Kungl. Majits proposition nr 51 år 1971 Prop. 1971: 51
Nr 51
Kungl. Maj :ts proposition med förslag tUl rennäringslag, m. m.; given Stockholms slott den 26 februari 1971.
Kungl, Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden och lagrådels protokoll, föreslå riksdagen alt bifalla de förslag om vars avlåtande lill riksdagen föredragande departementschefen hemställt,
GUSTAF ADOLF
INGEMUND BENGTSSON
Propositionens huvudsakUga innehåll
1 propositionen föreslås olika åtgärder för all främja renskölseln, som utövas av i huvudsak omkring 700 samefamiljer inom ett fyrtiotal lappbyar, 1928 års renbeteslag föreslås ersatt med en ny rennäringslag. Lappbyarna omorganiseras lill samebyar med huvudsaklig uppgift atl driva renskötseln. Denna organisation bygger på principen om samverkan mellan medlemmarna i byn såsom inom ekonomiska föreningar, Samerna skaU själva få bestämma om sina angelägenheter på bystämma och genom stadgar för byn. Innehållet i samernas renskölselräll blir enligt lagförslaget samma som i 1928 års lag. Del nuvarande lappväsendet, som är en statlig administration för rennäringen, upphör. I stället inrättas vid var och en av lantbruksnämnderna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län en rennäringsdelegalion. Lantbraksstyrelsen skall fortsätta all vara central rennäringsmyndighet. Till styrelsen skall knytas en rådgivande nämnd. I huvudsaklig överensstämmelse med vad som f. n. gäller skall Kungl. Maj:l kunna förordna om upphävande av renskötsel-rätlen för visst markområde. I fråga om ersättning för skada eller olägenhet av upphävandet skall expropriationslagens regler om värdering och om domslolsförfarande gälla. Ersättningen, vilken nu tillfaller lappfonden, skall i princip fördelas lika mellan vederbörande sameby och fonden, som skall kallas samefonden. Denna fond skall få en särskild styrelse. Styrelsen skall bestämma om fondmedlens användning.
Stöd i form av statiig lånegaranti samt bidrag skaU lämnas tUl rennäringens rationalisering. Renskötande samer som inle får tillräcklig sysselsättning inom renskölseln skall beredas annan sysselsättning inom renskötselområdel.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juU 1971.
1 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
1) Förslag
lill
Rennäringslag
Härigenom förordnas som följer.
Renskötselrätt m. m.
1 §
Räll atl enligt denna lag begagna mark och vallen lill underhåll för sig och sina renar (renskölselräll) har den som är av samisk härkomst, om hans fader eller moder eller någon av hans far- eller morföräldrar hafl renskötsel som stadigvarande yrke.
Adoptivbarns och dess barns rält lill renskötsel bedömes efter adoptantens härkomst saml dennes och hans föräldrars befallning med renskötsel.
Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge person med samisk härkomst renskötselrätt, även i annat fall än som avses i första stycket.
2 §
Den som ingår äktenskap med renskötselberättigad förvärvar renskötsel-rätt.
Upplöses äktenskapet genom äktenskapsskillnad eller dömes lill återgång i äktenskapet, kan länsstyrelsen upphäva renskölselräll som förvärvats enligt första stycket, om särskilda skäl föreligger.
3 §
Renskötsel får bedrivas
1. hela årel
i Norrbollens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark som tillhör staten (kronomark) och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrives under våren, sommaren eller hösten,
på renbelesfjällen i Jämtlands län,
inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits lill renbete,
2. den 1 oktober—den 30 april
i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen, inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrives vissa lider av året.
Med renbetesland förslås mark som vid avvillringen förklarats utgöra
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 3
renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbelesfjällen förslås de vid avvillringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.
4 §
Beteslid enligt 3 § första stycket 2 kan av lantbruksnämnden förlängas såvitt avser kronomark, om del behövs på grund av ogynnsamma väderleks-eller belesförhållanden eller av annat särskilt skäl. I fråga om annan mark får tiden förlängas med ägarens samtycke.
5 §
Om rätt alt efler särskilt lillslånd driva renskötsel under hela året inom vissa områden nedanför lappmarksgränsen finns bestämmelser i 85—89 §§.
6 §
För renskölseln finns samebyar.
Mark som anges i 3 § första styckel 1 fördelas mellan samebyar i särskilda byområden. Byområde kan omfatta även mark som anges i 3 § första styckel 2.
Om särskilda skäl föreligger, kan del av byområde vara gemensam för samebyar.
7 §
Indelning i byområden göres av lantbruksnämnden.
Indelningen skall göras så, atl områdena blir lämpade för sitt ändamål med hänsyn lill beleslillgång och övriga omständigheter.
8 §
Med samebys betesområde förstås byområdet och övriga områden som samebyn begagnar för renskötsel.
Sameby
Ändamål och medlemmar m. m.
9 §
Sameby har lill ändamål alt enligt denna lag för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörja renskölseln inom byns betesområde.
Del åligger sameby särskilt alt svara för .all renskölseln drives på ekonomiskt bästa sätt och att utföra, underhålla och driva anläggningar som behövs för renskötseln.
Sameby får ej driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel.
10 §
Sameby kan förvärva rättigheter och åtaga sig skyldigheter när registrering skell enhgt 39 §.
Sameby företräder medlemmarna i frågor som rör renskölselrätten eller medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt.
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
11 §
Medlem i sameby är
1. renskötselberättigad som deltar i renskölseln inom byns betesområde,
2. renskötselberättigad som har deltagit i renskötsel inom byns betesområde och haft delta som stadigvarande yrke samt ej övergått lill annat huvudsakligt förvärvsarbete,
3. renskötselberättigad som är make eller hemmavarande barn till medlem som avses under 1 eller 2 eller som är efterlevande make eller under-årigt barn till avliden sådan medlem.
12 §
Sameby kan som medlem antaga annan renskötselberättigad än som anges i 11 §, om han avser alt med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde.
Vägras sökanden inträde som medlem, kan länsstyrelsen medge honom inträde, om särskilda skäl föreligger.
13 §
Med renskötande medlem i sameby förslås medlem som själv eller genom sitt husfolk driver renskötsel med egna renar inom byns betesområde.
Renar som tillhör renskötande medlems husfolk anses i denna lag lillhöra den renskötande medlemmen.
14 §
Renskötande medlems dödsbo får fortsätta den av medlemmen bedrivna renskölseln under tre år från dödsfallet. Är renskölselberätligad död&bodelä-gare under 20 år, räknas liden från del han fyller 20 år.
Renskötselrättens utövande
15 §
Sameby får för medlemmarnas gemensamma behov begagna byns betesområde för renbete.
Lantbruksnämnden bestämmer det högsta antal renar som får hållas på bete inom byns betesområde.
Om det behövs för att bevara renbetet eller eljest främja renskötseln, kan lantbruksnämnden förordna om inskränkning i betesrätten.
16 §
Sameby får inom byns betesområde utföra arbetshage eller annat stängsel för renarna, renslakteri eller annan anläggning som behövs för renskölseln.
Sameby eller medlem i byn får på ulmark inom byns betesområde uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad som behövs för renskölseln.
Är anläggning som anges i första stycket avsedd för stadigvarande bruk, skall den förläggas lill plats som anvisas av markens ägare. Detsamma gäller i fråga om byggnad som anges i andra stycket, om den skall uppföras för stadigvarande bruk nedanför odlingsgränsen eller utanför renbelesfjällen på
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 5
annan mark än kronomark under statens omedelbara disposition eller mark som vid awillring utlagts lill allmänningsskog.
Vill sameby eller, om byggnad skall uppföras av medlem i byn, denne icke godtaga anvisad plats, bestämmer lantbruksnämnden platsen.
17 §
Behövs virke lill anläggning eller byggnad som avses i 16 § första eller andra islyckel, får skog avverkas på de delar av betesområdet som hör lill lappmarkerna eller renbelesfjällen. Inom samma delar av betesområdet får medlem i samebyn för eget behov taga bränsle och slöjdvirke.
Växande barrträd får avverkas endasl efler anvisning av markens ägare eller brukare, om ej denne medger annat.
På sådan mark utanför lappmarkerna och renbelesfjällen som hör lill samebys betesområde får byn eller medlem i byn för ändamål som anges i första stycket taga endast torra träd, vindfällen, skogsavfall, lall- och grantjur eller, för tillfälligt behov, på ulmark växande lövträd.
18 §
Medlem i sameby har rätt alt inom byns betesområde på kronomark under statens omedelbara disposition eller mark som vid awillring utlagts till allmänningsskog taga virke till uppförande eller ombyggnad av familjebostad. Avverkning får ske endasl efter anvisning av markägare.
19 §
Medlem i sameby som tillfälligt uppehåller sig inom annan bys betesområde för renskiljning eller annat ändamål som har samband med renarnas skötsel får där laga bränsle för eget behov.
20 §
Om del är oundgängligen nödvändigt för all skaffa foder lill renarna, får sameby fälla lavbevuxna träd, i första hand torra eller oväxlliga träd, inom byns betesområde. Sådan avverkning skall om möjligt ske efler anvisning av markens ägare eller brukare.
21 §
För skog som avverkas på kronomark under statens omedelbara disposition eller mark som vid avviltring utlagts till allmänningsskog behöver ersättning ej lämnas. Detsamma gäller växande lövträd som eljest tages inom lappmarkerna eller på renbetesfjällen.
I andra fall än som avses i första stycket skall ersättning lämnas för rot-värdet av växande träd som tages. Kan överenskommelse ej uppnås om ersättningen, utser länsstyrelsen på begäran av part någon atl söka förlika parterna.
22 §
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan för viss lid förbjuda avverkning enligt 17 eller 18 § av växande lall, gran eller björk, om del behövs för att bevara skogen eller för skogens återväxt.
23 §
Sameby har räll alt flytta byns renar mellan skilda delar av byns betesområde.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
24 §
Flyttningsvägs sträckning fastställes av lantbruksnämnden, om sameby begär det eller fråga om sträckningen eljest uppkommer.
Föreligger särskilda skäl för ändring av fastställd eller eljest gällande flyttningsväg och kan ändringen ske ulan väsentlig olägenhet för renskötseln, kan lantbruksnämnden förordna om ändring av vägens sträckning.
25 §
Medlem i sameby får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör lill renbelesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där.
Första stycket äger motsvarande tillämpning på medlem i sameby som tillfälligt uppehåller sig inom annan samebys betesområde för renskiljning eller annat ändamål som har samband med renarnas skötsel. Han får dock jaga och fiska endast för sitt uppehälle.
Uppehåller sig björn, varg, järv eller lo be\'isligen i trakten, får jakt efter sådant djur förelagas på mark som anges i första styckel inom annan samebys betesområde, i den mån Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, tillåter det.
Renskötselrättens upphörande i vissa fall m. m.
26 §
Konungen kan förordna om upphävande av renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för ändamål som avses i 1 § lagen (1917: 189) om expropriation eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. För område som väsentligen är utan betydelse för renskötseln får sådant förordnande meddelas, när området behövs för allmänt ändamål.
Upphävande kan begränsas lill atl avse viss lid eller vissa i renskölselrätten ingående befogenheter.
27 §
Meddelas förordnande enligt 26 §, kan Konungen föreskriva åtgärder för alt motverka skada eller olägenhet för renskötseln.
28 §
Medför upphävande av renskölselräll skada eller olägenhet för renskölseln eller för sådan räll till jakt eller fiske som avses i 25 §, utgår ersättning därför.
Ersättning för skada eller olägenhet som ej drabbar bestämd person tillfaller till hälften sameby som beröres av upphävandet och till hälften samefonden, om ej särskilda skäl föreligger.
29 §
I fråga om upphävande av renskötselrätt och ersättning med anledning därav gäller, utöver bestämmelserna i 26—28 §§, i tillämphga delar de allmänna bestämmelserna om expropriation av särskild rätt lill fast egendom i lagen (1917: 189) om expropriation.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 7
30 §
Den som inom område som avses i 3 § 1 äger eller brukar mark där renskötsel bedrives får ej ändra användningen av marken på sätt som medför avsevärd olägenhet för renskölseln i annan mån än som följer av förordnande enligt 26 §.
Första stycket hindrar ej atl mark användes i enlighet med fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.
31 §
Sameby eller medlem i sameby får ej upplåta rättighet som ingår i renskölselrätten.
Sameby får dock åt den som har varit medlem i byn upplåta rätt alt ulan avgift lill sitt husbehov jaga eller fiska på byns område enligt 25 §.
32 §
På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas endast om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln.
Avser upplåtelsen rätt till jakt eller fiske, kräves dessutom atl upplåtelsen är förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan besvärande intrång i rälten till jakt eller fiske enligt 25 §. Upplåtelse av hela fisket i visst vatten får ske endasl om samebyn medger det.
33 §
Fråga om upplåtelse enligt 32 § prövas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
34 §
Upplåtelse enhgt 32 §, som ej avser tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsavverkning, skall ske mot avgift, om ej särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avgiften fördelas mellan samefonden och sameby som beröres av upplåtelsen enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.
Avser upplåtelsen tillgodogörande av naturtillgångar, skall staten utge ersättning för den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen medför. I fråga om fördelning av ersättning som ej utgår till bestämd person äger 28 § andra stycket motsvarande tillämpning.
Samebys förvaltning m. m.
AUmänna bestämmelser
35 §
Om del är påkallat med hänsyn till vad som bestämls om högsla renanta-lel enligt 15 § andra styckel eller om det behövs för att främja renskötseln, kan sameby bestämma hur många renar medlem högst får inneha eller meddela andra föreskrifter om innehavet.
Föreskrift enligt första stycket får ej ges sådant innehåll att renskötande medlems fortsatta verksamhet omöjliggöres eller väsentligt försvåras.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
36 §
Om sameby medger del, får inom byns betesområde hållas renar som tillhör annan än renskötande medlem i byn (skölesrenar). Fråga om sådani medgivande avgöres efter samråd med lantbruksnämnden.
Skötseln av skölesrenar handhas av samebyn.
37 §
Sameby får endast om medlem medger det låta slakta dennes renar eller försälja vid slakt ulvunna produkter.
Renmärkning ombesörj es av samebyn, om ej byn beslutar annat. Renägare får dock efter anmälan till byns styrelse själv märka sina renar.
Stadgar
38 §
Sameby skall antaga stadgar för byn. Sladgarna skall ange
1. samebyns benämning,
2. den ort inom byns betesområde, där byns styrelse skall ha sitt säte,
3. antalet styrelseledamöter och revisorer, tiden för deras uppdrag och, om suppleanter skall finnas, motsvarande uppgifter beträffande dem,
4. samebyns räkenskapsår,
5. hur ofta ordinarie bystämma skall hållas och tiden för sådan stämma,
6. hur kallelse lill bystämma skall ske och andra meddelanden lill medlemmarna skall tillställas dem och när föreskrivna kallelseåtgärder senast skall vidtagas,
7. tid för betalning av debiterad förskottslikvid,
8. lid för betalning av belopp som enligt 44 § kommer samebyn eller renskötande medlem lill godo,
9. vilka fonder byn skall ha, deras ändamål och hur avsättning lill dem skall ske,
10. de närmare föreskrifter om renskötseln som behövs.
39 §
Sameby och dess stadgar registreras hos länsstyrelsen i del län där byns styrelse enligt stadgarna skall ha sitt säte, om ej annat följer av 102 §. Innan stadgarna registrerats är de ej giltiga.
Länsstyrelsen prövar atl stadgarna tillkommit i föreskriven ordning och atl de ej innehåller något som strider mol lag eller författning.
Första och andra styckena gäller även vid ändring av stadgarna.
Ekonomiska förhåUanden
40 §
Kostnaderna för renskötseln fördelas mellan de renskötande medlemmarna efler reninnehavel.
Om samebyn beslutar det, får kostnad som ej avser alla renarna fördelas mellan ägarna lill de renar på vilka kostnaden belöper i förhållande lill innehavet av dessa renar. Sådani beslut får ej avse kostnad som uppkommit före beslutet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 9
41 §
Renskötande medlem som lämnar renskölseln svarar ej för kostnader som belöper på tiden därefter. Motsvarande gäller ny renskötande medlem för liden före del han börjar driva renskötsel.
42 §
De renskötande medlemmarna har att förskollera de medel som behövs för renskölseln.
Styrelsen uldebiterar sådana medel på grundval av debiteringslängd. Utdebiteringen göres efter vad som är skäligt med hänsyn till medlems reninnehav och omfattningen av det arbete han och hans husfolk kan antagas komma atl utföra för byn under räkenskapsåret.
I debileringslängden skall anges del belopp som uldebiteras, vad som belöper på varje renskötande medlem och när betalning skall ske.
43 §
Om tillgängliga medel ej förslår lill betalning av klar och förfallen skuld för vilken samebyn svarar, skall styrelsen ofördröjligen uldebitera förskott enligt 42 §.
Försummar styrelsen vad som åligger den enligt första styckel, är ledamöterna solidariskt ansvariga för skulden. Är försummelsen uppenbar, skall länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman atl debitera och utlaga erforderligt belopp. Syssloman har rätt all av samebyn uppbära arvode, som bestämmes av länsstyrelsen.
44 §
Samebys kostnader för renskölseln fördelas slutligt mellan de renskötande medlemmarna för varje räkenskapsår. Vid kostnadsfördelningen bestämmes de belopp som renskötande medlem för räkenskapsåret skall utge till byn eller mottaga av byn.
Slutlig kostnadsfördelning sker på grundval av avräkning som styrelsen har all upprätta enligt 53 § tredje stycket. Kostnaderna fördelas enligt vad som anges i 40 och 41 §§. Vid fördelningen goltskrives renskötande medlem erlagt förskott och värdet av arbete som han och hans husfolk ulfört för byn. Samebyn bestämmer i förväg värde för dag eller timme av sådant arbete.
45 §
Kan förskotts- eller sluthkvid som påförts renskötande medlem enligt 42—44 § ej utlagas hos honom, fördelas bristen mellan övriga renskötande medlemmar i förhållande till deras inbördes skyldighet att svara för likviden. Brislen uldebiteras genom debiteringslängd enligt 42 §. I den mån sådan likvid senare inbetalas, skall del influtna beloppet tillgodoräknas dem som täckt bristen i förhållande till vad de betalat.
Debiterad och till betalning förfallen likvid får utlagas enligt bestämmelserna i utsökningslagen (1877:31 s. 1) om fordran, för vilken betalningsskyldighet ålagts genom dom som äger laga kraft, om ej besvärsmyndigheten i samband med besvärslalan förordnar annat.
It Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
46 §
Sameby får ej upptaga lån som skall återbetalas senare än under nästkommande räkenskapsår, om ej amorleringsplan för lånets återbetalning har antagils av bystämma. Låneliden får uppgå till högst tio år eller den längre tid för vilken statlig kreditgaranti för lånet kan ha beviljats.
Beslut om upptagande av lån enligt första stycket är giltigt endast om det på bystämma biträdes av minst två tredjedelar av del på stämman av renskötande medlemmar företrädda röstetalet och av flertalet sådana medlemmar i byn.
47 §
Ersättning som tillfaller sameby enligt 28 eller 34 § eller eljest med anledning av intrång i renskölselrätten skall användas för atl täcka byns utgifter under räkenskapsåret eller fonderas.
Styrelse
48 §
För sameby skall finnas styrelse.
Styrelsen skall i överensstämmelse med medlemmarnas beslut, i den mån dessa ej strider mot lag eller samebyns stadgar, leda renskötseln inom bj'ns betesområde, ombesörja de gemensamma arbeten som behövs för byn, tillse att medlemmarnas gemensamma intressen tillvaratages utan all någon medlem missgynnas, uttaga de medel som renskötande medlem är skyldig all erlägga och i övrigt handha byns angelägenheter.
Styrelsen företräder samebyn mot tredje man och för byns talan inför domstol och andra myndigheter.
49 §
Styrelsen består av ordförande och ytterligare en eller flera ledamöter som utses på bystämma. Styrelseledamot skall vara myndig.
Styrelseledamot kan skiljas från sill uppdrag före utgången av den tid för vilken han blivit utsedd.
Val av styrelse eller ändring i dess sammansättning skall anmälas till länsstyrelsen.
50 §
Finns ej styrelse, kan länsstyrelsen på yrkande av någon vars rätt är beroende av alt behörig styrelse finns förordna syssloman all handha byns angelägenheter och företräda byn såsom styrelse. Syssloman har rätt all av byn erhålla arvode som bestämmes av länsstyrelsen.
51 §
Styrelsen sammanträder så ofta det behövs. Som styrelsens beslut gäller den mening varom de flesta röstande förenar sig. Vid lika röstetal gäller den mening som ordföranden biträder.
Styrelseledamot får ej taga befattning med angelägenhet vari han har ett väsenlhgl intresse som strider mol samebyns.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 11
52 §
Styrelsen kan uppdraga åt särskild arbetsledare att under styrelsens inseende leda renskölseln.
Styrelsen kan bemyndiga särskild person att företräda samebyn, om ej annat beslutats. Sådant bemyndigande och återkallelse därav skall anmälas till länsstyrelsen.
53 §
För varje räkenskapsår skall styrelsen i förvaltningsberättelse redovisa sin förvaltning. I förvaltningsberättelsen redogöres för verksamheten under räkenskapsåret och för byns ekonomiska ställning.
I berättelsen skall särskilt uppges
1. ägarna lill de renar som under årel hållils på byns betesområde och antalet renar för varje ägare,
2. årets utgifler för arbetskraft i renskölseln,
3. vad under året utbetalats i anledning av skador genom renar och vad i detla hänseende vid årets slut återstod att utkräva av annan sameby,
4. under året gjorda investeringar och sättet för deras finansiering,
5. samebyns övriga kostnader under årel,
6. vilka belopp som under året influtit till och utbetalats från byns fonder,
7. under året inträffade ändringar i byns upplåning,
8. storleken av de förskott som utdebiterats enligt 42 eller 43 §,
9. samebyns övriga inkomster under året,
10. vilket
belopp envar renskötande medlem påförts i bidrag till byns ut
gifter under årel.
I berättelsen skall vidare ingå avräkning som för varje renskötande medlem utvisar del saldo för redovisningsåret som kommer samebyn eller medlemmen till godo.
54 §
Minst en månad före den första ordinarie bystämman efter räkenskapsårets utgång skall styrelsen lämna förvaltningsberättelsen lill revisor. Berättelsen skall vara underskriven av styrelsens samtliga ledamöter.
Revision
55 §
Styrelsens förvaltning och räkenskaper skall årligen granskas av en eller flera revisorer. Revisor utses på bystämma.
Medlem, som hos styrelsen påkallar granskning av samebyns böcker, räkenskaper eller andra handlingar, har rält atl få del av dessa på lämpligl sätt.
56 §
Revisor skall avge berättelse, som skall innehålla redogörelse för resultatet av hans granskning och uttalande huruvida anmärkning framställes eller ej i fråga om räkenskapernas förande eller förvaltningen i övrigt. Framställes anmärkning, skall anledningen lill denna anges i berättelsen. Revisionsberättelse skall även innehålla särskilt uttalande huruvida ansvarsfrihet för styrelsen tillstyrkes eller ej.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
57 §
Revisionsberättelse skall lämnas till styrelsen senast två veckor före första ordinarie bystämman efter räkenskapsårets utgång.
Bystämma m. m.
58 §
Medlems rätt att deltaga i handhavandet av samebyns angelägenheter utövas på bystämma.
Medlem som underlåtit alt i rätt tid fullgöra sin betalningsskyldighet enligt denna lag gentemot byn får deltaga i förhandlingarna men har ej rösträtt innan han fullgjort sin skyldighet.
Medlem eller annan får icke, själv eller genom ombud eller som ombud för annan, deltaga i behandling av fråga vari han har elt väsentligt intresse som strider mot samebyns.
59 §
I fråga om rösträtt och beslut på bystämma gäller, om ej annat följer av särskild bestämmelse i denna lag,
1. atl varje myndig medlem har en röst i fråga som rör utseende av ordförande på bystämma eller av revisor, beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen eller ändring av sådan föreskrift i stadga som avses i 38 § andra stycket 1—6,
2. alt i övriga frågor rösträtt tillkommer endast renskötande medlem, som därvid har en röst för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom,
3. att medlems rösträtt kan utövas genom annan medlem såsom ombud,
4. att ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet,
5. att den mening som erhållit det högsla röstetalet gäller som stämmans beslut,
6. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning och i andra frågor den mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, om även antalet röstande är lika, av stämmans ordförande,
7. all beslut om ändring av stadgarna ej är giltigt, om det ej biträdes av minst två tredjedelar av det på stämman av renskötande medlemmar företrädda röstetalet och dessutom, såvitt gäller föreskrift som avses i 38 § andra styckel 1—6, av flertalet av byns myndiga medlemmar.
60 §
Bystämma öppnas av den som styrelsen utser. Därefter utses ordförande.
Ordföranden skall upprätta och till godkännande av stämman framlägga en förteckning över närvarande medlemmar och ombud med uppgift om den rösträtt som tillkommer envar av dem. Sedan förteckningen enhälligt eller efter omröstning, företagen bland de renskötande medlemmarna på grundval av förteckningen, blivit godkänd med eller ulan ändring, gäller den som röstlängd vid stämman.
Över beslut som fattas på stämman skall genom styrelsens försorg föras protokoll, som skall hållas tillgängligt för medlemmarna senast två veckor efler stämman.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 13
61 §
Förvaltningsberättelse och revisionsberättelse för det senaste räkenskapsåret skall framläggas på första ordinarie bystämman efter räkenskapsårels utgång. På stämman skall avgöras fråga om godkännande av styrelsens förslag till fördelning av kostnaderna för byns renskötsel och om beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen.
Förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen skall under minst tio dagar före stämman hållas tillgängliga för medlemmarna.
62 §
Byns medlemmar kallas till ordinarie bystämma av styrelsen.
Styrelsen kan kalla medlemmarna till extra bystämma.
Revisor kan begära att styrelsen skall kalla till extra bystämma, om hans granskning ger anledning därtill.
Om minst en femtedel av samtliga myndiga medlemmar eller det mindre antal som kan vara bestämt i stadgarna skiiftligen begär det, skall styrelsen kalla till extra stämma.
Finns ej styrelse eller underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla medlemmarna till ordinarie eller extra stämma, skall länsstyrelsen på anmälan av röstberättigad medlem eller revisor ofördröjligen utlysa stämma.
63 §
I kallelse till bystämma skall anges lid och plats för stämman och de ärenden som skall förekomma på stämman.
64 §
I fråga om skyldighet för styrelseledamot eller annan som ägt företräda samebyn eller för revisor eller medlem att ersätta skada som vållats byn, medlem eller tredje man och i fråga om talan om sådan ersättning tillämpas vad som för motsvarande fall är föreskrivet i fråga om ekonomisk förening.
Renarnas skötsel m. m.
65 §
Vid renskötselns utövande skall skälig hänsyn tagas lill andra intressen.
Renarna skall såvitt möjligt hindras från att komma utanför samebyns betesområde eller att eljest vålla skada eller olägenhet.
Flyttning av renarna skall ske i samlade flockar. Väg skall tagas där minsta skada vållas. Vid flyttning skall tillses all renar icke lämnas kvar på område där renskötsel icke är tillålen. Flyttning som äger rum utanför samebys betesområde skall ske utan onödig tidsutdräkt.
66 §
Räkning av samebys renar skall ske årligen vid ungefär samma lidpunkt. Om sameby begär det, kan lantbruksnämnden medge alt räkningen får ske med större tidsmellanrum.
Lantbruksnämnden kan på begäran av renskötande medlem förordna om extra renräkning, om denne gör sannolikt atl resultatet av räkning enligt
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
första stycket är oriktigt och kostnaderna för den extra renräkningen ej är oskäliga i förhållande till den betydelse det kan ha för medlemmen att rättelse kommer till stånd.
67 §
Kostnaden för renräkning enligt 66 § första stycket är en gemensam utgift för samebyn.
Kostnaden för extra renräkning fördelas mellan den som begärt räkningen och samebyn efter vad lantbruksnämnden finner skäligt.
68 §
På grundval av renräkning enligt 66 § första stycket skall renlängd upprättas. Fel i längden som påvisats vid extra renräkning skall genast rättas.
I renlängden skall upplagas ägarna lill de renar som hålles på byns betesområde, det räknade eller uppskattade antalet renar för varje ägare och, om föreskrift meddelats om reninnehavel enligt 35 §, förhållande som är av betydelse för kontroll av all föreskriften efterföljts.
Bystämman fastställer renlängden och beslutar om rättelse däri.
69 §
När renägares rättigheter eller skyldigheter enligt denna lag beror på antalet renar, har gällande renlängd vitsord, om det ej visas all ägarens reninnehav förändrats väsentUgt sedan renlängden upprättades.
70 §
Har främmande renar kommit in på samebys betesområde, skall de skiljas ul så snart det kan ske. Underrättelse om tid och plats för skilj ningen skall i god tid dessförinnan lämnas lill sameby till vilken renarna kan antagas höra. Sådan sameby är skyldig alt avdela den arbetspersonal som behövs för skiljningen och för att återföra renarna.
Uteblir sameby som underrättats om skilj ning och kan renarna ej återföras utan väsentlig olägenhet, får den by som ombesörjer skiljningen låta slakta renarna och försälja dem för ägarnas räkning.
Om ej annat avtalats, är den by till vilken renarna hör skyldig att utge ersättning för kostnaden för renarnas omhändertagande saml återförande eller slakt och försäljning.
71 §
Uppehåller sig renar utanför renskötselområdel eller på mark inom detta område under tid då renskötsel icke får bedrivas där, kan länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämnden eller markägare som därigenom lider skada eller olägenhet av någon betydelse förordna atl renarna skall slaktas och säljas.
Är det känt till vilken sameby renarna hör, får förordnande enligt första stycket meddelas endast om samebyn underlåter all inom skälig lid efter anmaning laga hand om renarna.
Kostnaden för renarnas omhändertagande, slakt och försäljning skall uttagas ur köpeskillingen. Återstoden tillfaller renarnas ägare, om han är känd, och annars den eller de samebyar till vilka renarna kan antagas ha hört.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 15
72 §
Är renskölseln inom samebys betesområde bristfällig, skall lanlbruks-nämnden på begäran av medlem i byn eller annan vars rätt är beroende därav söka att träffa överenskommelse med byn om rättelse inom viss lid.
Kan överenskommelse ej träffas eller vidtages ej rättelse, kan länsstyrelsen efter anmälan av lantbruksnämnden förordna syssloman all omhändertaga renskötseln i byn och förvalta byns övriga ekonomiska angelägenheter.
Syssloman har rätt att av byn erhålla arvode som bestämmes av länsstyrelsen.
Renmärken
73 §
Ren som föres på bete enligt denna lag skall vara märkt i öronen med renmärke som registrerats för renens ägare, om ej annat följer av 79—82 §.
Om renmärkes utformning meddelas bestämmelser av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
Registrerat märke får användas för atl märka renar endasl vid renskötsel som bedrives inom den sameby som anges i registreringsbesliitet.
74 §
Fråga om registrering av renmärke prövas av länsstyrelsen i del län där byns styrelse har sitt säte. Register över renmärken föres hos länsstyrelsen.
Ansökan om registrering av renmärke göres skriftligen. Ansökningshandlingen skall innehålla uppgift om sökandens namn och hemvist och om den sameby där märket skall användas vid renskötsel. Vid ansökningshandlingen skall fogas avbildning av märket.
75 §
Renmärke får ej registreras för annan renägare än den som är medlem i den sameby ansökningen avser eller som har räll all ha skölesrenar där. Renmärke får registreras för sameby. Renägare får ej ha mer än etl märke registrerat.
76 §
Renmärke av gemensam grundtyp för viss släkt eller släktgren (släktmärke) får ej utan särskilda skäl registreras för någon som ej tillhör släklen eller släktgrenen.
77 §
Renmärke får registreras endasl om del
1. tydligt
skiljer sig från annat giltigt märke som får användas på renar
med vilka sökandens renar kan sammanblandas,
2. har
en form som såvitt möjligt skyddar mol olovlig ommärkning.
Utan hinder av första stycket 2 får släktmärke registreras med samtycke
av sådan innehavare av äldre märke av samma grundtyp som kan ha olägen-hel av registreringen.
78 §
Den som genom avtal eller på annat sätt förvärvat rätt till annans registrerade renmärke fär ej använda märket vid renmärkning förrän det registrerats för hans räkning.
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
79 §
Länsstyrelsen skall avlysa registrerat renmärke
1. om märkeshavaren anmäler alt han ej längre ämnar använda märket vid renmärkning,
2. om märket under tio år ej har använts vid renmärkning,
3. om märket efter flyttning av renar till annan sameby ej längre skall användas i någon hos länsstyrelsen registrerad sameby,
4. om märkeshavaren eller hans dödsbo ej längre har rätt att ha renar i sameby.
Avlyses märke efter anmälan enligt första styckel 1, får det behållas på redan märkt ren under tio år från dagen för avlysningen.
80 §
Är två eller flera registrerade renmärken helt lika eller så lika alt de lätt kan förväxlas eller genom ändring komma att överensstämma med varandra, kan länsstyrelsen på ansökan av sameby eller märkeshavare för vilken likheten medför olägenhet förordna att något eller några av märkena skall avlysas eller ändras.
Avlyses eller ändras märke, får det behållas oförändrat på redan märkt ren under tid som länsstyrelsen bestämmer.
Första och andra styckena äger tillämpning på avlyst märke som får behållas på ren enligt 79 § andra stycket och på avbrottsmärke enligt 81 §. I stället för avlysning skall dock föreskrivas förkortning av märkets giltighels-tid.
81 §
Byter märkt ren ägare, får ommärkning lill den nye ägarens märke ske endast om styrelsen i den sameby där ommärkningen skall äga rum medger det. Lämnas ej sådant medgivande, kan renens märke förses med avbrott för att skilja renen från andra renar med samma märke. För avbrollsmärkning fordras medgivande av styrelsen för den sameby där renen i fortsättningen skall hållas.
För ommärkning eller avbrollsmärkning av ren som förvärvals på annan grund än giftorätt, arv eller testamente fordras dessutom överlåtarens samtycke.
Ommärkning eller avbrollsmärkning får ske endast i närvaro av den som samebyns styrelse utser eller inför två vittnen.
Avbrotlsmärke får behållas på ren högst tio år efter del styrelsens medgivande gavs.
82 §
Dödsbo efter avliden renägare får begagna det renmärke som registrerats för den avlidne.
83 §
Renkalv skall märkas med ägarens registrerade märke före utgången av det år då kalven fölls. Märkning får dock ske intill utgången av april nästföljande år, om märkningen ombesörj es av samebyn eller utföres i närvaro av någon som byns styrelse utser eller inför två vittnen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 17
Även efter utgången av april får märkning ske, om samebyns styrelse medger det.
Om den som märker egna renar anträffar annans renko med omärkt kalv, bör han märka kalven med moderns märke. Är märket avbrotlsmärke eller avlyst märke, skall i stället ägarens registrerade märke, om det är känt, åsättas kalven. Den som sålunda märkt annans kalv har rält till gottgörelse av ägaren.
84 §
Anträffas inom samebys betesområde ren som ej blivit märkt inom den i 83 § första stycket andra punklen angivna liden och märkes ej renen enligt andra stycket i samma paragraf, skall den tagas om hand av samebyn och säljas levande eller slaktas och säljas. Köpeskillingen tillfaller samebyn.
Anträffas inom betesområdet ren med förfalskat, förstört eller okänt märke eller med märke som icke är rätt utformat, skall renen omhändertagas av samebyn för slakt och försäljning. Köpeskillingen tillfaller byn. Den som inom två år från försäljningsdagen styrker sig vara ägare lill renen har rätt atl av byn utfå ett belopp som motsvarar köpeskillingen med avdrag för kostnaden för renens omhändertagande, slakt och försäljning.
Koncessionsrenskötsel
85 §
Den som är renskötselberättigad kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av ålder förekommer under hela året. Koncession kan innefatta rätt att mottaga skötesrenar från ägare eller brukare av jordbruksfastighet inom koncessionsområdet.
Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är till gagn för ortsbefolkningen och endast om den som söker koncession kan antagas konuna att driva renskölseln på ett ändamålsenligt sätt.
Koncession meddelas för viss tid, högst tio år.
86 §
För renskölseln inom koncessionsområde skall finnas sameby. Medlem i sådan sameby är koncessionshavaren, dennes make och hemmavarande barn, renskötselberättigad som biträder koncessionshavaren i renskölseln och ägare av skölesrenar inom koncessionsområdet.
Bestämmelserna om sameby och dess förvaltning gäller i tillämpliga delar i fråga om sameby för koncessionsrenskölsel. Skötesrenägare anses därvid som renskötande medlem. Koncessionshavaren leder under styrelsens inseende renskötseln inom byn.
87 §
Fråga om koncession prövas av lantbruksnämnden.
88 §
I beslut varigenom koncession beviljas skall anges
1. koncessionsområdet,
2. flyttningsvägs sträckning,
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
3. det högsta antal renar som får hållas inom koncessionsområdet,
4. om och till vilket antal koncessionshavaren får mottaga skötesrenar,
5. i vad mån koncessionshavaren har rätt att anlägga stängsel, uppföra byggnader och laga virke inom koncessionsområdel,
6. de villkor i övrigt under vilka renskötseln får bedrivas.
89 §
Har förutsättningarna för koncessionen ändrats, kan lantbruksnämnden återkalla koncessionen eller föreskriva nya villkor.
Ansvar, skadestånd och besvär m. m.
90 §
Har ren orsakat skada
1. under tiden juni—augusti på åker, äng eller trädgård som är belägen ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen eller under tiden maj—september på åker, äng eller trädgård som är belägen inom annat område där renskötsel får bedrivas under hela året,
2. på mark inom renskötselområdel under lid då renskötsel ej får bedrivas där eller
3. på mark utanför renskötselområdet,
skall skadan ersättas av sameby inom vars byområde skadan har uppkommit eller som vid liden för skadans uppkomst haft renar i trakten, om del ej visas atl skadan ej orsakats av byns renar.
Åvilar ersättningsskyldighet enligt första stycket flera samebyar, fördelas ansvarigheten lika mellan byarna inbördes. Kan del visas alt renar från någon av byarna orsakat skadan, svarar den byn gentemot de övriga för hela skadan.
Har skada orsakals av renar från flera samebyar och kan ej utredas i vilken omfattning varje bys renar har del i skadan, fördelas ansvarigheten mellan byarna inbördes efter antalet renar från varje by som vid liden för skadans uppkomst fanns i trakten och som ej stod linder bevakning.
91 §
Ersättning som sameby utgivit enligt 90 § får den kräva åter av den som varit vållande lill skadan.
92 §
Den rätt till ersättning för att ren blivit dödad eller skadad som enligt vad särskilt är föreskrivet eller enligt allmänna skadeståndsregler kan tillkomma renens ägare skall i fall då ägaren är okänd tillfalla den sameby inom vars betesområde renen befann sig.
93 §
När renar befinner sig inom betesområde där renskötsel då är tillålen, skall hund i trakten som ej användes i renskötseln hållas i band eller inslängd, om ej länsstyrelsen medger annat. Detsamma gäller när renar flyttas, såvida hundens ägare i förväg underrättats om tiden för flyttningen.
Anträffas hund medan den jagar eller på annat sätt ofredar ren inom område där renskötsel då är tillåten, får hunden dödas av den som äger eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 19
vårdar ren. Detsamma skall gälla om hund ulan tillsyn anträffas omedelbart efter det alt den på sådant område jagat eller på annat sätt ofredat ren.
Den som sålunda dödat hund är skyldig att anmäla förhållandet till polismyndigheten.
94 §
Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. avstänger fastställd eller eljest gällande flyttningsväg för renar eller vidtager åtgärd på eller invid vägen så att dess framkomlighet väsentligen försämras,
2. skrämmer eller på annat sätt ofredar renar som uppehåller sig på område där renskötsel då är tillåten,
3. obehörigen driver bort renar från område där renskötsel då är tillåten eller hindrar renar från att beta på sådani område,
4. bryter mot 73 § tredje stycket,
5. i andra fall än som avses i 81 eller 82 § vid märkning av egna renar använder renmärke som ej är registrerat för honom,
6. utför ommärkning eller avbrollsmärkning i strid mol 81 §,
7. märker renkalv i strid mol 83 § första eller andra stycket,
8. bryter mol 93 § första eller Iredje stycket.
95 §
Bryter medlem i sameby uppsåtligen eller av oaktsamhet mot 17—20 § eller mol föreskrift som meddelats med slöd av 22 § eller lämnar han uppsåtligen eller av oaktsamhet oriktig uppgift vid renräkning eller vid upprättande av renlängd dömes lill böter, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
96 §
Samebys styrelse är skjddig all i den omfattning som behövs låta samla ihop renar som hör till byn eller skilja ut ren från dessa, om polismyndighet eller kronofogdemyndighet begär det.
Fullgör ej styrelsen sådan skyldighet, kan myndigheten låta verkställa åtgärden på samebyns bekostnad.
97 §
Anser medlem i sameby alt beslut som fatlats av bystämma, av styrelsen enligt 42 § eller av syssloman enligt 43 eller 72 § ej tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mol lag eller annan författning eller mol samebyns stadgar eller kränker hans enskilda rätt, får han föra lalan mot beslutet hos länsstyrelsen genom besvär.
Besvärshandlingen skall ha inkommit lill länsstyrelsen inom två månader från beslutets dag. I fråga om besvär mol styrelsens eller sysslomans beslut räknas dock besvärsliden från den dag då medlemmen fick del av beslutet.
Beslut varigenom bystämmas beslut ändrats eller upphävts gäller även för medlem som ej fört talan mol beslutet.
98 §
Talan mot beslut enhgt denna lag av lantbruksnämnd föres genom besvär hos lantbruksstyrelsen.
Talan mot lantbruksstjTelsens beslut föres genom besvär hos Konungen.
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
99 §
Talan mot beslut enligt denna lag av länsstyrelse föres genom besvär hos kammarrätten.
Mot länsstyrelsens beslut varigenom registrering av renmärke beviljats får dock talan ej föras.
100 §
Angår beslut som länsstyrelse, lantbruksnämnd eller lantbruksslyrelsen meddelar enligt denna lag så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall beslutet sändas till samebyns styrelse som skall hålla beslutet tillgängligt för medlemmarna. Meddelande härom skall på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar inom orten. Den som beslutet rör skall anses ha fått del av beslutet den dag då meddelandet först infördes i sådan tidning.
101 §
Beslut som avses i 97 och 98 §§ samt 99 § första stycket länder till efterrättelse utan hinder av alt talan däremot föres, om ej besvärsmyndigheten förordnar annat.
102 §
Länsstyrelses och lantbruksnämnds åligganden enligt denna lag fullgöres såvitt avser Västernorrlands län av länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Västerbottens län och såvitt avser Kopparbergs och Gävleborgs län av länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Jämtlands län.
Skall byområde omfatta mark inom mer än ett av Norrbottens, Västerbottens eller Jämtlands län, göres indelning enligt 7 § av lantbruksnämnden i det län inom vilket huvuddelen skall ligga.
övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971, då lagen (1928: 309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige och lagen (1960; 144) om renmärken skall upphöra alt gälla.
2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
3. Lappby, som avses i lagen (1928:309) om de svenska lapparnas rätt lill renbete i Sverige, ombildas i samband med nya lagens ikraftträdande till sameby. Intill dess samebyn och dess stadgar registrerats skall i fråga om kallelse till bystämma vad som i motsvarande hänseende gällt för lappbyn fortfarande tillämpas. I den mån det behövs kan Konungen för tiden intill dess registrering sålunda skett förordna atl äldre bestänxmelser även i övrigt skall tillämpas på byn i stället för nya lagens bestämmelser om sameby och dess förvaltning.
4. Märke som enligt övergångsbestämmelserna till lagen (1960:144) om renmärken tagits in i övergångsförteckning får behållas på därmed märkt ren intill den 1 juli 1975. På sådant märke äger 80 § den nya lagen motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
21
5. Vad i nya lagen föreskrives om avlyst märke och avbrotlsmärke gäller i tillämpliga delar sådani enligt äldre lag avlyst märke som behålles på därmed märkt ren och avbrotlsmärke som tillkommit enligt äldre lag.
6. Har enligt 57 § lagen (1928: 309) om de svenska lapparnas rält till renbete i Sverige tillstånd meddelats att driva renskötsel och omfattar tillståndet tid även efter nya lagens ikraftträdande, skall del anses som en enligt 85 § nya lagen meddelad koncession.
7. Talan mot sådant beslut enligt den nya lagen av länsstyrelse som meddelats före den 1 januari 1972 föres hos Konungen genom besvär.
2) Förslag
till
Lag
om ändring i komnaunalskattelagen (1928: 370)
Härigenom förordnas, atl punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskallelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Anvisningar
till 28 §.1
1. Till inläkt av rörelse hänföras samtliga intäkter i penningar eller varor, som influtit i rörelsen. Detla innebär, alt intäkten skall vara av sådan beskaffenhet, att den normalt är atl räkna med och ingår såsom elt led i den förvärvsverksamhet, varom fråga är. Hit räknas alltså inflytande betalning för varor eller produkter, som den skattskyldige för i handel eller tillverkar, och gäller delta även för del fall, atl rörelseidkaren vid överlåtelse av rörelsen lill annan låter i överlåtelsen ingå befintliga varor eller produkter. Denna överlåtelse utgör då så all säga den sista affärshändelsen i hans rörelse. Däremot räknas icke hit sådan intäkt, som till den skaltskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen eller utanför vad som normalt är att anse såsom driftinkomsl, såsom exempelvis vid avyttring av personlig lösegendom eller för stadigvarande bruk i
• Senaste lydelse 1969: 363
1. Till intäkt av rörelse hänföras samtliga intäkter i penningar eller varor, som influtit i rörelsen. Detta innebär, all intäkten skall vara av sådan beskaffenhet, all den normall är alt räkna med och ingår såsom ell led i den förvärvsverksamhet, varom fråga är. Hit räknas alltså inflytande betalning för varor eller produkter, som den skattskyldige för i handel eller tillverkar, och gäller delta även för del fall, alt rörelseidkaren vid överlåtelse av rörelsen till annan låter i överlåtelsen ingå befintliga varor eller produkter. Denna överlåtelse utgör då så all säga den sista affärshändelsen i hans rörelse. Däremot räknas icke hit sådan intäkt, som till den skaltskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen eller utanför vad som normalt är atl anse såsom driftinkomst, såsom exempelvis vid avyttring av personlig lösegendom eller för stadigvarande bruk i rörel-
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
rörelsen
avsedda fastigheter eller sen avsedda fasligheter eller andra
andra tillgångar — angående för så- tillgångar — angående för sådant
dant bruk avsedda maskiner och bruk avsedda maskiner och andra
andra inventarier så ock patenträtter inventarier sä ock patenträtter och
och liknande tidsbegränsade rättig- liknande tidsbegränsade rättigheter
heter ävensom hyresrätter och rättig- ävensom hyresrätter och rättigheter
heter av goodwills natur, se dock av goodwills natur, se dock andra
andra och tredje styckena här ne- och tredje styckena här nedan. Den
dan. Den intäkt, som erhålles genom intäkt, som erhålles genom en dylik,
en dylik, oberoende av rörelsen verk- oberoende av rörelsen verkställd av
ställd avyttring, skall tagas i betrak- yttring, skall tagas i betraktande vid
lande vid inkomstberäkningen för inkomstberäkningen för förvärvskäl-
förvärvskällan tillfällig förvärvs- lan tillfällig förvärvsverksamhet och
verksamhet och bedömas efter de bedömas efter de för denna förvärvs-
för denna förvärvskälla stadgade källa stadgade grunder. Såsom skat-
grunder. tepliktig intäkt räknas icke statligt
avgångsvederlag i form av engångsbelopp till renskötselutövare i samband med att han upphör med sin renskötsel.
Till intäkt-------------------- goodwills natur.
Skallskyldig, som----------------- realisationsvinst föreligga.
Utskiftar svenskt —--- •-------------- — vid utskiftningen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift uikommit fi-ån trycket i Svensk förfatlningssamhng, och tillämpas första gången vid 1972 års taxering.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 23
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 11 december 1970.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom. Carlsson.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny lagstiftning om renskötsel m. m. och anför.
1. Inledning
Renskölseln är i Sverige förbehållen samerna. Den regleras främst i lagen (1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige (renbetes-lagen). Lagen innehåller, vid sidan av bestämmelser om samernas rätt att under vissa förutsättningar begagna vissa områden till underhåll för sig och renarna, ingående föreskrifter om formerna för renskötselns bedrivande och om rennäringens organisation. Till följd av samhällsutvecklingen har förutsättningarna för rennäringen liksom för andra näringar ändrats väsentligt. Detta har bl. a. lett till ett behov att ändra näringens driftsformer och att vidta andra rationaliseringsåtgärder för att höja näringens lönsamhet.
Med anledning härav och sedan Svenska samernas riksförbund i skrivelse den 4 oktober 1963 bl. a. anhållit om översyn av bestämmelserna på rensköl-selns område, tillkallades år 1964 sakkunniga för atl se över renbeteslagslift-ningen och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga antog namnet 1964 års rennäringssakkunniga.
I skrivelse den 24 januari 1966 hemställde riksdagens justitieombudsman om åtgärder bl. a. i syfte dels att ge de renskötande samerna bättre möjlighet alt själva tillvarata sina rättigheter enligt renbeteslagen, dels att hindra att intrång görs i dessa rättigheter. Genom beslut den 11 februari 1966 för-
"Vattenrättsdomaren Lennart af Klintberg, ordförande, samt lantbruksdirektören Nils Agerberg, landshövdingen Ragnar Lassinantli, ordningsmannen Anders Persson-Blind och överinspektören Åke 'Wikman.
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
ordnade Kungl. Maj :t att skrivelsen skulle överlämnas till rennäringssakkunniga för att beaktas vid fullgörande av utredningsuppdraget.
Rennäringssakkunniga överlämnade i februari 1968 betänkandet Rennäringen i Sverige (SOU 1968: 16). Betänkandet innehåller förslag till lag om rennäringen, lag om ändring i lagen (1917: 189) om expropriation och lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden. Förslagen torde få fogas till stalsrådsprotokollel i delta ärende som bilaga 1.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av vattenöverdomstolen, hovrätten för övre Norrland, rikspolisstyrelsen, statens järnvägar, statens trafiksäkerhetsverk, kammarkollegiel, statskontoret, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, riksskattenämnden, statens vallenfallsverk, skolöverstyrelsen, domänverket, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens jordbruksnämnd, statens naturvårdsverk, kommerskollegium, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, lantbrukshögskolan, statens råd för skogs- och jordbruksforskning, statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), deparlementsutredningen, bilskatteulredningen, gruvrättsutredningen, Svenska samernas riksförbund (SSR), Same-Ätnam, Sveriges lantbruksförbund. Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Svenska jägareförbundet. Fiskefrämjandet, Landsorganisationen i Sverige (LO) och Svenska kraftverksföreningen.
Vissa remissinstanser har även överlämnat yttranden som de har infordrat. Skrivelser har vidare inkommit från Kiruna stad, Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB), Boliden AB m. fl.
Rennäringssakkunniga överlämnade vidare i december 1968 efter uppdrag av Kungl. Maj :t förslag angående renforskningens organisation m. m. (Stencil Jo 1968: 7). över förslaget har yttranden avgelts av i huvudsak samma remissinstanser som nyss nämnts.
2. Huvuddragen i gällande rätt m.m.
Sedan gammalt skiljer man mellan två grupper av renskötande samer, nämligen fjällsamer och skogssamer. De renskötande fjällsamerna driver sin näring från finska gränsen i norr ned till nordvästligaste delen av Kopparbergs län i söder och rör sig i regel över vidsträckta områden, sommartid i de svenska eller norska fjällen och vinterlid i del svenska skogs- och kustlandet. De renskötande skogssamerna hör främst hemma i Norrbottens län och uppehåller sig året runt huvudsakligen nere i skogs- och kustlandet. Renskötselområdet omfattar totalt drygt 150 000 km. Den allra största delen av renbetesmarkerna utgörs av kronomark.
Samerna anses utgöra den ursprungliga befolkningen i Norrbollens och Västerbottens lappmarker. Under 1600-talet började kronan vidta åtgärder
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 25
för atl stimulera nybyggare alt bpsätla sig i lappmarkerna. På grund av de konflikter som uppstod mellan samer och nybyggare försökte man genom olika föreskrifter, särskilt i samband med avvillringen, reglera konfliktsituationerna. Olika försök gjordes atl gå upp gränsen mellan lappmarkerna och kustlandet. Först på 1750-lalel blev dock gränsen uppgången i sin helhet. Denna gräns, lappmarksgränsen, som fortfarande gäller, grundades på undersökningar och vittnesmål samt förlades till utkanterna av de områden till vilka samerna vid denna tid hade obestridd nyttjanderätt. År 1867 förordnade Kungl. Maj :t att, för att skydda samernas och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter och för att förebygga tvister mellan dem, en gräns skulle bestämmas mellan den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga delen av Norrbottens och Västerbottens lappmarker. Genom särskilda beslut av Kungl. Maj :t blev denna gräns — odlingsgränsen — sedermera uppdragen. Med denna gräns åsyftades all trakterna ovanför gränsen skulle utgöra ett åt samerna förbehållet område. En del hemman och nybyggen kom emellertid att ligga inom dessa trakter. Några ytterligare nybyggen skulle dock inte få anläggas där. Denna princip har inte helt kunnat upprätthållas. Stora bebyggelsecentra har vuxit upp i anslutning till gruvfyndig-heterna i bl. a. Kiruna och dessutom har ett ganska storl antal bosättningar förekommit på andra platser ovanför odlingsgränsen. Å andra sidan innebar odlingsgränsens tillkomst inte alt samerna utestängdes från de beten som de av ålder utnyttjat nedom odlingsgränsen. Omfattningen av samernas betesrätt reglerades närmare första gången i 1873 års avviltringsstadga. I storl sett innebar denna reglering en konfirmering av bestående förhållanden. Betesrätten skulle få utövas såväl på kronans som enskildas marker. Dock begränsades betesrätten på enskild mark nedom odlingsgränsen lill vinlertid. År 1886 utfärdades den första renbeleslagen, som år 1898 ersattes av en ny. I båda upptogs i princip samma bestämmelser som varit gällande i avseende på samernas rätt att uppehålla sig med sina renar på vissa trakter.
Huvuddragen av samernas rättigheter enligt den nuvarande renbeteslagen är följande. Renskötseln utgör en såväl monopoliserad som privilegierad näring. Den är monopoliserad såtillvida att renskötsel med utnyttjande av annans mark endast får utövas av samer. Rälten lill renskötsel innefattar i första hand befogenhet för same all på de trakter, där han äger uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land och vallen till underhåll för sig och renarna (1 §). Lagen innehåller i 2 och 3 §§ bestämmelser om vilka områden samerna får nyttja för renbeten. Bestämmelserna innebär i stora drag att samerna har rätt att bedriva renskötsel dels året runt ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens lappmarker samt på renbetesfjällen i Jämtland, dels vinterlid nedom odlingsgränsen och utom renbetesfjällen i trakter som de av gammal sedvana besöker med sina renar. Skogssamerna har i viss omfattning rätt till renbete året runt även nedom odlingsgränsen. Vidare har samerna rätt att med sina renar flytta mellan de om-
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
råden där de har betesrätt. Flyttningsväg som samerna nyttjat av ålder får fortfarande användas av dem. Inom renbetesområdena är samerna i princip berättigade alt uppföra kåtor och förvaringsbodar. De kan också, i vissa fall efter särskilt medgivande, få uppföra vissa byggnader, stängsel för märkning och skiljning av renarna m. m. I viss utsträckning föreligger rätt för samerna atl la virke lill husbehov. Beträffande jakt och fiske föreskrivs, att samerna är berättigade atl på utmark jaga och fiska, inte bara på områden där de har rätt all vistas året runt ulan också på andra områden inom lappmarkerna under den lid de har rätt att uppehålla sig där. Renbetesmark kan under vissa förutsättningar undantas från samernas begagnande eller upplåtas. Är ett område som undantas från samernas begagnande beläget ovanför odlingsgränsen eller på renbelesfjällen, skall skälig gottgörelse lämnas för det intrång som orsakas för renskötseln. Gottgörelsen används till förmån för samerna och redovisas över statens lappfond. Även de medel som flyter in på grund av upplåtelse av renbetesmark inbetalas i allt väsentligt till lappfonden.
I renbeteslagen finns ingående bestämmelser om renskölselns organisation. Sålunda finns i lagen föreskrifter om att samerna för renskölselns bedrivande skall vara indelade i lappbyar. I princip är det endast den som tillhör lappby som får utöva renskötsel. För varje lappby skall länsstyrelsen fastställa byordning. I byordningen bestäms bl. a. det antal renar som får hållas på bete inom ett visst betesområde. Om renantalet inom en lappby blir så stort atl betet kan befaras bli otillräckligt eller svårigheter eljest uppkommer för byns renskötsel, har länsstyrelsen rätt att vidta åtgärder för atl minska renantalet. Renbeteslagen innehåller också bestämmelser om det högsta antal renar som varje renskötande same får ha och om rätt att ha renar i vård hos renskötande same, s. k. skötesrenar. För alt möjliggöra kontroll bl. a. av att det fastställda antalet renar inte överskrids finns särskilda bestämmelser om renlängd och renräkning. Även i andra hänseenden ankommer det på länsstyrelsen att meddela föreskrifter som rör renskötselns organisation och bedrivande i övrigt. Sålunda bestämmer länsstyrelsen bl. a. om sames inflyttning i lappby, om åtgärder i anledning av försumlighet i renskötseln och om förordnande av ordningsman i lappby.
För den regionala handläggningen av renskötselfrågor har inrättats det s. k. lappväsendet, som är en särskild till vissa länsstyrelser knuten organisation. Upphovet härtill är atl söka i behovet att reglera förhållandena mellan nomader och bofasta och all ordna renskötselns inre angelägenheter. För ändamålet har lappfogde- och tillsynsmannabefattningar inrättats. Lappfogdarna benämns numera konsulenter vid lappväsendet. Deras närmare uppgifter är angivna i instruktionen (1938: 592) för tjänslemän vid lappväsendet (ändrad senast 1966:327) och instruktionen (1949:693) för tillsynsmännen vid lappväsendet.
Den centrala statliga handläggningen av frågor som rör rennäringen an-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 27
kominer på lantbruksstyrelsen. Till styrelsen är knutna två rådgivande nämnder, nämligen en rennäringsnämnd, som beslår av samerepresentanter, och en renforskningsnämnd, i vilken huvudsakligen ingår forskare.
Vid sidan av den lokala organisationen i lappbyar förekommer frivilliga organisationer, som har till uppgift att främja samverkan mellan renägarna. Vidare finns lokala sameföreningar, vilkas ändamål närmast är att främja samekulturen och stärka sammanhållningen mellan samer. Som centralorganisation för att tillvarata samernas intressen, bl. a. i rättsliga och ekonomiska frågor, finns SSR, som bildades år 1950. Till SSR är flertaletTappbyar och sameföreningar anslutna.
När mot slutet av 1800-talet åtgärder vidtogs för alt utvidga renbetes-områdena i Jämtland anskaffades pengar för ändamålet genom avverkning och försäljning av skog på renbetesfjällen. Försäljningsmedlen förvaltades av statskontoret som en särskild fond som benämndes Jämtländska renbetesfjällens skogsfond. Av inkomster som erhållits genom upplåtelser av bete, slätter, jakt och fiske på de för samerna avsatta områdena i Jämtland och av vissa andra medel bildades en annan fond, som kallades Jämtländska lappväsendets fond och som också förvallades av statskontoret. Efler beslut av 1914 års riksdag överflyttades viss del av Jämtländska renbelesfjällens skogsfond till två nya fonder avsedda för understödjande av renskötseln i Norrbottens och Västerbollens län. Dessa fonder, som kom all benämnas Norrbottens lappfond och Västerbottens lappfond, tillfördes även vissa andra medel. Enligt beslut av 1943 års riksdag sammanfördes nämnda fyra fonder till en gemensam fond, statens lappfond (prop. 110, JoU 40, rskr 249).
Stödet lill rennäringen och de därmed sammanhängande administrativa kostnaderna finansieras dels genom statens lappfond, dels genom budgetmedel, däri inbegripet AMS-medel, dels genom regleringsavgifler som enligt 4 kap. 14 § vattenlagen utdömts i vissa vattenmål, dels genom Norrlandsfonden. Det sammanlagda stödbeloppet, administrativa kostnader ej inräknade, har ökat från 1,6 milj. kr. budgetåret 1962/63 till 6,9 milj. kr. 1968/69. Därav svarar AMS-medlen för en betydande andel, under de tre senaste budgetåren för ca 50 %.
3. Rennäringens utveckling
Antalet i renskötseln sysselsatta personer har minskat successivt sedan slutet av 1800-talet. De statistiska uppgifterna om den renskötande befolkningen är ofta motsägande. Enligt en undersökning som de sakkunniga låtit göra utgjordes den renskötande befolkningen år 1965 av ca 2 500 personer, fördelade på knappt 2 000 i Norrbottens län, drygt 200 i Västerbottens län och drygt 300 i Jämtlands län. Dit räknades då dels de som var yrkesmässigt sysselsatta i renskötseln eller som varit sysselsatta däri och inle sta-
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
digvarande gått över till annan verksamhet, dels familjemedlemmar till sådana personer. Antalet män mellan 20 och 60 år var ca 820. Om ingen avflyttning sker, beräknas den manliga renskölselbefolkningen i åldrarna 20— 59 år uppgå till ca 860 år 1975. Omkring 700 hushåll är för sin försörjning helt eller delvis beroende av renskölseln. Inom landet finns omkring 200 000 ■—250 000 renar, vilket ger ell genomsnittligt antal djur om ca 300—350 per familj. Elt stort antal familjer äger emellertid mindre än 200 renar.
Det kapital som är bundet i renhjordarna uppgår till närmare 60 milj. kr. Värdet av investeringar i fasta driftsanläggningar har beräknats till mellan 15 och 20 milj. kr. Skogsrenskötseln och fjällrenskötseln i de sydligare delarna av renskötselområdel lämnar i allmänhet högre avkastning än den nordligare fjällrenskötseln. Årsproduktionen av kött utgör inemot 700 kg per 100 renar i neltoslocken inom fjällrenskötseln. Inom skogsrenskötseln är denna produktion i regel 800 å 850 kg per 100 renar. Den samlade årsproduktionen av kött på en normal renstock utgör omkring 2 200 ton, varav inom Norrbottens län ca 1 300 ton, inom Västerbollens län något över 400 ton och inom Jämtlands län ca 500 lon. Vidare erhålls drygt 50 000 renhudar årligen. Bruttovärdet av rennäringens avkastning i producentledet uppgår till ca 14 milj. kr. om året. Bruttointäkten av ell reninnehav på exempelvis 500 renar beräknas uppgå till ca 30 000 kr. om året.
Fram till 1920-lalet förekom allmänt s. k. intensiv renskötsel. Den kännetecknades av att renarna hela året hölls i små hjordar. Förutom till slakt nyttjades renen vid denna driftsform i stor utsträckning som dragdjur och klövjedjur. Det förekom också allmänt atl renarna mjölkades. Renskötarens familj åtföljde vanligtvis renhjorden vid flyttningar mellan olika betesland. Utmärkande för den mera arbelsexlensiva drift som numera oftast tillämpas är främst atl renarna — särskilt under barmarkstiden — hålls i stora hjordar, som inte är föremål för kontinuerlig tillsyn. Man tillgodogör sig renen väsentligen endast som slaktdjur. Renskötseln drivs antingen såsom familjeföretag eller i form av enpersonföretag. De enskilda företagen är numera ofta samlade i grupper. Vanligt är sålunda alt skilda företagare håller samman i en s. k. sila, som är en sorls familje- eller släktgrupp. Silaindelningen är vanlig på vintern, då renarna måste hållas i smärre lätthanterliga grupper men upprätthålls inte under barmarkstiden. Under hela sommarhalvåret brukar renarna få beta fritt inom ett större område för en lappby eller för ohka storgrupper inom en lappby.
För att underlätta driften används skilda slag av anläggningar. Dit hör bl. a. spärrstängsel mellan byarna och de gärden inom vilka samerna samlar renarna för märkning, skiljning och slakt. Gärdena byggs oftast som permanenta anläggningar. På senare tid har skyddsslängsel uppförts efter vissa järnvägslinjer. För renskötarnas räkning har arbetsbostäder m. m. uppförts på lämpliga platser inom betesområdet. Stationära eller flyttbara renslakterier och andra hjälpmedel för slakt är en annan viktig ny typ av anlägg-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 29
ningar på renskölselns område. Kostnaderna för anläggningar, avsedda atl underlätta renskölseln, ersätts huvudsakligen av AMS-medel, vatlenregle-ringsavgifter och lappfondsmedel. Endast i begränsad utsträckning har medel lillskjutits direkt av renägarna.
4. Huvudgrunderna för reformer i fråga om rennäringen
4.1 De sakkunniga
De sakkunniga redogör inledningsvis för rennäringens ekonomiska läge. Del framhålls alt inom stora delar av renskötselområdel nettoinkomsten av ett dagsverke som ägnas ål renskötsel genomsnittligt sett är mycket låg i förhållande lill den arbetsinkomst som normalt erhålls i andra näringar. Rennäringen är som den f. n. bedrivs otillräcklig som försörjningsunderlag för åtskilliga av dem som har renskötsel som huvudsakligt förvärvsarbete. En av anledningarna till rennäringens ekonomiska svårigheter är det nära sambandet mellan ägandestruktur och försörjningsunderlag. Företagarnas årsinkomster är i stort sett proportionella mot reninnehavet. Detla beror på alt de enskilda näringsidkarna väsentligen arbetar endast med sina egna renar. Härtill kommer att de aktiva renskötarna har svårt all genom annat arbete skaffa sig extrainkomster, eftersom även en renägare med litet antal djur långa tider är mer eller mindre bunden vid sin hjord. Med nuvarande organisation av renskötseln kan därför, med någon generalisering, sägas att första villkoret för att en aktiv renskötare skall kunna uppnå en godtagbar levnadsstandard är att han innehar elt tämligen stort antal renar. Rennä-ringsidkarnas ofta påfallande låga levnadsstandard beror alltså främst på all så många av de i näringen yrkesverksamma är undersysselsatta i den meningen att alltför många utför elt arbete som lika väl kunde skötas av väsentligt färre personer. En renskötare ägnar exempelvis sin huvudsakliga arbetstid åt en hjord på 100 ä 150 renar, trots alt han under större delen av året kunde klara en betydligt större hjord. Följden av en sådan, ekonomiskt sett, orationell användning av arbetskraften är att arbetsinkomsten i renskötseln på många håll blir onödigt låg. För atl råda bot härpå måste enligt de sakkunniga renskölseln omorganiseras för att få fram rationella, dvs. i regel större, driftsenheter.
Vid sidan av den form av rationalisering som en övergång till större driftsenheter innebär finns enligt de sakkunniga stort utrymme för sådana rationaliseringsåtgärder som all förbättra betesmarkerna och flyttningsvägarna och alt anordna arbetsbostäder, arbetshagar, slaktplatser m. m. Vidare kan betydande rationaliseringar ske genoin mekanisering, forsknings- och utvecklingsarbete rörande driftsmetoderna samt rådgivnings- och upplysningsverksamhet. I fråga om mekaniseringen bör vissa förbättringar kunna åstadkommas, exempelvis genom ökad användning av snöskotrar och införande av
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
speciella transportfordon för att underlätta slakten och flyttning av renarna. Även på slaktens område i övrigt torde åtskilligt vara att vinna genom en rationalisering av nuvarande metoder. De största framstegen bedömer de sakkunniga emellertid kunna uppnås genom forskning, rådgivning och upplysning.
Vid sidan av de ekonomiska svårigheterna har enligt de sakkunniga lagstiftningen om rennäringens administration gett upphov till de flesta yttringar av missnöje med gällande ordning som under senare tid kommit fram, bl. a. från samernas organisationer. Länsstyrelserna och lappväsendet har i renbeteslagen tillerkänts vittgående befogenheter med avseende på renskötseln. Lappväsendets förste konsulenter utgör sålunda inte bara en skiljeinstans, lill vilken rennäringsidkarna kan vända sig när de är oense inbördes eller vid konflikter med tredje man. Konsulenterna är också skyldiga att på eget initiativ och genom egna undersökningar övervaka att gällande bestämmelser efterlevs. De av länsstyrelserna utfärdade byordningarna innehåller även flera bestämmelser, enligt vilka länsstyrelsen och lappväsendets tjänstemän har att besluta rörande lappbyarnas inre angelägenhe1;er, såsom i fråga om byområdets indelning i belestrakler och betesland, beteslrakler-nas fördelning mellan bymedlemmarna och användningen av bykassoma. Bl. a. dessa förhållanden har från samernas sida åberopats till stöd för åsikten att rennäringen och dess utövare f. n. står under statligt förmyndarskap.
Rennäringssakkunniga framhåller att den kritik som riktals mot bl. a. lappväsendet i huvudsak gällt de principer som kommit till uttryck i renbeteslagen, byordningarna och instruktionerna för lappväsendets personal. Dessa föreskrifter tillkom i huvudsak vid en tidpunkt, då samernas möjligheter att själva tillvarata sina intressen var väsentligt sämre än de nu är, och de avspeglar därför uppfattningen att en stark administration fordras bl. a. för att skydda samerna i förhållande till motstående grupper med större möjligheter att göra sina intressen gällande. Tillämpningen av de olika författningsbestämmelserna har emellertid under senare år skett mindre bundet av föreskrifternas formella innehåll och med Ökat hänsynstagande till samernas egen uppfattning. Lappväsendets befattningshavare har också inriktat sitt arbete på att få till stånd en verklig självstyrelse i lappbyarna. Att detta hittills lyckats endast i begränsad omfattning sammanhänger med att lagstiftningen inte ger lappbyarna sådana maktbefogenheter att de kan från lappväsendet och andra myndigheter överta huvudansvaret för rennäringens utveckling. Om självbestämmanderätt för samerna i fråga om renskötselns organisation och deras egna ekonomiska angelägenheter skall bli förverkligad, måste enligt de sakkunniga rennäringens lokala organ förstärkas. Därvid bör den nuvarande ordningen med tyngdpunkten förlagd till myndighetsavgörande avlösas av en tidsenlig självstyrelse för rennäringens utövare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 31
I fråga om rennäringens framtidsutsikter framhåller de sakkunniga att vid en bedömning av möjligheterna att förbättra del ekonomiska utbytet av rennäringen stor vikt bör fästas vid det förhållandet alt del enligt samstämmiga erfarenheter från skilda delar av renskötselområdet är möjligt att redan nu bedriva rennäringen med fullt tillfredsställande eller t. o. m. god lönsamhet. I vissa lappbyar ligger antalet renar per årsarbetare omkring eller över 500, vilket innebär en genomsnittlig bruttoavkastning per heltids-sysselsatt om minst 20 000 kr. om året. Att i flertalet lappbyar renanlalet per årsarbetare är väsentligt lägre torde inte huvudsakligen bero på atl de naturliga förutsätlningarna för renskötsel skiljer sig på etl avgörande sätt. Differenserna i fråga om utbytet för den enskilde företagaren kan i stället väsentligen hänföras till driftsenheternas växlande storlek. Rennäringens framtida konkurrensförmåga i förhållande till annan sysselsättning är därför i första hand avhängig av möjligheten att genomgående få till slånd tillräckligt stora och även i övrigt rationella driftsenheter. Med nuvarande renskötselmeloder bestäms driftsenhetens storlek i det särskilda fallet, åtminstone under vissa delar av året, av renarnas fördelning på skilda ägare. Enligt de sakkunniga finns det emellertid goda möjligheter alt få till slånd en sådan ändring av renskötselmetoderna atl del nuvarande sambandet mellan driftsenheternas storlek och äganderätten till renarna bryts. Redan härigenom bör det vara möjligt att inom praktiskt taget hela renskötselområdet uppnå en lönsamhet som ligger i nivå med den som utmärker de bättre av de nuvarande lappbyarna. Dessutom föreligger del inom rennäringen stora, hittills ofullständigt utnyttjade möjligheter atl rationalisera rensköt-selarbetet och att genom ändrad sammansättning av renhjordarna öka bruttoavkastningen från ett givet antal djur. Stora rationaliseringsvinster anses kunna uppnås genom förbättrade slakt- och avsällningsförhållanden. En koncentrering av slakten bedöms kunna väsentligt förbättra det ekonomiska utbytet. Brutloavkastningen från en renhjord är i hög grad beroende av hjordens ålders- och könssammansättning. Genom lämpliga slaklutlag under en följd av år bör det vara möjligt att få till slånd och behålla en sådan fördelning av renarna på olika ålders- och könsgrupper alt ett i huvudsak optimalt utbyte per djur uppnås. Den avkastningsökning som på detta sätt kan vinnas är mycket betydande. Enligt de sakkunniga ligger en ökning av den årliga bruttointäkten från f. n. ca 45—50 kr. per ren i nettoslocken lill ca 75—80 kr. inom räckhåll.
Enligt de sakkunniga finns alltså mycket stora möjligheter att öka rennäringens såväl brutto- som neltoavkastning och därmed också dess förmåga att ge sina utövare en tillfredsställande försörjning. Vid en realistisk bedömning av rennäringens framtidsutsikter måste emellertid hänsyn tas även till de kostnader för det allmänna som är förknippade med en fortsatt renskötsel. Dessa kostnader omfattar dei5 direkta utgifter för administration och för nödiga stödåtgärder till näringen, dels förluster genom att ren-
32 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
näringen hindrar eller försvårar renbetesmarkernas användande för andra, eventuellt mer lönsamma eller eljest mer önskvärda ändamål. De sakkunniga påpekar atl det allmännas utgifter för rennäringen otvivelaktigt är höga i förhållande till näringens produktionsvärde. Kostnaderna för den statliga administrationen uppgår f. n. till drygt 1,8 milj. kr. om året. Däremot har kostnaderna över statsbudgeten, om man bortser från s. k. AMS-medel, för stödåtgärder hittills varit låga, främst beroende på alt dylika åtgärder i stor utsträckning finansierats av statens lappfond. Någon minskning av kostnaderna för administration och stödåtgärder torde enligt de sakkunniga inle kunna ske, om rennäringen skall fortleva. I stället anses ökade insatser nödvändiga bl. a. såvitt gäller rådgivning, forskning och rationalisering. Samtidigt framhåller de sakkunniga atl det allmännas kostnader för att upprätthålla rennäringen inte bör betraktas enbart från ekonomiska utgångspunkter. Beaktas bör också att rennäringen utgör en viktig, måhända nödvändig, förutsättning för alt en speciell samisk kultur skall kunna fortleva i vårt land. Endasl i begränsad omfattning torde del enligt de sakkunniga vara möjligt för samerna att i en annan arbetsmiljö hälla sitt språk, sin slöjd och övriga kulturyttringar levande under längre tid. Från kulturskyddssynpunkt är det därför i hög grad önskvärt all rennäringen kan fortleva i konkurrensen med andra näringar. Enligt de sakkunniga är det därför befogat all räkna en inte oväsentlig del av det allmännas kostnader för rennäringen som en insats för främjande av samekulturen som en del av det svenska kulturarvet. På grund härav och då samernas rätt alt för renskötsel utnyttja de nuvarande renbetesmarkerna i princip bör behållas, förordar de sakkunniga att det allmänna genom administrativa insatser och ekonomiskt slöd medverkar lill den förbättring av rennäringen som fordras för alt renskölselförelagen skall kunna lämna elt tillfredsställande utbyte.
Enligt de sakkunniga bör huvudpunkterna i ett reformprogram för rationalisering av rennäringen vara dels en ny organisationsform för näringsutövarna, dels en ändrad regional administration, dels elt ökat stöd till rennäringen.
De sakkunniga diskuterar olika lösningar för alt öka storleken på driftsenheterna. Enligt de sakkunnigas uppfattning är det bästa sättet att få till stånd lämpliga driftsenheter alt överlämna renskölselns handhavande lill särskilda lokala organisationer, av de sakkunniga benämnda renbyar, med näringsutövarna som medlemmar. Renbyarna bör bl. a. få behörighet att i medlemmarnas ställe bestämma i frågor som rör nyttjandet av de betesmarker där renbetesrält tillkommer medlemmarna. Renbyarna får därigenom fria händer att med bortseende från äganderättsförhållandena indela medlemmarnas renhjordar i driftsenheter, vilkas storlek och sammansättning kan anpassas efter årstid, betestillgång och övriga föreliggande omständigheter. Renbyarna bör också besluta om anställande av den arbetskraft som fordras för renskölseln. Härigenom bör det vara möjligt att av-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 33
passa arbetsstyrkan efter föreliggande behov och väsentligt öka det genomsnittliga antalet renar per årsarbetare.
De sakkunnigas förslag om en ändrad regional administration innebär alt lappväsendet avvecklas. Den specialadministration för rennäringen och den renskötande befolkningen som lappväsendet utgör är enligt de sakkunniga knappast förenlig med nutida uppfattning om förvaltningsmyndigheternas arbetsuppgifter och befogenheter. Atl lappväsendet likväl ännu består och fortfarande har stor praktisk betydelse förklaras åtminstone delvis av alt rennäiingsutövarnas egna lokala organisationer, lappbyarna, har en alltför svag ställning såväl inåt som utåt för atl kunna fullgöra uppgiften alt få till slånd en långsiktig och ordnad samverkan mellan renägare med gemensamma betesområden. Bristen på en verkligt beslulmässig företrädare för alla renägare inom en lappby har med andra ord medfört atl avgörandena i viktiga frågor överlämnats till de administrativa myndigheterna. Om förslaget lill en ny organisationsform för renskölseln blir genomfört, bör i huvudsak samma synpunkter på administrationen anläggas som då fråga är om annan näringsadminislralion. Avsikten är all en renbys medlemmar själva inom byns ram skall äga bestämma om sättet för renskötselns utövande samt atl byns styrelse skall ha behörighet alt i gemensamma angelägenheter företräda medlemmarna gentemot myndigheter och andra utomstående. Vid sådant förhållande saknas enligt de sakkunniga anledning att behålla en särskild administration för rennäringsfrågor. De administrativa uppgifter som även i fortsättningen blir erforderliga bör kunna övertas av de vanliga länsmyndigheterna, såsom länsstyrelse, lantbruksnämnd, länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd.
I fråga om förslaget om ett ökat stöd till rennäringen framhåller de sakkunniga följande. Även om rennäringens nuvarande ekonomiska svårigheter till stor del, kanske huvudsakligen, beror på atl den däri sysselsatta arbetskraften som följd av driftsenheternas alltför ringa storlek är dåligt utnyttjad, har läget med säkerhet avsevärt förvärrats genom att näringen släpat efter andra näringsgrenar i ralionaliseringshänseende. I samband med en övergång till en ny organisationsform för rennäringsutövarna, som gör del möjligt alt indela renhjordarna i lämpliga driftsenheter, bör enligt de sakkunniga en kraftig insats göras för atl även på annat sätt främja rennäringens rationalisering. Målsättningen bör därvid vara all rennäringen så långt möjligt skall bli jämställd med annan husdjursskötsel. Vid sidan av de rationaliseringsfrämjande stödåtgärderna är del också angeläget all för rennäringens del få lill slånd en motsvarighet lill jordbrukets skördeskadeskydd.
De sakkunniga anmärker sluthgen att förslaget till ändrad organisationsform för rennäringsulövarna och till upplösning av lappväsendet som spe-cialadminislration för rennäringen och de renskötande samerna innebär elt frångående i väsentliga delar av två för renbeteslagen grundläggande principer, nämligen om varje enskild renägares ansvar för och sysslande med
2 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 51
34 Kungl. Maj:ls proposition nr 51 år 1971
sina egna renar samt om myndigheternas befogenhet och skyldighet atl träffa avgöranden i elt flertal frågor som rör näringsidkarna enskilt. Omfattande ändringar behöver därför göras i renbeleslagen. Eftersom renbetes-lagen även i andra hänseenden än sådana som direkt hänger samman med rennäringens lokala organisation och med den regionala administrationen är i starkt behov av översyn, har de sakkunniga funnit del mest ändamålsenligt atl föreslå en helt ny lagstiftning.
4.2 Remissyttrandena
Rennäringssakkunnigas bedömning i fråga om bl. a. rennäringens framtidsutsikter och deras förslag lill huvudpunkter i ell reformprogram godtas eller lämnas utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. Lantbruksstyrelsen framhåller alt ett genomförande av rennäringssakkunnigas förslag bör kunna främja rennäringens utveckling och ge möjligheter all efter mera företagsekonomiska principer styra utnyttjandet av näringens produktionsresurser. Styrelsen anser att de sakkunnigas reformprogram är väl ägnat alt utgöra underlag för den nödvändiga rationaliseringen inom rennäringen. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. vattenöverdomstolen, hovrätten för Övre Norrland och kammarkollegiet. Länsstyrelserna liksom lappväsendet i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ställer sig också i huvudsak positiva till förslagen. Länsstyrelsernas yttrande har föregåtts av sammanträden med vederbörande lappbyar. Det har därvid framkommit atl rennäringssakkunnigas förslag i princip accepteras av så gott som samtliga lappbyar.
Kommerskollegium framhåller all rennäringen inle bör ses enbart ur ekonomisk synvinkel. Näringen utövas endast av en liten folkgrupp med egen kultur och speciella levnadsförhållanden, vilken i möjligaste mån söker leva kvar i den hittillsvarande miljön. Kollegiet anser atl stor hänsyn måste tas till samernas möjligheter alt fortleva som en särskild befolkningsgrupp i anslutning till fjällmiljön. Liknande synpunkter framförs även av många andra remissinstanser.
SSR redogör i sitt remissyttrande ingående för samernas samepolitiska program. Där las upp bl. a. frågor om landsmölels ställning, förhållandet mellan myndigheterna och samerna, samefolket som nationell minoritet och samernas rätlskamp. SSR kräver bl. a. att samerna ges självbestämmanderätt över de marker och nytligheler som de förfogar över. De sakkunniga kritiseras för alt förslagen saknar en samepolilisk målsättning. SSR menar att del är principiellt omöjligt att stifta en enbart näringspolitisk renbeteslag fri från samepoliliska uttalanden. Enligt SSR har de sakkunniga inte heller tillräckligt beaktat samernas behov av bestämmanderätt på riksplanet. Trots att SSR kritiserar rennäringssakkunnigas förslag på ett flertal punkter stryker förbundet dock under all åtskilliga förslag är goda och måste av samerna hälsas med tillfredsslällelse. Till de goda för-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 35
slagen räknar SSR framför allt att samerna föreslås få en slagkraftig lokal organisation. SSR föreslår alt den benämns sameby. Same-Ätnam anför Uknande synpunkter.
5. Rennäringens lokala organisation
5.1 De sakkunniga
Renbeleslagen utgår från att rätten till renskötsel tillkommer vissa enskilda personer som förutsätts driva renskötseln individuellt, var och en med personligt ansvar för sina renar (jfr 1 § 1 mom., 10 §, 21—24 §§ och 26—29 §§). Samtidigt föreskrivs emellertid att samerna för renskölselns drivande skall vara indelade i lappbyar (7 §), för vilka skall finnas byord-ningar som innehåller föreskrifter i fråga om ordningen för renskötselns drivande och förhållandet mellan samerna inbördes (11 §). Enligt de av länsstyrelserna fastställda byordningarna har samerna inom en lappby rätt alt besluta bl. a. rörande de med renskötseln sammanhängande frågorna i den mån de inte skall avgöras av myndighet. Beslutanderätten kan samerna överlämna ål fullmäktige. I vissa viktigare frågor tillkommer dock beslutanderätten enligt byordningarna i sista hand länsstyrelserna eller lappväsen-dels förste konsulenter. Enligt bestämmelser i vissa byordningar har konsulenten behörighet att ändra av fullmäktige beslutad ordning som han finner olämplig.
Inom lappbyarna samarbetar rennäringsidkarna regelmässigt i silor eller storgrupper beträffande vissa moment i renskötselarbetet såsom vid renarnas bevakning, skiljning och flyttning. Samarbetet sker formlöst. En av dem — vanligen ägaren av den största hjorden — brukar tjänstgöra som ledare och dirigerar arbetet. Någon delning av arbetskostnader och andra utgifter förekommer inte utom vid s. k. föreningsrenskölsel.
De sakkunniga har låtit undersöka den nuvarande ägandestrukturen inom rennäringen på grundval av 1965 års renlängder och då funnit följande. Antalet renskötselföretagare är f. n. väsentligt högre än det antal årsarbetare som behövs i renskötseln vid en rationell driftsenhelsindelning. En betydande del av renskölselförelagen är utpräglade småföretag (mindre än 200 renar). Bildandet av rationella driftsenheter förutsätter i regel att flera renskötselföretag av varierande storlek blir sammanförda under gemensam ledning.
Vid bedömandet av frågan om lämplig organisationsform för rennäringen måste enligt de sakkunniga hänsyn tas till de speciella förutsättningar -—• naturliga, driflsekonomiska och rättsliga — under vilka näringsidkarna arbetar. Till de naturliga förutsätlningarna hör bl. a. beleslillgången under olika delar av året. De driflsekonomiska förutsättningarna för rennäringen har enligt de sakkunniga i hög grad förändrats under de senaste årtiondena, något som främst beror på alt arbetsinsatsen numera måste åsättas etl helt
36 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
annat värde än tidigare. Betydande förändringar i rennäringens driftsekonomi har även föranletls av nya bosätlningsvanor och nya kommunikationsmedel såsom bilar, snöskotrar och, på sista tiden, flyg. Till de rättsliga förutsättningarna för rennäringen hör i första hand att renbelesrätlen är atl anse som samfälld för särskilda grupper av samer, f. n. de renskötande samerna inom de olika lappbyarna. Den enskilde förelagaren har således inle rätt till någon viss del av renskötselområdel. Renarna ägs däremot genomgående av de enskilda företagarna och inte av deras sammanslutningar. Någon bolags-eller föreningsrenskölsel i den meningen alt renarna tillhör juridiska personer förekommer sålunda inle.
Dessa för renskölseln speciella förutsättningar ger enligt de sakkunniga vid handen all rennäringens driftsenheter och därmed också näringsutövarnas lokala organisationer bör utformas med nära anknytning till de nuvarande lappbyarna. Dessas betesområden är i allmänhet tillräckligt stora för alt ge föda åt det antal renar som fordras för en eller flera driftsenheter av den storlek som kan anses lämplig. Lappbyindelningen har också i många fall gjorts i anslutning till sådana naturliga gränser — älvar, fjällkedjor — som underlättar bevakningen av renarna. Där naturliga strövningshinder saknas har på många håll renstängsel uppförts för att hindra sammanblandning av renar från angränsande lappbyar. Bosättningscenlra för den renskötande befolkningen har också lokaliserats med beaktande bl. a. av lappbyindelningen. Slutligen är renbelesrätlen f. n. förenad med lappbytillhörigheten, vilket innebär alt förhållandet mellan markägare och renskötselbe-rättigade och mellan de sistnämnda inbördes kan bibehållas i huvudsak oförändrat, om lappbyindelningen läggs till grund vid utformningen av de nya förelagsorganisationer som är påkallade av driflsekonomiska och andra orsaker. Även om lappbyindelningen sålunda bör vara grundläggande vid bedömningen av den framlida organisationsformen, följer därav inte alt lappbyn i sin nuvarande form fungerar tillfredsställande. Den nuvarande regleringen av lappbyarnas interna problem bygger på renbeteslagens individuella ansvar för renhjordarna. Det är med hänsyn härtill i praktiken knappast möjligt all inom en lappby — ulan att renskötar- eller renägar-förening eller liknande bildas — få till stånd ett sådant på längre sikt planerat gemensamt utnyttjande av byns belesresurser som torde vara förutsättningen för rationella driftsenheter med lämpligt antal djur. Till svårigheterna bidrar utan tvivel att regler nästan helt saknas om fördelningen mellan renägarna av kostnaderna för en gemensam rendrift. Bland företagarna råder därför stor osäkerhet om på vad sätt deras ekonomi skulle påverkas, om de genomförde den ökning av driftsenheternas storlek som i och för sig allmänt anses önskvärd och nödvändig. Vidare finns vissa motsättningar mellan större och mindre renägare, vilket ofta gör det omöjligt atl utan stöd av lag få till slånd en frivillig reglering av ulgiflsfördelningen.
För att höja rennäringens effektivitet krävs enligt de sakkunniga en pla-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 37
nerad samverkan mellan alla företagare inom de särskilda gemensamma betesområdena, dvs. de nuvarande lappbyarna. I praktiken torde delta innebära att driftsenheterna i regel bör utgöras av de nuvarande lappbyarnas eller storgruppernas samlade renhjordar. Emellertid bör denna omläggning av renskötselmetoder och driftsenhelsindelning inle göras till föremål för lagstiftning och inte heller för administrativ tvångsreglering. Samerna själva bör så långt det är möjhgt bestämma om renskölselns rationella organisation. Av lagstiftningen måste däremot krävas alt den utgör elt tjänligt instrument för näringsidkarna när de skall genomföra den önskade rationaliseringen. Då den i renbeteslagen valda metoden att låta myndighetsavgöranden ersätta förelagarnas egna beslut i betydelsefulla frågor inte vidare bör användas, måste avgörandet av sådana frågor kunna ske genom majoritetsbeslut. Det innebär att organisationen från de enskilda renägarna och från myndigheterna bör överta visst ansvar för renskötseln.
Ett fullt effektivt samarbete mellan renägarna inom elt betesområde kan enligt de sakkunniga komma till stånd endast genom alt renägarna sluts samman i en enda organisation som har hand om de viktigaste frågorna rörande renskölseln. Av en sådan organisation bör krävas att den är en funktionsduglig driftsenhet, som kan ombesörja verksamheten på elt förelags-ekonomiskt framsynt och rationellt sätt. Emellertid bör renägarna själva besluta om riktlinjerna för driften och ekonomin. När den privata äganderätten till renarna bibehålls, tillgodoses enligt de sakkunniga dessa syften bäst genom en organisationsform av den typ som regleras i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar, närmast då en motsvarighet till det egentliga jordbrukets producentkooperaliva föreningar. Sammanslutningar med sådant ändamål utgör inte någon nyhet för rennäringens del. Renägar- och renskö-tarföreningar, som möjliggör en längre gående samverkan mellan företagarna än som utmärker lappbyarna, existerar redan inom vissa delar av renskötselområdel. Erfarenheten har emellertid visat atl denna föreningsrörelse inte av sig själv kommer alt vinna utbredning inom hela området. I avsaknad av laglig reglering är föreningarna f. n. helt beroende av frivillig anslutning. De kan därför, som även bekräftas av erfarenheten, under rådande förhållanden väntas fungera endast där speciella förutsättningar finns för ett friktionsfritt samarbete. Eftersom en effektiv samverkan mellan rennäringsidkarna uppenbarligen är ännu mer angelägen när dylika förutsättningar saknas, torde det vara nödvändigt att genom lagstiftning underlätta samarbetsslrävandena.
Sammanfattningsvis föreslår de sakkunniga att de nuvarande lappbyarna blir ombildade till nya lokala organ, benämnda renbyar, med väsentligt utökade befogenheter både i förhållande till medlemmarna och gentemot myndigheter och andra utomstående. Den rätlsiiga regleringen av renbyarnas verksamhet bör ske enligt samma huvudprinciper som tillämpas i fråga om ekonomiska föreningar, men åtskilliga särbestämmelser är nödvändiga med
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
hänsyn till de speciella förhållanden som gäller för rennäringens bedrivande. Bl. a. bör de associationsrättsliga reglerna så långt som möjligt förenklas.
Renbyns ändamål bör i första hand vara att genom samverkan mellan alla innehavare av renar inom byns verksamhetsområde få till slånd ell rationellt utnyttjande av betesmarker och tillgänglig arbetskraft med ett minimum av skadegörelse för tredje man. För della ändamål bör byn bl. a. handha skötseln av medlemmarnas renar, planera, bygga och underhålla sådana gemensamma anläggningar som behövs för renskötseln, betala och mellan renägarna fördela utgifterna för renskölseln och för de gemensamma anläggningarna, uppbära de intrångsersätlningar och arrendeavgifter m. m. som utgår i anledning av alt renbetesmark används för annat ändamål än renskötsel samt ombesörja reglering av de skador som vållas av medlemmarnas renskötsel. En omstridd fråga är om gemenskapen i renskötseln bör omfatta även slakt av de enskilda renägarnas djur och saluförande av deras renprodukter. Uppenbart kan stora fördelar vinnas genom samgående även i dessa led av rennäringen. Emellertid är det enligt de sakkunniga inte tillrådligt att införa någon tvångsrätt i dessa frågor, inte ens i form av möjlighet till majoritetsbeslut, ulan del bör överlämnas till varje enskild renägare att själv besluta på vad sätt han vill förfoga över sin egendom. Beaktas bör att det här inte, såsom när det gäller utnyttjandet av betesrätten, rör sig om en för alla renbyns medlemmar samfälld nyttighet ulan alt fråga är om renarna som är medlemmarnas privata egendom.
Traditionellt brukar renägarna märka sina renar själva. Ett slopande av denna möjlighet skulle sannolikt uppfattas som en opåkallad inblandning i deras enskilda angelägenheter. Tiden lorde därför inle vara mogen för atl låta märkningen uteslutande bli en angelägenhet för renbyn. Enligt de sakkuimiga bör därför föreskrivas att renbyn skall ha möjlighet att helt överlämna märkningen till renarnas ägare och att en renägare som önskar det skall vara berättigad alt själv märka sina renar, även i de fall då renbyn i princip har hand om märkningen.
Förutom atl ombesörja renskötseln inom byns betesområde bör renbyn ha som allmän uppgift alt i andra hänseenden främja medlemmarnas intressen. Bl. a. bör renbyarna överta lappbyarnas nuvarande funktion att i förhållande till statliga och kommunala myndigheter företräda den inom det egentliga renskötselområdel bosatta samiska befolkningsgruppen. Någon annan begränsning av renbyarnas befogenhet än atl de inte bör ägna sig ål annan ekonomisk verksamhet än sådan som direkt sammanhänger med renskölseln fordras inte. Att en sådan begränsning bör föreskrivas sammanhänger med det ansvar för byns skulder som avses skola åvila byns renskötande medlemmar. Renbyn som sådan bör därför inte få engagera sig exempelvis i ett företag för konservtillverkning och inte heller bör utnyttjandet av medlemmarnas jakt- och fiskerätligheler ske i byns regi.
Renbyns befogenheter gentemot medlemmarna och tredje man bestäms
KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971 39
i första hand av att renbyarna avses skola utgöra självständiga juridiska personer, jämställda med de sammanslutningar som är underkastade bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar. För att kunna fullgöra sin tilltänkta huvuduppgift, att ombesörja skötseln av medlemmarnas renar, bör en renby emellertid äga befogenhet att besluta i fråga om användningen av renbetesmarkerna. Redan förarbetena till den första renbeleslagen visar att inom de enligt denna lag bildade lappbyområdena renbelesrätlen ansågs vara samfälld för lappbyarnas renskötande samer och all den enskilde renägaren alltså inte skulle ha rätt lill någon viss del. En praktiskt myckel betydelsefull konsekvens av renbyns beslutanderätt i fråga om betesmarkernas användning är atl byn därigenom får möjlighet all föreskriva erforderlig begränsning av medlemmarnas reninnehav. Enligt gällande lagstiftning regleras denna fråga delvis i själva lagen, delvis genom myndighetsbeslut. Den enskilde samens reninnehav maximeras sålunda i 1 § 3 mom. renbeleslagen, samtidigt som länsstyrelsen enligt 11 § 1 mom. renbeleslagen har att i byordningen fastställa det antal renar som sammanlagt får föras på bete på visst betesområde. Frågan på vad sätt renanlalet inom de särskilda byområdena skall hindras översliga vad som på längre sikt är lämpligt och föreuHgt med en rationell renskötsel har visat sig vara svårlöst. Flera faktorer samverkar till alt renanlalet under gynnsamma betesår tenderar all snabbi stiga. Del har lett till alt renantalet f. n. på många håll är vida.högre än det tillåtna, trots att renägarna torde vara ense om alt renslammen måste hållas på en jämn och efter beleslillgången under normalår avpassad nivå. Ölägenheterna av elt för högt renantal drabbar i första hand renägarna själva. Den överbetning som blir följden vållar ökad dödlighet hos renarna och försvårar sammanhållningen av hjordarna. Därigenom stiger kostnaderna för skadeersättningar, bevakning, skiljningar, transporter e. d. Även andra än renägarna skadas om renanlalet blir alltför stort. Skadegörelsen på odlad mark och skog ökas när knapphet råder på renarnas normala föda. Vidare uppkommer svårigheter för renskötseln inom grannbyarna. Slutligen bör inte bortses från alt även allmänna intressen står på spel. Så 1. ex. blir den rationalisering av renskölseln som avses skola genomföras med bidrag av statsmedel mindre verkningsfull, om inte renstammens storlek kan hållas under noggrann kontroll. Riskerna för tredje man och för del allmänna gör enligt de sakkunniga all det framstår som olämpligt alt helt överlämna frågan om renantalels maximering till renägarnas eget avgörande. I stället bör renbyn få rätt att föreskriva de begränsningar som bedöms vara erforderliga för att förhindra alt det för byn fastställda renantalet överskrids eller för alt eljest främja medlemmarnas renskötsel. Vilken typ av begränsningar som bör väljas får byarna själva avgöra. Den föreslagna befogenheten för byn att på olika sätt begränsa medlemmarnas reninnehav är avsedd alt helt ersätta de i renbeleslagen föreskrivna restriktionerna i fråga om den enskilde medlemmens reninnehav.
