Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1971          Prop. 1971: 45

Nr 45

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m. m.; given Stockholms slott den 5 mars 1971.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, före­slå riksdagen att bifalla del förslag om vars avlålande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

LENNART GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås all rätlen all fullfölja talan lill högsta dom­stolen begränsas avsevärt. Högsta domstolen får därigenom i princip ställningen av prejudikatinslans. Möjligheterna till ändringsdispens, in­tressedispens och allmän dispens avskaffas. Vid sidan av prejudikalfal-len skall dock talan få fullföljas när det finns synnerliga skäl, t. ex. atl resning skulle kunna beviljas om domen vunnit laga krafl eller alt do­men då skulle kunna undanröjas på grund av domvilla eller atl utgången i hovrätten uppenbart beror på grovt förbiseende eller misslag.

Förslagel innebär vidare atl fullföljdsreglema förenklas avsevärt. En nyhet är att prövningstillstånd, som nu alltid omfattar hela domen, i vissa fall skall kunna begränsas lill sådan del av domen som har preju-dikalintresse.

Som en konsekvens av de nya fullföljdsreglema föreslås atl antalet ledamöter i högsta domstolen successivt minskas lill 22.

Förslaget ger även ökade möjligheter för hovrätt och högsta domsto­len atl avgöra mål på handlingarna. I bl. a. fordringsmål blir detla fallet om båda parter begär det och domstolen anser uppenbart alt huvudför­handling inte behövs.

I propositionen har även i övrigt tagits upp vissa ändringar beträf­fande förfarandet i de lägre instanserna. Sålunda inskränks möjlighe­terna att först i hovrätt åberopa nytt processmaterial. Möjligheten alt meddela mellandom vidgas avsevärt.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1971.

1    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 45

 

Prop. 1971: 45

1   Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken

deb au 3 kap. 7 §, 54 kap. 12 och 17—19 §§, 55 kap. 2 § och 56 kap.

2 § skall upphöra alt gälla,

deb att 3 kap. 6 §, 16 kap. 3 §, 17 kap. 5 §, 29 kap. 3 §, 42 kap. 8 §, 50 kap. 21 och 25 §§, 54 kap. 10, 11 och 13—15 §§, 55 kap. 4 och 12 §§, 56 kap. 4 och 14 §§ samt 59 kap. 3 § skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                     (Föreslagen lydebe)

3 KAP.
6 §.
I behandling av fråga rörande    I behandling av fråga rörande

tillstånd, all talan må komma un- tiUstånd, all lalan må komma un­
der högsta domstolens prövning, der högsta domstolens prövning,
skola tre ledamöter dellaga.          skola tre ledamöter dellaga. Fråga

om prövningstillstånd, som förkla­rats vilande enligt 54 kap. 11 § första stycket, avgöres dock av de ledamöter som pröva målet.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av nedre justitierevisionen eller tjänsteman vid denna.

16 KAP.

3 §.2 Vid omröstning gälle den mening, som omfattas av mer än hälften av rättens ledamöter; har någon mening erhållit hälften av rösterna och är bland dem ordförandens, gälle den meningen.

Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.

' Senaste lydelse av 54 kap. 12 § 1964: 166, 54 kap. 17 § 1947: 616. " Senaste lydelse 1969: 244.

 

Prop. 1971: 45                                                                       3

(Nuvarande lydelse)                     (Föreslagen lydelse)

17 KAP.

5 §.1 Handläggas i en rättegång lalan om fastställelse, huruvida visst rätts­förhållande beslår eller icke består, och tillika talan, vars prövning be­ror därav, må särskild dom givas över fastsläUelsetalan. Beror eljest prövningen av viss talan av annan talan, som handlägges i samma rät­tegång, må ock särskUd dom givas över den talan.

Äro i mål, vari talan föres om     Är beträffande samma käromål

fullgörelse, såväl skyldigheten att fråga   om   flera   omständigheter,

fullgöra som fullgörelsens storlek som var för sig äro av omedelbar

stridiga och finnes med hänsyn till betydelse  för  utgången,  och  fin-

utredningen   lämpligl,   all   dessa nes med hänsyn lill utredningen

frågor avgöras var för sig, må på   lämpligl,  all sådan del av målet

parts begäran särskild dom givas avgöres för sig, må på parts be-

över   skyldigheten    att   fuUgöra; gäran särskild dom givas däröver;

mol kärandens bestridande må så- mol parts bestridande må sådan

dan dom ej givas med mindre syn- dom ej givas med mindre synner-

nerliga skäl äro därtill.                                  liga skäl äro därtill.

Då särskild dom enligt denna paragraf givils, äge rälten förordna, atl målet i övrigl skall vUa, till dess domen vunnit laga. krafl.

29 KAP. 3 §.2

Yppas, då nämnd har säte i rätlen, annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller, då i nämnden äro endasl fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning, då nämnd ej har säte i rätten, gälle den mening, som omfattats av mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida villkorlig dom skall meddelas eller skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering ådömas eller förordnan­de meddelas om överlämnande lill särskUd vård, så ock eljest, dä ej nå­gon mening kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som er­hållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.

Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 «.

42 KAP. 8 §. Under förberedelsen skola parterna var för sig angiva de ytterligare omständigheter de vUja anföra saml yttra sig över vad motparten an­fört. De skola ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skrift­ligt bevis, som ej redan föreletls, skall genast framläggas. Part vare skyl­dig alt på framställning av motparten uppgiva, vUka andra skriftiiga be­vis han innehar.

' Senaste lydelse 1954:432. » Senaste lydelse 1969: 244.

 

Prop. 1971: 45                                                                         4

(Nuvarande lydelse)                     (Föreslagen lydelse)

Rätten skall verka för att par­terna vid förberedelsen angiva allt som de vilja åberopa i målet samt genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullstän­dighet i parternas framställningar.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen behandlas var för sig.

50 KAP.

21 §.1 Hovrätten äge ulan huvudförhandling förelaga mål lill avgörande, om vadelalan medgivils eller hovrätten finner uppenbart, all vadetalan är ogmndad.

Rör målet allenast penningar el- Rör målet allenast penningar el-

ler sådant, som kan skallas i pen-     ler sådant, som kan skallas i pen­
ningar, och uppgår värdet av del,     ningar, och uppgår värdet av del,
varom  lalan fullföljts,  uppenbart     varom  talan  fullföljts, uppenbart
icke till ettusenfemhundra kronor,     icke   lill   det   vid  tidpunkten  för
må målet avgöras ulan huvudför-     underrättens dom gällande basbe­
handling, om ej båda parterna be-     loppet enligt lagen (1962: 381) om
gärl  sådan  förhandling.   Vid  be-     allmän försäkring, må målet av­
räkning av värdet må hänsyn icke     göras utan huvudförhandling, om
tagas   till  rättegångskostnad   eller     ej båda parterna begärt sådan för-
till ränta, som upplupil efter ta-     handling.  Vid beräkning av var­
ians väckande.                            del må hänsyn icke lagas lill rätte­
gångskostnad eller till ränta, som
upplupit efter talans väckande.
Mål, vari fråga är om allenast      Mål,   vari saken  är sådan,  att
rättstillämpningen,   må   på   båda     förlikning därom är tillåten, och
parternas   begäran   avgöras   utan     annat mål, vari fråga är om alle­
huvudförhandling,   om   hovrätten     nast    rättstillämpningen,    må   på
finner uppenbart, alt sådan ej er-     båda   parternas   begäran   avgöras
fordras.                                                    utan  huvudförhandling,  om  hov-
rätlen finner uppenbart, alt sådan
ej erfordras.

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej er­forderlig.

25 §.

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadelalan återkallas.

Vadekäranden äge ej ändra sin talan att avse annan del av underrät­tens dom än den som uppgivils i vadeinlagan.

Part må ej i hovrätten liU stöd             Part må i hovrätten till slöd
för sin lalan åberopa omständig-   för sin talan åberopa omständig­
het eller bevis, som ej tidigare   het eller bevis, som ej tidigare fö-
förebragls, om han kunnat åbe- rebragts, endast om han gör san-
ropa omständigheten eller beviset nolikt, att han haft giltig ursäkt
vid underrätten och  det kan an- för sin underlåtenhet att åberopa

' Senaste lydelse 1954: 432.

 

Prop. 1971: 45

(Nuvarande lydelse) lagas, alt han underlåtit det i otill­börligt syfte eller av grov vårdslös­het. Framställes först i hovrätten yrkande om kvittning, må det av­visas, om det ej ulan olägenhet kan prövas i målet.

(Föreslagen lydelse) omständigheten eller beviset vid underrätten, eller om det av an­nan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas. Framställes först i hov­rätten yrkande om kvittning, må det avvisas, om det ej utan olägen­het kan prövas i målet.

54 KAP. 10 §.

Prövningstillstånd må meddelas allenast

1.    om för en/ietlig lagtolkning eller rättstillämpning är av syn­nerUg vikt, all talan prövas av högsta domstolen, eller parten vi­sar, att talans prövning eljest skul­le hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller

2.    om anledning förekommer till ändring i det slut, vartUI hovrät­ten kommit, eller eljest med hän­syn till omständigheterna i målet skäl förekomma till talans pröv­ning.

Meddelas ej prövningstillstånd, skall hovrättens dom eller slutliga beslut slå fast; erinran därom skall intagas i högsta domstolens beslut.

Prövningstillstånd må meddelas allenast

1.    om det är av vikt för led­ning av rättstillämpningen all la­lan prövas av högsta domstolen; eller

2.    om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att grund för resning föreligger eller domvilla förekommit eller att må­lels utgång i hovrätten uppenbar­ligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

Om prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera likartade mål, som samtidigt föreligga till bedömande, må prövningstillstånd meddelas även i övriga mål.

11 §■

Vid avgörande, huruvida pröv­ningstillstånd skall meddelas i an­ledning av talan mot dom, skall hänsyn tagas även till beslut, vari­genom saken till viss del ej uppta­gits till prövning och mot vilket la­lan fullföljes i samband med talan mot domen.

Prövningstillstånd må begränsas alt gälla viss del av den dom eller det slutliga beslut som den fullföljda talan avser. I avbidan på prövningen av målet i denna del äge högsta domstolen förklara fråga om meddelande av pröv­ningstillstånd i annan del av må­let vilande.

Meddelas prövningstillstånd, gälle det domen eller del slutliga

Meddelas prövningstillstånd utan sådan begränsning som avses

 

Prop. 1971: 45

(Nuvarande lydelse)

beslutet i dess helhet, såvitt parten för lalan däremot, så ock beslut, mot vilket lalan fullföljes i sam­band med lalan mol domen eller det slutliga beslutet.

(Föreslagen lydelse)

i första stycket, gälle det domen eller del slutliga beslutet i dess hel­het, såvitt parten för talan där­emot, så ock beslut, mol vUkel la­lan fullföljes i samband med ta­lan mol domen eller del slutliga beslutet.

/ den mån prövningstillstånd ej meddelas och fråga därom ej för­klaras vilande, skall hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast. Erinran därom skall intagas i högs­ta domstolens beslut.

13 §.

Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mol hovrätts beslut, som ej är slutiigt, och har ej i anledning av lalan mol hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats prövningstill­stånd, som enligt 11 § andra styc­ket gäller även beslutet, äge vad i 9—11 §§ är stadgal motsvarande tillämpning.

Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mol hovrätts beslut, som ej är slutligt, och har ej i anledning av talan mot hovrättens dom eller sluttiga be­slut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra stycket gäl­ler även beslutet, äge vad i 9— 12 §§ är stadgal motsvarande tUl-lämpning; / anledning av talan mot beslut om rättegångskostnad må dock prövningstillstånd enligt 10 § 2 ej meddelas.

14 §. Då hovrätt meddelar beslut, varemot lalan enligt 5, 6, 7 eller 8 § ej må föras, skall hovrätten i beslutet giva del tiil känna.

Kan lalan mot hovrätts dom el­ler beslut ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parlen tillstånd därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om ta­lans fuUföljande det till känna. Hovrätten angive ock, på vilka grunder sådant tiUstånd med hän­syn till utgången i hovrätten må meddelas. Gälla för olika delar av domen eller beslutet skilda grun­der, skall hovrätten underrätta par­ten om innehållet i 11 § andra stycket.

Kan lalan mot hovrätts dom el­ler beslut ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parlen tillstånd därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om ta­lans fullföljande det till känna med angivande av innehållet i 10 §.

15 §.

Anser part, all underrättelse, som hovrätten enligt 14 § medde­lat, är oriklig, äge han i samband

Anser part, atl underrättelse, som hovrätten enligt 14 § första stycket meddelat,  är oriktig,  äge

 

Prop. 1971: 45

(Föreslagen lydelse)

han i samband med fullföljande av lalan mot domen eller beslutet på­kalla prövning av frågan.

(Nuvarande lydelse)

med fullföljande av lalan mot do­men eller beslutet påkalla pröv­ning av frågan. Avser sådan fråga, huruvida på grund av bestämmel­serna i 12 § hinder möter för pröv­ningstillstånd enligt 10 § 2, skall den avgöras i samband med frå­gan, om prövningstillstånd skall meddelas. TUl styrkande av värdet av vad part tappat i hovrätten må ej i högsta domstolen förebringas ny bevisning.

Ej må i annat fall än i första styckel sägs fråga, som där avses, kom­ma under högsta domstolens prövning. Vad hovrätt i övrigl föreskrivit om sättet för fullföljd av talan skall lända till efterrättelse.

55 KAP. 4 §,1 I revisionsinlagan skall revisionskäranden uppgiva:

1.    den dom, mol vilken lalan föres;

2.    grunderna för revisionstalan med angivande, i vilket avseende hov-rätlens domskäl enligt kärandens mening äro orikliga; saml

3.    i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som kä­randen yrkar.

Erfordras prövningstillstånd, bör käranden i revisionsinlagan när­mare angiva de omständigheter han åberopar lill slöd för att så­dant tillstånd skall meddelas.

Anser käranden, att prövnings­tillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 § 1, bör han i revisionsin­lagan närmare angiva de omstän­digheter han åberopar lill slöd där­för.

Käranden skall i revisionsinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. I tvistemål skall käran­den, om beviset ej tidigare förebragts, uppgiva anledningen härtill. Åbe­ropar käranden skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan. 1 revisions­inlagan skall käranden ock angiva, om han vUl, att motparten eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i högsta domstolen.

Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

Revisionsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

12 §. Högsta domstolen äge utan huvudförhandling företaga mål till avgö­rande, om målet upptagits omedelbart av hovrätten eller om i tvistemål revisionstalan medgivits eller i brottmål lalan av åklagaren föres alle­nast till den tilltalades förmån eller lalan, som föres av den tilltalade, bi­trätts av motparten.

' Senaste lydelse 1963:149.

 

Prop. 1971: 45

Skall mål eller viss däri upp­kommen fråga avgöras av högsta domstolen i dess helhet, må det ske utan huvudförliandling.

56 KAP.

4 §.1 I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:

1.    del beslut, mot vilket lalan föres;

2.    gmnderna för besvärslalan; saml

3.    den ändring i beslutet, som klaganden yrkar.

(Nuvarande lydelse)

För prövning, som ej avser själ­va saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

{Föreslagen lydelse)

Skall mål eller viss däri upp­kommen fråga avgöras av högsta domstolen i dess helhet, må det ske utan huvudförhandling.

Beträffande avgörande i övrigt i högsta domstolen av mål utan huvudförhandling skola i tvistemål 50 kap. 21 § andra, tredje och fjär­de styckena samt i brottmål 51 kap. 21 § andra och tredje stycke­na äga motsvarande tillämpning.

 

Anser klaganden, att prövnings­tillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 § 1, bör han i besvärsinla­gan närmare angiva de omständig­heter han åberopar till slöd därför.

Erfordras prövningstillstånd, bör klaganden i besvärsinlagan närma­re angiva de omständigheter han åberopar lill slöd för att sådant tillstånd skall meddelas.

Klaganden skall i besvärsinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskUl bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid be­svärsinlagan.

Bevärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden el­ler hans ombud.

14 §.1

Vad i della kapitel är stadgat äge motsvarande tillämpning i fråga om besvär, som avses i 8 kap. 8 §; i dylikt mål gälle dock följande avvikel­ser:

1. Den som vill anföra besvär skall inom fyra veckor från den dag, då han erhöll del av beslutet, till högsta domstolen inkomma med besvärsinlaga.

1.    Den som vill anföra besvär skall inom fyra veckor från den dag, då han erhöll del av beslutet, till högsta domstolen inkomma med besvärsinlaga. Bestämmelser­na i 2 § äge ej tillämpning.

2.    Om ej särskilda skäl föranleda annat, skola klaganden och, då la­lan föres av justitiekanslern, även motparten höras muntiigen i högsta domstolen.

3.    Tillfälle skall lämnas det organ inom advokatsamfundet, som med­delat beslutet, atl inkomma med skriftlig förklaring och att, då part hö­res muntligen, därvid yttra sig.

' Senaste lydelse 1963:149.

 

Prop. 1971: 45

{Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

59 KAP.

3 §.

Om besvär över domvilla och fullföljd av lalan mol hovrätts be­slut i sådant ärende äge i övrigt vad i 52, 54 och 56 kap. är stad­gat motsvarande tillämpning; be­träffande besvär, som skola upp­tagas omedelbart av högsta dom­stolen, gälle dock ej bestämmel­serna om prövningstillstånd.

Om besvär över domvilla och fuUföljd av talan mol hovrätts be­slut i sådant ärende äge i övrigt vad i 52, 54 och 56 kap. är stad­gat motsvarande tiUämpning; be­träffande besvär, som skola upp­lagas omedelbart av högsta dom­stolen, gälle dock ej bestämmelser­na om nedsättning av fullföljdsav-gift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning eller angående prövningstillstånd.

Rätten äge, när skäl äro därtill, förordna, alt, lill dess annorlunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

Undanröjes domen och grundas beslutet ej därå, att rätten varit obe­hörig eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall tillika för­ordnas, all ny handläggning skaU äga rum vid den rätt, som meddelat domen.

Om ersättning för kostnad gälle vad om rättegångskostnad är stadgat.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1971.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande dels i fråga om åberopande i hovrätt av nya omständigheter eller bevis i tvistemål, vari talan väckts före ikraftträdandet, dels i fråga om fullföljd av lalan mot hovrätts dom eiler beslut som meddelats före ikraftträdandet.

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens

sammansättning och tjänstgöring

Härigenom förordnas, atl 1 § lagen (1946: 879) om högsta domsto­lens sammansättning och tjänstgöring skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

Högsta domstolen utgöres av tjugofyra justitieråd. / den mån det behöves på grund av justitie-råds tjänstgöring på extra avdel­ning av lagrådet, må antalet justi­tieråd ökas till högst tjugosju. När skäl för ökning icke längre före-

' Senaste lydelse 1968:58. It    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 45

(Föreslagen lydelse)

§-1

Högsta   domstolen   utgöres högst tjugotvå justitieråd.

av

 

Prop. 1971: 45

10

(Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse)

ligger, skall antalet justitieråd åter nedbringas, så snart det kan ske till följd av justitieråds avgång.

Högsta domstolen skall vara delad i tre avdelningar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Högsta domstolen får beslå av fler än tjugotvå justitieråd lill dess antalet nedgått lUl delta antal till följd av inträffade ledigheler. Om sär­skilda skäl föreligger, får dock nya ledamöter utses dessförinnan.

3    Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom förordnas, att 343 § sjölagen (1891: 35 s. 1) skall ha ne­dan angivna lydelse.

{Nuvarande lydelse)

{Föreslagen lydelse)

343 §.1

Talan mot tingsrätts utslag el­ler beslut i dispaschmål föres ge­nom besvär till högsta domstolen. ViU någon anföra besvär, skall han inom fyra veckor från den dag, då utslaget eller beslutet medde­lades, till tingsrätten inkomma med besvärsinlaga. Beträffande klagan­dens skyldighet att nedsätta full-följdsavgift och belopp till säker­het för kostnadsersättning åt mot­part samt i fråga om rättegången i övrigt äga bestämmelserna i 54 kap. 16—19 §§ och 56 kap. rätte­gångsbalken motsvarande tiUämp­ning. Bestämmelse som avser hov­rätt gäller därvid i stället tingsrät­ten.

Talan mol tingsrätts utslag el­ler beslut i dispaschmål föres ge­nom besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Äldre bestämmelser gäller i fråga om fullföljd av lalan mol utslag eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.

Senaste lydelse 1970:919.

 

Prop. 1971: 45                                                                      H

4    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet

Härigenom förordnas, alt 21 kap. 61 § lagen (1926: 326) om delning av jord å landet skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                      (Föreslagen lydelse)

21 KAP.
61 §.1
Besvär mol hovrätts utslag eller Besvär mol hovrätts utslag eller

beslut skola inom tid, som i 56     beslut skola inom tid, som i 56 kap. 1 § rältegångsbalken sägs, in-     kap. 1 § rättegångsbalken sägs, in­givas till ägodelningsdomaren. Vad     givas till ägodelningsdomaren. klaganden enligt 54 kap. 17 och 18 §§ samt 56 kap. 2 § rättegångs­balken har att iakttaga, skall full­göras hos ägodelningsdomaren och skall vad i övrigt där sägs om hov­rätt avse ägodelningsdomaren.

Vid besvären skola tillika fogas styrkta avskrifter av besvärsinlagan saml av de övriga inlagor och skriftliga bevis, som klaganden må ingiva, med undantag dock för kartor och andra ritningar samt handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i rättegångsmål eller hand­lingar rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning. Har kla­ganden underlåtit all ingiva avskrift, som enligt vad nu är stadgal skall fogas vid besvären, låle ägodelningsdomaren, där delägare skall höras över besvären, på klagandens bekostnad verkställa sådan avskrift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Äldre bestämmelser gäller i fråga om fullföljd av lalan mol hovrätts utslag eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.

' Senaste lydelse 1946: 827.

 

Prop. 1971: 45                                                                      12

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet på Stockholnis slott den 14 januari 1971.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQUIST, ASP­LING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LID­BOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för justiliedepartemenlet, statsrådet Geijer, anmäler efter ge­mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fullföljd av talan till högsta domstolen, m. m., och anför.

1. Inledning

Under senare år har genomförts betydelsefulla reformer inom dom­stolsväsendet. Genom denna reformverksamhet har bl. a. lUlskapals en enhetUg underrältsorganisation fr.o. m. den 1 januari 1971. Det fortsat­ta utredningsarbetet på detla område avser bl. a. överrältsprocessen, sär­skilt avgränsningen av fullföljdsrätlen till högsta domstolen (HD). Dessa frågor har tagits upp i domstolskommillénsi belänkande Fullföljd av la­lan m. m. (SOU 1969: 41), som avlämnats den 15 oktober 1969. I betän­kandet har lagts fram förslag till vissa ändringar i rältegångsbalken, m. m. Förslagel torde få fogas till statsrådsprotokollet i detla ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över belänkandet avgelts av HD:s ledamö­ter, justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RA), nedre justitierevisionen,

' F. d. hovrättspresidenten Knut Elliol, ordförande, ledamöterna f. d. rådman­nen Birger Brandt, f. d. lagmannen Olof Engqvist, f. d. justitierådet, ordföranden i arbetsdomstolen Bengt Hult, häradshövdingen Eric Stangenberg, t. f. expedi­tionschefen Harriet Stangenberg och överdirektören Paul Tammelin, experterna justitierådet Leif Brundin, som dock ej deltagit i behandlingen av de avsnitt som rör fullföljd av talan till högsta domstolen samt nedre justitierevisionen och dess arbetsformer, hovrättsrådet Ingvar Henkow, rådmannen Ingemar Kilander, löne-direklören Folke Lyberg, justitierådet Otto Pelrén och lagmannen Bengt Sandström samt ledamötema i den rådgivande nämnden, ledamoten av riksdagens första kammare hemmansägaren Erik Svedberg, ledamöterna av riksdagens andra kam­mare förbundsdirektören Astrid Kristensson, hemmansägaren Erik Larsson och expeditionsföreständaren Eric Nelander, f. d. ledamoten av första kammaren f.d. folkskoleinspektören Ragnar Bergh, f. d. ledamötema av andra kammaren re­daktören Olaus Nyberg och hemmansägaren Gustav Svensson ävensom profes­sorn Per-Olof Ekelöf, direktören Styrbjörn von FeUitzen, överåklagaren Erik Gamstedt oah advokaten f. d. generalsekreteraren Holger Wiklund.

 

Prop. 1971: 45                                                                     13

Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrät­ten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland, slalskonloret, riksrevisionsverket (RRV), länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västernorr­lands och Norrbollens län, statens avlalsverk, lantmäteristyrelsen, 1968 års brottmålsutredning, trafikmålskommittén, sjölagskommiltén, vallen-lagsutredningen, riksdagens ombudsmän (JO), Svenska kommunförbun­det. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare (domarför­eningen), Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges åklagare. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Svenska för­säkringsbolags riksförbund, Sveriges industriförbund och familjelagssak­kunniga. Vidare har yttrande inkommit från vatlenregleringsföretagens samarbelsorgan.

Yttranden har överlämnats, av RA från överåklagaren i Stockholm saml länsåklagarmyndighelerna i Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Gävleborgs län, av Svea hovrätt från borgmästarna i Stockholms rådhusrätt och i rådhusrätterna i Eskilstuna och Örebro, hä­radshövdingarna i Solna, Svartiösa, Karlskoga och Hedemora domsagor, nämndemannaföreningen i Stockholm saml Föreningen Yngre jurister vid Svea hovrätt, av Göta hovrätt från Folkungabygdens domsagas hä­radsrätt. Aska, Dals och Bobergs domsagas häradsrätt, Linköpings dom­sagas häradsrätt, Västerviks domsagas häradsrätt, Tvela, Vista och Mo domsagas häradsrätt. Norra och Södra Vedbo domsagas häradsrätt. Mel­lersta Värends domsagas häradsrätt, Kinnefjärdings, Kinne och Kållands domsagas häradsrätt saml rådhusrätterna i Norrköping och Motala, av hovrätten över Skåne och Blekinge från Ingelstads och Järrestads dom­sagas häradsrätt. Norra Åsbo domsagas häradsrätt, Torna och Bara domsagas häradsrätt, Ystads domsagas häradsrätt, rådhusrätterna i Malmö och Hälsingborg saml nämndemannaföreningen vid sistnämnda rådhusrätt, av hovrätten för Västra Sverige från HaUands mellersta dom­sagas häradsrätt, Sunnervikens domsagas häradsrätt, Jösse domsagas häradsrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätterna i Borås och Karlstad saml från Göteborgs nämndemannaförening och Borås nämndemanna-förening, av hovrätten för Nedre Norrland från Bollnäs domsagas hä­radsrätt, rådhusrätten i Östersund och Jämtlands västra domsagas härads­rätt, av hovrätten för Övre Norrland från Bodens domsagas häradsrätt och rådhusrätten i Umeå saml Föreningen Yngre jurister vid hovrätten samt av länsstyrelsen i Västernorrlands län från länsåklagarmyndighelen i Västernorrlands och Jämtiands län.

På grund av vad som sålunda förekommit har inom justitiedeparte­mentet utarbetats förslag till ändring i rältegångsbalken och vissa andra författningar. Förslagen lorde få fogas vid statsrådsprotokollet i della ärende som bilaga 2.

 

Prop. 1971: 45                                                                     14

2. Allmän motivering

2.1 Huvuddragen i fråga om de allmänna domstolarnas organisation samt fullföljd av talan ni. m. enligt nuvarande ordning

Gällande domslolsorganisation och fullföljdsbeslämmelser innebär atl ett mål eller ärende vid allmän domstol i princip kan prövas i tre instan­ser.

Underrätterna utgörs efter den reform av underrältsorganisalionen som trätt i krafl den 1 januari 1971 av tingsrätter.

De lagfarna domarna i tingsrätt är lagman och rådmän, 1 kap. 2 § första stycket RB (1 kap. 2 § ändrad 1969: 244). I tvistemål i aUmänhet är tingsrätt domför med tre eller högst fyra lagfarna domare, tingsrätt i brottmål skall beslå av en lagfaren domare och nämnd, 1 kap. 3 § första stycket RB (1 kap. 3 § ändrad 1969: 244). Nämnd deltar också vid slut­lig prövning av bl. a. äklenskapsmål och vårdnadsmål, 15 kap. 29 § GB resp. 20 kap. 36 § FB (15 kap. 29 § ändrad 1969: 256, 20 kap. 36 § ändrad senast 1970: 922) saml i mål om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap, 12 § andra stycket lagen (1969: 618) om faststäl­lande av faderskapet lUl barn utom äktenskap (12 § ändrad senast 1970: 923). Nämnden består av fem nämndemän.

I åtskUliga fall kan mål handläggas av en lagfaren domare ensam (1 kap. 3 § andra styckel RB). Delta är bl. a. fallet vid avgörande av mål ulan huvudförhandling, vid sådan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form och vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter. I domstolsärenden skall tingsrätt vid sådan handläggning som kräver mer än en domares medverkan ha den för tvistemål i allmänhet föreskrivna sammansättningen, dvs. normall tre lagfarna domare. Undanlag görs dock för tvistiga ärenden enligt GB el­ler FB, vUka i stället skall prövas under medverkan av nämnd, 6 § lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden (6 § ändrad senast 1969: 258).

För de tingsrätter som fungerar som fastighetsdomstol gäUer de sär­skilda bestämmelserna i lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol. Så­dan domstol beslår av flera ledamöter. Ordföranden och en annan leda­mot skall vara lagfarna. En ledamot skall vara tekniker med erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Vidare skall två nämnde­män ingå i domstolen (3 §). Fastighetsdomstol skall finnas i varje län. Konungen kan dock föreskriva all annat område än län skaU utgöra domkrets för fastighetsdomstol. Fastighetsdomstol skall ta upp de mål eller ärenden som anges i särskild lag eller författning (1 §). HUtUls har så skett endast beträffande vissa mål om ersättning m. m. enligt 33— 35 och 51 §§ mUjöskyddslagen (1969: 387). För handläggning av dessa mål skall enligt kungörelsen (1969: 248) om fastighetsdomstol (ändrad

 

Prop. 1971: 45                                                         15

1969: 534) Stockholms, Jönköpings, Malmö, Göteborgs, Falu och Ume-bygdens tingsrätter vara fastighetsdomstolar.

Enligt faslighetsbUdningslagen (1970: 988), som träder i kraft den 1 januari 1972, skall även fastighetsbildningsmål handläggas av fastig­hetsdomstol. Detsamma skall enligt 8 kap. 31 och 32 §§ samt 12 kap. 70 och 71 §§ jordabalken gälla i fråga om arrende- och hyresmål. I hyresmål skall fastighetsdomstol beslå av ordföranden' och den andre lagfarne ledamoten samt tre nämndemän (12 kap. 71 §). Avsikten är atl också bl. a. expropriationsmålen i framliden skall tas upp av fastig­hetsdomstol (jfr Stencil Ju 1970: 27). Även i fråga om vallenmålen har ullalats all de i framliden bör handläggas av fastighetsdomstol (jfr SOU 1970: 40).

I hovrätt skall finnas hovrättspresident, en eller flera hovrättslagmän saml hovrättsråd, vilka samtiiga skall vara lagfarna. Hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar, som skall bestå av presidenten eller en lagman som ordförande och minst tre hovrättsråd, av dem en vice ordfö­rande (2 kap. 3 § RB).

