Kungl. Majzts proposition nr 48 år 1971 Prop. 1971:48

Nr 48

KungL Mai:ts proposition med förslag till

kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612); given

Stockholms slott den 5 februari 1971.

Kungl. Majrt viU härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över civUärenden, inhämta riksdagens yttrande över vad föredragande departementschefen förordat.

GUSTAF ADOLF

SVANTE LUNDKVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådan komplettering av gällande bestämmelser i byggnadsstadgan om handikappvänlig utformning av lokaler att dessa bestämmelser kommer att bli tUlämpliga på arbetslokaler och även avse sådana handikappade som har nedsatt orienteringsförmåga.

För att möjliggöra en ökad byggstandardisering föreslås vidare viss ändring i byggnadsstadgans bestämmelser om minsta mmshöjd.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1971.

1 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 48

Prop. 1971: 48

Förslag till

Kungörelse om ändring i byggniidssfadgan (1959: 612)

Härigenom förordnas att 42 a, 46 och 47 §§ byggnadsstadgan (1959: 612) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydebe Föreslagen lydelse

42 a §

De utrymmen i byggnad till vil- De utrymmen i byggnad tUl vil
ka allmänheten äger tillträde skola ka allmänheten äger tillträde eller
i skälig omfattning utformas så att som utgöra arbetslokal skola i skä-
de bliva tillgängliga för och kunna lig omfattning utformas så atl de
nyttjas av personer vilkas rörelse- bliva tillgängliga för och kunna
förmåga är nedsatt lill följd av ål- nyttjas av personer vilkas rörelse-
der, invaliditet eUer sjukdom. förmåga eller orienteringsförmåga

är nedsatt lill följd av ålder, invaliditet eller sjukdom.

46 §

Byggnad för stadigvarande bmk, vari inrymmes bostads- eller arbetsrum, skaU anordnas och inredas så, att den bereder möjlighet till trevnad och god hygien. Den skaU innehålla nödiga förvaringsutrymmen samt vara försedd med behövlig sanitär utmstning.

Särskilt skall beaktas följande:

1. Byggnaden skall bereda erforderlig värme- och ljudisolering samt tUlfredsstäUande skydd mot fukt.

2. Byggnaden skaU kunna uppvärmas och ventileras på tiUfredsställande sätt.

3. I boningsrum samt i kök, som hör till bostadslägenhet, skaU finnas fönster, som vetter omedelbart åt det fria och lämnar god dager.

4. Arbelsmm och därtill hörande personalram skola hava tillräckligt luftutrymme och kunna tillfredsställande belysas, därvid dagerbelysning bör anordnas, om förhållandena medgiva sådan.

5. TiU byggnaden skall höra sopram, om så erfordras.

6. Rumshöjden i bostadslägen
het skaU, räknad från golv till tak,
vara minst 2,40 meter.
Med avseende å arbetsrum må Med avseende å arbetsram må

byggnadsnämnden medgiva undan- byggnadsnämnden medgiva undantag från bestämmelserna i denna tag från bestämmelserna i denna paragraf, där sådant påkallas med paragraf, där sådant påkallas med hänsyn tUl arten av den verksam- hänsyn liU arten av den verksamhet, för vilken mmmet är avsett, hel, för vilken rammet är avsett. Nämnden må ock medgiva, att Nämnden må ock medgiva, att

Nuvarande lydelse mindre utrymme för matlagning inrättas utan fönster, såvida anordningar vidtagas för alt på annat sätt tillgodose behovet av luftväxling och god belysning.

Föreslagen lydelse mindre utrymme för matlagning inrättas utan fönster, såvida anordningar vidtagas för all på annat sätt tillgodose behovet av luftväxling och god belysning. Möter i särskilt fall betydande svårigheter att iakttaga bestämmelsen om lägsta rumshöjd eller tala eljest synnerUga skäl för att denna frångås, må byggnadsnämnden medgiva sådant undantag, som är förenligt med trevnad, bekvämlighet och god hygien. Ej må i något fall medgivas lägre rumshöjd än 2,10 meter.

