Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1971 Prop. 1971: 7

Nr 7

Kungl. Majrts proposition med förslag tilli lag om ändring i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg; given Stockholms slott den 4 januari 1971.

Kungl, Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av. statsrådsprotokollet över kommunikalionsärenden och lagrådels protokoll, föreslå riksdagen alt bifalla det förslag om vars avlålande lill riksdagen föredragande departementschefen hemslälll,

GUSTAF ADOLF

BENGT NORLING

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås i fråga om lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg bl, a.,

att reglerna om perioder för vissa tillsynsförrältningar ändras så, atl bättre överensstämmelse kan nås mellan de statliga undersökningarna och de s. k. klassanstallernas undersökningar,

all ändringar görs med anledning av den år 1969 genomförda omorganisationen av sjöfartsverket,

att besvärsreglerna ändras med hänsyn till det pågående lagstiftningsarbetet i fråga om instansordningen i administrativa besvärsmål.

1 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1971

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg.

dels att i 1 kap. 6 och 12 §§, 2 kap. 3—6 §§, 4 kap. 2 och 5 §§, 5 kap. 6 §, 6 kap. 2, 4 och 6 §§, 7 kap. 2, 3, 7, 9—13, 15 och 17—20 §§, 9 kap. 2 och 10 §§, 11 kap. 2 och 4 §§ samt övergångsbestämmelserna ordet "sjöfartsstyrelsen" i olika böjningsformar skall bytas ut mot "sjöfartsverket" i motsvarande form,

dels att i 9 kap. 10 § orden "statens fartygsinspektion" skall bytas ut mot "sjöfartsverket",

dels att i 11 kap. 2 § ordet "styrelsen" skall bytas ut mot "verket",

dels att 1 kap. 3 och 10 §§, 7 kap. 5, 6 och 14 §§, 8 kap. 2 och 4 §§, 10 kap. 11 § samt 11 kap. 1 och 3 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 7 kap. 8 a §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

3 §.

Tillsyn av fartyg i de hänseenden Tillsyn av fartyg i da hänseandan

som behandlas i denna lag tUövas som behandlas i denna lag utövas av a\' sjöfartsstyrelsen samt, under sty- sjöfartsverket. Konungen äger för-relsens överinseende och ledning, av ordna svensk konsul att utöva tillskarens fartygsinspektion. Konungen syn utom riket, äger förordna svensk konsul att utn , öva tillsyn utom riket.

1 frågor-------------- med arbetarskyddsstyrelsen.

över fartygs--- ---------- av mönstringsförrättara.

10 §.

Certifikat enligt-------------- må förlängas.

Fartområdena äro:--------- bortom Cuxhaven;

c) nordsjöfart: annan fart c) nordsjöfart: annan fart

än som anges under a) och b), dock än som anges under a) och b), dock
aj bortom linjen Shetlands nord- ej bortom linjen Trondheimsfjorden
pynt—Trondheimsfjorden, 11 gra- —Shetlands nordpynt, därifrån väs-
der västlig longitud (Irlands väst- terut till 11° västlig longitud, där-
kust) och 48 grader nordlig latitud ifrån längs denna longitud över Ir-
(Brest); lands västkust till 48° nordhg lati-

tud och därifrån österut längs denna latitud tiU Brest;

(Nuvarande lydelse)

d) oceanfart: all---------------

Nyttjas fartyg i fart mellan utländska orter, äger sjöfartsstgrelsen, om det med hänsyn till farvattnets beskaffenhet eller andra förhållanden prövas lämpligt, förordna att fartyget må anses nyttjat i därmed jämförlig, mindre vidsträckt fart än som eljest vid tillämpning av andra stycket skulle vara fallet.

(Föreslagen lydelse)

•a)—c).

Nyttjas fartyg i fart mellan utländska orter, äger sjöfartsverket, om det med hänsyn till farvattnets beskaffenhet eller andra förhållanden prövas lämpligt, förordna att fartyget må anses nyttjat i därmed jämförlig, mindre vidsträckt fart än som eljest vid tillämpning av andra stycket skulle vara fallet.

Om annat fartyg än passagerarfartyg är högst tjugofyra år och har högsta klass i klassificeringsanstalt som omfattas av förordnande enligt 1 kap. 14 §, skall det undergå förnyad sjövärdighetsbesiktning inom fyrtioåtta månader efter senast företagen sjövärdighetsbesiktning eller, om fartyget undergår årlig tillsyn av botten utvändigt, framdriv-ningsmaskineri, propdleraxel och roder i den omfattning sjöfartsstyrelsen bestämmer, inom sextio månader efter senast företagen sjövärdighetsbesiktning.

