Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Majrts proposition nr 56 år 1971           Prop. 1971: 56

Nr 56

Kungl. Maj:ts proposition angående förbättrad samhällsinformation; given Stockholms slott den 12 mars 1971.

Kungl. Maj:l vUl härmed, under åberopande av bilagda utdrag av slalsrådsprolokollet över finansärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlålande till riksdagen föredragande departements­chefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. STRÄNG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram vissa förslag för alt förbättra samhällsin­formationen.

Sålunda föreslås ell särskilt anslag på 15 milj. kr. som skall användas i huvudsak för vidgad samhällsinformation.

Vidare föreslås en särskild närand för samhällsinforraation. Nämnden skall verka för bl. a. saraordning av sådan samhällsinforraation sora be­hövs för alt täcka individens samlade informationsbehov. Nämnden skall också verka för att samhällets resurser för informationsverksamhet utnyttjas mera rationellt.

För all alla berörda medborgare skall nås av information om grund­läggande rättigheter och skyldigheter föreslås all statliga myndigheter, i den mån de väljer dagspressannonsering sora elt raedel för all nå alla raedborgare, skall införa annonser av i regel samma innehåll och format i samtliga dagstidningar. Riktar sig informationen lill befolkningen i elt visst geografiskt område, skall motsvarande gälla annonseringen i den regionala dagspressen.

1    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 56

 

Utdrag av protokoUet  över finansärenden,  hållet  inför  Hans  Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 12 mars 1971.

Närvarande: statsministern PALME, rainistern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASP­LING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LID­BOM, CARLSSON.

Chefen för finansdeparteraentet, statsrådet Sträng, anmäler efter ge­mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förbätt­rad samhällsinformation och anför.

I prop. 1971: 1 (bil. 9 s. 100) har Kungl. Maj:t föreslagU riksdagen atl, i avvaktan på särskild proposilion i äranel, lill Kostnader för viss statlig annonsering för budgetåret 1971/72 beräkna etl förslagsanslag av 10 raUj. kr. Vid rain anmälan av förevarande anslag förklarade jag att jag avsåg atl senare föreslå vissa åtgärder för att förbättra samhälls­informationen. Jag anhåller all nu få la upp dessa frågor.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1967 tillkalla­de dåvarande chefen för justitiedepartementet sakkunniga för atl utreda frågan ora vidgad samhällsinformation ra. m. De sakkunniga, vilka an­tog namnet Informationsulredningen, har den 23 oktober 1969 avläm­nat betänkandet (SOU 1969: 48) Vidgad samhällsinformation.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgelts av hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisslyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, lag­beredningen, styrelsen för internationell utveckling (SIDA), totalförsva­rets upplysningsnämnd, socialstyrelsen, arbelarskyddsstyrelsen, riksför­säkringsverket, postverket, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk, statskontoret, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, centrala folk­bokförings- och uppbördsnämnden, statens personalutbildningsnämnd, universilelskanslersämbetet — med bifogande av yttrande av rektors­ämbetena i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå —, skol-

' Landshövdingen Per Eckerberg, ordförande, direktören Erik Braunerhielm, statssekreteraren Bengt Dennis, kanslirådet Åke Fors, kanslirådet Manfred Nils­son, riksdagsledamoten Olle Svensson och förste forskningssekreteraren Ursula Wallberg.

 

överstyrelsen, lanlbruksstyrelsen, statens naturvårdsverk, arbetsmark­nadsstyrelsen, statens invandrarverk, statens planverk, statens vallenfalls­verk, statens handikappråd — med bifogande av yttrande av De blindas förening —, statens råd för samhällsforskning, statens lanlbmksinfor-raation, statens konsuraentråd, länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands — med bifogande av yttrande av drätselkammaren i Karlstad, läns­nykterhetsnämnden i Värmlands län, Värmlands läns landstings för­valtningsutskott och Handikapporganisationernas centralkommitté i Värmland —, Västmanlands och Älvsborgs län, utredningen om författningspublicering, 1969 års radioutredning, AB Allmänna För­laget (ALLF), Sveriges Radio AB, Statsföretag AB, Svenska komraun­förbundel. Svenska landstingsförbundet, Försäkringskasseförbundel, Kooperativa förbundet (KF), Stockholms handelskammare. Svenska an­nonsörers förening. Svenska företagares riksförbund. Svenska journa­listförbundet. Svenska reklambyrå förbundet. Svenska lidningsutgivare­föreningen (TU), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges arbelsledareförbund (SALF), Sveriges grossislförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges marknadsförbund, Sveriges public relations förening. Tidningarnas Telegrambyrå (TT) och Tjänstemännens cen­tralorganisation (TCO).

Vidare har yttrande inkommit från Svenska utbildningsförlaget Liber AB och Föreningen Svensk fackpress.

Informationsutredningen

Utredningens grundsyn på samhällsinformationen

Inledande synpunkter

Utredningen anger två huvuduppgifter för samhäUsinforraationen, nämligen dels att göra medborgarna medvetna om sina rättigheter och skyldigheter, dels att möjliggöra för medborgarna att hävda sina idéer och intressen i den demokratiska processen och därmed påverka sam­hällsutvecklingen.

Behovet av information om rättigheter och skyldigheter påverkas av bl. a. den offentiiga sektorns tillväxt. Samhällsorganen har vidgat sina insatser inom traditionella områden samtidigt sora samhället har engagerat sig i en rad nya frågor. Den offentliga verksamheten har också blivit allt mera servicebelonad, dvs. den har inriktats på all ge medborgarna hjälp, råd och andra tjänster. Detla har ställt ökade krav på samhällsinformationen som enligt utredningen inle alltid har upp­fyllts.

En annan faktor av betydelse för behovet av information är den snabba föränderlighelen i samhället. Det allmännas insatser måste snabbt och smidigt anpassas till nya lägen och nya målsällnmgar. In-

If    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 56

 

formationen bör sättas in samtidigt med att, eller helst innan, nya sam­hällsingripanden kommer till slånd. Det har enligt utredningen hänt atl regering och riksdag genom lagstiftning lagt nya skyldigheter på med­borgarna utan att sörja för information om konsekvenserna av lagen. Del har kanske inle ens funnits någon rayndighel som varit behörig att lämna sådan upplysning — del administrerande organet kan ha inrättats först vid den tidpunkt då lagen trätt i kraft. De berörda medborgarna har därför inte informerats förrän en lid efter lagens ikraftträdande.

Förutsättningarna för samhällsinformationen har förändrats på gmnd av befolkningskoncentrationen lill tätorterna. Möjligheterna att nå all­mänheten i storstäderna och i glesbygderna blir olika, behovet av in­forraation utvecklas också olika. Masskommunikation har blivit vikti­gare än personlig kontakt. Förutsättningarna för samhällsinformation har vidare påverkals av den administrativa rationaliseringen och dala­tekniken. Denna har bl. a. lett till att man kunnat finna former sora har minskat informationsbehovet. Överföring av t. ex. bidrag i olika syften kan sålunda automatiseras, dvs. ske ulan särskild ansökan från de förmånsberältigade. Också schabloniseringar av bestäraraelser be­träffande såväl rättigheter som skyldigheter minskar behovet av infor­mationsåtgärder.

Beträffande den information som krävs för att medborgaren skall kunna fungera i den demokratiska processen gäller alt den raåste för­raedla kunskap om hur samhällets olika funktioner och institutioner verkar och samverkar. Endasl genom kunskap om hur han kan påverka samhällsutvecklingen och utöva sin medbestämmanderätt kan medbor­garen förväntas hävda sina idéer och intressen på del sätt som demokra­tin kräver. I detla sammanhang har skolan en grundläggande betydelse. Det överordnade målet för samhällets utbUdningsverksamhet har under senare år förändrats i etl i della sararaanhang viktigt avseende. I stället för att främst lära ut fakta är man nu mera inriktad på att öka elever­nas förmåga all samla, kritiskt bearbeta och sammanställa information. Detla är en långtgående ambition som kan förväntas få stor betydelse för medborgarens förutsättningar atl spela en aktiv roll i den demokra­tiska processen.

I den debatt om lösningar av samhällsfrågor som ständigt försiggår i en demokrati spelar de politiska partierna och organisationsväsendet den avgörande rollen. Givelvis är arbetet på samhäUets omdaning och den fortiöpande politiska debatten av grundläggande betydelse för sam­hällsinformationen i dess vidaste bemärkelse. Utredningen påpekar att partierna och organisationerna blivit massrörelser, till vilka en stor del av medborgarna är knutna som aktiva medlemmar. Bland sina med­lemmar bedriver partierna också, ofta i samarbete med folkligt förank­rade bildningsorganisationer, en orafaltande Studieverksarahel i sara-hällsfrågor.