47 § I fråga om byggnad med mer än två bostadslägenheter skall utöver vad här förat är stadgal iakttagas följande:

3. TiU bostadslägenhet skola höra vindskontor eller annat därmed jämförligt förva: ingsrum samt lämpUgt utrymme för förvaring av matvaror.

4. För dem som bo i byggnaden skall finn IS tillgång till tvättstuga och torkrum, p ats för rengöring och vädring av sämkläder,. mattor och dylikt samt, där så erfordras, utifrån lätt tiUgänglig för varingsplats för cyklar och hemvägnar.

5. Omfattar byggnaden flera våningar än två, skall sopnedkast vara anordnat.

Möter i särskilt fp.ll betydande svårighet att iakttaga stadgandena i denna paragraf eller tala ejest synneriiga skäl för att något av des sa stadganden frångås, må byggnadsnämnden medgiva sådani undantag, som är förenligt med trevnad, bekvämUghet och god hygien.

1. Lägenhet skall om möjligt hava soligt läge och helst göras genom-luflbar.

2. Golvytan i boningsram må ej undersliga 7 kvadratmeter.

3. Rumshöjden i bostadslägenhet, skaU, räknat från golv till tak, vara minst 2,50 meter.

4. Till bostadslägenhet skola höra vindskontor eller annat därmed jämförligt förvaringsrum samt lämpligt utrymme för förvaring av matvaror.

5. För dem som bo i byggnaden skall finnas tillgång till tvättstuga och torkrum, plats för ren-: göring och vädring av sängkläder, mattor och dylikt samt, där så erfordras, utifrån lätt tillgänglig förvaringsplats för cyklar och barnvagnar.

6. Omfattar byggnaden flera våningar än två, skall sopnedkast vara anordnat.

Möter i särskUt fall betydande svårighet alt iakttaga stadgandena i denna paragraf eller tala eljest synnerliga skäl för alt något av dessa stadganden frångås, må byggnadsnämnden medgiva sådant undantag, som är förenligt med trevnad, bekvämlighet och god hygien.

1* Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 48

Prop. 1971: 48

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 5 februari 1971.

Närvarande: Statsministern PALME, minislem för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, MYRDAL, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i byggnadsstadgan och anför.

Inledning

Byggnadsstadgan (1959: 612) (BS) innehåller bestämmelser om hur byggnad skaU utformas. Bestämmelserna syftar till att tillgodose en från t. ex. estetiska, hygieniska eller brandtekniska synpunkter ändamålsenlig utformning av byggnaderna. Närmare föreskrifter om bl. a. konstruktion och utförande i övrigl av byggnader meddelas av statens planverk, som också utfärdar de ytteriigare råd och anvisningar som behövs för tillämpningen av BS. Föreskrift som är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse eller av annan orsak är av större vikt skall för, atl bli gällande fastställas av Kungl. Maj:t (76 § BS).

42 a § BS innehåller föreskrift om utformningen av offentliga lokaler som syftar tUl all göra sådana lokaler tillgängliga för vissa handikappade. 1970 års riksdag har hemställt om viss komplettering och visst förtydligande av paragrafen (3LU 1970: 38, rskr 1970: 155).

Statens planverk har efter samråd med bostadssiyrelsen och socialstyrelsen i skrivelse lill Kungl. Maj:t föreslagit viss ändring i 47 § första styckel punkt 3 BS om minsta mmshöjd i bostadslägenhet i byggnad med mer än två lägenheter. Efter remiss har yttranden avgetls av socialstyrelsen, bostadssiyrelsen, bygginduslrialiseringsutredningen, bygg-standardiseringen. Svenska kommunförbundet. Svenska Byggnadsenlre-prenörföreningen tUlsammans med Svenska Byggnadsindustriförbundet, Näringslivels Byggnadsdelegalion,-Hyresgästernas Sparkasse- och Byggnadsföreningars Riksförbund (HSB), Svenska Riksbyggen och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO).