Har fartyget icke sådan klass som nu nämnts eller är det äldre än tjugofyra år, bestämmer sjöfartsstyrelsen den tid, inom vilken nästa sjövärdighetsbesiktning skall äga rum. Med beaktande särskilt av fartygets ålder och allmänna tillstånd skall tidpunkten bestämmas till tidigast tjugofyra och senast fyrtioåtta månader efter senast företagen sjövärdighetsbesiktning.

Bestämmelserna i

Om annat fartyg äri passagerar. fartyg är högst tjugofyra år och har högsta klass i klassificeririgsanstalt som omfattas av förordnande enligt 1 kap. 14 §, skall det undergå förnyad sjövärdighetsbesiktning inom fyrtioåtta månader efter senast företagen sjövärdighatsbesiktning eller, om sjöfartsverket medger det, inom sextio månader efter senast företagen sjövärdighetsbesiktning.

Har fartyget icke sådan klass som
nu nämnts eller är det äldre än tju
gofyra år, bestämmer sjöfartsverket.
den tid, inom vilken nästa sjövär
dighetsbesiktning skall äga rum.
Med beaktande särskilt av fartygets
ålder och allmänna tillstånd skall
tidpunkten bestämmas till tidigast
tjugofyra och senast fyrtioåtta må
nader efter senast företagen sjövär
dighetsbesiktning. Har fartyg som
är äldre än tjugofyra år högsta klass,
må dock sjöfartsverket medgiva att
den tid, inom vilken förnyad sjövär
dighetsbesiktning skall äga rum, ut-
sträckes till sextio månader, om syn
nerliga skäl föreUgga.
--- 100 registerton. .

Fartyg skall--------------------

Om det med hänsyn till fartygs
ålder, allmänna tillstånd eller om
ständigheterna i övrigt föreligger sär
skilda skäl, äger sjöfartsstyrelsen
eller statens fartygsinspektion beslu
ta att fartyget skall undergå extra
besiktning även i annat fall än som
avses i första stycket.
Bestämmelserna i----------------

------- på sjövärdigheten.

Om det med hänsyn till fartygs ålder, allmänna tillstånd eller omständigheterna i övligt föreligger särskilda skäl, ägar sjöfartsverket besluta att fartyget skall undergå extra besiktning ävan i annat fall än som avses i första stycket.

----------- 20 registerton.

Förbud enligt 1 § må meddelas av sjöfartsstyrelsen, statens fartygsinspektion och annan tillsynsmyndighet som Konungen bestämmer. Utom riket må sådant förbud meddelas ävan av svensk konsul som förordnats att utöva tillsyn av fartyg. Förbud enligt 1 § andra stycket må däi-jämte meddelas av myndighet som avses i 1 kap. 5 § samt, oberoende av förordnande, av svensk konsul. Beslut av annan än sjöfartsstyrelsen skall genast underställas .styrelsen för godlmnnande.

Beslutet skall

Förbud enligt 1 § må meddelas av
sjöfartsverket eller annan tillsyns
myndighet som Konungen bestäm
mer. Utom riket må sådant förbud
meddelas även av svensk konsul som
förordnats att utöva tillsyn av fartyg.
Förbud enligt 1 § andra stycket må
därjämte meddelas av myndighet
som avses i 1 kap. 5 § samt, obero
ende av förordnande, av svensk kon
sul. Har sådant beslut inom sjöfarts
verket meddelats av annan än che
fen för den avdelning till vilken frå
gor om säkerheten på fartyg hör
(sjösäkerhetsdirektören) eller med
delats av annan myndighet, skall be
slutet genast underställas sjösäker
hetsdirektören.
--- ■--- hör hemma.

sen och ej godkänts av styrelsen, är staten, om skälig anledning till förbudet finnes icke ha förelegat, skyldig att ersätta den skada som må ha vållats genom förbudet.

Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas vid Stockholms rådhusrätt inom två år från dan dag då förbudet meddelades. Försummas det, är talan förlorad.

säkerhetsdirektören eller av annan myndighet, och har förbudet ej godkänts av sjösäkerhetsdirektören, är staten, om skälig anledning till förbudet finnes icka ha förelegat, skyldig att ersätta dan skada som må ha vållats ganom förbudet.

Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas vid Stockholms tingsrätt inom två år från dan dag då förbudet meddelades. Försummas det, är talan förlorad.

Talan mot beslut enhgt denna lag av tillsynsmyndighet, som ej är central förvaltningsmyndighet, föres genom besvär hos sjöfartsstyrelsen.

Beslut som avses i första stycket skall, om ej annat angås i beslutet, lända till efterrättelse, intill dess sjöfartsstyrelsen i anledning av anförda besvär eller eljest annorlunda förordnar.

föres genom be-

Talan mot beslut enligt denna lag som meddelats av tillsynsmyndighet, som ej är central förvaltningsmyndighet, i annan fråga än sådan som avses i 8 kap. 1 §, svär hos sjöfartsverket,

Beslut som avsas i första stycket skall, om ej annat anges i beslutet, lända till efterrättelse, intill dess sjöfartsverket i anledning av anförda besvär ellar eljest annorlunda förordnar.

