angående rätt för Konungen att i vissa fall förordna om kredit-spärr. Enligt denna lag fick Kungl. Maj :t, i den mån det ansågs nödvändigt, förordna om kreditspärr när förbindelser av kommersiell eller finansiell art med viss främmande stat borde avbrytas eller hindras på grund av förbunds­akten. Med stöd av lagen utfärdade Kungl. Maj:t därefter en kungörelse om kreditspärr mot Italien.

De kungörelser som utfärdades med anledning av de anbefallna sanktio­nerna mot Italien upphävdes sommaren 1936. Lagen om kreditspärr var i kraft lill utgången av februari 1937.

Vad angår möjligheterna att enligt gällande rätt genomföra säkerhets­rådets resolutioner om icke-militära sanktioner kan till en början nämnas atl Kungl. Maj:t har möjlighet att föranstalta om avbrytande av diplomatiska förbindelser.

Vidare finns visst utrymme för ekonomiska sanktioner genom all Kungl. Maj :t i kraft av sin ekonomiska lagstiftningsmakt kan reglera den svenska importen och exporten av varor. Här aktuella författningar är kungörelsen (1947:82) angående allmänt importförbud, kungörelsen (1949:614) an­gående förbud mot utförsel från riket av krigsmateriel och kungörelsen (1950: 324) angående allmänt exportförbud.

Kungl. Maj:t kan i kraft av sin administrativa lagstiftningsmakt ingripa också i fråga om järnvägs-, post- och teleförbindelser, i den mån de hand-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  11

has av statliga organ. Enligt 7 § utlänningslagen (1954: 193) kan Kungl. Maj :l förordna alt utlänning inte utan lillslånd får resa in i eller uppehålla sig i riket. Vidare kan anmärkas den på sjöfartsområdet gällande proviso­riska lagen (1966: 158) angående utvidgad tillämpning av lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av far­tyg m.m. och av lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg. 1966 års lag är utformad så all den kan vinna tillämpning i fråga om sanktioner mol vilket land som helst. Lagen gäller tills vidare till utgången av juni 1971 (SFS 1970:107). Därjämte finns i utlänningslagen en bestämmelse som direkt syftar lill ett genom­förande av säkerhetsrådets sanktioner. Enligt 19 § nämnda lag kan utlän­ning avvisas, om det i lag eller med slöd av lag har meddelats bestämmelse därom med anledning av resolution som har antagits av säkerhetsrådet. Denna bestämmelse, som kan tillämpas vid sanktioner mot vilket land som helst, infördes i samband med Rhodesialagens ikraftträdande (SFS 1969: 233) och är f. n. den enda permanenta regeln i svensk rätt för genomförande av FN-sanktioner.

Som förut nämnts möjliggjorde den i maj 1969 utfärdade Rhodesialagen etl genomförande i Sverige av de delar av säkerhetsrådets ditintills antagna resolutioner om sanktioner mot Rhodesia som tidigare inte hade kunnat ge­nomföras. Lagen gjordes provisorisk i avvaktan på en allmän lag för genom­förande av säkerhetsrådets resolutioner. Den gäller, efter förlängning (prop. 1970:202, ILU 1970:76, rskr 1970:407, SFS 1970:750), så länge Kungl. Maj:t inte har förordnat annat, dock längst till utgången av år 1971. Inne­hållet i lagens olika paragrafer kommer att beröras närmare i det följande. Lagtexten torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

Som framgår av det anförda finns f. n i svensk rätt sanktionslagsliflning av generell natur bara inom sjöfartens område och i fråga om avvisning av utlänningar.

5. Utländsk rätt

I vissa stater, som t. ex. Frankrike, Nederländerna och Österrike, blir in­ternationella fördrag en del av den interna lagstiftningen omedelbart genoin att staten tillträder traktaten och denna vederbörligen offentliggörs. För-dragsbeslämmelserna skall därefter direkt tillämpas av domstolar och andra myndigheter. I den mån bestämmelserna inte lämpar sig för sådan direkt tillämpning måste komplettering ske genom särskild intern lagstiftning.

I andra länder är fördragsbestämmelser inte på nämnda sätt direkt till­lämpliga, utan en särskild inhemsk författning måste utfärdas för att dom­stolar och andra myndigheter skall bli skyldiga att tillämpa dem. Denna melod används bl. a. i Storbritannien, Danmark, Norge och Sverige.

 

12                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

FN-lagkommittén har i sitt slutbetänkande (s. 31—32) lämnat en redo­görelse för den sanktionslagstiftning som finns i vissa utländska stater. Jag hänvisar i första hand till denna redogörelse. Beträffande lagstiftningen inom Norden bör dock följande anmärkas.

I Danmark ger en lag av den 10 maj 1967 regeringen allmän fullmakt att efter överläggning med utrikespolitiska nämnden meddela sådana bestäm­melser som krävs för att landet skall kunna genomföra bindande beslut som säkerhetsrådet har fattat i överensstämmelse med artiklarna 39 och 41 i FN-stadgan. Straffbestämmelser finns i 110 c § i den danska strafflagen. Enligt della lagrum skall böter eller frihetsstraff, i vissa fall upp till tre år, ådömas den som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder bestämmelser eller förbud som med stöd av lag meddelats för alt genomföra Danmarks förpliktelser som FN-inedlem.

Sedan den 1 januari 1968 gäller i Finland en lag om uppfyllande av vissa förpliktelser, som grundar sig på Finlands medlemskap i FN. Lagen avser endast säkerhetsrådets bindande resolutioner. För atl uppfylla förpliktelser­na enligt sådana resolutioner kan i fråga om åtgärder av ekonomisk natur samt åtgärder som gäller "meddelelseinedcl och kommunikationer" före­skrifter meddelas av regeringen genom förordning. Sådan förordning skall bringas lill riksdagens kännedom och kan upphävas av riksdagen. Beträf­fande straff och öTiga påföljder för överträdelse av bestämmelse, som har meddelats med stöd av lagen, gäller en särskild lag om bestraffning av brott mot vissa fullmaktslagar. Enligt denna lag är straffet för normalbroll böter eller fängelse i högst två år.

I Norge kan regeringen enligt lag den 7 juni 1968 meddela de bestämmel­ser som är nödvändiga för att genomföra säkerhetsrådets bindande beslut. Uppsåtlig överträdelse av bestämmelse som meddelats med stöd av lagen straffas med böter eller fängelse i högst tre år eller bådadera. Gärning som begås av oaktsamhet straffas med böter eller fängelse i högst sex månader eller bådadera. Lagen innehåller även förverkanderegler.

Vad slutligen angår Island har alltinget genom en FN-lag av år 1969 be­fullmäktigat regeringen att vidta de åtgärder som kan komma alt befinnas nödvändiga för att efterkomma säkerhetsrådets bindande beslut. För över­trädelse av föreskrift med stöd av lagen kan dömas till böter eller fängelse i högst två år.

6. FN-lagkommittén

6.1 Lagstiftningens form och räckvidd

Den juridiska skyldigheten enligt FN-sladgan för medlemsstat att efter­komma rådets beslut utgör enligt kommittén grunden till att svensk rätt måste ge statsmakterna möjhghet att genomföra säkerhetsrådets bindande beslut om sanktioner. Etl loj all verkställande på det nalio-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  13

nella planet av säkerhetsrådets sanktionsbeslul förutsätter att genomföran­det sker dels så snabbt som möjligt, dels på sådant sätt att det sakliga inne­hållet i vidtagna åtgärder så nära som möjligt ansluter sig till de beslutade sanktionerna eller i varje fall svarar mot beslutels syfte.

I konstitutionellt hänseende kan man härvid enligt kommittén skilja mellan sådan transformation av rådets beslut till intern rätt som regeringen ensam får företa och sådan transformation vars verkställande fordrar ge­mensamt beslut av regering och riksdag.

Ett genomförande av rådels beslut om sanktioner kan innebära väsentliga ingrepp i den enskildes rältssfär, inte bara så alt de kan för framtiden radi­kalt ändra de förutsättningar på vilka hans utkomst och ekonomi vilar ulan också så att de kan rubba beslående rättsförhållanden. Starka skäl kan an­föras för alt ingrepp av så djupgående karaktär inte bör få företas annat än genom lagstiftning i vanlig ordning med remissbehandling, lagrådsutlåtande och riksdagsbehandling som ger tillfälle till en allsidig belysning av skälen för och mot ingreppen, hur lagstiftningen om sanktioner lämpligen bör utformas och vilka effekter den får.

Mot detla intresse av allsidig granskning av en lagstiftningsfråga mol bak­grunden av en föreliggande resolution slår kravet på snabbhet i genomfö­rande av sanktionerna. Utvägen atl i varje särskilt fall, då säkerhetsrådet har beslutat om sanktioner, stifta en ordinär lag med direkta bestämmelser av sådant innehåll alt Sverige genom själva lagen genomför rådels beslut är otvivelaktigt tidsödande. Departements- och riksdagsbehandlingen krä­ver så lång tid alt fördröjningen kan framstå som besvärande för Sverige. Särskilt gäller detta om världsopinionens uppmärksamhet har fästs på något förfarande av svenskt subjekt i strid mot beslutade sanktioner. Det kan f. ö. länkas att rådet i ett sanktionsbeslut direkt uttalar krav på snabbt genomförande eller fastställer vissa tidsfrister. Kravet på snabbt genomfö­rande av rådets beslut kan uppenbarligen bäst tillgodoses om regeringen ensam får överföra besluten lill nationella handlingsregler.

Vad gäller intresset att kunna genomföra rådets beslut så att saldig över­ensstämmelse med beslutets syfte uppnås påpekar kommittén, all de be­fogenheter regeringen har f. n. inle är tillräckliga. Rhodesiafallet har visat alt del förhåller sig på del sättet.

Det anförda ger enligt kommittén vid handen all svensk rätt f. n. inle gör del möjligt för oss att uppfylla vår juridiska förpliktelse enligt FN-stadgan atl såväl snabbi som sakligt korrekt genomföra säkerhetsrådets bindande beslut om sanktioner. Särskild lagstiftning behövs alltså för detla ändamål.

När del gäller formen för denna lagstiftning erbjuder sig åtminstone två möjligheter. Den kan utformas antingen som en permanent lag, enligt vil­ken olika förfaranden som kan länkas bli omfattade av sanktioner är för­bjudna i den mån sanktionsbeslul föreligger, eller som en permanent lag.

 

14                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

vilken innefattar fullmakt för regeringen att förbjuda sådana förfaranden i den mån sanktionsbeslut påkallar del.

Mot valel av den förstnämnda formen talar bl. a. att den skulle tvinga den enskilde att tolka inte bara lagen utan också FN:s sanktionsbeslut för att fastställa om ett visst förfarande är tillåtet eller inte. Den enskilde skulle också tvingas la ställning redan i den svåra frågan huruvida en resolution av säkerhetsrådet innefattar ett bindande beslut eller endasl en rekommen­dation. En fördel med denna utformning av lagen är å andra sidan atl etl sanktionsbeslut skulle bli omedelbart tillämpligt för svensk del. Kommittén anser det emellertid inte försvarligt att tillgodose det allmänpolitiska intres­set av snabbhet på bekostnad av de enskildas intresse av största möjliga klarhet i fråga om gränsdragningen mellan tillåtet och förbjudet saml det allmänna intresset av säkerhet i omsättningen.

Med alternativet fullmaktslag får det ankomma på regeringen, dels all fastställa huruvida ett bindande sanktionsbeslut föreligger, dels att bestäm­ma vilka förfaranden som förbjuds till följd av sanktionerna. Den enskilde behöver således i detta fall endast tolka de föreskrifter som regeringen har utfärdat, låt vara att sanktionsbeslutel härvid tjänar till ledning för honom vid tolkningen. Fullmaktskonstruktionen möjliggör dessutom för regeringen att genom underlåtenhet att utnyttja fullmakten anpassa sanktionsbeslu-tels tillämpning till speciella förhållanden, där sanldionsbeslutets absoluta tillämpning skulle leda till resultat som skulle vara slötande för svensk rättsuppfattning eller som inte skulle stå i rimlig proportion till intresset av alt genomföra sanktionerna. I den mån utnyttjandet av fullmakten får for­men av generella bestämmelser av regeringen — vilket torde få antas bli det normala -— kan regeringen ge dispens från dessa. Genom sådan dispens kan regeringen i det enskilda fallet hindra uppkomsten av ej önskade och. vid bestämmelsernas utfärdande inte förutsedda effekter av påbjudna sank­tioner. Exempelvis kan i visst fall transitering av gods genom blockerad stat omfattas av meddelade förbud. Undanlag härifrån kan emellertid ibland befinnas önskvärt, t. ex. med hänsyn till intresset av att tredje land inte drabbas. Dispensmöjligheten kan också utgöra ett substitut för elt auktori­tativt och bindande förhandsbesked till enskilda i frågan huruvida etl visst förfarande kan anses strida mot utfärdade bestämmelser. Fullmaktskon­struktionen möjliggör således en kontinuerlig avvägning raellan motstående intressen och ger en handlingsfrihet sora inle erbjuds, om man väljer att direkt i lagen förbjuda förfaranden som omfattas av rådande sanktioner.

Sanktionslagstiftningen bör därför enligt koramiltén få formen av en full­maktslag som ger regeringen befogenhet alt vidta sådana åtgärder som kan förutses bli nödvändiga för att genomföra sanktioner.

I fråga ora lagstiftning för att genomföra säkerhetsrådets re­kommendationer erinrar kommittén om att FN-stadgan inte före­skriver skyldighet för medierasstal att verkställa sanktioner som bara är

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  15

rekommenderade. I dessa fall kan således som grund för lagstiftning inte åberopas alt Sverige måste vara i slånd att fullgöra sina rättsliga skyldig­heter enligt FN-stadgan. I frågan huruvida någon annan grund för lagstift­ning kan anföras beträffande rekommendationer redovisar koramiltén föl­jande överväganden.

En ledande tanke i svensk utrikespolitik efter anslutningen till FN har va­rit att understödja strävanden som enligt svensk bedömning gagnar FN:s syften, oavsett om detta kan ske inora eller utanför organisationen. Denna principiella inställning innebär att Sverige är villigt atl delta inte bara i sådan fredsf rara jande verksarahet som fordras för alt vi skall uppfylla folkrätts-liga förpliktelser, utan i alla strävanden av sådant slag, oberoende av om vi från snävt juridisk synpunkt är skyldiga därtill. När en rekommendation ger uttryck ål en allraänl orafaltad politisk och raoralisk förväntan, bör raedlemsslalerna självfallet följa den. Sverige har också handlat efter denna princip. Sålunda orafattar 1966 års provisoriska lag angående utvidgad till-lämpning av 1939 och 1940 års beredskapslagar på sjöfartens oraråde såväl säkerhetsrådets bindande beslut som dess rekomraendationer. Vidare hän­visas till all Sverige föranstaltade om bl. a. export- och importreglering raed anledning av rådets rekomraendationer den 20 november 1965 ora Rhodesia. Därjärale erinrar kommittén om det permanenta tillägg lill de i 19 § ut­länningslagen angivna avvisningsgrunder sora gjordes i samband raed Rho­desialagens tillkomst. Det har alltså redan i den praktiska politiken befun­nits önskvärt för Sverige att kunna tillmötesgå rådets rekoramendationer. Även fraradeles torde sådana fall kunna länkas inträffa då Sverige av poli­tiska eller andra skäl önskar följa av rådet endast rekoraraenderade sank­tioner och då ell snabbi genomförande av sanktionsåtgärderna påkallas. Detta förhållande kan enligt kommitténs mening åberopas som grund för att svensk rätt bör innehålla permanenta regler sora ger möjlighet alt genora­föra rådets rekommendationer.

Kommittén finner alltså atl en svensk FN-lag bör omfatta, förutora säker­hetsrådets bindande beslut ora sanktioner av icke-railitär natur, även rådets rekoramendationer om sådana.

För alt rekoraraendationer skall kunna verkställas måste — på samma sätt som förut har sagts beträffande bindande beslut — den interna rätlen vara så utforraad all genomförandet kan ske snabbt och i sak korrekt. Vad koraraittén har anmärkt om behovet av särskild lagstiftning av fullraaktska-raktär för de bindande beslutens del har därför betydelse även i rekommen­dationsfallen.

6.2 Fullmaktslagens innehåll

När det gäller frågan vilka befogenheter en fullmaktslag bör orafatta un­derstryker komraittén, atl del är omöjligt atl uttöraraande uppräkna de icke-militära sanktioner som säkerhetsrådet kan tänkas komraa atl besluta eller

 

16                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

rekoraraendera. Med hänsyn härtill ligger det nära till hands att hävda all regeringens fullmakt i materiellt avseende bör utformas som elt allmänt bemyndigande att vidta alla de åtgärder av sanklionskaraklär som kan kom­ma att föreskrivas i rådets beslut eller rekoramendationer. Endast därige­nora kan man vara säker på alt i del enskilda fallet kunna så snabbt och fullständigt sora möjligt verkställa sanktionerna.

En fullmaktslag av sådan typ är emellertid främmande för svensk rätt. Principen i våra fullraaklslagar är den alt regeringens bemyndigande inte är generellt utan är begränsat inom en viss ram med rätt för regeringen att vidta i huvudsak endasl särskilt specificerade åtgärder. Kommittén finner att det inle bör ifrågakomma att i vårt land införa en fullmaktslag som ge­nerellt bemyndigar regeringen att vidta alla de åtgärder av icke-railitär art, som säkerhetsrådet kan komma alt besluta eller rekommendera. I stället bör enligt koraraittén regeringen i en fullinaktslag berayndigas att vidta en­dasl vissa särskilt angivna åtgärder, i den mån det är påkallat av någon säkerhetsrådets resolution.

Med en sådan metod kan det givetvis -— med hänsyn till oraöjlighelen att i förväg göra en fullständig uppräkning av åtgärder — inträffa fall då full­makten inte täcker alla åtgärder som har upptagits i en rådsresolution. Kom­mittén anser det emellertid möjligt att göra en så pass utförlig beskrivning av olika åtgärder av förbudskaraktär att lagen åtminstone i allt väsentligt ger regeringen möjlighet att genoraföra rådets resolutioner.

Frågan om omfattningen av regeringens befogenheter får bedömas med utgångspunkt från alt lagen skall göra det möjligt för regeringen att för Sveriges vidkoraraande uppnå det aUmänna syftet med de sanktioner som säkerhetsrådet i olika fall har förordat. Detta syfte är generellt sett att åstad­komraa ett sådant avbrott i den blockerade statens ekonomiska och andra förbindelser med omvärlden att staten tvingas upphöra med den för freden farliga verksamhet sora ligger till grund för rådets ingripande. Det allmänna syftet kan för en enskild FN-medlems del uppnås även om medlemmen inte i varje detalj vidtar åtgärder enligt ordalydelsen av säkerhetsrådets före­skrifter. Ett i alla avseenden fullständigt uppfyllande av rådels resolutioner torde f. ö. raånga gånger vara ogörligt.

Vad Sverige beträffar lär man inte ens i det fall alt föreskrifterna överförs till intern rätt genoin en direkt översättning till svenska språket kunna vara säker på att nå ett sådant resultat. Det torde nämligen ibland knappast kun­na undvikas att man vid översättning från en på fräramande språk avfattad resolutionstext tvingas till bl. a. inskränkande avvikelser i sak. Kommittén vill härvid erinra ora t. ex. svårigheterna alt från ett språk till etl annat översätta rättsliga termer. Motsvarande risk för avvikelser skulle föreligga även ora man använde sig av raetoden att i en särskild författning helt enkelt hänvisa till originaltexten i en säkerhetsrådets resolution. Vidare framhåller koramiltén att det föreligger risk för saldiga avvikelser i bl. a. inskränkande

 

KungL Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  17

riktning också när man återger en resolution inte bara i översalt skick utan dessutora i övrigt omstöpt enligt sedvanlig svensk lagteknik.

Även vissa andra förhållanden kan leda till alt raan inle når full saklig överensstämmelse mellan säkerhetsrådets resolutioner och intern rätt. Kom­mittén hänvisar till atl säkerhetsrådels resolutioner ofta torde utarbetas på kort tid och utan att möjlighet finns att i detalj överväga deras verkningar inora olika nationella rättssystem. Resolutionerna tillkommer efter förhand­lingar mellan säkerhetsrådets medlemraar och raåste med nödvändighet ut­göra resultatet av samraanjärakningar mellan olika ståndpunkter. Orda­lydelsen av en resolution kan ibland ha förestavats mera av intresset att und­vika meningsmotsättningar än av intresset att ge ett entydigt uttryck åt en viss sanktionsålgärd. Som Rhodesiafallet visar kan man därför inte i alla detaljer känna sig bunden av de forrauleringar sora har använts i resolu-tionslexterna. I stället bör raan tolka resolutionerna efter deras allraänna anda och söka på ett förnuftigt sätt utforma de lagregler sora behövs för att förverkliga syftena bakom resolutionerna.

Enligt kommitténs raening kan innehållet i Rhodesialagen lärapligen tjä­na som förebild vid bestämraande av omfattningen av regeringens befogen­heter atl genomföra säkerhetsrådets resolutioner i allmänhet. Rhodesiala­gen bygger framför allt på de tvingande föreskrifterna i rådets resolution den 29 raaj 1968. Dessa föreskrifter är långtgående saml innefattar exempel på de viktigaste slagen av sanktionsåtgärder.

De olika kategorier åtgärder som regeringen bör ha befogenhet att vidta kan enligt kommittén i storl sett indelas i dels ekonoraiska och finansiella åtgärder, dels åtgärder avseende koramunikationer, dels åtgärder som är riktade raot person. Det går knappast att dra några fasta gränser mellan des­sa kategorier. 1 det följande angivna befogenheter avses tillkomraa regering­en endast i den raån det är påkallat av någon säkerhetsrådets resolution. Re­geringen bör aldrig få vidta åtgärder som visserligen är upptagna i fullmakts-lagen men som i del enskilda fallet inte omfattas av rådets beslut eller re­kommendation. Slutligen erinrar komraittén ora att regeringens befogenhe­ter att förbjuda vissa åtgärder givetvis endast kan ha betydelse i förhållande till personer som är underkastade svensk jurisdiktion.

Ekonomiska sanktioner

I fråga ora ekonoraiska sanktioner bör det i första hand finnas raöjlighet för regeringen att ingripa i verksainhet som rör den blockerade statens för­sörjning raed varor eller utförsel av varor från denna stat. Med hänsyn till erfarenheterna från Rhodesiafallet bör termen vara ges en vidsträckt inne­börd och avse alla raalerieUa ting av lös egendoms natur. Med varor bör jämställas elektrisk kraft.

När det gäller den blockerade statens försörjning med varor torde det inle vara tiUräckligt att förUta sig på förbud raot utförsel från Sverige till den

2    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 77

 

18                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

blockerade staten. Man får näraligen räkna med atl säkerhetsrådet ålägger medlemsstaterna att förbjuda även sådan verksamhet av deras medborgare utomlands som kan leda till att varor införs lill blockerad stal.

Det synes därför lämpligt att i lagen primärt upptas förbud mot varuin­försel lill blockerad stat. Del är emellertid sannohkt atl även förfaranden sora innebär medverkan eller förberedelse till blockadbrylning kan korama att omfattas av beslutade eller rekoraraenderade sanktioner. Erfarenheter­na av säkerhetsrådets handlande i Rhodesiafallet, där sanktionerna dehis fått en sådan utforraning, ger belägg för delta antagande. Visserligen följer av de i svensk rätt gällande allraänna reglerna om ansvar för raedverkan all även åtgärder sora främjar den brottsliga gärningen medför ansvar men det krävs då att brottet koramer lill utförande. Behov föreligger med hänsyn lill den sannolika utformningen av FN:s sanktionsresolutioner att kunna ingripa raed slraffsanklionerade förbud mol förfaranden sora utgör led i en tilläranad blockadbrytning redan innan denna har skett. TiU del priraära förbudet bör därför kunna anslutas förbud mot alt vidta åtgärder som främjar eller är ägnade att fräraja varuinförsel lill blockerad stal. Här kan tydligen en raängd åtgärder tänkas. Därför ligger det nära till hands att helt aUmänt låta lagen orafalta förbud mot varje åtgärd som främjar eller är ägnad att fräraja sådan införsel. Med hänsyn lill koramitténs principieUa ståndpunkt att regeringens befogenheter i möjligaste raån bör preciseras, avvisas dock denna raelod. Detsamma gäller den likartade metoden atl i la­gen visserligen ange de i sararaanhangel mest typiska slagen av åtgärder som bör hindras men avsluta uppräkningen med en allmän bestämmelse ora förbud raot andra åtgärder som främjar eller är ägnade att fräraja olovlig införsel. I stället bör enligt komraittén i lagen uttömraande räknas upp de särskilda åtgärder av förevarande art som regeringen får förbjuda. De åt­gärder sora sålunda bör raedlas måste avse väsentliga led i varornas produk­tions- och distributionsprocess. I 3 § Rhodesialagen finns sådana åtgärder angivna. Denna uppräkning torde fylla rimliga krav på utförlighet och torde kunna användas sora förebild för den permanenta FN-lagens beskrivning av regeringens befogenheter i ifrågavarande avseende.

Om i lagen anges vissa åtgärder, som främjar eller är ägnade att främ­ja varuinförsel till blockerad stal, kan ifrågasättas oin man över huvud taget behöver tillgripa förbud mot export från Sverige. Utförsel av varor från Sverige, avsedda för blockerad stat, måste uppenbarligen innebära bl. a. all varorna transporteras. Och redan därigenom föreligger en åtgärd som kan orafattas av regeringens befogenheter atl förbjuda åtgärder som frärajar in­försel lill blockerad stal. EraeUertid kan man inte bortse från raöjligheten atl säkerhetsrådet föreskriver relativt begränsade sanktioner och ålägger raedlemsslalerna t. ex. att hindra viss verksarahet endast inora deras eget territorium. För ett sådant fall synes del inte lärapligt all lagen tar sikte enbart på att hindra införsel till den blockerade staten. Det torde därför

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  19

vara lämpligt också med ett förbud som direkt hänför sig till utförsel från Sverige. Visserligen kan regeringen redan med stöd av den ekonoraiska lagsliftningsmaklen förordna ora förbud att utföra varor från Sverige. En fördel med alt medta exportförbud i fullmaktslagen synes dock vara att man därtill vid behov kan ansluta förbud också raot sådana åtgärder som främ­jar eller är ägnade att främja varuulförsel från Sverige till blockerad stal. En annan fördel är att brott raot ell exportförbud sora raeddelals i sanktions-syfte koraraer atl bedömas enligt påföljdsreglerna i sanktionslagen.

Koramiltén erinrar därefter ora alt den blockerade statens varuförsörj­ning kan ske också genom handlingar, företagna inora den blockerade staten och ulan saraband raed import till denna stat. 1 den raån säkerhetsrådets resolutioner konstrueras som ett åläggande för raedlerasstaterna all för­bjuda sina medborgare alt bedriva verksarahet av betydelse för den bloc­kerade statens krigspotential, raåste regeringen ha befogenhet all förbjuda sådan verksarahet samt åtgärder som frärajar eller är ägnade alt främja verksainhet av del slaget, även när den bedrivs av svenska raedborgare inom den blockerade staten. Koraraittén har därför föreslagit att regeringen får befogenhet atl förbjuda tillhandahållande av vara inora blockerad stal i verksarahet av ekonoraisk art saml åtgärd sora främjar eller är ägnad att främja sådant tillhandahållande.

Ytterligare ell sätt, varigenom en blockerad stat kan sägas bli hjälpt raed sin försörjning, är vissa former av leverans av varor lill personer eller förelag utanför staten. Här åsyftas sådana fall då varorna är avsedda alt användas i verksamhet raed anknytning till den blockerade staten. Av särskild vikt är i delta samraanhang verksarahet av ekonoraisk art sora drivs från näran­da stat, t. ex. filialrörelse som elt förelag raed huvudkontor i den blockerade staten idkar uloralands. Ytterligare exerapel är leveranser avsedda för in­köpsorganisationer eller agenturer utomlands för företag, heraraahörande i den blockerade staten. Tillhandahållande av varor avsedda för personer eller företag som utanför den blockerade staten medverkar i verksarahet av angivet slag torde otvivelaktigt innebära risk för alt varorna, eventuellt efter bearbetning e. d., exempelvis säljs vidare till annan stat och därigenom inbringar valuta för den blockerade staten. Lagen bör omfatta befogenhet för regeringen att ingripa även raot sådan form av försörjning saral mot åtgärder sora främjar eller är ägnade alt fräraja försörjning av det slaget.

Koraraittén behandlar därefter sanktioner sora närmast går ut på atl hindra utförsel från blockerad stat.

På raotsvarande sätt sora i fråga ora hindrande av varuförsörjning bör lagen bereda möjlighet atl meddela förbud raot varuulförsel från den bloc­kerade staten och i samband därraed förbud mot åtgärder sora främjar eller är ägnade atl främja sådan varuulförsel. Härvid avses åtgärder raotsvarande dera som kommittén har angett beträffande varuförsörjning.

Komraittén överväger i detta samraanhang behovet av etl särskilt förbud

 

20                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

mot införsel lill Sverige av varor härrörande från blockerad stat, komplet­terat med förbud raot åtgärder som främjar eller är ägnade att fräraja så­dan införsel. Förbud av sådant slag har emellertid inte någon större bety­delse, såvitt avser varor sora finns inom den blockerade staten. Dessa varor träffas av tidigare nämnda förbud mot utförsel därifrån. Däreraot skulle förbud mot iraport till Sverige kunna ha betydelse i fråga om varor som i strid raed säkerhetsrådets föreskrifter har utförts från den blockerade staten. Visserligen föreslår komraittén i det följande speciella regler för så­dana varor avseende förbud raot transport, köp, försäljning m. ra. av varor som olovligen har förts ut från den blockerade staten. I likhet med vad kommittén har sagt om behovet av alt i lagen ta raed särskilt förbud raot export från Sverige, synes likväl ell särskilt förbud mot import till Sverige lämpligt i situationer när säkerhetsrådet har begränsat sanktionerna till ett avbryiande av import av den blockerade statens produkter lill de olika ined-lerasslalerna. Lagen bör därför ge möjlighet till förbud av nu diskuterad art.

Koramiltén överväger vidare om del vid sidan härav bör finnas förbud också raot all raottaga varor, sora visserligen inte härrör från den bloclie-rade staten men som kommer från sådan verksamhet utanför denna stat sora drivs från staten i fråga. Ett förbud raot att mottaga varor från sådan verksamhet skulle kunna bidra till att hindra den blockerade staten från atl erhålla utländsk valuta. Koraraittén anser eraeUertid alt della syfte enk­lare kan vinnas genom förbud mol betalningar. Denna fråga behandlas se­nare i saraband med finansiella sanktioner.

Kommittén påpekar att de behandlade införsel- och ulförselförbuden innefattar också förbud mot transitering av varor. Varor som transiteras genom etl land torde näraligen böra anses införda dit. Om exempelvis in­försel eller utförsel av varor från blockerad stat förbjuds, innebär detta alltså också förbud raot transitering genom denna stat. Vid transitering får den blockerade staten raöjlighet att sätta sig i besittning av varor och delta raåste regelraässigl hindras. Om transitering tillåls finns dessutom stora möjligheter alt kringgå in- och ulförselförbud. Vidare bör beaktas atl en blockerad stat kan tillföras valutainkomster genom transitering, t. ex. på grund av fraktbetalningar eller drivmedelsinköp. I den raån regeringen vill tillåta transitering får undantag göras vid ulnyttjandet av fullraakl en. Där­vid lorde del också bli nödvändigt att raedge verkställande av sådana betal­ningar till förmån för den blockerade staten som krävs för kostnader i sara­band raed transiteringen.

Som förut har antytts bör enligt komraittén lagen vidare ge regeringen befogenhet atl förbjuda befattning med varor sora har ulförts från blocke­rad stat i strid med säkerhetsrådets föreskrifter. Det är nämligen sannolikt att rådet i framtida sanktionsbeslul kommer alt — liksom i Rhodesiafallel — föreskriva åtgärder i syfte att omöjliggöra orasättning av sådana varor.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 21

EraeUertid bör även befogenheten att förbjuda befattning raed olovligen utförda varor preciseras närmare. Den bör inte helt allmänt omfatta varje slags befattning härmed. De särskilda former av befattning som det är ange­läget att söka hindra är sådana sora leder till att varorna orasätls eller på annat sätt används i del ekonoraiska livet. På grund härav finner koinmit­tén alt förbudet lämpligen kan avse i stort sett samma åtgärder som förut har angetts beträffande förbuden mot åtgärd som frärajar eller är ägnad atl fräraja införsel etc. Förbudet bör endast kunna gälla varor sora har utförts i strid raot ett raed slöd av lagen meddelat förbud, alltså inte varor som har förts ut efter sanktionsbeslutel men innan det svenska förbudet meddelades. Däreraot bör det inte krävas att den som har företagit utför­seln i strid mot det svenska förbudet också är underkastad svensk juris­diktion, dvs. kan drabbas av ansvar enligt den svenska lagen.

I 4 § första stycket Rhodesialagen föreskrivs i fråga ora vara, härrörande från Rhodesia och utförd därifrån efter lagens ikraftträdande, förbud raot rättshandling avseende förvärv, överlåtelse, upplålelse, transport eller an­nat ekonoraiskt raellanhavande. Vidare förbjuds transport av sådan vara. Enligt 4 § andra styckel kan Kungl. Maj :t, när någon i god tro har företagit rättshandling av angivet slag, medge undanlag när del gäller vidare åtgärd raed varan.

Denna bestämmelse aktualiserar frågan huruvida regeringens befogenhet att förordna om förbud mot befattning med sanktionsvaror bör begränsas så, all sådant förbud inte får gälla vara sora har förvärvats i god tro, eller huruvida konflikter mellan förbud och godtrosförvärv bör lösas genora dispensförfarande. Den förra lösningen är i princip alt föredra, eftersom en godtroende varuägare alltid bör skyddas. En godtrosregel synes böra innebära alt sanktionsvaror, som någon i god tro har förvärvat, därefter inte får underkastas annan inskränkning i orasältningsraöjligheterna än som gäller för varor över huvud taget, dvs. förbud mot att använda varor­na på sätt sora frärajar eller är ägnat atl fräraja förbjuden införsel eller utförsel ni. ra. Därjämte bör förbud mot in- och utförsel över Sveriges och den blockerade statens gränser eller tillhandahållande åt ekonomisk verk­samhet sora drivs från denna stat kunna gälla, även oni varorna har varit föremål för godtrosförvärv. Såvitt avser införsel av varor lill Sverige talar fraraför allt praktiska skäl för atl förbudet får gälla generellt för varor som härrör från den blockerade staten. Föreligger i det konkreta fallet skäl alt raedge införsel, exempelvis när varan redan är under transport till Sverige, får undanlag från införselförbudet raeddelas dispensvägen.

En regel, varigenora även sanktionsvaror som någon utan samband med förvärv har fått i sin besittning i god tro generellt skulle undantas från för­bud raot befattning raed sanktionsvaror, torde föra för långt, även om i och för sig skäl kan anföras för ett sådani undantag. En undantagsregel torde raedföra särskilt stor risk för kringgående av lagen genom olika arrange-

 

22                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

inang, t. ex. transporter. På grund härav anser koinniittén atl en godtros­regel bör begränsas till de fall då förvärv har ägt rum. I övriga fall får man hålla sig lill dispensförfarande.

FinansieUa sanktioner

För att vinna syftet alt avskärma en blockerad stat från förbindelser med utlandet är det väsentligt att staten hindras från tillgång till fräramande va­lutor. Det kan därför antas att — i likhet raed vad som har skett i Rhodesia­fallet — säkerhetsrådet beslutar ora finansiella sanktioner.

Det föreligger i detta hänseende främst behov av en möjlighet för rege­ringen att ingripa raot handling, varigenora mottagare i den blockerade staten utifrån tillförs kapital. Enligt 5 § Rhodesialagen får det inte utifrån verkstäUas betalning eller lämnas kredit till mottagare i Rhodesia. För all hindra kringgående av detta förbud genom betalning eller kredit lill mot­tagare utanför Rhodesia har föreskriften korapletlerals raed förbud mot att verkställa betalning eller lärana kredit till någon utanför Rhodesia, ora den är avsedd för mottagare i Rhodesia eller för verksamhet av ekonomisk art som idkas i eller drivs från Rhodesia.

Enligt koraraittén bör den permanenta lagen ge regeringen befogenhet atl förbjuda finansiella åtgärder av nu angivet slag och dessutom raöjlighet att förbjuda läranande eller förmedlande av uppdrag för sådana åtgärder. Ett sådani förbud kommer inte att omfatta betalning och kreditgivning som sker inom den blockerade staten till raotlagare där. Sådana Iransaktioner kan emellertid knappast tänkas ha någon betydelse från blockadsynpunkl, eftersom de inte innebär något reellt tillskott till den blockerade statens ekonomi utan endast en omfördelning av de finansiella tillgångarna inom denna.

Övriga sanktioner

Av stor vikt för att vinna syftet att isolera en blockerad stat är själv­fallet åtgärder som innebär avbrytande av kommunikationer. I förgrunden står hindrande av trafik lill lands saml av luft- och sjöfart. Ett förbud mot alt orabesörja sådan samfärdsel skulle träffa såväl person- sora varu-befordran till och från blockerad stat. Vissa transporter av det senare slaget koraraer enligt komrailléns förslag visserligen att kunna förbjudas också med slöd av den förut näranda regeln angående transporter som främ­jar eller är ägnade att främja införsel etc. Det nu diskuterade förbudet siktar emellertid på atl hindra alt samfärdsel raed fartyg ni. in. över huvud taget kommer till stånd raed den blockerade staten, oavsett ora samfärdseln sammanhänger raed transporter av sanktionsgods eller inte. Säkerhetsrådet kan länkas utfärda en resolution av så allmän karaktär. Koramiltén erinrar om all det enligt paragraf 6 i resolutionen den 29 maj 1968 åligger med­lemsstat alt hindra flygtrafik till och från Rhodesia. 1 anledning härav har

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 23

i 6 § Rhodesialagen upptagits bl. a. ett förbud mot att utöva luftfart till eller från Rhodesia.

Ell förbud mot trafik lill eller från blockerad stat torde, för att syftet all avskära staten från kommunikationer med utlandet skall kunna vinnas, behöva kompletteras med förbud mot saraarbete raed trafikföretag som idkas i eller drivs från den blockerade staten och med ägare eller brukare av där registrerat transportmedel. På motsvarande sätt som i fråga om finansiella sanktioner bör regeringen också kunna förbjuda lämnande eller förmedlande av uppdrag avseende förbjudna åtgärder på trafikorarådel.

Vad gäller avbrytande av tele- och postförbindelser kan regeringen som förut har påpekats vidta åtgärder med stöd av sin administrativa lagslift­ningsraakl. Några bestäraraelser härom behöver därför inte las upp i full­maktslagen.

Enligt komraittén bör stor restriktivitet i princip iakttas i fråga om rege­ringens befogenhet att ingripa i personliga förhållanden, eftersom man här rör sig på de mänskliga fri- och rättigheternas oraråde. De befogenheter för regeringen att utfärda förbud mot olika slags verksamhet av ekonomisk och annan art som koramiltén har föreslagit kan antas i väsentlig utsträckning vara tillräckliga för att syftet med sanktionerna skall kunna uppnås. På grund härav anser komraittén att det inle bör ifrågakoraraa all regeringen med stöd av en fullinaktslag skall kunna förbjuda svensk raedborgare eller annan sora uppehåller sig här i riket att resa till blockerad stat eller att förbjuda t. ex. dellagande i kulturella, vetenskapliga, idrottsliga eller andra arrangemang, vari den blockerade staten är representerad.