Hovrätt är domför med fyra ledamöter och flera än fem får inte sitta i rätlen (2 kap. 4 § RB).

Hovrättspresidenter, hovrätlslagman och hovrättsråd är ordinarie le­damöter. Vid ledighet för ordinarie ledamot tjänstgör som regel assessor eller fiskal som ersättare. På samma sätt uppehålls förefintlig extra leda-molsbefallning.

Enligt arbetsordningen (1947: 960) för rikets hovrätter bör i Svea hov­rätt presidenten delta i lagskipningsarbelet i den mån övriga honom ålig­gande skyldigheter medger del. I annan hovrätt är presidenten även ord­förande på en av hovrättens avdelningar och bör i sådan egenskap — i den mån hinder ej möter — della i arbetet i den utsträckning som kan anses motsvara hälften av den tjänstgöring som åligger lagman.

Mål som till hovrätt fuUföljs från fastighetsdomstol handläggs i hov­rätt med den sammansättning som gäller för mål i allmänhet. För mål som fullföljs från vattendomstol gäller däremot särskilda regler. Över-domstol i vattenmål är Svea hovrätt. Vattenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre skall vara lagfarna. Som fjärde ledamot kan ingå ett vatlenrätlsråd som skall vara sakkunnig och erfaren i vattenfrågors tekniska behandling.

Enligt 17 § regeringsformen (RF) skall Konungens domsräll uppdras ål minst tolv justitieråd. Enligt lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring utgörs högsta domstolen (HD) av lju­gofyra justitieråd. Kungl. Maj:t kan emellertid bestämma all antalet skall ökas lill ljugosju om så föranleds av justitieråds tjänstgöring i lag­rådet. I 22 § RF föreskrivs all mål i HD kan prövas och avgöras av fem justitieråd. Fråga om prövningstillstånd skall dock prövas av tre ledamö­ter (3 kap. 6 § RB).

 

Prop. 1971: 45                                                                     16

Underrällsprocessen i tvistemål är i princip muntlig. Huvudförhand­lingen föregås som regel av muntlig förberedelse. Syftet med förberedel­sen är alt målet skall beredas så, alt det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang (42 kap. 6 § andra styckel RB). Parterna skall sålunda — i den mån det inte gjorts redan i stämningsansökan — ange de omständigheter de vill åberopa lUl grund för sin lalan samt lämna uppgift om den bevisning som åberopas (42 kap. 8 § RB). Vid hu­vudförhandlingen skall rätlen se till all målet blir uttömmande behandlat samt att det inle dras in något som saknar betydelse. Genom frågor och erinringar skall rätten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden (43 kap. 4 § RB). Brottmål företas till huvudförhand­ling direkt ulan sådan förberedelse som hålls i tvistemål.

Rättsmedlet mol underrätts dom är vad och mol dess andra avgöran­den, i den mån de får överklagas, besvär.

I princip avgörs vädjade mål i hovrätt efter huvudförhandling, medan besvärsmålen avgörs på handlingarna. Vissa undanlag finns dock. Sålun­da får hovrätt ulan huvudförhandling företa tvistemål till avgörande, om lalan medgivils eller befinnes uppenbart ogrundad. Om målet inle rör högre värde än 1 500 kronor, får målet avgöras ulan huvudförhandling, om inte båda parterna begär sådan förhandling. Mål där fråga är en­dasl om rällslillämpningen, får på båda parternas begäran avgöras ulan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart att sådan inle erford­ras (50 kap. 21 § RB). Brottmål får av hovrätt företas lill avgörande ulan huvudförhandling, om lalan förs av åklagaren lill den tilltalades förmån eller om lalan som förs av den tilltalade biträtts av motparten. Detsam­ma gäller om underrätten frikänt den tUltalade, eftergivit påföljd, fun­nit honom på grund av själsUg abnormitet fri från påföljd eller dömt ho­nom lill böter eller fällt honom till vite och anledning inte förekommer alt ådöma svårare straff eller annan påföljd (51 kap. 21 § RB).

Möjligheterna att i hovrätt åberopa nya omständigheter eller bevis är begränsade när del gäller tvistemålen. I fråga om dessa gäller att part inte lill slöd för sin lalan får åberopa omständighet eller bevis som inle tidigare förebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och det kan antas all han underlåtit del i olillbörligl syfte eller av grov vårdslöshet (50 kap. 25 § Iredje styckel RB).

Rättsmedlen mol hovrätts dom är revision och mol dess andra avgö­randen, i den mån de får överklagas, besvär. Den som vill fullfölja talan mol hovrätts dom eller beslut skall i allmänhet nedsätta fuUföljdsavgifl, 150 kronor, saml lika storl belopp lUl säkerhet för den kostnadsersätt­ning som HD kan komma alt tUlerkänna motparten (54 kap. 17 § RB).

I mål eller ärende som väckts vid underrätt får talan mol hovrättens dom eller slutliga beslut inle komma under HD:s prövning om inte HD meddelat tillstånd därtill (54 kap. 10 § RB). Prövningstillstånd får med­delas endast på de i lagen angivna grunderna, nämligen all prövning är

 

Prop. 1971: 45                                                         17

av synnerlig yikl för enhetiig lagtolkning eller rällstUlämpning (prejudi­katdispens), atl prövningen skulle ha synnerlig betydelse utanför det föreliggande målet (inlressedispens), atl anledning förekommer till änd­ring av hovrättens domslut (ändringsdispens) eller att del i övrigt med hänsyn lill omständigheterna förekommer skäl till talans prövning (all­män dispens).

Parts möjlighet atl få ändringsdispens eUer allmän dispens inskränks av de s. k. revisibilisreglerna ( 54 kap. 12 § RB). Enligt; dessa kan dispens inle meddelas i tvistemål om värdet av vad klaganden förlorat i hovrät­ten (molgångsvärdel) uppenbart inle uppgår lill 1 500 kronor. 1 brottmål får dispens inte meddelas målsägande, om inle hans talan avser brott för vilket är stadgat fängelse i mer än elt år eller avsättning. För tilltalad gäller all dispens inte får beviljas, om inte talan avser brott av nyss nämnd beskaffenhet eUer också annat brott och den tilltalade dömts lill annan påföljd än böter eller ådömts dagsböter ej under 60, eller böter omedelbart i pengar eller vite ej under 1 500 kronor eller för honom be­stämls ny minsta lid för internering eller meddelats föreskrift om an­staltsvård i samband med återinlagning i ungdomsfängelse.

Dispenserade revisionsmål avgörs som regel i HD efter huvudförhand­ling medan övriga mål avgörs på handlingarna. HD får dock ulan hu­vudförhandling företa mål lill avgörande, om målet upptagils omedel­bart av hovrätten eller om i tvistemål revisionslalan medgivits eller i brottmål talan av åklagaren förs endasl tiU den tilltalades förmån eller talan, som förs av den tilltalade, biträtts av motparten (55 kap. 12 § RB).

Enligt 24 § RF skall justilieärendena i nedre justitierevisionen beredas lill prövning och avgörande i HD. I justitierevisionen skall för della än­damål finnas lagfarna revisionssekreterare (3 kap. 8 § RB). Vid juslitite-revisionen skall också finnas kansli för HD. Revisionssekreterarens hu­vuduppgift är föredragning inför HD. Dispensprövning föregås alllid av föredragning. Har prövningstillstånd bevUjats eller behövs inte sådant tillstånd, avgörs målen eller ärendena efter huvudförhandling eller på handlingarna. Arbetsordningen för nedre justitierevisionen föreskriver atl föredragning av mål på handlingarna skall ske med ledning av minnes­anteckningar, som innefattar en ordnad och fullständig redogörelse för vad handlingarna innehåller av betydelse för den prövning varom är fråga. Med stöd av arbetsordningen har HD dock bestämt alt hänvis­ning liU akten får ske beträffande utsaga som lagils upp genom sleno-grafi eller på fonetisk väg och vidlyftigare skriflUgt ullålande av sakkun­nig och dessutom beträffande annat material om särskilt skäl föreligger.

I fråga om omröstning saml om dom och beslut finns i RB vissa regler som gäUer för domstolarna i alla instanser. Vid omröstning i mål där rät­len beslår av endasl lagfarna ledamöter är huvudregeln all den mening som omfattas av mer än hälften av rätlens ledamöter skall gäUa. Om nå­gon mening erhållit hälften av rösterna och ordförandens är bland dem.

 

Prop. 1971: 45                                                         18

gäller den meningen utom i brottmål där den lindrigaste meningen gäl­ler (16 kap. 3 § andra stycket och 29 kap. 3 § andra stycket RB). I sådana mål i underrätt där nämnd medverkar gäller i mål med skiljak­tiga meningar atl nämndens mening gäller om minst fyra, eller, när del i nämnden finns endasl fyra, minst tre nämndemän förenar sig om skälen och slutet. I annat fall gäller ordförandens mening (29 kap. 3 § första stycket RB, ändrad senast 1969: 244, 15 kap. 30 § fjärde styckel GB, ändrad 1969: 256, 20 kap. 36 § FB och 12 § andra stycket lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap). I fastig­hetsdomstol tiUämpas RB:s regler om omröstning i domstol med endasl lagfarna ledamöter, 12 § lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol.

Förekommer skiljaktiga meningar huruvida prövningstillstånd skall meddelas vid fullföljd lUl HD, skall tillstånd meddelas om två ledamöter är ense därom eller, vid ändringsdispens eller allmän dispens, någon le­damot finner tUlstånd böra meddelas (3 kap. 7 § RB).

Domstolarnas avgöranden av saken sker genom dom. Annat avgö­rande träffas genom beslut (17 kap. 1 § RB). Dom kan i vissa fall avse endast en del av målet. Om del i en rättegång är flera käromål och de kan särskiljas får sålunda deldom ges över något av dem även om hand­läggningen angående de övriga inle avslutats (17 kap. 4 § RB).

Om i en rättegång handläggs både lalan om fastställelse huruvida visst rättsförhållande beslår eller inle beslår och lalan vars prövning beror härav, får särskild dom ges över faslslällelselalan. Beror eljest pröv­ningen av viss lalan av annan lalan, som handläggs i samma rättegång, får särskild dom ges även över den lalan. Om i mål, vari lalan förs om fullgörelse, såväl skyldigheten all fullgöra som fullgörelsens storlek är stridiga och det med hänsyn till utredningen befinns lämpligt alt dessa frågor avgörs var för sig, får vidare på parts begäran dom ges över skyl­digheten atl fullgöra. Mol kärandens bestridande får del dock inle ske ulan synnerliga skäl. Vid sådan mellandom får rätten förordna all målet i övrigl skall vila lill dess mellandomen vunnit laga krafl (17 kap. 5 § RB).

2.2 Domstolskommitténs förslag i sammanfattning

Kommittén föreslår att HD:s ställning som företrädesvis prejudikatin­slans skall ges starkare ullryck än i gällande fuUföljdsregler. I detta syf­te föreslås att bestämmelserna om prövningstillstånd skärps därhän, all sådant tillstånd kan meddelas endasl under förutsättning atl del är av vikt för ledning av rällslillämpningen eller att med hänsyn till särskUda omständigheter eljest synnerliga skäl föreligger därtill. Den nuvarande ändringsdispensen skall sålunda enligt förslagel bortfalla. Som exempel på omständigheter av beskaffenhet atl, om skälen är tillräckligt starka, kunna möjliggöra prövningslUlslånd nämns i motiven vid sidan av preju-

 

Prop. 1971: 45                                                                        19

dikatinlressel bl. a. atl HD:s prövning från annan synpunkt är av bety­delse utöver del förevarande målet, alt resningsgrund föreligger, all den överklagade domen uppenbart beror på förbiseende eller misstag, alt av­sleg skett från lagtolkning eller rältsgrandsals som tidigare antagils av HD eller från stadgad praxis, all underrätt och hovrätt kommit till vä­sentligt olika slut eller all eljest stora meningsskiljaktigheter förekommit i domstolarna. Dispensreglernas utformning är emellertid avsedd all medföra alt utrymmet för prövningstillstånd annat än från prejudikat-synpunkt blir mycket begränsat.

Herr Kilander föreslår i elt särskilt yttrande med instämmande av fru Krislensson atl endast möjligheten lill prejudikaldispens behälls. Dess­utom föreslås sådan ändring i bestämmelserna om resning all HD vid fullföljd alltid skall beakta omständigheter som skulle ha medfört resning av lagakraftvunnen dom.

När del gäller nedre justitierevisionen och dess arbetsformer under­stryker domstolskommiltén del nära sambandet mellan HD och nedre justitierevisionen samt framhåller den betydelse som revisionens organi­sation och arbetsformer har för HD:s arbete. Under hänvisning lill atl enligt de nya dispensgrunderna det i första hand blir fråga inle om del överklagade avgörandets materiella riktighet ulan huruvida sådana sär­skilda förhållanden överhuvudtagel kan anses föreligga som krävs för atl prövningstillstånd skall kunna meddelas, föreslår kommittén särskilda regler i nedre justitierevisionens arbetsordning av innebörd atl dispensfö­redragningen i vissa avseenden förenklas. Kommittén föreslår vidare all arbetsordningens regler om minnesanteckningar ges sådant ändrat inne­håll all det inte som nu skall vara obligatoriskt i alla mål alt upprätta föredragningspromemorior utan all frågan om och i vilken utsträckning minnesanteckningar skall föras får bero på målels beskaffenhet. Vad an­går i övrigl förhållandel mellan HD och nedre justitierevisionen uttalar kommittén alt den i princip är av den meningen alt justitierevisionen bör upphöra som självständigt ämbetsverk och knytas direkt till HD. Något förslag läggs dock inle fram. Delta måste nämligen enligt kommilléns mening bli beroende av hur domarulbildningen saml domarkårens rekry­tering och utformning överhuvudtaget ordnas.

Herr Wiklund anför i en reservation atl han inte anser del lämpligt att i arbetsordningen införa en särskild regel om förenklad föredragning i dispensmål. En sådan särreglering skulle kunna leda lill längre gående förenkling än vad som är avsett. Inte heller när del gäller föredragnings­promemoriorna anser herr Wiklund atl nuvarande bestämmelser i ar­betsordningen bör ändras.

Kommittén har tagit under omprövning gällande bestämmelser om domförhet och sammansättning i hovrätt. Tanken på nämnd i hovrätt har härvid avvisats under hänvisning lill all nämnden i hovrätt vid sam­verkan med jurislkoUegium aldrig kan få samma stäUning och inflytande

 

Prop. 1971: 45                                                         20

som i underrätt saml all medverkan av nämnd i hovrätt är förenad med stora praktiska olägenheter. Vad angår nuvarande regel atl för domför­het fordras fyra ledamöter uttalar kommittén att ett kollegium av tre le­damöter skulle kunna i princip godtas från rättssäkerhetssynpunkt men alt förulsällningen därvid, med hänsyn lill särskUl hovrättens ställning som i praktiken slutinstans i flertalet mål, måste vara att aUa tre ledamö­terna är ordinarie domare eller alt i varje faU två är ordinarie och en assessor i hovrätt. En sådan ordning skulle möta stora praktiska svårighe­ter alt genomföra. Den skulle vidare innebära atl utrymme inle kommer atl finnas för fiskalsadjunktion. I betraktande av det värde som tjänstgö­ringen som adjungerad ledamot med nuvarande former för domarrekry-leringen måste anses ha, har kommittén — i avvaktan på resultatet av den blivande översynen av domarkårens utformning — funnit sig böra utgå från all adjunklionsulrymmel bevaras i stort sett oförändrat. Mot bakgrund härav föreslås atl gällande domförhetsregler behålls. Även om del domföra antalet ledamöter sålunda skall vara fyra, bör krävas att minst två av dem är ordinarie. Av de övriga ledamöterna bör den ene kunna vara antingen ordinarie domare eller assessor. Mer än en fiskals-adjunkl bör aldrig ingå i sammansättningen. Beträffande hovrättsorgani-salionen i övrigl föreslår kommittén atl en lagmanstjänsl inrättas för var och en av de avdelningar av de fem mindre hovrätterna på vilka presi­denten nu är ordförande. Presidentens dellagande i hovrätternas döman­de verksamhet avses i stället fördelad på flera avdelningar.

Beträffande specialmålen anför kommittén alt dessa f. n. avgörs i and­ra instans enligt de för hovrätt gällande allmänna domförhelsreglerna, således av fyra ledamöter vilka alla —• utom i valtenmålen — skall vara lagfarna. All miljöskyddsmålen i första instans handläggs av fastighets­domstol synes inte medföra behov av särskilda domförhetsregler i hov­rätt för dessa mål. Den omständigheten all beträffande faslighelsbild-ningsmål och expropriationsmål fastighetsdomstol träder i stället för ägodelningsrätt och expropriationsdomstol påverkar inle heller domför-hetsfrågan för hovrätternas del. Den särskilda sakkunskap som i hovrät­ten kan vara erforderlig för bedömning av dessa mål kan liksom f. n. till­föras genom inhämtande av sakkunnigutiålande eller förhör med sakkun­nig. I fråga om valtenmålens prövning i andra instans gäller f. n. all den­na kan ske under medverkan i domstolen av tekniskt sakkunnig ledamot. Skulle vallenmålen läggas på fastighetsdomstol kan del bli anledning överväga all behålla möjlighet lill sådan medverkan vid hovrättens pröv­ning av dessa mål. Frågan lorde emellertid bli beroende av vilken befall­ning med vallenmålen som fastighetsdomstolen får. Kommer domstols­prövningen endasl all avse ersättningsfrågor kanske behovet alt till hov­rätten ha knuten särskUd ledamot med teknisk sakkunskap bortfaller. Det är nu för tidigt atl la ståndpunkt i fråga om domförheten i vallen­mål.

 

Prop. 1971: 45                                                        21

Herrar Engqvist och Tammelin har med instämmande av herrar Ly­berg och Svedberg reserverat sig mol förslagel i fråga om hovrätts dom­förhet och förordar en ordning som innebär atl hovrätt är domför med tre ledamöter och att inte flera än fyra får sitta i rälten. En förutsättning för ställningstagandet är atl lagman skall vara ordförande när fiskal in­går som adjungerad ledamot i rätten samt atl inle mer än en fiskal får ingå som ledamot.

Herr Stangenberg förordar i en reservation i fråga om hovrätts dom­förhet att hovrätt skall vara domför med tre ledamöter vid handläggning av sådana mål som i underrätt handlagts av en domare saml del slag av brottmål som där blivit handlagda av lingsnolarie med nämnd efter sär­skilt förordnande.

Herr KUander anför i ett särskilt yttrande atl hovrätt åtminstone i vissa mål bör kunna vara domför med tre lagfarna domare. En sådan möjlighet synes i första hand böra införas för mål som i underrrätt av­gjorts av ensamdomare. Med detta bör jämställas bötesmål som avgjorts av lingsnolarie med nämnd. I invecklade och svårbedömda mål bör det ankomma på hovrällsavdelningens ordförande alt avgöra om en fjärde ledamot skall della i målels handläggning.

Fru Kristensson saml herrar Nelander, Nyberg och Svensson anför i ett särskUl yttrande atl hovrätt i mål som i underrätt avgjorts av jurist-kollegium eUer lagfaren domare med nämnd bör vara domför med fyra domare. I övriga mål är en sammansättning med tre ordinarie ledamöter, alternativt två ordinarie och en assessor acceptabel. Beslut bör dock inte fattas nu beträffande domförhelsreglerna i hovrätt.,Detla bör anstå i av­vaktan på kommilléns förslag beträffande domarulbildningen.

Med hänsyn till atl rättegångens tyngdpunkt skall ligga i underrätten föreslår kommittén atl gäUande bestämmelser om rätt för, part alt i hov­rätt åberopa nya omständigheter eller bevis skärps på så sätt atl i tviste­mål sådant åberopande inte fär göras, om godtagbara.skäl saknas för partens underlåtenhet atl förebringa del ifrågavarande processmalerialet redan vid underrätten. Med hänsyn till de ökade krav som härigenom ställs på underrättens materiella processledning föreslår kommittén all i RB las in en uttrycklig föreskrift om alt rätten vid förberedelserna av målen skall verka för att parterna anger allt som de vill åberopa samt genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eUer ofullstän­dighet i parternas framställningar. För att motverka att underrättsproces­sen som följd av den begränsade möjligheten lill ny utredning i,hovrät­ten blir onödigt vidlyftig föreslår kommittén därjämte viss utvidgning av mellandomsinslilutet.

Slutiigen föreslår kommittén, främst av processekonomiska skäl, atl möjligheterna att i överrätt avgöra mål utan huvudförhandling vidgas. För hovrätterna innebär förslagel dels alt den nuvarande värdegränsen 1 500 kronor för avgörande ulan huvudförhandling höjs till 5 000 kro-

 

Prop. 1971: 45                                                                        22

nor, dels atl huvudförhandling oavsett ivisleföremålets värde kan under­låtas om inle båda parter begär sådan förhandling under förutsättning att den fullföljda lalan avser endast storleken av yrkat belopp och all tvist inle råder om de omständigheter som ligger till grund för yrkandet. Möj­ligheterna till huvudförhandling i HD föreslås bli desamma som i hov rälten.

2.3 Remissyttrandena i sammanfattning

Domslolskommitléns förslag har i stort sett fåll ett gynnsamt motta­gande under remissbehandlingen. Beträffande frägan om fullföljd av la­lan lill HD har det allmänt framhållits all den grundläggande tanken i förslaget är väl underbyggd och innebär en logisk konsekvens av utveck­lingen. I flera yttranden bedöms det som angeläget all HD i högre grad än f. n. får ställning av en prejudikatinslans. Nuvarande förhåUandevis vidsträckta möjligheter alt få målet prövat i tre instanser anses inte för­enliga med intresset av en snabb och billig rättsskipning. En ändring i den riktning som kommittén föreslår anses också motiverad för att ar­betskraften i nedre justitierevisionen och HD skall tillvaratas på ett bättre sätt.

Endasl några få remissinstanser har berört frågan om nedre justitiere­visionens framlida ställning. Någon ståndpunkt har därvid i allmänhet inte tagits lill frågan under hänvisning lill all ytterligare utredning bör komma till stånd. Förslagen om förenklad dispensföredragning och lätt­nader i fråga om upprättande av föredragningspromemorior har fått ett blandat mottagande. Sålunda har JK, JO, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för Övre Norrland i huvudsak godtagit förslagen medan HD:s ledamöter, nedre justitierevisionen, hovrätten för Nedre Norrland och SACO avstyrkt förslagen.

En så gott som enhällig remissopinion ansluter sig till kommilléns av­visande inställning till all införa nämnd i hovrätt. I några yttranden mö­ter emellertid en annan inställning. Presidenten i Göta hovrätt anför så­lunda i ell särskilt yttrande att samma skäl som motiverat nämnd i vissa mål i underrätt talar för lekmannainflytande i motsvarande mål i hov­rätt. Organisatoriska och liknande praktiska svårigheter får inle hindra en lösning som i övrigl bedöms ändamålsenlig och värdefull. Lekman­nainflytandet i hovrätt bör dock få en annan utformning än i underrätt. Lekmännen bör ha individuell rösträtt. Andra ledamöter i samma hov­rätt beklagar atl inle lekmannadellagandel i hovrätt utretts förutsätt­ningslöst och anser del inle uteslutet atl lämpliga former kunde finnas för detta. Nämndemannaföreningen i Stockholm anför att nämnd bör finnas i hovrätt åtminstone i grövre brottmål.

När del gäller hovrätts domförhet i övrigl är meningarna delade. I aU-

 

Prop. 1971: 45                                                                        23

mänhet ansluter sig remissinstanserna lill uppfattningen att iredomar-sammansättning är godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt. Det övervä­gande antalet remissinstanser, däribland JK, RÄ, samtliga hovrätter och flertalet underrätter, förordar emellertid all nuvarande domförhetsregler bibehålls. I dessa yttranden betonas alt kraven på hovrätterna skärps om de i realiteten blir sista instans och alt en sammansättning med flera le­damöter i hovrätt än i underrätt medför atl avgörandena i hovrätt fram­står som mer övertygande både för parterna och domare i lägre instans. Ell ofta återkommande argument är också atl en minskning till tre leda­möter omöjliggör adjunktion i hovrätt. Ändrade generella domförhets­regler förespråkas av bl. a. presidenten i Göta hovrätt, några underrätter och RRV. I dessa yttranden anförs atl del inte i första hand är antalet domare som avgör en dömande avdelnings styrka ulan i stället domarnas kvalitet. Utbildningsfrågan är enligt dessa remissinstanser en i samman­hanget sekundär angelägenhet. Några domstolar ansluter sig till de reser­vationsvis framförda förslagen om differentierad sammansättning i hov­rätt.

Beträffande kommitténs förslag om antalet ordinarie domare, assesso­rer och fiskaler på hovrättsavdelning anförs allmänt att nuvarande för­hållanden är OtUlfredsstäUande och alt en skärpning är nödvändig. Från hovrätterna framhålls dock alt kommilléns förslag inte är praktiskt ge­nomförbart med hovrätternas nuvarande organisation och personalsitua­tion och atl avvikelse från den föreslagna ordningen måste kunna med­ges.

Förslaget alt inrätta ytterligare lagmansljänster tillstyrks allmänt.

I några remissyttranden berörs frågan om överrätts sammansättning i vattenmål. I allmänhet tillstyrks en ordning som innebär alt tekniker del­tar i sådana mål i överräll.

De av kommittén framlagda förslagen om förebringande i överrätt av nya omständigheter eller bevis, processledning, mellandom och måls av­görande ulan huvudförhandling i överrätt har i allmänhet tillstyrkts un­der remissbehandlingen.

2.4 Fullföljd av talan till HD

2.4.1 Historik

HD inrättades 1789. Dess ställning som utövare av Konungens doms­rätt fastslogs senare i 1809 års regeringsform. Domstolen bestod till en början av tolv ledamöter. Antalet ledamöter har senare vid olika tid­punkter utökats på grund av en ständigt ökande arbetsbelastning. Ar 1860 ökades antalet liU 16, 1897 till 18, 1905 lill 21 och 1909 till 24. Den sistnämnda ökningen skedde i samband med inrättandet av lagrådet, lill vilket överfördes HD:s laggranskningsuppgift. Samma år imätlades rege­ringsrätten, som övertog prövningen av de förvaltningsärenden som tidi-

 

Prop. 1971: 45                                                         24

gare ankommil på HD. Arbetsbalansen nödvändiggjorde 1935 en provi­sorisk ökning av antalet ledamöter lill 28. Som tidigare nämnts utgörs HD enligt den nuvarande lydelsen av lagen (1946: 879) om högsta dom­stolens sammansättning och tjänstgöring av 24 justitieråd, ehuru Kungl. Maj:l kan bestämma att antalet skall ökas tUl högst 27, om detta för­anleds av tjänstgöring i lagrådet.

Fullföljd skedde från början, i tvistemål genom ansökan om revision och i brottmål genom besvär. En klagande hade all iaktta flera formali­teter, främst atl nedsätta olika belopp. Under 1800-talel lades del fram flera förslag som syftade lill en allmän reform av rättegångsordningen. Inget av dem innehöll förslag om någon väsentiig ändring i fuUföljdsräl-ten till HD. Så småningom övergavs tanken på en allmän reform av rät­tegångsväsendet och reformarbetet inriktades i stället på villkoren för fullföljd av lalan i överräll. Det första resultatet blev en lag år 1901 med regler om fullföljd av talan lill hovrätt och HD. Genom lagen avskaffa­des alla för fuUföljd tidigare föreskrivna åligganden för part, utom skyl­digheten atl nedsätta s. k. revisionsskilling.

I proposition till 1915 års riksdag framlade Kungl. Maj:l förslag till vissa ändringar av fullfölj dsrätlen. Ändringarna innebar i huvudsak föl­jande: Revisionsskillingen, 150 kronor, omvandlades lill en fullföljdsav-gift som skulle nedsättas även vid besvärslalan. Klaganden skulle dess­utom nedsätta ell lika storl belopp lill säkerhet för den kostnadsersätt­ning, som kunde komma atl tiUerkännas hans motpart. Talan mot hov­rätts avgörande i mål eller ärenden av förmögenhclsrällsUg natur fick inte överklagas, när värdet av vad parlen lappat i hovrätten uppenbarli­gen inte uppgick till 1 500 kronor (summa revisibilis), och ändring fick inte sökas i hovrätts avgörande av vissa smärre brottmål (poena revisibi­lis). Dispens från dessa fullföljdsförbud kunde meddelas om del för en­hetiig lagtolkning eller rällsliUämpning var av synnerlig vikt atl lalan prövades i HD eller om parlen visade att talans fullföljande skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål del var fråga om. Denna dispenspröv­ning skulle handhas av en dispensavdelning inom HD bestående av tre ledamöter.

Förslaget tillstyrktes av lagutskollet. Det förekom dock flera reserva­tioner. Bl. a. föreslogs fullfölj dsförbud i konforma mål dvs. mål som fått samma utgång i underrätt och hovrätt. Några reservanter menade alt förslaget måste ge intryck av all HD blev en domstol för de rika men inle för folket. Liknande synpunkter framfördes även vid förslagets be­handling i riksdagens kamrar. Trots det motstånd som lagförslaget så­lunda mötte vid riksdagsbehandlingen beslöt riksdagen all godkänna lag­utskottets utiåtande. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 oktober 1915.

I sill år 1926 avgivna belänkande förordade processkommissionen (SOU 1926: 31—33) den begränsningen i fuUföljdsrätten till HD, aU ta­lan mol hovrätts dom i själva saken skulle få grundas endasl på alt hov-

 

Prop. 1971: 45                                                        25

rätlen bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller atl vid målets be­handling förelupil rättegångsfel. Hovrättens prövning av vad som skulle anses som bevisat angående de faktiska omständigheterna och i brottmål utmätningen av straff inom stadgad latitud skulle inte få dras under HD:s prövning. HD:s uppgift skulle alltså i stort sett begränsas liU alt vara en revisionsinslans över hovrätterna. De genom 1915 års lagstiftning införda fuUföljdsinskränkningarna, som koinmissionen fann principiellt föga tilltalande, föreslogs avskaffade.

Processkommissionens förslag all begränsa HD:s uppgift till all av­göra rättsfrågor väckte stark remisskritik. Vid behandlingen av huvud­grunderna för en rällegångsreform vid 1931 års riksdag avvisade stats­makterna förslaget om en sådan begränsning av HD:s prövning av må­len.