(Nuvarande lydelse)

fartsstyrelsen eller av annan tillsynsmyndighet, som är central förvaltningsmyndighet, föres talan genom besvär hos Konungen.

Om ej annat anges i beslutet, skall det utan hinder av anförda besvär lända till efterrättelse, intill dess Konungen annorlunda förordnar.

(Föreslagen lydelse)

av sjöfartsverket eller av annan tillsynsmyndighet, som är central förvaltningsmyndighet, föres talan hos Konungen genom besvär.

Om ej annat anges i beslut som avses i denna paragraf, skall det utan hinder av anförda besvär lända till efterrättelse, intill dess besvärsmyndigheten eller, i fråga om beslut som skall underställas, sjösäkerhetsdirektören annorlunda förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1971

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 20 november 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norling, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg och anför.

Inledning

Lagen om säkerheten på fartyg innehåller bestämmelser om bl. a. fartygs sjövärdighet, åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall, lastning, bemanning, tillsynsförrättningar och förbud mot nyttjande. När annat inte är särskilt föreskrivet, gäller bestämmelserna alla fartyg.

Sjöfartsverket har i skrivelse den IS september 1970 till Kungl. Maj :t i fråga om lagen om säkerhetan på fartyg föraslagit, dels att reglerna om perioder för vissa tillsynsförrättningar skall ändras, dels att bl. a. redaktionella ändringar skall göras med anledning av den år 1969 genomförda omorganisationen av verket, dels att besvärsreglerna skall ändras med hänsyn till det pågående lagstiftningsarbetet i fråga om instansordningen i administrativa besvärsmål.

Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgatts av överbafälhavaran, statens järnvägar, generaltullstyrelsen, fiskeristyrelsen, Rederiföreningan för mindre fartyg, Sjöassuradörernas förening. Svanska Maskinbefälsförbundet, Svenska Sjöfolksförbundet, Sveriges Fartygsbefälsförening och Sve riges Redareförening.

I yttrandena har sjöfartsverkets förslag lämnats utan andra erinringar än dem som i det följande särskilt anges.

Inom kommunikationsdepartementet har upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg. Förslaget torde få fogas som bilaga till statsrådsprotokollet i detta ärende.

' Bilagan har uteslutits här. Förslaget i bilagan är, med undantag för 11 kap, 1 § och vissa smärre ändringar av redaktionell art, likalydande med det förslag som är fogat vid propositionen.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1971

Lagförslaget

Vissa rent terminologiska ändringar är påkallade av den år 1969 genomförda omorganisationen av sjöfartsverket (SFS 1969: 320, prop. 58, JoU 17, 2LU 50, SU 96, rskr 200, 224, 243). Tidigare bestod sjöfartsverket av sjöfartsstyrelsen med lots- och fyrstaten och statens fartygsinspektion (SFS 1965:689). Styrelsen var chefsmyndighet för lots- och fyrstaten och för fartygsinspektionen. Vid omorganisationen inrättades an lakmannastyrdse för verket, och begreppet "sjöfartsstyrelsen" försvann. De tidigare underordnade myndigheterna uppgick i avdelningar inom verket. De uppgifter som ålåg fartygsinspektionan handläggs nu inom avdelningen sjöfartsinspektionen. Enligt den nya instruktionen (1969:320) för sjöfartsverket avgör sjösäkerhatsdireklöran, som är chef för sjöfartsinspektionen, självständigt bl. a. frågor om tillsyn övar efterlevnaden av fastställda säkerhatsnor-mer. Inom de till sjöfartsinspektionen höranda sjöfartsinspektionsdistrikten finns bl. a. fartygsinspektörer, vilka utför tillsynsförrättningar enligt lagen om säkarhaten på fartyg. Sjöfartsinspektionen som avdelning har ingen befogenhet i ärenden som rör säkerhatslagstiftningen. På grund av dessa organisatoriska förhållanden bör i lagtextan ordan "sjöfartsstyrelsen", "styreisan" och "statans fartygsinspektion" i allmänhet bytas ut mot "sjöfartsverket" eller "verkat". 1 ett par fall bör lagen tala om "sjösäkerhetsdi-raktören". Till denna fråga återkommer jag vid lagens 8 och 11 kapitel.

1 KAP.

Kapitlal innehåller allmänna beslämnielser.

3 §

Enligt första stycket utövas tillsyn av fartyg i de hänseenden som behandlas i lagen av sjöfartsstyrelsan samt, under styrelsens överinseende och ledning, av statans fartygsinspektion. Enligt vad jag tidigare anfört bör i lagen sägas att tillsynan utövas av sjöfartsverket.