 

I detla saramanhang understryker utredningen också den roll som dagspress, fackpress, radio och TV har, inle minst genom rapportering från olika verksamhetsfält i samhället.

Utredningen har med hänvisning lill sina direktiv avgränsat sill upp­drag till alt gälla information som är en följd av statsmakternas, lands­lingens och kommunernas beslut. Myndigheterna kan inle utöver sina inslmklioner tUldelas någon aktiv roll som opinionsbildare i sin informa-lionsverksarahet, som alltså huvudsakligen komraer all omfatta informa­tion om rättigheter och skyldigheter.

Samhällsinformationens uppgifter kan emellertid inle inskränkas till all gälla enbart förmedling av "neutrala" kunskaper om rättigheter och skyldigheter. Syftet måste ofta vara all genom kunskapsförmedling för­ändra eller förslärka medborgarnas egna värderingar och beteenden. Exempel härpå är förebyggande åtgärder mot narkotikamissbruk eller mot balansproblem på arbetsmarknaden.

Med hänsyn lill atl etl enormt informationsutbud utgör en belastning för den enskilde medborgaren framhåller utredningen all strävan bör vara all minimera behovet av löpande informationsåtgärder genom atl beakta informationsbehovet på ell tidigt stadium i del löpande reform­arbetet. Informationsproblera kan ofta lösas antingen genom särskilda informationsåtgärder, vilket medför vissa kostnader som bör ses som en del av kostnaden för reformen, eller genom en ökad grad av "auto­matisering", vilket också kan leda lill ökade kostnader. Vid denna av­vägning bör önskeraålel om all begränsa informationsbehovet medföra atl "automatiska" lösningar eftersträvas.

Utredningen pekar härvidlag på de möjligheter som öppnats genom nya metoder och hjälpmedel för insamling och bearbetning av dala.

Myndigheternas kontaktåtgärder

Varje myndighet som svarar för någon typ av service till allmänhe­ten står nödvändigtvis i kontakt med denna allmänhet. Med allmänhet förslås då inle enbart fysiska personer ulan även förelag, organisatio­ner, utbildningsanstalter etc.

Denna kontakt kan vara personlig, t. ex. vid telefonsamtal, brevväx­ling eller direkt sammanträffande.

När det gäller kontakt med en större grupp människor måste man tillgripa kontaktformer av mera indirekt natur, dvs. information distri­buerad via press, radio, TV, masskorsband, affischering, fUm, utställ­ningar ra. m.

Vid val av kontaktform, eller avvägning mellan olika kombinationer, bör enligt utredningen bl. a. beaktas all personUg kontakt i allmänhet kräver en större insats av lid och andra uppoffringar såväl för den en­skilde som för myndigheten. Andra faktorer sora bör beaktas är t. ex. arten av upplysningar som skall förmedlas, antalet mottagare, deras

 

kunskaper, utbildning, erfarenheter, mediavanor och geografiska sprid­ning.

Ju mera allmängiltiga och okomplicerade upplysningarna är och ju fler mottagare som skall nås av informationen desto bättre lämpar sig den indirekta kontaktformen. Om myndigheten väljer den personliga kontaktformen spelar ijänsleraäimens personliga kompetens en väsent­lig roll. För att svara på en fråga krävs ofta stor kunskap och över­blick över hela verksamhetsområdet.

Den personliga kontakten är därför ofta en dyr kontaktform utan alt för den skull alltid vara överlägsen andra former. Utredningen påpekar atl myndigheterna kraftigt prioriterat personlig kontakt — uppenbar­ligen mera på grund av tradition än på grund av systematiska övervä­ganden. SamhäUsutvecklingen har gjort sådana traditionella kontakt­former föråldrade i många samraanhang.

En raera systematisk bedömning av informationsfrågorna bör kunna leda tUl uppenbara rationaliseringsvinster. Den indirekta kontaktfor­men kan t. ex. utnyttjas för alt utjämna säsongvariationer i arbetsbelast­ningen som annars komplicerar personaldiraensioneringen. Mängden inforraation kan då nämligen varieras kanska kraftigt inom ramen för en fast personaluppsättning.

Under senare år har man allt starkare betonat, att myndigheternas verksamhet måste vara konsumentinriktad, dvs. anpassad till allmänhe­tens behov och önskemål. För atl åstadkomma delta måste beslut och åtgärder kunna grundas på ett fortlöpande och ömsesidigt utbyte av information mellan medborgarna och de offentiiga organen. Väsentligt j sammanhanget är också atl den enskilde skall kunna efterfråga in­formation, dvs. själv kunna bestämma tidpunkten för alt erhålla upp­lysningar. Myndigheterna måste därför, som elt led i det normala in­formationsarbetet, vara beredda att besvara allraänhetens frågor. Denna beredskap kan i många fall beslå i alt hålla standardbrev, broschyrer etc. tillgängliga.

Ofta är del emellertid svårt för den enskilde all vela eller få reda på, vilken myndighet som är behörig i ell visst ärende. På senare lid har man därför diskuterat olika uppslag rörande lokala informationscentra­ler eller central telefonservice för förfrågningar från allmänheten. Inter­nationell erfarenhet, liksom också erfarenheterna från den år 1968 på försök inrättade lelefonservicen "Fröken Landsting" i Stockholms läns landsting, tyder enligt utredningen på att behov av sådan service före­ligger. Utredningen uttalar därför förhoppningen, atl idén raålte prövas i olika former på flera ställen i landet. Del påpekas all allmänheten inte alltid kan skilja på ärenden som handläggs av staten, korarauner resp. landstingen, varför del kunde vara motiverat med en samordnad verksarahet, kanske integrerad i en eventuell framlida regional och lokal konsumentverksamhet.

 

Ambitionsnivå för olika typer av samhällsinformation

Utredningen skiljer mellan två slag av samhällsinformation, nämligen dels sådan sora på ell avgörande sätt berör den enskilde medborgaren, dels sådan som för den enskilde är av mindre betydelse men där sam­hällets intresse av atl uppnå en viss effekt genom information är stort.

Del första slaget av samhällsinformation avser information ora rät­tigheter och skyldigheter saral om beslut och samhällsåtgärder i övrigl som varje berörd medborgare bör känna till. Som exempel på sådan information nämns information ora sociala förmåner, rätt all della i allmänna val och skyldighet att avge deklaration. För denna typ av in­formation anser utredningen all kravet på samhället skaU ställas högt och principen bör vara atl alla berörda medborgare skall ges Ukvärdig information.

Det andra slaget av samhällsinformation avser sådana fall då den en­skilde inte riskerar all gå miste om någon förmån eller kunskap om någon lagfäst skyldighet. Dessa fall kan i stället gälla risker för sam­hället alt inle kunna genomföra vissa åtgärder utan effektiv medverkan från medborgarnas sida. Den typ av information som här avses kan t. ex. syfta lill att tillfälligt nedbringa Irafikintensilelen på en viss väg­sträcka eller åstadkoraraa en temporär minskning av vattenförbruk­ningen.

För sistnämnda slag av samhällsinformation är del inle nödvändigt att ställa kravet på likvärdig information lill alla. Avgörande är om den av samhället önskade effekten uppnås.

I fråga om den samhällsinformation som orafallas av kravet på lik­värdig information gäller all konlaklåtgärderna måste differentieras med avseende på utformning, kanaler och frekvens. Endast härigenom kan medborgare med olika beteende-, erfarenhets-, kunskaps- och ul-bildningsmässiga förutsättningar få elt likvärdigt utbyte av myndighe­ternas konlaklålgärder.

Utredningen framhåller alt myndigheterna inte okritiskt bör tillämpa de principer som gäller för reklamens val av media. För detta val gäl­ler lönsarahelsawägningar av en art sora inte är relevant i offentlig, allmännyttig verksamhet. I reklamsammanhang har man endasl anled­ning atl påla sig kontaktkostnader per individ i förhållande lill del för­väntade värdet av atl länkbara konsumenter nås med information.

Åtskilliga människor som bör få del av samhällsinformation har så­dana massmediavanor att de inte kan nås lill låga kontaktkostnader per individ. Människor i glesbygd läser t. ex. ofta bara en tidning med tät spridning men liten lotalupplaga. Miinga kan också genora utbildnings­handikapp eller andra omständigheter ha svårare all tillgodogöra sig informaiionen. Dessa människor kan: ofta vara i särskilt storl behov av del samhällsstöd som informaiionen gäller. Utredningen framhåller all konlaklålgärder sora riktas till dessa människor givelvis måste tillåtas

2    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 56

 

8

kosta mer än vad som är fallet för den genorasnittlige medborgaren. Principen bör vara atl myndigheterna ger samraa likvärdiga informa­tion även till människor sora av kostnadsraässiga eller mediatekniska skäl är svårtillgängliga.