Processlagberedningen framhöll i sill belänkande med förslag till ny rättegångsbalk (SOU 1938: 43 och 44) aU HD:s prövning av dit full­följda mål i främsta rummet har sin betydelse i fråga om rättsliga spörs­mål. TUl skillnad från processkommissionen ville man dock inle atl det skulle ske någon begränsning lill rättsfrågan. I släUet föreslogs vissa be­stämmelser som begränsade högsta domstolens möjligheter all pröva sak­frågan. Man föreslog vidare att i mål eUer ärende, som väckts vid under­rätt, talan mol hovrättens dom eller slutliga beslut inte skulle komma un­der HD:s prövning ulan all HD meddelat parlen tillstånd därtill. Vid be­handlingen av sådan fråga skulle HD vara domför med tre ledamöter. Prövningstillstånd skulle kunna meddelas endasl på de i lagen angivna grunderna. Som sådana upptogs dels all del för enhetlig lagtolkning eller rätlstiUämpning var av synnerlig vikt att lalan prövades av HD eller par­len visade att talans prövning i övrigt skulle ha synnerlig betydelse ut­över del föreliggande målet och dels att del med hänsyn till omständig­heterna i målet förekom skäl lill sådan prövning. I förslagets bestämmel­ser rörande prövningslUlslånd inarbetades de gällande reglerna rörande inskränkningar i fuUföljdsrätten. I sådant tvistemål, där molgångsvärdel icke uppgick till 1 500 kronor, kunde prövningstillstånd alltså meddelas endast på grund av avgörandets betydelse utöver del föreliggande målet. Detsamma gällde de brottmål, som redan var underkastade fuUföljdsbe-gränsning.

Processlagberedningen räknade med atl prövningstillstånd kunde komma alt meddelas i omkring 30 "/o av alla fullföljda mål.

I proposition till 1942 års riksdag (prop. 1942: 5) logs upp förslag till ny rättegångsbalk i huvudsaklig överensstämmelse med processlagbered­ningens förslag. Förslagel antogs av riksdagen efter vissa förtydliganden och viss komplettering. Reglerna om fullföljd till HD togs i huvudsak upp i lag den 23 mars 1945 som trädde i kraft den 1 juni samma år. Den nya rättegångsbalken i sin helhet trädde i krafl den 1 januari 1948. De

 

Prop. 1971: 45                                                                        26

ändringar som därefter företagils i fråga om fullföljdslagstiflningen är av formell natur.

En utförligare redogörelse om det utrednings- och lagstiftningsarbete som föregick RB återfinns i betänkandet (s. 19 f).

2.4.2 Gällande rätt

I allmänhet kan underrätts avgörande efter fullföljd underkastas pröv­ning av hovrätt. Del förutsätts därvid all den som fullföljt lalan är part i målet eller jämställd med part. Överprövning av hovrätt kan vara uteslu­ten på grund av giltig utfästelse atl inle fullfölja lalan eller på grand av nöjdförklaring. FuUföljdsrätten till HD är däremot inskränkt i flera av­seenden. I fråga om vissa slags avgöranden får talan överhuvudtaget inte fullföljas dit. De viktigaste hindren följer dock av bestämmelserna om prövningstillstånd. Del har visat sig nödvändigt all göra långtgående in­skränkningar i fuUföljdsrätten för all begränsa HD:s arbetsbörda och in­rikta dess verksamhet på de särskilda uppgifter som tillkommer den högsta instansen.

Mot hovrätts dom eller beslut kan lalan fullföljas inom fyra veckor från det domen eller beslutet meddelades. Sker inle del, vinner avgöran­det laga kraft. Talan mot hovrätts dom förs genom ansökan om revision. Hovrätts beslut överklagas genom besvär. Mot vissa beslut som meddelas i samband med dom förs dock klagan genom ansökan om revision. Be­stämmelser om fullföljd av lalan mol hovrätts dom och beslut finns i 54—56 kap. RB. Under vissa strängt begränsade förulsätlningar kan dessutom lagakraftvunna domar och beslut bli föremål för omprövning. Om de särskilda rättsmedel, resning och besvär över domvilla, som då. används finns bestämmelser i 58 och 59 kap. RB. I del följande lämnas de särskilda rättsmedlen åt sidan.

För alt talan mot hovrätts dom eller slutliga beslut efter fullföljd skall få komma under HD:s prövning fordras all HD lämnat den klagande tiUstånd till della. Det sagda gäller inle lalan som i mål om allmänt åtal förs av RÄ, JK eller JO. Enligt 7 kap. 4 § RB är RÅ allmän åklagare vid HD. Enligt RÄ:s instruktion skall fullföljd lill HD ske bara om synner­liga skäl föreligger för del. Bestämmelserna om prövningstillstånd gäller endast då målet eller ärendet anhängiggjorts i första instans. Vid pröv­ningen av frågan huruvida prövningstillstånd skall meddelas är HD domför med tre justitieråd.

Som tidigare nämnts kan prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § RB meddelas om del för enhetlig lagtolkning eller rätlstiUämpning är av syn­nerlig vikt, all lalan prövas av HD (prejudikaldispens), om parlen visar alt talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver del förelig­gande målet (inlressedispens), om anledning förekommer lill ändring i del slut, vartill hovrätten kommit (ändringsdispens) eller om del eljest med hänsyn lill omständigheterna i målet förekommer skäl till talans

 

Prop. 1971: 45                                                        27

prövning (allmän dispens). Meddelas ej prövningsliUstånd skall hovrät­tens dom eller slutiiga beslut stå fast.

För frågan om meddelande av prejudikaldispens är del ulan betydelse om del kan antas atl avgörandet kommer att ändras. Del är också likgil­tigt om målet rör ringa värden. När prejudikaldispens bevUjas saknas i allmänhet prejudikat angående den berörda rättsfrågan. Dispens medges också i vissa fall, om hovrättens avgörande avviker frän ett tidigare pre­judikat.

Inom doktrinen råder tveksamhet i frågan, huruvida prejudikaldispens undantagsvis kan lämnas när hovrättens dom överensstämmer med ell HD-avgörande. Vad som främst åsyftas är de fall då prejudikatet är gammall och omständigheter inträffat som kan föranleda en omprövning av den tidigare valda lösningen.

Nära prejudikaldispensen står inlressedispensen. Också här är pröv­ningen betingad av intressen som ligger utanför det ifrågavarande målet. Liksom vid prejudikaldispens spelar del ingen roll om del finns anled­ning lill ändring eller ej. Kravet att talans prövning är av synnerlig bety­delse utöver det mål som skall prövas innebär enligt förarbetena inte en rent faktisk återverkan av målets utgång, såsom att en verkställighet av hovrättens dom skulle leda lill alt den lappande parlen komme på obe­stånd. Bestämmelsen lar i stället sikte på fall där domen kan länkas få bevisverkan beträffande framlida processer, I förarbetena nämns som exempel på fall där inlressedispens kan förekomma processer angående skadestånd på grund av intrång i patenträtt. Rättens uttalande angående patentels bestånd och omfattning kan länkas påverka utgången av fram­lida processer om samma patent. Intressedispenser hänför sig ofta till skadeståndsmål, Ell exempel är atl käranden yrkat ersättning för läkar­vård med ell mindre belopp och atl han i framtiden kan väntas begära ersättning för framtida men med betydligt större belopp (SvJT 1950: 420), Om det utom målet liggande intresset är av ekonomisk art måste enligt reglerna om summa revisibiUs värdet av de intressen som be­rörs uppgå till 1 500 kronor. Själva målet kan däremot röra mindre be­lopp. Det är inte nödvändigt alt målets prövning är av betydelse för den klagande parlen själv. Intressedispens kan meddelas exempelvis i ett mål om lönefordran, som är av betydelse för andra anställda eller i ett mål om fastighetsförhållanden där prövningen får betydelse för andra fastig­hetsägare.

De nu behandlade dispensreglerna avser intressen som ligger utanför målet i fråga. Ändringsdispens och allmän dispens meddelas däremot på grund av omständigheterna i målet. Gemensamt för dessa två är också atl dispens kan beviljas endasl om målet är av någon betydenhet. Beträf­fande mål om förmögenhelsvärden skall vad klaganden förlorat i hov­rätten översliga visst belopp (summa revisibUis) och i brottmål skall på­följden vara av viss svårhetsgrad (poena revisibUis).

 

Prop. 1971: 45                                                                        28

Ändringsdispens kan meddelas om det finns anledning till ändring i hovrättens domslut. För alt fastslå om så är fallet måste HD — om ock­så summariskt — pröva själva sakfrågan. Till skillnad från prejudikal-eller inlressedispens, som kräver majoritetsbeslut, räcker det för bevil­jande av ändringsdispens alt ett av de tre justitieråden anser all sådan dispens bör meddelas. För avslag krävs sålunda lika många röster som för majoritet i fuUsutten avdelning. Vid bedömningen av utsikterna lill ändring skall iakttas de begränsningar i sakprövningen som följer av alt ålempplagning av viss bevisning får ske endasl om synnerliga skäl före­ligger (35 kap. 13 § RB), att nytt bevis i civilt revisionsmål endast i un­dantagsfall får åberopas i HD (55 kap. 13 § RB) saml alt HD i bety­dande utsträckning är bunden av hovrättens bevisbedömning (55 kap. 14 § RB). Detla begränsar möjligheterna lill ändringsdispens, när avgö­randet beror på en värdering av muntlig bevisning.

Allmän dispens kan förekomma då elt viktigt allmänt eller enskilt in­tresse påkallar atl HD prövar målet. I motiven anges som exempel bl. a, atl starkt delade meningar förekommit i de lägre instanserna, atl målet är av stor social betydelse eller att del rör grovt brott eller betydande ekonomiska värden.

Inskränkningarna i möjligheterna all få ändringsdispens eller allmän dispens på grund av de s. k, revisibilisreglerna i 54 kap, 12 § RB innebär alt part i mål av förmögenhelsrätlslig natur inle kan erhålla sådan dis­pens, om värdet av vad han lappat i hovrätten (molgångsvärdel) uppen­bart inte uppgår lill 1 500 kronor (summa revisibUis),

Molgångsvärdel är beroende på vad parlen förlorat i hovrätten och inte på det belopp som talan i HD gäller. Delta sammanhänger med att del redan i hovrätten måste vara klart om summa revisibilis föreligger. Hovrätten skall nämligen enligt 54 kap, 14 § andra styckel RB i full-följdshänvisning ange på vilka grunder prövningstillstånd kan meddelas med hänsyn lill utgången av målet i hovrätten, Molgångsvärdel utgör skillnaden mellan vad parlen yrkat i hovrätten och vad han där till-dömts. Har tvisleföremålel olika värde för klaganden och hans motpart, gäller del värde det har för klaganden. Hänsyn får inle las lill rätte­gångskostnad eller ränta som upplupit efter målels anhängiggörande. Re­visibilisreglerna tUlämpas inte bara när själva processföremålet har för­mögenhetsvärde utan också i fall då del bakom parlens lalan ligger ett ekonomiskt intresse, t. ex. i mål om skyldighet alt beediga bouppteckning eller i mål om skyldighet att avge redovisning.

I fråga om brottmål gäUer liknande begränsningar genom reglerna om poena revisibilis. Ändringsdispens eller allmän dispens får ej beviljas målsägande, om inte hans lalan avser brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ell år eller avsättning. TUltalad eller vissa honom närslående kan inle få sådan dispens om inte lalan avser sådant brott som nu nämnts eller också annat brott och den tiUlalade dömts till annan påföljd

 

Prop. 1971: 45                                                        29

än böter eller ådömts dagsböter ej understigande 60 eller böter omedel­bart i pengar ej understigande 1 500 kronor eUer blivit fälld tiU vite omedelbart i pengar till minst nämnda belopp eller för honom beslämts ny minsta lid för internering eller tillämpats 34 kap. 8 § andra styckel andra punklen BrB. Om del samtidigt förs lalan om skadestånd, tilläm­pas reglerna om summa revisibUis i tvistemål på den delen av målet.

Enligt 54 kap. 11 § andra stycket RB gäller prövningslUlslånd domen eller det slutliga beslutet i dess helhet om inte klaganden fullföljt talan i endast viss del. Tillståndet gäller också annat beslut som har överklagats i samband med domen eller del slutliga beslutet.

Den som vill fullfölja lalan mol hovrätts dom eller beslut skall enligt 54 kap. 17 § RB i allmänhet nedsätta fullföljdsavgift, 150 kronor, saml lika stort belopp lill säkerhet för den kostnadsersättning, som HD kan komma atl tillerkänna motparten. Fullföljdsavgiflen har parten rält att efter HD:s förordnande återfå, om hans ändringsyrkande helt eller i hu­vudsakliga delar bifalles. I annat fall behålls den av statsverket. HD be­slutar likaså om och i vad mån del belopp som nedsatts tUl säkerhet för motpartens kostnadsersättning skall lyftas av klaganden eller motparten. Avgörande blir vad som i domen beslämts om fördelningen av rätte­gångskostnaderna.

Från nedsättningsskyldighet undantas dels kronan, dels tilltalad som hålls häktad i målet och dels, såvitt avser fullföljdsavgiflen, annan tillta­lad som för talan i fråga om ådömt ansvar. Härutöver gäller all nedsätt­ning lill säkerhet för kostnadsersättning inle fordras, när enskild mot­part inte finns.

Den prövning HD har alt företa i anledning av fullföljd avser som för­ut sagts målet i hela den omfattning det förts dit. Både sakfrågan och rättsfrågan skall i princip överprövas. Som tidigare berörts innehåller RB emellertid bestämmelser som innebär inskränkningar i denna princip. Begränsningarna hänför sig dels till parts rätt att förebringa bevisning och dels till möjligheten all ändra värderingen av den bevisning som upptagits i lägre rält. Ny bevisning får i tvistemål enligt 55 kap. 13 § RB förebringas endast om parten gör sannolikt att han inle tidigare kunnat åberopa beviset eller han haft giltig ursäkt all inte göra det. Rälten att förebringa ny bevisning i HD är genom denna bestämmelse i olika av­seenden mer begränsad än i hovrätt. Enligt 35 kap. 13 § RB gäller i full­följda mål att om vid lägre rätt vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts eller syn å stället hållils, det ej är behövligt all beviset tas upp på nytt, om inte högre rätt finner del vara av betydelse för utredningen eller också part yrkar det och upplagandet ej befinns sakna betydelse. I HD får dock sådant bevis las upp på nytt endasl om del finns synnerliga skäl till della. Med den bestämmelsen skall samman­ställas bestämmelsen i 55 kap. 14 § RB atl, om vid huvudförhandling i lägre rätt rörande viss omständighet vittne eller sakkunnig eUer part un-

 

Prop. 1971: 45

30

der sanningsförsäkran hörts inför rätten eller syn å stället hållits och av­görandet även i högsta domstolen beror av lUllron till den bevisningen, ändring inle får ske i denna del i hovrättens dom i tvistemål eller i brott­mål annat än till den tilltalades förmån, om inle hovrätten, faslän beviset inle tagits upp vid huvudförhandling i hovrätten, gjorl ändring i bevis­värderingen i underrättens dom eller också synnerliga skäl föreligger, all bevisels värde är annat än hovrätten antagit.

Begränsningarna i HD:s prövning av sakfrågan är betydligt mindre i brottmål än i tvistemål. I brottmål finns sålunda inte något hinder för in­förande av ny bevisning och bestämmelserna i 55 kap. 14 § innebär inle några begränsningar i fråga om ändring tiU förmån för den tilltalade.

De närmare bestämmelserna om förfarandet vid ansökan om revision eller vid besvär återfinns i 55 och 56 kap. RB. Av särskUl intresse är atl klaganden enligt 55 kap. 4 § RB resp. 56 kap. 4 § RB, för det fall han söker prejudikat- eller inlressedispens, bör närmare ange de omständig­heter han åberopat till stöd härför.

2.4.3 Utländsk rätt

I denna del hänvisas till kommilléns redogörelse i belänkandet (s. 36 f).

2.4.4 Statistiska uppgifter

Från den officiella rällsslalistiken föreligger följande upplysningar an­gående under åren 1949—1968 inkomna ansökningar om prövningstill­stånd.

 

År

Tvistemål'

Brottmål

Besvärsmål»

Summa

 

 

Antal

Index

Antal

Index

Antal

Index

Antal

Index

1949

465

100

422

100

120

100

1007

100

1950

369

 

413

 

120

 

902

 

1951

395

 

410

 

120

 

925

 

1952

405

 

385

 

120

 

910

 

1953

413

 

453

 

120

 

986

 

1954

390

 

484

 

114

 

988

 

1955

392

 

485

 

142

 

1019

 

1956

393

 

546

 

132

 

1071

 

1957

393

 

524

 

130

 

1 047

 

1958

393

 

605

 

171

 

1 169

 

1959

340

 

627

 

151

 

1 118

 

1960

401

 

678

 

165

 

1244

 

1961

383

 

650

 

206

 

1239

 

1962

376

 

629

 

185

 

1 190

 

1963

314

 

596

 

182

 

1092

 

1964

340

 

624

 

232

 

1 196

 

1965

361

 

651

 

305

 

I 317

 

1966

323

 

640

 

245

 

1 208

 

1967

296

 

665

 

257

 

1218

 

1968

389

84

809

192

326

272

1 524

151

> I den officiella rättsstatistiken redovisas för tiden 1949—1953 inte ansökning­ar i besvärsmäl om prövningsliUstånd särskilt utan de ingär i tvistemålssiffrorna. I tabellen har detta oaktat gjorts en fördelning av dessa målgrupper. Berörda siffror är inte helt tillförlitliga, enär det statistiska materialet delvis gått förlorat.

 

Prop. 1971: 45                                                         31

Del kan tilläggas alt del årliga antalet ansökningar om resning och återställande av försullen tid under samma period ökat från 60 till 182, dvs. något mer än tredubblats.

En jämförelse mellan genomsnillen för åren 1949—1953 och 1964— 1968 visar all antalet ansökningar om prövningslUlslånd ökat med 37 »/o-Det är brottmålen som slår för ökningen, vilken för dem uppgår till 63 »/o. Tvistemålen har däremot minskal med 16 »/o. I fråga om de sär­skilda rättsmedlen föreligger en ökning med 176 "/o.

Samtidigt med ökningen av antalet ansökningar om prövningslUlslånd har en ökning skett av den vid varje års utgång föreliggande balansen av sådana ansökningar. Denna utveckling framgår av följande tabell.

 

Är

Antalet in-

Antalet balan-

Index

Antalet balan-

 

komna mål

serade mål

 

serade mål i % av antalet in­komna mål

1949

1007

314

100

31,2

1950

902

295

94

32,7

1951

925

352

112

38,1

1952

910

384

122

42,2

1953

986

568

181

57,6

1954

988

582

185

58,9

1955

1019

673

214

66,0

1956

1071

622

198

58,1

1957

1047  .

592

189

56,5

1958

1 169

589

188

50,4

1959

1 118

531

169

47,5

1960

1244

.543

173

43,6

1961

1239

512

163

41,3

1962

1190

557

177

46,8

1963

1092

494

157

45,2

1964

1 196

566

180

47,3

1965

1317

643

205

48,8

1966

1208

661

211

54,7

1967

1218

673

214

55,3

1968

1 524

729

232

47,8

Uppgifter ur rättsstatistiken för 1962 och 1967 visar en nästan genom­gående förskjutning till längre rättegångstider i de mål som fullföljts lill HD. Så är faUet oavsett om som utgångspunkt tas lidpunkten då målet anhängiggjordes vid underrätt eller dagen då målet kom in liU nedre jus­titierevisionen. Det alldeles övervägande antalet specialtvistemål år 1967 har tagit mer än tre år atl handlägga i alla instanser. För nära hälften av övriga tvistemål har tiden varit över två år. Något mer än hälften av brottmålen har avgjorts på kortare tid än ell år.

Enligt uppgifter som kommittén inhämtat från nedre justitierevisionen fördelade sig HD:s sammanlrädeslid på följande sätt under tiden 1966— 1968.

 

Prop. 1971: 45

 

 

32

 

Föredragning

 

Huvudförhandling

 

dispens-         näde-ansökningar ärenden

femmans­mål

 

Antal timmar Procentuell fördelning

nil             192 54                 9

374 18

385 19

Drygt hälften av HD:s sammanlrädeslid har alltså under denna tid la­gils i anspråk för dispensföredragning. Den enskilde ledamotens sam­manlrädeslid fördelar sig något annorlunda med hänsyn till all dispens­ansökningar och nådeärenden kan avgöras av endasl tre justitieråd. Be­aktas detta blir den procentuella fördelningen i stället 43, 8, 24 och 25.

En undersökning av frekvensen av bifall till dispensansökningarna ger vid handen, alt prövningstillstånd som ett årsgenomsnitt för tiden 1949— 1968 meddelats i ungefär vart fjärde tvistemål och vart tjugonde brott­mål. Därvid bortses från att höjningen för brottmålens del blivit excep­tionellt stor 1965 och 1966, sannolikt till följd av brottsbalkens införan­de. Den närmare fördelningen framgår av följande uppställning.

 

Är

Tvistemål

Brottmål

Samtliga mål

1949

33,8

10,5

24,2

1950

29,8

9,0

20.4

1951

29,1

5,2

18,3

1952

25,7

4,7

16.0

1953

30,1

5,2

17.5

1954

18,1

2,7

10,9

1955

19,9

4,2

11.9

1956

19,7

4,1

11,9

1957

23,0

5.6

14.3

1958

20.6

5,4

12,9

1959

22,6

5,6

13,4

1960

23,2

5,3

13,2

1962

26,9

6,3

15,7

1963

24,8

6,8

15,4

1964

28,6

5,2

15,7

1965

25,6

8,7

15,9

1966

26,1

10,3

17,0

1967

20,2

6,1

10,4

1968

21,2

6,9

12,8

Äriigt

 

 

 

genom-

 

 

 

snitt

24,7

6,2

15,1

Inom domstolskommiltén har gjorts en undersökning avseende under åren 1961—1965 av HD genom dom avgjorda tvistemål och brottmål saml avslagna ansökningar om prövningstillstånd i sådana mål. TUl grund för undersökningen har lagts redovisningen av HD:s avgöranden i Nytt Juridiskt Arkiv. Materialet har fördelats med hänsyn lUl om målet varit konformt eller difformt, om prövningsliUstånd meddelats eller ej

 

Prop. 1971: 45                                                        33

och, i det förra faUet, om avgörandet inneburit ändring eUer ej. För de mål, i vilka prövningstillstånd meddelats, har gjorts ett försök all be­stämma i vilken utsträckning prejudikaldispens förekommit. Detta har skett på det sättet att till prejudikatmål hänförts alla i Nytt Juridiskt Ar­kiv refererade mål. Delresultaten för de olika fem åren visar följande.

Till HD fullföljdes under femårsperioden dubbelt så många brottmål som tvistemål. Av samtliga mål var 68 "/o konforma. För tvistemålen var konformitetsprocenten 61 och för brottmålen 72. Dispensfrekvensen var för tvistemålen 17,4 "/o, vilket ligger avsevärt lägre än det nyss angivna årsgenomsnittet av 25 »/o. Dispensfrekvensen för brottmål var 5,7 "/o. Av de beviljade dispenserna var något mer än hälften, 55 »/o, prejudikatdis-penser. Den procentueUa andelen prejudikatdispenser var för tvistemå­lens del 63 men för brottmålens del endasl 43. Ser man till prejudikaldis-pensernas andel i förhållande lill del totala antalet fullföljda mål av de båda mållyperna visar det sig all det var nästan fem gånger vanligare all prejudikatdispens meddelas i tvistemål än i brottmål. Det var vidare unge­fär dubbelt så vaidigt såväl alt prejudikaldispens som atl annan dispens meddelades i difforma som i konforma mål. I absoluta tal däremot med­delades dispens i ungefär lika många konforma som difforma mål.

Den minskning av tillströmningen till HD som revisibilisreglerna med­fört under 1968 kan uppskattas inte ha överstigit 100 mål.

2.4.5 Domstolskommittén

Kommittén erinrar inledningsvis om alt del allmänna domstolsväsen­det sedan 1849 varit organiserat i tre instanser. Denna domstolsväsendets beprövade uppbyggnad finner kommittén inte anledning alt nu rubba. Det ingår inte heller i kommilléns uppdrag all överväga förslag till lös­ningar, som skulle innebära ell sönderbrytande av den nuvarande ramen för dornstolsorganisalionen.

Vinslen med överprövning av domar och beslut ligger främst i atl sä­kerheten för atl fel eller förbiseende inle sker ökar och alt de rällssökan-des intressen överhuvudtaget beaktas på ett betryggande sätt. Della gäller även om det i vissa fall inle kan sägas alt den dom, som meddelas i högre instans, under alla förhållanden är rikligare än en i lägre instans meddelad dom med annan utgång. Någonslans måste dock gränsen för fullföljdsmöjlighelerna sättas. En ändamålsenlig inslansordning måste samtidigt som den tillgodoser rättssäkerhetens krav också fylla rimliga anspråk på snabbhet och billighet. Oinskränkt rätt alt få elt mål prövat genom flera instanser medför ökad tidsutdräkt och ökade kostnader både för den enskUde och samhället. Erfarenheten visar för övrigl alt fullföljd till HD i del alldeles övervägande antalet fall — omkring 90 »/o — inte leder tUl någon ändring i hovrättens avgörande. Möjligheten att överklaga i högsta instans kan sålunda inte ulan fog sägas för det mesta innebära ett av hänsyn till undantagsfall betingat, temporärt undanskju-

2    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 45

 

Prop. 1971: 45                                                         34

tände av den i hovrätten vinnande partens rätt. Kommittén erinrar om all den gamla rätten alt "gå till Kungs" genombmtits redan genom 1915 års lagstiftning och alt den nu måste anses föråldrad. En prövrung i två instanser måste i princip vara tillräcklig från rättssäkerhetssynpunkt.

Även om en prövning i två instanser från flera synpunkter är tillräck­lig, behövs det en tredje instans. Den främsta anledningen till detla är det från rättssäkerhetssynpunkt viktiga kravet på rättsskipningens likformig-hel. Med den geografiska utbredning som vårt land har måste andra in­stans vara fördelad på ett flertal hovrätter. Enhetlighet i rättstillämpning­en kan därför genom hovrätterna vinnas endasl i begränsad omfattning. Från rätlsenhetlighelens synpunkt och för ledning över huvud tagel av rättstillämpningen kan en gemensam högsta instans inle undvaras. Enligt koimnittén innefattar vårdandel av rältsenhetlighelen och den för della ändamål behövliga prejudikalbUdande verksamheten HD:s centrala upp­gift.

Kommittén erinrar om all HD i princip prövar både sakfrågan och rättsfrågan och sålunda närmast har ställning som appelldomslol och framhåller alt HD:s ställning som prejudikatinslans otvivelaktigt skulle befästas, om den omvandlades lill kassalions- eller revisionsdomstol. Frågan om en sådan ändring hänger emellertid samman med den upp­fattning man har om möjligheten och lämpligheten av all vid prövningen i högsta instans särskUja sakfråga och rättsfråga. I samband med tidigare reformförslag har spörsmålet ingående behandlats och de invändningar som då framkommit har lett till alt något sådant särskUjande ansetts inte böra ifrågakomma. En viss begränsning i behandlingen av sakfrågan föl­jer dock numera av RB:s regler. HD:s sakprövning är sålunda enligt gäl­lande rätt begränsad i tre hänseenden. HD får på nytt la upp muntiig bevisning endasl om det finns synnerliga skäl därtill. Möjligheterna tUl ändring i hovrättens bevisprövning är inskränkt och möjUgheten att i tvistemål åberopa omständighet eller bevis som inte förebragts i lägre rält är starkt beskuren. Utan all frågan om särskiljande av sak- och rättsfråga ställs på sin spels får omfattningen av HD:s prövning anses löst på ett i princip tillfredsställande sätt. Kommittén utgår också vid de fortsatta övervägandena från att HD även i fortsättningen i de mål som las upp lUl prövning skall vara i princip oförhindrad atl bedöma målet i hela dess vidd.

När del gäUer utformningen av den högsta instansen måste enligt kommittén beaktas alt HD:s uppgift som vårdare av rättsenhetligheten nödvändiggör atl denna domstol ges begränsad storlek. Ju större målbe­lastningen är och ju fler ledamöter som domstolen följaktligen måste ha dess mer försvåras möjligheterna atl sörja för den erforderliga enhetiig-helen och konsekvensen i rättsskipningen. Den enskilde ledamoten får aUt svårare alt överblicka domstolens verksamhet. Elt brett målunderlag har visserligen den fördelen att del ger lUlfäUe till en vidsträcktare in-

 

Prop. 1971:45                                                                      35

blick i rällslivets olika områden och tUl en allsidigare prejudikalbUdning Avvägningen av dessa synpunkter leder dock tUl all ledamöterna måste vara tämligen få. I ett litet land som vårt är del också svårt all rekrytera ett stort antal domare med de kvalifikationer som bör fordras av en leda­mot i HD. Regeringsrätten har f. n. 22 ledamöter. Enligt gällande lag­stiftning fömtsatts det sålunda sammanlagt kunna finnas i det närmaste inte mindre än 50 högsta domare, vUket kommittén anser vara ett för våra förhållanden mycket högt antal.

Arbetsbalansen i HD har länge varit tämligen oförändrad, även om antalet inkomna ansökningar om prövningslUlslånd har växlat. Förkla­ringen kan i viss mån vara att söka i dispenssystemels elasticitet, som medför atl HD:s totala arbetsbörda inom vissa gränser kan göras obe­roende av antalet inkommande mål. Processlagberedningen räknade med prövningstillstånd i omkring 30 "/o av samtUga fullföljda mål. I sådant fall hade arbetet i HD inle kunnat bemästras. Under perioden 1958— 1967 beviljade dispenser uppgick emellertid endast lill i medeltal för år mellan 10 och 17 »/o. Kommittén finner det inle lyckligt om utveckling­en skulle leda lill atl dispensförfarandel används som regulator av ar­betsbelastningen. Omständigheterna förefaUer peka mol en utveckling som, om inte HD:s arbetsbörda minskas, i stället för en önskvärd ned­skärning av antalet ledamöter medför all domstolen måste utökas. Till­komsten av flera lagråd har medfört behov av flera justitieråd. Antalet justitieråd som slår till förfogande för tjänstgöring i högsta domstolen blir därigenom färre och domstolens arbetskapacitet minskar.

Uppgifterna om arbetsbelastningen i HD skall enligt kommittén ses mol den bakgrunden, all en ökad måltUlströmning kan vara att vänta, om motåtgärder inte vidtas. I detla hänseende anför kommittén följande. Det första året efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande, år 1949, handlade underrätterna ungefär 32 000 tvistemål och 68 000 brottmål. Motsvarande tal var för år 1967 resp. 50 000 och 132 000. Ökningen av måltillslrömningen tUl underrätterna har sålunda för tvistemålens del va­rit omkring 55 "/o och för brottmålens del inte mindre än 94 »/o. TUl hov­rätterna inkom 1949 ungefär 1 500 tvistemål och 2 100 brottmål. Mot­svarande tal för år 1967 var resp. 1 700 och 4 300. Tvistemålen, som mot 1950-lalels milt översteg 1 800, är på tillbakagång. Brottmålen däremot visar i hovrätterna i stort sett samma ökning som i underrätlema eller 104 "/o. Det mer och mer komplicerade samhället ger upphov tUl allt fler tvister. De höga rättegångskostnaderna har verkat återhållande på benä­genheten alt få en tvist prövad inför domstol. Lättas denna hämsko ge­nom utbredningen av rällsskyddsförsäkringar eller genom vidgade möj­ligheter till fri rättshjälp, kan en ändring inträda, ökningen av antalet brottmål är markant. Det är visserligen möjligt atl ökningen av antalet inkommande mål kan avla något med anledning av de reformer som un­der senare lid genomförts för all avlasta domstolarna bagateUbrottslig-

 

Prop. 1971: 45                                                         36

helen. Men därmed kan de kvarvarande målen antas genomsnittligt bli vidlyftigare och även i övrigl mera arbetskrävande. Härtill kommer att brottsligheten under de senaste åren ökat väsentligt. Ökningen har varit särskilt stark beträffande grövre och mer svåmtredda brott. Totalt sett kan alltså befaras en betydligt ökad belastning på domstolsväsendet. Det är naturligt alt därmed även antalet till HD fullföljda mål ökar. Delta bestyrks också av statistiken.