10 §

I andra stycket beskrivs olika fartområden. Nordsjöfart har samma yttre gränslinje som närfart enligt 3 § sjöarbetstidslagen (1970: 105). En redaktionell jämkning bör ske så att gränslinjen anges på samma sätt som i den lagen.

7 KAP.

Kapitlet handlar bl. a. om tillsynsförrättningar. Sådana finns av skilda slag. Av intresse i detta sammanhang är sjövärdighetsbesiktning (regelbunden undersökning av fartyg jämte utrustning), mellanbesiktning (regelbun-

Kungl. Maj:is proposition nr 7 år 1971 9

den undersökning som avser viss del eller vissa dalar av annat fartyg än passagerarfartyg och dess utrustning) och extra besiktning (särskild undersökning av fartyg i viss dal eller vissa delar).

Som framgår av 1 kap. 3 § är sjöfartsverket tillsynsmyndighet. Med stöd av 1 kap. 14 § har Kungl. Maj :t förordnat (SFS 1965: 908), att undersökning rörande fartyg och utrustning som har företagits av någon av vissa uppräknade s. k. klassificeringsanstaltar (klassanstaltar) får godkännas som tillsynsförrättning verkställd av tillsynsmyndighet. Sjöfartsverket får uppställa som villkor för sådant godkännande, att verket får del av klassanstaltens åtgärdar i fråga om fartjget och vad som i övrigt har förekommit av betydelse för fartygets sjövärdighet. Enligt 7 kap. 15 § lagen får klassanstalts undersökning, som lett till att fartyg fått eliar behållit högsta klass, godkännas som sjövärdighatsbasiktning, mellanbesiktning aller axtra besiktning, om undersökningen har utförts av anstalt som omfattas av det förordnande som jag nyss nämnde och fartyget är högst 24 år gammalt. Om undersökningen är äldre än sex månader, fordras särskilda skäl för godkännande. Har fartyget inte högsta klass eller är det äldre än 24 år, får sjöfartsverket godkänna imdarsökningan som besiktning eftar prövning i varje särskilt fall.

Klassanstalterna är sällskap som har bildats av skeppsbyggare, försäkringsgivare och redare. Anstalterna utarbetar regler om fartygs konstruktion och övervakar fartygs byggande och underhåll. Därigenom kontrolleras sjösäkarhetsstandardan på de fartyg som är anslutna till anstalt. Vid undersökning, som vanligen sker vid fartygets byggande och därefter på bestämda mellantider, tilldelas fartyget viss klass beroende på fartygets beskaffenhet. Klassanstalterna utger ävan register som upptar större fartyg och anger varje fartygs klass. Registren tjänar till ledning för befraktare och försäkringsgivare vid träffande av fraktavtal eller bestämmande av försäkringspremier för fartyg och last. Ett klassat fartyg får i regel lägre premier än ett ej klassat fartyg. Bland klassanstalterna kan nämnas LIoyd's Register of Shipping och Dat Norske Veritas.

5 §

Bastämmalserna gäller fartyg mad an bruttodräktighat av lägst 100 registerton.

Enligt första stycket skall annat fartyg än passagerarfartyg, om det är högst 24 år gammalt och har högsta klass i klassanstalt som omfattas av Kungl. Maj :ts förordnande, undergå förnyad sjövärdighetsbesiktning inom fyra år aftar senaste sjövärdighetsbesiktning. Mallantidan får utsträckas till fem år, om fartyget undergår årlig tillsyn av bottnen utvändigt, fram-drivningsmaskineri, propelleraxel och roder i den omfattning sjöfartsverket bestämmer.

Enligt uttalande av föredragande departementschefen vid lagens tillkomst var avsikten, att den längre perioden skulle tillämpas för fartyg som av klassanstalt undarkastas s.k. continuous survey (fortlöpande kontroll).

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1971

Med sådan fortlöpande kontroll menas att undersökningen enligt en särskild plan delas upp på skilda tillfällen, så att hela fartyget blir undersökt inom loppet av en klassperiod. Avsikten var att lågans tillsynsperioder skulle kunna anpassas till klassanstalternas perioder i sådana fall.

Sjöfartsverket anför att klassanstalterna i regel tillämpar undersökningsperioder om fyra år man att deras arbetssätt avviker något från den metod för continuous survey som lagtexten beskriver. De delar av fartyget som anges i texten behöver ej undergå årlig undersökning. Mellantiden får uppgå till två eller, bl. a. i fråga om propellaraxeln, tre år. Även fartyg som inte är underkastat continuous survey undergår mellankommande besiktningar under den fortlöpanda klassterminen. För fartyg som ej undergår continuous survey kan klassanstalterna medge ett års anstånd med fullständig klassundersökning sedan terminen om fyra år har löpt ut. Beslut om sådant anstånd grundar sig på en undersökning, general examination, vid fyraårsterminens utgång. Sådan undersökning blir mer omfattande ju äldre fartyget är men behöver ej nödvändigtvis innebära torrsättning av fartyget. Den nuvarande utformningen av lagtexten medger således ej full anpassning mellan den statliga tillsynsverksamheten och klassanstalternas tillsynsverksamhet. En sådan anpassning kan enligt verkets erfarenhet numera ske utan att säkerhaten eftersatts. Modern fartjgsteknik och nya underhållsmetoder har nämligen medfört att på fartyg exampalvis bottnen ej nödvändigtvis behöver kontrolleras varje år. Lagrummet bör ändras så, att sjöfartsverket ges möjlighet att för ifrågavarande fartyg medge en tillsynsperiod av fem år.