Utredningen understryker all detla är elt principiellt krav. I praktisk tillämpning tvingas raan av tekniska och ekonomiska skäl alt göra av­steg härifrån. Myndigheterna måste i varje enskUt fall avgöra hur långt kravet på likvärdig information bör drivas.

I den mån myndigheterna väljer dagspressannonsering som etl led i en systematiskt planerad informationsåtgärd avsedd atl nå alla medbor­gare, bör man enligt utredningens mening annonsera i saratliga dagstid­ningar raed i regel likformiga budskap. Regeln får motsvarande tUlämp­ning regionall då annonseringen avser befolkningen i ett visst geografiskt område. Med likformigt budskap menas all budskapet skall ha samma innehåll och form i samtliga dagstidningar. Huruvida samma format (storlek) skall användas bör avgöras med ledning av undersökningar beträffande mottagarnas observation och kunskapshämtning i förhål­lande lUl respektive annonsformal i skilda tidningar. På grund av nu­varande brister i beslutsunderlaget bör en formaldifferenliering tilläm­pas restriktivt.

Vid bedömningen av denna fråga har utredningen uteslutande utgått från den enskildes räll lill likvärdig information om rättigheter och skyldigheter samt om övriga sådana beslut och samhällsåtgärder som berör denne. Utredningen har inle anlagt pressekonomiska synpunkter på frågan. En konsekvens av principen är likväl all också mindre tid­ningar och s. k. andratidningar blir delaktiga av myndigheternas annon­sering.

Informationen i planeringsprocessen

Myndigheterna är i allmänhet ålagda flera uppgifter med olika mål och ambitionsnivå. För varje uppgift utarbetar myndigheten någon form av arbetsprogram eller plan som utvisar vilka åtgärder som skall vidtas och hur dessa åtgärder skall samverka. Arbetsplaneringen bör om­fatta beräkningar av åtgärdernas effekter och kostnader. Konlaklålgär­der behövs i allraänhel sora en komplettering lill andra åtgärder, raen kan också ofta ersätta andra åtgärder. De skall dock alltid samspela med övriga åtgärder för all på effektivaste vis uppnå givna mål. Utred­ningen framhåller all kontaktverksamheten därför bör planeras och budgeteras samordnat med de övriga åtgärderna.

Åtgärden all informera allmänheten och kostnaden för della måste avvägas raot andra målinriktade åtgärder inora varje verksamhet. Del framstår alltså som skäligen ointressant all ställa informationsåtgärder inom olika program mot varandra i budget- och planeringssamraan-hang. Med hänsyn härtill finner utredningen alt del inle går all göra

 

några norraativa uttalanden ora kostnaden för samhällsinformation i framtiden utan atl la stäUning lill den totala verksamheten inora myn­digheterna.

Målformulering och effektmätning

Myndigheternas konlaktveiksamhel skall förmedla kunskaper och därigenom ge sakligt underlag för den enskildes beteende. Utredningen framhåUer atl del är nödvändigt atl kommunikalionsmål anges som reaktionsmål, dvs. som mottagarnas åsyftade reaktioner tUl följd av den överförda informaiionen. Dessa reaktioner skall givetvis slå i sam­klang raed del överordnade målet som gäller för ifrågavarande pro­gram.

Målet för en viss kontaktålgärd bör alltså om möjligt anges i kvanti­tativa eller kvalitativa mått på förändringsinriklning och förändrings-grad rörande beteendet hos viss del av allmänheten. Även tidpunkten för den åsyftade beteendeförändringen måste anges. Målformuleringar bör dokumenteras skriftligt.

Som redan närants anser utredningen inle alt samhälleliga organ ute­slutande kan bygga på erfarenheterna från näringslivets kontaktverk­samhet. Samhällets organ måste därför själva experimentera sig fram lill effektiva informationsvägar. Utredningen anser därför all del måste skapas resurser för bedöraning av massmediernas roll och värden i myn­digheternas kontaktverksamhet i långt större utsträckning än som hittills skett. Sådana resurser bör direkt anknytas lUl myndigheternas löpande kontaktverksamhet genom att man systematiskt mäter och utvärderar effekterna av de konlaklålgärder som vidtas. Serier av mätningar be­träffande effektskillnader i allmänhetens informalionsobservation, med­vetenhet, kunskaper och värderingar vid användande av olika media­kanaler och olika utformningar av budskap bör ge en erfarenhetsmassa som väsentligt förbättrar möjligheterna all lill rimlig kostnad ge med­borgarna likvärdig information. Vidare anser utredningen all samhället bör satsa på generös differentiering av konlaktålgärdernas utformning, kanaler och frekvens så länge man saknar mycket av den kunskap som möjliggör mer nyanserade avvägningar av resurser för kontaktverksam­het.

Utredningens förslag

Statligt konsultorgan för rådgivning i informationsfrågor

Utredningen föreslår all ell centralt statiigt organ för rådgivning i informationsfrågor till myndigheterna inrättas.

För atl en myndighet skall kunna handlägga sin kontaktverksamhet på ell systematiskt och effektivt sätt krävs atl elt flertal experter enga­geras i verksamheten. Sådan personal kan inte kontinuerligt och lill

 

10

full kapacitet utnyttjas av en enskild myndighet. Myndigheterna anlitar därför utomstående konsulter. En tämligen fyllig redogörelse för an­nonsbyråmarknaden och dess funktionssätt lämnas av utredningen. I anslutning härtill anförs vissa kritiska synpunkter på reklambyråbran­schen med avseende på dess möjligheter att tillgodose myndigheternas behov av service. Denna kritik består bl. a. i att reklambyråbranschen och olika mediaföretag inte i någon högre grad engagerat sig i att för­bättra sill beslutsunderlag och informationsföretagens verksamhet byg­ger enligt utredningen alltjämt i hög utsträckning pä intuition i stället för på dokumentation. Det framhålls att samhället måste la egna initia­tiv för atl säkerställa att rikligt beslutsunderlag tas fram.

Tidigare framförda uppslag atl inrätta en statlig reklambyrå avvisas dock. 1 stället bör myndigheterna kunna välja bland hela marknadens utbud av konsulttjänster.

Utbytet av de privata konsulternas rådgivning skulle emellertid enligt utredningen kunna vara större än del nu är. Orsaken till förekommande brister återfinns i inte ringa utsträckning på kundsidan. Elt centralt råd­givningsorgan skulle därför kunna hjälpa myndigheterna atl bli ratio­nella köpare av tjänster från den fria marknadens informationskonsul-ler.

Utredningen föreslår att det centrala rådgivningsorganet får formen av ell bolag, direkt underställt ett statsdepartemenl. Staten skall från början vara ensam aktieägare, men kommuner och landsting bör senare beredas möjlighet att genom sina förbund bli ägare till högst hälften av aktierna.

Friheten atl köpa kreativa tjänster från vidaste möjliga marknad sam­raanhänger raed förmågan att kunna överblicka utbudet och samordna olika kreativa tjänster lill homogena konlaklålgärder. Enligt utredning­ens mening bör upphandlings- och samordningsuppgifter utgöra den ena delen av bolagets service till myndigheterna. Den andra delen bör ut­göras av rådgivning till verksledningar och befattningshavare i övrigl med centrala planeringsuppgifter. Denna rådgivning bör syfta till att få kontaktverksamheten integrerad i de överordnade verksamhetsprogram-raen redan på planeringsstadiet.

De upphandUngstjänsler som utredningen tänker sig alt bolaget skall erbjuda myndigheterna omfattar bistånd vid upphandling av kreativa konsulttjänster, produktion av informationsraaterial, undersöknings-tjänster (förprövningar och effeklmätningar) och även mediaulrymme. Bolagels medverkan bör omfatta planläggning, produktion, genomföran­de och uppföljning av informationsprojekt. Om bolaget samordnar all extern medverkan i myndigheternas informationsprojekt bör myndig­heterna kunna avlastas administrativt, samtidigt som bolagels special­kunskaper i informationstekniska frågor bör kunna leda lill en bättre komraunikalionseffekt.

 

11

En önskan hos myndigheterna att omsätta begränsade informations­anslag i största möjliga volym informationsmaterial har enligt utred­ningen inneburit atl myndigheterna i alltför liten grad utnyttjar förpröv­ningar och effektmätningar som medel att öka precisionen i kontakt­verksamheten. Bolaget bör här kunna fungera som samordnande in­stans. Dels skulle kostnaderna för undersökningsinsatser härigenom kunna slås ut på flera kontaktåtgärder genom alt t. ex. en intervjuun­dersökning innehåller frågor beträffande flera områden, dels skulle bolaget löpande registrera kunskaper, värderingar och handlingsmönster som underlag för kontaktverksamheten. Även uppföljningsverksamheten skall enligt utredningen genomföras av utomstående organ. Bolagets insatser inskränker sig alltså till samordning, planering och upphand­ling.