I belysning av det sagda framstår del för kommittén som angeläget all fullföljdsreglema ses över under beaktande av alt HD:s organisation måste hållas inom snäva gränser. Utformningen av dispensreglema kom­mer därvid i förgrunden. Även tillståndsprövningen innebär visserligen en prövning av det fullföljda målet, men denna prövning sker under mer arbetsbesparande former än den som sedan förekommer, om ansökan om prövningstillstånd beviljas. Dispensförfarandel i dess nuvarande form infördes år 1945. Det medförde en nedgång under de följande tio åren med omkring 19 "/o i den årliga måltillslrömningen. Nedgången kan betecknas som blygsam. Under den tioårsperiod som sedan följde, eller åren 1955—1964, steg antalet lill HD fullföljda mål något. Kommittén anser utvecklingen vara anmärkningsvärd med hänsyn lill det förhållan­devis ringa antalet bevUjade dispenser. Atl dispenserna varit få förefaller alltså inle ha verkat återhållande på benägenheten all fullfölja. Den stora mängd mål i vilka överklagandet inle lett till ändring har inneburit olägenheter för såväl parter som HD. Domstolens arbetskapacitet har i betydande grad lagils i anspråk för mål beträffande vilka anledning lill prövning i högsta instans inte förelegal. Detla har varit till nackdel för verksamheten i övrigl, Ell förhållande, som inle heller kan lämnas ulan beaktande i sammanhanget, är att också antalet arbetskrafter i nedre jus­titierevisionen efter hand ökat. Antalet ordinarie revisionssekreterare uppgår numera till 27, vartill kommer ett inle obetydligt antal tillför­ordnade. En mycket stor del av juslilierevisionens arbetstid las i anspråk för dispensföredragning och vad därmed sammanhänger.

En anledning till den stora skillnaden mellan antalet fullföljda mål och antalet mål vari meddelats prövningstillstånd kan vara all överkla­gandet i vissa fall huvudsakligen haft annat syfte än alt få målet prövat av HD. Flertalet överklaganden sker dock enligt kommittén säkerligen därför atl klaganden anser alt hans sak blivit oriktigt bedömd av hovrät­ten. Med denna subjektiva uppfattning hos parten viU del myckel lill för alt denne skall låta sig övertygas om all föratsättning för prövning av målet i högsta instans inle föreligger. Nuvarande dispensgrunder ger ho­nom föga vägledning. Det är dessutom lätt för klaganden all bortse från den begränsning i ändringsmöjlighelerna som följer av inskränkningarna i bevisföring och bevisbedömning i HD. Till detta kommer den lockelse som ligger i all dispensprövningen sker på handlingama. Della irmebär nämUgen atl klaganden i någorlunda svårbedömda mål för en betydligt

 

Prop. 1971: 45                                                        37

lägre kostnad än en muntlig process medför kan få elt auklorilalivt be­sked angående ändringsmöjlighelerna. I tvistemål kan ett överklagande i delta läge från ren kostnadssynpunkt te sig motiverat även om chanserna tUl ändring inle kan anses vara särskilt stora.

Av olika tänkbara möjligheter atl begränsa HD:s arbete anser kom­mittén dispensprövningssystemei trots dess brister vara all föredra. Del ger möjligheter lill elt lämpligl urval av mål. Vid del tidigare reformar­betet har också avvisats både förslaget all göra HD lill en revisionsin­slans och alt från fullföljd utesluta vissa målgrupper eller konforma mål. Det framhölls i dessa sammanhang bl. a. atl urvalet av de målgrupper som skulle avskäras från fullföljd måste komma all bli mer eller mindre godtyckligt och atl vissa rättsområden skulle bli undandragna HD:s prövning. Invändningarna kan enligt kommittén inle lämnas därhän. Rältsenhelligheten kan inle upprätthållas om inle åtminstone alla mål som är av vikt från prejudikalsynpunkt kan prövas av HD. Bortsett häri­från är avgränsningen av målgrupperna svår atl göra. Mol konformitets-principen invänds bl. a. alt urvalet av mål som underkastades HD:s pröv­ning kunde befaras bli mindre gott. Om kravet på konformitet begränsa­des lUl domslutet kunde del leda till all elt mål inte fick fullföljas faslän hovrättens avgörande byggde på ställningstagande till andra omständig­heter och bevis än de som förelegal i första instans. Om två likartade mål får olika utgång i underrätt medför konformitetsprincipen att del av målen, i vilket underrättens dom fastställs av hovrätten, inle får fullföl­jas medan del, i vilket underrättens dom ändras lUl överensstämmelse med den fastställda, får gå vidare. Fullföljdsrättsn skulle kunna påver­kas otillbörligt. Genom någon enkel manipulation, t. ex. medgivande i hovrätten av en mindre delpost, kunde partema tvinga hovrätten atl ändra del överklagade avgörandet och därmed öppna vägen för fullföljd lill HD. Även hovrätten kunde bestämma möjligheterna till fullföljd. Den kritik som sålunda tidigare framförls utgick från all något dispens­förfarande inle förelåg. Inarbetas konformiletsprincipen däremot i ett dispensprövningssyslem, blir läget därför i viss mån ell annat. Kommit­tén har också övervägt en begränsning av ändringsdispensen så all den endasl skulle gälla sådana mål där hovrätt och underrätt kommit lill olika slut men har funnit alt en sådan begränsning inle innefattar en till­fredsställande lösning av fuUföljdsfrågan.

Kommittén föreslår i stället atl ändringsdispensen helt avskaffas, sam­tidigt som övriga dispensbestämmelser får ell innehåll som bättre än nu ansluter till syftet med HD:s rältsledande verksamhet. Avskaffandet av ändringsdispensen utesluter inle all vid tUlslåndsprövningen beaktas den större eller mindre anledning som kan föreligga till ändring i hovrättens avgörande. Men det innebär att den omständigheten all HD har en från hovrätten avvikande mening om den rätta utgången av målet inte blir en självständig dispensgrand. Den enskilde parlens önskan om ändring i

 

Prop. 1971: 45                                                         38

hovrättens avgörande bottnar oftast uteslutande i hans intresse av ell för honom gynnsammare resultat av målet. För den i hovrätten vinnande parlen skulle det däremot från flera synpunkter vara bäst om målet inte aUs fick fullföljas. Två i princip lUsvärdiga intressen slår på delta sätt mot varandra. Den grund för prövning i högsta instans som hänför sig tiU viklen av enhetlig rällsliUämpning och en i övrigl från allmän syn­punkt tillfredsställande rättsskipning har för de enskUda parterna under­ordnad betydelse. Del är i delta sammanhang alt märka atl underlaget för den sakliga prövningen i HD ofta är sämre än det som stått de lägre instanserna till buds och HD:s förutsättningar alt komma lill ell rättvi­sande resultat alltså i motsvarande grad mindre goda än underrätternas. För att en part skall få bifall lill framställning om prövningstillstånd kan det därför inte vara tUlräckligt atl HD:s mening om utgången avviker från hovrättens.

Mol bakgrund av de allmänna överväganden som kommittén sålunda gjort föreslår man att följande synpunkter anläggs på regleringen av full-följdssystemet.

Liksom f. n. skall fuUföljdsrätten i princip vara fri men möjligheten att få målet prövat i HD bero på särskilt tillstånd, som kan meddelas un­der vissa förutsättningar. Förulsällningen för prövningstillstånd kan ut­tryckas så, atl del ur annan synvinkel än parternas subjektivt begränsade skall föreUgga ell intresse av sådan vikt atl prövning i högsta instans med hänsyn härtill är påkallad.

Det intresse som nu nämnts hänför sig i första hand tUl behovet av auklorilaliva avgöranden för främjande av enhetlighet i lagtolkning och annan rällstUlämpning. Är del från denna synpunkt av betydelse alt må­let prövas i HD, då bör sådan prövning också ske. En dispensgrund av delta slag, som ansluter till huvudsyftet med HD:s verksamhet, måste också i fortsättningen finnas. Prövningstillstånd skall alltså alltid kunna bevUjas om prövningen i HD har prejudikatintresse. HD;s ställning som företrädesvis prejudikatinslans motiverar alt denna dispensgrund liksom nu kommer tUl särskilt uttryck i lagtexten.

Prejudikatbildning avser all främja enhetlighet i lagtolkning och an­nan rätlstiUämpning. Den föranleds vanligen av att till HD hänskjuiits en rättsfråga, som inte tidigare varit föremål för auklorilalivt avgörande. Men lUl HD:s uppgifter i förevarande hänseende hör också all, där så finnes befogat, bryta med vederlagen praxis. Prejudikaldispensens syfte är sålunda alt överhuvudtaget tjäna till ledning för rättstillämpningen. För att prejudikaldispens skall få meddelas synes del inle nödvändigt att kräva vare sig att den ifrågakomna rättsfrågan är av synnerlig bety­delse eller alt dess lösning är normgivande för ett mycket stort antal andra fall. Nuvarande krav alt HD:s prövning skall från prejudikatsyn­punkt vara av synnerlig vikt bör alltså utgå. Det är tillräckligt atl pröv­ningen av rättsfrågan är av vikt för den framtida rättstillämpningen.

 

Prop. 1971: 45                                                         39

Begreppet rällstUlämpning måste anses innefatta även lagtolkning. Della ord bör därför utgå.

Även om värdet av en högsta domstol främst ligger i de ökade förut­sättningar för samstämmiga avgöranden i likartade mål, som tillgången lill en prejudikatinslans innebär, följer emellertid av domstolens uppgift som vårdare av rättsenhelligheten, all möjlighet lill dispens från allmän synpunkt bör hållas öppen även för vissa andra fall av mera extraordi­när natur. Skulle hovrättens avgörande t. ex. strida mot vedertagna rätts­grandsatser eller på elt mera anmärkningsvärt sätt utan godtagbara skäl avvika från rådande praxis, vore del otillfredsställande om inle rättelse kunde vinnas oberoende av målels eventuella prejudikatintresse. Om­ständigheterna kan även i övrigt vara sådana alt möjlighet lUl prövnings­tillstånd av andra än prejudiciella grander inte bör uteslutas. Vissa dis­pensmöjligheter utöver de som innefattas i prejudikatdispensen lorde därför alltjämt behövas. De kan dock ulan åsidosättande av några rälls­säkerhetskrav ges en väsentligt snävare begränsning än de nuvarande reg­lerna om ändringsdispens. Kommittén föreslår att de enligt 54 kap. 10 § punkt 2 RB gällande dispensbeslämmelserna ersätts av en bestämmelse av innebörd, atl prövningslUlslånd som inle erfordras från prejudikalsyn­punkt får meddelas endasl under förutsättning atl med hänsyn tUl sär­skUda omständigheter eljest synnerliga skäl förekommer till prövning i högsta instans. Genom bestämmelsen hålls möjlighet till prövningslUl­slånd öppen oberoende av om anledning förekommer alt ändra hovrät­tens avgörande. Bestämmelsens utformning avser all ange, alt den skall tillämpas mycket restriktivt.

Kommittén anser det knappast möjligt all helt uttömmande ange de fall då möjlighet tUl prövning kan ifrågakomma vid sidan av prejudikal­dispensen. De fall kommittén närmast haft i tankarna är emellertid föl­jande.

I 58 kap. 1—3 §§ RB anges fömlsättningarna för all resning skall be­vUjas sedan dom eller beslut i ett mål vunnit laga kraft. Så t. ex. får res­ning i vissa fall beviljas om rätlstiUämpning som ligger lUl grund för avgörandet uppenbart strider mot lag. Om sådana omständigheter åbe­ropas redan såsom dispensskäl, vore det otUlfredsställande om HD inle skulle kunna la hänsyn härtill utan tvingas vägra prövningstillstånd för alt kanske i stället, sedan domen vunnit laga krafl, la befattning med målet på extraordinär väg. Resningsgrund bör därför vara en sådan sär­skild omständighet som kan föranleda prövningslUlslånd. Resningsgmn-den atl rällslUlämpningen uppenbart strider mot lag skall enligt förar­betena gäUa även del fallet alt domstolen klart misstolkat en lagbestäm­melse fastän det ej innebär ett uppenbart förbiseende eller misstag. Också för detta fall bör prövningsdispens alltså kunna bevUjas. I viss mån jämförligt förefaller del vara all ett överklagat avgörande utan att vara direkt lagstridigt likväl avviker från lagtolkning eller rällsgmndsats

 

Prop. 1971: 45                                                         40

som förut antagits av HD. Ett tillrätlaläggande kan härvid med hänsyn tUl vikten av enhetlighet i rättstiUämpningen framstå som en i stort sett lika angelägen sak som prejudikatbildning. Men även andra avsleg från vedertagen rättstillämpning kan motivera alt den fullföljda lalan prövas av högsta instans. Den föreslagna bestämmelsen öppnar möjlighet tUl prövning när utgången i hovrätten på ett för rättskänslan stötande sätt avviker från vad som normalt brakar tillämpas i liknande fall och an­ledning därför finns alt ändra hovrättens avgörande. Vid dispenspröv­ningen bör vidare kunna beaktas atl de två lägre instanserna inte varit sinsemellan ense i bedömningen av målet eller all skiljaktiga meningar inom domstolarna förekommit. Förekomsten i och för sig av sådana skiljakligheter är dock inle tiUräcklig anledning till prövningsdispens. Skiljaktighelerna måste vara av sådan art och betydelse alt med hän­syn såväl härlUl som till den utgång målet fått i hovrätten synnerliga skäl talar för atl prövning medges i HD. Den föreslagna bestämmelsen möjliggör all, om HD på lalan av en part lar upp elt mål tUl prövning, prövningstillstånd kan meddelas även annan klagande, som annars inle kunnat erhålla sådant tillstånd. Som ytterligare exempel på faU där prövningstillstånd avses kunna ifrågakomma nämns att fullföljd lalan medges av motparten eller alt det överklagade avgörandet, ehuru res-ningsgmnd ej föreligger, uppenbarligen beror på förbiseende eller miss­tag.

Med prejudikatdispens jämställs den s. k. inlressedispensen. Om HD:s prövning av ett mål anses ha sådan betydelse utöver det ifrågava­rande målet alt prövningstillstånd med anledning härav är motiverat, torde prövningen som regel vara av vikt för ledning av rättstillämp­ningen och prövningstillstånd kunna meddelas redan på denna grund. I den mån som del eljest ur intressesynpunkt — såsom till onödiggörande eller undvikande av likartade ytterligare rättegångar — finns skäl för all målet tas upp lill prövning av HD, lorde den möjlighet lill prövningsdis­pens som i övrigl föreslagils läcka del behov som kan finnas i della av­seende. SärskUd intressedispens blir därför inte längre nödvändig.

Kommittén föreslår vidare i samband med all 54 kap. 10 § RB ändras all ändring görs i 55 kap. 4 § och 56 kap. 4 § RB. I 55 kap. 4 § andra stycket RB föreskrivs atl om revisionskäranden anser all prejudikat- eller inlressedispens skall meddelas, han bör i revisionsinlagan närmare ange de omständigheter han åberopar till stöd därför. Motsvarande bestäm­melse för besvärsmålens del finns i 56 kap. 4 § andra stycket RB. Kom­mittén föreslår all de nämnda föreskrifterna ändras atl avse också det fallet alt en part ansöker om dispens av andra skäl än prejudiciella och all de ges en mera kategorisk avfattning än de nu har. Det bör föreskri­vas att klaganden skall ange de omständigheter han åberopar för dis­pens.

Del är därvid inle tillräckligt all klagandens motivering för atl prov-

 

Prop. 1971: 45                                                        41

nuigstUlstånd bör meddelas begränsas tUl ett i stort sett oförändrat åter­givande av Jagtexten. Genom förslaget ökar fömtsättningarna för en för­enklad och snabb dispensprövning. Föreskriften kan också bidra till alt avhålla från ogrundade ändringssökanden. Kommittén anser del inle nödvändigt alt påföljd för underlåtenhet att fullgöra ifrågavarande upp-gtftspHkt — utöver vad som i vissa faU kan följa av bestämmelserna i 55 kap. 7 § och 56 kap. 7 § RB — skrivs in i lagen. Del Ugger emellertid i sakens natur alt utgången av tillståndsprövningen är beroende av i vad mån klaganden framlägger bärande motiv för bifall lill sin dispénsansö-kan. HD har all pröva om åberopade motiv för fullföljd är av beskaf­fenhet all föranleda prövningstillstånd. Däremot är del inle HD:s upp­gift att, om t. ex. endast prejudikalskäl åberopas men sådana inle finnes föreligga, ex officio undersöka om det möjligen i stället finns någon an­nan dispensanledning. Alt HD har atl bedöma om prövningstillstånd bör meddelas av prejudikatskäl, även om sådant skäl inte åberopas, lig­ger i sakens natur. Om de omständigheter som åberopas lUl slöd för an­sökan om prövningslUlslånd inte närmare anges av klaganden, men det likväl av handlingarna klart framgår såväl vilka dessa omständigheter är som att klagandens talan med anledning av dem bör las upp till pröv­ning, lorde det inte möta något hinder att prövningslUlslånd meddelas ulan alt klaganden först förelagts alt fullständiga sin inlaga.

Beträffande revisibUisbestämmelserna framhåUer kommittén alt dessa infördes efter stor tvekan med hänsyn lill invändningar om avsleg från principen om allas likhet inför lagen. Dessa principiella betänkligheter kan inte heller i dag frånkäimas fog. Storleken i ett tvistemål av det be­lopp som tvisten avser är inte någon säker mätare på dess betydelse för parten. Även om Ukhelen inför lagen upprätthålls såtillvida atl samma revisibUisregler gäller för aUa, är det uppenbart att de drabbar olika. I viss mån kan motsvarande invändningar riktas mol poena revisibilis. Om bestämmelsema om prövningstillstånd utformas som kommittén föresla­git, kommer alt mol varandra stå å ena sidan den allmänna bestämmel­sen om prövningslUlslånd under föratsättning av synnerliga skäl och å andra sidan revisibUisreglérnas förbud mot prövningstillstånd annat än i undanlagsfall, oavsett om synnerliga skäl föreligger. Frånsett det princi-pieUt diskutabla i revisibilisreglerna som sådana, blir det anmärkta för­hållandet så motsägelsefullt, alt konstmktionen knappast kan anses god­tagbar. Del måste på del hela laget anses riktigt all, om synnerliga skäl talar för atl ett mål kommer under HD:s prövning, detla också sker, oberoende av molgångsvärdels storlek eller brottets beskaffenhet. Även om man knöl revisibUisreglerna till rätlen atl överhuvudtaget fullfölja la­lan så atl revisibilisreglerna formellt inte kom i direkt motsatsförhål­lande till de allmänna dispensreglema för prövningsliUstånd, skulle läget sakligt sett bli oförändrat. Det i sammanhanget mest rationella och rik­tiga ur rättssäkerhetssynpunkt är atl revisibilisreglerna avskaffas. De har

21    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 45

 

Prop. 1971: 45                                                         42

tUlkommit uteslulande för alt hindra för stor arbetsbelastning i HD. Den undersökning kommittén gjort av beslämmelsernas effekt på mållUl-strömningen ger vid handen all denna är mindre än man kunnat för­moda. Detta kan visserligen för tvistemålens del bero på penningvärdes­försämringen. En höjning av summa revisibilis kunde ur denna synpunkt anses motiverad. Antalet i hovrätterna avdömda tvistemål är dock nu­mera så jämförelsevis litet all revisibilisreglerna i fråga om dessa mål inle har större vikt för HD:s arbetsbörda. Del praktiska värdet av en mindre höjning, exempelvis lUl 3 000 eller 5 000 kronor, skulle därför bli obetydligt.

Kommittén anför vidare atl ell större värde än den fullföljdsbegrän-sande effekten kan ligga i den möjlighet som revisibilisreglerna ger HD tUl snabbare och enklare handläggning av mål på vilka bestämmelsema äger tUlämpning. Möjlighet tUl sådan förenklad handläggning kommer emellertid all finnas även enligt kommitténs förslag. Genom skyldighe­ten för klaganden atl i HD närmare ange de omständigheter han åbero­par som grund för ansökan om prövningstillstånd kan tillståndspröv­ningen exempelvis många gånger begränsas avsevärt. Vid tiden för infö­randet av revisibilisreglerna var det för övrigl särskUl tvistemålen som påkallade uppmärksamhet. Lägel är nu förändrat. Kommittén förordar därför att revisibilisreglerna utgår ur fuUföljdssystemel. Den tanke, på vilken de bygger, kan för övrigl i den mån så finnes påkallat beaktas vid tillståndsprövningen utan stöd av särskilda undanlagsregler. Del ligger nämligen i sakens natur att den större eller mindre vikt som fullföljden har för parlema inverkar på bedömningen av om dispens som inle för­anleds från prejudikalsynpunkt skall meddelas.

Skyldigheten alt nedsätta fullföljdsavgift och belopp lill säkerhet för motparts kostnadsersättning har den förtjänsten atl den kan medverka lill alt den missnöjda parten närmare tänker över om elt överklagande är befogal. Den kan därmed bidra lill atl hindra okynnesprocesser och bagateUtvisler. Mot fullföljdsavgiflen kan emellertid resas en rad in­vändningar. Redan den gmndläggande tanken att parts möjlighet all komma lill sin rätt skall vara betingad av erläggande av en avgift är föga tilltalande. En klagande vars ekonomiska bärkraft inle är så stor drabbas förhållandevis hårdare än andra. Avgiften har vidare knappast någon återhållande verkan på den som avsiktligt vill förhala processen genom överklagande. De anförda invändningarna mot fullföljdsavgif­len har i stort giltighet även beträffande kostnadsersättningen. Nedsäll-ningsskyldighetens betydelse urholkas för övrigt genom att de personer, vilkas sol vens är sådan atl ell ställande av säkerhet ter sig särskUt ange­lägen, ofta blir befriade från skyldigheten. Utöver del sagda gäller i fråga om såväl fullföljdsavgiflen som kostnadsersättningen all del vid nedsättning, redovisning och återbetalning av avgifterna uppkommer kameralt och administrativt arbete som inle står i rimlig proportion tUl

 

Prop. 1971: 45                                                        43

de fördelar som vinns, i varje fall med nuvarande avgiftsbelopp. Ned-sättningsskyldighelen gör också hovrättens fullföljdshänvisningar kom­plicerade. Ell obetydligt misstag vid iakttagande av formalia i samband med avgiftens nedsättning kan leda lill alt revisionslalan avvisas. Det kan med ett visst fog göras gällande att nedsättningsskyldigheten för HD:s vidkommande inte alltid inneburit någon lättnad i arbetsbördan. Kom­mittén föreslår all nuvarande nedsättningsskyldighet såväl beträffande fullföljdsavgift som beträffande kostnadsersättning utgår.

Kommittén föreslår vidare alt den särskilda omröslningsregeln i 3 kap. 7 § RB avskaffas. Enligt della lagrum fordras för meddelande av preju­dikat- eller intressedispens alt två av de i beslutet deltagande ledamö­terna är ense därom. Ändringsdispens däremot skall meddelas så snart någon ledamot önskar della. Ansökan om ändringsdispens kan alltså av­slås endasl genom samstämmigt beslut av aUa tre ledamöterna. Samma antal ledamöter som vid den slutliga prövningen av målet — då regel­mässigt fem ledamöter deltar — bestämmer således utgången. Om i en­lighet med kommitténs förslag ändringsdispensen avskaffas, bortfaller granden för denna särskilda omröstningsregel. Fråga huruvida pröv­ningsliUstånd skall meddelas bör sålunda aUlid fattas genom majoritets­beslut enligt de vanliga omröslningsreglema i 16 kap. 3 § och 29 kap. 3 § RB.

Slutligen föreslås atl prövningstillstånd skall kunna begränsas till viss del av målet. Nuvarande regel i 54 kap. 11 § RB har föranletls av intres­set all undvika olämplig uppdelning av målet. FaU förekommer dock där en uppdelning kan vara önskvärd. Det kan sålunda inträffa alt anledning till prövning inle föreligger beträffande vissa, kanske betydande avsnitt av hovrättens avgörande, medan däremot skäl finns tUl dispens i någon av målet i övrigl oberoende del. I elt sådant läge anser kommittén del vara onödigt all åsamka parterna kostnader för utförande av talan även i de delar, beträffande vilka det från början stått klart atl rättegången i HD saknar betydelse. HD bör därför få befogenhet all begränsa elt prövningstillstånd så att del avser endasl en del av den fullföljda lalan. Genom den ändrade lagtexten möjliggörs t. ex. alt i ell brottmål ta upp endast frågan om skadestånd men låta i ansvarsdelen förbli vid hovrät­tens avgörande. Likaså kan prövningstillstånd beviljas beträffande t. ex. endast elt av flera kumulerade mål. I sakens natur ligger alt den fråga som anses böra prövas av HD måste vara klart avskiljbar och oberoende av målels övriga fullföljda delar. Även om t. ex. endasl en åtalspunkt av flera är av intresse, måste lUlståndel i allmänhet gälla ansvarsfrågan i dess helhet, därför all straffmätningen är avhängig även av övriga åtals­punkter.

De av kommittén föreslagna ändringarna i dispensgrunderna innebär all HD i aUl väsentligt blir en prejudikatinslans. Avlastningen av HD skulle öka ytterligare om själva dispensförfarandet kunde ordnas på an-

 

Prop. 1971: 45                                                         44

nal sätt än nu, t. ex. genom all överflyttas från domstolen liU något an­nat organ. Närmast kunde väl härvid konuna i fråga att låta den hov-rältsavdelning som dömt i målet pröva dispensfrågan. Mot hovrätten som dispensmyndighet kan i regel riktas flera vägande invändningar. En bety­dande risk finns all dispensprövningen på grimd av del stora antalet hov­rättsavdelningar skulle bli oenhetiig. Även om prejudUcaldispens kunde tUlfredsstäUande handhas av hovrätten, återstår svårigheten att säkra en rält avvägd dispensgivning i mål, vUka av andra skäl bör underställas HD:s prövning. Del är inte tUlfredsstäUande att den domstol, som av­gjort ett mål, också avgör om målet skall få föras vidare tUl högre in­stans. En fömtsättning för atl hovrätten skulle kunna anförtros dispens­prövningen måste därför vara alt dispensprövningsbeslutet finge över­klagas. Men därmed skulle en betydande arbetsbörda återföras till högs­ta domstolen. En bättre möjlighet vore då alt minska det i HD:s dispens­prövning deltagande antalet ledamöter, eventuellt på så sätt att en av le­damöterna ersattes med en revisionssekreterare. Alt gå ned under nuva­rande antal av tre ledamöter synes dock inte lämpligt. Kommittén har aUtså stannat för att inte föreslå någon ändring i vad som f. n. gäller i förevarande hänseende. Faslän del är svårt att med säkerhet bedöma vU­ken minskning av HD:s arbete som förslaget i sin helhet leder till, bör det kunna antas alt förslaget, med den restriktiva tUlämpning som kom­mittén fömtsätter, åtminstone efter en övergångslid skall på sådant sätt lätta arbetsbelastningen, atl antalet justitieråd kan inte oväsentligt ned­bringas.

Reservationer. I ett särskilt yttrande anför herr Kilander med instäm­mande av fm Kristensson bl. a. alt det kan starkt betvivlas att antalet an­sökningar om prövningslUlslånd kommer alt minska. Del kan också an­tas alt antalet bevUjade prövningsliUstånd inle kommer alt nedgå i nämn­värd grad. Reglerna kan inle antas få någon mer begränsande effekt på HD:s arbetsbörda. Det är all räkna med alt den förlorande parlen i hov­rätt många gånger kan väntas anse att just i hans fall finns sådana sär­skilda omständigheter att synnerliga skäl föreligger för prövningstill­stånd. Regelns allmänt hållna utformning ger även.HD tämligen fria händer vid tiUämpningen. Avgränsningen av fuUföljdsrätten bör komma tiU klarare uttryck i lagtexten. Det naturligaste och radUcalasle sättet atl begränsa tUlströmningen av mål liU HD är att slopa regeln om annan dispens än prejudikatdispens. Mot elt sådant förslag kan anföras, att HD inte med ordinärt rättsmedel kan beakta ändringsgmnd som kan medföra resning av lagakraftvunnen dom. Någon olägenhet av della har dock inle märkts i de fall då med nuvarande ordning endast prejudikat­dispens kan meddelas. Riksåklagaren kan för övrigt ulan prövnmgslUl-stånd yrka ändring tiU den tilltalades förmån och domvUIa skall beaktas av HD även utan yrkande. Om rätlstiUämpning som ligger lUl grand för hovrättens dom uppenbart strider mot lag förefaUer dessutom prövnings-

 

Prop. 1971: 45                                                         45

tUlstånd böra kunna bevUjas enligt den av kommittén föreslagna regeln för prejudikatdispens. I de mycket sällsynta fall i övrigl del här kan vara fråga om kan sägas, alt part i stället för prövningslUlslånd får bevUjas resning sedan hovrättens dom vunnit laga kraft. Såsom kommittén anfört vore det dock oliUfredsslällande om HD inte alltid skulle kurma la hän­syn tiU resningsgrunder vUka åberopas redan som dispensskäl. Prejudi­katdispensen bör därför kompletteras med en bestämmelse om all HD aUlid skall beakta omständigheter som skulle medfört resning av laga­kraflvunnel avgörande. En sådan regel bör kunna införas i RB:s kapitel om resning och inle utformas som särskild dispensgrand (jämför dom­villa). Blir den föreslagna regeln för prejudikaldispens enda dispens­grund, saknas anledning ge den aUlför snäv tolkning. Om det överkla­gade avgörandet avviker från lagtolkning eUer rältsgrandsals, som tidi­gare antagits av högsta domstolen, eller eljest grundar sig på rättstillämp­ning som irmebär elt klart avsleg från stadgad praxis ulan alt det ändock kan sägas uppenbart strida mot lag och alltså vara ett resningsfall, torde HD kunna finna atl prövningen är av vikt för ledning av rällslUlämp­ningen och sålunda meddela prövningstillstånd på denna grund. Även när underrätt och hovrätt kommit tUl väsentligt olika slut eller eljest stora skiljakligheter förekommit vid bedömningen av målet finns säkerli­gen fall då del är av vikt för ledning av rättstillämpningen atl prövnings­lUlslånd meddelas.

2.4.6 Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser har i huvudsak godtagit kommiltéförslaget eller lämnat det ulan erinran. Åtskilliga remissinstanser förordar dock att HD blir en ren prejudikatinslans eller alt dess prövning begränsas tiU, förutom prejudikatsfrågor, sådana fall då resningsgrand föreligger eUer domvUla förekommit. Några remissinstanser har framfört förslag av an­nat innehåll.