Fartygsbefälsförening en framhåller att bottenbesiktning bör företagas rutinmässigt minst en gång inom varje tvåårsperiod.

Som framgår av vad jag tidigare anfört bygger kontrollen av säkerheten på fartyg på både statliga tillsynsförrättningar och klassanstaltarnas undersökningar. Klassanstalternas undersökningar motsvarar högt ställda anspråk. Det synes därför motiverat att de statliga tillsynsförrättningarna skall kunna anpassas till klassanstaltarnas undersökningsrutiner. Därigenom undgår man nackdelarna mad att fartyg tas i anspråk för besiktningar och undersökningar vid fler tillfällen än som är påkallat med hänsyn till säkerheten. Endast särskilda skäl bör föranleda regler som gör en sådan anpassning omöjlig.

Sjöfartsverkets förslag är ägnat att främja en anpassning. Mot förslaget har rests endast den erinringen, att ett fartygs botten bör besiktigas minst vartannat år.

Lagen anger årlig bottenbesiktning som förutsättning för att tiden mellan två sjövärdighetsbesiktningar skall få utsträckas från fyra till fem år för fartyg som har högsta klass i klassanstalt. För andra fall föreskriver lagen däremot inga särskilda perioder för bottenbesiktning.

Enligt vad jag inhämtat innebär klassanstalternas bestämmelser, att fartygs botten bör undersökas varje år. Tiden mellan undersökningarna kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1971 11

emellertid utsträckas till två år eller i vissa angivna fall och efter särskild prövning till omkring två och ett halvt år. Reglerna om bottenbesiktning gäller alla fartyg som är anslutna till klassanstalt.

Enligt min mening är bottenundersökningar enligt klassanstalternas regler i princip till fyllest från säkerhetssynpunkt. Därtill är att märka, att sjöfartsverket kan fordra upplysningar om vad som förekommit vid klassanstalts undersökning och även förordna om extra besiktning. Lagen gar således möjlighet för sjöfartsverket att i varje situation undersöka ett fartyg när verkets prövning ger anledning antaga, att klassanstalternas undersökningar inte ger betryggande säkerhet. En ändring enligt sjöfartsverkets förslag medför därför, enligt min mening, inte någon försämrad säkerhet och bör genomföras med hänsyn till de fördelar som jag nyss berört.

I fråga om fartyg som ej har högsta klass i klassanstalt eller är äldre än 24 år bestämmer sjöfartsverket enligt andra stycket den tid inom vilken nästa sjövärdighetsbesiktning skall äga rum. Med beaktande särskilt av fartygets ålder och allmänna tillstånd skall tidpunkten bestämmas till tidigast två och senast fyra år efter senaste sjövärdighetsbesiktning.

För fartyg som är äldre än 24 år finns således enligt lagan ingen möjlighat att utsträcka tiden mellan två sjövärdighetsbesiktningar över fyra år ans om fartyget har högsta klass. Vid lagens tillkomst uttalade föredraganda departementschefen, att från det allmännas sida särskild uppmärksamhet borde ägnas äldre fartyg och att klassanstalternas undersökningar av detta fartygsbestånd inte utan vidare borde godtagas. Departementschefen uttalade dock att det är uppenbart att ett fartyg som är äldre än 24 år kan vara i mycket god kondition och att ett sådant fartyg borde kunna få samma besiktningslättnader som tillkommer ett yngre klassat fartyg.

Sjöfartsverket upplyser att även för fartyg som är äldre än 24 år och har högsta klass kan klassanstaltarna tillämpa systemet continuous survey eller ge uppskov ett år efter en general examination, dvs. tillåta klassterminer om fam år. Enligt verkets erfarenhet finns det äldre fartyg med högsta klass som är i så gott skick, att tillsynsperioden utan risk för säkerheten kan utsträckas till vad som föreslås gälla yngre fartyg. Den samordning med klassanstalternas perioder som sålunda kan uppnås ganom en lagändring är följaktligen önskvärd för vissa äldre fartyg som är i gott skick. Enligt grundtanken i departementschefans uttalande vid tillkomsten av lagan bör utsträckning av perioden medges restriktivt. Sjöfartsverket bör ges möjlighet att utsträcka perioden mellan två sjövärdighetsbesiktningar för dessa äldre fartyg till fam år, oni synnerliga skäl föreligger.