Bolaget bör också kunna påverka forsknings- och utvecklingsarbetet inom masskommunikationsomrädet genom att följa utvecklingen pä om­rådet, bekantgöra resultaten av detla arbete och ta initiativ till fortsatta forsknings- och utvecklingsinsatser.

Det är en styrka att bolaget är direkt engagerat i praktisk kontakt­verksamhet. Bolaget skall förmedla forsknings- och utvecklingsrön till den praktiska verksamheten och återföra erfarenheter därifrån lill ut­vecklingsarbetet. Därigenom kan enligt utredningen skapas en koppling mellan teori och praktik som tidigare saknats i myndigheternas kontakt­verksamhet.

Slutligen skulle bolaget enligt utredningen kunna fylla en väsentlig uppgift genom att främja samordning av samhällets olika informations­insatser. En individ är ofta i behov av en kombination av samhällsåt­gärder som handläggs av olika myndigheter. Den stelhet som är resul­tatet av gränsdragningar i förvaltningen motverkas emellertid av olika former för samverkan mellan myndigheter. Rätt handlagd kan sam­hällsinformationen vara ett instrument och ett uttryck för den helhets­syn som utgår från individens samlade behov.

De fördelar som ligger i samlad upphandling genom bolaget anser utredningen vara så uppenbara, atl något obligatorium för myndighe­terna att utnyttja bolaget beträffande upphandling av mediautrymme, produktion av informationsmaterial och kreativa tjänster inte torde vara nödvändigt. Vad gäller upphandling av undersökningstjänster är sak­läget enligt utredningens uppfattning ett annat. Här krävs en kraftig utvidgning av verksamheten. Resultatet bör bli bättre, samtidigt som kostnaderna kan begränsas, om denna verksamhet hålls ihop och sam­ordnas centralt. Utredningen finner det därför nödvändigt atl myndig­heterna åläggs atl anlita bolaget för upphandling av tjänster i anslutning lill förprövningar, effeklmätningar och liknande undersökningar.

Utredningen behandlar företrädesvis myndigheternas behov av ökad informationsrådgivning och framhåller alt bolaget under de första åren

 

12

måste ge företräde åt myndigheternas behov av service. Bolaget bör emellertid i princip ha rätt alt fritt få söka sina kunder inom alla sekto­rer. Konsultbolagets service skall enligt utredningen vara avgiftsbelagd. Prispoliliken skall vara sådan att samtliga kostnader läcks av intäkter i rörelsen. TUl rörelsens kostnader räknas då också kostnader för ut­vecklingsarbete som inte kan hänföras till viss rayndighel eller lill ett avgränsat uppdrag, kostnader för personalens vidareutbildning samt ka­pitalkostnader, innefattande skälig avkastning på insatt kapital.

Vidgade medel för kontaktverksamheten

Utredningen finner det omöjligt för myndigheterna att med nuvarande anslag i rimlig utsträckning kunna tUlgodose kravet på sarahällsinforma­tion till medborgarna. Den diskriminering i inforraationshänseende av vissa medborgarkalegorier som förekommit beror till stor del på otill­räckliga medel.

Utredningen anser vidare atl den eftersträvade systematiseringen och effektiviseringen av kontaktverksamheten ges bättre förutsättningar vid en utökning av verksamheten. En integrerad syn på informationsfrå­gorna bör också leda till rationaliseringar genom alt samhället kan informera i stället för att vidta andra åtgärder. Som elt exempel på atl etl sådani alternativlänkande kan vara samhällsekonomiskt lönsamt nämner utredningen hälso- och sjukvårdsområdet. Intensiv information om vik­tiga hälso- och kostvanor skulle minska behovet av betydligt mera kost­nadskrävande sjukvård.

Utredningen konstaterar all rayndigheterna inte i någon högre grad har begärt medel för vidgad kontaktverksamhet i sina anslagsframställ­ningar för budgetåret 1970/71 trots att företrädare för utredningen gått igenora raedelsbehovet för information under budgetåren 1970/71 och 1971/72 med representanter för ett tiotal myndigheter vars verksamhet ligger inom områden med ett påtagligt informationsbehov.

Enligt utredningens mening är del dock angeläget att medel finns tiU­gängliga för kontaktverksamhet när bättre motiverade och mer precise­rade planer framkommer.

Med hjälp av del föreslagna konsultorganel anser utredningen all del bör vara möjligt att snabbt utarbeta planer, för vilkas genomföran­de medel bör beviljas med kort tidsfrist och utan atl invänta behand­lingen i den gängse budgetprocessen. Utredningen föreslår därför alt medel anvisas som ett reservationsanslag under sjunde huvudtiteln atl disponeras av Kungl. Maj:t efter myndigheternas äskande i särskild ordning. Utredningens förslag, som alltså framlades hösten 1969, innebar att 30 railj. kr. skulle anvisas för ändamålet budgetåret 1970/71 och 50 milj. kr. budgetåret 1971/72. Utredningen förutsatte alt myndigheter­na under de båda budgetåren skall vinna sådan erfarenhet all medels-

 

13

behovet därefter kunde läckas inom ramen för den gängse budgetpro­cessen.

En ledamot uttrycker i elt särskilt yttrande tveksamhet liU tanken på elt särskUt anslag för information, särskilt som uppräkningen av an­slagen framstår som alltför snabb mot bakgrund av nuvarande anslag för information. Han framhåUer att utredningens grundsyn innebär alt konlaklålgärder utgör komplement och ibland alternativ lill andra åtgärder inom myndigheternas verksamhetsprogram. Anslaget bör där­för avvecklas snarast möjUgl för alt i stället integreras i myndigheter­nas ordinarie raedelsanvisning. Det är också av vikt att anslagels stor­lek anpassas lill vad rayndigheterna förmår utnyttja effektivt och me­ningsfuUt. I annat fall riskerar man atl myndigheterna fortsätter alt särbehandla kontaktverksamheten.

UtveckUng av pressombudsmannafunktionen

I pressombudsmannafunktionen har raan ofta överbelonal viklen av tillfälliga åtgärder i direkt anknytning lill specifika händelser, t. ex. anordnande av presskonferenser och utsändandet av pressraeddelanden i samband med reformförslag, remissyttranden, invigningar etc.

Enligt utredningens mening bör pressombudsmannafunktionen kon­centreras lUl kontinuerliga kontakter raed nyhetsmediernas redaktio­nella personal. Pressombudsmannafunktionen skulle således i första hand inriktas på den långsiktiga uppgiflen alt förbättra förvaltnings-journalistiken genom att vidga kunskapen om myndigheterna och de­ras verksarahet.

För alt kunna inhämta kunskap om utvecklingen inora myndighe­ten och snabbi föra den vidare raed beaktande av rayndighelens policy bör enligt utredningens raening pressombudsmannen som regel vara direkt underställd myndighetens chef. I kommunalt sammanhang är en placering av pressombudsmannen eller motsvarande befattningshavare direkt under kommunens styrelse mest ändamålsenlig.

Utredningen anser all ell tiotal tjänster som pressombudsraan bör nyinrättas snarast och fler på längre sikt inom myndigheterna. Den finner det också angelägel att fler landsting och primärkorarauner över­väger all inrätta tjänster för pressombudsmän.

Utbildning

F. n. saknar oftast myndigheternas chefer och administrativa led­ningspersonal med planeringsuppgifler den utbUdning och kunskap om komraunikalionsläran sora krävs för all kontaktverksarahelen skall kunna samordnas med övriga åtgärder i myndigheternas verksamhets­program. Också inom slalsdeparlementen gör sig denna kunskapsbrist gällande med resultat atl myndigheterna har svårt all få gehör för bud­getförslag avseende kontaktverksamhet.

 

14

För att komma till rätta med dessa problem krävs utbildning av myndigheternas ledningspersonal och tjänstemän inom stalsdeparte­menlen.

Myndigheternas informationstjänstemän och övrig personal som en­gageras i kontaktverksamheten är ofta inte tillräckligt kvalificerade för all på riktigt sätt handlägga del informationstekniska arbetet. Också med avseende på dessa personalkategorier krävs utbildningsinsatser.

Utredningen föreslår att utbildning i kommunikationslära och in-formationstekniskl arbete samordnas för hela förvaltningen i två slags kurser med inriktning på envar av de nämnda personalkategorierna.

En första ulbildningsetapp skulle omfatta två år och genomföras av statens personalutbildningsnämnd. Enligt utredningens förslag skulle 1 400 personer nås under 56 kurser.

Utredningen räknar med atl motsvarande utbildning äger rum på del kommunala området genom kommunförbundet och landstingsför­bundet vid deras egna skolor i samarbete med statens personalutbild­ningsnämnd.