Till de remissinstanser som tillstyrker kommitténs förslag hör nedre justitierevisionen, Svea hovrätt jämte borgmästarna i Stockholms rådhus­rätt och rådhusrätten i Eskilstuna samt häradshövdingen i Svartiösa dom­saga, Göta hovrätt järate Aska, Dals och Bobergs domsagas häradsrätt, Linköpings domsagas häradsrätt, Västerviks domsagas häradsrätt och Mellersta Värends domsagas häradsrätt, Hovrätten för Västra Sverige jämte Hallands mellersta domsagas häradsrätt, Sunnervikens domsagas häradsrätt samt rådhusrätterna i Borås och Karlstad, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland jämte Bollnäs dom­sagas häradsrätt, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, RRV, statens avtalsverk, lantmäteristyrelsen, sjö­lagskommittén, vattenlagsutredningen, familjelagssakkunniga, LO, TCO, domarföreningen, advokatsamfundet. Föreningen Sveriges statsåklagare,

 

Prop. 1971:45                                                          46

Sveriges industriförbund. Svenska kommunförbundet och Svenska för­säkringsbolags riksförbund.

Nedre justitierevisionen redovisar vissa statistiska uppgifter för 1969 angående inkomna mål och rältegångsliderna. Med stöd av dessa anförs att måltillströmningen avtagit och atl del för specialmålens del inträtt en betydande förskjutning mot kortare rättegångstider. Det anförs vidare atl då frågan om begränsning av fuUföljdsrätten tidigare varit föremål för övervägande så har anledningen i regel varit den, all HD:s arbetsbörda blivit övermäktig. Läget anges nu vara ell annat. Någon tyngande balans av ansökningar om prövningstillstånd föreligger inle ulan endasl normal arbetsbelastning. Man framhåller vidare all de föreslagna ändringarna i fullföljdsreglema knappast kan beräknas ge lill resultat någon mera be­tydande minskning av antalet ansökningar om prövningstillstånd. Även om det är ovisst vilken effekt kommitténs förslag kan beräknas få i fråga om HD:s arbetsbörda, så anser man alt förslagel i allt faU innebär en av­sevärd förenkling av bestämmelserna, samtidigt som det ger HD en möj­lighet all i särskilda fall ingripa även om varken prejudikalintresse eller rättegångsfel skulle föreligga. Lagtexten är i della hänseende lämpligare utformad än motiveringen, som ger intryck av all vilja alltför myckel låsa HD till vissa angivna fall.

Hovrätten över Skåne och Blekinge delar kommilléns uppfattning all systemet med särskilt tillstånd för prövning i HD i princip är överlägset andra metoder alt begränsa måltillslrömningen. Beträffande den nuva­rande ändringsdispensen anför hovrätten all den ler sig principiellt felak­tig, då den inle anger skäl för alt HD bör pröva målet ulan i stället be­står i en förhandsbedömning av målels utgång vid en sådan prövning. Tillståndsprövningen får vid ändringsdispens en helt annan karaktär än vid annan dispensprövning. Den ställer väsentligt större krav på före­dragandens och ledamöternas arbetsinsatser Och kan därför sägas vara i personalhänseende dyrbar. Starka skäl talar för atl möjligheten till änd­ringsdispens avlägsnas ur lagen. Del avgörande är emellertid om man genom en sådan åtgärd kan i högre grad minska måltillslrömningen. Hovrätten anser det tveksamt om ens genomförandet av en ordning där endast möjligheten lill prejudikatdispens behålls skulle vara ägnad all i nämnvärd omfattning minska antalet tUl HD fullföljda mål. Erfarenhe­ten lorde nämligen visa all även mindre befogade prejudikatskäl i myc­ket stor omfattning åberopas vid fullföljd till högsta domstolen. Härtill kommer all parten kan fullfölja lalan av andra skäl än utsikten lill änd­ring, t. ex. för atl vinna uppskov med verkställigheten av påföljd. Om alltså valel mellan kommitlémajorilelens och herr Kilanders förslag inte bedöms ha något avgörande inflytande på måltUlströmningen, talar en­ligt hovrätten starka skäl för all dispensgrundema bör ha ell något mer allmängUligt innehåll än vad KUander förordat. Därigenom möjliggörs att mål som ur allmän synpunkt eller för parterna framstår som mål av

 

Prop. 1971: 45                                                        47

ovanlig vikt och betydelse kan upptas av HD, även om de ur en mera snävt juridisk synvinkel inle har prejudikatintresse. Prövningstillstånd bör sålunda fömtom i prejudikatfallen meddelas om eljest synnerliga skäl förekommer tUl prövning av HD. Vid sidan av de exempel på syn­nerliga skäl som kommittén anfört nämner hovrätten del fallet, att hov­rätt dömt en ung, förut oslraffad person lill frihetsstraff medan HD för sin del anser mindre ingripande påföljd tillräcklig. Hovrätten för Västra Sverige anser övervägande skäl tala för all föreslagna ändringar i sin hel­het kommer atl i vart fall på längre sikt innebära nedgång i antalet full­följda mål. Den uppfattningen delas av Hallands mellersta domsagas hä­radsrätt. Häradsrätten menar all del måste anses vara ett alltför långt steg alt nu omskapa HD lill en renodlad prejudikatinslans. Skulle det visa sig alt de nya reglerna inte är ägnade all på tillfredsställande sätt begränsa HD:s arbetsbörda slår alllid den möjligheten öppen i framtiden att la ytterligare ell steg för atl omskapa HD till en sådan instans. Ock­så Sunnervikens domsagas häradsrätt menar alt radikalare åtgärder bör övervägas först om det visar sig atl den föreslagna lagstiftningen inte lett till den minskning av antalet fullföljda mål som man hoppats på.

Domarföreningen anser starka skäl föreligga all nu fortsätta den se­dan länge pågående utvecklingen mol HD:s ställning som prejudikatin­slans. Av rättssäkerhetsskäl bör mellertid godtas den möjlighet tUl prövningstillstånd vid sidan av de renodlade prejudikatfallen som kom­mittén föreslagit, men denna möjlighet måste användas myckel restrik­tivt. TUlslåndsprövningen bör ske i enkla former.

Från advokatsamfundet betonas atl det genom de föreslagna änd­ringarna skapas större utrymme för HD:s centrala uppgift all genom prejudikalbUdande verksamhet leda rällslillämpningen i landet och skapa gmndvalar för en likformig rättsskipning. Elt slopande av änd­ringsdispensen kan förväntas leda till att prejudikatmålen kan komma atl avgöras snabbare än vad som nu är möjligt, vilket är ägnat alt stimu­lera parterna lill all föra upp mål av prejudikalintresse. Della vore, sär­skilt vad gäller tvistemålen, en för rättssäkerheten synnerligen önskvärd utveckling.

Även andra remissinstanser erinrar om betydelsen av alt underdomsto­larna har rik tUlgång lill vägledande domar av HD. Den vidgning av om­rådet för prejudikaldispensen, som kommittén åsyftar med atl avskaffa kravet på "synnerlig vikt", har sålunda i allmänhet mottagits positivt. Ystads domsagas häradsrätt framhåller all del är naturligt, att en sådan uppmjukning kommer lill slånd om HD får den karaktär av prejudikat-instans som är avsedd och därigenom avlastas de mål som nu tynger dess arbete. Från underrätternas synvinkel är nämligen en liberal praxis vid prövning av ansökningar om prejudikaldispens önskvärd framför allt av den anledningen att flödet av vägledande domar därigenom blir ri­kare. Länsstyrelsen i Malmöhus län befarar dock alt den föreslagna ge-

 

Prop. 1971: 45                                                                     48

nerösare utformningen av bestämmelsen om prejudikatdispens i en inte obetydlig utsträckning kan komma att motverka den begränsning av måltUlströmningen som åsyftas med kommitténs förslag.

De remissinstanser som förordar en snävare begränsning av fuUföljds­rätten är JK, JO, hovrätten för Övre Norrland, borgmästaren i rådhus­rätten i Örebro, Ystads domsagas häradsrätt, Ingelstads och Järrestads domsagas häradsrätt, Torna och Bara domsagas häradsrätt, Jämtlands västra domsagas häradsrätt, länsstyrelsen i Västernorrlands län, 1968 års brottmålsutredning, trafikmålskommittén och SACO. Dit hör också tre ledamöter i domarföreningens styrelse som reserverat sig mot styrelsens yttrande,

JK anför alt de flesta numera anser alt HD bör vara prejudikatinslans. Delta fömtsätter alt HD:s arbetsbörda avvägs så, atl domstolens storlek kan hållas inom relativt snäva gränser. Det kan inte anses rimligt atl hälften av domstolens sammanlrädeslid las i anspråk för en dispensföre­dragning som i mycket obetydlig utsträckning resulterar i alt dispens meddelas. Den vid sidan av regeln om prejudikatdispens föreslagna dis­pensregeln lorde för den rättssökande framstå som i det närmaste kon­turlös och knappast avhålla från fuUföljd. Förslaget belyser hur svårt det är all utifrån den givna förulsällningen — alt begränsa måltillslröm­ningen tUl en högsta domstol som bör vara mindre än den nuvarande och huvudsakligen ha ställning som prejudikatinslans — ange vilka mål som jämte prejudikalmål bör få fullföljas. Frågan humvida pröv­ningslUlslånd skall ges också då predjudikatinlresse saknas är ell awäg-ningsspörsmål. För en sådan ordning talar att HD kan vaka över atl av­göranden som underställs dess prövning är materiellt rikliga. Nackde­lama är atl rällegångsförfarandel blir långsammare och dyrare. Med hänsyn till bevismaterialets sjunkande kvalitet och HD:s begränsade sakprövningsmöjligheler kan del ifrågasättas om rättssäkerheten ökar. Framför allt lorde del knappast vara möjligt att utforma reglema på ett sådant sätt all de verkar återhållande på benägenheten alt fullfölja. Or­saken är sannolikt att de olika fallen är så skiftande all de inle kan klart avgränsas. Den föreslagna dispensregeln kan först efter lång tids tillämp­ning få sådan stadga alt målliUströmningen begränsas. Övervägande skäl talar därför för alt prövningstillstånd bör kunna meddelas endast om det är av vikt för ledning av rällslillämpningen.

JO framhåller alt det är viktigt om HD skall kunna fungera tillfreds­ställande som prejudikatinslans atl ledamötema i största möjliga ut­sträckning får ägna sig åt mål med prejudikalintresse. Del är också nödvändigt alt HD har begränsad storlek. Antalet ledamöter är f. n. så högt, att det torde uppslå vissa svårigheter för den enskUde ledamoten att få den överblick över domstolens verksamhet, som den prejudikalbU­dande uppgiften kräver. Antalet ledamöter bör därför begränsas avse­värt. Kommitténs förslag förtjänar visserligen i huvudsak anslulning.

 

Prop. 1971: 45                                                        49

men del kan enligt JO:s mening ändå ifrågasättas om man inte bör gå längre och slopa annan dispens än prejudikatdispens. Annars finns det risk för atl justilierådens tid också i fortsättningen aUtför mycket kom­mer att upptas av dispensprövning. En restriktiv dispenspraxis lorde inle i nämnvärd mån avhålla från att söka dispens. JO menar för sin del alt den föreslagna andra dispensgrunden kan avvaras med undanlag för det fall att resningsgmnd föreligger. Det bör vara möjligt att garantera en så kvalificerad sammansättning i hovrätt att HD, bortsett från resnings­fallen, ej behöver få tiU uppgift att rätta liU avsleg från gäUande rätt, förbiseenden och misstag, som eventuellt skulle kunna länkas förekom­ma vid hovrätternas rättsskipning. Något praktiskt behov av en sådan rätlelsemöjlighet skulle knappast föreligga. Snabbheten som rätlssäker-hetsfaktor bör i detta sammanhang tiUmälas så stor vikt atl den bör prio­riteras framför elt eventueUt behov av alt korrigera hovrätternas avgö­randen med hjälp av en fullföljdsrält utöver prejudikat- och resningsfal­len. Frågan om prejudikats bindande verkan kan efter sådan ändring an­tas komma i ett nytt läge och problemet bör tas upp till diskussion.

Hovrätten för övre Norrland anser all det om överklagande till HD under åberopande av ändringsskäl med fog kan sägas, alt del i del allde­les övervägande antalet fall innebär ell temporärt undanskjutande av den i hovrätten vinnande parlens rätt. Hovrätten föreslår därför all reglerna utformas så att prövningstillstånd får meddelas endasl om del för led­ning av rällslillämpningen är av vikt all lalan prövas av HD och utöver della i resnings- och domvillofallen. Hovrätten föratsätter då all under begreppet "vikt för ledning av rällslillämpningen" inbegrips även de fall då hovrättens dom avviker från lagtolkning eller rättsgrundsats, som tidi­gare antagits av högsta domstolen, eller eljest grundar sig på rättstillämp­ning som innebär ett klart avsleg från stadgad praxis och kanske också någon gång då underrätt och hovrätt kommit lill väsentligt olika slut el­ler i övrigl stora skiljakligheter förekommit vid bedömningen av målet. Annars behövs en regel om dispensmöjlighet för dessa fall, men den bör ha en betydligt mer stringent utformning än förslagels. Vidare behövs dispensmöjlighel för den händelse hovrättens dom innehåller ett uppen­bart fel, som ej är all hänföra till grovt rättegångsfel och ej heller kan rättas med hjälp av reglerna i 17 kap. 15 § och 30 kap. 13 § RB. Med dessa fall kunde man möjligen komma tUl rätta genom omarbetning av 59 kap. 1 § 5 RB.

De underrätter som uttalat sig i samma riktning motiverar i allmänhet sitt ställningstagande med all kommilléns förslag inle kan förväntas medföra någon nämnvärd minskning i målliUströmningen lill HD.

1968 års brottmålsutredning framhåller att det särskilt beträffande brottmålen är angeläget att prövning i HD inle framstår som en realistisk möjlighet. Tiden från den brottsliga gärningen tUl dess alt påföljden bli­vit definitivt bestämd bör vara kort. Detla är från kriminalpoliliska syn-

 

Prop. 1971: 45                                                         50

punkter betydelsefullt. Genom detta förstärks den individual- och all-mänprevenliva effekten av påföljden. Kravet på snabbhet talar emot tre instanser för prövning av mål. Överprövning bör vara utesluten om inle målet har betydande principiellt intresse. Den som begått en gäming, vilken lagts honom lill last som straffbar, befinner sig nästan undan­tagslöst i en psykologiskt brydsam situation. Det är pressande att gå och vänta på resultatet av den juridiska proceduren. Samtidigt vill den dömde ofta klamra sig fast vid även de mest bräckliga möjligheter lill en fördelaktig bedömning i "nästa instans", vilket kan medföra den nackdelen att avgörandet låter vänta på sig ännu längre. Ytterligare betänkligheter väcker alla dessa fall där personer, som av hovrätt dömts till frihetsstraff, överklagar enbart därför all de vill så länge som möj­ligt skjuta ifrån sig de obehagliga men oundvikliga realiteter som vän­tar dem. Från dessa utgångspunkter synes del viktigt all lagbestämmel­serna om fullföljd lUl högsta domstolen utformas klart och konkret och inte ges en allmänt hållen utformning av typ "generalklausuler".

Utredningen ansluter sig i övrigl i huvudsak till de synpunkter som lämnats av herr Kilander och fm Krislensson i deras särskilda yttrande.

Trafikmålskommittén menar att det i själva verket finns skäl att införa ett principiellt tvåinstanssystem i vårt land. Kommittén betonar vidare all elt processförfarande aldrig kan anses rätlssäkerl om del inte uppfyller rimliga krav på snabbhet och billighet. I likhet med brottmålsutred­ningen betonar kommittén atl del från kriminalpolitiska synpunkter är betydelsefullt all liden mellan gäming och påföljd blir kort. Beträffande påföljdsvalel i brottmål anförs atl hänsynen till förändrade personliga förhållanden inte kan vara ett tillräckligt motiv för en förnyad prövning av påföljdsvalet i ytterligare två instanser. Sådana förhållanden bör be­aktas inom ramen för påföljds- och verkställighelssystemen.

Vid sidan av de nu nämnda remissinstanserna finns som tidigare nämnts några remissinstanser som framlagt förslag av annat innehåll. HD:s ledamöter betonar all del för rättssäkerheten och tiUilen lill rätts­skipningen är av utomordentlig betydelse alt rättstillämpningen i görli­gaste mån präglas av enhetiighet. PrövningslUlslånd måste därför kunna meddelas i den utsträckning som behövs för alt upprätthålla principen om lika behandling av lika fall. Prejudikatbildningen spelar här visserli­gen en viktig roll men delta räcker inle. HD måste ha möjlighet all kor­rigera mera påtagliga avvikelser från rådande praxis, om inle prejudika­ten skall förlora i genomslagskrafl och rättsskipningen också i övrigl minska i likformighet. DispensmöjUghelerna i del senare hänseendet bör därför inle beskäras så kraftigt som kommittén föreslagit. I stället bör den för prejudikatfall föreslagna regeln omfatta alla fall, där del av hän­syn lill rättstillämpningens likformighet är av betydelse atl saken prövas i HD. Prövningstillstånd bör alltså kunna meddelas, om del är av vikt för ledning av rättstillämpningen eller eljest för främjande av dess enhetlig-

 

Prop. 1971: 45                                                         51

hel all lalan prövas av högsta domstolen. Svårigheter all bestämma vad som är rådande praxis kan uppkomma på de oniråden av rällslivel där bedömningen av förekommande mål huvudsakligen går ut på atl träffa ell avgörande efter skäUghel eller lämplighet, som fallet ofta är i mål om underhållsbidrags storlek, vårdnad om barn, slraffmälning och val av påföljd för brott. Om ell sådant mål inte har prejudikatintresse, bör prövningslUlslånd i regel inle meddelas, om det inte slår klart all den ut­gång målet fåll i hovrätten inte ryms inom de varialionsgränser som praxis på hithörande områden uppvisar. Vid sidan av en sådan dispens­regel måste emellertid finnas möjlighet att i vissa undantagsfall medge prövningslUlslånd. Della bör alllid få ske, om synnerliga skäl föreligger all talan prövas av HD. Regeln är avsedd för situationer av mer extra­ordinär natur, exempelvis del fall då resningsgrander föreligger eller domvUla förekommit. Justitierådet Hedfeldt tUlägger för egen del att bå­de de avgöranden som erfordras för ledning av rättstillämpningen och de som innebär korrigering av hovrällsavgöranden som strider mol rätts­praxis enligt gällande lag innefattas under bestämmelsen om prejudikat­dispens. Justitierådet Conradi är såtillvida skiljaktig atl han menar att den nuvarande möjligheten till ändringsdispens och omröslningsregeln i 3 kap. 7 § RB fortfarande bör gälla, då någon fullföljer lalan mol dom genom vUken han dömts till fängelse lägst sex månader, ungdomsfäng­else, internering eller forlsall ungdomsfängelse eller internering med förordnande om återinlagning.

RA menar alt det enda effektiva sättet all minska måltillslrömningen och därigenom stärka HD:s stäUning tycks vara att förvandla domstolen till en revisionsinslans. En sådan reform skulle innebära en såväl prak­tiskt som principiellt mycket ingripande förändring av vår rättegångsord­ning och kräver därför grandliga överväganden. RA beklagar alt kom­mittén inte närmare behandlat detta alternativ. För sådana fall då res­ningsgrund föreligger kunde bestämmelserna i 58 kap. RB göras till­lämpliga på samma sätt som bestämmelserna om domvilla beaktas vid fullföljd. Detla skulle innebära den skillnaden i förhållande till reservan­ternas förslag atl målet i dessa fall normall skulle återförvisas till den rätt som sist dömt i målet i stället för all upptagas till prövning av högs­ta domstolen.

När det gäller själva utformningen av regeln om dispens vid sidan av prejudikaldispensen, har stark kritik framförls även av remissinstanser som i sak anslutit sig till kommitténs förslag. Kritiken går ut på atl det starkt kan betvivlas alt antalet ansökningar om prövningstillstånd kom­mer att minska genom den föreslagna kompletteringsregeln. Man hai nämligen all räkna med alt den förlorande parten i hovrätten många gånger kan väntas anse atl just i hans fall finns sådana särskilda omstän­digheter att synnerliga skäl föreligger för prövningstillstånd och all han i åtskilliga fall kommer att påstå sådana skäl, även om det är fråga om

 

Prop. 1971:45                                                          52

rena okynnesöverklaganden. Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Västerviks domsagas häradsrätt, RRV och advokatsam­fundet förordar att de särskUda omständigheter som kan medföra dis­pens inarbetas i lagtexten, antingen genom en uttömmande uppräkning . eller genom exempel. Hovrätten för Västra Sverige framhåller atl om praxis på della område skulle bli vacklande, det finns risk för alt all­mänheten kan få det intrycket att hänsyn lill den rådande arbetsbördan i högsta domstolen påverkar avgörandet av tillslåndsfrågoma. Rådhusrät­ten i Karlstad, borgmästaren i rådhusrätten i Eskilstuna och häradshöv­dingen i Svartiösa domsaga antar däremot atl olägenheterna av en all­mänt hållen lUlståndsregel så småningom kommer alt avhjälpas genom atl HD:s praxis i tillståndsfrågor anger gränserna för dispensmöjlighe-lerna. Advokatsamfundet anser som särskUt betänkligt kommitténs ut­talande alt avskaffandet av ändringsdispensen inte utesluter all HD vid tillståndsprövningen beaktar den större eller mindre anledning som kan förehgga lill ändring i hovrättens avgörande. Man menar atl del finns risk för att parterna lar fasta på denna anvisning atl söka stärka en i och för sig svag dispensanledning.

Vid remissbehandlingen har i några yttranden tagits upp den av kom­mittén avfärdade möjligheten all avgränsa vissa målgrapper från fuUföljd tUl HD. JK framhåller att det hade varit av intresse om en inventering företagils beträffande de kategorier av mål, i vUka behovet av prövning i högsta instans kan anses mindre starkt. En meningsfylld diskussion torde inte kunna komma liU slånd med mindre frågeställningen konkretiseras genom en sådan inventering. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län pekar på att en begränsning av fuUföljdsrätten på delta sätt förekom­mer i vissa förvallningsmål. Länsstyrelsen anser sig beträffande sådana förvaltningsmål kunna våga påslåendet att de ofta föranleder särskUd omsorg vid handläggningen.

De av kommittén föreslagna mindre lagändringar som syftar till för­enkling av fullföljdsförfarandet har i allmänhet fått ell välvilligt motta­gande.

Förslaget om skyldighet atl ange dispensgmnden har sålunda godtagits av nästan alla remissinstanser. Elt strikt iakttagande av kravet på att kla­ganden skall ange de omständigheter han åberopar lill slöd för alt pröv­ningstillstånd skaU meddelas anses allmänt vara ägnat att minska den ar­betsbelastning som prövningen av dispensansökningar utgör. Ingelstads och Järrestads domsagas häradsrätt, domarföreningen och SACO före­slår all i lagen införs bestämmelse om att underlåtenhet all fullgöra upp­giftsplikten medför avvisning. Hovrätten för Västra Sverige förordar en skärpning av kravet på det sätt alt omständigheterna ska anges fullstän­digt. Hovrätten delar emellertid kommitténs uppfattning att föreläggande enligt 55 kap. 7 § och 56 kap. 7 § RB kan underlåtas för det fall atl de åberopade omständighelema visserligen inte närmare anges av kla-

 

Prop. 1971:45                                                          53

ganden men det av handlingarna klart framgår såväl vUka dessa om­ständigheter är som alt klagandens talan med anledning av dem bör tas upp till prövning. Advokatsamfundet framhåller all HD i de fall då det inte är fråga om prejudikaldispens inte bör få beakta andra särskUda omständigheter än dem som i dispensansökan uttryckligen preciserats. Motparten har nämligen ett berättigat intresse av all vela all han inte behöver utveckla sina synpunkter på andra särskUda omständigheter än de som anförts i dispensansökan. Principen bör komma lill klart ut­tryck i lagtexten. Hovrätten över Skåne och Blekinge betonar vikten av all del blir fullt klarlagt i vUken utsträckning HD äger meddela pröv­ningstillstånd på andra grunder än parten åberopat.

Den föreslagna skyldigheten att ange dispensgranderna har däremot starkt kritiserats av HD:s ledamöter som anför all kommitténs stånd­punkt står i strid bl. a. mot officialprincipen i brottmål. Om exempelvis en tUltalad, som av hovrätt fällts till ansvar för stöld, fullföljt lalan un­der åberopande endast av målels prejudikatinlresse för gränsdragningen mellan stöld och snatleri, men målet befinnes sakna prejudikalintresse, ger den av kommittén förutsatta ordningen tUl resultat att prövningslUl­slånd skall vägras, faslän brottet enligt vad utredningen visar är preskri­berat eller det ådömda straffet vida överstiger vad som för liknande fall brakar tillämpas i praxis. En ordning med sådana konsekvenser kan inle förordas. Kommilléns ståndpunkt är inle heUer förenlig med vad som gäller rörande den omfattning i vUken HD har atl självmant beakta rät­tegångsfel i lägre instans. Även dispensskäl av resningsnalur måste kunna beaktas oberoende av om de åberopats av klaganden. Någon ovillkorlig skyldighet för klaganden att specificera de dispensskäl han åberopar kan heller inte lämpligen föreskrivas. Underlåter klaganden att klargöra sina dispensskäl, bör därför annan åtgärd inte komma ifråga än att dispensansökan avslås, om det ej av det föreliggande materialet framgår, all målet har prejudikatinlresse eller att annars tUlräckliga skäl för prövningstillstånd föreligger.

Avskaffande av reglerna om summa och poena revisibilis anses av flertalet remissinstanser som yttrar sig om delta vara en naturlig och lo­gisk konsekvens av den föreslagna begränsningen i fuUföljdsrätten. Nedre justitierevisionen menar att bestämmelsema under senare tid knappast har haft någon begränsande effekt på antalet fullföljda mål och endasl sällan kommit alt från prövningslUlslånd avskära elt mål som annars skulle ha dispenserals. Hovrätten för Västra Sverige anför atl vissa mål med nuvarande bestämmelser kan utestängas från prövnings­liUstånd på gmnd av revisibUisreglema, trots atl utgången i hovrätten på elt anmärkningsvärt sätt avviker från rådande praxis. Kommilléns för­slag torde innebära alt sådana mål skall kunna prövas av HD och detta är ur rättssäkerhetssynpunkt en icke obetydlig vinning. I LO:s yttrande framhålls att reglerna ur såväl allmän demokratisk som rättssäkerhets-

 

Prop. 1971: 45                                                         54

synpunkt alltid framstått som olustiga och otidsenliga inslag i den svenska rättegången.

JK och hovrätten för Nedre Norrland vill däremot behålla revisibilis­reglerna. Enligt JK:s mening lorde den begränsningseffekl kommittén anselt sig kunna räkna ul i förening med de förenklade handläggnings-möjligheter som revisibilisreglerna erbjuder HD vara av värde. Regler­nas effekt kan ökas genom en anpassning av värdegränserna lill ändrade förhållanden. Hovrätten ifrågasätter om inle förtänksamhelen bjuder all revisibUisreglerna bibehålls, åtminstone tUl dess erfarenhet har vunnits av den tänkta dispensgrundens återverkan på fullföljdsfrekvensen. Det måste enligt hovrätten vara lill fördel att från fullföljd avskära bagatell-mål och andra mål i vilka intresset av annan dispens än prejudikat­dispens varken ur allmän eller enskild synpunkt får anses särskilt starkt.

Förslaget om avskaffande av nedsättningsskyldigheten har godtagils av alla remissinstanserna. Del framhålls atl reglerna är otidsenliga och atl reformen innebär en lättnad i arbetsbördan både i hovrätterna och i prövningsavdelningen. Nedre justitierevisonen anför all reformen är äg­nad att avlägsna en för rättsmedvetandet stötande formalitet och torde bespara både parter och domstolar åtskillig onödig tankemöda. Hovrät­ten för Övre Norrland föreslår atl ändringen snarast genomförs, oavsett den vidare behandlingen av kommitténs övriga förslag.

Domslolskommitléns förslag alt upphäva den särskilda omröslningsre­geln i 3 kap. 7 § RB har godtagits eller lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. Ändringen har allmänt betraktats som en konse­kvens av ändringsdispensens avskaffande. HD:s ledamöter förklarar alt de tillstyrker förslagel också med den jämkning av dispensreglema som de föreslår. Hovrätten för Västra Sverige finner del däremot motiverat all bibehålla omröslningsregeln för sådan dispens som ej avser prejudi­katinlresse. Del borde räcka alt en enda ledmot finner sådan kvalificerad dispensanledning föreligga, som kommittén föratsätter, för all pröv­ningstillstånd skall beviljas. Också länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar tvekan om lämpligheten av all avskaffa regeln.

Alla remissinstanser som yttrat sig över förslagel alt prövningstillstånd skall kunna begränsas lill viss del av målet har biträtt förslagel, som an­ses medföra processekonomiska fördelar. HD:s ledamöter framhåller dock all ell genomförande av förslagel inle kan väntas medföra någon mera påtaglig arbetslällnad. Partiellt prövningstillstånd kan nämligen meddelas endasl då en del av målet går alt avgöra för sig. Institutet får närmare utformas i rättspraxis under noggrant övervägande i varje en­skUt fall av de konsekvenser en tUlämpning kan få i skilda hänseenden. Också nedre justitierevisionen förutsätter all regeln endasl sällan kan komma all tillämpas. Beslutet måste utformas så, atl några svårigheter inte uppkommer vid verkställighet av den del av hovrättens dom eller beslut som skall stå fast. Svea hovrätt anför all begränsat prövningstill-

 

Prop. 1971: 45                                                        55

slånd alllid torde vara uteslutet i brottmål, om påföljd skall bestämmas gemensamt för samtliga av ansvarsfrågan omfattade brott. Hovrätten över Skåne och Blekinge menar däremot att prövningstillstånd också i della fall bör kunna begränsas till något eller några brott. Motsvarande situation förekommer ju när lalan fullföljts endasl beträffande vissa gär­ningar men påföljden bestäms gemensamt för den samlade brottslighe­ten.

En annan fråga som aktualiserats under remissbehandlingen är frågan om omedelbar verkställighet av hovrätts dom i brottmål. RA framhåller all frågan om en begränsning av möjligheten alt få mål prövade av HD också har en kriminalpolitisk aspekt. Påföljden bör komma så snabbt som möjligt efter brottet. I viss utsträckning har domstol lUlagls befogen­het all förordna om omedelbar verkställighet av sådana påföljder som ungdomsfängelse och anstahsbehandling i samband med skyddstiUsyn. Det förtjänar övervägas att nu öppna möjlighet för hovrätt att även be­träffande övriga frihetsberövande påföljder förordna om verkställighet ulan hinder av alt domen inle vunnit laga krafl. Föreningen Sveriges åklagare framför liknande synpunkter och tillägger all en sådan krimi­nalpolitiskt välmotiverad bestämmelse också är ägnad att understryka HD:s exklusiva ställning i instansordningen saml atl motverka okynnes­överklaganden. 1968 års brottmålsutredning och trafikmålskommittén för fram samma förslag men ifrågasätter om det inle vore lämpligl all in­till dess närmare erfarenheter vunnits rekommendera att sådant för­ordnande endasl bör ges om hovrätten faslslälll underrättens dom och avgörandena i bägge fallen varit enhälUga.