Dock finner kommittén att i fullmaktslagen bör upptas en bestämmelse om avvisning i vissa fall av utlänningar med anknytning lill den blockerade staten. Komraittén åsyftar personer som raed fog kan antas ha begått eller avse att begå handlingar som står i strid raot sanktioner som har på­bjudits av säkerhetsrådet. En bestämmelse i detta ämne synes lämpligen kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med 12 § Rhodesialagen. Regeringen bör alltså få förordna att sådan utlänning kan avvisas som skäligen kan antas ha heravist i blockerad stal och ha begått eller avse att begå handling sora strider mot förbud som regeringen har meddelat enligt fullraaklslagen.

Enligt paragraf 2 i säkerhetsrådels resolution den 16 december 1966 och paragraf 7 i resolutionen den 29 maj 1968 skall medlemsstaterna vidta effek­tiva åtgärder för att hindra av rådel förbjudna handlingar, oberoende av om avtal har ingåtts eller licens har beviljats innan vederbörande resolution antogs. I anledning härav har i 7 § Rhodesialagen föreskrivits att förbud enligt lagen gäller även oni avtal om förfarande eller åtgärd, som avses i förbuden, har slutits före lagens ikraftträdande. Enligt kommitténs mening bör regeringen ges befogenhet att förordna om motsvarande verkan av för­bud som har meddelats med stöd av fullmaktslagen.

 

24                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

6.3 Ansvarsbestämmelser m. m.

Överträdelser av förbud som har meddelats raed slöd av fullraaktslagen måste enligt koraraittén vara straffbelagda för att förbuden skall få önskad effekt.

Enligt 8 § Rhodesialagen skall vid uppsåtligt brott raot bestämmelse i lagen döraas till böter eller fängelse i högst två år. Beträffande den perma­nenta FN-lagen kan del enligt koraraittén diskuteras, oin inte straffmaxi­mum för uppsåtligt brott bör vara högre än fängelse två år. Som skäl härför skulle kunna anföras, all sanktioner kan koraraa all riktas mot stater som har mer central betydelse för Sveriges ekonomi m. ra. än Rhodesia och atl i sådana eller andra fall benägenheten för lagöverträdelser generellt sett får antas vara större än i Rhodesiafallel. Däremot synes det tvivelaktigt om man som ett skäl för höjning av straff maximum kan åberopa alt det i vissa sank­tionsfall är viktigare än i andra att meddelade förbud efterlevs. I fråga ora önskvärdheten av att svenska sanktionsbesläraraelser ållyds raåste i princip varje sanktionsfall bedömas lika. Det primära är nämligen intresset atl Sve­rige följer säkerhetsrådets föreskrifter. Grunden för dessa bör i och för sig vara utan betydelse för graden av effektivitet i en nalioneU sanktionsregle­ring. En annan sak är emellertid om benägenheten att begå lagöverträdelser i vissa sanktionsfall kan förraodas vara relativt stor. I sådana fall torde möj­ligen visst fog finnas för antagandet all ett slraffinaxiraum överstigande fängelse två år kan vara av vikt för laglydnaden. Koraraittén anser dock att ett straffniaximura av fängelse två år är tillräckligt från allmänpreventiv synpunkt, särskilt vid beaktande av alt enligt koramiltén även förverkande — bl. å. av den ekonomiska vinst som kan ha uppkommit för den som har begått sanktionsbrott — bör finnas att tillgå som påföljd.

Komraittén understryker risken för att de raed lagförslaget avsedda hand­lingarna blir begångna av oaktsamhet. Därför bör åtminstone fall av grov oaktsamhet kunna straffas. Något skäl atl beträffande den perraanenta FN-lagen frångå den straffskala — böter eller fängelse i högst sex raånader — sora för oaktsanihetsbrott har upptagits i 8 § Rhodesialagen kan koraraittén inte finna.

Det kan inte uteslutas alt en resolution utformas på det viset, all med­ierasstaterna blir skyldiga alt hindra endast sådan blockadbrytning som sker uppsåtligen. Skall i ett sådant fall del straffbara området för svensk del begränsas till endasl direkt uppsålliga brott, kan detta ske genom att med stöd av lagen meddelade förbud utformas så att endast gärningar med särskilt angivet syfte förbjuds.

Motsvarande gäller i fråga om tillämpligheten i rummet av lagförslagets straffbestäramelser. Kommittén erinrar om atl Rhodesialagen innehåller en särskild bestämmelse som begränsar tilläraplighelen av lagens ansvars­regler i vad avser brott som utlänning utom riket begår mot Rhodesialagen.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 25

I sitt slutbetänkande föreslår kommittén att någon särskild regel ora FN-la­gens tillämplighet i rummet inte upptas i lagen. Därigenora koramer bestära­melserna i 2 kap. brottsbalken alt gälla. Om inte annat framgår av vad rege­ringen i det enskilda fallet har förordnat, kommer alltså alla överträdelser av meddelade förbud, sora har begåtts i Sverige eller utom riket av svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige eller i vissa fall av annan utlänning, alt omfattas av den svenska domstolskompetensen.

Ledamoten Allan Hernelius uttalar i avgiven reservation alt regeringen enligt kommittéraajorileten skall få föreskriva förbud alt till blockerad stat införa eller därifrån utföra vara liksom alt inom blockerad stat tillhanda­hålla vara i verksamhet av ekonomisk art, utan all det därvid görs skillnad raellan svenska raedborgare eller i Sverige bosalla personer och andra per­soner, inte ens ora de är raedborgare i den blockerade staten. Elt utnyttjan­de till fullo av dessa befogenheter får dock anses innebära ett överskridande av vad Sverige folkrättsligt bör göra i dessa sammanhang. Faslän utsträck­ningen av en stats korapelens i legislativt eller judiciellt hänseende i vissa stycken är en oratvislad fråga, lär det inte tillkomraa Sverige atl genom strafflagstiftning söka hindra medborgare i en stat all tillhandahåUa andra raedborgare inora samraa stat varor i ekonoraisk verksamhet i denna stat. Reservanten anser därför all begränsningar av nu berört slag bör komraa till uttryck i lagen.

1 överenssläramelse med vad sora gäller enhgt Rhodesialagen (8 §) bör ansvar enligt fullraaklslagen inte kunna ådömas, när brottsligheten bedöms vara av ringa beskaffenhet.

Koramiltén erinrar om att de allraänna reglerna i 23 kap. brottsbalken om medverkansansvar enligt praxis är analogiskl tillärapliga inora specialstraff­rätten under förutsättning att fängelse ingår i straffskalan för brottet. An­ser raan alt sådani ansvar för FN-lagens del bör uteslutas eller begränsas till att avse endast vissa typer av medverkan, måste man alltså särskilt ange delta i lagen.

Medverkan till sådana blockadbrytande förfaranden som skall kunna pri­märt förbjudas med stöd av lagen, exempelvis in- och utförsel av varor över Sveriges eller den blockerade statens gränser, kan ifrågakomma i synner­ligen varierande former. Medverkan till brott föreligger enligt 23 kap. 4 § brottsbalken om någon har främjat gärningen med råd eller dåd. Det är uppenbart — även raed beaktande av all till ansvar för medverkan inte skall dömas i ringa fall — att under etl så vidsträckt raedverkansbegrepp kan falla också åtskilligt handlande som ter sig föga straffvärt med hänsyn till de sjften som sanktionerna är avsedda att tjäna. Inora de verksamhetsom­råden där förbud enligt FN-lagen kan komma i fråga, företrädesvis industri, handel och samfärdsel, bedrivs verksamheten i aUraänhet inom företag av skilda slag. Med nödvändighet blir det därför i allmänhet en vid krets av personer sora inom ramen för arbetsfördelningen i företagels organisation i

 

26                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

större eller mindre grad medverkar i varje enskild transaktion eller annat förfarande i förelagets verksamhet. Stora svårigheter måste därraed före­ligga att bestämma den krets av medverkande sora raed hänsyn till de objek­tiva insatserna kan korama i fråga för medverkansansvar. Avgränsningen av kretsen kan i det konkreta fallet lätt komraa alt bli godtycklig. Redan de angivna förhållandena talar enligt koramitténs mening för att begränsa eller utesluta raedverkansansvar vid överträdelse av förbud enligt FN-lagen. Detta skulle också vara följdriktigt raed hänsyn till den i del föregående hävdade principen all lagen så preciserat som möjligt skall ange de hand­lingar som skall kunna vara förbjudna.

Som förut framgått har koinmittén redovisat skälen för att lagen bör upp­ta raöjlighet atl raeddela självständiga förbud mot vissa förfaranden som främjar eller är ägnade att fräraja förbjuden in- eller utförsel e. d. Dessa förfaranden utgör till sin natur raedverkan tili de priraärt förbjudna åtgär­derna eller förberedelse till sådana. Visserligen kan medverkan till överträ­delse av ett primärt förbud förekomma i åtskiUiga andra former än dera som har upptagits som föremål för självständiga förbud. Men uppräkningen av främjande-förfarandena torde omfatta alla de former av inedverkan som kan vara av väsentlig betydelse för att bryta en blockad. Kommittén anser därför att förbuden mot främjande-förfaranden — vilka förbud alltså kon­stituerar självständiga brott — är tillräckliga för att hindra raedverkan till överträdelser av de primära förbuden raot in- och utförsel e. d. Ett all­mänt medverkansansvar enligt brottsbalkens regler kan därför undvaras i dessa hänseenden. Ora sådant ansvar utesluts, undgår man också den mind­re tilltalande effekten atl ansvar kan inträda för medverkan lill brott sora är av medverkanskaraktär men konstruerats som självständigt brott.

Etl skäl sora kan tala raot alt utesluta de allmänna raedverkansreglernas tilläraplighet är att fall raöjligen kan inträffa, när endast de priraära för­buden raot in- och utförsel e. d. gäller raen däremot inte förbud mot de spe­cificerade främjande-förfarandena. Om det allmänna niedverkansansvaret då inte tiUärapas, undgår gärningsmannens medhjälpare ansvar. Med hän­syn till erfarenheterna från Rhodesiafallet torde man dock kunna räkna raed att även framtida sanktionsresolutioner kommer att påkalla förbud också mot åtgärder sora inte innefattar ulan endasl främjar blockadbrj4-ning. Man bör näraligen kunna utgå ifrån att säkerhetsrådets resolution tar sikte på atl raedlemsslalerna skall hindra in- och utförsel e. d. av varor. Detta torde i regel innebära att även åtgärder av sådan medverkanskaraktär som nyss har nämnts skall förbjudas.

De anförda skälen för att utesluta de allmänna raedverkansreglernas till-lämplighet vid brott mot FN-lagens förbud mot in- eller utförsel e. d. äger i princip giltighet även i fråga ora förbuden att ta befattning med sanktions­varor, atl verkställa betalning eller lämna kredit till förmån för rättssubjekt med anknytning till den blockerade staten och atl utöva trafik till eller

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 27

från denna stat eller i samarbete raed där hemmahörande trafikföretag m.m. För dessa fall föreslår komraittén möjlighet att självständigt förbjuda ål-gärder av medverkanskaraklär endast i den raån de innebär läranande eller förmedlande av uppdrag för befattning iiied sanktionsvaror, verkställande av betalning ra. m.

Vad angår befattning raed varor som olovligen har utförts från blockerad stat kan enhgt förslagel förbjudas dels bearbetning, sainniansältning ra. m., dels lastning, lossning, transport m. m., dels överlåtelse, förvärv in. ra. Vi­dare kan förbjudas lämnande eller förmedlande av uppdrag för åtgärd sora nu sagts. Sist nämnda förbud har raedverkanskaraktär. Onekligen kan med­verkan till angivna åtgärder — bearbetning m. ra. — tänkas ske på annat sätt än genora att lämna eller förmedla uppdrag för sådana åtgärder. För att vinna syftet med sanktioner torde emellertid förbud raot all lämna eller förmedla uppdrag i delta sammanhang vara en tillräcklig ersättning för brottsbalkens allmänna inedverkaiisregler, i synnerhet som dessa förbud har konstruerats så att de konstituerar självständiga brott. För straffbarhet krävs alltså inte att det lämnade eller förmedlade uppdraget har lett till alt bearbetning, transport, köp e. d. korarait till slånd.

Vad sålunda anraärkls har betydelse även i fråga oin raedverkan till verk­ställande av betalning, läranande av kredit och utövande av trafik.

Enligt koraraitténs raening väger de fördelar, sora det enligt vad sålunda har sagts innebär atl utesluta de allmänna raedverkansreglernas tillärap­lighet på FN-lagen, tyngre än de eventuella ölägenheter sora kan följa av atl vissa förfaranden av niedverkansnatur inte omfattas av lagen. Kommit­tén anser därför alt brottsbalkens raedverkansregler inte skall tiUärapas vid något brott mot FN-lagen.

Försök till brott kan i motsats lill raedverkan till brott inte i något fall straffas, om ej en uttrycklig föreskrift finns därora. De åtgärder som skall kunna förbjudas enligt koramitténs förslag innefattar också handlingar sora lill sin natur är försökshandlingar. Särskilda bestämraelser ora straff för försök är därför inte nödvändiga.

I 9 § Rhodesialagen föreskrivs att utbyte av brott enligt lagen skall för­klaras förverkat, ora det inte är uppenbart obilligl. Handel med sanktions­gods kan vara raycket vinstgivande och risken för att vinsten förverkas kan utgöra ett effektivt korapleraent till straffhotet. Bristande raöjlighet att direkt ingripa mot vinsten skulle kunna framstå sora slötande. Kommittén anser därför alt i den permanenta lagen bör upptas en förverkanderegel av angiven lydelse.

Vad angår förverkande av hjälpmedel m.ra. har i 10 § Rhodesialagen in­tagits en bestäraraelse, vars lydelse i stort sett överensstäraraer med 36 kap. 2 § brottsbalken. Detta innebär att vad som kan förklaras förverkat vid si­dan av egendora, som har använts såsom hjälpraedel vid brott enligt lagen, är egendora som har frarabragts genora sådani brott och egendom med vil-

 

28                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

ken har tagits sådan befattning som innefattar brott. Vidare kan värde­förverkande ske även när själva egendomen är åtkomlig för förverkande. För förverkande förutsätts att denna påföljd är påkallad till förebyggande av brott eller att annars särskilda skäl föreligger. Enligt kommitténs mening bör förverkanderegler av motsvarande innehåU las upp i den permanenta FN-lagen.

Kommittén har vidare — i överensstämmelse raed vad som gäller i fråga om Rhodesialagen — inte funnit anledning att avvika från de även inom specialstraffrätten tiUämpliga bestämraelserna i 36 kap. 4 och 12 §§ brotts­balken i fråga om vem förverkande får riktas mol resp. vem förverkad egen­dom skall tillfalla.

Även frågan om åtal för brott raot förbud, som har meddelats ined stöd av den permanenta lagen, bör enligt kommitténs niening lösas på samma sätt som i Rhodesialagen. Ätal bör sålunda få väckas endast efter förord­nande av Kungl. Maj:t eller rayndighel som Kungl. Maj :t förordnar.

6.4 Vissa civilrättsliga frågor

Frägan om vilken verkan sora förbud meddelade med stöd av en sank­tionslagsliflning av delta slag har på ingångna avtal behandlades i prop. 1969: 78 med förslag till Rhodesialagen (s. 20, 25, 38—39, 54—56 86—89 och 92—94). övervägandena resulterade i att föredragande departemenlschefen avstod från att i den föreslagna lagen la raed en uttrycklig ogiltighetsregel men förklarade, att definitiv ställning till frågan om det på området bör finnas en sådan regel och hur den i så fall bör utformas skulle tas först efter ytterligare överväganden i saraband med utarbetandet av den perma­nenta FN-lagen. Departenientschefen ansåg del emellertid vara lärapligt att det förhållandel att sanktionerna raot Rhodesia måste genomföras utan hän­syn till ingångna avtal framhävs genora en uttrycklig lagbestäinmelse. En sådan återfinns också i 7 § Rhodesialagen.

Koramiltén frarahåller att svensk rätt inte torde vara fullt entydig i fråga ora den civilrätlsliga verkan av avtal sora strider raot legalt förbud. Genom att i den permanenta lagen ta in en regel ora ogiltighet av sådant avtal skulle därför i någon mån större klarhet kunna uppnås beträffande förhållandet mellan sanktionsbestämmelser och avtal. Även om vissa avtal enligt en sär­skild bestämmelse förklaras ogiltiga, får raan dock inte i och för sig där­igenom någon upplysning om den närraare innebörden av en sådan påföljd. När svensk lagstiftning upptar föreskrifter om ogiltighel av avtal är det å andra sidan bara i undantagsfall som några bestämmelser ges ora innebör­den av denna påföljd. Även i lagmotiven läranas i aUmänhet endast knapp­händiga upplysningar i den frågan.

EmeUertid följer redan av allraänna rättsgrundsatser att en svensk dora­slol inle får ålägga någon som har åtagit sig en förpliktelse, vilken strider

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 29

raot legalt förbud, att fullgöra förpliktelsen. Någon uttrycklig bestämraelse behövs alltså inte i detla avseende, som torde vara det raest betydelsefulla med hänsyn till atl sanktionslagstiftningen i princip går ut på atl hindra vissa handlingar. För att klarlägga sanktionslagsliftningens civilrätlsliga be­tydelse — och för lagstiftningens effektivitet — krävs alltså såtillvida inte någon särskild lagbestämmelse ora ogiltighet av avtal. Ej heller torde en så­dan bestämraelse ha någon större betydelse för alt vinna dessa syften i fall då avtal skall bedömas enligt svensk rätt av utländsk domstol eller skilje­domstol. Svenska dorastolar eller andra rayndigheter torde inle heller slå lill förfogande för att genomdriva fullgörelse av sådana mot svensk sanktions-lagstiftning stridande avtal på vilka främmande stats lag i princip skall vara tilläraphg.

Oavsett hur säkerhetsrådets beslut eller rekommendationer kan komma att utforraas torde anledning över huvud tagel saknas alt i civUrättsligt hän­seende bedöma avtal, som strider raot sanktionsbesläraraelser, efter andra principer än dem som gäller för avtal sora står i strid mot andra straff­belagda förbud. Eftersom del i svensk strafflagstiftning inte brukar tas upp särskilda regler om avtals ogiltighel e. d. synes en sådan regel kunna und­varas även i förevarande sanktionslagstiftning, som har straffrättsUg ka­raktär. Verkan av att avtal strider mot denna lagstiftning får således bedö­raas enligt allmänna rättsgrundsatser. I sak torde denna verkan bli den­samraa som om lagen tog upp en uttrycklig ogiltighetsregel. Även med en sådan regel skulle frågan om dess närmare innebörd i del enskilda fallet få bedömas efter aUmänna rättsgrundsatser.

Kommittén föreslår sålunda att i FN-lagen inte las in någon uttrycklig regel ora civilrättslig verkan av avtal sora strider mol förbud som har med­delats raed slöd av lagen. Som förut sagts (avsnitt 6.2 slutet) föreslår kom­mittén emeUertid en bestämmelse som ger regeringen befogenhet att för­ordna atl sådant förbud skall gälla även om avtal om förbjudet förfarande har slutils innan förbudet trätt i krafl.

6.5 Ersättningsfrågan

Förbud sora har meddelats med stöd av en lag av ifrågavarande slag kan medföra betydande ekonomiska förluster för enskilda personer och förelag. Kommittén lämnar åtskilliga exerapel på sådana förluster. Förbud raot inför­sel av varor till blockerad stat eller förbud mot export från Sverige av vissa varor kan på olika sätt drabba t. ex. en tillverkare i Sverige som under norraala förhållanden säljer sina produkter till staten i fråga. Förbuden kan bl. a. tänkas förorsaka nedgång i rörelsens omsättning eller i värsta fall total driftsinställelse. Råvaror, halvfabrikat, färdigprodukter, raaskiner o. d. som finns i rörelsen kan helt eller delvis förlora sitt ekonoraiska värde. Även sådana delar av rörelsen som inte avser sanktionsvaror kan bli lidan-

 

30                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

de, exempelvis på grund av att maskinparken inte kan utnj'ttjas lönsamt vid bortfall av en del av produktionen. Personer i olika led i produktions-och distributionsprocessen för varor vilka omfattas av förbud, såsora pro­ducenter, grossister, detaljister, transportörer, finansiärer, avnäraare in. fl., kan lida ekonomiska förluster.

Inle bara näringsidkare kan tillfogas skador. Av väsentlig social betydelse är att också arbetstagare kan drabbas, t. ex. genom all avskedanden kan bli nödvändiga vid en driftsinskränkning. Etl förbud att importera en viss rå­vara från en blockerad stal kan föranleda att sådan råvara i stället måste köpas dyrare från etl annat land. På grund härav kan prishöjningar upp­komma på den färdigprodukt för vilken råvaran behövs och konsuraenterna av färdigproduklen får därigenom vidkännas en ekonomisk förlust.

Kommittén anmärker att ekonomiska konsekvenser av att Sverige genom­för sanktioner givetvis kan träffa inle endasl personer i Sverige utan också personer utomlands. Exempelvis kan elt förbud i svensk lagstiftning alt föra in varor till blockerad stat drabba en i tredje land verksam utländsk köpman sora före sanktionernas ikraftträdande har förmedlat affärer mellan tiUverkare i Sverige och köpare i den blockerade staten. Så kan vara fallet även om den i exeraplel närande köpmannen inte är underkastad svensk jurisdiktion och följaktligen inte behöver respektera den svenska sanktions-lagstiftningen.

Vidare bör beaktas den ekonomiska skadeeffekt sora ett svenskt deltagan­de i FN-sanktioner kan få därigenom att den blockerade staten — och eventuellt andra stater sora inte genomför sanktionerna — eller rättssubjekt där vidtar motåtgärder sora går ut över svenska raedborgare och företag. Dessa kan t. ex. tänkas bli ådömda skadestånd i den blockerade staten för alt de inte har fullgjort leverans på grund av svensk sanktionslagsliflning eller gå miste om betalning för leverans som har fullgjorts innan lagstift­ningen har trätt i tillämpning. Inte heller så drastiska motåtgärder sora kon­fiskation av svensk egendora i den blockerade staten kan uteslutas.

I betänkandet läranar komraittén en översikt över vissa fall då i svenslf rätt ersättning av statsmedel har föreskrivits vid ekonoraisk skada på grund av ingripanden i näringsfrihet 111. m. (s. 79—80). Jag hänvisar till denna redogörelse.

Enligt kommittén torde redogörelsen ge vid handen att det inora svensk rätt inte finns någon enhetlig linje för reglering av frågan om ersältning när skada eller förlusl vållas enskilda genom statligt ingrepp i näringsfri­heten. I vissa fall ersätts skadan helt eller deUis av allmänna raedel, i andra fall får skadan stanna på den drabbade. I de fall sora kan anses närmast jämförbara med den nu aktuella sanktionslagstiftningen kan emellertid konstaleras att ersättningsrätt har tillskapats endast undantagsvis. Vid av­görandet av frågan ora sanktionslagstiftningen bör innehåUa regler ora rätt till ersättning eller inle står raan därför obunden av rättsgrundsatser. Vid

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  31

sådant förhållande får frågan enligt kommittén avgöras raed utgångspunkt i vad som kan anses skäligt och, om skäl för ersättningsrätt anses föreligga, i vad sora befinnes praktiskt raöjligt.

I frågan huruvida skäl för en ersättningsrätt föreligger erinras om att Sveriges deltagande i säkerhetsrådets sanktioner utgör elt led i vårt lands strävanden att inom FN:s ram bidra till all säkerställa internationell fred. Dessa strävanden ligger, uppenbarligen i hela folkels intresse. Vår anslut­ning till FN är grundad på den bedömningen alt medlemskapet bl. a. är ägnat att bidra till trygghet och fred. De fördelar som medleinskapet så­lunda medför motsvaras av vissa skyldigheter. Dessa innebär att vi måste vara beredda att göra vissa uppoffringar, bl. a. av ekonomisk art, såsom i samband med dellagande i sanktioner. Det ligger i sakens natur all uppoff­ringarna i samband med att sanktioner genoraförs primärt raåste göras av de enskilda eller grupper av enskilda sora drabbas av förbud och andra inskränkningar. Eflersora uppoffringarna emellertid sker i hela folkels intresse, kunde det anses skäligt atl de också skall slutligt bäras av del all­raänna. De direkt drabbade borde därmed i princip hållas skadeslösa ge­nora ersättning av allmänna medel.

Med denna principiella ståndpunkt aktualiseras frägan ora del är raöjligl att utforma ett regelsystem som ger rält till ersättning i alla de fall då till­räckliga skäl därför måste anses föreligga, raen å andra sidan inle medför någon ersättningsrätt när sådana skäl inte kan anses vara för handen, allt raed beaktande av samtliga på frågan inverkande omständigheter. Avgräns-ningsprobleinen synes hänföra sig såväl till beskaffenheten av den skada eller förlusl vilken bör vara ersättningsgill som till kretsen av de rättssubjekt vilka bör berättigas till ersättning.

De skador för enskilda som står i saraband med FN-lagens tillärapning kan vara av mycket skiftande slag och omfattning. Vid sina överväganden av frågan och försök i saraband därmed alt avgränsa särskilda kategorier av skador har koraraittén funnit att den raåste ansluta sig till den i propo­sitionen om Rhodesia-lagen (prop. 1969: 78 s. 57) uttalade åsikten, att det inte är möjligt att ens tillnärmelsevis kartlägga vilka skador sora härvidlag kan bli aktuella. Vad sora i della avseende har uttalats i Rhodesiafallet mås­te givelvis i ännu högre grad äga giltighet beträffande sanktioner som riktar sig mot stater av raer central betydelse för Sveriges ekonomiska och andra förbindelser. Redan den oraständighelen att det sålunda torde vara ogörligt all skaffa sig en tillfredsställande bild av vilka skador, sora kan tänkas följa av tillämpningen av en FN-lag, talar mot att införa en lagfäst genereU rätt lill ersättning för sanktionsförluster.

Härtill kommer de myckel betydande svårigheter som måste föreligga när det gäller att faststäUa orsakssaramanhanget mellan en sanktionsföreskrift och en uppkoramen skada och atl bestämma skadans omfattning. I ett regel­system med genereU räll lill ersättning skulle riktlinjer för bedöraningen av

 

32                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

orsakssaramanhanget och skadeberäkningen knappast kunna undvaras. De praktiskt sett oöverkomliga svårigheterna atl överblicka skadefallen, alt avgränsa de fall som bör medföra ersättningsrätt och alt ge riktlinjer för skadeberäkningen måste enligt kommitténs mening leda till att man avstår från atl införa en generell räll till ersättning.

Ett länkbart alternativ till en genereU ersättningsrätt är att i lagen ge rält till ersättning för endast vissa slag av förluster. Exempelvis skulle er­sättning kunna ulgå för utgifler som har blivit onyttiga (t. ex. en investe­ring i blockerad stal) eller utgifler som har uppkommit (t. ex. skyldighet alt utge skadestånd) på grund av FN-lagens lillärapning. Otvivelaktigt talar särskilda skäl för ersättning lill den sora lider skada på grund av att rätts­handling inte har kunnat fullföljas, om den har företagits innan säkerhels-rådet har beslutat eller rekommenderat en sanktion. Detta gäller eraeUertid inte undantagslöst. Rättshandlingen kan ha företagits vid en tidpunkt när inan haft all anledning att räkna med sanktioner inom kort och normal aktsainhel följaktligen bort avhålla från rättshandlingen. Än raindre skäl till ersättning raåste anses förehgga om rättshandlingen har företagils raed utnyttjande av lägel.

Del är alltså svårt att skaffa sig en säker överblick över vilka förluster som en lagstiftning inom förevarande område, där våra erfarenheter hittills är högst begränsade, kan raedföra. Det skulle därför kunna framstå som godtyckligt att föreskriva ersättning endast för vissa särskilt angivna slag av förluster. Kommittén framhåller vidare alt frågan ora en lagfäst rätt till ersättning för sanktionsförluster bör ses i samband med frågan oin enskil­das rätt i allmänhet till ersättning för skador till följd av olika slags lag­enliga, statliga ingripanden i näringsverksamhet m. ra.

Koraraitténs överväganden leder till slutsatsen atl ersättningsfrågor av förevarande slag bör avgöras efter prövning i varje särskilt fall. Della bör gälla såväl frågan vilka skador som bör ersättas sora frågan om ersättning­ens storlek. När billighetsskäl föreligger, bör ersättning i princip kunna utgå till enskild som har drabbats av FN-lagens tillärapning. Sådana skäl torde kunna föreligga fraraför allt beträffande den sora har lidit skada på grund av alt rättshandling, som företagils innan säkerhetsrådet har beslutat eller rekomraenderat sanktioner, inte har kunnat fullföljas. Med en sådan lösning av ersätlningsproblemet synes del inte nödvändigt att i lagen införa någon uttrycklig bestämmelse om raöjligheten till ersättning av allmänna raedel.

Med hänsyn till de svårigheter av olika slag sora sålunda har ansetts före­ligga vid utformning av riktlinjer för ersättningen bör enhgt koramitténs mening ersättningsprövningen ankomma på regeringen. Vid behov kan re­geringen därvid för ersättningsfrågornas beredande tillsätta en särskild kommission eller annat organ, eventueUt raed parlamentarisk representa­tion.

Ledamoten Allan Hernelius anser i avgiven reservation att sanktionslag-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  33

nomiska förluster i saraband därmed löses. Svårigheterna all i de enskilda fallen bestämnia grunderna för ersättning synes ha varit den närmaste an­ledningen lill majoritetens ståndpunkt. Emellertid synes dessa svårigheter ha överskattats. Vid annan lagstiftning har sådana svårigheter inle ansetts utgöra hinder för vad sora annars bedörats som rättvist och skäligt i fråga om skadeersättningar. Billighetsskäl bör inle ensararaa få vara avgörande ulan rätt lill ersältning för oförutsebar skada, till vilken den skadelidande på intet sätt kan anses vållande, bör inskrivas i lagen.

6.6 Formerna för riksdagens medverkan

Beträffande förutsättningarna för den föreslagna lagens tiUärapning fast­slår koraraittén, att del först och främst raåste föreligga en av säkerhets­rådet antagen resolution ora sanktioner av icke-railitär natur.

En särskild fråga är vad sora skall krävas för atl lagen skall träda i till-lärapning när denna grundförutsättning föreligger. Man kan enligt kora­miltén till en början tänka sig atl lagen blir tilläraplig autoraaliskt utan särskilt förordnande och utan riksdagens godkännande. Vidare finns den möjligheten alt regeringen skall få förordna om lagens lillärapning raed eller utan riksdagens godkännande i efterhand. Slutligen kan pekas på den möjligheten alt regeringen får tillämpa lagen endast om riksdagen i förväg har samtyckt därtill.

Kommittén läranar en kortfattad översikt över motsvarande förutsätt­ningar i andra, nu gällande fullmaktslagar. Exerapel på viktiga fullraakls­lagar är valulalagen (1939:350), allmänna förfogandelagen (1954:279), allraänna ransoneringslagen (1954: 280), allmänna prisregleringslagen (1956: 236) och allraänna Ijänstepliklslagen (1959: 83).

Fullmaklslagarna, sora i allmänhet är perraanenta, träder i omedelbar till-lämpning ora riket kommer i krig. Föreligger krigsfara får regeringen för­ordna ora deras tillämpning. Sådani förordnande skall dock underställas riksdagens prövning inora en raånad. Beträffande andra situationer än krig och krigsfara är principen all riksdagens föregående samtycke fordras för förordnande ora tiUämpning av fullraaklslagens besläramelser. För dessa fall gäller alltså att förordnande måste föregås av proposilion, utskottsbe­handling och riksdagsbeslut.

Det finns emellertid flera undantag från principen atl — i andra situa­tioner än krig och krigsfara — riksdagens samtycke krävs, innan rege­ringen får förordna ora tillämpning av bestäraraelser i fullraaklslagar. Ge­nora ändring år 1957 i allmänna ransoneringslagen öppnades sålunda raöj­lighet för regeringen all utan alt först inhämta riksdagens samtycke med­dela förordnande ora tillämpning av de grundläggande ransoneringsbestäm-raelserna, under förutsättning atl riksdagens beslut inle kan avvaktas utan synnerlig olägenhet. Sådant förordnande skall underställas riksdagen inora

3    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 77

 

34                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

en raånad eller, om riksdagssession ej pågår, inora en raånad från början av näslkoraraande session. Anledningen till lagändringen var atl erfarenhe­terna från Suezkrisen hösten 1956 hade visat atl behov kunde uppkorama av myckel snabba ingripanden. En liknande bestämmelse ora räll för re­geringen all i fredslid ge tillärapningsförordnande ulan riksdagens föregå­ende samtycke infördes år 1959 i valutalagen. I allraänna prisregleringslagen finns en föreskrift ora att regeringen i vissa fall får sätta lagen i tillämpning utan att i förväg inhämta riksdagens samtycke, även om inte krig eller krigsfara föreligger.

Koraraittén erinrar också ora alt regeringen enligt 1966 års lag angående utvidgad tillämpning av 1939 och 1940 års beredskapslagar på sjöfartens område får förordna om tillärapning av vissa paragrafer i dessa lagar, i den mån del påkaUas raed anledning av beslut som har fattals eller rekoranien-dation som har anlagils av säkerhetsrådet i överensstämmelse med FN:s stadga. Endast förordnande raed anledning av rekoramendalion av säker­hetsrådet skall underställas riksdagens prövning. Kommittén påpekar att första lagutskottet i utlåtande över propositionen lill 1966 års lag (ILU 1966: 30) uttalade, alt det med hänsyn till angelägenheten av att lagstift­ningen,för att bli effektiv i regel raåste kunna sältas i kraft ulan tidsut­dräkt, inle fanns någon erinran mot att regeringen skulle få förordna där­om. Utskottet förutsatte eraeUertid, att regeringen inte skulle utnyttja den­na befogenhet i större omfattning än förliållandena krävde. Utskottet för­klarade sig vidare beakta, att den föreslagna lagstiftningen var provisorisk och atl frågan ora sättet för riksdagens fraratida medverkan vid tillämpning av sanktionslagsliflning torde komraa alt närmare övervägas av koraraittén.

Det principiella kravet på riksdagens föregående saralycke lill förord­nande om tillämpning av lagarna i fredstid sammanhänger raed alt dessa ger regeringen möjlighet att ingripa i enskilds rätt. Vid krig eller krigsfara måste dock den enskildes rätt träda tillbaka för del geraensarama försvars-intresset och i sådana lägen är dessutora tvånget alt handla snabbi särskilt fraraträdande. Även i vissa andra krisartade situationer än krig eller krigs­fara kan enskilds rält på liknande sätt få träda tillbaka för betydelsefulla allmänna intressen, vilka inte kan tillgodoses om inte regeringen har möj­lighet alt handla snabbt. I sådana fall gör sig dock hänsynen till enskilds rätt starkare gällande än i krigs- och krigsfarefallen, och principen att full-niaktslagstiflningen skall få tillämpas endast i en ordning sora närmar sig det vanliga lagstiftningsförfarandet upprätthålls i vidare utsträckning.

En förutsättning för att säkerhetsrådet skall få fatta ett för raedlerassta­terna bindande beslut om sanktioner är enligt artikel 39 i FN-stadgan att rådet har fastställt, att del föreligger hot raot freden, fredsbrott eller an­greppshandling. Med hänsyn härtill har koramiltén undersökt i vad mån de i artikeln avsedda situationerna kan järaställas med krigs- eller krigsfare-fallen i gäUande fullraaktslagstiflning.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 35

Krigsfallet i denna lagstiftning åsyftar en situation, när Sverige kommer i krig. En jämförelse av angivet slag torde i detta faU inte ha något större intresse, eftersom den implicerar att säkerhetsrådet har beslutat om sank­tioner på grund av krigshandlingar raot Sverige. Koinmittén finner det föga givande att raed utgångspunkt från elt sådant speciellt fall söka vägledning för att bestämma de formella förutsättningarna för FN-lagens tillämpning. Däremot synes det komraittén att en jämförelse mellan de i artikel 39 av­sedda situationerna och krigsfarefallet i fullmaktslagarna har större rele­vans.

Fall kan föreligga när en fredshotande situation, som har föranlett säker­hetsrådet att besluta om bindande sanktioner, innefattar krigsfara även för Sveriges del. För sådana fall synes det naturligt att samma ordning gäller för att sälla sanktionslagstiftningen i tillärapning som för atl tillärapa de fullniaktslagar, soni har lillkomrait för att tillvarata nationeUa intressen. Det kan å andra sidan inle bestridas — och denna uppfattning bestyrks av erfarenheterna i Rhodesiafallet — att en fredshotande situation som har lett till säkerhetsrådels beslut ora bindande sanktioner lämnar Sveriges säkerhet opåverkad eller i varje fall inte utgör sådan krigsfara för Sverige sora medger all våra fullraaklslagar sätts i tiUämpning. Enbart den omstän­digheten att säkerhetsrådet har konstaterat hot mot freden berättigar därför inte lill en enhetlig ordning för att sätta såväl sanktionslagstiftningen som fullmaklslagarna i tillämpning.

Fullniaktslagarnas konstruktion iiied rätt för regeringen att sätta deras bestäraraelser i tillämpning och i efterhand inhämta riksdagens godkän­nande motiveras raed kravet på snabbhet i ingripandel. Detla krav har sin grund i krigsfaran för Sveriges del. Om elt motsvarande krav på snabbhet kan anses föreligga med avseende på verkställigheten av säkerhetsrådets beslut bör uppenbarligen — även om krigsfara inte är för handen för vårt land — ordningen för att sätta sanktionslagstiftningen i tiUämpning kunna utformas pä samraa sätt sora i fråga ora fullraaktslagarna.

I saraband med sin raolivering för alt FN-lagen bör ha fullmaktskaraktär anförde konimittén, all elt lojalt verkställande på det nationella planet av rådets sanktionsbeslul förutsätter att genomförandet sker så snabbt sora möjligt. Kommillén påpekade därvid bl. a. alt erfarenheten har visat att fredshotande internationella konflikter kan utvecklas raycket snabbi och att rådets beslut därför raåste genoraföras utan dröjsmål, om inte sanktio­nernas syfte skall äventyras. Kravet på snabbt ingripande kan ibland bli särskilt accentuerat, exerapelvis om sanktionsbeslutel har tiUkorarait för all avbryta en redan pågående eller hindra en nära förestående transaktion av stor betydelse för den fredshotande statens krigspolential, t. ex. leveranser av olja eller vapen. För svensk del kan det vara synnerligen angeläget alt in­gripanden kan ske ofördröjligen, om det är ett svenskt rättssubjekt som företar eller deltar i transaktionen.

 

36                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Det krav på snabbt genoraförande av rådets sanktionsbeslut sora ingår i den juridiska skyldigheten atl följa sådana beslut raåste enligt koraraittén innebära, att FN-raedlerainarna bör tillse alt i deras interna lagstiftning finns inslruraenl sora kan garantera elt sådant genomförande. Delta bör för Sveriges del vara ett skäl för atl FN-lagen i fråga om rådets bindande beslut bör kunna träda i tillämpning genom regeringens förordnande utan att riks­dagen dessförinnan har lämnat sitt samtycke därtill. Man får därmed en konstruktion som överensstämmer med den som finns i våra fullniakts­lagar för krigsfarefallen.

Som tidigare anförts får raan räkna ined alt fraradeles fall kan inträffa när det av politiska eller andra skäl är angelägel all Sverige följer säkerhets­rådets resolutioner även när dessa avser bara rekommenderade sanktioner. Dessa skäl kan ibland påkalla att sanktionsåtgärderna genomförs utan dröjsmål. En sådan situation kan tänkas föreligga, när det redan från bör­jan står klart att rekoraraendationen koraraer att följas av FN-niedleniinar-na och del är betydelsefullt att en pågående eller föreslående transaktion hindras. Den interna rätten bör därför även för rekommendationsfallen vara så utformad alt ett genoraförande med stöd av den särskilda sanktionslagen kan ske snabbt. Skäl finns alltså för den ståndpunkten, att regeringen även beträffande rekommendationer bör få utan riksdagens föregående saralycke förordna om FN-lagens tillämpning.