Fartygsbefälsförening en anför att sjöfartsverkets uttalanda om äldre fartyg undantagsvis kan vara riktigt i fråga om ett antal sådana fartyg som för närvarande är äldre än 24 år. Det är emellertid att märka, att nybyggda fartyg utsätts för mycket hårt slitage och att nya material som används i båda skrov och maskiner inte har hunnit prövas under tillräckligt lång tid. Åtskilliga exempel visar, att nytt material inte infriar ställda förväntningar.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1971

Till detta kommer att moderna fartyg håller hög fart och har effektiva lastnings- och lossningsanordningar, vilket leder till korta liggetider i hamnarna, medan besättningarna är små och inte hinner mad underhållsarbeta ombord. Fartygen är insatta i ett trafikschema med hårt bundna ankomst- och avgångstider, vilkat gör att högt tempo masta hållas ävan i dåligt väder och påfrestande sjögång, för att förskjutningar i tidtabellen skall undvikas. Detta medför mycket hårda påfrestningar på både fartygsskrov och maskineri. De fartyg som sjöfartsverket har hänfört sig till tillhör en äldra generation fartyg.

Dan av sjöfartsverket föreslagna ändringen avser endast sådana äldre fartyg som har högsta klass i klassanstalt. Hur länge nya material i t. ex. skrov och maskineri håller för påfrestningarna till sjöss kan många gånger vara svårt att avgöra. Om brister visar sig föreligga, synes dessa komma att leda till att fartyget inte får behålla högsta klass i klassanstalt. Därtill kommer att sjöfartsverket kan hålla sig underrättat om resultatet av klassanstalternas undersökningar både när en undersökning ingår i continuous survay och när den är en general examination. Enligt vad jag erfarit görs sjöfartsverkets besiktning i regel samtidigt som klassanstaltans undersökning. Verkets fartygsinspektör bildar sig då självständigt an uppfattning om fartygets skick.

Enligt min mening bör den av sjöfartsverket föreslagna möjligheten öppnas att för äldre fartyg i gott skick anpassa de statliga besiktningarna till klassanstaltarnas undersökningar. De starka krav som bör uppställas på att fartyget befinner sig i gott skick kan i lagtextan lämpligen uttryckas med att tiden får förlängas endast om synnerliga skäl föreligger. Sådana skäl kan föreligga om t. ax. provborrningar i fartygsskrovet visar att fartyget är i gott skick.

6 och 8 a §§

Enhgt 6 § får sjöfartsverket meddela anstånd med förnyad sjövärdighetsbesiktning undar högst tre månader. Lagan gar däremot inte någon möjlighet att meddela anstånd med mallanbesiktning. Sådan besiktning skall enligt 8 § ske inom två år after senaste sjövärdighatsbesiktning eller mellanbesiktning. Mellanbesiktning av fartygs radioinstallation skall ska minst var tolfte månad.

Sjöfartsverket anser att möjligheten att meddela anstånd bör utvidgas att omfatta även mellanbesiktning. Det har visat sig att an strikt tillämpning av kravet att mellanbesiktning skall äga rum inom två år efter genomgången sjövärdighetsbesiktning ej är nödvändig från säkerhetssynpunkt. Tiden for anstånd bör sättas till sex månader för båda slagan av förrättningar. Anstånd utöver tre månader bör medges endast om särskilda skäl förehgger.

Jag delar sjöfartsverkets uppfattning att i vissa situationer anstånd bör kunna ges med mellanbesiktning lika väl som med sjövärdighetsbesiktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1971 13

Sålunda bör ett fiskefartyg som under längre tid befinner sig på Nordsjön kunna slutföra fisket även om tiden för besiktning infaller under fisketiden. För vägfärjor och passagerarfartyg som måste upprätthålla viss trafik kan anstånd ibland vara nödvändigt. För fartyg i utrikes fart kan dat innebära mycket stora nackdelar, om anstånd inte kan ges med inställelse för besiktning. I de allra flesta fall är det till fyllest att anstånd ges under tre månader. Om särskilda skäl föraligger, bör dock anstånd kunna gas under högst sex månader.

8 KAP. Kapitlet handlar om förbud mot nyttjande.

2 §

8 kap. 1 § anger i vilka fall förbud får meddelas mot att fartyg eller dess arbetsinrättning eller arbetsredskap används. 2 § anger vem som får meddela sådant nyttjandeförbud. Förbud som meddelas av annan än sjöfartsstyrelsen, skall genast underställas styrelsen för godkännande. Detta innebär bl. a. att baslut av tjänsteman vid fartygsinspektionan skall godkännas av sjöfartsstyrelsan.