40 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Vidare föreslår de sakkunniga alt renbyn skall kunna begränsa antalet renskötande medlemmar i byn. Förslaget kan enligt de sakkunniga i praktiken få en konkurrensbegränsande effekt och försvåra nyetablering inom rennäringen men samtidigt måste beaktas att rennäringen inte är en fri näring. Redan på grund av att samerna har ensamrätt till renskölseln är den fria etableringsrätten satt ur spel. Inle heller kan man bortse från de särskilda förhållanden under vilka rennäringen drivs. Samernas berättigade krav på delaktighet i den allmänna levnadsstandardshöjningen medför alt antalet renar som en näringsidkare med heltidssysselsättning inom rennäringen behöver ha för alt få en skälig inkomst har stigit och tenderar att ytterligare sliga. Då det inte skäligen kan begäras alt redan etablerade näringsidkare skall minska sitt reninnehav under vad som fordras för en sådan skälig inkomst, kan situationen i många renbyar bli den att utrymme över huvud taget saknas för nytillkommande företagare. I dessa fall torde vara fördelaktigt alt genom en begränsning av antalet renskötande medlemmar skapa förutsättningar för en tryggare näringsutövning för dem som redan är verksamma inom byn. Emellertid fordras etl visst lagstadgat skydd för de redan etablerade förelagen, för att inle deras ställning skall framstå som alltför osäker och beroende av de framtida majoritetsförhållandena på bystämman.
I renbeteslagen finns bestämmelser om skötesrenar, dvs. renar som ägaren sätter i vård hos renskötande same. En same, som tillhör lappby, får äga skötesrenar till samma antal som om han själv varit renskötande, men utan länsstyrelsens samtycke får renarna inle hållas i annan lappby än i den som skölesrenägaren själv tillhör. En renskötselberättigad same som inte tillhör lappby men som har sitt hemvist inom lappmarkerna eller i Jämtlands län eller Idre socken av Kopparbergs län får äga elt begränsat antal skötesrenar, normall 20 per hushåll, års- eller fjolårskalvar ej inräknade. Slutligen får den som har sill hemvist inom Norrbottens läns lappmarker och där äger eller brukar jordbruksfastighet äga skölesrenar, i regel högst 20 per hushåll, exkl. års- och fjolårskalvar, även om han inte är same. Gällande begränsningar i rätten alt äga skötesrenar har tillkommit i syfte huvudsakligen att skydda de renskötande samerna från alt bli alltför starkt beroende av den bofasta befolkningen. Enligt de sakkunniga bör frågan om reglering av rälten alt äga resp. motta skötesrenar bedömas på samma sätt som frågan om begränsning av de renskötande medlemmarnas eget reninnehav. Renbyn bör därför i princip få frihet att själv bestämma i fråga om förekomsten av skölesrenar.
En viktig punkt där de för renbyarna gällande reglerna enligt de sakkunniga måste avvika från bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar är frågan om medlemskap. För att syftet med en renby skall uppnås bör ingen av de företagare som driver renskötsel inom byns verksamhetsområde kunna ställa sig utanför byn och därigenom hindra alt betet utnyttjas ge-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 41
mensamt och alt skötselkostnaderna fördelas rättvist. Denna ståndpunkt som överensstämmer med gällande reglering av lappbytillhörighelen är en konsekvens av att renbetesrätlen inte är individuell utan samfälld. Till stöd för ståndpunkten kan också åberopas driflsekonomiska skäl. Därför bör medlemskap i renby krävas för att renskötselrätten och de därmed förenade bi-rällighelerna skall få utövas. I övrigt föreslås atl en renby i likhet med en lappby skall omfatta alla samer med närmare anknytning till renskötseln inom renbyns verksamhetsområde. De aktiva rennäringsidkarna och deras familjer avses omedelbart på grund av föreskrift i lagen vara medlemmar av den by där de bedriver sin renskötsel. Med hänsyn till renbyns uppgift atl även i andra avseenden än renskölseln främja de inom byområdet bosatta renskötselberältigades intressen bör också byns f. d. aktiva renskötare tillhöra byn, om de inle skaffat sig annat huvudsakligt förvärvsarbete. Härigenom får man en lämplig avgränsning av den personkrets som skall ha befogenhet alt utnyttja de med renskölselrätten förenade birättigheterna. Också de f. d. aktivas familjemedlemmar bör tillerkännas dessa birätlighe-ter och därför vara medlemmar i byn.
Renbyns organ föreslås av de sakkunniga bli samma som i en ekonomisk förening, nämligen stämma, styrelse och revisorer. Dessutom skall styrelsen kunna tillsätta en särskild renförman för att leda renskötseln.
Bestämmelser som reglerar rösträtten vid sammanträde med lappby saknas i renbeteslagen, men den av länsstyrelsen utfärdade byordningen skall innehålla föreskrifter om bl. a. sättet för överläggning och beslut i ämnen som rör lappbyn gemensamt (11 § 1 mom. h renbeteslagen). Enligt gällande byordningar skall omröstning ske efter huvudtal, varvid i vissa frågor endast husbönderna, dvs. renskötande familjeöverhuvuden, äger rösträtt. Enligt de sakkunniga bör i flertalet frågor bestämmanderätten i renbyn följa reninnehavel, dock med viss begränsning för att alltför stor dominans från de största renägarnas sida skall undvikas. I vissa frågor som inte alls eller endast delvis är av ekonomisk natur, är det dock lämpligt alt föreskriva röstning efter huvudlalet. Renbys huvudsakliga arbetsuppgifter blir att handha renskölseln och gentemot utomstående svara för de förpliktelser och bevaka de rättigheter som direkt sammanhänger med renskölseln. Samtliga kostnader för byns verksamhet avses också skola bäras av de renskötande medlemmarna i form av utdebitering i proportion till reninnehavet. De renskötande medlemmarna bör därför få bestämmanderätten i flertalet frågor, i första hand sådana där stämmans beslut inverkar på storleken av utdebileral belopp eller på kostnadernas fördelning. Emellertid kan många andra ärenden, t. ex. om val av styrelse eller begränsning av reninnehav, vara av sådan vikt att det är befogal att även deras avgörande förbehålls de renskötande medlemmarna. Som huvudregel bör därför gälla att rösträtt tillkommer endast de renskötande medlemmarna. De icke renskötande medlemmarna bör emellertid inte ställas utan varje möjlighet att påverka renbyns
2t Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 51
42 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
verksamhet. De bör få göra sig gällande i fråga om kontrollen av byns skötsel, dvs. vid tillsättande av revisorer och behandling av fråga om ansvarsfrihet för styrelsen samt i ärenden om ändring av renbyns stadgar. De skäl som talar för atl rösträtt i flertalet frågor bör tillkomma endasl de renskötande medlemmarna motiverar även att denna rösträtt differentieras med hänsyn till det intresse som varje medlem har av renbyns verksamhet och till storleken av hans bidrag lill kostnaderna därför. Inflytandet på stämman bör därför graderas efter vederbörandes skyldighet att bidra till byns kostnader. Eftersom bidragsskyldigheten bestäms på grund av medlems reninnehav, kan rösträtten lämpligen anknytas direkt till reninnehavet. För att förenkla röstningsproceduren och garantera mindre renägare visst inflytande bör dock en viss schablonisering ske, innebärande att röstberättigad skall äga en röst för varje påbörjat hundratal renar. En alltför stark maktkoncentration på en eller elt fåtal personer bör undvikas. De sakkunniga föreslår därför all ingen, vare sig för egen del eller som ombud eller ställföreträdare för annan, skall få utöva rösträtt för mer än en femtedel av del på stämman företrädda röstetalet (jfr 119 § aktiebolagslagen och 29 § lagen om gemensamhelsanläggningar).
Ell vägande skäl för alt ombilda lappbyarna till renbyar med väsentligt ökade befogenheter är enligt de sakkunniga all bättre förutsättningar skapas för en rättvis delning av kostnaderna för renskölseln inom elt för flera företagare gemensamt betesområde. Som en huvudregel för ulgiflsfördelningen bör gälla all renbyns utgifter skall bestridas av samtliga renskötande medlemmar och fördelas mellan dem i förhållande till reninnehavet. Renbyns verksamhet och den därmed förenade utgiflsredovisningen och kostnadsfördelningen bör omfatta all renskötsel som utövas av medlemmarna inom byns verksamhetsområde. I annat fall uppkommer lätt en blandning av enskild och samfälld renskötsel utan någotdera systemets fördelar. Så snart en renägare utnyttjar den för medlemmarna gemensamma betesrätten, bör han anses delta i den inom renbyns ram bedrivna renskötseln och måste därmed också vara underkastad den planering och arbetsledning som byns organ har alt svara för. Endasl då är del möjligt atl ge renbyarnas verksamhet den stadga som krävs för en långsiktig organisering och rationalisering av rennäringen. Renbyn bör likväl kunna besluta — dock ej med retroaktiv verkan ■— all utgifter för renskölseln som inte avser medlemmarnas samtliga renar skall bestridas endasl av de renägare, vilkas djur föranlett utgifterna, med fördelning dem emellan efter antalet renar. En sådan subsidiär fördelningsregel är motiverad för de fall då medlemmarnas renar är uppdelade på två eller flera storgrupper, som hålls avskilda från varandra. De kostnader för bevakning, utfodring, diiftsanläggningar etc. som avser de olika slorgrupperna skall i så fall kunna redovisas och fördelas för sig. Gemensamma kostnader för renarnas skötsel och utgifter av
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 43
annat slag såsom byns administrationskostnader bör däremot alltid fördelas mellan samthga renägare.
De renskötande medlemmarna bör vara skyldiga att efter anmodan av styrelsen tillskjuta nödigt förlagskapilal till renbyns utgifter för renskötseln. Den slutliga fördelningen av renbyns utgifler under ell räkenskapsår bör ske i styrelsens förvaltningsberättelse. Renbyns inkomster och utgifter under ett visst räkenskapsår bör i princip balansera varandra. Vinst eller förlust bör alltså inte stanna hos byn utan överföras till de enskilda renägarna. Enligt de sakkunniga bör värdet på det arbete som de renskötande medlemmarna presterar för renbyns räkning bestämmas i förväg av bystämman med giltighet intill dess stämman beslutar annat. Detla värde skall, såvitt gäller lid efler beslutet, läggas till grund för styrelsens bedömning av behovet av förlagsmedel och för den slutliga ulgiflsfördelningen.
Reglerna om renbys utgifter och deras fördelning bygger enligt de sakkunniga på principen att utgifterna under ett räkenskapsår skall täckas av årets inkomster så att ingen vinst eller förlust uppkommer för bjn. Inkomsterna består — förutom av förlag från de renskötande medlemmarna — huvudsakligen av intäkter genom försäljning av omärkla renar samt av byns andel i avgifter för jakt- och fiskerättsupplåtelser m. m. Eventuellt över- eller underskott under året utjämnas i samband med den i förvaltningsberättelsen verkställda slutliga ulgiflsfördelningen, varav framgår vad varje renskötande medlem skall betala till byn utöver förlaget resp. har att få ut av denna, för att utgifter och inkomster skall gå jämnt ut. Ett fullständigt genomförande av principen om årlig ulgiftstäckning genom utdebitering på de renskötande medlemmarna kan emellertid medföra vissa olägenheter. Del blir svårt för renbyn atl finansiera större investeringar som i regel måste betalas under ett eller etl fåtal år, varemot nyttan av dem brukar visa sig i form av ökad avkastning eller minskade driftkostnader under en längre tidsperiod. Uttaxeringarna på de renskötande medlemmarna kan vidare bli ojämnt fördelade mellan olika år, eftersom skötselkoslnader och andra utgifter för renarna erfarenhetsmässigt växlar starkt. Svårigheten alt finansiera renbyns investeringar kan avhjälpas genom lån som återbetalas under längre tid. En utjämning av renägarnas årskostnader kan nås genom fondering, vai-vid under elt gott renar större utdebitering sker än som motsvarar årets utgifter och under etl dåligt år bidrag till utgifterna erhålls från de sålunda avsalta medlen. I fråga om renbyns befogenhet alt uppta lån krävs enligt de sakkunniga inte några restriktioner beträffande kortfristiga lån som avses bli avvecklade senast under räkenskapsåret närmast efter del år då lånet upplagils. I fråga om andra mera långfristiga lån är enligt de sakkunniga problemet mer komplicerat. Det är här fråga om all till senare räkenskapsår helt eller delvis övervältra kostnaden för en åtgärd som beslutats och i regel också utförts under tidigare år. Därvid bör man inle bortse från risken för att en åtgärd inle kommer alt raedföra den nytta för
44 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
framliden som man ansett sig ha anledning räkna med. De som drabbas av en sådan felbedömning blir i första hand byns renskötande medlemmar under de år då återbetalningen skall äga rum. Med hänsyn härtill är det enligt de sakkunniga befogat att kringgärda rätlen atl uppta mera långfristiga lån med särskilda föreskrifter, avsedda alt i möjligaste mån hindra en olämplig belastning av den framlida rennäringen inom byns verksamhetsområde. De sakkunniga föreslår därför atl beslut om lån av nu avsett slag måste fattas av bystämman med kvalificerad majoritet om två tredjedelar av del på stämman företrädda röstetalet, som tillika representerar mer än hälften av byns renskötande medlemmar, att vid lånets beslutande skall föreligga en amorleringsplan som visar under vilken tid och på vad sätt lånet skall återbetalas samt atl lånels löptid skall vara maximerad till tio år eller den längre tid för vilken statlig kreditgaranti beviljats.
Angående fondbildning i syfte att möjliggöra utjämning av renskölselns årskostnader samt stärka byns solvens och likviditet m. m. anför de sakkunniga inledningsvis att denna fråga kan lösas antingen genom föreskrift om obligatorisk fondbildning eller genom all byn frivilligt beslutar därom. De sakkunniga finner på anförda skäl lämpligast att välja frivilliglinjen och avstår alltså från all förorda tvingande bestämmelser om uppläggande av reservfonder eller liknande. I stället föreslås alt erforderliga regler om fondavsättning och ianspråktagande av tillgängliga medel införs i renbyarnas stadgar. Därvid blir det möjligt att ta vederböriig hänsyn lill de olika byarnas ekonomiska situation och medlemmarnas önskemål om kostnadsutjämning mellan goda och dåliga renar etc. Om regleringen av de med fonderingen sammanhängande frågorna sker i renbyarnas stadgar, behöver lagstiftningen inte tyngas med bestämmelser om medlemmarnas rätt till fonderade medel i händelse av utträde ur byn. Avses sådan rält skola tillkomma medlem, kan förbehåll därom införas i stadgarna i samband med övriga föreskrifter rörande eventuellt tillämnad fondbildning.
Slutligen föreslår de sakkunniga alt de nuvarande bykassoma får övergå lill renbyarna, varvid gällande bestämmelser i fråga om rälten att disponera kassorna upphör. I stadgarna skall dock kunna tas in föreskrifter om bykassas behållande som en särskild fond hos renbyn.
5.2 Remissyttrandena
De sakkunnigas förslag atl större, rationella driftsenheter skapas genom åtgärder av organisatorisk natur godtas överlag av remissinstanserna. Det framhålls allmänt alt förslaget atl för gemensam drift av renskölseln inom lappbys område bilda en ny typ av juridisk person, som i sina huvuddrag är uppbyggd enligt de principer som gäller för ekonomisk förening, väl tillgodoser syftet alt höja renskötselns effektivitet och lönsamhet.
Kammarkollegiet framhåller atl de sakkunnigas förslag skiljer sig radi-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 45
kalt från gällande ordning enligt renbeteslagen. För alt åstadkomma den eftersträvade ökningen av effektiviteten och lönsamheten synes förenings-renskötseln vara lämplig driftsform. Härför talar bl. a. erfarenheterna från Finland och från den typ av föreningsrenskötsel som sedan länge förekommit inom vissa skogslappbyar, de s. k. renskötarföreningarna. Införande av föreningsrenskölsel över hela fältet synes från både rennäringens och markägarnas synpunkt vara en angelägen reform. Införandet i svensk rättsordning av en sådan nyhet som obligatorisk kooperation för en näringsutövning synes visserligen med hänsyn till de speciella förhållandena inom renskötseln i och för sig inte behöva inge betänkligheter. Övergången till föreningsrenskölsel kan emellertid för de nu aktiva inom renskölseln i vissa fall uppfattas som ett intrång i den personliga friheten. Kollegiet tror dock inte att det finns anledning hysa farhågor för all reformen i någon större grad skall behöva kränka den enskilde företagarens intressen. Kollegiet håller före att en radikal omläggning av renskölselns organisation är — åtminstone på vissa håll inom renskötselområdel — en nödvändig förutsättning för att renskötseln skall kunna bli bärkraftig.
Vattenöverdomstolen anser det uppenbart alt etl genomförande av del framlagda förslagel om renbyar är ägnat alt höja den renskötande befolkningens genomsnittliga ekonomiska och sociala ställning, men framhåller samtidigt att det nya systemet bör genomföras endast om en betydande majoritet bland näringsulövarna önskar det. Liknande synpunkter framförs av andra remissinstanser.
Lantbruksstyrelsen anser atl en ny renbyorganisation enligt förslaget bör kunna främja rennäringens utveckling och ge möjligheter att efler mera förelagsekonomiska principer styra utnyttjandet av näringens produktionsresurser. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller atl de sakkunnigas förslag i stort sett är ändamålsenliga och ägnade all medverka till en erforderlig rationalisering och sanering av näringen. Lappväsendet och lappbyarna i länet har i huvudsak också ställt sig positiva till förslaget. Även länsstyrelsen i Norrbottens län ansluter sig i huvudsak till de sakkunnigas förslag i fråga om lappbyarnas organisation och framhåller alt förslaget har rönt ell positivt mottagande inom länet. Lappväsendet i länet tillstyrker också förslaget och uppger atl förslagel om renbyorganisationens uppbyggnad i huvudsak lämnats ulan erinran av lappbyarna i länet.
Mol de sakkunnigas förslag till närmare utformning av renskölselns lokala organisation framför SSR erinringar på vissa punkter. SSR motsätter sig förslaget att byarnas ändamål begränsas till sådan verksamhet som har elt direkt samband med renskötseln i inskränkt bemärkelse. SSR hävdar alt samebyn är bärare av sådana birältigheter till renskölseln som anges i 56 § renbeteslagen såsom rält till grustäkt och annan därmed jämförlig nyttighet. Del är därför nödvändigt, att byn såsom sådan kan ekonomiskt nyttiggöra exempelvis en grustäkt inom samernas områden eller fisket genom
46 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
flygverksamhet för att främja det nödvändiga kombinationsnäringsfånget. Eftersom byn är bärare av rätligheterna, fordras ingen särskild upplåtelse, om byn själv tillgodogör sig rättigheterna. Etl legalt förbud för samebyn all själv begagna sin egen rätt till land och vatten med moderna medel skulle enligt SSR vara utomordentligt uppseendeväckande. Skall en eller flera enskilda samer inom byn utnyttja birättigheterna, exempelvis i bolagsform, med moderna metoder, fordras särskild upplåtelse, vilket komplicerar förhållandena onödigtvis. SSR motsätter sig också förslagel alt byn ges befogenhet att begränsa antalet renskötande medlemmar i byn och medlemmarnas reninnehav. Samerna önskar inte bidra lill Ivångsutflyltningar genom anlitande av samisk makt. Den samiska maklen bör inte användas på delta sätt på lokalplanet. En kommun eller en häradsallmänning kan inle utesluta medlemmar eller delägare. Motsvarande tankegång gäller i tillämpliga delar i fråga om bestämmande av renanlalet för medlem i sameby. SSR kritiserar även förslaget all samebyn själv skall bestämma om skötesrenar skall få hållas på bete inom byns område. SSR anser alt nuvarande regler om skölesrenar bör behållas med följande begränsningar, nämligen att — beträffande jordbruksfastighet — blott den som äger och brukar jordbruksfastighet kan konima i fråga, alt antalet sätts till tio renar i allt samt att bosladsbandet enligt 14 § 2 renbeteslagen inte skall gälla samer som är stödjande medlemmar i samebyn. De sakkunnigas förslag innebär enligt SSR ett alltför fritt spel för ekonomiskt starka utomstående fysiska och juridiska personer. Jaktsafari på ren och andra för samerna oanlagbara oarter kan få insteg. Elt starkt ekonomiskt intresse kan köpa upp renar och ställa samebyn inför ett fullbordat faktum, som byn inte har möjlighet alt i verkligheten värja sig mot, även om formell rätt därtill skulle föreligga. Samebyn bör få rätt att vägra alt motta skötesrenar. I fråga om medlemskap inom by anser SSR att byn bör ha rält atl anta utomstående renskötselberättigad som stödjande medlem i byn. Härigenom kan renskötande samer visa sin solidaritet med övriga samer och vice versa. Behovet av ett bindemedel samerna emellan är mycket angeläget. I fråga om det ekonomiska ansvaret för samebyns förbindelser hävdar SSR att medlemmarnas personliga ansvar på något sätt måste begränsas. De sakkunnigas förslag om ett obegränsat personligt ansvar synes i högst betydande mån tvångsvis öka de ekonomiska riskerna i rennäringen för större renägare, hemmansägare och förmögenhelsägare bland samerna. Samebyn såsom ekonomisk förening skulle härigenom komma att på elt avgörande sätt skilja sig från övriga ekonomiska föreningar. Man riskerar kapitalflykt från renskötseln för säkerställande av ekonomisk trygghet. Detta skulle medföra stora vådor, eftersom renskölseln måste anses vara underförsörjd med kapital.
Mot förslaget alt byn ges befogenhet atl begränsa antalet renskötande medlemmar i byn och medlemmarnas reninnehav riktas invändningar även från andra håll. KammarkoUegiet anser att avgången inom rennäringen och
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 47
därmed sammanhängande omställningsproblem är frågor som det närmast bör ankomma på myndigheterna atl lösa. Kollegiet ifrågasätter därför om bystämma bör ges befogenhet att minska antalet renskötande medlemmar i byn. Same-Ätnam framför liknande synpunkter.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller alt förslaget alt bystämma skall äga besluta såväl om begränsning av antalet renskötande medlemmar som medlemmarnas reninnehav väckt betänkligheter hos renägarna. Länsstyrelsen anser för sin del att dessa ärenden bör avgöras av myndighet. Lappväsendet i Västerbottens län anser att beslut om uteslutning av medlem och maximering av medlems reninnehav bör fastställas av länsstyrelse för att bli giltigt.
Kammarkollegiet ställer sig tveksamt till de sakkunnigas förslag i fråga om skötesrenar. Enligt kollegiet utgör skötesrenarnas andel i renslocken i genomsnitt 15 %. Rätten alt ha renar i vård hos renskötande same är traditionsbunden. Skötesrenägandel är förmodligen också av viss ekonomisk betydelse för den ortsbefolkning och de icke renskötande samer som berörs härav. Från rennäringsidkarnas synpunkt torde skötesrenarna dock vara en belastning. Som ett naturligt led i strävandena atl höja näringens lönsamhet bör enligt kollegiet ingå avskaffande av systemet med skötesrenar. Såsom de sakkunniga erinrat har gällande bestämmelser i renbeteslagen om högsta antal skölesrenar tillkommit huvudsakligen i syfte att skydda de renskötande samerna från all bli alltför starkt beroende av den bofasta befolkningen. All överlämna ål renbyn alt avgöra hur många skötesrenar som skall få hållas inger betänkligheter från den synpunkten alt del kan leda lill all skötesrenarnas antal ökar till förfång för den egna näringens möjligheter att utvecklas. Med hänsyn härtill anser kammarkollegiet att frägan om skölesrenar bör övervägas ytterligare.
6. Bestänunelser lill skydd för renskötselrätlen
6.1 Gällande rätt
Den grundläggande bestämmelsen om renskötselrättens innebörd finns i 1 § 2 renbeteslagen. Där sägs alt räll lill renskötsel innefattar befogenhet för lapp — varmed åsyflas den som enligt renbeteslagen är renskötselberättigad — atl på de trakter där han äger uppehålla sig med sina renar begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna. Renbeteslagen innehåller Aådare flera bestämmelser i vilka den allmänna renskölselrätten exemplifieras och kompletteras, nämligen om räll all flytta med renarna mellan olika betesområden (21—24 §§), att uppföra stängsel (25 §), att anlägga vissa byggnader och uppta odlingar (41—43 §§), alt hålla getter (44 §), alt avverka skog (45—54 §§) och all jaga och fiska (55 §).
Rälten all driva renskötsel kan inskränkas med slöd av expropriations-
48 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
lagen och andra på fastigheter tillämpliga författningar såsom vattenlagen, väglagstiftning och gruvlagen. Därutöver innehåller renbeteslagen vissa bestämmelser som möjliggör inskränkningar i renskölselrätten när så fordras för att tillgodose motstående intressen. Om renbetesrättens utövande på visst område prövas vara i synnerlig mån betungande för den jordbrukande befolkningen, kan Kungl. Maj :l förordna alt området inte vidare får begagnas för renskötsel (2 § 3 och 3 § 3). Skogssamernas rätt kan dessutom på samma sätt få vika av hänsyn till odlingens fortgång eller lill fjällrenskötseln (3 § 3). Om fjällrenskötseln i denna ordning avlyses på visst område, skall dock annat lämpligl område anvisas samerna (2 § 3). Skogssamerna däremot är inte tillförsäkrade motsvarande kompensation. Även i andra fall kan renskölseln få lov att vika. I 5 § föreskrivs följande: Finner Konungen visst område å trakt, där lapparna äga uppehålla sig med sina renar, oundgängligen erforderligt för särskilt ändamål av större betydelse, må sådant område undantagas från lapparnas begagnande. Är område, som sålunda undantages, beläget ovan odlingsgränsen eller å renbelesfjällen, skall skälig gottgörelse lämnas för del intrång, som genom områdets undanlagande orsakas för renskötseln. Sådan gottgörelse skall enligt bestämmelser, som givas av Konungen användas till förmån för lapparna. — Bestämmelsen i 5 § renbeteslagen om befogenhet att undanta visst område från samernas begagnande saknar motsvarighet i äldre renbeleslagstiflning. Den infördes på förslag av 1919 års lappkommitté. Kommittén ansåg alt visst område borde kunna undantas från samernas begagnande även i annat fall än då betesrättens utövning var betungande för den jordbrukande befolkningen. Kommittén tillade att den närmast tänkt på sådana företag som gruvdrift, järnvägsanläggningar, uppdämningar i vattendrag e. d., för vilkas tillkomst, om de kunde tillmätas större betydelse, samernas intressen inle gärna fick utgöra hinder (SOU 1923: 51 s. 105). Enligt vad departementschefen framhöll vid remiss lill lagrådet av kommitténs överarbetade förslag avses med stadgandet atl "uttala den grundsatsen att de renskötande lapparna icke, såsom på sina håll ännu göres gällande, äga anspråk på oinskränkt förfoganderätt över de ål dem upplåtna områdena, ulan att deras liksom andras intressen böra stå tillbaka, då det gäller del allmännas bästa". Förslaget förklarades dock innebära att samernas intressen inle borde vika annat än då det förelåg ett trängande behov att tillgodose etl särskilt ändamål av större betydelse (prop. 1928:43 s. 86). Angående ersättningens omfattning uttalade departementschefen bl. a.: Uppenbart är alt vederlaget icke kan omfatta all den avkastning, som utvinnes av det undantagna området. Vederlaget bör hållas inom rimliga gränser. Departemenlschefen anslöt sig lill en remissinstans som ullalat att ersättningen borde innebära skälig gottgörelse för det minskade renbetet samt all jordvärdestegring på grund av järnväg, närhet lill gruva o. s. v. borde tillfalla statsverket (prop. 1928:43 s. 86).
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 49
I 56 § renbeleslagen finns vissa bestämmelser som innefattar särskilda garantier mot upplåtelser som kan medföra olägenheter vid utövningen av renskölselrätten. Paragrafens tillämpningsområde omfattar endasl "de områden som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade". Enligt förarbetena till renbeteslagen avses med delta ullryck renbetesfjällen i Jämtlands län och de delar av lappmarkerna ovanför odlingsgränsen som inle står under enskild disposition (prop. 1928: 43 s. 171). I paragraf en föreskrivs alt samerna på dessa områden inte får upplåta bete, slåtter, grustäkt, jakt, fiske eller annan jämförlig nyttighet till annan. Däremot kan Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer mot avgift göra vissa nytljan-derätlsupplåtelser på områdena. Sålunda kan upplåtas bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed jämförlig nyttighet, om denna inte används av samerna och upplåtelsen kan ske ulan intrång eller skada för renskölseln. Vidare kan upplåtas jakt eller fiske, om upplåtelsen kan ske utan fara för tillgången på vilt eller fisk och utan besvärande intrång för samerna. Sådan upplåtelse får inle omfatta ensamrätt till jakt eller fiske utan är begränsad till befogenhet att jämte samerna utöva jakt eller fiske. Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer kan också upplåta nyttjanderätt lill inägor. För sådan upplåtelse krävs att den kan ske utan avsevärt men för renskötseln. Vidare kan nyttjanderätt till mark upplåtas under förutsättning all upplåtelsen prövas böra ske med hänsyn lill den allmänna samfärdseln. I förarbetena till sist nämnda bestämmelse sägs att det är xdktigt med en nss bosättning i fjälltrakterna med hänsyn lill samfärdseln exempelvis för postbefordran, för underhåll av stigar och färdleder och för att på annat sätt underlätta färder i fjälltrakterna. Slutligen föreskrivs i 56 § renbeleslagen all Kungl. Maj :l eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer, om synnerhga skäl föreligger, även i andra fall kan meddela upplåtelse av nyttjanderätt till mark för bostad eller liknande ändamål. Den avgift som inflyter på grund av upplåtelse enligt 56 § renbeleslagen skall enligt bestämmelser som ges av Kungl. Maj :t användas till förmån för samerna eller för verksamhet på den mark som upplåtelsen avser.
Om upplåtelse av renbetesmark för ändamål som inte finns angivet i 56 § renbeteslagen beslutar Kungl. Maj :t. Delsamma gäller upplåtelse av renbe-betesmark för ändamål som visserligen finns med i 56 § men beträffande vilket särskilt bemyndigande inte har lämnats åt underordnad myndighet alt utöva beslutanderätten. Som exempel på upplåtelser vilka i praxis underställs Kungl. Maj :ts prövning kan nämnas upplåtelse av mark för framdragande av elektrisk ledning samt för anordnande av vattentäkt, turistsluga och skidlift.
50 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
6.2 JO:s framställning
I sin skrivelse till Kungl. Maj :t anförde JO, såvitt nu är i fråga, bl. a. följande.
Vid antagandet av 1928 års renbeleslag har man förutsatt alt det i vissa fall kunde vara ur allmän synpunkt befogat att inskränkning i annan ordning än genom expropriationsrällsliga förfaranden ägde rum i samernas hävdvunna rättigheter att för sig och sina renar begagna fjällmarkerna, t. ex. genom alt vissa områden undantogs deras begagnande, genom atl flyttningsvägarna ändrades, genom att upplåtelse av jakt och fiske åt andra skedde på deras marker m. m. Under tiden efter lagens antagande har samhällsförhållandena i många avseenden radikalt förändrats. Den snabba sociala, ekonomiska och tekniska utveckling som särskilt efler andra världskriget präglat samhället har helt naturligt inte kunnat undgå att få återverkningar även med avseende på samernas förhållanden. En exploatering av fjällvärlden har påbörjats, som man vid lagens antagande helt visst inte kunde förutse. Industriföretag byggs ut eller tillkommer, nya kommunikationsleder genom hittills orörd mark anläggs, bostads- och fritidsbebyggelse expanderar, turismen söker sig i ökad utsträckning lill fjällvärlden osv. Genom denna utveckling — som väl får antas komma atl i stegrat tempo fortsätta — aktualiseras på ett helt annat sätt än tidigare de spörsmål rörande samernas rätt att i möjligaste mån bibehållas vid sitt hävdvunna näringsfång, som reglerats i 1928 års lag. Den frågan anmäler sig därför om denna reglering numera på ell ändamålsenligt sätt tillgodoser samernas rätt och intressen.
Med hänsyn lill de förändrade förhållanden som tidsutvecklingen medfört i fråga om fjällvärldens utnyttjande och lill beskaffenheten och omfattningen av de intressekollisioner mellan samernas och andra intressen som med lidens gång kan förväntas uppkomma, synes önskvärt att en översyn och precisering nu sker av de materiella regler efter vilka dessa intressekollisioner skall bedömas och av de allmänna grundsatser på vilka reglerna vilar. En sådan med hänsyn lill tidsutvecklingen betingad översyn synes påkallad för att klarlägga samernas rättsliga ställning i dagens och morgondagens samhälle och också — och inte minst — för atl ge de tillämpande myndigheterna erforderlig ledning för deras förvisso vanskliga och maktpåliggande prövning av uppkommande frågor. Spörsmålet om de materiella reglernas innebörd och tillämpning är av essenliell betydelse för frågan om samerna skall kunna fortsätta sitt urgamla näringsfång eller om de efter hand skall trängas undan lill allt mindre reservat för alt till slut upphöra att existera som speciell befolkningsgrupp med säreget kulturarv.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 51
6.3 De sakkunniga
De sakkunniga erinrar om atl omfattningen och beskaffenheten av de renskötande samernas ursprungliga rättigheter inom renskötselområdet sedan gammalt är en omtvistad fråga. Meningsskiljaklighelerna har lett lill alt företrädare för samerna väckt talan mol Kungl. Maj :l och kronan om bättre rätt till vissa renbetesmarker. De sakkunniga framhåller för sin del alt de enligt sina direktiv har att ulgå från renbeleslagens huvudsakliga innehåll rörande samernas särskilda rättigheter i förhållande till kronan och andra rättsinnehavare och all det klarläggande av samernas rättsställning som behöver göras således skall ske på grundval av nu gällande lagstiftning. Med denna begränsning av utredningsuppdraget anser sig de sakkunniga inle ha anledning all ingå i bedömning av frågan om innebörden av de rättigheter som de renskötande samerna av ålder haft inom skilda delar av det nuvarande renskötselområdet. De sakkunniga framhåller atl del ända sedan tillkomsten år 1886 av den första renbeteslagen i lagstiftningen konsekvent har hävdals all samernas rätt är inskränkt lill sådani nyttjande av land och vatten som fordras för renskölselns bedrivande. Åt denna ståndpunkt gavs klart uttryck redan av särskilda utskottet vid 1886 års riksdag (utlåtande nr 1 s. 31), när frågan om befogenhet för samerna atl upplåta nyttjanderätt inom de för dem anvisade områdena behandlades. Utskottet uttalade följande: "Ehuru lapparnas befogenhet att lill underhåll för sig och sina renar beljena sig af land och vatten å de trakter, der de ega all vistas, är grundad på deras naturliga rätt till de för deras existens nödiga förutsättningar, så är med afseende å dessas beskaffenhet denna rätt likväl icke ens inom de för lapparne afsatta land alt anse såsom en eganderätl. Den är endast en nyttjanderätt till det omfång, som bestämmes af villkoren för renskötselns bedrifvande. Hvad dertill icke erfordras, bör således falla utom gränsen för denna rätt." De sakkunniga framhåller att de renskötande samernas rättigheter i överensstämmelse med della motivuttalande i de olika renbeteslagarna har beskrivits som en befogenhet alt "beljena sig af land och vatten till underhåll för sig och sina renar" (1 § 1886 års lag) resp. alt "begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna" (1 § 1898 och 1928 års renbeteslagar).
Enligt de sakkunniga har utvecklingen lett till att de bestämmelser i renbeteslagen som möjliggör inskränkningar i rätten till renskötsel till förmån för den jordbrukande befolkningen kan undvaras. Delsamma gäller bestämmelserna om inskränkning i skogssamernas rätt lill förmån för fjällrenskötseln. Sålunda anför de sakkunniga, att den utveckling som nu kännetecknar det norrländska jordbruket ovanför odlingsgränsen gör del överflödigt alt vid sidan av den generella föreskriften i 5 § renbeteslagen behålla den särskilda föreskriften om undanlagande av mark från renskötsel lill förmån för jordbruket. Bestämmelsen har inle heller, såvitt de sakkunniga
52 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
känner till, tillämpats i praktiken. Bestämmelsen i renbeleslagen om inskränkning i skogssamernas rätt till förmån för fjällrenskötseln grundade sig enligt de sakkunniga på uppfattningen all fjällrenskötseln hade större framtidsutsikter än skogsrenskötseln och avgjort större betydelse än denna. Erfarenheterna stöder dock enligt de sakkunniga inte denna uppfattning. Snarare har skogsrenskötseln hävdat sig bäst såväl driftlekniskt som ekonomiskt. Eftersom gränsen mellan de båda rendriflsformerna dessutom är tämligen flytande, anser de sakkunniga atl tiden nu är mogen atl avskaffa skillnaden i rättsställning mellan fjäll- och skogsrenskötsel. De sakkunniga föreslår sålunda att bestämmelsen slopas.
I fråga om den generella föreskriften i 5 § renbeleslagen om undanlagande av mark från användning för renskötseländamål påpekar de sakkunniga alt beskaffenheten av de ändamål till vilkas förmån renskötselrätten i händelse av intressekonflikt måste vika i lagrummet inte har angetts på annat sätt än att det skall vara fråga om särskilt ändamål av större betydelse. Av förarbetena får dock anses framgå all del skall vara fråga om elt förelag vars genomförande framstår som angeläget från allmän synpunkt. Att för ell före lag av enbart privat intresse låta intrång ske i renskölselrätten torde inte ha varit avsett. Denna innebörd skulle enligt de sakkunniga framgå tydligare, om villkoret för undantagande, efter förebild av 1 § första stycket 6 expropriationslagen, anges så alt det konkurrerande ändamålet skall äga väsen-1ig betydelse för del allmänna. De sakkunniga framhåller att ett företag givetvis kan ha betydelse för det allmänna även om det tillkommit på enskilt initiativ och genomförs utan ekonomiskt eller annat stöd från statlig eller kommunal myndighet. Förelagets sakliga innebörd, inte den form i vilken det framträder, skall beaktas vid bedömningen av om etl visst ändamål är av betydelse för det allmänna eller ej. Även elt privatekonomiskl företag, exempelvis för gruvbrytning eller turism, bör därför kunna göra anspråk på atl få mark undantagen, om förelagels verkningar från t. ex. sysselsättningssynpunkt anses tillgodose ell väsentligt intresse, trots ölägenheter för renskötseln. De sakkunniga anser det inte vara möjligt alt närmare ange beskaffenheten av sådana företag som skall kunna få mark undanlageii från renskötsel. Varje försök till närmare definiering av ändamålen skulle med säkerhet ganska snart framstå som föråldrat. Del bör därför överlämnas ål rättstillämpningen att med beaktande av de från tid till annan skiftande förhållandena bedöma i vilka fall det allmännas bästa motiverar intrång i renskölselrätten. Uppenbarligen måste därvid tillses att det i varje särskilt fall undantagna området inte görs större än som oundgängligen behövs för ändamålet och alt vid lokaliseringen och utformningen av området all möjlig hänsyn tas lill renskölselns intressen. För alt etl område skall kunna undantas från renskötsel bör vidare krävas, att sökanden disponerar all den mark som fordras för ändamålet. Undantagandet i och för sig innebär inte tillskapande av sådan dispositionsrätt utan medför endast alt
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 53
den nyttjanderätt som tillkommer de renskötselberättigade upphör inom området. Om undanlagandel skall avse förelag för annans räkning än områdets ägare, måste således visas att markägaren genom upplåtelser av nyttjanderätt eller servitut medgetl företagaren atl använda området för det avsedda ändamålet. Beslut om undantagande bör enligt de sakkunniga, liksom f. n. gäller, kunna meddelas beträffande alla slags områden där renskötsel är tillålen. Även om behovet av undantagsförordnanden är störst i trakter där renskötsel får bedrivas året om, förekommer det på många håll inom lappmarkerna nedanför odlingsgränsen och inom sedvanerättsområdet att renskötseln bedrivs på sådant sätt att den inte går att förena med annan verksamhet. Verkningarna av ett undanlagande blir enligt de sakkunniga i första hand atl rätten för ortens renskötselberättigade att nyttja området för renbete upphör. Ytterligare verkan av renbetesrättens upphörande blir atl de renskötselberättigade inle vidare får inom området nyttja de särskilda förmåner som enligt lag skall åtfölja renskölselrätten, såsom all flytta med renarna, uppföra stängsel, anlägga byggnader, avverka skog samt jaga och fiska. Delta bör dock inte hindra atl samerna förbehålls rätt alt även i fortsättningen utöva vissa av de i renskölselrätten ingående befogenheterna i sådant fall när undantagandet inte behöver vara totalt. Sådan rätt har samerna fått genom exempelvis Kungl. Maj:ts beslut den 11 juni 1964 angående linbana m. m. inom Abisko nationalpark. Enligt detta beslut har samerna rält att utnyttja det undantagna området i den omfattning vederbörande myndighet finner ulnyttjandet kunna ske utan olägenhet med hänsyn till syftet med företagel. Enligt de sakkunniga kommer beslut om undantagande i regel att avse all framtid. Om det med renskölseln konkurrerande intresset kan förutsägas vara tidsbegränsat, bör hinder dock inte möta mol att förordna om undantagande allenast på viss tid, efler vars förlopp området åter får användas för renskötseländamål.
De sakkunniga erinrar om att gällande ersättningsregler i 5 § renbeteslagen är begränsade i olika hänseenden. Dels utgår ersättning endast i den mån området är beläget ovan odlingsgränsen eller på renbelesfjällen, dels lämnas skälig gottgörelse endasl för det intrång som genom undantagandel orsakas renskötseln. I uttrycket "skälig gottgörelse" bör enligt de sakkunniga kanske också inläggas atl någon räll inle föreligger till full ersättning ens för skadan i renskölselhänseende ulan atl del är tillräckligt med ett efter förhållandena avpassat vederlag för en del av de uppkommande olägenheterna. Ersättningsreglerna är sålunda mer restriktiva mol de skadelidande än motsvarande bestämmelser i andra jämförbara sammanhang, där principen genomgående är att gottgörelse skall lämnas åtminstone för alla uppkommande sakskador av ekonomisk natur och detla oberoende av om skadan drabbar skadeföremålels ägare eller innehavare av en begränsad rält lill föremålet. Enligt de sakkunniga saknas anledning atl vid bedömning av ersättningsfrågan anse de renskötselberältigades på renbeleslagen
54 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
grundade nyttjanderätt mindre värdefull än en motsvarande nyttjanderätt som tillkommit genom privaträttslig upplåtelse. Rälten till ersättning bör följaktligen omfatta hela den genom undantagandel åstadkomna minskningen av nyttjanderätlens uppskattade värde vid tiden för ingreppet. Gottgörelse bör sålunda ulgå även för intrång på mark nedanför odlingsgränsen och utanför renbelesfjällen. Ersättningen bör emellertid vara begränsad till skada på och intrång i den nyttjanderätt som tillkommer de renskötselberättigade, dvs. själva renbelesrätlen och de med denna förknippade särskilda rättigheterna, främst rätten atl jaga och fiska samt rälten till skogsfång. Det särskilda värde som området kan äga exempelvis på grund av förekomsten av vattenkraft, gruvfyndighet eller tomtförsäljningsmöjlighe-ter omfattas inte av nylljanderälten och del bör därför inle påverka ersättningen lill de renskötselberättigade.
De sakkunniga tar även upp frågan angående möjligheten all föreskriva s. k. skadeförebyggande åtgärder. De sakkunniga framhåller atl del inte är ovanligt atl Kungl. Maj :l, trots atl renbeteslagen inte innehåller några bestämmelser härom, som villkor för undantagande föreskriver alt skadeförebyggande åtgärder skall utföras, t. ex. anläggande av stängsel omkring det undantagna området för alt minska ölägenheterna genom undantagandet. Enligt de sakkunniga bör skadeförebyggande åtgärder i regel vidtas, när elt område undantas från renskölseln. Den verksamhet som föranleder undantagandet är nämligen i allmänhet av sådani slag att renarna bör hindras från att ströva in i området. Enligt de sakkunniga bör inle renägarna betungas med ökat bevakningsarbete. I stället bör det normalt ankomma på den i vars intresse undantagandet sker alt ombesörja erforderlig stängselhållning. Även andra åtgärder, t. ex. nya flyttningsvägar, kan behövas för alt minska olägenheterna för renskötseln.
Enligt gällande bestämmelser är Kungl. Maj :t prövningsmyndighet i frågor om undantagande. De sakkunniga förordar att denna ordning även i fortsättningen behålls såvitt avser frågan huruvida undantagande bör ske eller inte. Elt beslut om undantagande av mark från renskötsel har samma karaktär som de på Kungl. Maj :l ankommande avgörandena om tillstånd till tvångsförvärv enligt expropriationslagen och annan tvångslagstiftning. Även frågor om skadeförebyggande åtgärder bör enligt de sakkunniga prövas av Kungl. Maj:l, eftersom sådana frågor om möjligt bör avgöras samtidigt med frågor om undanlagande. De sakkunniga diskuterar ingående vilken myndighet som lämpligen bör anförtros prövningen av ersättningsfrågan. Beaktansvärda skäl kan enligt de sakkunniga åberopas för att ersättningsfrågan liksom f. n. avgörs av Kungl. Maj :l i statsrådet. Ett skäl är, att det är förenat med minst omgång alt låta frågan om undanlagande och ersättning prövas i etl sammanhang. Eftersom lägre administrativ myndighet inte torde kunna komma i fråga för sådana ersättningsavgöranden, är alternativet lill prövning av Kungl. Maj :l atl frågan överlämnas till dom-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 55
stol. En domstolsprövning innebär enligt de sakkunniga viss risk för tidsutdräkt och väsentligt ökade kostnader för förfarandet. Å andra sidan talar åtskilligt för domstolsprövning. Om full ersättning och inte bara "skälig gottgörelse" skall ulgå för uppkommande minskning av renskötselrättens värde, får ersättningsfrågan i huvudsak samma karaktär som i ett expropriationsmål där tillståndsfrågan avgörs av Kungl. Maj:t men ersättningsfrågan av domstol. Inte minst med hänsyn till alt kronan är den störste markägaren inom renskötselområdel och därför i regel är engagerad i de företag för vilkas räkning undantagande av mark behövs är det enligt de sakkunniga av värde att fastställandet av ersättning ankommer på organ utan anknytning lill administrativ myndighet. Enligt de sakkunniga är värdet av all rennäringen blir jämställd med andra av tvångsingripanden hotade intressen så stort att de praktiska fördelarna av en bedömning i administrativ ordning bör få komma i andra hand. De sakkunniga föreslår därför all prövning av ersättningsfrågor överflyttas från Kungl. Maj :l lill expropriationsdomstol.
De sakkunniga tar också upp frågan om skydd mot markanvändning lill skada för renskötseln. Det framhålls att renbeteslagen inte innehåller några regler som generellt hindrar markägare och andra från all använda marken så, alt renägarna i praktiken hindras atl utnyttja sin betesrätt. De inskränkningar som nu finns i fastighetsägares och brukares handlingsfrihet i förhållande lill rennäringsulövarna avser endasl vissa förfaranden, såsom förbud mol att skada flyttningsväg och atl ofreda eller fördriva renar. Hinder föreligger däremot inte mol all marken görs improduktiv som renbetesmark. En sådan ordning var enligt de sakkunniga måhända naturlig när mycket stora arealer fanns för renskölseln och möjligheten att förändra naturen var begränsad. Nu är emellertid läget ett annat. En utveckling har påbörjats som kan leda lill att vidsträckta marker inle längre kan användas för renskötseländamål. Främst är del turismen och fritidsbebyggelsen i fjälltrakterna som utgör nytillkomna och i lagstiftningen hittills obeaktade faktorer. Något effektivt skydd finns inte i renbeteslagen mol all markägaren genom bebyggelse eller på annat sätt ändrar markens användning och därigenom skadar renskötseln. Detta är enligt de sakkunniga inte tillfredsställande. Den rält till renbete och annat nyttjande av land och vatten som tillkommer de renskötselberättigade bör inle kunna göras om intet genom ensidigt handlande av markägarna. Att huvuddelen av renbetes-markerna tillhör kronan och alt risken därför är ringa för sådana mark-dispositioner bör inle kunna åberopas. Skillnad bör nämligen inte göras mellan kronan och andra markägare. Inte minst ur psykologisk synvinkel är del av stor betydelse för de renskötselberättigade att även i förhållande lill kronan ha uttryckligt lagstöd för sina befogenheter inom renskötselområdel. De sakkunniga föreslår därför bestämmelser som i princip hindrar ägare och brukare av mark, som omfattas av renskötselrätten, all ändra
56 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
användningen av marken till skada för renskötseln. I syfte all förebygga att utvecklingen inom renskötselområdel hämmas genom sådana bestämmelser, något som enligt de sakkunniga uppenbarligen måste undvikas inte minst i samebefolkningens eget intresse, bör bestämmelserna emellertid förses med vissa inskränkningar. Regelns tillämpningsområde bör enligt de sakkunniga begränsas lill de trakter där renskötsel är tillåten under hela året. Förbudet mot ändrad markanvändning bör vidare gälla endast i fråga om sådan mark som faktiskt nyttjas för renskötsel. Förbudet bör drabba endast åtgärder av påtagligt betydelsefull karaktär, varken smärre ändringar i användningssättet, t. ex. införande av modernare metoder vid skogsavverkning, eller mindre väsentliga olägenheter för renägarna bör därför omfattas av förbudsbeslämmelsen.
Avsikten med den föreslagna bestämmelsen om förbud mot ändrad markanvändning är endasl att förhindra alt mer ingripande ändringar i användningen av mark, som är särskilt värdefull för rennäringsulövarna, kommer lill slånd genom ensidigt handlande av markens ägare eller brukare. Undantag bör sålunda göras för det fall marken redan undantagits från renskötsel med stöd av de regler som de sakkunniga föreslagit. Vid den prövning som skall ske enligt dessa regler fattas beslut om markanvändningen på objektiva grunder och efter hörande av de olika berörda rätlsägarna. Rennäringsidkarna är också i dessa fall tillförsäkrade ersättning för de olägenheter som kan uppkomma genom markens undanlagande. Det föreslagna förbudet skall därför gälla endast till dess marken undantas från renskötsel enligt de regler som de sakkunniga föreslagit. Beträffande företag som är underkastade tillståndsprövning enligt vattenlagen, torde det enligt de sakkunniga inte föreligga något behov av att mark som berörs därav i förväg undantas från renskötsel. Vallendomstolens eller synemännens handläggning av sådana ärenden innebär nämligen att rätlsägarna, däribland rennäringens målsmän, får komma till tals innan tillståndsfrågan avgörs och att ersättningsfrågorna blir nöjaktigt behandlade. Också i samband med fastställande av generalplan, stadsplan och byggnadsplan är prövningen av markanvändningen enligt de sakkunniga fullt tillfredsställande. Till undvikande av en onödig extra prövningsomgång med åtföljande risk för kompetenskonflikter bör förelag av nu angivna slag inle vara underkastade det föreslagna stadgandet om förbud mot ändrat utnyttjande av mark lill skada för renskötseln. I viss mån liknande synpunkter kan enligt de sakkunniga läggas på andra företag för vilka tvångsrätter tillskapas genom beslut av administrativa eller judiciella myndigheter. Eftersom prövningen av såväl tillstånds- som ersättningsfrågan i sådana fall är mer begränsad till de direkta verkningarna av den ifrågasatta tvångsrälten, anser de sakkunniga att del f. n. inte är motiverat atl undanta ytterligare företag från den föreslagna förbudsregelns tillämpning. De sakkunniga föreslår atl tillämpningen av den föreslagna förbudsregeln skall ankomma på allmän domstol
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 57
efter talan av renby vars område berörs av en vidtagen eller tillämnad ändring i markanvändningen.
Enligt de sakkunniga är även renbeleslagens bestämmelser om nyttj ande-rältsupplåtelser i behov av en översyn. Till en början erinrar de sakkunniga om alt 56 § renbeleslagen avser nyttj anderättsupplåtelser endast inom en del av renskötselområdel, nämligen för "lapparna avsatta land" (22 § 1886 års renbeteslag) resp. "områden som blivit lill lapparnas uteslutande begagnande anvisade" (31 § 1898 års renbeleslag och 56 § 1928 års renbeteslag). När fråga uppkommer om alt upplåta mark inom denna del av renskötselområdel för annat ändamål än renskötsel, bör enligt de sakkunniga även i fortsättningen utgångspunkten vara att renbelesrätlen ej skall behöva vika annat än i vissa i lagen särskilt angivna fall, varvid ersättning skall lämnas för uppkommande intrång. Utanför reglerna i 56 § lagen faller bl. a. all mark inom sedvanerättsområdet och i lappmarkerna nedanför odlingsgränsen liksom enskild och kommunägd mark, även om den ligger ovanför odlingsgränsen. I fråga om upplåtelse av nyttjanderätt lill sådan mark gäller vanliga regler, vilket bl. a. innebär all markägaren är oförhindrad att göra upplåtelser utan att behöva ta särskild hänsyn lill samernas rättighet. Dessa rättigheter kvarstår i princip oförändrade trots skedda upplåtelser, men i praktiken kan möjligheten att utnyttja dem reduceras på grund av den ändring av markens faktiska användande som kan bli följden av en nyttjanderättsupplålelse. Någon ändring av gällande lags ståndpunkt i detla avseende anser de sakkunniga inte böra ske. Med hänsyn till att samernas rättigheter sedan länge varit särskilt omfattande och dessutom tryggade genom särskilda bestämmelser i fråga om de till samernas "uteslutande begagnande" anvisade områdena är det enligt de sakkunniga motiverat att för dessa områden behålla speciella garantier mot upplåtelser som kan medföra olägenheter vid utövningen av renskötselrätlen och de med denna förenade birättigheterna. Å andra sidan skulle elt utsträckande av dessa garantier till områden, där de inle nu föreligger, inedföra risk för allvarliga rättsförluster för andra rättsägare och sannolikt föranleda omfattande kompensationskrav. När det gäller frågan vem som skall ha beslutanderätten i upplåtelsefrågor står enligt de sakkunniga valet mellan markägaren, dvs. staten, eller innehavaren av rälten till områdenas "uteslulande begagnande", dvs. samerna. I båda fallen måste del bli fråga om företrädare för de egentliga rätlsägarna, för staten någon regional eller central myndighet och för samerna någon organisation, lokal eller mer riksomfattande. Enligt de sakkunniga bör man vid frågans bedömande i första hand anlägga praktiska synpunkter. På vad sätt befordras bäst de intressen som både samerna och övriga befolkningsgrupper numera har inom dessa vidsträckta områden? De sakkunniga anser det vara uppenbart alt endast en statlig förvaltning kan komma i fråga för uppgiften. Medan en samisk förvallning i praktiken inle torde kunna utformas så atl den innefattar erfor-
58 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
derliga garantier för alt övriga befolkningsgruppers intressen blir i skälig omfattning tillgodosedda, bör det vara fullt möjligt att inom ramen för en statlig förvaltning la vederbörlig hänsyn till alla gruppers berättigade intressen, däribland också samernas. De sakkunniga anser därför alt det nuvarande systemet i princip bör behållas och atl således garantier för de särskilt omfattande samiska rättigheterna inom de aktuella områdena även i fortsättningen bör lämnas inom ramen för en statlig förvaltning. Om elt sådant system skall bli effektivt, måste det emellertid sörjas för att de enskilda rättsägarna inte vidtar åtgärder som hindrar den statliga förvaltningsverksamhelen. Liksom i gällande lag bör därför förbud gälla för privata förfoganden över rättigheter som ingår i renskölselrätten.
Enligt 56 § renbeleslagen får upplåtelse av jakt eller fiske på de områden som anvisats lill samernas uteslutande begagnande inte omfatta ensamrätt till sådana nyttigheter ulan är begränsad till befogenhet alt "jämte lapparna" utöva jakt eller fiske. Denna begränsning av möjligheten alt verkställa upplåtelsen har ursprungligen tillkommit för att säkra samernas rätt till jakt och fiske såsom binäringar lill renskölseln. Enligt de sakkunniga kan det ifrågasättas om det är påkallat alt undantagslöst förbjuda sådan upplåtelse med ensamrätt. Jaktens betydelse som binäring torde vara starkt reducerad och i fråga om fisket finns möjligheter atl dela upp fiskevatlnen i sådana som fordras för samernas eget behov och sådana som ulan olägenhet kan avstås till utomstående. Samtidigt har värdet av alt kunna avsätta vissa jaktmarker och fiskevatten för upplåtelse med ensamrätt väsentligt ökat beroende främst på stegrad efterfrågan på jakt och fiske som turistattraktioner i fjällbygderna. Inle minst med hänsyn till svårigheten att få till stånd en rationell fiskevård i vatten där samerna har rätt atl bedriva nätfiske är det enligt de sakkunniga angeläget att det gällande förbudet mot upplåtelse av ensamrätt till annan blir uppmjukat. De sakkunniga föreslår därför alt om särskilda skäl föreligger upplåtelse skall kunna avse all rätt till jakt eller fiske inom visst område. Sådana särskilda skäl bör huvudsakligen anses föreligga om ensamrätt fordras för all trygga en god jakt- eller fiskevård.
De sakkunniga föreslår vidare enhetliga bestämmelser i fråga om alla andra nytljanderätlsupplåtelser än sådana som avser jakt- och fiskerätt. Delta innebär en väsentlig förändring i förhållande till gällande regler som dels endast omfattar upplåtelser för vissa angivna ändamål, dels är differentierade med avseende på förutsättningarna för att upplåtelse skall få ske. I båda dessa hänseenden anser de sakkunniga det möjligt och lämpligt atl i samband med övergången till en ny driftsform för renskölseln förenkla de nuvarande tämligen svåröverskådliga bestämmelserna. Genom den föreslagna renbyorganisalionen får rennäringsulövarna nämligen möjlighet att i förhållande till myndigheterna framföra sina önskemål och synpunkter med avsevärt större auktoritet än som hittills i regel kunnat ske. Redan detla
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år.1971 59
torde minska behovet av detalj föreskrifter om vilket intrång i deras intressen som bör kunna tillålas. Därtill kommer alt de sakkunnigas förslag om en uppdelning mellan rennäringsfonden och renbyarna av de medel som inf ljuter genom upplåtelserna (se under 7) innebär att den renskötande befolkningsgruppen får etl starkt eget intresse av atl upplåtelser av olika slag kommer lill stånd. Med hänsyn härtill bör man enligt de sakkunnigas uppfattning för framtiden kunna räkna med väsentligt minskade intressemotsättningar mellan samerna och övriga befolkningsgrupper i dessa frågor. Med undanlag av fiskerältsupplåtelserna föreslås att hälften av inkomsterna genom upplåtelse skall utgå lill renbyarna. Det kan inte minst med hänsyn härtill förutsättas att beslulsmyndigheten kommer atl fästa myckel stor vikt vid elt yttrande från en renby, vari denna på grund av befarade olägenheter för renskötseln avstyrker en viss upplåtelse och därmed förklarar sig vilja avslå från en möjlig inkomst.
F. n. gäller att nytljanderätlsupplåtelser enligt 56 § renbeteslagen skall ske mot avgift. Enligt de sakkunniga bör detsamma i princip gälla i fråga om alla upplåtelser enligt de föreslagna nya reglerna. Elt viktigt skäl för dessa är just alt de beräknas skapa förutsättningar för ökade inkomster till rennäringen och rennäringsidkarna. Principen om avgiftsbeläggning bör emellertid inle vara undanlagslös. Särskilt vid upplåtelse av fiskerätt för \nssa samer som inle tillhör den renskötande befolkningsgruppen men är beroende av fisket inom renskötselområdel, de s. k. fiskesamerna, kan del enligt de sakkunniga föreligga starka skäl för alt tillåta avgiftsfria upplåtelser. Sådana kan även någon gång vara befogade, när fråga är om något allmännyttigt ändamål, speciellt om dess tillgodoseende också ligger i den berörda renbyns intresse. På grund härav förordas alt avgift skall utgå om inte särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet.
En ledamot i utredningen, landshövdingen Ragnar Lassinantli, har reserverat sig mol ulredningsmajoritetens uppfattning atl utgångspunkten för bedömningen av frågor angående upplåtande av renbetesmark för annat ändamål än renskötsel även i fortsättningen bör vara att renskötselrätten ej skall behöva vika annat än i vissa i lagen särskilt angivna fall, varvid ersättning skall lämnas för uppkommande intrång. Reservanten anför att, även om man vid bedömning av frågor angående markanvändningen har alt la hänsyn till att renskötsel förekommer på trakten, markulnj'lljandel borde i varje tidsskede anpassas efter utvecklingens gång. Man borde eftersträva all använda markerna på mest effektiva sätt. En ändamålsenlig markanvändning borde kunna åstadkommas ulan atl de samiska rättigheterna träds för nära. Från sysselsättnings- och försörjningssynpunkl bör en mer mångsidig markanvändning vara lill stort gagn för samerna. Även en försiktig bedömning leder enligt reservanten lill en optimistisk uppfattning om möjligheterna för samerna att till betydande del grunda sin framtida försörjning på sådan verksamhet för vilken exempelvis turismen ger ua-
60 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
derlag. Detla är av särskild betydelse med hänsjm lill alt ett växande antal samer framdeles ej synes kunna få sin försörjning av renskötsel. Särskilt för medelålders och äldre samer, vilka inte kan lämna hemorten, föreligger stort behov av kompletterande sysselsättningar. En restriktiv markpolilik skulle enligt reservantens uppfattning innebära, att förutsättningarna skulle minska för alt genom nya former av ekonomisk verksamhet bredda basen för samiskt arbetsliv. Det skulle vara olyckligt om t. ex. motiverade beredskapsarbeten skulle försvåras av en mycket återhållsam markpolilik. Riktlinjerna för den framlida markpoliliken bör enligt reservanten utformas så, alt en från samhällsekonomisk synpunkt optimal användning av markerna fortlöpande underlättas. Samerna bör ha mycket alt vinna av en sådan ändamålsenlig markpolitik, som ur samhällsekonomisk synvinkel är fördelaktig. Det bör inte vara omöjligt atl härvid visa berörda parter rimlig hänsyn i del mot en historisk bakgrund gestaltade lapprivilegiets anda. På förvaltningsmyndigheterna bör ankomma all på olika sätt verka för all så sker ulan att en ändamålsenlig markanvändning härigenom eftersatts. Dessa principer för den framtida markanvändningen bör enligt reservanten på lämpligt sätt komma till uttryck antingen i lagtexten eller i de riktlinjer som lämnas för förvaltningsmyndigheternas verksamhet.
6.4 Remissyttrandena
SSR framför till en början vissa principiella erinringar mot utgångspunkterna för de sakkunnigas förslag till bestämmelser lill skydd för renskötselrätten. SSR tar i sitt yttrande upp frågan om samernas rätt till mark, vatten, jakt, fiske och andra nyttigheter inom renskötselområdel. Enligt SSR har samerna en starkare rätt till marken än som framgår av renbeteslagen. SSR åberopar alt samerna besatt och hävdade sina områden i Jämtlands län och Lappland vid den tid då områdena införlivades med svenska riket. Förutom denna förmenade ursprungliga rätt anser SSR att samernas rält kan grundas på bl. a. urminnes hävd och en av de svenska myndigheterna erkänd, ständig och ärftlig besittningsrätt. Mot denna bakgrund kräver samerna självbestämmanderätt över de marker och nyltigheler som de förfogar över. Enligt SSR bör samernas rätt till marken rätteligen karakteriseras som en medäganderätl. Påslåendet att samernas rätt är inskränkt lill sådant nyttjande av land och vatten som fordras för renskölselns bedrivande är enligt SSR felaktigt. SSR anser att de sakkunniga tolkat direktiven för snävt, vilket lett till atl de juridiska grundvalarna för rennäringen, själva rätlen till näringsunderlaget inle blivit tillräckligt utredda. Så t. ex. anges inte i belänkandet vem som är bärare av samernas rätt lill land och vatten. Inte heller anges rättens civilrättsliga karaktär.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att annan utgångspunkt inle varit lämplig eller ens möjlig för de sakkunniga än att staten äger marken med
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 61
imdantag av del privat ägda sedvanerättslandel och att de renskötande samernas rätt är inskränkt till sådani nyttjande av land och vatten som fordras för renskötselns bedrivande. Enligt länsstyrelsen är det naturligt all de sakkunniga avstått från alt söka definiera den civilrätlsliga karaktären av samernas rättigheter. Bortsett från att staten inle genom lagstiftningen bör uppge väsentliga delar av den ståndpunkt som staten hittills intagit i de år 1966 av samerna inledda rättegångarna om äganderätten lill mark och vatten, är det inte heller för det praktiska arbetet inom rennäringen och dess administration nödvändigt att i den nya lagstiftningen införa en sådan definition.
Många remissinstanser anser i huvudsaklig överensstämmelse med reservantens uppfattning all de bestämmelser som möjliggör inskränkningar i renskötselrätt bör utformas så att del framtida markutnyltjandel inom renskötselområdel underlättas. Statens naturvårdsverk erinrar om de stora områden som renskölseln lar i anspråk, och alt antalet renskötande samer minskat för varje år. Mot den bakgrunden bör det enligt naturvårdsverket vara möjligt alt successivt vidga markanvändningen i dessa områden till andra aktiviteter såsom friluftsliv, jakt och fiske för en större allmänhet ulan att samernas rättigheter behöver trädas för när. Viss liberalisering i fråga om upplåtelse av renbetesmark anser naturvårdsverket på sikt vara till förmån för samerna bl. a. genom att deras försörjningsunderlag differentieras. Naturvårdsverket ansluter sig i denna del till de synpunkter som utvecklats av reservanten. Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar alt levnadsbetingelserna i lappmarkerna ändrats på etl omvälvande sätt genom den tilltagande urbaniseringen och utvecklingen av näringslivet. Dessa förändringar utgör ett starkt motiv för vissa jämkningar av renbeteslagslift-ningens utformning när det gäller reglerna för markanvändning till olika med renskölseln icke sammanhängande ändamål. Även skogsstyrelsen anser det vara viktigt att med hänsyn till sysselsättningsproblemen i här aktuella landsdelar värna om möjligheterna all utveckla nya näringsgrenar som är lämpliga för dessa områden. Domänverket understryker att ren-skölselprivilegiet är en nyttjanderätt knuten lill själva näringsutövandet och alt rennäringens omfattning begränsas av tillgången på bete. Verket erinrar vidare om atl betingelserna ändrats inte enbart för rennäringen ulan även för annat utnyttjande av de områden där renskötsel förekommer. Inle minst gäller detta själva fjällområdet som fåll en växande betydelse för turism, friluftsliv, jakt och fiske m. m. Della förhållande i förening med all antalet renskötande samer beräknas minska ytterligare gör del enligt verket angeläget alt 500—600 familjers i och för sig berättigade krav på särskilda privilegier inte tillåts väsentligt försvåra landets utnyttjande på annat sätt till gagn för stora skaror av andra medborgare. Vid avvägningen mellan renskölselns intressen och motstående intressen bör givetvis iakttas all för renskölseln särskilt viktiga rättigheter inle förnärmas men i ålskil-
62 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
liga frågor anser verket hänsyn ändå kunna tas lill motstående intressen i något högre grad än tidigare. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser alt frågan under vilka förutsättningar mark skall kunna undantas från renskötsel behandlats alltför knapphändigt i betänkandet eftersom utredningsuppdraget ansetts lägga hinder i vägen för en mera förutsättningslös prövning. Länsstyrelsen hyser sympatier för reservantens uppfattning alt man bör sträva efler att använda marken på mest effektiva sätt. Länsstyrelsen anser det dock svårt atl på föreliggande material uttala sig bestämt i saken, och framhåller önskvärdheten av alt frågan övervägs ytterligare på grund av den stora betydelse en lämplig markdisposition har för utvecklingen i Norrland.
De remissinstanser som uttalar sig för ett mera effektivt utnyttjande av mark inom renskötselområdet ställer sig i allmänhet kritiska lill de sakkunnigas förslag alt som villkor för renskötselrättens upphävande kräva all marken oundgängligen behövs för ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna.
Domänverket anser villkoret alt ett område skall vara oundgängligen erforderligt för det ifrågavarande ändamålet innebära en alltför hård begränsning av möjligheterna till undantagande. Undantagande synes i stället böra få ske om området fordras för ändamål av väsentlig betydelse för del allmänna. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför liknande synpunkter. Även naturvårdsverket anser villkoret för undantagande innebära en med hänsyn till andra intressen hård begränsning. Bestämmelsen bör få en något mindre sträng utformning, åtminstone för områden som inte är av första rangens betydelse för renskötseln. Kammarkollegiet framhåller alt situationen i fall av undanlagande kan vara, alt endast ett förhållandevis obetydligt område behöver undantas eller alt fråga är om trakt som endast sporadiskt besöks av renar eller som har dåligt renbete. Undantagandet innebär i så fall inle några större olägenheter för renskölseln. Det synes kollegiet orimligt alt i sådana fall behöva upprätthålla lagens stränga krav på ändamålels betydelse. Kollegiet förordar alt bestämmelsen formuleras så att den lämnar utrymme åt en mera förutsättningslös prövning av markanvändningen. Kollegiet anmärker vidare på uttrycket "undantagande". Det för tanken till elt markborlfall av stadigvarande art. Från störningssynpunkt är det emellertid ofta inte så mycket markborlfallet som arten av den verksamhet som skall bedrivas inom området som är av betydelse. Verksamheten kan vara störande ulan atl den medför markbortfall. Markborlfallet kan vidare vara av temporär art, såsom t. ex. vid hyggesbränning. Bestämmelsen bör därför utformas så all den om möjligt fångar in all för renskölseln mera störande verksamhet som kan tänkas förekomma. Genom de sakkunnigas förslag lill bestämmelse om skydd mot ändrad markanvändning är indirekt utsagt, alt markens ägare eller brukare får vidta åtgärd som inte medför avsevärd skada iör renskötseln ulan särskild prövning av Kungl. Maj :t. Huruvida de
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 63
sakkunniga tänkt sig detta framgår ej klart. Kollegiet anser dock att del finns anledning överväga en sådan gränsdragning. I vart fall bör Kungl. Maj :ts prövning av fråga om upphävande av renskölselräll när det gäller bagalellärenden kunna delegeras till underordnad myndighet. Kollegiet erinrar om atl nytljanderätlsupplåtelser i princip skall meddelas av regional myndighet. I realiteten innebär emellertid även dylika markupplåtelser ofta att mark undandras från samernas begagnande. Kollegiet föreslår sammanfattningsvis all Kungl. Maj :ts prövning begränsas till åtgärder eller förelag varigenom avsevärt men för renskötseln kan vara att befara.
Kiruna stad anför alt de sakkunnigas förslag att med expropriationslagen som förebild kräva alt det konkurrerande ändamålet äger "väsentlig betydelse för det allmänna" inte bör uppfattas så att med uttryckssättet avses en begränsning av undantagsmöjlighelerna lill de i 1 § 1—6 expropriationslagen avsedda expropriationsanledningarna. Det måste finnas möjlighet för Kungl. Maj :t att från renskölseln undanta mark även för andra ändamål. Undantag måste kunna göras för sådana ändamål som en tätorts förseende med mark för fritidsbebyggelse, såväl för dess egen befolkning som för turismen. Överhuvudtaget saknas anledning alt i detla sammanhang anknyta till expropriationslagens förutsättningar för räll till tvångsinlösen, vilket de sakkunniga måhända inte heller avsett, utan bedömningen bör kunna ske helt oberoende av detta. SSR anser att expropriationsmöjlighet enligt expropriationslagen måste föreligga för att mark skall kunna undantas från samernas begagnande. Dock bör expropriationsanledningen i 1 § 11 (nationalpark, naturreservat eller naturminne) undantas. Men även om expropria-tionsanledning föreligger bör någon form av kvantitativ begränsning införas.
LKAB anför att förslaget all omformulera 5 § renbeteslagen är olyckligt. Den föreslagna formuleringen "av väsentlig betydelse för det allmänna" kan med hänsyn till allmänt språkbruk vara missledande, eftersom "del allmänna" vanligtvis används såsom en motsats till "det privata". Av vad de sakkunniga anfört framgår såväl att man inle avsett någon saklig ändring av bestämmelsernas innebörd som att man uppmärksammat den risk för här ovan antydd tolkning som ligger i formuleringen. Det förefaller med hänsyn härtill lämpligast att låta den nu gällande lydelsen kvarstå oförändrad. Boliden aktiebolag anmärker att eftersom de sakkunniga inte avsett all föreslå någon ändring av innebörden i gällande bestämmelser i 5 § renbeteslagen och den föreslagna nya lydelsen lätt kan leda till missförstånd, den gällande lydelsen bör behållas. Same-Ätnam anser att förslagels formulering "oundgängligen erforderligt för ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna" lider av samma oklarhet som 5 § renbeleslagen. Samernas möjlighet att hävda sig blir enligt förslaget starkt beskuren. Om i huvudsak ekonomiska värderingar förs fram vid bedömningen, har samerna inte möjlighet att kunna hävda sin rätt. Områdets väsenlliga betydelse även för samernas näring måste komma till uttryck. Om samernas rält enligt samebyns me-
64 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
ning skulle skadas eller trädas för när, bör samebyns rätt gå före del allmännas.
Några remissinstanser tar upp frågan om förhållandet mellan de föreslagna bestämmelserna om upphävande av renskötselrätlen och bestämmelser i annan lagstiftning om upphävande av eller inskränkning i renskötselrätlen.
Kammarkollegiet erinrar om att frågan hur 5 § renbeteslagen förhåller sig till annan lagstiftning om tvångsrält såsom vattenlagen, gruvlagen, expropriationslagen, väglagen och byggnadslagen inte är reglerad i lag. Praxis synes numera enligt kollegiet vara alt prövning enligt 5 § renbeleslagen. möjligen med undanlag i visst avseende från expropriationslagen, sker endasl om tvångsrält inte kan utverkas i annan ordning. Expropriationslagen är i princip inle tillämplig på kronans fastigheter, men särskild rätt som i avseende på fastighet tillkommer annan än kronan kan dock bli föremål för expropriation. Detta innebär atl lappbys räll lill renbetesulövning torde kunna exproprieras, oberoende av i vems hand marken befinner sig. Kollegiet tror dock inte att expropriationslagen någonsin kommit till sådan användning, i vart fall inte när det gällt kronomark. Kompetensområdet för 5 § renbeteslagen har alltså i tillämpningen i huvudsak kommit alt begränsas till markdispositioner som markägare, i regel kronan, önskar göra på sin egen mark. Kollegiet förordar alt denna ordning behålles. De sakkunnigas ståndpunkt synes inte helt entydig.
Kommerskollegium erinrar om atl den föreslagna bestämmelsen om undantagande leder till alt gruvägare, trots att inmutning beviljats honom och utmål utlagts enligt gruvlagen, måste begära Kungl. Maj :ts lillslånd alt förfoga över mark som krävs för gruvdriften, om marken är belägen inom renskötselområdel. Kollegiet har förutsatt, att tillstånd vanligen kommer att beviljas och alt bestämmelsen, såvitt avser gruvdrift, får sin väsentliga betydelse som underlag för bedömningen av ersättning lill samerna för skada och intrång. I annat fall kan osäkerhet om möjligheterna atl få mark på renskötselområde undantagen verka hämmande på benägenheten att söka efter nya fyndigheter. Vidare är det av vikt atl utvinning av redan upptäckta men ännu ej bearbetade fyndigheler inle omöjliggörs. Gruvdriften bör bedömas vara av sådan betydelse för det allmänna atl undanlagande av erforderlig mark regelmässigt kan påräknas. Norrbottens företagareförening anför liknande synpunkter.
LKAB, som främst uppehåller sig vid frågan om behovet av mark för gruvdrift, anför alt de sakkunniga synes mena att begäran om undanlagande för gruvdrift i princip bör ske först sedan inmulningsräll beviljats samt att, om provbrylningen ej innebär väsentligt men för renskötseln, sådan begäran kan uppskjutas till dess utmål blivit utlagt och gruvdriften skall sällas igång på allvar. Dessa de sakkunnigas uttalanden synes LKAB kunna läsas så att undantagande regelmässigt skall ske vid planerad gruvdrift inom områ-
Kungl. Maj:ts proposition nr 5L år 1971 65
den där renskötsel är tillåten. En sådan tolkning synes i vissa fall kunna medföra en inskränkning i gruvlagens bestämmelser om rälten att bearbeta mineralfyndigheler. 5 § renbeteslagen har, såvitt bolaget vet, inte getts en sådan innebörd. Del framgår inle klart av de sakkunnigas kommentarer om en ändring är avsedd i detta hänseende. Innebörden av förslagel synes oklar och bör närmare klarläggas och eventuellt övervägas inom den nu arbetande gruvrättsutredningen.
Även Boliden aktiebolag framhåller atl undanlagande enligt 5 § renbeteslagen, bolaget veterligt, aldrig har aktualiserats för gruvändamål. De sakkunniga synes emellertid utgå från att undantagande normalt skulle behövas då det gällt gruvdrift. Därvid skulle alltså fråga om gruvdrift prövas av minst tre instanser, nämligen bergmästaren (gruvlagen), Kungl. Maj:t (5 § rennäringslagen) och expropriationsdomstol (ersättning enligt 5 § rennäringslagen utöver den ersättning som utgått enligt gruvlagen). För Norrbottens del skulle därtill komma behandling av ansökan om dispens från inmulningsförbudet. Bolaget understryker att det är synnerligen viktigt att i lagtexten eller på annat sätt klarlägga i vilka fall undantagande måste begäras, så att inle denna vanskliga fråga överlämnas till den enskildes bedömande. Bolaget anser att det från både principiella och praktiska synpunkter måste ifrågasättas om inle samernas — liksom andras — intressen i samband med gruvdrift kan tillräckligt beaktas inom ramen för gruvlagen. Skulle det anses att undantagande jämlikt 5 § i vissa speciella fall skall krävas, bör dock ersättningsfrågorna regleras inom ramen för del nOrmala förfarandet enligt gruvlagen. Det skulle vara otillfredsställande om vissa ersättningar skulle utgå enligt gruvlagen och andra bestämmas av expropriationsdomstol. Bolaget fäster även uppmärksamheten på det vanliga fallet, alt gruvdriften skall förenas med elt anrikningsverk. För anläggande av anrikningsverk fordras f. n. prövning av vattendomstol, som även lar ställning till markbehov och ersättningsfrågor; I ett sådani fall kommer företaget att prövas av ännu flera instanser.
De sakkunnigas förslag att expropriationslagens ersättningsregler och dess regler om domstolsprövning skall göras tillämpliga i fall av undantagande av mark från renskötsel tillstyrks av de flesta remissinstanserna. Vissa jämkningar i reglerna föreslås emellertid från vissa håll. Några remissinstanser förordar att Kungl. Maj :t liksom f. n. får pröva även ersättningsfrågorna.
Kammarkollegiet påpekar alt en tillämpning av expropriationslagens ersättningsbestämmelser från handläggningssynpunkt kan innebära en omgång i jämförelse med nuvarande ordning. Ä andra sidan talar rättssäkerhetssynpunkterna för att ersättningsfrågorna skall kunna underställas doiri-stols prövning. Kollegiet tillstyrker med vissa modifikationer alt ersättningsfrågorna prövas och avgörs av expropriationsdomstol. Reglerna om fastställande av ersättning bör i likhet med som sker i fråga om ersättning en-
3 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
66 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
ligt naturvårdslagen utgå från alt frivillig uppgörelse i första hand bör eftersträvas. Den ersättningsskyldige bör således om möjligt redan i förväg ha träffat överenskommelse med vederbörande renby och myndighet om åtgärder till förebyggande av olägenheter och om ersättning. Kan parterna inte enas bör ersättningsfrågan tas upp vid expropriationsdomstol, sedan Kungl. Maj :t meddelat beslut om undantagande. Gäller det bagatellartade fall ifrågasätter kollegiet om inte ersättningsfrågan bör avgöras i samband med beslut om undantagandet, även för det fall atl parterna inte kommit överens om ersättningen. Det är inle rimligt alt en markägare skall åsamkas rättegångskostnader som kanske vida överstiger den gottgörelse som skall lämnas. Därför bör Kungl. Maj :t — eller underordnad myndighet om bagatell-ärenden skulle komma atl delegeras — kunna i samband med undanlagandel besluta om storleken av den ersättning som skall utgå, om undantagandet är av mindre betydelse från renskölselsynpunkl.
Domänverket anser atl mycket talar för den föreslagna ordningen för fastställande av skade- och intrångsersättning. Handläggningen kommer emellertid alt ta längre lid och styrelsen förutsätter atl expropriationslagens bestämmelser skall tillämpas endasl på områden av betydelse. För mindre områden bör hittills gällande ordning tillämpas.
Kiruna stad anför i fråga om förfarandet i ersättningsfrågor att det väl inle kan bestridas atl vissa skäl kan anföras för den föreslagna ändringen. Emellertid är del här fråga om sådana intressen som i många avseenden är väsensskilda från de ersättningsspörsmål som avses i expropriationslagen. Förfarandet i ersättningsfrågorna genom domstolsprövning kominer vidare atl bli tungrott, tidsödande och kostsamt. I motiveringen för ändringen har inte ens berörts de praktiska lillämpningsfrågorna vid en domstolsprövning. Expropriaten är svår alt definiera och utredningen ger ringa eller ingen vägledning härom. Vidare uppkommer fråga, huruvida lappfonden som sådan skall vara part i ersättningsmålet eller inte. Skall lappbyn såsom juridisk person vara part eller skall parlsförhållandet utsträckas till varje medlem i renbyn såsom sakägare eller dessa jämte renbyn? Enligt 31 § expropriationslagen skall ersättning beslämmas särskilt för varje sakägare, vilket skulle betyda att det ankommer på domstolen atl göra en fördelning inom berörd renby. Detta borde rimligen också betyda att varje delägare i byn är part i målet. Svårigheterna och olägenheterna med en sådan ordning bör framstå såsom uppenbara. Expropriationslagens bestämmelser om ersättning har därjämte en genomgående anknytning till fastighelsbegreppet och även här synes svårigheter kunna uppkomma vid tillämpningen av bestämmelserna då det gäller frågor om intrång i renskölseln. Rätten till renskötsel är ju normall inte knuten till fastighet i expropriationslagens bemärkelse. Därför bör nuvarande bestämmelser gälla till dess de angivna frågorna har utretts närmare. Även länsstyrelsen i Norrbottens län avstyr-
Kungl. Maj:ts proposition nr står 1971 67
ker förslaget om alt ersättningsprövningen skall överflyttas från Kungl. Maj :l till expropriationsdomstol.
Mot den föreslagna bestämmelsen om skydd mot ändrad markanvändning anförs kritik från några håll.
SSR anför att eftersom samerna har en medäganderätl till marken kan de sakkunnigas förslag till bestämmelser angående skydd mot ändrad markanvändning godtas endast om de får en sådan utformning, att de inte hindrar rättegångar sorn samerna önskar föra om rätten till mark även nedanför odlingsgränsen. Samerna bör vidare inte vara skyldiga tåla ens mindre ändringar, som inte medför avsevärd skada. SSR vänder sig också mol elt uttalande av de sakkunniga alt införandet av moderna metoder i skogsavverkningen inle kan anses innebära väsentlig skada för renskölseln och hävdar alt hyggesbränning och kalhyggen orsakat renskölseln stora skador och atl skogsgödslingen är en mycket stor fara för renlaven. Domänverket och någon skogsvårdsslyrelse ifrågasätter om inle del i de sakkunnigas motiv angivna uttalandet att förbudet mot ändrad markanvändning inte är avsett hindra omläggning av skogsbruksmetoder borde las in i lagtexten. Kammarkollegiet anser alt förbudet mot ändrad markanvändning, som enligt de sakkunnigas förslag begränsas geografiskt lill trakter där renskötsel är tillålen hela året, bör gälla inom hela renskötselområdet. Ensamt avgörande bör vara om genom viss åtgärd avsevärd skada är att befara för renskölseln. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län bör förbudet mot ändrad markanvändning inle gälla för mark som tagits i anspråk med vågrätt enligt lagen om allmänna vägar.
De sakkunnigas förslag i fråga om nyltjanderältsupplåtelser lämnas ulan erinran av flera remissinstanser medan många andra ansluter sig lill reser vantens uppfattning att även bestämmelserna om nytljanderätlsupplåtelser bör utformas så att en från samhällssynpunkt optimal användning av ren-belesmarkerna fortlöpande underlättas. SSR kritiserar de sakkunnigas förslag och hävdar i första hand att upplåtelserätlen bör tillkomma samebyn. Som skäl anförs bl. a. att innan den första renbeleslagen tillkom (1886) var det myckel vanligt att samerna själva upplät nyttjanderätt. De fråntogs denna rätt enbart av det skälet att de inle ansågs kunna betros med uppgiflen alt verkställa upplåtelser och förvalta inflytande medel till gemen samt gagn. Om samernas förslahandsyrkande inle bifalls, yrkar samerna alt 56 § renbeleslagen behålls helt oförändrad. Varje ändring innebär näm ligen elt försök atl genom lagstiftning påverka de rättegångar som pågår an gående samernas rättigheter.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
7. Rationalisering, stödåtgärder m. m.
7.1 Nuvarande förhållanden
Stödet ål rennäringen beslår av bidrag till olika slag av investeringar och till driftkostnader. I nedanstående diagram redovisas storleken av dessa medel. Därjämte redovisas i diagrammet kostnaderna för dels rådgivning och forskning m. m., dels den statliga administrationen.
Milj. kr 12x
11--10--9-8--7--6--5-1-4-3-2-
y ffl i i
1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68
Kostnader för rådgivning och forskning m. m. I I Bidrag till investeringar och driftkostnader
1968/69 Budgetär
Kostnader för den statliga administrationen
För bestridande av kostnaderna för den statliga administrationen har budgetmedel anvisats. För de övriga utgifterna har medel disponerats enligt följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 69
Budgetår
Milj. kr. 1962/63 1963/64 1964/65
1965/66 1966/67 1967/68 1968/69
|
0,17 |
0,08 |
0,13 |
1,40 |
0,23 |
0,19 |
|
0,99 |
1,16 |
0,97 |
1,30 |
2,70 |
1,32 |
|
0,30 |
0,28 |
0,72 |
0,59 |
0,47 |
0,40 |
|
0,82 |
1,42 |
2,31 |
3,73 |
4,80 |
4,86 |
|
0,45 |
0,38 |
0,13 |
0,15 |
0,89 |
0,15 |
1. Budgetmedel..... 0,05
2. Statens lappfond» . . 0,76
3. Regleringsavgifler' 0,22
4. AMS-medel .... 0,63
5. Norrlandsfonden .. —
Summa milj. kr. 1,66 2,73 3,32 4,26 7,17 9,09 6,92
Rådgivningen i frågor som rör rennäringens ekonomi, driftsformer och organisationsutveckling planläggs och leds centralt av lantbruksslyrelsen. Arbetet har hittills i huvudsak inriktats på atl främja näringens rationalisering genom att sprida kunskap om de erfarenheter som inom och utom landet vunnits genom forskning och i praktisk verksamhet. Styrelsen har därvid bl. a. anordnat kurser för renägare och för lappväsendets befattningshavare samt gett ut skrifter och meddelanden rörande renskötselfrågor.
Rådgivningen bekostas till huvudsaklig del från anslaget Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande. Detla anslag uppgår för budgetåret 1970/71 till 100 000 kr. Härutöver har medel utgått ur statens lappfond för vissa speciella ändamål.
Det stöd som utgått direkt till rennäringen och dess utövare avser bidrag till olika slag av investeringar och driftkostnader. En stor del av slödel till investeringar går till renstängsel samt lill renvaklarstugor, arbetshagar och anläggningar för slakt. Stödet till driftkostnader avser i huvudsak underhåll av anläggningar men utgår också till bevakning av jakt och fiske m. m. saml tillskottsutfodring av renarna. Medlen till bidrag lill investeringar har i huvudsak utgått via arbetsmarknadsstyrelsen (AMS-medel). Även ur lappfonden lämnas bidrag till investeringar men framför allt till driftkostnader. Bidrag till investeringar lämnas också av s. k. 4:13-medel och 4: 14-medel, dvs. medel som avsatts enligt 4 kap. 13 resp. 14 § vattenlagen. Av budgetmedel — trots atl AMS-medel i realiteten är budgetmedel betecknas de i della sammanhang ej som sådana — utgår inte bidrag till investeringar eller driftkostnader. Elt undanlag utgör dock de bidrag som budgetåret 1966/67 lämnades för lillskotlsulfodring. Utöver ovannämnda bidrag kan från lappfonden lämnas vissa lån.
Bidrag utgår också till bl. a. SSR, svenska sektionen av nordiska samerådet, avel av renvallhundar, speciella utredningar m. m. Bidragen lill SSR används lill avlöningar eller arvoden ål förbundets kanslipersonal samt lill förbundels allmänna verksamhet, dess årliga landsmöten'och inköp av inventarier m. m. Medlen har i regel utgått ur statens lappfond.
• Inkl. s.k. 4: 13-medel ' S.k. 4: 14-medel
70 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
7.2 De sakkunniga
De sakkunniga framhåller alt målsättningen för rationaliseringsverksam-helen bör vara densamma som inom jordbruket. Målet bör alltså vara att inom ramen för tillgängliga betesresurser skapa så effektiva renskötselföretag som möjligt. Rationaliseringsverksamheten bör i första hand ankomma på renägarna själva. Det allmänna bör således inle tvinga på näringsutövarna driftsformer, som från allmän synpunkt visserligen kan framstå som önskvärda, men som de själva inte vill ha. De näringsutövare som vill utnyttja en statlig stödform måste dock godta de villkor och föreskrifter som staten fastställt för delta slöd.
De sakkunniga anser alt stödet även i fortsättningen lill väsentlig del bör utgå från statens lappfond, som föreslås bli benämnd statens rennäringsfond. Detla bör dock inte föranleda all planeringen av del med fondmedel finansierade rationaliseringsarbetet utförs av andra befattningshavare eller efter andra principer än planeringen av de rent statliga stödåtgärderna. Del sagda bör även gälla medel som tillförs rennäringen genom beslut av arbetsmarknadsorgan resp. genom bidrag från 4: 13- och 4: 14-medel. Alla beslut om medelsanvändningen för rennäringens främjande bör så långt möjligt koncentreras till samma instanser — lantbruksslyrelsen på del centrala planet och vederbörande lantbruksnämnder på det regionala.
De allmänna förutsätlningarna för stödet åt jordbruket bör enligt de sakkunniga i stort sett vinna tillämpning även på stödet till rennäringen. Även för rennäringen bör alltså gälla att stöd lämnas endast åt investeringar som är önskvärda från allmän synpunkt och som är samhällsekonomiskt motiverade. Vid bedömningen av om det samhällsekonomiska kravet är uppfyllt bör dock beaktas, att del är en fråga om en näring inom de delar av landet där slöd lill särskild rationalisering inom jordbruket kan lämnas. Hänsyn bör därför tas även till näringspolitiska, befolkningspolitiska och sociala skäl. Storl avseende bör fästas vid sistnämnda skäl, eftersom det här gäller de glesast bebodda delarna av landet och den renskötande befolkningen i viss utsträckning utgör en ekonomiskt och socialt eftersläpande grupp i samhället.
Det för jordbruksstödet uppställda kravet på lönsamhet ur förelagsekonomisk synvinkel bör i princip tillämpas också inom rennäringen. Sociala och näringspolitiska skäl kan emellertid motivera all lönsamhetskravet mildras övergångsvis. Detla krav synes enligt de sakkunnigas mening därför för rennäringens del böra definieras så atl stöd skall kunna lämnas åt företag, som bedrivs med nöjaktig lönsamhet eller som bedöms få sin lönsamhet förbättrad genom de organisations- eller driftsomläggningar som planeras i samband med den rationaliseringsåtgärd, för vilken stöd ifrågasattes. I fråga om den särskilda investeringsåtgärden bör förutsättas alt kostnaden för densamma bedöms vara rimlig i förhållande till nyttan därav från allmän och enskild synpunkt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 71
Vid prövning av slödansökningen skall givetvis beaktas inle bara de naturliga förutsättningarna för den aktuella renskötseln utan även sökandens personliga förutsättningar saml den organisationsform som gäller för hans näringsutövning.
Del vanligaste skälet till bristande lönsamhet torde vara all driftsenheterna är alltför små och uppdelningen på renägare för stor. Någon verklig och bestående förbättring i dessa hänseenden kan enligt de sakkunnigas mening knappast förväntas med mindre den lokala rennäringsorganisalionen fungerar på ett fullt tillfredsställande sätt. Vid behandling av ansökningar om rationaliseringsstöd bör därför tillses att vederbörande renbys förvallning är lämpligt organiserad. Den aktuella ralionaliseringsåtgärden bör också sättas in i sitt sammanhang med hela byns renskötsel så all dennas gynnsamma utveckling inte hämmas utan om möjligt främjas genom åtgärden.
Liksom fallet är med jordbruksstödet bör rationaliseringsslöd avseende rennäringen kunna utgå såväl till enskilda som lill juridiska personer, d. v. s. lill renbyar. Vissa stödformer bör t. o. m. helt förbehållas byarna, nämligen då de med slödel avsedda åtgärderna kan påverka hela den inom byn bedrivna renskölseln och därför förutsätter en gemensamhetsförvaltning. Detla gäller exempelvis bidrag till och kreditgaranti för fasta driftsanläggningar, såsom vägar, stängsel och arbetshagar. Andra stödformer är tänkta uteslutande eller åtminstone huvudsakligen för individuella näringsutövare.
Vid bedömningen av stödbehovet bör hänsyn tas lill sökandens resp. medlemmarnas ekonomiska ställning. I princip bör stöd ej ulgå om den aktuella åtgärden kan antas bli genomförd utan stöd. Det bör dock inte komma i fråga att avslå en ansökan om kreditgaranti endast därför alt byn har tillgång till vissa fondmedel, eftersom dessa kan behövas för annat ändamål såsom utjämning av rörelseresultatet mellan olika räkenskapsår.
Vad angår kravet på yrkesutbildning m. m. har de sakkunniga inle funnit anledning att frångå vad som gäller beträffande jordbruksstödet. Vederbörande prövningsorgan bör förvissa sig om all den enskilde sökanden resp. driflsledningen inom renbyn har nödvändig yrkesskicklighet och även i övrigt besitter de personliga förutsättningarna för en framgångsrik renskötsel. All sådana förutsättningar kan vara för handen också ulan särskild teoretisk utbildning finner de sakkunniga vara uppenbart.
Enligt de sakkunnigas mening bör kreditgarantier liksom på jordbrukets område vara den huvudsakliga stödformen. Amorteringstiderna föreslås bli. högst 30 år när fråga är om lån för fasta driflsanläggningar och högst 15 år vid flertalet övriga lån. Beträffande vissa lån (s. k. redskapslån) anses liden dock böra sättas till högst åtta år utom vid investering i byggnad för garage-ring av fordon. I sistnämnda fall bör tiden kunna utsträckas lill tio år. Amorteringsfrihet och anstånd med räntebetalning bör kunna medges enligt liknande grunder som de inom jordbruket gällande. Amorteringsfrihet bör kunna lämnas under högst fem år vid lån för fasta driflsanläggningar och
72 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
under högst två år vid övriga lån. Anstånd med räntebetalning föreslås kunna medges intill två år.
Som komplettering av kreditgarantimöjligheterna bör även inom rennäringen möjlighet finnas att i vissa fall lämna bidrag till investeringskostnader. Särskilt under den närmaste tiden efter det atl nya regler för rennäringens lokala organisation trätt i kraft kan behovet av bidrag förutses bli tämligen stort. För att stimulera till investeringar som bedöms vara angelägna från allmän synpunkt bör bidrag kunna lämnas till kostnaderna. Med hänsyn till de starka lokaliseringspolitiska och sociala skälen för en snabb och djupgående strukturrationalisering inom rennäringen bör bidragsreglerna enligt de sakkunnigas mening utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller beträffande särskild rationalisering på jordbrukels område. Sålunda bör bidrag kunna utgå med högst 40 % av de totala investeringskostnaderna.
Liksom f. n. gäller för jordbruksstödet bör bestämmelserna om stödet till rennäringen innehålla ell generellt bemjmdigande för Kungl. Maj :l alt, om särskilda omständigheter föreligger och efter prövning i varje särskilt fall, bevilja kreditgaranti eller bidrag, även om därigenom jämkning sker i de normalt gällande villkoren för stÖdgivningen. Härigenom öppnas möjlighet att också inom rennäringen bevilja ekonomiskt slöd t. ex. då fråga är om att använda ny och ej helt utprovad teknik i samband med investeringar för rationaliseringsändamål. Jämkningsmöjligheten kan vidare antas bli av särskild betydelse under en övergångslid till dess renbyarna blivit ordentligt konsoliderade organisatoriskt och ekonomiskt. För att åstadkomma mjukast möjliga övergång bör enligt de sakkunniga bl. a. bidragsprocenten i angelägna fall kunna höjas inle oväsenligt utöver den regelmässigt maximala.
Inom rennäringen motsvaras det kreditbehov, som tillgodoses genom jordförvärvslån och driftslån på jordbrukets område, av det lånebehov som kan uppkomma i samband med nyetablering såsom renägare, vid ökning av renhjordens storlek eller vid en mera omfattande ändring av renhjordens inre sammansättning. De sakkunniga anser atl statlig lånegaranti bör införas för lån avsedda alt underlätta övertagande av renar och renskötselinventarier från renägare som är villiga atl avveckla sina renskötselföretag. Garanti för sådana lån, s. k. rendriftslån, bör även kunna ulgå för all främja en från allmän synpunkt önskvärd utökning av enskilda näringsutövares reninnehav samt för atl underlätta övergång lill en lämpligare sammansättning av renhjordar. För lånen bör gälla de allmänna grunderna för rationaliseringsstöd och amorteringstid. Någon särskild gräns för lånets storlek anser de sakkunniga inte vara erforderlig. Krav på särskild säkerhet för lånesumman eller del därav bör inte uppställas. Däremot bör kostnaderna för övertagande vara skäliga med hänsyn lill avkastning och gällande marknadsvärde. Vidare måste det renskötselförelag som tillskapas i samband med reninköpen få en lämplig storlek och sammansättning och även i övrigt ha
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 73
förutsättningar alt bestå som etl lönsamt företag, vilket ger sin innehavare full sysselsättning.