Mot att ge regeringen rätt all ulan riksdagens föregående samtycke sälla FN-lagen i tillämpning talar enligt kommittén — särskilt i fråga om inte bindande resolulionsföreskrifter — del förhållandet atl genomförandet av en resolution kan tänkas vara på olika sätt politiskt kontroversiellt. Så kan vara fallet beträffande såväl frågan huruvida lagen över huvud taget skall träda i tillärapning sora, när lagen skall tillämpas, frågan i vil­ken utsträckning dess bestäraraelser bör användas. Komraittén erinrar också ora atl tvekan ibland kan råda huruvida en resolution är bindande eller ej. Det skulle i sådana situationer raöjligen kunna framstå som otillfredsstäl­lande om regeringen ensam skulle tolka resolutionen och sätta vårt natio­neUa sanktionssystem i krafl raed dess ibland långtgående ingrepp i de en­skildas intressen. Det vanliga konstitutionella ansvaret torde dock vara en betydande garanti för att lagstiftningen inte kommer till användning annat än efter en omsorgsfull prövning. I detla sammanhang erinras också ora de nya regler om regeringens parlamentariska ansvar sora har beslutats på grundval av grundlagberedningens förslag (prop. 1968: 27 s. 204) och som innebär bl. a. att riksdagen under vissa förutsättningar kan avge förklaring att ledaraot av statsrådet inte åtnjuter riksdagens förtroende (107 § RF, SFS 1969:795).

Riksdagens inflytande på prövningen av tillämpningsförordnande bör en­ligt kommittén i tiUräcklig utsträckning kunna tillgodoses såväl vid bindan­de beslut som vid rekommendationer genom en bestämmelse att förordnande

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 37

skall underställas riksdagen i efterhand. Tillräcklig anledning synes inle finnas att i detla hänseende låta FN-lagen inta cn särställning i förhållande lill annan fullmaktslagstiflning.

Visserligen kan skäl anföras för alt slopa kravet på riksdagens raedver­kan när det är fråga ora bindande beslut. Det kan härvid hävdas all riksda­gen genora sitt godkännande av Sveriges anslutning lill FN har tagit stäU­ning till Sveriges förpliktelser till följd av niedleraskapet och all genom­förandet av beslutade sanktioner endasl är sådana verkställighetsåtgärder inom raraen för dessa förpliktelser sora regeringen har atl vidta med ut­nyttjande av det legala instrument sora en permanent FN-lag tillhandahåller vid sidan av regeringens ekonoraiska och administrativa lagsliftningsraakl. Koinmittén anser emellertid att ett sådant betraktelsesätt måste anses alltför formellt. Det raåste nämligen beaktas atl den internationella säkerhetspoliti­ken utgör etl uloraordentligt komplicerat område, underkastat ständiga för­skjutningar, där del reella innehållet i formeUa regleringar och ställnings­taganden snabbt kan förändras på etl sätt sora alls inle har kunnat förutses. Det raåste anses angeläget alt riksdagen bereds tillfäUe atl även vid forraelll bindande beslut av säkerhetsrådet pröva om de påbjudna sanktionerna står i överenssläramelse med FN-sladgan.

Lagen bör även innehålla bestäraraelser för del fallet alt säkerhetsrådet helt eller delvis avlyser föreskrivna sanktioner eller atl beslut eller rekom­raendation ora sanktioner på annat sätt förfaller. Det bör åligga regeringen all i en sådan situation snarast möjligt upphäva tillärapningsförordnande i nödvändiga delar.

I avgiven reservation anför ledamoten i koraraittén Allan Hernelius, att önskeraålel om sanktioners snabba genomförande inte synes behöva hindra att riksdagen hörs innan lagen sätts i tillämpning. Det dröjsmål som kan uppslå måste enligt reservanten betecknas sora ringa.

7. Remissyttrandena

Det övervägande antalet reraissinstanser har i princip tillstyrkt kommitténs förslag till lagstiftning eller lämnat della utan erinran i huvud­sak.

Förslaget avstyrks av Sveriges advokatsamfund, näringslivets trafik­delegation och Sveriges trafikbilägares riksorganisation, vilka samtliga anser att lagstiftning i ämnet inte bör genomföras ulan alt inan i lagen löser frå­gan om rätt till ersättning av aUraänna raedel ål enskilda för förluster som kan uppkomraa av lagens tillämpning. Riksorganisationen anser dessutora atl förslaget bör genomföras endast om i lagen införs en regel oin atl rilis-dagen i förväg skall godkänna förordnande om tiUärapning av lagen.

Vissa remissinstanser ställer sig   tveksarama   till kommitténs för-

 

38                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

slag. Tullkammaren i Helsingborg ifrågasätter ora behov över huvud taget föreUgger av en svensk FN-lag. Kararaaren menar atl lagstiftning nornialt kan ske relativt snabbt, även om riksdagens medverkan krävs. Med hänsyn till all del i övriga nordiska länder finns FN-lagar av fullraaktslyp för alt verkställa säkerhetsrådels beslut synes raan dock även i Sverige böra införa en sådan lag. Risk finns annars att man i ett visst läge inle kan genomföra en önskvärd samtidig nordisk insats. Exportföreningen m. fl. anför all det med hänsyn lill alt krav på snabbhet i genoraförandet av rådets bindande beslut ibland gör sig gällande är ofrånkomligt alt lagstiftningen i viss raån får karaktär av fullraaktslag. När snabbhet inte är påkallad, finns dock inte några skäl sora talar mot alt lagstiftning sker i vanlig ordning. Endast ge­nom sådan lagstiftning skapas garantier för atl de svenska statsraakterna får tillräcklig överblick över de tillämnade sanklionsbestäniraelseriias bety­delse för svenska företag och landets ekonomi. I normalfallen bör därför remissförfarande äga rura och riksdagen medverka när rådets beslut skall genomföras. I fråga ora rådels rekommendationer lalar än starkare skäl för att remissförfarande och riksdagens raedverkan tryggas. När säkerhets­rådet på grund av meningsskiljaktigheter inte har kunnat fatta ell bindan­de beslut, kan det antas vara en politiskt omstridd eller ömtålig fråga ora' och i vad raån rekoinniendationen skall följas. Frågan torde inte heller vara så brådskande som vid bindande beslut.

1 frågan huruvida FN-lagen bör omfatta även rekoramendatio­ner har några remissinstanser — förutom exportföreningen m. fl. vars in­ställning jag nyss har berört — uttalat sig mot koraraitténs förslag. Sålunda finner Göta hovrätt inte de skäl bärande som koraraittén har anfört till stöd för alt FN-lagen skall omfatta också rekoramendationer. Vad som i be­tänkandet har frarakomrait i denna del talar närmast för atl lagen inte bör omfatta rekommendationerna utan atl, när anledning finns alt tillämpa sådana, detla bör ske genom särskild lagstiftning från fall till fall. Tull­kammaren i Helsingborg, Gotlands handelskammare och redareföreningen har intagit en liknande ståndpunkt. De båda sistnämnda remissinstanserna har därvid framhållit, att utländsk FN-lagstiftning i regel avser endast rådets bindande beslut. Redareföreningen har betonat att internationella konkur-rensförhållanden torde vara i praktiken raer betydelsefulla för svenska rede­rier än för annan svensk exportindustri.

Kommitténs förslag i fråga ora fullmaktslagens innehåll har i stort sett godtagils av remissinstanserna. De invändningar som har riltlats mot förslaget i denna del behandlas i specialmotiveringen. 1 del följande redovisas dock vad några remissinstanser har uttalat angående transi­tering av gods.

RÅ påpekar atl med den föreslagna fullmaktslagen ges möjlighet atl re­dan när lagen sätts i tillämpning underlåta alt förbjuda transittransporter av vissa slag. Vidare kan man sedermera genom dispens tillåta förfaranden

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 39

som inte anses böra omfattas av förbud. Från denna synpunkt synes FN-lagen bli sraidigare all tillämpa för myndigheter och enskilda än vad nu gällande Rhodesialag kan vara. Generaltullstyrelsen frarahåUer alt införsel-och utförselförbud sora Kungl. Maj :t skall kunna meddela med slöd av full­maktslagen enligt komraittén innefattar även förbud mol transitering. Av 1 § förordningen (1924: 119) angående transitering av införselförbjudna varor ra. ra. lorde emellertid följa, alt elt införselförbud i och för sig inle utgör hinder mot transitering genom Sverige. Enligt 1 § tredje stycket för­ordningen skall bestämmelsen dock inte äga tillämpning ora annat följer av bestämmelse i iraportförbudsförfattningen eller särskild av Kungl. Maj :t meddelad föreskrift.

Exportföreningen m. fl. är inte övertygade om att transiteringsfall täcks av de föreslagna in- och ulförselförbuden. In- och ulförselförbuden i FN-lagens niening bör inle anses omfatta transiteringsfall utan transitering bör i lagen regleras av etl särskilt förbud vid sidan av in- och ulförselförbuden. Enligt näringslivets trafikdelegation finns anledning för svenska företag att hysa bekymmer över den vittgående beskrivning av straffansvaret som koramer till uttryck i komniitténs förslag. Redan i vad avser Rhodesia har svenska företag iakttagit hur förbud mot transiteringar, mot utnyttjande av transportmedel etc. kan drabba kringliggande länder och leda till inte förut­sedda skadeverkningar för dessa. Delegationen anser därför att uttryckliga regler bör intas i författningstexten, varigenom transitering undantas från straffansvar.

Beträffande förslaget i fråga ora straffbestämmelsernas till-lärap lighet i rummet finner Göta hovrätt all — även om brotts­balkens regler i sådant hänseende i princip bör gälla också inora special­straffrätten — kommittén inte har anfört några skäl som motiverar atl raan frångår den begränsning sora föreskrivs i Rhodesialagen. En liknande ståndpunkt intar handelskamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad.

Enligt koraniittéförslaget skall ansvar ej ådömas för raedverkan till brott enligt FN-lagen. Överåklagaren i Göteborg. anser att denna bestämraelse bör utgå. Även om reglerna i förslaget om vilka åtgärder som kan förbjudas är utförliga, kan del tänkas uppkomraa ej förutsebara situa­tioner och varianter av medverkan som bör göras ålkoraliga för beivran. De mest straffvärda handlingarna i sanktionssainnianhang kan antas ej sällan komma att ligga på raedverkansstadiet och iippfinningsrikedoraen är stor, när del gäller alt undandra sig ansvar.

Beträffande möjligheten för Kungl. Maj:t att meddela dispens från sanktionsbestäramelser anser Svenska hamnförbundet, atl dispens från givna sanklionsföreskrifler synes i och för sig nigöra elt från rättssäkerhetssyn­punkt tvivelaktigt remedium. Exportföreningen m. fl. menar, att en uttryck­lig bestämmelse ora dispensraöjligheten bör lämnas i lagen. Det är av vä-

 

40                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

sentlig betydelse att berörda instanser inte förbiser alt Kungl. Maj :t har be­fogenhet att ge dispens.

Några remissinstanser har behandlat spörsmålet om förhandsbe­sked till enskilda i frågan huruvida visst förfarande strider mot utfärdade sanktionsbestäramelser eller inte.

Riksbanken frarahåller sålunda, att ora ett betalningsförbud begränsas på visst sätt — såsom Rhodesialagens undanlag för betalningar för bl. a. medicinskt eller humanitärt ändamål — vissa olägenheter uppkoraraer när tillåtligheten av en betalning prövas från en annan synpunkt. Vid prövning av ansökan avseende betalning till Rhodesia anser sig riksbanken skyldig att meddela vaiutatillstånd, när hinder inte möter från valutaregleringssyn-punkt, även om etl undanlag i Rhodesialageii kan länkas vara tillärapligl. I tillståndet uttalas emellertid i sådant fall, alt det förhållandet atl valuta-tillstånd meddelas inte innebär ställningstagande till frågan huruvida av­sedd överföring kan lagligen koraraa till slånd med hänsyn till Rhodesiala­gen. För den enskilde kan detta le sig otiUfredsställande och svårförståeligt. Oin fullraaklslagens raöjlighet till betalningsförbud — och motsvarande tor­de gälla övriga förbudsmöjligheter i lagförslaget — utnyttjas på sådant sätt alt vissa särskilt angivna transaktioner undantas från förbudet, skulle det därför vara värdefullt, ora lagen gav möjlighet till prövning hos en behörig instans huruvida en viss transaktion lagligen kan företas eller inte.

Exportföreningen m. fl. erinrar ora komrailléns uttalande att dispens­möjligheten kan utgöra ett substitut för etl auktoritativt och bindande för­handsbesked till enskilda i frågan huruvida ett visst förfarande kan anses strida mot utfärdade bestämmelser. Det synes inte lyckligt alt tilldela dis-pensinstilutet en så vidsträckt funktion. Om i ett sådant tveksamt fall en ingående prövning av rättsfrågan ger vid handen att lagen i själva verket inte är tillämplig, blir dispensbeslutet vilseledande för framtiden i fråga om lagens innebörd. Sökande och andra sora får kännedora om beslutet raåste ju utgå ifrån att lagen har ansetts i och för sig tillämplig, eftersom dispens annars inte hade behövts. I andra delar av rättsordningen, t. ex. i skatte­ärenden, har raöjlighet sicapats lill förhandsbesked om lagbesläraraelsens innebörd i ett konkret fall, där förhandsbeskedet för den enskilde har stor betydelse för en säker bedöraning av rättsläget. Organisationerna hemställer att i sanktionslagen upptas en bestämmelse om rätt till förhandsbesked för enskild, när behovet av sådant besked betingas av ett väsentligt intresse för honom att vinna klarhet om lagens innebörd i ett konkret fall. Gotlands handelskammare är av liknande uppfattning och föreslår atl raan tillskapar ett organ raed rätt alt avge bindande förhandsbesked i frågan huruvida ett visst förfarande är tillåtet. Ett sådani institut skulle vara ägnat att undan­röja den osäkerhet som annars kan komma att prägla merkantila förhållan­den efter del all förbud har meddelats.

Stor uppraärksarahet från reraissinslansernas sida har därutöver ägnats

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 41

sliflning inte bör komraa till stånd utan alt frågan om ersättning för eko­frågan om ersältning av allraänna medel ål enskilda som lider för­lust på grund av sanklionslagens lillärapning.

Kommerskollegium delar koramitténs uppfattning att de praktiskt sett oöverkomliga svårigheterna att överblicka skadefallen, atl avgränsa de fall som bör raedföra ersättningsrätt och all ge riktlinjer för skadeberäkningen raåste leda till att man får avstå från att införa en generell rätt till ersätt­ning. Sådana ersättningsfrågor bör avgöras av Kungl. Maj :t efter prövning i varje särskilt fall. Emellertid finner kollegiet det vara lämpligt att i lagen införs en uttrycklig föreskrift ora raöjligheten till ersättning i sådan ord­ning. En sådan föreskrift bör öka enskilda förelags benägenhet alt lojalt medverka till att sanktioner genomförs effektivt. Utlandssvenskarnas för­ening intar en liknande ståndpunkt.

Inte heller Gotlands handelskammare anser, all rätt till ersättning bör lagfästas, men menar att ersättning bör ulgå till skadelidande efler skälig­hetsprövning, i synnerhet när det gäller skada som har uppkommit genom att en säkerhetsrådets rekomraendation har genomförts. Prövningen bör ske i en inte alltför restriktiv anda. En kommission eller annat organ raed företrädare för bl. a. näringslivet bör inrättas och beredas tiUfälle att avge yttrande, innan ersättningsfrågor avgörs. En erinran om möjligheten till ersättning bör intas i lagtexten.

Statens järnvägar anför, att avbrott i trafiksamarbetet med andra stater kan väntas återverka mer eller raindre på SJ:s verksamhet. Om den före­slagna lagen tiUärapas, löper SJ en ekonomisk risk. SJ, som ansluter sig till principen ora ersättning för förluster till följd av sanktioner, delar likväl kommitténs mening att lagstiftning i ersättningsfrågan inte är raöjlig. Vid det särskilda prövningsförfarande sora koramiltén har föreslagit för regle­ring av ersättningsfrågan förutsätter SJ att SJ-företagel enligt de trafikpo­litiska riktlinjerna behandlas på sararaa sätt som andra trafikföretag.

Exportföreningen m. fl. finner inte de skäl övertygande som koinmittén har anfört mot en lagfäst rätt till ersättning för sanktionsskador. Rätt till sådan ersättning bör lagfästas. Svårigheten alt avgränsa de fall som bör medföra ersättningsrätt från andra, utesluter inte att rätten till ersättning för vissa fall lagfästs. Ett sådant fall är t. ex. när lagstiftningen ingriper i redan bestående rättsförhållanden. Även i andra fall bör ersältning utgå och då beräknas efter skälighet. En uttrycklig bestämmelse härom bör tas in i lagen.

Det kan enligt Sveriges advokatsamfunds mening inte vara etl lagstifl-ningstekniskl olösligt problem alt reglera ersättningsfrågorna inom vissa gränser. Särskilt angeläget är atl rätt till ersältning alltid förehgger i de fall då redan ingångna avtal blir ogiltiga till följd av lagen och då investeringar av olika slag i blockerad stat eller i annat land för fuUföljande av leveranser till blockerad stat enligt träffade avtal blir onyttiga. Näringslivets trafik-

 

42                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

delegation fäster uppraärksamheten på att den föreslagna lagen i vad avser koininunikations- och transportförhållanden kan medföra konkurrensniäs-siga skadeverkningar för bl. a. svenska trafikföretag. De intäkter som sådana företag förlorar kan i stället komraa utländska konkurrenter till godo. Om sanktioner skulle behöva vidtas från svensk sida raot t. ex. en stat i Europa, kunde uloraordenlliga svårigheter uppslå. En lagstiftning av förevarande slag bör inte komma lill slånd utan att frågan ora ersättning för ekonomiska förluster i saraband därraed löses. Samma uppfattning har Sveriges trafik­bilägares riksorganisation. Svenska försäkringsbolags riksförbund under­stryker, att den föreslagna lagstiftningen kan medföra betydande ingrepp i enskildas rättssfär, och beklagar alt kommittén helt har avstått från att föreslå någon ersättningsregel. En i lagen inskriven principieU rätt till er­sättning för oförskyllt lidna förluster ter sig enligt förbundets niening na­turlig i en lag sora den föreslagna, vilken avses bli permanent. Liknande ståndpunkt intar handels kamrarna i Göteborg, Borås, Karlstad och Skåne.

Frågan ora riksdagens medverkan vid tillämpning av full­maktslagen har diskuterats av flera remissinstanser. Näringslivets trafik-delegation ifrågasätter om inte riksdagen, med hänsyn lill de svårigheter som kan uppkomma vid lillärapning av en lagstiftning av förevarande slag, bör höras innan lagen sätts i lillärapning. Också Sveriges trafikbilägares riksorganisation understryker vikten av att synnerlig omsorg ägnas åt be­slut att tillämpa lagen och anser att Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt skall besluta härom.

Vissa remissinstanser har ansett all frågan om riksdagens medverkan bör bedömas olilva, allteftersom det gäller bindande beslut eller endasl re­kommendationer. Vad först angår rekoraraendationer anser Göta hovrätt att, om FN-lagen skulle anses böra gälla även resolutioner av sådan art, i varje fall den begränsningen bör ske i förhållande till förslaget alt förord­nande om tillämpning av rekommendation inte får träda i kraft förrän det har gillats av riksdagen. Kommerskollegium raenar atl, eftersom rekom­mendationer inte är bindande, följden kan bli att vissa länder åtljder en rekommendation, medan andra lämnar den utan avseende. Den situationen skulle kunna inträffa att vårt land genora atl vidta sanklionsåtgärder avstår från en exportmarknad, raedan ett konkurrentland fortsätter handeln som förut. Vidare påpekar koUegiet bl. a. att sanklionsåtgärder kan koraraa i strid med åtaganden inom ramen för Gatt-avtalet. Enligt koUegiet synes det därför rimligt att riksdagen får tiUfälle alt i förväg la ställning till sank­tioner av rekommenderande art. Av sararaa mening är Sveriges advokatsam­fund, tullkammaren i Helsingborg, Gotlands handelskammare saral handels­kamrarna i Göteborg, Borås och Karlstad. Exportföreningen m. fl. raenar, alt remissförfarande och medverkan av riksdagen alltid bör äga rura innan förordnande som föranleds av en rekoraraendation träder i kraft. I dessa fall finns anledning alt särskilt noggrant pröva i vilken utsträckning nä-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 43

ringslivets konliurrensförraåga skall slå tiUbaka för intresset att följa rå­dets uppraaningar.

Vad angår bindande beslut anser kommers kollegium och exportför­eningen m. fl., vilka som nyss nämnts förordar att riksdagen alltid hörs innan förordnande med anledning av rekomraendation sätts i kraft, all frå­gan ora FN-lagen skall kunna sättas i tillämpning utan riksdagens före­gående raedverkan i fall av bindande beslut bör vara beroende på ora kravet på snabbhet nödvändiggör delta. Enligt komraerskollegium torde en riks­dagsbehandling inte behöva vara nämnvärt fördröjande, när sanktionsbe­slul tiUkoraraer under pågående riksdagssession. Anledning saknas alt i sådana fall avslå från riksdagens föregående medverkan. Annorlunda för­håUer det sig under perioder när riksdagen inle är saralad. 1 dessa fall kan del raed hänsyn till kravet på snabbhet vara befogat att Kungl. Maj :t utan riksdagens föregående raedverkan får förordna ora lagens tillämpning. Ex­portföreningen m. fl. anför alt vid bindande beslut riksdagens medverkan norraall bör äga rum före förordnande enligt lagen. Därvid bör även de före­skrifter sora skall ulfärdas med stöd av förordnandet föreläggas riksdagen. Endast när riksdagens beslut inte utan synnerlig olägenhet kan avvaktas, bör dess samtycke i efterhand anses tillräckligt. Skånes handelskammare anser att det bör tillkomraa riksdagen att bestämma ora vårt lands hand­lande i sanktionsfall av bindande karaktär.

SvensIca FN-förbundet har ifrågasatt om inte den svenska FN-lagen bör ge raöjlighet även lill åtgärder raed anledning av FN:s generalförsamlings rekommendationer om icke-militära sanktioner.

Några remissinstanser tar upp frågan om lidsbegränsning av förordnande enligt lagen. Göta hovrätt ifrågasätter ora inle förordnande bör vara tidsbegränsat, så all del — så länge Kungl. Maj :l anser det böra bestå — ined jämna raellanrum prövas av riksdagen utan att denna själv behöver ta initiativ därtill. Exportföreningen m. fl. anser att elt förordnande enligt fullraaklslagen alltid bör ges begränsad giltighetstid för atl fraratvinga en omprövning av förordnandets omfattning och bestånd, om andra FN-med-lerainar deltar i sanktionerna i väsentligt mindre onifattning än Sverige.

8. Föredraganden

8.1 Allihänna överväganden

8.1.1 Inledning

Enligt FN-stadgan kan FN:s säkerhetsråd föranstalta om sanktioner mot viss eller vissa stater i syfte att upprätthålla eller återstäUa internationell fred och säkerhet. 1 artiklarna 41 och 42 anges vilka sanktioner som säker­hetsrådet sålunda kan föranstalta om. I artikel 41 nämns olika sanktioner

 

44                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

av icke-militär natur, såsom avbrytande av ekonomiska och diplomatiska förbindelser och koinmunikationer. Artikel 42 nämner ingripanden av olika slag raed railitära styrkor.

Förordnande om sanktioner kan ges genoin beslut som är bindande för FN:s raedlerasslater. En förutsättning för att rådet skall ha rätt alt fatta sådant beslut är enligt artikel 39 i stadgan att rådet har ansett det föreUgga hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling.

Säkerhetsrådet kan emellertid också utfärda resolutioner soiii innehåller endast rekoraraendationer åt raedlerasstaterna att vidta åtgärder av sank-tionskaraktär. Det ankommer på varje medlemsstat att själv avgöra ora den skall följa en rekoraraendation eller inte.

Säkerhetsrådets beslut och rekomraendationer riklar sig inte direkt till enskilda rättssjuhjekt. För alt en resolution skall få rättsverkningar för enskilda krävs alt bestäraraelser härom införs i nationell lagstiftning. I Sverige kan sanktioner i viss utsträckning genoraföras raed stöd av Kungl. Maj:ls aUraänna ekonomiska lagsliftningsraakl. Sålunda kan erinras om Kungl. Maj:ts befogenlieter i fråga om export- och importreglering. Vidare liar Kungl. Maj:l enligt lagen (1966:158) angående utvidgad lillärapning av lagen den 22 juni 1939 (nr 299) ora förbud i vissa fall raot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m.m. och av lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestäiiiiiielser om fraktfart med svenska fartyg rätt att genomföra vissa sanktioner på sjöfartens område. I övrigt raåste Sverige för att fullt ut kunna efterkomma säkerhetsrådets resolutioner rörande sanktioner an­lita ordinär lagstiftning, anlagen av Kungl. Maj:t och riksdagen geraensarat. Detta förhållande kan innebära ölägenheter, framför allt därigenom att av­sevärd lid kan förflyta innan Sverige i del enskilda sanktionsfallet har möjlighet atl i nödvändig utsträckning ge effekt åt säkerhetsrådets bindan­de beslut och rekomraendationer.

När säkerhetsrådet i en resolution den 20 november 1965 uppmanade FN:s raedlemsstater att vidta vissa sanklionsåtgärder av icke-railitär na­tur mot Rhodesia på grund av den ensidiga självsländighetsförklaring sora hade avgetts av en olaglig regering i landet, aktualiserades frågan ora alt införa en allmän och permanent lagstiftning sora gör det möjligt för vårt land att snabbt efterkomma rådets beslut och rekoraraendationer om eko­noraiska eller andra sanktioner av icke-inilitär art.

För att utreda denna lagstiftningsfråga tillkallades i början av år 1966 tre sakkunniga, som antog benämningen FN-lagkoinniittén.

Med anledning av att säkerhetsrådet den 16 december 1966 antog en re­solution, innehåUande för medlemsstaterna bindande beslut om en rad icke-militära sanktioner raot Rhodesia, uppdrog Kungl. Maj:t i februari 1967 åt koramiltén att raed förtur utreda frågan om särskild lagstiftning av provi­sorisk karaktär för alt göra det möjligt för Sverige att till alla delar upp­fylla sina förpliktelser enligt resolutionen. Koraraittén avlämnade i raars

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 45

1968 en promemoria raed förslag till lag ora genoraförande av vissa sank­tioner raot Rhodesia.

Säkerhetsrådet antog den 29 iiiaj 1968 — sora korapletlering till resolu­tionerna den 20 november 1965 och den 16 deceraber 1966 — en ny reso­lution med beslut och rekoraraendationer 0111 ytterligare sanktioner av icke-railitär art raot Rhodesia.

På grundval av FN-lagkoinniitténs proraeraoria genomfördes lagen (1969: 232) 0111 vissa sanktioner iiiot Rhodesia. Genom denna lag får Sverige an­ses ha fullgjort sin skyldighet att soiii raedlera i FN verkstäUa Rhodesia-resolutionerna. I avvaktan på införandel av en allmän FN-lag av permanent natur är Rhodesialagen provisorisk och gäller efter förlängning (prop. 1970: 202, ILU 1970: 76, rskr 1970: 407, SFS 1970: 750) till utgången av år 1971 raed möjlighet för Kungl. Maj :t att upphäva lagen vid tidigare tidpunkt.

1 april 1970 avgav koraraittén betänkandet Svensk FN-lag, sanktioner och deras genomförande (SOU 1970: 19). Betänkandet innehåller ett förslag till FN-lag av fuUraaktskaraktär. Lagen, sora föreslås bli permanent, är av­sedd att raöjliggöra för Kungl. Maj:t att för Sveriges del snabbt efterkomma säkerhetsrådels resolutioner rörande sanktioner av icke-railitär natur, raot vilken stat de än riktas. Enligt den föreslagna lagen får Kungl. Maj:l av riksdagen befogenhet att meddela sådana förbud mot vissa särskilt angivna förfaranden soiii kan förutses bli nödvändiga för att genomföra av säker­hets rådet beslutade eller rekoraraenderade sanktioner. Befogenheten skall liUkoraraa Kungl. Maj:t bara i den mån del är påkallat av vad säkerhets­rådet har bestärat i ett visst sanktionsfall. Kungl. Maj :t föreslås få rätt att förordna ora FN-lagens lillärapning utan att riksdagen dessförinnan har samtyckt till det. Kungl. Maj:ts förordnande skall emellertid inom en må­nad underställas riksdagen för prövning av frågan huruvida det skall bestå. Överträdelse av förbud sora har meddelats ined stöd av lagen skall föran­leda straffansvar.

Innan jag fortsätter vill jag ange den innebörd sora jag lägger i vissa ut­tryck sora på ett flertal ställen återkonimer i iiiiii framställning och som ulan särskild förklaring kanske skulle kunna föranleda missförstånd. De uttryck sora jag åsyftar är å ena sidan förordnande om tillämpning av en fullmaktslag och å andra sidan utfärdande av särskilda tillämpningsföre­skrifter ined stöd av en fullinaktslag. Med förordnande om tillämpning av lagen eller förordnande ora att lagens bestäraraelser eller paragrafer sätts i tillämpning menar jag del beslut varigenom Kungl. Maj:t förklarar sig ut­nyttja rätlen alt använda sig av lagens materiella bestämraelser. Mecl all särskilda tillärapningsföreskrifter ulfärdas avser jag alt Kungl. Maj :t ut­färdar de materiella föreskrifter, t. ex. om olika förbud, soiii i del särskilda fallet är nödvändiga för all konkretisera innehåUet i fullmaktslagens be­stämraelser.

Koraraitténs betänkande har remissbehandlats. Remissinstanserna har i

 

46                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

aUmänhet tiUstyrkt lagförslaget eller läranal det utan erinran i huvudsak. Tre reraissinstanser, Sveriges advokatsamfund, näringslivets trafikdelega­tion och Sveriges IrafikbUägares riksorganisation har dock avstyrkt för­slaget. De anser alt lagen inte bör genoraföras, ora den inle löser frågan ora rätt till ersättning av allraänna raedel åt enskilda för förluster sora kan uppkorama genom lagens tillämpning. Riksorganisationen anser dessutom, alt förslaget bör genoraföras endast ora i lagen föreskrivs att riksdagen i förväg skall godkänna att lagen sätts i lillärapning. Vissa reraissinstanser stäUer sig tveksamma till förslagel. Anledningen härtill är i allraänhel att den föreslagna lagen har konstruerats sora en fullraaktslag att gälla både bindande beslut och rekommendationer och att den skall kunna sältas i till-lärapning både när det är nödvändigt atl snabbi genomföra en sanktion och när sådant krav på skyndsamhet inle föreligger.

8.1.2 Behov av lagstiftning

Som koraraittén har påpekat utgör den folkrältsliga skyldigheten att följa rådets bindande beslut om sanktioner grunden till att svensk rätt måste ge möjlighet att genomföra sådana. Jag har förut berört att gällande rättsord­ning inte tillhandahåUer tillräckUga instrument härför. Det brister i m5j-lighelerna att i överenssläraraelse med FN-stadgans förpliktelser snabbi ef­lerkorama rådets beslut på sådant sätt att det sakliga innehållet i de åt­gärder sora idtas i vårt land i allt väsentligt svarar raot vad rådet i ett givet sanktionsfall har föreskrivit. 1 likhet raed koraraittén och det över­vägande antalet reraissinstanser anser jag därför att det behövs en per­manent lagstiftning, en särskild FN-lag, sora gör det möjligt att utan tids­utdräkt överföra rådets bindande sanktionsbeslut lill nationell rätt.

Som nyss närants anser några remissinstanser att komniitténs lagförslag bör genoraföras endast ora raan når en lösning på frågan ora enskilds räll till ersättning för förluster med anledning av lagstiftningen. För egen del kan jag inle biträda denna uppfattning. Jag kommer senare att gå närraare in på ersältningsproblenien raen vill redan här slå fast att frågan om behovet och lämpligheten av en sanktionslagstiftning enligt min mening bör be­dömas helt fristående från spörsmålet om eller i vad raän enskilda personer bör ha rätt till gottgörelse för de förluster som kan tillskyndas dera genora lillärapningen av en sådan lagstiftning.

8.1.3 Lagstiftningens form och räckvidd

Innan jag tar upp frågan om utforraningen av en FN-lag av generell na­tur rill jag behandla frågan hururida en sådan lag bör avse både bindande beslut och rekomraendationer av säkerhetsrådet. Flera reraissinstanser har ansett att endast bindande beslut bör kunna genomföras raed stöd av en sådan lag. Göta hovrätt hävdar sålunda alt vad koraraittén har anfört i

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  47

denna del närmast talar för att lagen inte bör gälla i fråga ora rekomnienda-lioner. När anledning finns atl genoraföra endasl rekommenderade sanktio­ner bör detta ske genom särskild lagstiftning i varje särskilt fall. Ett par andra remissinstanser framhåller att förekommande utländska FN-lagar sy­nes avse endast rådets bindande beslut.

Dåvarande chefen för juslitiedepartenientet uttalade i propositionen raed förslag lill Rhodesialag (prop. 1969: 78 s. 31), alt när en rekoraraendation ger uttryck åt en aUmänt omfattad politisk och moralisk förväntan, raed­lemsslalerna självfallet bör följa den. Jag delar denna uppfattning, som också har varit vägledande för Sveriges handlande i samband med sanktio­nerna raot Rhodesia. Sålunda utnyttjade Kungl. Maj:t bl. a. sina befogenhe­ter i fråga ora export- och importreglering med anledning av säkerhetsrå­dets rekommendationer den 20 noveraber 1965. Vidare kan nämnas atl 1966 års provisoriska lag på sjöfartens oraråde (SFS 1966: 158) liksom det år 1969 gjorda tiUägget (SFS 1969: 233) lill avvisningsgrunderna i 19 § utlän­ningslagen (1954: 193) avser både beslut och rekoramendationer. Behov av alt kunna verkstäUa rådets rekoraraendationer har sålunda redan an­setts föreligga.

Eftersom det är angelägel atl snabbt och sakligt korrekt kunna verkställa även rekoramendationer, oni inte syftet ined dera skall äventyras, finner jag i likhet raed koraraittén och majoriteten av remissinstanserna alt FN-lagsliftningen bör ta sikte också på rådels rekommendationer. Jag vill även frarahålla att rådets resolutioner ibland kan innehåUa såväl bindande be­slut ora vissa sanktioner sora rekomraendation ål medlemsstat att genom­föra sanktioner av annan art. Av praktiska skäl kan det i sådana fall vara lärapligt att båda forraerna av sanktioner genoraförs raed stöd av samraa lagstiftning. Jag vill i detta sammanhang erinra ora att stormakternas veto­rätt enligt art. 27 i FN-stadgan gäller inte bara i fråga om säkerhetsrådets bindande beslut utan också när det gäller dess rekoraraendationer. En re­koraraendation ora sanktioner kan således inte korama lill stånd, ora någon av stormakterna klart uttalat sig eraot rekoraraendationen. Del är inle heller någon risk för alt en fullraaktslag, sora kan användas också för alt genora­föra rekomraendationer av säkerhetsrådet, kommer lill en alltför frekvent användning.

På grund av vad jag nu har anfört anser jag alt en särskild FN-lag bör gälla både säkerhetsrådets beslut och dess rekoraraendationer om sanktioner av icke-railitär natur. Jag delar däremot inte Svenska FN-förbundets åsikt atl en sådan lag bör avse också FN:s generalförsamlings rekoramendationer ora icke-militära sanktioner. FN-stadgan bygger på principen att det är säkerhetsrådet sora skall föranstalta oni sanktioner. Av stor praktisk och politisk betydelse är också, att någon sådan vetorätt som slorniakterna har i säkerhetsrådet inle gäller i generalförsamlingen. Givelris vill jag inte ute-

 

48                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

sluta möjligheten av att Sverige deltar i sådana icke-militära sanktioner som generalförsaralingen kan komraa atl rekommendera, t. ex. diplomatiska sanktioner av det slag som församlingen rekommenderade år 1946 mot Spa­nien och i vilka Sverige deltog (se koraraitténs betänkande s. 23). Men be­slut härora bör fallas i varje särskilt fall.

I fråga oni formen för en allmän FN-lag erbjuder sig, som konimittén har påpekat, frärast två möjligheter. Den ena innebär att inan genomför en permanent lag, enligt vilken olika förfaranden sora kan förväntas bli orafallade av sanktioner — och som självfaUet skulle specificeras i lagen — blir automatiskt förbjudna i den mån en resolution av rådet föreligger. Den andra raöjligheten är en permanent lag sora anger den ram inora vilken för­bud kan meddelas raot sådana förfaranden i den mån en resolution påkallar det. Komraittén har förordat det senare alternativet.

Ingen av remissinstanserna har förordat den förra formen för lagstiftning. En fördel med en sådan utformning av lagen är visserligen alt en resolu­tion av rådet skulle bli tillämplig för svensk del utan någon sora helst tids­utdräkt. Metoden innebär emellertid att enskilda personer och myndigheter skulle tvingas tolka inte bara lagen utan också rådets resolution för att fastställa ora ett visst förfarande är tillåtet eller inte. I likhet med korarait­tén anser jag att iiian inte bör tillgodose intresset av snabbhet i genomföran­det av sanktioner på bekostnad av det från rättssäkerhetssynpunkt betydel­sefuUa intresset av största möjliga klarhet i fråga ora gränsdragningen mellan tillåtna och förbjudna förfaranden. Med stöd av en fullinaktslag kan i det enskilda fallet närmare bestäraraas vilka förfaranden sora bör för­bjudas till följd av en säkerhetsrådets resolution. Enskilda personer och myndigheter behöver således i detta fall tolka endast de föreskrifter som meddelats i det särskilda fallet. Av dessa skäl biträder jag remissinstanser­nas principiella uppfattning att den av koramiltén förordade lösningen bör väljas.

Vid bedömandet av frågan hur en fullinaktslag bör konstrueras har raan att skilja mellan frågan ora oinfattningen av de materiella befogenheter som lagen skall ge, dvs. vilka åtgärder eller förfaranden sora skall kunna för­bjudas, och frågan om de forraella förutsättningarna för att lagen skall träda i lillärapning. Sora förut nämnts har koraraittén förordat, att Kungl. Maj :t genoin fullraaktslagen får befogenhet att under vissa förutsättningar meddela förbud av olika, i lagen angivna slag raen att förordnande ora lagens tillämpning i efterhand skall godkännas av rilisdagen. Frågan om riksdagens raedverkan vid fullraaklslagens tillämpning kommer jag att be­handla senare. Den följande framställningen om vilka förbudsbestämrael­ser sora fullraaktslagen bör innehålla utgår för enkelhetens skull från att förbud i första hand skall meddelas av Kungl. Maj:t. Därför har genomgå-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 49

ende använts uttryck sora "Kungl. Maj:ts befogenheter enligt lagen" eller "befogenhet för Kungl. Maj :t atl meddela förbud" utan att stäUning därvid har tagits till frågan oin riksdagens raedverkan rid lagens tillämpning.

8.1.4 Fullmaktslagens innehåll

Den uppräkning av sanktionsåtgärder, sora finns i artikel 41 av FN-stad­gan är inte uttömraande utan får ses som en exemplifiering. AUa slags sanktioner, som inle innefattar bruk av vapenmakt, faller under artikeln. En resolution kan i och för sig länkas komraa alt omfatta också rent fysiska ingrepp, t. ex. upprättande av gränsspärrar eller förstöring av komraunika-tionsleder. En permanent FN-lag bör eraeUertid, sora också komraittén har ansett, inte innehålla föreskrifter soiii ger befogenhet att vidta åt­gärder av dessa slag ulan bör ta sikte endast på ingrepp av förbudskarak­tär. Skulle det i ett specieUt fall bli fråga ora sanktioner av annan art, bör särskild lagstiftning tillgripas.