Sjöfartsverket anför att den nya varksorganisationan ej innebär en uppdelning i över- och underställda myndigheter oaktat tillsynsverksamheten är uppdelad på en centralförvaltning och regionala sjöfartsinspektionsdistrikt. Dat angivna imderställningsförfarandet bör emellertid behållas. Lagrummet bör ges en sådan utformning, att nyttj andeförbud som meddelas av tjänsteman vid sjöfartsinspektionsdistrikt, liksom baslut av annan myndighet än sjöfartsverket, blir föremål för underställning.

Dat i lagen angivna underställningsförfarandet i fråga om baslut om nytt-jandeförbud bör behållas med hänsyn till det allvarliga ingrepp som ett sådant beslut kan innebära. Som jag tidigare nämnt har sjösäkarhetsdirektören i instruktionen för sjöfartsverket tillagts självständig beslutanderätt i vissa sjösäkerhetsfrågor. Prövningen av baslut om nyttj andeförbud kräver särskild erfarenhet av säkerhetsfrågor och bör ske snabbt. Ute på fältet prövas frågor om nyttj andeförbud, såvitt gäller sjöfartsverket, av tjänstaman vid sjöfartsinspektionsdistrikt. Med hänsyn till dessa förhållanden bör enligt min mening beslut om nyttj andeförbud som har meddelats av tjänstaman vid sjöfartsinspektionsdistrikt underställas sjösäkarhetsdiraktören. Underställning bör ske även om beslutet har meddelats av annan inom verket. Detsamma bör liksom hittills gälla när annan myndighet, t. ex. svensk konsul, har meddelat nyttj andeförbud.

4 §

4 § reglerar skyldigheten för staten att ersätta skada med anledning av beslut om nyttjandeförbud. Sådan skyldighet kan komma i fråga, när annan myndighet än sjöfartsstyrelsen meddelat beslutet och detta inte blivit god-

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 ur 1971

känt av styrelsen. En förutsättning för skadestånd är att skähg anledning till förbudet finnes inte ha förelegat.

Sjöfartsverket önskar med anledning av omorganisationen av verket, att lagrummet ändras till i överensstämmelse med verkets förslag rörande 2 § eller så, att beslutet skall ha meddelats av annan myndighet än sjöfartsverket eller av tjänsteman vid .sjöfartsinspektionsdistrikt.

I överensstämmelse med den ändring som jag förordat i 2 § bör förutsättningen för ersättningsskyldigheten ändras så, att beslutat om nyttjande-förbud har meddelats av annan än sjösäkerhetsdirektören och att övarprövningen skall ha gjorts av denne.

I andra stycket bör Stockhohns rådhusrätt benämnas Stockholms tingsrätt enligt den namnändring som sker i samband med iinderrättsreformen den 1 januari 1971.

10 KAP.

Kapitlet innehåller ansvarsbastämmalsar.

11 §

Paragrafen hänvisar till bestämmelser i sjölagen (1891: 35 s. 1) om vilka domstolar som är behöriga att handlägga brottmål enligt sjölagen.

Kungl. Majit har föreslagit riksdagen att antaga ett förslag till lag om ändring i sjölagen (prop. 1970: 185). Lagförslaget innebär bl. a. att sjölagsmål som gäller handelsfartyg eller fiskefartyg skall handläggas av någon av de sju tingsrätter som är sjöförklaringsdomstolar medan mål som gäller annat fartyg kan handläggas av sjöförklaringsdomstol eller annan tingsrätt. Ändringen i sjölagen avses träda i kraft dan 1 januari 1971. På grund av hänvisningen i denna paragraf kommer motsvarande regler att gälla i brottmål enligt lagen om säkerheten på fartyg. Hänvisningen bör ändras endast så, att den anpassas till en tidigare ändring av paragrafnumreringen i sjölagan.

11 KAP.

Kapitlet handlar bl. a. om besvär över myndighets baslut.

Kungl. Maj:t har den 20 mars 1970 beslutat inhämta lagrådets yttrande över bl. a. ett förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar. Enligt förslaget skall regeringsrättens nuvarande uppgift att pröva besvär över förvaltningsmyndighets beslut med vissa undantag flyttas övar på kammarrätten, som delas i två regionala domstolar. Beslut av kammarrätten skall kunna fullföljas till regeringsrätten endast i snävt avgränsade fall. Den föreslagna lagen avses träda i kraft den 1 januari 1972. Riksdagen har som vilande antagit förslag till grundlagsändringar som är nödvändiga för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1971 15

föreslagna reformen (prop. 1970: 116, KU 32, prot. I: 25 och II: 25).

Genomförandet av förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar medför, att ändring bör ske i 11 kap. 3 § lagen om säkerheten på fartyg. Där föreskrivs att talan mot sjöfartsstyrelsens ellar annan central myndighets baslut enligt lagen skall föras genom besvär hos Kungl. Maj :t. Om ej annat anges i beslutet, skall det utan hinder av besvär lända till efterrättelse till dess Kungl. Maj :t bestämmer annat.