För statens del beräknas kostnaderna — förutom kostnader för kurs­deltagarnas löner — till 1 milj. kr. för det föreslagna tvåårsprogrammet.

Remissyttrandena Allmänna synpunkter

Några remissinstanser anser att utredningen har begränsat sitt upp­drag alllför starkt. Sålunda anser statens trafiksäkerhetsverk, statens råd för samhällsforskning, statens konsumentråd och TCO atl utred­ningen borde ha belyst frågan om informationen från allmänheten till myndigheterna. Svenska kommunförbundet anför atl avgränsningen till statsmakternas, landstingens och kommunernas beslut och de föreskrif­ter som meddelas på grundval av dessa kan synas väl snäv, men att för­bundet kan förslå dess nödvändighet om man i denna omgång skall komma till någorlunda snabba beslut. Trafiksäkerhetsverket, universi­tetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, statens lantbruksinformation och TCO anser skolans roll otiUräckligl belyst.

Alla remissinstanser som berört frågan anser i likhet med utred­ningen att informationsverksamhet bör ses som en integrerad del av verksamhetsplaneringen. Trafiksäkerhetsverket menar atl utredningen mera ingående borde behandlat informationens roll som en av de många åtgärder som myndigheter har lill förfogande för atl uppnå en angiven målsättning. Del hade varit önskvärt alt utredningen närmare gått in på metodiken för programplanering, olika principtyper av in­formation och vilken roll olika typer av information kan ges i ett ål-gärdsprogram.

 

15

Flera remissinstanser tar upp informationsfrågan ur speciella mål­gruppers synpunkt. Socialstyrelsen, statens handikappråd och Han-dikapporganisaUonernas centralkommitté i Värmland understryker vik­ten av att hänsyn tas lill de handikappades situation och möjligheter att tillgodogöra sig information. Sveriges industriförbund och Svenska fö­retagares riksförbund framhåller betydelsen av all näringslivet och or­ganisationerna i tid underrättas om för dem betydelsefulla bestämmel­ser, regler och förbud.

Statens planverk och Svenska annonsörers förening pekar på bety­delsen av samverkan med kommunerna i informationsfrågor, och Svens­ka kommunförbundet understryker viklen av att hänsyn tas till kommu­nala synpunkter vid information från statligt håll.

Likvärdig information

Principen om likvärdig information till alla berörda om rättigheter och skyldigheter har av de remissinstanser som tagit upp saken behand­lats positivt. Även förslagel om annonsering i samtliga dagstidningar har i della sammanhang fått ett övervägande positivt gensvar.

Statens vägverk förordar dock en viss restriktivitet vad gäller annon­sering. En anhopning av statliga och kommunala annonser i pressen skulle kunnna medföra en avtrubbning av allmänhetens benägenhet att läsa annonserna och därmed skulle också annonseffekten reduceras. Trafiksäkerhetsverket anser att utredningen överbetonar annonseringens roll och Sveriges marknadsförbund understryker behovet av selektering vid val av informationsåtgärder. Statskontoret anser att del ligger en fara i atl schablonisera samhällsinforraationens mediaval lill förmån för dagstidningar. Den viktigaste ambitionen måste vara att ge alla berörda medborgare likvärdig information, vilket framför allt kräver att in-formationsgivningen med avseende på media, frekvens, språkbruk, bildmässig utformning m. m. anpassas till medborgarnas olika förutsätt­ningar all komma i kontakt med, uppmärksamma, la del av och tolka budskapen. I avvaktan på atl kunskapsunderlaget vad gäller olika me­dias förmåga att nå fram till allmänheten ökar, anser statskontoret emel­lertid att den av utredningen förordade mediavalsprincipen bör tjäna som en tumregel.

KF, SALF och TCO pekar på den fackliga pressens betydelse i samband med allmän annonsering. Svenska journalistförbundet anser atl en definition av seriöst utgivna tidningar är påkallad, då floran av gratisutdelade s. k. annonsblad snabbi växer. Vidare anser förbundet att populärpressen behandlats alltför kategoriskt.

TU uttrycker en liknande uppfattning och anför atl ett lämpligl val av populärpresstidningar utgör ett betydelsefullt led i en systematiskt planerad informationsåtgärd.

 

16

Konsultbolag

De flesta remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag om inrät­tande av etl centralt rådgivningsorgan (konsultbolag) för samhällsinfor­mation.

Avstyrker gör hovrätten över Skåne och Blekinge, riksrevisionsverket, statens lantbruksinformation, ALLF, TT och Sveriges grossistförbund. Svenska företagares riksförbund ställer sig tveksamt.

Riksrevisionsverket anser atl fastställande av målsättning för och pla­nering av information i första hand bör ankomma på myndigheterna själva. Eftersom genomförandet av informationsprojekt även av utred­ningen förutsätts ske genom anUtande av redan existerande förelag skulle det föreslagna bolaget endast fungera som mellanhand. Beträf­fande mediaundersökningar, effeklmätningar och andra liknande under­sökningar anser verket atl de närmast är forskningsuppgifter för vilka medelsbehovet bör prövas i samband med behovsprövning för forsk­ningsändamål i övrigt.

TT anser sig inte kunna bortse från risken all det föreslagna konsult-organet kan utvecklas till en statlig propagandacentral, etl instrument för atl styra opinionen i en viss riktning i stället för alt informera all­mänheten på ett objektivi riktigt sätt.

Arbetarskyddsstyrelsen och utredningen om författningspublicering ifrågasätter om myndighetsformen inte vore lämpligare än den av ut­redningen föreslagna bolagsformen. Statistiska centralbyrån anser alt vissa funktioner, som frågan om obligatorisk konsultation och frågan om hänvisning till andra institut, är mindre lärapade att ingå i konsult­bolaget. Centralbyrån föreslår därför alt en central rådgivande nämnd försöksvis inrättas med uppgift atl fungera som serviceorgan i de frågor som avser vidgad samhällsinformation om den enskildes rättigheter och skyldigheter.

ALLF påpekar att företaget tillsammans med Utbildningsförlaget re­dan arbetar inom informationsområdet med de uppgifter som utred­ningen föreslagit att konsultbolaget skall få. Skulle elt konsultbolag emeUertid tiUskapas bör delta samordnas med ALLF och Utbildnings­förlaget. Skolöverstyrelsen och Utbildningsförlaget ifrågasätter om bo­lagets uppgifter icke skulle kunna förläggas lill redan inrättade, sam­hälleliga serviceorgan (ALLF och Utbildningsförlaget). Liknande upp­fattningar framförs av lantbruksstyrelsen, statens lantbruksinforination, länsstyrelsen i Älvsborgs län och Försäkringskasseförbundet.

Åtskilliga remissinstanser framhåller det nödvändiga i atl en klar gräns skapas mellan konsultbolagets och ALLF:s verksamhetsområden och atl forraerna för samordning undersöks. Bland dem som påtalar delta problera återfinns socialstyrelsen, statskontoret, statistiska central-

 

17

byrån, riksrevisionsverket, universitetskanslersämbetet, lantbruksstyrel­sen, planverket och SALF.

Statsföretag AB anser atl ett eventuellt bolag inte borde inordnas direkt under ett departement utan ingå i Statsförelag.

Förslagel att myndigheterna skall åläggas all upphandla samtUga un-dersökningstjänster via konsultbolaget har mött motstånd från riks­polisstyrelsen, vägverket, trafiksäkerhetsverket, statistiska centralbyrån, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, statens konsumentråd, vattenfallsverket, SACO och Statsföretag AB. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser atl tvånget att anlita konsultbolaget ej bör gälla regionala och lokala myndigheter utanför Stockholm.

Statistiska centralbyrån och trafiksäkerhetsverket föreslår rapport-skyldighet i stället för obligatorisk upphandling vid undersökningar.

Arbetarskyddsstyrelsen anser alt centralorganet ej bör ha andra kun­der än rayndigheter och atl servicen till de mindre och medelstora myn­digheterna särskilt bör beaktas.

Planverket ifrågasätter om inte organet bör åläggas direkt produk­tiva (kreativa) uppgifter för de statliga myndigheternas räkning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att organet redan från början bör inrikta sin verksamhet på inte bara statliga myndigheter ulan även kommunala. Därigenom skulle en samordning bäst förverkligas. Eko­nomiskt sett bör det också vara till fördel med ett större företag som kan förses med distriktskontor ute i landet. En förläggning av hela verksamheten till huvudsladsområdel är ur många synpunkter ofördel­aktigt. Även vägverket vill ha regionala kontor.