I ett par yttranden berörs HD:s ställning i specialmål. Lantmäteristy­relsen erinrar om alt fastighetsbildningsmålen och vissa andra mål av fastighelsrältslig art redan handlagts i en förrättningsinslans när de las upp av den första domstolsinstansen. I dessa fall finns det därför sär­skild anledning atl begränsa rätten all fullfölja lalan lill högsta domsto­len. Sjölagskommittén säger att det i fråga om egentliga sjörätlsmål inte torde föreligga några från allmänna rättegångsmål avvikande synpunk­ter. En särställning intar emellertid dispaschmålen. Dispaschärenden av­görs av dispaschör som f. n. finns i Stockholm och Göteborg. Talan mol dispasch förs genom klander hos rådhusrätterna i Göteborg och Stock­holm. Från rådhusrätt fullföljs dispaschmålen direkt lill HD ulan pröv­ningsliUstånd. Sjölagskommiltén anser det i och för sig knappast moti­verat all undanta dispaschmålen från de allmänna reglema för fullföljds-tillstånd. Detla torde förutsätta all för dispaschmålen tiUämpas den van­liga instansordningen.

 

Prop. 1971: 45                                                                     56

2.5 Förebringande i överrätt av nya omständigheter eller bevis

2.5.1 Gällande rätt

I RB finns särskilda bestämmelser som begränsar parts rätt att fritt in­föra nytt processmaterial i överräll. Begränsningarna tar endasl sikte på tvistemålen. När det gäller brottmålen föreligger däremot med hänsyn tUl straffrättsskipningens särskilda karaktär inte något hinder mot att i högre instans åberopa omständigheter eller bevis som inte tidigare före­bragts. I fråga om tvistemålen föreskrivs i 50 kap. 25 § tredje styckel RB alt part i hovrätten ej må till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, om han kunnat åberopa omstän­digheten eller beviset vid underrätten och del kan antas atl han underlå­tit det i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Det är aUtså motparten som har bevisbördan för del subjektiva rekvisitet, men del räcker att det oliUbörUga syftet eller vårdslösheten görs anlagliga. För rättegången i HD gäller enligt 55 kap. 13 § RB en för klaganden väsentiigt strängare regel. Parlen får inle till stöd för sin lalan åberopa omständighet eller be­vis som ej tidigare förebragts, om han inte gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han eljest haft gUtig ursäkt all ej göra del. I fråga om kvittningsyrkande som framstäUls först i hovrätt eller i HD gäller en särskild regel.

I förarbetena liU RB framhålls beträffande nytt material i hovrätt, alt en begränsning av parts rätt att i hovrätt åberopa nya omständighetei: el­ler bevis återverkar på underrätlsförfarandet eftersom den medför alt partema redan i underrätten lägger ned större omsorg på utredningen. Underrättens avgörande blir genom della mer tillförlitligt och fullföljds-behovet blir mindre. A andra sidan är det önskvärt att man undviker för stor vidlyftighet i fråga om utredningen i underrätt. Av parten krävs en­ligt gällande rält inle mer än att han åberopar allt som från hans sida kan antas vara behövUgt för frågans bedömande. Om underrätten sedan finner att de åberopade omständigheterna eller bevisen inle räcker, har parten rält all fuUsländiga utredningen i hovrätten. Begränsningar i denna rätt gäUer endast vid grov vårdslöshet eUer otillbörligt syfte. Otill­börligt syfte föreligger inte bara då parten har velat förhala rättegången eUer övermmpla motparten utan också i andra fall, då han genom att in­nehåUa något material har försökt all skaffa sig en processueU fördel. Däremot är det inte otillbörligt all en part, som kan åberopa flera gmnder och haft skälig anledniog alt anta atl en av dessa skulle räcka för bifall lUl hans talan, åberopar annan grund i hovrätten när hans la­lan ogillats i underrätten. Om parten först genom underrättens dom har fått klart för sig vilka omständigheter underrätten ansett avgörande för utgången, har han också rätt att ta hänsyn till delta vid fullföljden i hov­rätt. Liknande överväganden gäller beträffande bevisningen. Bestämmel­sen innebär sålunda inte alt partema i underrätten tvingas förebringa allt

 

Prop. 1971: 45                                                         57

material som kan tänkas nödvändigt. Den som med skäl har kunnat ulgå från all den bevisning han åberopat skulle räcka men tagit fel får därför åberopa ny bevisning i hovrätten. Vid riksdagsbehandlingen 1942 under­strök första särskilda utskottet viklen av alt bestämmelsen tillämpades med stor försiktighet så att inle den materiella rälten riskerades. Det borde enligt utskottet inle krävas all parten skaU visa, all han inle tidi­gare kunnat åberopa omständigheten eller beviset. Om underlåtenheten berott på bristande insikt hos honom, skall del inte utgöra hinder mol all senare åberopa materialet.

När det gäller rätten all i HD införa nytt processmalerial har en vä­sentlig skärpning ansetts befogad. Della motiveras av all parterna haft möjlighet alt i två instanser framföra sin utredning och av önskvärdheten av atl inle rättegången förrycks genom atl nytt material i stor utsträck­ning framläggs först i den högsta instansen. Parlen måste göra sannolikt, all han inle kunnat åberopa materialet vid lägre rätt eller all han i övrigl haft giltig ursäkt all ej göra del. Fullständig bevisning krävs alltså inte för all parten varit förhindrad all förebringa materialet i lägre rätt. Det är tillräckligt all hans påslående görs sannolikt.

Vid sidan av de nämnda bestämmelserna bör nämnas ytterligare några bestämmelser som syftar lill, alt parterna skall redovisa sill processma­lerial i lid. I 43 kap. 10 § RB finns en regel om avvisning av processma­lerial i underrätt. Om part vid huvudförhandlingen ändrar tidigare upp­gift eller gör tillägg till den eller om han åberopar omständighet eller be­vis som inte uppgells före huvudförhandlingens början, kan rätten lämna del nya processmalerialet utan avseende, om del kan antas att partens förfarande skett för all förhala rättegången eller alt överrumpla motpar­ten eller armars i otillbörligt syfte. I delta fall tillmäts inte grov vårdslös­het någon betydelse. Uppsåtligt handlande krävs. Motparten måste göra antagligt att otillbörligt syfte förelegal, om det inte framgår av omstän­digheterna. Bestämmelsen äger enligt 50 kap. 15 § RB motsvarande lill-lämpning i hovrätt. Medan 50 kap. 25 § Iredje stycket RB reglerar frå­gan om parten överhuvudtagel får åberopa nya omständigheter och bevis i hovrätten, lar sålunda reglerna i 43 kap. 10 § och 50 kap. 15 § RB sikte på fall då detla visserligen får ske, men parten i överrumplingssyfle eller annat otillbörligt syfte underlåter all nämna del nya materialet i vadein­lagan eller under skriftväxlingen i övrigl och för fram det först vid hu­vudförhandlingen.

Gällande bestämmelser ger också möjlighet till rättegångskostnads-sanktioner mot part, som skadar sin motpart genom vårdslös processfö­ring. Enligt 18 kap. 6 § RB är nämligen part, som genom påstående eUer invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller i annat av­seende genom vårdslöshet eller försummelse har föranlett uppskov i må­let eller i övrigl vållat kostnad för motparten, skyldig att ersätta sådan kostnad, oavsett hur rättegångskostnaden skall bäras i övrigl. Bestäm-

 

Prop. 1971: 45                                                         58

melsen är enligt 18 kap. 15 § RB liUämpUg också vid fullföljd tUl högre rätt. Bestämmelsen kan medföra skyldighet för part, som vinner i högre rätt på gmnd av utredning eller bevisning som han försummat all åbe­ropa i lägre rätt, atl ersätta motpartens rättegångskostnader i den högre rätlen.

2.5.2 Domstolskommittén

Kommittén framhåller atl frågan i vilken utsträckning part i tvistemål skall få åberopa nya omständigheter eller bevis i överräll främst bör be­dömas utifrån två synpunkter. Dels måste hänsyn tas till del allmänna önskemålet atl rättegången skall vara inte bara säker utan också snabb och bUlig, dels måste beaktas huravida möjligheten att åberopa nya om­ständigheter och bevis överensstämmer med gällande inslansordning. A ena sidan är det angeläget atl materiellt riktiga avgöranden kan uppnås i överräll ulan hinder av begränsningar i möjligheten all åberopa ny ut­redning och atl part inle i onödan hindras lägga sin processföring på sätt som av processekonomiska skäl befinnes mest fördelaktigt. A andra sidan är del angelägel alt all behövlig utredning förebringas redan i första in­stans. TUlämpas inte denna princip, kommer nämUgen instansordningen alt åsidosättas. Rättegångens tyngdpunkt förskjuls från den lägre till den högre instansen. Rättegången i underrätt får i många fall karaktären av förberedelse tiU rättegången i överräll. I den högre rätlen åberopas nya omständigheter och bevis i sådan utsträckning att man ofta inle längre kan säga all underrätt och överräll dömt i samma mål. Följden av en ändring i hovrätten blir lätt all underrällsprocessen framstår som mindre säker än den i själva verket är. Underrätternas ställning i domstolsväsen­det försvagas. Till delta kommer att en alltför vidsträckt möjlighet att åberopa ny utredning i överinstans kan leda lill praktiska ölägenheter genom all fullföljden till den högre instansen medför större processkost­nader och ökad tidsutdräkt för parterna.

Kommittén slår fast att möjligheten all åberopa nytt material bör stå öppen endast om bärande skäl föreligger. Den nuvarande regleringen an­ges inte fylla det kravet. Tillflödet av ny utredning till hovrätten har i stället i praktiken blivit i det närmaste obegränsat. Del beror på alt be­stämmelsen på grund av sui avfallnmg så gott som aldrig tillämpas. Domstolarna har av naturliga skäl visat stor ålerhållsamhel, när del gällt att stämpla ell syfte som otillbörligt eUer en vårdslöshet som grov. Inte heller parterna har velat åberopa bestämmelsen i nämnvärd omfattning. Stadgandet har därför inte fått den spärrande effekt som åsyftats.

För atl komma till rätta med olägenheterna anser kommittén det vara önskvärt med en regel för avvisning av nytt material, även om partens vårdslöshet inle kan betecknas som grov. Den för rättegången i HD gäl­lande bestämmelsen alt part inle får åberopa nya omständigheter eller bevis, om han inle gör sannolikt att han inle kunnat åberopa omständig-

 

Prop. 1971: 45                                                         59

helen eUer beviset vid lägre rält eUer han eljest haft gUlig ursäkt atl inle göra del, bör i det sammanhanget beaktas. En liknande regel, möjligen något mindre restriktiv, bör eidigt kommittén införas i hovrättsprocessen. Kommittén föreslår att bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB skärps på det sättet, alt part inte tillåts att till stöd för sin talan i hovrätt åberopa omständighet eller bevis som inte tidigare förebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och godtag­bara skäl saknas för hans underlåtenhet alt göra det.

Genom den föreslagna lydelsen vill kommittén framhäva del syfte som ligger till grund redan för nuvarande bestämmelse, nämligen all förmå parlema att redan i underrätten åberopa allt som från deras sida kan behövas för målets bedömande. Vid tillämpningen måste beaktas all parterna i hovrätt fått sin sak tidigare behandlad i endast en instans medan processen i HD föregåtts av prövning i två instanser. Denna skill­nad bör leda tUl att vad som i hovrättsprocessen skall anses vara godtag­bara skäl ges ett vidare utrymme än det som är giltig ursäkt i rättegången i högsta domstolen. Godtagbara skäl bör anses föreligga om det nya ma­terialet trots rimliga och i god tid före huvudförhandlingen i underrätt företagna undersökningar först senare blivit bekant för parlen. Det­samma bör gälla om parlen efter välgmndade processekonomiska över­väganden funnit lämpligl atl av flera möjliga gmnder eller invändningar åberopa endast den som enligt hans uppfattning sannoUkt leder till all han vinner processen. Oaktsam processföring kan heller inle anses före­ligga om parten inle redan i första instans insett eller rimligen bort inse betydelsen av en omständighet eUer ell bevis. Del kan inle krävas av en part alt han skaU behöva ta hänsyn lill varje tänkbar möjlighet lUl rätts­lig bedömning av tvisten och åberopa den därför erforderliga utred­ningen. Underlåtenhet alt åberopa material som är av betydelse endast med utgångspunkt från en inle särskilt näraliggande rältsuppfallning bör sålunda i allmänhet inle kunna läggas parten liU last.

Vad kommittén nu anfört om den föreslagna regelns tUlämpning avser dispositiva mål. Om målet är indipositivt och del alltså åUgger rätten att ex officio beakta den nya utredningen bör avvisning av del nya materia­let inle ske, trots atl part av oaktsamhet underlåtit atl åberopa omstän­dighet eUer bevis.

2.5.3 Remissyttrandena

Det stora flertalet remissinstanser har anslutit sig till kommitténs för­slag eller lämnat det utan erinran. En hovrätt, flera underrätter och någ­ra fackUga organisationer har dock motsatt sig ändring.

När man godtagit förslaget har man i aUmänhet betonat vikten av att instansordningens princip inle mbbas och alt rättsskipningens tyngd­punkt förblir i underrätten. Nedre justitierevisionen framhåller exempel­vis att om hovrätterna skaU kunna på rätt sätt fullgöra sin uppgift som

 

Prop. 1971: 45                                                         60

fullföljdsinstans är det viktigt, att deras befattning med de överklagade målen i största möjliga utsträckning får karaktären av en verklig över­prövning av underrättens avgörande. Delta syfte främjas av den före­slagna reformen. Rådhusrätten i Göteborg har, särskUl i mera svårbe­dömbara dispositiva tvistemål, gjorl den erfarenheten all parterna är obenägna all införa allt material i underrällsprocessen. Inle sällan låter, man utgången i underrätten få visa vilken processuppläggning och ut­redning som målet egentligen kräver. Tyngdpunkten i processen förläggs därför ibland lill hovrätt. Häradshövdingen i Svartiösa domsaga anför att det bl. a. i expropriationsmål har visat sig att anledning föreligger atl införa sådana restriktioner som nu föreslås. Erfarenheten alt parterna väntar till hovrätt med all åberopa utredning delas dock ej av alla dom­stolar som yttrat sig. Rådhusrätten i Malmö har sålunda tvärtom den erfarenheten, alt parterna regelmässigt bjuder till helhjärtat redan i första instans.

I åtskilliga yttranden varnas för faran atl den föreslagna ändringen le­der till fler materiellt felaktiga avgöranden. Denna synpunkt åberopas vanligen av de instanser som avstyrker förslagel. Ett annat skäl lill av­styrkande är det att förslaget medför risk för att alltför vidlyftig utred­ning dras in i målet vid underrätten. Hovrätten för Nedre Norrland ifrå­gasätter om del är lämpligl atl föreskriva all utredning som ulan giltigt skäl åberopas först i hovrätt skall avvisas, med tanke på alt del är fråga om omständigheter eller bevis som är av betydelse i målet. Annan utred­ning avvisas enligt 35 kap. 7 § RB. Det är förståeligt om en domstol för all nå materiellt riktiga resultat är benägen lill den största ålerhållsamhel med avvisning. Mellersta Värends domsagas häradsrätt framhåller också all omsorgen om all domarna blir materiellt riktiga bör väga tyngre än hänsynen till all hovrätten inte betungas med prövning av omständighe­ter eller bevis, som en part av okunnighet eller en viss vårdslöshet un­derlåtit atl åberopa vid underrätten. Från något håll betonas all detta är särskilt betydelsefullt om hovrätten i praktiken blir sista instans. Samma bedömning gör Norra Åsbo domsagas häradsrätt, Torna och Bara dom­sagas häradsrätt och Bodens domsagas häradsrätt. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser del tveksamt om olägenheterna av de hittillsvarande förhållandena verkligen är så stora, atl de bör föranleda föreslagen lag­ändring. Förslagel innebär en synnerligen betydande ändring i de prin­ciper, som ligger till grund för gällande ordning. Regeln skulle bli svår alt tillämpa och del är inte uteslutet, all olikartad praxis efter hand skulle uppstå inom hovrätterna. Parlen kommer nog så gott som alllid all försvara sill förfarande under hänvisning till processekonomiska överväganden. Del måste ofta bli yllerUgt vanskligt för hovrätten atl sälla sig in i den situation som förelegat när sådana överväganden gjorts och pröva hållbarheten av dessa. Regeln skulle antagligen komma alt tiUämpas tämligen restriktivt men ofta försätta hovrätten i brydsamma

 

Prop. 1971:45                                                                      61

situationer. Aska, Dals och Bobergs domsagas häradsrätt befarar all man kanske i gengäld får underlätta parts möjlighet atl få resning.

Några remissinstanser sätter i fråga om det inle skulle vara möjligt all i högre grad än nu hindra försumlig processföring genom rättegångskost­nadssanktioner. Hovrätten över Skåne och Blekinge hänvisar till möjlig­heten atl ålägga vinnande part i hovrätt atl ersätta motparts rättegångs­kostnader, om han vunnit i den högre rätten på gmnd av utredning eller bevisning som han försummat atl förebringa i lägre rätt. Man tillägger att synpunkter av denna art endast sällan lorde ha legal lill grund för hovrätternas avgörande av kostnadsfrågor. Någon radUcal ändring torde heller inle kunna komma i fråga ulan ell ställningstagande av de lagstif­tande organen. Hovrätten för Nedre Norrland frågasätter om inle saiUc-lioner genom fördelningen av rättegångskostnaderna skulle få en större effekt än såväl den nu gällande som den av kommittén föreslagna regeln. Ur maleriellträltslig synpunkt tycks den i varje fall vara mera tUlfreds­stäUande.

Enligt förslaget krävs del för att part först i hovrätt skall få åberopa omständighet eller bevis som tidigare kunnat åberopas, alt han haft god­tagbara skäl för sin underlåtenhet att göra della i underrätten. Flera re­missinstanser diskuterar innebörden av begreppet godtagbara skäl. Svea hovrätt hänvisar lUl kommitténs uttalande att del inte föreUgger oaktsam processföring, om part inle redan i första instans bort inse betydelsen av omständigheten eller beviset. Det bör enligt hovrättens mening klarläg­gas om denna bedömning skall ske objektivi, om part alltså kan lastas för att han saknar ombud eller har ell dåligt ombud. Göta hovrätt och Västerviks domsagas häradsrätt ifrågasätter om man inle bör för hovrätts vidkommande lämna samma föreskrifter som enligt 55 kap. 13 § RB gäller för HD. Den föreslagna bestämmelsen skiljer sig nämligen lUl sin innebörd knappast från vad som nu gäller för HD. Rådhusrätten i Malmö kan inle inse fördelen med olika ordval. Den skilda tolkning som kom­mittén förordar skulle erhållas även med likalydande ordval. Vad som är godtagbara skäl i hovrätten behöver inle vara del i högsta domstolen. Bollnäs domsagas häradsrätt menar att det också materiellt sett saknas anledning ge större möjligheter all åberopa nya omständigheter eller be­vis i hovrätt än i högsta domstolen. Hovrätten för Nedre Norrland anser däremot alt del finns skäl all göra skillnad med hänsyn till all processen i högsta instans har föregåtts av prövning i två instanser. Hovrätten för Västra Sverige ger uttryck åt samma uppfattning. Advokatsamfundet vill i så måtto skärpa bestämmelsen, all den åberopande parten skall va­ra skyldig all redan i underrätten ange sina skäl för underlåtenheten all åberopa omständigheten eller beviset.

Rådhusrätten i Malmö föreslår ändring i 43 kap. 10 § RB så alt lag-rammel kommer alt ansluta sig till den föreslagna formuleringen av 50 kap. 25 § tredje stycket. I sin nuvarande utformning är bestämmel-

 

Prop. 1971: 45                                                         62

sen ell verkningslöst redskap i domstolens hand och bestämmelsen har, såvitt kunnat utrönas, aldrig blivit tillämpad vid rådhusrätten. Detta har berott på all rätten tvekat när det gällt att finna täckning för rekvi­sitet "otillbörligt syfte". Missriktade kollegiala hänsyn parisombuden emellan har också bidragit. Om lagmmmet ändrades skulle underrät­terna få avsevärt ökade möjligheter all komma tUl rätta med parter som är obenägna alt före huvudförhandlingen ge motsidan och därmed även rätten någon insyn i hur man avser att föra exempelvis bevisningen i målet. Rätlen skulle på ett helt annat sätt än nu kunna sälla makt bakom orden när det gäller alt övertyga en part om hans skyldighet atl i positiv anda medverka till all elt mål blir avverkat ulan onödig om­gång.

I två remissyttranden lar man upp frågan om återförvisning av målet till underrätt. JK anför all del för del fall åberopande inle kunnat ske förrän i överräll och processmalerialet måste beaktas kan ifrågasättas, om inte möjlighet bör tilläggas öven-ätt all återförvisa målet lill underrätt för förnyad prövning. Samma behov av återförvisning kan uppkomma om underrätt ogUlat en lalan p. g. a. för sen reklamation eller därför alt preskription inträtt, men överräll kommer lill annan uppfattning i dessa frågor. Överrätten bör då kunna meddela elt avgörande i re­klamations- eller preskriplionsfrågan och visa målet åter till underrät­ten för prövning i de delar som denna inle haft anledning alt ta ställ­ning lUI. Också nedre justitierevisionen finner det lämpligt att återför-visning sker i sådana fall. Rättspraxis lämnar också åtskilliga exempel på att överräll i sådant fall återförvisat målet, även om domvUla ej kan anses ha förelupil. Ett sådant förfarande är ägnat atl förstärka in-stansordningsprincipen men kan å andra sidan fördröja och fördjTa rättegången. Frågan om lagreglering av della återförvisningsinstitut bor­de uppmärksammas.

Några remissinstanser, bland dem Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge, har betonat alt lagtexten bör ges sådan utformning alt det framgår att den föreslagna regeln inle har tillämpning på indispo­sitiva mål.

2.6 Processledning

2.6.1 Gällande rätt

Enligt 43 kap. 4 § och 46 kap. 4 § RB skall rälten vid huvudförhand­ling vaka över att ordning och reda iakttas vid handläggningen. Rätlen har vidare all se lUl all målet blir uttömmande behandlat och all det inte i målet dras in något som ej är av betydelse. Genom frågor och erin­ringar skall rälten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjor­da uttalanden.

Motsvarande bestämmelse finns inle beträffande den förberedelse

 

Prop. 1971: 45                                                         63

som måste föregå huvudförhandling i tvistemål. Syftet med förberedel­sen är enligt 42 kap. 6 § andra stycket RB alt målet därander skall bere­das så, att det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang. Detla innebär i första hand, atl klarhet skall vinnas rörande parternas ståndpunkter, de omständigheter de åberopar, i vad mån de bestrider motpartens påståenden och uppgifter saml vilka bevis de på varje punkt vill åberopa. Vidare skall bevisupptagningen förberedas så all all bevis­ning om möjligt kan förebringas vid huvudförhandlingen. Frågor om processfömtsättningama skall om möjligt prövas. Förberedelsens syfte är endast alt möjUggöra koncentration av huvudförhandlingen, inle all utgöra underlag för målets avgörande.

2.6.2   Domstolskommittén

Kommittén framhåller all den föreslagna åtstramningen av möjlighe­terna atl förebringa nytt material i hovrätt måste få återverkningar på underrällsprocessen. Del blir än angelägnare än tidigare att klarhet vinns redan i första instans om de för målet relevanta tvistefrågorna, parternas ställningstagande till dessa saml de skäl och den utredning de vUl åbe­ropa härför så atl det kan förhindras alt en oklar eUer ofullständig upp­läggning av målet i underrätten ger anledning till fortsatt rättegång i högre rätt. Uppnåendet av detla syfte är i myckel beroende av den mate­riella processledningen under målets förberedelse i underrätten. Enligt gällande rält har bestämmelser om den materiella processledningen tagils upp endasl bland reglema om huvudförhandling. Vad där föreskrivs om den materiella processledningen torde i viss utsträckning ha vunnit ana­logisk tillämpning i fråga om förberedelsen. Med hänsyn till vikten av atl en aktiv processledning från rättens sida kommer tUl slånd redan under förberedelsen, föreslår emellertid kommittén atl i anslutning tUl bestämmelsen i 42 kap. 6 § andra stycket RB angående förberedelsens syfte tas in föreskrift om all rälten skall verka för att partema vid för­beredelsen anger allt som de vill åberopa i målet saml genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar.

2.6.3   Remissyttrandena

Det stora flertalet remissinstanser har tUlstyrkt förslagel eller lämnat det utan erinran. Den föreslagna bestämmelsen anses aUmänt inle inne­bära annat än ett lagfästande av den praxis som sedan länge funnits.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller alt den föreslagna ändringen är mycket angelägen. En aktiv processledning kan minska behovet av alt i hovrätten åberopa nya omständigheter och bevis och minska riskerna för missförstånd angående de omständigheter som parterna åberopar. Rådhusrätten i Borås tillstyrker ändringen därför atl den enligt rådhus-

 

Prop. 1971: 45                                                         64

rättens bedömning ger ell ökat stöd för domstolarnas verksamhet under förberedelsen i tvistemål.

I några yttranden betonas all processledningen måste utövas med var­samhet i dispositiva mål och all den nya regeln självfallet inle får upp­fattas så, all domstolen får åsidosätta den opartiskhet som en domstol alllid bör visa mol parterna. Ystads domsagas häradsrätt hyser farhågor för alt den föreslagna bestämmelsen kan inbjuda lUl den tolkningen all rätten i dispositiva tvistemål skall efterlysa grunder och invändningar som parterna inle självmant åberopar. All della inle är meningen bör på ett eller annat sätt klargöras. Farhågorna delas av rådhusrätten i Malmö.

De remissinstanser som avstyrkt har åberopat olika skäl. Svea hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland menar all det föreslagna tillägget lorde framgå redan av nu gällande lagstiftning, varför någon ändring inte behövs. Göta hovrätt anser ändringen onödig, eftersom syftet med hela förberedelsen är just del som anges i förslaget. Del nya innehållet i styckel kan få icke avsedda verkningar, eftersom det kan leda lill en — särskUl i disposiliva tvistemål — alltför stark processledning. Rådhusrät­ten i Motala anser all del för undvikande av en utveckling mol en alltför inkvisilorisk processledning i disposiliva mål är lämpligl all i vart fall orden "eller erinringar" och "eller ofullständighet" utgår ur det före­slagna lUläggel lill paragrafen. BoUnäs domsagas häradsrätt erimar om all den materiella processledningen många gånger ställer stora krav på domaren beträffande inle endasl juridiska kunskaper ulan även praktisk förfarenhet, fantasi ooh förmåga att snabbt uppfatta skiljaktigheter mel­lan parternas anföranden. Della måste beaktas av hovrätterna vid lill-lämpiungen av de regler, som gäller inskränkningar i rätten all i hovrätt åberopa omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts. Ingelstads och Järrestads domsagas häradsrätt ifrågasätter om inte med den före­slagna bestämmelsen någon begränsning bör införas i den nuvarande be­hörigheten för lingsnolarie all handlägga vissa disposiliva tvistemål vid förberedelse och vid huvudförhandling i samband med förberedelsen.

Frågan om handläggning av lUl rätten hänskjulna mål om lagsökning och belalningsförelägganden las upp av den sistnämnda häradsrätten, som pekar på att sådana mål enligt 32 § lagsökningslagen (1946: 808) får omedelbart utsättas till huvudförhandling, om förberedelse ej befin­nes erforderlig. Häradsrätten ifrågasätter, om inle den föreslagna änd­ringen påkallar viss modifiering även i 32 § lagsökningslagen. De mål som där avses torde nämligen blott i undantagsfall redan efter den sum­mariska skriftliga processen vara erforderligt förberedda enligt de krav, som ställs i 42 kap. 6 § RB i föreslagen lydelse.

 

Prop. 1971: 45                                                                     65

2.7 Mellandom

2.7.1 Gällande rätt

GäUande rätt medger alt domstols avgörande i sakfrågan i viss ut­sträckning delas upp på olika domar. Delta sker genom mellandom eller deldom. Bestämmelser om detla finns i 17 kap. 4 och 5 §§ RB. SkUlna­den meUan de båda typerna av partieUa avgöranden är främst den, alt meUandomen liU skUlnad från deldomen har prejudiciell betydelse i åter­stoden av målet. Genom deldomen avgörs elt av flera käromål, som är fristående från varandra i den meningen, alt avgörandet av elt käromål inte ändrar grunden för avgörandet av de andra. Mellandom meddelas däremot i en fråga, av vars prövning målet i övrigt beror. Deldom och mellandom vinner laga kraft och kan överklagas som andra domar. När rätten meddelar meUandom kan den enUgl 17 kap. 5 § tredje stycket RB förklara målet i övrigt vUande lUl dess domen vunnit laga kraft.

Enligt 17 kap. 5 § RB kan mellandom meddelas i tre fall. I paragra­fens första stycke nämns först det fallet att i samma rättegång hand­läggs dels talan om fastställelse huruvida visst rältsförhåUande består el­ler icke består, och dels talan vars prövning beror därav. Exempel på detta är atl talan samtidigt förs om fastställelse av gUlighelen av ett hy­resavtal och om skyldighet för svaranden alt betala hyra för viss del av hyrestiden eller om bättre rätt tUl fast egendom och om ersättning för skog, som har avverkats på egendomen. SärskUd dom kan då meddelas över fastslällelsetalan. Om fastslällelsetalan väckts av ena eller av andra parten, är i detta sammanhang ulan betydelse.

Även om båda käromålen avser fullgörelse kan meUandom meddelas enligt 17 kap. 5 § första stycket RB. Föratsättningen är atl prövningen av viss talan beror på annan talan som handläggs i samma rättegång. Som exempel kan nämnas atl en borgenär för talan både mot huvudgäl-denären och mot en borgensman. Om talan mot huvudgäldenären ogiUas genom lagkraflägande mellandom, går ju borgensmannen fri.

Den nu berörda möjligheten tUl mellandom lar i övrigt sikte på sådana fall, då lalan mol eller av tredje man om återgångskrav, skadestånd eller annat dylikt enligt 14 kap. 5 § RB väckts lUl gemensam handläggning med huvudmålet.

I de fall som avses i 17 kap. 5 § första stycket RB bestämmer rälten oberoende av parts yrkande, om mellandom skaU meddelas eller inle. Dessa fall överensstämmer såtillvida med deldomsfallen, att det i samma rättegång föreligger två eller flera särskilda käromål som kan särskiljas och atl elt av dem bryts ut och görs till föremål för särskUd dom. Vad som gör alt de hänförs till mellandomsfallen är del tidigare nämnda kri­teriet, atl avgörandet har prejudiciell betydelse för bedömningen av åter­stående käromål.

I 17 kap. 5 § andra styckel RB behandlas frågan om meUandom när

3    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 45

 

Prop. 1971: 45                                                         66

endast ett käromål föreligger. Detla lorde vara del i praktiken vanligaste fallet. Om käranden i ell mål yrkar all svaranden skall fullgöra något, exempelvis utge skadestånd, och både skyldigheten alt fullgöra och full­görelsens storlek är omstridda, kan i vissa fall mellandom meddelas över skyldigheten all fullgöra. Förutsättningen är alt part har begärt del och alt det finnes lämpligt med hänsyn till utredningen. Mot kärandens be­stridande får del inle ske ulan synnerliga skäl.