Enhgt 2 § 14:o sjunde styckat lagan (1909:38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om förbud mot fartygs resa och mot begagnande av arbetsinrättning eller arbetsredskap på fartyg. Som jag tidigare har anfört anges förutsättningarna för sådant förbud i 8 kap. 1 § lagen om säkerheten på fartyg och befogenheten att meddela förbudet i 8 kap. 2 §. Annat administrativt besvärsmål enligt lagen om säkerheten på fartyg prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet.

Förvaltningsdomstolskommittén har i betänkandet Förvaltningsrättskipning (SOU 1966: 70 s. 584) föreslagit, att besvär enligt lagan om säkerheten på fartyg i allmänhet skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans. Ett beslut av sjöfartsstyrelsen om förbud mot fartygs resa innebär emellertid enligt kommittén ett så allvarhgt och betungande ingrepp i enskild rätt, att besvär över sådant beslut bör handläggas av administrativ domstol, övarvägande skäl synes enligt koinmittén tala för att också förbud att begagna arbetsinrättning eller arbetsredskap på fartyg avgörs av administrativ domstol.

Kommitténs förslag föranledde i denna fråga ingen erinran i remissyttranden som avgavs över betänkandet.

Sjöfartsverket föreslår i sin skrivelse, att 3 § ändras i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén förordaf. För att hindra att samma fråga samtidigt prövas av flera myndigheter, vilket skulle kunna inträffa om beslut av annan tillsynsmyndighet än sjöfartsverket eller av tjänsteman vid sjöfartsinspektionsdistrikt dels överklagades hos kammarrätten och dals underställdes för godkännande, föreslår verket att besvär ej skall få anföras mot baslut, som fordrar sådant godkännande. Dan som är missnöjd med sådant beslut i förbudsärende bör avvakta beslut i underställningsärendet och, om inte godkännande vägras, anföra besvär hos kammarrätten över beslutet i den underställda frågan.

Jag föreslår — under förutsättning att förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar antagas — att 11 kap. 3 § ändras i huvudsaklig överensstämmelse med förvaltningsdomstolskommitténs förslag med det av sjöfartsverket förordade tillägget. Mitt förslag innebär att talan ej får föras mot beslut om förbud mot nyttjande som meddelats av sjöfartsverket genom annan än sjösäkerhetsdirektören eller av annan tillsynsmyndighet. Den som är missnöjd med sådant beslut får avvakta beslut av sjösäkerhetsdiraktöran i underställningsärendet. Talan mot sådant beslut av sjöfartsverket som fat-

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1971

täts av sjösäkerhetsdiraktören i fråga om förbud mot nyttjande förs hos kammarrätten.

I övrigt bör liksom nu gälla, dels att i annat ärende än sådant som rör nyttjandeförbud talan mot beslut av sjöfartsverket eller annan tillsynsmyndighet som är central förvaltningsmyndighet förs hos Kungl. Maj :t i statsrådet, dels att varje beslut enligt lagen skall, utan hinder av besvär, lända till efterrättelse till dess besvärsmyndigheten — Kungl. Maj :t eller annan — bestämmer annat.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Med hänsyn främst till den bristande överensstämmelsen mellan lagens nuvarande utformning och sjöfartsverkets organisation bör den nya lagen träda i kraft redan dagen efter den, då lagen utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Den pågående lagstiftningen om förvaltningsrättskipningan är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1972. Det behövs därför en föreskrift om att talan mot baslut, som meddelats dessförinnan och som enligt 11 kap. 3 § i dess föreslagna lydelse skall föras hos kammarrätten, i stället skall föras hos Kungl. Maj :t. För tydlighetans skull bör också i lagan sägas, att tidigare gällande bestämmelser skall tillämpas i fråga om talan mot beslut som meddelats föra lagens ikraftträdande.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över det upprättade förslaget till lag om ändring i lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

iJr protokollet: Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1971 17

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 14 december 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 8 decambar 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 20 november 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § ragaringsformen lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i tagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föradrogs inför lagrådet av hovrättsassassorn Gunnar Torgils.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet: Ingrid Hellström

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1971

Utdrag av protokoUet över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 4 januari 1971.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norling, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande övar förslag till lag om ändring i lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat förslaget utan erinran, och anför.

Vissa smärre, redaktionalla jämkningar bör göras i lagförslaget.

Vidare bör 11 kap. 1 §, i överensstämmelse mad det föreslagna nya första st5'cket i 3 §, ändras så att därav framgår att vissa beslut är undantagna från paragrafens besvärsregel.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga lagförslaget med angivna ändringar.

Med bifall till vad föredragandan sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 700632