Del är inte möjligt att fullständigt räkna upp de icke-militära sanktioner av förbudskaraktär som säkerhetsrådet kan komma att besluta eller rekora­raendera. Detta innebär att inan vid en uppräkning i lagen äv de åtgärder som skall kunna förbjudas alltid riskerar att fullmakten i det enskilda sank­tionsfallet visar sig otillräcklig i ett eller annat avseende. Med hänsyn härtill kunde det kanske anses lämpligt atl fullniakten — på sätt soiii har skett i bl. a. övriga nordiska länders FN-lagar — utformas som ett aUmänt be­rayndigande alt vidta alla de sanktionsåtgärder av förbudskaraklär som anges i säkerhetsrådets resolutioner. Som koraraittén har anmärkt torde en sådan konstruktion dock vara fräraraande för svensk rätt. 1 samtliga våra nu gällande fullraaklslagar är Kungl. Maj :ls bemyndigande inte gene­reUt utan begränsat inom en viss rara till atl avse i huvudsak endasl sär­skilt specifierade åtgärder. Ett generellt bemyndigande för Kungl. Maj:t alt verkställa rådets sanktioner av icke-militär natur har inte heller förordats i något remissvar. Det är också rain bestämda åsikt alt en sådan lösning bör avvisas.

Jag anser följaktligen att Kungl. Maj:t bör befullinäktigas att vidta en­dast vissa särskilt angivna åtgärder. När del gäller att fastställa rilka ål-gärder sora sålunda skall anges i lagen rill jag erinra om några principiella uttalanden i hithörande frågor, som dåvarande chefen för justitiedeparte­mentet gjorde i samband med Rhodesialagens tillkorasl (prop. 19G9: 78 s. 32). Dessa uttalanden avsåg närmast genomförandet av säkerhetsrådets re­solutioner den 16 deceraber 1966 och den 29 maj 1968 men torde ha allinän giltighet. Departeraentschefen underströk, att rådets resolutioner inte har samma folkrältsliga karaktär som en konvention. En konvention sora berör viktiga rättsprinciper föregås i regel av orafaltande förarbeten och brukar in­nehålla definitionsklausuler. Vidare uttalade han att de ifrågavarande resolu­tionerna uppenbart har utarbetats på kort tid ulan alt möjlighet funnits att i

4    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 77

 

50                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

detalj överväga deras verkningar inora olika nationeUa rättssystem samt att resolutionerna inte innehåller några definitioner av använda termer och uttryck. En tillämpning av resolutionerna efter ordalagen skulle vidare ibland leda lill resultat som kan le sig otillfredssläUande eller rentav orim­liga och sora knappast har åsyftats av författarna till resolutionerna. Slut­ligen kan man inte i alla detaljer känna sig bunden av de forrauleringar som har använts i resolutionstexterna utan man bör i stäUet tolka resolu­tionerna efter deras allmänna anda och söka på elt förnuftigt sätt utforma de regler soiii behövs för all förverkliga syftena bakom resolutionerna.

För egen del vill jag ytterligare framhålla att resolutioner tillkommer efter förhandlingar raellan säkerhetsrådets raedleramar och oftast utgör resultatet av sammanjämkningar mellan olika ståndpunkter. Ordalydelsen av en resolution kan därför ibland ha förestavats raera av inlresset att und­vika meningsmotsättningar än av intresset atl ge elt entydigt uttryck åt vad slags sanktionsålgärd som avses.

Del anförda ger rid handen att Kungl. Maj :ls materieUa befogenheter bör bestämmas så, alt man för Sveriges vidkoramande kan vinna det all­männa syftet raed de sanktioner sora säkerhetsrådet har beslutat eller re­kommenderat utan all raan därvid behöver känna sig bunden att slariskt följa resolutionens ordalydelse. Detta allmänna syfte är genereUt sett att åstadkomraa ett sådani avbrott i den blockerade statens ekonomiska eller andra förbindelser raed oravärlden att staten i fråga tvingas upphöra raed den för freden farliga verksarahet sora har föranlett rådets ingripande.

De konkreta åtgärder sora Kungl. Maj:l sålunda bör få ridla raed an­ledning av en säkerhetsrådets resolution kan, som komraittén har funnit, i stort sett indelas i dels ekonomiska och finansieUa åtgärder, dels åtgär­der avseende koinraunikationer, dels åtgärder sora är riktade raot person. De befogenheter i dessa hänseenden som tilläggs Kungl. Maj:t bör uppen­barligen kunna utövas endast i den mån det är påkaUat av någon säker­hetsrådets resolution.

Rhodesialagen utgör en lämplig förebild när del gäller alt ange de åt­gärder sora Kungl. Maj:t skall få vidta enligt fullraaklslagen. Rhodesia­lagens föreskrifter är tämligen långtgående och torde ge exempel på de viktigaste slag av sanklionsåtgärder som kan koraraa i fråga.

Vad angår ekonomiska sanktioner är det framför allt angeläget atl en blockerad stat hindras i sin försörjning med varor. Jag vill förut­skicka att jag i likhet raed koraraittén, sora i den delen inte har rönt någon egentlig kritik från remissinstanserna, raed "varor" i princip avser alla materiella ting av lös egendoms natur.

Frärast kominer i fråga att kunna förbjuda varuinförsel lill blockerad stat. Som koraraittén påpekar är det emellertid sannolikt atl även förfaran­den sora innebär medverkan eller förberedelse lill blockadbrylning kan korama att omfattas av säkerhetsrådets sanktioner. Visserligen följer av

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  51

de i allraänhel i svensk rält gäUande reglerna oni ansvar för medverkan att även åtgärder som främjar den brottsliga gärningen medför ansvar, raen det förutsätts då atl brottet koraraer till utförande. Behov föreligger därför att kunna ingripa raed förbud raot förfaranden sora utgör led i en tilläranad blockadbrylning redan innan denna har skett. Till del primära förbudet raot varuinförsel till blockerad stat bör alltså kunna anslutas förbud mot att vidta åtgärder som frärajar eller är ägnade att fräraja så­dan varuinförsel.

I frågan rilka åtgärder av förevarande slag sora bör anges i lagen har konimittén —• med utgångspunkt i den principieUa uppfattningen att Kungl. Maj:ts befogenheter i möjligaste raån bör preciseras — avvisat tanken alt helt allmänt låta lagen omfatta förbud raot varje åtgärd soiii frärajar eller är ägnad att främja införsel av varor till blockerad stat. Av samma anled­ning har koramiltén tagit avstånd från den likartade metoden alt i lagen visserligen ange de i sammanhanget raest typiska slagen av åtgärder sora bör hindras men avsluta uppräkningen raed en aUraän bestämraelse ora för­bud raot andra åtgärder sora främjar eller är ägnade att främja olovlig in­försel. Konimittén har i släUet föreslagit den lösningen att i lagen utöm-inande uppräknas de åtgärder varom är fråga. Kommitténs förslag, som i detta avseende helt överensstämmer med 3 § Rhodesialagen (se avsnitt 6.2) har inte mött invändning från reraissinslanserna. Det bör även enligt rain mening vara möjligt atl i lagen göra en tiUräckligt utförlig uppräk­ning av "fränijandeåtgärder" och jag vill därför i princip ansluta raig till förslagel. Vissa kompletteringar till den av komraittén föreslagna uppräk­ningen finner jag dock lämpliga. Härtill ålerkoraraer jag i specialraotive­ringen (rid 5 §).

En blockerad stal kan förses ined varor även på annat sätt än genora alt varor införs lill dess territoriura. Sådan försörjning kan ske genom hand­lingar sora företas inora den blockerade staten utan alt stå i saraband raed iraport till denna stat. I den raån säkerhetsrådets resolutioner utforraas sora etl åläggande för raedleinsstaterna att förbjuda sina raedborgare att bedriva verksamhet av betydelse för exerapelris den blockerade statens krigspolential, bör Kungl. Maj:t ha befogenhet att förbjuda sådan verk­sainhet inte bara när den bedrivs i det egna landet utan också när den ut­övas i den blockerade staten. Lagen bör därför ge möjlighet för Kungl. Maj:t att förbjuda tillhandahållande i blockerad stal av sådana varor sora enUgt en säkerhetsrådets resolution inte får tillföras den staten. TiU ell så­dant primärt förbud, som lämpligen bör begränsas till tillhandahållande av vara i verksamhet av ekonomisk art, bör — på motsvarande sätt sora när det gäller förbud raot varuinförsel — kunna knytas förbud mot vissa frära-jandeålgärder. Härigenom kan svenska medborgare förbjudas atl t. ex. i blockerad stat syssla raed tiUverkning och försäljning av vapen.

Varuförsörjningen i en blockerad stal Ican ridare indirekt beröras av le>

 

52                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

veranser lill personer eller förelag utanför staten. Jag syftar särskilt på fall då varorna är avsedda att användas i ekonomisk verksamhet med an­knytning till den blockerade staten, t. ex. i filialrörelse som ett företag raed huvudkontor i den blockerade staten idkar utomlands. Lagen bör ge Kungl. Maj:t möjlighet att ingripa även raot transaktioner av detta slag och raot åtgärder av förut närant slag som främjar eller är ägnade att främ­ja sådana transaktioner.

Jag har hittills uppehållit mig vid åtgärder som avser atl hindra en blockerad stats varuförsörjning. För att avbryta sådan stats handel med omvärlden måste det också ges möjlighet att förbjuda utförsel av varor från staten i fråga. Genom förbud av det slaget kan man hindra eller för­svåra att blockerad stat får tillgång till utländska valutor och alltså för­svåra statens förraåga att betala den import sora till äventyrs skulle kunna äga rura trots förbud mot varuinförsel. Kungl. Maj:l bör sålunda få före­skriva att varor inle får utföras från blockerad stat och till sådant förbud ansluta förbud raot vissa åtgärder som främjar eller är ägnade att fräraja varuulförsel.

För atl genoraföra säkerhetsrådets resolutioner fordras ridare förbud sora går ut på att hindra olika former av befattning med varor som i strid med en resolution har förts ut ur blockerad stat. Elt sådant förbud är ägnat att göra förbud raot varuulförsel från blockerad stat raera effektivt. Kan nian försvåra att olovligen utförda varor orasätls eller på annat sätt an­vänds i det ekonomiska livet torde näraligen benägenheten atl företa så­dan utförsel minska. 1 lagen bör närmare preciseras vilken befattning med exporterade \'aror sora skall kunna förbjudas. En sådan precisering synes böra ta sikte på i stort sett samma slag av åtgärder sora dem jag förut har nämnt beträffande förbuden raot åtgärd som främjar eller är ägnad att främ­ja varuinförsel. Förbud bör endast kunna avse sådana varor sora har förts ut från blockerad stat efter det att förbud enligt lagen mot sådan utförsel har trätt i kraft. Annars kan svårlösta situationer uppkorama raed varor sora har ulförts från blockerad stat efter ikraftträdandet av en resolution men innan det svenska förbudet har trätt i kraft.

Koramiltén har föreslagit atl i FN-lagen las in en särskild bestäninielse som från förbudet raot befallning ined olovligen utförda varor undantar vara som någon har förvärvat utan att han insett eller bort inse all varan förts ut från blockerad stat på angivet sätt. Som motivering för förslaget har koramiltén frarahåUit, att sådan godtrosförvärvare lätt kan råka i be­svärliga situationer, oin det föreslagna förbudet gäller generellt. Bl. a. kan de ekonomiska konsekvenserna bli oskäliga. Vid remissbehandlingen har den föreslagna godtrosregeln i aUraänhet godtagils. Ett par remissinstanser har dock ansett, atl undantagsbestämmelsen bör gälla också andra godtros-fall, t. ex. transport av vara som transportören mottagit utan vetskap oni dess ursprung.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  53

Innebörden av den föreslagna regeln är att vara efter godtrosförvärv i fortsättningen kan fritt bearbetas, transporteras och överlåtas eller bli föremål för andra sådana åtgärder, också när den sora vidtar åtgärden har vetskap om varans ursprung. Varan skall dock fortfarande vara om­fattad av andra förbud sora kan ha meddelats med stöd av den föreslagna fullmaktslagen, t. ex. förbud raot införsel av varor till den blockerade staten eller förbud mot åtgärd sora främjar sådan införsel. Även raed be­aktande härav är konsekvenserna av den föreslagna godtrosregeln, sora avses gälla generellt, dock så långtgående alt det raåste ifrågasättas oni en sådan regel kan anses stå i överensstäinnielse med niedleinsstaternas för­pliktelser att följa säkerhetsrådets bindande sanktionsbeslul.

Det ligger i sakens natur att de sanktioner sora säkerhetsrådet föreskriver kan föranleda förlusler för enskilda personer och företag. Detta gäller även den sora i god tro har förvärvat sanktioiisvara raed vilken han enligt med­delat förbud inte får ta befattning. Också han kan i princip vara skyldig att underkasta sig inskränkningar i fråga ora rätten att vidta vidare åtgärder iiied varan. Det kan eraeUertid förekoraraa fall där särskilda skäl lalar för att undanlag görs från det nu berörda förbudet utan att förpliktelsen att ätlyda den bakoraliggande FN-resolutionen kan anses åsidosatt. Jag tänker på bl. a. situationer där en vara sora befunnits utgöra sanktionsgods raåste transporteras bort från sin upplagsplats, t. ex. av hälsovårdsskäl eller till förhindrande av miljöförstöring. Etl annat exempel är att en fartygsbefäl­havare under pågående transport av vara får vetskap om alt den har sitt ursprung i blockerad stat. Även fall av annan art kan tänkas förekomma där ett kategoriskt förbud raot befattning med varan inte kan upprätthållas. Enligt min mening behövs det emellerlid inte en så långtgående undantags-beslänimelse som koraraittén har föreslagit för att lösa de konflikter sora sålunda kan uppstå i speciella fall. Ändamålet raed en allmän godtrosregel kan i fråga ora de särskilda fall jag nu syftar på tiUgodoses inora ramen för de raöjligheter att ge dispens från fullraaklslagens bestämraelser som enligt vad jag senare koraraer att närmare beröra bör finnas. I det följande kominer jag också alt föreslå att särskild åtalsprövning skall ske innan åtal väcks för brolt raot fullraaktslagen saral att ansvar för brott raot lagen inte skall ådömas i ringa fall. När förbjuden handling har företagits i fråga ora vara sora förvärvats i god tro och dispensförfarandet av praktiska skäl inte har kunnit utnyttjas, skall sålunda finnas raöjlighet att vid den sär­skilda ålalsprövningen underlåta åtal. Gärningen kan också koraraa atl be­dömas sora ringa och därför anses inte vara av beskaffenhet att böra för­anleda lagföring. Det är inte heller uteslutet alt Kungl. Maj :l i specieUa sanktionsfall har raöjlighet att i sina tillärapningsföreskrifter göra generellt undantag för vissa godtrossituationer. 1 vilken utsträckning sådana undan­tag kan göras blir beroende av vad säkerhetsrådet har föreskririt i sin resolution.

 

54                       Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Jag anser sålunda att någon godtrosregel av del slag sora kommittén har föreslagit inte bör tas in i fullmaktslagen.

Innan jag övergår till att behandla finansiella sanktioner, rill jag beröra frågan huruvida det i lagen bör särskilt anges förbud iiiot ut- eller införsel av varor från eller till Sverige. Som framgår av vad jag har anfört tidigare raåste lagen medge att förbud meddelas mot in- och utförsel till resp. från den blockerade staten. Med hänsyn lill raitt förslag att till dessa förbud skall kunna anslutas förbud raot vissa fränij andeåtgärder, bl. a. transport av varor, kan det ifrågasättas, oni det därutöver finns behov att kunna raeddela förhud att från Sverige utföra vara avsedd att införas till blockerad stat eller atl till Sverige införa vara sora härrör från blockerad stat. Utförsel av varor från Sverige, avsedda för blockerad stal, måste uppenbarligen inne­bära bl. a. att varorna transporteras och förbud mot sådan transport kan meddelas med stöd av bestämraelserna oni förbud iiiot införsel till blocke­rad stat. På motsvarande sätt synes ingripande raot import till Sverige av varor från blockerad stat kunna ske raed stöd av förbud som meddelas i fråga ora utförsel av varor från sådan stat och i fråga ora befattning ined utförda varor. Emellertid får nian räkna raed raöjligheten alt säkerhets­rådet i ett konkret fall föreskriver relativt begränsade sanktioner och därrid ålägger raedlerasstaterna att hindra t. ex. riss verksarahet endast inoni deras eget territorium. Möjligheten att förbjuda införsel lill eller utförsel från blockerad stat eller åtgärd som är ägnad alt främja sådan in- eller ut­försel kan självfaUet inte utnyttjas i ett sådant fall. Reglering av införsel lill och utförsel från Sverige av varor sker visserligen redan nu raed stöd av Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt. En fördel med att export-och importförbud med anledning av en sanktionsresolulion meddelas med stöd av den nu förevarande fullmaktslagen är dock bl. a. alt raan till såda­na förbud vid behov kan ansluta förbud också raot vissa åtgärder sora främjar import eller export. Lagen bör därför inryniiiia befogenheter för Kungl. Maj:t i detta hänseende. I tydlighetens intresse vill jag emellertid påpeka att den oniständigheten atl FN-lagen har satts i tillämpning i för­hållande till viss stat i annat hänseende än som senast berörts i och för sig inte hindrar Kungl. Maj:t att använda de aUmänna iraport- och export-författningarna raed avseende på den staten.

I fråga om transitering av varor genom en stat har exportför­eningen, grossislförbundet. Industriförbundet, bankföreningen, Stockholnis handelskararaare och utlandshandelskararanias förening, i det följande kal­lade exportföreningen ra. fl., vilka avgett geniensamt reraissyttrande, anfört att förbuden mot in- och utförsel av varor inte bör omfatta transiteringsfall utan att dessa bör regleras genora en särskild förbudsbestäininelse.

Med hänsyn lill erfarenheterna från Rhodesiafallet anser näringslivets Ira­fikdelegalion att en uttrycklig regel bör tas in i lagtexten, varigenom transi­tering undantas från straffansvar.

Koraraittén har ansett att också transitering av varor genom blockerad

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 dr 1971                  55

stat bör kunna förbjudas. Sora skäl härför har komraittén bl. a. åberopat alt in- och utförselförbud kan kringgås och att den blockerade staten kan tillföras valutainkomster, oni transitering tiUåts (avsnitt 6.2). På de skäl sora koraraittén har anfört anser jag för egen del att det bör finnas möjlig­het enligt lagen att meddela förbud mot varutransitering. I likhet med koraraittén anser jag atl de förut behandlade införsel- och ulförselförbuden i ocli för sig också innefattar förhud raot transitering av varor, och någon särskild bestämraelse i ämnet synes därför inte behövlig. Givetvis kan det ibland finnas anledning att från etl in- eller utförselförbud göra undantag för viss transitering eller visst slag av transitering. Så kan också ske inom ramen för ett dispensförfarande eller genora de särskilda tillämpningsföre­skrifterna. I vad raån sådan möjlighet bör utnyttjas blir helt beroende av innehållet i säkerhetsrådets resolution.

Vad angår finansiella åtgärder har jag tidigare påpekat, all det för sanktioners effektivitet är av betydelse alt en blockerad stat kan hindras från atl få tillgång lill utländska valutor. Kommittén har i överensstäm­melse härmed understrukit behovet av att fullraaktslagen ger Kungl. Maj:t befogenhet att ingripa raot handling, varigenom blockerad stat tillförs kapi­tal. Sålunda föreslår IvOininittén, atl Kungl. Maj :l får föreskriva förbud att utifrån verkställa belalning eller lämna kredit lill raotlagare i blockerad stat och att verkstäUa betalning eller lärana kredit till någon utanför blocke­rad stat, om betalningen eller krediten är avsedd för mottagare i sådan stat eller för verksamhet av ekonoraisk art som idkas i eller drivs därifrån. Även Rhodesialagen har bestämmelser av denna innebörd. Koinmittén har föreslagit att Kungl. Maj :l enligt fullmaktslagen dessutora skall kunna för­bjuda lämnande eller förmedlande av uppdrag för nämnda slags betalningar och krediter.

Remissinstanserna har i stort sett godtagit vad sålunda har föreslagits. Även jag godtar förslaget i denna del. Ett par remissinstanser har gjort vis­sa påpekanden rörande de föreslagna raöjUgheterna till ingripande mot ka-pilalöverföringar. Hithörande frågor koiiiiner jag att beröra i specialmotive­ringen (vid 7 §).

Jag har hittiUs berört de sanktioner sora otvetydigt är av ekonomisk eller finansiell karaktär. Soiii framgår av det föregående avser artikel 41 i FN-stadgan emellertid i princip alla sanktioner som inte innebär bruk av vapen-iiiakt. I det följande skall jag behandla frågan i vad raån lagen bör ge möj­lighet att verkställa   sanktioner   av  annan   art.

Koniinitlén har i denna del först berört sanktioner soiii syftar lill alt av-brj4a olika slags kommunikationer med en blockerad stat. Enligt koraniit­téförslaget skall Kungl. Maj:t ha möjlighet att förbjuda järnvägs- eller landsvägstrafik samt sjö- eller luftfart till eller från sådan stat. Därjämte föreslås atl Kungl. Maj:l får förbjuda trafik — till lands, lUl sjöss eller i luften — sora utövas i samarbete med trafikförelag hemmahörande i blocke­rad stal eller ined ägare eller brukare av transportmedel som är registrerat

 

56                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

i sådan stat. Vidare föreslås att Kungl. Maj :t får förbjuda att någon lämnar eller förmedlar uppdrag att utöva sådan verksamhet som har förbjudits med stöd av nyss refererade besläramelser. Koraraittén påpekar att förbud av nämnda slag kan träffa såväl person- sora varubefordran till eller från blockerad stat samt framhåller att vissa varutransporter också kan för­bjudas iiied stöd av de tidigare berörda förbuden i anslutning till ingri­panden mot t.ex. införsel av varor till en blockerad stat. Det avbrytande av koniinunikalioner sora nu åsyftas har emellertid mer allmän räckvidd och siktar lill att hindra att samfärdsel med fartyg in. ra. över huvud laget kommer till stånd raed den blockerade staten, oavsett om samfärdseln sam­manhänger raed transporter av sanktionsgods eller inte. Ett allmänt trafik-förbud av detta slag gäller enligt 6 § Rhodesialagen.

Vad gäller avbrytande av andra komraunikationer än sådana som jag hit­tills har talat om uppinärksamniar koniinitlén särskilt avbryiande av tele-och postförbindelser. Koraraittén påpekar, att Kungl. Maj:t kan vidta åt­gärder med stöd av sin administrativa lagstiftningsmakt, eftersom ingrep­pen i sin helhet berör endast statliga förvaltningar. Några särskilda bestäm­melser i äranel behöver därför enligt koraraittén inte tas in i FN-lagen.

Jag biträder — i likhet med remissinstanserna — i princip Ivommitténs förslag till bestäraraelser ora sanktioner rörande samfärdsel raed blockerad stat. Jag vill tillägga att vad koraraittén har uttalat oni avbrytande av tele-och postförbindelser i huvudsak också torde kunna anses gälla avbrytan­de av radioförbindelser mellan Sverige och blockerad stat.

Koniiniltén framhåller att förbud och andra statliga regleringar enligt den i Sverige gäUande ordningen torde bryta avtal, ora inle uttrycklig bestäraraelse om annat har meddelats. För att undanröja osäkerhet oni räckvidden av de förbud som skall kunna meddelas med stöd av FN-lagen har komraittén föreslagit en bestäraraelse, enligt vilken Kungl. Maj:t får rätt att föreskriva att förbud enligt lagen skall gälla även oin avtal oni för­farande eller åtgärd som förbjudits med stöd av lagen har slutits innan förbudet har trätt i krafl. Enligt komraittén bör därför i tUlärapningsföre­skrifler soiii meddelas i anslutning till förordnande ora FN-lagens tillämp­ning alltid anges oni förbuden gäller oavsett tidigare avtal.

Sora koraraittén har påpekat torde enligt svenska rättsprinciper av stats­raakterna raeddelade förbud i princip bryta avtal. Enligt rain raening kan det vara skäl att i tydlighetens intresse i FN-lagen införa en särskild be­stämnielse av sådan innebörd. Det är emeUertid möjligt att säkerhetsrådet i det enskilda sanktionsfallet föreskriver atl i resolutionen angivna sank­tioner inle skall avse fall där avtal om förbjudet förfarande har slutits in­nan resolutionen utfärdades. Möjlighet bör finnas för Kungl. Maj :t alt i sådana fall i tillänipningsföreskrifterna förordna om dylik begränsning av förbudens verkan. Jag anser därför att bestämmelsen i FN-lagen bör ges den innebörden alt förbud sora meddelats raed stöd av lagen skall gälla

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  57

även ora avtal oni förfarande eller åtgärd som avses raed förbudsbestäin-raelsen har slutits innan förbudet trätt i kraft, såvitt inte Kungl. Maj :l har förordnal oin avrikelse härifrån. Meddelar Kungl. Maj:l inte några särskilda bestäraraelser i detta hänseende, koramer sålunda FN-lagens huvudregel om förbudens verkan atl gälla autoniatiskt.

När det slutligen gäller sanktioner mot personer har konimit­tén föreslagit en beslänunelse enligt vilken Kungl. Maj:t kan förordna om avvisning i vissa fall av utlänning sora med fog kan antas ha begått eller avse att begå handling sora strider raot resolution sora säkerhetsrådet har utfärdat.

Som koraraittén framhåller kominer inan här in på området för elemen­tära mänskliga fri- och rättigheter. Därför bör stor restriktivitet i princip iakttas när del gäller lagstiftning i dessa avseenden. Den bestämmelse kom­mittén har föreslagit överensstäraraer eraeUertid i huvudsak iiied raotsva­rande regel i 12 § Rhodesialagen. I remissvaren har inte heller gjorts någon anmärkning raot koramitténs förslag. Också jag godtar förslaget. Någon ändring i utläiiniiigslagstiftiiingen krävs inte. I 19 § utlänningslagen finns redan en bestäraraelse, enligt vilken utlänning kan avrisas, om det i lag eller med slöd av lag har meddelats bestämmelse därom ined anledning av någon säkerhetsrådets resolution.

En fullmakt med sådana befogenheter som jag har beskririt i det före­gäende är inte lika vidsträckt som de generella fullraakler vilka har läm­nats regeringarna i övriga nordiska länder i fråga ora bindande beslut. Olik­heterna i fråga om fullniaktslagarnas raalerieUa räckvidd är emeUertid inte av den natur att de hindrar en fullständig samordning av de nordiska län­dernas sanktionspolilik.

8.1.5 A nsvarsbcstämmdscr m.m.

Koraraittén har föreslagit, atl överträdelse av föreskrift som har medde­lats ined slöd av fullmaktslagen skall vara underkastad straffansvar, ora den sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Enligt förslaget skall dock inte döraas till ansvar i ringa fall.

Kommitténs förslag, som i denna del överensstäraraer iiied vad som f. n. gäller enligt Rhodesialagen, har godtagits av det övervägande antalet re­missinstanser. Exportföreningen in. fl. anser dock att gärningar sora be­gås av grov oaktsanihel inte skall vara straffbara. Organisationerna åbero­par härvid svårigheterna all skilja mellan tillåtet och förbjudet förfarande, om koramitténs förslag genomförs. För egen del ansluter jag raig emellertid till komniitténs uppfattning alt också gärningar sora begås av grov oaktsam­het bör vara straffbara. Jag biträder därför kommitténs förslag. Frågan om slrafflaliluderna behandlar jag i specialraotiveringen  (vid 11  §).

 

58                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

I fråga ora straffbestämraelsernas lilläinplighet i runiinet skall enligt koraraitténs förslag reglerna i 2 kap. brottsbalken i princip gälla. Detta innebär bl. a. atl svensk dorasrätt konuner att föreligga i fråga ora alla brott mot fullmaktslagen som har begåtts i Sverige. 1 fråga ora utomlands be­gångna brott koraraer svensk donisrätl atl föreligga ora brottet har begåtts av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige. Under vissa förulsätlningar kommer domsräll att föreligga också när sådant brott har begåtts av annan utlänning. Kungl. Maj :l kan emellertid i det enskilda sanktionsfallet utforma förbuden i tillämpningsföreskrifterna så att det straffbara området begränsas, t. ex. genoin atl låta etl förbud avse endasl svenska raedborgare, och därigenom nå ett resultat sora i praktiken kan anses motsvara en begränsning av den vidsträckta svenska domstolskoiii-petensen. Jag anser det därför inle påkallat all det på sätt sora en reservant i koraraittén och vissa remissinstanser har förordai i lagen införs begräns­ningar i ifrågavarande hänseende.

Brottsbalkens allmänna raedverkansregler (23 kap.) torde bli analogi tillämpliga vid brott som avses i fullmaktslagen, om det inte i lagen sär­skilt anges all så inte skall vara fallet. Koramiltén har föreslagit en uttryck­lig bestämmelse om alt raedverkansreglerna inte bör vara tiUämpliga vid brott raot förbud sora meddelats med stöd av fullmaktslagen och har därvid utförligt motiverat sin ståndpunkt (avsnitt 6.3). Förslaget i denna del har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Även jag biträder förslaget.

De åtgärder sora enligt vad jag förut har anfört bör kunna förbjudas med stöd av den nya lagen innefattar också handlingar som till sin natur är försökshandlingar. Jag anser i likhet med komraittén att det härutöver inte behövs några särskilda bestämraelser om straff för försök till brott soiii avses i fullraaktslagen.

Till vissa andra frågor som har anknytning till ansvarsbestämmelserna ålerkoraraer jag i specialmotiveringen.

8.1.6 Vissa civilrättsliga frågor m. m.

Komraittén har i sitt betänkande i olika sanunanhang uttalat att, efter­som förbud enligt den föreslagna lagen kommer att gälla på grund av Kungl. Maj:ts förordnande, Kungl. Maj :t har raöjlighet alt i enskilda fall dispensera från meddelat förbud. Genom sådan dispens kan Kungl. Maj :t enligt koraraittén bl. a. hindra uppkorasten av ej önskade och vid bestäinmelsernas utfärdande inte förutsedda effekter av påbjudna sank­tioner.

Som jag framhållit tidigare kan man räkna med att säkerhetsrådets resolutioner om sanktioner — av förklarliga skäl — ibland utformas på etl så allmänt sätt att de vid konfrontation med de nationeUa rättssystemen skapar problem av olika slag. En tilläiiipning av resolutionerna i alla delar efter ordalagen skulle sålunda inte sällan kunna leda till resultat sora ter

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  59

sig otillfredsställande eller rentav orimliga och sora knappast har åsyftats av författarna till resolutionen. Man bör därför — sora jag förut har fram­hållit — vid utforraningen av de interna regler sora behövs för genorafö­rande av säkerhetsrådets beslut och rekommendationer inte känna sig bun­den att slaviskt följa de forrauleringar sora har använts i resolutionstex­terna. Med denna utgångspunkt har jag också förutsatt att det skall vara raöjUgl för Kungl. Maj :t alt i de tillämpningsföreskrifter som meddelas efter förordnande om lagens lillärapning göra genereUa undantag från för­buden i den raån della kan ske ulan alt man äventyrar det allmänna syftet ined sanktionerna.

1 likhet med konimittén anser jag att Kungl. Maj :t vid sidan av sin möjlighet atl inom vissa gränser genoin genereUt verkande bestämmelser begränsa förbudens räckvidd eller göra undantag från dem bör ha raöjlighet att i konkreta fall dispensera från ett förbud. Med hänsyn till att förbuden i princip inte bör få sträcka sig längre än sora är påkallat raed anledning av en resolution och till att Sverige är skyldigt att som niedlerasstal i FN genoraföra etl bindande sanktionsbeslul är utrymraet för dispenser från förbud som föranletls av sådana beslut givetvis mycket begränsat. Dispens från förbud sora meddelats raed anledning av beslut av säkerhetsrådet får således anses kunna förekoraraa endast när mycket speciella omständig­heter föreligger. Eftersom Sverige inte är folkrättsligt skyldigt att genom­föra endast rekommenderade sanktioner, är situationen en annan när det gäller dispens från förbud som föranletls av en rekomraendation. Del för­hållandet alt förbudsbestäiiimelserna i FN-lagen skall kunna tillämpas en­dast i den mån del är påkallat med anledning av en säkerhetsrådels reso­lution leder å andra sidan lill atl del även för dispens från vad sora har an­setts böra förbjudas med anledning av en rekommendation bör uppställas vissa krav, som dock inte behöver vara så stränga sora vid de bindande sanklionsbesluten. För dispens från förbud sora grundar sig på en rekora­raendation bör det krävas att omständigheterna är ömmande eller att i öv­rigt särskilda skäl för undantag från förbudsregeln föreligger.

Det torde inte vara nödvändigt eller ens raöjligl att närmare redovisa i vilka situationer dispens skall kunna koraraa i fråga. Jag vill emellertid erinra ora den tidigare näranda raöjligheten att i vissa fall erhåUa dispens efter godtrosförvärv av vara som olovligen har utförts från blockerad stat. Enligt vad jag därvid frarahöU skulle dispensraöjligheten i viss raån kunna ersätta en aUraän godtrosregel.

Koramitténs förslag till FN-lag innehåller inte någon bestämmelse om dis­pensraöjligheten. Några remissinstanser har ansett att avsaknaden av en sådan regel skulle kunna föranleda rättsförluster för enskilda personer och atl en uttrycklig bestämmelse ora raöjligheten därför bör las upp i lagen. Även jag anser att det kan vara av värde atl det i FN-lagen finns en uttryck-

 

60                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

lig bestämmelse om att Kungl. Maj :t har rält att meddela dispens från för­bud sora har meddelats raed slöd av lagen.

Under den tid Rhodesialagen varit i kraft har från näringslivets sida vid olika tiUfällen anraärkls, all lagen i vissa avseenden är svårtolkad och där­för vållar problem för näringsidkare som har affärsförbindelser av olika slag raed företag i grannslat till Rhodesia. Framför allt har det påtalats att svårigheter har uppkonirait alt avgränsa Rhodesialagens förbud mot åtgärder sora främjar eller är ägnade att främja bl. a. varuulförsel från eller varuinförsel till Rhodesia. Dessa svårigheter torde i första hand sam­raanhänga med alt brottsbalkens allmänna raedverkansregler skall tilläm­pas analogi vid brott raot Rhodesialagen. Allmänt kända exempel på så­dana tolkningssvårigheter utgör frågan hururida ett deltagande från svenskt företags sida i det s. k. Cabora Bassa-projeklel och det s. k. Kariba North-projektet skulle strida raot Rhodesialagen. 1 båda fallen begärde ASEA, att regeringen skulle ge besked hururida visst deltagande från bolagets sida i dessa projekt skulle innebära överträdelse av Rhodesialagen. I september 1969 resp. augusti 1970 lämnade Knngl. Maj :l emellertid framställningar­na utan åtgärd. Anledningen härtill var att Kungl. Maj :t inte har möjlighet att lärana besked huruvida åtal för en ännu inle utförd handling koraraer att väckas om den senare utförs.

De erfarenheter sora sålunda har gjorts i fråga om Rhodesialagens till-länipning har aktualiserat införandet av en möjligliet för regeringen att ge auktoritativa och bindande förhandsbesked lill enskilda i frågan huruvida visst förfarande kan anses strida raot svenska sanktionsbestäni-melser.

FN-lagkommittén har i sitt slutbetänkande framhållit, att den föreslagna dispensmöjligheten kan utgöra etl substitut för en ordning raed förhands­besked, och har därför inle föreslagit någon bestäraraelse om sådana be­sked. Vissa reraissinstanser har emellerlid anfört betänkligheter mot atl dispensförfarande får helt ersätta förhandsbesked. Exportföreningen ra. fl. har därvid åberopat, atl om i ett tveksamt dispensärende en ingående pröv­ning av rättsfrågan ger vid handen att lagen i själva verket inte är tillämp­lig, dispensbeslutet blir rilseledande för framtiden i fråga ora lagens inne­börd. Enligt dessa remissinstanser kommer den som får kännedoin oin be­slutet att ulgå från atl lagen och för sig har ansetts tillämplig, eftersom dispens annars inte hade behövts.

I etl fall av den art reraissinslanserna näraner saknas anledning att med­dela dispens, eftersom lagen förutsätts inte vara tillämplig. I ett sådant fall torde därför Kungl. Maj :t komraa att förklara atl ansökningen inte föran­leder någon åtgärd. Ett beslut av den innebörden kan inte läggas till grund för sådana oriktiga slutsatser som de berörda reraissinslanserna befarat och blir från den synpunkten inte vUseledande.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  61

Institutet förhandsbesked är en sällsynt företeelse i svensk rätt. Införan­de av en sådan ordning i förevarande lagstiftning bör ske endasl ora över­tygande skäl talar därför. Vid bedömningen huruvida sådana skäl förelig­ger bör bl. a. beaktas all behovet av en raöjlighet att erhålla anktoritativa förhandsbesked lorde bli raindre raed den nya lagen än enligt Rhodesiala­gen. Till skillnad från vad som gäller enligt Rhodesialagen avses nämligen brottsbalkens raedverkansregler inte bli lillänipliga vid överträdelse av för­bud sora meddelats raed slöd av den nya lagen och del straffbara området kommer följaktligen all få en skarpare och snävare avgränsning än i Rho­desialagen. Inle heller medför ell system med förhandsbesked några förde­lar av praktisk art i förhållande till ell dispensförfarande genoin att det även raed etl system med förhandsbesked förutsätts, atl sökanden läranar en fullständig redogörelse för det förfarande eller den åtgärd som avses med ansökningen.

Enligt min niening föreligger inte tiUräckliga skäl att införa en raöjlig­het för enskilda att erhåUa förhandsbesked i frågor ora tillämpning av för-budsbestämmelse som meddelats med stöd av FN-lagen. Den enskildes in­tresse av ett besked huruvida han utan risk för rätlsiiga påföljder kan vidta en riss åtgärd bör i tillfredsställande utsträckning kunna tillgodoses med hjälp av elt dispensförfarande. Jag är därför inte beredd alt biträda för­slaget alt i fullmaktslagen la in en särskild bestämraelse om rätt till för­handsbesked för enskild eller alt inrätta elt specieUt organ med uppgift att avge sådana besked.

I samband med Rhodesialagens tillkorasl diskuterade dåvarande chefen för justitiedepartementet frågan vilken verkan de i lagen uppställda för­buden skulle ha på ingångna avlal och övervägde därvid ora en uttrycklig regel om ogiltighet av avtal borde införas i lagen. Som skäl för en sådan besläramelse anfördes bl. a. all en sådan regel lagils in i vissa andra lagar sora går ul på att rättshandlingar av viss innebörd skall raotverkas på grund av offentiigrättsliga intressen. Som exempel nämndes 1936 års lag ora kre­ditspärr i anledning av NF-sanktioner.

I lagrådsreraissen angående Rhodesialagen föreslogs en bestämmelse om att avtal skulle vara ogiltigt i den raån det innebar förpliktelse vars full­görande skulle strida mot sanktionsförbud. Lagrådet ansåg det emellertid inte vara nödvändigt att, vid sidan av förbud mot rissa förfaranden och rättshandlingar, i lagen ta upp en bestämraelse om ogiltighel av avtal och förordade att den föreslagna paragrafen fick utgå.

I överensstämmelse med lagrådets mening upptogs inte någon bestäm­nielse av angivet slag i det förslag lill Rhodesialag sora förelades riksdagen. Föredragande departenientschefen förutsatte emellertid att frågan skulle ytterligare övervägas i samband raed utarbetandet av en permanent FN-lag.