Anpassning av lokaler för de rörelsehindrades behov

Genom ändring i byggnadsstadgan år 1966 (prop. 1966: 118, 3LU 1966: 43, rskr 1966: 231, SFS 1966: 175) infördes en ny bestämmelse.

Prop. 1971: 48 6

42 a §, av innehåll atl de utrymmen i byggnad, lill vilka allmänheten äger tillträde, i skälig omfattning skall utformas så atl de blir tillgängliga och kan nyttjas av personer vilkas rörelseförmåga är nedsatt lill följd av ålder, invaliditet eller sjukdom. Statens planverk har därefter utfärdat såväl föreskrifter som råd och anvisningar för tillämpningen av 42 a §, Handikappbyggnormer (planverkets publikation nr 24). Dessa avser förflyttningsvägar på tomt och i byggnader samt entréer till byggnader och serviceulrymmen. Vissa av föreskrifterna har faststäUts av Kungl. Maj:l.

Vid 1970 års riksdag föreslogs i två likalydande motioner (1970: I: 894 och 1970: II: 1058) att 42 a § skulle få följande lydelse:

42 a §.

De utrymmen i byggnad lill vilka allmänheten äger tillträde eller som utgör arbetslokal skola utformas så atl de bliva tillgängliga för och kunna nyttjas av personer vilkas rörelseförmåga eller hörsel är nedsatt till följd av ålder, invaliditet eller sjukdom.

I yttrande över motionema anförde statens planverk all de av verket utfärdade normema, som i enlighet med vad som anges i 42 a § endasl avser dels lokaler upplåtna för allmänheten, dels entréer lill flerfamUjshus och affärslokaler, i stort sett kan tillämpas även för arbetslokaler. I kommentarerna liU normema har verket framhållit att det är önskvärt att även andra lokaler, t. ex., arbetslokaler, utformas med beaktande av normerna och atl dessa kan tjäna som vägledning för åtgärder beträffande sådana lokaler. Enligt planverkels mening är det angeläget att det klart framgår av författningstexten att bestämmelserna avser även åtgärder till hjälp för personer som fått rörelseförmågan nedsatt till följd av handikapp i fråga om sinnesorganen, t. ex. syn- eller hörselskador. De av motionärerna föreslagna orden »eller hörsel» bör därför bytas ut mot »eller orienleringsförmåga».

I sitt utlåtande över motionerna anförde tredje lagutskollet all del delade motionärernas och planverkets uppfattning om del önskvärda i alt även arbetslokaler utformas med beaktande av de handikappades speciella behov och att alla rimliga åtgärder vidtas som kan underlätta de rörelsehindrades möjligheter lill ett i görligaste mån aktivt liv i samhället. Enligt ulskollels mening syntes sådant rörelsehandikapp som orsakats av syn- eller hörselskador väl kunna inrymmas i begreppet nedsatt rörelseförmåga. För atl undvika en alltför restriktiv tUlämpning av bestämmelserna skulle det ändå vara av stort värde att della, på sätt statens planverk föreslagit, kom till klart uttryck i författningstexten. Utskottet hemställde på grund av del anförda all riksdagen i skrivelse lill Kungl. Maj:t skulle hemställa om komplettering och förtydligande av 42 a § på sätt som yrkats i motionema men med den ändringen att ut-

Prop. 1971: 48 7

trycket nedsatt orienteringsförmåga ersatte nedsatt hörsel. Riksdagen beslöt i enlighet med ulskollels hemstäUan.