Liksom gäller vid särskild rationalisering på jordbrukels område bör det för rennäringens del finnas möjlighet atl i vissa fall lämna bidrag lill inköp av livdjur. Sådant bidrag, rendriftsbidrag, bör i första hand stå lill förfogande för att vid behov stimulera till anskaffning av nya ayelstjurar. Också i andra fall kan emellertid en överlåtelse av renar innebära så stora fördelar i ralionaliseringshänseende alt åtgärden bör främjas genom bidrag. Ren-driftsbidragen föreslås bli maximerade till 40 % av dels den del av inköpspriset för renarna, som motsvarar skillnaden mellan renarnas uppskattade värde som livdjur och deras slaktvärde, dels särskilda transportkostnader i samband med köpet.
För rennäringens del motsvaras jordbrukets s. k. inre rationalisering huvudsakligen av nyanläggning och förbättring av de olika fasta anläggningar, som krävs för att möjliggöra samfärdseln i de aktuella fjäll- och skogstrakterna samt för atl underlätta arbetet med renarnas bevakning, märkning, skiljning, slakt m. m. De stödformer som bör kunna komma i fråga, när det gäller arbeten i renbys egen regi, är enligt de sakkunniga desamma som vid jordbrukels inre rationalisering, alltså rationaliseringslån och rationaliseringsbidrag. Av lokaliseringspolitiska och sociala skäl anser de sakkunniga att bidrag bör lämnas med upp till 40 % av investeringskostnaden. Då fråga är om anläggningar av sådan omfattning eller beskaffenhet atl rennäringsulövarna inte vill åta sig själva att utföra arbetet, bör det enligt de sakkunniga få avgöras från fall till fall vem som skall slå för della och hur kostnaderna skall fördelas mellan de olika intressena. Anläggningen bör i vissa fall kunna finansieras med fondmedel. Även i dessa fall är det dock angeläget att den eller de renbyar som närmast får nytta av anläggningen deltar inle bara i arbetets planerande utan också i dess finansiering. För att underlätta finansieringen av sådana investeringar som inte utförs i renbyns egen regi bör kreditgaranti och rationaliseringsbidrag kunna beviljas enligt samma grunder som om renbyn själv utfört arbetet. Vidare bör ansvaret för underhåll och helst också förnyelse av de i allmän regi tillkomna driftsanläggning-arna regelmässigt påläggas renbyarna, eventuellt mot alt avräkning sker från deras andelar i anläggningskostnaderna. Någon särskild gräns för storleken av rationaliseringslån och rationaliseringsbidrag bör inle fastställas. I övrigt bör för rationaliseringsstöd gälla samma grunder som för rendriftslån resp. rendriftsbidrag.
Inom rennäringen finns stort behov av transportredskap av olika slag. De sakkunniga anser det motiverat alt bidrag, redskapsbidrag, och kreditgarantier för lån, redskapslån, får lämnas till sådan anskaffning av transportredskap och andra rörliga driftsanordningar inom rennäringen som innebär nyuppsättning eller utvidgning av tidigare bestånd av tekniska hjälpmedel.
3t Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 51
74 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Kreditgaranti bör kunna lämnas med högst 80 % av den del av köpeskillingen för sådana anordningar, som ej täcks av medgivet bidrag.
Kreditgaranti föreslås vidare få beviljas med högst 80 % av kostnaden för alt köpa, uppföra eller bygga om byggnad som fordras för garagering av fordon avsedda för transport av levande renar. Någon gräns uppåt för investeringens storlek bör inle fastställas. Däremot bör för att undvika onödiga administrationskostnader finnas en nedre gräns liksom nu gäller beträffande jordbrukels maskinlån. De sakkunniga föreslår alt denna gräns i fråga om redskapsbidrag och redskapslån sätts vid en investering av 3 000 kr. I övrigt bör samma grunder gälla som för de tidigare föreslagna stödformerna.
I fråga om slakt, förädling, distribution och marknadsföring av renkött framhåller de sakkunniga alt väsentliga rationaliseringsvinster kan göras. Då del gäller marknadsföringen erinras om atl SSR i skrivelse lill Kungl. Maj :t anhållit om etl anslag på 500 000 kr. lill en reklamkampanj för renkött. De sakkunniga anser det angeläget alt en reklamkampanj snarast kommer till stånd. Kampanjen bör syfta till att ge renköttet en egen ställning på marknaden och dessutom öka efterfrågan inom de delar av landet, där renkött saluförs endasl i begränsad utsträckning. Huvuddelen av kostnaderna för kampanjen bör bäras av rennäringen och inkalkyleras i försäljningspriset. En viss del av kostnaderna bör täckas genom bidrag som skäligen bör sältas vid 20 % av kostnaden. Ansträngningarna synes också böra inriktas mol en internordisk samverkan för att få till slånd en gemensam kampanj för renkött.
I anslulning lill framställningar från SSR och Aktiebolaget Sameprodukter till Kungl. Maj :t om gränsskydd för renkött framhåller de sakkunniga, alt med hänsyn främst till de internationella förpliktelserna (GATT) och det nordiska samarbetet på handelns och rennäringens områden gränsstöd bör övervägas först då elt sådani anses oundgängligen nödvändigt och andra utvägar att stödja näringen inte gett åsyftat resultat. Om en reklamkampanj ■— helst då en nordisk kampanj — kommer lill stånd, bör frågan om gränsskydd bli av mindre betydelse.
Vad gäller andra former av slöd åt rennäringen, såsom stöd åt SSR, åt svenska sektionen av samerådet, för avel av renvallarhundar, för utredningar i rennärings- och fiskefrågor och för förbättring av vissa fjällägenheter, anser de sakkunniga det angelägel, alt de typer av stöd som här avses även framgent kommer rennäringen lill del, och att storleken och inriktningen av dessa fortlöpande anpassas efter utvecklingen inom näringen.
Beträffande omställningsfrågorna påpekar de sakkunniga alt den verkställda undersökningen rörande arbetskraften inom rennäringen ger vid handen att en betydande arbetskraftsavgång från näringen måste bli följden om man för atl förbättra lönsamheten och försörjningsmöjligheterna vill genomföra en nödvändig rationalisering och driftsomläggning inom näringen. Sådana åtgärder är oundvikliga om rennäringen på längre sikt skall kun-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 75
na bestå i konkurrens med andra näringar och med ett i jämförelse med dessa rimligt statligt stöd. Genom minskningen av arbetsbehovet i rennäringen aktualiseras problemen med att ordna sysselsättning, utbildning och bostäder för den friställda arbetskraften. Dessa problem företer stora likheter med förhållandena i samband med exempelvis strukturrationaliseringen inom jordbruket. Liksom vad gäller jordbrukarna bör man beträffande rennäringsidkarna utgå från att arbetslösa eller undersysselsatta skall vara berättigade till samma stöd för sin omställning som övriga samhällsgrupper. De sakkunniga anser dock att de speciella förhållandena inom rennäringen gör det motiverat alt de allmänna arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kompletteras med vissa för rennäringen särskilt avsedda stödmöjligheter m. m. liknande dem som införts på jordbrukels område. En rennärings-utövare bör kunna få omslällningsslöd om han inte äger eller eljest har om hand så många renar att han under normala år kan påräkna full försörjning för sig och sin familj genom arbetet med dessa renar och/eller avkastningen av dem.
De sakkunniga framhåller betydelsen av alt de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna utförs parallellt med åtgärderna för näringens rationalisering. Lantbruksnämndernas personal bör därför vara så insatt i arbetsmarknadsfrågorna att den kan ge råd och upplysningar till rennäringsidkarna även i dessa frågor. Ansvaret för omslällningsåtgärderna åvilar dock ytterst arbetsmarknadsmyndigheterna. Etl nära samarbete mellan lantbruksorganisa-tionen och dessa bör förekomma i alla frågor som gäller rennäringens rationalisering och därav påkallade omställningsfrågor. En lämplig åtgärd för att främja delta samarbete anser de sakkunniga vara alt i den särskilda delegationen för rennäringsfrågor, som föreslås inrättad vid berörda lantbruksnämnder, bör ingå en representant för länsarbetsnämnden.
För att underlätta en avveckling av orationella företag och därigenom göra det lättare för en renägare atl gå över till annan sysselsättning anser de sakkunniga det vara önskvärt alt lantbruksnämnderna ges möjlighet att fungera som mellanhand mellan avflyttande renägare och näringsidkare som stannar kvar i renbyn. Härvid bör nämnderna vid behov kunna tillämpa en prispolilik som främjar en från försörjnings- och sysselsättningssynpunkt önskvärd koncentrering av reninnehavel, exempelvis genom att vid inköpet ta skälig hänsyn till renarnas liwärde men vid försäljningen ulgå huvudsakligen från deras slaktvärde. Inlösen av renar genom lantbruksnämnd bör förekomma endast undantagsvis. Renarna bör av nämnden omedelbart överlåtas vidare till någon som är berättigad atl driva renskötsel.
Beträffande inlösen av bostadsfastighel bör gälla all, då en f. d. renägare avflyttar, hans bostad skall kunna lösas in även om den ligger på ofri grund. Sådana uthus och förvaringsbodar m. m. som hör till en renskötarboslad bör också kunna lösas in efter särskild värdering.
Även om de allmänna arbetsmarknadsåtgärderna till slöd för omställning
76 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
av arbetslösa och undersysselsatta kompletteras med särskilda åtgärder i syfte alt underlätta övergången till annan sysselsättning, kommer det alt finnas personer som stannar kvar i renbyarna och vilkas försörjningsproblem bhr myckel svårlösta. Tidvis torde tillfälliga arbeten inom rennäringen kunna beredas dessa personer men speciella åtgärder, exempelvis i form av beredskapsarbeten, måste även i fortsättningen vidtas för atl temporärt bereda dessa sysselsättning och inkomst. Vederbörande lantbruksnämnder och länsarbetsnämnder bör i samråd med berörda kommuner verkställa inventeringar av tillgången på härför lämpliga sysselsättningsobjekt. Vid sidan av anläggningsarbeten inom rennäringen synes de kompletterande sysselsättningar, som här kan komma i fråga, i första hand utgöras av sameslöjd, naturvårdsarbeten, jakt- och fiskevårdsålgärder, arbete inom turistnäringen samt skogs- och vägarbeten. Planeringen bör dock inle inriktas så atl arbetskraft med otillräckligt försörjningsunderlag inom rennäringen permanent blir hänvisad till beredskapsarbete.
Med hänsyn till angelägenheten av att redan före en övergång till ändrade driftsmetoder inom rennäringen kunna förbättra undersysselsatta renskötares inkomststandard, bör en inventering snarast ske av tillgången på sådana sysselsätlningsobjekt inom renskötselområdel som kan vara lämpade att komplettera arbetstillfällena för arbetskraft med säsongsysselsättning inom rennäringen.
Det särskilda övergångsbidrag som enligt 1967 års jordbruksbeslul utgår till vissa äldre småbrukare m. fl. bör enligt utredningen inte få någon motsvarighet inom rennäringen. En subventionering av renägare med små reninnehav skulle direkt motverka rationaliseringssträvandena och därigenom skada de utvecklingsdugliga företagen.
För att stimulera utvecklingen i riktning mot färre men större och bärkraftigare renskötselförelag föreslår de sakkunniga alt avgångsvederlag skall kunna utgå till renägare med alltför litet reninnehav, vilka avvecklar sin renskötsel på sådant sätt alt strukturrationaliseringen i hans renby främjas. Vederlaget bör delas upp i två former. Till alla som är berättigade till avgångsvederlag bör utgå elt grundbelopp, vars storlek fastställs med beaktande av att sökanden skall kunna stanna kvar i orten och genom fortsatt medlemskap av renbyn kunna utnyttja de birältigheter som åtföljer sådant medlemskap. De sakkunniga föreslår alt grundbeloppet sätts lill 6 000 kr. Till de vederlagsberättigade, som på grund av arbets-inarknadsorganens hänvisning till annan bostadsort lämnar renbyn, bör vidare kunna utgå elt tilläggsbelopp, utflyttningsbidrag. Detta föreslås ulgå med högst 15 000 kr.
Som allmänna förutsättningar för avgångsvederlag bör enligt de sakkunniga gälla, att renskötseln i den berörda renbyn är lämpligt organiserad eller kan antas bli det om sökandens renskötsel avvecklas. Sökanden bör förbinda sig att avveckla sin renskötsel på det sätt som godtas av lantbruksnämn-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 77
den. Sökande bör vara skyldig alt återbetala uppburet vederlagsbelopp, om han inom viss tid återupptar sin renskötsel utan särskilt medgivande av lantbruksnämnden. Vidare bör gälla att vederlag normalt utgår endast till renägare med reninnehav mellan 50 och 300 renar i neltoslocken. Om särskilda skäl föreligger, bör avgångsvederlag dock kunna beviljas även lill renägare med färre än 50 eller fler än 300 renar.
För att få den nödvändiga storleksrationaliseringen all så långt möjligt äga rum i anslutning till införandel av rennäringens föreslagna nya organisationsform, renbyarna, föreslås vederlaget bli störst de första åren och därefter successivt minska, förslagsvis med 20 % per år efter den första treårsperioden.
Den rådgivning som f. n. bedrivs av lantbruksstyrelsen och lappväsendet bör enligt de sakkunniga fortsätta. Utan en effektiv rådgivnings- och informationsverksamhet är det omöjligt för rennäringsidkarna alt utveckla sådan själwerksamhet, som bedöms vara nödvändig för atl få till stånd en angelägen rationalisering av näringen. Informationsverksamheten kan därför betraktas som ett första led i rationaliseringsarbelet. De sakkunniga föreslår vidare alt rådgivnings- och upplysningsverksamheten i rennäringsfrågor sker genom statliga administrativa myndigheter och bör sålunda uppdras åt lantbruksstyrelsen på det centrala planet och åt lantbruksnämnderna på det regionala planet. Vad nu sagts hindrar givelvis inte att rådgivning också bedrivs genom samernas egna organisationer.
1967 års riksdag fattade beslut om att upprätta elt register över företagen inom jordbruket och skogsbruket för alt underlätta arbetet med jordbrukels rationalisering och för att skapa förutsättningar alt följa effekterna av jordbrukspolitiken. Inom rennäringen saknas f. n. ell säkert statistiskt underlag för att kunna bedöma förhållandena inom näringen och lämpliga rationaliseringsåtgärder, m. m. De sakkunniga anser alt den nuvarande faktainsamlingen bör byggas ut och förbättras och föreslår alt del för rennäringen liksom för jordbruket upprättas ett företagsregister. I registret bör för varje företagare fortlöpande registreras bl. a. renantal, tillgänglig arbetskraft och viktigare tekniska hjälpmedel. Med hänsyn lill beskaffenheten av de uppgifter som bör införas i rennäringsregistret är del inte lämpligt att föra detla register gemensamt med jordbruks- och skogsbruksregistret utan det bör läggas upp och föras separat.
De sakkunniga går därefter över till frågan om kataslrofskadeskydd för rennäringen och påpekar att rennäringen i ännu högre grad än jordbruket arbetar med stora riskmoment på produktionssidan. Behovet av elt skadeskydd är därför minst lika stort inom rennäringen som inom jordbruket och della behov bedöms inte heller för rennäringens del bli tillgodosett inom överskådlig tid utan stöd från det allmännas sida. De sakkunniga föreslår därför alt staten skall lämna bidrag till ett på lämpligt sätt anordnat skadeskydd för rennäringen och medverka i administrationen därav.
78 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Vad gäller formen för skadeskyddet har de sakkunniga kommit till att skadeskyddet inom rennäringen inte bör gälla de enskilda renägarnas förluster utan de skador som drabbat en vidare krets av näringsidkare. Renbyn anser de sakkunniga vara den naturliga skaderegleringsenheten. Skade-skyddssystemel bör inle bara lösa frågan om ersättning för inträffade skador, utan det bör även ta upp regler rörande åtgärder för att förebygga och minska skadeverkningarna.
När det gäller finansieringen av kataslrofskadeskyddet bör enligt de sakkunniga denna ske på i princip samma sätt som i fråga om jordbrukets skördeskadeskydd. Finansieringen bör ske via rennäringsfonden (nuvarande lappfonden) genom ett årligt tillskott lill denna på 400 000 kr. Staten bör garantera att ersättningar och bidrag kan utgå intill elt belopp av två och en halv gånger det årliga tillskollel. Av detla bör staten tillskjuta hälften eller 200 000 kr. Återstående 200 000 kr. föreslås ulgå ur rennäringsfonden. Till fonden bör därvid årligen av statsmedel inbetalas 300 kr. för varje påträffad rovdjursriven ren. Samtidigt bör den allmänna kompensation bl. a. för skador lill följd av rovdjursförekomst som f. n. utgår till lappbyarna ej längre utbetalas.
Administrationen av skadeskyddet bör enligt de sakkunnigas mening ankomma på lantbruksslyrelsen och lantbruksnämnderna. Vad gäller grunderna för ersällningsberäkning anför de sakkunniga att en grundförutsättning för atl etl skadeskydd för rennäringen skall kunna genomföras ulan alltför stora felkällor är atl renräkningar kommer till stånd regelbundet och att räkningarna görs så omsorgsfullt att tilltro kan sättas till dem vid skaderegleringen. De sakkunniga föreslår därför att årlig renräkning skall vara obligatorisk i varje renby. För att konstatera om ersättningsgill skada under ell visst år uppkommit i en renby beräknas enligt vissa närmare angivna grunder del lägsta normala renanlalet i byn. Della antal minskas med en självrisk som de sakkunniga föreslår skall uppgå till 10 % för årskalvar och 3,33 % för äldre djur. Om värdet av renbeståndet enligt årets renräkning är lägre än värdet av del med hänsyn till självrisken reducerade lägsta normala renantalet föreligger en ersättningsgill skada.
Vid sidan om den generella ersättningen bör det liksom inom jordbrukets skördeskadeskydd finnas en individuell behovsprövad ersättningsform. Högst 5 % av det sammanlagda årliga tillskottet till skadeskyddel bör få användas till dylika individuella ersättningar.
De sakkunniga understryker alt förslaget till skadeskydd bör ha sin tyngdpunkt på åtgärder i syfte att avvärj a skada.
7.3 Remissyttrandena
Rennäringssakkunnigas förslag rörande de allmänna grunderna för ratio-naliseringsstöd tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Kammarkollegiet framhåller dock att den reella betydelsen av alt de statliga
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 79
insatserna för rationalisering inom jordbruket får sin motsvarighet på renskölselns område inte bör överdrivas. Redan nu utgår lill rennäringen elt i förhållande till dess totala omslutning betydande ekonomiskt stöd. Kollegiet framhåller vidare att det utmärkande för nuvarande investeringar i anläggningar av olika slag är alt näringsidkarna själva endasl undantagsvis haft några ullägg för investeringarna och att lappväsendet regelmässigt också svarar för underhållet av anläggningarna. Målsättningen bör vara att renbyarna själva svarar för alt anläggningarna underhålls. Då investeringarna i fasta driftsanläggningar även i framliden i betydande utsträckning kan beräknas komma att finansieras med regleringsavgiftsmedel och AMS-medel, anser kollegiet del naturligt om renbyarna i första hand kommer alt försöka få anläggningarna bekostade med sådana medel.
Länsstyrelsen i Jämtlands län delar de sakkunnigas mening alt del krävs stora insatser av renägarna själva för all skapa så effektiva renskötselföretag som möjligt. Näringsidkarnas egen rationaliseringsverksamhet måste dock stödjas genom insats av ekonomiska och personella resurser på de områden där renägarnas egna möjligheter kan antas bli otillräckliga. Länsstyrelsen välkomnar förslagel att stödåtgärderna byggs upp på i princip samma sätt som stödet åt jordbrukets rationalisering. Parallellen med jordbruksstödet ger klart belägg för att den rådgivande och stödjande verksamheten är en angelägenhet, som bör skötas av statligt anställda tjänstemän. Inom jordbruksstödet medför den s. k. särskilda rationaliseringsverksamheten (KR-gårdarna) mycket stora krav från jordbrukarna på fortlöpande hjälp och kontroll från lantbruksnämndens sida och detsamma kan med visshet förutsättas bli fallet beträffande stödet ål rennäringen. Liknande synpunkter framförs av bl. a. länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt av lantbruksstyrelsen och de berörda lantbruksnämnderna. RLF framhåller beträffande rådgivningen alt del inom rennäringen i dag saknas försöksresultat prövade i praktisk skala, som visar hur ekonomisk renskötsel bäst skall bedrivas.
I fråga om de sakkunnigas uttalande, alt den reella sysselsättningen för renskötare lidvis är låg och alt det ökade arbetsbehovet delvis bör kunna mötas genom en bättre organiserad arbetstid, anser SSR att utredningen förbisett, atl renskölseln har en helt annan arbelsrylm än exempelvis industriarbetet. Under kalvmärkningsperioden, slaktperioden och skiljningsperio-den samt renflytlningarna utför renskötaren ett ytterst intensivt arbete med en mycket speciell dygnsrytm, kännetecknad av endast ett fåtal timmars sömn per dygn. Detta kompenseras med mellanliggande viloperioder.
När del gäller ralionaliseringsstödels utformning framhåller lantbruksstyrelsen betydelsen av alt samlade uppruslningsåtgärder kommer till utförande inom en driftsenhet. Liksom fallet är beträffande den särskilda rationaliseringsverksamheten på jordbrukels område bör vid sådan samlad upprustning kunna fastställas en bidragsnivå för samtliga åtgärder. Ef-
80 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
tersoin bidragsnivån i normalfallet föreslagits vara 40 % anser styrelsen att man vid en samlad upprustning bör överväga en bidragsnivå på 50 %. Rationaliseringsverksamheten bör enligt styrelsens mening i första hand ta sikte på alt söka rusta upp och förbättra förhållandena inom de byar där såväl tekniska anläggningar som driftsförhållanden är mycket orationella. Styrelsen räknar med att för upprustningsåtgärder även skall tas i anspråk i vattenmåi beviljade särskilda villkorsmedel. Likaså bör medel influtna jämlikt 4: 14 vattenlagen i minst samma omfattning som hittills användas för här avsett ändamål. Å andra sidan torde — under de första åren -— medel inte finnas tillgängliga i byarnas kassor i den omfattning att näringsutövarna nämnvärt själva kan medverka till rationaliseringsprojekls genomförande. Del kan därför ifrågasättas om inle under de tre första åren när särskilda skäl föreligger bidragsnivån skall kunna höjas med högst 25 procentenheter.
Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar om att lappbyarna hittills som regel haft förmånen att erhålla 100 % bidrag till anläggningar av olika slag och att enskilda renskötare tilldelas reninköpslån, varvid i normala fall endast halva lånebeloppet behövt återbetalas. Med beaktande härav ifrågasätter länsstyrelsen om inte något högre andel av stödet än av utredningen föreslagna 40 % bör utgå i form av bidrag. Högre bidrag är självfallet mest angeläget under en initialfas omspännande några år. I särskilda fall bör olika typer av anläggningar liksom tidigare uppföras utan kostnad för lappbyarna. Stängsel vid riksgräns, vägar, broar och färdleder, logibyggnader och telefonledningar får anses vara anläggningar av sådan allmän karaktär, att renbyarna normalt ej bör belastas med några kostnader för dessa. Liknande synpunkter anförs av bl. a. lappväsendet i Västerbottens län. RLF understryker betydelsen av att möjligheterna till stegvis uppbyggnad av företagen kan utnyttjas. Erfarenheten från jordbruket visar enligt förbundet att det annars blir ett mycket begränsat antal näringsutövare som kan tillgodogöra sig detta slöd. Det får till följd en snabb avgång från näringen, samtidigt som endast begränsade möjligheter till annan sysselsättning föreligger. För alt rekommenderade rationaliseringsåtgärder skall komma lill stånd bör inledningsvis en högre bidragsprocent än 40 användas. Delta med tanke på den brist på likvida medel som är typisk för näringen.
Statens råd för skogs- och jordbruksforskning påpekar all till skillnad mot förhållandena inom jordbruket rationaliseringsåtgärder inom renskötseln i betydande omfattning innebär investering i ett levande material, vars värde snabbt kan förändras. Särskild vikt måste i delta avseende läggas vid djurens allmänna hälsotillstånd. Starkt förlustbringande infektions- och parasitsjukdomar förekommer då och då inom den svenska renstammen. Ett sammanförande av djlir med olika stark nedsmiltning och motståndskraft kan därför medföra risk för ett uppblossande av sådana infektioner och sjukdomar. Enligt rådel är det därför nödvändigt alt djurens hälsostatus redovisas, innan statlig lånegaranti beviljas för s. k. rendriftslån. För alt
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 81
undvika bakslag är det vidare lämpligt, att lantbruksnämnderna anmodas att kontinuerligt anlita veterinärmedicinsk expertis, innan fråga om s. k. rendriftslån avgörs. Liknande synpunkter anförs av statens veterinärmedicinska anstalt.
I fråga om slaktfrågorna förordar veterinärstyrelsen åtgärder som främjar elt större utnyttjande av elt färre antal anläggningar. Därigenom kan de anläggningar som utnyttjas bli bättre ekonomiskt bärkraftiga och därför förses med utrustning av högre standard och veterinärer och kunniga slaktlag kan hinna med verksamheten utan avkall på arbetsinsatsernas kvalitet. Styrelsen förordar en utbyggnad av s. k. ambulerande slakterier (slaktbussar) och lämpliga fasta slakterier. Många organisatoriska och administrativa frågor rörande renslaklen i stort bör handläggas av organ med verksamhetsområden som är större än de föreslagna renbyarnas.
Enligt Sveriges lantbruksförbunds mening bör såväl planeringen av slakt som saluförandet av produkterna helt ombesörjas av renbyarna. Förbundet anser vidare att slakt-, förädlings- och marknadsfrågorna blivit alltför litet sammankopplade med rationaliseringsstödet.
I fråga om de sakkunnigas förslag rörande reklamkampanj för renkött påpekar SSR att renköttet inte bör utsättas för en negativ särbehandling vid jämförelse med nötkött och fläsk. F. n. sker dylik särbehandling i fråga om gränsskyddet. En nordisk renköttpool är en idé, som väckts av riksförbundet. Del är av synnerlig betydelse, att staten positivt stödjer dessa strävanden. Mot bakgrunden av samernas eftersatta läge är del rimhgt, alt en reklamkampanj för renkött till helt övervägande del kan bekostas med medel ur lappfonden. Riksrevisionsverket framhåller alt kostnaderna för en kampanj till avsevärd del bör bestridas av resp. branschorganisationer och till återstående del med medel ur lappfonden. Statens jordbruksnämnd anser alt lämpliga åtgärder i fråga om slakt, distribution, förädling och marknadsföring av renkött bör kunna verksamt bidra till en förbättring av rennäringens ekonomi. Det föreslagna beloppet för en reklamkampanj, 500 000 kr., anser nämnden vara väl anpassat för ändamålet. Liknande synpunkter förs fram av veterinärstyrelsen.
Beträffande de sakkunnigas uttalande alt något gränsskydd för renkötl nu inle bör övervägas framhåller statens jordbruksnämnd alt något klart samband mellan importulvecklingen och de inhemska priserna för renkött inte förelegat. Priset på renkött har i stället i stor utsträckning bestämls av andra avgiftsbelagda köttyper. Nämnden instämmer i de sakkunnigas uttalande. KommerskoUegium delar också de sakkunnigas uppfattning särskilt som det här är fråga om en internordisk angelägenhet som i första hand synes böra lösas inom ramen för det nordiska samarbetet.
Förslaget rörande omställningsstöd tillstyrks eller lämnas utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. De flesta erinringarna avser stödets storlek och nedtrappningen av beloppen. Länsstyrelsen i Norrbottens län
82 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
anser liksom SSR att så länge uppenbara försörjningssvårigheter råder bland de renskötande samerna borde stödformerna, avgångsvederlag och utflyttningsbidrag, kunna utnyttjas. Dessa bör därför inte avvecklas så snabbi som utredningen föreslagit ulan bör gälla tills vidare så länge behov av stöd föreligger. Länsstyrelsen uppskattar den tid under vilken stödformen kan behövas till minst 15 år. Viss höjning av de föreslagna bidragsbeloppen anser länsstyrelsen också vara motiverad, förslagsvis till 10 000 kr. resp. 20 000 kr. Möjlighet bör också finnas att fördela utbetalningen av slödel över en period av tre eller fyra år, när skäl därtill föreligger. Vidare bör undersökas om inle stödet kan utlämnas skattefritt. Sveriges lantbruksförbund anser atl storleken av omslällningsstödet bör diskuteras mot bakgrunden av möjligheterna alt åstadkomma alternativ sysselsättning.
De synpunkter som i övrigt förts fram rörande omslällningsstödet avser betydelsen av att komplettera detla med sysselsättningsskapande åtgärder. Lappväsendet i Norrbottens län understryker alt den avgående arbetskraften måste få möjlighet till alternativ försörjning för att det skall vara någon mening med avgången. För de sakkunniga borde det enligt lappväsendets mening ha legat nära till hands att överväga någon form av förtidspensionering för äldre renskötare, som definitivt måste lämna sin hävdvunna näring. Arbetsmarknadsstyrelsen räknar med att behovet av sysselsättningsfrämjande åtgärder, bl. a. i form av beredskapsarbeten, kommer alt föreligga även framdeles.
SSR menar att kontakterna mellan samerna, som utgör en förutsättning för en stark samekultur, inte kan upprätthållas, om den renskötande befolkningens antal går ned alltför starkt. En särskild undersökning av samekulturen och de för dess stärkande erforderliga åtgärderna bör genomföras.
Beträffande förslaget om alt inlösa egnahem även bör omfatta renskölar-bostäder på ofri grund, m. m. framhåller bostadsstyrelsen alt verksamheten med inlösen av bostadsfastighel bör bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder som gäller för inlösen av egnahem i allmänhet.
I fråga om förslaget alt inrätta ett företagsregister för rennäringen delar statistiska centralbyrån de sakkunnigas uppfattning alt den nuvarande statistiken på rennäringens område är otillräcklig och tillstyrker därför i princip förslagel. Centralbyrån anser emellertid alt del är rationellt och lämpligt om registreringen av rennäringsföretagen samordnas med registreringen av lantbruksföretagen, dvs. alt centralbyrån åläggs all svara för uppgiftsin-samling och registerföring. En sådan organisation anses också ligga i linje med statsmakternas principbeslut att den offentliga statistikproduktionen i möjligaste mån bör koncentreras till centralbyrån.
Förslaget att inrätta ell kataslrofskadeskydd för rennäringen möts i allmänhet positivt av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser dock, med hänvisning till renantalels variationer, att katastrofskadeersätt-ning endast i sällsynta fall kommer att utfalla. Det är vidare tveksamt om
KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971 83
kostnaderna för skyddet står i rimligt förhållande lill nyttan av detta, om årlig obligatorisk renräkning måste genomföras. Skadeinventeringen bör kunna förenklas väsentligt. Kammarkollegiet anser all den föreslagna självrisken är för liten i betraktande av den ofullständiga kunskapen om den naturliga avgångens storlek, renräkningarnas bristande tillförlitlighet, etc. Kollegiet ifrågasätter om skyddet inte bör utformas som elt skydd mot förluster av mera allvarlig art, dvs. alt självrisken bör sältas avsevärt högre. Statistiska centralbyrån har inget alt erinra mot att skadeskyddet inom rennäringen ges den principiella utformning som föreslås i belänkandet, men har vissa synpunkter när det gäller detalj uppläggningen.
Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län saml statens naturvårdsverk m. fl. anser att en förstärkning av rennäringsfonden inte bör ske genom att lill fonden föra över den ersättning på 300 kr. för varje rovdjursdödad ren som nu utgår till lappbyarna. Statens naturvårdsverk framhåller alt förslaget om kataslrofskadeskydd — under förutsättning att en tillförlitlig ordning för återkommande renräkningar kan genomföras — synes vara lämpligt ur många synpunkter. SSR anser att formerna för samernas medverkan i finansieringen av kataslrofskadeskyddet bör övervägas ytterligare.
8. Rennäringens regionala och centrala administration
8.1 Nuvarande förhållanden
Sedan slutet av 1800-talet finns en särskild statlig organisation, lappväsendet, som har hand om administrativa göromål i samband med rennäringen. Lappväsendets tillkomst är att söka bl. a. i behovet att reglera förhållandena mellan nomader och bofasta samt att ordna renskötselns inre angelägenheter. 1962 års riksdag (prop. 68, JoU 13, rskr 238) beslutade att lappväsendet skall sorlera under lantbruksslyrelsen när det gäller handhavandet av rennäringsfrågor. I övrigt är lappväsendet inordnat i länsorganisationen.
Lappväsendets personal har utökats i olika omgångar. Den nuvarande personalorganisationen framgår av följande sammanställning.
|
Jämt- |
Väster- |
Norr- |
|
lands |
bottens |
bottens |
|
län |
län |
län |
|
1 |
1 |
3 |
|
1 |
1 |
1 |
|
3 |
3 |
7 |
|
— |
1 |
1 |
Tjänst
Förste konsulent ........................................
Assistent.......................................................
Instruktör .....................................................
Kansliskrivare .............................................
Kontorist ...................................................... 1
84 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Härutöver förfogar länsstyrelserna över vissa medel för tillfällig personal.
Förste konsulenterna och assistenterna är stationerade i residensstäderna med kontor i anslutning till länsstyrelsernas ämbelslokaler. Instruktörerna är till huvudsaklig del fällarbetande och stationerade på olika platser inom renskötselområdet. Huvuddelen av de nämnda tjänstemännens ar-betslid ägnas ät administrativa frågor. Rådgivningsverksamhet bedrivs i endast obetydlig omfattning.
Den centrala handläggningen av frågor som rör rennäringen ankommer på lantbruksstyrelsen. Vid handläggningen skall styrelsen i erforderlig utsträckning samråda med vederbörande länsstyrelse. Det åligger lantbruksstyrelsen bl. a. alt i samråd med andra myndigheter planlägga rådgivningen i frågor som rör näringens ekonomi, driftsformer och organisationsutveckling. Styrelsen skall centralt leda denna rådgivning, svara för samordningen inom renforskningen och i lämplig form låta sammanställa redogörelser för framkomna rön samt förmedla dessa till de anställda inom lappväsendet, till sameorganisationerna och berörda enskilda. Sedan den 1 juli 1963 står renforskningsstationen Kuolpavare under styrelsens ledning.
Vid lantbruksstyrelsens husdjursbyrå finns inrättad en rennäringssektion, vars personal beslår av sex personer, varav en överinspektör, en byrådirektör, en förste byråinspektör, en assistent, en kansliskrivare och ytterligare en tjänsteman.
Som rådgivande organ till lantbruksslyrelsen i rennäringsfrågor av principiell natur eller eljest av större vikt finns en särskild nämnd, rennärings-nämnden. Denna består av företrädare för samerna. Nämnden skall till styrelsen, andra myndigheter och enskilda avge yttranden i rennäringsfrågor. Nämnden får också hos styrelsen väcka förslag i dessa frågor.
För att biträda lantbruksslyrelsen i dess befattning med renforskning finns en särskild vetenskaplig expertgrupp, renforskningsnämnden. Nämnden har till uppgift att efter samråd med rennäringsnämnden verka för ändamålsenlig uppläggning av renforskningens organisation samt dra upp allmänna riktlinjer för forskningen och kontinuerligt följa dess utveckling. Detta sker bl. a. genom prövning av årliga arbetsplaner.
8.2 De sakkunniga
De sakkunniga framhåller att renbyarna — om de sakkunnigas förslag rörande rennäringens lokala organisation genomförs — kommer atl få till uppgift all själva besluta i åtskilliga frågor, där avgörandet f. n. ankommer på lappväsendet eller på länsstyrelsen. I gengäld tillkommer på länsplanet vissa nya typer av ärenden. De arbetsuppgifter med anknytning till rennäringen som i framtiden kommer att vila på den statliga regionala administrationen indelas i tre huvudgrupper, nämligen
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 85
1) ärenden rörande besvär över beslut av renbys stämma eller av styrelse eller av syssloman (besvärsärenden),
2) ärenden rörande rennäringens främjande, såsom angående rationalisering, stöd och rådgivning (näringsärenden) saml
3) ärenden rörande förvaltningen av kronans till renskötsel anvisade fastigheter och om upplåtelse av särskilda rättigheter inom renskötselområdet m. m. (fjällförvaltningsärenden).
I fråga om besvärsärendena föreslår de sakkunniga alt länsstyrelsen skall utgöra första besvärsinstans. Med hänsyn till den föreslagna utformningen av det samhälleliga stödet till rennäringen förordar de sakkunniga att alla i gruppen näringsärenden ingående administrativa uppgifter på länsplanet flyttas från lappväsendet till lantbruksnämnderna. Härigenom blir det möjligt att för rennäringens del dra nytta av de erfarenheter lantbruksnämnderna förvärvat beträffande jordbrukets rationalisering. Vidare avskaffas den särställning som rennäringen f. n. intar genom alt den gjorts till föremål för en speciell statlig administration.
Vad angår fjällförvaltningsärendena påpekar de sakkunniga alt valet av beslulsmyndighet är väsentligt mer komplicerat än beträffande besvärs-ärenden och näringsärenden. Detta beror främst på att fjällförvaltningsärendena har betydelse inte bara för rennäringen ulan också för andra intressen med anknytning lill de vidsträckta områden där renskötsel bedrivs. Sålunda påverkas övriga näringar inom renskötselområdet, exempelvis skogsskötsel, gruvdrift och turism direkt av besluten i fjällförvallnings-ärendena. Dessa beslut utgör nämligen i många fall en förutsättning för att "de lill lapparnas uteslulande begagnande" anvisade markerna skall få ekonomiskt utnyttjas av andra än de renskötande samerna. Vidare är turismen och friluftslivet i dessa trakter starkt beroende av de jakt- och fiske-upplåtelser som utgör huvudparten av fjällförvaltningsärendena. Allmänt sett kan — framhåller de sakkunniga — utan överdrift sägas att dessa ärenden för de tre nordligaste länen har så stor betydelse för länens näringsliv och utvecklingen därav alt ärendena måste ägnas stor uppmärksamhet vid den länsplanering som pågår och som kan antas komma alt få ökad omfattning i framtiden.
De sakkunniga nämner tre myndigheter, som kan komma i fråga som beslutande i fjällförvaltningsärendena, nämligen domänverket, länsstyrelsen och lantbruksnämnden. Efter ingående överväganden föreslår de sakkunniga all lantbruksnämnden bör överta handläggningen av ärendena. Som skäl härför åberopas att dessa i första hand bör bedömas från synpunkten av deras inverkan på rennäringen. Detta förutsätter bl. a. all beslulsmyndigheten äger god insikt i renskötselns problem. Elt annat skäl är atl det därvid blir möjligt att låta de renskötande samerna medverka på besluts-stadiet. Även om fjällförvaltningsärendena anhängiggörs i lantbruksnämnden, kan behandlingen av dem ske på sådant sätt att det slutliga aygörandel
86 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
av alla fjällförvallningsfrågor som är av större betydelse från planeringssynpunkt förbehålls länsstyrelsen. Sålunda föreslår de sakkunniga att fjällförvaltningsfråga bör hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande, om antingen länsstyrelsen särskilt förbehållit sig avgörandet eller flertalet av rennäringsdelegationens ledamöter beslutar om ärendets överflyttning eller länsstyrelsens representant i delegationen påyrkar överflyttning.
En följd av de sakkunnigas förslag är att det nuvarande lappväsendet kan upplösas.
De lantbruksnämnder som berörs av förslaget är nämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Frågor som angår rennäringen inom Idre lappby i Kopparbergs län bör liksom nu är fallet vila på rennäringsmyndigheten i Jämtlands län.
De sakkunniga finner att vid behandling i lantbruksnämnd av rennäringsfrågor bör de vanliga arbetsformerna tillämpas. Nämnden i plenum skall i huvudsak dra upp riktlinjerna för verksamheten samt besluta i frågor som är av principiell natur eller eljest bedöms vara av särskild vikt. Beslut i övriga ärenden bör fattas av en särskild delegation, kallad rennäringsdelegationen. En sådan delegation bör finnas vid var och en av lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. I delegationen föreslås ingå två av länels rennäringsutövare. Vidare bör ingå två ledamöter av lantbruksnämnden samt lantbruksdirektören. För att tillgodose behovet av samordning mellan rennäringsärendena, särskilt fjällförvaltningsärendena, och den översiktliga planeringen av markanvändningen inom länet bör i rennäringsdelegationen även ingå en representant för länsstyrelsen. Därjämte bör med hänsyn till omfattningen av de arbeten som genom arbetsmarknadsorganen utförs för renskölselns främjande ingå en företrädare för länsarbetsnämnden. För att trygga samordningen med andra myndigheter bör representanter för domänverket, länsbostadsnämnden och skogsvårdsstyrelsen kallas till delegationens sammanträden då det förekommer fråga som rör resp. myndighet. De bör inte della i besluten men ha rält att till protokollet anteckna sin mening.
För att delegationen skall vara beslutför bör enligt de sakkunniga bl. a. krävas att minst en rennäringsutövare är närvarande. Vid behandling av rennäringsfrågor i lantbruksnämndens plenum föreslås rennäringens båda representanter i delegationen ingå som ledamöter av nämnden.
Beträffande rådgivningsverksamheten erinrar de sakkunniga först om alt det till varje lantbruksnämnd är knutna en programnämnd med särskild uppgift alt utarbeta länsprogram för rådgivningen och en fiskeri-nämnd, vars uppgift är atl bl. a. vara rådgivande organ till lantbruksnämnden i frågor rörande fisket. I programnämnden ingår representanter för bl. a. lantbruksnämnden, skogsvårdsstyrelsen, länsarbetsnämnden, lantmäteriet, jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse och lantarbelarorganisationen. I fiskerinämnden ingår representanter för yrkesfiskeorganisation, frilids-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 87
fiskeorganisation och hushållningssällskap saml i de tre nordligaste länen även för domänverket och lappväsendet.
De sakkunniga påpekar att vissa skäl talar för att rennäringen bör vara representerad i länsprogramnämnden. Eftersom denna nämnd redan är mycket stor finns det risk för att rennäringsfrågorna kommer i bakgrunden. De sakkunniga föreslår därför att rennäringsdelegationen även skall handlägga frågor om länsprogram för rådgivningsverksamheten.
Fiskerinämnden har en sammansättning som möjliggör för de olika berörda intressenas företrädare — bortsett från renägarna — att medverka vid en samlad bedömning av länets fiskeresurser. Då del är angeläget atl även rennäringsulövarna får della i och påverka planeringen av länels fiskeresurser föreslår de sakkunniga att i fiskerinämnderna i berörda tre län skall ingå en av länels aktiva rennäringsulövare.
De sakkunniga föreslår alt de ärenden som förs över till lantbruksnämnderna handläggs vid en särskild avdelning för rennäringsärenden. En sådan avdelning bör alltså inrättas i lantbruksnämnderna i de tre nordligaste länen. Rennäringsavdelningen bör lyda direkt under lanlbruksdirektören. De sakkunnigas förslag i fråga om tjänsterna på rennäringsavdelningarna framgår av följande tabell.
Tjänst Jämt- Väster- Norr-
lands bottens bottens
län län län
Avdelningens chef............................................ .... 1 1 1
Förste konsulent ........................................... — —- 2
Assistent.......................................................... .... 4 4 11
Kansliskrivare ............................................... .... 1 1 1
Övriga biträden................................................ 1 1 2
De sakkunniga anser del uppenbart att lantbruksslyrelsen får hand om den centrala administrationen av de rennäringsärenden som lantbruksnämnderna handlägger på det regionala planet. På styrelsen bör det således ankomma att handlägga samtliga näringsärenden och de förvaltningsärenden, som inte på grund av sitt samband med den översiktliga planeringen inom länet hänskjuiits till vederbörande länsstyrelse för avgörande.
De sakkunniga erinrar om att lantbruksnämndernas blivande verksamhet på rennäringens område i huvudsak kommer att avse rationaliserings-, rådgivnings- och förvaltningsfrågor. Befallningen med dessa frågor bör därför bilda utgångspunkt även för övervägandena om den centrala administrationen. Lantbruksstyrelsen fär som en huvuduppgift att ge nämnderna ledning och hjälp i deras verksamhet. Vidare krävs en planerings- och iniliativverksamhet i syfte att effektivisera rennäringen samt arbetet i renbyarna och den regionala administrationen.
88 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Möjligheterna för lantbruksstyrelsens båda rådgivande organ, rennäringsnämnden och renforskningsnämnden, att bidra till rennäringens utveckling har enligt de sakkunnigas uppfattning blivit mindre än som torde ha avsetts när de inrättades. Orsaken härtill är framför allt nämndernas alltför ensidiga sammansättning, som försvårat uppkomsten av sådana fruktbärande meningsutbyten som det bör vara en rådgivande nämnds huvuduppgift att få till stånd. För alt rennäringsfrågorna skall bli belysta från olika utgångspunkter bör enligt de sakkunnigas mening det rådgivande organet inrymma företrädare för såväl näringen själv som andra berörda intressen. Elt sådant organs verksamhetsområde bör täcka alla rennäringsfrågor som lantbruksslyrelsen har att behandla. Mot bakgrund härav föreslår de sakkunniga alt rennäringsnämnden och renforskningsnämnden ersätts med en ny nämnd, kallad rennämnden. Denna bör få till uppgift att som rådgivande organ åt lanlbruksstyrelsen yttra sig i alla sådana rennäringsfrågor som är av principiell natur eller eljest av större vikt. Soni exempel på sådana frågor nämner de sakkunniga anslags- och medelsför-delningsärenden, rationaliserings- och rådgivningsfrågor, renforskningens försöksprogram, fjällplaneringsfrågor samt frågor om yrkesutbildning m. m. I rennämnden bör ingå bl. a. tre representanter för de aktiva rennäringsutövarna. Vid behandlingen i lantbruksstyrelsens plenum av rennäringsärende föreslås att en av näringsutövarnas representanter i rennämnden ingår som ledamot av styrelsen.
De sakkunniga anser atl rennäringsfrågorna bör även i fortsättningen inom lantbruksslyrelsen handläggas vid en särskild enhet. Med hänsyn lill de utvidgade arbetsuppgifterna bör rennäringssektionen bli en självständig avdelning direkt underställd verksledningen.
De sakkunniga påpekar att det är av stor vikt att lantbruksslyrelsen har goda och effektiva samarbetsformer med olika myndigheter och institutioner. Framför allt är del dock angeläget alt ett utvidgat och förtroendefullt samarbete kommer till slånd med samernas egna organisationer så alt dessa får motsvarande möjlighet alt ta initiativ och föra fram åsiktsyttringar som de f. n. har genom rennäringsnämnden.
I fråga om förslaget att lantbruksnämnderna skall överta handläggningen av fjällförvallningsärendena har landshövding Lassinantli anfört reservation. Lassinantli framhåller bl. a. att länsstyrelsens uppgifter som ledande statlig förvaltningsmyndighet inom länet innebär att länsstyrelsen har att ta befattning med all sådan administrativ verksamhet och planering som har avgörande betydelse för länels utveckling. Länsstyrelsens planeringsverksamhet omfattar även fjällregionen och länsstyrelsen är regional myndighet för frågor angående naturvård och jakt. Lassinantli påpekar vidare alt fjällområdena upptar stora arealer och att de har väsentlig betydelse i länssammanhang, vilket kommer alt öka i takt med turismens väntade intensifie-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 89
ring. Han finner det därför naturligt att länsstyrelserna liksom f. n. bör anförtros förvaltningen av kronomarkerna ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Handläggningen av andra frågor, som avser samernas rättigheter enligt renbeteslagen, t. ex. deras rätt att enligt gammal sedvana utnyttja renbetesmarker nedanför odlingsgränsen i Lappland samt nedanför lappr marksgränsen och utanför renbelesfjällen, bör även framdeles tillkomma länsstyrelserna. Såväl länsstyrelsens ställning och erfarenheter som dess resurser i fråga om juridisk sakkunskap medför alt det är lämpligt att länsstyrelsen handhar dessa frågor.
Om de sakkunnigas förslag angående den lokala organisationens rättigheter och skyldigheter genomförs, kommer en del av de tillsynsuppgifter över rennäringen som ankommer på olika befattningshavare inom den nuvarande lappadministrationen att bortfalla. Om lappväsendet avvecklas i sin nuvarande form, uppkommer enligt Lassinantli frågan hur de statliga uppgifter skall fullgöras, som hör samman med de i renbetesavtal med Finland och Norge föreskrivna tillsyns- och verkställighetsuppgifterna. Lassinantli anser det självklart alt länsstyrelsen inle kan avhända sig ansvaret för dessa frågor som avser förhållandet till främmande stater. För handhavandet av bl. a. dessa frågor behöver länsstyrelsen i lämplig omfattning förstärkas med särskild personal.
8.3 Remissyttrandena
De sakkunnigas förslag rörande handläggningen av besvär över renbys beslut tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. I stort gäller detsamma beträffande förslaget alt lantbruksnämnderna skall handlägga näringsärendena. Frågan om vilken myndighet som skall handlägga fjällförvaltningsärendena har varit föremål för remissinstansernas uppmärksamhet. Kammarkollegiet framhåller alt frågan om överflyttning av dessa ärenden till lantbruksnämnderna i första hand bör bedömas från praktisk administrativ synpunkt. Alt ha fjällförvallningsärendena och rennäringsärendena skilda åt på olika myndigheter förutsätter i viss mån dubbelorganisation och bör därför undvikas. Kollegiet har därför i huvudsak inte något att erinra mot de sakkunnigas förslag. På sätt de sakkunniga närmare föreslagit anser kollegiet det dock vara lämpligt atl fjällförvaltningsärende, när länsstyrelsen påyrkar del, skall kunna flyttas över lill länsstyrelsen för avgörande. Vidare understryker kollegiet vikten av all lantbruksnämnderna, särskilt med hänsyn till fjällförvaltningsärendena, ges en organisationsform som ger nämnden möjlighet att snabbi fatta beslut.
Lantbruksstyrelsen ansluter sig i huvudsak till de sakkunnigas förslag. Faslän vissa fördelar kan vinnas genom att rationaliseringsorganet ej skall handha uppgifter av fiskal natur, anser styrelsen det mest ändamålsenligt
90 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
atl fjällförvaltningsärendena handläggs av lantbruksnämnderna. Härigenom kan erhållas en önskvärd överblick och samordning av alla frågor som har samband med rennäringen. Dessutom kan en viss samordning ske mellan fjällförvallningsärendena och lantbruksnämndernas förvallning av de s. k. fjällägenheterna. Styrelsen erinrar också om att lantbruksnämnderna redan nu på jordbrukets och skogsbrukets områden handlägger ärenden av fiskal natur, t.ex. tillämpningen av jordförvärvs- och uppsiktslagstiftningen. Styrelsen kan därför inte biträda de sakkunnigas förslag all vissa fjällförvaltningsärenden skall hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande. Ett sådant förfarande leder nämligen till oklara förhållanden i fråga om besluts- och besvärsinstanser. Däremot kan det i ärenden, som är av betydelse för den översiktliga planeringen inom länen, vara påkallat att yttranden inhämtas från länsstyrelsen före avgörandet. Det kan enligt lantbruksstyrelsens uppfattning förväntas att lantbruksnämnderna vid sina ställningstaganden kommer att beakta de planeringssynpunkter som därvid kommer fram. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. lantbruksnämnderna i Jämtlands och Västerbottens län.
Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att det råder ett mycket nära samband mellan näringsärendena och fjällförvallningsärendena. Ärendena griper in i varandra och åtgärder inom den ena sektorn har återverkningar inom den andra. Upplåtelser av jakt och fiske eller grustäkt, vidtagande av anordningar för turism och friluftsliv förutsätter kännedom om renskötselns förhållanden. Rådgivningen beträffande planeringen av renskölseln och olika anordningar för driften inom byarna måste ske i anslutning lill förfogandena beträffande markförvaltningen och man får inte glömma bort att det primära syftet med renbetesfjällen är alt tjäna renskötseln. Länsstyrelsen har sålunda den principiella uppfattningen atl samtliga frågor rörande renskötsel och förvaltningen av de till denna upplåtna renbetesfjällen bör sammanföras och handläggas av en enda myndighet. Om de sakkunnigas förslag rörande stödåtgärder genomförs kommer näringsfrågornas volym och betydelse att öka väsentligt och anknyta till den genom lantbruksnämnden bedrivna stödverksamheten för jordbruket. Renskötseln är också en form av djurhållning med åtskilliga kontakter med jordbruket. Inom lantbruksorganisalionens ram blir det även möjligt alt i enlighet med majoritelsförslaget anordna lämpliga former för renskölselutövarnas medinflytande vid handläggningen av renskötselns ärenden. Länsstyrelsen ansluter sig sålunda till förslaget att lantbruksnämnden blir det organ som skall handlägga såväl närings- som fjällförvaltningsärendena. Länsstyrelsens tillstyrkande sker under två bestämda förutsättningar. Det ena är att alla förvaltningsärenden av större betydelse för planeringen förbehålls länsstyrelsen. Den andra förutsättningen är atl ärendena inom lantbruksnämnden handläggs inom en självständig sektion eller avdelning direkt underställd lanlbruksdirektören.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 91
Ett flertal remissinstanser delar reservantens uppfattning att fjällförvaltningsärendena även i fortsättningen bör handläggas av länsstyrelsen. Veterinärstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av den föreslagna överflyttningen från länsstyrelsen lill lantbruksnämnden med hänsyn till att de problem som enligt styrelsen har väsentlig betydelse i detta sammanhang ligger inom livsmedelshygienens område, för vilket länsstyrelsen är högsta regionala myndighet. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller atl det givetvis är till fördel att samtliga statliga uppgifter på rennäringens område samlas hos en myndighet. Olägenheterna med den i direktiven förutsatta och av reservanten föreslagna uppdelningen måste dock bedömas som tämligen ringa. Som reservanten även framhållit kan det i vissa hänseenden dessutom vara till fördel att åtskilja handhavandet av frågor rörande rådgivning och statligt slöd samt rena förvaltningsuppgifter. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför liknande synpunkter och ifrågasätter om en överföring av administration och fjällförvaltning till lantbruksnämnden är förenlig med statsmakternas beslut rörande planeringsråd i länen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att de områden samerna tidigare kunnat utnyttja praktiskt laget ostörda blir mer och mer tillgängliga för medborgarna i gemen. Del krävs då en vidgad planering för att samordna samernas intressen med de krav som ställs främst från turismen och naturvårdens sida. Denna planering utgör otvivelaktigt en integrerande del av länsstyrelsens allmänna planeringsuppgift och lorde vara mer främmande för lantbruksnämndens specialinriktade verksamhet. Statens naturvårdsverk finner att övervägande skäl talar för alt den länsvisa administrationen av rennäringen bör vila på resp. länsstyrelse. Garantier måste därvid skapas för atl länsstyrelsernas naturvårdssektioner får etl medinflytande på upplåtelsefrågor rörande byggnader, jakt och fiske m. m. Hovrätten för Övre Norrland framhåller atl det är omöjligt att på förhand dra en gräns mellan sådana fjällförvaltningsärenden som är av beskaf fenhet all böra hänskjutas till länsstyrelsen samt övriga ärenden inom denna grupp. Det anförda och de av reservanten anförda skälen talar enligt hovrättens mening för alt länsstyrelsen bör bibehållas som beslutsmyndighet i fjällförvallningsärendena.
Domänverket framhåller alt endast ett av de skäl de sakkunniga anfört för att lantbruksnämnderna skall handha de s. k. fjällförvallningsärendena, nämligen all samla de flesta ärenden som har samband med rennäringen under en myndighet, kan tillmätas någon betydelse. Häremot uppställer verket dock önskemålet om elt samlat och konsekvent handhavande av markförvaltningen och upplåtelsefrågorna nedom och ovan odlingsgränsen. Några direkta ölägenheter med en näringsmyndighet och en förvaltande myndighet torde inle ha påvisats. Den bästa samordningen av markförvall-ningsfrågorna kan enligt domänverket uppnås om verket, som nu handhar samtliga hithörande ärenden nedanför odlingsgränsen, även får hand om motsvarande ärenden ovanför denna gräns. Härigenom torde bl. a. antalet
92 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
intressekonflikter kunna minskas. Domänverket påpekar också att verket är den enda myndighet som har en utbyggd lokal förvallning inom berörda trakter. Därest domänverket anförtros alt ha hand om nyttj anderättsupp-låtelserna ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen bör särskild ersättning utgå till verket för dessa åtaganden.
SSR hävdar att de sakkunnigas uttalanden i fråga om fjällförvaltningsärendena vilar på en missuppfattning av de grundläggande juridiska förhållandena. Renbetesrätlen, jakträtten, fiskerätten och övriga samiska rättigheter tillkommer samebyarna. Upplåtelsefrågor bör i konsekvens härmed handläggas av byarna med central service av dessas riksorganisation.
Lantbruksstyrelsen biträder förslaget om att inrätta en särskild rennäringsdelegation vid envar av lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbollens län. Delegationen bör ha samma befogenheter på sill område som struktur- och produktionsdelegalionen har. Förslaget biträds också av bl. a. länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län. Sällskapet Same-Ätnam föreslår att delegationen i Norrbottens län får tre representanter för rennäringsulövarna varav en skall vara skogssame. Departementsutredningen föreslår alt lantbruksslyrelsen efter förslag av vederbörande same-organisation får utse de båda samerepresentanterna i delegationen.
När del gäller förslagel atl inrätta särskild rennäringsavdelning vid de tre lantbruksnämnderna framhåller lantbruksslyrelsen atl rennäringsärendena bör handläggas i nära samarbete med den expertis på olika områden som redan finns på nämnderna. I fråga om Norrbottens län har dock rennäringsfrågorna så stor omfattning alt en särskild rennäringsavdelning är motiverad. Inom lantbruksnämnderna i Västerbottens och Jämtlands län blir däremot en rennäringsavdelning en mycket liten enhet och blir starkt beroende av medverkan från lantbruksnämndernas övriga personal och i första hand av produktionsavdelningarnas sakkunskap på husdjursskötselns område. Del bör därför övervägas alt i dessa län föra rennäringsärendena och personalen härför till lantbruksnämndernas produktionsavdelningar. Lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län tillstyrker eller lämnar de sakkunnigas förslag ulan erinran. Statskontoret ifrågasätter om den nuvarande länsbundenheten är nödvändig även framdeles för de egentliga rennäringsfrågorna. Det bör övervägas om inle den regionala organisationen kan koncentreras.
Vad gäller den regionala personalorganisationen ifrågasätter lantbruksnämnden i Västerbottens län om de sakkunniga inte underskattat behovet av såväl fäll- och bilrädespersonal. En del arbetsuppgifter synes enligt nämnden ha utförts av länsstyrelsen utanför lappväsendet. Vidare anser nämnden all den översiktliga planeringen och rådgivningen på grund av personalbrist hittills inte kunnat ske i den omfattning som varit önskvärd. Liknande synpunkter anförs av lantbruksnämnden i Jämtlands län. SSR anser all de föreslagna instruktörstjänsterna helt kan ulgå ur organisatio-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 93
nen. Anslag bör i stället ges till samebyns ordförande och bevakare saml arbelsförman. SSR gör gällande att borttagandet av instruktörstjänsterna är ett gammalt och angeläget önskemål bland samerna.
Förslagel om att ersätta rennäringsnämnden och renforskningsnämnden med en enda nämnd, rennämnden, får elt positivt mottagande. De anförda erinringarna gäller framför allt rennämndens sammansättning. Hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter dock om inle rennäringsnämnden borde beslå. Det lorde vara av utomordentligt stort värde för samerna all på riksplanet ha ett eget organ med egen initiativrätl i vikliga frågor i all synnerhet som den föreslagna lagstiftningen medför ett helt nytt system för att driva renskötseln. Hovrätten hyser farhågor för alt de tre representanterna för de renskötande samerna inte skall kunna göra sig gällande inom rennämnden. Lantbruksstyrelsen framhåller att erfarenheten från andra sektorer av styrelsens verksamhet visar att det är mycket värdefullt alt ha tillgång till en rådgivande nämnd för att med representanter från näringsutövarna och andra berörda organ kunna diskutera frågor om verksamhetens genomförande. Däremot visar erfarenheten atl det lätt kan leda till onödig omgång att använda en rådgivande nämnd som remissinstans i fråga om så gott som samtliga ärenden inom elt verksamhetsområde. Enligt styrelsens mening finns med hänsyn till den föreslagna representationen såväl i lantbruksnämnderna som i lantbruksslyrelsen vid behandling av rennäringsärendena knappast anledning att bibehålla den nuvarande rennäringsnämnden. Renforskningsnämnden har i sitt yttrande till styrelsen biträtt de sakkunnigas förslag att den skall avskaffas. Mot denna bakgrund tillstyrker styrelsen alt de båda nuvarande nämnderna ersätts med en ny rådgivande nämnd benämnd rennämnden. Enligt styrelsens mening bör dock i denna nämnd representanterna för rennäringsulövarna ha en starkare ställning än vad de sakkunniga avsett. Styrelsen föreslår alt antalet sådana representanter ökas till fem och alt dessa utses av Kungl. Maj :t. SSR och Sällskapet Same-Ätnam anser att rennäringsnämnden bör bibehållas som ett rådgivande organ. Same-Ätnam anser vidare alt rennämnden bör utökas med en representant för de icke renskötande samerna.
När del gäller personalorganisationen i rennäringsfrågorna vid lanlbruksstyrelsen framhåller statskontoret all mot kostnadsökningarna står åsyftad förbättring av rådgivning, instruktion och rationaliseringsverksamhet m. m. En regional koncentration av organisationen kan innebära ett bättre utbyte av resursökningen. I övrigt anser ämbetsverket atl insatsökningen måste bedömas som en investering på i huvudsak andra skäl än lönsamhetsskäl. Lanlbruksstyrelsen tillstyrker med tvekan förslagel alt inrätta en fristående rennäringsavdelning inom styrelsen direkt underställd verksledningen. Så små frislående arbetsenheter bör inte inrättas eftersom större enheter skapar bättre förulsätlningar för alt utnyttja arbetskraftens effektivitet. Antalet fristående grupper får ej heller vara för stort. En självständig arbets-
94 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
grupp understryker dock på elt särskilt sätt frågornas betydelse och särart. SSR anser alt de sakkunnigas förslag beträffande den centrala administrationens personalorganisation i viss mån är överdimensionerad. Rennäringsärendena bör även i fortsättningen handläggas inom husdjursbyrån.
9. Forskning och försök 9.1 Nuvarande förhållanden
Enligt beslut av 1962 års riksdag (prop. 68, JoU 13, rskr 238) ankommer det på lantbruksstyrelsen alt svara för den organisatoriska samordningen av renforskningen. Forskningsverksamheten skall ske i nära kontakt med den praktiska renskötseln samt företrädesvis röra aktuella problem och över huvud taget frågor som synes kunna lösas på kortare sikt. Enligt riksdagsbeslutet skall forskningsverksamheten huvudsakligen anknytas lill statens veterinärmedicinska anstalt och lantbrukshögskolans husdjursinstitutioner samt i viss mån till skogshögskolan. Verksamheten finansieras i allt väsentligt med medel från lappfonden och allmänna forskningsmedel.
Lantbruksstyrelsen är huvudman för den speciella renforskningsstationen Kuolpavare i Gällivare kommun. Som förut nämnts är lill styrelsen knuten en särskild vetenskaplig expertgrupp, renforskningsnämnden.
Den personal som är sysselsatt med renforskningsfrågor utgörs av en försöksassistent (agronom) vid lantbrukshögskolans filial i Röbäcksdalen i närheten av Umeå och en renkonsulenl (veterinär) vid SVA. Renkonsulenten ingår i SVA:s konsulentavdelning och är stationerad i Stockholm. Den lokala ledningen av den forsknings- och försöksverksamhet som inte avser veterinära frågor vilar fr. o. m. den 1 juli 1967 på distriktsförsöksledaren vid lantbrukshögskolans norra husdjursförsöksdistrikt.
Forskningsverksamheten har hittills huvudsakligen varit inriktad på olika försök med tillskottsfoder och på frågor om renens parasiter och sjukdomar. Som exempel kan nämnas att elt tillskottsfoder åt renarna kunnat framställas som var av avgörande betydelse vid de myckel ogynnsamma renbetesförhållandena under vintern och våren 1967. För bekämpning av renens parasiter har bedrivits omfattande försök. Andra försök har gällt att få fram mer näringsrika renbeten.
För renforskningsstationen Kuolpavare slutfördes år 1966 ett omfattande upprustningsprogram. Bl. a. uppfördes personal-, administrations- och ekonomibyggnader samt ett system av arbetshagar. Inom det inhägnade området, som totalt omfattar 17 km-, hålls försöksrenhjorden året om. Kostnaderna för driften vid Kuolpavare bestrids f. n. av särskilda villkorsmedel (4: 13-medel) som redovisas över statens lappfond. Kostnaderna uppgår f. n. till 275 000 kr. per budgetår. För renforskning uppgick kostnaderna under femårsperioden 1962/63—1967/68 sammanlagt till i det närmaste 2,5 milj. kr.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 95
9.2 De sakkunniga
Den utveckling man har att vänta inom rennäringen vid en övergång till ändrad driftsform och en samtidig intensifiering av rationaliseringssträvandena innebär att näringen i högre grad än hittills blir i stånd att tillgodogöra sig nya landvinningar genom vetenskap och teknik och snabbt utnyttja forskningens resultat. Samtidigt blir näringen mer beroende av fortlöpande och ökad forsknings- och försöksverksamhet. Större resurser kommer därför alt krävas för verksamheten. Rennäringsföretagen är alltför små och näringen totalt sett alltför liten för alt kunna bära kostnaderna för forskning och utvecklingsarbete. De sakkunniga anser därför atl renforskningen bör bekostas av budgetmedel liksom förhållandet är med annan forskning av motsvarande slag.
Eftersom forsknings- och utvecklingsverksamheten är en myckel viktig faktor i rationaliseringsprocessen bör rennäringen vad beträffar forskningsinsatsernas storlek så långt möjligt jämställas med jordbruket. Med hänsyn till de betydande forskningsuppgifter som redan nu kan överblickas ifrågasätter de sakkunniga om det inte bör satsas mer på renforskning än vad som egentligen — räknat efler produktionsvärdet — skulle tillkomma rennäringen. Vid avvägningen mellan det direkta stödet till näringen och stödet åt forsknings- och utvecklingsarbete bör emellertid eftersträvas att största möjliga ulbji;e erhålls av del samlade samhälleliga stödet. Rennäringssakkunniga framhåller betydelsen av alt huvudvikten läggs vid praktisk målforskning som kan väntas ge påtagliga och snabba resultat i lön-samhelshänseende.
Inom rennäringen föreligger ett stort behov av all få tillgång till förbättrade arbetsmetoder och hjälpmedel såsom stängsel, arbetshagar, speciella transporlredskap och slaklanordningar. De omedelbara rationaliseringsvinster som kan göras genom bättre arbetsmetoder och hjälpmedel måste bedömas som betydande. Det är av vikt all planerings- och utvecklingsarbetet på dessa områden intensifieras för att största möjliga utbyte skall kunna uppnås av de insatta resurserna. De sakkunniga föreslår därför att medel ur den föreslagna rennäringsfonden ställs till lantbruksstyrelsens förfogande för detta ändamål.
I fråga om renforskningens organsalion föreslår de sakkunniga att det inrättas dels en befattning vid lantbrukshögskolan som statsagronom för uppgifter inom renforskningen med placeringsort i Röbäcksdalen, dels en befattning som statsveterinär vid SVA med huvudsaklig uppgift att bedriva veterinärmedicinsk forsknings- och försöksverksamhet på rennäringens område.
De sakkunniga har även övervägt frågan huruvida del finns tillräckliga skäl atl behålla renforskningsstationen i Kuolpavare. Alternativet till alt behålla Kuolpavareslationen är atl försök läggs ut hos olika renägare efler
96 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
överenskommelse eller avtal i varje särskilt fall. Ett sådant förfarande anser de sakkunniga kunna bli tungrott. De anser vidare att det inle finns någon garanti för att man alltid kan finna renägare som är villiga alt utsätta sin renhjord för de risker som exempelvis veterinärmedicinska försök innebär. Det kan dessutom vara värdefullt att ha tillgång till en individkänd hjord där olika försök med kort varsel kan sättas in. De sakkunniga anser därför att renforskningsstationen Kuolpavare åtminstone under de närmaste åren bör hållas igång. De sakkunniga föreslår vidare att huvudmannaskapet för stationen förs över från lantbruksslyrelsen till lantbrukshögskolan. Tills vidare anses den fasta personalen böra beslå av en förman och en renvårdare. Chefskapet för stationen bör utövas av den i Röbäcksdalen placerade statsagronomen vid renforskningen.
För den närmare planläggningen av försöksverksamheten och samarbetet mellan forskningen och bl. a. näringsulövarna anser de sakkunniga alt det fordras en särskild instans med en närmare anknytning till renforskningsstationen i Röbäcksdalen än vad den i det föregående föreslagna rennämnden kan beräknas få. Det finns ett behov av elt kontinuerligt samråd mellan forskningen, ralionaliseringsorganen och de aktiva rennäringsulövarna. Genom sådani samråd kan forskningsrönen lättare föras ut i praktisk till-lämpning samtidigt som det blir möjligt att ulan omgång få näringens önskemål om forskningsinsatser framförda lill forskningsinstanserna. De sakkunniga föreslår därför alt det i norra försöksdislriktel, vid sidan av di-slriktsförsöksnämnderna för jordbruks-, husdjurs- och trädgårdsområdena, inrättas en ny dislriklsförsöksnämnd vilken skall handlägga frågor som rör renförsöken. I nämnden bör ingå representanter för lantbruksnämnden och de aktiva rennäringsidkarna m. fl.
Då del gäller förmedlingen av forskningsresultaten för rennäringens del har de sakkunniga diskuterat olika alternativ. Med hänsyn till den erfarenhet som finns vid lantbruksstyrelsen i dessa frågor och på grund av önskemålet om en koncentration av rådgivningsverksamheten förordar de sakkunniga alt lanlbruksstyrelsen svarar för insamling, bearbetning och förmedling av forskningsrön som rör rennäringen.
9.3 Remissyttrandena
Så gott som samtliga remissinstanser ställer sig positiva till den föreslagna organisationen av renforskningen. Statens råd för skogs- och jordbruksforskning delar de sakkunnigas uppfattning alt huvudvikten av forskningen läggs vid praktisk målforskning, som kan väntas ge påtagliga och snabba resultat i lönsamhetshänseende. Med hänsyn till näringens nuläge med sviktande konkurrenskraft bör en klarare inriktning ske mot forskningsuppgifter som kan öka effektiviteten i slakten, tillvaratagandel, distributionen och marknadsföringen av rennäringens produkter. Veterinärhögskolan
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 97
framhåller att en övergång lill en för renskölseln ändrad driftsform med stor sannolildiet leder lill ökad sjukdomsfrekvens som på elt så tidigt stadium som möjligt bör mötas av en intensifierad forskning. Liknande synpunkter förs fram av veterinärstyr elsen och SVA. Domänverket anser atl rennärings-sakkunniga inle tillräckligt beaktat det samspel som måste finnas mellan skogsbruket och renskötseln, vilka näringar i stor omfattning använder samma marker. Skogshögskolan anför liknande synpunkter och framhåller att renforskningen inle får begränsas alltför snävt lill de veterinärmedicinska och lantbruksvetenskapliga sektorerna.
Styrelsen för lantbrukshögskolan kritiserar de rennäringssakkunnigas förslag. Enligt styrelsens mening ger förslaget en tungrodd organisation med mindre goda förulsätlningar för samverkan mellan berörda myndigheter och försöksmän. Styrelsen anser det vara olyckligt om de sakkunnigas organisationsplan realiseras. Vad högskolan vänder sig mot är framför allt atl forsknings- och försöksverksamhet även i fortsättningen blir förlagd till två organ.
De sakkunnigas förslag om alt inrätta en tjänst som statsagronom och en tjänst som statsveterinär tillstyrks av bl. a. domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen och SVA. Med hänsyn lill angelägenheten att utan störande avbrott kunna bedriva forskningsverksamheten anser veterinärhögskolan det lämpligl att vid sidan av statsveterinärtjänsten inrätta även en forskarassistenttjänst. Lantbrukshögskolan anser atl en gemensam renforskningsavdelning bör tillskapas, lämpligen i Röbäcksdalen, där såväl den föreslagna statsagronomen som slalsveterinären bör vara placerade.
Förslagel alt behålla renforskningsstationen Kuolpavare biträds av remissinstanserna.
Vad gäller förslaget om att inrätta en särskild dislriklsförsöksnämnd ifrågasätter lantbrukshögskolan om det är lämpligt att bygga en stor dislriklsförsöksnämnd för en så relativt ringa verksamhet. Det bör vara tillräckligt med en mindre lokal samarbetsgrupp. Högskolan anser vidare alt nämnden även bör behandla veterinära frågor. Statskontoret är också tveksamt om en särskild dislriklsförsöksnämnd behöver inrättas.
Förslaget om alt insamling, bearbetning och förmedling av forskningsrön bör ankoinma på lantbruksstyrelsen tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.
10. Statens lappfond, finansieringsfrågor m. m. 10.1 Nuvarande förhållanden
En betydande del av det statligt administrerade stödet till rennäringen utgår såsom framgått av del föregående (se tabell på s. 69) från statens lappfond. Denna inrättades som tidigare nämnts genom beslut vid 1943 års riks-
4 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 51
98 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
dag om sammanslagning av fyra äldre fonder, benämnda jämtländska renbetesfjällens skogsfond, jämtländska lappväsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder (prop. 1943: 110, JoU 40, rskr 249). Den förstnämnda, som var den ojämförligt största, tillkom genom alt behållen avkastning av skogsavverkning på renbelesfjällen i Jämtlands län och på fastigheter som inköpts för utvidgning av dessa fjäll inlevererades lill statskontoret. Den användes, sedan kostnaderna för inköp av ulvidgningsfaslighelerna dragits av, för olika ändamål av betydelse för renskötseln och för samerna i såväl Jämtlands som Norrbottens och Västerbottens län. Jämtländska lappväsendets fond bestod av medel som flutit in genom all rält till bete, jakt och fiske m. m. inom renbetesfjällen och utvidgningsfastigheterna mot avgift upplåtits till andra än lappbymedlemmar. Norrbottens och Västerbottens lappfonder bildades genom överföring av betydande belopp från jämtländska renbetesfjällens skogsfond och från ett äldre anslag för understöd åt vissa samer, varjämte de i likhet med jämtländska lappväsendets fond tillfördes avgifterna för vissa nytljanderätlsupplåtelser m. m. I lappfonden ingår sedan år 1962 de s. k. 4: 13-medlen.
Lappfondens inkomster utgörs vid sidan av räntor, skogsavkaslning och 4: 13-medel i huvudsak av arrendeavgifter och av ersättningar för skador på renbete och fiske m. m. Skadeersättningarna hänför sig väsentligen till förelag genomförda med slöd av vattenlagen. Till en mindre del utgör de gottgörelse för att mark inom renskötselområdel med slöd av renbeteslagen undantagits från samernas begagnande. Arrendemedlen beslår till större delen av avgifter, som faslslällls i samband med upplåtelser av rätt till fiske och jakt samt av nyttjanderätt till mark.
Under budgetåret 1968/69 utgjordes fondens inkomster av sammanlagt 1,9 milj. kr., varav räntor 300 000 kr., skogsavkaslning 200 000 kr., 4: 13-medel 400 000 kr., skadeersättningar 60 000 kr., arrendeavgifter 900 000 kr. och diverse inkomster 40 000 kr. Fondens behållning uppgick den 30 juni 1969 till 18,9 milj. kr. Härav utgjordes ca 4,8 milj. kr. av 4: 13-medel.
Beslut om bidrag ur lappfonden ankommer på Kungl. Maj :l, som får använda fondens medel för åtgärder som är till gagn för samerna och deras renskötsel m. m. Fondmedlen har sålunda använts främst för att finansiera olika rationaliseringsändamål samt renforskning. Icke oväsentliga belopp har också utgått för atl understödja sameorganisationer m. m. samt för alt täcka kostnaderna för lillskotlsulfodring. Huvuddelen av de för varje år tillgängliga medlen fördelas av Kungl. Maj :t mellan de tre renskötsellänen. Besluten meddelas efter förslag av lantbruksslyrelsen på grundval av framställningar från de olika länens lappväsende och efter hörande av lappbyarna och SSR. Medelstilldelning vid sidan om sistnämnda beslut — t. ex. bidrag till SSR — förekommer regelmässigt.
En annan medelskälla för slöd till rennäringen utgör regleringsavgifterna som enligt 4 kap. 14 § vattenlagen utdömts i vissa vattenmål (se tabell på
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 99
s. 69). Medlen kan användas bl. a. för rennäringsändamål i den bygd som berörs av ett vattenregleringsföretag. Lanlbruksstyrelsen har att besluta om användningen av regleringsavgifler, såvitt avser bidrag till renskötselns främjande [kungörelse (1953:620) angående indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter, ändrad senast 1967: 166; Kungl. brev till kammarkollegiet den 18 maj 1967 angående tillämpningsföreskrifter m. m. med anledning av kungörelsen samma dag]. Såsom tidigare nämnts har under senare år en myckel stor del av det ekonomiska stödet till rennäringen utgjorts av medel som arbetsmarknadsorganen ställt till förfogande för att främja renskölseln.
10.2 JO :s framställning
Beträffande fördelningen av vissa till statens lappfond inflytande medel saml i fråga om rälten alt besluta om utdelning ur fonden anför JO i sin tidigare nämnda skrivelse bl. a. följande.
Då renbetesområden undantas från samernas begagnande eller då intrång eljest sker i samernas rättigheter, synes de vederlag som härför utgå — av myndigheterna bestämda ersättningar eller uttagna avgifter eller av enskilda frivilligt erlagd gottgörelse — i allmänhet inte tillkomma de samer, som lider skada genom intrånget, utan tillförs lappfonden. Härigenom torde visserligen utgående ersättningar i sinom tid komma rennäringen i dess helhet till godo, men alltså inte förbehållas dem som drabbats av intrånget.
Denna ordning kan enligt JO:s mening möjligen ha varit godtagbar i en tid, då man knappast hade anledning räkna med att förekommande intrång skulle få mera menliga konsekvenser för de samer som omedelbart berördes av åtgärden. Med hänsyn till utvecklingen torde emellertid dessa synsätt böra revideras. I likhet med vad fallet är i fråga om ersättningar som utgår i expropriationsrättsliga sammanhang synes även nu ifrågavarande vederlag åtminstone i princip böra tillfalla de skadelidande. JO framhåller, att det för honom framstår som i hög grad stötande att t. ex. en lappby som genom intrång i sin renskötsel kanske orsakas avsevärda direkta utgifler, inte får uppbära och disponera härför beräknad ersättning. En omprövning av förevarande fördelningsfråga synes fördenskull i samernas intresse påkallad.
JO nämner att i detta sammanhang bör även övervägas huruvida inle samernas egna organ bör få inflytande på hur man skall disponera de medel, som även efter en omreglering av rätlen till ersättning finnas böra tillföras lappfonden och användas till förmån för samerna.
10.3 1967 års riksdags beslut
I två vid 1967 års riksdag väckta likalydande motioner, 1: 456 av herr Wan-hainen m. fl. och II: 820 av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl., hemställ-
100 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
des alt riksdagen måtte besluta att lappfonden ställs under en särskild styrelse.
I motionerna anförs bl. a. atl del numera synes vara fullt rimligt och skäligt att samerna får ett avsevärt inflytande på beslutsplanet över medel, som enligt renbeteslagen är destinerade till samernas nytta. Riksdagen bör skyndsamt meddela sådana föreskrifter att samerna får representation på beslutsplanet i en särskild styrelse för förvallning av lappfonden. En sådan styrelse bör beslå av företrädare för samerna till ett antal av minst hälften. Namnet på fonden bör även ändras till samefonden.
Tredje lagutskollet framhåller i sill utlåtande nr 7 alt hela frågan om lappfondens ställning är föremål för övervägande i anledning av JO:s framställning som av Kungl. Maj :t överlämnats till rennäringssakkunniga för att beaktas vid utredningsuppdragets fullgörande. Utskottet anser för sin del önskemålet atl samerna skall få inflytande på beslulsplanet över lappfondens medel starkt motiverat men finner att en reform i denna riktning inte kan genomföras ulan närmare utredning bl. a. av frågan hur starkt detta inflytande bör vara och i vilka former det skall utövas. Något omedelbart beslut i frågan bör därför inte fattas och den erforderliga utredningen kan förväntas komma till slånd utan någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet förutsätter alt i samband med utredningen även namnfrågan ägnas uppmärksamhet.
Utskottet hemställde att nyssnämnda motioner därför inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
10.4 De sakkunniga
De sakkunniga tar först upp frågan om lappfondens bibehållande. De påpekar alt en särskild fond är överflödig, om all statlig bidragsgivning finansieras över riksstaten och lappfondens nuvarande inkomster därvid dras in till statsverket eller tillförs de föreslagna renbyarna. De sakkunniga anser att samerna troligen kommer att uppfatta en sammanblandning av fondens medel med den allmänna statskassan som en kränkning av deras speciella rättigheter, och rennäringsidkarnas tilltro till statsmakternas vilja alt i fortsättningen stödja deras näring försvagas. Härtill kommer att lappfonden gör det möjligt alt i trängande fall få fram bidrag med kortare varsel än om riksdagsbehandling av anslagsfrågan krävs. Behov av särskilda medel för alt främja rennäringen kommer därför att finnas även i framtiden. Fondens bibehållande medför också att önskemålet om ökat inflytande för samerna själva vid behandlingen av anslagsfrågor som direkt berör dem kan tillgodoses. De sakkunniga anser därför att särskilda skäl motiverar atl fonden bibehålls.
Vad gäller fondens benämning framhåller de sakkunniga alt fonden har
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 101
lill huvudsakligt syfte att stödja rennäringen som numera sysselsätter endast en mindre del av den samiska befolkningsgruppen. Fonden bör därför kallas statens rennäringsfond.
Enligt de sakkunniga bör frågan om användningen av intrångsersätlningar och arrendeavgifter nu omprövas. De intrångsersätlningar del här är fråga om avser gottgörelse vid undantagande av mark från renskötsel och sådan ersättning för skada på renbetesmark och de samerna tillkommande jakt-och fiskerättigheterna som utdöms eller överenskoms i anledning av förelag enligt vattenlagen och annan expropriationslagstiftning. Beträffande alla dessa ersättningar gäller att de ej behöver avse den berörda markens hela värde ulan endasl omfattar den del därav som belöper på den nyttjanderätt lill renbetesmarkerna som renskötselrätlen innebär.
De skador som intrångsersättningarna är avsedda alt kompensera drabbar i första hand de personer som vid tillfället utövar renskötsel, jakt o. s. v. inom det berörda området. På längre sikt skadas dock även kommande generationer av renskötselutövare i den berörda trakten. Vidare kan i viss omfattning även renskötseln inom andra byars områden påverkas menligt genom atl uppkommande störningar i renskötseln inom ett område lätt sprider sig lill angränsande trakter. De sakkunniga anser det lämpligast alt staten omhänderhar den fondbildning som behövs för alt säkerställa den framlida rennäringen. Därigenom löses också frågan hur angränsande, endast indirekt berörda byar skall kompenseras. Samtidigt får man till stånd viss önskvärd utjämning av de olika renbyarnas ekonomiska resurser. Från rent rättsliga synpunkter kan enligt de sakkunnigas mening något hinder mol en sådan anordning inle möta eftersom de i renbeteslagarna omförmälda befogenheterna tillkommer en viss personkrets — de renskötselberättigade — gemensamt utan någon uppdelning mellan enskilda rättsägare. De sakkunniga förordar därför att den del av nämnda skadeersättningar som ej är att hänföra till ölägenheter för den omedelbart drabbade personkretsen skall tillföras lappfonden.
Den övriga delen av ersättningsbeloppen skall kompensera de olägenheter som drabbar dem som, när del skadevållande företaget genomförs, driver renskötsel inom det berörda området eller som jagar eller fiskar där.-Även denna del av ersättningen utgår f. n. till lappfonden. I vattenmåi utdöms dock gottgörelse för övergående olägenheter av inlrångskaraktär ofta lill enskilda näringsidkare eller till lappbyar. Något hinder för alt för framliden tillerkänna de renskötselberättigade själva eller deras sammanslutningar hela den del av ersättningen som belöper på de nuvarande rältsinnehavar-nas skador och olägenheter föreligger dock inle. Atl så sker står i god överensstämmelse med den i expropriationslagstiftningen allmänt genomförda principen att ersättningen till en fastighets ägare och till en nyttjanderättshavare skall bestämmas var för sig. Vidare får det numera anses utgöra ett betydande riksintresse att lappmarkerna och renbelesfjällen öppnas för den
102 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
stora turistande allmänheten. En sådan utveckling försvåras i hög grad om inte de renskötande samerna får ett eget ekonomiskt intresse av att områden och nyttigheter som inte utnyttjas av dem själva blir på lämpligt sätt tillgodogjorda. En lämplig anordning är därför att de nuvarande rätlshavar-nas andel av ersättningen utgår till vederbörande renby. Pengarna kommer därigenom rennäringsidkarna till godo i förhållande lill renantalet, som utgör en visserligen schematiserad men i huvudsak rättvis fördelningsgrund. De sakkunniga framhåller atl ersättningar till viss del kan belöpa på rättigheter, som tillkommer även andra bymedlemmar än de renskötande. Denna omständighet anser dock inte de sakkunniga böra föranleda en särskild fördelning av ersättningsbelopp som belöper på dylika rättigheter, eftersom ersättningarnas primära ändamål är att utgöra ett stöd för renskötseln. För övrigt får de icke renskötande medlemmarna så stor nytta av renbyns verksamhet, som helt finansieras genom uttaxering efter reninnehavet, alt det inte kan anses oskäligt atl byn får uppbära ersättningarna även i vad de avser annat än skada på renbetesmark. Det kan dock i något fall — t. ex. därför att en väsentlig del av ersättningen belöper på skadat fiske — framstå som obilligt att ersättningen helt används till förmån för renskötseln. För att komma till rätta med sådana fall finner de sakkunniga det vara lämpligl med en föreskrift om att by, när den beslutar om medlens användande, skall beakta särskild olägenhet, som medlem kan ha tillskyndats till följd av det företag för vilket ersättningen utgått.
Vid fördelningen av intrångsersättningarna mellan rennäringsfonden och renbyarna måste ett betydande mått av schablonering tillåtas, om inle fördelningsfrågan skall bli alltför ohanterlig. Enligt de sakkunnigas mening kan ett godtagbart resultat enklast vinnas genom en jämförelse mellan värdet av den skada som de vid tiden för skadans uppkomst verksamma rennäringsidkarna får vidkännas samt värdet av skadan för kommande generationer av näringsutövare. Levnadsåldern för de nuvarande näringsutövarna inom en renbys verksamhetsområde uppgår lill ca 40 år, vilket innebär att normalt 15 å 20 år återstår av den yrkesverksamma liden. Då viss avgång brukar förekomma av annan orsak än ålderspensionering, bör enligt de sakkunniga den i genomsnitt återstående yrkesverksamma liden i verkligheten bli något lägre. Det kapitaliserade nuvärdet av en under 15 år uppkommande skada utgör, vid en räntefot av 5 %, ca hälften av värdet av samma skada under all framtid. På grund härav bör intrångsersättningarna fördelas lika mellan fonden och berörda renbyar.
I fråga om de avgifter som inflyter vid nytljanderätlsupplåtelser är förhållandena annorlunda. De upplåtelser som ligger till grund för avgifterna är nämligen i regel så tidsbegränsade atl de inte i någon väsentlig omfattning inverkar på framtida generationer av rennäringsutövare. En annan omständighet kan dock i dessa fall åberopas till stöd för att en del av ersättningarna tillförs rennäringsfonden. Fisket kan sålunda inte väntas ge ens fullgod av-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 103
kastning ulan en effektivt verkande organisation för fiskevård, bevakning och kortförsäljning m. m. Dessa uppgifter kan med säkerhet handhas på ett mer rationellt sätt av ell regionalt organ som lantbruksnämnden än av varje renby för sig. Bl. a. brislen på sakkunnig personal gör alt en koncentration av fiskevården är nödvändig, och vidare torde det för kontakten med den stora och växande gruppen av fisketurister vara fördelaktigt atl fiskekortsförsäljningen organiseras gemensamt för större områden. För att fullgöra dessa uppgifter bör därför lantbruksnämnderna via rennäringsfonden få tillgång till en betydande del av de inkomster som härrör sig från fisket. De sakkunniga föreslår att inkomsterna av fiskeupplålelser i inledningsskedet fördelas med 75 % på rennäringsfonden och 25 % på renbyarna. Härvid har de sakkunniga anselt sig böra ta hänsyn lill alt det är önskvärt med en viss inkomstutjämning mellan de olika renbyarna i syfte atl via rennäringsfonden kunna underlätta renskötseln inom ekonomiskt svagare byar.
Beträffande arrendeavgifter från andra nyltjanderältsupplåtelser än fiske anser de sakkunniga att rennäringsfondens andel bör sällas lägre än som nyss föreslagils beträffande fisket. Upplåtelserna är normalt ganska kort-sikliga och förulsätler inle ett så omfattande organisationsarbete som fiske-upplåtelserna. De sakkunniga föreslår därför att dessa inkomster fördelas lika mellan rennäringsfonden och berörd renby.
De lill lappfonden inflytande ränte- och skogsintäkterna samt 4: 13-medlen har inte något direkt samband med skador eller förluster som drabbat rennäringsulövarna eller andra renskötselberättigade. Delsamma gäller sådana köpeskillingar för försålda områden som tillförs fonden. De sakkunniga anser all dessa inkomster i sin helhet bör ingå i rennäringsfonden.
När det gäller användningen av rennäringsfonden framhåller de sakkunniga all genomförandet av de föreslagna rationaliserings-, slöd- och omslällningsåtgärderna blir beroende av alt tillräckliga resurser ställs lill förfogande. Behovet av fondmedel under den närmaste femårsperioden uppgår till i genomsnitt de årliga belopp som anges i följande sammanställning.
Anslagsbehov
Stödåtgärder kr./är
Rendriftsbidrag............................................................................ .... 10 000
Rationaliseringsbidrag (inkl. investeringar genom lantbruksnämnden) 1 000 000
Redskapsbidrag........................................................................... 400 000
Stöd till marknadsföring................................................................ .... 30 000
Andra former av näringsstöd......................................................... 50 000
Avgångsvederlag ...................................................................... 250 000
Kataslrofskadeskydd ................................................................. 200 000
Summa 1 940 000
Elt uppdämt behov av medel för bl. a. tekniska hjälpmedel och avgångsvederlag motiverar att extra stora anslag ställs till förfogande under de första åren av perioden.
104 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Härutöver bör liksom hittills lämnas bidrag till allmänna sameändamål framför allt avseende slöd åt den samiska kulluren och ål samiska organisationer. De sakkunniga beräknar för dessa ändamål 300 000 kr. per år. Medlen bör tillföras en särskild del av rennäringsfonden, samernas kulturfond.
För jakt- och fiskevård saml för kostnader i samband med upplåtelser av jakt- och fiskerätt (inventering, kortförsäljning m. m.) beräknar de sakkunniga vidare århga utgifter på 400 000 kr., som bör ulgå ur fonden. Slutligen beräknar de sakkunniga för underhåll och utvidgning av renbelesfjällsfaslig-helerna, för inköp och arrende av annan renbetesmark m. fl. oförutsedda ändamål ett årligt anslagsbehov från fonden på 300 000 kr. Kostnaderna för renforskning bör i fortsättningen bestridas av budgetmedel. De sakkunniga föreslår dock alt medel ur fonden ställs till lantbruksstyrelsens förfogande för utvecklingsarbete inom rennäringen. För del första året uppskattas kostnaderna härför till 75 000 kr.
Sammanlagt innebär utgiftsberäkningen elt årligt anslagsbehov från fonden på 3 milj. kr.
Rennäringsfondens inkomster kommer även i fortsättningen alt utgöras av dels årliga inkomster såsom arrendeavgifter, räntor och skogsavkastning, dels tillfälliga inkomster såsom intrångsersätlningar och 4: 13-medel. Arrendeavgifterna utgör den största delen av de årliga inkomsterna. De sakkunniga förmodar atl uppdelningen av vissa avgifter mellan fonden och byarna kominer alt under de första åren leda till en viss minskning av fondens årliga inkomster. Den väntade snabba utvecklingen av turismen inom renskötselområdel beräknas dock få till följd en kraftig stegring av inkomsterna, särskilt av fiskekort. Vidare bör uppdelningen av inkomsterna mellan fonden och byarna vara ägnad alt skapa förutsättningar för en mer "kommersiell" syn på upplåtelsefrågorna från samernas sida. En hel del av de nuvarande avgifterna är också så låga atl de kan höjas väsentligt.
För den närmaste femårsperioden anser de sakkunniga det realistiskt atl räkna med årliga inkomster av i genomsnitt 1 750 000 kr. för fonden. Härtill kommer den föreslagna inbetalningen till fonden av 300 kr. för varje påträffad rovdjursriven ren, varigenom fonden beräknas få etl årligt tillskott av minst 200 000 kr. De tillfälliga inkomsterna till fonden i form av intrångsersätlningar och 4: 13-medel har de sakkunniga beräknat till 200 000 kr. per år. De årliga inkomsterna och tillfälliga tillskotten till fonden beräknas sålunda uppgå lill sammanlagt 2 150 000 kr.
För alt säkerställa rennäringens rationalisering och omstrukturering föreslår de sakkunniga alt fonden förstärks med ett årligt statsbidrag på 500 000 kr. Den minskning av fondens behållning som kan förutses anser de sakkunniga vara försvarlig med hänsyn till den kraftiga tillväxt av fondkapitalet som skett under de senaste åren beroende huvudsakligen på stora tillfälliga tillskott av 4: 13-medel och intrångsersätlningar. Om minskningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 105
av fondkapitalet visar sig ske alltför snabbi, bör frågan om ytterligare förstärkning av fonden med budgetmedel las upp till prövning.
Någon begränsning av lappfondens nuvarande användningsområde anser de sakkunniga inte bör företas, bortsett från alt hittills lämnade fondbidrag lill renforskning bör ersättas med anslag av budgetmedel.
Beträffande fondens förvallning föreslår de sakkunniga alt fondmedlen förvaltas av statskontoret.
I fråga om anslagsgivningen anser de sakkunniga atl skillnad bör göras mellan bidrag för rennäringsändamål och för andra samiska ändamål.
Anslagen till renskötseln måste samordnas med den långsikliga planering som bör ske inom varje renby och som i vissa frågor, t. ex. beträffande gränsslängsel och vissa slaktanläggningar, bör vara gemensam för flera byar. I denna planering skall rennäringsutövarna själva vara aktivt engagerade men det krävs också medverkan av lantbruksnämndens och lantbruksstyrelsens olika experter. För planernas genomförande förutsätts i många fall slöd både i form av bidrag ur rennäringsfonden och genom statliga kreditgarantier. En förutsättning för alt en sådan planering skall kunna leda till positivt resultat är enligt de sakkunnigas mening att det finns någon som har ansvaret både för förarbetet och för det slutliga beslutsfattandet. I motsatt fall riskerar man alt hamna i passivitet och mot varandra stridande beslut.
Efter noggrant övervägande har de sakkunniga kommit till att alla beslut om anslag för rennäringsändamål, vare sig de avser budgetmedel eller fondmedel, bör fattas av de statliga organ — lantbruksslyrelsen på det centrala planet, lantbruksnämnderna på det regionala — som skall administrera del statliga stödet till rennäringen. Härigenom begränsas visserligen möjligheten atl låta samerna själva medverka på beslutsplanet vid fördelningen av sådana fondmedel som avser rennäringsändamål. Genom förslaget rörande den statliga administrationen anser de sakkunniga det dock vara möjligt att åstadkomma ett väsentligt ökat medinflytande för näringsulövarna, särskilt såvitt angår lantbruksnämndens befattning med ärendena.
När det gäller bidrag ur fonden för andra ändamål än rennäringens behov är möjligheterna enligt de sakkunniga väsentligt större att tillgodose önskemålen om samernas medverkan på beslutsnivå. Någon anledning att samordna dessa frågor med rennäringens rationaliseringsverksamhet finns inte. De statliga myndigheter som sysslar med rennäringen besitter inte heller sådan speciell sakkunskap i fråga om samekulturen och sameorganisationerna alt bidragsprövningen av della skäl bör överlämnas lill dem. De sakkunniga föreslår därför att styrelsen för den del av rennäringsfonden som utgörs av samernas kulturfond skall bestå av fem personer, alla utsedda av Kungl. Maj :t. Av dessa skall tre vara samerepresentanter, som bör utses efler förslag av de olika sameorganisationerna i landet.
4t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
106 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Enligt de sakkunniga bör Kungl. Maj :t bestämma de rainar inom vilka lantbruksslyrelsen resp. kulturfondsslyrelsen får besluta om bidrag. Dessa ramar bör fastställas årsvis efler förslag av styrelserna. Vid sidan om de fastställda ramarna bör möjlighet finnas till extra medelstilldelning om det visas föreligga sj'nnerliga skäl härför. Lantbruksstyrelsens beslut i anslagsfrågor bör kunna överklagas hos Kungl. Maj :l. Däremot bör lalan inle få föras mot kulturfondsslyrelsens beslut.