Bestämmelsen har sin största betydelse i skadeståndsmål. Den motive­ras främst av processekonomiska skäl. Om rätten finner all skadestånds-skyldighet inte föreligger, blir utredning om beloppels storlek överflödig. Målet i övrigl kan och bör vanligen förklaras vUande lill dess mellando­men över fullgörelseskyldighelen vunnit laga krafl. Genom mellando­men vinns den fördelen atl bevisning i fråga om storleken av del yrkade beloppet inle behöver las upp i någon instans förrän del slutgUtigt fast­ställts alt skadeståndsskyldighet föreligger och all bevisningen i sådant fall alltid tas upp i underrätten.

För alt mellandom skall kunna meddelas förutsätts som nämnts all del med hänsyn till utredningen är lämpligl, atl frågorna om skyldighe­ten all fullgöra och fullgörelsens storlek avgörs var för sig. Detta är i synnerhet fallet då endasl den senare frågan kräver omfattande bevis­ning. När samma vittnen och sakkunniga åberopas om både grunden för anspråket och dess belopp, medför en uppdelning av målet, att hand­läggningen blir betungande och onödigt dyr. Om utredningen i någon större omfattning är gemensam för de olika frågorna, skall något särskil­jande därför inle ske. Rätten har atl bedöma om mellandom bör med­delas.

MeUandom får meddelas endasl om part har begärt del. För käran­dens vidkommande motiveras detla med alt han inle mol sin vilja skall behöva uppehållas i realiserandet av sitt anspråk, därför all rättegången uppdelas och de olika domarna görs till föremål för särskild fullföljd. Svaranden fick först genom en lagändring år 1954 rätt all begära meUan­dom beträffande frågan, humvida fuUgörelseskyldighet föreligger eller ej. Del framhölls då att en sådan rätt kunde anses befogad särskilt i en situation då det framstår som i hög grad tveksamt om fuUgörelseskyldig­het överhuvudtaget föreligger och utredningen om fullgörelsens storlek kan väntas bU vidlyftig samt käranden inte kan anses solvent för de rätte­gångskostnader han kan förpliktas utge lUl svaranden. För all hindra all svaranden använder sin rätt i förhalningssyfte föreskrivs som förut nämnts all mellandom mol kärandens bestridande inle får meddelas, om inte synnerliga skäl föreligger.

Av 42 kap. 20 § RB framgår, atl rälten kan utsätta särskild huvudför­handling för behandling av fråga, beträffande vilken mellandom får meddelas.

 

Prop. 1971: 45

2.7.2 Domstolskommittén

Kommittén anför all de föreslagna ändringama i fråga om möjlighet all åberopa nya omständigheter och bevis i hovrätt och beträffande den materiella processledningen bör medverka lill atl prövningen i hovrätten i större utsträckning än nu begränsas till de fall, där klaganden anser un­derrättens bevisvärdering eller rättsliga bedömning oriktig. Del kan emel­lertid ligga en fara i alt i stället underrällsprocessen blir onödigt vidlyf­tig. Parterna kan känna sig tvungna all i underrätten förebringa utred­ning för all styrka grunder eller invändningar, som framstår som förhål­landevis mindre betydelsefulla för utgången i målet. En i stort sett lämp­lig avvägning bör dock bli möjlig med de föreslagna ändringarna. En onödig ansvällning av processmalerialet i underrätten kan dessutom i viss omfattning förebyggas genom anlitande av mellandomsinstitulel. De fall då mellandom f. n. kan meddelas är emeUertid begränsade och en vidgad möjlighet till mellandom skulle underlätta genomförandet av den föreslagna ändringen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB.

Mellandomsinstitulet sådant del utformats i gällande rält har ansetts böra tillämpas med återhållsamhet i praxis. Någon extensiv eller analo­gisk tillämpning av bestämmelserna har ansetts inle böra tillåtas. Prak­tiskt viktiga faU har på delta sätt kommit att uteslutas från institutets till-lämpningsområde. Som exempel nämner kommittén de fallen all en kä­rande, som för klandertalan mot ett testamente, åberopar i första hand formfel samt i andra hand lestalors bristande själsförmögenheter eller all en svarande mol ell krav på fullgörelse enligt ett skuldebrev invänder i första hand atl fordringen är preskriberad och i andra hand alt beloppet är betalt. I båda fallen kan antas all vad parlen i första hand hävdat inte kräver någon särskUd utredning, medan målet i övrig del kräver pröv­ning av ell omfattande bevismaterial. Om mellandom i dessa faU hade kunnat meddelas avseende den förra tvistefrågan, skulle parterna ha kunnat besparas kostnader för prövningen av den senare tvistefrågan. Liknande situationer kan uppkomma vid fall av invändningar om pre­klusion eller reklamation.

Avsaknaden av möjlighet lill mellandom för sådana fall som de nu nämnda kommer atl bli mer kännbar efter den föreslagna ändringen i 50 kap. 25 § RB. En utvidgning av möjligheterna lUl mellandom skulle då möjliggöra en behövlig sovring av processmalerialet. Etl utvidgat mellan-domsinslilul på sätt som motiveras av del anförda har också andra för­delar. Domstolen blir genom mellandomen bunden av utgången i pri­märfrågan och sedan mellandomen vunnit laga kraft, avskärs möjlighe­ten atl åberopa nya omständigheter och ny bevisning i denna del av må­let. Därmed kan skapas gynnsamma fömlsältningar för förlikning.

Kommittén förordar mol bakgrand av det anförda atl möjlighet tUl­skapas att meddela mellandom i alla de fall där delta är lämpligl. Del

 

Prop. 1971: 45                                                         68

måste därvid beaktas, all mellandomsinslitulets väsentliga syfte är atl uppnå processekonomiska fördelar. Mellandom bör därför få meddelas endast då det är motiverat utifrån sådana synpunkter.

Möjligheten atl vidga mellandomsinstitulet hänger samman med om­röstningsreglerna i 16 kap. 2 § RB. Mellandom kan nämligen aldrig avse mindre eller annat än vad som kan uppställas lill särskild omröstning. Det måste enligt del nämnda lagrummet vara fråga om en omständighet som är av omedelbar betydelse för utgången. Med detla avses ell s. k. rältsfaklum, dvs. en omständighet, lUl vilken lagen anknyter en rätts-följd. Den grundläggande förulsällningen för etl utvidgat mellandoms-institul bör därför ges den innebörden, all mellandom skall kunna med­delas, om part beträffande samma käromål åberopar flera omständighe­ter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången och som är omtvistade. Mellandomen kan sålunda inte avse enbart frågan om den av parlen åberopade omständigheten är för handen utan måste även gälla frågan vilken rällsföljd som denna omständighet skall medföra.

Genom en sådan bestämmelse ges en yttre ram för mellandomsinstitu­let. Inom denna bör användningen av mellandom begränsas till de fall då del är motiverat av processekonomiska skäl. Den processekonomiska fördelen med mellandom framträder i allmänhet klart endasl när avgö­randet av den lUl särskild prövning upptagna tvistefrågan kan leda till atl övriga delar av målet inle behöver las upp tUl fortsall prövning. Mellan­dom bör därför som regel tillgripas endast när den omständighet det är fråga om kan antas ha den rällsföljden att käromålet antingen bifalles eller ogUlas. Vidare bör en förutsättning för uppdelning av målet vara all ell särskiljande av de olika tvistefrågorna är lämpligt med hänsyn lill ut­redningen. Under denna förutsättning innefattar kommittén dels alt ut­redningen beträffande målet i övrigt är av betydande eller kostnadskrä­vande omfattning, dels alt den utredning som behövs för mellandomen i allt väsentligt berör endast ifrågavarande del av målet.

Mellandom innebär inte endast fördelar. I samband med Överklagande kan nackdelarna i form av ökade kostnader och tidsutdräkt bli bety­dande. Bevisningen i de delar av målet som inte prövats kan försämras. De nackdelar som kan vara förenade med en utvidgad möjlighet till mel­landom är i och för sig inle andra eller allvarligare än de som kan följa redan med nuvarande lagstiftning. Man kan emellertid inte bortse från att, om tillämpningsområdet för meUandomsinslilutet vidgas, också ut­rymmet för de med mellandomen förbundna ölägenheterna växer. Kom­mittén har därför övervägt all ge underrätten befogenhet all med hänsyn lill omständigheterna bestämma, om lalan mot mellandomen skall få föras särskUt eller endast i samband med det slutiiga avgörandet i målet. Detta alternativ avvisas emellertid. Liksom f. n. bör det i stället regel­mässigt vara lämpligt, all domstolen förklarar målet vilande till dess mellandomen vunnit laga kraft. De med mellandom förenade allvarli-

 

Prop. 1971: 45                                                         69

gaste olägenbetsraa kan på della sätt undvikas. Med hänsyn tUl de ökade risker som etl utvidgat mellandomsinstilut likväl kan innebära, föreslås emellertid härutöver sådan ändring i nuvarande regler, atl det skall krävas synnerliga skäl för att meUandom skall få användas mot en­dera partens bestridande.

Med åberopande av det anförda föreslår kommittén att i 17 kap. 5 § andra stycket RB tas in en bestämmelse av innebörd att, om beträffande samma käromål är fråga om flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången, och del med hänsyn lill utredningen finnes lämpligl atl sådan del av målet avgörs för sig, särskild dom må på parts begäran ges häröver, men atl sådan dom mot parts bestridande ej må ges om inle synnerliga skäl föreUgger. Den nuvarande bestämmel­sen i andra stycket innefattas i denna regel och föreslås ulgå.

2.7.3 Remissyttrandena

Förslagel att vidga möjligheterna alt använda mellandom har mottagits synnerligen välvilligt. Endasl en remissinstans. Folkungabygdens domsa­gas häradsrätt, har ställt sig avvisande med motiveringen att handlägg­ningen av mål i underrätten kunde befaras bli fördröjd. I övriga yttran­den betonas ofta alt förslaget motsvarar ell länge känt behov. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner förslagel vara synnerligen välmotiverat och kunna medföra betydande processekonomiska fördelar, särskilt be­träffande vidlyftiga mål. Stockholms rådhusrätt framhåller alt det är odiskutabelt atl etl behov av utvidgade möjligheter lill mellandom före­ligger. Erfarenheten visar alt i vissa fall avsevärda processekonomiska fördelar hade stått all vinna, om mellandom enligt de nu föreslagna reg­lerna hade kunnat meddelas. Hovrätten för Övre Norrland anför atl del nuvarande mellandomsinstitulet inle kommit alt bli del värdefulla till­skott tUl den svenska processrätten som lagstiftarna tänkt sig. Anled­ningen till delta lorde vara den myckel snäva begränsningen av tillämp­ningsområdet men även svårigheterna atl avgöra var gränserna går för dess tUlåtlighet. I tveksamma fall har man hellre valt atl avstå från ut­nyttjande av möjligheten än atl utsätta sig för risken av återförvisning. Kommilléns förslag öppnar möjligheter att förenkla och förbilliga pro­cessen i åtskilliga stora och invecklade mål. Göteborgs rådhusrätt, borg­mästarna i rådhusrätterna i Eskilstuna och Örebro, Sunnervikens domsa­gas häradsrätt och Jämtlands västra domsagas häradsrätt nämner att del vid domstolen upprepade gånger förekommit mål, i vilka mellandom inle enUgt nuvarande bestämmelser kunnat meddelas, men där sådan dom skulle besparat domstol och parter mycket arbete och medfört bety­dande vinster i form av minskade rättegångskostnader.

Nedre justitierevisionen ifrågasätter om inte vinster i processekono-miskl avseende många gånger kunde erhållas genom användning av mel­landom i hovrätt i förening med återförvisning av målet i övrigl tUl un-

 

Prop. 1971: 45                                                         70

derrätten, exempelvis när underrätten har ogillat ell anspråk på gmnd av preskription men hovrätten finner preskription ej föreUgga.

I belänkandet påpekas atl mellandomens nackdelar huvudsakligen framträder i de fall då den överklagas. Om mellandomsfrågan ligger länge i överinstanserna, kan bevisningen i återstående delar av målet all­varligt försämras. Kinnefjärdings, Kinne och Kållands domsagas härads­rätt ifrågasätter därför om inte överklagande av mellandom borde be­handlas med viss förtur i överinstanserna. Olägenheten av alt bevis­ningen försämras las också upp av advokatsamfundet, som anför atl del för närvarande föreligger utomordentligt små möjligheter all under på­gående rättegång få lill slånd bevisupptagning utom huvudförhand­lingen. Enligt 36 kap. 19 § RB krävs för detla atl myckel speciella skäl föreligger. Bevisning lill framtida säkerhet enligt 41 kap. 1 § RB kan däremot innan etl mål anhängiggörs komma lill stånd utan att särskilt tungt vägande omständigheter behöver åberopas. Man förordar sådan ändring att en part i etl mål, där lång tid beräknas förflyta tUl dess hu­vudförhandling äger rum i den del där bevisningen åberopas, får höra vittne utom huvudförhandlingen.

I flera yttranden diskuteras mellandomsinstitutets närmare utform­ning. Svea hovrätt lar bl. a. upp frågan om del inle vore möjUgl atl i del­la sammanhang utvidga möjligheterna till fastslällelsetalan. Kommilléns förslag sägs innebära atl genom mellandom kan föras fastslällelsetalan, som annars inte är tillåten, exempelvis om huruvida reklamation skett. ErUigl hovrättens mening bör dock aldrig genom uppdelning av en pro­cess kunna nås andra avgöranden än genom särskUda rättegångar i varje delfråga, eftersom parterna annars kan frestas till skenprocesser. Mellan­domsinslilutet bör därför utformas under hänsynslagande också till möj­ligheterna att föra fastslällelsetalan.

Några remissinstanser föreslår en längre gående utvidgning av mellan­domsinstitulet än vad kommittén föreslagit. Rådhusrätten i Malmö beto­nar alt mellandom bör få begagnas så långt sådan dom är processekono-miskt ändamålsenlig, oavsett om fördelarna står att vinna på utrednings­sidan, som anges i förslaget, eller pä annat håU, t. ex. genom inbespa-rande av kostnader för en djuplodande analys av ett invecklat rättsom­råde. Inskränkningen synes därför med fördel kunna slopas. Advokat­samfundet kan inle ansluta sig lill uppfattningen atl mellandom som re­gel bör tillgripas endast när den omständighet som det är fråga om kan antas ha den rällsföljden, all käromålet antingen bifalles eUer ogillas. Förhållandel kan vara det att flera omständigheter föreligger som var för sig skulle vara av omedelbar betydelse för utgången, om inga andra omständigheter åberopades i målet, men eftersom del åberopas flera så­dana omständigheter, som kanske dessutom motverkar varandra, kan målet inte förväntas bli avgjort genom en mellandom rörande en enda sådan omständighet. Trots delta bör varje sådan omständighet enligt

 

Prop. 1971: 45                                                         71

samfundets mening kunna utbrytas till avgörande genom mellandom. Della bör få ske även om parterna inle är eniga. Om ena parten påyr­kar sådan mellandom och rätlen finner alt uppdelningen med hänsyn lill utredningen lämpUgen kan ske, bör inte den andra parten kunna för­hindra en sådan uppdelning. Advokatsamfundet vill emellertid gå ännu ell steg. Mellandom bör tillåtas i alla fall där parterna är eniga och rät­ten finner en uppdelning i enlighet med parternas önskemål ändamåls­enlig, även om prövningen inte alls avser omständighet som är av ome­delbar betydelse för målets utgång. I en avtalstvist kan t. ex. tolkningen av en viss avtalsbestämmelse vara av väsentlig betydelse för bedömande av den sannolika rällsföljden, även om den inle kan sägas vara av ome­delbar betydelse för utgången. En mellandom kan då bilda grundval för en förlikning mellan parterna.

I flera yttranden berörs frågan huravida parterna skall få disponera över möjligheterna att meddela mellandom. Några remissinstanser anser alt domstolarna bör ges möjlighet lill en friare prövning av frågan än som föreslagils. Tillbörlig hänsyn liU de skäl som part framför för be­stridande av alt mellandom används bör kunna ligga i domstolens lämp­lighetsprövning. Hovrätten för Nedre Norrland förordar däremot all den nuvarande regeln all mellandom icke ulan synnerliga skäl får meddelas mot kärandens bestridande bibehålls.

2.8 Måls avgörande utan huvudförhandling i överrätt

2.8.1 Gällande rätt m. m.

Vädjade mål i hovrätt och revisionsmål i HD skall i allmänhet avgöras efter huvudförhandling. RB medger emellertid vissa undantag från derma regel. Bestämmelser om delta finns vad gäller hovrätt i 50 kap. 21 § och 51 kap. 21 § RB samt beträffande HD i 55 kap. 12 § RB.

Enligt 50 kap. 21 § RB får hovrätt ulan huvudförhandling företa tvis­temål lill avgörande, om vadelalan medgivils eller hovrätten finner up­penbart all vadelalan är ogrundad. Rör målet endast pengar eller sådant som kan skattas i pengar och uppgår värdet av del som lalan fullföljts om uppenbart inle lill 1 500 kronor, får målet avgöras ulan huvudför­handling, om ej båda parterna begärt sådan förhandling. Vidare före­skrivs att mål, i vUket endast är fråga om rättstillämpningen, får på båda parternas begäran avgöras ulan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart all sådan ej behövs.

I fråga om brottmålen meddelas motsvarande undantagsregler i 51 kap. 21 § RB. Enligt detla lagrum kan hovrätten företa mål lill avgö­rande ulan huvudförhandling, om lalan av åklagaren förs endast lill den tilltalades förmån eller om lalan som förs av den tilltalade biträtts av motparten. Delsamma gäller om underrätten frikänt den tUltalade eller

 

Prop. 1971: 45                                                         72

eftergivit påföljd för brollel eller funnit honom vara fri från påföljd på gmnd av själslig abnormitet eller dömt honom till böter eller fällt honom till vite och det inte förekommer anledning atl döma tUl svårare straff el­ler att döma lUl annan påföljd. När lalan förs även om annat än ansvar tiUkommer som ytterligare förutsättning, all denna talan enligt 50 kap. 21 § RB kan prövas ulan huvudförhandling.

I 55 kap. 12 § RB sägs all HD utan huvudförhandling äger företa mål liU avgörande om målet upplagils omedelbart av hovrätten. Huvudför­handling är ej heller nödvändig i tvistemål om revisionslalan har medgi­vils och i brottmål, om lalan av åklagaren förs endasl lill den tilltalades förmån eller om talan som förs av den tilltalade har biträtts av motpar­ten. Slutligen föreskrivs atl, om mål eller viss i målet uppkommen fråga skall avgöras av högsta domstolen i dess helhet, della får ske utan hu­vudförhandling.

Både i hovrätt och HD gäller utöver vad nu sagls all huvudförhand­ling inte behövs för sådan prövning som inle avser själva saken.

Reglerna om måls avgörande ulan huvudförhandling blir för sin till-lämpning beroende av de s. k. tiUtrosparagraferna eller, vad gäller hov­rätt, 50 kap. 23 § och 51 kap. 23 § RB. Om det vid huvudförhandling i underrätt upplagils muntlig bevisning rörande en viss omständighet eller hållits syn på stället och avgörandet även i hovrätten beror på tilltron till den bevisningen, får hovrätten inte ändra underrättens dom i den delen, om inte beviset på nytt lagils upp vid huvudförhandling i hovrätten eller också synnerliga skäl föreligger all dess värde är annat än under­rätten har antagit. I brottmål får oberoende av detla göras ändring lill den tilltalades förmån. Mot dessa bestämmelser svarar, vad angår för­farandet i högsta domstolen, föreskrifterna i 55 kap. 14 § RB. I mot­svarande fall förutsätts för ändring i HD all hovrätten gått ifrån under­rättens bevisbedömning ulan alt ha tagit upp bevisningen eller alt del föreligger synnerliga skäl för att bevisels värde är ell annat än vad hov­rätten har antagit.

Bestämmelserna om måls avgörande utan huvudförhandling i över­rätt har varit i sak oförändrade sedan rättegångsbalkens tUlkomst med del undantaget att värdegränsen för avgörande av tvistemål ulan hu­vudförhandling år 1954 höjts från ursprungligen 500 kronor till nuva­rande 1 500 kronor.

I sin till 1950 års riksdag avgivna berättelse gjorde riksdagens revisorer vissa uttalanden rörande processreformens ekonomiska verkningar. De framhöll bl. a. all reformen hade medfört oförutsedda koslnadssteg­ringar. Kostnadsfrågan föreföU att i stor utsträckning för den rättssö­kande allmänheten ha blivit avgörande i valet mellan all anlita domstol, atl söka sin rätt på andra vägar och all avstå från rättsanspråken. Fördy­ringen hade i särskild grad satt sin prägel på hovrättsprocessen. Man borde därför överväga en utvidgning av möjligheten alt i hovrätt avgöra

 

Prop. 1971: 45                                                         73

mål på handlingarna. En åtgärd i det sammanhanget vore all justera vär­degränsen i tvistemål uppåt. Även ett blandat muntligt och skriftligt för­farande kunde övervägas.

Med anledning av revisorernas berättelse hemställde 1950 års riksdag alt en utredning måtte tillsättas för atl utarbeta förslag lill behövliga änd­ringar i olika detaljbeslämmelser i rättegångsbalken och dess följdför­fattningar. En utredning tillsatles. Denna, som antog benämningen 1951 års rältegångskommitlé, avlämnade år 1953 belänkande med förslag till vissa ändringar i rältegångsbalken m. m. (SOU 1953: 26). Kommittén fö­reslog bl. a. en höjning av dåvarande värdegränsen tiU 1 500 kronor. Vi­dare föreslog man atl disposiliva mål skulle få avgöras utan huvudför­handling, om båda parterna hade begärt delta och hovrätten dessutom fann del uppenbart all huvudförhandling ej fordrades. I motiveringen anfördes bl. a. att del för en part, som ser sig av ekonomiska skäl för­hindrad alt överklaga en underrältsdom, bör vara bättre atl få möjlighet alt kunna klaga med en enklare processform än alt ej kunna klaga alls. Det var endast fråga om tvister, där parterna har vidsträckt rätt all av­göra hur de skall lösas. De kan t. ex. komma överens om alt låta dem lösas av skUjenämnd med ofta svaga garantier för ett riktigt avgörande. Det föreföll därför naturligt låta dem få välja en bUligare processform, om de är ense om delta och hovrätten dessutom själv finner del uppen­bart, att den dyrare formen ej behövs. Med den ifrågasatta lösningen kunde man länka sig en olämplig användning av skriftlig procedur i hov­rätt endasl om båda parterna oriktigt bedömt denna procedurfråga och hovrätten samtidigt klart underskattat betydelsen av en muntiig förhand­ling. Kommittén framhöll som ett ytterligare skäl för ändringen, att det fanns vissa slag av mål, som på grund av sin art särskilt väl lämpade sig för ell rent skriftligt förfarande, t. ex. vissa redovisningstvister och vissa patentmål. Om förslaget genomfördes, fann kommittén intresse inte längre föreligga för två i diskussionen framlagda förslag, nämligen all huvudförhandling skulle få underlåtas även om parterna inte begärt della dels i mål rörande rättstillämpning, dels i mål, där de faktiska om­ständigheterna var ostridiga och den fullföljda talan endast avsåg skälig­helen av ett yrkat belopp. Kommittén ansåg sig inte heller böra föreslå någon utökning av möjligheterna att i hovrätt avgöra brottmål på hand­lingarna.

Förslagel, som remissbehandlades, tillstyrktes eller lämnades ulan erinran av flertalet remissinstanser. Flera av dem underströk emellertid, alt skäl fanns alt iaktta stor varsamhet vid en reform i den av kommit­tén föreslagna riktningen och atl försiktighet borde iakttas även vid till-lämpningen av en regel i enlighet med konamilléns förslag.

I proposition till 1954 års riksdag föreslogs höjning av värdegränsen i 50 kap. 21 § RB enligt konunilléns förslag. Beträffande i övrigl fram­förda förslag uttalade departementschefen bl. a. alt munlligheten utgör

•[•3    Riksdagen 1971.1 saml. Nr   45

 

Prop. 1971: 45                                                         74

den säkraste garantin för atl hovrätten får bästa möjliga underlag för sill avgörande. Med hänsyn lill della måste starka skäl föreligga för alt på ett sätt, som har principiell betydelse, vidga möjlighetema all frångå munlligheten. Dessutom måste betryggande garantier finnas för all en sådan utvidgning inle leder till atl muntiig förhandling underlåts i fall, då den är sakligt motiverad. De fall då huvudförhandling kan underlåtas är så växlande, att en lagregel måste få del obestämda innehåll, som kommittén har föreslagit. Vid en sådan lösning blir det av stor betydelse huruvida garantierna mol missbmk är betryggande. Garantierna i kom­milléns förslag hänför sig dels lill parterna och dels till hovrätten. Del kan befaras alt parterna är benägna atl önska målels avgörande utan hu­vudförhandling i större utsträckning än som är sakligt befogal. Tyngd­punkten i garantierna mot missbruk får därför anses ligga i den prövning hovrätten skall göra. Del är emellertid inte säkert all hovrätten har full­god möjlighet alt på handlingama bedöma huruvida huvudförhand­lingen är behövlig eller onödig. Full klarhet om behovet av huvudför­handling torde föreligga först efter del alt den ägt rum. Man bör därför inle bortse från risken alt hovrätten, även med full insikt om och för­ståelse för munllighetens principiella företräde, kommer all tillmötesgå parternas önskan om avgörande på handlingarna i fall, då huvudför­handling i själva verket varit behövlig. Del föreslagna stadgandets till-lämpningsområde blir vidare i hög grad inskränkt genom den s. k. tiU-trosparagrafen. Det kan av del skälet föreligga risk för alt ökad möjlig­het atl avgöra mål utan huvudförhandling kan få lill följd all intyg i större omfattning än som är avsett kommer att godtas som bevis, vilket skulle vara högst betänkligt.

Vid övervägande av det anförda fann departementschefen all behovet av ökad möjlighet alt avgöra mål ulan huvudförhandling inle kunde an­ses uppväga de risker för en olämplig utveckling som den föreslagna re­geln skulle medföra. Inle heller för brottmålens del borde man införa vidgade möjligheter alt företa mål tUl avgörande utan huvudförhandling.

Första lagutskottet biträdde i sitt av riksdagen godkända utiåtande de­partementschefens förslag. Den föreslagna höjningen lill 1 500 kronor i 50 kap. 21 § RB genomfördes genom lag den 18 juni 1954 (SFS 1954: 532).

I sin berättelse år 1957 återkom riksdagens revisorer till frågan om måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt. Enligt revisorernas me­ning var del påkallat, alt denna .fråga på nytt logs upp lill övervägande i samband med den pågående översynen av RB. Man anförde bl. a. atl den återhållsamhet som tidigare präglat reformarbetet på den nya rätte­gångsbalkens område inte längre behövde göra sig gällande med samma styrka. Genom alt den nya rättegångsordningen varit i tillämpning ytter­ligare någon tid, hade riskerna för återfall i den gamla ordningen väsent­ligt minskat. Den ökade tillströmningen av mål till hovrätterna utgjorde

 

Prop. 1971: 45                                                         75

nu mera än förr en anledning lUl omprövning av gällande bestämmelser. För tvistemålens del borde på nytt övervägas en regel motsvarande den som rältegångskommillén föreslagit. De skäl rättegångskommittén an­förde för en dylik regel förtjänade enligt revisorernas mening beaktande. Med den vidsträckta förfoganderätt som redan tillkommer parterna kunde några betänkligheter inte resas mot att möjUghet bereddes dem att i hovrätten välja en enklare och därmed bUligare processform, när samtidigt kravet på rättssäkerhet tillgodosågs. Tillräcklig garanti mot missbruk av en sådan ordning som den rättegångskommittén föreslagit torde ligga i alt som ytterligare fömtsättning stadgas, att hovrätten skall finna uppenbart att huvudförhandling ej fordras. Mot påståendet att hov-rätlen inle har fullgod möjlighet all enbart på handlingarna bedöma, hu­mvida huvudförhandling är behövlig eller ej, kunde anföras alt del finns åtskUliga mål vUka redan på förhand kan bedömas såsom lämpliga atl avgöras på handlingarna utan atl det beträffande dem låter sig säga, all vadelalan är uppenbart ogrundad eller att det är fråga endast om rätts-tillämpnmgen. Hil kunde särskUl hänföras sådana mål, vilka nu avgörs vid huvudförhandling utan ny bevisupptagning och i vilka bevisomedel­barheten sålunda saknas. Andra mål lämpar sig på gmnd av sin art sär­skilt väl för ett skriftiigl förfarande, t. ex. vissa redovisningslvisler och vissa patentmål. I fråga om brottmålen föreföll det revisorerna vara olämpligt atl huvudförhandling skall vara obligatorisk i sådana fall, där den endast innebär etl upprepande av den i underrätten förebragla ut­redningen, huvudsakligen genom föredragning av handlingarna i målet. Betänkligheter syntes inte behöva möta mot att man för brottmålens del inför möjlighet atl avgöra målet ulan huvudförhandling åtminstone då vadelalan framstår som uppenbart ogrundad eller det endasl är fråga om rättstillämpningen. Regeln borde inskränkas lill mål som ej angår svårare straff. Huruvida man även beträffande dessa brottmål skall våga gå längre och införa en sådan regel som förordats för tvistemål var me­ra tveksamt. Med hänsyn lill den erfarenhet hovrätterna vunnit av munl-lighelsprincipens värde kunde en sådan regel dock förtjäna att övervä­gas.

Efter remissbehandling förklarade statsutskottet i utiåtande till 1958 års riksdag alt ytterligare erfarenheter borde avvaktas innan förevarande spörsmål togs upp till prövning. Riksdagen beslöt i enlighet med utlåtan­det.

2.8.2 Domstolskommittén

Kommittén har försökt utröna i vilken utsträckning tvistemål i hovrätt avgörs med och utan huvudförhandling. För detla ändamål har man un­dersökt de domar i tvistemål med undantag av jorddelningsmål som un­der år 1964 meddelats av Svea hovrätt. Undersökningen ger vid handen atl del praktiskt mest betydelsefulla undantagsstadgandel i 50 kap. 21 §

 

Prop. 1971: 45                                                         76

RB är möjligheten alt ulan huvudförhandling avgöra mål av ekonomisk natur, där Ivisleföremålets värde uppenbart inte uppgår lill 1 500 kronor. Vidare framgår alt en höjning liU 5 000 kronor av del i lagrummet an­givna värdet skulle ge etl inte obetydligt vidgat utrymme för möjlighe­terna all underlåta huvudförhandling. En ytterligare höjning skulle där­emot behöva göras myckel stor för all få nämnvärd betydelse.

Kommittén anser att frågan om möjligheterna alt avgöra mål ulan hu­vudförhandling bör tas upp lill förnyad prövning. Sedan frågan år 1958 senast behandlades har de processekonomiska synpunkterna ytterligare accentuerats. En omständighet som tidigare tillmätts avgörande betydelse är risken för all muntligheten i den nya rättegångsordningen skulle un­dergrävas. Sedan RB numera varit i bruk mer än två decennier bör muntligheten ha genomsyrat överrältsprocessen i sådan grad, alt någon anledning lill allvarligare farhågor av detla slag inte föreligger. Tillräck­liga erfarenheter bör också nu finnas för atl motivera alt frågan prövas på nytt. Till delta kommer alt sådana synpunkter som kan åberopas be­träffande hovrättsprocessen gör sig gällande också beträffande processen IHD.