Kommittén har i sitt förslag till en generell fullraaktslag inte tagit upp

 

62                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

någon uttrycklig regel om civilrättslig verkan av avtal sora strider mot ett med stöd av lagen meddelat förbud.

Komraittén har motiverat sin ståndpunkt på i huvudsak följande sätt. An­ledning saknas alt i civUrättsligt hänseende bedöma avtal sora strider mot sanktionsbestäiiinieiser efter andra principer än dera sora gäller för a\i;al som står i strid mot andra straffbelagda förbud. Eftersom i svensk straff­lagstiftning inte brukar las upp någon särskild regel om avtals ogiltighel e. d. synes en sådan bestämraelse kunna undvaras även i FN-lagen, sora har straffrättslig karaktär. Verkan av att avtal strider mot denna lagstiftning får alltså bedömas enligt allmänna rättsgrundsatser. 1 sak torde enligt kora­miltén denna verkan bli densarama som ora lagen innehöll en uttrycklig ogiltighetsregel.

Remissinstanserna har inte uttalat sig i den aktueUa frågan.

Frågan om den civilrältsliga giltigheten av en rättshandling sora har företagits i strid raot ett legalt förhud är omdiskuterad. Sora dåvarande che­fen för jusliliedeparteraenlet anförde i samband raed Rhodesialagens tiU­komst torde det visserligen av allraänna rättsgrundsatser följa att avtal sora strider mot legalt förbud kan vara ogiltigt i sådan del, men det är inte fullt klart i vilka fall sådan ogiltighet inträder utan uttryckligt lagstöd.

Som koinmittén har påpekat följer emeUertid av allmänna rättsgrund­satser att domstol inte får ålägga någon atl fullgöra en förpliktelse, vilken strider raot förbud i svensk lagstiftning. I detla avseende behövs därför inte någon uttrycklig bestämmelse i FN-lagen. Med hänsyn till att lagen väsentligen går ut på att hindra vissa handlingar torde det frärast vara just frågan ora skyldigheten att fullgöra förpliktelser i strid raot sanktions­förbud sora får praktisk betydelse. De övriga problem sora kan uppkomma torde under alla förhållanden inte lämpa sig för en legislaliv reglering utan bör i stäUet få sin lösning i rättstillämpningen. Jag förordar därför, alt någon bestämraelse i ämnet över huvud taget inle tas upp i den nya lagen. I detta sammanhang vill jag f. ö. erinra oni att vissa hithörande spörsmål torde korama all behandlas av den sakkunnige som chefen för justitiede­partementet enligt bemyndigande den 13 raars 1970 har tillkaUat för en översyn av de förmögenhetsrältsliga generalklausulerna om otillbörliga avtalsviUkor.

8.1.7 Ersättningsfrågan

Koiiiniillén har i sitt betänkande tagit upp frågan i vad raån ersättning bör utgå av allmänna raedel till enskild som lider ekonomisk skada till följd av att förbud meddelats raed stöd av den nya lagstiftningen. Under åbero­pande främst av svårigheten att överblicka länkbara skadefall och avgränsa det ersältningsgilla onirådet har kommittén föreslagit att någon laglig rält till sådan ersättning inte bör föreskrivas. Frågor ora ersättning bör enligt komraittén i stäUet avgöras av Kungl. Maj :t på grundval av en skälighets-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 63

prövning i varje särskilt fall. En ledaraot i komraittén har einellertid i en reservation förordat att i lagen tas in en uttrycklig bestäraraelse ora rält till ersättning för skada som varit oförutsebar och till vilken den skade­lidande på intet sätt kan anses vållande.

Flertalet remissinstanser delar koramitténs uppfattning i ersättningsfrå­gan. Ell par av dessa, bl. a. kommerskollegiura och Utlandssvenskarnas för­ening, anser dock atl det i lagen bör meddelas en uttrycklig föreskrift om möjligheten att få ersättning efter diskretionär prövning av Kungl. Maj:t.

Några reraissinstanser, bl. a. Sveriges advokatsamfund och Svenska för­säkringsbolags riksförbund, anser atl en bestäraraelse ora principiell rätt till ersättning bör tas in i lagen. Exportföreningen in. fl. frarahåUer bl. a. att svårigheten att avgränsa de fall sora bör medföra ersättningsräll från andra fall inte utesluter att rätten till ersättning för vissa fall lagfästs, t. ex. fall då lagstiftningen ingriper i redan bestående rättsförhållanden. Även i andra fall bör enligt dessa remissinstanser ersältning utgå och beräknas efter skälighet, och en uttrycklig besläramelse härora bör tas in i lagen.

Frågan i vad raån ersältning av stalsraedel bör utgå till enskilda vid rättsenliga ingrepp av olika slag från det allmännas sida, särskilt ingrepp i äganderätt eller näringsfrihet, är etl orastritt problem inom den offentliga rätten. Olika principer har korarait till användning vid ingrepp på olika oniråden i fråga ora såväl spörsmålet när ersättning skall utgå sora frågan efler vilka grunder ersättningen skall beräknas. GenereUt kan för svensk rätts del sägas att den grundsatsen har tillärapats att rätt till ersättning föreskrivs i fall när ingrepp sker i äganderätt eller näringsfrihet och in­greppet innebär ett överförande på det allmänna av äganderätt eller be­gränsad sakrätt, t. ex. rid expropriation. Rätt lill ersättning i större eller mindre omfattning har också föreskririts i en del fall när ingrepp görs i den enskildes raöjligheler atl fritt utnyttja sin arbetskraft. Härvid kan näranas exempelvis lagen (1956: 293) om ersättning ål smittbärare, kun­görelsen (1956: 294) om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse och lagen (1959:83) ora allraän tjänsteplikt. Där­emot finns inte något exempel på lagstadgad ersättningsrätt för enskilda vid ingripanden som är jämförliga raed dem som kan föranledas av FN-sanktioner. Näringsidkare har sålunda inte rätt till ersältning för förluster på grund av krisregleringar i form av handels-, produktions- eller använd-ningsreglering, import- eller exportförbud eller begränsningar i friheten att driva handel eller på grund av andra liknande inskränkningar i yrkesutöv­ning. Inle heller finns det någon allmän rättsgrundats, enligt vilken rält till ersättning föreligger vid intrång i den enskildes näringsutövning genora genereUt verkande föreskrifter av angivet slag.

Enligt min mening finns det inte någon anledning att inlaga en annan ståndpunkt när det gäller de ekonomiska följderna av ingripanden med stöd av en sanktionslagsliflning av nu aktuellt slag. Huruvida ett ingripan-

 

64                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

de grundar sig på internationellrätlsliga åtaganden eller på en rent intern-rättslig reglering sora betingas enbart av hänsyn till nationella intressen bör således inte inverka på ersättningsfrågans bedömning. Jag är redan av dessa skäl inte beredd att förorda att i den nya lagen las in bestämraelser om rätt till ersättning för förluster i följd av sanktionslagsliftningens lillärapning. Praktiska skäl talar f. ö. också emot en sådan reglering.

Som kommittén har konstaterat kan de skador för enskilda som står i samband iiied lillärapningen av en sanktionslagstiftning bli av mycket skif­tande slag och onifattning. Vid ersättningsfrågans behandling i samband med Rhodesialagens tiUkomst uttalade föredragande departementschefen, att det inte är raöjligt att ens tillnärmelsevis kartlägga vilka skador sora kan bli aktuella. Detta uttalande avsåg i och för sig bara Rhodesiafallel men måste givetvis, som kommittén har påpekat, i ännu högre grad gälla i fråga om sanktioner sora riktar sig raot stater med vilka Sverige har raera orafal­tande ekonomiska och andra förbindelser. Vidare skulle betydande svårig­heter inställa sig när det gäller att faststäUa orsakssainnianhanget mellan en sanktionsföreskrift och en uppkomraen skada och att bestämraa skadans orafallning. Det sagda gäller även ora nian — sora komraittén har varit inne på — begränsar en ersättningsbestämmelse till att gälla endast vissa fall vari den enskildes ersättningsbehov framträder raed särskild styrka, som exempelvis när någon har lidit skada på grund av att ett sanktionsförbud hindrar honom från att fullfölja ett redan ingånget avtal. En sådan av­gränsning av tillärapningsoinrådet skulle dessutom fraraslå som ganska godtycklig och i tillämpningen kunna leda lill resultat sora ter sig slurap-artade och ibland stötande. Jag vill slutligen också påpeka all raan såvitt bekant inte i något annat land har gett sig in på en lagreglering av hithö­rande ersättningsfrågor.

Alt någon lagfäst ersättningsrätt för förlusler raed anledning av ingri­panden enligt den nya lagen inte införs innebär givetvis inte hinder raot att en enskild skadelidande vänder sig till statsmakterna raed en begäran ora gottgörelse. Men det får då i varje särskilt fall prövas av Kungl. Maj :t och riksdagen ora och i vad mån det kan finnas skäl att låta skadelidande få ersättning av statsmedel för lidna förluster.

8.1.8 Formerna för riksdagens medverkan

Jag övergår nu till att behandla de forraella förutsältningarna för FN-lagens tUlämpning, dvs. frågan om eller i vad mån riksdagens medverkan bör krävas för att den nya lagens sanktionsbestäminelser skall kunna sättas i lillärapning.

Enligt kommittén skall Kungl. Maj :t, i den mån det påkaUas med anled­ning av beslut eller rekoraraendation sora har antagits av säkerhetsrådet, utan riksdagens föregående medverkan få förordna ora lillänipning av la­gens  bestämmelser.  Förordnande  förfaUer   emellertid   enligt   kommitténs

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  65

förslag, om det inle inom en raånad eller, om riksdagssession ej pågår, inom en raånad från början av näslkoraraande session underställs riksdagen för prövning av frågan huruvida det skall bestå och om inte förordnandet gil­las av riksdagen inom två månader från det underställningen har skett.

Elt par remissinstanser — näringslivets Irafikdelegalion och Sveriges trafikbilägares riksorganisation — anser atl riksdagen vid såväl bindande beslut som rekommendationer bör medverka, innan lagen sätts i tiUärap­ning. Vissa andra remissinstanser anser alt riksdagens föregående sam­tycke alllid bör krävas i rekommendationsfallen och i allmänhet också vid bindande beslut. Sålunda anser komraerskollegiura, att raan bör kun­na avslå från alt höra riksdagen innan förordnande ora tiUämpning av la­gen meddelas endast vid sådant bindande beslut av säkerhetsrådet som har lillkoramit under tid då riksdagen inte är samlad. Enligt exportföreningen ra. fl. är riksdagens samtycke i efterhand tilräckligt bara i fall då bindande beslut av säkerhetsrådet föreligger och riksdagens beslut i förhand inte ulan synnerlig olägenhet kan avvaktas. Göta hovrätt godtar koramitténs förslag i fråga om sättet för riksdagens medverkan vid bindande beslut men anser atl förordnande om tiUärapning av rekommendation inte bör få träda i krafl förrän det har gillats av riksdagen.

Såvitt gäller frågan om riksdagens raedverkan vid genomförande av bin dande beslut instämmer jag i vad kommittén har anfört om betydelsen av alt Sverige har möjlighet till snabba och omedelbara ingripanden på det na­tioneUa planet. Man kan för dessa fall hävda, atl det i princip alllid innebär synnerlig olägenhet att behöva avvakta en riksdagsbehandling, som under alla förhållanden måste bli relativt tidskrävande. En sådan ordning skulle i enskilda fall kunna äventyra sanktionernas effektiva genomförande. Jag anser det därför inte vara lämpligl att begränsa Kungl. Maj :ts befogenhet atl utan riksdagens föregående saratycke förordna ora lillänipning av lagen med anledning av bindande beslut om sanktioner till fall då sådani sam­tycke inte utan synnerlig olägenhet kan avvaktas. Det sagda gäller även för de fall då etl sanktionsbeslut av säkerhetsrådet har antagits under på­gående riksdagssession. I det sammanhanget vill jag särskilt peka på de svårigheter som kan uppstå ora rådets beslut tillkomraer mot slutet av en riksdagssession. Som framgår av vad jag nu har anfört finner jag i likhet raed kommittén att Kungl. Maj :t utan undantag bör få befogenhet att verk­ställa rådets bindande sanktionsbeslut utan riksdagens föregående med­verkan. Jag återkonimer strax till hur önskemålet om medverkan från riksdagens sida kan tillgodoses även inom ramen för en sådan ordning.

När det gäller rekommendationsfallen kan vissa skäl anföras mot att Kungl. Maj :t får befogenhet att utan föregående samtycke av riksdagen förordna om tillämpning av FN-lagen. Orsaken till att säkerhetsrådet, i stället för alt fatta ett bindande beslut om en sanktionsåtgärd, bara har re­koraraenderat åtgärden kan vara alt starka motsättningar i resolutionsfrå-

5    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 77

 

66                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

gan har rått inom rådet. Sådana motsättningar kan också leda till att re­kommendationerna i större utsträckning än de bindande besluten får en oklar och svårtolkad utforraning. Med hänsyn härtill och till atl även re­kommenderade sanktioner kan innefatta mycket långtgående ingrepp i den enskildes rätt raed risk för svåra ekonomiska konsekvenser för honom kan det synas rimligt att riksdagen i förväg får pröva om eller i villien omfatt­ning FN-lagen skaU tillämpas med anledning av rekommendationer.

Som jag anfört i anslulning till motiveringen för att lagen bör avse också säkerhetsrådels rekomraendationer är det dock angeläget atl vårt land kan snabbt verkställa även rekommenderade sanktioner. Erfarenheterna från Rhodesiafallet ger belägg härför. Anser man sålunda att Sverige i prin­cip bör genoraföra även rekommendationer om sanktioner, bjuder konse­kvensen all vi också tillser att vår lagstiftning tillhandahåller instrument som möjliggör ell effektivt genoraförande av sådana resolutioner. Om förut­sättningarna för lagens lillärapning inle är likartade vid bindande beslut och rekoramendationer, kan detta leda till att elt omedelbart genomföran­de av bindande sanklionsbestäranielser inle kan ske. Del kan nämligen länkas alt ett effektivt genomförande för vårt lands vidkoraraande av vissa obligatoriska åtgärder i en resolution är beroende av ett samtidigt genom­förande av de friviUiga åtgärder sora rådet i samraa resolution har upp-raanat till. Det kan också inträda komplikationer lill följd av atl del ibland kan vara tveksamt om en riss resolutionsbestäramelse är obligatorisk eller frivillig. Slutligen vill jag erinra om de garantier för alt en rekoraraenda­tion inte ges etl oriraligl vidsträckt innehåll sora ligger i storinaklernas ti­digare berörda vetorätt i säkerhetsrådet.

Jag ansluter mig därför till koraraitténs förslag atl Kungl. Maj :t bör få fullmakt att oraedelbart förordna om lillärapning av FN-lagen också i re-koinmendationsfallen. En sådan ordning hindrar givelvis inle atl Kungl. Maj :t i fråga om såväl bindande beslut sora rekoraraendationer i undantags­fall inhäralar riksdagens saralycke i förväg, när detla är påkallat av särskilda skäl och låter sig göra utan större tidsutdräkt.

Komraerskollegium har påpekat att sanktionsåtgärder från vårt lands sida kan komma i strid med del s. k. Galt-avtalet, sora Sverige har tillträtt. Med anledning härav vill jag erinra om att enligt artikel 21 i Galt-avtalet detta inte skall hindra medlem att vidta åtgärder i överensstämmelse med sina förpliktelser enUgl FN-stadgan i syfte att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Del kan också näranas atl FN-sladgan innehåller en be­stäraraelse, enligt vilken raedleraraarnas förpliktelser enligt stadgan i hän­delse av konflikt meUan sådana förpliktelser och medlemmarnas förplik­telser enligt annan inlernalionell överenskommelse skall äga företräde (artikel 103). De nu berörda bestäraraelserna i Galt-avtalet resp. FN-stad­gan torde visserligen enligt sin ordalydelse gälla endast bindande beslut av säkerhetsrådet. I praxis torde eraeUertid en säkerhetsrådets rekoramenda-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  67

tion ora ekonomiska sanktioner jämställas med elt bindande beslut i vad avser förhållandel till Galt-avtalet.

Även ora sålunda Kungl. Maj :t vid såväl bindande beslut som rekommen­dationer av säkerhetsrådet skall kunna förordna om tillämpning av lagen ulan riksdagens föregående godkännande bör, i enlighet med vad koniinit­lén har föreslagit, etl förordnande av Kungl. Maj :t om fullraaklslagens lill-lämpning inte bli bestående, om det inom viss tid underställs och seder­raera godkänns av riksdagen. En sådan ordning överensstäraraer raed vad som i andra beredskapslagar i aUraänhet gäller rid krigsfara, där behov kan uppkoraraa av raycket snabba ingripanden. Sora koraraittén har före­slagit bör underställning i princip ske inom en raånad från dagen för för­ordnandet och riksdagens godkännande ha läranats inora två månader från underställandet.

När en säkerhetsrådets resolution ora sanktioner helt eller delris har åter­kallats eller eljest förfallit, skall Kungl. Maj :t enligt koraraitténs förslag vara skyldig atl så snart del kan ske i motsvarande raån upphäva förord­nande ora FN-lagens tillämpning eller föreskrift sora meddelats med stöd av förordnandet. Jag biträder i likhet ined reraissinslanserna komniitténs förslag i denna del.

Göta hovrätt och exportföreningen ra. fl. har föreslagit, alt förordnande ora lillärapning av FN-lagen bör vara tidsbegränsat. Jag kan hålla raed ora all vissa skäl talar härför. De faktiska förhållanden sora har föranlett sä­kerhetsrådet alt antaga en resolution ora sanktioner mot viss stat kan snabbt förändras, vilket kan påkalla en begränsning av sanktionerna på det na­tionella planet. Sådana förändringar kan också leda till att innehåUet i en resolution bör ges en annan tolkning än tidigare. Med hänsyn till de all­varliga konsekvenser för den enskilde sora förbud enligt den föreslagna FN-lagen har kan det anses vara av intresse all riksdagen får raöjlighet alt kontinuerligt pröva huruvida förutsättningarna för lagens tillämpning alll­järal föreligger och alt förordnandet inle har en vidsträcktare omfattning än sora behövs vid varje särskild tidpunkt.

Ä andra sidan måste beaktas att en tidsbegränsning av tillänipningsför-ordnandena raedför alt Kungl. Maj :l blir skyldig alt före utgången av den för varje gång fastställda giltighetstiden underställa riksdagen frågan om förlängning av förordnandets giltighetstid, även ora någon förändring inle har skett i den bakoraliggande resolutionen eller i de förhållanden som har föranlett denna. Delta kan raedföra praktiska olägenheter sora inle uppvägs av motsvarande fördelar. Vidare vill jag erinra om atl FN-lagen enligt de­parteraentsförslagel ger Kungl. Maj :t rätt alt sätta lagen i tillämpning en­dast i den mån det är påkaUat av någon säkerhetsrådels resolution.

Av denna bestäraraelse och av den nyss föreslagna skyldigheten för Kungl. Maj:l att upphäva förordnande eller föreskrift när beslut eller re­koraraendation om sanktioner har förfallit följer, all Kungl. Maj :l så snart

 

68                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

ändrade förhållanden påkallar del är lagligen skyldig alt justera sitt förord­nande eller sina tillärapningsföreskrifter. Detla i förening raed gällande regler och grundsatser om statsrådens konstitutionella och paiiaraentariska ansvar torde erbjuda betryggande garantier mot atl sanktionslagstiftningen utnyttjas på ett orikligt sätt. Del bör också påpekas alt riksdagen självfal­let har möjlighet atl vid sin prövning av frågan om FN-lagen får tillämpas i vissa fall besluta alt godkännandet av lagens tillärapning skall vara be­gränsat till viss tid. Denna raöjlighet kan utnyttjas bl. a. ora del finns sär­skild anledning räkna med att de faktiska förhållandena bakom FN-reso­lutionen snart koramer att förändras. Av betydelse i detla sammanhang är slutligen också de nya grundlagsbestäramelserna om riksdagsutskottens initiativrätt, vilka utgör ett betydelsefullt korapleraent till de enskilda riks­dagsledamöternas mer begränsade möjligheter att motionsvägen få till stånd initiativ från riksdagens sida.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag inte tillräckliga skäl fö­religga atl biträda det av några reraissinstanser framförda förslagel alt i FN-lagen införa bestämmelser om alt Kungl. Maj :ls förordnande ora till-lärapning av FN-lagen skall vara tidsbegränsat. Någon uttrycklig föreskrift ora riksdagens raöjlighet att i enskilda fall tidsbegränsa sill raedgivande till FN-lagens tillämpning behövs inte.

8.1.9 Lagförslag

I enlighet med del anförda har inora justitiedepartementet upprättats förslag till lag om vissa internationella sanktioner. Förslagel torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Rörande lagförslagets närmare innehåll rill jag ytterligare anföra föl­jande.

8.2 Specialmotivering

I enlighet raed kommitténs förslag har den nya FN-lagen benämnts "Lag ora vissa internationeUa sanktioner". Lagförslaget orafattar feralon para­grafer. I 1 § anges förutsätlningarna för lagens tillämpning. 2 § innehåUer vissa definitioner och 3—6 §§ bestäraraelser om vilka förfaranden och åt­gärder som kan förbjudas i fråga om varor av olika slag. I 7 § ges möjlig­het all förbjuda kapitalöverföringar till blockerad stat och i 8 § möjlighet att förbjuda kommunikationer med sådan stat. 9 § innehåller en dispens­regel. I 10 upptas en regel om förhållandet mellan förbud enligt lagen och ingångna avtal. 11—14 §§ innehåller ansvarsbestämmelser m.m. I 15 § slutligen har tagils upp en regel om möjlighet lill avrisning av utlänning i vissa fall.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 69

1 § Paragrafen anger i första stycket de raateriella förutsältningarna för till-lärapning av lagens bestäraraelser. Andra stycket reglerar förfarandet när lagen skall utnyttjas, och tredje stycket innehåller en föreskrift om upphä­vande av förordnande om sådan tillämpning. Paragrafen motsvarar 1 § kommitléför slaget.

Första stycket

Enligt 1 § första stycket i koramitténs förslag skall Kungl. Maj :l under vissa förutsättningar kunna förordna all befogenhet som avses i 3—9 och 14 §§ — vilka motsvarar 3—8, 10 och 15 §§ i departeraentsförslagel — skall tillkomraa Kungl. Maj :t. Koramiltén rille med denna formulering klart uttrycka att förfarandet för att bringa lagens bestämmelser i tillämpning består av två led: först skall Kungl. Maj :t tillägga sig lagens befogenheter att meddela föreskrifter, därefter skall den raateriella regleringen ske.

Enligt min mening bör den inledande bestäramelsen ange atl vissa efter­följande bestämmelser i lagen kan sällas i tillärapning av Kungl. Maj:t un­der förutsättning atl detta är påkallat av en av FN:s säkerhetsråd antagen resolution om sanktioner. Bestämmelsen i första stycket av förevarande pa­ragraf i departeraentsförslagel har utforraats i enlighet härmed.

Enligt förevarande bestämmelse får tillärapningsförordnande meddelas endasl i den raån del påkallas raed anledning av resolution sora har anta­gils av FN:s säkerhetsråd. Bestämmelsen avser såväl bindande beslut som rekoramendationer. Förslaget orafattar däremot inte resolutioner antagna av FN:s generalförsamling eller något annat FN-organ.

Atl resolutionerna skall gälla sådana sanktioner som avses i arlikel 41 i FN:s stadga, dvs. åtgärder av icke-railitär natur, framgår indirekt genom hänvisningen till bestämmelserna i 3—8 och 15 §§, vilka avser uteslutande sanktioner av detta slag. Resolutionerna skall ha lillkoramit i överensstäm­melse med FN:s stadga, vilket innebär bl. a. atl röstningsreglerna i stadgans artikel 27 raåste ha iakttagits av säkerhetsrådet.

Det förhållandet att slöd för alt genomföra sanktioner finns redan i Kungl. Maj :ts ekonoraiska eller administrativa lagstiftningsmakt och att en av säkerhetsrådet beslutad eller rekoraraenderad sanktion därför skulle kunna genomföras lill fullo utan stöd av FN-lagen hindrar inte att lagen i elt aktuellt fall sätts i tillämpning. Kan FN-lagen utnyttjas för att genomföra en sanktion, bör den också vara det instrument som koraraer lill använd­ning, bl. a. ined hänsyn till önskemålet all vid överträdelser kunna tillämpa det påföljdssystem som FN-lagen föreskriver och som är utforraal raed tanke just på förhållandena på sanklionsområdet.

Vad angår frågan huruvida en viss resolution av säkerhetsrådet över hu­vud taget påkallar ett förordnande om tillämpning av FN-lagen är till en

 

70                    Kungl. Ma}:ts proposition nr 77 år 1971

början alt märka att det följer av den folkrättsliga förpliktelsen för FN:s raedlerasslater alt efterkomraa rådets bindande beslut, att förordnande i princip skall meddelas rid sådana beslut. I enstaka fall torde dock förord­nande kunna underlåtas utan att skyldigheten att följa rådels beslut kan anses vara åsidosatt. Har rådet t. ex. i fråga ora komraunikationer endast förbjudit järnvägstrafik till och från den blockerade staten, kan förord­nande raed slöd av lagen ora ell motsvarande förbud — enligt 8 § departe­raentsförslagel — vara obehövligt, om raan näraligen kan utgå från all utövande av sådan trafik inte är aktuell för personer som faller under svensk lag.

I fall då förordnande skall meddelas kan det bli nödvändigt all Kungl. Maj :t genom tillämpningsföreskrifter gör vissa inskränkningar i förhållande till innehåUet i FN-lagens bestäraraelser för att undvika att föreskrifterna i det enskilda fallet går längre än den ifrågavarande resolutionen påkallar eller leder lill oriraliga konsekvenser. I del förra avseendet kan sora exem­pel nämnas det fallet att rådets beslut orafattar endast rissa slags varor. Föreskrifterna måste nalurliglris utformas i enlighet därmed, fastän själva tillärapningsförordnandel raåste avse de aktuella paragraferna i deras hel­het. I det senare avseendet kan som exempel anföras den situationen atl rådet från sina bindande påbud inte har undantagit leveranser för humani­tära eller därraed likvärdiga ändamål. Skulle i del enskilda fallet elt oin­skränkt förbud på grund därav kunna medföra oriraliga följder, bör före­skrifterna utformas så att sådana resultat inte uppkommer.

Någon folkrätlslig förpliktelse att efterkomma säkerhetsrådets resolutio­ner i den raån de avser endast rekommendationer föreligger inle. Frågan huruvida FN-lagen bör tiUärapas och, i så fall, vilken orafallning förord­nandet bör ha får därför i rekoramendalionsfallen bedömas efter de förelig­gande orasländigheterna. En relativt fri bedömning får göras rned beaktan­de av utrikespolitiska, ekonoraiska och andra faktorer. Även i rekoinmenda-lionsfallen måste rid utformningen av tillärapningsförfattningen tiUses, atl föreskrifterna inte går längre än rådets uppraaningar och inte leder till orim­liga resultat.

Jag vill framhålla att definitionsbestämmelserna i 2 §, dispensregeln i 9 §, bestämmelsen i 10 § om brytande av avtal och ansvarsreglerna m. m. i 11—14 §§ inte skall omfattas av ett tillärapningsförordnande. Dessa pa­ragrafer gäller utan vidare i och med att FN-lagen träder i kraft. Någon juridisk betydelse får de dock inte förrän lagens förbudsbeslänimelser i det enskilda sanktionsfallet sätts i tillämpning.

Andra stycket

Enligt andra stycket skall förordnande enligt första styckel förfalla, ora det inte inora en månad eller, om riksdagssession inle pågår, inom en raånad från början av näslkoraraande session underställs riksdagen för prövning av

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  71

frågan huruvida det skall bestå och om inte förordnandet gillas av riksdagen inom två månader från det att underställningen har skell.

Sora jag har framhållit tidigare (avsnitt 8.1.8) är riksdagen oförhindrad att vid prÖAning av underställningsfrågan besluta alt tillärapningsförord­nandel skall gälla endast för viss tid. Några remissinstanser har förordat, att även de särskilda föreskrifter, sora Kungl. Maj:t utfärdar rörande till-lämpning av 3—8 eller 15 §, skall underställas riksdagen. Enligt min me­ning finns dock inte anledning att frångå den ordning sora kommillén har föreslagit och som i allmänhet gäller enligt andra liknande fullmakts­lagar. Härigenom blir det raöjligt för Kungl. Maj:t att vid behov snabbt ändra föreskrifterna inom ramen för tillärapningsförordnandel.

Tredje stycket

I tredje stycket föreskrivs, att om säkerhetsrådels beslut eller rekoraraen­dation helt eller delvis återkallas eller förfaller, Kungl. Maj :t skall så snart det kan ske i motsvarande mån upphäva raeddelat förordnande eller ined stöd därav meddelad föreskrift.

Exerapel på situationer då säkerhetsrådets beslut eller rekommendation utan att ha formellt återkallats likväl måste anses ha förfaUit utgör det fallet att den internationella respekten för ifrågavarande sanktioner har så urholkats att de rimligen raåste anses inte längre gälla. I ell sådani fall åligger det enligt förevarande bestämmelse Kungl. Maj :l all upphäva för­ordnandet.

2 §

Denna paragraf innehåller vissa definitioner. Den motsvarar 2 § kom­raittéförslaget och 1 § Rhodesialagen.

Första stycket

I första styckel anges att med uttrycket blockerad stat — vilket används i flera paragrafer i den föreslagna lagen — förstås stat eller område sora är föremål för sanktioner enligt beslut eller rekoraraendation som avses i 1 § första stycket, dvs. stat eller område vareraot säkerhetsrådet har riklat beslut eller rekommendation ora tvångsåtgärder enligt artikel 41 i FN-stad­gan. Med uttrycket stat åsyflas härrid av Sverige erkänd statsbildning. Uttrycket oraråde avser territorium som inte har vunnit Sveriges erkännan­de sora stat, t. ex. en utbrytarregion.

Andra stycket

Andra styckel upptar i första punkten en definition av del varubegrepp som begagnas i förslaget. Med vara förstås — i överensstämmelse med defi­nitionen i 1  § Rhodesialagen — materiellt ling av lös egendoms natur.

 

72                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Häri inbegrips även t. ex. gas men inle tjänster och rättigheter. I andra punkten har särskilt angetts att även elektrisk kraft skall anses som vara.

Som jag har anfört i det föregående skall i överensstämmelse med vad komraittén har föreslagit lagens bestäraraelser om varor i princip inte gälla i fråga ora egendom som är avsedd endast för innehavarens personliga bruk. Enligt kommittéförslaget skall en uttrycklig bestämmelse härom tas upp i lagen. Tullkammaren i Helsingborg har ifrågasatt om det inte bör vara möj­ligt att i konkreta fall införa en värdegräns betrtäffande vad som skall hän­föras till egendom för personUgt bruk. Enligt tullkammarens uppfattning bör någon bestämmelse om sådan egendom därför inte tas in i FN-lagen. Däremot skulle i de tillämpningsföreskrifter sora utfärdas i ett konkret sanktionsfall kunna föras in en särskild bestämmelse om i vad mån egen­dom av nämnda slag omfattas av tillämpliga förbud.

Bakom tullkammarens inställning torde ligga farhågor för att den av komraittén föreslagna regeln om personlig egendom kan föranleda raiss­bruk. Jag vill inte bestrida att visst raissbruk kan tänkas förekoraraa. Emel­lerlid anser jag i likhet med kommittén alt en besläramelse i ämnet bör finnas i lagen. Beslämraelsen lär knappast kunna missbrukas på sådant sätt att man behöver riskera att det aUmänna syftet med de i elt visst fall beslutade eller rekommenderade sanktionerna inte uppnås.

I enlighet med det anförda sägs i tredje punkten av förevarande stycke, att vad som föreskrivs om vara dock inte gäller egendom sora är avsedd endast för innehavarens personliga bruk.

3 §

Enligt denna paragraf får Kungl. Maj :t meddela förbud alt från Sve­rige utföra vara som är avsedd att införas till blockerad stat och att till Sverige införa vara som härrör från blockerad stal. Paragrafen motsvarar 3 § kommittéförslaget.

Med införsel och utförsel förstås detsarania som enligt lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling.

Som komraittén påpekar torde avsikt att införa vara till blockerad stat före­ligga framför att när inköpet har gjorts av en blockerad stat (motsvarande) eller av någon som har sitt heravist eller sin rörelse inora blockerad siat eller när varan skall destineras till raotlagare inom sådan stat. Men även om varan skall levereras i annat land, kan omständigheterna ge vid handen atl varan är avsedd att införas i den blockerade staten, exerapelvis ora det är känt all denna har särskilda tillförselvägar och leveransen skall ske till mottagare raed anknytning till dessa.

En vara får anses härröra från blockerad stat, om varan har sitt ursprung i eller har inköpts inom sådan stat. Till denna kategori hör inte bara så­dana varor som har producerats eller tiUverkats i blockerad stat utan också varor som t. ex. har bearbetats eller sammansatts där. Det bör därvid inte

 

KungL Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  73

ha någon betydelse, om i varan ingår beståndsdelar som tidigare har förts in till den blockerade staten (jfr prop. 1969: 78 s. 47). Även en inom denna stat sammansatt vara, som till alla delar består av detaljer som införts dit från tredje land, kan alltså anses härröra från den blockerade staten. Som kommittén anmärker bör en vara däreraot inte anses härröra från sådan stat, om i varan visserligen ingår beståndsdelar kommande därifrån raen samman­sättning e. d. av den i inte obetydlig utsträckning har skett i tredje land samt inköp av varan har ägt rum från sådant land.

De tiUämpningsföreskrifter sora grundas på förordnande avseende 3 § torde i del enskilda fallet i regel inte kunna avfattas helt i överenssläm­raelse med paragrafens lydelse. 1 den mån säkerhetsrådets resolution be­gränsar sig till särskilt angivna varuslag raåste iraport- och exportförbud begränsas på motsvarande sätt. Vidare torde det t. ex. beträffande förbud atl till Sverige införa varor, härrörrande från blockerad stal, bli nödvändigt att begränsa förbudet till varor sora har utförts därifrån efter en viss dag. Behov kan också föreligga att från ulförselförbud undanta varor som en­dast skall transiteras genom den blockerade staten eller att från in- eller utförselförbud undanta varor för medicinskt eller annat humanitärt ända­mål.

4 §

Denna paragraf ger Kungl. Maj :t befogenhet alt förbjuda alt varor in­förs till eller utförs från blockerad stat eller att varor i rissa fall lilllianda-hålls inora eller utanför sådan stat. Paragrafen raotsvarar 4 § komraitté­förslaget och 2 § Rhodesialagen.

In- och ulförselförbuden har i överenssläraraelse med koininitténs för­slag tagits in som punkt 1 resp. punkt 4 i paragrafen. Angående innebörden av uttrycken införsel och utförsel hänvisar jag till vad jag har sagl därora rid3§.

I 4 § koraraitléförslaget las i punkt 2 upp förbud att inora blockerad stat tillhandahålla vara i verksarahet av ekonomisk art sora idkas där och i punkt 3 förbud att utanför blockerad stat tillhandahålla vara, avsedd för verksamhet av ekonoraisk art som drivs från sådan stat.

Enligt koramiltén är beslämraelsen i punkt 2 avsedd alt utgöra ett komp­leraenl till förbud mot varuinförsel lill blockerad stal. Medan införselför­budet avser atl raotverka att någon inom den blockerade staten utifrån förses med varor, syftar förbud enligt punkt 2 i princip till atl motverka all mottagare inom denna stal genoin åtgärder där förses raed varor. Sålunda kan förbjudas t. ex. alt svensk raedborgare inora den blockerade staten le­vererar eller annars tillhandahåller krigsmateriel åt mottagare inom sta­ten. Förbudet avser endast tillhandahållande som sker i verksarahet av ekonomisk art. Bestämmelsen gäller alltså endasl koramersiella leveranser. Vad gäller punkt 3 i kommitténs förslag skall den verksarahet för vilken

 

74                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

varorna är avsedda drivas från den blockerade staten. Så kan enligt kom­raittén vara fallet ora de personer som för egen eller annans räkning har ett avgörande inflytande över verksarahelen är varaktigt bosatta i den bloc­kerade staten eller annars får anses ha en fast anknytning till denna, t. ex. genora alt de företräder ett där registrerat bolag.

Koraraerskollegiuni framhåller viklen av atl bestäraraelsen i punkt 2 används på sådani sätt att orimliga konsekvenser inle uppkommer för den enskilde. Det bör enligt koUegiet slås fast, alt bara sådan ekonoraisk verk­sarahet inora blockerad stat vars avbrytande har direkt betydelse för sank­tionernas framgångsrika genomförande omfattas av förbud enligt denna bestämraelse. Exportföreningen m. fl. anför att denna bestäraraelse, till-lärapad efter sin ordalydelse, kan få stötande konsekvenser och kan kom­raa att strida mot vad en stat enligt folkrätten har att iaktta i sin myndighets­utövning. Organisationerna medger att detta i viss utsträckning kan und­vikas genom att särskild åtalsprövning skall ske. Punkt 2 bör emellertid enligt sararaa remissinstanser få elt sådant innehåU alt inte straffvärda handlingar utesluts. Med hänsyn till betydelsen för den enskilde alt kunna säkert bedöma rättsläget bör begränsningen enligt dessa remissinstanser inte bero på särskild åtalsprövning. I varje fall förutsätter de atl man i motiven uttalar sig för en ökad användning av raöjligheten all underlåta åtal i syfte att undvika stötande resultat.

Exportföreningen m. fl. anför i fråga om punkt 3 i kommittéförslaget, alt ora raed bestäraraelsen avses att hindra det blockerade orarådets försörjning med varor utifrån, detta syfte får anses tillfredsställande tillgodosett genom in- och utförselförbuden och de förbud raot frärajandeåtgärder som finns i 5 § koniniitléförslaget. Avses däreraot atl förbjuda sådan verksarahet som indirekt kan tillföra företag i den blockerade staten valutainkomster, sy­nes regeln alltför diffust avfattad och onödig. Verksainhet av sådan arl kan hindras genom förbud enligt 7 § i förslaget mot finansiella åtgärder.

Samma reraissinstanser anser det vidare önskvärt att punkterna 2 och 3 utformas så, att framtida förbud enligt dessa lagrum till sin ordalydelse framgår redan av lagtexten. Förordnande enligt lagen järate tillänipnings-författningar skulle då kunna begränsas till ett angivande av blockerad stal och förbjudet varuslag samt en hänvisning till vilka förbud som skall sät­tas i krafl jämte ett angivande av de eventueUa begränsningar i dessa för­bud som i förekommande fall är påkallade.

Med anledning av de farhågor som kommerskollegium och exportförening­en 111. fl. har uttalat för alt beslämraelsen i punkt 2 skall tiUärapas alltför extensivt vill jag erinra om att den ifrågavarande bestämmelsen inte skall få tillämpas i vidare raån än sora är påkallat av en resolution av säkerhets­rådet. Det blir således innehåUet i resolutionen sora blir bestämraande för hur omfattande förbudet skall vara. Åläggs FN:s raedlerasslater av säker­hetsrådet atl t. ex. hindra egna medborgare från att inora den blockerade

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  75

staten leverera krigsraateriel lill statens regering, är Sverige skyldigt alt eflerkorama detta beslut. Detla kan ske raed slöd av en sådan bestämmelse sora komraittén här har föreslagit. Det finns anledning antaga att säkerhets­rådet koraraer att föreskriva sanktioner av detla slag endast i begränsad orafallning. Sådana sanktioner kan antas komma alt avse endast specieUa varor, företrädesvis krigsraateriel och motorfordon av olika slag. De till-lärapningsföreskrifler som det blir aktueUt att meddela raed slöd av en sådan bestäraraelse får förutsättas bli utforraade så, alt oriraliga eller stö­tande konsekvenser inte uppkommer för den enskilde. Som jag tidigare har anfört bör riktpunkten för verkställandet av sanktionerna vara alt det all­männa syftet med dessa kan uppnås.