Vidgade medel för kontaktverksamhet

Ingen remissinstans har någon invändning mol utredningens uppfatt­ning atl del föreligger etl stort behov av vidgad samhällsinformation. Flera remissinstanser, 1. ex. hovrätten över Skåne och Blekinge, krimi­nalvårdsstyrelsen, statistiska centralbyrån och länsstyrelsen i Malmöhus län, uttrycker sig i allmänna ordalag om behovet av vidgade medel för kontaktåtgärder utan att närmare gå in på omfattningen av medels­behovet.

Positiva till utredningens förslag är bl. a. socialstyrelsen, vägverket, statskontoret, statens konsumenlråd, länsstyrelsen i Västmanland, KF, Stockholms handelskammare, TU och TCO.

Skolöverstyrelsen och statens invandrarverk anser de föreslagna be­loppen — 30 railj. kr. del första året och 50 milj. kr. del andra — vara i underkant.

Del särskilda anslaget för information under två budgetår har av flera remissinstanser ansetts olämpligt, ofta med hänvisning till utred­ningens egen grundsyn att information bör utgöra en med övrig verk-

 

18

samhet integrerad del. Några remissinstanser har dock närmast avsett anslagskonstruktionen och ej medlens storlek när de anslutit sig lill del särskilda yttrandet i frågan, t. ex. riksförsäkringsverket, universitets­kanslersämbetet, Sveriges industriförbund. Svenska annonsörers för­ening, Svenska företagares riksförbund och Sveriges grossistförbund. Länsstyrelsen i Älvshorgs län och SACO har dock angell alt del är medelstilldelningen som gjort att de anslutit sig lill det särskilda yttran­det. Även lantbruksstyrelsen och statens lantbruksinforination förkastar utredningens förslag. Riksrevisionsverket anser atl utredningen inte har angett några bärande motiv för införande av ett särskilt anslag för in­formationsverksamhet.

Utveckling av pressombudsmannafunktionen

De flesta remissinstanser som uttalat sig i frågan tillstyrker utred-nngens förslag angående flera pressombudsmän. Kommun- och lands­tingsförbunden tillstyrker förslaget men anser atl det snarare är infor­mationstjänstemän som behövs. Liknande synpunkter framförs av läns­styrelsen i Värmlands län och Sveriges public relations förening.

Endast TT uttrycker direkt skepsis mol en kraftig utbyggnad av kå­ren av informationsmän och anger atl åtskilliga exempel finns på atl informationsmannen hos en myndighet kommit atl bli en buffert mol pressen i stället för en hjälp åt nyhetsmännen.

Pressombudsmännens organisatoriska inplacering i myndigheterna en­ligt utredningens förslag har föranlett några invändningar. I de myndig­heter där särskild informationsenhet finns är del enligt SIDA angeläget att den kontaktverksamhet som bedrivs gentemot massmedia samordnas med myndighetens övriga utåtriktade kontakter, t. ex. med skolor, or­ganisationer och folkrörelser. Enligt SIDA:s erfarenhet underlättas detta om pressombudsmannen ingår i samma enhet som övriga tjänstemän med externa kontaktuppgifter. Vägverket framför en liknande uppfatt­ning.

Postverket, vägverket och stålens lantbruksinforination anser atl frå­gan om pressombudsmännen inte kan avgöras lösryckt ur det allmänna sammanhanget utan bör behandlas i anknytning till varje myndighets informationstjänst som helhet. Riksrevisionsverket framhåller alt det inle alllid är nödvändigt att inrätta en särskild tjänst som pressombuds­man, utan att det ofta kan vara tillräckligt atl utse en befattningshavare atl vara kontaktman med pressen.

Utbildning

Förslaget om utbildning av statsmyndigheternas chefer och admi­nistrativa ledningspersonal, informationstjänstemän och övrig i kontakt­verksamheten engagerad personal i kommunikationslära och informa-

 

19

tionsteknik har fått ett mycket positivt mottagande av remissinstanser­na. Några har dock avvikande meningar, främst i fråga om ambitions­nivån.

Skolöverstyrelsen anser den föreslagna utbildningen vara för klent dimensionerad. Utbildningen av administratörerna bör omfatta etl stör­re antal tjänstemän inom varje myndighet, medan utbildningen av in­formationstjänstemännen måste ges en väsentligt större omfattning än den föreslagna femdagarskursen. En utbildningsverksamhet med deri dimensionering som utredningen föreslagit kan endasl få marginell ef­fekt. Trafiksäkerhetsverket anser atl de kurser utredningen föreslår inte kan anses fylla kravet på gruhdläggande utbildning på längre sikt. Sta­tistiska centralbyrån däremot anser behovet av den föreslagna utbild­ningen vara något mindre än vad utredningen hävdar.

Svenska annonsörers förening anser administrationskursen motiverad men förordar atl specielll utbildade informationstekniker anställs.

Riksrevisionsverket, som anser del vara orealistiskt all genomföra kurserna omedelbart, pekar på möjligheterna atl samordna ifrågavaran­de utbildning med annan personalutbildning. Statens personalutbild­ningsnämnd framför liknande synpunkter och ser möjligheter all åt­minstone delvis tillgodose utbildningsbehovet inom ramen för nämndens reguljära chefsutbildning. Dessa remissinstanser liksom lantbruksstyrel­sen anser vidare atl utbildningen lill en början bör bedrivas som för­söksverksamhet. Enligt statskontorets mening bör personalutbildnings­nämnden endasl handha kursadministrationen medan konsultbolaget bör göras formellt ansvarigt för utbildningen.

Departementschefen

Olika utvecklingstendenser i samhället har lett lill atl behovet av samhällsinformation både har ökat och förändrat karaktär. Informa­tionsutredningen har särskUl framhållit den offentliga sektorns tillväxt och alltmer servicebelonade inriktning samt den starka föränderlighe­len i samhället.

I takt med välfärdssamhällets utbyggnad har också samhällets in­satser för information till medborgarna ökat. Ju större resurser som sätts av till information desto angelägnare blir det all få liU stånd ell effektivt resursutnyttjande. Del är mol denna bakgrund mina förslag i del följande skall ses.

Samhällsinformation i vid mening ges i många sammanhang och från olika håll. Den samhällsinforraation som utredningen behandlar och sora avses i fortsättningen gäller endast information i anknytning lill statsmakternas, landslingens och kommunernas beslut samt de före­skrifter för myndigheternas verksamhet som meddelas på grundval av dessa beslut.

 

20

Enligt utredningens grundsyn skall informationsåtgärder betraktas som en integrerad del av myndigheternas verksamhet. Informationsåt­gärder bör ses som ett medel bland andra för atl uppnå de mål som gäller för vederbörande myndighels verksamhet. Avgörande för om informationsåtgärder väljs bör alltså vara ora dessa kan antas vara del mest effektiva medlet med beaktande av resultatet och kostnader. In­formationsverksamheten bör därför planeras och budgeteras samord­nat med övriga åtgärder. Jag delar delta principiella synsätt på sam­hällsinformationen.

Statligt organ för samhällsinformation

Myndigheterna utnyttjar f. n. i tämligen stor orafallning den privata annonsbyråmarknaden för sin informationsverksamhet. Det är utred­ningens uppfattning all myndigheterna även i fortsättningen bör kunna välja bland hela marknadens utbud av konsulttjänster, framför allt när del gäller kreativa tjänster. Utredningen anser emellertid atl utbytet av dessa tjänster skulle kunna vara större än del nu är och all orsaken lill förekommande brister lUl stor del finns på kundsidan. För all förbättra förutsättningarna för myndigheterna alt bli rationella köpare av tjäns­ter från den fria marknadens informationskonsulter anser utredningen alt den bästa lösningen är all ell statiigt konsultbolag inrättas. Bolagets uppgifter skulle vara all erbjuda myndigheterna tjänster dels i verk­samhetsplaneringen i form av rådgivning om informationens roll och möjligheter, dels i form av bistånd vid själva upphandlingen av krea­tiva tjänster, produktion av informationsmaterial, mediautrymme och undersökningsljänster. Bolaget skulle dessutom verka för en samord­ning av samhällets olika informationsinsatser och en utveckling av ef­fektiva metoder för samhällsinformation.

Många myndigheter har på senare år inlett en uppbyggnad av sin informationsverksamhet och denna har i flera fall nått en sådan om­fattning atl den motiverar all vederbörande myndigheter har en egen kompetens i informationsfrågor. Vid vissa myndigheter finns också tämligen stora informationsenheter. Inom ramen för denna verksam­het samlas kontinuerligt erfarenheter om de speciella krav som måste StäUas på samhällsinformationen. Informationsproblemen lorde också i inle obetydlig utsträckning vara ganska olikartade mellan olika sam­hälleliga verksamhetsområden.