Administrationskostnaderna bör enligt de sakkunniga även i fortsättningen täckas med budgetmedel. Årskostnaderna för den regionala administrationen beräknas lill 1,6 milj. kr. enligt 1967 års löne- och prisnivå. Organisationsändringen beräknas medföra en kostnadsstegring på ca 290 000 kr. Merkostnaderna för den centrala administrationen genom den föreslagna utökningen av lantbruksslyrelsen har de sakkunniga uppskattat till 140 000 kr. enligt den nämnda löne- och prisnivån, ökningen av de statliga administrationskostnaderna uppgår sammanlagt lill 430 000 kr. per budgetår.
Beträffande forsknings- och försöksverksamheten gör de sakkunniga följande beräkning. De föreslagna tjänsterna vid lantbrukshögskolan, Kuolpavare och SVA medför kostnader för löner med ell årligt belopp av 175 000 kr. Kostnaderna i övrigl vid Kuolpavareslationen uppskattas lill 70 000 kr. per år. Kostnaderna för renforskningens organisation beräknas lill sammanlagt 285 000 kr., varav för distriklsförsöksnämnden 40 000 kr.
På jordbrukets område finansieras de ohka forskningsuppgifterna i största utsträckning genom statliga medel som fördelas på olika grenar genom jordbrukets forskningsråd. Då del kan befaras att rennäringen får en perifer ställning vid fördelningen av forskningsmedel, ifrågasätter de sakkunniga om man inte bör specialdeslinera en viss årlig summa för renforskningsändamål. De sakkunniga föreslår att en sådan anordning prövas för de närmaste åren. Hur stor summa som på della sätt bör avskiljas bör ankomma på distriklsförsöksnämnden för renförsök alt föreslå. Det synes lämpligt att förslaget avser en femårsperiod och motiveras med en angelägenhets-graderad forsknings- och försöksplan.
Till näringsstöd har under anslaget Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande de senaste åren anvisats budgetmedel till rådgivning. Delta anslag bör enligt rennäringssakkunniga uppräknas med 25 000 kr. lill 100 000 kr. för alt möjliggöra en intensifiering av verksamheten särskilt i frågor rörande den med renbyorganisalionen åsyftade gemensamma renskölseln. Vidare bör i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande utgå ett engångsanslag av budgetmedel till SSR av 150 000 kr. för upplysningsverksamhet m. m.
De sakkunnigas förslag innebär en ökning av det med budgetmedel finansierade stödet till rennäringen av sammanlagt [25 000 (rådgivning) -f 285 000 (renforskningens fasta organisation) -|- 500 000 (tillskott till rennäringsfonden) -\- 200 000 (statsverkets kostnader för rennäringens kala-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 107
strof skadeskydd)] = 1 010 000 kr. Härtill kommer dels engångsbeloppet av 150 000 kr. till SSR för viss upplysningsverksamhet, dels årliga utgifter för finansiering av de olika forskningsuppgifterna på rennäringens område.
Även för framliden beräknas vattenregleringsavgifler, som med slöd av 4 kap. 14 § vattenlagen utdömts i vissa vattenmål, slå lill förfogande i minst samma utsträckning som tidigare. De sakkunniga beräknar beloppet till 700 000 kr. per år. Genom periodisk omprövning av regleringsavgifternas storlek bör det bli möjligt att även för framtiden bibehålla avgifternas realvärde.
Med hänsyn till att regleringsavgifternas användning i varje särskilt fall är begränsad till den bygd som berörs av det vattenregleringsföretag som föranlett avgiftens utdömande kan avgiftsmedlen inle överallt begagnas för alt förstärka del stöd som utgår från lappfonden. Enligt de sakkunniga finns det möjlighet all samordna användningen av regleringsavgifterna och bidragsgivningen från fonden.
De sakkunniga har förutsatt att arbetsmarknadsorganen också framdeles skall göra betydande insatser inom renskötselområdel. Del är därför angeläget att dessa insatser görs på sådant sätt att de blir till största möjliga nytta för rennäringen. Härför behövs en effektiv samordning med de stödåtgärder som skall administreras av lantbruksnämnderna och lantbruksslyrelsen.
10.5 Remissyttrandena
När det gäller finansieringsfrågorna är det framför allt lappfonden och med den sammanhängande spörsmål, som är föremål för remissinstansernas uppmärksamhet. De sakkunnigas förslag får elt övervägande positivt mottagande, men särskilt frågan om fördelningen mellan fonden och samebyarna av de medel som flyter in lill rennäringen saml frågan om fondens förvaltning är föremål för delade meningar.
Vad gäller frågan om lappfondens bibehållande delar så gott som alla remissinstanser de sakkunnigas mening att fonden inte bör dras in till statsverket. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser dock alt det från statsfinansiell synpunkt är likgiltigt om fonden bibehålls eller inte. SSR menar att de sakkunnigas uppfattning om bl. a. fondens bibehållande vilar på bristande inträngande i de samejuridiska förhållandena och innebär etl ställningstagande till förmån för kronan i de pågående principrättegångarna. Fastän samerna enligt SSR:s mening har jakt- och fiskerätten anser SSR alt ett visst behov likväl kan finnas av en samefond för allmänna ändamål samt för utjämning mellan sådana samebyar som har inkomstbringande jakt- och fiskerätter och samebyar som är mindre väl lottade i detta avseende.
Beträffande fondens benämning anser vattenöverdomstolen att fonden bör benämnas endast rennäringsfonden, eftersom medlen inte kan entydigt
108 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
anses som en tillgång för vare sig staten eller samerna. övre Norrbygdens vattendomstol föreslår alt fonden benämns samernas centralfond. Då fonden anses böra användas för bidrag lill skilda ändamål inom fjällvärlden, ifrågasätter länsstyrelsen i Norrbottens län om fonden inte kunde benämnas statens fjällfond. SS7? framhåller alt fonden är avsedd inte endast för renskötseln. Anslag från lappfonden har också utgått för mera allmänna samiska ändamål. Det innebär därför enligt SSR:s mening ett betydande och vanskligt ingrepp i bestående rättsliga förhållanden om lappfonden förvandlas till en statens rennäringsfond. Med hänsyn härtill och då ordet "statens" är missledande anser SSR att fondens namn bör vara samefonden. Däremot anser Sällskapet Same-Ätnam att en ändrad benämning till statens samefond är såväl enklast som i sak riktigast. Sällskapet föreslår vidare att fonden bör bestå av två underavdelningar, benämnda statens rennäringsfond och statens kulturfond för samer.
När det gäller fondens inkomster har de sakkunnigas förslag att intrångsersättningarna skall fördelas lika mellan fonden och vederbörande renbyar föranlett erinringar från bl. a. vattenöverdomstolen. Domstolen tar liksom Övre Norrbygdens vattendomstol och Mellanbygdens vattendomstol avstånd från de sakkunnigas uppfattning att ersättningar för skada och intrång till följd av vattenkraftutbyggnader och vattenregleringar samt andra förelag av expropriationskaraktär normalt fördelas lika mellan fonden och de omedelbart drabbade. Vattenöverdomstolen förordar att exproprialionsdomslolen mol bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet får avgöra vem som är skadelidande och i vad mån ersättning skall utgå till denne. Ur rättvise-och rättssäkerhetssynpunkt är det av största betydelse att domstolen ej är bunden av en schablon vid skadereglering. Även enligt expropriationslagen skall ersättning bestämmas särskilt för varje sakägare. Vattenöverdomstolen sätter vidare i fråga om intrång och skada till följd av att ett visst område undantas från renskötseln verkligen drabbar rennäringen i hela landet. Det är mest naturligt atl i fråga om allframlidsskada den by anses såsom skadelidande, som genom undantagandet mister ett område av sina betesmarker. Ersättning för allframtidsskadan bör i enlighet härmed komma berörd by till godo. Vattenöverdomstolen finner i motsats till de sakkunniga att medlen lämpligen bör tillföras en särskild hos byn inrättad fond som står under betryggande kontroll. KammarkoUegiet anser å andra sidan att den föreslagna principen om hälftendelningen av intrångsersättningarna är så betydelsefull för rennäringsutövarna i förhållande till nuvarande ordning, att den bör skrivas in i lagen och således inle bara las upp i en kungörelse. SSR anser att hela ersättningen skall tillfalla vederbörande renbyar.
Förslaget om fördelning av inkomsterna från nyltjanderältsupplåtelser tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Fiskeristyrelsen föreslår att samerna i fråga om fisket i vattnen ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen får full bestämmanderätt och att samerna också får
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 109
uppbära inkomsterna av upplåtelserna. Föreskrift bör dock lämnas om att viss del av inkomsterna skall avsättas till fiskevård. Fondens inkomster av fiskeupplåtelser upphör därigenom i stort sett. Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län anser atl inkomsterna av fiskeupplålelser bör fördelas lika mellan fonden och berörd sameby. Efterfrågan på sporlfiskevatten ökar och en hälftendelning av fiskeinkomsterna underlättar renbyarnas medverkan till upplåtelser. SSR motsätter sig inte att hälften av jakt- och fiske-inkomsterna avslås av samebyarna till en samefond under en helt samisk styrelse, utsedd av landsmötet. Skäl till annat än en hälftendelning mellan samefonden och samebyarna föreligger inte. SSR anser att andra inkomster än jakt- och fiskeinkomster bör i sin helhet tillfalla berörd sameby. Statens naturvårdsverk framhåller alt lika starka skäl som när det gäller fisket talar för alt även en större del av jaktinkomsterna tillförs fonden. Om en liberal upplåtelsepolitik tillämpas ökar jaktinkomsterna. Stort behov av medel föreligger för att göra en god viltvård och bättre bevakningsmöjligheter m. m. möjliga.
Mot bakgrunden av att bestämmelserna om nytljanderätlsupplåtelser i princip endast gäller upplåtelser till tredje man anser kammarkollegiet alt någon avgift som regel inte bör utgå när staten förfogar över själva marken, exempelvis vägbyggnader, grustäkt o. d. Självfallet bör ersättning lämnas för den skada som till följd av verksamheten kan uppkomma för renskötseln. Liknande synpunkter framförs av domänverket. Statens vattenfallsverk erinrar om att inkomster från upplåtelse av grus och andra massor i samband med vattenkraftutbyggnader inle påverkar renskötselrätten eller birättigheterna och därför i sin helhet bör tillföras fonden.
De sakkunnigas förslag om fondens förvaltning och disposition tillstyrks av bl. a. kammarkoUegiet, statskontoret och lantbruksstyrelsen. Hovrätten för Övre Norrland understryker att samerna får ett visst medinflytande över bidragsgivningen genom de föreslagna representanterna inom rennäringsdelegationen och genom förslagel till viss representation vid behandlingen i lantbruksstyrelsens plenum. Vissa remissinstanser menar dock att samernas inflytande över fondens användning bör stärkas ytterligare. Vattenöverdomstolen anser alt om fonden ställs under en särskild styrelse bör i denna ingå såväl representanter för samerna som expertis från de statliga organen vilka svarar för planering som berör rennäringen och det statliga administrerade stödet till denna. Genom att samerna bereds tillfälle alt aktivt medverka vid all anslagsgivning ur fonden även för rennäringsändamål bör en väsentlig anledning till misstro hos samerna mot statsmakternas vilja att ta till vara och respektera deras intressen kunna undanröjas. Vattenöverdomstolen föreslår att en sådan medverkan kommer till stånd. Får samerna det föreslagna inflytandet på beslulsplanet bör fondens beslutande organ enligt domstolens mening även ha om hand anslagsgivning för andra samiska ändamål än rennäring. Liknande synpunkter anförs av övre Norrbygdens vat-
110 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
tendomstol. Enligt SSR är fondens medel av juridiska skäl samernas egna pengar, och de är dessutom genom civillag specialdestinerade till alt användas för samerna. Det bör enligt SSR under sådana förhållanden vara omöjligt alt beröva samerna det bestämmande över fonden, som rätteligen tillkommer dem. Fonden anses därför böra slå under förvaltning av en helt samisk styrelse, utsedd av landsmötel. Sällskapet Same-Ätnam föreslår all Kungl. Maj:t varje år fastställer storleken av den utbetalning från statens samefond som skall tillfalla statens rennäringsfond och statens kulturfond för samer. Rennäringsfonden bör förvaltas av en genom Kungl. Maj :t utsedd styrelse, beslående av ordförande och fyra andra ledamöter. Tre av ledamöterna bör företräda samerna. Beslut om medel till rennäringen bör ske i samråd med lantbruksslyrelsen.
Länsstgrelsen i Norrbottens län anser alt användningsområdet inle bör begränsas till rennäringen. Fondens avkastning bör kunna tas i anspråk för olika åtgärder på den mark varifrån fondens inkomster erhålls. Även anläggningar för alt främja t. ex. turism och friluftsliv bör ingå i användningsområdet. Av sådana inkomster som inle avser ersättning för skada och intrång i rennäringen ulan utgör inkomster vid själva upplåtandet av mark och nytligheler bör en del få disponeras för andra ändamål än sådana som hör samman med rennäringen. I överensstämmelse härmed bör de årliga utdelningarna från fonden till olika rennäringsändamål avpassas med beaktande av behovet av medel för ändamål som inle hör samman med rennäringen.
Förslagel att avsätta medel till en samernas kulturfond under rennäringsfonden får ell positivt bemötande. Vattenöverdomstolen påpekar dock att en sådan delfond inle behövs, om rennäringsfonden ställs under en särskild styrelse bestående av representanter från bl. a. samerna. Hovrätten för övre Norrland anser att ramen för kulturfonden är alltför trång. Ett oavvisligt krav för att samerna effektivt skall kunna bevaka sina intressen med avseende på rennäringen i dess helhet och i fråga om varje renby för sig är att deras intresseorganisationer ges erforderligt ekonomiskt slöd. SSR anser att kulturfonden blir helt beroende av medelstilldelning i administrativ ordning, vilket inle kan accepteras. Mot bakgrunden av den enligt SSR mycket kraftiga krpnoexploateringen inom samernas områden har samerna rält alt ställa stora krav på samekulturella anslag på riksstaten. Den föreslagna ramen för kulturfonden, 300 000 kr., är alldeles för trång. Samernas myckel gamla kulturella natur har gett upphov till en nästan oöverskådligt rik litteratur. Främjande av samekulturen verksamhet ställer krav på slöd som går vida utöver den av tilredningen för organisationsstöd och kullurslöd gemensamt angivna ramen. En omdisponering är lämplig så att den statliga administrationen minskas och anslagen till samerna själva och deras organisation i stället ökas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 111
Förslaget till finansiering av forskningsverksamheten tillstyrks av bl. a. SVA samt länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. Statsiwntoret anser liksom de sakkunniga alt kostnaderna för forskning i princip bör bestridas med medel från driftbudgeten. Om beslut fallas härom anser statskontoret dock att fondmedlen bör reserveras för andra ändamål än forskning. En sammanblandning av driftbudgelmedel och fondmedel, som skulle bli följden av de sakkunnigas förslag, bör undvikas. Statens råd för skogs-och jordbruksforskning motsätter sig förslagel alt visst årligt belopp av de till rådet anvisade medlen reserveras för renforskning. Om så blir fallet måste antingen rådels anslagsram vidgas med elt visst belopp som Kungl. Maj :l särskilt anvisar för renforskning, eller också måste renforskarna i vanlig ordning komina in lill rådet med ansökan om stöd åt sina projekt. Vid sistnämnda alternativ måste renforskningsprojekten konkurrera med övriga av rådet underslödda forskningssektorer. Av dessa alternativ förordar rådet det förstnämnda.
11. Departementschefen
11.1 Huvudgrunderna för reformer i fråga om rennäringen
Rälten till renskötsel är förbehållen samerna. De har rätt atl för sin försörjning begagna myckel stora områden främst i norra och västra Norrland för renbete, jakt, fiske och andra ändamål som har samband med renskötsel. Den renskötande befolkningen uppgår till omkring 2 500, fördelade på ca 700 familjer. Ungefär fyra femtedelar av de renskötande samerna finns i Norrbottens län. Totala antalet renar uppgår till ungefär 200 000—• 250 000. Sammanlagt produceras årligen drygt 2 000 lon renkött, vilket svarar mot 0,6 procent av den totala produktionen av kött och fläsk inom landet.
Rennäringen regleras genom 1928 års renbeteslag. I lagen finns, utöver bestämmelser om vnlka som omfattas av renskölselrätten och denna rätts innebörd, detaljerade föreskrifter om formerna för renskötselns bedrivande. Sålunda innehåller lagen bestämmelser om rennäringens lokala organisation i lappbyar och om ordningen för renskölselns drivande. Länsstyrelserna och den särskilda administrationen för rennäringen, lappväsendet, som är knuten lill länsstyrelserna har enligt renbeleslagen vittgående befogenheter i fråga om renskötseln. Föreskrifterna för rennäringen tillkom vid en tid när samernas möjligheter all själva la tillvara sina intressen var väsentligt mindre än nu och elt av huvudsyftena med föreskrifterna var atl skydda samernas intressen.
Sedan lång tid tillbaka har särskilda åtgärder vidlagils i syfte att gagna rennäringen och, om än i mindre utsträckning, den samiska kulluren. Så-
112 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
lunda åtnjuter rennäringen elt betydande ekonomiskt slöd som numera uppgår till omkring 7 milj. kr. om året.
Enligt de sakkunniga är rennäringens lönsamhet dålig inom stora delar av renskötselområdet. Många av rennäringens utövare har påfallande låga inkomster. Rennäringen är, som den f. n. bedrivs, otillräcklig som försörjningsunderlag för åtskilliga av näringsulövarna. En av anledningarna härtill är all näringen inte kunnat tillgodogöra sig rationaliseringsvinster i samma utsträckning som exempelvis jordbruket. Detla har medfört atl lönsamheten stadigt minskat. Inom näringen förekommer en betydande undersysselsättning som en följd av alltför små driftsenheter och dåliga möjligheter lill kompletterande sysselsättning. I fråga om rennäringens framtidsutsikter framhåller de sakkunniga alt det finns goda möjligheter atl genom olika ralionaliseringsålgärder nå en tillfredsställande och i förhållande till andra jämförliga näringar konkurrenskraftig lönsamhet. Detta bedöms av de sakkunniga kunna ske med stöd av insatser från det allmännas sida som — om hänsyn las även till rennäringens betydelse för samekulturen — inle behöver översliga vad som i andra jämförliga fall anses godtagbart. De sakkunniga förordar därför alt det allmänna genom administrativa insatser och ekonomiskt stöd medverkar till den förbättring av näringen som fordras för alt renskölselförelagen skall kunna lämna ett tillfredsställande utbyte. Huvudpunkterna i etl program härför bör vara en omorganisation av renskötseln med övergång till en ny driftsform inom ramen för särskilt organiserade lokala sammanslutningar, s. k. renbyar. För atl reglera byarnas verksamhet fordras en speciell associationsrättslig lagstiftning, som tillsammans med huvuddelen av den nu gällande renbeteslagen ■— med vissa ändringar och tillägg — föreslås ingå i en helt ny rennäringslag. Vidare måste det ekonomiska stödet åt näringen enligt de sakkunniga byggas ul, samtidigt som den statliga administrationen bör omorganiseras för atl möta de nya krav som reformprogrammet medför.
Remissinstanserna är överlag ense med de sakkunniga om att det är ell väsentligt intresse att genom åtgärder av olika slag främja en rationalisering av renskölseln. Åtskilliga remissinstanser framhåller rennäringens betydelse för samerna som folkgrupp.
I likhet med de sakkunniga och en enhällig remissopinion anser jag det vara etl angeläget intresse från såväl rennäringens som samhällets synpunkt att genom ralionaliseringsålgärder av olika slag skapa förutsättningar för en effektivare och mera lönsam renskötsel. Del är etl samhällsintresse, inte bara från näringspolitiska synpunkter, alt rennäringens lönsamhet förbättras. Rennäringen är en förutsättning för bevarande av den samiska kulturen. Som de sakkunniga framhållit torde del endasl i begränsad omfattning vara möjligt för samerna att, om renskötseln skulle upphöra, hålla sitt språk, sin slöjd och övriga kulturyttringar levande under någon längre tid. Det allmänna bör därför genom olika åtgärder
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 113
medverka till alt förbättra förutsättningarna för renskötselns rationalisering. Därvid är det av största vikt atl rennäringsulövarna själva aktivt deltar i rationaliseringssträvandena. Om ett effektivt samarbete mellan renägarna kan komma till stånd och staten på olika sätt främjar rationaliseringssträvandena, är enligt min mening framlidsutsikterna för rennäringen goda.
De riktlinjer för reformer inom rennäringen som de sakkunniga angett har i huvudsak godtagils under remissbehandlingen. Det anses allmänt atl elt genomförande av de sakkunnigas förslag bör kunna avsevärt förbättra möjligheterna atl driva renskölseln rationellt. Särskilt framhålls att den ekonomiska och den tekniska utvecklingen lett till att renskötseln behöver bedrivas i allt större enheter för atl ralionaliseringsfrämjande åtgärder skall kunna planeras och genomföras på elt effektivt sätt. Både samerna och övriga remissinstanser delar de sakkunnigas uppfattning att de renskötande samerna själva bör svara för renskötselns rationalisering och atl detta lämpligen bör ske inom ramen för särskilt organiserade lokala sammanslutningar, som bör få större befogenheter både i förhållande till sina medlemmar och utomstående än vad de nuvarande lappbyarna har. Även de förslag som de sakkunniga lägger fram om etl utvidgat stöd åt rennäringen och om en ändrad statlig administration godtas av de flesta remissinstanserna.
Även jag kan i princip ansluta mig till de allmänna riktlinjer för rennäringens rationalisering som de sakkunniga dragit upp. Jag delar alltså de sakkunnigas uppfattning att det krävs åtgärder av administrativ, ekonomisk och rättslig art för att komma tillrätta med rennäringens bekymmersamma ekonomiska läge.
F. n. pågår en omfattande rationaliseringsverksamhet inom vårt näringsliv. Samtidigt som nya tekniska hjälpmedel gjort det möjligt för varje yrkesverksam att producera myckel mer än tidigare har de ökade kostnaderna för arbetskraft och maskiner framtvingat nya förelagsformer och som regel en koncentration till större enheter. Inom renskötseln har mekaniseringen påbörjats först under senare år. Slakten har kunnat rationaliseras. Skotern och kommunikationsradion har slagit igenom som normala hjälpmedel. Liksom inom andra områden ger de tekniska hjälpmedlen möjlighet att öka arbetsproduktiviteten, och färre samer kan nu sköta elt större antal renar. Det vitsordas allmänt alt den främsta orsaken till rennäringens ekonomiska svårigheter är alt driftsenheterna i allmänhet är för små. För att råda bot härpå synes det vara lämpligt atl som de sakkunniga föreslagit gå över till en ny organisationsform för renskötseln som gör det möjligt att indela renhjordarna i större, rationella driftsenheter. Samtidigt bör samerna själva så långt det är möjligt få bestämma i fråga om renskölselns rationella organisation. Det innebär att de renskötande samernas egna lokala organ bör förstärkas så att de från lappväsendet och andra myndighe-
114 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
ter kan överta huvudansvaret för rennäringens utveckling. Därav följer att lappväsendet bör kunna upplösas. De administrativa uppgifter som även i fortsättningen kommer alt finnas på detla område kan ombesörjas av de vanliga länsmyndigheterna såsom länsstyrelse, lantbruksnämnd och länsarbetsnämnd.
Även genom elt ökat ekonomiskt stöd bör rennäringens rationalisering främjas. För stödet bör som de sakkunniga föreslagit i huvudsak gälla samma principer och villkor som gäller för jordbrukets rationalisering. Härigenom tillgodoses önskemålet att under så långt möjligt samma betingelser som gäller för jordbruket åstadkomma en rationellare produktion.
1928 års renbeleslag präglas av de förhållanden och synsätt som rådde vid dess tillkomst och är i behov av en översyn. Vidare behövs associationsrättsliga bestämmelser för de föreslagna nya lokala organen för renskötseln. I likhet med de sakkunniga vill jag därför förorda att 1928 års renbeteslag ersätts med en ny lag i ämnet.
SSR har i sitt remissyttrande kritiserat de sakkunnigas förslag och hävdat alt dessa saknar samepolilisk målsättning. Del bör framhållas atl de sakkunniga inte har haft i uppgift atl utarbeta ett samepolitiskt program. Deras uppgifter har i princip varit begränsade till renskötselns rationalisering. Jag vill i delta sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t tidigare denna dag på anmälan av statsrådet Lidboin bemyndigat chefen för utbildningsdepartementet att tillkalla sakkunniga för utredning rörande samernas kulturfrågor m. m.
11.2 Rennäringens lokala organisation
Den främsta orsaken till alt rennäringen inte ger ett tillfredsställande utbyte är som tidigare antytts att driftsenheterna ofta är alltför små för att rationaliseringsfrämjande åtgärder skall kunna planeras och genomföras på ett effektivt sätt.
År 1960 avlämnade Renutredningen betänkandet "Renskölselns organisation och renprodukternas marknadsförande" (Stencil Jo). I betänkandet förordades en särlagsliflning i syfte bl. a. all ge lappbyarna vidgade befogenheter gentemot sina medlemmar. Kärnpunkten i förslaget var att lappbyarna skulle omvandlas till självständiga juridiska personer med uppgift att handha gemensamma frågor rörande den av bymedlemmarna bedrivna renskötseln. I prop. 1962:68 angående rennäringens främjande uttalade emellertid departemenlschefen (s. 58) att han inte fann skäl föreligga för en sådan lagstiftning. I stället borde de renskötande lappbymedlemmarna på olika sätt stimuleras att inom ramen för gällande lagstiftning söka åstadkomma effektivast möjliga driftsformer för renskötseln.
Enligt de sakkunniga har erfarenheten visat att den i 1962 års proposi-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 115
tion uttalade förhoppningen om ökad samverkan mellan de renskötande lappbymedlemmarna inle har gått i uppfyllelse. I avsaknad av laglig reglering har en längre gående samverkan kunnat komma till slånd endast där speciella förutsättningar funnits för ett friktionsfritt samarbete. Till svårigheterna har enligt de sakkunniga bidragit att regler saknas om fördelningen mellan renägarna av kostnaderna for gemensam rendrift. Bland företagarna råder därför stor osäkerhet om på vad sätt deras ekonomi skulle påverkas om de genomförde den ökning av driftsenheterna som i och för sig allmänt anses önskvärd och nödvändig.
I huvudsaklig överensstämmelse med grundtanken i Renutredningens förslag anser de sakkunniga del bästa sättet alt få till stånd lämpliga driftsenheter vara alt omvandla de nuvarande lappbyarna lill särskilda lokala organisationer, i förslaget benämnda renbyar, för renskötseln inom byområdena. Den föreslagna organisationen bygger på principen om samverkan mellan de renskötande medlemmarna i byn enligt samma huvuddrag som gäller i fråga om ekonomiska föreningar och förutsätter således att beslutande och verkställande organ tillskapas inom byn. Genom en effektiv samverkan mellan alla renskötande samer inom en by finns enligt de sakkunniga goda förutsättningar att få till stånd elt rationellt utnyttjande av betesmarkerna och tillgänglig arbetskraft. En omläggning av renskölselme-toderna bör emellertid inte bli föremål för lagstiftning eller administrativ tvångsreglering. Samerna bör så långt möjligt själva svara för att renskölseln bedrivs rationellt. Den i renbeteslagen valda metoden alt låta myndighet besluta i betydelsefulla frågor rörande renskötseln inom byn bör inte längre användas. Avgörandet bör ankomma på byns beslutande organ och ske genom majoritetsbeslut. Förslaget lill ny organisationsform innebär enligt de sakkunniga att organisationen i viss utsträckning övertar ansvaret från å ena sidan de enskilda renägarna och å andra sidan myndigheterna. Den rättsliga regleringen av renbyarnas verksamhet bör ske enligt de principer som ligger till grund för lagen om ekonomiska föreningar men åtskilliga särbestämmelser behövs med hänsyn till de speciella förhållanden som gäller för rennäringen.
Renbyns ändamål bör enligt de sakkunniga i första hand vara att handha renskötseln inom byns betesområde, planera, bygga och underhålla gemensamma anläggningar samt sörja för en rättvis fördelning av renskötselkostnaderna mellan medlemmarna. Rehbyns befogenheter i ekonomiska angelägenheter bör vara begränsade till den ekonomiska verksamhet som direkt sammanhängei" med renskötseln. Till de särskilda befogenheter som renbyarna enligt de sakkunniga bör utrustas med i förhållande till sina medlemmar hör rätt att föreskriva begränsningar av medlemmarnas reninnehav och att bestämma om och i vilken utsträckning skölesrenar skall få hållas i byn. De regler som renbeteslagen innehåller i dessa hänseenden föreslås bli upphävda. Vidare föreslår de sakkunniga att renbyn skall kun-
116 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
na begränsa antalet renskötande medlemmar i byn. Enligt de sakkunniga behövs vissa begränsningar i renbyns befogenheter såvitt avser slakt- och försäljningsleden. Sålunda föreslås att renbyn endast efter särskilt uppdrag får ombesörja slakt av medlems renar och försäljning av därvid ulvunna produkter. Märkningen av renarna föreslås i princip ankomma på renbyn.
En viktig punkt där de för renbyarna gällande reglerna enligt de sakkunniga måste avvika från bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar är frågan om medlemskap. För alt det med en renby avsedda syftet skall uppnås bör ingen av de företagare som driver renskötsel inom bjms verksamhetsområde kunna ställa sig utanför byn och därigenom hindra elt gemensamt utnyttjande av betesresurserna och en rättvis fördelning av skötselkostnaderna. Denna ståndpunkt, som överensstämmer med gällande reglering av lappbytillhörigheten, är enligt de sakkunniga en konsekvens av att renbetesrätten inle är individuell utan samfälld för alla som driver renskötsel inom ett visst område. När det sedan gäller frågan vilka personer som skall vara medlemmar i renbyn föreslår de sakkunniga i huvudsak samma regler som f. n. gäller beträffande lappby. Vid sidan om automatiskt medlemskap för rennäringsulövare m. fl. bör sålunda medlemskap kunna förvärvas genom särskilt beslut. Avgörandet i sådan fråga föreslås i princip ankomma på renbyn.
De sakkunniga förordar att renbyns organ blir desamma som i en ekonomisk förening, nämligen stämma, styrelse och revisorer. Rösträtten på stämma föreslås i flertalet frågor bli avhängig av renantalet, så alt en röst erhålls för varje påbörjat hundratal renar. I vissa frågor såsom om ändring av byns stadgar och beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen skall röstning dock ske efter huvudtal.
I fråga om renbyns ekonomiska förhållanden föreslår de sakkunniga i huvudsak följande. Renbyns utgifter betalas av samtliga renskötande medlemmar. I regel fördelas utgifterna mellan medlemmarna i förhållande till reninnehavel, men möjlighet bör finnas alt fördela vissa utgifler endasl på sådana renskötande medlemmar vilkas renar föranleder utgifterna. För att byn skall ha tillgång till likvida medel bör de renskötande medlemmarna vara skyldiga alt tillskjuta förlagskapital. Den slutliga fördelningen av renbyns utgifter under ett räkenskapsår görs i den förvaltningsberättelse, som styrelsen har atl lägga fram för varje avslutat räkenskapsår. Renbyn föreslås få räll alt uppta lån, men härför skall i regel krävas beslut med kvalificerad majoritet. Fondbildning inom byarna, exempelvis för att underlätta investeringar eller möjliggöra kostnadsutjämning mellan olika år, anser de sakkunniga vara i hög grad önskvärd men föreslås inte bli obligatorisk. De bestämmelser om fondbildning som behövs förutsätts bli införda i de olika renbyarnas stadgar.
Remissinstanserna godtar i allt väsentligt de sakkunnigas förslag att omvandla de nuvarande lappbyarna till särskilda lokala organisationer för
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 117
renskölseln inom byområdena. Man är ense med de sakkunniga om alt renskötseln behöver organiseras i stora driftsenheter för att rationaliseringsfrämjande åtgärder skall kunna planeras och genomföras på ett effektivt sätt. Remissinstanserna delar också de sakkunnigas uppfattning att rennäringens rationaliseringsproblem i första hand bör lösas genom en utbyggd samverkan inom de nu bestående lappbyarnas ram. Remissinstanserna godtar överlag förslaget alt organisationen utformas på i huvudsak samma sätt som gäller för ekonomiska föreningar. Det framhålls att en sådan organisatorisk lösning gagnar renskötseln och ger de renskötande samerna bättre möjligheter all tillvarata sina intressen gentemot myiidigheler och andra. Några remissinstanser påpekar samtidigt att förslaget innebär att de renskötande samerna tvingas till ekonomisk samverkan. Därför bör enligt dessa remissinstanser det nya systemet genomföras endast om en betydande majoritet bland näringsidkarna önskar det.
Som jag tidigare nämnt är driftsenheternas storlek av avgörande betydelse för rennäringens lönsamhet. Hur stora enheterna bör vara går av naturliga skäl inte att med bestämdhet fastslå. Undersökningar har emellertid visat att en enhet bör omfatta åtminstone 2 500—3 000 renar. Eftersom få lappbyar har mindre renhjordar, ter det sig som en praktisk och rationell lösning att som de sakkunniga föreslagit utforma driftsenheterna med nära anknytning till lappbyarna. Även andra skäl talar för en sådan lösning. De nuvarande fasta driftsanläggningarna liksom bostäderna är anpassade lill indelningen i lappbyar. Lappbyindelningen är traditionellt betingad och har bestått lång tid.
Erfarenheten har visat att det föreligger stora svårigheter atl få lappbyn alt fungera som en arbetsenhet. Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning att det är nödvändigt atl lagstiftningsvägen stärka lappbyarnas ställning såväl i förhållande till sina medlemmar som gentemot myndigheter och tredje man. Regleringen bör emellertid inte sträcka sig längre än nödvändigt. Samerna bör själva bestämma beträffande renskötselmeloder och driftsenhelsindelning. Regleringen bör som de sakkunniga föreslagit i huvudsak begränsas lill organisationsfrågorna så som skett för exempelvis de ekonomiska föreningarna och i huvudsak ske i form av rambestämmelser som ger samerna frihet alt genom sina stadgar inom den givna ramen ordna sin organisation och verksamhet. Liksom inom annan associations-rättslig lagstiftning behövs dock bestämmelser för all skydda den enskilde medlemmens intressen.
Vad jag nu anfört innebär alt jag biträder de sakkunnigas organisalionsförslag. För gemensam drift av renskötseln inom lappbys område bör alltså bildas en ny typ av juridisk person, efter förslag av SSR kallad sameby, som i sina huvuddrag är uppbyggd enligt de principer som gäller för ekonomisk förening. För att samebyn skall bli funktionsduglig krävs dessutom som de sakkunniga också framhållit att samthga renägare inom lapp-
118 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
byn ingår i samebyn. Ingen av de företagare som driver renskötsel inom lappbyns område skall kunna ställa sig utanför samebyn och därigenom hindra alt betesresurserna utnyttjas rationellt för gemensamt behov. Medlemskapet bör alltså vara obligatoriskt, vilket som de sakkunniga framhållit får ses som en konsekvens av att rätten till renskötsel inle är individuell utan samfälld för dem som driver renskötsel inom etl och samma lappbyområde.
SSR har riktat kritik mot förslaget att samebys ekonomiska verksamhet begränsas till sådan verksamhet som har direkt samband med renskölseln. Kritiken går ut på alt samebyns uppgifter på så sätt blir alltför snävt kringskurna. SSR anser atl det i den framtida samebyn måste finnas utrymme för kombinalionsnäringsfång varigenom både renskötande och icke renskötande medlemmar i byn får sin utkomst. Till en början vill jag framhålla alt det klart framgår av de sakkunnigas belänkande att avsikten med den föreslagna begränsningen av samebys verksamhet alls inte är att hindra medlemmarna från att ägna sig åt andra sysselsättningar vid sidan av renskötseln. De sakkunniga framhåller tvärtom atl del vore mycket värdefullt om alternativa sysselsättningar kunde beredas dem för vilka renskölseln är otillräcklig som försörjningsunderlag. Jag delar denna uppfattning och kommer i det följande alt lägga fram vissa förslag för all främja sådana sysselsättningar. Bakom de sakkunnigas förslag atl samebyarna som sådana inte bör ägna sig åt annan ekonomisk verksamhet än sådan som direkt sammanhänger med renskötseln ligger främst farhågor för atl en vidare verksamhet —■ t. ex. induslrifiske med utnyttjande av flyg i samebyns regi, något som SSR framfört önskemål om — skulle, hur väl verksamheten än planerades, innebära stora ekonomiska risker och kanske få ogynnsamma återverkningar på renskötseln. De sakkunnigas förslag tar sikte på atl med stöd av statliga insatser göra renskötseln ekonomiskt bärkraftig. För detta krävs som nyss nämnts en ekonomisk samverkan, som inrymmer vissa Ivångsmoment. Sålunda föreslås alt medlemskapet i samebyn blir obligatoriskt och all samtliga kostnader för renarnas skötsel och samebyns verksamhet i princip fördelas mellan renägarna i proportion till det antal renar de har. Alt låta ett sådant syslem, som har sin grund i att renbetesrätlen inte kan utövas individuellt ulan kollektivt, omfatta andra aktiviteter av ekonomisk natur än renskötsel som vissa medlemmar i byn, renskötande eller icke renskötande, vill ägna sig åt låter sig svårligen göra. Jag förordar därför atl samebys ändamål begränsas så som de sakkunniga föreslagit. Det slår givelvis medlemmarna i en sameby fritt alt bilda bolag eller ekonomisk förening, om de i samverkan vill bedriva annan verksamhet än renskötsel. SSR och andra remissinstanser motsätter sig förslaget att samebyn ges befogenhet att föreskriva begränsningar i medlemmarnas reninnehav. Inte heller vill SSR godta förslaget att samebyn själv får besluta i frågor om skölesrenar. Jag vill framhålla att de frågor det här gäller inte kan lämnas
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 119
oreglerade. Betesresurserna är ju inte obegränsade. Frågan är då vem som skall bestämma i dessa frågor, mjmdighet såsom f. n. gäller eller samebyn själv. Som redan framgått har jag anslutit mig till principen atl samerna själva skall få bestämma om sina egna angelägenheter. Jag förordar alt denna princip tillämpas på de frågor det nu gäller. Det har uttalats vissa farhågor för atl förslagel alt samebyn får fria händer atl besluta om skötesrenar skulle leda lill alt antalet skötesrenar inom byarna ökade lill förfång för de renskötande medlemmarna. För atl motverka en sådan utveckling är det enligt min mening tillräckligt med en föreskrift om alt fråga om skötesrenar avgörs efler samråd med lantbruksnämnden. Mot förslagel alt låta samebyn bestämma om skötesrenar har även invänts, att detla innebär alt same som är renskötselberättigad men inte medlem i sameby får sin rättsställning försämrad. Enda praktiska skillnaden mellan nuvarande ordning och förslaget är alt skölesrenägaren, som f. n. måste träffa avtal med enskild renskötande same för alt få ha skötesrenar i lappby, i stället måste avtala med sameby härom. Det finns anledning anta atl sameby kommer all vara villig att ta emot skölesrenar, om del finns skäl för det. Jag avser främst sådana fall då renar i byn genom arv eller på annat sätt förvärvats av renskötselberättigad som har sill hemvist inom renskötselområdel. Vidare bör jordbrukare som inte är renskötselberättigad men som har sitt hemvist inom någon av skogslappbyarna liksom hittills få hålla etl mindre antal skölesrenar inom byn, något som har varit ägnat att underlätta renskötseln inom dessa byar.
De sakkunnigas förslag atl samebyn skall kunna begränsa antalet renskötande medlemmar i byn har mött skarp kritik. I viss mån är kritiken obefogad. De sakkunnigas förslag innebär inle, som några remissinstanser synes utgå från, alt de som redan etablerat sig som näringsidkare i byn skall kunna tvingas upphöra med sin verksamhet. Avsikten är tvärtom alt skapa förutsättningar för en tryggare näringsutövning för dem som redan är verksamma inom byn. Jag anser emellertid att en bestämmelse av denna innebörd helst bör undvikas. Den skulle, om samebyn utnyttjade sin befogenhet, kunna drabba ungdomar och andra inom byn som biträtt i renskötseln och som önskade övergå lill att driva egen renskötsel. När det gäller en byn utomstående som önskar etablera sig som renskötande medlem i byn ställer sig saken annorlunda. För att en utomstående skall kunna bli medlem i byn krävs emellertid i princip samtycke av denna. Del står alltså byn fritt alt i samband med prövning av frågan om medlemskap för utomstående la hänsyn lill huruvida detta skulle inkräkta på de redan verksamma renskötarnas försörjningsmöjligheter. Enligt min mening saknas sålunda skäl att i den nya lagen ta in bestämmelser om rätt för samebyn alt begränsa antalet renskötande medlemmar.
SSR har föreslagit att samebyn skall få rätt att anta byn utomstående same som stödjande medlem i byn med rätt för sådan medlem att i begrän-
120 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
sad omfattning jaga och fiska inom byns område. Som skäl åberopas ati det finns behov av någon form av gemenskap mellan samer som är verksamma inom renskötseln och samer som ägnar sig åt annan yrkesverksamhet, vare sig de är renskötselberättigade eller inte. Jag har full förståelse för SSR:s synpunkter beträffande behovet av gemenskap mellan olika samegrupper men är inle beredd alt nu biträda förslaget annat än i fråga om sådan same som lämnar renskötseln och går över lill annat yrke. För sådani fall är det befogat att införa en regel som öppnar möjlighet för samebyn att låta sådan same avgiftsfritt jaga och fiska till sitt husbehov inom byns område. Härigenom bör förutvarande medlems eventuella omställningsproblem i någon mån kunna begränsas. I övrigt ankommer det på de sakkunniga för utredningen rörande samernas kulturfrågor m. m. all, enligt direktiven för utredningen, närmare utreda frågan om stödjande medlemmar.
SSR:s förslag att de renskötande samernas personliga ansvar för samebyns förbindelser på ett eller annat sätt skall begränsas kan jag av flera skäl inle biträda. Jag kan hänvisa till att det är en allmän uppfattning att samebyn som driftsenhet har förutsättningar att beslå som självständig rationell enhet. Under senare år har ett betydande ekonomiskt stöd utgått till näringen. Fasta driflsanläggningar har i huvudsak bekostats av allmänna medel. Som skall framgå av mina förslag i fortsättningen förordai jag att det statliga stödet ökas. Något hinder för samebyarna atl på eget initiativ bilda fonder för att stärka sin ställning både inåt och utåt finns inte. Frågan om ansvaret ter sig under sådana förhållanden mera som en principfråga än elt praktiskt spörsmål under förutsättning alt samebyns ekonomiska verksamhet som jag nyss förordat begränsas till sådan verksamhet som direkt sammanhänger med renskölseln. Därtill kommer att en begränsning av det personliga ansvaret av hänsyn till borgenärerna skulle göra del nödvändigt med bestämmelser om obligatorisk fondbildning inom byn. Det skulle i sin tur försvåi'a tillämpningen av förvaltningsbestämmelserna och verka tyngande på samebyns förvallning.
I övrigt har någon kritik inte riktals mot de sakkunnigas förslag till assocjationsrältsliga regler för samebyarna annat än på några punkter av smärre betydelse. Jag anser därför att den nya lagstiftningen i dessa delar bör få den av de sakkunniga föreslagna innebörden. Vissa detaljfrågor får jag anledning att behandla närmare i specialmotiveringen.
11.3 Bestämmelser till skydd för renskötselrätten
Huvuddragen av samernas rättigheter enligt renbeteslagen är följande. Renskötsel med utnyttjande av annans mark får utövas endast av samer. Rälten till renskötsel innefattar i första hand befogenhet för same att på de trakter, där han har rätt att uppehålla sig med sina renar, begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna. Bestämmelsema om betes-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 121
områdenas omfattning och belestidens längd innebär i stora drag atl samerna har rätt att driva renskötsel dels året runt ovanför odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens lappmarker och på renbelesfjällen i Jämtland, dels vinterlid nedanför odlingsgränsen och utom renbetesfjällen på trakter som de av gammal sedvana besöker med sina renar. Skogssamerna har i viss omfattning räll till renbete året runt även nedanför odlingsgränsen. Vidare har samerna rält all flytta med sina renar mellan de områden där de har betesrätt. Inom renbetesområdena får de, i vissa fall efler särskilt medgivande, uppföra stängsel för märkning och skiljning av renarna liksom vissa byggnader. I viss utsträckning har samerna rätt all la virke till husbehov. De har dessutom rätt alt jaga och fiska på utmark inom lappmarkerna och på renbelesfjällen, när de har betesrätt där. Rätlen till renskötsel är inte överlåtbar. Inle heller får same ål annan upplåta rättighet som innefattas i rätten till renskötsel. I förarbetena till den första renbeleslagen uttalas all renskötselrätten är en nyttjanderätt lill del omfång som bestäms av villkoren för renskötselrättens bedrivande och att vad som inte fordras för renskötseln faller utanför denna rält. Som exempel på rättigheter över vilka staten som ägare av större delen av renbelesområdena disponerat kan nämnas skogsavverkning och rälten till vallenkraft.
SSR gör i sitt remissyttrande gällande atl samerna har en starkare rätt till renbetesområdena än som framgår av renbeleslagen. Denna uppfattning grundas framför allt på historiska skäl. SSR åberopar all samerna sedan äldsta tid har hävdat marken inom renskötselområdel, och att denna hävd medfört att samernas rätt till marken i fråga rätteligen bör karakteriseras som en medäganderätl. SSR hemställer alt i vart fall samernas räll lill jakt och fiske på de jämtländska skallefjällen och de gamla lappskattelanden i Lappland m. fl. områden klart erkänns i den nya lagen som en samebyarnas tillhörighet. Vidare erinrar SSR om att flertalet lappbyar i landet och vissa enskilda samer från lappbyar i Jämtlands län har väckt lalan mot Kungl. Maj :l och kronan i första hand om bättre rätt än kronan till de s. k. renbetesfjällen i Jämtlands län. Alternativt har yrkats bl. a. atl samerna tiUerkänns ensamrätt till vissa särskilt angivna nyltigheler, såsom jakt, fiske, vattenkraft, skogsfång, grustäkt och annan läkt. Jag vill erinra om all det inle har ingått i de sakkunnigas uppgift att la ställning till frågan om samernas rättigheter enligt äldre rätt eller hävd. I direktiven till utredningen anförs sålunda att syftet med utredningen i storl bör vara att — med utgångspunkt från att rennäringen alltjämt skall vara förbehållen samerna och från renbeleslagens huvudsakliga innehåll rörande samernas särskilda rättigheter i förhållande till kronan och andra rättsinnehavare — samerna bör i all den utsträckning som är möjlig äga själva bestämma rörande renskölselns rationella organisation. Vid sådani förhållande är jag inle beredd att nu i hela dess vidd förorda en omprövning av frågan om samernas räll till mark och vallen inom renskötselområdel. Endasl på Adssa punkter inne-
122 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
bär mina förslag smärre jämkningar i samernas rättigheter enligt renbeteslagen utan att de för den skull rubbar de principiella grundvalarna för den nu gällande rättsliga regleringen. Dessa jämkningar är främst föranledda av förslaget lill ny organisation för renskötseln.
Dessutom har jag för avsikt alt föreslå vissa ändringar i de bestämmelser som möjliggör inskränkningar i samernas rättigheter. Vid sidan av de inskränkningar i renskölselrätten som kan göras med stöd av vattenlagen, gruvlagen, väglagstiftning och annan tvångslagstiflning innehåller renbeleslagen bestämmelser enligt vilka renskölselrätten kan inskränkas när så fordras för alt tillgodose motstående intressen. Så t. ex. kan renskötselrätten under vissa förutsättningar få lov att vika av hänsyn till den jord-brukande befolkningen. Av särskilt intresse i detta sammanhang är emellertid bestämmelsen i 5 § renbeteslagen, enligt vilken Kungl. Maj :t kan förordna att visst område inom renbelesmarkerna skall undantas från samernas begagnande, om området är oundgängligen erforderligt för särskilt ändamål av större betydelse. Är området beläget ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen, skall i så fall skälig gottgörelse lämnas för det intrång som orsakas renskötseln genom områdets undanlagande. Sådan gottgörelse skall användas till förmån för samerna, vilket i praktiken innebär att den tillförs lappfonden.
Vidare föreskrivs i 56 § renbeteslagen alt Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer kan upplåta vissa rättigheter inom de områden som anvisats till samernas uteslutande begagnande, varmed avses renbetesfjällen i Jämtland och de delar av lappmarkerna ovanför odlingsgränsen som inle disponeras av enskild. Bestämmelserna avser endast upplåtelser för vissa särskilt angivna ändamål och är differentierade med avseende på förutsättningarna för att upplåtelse skall få ske. Sålunda får bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed jämförlig nyttighet upplåtas endast under förutsättning att upplåtelsen kan ske utan intrång eller skada för renskötseln. Jakt eller fiske får upplåtas, om upplåtelsen kan ske utan fara för tillgången på vilt eller fisk och utan besvärande intrång för samerna. För upplåtelse som fordras med hänsyn lill den allmänna samfärdseln och vissa andra särskilt angivna ändamål uppställs däremot inget krav på alt upplåtelsen inte får störa renskölseln. Meddelas upplåtelse skall avgiften för denna enligt bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t användas lill förmån för samerna eller för verksamheten på den mark upplåtelsen avser. Medel som inflyter genom upplåtelserna inbetalas normalt till lappfonden, vars medel som nämnts används lill slöd för de renskötande samerna. Fråga om upplåtelse av nyttjanderätt för andra ändamål än som finns angivna i renbeteslagen underställs i administrativ praxis Kungl. Maj :ls prövning. Är upplåtelsen inte till olägenhet för renskötseln och möter i övrigl inget hinder mot upplåtelsen, tillförs avgiften i dess helhet
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 123
i allmänhet lappfonden. Som exempel på upplåtelser av detla slag kan nämnas upplåtelse av mark för turiststuga, badplats, badhus, fiskyngeldamm, jaklskyttebana, begravningsplats, slalombana och skidlift.
Frågan om behovet av att skapa ökad trygghet för de renskötande samerna och deras näring har tagils upp av JO. JO framhåller att den snabba sociala, ekonomiska och tekniska utvecklingen inte har kunnat undgå att få återverkningar även på samernas förhållanden. En exploatering av fjällvärlden har påbörjats, som man vid tillkomsten av 1928 års renbeteslag inte har kunnat förutse. Genom denna utveckling aktualiseras på ett helt annat sätt än tidigare de spörsmål rörande samernas rätt att i möjligaste mån bibehållas vid sill hävdvunna näringsfång som reglerats i 1928 års lag. Med hänsyn till de förändrade förhållanden som tidsutvecklingen medfört i frågan om fjällvärldens utnyttjande och till de intressekollisioner mellan samernas och andras intressen som kan förväntas uppkomma är det enligt JO önskvärt med en översyn och precisering av de materiella regler efter lka sådana intressekollisioner skall bedömas och av de allmänna grundsatser på vilka reglerna vilar. JO framhåller alt spörsmålet om de materiella reglernas innebörd och tillämpning är av avgörande betydelse för frågan om samerna skall kunna fortsätta sitt urgamla näringsfång eller om de efter hand skall trängas undan lill allt mindre reservat för atl lill slut upphöra alt existera som speciell befolkningsgrupp med säreget kulturarv.
Jag delar JO:s uppfattning atl den tekniska och ekonomiska utvecklingen har medfört alt de bestämmelser i renbeleslagen som lar sikte på atl skydda renskötseln mol motstående intressen behöver ses över. Innan jag tar ställning till de sakkunnigas förslag i dessa avseenden vill jag i korthet redogöra för omfattningen av vissa ingrepp som under senare år gjorts i renbetesområdena.
Sedan år 1959 har Kungl. Maj :t med slöd av 5 § renbeleslagen förordnat om undantagande av mark från samernas begagnande för järnvägen Malmberget—Svappavaara malmfält, en linbana i Abisko, en renforsknings-stalion och för vissa kommunala ändamål avseende Kiruna stad. Frågan om vatlenregleringarnas inverkan på renskölseln har undersökts av Renbeles-marksutredningen (SOU 1966: 12). Utredningen har funnit att den totala tillgången på bete för renarna inte undergått några större förändringar genom vallenbyggnadsföretagen. Enligt utredningen behöver vattenbyggnaderna som regel inle leda lill minskad produktion inom renskötseln. Däremot kan driftskostnaderna öka. Endast vid större sjöregleringar synes kostnadsökningarna kunna nå sådan storlek, att driftsekonomin i nämnvärd grad påverkas därav, ökade besvär bl. a. vid flyttning med renar har visat sig kunna förebyggas på olika sätt eller fått gottgöras genom kon-tantersältningar. Utförda skadeförebyggande och skadehindrande åtgärder har av utredningen befunnits vara i huvudsak ändamålsenliga. Vidare bör
124 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
nämnas att bestämmelserna i 56 § renbeteslagen om nytljanderätlsupplåtelser på kronans mark tillämpas restriktivt. Mot samernas bestridande kommer sådan upplåtelse myckel sällan till stånd.
Även om den totala tillgången på renbete sålunda inte har minskal i någon större omfattning, har det av andra skäl blivit svårare för samerna att driva renskötsel. Växande landsvägs- och järnvägstrafik, skogsavverkningar och skogsvårdsålgärder inom vinterbetesområdena, växande turism och friluftsliv och myckel annat ställer sålunda allt högre anspråk på de renskötande samernas förmåga alt anpassa sig till nya förhållanden.
De sakkunnigas förslag lill bestämmelser till skydd för samernas rättigheter ansluter i huvudsak till nuvarande bestämmelser. Sålunda föreslås en motsvarighet till bestämmelsen i 5 § renbeleslagen enligt vilken Kungl. Maj :t kan förordna om undanlagande av mark från begagnande för renskötseländamål. Enligt förslaget skall sådant förordnande på samma sätt som gäller i vissa fall vid expropriation kunna meddelas endasl om det med rennäringen konkurrerande ändamålet är av väsentlig betydelse för det allmänna. Enligt 5 § renbeleslagen är rätlen till ersättning för ölägenheter som uppslår vid områdes undantagande från renskötsel begränsad i olika hänseenden. Enligt de sakkunniga saknas anledning alt vid ersättningsfrågans bedömande göra skillnad mellan samernas på lagstiftning grundade nyttjanderätt och en motsvarande nyttjanderätt tillkommen genom privaträttslig upplåtelse. Ersättningen bör sålunda omfatta hela den minskning av renskötselrättens värde vid tiden för ingreppet som uppkommer genom undantagande.
I fråga om ersättningens bestämmande förordas all expropriationslagens regler görs tillämpliga. Förslaget innebär bl. a. att ersättningsprövningen flyttas över från Kungl. Maj :t till expropriationsdomstol.
Vidare föreslår de sakkunniga en ny bestämmelse som i vissa fall förbjuder ägare eller brukare av mark inom renskötselområdet alt vidta sådan ändring i markens nyttjande som kan skada renskötseln. Bestämmelsen tar sikte på att hindra alt mer ingripande ändringar i användningen av sådan mark som är värdefull för rennäringsulövarna kominer till stånd genom ensidigt handlande av markens ägare eller brukare. Förbudsbeslämmelsen föreslås gälla endasl i de trakter där renskötsel är tillåten under hela årel och endast i fråga om sådan väsentlig ändring i markens nyttjande varigenom avsevärd skada kan uppkomma för rennäringen i orten. Vidare föreslås alt förbudet inte skall vara tillämpligt beträffande företag vars tillåtlighet prövas enligt vattenlagen eller i fråga om bebyggelse inom fastställt planområde. Tillämpningen av bestämmelsen föreslås ankomma på allmän domstol på talan av den sameby vars område berörs av en vidtagen eller tillämnad ändring i markanvändningen.
De sakkunnigas förslag i fråga om nytljanderätlsupplåtelser på kronomark inom lappmarkerna ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 125
tar sikte på alt åstadkomma mera enhetliga och enklare regler för alla slags nytljanderätlsupplåtelser på dessa kronans marker. Sålunda föreslås att de nuvarande bestämmelserna som omfattar nytljanderätlsupplåtelser endast för vissa särskilt angivna ändamål utvidgas lill alt avse alla slags nytljanderätlsupplåtelser på dessa marker. Vidare föreslås atl förutsättningarna för att upplåtelse skall få ske görs mer enhetliga. Enligt de sakkunniga bör krävas att upplåtelsen kan ske ulan avsevärt men för renskötseln. Såvitt avser jakt- eller fiskeupplåtelse bör enligt de sakkunniga därtill uppställas kravet att upplåtelsen kan ske utan besvärande intrång för same som är berättigad att jaga och fiska på mark som avses med upplåtelsen. Vidare föreslås alt upplåtelse av jakt eller fiske till skillnad mot vad som gäller f. n. skall kunna omfatta all rält till jakt eller fiske inom visst område. Upplåtelserna skall enligt förslaget i princip ske mol avgift, som alltid skall fördelas mellan sameby som berörs av upplåtelsen och lappfonden. De sakkunnigas förslag innebär atl avgift för sådan upplåtelse som f. n. faller utanför 56 § renbeteslagen blir lagfäst. Den i renskötselrätlen ingående speciella rättigheten att i vissa fall få ersättning för andras utnyttjande av mark inom de aktuella områdena kommer alltså att på grund av lag om-falla avgifter för alla slags nytljanderätlsupplåtelser.
Ledamoten Lassinantli har kritiserat utredningsmajorilelens uppfattning att utgångspunkten för bedömningen av frågor angående upplåtelse av renbetesmark för annat ändamål än renskötsel bör vara att renskötselrätten inte skall behöva vika annat än i vissa i lagen särskilt angivna fall. Enligt reservantens mening bör markutnylt jandet anpassas efter utvecklingens gång. Riktlinjerna för den framlida markpoliliken bör enligt reservanten utformas så att en från samhällsekonomisk synpunkt optimal användning av markerna underlättas. Samerna själva bör från bl. a. sysselsättnings- och försörj ningssynpunkl ha mycket all vinna på en sådan ändamålsenlig markanvändning.
De sakkunnigas förslag i dessa delar möter kritik från flera remissinstanser främst såvitt avser de sakkunnigas ställningslagande till frågan om avvägningen mellan renskötselintresset och della motstående intressen. Dessa remissinstanser ansluter sig till reservantens uppfattning att man bör eftersträva ett mera effektivt utnyttjande av markerna inom renbelesom-rådel. En sådan mera ändamålsenlig markanvändning bör enligt remissinstanserna kunna komma till slånd ulan atl samernas intressen träds för nära. Bl. a. hävdas att nuvarande snäva tillämpning av bestämmelserna om nyltjanderältsupplåtelser på kronans marker ovanför odlingsgränsen hämmat turismens utveckling i fjälltrakterna. Enligt remissinstanserna i fråga bör en mera mångsidig markanvändning vara till stort gagn för samerna ur sysselsättnings- och försörjningssynpunkt. Vidare påtalas att vissa trakter av renskötselområdel endasl sporadiskt besöks av renar eller har dåligt renbete eller eljest väsentligen saknar betydelse för renskötseln. Inom sådana
126 KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971
områden bör inle så stränga krav på ändamålets betydelse ställas upp ulan det bör finnas utrymme för en mera förutsättningslös avvägning av de motstående intressenas inbördes betydelse. Mot denna bakgrund gör remissinstanserna gällande att de sakkunnigas förslag innebär alltför hårda begränsningar i möjligheterna alt undanta mark från renskötsel och att genom nytljanderätlsupplåtelser på kronans mark ovanför odlingsgränsen få till slånd utnyttjande för andra ändamål än renskötsel.
Jag vill till en början ta upp frågan hur de föreslagna bestämmelserna om undantagande av mark från renskötsel förhåller sig till annan tvångslagstiftning enligt vilken särskild rätt till fastighet måste vika.
F. n. gäller alt om sådan speciallagstiftning som expropriationslagen, vattenlagen, väglagstiftning, gruvlagen och andra på fastigheter tillämpliga lagar är tillämplig tar den som regel över de särskilda bestämmelserna i 5 § renbeteslagen. Expropriationslagen tillämpas dock mycket sällan på della område. Eftersom större delen av renbelesmarkerna utgör kronomark, kan expropriationslagen, som inte är tillämplig på kronans mark, inle användas för alt ta i anspråk kronans rätt. Formellt kan, vill det synas, expropriationslagens bestämmelser tillämpas på den särskilda rätt som renskölselrätten innebär. Enligt 1 § andra stycket expropriationslagen kan ju särskild räll som i avseende på fastighet tillkommer annan än kronan exproprieras. Så sker emellertid inte i praktiken utan i stället tillämpas 5 § renbeteslagen. Ingen remissinstans har haft något att erinra mot de sakkunnigas förslag all denna ordning behålls.
Ett annat sätt att värna om rätten till renskötsel vore att slopa de särskilda bestämmelserna i renbeteslagen om undantagande av mark från renskötsel och göra bestämmelserna om expropriation av särskild rält till fast egendom tillämpliga på den särskilda rätt som rälten till renskötsel är. En lösning efter denna linje är dock av olika skäl mindre tillfredsställande. Renskölselrätten är inte på samma sätt som andra särskilda rättigheter lokaliserad till vissa fastigheter. Det förtjänar också att nämnas alt expropria-tionsreglerna, om de gjordes direkt tillämpliga på rälten till renskötsel, skulle sakna den effekt som brukar kallas expropriationens avlalsstimule-rande funktion (jfr Ljunginan och Stjernquisl, Den rättsliga kontrollen över mark och vatten, Del II, s. 14). Rätten till renskötsel är som nämnts inte överlåtbar och rättighet som ingår däri får ej av same upplåtas åt annan.
Med hänsyn till vad jag nu anfört förordar jag att i den nya lagen tas in bestämmelser om upphävande av renskötselrätlen som i huvudsak motsvarar 5 § renbeleslagen. De föreslagna bestämmelserna är liksom nyssnämnda lagrum avsedda alt tillämpas i stället för bestämmelserna i expropriationslagen om s. k. självständig rättighetsexproprialion. Vidare skall liksom gäller i dag bestämmelserna i annan lagstiftning om upphävande eiler inskränkning av särskild rätt till fast egendom vara uteslulande
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 127
tillämpliga vid sidan av den föreslagna rennäringslagens bestämmelser. Dessa blir alltså i huvudsak begränsade till sådana dispositioner som en markägare önskar göra på sin egen mark och för vilka tvångsrätt inte kan utverkas i annan ordning.
I fråga om remissinstansernas synpunkter på frågan om markanvändningen inom renbelesområdena vill jag anföra följande. Avvägningen mellan intresset att använda renbelesmarkerna för andra ändamål än renskötsel och de renskötande samernas berättigade anspråk på trygghet i sin näring är en ömtålig fråga. Det sammanhänger inte bara med alt dessa intressen ofta bryts ulan även med de skiftande förhållanden som råder inom olika betesområden. Vissa områden är mera känsliga för ingrepp än andra. Beleslillgången varierar inom olika områden liksom från ett år till etl annat. Vissa lappbyar har ont om vinterbete, andra har brist på sommarbete. Det är inte ovanligt alt vissa renhjordar förflyttar sig mer än 50 mil varje år, andra renhjordar är mera stationära. Betet utnyttjas alltså olika intensivt och även driftsformerna varierar mellan lappbyarna. På en del håll drivs renskölseln mera extensivt än på andra håll. Renhjorden får ströva fritt större delen av sommarhalvåret. Därtill kommer att de befogenheter som ingår i renskötselrätten varierar i styrka inom olika delar av renskötselområdet.
Som en allmän utgångspunkt bör enligt min mening gälla, alt renskötselrätlen liksom enligt gällande lagstiftning bör vika endast om så behövs för alt genomföra ändamål som framstår som angelägna från allmän synpunkt. Om de remissinstanser som uttalar sig för ell mera effektivt markutnyttjande inom renskötselområdel menar alt renskötselrätlen bör vika för enbart enskilda behov — där alltså allmänintresset är ringa — med anledning av alt marken t. ex. kan väntas ge högre avkastning, kan jag sålunda inle biträda deras uppfattning. Nu angivna grundsals bör emellertid förses med vissa modifikationer. I fråga om mark som sällan eller aldrig behöver användas för renbete eller som på grund av sin beskaffenhet har dåligt renbete eller som annars väsentligen saknar betydelse för renskölseln bör som remissinstanserna anfört finnas utrymme för en mera förutsättningslös avvägning av de motstående intressenas inbördes betydelse. I sådana fall då marken inle fyller något verkligt behov för renskölseln tar således enligt min mening intresset av ett ur andra synpunkter ändamålsenligt utnyttjande av marken överhanden. I detta sammanhang bör anmärkas alt enligt Renbetesmarksutredningens uppgifter renbelesmarkerna omfattar en sammanlagd brutloareal av ca 165 000 km, större sjöar ej inräknade, och alt neltoarealen av de regelbundet utnyttjade betesområdena är i runt tal 137 000 km2.
Jag delar de sakkunnigas uppfattning atl det liksom f. n. bör ankomma på Kungl. Majrt alt i varje särskilt fall pröva förutsättningarna för ren-
128 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
skölselrältens upphävande. Den prövning det här är fråga om motsvarar den prövning som Kungl. Maj :t gör i fråga om tillstånd till expropriation. Beträffande utformningen av bestämmelserna vill jag anföra följande.
De sakkunniga föreslår en allmänt hållen regel som överlämnar ål rättstillämpningen att i det enskilda fallet avgöra om ett ändamål är av så väsentlig betydelse för det allmänna alt renskölselinlressel bör vika. Som skäl åberopas att varje försök lill närmare definiering av ändamålen ganska snart skulle te sig föråldrat. Inom expropriationslagstiftningen tillämpas den metoden all lagen uttömmande anger expropriationsanledningarna. Ett sätt att närmare ange vilka allmänna intressen som skall beaktas vore atl som SSR påyrkar såsom förutsättning för upphävande av renskölselräll kräva alt någon av de olika expropriationsanledningarna föreligger. En sådan lösning är dock enligt min mening inte tillfredsställande. Som framgått råder del helt speciella förhållanden inom renskötselområdel. Med hänsyn härtill bör del vara möjligt för Kungl. Maj:t att, om starka allmänna intressen motiverar del, ge tillstånd till alt renskölselrätten upphävs, även om ett åberopat ändamål inte kan tillgodoses genom expropriation. Jag avser t. ex. behovet av mark för vissa kollekliva anläggningar för det rörliga friluftslivet. Jag vill också hänvisa till alt Kungl. Maj :t med stöd av 5 § renbeleslagen förordnat om undantagande av mark från samernas begagnande för ändamål som inte torde falla under expropriationslagen t. ex. för anläggande av en renforskningsstalion. Etl annat skäl som talar för alt göra ändamålsbeskrivningen något mera tänjbar än enligt expropriationslagen är alt de renskötande samerna enligt renbeteslagen inle har rätt att överlåta sin rätt eller upplåta rättighet som ingår i renskötselrätlen och inle heller med bindande verkan kan träffa avtal om alt avslå från rätten till renskötsel. Del innebär alt, även om samerna är beredda alt godta alt renbetesmark avstås för ändamål av väsentligt allmänt intresse, rättslig möjlighet saknas all ta marken i anspråk, om detta ändamål formellt sett inte kan inordnas under expropriationslagens ändamålsbeskrivning.
Av nu anförda skäl förordar jag alt renskötselrätlen efler tillstånd av Kungl. Maj:t skall kunna upphävas inom visst renbetesområde när marken behövs för ändamål som anges i expropriationslagen eller för annat ändamål som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. För det fall etl område är väsentligen utan betydelse för renskötseln, bör man som jag tidigare framhållit inle lägga så stor vikt vid ändamålets betydelse. I så fall bör rälten till renskötsel i markområdet kunna upphävas, om det är till nytta från allmän synpunkt.
I fråga om ersättningens omfattning och dess bestämmande i de fall renskötselrätlen upphävs är jag helt ense med de sakkunniga och flertalet remissinstanser om att expropriationslagens värderingsregler och dess regler om domstolsförfarandet bör gälla i tillämpliga delar. Närmare angivet är det bestämmelserna om s. k. självständig rättighetsexproprialion, dvs. det
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 129
fall då en bestående särskild rätt till fastighet exproprieras självständigt utan samband med all fastigheten avslås, som avses få motsvarande lill-lämpning.
De sakkunnigas förslag lill bestämmelse om förbud i vissa fall för ägare eller brukare av renbetesmark alt ändra markens användning har i huvudsak godtagils av remissinstanserna. På vissa punkter framförs emellertid erinringar.
De sakkunniga har begränsat regelns tillämpningsområde geografiskt till de trakter där renskötsel är tillåten under hela året. Någon remissinstans ifrågasätter om inte bestämmelsen borde gälla även de områden där renskötsel är tillålen endasl under vinterhalvåret. SSR godtar den föreslagna begränsningen men framhåller atl regeln inle får leda lill all samerna fråntas möjligheten all framställa ersättningsanspråk såvitt avser sådan mark där renskötsel är tillålen endast under vinterhalvåret.
Vidare har de sakkunniga föreslagit att förbudsregeln skall drabba endasl åtgärder av påtagligt betydelsefull karaktär. Varken smärre ändringar i användningssättet — t. ex. införande av nya metoder i skogsavverkningen — eller mindre väsenlliga olägenheter för renägarna bör drabbas av förbuds-bestämmelsen. SSR invänder mol förslagel i denna del att samerna inle bör vara skyldiga att tåla ens sådana mindre ändringar i markens användning som inte medför väsenlliga olägenheter för renskötseln.
De sakkunniga föreslår också den begränsningen i förbudsregeln all den inle skall gälla bebyggelse inom område som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan och inle heller företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen. Flera remissinstanser kritiserar de sakkunnigas förslag. Det framhålls atl regeln bl. a. synes innebära all Kungl. Maj :ls tillstånd lill upphävande av renskölselrätten krävs för gruvdrift inom område där renskötsel är tillåten, något som i vissa fall kan innebära en inskränkning i gruvlagens bestämmelser om rätten alt bearbeta mineralfyndighet. Från några håll görs gällande att förbudsregeln inle bör drabba vägbyggnadsförelag, vars tillåtlighet prövats enligt lagen om allmänna vägar.
De sakkunnigas förslag till bestämmelser om förbud i vissa fall mot ändrad markanvändning råder enligt min mening bot på en väsentlig brist i nu gällande lagstiftning. F. n. saknas bestämmelser i renbeteslagen som hindrar markägaren att genom ensidigt handlande vidta åtgärder som gör värdefull renbetesmark oanvändbar som renbete. Som de sakkunniga påpekat kan detla i praktiken leda till samma resultat som om marken undantagits från renskötsel utan att sådan ersättning utgår som i vissa fall skall lämnas för intrång genom undanlagande enligt 5 § renbeleslagen. Della är givetvis inte tillfredsställande. En bestämmelse om förbud mot ändrad markanvändning kan emellertid som de sakkunniga framhåller inte göras ovillkorlig. Vissa bestämda begränsningar måste göras för atl tillgodose markägarens berättigade anspråk på atl få disponera över sin egendom. Försla-
5 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
130 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
get att förbudsregeln inte skall omfatta de områden där renskötsel är till-låten endasl vintertid är enligt min mening väl motiverat och bör genomföras. Vidare bör som de sakkunniga föreslagit förbudet gälla endast sådan mark som faktiskt kommer till användning för renskötsel. Med anledning av SSR:s erinran alt samerna inte bör vara skyldiga att tåla ens sådana mindre ändringar i markens användning som inle medför avsevärd skada för renskötseln vill jag anföra följande.
Det måste beaktas att bestämmelsen om förbud mot ändrad markanvändning skall utgöra elt komplement lill bestämmelsen alt rätlen till renskötsel kan bringas atl upphöra endast efter tillstånd av Kungl. Maj :l. Bestämmelsen är alltså inte avsedd alt fungera som en materiell regel som fastslår vilka intrång de renskötande samerna är skyldiga alt tåla ulan ersättning. Man måste alltså skilja mellan frågan huruvida det är tillåtet all ändra markens användning eller inle och den vidare frågan om och i vad mån samerna har rätt till ersättning för intrång i rätlen till renskötsel. Jag kommer senare all något närmare behandla sist nämnda fråga. Jag biträder de sakkunnigas förslag atl förbudsregeln inte bör omfatta åtgärder som innebär mindre väsentliga ölägenheter för renägarna. Vad som är väsentlig olägenhet för renägarna kan lätt bli föremål för delade meningar. Det är därför inle helt tillfredsställande all i första hand markägaren eller brukaren av marken själv skall avgöra om olägenheten kan väntas bli väsentlig eller inte. Jag är emellertid beredd alt tillstyrka de sakkunnigas förslag, eftersom den föreslagna förbudsregeln i huvudsak gäller kronomark. De statliga markförvallande myndigheterna får anses väl kunna bedöma om en ifrågasatt ändrad markanvändning kommer att innebära ett så kraftigt inträng i samernas möjligheter att använda marken att del blir fråga om atl begära upphävande av renskölselrätten. Givetvis skall myndigheten sani-råda med den sameby för vilken åtgärden kan få betydelse. I likhet med de sakkunniga anser jag alt tillämpningen av den föreslagna förbudsbeslämmelsen bör ankomma på allmän domstol.
Remissinstansernas kritik mot förslagel all från förbudsregelns tillämpningsområde skall undantas endasl förelag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen och bebyggelse inom fastställt plaiiområde har samband med frågan hur bestämmelsen om upphävande av renskölselräll förhåller sig till annan tvångslagstiflning enligt vilken särskild rätt lill fastighet måste vika. Jag har tidigare hävdat all bestämmelserna om upphävande av renskölselräll bör vara tillämpliga endasl om tvångsrält inle kan utverkas med stöd av sådan lagstiftning som vallenlagen, allmänna väglagen och gruvlagen. En grundläggande princip bör också vara alt dubbelprövning undviks så långt del är möjligt. Från dessa utgångspunkter bör enligt min mening från förbudsregelns tillämpningsområde vara undantagna inte bara valtenbyggnadsföretag och bebyggelse inom fastställt planområde utan också väg, gruva och andra företag vars anläggande prövas i särskild ordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 131
Jag går nu över till frågan om nyttj anderättsupplåtelser på de områden som är avsatta till samernas uteslutande begagnande, dvs. på kronomark under statens omedelbara disposition inom lappmarkerna ovan odlings-gränsen och på renbetesfjällen. Elt flertal remissinstanser har anslutit sig lill reservantens uppfattning atl reglerna om upplåtelser bör utformas sä att en från samhällsekonomisk synpunkt optimal användning av renbetesmarkerna vmderlällas. SSR å sin sida hävdar all samebyarna själva bör få svara för alla slag av nyltjanderältsupplåtelser på dessa marker. I andra hand yrkar SSR alt nuvarande bestämmelser behålls helt oförändrade och hänvisar till de rättegångar som pågår mot kronan angående samernas rättigheter inom dessa områden.
Del finns anledning alt i detta sammanhang något erinra om tillkomsten av nu gällande ordning för dessa nyttjanderättsupplålelser. Med anledning av SSR:s yttrande vill jag framhålla atl vare sig denna redogörelse eller mina förslag mol bakgrund av redogörelsen självfallet inle innebär något ställningslagande lill pågående rättegångar.
Genom uppdragandet av odlingsgräusen avsågs alt skapa elt ål samerna förbehållet område som de skulle få använda till underhåll för sig och renarna. Genom 1886 års renbeleslag förbjöds samerna alt använda dessa områden lill upplåtelse av slåtter och beleslägenheler åt bofasta med hänsyn till de ölägenheter som visat sig kunna uppkomma därav. 1 stället föreskrevs i lagen all sådana upplåtelser liksom av jakt och fiske skulle, om det kunde ske ulan skada för samerna, verkställas genoin länsstyrelsen. De genom upplåtelserna inflytande medlen skulle användas till förmån för samerna. Motsvarande bestämmelser finns i 1898 års renbeleslag. Genom 1928 års renbeleslag vidgades bestämmelserna om nytljanderätlsupplåtelser till all omfatta upplåtelse av dels bete, slåtter, grustäkt och annan därmed jämförlig nyttighet som inte användes av lapparna, dels jakt och fiske, dels nyttjanderätt till inägor. Del skulle således ankomma på länsstyrelsen att upplåta dessa nytligheler och avgifterna för dem skulle användas lill förmån för samerna. Av förarbetena till 1928 års lag framgår atl vissa remissinstanser riktade kritik bl. a. mot förslaget att låta bestämmelserna omfatta grustäkt. Dessa remissinstanser ansåg atl tillgodogörande av grustäkt eller annan därmed jämförlig nyttighet inte borde medges samerna. Samerna borde endast kunna få ersättning för den minskning i renbete som eventuellt kunde uppstå vid sådana upplåtelser. Inkomst av annan upplåtelse än som avsågs i 1898 års renbeleslag borde inle tillkomma samerna ulan statsverket. Departementschefen genmälde bl. a. alt det här inle var fråga om alt undanta vissa större områden från samernas begagnande. I sådana fall borde ersättningen innebära skälig gottgörelse för det minskade renbetet och inte omfatta all den avkastning som utvinns ur del undantagna området. Såvitt avsåg upplåtelser av nyttjanderätligheler var del däremot fråga om endast mindre omfattande sådana, för vilka inte fordra-
132 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
des någon Kungl. Maj:ts förklaring som upphävde samernas rätt alt begagna området i fråga. Liksom enligt tidigare lagstiftning borde enligt departementschefen de renskötande samerna för sådana upplåtelser inom trakterna ovanför odlingsgränsen och på renbelesfjällen, vilka trakter i första hand var avsedda för de renskötande samerna, böra beredas kompensation. Denna borde liksom tidigare gottgöras dem på del sättet att arrendeavgifterna ingick till lappfonden.
Senaste ändring i 1928 års renbeteslag gjordes år 1947. Då utvidgades bestämmelserna om nytljanderätlsupplåtelser ytterligare lill alt omfatta även upplåtelse av njttj anderätt lill mark dels med hänsyn till den allmänna samfärdseln, dels för bostad eller annat liknande ändamål. I fråga om avgifterna för upplåtelse föreskrivs all de enligt bestämmelser som ges av Kungl. Maj:t skall användas antingen till förmån för samerna eller också för verksamhet på den mark upplåtelsen avser.
Enligt min mening saknas anledning atl nu frångå de principer som ligger bakom bestämmelserna om nyttj anderätlsupijlåtelser. Även i forlsäll-ningen bör alltså bestämmelserna om upplåtelse på dessa marker — som i första hand är avsedda för de renskötande samerna — endast gälla mindre omfattande nyltjanderältsupplåtelser som inte medför skada för renskötseln. För nytljanderätlsupplåtelser av större omfattning får man falla tillbaka på de bestämmelser om upphävande av räll lill renskötsel som jag nyss behandlat. Vissa remissinstansers önskemål att bestämmelserna utformas så atl de främjar en från samhällsekonomisk synpunkt optimal användning av markerna går alltså enligt min mening för långt. En annan sak är alt nuvarande bestämmelser måhända tillämpas väl restriktivt. Så t. ex. torde del finnas utrymme för etl större antal fiskeupplåtelser utan att samernas rättigheter träds för nära.
SSR:s yrkande att samebyarna själva skall få svara för alla slag av nyltjanderältsupplåtelser i de trakter del här är fråga om kan jag av flera skäl inte biträda. Yrkandet synes delvis grunda sig på SSR:s uppfattning alt samerna har en starkare rätt lill dessa marker än som framgår av renbeleslagen. Enligt de sakkunniga bör man vid frågans bedömande i första hand anlägga praktiska synpunkter. På vad sätt tillgodoses bäst de intressen som både samerna och övriga befolkningsgrupper numera har inom dessa vidsträckta områden? De sakkunniga anser del vara uppenbart all endast en statlig förvaltning kan komina i fråga för uppgiften. En samisk förvaltning torde i praktiken inle kunna utformas så atl den innefattar tillräckliga garantier för att övriga befolkningsgruppers intressen blir tillgodosedda i skälig omfattning. Denna uppgift bör därför enligt de sakkunniga liksom f. n. handhas av statlig myndighet. Jag finner inte skäl alt föreslå ändring i del syslem som nu tillämpas.
De sakkunnigas förslag all bestämmelserna om nyttjanderättsupplätelser görs mera enhetliga kan jag i huvudsak ansluta mig lill. Jag är också ense
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 133
med de sakkunniga om alt som huvudregel bör fastslås att nyttjanderätt får upplåtas endast om upplåtelse kan ske utan avsevärd olägenhet för renskölseln. Liksom gäller f. n. bör samerna alltså vara skyldiga att tåla smärre ölägenheter som en upplåtelse kan innebära. Upplåtelser som innebär avsevärd olägenhet för renskölseln är däremot inte tillåtna. Jag delar också de sakkunnigas uppfattning atl samerna liksom hittills bör beredas kompensation för upplåtelser på de marker del här är fråga om. Denna kompensation bör liksom f. n. i flertalet fall utgöras av avgiften för nyttjande-rältsupplåtelsen och sådan avgift bör utgå, även om upplåtelsen kan ske utan varje olägenhet för renskötseln. Självfallet vore det mera tillfredsställande med en regel som tillförsäkrade samerna ersättning med belopp som i varje särskilt fall motsvarade den olägenhet som drabbade renskötseln genoin en upplåtelse. Beaktas bör dock att det ofta är svårt alt rätt värdera de olägenheter som orsakas renskölseln genom en upplålelse för vars tillåtlighet krävs alt upplåtelsen inle är lill avsevärd olägenhet för renskölseln. Fördelarna med en enkel schematisk regel är stora. Härigenom undviks tvister och parterna besparas kostnader och besvär. Jag anser det därför vara en rimlig lösning alt liksom f. n. kompensation i allmänhet utgår med belopp som motsvarar avgiften för upplåtelsen. Kan samerna visa att de lidit större förlust genoin upplåtelsen än som svarar mot nämnda belopp, bör de kunna få förlusten ersatt.
I fråga om vissa slag av nytljanderätlsupplåtelser lalar emellertid övervägande skäl för atl ersättningen för eventuell skada och olägenhet bestäms till belopp som bättre motsvarar den skada eller olägenhet som uppslår. Jag åsyftar närmast sådana upplåtelser som avser rätt att tillgodogöra sig naturtillgångar såsom vattenkraft, grustäkt och icke inmutningsbara mineraler, dvs. sådant som inte är all hänföra lill fastigheters vanliga avkastning. Jag kan i del sammanhanget erinra om atl de sakkunniga i samband med behandlingen av frågan om ersättning vid undanlagande av mark från begagnande för renskötseländamål särskilt strukit under att rälten till ersättning bör vara, som de sakkunniga uttrycker del, begränsad till skada på och intrång i den nyttjanderätt som tillkommer de renskötselberättigade, dvs. i själva renbetesrätlen och de med denna förknippade särskilda rättigheterna. Det särskilda värde som det undantagna området kan äga exempelvis på grund av förekomsten av vattenkraft, gruvfyndighet eller lomtför-säljningsmöjligheter omfattas enligt de sakkunniga inte av nyttjanderätten och det bör därför inte påverka ersättningen lill de renskötselberättigade.
Jag föreslår därför alt såvitt avser upplåtelse av rätt all tillgodogöra sig naturtillgångar ersältning i stället skall utgå för den skada eller olägenhet som i del särskilda fallet drabbar renskötseln genoin upplåtelsen. Kan frivillig överenskommelse ej träffas, bör ersättningen beslämmas av domstol. Jag vill än en gång understryka atl de upplåtelser det här gäller är sådana som inle är lill avsevärd olägenhet för renskölseln. För upplåtet-
134 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
ser som kan innebära avsevärda ölägenheter för renägarna får man falla tillbaka på bestämmelserna om upphävande av renskötselrätt.
över skogsfånget på kronans marker — bortsett från den rätt samerna har all la virke lill husbehov — disponerar staten i kraft av sin äganderätt. Avverkningen bedrivs i stor utsträckning i domänverkets regi. ■ Det förekommer alt domänverket upplåter rälten atl avverka skog. Enligt gällande rätt föreligger ingen skyldighet att använda avgift för sådan upplålelse till förmån för samerna. Enligt min mening saknas anledning alt göra någon ändring i delta avseende.
I elt avseende anser jag all de sakkunnigas förslag i fråga om upplåtelser går alltför långt. De sakkunniga har föreslagit att, när särskilda skäl föreligger, jakt- eller fiskerältsupplålelse lill skillnad mol vad nu gäller skall kunna avse all rätt till jakt eller fiske inom ett visst område. Som skäl åberopas jakt- och fiskevårdssynpunkter. SSR har riklat hård kritik mol förslagel som cnligl SSR innebär alt samernas räll till jakt och fiske på så sätt skulle kunna utsläckas inom stora områden. Jag anser all samerna har visst fog för sin kritik. Jag vill erinra om att samerna i dag jagar och fiskar inte bara för eget behov utan även lill avsalu. Upplåts jakt eller fiske med ensamrätt lill utomstående, kan upplåtelsen lätt uppfattas som ell betydande ingrepp i samernas rättigheter. SSR har föreslagit cn annan lösning av frågan, såvitt avser fisket. För att främja fiskevärden och fiskets utnyttjande föreslås sålunda att sameby ges möjlighet atl avslå från atl utöva sin fiskerätt i viss sjö, där exempelvis en fiskeförening inplanterat ädelfisk. SSR:s förslag jämfört med andra uttalanden av SSR, torde innebära alt vetorätt skall tillkomma saraebyn, såvitt avser frågan om allt fiske i en sjö skall få utövas av byn utomstående personer. Jag är beredd atl godla SSR:s förslag. Det bör alltså inte komma i fråga all utestänga samerna i en by från fisket i elt visst vatten om samebyn motsätter sig del. Det bör krävas medgivande från samebyn för att så skall få ske och det bör ankomma på samebyns stämma alt ge uttryck för medlemmarnas vilja.
Jag vill i detla sammanhang även la upp de sakkunnigas förslag till ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden. De sakkunnigas förslag till ändring i denna lag tar sikte på alt underlätta anslutningen av vattenområden, där samerna har fiskerätt, till fiskevårdsområden. Genom sådan anslutning torde enligt de sakkunniga i många fall såväl fiskevården som fiskets utnyttjande kunna verksamt förbättras. Frågan berördes i prop. 1960; 50 med förslag till lag om fiskevårdsområden m. m. Departemenlschefen uttalade bl. a. all en utgångspunkt för den föreslagna lagstiftningen var att den inle skulle göra intrång i samernas rättigheter och intressen. Denna synpunkt torde enligt departementschefen bäst tillgodoses på det sättet alt man från lagens tillämpningsområde undantog de områden som blivit anvisade till samernas uteslulande begagnande samt beträffande övriga områden, där samerna ägde utöva sitt fiskeprivilegium, endast gjorde ett gene-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 135
rellt förbehåll för denna rätt. Anledningen till denna klyvning var enligt departementschefen bl. a. den atl behovet av alt inrätta fiskevårdsområden ovan odlingsgränsen kunde antas vara förhållandevis ringa. Skäl saknas enligt min mening att frångå detla ställningstagande i frågan. Därtill kommer all syftet med de sakkunnigas förslag i viss mån får anses vara tillgodosett genom förslagel all hela fisket i visst vatten skall kunna upplåtas, om samebyn medger del.
Även en annan fråga om upplåtelser på renbetesmark bör behandlas i delta sammanhang. 1960 års riksdag har begärt utredning angående rätlen för jordbrukare i Norrbollens lappmark lill vatten och fiske (3LU 1960:26, rskr 259). Med anledning härav tillkallades år 1961 en sakkunnig för atl utreda och avge förslag i fråga om avgiftsfri fiskerätt för jordbrukare i Norrbollens läns lappmarker. Utredningen avsåg all klarlägga förutsättningarna för att den bofasta jordbrukande befolkningen i Norrbottens läns lappmarker skulle få en avgiftsfri fiskerätt i kronans vatten såsom tidigare skett i Västerbottens län. Rätlen till fiske gick nämligen förlorad för de enskilda jordägarna i samband med avvillringen som huvudsakligen avslutades under 1800-lalel. I en promemoria, avlämnad i december 1968 (Stencil Jo 1968), föreslår den sakkunnige på anförda skäl alt ägare eller brukare av vid avviltring bildad jordbruksfastighet inom Norrbottens läns lappmarker, som är bosatt i den kommun där fasligheten är belägen och som inte på egen eller av honom brukad fastighet har för sig och sin familj tillräckligt fiske, skall efter ansökan hos myndighet, som handhar förvaltningen av kronans vatten i orten, avgiftsfritt erhålla erforderlig rält till fiske på kronans vatten. Upplåtelsen skall avse i första hand husbehovet men om så anses lämpligt för hans och familjens utkomst fiske även för avsalu. Upplåtelsen skall avse vatten som med avseende på närbelägenhet, fisklillgång och eljest får anses lämpligt och gälla fem år i sänder om inle särskilda omständigheter föranleder annat. Jordbrukaren i fråga skall i förekommande fall ha företräde framför annan sökande än yrkesfiskare. I fråga om förslagets inverkan på samernas fiskerätt framhåller den sakkunnige alt det med hänsyn till del ringa antalet upplåtelser del kan bli fråga om ulan vidare är klart att intrång inle kan ske i samernas fiskerätt.
Liksom remissinstanserna godtar jag den sakkunniges förslag alt den personkrets del här är fråga om tillförsäkras avgiftsfri fiskerätt. Jag vill endast tillägga alt jag ansluter mig till vissa remissinstansers uppfattning all samtidigt som förslaget genomförs elt årligt belopp, som svarar mot ar-rendebortfallet för samerna såvitt avser fiske i kronan tillhöriga vatten ovanför odlingsgränsen, bör komma samerna till godo.
Avslutningsvis vill jag i fråga om de förslag som jag har lagt fram i detta avsnitt framhålla att de endasl ger ramen för den rättsliga behandlingen av vissa av de allvarligare konfliktsituationer som kan uppkomma mellan de renskötande samerna och ägare eller brukare av mark inom renbetes-
136 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
området. Självklart kan andra konfliktsituationer uppkomma och lika självklart står del öppet för en sameby eller renägare som lider skada genom ingrepp i renskötselrätt atl väcka talan vid domstol. Sådan talan kan gå ul på ersättning, förbud eller skadeförebyggande åtgärder. Jag har övervägt huruvida del är möjligt alt i lagen ta in en bestämmelse som anger att förhållandel mellan fastighetsägare eller nyttjanderättshavare å ena sidan och sameby eller dess medlemmar å andra sidan bör bygga på principen om strikt ansvar, alltså ett ansvar oberoende av uppsåt eller vårdslöshet. Del är emellertid tveksamt om en sådan regel bör gälla ulan inskränkningar. Så t. ex. kan ifrågasättas om regeln bör gälla fullt ul inom hela renbetesområdet. Att i lag närmare ange några principer är svårt. Några oskrivna allmänna regler finns mig veterligen inle. Myckel lalar för atl frågor av detla slag överlämnas åt rättspraxis.
11.4 Rationalisering, stödåtgärder m. m.
Lönsamheten i rennäringen är som nyss nämnts dålig inom stora delar av renskötselområdet. Rennäringssakkunniga har framhållit att del i stor utsträckning beror på alt driftsenheterna är för små och atl arbetskraften därigenom inle är rationellt utnyttjad. Från såväl rennäringens som samhällets synpunkt är del av största betydelse all arbetskraften, betestillgångarna och den tekniska utrustningen inom näringen utnyttjas så effektivt som möjligt. Därigenom skapas förutsättningar för alt göra rennäringen i hela renskötselområdet lönsam och ge dem som är sysselsatta i renskölseln en fullt tillfredsställande försörjning. Detla medför emellertid all antalet i renskötseln hellidssysselsalla kommer alt minska. Samtidigt har rennäringen med nuvarande driftsformer etl påtagligt behov av tillfällig arbetskraft vid arbetstopparna. Med hänsyn härtill liksom också till andra förhållanden såsom yrkesutövarnas trivsel kan uttunningen av den samiska befolkningen i det berörda området inte drivas alltför långt. Härtill kominer att renskötselutövarna sedan lång tid tillbaka utövat en rad binäringar. Den omständigheten atl en ny tid kräver ell stort mått av specialisering får inte medföra alt dessa binäringar försvinner. Det är därför enligt min niening angeläget atl sysselsättningsskapande åtgärder vidtas så atl de samer som framdeles inte får tillräcklig sysselsättning inom själva renskötseln så långt möjligt skall kunna få annan sysselsättning inom området i fråga.
Stora delar av de områden där renskötsel bedrivs kan förutses bli allt mer attraktiva ur turistsynpunkt. I takt med den växande turismen i fjälltrakterna ökar också arbetstillfällena inom turistnäringen. Med den kännedom om lokala förhållanden m. m. som samerna besitter bör det finnas stora möjligheter för samer till hel- eller deltidssysselsältning inom turistnäringen. Man bör enligt min mening eftersträva all vid upplåtelser av renbetesmark för turiständamål skapa arbetstillfällen för samer. Jag vill i detta sammanhang
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 137
erinra om att jag år 1969 tillkallade sakkunniga för planering av turistanläggningar och friluftsområden m. m. I utredningen ingår en renägare som expert. Med ökande turism bör efterfrågan på sameslöjd också komma att öka. Slöjden kan därför för många bli en betydelsefull inkomstkälla. Givelvis kan även andra näringsfång som t. ex. fiske visa sig lämpliga som hel- eller deltidssysselsältning.
Det framstår som en väsentlig uppgift för lantbruksnämnderna all — efter samråd med bl. a. samerna själva och arbetsmarknadsmyndigheterna — inom renskötselområdet skapa arbetstillfällen för samerna. Beredskapsarbeten bör i vissa fall kunna komma i fråga för bl. a. äldre personer. Del ankommer på lanlbruksstyrelsen all centralt följa nämndernas arbete på detta område och framlägga de reformförslag vartill utvecklingen kan leda.
Jag har i det föregående redovisat rennäringssakkunnigas förslag rörande stödet till rennäringens rationalisering. Remissinstanserna har i huvudsak inte haft några invändningar mot förslaget. Även jag finner detla i allt väsentligt vara väl grundat.
De allmänna förulsätlningar, som gäller för stödet åt jordbrukets rationalisering, bör enligt de sakkunnigas förslag i huvudsak tillämpas även i fråga om stödet åt rennäringen. I likhet med remissinstanserna delar jag denna uppfattning. För stödet bör sålunda gälla den huvudprincipen alt den ifrågasatta investeringen är önskvärd ur allmän synpunkt och samhällsekonomiskt motiverad. Liksom när det gäller statligt stöd till särskild rationalisering inom jordbruket i Norrland och därmed jämförbara bygder bör hänsyn även las lill näringspolitiska och sociala skäl. Vidare bör i princip krävas alt investeringen är lönsam ur företagsekonomisk synvinkel. Liksom beträffande statligt ekonomiskt stöd till jordbrukets rationalisering bör stödet till rennäringens rationalisering huvudsakligen utgöras av kreditgarantier. När det gäller kravet på företagsekonomisk lönsamhet har de sakkunniga med hänsyn lill de speciella förhållandena inom rennäringen föreslagit att lönsamhetskravet mildras övergångsvis. Vad de sakkunniga i denna del föreslagit anser jag mig kunna biträda. Kostnaden för en särskild in-vesteringsålgärd bör vara skälig i förhållande lill nyttan därav från allmän och enskild synpunkt.
För att syftet med rationaliseringsstödet skall kunna uppnås måste vid behandlingen av ansökningar om sådant stÖd tillses all samebyns förvallning är lämpligt organiserad. Det är vidare angelägel att åtgärden sätts in i sitt sammanhang med hela byns renskötsel. Liksom beträffande det ekonomiska stödet lill jordbrukets rationalisering bör slödel lill rennäringen kunna ulgå till såväl enskild som juridisk person, dvs. i regel samebyar. Som de sakkunniga framhållit bör vissa stödformer helt förbehållas byarna.
Självfallet bör stöd inte lämnas om åtgärden med hänsjm lill investeringskostnadens storlek eller sökandens ekonomiska ställning bedöms kunna bli genomförd ulan stöd. Särskild uppmärksamhet bör därvid iakttas när same-
5t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
138 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
by söker ekonomiskt slöd. Tillgången på sådana fondmedel i en sameby som behövs för atl utjämna rörelseresultatet mellan olika räkenskapsår, bör emellertid inte utestänga byn från slöd.
Utvecklingen inom rennäringen leder liksom inom andra näringsgrenar till ökade krav på företagarnas yrkesskicklighet. Vid behandlingen av ansökningar om stöd åt rennäringen bör vederbörande prövningsorgan förvissa sig om alt den enskilde sökanden resp. driftsledningen inom samebyn har tillräcklig yrkesskicklighet och även i övrigt besitter de personliga förutsättningarna för en framgångsrik renskötsel.
Jag går härefter över lill de olika formerna för det ekonomiska stödet och de speciella reglerna för dessa. De sakkunniga har föreslagit atl statlig kreditgaranti beviljas för lån som är avsedda att underlätta övertagande av renar och inventarier m. m., s. k. rendriftslån. Sådan garanti bör enligt de sakkunniga lämnas även för lån som är avsett atl i andra fall utöka reninnehavet hos enskild näringsutövare samt för alt underlätta övergång till lämpligare sammansättning av renhjordar. Förslagel har inte mötts av några erinringar vid remissbehandlingen. Även jag biträder förslaget. De sakkunnigas förslag atl bidrag, s. k. rendriftsbidrag, i vissa fall skall kunna utgå har jag heller ingen erinran mot.
Rennäringssakkunniga har vidare föreslagit att kreditgarantier för s. k. rationaliseringslån skall kunna ulgå för atl finansiera nyanläggningar och förbättringar av olika fasta anläggningar såsom arbetshagar, arbetarbostäder, stängsel, slaklanläggningar. Jag biträder vad de sakkunniga föreslagit.
Förslaget om att rationaliseringsbidrag skall kunna utgå med upp lill 40 % av investeringskostnaden har föranlett påpekanden från vissa remissinstanser. Lantbruksslyrelsen anser all det vid en samlad upprustning bör övervägas en bidragsnivå på 50 %. Andra remissinstanser framhåller all bidrag i inledningsskedet bör kunna ulgå med högre procentsals än 40 med hänsyn lill alt bidrag f. n. kan utgå av lappfondsmedel lill hela investeringskostnaden. Jag biträder förslaget atl rationaliseringsbidrag skall kunna utgå med upp till 40 % av investeringskostnaden.