Med anledning av invändningarna från exportföreningen ra. fl. alt syftet med föreskriften i punkt 3 i 4 § koramitléförslaget får anses tillfredsstäl­lande tillgodosett genora andra förbud vill jag framhålla, att den föreslagna bestämnielsen enUgt min raening är ägnad all förslärka i elt visst fall med­delade förbud mot in- och utförsel av varor och raot kapitalöverföringar saral att hindra kringgående av sådant förbud. Genom förbud enligt denna bestämmelse kan man raotverka leveranser av varor till mottagare sora inte uppehåller sig i blockerad stal raen som avser att använda varorna på sådant sätt att denna stal i ett eller annat avseende kan ha fördel därav. Koraraer den levererade varan från annat land än Sverige, kan varken elt eventueUt förbud raot utförsel av sararaa varuslag från Sverige eller ett förbud mol främjandeåtgärder i fråga om sådan vara tillämpas.

1 2 § andra styckel Rhodesialagen förbjuds även tillhandahållande av vara åt mottagare utanför Rhodesia, ora varan är avsedd för verksamhet av eko­noraisk art som idkas i Rhodesia. Någon raotsvarande bestämraelse har koraraittén inte tagit upp i sitt förslag lill allmän FN-lag, eftersom korarait­tén ansåg atl handlingar av del slaget kunde i erforderlig utsträckning för­bjudas raed stöd av de föreslagna bestämmelserna i 5 § om förbud raot åtgärd sora främjar eller är ägnad alt främja varuinförsel till blockerad stat. Jag delar koraraitténs uppfattning i denna del.

Som förut nämnts anser exportföreningen ra. fl. alt förbuden i punkterna 2 och 3 i 4 § koramitléförslaget bör få en närraare precisering. För egen del anser jag förbuden vara tillfredsställande preciserade. Skulle en säkerhels-rådets resolution i detta hänseende vara inskränkt till riss eller vissa for­mer av tillhandahållande, raåste Kungl. Maj :ls tillärapningsföreskrifter givetvis begränsas i raotsvarande mån.

I enlighet raed det anförda har i punkt 2 och punkt 3 av förevarande pa­ragraf i departementsförslaget tagits upp föreskrifter motsvarande 4 § 2 och 3 koraraitléförslaget. Bestämmelserna torde inte kräva några ytterligare komraentarer.

 

76                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

5 §

Paragrafen ger raöjlighet lill förbud mot vissa särskilt uppräknade åt­gärder som är ägnade alt främja enligt 3 eller 4 § förbjuden handling. Paragrafen raotsvarar 5 § komraittéförslaget och 3 § Rhodesialagen.

Beslämraelsen i 5 § komraittéförslaget ansluter i sak helt till bestära­raelsen i 3 § Rhodesialagen. Förslaget innebär sålunda att det för att en åtgärd skall falla under paragrafens förbud uppställs två viUkor, dels atl den frärajar eller är ägnad att främja handling sora förbjuds i 3 eller 4 §, dels att den tillhör någon sådan kategori av åtgärder som anges i paragra­fen. Jag har i den aUraänna motiveringen förklarat, att jag i princip an­sluter raig till kommilléns förslag, såvitt gäller bestämmelsens lagtekniska uppbyggnad.

ViUkorel alt åtgärden skall främja eller vara ägnad att främja enligt 3 eller 4 § förbjudet förfarande innebär enligt komraittén inle atl sådant för­farande i del enskilda fallet raåste ha kommit till stånd. Det är tillräckligt all raöjlighet för sådan effekt genereUt sett får anses uppkomraa om åt­gärden vidtas. När raöjlighet av detta slag skall anses föreligga, får enligt koraraittén bedöraas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall raen möjligheten i fråga bör vara påtaglig. Del bör med andra ord kunna bedöraas sora sannolikt att enligt 3 eller 4 § förbjudet förfarande kan kom­ma till stånd.

Exportföreningen ra. fl. har ifrågasatt om inte det innehåU sora kom­mittén sålunda har lagt i orden "främjar eller är ägnad att främja" går utöver vad sora vanligen förstås därmed i lagspråk.

Jag ansluter mig i sak till vad koraraittén har anfört om innebörden av fränij andebegreppet. De handlingar man rill korania åt genora en bestäm­melse om förbud raot "främjandeålgärder" är i första hand sådana som verk­saral bidrar lill uppkomsten av förfarande som har förbjudits enligt 3 eller 4 §. Innebörden av orden "ägnad alt främja" är något vidare genora att däri får anses Ugga krav endast på att åtgärden i fråga skall typiskt sett verksaral bidra till förbjudet förfarande. Detta står i överensstäinnielse ined de uttalanden sora föredragande departemenlschefen gjorde under för­arbetena till Rhodesialagen (prop. 1969: 78 s. 46). För alt slippa intrikata gränsdragningar raeUan å ena sidan "främjar" och å andra sidan "är ägnad att fräraja" bör eraeUertid enligt min raening i lagtexten användas endast uttrycket "är ägnad att främja", vilket får anses orafalta även vad kom­raittén har åsyftat med ordet "frärajar". Någon saklig ändring i förhållan­de till koraraitléförslaget avses sålunda inte.

Inledningen till förevarande paragraf i departeraentsförslagel har utfor­mats i enlighet raed vad jag nu har anfört.

De åtgärder sora skall kunna förbjudas med slöd av en bestäraraelse om "främjandeålgärder" har i kommitténs förslag delats upp i fyra grupper.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77. år 1971                 77

Av skäl, sora jag kommer att närmare utveckla i det följande förordar jag en del koraplelleringar till den uppräkning av åtgärder sora har gjorts i 5 § koraraitléförslaget. Jag behandlar i det följande åtgärderna i fem olika grupper.

Punkt 1 i koraraitléförslaget avser rissa tekniska förfaranden med va­ror. Koraraittén har här angell tillverkning, bearbetning, sararaansättning, installering, underhåll och reparation av vara. Uppräkningen är densam­raa sora i raotsvarande punkt i 3 § Rhodesialagen. Enligt rain mening bör till de angivna åtgärderna läggas lämnande av tekniskt bistånd. Anledning­en är att brottsbalkens raedverkansregler enligt vad jag tidigare har före­slagit inle skall vara tillärapliga vid brott raot FN-lagen. Ora åtgärder sora innefattar lämnande av tekniskt bistånd inte tas raed, blir förbudsområdet alltför begränsat. Det kan tilläggas att det i säkerhetsrådets rekoraraenda­tion den 23 juli 1970 om vissa åtgärder raot Sydafrika (paragraf 4 e) ingår en uppmaning att hindra bl. a. tekniskt bistånd för tillverkning av riss krigsraateriel. Punkt 1 i departementsförslaget har utformats i överensstäm­melse raed vad jag nu har angett.

Punkt 2 i komniitténs förslag upptar, i överenssläramelse med raotsva­rande punkt i 3 § Rhodesialagen, lastning, lossning, transport eller raotta­gande till förvaring av vara eller tillhandahåUande av transportraedel eller av utrustning eller förnödenheter för transport. SJ har ansett alt det med hänsyn till konlrollinöjligheterna bör övervägas alt inskränka transport-förbud till att gälla transport förbi gränsort. Jag håller raed om atl del är vid gränsorterna sora raan har de bästa möjligheterna atl övervaka ell Iransportförbud. Sora framgår av vad jag tidigare har sagt måste eraeUer­tid lagen täcka även transporter i övrigt, t. ex. transporter av sanktionsgods sora sker enbart inora viss stal. Jag anser därför alt kommitténs förslag i denna del inte bör frångås. Punkt 2 i departementsförslaget har i enlighet härmed utformats i överensstämmelse med motsvarande föreskrift i kom­mittéförslaget.

I punkt 3 i 5 § kommiltéförslaget har tagils upp vissa rättshandlingar avseende varor, nämligen överlåtelse eller förvärv av vara, upplåtelse eller förvärv av särskild rätt därtill eller raeddelande av försäkring därå. Punk­ten är likalydande raed raotsvarande punkt i 3 § Rhodesialagen.

Jag anser att möjlighet bör finnas att förbjuda — förutom de i kommilté­förslaget uppräknade rättshandlingarna — också rättshandling avseende sådan åtgärd beträffande vara som anges i punkterna 1 och 2. Härigenom kan förbjudas att någon ingår avtal om bearbetning, reparation, installe­ring, lastning ra. ra. Jag hänvisar i delta hänseende till föredragande depar­teraentschefens uttalanden i frågan under förarbetena till Rhodesialagen (prop. 1969: 78 s. 91). En sådan ulridgning i förhållande till komraitté­förslaget är motiverad av att de allmänna raedverkansreglerna i brotts­balken avses inte bli tillämpliga vid överträdelser av den nya lagen.

 

78                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Punkt 3 i departeraentsförslagel har utforraats i överensstämmelse med vad jag nu anfört.

FN-lagkomrailtén har frarahållit, atl även varuöverlålelser ra. ra. av in­direkt natur orafattas av den av komraittén föreslagna bestämmelsen i punkt 3. Sora exerapel har koraraittén närant försäljning eller köp av en inajoritetspost aktier i etl bolag, i vars tillgångar ingår sanktionsvaror eller rättigheter att nyttja sådana. Exportföreningen ra. fl. har ansett uttalandel vara alltför vittgående. De raenar atl en sådan rättstillärapning inte kan godtas. Enligt organisationerna förekomraer det inte i svensk rätt atl över-låtelseförbud sora avser vissa tillgångar utan vidare kan överföras all gälla aktier i ett bolag som äger dessa tillgångar. Bolagets egenskap av juridisk person respekteras regelraässigl. Man måste enligt organisationerna räkna raed att sanktioner raot ell visst land ibland kan koraraa att leda till att utländska aktieägare söker avveckla sina innehav av aktier i det landet. Detta kan från sanklionssynpunkt t. o. m. anses önskvärt.

Enligt vad föredragande departementschefen uttalade rid Rhodesialagens tillkorasl (prop. 1969: 78 s. 44) skulle motsvarande förbud i den lagen omfatta också indirekta överlåtelser och upplåtelser av varor. Han förkla­rade därrid alt den enligt hans raening inte går att generellt besvara frågan hururida t.ex. ett svenskt rättssubjekt sora innehar aktier i ett bolag raed affärsförbindelser med Rhodesia bryter mot utfärdade förbud, ora det överlåter sina aktier. Frågan fick enligt departemenlschefen bli be­roende av ora överlåtelsen frärajat eller varit ägnad att fräraja t. ex. införsel till Rhodesia av varor. Ora så var fallet borde indirekta överlåtelser och upplåtelser anses falla under sanktionslagen.

För egen del anser jag mig inle ha anledning alt i fråga om motsvarande förbud i den nya lagen inta en annan ståndpunkt än den departements­chefen sålunda gav uttryck åt. Med anledning av vad exportföreningen ra. fl. frarahållit i förevarande lagstiftningsärende vill jag dock tillägga, att även jag anser att restriktivitet bör iakttas när det gäller att analogt tillämpa förbudet raot direkta överlåtelser på indirekta sådana. Har emellertid en aklieöverlåtelse uppenbarligen skell i avsikt atl kringgå förbud raot varu-överlåtelse, bör den kunna bestraffas. Förbudet bör dock sora regel inle anses omfatta sådana fall sora de berörda reraissinslanserna har närant.

Jag vill i likhet med komraittén frarahålla, all lerraen särskild rätt av­ser begränsade sakrätter och all raed försäkring menas endast direkta för­säkringar och inle återförsäkringar. Sora Svenska försäkringsbolags riks­förbund har anfört kan konsekvenserna beträffande försäkringsförbud i olika framtida lägen idag inte fullt ul överblickas. Jag insläraraer också i förbundels uttalande atl Kungl. Maj:l kan utnyttja sin fuUraakt så alt ge­noraförandet av en resolution avpassas till de specieUa förhållanden som kan uppkoraraa.

Punkt 4 i departementsförslaget har ingen raotsvarighet i vare sig kora-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  79

raittéförslaget eller Rhodesialagen. Denna punkt avser att raöjliggöra för­bud raot rättshandlingar sora inte avser varor utan gäller vissa s. k. imraaterialrätter, nämligen rättigheter rörande uppfinningar. Här anges sålunda åtgärd sora innebär överlåtelse eller förvärv av uppfinning eller upplåtelse eller förvärv av särskilt rätt därtill. Med särskild rätt åsyftas t. ex. patent- och licensrättigheter. Även denna utvidgning i förhållande till kommittéförslaget motiveras av att brottsbalkens raedverkansregler inle avses gälla i fråga oni överträdelser av den nya FN-lagen. Det kan i sam­manhanget nämnas att säkerhetsrådets förut nämnda rekoraraendation den 23 juli 1970 avseende Sydafrika (paragraf 4 d) innehåUer en uppmaning till raedlerasstaterna all inte bevilja patent- och licenser för tiUverkning av bl. a. vapen och amraunition.

Punkt 4 i koraraitléförslaget ger möjlighet till förbud raot atl lärana eller förmedla uppdrag för åtgärd sora anges i 5 § 1—3 i samraa förslag. Punkten överensstämmer helt med motsvarande punkt i 3 § Rhodesialagen. 1 punkt 5 i departeraentsförslagel har motsvarande bestäraraelse tagits upp. Denna punkt möjliggör sålunda förbud mot att lärana eller förmedla uppdrag för åtgärd sora har nämnts under punkterna 1—4.

Förevarande paragraf i departeraentsförslagel är subsidiär i förhållande lill 3 och 4 §§. Detta innebär att förordnande om tillärapning av 5 § inle kan meddelas utan att det föreligger förordnande ora tiUärapning av 3 eller 4§.

Koraraittén har frarahållit alt förbud enligt 5 § avses i frärasta runiinet gälla åtgärder rörande just sådan vara sora avses bli föremål för enligt 3 eller 4 § förbjudet förfarande. Sålunda skall raan kunna förbjuda t. ex. tillverkning, transport eller försäljning utanför den blockerade staten av varor som är avsedda att införas till denna stat. Eflersora med varor enligt 2 § andra stycket raenas, förutora elektrisk kraft, varje raalerielll ting av lös egendoms natur, skall emellertid enligt kommitténs mening förbud enligt 5 § också omfatta åtgärder raed annan vara än just den sora är av­sedd atl införas till blockerad stat eller sora annars är avsedd att bli föremål för enligt 3 eller 4 § förbjudet förfarande. Ora t. ex. i en vara ingår elt visst råämne, skall förbud enligt 5 § kunna omfatta åtgärder som rör endasl råämnet, exempelvis bearbetning av detta. Detsarania gäller åtgärder raed halvfabrikat eller andra beståndsdelar till sådan vara sora är avsedd att användas i strid raot något av de i 3 eller 4 § upptagna priraära förbuden. Förbud enligt 5 § skall ridare enligt koraraittén kunna inbegripa åtgärder med vara sora inte på något sätt ingår i den vara som antas bli föremål för förfarande i strid raot ett priraärl förbud. Exempel på sådana åtgärder är tillverkning, installering eller reparation av en raaskin sora används för fraraslällning av sanktionsvaror, avsedda att införas till blockerad stat.

Vad koraraittén sålunda har uttalat överensstämraer raed innebörden av 3 § Rhodesialagen. 1 denna paragrafs andra stycke föreskrivs uttryck-

 

80                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

ligen, att vad som sägs i första stycket — sora innehåller regler om förbud raot främjandeålgärder — gäller även ora varan är avsedd endast sora hjälpraedel för fraraslällning av annan vara och inte kommer att användas i strid raot 2 § (som väsentligen motsvarar 4 § i nu förevarande förslag).

Exportföreningen m. fl. har ansett all FN-lagen får alltför stor räckvidd, ora 5 § komraer alt avse befattning raed vara över huvud laget. Organisa­tionerna har föreslagit atl paragrafen preciseras så, alt däri avses endast varor sora härrör från eller är avsedda att införas till blockerad stal. Där­med skulle t. ex. hjälpmedel för fraraslällning av sanktionsvaror falla utan­för paragrafen. Skulle denna därigenora anses få för begränsad räckridd, har organisationerna föreslagit all endasl produktionsmedel som huvudsak­ligen är avsedda för framställning av sanktionsvara omfattas av paragrafen. Utforraningen av lagen på denna punkt kan enligt organisationerna komma att få utomordentlig betydelse för svenska företags verksarahet i utlandet.

Med anledning av detta förslag vill jag frarahålla, alt en sådan begräns­ning skulle göra det oraöjligt för Kungl. Maj:t att raed stöd av FN-lagen efterkoraraa säkerhetsrådets beslut om sanktioner niol Rhodesia och jag kan därför inle biträda förslaget utan rill ansluta mig till komniitténs ut­talanden i denna del. Jag rill eraeUertid framhålla, all säkerhetsrådets fram­tida resolutioner givelvis kan länkas ibland få en sådan utforraning all del blir tillräckligt att i del konkreta fallet begränsa sig till sådana varor sora organisationerna har angell. I likhet raed kommittén har jag inle ansett det nödvändigt alt förtydliga bestäraraelsen i nu berörda hänseen­den. Någon raotsvarighet lill 3 § andra stycket Rhodesialagen har därför inte tagits upp i förevarande paragraf av deparleraentsförslaget.

Även beträffande 5 § gäller att bestämmelsen endast anger den ram inom vilken Kungl. Maj :t får föreskriva förbud. I elt konkret sanktionsfall kan det alltså befinnas nödvändigt eller önskvärt att raeddela föreskrifter som inte går så långt sora paragrafen i och för sig raedger. Som exerapel på in­skränkningar av sådant slag kan näranas del fallet att en resolution avser endast särskilt uppräknade varuslag. Sora framgår av vad jag har frara­hållit vid 3 § måste tillänipningsföreskrifterna i detta hänseende anpassas lill resolutionen. En inskränkning kan vidare tänkas ske på det sättet atl enligt 5 § förbjuden åtgärd orafattar endasl just sådana varor som avses bli använda i strid mot förbud enligt 3 eller 4 §. Därraed avskärs framför allt åtskilliga åtgärder sora endast indirekt främjar enligt 3 eller 4 § för­bjudna förfaranden. Paragrafen ger också möjlighet för Kungl. Majrt alt, när anledning därtill föreligger, raeddela "punktförbud" i stället för till-lämpningsbestämmelser av generell karaktär.

6 § Paragrafen ger möjlighet till förbud raot vissa åtgärder i fråga om varor som har utförts från blockerad stat efler det atl förbud som har meddelats

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 81

enligt 4 § 4 har trätt i kraft. Paragrafen raotsvarar 6 § första styckel kom-iiiittéförslaget och 4 § första stycket Rhodesialagen.

Enligt 6 § första styckel komraittéförslaget får Kungl. Maj :l, i fråga ora vara som utförts från blockerad stat i strid raot föreskrift raeddelad med slöd av 4 § 4, förbjuda åtgärd som anges i 5 § 1—4 i samma förslag. De åtgärder som avses är bl. a. bearbetning, transport, mottagande till förva­ring, köp och försäljning.

Jag kan inte helt godta kommitténs förslag atl förbudet skall avse vara sora utförts från blockerad stat "i strid mot föreskrift" som raeddelals raed stöd av 4 § 4. Om i ett visst sanktionsfall förbud enligt 4 § 4 har utformats så att det gäller bara svenska raedborgare, skulle nämligen med den av kommittén föreslagna formuleringen ett förbud raed stöd av förevarande paragraf inle komina att omfatta varor som har utförts från blockerad stat av utlänning. Enligt min mening bör därför bestäramelsen i stället avse "vara sora ulförts efter del atl förbud som meddelats med stöd av 4 § 4 trätt i kraft".

I lagtexten behöver någon hänvisning inte göras till den punkt i 5 § som anger åtgärder vilka innebär överlåtelse eller förvärv av uppfinning ra. ra. (punkt 4 i departementförslaget). Sådana åtgärder kan inle bli aktuella i förevarande fall. Någon hänvisning bör inte heller göras till 5 § 5 i de­parteraentsförslagel, eftersom denna punkt i sin tur hänvisar till punkt 4, som enligt vad nyss sagts inle är tillämplig i detta fall. Däremot bör före­skrivas att förbud kan meddelas mot lämnande eller förmedlande av upp­drag för åtgärd som anges i 5 § 1—3. Bland de i 5 § 1 angivna åtgärderna nämns också tillverkning. Som koramiltén påpekar kan del av naturliga skäl inte bli aktuellt alt enligt förevarande besläramelse förbjuda tillverk­ning av varor. Att belasta lagtexten med en uttrycklig anmärkning om detta undantag från de i 5 § uppräknade åtgärderna torde dock inte vara nöd­vändigt.

I överensslämraelse med vad jag nu har sagt har i förevarande paragraf i departementsförslaget föreskrivits att Kungl. Maj :t får, i fråga om vara som utförts från blockerad stat efter det att förbud sora raeddelals raed stöd av 4 § 4 trätt i kraft, förbjuda åtgärd som anges i 5 § 1—3 och läm­nande eller förmedlande av uppdrag för sådan åtgärd.

I tydlighetens intresse bör näranas att de åtgärder som avses inte behöver vara ägnade att främja förfarande som är förbjudet enligt 3 eller 4 § deparlementsförslaget. Med hänvisningen till de i 5 § 1—3 näranda åt­gärderna åsyflas endast att rent faktiskt beskriva vilka typer av åtgärder som avses.

Förbud av nu ifrågavarade slag kan inte omfatta varor sora har utförts från den blockerade staten innan föreskrift enligt 4 § har trätt i kraft. Della gäller även om utförseln har skett i strid raot en av säkerhetsrådet utfärdad resolution och till äventyrs även i strid raot annat lands beslära-

6    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 77

 

82                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

melser för genomförande av sanktionerna. Däreraot kan ett förbud avse också varor sorn inle i egentlig mening härrör från blockerad stal. Förbudet kan orafatla t. ex. varor som har inköpts i tredje land, införts till den blockerade staten och därefter åter utförts ulan alt alls eller i nämnvärd utsträckning ha bearbetats där. Sora komraittén påpekar är skälet för ell så vidsträckt förbud atl raan därigenom kan hindra försök alt kringgå sanktioner mer effektivt än ora förbud enligt 6 § bara skulle gälla varor sora härrör från den blockerade staten. En viss vara kan t. ex. i heralighel ha samraansalls i denna stat och därefter ha utförts därifrån under sken av att den härrör från tredje land. Å andra sidan kan det givetvis i ett visst sanktionsfall — beroende på den aktuella resolutionens innehåll — bli aktuellt att i tillämpningsföreskrifterna göra den begränsningen att förbud raot befattning med vara gäller endast vara som härrör från blockerad stat och har utförts därifrån efter det alt utförselförbud enligt 4 § 4 har trätt i kraft (jfr 4 § Rhodesialagen). Exerapel på en annan tänkbar be­gränsning i en tillämpningsföreskrift till förevarande paragraf är att från gUtighetsområdet för ett förbud undantas överlåtelser eller förvärv av farailjerältshg natur.

Atl förbudet i denna paragraf är vidsträcktare än raotsvarande förbud i 4 § första stycket Rhodesialagen, som avser endast vissa rättshandlingar och transporter, sammanhänger med alt Rhodesia-resolutionerna i före­varande hänseende har ansetts innefatta den begränsning som anges i nämnda lagrum i Rhodesialagen.

Konimittén har sora ett andra stycke i 6 § tagit in en regel om undantag för vara som blivit föremål för godtrosförvärv. Enligt förslaget skall förbud enligt första stycket mot befattning med olovligen utförd vara inte gälla vara sora någon har förvärvat utan att han insett eller bort inse alt varan förts ut från blockerad stat efter del atl förbud enligt 4 § 4 har trätt i Icraft.

I den allmänna raotiveringen har jag närmare utvecklat skälen till att jag inte kan ansluta raig lill kommilléns förslag i denna del. Därvid fram­höll jag, att en allmän godtrosregel skulle vara för långtgående och kunna leda till att Sveriges förpliktelser all följa säkerhetsrådets sanklionsföre­skrifler åsidosätts samt att syftet med en godtrosregel kan i tillfredsstäl­lande omfattning tiUgodoses på annat sätt, främst genom ett ulnyttj ande av den dispensinöjlighet som enligt mitt förslag skall finnas.

Som jag tidigare har anfört skall enligt departeraentsförslagel överträ­delse av förbud som har raeddelals raed slöd av FN-lagen vara underkastad straffansvar, om den sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Den sora i god tro har vidtagit åtgärd som i och för sig är förbjuden enligt förevarande paragraf, kommer således inle att kunna bestraffas. Får en person däremot efter t. ex. förvärv i god tro av vara söm är orafaltad av sådani förbud vet­skap om att varan utgör sanktionsgods, blir han underkastad straffansvar raed avseende på åtgärder som han därefter vidtar med varan i strid raot

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  83

förbud enligt förevarande paragraf. Här kan svårlösta situationer uppslå till följd av att förbudet mol olika slag av åtgärder är mycket vidsträckt. Dessa problera bör einellertid i flertalet fall kunna lösas genora dispens­givning. Sådan dispens bör ibland kunna orafatla inle bara den som i god tro har förvärvat eller på annat sätt fått varorna i sin besittning utan även den eller dem som därefter avses få hand ora varorna. Om en transportör först under transportens gång får reda på att i lasten ingår varor sora olagligen har utförts från blockerad stal, bör han sålunda genora dispens kunna få tillstånd att befordra varorna till en viss lagerlokal och dennas innehavare bör kunna raedges undantag från förbud alt lossa och ta eraot sanktionsvaror till förvaring. Ora ett dispensbeslut inle kan avvaktas, får man räkna med alt rid ålalsprövningen hänsyn koraraer att tas till den konfliktsituation som förelegat. I vissa fall, t. ex. i fråga om en vara som är utsatt för förskäraning eller snar förstöring eller sora fordrar alllför kostsam vård, bör en eventuell dispens innebära att varan släpps helt fri från förbud enligt 6 §. En dispensmöjlighet av detta slag står i överens­slämraelse med vad som nu gäller enligt 4 § andra styckel Rhodesialagen i fråga om där avsedda godtroshandlingar.

7 § Paragrafen innehåUer bestämraelser som möjUggör förbud mot rissa be­talningar och krediter till förmån för fysiska eller juridiska personer raed anknytning till blockerad stat. Bestämmelsen motsvarar 7 § koramitléför­slaget och 5 § Rhodesialagen.

Första stycket

Kommittén har i 7 § första stycket i sitt förslag tagit upp en besläramelse, enligt vilken Kungl. Maj :t ges möjlighet att föreskriva förbud alt utifrån verkstäUa betalning eller lämna kredit till mottagare i blockerad stat samt att verkställa betalning eller lämna kredit till någon utanför blockerad stal, om betalningen eller krediten är avsedd för mottagare i näranda stat eller för verksamhet av ekonomisk art som idkas i denna stat eller drivs därifrån.

Mot kommitténs förslag i vad avser betalning eller kreditgivning till någon utanför blockerad stat för verksarahet av ekonoraisk art sora idkas i eller drivs från blockerad stat har exportföreningen m. fl. invänt att be­stäramelsen i denna del är alllför vittomfaltande och obeslärad och därför bör utgå. Genom att betalning som inte direkt verkställs till men dock är avsedd för raotlagare i blockerad stat ändå omfattas av paragrafen torde enligt organisationerna förbud med stöd av denna paragraf inte kunna kringgås genom bulvanskap eller liknande arrangeraang.

Som jag har anfört i den aUmänna motiveringen bör i principiell över­enssläraraelse med vad kommittén har föreslagit i den nya lagen tas upp

 

84                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

bestäraraelser ora förbud raot vissa betalningar och krediter. Även dessa bestäraraelser bör ange den yttersta rara inom vilken förbud av detla slag skall kunna meddelas och de bör alltså täcka alla de typer av sanktioner i fråga 0111 betalningar och krediter sora säkerhetsrådet kan länkas besluta eller rekommendera. En annan sak är alt del i etl konkret sanktionsfall också i delta hänseende kan vara nödvändigt eller önskvärt atl meddela tillärapningsföreskrifter som begränsar förbudens omfattning. Med denna utgångspunkt kan jag inle ansluta mig lill exportföreningen ra. fl. reraiss-instansers uppfattning alt bestäramelsen oin belalning eller kreditgivning för verksamhet sora idkas i eller drivs från blockerad stat är alltför vilt-oinfattande och obestämd och därför bör ulgå. Fall kan nämligen tänkas när betalning till en verksarahet i Iredje land vilken drivs från blockerad stal inle kan sägas vara avsedd för raotlagare där raen ändå är till fördel för någon i denna stal, exerapelvis om betalningsniotlagaren är ell dotter­bolag lill etl raoderbolag i den blockerade staten och avser likvid för varor som dotterbolaget har levererat. Själva betalningen torde i ell sådant fall få anses avsedd för dotterbolaget. Av en sådan transaktion kan eraeUertid raoderbolaget ha nytta, och det är delta sora det föreslagna förbudet avser alt hindra. Jag godtar därför koramitténs förslag i denna del.

Jag anser det inte lärapligt atl på sätt som överåklagaren i Göteborg har förordai i själva lagen tas in en undantagsregel — motsvarande 5 § andra stycket Rhodesialagen — för sådana personliga betalningar sora avser t. ex. pensioner, raindre försäkringsbelopp eller penninggåvor. Hänsyn till in­tresset av alt vissa sådana betalningar bör få göras kan, med beaktande av innehållet i den aktuella resolutionen, tas i saraband raed atl tillärapnings­föreskrifter meddelas eller eventuellt genora dispensgivning. Sveriges advokatsamfunds påpekande all den föreslagna bestäramelsen kan hindra t. ex. en medborgare i den blockerade staten raed hemvist i Sverige från att betala bidrag lill sin familj i hemlandet bör av raotsvarande skäl inte heller föranleda någon särskild undantagsregel.

Också i övrigt ansluter jag mig lill koraraitténs förslag i denna del och bestäraraelsen i första stycket av förevarande paragraf i departementsför­slaget har med en mindre språklig justering utformats i överensslämraelse med 7 § första stycket kommittéförslaget.

Med belalning avses alla sätt för uppfyllelse av en i pengar bestärad prestation. Belalning kan alltså ske bl. a. genora överlämnande av lagliga betalningsraedel, sora sedlar eller mynt eller check, genora överlåtelse av fordringar eller värdepapper eller genom överföring mellan konton i banker eller andra penninginrättningar.

Paragrafens förbud mot att lämna kredit avser varje förra av kreditgiv­ning, dvs. olika sätt att kort- eller långfristigt ställa kapital till förfogande, t. ex. i form av avbetalningskrediter eller obligationslån. Sora koramiltén påpekar bör däreraot s. k. bankgarantier inte anses sora kreditgivning.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 85

För atl en handling skall vara förbjuden enligt förevarande besläramelse krävs inle — i motsats till vad som gäller i fråga om handling sora förbjuds enligt 5 § — alt handlingen skall främja eller vara ägnad atl fräraja visst förfarande, t. ex. utförsel av varor från blockerad stat.

Andra stycket

I andra stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget har i överensstämmelse med vad komraittén föreslagit tagits upp en bestämraelse sora ger Kungl. Majit möjlighet att förbjuda läranande eller förraedlande av uppdrag för åtgärd som har förbjudits enligt första stycket. Bestärarael­sen saknar motsvarighet i Rhodesialagen men är här motiverad av att brottsbalkens allmänna medverkansregler avses inte bli tillärapliga vid brott raot FN-lagen.

8 § Denna paragraf innehåller regler om förbud mot vissa kommunikationer ined blockerad stat. Paragrafen motsvarar 8 § koinmittéförslaget och 6 § Rhodesialagen.

Första stycket

I första stycket, sora i sak ansluter till 8 § första styckel kominilléför-slaget, föreskrivs att Kungl. Maj :t får raeddela förbud atl utöva trafik till lands samt sjö- eller luftfart lill eller från blockerad stat eller atl i fråga om sådan verksainhet samarbeta raed trafikföretag sora drivs i eller från nämnda stat, eller med ägare eller brukare av transportmedel sora är registrerat där.

I första hand avses kommersiell person- eller varubefordran. Men även trafik av icke kommersiell natur omfattas av bestäraraelsen, exempelvis luftfart som en privatperson bedriver till och från blockerad stat. Förbud kan avse bara den som utövar trafik av angivet slag, inle den som med­följer som passagerare eller är ägare av gods sora befordras med transport­medel. Den senare kan dock drabbas av förbud enligt 3 eller 4 §.

När i bestäraraelsen talas ora "samarbete", avses en saraverkan sora etablerats i form av gemensamt utnyttjande av de dellagande förelagens transportraedelstillgångar, uppdelning av reparations- eller andra under­hållsfunktioner etc. Enbart den oraständighelen alt elt företag trafikerar sarama ort som del blockerade landets trafikföretag innebär inte atl sara­arbete i denna niening etablerats, även om detla förhållande faktiskt kan leda till alt det sistnämnda företaget får ökat trafikunderlag.

Beslämraelsen är mer vittgående än motsvarande bestäraraelse i 6 § Rho­desialagen, vilken avser endast lufttrafik. Jag vill i detta sammanhang erinra om atl 5 § 2 och 6 § departementsförslaget ger underlag för förbud mot att tillhandahålla transportmedel, utrustning eller förnödenhet för transport åt ett trafikföretag i den blockerade staten eller i annan stat, vil-

 

86                    KungL Maj:ts proposition nr 77 år 1971

kel transporterar sanktionsvaror över Sveriges eller den blockerade statens gränser.

Luftfartsverket har framhåUit att det av flygsäkerhetsskäl eller nöd­situationer kan uppkomma fråga om att medge blockerad stats luflfartyg räll alt landa i Sverige och svenska luftfartyg rätt att landa i blockerad stal för alt t. ex. fylla på drivmedel samt därefter fortsätta färden. I den raån utövande av luftfart kan anses föreligga i situationer av det slag luft­fartsverket avser torde den allmänna bestämmelsen om nöd i 24 kap. 4 § brottsbalken i princip bli direkt tillämplig och någon särskild undantags­regel är därför inte behövlig.

Tullkammaren i Helsingborg anser det vara önskvärt att Kungl. Maj :t i sina tillärapningsföreskrifter upplyser tillämpande myndigheter ora vilka åtgärder som skall vidtas t. ex. när etl utländskt fartyg eller luftfartyg an­komraer från en blockerad stat. Enligt min niening bör det eraeUertid i re­gel lärapligen ankorama på berörda centrala förvaltningsmyndighet atl i den mån behov därav föreligger meddela närmare föreskrifter, t. ex. om vilka åtgärder som bör vidtas av tullpersonal för kontroll av varors ur­sprung.

Andra stgcket

Som fraragår av det föregående förordar jag alt medverkansreglerna i 23 kap. brottsbalken inte skall vara tiUämpliga vid brolt raot FN-lagen. Enligt RÄ är det under sådana förhållanden i vissa hänseenden av särskild vikt atl gärningsmannaskapet är klart definierat. Transporter lill eller från blockerad stat kan medföra stora inkomster. Det kan enligt RÅ framstå som angeläget att med åtal och yrkande om förverkande kunna ingripa inte endast raot rörelseidkaren själv utan också mot hans anställda, t. ex. last­bilsförare. Det bör enligt RÅ av lagtexten klart framgå i vad mån förbud skall kunna riktas också mol sådana personer.

Jag delar RÄ:s uppfattning och i andra stycket av förevarande paragraf har i enlighet härmed tagils upp en bestämraelse av innebörd att förbud enligt första stycket får riktas mot ägare och brukare av transportmedel samt mol befälhavare och besättningsman på transportmedel. Bestämmelsen tar enligt sin ordalydelse sikte endast på personal som tjänstgör på fartyg och luftfartyg men avser alt omfatta också personer som tjänstgör på tåg, lastbilar och andra landgående transportmedel, även ora sådan personal inte kan sägas vara befälhavare eller besättningsman.

Bestäramelsen torde inte innebära någon avvikelse i sak från vad koiii-raitlén har åsyftat raed sill förslag.

Tredje stycket

I tredje stycket har i överensstämmelse med 8 § andra stycket koniinit-téförslaget tagits in en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t får ined-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  87

dela förbud alt lämna eller förmedla uppdrag att utöva enligt första styc­ket förbjuden verksainhet. Bestämmelsen möjliggör ingripande mot t. ex. befraktning av fartyg för persontransporter till eller från blockerad stat (jfrprop. 1969:78s. 51).

9 §

Paragrafen innehåller en regel om dispens från sanktionsförbud.

Enligt vad kommittén uttalat har Kungl. Maj :t möjlighet att inom ramen för sina befogenheter enligt fullraaktslagen i enskilda fall dispensera från förbud som meddelats med stöd av lagen. Kommittén har inte ansett någon uttrycklig bestänimelse om denna dispensmöjlighet vara behövlig.

1 den aUmänna motiveringen (avsnitt 8.1.6) har jag uttalat, att Kungl. Maj :t bör ha möjlighet alt i enskilda fall medge dispens från meddelat för­bud. Jag har också förordat att en uttrycklig bestämmelse härom tas upp i den nya lagen. I enlighet härmed föreskrivs i förevarande paragraf av de­partemenlsförslaget, att Kungl. Maj:t kan för visst fall medge undantag från förbud som meddelats med stöd av 3—8 §.

Sora jag har framhållit i den allmänna motiveringen är utrymmet för dispens från förbud, som meddelats med anledning av ett bindande beslut från säkerhetsrådet, mycket begränsat. Teoretiskt sett bör det över huvud tagel inte finnas utrymme för dispens, eftersom å ena sidan förbud med stöd av lagen får meddelas endast i den mån det är påkaUat med anledning av en resolution av säkerhetsrådet och å andra sidan Sverige är folkrätts­ligt förpliktat att uppfyUa sanktionsföreskriflerna i ett bindande beslut av rådet. Man måste dock räkna med att det i vissa fall av rent praktiska skäl risar sig inte vara möjligt att avgränsa förbudsbestämmelsernas omfattning raed sådan exakthet alt man med säkerhet uppnår fullständig överens­släraraelse med rådets resolution. Det kan sålunda uppkoraraa situationer i praktiken som inte kunnat förutses när förbuden utformades och sora formellt omfattats av dessa men vid en närmare analys av resolutionen visar sig falla utanför sanktionsbestämmelserna. Uppkommande problem av den arten kan lösas med hjälp av dispens. Undantagssilualioner kan län­kas, där ett dispensförfarande är den enda praktiskt frarakoraliga vägen all i etl brådskande läge åstadkomraa ett resultat sora är riraligt och i överens­stämmelse med sanktionsresolutionens anda.

Möjligheterna att utnyttja dispensregeln är givetvis större när det är fråga ora endast rekoraraenderade sanktioner. Avsikten är dock att dispens-givningen skall vara restriktiv. Rent allraänt kan sägas alt undantag från raeddelade förbud inte bör medges, när åtgärden i fråga kan medföra nytta för den blockerade staten eller i övrigt är ägnad att motverka det aU­raänna syftet raed sanktionen.

 

88                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Dispensgivning torde aktualiseras framför allt i sådana fall då någon i god tro har förvärvat eller på annat sätt fått sanktionsvaror i sin besitt­ning. I synnerhet kommer här i fråga de situationer som omfattas av 6 § departementsförslaget. Jag kan i det hänseendet hänvisa till vad föredra­gande departementschefen uttalade under förarbetena till den pragraf i Rhodesialagen som motsvarar 6 § i den nya lagen (prop. 1969: 78 s. 48— 49). Skulle t. ex. en person, som förvärvat en vara i strid mot förbud enligt 6 § i den nya lagen utan att ha insett eller bort inse varans karaktär av sanktionsgods, senare få visshet härom, blir ofta nog hans möjligheter att på ett lagligt sätt förfoga över godset alltför begränsade, om han inte har möjlighet att få dispens när del gäller vidare åtgärd med varan. Jag kan i denna del hänvisa till vad jag har anfört vid 6 §.