Mol denna bakgrund kan del antas alt anlitandet av elt specielll rådgivnings- och upphandlingsorgan av del slag som utredningen före­slår och som i många fall kommer alt kräva en stor insats från rayn­digheternas sida, t. ex. i form av redogörelser för den egna verksam­hetens särdrag, kan upplevas som en belastning och som ell dubbel­arbete. Även om konsultorganel på sikt kan förväntas erhålla en spe-

 

21

cialislkompelens som kan vara värdefull, framför allt för myndigheter ulan egen regelbunden informationsverksamhet, är risken all myndig­heternas utbyte av bolaget under uppbyggnadsskedet blir så begränsat att bolaget inte erhåller tUlräckligt kundunderlag. Bolagets ekonomi skulle enligt utredningens förslag vara beroende av etl tillräckligt kund­underlag. Dessutom kan man inle heller bortse från den ännu allvarli­gare risken alt bolaget med otUräckligt kundunderlag aldrig erhåUer den specialkunskap, som skulle vara motivet för dess existens.

Jag kan för min del inle förorda att det av utredningen föreslagna konsultbolaget kommer lill slånd. I stället bör man främst ta fasta på de möjligheter atl förbättra utbytet av resurserna för information som finns inom myndigheterna. Härvid kommer bl. a. det av utredningen påvisade utbildningsbehovet in i bUden. Jag återkommer lill della i del följande.

En väsentlig uppgift på samhäUsinforraalionens område är alt få lill slånd en effektiv samordning av myndigheternas informationsverksam­het. Utredningen har påpekat all myndigheterna i stor utsträckning uppträder som isolerade organ i sin konlaklverksamhel. Myndigheter­nas information är också i ganska ringa grad inriktad på atl klargöra för medborgarna hur åtgärder på olika myndighetsområden griper in i varandra.

Del behövs enligt min mening ell särskilt organ med uppgift all verka för samordning av samhällets olika informationsinsatser. Detla organ bör vara väl förankrat i myndigheterna. För alt tillgodose detta behov bör en särskild nämnd tillskapas. I nämnden bör ingå represen­tanter för myndigheter som har en omfattande och för den övriga för­valtningen intressant informationsverksamhet. Dessutom bör de kom­munala och landslingskommunala sektorerna vara representerade i nämnden.

Nämnden bör verka för alt myndigheterna redan på planeringssta­diet söker samordna sin informationsverksamhet utifrån en grundsyn som utgår från individens samlade behov. Alla de myndigheter som berörs av en sådan samordning kan inte tänkas bli representerade i nämnden. Samordningsfrågorna får därför lösas på annat sätt. Bl. a. bör myndigheterna på elt tidigt stadium rådgöra med nämnden om sina informationsplaner. Nämnden bör också få tillfälle att yttra sig över myndigheternas framställningar om medel för informalionsändamål. Också i de fall då stat och kommun gemensamt svarar för viss sam­häUsservice bör nämnden verka för samordning av informationsinsat­serna.

Det är naturligtvis av storl värde all de erfarenheter som olika myn­digheter får i sin informalionsverksarahel, och som har etl vidare in­tresse, verkligen komraer andra rayndigheter till del. Del bör därför ankorama på nämnden all finna former för insamling och bearbetning

 

22

av sådana erfarenheter och sedan förmedla resultaten till myndigheter som kan antas ha nytta av dessa.

För all kunna fullgöra sina uppgifter bör nämnden få tillgång till ell raindre kansli. I någon raån bör kansliet stå liU förfogande för rådgiv­ningsverksamhet lill myndigheter, sora saknar egen inforraationsperso-nal. Om del på grundval av erfarenheterna från nämndens verksamhet uppkommer behov av atl utöka konsultfunktionen, får nämnden åter­komma tiU Kungl. Maj:t härom. 1 del sammanhanget får också i så fall frågan om avgiftsbeläggning av tjänsterna övervägas. Del bör över huvud slå nämnden fritt all utifrån faktiskt konstaterade behov lägga fram förslag som syftar till all resurserna för informationsverksamhe­ten utnyttjas mera rationellt.

Den av raig förordade näranden bör inrättas den 1 juli 1971. Jag beräknar medelsbehovel för nämnden under budgetåret 1971/72 till ca 400 000 kr. Jag har därvid räknat medel för bl. a. en chef för kansliet och i övrigt två handläggande tjänstemän saml erforderlig bilrädesper­sonal. Beträffande avtalsbara anställnings- och arbelsviUkor avser jag atl ge statens avlalsverk det förhandlingsuppdrag som behövs. Till frå­gan om anslag ålerkoraraer jag längre fram.

Vidgade medel för informationsverksamhet

Utredningen anser all myndigheterna inora ramen för nuvarande an­slag saknar möjligheter all i rimlig utsträckning tUlgodose medborgar­nas behov av samhällsinformation och att delta har lett till diskrimine­ring i informationshänseende av vissa medborgarkalegorier. Samtidigt konstaleras emellertid atl myndigheterna inte i någon större utsträck­ning har begärt medel för vidgad informationsverksamhet i sina anslags­framställningar. Genom inrättandet av ell centralt rådgivningsorgan an­ser utredningen alt det bör vara möjligt att utarbela planer som motive­rar all medel ställs lill förfogande med kort tidsfrist och utan atl invänta behandlingen i den gängse budgetprocessen. Utredningen föreslår där­för all under två år 30 milj. resp. 50 milj. kr. ställs till förfogande för informationsverksamhet. Medlen skulle disponeras av Kungl. Maj:I och användas efler framställning av myndigheterna i särskild ordning.

I princip delar jag den tveksamhet till tanken på elt särskilt anslag för inforraation sora kommit till uttryck i det särskilda yttrandet och från flera håll vid remissbehandUngen. Utredningens egen grundsyn in­nebär atl informationsåtgärder utgör korapleraent och ibland alternativ lill andra åtgärder inom myndigheternas verksamhetsområden. Plane­ringen av informationsåtgärder bör därför hållas samman med övrig verksamhetsplanering. Etl mera begränsat belopp än de av utredningen angivna bör emellertid även på kort sikt kunna utnyttjas effektivt och meningsfuUt. Jag förordar atl 15 milj. kr. ställs till förfogande för en

 

23

vidgad samhällsinformation. I beloppet bör även inrymmas administra­tionskostnader för nämnden och den merkostnad som följer av det förslag om dagspressannonsering som jag återkommer till i del följande.

Nämnden bör få anslå medel till informationsprojekt efler framställ­ning från berörda myndigheter. Nämnden bör emellertid också ha möjlighet att själv ta initiativ till informationsinsatser. Informations­projekt som i första hand bör komma i fråga bör vara sådana som syftar till upplysning om medborgarnas rättigheter och skyldigheter. Särskild vikt bör läggas vid projekt sora innebär en saraordning av olika myndigheters informationsverksamhet. Genom sin sammansättning bör nämnden ha goda förutsättningar atl identifiera områden där behovet av samordning är stort. Större informationsprojekt bör underställas Kungl. Maj:l. Det ankommer på Kungl. Maj:l alt meddela närmare föreskrifter härom.

Det är väsentligt all erfarenheterna av den verksamhet, som kom­mer tUl slånd genom den nu förordade medelstilldelningen, kan läggas lill grund för nämndens fortsatta verksamhet och eventuella förslag i frågor som rör samhällsinformation. Informationsprojekt som finansie­ras via nämnden bör därför i viss omfattning inbegripa förundersök­ningar och effeklmätningar. Vidare bör myndigheternas framställ­ningar till näranden omfatta en plan över samtliga de informationsåt­gärder som syftar till att uppnå målet för informationen, även om myndigheten begär bidrag lill enbart en raindre del av den samlade in­formationsinsatsen.

Ambitionsnivå för samhällsinformation

Jag delar utredningens uppfattning all kravet på samhället måste ställas högt när det gäller alt informera om sådan verksamhet som på ett avgörande sätt berör den enskUda medborgaren. Det slags inforraa­tion som jag härvid tänker på gäller företrädesvis information om rättig­heter och skyldigheter, exempelvis om sociala förmåner, rätt alt delta i allmänna val och skyldigheten alt avge självdeklaration. För denna typ av information anser jag i likhet med utredningen och flertalet remissin­stanser alt principen bör vara all alla berörda medborgare skall ges information som är differentierad raed hänsyn till medborgarnas olika fömtsättningar all tillgodogöra sig informationen.

Såväl kostnadsaspekten sora svårigheten all raäla utbytet av informa­tion måste naturligtvis sälla gränser för vad sora kan åstadkommas i fråga om differentiering och spridning. Det måste alltså i varje enskilt fall ankomma på vederbörande myndighet all avgöra hur långt man bör driva ambitionen atl saratliga berörda medborgare skall få del ut­byte av information som svarar mot individuella behov.