Som föredragande departementschefen anförde vid tillkomsten av 42 a § BS (prop. 1966: 118 s. 5) är del för den rörelsehindrades möjligheter till etl aktivt liv med normala kontakter med samhället väsentligt att den fysiska miljön är så utformad atl han inte möter oöverkomliga hinder när han lämnar sin bostad. 42 a § och de med stöd av paragrafen av statens planverk utfärdade handikappnormerna har haft en inte oväsentiig betydelse när det gällt de rörelsehindrades möjligheter all få tillträde lill och all nyttja offentiiga lokaler o. d. De av planverket utformade normerna kan tillämpas också på arbetslokaler och så har, enligt vad jag inhämtat, också skett i viss utsträckning trots att normerna i denna del inle i någon utsträckning är bindande. Med hänsyn lill angelägenheten av atl arbetslokaler utrastas på sådani sätt all de så långt möjligt bUr tillgängliga för de rörelsehindrade anser jag i likhet med riksdagen all tillämpningsområdet för 42 a § byggnadsstadgan bör utsträckas till atl omfatta även utrymmen i byggnad som utgör arbetslokal. Härigenom slås fast all kravet på handikappvänlig utformning skall gälla också arbetslokaler och underlag skapas för all göra av statens planverk utformade handUcappnormer bindande också för arbetslokaler. Som riksdagen föreslagit bör paragrafen göras tillämplig även på personer vilkas orienteringsförmåga är nedsatt lill följd av ålder, invaliditet eller sjukdom.

Som framgår av vad jag har anfört i det föregående ankommer det på statens planverk att meddela de närmare föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av paragrafen i dess nya lydelse som kan visa sig vara nödvändiga. Åtgärder som kommer i fråga för sådana föreskrifter eller anvisningar lorde i huvudsak vara ändamålsenlig utformning av förflyllningsvägar inom tomt från gata, parkeringsplats e. d., entré lUl byggnad och förflyllningsvägar inom byggnad lill arbetslokal samt vissa serviceutrymmen, främst hygienutrymmen.

Denna anpassning lill handikappades behov av förflyllningsvägar på tomt samt förflyllningsvägar inom byggnad torde enligt vad jag har inhämtat från statens planverk för flertalet arbetslokaler kunna ske ulan nämnvärda extra kostnader eftersom varutransporter o. d. medför alt körbara tillfarter och hissinstallationer ändå måste anordnas. Däremot kan särskilda parkeringsplatser, ramper, extra breda dörrar, förbättrade orienteringsanordningar till hjälp för synskadade m. m. i vissa fall medföra merkostnader.

De serviceutrymmen i anslulning lill arbetslokaler som behöver anpassas till handikappades behov är i första hand hygienutrymmen. Om en byggnad innehåller flera skilda arbetslokaler, bör varje sådan vara

Prop. 1971: 48 8

försedd med hygienutrymme anpassat för handikappades behov. Jag har inhämlal från planverket atl en stor del av de arbetslokaler som numera uppförs redan förses med minst ett handikappanpassal hygienutrymme. Vissa åtgärder kan dessutom behövas beträffande kapprum, telefonhytter och andra smärre anordningar.

Bestämmelser angående rumshöjd

Gällande bestämmelser

Enligt 47 § första stycket punkt 3 BS skall rumshöjden, räknat från golv till tak, i bostadslägenhet i byggnad med mer än två lägenheter vara minst 2,50 meter. Byggnadsnämnd kan för särskilt fall medge lägre mmshöjd, dock ej lägre än 2,10 meter. Föratsättning för sådant medgivande är att betydande svårighet möter alt iaktta huvudregeln eller att annars synnerliga skäl talar för atl denna frångås. Bestämmelser angående minsta rumshöjd i småhus saknas i BS. I dessa tillämpas i allmänhet en mmshöjd av 2,40 meter.

Ibland används begreppet våningshöjd i stället för ramshöjd. Med våningshöjd avses måltet från golvels övre yla lill övre ytan på golvet i närmast högre våning. Bestämmelser om våningshöjd saknas i BS.