Dispens bör kunna komma i fråga även i andra fall än i godtrossituatio­ner. Med hänsyn till den förevarande lagstiftningens art torde det, som jag tidigare har framhåUit, inte kunna undvikas alt meddelade förbud ibland leder till inte önskade och vid bestämmelsernas meddelande inte förutsedda effekter. Så t. ex. kan i ett visst fall undanlag från ett förbud mot transitering av gods genom blockerad stat befinnas önskvärt, exem­pelvis med hänsyn till intresset av att tredje land inte drabbas. Ett annat fall då dispens kan vara befogad föreligger när fråga är om leverans av varor för humanitära ändaraål, exerapelvis i saraband raed en naturkatastrof.

10 §

Paragrafen reglerar förhåUandet raeUan förbud sora har raeddelals med slöd av 3—8 § och avtal som har ingåtts innan sådant förbud trätt i kraft. Paragrafen motsvarar 9 § komraittéförslaget och 7 § Rhodesialagen.

I 9 § kommiltéförslaget har tagits upp en bestämmelse av innebörd att Kungl. Maj :t får föreskriva alt förbud enligt 3—8 § skall gälla, även om avtal om förfarande eller åtgärd som där sägs har slutits innan sådant för­bud har trätt i kraft.

I sitt reraissyttrande understryker exportföreningen ra. fl. vikten av alt möjligheten lill en retroaktiv tillämpning av sanktionslagstiftningen be­gagnas raed stor återhållsarahet av hänsyn till de skador sora annars kan drabba svenska företags anseende i utlandet. Bl. a. gäller detta om den föreslagna beslämraelsen får avse svenska bankers utfästelser under garan­tier och rembourser. Har sådana utfästelser lämnats före sanktionslagslift­ningens ikraftträdande, bör de enligt organisationerna alltid få fullgöras.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 8.1.6) har jag framhållit att enligt svenska rättsprinciper av statsmakterna meddelade förbud mot vissa hand­lingar torde bryta redan ingångna avtal angående sådana handlingar, så­rida inte uttrycklig bestämmelse om annat har meddelats. Jag förordade därför atl en bestämmelse i ämnet borde få det innehåUet att förbud enligt 3—8 § skall gälla även om avtal om förfarande eller åtgärd som där sägs

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 89

har slutits, innan sådant förbud trätt i kraft, men atl Kungl. Maj:l skall kunna i visst sanktionsfall förordna ora undantag från denna huvudregel. Förevarande paragraf i deparleraentsförslaget har utformats i överens­stämmelse härmed.

Paragrafens huvudregel innebär, atl en avlalsförpliktelse, som strider mol förbud meddelat med stöd av bestämmelse i 3—8 §, inle får fullgöras och alt detta gäller även när det avtal på vilket förpliktelsen grundas har ingåtts innan förbudet trädde i kraft. Sora exempel kan näranas att ett transportavtal har ingåtts innan säkerhetsrådet fattade ett sanktionsbeslul raot transport av vissa varor och att sådana transporter som avses med av­talet därefter har kommit att omfattas av förbud enligt 5 § 2 och 6 §. Verk­ställer någon sådan transport i enlighet med avtalet sedan förbudet har trätt i kraft, gör han sig skyldig till brottslig handling. Han kan inle lill sitt försvar åberopa att han redan före förbudets ikraftträdande eller rentav före säkerhetsrådets sanktionsbeslut har åtagit sig all verkställa transpor­terna. Däremot kan han självfaUet inte fällas till ansvar för transporter som han har fullgjort innan förbudet trädde i krafl.

Beträffande de påpekanden, som exportförening in. fl. har gjort, vill jag framhålla alt frågan i vad mån undanlag från huvudregeln i förevarande paragraf bör göras måste i första hand bli beroende av innehållet i säker­hetsrådets resolution i det enskilda fallet. En förutsättning för att Kungl. Maj :t skall kunna medge undanlag är givetvis alt så kan ske utan att Sve­rige därmed åsidosätter sina förpliktelser enligt den aktuella resolutionen. Del är å andra sidan ingenting som hindrar atl Kungl. Maj :l endast delvis utnyttjar befogenheten enligt denna paragraf, t. ex. så all avtal sora har träffats före viss lidpunkt, exempelvis dagen för säkerhetsrådets resolu­tion, får fullföljas, medan avlal som har ingåtts efter denna lidpunkt men innan förbud enligt den svenska lagen trädde i kraft drabbas av fullgörelse-förbud. Inom raraen för vad resolutionen raedger får SläUningslagandet i sådana frågor bli beroende på en läraplighelsprövning.

11 § Paragrafen  innehåller  ansvarsbestämmelser  och  motsvarar   10   §   kom­raittéförslaget och 8 § Rhodesialagen.

Första stycket

I den aUmänna motiveringen (avsnitt 8.1.5) har jag uttalat min prin­cipieUa anslulning till kommitténs förslag att överträdelse av förbud som har meddelats med stöd av FN-lagen skall vara underkastad straffansvar, om överträdelsen sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.

GeneraltuUstyrelsen erinrar om atl överträdelser av import- och export­förbud i allmänhet är underkastade varusmugglingslagens straffbestära­raelser. Enligt styrelsens mening är överträdelser av de import- och export-

 

90                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

förbud som avses i 3 § kommittéförslaget (3 § departementsförslaget) atl anse som samma brottstyp och lika straffvärda som överträdelser av t. ex. de alhnänna import- och exportförbuden. Införsel eller utförsel i strid mot förbud enligt nämnda paragraf torde av bl. a. den anledningen böra be­straffas enligt varusmugglingslagen. Härigenom skulle tullpersonalen ge­nom bestämmelserna i 13—19 §§ varusmugglingslagen om förundersök­ning, beslag m. m. kunna medverka till att hindra och beivra överträdelser raed betydligt större effektivitet än vad som annars torde bli fallet.

Som jag frarahållit tidigare är det enligt rain raening angeläget att sank­tionsbrott i största möjliga utsträckning regleras efter enhetliga bestäm­melser. Jag är därför inte beredd att på sätt som generaltuUstyrelsen före­slagit förorda en straffrättsUg särbehandling av överträdelser av förbud en­ligt 3 § departeraentsförslagel.

Enligt koraraitténs förslag skulle straffsatserna ■— i överensstämmelse raed vad sora gäller enligt 8 § första stycket Rhodesialagen — utgöra böter eller fängelse i högst två år vid uppsåtligt brott och böter eller fängelse i högst sex månader vid oaktsamhetsbrott. Enligt exportföreningen m. fl. bör man eftersträva att nå sådan överenssläraraelse med varusmugglingslagens bestämraelser att preskriptionstiden för brolt som inle är grovt blir två år, dvs. alt straffmaximum för sådant brott sätt till fängelse etl år, Sveriges advokatsamfund anser det kunna starkt ifrågasättas om oaktsamhetsfall hör bedömas som så allvarliga alt frihetsstraff bör ifrågakomma, särskilt mot bakgrund av att den förverkanderegel som har föreslagits i många fall kan medföra en mycket kännbar påföljd.

Det är här fråga ora brott sora motverkar syftet med riktiga internatio­nella sanktionsbeslut och som kan gälla starka ideella intressen eller bety­dande ekonoraiska värden. Med hänsyn härtill får de av komraittén före­slagna straff latituderna enligt min mening anses väl avvägda och jag fin­ner inte anledning att frångå kommitténs förslag i denna del.

Kommittén har föreslagit en bestämmelse om att ansvar inte skall ådömas i ringa fall. En regel av detta innehåll finns i 8 § första stycket Rhodesia­lagen. Länsåklagarmyndighelen i Kopparbergs län ifrågasätter behovet av en sådan bestäraraelse under hänvisning lill bl. a. alt åtalsprövning enligt förslaget skall verkstäUas av Kungl. Maj :t eller rayndighel som Kungl. Maj:t utser. — Enligt Svenska hamnförbundet är det en brist i de av kora­raittén föreslagna straffbestämmelserna att de inte innehåUer någon före­skrift om straffansvar för det fall att oaktsamheten inte har varit grov men det å andra sidan inte kan sägas vara fråga om ringa fall.

Jag delar inle den från åklagarliåll framförda uppfattningen att en re­gel om att ansvar inte bör kunna ådömas, när brottsligheten bedöras vara av ringa beskaffenhet, är onödig raed hänsyn till att särskild åtaisprövning skall ske. Jag biträder därför kommitténs förslag om straffrihet i ringa fall. Jag är inte heller beredd att förorda en utvidgning av det straffbara om-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 91

rådet till att omfatta också överträdelser vilka sker av oaktsamhet som icke är grov.

1 första stycket av förevarande paragraf i deparlementsförslaget har i enlighet med det anförda tagils upp bestämmelser av innebörd, alt uppsåt­lig överträdelse av förbud enligt 3—8 § skall bestraffas med böter eller fängelse i högst två år, att överträdelse som skett av grov oaktsamhet skall bestraffas med böter eller fängelse i högst sex månader samt atl an­svar inte skall ådömas i ringa fall.

Oaktsamhet kan vara atl bedöma sora grov exerapelvis när gärningsman­nen med hänsyn till omständigheterna uppenbarligen hade bort inse alt varor raed rilka han tagit befattning utgjorde sanktionsgods. Bland ora­sländigheier som kan vara alt beakta kan nämnas all det i ett enskilt fall på grund av pressuppgifter får anses notoriskt att ett visst parti gods, som har lagrats i en hamn i avvaktan på vidare transport, är sanktionsgods. Spe­ciella, iögonfallande orasländigheier sora tyder på att raan i ett visst fall har att göra med sanktionsvaror bör sålunda föreligga, för att oaktsamhe­ten skall kunna bedöraas som grov. Någon strängare undersökningsplikt av­ses inte. En person som i Sverige ingår avtal om leverans av en vara till utlandet skall inte behöva närmare undersöka vart varan är avsedd alt slutligt levereras, om inte särskilda omständigheter lyder på alt varan är avsedd att införas lill blockerad stal (jfr prop. 1969: 78 s. 52).

Huruvida ringa fall skall anses föreligga får bedömas frärast med hän­syn till i vad mån gärningen i del enskilda fallet motverkar de aktueUa sanktionernas allmänna syfte. Ibland torde emellertid en gärning få be­dömas sora ringa, även ora den i och för sig kan raotverka detla syfte, t. ex. 0111 del rör sig om en leverans av livsmedel och leveransen tillgodoser från humanitära synpunkter behjärtansvärda ändaraål.

Kommillén har framhållit, all ansvar för överträdelse av förbud enligt 3—8 § i viss utsträckning bör kunna inträda vid fall av underlåtenhet alt handla. Enligt kommittén bör utgångspunkten därvid vara alt en under­låtenhet bör bestraffas sora aktivt handlande, om den ler sig lika straff­värd som sådant handlande. Exportföreningen ra. fl. anser att detta inte lorde böra gälla generellt. Den av koraraittén åberopade grundsatsen torde enligt dessa remissinstanser gälla endast vid vissa effekldelikt.

Jag delar i princip den uppfattning som har kommit till uttryck i remiss­yttrandet. Förbud enligt 3—8 § orafattar väsentligen bara sådana förfaran­den soni svårligen kan tänkas koraraa till stånd utan positivt handlande. Som koraraittén också torde ha raenat kan däremot underlåtenhet att in­gripa ibland bedömas som positivt handlande, t. ex. om någon som utövar kontinuerlig ledning av en verksarahet uraktlåter att ingripa raot företeel­ser i verksamheten som innefattar överträdelse av förbud (jämför lagrådels uttalande i prop. 1969: 78 s. 84).. Koraraittén har sora exerapel nämnt hl. a. att ett aktiebolag i Sverige, som har etl bestämmande inflytande över

 

92                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

etl utländskt bolag, underlåter att försöka se till att dotterbolaget upphör raed en verksamhet sora strider raot sanktionslagstiftningen. Exportför­eningen m. fl. har i anslutning härtiU anmärkt, alt enbart del förhållandet att ett bolag har ett bestäraraande inflytande över etl annat bolag inte kan föranleda att bolagsledningen i moderbolaget skall anses som gärningsinan beträffande handlingar sora företas inora dotterbolaget. Jag vill i och för sig inte bestrida riktigheten av detta påstående. Sora framgår av vad jag nyss har påpekat kan emellertid de styrande i moderbolaget, ora de kontinu­erligt utövar ledningen av dotterbolagets verksarahet, anses skyldiga att försöka tillse att förfaranden sora strider mol sanktionslagstiftningen upp­hör i dotterbolaget. Vad härvid och i liknande situationer skäligen kan be­gäras får, som koraraittén har uttalat, bero av orasländigheterna i det sär­skilda fallet.

Andra stycket

Jag har tidigare (avsnitt 8.1.5) nämnt, all jag ansluter raig till koramit­téns förslag atl raedverkansreglerna i 23 kap. brottsbalken inte skall vara tillämpliga vid överträdelse av förbud som meddelats med stöd av FN-lagen. En regel härom har tagits in i andra stycket av förevarande paragraf. Som jag också har anfört i den aUmänna motiveringen kommer enligt raitt för­slag inte heller försök, förberedelse eller stämpling lill brott att kunna be­straffas enligt den nya lagen.

Enligt koraraitléförslaget skall i fråga oni den nya lagens tillämplighet i rummet de allmänna reglerna i 2 kap. brottsbalken gälla. Som jag har an­fört i den allmänna motiveringen (avsnitt 8.1.5) biträder jag detta förslag. Detta resultat uppnås utan att någon bestämmelse i ämnet tas upp i lagen. Jag vill i detta sammanhang erinra om vad jag har uttalat i den aUmänna motiveringen därom atl i det enskilda sanktionsfallel förbudsbestäniinelser-na kan utformas på sådant sätt att utomlands begångna gärningar helt el­ler delris faller utanför tillämpningsområdet. Härigenom kan man i prak­tiken uppnå samma effekt som genom generella regler om inskränkningar i svensk domstols behörighet.

'ö'

12 och 13 §§

Dessa paragraf er innehåUer regler om förverkande på grund av brott mot den nya lagen. Paragraferna motsvarar 11 och 12 §§ koramitléförslaget resp. 9 och 10 §§ Rhodesialagen.

Koinniittén har föreslagit förverkanderegler sora överenssläninier med 9 och 10 §§ Rhodesialagen, vilka i sin tur har 36 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken sora förebild. Enligt exportföreningen ra. fl. bör förverkande inte kunna ske rid  andra brolt än sådana  som har begåtts  uppsåtligen.  Jag anser

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                  93

emellertid att raöjlighet till förverkande bör finnas också vid oaklsarahels-brott, särskilt raed hänsyn lill alt förverkanderegler på förevarande område kan antas ha en stark brottsförebyggande effekt.

Som koinmittén har föreslagit bör de även inora specialstraffrätten i all­mänhet tillämpliga bestämmelserna i 36 kap. 4 och 12 §§ brottsbalken i fråga ora vera förverkande får riktas raot resp. vem förverkad egendom skall tillfalla gälla också på förevarande oraråde.

1 enlighet med det anförda har 12 och 13 §§ departementsförslaget med en mindre språklig ändring utformats i överensstämmelse med 11 och 12 §§ koraraitléförslaget.

14 §

Paragrafen innehåller en regel ora särskild åtalsprövning rid brott raot FN-lagen. Paragrafen motsvarar 13 § koramitléförslaget och 11 § Rhodesia­lagen.

Rhodesialagen innehåller ill § en bestäraraelse ora särskild åtalsprövning vid brott raot lagen. Enligt denna bestäraraelse får åtal för sådant brott väckas endast efter förordnande av Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t be­myndigar. 1 13 § kommiltéförslaget har tagits upp motsvarighet till denna bestämmelse. Kommilléns förslag i denna del har godtagils av remissin­stanserna. Med hänsyn lill FN-lagens speciella natur finner också jag att en ordning med särskild åtalsprövning bör gälla. Sora koramiltén har före­slagit bör prövningen ankomma på Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t be­myndigar. I den mån denna delegationsrätt utnyttjas bör bemyndigande lämnas riksåklagaren.

Genora kravet på särskild åtaisprövning kan åtal underlåtas bl. a. när lagföring skulle te sig stötande. Vid åtalsprövningen bör hänsyn kunna las till atl en handling, som enligt sanktionslagstiftningen är förbjuden, i det enskilda fallet kan vara ursäktlig. Sådan kan situationen vara t. ex. om en svensk medborgare sedan flera år har varit bosatt i den stat som är utsålt för sanktioner och där ägnat sig åt handel med varor som omfattas av sanktionerna. Detsamraa torde i undantagsfall också kunna gälla t. ex. beträffande svensk raedborgare som utomlands i annan stat än den blocke­rade har vidtagit någon åtgärd sora inte är straffbar enligt sanktionslagstift­ningen på orten raen väl enligt den svenska lagen. Del kan även tänkas fall då svensk medborgare utomlands kan vara skyldig, exerapelvis enligt re­kvisitions- eller förfogandelagstiflning på orten, att vidta åtgärd som är för­bjuden enligt den svenska sanktionslagstiftningen.

Några reraissinstanser har uttryckt farhågor för alt möjligheterna att underlåta åtal komraer atl utnyttjas alllför restriktivt. Bedriver en svensk medborgare affärsverksamhet i annat land, som enligt vad han har skälig anledning anta, lojalt deltar i FN:s sanktioner, bör han enligt dessa remiss­instanser regelmässigt inte åtalas, om han handlar i enlighet raed det lan-

 

94                    KungL Maj:ts proposition nr 77 år 1971

dels lagar. Enligt min niening kan ett sådant fall sora reraissinslanserna nämner ibland vara sådant att åtal inte bör väckas. Det är emellertid inle möjligt atl göra några generella uttalanden om i vilka situationer åtal bör underlåtas.

15 §

Paragrafen innehåUer en bestämmelse om avvisning i vissa fall av utlän­ning. Paragrafen motsvarar 14 § kommiltéförslaget och 12 § Rhodesialagen.

I 19 § utlänningslagen har bland grunderna för avrisning under punkt 6 upptagits det fallet att det i lag eller raed slöd av lag har meddelats be­stämmelse om avvisning med anledning av resolution, som har antagits avFNrs säkerhetsråd. Enligt 12 § Rhodesialagen kan avvisning ske av utlän­ning, som skäligen kan antas ha hemrist i Rhodesia och ha begått eller avse att begå handling som slår i strid mot förbud enligt Rhodesialagen. Bestäraraelsen är föranledd av bindande beslut i en av säkerhetsrådels Rho­desiaresolutioner.

I 14 § koramitléförslaget har tagils upp en bestäraraelse, enligt vilken Kungl. Maj:t får förordna alt utlänning som skäligen kan antas ha hem­vist i blockerad stat och ha begått eller avse att begå sådan handling som står i strid raot förbud enligt 3—8 § kan avrisas i den ordning som före­skrivs i utlänningslagen.

Sora jag har anfört i den allmänna inotiveringen (avsnitt 8.1.4) bör i FN-lagen tas in en bestämmelse som gör det möjligt för Kungl. Maj:t att meddela föreskrift om avvisning i den ordning som föreskrivs i 19 § utlän­ningslagen. En sådan bestämmelse har tagils upp i förevarande paragraf. Bestämmelsen överensstämmer med 14 § kommiltéförslaget.

Enligt den föreslagna bestämmelsen får endast handlingar som har vid­lagils efter det att förbud, meddelat med stöd av FN-lagen, har trätt i kraft föranleda avvisning (jfr prop. 1969: 78 s. 58). Bestämmelsen kan å andra sidan i princip tillämpas oberoende av var handlingen antas ha ägt rum eller komraa alt äga rura men en förutsättning är givetvis atl handlingen står i strid mot förbud som gäller enligt den svenska FN-lagen. Däremot krävs inle alt utlänningen också är underkastad svensk domstols behörighet.

Övergångsbestämmelser

Jag föreslår att FN-lagen träder i kraft den 1 juli 1971. Lagens giltig­hetstid bör inte begränsas.

Rhodesialagen bör upphöra att gälla rid FN-lagens ikraftträdande. I sam­band därraed bör Kungl. Maj :t med stöd av FN-lagen meddela de bestäm­melser om sanktioner mot Rhodesia som behövs för att ersätta Rhodesia­lagen.

Som har uttalats i prop. 1970: 62 med förslag om fortsalt giltighet av lagen (1966: 158) angående utvidgad tillämpning av lagen den 22 juni 1939

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 95

(nr 299) om förbud i vissa fall raot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. och av lagen den 21 raars 1940 (nr 176) raed vissa besläramelser ora fraktfart raed svenska fartyg bör lagen upphöra att gälla i samband med all FN-lagen träder i kraft. Eftersom lagen gäller endast till utgången av juni 1971 (SFS 1970: 107), behövs inte någon särskild bestämmelse om dess upphävande den 1 juli 1971.

1 följande avsnitt kommer jag att föreslå alt ta upp frågan om tillämp­ning av den nya lagen i vad avser hittills meddelade Rhodesia-sanktioner. Jag kommer i det sammanhanget att behandla frågan vilka övergångsbe­stämmelser som kan behövas i FN-lagen på grund av atl Rhodesialagen upphör att gälla.

9. TUlämpning av fullmaktslagen

Jag har tidigare (avsnitt 3) nämnt att FN:s säkerhetsråd har antagit olika resolutioner om sanktioner mot Rhodesia, nämligen den 12 och den 20 november 1965, den 9 april 1966, den 16 december 1966, den 29 maj 1968 och den 18 mars 1970. Dessa resolutioner, som fortfarande är i kraft, inne­håller beslut och rekommendationer om olika sanktioner av ekonoraisk och annan icke-militär natur. Rhodesialagen har gjort det möjligt för Sverige alt fiillt ul efterkomma de resolutioner sora rådet hade antagit till och raed den 29 maj 1968. Rhodesialagen gäUer enligt lag (1970: 750) så länge Kungl. Maj:t inle har förordnal annat, dock längst till utgången av år 1971. Den är avsedd att vara av prorisorisk karaktär i avbidan på lillkorasten av en perraanent FN-lag.

Som jag tidigare har föreslagit bör Rhodesialagen upphöra att gälla när den nu föreslagna FN-lagen träder i kraft. Jag har förordat att så sker den 1 juli 1971. I den mån säkerhetsrådets resolutioner om sanktioner mot Rhodesia fortfarande gäller rid den tidpunkten, bör FN-lagen samtidigt sältas i tillämpning i den omfallning sora krävs för att Sverige även fram­deles skall efterkomma säkerhetsrådets resolutioner i fråga om Rhodesia. Härvid uppkommer frågan vilka bestämmelser i den föreslagna lagen som Kungl. Maj :ts förordnande enligt 1 § FN-lagen bör avse.

TiUs vidare synes raan böra utgå från atl säkerhetsrådets resolutioner kommer att gälla i oförändrad utsträckning.

Frågan om omfattningen av Kungl. Majrts förordnande kan således be­träffande de resolutioner som antagits fram till liden för Rhodesialagens ikraftträdande bedömas med utgångspunkt i bestämmelserna i den lagen, rilka inte går utöver innehållet i resolutionerna och följaktligen ligger inom ramen för de befogenheter som tillkommer Kungl. Majrt enligt den nya lagen.

Bestämmelsen i 1 § Rhodesialagen om vad som i lagen avses med vara har

 

96                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

sin direkta motsvarighet i 2 § andra stycket i den föreslagna FN-lagen.

Förbuden enligt 2 § första stycket Rhodesialagen mot utförsel av varor från och införsel av varor till Rhodesia kan och bör meddelas med stöd av bestäramelserna i 4 § 4 resp. 1 i FN-lagen. Undantaget i Rhodesialagen för varor avsedda för bl. a. medicinskt ändamål bör få motsvarighet i de till-lämpningsföreskrifter Kungl. Majrt skall raeddela. 1 dessa bör Kungl. Majrt från förbud enligt 4 § 1 och 4 också undanta varor sora är avsedda att en­bart föras genora Rhodesia från avsändare i Zarabia eller till mottagare där. Härigenom kan Zarabia ■— som för sin försörjning i riss utsträckning är beroende av alt varor transiteras genom Rhodesia •—■ undgå all oförskyllt bli lidande av sanktionerna.

Enligt 2 § andra stycket Rhodesialagen är det — med undantag för varor avsedda för bl. a. raedicinskt ändaraål — förbjudet alt tillhandahåUa mot­tagare utanför Rhodesia vara, om denna är avsedd för verksarahet av eko­nomisk arl som idkas i eller drivs från Rhodesia. Motsvarande förbud bör meddelas med stöd av 4 § 3 i förslagel till FN-lag och denna bestämmelse bör alltså sältas i tillämpning. I sistnämnda bestämmelse sägs emellertid inle något om tillhandahållande utanför blockerad stat av vara, avsedd för verksamhet av ekonomisk art som idkas i den blockerade staten. Som jag har framhållit i specialraotiveringen (vid 4 §) torde eraeUertid sådana handlingar i erforderlig utsträckning kunna förbjudas med stöd av be­stäraraelserna i 5 § departementsförslaget om förbud raot åtgärd som är ägnad att främja varuinförsel till blockerad stat. Sistnämnda paragraf bör redan på denna grund sättas i tillämpning. Härigenora raöjliggörs också raeddelande av sådant förbud som enligt 3 § första stycket Rhodesialagen gäller i fråga om vidtagande av vissa åtgärder som främjar eller är ägnade att främja enligt 2 § sistnämnda lag förbjudet förfarande och sora har motsvarighet i 5 § 1—3 och 5 i den nya lagen.

Vissa av de åtgärder som anges i 5 § förslaget lill FN-lag har inte någon direkt motsvarighet i Rhodesialagen. Detla gäller lämnande av tekniskt bi­stånd till åtgärd som nämns i punkt 1 av 5 § förslaget resp. 3 § första stycket Rhodesialagen saml rättshandling som avser i punkt 1 eller 2 i berörda paragrafer nämnd åtgärd beträffande vara. Detta bör dock inte hindra att 5 § 1—3 och 5 sätts i tillämpning i sin helhet. I riss utsträck­ning motsvaras nämligen bestämmelserna av det aUmänna medverkansan­svar som gäller rid brott mot Rhodesialagen.

I 5 § 4 förslagel till FN-lag anges förbud mot åtgärd sora är ägnad att fräraja enligt 3 eller 4 § förbjudet förfarande och sora innebär överlåtelse eller förvärv av uppfinning eller upplåtelse eller förvärv av särskild rätt därtill. Något behov av uttryckliga föreskrifter av sådant slag har hittills inle risats föreligga i Rhodesiafallet. Detta sararaanhänger emellerlid åt­minstone delvis med alt de allmänna raedverkansreglerna gäller inora Rho­desialagens lillärapningsoraråde. Eftersom dessa regler inte kommer att bli

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 97

tillämpliga inora den nya lagens område men å andra sidan Rhodesiare­solutionerna generellt förutsätter alt FN-staterna skall förbjuda åtgärder som främjar in- eller utförsel av vara lill  eller från Rhodesia bör  även

5 § 4 i den nya lagen sättas i tillämpning.

I 3 § andra styckel Rhodesialagen finns en föreskrift som saknar motsva­righet i den föreslagna FN-lagen. Vad där sägs innebär emellertid endast ett förtydligande av första stycket i samma paragraf och kommer i enlig­het med vad jag tidigare har sagt i praktiken att gälla också enligt den nya lagen.

4 § Rhodesialagen avser varor som härrör från Rhodesia och som har utförts därifrån efter lagens ikraftträdande den 11 juni 1969. 1 fråga om sådana varor får enligt första styckel i paragrafen inte företas rättshand­ling som avser förvärv, överlåtelse, upplålelse, transport eller annat ekono­miskt raellanhavande.  Sådana varor får inle heller transporteras. Enligt

6 § i förslagel till FN-lag får Kungl. Majrt, i fråga oni vara soiii har utförts
från blockerad stal efter det atl sådant förbud raot varuulförsel som med­
delats med stöd av 4 § 4 har trätt i kraft, förbjuda åtgärder som anges i 5 §
1—3 och lämnande eller förmedlande av uppdrag för sådan åtgärd. Méd
stöd av denna föreskrift kan alltså de rättshandlingar förbjudas som avses
i 4 § Rhodesialagen. 6 § i den nya lagen bör därför sättas i tillämpning.
Den begränsning som ligger i atl 4 § första stycket Rhodesialagen — för­
utora varutransporter ■— gäller endast rättshandlingar sora avser ekono­
miskt raellanhavande får beaktas genoin att motsvarande inskränkning
görs i de särskilda tiUämpningsföreskrifter som Kungl. Maj :t skall ut­
färda.

1 4 § andra stycket Rhodesialagen finns en godtrosregel av innehåU att; om någon har företagit sådan rättshandling som anges i paragrafens första stycke ulan att ha insett eller bort inse atl varan härrör från Rhodesia och har utförts därifrån, Kungl. Maj :t kan medge undantag från första stycket när det gäller vidare åtgärd raed varan.

Sora jag tidigare har nämnt anser jag inte atl det i förslaget lill FN-lag bör föras in någon regel om undanlag från förbudet i 6 § vid godtrosfall.i I enskilda fall då särskilda skäl lalar för all undantag från förbudet görs kan Kungl. Maj :t utnyttja sin raöjlighet att meddela dispens. Har förbudet redan överträtls, kan frågan i vissa fall lösas genom att man vid den sär­skilda ålalsprövningen beslutar atl inle väcka åtal. I andra situationer kan straffansvar bortfaUa på grund av att handlingen är att bedöma sora ringa. Jag anser del under dessa förhåUanden inte vara påkallat all det i lillärap­ningsföreskriflerna görs undanlag från förbud sora raeddelals raed stöd av 6 § förslagel till FN-lag för riss eller vissa åtgärder raed varor som någon har tagit befattning med i god tro.

Enligt 5 § första stycket Rhodesialagen får inte utifrån verkställas be­talning eller lämnas kredit till mottagare i Rhodesia. Enligt samma para-

7   Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 77

 

98                    Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

graf får inte heller verkstäUas betalning eller lämnas kredit till någon utanför Rhodesia, om betalningen eller krediten är avsedd för mottagare i Rhodesia eller för verksarahet av ekonomisk art som idkas i eller drivs där­ifrån. 7 § första stycket i den föreslagna FN-lagen ger möjlighet för Kungl. Maj :t atl meddela motsvarande förbud. Detta lagrum bör alltså sättas i till-lämpning.

1 5 § andra styckel Rhodesialagen undantas från förbud enligt första styc­kel vissa betalningar och krediter, bl. a. sådana som avser endast pension eller medicinskt eller humanitärt ändamål. Dessa undantag kan och bör beaktas vid meddelande av särskilda tillämpningsföreskrifter till den nya lagen. Detsamma gäller betalningar och krediter som är nödvändiga för leverans av sådana varor som är undantagna från förbudet att införa varor till Rhodesia samt för sådan transitering av varor genom Rhodesia som enligt vad jag förut har sagt bör undantas från förbud enligt 4 § 1 och 4.

Enligt 7 § andra stycket förslaget till FN-lag får Kungl. Maj:t även med­dela förbud att lämna eller förmedla uppdrag för åtgärd som har för­bjudits enligt paragrafens första stycke. Någon motsvarighet till sådant förbud finns inte i Rhodesialagen. I fråga om denna är dock de allmänna medverkansreglerna i brottsbalken tillämpliga. Så avses inte bli fallet be­träffande den föreslagna lagen. Under dessa förhållanden bör också 7 § andra stycket i den nya lagen sättas i tillämpning beträffande Rhodesia.

6 § första punkten Rhodesialagen föreskriver, all luftfart inte får utövas till eller från Rhodesia eller i samarbete med rhodesiskt lufttrafikförelag eller med ägare eller brukare av rhodesiskt luftfartyg. 8 § första stycket i förslaget tiU FN-lag ger möjlighet till bl. a. förbud av detta slag. Det förbud att lämna eller förmedla uppdrag att utöva luftfart som nu gäller enligt 6 § andra punkten Rhodesialagen har sin motsvarighet i 8 § tredje stycket i den föreslagna FN-lagen. 8 § första och tredje styckena i lagför­slaget bör således sättas i tillämpning. Enligt 8 § andra stycket i förslaget till FN-lag får förbud enligt paragrafens första stycke riktas mot ägare och brukare av transportmedel saml raot befälhavare och besättningsman på transportmedel. Såvitt gäller Rhodesia synes förbud böra avse alla dessa kategorier. I tillämpningsföreskrifterna bör emeUertid undantas sådan luft­fart som uteslutande avser transport av varor, vilka är undantagna från förbudet mot införsel till Rhodesia eller förbudet mot tillhandahållande av vara åt mottagare utanför Rhodesia. Detsamma gäller i fråga om luftfart som avser transitering av gods genom rhodesiskt luftrum till eller från Zambia.

Enligt 7 § Rhodesialagen gäller förbud enligt 2—6 § även ora avtal ora förfarande eller åtgärd som där sägs har slutits före lagens ikraftträdande. 7 § Rhodesialagen har sin motsvarighet i 10 § den nya lagen. Några inr skränkningar i paragrafens tillämplighet i fråga om sanktionerna mot Rhodesia torde inte böra göras.

 

KungL Maj:ts proposition nr 77 år 1971                 99

I 12 § Rhodesialagen finns en regel om avvisning enligt utlänningslagen av utlänning som skäligen kan antas ha hemvist i Rhodesia och ha begått eller avse att begå handUng sora står i strid mot 2—6 §. Paragrafen har sin motsvarighet i 15 § förslaget till FN-lag. Sistnämnda paragraf bör alltså sältas i tillämpning.

Som jag tidigare har framhållit trädde Rhodesialagen i kraft innan sä­kerhetsrådet antog resolutionen av den 18 mars 1970. Vid bedömande i vil-: ken utsträckning den föreslagna FN-lagen bör sättas i tiUämpning beträf­fande Rhodesia måste hänsyn därför tas också till innehåUet i denna reso­lution. Denna innehåller i paragraf 9 bindande beslut om att niedlemssta-terna skall bryta alla diplomatiska, konsulära, kommersiella, militära och andra förbindelser med den olagliga regeringen i Rhodesia samt avbryta alla förekoraraande transportförbindelser till och från Rhodesia: Några diplo­matiska, konsulära eUer militära förbindelser mellan Sverige och Rhodesias olagliga regering finns inte. Resolutionens föreskrifter härom behöver där­för inte föranleda någon åtgärd från svensk sida. Detsamma lorde gälla i fråga om kommersiella och "andra" förbindelser mellan vårt land och Rhodesias olagliga regering. Resolutionens innebörd är i denna del visserli­gen något oklar. Eftersom de tillämpningsföreskrifter som Kungl. Maj :t en­ligt vad jag tidigare anfört torde korama att meddela blir mycket långt­gående när det gäller avbrytande av förbindelserna med Rhodesia, får emel­lertid Sverige anses genom dessa föreskrifter uppfylla de nyss näranda reso-lutionsbeslämmelserna i erforderlig utsträckning. Inte heller i vad angår förpliktelsen atl avbryta alla förekommande transportförbindelser till och från Rhodesia är resolutionen alldeles klar. De förbud mot olika slags trans­porter sora Rhodesialagen innehåUer och som torde återkomma i de blivan­de tillämpningsföreskrifter till den nya lagen som avser Rhodesia är emel­lertid enligt min mening av den omfattningen att Sverige därigenom får anses ha efterkommit resolutionen också i denna del.

I paragraf 3 av resolutionen den 18 mars 1970 rekoraraenderas medlems­staterna alt ridla lämpliga åtgärder på det nationella planet för alt tillse att ingen handling som utförs av representanter för eller institutioner under den olagliga regeringen i Rhodesia ges något erkännande av berörda myndigheter i resp. medlemsstaler. Enligt min niening bör det inte ined­delas några genereUa föreskrifter ora alt sådana handUngar inte skall er­kännas i Sverige. Frågan oni sådant erkännande får i det enskilda fallet avgöras av vederbörande svenska inyndiglieter ined beaktande av Sveriges förpliktelser enligt 1970 års resolution.

Paragraf 11 i samma resolution innehåller en uppmaning lill medlems­staterna atl vidta alla de ytterligare åtgärder av icke-militär natur som den föreliggande situationen i Rhodesia påkaUar. De förbud som jag förutsät­ter att Kungl. Maj rt kommer alt utfärda med stöd av den föreslagna FN-lagen är av så omfattande natur att Sverige redan härigenom får anses till-

 

100                   Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

godose ändamålet med rekommendationen i denna del. Någon ytterligare lagstiftningsåtgärd är därför, åtrainstone f. n., inte påkaUad. Denna stånd­punkt överensstäraraer med vad som rid Rhodesialagens tillkoinst uttala­des med anledning av den likalydande rekoraraendationen i resolutionen den 29 raaj 1968 (prop. 1969: 78 s. 60).

Av vad jag sålunda har anfört oni säkerhetsrådels resolution den 18 mars 1970 framgår, att denna inte ger anledning till andra lagstiftningsåtgärder än dem jag har berört i det föregående.

Enligt säkerhetsrådets resolutioner ora sanktioner mot Rhodesia skall siat som är medlem av FN förbjuda iraport till och export från den staten av varor från resp. till Rhodesia. Något motsvarande iraport- och export­förbud finnes inte i Rhodesialagen. Anledningen härtill är att import från och export lill Sverige av sådana varor som avses raed resolutionerna har ansetts kunna regleras raed stöd av Kungl. Maj :ls ekonomiska lagstiftnings-niakt génoiii införsel- och ulförselförfattniiigania, nämligen kungörelsen (1947: 82) angående allraänt iraporlförbud, kungörelsen (1949r 614) an­gående förbud mot utförsel från riket av krigsmateriel och kungörelsen (1950:324) angående allmänt exportförbud.

Bestämmelsen 13 § i den föreslagna FN-lagen ger Kungl. Maj:t möjlighet att meddela förbud att från Sverige ulföra vara avsedd att införas lill bloc­kerad silat och att till Sverige införa vara som härrör från blockerad stat.

De föreskrifter av säkerhetsrådet sora närmast är av intresse i detla sam­raanhang återfinns i paragraferna 3 (a) och (d) i resolutionen den 29 maj 1968. Enligt dessa bestäraraelser förpliktas FN:s raedlerasslater bl.a. atl dels hindra import till eget territorium av alla varor som härrör från Rhodesia och soni: har utförts därifrån efler den 29 raaj 1968, dels hindra försäljning eller leverans av alla slags varor — ined rissa undanlag — från eget territoriura till fysisk eller juridisk person i Rhodesia.

Utförsel och införsel från resp. till Sverige av sanktionsvaror kan för­bjudas raed stöd av den föreslagna FN-lagen. Sora jag har uttalat i den all­männa motiveringen bör man eftersträva atl sanktionsbrott så långt möj­ligt underkastas en enhetlig reglering. Genom att den föreslagna lagen an­vänds koraraer också riksdagen atl få öva inflytande på genomförandet av sanktionerna. Jag anser därför att FN-lagen bör användas också i föreva­rande avseende. Följaktligen bör även 3 § i den nya lagen sättas i tillämp­ning. KungL. Maj:t torde i de särskilda tillärapningsföreskrifterna böra föreskriva att importförbudet gäller endast varor som har utförts från Rhodesia efter det att Rhodesialagen trädde i kraft.