Vad rennäringssakkunniga föreslagit beträffande redskapslån och redskapsbidrag kan jag också biträda. Kreditgarantier för redskapslån bör således kunna utgå vid anskaffning av transporlredskap och andra rörliga driflsanordningar som innebär nyuppsättning eller utvidgning av tidigare bestånd av tekniska hjälpmedel. Garanti bör också kunna beviljas för investering i byggnad för garagering av transportfordon för levande renar. Liksom beträffande maskinlånen på jordbruksområdet bör garanli be\'iljas med högst 80 % av den del av kostnaden som inte täcks av eventuellt bidrag. För såväl redskapslån som redskapsbidrag bör gälla all den tilltänkta investeringen skall översliga 3 000 kr.
Beträffande amorteringstiderna ansluter de sakkunnigas förslag nära lill
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 139
vad som gäller på jordbrukels område. Jag kan därför biträda förslaget. Jag vill dock erinra om all amorteringstiden inom de av mig sålunda föreslagna gränserna bör bestämmas i varje enskilt fall med hänsyn till objektets varaktighet.
Liksom beträffande statens stöd till jordbrukets rationalisering bör Kungl. Maj :t då det gäller rennäringen generellt få bevilja lån och bidrag även om detta innebär alt jämkning sker av de villkor för stÖdgivningen som jag förordai i det föregående, om särskilda omständigheter föreligger och efter prövning i varje särskilt fall. Övriga bestämmelser för den kredilgaranti-och bidragsgivning som jag nu behandlat bör Kungl. Maj :t eller, efler Kungl. Maj :ls bemyndigande, lantbruksslyrelsen få meddela.
Rennäringssakkunnigas uttalande i fråga om en reklamkampanj för renkött möts positivt av remissinstanserna. Enligt min mening bör frågan om främjandet av renköttets avsättning lösas efter i huvudsak de riktlinjer som gäller för Svenska fruktfräinjandet. Administrationen bör göras så enkel som möjligt. Jag räknar med att för ändamålet behövs ett årligt anslag av budgetmedel om 20 000 kr. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t atl meddela närmare bestämmelser i ämnet.
Liksom de sakkunniga och flertalet remissinstanser anser jag att gränsskydd för renkött f. n. inte bör övervägas.
Vad gäller andra former av stöd åt rennäringen, såsom slöd åt SSR och Svenska sektionen av samerådet, för avel av renvallarhundar. samt för utredningar i rennärings- och fiskefrågor, förordar jag att stöd av detta slag skall utgå även i fortsättningen.
Rennäringssakkunniga har föreslagit alt rådgivnings- och upplysningsverksamheten i rennäringsfrågor uppdras ål lanlbruksstyrelsen på det centrala planet och lantbruksnämnderna på del regionala planet. Jag biträder förslagel. Jag vill dock understryka att vad nu sagts givetvis inte hindrar att rådgivning även bedrivs genom samernas egna organisationer.
De sakkunniga har framhållit angelägenheten av atl etl register över rennäringsföretagen upprättas för att underlätta bedömningen av förhållandena inom näringen och av lämpliga ralionaliseringsålgärder m. in. Även jag anser att etl företagsregister inom rennäringen skulle bli elt värdefullt hjälpmedel i rationaliseringsverksamheten. Jag tillstyrker därför de sakkunnigas förslag om elt sådant register. Som de sakkunniga föreslagit bör registret föras av lantbruksnämnd. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer att utfärda närmare föreskrifter rörande registret.
De sakkunniga har föreslagit alt ett kataslrofskadeskydd inom rennäringen inrättas efter förebild av skördeskadeskyddet på jordbrukets område. Vissa erinringar mot förslaget har förts fram vid remissbehandlingen. Enligt min mening synes frågan böra ytterligare utredas och övervägas. Frågan skall därefter underställas riksdagens prövning. Jag har för avsikt att se-
140 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
nare begära Kungl. Maj :ls bemyndigande alt uppdra åt lantbruksstyrelsen att i samråd med bl. a. statistiska cenlralbjTån utreda de närmare förutsättningarna för elt sådani kataslrofskadeskydd. I uppdraget bör också ingå en undersökning av skyddels finansiering bl. a. mot bakgrunden av riksdagens beslut år 1969 (prop. 1969: 107, JoU 24, rskr 204) beträffande finansieringen av skördeskadeskyddet.
Rennäringens rationalisering kommer alt medföra atl antalet årsarbetare i renskölseln minskar. Behovet av tillfällig arbetskraft för märkning, skiljning och slakt av renar kommer däremot under förhållandevis lång lid att vara ganska stort. Del är därför — på sätt jag tidigare anfört —■ angelägel all inom renskötselområdena skapa nya arbetstillfällen för samer som inte kan beredas full sysselsättning i renskölseln.
För renskötare som finner del förmånligare att avveckla renskölseln i syfte alt på annat sätt söka sin bärgning inom eller utom renskötselområdel bör — utöver normalt förekommande omställningsstöd — skapas speciella stödformer.
De sakkunniga har föreslagit alt avgångsvederlag skall kunna ulgå till renägare med alltför litet reninnehav, vilka avvecklar sin renskötsel på sådant sätt alt strukturrationaliseringen i samebyn främjas. Till dem som väljer att stanna kvar i orten föreslås atl ell grundbelopp skall ulgå. Till dem som på grund av arbetsmarknadsorganens hänvisning till annan bostadsort lämnar samebyn föreslås därutöver elt tilläggsbelopp, utflyttningsbidrag. För all få den nödvändiga storleksrationaliseringen att så långt möjligt äga rum i anslutning till införandet av de nya sameb5'arna föreslås vederlaget bli störst de första åren och därefter successivt minska med 20 % per år efter den första treårsperioden. Förslaget har genomgående fåll etl positivt bemötande vid remissbehandlingen. De erinringar som förts fram gäller främst storleken av grundbeloppet och utflyttningsbidragel saml nedtrappningen av beloppens storlek.
Lika med de sakkunniga och remissinstanserna finner jag alt starka skäl lalar för all renägare med alltför litet renantal, vilka avvecklar sin renskötsel, bör erhålla etl särskilt avgångsvederlag. Å andra sidan skulle etl särskilt stöd lill de personer som lämnar orten lätt medföra en inle önskvärd nedtrappning av den samiska befolkningen inom de samiska bosättningsområdena. Med hänsyn härtill förordar jag de s. k. grundbidragen samtidigt som jag lar avstånd från tanken på s. k. utflyttningsbidrag.
Syftet med avgångsvederlaget bör i första hand vara atl underlätta rennäringens rationalisering. Som en allmän förutsättning för .avgångsvederlag bör gälla atl renskölseln i den berörda samebyn är lämpligl organiserad eller kan antas bli det, om sökandens renskötsel avvecklas. Vidare bör sökanden förbinda sig att avveckla sin renskötsel på etl sätt som kan godtas av lantbruksnämnden. Avgångsvederlag bör kunna ulgå oavsett ålder och förmögenhetsställning. Uppburet vederlagsbelopp bör återbetalas, om vederbörande
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 141
återupptar sin renskötsel ulan särskilt medgivande av lantbruksnämnden. Mot de sakkunnigas förslag all avgångsvederlag endast bör utgå till renägare med ett reninnehav mellan 50 och 300 renar har jag ingen erinran men om särskilda skäl föreligger bör vederlag kunna ulgå till renägare med annat renanlal.
De sakkunniga har föreslagit att avgångsvederlaget skäligen sätts till 6 000 kr. Länsstyrelsen i Norrbottens län har föreslagit en höjning av beloppet till 10 000 kr. och ifrågasätter om inte utbetalningen av stödet borde fördelas över en period av tre eller fyra år, när skäl därtill föreligger. Avgångsvederlaget bör enligt min mening bestämmas till 6 000 kr. och utgå som engångsbelopp.
I likhet med de sakkunniga anser jag det angeläget att rationaliseringen inom rennäringen går snabbi och alt tillkomsten av rationella renskötselförelag bör underlättas. Jag förordar därför att avgångsvederlaget efler tre år minskas med 20 % per år. Bl. a. med hänsyn till all utvecklingen på renskötselns område är svår all i detalj förutse bör det dock få ankomma på Kungl. Maj:t att efter prövning i varje särskilt fall få göra de avvikelser från de av mig nu förordade reglerna som kan befinnas erforderliga.
Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer bör få meddela närmare bestämmelser beträffande avgångsvederlaget. Beslut om avgångsvederlag bör i regel få ankomma på vederbörande lantbruksnämnd.
Jag vill i delta sammanhang erinra om all statsmakterna år 1967 (prop. 1967: 39, BeU 28, rskr 169, saml prop. 1967: 95, BeU 49, rskr 296) beslutat om begränsning av skatteplikten beträffande det avgångsvederlag, som utgår till småbrukare lill följd av jordbrukets strukturrationalisering. En begränsning av skatteplikten beträffande det avgångsvederlag som kan komma atl utgå till renskötselutövare framstår som angelägen. I samråd med chefen för finansdepartementet föreslår jag därför all avgångsvederlag inle skall räknas som skattepliktig intäkt när det utgår lill renskötselutövare som lämnar renskötseln.
Vad de sakkunniga anfört beträffande inlösen av en avflyttande renägares bostad föranleder ingen erinran från min sida. Jag förordar sålunda alt en sådan bostad bör kunna lösas in även om den ligger på ofri grund. Sådana förvaringsutrymmen m. m. som hör till renskötarbostaden bör kunna lösas in efter särskild värdering.
De sakkunnigas förslag alt lantbruksnämnden medges rätt att lösa in renar kan jag inte ansluta mig lill. Jag utgår från alt rationaliseringen inom samebyarna kommer att genomföras på ett smidigt sätt ulan alt behov av etl djiikl inlösningsförfarande uppstår.
142 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
11.5 Rennäringens regionala och centrala administration
Förslaget till omorganisation av renskötseln innebär all de nya samman-slulningarna, samebyarna, från lappväsendet och andra myndigheter övertar huvudansvaret för rennäringens utveckling. Förslagel medför enligt de sakkunniga att nuvarande specialadministration för rennäringen och rennäringsutövarna, lappväsendet, bör kunna upplösas. Lappväsendet, som enligt renbeteslagen har viltgående befogenheter i fråga om renskötseln, är enligt de sakkunniga otidsenligt som näringsadministration. Liksom remissinstanserna delar jag de sakkunnigas uppfattning. De administrativa uppgifter som kommer all finnas på detta område bör övertas av vanliga länsmyndigheter, såsom lantbruksnämnd och länsstyrelse.
De sakkunniga föreslår att lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbollens och Norrbottens län skall besluta i näringsärenden, dvs. sådana ärenden angående rationalisering, stöd och rådgivning m. m. som avser rennäringen. Beslut av samebys stämma och i vissa fall av styrelse eller syssloman bör enligt de sakkunniga i första instans prövas hos länsstyrelsen. Dessa förslag tillstyrks eller lämnas ulan erinran av så gott som alla remissinstanser och föranleder ingen erinran från min sida.
Däi-emnt har vid remissbehandlingen rått delade meningar om förslaget att lantbruksnämnden skall handlägga även fjällförvaltningsärenden. På denna punkt har också en av de sakkunniga reserverat sig. Bl. a. vattenöverdomstolen, hovrätten för Övre Norrland och länsstyrelsen i Västerbottens och Norrbottens län delar reservantens uppfattning att fjällförvaltningsärendena bör handläggas av länsstyrelse. Som skäl anförs bl. a. att frågorna har samband med den översiktliga planeringen inom länen. Andra remissinstanser, däribland kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen, ansluter sig däremot lill utredningsmajorileten. Även länsstyrelsen i Jämtlands län är under vissa förutsättningar av samma uppfattning. Domänverket anser att det bör ankomma på verket atl pröva dessa ärenden.
Det finns skäl all påpeka alt fjällförvallningsärendena omfattar de frågor om nyltjanderältsupplåtelser som jag har behandlat under avsnitt 11.3. Det är alltså fråga om upplåtelse av fiske, jakt och andra mindre omfattande nytljanderätter som kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Enligt renbeleslagen prövas fråga om sådan upplåtelse av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Enligt min mening bör denna ordning tillämpas även i fortsättningen. Kungl. Maj :ls delegalionsmöjlighet bör alltså inte bindas lill viss myndighet. Eftersom frågan väckt stort intresse, vill jag emellertid förntskicka att enligt min mening bör i huvudsak följande handläggningsordning gälla. Beslut om upplåtelse av jakt och fiske meddelas av lantbruksnämnden. Beslut om lillslånd alt bearbeta inle inmulningsbara mineralfyndigheler meddelas av kommerskollegium efter samråd med bl. a. lantbruksnämnden. Stannar kollegium och nämnden i olika mening, under-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 143
ställs ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Beslut i övriga upplåtelseärenden meddelas av lantbruksnämnden. Avser upplåtelsen mark ovan odlingsgränsen, skall lantbruksnämnden samråda med domänverket. I fråga om upplålelse på renbetesfjällen skall nämnden samråda med kammarkollegiel och domänverket. Stannar myndigheterna i olika mening, skall frågan underställas Kungl. Maj:t. Om upplåtelse befaras medföra sådan olägenhet för renskötseln alt fråga kan uppkomma om områdes undanlagande från renskötseln, skall ärendet alltid underställas Kungl. Maj:t.
För rennäringsfrågornas behandling i lantbruksnämnderna föreslår de sakkunniga att vid var och en av nämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län skall inrättas en rennäringsdelegation med sju ledamöter, varav två rennäringsutövare. Vid handläggning i plenum av frågor rörande rennäringen m. m. skall näringens båda representanter i delegationen enligt förslagel ingå som ledamöter i nämnden. Även jag anser atl sådana delegationer bör inrättas. Beslut i alla rennäringsärenden —- däri inbegripet fiske- och andra upplåtelser med undantag för bearbetning av inle inmutningsbara mineralfyndigheler — bör enligt min mening fallas av ren-näringsdelegalionen. Om länsstyrelsens representant i delegationen påyrkar del, bör delegationens beslut i upplåtelsefrågor underställas Kungl. Maj :ls prövning. Härigenom bör eventuella planläggningssynpunkter alltid kunna bli beaktade.
Rennäringsdelegationen bör beslå av fem lekmannaledamöler saml lanlbruksdirektören, en representant för länsstyrelsen och en för länsarbetsnämnden. Av delegationens lekmannaledamöler bör tre representera utövarna av rennäringen och två utses bland nämndens övriga lekmannaledamöler. Två av representanterna för rennäringen bör utses av Kungl. Maj :t och en av landstinget. Det ankommer på Kungl. Maj :l alt meddela bestämmelser om rennäringsdelegationen.
De sakkunniga föreslår att frågor om rådgivningsverksamheten inom rennäringen skall behandlas av rennäringsdelegalionen. Jag biträder förslaget.
Frågan om behovet av personal m. m. vid de lantbruksnämnder som nu avses får prövas i annat sammanhang.
Om lantbruksnämnderna i de tre nordligaste länen åläggs de uppgifter jag förordat i det föregående, är del naturligt att lantbruksslyrelsen även i fortsättningen är central rennäringsmyndighet. De sakkunniga har föreslagit vissa förändringar rörande de till lantbruksslyrelsen knutna rådgivande nämnderna.
De sakkunnigas förslag alt de nuvarande rådgivande nämnderna, rennäringsnämnden och renforskningsnämnden, ersätts med en ny nämnd, kallad rennämnden, har i stort sett fått etl positivt mottagande av remissinstanserna. SSR och Sällskapet Same-Ätnam anser dock att rennäringsnämnden bör bibehållas. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att rennärings-och renforskningsnämnderna bör ersättas av en nämnd, rennämnden. Den-
144 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
na bör ha lill uppgift atl vara ett rådgivande organ lill lantbruksslyrelsen i alla rennäringsfrågor som är av principiell natur eller eljest av större vikt. I rennämnden bör ingå bl. a. representanter för såväl rennäringsutövarna som renforskningen. De sakkunniga har föreslagit att rennämnden skall bestå av åtla ledamöter, varav tre representerar rennäringsutövarna. Liksom lantbruksslyrelsen anser jag emellertid att i nämnden bör ingå fem av Kungl. Maj:l utsedda representanter för rennäringsutövarna. Nämnden kommer alltså att bestå av tio ledamöter. I nämnden bör vart och etl av renskötsellänen vara representerat. Vid behandling i lantbruksstyrelsens plenum av rennäringsärenden bör en av näringsulövarnas representanter i rennämnden ingå som särskild ledamot av styrelsen. Bestämmelser om rennämnden kan meddelas av Kungl. Maj :l.
Genom vad jag i det föregående föreslagit får rennäringsulövarna medbestämmanderätt i alla frågor som skall behandlas i lantbruksnämnds rennäringsdelegation. I rennämnden får de renskötande samerna möjlighet atl ta initiativ och framföra åsiktsyttringar på samma sätt som i rennärings-nämnden. Därtill kommer den föreslagna representationen i lantbruksstyrelsens plenum. Förslaget innebär enligt min mening en god grund för ell ytterligare utvidgat och förtroendefullt samarbete mellan lanlbruksstyrelsen och rennäringsulövarna.
Frågan om behovet av personal m. m. vid lantbruksslyrelsen får prövas i annat sammanhang.
11.6 Forskning och försök
Rennäringen kommer genom rationalisering alt bättre kunna utnyttja forskningsresultaten. Samtidigt blir näringen mer beroende av forskningens framsteg. Liksom de sakkunniga anser jag det angeläget all tyngdpunkten i forskningsverksamheten läggs på målforskning, som kan väntas ge påtagliga och snabba rationaliseringsvinster. Verksamhetens inriktning bör därför närmast jämställas med den som gäller för lantbrukshögskolans försöksverksamhet.
Rennäringssakkunnigas förslag alt renforskningsstationen i Kuolpavare skall behållas tills vidare har i princip godtagits av remissinstanserna. Även jag anser att verksamheten vid stationen tills vidare bör forlsälla. Huvudmannaskapet bör, som de sakkunniga förordat, föras över från lanlbruksstyrelsen till lantbrukshögskolan.
För den närmare planläggningen av försöksverksamheten och för samarbetet med näringsutövarna har de sakkunniga föreslagit atl en särskild dislriklsförsöksnämnd inrättas. Styrelsen för lantbrukshögskolan ifrågasätter om det är motiverat med en särskild sådan nämnd. Enligt min mening är de uppgifter som skall behandlas inom försöksverksamheten på rennäringens område så många och skiftande och dessutom så särpräglade atl
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 145
det får anses motiverat alt en särskild nämnd inrättas. Nämnden, vars arbetsfält bör omfatta såväl husdjurs- som veterinärfrågor, bör ingå i lantbrukshögskolans försöksorganisation.
När del gäller organisationen av forskningen och försöksverksamheten har de sakkunniga föreslagit all del inrättas en tjänst som statsagronom \'id lantbrukshögskolan saml en tjänst som statsveterinär vid statens veterinärmedicinska anstalt. Så gott som alla remissinstanser har tillstyrkt förslagel eller lämnat del utan erinran. Jag återkommer i annat sammanhang lill organisationen av forskningen och försöksverksamheten.
Rennäringssakkunnigas förslag atl lantbruksslyrelsen skall svara för insamling, bearbetning och förmedling av resultaten från försöksverksamheten och forskningen på rennäringens område tillstyrks av remissinstanserna. Även jag biträder förslaget.
11.7 Statens lappfond m. m.
Enligt beslut av 1943 års riksdag sammanfördes jämtländska renbetes-fjällens skogsfond, jämtländska lappväsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder till en gemensam fond, kallad statens lappfond. Enligt beslutet får Kungl. Maj :l använda fondens medel för dels åtgärder som hänger samman med förvaltningen av renbetesfjällen och inköp av fastigheter lill utvidgning av renbetesfjällen, dels övriga åtgärder som är till gagn för samerna och deras renskötsel.
I lappfonden ingår sedan år 1962 medel som i samband med vissa större byggnadsförelag enhgt vattenlagen avsatts enligt 4 kap. 13 § denna lag för all främja renskölseln i landet i dess helhet eller inom bestämda områden.
Lappfondens inkomster utgörs vid sidan av räntor, skogsavkastning och 4: 13-medel i huvudsak av arrendeavgifter och ersättningar för skador på renbete och fiske m. m. Skadeersättningarna hänför sig väsentligen lill företag genomförda med slöd av vattenlagen. Till en mindre del utgör de gottgörelse för att mark inom renskötselområdel med slöd av renbeleslagen undantagits från samernas begagnande. Arrendeavgifterna beslår till större delen av avgifter för upplåtelser av rätt till fiske och jakt.
Under budgetåret 1968/69 utgjorde fondens inkomster sammanlagt 1,9 milj. kr., varav räntor 300 000 kr., skogsavkastning 200 000 kr., 4: 13-medel 400 000 kr., skadeersättningar 60 000 kr., arrendeavgifter 900 000 kr. och diverse inkomster 40 000 kr. Fondens behållning uppgick den 30 juni 1969 lill 18,9 milj. kr. Härav utgjordes ca 4,8 milj. kr. av 4: 13-medel.
Fondmedlen har använts främst för alt finansiera olika inveslerinear för ralionaliseringsändamål samt renforskning. Inle oväsentliga belopp har också utgått för atl understödja sameorganisalioner och för atl läcka kostnaderna för lillskotlsulfodring av renar. Huvuddelen av de för varje år
146 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
tillgängliga medlen fördelas av Kungl. Maj :t mellan de tre renskötsellänen. Besluten meddelas efler förslag av lantbruksslyrelsen på grundval av framställningar från de olika länens lappväsende och efler hörande av lappbyarna och SSR. Medelstilldelning vid sidan om dessa beslut — t. ex. bidrag till SSR — förekommer regelmässigt.
Rennäringssakkunniga har övervägt möjligheten att slopa statens lappfond och i stället låta all bidragsgivning ske via anslag på riksslaten. De sakkunniga anser emellertid att särskilda skäl motiverar atl fonden bibehålls. Remissinstanserna delar denna uppfattning. Även jag anser att fonden bör behållas. Därigenom vidgas möjligheterna att ge samerna själva ell ökat inflytande i fråga om beslut om medel lill bl. a. rennäringen. De sakkunniga har föreslagit alt fonden i fortsättningen benämns statens rennäringsfond, eftersom fonden huvudsakligen har till syfte atl stödja rennäringen. Under remissbehandlingen har olika namnförslag framförls. Jag förordar att fonden i fortsättningen kallas samefonden.
JO har tagit upp bl. a. frågan om fördelningen mellan lappfonden och samebyarna av ersättningar som utgår med anledning av all renbetesmark undantas från samernas begagnande eller intrång eljest sker i samernas rättigheter. Enligt JO är det i hög grad slötande atl ersättningen i allmänhet inle tillkommer de samer som lider skada genom intrånget utan tillförs lappfonden. I likhet med vad som är fallet i fråga om ersättningar som utgår i expropriationsrällsliga sammanhang synes enligt JO nu ifrågavarande vederlag åtminstone i princip böra tillfalla de skadelidande. En omprövning av fördelningsfrågan är därför enligt JO motiverad.
De sakkunniga föreslår att ersättningar för intrång i renskötselrätlen och olika slag av upplålelseavgifler skall uppdelas mellan samefonden och de samebyar som lider skada eller berörs av en upplåtelse.
I fråga om ersättning för skada eller olägenhet för renskölseln med anledning av att mark undantas från renskötsel föreslås att sådan ersättning skall delas lika mellan samefonden och sameby som lider skada. De sakkunniga anför atl de skador som intrångsersättningarna är avsedda alt kompensera i första hand drabbar de personer som vid tillfället utövar renskötsel, jakt m. m. inom det berörda området. På längre sikt skadas dock även kommande generationer av renskötselutövare i den berörda trakten. Vidare kan i viss omfattning även renskötseln inom andra byars områden påverkas menligt genom all uppkommande störningar i renskötseln inom elt område lätt sprider sig lill angränsande trakter. De sakkunniga anser del lämpligast atl staten omhänderhar den fondbildning som behövs för alt säkerställa den framtida rennäringen. Därigenom löses också frågan hur angränsande, endast indirekt berörda byar skall kompenseras. Samtidigt får man lill stånd viss önskvärd utjämning av de olika samebyarnas ekonomiska resurser. Från rent rättsliga synpunkter kan enligt de sakkunnigas mening något liinder mot en sådan anordning inle möta, eftersom de i renbeteslagarna
Kungl. Maj:ts proposilion nr 51 år 1971 147
omförmälda befogenheterna tillkommer en viss personkrets — de renskötselberättigade — gemensamt ulan någon uppdelning mellan enskilda rättsägare. De sakkunniga förordar därför alt den del av nämnda skadeersättningar som ej är atl hänföra till olägenheter för den omedelbart drabbade personkretsen skall tillföras samefonden.
Den övriga delen av ersättningsbeloppen skall kompensera de olägenheter som drabbar dem som, när del skadevållande företagel genomförs, driver renskötsel inom del berörda området eller som jagar eller fiskar där. Denna del av ersättningen utgår f. n. lill lappfonden. I vattenmåi utdöms dock gottgörelse för övergående olägenheter av inlrångskaraktär ofta lill enskilda näringsidkare eller lill lappbyar. Något hinder för att för framliden tillerkänna de renskötselberättigade själva eller deras sammanslutningar hela den del av ersättningen som belöper på de nuvarande rättshavarnas skador och olägenheter föreligger dock inte. Att så sker står i god överensstämmelse med den i expropriationslagstiftningen allmänt genomförda principen alt ersättningen till en fastighets ägare och till en nyttjanderättshavare skall bestämmas var för sig.
Vid fördelningen av intrångsersättningarna mellan samefonden och samebyarna måste enligt de sakkunniga ett betydande mått av schablonisering tillåtas, om inle fördelningsfrågan skall bli alltför ohanterlig. Enligt de sakkunnigas mening kan ett godtagbart resultat enklast vinnas genom en jämförelse mellan värdet av den skada som de vid tiden för skadans uppkomst verksamma rennäringsidkarna får vidkännas saml värdet av skadan för kommande generationer av näringsutövare. Levnadsåldern för de nuvarande näringsulövarna inom en renbys verksamhetsområde uppgår lill ca 40 år, vilket innebär all normalt 15 ä 20 år återstår av den yrkesverksamma tiden. Då viss avgång brukar förekomma av annan orsak än ålderspensionering, bör enligt de sakkunniga den i genomsnitt återstående yrkesverksamma tiden i verkligheten bli något lägre. Del kapitaliserade nuvärdet av en under 15 år uppkommande skada utgör vid en räntefot av 5 % ca hälften av värdet av samma skada under all framlid. På grund härav bör intrångsersättningarna enligt de sakkunniga fördelas lika mellan fonden och berörda samebyar.
Givetvis bör den ersättning som utgår när renskötselrätt upphävs eller intrång eljest sker i rättighet som innefattas i renskötselrätlen tillfalla de skadelidande. Det är dock att märka atl renskötselrätten tillkommer samer i allmänhet som en för folkgruppen kollektiv rätt och inle enbart särskild sameby eller dess medlemmar, något som är av grundläggande betydelse för frågan vem som i själva verket är skadelidande och vem ersättningen lill följd härav bör tillkomma. Jag delar de sakkunnigas uppfattning all ersättningarna i fråga adekvat kan komma de skadelidande till del genom alt tillföras den eller de samebyar som drabbas av intrång och samefonden. Den del som tillfaller fonden blir etl skydd för den kollektiAa folkgrupps-
148 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
rälten, medan den del som tillfaller samebyn tjänar som personlig ersättning för dem som vid skadetillfället driver renskötsel inom en sameby. Atl i fall av skada som avser all framtid tillföra samebyn skadeersättningen i dess helhet skulle innebära all kolleklivlillgången överfördes lill personlig förmögenhet. Samtidigt är det klart atl om skadeersättningen avser högst personliga besvär som drabbar enskild renägare ersättningen bör tillfalla denne. I detta sammanhang kan nämnas att det från samehåll uttalats all det är värdefullt atl fondmedlen används så alt en utjämning mellan olika samebyars ekonomiska ställning kommer lill slånd.
Flertalet remissinstanser tillstyrker de sakkunnigas förslag om en schablonregel med lika fördelning av ersättningarna i fråga mellan fonden och den eller de byar som lider skada, bortsett då från den ersättning som utgår lill enskild renägare. Vissa skäl talar för en sådan lösning. Härigenom undviks intressemotsättningar mellan byarna och fonden. Trots det vill jag förorda atl del blir domstolens sak — liksom det exempelvis i vattenmål som berör rennäringen ankommer på vattendoinslol — atl avgöra vem som är rält skadelidande och i vad mån med hänsyn härtill ersättningarna bör tillfalla samefonden, gå ut lill enskilda samebyar och via dessa lill enskilda renägare eller direkt tilläggas enskilda renägare. Någon särreglering av civilrällslig natur beträffande dessa skadeersättningar bör alltså inle komma i fråga utan man får falla tillbaka på vad som f. n. gäller och tillämpas av domstolarna.
När det gäller inkomster vid fiskeupplålelser har de sakkunniga föreslagit atl dessa inkomster i inledningsskedet fördelas med 75 % på fonden och 25 % på berörd by. Inkomster från övriga nytljanderätlsupplåtelser bör enligt de sakkunniga fördelas lika mellan fonden och byn. Flertalet remissinstanser har tillstyrkt delta förslag. Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län saml SSR anser dock alt även fiskeinkomslerna bör fördelas lika mellan fonden och byn, medan fiskeristyrelsen anser alt samerna (byn) bör få uppbära fiskeinkomsterna i dess helhet.
Vad gäller fiskeupplåtelser kan konstaleras all efterfrågan på sportfiske-vatten ökar. Delta gäller inte minst beträffande vattnen ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. För samerna kan en ökning av fiskeupplåtelserna betyda väsentligt förbättrade inkomster och starka skäl talar enligt min mening för alt byarna själva i betydande utsträckning bör få förfoga över inkomsterna från fiskeupplålelser. Å andra sidan måste en god fiskevård vara en av förutsättningarna för atl fiskeupplålelserna skall kunna ge samerna goda inkomster. Därför bör av ifrågavarande inkomster en inte oväsentlig del avsättas för fiskevårdande åtgärder. Hur stor del av dessa inkomster som skall tillföras fonden resp. vederbörande by bör omprövas frän tid till annan. I inledningsskedet synes de sakkunnigas förslag böra accepteras och jag förordar således att fiskeinkomsterna lill atl börja med fördelas med
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 149
75 % på fonden och 25 % på berörd by. Jag vill här understryka vikten av att de aktuella fiskevattnen görs till föremål för en genomgripande upprustning saml att avgifterna för fiske och övriga upplåtelser bestäms efter marknadsmässiga grunder. Det bör ankomma på lantbruksslyrelsen att följa verkningarna av den förordade fördelningen och så snart det visar sig möjligt.föreslå att större andel av inkomsterna från fiskerättsupplåtelser tillförs byn.
Beträffande inkomsterna från jakträttsupplåtelser har naturvårdsverket föreslagit samma fördelning mellan fond och by som när det gäller fiskeinkomsterna. Med hänsyn lill att byarna i princip bör få förfoga över så stor del som möjligt av inkomsterna från nytljanderätlsupplåtelser vill jag f. n. inle förorda all mer än hälften av jaklinkomslerna tillförs fonden.
Även i fråga om inkomster från andra nytljanderätlsupplåtelser än jakt och fiske biträder jag rennäringssakkunnigas förslag om en hälftendelning mellan fond och by.
Bestämmelser om fördelningen av avgifter för nyltjanderältsupplåtelser kan meddelas av Kungl. Maj :l.
När det gäller användningen av samefonden beräknar de sakkunniga atl det under en femårsperiod behövs ca 1,8 milj. kr. årligen för att de föreslagna rationaliserings-, stöd- och omslällningsåtgärderna skall kunna genomföras. Härutöver föreslår de sakkunniga atl följande utgifter årligen bestrids med fondmedel: 200 000 kr. till kataslrofskadeskydd, 300 000 kr. såsom bidrag lill allmänna sameändamål, 400 000 kr. till jakt- och fiskevård m. m. saml 300 000 kr. till underhåll och utvidgning av renbelesfjällsf as tigheterna m. m. Vidare föreslår de sakkunniga atl medel (75 000 kr. under första året) ur fonden ställs till lantbruksstyrelsens förfogande för utvecklingsarbete.
Medan det årliga anslagsbehovet från fonden av de sakkunniga sålunda beräknats lill 3 025 000 kr., har de årliga inkomsterna och tillskotten m. m. uppskattals till 2 150 000 kr. De sakkunniga har föreslagit atl fonden av budgetmedel tillförs etl årligt bidrag av 500 000 kr. Minskningen av fonden anses vara försvarlig med hänsyn lill den kraftiga tillväxt äv fondkapitalet som skett under de senaste åren. Några erinringar från remissinstansernas sida rörande dessa anslagsberäkningar har inte framförts.
Den utvidgning av fondens användningsområde som de sakkunniga föreslagit anser jag mig i allt väsentligt kunna biträda. De utgifter för vissa lägenheter som f. n. bestrids med lappfondsmedel bör i fortsättningen finansieras i annan ordning. Frågan om kataslrofskadeskyddet bör — som jag redan framhållit — utredas ytterligare. Detla medför bl. a. att den av de sakkunniga upptagna årliga inkomstposten om minst 200 000 kr. för påträffade rovdjursrivna renar bortfaller. Vidare bör givetvis kostnaderna för den fondstyrelse som jag avser all föreslå bekostas av fondens medel. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att budgetårsvis efter förslag av fondstyrelsen
150 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
fastställa ramar för den med fondmedel finansierade verksamheten. Om del skulle bedömas lämpligl bör Kungl. Maj :l bestämma en särskild ram för slödel åt den samiska kulluren.
Med hänsyn lill att det i lappfonden finns elt odisponerat, ej ändamåls-bestämt belopp överstigande 11 milj. kr. är det inte nödvändigt atl nu tillföra fonden något tillskott av budgetmedel. Fonden har emellertid en markant buffertuppgift. På grund härav bör fondens odisponerade kapitalbelopp — bortsett från de fondmedel som bundits lill visst geografiskt område eller lill särskilt ändamål — inte tillålas gå ner lill alllför lågt belopp.
De sakkunniga har föreslagit att beslut om bidrag för rennäringsändamål fattas av lantbruksnämnderna och lantbruksstjTelsen och att beslut om bidrag lill andra samiska ändamål fattas av en särskild fondstyrelse. En del av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran, medan andra förordat en starkare samerepresenlalion, när beslut om medels-disposition fattas. SSR anser alt fonden bör stå under förvaltning av en helt samisk styrelse utsedd av landsmötet.
Såsom framhållits i olika sammanhang, bl. a. av 1967 års riksdag, bör samerna beredas möjlighet llll väsentligt inflytande på besluten om fondens medel. Jag förordar därför all en särskild fondstyrelse med en stark samerepresenlalion utses av Kungl. Maj :l Fondstyrelsen bör inom de förut nämnda ramarna bestämma hur fondmedlen skall disponeras för sina olika ändamål. Styrelsen bör i ärenden inom sakområden som direkt berör fonden företräda det allmännas rätt och intressen. Fondstyrelsen bör bestå av sex ledamöter. För varje ledamot utses en personlig suppleant. Två av ledamöterna och deras suppleanter utses på förslag av SSR saml en ledamot jämte suppleant på förslag av SSR och Same-Ätnam gemensamt. Bland de sex ledamöterna och deras suppleanter utser Kungl. Maj :t ordförande och vice ordförande. Beslut om medel till renskötseländamål bör fallas av fondens styrelse. Beslut om medel till slöd för den samiska kulturen och lill stöd för samiska organisationer bör fattas av en särskild delegation beslående av tre personer. De tre delegationsmedlemmarna jämte tre personliga suppleanter utses av Kungl. Maj :t bland fondens styrelseledamöter och deras suppleanter. Av delegalionsmedlemmarna och deras suppleanter bör en delegationsmedlem och en suppleant utses på förslag av SSR samt en delegalionsmed-lem och en suppleant på förslag av SSR och Same-Ätnam gemensamt. Bland de tre delegalionsmedlemmarna och deras suppleanter utser Kungl. Maj :t på förslag av SSR och Same-Ätnam gemensamt ordförande och vice ordförande i delegationen. Jag vill här understryka angelägenheten av att medelstilldelningen från fonden till renskötseländamål på lämpligt sätt samordnas med den statliga kredit- och bidragsgivningen.
Fondmedlen bör liksom f. n. förvaltas av statskontoret.
Det ankommer på Kungl. Maj:t alt meddela bestämmelser om samefonden och dess styrelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 151
Frågan om medel lill renforskning, m. m. avses få prövas i annat sammanhang.
11.8 Lagförslag
I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats förslag till
1) rennäringslag,
2) lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370).
Förslagen torde få fogas lill stalsrådsprotokollel i detta ärende som bilaga 2.
12. Specialmotivering
12.1 Förslaget till rennäringslag
Renskötselrätt m. m.
1 och 2 §§
Paragraferna, som motsvarar 1 kap. 1 § första stycket och 2 § i de sakkunnigas förslag, innehåller dels i 1 § första styckel en kort definition av renskötselrätlen, dels bestämmelser om vem som har rätt lill renskötsel. Paragraferna motsvarar 1 § 1 första och andra styckena och 1 § 2 första st5'ckel renbeteslagen med den skillnad atl kretsen av renskötselberättigade i viss mån vidgats.
GäUande bestämmelser i fråga om kretsen av renskötselberättigade
Enligt 1 § 1 renbeleslagen har den som är av lapsk härkomst rätt till renskötsel, om någon av hans föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar som stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt däri. Kvinna med rält till renskötsel förlorar dock sin rätt, om hon gifter sig med man som inte är renskötselberättigad. Å andrå sidan förvärvar kvinna som saknar rätt till renskötsel sådan rält genoin äktenskap med man som har renskötselrätt. Denna rätt får hon behålla även om äktenskapet upplöses genoin mannens död eller genom återgång eller skilsmässa, såvida hon inte gifter om sig med man utan rätt lill renskötsel. Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge den som är av lapsk härkomst rätt till renskötsel, trots att ingen av hans föräldrar, farföräldrar och morföräldrar hafl renskötsel som stadigvarande yrke. Länsstyrelsen kan vidare, om synnerliga skäl föreligger, medge en kvinna som har rätt till renskötsel men som kommer alt förlora den
152 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
genoin äktenskap med en icke renskötselberättigad man all hon får behålla rättigheten. I sistnämnda fall skall länsstyrelsen dock samtidigt pröva om begränsningar i fråga om tid och renantal bör föreskrivas för hennes fortsatta renskötsel.
Enligt förarbetena lill renbeteslagen (prop. 1928:43 s. 65) skall adoplivförhållande inle likställas med släktskap mellan föräldrar och barn. Den som adopteras av renskötselberättigad same ulan all själv vara av samisk härkomst får alltså inte rält lill renskötsel.
De sakkunniga
Enligt de sakkunniga saknas anledning att frångå gällande huvudprinciper för bestämmande av kretsen av de renskötselberättigade. Renskötselrätten bör sålunda även i fortsättningen principiellt vara beroende av två förutsättningar : vederbörande skall lillhöra den samiska folkgruppen och vara medlem av en familj som under åtminstone någon av de närmast föregående två generationerna stadigvarande och yrkesmässigt utövat renskötsel. I vissa mera speciella hänseenden har enligt de sakkunniga samhällsutvecklingen emellertid medfört alt de i renbeteslagen tillämpade principerna numera ter sig föråldrade. Så är fallet dels i fråga om den räll lill renskötsel som tillkommer makar i s. k. blandade äktenskap, dvs. äktenskap där endast en av makarna före giftermålet innehade renskölselräll, dels i fråga om adoptivbarns rättsställning.
I fråga om de blandade äktenskapen anser de sakkunniga atl liden nu är inne alt genomföra full likställighet mellan könen. Denna likställighet kan genomföras på två olika sätt, med eller utan renskötselrättens utsträckande lill den som gifter sig med en renskötselberättigad man eller kvinna. De sakkunniga förordar på anförda skäl all den som ingår äktenskap med renskötselberättigad förvärvar renskölselräll. Enligt de sakkunniga bör den genom äktenskap förvärvade rättigheten beslå även om äktenskapet upplöses genom den ursprungliga renskötselberättigade makens död. Inte heller bör den efterlevande makens omgifte inverka på hans rält lill renskötsel. Del nya äktenskapet bör dock inle föranleda att renskölselrätten utsträcks till den nye maken, om denne inte förut haft sådan räll. Inte heller bör barn i del nya äktenskapet bli renskölselberättigat. En annan ståndpunkt skulle i alllför hög gi'ad frigöra renskötselrätlen från del principiellt betydelsefulla sambandet med den samiska folkgruppen. Frågan huruvida make i etl blandat äktenskap skall få behålla renskölselräll som förvärvals genom giftermål i fall då äktenskapet upplöses genom återgång eller skilsmässa kan enligt de sakkunniga inle lösas genom en entydig lagregel. Ibland kan omständigheterna säkerligen vara sådana att det för samebefolkningen skulle framstå som stötande om exempelvis en man utan renskölselräll som gift sig med en samekvinna skulle få fortsätta att driva renskötsel efter äktenskapels upplösning. I andra fall kan det vara väl motiverat, t. ex. av
Kungl. Maj:ts proposilion nr 51 år 1971 153
hänsyn lill barnen, alt den ingifte maken fullföljer familjeföretaget. De sakkunniga föreslår all, om etl blandat äktenskap upplöses genom äktenskapsskillnad eller om det döms till återgång i äktenskapet, frågan om renskötselrättens bestånd för den av makarna som före äktenskapet saknar renskölselräll blir beroende av särskild dispens.
I fråga om adoptivbarns rätt lill renskötsel erinrar de sakkunniga om atl adoptivbarn numera rättsligt sett står i samma förhållande till adoplanlen och dennes släkt som adoptantens egna barn samtidigt som del familjerättsliga bandet mellan adoptivbarn och dess släkt skurils av. Renbeteslagens ståndpunkt i fråga om adoptivbarns räll lill renskötsel är enligt de sakkunniga inle förenlig med den nya uppfattningen av adoptivbarnens ställning. De sakkunniga föreslår att adoptivbarns och dess avkomlingars rätt blir atl bedöma efter adoptantens härkomst och dennes och hans föräldrars befallning med renskötsel.
När rätlen alt driva renskötsel inle följer omedelbart av lagens bestämmelser ulan är beroende av dispens, är del enligt de sakkunniga nödvändigt all dispensförfarandet såsom f. n. är fallet handhas av offentlig mjmdighet. Enligt de sakkunniga bör dispens från de normalt gällande förutsättningarna för renskölselräll kunna ges i fråga om följande personkategorier, nämligen 1. person av samisk härkomst, vars släktingar i tidigare led inte på förutsatt sätt sysslat med renskötsel, 2. adoptivbarn till person som sägs under 1 och avkomling lill sådani adoptivbarn, 3. person med samisk härkomst som adopterats av person som inle tillhör den samiska folkgruppen, 4. person som förvärvat renskötselrätt genom äktenskap som upplösts genom återgång eller skilsmässa. I dessa fall bör dispens kunna lämnas, om särskilda skäl föreligger. Alt närmare definiera dispensskälen är enligt de sakkunniga inte möjligt. Stor hänsyn måste las till vederbörandes personliga förhållanden, särskilt hans tidigare sysslande med renskötsel. Dispensmyn-dighelen bör vara oförhindrad alt också beakta i vad mån del för rennäringen eller från allmän synpunkt är av intresse att uppmuntra eller begränsa tillströmningen av näringsidkare. Därvid bör stort avseende fästas vid uppfattningen inom den sameby där sökanden avser att i händelse av dispens fortsätta eller påbörja sin renskötsel.
Remissyttrandena
Lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Västerbottens län och flera andra remissinstanser har inte något alt erinra mol att kretsen av renskötselberättigade bestäms så som de sakkunniga föreslagit. Enligt dessa remissinstanser saknas skäl all i våra dagar behålla nuvarande skillnad i fråga om renskölselrätten mellan man och kvinna.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anmärker att förslaget atl likställa kvinnor och män rönt motstånd inom åtskilliga lappbyar. Länsstyrelsen tillstyrker dock förslagel liksom förslaget all jämställa adoptivbarn med biologiska
154 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
barn. Länsstyrelsen anser vidare uppenbart all myndighet och inte sameby bör ha hand om dispensförfarandel. Länsstgrelsen i Norrbottens län uttalar atl lappbyrepresentanter vid flera tillfällen uttiyckl farhågor för att män som gift in sig i renskötarkretsen kunde få för stort inflytande över renskötseln. I flertalet lappbyar har dock förslagel atl ingift man skall få rält till renskötsel inle definitivt avstyrkts.
SSR föreslår all sameby genom en uttrycklig bestämmelse ges rätt atl själv bestämma om renskötselrätlen. Same-Ätnam ansluter sig härtill.
Hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter om en entydig bestämmelse av innebörd all ingift make alllid behåller sin rätt lill renskötsel vid äktenskapets upplösning skulle vålla några egentliga ölägenheter. I samband med äktenskapsskillnad, återgång i äktenskapet eller hemskillnad lorde makarna i de flesta fall vara eniga om vem som skall fortsätta atl driva renskötsel-företaget. Del kan då synas naturligt all makarnas överenskommelse blir utslagsgivande ulan någon särskild prövning. Om makarna inle enas, skulle tvisten avgöras enligt reglerna för bodelning ulan särskild dispens. Hovrätten stannar emellertid för att inte yrka någon ändring i de sakkunnigas förslag med hänsyn till vikten av all samebyarna inle påtvingas medlemmar som inte skulle vara väl sedda i byn.
Departementschefen
I 1 § första stycket ges först en kort beskrivning av renskötselrätlen med 1 § 2 renbeteslagen som förebild, där renskötselrätlen beskrivs som en befogenhet all "begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna". En närmare precisering av de befogenheter som innefattas i denna räll finns i 14—24 §§. I 1 § första styckel anges vidare i överensstämmelse med vad som gäller f. n. att rält lill renskötsel tillkommer person med samisk härkomst under förutsättning all någon av hans föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar som stadigvarande yrke drivit renskötsel.
Enligt förarbetena till renbeteslagen (prop. 1928: 43 s. 54—65) bör kravet på tillhörighet lill den samiska folkgruppen anses uppfyllt av envar som i något, om än avlägset, led kan visa sig vara av samisk härkomst. Den viktigaste begränsningen bör därför vara all någon av föräldrarna eller någon av dessas föräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. Däri får anses ligga dels atl någon av de nämnda generationernas befallning med renskötsel förekommit under en inte alltför kort följd av år, dels all renskölseln utgjort en väsentlig del av vederbörandes sysselsättning och utövats i syfte all lämna bidrag till hans eller hennes försörjning. Avbrott i renskötseln under enstaka år bör inle inverka på bedömningen. Inle heller bör fordringen på yrkesmässighet innebära alt renskölseln varit vederbörandes enda eller ens huvudsakliga sysselsättning eller inkomstkälla.
Det har inte ansetts behövhgt atl uttryckligen ange all renskötsel yrkesmässigt skall ha bedrivits inom landet. Det har inte heller ansetts nöd-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 155
vändigt atl särskilt markera atl förälder skall ha drivit renskötsel antingen såsom egen företagare eller i tjänst hos sådan företagare.
I 1 § andra stycket anges i överensstämmelse med gällande rätt atl person med samisk härkomst vars släktingar i tidigare led inte på sätt som krävs enligt första stycket sysslat med renskötsel kan medges rätt lill renskötsel, om särskilda skäl föreligger. Frågan om dispens bör som de sakkunniga föreslagit avgöras av länsstyrelsen. Därvid bör som de sakkunniga framhållit storl avseende fästas vid uppfattningen inom den sameby där sökanden, om dispens beviljas, har för avsikt atl driva renskötsel. Samernas intresse är i övrigl tillgodosett därigenom att del, som skall framgå av 11 §, är sameby som i första hand avgör om utomstående renskötselberättigad skall antas som medlem i byn.
1 1 § tredje styckel ges i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag en bestämmelse om att adoptivbarn lill renskötselberättigad och sådant adoptivbarns barn har räll lill renskötsel som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn.
2 § innehåller bestämmelser om äktenskaps inverkan på renskötselrätlen. Enligt gällande bestämmelser förvärvar kvinna som inle är renskötselberättigad sådan rätt genoin äktenskap med renskötselberättigad man. För icke renskötselberättigad man finns ingen motsvarande bestämmelse. I stället föreskrivs att om kvinna är renskötselberättigad och ingår äktenskap med en man som inte är renskötselberättigad förlorar hon sin rätt, om inte synnerliga skäl föranleder till annat. I lagrummet har på förslag av de sakkunniga, vilket tillstyrkts av de flesta remissinstanserna, tagits in en bestämmelse som innebär all icke renskötselberättigad, oavsett om det är man eller kvinna, förvärvar räll till renskötsel genom äktenskap med den som på grund av sin härkomst har sådan rätt. Även ingift man ges alltså rätt lill renskötsel och regeln atl renskötselberättigad kvinna kan förlora sin räll genom alt gifta sig med man som inte är renskötselberättigad slopas.
Med hänsyn till atl det, som de sakkunniga och någon remissinstans framhållit, ibland kan vara slötande och lill skada för gemenskapen i samebyn att den som förvärvat renskölselräll genom giftermål får behålla denna rätt när äktenskapet upplöses genom skilsmässa eller återgång har i 2 § andra stycket förts in en bestämmelse om atl den genom äktenskap förvärvade rätten till renskötsel i sådant fall kan gå förlorad, om särskilda skäl föreligger.
3 och 4 §§ Paragraferna, som motsvarar 2 och 3 §§ renbeleslagen och 1 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag, innehåller bestämmelser om vilka områden samerna har rätt atl utnyttja för renbeten och om belestidens längd.
156 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Gällande bestämmdser
I fråga om renskötselområdets omfattning och betestidens längd gäller i renbeleslagen skilda regler för fjällrenskölsel och skogsrenskötsel. Fjällrenskötsel får drivas under hela året dels inom Norrbottens och Väster-botlens läns lappmarker ovan odlingsgränsen, dels på renbelesfjällen i Jämtlands län. Med renbelesfjällen förstås dels de vid avvillringen för samerna avsatta renbetesfjällen, dels de till utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områdena (2 § 1). Under oktober—april får fjällsamerna uppehålla sig med sina renar också nedanför odlingsgränsen i lappmarkerna och på de trakter utom lappmarkerna och renbetesfjällen som samerna efter gammal sedvana besökt med sina renar. Tiden för denna betesrätt kan utsträckas om otjänliga väderleks- eller belesförhållanden gör det nödvändigt med tidigare flyttning om hösten eller hindrar återflyttning om våren. Vidare förutsätts alt avtal kan ha träffats med vederbörande jordägare eller brukare om betesrätt under annan tid än oktober—april ( 2 § 2). Skogsren-skölsel får bedrivas året runt inom lappmarkerna ovanför odlingsgränsen och nedanför odlingsgränsen på mark som antingen tillhör kronan eller utgör s. k. renbetesland. Betesrätten gäller dock endast på trakter, där skogs-renskötsel av ålder förekommer under våren, sommaren eller hösten. Med renbetesland avses mark som vid avvillringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som renbetesland (3 § 1). Under oktober—april får skogsrenskölsel också bedrivas på annan mark inom lappmarkerna som av ålder använts för skogsrenskölsel och på de trakter utom lappmarkerna som skogssamer efter gammal sedvana besöker med sina renar vissa lider på året. Rätt till utsträckt beleslid föreligger i vissa fall enligt samma regler som gäller för fjällrenskötseln (3 § 2).
För tillkomsten av och syftet med lappinarksgränsen och odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län har redogjorts i avsnitt 2. I Jämtlands län, där någon territoriellt bestämd lappmark inte funnits, avsattes vid avvitlringen enligt Kungl. brev den 20 april 1841 vissa s. k. renbetesfjäll för samernas uteslutande begagnande. Renbetesfjällen utvidgades därefter med stöd av Kungl. brev den 13 juli 1887 genom atl ell antal av kronan inköpta hemman och lägenheter upplåts för renskötsel. Vid sidan om renbelesfjällen har inom Jämtlands län vissa kronoparker upplåtits för renbete årel om enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t den 23 september 1886. Vidare har inom området som begränsas av Härjedalsgränsen, 5:e parallellen. Storån, Grövelån, Olån och riksgränsen i Kopparbergs län rält lill renbete året om upplåtits genom Kungl. brev den 31 december 1888 och den 7 april 1899. I övrigt gäller beträffande mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen alt renskötsel i princip är tillåten endast vintertid och bara inom sådana områden där sedvanerätl föreligger. Någon nedre gräns för sedvanerättens utbredning kan inle anges. Enligt förarbeten lill ren-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 157
beleslagen gäller rätten inom större delen av Norrland utanför lappmarkerna och renbetesfjällen och dessutom inom vissa områden av Kopparbergs län.
De sakkunniga
De sakkunniga erinrar om all den viktigaste skillnaden mellan de båda renskötseltyperna nu är all fjällsamerna har betningsrätt året om endasl ovanför odlingsgränsen, medan skogssamerna får vistas året runt även på vissa marker nedanför denna gräns. Enligt de sakkunniga är del angeläget att denna skillnad avskaffas. De sakkunniga föreslår därför enhetliga regler om renskötselområdels omfattning och belestidens längd. Det innebär teoretiskt sett en utvidgning av samernas rättigheter, eftersom fjällsamerna i viss omfattning skall få utöva rättigheter som hittills tillkommit endasl skogssamerna och vice versa. Praktiskt sett blir skillnaden mot nu gällande ordning inle stor, eftersom en uppdelning mellan de olika bj'arna avses skola ske av all mark där renskötsel får idkas under hela året.
Remissyttrandena
De flesta remissinstanserna, däribland lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län och lappväsendet i samma län tillstyrker förslaget om upphävande av skillnaden mellan fjällsamer och skogssamer. Lanlbruksstyrelsen anser alt ett avskaffande av rådande skillnad i rättsställning mellan fjäll- och skogsrenskötsel bl. a. öppnar möjligheter till elt mera rationellt utnyttjande av renbelesmarkerna.
Domänverket är däremot kritiskt lill förslaget om lika regler för fjäll-ocli skogssamer. Eftersom del är tillgången på vinterbele, som begränsar renanlalet, synes enligt domänverket bärande skäl inte finnas för atl utvidga sommarbetesrätten. För övriga näringsgrenar som utnyttjar renbetesområdet är del angelägel, all renanlalet i lappmarken nedom odlingsgränsen och i kustlandet begränsas så långt det är möjligt. Redan nu förekommer renar året runt långt ned mol kusten och förorsakar bl. a. stort avbräck för såväl älg- som småvilljakten. De åtgärder som länsstyrelsen vidtagit har visat sig otillräckliga för alt råda bot på della förhållande. Etl lagfästande av nuvarande oordnade förhållanden skulle allvarligt förnärma motstående intressen utan all det kunnat visas, alt ändringen är av hög angelägenhetsgrad för renskölseln. Även naturvårdsverket kritiserar förslagel om en utökning av fjällsamernas rätt lill betesland och anför i huvudsak samma synpunkter som domänverket. Läns jaktvårdsorganisationerna i de berörda länen uttalar all förslagel alt slopa skillnaden mellan skogsrenskötsel och fjällrenskölsel innebär att ett större antal samer än hittills skulle få viss räll lill jakt på privatägda marker. Organisationernas före-
158 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
trädare motsätter sig varje förslag all i fråga om privatägda marker utvidga nu gällande betesrätt eller jaktutövningsrätt.
Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrar om all del vid tillkomsten av 1886 års renbeleslag, när uttrycket "efter gammal sedvana" infördes i lagen, inle klarlades vilka områden som avsågs ha använts för renskötsel på sådant sätt. Det lär inte heller nu med säkerhet kunna utrönas vilka markområden som utgör sådana sedvanerätlsområden. Tvist härom kan endast avgöras av domstol. Länsstyrelsen framhåller all stora krav ställs på bevisning om alt sedvanerätt förehgger (jfr NJA I 1967 s. 415).
Departementschefen
I likhet med de sakkunniga och de flesta remissinstanserna anser jag all övervägande skäl talar för alt nuvarande skillnad mellan fjällrenskötsel och skogsrenskölsel i fråga om renskötselområdels omfattning och belestidens längd upphävs. Eftersom avsikten är att all sådan renbetesmark där renskötsel får bedrivas årel runt samt, så långt möjligt, mark inom vinterbetesområdet skall delas upp mellan samebyarna (jfr 5 § departementsförslaget) innebär förslaget ingen större förändring i förhållande till nuvarande ordning. De av vissa remissinstanser befarade olägenheterna skall därför inle behöva uppslå. Bestämmelserna om de två olika typerna av renskötsel har alltså gjorts enhetliga i de avseenden som nu är i fråga.
Bland områden där renskötsel får bedrivas under hela året har i 3 § första styckel upptagits de delar av Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtils lill renbete. Härmed åsyftas de marker som upplåtits för detta ändamål enligt ämbetsskrivelse från finansdepartementet den 23 september 1886 saml Kungl. breven den 31 december 1888 och den 7 april 1899. Del bör anmärkas alt någon nedre gräns för de områden där renskölseln sedvanerättsligl förekommer inte kan anges. Enligt förarbetena till renbeteslagen (prop. 1928: 43 s. 69) gäller renbetesrätlen inom större delen av Norrland utanför lappmarkerna och renbelesfjällen och dessutom inom vissa områden av Kopparbergs län. I tvistiga fall förutsätts frågan om sedvane-rällens tillämplighet bli prövad av domstol på grundval av sådan bevisning som enligt allmän lag krävs för styrkande av urminnes hävd (prop. 1928: 43s. 71).
I 3 § andra stycket har begreppen renbetesland och renbetcsfjäll bestämls.
SSR har såvitt avser betestidens längd inom vinlerbeleslanden framställt önskemål om en generell förlängning t. o. m. den 10 maj. Jag är inle beredd all utan begränsningar föreslå någon förlängning av betesliden. Jag har emellertid tagit fasta på ett uttalande av domänverket som anser atl tiden för vinterbetel inte bör bestämmas alltför stelt. Jag förordar därför att lantbruksnämnden ges befogenhet atl förlänga vinlerbetestiden såvitt avser kronomark, om del behövs på grund av ogynnsamma väderleks-eller betesförhållanden eller av annat beaktansvärt skäl. I fråga om annan
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1971 159
mark bör markägarens samtycke krävas för en förlängning. Bestämmelser av detla innehåll har tagits in i 4 §.
5 §
I paragrafen ges en erinran om bestämmelserna i 85—89 §§ om koncessionsrenskölsel. Sådan renskötsel kan få äga rum under hela året inom vissa områden nedanför lappmarksgränsen.
6—8 §§
Paragraferna har motsvarighet i 7 § renbeteslagen och 2 kap. 1 § första —tredje styckena och 2 § andra stycket i de sakkunnigas förslag.
Enligt 7 § renbeteslagen skall samerna för renskölselns drivande vara indelade i lappbyar. De trakter där renskötsel får drivas under hela året skall fördelas mellan lappbyarna. Det ankommer därvid på länsstyrelsen all efter hörande av de samer vilkas räll är i fråga fastställa eller ändra gränserna för de områden inom vilka betesrätt får utövas av de särskilda lappbyarna. För lappby kan i den mån så prövas möjligt och lämpligt i samma ordning fastställas betesområden med bestämda gränser även inom de Irakier där samerna får uppehålla sig med sina renar endasl under del av årel. För två eller flera lappbyar kan fastställas gemensamt betesområde.
I 6 § första stycket klargörs att för renskölseln skall finnas samebyar som framgår av den allmänna motiveringen. Till 6 § andra och tredje styckena har med vissa jämkningar förts över bestämmelserna i 7 § renbeleslagen om renskötselområdets territoriella indelning. Jämkningarna är föranledda av att lappbyarna som personsammanslulningar föreslås bli om-bildade till samebyar, uppbyggda på föreningsrällslig grund och med uppgift atl svara för den gemensamma renskötseln inom byns betesområde. I och för sig vore det önskvärt alt låta byområdesindelningen omfatta inte bara de områden där renskötsel är tillålen året runt utan också de trakter där renskötsel är tillåten endast vintertid men detla går knappast att överallt genomföra i praktiken. En stor del av markerna utnyttjas inte regelbundet ulan endasl under år med speciella väderleks- och betesförhållanden. Del är därför svårt atl avgöra bl. a. vilken av två eller flera byar som har störst behov av en viss betestrakt. En fullständig indelning av det vidsträckta renskötselområdet skulle dessutom kräva mycket arbete och stora kostnader. Liksom f. n. gäller föreskrivs därför atl indelningen skall vara obliga torisk endast i fråga om de trakter där renskötsel får bedrivas under hela året. Frågan när indelning i byområden bör ske av de trakter där renskötsel får äga rum endasl vintertid kan inte besvaras generellt. Del får bero på omständigheterna i del särskilda fallet. Etl skäl för en sådan indelning kan vara att konkurrens råder mellan olika samebyar om begagnandet av etl visst vinterbetesområde och all del finns risk för atl området skall utnyttjas
160 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
på ett olämpligt sätt. Önskvärt är dock atl vinterbetesområdena i större utsträckning än f. n. reserveras för bestämda bj'ar.
Enligt 6 § Iredje stycket kan två eller flera samebyar tilldelas viss betes-trakt som gemensamt byområde. Alt lägga ul viss beteslrakl som gemensamt byområde bör komma i fråga endast undantagsvis och vara föranlett av särskilda skäl. Ett gemensamt betesområde kan nämligen lätt ge upphov till besvärliga intressekollisioner och olämpligt utnyttjande av betesmarken.
Enligt 7 § bestämmer lantbruksnämnden i stället för som nu länsstyrelsen om indelningen i byområden. Som framgått av den allmänna motiveringen är tanken den att den nuvarande territoriella indelningen i lappby-områden skall vara den lokala basen för samebyarna. Lantbruksnämnden bör dock i varje särskilt fall undersöka om det går all skapa bättre förutsättningar för en rationell rendrift genom större eller mindre jämkningar i den nuvarande gränsdragningen. 7 § andra stycket har utformats med hänsyn härtill. Givetvis måste samebyarna få tillfälle att göra sina sj'n-punkter gällande på gränsdragningsfrågor och frågorna bör om möjligt lösas i samförstånd.
Av formella skäl är det lämpligt atl i lagtexten ha en gemensam benämning på dels det av lantbruksnämnden till gränserna bestämda byområdet, dels de områden som inte omfattas av byindelningen men som begagnas av byn för renbete. Som sådan benämning används i 8 § uttrycket samebys betesområde. Detla begrepp har betydelse för betesrätten under vinterhalvåret och för andra rättigheter som innefattas i renskötselrätlen.
Sameby
Ändamål och medlemmar 9 och 10 §§
I 9 §, som motsvarar 2 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag, anges föremålet för samebyns verksamhet.
Som framgått av den allmänna motiveringen (11.2) talar näringspolitiska skäl för att den samverkan i fråga om renskötseln som f.n. äger rum inom lappbyns ram utvidgas. Lappbyarna föreslås bli ombildade till en ny typ av juridiska personer, samebyar, med en fastare organisation än lappbyarnas och uppbyggda på föreningsrällslig grund.
Samebyns ändamål bör i första hand vara att genoin samverkan mellan alla ägare av renar inom byns betesområde få lill slånd ell rationellt utnyttjande av betesmarker och tillgänglig arbetskraft med ett minimum av skadegörelse för Iredje man. För detta ändamål bör byn bl. a. handha skötseln av medlemmarnas renar, planera, bygga och underhålla för renskötseln erforderliga gemensamma anläggningar samt betala och mellan ren-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 161
ägarna fördela utgifterna för renskötseln och för de gemensamma anläggningarna. Sammanfattningsvis sägs i 9 § första stycket alt sameby har till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområde. I 9 § andra styckel anges vad som främst åligger samebyn till fullgörande av dess uppgift.
Av skäl som framgår av den allmänna motiveringen bör samebyns ekonomiska verksamhet begränsas lill sådan verksamhet som har direkt samband med renskölseln. Denna begränsning framgår av 9 § Iredje stycket.
Sameby bildas direkt på grund av lagen. Sin definitiva rättskapacitet får samebyn dock först sedan registrering skett enligt 39 §. En erinran härom har tagits in i 10 § första stycket.
Lappbyarna har f. n. lill uppgift att i förhållande lill statliga och kommunala myndigheter företräda den inom renskötselområdel bosatta samiska befolkningen. Denna funktion bör övertas av samebyarna. Det föreligger också ell påtagligt praktiskt behov av all sameby skall kunna bevaka medlemmarnas gemensamma intressen i frågor som inte direkt gäller den kollektivt bedrivna renskötseln. Så t. ex. vore del av värde för de enskilda medlemmarna om samebyn gavs rätt atl föra talan i ärenden angående rättigheter av individuell natur såsom i fråga om jakt och fiske. Intressekonflikter kan visserligen uppslå mellan en enskild medlem och samebyn men detta bör ej hindra atl samebyn ges talerätl. En förutsättning är dock givelvis att medlemmen bevaras vid sin talerätl. Med hänsyn till del nu anförda har i 10 § andra stycket tagils in en bestämmelse om att samebyn företräder sina medlemmar i ärende som rör renskötselrätten eller medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt.
11 och 12 §§
I 1 och 2 §§ har angetts den yttre ramen för den personkrets renskötselrätlen omfattar. Förevarande paragrafer anger en inre krets av renskötselberättigade, nämligen de som tillhör sameby. Medlemskap i sameby är liksom f. n. lappbytillhörigheten en förutsättning för utövandet av renskötselrätten inom samebys betesområde. Bestämmelserna i 11 § om automatiskt medlemskap, som motsvarar 2 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag, har i huvudsak oförändrade överflyttals från 8 § renbeteslagen.
12 §, som innehåller bestämmelse om medlemskap på grund av beslut av sameby, motsvarar 2 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag och ersätter 9 § renbeteslagen. Den väsenlliga nyheten i jämförelse med 9 § renbeteslagen är att i första hand sameby, inte som nu länsstyrelsen, avgör om utomstående renskötselberättigad skall få flytta in med sina renar till samebyn. I överensstämmelse med vad som f. n. gäller krävs att sökanden skall vara renskötselberättigad och dessutom ha för avsikt alt driva renskötsel inom byns betesområde.
På förslag av de sakkunniga har i 12 § andra stycket tagits in en be-
6 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
162 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
stämmelse som ger länsstyrelsen möjlighet all, om en sökande av samebyn vägras inträde som medlem, ändå medge honom inträde under förutsättning alt särskilda skäl föreligger.
De sakkunniga framhåller alt den rätt alt bevilja medlemskap i sameby som sålunda föreslås tillkomma länsstyrelsen bör tillämpas med stor försiktighet. Det bör krävas att den renskötsel som sökanden avser att driva inom byn är till väsentlig nytta för renskölseln i byn och inle medför olägenhet av betydelse för byns medlemmar. Som exempel på fall då dessa krav kan anses vara uppfyllda nämner de sakkunniga alt det från rationaliseringssynpunkl är nödvändigt alt en sameby får tillskott av renar eller arbetskraft.
Jag delar de sakkurmigas uppfattning all bestämmelsen i fråga bör till-lämpas med stor försiktighet. Risken för atl det nödvändiga samarbetet i en by försvåras om en sökande vinner inträde mot majoritetens önskan är påtaglig.
13 §
I första stycket, som motsvarar 2 kap. 5 § andra stycket i de sakkunnigas förslag, finns en definition av begreppet renskötande medlem. Av formella skäl har del ansetts lämpligl all ha en särskild benämning på de medlemmar som driver egen rennäringsrörelse. Definitionen har som skall framgå i fortsättningen betydelse bl. a. i fråga om fördelningen av samebyns utgifter för renskölseln inom byns betesområde.
Bestämmelsen i andra styckel saknar motsvarighet i renbeleslagen. Bestämmelsen har på förslag av de sakkunniga (2 kap. 3 § tredje stycket andra punklen) tagits upp bl. a. för att förenkla uttagandet av renägarnas bidrag lill samebyns kostnader. Del är myckel vanligt atl personer som normalt ingår i renskötande medlems hushåll — make, barn, annan nära släkting eller anställd renskötare —■ har egna renar som sköts tillsammans med familjehusbondens renar. Bestämmelsen innebär bl. a. atl denne görs ansvarig i förhållande till byn för hushållels hela reninnehav. Bestämmelsen får också betydelse för rösträtten vid bystämma som i regel utövas efter reninnehavet.
All närmare ange i vilka fall en person skall anses som renskötande medlem och i vilka fall han skall betraktas som sådan medlems husfolk är svårt. Frågan får liksom hittills överlämnas åt praxis. Jag vill dock framhålla betydelsen av atl tolkningen av det s. k. husbondebegreppet inle blir alllför snäv. Del lorde vara av största värde för samhörigheten och förtroendet mellan medlemmarna och överhuvudtaget för arbetet inom byn, atl särskilt de unga samerna får vara med och avgöra ärenden som är av betydelse för rennäringen inom byn.
KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971 163
14 §
Paragrafen motsvarar 1 § 3 renbeteslagen och 2 kap. 5 § tredje styckel i de sakkunnigas förslag.
Renskötselrättens utövande
15 §
Under avsnillet renskötselrättens utövande har i denna och följande paragrafer förts samman bestämmelserna om de befogenheter som innefattas i renskölselrätten. Den grundläggande rättigheten i renskölselrätten är betesrätten, dvs. rätten för medlem i lappby att låta renarna beta inom lappbyns del av renskötselområdel. Betesrätten och den därmed förenade rättigheten alt nyttja marken för olika anordningar för renskötseln är kollekliv för byns renskötande medlemmar. I andra avseenden innefattar renskötselrätlen moment av individuell natur såsom i fråga om jakt och fiske.
I första stycket i paragrafen ges bl. a. uttryck för principen alt betesrätten på byns betesområde är samfälld för renägarna inom byn. Stycket har viss motsvarighet i 7 § renbeteslagen där det sägs att betesrätt får utövas av varje lappby för sig inom elt särskilt till gränserna fastställt område. Stycket svarar mot 2 kap. 3 § första punkten i de sakkunnigas förslag. Det kan anmärkas att i betesrätten ingår i princip allting som renarna kan födas av såsom gräs, örter, lav, svamp och i vissa fall även lavbevuxna träd som får fällas (se20§).
Andra stycket motsvarar 11 § 1 andra stycket b) renbeteslagen och 2 kap. 1 § fjärde stycket i de sakkunnigas förslag.
Tredje stycket motsvarar 4 § renbeleslagen och 1 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag. Lantbruksnämndens befogenhet innebär rält all begränsa betesrätten eller förbjuda betning inom viss del av byns betesområde under viss tid eller tills vidare.
16 §
Paragrafen, som motsvarar 25, 41 och 42 §§ renbeteslagen och 3 kap. 6 och 9 §§ i de sakkunnigas förslag, innehåller bestämmelser om rätten atl uppföra stängsel och byggnader av olika slag.
Bestämmelserna i första stycket om rält att utnyttja renbetesmarkerna för olika anordningar för renskötseln har utvidgats i förhållande till.motsvarande bestämmelser i renbeteslagen. Del är numera inte ovanligt alt t. ex. renslakterier, som inte nämns i renbeleslagen, anläggs i samarbete mellan samer och staten. Med hänsyn härtill har i paragrafen upplagils även sådana anordningar. Som villkor uppställs all anordningen i fråga behövs för renskölseln. Enligt gällande bestämmelser (25 § 1 och 2) görs skillnad mellan olika slag av stängsel. På förslag av de sakkunniga har skillnaden slo-
164 KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971
pats. Första stycket i paragrafen har utformats med hänsyn lill vad som nu sagts.
Andra stycket upptar bestämmelser om renvaklarstugor, kåtor, förvaringsbodar och liknande som behövs för renskölseln. Bestämmelserna har getts en mera allmän utformning än nuvarande bestämmelser. I sak ansluter de nu föreslagna reglerna nära till bestämmelserna om kåtor och bodar i 41 § renbeteslagen. Atl renvaklarstugor tillagts beror på atl renskölselns arbetsbostäder numera har en bättre standard än tidigare.
Anmärkas bör alt utomplansbeslämmelser och andra bebyggelseregleran-de bestämmelser är tillämpliga på den bebyggelse som nu är i fråga.
17—22 §§ Paragraferna innehåller bestämmelser om rätlen till skogsfång.
De sakkunniga
Gällande bestämmelser om rält till skogsfång (45—54 §§) är invecklade och svåröverskådliga, beroende främst på att denna rättighet differentierats med hänsyn till markens belägenhet och äganderättsförhållanden samt till arten av den bedrivna renskölseln. Enligt de sakkunniga bör det vara möjligt atl genomföra en betydande förenkling av regelsystemet ulan att för den skull förändra det huvudsakliga innehållet i samernas nuvarande rättigheter.
Samerna har enligt renbeteslagen rätt till skogsfång inom lappmarkerna och på renbelesfjällen för uppförande, ombyggnad eller underhåll av sluga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad. I realiteten är dock rättigheten inskränkt till kronomark under kronans omedelbara disposition saml all-männingsskogar (45 §). På övrig mark är rättighetens utövning nämligeii betingad av alt vederbörande jordägare eller brukare ger sill samtycke (46 §) och all överenskommelse träffas om betalningen (47 §). Även såvitt gäller kronomark har under senare år skett en viss avveckling av rättigheten på det sättet, att samerna uppbär s. k. rotvärdesersättning i stället för alt de själva tar ut byggnadsvirkel. Enligt ett Kungl. brev den 30 juni 1960 skall emellertid rotvärdesersättning inle utgå lill bostadsförelag för vilket har beviljats statligt förbätlringslån för nybyggnad eller ombyggnad. Samerna kan i stället erhålla ränlefri slående del av förbätlringslån med 2 000 kr. högre belopp än övriga kategorier som kan komma i fråga för förbätlringslån.
De sakkunniga föreslår att rätten att ta virke till familjebostäder avlöses genom alt statligt stöd tillförsäkras de renskötande samerna vid uppförande eller förbättrande av sådana byggnader. Bl. a. förordas att i bostadslånekungörelsen (1967: 552) införs en bestämmelse av innebörd att av bostadslån, som utgår till medlem av sameby, elt belopp om högst 3 000 kr. skall utgöra ränlefri stående del.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 165
R emissy ttrandena
SSR motsätter sig att rätlen att ta virke till familjebostad avvecklas och åberopar att rättigheten fortfarande utnyttjas inom stora delar av renskötselområdel. Bostadsstyrelsen hävdar på anförda skäl alt del inger starka betänkligheter att som de sakkunniga föreslår föra in en särskild bidragsform i bostadslånekungörelsen.
Departementschefen
Jag är inle beredd atl mot SSR:s bestridande förorda att rätten till skogsfång för familjebostad avvecklas. Liksom gäller f. n. bör det vara möjligt all utbyta rättigheten mot rotvärdesersättning eller viss förmån' när bostadslån beviljas. Rotvärdesersältningen utgår f. n. från lappfonden. Motsvarande bör gälla i framtiden.
I övrigt har bestämmelserna om skogsfång utformats i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.
17 § motsvarar 45 och 46 §§ renbeteslagen och 3 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag. Första—tredje styckena avser rätten atl inom lappmarkerna och på renbetesfjällen tillgodogöra sig skogsprodukter. De nuvarande skiljaktighelerna mellan marker ovanför och nedanför odlingsgränsen, mellan marker under allmän och enskild disposition samt mellan fjäll- och skogsrenskötsel har i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag i princip slopats.
17 § fjärde stycket avser rälten lill skogsfång inom sedvanerättsområdet, dvs. på de trakter utom lappmarkerna och renbetesfjällen där betesrätt föreligger. De regler om rätt till skogsfång som gäller för fjällsamerna inom dessa områden har gjorts tillämpliga även på skogssamerna.
I enlighet med de sakkunnigas förslag har i 17 och 18 §§ departementsförslaget föreskrivits att skogsawerkningsrätten får utövas endasl inom den egna byns betesområde. I 19 § görs, också i enlighet med de sakkunnigas förslag, elt avsteg från denna princip.
20 § motsvarar 50 § renbeteslagen och 3 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag.
21 § föreskriver skyldighet för samerna alt i vissa fall utge ersättning för virke. Liksom enligt 47 § renbeteslagen görs skillnad mellan marker under allmän och enskild disposition. Paragrafen motsvarar 3 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag. Om parterna inte kan enas om ersättningen, bör som f. n. gäller en värderingsman kopplas in. Eftersom ersättningen inte alltid kommer att gälla obetydliga belopp, bör som vissa remissinstanser framhållit värderingsmannens uppgift inte vara att slutligt avgöra tvisten. Hans uppgift bör vara att söka förlika parterna. En bestämmelse härom har tagils in i paragrafens tredje stycke. Kan värderingsmannen inle ena parterna får ersättningsfrågan prövas av domstol.
166 Kungl. Maj.-ts proposition nr 51 år 1971
22 § motsvarar 51 § första stycket renbeleslagen och 3 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag.
Sluthgen bör såvitt avser frågan om rälten till skogsfång anmärkas att bestämmelserna i 48 och 49 §§, 51 § andra och tredje styckena saml 52— 54 §§ renbeteslagen på förslag av de sakkunniga har utmönstrats. Bestämmelserna kan numera undvaras.
23 och 24 §§
Paragraferna, som behandlar flyttningsvägar för renarna, motsvarar 21 § och 23 § första punklen renbeteslagen samt 3 kap. 7 § och 8 § andra och tredje punkterna i de sakkunnigas förslag.
Det har inte ansetts nödvändigt att som de sakkunniga föreslagit närmare ange vilka sakägare lantbruksnämnden skall höra i ärende om flyttningsvägs sträckning eller på vilket sätt vägens sträckning för framtiden skall dokumenteras. Anmärkas bör atl flyttningsvägs sträckning kan förändras även i samband med alt renskölselrätten upphävs eller inskränks med stöd av 26 § eller annan särskild lagstiftning.
SSR har bl. a. hävdat att samerna måste garanteras rätt lill domstolsprövning i frågor som har samband med renflyttning. Enligt min mening bör fråga om flyttningsvägs sträckning liksom f. n. avgöras av administrativ myndighet, numera lämpligen lantbruksnämnden. I frågor om intrång i renskötselrätlen, dvs. även i rätten att flytta med renar mellan olika betesområden, står det samebyn fritt alt väcka talan mot den som t. ex. avstängt flyttningsväg eller nedsatt dess framkomlighet. Sådan talan kan gå ut på att återställa vad som rubbats och alt ersätta skadan.
25 §
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om samernas rält lill jakt och fiske, motsvarar 55 § renbeteslagen och 3 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag.
Enligt 55 § renbeteslagen har samerna räll att på ulmark jaga och fiska inte bara på områden där de får vistas året runt utan också på andra områden inom lappmarkerna under den tid de har rält alt uppehålla sig där. Jakt- och fiskerätten är inle begränsad till den egna byns område. Av naturliga skäl jagar och fiskar majoriteten av lappbymedlemmarna enbart inom den egna byns område. Del har framkommit alt samerna själva uppfattar det som en överträdelse av en traditionell sämjedelning när samer jagar eller fiskar på en främmande lappbys område. På förslag av de sakkunniga, vilket tillstyrkts av remissinstanserna, har jakt- och fiskerätten i huvudsak begränsats lill den egna byns betesområde.
Som framgår av andra stycket har undanlag från huvudregeln i första stycket gjorts för det fall same för renskiljning eller liknande tillfälligt ändamål uppehåller sig inom annan samebys betesområde. På begäran av SSR har vidare — med 14 § lagen (1938: 274) om rätt till jakt som före-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 167
bild — tagits upp en bestämmelse om rält för samer i en by alt under vissa förutsättningar jaga rovdjur på mark där jakträtten är förbehållen samer i annan by.
Det har ansetts onödigt all som de sakkunniga föreslagit särskilt ange atl samerna är underkastade vanliga inskränkningar i fråga om nyttjande av jakt och fiske, dvs. alt bestämmelser om fridlysning, förbudslider, fångsisätt o. d. gäller även för same.
Renskötselrättens upphörande i vissa fall m. m.
Della avsnitt innehåller bestämmelserna om upphävande av rält lill renskötsel, om förbud mot ändrad markanvändning och om upplåtelser. Bestämmelserna har motsvarighet i 2 § 3, 3 § 3 samt 5 och 56 §§ renbeleslagen. I de sakkunnigas förslag finns motsvarande regler i 1 kap. 5 och 6 §§ och 3 kap. 11—13 §§. Beträffande motiven för de föreslagna bestämmelserna kan jag i huvudsak hänvisa till den allmänna motiveringen (avsnitt 11.3). På förslag av de sakkunniga har någon motsvarighet inte medtagits till de särskilda bestämmelser i renbeteslagen som möjliggör inskränkningar i renskötselrätlen där så fordras för att tillgodose bl. a. den jordbrukande befolkningens intressen (2 § 3 och 3 § 3). Avsikten är all även sådana fall skall bedömas enligt bestämmelserna i 26—30 §§.
26 §
I paragrafens första och andra stycken anges de materiella förutsättningarna för upphävande av renskötselrätt. De överväganden som ligger till grund för bestämmelserna redodsas i den allmänna motiveringen.
I tredje stycket klargörs alt ett upphävande av rälten till renskötsel inte behöver vara totalt. Det kan begränsas till atl avse viss lid eller vissa i renskölselrätten ingående befogenheter. Så tillämpas gällande bestämmelser om undantagande av mark från renskötsel. Sålunda förordnade Kungl. Maj:l i beslut den 11 juni 1964 angående linbana m.m. inom Abisko nationalpark att samerna skall ha räll alt utnyttja det undantagna området i den omfattning vederbörande myndighet finner alt så kan ske utan olägenhet med hänsyn till syftet med förelaget. Av naturliga skäl avser upphävande av rätt till renskötsel i allmänhet all framtid. Om det med renskötseln konkurrerande intresset emellertid kan förutses bli tidsbegränsat, bör upphävandet begränsas till samma lid, varefter området åter får användas för renskötsel.
27 §
Enligt paragrafen ankommer det på Kungl. Maj :t atl pröva fråga om upphävande av renskölselräll. Självfallet skall tillses, alt upphävandet inle
168 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
omfattar större område än som behövs för alt tillgodose det intresse för Iket renskötselintresset nödgas vika och att vid områdets lokalisering och utformning all nödvändig hänsyn las till renskötselns intressen.
Paragrafen innehåller vidare en bestämmelse om skadeförebyggande åtgärder. Fastän renbeteslagen inte innehåller några bestämmelser härom, är det inte ovanligt alt Kungl. Maj :l som villkor för undantagande föreskriver atl skadeförebyggande åtgärder skall ulföras, t. ex. att stängsel skall uppföras omkring området. Den verksamhet som föranleder etl upphävande är i allmänhet av sådant slag atl renarna bör hindras från all ströva in i området. Alt ålägga renägarna att bevaka renarna blir i regel alllför betungande för dem. I så fall bör det lämpligen ankomma f>å den i vars intresse upphävandet sker att hålla stängsel. Även andra åtgärder, t. ex. anordnande av nya flyttningsvägar, kan visa sig lämpliga för att, minska uppkommande ölägenheter för renskölseln.
28 och 29 §§
I den allmänna motiveringen har föreslagils alt expropriationslagens ersättningsregler och dess regler om expropriationsförfarandet skall jgälla i fråga om upphävande av renskölselräll. De regler i expropriationslagen som avses få motsvarande tillämpning är de som avser det fall alt en beslående särskild rält till fastighet exproprieras självständigt, dvs. utan samband med all fastigheten avstås eller alt nyttjanderätt eller servitut stiftas lill fasligheten (s. k. självständig rättighelsexproprialion).
Vidare bör expropriationslagens regler om ansökan om expropriation, expropriationsersältning och dess fastställande, förhandslilllräde och rättegångskostnader få tillämpning i nu avsedda fall. Vad som föreskrivs i expropriationslagen om den exproprieiande skall självfallet gälla den för vars räkning upphävandet sker. Så t. ex. ankommer det på denne all inom viss tid som bestämls av Kungl. Maj :l i upphävandebeslulel anhängiggöra ersättningstalan vid exproprialionsdomslolen. Erinras bör i della sammanhang atl inom justitiedepartementet f. n. pågår arbete med att avskaffa expropriationsdomstolarna och ersätta dem med fastighetsdomstolarna fr. o. m. den 1 januari 1972.
Det bör framhållas alt en förutsättning för all renskötselrätlen skall kunna upphävas i visst område är, att det med renskötseln konkurrerande företaget disponerar all den mark som behövs för ändamålet. Upphävandet i och för sig innebär inle tillskapande av sådan dispositionsrätt ulan medför endast att renskötselrätten upphör eller inskränks inom området. Om del företag för vars räkning ett upphävande ifrågasätts skall utföras av annan än markområdets ägare, måste det således visas att markägaren genom upplåtelse av nyttjanderätt eller servitut medgivit företagaren alt använda området för det avsedda ändamålet.
I fråga om ersättningens omfattning vill jag anföra följande. Liksom
KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971 169
gäller i fråga om expropriationsersältning är principen atl gottgörelsen skall vara varken mer eller mindre än fullgod. Atl rält värdera bortfall av renbete och intrång i renskötselrätten är dock svårt. Oftast blir beräkningen schematisk och grundar sig på en skälighetsbedömning. Vissa värderingsmetoder håller emellertid på alt utvecklas. Enligt en metod som har tillämpats av Svappavaarautredningen (Stencil Jo 12.12.1968) kan skador som på grund av bortfall av bete m. m. åsamkas rennäringen uppdelas i
1. belesskador med omedelbar effekt, varmed avses sådani belesbortfall som vid rationell drift får en minskning av renslammen till följd,
2. betesskador med icke känd effekt, varmed avses sådant bortfall av bete som i nu använd driftsform inte får till följd en minskning av renslocken men som vid annan driftsform kan få viss effekt,
3. intrång, övergående eller beslående, varmed avses alt produktionen blir fördyrad.
Svappavaarautredningen påpekar att en renhjords storlek i princip bestäms av det betesområde som har den mest begränsade beleslillgången i förhållande till sin normala användning och djurens näringsbehov under en viss årstid. I regel är vinlerbelesområdet det begränsande säsongbelet. Inom detta område fås alltså i allmänhet en skada med omedelbar effekt och skadan faller under nyss nämnda skadetyp 1. Enligt utredningen bör bortfall av renbete värderas som ett avkastningsvärde genom atl betet värderas såväl före som efler bortfallet och skillnaden mellan dessa värden tas. Värdet blir ett marginalvärde.
Jag är inte beredd att ta ställning lill huruvida en sådan melod är rättvisande. Enligt uppgift har metoden med vissa modifikationer tillämpats av övre Norrbygdens vattendomstol i ett vattenmål angående dämnings-skada på renbetesmark. I målet har ändring sökts i vattenöverdomstolen.
Ersältning bör givetvis utgå också för skada eller olägenhet som drabbar samernas jakt eller fiske med anledning av renskötselrättens upphävande.
Upphävs renskötselrätten med stöd av 26 § andra stycket departementsförslaget i ett visst markområde som väsentligen saknar betydelse för renskötseln, kommer frågan om ersättningens omfattning i ett särskilt läge. Det innebär att marken i fråga i princip saknar värde från renskötselsynpunkt och någon större skade- eller intrångsersättning kan alltså inte komma i fråga. Gör samebyn anspråk på ersättning och kan överenskommelse inle träffas om ersättningens storlek, torde domstolens prövning utmynna i ett skälighetsavgörande.
30 § Paragrafen, som svarar mot 1 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag, innehåller de bestämmelser om förbud mot ändrad markanvändning som jag behandlat i den allmänna motiveringen. Förbudsregeln har försetts med ål-
6t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
170 KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971
skilliga begränsningar. Den gäller enligt paragrafens första stycke endasl mark där renskötsel får bedrivas hela året. Den gäller endast mark där renskötsel faktiskt idkas. Har Kungl. Maj :t förordnal om upphävande av renskölselräll i visst område enligt 26 §, gäller givetvis inte förbudsregeln. Inte heller avser bestämmelsen ändrad markanvändning som medför mindre väsentliga ölägenheter för renägarna. Enligt paragrafens andra stycke slutligen gäller förbudsregeln inle inom område med fastställd statsplan eller byggnadsplan och hindrar inte heller alt mark används för företag vars tillåtlighet prövats i särskild ordning. Därmed avses sådan lagstiftning som vattenlagen (1918:523), gruvlagen (1938:314) och lagen (1943:431) om allmänna vägar.
31 §
Paragrafens första stycke motsvarar 56 § första stycket renbeteslagen och 3 kap. 11 § i de sakkunnigas förslag. Som föreslagits i den allmänna motiveringen får sameby eller dess medlemmar, på motsvarande sätt som f. n. gäller såvitt avser lapp, inle upplåta rättighet som omfattas av renskötsel-rätten.
I paragrafens andra stycke görs etl avsleg från denna princip. Sameby ges rält att åt medlemmar som lämnar de nya samebyarna upplåta rätt atl avgiftsfritt jaga och fiska på motsvarande sätt som enligt 25 § första styckel gäller för byns medlemmar, dock att sådan upplåtelse begränsats till jakt och fiske för husbehov.
32—34 §§
I dessa paragrafer finns de regler om nyttj anderättsupplålelse på kronans marker ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen som föreslagits i den allmänna motiveringen (11.3).
Paragraferna ersätter 56 § andra—fjärde och sjunde styckena renbeteslagen och 3 kap. 12 § och 13 § första och andra styckena i de sakkunnigas förslag.
Som exempel på fall när del kan vara befogat att enligt 34 § första stycket första punkten göra undanlag från principen att upplåtelse skall ske mol avgift kan nämnas upplåtelse av fiskerätt åt vissa samer som inte tillhör den renskötande befolkningsgruppen men som är beroende av fisket inom renskötselområdel för sin försörjning, de s. k. fiskesamerna. Avgiftsfri upplålelse kan även någon gång vara befogad, när del är fråga om något allmännyttigt ändamål, speciellt om dess tillgodoseende också ligger i den berörda samebyns intresse. Vid bedömningen av om sådana särskilda skäl föreligger eller inte bör stor hänsyn tas till samebyns uppfattning härom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 171
Samebys förvaltning m. m.
Allmänna bestämmelser
I delta avsnitt om samebys förvallning m. m. har förts samman huvuddelen av de bestämmelser som fordras för alt reglera sambyns ställning som juridisk person och medlemmarnas interna förhållanden. Regleringen av förhållandena mellan samerna i en sameby inbördes föreslås som framgått av den allmänna motiveringen ske i huvudsak enligt de principer som ligger till grund för lagen om ekonomiska föreningar.
35 §
Paragrafen reglerar samebyns befogenhet att föreskriva begränsning av medlemmarnas reninnehav e. d. Den har närmast motsvarighet i 1 § 3, 11 § 1 och 39 § renbeteslagen. I de sakkunnigas förslag finns motsvarande bestämmelse i 2 kap. 3 § andra stycket.
Enligt de regler som föreslås i 15 § deparlementsförslaget ankommer det på lantbruksnämnden alt fastställa det högsla sammanlagda renanlalet för varje sameby. Begränsningen av den enskilde samens reninnehav regleras enligt gällande ordning delvis i renbeleslagen, delvis genom myndighets beslut. Den enskilde samens reninnehav maximeras sålunda i 1 § 3 renbeleslagen. Utan länsstyrelsens tillstånd får innehavet inte överskrida 600 renar eller för gift same 800. Härtill får dock läggas visst antal för varje annan hushållsmedlem. Vidare ges i 39 § renbeteslagen detaljerade regler enligt vilka länsstyrelsen har att vidta åtgärder för renantalels minskning, om detla befinnes vara så stort atl svårigheter uppkommer för renskötselns ändamålsenliga drivande.
I första styckel ges, i enlighet med vad jag föreslagit i den allmänna motiveringen (11.2), samebyn befogenhet att själv föreskriva de begränsningar av medlemmarnas reninnehav som behövs för att hindra att det för byn fastställda renanlalet överskrids eller för atl eljest främja medlemmarnas renskötsel. Vilken typ av begränsningar som bör väljas får byn själv avgöra. Som exempel på möjliga restriktioner kan nämnas föreskrift om viss ålders- eller könsfördelning i medlemmarnas renhjordar. Genom exempelvis begränsning av det tillåtna antalet vuxna handjur stimuleras en övergång lill ökad kalvslakt och behovet av vinterbele minskas.
Bestämmelsen om rätt för byn att maximera de renskötande medlemmarnas renantal ger inle svar på frågan om del tillåtna antalet alllid skall sättas lika för alla renskötande medlemmar i byn eller om hänsyn får tas till rådande olikheter i innehavet. Från vissa sjnpunkter borde väl svaret bli atl ingen åtskillnad skall göras mellan medlemmarna. Rätten att utnyttja betesmarkerna är gemensam för dem alla och ingen av dem har bättre räll än de andra. En begränsning av utnyttjandet i form av renantalets maximering borde då drabba alla lika. Emellertid kan man inte bort-
172 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
se från alt en betydande olikhet i reninnehavet alltid har förekommit. Härtill kommer, att del från näringsekonomisk synpunkt alls inle är önskvärt att hålla renanlalet per näringsidkare lågt utan atl det i stället är nödvändigt att i viss omfattning koncentrera reninnehavet, om rennäringen skall kunna erbjuda nöjaktigt försörjningsunderlag. Hinder bör alltså inte föreligga för samebyarna att beakta rådande skiljaktigheter i reninnehavet, t. ex. så att den som innehar en större renhjord tillåts atl tills vidare eller för viss tid disponera en däremot svarande högre andel av byns sammanlagda renanlal.
Som de sakkunniga påpekat torde dessutom ett visst lagstadgat skydd behövas för redan etablerade renskölselföretagare så alt inle deras ställning skall te sig alltför osäker och beroende av majoritetsförhållanden på bystämman. I andra stycket i lagrummet har därför tagits in en bestämmelse av innebörd att renskötande medlems fortsatta verksamhet inom byn inte får omöjliggöras eller väsentligt försvåras till följd av sådan begränsning av reninnehavet som byn skall kunna besluta om.
36 §
Denna paragraf, som har motsvarighet i 2 kap. 3 § tredje stycket i de sakkunnigas förslag, innehåller bestämmelser om skötesrenar. Den väsentliga nyheten i jämförelse med motsvarande bestämmelser i 14 och 15 §§ renbeleslagen är alt några restriktioner för innehav av skötesrenar inle tagits in i lagen och inte heller kan föreskrivas av myndighet. I stället bör som framhållits i den allmänna motiveringen samebyn ha frihet alt själv bestämma om sådana renar skall få hållas på byns betesmarker.
Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen föreskrivs vidare all fråga om skötesrenar avgörs efter samråd med lantbruksnämnden.
37 §
I paragrafen, som motsvarar 2 kap. 2 § tredje och fjärde styckena i de sakkunnigas förslag, anges i första stycket att samebyns befogenheter i fråga om renskölseln inte omfattar slakt eller försäljning av vid slakt ulvunna produkter. Endast om medlem medger det, får byn ombesörja dessa åtgärder.
I paragrafens andra stycke ges regler om i vad mån renmärkningen skall ombesörjas av samebyn eller renägarna själva. Även om mycket talar för att renmärkningen alltid bör ske i samebyns regi, har på förslag av de sakkunniga, vilket förslag tillstyrkts av SSR, föreskrivits dels att samebyn skall ha möjlighet att helt överlämna märkningen till ägarna, dels atl en renägare som önskar det skall vara berättigad att själv märka sina renar även i de fall då samebyn i princip har hand om märkningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 173
Stadgar m. m.
38 §
I paragrafen har bestämmelserna om samebys stadgar tagits upp i enlighet med de sakkunnigas förslag i 2 kap. 7 §.
Bestämmelserna om innehållet i samebys stadgar överensstämmer i huvudsak med vad som gäller för ekonomiska föreningar (6 § lagen om ekonomiska föreningar). Föreskrift om ändamålet med verksamheten och om verksamhetens art har dock ansetts överflödig, eftersom dessa frågor regleras direkt i lagen. I stället för vad 6 § lagen om ekonomiska föreningar (punkterna 4 och 5) innehåller om insatser och avgifter ges beträffande sameby i punkterna 7 och 8 vissa föreskrifter om tid för inbetalning av förskott och för slutreglering av de renskötande medlemmarnas fordringar och skulder på grund av verksamheten under föregående räkenskapsår (jfr specialmotiveringen till 44 § i departementsförslaget). Enligt lagen om ekonomiska föreningar (6 § punkt 10) skall en ekonomisk förenings stadgar ange de grunder enligt vilka skall förfogas över uppkommen vinst och på vad sätt vid föreningens upplösning skall förfaras med föreningens behållna tillgångar. Någon motsvarighet härtill föreslås inle beträffande samebyarna. En samebys inkomster och utgifter skall i princip utjämnas för varje år och utdelningsbar vinst uppkommer därför inte. Inte heller bör man räkna med att en sameby upplöses, i varje fall inte på det sätt som kan ske med en förening eller elt bolag. Även om en samebys verksamhet skulle i huvudsak upphöra till följd av att medlemmarna slutar atl bedriva renskötsel, bör byn nämligen finnas kvar för att göra det möjligt för andra renskötselberälligade att driva rennäring inom byns betesområde, eventuellt efter sammanslagning med annan sameby.