I den mån statliga myndigheter eller andra statiiga organ väljer dags-

 

24

pressannonsering sora ell led i en sysleraatiskl planerad informations­åtgärd avsedd all nå alla medborgare, förordar jag emeUertid atl an­nonsering sker i samtliga dagstidningar. Motsvarande bör gälla regio­nall, då annonseringen avser befolkningen i ell visst geografiskt område. Annonserna bör i regel ha samma innehåll och format i samtiiga dags­tidningar. Del är min förhoppning alt kommuner och landsting också skall tUlämpa dessa riktlinjer.

Vissa remissinstanser varnar för en överbeloning av annonseringens roll, vilket t. ex. enligt vägverket skulle kunna leda till annonsanhop­ning i pressen och därav följande avtrubbning av allmänhetens benägen­het all läsa annonserna. Slalskonloret antyder risken all myndigheterna schablonmässigt skulle komraa atl välja dagstidningar på bekostnad av andra och ibland effektivare media.

Eftersom principen om en allmän och enhetlig dagspressannonsering avses gälla enbart i sådana fall då myndigheterna ändå har gjorl bedöra­ningen alt dagspressannonsering bör ingå som ell led för alt nå alla med­borgare, anser jag alt principen ler sig naturlig från allraänl deraokra-liska synpunkter. Ingen medborgare kommer med en sådan ordning atl diskrimineras i inforraationshänseende på grund av sill tidningsval. Dess­utom har enligt informationsulredningen trycksaksproduktionen kraftigt överbetonats i myndigheternas raediaval. Jag vill för rain del ifrågasätta om inle elt större inslag av pressannonsering i den samhälleliga informa­tionsverksamheten skulle vara önskvärd från effektivitetssynpunkt. Detla är emellertid en fråga som den föreslagna nämnden lorde ha anledning alt la under övervägande.

Vissa myndigheter kommer genom all tiUämpa principen om allmän och enhetlig annonsering atl få vidkännas kostnadsökningar, som inte kunde beräknas då anslagsframställningarna för budgetåret 1971/72 gjordes. Dessa kostnader bör, om de inte uppgår till relativt sett obe­tydliga belopp, kompenseras i särskild ordning. Det är omöjligt atl ens ungefärligt beräkna storleken av dessa merkostnader. Del lorde dock ligga i storleksordningen 2—4 railj. kr. Medel för ändaraålet bör ställas lill den föreslagna nämndens förfogande och utbetalas på framställning av myndighet efter prövning i varje särskilt fall. FramstäUning om täck­ning av här avsedd merkostnad bör även innefatta en redogörelse för syftet med annonseringen och för eventuella kompletterande informa­tionsåtgärder, som myndigheten avser all vidtaga.

I delta sammanhang kan det finnas anledning all också beröra en fråga som behandlats av informationsulredningen i betänkandet (SOU 1969: 7) Kungörelseannonsering. I del syslem för kungörelseannonse­ring som utredningen presenterat intar lidningsannonseringen en central plats. Särskild uppmärksamhet ägnas annonsering i ortstidning, vilket anses vara det ojämförligt mest effektiva medlet när del gäller all till­godose det konkreta syftet med kungörelseannonseringen. Enligt utred-

 

25

ningen bör den regionala och lokala kungörelseannonseringen ut­sträckas till att avse de ortstidningar vilkas spridning läcker en klar ma­joritet av medborgarna i orten eUer området inle bara totalt ulan även inom skUda samhällsgrupper.

Förslagel som har remissbehandlats, bereds f. n. inom justitiedepar­tementet. Ulan alt la ställning till avvägningen mellan riksomfattande annonsering och annonsering i ortstidning i de olika situationer när kungörelseannonsering skall äga rum, vill jag i della sammahang — efler samråd med chefen för justitiedepartementet — ansluta mig lill utredningens principiella ståndpunkt all kungörelseannonsering bör ske i samtliga ortstidningar som har en spridning av någon betydenhet.

En reform av bestämmelserna om kungörelseannonsering kräver emellertid en relativt omfattande detaljgenomgång av lagstiftningen på olika områden. Frågan kommer att tas upp av chefen för justitiedeparte­mentet så snart detta utredningsarbete slutförts.

Utveckling av pressombudsmannafunktionen

Utredningen har pekat på behovet av en förbättrad förvaltnings-journalistik. Del är väsentligt alt nyhetsmedierna har så goda kunskaper om myndigheterna och deras verksamhet all de har möjlighet all avvin­na och förmedla intressanta aspekter på den långsiktiga samhällsverk­samheten.

För all förbättra nyhetsmediernas förutsättningar föreslår utredningen dels all pressombudsmannafunktionen förändras, dels all ell tiotal tjäns­ter som pressombudsman inrättas snarast. På längre sikt bör flera så­dana tjänster inrättas.

Pressombudsmannafunktionen borde enligt utredningen huvudsakligen innebära kontinuerliga kontakter med nyhetsmediernas redaktionella personal i stället för den överbetoning från myndigheternas sida av spe­cifika händelser, som utredningen tycker sig förmärka i dag.

Jag finner utredningens synpunkter på pressombudsmannafunktionen beaktansvärda. Den kontinuerliga bevakningen och rapporteringen skulle få ökad betydelse på bekostnad av dagsaktuella "nyheter" som i elt längre perspektiv kan framstå som skenhändelser. Det torde emeUertid närmast ankomma på myndigheterna själva att ge pressombudsmanna­funktionen del innehåll som bäst svarar mol vederbörande myndighets behov.

Vad gäller nyinrällandel av etl antal pressombudsmannaljänster vill jag först framhålla atl etl myckel stort antal myndigheter redan i dag har tjänster som pressombudsman eller som inbegriper pressombuds­mannafunktionen och atl utbyggnad sker kontinuerligt. Pressombuds­man eller motsvarande finns f. n. vid rikspolisslyrelsen, kriminalvårds­styrelsen, SIDA, socialstyrelsen, arbelarskyddslyrelsen, riksförsäkrings-

 

26

verket, statistiska centralbyrån, riksskatteverket, universitetskanslersäm­betet, skolöverstyrelsen, konsumentinslilutet, statens pris- och kartell-närand, arbetsraarknadsstyrelsen, styrelsen för teknisk utveckling m. fl. myndigheter. I övrigl delar jag exempelvis postverkets och vägverkets uppfattning all frågan om pressombudsman bör behandlas i anknytning lill varje myndighels informationstjänst som helhet. Det finns därför en­ligt min mening inle skal alt i della sararaanhang gå in pä frågan om in­rättande av tjänster för pressombudsmän.

Utbildning

Informationsulredningen föreslår särskilda utbildningsinsatser på in­formationsområdet för myndigheternas ledningspersonal och informa­tionstjänstemän. En första ulbildningsetapp skulle omfatta två år och genomföras av statens personalutbUdningsnämnd. Jag är inle nu beredd alt förorda en så omfattande utbUdningsinsals som den föreslagna. Del får i stället ankomma på den av mig föreslagna nämnden och personal-utbildningsnämnden alt geraensarat närraare överväga och fraralägga förslag ora uppläggningen av en utbildningsverksamhet på ifrågavaran­de område som personalutbildningsnämnden bör genomföra. Utbildning som lar sikte på myndigheternas ledningspersonal bör därvid prioriteras. Personalulbildningsnämnden har i sill remissyttrande pekat på möjlig­heten all tillgodose vissa utbUdningsbehov inora raraen för nämndens reguljära chefsutbUdning. Även denna fråga bör övervägas i samman­hanget. Jag anser det angeläget all viss utbildningsverksamhet kan kom­ma i gång redan under budgetåret 1971/72. Om det skulle behövas sär­skilda medel för ändamålet, torde della få anmälas i annat samman­hang.

Anslag

Som inledningsvis nämnts har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen atl, i avvaktan på särskUd proposilion i äranel, tUl Kostnader för viss statlig annonsering beräkna ett förslagsanslag av 10 milj. kr. Jag förordar att för de av raig nyss angivna ändamålen i stället ell reservationsanslag på 15 railj. kr. förs upp under benämningen Viss informationsverksamhet.

Hemställan

Under åberopande av del anförda hemställer jag alt Kungl. Maj:t föreslår riksdagen alt

1) godkänna de av mig förordade riktlinjerna för dagspressannonse­ring.

 

27

2)   godkänna all en nämnd för samhällsinformation med de uppgifter
som jag har angett inrättas den 1 juli 1971,

3)   till  Viss informationsverksamhet för budgetåret  1971/72 under
sjunde huvudtiteln anvisa ell reservationsanslag av 15 000 000 kr.

Med bifall tUl vad föredraganden sålunda med inslära­raande av statsrådets övriga ledaraöler hemslälll förordnar Hans Maj:t Konungen all lill riksdagen skall avlålas propo­silion av den lydelse bilaga lill detla protokoll ulvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 11?!    710195