I fråga ora raöjUgheterna för svensk domstol att döma till ansvar för över­trädelse av sanktionsförbud vill jag erinra ora atl 8 § andra stycket Rho­desialagen från svensk domstols behörighet i detta hänseende undantar gär­ning som begås.av utlänning utom riket annorstädes än på svenskt fartyg eller luftfartyg. Något raotsvarande undantag finns inte i förslaget till FN-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                101

lag, vilket innebär att i fråga ora straffbestäniraelsernas tilläraplighet de allmänna reglerna i 2 kap. brottsbalken ora svensk doraslois behörighet blir tiUämpliga. I tiUämpningsföreskrifterna beträffande Rhodesia bör emellertid Kungl. Maj:t utforma samtliga förbud så att dessa, såritt avser handling­ar som utom riket begås av utlänning, gäller endast gärningar begångna på svenskt fartyg eller luflfartyg. Därigenom nås i detta avseende överensstäm­melse med säkerhetsrådets resolutioner.

Jag har i specialraotiveringen till den föreslagna FN-lagen förutskickat, att jag i förevarande avsnitt skall närmare behandla de övergångsbestäm­melser som behövs i anslutning till all den föreslagna FN-lagen och till-länipningsföreskrifter lill denna ersätter Rhodesialagen. Sora koraraittén utan invändning från remissinstanserna har uttalat fordras övergångsbe­stämmelser dels beträffande förbud mot att ta befattning raed varor ut­förda från Rhodesia, dels i fråga oni avvisning av utlänning.

Förbud enligt 6 § i den föreslagna FN-lagen avser varor sora har utförts från blockerad stat efter del att utförselförbudet som meddelats med stöd av 4 § 4 sararaa lag har trätt i kraft. Motsvarande förbud i 4 § Rhodesia­lagen avser varor sora härrör från Rhodesia och har utförts därifrån efter Rhodesialagens ikraftträdande den 11 juni 1969. Ora Rhodesialagen upp­hävs utan att några övergångsbestäraraelser i denna del raeddelas, koraraer varor som olovUgen har utförts från Rhodesia under Rhodesialagens giltig­hetstid alt därefter inte vara föremål för förbud enligt någon av de berörda paragraferna. 1 övergångsbestämmelse till den nya lagen bör därför före­skrivas, atl Kungl. Maj:l äger meddela förbud mot åtgärd sora avses i 6 § nya lagen även raed avseende på vara sora vid lagens ikraftträdande omfattas av ulförselförbud enligt 2 § Rhodesialagen.

1 saklig överensstämmelse med vad kommittén har föreslagit bör i över­gångsbestämmelse lill den nya lagen också föreskrivas, att förordnande en­ligt 15 § den nya lagen får avse utlänning som skäligen kan antagas ha hemvist i Rhodesia och före nya lagens ikraftträdande ha begått handling som stod i strid mot 2—6 § Rhodesialagen.

Om förslaget till FN-lag antas av riksdagen, bör sålunda förordnas att 3 §, 4 § 1, 3 och 4 samt 5—8 och 15 §§ den nya lagen skall äga tillämpning i den mån det påkallas raed anledning av de resolutioner sora FN:s säkerhets­råd hittills har antagit i fråga ora Rhodesia.

 

102                   Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

10. Hemställan

Jag heraställer, atl lagrådets yttrande över förslaget till lag oiii vissa inter­nationella sanktioner inhämtas genoin utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådels övriga ledamöter hemstäUt bifaUer Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                103

Bilaga 1

(Kommitténs förslag)

Förslag

till

Lag

om vissa internationella sanktioner (FN-lag)

1 §.

1 den mån det påkallas i anledning av beslut eller rekommendation om sanktioner som antagits av Förenta Nationernas säkerhetsråd i överens­stämmelse med Förenta Nationernas stadga får Konungen förordna att be­fogenhet som avses i 3—9 och 14 §§ denna lag skall tillkomma Konungen.

Förordnande förfaller om det ej inom en månad eller, om riksdagssession ej pågår, inom en månad från början av nästkommande session underslälles riksdagen för prövning av frågan huruvida del skall bestå och om det ej inom två månader från det underställningen skett gillas av riksdagen.

Då säkerhetsrådets beslut eller rekommendation helt eller delris återkal­lats eller annars förfallit, skall Konungen så snart det kan ske i motsva­rande mån upphäva meddelat förordnande eller raed stöd därav utfärdad föreskrift.

2  §.

Med blockerad stal avses i denna lag stat eller område som är föremål för sanktioner enligt 1 § första stycket.

Med vara förstås i denna lag materieUt ting av lös egendoms natur. Som vara anses även elektrisk kraft. Vad som föreskrives om vara gäller dock ej egendom som är avsedd endast för innehavarens personliga bruk.

3  §.

Konungen får föreskriva förbud att från riket utföra vara avsedd alt in­föras till blockerad stat och att till riket införa vara som härrör från blocke­rad stat.

4                                            §.
Konungen får föreskriva förbud all

1.    till blockerad stat införa vara,

2.    inom blockerad stat tillhandahåUa vara i verksamhet av ekonomisk arl,

3.    utanför blockerad stat tillhandahålla vara avsedd för verksamhet av ekonomisk art som drives från nämnda stat, och

4.    från blockerad stat utföra vara.

5 §.

Konungen får föreskriva förbud att ridtaga åtgärd som främjar eller är ägnad att främja enhgt 3 eller 4 § förbjudet förfarande och som innebär

1. tillverkning, bearbetning, sammansättning, installering, underhåll eller reparation av vara.

 

104                   Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

2.     lastning, lossning, transport eller mottagande till förvaring av vaia eller tillhandahållande av transportraedel eller av utrustning eller förnödenheter för transport,

3.     överlåtelse eller förvärv av vara, upplålelse eller förvärv av särskild rätt därtiU eller raeddelande av försäkring därå, eller

4.     lämnande eller förmedlande av uppdrag för åtgärd som anges i 1—3.

6 §.

1 fråga om vara som ulförts från blockerad stat i strid mol föreskrift som meddelats med stöd av 4 § 4 får Konungen förbjuda åtgärd som anges i 5 § 1—4.

Förbud som meddelas enligt första styckel får ej avse vara som någon förvärvat utan alt han insett eller bort inse alt varan på angivet sätt utförts från blockerad stat.

7 §.

Konungen får föreskriva förbud att utifrån verkställa betalning eller läm­na kredit till mottagare i blockerad stat samt alt verkställa betalning eller lämna kredit till någon utanför blockerad stat, om betalningen eller kredi­ten är avsedd för mottagare i nämnda stal eller för verksamhet av ekono­misk art som idkas i eller drives därifrån.

Vidare får Konungen föreskriva förbud all lämna eller förmedla uppdrag för åtgärd som förbjudits enligt första styckel.

8  §.

Konungen får föreskriva förbud att utöva trafik till lands samt sjö- och luftfart lill eller från blockerad stat eller i samarbete med trafikförelag, som drives i eller från nämnda stat, eller med ägare eller brukare av transport­medel som är registrerat där.

Vidare får Konungen föreskriva förbud att lämna eller förmedla uppdrag att utöva verksamhet som förbjudits enligt första stycket.

9 §.

Konungen får föreskriva alt förbud enligt 3—8 § skall gälla även om avlal om förfarande eller åtgärd som där sägs slutils innan sådani förbud trätt i kraft.

10 §.

Den som bryter mot förbud enligt 3—8 § döraes, om gärningen skett upp­såtligen, till böter eller fängelse i högst två år eller, ora gärningen skett av grov oaklsarahel, till böter eller fängelse i högst sex raånader. I ringa fall skall ej dömas till ansvar.

För medverkan till brolt enligt denna lag döraes ej till ansvar.

11 §.

Utbyte av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, ora det ej är uppenbart obilligt.

12 §.

Egendora som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller som frarabragts genom sådant brolt kan förklaras förverkad, om det är på­kallat lill förebyggande av brott eller annars särskilda skäl föreligger. Det-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971         105

samraa gäller egendom med vilken tagits befattning som utgör brott enligt denna lag.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

13 §.

Ätal för brott enligt denna lag får väckas endast efler förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

14 §.

Konungen får förordna att utlänning som skäligen kan antagas ha hem­rist i blockerad stat och ha begått eller avse att begå sådan handling som står i strid mot förbud enligt 3—8 § kan avvisas i den ordning som före­skrives i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193).

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom lagen upphäves lagen (1966r 158) angående utvidgad tillärapning av lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. och av lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg.

Avlöses ulförselförbud enligt 2 § lagen (1969r232) om vissa sanktioner mot Rhodesia av motsvarande förbud med stöd av denna lag får Konungen tiUämpa 6 § första stycket även i fråga om vara som utförts från Rhodesia i strid mot det tidigare förbudet. Likaså får Konungen vid tillämpning av 14 § föreskriva att handling som begåtts i strid mot sådant förbud enligt förenämnda lag som avlöses av motsvarande förbud med stöd av den nya lagen skall anses lika med handling i strid mot det nya förbudet.

8    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 77

 

106                   Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Bilaga 2

Säkerhetsrådets resolution den 18 mars 1970

The Security Council,

Reaffirming its resolutions 216 (1965) of 12 November 1965, 217 (1965) of 20 November 1965, 221 (1966) of 9 April 1966, 232 (1966) of 16 Decem­ber 1966 and 253 (1968) of 29 May 1968,

Reaffirming that, to the extent not superseded in this resolution, the measures provided for in resolutions 217 (1965) of 20 November 1965, 232 (1966) of 16 December 1966 and 253 (1968) of 29 May 1968, as well as those initiated by Member States in implemenlalion of those resolutions, shall continue in effect,

Taking into account the reports of the Committee established in pursu­ance of Security CouncU resolution 253 (1968)  (S/8954 and S/9252),

Noting with grave cancern:

(a)      That the measures so far taken have failed lo bring the rebellion in Southern Rhodesia to an end,

(b)     That some States, contrary to resolutions 232 (1966) and 253 (1968) of the Security Council and to their obligations under Article 25 of the Charter, have failed to prevent trade with the illegal régime of Southern Rhodesia,

(c)      That the Governments of the Republic of South Africa and Portugal have continued to give assistance to the illegal régime of Southern Rhodesia, thus diminishing the effects of the measures decided upon by the Security Council,

(d)    That the situation in Southern Rhodesia continues lo deteriorate as
a result of the introduction by the illegal régime of new measures, induding
the purported assuraplion of republican status, aimed at repressing the
Afiican people in riolation of General Assembly resolution 1514 (XV),

Recognizing the legilimacy of the struggle of the people of Southern Rhodesia lo secure the enjoyraent of their rights as sel forth in the Charter of the United Nations and in conformily with the objectives of General As­sembly resolution 1514 (XV),

Reaffirming that the present situation in Southern Rhodesia constitules a threat to international peace and security,

Acting under Chapter VII of the United Nations Charter,

1.    Condemns the illegal proclaraalion of republican status of the Terri­tory by the illegal régirae in Southern Rhodesia;

2.    Decides that Member States shall refrain from recognizing this illegal régime or from rendering any assistance lo il;

3.    Calls upon Member States to take appropriate measures, at the national level, to ensure that any act performed by officials and institutions of the illegal régime in Southern Rhodesia shall not be accorded any recognition, official or otherwise, induding judicial notice, by the competent organs of their Slate;

4.    Reaffirms the primary responsibility of the Government of the United

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                107

Kingdom for enabling the people of Zimbabwe to exercise their right to self-deterraination and independence, in accordance with the Charter of the United Nations and in conforraity with General Assembly resolution 1514 (XV), and urges thal Government to discharge fully ils responsibility;

5.     Condemns all measures of political repression, induding arrests, deten-tions, liials and executions, which violate fundamental freedoms and rights of the people of Southern Rhodesia;

6.     Condemns the policies of the Governments of South Africa and Por­tugal, which continue to have political, economic, railitary, and other rela­tions with the illegal régirae in Southern Rhodesia in violation of the rele­vant United Nations resolutions;

7.     Demands the iramediate withdrawal of South African police and armed personnel frora the Territory of Southern Rhodesia;

8.     Calls upon Member States lo lake more stringent raeasures in order lo prevent any circumvention by their nalionals, organizations, companies and other institutions of their nationality, of the decisions taken by Security Council in resolutions 232 (1966) and 253 (1968), all provisions of which shall fully reraain in force;

9.     Decides, in accordance with Article 41 of the Charter and in furthering the objective of ending the rebellion, that Meraber Stales shall r

 

(a)      Immediately sever all diplomalic, consular, trade, railitary and other relations that they raay have with the illegal régime in Southern Rhodesia, and terminale any representation that they raay raainlain in the Territory;

(b)      Immediately inlerrupt any existing means of transporlalion to and from Southern Rhodesia;

 

10.    Requests the Government of the United Kingdom as the adminislering Power, to rescind or withdraw any exisling agreeraenls on the basis of which foreign consular, trade and other representation may al present be main-lained in or with Southern Rhodesia;

11.    Requests Meraber States to take all possible further action under Ar­ticle 41 of the Charter lo deal with the situation in Southern Rhodesia, not exduding any of the raeasures provided in that Artide;

12.    Calls upon Member States lo take appropriate action to suspend any membership or associale merabership that the illegal régime of Southern Rhodesia has in specialized agencies of the United Nations;

13.    Urges Meraber States of any international or regional organizations to suspend the raerabership of the illegal régirae of Southern Rhodesia frora their respective organizations and to refuse any request for raerabership from that régime;

14.    Urges Member States to increase moral and material assistance to the people of Southern Rhodesia in their legitimate struggle to achieve free­dom and independence;

15.    Requests specialized agencies and other international organizations concerned, in consultation with the Organization of African Unity, to give aid and assistance to refugees from Southern Rhodesia and those who are suffering from oppression by the illegal régirae of Southern Rhodesia;

16.    Requests Meraber States, the United Nations, the specialized agencies and other international organizations in the United Nations systera to make an urgent effort to increase their assistance to Zarabia as a matter of priori-ty with a view to helping ber solve such special economic problems as she may be confronled with arising from the carrying out of the decisions of the Security Council in this question;

 

108                   Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

17.    Calls upon Member States, and in particular those with primary re­sponsibility under the Charter for the maintenance of international peace and security, to assist effectivdy in the implenienlation of the measures called for by the present resolution;

18.    Urges, having regard to the principle stated in Article 2 of the United Nations Charter, States not Members of the United Nations to act in accor­dance with Ihe provisions of the present resolution;

19.    Calls upon Member Stales to report to the Secrelary-General by 1 June 1970 on the measures taken to iraplement the present resolution;

20.    Requests the Secretary-General to report to the Security Council on the progress of the implemenlalion of this resolution, the first report not to be raade låter than 1 July 1970;

21.    Decides that the Comraittee of the Security Council established by resolution 253 (1968), in accordance with rule 28 of the prorisional rules of procédure of the Security Council, shall be enlrusled with the respon­sibility of:

 

(a)      Exaiiiining such reports on the implemenlalion of the present resolii-tion as will be submitted by the Secretary-General;

(b)      To seek from Member States such further information regarding the effective implemenlalion of Ihe provisions laid down in the present resolu­tion as it may consider necessary for the proper discharge of its duty to report to the Security Council;

(c)      To study ways and means by which Member States could carry out more effectively the decisions of the Security Council regarding sanctions against the illegal régime of Southern Rhodesia and to make recomraenda-tions to the Security Council;

22.   Requests the United Kingdom, as the adminislering Power, to con­
tinue to give maximum assistance to the Committee and to provide the Com­
mittee with any information which it raay receive in order that the raeasures
enrisaged in this resolution as well as resolutions 232 (1966), and 253
(1968) may be rendered fully effective;

23.     Calls upon Meraber States as well as the specialized agencies to supply such information as may be sought by the Coraraittee in pursuance of this resolution;

24.     Decides to maintain this item on its agenda for further action as ap­propriate in the light of developments.

Översättning av resolutionen

Säkerhetsrådet,

Som bekräftar sina resolutioner 216 (1965) den 12 november 1965, 217 (1965) den 20 november 1965, 221 (1966) den 9 april 1966, 232 (1966) den 16 december 1966 och 253 (1968) den 29 maj 1968,

Som bekräftar att, i den mån de inte upphävs genom denna resolution, de i resolutionerna 217 (1965) den 20 november 1965, 232 (1966) den 16 deceraber 1966 och 253 (1968) den 29 maj 1968 föreskrivna åtgärderna, Uk­som de åtgärder som initierats av medlemsstaterna i tillämpningen av dessa resolutioner, fortfarande skall vara gällande.

Som beaktar rapporterna från den kommitté som bildades i enlighet med säkerhetsrådets resolution 253 (1968) (S/8954 och S/9252),

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                109

Som är allvarligt bekymrat över

(a)       att hittiUs vidtagna åtgärder inte lyckats bringa upproret i Sydrho­desia till ett slut,

(b)      att rissa stater i strid med säkerhetsrådets resolutioner 232 (1966) och 253 (1968) och med sina skyldigheter i enUghet med stadgans arlikel 25, har underlåtit att förhindra handel med den olagliga regimen i Sydrho­desia,

(c)       att regeringarna i Sydafrika och Portugal har fortsatt att ge bistånd till den olagliga regimen i Sydrhodesia och sålunda minskat effekterna av de åtgärder som beslutats av säkerhetsrådet,

(d)     att situationen i Sydrhodesia fortsätter att förvärras till följd av nya
åtgärder som den olagliga regimen vidtagit, däri inbegripet det föregivna
utropandel till republik, vilka syftar till att förtrycka det afrikanska folket
i strid raed generalförsamlingens resolution 1514 (XV),

Som erkänner rättmätigheten i del sydrhodesiska folkets kamp för att trygga åtnjutandet av sina rättigheter enligt FNrs stadga och syftet med generalförsamlingens resolution 1514 (XV),

Som bekräftar att den rådande situationen i Sydrhodesia utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet,

Som handlar med stöd av kapitel VII i FNrs stadga,

1.    Fördömer den olagliga sydrhodesiska regimens olagliga utropande till republik;

2.    Beslutar att medlemsstaterna skall avhålla sig från att erkänna denna olagliga regim och från att lämna den något bistånd;

3.    Uppmanar medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder på det natio­nella planet för alt tillse att ingen handling som utförs av representanter för eller institutioner under den olagliga regimen i Sydrhodesia skall ges något erkännande eller beaktas, vare sig officiellt eller på annat sätt, av be­rörda myndigheter i deras stater;

4.    Bekräftar Förenade Konungarikets regerings primära ansvar atl raöj­liggöra för Zirababwes folk att utöva sin rätt lill självbesläramande och obe­roende i enlighet med FNrs stadga och med generalförsamlingens resolu­tion 1514 (XV), och uppmanar denna regering att till fullo utöva sill an­svar;

5.    Fördömer alla åtgärder innebärande politiskt förtryck, däri inbegripet frihelsberövanden, rättegångar och avrättningar, vilka kränker grundläg­gande fri- och rättigheter för Sydrhodesias folk;

6.    Fördömer den politik som förs av regeringarna i Sydafrika och Portu­gal, vilka fortsätter att upprätthålla politiska, ekonoraiska, militära och andra förbindelser med den olagliga regimen i Sydrhodesia i strid med FNrs olika resolutioner i denna fråga;

7.    Kräver omedelbart tillbakadragande av sydafrikansk polis och beväp­nad personal från Sydrhodesias territorium;

8.    Uppmanar medlemsstaterna alt vidta striktare åtgärder för atl för­hindra att medlemsstaternas medborgare, organisationer, företag eller andra institutioner med deras nationalitet kringgår de beslut som fattats av säker­hetsrådet i resolutionerna 232 (1966) och 253 (1968) och som skall förbU i krafl;

9.    Beslutar, i enlighet med stadgans arlikel 41 och för att främja syftet alt bringa upproret lill ett slut, att medlemsstaterna skall r

a) omedelbart avbryta alla diplomatiska, konsulära, kommersiella, mili­tära och andra förbindelser, som de eventueUt har med den olagliga regimen

 

110                   KungL Maj:ts proposition nr 77 år 1971

i Sydrhodesia, och atl avskaffa all representation som de eventuellt har i onirådet;

(b) omedelbart avbryta alla existerande transportförbindelser till och från Sydrhodesia;

10.     Begär att Förenade Konungarikets regering såsora förvaltande stat upphäver eller återtar varje existerande överenskoraraelse på vars grund utländsk konsulär, handels- och annan representation för närvarande kan upprätthållas i eller raed Sydrhodesia;

11.     Anmodar medlemsstaterna att ridla alla ytterligare tänkbara åtgär­der enligt arlikel 41 i stadgan för all ta itu med situationen i Sydrhodesia, utan att utesluta någon av de åtgärder som anges i artikeln;

12.     Uppmanar medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att sus­pendera den olagliga regimen i Sydrhodesia från varje medlemskap eller associerat medlemskap som den har i FNrs fackorgan;

13.     Uppmanar raedlerasstaterna i varje internationell eller regional orga­nisation alt suspendera den olagliga regimen i Sydrhodesia från medlem­skap i deras respektive organisationer och att vägra varje begäran om raed-lemskap från regimen i fråga;

14.     Uppmanar medlemsstaterna alt lärana ökat moraliskt och materiellt bistånd lill det sydrhodesiska folket i dess rättmätiga kamp för alt uppnå frihet och oberoende;

15.     Anmodar fackorganen och andra berörda internationella organisatio­ner att, i samråd med Organisationen för afrikansk enhet, lämna hjälp och bistånd till flyktingar från Sydrhodesia och dem som drabbas av den olag­liga sydrhodesiska regimens förtryck;

16.     Anmodar raedlerasstaterna, FN, fackorganen och andra internatio­nella organisationer inora FN-farailjen alt raed förtur göra en kraftansträng­ning för att öka sitt bistånd till Zambia i syfte att hjälpa landet att lösa de särskUda ekonomiska problem som kan möta det som en följd av genom­förandel av säkerhetsrådets beslut i denna fråga;

17.     Uppmanar medlemsstaterna, och i synnerhet dem som har det grund­läggande ansvaret enligt stadgan för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, atl effektivt bidra till genomförandet av de åtgärder som den­na resolution föreskriver;

18.     Manar enträget, under beaktande av de i artikel 2 i FNrs stadga fast­slagna principerna, stater som icke är medlemraar i FN att handla i överens­släraraelse raed vad som föreskrivs i denna resolution;

19.     Uppmanar medlemsstaterna att senast den 1 juni 1970 avge rapport till generalsekreteraren om de åtgärder som vidtagits för att genomföra den­na resolution;

20.     Anmodar generalsekreteraren att rapportera till säkerhetsrådet om hur genomförandet av denna resolution fraraskrider, varvid den första rap­porten skall lämnas senast den 1 juli 1970;

21.     Beslutar att den säkerhetsrådskomraitté, som tillsattes genora resolu­tion 253 (1968) i enlighet raed regel 28 i säkerhetsrådets provisoriska proce­durregler, skall ansvara för uppgifterna att r

 

(a)      granska de rapporter om genomförandet av denna resolution som framläggs av generalsekreteraren;

(b)      hos medlemsstaterna begära de ytterligare uppgifter ora det effektiva genomförandet av denna resolutions bestämmelser som komraittén anser nödvändiga för att på elt tillfredsställande sätt kunna fullgöra sin uppgift atl rapportera lill säkerhetsrådet;

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                111

(c) studera på vilka sätt medlemsstaterna mer effektivt skulle kunna ge­nomföra säkerhetsrådets beslut om sanktioner mot den illegala regimen i Sydrhodesia och avge rekommendationer till säkerhetsrådet;

22.     Begär att Förenade Konungariket i egenskap av förvaltande stat fort­sätter att ge största möjliga stöd åt kommittén och förse den med alla upp­lysningar som landet må erhålla för att de åtgärder som förutses i denna resolution liksom i resolutionerna 232 (1966) och 253 (1968) skall kunna bli fullt effektiva;

23.     Uppmanar medlemsstaterna och fackorganen alt förse komraittén med de upplysningar som kommittén kan komma att begära för verkställandet av denna resolution;

24.     Beslutar att behålla detta ärende på dagordningen för de vidare åt­gärder som kan anses lämpliga i ljuset av den framtida utvecklingen.

 

112                   Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Bilaga 3

Lagen (1969:232) om vissa sanktioner mot Rhodesia

1 §.

Med vara förstås i denna lag materiellt ting av lös egendoms natur. Som vara anses även elektrisk kraft. Vad som föreskrives ora vara gäller dock ej egendom som är avsedd endast för innehavarens personliga bruk.

2 §.

Vara får ej utföras från Rhodesia eller införas dit. Från förbudet mot införsel undantages vara som är avsedd endast för medicinskt bruk, ut­rustning och materiel för undervisning i skola eller annan undervisnings­anstalt, publikation, nyhetsmaterial och, när det är påkaUat av särskilda humanitära skäl, livsraedel.

Det är vidare, med samma undantag som enligt första stycket gäller i fråga om införsel, förbjudet att tillhandahålla mottagare utanför Rhodesia vara, om denna är avsedd för verksamhet av ekonomisk art som idkas i eller drives från Rhodesia.

3 §.

Åtgärd får ej vidtagas som främjar eller är ägnad att främja enligt 2 § förbjudet förfarande och som innebär

1)     tiUverkning, bearbetning, sammansättning, installering, underhåU eller reparation av vara,

2)     lastning, lossning, transport eller mottagande till förvaring av vara eller tillhandahållande av transportmedel eller av utrustning eller förnöden­heter för transport,

3)     överlåtelse eller förvärv av vara, upplåtelse eller förvärv av särskild rält därtill eller meddelande av försäkring därå, eller

4) lämnande eller förmedlande av uppdrag för åtgärd som anges i 1—3.
Vad som sägs i första stycket gäller även om varan är avsedd endast som

hjälpraedel för fraraslällning av annan vara och ej koraraer alt användas i strid mot 2 §.

4 §.

I fråga om vara sora härrör från Rhodesia och utförts därifrån efter denna lags ikraftträdande får ej företagas rättshandling sora avser förvärv, över­låtelse, upplåtelse, transport eller annat ekonomiskt raellanhavande. Ej hel­ler får sådan vara transporteras.

Har någon företagit rättshandling sora nu nämnts utan all han insett eller bort inse att varan härrör från Rhodesia och utförts därifrån, kan Konungen medge undantag från första stycket när det gäller vidare åtgärd med varan.

5 §.

Till mottagare i Rhodesia fär ej utifrån verkstäUas betalning eller lämnas kredit. Ej heller får betalning verkställas eller kredit lämnas till någon utan­för Rhodesia, ora den är avsedd för mottagare i Rhodesia eller för verksara­het av ekonomisk art sora idkas i eller drives från Rhodesia.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                113

Från förbud enligt första stycket undantages betalning och kredit, sora avser endast pension, medicinskt eller humanitärt ändamål, underrisnings-ändamål eller anskaffande av nyhetsmaterial.

6 §.

Luftfart får ej utövas till eller från Rhodesia eller i samarbete med rhode­siskt lufttrafikföretag eller raed ägare eller brukare av rhodesiskt luftfartyg. Ej heller får uppdrag att utöva sådan luftfart lämnas eller förmedlas.

7 §.

Förbud enligt 2—6 § gäller även om avtal om förfarande eller åtgärd som där sägs slutits före denna lags ikraftträdande.

8  §.

Den som bryter mot 2—6 § dömes, om gärningen skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två år eUer, om gärningen skett av grov oaktsam­het, till böter eller fängelse i högst sex månader. 1 ringa fall skall ej döraas till ansvar.

Utlänning som utom riket begått gärning enligt första stycket skall, oav­sett vad som föreskrives i 2 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken, dömas för gär­ningen endast om den begåtts på svenskt fartyg eller luftfartyg.

9 §.

Utbyte av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.

10 §.

Egendom som använts såsom hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller som frarabragts genora sådant brott kan förklaras förverkad, om det är på­kaUat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger. Det­samma gäller egendom med vilken tagits befattning som utgör brott enligt denna lag.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

11 §.

Ätal för brott enligt denna lag får väckas endast efter förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

12 §.

Utlänning som skäligen kan antagas ha hemvist i Rhodesia och ha begått eller avse att begå sådan handling som slår i strid mot 2—6 § kan oberoende av var handlingen anlages ha ägt rum eller komraa atl äga rura avvisas i den ordning som föreskrives i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193).

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift ulkomrait från trycket i Svensk författningssamling och gäller så länge Konungen ej annat förordnal, dock längst lill utgången av år 1970.

 

114                   Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Bilaga 4 (Reniitterade förslaget)

Förslag

till

Lag om vissa internationella sanktioner;

Härigenom förordnas som följer.

1 § 1 den mån det påkallas raed anledning av beslut sora fattats eller re­
kommendation som antagits av Förenta Nationernas säkerhetsråd i överens­
stämmelse med Förenta Nationernas stadga kan Konungen förordna att
3—8 och 15 §§ skall tiUämpas.

Förordnande förfaller, om det ej inora en månad eller, om riksdagsses­sion ej pågår, inom en månad från början av nästkommande session under­ställes riksdagen för prövning av frågan huruvida del skall bestå och om det ej inom två månader från det underställmngen skedde gillas av riks­dagen.

Ora säkerhetsrådets beslut eller rekomraendation helt eller delvis åter­kallas eller förfaller, skall Konungen så snart det kan ske i raotsvarande mån upphäva meddelat förordnande eller med stöd därav meddelad före­skrift.

«

2 .§ Med blockerad stat förstås i denna lag stal eller område som är före­
mål för sanktioner enligt beslut eller rekommendation sora avses i 1 § första
stycket.

Med vara förstås i denna lag raalerielll ting av lös egendoms natur. Som vara anses även elektrisk kraft.

Vad som nedan föreskrives om vara gäller dock ej egendom sora är av­sedd endasl för innehavarens personliga bruk.

3     g Konungen får meddela förbud alt från riket utföra vara avsedd att införas till blockerad stat och förbud alt till riket införa vara som härrör från blockerad stat.

4     §    Konungen får meddela förbud att

 

1.     lill blockerad stat införa vara,

2.     inora blockerad stal tillhandahålla vara i verksainhet av ekonomisk art,

3.     utanför blockerad stal tillhandahålla vara avsedd för verksamhet av ekonomisk art som drives från den blockerade staten,

4.     från blockerad stat utföra vara.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                115

5 § Konungen får meddela förbud att ridtaga åtgärd sora är ägnad att
främja enligt 3 eller 4 § förbjudet förfarande och som innebär

1.     tillverkning, bearbetning, sammansättning, instaUering, underhåll eller reparation av vara eller lämnande av tekniskt bistånd till sådan åtgärd,

2.     lastning, lossning, transport eller mottagande till förvaring av vara eller tillhandahållande av transportmedel eller av utrustning eller förnö­denhet för transport,

3.     överlåtelse eller förvärv av vara, upplåtelse eller förvärv av särskild rätt därtiU eller meddelande av försäkring därå eller rättshandling som avser i 1 eller 2 närand åtgärd beträffande vara,

4.     överlåtelse eller förvärv av uppfinning eller upplålelse eller förvärv av särskild räll därtill, eller

5.     lämnande eller förmedlande av uppdrag för åtgärd sora anges i 1—4.

 

6     § Konungen får förbjuda åtgärd som anges i 5 § 1—3 och lämnande eller förraedlande av uppdrag för sådan åtgärd i fråga ora vara som utförts från blockerad stal efter del all förbud som meddelats med slöd av 4 § 4 trätt i kraft.

7     § Konungen får meddela förbud alt utifrån verkstäUa belalning eller lämna kredit till mottagare i blockerad stat eller att verkstäUa betalning eller lämna kredit till någon utanför blockerad stat, ora betalningen eller krediten är avsedd för raotlagare i den blockerade staten eller för verk­samhet av ekonoraisk art sora idkas där eller drives därifrån.

Konungen får även raeddela förbud att lämna eller förmedla uppdrag för åtgärd sora förbjudits enligt första stycket.

8 § Konungen får meddela förbud att utöva trafik lill lands samt sjö- eller
luftfart till eller från blockerad stat eller atl i fråga ora sådan verksarahet
sainarbeta med trafikföretag, som drives i eller från näranda stat, eller raed
ägare eller brukare av transportraedel sora är registrerat där.

Förbud enligt första stycket får riktas mol ägare och brukare av trans­portmedel samt raot befälhavare och besättningsnian på transportmedel.

Konungen får även meddela förbud alt lärana eller förraedla uppdrag att utöva verksamhet som förbjudits enligt första stycket.

9 § Konungen kan för visst fall raedge undanlag från förbud sora med­
delats raed stöd av 3—8 §.

10     § Förbud som raeddelals raed slöd av 3—8 § gäller även ora avtal om förfarande eller åtgärd som avses i nämnda lagrum slutits innan sådant förbud trätt i kraft, såvida ej Konungen förordnal annat.

11     § Den sora bryter mot förbud som meddelats med stöd av 3—8 § dö­mes, ora gärningen skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två år eller, om gärningen skell av grov oaktsamhet, lill böter eller fängelse i högst sex månader. 1 ringa fall skall ej dömas till ansvar.

För medverkan till brolt enligt denna lag döraes ej till ansvar.

12 § Utbyte av brolt enligt denna lag skall förklaras förverkat, oin det
ej är uppenbart obilligl.

 

116                   Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

13 § Egendom som använts såsom hjälpmedel vid brolt enUgl denna lag
eller som frambragls genom sådant brott kan förklaras förverkad, om det
är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger.
Detsamma gäller egendom med vilken tagits befattning som utgör brott en­
ligt denna lag.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

14     § Åtal för brott enligt denna lag får väckas endast efler förordnande av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

15     § Konungen får förordna att utlänning som skäligen kan antagas ha hemvist i blockerad stat och ha begått eller avse att begå sådan handling som står i strid mot förbud enligt 3—8 § kan avvisas i den ordning som föreskrives i utlänningslagen (1954r 193).

 

1.     Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

2.     Genom lagen upphäves lagen (1969r232) om vissa sanktioner mot Rhodesia.

3.     I fråga om vara som rid den nya lagens ikraftträdande är omfattad av utförselförbud enligt 2 § lagen om vissa sanktioner mot Rhodesia får Konungen, utan hinder av att varan utförts från Rhodesia innan förbud som meddelats med stöd av 4 § 4 nya lagen trätt i kraft, meddela förbud en­ligt 6 § nya lagen. Konungen får även föreskriva att förordnande enligt 15 ,§ nya lagen får avse också utlänning som skäligen kan antagas ha hemvist i Rhodesia och före lagens ikraftträdande ha begått handling som står i strid mot 2—6 § lagen om rissa sanktioner mol Rhodesia.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                11?

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 11 mars 1971. Närvaran der

justitierådet        Brunnberg,

regeringsrådet    Hjern,

justitierådet        Bergsten,

justitierådet        Gyllensvärd.

Enligt lagrådet den 9 mars 1971 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden, håUet inför Hans Majrt Konungen i statsrådet den 5 februari 1971, hade Kungl. Maj rt förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över upprättat förslag till lag om vissa internationeUa sanktioner.

Förslaget, som finns bilagt delta protokoll, hade inför lagrådet föredra­gits av hovrättsassessorn Hans Olsson.

Lagrådet yttrader

Den föreslagna lagen bygger väsentligen på den av lagrådet tidigare granskade Rhodesialagen. Lagrådet lämnar det nu remitterade förslagel utan annan erinran än såritt angår 11 §. Enligt andra stycket i denna paragraf skall ej dömas till ansvar för medverkan till brott enligt lagen. Härraed avses uppenbarligen alt endast gärningsraannen, ej anstiftare eller med­hjälpare, skall dömas. Då enligt terminologin i 23 kap. 4 § brollsbalken även gärningsmannen tillhör kretsen av medverkande, synes lagtexten böra förtydligas på så sätt, att orden "medverkan till brott enligt denna lag" utbytes mot "anstiftan av eller medhjälp till gärning som avses i första stycket".

Ur protokollet r Ingrid Hellström

 

118                   Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 12 mars 1971.

Närvarander

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, LiDBOM, Carlsson.

Statsrådet Lidbora anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag lill lag ora vissa interna­tionella sanktioner.

Föredraganden upplyser, alt lagrådet har lämnat lagförslaget utan erin­ran utom såvitt avser bestämmelsen i 11 § andra stycket att ansvai' inte skall ådömas för medverkan till brott enligt den föreslagna lagen, saral anför.

Som lagrådet påpekar är givetvis avsikten med den använda formule­ringen atl gärningsmannen men inte anstiftare eller raedhjälpare skall kunna döraas till ansvar för brott mot den föreslagna lagen. Samma for­mulering har använts i annan lagstiftning och någon tvekan om innebörden av en bestämmelse med sådan formulering torde inte föreligga. Jag vill emellertid inte raolsälla mig atl lagtexten förtydligas på del sätt som lagrå­det har föreslagit.

I samband med den föreslagna lagens ikraftträdande skall lagen (1969: 232) om vissa sanktioner mot Rhodesia upphöra att gälla. Eftersom dessa sanktioner alltjämt är i kraft och den nya lagen skall träda i stället för Rhodesialagen, bör, som jag framhöll vid remissen av lagförslaget, Kungl. Maj :t redan i detta samraanhang underställa riksdagen fråga om förord­nande enUgt den nya lagen i vad avser Rhodesia.

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t föreslår riksdagen atl

dels antaga förslaget till lag om vissa internationella sanktioner raed nu angiven ändring,

dels godkänna att Kungl. Maj:t förordnar om tillämpning av 3 §, 4 § 1, 3, och 4, 5—8 §§ samt 15 § den föreslagna lagen med anledning av de resolutio­ner som Förenta Nationernas säkerhetsråd antagit i fråga om Rhodesia den 12 och 20 november 1965, den 9 april och den 16 december 1966, den 29 maj 1968 och den 18 mars 1970.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971                119

Med bifall till vad föredraganden sålunda raed in­släraraande av statsrådels övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta GyUensten

 

120                   Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1971

Innehåll

Sid.

Propositionen....................................................................... .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll......................................... .... 1

Förslag till lag om vissa internationella sanktioner   ..................... .... 2

Utdrag av statsrådsprotokoUet den 5 februari 1971   ..................      5

1    Inledning......................................................................      5

2    Allmän bakgrund............................................................      7

3    Säkerhetsrådets resolutioner   .........................................      8

4    Svensk rätt .................................................................      9

5    Utländsk rätt  ..............................................................    11

6    FN-lagkommittén    .......................................................    12

 

6.1     Lagstiftningens form och räckvidd................................    12

6.2     FuUmaktslagens innehåll............................................    15

6.3     Ansvarsbestämmelser m. ra........................................    24

6.4     Vissa civilrättsliga frågor............................................    28

6.5     Ersättningsfrågan.....................................................    29

6.6     Formerna för riksdagens medverkan  ............................    33

 

7    Remissyttrandena   .......................................................    37

8    Föredraganden.............................................................. .. 43

8.1 Allmänna överväganden.............................................    43

8.1.1      Inledning......................................................... .. 43

8.1.2      Behov av lagstiftning......................................... .. 46

8.1.3      Lagstiftningens form och räckvidd   ...................... .. 46

8.1.4      Fullmaktslagens innehåll   ................................... .. 49

8.1.5      Ansvarsbestämmelser m. m................................. .. 57

8.1.6      Vissa civilrättsliga frågor m. ra............................. .. 58

8.1.7      Ersättningsfrågan   ...........................................    62

8.1.8      Formerna för riksdagens medverkan...................... .. 64

8.1.9      Lagförslag   ..................................................... .. 68

8.2 Specialmotivering.....................................................    68

9 TUlämpning av fullmaktslagen   ........................................    95

10 Hemställan   ................................................................ 102

Bilaga 1 Kommitténs förslag till lag om vissa internationella sanktioner (FN-
lag) .................................................................... 103

Bilaga 2 Säkerhetsrådets resolution den 18 mars 1970................. 106

Bilaga 3 Lagen (1969: 232) om vissa sanktioner mot Rhodesia   .... 112

Bilaga 4 Remitterade förslaget till lag om vissa internationella sanktioner..         114

Utdrag av lagrådets protokoU den 11 mars 1971   ...................... 117

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 mars 1971....................... . 118

MARCUS BOKTR. STHLM H7I    7005SI