Utan motsvarighet i 6 § lagen om ekonomiska föreningar upptar punkt 9 en föreskrift om att samebys stadgar skall ange vilka fonder byn skall ha, deras ändamål samt hur avsättning till dem skall ske. Det är i hög grad önskvärt alt en fondbildning sker för att stärka samebyarnas ställning utåt och inåt men av olika skäl är det inle lämpligt att införa tvingande bestämmelser om fondbildning. De regler om fondavsättning och ianspråktagande av tillgängliga medel som behövs förutsätts i stället bli införda i samebyarnas stadgar. Några allmängiltiga anvisningar lill ledning för stadgarnas utformning på denna punkt kan inle lämnas. Förhållandena i de olika byarna är alltför växlande. I ett förslag till normalstadgar för sameby som utarbetats av de sakkunniga har emellertid lagils in elt exempel på regler om fondbildning som torde kunna passa flertalet samebyar. Enligt delta förslag skall by ha två fonder, en för investeringar och en för kostnadsutjämning mellan goda och dåliga renar. Fondens inkomster utgörs enligt förslaget av viss andel dels av byns intäkter genom försäljning av omärkta renar, dels av de intrångsersättningar och avgifter för nyltjanderältsupplåtelser som inflyter till byn och som inte skall disponeras på an-
174 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
nat sätt. Fondavsättningen föreslås upphöra, då fond nått viss storlek räknat i förhållande till det högsta tillåtna renanlalet i byn. Beslut om fondmedlens användande för de i stadgarna angivna ändamålen avses skola fattas av bystämman, dvs. av de renskötande medlemmarna med rösträtten graderad efler reninnehavel. Slutligen innehåller förslagel till normalstadgar en uttrycklig föreskrift om att medlem som lämnar byn eller som eljest upphör med renskötseln inte skall vara berättigad att få ut någon del av de i fonderna innestående medlen eller av byns övriga tillgångar. För att trygga den framlida renskölseln i byn är det enligt de sakkunniga angeläget alt byns ekonomiska ställning inte försvagas i samband med generationsskiften bland näringsulövarna och andra överlåtelser av renskölselförelagen. Det bör understrykas alt de sakkunnigas förslag till normalstadgar inle är annat än en rekommendation. Del står byarna fritt att i sladgarna införa exempelvis bestämmelser om rätt för avgående renskötande medlemmar alt helt eller delvis få ut sina andelar i byns fonder.
Enligt punkt 10 skall sladgarna innehålla de närmare föreskrifter om renskötseln som anses erforderliga. Härmed åsyftas bl. a. alt möjliggöra, all i stadgarna intages bestämmelser om uppdelning av byns betesområde mellan skilda grupper av byns renskötande medlemmar.
39 §
Första stycket, som motsvarar 2 kap. 4 § första stycket och i viss del 2 kap. 7 § andra stycket i de sakkunnigas förslag, anger alt sameby och dess stadgar skall registreras hos länsstyrelsen i det län där byns styrelse enligt stadgarna har sitt säte. Av 90 § följer att denna regel inte är helt ulan undantag. Enligt 90 § fullgörs länsstyrelses åligganden enligt den nu föreslagna lagstiftningen i vissa fall av länsstyrelsen i annat län. Som exempel kan nämnas alt Idre lappby som har säte i Kopparbergs län, liksom nu är fallet, kommer att sortera under de regionala rennäringsmyndigheterna i Jämtlands län och följaktligen också skall registreras hos länsstyrelsen i detla län.
Registreringen bör omfatta en fortlöpande inskrivning av de uppgifter som behövs för alt tredje man skall kunna inhämta besked om vem som äger företräda byn och om andra viktigare data rörande denna. Närmare föreskrifter om sättet för samebyregistrels förande bör länsstyrelserna få meddela.
Bestämmelserna om registrering av stadgarna innebär, liksom motsvarande föreskrift i lagen om ekonomiska föreningar (100 § första stycket), att länsstyrelsen inte självmant skall ingå i bedömning av stadgarnas lämplighet ulan bara har att pröva all de tillkommit i föreskriven ordning och alt innehållet är lagligt. Om besvär anförs över ett beslut i stadgefrågan, blir länsstyrelsen emellertid, enligt de i 98 § föreslagna besvärsgrunderna, behörig atl också pröva om beslutet kränker medlems enskilda rätt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 175
Enligt tredje stycket gäller första och andra styckena även beslut om ändring av stadgarna.
Ekonomiska förhållanden
40 §
I denna och följande paragrafer finns bestämmelser om samebys ekonomiska förhållanden.
40 §, som motsvarar 2 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag, innehåller huvudregeln för fördelningen av samebys kostnader för renskötseln. Huvudregeln är atl kostnaderna fördelas mellan alla renskötande medlemmar i förhållande till deras reninnehav. Att renlängden i princip utgör grundvalen för beräkningen av reninnehavet framgår av 69 §.
I andra stycket finns elt undanlag från huvudregeln i första stycket. Sameby kan besluta — dock ej med retroaktiv verkan — att sådana utgifter för renskölseln som inle avser medlemmarnas samtliga renar skall fördelas endasl mellan de renägare vilkas djur föranlett utgifterna efler antalet sådana renar. Den subsidiära fördelningsregeln är främst avsedd för del fall atl medlemmarnas renar är uppdelade på två eller flera grupper som under hela året eller åtminstone under vissa årstider hålls avskilda från varandra. De kostnader för bevakning, utfodring, driflsanläggningar e. d. som avser de olika grupperna skall i så fall kunna redovisas och fördelas för sig. Gemensamma kostnader för renarnas skötsel och vidare exempelvis byns administrationskostnader avses däremot alllid bli fördelade enligt huvudregeln i första styckel. Även vid fördelningen mellan renägare av separata utgifter bör renlängden normall kunna användas. Skulle så inle vara fallet, får en uppskattning göras av antalet renar som ingått i varje grupp för vilken särskilda fördelningsregler gäller.
41 §
Denna paragraf innehåller bestämmelsen om förutvarande eller nytillkommande renskötares ansvar för kostnader för renskötseln (jfr 2 kap. 8 § fjärde stycket i de sakkunnigas förslag).
42 och 43 §§
Paragraferna, som motsvarar 2 kap. 9 och 10 §§ i de sakkunnigas förslag, innehåller bestämmelser om skyldighet all förskollera medel för renskötseln och om utdebitering av sådana medel.
I 44 § departementsförslaget ges bestämmelser om den slutliga fördelningen av kostnaderna för renskötseln. Bestämmelserna bygger på principen att samebys inkomster och utgifter under ett visst räkenskapsår skall
176 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
balansera varandra. Det innebär att den vinst eller förlusl som under årel uppkommer i renskötseln inle stannar hos byn utan överförs till de enskilda medlemmarna. I avvaktan på att den slutliga kostnadsfördelningen kommer till slånd behövs emellertid regler om skyldighet för renskötande medlem atl efler vissa normer förskollera kostnader som uppkommer under löpande redovisningsår.
De belopp som förskottsvis uldebiteras av medlem bör så nära som möjligt överensstämma med vad han enligt slutredovisningen blir skyldig all erlägga till byn. I andra stycket föreskrivs därför att utdebitering skall göras med hänsyn inte bara till reninnehavel ulan också lill omfattningen av det arbete som medlemmen och hans husfolk kan antas komma alt utföra för byn under räkenskapsåret. Ersättning för sådant arbete skall nämligen gottskrivas honom vid den slutliga kostnadsfördelningen.
Som en följd av försummelse att erlägga förskottslikvid. föreslås i 58 § andra stycket atl den försumlige skall vara förlustig sin rösträtt intill dess förskott inbetalats.
Enligt 43 § åligger del styrelsen atl infordra förskott som behövs för att samebyn ständigt skall ha tillgång till likvida medel. Försummas det, inträder enligt paragrafens andra stycke betalningsskyldighet för styrelseledamöterna. För att ytterligare tillgodose eventuella borgenärers intresse av att förskott infordras ulan dröjsmål har på förslag av de sakkunniga — efter förebild i 25 § lagen om gemensamhelsanläggningar — länsstyrelsen givils befogenhet all i uppenbara fall förordna syssloman atl debitera och uttaga erforderligt belopp.
44 §
Paragrafen tar upp reglerna om den slutliga fördelningen av samebys kostnader för renskötseln. Paragrafen motsvarar 2 kap. 11 § första stycket i de sakkunnigas lagförslag.
Som nyss nämnts bygger förslaget på principen atl samebyns inkomster och utgifler under ell visst räkenskapsår skall balansera varandra. Den vinst eller förlusl som uppkommer under året överförs alltså på de enskilda medlemmarna. Första stycket har utformats i enlighet härmed. Som de sakkunniga framhållit bör principen om årlig balansering göra del möjligt all förenkla det kontrollsystem som finns föreskrivet t. ex. i fråga om ekonomiska föreningar.
Andra stycket anger på vilket sätt och enligt vilka grunder den slutliga kostnadsfördelningen sker. Andra stycket behandlar också den i praktiken betydelsefulla frågan om fastställande av värdet på det arbete som de renskötande medlemmarna presterar för samebyns räkning. Det föreskrivs atl samebyn i förväg skall bestämma värdet på detla arbete. Delta värde har betydelse inte bara för den slutliga kostnadsfördelningen ulan även för styrelsens utdebitering av förskottsmedel (42 §).
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 177
45 §
På förslag av de sakkunniga (2 kap. 12 § andra stycket) och efter förebild i 26 § lagen om vissa gemensamhelsanläggningar har i paragrafen tagits upp bestämmelser om subsidiärt solidariskt ansvar de renskötande medlemmarna emellan för uttaxerade bidrag.
Det har inle ansetts lämpligt att som de sakkunniga föreslagit medge sameby retentionsrätt i renar som tillhör den som ej betalar förskott eller slullikvid.
46 §
Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 13 § i de sakkunnigas förslag, innehåller regler om samebys befogenhet att uppta lån.
På förslag av de sakkunniga föreskrivs vissa restriktioner i rätlen alt uppta annat än helt kortfristiga lån, dvs. lån som avses bli avvecklade senast under räkenskapsåret närmast efter det år då lånet tagits upp. Sådana kortfristiga lån kan behöva tas upp för att tillgodose byns behov av rörelsekapital i avvaktan på alt uldebilerade förskoll inbetalas. Sådana lån bör styrelsen kunna ta upp efter bemyndigande av bystämman.
Vad angår långfristigare lån föreskrivs vissa restriktioner i syfte alt i möjligaste mån hindra en olämplig belastning av den framtida rennäringen i byn. Sålunda föreskrivs dels alt amorleringsplan för lånets återbetalning skall ha antagits av bystämma, dels att lånels löplid skall vara på visst sätt maximerad, dels alt beslut om lån av sådani slag måste fattas av bystämman med viss kvalificerad majoritet. Reglerna om amorleringsplan och om maximering av lånels löptid syftar till all möjliggöra en realistisk bedömning av den extra belastning som under amorteringstiden kommer alt läggas på envar av de renskötande medlemmarna. Maximitiden föreslås till tio år eller den längre tid, för vilken statlig kreditgaranti beviljats. Den längre tiden för garantilånen har ansetts motiverad genom den objektiva prövning av projektens lönsamhet som avses ske i dessa fall. Atl beslutet bör fattas av bystämman, dvs. av de renskötande medlemmarna med rösträtten graderad efter reninnehavel, är en naturlig konsekvens av att det är dessa medlemmar som har atl ytterst ansvara för lånels återbetalning.
Skälet lill att en kvalificerad majoritet om två tredjedelar av del på stämman företrädda röstetalet, som tillika representerar mer än hälften av byns renskötande medlemmar, krävs är alt beslutet kan röra stora ekonomiska värden och alltså inle bör gälla, om inle en stark opinion bland de för samebyns ekonomi ansvariga medlemmarna står bakom beslutet.
178 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
47 §
Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 14 § i de sakkunnigas förslag, innehåller vissa regler om hur intrångsersätlningar och avgifter för vissa nytljanderätlsupplåtelser som tillfaller samebyn skall disponeras.
Samebyns inkomster består bl. a. av förskott som infordras av de renskötande medlemmarna och av försäljning av omärkla renar (se 84 §). Andra inkomstposter, som ibland kan uppgå till betydande belopp, kan vara upplåtelseavgifter enligt 34 § första styckel eller skadeersättningar som enligt 28 §, 34 § andra styckel eller med stöd av annan lagstiftning tillfaller samebyn. Bestämmelsen i paragrafens första stjcke innebär att det slår byn fritt alt använda sådana medel lill att minska det löpande årets ren-skötselkostnader eller lill all fondera medlen exempelvis för framtida investeringar eller utjämnande av kommande års skötselkoslnader.
Ersättningen kommer således i första hand de renskötande medlemmarna till godo. Ersättningen kan emellertid lill viss del belöpa på rättigheter som tillkommer även andra bymedlemmar än de renskötande t. ex. fiske. Att införa regler om en särskild fördelning av ersättningsbelopp som belöper på sådana rättigheter är dock knappast motiverat. Ersättningens primära ändamål är nämligen att utgöra ett slöd för renskötseln. För övrigt får de icke renskötande medlemmarna så stor nytta av samebyns verksamhet, som ju helt finansieras genom uttaxering efter reninnehavel, all del inle kan anses oskäligt atl byn får uppbära ersättningen i dess helhet. Emellertid kan del i något fall — t. ex. därför all en väsentlig del av ersättningen belöper på skadat fiske — te sig obilligt att ersättningen helt används lill förmån för renskötseln. För atl komma till rätta med sådana fall föreslås i andra styckel en föreskrift om att byn, när den beslutar om medlens användande, kan gottgöra icke renskötande medlem i byn för skada eller olägenhet, som särskilt drabbat denne. Härigenom och genom möjligheten att överklaga bystämmas beslut om medlens användande ges tillräcklig garanti för att de icke renskötande medlemmarnas intressen blir tillgodosedda.
Styrelse 48—54 §§
Bestämmelserna i dessa paragrafer om samebys styrelse bygger på reglerna i 21—44 §§ lagen om ekonomiska föreningar om styrelse, firmateckning och styrelses årsredovisning. En betydande förenkling särskilt såvitt avser årsredovisningen har dock ansetts möjlig, med hänsyn till all reglerna om samebys utgifter och deras fördelning bygger på principen om årlig ulgiftstäckning genom utdebitering på de renskötande medlemmarna.
Föreskriften i 51 § om förordnande av syssloman i sameby som saknar styrelse är utformad efter förebild av 33 § lagen om vissa gemensamhelsanläggningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 179
53 § är avsedd att uttömmande reglera samebys bokföringsskyldighet. Bokföringslagen är således inte tillämplig. Den i paragrafen föreskrivna förvaltningsberättelsen bör vara tämligen utförlig, så att det blir möjligt för medlemmarna att själva bedöma byns ekonomiska ställning och sättet för styrelsens handhavande av renskölseln. Jag vill i anslulning till 53 § 2 särskilt framhålla betydelsen av alt antalet arbetstimmar noga redovisas. Förvaltningsberättelsen skall enligt 61 § andra styckel hållas tillgänglig för medlemmarna under minst tio dagar före den stämma då den skall framläggas för godkännande.
Revision 55—bl §§
Även bestämmelserna om revision har förenklats jämfört med lagen om ekonomiska föreningar (45—51 §§). Så t. ex. har särskilda regler om revisors kompetens och om jäv ansetts onödiga. Ulan särskilt stadgande torde del vara klart att samma person inte samtidigt kan vara både styrelseledamot och revisor.
Om revisor avgår, entledigas eller avlider och suppleant inle finns, måste givetvis föranstaltas om val av ny revisor. Självfallet skall styrelsen ge revisor tillgång till samebyns räkenskaper och andra handlingar.
Föreskriften i 55 § andra styckel om rätt för medlem all få del av samebys böcker, räkenskaper och andra handlingar har förebild i 30 § andra stycket lagen om vissa gemensamhelsanläggningar.
Bystämma m. m.
58 §
Bestämmelserna i denna paragraf överensstämmer i sak med innehållet i 27 § lagen om vissa gemensamhelsanläggningar.
59 §
Paragrafen innehåller rösträttsregler.
De sakkunniga
Samebys huvudsakliga arbetsuppgifter blir att handha renskötseln inom byns betesområde och alt gentemot utomstående svara för de förpliktelser och bevaka de rättigheter som sammanhänger med renskötseln. Samebys ekonomiska verksamhet föreslås bli begränsad till renskölseln. Avsikten är att de renskötande medlemmarna skall svara för samtliga kostnader för byns verksamhet i förhållande till reninnehavet. Det är därför naturligt atl de renskötande medlemmarna ges bestämmanderätt i flertalet av de frågor som skall behandlas på en samebys stämma. Detla gäller i första hand sådana frågor där stämmans beslut inverkar på storleken av det belopp som måste uldebiteras bland de renskötande medlemmarna eller på kostnadernas
180 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
fördelning mellan dem. Även många andra frågor, såsom val av styrelse eller begränsning av medlemmarnas reninnehav, är av sådan vikt för renskölseln i byn att deras prövning bör förbehållas de renskötande medlemmarna. Över huvud taget torde det bli ganska få av de på en samebys stämma förekommande frågorna som varken rör renskötseln eller inverkar på byns ekonomi. Som huvudregel bör därför gälla, alt rösträtt tillkommer endasl de renskötande medlemmarna, övriga medlemmar bör dock inte ställas ulan varje möjlighet att påverka samebys handlande. I första hand bör de icke renskötande medlemmarna få göra sig gällande såvitt avser kontrollen över byns skötsel, dvs. vid tillsättande av revisorer och vid behandling av frågor rörande ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter. De sakkunniga föreslår därför att i dessa frågor rösträtt skall tillkomma samebyns samtliga myndiga medlemmar.
Enligt de sakkunnigas uppfattning bör de icke renskötande medlemmarnas intressen i än högre grad tillgodoses såvitt avser ärenden som angår ändring av samebys stadgar. Dessa ärenden är enligt de sakkunniga av sådan vikt för alla medlemskategorier alt det är motiverat alt för dessa ärenden införa särskilda omröstningsregler, avsedda att garantera att ingen medlemsgrupps intressen lämnas obeaktade. De sakkunniga föreslår därför en bestämmelse av innehåll att beslut om ändring av sladgarna ej blir giltigt, om del inle biträds både av flertalet av byns myndiga medlemmar och av renskötande medlemmar som kan antagas vara representativa för den i byn bedrivna renskötseln. Majoritet fordras sålunda både efler medlemsantal och efter reninnehav. Vid röstningen efter huvudtal bör enkel majoritet krävas bland samtliga myndiga medlemmar. Frånvarande medlem skall därför räknas som nej röstande. I fråga om röstning efter reninnehav bör i stället fordras två tredjedels majoritet av del på stämman företrädda röstetalet.
I de fall då avgörandet inte är förbehållet de renskötande medlemmarna bör rösträtten i princip vara fördelad på samma sätt som i ekonomiska föreningar, dvs. varje medlem bör äga en röst. En avvikelse bör dock göras. Personlig rösträtt bör tillkomma endast medlem som är myndig. Med hänsyn till att reglerna om medlemskap i sameby, liksom i lappby, medför atl elt betydande antal underåriga eljest skulle få rösträtt, vilket i realiteten innebär elt knappast motiverat merinflytande för barnfamiljerna, bör underåriga inte ges rösträtt.
De skäl som föranlett alt rösträtt i flertalet frågor ansetts böra tillkomma endasl de renskötande medlemmarna leder enligt de sakkunniga lill all rösträtten vid behandlingen av dessa frågor differentieras med hänsyn till del intresse som varje medlem har av samebyns verksamhet och till storleken av hans bidrag till kostnaderna därför. På liknande sätt som i en floll-ningsförening där rösträtt får utövas i förhållande till storleken av det för varje flottande uttaxerade flottningsförlaget, bör i en sameby inflytandet på
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 181
stämma graderas efter vederbörandes skyldighet alt bidraga till byns kostnader. Då bidragsskyldigheten bestäms av antalet renar som enligt gällande renlängd innehas av de olika medlemmarna, kan rösträtten lämpligen anknytas direkt till reninnehavet. För att förenkla röstningsproceduren och garantera de mindre renägarna ett önskvärt mått av inflytande bör dock en schablonisering ske, förslagsvis genom föreskrift att röstberättigad skall äga en röst för varje påbörjat hundratal renar. Alt märka är atl vid röstning efter reninnehav rösträtt avses skola tillkomma även omyndiga medlemmar. Alt deras rösträtt i regel måste utövas av förmyndare följer av stadgandet i 13 kap. 1 § föräldrabalken (jfr dock 9 kap. 5 § och 10 kap. 6 § samma balk).
Oavsett huruvida omröstning sker efter huvudtal eller efter reninnehav bör en alltför stark maktkoncentration på en eller ett fåtal personer und-\'ikas. I della syfte föreslår de sakkunniga all ingen, vare sig för egen del eller som ombud eller ställföreträdare för annan, skall få utöva rösträtt för mer än en del av det på stämman företrädda röstetalet. Denna andel synes böra sättas till en femtedel, på sätt gäller bl. a. enligt aktiebolagslagen (119 §) och lagen om vissa gemensamhelsanläggningar (29 §). Om en sådan regel införs, är det enligt de sakkunniga inle erforderligt alt — såsom gäller i fråga om ekonomiska föreningar — förbjuda ombud på samebys stämma alt företräda mer än en medlem.
D epartem en tschefen
De sakkunnigas förslag har i allt väsentligt lämnats ulan erinran av remissinstanserna, och departementsförslaget har utformats i enlighet med de sakkunnigas förslag.
Del bör anmärkas atl rösträtlsreglerna är avsedda atl vara obligatoriska. Avvikande föreskrifter kan alltså inle tas in i stadgarna. Särskilda bestämmelser om rösträtten finns i 46 § andra styckel (kvalificerad majoritet för beslut om upptagande av lån) och 58 § andra styckel (temporär förlust av rösträtt för den som ej fullgjort sin bidragsskyldighet).
60 §
Paragrafen återger, med någon förkortning, det huvudsakliga innehållet i 55 § lagen om ekonomiska föreningar.
61 §
Vad i denna paragraf föreslås i fråga om förvaltnings- och revisionsberättelsernas framläggande på stämman överensstämmer i stort sett med motsvarande bestämmelser i 57 § lagen om ekonomiska föreningar.
62 och 63 §§ Med vissa jämkningar och förkortningar återges i dessa paragrafer reglerna i 58—61 §§ lagen om ekonomiska föreningar om på vad sätt och i vilka fall kallelse till stämma skall utfärdas.
182 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
64 §
Regeln om skadeslåndsskyldighet för styrelseledamöter m. fl. är hämtad från 32 § lagen om vissa gemensamhelsanläggningar.
Renarnas skötsel m. m.
Under denna rubrik har förts samman bestämmelser om sättet för renskötselns bedrivande, om renräkning och renlängd, om främmande renar som kommer in på samebys område och om åtgärder vid bristfällig renskötsel. Gemensamt för bestämmelserna är att de avser frågor som har betydelse för förhållandel mellan näringsulövarna i en sameby, å ena, och utomstående allmänna eller enskilda intressen, å andra sidan.
65 §
Paragrafen motsvarar 4 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag.
Gällande rätt
I 26 § första stycket renbeteslagen föreskrivs skyldighet för renskötande lapp alt i överensstämmelse med fordringarna på god renskötsel övervaka sina renar. Föreskriften kompletteras med bestämmelser om varning och andra åtgärder från länsstyrelsens sida vid ådagalagd försumlighet i renskötseln (26 § andra och tredje styckena) och om straff för vållande till att renar kommit utanför lovligt betesområde (59 § 1 mom. a). I de med slöd av 11 § renbeleslagen utfärdade byordningarna ges mer ingående, delvis genom viten sanktionerade, regler bl. a. om renarnas bevakning och antalet väktare för renhjordar av olika storlek.
De sakkunniga
All i en ny rennäringslag införa detaljerade bestämmelser om sättet för näringsutövningen, liknande dem som f. n. finns i renbeteslagen och byordningarna, skulle enligt de sakkunniga strida mot nuvarande uppfattning om vad en sådan lag bör innehålla. Än mer främmande torde vara alt straffbelägga försummelser i näringsutövningen i den omfattning som skett. Sanktionen vid försummelse bör i första hand bestå i skyldighet alt ersätta skador. Endast i fråga om vissa noggrant definierade handlingssätt bör kriminalisering tillgripas. Enligt de sakkunniga bör gällande bestämmelser ersättas med endasl vissa allmänt hållna regler om sättet för renskötselns bedrivande.
Departementschefen
De sakkunnigas förslag har godtagits av remissinstanserna. Från flera håll framförs samtidigt önskemål om att bestämmelserna ges en utformning som inskärper viklen av att renarna hålls under bättre kontroll än f. n.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 183
I departemenlsförslaget har i paragrafens första stycke helt allmänt angetts alt vid renskölselns utövande skälig hänsyn skall tas lill andra intressen. I andra och Iredje styckena har tagits in närmare förhållningsregler i fråga om bevakning och flyttning.
66 och 67 §§ Paragraferna, som innehåller bestämmelser om renräkning, motsvarar 4 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag.
Gällande rätt
Enligt renbeleslagen (20 § 1) föreligger ingen generell skyldighet att med bestämda tidsintervaller räkna renarna. Allmän renräkning skall hållas när Kungl. Maj :t bestämmer det, vilket inträffat med ganska långa mellanrum, i regel ca fem år. Orsaken härtill är främst de höga kostnaderna för allmän renräkning. Vid sidan av de allmänna renräkningarna kan enligt 20 § 2 renbeleslagen hållas s. k. tillfällig räkning i den omfattning som behövs, om det finns grundad anledning anta atl en renlängd är felaktig. Om tillfällig renräkning förordnar länsstyrelsen.
De sakkunniga
För den form av renskötsel som åsyftas med de sakkunnigas förslag är del av grundläggande betydelse att man har säker kännedom om det antal djur som varje renägare har. Renantalet är avgörande både för de renskötande medlemmarnas rösträtt på bystämman och för deras skyldighet atl bidra till samebyns utgifter. Uppgift om det sammanlagda renanlalet i varje by är också av betydelse för tredje man, särskilt för angränsande samebyar och för fastighetsägare inom byns betesområde. Därav framgår nämhgen om renanlalet i byn håller sig inom det högsla antal som skall finnas fastställt för byn. Elt överskridande av maximitalel har visat sig ofta ge upphov till missförhållanden i renskölseln och har därför i förslagel tillmätts stor betydelse bl. a. för frågan om förvaltning genom syssloman skall införas eller inte.
Inom vissa delar av renskötselområdet sker räkning av renarna oftare än som följer av stadgandet om allmän renräkning. I vissa byar i Norrbotten skall sålunda enligt 7 § svensk-norska renbeteskonventionen den 5 februari 1919 tillförlitlig räkning av alla renar verkställas minst vart tredje år, om inle väderleksförhållanden lägger hinder i vägen. I koncessionslappbyarna nedanför lappmarksgränsen skall enligt 58 § renbeteslagen renräkning hållas, när länsstyrelsen så prövar nödigt, dock minst vart femte år.
I praktiken är det vanligt med årlig räkning i dessa byar. Räkning varje eller åtminstone vartannant år brukar också förekomma i vissa skogslappbyar.
Hittillsvarande svårigheter att i alla byar få till stånd regelbundna renräk-
184 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
ningar beror enligt de sakkunniga till stor del på alt sammanblandningen mellan djur från olika byar är beklagligt stor på många håll och på alt tamhetsgraden hos renarna ofta är otillfredsställande. Om främmande renar inle finns i en hjord och den har god tamhetsgrad, är det enligt de sakkunniga inle oöverkomligt att årligen genomföra räkning av varje ägares reninnehav. När det brister i dessa hänseenden, torde del däremot visa sig nödvändigt att sänka anspråken på räkningar, så att de endast omfattar del sammanlagda antalet renar i en by. Uppdelningen mellan de olika ägarna får i så fall göras mer skönsmässigt. De sakkunniga framhåller att regelbundna och täta renräkningar torde utgöra ett av de effektivaste hjälpmedlen för att minska sammanblandningen av renar från olika byar. I samband med räkningarna är det nämligen i regel möjligt att också ordna utskiljning av främmande renar. Även renarnas tamhetsgrad främjas av atl djuren inte alllför sällan samlas för räkning och skiljning. På längre sikt bör det vara möjligt att åtminstone inom den övervägande delen av renskötselområdel få renhjordarna i sådant skick alt det blir praktiskt överkomligt att genomföra fullständiga årliga renräkningar.
De sakkunniga föreslår att ordinarie räkning av de till en sameby hörande renarna skall verkställas årligen. Räkningen bör ulföras vid ungefär samma tidpunkt varje år.
För att kunna kontrollera resultatet av en ordinarie räkning föreslår de sakkunniga att s. k. extra renräkning i vissa fall skall kunna göras. En ordinarie räkning bör enligt de sakkunniga skötas helt och hållet av samebyn själv. Renräkningen bör betraktas som elt led i det normala renskötselarbetet och skall därför, liksom andra större arbetsuppgifter, planeras av samebyns styrelse och utföras under dess ledning. Emellertid kan man inte utesluta att felaktigheter begås, medvetet eller omedvetet. En förutsättning för att den ordinarie renräkningen skall kunna tillerkännas vitsord är därför att vissa kontrollmöjligheter införs. De som har intresse av alt kontroll vid behov sker är i första hand de renskötande medlemmarna. En sådan medlems bidragsskyldighel till samebyn och hans rösträtt på bystämman är beroende av det renanlal som på grundval av ordinarie renräkning införs i renlängden. Härvid påverkas hans ställning inle bara av hans eget renantal utan också av alla övriga renskötande medlemmars. För att i möjligaste mån eliminera varje anledning lill misstro mot samebyns ledning bör de renskötande medlemmarna ha en obetingad befogenhet att få den ordinarie renräkningen kontrollerad genom en extra räkning. Även det allmänna har ett betydande intresse av att renräkningarna utförs på elt fullt tillförlitligt sätt. Därför bör också lantbruksnämnden tillerkännas befogenhet att påfordra extra renräkning.
Enligt de sakkunniga bör kostnaden för ordinarie renräkning ingå i samebyns gemensamma utgifter och fördelas mellan byns samtliga renskötande medlemmar i förhållande till deras reninnehav. Det är enligt de sak-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 185
kunniga fullt naturligt all de som driver en ekonomisk verksamhet, sådan som rennäringen, själva får bära kostnaderna för all klarlägga med vilket driftskapital envar av dem deltar i verksamheten. I fråga om kostnaderna för extra renräkning bör bestämmelserna utformas olika, beroende på hur den extra räkningen utfaller.
Om den extra renräkningen visar att den på grundval av ordinarie renräkning upplagda renlängden innehöll något fel av väsentlig betydelse, innebär del att den som påfordrat extra räkning haft fog för sin begäran. Han bör därför inte vara skyldig atl bekosta kontrollräkningen. Kostnaderna för denna måste då stanna på samebyn, om del inle kan klarläggas vem eller vilka som vållat felet i renlängden och därför skäligen är närmast till att betala kontrollkostnaderna. Med hänsyn till svårigheten att vid en renräkning få fram exakta resultat bör krävas att felet i renlängden är av väsentlig betydelse.
Om den extra renräkningen inte ger till resultat att renlängden innehöll fel av sådan väsentlig betydelse som nu sagls, får kontrollräkningen anses ha varit objektivt sett onödig. Den bör därför bekostas av den som begärt räkningen, vilket innebär att samebyn blir berättigad alt återfå sina utlägg, arbetskostnaden inräknad, av vederbörande renskötande medlem eller av lantbruksnämnden. Tillämpningen av dessa koslnadsregler avses, i händelse av tvist och om skiljeavtal ej föreligger, ankomma på allmän domstol. Som gemensam regel bör gälla atl samebyn till en början innan räknings-resultatet föreligger måste ligga ute med kostnaderna. Innan räkningen slutförts vet man inle vem som slutligt skall svara för kostnaderna och del lorde vara onödigt att föreskriva skyldighet exempelvis för den som påford-rat den extra renräkningen att förskollera kostnaderna.
Remissyttrandena
Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län har förslagel att renarna skall räknas varje år väckt opposition bland renägarna. Man anser del vara många gånger praktiskt omöjligt och dessutom allför dyrbart att varje år anställa renräkning. Enligt länsstyrelsen bör renräkning äga rum vart Iredje år. Under mellanliggande år bör en tillfredsställande uppskattning av reninnehavel kunna ske med ledning av de obligatoriska slakt journalerna från kontroUslakterierna. Även länsstyrelsen i Västerbottens lån påpekar att många renägare i länet avvisat förslaget. Länsstyrelsen anser all frågan bör övervägas ytterligare. Kostnaden för ordinarie renräkning bör vara en gemensam utgift för samebyn.
SSR anser atl de sakkunnigas betraktelsesätt beträffande ordinarie och. extra renräkning är mindre verklighelsbetonat. Kostnaden i dagsverken för en renräkning är synnerligen betydande. Bestämmelserna måste därför konstrueras så, alt tillit kan skänkas till den ordinarie renräkningen. Extra renräkning måste bli myckel sällan förekommande med tanke på de syn-
186 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
nerligen betydande kostnader och arbetsinsatser, som en sådan renräkning kräver. Bestämmelserna torde kräva ingående omarbetning. Ordinarie renräkning bör företas vart tredje år och som hittills bekostas av samefonden. Om samerna själva bekostar renräkning, bör samefonden lämna motsvarande bidrag lill katastrofskyddel.
Andra remissinstanser framhåller alt det bör finnas möjlighet alt i vissa fall räkna renarna med längre tidsmellanrum än elt år.
Departementschefen
I likhet med de sakkunniga anser jag övervägande skäl tala för att som huvudregel föreskriva att renarna skall räknas varje år. I själva verket torde en sådan föreskrift vara av avgörande betydelse för en rationell renskötsel. I 66 § upptas därför som huvudregel alt renräkning skall ske varje år men all lantbruksnämnden skall kunna medge avsteg härifrån. Jag är väl medveten om atl en sådan ordning till en början kommer alt skapa vissa problem i de byar där renarnas tamhetsgrad är låg eller där inblandningen av främmande renar är stor. På längre sikt bör det emellertid vara möjligt att få renhjordarna i sådant skick alt det går alt genomföra fullständiga årliga renräkningar.
Extra renräkning bör som SSR framhåller komma i fråga endast i extraordinära fall med hänsyn till de kostnader och svårigheter som del innebär all genomföra en tillförlitlig renräkning. Beaktas bör också att räkning för alt vara tillförlitlig helst bör ske samtidigt i byar som gränsar till varandra. Renar i en by uppehåller sig ofta på gränsen till eller inom grannbyns område. Alt helt slopa möjligheten lill extra renräkning vore dock atl gå för långt. Enligt min mening bör krävas dels att renägare i samebyn gör sannolikt all ordinarie renräkning inle är rättvisande dels atl kostnaderna för extra renräkning slår i något så när rimligt förhållande lill den betydelse det kan ha för renägaren atl rättelse kommer till slånd. Frågan om extra renräkning bör prövas av lantbruksnämnden.
Alt ålägga enskild renägare alt betala alla kostnader för en extra renräkning vars resultat inle i någon större mån avviker från dén ordinarie renräkningen skulle enligt min mening också föra för långt och antagligen leda till atl enskild renägare av ekonomiska skäl avhöll sig från att påkalla sådan. I stället bör enligt min mening kostnaderna fördelas mellan renägaren och samebyn efler vad lantbruksnämnden finner skäligt. Visar del sig att den ordinarie räkningen varit helt missvisande, bör byn ensam stå för kostnaderna.
Sättet för renräkningens utförande eller omfattning bör inte bindas genom bestämmelser i lag. Samebyarna själva bör få bestämma härom. Det kan dock vara lämpligt alt det finns tillgång till anvisningar härom som kan tjäna till ledning för byarna. Föreligger behov av anvisningar kan lanlbruksstyrelsen lämpligen meddela sådana.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 187
68 och 69 §§ Paragraferna, som motsvarar 4 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag, innehåller bestämmelser om renlängd.
Gällande rätt
Bestämmelserna om renlängd finns i 19 § renbeleslagen. Vid sammanträde inför förste konsulenten hos länets lappväsende upprättas årligen för varje lappby en längd, som upptar envar som driver renskötsel inom byn eller som där har renar i vård hos annan. För värj e ägare antecknas det antal renar han har. Längden upprättas med ledning av samernas uppgifter eller, om de inte är ense, efter bestämmande av byns ordningsman ensam eller eventuellt tillsammans med två särskilt utsedda samer. Renlängden, som skall bestyrkas av ordningsmannen och två samer, har därefter vitsord, när samernas rättigheter och skyldigheter bestäms efter antalet renar. Presumtionen för längdens riktighet kan emellertid brytas antingen genom att det styrks atl renanlalet efter längdens upprättande väsentligen förändrats genom olycksfall eller av annan tillfällig anledning eller genom att del vid tillfällig renräkning enligt 20 § 2 mom. renbeteslagen visar sig alt längden är felaktig.
Departementschefen
De ändrade föreskrifter om renräkning som jag föreslagit i 66 § medför att de nuvarande reglerna om renlängd bör omarbetas. Genom att ordinarie renräkning i framliden avses i princip skola ske årligen kan längden upprättas i anslulning till renräkningen och på grundval av uppgifter som då kommer fram.
Något sammanträde inför myndighet behövs inle längre utan längden blir alt betrakta som en privat handling.
I 68 § första stycket har angetts att renlängden skall upprättas på grundval av de årliga renräkningarna. Vidare föreskrivs alt fel i längden som påvisats vid extra renräkning genast skall rättas.
Andra stycket innehåller bestämmelser om renlängdens innehåll. Skyldigheten alt räkna renarna omfattar endast det sammanlagda renanlalet i byn, inte varje ägares reninnehav. Det är det sammanlagda renantalet som har egentlig betydelse för tredje man. Uppdelningen av byns renar mellan de olika ägarna är huvudsakligen av intresse för dem själva, eftersom en exakt uppdelning underlättar kostnadsfördelningen och rösträttsberäkningen samt minskar risken för tvister inom byn. Del är därför tillrådligt att renräkningen, om det är praktiskt genomförbart, omfattar även de enskilda ägarnas reninnehav. Om detta möter stora svårigheter, bör det slå samebyn fritt atl nöja sig med den obligatoriska räkningen av byns sammanlagda antal djur. Uppdelningen mellan ägarna får i så fall ske genom uppskattning.
188 KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971
I Iredje stycket har tagits in en bestämmelse om atl renlängd skall fastställas på bystämma.
69 § innehåller regler om renlängdens rättsverkningar. Någon ändring i nuvarande regler om atl renlängd i princip skall äga vitsord anser jag inle erforderlig. Längdens trovärdighet behöver inte förminskas av att den i fortsättningen är all anse som en privat handling. Tvärtom medför bestämmelsen om att längden skall upprättas direkt på grundval av renräkningen atl man bör kunna sälta större tilltro till dess innehåll än vad nu är fallet. Bestämmelserna om presumtionens brytande har behållits i sak oförändrade. Det finns alltså möjlighet att på enklare sätt än genom extra renräkning visa alt renantalet förändrats sedan renlängden upprättades.
70 §
Paragrafen handlar om s. k. främmande renar. Den motsvarar 4 kap. 4 och 5 §§ i de sakkunnigas förslag.
Ett av de största problemen för den moderna, s. k. exlensiva renskölseln är den rikliga förekomsten av främmande renar, dvs. renar som uppehåller sig utanför den egna lappbyns betesmarker. Så länge renarna befinner sig utom ägarnas räckhåll kan märkning av kalvarna inle ske och renarnas tamhetsgrad minskar med liden så att de till slut blir mer eller mindre förvildade. Också för den by inom vars betesområde strövrenarna uppehåller sig medför de svåra problem genom att de tär på betesmarkerna, försvårar hopsamlingen av byns egna renar och lätt drar dem med sig på nya ströv-ningar. För alt komma till rätta med de problem som de främmande renarna ger upphov till fordras atl renarna inom områden, där sådana renar förekommer, ofta samlas ihop och atl de främmande renarna skiljs ul. Frågan om sådan utskiljning berör inte bara den sameby där renarna uppehåller sig ulan också de samebyar dit renarna egentligen hör.
I 70 § ges bestämmelser som ålägger värdbyn, dvs. den by inom vars betesområde de främmande renarna uppehåller sig, skyldighet atl ordna med utskiljning av främmande renar så snart som möjligt. Naturligtvis måste den by till vilken renarna bör (hemby) ges möjlighet alt ta hand om sina renar. Underrättelse om lid och plats för en planerad skiljning bör därför i god tid lämnas till sådan bys styrelse. Hemby åläggs skyldighet alt avdela erforderlig arbetspersonal för skiljningen och för alt återföra renarna.
I andra stycket ges regler för det fall att de främmande renarnas hemby uteblir från en skiljning trots underrättelse enligt första stycket. För alt kunna komma till rätta med de problem som de främmande renarna ger upphov till bör värdbyn ges långtgående befogenhet att förfoga över renarna. I första hand bör värdbyn ha rätt att vidta erforderliga åtgärder för att återföra renarna till hembyns betesområde. I många fall, särskilt när det är fråga om renar som vid vårflyttning lämnats kvar på vinlerbeleslanden, är det dock i praktiken omöjligt all ordna med etl återförande. Värdbyn bör
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 189
då vara berättigad att slakta renarna och försälja dem för ägarnas räkning. Slakträlten bör givetvis utövas med omdöme. Grannbyar mellan vilka ströv-ning av renar ål vartdera hållet brukar ske årligen bör givelvis föra hem sina renar så att någon slakt inle behöver ske.
I tredje stycket anges att värdbyn har räll till ersältning för de kostnader som byn får vidkännas för att återföra renarna resp. för att slakta och sälja dem. Ersättningen bör motsvara värdbyns kostnader för nödigt arbete med renarna samt gottgörelse för utlägg, exempelvis för resor. Hur stor del av kostnaderna för renarnas hopsamlande som skall kunna las ul av hembyarna måste bli beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. Ofta medför samlingen nytta också för värdbyn. Det har ansetts lämpligt att i lagrummet också erinra om möjligheten alt ingå avtal i dessa frågor. Det kan ofta vara praktiskt atl t. ex. ha normer för beräkning av ersättningsbeloppens storlek, överenskomna i förväg för att minska risken för tvister mellan byar.
71 §
Paragrafen, som behandlar strövrensfrågan, saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag.
Gällande rätt
I 40 § renbeteslagen föreskrivs att, om det finns förvildade renar i viss trakt, det ankommer på länsstyrelsen alt förordna om renarnas dödande och att meddela de föreskrifter som behövs för ändamålet. I lagen om renmärken (13 § tredje stycket) föreskrivs att om ren med ogiltigt märke anträffas, länsstyrelsen kan förordna atl renen skall slaktas eller säljas för ägarens räkning. Kostnaden för renens omhändertagande, slakt och försäljning skall gäldas ur köpeskillingen.
Departementschefen
I samband med renarnas flyttningar vållas ofta svårigheter både för den bofasta befolkningen och för renskölseln i de områden som passeras vid flyttningarna. Av markägare i trakter där renskötsel är tillåten endasl vintertid har under senare år framförts upprepade klagomål över att renar i stort antal förekommer där även sommartid, beroende på dels att renar vid vårflyttningen lämnas kvar på vinterbeleslanden, dels alt renar redan under sommaren strövar tillbaka mot kustlandet. Från skogsrenskötselns företrädare har påtalats all renar som hör lill fjällappbyar uppehåller sig inom skogslappbyarnas betesområden i långt större utsträckning än vad som enligt skogssamernas uppfattning följer av all flyttningen får ske genom dessa områden. De klagomål som framförts mot sättet för flyttningarnas genomförande lorde inte vara ulan fog. Flyttningarna sker numera på inånga håll ulan att renarna hålls i ordentligt bevakade flockar. I många fall brister det i kontrollen över att renar inte lämnas kvar på vinterbetes-landen.
190 KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971
I 65 § har jag föreslagit vissa allmänna bestämmelser om renarnas bevakning och om flyttning av renarna. Elt flertal remissinstanser anser att bestämmelserna bör kompletteras med föreskrifter som gör det möjligt att slakta renar som uppehåller sig utanför renskötselområdet eller på område där renskötsel då inte är tillåten för den händelse samerna försummar att ta hand om dessa renar. Jag delar dessa remissinstansers uppfattning. Bestämmelserna har lagils in i denna paragraf. I paragrafens första stycke ges länsstyrelsen befogenhet att på framställning av lantbruksnämnd eller markägare som lider skada eller olägenhet av någon betydelse genom renarna förordna att renar som anträffas utanför renskötselområdel eller inom område där renskötsel då inle är tillåten skall slaktas och säljas. Första styckel avser närmast förvildade renar, renar som är omärkta eller försedda med ogiltigt märke. Är det känt till vilken sameby renarna hör, bör byn självfallet anmanas alt la.hand om sina renar. Endasl om samebyn underlåter atl inom skälig tid efter anmaning la hand om renarna bör förordnande om tvångsslakl av sådana renar kunna meddelas. Andra stycket har utformats i överensstämmelse härmed.
Paragrafens tredje stycke innehåller regler om vem del behållna värdet av renar som försålts tillfaller.
72 § Paragrafen svarar mol 4 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag och innehåller bestämmelser om åtgärder vid bristfällig renskötsel.
Gällande rätt
Renbeleslagens regler om myndighetsingripande för att få rättelse till slånd när renskölseln är bristfällig ger möjlighet både alt inskrida mot enskilda försumliga näringsutövare och alt tillgripa mer generellt verkande åtgärder. Enligt 26 § andra stycket renbeleslagen kan en same som ådagalägger försumlighet i renskölseln så alt därigenom orsakas skada eller annan olägenhet tilldelas varning av länsstyrelsen. I svårare fall eller om varningen inle leder lill rättelse kan länsstyrelsen föreskriva lämpliga åtgärder för atl åstadkomma bättre bevakning av renarna. Länsstyrelsen kan också förordna all renarna skall överlämnas till annan renskötande same för vård eller föreskriva alt renantalet skall minskas genom försäljning. För atl framtvinga verkställighet av föreskriven åtgärd kan länsstyrelsen bl. a. förelägga och utdöma vite. Som ell yttersta korreklionsmedel kan en försumlig näringsidkare, som är uppenbart olämplig atl sköta renar, förklaras förlustig rätlen alt vidare vara renskötare. De generella bestämmelserna i renbeteslagen om åtgärder för alt motverka brister i renskötseln tar bl. a. sikte på alt åstadkomma en minskning av renanlalet inom lappby (39 §). Reglerna om minskning av renanlalet skall tillämpas, om inom en lappby renantalet är så stort att betet kan befaras bli otillräckligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 191
eller skada eller andra ölägenheter förorsakas eller svårigheter annorledes yppas för renskölselns ändamålsenliga drivande inom byn. Länsstyrelsen kan då, efter samernas hörande, vidta olika åtgärder för all minska renantalet, nämligen antingen avlägsna skölesrenar som tillhör andra än renskötselberättigade, hänvisa en eller flera av byns samer till annan lappby eller minska renantalet genom nedslaklning, försäljning e. d.
De sakkunniga
Rennäringens lönsamhet på längre sikt är i myckel hög grad beroende av atl renarna hålls under kontroll, så att kalvmärkningen, avelsarbetet och slakluttagen kan ske rationellt och planmässigt. En av de viktigaste faktorerna i detta sammanhang är det sammanlagda renanlalet i byn. Om delta blir högre än betesmarkerna i längden tål, är del stor risk för all renskölseln desorganiseras. Risk för allvarliga störningar finns även vid måttligt renantal, t. ex. på grund av dålig bevakning av renarna eller oordning vid flyttningarna.
Huvudsyftet med förslaget om lappbyarnas omorganisation till samebyar är alt skapa ökade förutsättningar för en välordnad renskötsel genom att ge samebyns ledning sådana befogenheter atl den vid behov kan få lill stånd en rationell rendrifl, även om minoriteten i byn skulle ställa sig passiv eller t. o. m. ogillande till planläggningen. En följd av denna satsning på byns ledning är enligt de sakkunniga att de nuvarande bestämmelserna om inskridande mol enskilda näringsutövare (26 § renbeteslagen) blir överflödiga. I lagen bör dock finnas regler för de undantagsfall då på grund av passivitet eller otillräcklig kompelens eller av annan anledning renskötseln är bristfällig. Etl sådant missförhållande kan nämligen, om det inle rättas i tid, medföra myckel stora skador och förluster både för byns egna medlemmar och för utomstående, exempelvis markägare och angränsande samebyar. Enligt de sakkunniga skulle det inte stå i god överensstämmelse med den självständiga ställning som samebyarna avses få i förhållande bl. a. till administrationen att behålla nu gällande befogenheter lill direkta myndig-helsingripanden. I stället föreslår de sakkunniga en kombination av de åtgärder som enligt den numera upphävda lagen (1947: 288) om uppsikt å jordbruk skulle företas vid vanhävd samt den i lagen om %åssa gemensamhelsanläggningar upptagna anordningen all syssloman kan förordnas all överta förvaltningen. Sålunda föreslås — efler förebild i 5 § uppsiklslagen — all lantbruksnämnden, sedan renskölseln i viss sameby konstaterats vara bristfällig, skall söka att med byn träffa skriflhg överenskommelse, varigenom byn ålar sig atl inom viss lid vidta erforderliga åtgärder för atl avhjälpa bristerna. Åtgärderna kan avse exempelvis all genom ökad utslaktning nedbringa byns renantal till fastställt maximianlal eller övergång till förbättrad ordning vid flyttningarna. Om försöket inte leder lill avsett resultat, vare sig därför att överenskommelse inte kan träffas eller därför all byn
192 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
underlåter alt uppfylla sina åtaganden, bör lantbruksnämnden fullfölja ärendet genoin att anmäla förhållandet till länsstyrelsen (jfr 6 § uppsiktslagen). I fråga om länsstyrelsens befattning med ärendet bör däremot enligt de sakkunniga andra regler införas än de som tillämpades i uppsiktslagen (7 §). Enligt denna lag skulle de nödiga åtgärderna mol vanhävd föreskrivas av länsstyrelsen själv, som därvid ägde förelägga \ile. För renskötselns förhållanden är det enligt de sakkunniga lämpligare att, som skett i 33 § andra stycket lagen om vissa gemensamhelsanläggningar, överlämna lill en av länsstyrelsen utsedd syssloman atl både besluta om vilka åtgärder som behöver vidtas och se till atl de blir utförda. De sakkunniga föreslår därför befogenhet för länsstyrelsen alt förordna syssloman att omhänderta renskölseln inom betesområdet och förvalta byns övriga ekonomiska angelägenheter intill dess bristerna blivit avhjälpta.
I fråga om förutsättningarna för lantbruksnämndens ingripande mot bristfällig renskötsel föreslår de sakkunniga en medelväg mellan de ståndpunkter som uppsiklslagen och lagen om vissa gemensamhelsanläggningar intar. Enligt den förra lagen (4 §) kan ingripande ske på lantbruksnämndens eget initiativ. Enligt lagen om vissa gemensamhelsanläggningar (33 § andra stycket) kan ingripande ske endast på begäran av fastighetsägare, dvs. delägare i gemensamhetsanläggningen. De sakkunniga anser det varken nödvändigt eller lämpligt att införa initiativrätt — och därmed även tillsynsplikt —- för lantbruksnämnden, vars möjligheter till förtroendefullt samarbete med samebyarna därigenom skulle sättas i fara. Å andra sidan kan inte bara samebyns egna medlemmar utan också tredje man, såsom markägare, angränsande samebyar och byns borgenärer, ha etl väsentligt intresse av alt få en bristfällig renskötsel sanerad. På grund härav föreslås att behörighet att påkalla ingripande av lantbruksnämnden skall tillkomma såväl medlem av samebyn som annan vars rätt är beroende av renskötseln inom byns betesområde. De sakkunniga framhåller alt det otvivelaktigt är en myckel radikal åtgärd som tillgrips, när en syssloman förordnas. Avsikten är alt han skall överta huvuddelen av både bystämmans och styrelsens befogenheter och han får således bl. a. rätt, atl uldebitera erforderligt förskott av de renskötande medlemmarna och alt slutligt fördela samebyns utgifler. Det blir också sysslomannen som har att leda renskötseln inom byns betesområde och anställa erforderlig arbetskraft. Sysslomannens ställning blir därigenom närmast jämförlig med en konkursförvaltares.
Då syssloman övertar bystämmans och styrelsens funktioner, bör det finnas möjlighet för byns medlemmar alt överklaga hans avgöranden hos länsstyrelsen. Av särskild vikt är enligt de sakkunniga all en överprövning kan komma till slånd i bidragsdebiteringsfrågorna. Klagorätten bör dock inte vara begränsad till dessa frågor, även om den av tidsskäl kanske inte får så stor betydelse i andra fall. För alt sysslomannens förvaltning skall bli effektiv måste nämligen hans beslut kunna verkställas omedelbart, om inte länsstyrelsen förordnar om inhibilion.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 193
Sysslomannen bör givetvis få ersättning för sitt arbete. Arvodet bör betalas av byn och bestämmas av länsstyrelsen. De sakkunniga påpekar att förslagel i denna del överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelse i lagen om vissa gemensamhelsanläggningar (33 § tredje stycket). Arvodes-kostnaden utgör en gemensam utgift för samebyn, som fördelas mellan byns samtliga renskötande medlemmar i förhållande till deras reninnehav.
Departementschefen
De sakkunnigas förslag har godtagits av remissinstanserna och föranleder inga erinringar från min sida. Som yttersta utväg för atl få renskölseln sanerad bör alltså finnas möjlighet att tillgripa tvångsförvaltning genom syssloman. Syssloman behöver inte vara av samisk härkomst. En sådan ordning bör självfallet anlitas endasl då det visar sig omöjligt för lantbruksnämnden all genom förhandlingar med samebyn vinna rättelse.
SSR har anmärkt atl sysslomannens befogenheter utformats onödigt vittgående. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att alla frågor som antingen rör renskölseln eller som annars kan föranleda utgift för byn skall tillhöra sysslomannens behörighetsområde. I fråga om angelägenheter av annat slag, t. ex. alt bevaka bymedlemmarnas intressen i upplåtelsefrågor, bör byns vanliga organ fortsätta all fungera.
Renmärken
På förslag av de sakkunniga har under denna rubrik lagils in bestämmelserna i lagen (1960: 144) om renmärken. Gällande bestämmelser har därvid behållits i huvudsak oförändrade. Det kan, som de sakkunniga framhåller, från olika synpunkter vara lämpligt atl i ell lagverk sammanföra de särregler rörande rennäringen som skall beslutas av Kungl. Maj:l och riksdagen gemensamt.
73 § Paragrafen motsvarar 1 § renmärkeslagen.
•74 § Första stycket motsvarar 3 § renmärkeslagen. Andra stycket motsvarar 2 § renmärkeslagen.
75 §
Första styckel motsvarar 4 § första stycket renmärkeslagen.
Med hänsyn till att sameby bör kunna äga renar, t. ex. avelstjurar, har i andra stycket sameby tagits in bland dem som skall kunna få renmärke registrerat för sig.
Tredje stycket motsvarar 4 § andra stycket renmärkeslagen.
7 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
194 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
76—79 §§ Paragraferna ersätter 5—8 §§ renmärkeslagen.
80 §
Paragrafen motsvarar 9 § renmärkeslagen. På förslag av de sakkunniga, vilket förslag godtagils av remissinstanserna, har frågan om prövningen av fall av förväxlingsbar likhet mellan renmärken flyttats över från domstol till regislreringsmyndighelen, dvs. länsstyrelsen.
81 §
Paragrafen motsvarar 10 § renmärkeslagen. En smärre saklig ändring har gjorts lill följd av alt ordningsmannainstitulionen (se 13 § renbeleslagen) föreslås bli avskaffad. Ordningsmannens nuvarande uppgifter med renmärkningen har flyttats över på samebyns styrelse.
82 §
Paragrafen ersätter 11 § renmärkeslagen.
83 §
Paragrafens första stycke motsvarar 12 § första styckel renmärkeslagen. Eftersom ordningsmannainstitulionen föreslås bli avskaffad, har ordningsmannens uppgift atl i vissa fall närvara vid kalvmärkning flyttals över på den som samebys styrelse utser.
Paragrafens andra stycke saknar motsvarighet i renmärkeslagen. Del har införts på förslag av de sakkunniga som anser atl huvudregeln i första stycket bör uppmjukas med en bestämmelse som öppnar möjlighet för den som efter utgången av april kan visa all han är ägare lill omärkl fjolårskalv alt märka kalven. Alt del ankommer på samebys styrelse alt avgöra huruvida sådan senare märkning skall få ske eller inle hänger samman med bestämmelsen i 84 § första stycket all omärkt fjolårskalv annars skall försäljas för samebyns räkning. Att i enlighet med de sakkunnigas förslag låta domstol pröva frågan huruvida sådan senare märkning skall få ske har inle ansetts lämpligl.
84 §
Paragrafen motsvarar 13 § första och andra styckena renmärkeslagen. Vissa jämkningar har gjorts bl. a. med hänsyn lill den nya bestämmelsen i 83 § andra stycket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 195
Koncessionsrenskötsel
85—89 §§ Paragraferna motsvarar 7 kap. 1—3 §§ i de sakkunnigas förslag.
Gällande rätt m. m.
Enligt 57 § renbeleslagen kan länsstyrelsen lämna särskilt tillstånd lill skogsrenskölsel på sådana trakter i Norrbottens län utanför lappmarkerna där renskötsel av ålder förekommer under hela året. Innebörden av elt sådant tillstånd är främst att renskötsel får drivas året runt inom området, trots alt enligt reglerna i 3 § renbeleslagen skogsrenskölsel utom lappmarkerna i allmänhet är tillåten endasl under månaderna oktober—april. Som förutsättning för tillstånd gäller enligt 57 § renbeteslagen dels all sökanden är lapp, varmed åsyflas att han enligt 1 § renbeleslagen är renskötselberättigad, dels atl del för en väsentlig del av traktens befolkning föreligger behov av att renskötsel fortfarande drivs på trakten, dels att sökanden anses lämplig som renskötare och hinder för bifall till ansökningen inte heller i övrigt möter. 57 § renbeteslagen innehåller vidare bestämmelser om innehållet i den ansökan som måste göras för att tillstånd skall kunna meddelas och om de med tillståndet förenade villkoren. Tillståndet skall lämnas för viss tid, högst tio år. Det skall innehålla föreskrifter bl. a. om det område där renskölseln får bedrivas, om flyttningsvägar och om högsla tillåtna renantal. Om skölesrenar får hållas inom koncessionsområdet, skall också anges hur stor del av renhjorden som sökanden och hans husfolk högst får inneha för egen del. Om förutsältningarna för renskölselns drivande i trakten ändras eller rättighetens utövande eljest medför olägenheter, kan länsstyrelsen återkalla lämnat lillslånd eller ändra villkoren för della. Tillståndet kan också överlåtas på annan renskötselberättigad, om den ursprunglige tillståndshavaren blir stadigvarande förhindrad att begagna rättigheten eller om han avlider och dödsbodelägarna inle lämpligen bör utöva rättigheten.
Enligt 58 § gäller renbeteslagens allmänna bestämmelser i tillämpliga delar i fråga om koncessionsrenskölsel, dock med vissa tillägg och undantag. Bland dessa kan nämnas, all även skötesrenägarna anses tillhöra den lappby som skall finnas för renskölseln i koncessionsområdel, all rätlen lill skogsfång är begränsad till att omfatta virke endast för vissa uppräknade ändamål, att rätt till jakt och fiske inle föreligger på grund av koncessionen, atl all av renarna orsakad skada skall ersättas av renarnas ägare samt all renräkning skall hållas minst vart femte år och bekostas av renägarna i förhållande lill renanlalet. Om skölesrenar får hållas, gäller alt den som är bosatt inom byns område och där äger eller brukar jordbruksfastighet har rätt att ha renar i vård hos koncessionshavaren på de närmare villkor och i den utsträckning länsstyrelsen bestämmer, dock högst 20 per hushåll.
196 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Skötesrenägarna står därvid samma ansvar för sina renar som koncessionshavaren för sina.
De salckunniga
Den reglering av koncessionsrenskötselns förhållanden som skedde genom 57 och 58 §§ renbeteslagen innebar lösningen av en gammal stridsfråga (se prop. 1928:23 s. 173—194), Under de tidigare renbeteslagarnas giltighetstid var renskötsel sommartid inte tillålen i dessa trakter, och så sent som år 1917 antog riksdagen skärpta exekulionsbestämmelser i syfte att få bort de renar som året om hölls nedanför lappmarksgränsen. Bestämmelserna kom dock inte atl tillämpas i praktiken, och sedvanan att även sommartid hålla renar i vissa socknar utanför lappmarkerna gick inte atl utrota. Lagstiftaren valde då att avskaffa gällande förbud mot sådan renskötsel och i stället anvisa lagliga former för näringens bedrivande (anf. prop. s. 193 f).
Formerna för renskötselns drivande inom koncessionsområdena skiljer sig i viktiga avseenden från renskötseln i övrigt. Även om tillståndet atl driva koncessionsrenskölsel lämnas en viss person, som måste vara renskötselberättigad, är det i praktiken varken koncessionshavaren eller lappbyn som huvudsakligen bestämmer om renskölseln. I stället är del en särskild organisation, renägarföreningen, som handhar de viktigaste frågorna, såsom anställande och avlönande av arbetskraft, skadors ersättande och uppförande av slaklhagar. De medel som behövs för verksamheten uttaxeras av renägarna i förhållande till deras reninnehav.
Enligt de sakkunniga finns del ingen anledning alt frångå den nuvarande ordningen för renskötselns drivande i koncessionsområdena. I själva verket innebär förslaget om lappbyarnas ombildande till samebyar att även den vanliga renskötseln blir organiserad efter i huvudsak de principer som redan tillämpas i koncessionslappbyarna. Den föreslagna samebyor-ganisalionen bör därför i stort sett vara väl lämpad för koncessionsren-skötseln, även om vissa avsteg bör göras.
De sakkunniga förordar att renbeleslagens bestämmelser om koncessionsrenskötsel förs över lill den nya lagstiftningen utan större sakliga ändringar. Som koncessionsmyndighet föreslås lantbruksnämnden i stället för länsstyrelsen. Vid tillståndsprövningen bör en avvägning ske mellan fördelarna av den sökta renskötseln och därmed eventuellt förenade ölägenheter för andra näringar i orten. En sådan avvägning synes bäst kunna göras av lantbruksnämnden. Företrädare för de olika näringarna bör få tillfälle alt delta 'id prövningen. De för renskölseln i allmänhet avsedda bestämmelserna bör gälla också i fråga om koncessionsrenskötseln, med de avvikelser som är påkallade av hänsyn lill de speciella förhållandena i koncessionsområdena. Undantagsbestämmelserna bör kunna göras färre än i 58 § renbeteslagen, eftersom de föreslagna nya organisations- och driftsformerna
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 197
för den vanliga renskölseln i huvudsak är väl lämpade också för koncessionsrenskötseln. Liksom det f.n. finns en lappby för varje koncessionsområde bör i fortsättningen en sameby bildas för att handha renskötseln i ett sådant område. De för samebyarna föreslagna reglerna om kostnadsfördelning m. m. överensstämmer i huvudsak med vad som brukar tillämpas i renägarföreningarna. Särskilda sådana föreningar torde därför inte längre behövas. I fråga om medlemskapet föreslås den betydelsefulla skillnaden mellan koncessionsbyarna och övriga samebyar att i de förra skötesrenägarna skall anses som medlemmar av byn, vilket de inte behöver vara i en vanlig sameby. Skillnaden sammanhänger med alt koncessionsrenskötseln i regel är beroende av att skötesrenägarna, dvs. ägare och brukare av jordbruksfastigheter inom koncessionsområdel, är villiga att upplåta sina marker till renbelning, något som knappast kan antas bli fallet, om de inte får möjlighet att påverka planeringen och ledningen av byns renskötsel. I sådana frågor avses omröstningen på koncessionsbys stämma i regel skola ske efter reninnehav. För att skötesrenägarna skall få della i avgörandet av ärenden som angår dem föreslås atl de i sådana frågor skall räknas som renskötande medlemmar. Koncessionshavaren skall vara renförman för byn. Eftersom han i förhållande lill mjTidigheter och tredje man är ansvarig för all koncessionsvillkoren blir uppfyllda, är det lämpligl alt han utan särskilt bemyndigande av bystämma eller styrelse ges behörighet alt under styrelsens överinseende leda renskötseln inom byns betesområde.
Departementschefen
De regler som de sakkunniga föreslagit för koncessionsrenskötseln överensstämmer i sak väsentligen med de regler som gäller nu. De sakkunnigas förslag har godtagits eller lämnats ulan erinran av del helt övervägande antalet remissinstanser. Även jag godtar förslaget.
Till 85—89 §§ har ulan större sakliga ändringar förts över föreskrifterna i 57 och 58 §§ renbeleslagen.
Ansvar, skadestånd och besvär m. m.
I detta avsnitt har lagils in bestämmelser som delvis motsvarar de bestämmelser som de sakkunniga föreslagit i 6 kap. och 8 kap. 1—15 §§.
De sakkunniga har i 8 kap. 1 och 2 §§ föreslagit regler om skyldighet för den som uppsåtligen eller av vårdslöshet dödar renar eller på annat sätt skadar renar atl ersätta skadan. Atl skadestånd skall utgå i sådana fall följer av allmänna skadeståndsrättsliga regler och särskilda bestämmelser behövs därför inte.
De sakkunniga har vidare i syfte att få lill slånd elt ökat samarbete mellan skogsbrukets och renskötselns företrädare föreslagit viss underrättelseskyldighet för den som ämnar avverka skog inom renbetesområdet. Ett
198 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
sådani samarbete rekommenderas redan nu i ett Kungl. brev den 21 november 1958 (nr 24) lill domänverket och skogsstyrelsen saml länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. Enligt detla bör domänverket samråda med lappadininislrationen och resp. lappbyar vid planläggningen av bl. a. avverkningar som är av betydelse för renskölseln, och vidare bör skogsvårdsstyrelserna i berörda län inom ramen för sin normala verksamhet sträva efler att åstadkomma bästa möjliga förhållande mellan skogsägarna och samerna. Det bör enligt min mening även i fortsättningen ankomma på Kungl. Maj:t att ge de föreskrifter som kan behövas i detta avseende.
90 §
Första styckel i denna paragraf har viss motsvarighet i 2 kap. 4 § första stycket i de sakkunnigas förslag.
Med hänsyn till all renskötsel endast i begränsad omfattning förekommer i Västernorrlands, Kopparbergs och Gävleborgs län är del inte lämpligt alt i dessa län anordna en särskild administration för renskölseln. I dessa län bör länsstyrelses åligganden i fråga om renskötseln fullgöras av länsstyrelsen i Västerbottens län såvitt avser Västernorrlands län och av länsstyrelsen i Jämtlands län såvitt avser Kopparbergs och Gävleborgs län. Motsvarande bör gälla i fråga om lantbruksnämnds åligganden.
Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelse om kompetensfördelningen vid indelning i byområden över vissa länsgränser.
I anslutning till denna paragraf vill jag ta upp en annan fråga. De sakkunniga har föreslagit vissa regler som ger uttryck för den s. k. kommunikationsprincipen. Sålunda föreslås en regel av innehåll att myndighet innan den meddelar beslut eller vidtar åtgärd enligt den nu föreslagna lagstiftningen skall ge de samer som berörs härav tillfälle alt yttra sig i ärendet (jfr 8 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag). Enligt min mening behövs inga uttryckliga bestämmelser härom i den föreslagna rennäringslagen. Kommunikationsprincipen gäller givetvis även inom rennäringens område.
91 och 92 §§ I paragraferna finns bestämmelser om ersättning för skada i vissa fall genom renar. Paragraferna har viss motsvarighet i 6 kap. i de sakkunnigas förslag.
GäUande bestämmelser
I 27—35 §§ renbeteslagen ges regler rörande renägarnas skyldighet att gottgöra skador som orsakas av deras renar. Ersättningsskyldighetens omfattning framgår av 27—29 §§. 30 och 31 §§ innehåller vissa bestämmelser om sättet för värdering av skadan. I 32—35 §§ regleras skadeståndsansvaret i de fall då skada orsakats av renar tillhörande mer än en ägare.
Bestämmelserna om ersättningsskyldighetens omfattning skiljer till en början mellan det fall då skadan inträffat på en trakt där renskötsel inte
Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1971 199
under någon del av året är tillålen för den kategori av renskötselberälligade ("fjällappar resp. skogslappar") vars renar orsakat skadan (29 §) samt det fall då skadan uppkommit på en trakt där den ifrågavarande arten av renskötsel åtminstone tidvis är tillåten (27 och 28 §§). I det första fallet är renägaren oavsett vållande ersätlningsskyldig för all skada som orsakas av hans renar. För skador inom de till renskötselområdel hörande trakterna gäller däremot all ersättningsansvarets utsträckning varierar från fall till fall, beroende på platsen och tiden för skadans inträde saml arten av den bedrivna renskölseln. Gemensamt för de olika fallen är all ansvaret endasl avser skada på gröda.
Minst omfattande är skadeståndsansvaret inom lappmarkerna ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen (27 §). Här är en fjällsame ansvarig oavsett vållande endast för skador som hans renar under månaderna juni— augusti orsakat på utestående — dvs. växande eller avskuren men ej i lada införd — gröda på åker eller äng eller viss s. k. utängsslålter. För samma slag av skada som uppkommit under annan lid än juni—augusti är renägaren ansvarig, om skadan vållats uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning. Dock bortfaller della skadeståndsansvar om även grödans ägare visat vårdslöshet genom atl han inle tagit nöjaktig vård om sin egendom. För skada på annan mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen är renägaren inle ansvarig. Från vad nu sagls gäller två undantag nämligen dels alt ersättningsskyldighet inle föreligger beträffande skada som innehavaren av den faslighet där skadan skett enligt särskilda vid upplåtelsen meddelade eller eljest gällande bestämmelser själv skall stå, dels alt skada som någon för renarna ansvarig orsakat i syfte att tillskynda grödesägaren förlust alllid skall ersättas. Skogssamernas skadeståndsansvar inom de delar av lappmarkerna ovan odlingsgränsen där de äger uppehålla sig med sina renar är identiskt med det ansvar som åvilar fjällsamerna ovanför odlingsgränsen och på renbelesfjällen.
Inom lappmarkerna nedanför odlingsgränsen samt i det s. k. sedvanerätls-oinrådet utanför lappmarkerna och renbetesfjällen är ersättningsreglerna än mer differentierade. Vad först angår utestående gröda på åker, äng eller utängsslålter är en fjällsame ansvarig oavsett vållande, om skadan inträffat när betesrätt inte är medgiven (28 § 1 mom.). Under annan tid är hans ansvar beroende av uppsåt eller vårdslöshet hos renarnas vårdare och om vårdslöshet med avseende å grödans omhändertagande åvilar dess ägare, fordras för skadeslåndsskyldighet alt renarnas vårdare haft till syfte alt tillskynda grödesägaren förlusl. En skogssame är för samma slag av skada ansvarig oberoende av vållande, om skadan a) avser växande eller avskuren men ej bärgad gröda och inträffar under månaderna maj—september, b) avser bärgad men i stack eller hässja utestående gröda och inträffar under månaderna juni—augusti, eller c) inträffar då betesrätt ej är medgiven på trakten (28 § 2 mom.). Har utestående gröda på ifrågavarande marker
200 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
skadats under annan tid än under a)—c) angivils, är en skogssame ansvarig endasl i fall av uppsåt eller vårdslöshet. Även här krävs direkt skade-görelsesyfte, om grödesägaren varit vårdslös.
Inträffar grödeskada nedom odlingsgränsen eller utom renbelesfjällen på annan mark än åker, äng och utängsslålter, är renägarens ansvar beroende av om han — vare sig fråga är om fjällapp eller skogslapp — vid liden för skadans uppkomst ägde betesrätt på trakten eller ej (28 § 3 mom.). Föreligger betesrätt, fordras för ersättningsskyldighet atl renarnas vårdare hafl direkt skadegörelsesyfte. I annat fall räcker det med vanligt uppsåt eller vårdslöshet vid renarnas bevakning.
Beträffande värderingen av skador, som orsakals av renar, föreskrivs i 30 § renbeleslagen att den skadelidande äger påkalla uppskattning av gode man, vilkas värdering blir gällande, om inle talan instäms till domstol. Gode männens antal är tre. De utses på särskilt sätt. Två av dem utses av den skadelidande som dock i fråga om valet av god man har all hålla sig till de personer som enligt 31 § renbeteslagen i förväg skall ha utsetts av vederbörande lappby bland den bofasta befolkningen eller bland icke renskötande samer. Den Iredje gode mannen utses av de två först valda eller, om de inle kan enas, av förste konsulenten vid länets lappväsende eller av polischefen i orten.
Renbeleslagens regler om ersättning för skada genom renar bygger pä principen om varje renägares individuella ansvar för sina djur. Kan del inle utrönas genom vems renar en viss ersättningsgill skada uppkommit, föreligger dock etl gemensamt — men icke solidariskt — ansvar för flera renägare. Enligt 32 § renbeteslagen kan sålunda flera renägare som har sina djur i en gemensam hjord eller i olika men sammanblandade hjordar ådömas ersättningsskyldighet i förhållande till sill renantal i den gemensamma eller sammanblandade renhjorden. Etl mer långtgående gemensamt ansvar uppkommer, om Kungl. Maj :t enligt 33 § renbeteslagen förklarat ett visst område för skadeersättningsområde. Förutsättningen härför är att skador av större betydelse inträffar år efter år och alt de måste anses väsentligen bero på försumlighet i renvården. Inom etl skadeersättnings-område föreligger i princip ersättningsskyldighet för alla renägare, som har betesrätt inom området eller som utan sådan rält ändå haft renar där vid den lid då skadan skedde. En renägare kan dock frita sig från deltagande i ersättningen genom atl visa atl skadan inle orsakats av hans renar. Mellan de ersältningsskyldiga renägarna skall kostnaderna delas i förhållande till det antal renar som envar av dem hade inom skadeersält-ningsområdet. I mål om skada av renar inom sådani område kan ordningsmännen i de berörda lappbyarna företräda byarnas renägare och även, efter samråd med förste konsulenten, träffa förlikning på renägarnas vägnar (34 §). Den som enligt nu nämnda regler blivit förpliktad atl utge skadestånd har enligt 35 § renbetslagen regressrätt mol renägare vars re-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 201
nar visas ha orsakat skadan. Regressrätt föreligger också i förhållande lill renägare vars renar fanns i den gemensamma eller sammanblandade hjorden eller inom skadeersätlningsområdel ulan alt detla varit känt då ersättningsskyldigheten fastställdes.
De sakkunniga
Bestämmelserna i 27—29 §§ renbeleslagen om ersättningsskyldighetens omfattning är å ena sidan detaljerade på gränsen till svåröverskådlighel, å andra sidan ofullständiga därigenom alt de endasl täcker en del av olika förekommande skadefall. Bestämmelserna bör omprövas. Elt särskilt skäl för all så bör ske är all skillnaden i rättsställning mellan fjäll- och skogsrenskötsel i huvudsak föreslås bli avskaffad. Vid fastställandet av ersättningsskyldighetens omfattning är del önskvärt all en betydande förenkling av nuvarande bestämmelser genomförs samtidigt som del bör tillses all förändringarna i renägarnas och de skadelidandes rällsslällning blir av måttlig omfattning. Det är emellertid enligt de sakkunniga inle möjligt all bortse från de djupgående förändringar i sättet för renskölselns bedrivande som inträffat under de senaste decennierna. Innebörden av dessa förändringar är främst att renarna inte annat än vid särskilda tillfällen står under direkt övervakning av renägarna och deras folk. Under större delen av året har renarna stor frihet alt röra sig inom vidsträckta områden. Den härigenom ökade risken för skadegörelse bör inte ses som ell tecken på all renägarna mer än förr brister i övervakningen av renarna utan som en naturlig följd av övergången lill en för vår tid ändamålsenligare arbetsmetod. Denna rationalisering av rennäringen bör dock enligt de sakkunniga inte genomföras på bekostnad av utomstående, för skadegörelse genom renar utsatta personer. Del är därför mindre lämpligt alt rätten till ersättning görs beroende av alt vållande i form av vårdslöshet vid renarnas bevakning kan läggas renägarna eller deras personal till last. I stället bör skadeslåndsskyldighelen i största möjliga utsträckning vara avhängig av objektiva faktorer, såsom liden och platsen för skadans inträde, med särskilt beaktande av om renarna vid skadetillfället uppehållit sig inom elt för dem tillåtet område eller inle.
I fråga om platsen för skadans inträde bör man enligt de sakkunniga skilja mellan 1. skada inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen eller på renbetesfjällen, 2. skada inom övriga delar av renskötselområdet — dvs. de till renbete särskilt upplåtna delarna av Jämtlands och Kopparbergs län, lappmarkerna nedom odlingsgränsen saml del s. k. sedvanerättsområdet, förutsatt alt skadan skell under tillåten betningslid — 3. skada på trakt där renskötsel inte var tillåten vid tiden för skadans uppkomst. I fråga om skador som orsakats av atl renar inkommit på väg, järnväg eller flygfält, bör dock enligt de sakkunniga särskilda bestämmelser gälla, gemensamma för renskötselområdet och övriga delar av landet.
7t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
202 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
För skador ovan odlingsgränsen och på renbelesfjällen är del enligt de sakkunniga lämpligl alt behålla den nuvarande huvudregeln (27 § 1 mom. första stycket och 3 mom. renbeleslagen) om ansvar oavsett vållande för grödeskador på odlad mark under liden juni—augusti, dock med vissa jämkningar. Sålunda föreslås ersättningsskyldigheten bli å ena sidan utsträckt till trädgårdar, å andra sidan borttagen i fråga om utängsslålter. Med nuvarande jordbruksmetoder har utängsslåltern inte sådan betydelse för de bofasta alt den bör omfattas av skyddsbestämmelserna. Trädgårdsodling däremot är minst lika skyddsvärd som åker och äng. Vidare bör den nuvarande begränsningen av ersättningsskyldigheten till att avse allenast grödeskador slopas. Även annan skadegörelse på den odlade jorden, t. ex. nedtrampning av stängsel samt förstörande av prydnadsväxter, bör skäligen gottgöras under ifrågavarande period.
Såvitt gäller skador på odlad jord ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen under annan lid än juni—augusti gäller för närvarande i princip ersättningsskyldighet för grödeskador vid uppsåtlig skadegörelse och vid vårdslöshet. Om den skadelidande underlåtit all hemföra grödan inom rimlig tid eller atl vidta erforderliga, icke oskäligt betungande åtgärder till skydd för uteslående bärgad gröda, bortfaller dock renägarnas ansvar, om inle direkt skadegörelsesyfte kan påvisas hos renskötarna. Enligt de sakkunniga består den gröda som del här är fråga om i allt väsentligt av hö och annat kreatursfoder, vars värde avsevärt minskar, om det inte bärgas i tid. Bärgningen är i regel slutförd före augusti månads utgång. Med hänsyn härtill och då trakterna ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen är avsedda alt i första hand begagnas för renskötsel, anser de sakkunniga övervägande skäl tala för all inom dessa trakter inskränka ersättningsansvaret, såvitt gäller skador på odlad jord under annan lid än juni—augusti, till fall av uppsåtlig skadegörelse.
I fråga om skador på ulmark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen föreslår de sakkunniga all nuvarande bestämmelser (27 § 2 och 3 mom. renbeleslagen) i sak behålls, enligt vilka bestämmelser ersättningsskyldighet föreligger endast vid uppsåtlig skadegörelse.
I fråga om skador inom övriga delar av renskötselområdel, såvitt gäller tid då renskötsel är tillåten på trakten, föreslår de sakkunniga i huvudsak samma bestämmelser som i fråga om skador på mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Beträffande odlad jord på trakter nedom odlingsgränsen och utom renbelesfjällen föreslås dock viss utsträckning av skyddstiden.
Med hänsyn lill all vegetationstiden i allmänhet är längre inom dessa trakter anser de sakkunniga det vara befogal att för deras del inbegripa månaderna maj och september i den period varunder ersättningsskyldighet oavsett vållande skall föreligga för skador på trädgård, åker och äng. De sakkunniga framhåller all bl. a. önskemålet atl få lill stånd en väsent-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 203
lig förenkling av nu gällande invecklade skadeståndsregler motiverar all ersättningsreglerna utformas i huvudsak enhetligt för hela renskötselområdel.
För de fall då renbelesrätlen överskridits, vare sig detla skett genom att renar uppehållit sig på mark, där renskötsel över huvud taget inte är tillålen, eller genom alt renar under otillåten tid funnits inom område där renskötselrätt föreligger under en del av året föreskrivs i 28 och 29 §§ renbeleslagen skyldighet för renägarna all oavsett vållande ersätta de av renar orsakade skadorna. Det betydelsefulla undantaget görs dock att uppsåtligt handlande eller vårdslöshet vid renarnas bevakning krävs för att skadestånd skall ulgå, om skadan inträffat på annan mark än åker, äng och utängsslålter samt fråga är om en trakt där renskötsel lidvis är till-låten. De sakkuimiga anser atl detla undanlag från eljest gällande strikta ersättningsansvar för skador som orsakats i samband med överskridande av renskötselrätlen bör slopas. Med hänsyn lill alt renhjordarna numera ofta lämnas alt röra sig fritt inom vidsträckta områden är det enligt de sakkunniga angeläget atl kontrollen över renarna uppehålls genom en omsorgsfull områdesbevakning, varvid som en mlnimifordran bör uppställas att gällande regler om betestider iakttas. All som nu gäller i viss utsträckning låta ersättningsskyldighetens inträde vara beroende av atl försummelse vid renarnas bevakning kan styrkas är enligt de sakkunniga inle tillfyllest vare sig för all tillgodose de skadelidandes rätt eller för att inskärpa nödvändigheten av en rationell renskötsel med erforderlig kontroll över renarna. Därför förordas en enhetlig regel för alla fall av överskridande av renskötselrätlen, som innebär alt skadeståndsansvar oavsett vållande skall gälla för all av renar orsakad skada på trakt, där renskötsel inte var tillåten vid tiden för skadans uppkomst. Härigenom tillgodoses i Anss mån bl. a. ell önskemål från skogsägarhåll om rätt lill ersättning för skada på skogsplanteringar.
Slutligen förordar de sakkunniga två undanlag från de föreslagna skadeståndsreglerna. För det första föreslås atl en skadelidande, som enligt upplåtelsekontrakt eller eljest är skyldig alt själv svara för skada genom renar, inte skall vara berättigad till gottgörelse i annat fall än om skadan orsakats uppsåtligen. Föreskriften avses bli tillämplig även på privaträtts-liga avtal om rätt till renbete utan skyldighet att svara för uppkommande skador. I vad mån ett dylikt avtal är bindande för annan än den som ingått det, exempelvis för ny ägare av den berörda fastigheten, får bedömas enligt vanliga avtalsrättsliga regler.
Del andra undantaget avser skador som orsakals av alt renar kommit in på väg, järnväg eller flygfält. De sakkunniga framhåller att enligt gällande ansvarighetslagar — lagarna den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift, den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och den 26 maj 1922 angående ansva-
204 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
righel för skada i följd av luftfart — åvilar förslahandsansvaret för sådana skador i allmänhet järnvägens innehavare, bilens ägare eller förare resp. luftfartygets ägare. På grund av särskilda regressbestämmelser (11 § järnvägsansvarighetslagen) kan emellertid utgiven ersättning i regel sökas åter av den som vållat skadan. Något hinder för att regresstalan förs mot en renskötare som genoin vårdslöshet vid renarnas bevakning vållat att renar inkommit exempelvis på en landsväg och där orsakat en trafikolycka synes enligt de sakkunniga inle föreligga. De sakkunniga anser att del skulle leda lill mycket allvarliga konsekvenser för rennäringen, om man i praktiken skulle tillämpa ett så vidsträckt ansvar för renägarna som nyss angivits. Så torde inle heller ha skett, sannolikt beroende på atl det ansetts utsiktslöst atl av renägarna erhålla någon mera betydande skadeersättning. Om reglerna om ansvarigheten för de av renar orsakade ersättningsgilla skadorna ändras så alt utkrävande av skadestånd underlättas, är del möjligt atl regressbestäminelserna för ifrågavarande skador skulle bli utnyttjade i en helt annan omfattning än nu är fallet. Med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av del strikta ersättningsansvaret för renarna anser de sakkunniga det vara påkallat alt till särskilt övervägande uppta frågan om ersättningsskyldigheten för sådana trafikskador som orsakas av renar. Enligt de sakkunniga är det sakligt sett föga befogat alt på rennäringen lägga något ansvar för dylika skador. I den mån renar bidrar lill deras uppkomst beror del på alt renar kan utgöra elt trafikhinder men inle på att de genom aktivt handlande kan skada trafikanterna eller trafikanordningarna. Någon möjlighet all i varje särskilt fall förhindra att renar kommer in på vägar och andra trafikleder har renägarna inte. Renen är ej något hemdjur som ständigt slår under uppsikt. Alt såsom skett beträffande hundar (se NJA 1947: 594) ålägga ägarna ansvaret för all renarna aldrig kommer i vägen för trafiken är därför inle gärna möjligt. I själva verket är det endasl trafikanterna själva som kan förhindra all renarnas uppträdande i trafiken leder till skador. Det är därför enligt de sakkunniga från trafiksäkerhelssynpunkt lämpligast all låta det ekonomiska ansvaret för trafikolyckor, där renar är inblandade, stanna på trafikanterna. Härtill kommer att del knappast är skäligt all rennäringen belastas med ett ekonomiskt ansvar för skador som är en följd av den allmänna samhällsutvecklingen, detla särskilt som möjligheterna all genom försäkringar mildra de ekonomiska konsekvenserna av skadorna är betydligt större för trafikanterna än för renägarna. De sakkunniga förordar därför en uttrycklig föreskrift om all eljest gällande ersättningsskyldighet för skador genoin renar inle skall omfatta sådana skador som orsakals av alt renar inkommit på väg, järnväg eller flygfält. Endast om sådan skada orsakats uppsåtligen av någon för renarna ansvarig anser de sakkunniga alt ersättningsskyldighet bör föreligga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 205
Remissyttrandena
De remissinstanser som har yttrat sig i denna del ställer sig i flera avseenden kritiska till de sakkunnigas förslag.
SSR anför all de sakkunniga överdrivit betydelsen av den skada som renar kan åstadkomma. Några sifferuppgifter angående utdömda ersättningar för renskada lämnas inte. I själva verket torde det årliga beloppet av utdömda renskador vara ringa. Samerna påyrkar, alt vanliga culparegler, dvs. skadeståndsansvar endast vid uppsåt eller vållande, blir tillämpliga på renskada.
Hovrätten för Övre Norrland anför följande. I fråga om ersättning för skada genom renar har de sakkunniga, såvitt gäller skador ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen, med vissa jämkningar behållit den nu gällande huvudregeln om strikt ansvar för grödeskador på odlad mark under tiden juni—augusti. Mot denna bestämmelse görs ingen erinran. För skador på odlad jord under annan tid än juni—augusti inskränks emellertid skadeslåndsskyldighelen lill fall av uppsåtlig skadegörelse. Såsom de sakkunniga anför torde den gröda som avses i förevarande sammanhang i allmänhet vara bärgad och införd i lada före augusti månads utgång. Den praktiska betydelsen av en bestämmelse som reglerar ersättningsskyldigheten för tiden september—maj är därför inte stor. I de fall då höbärgningen inte är avslutad före den 1 september och någon vårdslöshet i fråga om hemförandet eller skyddet av grödan inte kan läggas dess ägare till last, synes det emellertid stötande atl markägaren inte skall kunna få ersättning för en av renar orsakad skada på grödan, när den för renarna ansvarige ådagalagt vårdslöshet eller till och med grov vårdslöshet vid bevakningen av djuren. Hovrätten anser därför all den nu gällande regeln i 27 § 1 andra, stycket första punkten renbeteslagen, enligt vilken skada skall ersättas inle bara vid uppsåtligt utan även vid vårdslöst handlande från den för renarna ansvariges sida, bör behållas. Den i 27 § 1 andra styckel andra punklen renbeteslagen angivna specialregeln för fall av vållande från markägarens sida synes vidare böra upphävas, varvid betydelsen av sådant vållande kommer att få avgöras enligt allmänna regler om skadelidandes medverkan till skadan. I sakens natur ligger ■—• med hänsyn lill å ena sidan de svårigheter all övervaka renarna som den extensiva renskötselmetoden innebär och å andra sidan markägarens möjligheter atl skydda sin gröda •— all den senare regelmässigt kommer att få svara för hela skadan. Vad därefter gäller skadeståndsskyldigheten inom övriga delar av renskötselområdel tillstyrks den föreslagna huvudregeln för grödeskador på odlad jord under tiden maj—september. Beträffande sådana skador under annan lid än maj—september vill hovrätten emellertid förorda — i överensstämmelse med vad som skett för motsvarande fall ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen — att nu gällande regler i 28 § 1 andra stycket och 2 andra stycket renbeleslagen behålls, dock att specialregeln för fall av vållande från markägarens sida upphävs.
206 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Enligt en uttrycklig regel omfattar de sakkunnigas förslag om ersättningsskyldighet inte skador som orsakats av att renar inkommit på väg, järnväg eller flygfält. Nu angivna skador skall i stället enligt förslaget ersättas endast om de uppsåtligen orsakats av någon för renarna ansvarig. Renbeleslagens regler om skador genom renar avser endasl skador som djuren orsakar på andras ägor. För andra skadesilualioner får man falla tillbaka på allmänna rättsgrundsatser inom skadeslåndsrätlen, vilket torde innebära alt skadeståndsansvar inte inträder med mindre den som hafl djuren i sin vård brustit i skälig tillsyn. Uppenbart är att de speciella förhållandena inom rennäringen och renvården medför stora svårigheter atl hålla kontroll över renarna och gör del omöjligt atl i varje särskilt fall förhindra, alt renar kommer in på vägar och andra trafikleder. Alt såsom de sakkunniga begränsa ansvaret för de av renar orsakade Irafikskadorna lill fall av dolus hos den för renarna ansvarige torde dock föra för långt. En sådan regel skulle säkerligen understundom leda till direkt stötande resultat. Bestämmelsen är inte heller ägnad alt främja den kontroll över renarna — särskilt vid flyttningar av djuren efler vägarna — som inom rimliga gränser måste krävas till förhindrande av trafikolyckor. På anförda skäl avstyrker hovrätten förslaget all begränsa ansvaret för trafikskada genom renar lill fall av uppsåt och förordar alt avgörandet i dessa frågor liksom hittills lämnas ål rättstillämpningen.
Departementschefen
Jag tillstyrker de sakkunnigas förslag alt den nu gällande bestämmelsen om strikt ansvar för grödeskador genom renar på odlad jord ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen i den nya lagstiftningen vidgas till alt omfatta alla delar av renskötselområdel där renskötsel är tillålen under hela året. Den allmänna regeln om djurägares ansvar är visserligen nu för tiden att ägaren inte blir ansvarig med mindre han visat sig försumlig i tillsynen över djuret. Del går likväl inle att bortse från de särskilda förhållanden som råder inom renskötseln.
Efler 1920-lalet tillämpas inom renskötseln s. k. exlensiv drift. Den kännetecknas av atl renarna under barmarkstiden hålls i stora hjordar som inte övervakas kontinuerligt. Som de sakkunniga framhållit bör denna driftsmetod som ur rennäringens synpunkt är rationell inte få användas på bekostnad av utomstående, för skadegörelse genom renar utsatta personer. Det är därför av ohka skäl mindre lämpligt alt rätten lill ersältning görs beroende av alt vållande i form av försumlighet vid renarnas bevakning kan läggas någon till last.
Med hänsyn härtill är del enligt min mening lämpligl alt även i fortsättningen genom regler om strikt ansvar för renägarna eller rättare sagl för samebyarna, som enligt förslaget skall ombesörja renskötseln, hålla markägare inom renskötselområdel skadeslösa för skador på odlad jord. Till odlad
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 207
jord hänför jag då i likhet med de sakkunniga åker, äng eller trädgård. Jag kan också godla de sakkunnigas förslag all såvitt avser odlad jord ovanför odlingsgränsen och på renbelesfjällen begränsa regeln om strikt ansvar till vegetationsperioden juni—augusti och såvitt avser odlad mark inom andra delar av renskötselområdel där renskötsel är tillåten årel runt till vegetationsperioden maj—september. De skäl som talar för en bestämmelse om strikt ansvar för skada genom renar på odlad jord inom område där renskölseln då är tillåten gör sig enligt min mening med än större styrka gällande inom område där renskötsel inle är tillålen. Delta gäller inte bara i fråga om skada på odlad jord utan även på annan slags mark t. ex. skogsmark. Längre än till skada på mark bör emellertid enligt min mening inte reglerna om strikt ansvar sträcka sig. Jag anser alltså att reglerna om strikt ansvar för skada genom renar bör begränsas till sådana skador som renar normalt brukar orsaka, dvs. markskador genom bete eller nedtrampning. Jag förordar sålunda alt reglerna görs tillämpliga på skada som renarna orsakar 1. på åker, äng eller trädgård under tiden juni—augusti ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen eller under tiden maj—september inom annat område där renskötsel får bedrivas året runt, 2. på mark, vare sig odlad eller ouppodlad, utanför renskötselområdet eller 3. på mark inom renskötselområdel under lid då renskötsel inle får bedrivas där.
För andra skadesilualioner bör man som hovrätten anfört i sill remissyttrande falla tillbaka på allmänna rättsgrundsatser inom skadeslåndsrätlen, vilket bl. a. innebär atl skadeståndsansvar inte inträder med mindre den som haft djuren i sin vård brustit i skälig tillsyn. Allmänna skadeståndsrätlsliga grundsatser bör alltså tillämpas bl. a. på Irafikskador som vållats av renar. Någon uttrycklig regel härom behövs inle enligt min mening i den föreslagna rennäringslagen. Där har tagils in endast de särskilda reglerna om strikt ansvar.
91 § har utformats enligt vad jag nu har anfört. I 91 § sägs också alt skada som avses där skall ersättas av sameby inom vars byområde skadan har uppkommit eller som vid liden för skadans uppkomst hafl renar i trakten. Det står alltså den skadelidande fritt att välja vilken av dessa byar han vill kräva på skadestånd. Regeln är delvis motiverad av atl vissa delar av renskötselområdel inle har lagts ut för viss by. Regeln är också motiverad av den risk för rättsförlust för en skadelidande som svårigheten att utreda renarnas tillhörighet kan medföra.
Har flera byar vid liden för skadans uppkomst hafl renar i trakten eller är betesområdet gemensamt för flera byar följer av bestämmelsen att den skadelidande har rätt att söka endera av dem. Att den skadelidande har räll atl söka någon av byarna för hela skadan följer också av regeln.
Vilken by som slutligen skall svara för skadan blir en fråga mellan byarna. Är två eller flera byar ersältningsskyldiga och kan del inte utredas alt renar från någon av byarna orsakat skadan, skall ansvarigheten enligt
208 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
91 § andra styckel fördelas lika mellan byarna inbördes. Om renar från by som utgett ersältning för skada inte alls medverkat lill skadan eller i varje fall inte ensamma orsakat denna, bör självfallet finnas möjlighet till regresstalan gentemot den by vars renar orsakat skada eller som medverkat till denna. För det fall renar från flera byar medverkat till skadan bör ersättningsskyldigheten givelvis fördelas mellan dem så rättvist som möjligt. Kan skadorna ej särskiljas, kan det som de sakkunniga föreslagit vara lämpligt med en regel om atl ansvarigheten fördelas i förhållande till antalet renar som utan bevakning fanns i trakten vid liden för skadans uppkomst. Bestämmelser härom finns i 91 § tredje och fjärde styckena. I 92 § har lagils in bestämmelser om regressrätt för sameby gentemot den som vållat skadan.
93 §
Paragrafen ersätter 36 § 1 sjätte styckel och 2 renbeleslagen. Bestämmelsen innebär alt renägarens rält till ersättning upphör i och med alt ersättningen tillfaller samebyn.
94 §
Paragrafen, som motsvarar 37 och 38 §§ renbeteslagen och 8 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag, innehåller föreskrifter lill skydd mot all renarna ofredas av hundar.
95 och 96 §§
Paragraferna, som innehåller ansvarsbestämmelser, omfattar ell väsentligt mindre antal gärningar än som är kriminaliserade i 59 § renbeteslagen.
I anslulning till 95 § 2 kan anmärkas atl renen representerar etl högt värde för renägaren, i normalfallet 300—400 kr. S. k. lockrenar och ledarre-nar värderas ofta åtskilligt högre. Givetvis gäller brottsbalkens bestämmelser om förmögenhetsbrott brott varigenom någon angriper den förmögenhet som renarna representerar. I paragrafen har därför inte tagits in någon motsvarighet till de bestämmelser om straff för dödande eller skadande av renar som de sakkunniga föreslagit. Däremot kan det vara motiverat all i lagrummet la in en motsvarighet lill bestämmelsen om straff för vissa fall av ofredande av renar.
95 § 4—7 har flyttats över från 14 § renmärkeslagen utan annan saklig ändring än som betingas av de föreslagna ändrade reglerna om kalvmärkning.
I 96 § stadgas straff för medlem i sameby som tar virke med åsidosättande av bestämmelserna i 17—20 §, där rätlen lill skogsfång i princip är begränsad lill husbehov, eller bryter mot föreskrift som meddelats med slöd av 22 § eller lämnar oriktig uppgift vid renräkning eller upprättande av renlängd. Renlängden bestämmer som tidigare framgått en renskötande medlems inflytande på byns renskötsel och hans andel i byns eventuella rörelse-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 209
överskott. Sådana gärningar lorde ofta komma atl innefatta brott som är alt bedöma enligt brottsbalken och då bör denna balk tillämpas. Med hänsyn härtill har angivils all straff som är stadgal i paragrafen inle skall ådömas, om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.
97 §
Denna paragraf motsvarar 63 § renbeleslagen, som förpliktar same, som har renhjord under sin vård, all hopsamla renhjorden eller skilja ul ren från hjorden, om det påfordras av vissa myndigheter för verkställande av "utmätning eller rannsakning efter stulna renar eller av annan laga orsak", vid äventyr all handräckningen anskaffas på hans bekostnad, om han Ireds-kas.