Förslaget

Planverket anför i skrivelsen tiU Kungl. Maj:t att de nordiska byggforskningsorganen på uppdrag av Nordiska Kommittén för Byggnadsbestämmelser (NKB) studerat frågan angående normering av ramshöjden i bostäder och alt dessa anisett alt en ramshöjd av 2,40 meter bör kunna godtas i bostadslägenheter. Statens institut för byggnadsforskning har till planverket uppgivit alt institutet inte anser att något ytterligare utredningsarbete i syfte all belysa frågan om minsta rumshöjd i bosläder behöver avvaktas, om produktionsmässiga fördelar kan vinnas genom att man inför en enhetlig rumshöjd av 2,40 meter.

Planverket anför vidare att flerfamiljshusen numera i regel är utrustade med bättre ventilationsanordningar än småhusen, varför del inle från hygienisk synpunkt finns något hinder mot all godta en rumshöjd av 2,40 meter i flerfamiljshusen. Inle heller av funklioneUa skäl sync|s något sådani hinder möta. Den påbörjade utvecklingen av etl industrialiserat byggande har medfört att man aktualiserat frågan om måtlsam-ordning och standardisering av vertikalmåll för komponenter till bostadshus, upplyser planverket vidare. Frågan har diskuterats inom ramen för del nordiska samarbetet men man har ännu icke kunnat rekommendera enhetliga regler för bostadshus. Inom det svenska byggslandardise-ringsorganet studerar man sedan en lid tillbaka förutsättningama för all med bästa möjliga intemationella anknytning standardisera grundläggande vertikala mått. Man hävdar därvid atl de olika kraven på ramshöjd i småhus och flerfamiljshus medför svårigheter för en lämplig slandardi-

Prop. 1971: 48 9

sering av vertikalmåll. En väl avvägd måttstandardisering beträffande vertikala mått kan ge ekonomiska fördelar, inle minst genom atl den möjliggör rationaliseringar inom instaUationslekniken. Del är därför enligt planverket angeläget all en sådan standardisering underlättas. Verket föreslår därför att kravet i BS på minsta ramshöjd i bostadslägenheter i flerfamiljshus ändras från 2,50 meter lill 2,40 meter.

Småhusen utgör f. n. ungefär 30 % av årsproduktionen av bostäder, räknad i antal lägenheter, vilket motsvarar ungefär 40 % av den årligen producerade lägenhelsytan, upplyser planverket. I Danmark och Finland är lägsta tillåtna rumshöjd i flerfamiljshus 2,50 meter medan man i småhus godtar en lägsta höjd av 2,40 meter. I Norge har år 1969 införts nya byggnadsbeslämmelser med innebörd all lägsta mmshöjd skall vara 2,40 meter i alla typer av bostadshus för stadigvarande brak.

Remissyttrandena

Nästan alla remissinstanserna tiUstyrker förslaget. Endast HSB och, i vissa avseenden, bostadssiyrelsen anför kritiska synpunkter på förslaget.

Byggindustrialiseringsutredningen anser atl det är våningshöjden som har störst betydelse av de vertikala mållen i bostadshus när det gäller standardisering av olika byggdelar. En sänkning av minsta rumshöjd möjliggör övergång till en standardiserad våningshöjd - 270 cm - för bostadshus och ger därmed en angelägen varianlbegränsning inom byggnadsindustrin, vilket kan återverka väsentligt på byggnadskostnadema. Byggstandardiseringen anför liknande synpunkter och understryker all måttet 2,40 meter är atl betrakta som elt rent minimikrav och atl del är av vikt att man vid planering av byggnader tillämpar gällande svensk standard avseende våningshöjden. Nuvarande praxis enligt vilken en lägsta rumshöjd av 2,40 meter godtas för småhus medan för flerfamiljshus krävs minst 2,50 meter försvårar i hög grad den standardisering man eftersträvar för att kunna genomföra rationalisering inom bostadsbyggandet. SABO anser all det inte finns några motiv för alt behåUa olika rumshöjder i småhus och flerfamiljshus. Vid enhetliga krav på ramshöjd lorde möjligheterna öka till standardisering och därmed lill minskning av byggnadskoslnaden.