I förslagel har skyldigheten all biträda myndigheterna flyttats över på samebyns styrelse, som ju avses få ansvaret för renskötseln i byn. I övrigl har de nuvarande reglerna behållits väsentligen oförändrade i sak.
98 §
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om överklagande av samebys beslut, motsvarar 8 kap. 10 § i de sakkunnigas förslag.
De sakkunniga
En viktig fråga i samband med regleringen av den lokala renskölselor-ganisationen är på vad sätt rättsskydd skall beredas dem som tillskyndas skada genom åtgärd eller underlåtenhet av samebyn och dess organ. Härvid kommer i fråga såväl byns egna medlemmar som utomstående.
Vad först angår rättsskyddet för utomstående, lill vilka givelvis räknas även andra samebyar och deras medlemmar, lorde i princip inga speciella regler böra införas med avseende på samebyarna, ulan samhällets normala talemöjligheter får anses vara lill fyllest. Om inte annan framkomstväg — t. ex. polisanmälan, när en viss handling eller underlåtenhet innefattar brottslig gärning — står lill buds, innebär del sagda all talan om fullgörelse eller förbud får väckas mot samebyn vid allmän domstol.
I lagen om ekonomiska föreningar (69 §) är frågan om rättsskyddet för föreningsmedlem löst så, all envar föreningsmedlem har rätt att väcka talan mot föreningen vid allmän domstol, om han anser atl etl på föreningsstämma fattat beslut inle tillkommit i behörig ordning eller atl del eljest strider mol nämnda lag eller föreningens stadgar. I vissa fall, nämligen om lalan grundas på alt beslutet inle tillkommit i behörig ordning eller atl det eljest kränker allenast medlems rätt, måste talan väckas inom tre månader från beslutels dag. I annat fall blir beslutet gällande. Om ett beslut strider mot regler, som inle k.an åsidosättas ens med alla medlemmars samtycke.
210 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
är det däremot ogiltigt, en "nullitet", oavsett om klandertalan väckes inom viss tid eller inte. Den talan som åsyftas i 69 § lagen om ekonomiska föreningar är talan mot beslut av föreningsstämma, inle mot styrelsebeslut. Styrelsens beslut kan inte överklagas hos domstol. Däremot kan det ändras av föreningen själv, exempelvis genom alt föreningsstämman upphäver beslutet eller tillsätter ny styrelse, som beslutar på annat sätt.
De i lagen om ekonomiska föreningar meddelade reglerna om talerätl mot föreningsbeslut är utformade efter mönster av motsvarande bestämmelser i 1944 års aktiebolagslag (138 §) och lorde vara typiska för sammanslutningar av privaträttslig natur. Utmärkande för dem är att klagoinslansen (domstolen) inle får ingå i prövning av beslutets lämplighet utan endasl har atl bedöma dess laglighel.
I fråga om flotlningsföreningar innehåller lagen om flottning i allmän floltled — förutom bestämmelser om klandertalan vid domstol (61 §) — ett särskilt stadgande (62 §) om befogenhet för flottande alt hos länsstyrelsen söka rättelse i vissa av föreningen eller för dess räkning fattade beslut, som förmenas oskäligt betunga floltningen eller vara oförenliga med flottledens intresse eller lända till uppenbart men för de flottande. Härigenom har således ål länsstyrelsen såsom klagoinstans överlämnats alt bedöma även lämpligheten av vissa föreningsbeslut.
En liknande vidsträckt klagorätt har införts i lagen om fiskevårdsområden. Enligt 30 § denna lag får delägare anföra besvär hos länsstyrelsen mot beslut som fattas vid sammanträde med delägarna eller mot elt av styrelsen fatlat ultaxeringsbeslut. Som besvärsgrund kan åberopas inte bara alt beslutet strider mot lag eller författning eller mot stadgarna ulan även alt det kränker klagandens enskilda rätt.
De sakkunniga anser all medlemmarna i de föreslagna samebyarna bör tillerkännas besvärsrätt inle bara på formella ulan även på materiella grunder. Sättet på vilket en sameby handhar skötsel av medlemmarnas renar och fördelar skötselkostnaderna ingriper direkt i renägarnas privata ekonomi och kommer också alt bli bestämmande för deras möjligheter atl fort-sälta och utveckla sina företag. Samtidigt har man alt räkna med risken för motsättningar mellan olika medlemskategorier, mellan medlemmar med och ulan renar, mellan renägare med många och renägare med få renar, mellan skilda familjer och andra renskölargrupper. För medlemmarna i en sameby — liksom för medlemmarna i en floltningsförening eller delägarna i elt fiskevårdsområde — saknas i praktiken den möjlighet att undandra sig följderna av ett majoritetsmissbruk som ullrädesrälten innebär för medlemmarna i en ekonomisk förening. Ell utträde ur samebyn innebär nämligen alt den utträdande — om han inle lyckas vinna inträde i en annan sameby —• blir avskuren från möjligheten atl utöva sin renskölselräll och de därmed förenade birättigheterna. Enligt de sakkunniga är det med hänsyn härtill nödvändigt all lämna sådana medlemmar i en sameby som inle
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 211
på bystämma kan vinna gehör för sina åsikter befogenhet atl hos opartisk myndighet få lill stånd en saklig prövning av majoritetens ställningslagande. Talerätten bör därför utformas efter förebild av 30 § lagen om fiskevårds-områden. Det innebär atl beslut av samebys stämma eller av syssloman som förordnals alt ombesörja renskölseln liksom styrelsens eller sysslomans beslut om infordrande av förskott bör kunna överklagas av medlem, som menar all beslutet inte tillkommit i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller författning eller mol samebyns stadgar eller kränker hans enskilda rält. Med den sist nämnda besvärsgrunden avses bl. a. all elt beslut skall kunna ändras, om del — exempelvis genom alt otillbörligt gynna någon eller några av medlemmarna på de övrigas bekostnad — åsidosätter klagandens rättighet att åtnjuta lika behandling med övriga medlemmar vid utnyttjandet av de med renskötselrätlen förenade befogenheterna. Som skäl för all även vissa av styrelsen eller av syssloman fattade beslut skall kunna överklagas kan enligt de sakkunniga åberopas atl etl ultaxeringsbeslut innebär en direkt ekonomisk förpliktelse för delägarna och därför bör kunna överklagas.
Vad härefter angår frågan om lämplig prövningsinstans framhåller de sakkunniga alt det från principiell synpunkt otvivelaktigt vore fördelaktigast om alla överklaganden av samebyarnas avgöranden kunde upptas av allmän domstol. Härigenom skulle på en viktig punkt uppnås överensstämmelse med vad som gäller beträffande talan mol beslut av en ekonomisk förening. Mol de principiella fördelarna av en domstolsprövning måste emellertid enligt de sakkunniga vägas de därmed förenade praktiska ölägenheterna. Dessa hänför sig främst lill de betydande kostnader som numera är förenade med domstolsprocesser. En annan omständighet som lalar mol domstolsprövning i della fall är den påfrestning för det fortsatta samarbetet inom byn och i renskötselarbetet som en domstolsprocess måste innebära. Särskilt bör uppmärksammas risken för alt tillfälliga meningsmotsättningar fördjupas i samband med en muntlig rättegång, där beskyllningar och molbeskyllningar ofta kan förekomma. I jämförelse härmed torde det i regel skriftliga administrativa besvärsförfarandet innebära ganska små risker för sammanhållningen inom byn.
Dessa och andra skäl talar enligt de sakkunnigas mening för alt länsstyrelsen utgör besvärsinstans i förhållande lill de lokala rennäringsorganisationerna. Bestämmelserna härom bör därför i detla hänseende utformas efter förebild av 30 § lagen om fiskevårdsområden. Liksom i delta lagrum bör besvärstiden sältas till två månader, varvid tiden skall räknas från beslutets dag utom när fråga är om besvär mot beslut av styrelsen eller av syssloman, i vilka fall den bör räknas från det klaganden fick del av beslutet.
212 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Departementschefen
De sakkunnigas förslag i dessa delar godtas av remissinstanserna. Vattenöverdomstolen anser sig dock böra uttala viss tveksamhet huruvida de skäl som de sakkunniga anfört mot alt låta bymedlem föra lalan mot samebyarnas avgöranden hos allmän domstol kan anses bärande.
Jag tillstyrker de sakkunnigas förslag i dessa avseenden. Bestämmelserna i 98 § har utformats i enlighet med de sakkunnigas förslag. I paragrafens tredje stycke föreskrivs att beslut varigenom bystämmas beslut ändrats eller upphävts gäller även för medlem som ej fört talan. Denna regel har motsvarighet i annan lagstiftning.
99—102 §§
Paragraferna som motsvarar 8 kap. 11—15 §§ i de sakkunnigas förslag rör lalan mot myndighets beslut enligt den nu föreslagna lagen.
I 99 § första stycket föreskrivs all lalan mot beslut av lantbruksnämnd föres genom besvär hos lantbruksslyrelsen. Med hänsyn till att besvär i de ärenden som enligt lagförslaget prövas av lantbruksnämnd kommer att avse frågor av praktisk natur med starka inslag av ekonomiska och andra ändamålsenlighetssynpunkter bör enligt min mening besvär i dessa ärenden prövas av Kungl. Maj :l i statsrådet. 99 § andra stycket har utformats med hänsyn härtill.
I 100 § första stycket ges bestämmelser om besvär över länsstyrelsens beslut. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör talan mol länsstyrelsens beslut enligt den nu föreslagna lagstiftningen föras genom besvär hos Kvingl. Maj :t. De sakkunniga anför vidare att det bör vara regeringsrätten som i sista instans avgör dessa ärenden. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att dessa besvärsärenden bör prövas av förvaltningsdomstol.
Kungl. Maj :l har den 20 mars 1970 till lagrådet remitterat etl förslag om förvaltningsrältsskipningens organisation. Detta förslag innebär bl. a. att mål, som i sista instans skall avgöras av regeringsrätten, i elt storl antal fall först skall prövas av kammarrätten. Enligt förslaget skall vidare i regel av varje författning framgå huruvida lalan skall fullföljas hos Kungl. Maj:t i statsrådet eller hos förvaltningsdomstol. De nya bestämmelserna om förvalt-ningsrältsskipning föreslås träda i kraft den 1 januari 1972.
Avsikten är atl nu föreslagen lagstiftning skall träda i kraft den 1 juli 1971. Lagförslaget har emellertid anpassats till förslagel om förvaltnings-rättsskipningens organisation. Sålunda har i 100 § tagits in en bestämmelse om att sådan talan som här avses skall fullföljas hos kammarrätt. Samtidigt har i övergångsbestämmelserna (punkt 4) förts in en föreskrift om att lalan mot beslut enligt den nya lagen av länsstyrelse som meddelats före den 1 januari 1972 skall föras hos Konungen. Eftersom sameby torde vara att hänföra till menighet följer av regeringsrällslagen — 2 § 2:6) — att
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 213
mål om beslut av sameby prövas av regeringsrätten. Enligt regeringsrätts-lagen — 2 § 14: 6) — prövas också mål om renmärken av regeringsrätten. Prövningen av besvär över beslut som i övrigt kan komma atl fallas av länsstyrelse under andra halvåret 1971 får ske hos Kungl. Maj :t i statsrådet.
100 § andra styckel ersätter 15 § första styckel renmärkeslagen vari föreskrivs alt talan mol beslut varigenora registrering beviljats inte får föras.
I 101 § har på förslag av de sakkunniga och med förebild i 31 § lagen om fiskevårdsområden tagits in bestämmelser om en förenklad melod för delgivning av beslut med samebys medlemmar.
I 102 § klargörs atl beslut som avses i 98—100 §§ kan verkställas omedelbart utan all besvärstidens utgång eller eventuell besvärsprövning behöver avvaktas. Självfallet måste det dock finnas möjlighet för klaganden all hos besvärsmyndigheten utverka inhibition av verkställigheten.
Övergångsbestämmelser
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1971.
Det finns anledning anta att det blir svårt atl vid denna tidpunkt övergå till den nya organisationsformen i alla lappbyar. Funktionärer behöver utbildas för samebyarna och den renskötande befolkningen behöver även i övrigt få tillfälle att göra sig förtrogen med de nya organisations- och drift-formerna. Med hänsyn härtill föreslås i punkt 7 atl Kungl. Maj :t ges möjlighet alt för vissa lappbyar senarelägga övergången lill den nya organisationsformen.
I punkterna 2 och 3 föreslås övergångsbestämmelser för de nya reglerna om renmärken. Enligt punkt 2 skall äldre renmärken, som enligt övergångsbestämmelserna lill lagen (1960: 144) om renmärken får behållas till den 1 juli 1975, kunna användas intill faslslälll datum oberoende av nya lagens ikraftträdande. Till punkt 3 har från övergångsbestämmelserna lill lagen (1960: 144) om renmärken förts över vissa föreskrifter rörande avlyst märke och avbrotlsmärke som anbragls enligt lagen (1928: 310) om renmärken.
12.2 Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
I avsnitt 11.4 har nämnts atl jag i samråd med chefen för finansdeparlementet förordar alt avgångsvederlag som i form av engångsbelopp utgår till renskötselutövare som lämnar renskötseln inte skall räknas som skattepliktig inläkt. En bestämmelse härom har tagils in i punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskallelagen.
214 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
13. HemstäUan
Jag hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget till rennäringslag inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :l Konungen.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 215
Bilaga 1
Rennäringssakkunnigas förslag
till Lag om rennäringen
1 Kap. Om rätt att idka rennäring
Renskötselrätten
1 §•
Rält till renskötsel enligt denna lag medför befogenhet för rättighetshavaren alt på sätt nedan anges nyttja land och vatten inom renskötselområdet till underhåll för sig och renarna.
Renskötselberättigad, som ej tillhör renby, äger endast i den omfattning som framgår av 3 kap. 1 § tredje stycket eller efter upplåtelse enligt 12 § samma kap. utöva rätt, vilken är grundad på bestämmelse i denna lag.
Särskilda bestämmelser gäller i fråga om den omfattning i vilken befogenhet enligt denna lag får utövas inom nationalpark.
Renskötselberättigade
2 §.
Rätt till renskötsel enligt denna lag tillkommer person av samisk härkomst, om hans fader eller moder eller någon av deras föräldrar såsom stadigvarande yrke idkat renskötsel inom riket eller bilrätt därvid. Adoptivbarns och dess avkomlingars rätt i detta avseende bedömes efter adoptantens härkomst samt adoptantens och dennes föräldrars befattning med renskötsel.
Rätt till renskötsel tillkommer vidare den som är gift med eller efterlevande make till renskötselberättigad som avses i första stycket.
När särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen tillerkänna annan person än som avses i första och andra styckena rätt till renskötsel, om han är av samisk härkomst eller är adoptivbarn till person av samisk härkomst eller avkomling till sådant adoptivbarn eller har varit gift med renskötselberättigad enligt första stycket.
Renskötselområdet
3 §.
Under hela året får renskötsel idkas dels i Norrbollens och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen, dels på kronomark och renbetesland inom de trakter i lappmarkerna nedom odlingsgränsen, där skogsrenskötsel av ålder förekommit under våren, sommaren eller hösten, dels ock på ren-
216 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
betesfjällen i Jämtlands län samt inom de delar av Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete.
Under liden den 1 oktober—den 30 april eller den längre lid som kan vara avtalad får renskötsel också idkas inom övriga delar av lappmarkerna nedom odlingsgränsen samt inom sådana trakter utom lappmarkerna och renbetesfjällen som efter gammal sedvana använts för renskötsel vissa tider av årel. Skulle otjänliga väderleks- eller betesförhållanden medföra alt höstflyttning måste förelagas före den 1 oktober eller vårflyttning efler den 30 april, omfattar rätten lill renskötsel inom nämnda områden den ytterligare lid som med hänsyn till omständigheterna oundgängligen erfordras.
Om renskötsel efter särskilt tillstånd (koncessionsrenskötsel) ges bestämmelser i 7 kap.
Om expropriation för renskötselns behov stadgas i expropriationslagen.
4 §.
Om det finnes erforderligt för renbetets bevarande eller eljest för renskötselns främjande, kan lantbruksnämnden inom viss del av det i 3 § angivna renskötselområdel begränsa rätlen att hålla renar på bete eller förbjuda betning under viss lid eller tills vidare.
5 §.
Är visst område, där renskötsel jämlikt 3 § är tillåten, oundgängligen erforderligt för ändamål av väsentlig betydelse för det allmänna, äger Konungen förordna att området skall undantagas från renskötsel och i samband därmed meddela de bestämmelser angående åtgärder lill förebyggande av olägenhet för rennäringen i orten som påkallas av undantagandel.
För skada och intrång, som genom undantagandet orsakas rennäringen och ortens renskötselberättigade, skall ersättning lämnas av den för vars räkning området undantages. Ersättningen skall, enligt bestämmelser som meddelas av Konungen, fördelas mellan statens rennäringsfond och den eller de renbyar vilkas medlemmar beröres av undantagandet. I övrigt äger bestämmelserna i expropriationslagen om expropriationsersältning och dess fastställande motsvarande tillämpning; och skall vad där är föreskrivet om den exproprierande gälla den för vars räkning området undantages.
6 §.
Innan förordnande enligt 5 § första stycket meddelats, får ägare eller brukare av mark, där renskötsel idkas och där den enligt 3 § första stycket är tillåten under hela årel, ej vidtaga sådan väsentlig ändring i markens nyttjande att avsevärd skada därigenom kan uppkomma för rennäringen i orten.
Första stycket gäller ej bebyggelse inom område, som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller företag, vars tillåtlighet skall prövas enligt vallenlagen.
2 kap. Om renbyar
Allmänna bestämmelser
1 §. De trakter, där renskötsel enligt 1 kap. 3 § första styckel får idkas under hela året, skall vara indelade i renbyområden. För varje byområde skall fin-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 217
nas en renby. Indelningen göres av lantbruksnämnden med beaktande av beleslillgången, förekommande hinder för renarnas slrövning, renägarnas boplatser och övriga driftsekonomiska omständigheter.
När så anses lämpligl, äger lantbruksnämnden utvidga byområde lill alt även omfatta trakt, där renskötsel får äga rum endasl under del av årel.
Om särskilda skäl föreligger, kan två eller flera renbyar tilldelas viss beteslrakl som gemensamt byområde.
För varje renby skall lantbruksnämnden fastställa det högsta antal renar som sammanlagt får hållas.
Bestämmelserna ovan äger motsvarande tillämpning vid ändring av gällande indelning eller fastställt renantal.
2 §.
Renbyn skall tillvarataga medlemmarnas ekonomiska intressen genoin att i enlighet med denna lag handha renskölseln inom byns betesområde, anskaffa och underhålla därför erforderliga driftsanläggningar samt reglera av renarna orsakade skador. Renbyn bör även främja medlemmarnas övriga gemensamma intressen, men detla skall ske på annat sätt än genom ekonomisk verksamhet.
Med renbys betesområde avses i denna lag del enligt 1 § indelade byområdet jämte övriga av byn utnyttjade betesmarker.
Renby får endast efter särskilt uppdrag ombesörja slakt av medlems renar och försäljning av därvid utvunna produkter.
Renby kan besluta atl märkningen av medlemmarnas renar icke skall utgöra etl för byn gemensamt arbete utan skall ankomma på de enskilda medlemmarna. Även om renmärkningen ingår bland de gemensamma arbetena är medlem oförhindrad att själv märka egna renar.
3 §.
Renbyns medlemmar äger gemensamt nyttja byns betesområde för renbete. Beslut angående nyttjandet fattas av byns stämma, styrelse och renförman, om annat ej föranledes av 15 § tredje stycket eller 4 kap. 7 §.
Bystämma kan, för all hindra atl del för byn enligt 1 § fastställda renantalet överskrides eller för alt eljest främja medlemmarnas renskötsel, begränsa antalet renskötande medlemmar i byn eller fastställa visst antal renar, som medlem högst får äga, eller föreskriva annan begränsning av medlemmarnas reninnehav. Den fortsatta driften av renskötselföretag inom byn får dock ej härigenom omöjliggöras eller väsentligt försvåras.
Renby äger avgöra, om renar som tillhör annan än renskötande medlem skall få hållas på byns betesområde. Lämnas lillslånd, skall sådana renar (skötesrenar) vårdas av styrelsen eller den styrelsen utsett. Som skötesrenar anses dock icke renar som tillhör renskötande medlems husfolk, utan sådana renar skall vid tillämpningen av denna lag räknas till den renskötande medlemmens egna renar.
Om rätt för renby alt förfoga över renar med okänd ägare finns bestämmelser i 5 kap. 13 §.
4 §.
Renby registreras hos länsstyrelsen i del län där byns styrelse enligt stadgarna har sitt säte. By, vars styrelse har sitt säte i Kopparbergs län, skall dock registreras hos länsstyrelsen i Jämtlands län.
218 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Hos länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län skall föras register för inskrivning av de uppgifter vilka enligt denna lag skall anmälas för registrering.
När renby registrerats, kan byn förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.
Medlemskap
5 §.
Medlem i renby är
a) renskötselberättigad, som deltar i den inom byns betesområde bedrivna renskötseln;
b) renskötselberättigad, som inom byns betesområde idkat eller såsom stadigvarande yrke biträtt i rennäring och som ej övergått lill annat huvudsakligt förvärvsarbete;
c) den som enligt 6 § beviljats medlemskap i byn; samt
d) renskötselberättigad,
vilken är make eller hemmavarande barn till
medlem, som under a)—c) sägs, eller är efterlevande make eller omyndigt
barn till avliden sådan medlem.
Medlem, som med egna renar själv eller genom sitt husfolk idkar rennäring inom byns betesområde, benämnes renskötande medlem.
Renskötande medlems dödsbo får under tre år från dödsfallet fortsätta den av medlemmen bedrivna renskötseln. Är dödsbodelägare, som enligt 1 kap. 2 § äger rätt till renskötsel, under 21 år, räknas tiden från del han eller, om flera sådana dödsbodelägare finnes, den yngste av dem fyllt 21 år.
Den som enligt första stycket är medlem i renby anses ha utträtt ur annan renby, som han förut tillhört.
6 §.
Medlemskap i renby kan på bystämma beviljas utomstående renskötselberättigad, som avser att med egna renar idka rennäring inom byns betesområde.
Vägras sökanden inträde, kan länsstyrelsen bevilja honom medlemskap i byn, om den av honom planerade renskötseln bedömes vara till väsentlig nytta för rennäringen i byn samt ej medföra olägenhet av betydelse för byns medlemmar.
Stadgar
7 §. För renby skall finnas stadgar, som anger:
1. renbyns benämning;
2. den ort inom betesområdet, där byns styrelse har sitt säte;
3. antalet styrelseledamöter och revisorer, tiden för deras uppdrag saml, om suppleanter finnes, motsvarande uppgifter beträffande dem;
4. renbyns räkenskapsår;
5. antalet årliga ordinarie bystämmor samt tiderna för dessa;
6. hur kallelse till bystämma skall ske och andra meddelanden översändas till medlemmarna för kännedom samt när föreskrivna kallelseåtgärder senast skall vidtagas;
7. tid för betalning av förlag, som infordrats enligt 9 eller 10 §;
8. den tid efter första ordinarie bystämman, då fordringar och skulder
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 219
som uppkommit på grund av slutlig utgiflsfördelning enligt 11 § förfaller till betalning;
9. vilka fonder byn
skall ha, deras ändamål samt hur avsättning till dem
skall ske; och
10. de
närmare föreskrifter om renskötseln som anses erforderliga.
Stadgarna skall för registrering inges till länsstyrelsen, som prövar att
stadgarna tillkommit i föreskriven ordning och alt de icke innehåller något som strider mot lag eller författning. Innan registrering skett, äger sladgarna ej giltighet.
Fråga om ändring av stadgarna skall behandlas på bystämma enligt vad i 21—26 §§ sägs. Beslut om ändring är ej giltigt, med mindre det på stämman biträdes av minst två tredjedelar av det på stämman företrädda röstetalet samt av flertalet av byns myndiga medlemmar. Bestämmelserna ovan om registrering gäller även beslut om ändring av sladgarna.
Ekonomiska förhåUanden
8 §.
Renbys utgifter skall, om annat ej följer av andra styckel, betalas av byns samtliga renskötande medlemmar och fördelas mellan dem i förhållande till deras reninnehav.
Bystämman kan besluta att utgifter för renskölseln, som icke avser medlemmarnas samtliga renar, skall fördelas mellan ägarna till de renar, för vilka utgifterna göres, i förhållande till innehavet av dessa renar. Sådani beslut kan omfatta visst räkenskapsår eller gälla tills vidare men får ej avse utgift som uppkommit före beslutet.
Medlemmarnas reninnehav beräknas enligt gällande renlängd, om icke längden vid renräkning enligt 4 kap. 2 § befunnits vara felaktig eller renanlalet på annat sätt visas ha väsentligt förändrats, sedan längden upprättades. Vid tillämpning av beslut, som fattats enligt andra stycket, skall dock renantalet för medlem, vilken visar att del av hans reninnehav ej föranlett utgift som avses med beslutet, i motsvarande mån nedsättas.
Renskötande medlem, som utträtt ur renbyn eller upphört raed renskötsel, är i förhållande till byn ansvarig för de utgifter som belöper på hans reninnehav och avser tid, då han var renskötande medlem. Bestämmelsen äger motsvarande tillämpning på ny renskötande medlem.
9 §.
Till betalning av renbyns utgifter är renskötande medlem skyldig att lämna nödigt förlag. Förlaget uttaxeras genom att styrelsen upprättar en debiteringslängd, upptagande det belopp som skall fördelas, vad därav belöper på varje medlem och tiden för inbetalningen.
Förlaget skall för envar renskötande medlem bestämmas till belopp, som är skäligt med hänsyn till hans reninnehav samt omfattningen av det arbete han och hans husfolk beräknas komma att ulföra för byn under räkenskapsåret.
10 §. Förslår ej tillgängliga medel till betalning av klar och förfallen skuld, för vilken renbyn svarar, åligger del styrelsen all ofördröjligen infordra förlag enligt 9 §.
220 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Försummar styrelsens ledamöter vad som åligger dem enligt första stycket, är de solidariskt ansvariga för skulden. Är försummelsen uppenbar, skall länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman alt debitera och uttaga erforderligt belopp. Syssloman äger av renbyn uppbära arvode, som bestäraraes av länsstyrelsen.
11 §.
Slutlig fördelning av renbyns utgifter för varje räkenskapsår verkstäUes enligt de i 8 § angivna grunderna i den förvaltningsberättelse som styrelsen är skyldig alt framlägga vid första ordinarie bystämma under närmast följande räkenskapsår. Vid fördelningen goltskrives renskötande medlem tillskjutet förlag samt värdet av arbete som han och hans husfolk utfört för byn. Vad raedlera enligt förvaltningsberättelsen med däri av bystämman beslutade ändringar och tillägg har alt fordra av byn eller är skyldig att utge lill denna, förfaller till betalning å tid efter stäraraan sora anges i sladgarna.
Värdet för dag eller timme av arbete, som renskötande medlera och hans husfolk kan korama atl utföra för byn, skall i förväg fastställas av bystämman all gälla till dess nytt sådant värde bestämmes.
12 §.
Underlåter renskötande medlera alt inom föreskriven tid erlägga infordrat förlag enligt 9 § eller 10 § eller betala sådan skuld till renbyn sora uppkorarait på grund av slutlig utgiflsfördelning enligt 11 §, äger styrelsen eller sysslomannen till säkerhet för byns fordran innehålla och efter tillsägelse till medleinnien låta på offentlig auktion försälja så många av hans renar atl fordringen jämte uppkomna kostnader täckes.
Kan bidrag, som påförts renskötande medlem enligt bestämmelserna i 9—11 §§, ej uttagas hos honom, fördelas bristen mellan övriga renskötande raedleraraar i förhållande lill deras inbördes bidragsskyldighel. Bristen uttaxeras genom debiteringslängd enligt 9 §. Inbetalas bidraget senare helt eller delvis av den som ursprungligen påförts detsamma eller av någon som övertagit hans renhjord, skall det influtna beloppet tillgodoräknas de medlemmar, av vilka brislen läckts, i förhållande till vad som utgått från envar av dem.
Om ej länsstyrelsen eller Konungen i samband raed besvärstalan förordnar annat, får lill betalning förfallet bidrag utlagas enligt utsökningslagens bestämmelser om fordran för vilken betalningsskyldighet ålagts genom dom sora äger laga kraft.
13 §.
Lån får av renby upptagas endasl under förutsättning atl lånet enligt en i förväg uppgjord amorleringsplan skall återbetalas genora årliga uttaxeringar på byns samtliga renskötande medlemmar. Lånetiden skall uppgå lill högst tio år eller den längre tid för vilken statlig kreditgaranti för lånet beviljats. Uttaxeringarna skall vara så avvägda att lånebeloppet jämte ränta på oguldet kapital kan antagas bli till fullo betalt under den beräknade tiden.
Beslut om upptagande av lån är ej giltigt, med mindre del på bjslänima biträdes av minst två tredjedelar av del på stämman företrädda röstetalet samt av flertalet av byns renskötande raedleraraar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 221
Denna § äger ej tillämpning på tillfälliga lån, avsedda alt återbetalas senast under nästkommande räkenskapsår.
14 §.
Av renby uppburna intrångsersättningar och avgifter för nyttjanderättsupplålelser skall avräknas från byns utgifter under året eller tillföras någon av byns fonder. Om sådan ersättning eller avgift till betydande del utgör vederlag för annat än renbetesmark eller hinder i renskötsel, skall dock by-släraraan verkställa sådan fördelning av beloppet all raedleraraar, sora tillskyndats särskild olägenhet genom intrånget eller upplåtelsen, erhåller skälig gottgörelse härför.
Styrelse
15 §.
För renby skall finnas en på bystäraraa vald styrelse, beslående av en eller flera ledamöter. Styrelseledamot skall vara raedlera av byn och får ej vara orayndig. Har styrelsen flera ledaraöler, skall en av dera vara ordförande.
Styrelseledamot kan genom beslut på bystäraraa skiljas från uppdraget före utgången av den tid för vilken han blivit utsedd.
Saknar renby beslutför styrelse, äger länsstyrelsen, på yrkande av någon vilkens rätt är beroende av alt behörig styrelse finnes, förordna syssloman att antingen ensam eller jämte de styrelseledamöter sora kan finnas handha byns angelägenheter och företräda byn såsom styrelse. Syssloman äger av byn uppbära arvode som bestämmes av länsstyrelsen.
Val av styrelseledamot, skiljande från styrelseuppdrag och annan ändring i förhållande som tidigare anmälts skall anmälas till länsstyrelsen för registrering.
16 §.
Del åligger styrelsen att i överensstämmelse med medlemmarnas på bystämma fattade beslut, i den mån dessa icke strider mot lag eller mot renbyns stadgar, leda renskötseln inom byns betesområde, ombesörja arbete sora fordras för byn, tillse alt medlemmarnas geraensarama intressen tillvaratages utan alt någon medlem missgynnas, utlaga de renskötande medlemmarnas bidrag till byns utgifter och i övrigt handha byns angelägenheter.
Som styrelsens beslut gäller den mening om vilken de flesta röstande förenar sig vid sammanträde. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning och gäller i andra frågor den mening sora biträdes av ordföranden vid sammanträdet.
Styrelseledamot får ej taga befattning med angelägenhet, vari han äger ett väsentligt intresse som strider mot renbyns.
17 §.
Styrelsen företräder renbyn gentemot tredje man samt för byns talan inför domstolar och andra myndigheter.
Styrelsen kan uppdraga åt särskild renförman att under styrelsens överinseende leda renskötseln inom byns betesområde och anställa härför erforderlig arbetskraft.
Om ej annat beslutats på bystämma, äger styrelsen utse särskild firraa-
222 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
tecknare. Bemyndigande att teckna firraa kan av styrelsen återkallas när sora helst. Styrelsen skall lill länsstyrelsen anraäla särskilt utsedd firmalecknare och återkallelse av bemyndigande att teckna firraa.
18 §.
Det åligger styrelsen att över sin förvaltning och renbyns verksamhet föra ordentliga räkenskaper, som avslutas för varje räkenskapsår. Byns utgifter skall i räkenskaperna fördelas mellan de renskötande raedleraraarna enligt i denna lag angivna grunder.
Minst en raånad före den första ordinarie bystäraraan under räkenskapsåret skall styrelsen till revisorerna avlärana en av styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse, i vilken redogöres för verksamheten under föregående räkenskapsår och för byns ekonoraiska ställning.
Av berättelsen skall särskilt fraragå
ägarna till de renar som under året hållits på byns betesområde och antalet renar för varje ägare;
årets utgifter för arbetskraft i renskötseln och för vård av renar hos annan renby;
vad under året utbetalats i anledning av skador genom renar och vad i detta hänseende vid årets slut återstod att utkräva av renägare inom byn eller av annan renby;
under året gjorda investeringar och sättet för deras finansiering;
renbyns övriga kostnader under årel;
vilka belopp som under året influtit lill och utbetalats från envar av bj'ns fonder;
under året inträffade ändringar i byns upplåning;
storleken av de enligt 9 eller 10 § infordrade förlagen;
renbyns övriga inkorasler under årel;
vilket belopp envar renskötande medlem påförts i bidrag till byns utgifter under året och vad han på grund av slutlig utgiflsfördelning enligt 11 § har alt fordra av byn eller är skyldig alt utge till denna; saml
byns tillgångar och skulder vid årets början och slut.
Revision
19 §.
Styrelsens förvaltning och renbyns räkenskaper skall granskas av en eller flera revisorer. Revisor utses på bystämma.
Om revisor entledigas, avgår eller avlider och suppleant ej finnes, åligger del styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor.
Styrelsen skall ge revisor tillgång till renbyns räkenskaper och andra handlingar saml i övrigt del biträde sora denne begär för uppdraget. Styrelsen får ej vägra revisor begärd upplysning angående förvaltningen.
Medlera, som hos styrelsen påkallar granskning av renbyns böcker, räkenskaper eller andra handlingar, äger få del av dessa på läraphgt sätt.
20 §.
För varje räkenskapsår skall revisorerna avge en av dem undertecknad revisionsberättelse, som överlämnas till styrelsen senast två veckor före första ordinarie bystäraraan under nästföljande räkenskapsår.
Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas granskning saral uttalande huruvida anledning till anmärkning beträf-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 223
fande förvaltningen föreligger eller icke. Föreligger anledning lill anmärkning, skall den anges i revisionsberättelsen. Berättelsen skall innehålla särskilt uttalande huruvida ansvarsfrihet för styrelseledaraölerna tillstyrkes eller icke.
Revisor, sora har en från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig raening eller eljest finner särskilt uttalande erforderligt, äger rätt atl lill revisionsberättelsen foga yttrande i saken eller all avge särskild revisionsberättelse.
Bystämma
21 §.
Medlems rätt att deltaga i handhavandet av renbyns angelägenheter utövas på bystäraraa.
Den sora underlåtit atl i rätt lid fullgöra sin bidragsskyldighet får dellaga i förhandlingarna raen äger ej rösträtt, innan han fullgjort vad han eftersatt.
Medlera eller annan får icke, själv eller genora orabud eller sora orabud, deltaga i behandling av angelägenhet, vari han äger elt väsentligt intresse som strider mot renbyns.
22 §.
Beträffande rösträtt och beslut på bystämma gäller, om ej annat är bestämt i denna lag,
1. atl varje rayndig medlem äger en röst i fråga som rör ändring av stadgarna eller utseende av revisor eller beviljande av ansvarsfrihet för styrelsens ledamöter;
2. att i övriga frågor rösträtt tillkomraer endast renskötande raedlem, vilken därvid äger en röst för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av honora;
3. atl raedleras rösträtt kan utövas genora annan medlera såsom ombud;
4. att ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en femtedel av det på stämman företrädda röstetalet;
5. alt den mening som erhållit det högsla röstetalet gäller som stämmans beslut; samt
6. alt vid lika röstetal val avgöres genom lottning men i andra frågor den mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, vid lika antal röstande, av stämmans ordförande.
23 §.
Bystämma öppnas av den styrelsen därtill utsett. Utser de närvarande ej enhälligt ordförande, väljes ordförande efter huvudlalet.
Ordföranden skall upprätta och till godkännande av stämman framlägga en förteckning över närvarande medleramar och ombud raed uppgift om den rösträtt som tillkommer envar av dera. Sedan förteckningen enhälligt eller efter en på grundval av densamma företagen omröstning bland de renskötande raedleraraarna godkänts med eller utan ändringar, gäller den som röstlängd vid stämman.
Över beslut som fattas på stäraraan skall genora styrelsens försorg föras protokoll, vilket skall hållas tillgängligt för medlemmarna senast två veckor efter stämman.
224 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
24 §.
Styrelsens förvaltningsberättelse samt revisionsberättelsen för det senaste räkenskapsåret skall framläggas på första ordinarie bystäraraan varje räkenskapsår. På denna stämma skall avgöras frågorna om godkännande av den i förvaltningsberättelsen verkställda fördelningen av renbyns utgifter och om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelseledamöterna för den tid berättelsen omfattar.
Förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen skall under minst tio dagar före stämman hållas tillgängliga för raedleraraarna hos styrelsens ordförande.
Styrelsen är skyldig atl på bystäraraa lämna de upplysningar om renbyns verksamhet som raedlera begär och sora kan vara av betydelse för inedlem-raarna.
25 §.
Byns medlemmar kallas till ordinarie bystämma av styrelsen.
Styrelsen kan, när den finner lämpligt, kalla medlemraarna lill extra bystämma.
Revisor äger, om hans granskning föranleder därtill, skriftligen med angivande av skäl begära all styrelsen skall utlysa extra bystämma all hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelselid kan ske.
Extra släraraa skall också utlysas av styrelsen, när det för uppgivet ändamål skriftligen begäres av minst en femtedel av samtliga myndiga raedleraraar eller det mindre antal som kan vara bestämt i sladgarna.
Finnes ej styrelse eller underlåter styrelsen alt i föreskriven ordning kalla raedleraraarna lill ordinarie bystämma eller lill extra stämma, när sådan beslutats av bystäraraan eller skall hållas enligt Iredje eller fjärde stycket, är länsstyrelsen skyldig att på anraälan av röstberättigad medlem ellei revisor ofördröjligen utlysa släraraa.
26 §.
Kallelse lill bystämma skall ske på sätt föreskrives i sladgarna.
I kallelsen anges tid och plats för stämman saml de ärenden sora skall förekoraraa på denna. De ärenden sora enligt denna lag eller stadgarna skall behandlas på ordinarie stämma behöver dock ej särskilt anges i kallelsen lill denna. Skall på stämma behandlas fråga om ändring av sladgarna, intages del huvudsakliga innehållet i ändringsförslaget i kallelsen.
Ärende, som ej angivits i kallelse till släraraa, får icke avgöras vid denna, om ej ärendet enligt denna lag eller stadgarna skall förekomma på stämman. Ulan hinder av denna bestämmelse kan dock på stämraa fallas beslut ora utlysande av extra stämraa.
Skadestånd
27 §.
Angående skyldighet för styrelseledaraot eller annan som ägt företräda renbyn eller revisor eller medlem all ersätta skada, som han tillskyndat byn, medlem eller tredje man, samt angående talan om sådan ersättning äger vad som för motsvarande fall är föreskrivet i fråga om ekonomisk förening till-lärapning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 225
3 kap. Om särskilda med renskötselrätten sammanhängande rättigheter
Jakt och fiske
1§.
Medlem av renby är berättigad atl under tid, då renskötsel är tillålen i trakten, jaga och fiska inora de delar av lappmarkerna och renbetesfjällen som tillhör byns betesområde; dock gäller rätten att jaga icke på inägor. Vanliga inskränkningar i fråga ora nyttjande av jakt och fiske skall iakttagas.
Renskötande raedlem av renby är också berättigad att enligt bestämraelserna i första stycket jaga och fiska för sitt uppehälle inom annan renbys betesområde, när han för renskiljning eller annat dylikt ärende tillfälligt vistas där.
Den som ej är men tidigare har varit medlem av renby får till husbehov jaga och fiska inom byns betesområde enligt bestämmelserna i första styckel intill dess tio år förflutit från hans utträde ur byn. Denna rätt gäller dock endast inom betesområdet för den renby han sist tillhörde.
Skogsavverkning
2§.
Inom lappmarkerna och på renbelesfjällen äger renby avverka skog föl virkes användande i renskölseln, såsora lill renvaklarstugor, förvaringsbodar, broar och stängsel. Medlem av renby får därstädes taga virke för uppförande eller ombyggnad av annan byggnad än familjebostad, för underhåll av honora tillhöriga byggnader saral lill eget behov av bränsle och slöjdvirke.
På mark utom lappmarkerna och renbelesfjällen, där renskötsel enligt 1 kap. 3 § är tillålen, får renby för virkets användande i renskölseln tillgodogöra sig torra träd, vindfällen, skogsavfall, en- och videbuskar samt, för tillfälligt behov, på utmark växande lövträd. Samraa rätt tiUkoraraer medlem av renby för underhåll av honom tillhöriga byggnader saral till eget behov av bränsle och slöjdvirke. Därjämte får lall- och grantjur tagas lill slöjdvirke.
Växande barrträd får avverkas endast efler anvisning eller utsyning av vederbörande skogstjänsleman, ora ej markens ägare eller brukare samtyckt till avverkningen.
Befogenhet enligt första eller andra stycket för utövas endasl inom den egna byns betesområde. Medlem av renby äger dock laga bränsle till eget behov, när han för renskiljning eller annat dylikt ärende tillfälligt vistas inora fräraraande renbys belesoraråde.
3§.
För virke, sora avverkas på kronoraark under kronans omedelbara disposition eller på oraråde sora vid avviltring utlagts till allraänningsskog, behöver ersältning icke läranas.
Vid avverkning på annan raark än som avses i första stycket skall ersättning lämnas för värdet på rot av virke från växande barrträd ävensora för rotvärdet av växande lövträd särat tall- och grantjur sora tages ulora lappmarkerna och renbetesfjällen. Kan parterna ej enas om ersättningen, skall den beslämmas av värderingsman som länsstyrelsen utser.
8 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
226 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
4§.
Inom renbys betesområde får lavbevuxna träd fällas, ora det är oundgängligen nödvändigt för atl anskaffa foder till byns renar. Härvid skall i första hand torra eller oväxlliga träd avverkas.
Vederbörande skogstjänsteraan, markägare eller brukare skall såvitt möjligt underrättas, innan avverkning sker, och därvid lämnas tillfälle alt anvisa lärapliga träd. Ora förhandsunderrättelse ej medhunnits, skall anmälan ora utförd avverkning snarast göras lill någon av nämnda personer.
5§. Konungen äger för viss tid förbjuda avverkning enligt 2 § av växande tall, gran eller björk inora område, där sådan avverkning uppenbarligen kan medföra fara för skogens bevarande eller återväxt.
Stängsel
6§. Inora renbys belesoraråde får byn anlägga arbetshagar och uppföra andra stängsel sora erfordras för renarnas bevakning och hanterande. Ora sådan anordning är avsedd för stadigvarande bruk, skall dock platsen i förväg anvisas av markens ägare eller brukare. Är renbyn missnöjd raed den anvisade platsen, äger lantbruksnämnden på begäran av byn bestämma var stängslet skall anläggas.
Flyttningsvägar
7§.
Renby är berättigad att låta byns renar flytta raellan skilda delar av byns belesoraråde. Vid flyttning skall väg tagas, där rainsla skada vållas. Uppkoraraer tvist ora läget av flyttningsväg, skall lantbruksnäranden besluta därora.
För att få flyttningsvägs sträckning fastställd kan renby begära prövning av lantbruksnäranden. Nämnden skall därvid höra andra berörda renbyar ävensom kommuner och fastighetsägare ora den sträckning som sökanden påstår gälla eller begär att få utlagd. Av lantbruksnäranden fastställd sträckning skall utmärkas på karta, som hålles tillgänglig hos nämnden samt översändes till berörda renbyars och komrauners styrelser.
8§. Fastställd eller eljest gällande flyttningsväg får ej avslängas, och ej heller får annan åtgärd vidtagas på eller invid vägen, varigenom dess framkomlighet avsevärt nedsältes. Föreligger synnerliga skäl för ändring av flyttningsväg och kan ändring ske ulan väsentlig olägenhet för renskötseln, äger dock lantbruksnämnden efter fraraslällning av vederbörande markägare eller brukare förordna därom. Samtidigt skall vdd behov annan läraplig flyttningsväg anvisas.
Byggnader
9§. På ulmark inom renbys betesområde får byn eller medlem därav uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller lilmande för renskölseln erforder-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 227
lig byggnad. I fråga om byggnad för stadigvarande bruk, som nedora odlingsgränsen och utom renbetesfjällen uppföres på annan mark än kronoraark under kronans omedelbara disposition eller område som vid avviltring utlagts till allmänningsskog, skall dock platsen för byggnaden i förväg anvisas av markens ägare eller brukare. Är renbyn missnöjd med den anvisade platsen, äger lantbruksnämnden på begäran av byn bestämraa var byggnaden skall uppföras.
Getskötsel
10 §. På kronomark under kronans omedelbara disposition får medlera av renby för fjällrenskölsel hålla getter på bete under tid, då renskötsel är tillåten i trakten. Antalet getter får dock ej översliga fera för hushåll.
Nytljanderätlsupplåtelser
11 §.
Renskötselberättigad eller renby får ej överlåta eller lill annan upplåta rättighet, som är grundad på bestämraelse i denna lag.
Efter hörande av berörda renbyar kan Konungen eller rayndighel Konungen bestämmer upplåta särskilda rättigheter i den omfattning och på de villkor sora anges i 12 och 13 §§.
12 §.
På kronoraark under kronans omedelbara disposition inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen får upplåtas räll till jakt eller fiske, ora upplåtelsen är förenlig raed god jakt- och fiskevård samt kan ske utan avsevärt raen för renskölseln och utan besvärande intrång för dem som enligt 1 § första stycket är berättigade att jaga och fiska inom området. När särskilda skäl föreligger, kan upplåtelsen avse all rätt lill jakt eller fiske inom visst oraråde.
På kronomark som avses i första stycket får också upplåtas annan nyttjanderätt, om upplåtelsen kan ske utan avsevärt men för renskölseln eller erfordras raed hänsyn till den allraänna samfärdseln.
13 §.
Upplåtelse enligt 12 § skall ske mot avgift, om ej särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet.
Inflytande medel skall, enligt bestämmelser som meddelas av Konungen, fördelas mellan statens rennäringsfond och den eller de renbyar vilkas raedleramar beröres av upplåtelsen.
Den till vilken upplåtelse skett är pliktig att själv svara för uppkommande skada genora renar, om ej någon för renarna ansvarig uppsåtligen vållat skadan.
228 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
4 kap. Om renarnas skötsel m. m. AUmänna bestämmelser
1§.
Renbys styrelse och renförraannen, om sådan finnes, skall tillse att renskötseln inom byns betesområde bedrives på ändamålsenligt sätt och med iakttagande av god renvård. Renarna skall hållas under sådan bevakning atl de såvitt möjligt hindras från att göra skada och alt komma in på annan renbys betesområde.
Renägare eller annan, som anställts för att biträda i renskölseln, skall följa de anvisningar rörande skötseln som lämnats av styrelsen eller renförraannen.
Renräkning och renlängd
2§.
Ordinarie räkning av de till en renby hörande renarna skall verkställas årligen. Den bör göras vid ungefär sararaa lid varje år.
Extra renräkning skall förelagas, om del begäres av renskötande medlem eller av lantbruksnäranden.
Vid renräkning skall skiljas raellan renar av olika kön samt mellan kalvar under elt års ålder och äldre djur. Den sora begärt extra räkning skall beredas tillfälle att närvara vid sådan räkning och kontrollera dess utförande.
Kostnaden för ordinarie renräkning är en geraensam utgift för renbyn. Kostnaden för extra renräkning skall förskjutas av byn. Framgår av sådan räkning atl renlängden innehöll fel av väsentlig betydelse, är byn berättigad att återfå kostnaden av den eller dem som kan antagas ha orsakat felet. Renbyns utlägg för annan extra renräkning skall återbetalas av den som begärde att räkning skulle ske.
3§.
För renby skall finnas en av styrelsen upprättad renlängd, upplagande byns samtliga renskötande medlemmar och det räknade eller uppskattade antalet renar för envar av dera. Ora skötesrenar hålles i byn, skall också deras ägare upplagas i längden raed angivande av renanlal. Av längden skall för varje ägare fraragå antalet renar av olika kön samt antalet kalvar under etl års ålder och antalet äldre djur
Längden skall upprättas årligen på grundval av ordinarie renräkning. Fel i längden, som påvisats vid extra renräkning, skall ofördröjligen rättas. Styrelsen ansvarar för att renlängden överensstämmer med resultatet av senast verkställda renräkning.
När medlems eller renägares rättigheter och skyldigheter enligt denna lag beror på antalet renar, skall gällande renlängd äga vitsord, om ej längden vid extra renräkning befinnes vara felaktig eller det eljest visas alt någon ägares reninnehav väsentligt förändrats, sedan uppgiften därora intogs i längden.
Främmande renar
4§. Renbys styrelse och renförraannen, ora sådan finnes, skall tillse atl utskiljning av främmande renar, sora kommit in på byns betesområde, före-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 229
tages så snart ske kan. Underrättelse om tid och plats för utskiljning skall i god tid dessförinnan läranas till styrelsen för envar av de renbyar till vilka renarna kan antagas höra. Sådan renby skall till skiljningen avdela erforderlig arbetspersonal för att biträda vid skiljningen och raollaga till byn hörande renar.
Uteblir renby sora underrättats ora renskiljning i annan by från skiljningen, äger sistnäranda by vidtaga erforderliga åtgärder för återförande av renar sora hör till den frånvarande renbyn. Ora återförande ej kan ske utan väsentlig olägenhet, får den by där skiljningen äger rum slakta renarna och försälja dem för ägarens räkning.
5§.
För renar, sora inkommit på främmande renbys betesområde, är den renby till vilken renarna hör skyldig att erlägga vårdavgift till den andra byn.
Vårdavgiflen skall raotsvara den fräraraande byns kostnader för nödigt arbete raed renarna samt av dessa föranledda ullägg jämte värdet av det bete som renarna tillgodogjort sig inora byns belesoraråde.
Har mellan renbyar träffats särskild överenskoraraelse ora vårdavgifter, skall den gälla.
Flyttningar
6§. Renbys styrelse och renförraannen, ora sådan finnes, skall tillse att flyttning av de lill byn hörande renarna sker i saralade flockar under erforderlig bevakning särat med noggrant iakttagande av bestämraelserna i 1 kap. 3 § andra stycket om betestidens längd inom delar av byns betesområde. Flyttning genora annan renbys belesoraråde skall ske utan onödigt dröjsmål.
Åtgärder vid bristfällig renskötsel
7§.
Är renskötseln inora renbys belesoraråde bristfällig, skall lantbruksnämnden på begäran av medlem eller annan vilkens rält är beroende därav söka att med byn träffa skriftlig överensskommelse, varigenom byn åtager sig atl inom viss tid vidtaga erforderliga åtgärder för att avhjälpa bristerna. Om överenskoraraelse ej kan träffas eller byn underlåter alt fullgöra gjort åtagande, skall lantbruksnäranden utan dröjsmål anmäla förhållandet till länsstyrelsen, som äger förordna syssloman alt omhänderha renskötseln inom betesområdet och förvalta byns övriga ekonomiska angelägenheter intill dess bristerna blivit avhjälpta.
Uppgift ora sysslomans förordnande eller entledigande skall genast inskrivas i det register sora avses i 2 kap. 4 §.
Syssloman äger av byn uppbära arvode sora bestäraraes av länsstyrelsen.
5 kap. Om renmärken
1§. Ren sora enligt denna lag vårdas av renby skall, ora annat ej följer av 8— 11 §§, vara raärkt med ägarens av länsstyrelsen registrerade märke inskuret i renens öron.
230 KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Om storlek och form av de snitt som ingår i renmärke och om renmärkes utformning i övrigt gäller särskilda av Konungen meddelade bestämmelser.
Registrerat märke får användas för märkning endast vid renskötsel inom den renby som anges i registreringsbeslutet.
2§. Ansökan om registrering av renmärke skall innehålla uppgift ora sökandens namn och hemvist och om den renby där märket skall användas vid renskötsel. Vid ansökan skall fogas avbildning av märket.
3§. Renmärke skall registreras hos den länsstyrelse, vid vilken den med ansökningen avsedda renbyn enligt 2 kap. 4 § är registrerad.
Länsstyrelsen skall föra register över renmärken och ägarna av dessa.
4§.
Renmärke får registreras endasl för renby eller för renägare som är medlem i den renby ansökningen avser eller som visar sig äga rätt alt ha skölesrenar där.
Renägare får ej samtidigt inneha mer än ett registrerat raärke.
5 §.
Renraärke av gemensam grundtyp för viss släkt eller släktgren ■— släktmärke — får icke ulan särskilda skäl registreras för någon, som ej tillhör släkten eller släktgrenen.
6 §.
För registrering av renmärke krävs,
a) alt märket tydligt skiljer sig från annat giltigt raärke, sora används eller får användas på renar raed vilka sökandens renar kan samraanblandas, samt
b) att märket har en form som såvitt möjligt skyddar mot olovlig ommärkning.
Utan hinder av bestämmelsen under b) får släktmärke registreras, ora registreringen medges av sådan innehavare av äldre märke av samma grundtyp som kan lida skada genom registreringen.
7 §.
Den som vid renmärkning vill begagna av honom genom avtal eller annorledes förvärvad rätt att använda annans registrerade renraärke skall hos länsstyrelsen ansöka om märkets registrering för sin räkning.
8 §.
Registrerat renmärke skall av länsstyrelsen avlysas, om
a) märkeshavaren hos länsstyrelsen anmäler att han icke vidare ämnar använda märket vid renmärkning;
b) märket under tio år icke använts vid renmärkning;
c) märket efter flyttning av renar icke vidare skall användas i någon vid länsstyrelsen registrerad renby; och
d) rätt
alt ha renar i renby icke längre tillkommer märkeshavaren eller
hans dödsbo.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 231
Avlyses märke efter anmälan enligt a), får det behållas på därmed märkt ren under tio år från dagen för avlysningen.
9 §.
Är två eller flera registrerade märken helt och hållet lika eller så lika att de antingen lätt kan förväxlas eller lätt kan ändras så alt de överensstäraraer med varandra, och är likheten lill skada för någon av märkeshavarna eller för renby, äger den skadelidande hos länsstyrelsen begära att etl eller flera av raärkena skall avlysas eller ändras.
Avlyses eller ändras märke enligt första stycket, får det bibehållas oförändrat på märkt ren under tid som länsstyrelsen besläraraer.
Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning i fråga om avbrotlsmärke enligt 10 § och avlyst märke, som bibehållits på ren enligt 8 § andra stycket. I stället för avlysning skall dock föreskrivas förkortning av märkets giltighetslid.
10 §.
Byter märkt ren ägare, bör i första hand omraärkning raed den nye ägarens raärke ske. För oraraärkning fordras dock tillstånd av styrelsen i den renby där ommärkningen skall äga rum. Sker ej omraärkning, skall del redan inskurna märket på renen förses med elt avbrotlsmärke, som skiljer renen från andra renar med sararaa huvudraärke. För avbroltsraärkning fordras tillstånd av styrelsen i den renby som i fortsättningen skall vårda renen.
Vid annat förvärv än på grund av giftorätt, arv eller testamente fordras överlåtarens saralycke till ommärkning och avbrollsmärkning.
Oraraärkning och avbroltsraärkning får endast ske i närvaro av renförmannen eller annan av styrelsen för den renby sora skall godkänna märkningen utsedd person eller också inför två vittnen.
Avbrotlsmärke får ej bibehållas på därmed märkt ren längre än tio år efter det styrelsens medgivande gavs.
11 §.
Dödsbo efter avliden renägare får begagna det raärke sora registrerats för den avlidne.
12 §.
Renkalv skall märkas med ägarens registrerade märke före utgången av del år då kalven fölls. Märkning får dock ske även efter denna lid intill den 1 maj, om märkningen utföres i närvaro av renförmannen eller annan av renbyns styrelse utsedd person eller också inför två vittnen.
Den som efter den 1 maj visar sig vara ägare av omärkl fjolårskalv får märka kalven med sitt registrerade raärke, ora det medges av renbyns styrelse eller domstol på hans lalan lämnar tillstånd därtill.
Anträffar den som märker egna renar annans renko med omärkt kalv, bör han märka kalven med moderns raärke. Är detla avbrotlsmärke eller avlyst raärke, skall i stället ägarens registrerade raärke, ora det är känt, åsättas kalven. Den sora sålimda raärkt annans kalv äger få gottgörelse av ägaren.
13 §.
Anträffas inom renbys betesområde annan omärkt ren än årskalv och märkes ej renen enligt 12 §, skall den omhändertagas av renbyn och säljas
232 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
levande eller slaktas och säljas. De medel sora därvid erhålles tillfaller renbyn.
Anträffas inora renbys betesområde ren raed förfalskat, förstört eller okänt märke eller raed raärke sora icke överensstäraraer med de föreskrifter sora givits om renmärkes utformning, skall den orahändertagas av renbyn för slakt och försäljning. Beträffande köpeskillingen äger första stycket motsvarande tillärapning. Den sora inora två år från försäljningsdagen hos renbyn visar sig vara ägare till renen har rätt all av byn erhålla ett belopp raotsvarande köpeskillingen minskad raed de kostnader byn haft för ora-händertagandel, slakten och försäljningen.
Anträffas inora oraråde, där renskötsel då icke är tillåten, oraärkl ren eller ren med ogiltigt märke, äger länsstyrelsen förordna att renen skall slaktas och säljas för ägarens räkning. Kostnaden för renens omhändertagande, slakt och försäljning skall ersättas ur köpeskillingen.
14 §. Närmare föreskrifter om renmärkesärendenas handläggning och för till-lämpningen i övrigt av della kapitel meddelas av Konungen.
6 kap. Om ersättning för skada genom renar
1 §.
Skada, som orsakas av renar inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen eller på renbetesfjällen, skall ersättas endast ora skadan uppkorarait inom trädgård, åker eller äng under tiden juni—augusti.
Skada, som orsakas av renar nedora odlingsgränsen och utom renbetes-fjällen under tid då renskötsel är tillåten i trakten, skall ersättas endasl om skadan uppkommit inom trädgård, åker eller äng under tiden maj—september.
Orsakar renar skada inom trakt där renskötsel icke är tillålen vid liden för skadans uppkomst, skall den ersättas.
Ersättningsskyldighet som ovan sagts föreligger icke, ora skadan skett inom fastighet, vars innehavare enligt vid upplåtelsen meddelade eller eljest gällande bestämmelser själv skall svara för skada genom renar. Ej heller omfattar sådan ersättningsskyldighet skada, som orsakats av att renar inkommit på väg, järnväg eller flygfält.
Ulan hinder av bestämmelserna i första, andra och fjärde styckena skall ersättning ulgå för skada, som uppsåtligen vållats av någon för renarna ansvarig.
2 §.
För skada, som enligt 1 § skall ersättas, ansvarar den renby vars medlemmar vid tiden för skadans uppkomst haft renar i trakten. För skada inom område, som enligt 2 kap. 1 § tilldelats viss by som renbyområde, får också denna sökas. Är två eller flera renbyar ansvariga, äger den skadelidande söka en av dem för hela skadan.
Saknas styrelse för renby som enligt första styckel kan sökas för skada genora renar, får den skadelidande kräva viss renskötande raedlem av byn med rätt för denne att, i den mån han betalat mer än vad på honora enligt 4 § belöper, återkräva beloppet av övriga för skadan ansvariga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 233
3 §.
Fordrar någon ersättning för skada genom renar och träffas ej uppgörelse, skall utredning ora skadan verkställas genora en av länsstyrelsen förordnad värderingsraan, ora det före talans anhängiggörande vid domstol påkallas av den ersätlningssökande eller någon för skadan ansvarig.
Värderingsmannen skall genora hörande av parterna och syn på platsen där skadan skett utreda frågan ora ansvaret för skadan samt uppskatta dess värde i pengar. Ora del finnes lämpligt, bör han söka förlika parterna. Över förrättningen skall föras protokoll, vari upptages redogörelse för värderings-mannens iakttagelser och slutsatser samt för träffad förlikning. I rättegång om ersättning för skadan får protokollet åberopas sora bevis. Avskrift av protokollet skall tillställas envar av parterna.
Ora förrältningen ej utförts av statlig befattningshavare sora tjänsteuppdrag, skall värderingsraannen enligt länsstyrelsens bestäraraande uppbära ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och nödiga utgifter i samband med förrättningen.
4 §.
Vad renby nödgats utge i ersättning för skada genom renar skall järate gottgörelse för kostnaderna å saken återbetalas av den sora uppsåtligen eller genom fel eller försummelse vållat skadan. Är flera vållande, skall beloppet fördelas raellan dera efter vad de bidragit till skadans uppkomst. Brist hos någon vållande skall fördelas efler samraa grund.
Visas ingen vara på sätt i första stycket sägs vållande till skadan eller kan av renbyn utgivet belopp ej återfås hos den eller de skadevållande, skall beloppet, i den raån det icke gotlgöres av annan renby eller utgår ur fond för ersättande av skador genom renar, fördelas raellan byns renskötande medlemraar med tillämpning av de i 2 kap. 8 § angivna grunderna.
Renby, som ersatt skada, för vilken två eller flera byar är ansvariga, äger alt för den del av ersättningen samt av kostnaderna å saken sora belöper på skadegörelse av renar från annan renby söka gottgörelse av denna. Saknas styrelse för denna by, gäller bestäraraelserna i 2 § andra stycket. Kan del ej utrönas i vilken orafallning renar från skilda byar bidragit lill skadans upp-korast, skall ansvarigheten delas i förhållande till antalet renar från varje by, vilka vid tiden för skadans inträffande fanns i trakten och som ej visas ha stått under sådan övervakning atl de icke kunnat raedverka till skadan. Har annan fördelningsgrund överenskommits mellan byarna, skall den gälla.
7 kap. Om koncessionsrenskötsel
1 §.
Renskötselberättigad kan av lantbruksnämnden beviljas särskilt lillslånd (koncession) att i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen driva renskötsel inora visst område, där renskötsel av ålder förekommer under hela årel.
Ansökan om koncession skall innehålla uppgift om det oraråde där renskötseln avses skola bedrivas saral ora antalet renar, sora sökanden och hans husfolk vill inneha för egen räkning. Ora sökanden avser all raollaga skötesrenar, skall även antalet sådana renar uppges. Över ansökningen skall yttrande inhämtas från den komraun där området är beläget, varjämte ägare
8t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
234 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
och brukare av fastigheter i trakten skall beredas tillfälle atl yttra sig i ärendet.
Om fortsalt renskötsel inora området är till gagn för ortsbefolkningen och hinder för bifall till ansökningen ej möter av hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller av annan anledning, kan koncession raeddelas sökanden för viss tid, högst tio år.
2 §.
Koncession skall innehålla beskrivning av det oraråde inora vilket renskötsel får bedrivas särat erforderliga bestäraraelser om flyttningsvägar, om högsta antalet renar inom koncessionsområdet, ora antalet renar som koncessionshavaren och hans husfolk högst får inneha för egen räkning ävensom om de särskilda villkor i övrigt under vilka renskötseln får äga rum.
Innefattar koncession rätt för koncessionshavaren att raollaga skötesrenar, får den som är bosatt inom koncessionsområdel och där äger eller brukar jordbruksfastighet ha renar i vård hos honom, dock högst tjugo för hushåll, års- och fjolårskalvar oräknade. Andra renar än sådana, som tillhör koncessionshavaren och hans husfolk samt ägare och brukare av jordbruksfastigheter inom koncessionsområdet, får ej hållas inom delta.
Har efler koncessions meddelande förutsättningarna för renskölselns drivande inom området ändrats eller finnes rättighetens utövande medföra oförutsedda ölägenheter kan lantbruksnämnden återkalla koncessionen eller ändra de däri stadgade villkoren eller föreskriva nya villkor.
Blir koncessionshavaren stadigvarande förhindrad atl utnyttja den raed-givna rättigheten eller visar han sig olämplig alt utöva den, kan lantbruksnämnden överlåta koncessionen på annan renskötselberättigad för återstoden av tillståndsliden eller del därav. Detsamraa skall gälla, ora koncessionshavaren avlider och rättigheten icke lärapligen kan utövas av dödsboet.
3 §.
I fråga om renskölseln inom koncessionsområdel skall bestämmelserna i 1—6 och 8 kap. gälla i tillämpliga delar, dock med följande tillägg och undantag:
1. Koncessionsområdel utgör renbyområde enligt 2 kap. 1 § första stycket. Medlemmar i renbyn är koncessionshavaren jämte make och hemmavarande barn, andra renskötselberättigade som biträder i renskötseln samt ägare av skötesrenar som hålles inom koncessionsområdel. Skötesrenägarna får ej deltaga i överläggningar och beslut i andra frågor än som rör deras rätt som renägare. I dessa frågor räknas skötesrenägare som renskötande medlem.
2. Koncessionshavaren är renförman som avses i 2 kap. 17 § andra stycket.
3. Bestämmelserna i 3 kap. om särskilda med renskölselrätten samraanhängande rättigheter skall icke gälla i vidare raån än att renbyn äger anlägga stängsel och uppföra byggnader inom koncessionsområdel enligt reglerna i 6 och 9 §§ nämnda kap. samt alt koncessionshavaren och hans husfolk är berättigade att därstädes taga dels lill bränsle, tältstänger, bodar och förvaringsslällningar torra träd, vindfällen, skogsavfall, en- och videbuskar samt, för tillfälligt behov, på utmark växande lövträd, dels ock lill slöjd-virke tall- och grantjur. På annan mark än kronomark under kronans omedelbara disposition eller område, sora vid avviltring utlagts lill allraänningsskog, får virke tagas endast under flyttning och raot betalning enligt ortens pris.
4. All skada, sora orsakas av renarna, skall ersättas av renbyn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1071 235
8 kap. Övriga bestämmelser Ofredande av renarna m. m.
1 §.
Den som uppsåtligen eller genora vårdslöshet dödar, skadar, skräraraer eller på annat sätt ofredar renar, raedan de befinner sig på oraråde där renskötsel då är tillåten, skall ersätta därigenora uppkoraraen skada. Detsamraa skall gälla, ora någon söker att obehörigen fördriva renar från sådani oraråde.
Ora ersättning för skada, sora orsakas av hund eller till följd av järnvägs drift, är särskilt stadgal.
2 §.
Den sora inom renbys betesområde avser atl förelaga skogsavverkning vid tidpunkt, då renar kan antagas komraa atl uppehålla sig i trakten, skall underrätta renbyn ora tid och plats för den planerade avverkningen.
Dödas eller skadas ren vid skogsavverkning inora oraråde, där renskötsel då är tillåten, skall ersättning läranas av den sora uppsåtligen eller genoin vårdslöshet vållat skadan. Den för vars räkning avverkning sker svarar i förhållande lill den skadelidande för awerkares vållande.
Den sora förestår skogsavverkning, vid vilken ren blivit dödad, skall genast anraäla del inträffade till renbyn eller, ora det ej är raöjligt, till polisrayndig-heten i orten. Polismyndigheten skall skyndsamt underrätta renbyn samt vidtaga erforderliga åtgärder för del dödade djurels tillgodogörande.
3 §.
Ersältning för dödad eller skadad ren, vars ägare är okänd, skall ulgå till den renby inom vars belesoraråde renen befann sig.
4 §.
Anträffas hund, medan den jagar eller annorledes ofredar ren inom område där renskötsel då är tillålen, får hunden dödas. Detsamma skall gälla, om hund anträffas utan tillsyn omedelbart efter det alt den på sådani oraråde jagat eller annorledes ofredat ren. Den sora sålunda dödat hund skall därora ofördröjligen göra anmälan till polisman i orten vid äventyr atl eljest icke äga till sitt fredande åberopa förhållande sora nyss sagls.
Medan renar befinner sig på mark där renskötsel då är tillåten, skall alla traktens hundar sora icke användes i renskölseln hållas i band eller inslängda. Om det kan ske ulan skada för renskötseln, äger dock länsstyrelsen medge undanlag härifrån för viss trakt eller för särskilda fall.
När flyttning raed renar sker förbi gård eller hus, där hund finnes, skall hunden hållas i band eller inslängd. Den sora förestår flyttningen bör i förväg underrätta berörda hundägare ora tiden för renarnas passerande.
Bymedlemmarnas hörande
5 §.
Innan länsstyrelsen, lantbruksnäranden eller annan myndighet raeddelar beslut eller vidtager åtgärd enligt denna lag eller enligt bestäraraelser, som utfärdals med slöd av denna lag, skall raedleraraarna i den eller de renbyar
236 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
för vilka beslutet eller åtgärden kan få väsentHg betydelse lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet. Är fråga om åtgärd som ej tål uppskov, får dock provisoriskt beslut därom fattas innan renbymedlemmarna hörts.
Yttrande enligt första stycket skall avges av renbyns styrelse, ora ej annat bestärats på bystäraraa.
Straffbestämmelser m. m.
6 §.
Med dagsböter straffas
1. den som åsidosätter förbudet enhgt 3 kap. 8 § mot att avslänga flyttningsväg eller väsentligt nedsätta sådan vägs framkomlighet;
2. den som vid renraärkning åsidosätter bestäramelsen i 5 kap. 1 § tredje stycket eller i andra fall än sora medges i 10 och 11 §§ samraa kap. använder märke som ej är registrerat för renägaren;
3. den som verkställer oraraärkning eller avbrottsmärkning i strid mol 5 kap. 10 § eller märker renkalv utan iakttagande av bestämmelserna i 12 § första och andra styckena samma kap.;
4. den sora genora vårdslöshet vållar att ren dödas eller skadas i fall som avses i 1 § första stycket eller 2 § andra stycket detta kap.;
5. den sora uppsåtligen eller genom vårdslöshet ofredar ren i fall sora avses i 1 § första stycket detta kap.; samt
6. den som i strid mot 4 § andra eller tredje stycket detta kap. underlåter att hålla hund i band eller instängd.
7 §.
Med böter, ej över femhundra kronor, straffas
1. renbymedlera, sora tager virke raed åsidosättande av bestämmelserna i 3 kap. 2 eller 4 § eller i strid mot förbud som meddelats med stöd av 5 § samma kap.;
2. den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift vid renräkning eller vid upprättande av renlängd; samt
3. den som underlåter att i behörig ordning göra anmälan enligt 2 § Iredje stycket detta kap. eller i sådan anmälan lämnar medvetet oriktig uppgift.
8 §.
Förseelse, som avses i 6 § under 4. och 5. saml i 7 § under 1. och som endast förnärmar enskilds rätt, får åtalas av åklagare allenast om åtal av särskilda skäl finnes påkallat från allraän synpunkt.
Sora målsägande i fråga om dödande, skadande eller ofredande av ren anses förutom renens ägare även renbyns styrelse.
9 §.
Renbyns styrelse är skyldig att i erforderlig omfattning låta hopsamla till byn hörande renar och verkställa renskiljning, om det begäres av utmätningsman eller polismyndighet för att möjliggöra utmätning eller spaning efter stulna renar eller annan laglig åtgärd.
Tredskas styrelsen att lämna fordrad handräckning, får sådan anskaffas på renbyns bekostnad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 237
Talan mot renbys beslut
10 §.
Anser medlera att beslut, som fatlats på bystämma, icke tillkommit i behörig ordning eller att del eljest strider mol lag eller författning eller raot renbyns stadgar eller kränker hans enskilda rätt, äger han föra talan hos länsstyrelsen genora besvär, vilka skall ha inkoramit inora två raånader från dagen för beslutet. Motsvarande gäller beslut, som fatlats av styrelsen enligt 2 kap. 9 § eller av syssloman enligt 10 § samma kap. eller 4 kap. 7 §. I dessa fall räknas dock besvärsliden från det raedleraraen fått del av styrelsens eller sysslomannens beslut.
Om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, länder beslut som avses i första stycket till efterrättelse utan hinder av förd lalan.
Talan mot myndighets beslut
11 §.
Talan mol lantbruksnämnds beslut enligt denna lag föres hos lantbruksstyrelsen genora besvär. Besvärsinlagan skall inges till lantbruksnäranden inora tre veckor efter det delgivning skett; dock skall besvärsliden för renby och annan raenighet vara fera veckor.
12 §.
Mot beslut varigenora registrering av renmärke beviljats får lalan ej föras.
Talan mol annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag eller mot lantbruksstyrelsens beslut i ärende sora avses i 11 § föres hos Konungen genora besvär, vilka skall ha inkorarait till jordbruksdeparteraentet inom tre veckor efter det delgivning skett; dock skall besvärstiden för renby och annan menighet vara fera veckor.
13 §.
Angår beslut, sora länsstyrelse, lantbruksnärand eller lantbruksslyrelsen raeddelar enligt denna lag, så raånga alt avskrift av beslutet ej lärapligen kan tillställas envar av dem, skall beslutet översändas till renbyns styrelse för att hos denna hållas tillgängligt för medlemraarna. Meddelande ora översändandet skall på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar inora orten. Delgivning anses ha skett den dag då raeddelandet först infördes i sådan tidning.
14 §.
Avgörande i anledning av besvär raot renbys beslut gäller även för medlem, sora ej fört lalan raen sora beröres av beslutet.
15 §.
Ora ej annorlunda förordnas, länder beslut som avses i 11 § och 12 § andra stycket lill efterrättelse ulan hinder av förd talan.
Denna lag träder i kraft den
Genom lagen upphäves lagen den 18 juli 1928 (nr 309) ora de svenska lapparnas rält till renbete i Sverige och lagen den 5 raaj 1960 (nr 144) ora renraärken.
Förekoramer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest stadgande, sora ersatts genora bestäraraelse i nya lagen, skall den bestäraraelsen i stället tiUärapas.
238 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Med avseende å införandet av den nya lagen skall följande iakttagas.
1. Den som vid nya lagens ikraftträdande äger rätt till renskötsel bibehåller denna rätt, även ora han ej är renskötselberättigad enligt nya lagen.
2. Det åligger länsstyrelsen att tillse att länets lappbyar ombildas till renbyar från dagen för nya lagens ikraftträdande, att stadgar för renbyarna anlages och faslställes saml att styrelser och revisorer för renbyarna utses, allt med iakttagande av bestämmelserna i nya lagen.
3. Talan, som enligt 9 § lagen den 5 maj 1960 om renraärken anhängiggjorts vid dorastol före nya lagens ikraftträdande, skall handläggas enligt äldre lag.
4. Märke, som enligt övergångsbestämraelserna till 1960 års lag ora renraärken intagits i övergångsförteckning, får bibehållas på därmed märkt ren intill den 1 juli 1975, och skall vad i 5 kap. 9 § nya lagen stadgas om avlyst raärke äga raotsvarande tillärapning på sådant raärke.
5. Vad i nya lagen stadgas i fråga ora avlyst märke och avbrotlsmärke skall i tillärapliga delar gälla beträffande enligt äldre lag avlyst märke, som bibehålles på därmed märkt ren, samt enligt äldre lag tillkoraraet avbrottsmärke.
6. Den i 5 kap. 10 § fjärde stycket nya lagen fastställda tioårsliden för avbrottsmärke skall beträffande märke, sora anbragls enligt lagen den 18 juli 1928 (nr 310) om renmärken, räknas från den 1 juli 1960.
7. I fråga om ersättningsskyldighet för skada genom renar, som inträffat före nya lagens ikraftträdande, skall äldre lag tillämpas i stället för bestämraelserna i 6 kap. 1, 2 och 4 §§ nya lagen.
Rennäringssakkunnigas förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation
Härigenom förordnas att 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1
§.
Fastighet, som---------------- —----- för orten;
14. för
tillgodoseende av fjällren- 14. för tillgodoseende av rensköt-
skötselns behov; selns behov;
15. för------------------------- nu nämnts.
Särskilt rält---- ■------------ — — är sagl.
Denna lag träder i kraft den
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 239
Rennäringssakkunnigas förslag
till
Lag om ändring i lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden
Härigenom förordnas att 1, 2 och 8 §§ lagen den 5 raaj 1960 ora fiske-vårdsoraråden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
För sarafallt —---------------------- denna lag.
Fiskevårdsområde må------------------------ främmande makt.
Fiskevårdsområde må ej heller avse fiske inom område sora blivit anvisat till lapparnas uteslutande begagnande. Genom bildande av fiske-vårdsoraråde raå ej inskränkning ske i lapparnas rätt till fiske i vissa övriga delar av riket enligt vad därora särskilt är stadgat.
2 §.
Fiskevårdsområdets delägare------------- i området.
Ägare av------------------- som delägare.
Innefattar servitut----------- — motsvarande tillärapning.
Orafattar fiskevårdsoraråde fiske i vatlenoraråde, där saraerna enligt vad därora är stadgat äga rält till fiske, skall som delägare jämte fiskets ägare anses den renby, inom vars betesområde vattenområdet är beläget.
3 §.
För varje---- ■---------- genom uppskattning.
Beträffande fiske---------------- skilda vattenorarådena.
I vatlenoraråde, varora förmäles i 2 § fjärde stycket, skall samernas fiskerätt anses motsvara hälften av fiske, sora hör till kronomark under kronans omedelbara disposition inom lappmarkerna ovan odlingsgränsen eller på renbetesfjällen, samt en fjärdedel av annat fiske.
Denna lag träder i kraft den
240 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Bilaga
1) Förslag
till
Rennäringslag
Härigenom förordnas sora följer.
Renskötselrätt m. m.
1 §
Rätt att enligt denna lag begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar (renskölselräll) har den sora är av samisk härkomst, om hans fader eller moder eller någon av hans far- eller morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke.
Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge person med samisk härkomst renskötselrätt, även i annat fall än sora avses i första stycket.
Adoptivbarn och dess barn har rätt lill renskötsel som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn.
2 §
Den som ingår äktenskap med renskötselberättigad förvärvar renskötsel-rätt.
Upplöses äktenskapet genom äktenskapsskillnad eller dömes till återgång i äktenskapet, kan länsstyrelsen upphäva renskötselrätt som förvärvats enligt första stycket, om särskilda skäl föreligger.
3 §
Renskötsel får bedrivas
1. hela året
i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovanför odlingsgränsen och nedanför denna gräns på kronoraark och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrives under våren, sommaren eller hösten,
på renbetesfjällen i Jämtlands län,
inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits till renbete,
2. den 1 oktober—den 30 april
i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen, inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrives vissa lider av året.
Med renbetesland förstås raark som vid avvillringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås de vid avvillringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de oraråden sora sedermera upplåtils lill utvidgning av dessa fjäll.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 241
4 §
Beleslid enligt 3 § första styckel 2 kan av lantbruksnämnden förlängas såvitt avser kronoraark, om det behövs på grund av ogynnsararaa väderleks-eller betesförhållanden eller av annat särskilt skäl. I fråga ora annan raark får tiden förlängas raed ägarens samtycke.
5 §
Om rätt att efter särskilt tillstånd driva renskötsel under hela året inora vissa områden nedanför lappmarksgränsen finns bestäraraelser i 85—89 §§.
6 §
För renskötseln finns samebyar.
Mark som anges i 3 § första stycket 1 fördelas mellan saraebyar i särskilda byoraråden. Byområde kan omfatta även mark som anges i 3 § första stycket 2.
Om särskilda skäl föreligger, kan del av byområde vara gemensam för samebyar.
7 §
Indelning i byområden göres av lantbruksnämnden. Indelningen skall göras så, att orarådena blir lärapade för sitt ändaraål raed hänsyn till betestillgång och övriga orasländigheier.
8 §
Med samebys betesområde förslås byområdet och övriga oraråden som samebyn begagnar för renskötsel.
Sameby
Ändamål och medlemmar m. m.
9 §
Saraeby har till ändaraål att enligt denna lag för raedlemraarnas geraensarama bästa ombesörja renskölseln inom byns belesoraråde.
Del åligger sameby särskilt att svara för att renskötseln drives på ekonomiskt bästa sätt och att utföra, underhålla och driva anläggningar som behövs för renskötseln.
Saraeby får ej driva annan ekonoraisk verksarahet än renskötsel.
10 §
Sameby får förvärva rättigheter och åtaga sig skyldigheter när registrering skett enligt 39 §.
Sameby företräder raedleraraarna i ärende sora rör renskötselrätlen eller medlemmarnas gemensararaa intressen inom rennäringen i övrigl.
11 §
Medlem i saraeby är
1. renskötselberättigad sora deltar i renskötseln inom byns belesoraråde,
2. renskötselberättigad som har bedrivit renskötsel inora byns belesoraråde såsora stadigvarande yrke och sora ej övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete.
242 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
3. renskötselberättigad som är make eller heramavarande barn lill raedlem som avses under 1 eller 2 eller som är efterlevande make eller under-årigl barn till avliden sådan medlera.
12 §
Sameby kan som medlem antaga annan renskötselberättigad än som anges i 11 §, ora han avser att med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde.
Vägras sökanden inträde sora medlera, kan länsstyrelsen raedge honom inträde, ora särskilda skäl föreligger.
13 §
Med renskötande raedlera i sameby förstås raedlera sora själv eller genora sitt husfolk driver renskötsel med egna renar inom byns betesområde.
Renar sora tillhör renskötande medieras husfolk anses i denna lag tillhöra den renskötande raedleraraen.
14 §
Renskötande raedleras dödsbo får fortsätta den av raedleraraen bedrivna renskötseln under tre år från dödsfallet. Är renskötselberättigad dödsbodelägare under 20 år, räknas liden från det han fyller 20 år.
Renskötselrättens utövande
15 §
Saraeby får för raedlemraarnas gemensamraa behov begagna byns belesoraråde för renbete.
Lantbruksnäranden bestämmer del högsta antal renar som får hållas på bete inom byns betesområde.
Om del behövs för atl bevara renbetet eller för alt eljest fräraja renskölseln, kan lantbruksnäranden förordna om inskränkning i betesrätten.
16 §
Sameby får inom byns betesområde utföra arbetshage eller annat stängsel för renarna, renslakteri eller annan anläggning sora behövs för renskötseln.
Saraeby eller raedlem i byn får på utmark inora byns belesoraråde uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad som behövs för renskölseln.
Är anläggning som anges i första stycket avsedd för stadigvarande bruk, skall den förläggas till plats som anvisas av markens ägare. Detsamma gäller i fråga ora byggnad sora anges i andra stycket, om den skall uppföras för stadigvarande bruk nedanför odlingsgränsen eller utanför renbelesfjällen på annan raark än kronoraark under statens omedelbara disposition eller mark som vid awillring utlagts till allmänningsskog.
Godtar sameby eller, om byggnad skall uppföras av medlem i byn, denne icke anvisad plats, besläraraer lantbruksnäranden platsen.
17 §
Behöver sameby virke till anläggning eller byggnad som avses i 16 § första stycket, får skog avverkas på de delar av saraebyns betesområde som hör till lappmarkerna eller renbelesfjällen.
KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971 243
Inom samma område får medlem i samebyn laga virke till byggnad som avses i 16 § andra stycket samt bränsle eller slöjdvirke för eget behov.
Växande barrträd får avverkas endast efler anvisning av markens ägare eller brukare, ora ej denne medger annat.
På sådan mark utanför lappmarkerna och renbelesfjällen sora hör till saraebys betesområde får byn eller raedlera i byn för ändaraål som anges i första eller andra styckel taga endast torra träd, vindfällen, skogsavfall, tall- och granljur eller, för tillfälligt behov, på utmark växande lövträd.
18 §
Medlem i sameby har rätt att inom byns betesområde på kronomark under statens oraedelbara disposition eller raark som vid avviltring utlagts till allmänningsskog taga virke till uppförande eller ombyggnad av familjebostad. Avverkning får ske endasl efler anvisning av markägare.
19 §
Medlem i saraeby sora tillfälligt uppehåller sig inora annan bys belesoraråde för renskiljning eller annat ändaraål som har samband med renarnas skötsel får där laga bränsle för eget behov.
20 §
Om det är oundgängligen nödvändigt för att skaffa foder till renarna, får saraeby fälla lavbevuxna träd, i första hand torra eller oväxtliga träd, inora byns belesoraråde. Sådan avverkning skall ora raöjligt ske efter anvisning av raarkens ägare eller brukare.
21 §
För skog sora avverkas på kronomark under statens omedelbara disposition eller mark sora vid awillring utlagts till allmänningsskog behöver ersättning ej lämnas.
För växande barrträd som avverkas på annan mark inora renskötselområdel än som avses i första stycket skall ersättning lämnas för rolvärdel. Sådan ersältning utgår även för växande lövträd sora tages utom lappmarkerna och renbelesfjällen.
Kan överenskommelse ej uppnås om ersättningen, utser länsstyrelsen på begäran av part någon att söka förlika parterna.
22 §
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan för viss tid förbjuda avverkning enligt 17 eller 18 § av växande tall, gran eller björk, om det behövs för att bevara skogen eller för skogens återväxt.
23 §
Sameby har rätt alt flytta byns renar mellan skilda delar av byns betesområde.
24 §
Flyttningsvägs sträckning faslställes av lantbruksnäranden, ora sameby begär det eller fråga om flyttningsvägs sträckning eljest uppkommer.
Föreligger särskilda skäl för ändring av fastställd eller eljest gällande flyttningsväg och kan ändringen ske ulan väsentlig olägenhet för renskötseln, kan lantbruksnäranden förordna ora ändring av vägens sträckning.
244 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
25 §
Medlera i saraeby får jaga och fiska på utraark inom de delar av byns betesområde som hör till renbelesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillålen där.
Första stycket äger motsvarande tillämpning på raedlera i saraeby sora tillfälligt uppehåller sig inom annan samebys belesoraråde för renskiljning eller annat ändaraål sora har saraband med renarnas skötsel. Han får dock jaga och fiska endast för sitt uppehälle.
Uppehåller sig björn, varg, järv eller lo bevisligen i trakten, får jakt efter sådant djur företagas på mark som anges i första stycket inora annan samebys betesområde, i den raån Konungen eller rayndighel, sora Konungen besläraraer, tillåter del.
Renskötselrättens upphörande i vissa fall m. m.
26 §
Renskötselrätlen får upphävas för visst markområde, när orarådet behövs för ändaraål som avses i 1 § lagen (1917: 189) om expropriation eller för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.
Är område väsentligen ulan betydelse för renskötseln, får rätten därtill upphävas, när området i annat fall än som avses i första stycket behövs för allmänt ändamål.
Upphävande kan begränsas till att avse viss tid eller vissa i renskölselrätten ingående befogenheter.
27 §
Fråga om upphävande av renskölselräll prövas av Konungen. Upphäves renskölselräll, kan Konungen föreskriva att åtgärder skall vidtagas för all motverka skada eller olägenhet för renskölseln.
28 §
Medför förordnande enligt 26 § skada eller olägenhet för renskölseln eller för sådan rätt till jakt eller fiske som avses i 25 §, utgår ersättning därför.
Ersättning som ej utgår till medlem i sameby fördelas mellan samefonden och den eller de samebyar som beröres av upphävandet efter vad som är skäligt.
29 §
I fråga om upphävande av renskölselräll och ersättning med anledning därav gäller utöver bestämmelserna i 26—28 §§ de allmänna bestämmelserna om expropriation av särskild räll till fast egendom i lagen (1917: 189) ora expropriation i tillärapliga delar.
30 §
Den som äger eller brukar mark sora avses i 3 § 1 där renskötsel bedrives får ej ändra användningen av marken på sätt som raedför avsevärd olägenhet för renskötseln utan att förordnande raeddelals enligt 26 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 245
Första stycket gäller ej oraråde med fastställd stadsplan eller byggnadsplan och hindrar ej heller alt mark användes för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.
31 §
Sameby eller medlera i saraeby får ej upplåta rättighet sora ingår i renskötselrätlen.
Saraeby får dock ål den sora har varit raedlera i byn upplåta rält att ulan avgift till sitt husbehov jaga eller fiska på byns område enligt 25 §.
32 §
På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som slår under statens oraedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas endasl om upplåtelsen kan ske ulan avsevärd olägenhet för renskölseln.
Avser upplåtelsen rätt till jakt eller fiske, kräves dessutom alt upplåtelsen är förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan ske ulan besvärande intrång i rälten lill jakt eller fiske enligt 25 §. Upplåtelse av hela fisket i visst vallen får ske endast om saraebyn medger del.
33 §
Fråga om upplålelse enligt 32 § prövas av Konungen eller myndighet som Konungen besläraraer.
34 §
Avser upplåtelse enligt 32 § annan nyttjanderätt än rätt all tillgodogöra sig naturtillgångar eller att avverka skog, skall upplåtelsen ske raot avgift, ora ej särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avgiften fördelas raellan saraefonden och den eller de saraebyar sora beröres av upplåtelsen enligt bestäraraelser sora meddelas av Konungen.
Avser upplåtelse rätt att tillgodogöra sig naturtillgångar utgår ersättning för den skada eller olägenhet sora upplåtelsen medför. I fråga om fördelningen av ersättningen äger 28 § andra stycket motsvarande tillämpning.
Samebys förvaltning m. m.
Allmänna bestämmelser 35 §
Om det är påkallat med hänsyn till vad sora bestämls om högsta renanlalet enLgt 15 § andra styckel eller ora det behövs för att fräraja renskötseln, kan saraeby beslärama hur raånga renar raedlem högst får inneha eller meddela andra föreskrifter om innehavet.
Föreskrift enligt första stycket får ej ges sådani innehåll att renskötande medleras fortsatta verksarahet äventyras.
246 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
36 §
Om sameby medger del, fåi" renar som tillhör annan än renskötande medlem i byn (skötesrenar) hållas inom byns betesområde. Fråga om sådani medgivande avgöres efter sararåd med lantbruksnämnden.
Lämnas raedgivande, handhas skötseln av skötesrenarna av samebyn.
37 §
Sameby får endast om medlem medger det låta slakta hans renar eller försälja vid slakt utvunna produkter.
Renmärkning ombesörj es av saraebyn, ora ej byn beslutar annat. Renägare som begär det får dock själv märka sina renar.
Stadgar
38 §
Sameby skall antaga stadgar för byn. Sladgarna skall ange
1. samebyns benämning,
2. den ort inom byns betesområde, där byns styrelse skall ha sitt säte,
3. antalet styrelseledamöter och revisorer, tiden för deras uppdrag och, om suppleanter skall finnas, motsvarande uppgifter beträffande dem,
4. samebyns räkenskapsår,
5. hur ofta ordinarie bystämma skall hållas och tiden för sådan stämma,
6. hur kallelse till bystämma skall ske och andra meddelanden översändas till raedleraraarna för kännedora och när föreskrivna kallelseåtgärder senast skall vidtagas,
7. tid för betalning av förskott enligt 42 eller 43 §,
8. tid för betalning av belopp som enligt 44 § kommer samebyn eller renskötande medlem lill godo,
9. vilka fonder byn skall ha, deras ändaraål och hur avsättning till dem skall ske,
10. de närraare föreskrifter ora renskötseln sora behövs.
39 §
Sameby och dess stadgar registreras hos länsstyrelsen i det län där byns styrelse enligt stadgarna har sitt säte, ora ej annat följer av 90 §. Innan stadgarna registrerats är de ej giltiga.
Länsstyrelsen prövar att sladgarna tillkommit i föreskriven ordning och att de ej innehåller något som strider mot lag eller författning.
Första och andra styckena gäller även beslut om ändring av stadgarna.
Ekonomiska förhåUanden 40 §
Kostnaderna för renskötseln fördelas mellan de renskötande medlemmarna efter reninnehavet.
Om saraebyn beslutar del, får kostnad sora ej avser alla renarna fördelas raellan ägarna till de renar på vilka kostnaden belöper i förhållande till inne-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 247
havet av dessa renar. Sådani beslut får ej avse kostnad sora uppkorarait före beslutet.
41 §
Renskötande raedlem som lämnar renskötseln svarar ej för kostnader som belöper på tiden därefter. Motsvarande gäller ny renskötande medlem för tiden före det han börjar driva renskötsel.
42 §
De renskötande medlemmarna har atl förskottera de medel som behövs för renskölseln.
Styrelsen uldebiterar sådana raedel på grundval av debiteringslängd. Utdebiteringen göres efler vad sora är skäligt raed hänsyn till raedleras reninnehav och omfattningen av det arbete han och hans husfolk kan antagas komma att ulföra för byn under räkenskapsåret.
I debiteringslängden skall anges del belopp som uldebiteras, vad som belöper på varje renskötande medlera och när betalning skall ske.
43 §
Ora tillgängliga medel ej förslår till betalning av klar och förfallen skuld för vilken samebyn svarar, skall styrelsen ofördröjligen uldebitera förskott enligt 42 §.
Försummar styrelsen vad sora åligger den enligt första stycket, är ledamöterna solidariskt ansvariga för skulden. Är försummelsen uppenbar, skall länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman att debitera och uttaga erforderligt belopp. Syssloman har rätt att av samebyn uppbära arvode, sora bestäraraes av länsstyrelsen.
44 §
Saraebys kostnader för renskötseln fördelas slutligt raellan de renskötande medlemmarna för varje räkenskapsår. Vid kostnadsfördelningen bestämmes de belopp som renskötande medlem för räkenskapsåret skall utge lill byn eller mottaga av byn.
Slutlig kostnadsfördelning sker på grundval av avräkning som styrelsen har att upprätta enligt 53 § tredje stycket. Kostnaderna fördelas enligt vad sora anges i 40 och 41 §§. Vid fördelningen goltskrives renskötande medlera erlagt förskott och värdet av arbete som han och hans husfolk utfört för byn. Samebyn bestämmer i förväg värde för dag eller timme av sådant arbete.
45 §
Kan förskotts- eller slullikvid som påförts renskötande medlem enligt 42—44 § ej ullagas hos honom, fördelas brislen raellan övriga renskötande medlemraar i förhållande till deras reninnehav. Bristen uldebiteras genora debiteringslängd enligt 42 §. I den raån sådan likvid senare inbetalas, skall det influtna beloppet tillgodoräknas dera som täckt bristen i förhållande till vad de betalat.
Debilerad och lill betalning förfallen likvid får utlagas enligt bestämraelserna i utsökningslagen (1877:31 s. 1) om fordran, för \ilken betalningsskyldighet ålagts genora dom som äger laga kraft, om ej besvärsmyndighe-len i saraband raed besvärstalan förordnar annat.
248 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
46 §
Sameby får ej upplaga lån sora skall återbetalas senare än under nästkommande räkenskapsår, om ej amorleringsplan för lånets återbetalning har antagits av bystämma. Låneliden får uppgå till högst tio år eller den längre tid för vilken statlig kreditgaranti för lånet kan ha beviljats.
Beslut enligt första stycket är giltigt endast om det biträdes av minst två tredjedelar av del på stämman företrädda röstetalet och av flertalet av byns renskötande raedleraraar.
47 §
Ersältning sora tillfaller saraeby enligt 28 eller 34 § eller eljest raed anledning av intrång i renskölselrätten skall avräknas från byns utgifter under räkenskapsåret eller fonderas.
Ora ersättning enligt första stycket utgör ersältning för skada eller olägenhet av större betydelse sora särskilt drabbat icke renskötande medlera i byn, kan byn tillerkänna sådan raedlera skälig gottgörelse härför.
Styrelse
48 §
För saraeby skall finnas styrelse.
Styrelsen skall i överensstämmelse raed raedlemraarnas beslut, i den raån dessa ej strider raot lag eller saraebyns stadgar, leda renskötseln inom byns betesområde, orabesörja de gemensamraa arbeten som behövs för byn, tillse atl raedleramarnas geraensamma intressen tillvaralages utan alt någon medlera missgynnas, uttaga de raedel som renskötande medlem är skyldig alt erlägga och i övrigl handha byns angelägenheter.
Styrelsen företräder samebyn mot tredje man och för byns talan inför dorastol och andra rayndigheter.
49 §
Styrelsen består av ordförande och ytterligare en eller flera ledaraöler sora utses på bystäraraa. Styrelseledaraot skall vara rayndig.
Styrelseledaraot kan skiljas från sitt uppdrag före utgången av den tid för vilken han blivit utsedd.
Val av styrelse eller ändring i dess sararaansättning skall anmälas till länsstyrelsen.
50 §
Finns ej styrelse, kan länsstyrelsen på yrkande av någon vars rätt är beroende av att behörig styrelse finns förordna syssloman alt handha byns angelägenheter och företräda byn såsom styrelse. Syssloraän har rätt att av byn erhålla arvode som bestäraraes av länsstyrelsen.
51 §
Styrelsen saramanträder så ofta det behövs. Som styrelsens beslut gäller den mening varom de flesta förenar sig. Vid lika röstetal gäller den mening som ordföranden biträder.
Styrelseledamot får ej laga befattning med angelägenhet vari han har ett väsentligt intresse sora strider mot samebyns.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 249
52 §
Styrelsen kan uppdraga ål särskild arbetsledare atl under styrelsens inseende leda renskötseln.
Styrelsen kan utse särskild firmalecknare, om ej annat beslutats. Bemyndigande all teckna firma kan återkallas. Styrelsen skall till länsstyrelsen anmäla särskilt utsedd firmalecknare och återkallelse av berayndigande atl teckna firraa.
53 §
För varje räkenskapsår skall styrelsen i förvaltningsberättelse redovisa sin förvaltning. I förvaltningsberättelsen redogöres för verksamheten under räkenskapsåret och för byns ekonomiska ställning.
I berättelsen skall särskilt uppges
1. ägarna lill de renar som under året hållils på byns betesområde och antalet renar för varje ägare,
2. årets utgifler för arbetskraft i renskötseln,
3. vad under året utbetalats i anledning av skador genom renar och vad i della hänseende vid årets slut återstod atl utkräva av annan sameby,
4. under året gjorda investeringar och sättet för deras finansiering,
5. samebyns övriga kostnader under året,
6. vilka belopp som under årel influtit till och utbetalats från byns fonder,
7. under året inträffade ändringar i byns upplåning,
8. storleken av de förskoll som utdebiterats enligt 42 eller 43 §,
9. samebyns övriga inkomster under året,
10. vilket
belopp envar renskötande medlem påförts i bidrag lill byns ut
gifter under året.
I berättelsen skall vidare finnas avräkning som för varje renskötande medlem ulvisar det saldo för redovisningsåret som kommer samebyn eller raedleraraen till godo.
54 §
Minst en månad före den första ordinarie bystämman under årel närmast efter räkenskapsåret skall styrelsen lämna förvaltningsberättelse lill revisor. Berättelsen skall vara underskriven av styrelsens samtliga ledamöter.
Revision
55 §
Styrelsens förvaltning och räkenskaper skall ärligen granskas av en eller flera revisorer. Revisor utses på bystäraraa.
Medlem, som hos styrelsen påkallar granskning av samebyns böcker, räkenskaper och andra handlingar, har rätt atl få del av dessa på lämpligt sätt.
56 §
Revisor skall avge berättelse, som skall innehålla redogörelse för resultatet av hans granskning och uttalande huruvida anmärkning föreligger eller ej i fråga om räkenskapernas förande eller förvaltningen i övrigt. Framställes anmärkning, skall anledningen lill denna anges i berättelsen. Revisionsberättelse skall även innehålla särskilt uttalande huruvida ansvarsfrihet för förvaltningen tillstyrkes eller ej.
250 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
57 §
Revisionsberättelse skall lämnas till styrelsen senast två veckor före första ordinarie bystäraraan under året närraast efter räkenskapsåret.
Bystämma m.m.
58 §
Medlems rätt alt deltaga i handhavandet av samebyns angelägenheter utövas på bystämma.
Medlem som underlåtit atl i rält tid fullgöra sin betalningsskyldighet gentemot byn får deltaga i förhandlingarna raen ej i besluten, innan han fullgjort sin skyldighet.
Medlera eller annan får icke, själv eller genora orabud eller sora ombud för annan, deltaga i behandling av fråga vari han har ett väsentligt intresse sora strider raot saraebyns.
59 §
I fråga ora rösträtt och beslut på bystäraraa gäller, om ej annat följer av särskild bestäraraelse i denna lag,
1. att varje myndig medlera har en röst i fråga sora rör ändring av stadgarna, utseende av ordförande på bystäraraa eller av revisor eller beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen,
2. att i övriga frågor rösträtt tillkommer endast renskötande medlem, sora därvid har en röst för varje påbörjat hundratal renar som enligt gällande renlängd innehas av honom,
3. alt medleras rösträtt kan utövas genora annan raedlera såsora orabud,
4. att ingen får för egen eller annans del rösta för samraanlagt raer än en femtedel av det på stäraraan företrädda röstetalet,
5. att den mening som erhållit del högsta röstetalet gäller som stämmans beslut,
6. att vid lika röstetal val avgöres genora lottning och i andra frågor den raening gäller sora biträdes av de flesta röstande eller, ora även antalet röstande är lika, av stäraraans ordförande,
7. att beslut om ändring av stadgarna ej är giltigt, om det ej biträdes av minst två tredjedelar av det på stäraraan företrädda röstetalet samt av flertalet av byns myndiga medlemmar.
60 §
Bystäraraa öppnas av den sora styrelsen utser. Därefter utses ordförande.
Ordföranden skall upprätta och till godkännande av stäraraan fraralägga en förteckning över närvarande raedleraraar och orabud raed uppgift om den rösträtt sora tillkommer envar av dem. Sedan förteckningen enhälligt eller efter omröstning, företagen bland de renskötande raedleraraarna på grundval av förteckningen, blivit godkänd raed eller utan ändringar, gäller den som röstlängd vid stäraraan.
över beslut som fattas på stämman skall genom styrelsens försorg föras protokoll, sora skall hållas tillgängligt för raedleraraarna senast två veckor efter stäraraan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 251
61 §
Förvaltningsberättelse och revisionsberättelse för det senaste räkenskapsåret skall framläggas på första ordinarie bystäraraan årel närmast efler räkenskapsåret. På stämman skall avgöras fråga om godkännande av styi"el-sens förslag lill fördelning av kostnaderna för byns renskötsel och om beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen.
Förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen skall under rainst tio dagar före stäraraan hållas tillgängliga för raedleraraarna.
62 §
Byns medlemmar kallas lill ordinarie bystämma av styrelsen.
Styrelsen kan kalla raedleraraarna till extra bystäraraa.
Revisor kan begära att styrelsen skall kalla till extra bystämma, om hans granskning ger anledning därtill.
Om minst en femtedel av samtliga rayndiga raedleraraar eller det mindre antal som kan vara bestärat i sladgarna skriftligen begär det, skall styrelsen kalla till extra stämma.
Finns ej styrelse eller underlåter styrelsen alt i föreskriven ordning kalla medlemraarna till ordinarie eller extra släraraa, skall länsstyrelsen på anmälan av röstberättigad medlem eller revisor ofördröjligen utlysa stämraa.
63 §
I kallelse lill bystäraraa skall anges lid och plats för stäraraan och de ärenden sora skall förekomma på stäraraan.
64 §
I fråga ora skyldighet för styrelseledamot eller annan som ägt företräda samebyn eller för revisor eller raedlera att ersätta skada som vållats byn, medlem eller tredje man och i fråga om talan om sådan ersättning tillämpas vad sora för motsvarande fall är föreskrivet i fråga om ekonoraisk förening.
Renarnas skötsel m. m.
65 §
Vid renskölselns utövande skall skälig hänsyn tagas lill andra intressen.
Renarna skall såvitt raöjligt hindras från alt koraraa utanför saraebyns belesoraråde eller alt eljest vålla skada eller olägenhet.
Flyttning av renarna skall ske i saralade flockar. Väg skall tagas där minsta skada vållas. Vid flyttning skall tillses att renar icke lämnas kvar på område där renskötsel icke är tillåten. Flyttning som äger rum utanför saraebys betesområde skall ske ulan onödig tidsutdräkt.
66 §
Räkning av samebys renar skall ske årligen vid ungefär samraa tidpunkt. Om sameby begär det, kan lantbruksnämnden medge att räkningen får ske med större lidsmellanrura.
Lantbruksnäranden kan på begäran av renskötande raedlera förordna ora extra renräkning, ora denne gör sannolikt atl resultatet av räkning enligt
252 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
första stycket är oriktigt och kostnaderna för den extra renräkningen ej är oskäliga i förhållande till den betydelse del kan ha för raedleraraen alt rättelse koraraer till slånd.
67 §
Kostnaden för renräkning enligt 66 § första stycket är en geraensara utgift för saraebyn.
Kostnaden för extra rehräkning fördelas mellan den som begärt räkningen och samebyn efter vad lantbruksnämnden finner skäligt.
68 §
På grundval av renräkning enligt 66 § första styckel skall renlängd upprättas. Fel i längden sora påvisats vid extra renräkning skall genast rättas.
I renlängden skall upplagas ägarna till de renar som hålles på byns betesområde, del räknade eller uppskattade antalet renar för varje ägare och, om föreskrift meddelats ora reninnehavel enligt 35 §, förhållande sora är av betydelse för kontroll av all föreskriften efterföljts.
Renlängd fastställes på bystäraraa.
69 §
När renägares rättigheter eller skyldigheter enligt denna lag beror på antalet renar, har gällande renlängd vitsord, om del ej visas all ägarens reninnehav förändrats väsentligt sedan renlängden upprättades.
70 §
Har främmande renar kommit in på samebys betesområde, skall de skiljas ul så snart del kan ske. Underrättelse om lid och plats för skiljningen skall i god lid dessförinnan läranas lill sameby till vilken renarna kan antagas höra. Sådan sameby är skyldig alt avdela den arbetspersonal som behövs för skiljningen och för att återföra renarna.
Uteblir sameby som underrättats om skiljning och kan renarna ej återföras utan väsentlig olägenhet, får den by som orabesörjer skiljningen låta slakta renarna och försälja dera för ägarnas räkning.
Om ej annat avtalals, är den by till vilken renarna hör skyldig att utge ersättning för kostnaden för renarnas omhändertagande, återförande eller slakt och försäljning enligt andra styckel.
71 §
Uppehåller sig renar utanför renskötselområdel eller inora oraråde som avses i 3 § första stycket 2 under tid då renskötsel icke får bedrivas där, kan länsstyrelsen på framställning av lantbruksnäranden eller markägare som därigenom lider skada eller olägenhet av någon betydelse förordna att renarna skall slaktas och säljas.
Är det känt till vilken saraeby renarna hör, får förordnande enligt första stycket raeddelas endast ora samebyn underlåter all inom skälig lid efler an-raaning taga hand ora renarna.
Kostnaden för renarnas omhändertagande, slakt och försäljning skall utlagas ur köpeskillingen. Återstoden tillfaller renarnas ägare, om han är känd, och annars den eller de samebyar lill vilka renarna kan antagas ha hört.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 253
72 §
Är renskölseln inom samebys belesoraråde bristfällig, skall lantbruksnämnden på begäran av raedlem i byn eller annan vars rätt är beroende därav söka att träffa överenskommelse med byn om rättelse inom viss lid.
Kan överenskommelse ej träffas eller vidtages ej rättelse, kan länsstyrelsen efter anmälan av lantbruksnämnden förordna syssloman att omhändertaga renskölseln i byn och förvalta byns övriga ekonomiska angelägenheter.
Syssloman har rält all av byn erhålla arvode som bestäraraes av länsstyrelsen.
Renmärken
73 §
Ren som föres på bete enligt denna lag skall vara märkt i öronen med renmärke som registrerats för renens ägare, om ej annat följer av 79—82 §.
Om renmärkes utformning raeddelas besläramelser av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
Registrerat märke får användas för all raärka renar endasl vid renskötsel som bedrives inom den sameby sora anges i registreringsbeslutet.
74 §
Fråga om registrering av renmärke prövas av länsstyrelsen i det län där byns styrelse har sill säte. Register över renmärken föres hos länsstyrelsen.
Ansökan om registrering av renmärke göres skriftligen. Ansökningshandlingen skall innehålla uppgift ora sökandens naran och heravist och ora den samebj' där märket skall användas vid renskötsel. Vid ansökningshandlingen skall fogas avbildning av märket.
75 §
Renmärke får ej registreras för annan renägare än den som är medlem i den sameby ansökningen avser eller sora har rätt all ha skölesrenar där. Renraärlie får registreras för sameby. Renägare får ej ha mer än etl märke registrerat.
76 §
Renraärke av gemensam grundtyp för viss släkt eller släktgren (släktmärke) fär ej ulan särskilda skäl registreras för någon som ej tillhör släklen eller släktgrenen.
77 §
Renraärke får registreras endasl ora del
1. tydligt
skiljer sig från annat giltigt raärke sora får användas på renar
med vilka sökandens renar kan sammanblandas,
2. har
en form sora såvitt raöjligl skyddar raot olovlig oraraärkning.
Utan hinder av första stycket 2 får släktmärke registreras med saralycke
av sådan innehavare av släktmärke som kan ha olägenhet av registreringen.
254 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
78 §
Den sora genora avtal eller på annat sätt förvärvat rätt lill annans registrerade renraärke får ej använda raärkel vid renraärkning förrän det registrerats för hans räkning.
79 §
Länsstyrelsen skall avlysa registrerat renmärke
1. ora märkeshavaren anraäler alt han ej längre äranar använda raärkel vid renmärkning,
2. om märket under tio år ej har använts vid renraärkning,
3. ora raärkel efter flyttning av renar lill annan sameby ej längre skall användas i någon hos länsstyrelsen registrerad sameby,
4. om märkeshavaren eller hans dödsbo ej längre har rält atl ha renar i sameby.
Avlyses raärke efter anmälan enligt första stycket 1, får del behållas på redan raärkt ren under tio år från dagen för avlysningen.
80 §
Är två eller flera registrerade renraärken helt lika eller så lika all de lätt kan förväxlas eller genora ändring komina all överensstämma med varandra, kan länsstyrelsen på ansökan av sameby eller märkeshavare för vilken likheten raedför olägenhet förordna att något eller några av raärkena skall avlysas eller ändras.
Avlyses eller ändras raärke, får det behållas på redan raärkt ren under lid som länsstyrelsen bestämmer.
Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning på avlyst raärke sora får behållas på ren enligt 79 § andra stycket och på avbrotlsmärke enligt 81 §. I stället för avlysning skall dock föreskrivas förkortning av märkets giltighetstid.
81 §
Byter märkt ren ägare, får ommärkning till den nye ägarens märke ske endast om styrelsen i den sameby där oraraärkningen skall äga rura raedger del. Läranas ej sådant medgivande, kan renens raärke förses raed avbrott för alt skilja renen från andra renar raed samma märke. För avbrollsmärkning fordras medgivande av styrelsen i den sameby där renen i fortsättningen skall hållas.
För att ommärkning eller avbrottsmärkning skall få ske av ren som ej förvärvats på grund av giftorätt, arv eller testamente fordras dessutom överlåtarens samtycke.
Omraärkning eller avbroltsraärkning får ske endasl i närvaro av den som saraebys styrelse utser eller inför två vittnen.
Avbrotlsmärke får behållas på ren högst tio år efter det styrelsens medgivande gavs.
82 §
Dödsbo efter avliden renägare får begagna del renmärke som registrerats för den avlidne.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 255
83 §
Renkalv skall märkas med ägarens registrerade märke före utgången av det år då kalven fölls. Märkning får dock ske intill den 1 raaj nästföljande år, om märkningen ulföres i närvaro av någon som saraebyns styrelse utser eller inför två vittnen.
Den som efler utgången av april styrker sig vara ägare lill omärkl fjolårskalv får märka kalven med sitt raärke, ora samebyns styrelse medger det.
Om den sora i fall sora avses i första stycket raärker egna renar anträffar annans renko raed oraärkl kalv, bör han raärka kalven raed raoderns märke. Är märket avbrotlsmärke eller avlyst märke, skall i stället ägarens registrerade märke, om det är känt, åsättas kalven. Den som sålunda märkt annans kalv har rätt till gottgörelse av ägaren.
84 §
Anträffas inora samebys betesområde annan omärkt ren än årskalv och märkes ej renen enligt 83 §, skall den lagas ora hand av samebyn och säljas levande eller slaktas och säljas. Köpeskillingen tillfaller samebyn.
Anträffas inora betesorarådet ren raed förfalskat, förstört eller okänt märke eller raed märke som icke är rält utformat, skall renen orahändertagas av saraebyn för slakt och försäljning. Köpeskillingen tillfaller byn. Den som inora två år från försäljningsdagen styrker sig vara ägare till renen har rätt att av byn utfå ett belopp soiii raotsvarar köpeskillingen raed avdrag för kostnaden för renens orahänderlagande, slakt och försäljning.
Eoncessionsrenskötsel
85 §
Den sora är renskötselberättigad kan få tillstånd (koncession) alt driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inora område där renskötsel av ålder förekomraer under hela året.
Koncession får läranas endast ora fortsatt renskötsel inora orarådet är till gagn för ortsbefolkningen och endast ora den sora söker koncession kan antagas korama alt driva renskötseln på etl ändamålsenligt sätt.
Koncession meddelas för viss tid, högst tio år.
86 §
Fråga om koncession prövas av lantbruksnäranden.
87 §
I beslut varigenom koncession beviljas skall anges
1. det område inom vilket renskölseln får bedrivas,
2. flyttningsvägs sträckning,
3. det högsta antal renar som får hållas inora orarådet,
4. ora och till vilket antal koncessionshavaren får raottaga skötesrenar från ägare eller brukare av jordbruksfastighet inom koncessionsorarådet,
5. i vad raån koncessionshavaren har rätt att anlägga stängsel, uppföra byggnader och laga virke inora orarådet,
6. de villkor i övrigt under vilka renskötseln får bedrivas.
88 §
Har förutsättningarna för koncessionen ändrats, kan lantbruksnämnden återkalla koncessionen eller föreskriva nya villkor.
256 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
89 §
För renskötseln inom koncessionsoraråde skall finnas saraeby. Medlem i sådan sameby är koncessionshavaren, dennes make och hemraavarande barn, renskötselberättigad som biträder koncessionshavaren i renskölseln och ägare av skölesrenar inom koncessionsområdet.
Bestämmelserna om saraeby och dess förvallning gäller i tillämpliga delar på sameby för koncessionsrenskötsel. Skölesrenägare anses därvid sora renskötande medlem. Koncessionshavaren leder under styrelsens inseende renskölseln inom byn.
Ansvar, skadestånd och besvär m. m.
90 §
Länsstyrelses och lantbruksnämnds åligganden enligt denna lag fullgöres såvitt avser Västernorrlands län av länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Västerbottens län och såvitt avser Kopparbergs och Gävleborgs län av länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Jämtlands län.
Skall byområde omfatta raark inora raer än ell av Norrbollens, Västerbottens eller Järatlands län, göres indelning enligt 7 § av lantbruksnämnden i det län inom vilket huvuddelen ligger.
91 §
Har ren orsakat skada
1. under tiden juni—augusti på åker, äng eller trädgård sora är belägen ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen eller under liden raaj—september på åker, äng eller trädgård sora är belägen inora annat område där renskötsel får bedrivas under hela årel,
2. på mark utanför renskötselområdel eller
3. på mark inom renskötselområdel under tid då renskötsel ej får bedrivas där,
skall skadan ersättas av sameby inora vars byoraråde skadan har uppkorarait eller sora vid tiden för skadans uppkonist haft renar i trakten, även om skadan ej orsakals av byns renar.
Åvilar ersättningsskyldighet enligt första styckel två eller flera samebyar, vilkas renar ej kan visas ha orsakat skadan, fördelas ansvarigheten lika mellan byarna inbördes.
Har sameby enligt första eller andra stycket utgivit ersättning för skada som ej kunnat visas ha orsakals av byns renar, får byn kräva åter vad den utgivit av sameby vars renar orsakat skadan.
Har skada orsakats av renar från flera samebyar fördelas ansvarigheten raellan byarna inbördes raed hänsyn till omfattningen av den skada sora varje bys renar har orsakat eller, om skadorna ej kan särskiljas, i förhållande till antalet renar som utan bevakning fanns i trakten vid liden för skadans uppkomst.
92 §
Ersättning sora saraeby utgivit enligt 91 § får den kräva åter från den sora varit vållande till skadan.
KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971 257
93 §
Den rätt till ersättning för dödad eller skadad ren som enligt vad särskilt är föreskrivet eller enligt allmänna skadeståndsregler kan tillkomma renens ägare skall i fall då ägaren är okänd tillkomma den sameby inora vars belesoraråde renen befann sig när skadan uppköra.
94 §
När renar befinner sig inora betesområde där renskötsel då är tillåten, skall hund i trakten som ej användes i renskölseln hållas i band eller inslängd, om länsstyrelsen ej medger annat. Delsarama gäller när renar flyttas, såvida hundens ägare i förväg underrättats om tiden för flyttningen.
Anträffas hund raedan den jagar eller på annat sätt ofredar ren inora område där renskötsel då är tillåten, får hunden dödas av den sora äger eller vårdar ren. Detsararaa skall gälla om hund utan tillsyn anträffas oraedelbart efter del atl den på sådani oraråde jagat eller på annat sätt ofredat ren.
Den som sålunda dödat hund är skyldig att anmäla förhållandet till polismyndigheten.
95 §
Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaklsarahel
1. avstänger fastställd eller eljest gällande flyttningsväg för renar eller vidtager åtgärd på eller invid vägen så att dess frarakomlighet väsentligen försäraras,
2. skräraraer eller på annat sätt ofredar renar som uppehåller sig på område där renskötsel då är tillåten,
3. obehörigen driver bort renar från område där renskötsel då är tillåten eller hindrar renar från att beta på sådant område,
4. bryter mot 73 § tredje stycket,
5. i andra fall än som avses i 81 eller 82 § vid märkning av egna renar använder renmärke som ej är registrerat för honom,
6. utför ommärkning eller avbrottsmärkning i strid mot 81 §,
7. märker renkalv i strid mot 83 § första eller andra stycket,
8. bryter mot 94 § första eller tredje stycket.
96 §
Bryter medlem i sameby uppsåtligen eller av oaktsamhet mot 17—20 § eller mot föreskrift som meddelats med stöd av 22 § eller lämnar han uppsåtligen eller av oaklsarahel oriktig uppgift vid renräkning eller vid upprättande av renlängd dömes lill böter, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
97 §
Samebys styrelse är skyldig att i den omfattning som behövs låta hopsamla renar som hör till byn eller skilja ut ren som hör till hjorden, om polismyndighet eller kronofogdemyndighet begär det.
Fullgör ej styrelsen sådan skyldighet, kan myndigheten låta verkställa åtgärden på samebyns bekostnad.
98 §
Anser medlem i sameby alt beslut som fattats av bystämma, av styrelsen enhgt 42 § eller av syssloman enhgt 43 eller 72 § ej tillkommit i behörig ordmng eller eljest strider mot lag eller annan författning eller mol samebyns stadgar eller kränker hans enskilda rätt, får han föra talan mot beslutet hos länsstyrelsen genom besvär.
9 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
258 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Besvärshandlingen skall ha inkommit till länsstyrelsen inom två raånader från beslutets dag. I fråga om besvär mot styrelsens eller sysslomans beslut räknas dock besvärsliden från den dag då medlemmen fick del av beslutet.
Beslut varigenom bystämmas beslut ändrats eller upphävts gäller även för medlem som ej fört talan mot beslutet.
99 §
Talan mot beslut enligt denna lag av lantbruksnärand föres genom besvär hos lantbruksstyrelsen.
Talan mot lantbruksstyrelsens beslut föres genora besvär hos Konungen.
100 §
Talan raot beslut enligt denna lag av länsstyrelse föres genora besvär hos kararaarrällen.
Mot länsstyrelsens beslut varigenora registrering av renmärke beviljats får dock talan ej föras.
101 §
Angår beslut som länsstyrelse, lantbruksnämnd eller lanlbruksstyrelsen meddelar enligt denna lag så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall beslutet sändas till samebyns styrelse som skall hålla beslutet tillgängligt för raedleraraarna. Meddelande härom skall på statsverkets bekostnad inlagas i en eller flera tidningar inom orten. Den som beslutet rör skall anses ha fått del av beslutet den dag då meddelandet först infördes i sådan tidning.
102 §
Beslut sora avses i 98—100 §§ länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.
övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juU 1971, då lagen (1928: 309) ora de svenska lapparnas rält till renbete i Sverige och lagen (1960: 144) ora renraärken skall upphöra att gälla, om ej annat följer av 7.
2. Märke sora enligt övergångsbestäraraelserna lill lagen (1960: 144) om renmärken tagits in i övergångsförleckning får behållas på därraed raärkt ren intill den 1 juli 1975. På sådant märke äger 80 § den nya lagen raotsvarande tillärapning.
3. Vad i nya lagen föreskrives om avlyst märke och avbrottsmärke gäller i tillämpliga delar sådant enligt äldre lag avlyst märke sora behålles på därraed raärkt ren och avbrotlsraärke sora lillkorarail enligt äldre lag.
4. Talan raot sådani beslut enligt den nya lagen av länsstyrelse sora meddelats före den 1 januari 1972 föres hos Konungen genom besvär.
5. Förekommer i lag eller annan författning bestäraraelse sora innehåller ordet lapp, fjällapp eller skogslapp, skall bestäraraelsen i stället avse same. Innehåller bestämmelse ordet fjällrenskötsel eller skogsrenskölsel, skall bestäramelsen i stället avse renskötsel.
6. Förekoramer eljest i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersattes genom bestäraraelse i denna lag, tillämpas i stället den nya beslämraelsen.
7. Ora det behövs med hänsyn lill svårigheter i samband raed orabild-ningen av lappby lill sameby, bestämmer Konungen den senare tidpunkt från vilken bestämmelserna i den nya lagen om sameby och dess förvaltning skall tillämpas på byn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
259
2) Förslag
till
Lag
om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)
Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lyddse)
(Föreslagen lydelse)
Anvisningar
till 28 §.1
1. Till intäkt av rörelse hänföras samtliga intäkter i penningar eller varor, som influtit i rörelsen. Delta innebär, att intäkten skall vara av sådan beskaffenhet, alt den normalt är atl räkna raed och ingår såsora ett led i den förvärvsverksarahel, varom fråga är. Hit räknas alltså inflytande betalning för varor eller produkter, som den skattskyldige för i handel eller tillverkar, och gäller detta även för det fall, alt rörelseidkaren vid överlåtelse av rörelsen till annan låter i överlåtelsen ingå befintliga varor eller produkter. Denna överlåtelse utgör då så att säga den sista affärshändelsen i hans rörelse. Däremot räknas icke hit sådan inläkt, som till den skallskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen eller utanför vad som normalt är att anse såsom driftinkomsl, såsora exempelvis vid avyttring av personlig lösegendom eller för stadigvarande brvik i rörelsen avsedda fastigheter eller andra tillgångar — angående för sådant bruk avsedda maskiner och andra inventarier så ock patenträtter och liknande tidsbegränsade rättigheter ävensom hyresrätter och rättig-
1 Senaste lydelse 1969: 363.
1. Till intäkt av rörelse hänföras samtliga intäkter i penningar eller varor, som influtit i rörelsen. Delta innebär, att intäkten skall vara av sådan beskaffenhet, alt den normalt är att räkna med och ingår såsora ett led i den förvärvsverksarahel, varom fråga är. Hil räknas alltså inflytande betalning för varor eller produkter, som den skattskyldige för i handel eller tillverkar, och gäller detla även för det fall, att rörelseidkaren vid överlåtelse av rörelsen till annan låter i överlåtelsen ingå befintliga varor eller produkter. Denna överlåtelse utgör då så alt säga den sista affärshändelsen i hans rörelse. Däremot räknas icke hit sådan intäkt, sora till den skaltskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen eller utanför vad som normalt är att anse såsom driftinkomsl, såsom exempelvis vid avyttring av personlig lösegendom eller för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda fastigheter eller andra tillgångar — angående för sådant bruk avsedda raaskiner och andra inventarier så ock patenträtter och liknande tidsbegränsade rättigheter ävensom hyresrätter och rättigheter
260 Kungl. Mqj:ts proposition nr 51 dr 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
heter av goodwills natur, se dock av goodwills natur, se
dock andra
andra och tredje styckena här ne- och tredje styckena här nedan. Den
dan. Den inläkt, som erhålles genom intäkt, som erhålles genom en dylik,
en dylik, oberoende av rörelsen verk- oberoende av rörelsen verkställd av
ställd avyttring, skall tagas i betrak- yttring, skall tagas i betraktande vid
tände vid inkomstberäkningen för inkomstberäkningen för förvärvskäl-
förvärvskällan tillfällig förvärvs- lan tillfällig förvärvsverksamhet och
verksamhet och bedömas efter de för bedömas efter de för denna förvärvs-
denna förvärvskälla stadgade grun- källa stadgade grunder. Såsom skal
der, tepliktig intäkt räknas icke
statligt
avgångsvederlag i form av engångsbelopp till renskötselutövare i samband med att han upphör med sin renskötsel.
Till intäkt------ —------------ goodvrills natur.
Skattskyldig, som--------- realisationsvinst föreligga.
Utskiftar svenskt------------- — vid utskiftningen.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas första gången vid 1972 års taxering.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 261
Utdrag ur protokoll, hållet i lagrådet den 22 februari 1971.
Närvarande:
justitierådet Brunnberg,
regeringsrådet Hjern,
justitierådet Bergsten,
justitierådet Gyllensvärd.
Enligt lagrådet den 26 januari 1971 tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :l Konungen i statsrådet den 11 deceraber 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, alt lagrådels ullålande skulle inhäralas över upprättat förslag till rennäringslag.
Förslaget, sora finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Olof Köhl.
Förslaget föranledde följande yttranden.
Lagrådet:
Det reraitlerade förslaget innebär alt 1928 års renbeleslag skall ersättas ined en ny lag kallad rennäringslag. Den nya lagen har utforraats väsentligen raed syfte att fräraja åtgärder för rationalisering av renskölseln. Någon omprövning av frågan om den rättsliga grundvalen för samernas renskölselräll har därvid ej ägt rura. Förslagel bygger alltså i della avseende på samma förulsätlningar som den gällande lagen. Svenska samernas riksförbund har emellertid vid remissbehandlingen — liksom i andra sammanhang — hävdat alt saraerna har en starkare rält till renbetesraarken än sora koramil lill uttryck i renbeteslagen. Förbundet raenar, att saraerna har en uråldrig, på hävd och de svenska rayndigheternas erkännande grundad rält lill raarken, sora är att likställa raed äganderätt eller ständig besiltningsrätt. Med denna utgångspunkt borde enligt förbundels uppfattning åtskilliga bestämmelser i den nya lagen, framför allt de bestämraelser som avser atl ge skydd för renskötselrätten, utformas på annat sätt än som skett i förslaget. Då förbundet får antagas på ett representativt sätt spegla opinionen bland samerna, föreligger alltså den situationen, att själva den principiella grundvalen för lagstiftningen ej godlages av den därav berörda folkgruppen. Delta förhållande är givetvis inle tillfredsställande. Erinras raå i detla saramanhang ora de svårigheter som förelegat vid tillämpningen av 1927 års
10 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
262 Kungi. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
svensk-finska laxfiskekonvention till följd av atl ortsbefolkningen på svenska sidan av Torne älv ej velat erkänna kronans anspråk på regalrätl i älven (se NU 1968: 16 s. 109 f). I rådande läge och i avbidan på alt föreliggande tvistefrågor prövas av dorastol synes dock få accepteras, att lagstiftningen bygges upp på sararaa grund som hittills.
Regeringsrådet Hjern:
De förslag sora nu i olika hänseenden framlägges har till syfte atl stärka rennäringen för alt därigenora bevara den saraiska kulluren. Man föreställer sig nämligen med rätt eller orätt, att denna kultur inte kan fortleva, om inle renskötseln får utgöra basen för samernas existens. Rennäringen är emellertid en näringsgren raed dålig lönsamhet, varför del inte är ägnat alt förvåna atl samerna söker sig lill yrken sora är säkrare och raera välbetalda. Det är nuraera etl raycket litet antal människor som ägnar sig åt renskötsel — i runt tal 2 500, fördelade på ett femtiotal byar — och denna siffra kommer väl efterhand att rainska, om inte rennäringen och saraerna får elt sådant stöd, att det frarastår sora attraktivt för samerna att livnära sig på renskötsel. Del är tvivel underkastat, ora den nu föreslagna rennäringslagen i någon högre grad kan sägas bidraga till rennäringens förkovran.
Visserligen raåste det vara en källa lill tillfredsställelse atl del ailraännas hittillsvarande förraynderskap över de renskötande saraerna nu häves, låt vara att raöjligheter till ingripanden från det allmännas sida alltjämt består (se t, ex, 72 §), men glädjen över frigörelsen torde måhända i någon mån grumlas av de svårigheter och problem, vartill de nya reglerna om samebys förvaltning raed all sannolikhet koraraer all ge upphov.
I raalerielll avseende innebär den föreslagna rennäringslagen inle mycket nytt. Man kunde däreraot kanske ha vänlat sig, alt den för samerna så betydelsefulla renskötselrätten skulle ha omgärdats av ett bättre skydd för sill bestånd än det lagförslaget innehåller. Enligt 26 § skall renskötselrätlen sålunda kunna upphävas för visst markoraråde, när orarådet behövs inle bara för något av de ändaraål sora anges i 1 § expropriationslagen ulan även för annat ändamål av väsentlig betydelse från allraän synpunkt. En regel av delta slag torde, därest raera omfattande exploateringar skulle företagas inom de områden, där samerna av ålder bedrivit sin näring, kunna utgöra ell farligt hot raot de renskötande samernas försörjningsmöjligheter. Ändaraål av raera väsentlig betydelse från allmän synpunkt än ett litet antal samers intresse av ett få upprätthålla renskötseln torde nästan alltid kunna åberopas, när dessa båda intressen kolliderar. Frågan om upphävande av renskötselrätlen skall visserligen prövas av Kungl. Maj :t, raen della förhållande utgör knappast någon säker garanli för samerna, särskilt som exploateringen av berörda områden till raycket stor del lorde koraraa all be-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 263
drivas av statliga myndigheter och förelag eller av privata bolag, uppmuntrade av statliga lokaliseringsstöd.
Betänkligheter raöter också de regler, sora föreslagits beträffande rennäringens lokala organisation. Dessa förefaller nämligen ej alt i tillräcklig grad la hänsyn till de speciella förhållanden, varunder samerna lever och arbetar; de ter sig närmast verklighetsfrämraande med tanke på att många av byarna har så få medlemmar. Man frågar sig, om det inte är raöjligt att genora sammanslagningar få till slånd färre enheter med ett medlemsantal som verkligen förmår bära upp den tänkta organisationen. Mot innehållet i de särskilda paragraferna torde i och för sig några allvarligare anmärkningar visserligen ej kunna riktas. Det är emellertid sannolikt, alt samerna kommer att få mycket svårt att inordna sig under de nya bestämmelser det här gäller och att tillärapa dem. Bestämmelserna synes också bära frö till allsköns tvister, inte bara mellan bymedlemmarna utan även mellan byn och enskilda medlemmar. Själva organisationen kan på så sätt i värsta fall få en förlamande inverkan på renskötseln.
Det hade varit önskvärt, att reglerna om den lokala organisationen fått en betydligt enklare och för samernas förhållanden bättre anpassad utformning. Detla hade säkerligen kunnat ske med bibehållande av de bärande elementen i förslaget, en beslutande bystämma och en verkställande styrelse med tyngdpunkten till alldeles övervägande del lagd på den senare. I nuvarande läge torde dock ej annat vara all göra än att avvakta erfarenheterna av den nya ordningen och att i sinom tid vidtaga de korrigeringar som visar sig behövliga.
Lagrådet:
I Iredje stycket av denna paragraf stadgas, att adoptivbarn och dess barn har rätt till renskötsel som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn. Härigenom utraärkes, att rätt till renskötsel kan förvärvas genom adoption eller atl adoption kan leda till sådan rätt. Med stadgandet avses emellertid även, såsom av motiven framgår, att bortadoption av ett saraebarn kan leda lill förlust av renskölselräll för barnet genoin all de rättsliga banden mellan barnet och dess släkt skares av. Denna sistnämnda effekt av en adoption framgår ej tydligt av avfattningen. Lagrådet föreslår, alt stadgandet i närmare överenstämmelse med de sakkunnigas förslag erhåller den Ijdelsen, att adoptivbarns och dess barns rätt till renskötsel bedömes efler adoptantens härkomst samt dennes och hans föräldrars befattning med renskötsel.
Ora, såsom ifrågasatts i samband med 1970 års ändringar i adoptions-lagstiftningen (prop. 1970: 186 s. 52), ett allmänt lagstadgande införes om att adoptivbarn har samma rättsställning som biologiska barn, torde nu förevarande bestämmelse kunna utgå.
264 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Stadgandet om verkan av adoption är närraast en specialbesläraraelse med anknytning till huvudregeln i första stycket och kan lämpligen fogas till nämnda stycke sora en andra punkt.
2 §
Lagrådet:
Enligt andra styckel kan länsstyrelsen, ora särskilda skäl föreligger, upphäva renskötselrätt för den sora förvärvat sådan rätt genom giftermål, ora äktenskapet sedermera upplösts genom äktenskapsskillnad eller del dömts till återgång i äktenskapet. Det sägs ingenting i paragrafen ora på vad sätt fråga om renskötselrättens upphävande skall komraa under länsstyrelsens bedöraning och vilka sora blir behöriga att väcka sådan fråga. Det får erael-lertid anses ligga i sakens natur att länsstyrelsen inte av eget initiativ kan taga upp ärenden av della slag utan det får förutsättas, atl någon gör forra-1ig framställning i saken. Behörighet att göra sådan fraraslällning synes i första hand böra tillkomraa tidigare raaken. Initiativrätt bör icke heller frånkännas raedlera av saraebyn och byn själv.
3 §
Lagrådet:
I denna paragraf, liksom i flera av de följande, förekoramer termen "kronomark". Motsvarande beteckning i renbeteslagen är "mark sora tillhör kronan", och av raotiven framgår all även enligt förslaget åsyflas mark, till vilken staten innehar äganderätten. Enär innebörden av "kronomark" möjligen kan föranleda tvekan, synes lärapligt att i denna paragraf, då ordet först möter, deltas betydelse anges. Så kan ske genom alt i lagrummet talas ora "mark som tillhör staten (kronomark)".
9 § Regeringsrådet Hjern:
Tredje stycket av förevarande paragraf stadgar förbud för sameby att driva annan ekonoraisk verksarahet än renskötsel. Förbudet bottnar i farhågor för alt sameby genora en raera expansiv ekonoraisk verksarahet skulle ta stora risker och därigenom äventyra renskötseln. Bortsett från all förbudet andas viss underskattning av samernas förmåga alt själva sköta sina angelägenheter som illa riraraar raed den tilltro raan har till saraernas möjhghet all underkasta sig de rält invecklade, nya reglerna rörande samebys förvaltning är del till en början svårt att förstå varför förbudet skall omfatta även sådan verksarahet sora har raycket nära samband med renskötseln. Det förhåller sig ju också så alt inle alla medlemmar i samebyn är renskötande. Och även för de renskötande saraerna kan läget av skilda anledningar bli så prekärt, alt det kan vara en fördel, alt del finns annan verksarahet att falla tillbaka på. För raig fraraslår del som önskvärt att
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 265
sameby får ägna sig åt all slags ekonoraisk verksarahet sora är ägnad alt stärka byns ställning, även om detla skulle gå ut över renskötseln. Det får visserligen anses som synnerligen angeläget alt raan slår vakt om denna näringsgren, men intresset synes dock främst böra inriktas på saraerna själva och deras möjligheter att i likhet raed övriga raedborgare skaffa sig en hygglig försörjning. Det är knappast troligt att saraerna med full frihet i det hänseende det här gäller skulle hänge sig ål ekonoraisk verksarahet av direkt fräraraande slag. Jag anser därför att det ifrågavarande stadgandet i tredje stycket utan större olägenhet kan avvaras.
10 §
Lagrådet:
Saraeby skall enligt andra stycket äga rätt att företräda raedleraraarna i ärende sora rör renskötselrätten eller raedleraraarnas geraensarama intressen inora rennäringen i övrigt. Såsom anges i motiven åsyflas här inle bara frågor sora rör den egentliga renskölseln utan även t. ex. frågor ora jakt eller fiske. Jakt- och fiskerätt ingår enligt lagen sora birältigheter i renskötselrätlen. Det torde ej få anses föreligga hinder mot att sameby för raedlemraarnas räkning för talan även angående sådana rättigheter i avseende å renbelesområdena som har saraband raed renskötseln och som de förmenar sig ha på annan grund än förevarande lag.
11 §
Lagrådet:
I punkt 2 av denna paragraf talas om renskötselberättigad sora "bedrivit renskötsel" inora byns belesoraråde. De citerade orden kan — särskilt vid jämförelse med uttrycken "deltar i renskölseln" i punkt 1 av samma paragraf och "driver renskötsel" i 12 och 13 §§ — ge intryck av alt syfta på endasl den som är renskötande i den mening som avses i 13 §. Då emellertid i punkt 2 liksom i punkt 1 även avses den som biträder annan raed skötsel av dennes renar, hemställer lagrådet atl punkt 2 omformuleras. Dess lydelse kan lämpligen vara "renskötselberättigad sora deltagit i renskötsel inom byns betesområde och haft della lill stadigvarande yrke saml ej övergått lill annat huvudsakligt förvärvsarbete".
26 § Justitieråden Brunnberg och Bergsten:
EnUgt denna paragraf skall renskölselräll kunna upphävas för visst raarkoraråde, när orarådet behövs för något av de ändaraål sora uppräknas i 1 § expropriationslagen. Möjligheten att upphäva renskölselräll skall emellertid ej vara begränsad lill dessa fall, ulan sådant upphävande skall
266 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
kunna ske även när området behövs för annat ändaraål av väsentlig betydelse från allraän synpunkt. Renskötselrätlen är elt slags nyttjanderätt, som får anses sora en sådan särskild rätt sora avses i 1 § andra stycket expropriationslagen, låt vara att den ej är knuten till bestärad fastighet. Det kan ifrågasättas om det är principiellt riktigt att raedge tvångsingrepp i denna rättighet för tillgodoseende av ändamål, som eljest ej kan åberopas som grund för expropriation. Såsom departemenlschefen framhållit råder emellertid inom renskötselområdet speciella förhållanden, som gör en sådan något vidgad möjlighet till ingrepp i renskötselrätlen önskvärd. Med hänsyn härtill och då redan gällande rält medger upphävande av renskötselrätt ulan närraare specificering av ändaraålen (5 § renbeleslagen) finner vi förslaget kunna godtagas.
Regeringsrådet Hjern och justitierådet Gyllensvärd:
Första stycket i denna paragraf avser endast fall, då fråga är om markområde sora ej är utan väsentlig betydelse för renskölseln Detta framgår av det följande innehållet i paragrafen. Enligt vad som föreslås skall i dessa fall renskötselrätten få upphävas, när området behövs inte bara för ändamål sora kan tillgodoses genom expropriation utan också för annat ändamål av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Meningen är alltså atl renskötselrätten inte skall behandlas på samma sätt som annan rätt till fast egendom ulan tvångsvis kunna — efter prövning i föreskriven ordning — bringas att upphöra, när del behövs för tillgodoseende av ändamål sora inle kan föranleda expropriation. Några bärande raoliv för alt i de åsyftade fallen låta renskötselrätten vara på detta sätt underkastad mindre restriktiva regler i fråga ora förutsättningarna för tvångsingripande föreligger ej enligt vår mening. Den omständigheten, atl den nyttj anderält som tillkommer samerna grundas direkt på lagstiftning, medför inte att behovet av trygghet är för deras del mindre framträdande än för innehavare av rättigheter, sora lillkorarail genom privalrältsliga upplåtelser. Inle heller kan med fog påstås, att de allraänna intressen sora kan slå mot samernas skulle vara av sådan särskild beskaffenhet atl andra materiella regler för ett tvångsingripande är påkallade än de sora finns upptagna i eljest gällande lagstiftning. Att renskölselrätten, såsom anförts i remissprotokollel, bör kunna få vika för att behovet av mark för vissa kollektiva anläggningar för det rörhga friluftslivet skall tiUgodoses synes inte böra ifrågakomma så länge expropriationslagen inte medger ingripande till förraån för sådant ändamål. Det kan nämnas, atl exproprialionsutredningen härvidlag föreslagit raöjlighet till expropriation. Med anledning av vad som i remissprolokollet vidare sagts ora anläggande av renforskningsstation vill vi frarahålla all, ora det kan tänkas visa sig angeläget från allmän synpunkt med ell formligt undantagande av mark från samernas begagnande för elt sådant eller liknande ändaraål, som är avsett att på lång sikt vara till gagn för renskötseln.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 267
och fallet inte kan anses täckt redan i gällande lag (jfr 1 § första stycket 14 expropriationslagen), frågan om vidgade möjligheter lill Ivångsingripande synes böra övervägas i saraband med den föreslående översynen av expropriationslagen.
Som motiv för all i förevarande paragraf göra ändaraålsbeskrivningen något raera tänjbar än enligt expropriationslagen har även anförts, atl saraerna i princip saknar disposilionsfrihet över renskötselrätlen, vilket innebär all även ora de är beredda att avstå från utövning av renskölselrätten på viss raark de saknar raöjlighet att med bindande verkan träffa avtal därom. Detta utgör dock enligt vår mening inte något skäl för alt tillerkänna Kungl. Maj :t en allmän befogenhet alt utan hänsyn lill den inställning samerna i det enskilda fallet givit ullryck åt förordna ora renskötselrättens upphävande, när det behövs för ändaraål av väsentlig betydelse från allraän synpunkt. Om del anförda motivet anses böra föranleda, all Kungl. Maj:t skall kunna förordna om rättighetens upphävande även för andra ändaraål än sora kan tillgodoses genora expropriation, bör raöjligheten härtill begränsas till situationer, då företrädare för saraeintresset tillstyrkt ansökan om upphävande.
I enlighet med det sagda föreslår vi, att i första styckel orden "eller för annat ändaraål av väsentlig betydelse från allraän synpunkt" får ulgå.
28 § Lagrådet:
1 fråga ora ersättning för skada eller olägenhet raed anledning av all renskötselrätt upphäves enligt 26 § innebär det reraitlerade förslaget, alt när skadan eller olägenheten drabbar bestämd person ersättningen skall utgå till denne, medan ersättningen i annat fall skall fördelas mellan saraefonden och vederbörande sameby efter vad som är skäligt. Atl frågan om fördelningen raellan saraefonden och saraebyn på detta sätt skall prövas i varje särskilt fall efter skälighet kan som departementschefen själv medger leda till intressemotsättningar. Till undvikande härav vill lagrådet, i anslulning lill de sakkunnigas av flertalet remissinstanser godtagna förslag, förorda att i stället en schablonregel om hälftendelning får gälla. Del är dock givet att en sådan regel ej passar för alla situationer. MöjUghet alt till-lärapa en annan fördelningsgrund bör finnas för fall då särskilda skäl därtill föreligger. Ora exerapelvis upphävandet avser begränsad tid (jfr 26 § tredje stycket) eller eljest fråga är ora skada av raer eller mindre tillfälUg art, kan det vara anledning att tillerkänna samebyn hela eller i varje fall raer än halva ersättningsbeloppet.
När renskötselrätt upphäves lill följd av företag enligt vattenlagen, gruvlagen etc, skall ersättning i enlighet raed berörda lagar ulgå lill sakägare som lider skada eller olägenhet därav. Det torde härvid få förutsättas att
268 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
i den mån bestärad person ej drabbas förevarande bestämmelse i rennäringslagen skall vara vägledande. Ersättning sora ej utgår till bestämd person bör alltså fördelas raellan samefonden och samebyn enligt de grunder sora där anges.
29 §
Lagrådet:
Hänvisningen till de allraänna bestäraraelserna i expropriationslagen innebär såsora framhålles i motiven bl. a. atl den för vars räkning upphävandet av renskölselrätlen sker skall anhängiggöra talan vid exproprialionsdomslolen. Härvid bör såsom innehavare av renskölselrätlen anses den sameby inora vars belesoraråde upphävandet skall ske. Del är alltså denna sora bör instämmas till domstolen. Eftersom saraebyn företräder raedleraraarna i frågor som rör renskötselrätlen (10 § andra styckel), torde enskild medlem av byn ej behöva särskilt instäraraas, även om upphävandet medför skada eller olägenhet som speciellt drabbar honom. I administrativ ordning bör tillses att samefonden, sora norraalt skall ha del av sådan ersättning sora ej tillfaller enskild person, blir underrättad ora rättegången.
30 §
Lagrådet:
Från del i paragrafens första stycke givna förbudet mot användning av mark på sätt som raedför avsevärd olägenhet för renskötseln göres enligt andra stycket undanlag bl. a. i fråga ora område med fastställd stadsplan eller byggnadsplan. Den avsedda innebörden av näranda undantagsregel lorde vara, att hinder ej skall föreligga alt använda raarken i enlighet med den fastställda planen. Lagtexten lorde böra förtydligas, så atl denna innebörd komraer till klarare uttryck.
34 §
Lagrådet:
I det fall då upplåtelse enligt 32 § avser rält för någon all tillgodogöra sig naturtillgångar skall enUgt förslaget ersättning utgå för den skada eller olägenhet sora upplåtelsen medför. Vem som skall utge ersättningen anges ej. Det är önskvärt alt lagtexten ger klart besked i frågan. Mest följdriktigt synes vara, alt staten får svara för ersättningen gentemot den skadeUdande, givelvis med möjlighet för staten all få kompensation genora all hålla sig lill nyttjanderättshavaren.
35 §
Lagrådet:
Föreskrift ora reninnehavel får enligt andra styckel ej ges sådani innehåll all renskötande medlems fortsalla verksamhet äventyras. Bestäminelsen är enligt de sakkunnigas raoliv (s. 89) avsedd alt klargöra, alt den som
KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971 269
redan driver rennäring ej skall hindras från att fortsätta driften i huvudsakligen samraa orafallning sora tidigare. Den avsedda innebörden synes komma till något klarare uttryck, om "äventyras" utbytes mot det i de sakkunnigas lagförslag använda ullrycket, "omöjliggöres eller väsentligt försvåras".
38 § Lagrådet:
Då någon lagregel inte föreslås om när styrelsen för en sameby är beslutför, bör frågan lämpligen regleras i stadgarna. Att uppställa krav på atl sladgarna alltid skall innehålla föreskrift i delta hänseende synes emellertid inle påkallat, men del bör finnas möjlighet all, såsom skett i det av de sakkunniga framlagda förslaget till normalstadgar, meddela sådan föreskrift. Den omständigheten alt frågan om styrelsens beslutförhet ej ultryckligen närants i uppräkningen i denna paragraf får ej anses lägga hinder i vägen härför. Om annat inte bestäms i stadgarna, torde få anses gälla, att styrelsen skall vara fulltalig för alt beslut skall kunna fattas. Har ordinarie ledamot blivit kallad men uteblivit, skall självfallet suppleant, när en sådan finns utsedd, kunna inträda.
Regeringsrådet Hjern:
I anslulning till sista punkten av förevarande paragraf anser jag böra påpekas atl, då däri talas om "föreskrifter om renskötseln", därmed inle torde avses sådana föreskrifter ora reninnehav, varora stadgas i 35 §. Dylika föreskrifter tankes nämligen skola meddelas i de särskilda fall, då lantbruksnämnden beslutat om maximering av renantalet eller om del eljest, t. ex. på grund av någon inträffad händelse, behövs för att främja renskötseln och låter sig lämpligen inte beslämmas till innehållet på förhand.
För egen del föreslår jag eraeUertid — raed hänvisning till vad jag anfört vid 9 § — att punkten ändras på så sätt att föreskrifternas begränsning till renskölseln slopas. Såsora punkt 10 skulle till följd därav upptagas "de ytterligare föreskrifter sora behövs".
45 § Lagrådet:
I första punklen av första stycket föreskrivs att brist, sora uppkommer genom att renskötande bymedlem inte fullgör sin betalningsskyldighet enligt 42—44 §, skall genom ny debitering fördelas mellan övriga renskötande raedleraraar i förhållande till deras reninnehav. Enligt lagrådets raening bör — i överenssläramelse med vad som i raotsvarande hänseende gäller enligt annan lagstiftning (59 § första stycket lagen ora enskilda vägar och 26 § första stycket lagen om vissa gemensamhelsanläggningar) -— denna utdebitering i anledning av brist ske efter samma grund som den ursprungliga
lOt Riksdagen 1971.1 saml. Nr 51
270 KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971
fördelningen av betalningsansvaret för den Ukvid varom är fråga. Orden "i förhållande till deras reninnehav" bör därför utbytas mol "i förhållande lill deras inbördes skyldighet atl svara för likviden".
46 § Lagrådet:
Det i andra styckel inskrivna kravet på kvalificerad majoritet synes av ordalagen atl döma närmast böra hänföras lill beslutet om amorterings-planens anlagande, men avsikten lorde vara all del skall avse beslutet om upplagande av lån. I tydlighetens intresse bör en jämkning komma lill stånd.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle lån som avses i paragrafen återbetalas genom uttaxeringar på byns samtliga renskötande medlemmar, och de sakkunniga lorde ha menat all alla de sora är raedleramar vid tiden för återbetalningen också skall slutligt svara för vad sora amorteras. Någon motsvarande regel återfinns visserligen inte i det remitterade förslagel, men departementschefen har å andra sidan inle förklarat sig i detla avseende taga avstånd från de sakkunniga, vilket möjligen kan uppfattas som om han ansett all vad de sakkunniga föreslagit skall gälla utan atl del behöver komraa till direkt uttryck i lagtexten. Med anledning härav vill lagrådet påpeka, alt man vid avbetalning på lån som det här är fråga om har all förfara på samraa sätt sora vid betalning av annan skuld och att den slutliga fördelningen skall ske i enlighet raed 40 och 41 §§. Härav följer att det kan inträffa alt någon eller några av de renskötande byraedlemmarna inte skall åläggas betalningsskyldighet.
47 §. Lagrådet:
Motsvarighet till bestämmelsen i andra stycket har föreslagils av de sakkunniga. Bestämmelsen bygger på alt intrångsersättning kan, även när den avser skada eller olägenhet som särskilt drabbat bymedlem, korama att tillerkännas samebyn. Reglerna om ersättningens bestämmande i det remitterade förslagel har emellertid lill skillnad från vad som var avsett alt gälla enligt sakkunnigförslaget den innebörden all ersättningen skall, när skadan eller olägenheten drabbat viss person, bestäraraas atl utgå direkt lill denne också om han är bymedlem. Beslämraelsen i fråga har därför inle något berättigande i det nu föreliggande förslaget utan bör utmönstras därur.
49 § Regeringsrådet Hjern:
Enligt de sakkunnigas förslag (2 kap. 15 §) skall styrelseledamot vara medlem av samebyn. Ehuru detta förslag inte mött någon kritik vid remissbehandlingen har i deparleraentsförslaget denna bestämraelse ulan motivering fåll utgå. Departementsförslagets ståndpunkt lär vara, atl även utom-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 271
stående skall kunna utses lill ledaraot av styrelsen. För egen del biträder jag de sakkunnigas förslag och föreslår därför alt sora andra punkt i första styckel av förevarande paragraf föreskrives alt styrelseledamot skall vara medlera av byn och ej får vara orayndig.
52 § Lagrådet:
I andra stycket raeddelas bestämmelser om särskild firraatecknare. Eftersom lagförslaget ej innehåller bestäraraelser om saraebys firma och firma-regler i annan författning ej torde vara tillämpliga, föreslår lagrådet att termen "firmatecknare" får ulgå och all i lagrummet i stället talas om atl styrelsen kan bemyndiga särskild person atl företräda samebyn.
59 § Lagrådet:
I denna paragraf behandlas frågor om rösträtt vid bystämma. Skilda regler ges för renskötande medlemmar och andra. Eftersom samebyns huvudsakliga arbetsuppgifter gäller renskötseln är huvudprincipen enligt förslaget att rösträtt skall tillkomma endasl de renskötande medlemmarna. Härifrån göres dock undanlag i punkt 1, enligt vilken varje myndig medlem i byn har rösträtt i fråga som rör ändring av sladgarna, utseende av ordförande på bystämma eller av revisor eller beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen. I alla övriga frågor skall enligt punkt 2 endast renskötande medlera ha rösträtt. Beträffande ändring av sladgarna föreskrives vidare i punkt 7, att för beslut därora fordras kvalificerad raajoritet, nämligen två tredjedelar av det på stämman företrädda röstetalet samt flertalet av byns rayndiga medlemraar. EnUgt denna ordning skall alltså anlagande av stadgar, första gången detta blir aktuellt, vara förbehållet de renskötande medlemmarna, under det att vid ändring av sladgarna — även i frågor som uteslutande rör själva renskölseln — rösträtt skall tillkomraa alla myndiga bymedleraraar. Grunden för nämnda regler om stadgeändring är enligt vad de sakkunniga utan invändning från departementschefen anfört, att dessa ärenden är av sådan vikt för alla medlemskategorier atl del är motiverat raed särskilda oraröstningsregler för dera, avsedda all garantera atl ingen grupps intressen lämnas obeaktade.
Enligt lagrådets mening är del lämpligt alt de icke renskötande medlemraarna i byn får dellaga i beslut om vissa stadgeändringar som kan anses gälla byn i dess helhet. Däremot anser lagrådet alt i frågor om renskötselns praktiska anordnande och de renskötande medlemmarnas ekonomiska rättigheter och skyldigheter med avseende på denna näring huvudprincipen bör gälla eller alltså alt endast dessa raedleramar skall äga rösträtt. Särskilt kan i detta sammanhang nämnas den med del remitterade förslagel förenade risken för att, om motsättningar skulle uppkomraa mellan de båda nämnda
272 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
kategorierna av medlemmar, ändringar som de renskötande ansåge erforderliga och betydelsefulla inte kunde genomföras.
Lagrådet föreslår att förevarande paragraf ändras så, all regeln i punkt 1 om rösträtt för alla myndiga bymedlemmar beträffande stadgeändring begränsas till vissa ämnesområden i enlighet med vad förut sagls. Laglekniskt kan detta lämpligen ske genom hänvisning till punkter i 38 §:ns uppräkning av vad som skall regleras i stadgarna. De som härvid bör komma i fråga är punkterna 1—6, sora behandlar för alla bymedlemmar gemensamma angelägenheter. Även kravet i punkt 7 av 59 § på att beslut om stadgeändring för att vara giltigt skall biträdas av flertalet av byns myndiga medlemmar bör begränsas till att gälla frågor som avses i punkterna 1—6 i 38 §.
Regeringsrådet Hjern:
Om mina förslag vid 9 och 38 §§ godtages, påverkas utformningen av förevarande paragraf.
68 § Lagrådet:
Enligt tredje stycket av förevarande paragraf skall renlängd fastställas av bystämma. Då enligt lagrådets mening motsvarande bör gälla, när längden av anledning som anges i första stycket skall rättas, föreslår lagrådet att i tredje stycket föreskrives, att bystämman fastställer renlängden och beslutar om rättelse däri.
72 § Regeringsrådet Hjern:
Den vidlyftiga regleringen av samernas rätt att själva sörja för renskölseln i de forraer lagen anvisar torde grundas på uppfattningen att samerna verkligen också har förmågan att tillvarataga denna rätt. Mot denna bakgrund ter sig stadgandet i andra styckel, alt länsstyrelsen — om renskölseln är bristfällig — kan förordna syssloman alt omhändertaga renskötseln i byn och förvalta byns övriga ekonomiska angelägenheter, sora inkonsekvent och onödigt ingripande. EnUgt min mening bör därför de i paragrafen intagna bestämraelserna om syssloman utgå.
83 § Lagrådet:
Det är självfallet avsett, atl märkning av renkalv under tiden den 1 januari—den 1 maj skall kunna ske utan särskilda formaliteter, om märkningen ombesörjes av saraebyn (jfr 37 § andra stycket). I tydlighetens intresse torde detta böra anges i lagtexten.
Bestämmelsen i andra stycket torde böra ges den avfattningen, att märk-
KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971 273
ning får ske även efter utgången av april, om samebyns styrelse medger del. Medgivande skall givetvis ej ges annan än. den som enligt styrelsens bedömande är ägare till renen.
85—89 §§ Lagrådet:
Av 87 § punkt 4 kan utläsas, atl koncessionshavare ej skall få mottaga skölesrenar från annan än den som inom det område som koncessionen avser äger eller brukar jordbruksfastighet. För alt della skall komraa till klarare uttryck bör till 85 § första stycket fogas stadgande, att koncessionen kan innefatta rätt att mottaga skötesrenar från ägare eller brukare av jordbruksfastighet inom koncessionsområdet. Om så sker, kan i 87 § punkt 4 orden "från ägare eller brukare av jordbruksfastighet inora koncessions-området" uteslutas.
Enligt 87 § punkt 5 skall i koncessionsbeslut anges i vad mån koncessionshavaren har rätt att anlägga stängsel, uppföra byggnader och taga virke inora koncessionsområdet. Meningen torde vara atl rätt sora här avses skall medges koncessionshavaren inom raraen för bestäramelserna i 16 —22 §§. Att näranda bestämmelser skall iakttagas följer av regeln i 89 § andra stycket, att bestämmelserna om sameby och dess förvaltning i tilllämpliga delar gäller i fråga om saraeby för koncessionsrenskötsel. För att sarabandet raellan 87 § punkt 4 och de ifrågavarande bestämmelserna i 16 —22 §§ skall framgå tydligare synes emellertid lämpUgt att omdisponera paragraferna så, att 89 § kommer före 86 §.
90 § Lagrådet:
I anslutning till innehållet i första stycket torde böra påpekas att då där föreskrives, att länsstyrelses åligganden enligt lagen fullgöres såvitt avser Västernorrlands län av länsstyrelsen i Västerbottens län och såvitt avser Kopparbergs och Gävleborgs län av länsstyrelsen i Jämtlands län, därmed även avses all besvär enligt 98 § skall riktas till länsstyrelserna i Västerbottens resp. Jämtlands län och upplagas av dessa, ehuru enligt vanliga grundsatser annan länsstyrelse är räll forum.
Utöver vad som stadgas i denna paragraf om vilken länsstyrelse eller lantbruksnärand som i vissa fall skall vara behörig meddelas i 39 och 74 §§ besläramelser som anger att ärenden ora registrering ankoramer på länsstyrelsen i det län där samebyns styrelse har sitt säte. Det torde vara klart atl även i andra fall, då elt till länsstyrelses eller lantbruksnämnds prövning hörande ärende har anknytning till viss sameby, den myndighet är behörig inom vars område byns styrelse har sitt säte, såvida ej annat följer av första stycket i denna paragraf.
274 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Paragrafen synes få en bättre placering, om den insattes först efter 97 § i det reraitlerade förslagel.
Vid denna paragraf har departeraentschefen berört frågan om tillämpning av den s. k. kommunikalionsprincipen. I de sakkunnigas förslag ingår vissa bestäraraelser, som i enlighet raed denna princip ålägger myndighet att bereda dem som beröres av en ifrågasatt åtgärd tillfälle att yttra sig innan åtgärden beslutas (se särskilt 8 kap. 5 § i förslaget). Departementschefen har uteslutit dessa regler med raotiveringen atl koraraunikations-principen gäller inora rennäringens område ulan alt några bestäraraelser behöver raeddelas därom. Enligt lagrådets raening är inle rainst när del gäller samernas förhållanden grundsatsen atl berörda personer skall få tillfälle att yttra sig så väsentlig, alt uttryckliga bestämraelser därora bör finnas. Då det emellertid kan väntas alt bestämmelser i ämnet, som blir tilllämpliga även inom förevarande oraråde, komraer all ges i den lagstiftning om förvallningsförfarandet som är under förberedande torde såsom departementschefen föreslagit frågan här kunna läranas oreglerad.
91 § Lagrådet:
I denna paragraf föreslås vissa regler om strikt skadeståndsansvar för sameby, avsedda att ersätta nuvarande detaljerade bestämmelser i renbeleslagen ora renägares skyldighet alt utge gottgörelse för skada genom renar. Det bör understrykas att, såsom också departementschefen frarahåller, reglerna inte utesluter lillärapning av allmänna skadeståndsregler. En skadelidande skall sålunda ha möjlighet alt vända sig direkt mot den som vållat skadan eller alt av samebyn kräva skadestånd även i andra fall än som anges i paragrafen, om byn exempelvis är ersätlningsskyldig enligt vad sora gäller ora principalansvar.
Att såsom nu föreslagits samebyn i stället för den enskilde renägaren göres primärt ansvarig utan hänsyn till om vållande föreligger är en följd av alt del alltid skall vara byn som för de renskötande raedleraraarnas räkning ombesörjer renskötseln. De jämkningar i fråga om det objektiva ansvaret som förslaget i övrigt innebär har huvudsakligen föranletls av den övergång sora skell till en raera extensivt bedriven renskötsel och av den därigenora ökade risken för skadegörelse. Det har gällt att finna en efter de nya förhållandena avpassad lösning, som tillgodoser de skadelidandes intressen ulan att saraebyarna oskäUgt betungas. Samtidigt har det varit angeläget att åstadkomma en mera enkel och överskådlig reglering än den nuvarande.
Lagrådet har ej något alt erinra raed anledning av de allmänna överväganden som ligger lill grund för förslaget och har heller inte någon väsentlig anmärkning raot den lösning som fraralagls. Emellertid vill lagrådet ifrågasätta om inle förslaget lägger ell oskäligt tungt ansvar på saraebyn i sådana
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 275
fall av skadegörelse, när det av utredningen framgår atl byns renar inte orsakat skadan. Särskilt otillfredsställande synes det vara, all man skall kunna ålägga en sameby skadeståndsansvar, fastän den kan visa att skadan orsakats av renar från viss annan by och att de egna renarna inte har någon som helst del i skadan. Men även i sådana situationer då det inle går att fastställa från vilken by de skadegörande renarna härrör skulle del vara stötande, om ansvar kunde utkrävas av den by, som till äventyrs kan styrka att dess renar inte gjort skadan och sora av allt att döma skulle sakna möjUghet alt återkräva vad den tvingades utgiva. Visserligen skulle i ell sådani fall — sora säkerligen torde bli sällan förekommande — den skadelidande bli utan ersättning. Situationen skiljer sig dock inte från vad som eljest vanligen gäller, när en skada inträffat ulan all man har klarhet i vem som utfört den skadebringande handlingen, och det kan inle anses alt samebyn i detta speciella fall Ugger närraare till att bära den förlust som uppkommit.
Med anledning av vad som nu sagls föreslår lagrådet, all "även om"-sal-sen i slutet av första stycket får utgå och att den i stycket föreskrivna skyldigheten för sameby att ersätta skada i stället göres beroende av att det ej visas all skadan ej orsakats av byns renar.
Bestämmelsen i andra stycket är avsedd att gälla, när enligt första stycket ansvar för skada åvilar mer än en saraeby och det inle kan visas alt renar från någon av byarna orsakat skadan. Ansvarigheten fördelas därvid lika mellan byarna. För det fall åter att det kan visas att skadan härrör trån någon av byarna finns en regel i tredje styckel, och av vad som föreslås där framgår all hela ansvaret i sista hand skall falla på den byn. Enligt lagrådels raening skulle reglerna vinna i tydlighet, ora andra och tredje styckena raed vissa jämkningar fördes samman lill ell stycke. Detla skulle förslagsvis kunna få följande lydelse: "Åvilar ersättningsskyldighet enligt första st3'cket flera samebjar, fördelas ansvarigheten lika mellan byai'na inbördes. Kan det visas all renar från någon av byarna orsakat skadan, svarar den byn gentemot de övriga för hela skadan."
Fjärde stycket behandlar del fallet atl renar från flera byar orsakat skada. Till en början anges i del remitterade förslagel, atl ansvarigheten mellan byarna skall fördelas med hänsyn lill omfattningen av den skada som varje bys renar orsakat. Någon regel raed detla innehåll synes emellertid inte behövlig, eftersom en förutsättning för dess tillämpning raåste vara alt raan kan särskilja de skador sora de ohka byarnas renar givit upphov lill och, då så kan ske, frågan om byarnas ansvarighet helt blir att bedöma raed ledning av föregående bestäraraelser i paragrafen. I fjärde stycket föreskrives vidare enligt det remitterade förslaget att, när skadorna inle kan särskiljas, fördelningen skall ske i förhållande till antalet renar som ulan bevakning fanns i trakten vid liden för skadans uppkomst. Motiveringen ger vid handen att bestämmelsen är avsedd att i sak överensstämma
276 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
med vad de sakkunniga föreslagit för motsvarande fall. I sakkunnigförslaget anges, atl ansvarigheten skall delas i förhållande till antalet renar från varje by, vilka vid tiden för skadans inträffande fanns i trakten och som ej visas ha stått under sådan övervakning atl de inle kunnat raedverka till skadan. Lagrådet vill förorda att bestämmelsen får innehålla atl, om skada orsakats av renar från flera byar och det ej kan utredas i vilken omfattning varje bys renar har del i skadan, ansvarigheten fördelas raellan byarna inbördes efter antalet renar från varje by som vid tiden för skadans uppkomst fanns i trakten och som ej stod under bevakning. Såsom framgår av det förut sagda bör inte i fjärde stycket dessutora ges någon särskild regel ora fördelningen, när skadorna kan särskiljas.
98 § Lagrådet:
Första styckel av förevarande paragraf innehåller en besvärsregel, sora ger medlem i sameby rätt att hos länsstyrelsen föra talan mot vissa beslut som fattats av bystämma, styrelse eller syssloman. Som besvärsgrunder har angivits att beslutet ej lillkorarail i behörig ordning eller eljest strider mot lag eller annan författning eller mot samebyns stadgar eller kränker klagandens enskilda rätt.
Besvärsregeln har utformats efter förebild av 30 § lagen om fiskevårds-områden, som i sin tur haft 13 § 4 raora. jaktlagen sora mönster. Det må även påpekas, alt de i förevarande paragraf angivna besvärsgrunderna är snarlika vissa av de besvärsgrunder sora gäller vid anförande av koramu-nalbesvär (76 § koraraunallagen).
Enligt uttalande av rennäringssakkunniga, vilkas förslag i förevarande del tillstyrkts av departemenlschefen, skulle länsstyrelsen såsom klagoinstans enligt 30 § lagen om fiskevårdsoraråden ha atl bedöma även lärapligheten av vissa beslut sora överklagas. De sakkunniga har ansett att talerätten i hithörande fall borde utforraas med denna bestämraelse sora förebild.
Vad de sakkunniga anfört rörande räckvidden av den klagorätt som föreligger enligt 30 § lagen om fiskevårdsområden lorde eraeUertid inte vara rikligt. Det må erinras, att vid tillkomsten av del tidigare näranda, i fråga om besvärsgrunderna nästan likalydande stadgandet i 13 § 4 mora. jaktlagen föredragande departemenlschefen framhöll, att länsstyrelsens prövning enUgt hans uppfattning borde avse endast beslutets rättsgillighet och att någon befogenhet alt sätta annat beslut i stället för det överklagade ej borde föreligga (NJA II 1952 s. 68). Och vid tillkomsten av lagen om fiskevårdsområden anfördes i elt av fiskeristyrelsen utarbetat förslag som delvis ligger till grund för lagen bl. a. alt besvärsrällen i fråga om beslut av fiskevårdsområde i huvudsak borde regleras på samma sätt som i 13 § 4 mora.
KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971 277
jaktlagen och att tillräcklig anledning att låta länsstyrelsens prövning avse även lämplighetssynpunkter ej syntes föreligga (prop. 1960: 50 s. 214).
Lagrådet anser, till skillnad från vad de sakkunniga tydligen avsett, alt besvär i fall som åsyftas i förevarande paragraf inte bör få leda till omprövning av frågan om beslutets lämplighet. I fråga ora besvärsgrunderna bör paragrafen likväl få den av de sakkunniga och departementschefen föreslagna lydelsen, som enligt det förut sagda innebär atl besvärsprövningen endasl omfattar beslutets laglighet.
Beträffande frågan vilken länsstyrelse sora är rält forura för upplagande av besvär enligt förevarande paragraf får lagrådet hänvisa till vad lagrådet anfört vid 90 §.
102 § Lagrådet:
Av paragrafen bör framgå att rält att meddela förordnande om uppskov raed verkställighet av beslut tillkommer inte den myndighet sora raeddelat beslutet utan den till vilken talan skall fullföljas. Lagrådet föreslår att paragrafen får det innehållet, att beslut som avses i 98 och 99 §§ samt 100 § första stycket länder till efterrättelse utan hinder av att talan däreraot föres, om ej besvärsmyndigheten förordnar annat.
Övergångsbestämmelserna Lagrådet:
Den i punkt 5 föreslagna bestämmelsen innebär, att ullrycken lapp, fjälllapp, skogslapp, fjällrenskölsel och skogsrenskötsel skall, där de fortfarande förekoraraer i lag eller annan författning, hädanefter avse motsvarande uttryck i nya lagen och att de således — genom alt nya lagen inte skilj er mellan fjällsame och skogssame och endast räknar med en geraensara förra av renskötsel för alla samer — kan få en mer vidsträckt innebörd än de ursprungligen haft. Att införa en generell övergångsregel av detla slag utan närmare undersökning av de konsekvenser den får i olika avseenden är inte tillrådligt. Det kan nämligen inte uteslutas all den på något område skulle leda till resultat som är mindre väl förenliga med vad som åsyftats med den förfatlningsbeslämmelse där det äldre uttrycket förekoraraer. Då det dessutom inle synes föreligga något egentligt behov av en övergångsregel i förevarande hänseende, hemställer lagrådet all punkt 5 får utgå.
I anslutning till bestämmelsen i punkt 7 finns det anledning all närmare beröra frågan om hur den nya saraebyorganisalionen skall införas och det hittillsvarande systemet med lappbyar skall avvecklas. Del är uppenbarligen raeningen alt varje lappby skall i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande ombildas till sameby, sora avses i nya lagen. Lappbyns tillgångar övergår därvid på samebyn, som i fortsättningen svarar för den garala
278 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
byns förpliktelser. Atl en ombildning skall ske på delta sätt är av sådan betydelse att en uttrycklig bestämmelse synes påkallad.
Som anges i 7 § skall indelningen i byområden göras av lantbruksnämnden. Enligt motiven till nämnda paragraf är det raeningen atl den nuvarande territoriella indelningen i lappbyoraråden skall vara den lokala basen för saraebyarna, men det framhålls att lanlbruksnäinnden bör undersöka möjligheten av att skapa bättre förutsättningar för en rationell rendrifl genom större eller raindre järakningar i den nuvarande gränsdragningen, vilket bör ske efter sararåd med samebyarna. Enligt lagrådets mening är det önskvärt atl indelningen redan från början sker efter noggrann prövning i enlighet raed vad sålunda nämnts. Det är därför nödvändigt atl erforderliga förberedelser vidtages innan lagen sätts i kraft. Någon övergångsbestämmelse i detla avseende synes icke vara erforderlig.
Först sedan en sameby antagit stadgar och registrering av byn och av stadgarna erhållits lorde orabildningen få anses fullt genoraförd. Särskilda regler för saraebyn alt gälla för tiden dessförinnan lorde inte behövas ulora såvitt angår kallelse till bystäraraa. Vad sora i delta avseende gällt för lappbyn enligt den för denna utfärdade byordningen bör lärapligen tillämpas intill dess giltiga stadgar föreligger. En övergångsbestämmelse raed detta innehåll bör därför raeddelas. Kungl. Maj :l bör eraeUertid även i övrigt, i nära anslulning till vad sora föreslagils i reraissen, kunna i det särskilda fallet låta äldre bestämmelser gälla under övergångstiden i stället för nya lagens bestäraraelser ora saraeby och dess förvallning.
Under hänvisning till vad sora nu sagls föreslår lagrådet atl bland övergångsbestämraelserna upptas en punkt raed följande innehåll: "Lappby, som avses i lagen (1928:309) om de svenska lapparnas räll lill renbete i Sverige, ombildas i samband med nya lagens ikraftträdande till saraeby. Intill dess samebyn och dess stadgar registrerats skall i fråga om kallelse lill bystämma vad som i motsvarande hänseende hittills gällt för lappbyn, fortfarande tillämpas. I den mån del behövs kan Konungen för tiden intill dess registrering sålunda skett förordna, alt äldre bestämmelser även i övrigt skall tillämpas på byn i stället för nya lagens bestämraelser ora sameby och dess förvaltning."
I 3 § har renskötselområdel beskrivits på sådani sätt alt det efler orden omfattar även mark, sora på grund av tidigare avgöranden, t. ex. enUgl 5 § renbeleslagen, undantagits från saraernas begagnande. Avsikten är uppenbarligen inte alt dessa äldre avgöranden nu skall förlora sin giltighet. Möjligen kan en övergångsbeslämraelse härora böra meddelas för atl onödiga tvister skall förebyggas. Den kan förslagsvis innehålla att, om genora beslut före nya lagens ikraftträdande viss del av renskölselorarådel undanlagils från utövning av renskötselrätlen, beslutet fortfarande skall gälla.
Beträffande tillstånd sora raeddelals enligt 57 § renbeteslägen och sora omfattar tid även efter nya lagens ikraftträdande bör i en särskild punkt
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 279
bland övergångsbestämraelserna föreskrivas, att tillståndet skall anses sora en enligt 85 § nya lagen meddelad koncession. Vad som närmare bestärats i det ursprungliga tillståndet kommer härigenom fortsättningsvis att lända till efterrättelse, men lantbruksnämnden har möjlighet all enligt 88 § i det remitterade förslaget återkalla tillståndet eller föreskriva nya villkor.
I fråga om ordningsföljden mellan de olika bestäramelserna i förevarande avsnitt bör iakttagas, att omedelbart efter ikraftträdandebestäm-melsen följer den bestämmelse som i det remitterade förslagel återfinns i punkt 6 och att avgörande för ordningen raellan övriga punkter blir place-ceringen i själva lagen av de stadganden till vilka övergångsreglerna hänför
Ur protokollet: Ingrid Hellström
280 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 26 februari 1971.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, LiDBOM, Carlsson, Feldt.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter geraensara beredning raed statsrådels övriga ledaraöler dels lagrådets yttrande över förslag till rennäringslag, dels vissa finansieringsfrågor m. m. i saraband raed rennäringens omorganisation och anför.
Rennäringslagen
Lagrådet konstaterar inledningsvis atl lagförslaget såvitt avser den rättsliga grundvalen för samernas renskötselrätt bygger på samma förutsättningar som 1928 års renbeleslag. Lagrådet erinrar samtidigt om att SSR vid remissbehandlingen liksom i andra samraanhang hävdat alt saraerna har en starkare rätt tiU renbelesmarkerna än som kommit till uttryck i gällande renbeteslag. Trots det otillfredsställande i att den berörda folkgruppen inte godtar den principiella grundvalen för lagstiftningen synes, uttalar lagrådet, det i rådande läge och i avbidan på att föreUggande tvistefrågor prövas av dorastol få accepteras att lagstiftningen byggs upp på sararaa grund sora hittills.
Ända sedan tillkomsten av den första renbeleslagen har i lagstiftningen konsekvent hävdats att samerna inle får använda renbetesmarkerna för annat än renbete och sådana ändamål som har direkt samband med rennäringen. Att samerna inle vill godtaga de principiella grundvalarna för den rättsliga regleringen bör inte få hindra en lösning av de alltmer trängande problemen raed renskölselns rationalisering. Vill raan avvakta slutlig dora-stolsprövning av föreliggande tvistefrågor, skulle det dröja ålskilUga år innan rationaliseringsprobleraen kunde lösas. Detta är enligt rain raening inte försvarligt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 281
De av en ledamot uttalade farhågorna för atl samerna kommer att få mycket svårt att inordna sig under och tillämpa de nya bestämraelserna för samebys förvallning synes mig ogrundade. I åtskilliga avseenden innebär förslaget en enklare reglering än den i lagen om ekonomiska föreningar. Jag vill också erinra om alt den ekonomiska föreningsrörelsen under de senaste årtiondena har utvecklats mycket snabbt. Föreningsformen har kommit till användning på många nya verksamhetsområden. F. ö. praktiseras redan denna verksamhetsform på oUka håll i Norrbottens län i form av renägarföreningar och renskötarföreningar. Vidare kan nämnas alt inom lanlbruksstyrelsen tillsalts en arbetsgrupp, i vilken ingår bl. a. företrädare för samema, för att informera om den planerade nyordningen inom rennäringen. Denna grupp kommer atl fortsätta raed sitt arbete för all hjälpa samerna alt komma till rätta med ev. övergångsproblem.
Vad en ledaraot uttalat beträffande förslaget i 9 § att saraeby ej får bedriva annan ekonoraisk verksarahet än renskötsel föranleder mig inte all frångå departementsförslaget i denna del. Delsarama gäller två ledamöters förslag att den i 26 § första stjcket angivna raöjligheten att upphäva renskötselrätten för visst område begränsas till de fall då området behövs för något av de ändamål som avses i 1 § expropriationslagen.
Lagrådets förslag till ändring av 28 § innebär att domstolen normalt har att tillämpa en schablonregel om fördelningen raellan samefonden och saraebyn av ersättning för skada eller olägenhet raed anledning av alt renskötselrätt upphävs enligt 26 §. Att föreskriva en sådan särbehandling av detta slags ersätlningsmål kan raåhända från rättvise- och rättssäkerhetssynpunkt synas mindre tillfredsställande. Emellertid måste beaktas att renskötselrätlen i raånga avseenden är så olik andra rättigheter. Med hänsyn härtill och till de skäl sora lagrådet anfört kan jag biträda lagrådets förslag.
Vad lagrådet anfört i fråga ora 38 § föranleder ingen erinran från rain sida. Av raitt ställningstagande i fråga om 9 § följer all jag inte kan godta den ändring av 38 § 10 som föreslagits av en ledamot.
Med anledning av vad lagrådet anfört beträffande 46 § vill jag till undvikande av oklarhet påpeka att anledningen till atl jag inte föreslagit någon särregel i fråga om fördelningen av avbetalning på lån är att jag inte ansett en sådan regel motiverad. Fördelningen skall alltså ske på samma sätt som vid betalningen av annan skuld. Lagrådels förslag om en redaktionell jämkning av lagtexten biträder jag.
I anledning av vad en ledamot ullalat beträffande 49 § vill jag påpeka att departementsförslaget med hänsyn till de praktiska skäl som finns härför getts en sådan innebörd att sameby skall ha frihet att utse vilken myndig person som helst tiU ledamot i styrelsen. Som exerapel på elt tänkbart praktiskt fall när en icke-byinedlera bör kunna inväljas i styrelsen, kan jag åberopa det som antytts av samme ledamot i inledningen till lagrådels yttrande, nämligen sammanslagning av byar. Före sådan sam-
282 Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1971
manslagning kan det ju vara ändamålsenligt att byarna genom någon form av personalunion förbereder sammanslagningen.
Vad en ledamot förordat beträffande 72 § kan jag inte heller biträda.
Lagrådets förslag beträffande övergångsbestämmelserna ger anledning till erinran endasl i ell avseende. Lagrådet anför att en övergångsbestämmelse raöjligen bör raeddelas om att sådani beslut om undantagande av mark från utövning av renskötselrätten som meddelats före ikraftträdandet gäller även därefter. Som lagrådet anfört skall sådana äldre avgöranden inle genom den nya lagen förlora sin giltighet. Någon uttrycklig bestämraelse därora anser jag dock inte behövas.
1 de delar sora jag förut inle särskilt behandlat biträder jag lagrådets förslag till ändringar. Dessutom bör vissa redaktionella jämkningar göras. I den mån lagrådets uttalanden inle särskilt berörts ansluter jag raig lill vad lagrådet anfört.
Finansieringsfrågor m. m.
I årets stalsverksproposilion (prop. 1971:1 bil. 11) har jag under berörda anslag fÖr budgetåret 1971/72 beräknat medel ra. m. för ändaraål som rör förslaget angående rennäringen i vårt land och därmed sammanhängande frågor. Jag vill nu närmare redogöra för dessa raedelsberäkningar. Hänvisningarna i del följande till vissa punkter hänför sig till de i statsrådsprotokollet den 11 deceraber 1970 gjorda förslagen.
Rennäringens centrala och regionala administration
Jag har under punkten 11.5 förordai att lantbruksstyrelsen även i fortsättningen skall vara central rennäringsmyndighet. Under förslagsanslaget Lantbruksstyrelsen har jag för budgetåret 1971/72 beräknat raedel raed 355 000 kr. för ändamålet. Jag har därvid, utöver kostnaderna för redan befintUga tjänster sora överinspektör och byrådirektör, beräknat medel för bl. a. en tjänst som byrådirektör. Medel har vidare beräknats till arvoden till ledamöterna i rennämnden och till den representant för näringsulövarna som skall ingå som ledamot av lanlbruksstyrelsen vid behandling i styrelsens plenura av rennäringsärenden.
Under förslagsanslaget Lantbruksnämnderna har jag i statsverkspropositionen beräknat medel för rennäringen för budgetåret 1971/72 med 2 060 000 kr.
Jag har tidigare under punkten 11.5 tagit upp frågan om den regionala administrationen av rennäringen. Jag har därvid biträtt de sakkunnigas förslag atl det nuvarande lappväsendet vid länsstyrelserna upphör och atl rennäringsfrågor den 1 juli 1971 övertas av lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Till följd härav bör i dessa lantbruksnämnder ingå en särskild avdelning för rennäringsärenden. De nuva-
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 283
rande tjänsterna vid lappväsendet bör dras in. Motsvarande tjänster bör inrättas vid lantbruksnämnderna. Vid lappväsendet i Norrbottens län avlönas f. n. viss personal raed vattenregleringsraedel eller AMS-raedel. Även denna personal bör föras över till lantbruksnäranderna. Med hänsyn härtill har jag beräknat raedel för 22 tjänster för handläggande personal och fem för övrig personal.
Härutöver har jag under anslaget till lantbruksnämnderna tagit upp raedel för arvoden lill ledaraötema i rennäringsdelegationerna. I anslagsberäkningen ingår också raedel för atl bestrida vissa kostnader i samband med bl. a. inventering av kronans vallen ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län och på renbelesfjällen i Jämtlands län.
Rationalisering, stödåtgärder m. m.
Under punkten 11.4 har jag lagt fram förslag rörande stödet till rennäringens rationalisering och därvid förordai all della huvudsakligen skall utgöras av kreditgarantier. Sådana garantier skall kunna utgå för rendriftslån, rationaliseringslån och redskapslån. I likhet raed vad sora gäller för stödet åt jordbrukets rationaUsering bör utgifler för all läcka eventuella förluster på grund av denna garantigivning bestridas från förslagsanslaget Täckande av förluster på grund av statlig kreditgaranti. Jag har i statsverkspropositionen föreslagit att en särskild ram för rennäringens rationalisering tas upp under detla anslag. För budgetåret 1971/72 bör statlig kreditgaranti få lämnas för lån till rennäringens rationalisering raed 2,5 milj. kr. Det bör ankomma på Kungl. Maj :l att bestämraa om ramens fördelning på de olika lånen.
Utgifter för atl ställa i ordning och förvalta ssa fjällägenheter bestrids f. n. raed lappfondsraedel. Jag har under punklen 11.7 förordat all dessa utgifter i fortsättningen skall finansieras i annan ordning. Utgifterna, sora under budgetåret 1971/72 kan beräknas uppgå till ca 10 000 kr., bör bestridas från förslagsanslaget Odlings- och byggnadshjälp åt innehavare av vissa kronolägenheter m. m. Anslaget har i statsverkspropositionen tagils upp med 1 150 000 kr. för nästa budgetår. Jag har vid anslagsberäkningen beaktat nyssnämnda raedelsbehov.
Under punkten 11.4 har jag förordat att oraställningsslöd i förra av särskilt avgångsvederlag av 6 000 kr. skall utgå till renägare, som avvecklar sin renskötsel. Kostnaderna härför bör bestridas från förslagsanslaget Särskilt stöd åt det mindre jordbruket. Till della anslag återkommer jag i annat sammanhang.
Under punklen 11.3 har jag förordat att vissa ägare eller brukare av jordbruksfastighet som bildals vid awillring inom Norrbottens läns lappmarker skall få tillstånd alt fiska utan avgift på kronans vatten. I anledning härav bör elt belopp, som jag beräknar till högst 8 000 kr., komma
284 KungL Maj:ts proposition nr 51 år 1971
samerna till godo. Kostnaderna för detta bör, sora jag anfört i statsverkspropositionen, kunna bestridas ur reservationsanslaget Främjande i aUmänhet av fiskerinäringen.
1 statsverkspropositionen har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att, i av\'aklan på särskild proposition i äranel, till Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande för budgetåret 1971/72 beräknat elt reservationsanslag av 300 000 kr. Såsora jag under punkten 11.4 anfört bör 20 000 kr. beräknas för en reklarakarapanj för alt fräraja avsätlningen av renkött. Kostnaderna bör belasta della anslag. I saraband raed att ny lagstiftning och organisation nu genoraförs på rennäringens område krävs ytterligare medel för information och rådgivning till näringsutövarna. För denna verksamhet bör anslaget för budgetåret 1971/72 höjas med 200 000 kr. Anslaget Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande bör under budgetåret 1971/72 föras upp med sammanlagt 300 000 kr. Jag vill nämna att jag för samma ändamål avser att föreslå Kungl. Maj :t att hos riksdagen begära att på tilläggsstat III till riksslaten för innevarande budgetår anvisa 290 000 kr. I detta belopp ingår också medel tiU SSR för upplysningsverksamhet i anslutning till den nya lagstiftningen.
I statsverkspropositionen har Kungl. Maj :t föreslat riksdagen att, i avvaktan på särskild proposilion i ämnet, till Kompensation för bensinskatt till rennäringen för budgetåret 1971/72 beräkna ett anslag av 200 000 kr. Anslaget, sora för innevarande budgetår tagits upp raed 100 000 kr, avser kollekliv återbäring av skatt på bensin som förbrukats vid användning av snöskotrar inom rennäringen. Med hänsyn till atl användningen av snöskotrar i näringen har ökat under senare år bör anslaget räknas upp raed 100 000 kr. och för budgetåret 1971/72 föras upp raed 200 000 kr. Jag har vid anslagsberäkningen också beaktat den senaste höjningen av bensinskatten.
Forskning och försök
På grundval av mina förslag under punkten 11.6 om forskningen och försöksverksamheten på rennäringens oraråde har jag i statsverkspropositionen beräknat medel under anslag till statens veterinärmedicinska anstalt och lantbrukshögskolan.
Under förslagsanslaget Statens veterinärmedicinska anstalt har medel beräknats raed tillhopa 140 000 kr. för en tjänst sora konsulent och för forsknings- och försöksverksamhet på veterinärmedicinens område.
Under förslagsanslaget Lantbrukshögskolan: Förvaltningskostnader har jag beräknat medel om isammanlagt 90 000 kr. för en tjänst som slats-agronora och för arvoden lill ledaraötema i den föreslagna särskilda di-striktsförsöksnäranden. Under reservationsanslaget Lantbrukshögskolan: Försöksverksamheten har medel beräknats med sammanlagt 250 000 kr.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 285
för försöksverksamhet på rennäringens oraråde. I beloppet ingår medel för all bekosta verksamheten vid renforskningsstationen i Kuolpavare i saraband raed atl högskolan övertar huvudmannaskapet i enlighet raed vad jag förordat i del föregående. Vidare ingår i nyssnäranda belopp vissa kostnader för distriktsförsöksnäranden. Denna nämnd bör enligt min mening la upp all försöksverksamhet beträffande renar, alltså både lanlbruksvelen-skapUg och veterinärmedicinsk. Jag förutsätter att elt nära och effektivt samarbete skall komma till stånd mellan högskolan och anstalten i dessa frågor.
Jag torde i detta sammanhang även få ta upp frågan om dispositionen av fastigheten Arjeplogs skolbord 1:1. År 1929 raedgav riksdagen (prop. 1929: 1 VIII ht, StU 8, rskr 8 A) att skolbordets två huvudskiflen ställs under skogsstalens vård och förvaltning. Från skifte I skall i första hand den fasta noraadskolans i Arjeplog husbehov av byggnads- och vedsvirke tillgodoses. Skogsöverskoltet skall försäljas och köpeskillingen tillgodogöras förslagsanslaget till lappraarks ecklesiastikverks folkbildningsändaraål. Skifte II skall reserveras för upplåtelse med nyttjanderätt lill egnahem åt lappar, sora upphört med renskötseln.
I skrivelse den 30 december 1966 hemsläller domänstyrelsen (domänverket) all skolbordet förs över lill domänfonden. Nomadskolan i Arjeplog har näraligen inle längre behov av slöd i den ordning 1929 års beslut innebär och någon egnahemsupplålelse har aldrig korarait till stånd. Till skolbordet har sedan år 1929 influtit raedel och f. n. finns ca 140 000 kr. disponibla. I anledning av förslag från nomadskoleinspektören, Arjeplogs kommun, Arjeplogs sameförening och SSR tar domänslyrelsen även upp frågan ora alt disponera viss del av dessa raedel för att bilda en fond med syfte att främja den saraiska kulturen. EnUgt Arjeplogs korarauns uppfattning bör fastighelen föras över lill koraraunens förvaltning.
I ärendet har remissyttranden avgetts av justitiekanslern och riksrevisionsverket.
Justitiekanslern anför att det kan antas, alt statsmakternas tidigare beslut vilar på uppfattningen att Arjeplogs lappskolbord lillkorarail genora sådana åtgärder av kronan, atl kronan har fri dispositionsrätt över fastigheten eller åtminstone över skogsmarken. Uppgifter har sedermera framkommit enligt vilka skolbordet skulle vara en donation. Den utredning som föreligger är enligt justiliekanslerns mening inte helt tillräcklig för ett säkert bedöraande av frågan om skolbordets karaktär av donation, etl spörsmål sora för övrigl rättskraftigt kan avgöras endast av dorastol. Med hänsyn till den grad av osäkerhet sora vidlåder bedöraningen av frågan och raed beaktande av önskvärdheten av en uppgörelse i godo bör del övervägas ora inte åtminstone viss del av de saralade kontanta medlen bör avsättas för
286 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
att i Arjeplog i någon form fräraja den saraiska kulturen. Fastigheten bör däremot överföras lill domänfonden. Eventuellt återstående kontanta medel bör föras över till anslag sora Kungl. Maj:t finner lärapligt. Riksrevisionsverket vill inte motsätta sig en lösning efter justiliekanslerns riktlinjer. För egen del finner jag i likhet med justitiekanslern att Arjeplogs skolbord 1: 1 nu bör föras över till domänfonden för alt förvaltas enligt de grunder som gäller för förvaltningen av statens skogar. Med hänsyn till att avkastningen av fastigheten under mycket lång tid disponerats för samiska kullurändamål talar enligt min raening billighetsskäl för alt hela den inner slående avkastningen ra. m. från fastigheten på ca 140 000 kr. jämte ränta tillförs samefonden. Medlen bör användas för samekulturella ändaraål inora Arjeplogs koramun.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag atl Kungl. Maj:l dels föreslår riksdagen atl antaga
1) förslagel till rennäringslag med vidtagna ändringar,
2) det
vid statsrådsprotokollet den 11 december 1970 fogade förslaget till
lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),
dels föreslår riksdagen alt
3) besluta atl lappväsendet vid länsstyrelserna skall upphöra den 1 juli 1971 och att vid samma lidpunkt rennäringsdelegationér inrättas vid vissa lantbruksnämnder i enlighet med vad jag förordat i del föregående,
4) godkänna de av mig förordade riktlinjerna för en omorganisation av rennäringen och dess administration,
5) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de övergångsåtgärder och åtgärder i övrigl som behövs för att genomföra omorganisationen av rennäringen,
6) godkänna vad i del föregående föreslagils rörande statens raedverkan och ekonomiska stöd lill rennäringens rationalisering,
7) godkänna de i det föregående föreslagna riktlinjerna för forsknings-och försöksverksamheten på rennäringens område,
8) godkänna de riktlinjer för organisationen av samefOnden som jag förordat i del föregående,
9) godkänna del förslag i fråga ora Arjeplogs skolbord sora lagts fram i del föregående,
10) medge alt för budgetåret 1971/72 statlig kreditgaranti får lämnas för lån lill rennäringens rationalisering med 2 500 000 kr.,
11) till Rådgivningsverksamhet för rennäringens främjande för budgetåret 1971/72 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 300 000 kr..
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971 287
12) lill Kompensation för bensinskatt till rennäringen för budgetåret 1971/72 under nionde huvudtiteln anvisa elt anslag av 200 000 kr. att avräknas raot autoraobilskatteraedlen.
Med bifall till vad föredraganden sålunda raed insläraraande av statsrådets övriga ledaraöler heraställt förordnar Hans Maj :t Konungen att lill riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
288 Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1971
Innehåll
Sid.
Propositionen....................................................................... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll......................................... 1
Lagförslag
1. Förslag till rennäringslag ................................................. 2
2. Förslag lill lag om ändring i kommunalskallelagen (1928: 370) .. 21
1. Inledning........................................................................ 23
2. Huvuddragen i gällande rätt m. m....................................... ... 24
3. Rennäringens utveckling ................................................ 27
4. Huvudgrunderna för reformer i fråga om rennäringen............... 29
4.1 De sakkunniga ........................................................... 29
4.2 Remissyttrandena .................................................... ... 34
5. Rennäringens lokala organisation......................................... 35
5.1 De sakkunniga ........................................................... ... 35
5.2 Remissyttrandena....................................................... 44
6. Bestäraraelser till skydd för renskötselrätten ....................... 47
6.1 Gällande rätt............................................................. ... 47
6.2 JO :s framstäUning...................................................... 50
6.3 De sakkunniga ......................................................... ... 51
6.4 Remissyttrandena....................................................... 60
7. Rationalisering, stödåtgärder m. ra...................................... 68
7.1 Nuvarande förhållanden................................................ ... 68
7.2 De sakkunniga............................................................ ... 70
7.3 Reraissyttrandena .................................................... ... 78
8. Rennäringens regionala och centrala adrainistration ............... 83
8.1 Nuvarande förhållanden................................................ 83
8.2 De sakkunniga ........................................................... 84
8.3 Reraissyttrandena ..................................................... 89
9. Forskning och försök......................................................... .. 94
9.1 Nuvarande förhållanden .............................................. .. 94
9.2 De sakkunniga .......................................................... 95
9.3 Remissyttrandena....................................................... .. 96
10. Statens lappfond, finansieringsfrågor m. m........................... 97
10.1 Nuvarande förhållanden.............................................. 97
10.2 JO:s framställning ..................................................... 99
10.3 1967 års riksdags beslut ........................................... .. 99
10.4 De sakkunniga........................................................... 100
10.5 Remissyttrandena...................................................... . 107
11. Departeraentschefen........................................................ 111
11.1 Huvudgrunderna för reformer i fråga om rennäringen........ 111
11.2 Rennäringens lokala organisation ................................ 114
KungL Maj.ts proposition nr 51 år 1971 289
Sid.
11.3 Bestämmelser till skydd för renskötselrätlen............ . 120
11.4 Rationalisering, stödåtgärder m. m.......................... 136
11.5 Rennäringens regionala och centrala administration.. 142
11.6 Forskmng och försök............................................. 144
11.7 Statens lappfond ra. m........................................... . 145
11.8 Lagförslag.............................................................. 151
12.................................................................................... Specialmotivering 151
12.1 Förslaget till rennäringslag....................................... . 151
12.2 Förslaget till lag om ändring i kommunalskallelagen . . 213
13.................................................................................... Hemställan 214
Bilaga 1. De sakkunnigas lagförslag.................................... . 215
Bilaga 2. Det till lagrådet remitterade förslaget till rennäringslag .... 240
Utdrag av lagrådsprotokollet den 22 februari 1971............. . 261
Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 februari 1971 ......... . 280
MARCUS BOKTR. STHLM 11?! 70048S