Bostadsstyrelsen anser all del är angelägel att tillämpningsområdet för bestämmelserna i 47 § byggnadsstadgan angående ramshöjd utsträcks till att omfatta även småhus. Någon nackdel för de boende från funklioneU eller hygienisk synpunkt med en lägsta ramshöjd av 2,40 meter torde med utgångspunkt från tillgängliga undersökningar inte kunna påvisas. Styrelsen anser i övrigl all betydelsen av och möjligheterna till en vertikal måttsamordning mellan å ena sidan flerfamiljshus och å andra sidan småhus överdrivits i förslaget och befarar atl ändring av byggnadsstadgans bestämmelser angående rumshöjd skulle på etl olyckligt sätt kunna föregripa internationell måttsamordning.

Prop. 1971: 48 10

HSB anser att de ekonomiska och miljömässiga effekterna av ett genomförande av förslaget bör utredas innan gäUande bestämmelser ändras och föreslår viss försöksverksamhet.

Departementschefen

Utvecklingen inom bostadsbyggandet går mol alltmer industrialiserade byggnadsmetoder med utnyttjande av fabrikstUlverkade komponenter. Betydande besparingar kan göras om byggdelarna tillverkas i långa serier. För alt möjliggöra delta pågår elt omfattande nationellt och internationellt standardiseringsarbete avseende bl. a. mått på byggdelar. Mol denna bakgrand är det angeläget all föreskrifter i BS om minsta mått vid byggande inle onödigtvis hindrar standardiseringsarbetel.

Enligt 47 § första stycket punkt 3 BS skaU rumshöjden räknat från golv lill tak i bostadshus med mer än två lägenheter för sladigvarandö bmk vara minst 2,50 meter. Byggnadsnämnd kan för särskilt fall under vissa omständigheter medge lägre ramshöjd, dock ej lägre än 2,10 meter. För småhus innehåller byggnadsstadgan däremot inga bestämmelser om lägsta mmshöjd men i praxis godtas beträffande dessa en ramshöjd av 2,40 meter. Planverket har föreslagit all kravet på minsta rumshöjd för flerfamiljshus sänks till 2,40 meter, vilket väsentiigt skulle underlätta standardiseringen av element som används för både flerfamiljshus och småhus. Vad planverket anfört och vad som förekommit under remissbehandlingen visar att väsenlliga besparingar genom standardisering inle bara av rumshöjden utan också av våningshöjden skulle kunna göras och all del från hygieniska och andra synpunkter inle skulle medföra några nackdelar för de boende om en ramshöjd av 2,40 meter godtas även i flerfamiljshus.

Jag biträder därför planverkets förslag. Som bostadssiyrelsen föreslagit bör minimikravet i fråga om rumshöjd komma lill ullryck i BS inte bara i fråga om flerfamiljshus ulan också i fråga om bostadslägenhet i andra hus för stadigvarande brak. Jag förordar all 46 och 47 §§ BS ändras i enlighet med vad jag nu har anfört, Detla innebär bl, a, atl i 46 § införs bestämmelse om byggnadsnämnds dispensmöjlighel av stm-ma ordalydelse som i 47 §, I och med all bestämmelse om minsta rumshöjd kommer att omfatta även byggnad med högst två bostadslägenheter lorde behov av undanlag bli vanligare än hittills, F, n, godtas sålunda för sådana hus i allmänhet lägre rumshöjd för vindsram eller rum i sulerrängvåning, om dessa rum ingår i lägenhet i två eller flera plan. Anledning saknas alt frångå en sådan tUlämpning. För atl trygga en enhetlig dispenspraxis synes det lämpligt all planverket meddelar erforderliga råd och anvisningar.

Ändringarna bör träda i krafl den 1 juU 1971.

Under åberopande av det anförda hemsläller jag alt Kungl. Maj:t