När det gäller tvistemålen ligger del närmast lUl hands atl med hänsyn till det ändrade penningvärdet ytterligare höja värdegränsen i 50 kap. 21 § andra stycket RB för de mål av ekonomisk natur som kan avgöras ulan huvudförhandling. En höjning av gränsen till 5 000 kronor är mo­tiverad. Även efter en sådan ändring får bestämmelsen emellertid bety­delse endasl för en mindre del av tvistemålen. Mål angående underhålls­bidrag kommer så gott som alltid att falla utanför bestämmelsens tillämp­ningsområde. Att sätta en så hög värdegräns all de skulle innefattas kan inte komma ifråga. En annan svaghet är att bestämmelsen inle lar sikte på vilken processform som är lämplig ulan endast på värdet av del som talan fullföljts om. Kommittén anser därför all det finns skäl all vid si­dan av den förordade höjningen av värdegränsen söka sig fram också på en annan väg. En lösning är den som föreslogs av rältegångskommillén. Enighet råder om att del bland de mål, där huvudförhandling är obliga­torisk, ofta förekommer sådana som utan olägenhet skulle kunna avgö­ras ulan huvudförhandling. I och för sig skulle del vara önskvärt atl par­terna i dessa mål inte skulle behöva svara för de merkostnader som föl­jer med den muntliga processen. En allvarlig anmärkning som framförts mot den ifrågasatta regeln är emellertid, alt den skulle kunna medföra missbruk därför alt parterna kan komma alt begära avgörande på hand­lingarna även när delta inle är sakligt befogal. Farhågan bottnar väl i en misstanke om, att parterna inle inser betydelsen av lilllrosbestämmelsen i sådana mål, där utgången i hovrätt är beroende av domstolens värdering av i underrätt upplagen muntlig bevisning. Mot della kan invändas atl del bör kunna förutsättas alt hovrätten inte företar etl mål lill avgörande utan huvudförhandling, om kravet på bevisomedelbarhet måste iakttas.

 

Prop. 1971: 45                                                         77

Kommittén anser vidare, liksom rättegångskommittén, att det är naturligt att avsevärd vikt tUlmäts det förhållandet, att när det gäller dispositiva tvistemål det är part obelaget alt i själva saken träffa vilken uppgörelse han vUl. Han kan välja atl hänskjuta saken till skiljedom och därvid i samförstånd med motparten i stor utsträckning bestämma förfarandet. Han kan också i förväg avslå från att fullfölja lalan mot underrättens avgörande. Mot bakgrunden av de befogenheter som alltså tillkommer part i elt disposilivt tvistemål ter det sig för kommittén inle anmärknings­värt att låta honom på föreslaget sätt i samförstånd med motparten välja processform. Förslaget innebär inte all parterna tUläggs en ovillkorlig rätt alt underlåta huvudförhandling. Avgörandet beror ytterst på hovrät­ten. Härigenom torde risken fÖr omotiverad användning av bestämmel­sen vara myckel liten.

Trots att alltså betänkligheterna mot rältegångskommitléns förslag kan tyckas överdrivna, viU domstolskommiltén emellertid med hänsyn till den avvisande ställning till detla förslag som statsmakterna tidigare tagit, inte nu på nytt föra fram förslagel. Kommittén har därför sökl alt på an­nan väg komma lUl rätta åtminstone med de i praktiken mest påtagliga ölägenheter, som den nuvarande utformningen av huvudförhandlingsre­geln i tvistemål för med sig. Härvid har kommittén tagit upp en tanke som förts fram under remissbehandlingen av rätlegångskommilléns för­slag, nämligen alt undanlag skulle kunna medges där bevisvärdering inle ifrågakommer utan fullföljden endasl gäller storleken av yrkat belopp i betraktande av föreliggande omständigheter om vUka det inte råder nå­gon tvist. En förutsättning för avgörande på handlingarna enligt detta al­ternativ skulle vara att själva skyldigheten att fullgöra är ostridig. Vidare förutsätts att bifall till ändringsyrkandet inte fordrar att hovrätten om­prövar vad underrätten vid sin värdering av den upptagna bevisningen funnit styrkt angående de faktiska omständigheter med hänsyn lUl vilka beloppets skälighet skall avgöras. Däremot är det naturligtvis inte något som hindrar all hovrätten på grundval av dessa faktiska omständigheter kan komma tUl annan uppfattning om skälighelen av det belopp som skall utdömas. För avgörande utan huvudförhandling under dessa förut­sättningar bör del inle krävas framställning av parterna. Inte heller bör en part kunna ensidigt hindra ell avgörande på handlingarna och således kunna föranleda alt den andra parten tillskyndas onödiga kostnader. Re­geln bör lämpligen vara densamma som i bagatellmål eller atl om inle båda parterna begär huvudförhandling så behöver sådan förhandling inte hållas. En sådan undantagsbestämmelse skulle kunna komma till användning bl. a. i mål om underhåUsbidrag. Dessa mål är myckel van­liga och förutsätlningarna för tillämpning av bestämmelsen torde före­ligga ganska ofta. Det kan därför antas atl den skulle få en ej ringa praktisk betydelse. Kommittén föreslår alt 50 kap. 21 § RB ändras i överensstämmelse med vad som nu anförts.

 

Prop. 1971: 45                                                         78

Beträffande brottmålen skulle en vidgning av möjligheterna att under­låta huvudförhandling få avseende på mål, där den tilltalade ådömts svå­rare straff eller annan påföljd än böter. Eftersom de betänkligheter som föreligger mot all för brottmålens del öka möjligheterna alt underlåta huvudförhandling inte kan frånkännas betydelse, har kommittén stannat för att inte föreslå någon ändring i nuvarande regler.

En utvidgad möjUghet atl avgöra mål på handlingarna skulle få sär­skUd betydelse för HD. För dess vidkommande saknas helt de möjlighe­ter att avgöra mål på handlingarna som erbjuder sig för hovrätt. Redan med nuvarande fuUföljdsregler innebär detta i vissa fall olägenheter. Om anledning föreligger exempelvis all uteslutande ur prejudikalsynpunkt ta upp liU prövning ett bötesmål, låter sig della inte göra ulan huvudför­handling med åtföljande besvär och kostnader, oavsett om huvudför­handlingen kan antas få någon betydelse för prövningen och ulan hän­syn lUl om besväret och kostnaderna stär i rimlig proportion lill sakens vikt. Antalet mål, i vilka de processekonomiska synpunkterna måste tilläggas särskild betydelse, kan komma att öka, om revisibilisreglerna avskaffas. Del blir då än mer angelägel all se till atl prövningen inle blir onödigt betungande för parterna. Kommittén anser del mol denna bak­grund vara naturligt, all HD får samma möjligheter atl avgöra elt mål på handlingarna som hovrätt. Något bärande skäl för alt HD i delta av­seende skall inta en annan ställning finns inte. Den omständigheten atl etl mål som kommer under HD:s prövning kan vara särskilt svårbedömt innebär inte, att en huvudförhandling alltid skulle skänka målet någon ytterligare belysning eller i övrigl ge underlag för elt säkrare avgörande. Ofta kan en muntlig förhandling vara av värde för atl klarlägga de rätts­liga frågeställningarna i målet och parternas ställningstagande. I andra fall kan en huvudförhandling inle väntas tillföra målet något av vikt el­ler i vart fall av beskaffenhet alt motivera ölägenheterna av en huvudför­handling. Främst torde delta kanske gäUa när prövningen sker efter pre­judikaldispens eller således med hänsyn enbart till intresset av att elt av­görande kommer till slånd lill ledning för rättstillämpningen. FörhåUan­det kan emellertid vara likarlat i andra fall. De skäl som talar för möj­lighet tUl avgörande på handlingarna av rent prejudiciella frågor kan i stort sett åberopas även vid prövningstillstånd i övrigl enligt kommitténs förslag. Oavsett om förslagel lill ökade möjligheter att avgöra tvistemål ulan huvudförhandling i hovrätt vinner bifall, föreslår domstolskommit-lén därför all de enhgt 50 kap. 21 § andra och Iredje styckena samt 51 kap. 21 § andra stycket RB gällande reglerna skall äga motsvarande till-lämpning för rättegång i HD.

2.8.3 Remissyttrandena

Förslaget har genomgående fått ett välvUUgt mottagande. Behovet av enklare och snabbare handläggningsformer i överrält betonas i många

 

Prop. 1971: 45                                                         79

yttranden. ÅlskilUga remissinstanser föreslår emellertid modifikationer i de föreslagna bestämmelserna. Inle så få önskar gå längre än kommittén gjort i strävandena alt vidga utrymmet för överrätt alt avgöra mål på handlingama.

HD:s ledamöter tillstyrker i fråga om tvistemålen att den i 50 kap. 21 § andra stycket RB angivna värdegränsen höjs från 1 500 kronor lUl 5 000 kronor men tiUägger, alt betydelsen av denna undantagsbestäm­melse för hovrätternas del inskränks av alt huvudförhandling alltid måste hållas i fall då ny bevisupptagning skall ske. Eftersom ny bevis­upptagning principiellt inte skall ske i HD, kommer HD faktiskt att få större möjligheter än hovrätt atl underlåta huvudförhandling. Övriga re­missinstanser har i allmänhet inte kommenterat della förslag på annat sätt än all de förklarat, att den föreslagna ändringen är angelägen och därför tillstyrks. I några yttranden uttalas dock viss tveksamhet. Hovrätten för Övre Norrland framhåUer sålunda all man inle får bortse ifrån alt ivisleföremålets värde inle alltid avspeglar processens betydelse för par­terna. Parts begäran om huvudförhandling är givelvis en omständighet av största vikt för bedömandet av frågan, om huvudförhandling bör hållas faslän ivisleföremålets värde understiger gränsen. En annan så­dan omständighet är om någon hovrällsledamot anser huvudförhand­ling erforderlig. Tre ledamöter av hovrätten förordar att bestämmelsen ändras så alt initiativet lill skriftlig process alltid skall ligga hos parter­na. Mellersta Värends domsagas häradsrätt ifrågasätter om rätten atl påkalla huvudförhandling i fortsättningen i något fall bör vara beroen­de av Ivisleföremålets värde med hänsyn till de skUlnader i inkomst-och förmögenhetsförhållanden som finns i samhället. Avgörande bör enbart vara, om rättegången genom huvudförhandling skulle kunna komma att tUlföras material som kan inverka på avgörandet eller ej. Svea hovrätt anför alt del möjligen kunde övervägas alt anknyta grän­sen till basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om aUmän försäkring. Hov­rätten för Nedre Norrland anser att den föreslagna höjningen förefaller väl hög med tanke på all mål som faller under bestämmelsen skall betraktas som bagalellmål, men godtar ändå förslagel. Ingelstads och Järrestads domsagas häradsrätt vill begränsa höjningen till 3 000 kro­nor.

Enligt förslaget skall huvudförhandling också kunna underlåtas i mål, där den fullföljda talan avser endast storleken av ett yrkat belopp och det inte råder tvist om de omständigheter som ligger till grund för pröv­ningen. En ytterligare förutsättning är alt inte båda parterna begär hu­vudförhandling.

HD:s ledamöter anför alt dessa mål har det gemensamt med de i 50 kap, 21 § Iredje stycket RB avsedda målen, som allenast gäUer rällslUl-lämpningen, att någon bevisvärdering ej kommer i fråga. Det är detta som motiverar alt huvudförhandling kan undvaras. Tillräckliga skäl sak-

 

Prop. 1971: 45                                                         80

nas att som kommittén gjort behandla de båda målgrupperna olika, sär­skilt som gränsen mellan dem inle är helt klar. HD:s ledamöter förordar därför alt för den nya gruppen skall gälla samma fömlsältningar som för mål vilka endasl gäller rättstillämpningen. Till det nuvarande tredje stycket kan lämpligen fogas ell lUlägg av innebörd alt delsamma skall gäUa mål som tillhör den nya gruppen. Den nya bestämmelsen bör om­fatta inte bara fall då prövningen sker på grundval av samma omständig­heter som i lägre rätt ulan också fall då i överrätten har åberopats nya faktiska omständigheter som blivit ostridiga. Också hovrätten för Övre Norrland och advokatsamfundet anser atl de i förslagel avsedda fallen bör jämställas med mål som avser rällstUlämpning. Dessa mål bör alltså få avgöras utan huvudförhandling endast om båda parter begär detla.

Svea hovrätt ifrågasätter om den föreslagna lagändringen kommer alt leda lill åsyftat resultat. Det är nämligen ovanligt alt samtiiga omständig­heter i ell mål om underhåll är helt ostridiga. Ofta föreUgger obetydliga skiljakligheter, som i och för sig saknar betydelse för hovrättens avgö­rande. Inte heller hovrätten för Västra Sverige tror atl vinsterna för hov­rätternas del blir särskUt stora. Goda skäl tycks tala för all mål bör kunna avgöras utan huvudförhandling när fullföljden gäUer endast skä­lighelen av yrkat belopp på grundval av ostridiga omständigheter. Det kan emellertid vara svårt alt bedöma om fakta är oslridiga och ofta kan ett klarläggande på denna punkt ske först vid en huvudförhandling. Sär­skUt i mål om underhållsbidrag visar det sig inte sällan vid en huvudför­handUng atl ena eller båda parternas förhållanden ändrats så kort tid före huvudförhandlingen atl de inte är kända för partsombuden eller motparten. Eftersom elt avgörande av sådant mål ulan huvudförhandling därför i allmänhet av parisombuden torde kräva en myckel noggrann ge­nomgång med respektive huvudman innan slutförande av partens talan kan äga rum, är det tveksamt om den föreslagna ändringen i dessa mål medför några processekonomiska fördelar.

Kommitténs förslag innebär särskUt för HD:s vidkommande bety­dande ändringar. HD:s ledamöter delar koirmiitléns uppfattning, att HD bör ha samma möjligheter som hovrätt atl avgöra mål ulan huvudför­handling. Nedre justitierevisionen påpekar att det emellanåt framstått som en brist all HD inle ulan huvudförhandling har kunnat rätta till elt uppenbart fel i exempelvis en brottmålsdom, när ändringen inte medgi­vits av motparten. Svea hovrätt anför alt det kunde övervägas att ge HD möjlighet alt underlåta huvudförhandling i samtiiga mål, där muntlig handläggning får antas sakna betydelse för utgången. Också Jämtlands västra domsagas häradsrätt menar all del i fråga om HD egentiigen finns skäl alt gå längre än beträffande hovrätterna. Hovrätten för Västra Sve­rige och hovrätten för Nedre Norrland betonar atl den föreslagna änd­ringen är välgrundad och angelägen. Hovrätten för Övre Norrland pe­kar på alt förslaget öppnar möjlighet alt i HD pröva även sådana typer

 

Prop. 1971: 45                                                         81

av mål som hitintills av kostnadsskäl varit praktiskt utestängda. Part som önskar muntligen framlägga sin sak bör dock inle belagas denna möjlig­het.

De remissinstanser som önskar en längre gående reform än den kom­mittén föreslagit anknyter i allmänhet lill rältegångskommitléns förslag. JK ifrågasätter om inte liden är mogen all nu införa en mera allmänt hållen regel som i större utsträckning tillåter avgörande av mål på hand­lingarna i överräll. Förslaget från 1951 års rällegångskommitlé borde kunna tjäna till ledning. Förslagel mottogs relativt välvilligt av remissin­stanserna men avstyrktes av departementschefen på grunder som förefal­ler ha förlorat i styrka. Svea hovrätt framhåller all man bör la till ut­gångspunkt att hovrätt alllid skall iaktta stor varsamhet med atl avgöra mål på handlingarna. Om exempelvis en parts upplysningar vid personlig närvaro bedöms vara av betydelse, bör muntlig handläggning äga rum. Huvudförhandling i tvistemål har emellertid sin största betydelse i fråga om upptagande av muntlig bevisning. Skall sådan bevisning ej före­komma är det enligt hovrätten ofta svårt att inse, varför part mol sin vilja skall belastas med kostnaden för inställelse. I åtskilliga mål kan hovrättstalan lika väl utvecklas och slutföras skriftligen. Hovrätten vill därför förorda att tvistemål i hovrätt skall kunna avgöras utan huvud­förhandling, om ej båda parterna begär sådan och muntiig bevisning ej skall upptas i hovrätten. Övriga bestämmelser om avgörande av tvistemål på handlingarna blir därvid överflödiga. I vart fall bör den av hovrätten förordade regeln införas i fråga om skälighetsprövning. Hovrätten för Västra Sverige anför all många av de betänkligheter som tidigare fram­förts mot rältegångskommitléns förslag numera förefaller överdrivna. Den osäkerhet som tidigare rått angående tiUämpningen av de s. k. tiU­trosparagraferna har dessutom genom HD:s i NJA 1969 s. 45 redovi­sade avgöranden till stor del bortfallit. Del kan därför ifrågasättas om inle rältegångskommitléns förslag nu bör godtas. Också Jämtlands västra domsagas häradsrätt och Torna och Bara domsagas häradsrätt samt 1968 års brottmålsutredning och trafikmålskommittén beklagar all inle rältegångskommitléns förslag nu lagils upp. Jämtlands västra domsagas häradsrätt finner detla förslag myckel tilltalande och har svårt all förstå den kritik som inle minst från advokathåll riktats mol förslagel. Om par­terna själva anser, atl inget nytt material kommer atl tillföras målet i hovrätten, all de inle heUer har något atl vinna genom atl visa sig i hov­rätten och att del blir för dyrt med en huvudförhandling, så kan del inle vara rimligt atl sådan ändå skall hållas, om dessutom hovrätten ur sina synpunkter inte har någonting all invända mol atl målet avgörs på handlingarna. Huvudförhandling är ej något självändamål och rätts­säkerheten blir inte mera lidande här än i alla andra fall då parterna äger alt disponera över processen. Om en ledamot inle anser huvudför­handling uppenbart obehövUg, bör sådan äga rum.

 

Prop. 1971: 45                                                                      82

SACO tar bestämt avstånd från rältegångskommitléns förslag. Försla­gel skuUe kunna få till följd alt RB:s huvudprinciper om muntiighet, koncentration och omedelbarhet skulle komma alt åsidosättas.

De få remissinstanser som berört frågan om utvidgning av utrymmet för skriftlig överrättsprocess i brottmål har anslutit sig till kommitténs mening atl nuvarande bestämmelser bör behållas.

2.9 Departementschefen

2.9.1 Allmänna synpunkter

Nuvarande instansordning inom det allmänna domstolsväsendet inne­bär all ell avgörande i underrätt i princip kan överprövas både i hovrätt och i HD. Möjligheterna att få en överprövning lill stånd i HD begrän­sas dock av reglerna om prövningstillstånd (dispens). Innebörden av des­sa dispensregler är alt en överprövning i HD får ske när en sådan pröv­ning är påkallad av hänsyn tUl prejudikalinlresset (prejudikatdispens) el­ler när en prövning i HD skulle ha synnerlig betydelse utanför målet (intressedispens). Vidare skall överprövning i HD ske om del vid en för­handsbedömning befinnes alt det förekommer anledning till ändring av hovrättens domslut (ändringsdispens) eller det i övrigt med hänsyn lill omständigheterna förekommer skäl till talans prövning (aUmän dispens).

Domstolskommiltén anser alt HD:s ställning som prejudikatinslans bör komma lill starkare uttryck än i gällande fuUföljdsregler. I detla syf­te föreslås all bestämmelserna om prövningstillstånd skärps därhän, atl sådant tillstånd kan meddelas endast under förutsättning att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen eUer att med hänsyn till särsldlda omständigheter eljest synnerliga skäl föreligger därtiU. Den nuvarande ändringsdispensen avses sålunda bortfalla. I särskilt yttrande föreslår herr Kilander med instämmande av fru Kristensson alt dispens endasl får meddelas av prejudikalskäl. Vidare föreslås sådan ändring i resnings-bestämmelserna atl HD vid fullföljd alltid skall beakta omständighet som utgör resningsgrund.

Förutom i reglema om fullföljd tUl HD behandlar domstolskommiltén vissa andra ändringar i RB. Sålunda föreslås en skärpning av bestäm­melserna om rätt för part att i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis. I detta sammanhang föreslås också regler som syftar till atl åstadkomma en kraftigare materiell processledning i underrätt saml viss utvidgning av mellandomsinslitutet. Slutiigen föreslår kommittén att möjligheterna att i överrätt avgöra mål utan huvudförhandling vid­gas.

Bland remissinstanserna har rått allmän enighet om en reform av reg­lerna om fullföljd till HD i den riktning som domstolskommiltén har fö­reslagit. Även när del gäller de övriga nyss angivna frågorna om änd-

 

Prop. 1971: 45                                                                     83

ringar i RB har kommitténs förslag fått elt gynnsamt mottagande under remissbehandlingen.

Både från de enskilda medborgarnas och från del allmännas synpunkt är det angelägel alt rättstillämpningen tUlgodoser högt ställda anspråk på enhetlighet och konsekvens. Betydelsen härav ökar allteftersom lagstift­ningen på grund av samhällsutvecklingen måste i större utsträckning än tidigare överlämna åt rättstillämpningen all göra komplicerade och öm-tåUga avvägningar mellan olika intressen. HD:s viktigaste uppgift bör därför vara atl ge vägledning för rällslillämpningen och fuUföljdsregler-na bör vara så utformade atl de ger största möjliga utrymme för HD atl bedriva en prejudikalbUdande verksamhet. I princip bör HD enligt min mening endast pröva sådana frågor som är av intresse från dessa syn­punkter. Mol en sådan ordning kan invändas all den försämrar de nu­varande möjligheterna för part all oberoende av prejudikalinlresset få sin sak prövad i tre instanser med de garantier för ell riktigt avgörande som della innebär. Men enligt min mening bör strävan vara atl i första hand åstadkomma enhetlighet och konsekvens i rättstillämpningen. En vidsträckt möjlighet lill omprövning i del enskilda fallet medför inle i och för sig motsvarande vinning från rättssäkerhetssynpunkt. Statistiken visar också atl fullföljd lill HD leder lill ändring i endasl vart tionde mål. Ändringar i dessa fall behöver inle alllid innebära all hovrättens dom varit felaktig, I själva verket innebär elt överklagande till HD oftast inte annat än alt den i hovrätten vinnande partens rält uppskjuts temporärt. Ulan all säkerheten för avgörandets riktighet generellt ökar i någon hög­re grad åsamkas parterna kostnader och tidsförlust. HD:s rätlsbUdande verksamhet blir lidande av den stora arbetsbörda som de nuvarande be­stämmelserna medför. Sålunda går hälften av domstolens tid åt för dis­pensprövning. Med den nya underrätlsorganisationen och med de rätts-säkerhetsgarantier som finns i rättegångsordningen bör det enligt min mening kunna godtas atl överprövningen i princip inskränks lill hovrätt. Den låga ändringsfrekvensen visar alt någon allmän överprövning i HD inle är påkallad från rättssäkerhetssynpunkt.

Av vad jag nu har anfört framgår atl jag ansluter mig lill domslols­kommitléns och remissinstansernas uppfattning alt HD i princip bör fungera som enbart prejudikatinslans. Även när del gäller de förut an­givna ändringarna i övrigl i RB kan jag i likhet med majoriteten av re­missinstanserna i huvudsak ansluta mig lill domslolskommitléns förslag. De nu berörda frågorna och den närmare utformningen av reglerna på dessa områden kommer atl behandlas utförligt i det följande.

Domstolskommiltén har utöver vad som förut har angetts tagit upp vissa frågor på närliggande områden, som det finns anledning alt beröra i detta sammanhang. Sålunda har kommittén föreslagit atl dispensföre­dragningen i HD i vissa avseenden förenklas och alt föredragningspro­memorior inle skall behöva upprättas i alla mål. I sammanhanget ullalar

 

Prop.1971: 45                                                          84

kommittén atl nedre justitierevisionen i princip bör upphöra som själv­ständigt ämbetsverk och knytas direkt lUl HD. Något förslag härom framläggs dock inte nu.

Under remissbehandlingen har del rått delade meningar i fråga om arbetsformerna vid beredningen av målen i HD. Någon erinran har inle gjorts mot kommilléns uttalande om nedre justitierevisionens fram­tida ställning.

I prop. 1970:116 har föreslagils all 24 § RF, som innehåller före­skrifter om nedre justitierevisionen, skall upphävas. Förslagel har anla­gils som vUande av 1970 års riksdag. Jag anförde i propositionen alt det på HD:s område — liksom på regeringsrättens — inte finns behov av atl reglera berednings- och föredragandeorganisalionen i grundlag. Jag framhöll vidare atl jag räknade med alt senare ta upp frågan om vissa reformer beträffande berednings- och föredragandesilualionen hos HD.

Jag delar domslolskommitléns och de remissinstansers uppfattning som yttrat sig i frågan all nedre justitierevisionen bör upphöra som ett självständigt ämbetsverk och omvandlas till elt kansli för HD. Jag har för avsikt att inom den närmaste tiden hos Kungl. Maj:t begära bemyn­digande atl tillkalla särskilda sakkunniga all utreda denna fråga. I del sammanhanget bör också frågan om arbetsformerna vid beredningen av målen i HD tas upp.

Domstolskommiltén har också behandlat gällande bestämmelser om domförhet och sammansättning i hovrätt. Tanken på nämnd i hovrätt har av kommittén avvisats, främst med hänvisning till organisatoriska och praktiska svårigheter. När det gäller hovrätts domförhet uttalar kom­mittén alt elt kollegium av tre ledamöter skulle kunna godtas från rätts­säkerhetssynpunkt, om alla ledamöterna är ordinarie domare eller åt­minstone två är ordinarie och en assessor i hovrätt. En sådan lösning skulle emellertid inle ge utrymme för fiskalsadjunktion och avvisas där­för av kommittén f. n. Kommittén stannar sålunda för all nuvarande domförhetsregler behålls. Av specialmålen berör kommittén mUjö-skydds-, fastighetsbildnings-, expropriations- och valtenmålen och anför alt den omständigheten atl mål av de tre förstnämnda slagen i fortsätt­ningen kommer all handläggas av fastighetsdomstol inte bör påverka domförhelsreglerna för hovrätternas del. Beträffande domförhet i över­räll i vallenmål är del enligt kommitténs mening för tidigt all nu la ståndpunkt.

Under remissbehandlingen har det i allmänhet rått enighet om att nämnd inte bör införas i hovrätt. I några remissyttranden anförs dock skäl för sådant lekmannainflytande saml all organisatoriska och liknan­de praktiska svårigheter inle bör få hindra en utveckling i denna rikt­ning. När det gäller frågan om hovrätts domförhet är meningarna dela­de. Allmänt anses en tredomarsammansällning godtagbar från rättssä­kerhetssynpunkt men flertalet remissinstanser ansluter sig lill kommit-

 

Prop. 1971: 45                                                        85

lens uppfattning att nuvarande domförhetsregler bör behållas. Från fle­ra håll uttalar man sig dock för ändrade domförhetsregler. I fråga om specialmålen har i allmänhet domslolskommitléns förslag lämnats ulan erinran. I några remissyttranden har förordals atl tekniker skall dellaga i vattenmåi i överräll.

Frågan om lekmannainflytandet i domstolarna uppmärksammades särskilt i samband med den reform av underrätternas organisation som beslutats av 1969 års riksdag. Denna reform medförde en påtaglig för­stärkning av lekmannainflytandet i underrätt. Även om etl lekmannain­flytande i hovrätt inte är av samma betydelse som i underrätt kan skäl anföras för en lekmannarepresentalion även i hovrätt. SärskUl när det gäller val av påföljd och liknande frågor anses del vara av värde all all­mänt rådande värderingar bland medborgarna kommer till ullryck ge­nom nämnden. Sådana frågor uppkommer även i hovrätt och det kan sägas ligga en viss motsättning i all den prövning som en gång gjorts un­der medverkan av lekmän därefter kan ändras av ell kollegium som be­slår av uteslutande yrkesdomare. Denna synpunkt har giltighet också be­träffande bevisvärderingen, vid vUken det är av värde alt lekmannasyn-punkter kan göras gällande. Ä andra sidan kan inle bestridas atl åtskil­liga praktiska svårigheter är förenade med all låta nämnd medverka i hovrätt. Under alla förhållanden kan ställning dock inte tas lill frågan om lekmannainflytande i hovrätt på grandval av kommilléns förslag. Den kräver ytterligare utredning. Den i och för sig frislående frågan om domförhet i hovrätt utan lekmannainflytande har ett nära samband med frågorna om domarutbildningen och domarrekryteringen, eftersom ut­bildningsbehovet f. n. tillgodoses genom all vissa ledamolsplatser i dom­stolen regelmässigt disponeras för domare under utbUdning. Enligt min mening finns del anledning alt ta upp frågorna om domförhet i hovrätt och om domarutbildningen till särskild utredning. Utgångspunkten bör därvid vara atl utbildningsbehovet inte bör påverka reglerna om antalet ledamöter på hovrättsavdelning, om behovet kan tillgodoses på något annat tillfredsställande sätt. Utbildningsfrågan har även ell nära sam­band med de större frågoma om hur juristulbildningen och rekrytering­en av domare bör ordnas i framliden, I samband med en omprövning av domförhelsreglerna för hovrätt finns det också anledning närmare undersöka hur faslighelsdomslolarnas överinstans lämpligen bör vara be­skaffad.

Som framgår av vad jag nyss har anfört finns del åtskilliga frågor rö­rande hovrältsorganisationen, domarulbildningen och domarrekrytering­en som väntar på sin lösning. Enligt min mening har de senaste årens re­formverksamhet beträffande de allmänna domstolarna lagt en god grund för fortsatta reformer. De förslag som nu läggs fram ger klarhet om HD:s framtida ställning som en renodlad prejudikatinslans och i frå­ga om underrätterna har genom 1969 års reform genomförts en enhetlig

 

Prop. 1971: 45                                                        86

och stark organisation. Med dessa utgångspunkter bör problemen om hovrältsorganisationen, domarulbildningen och domarrekryteringen kun­na angripas mera realistiskt än tidigare. Jag har för avsikt alt vid senare tillfälle la upp frågan om formema för etl utredningsarbete på detla om­råde.

2.9.2. Fullföljd av talan tiU HD

Jag har i det föregående anslutit mig lill den uppfattningen att HD i princip bör ha ställning av prejudikatinslans. Reglerna om fullföljd till HD bör utformas mot bakgrund av della ställningstagande. Liksom hit­tUls bör förutsättningarna för prövning i HD regleras genom särskilda bestämmelser i RB och frågan humvida fömtsättningar för prövning i HD föreligger bör avgöras genom en särskild tillståndsprövning inom HD.

Domstolskommiltén har föreslagit atl prövningstillstånd skall få be­vUjas om del är av vikt för ledning av rättstillämpningen. Det nuva­rande kravet på synnerlig vikt föreslås sålunda ulgå. Alt leda rällslill-lämpningen innefattar atl skapa prejudikat där sådana saknas men också att vid behov bryta tidigare praxis, vare sig den fastlagts genom HD:s avgörande eller genom samstämmande hovrättsavgöranden. Kän­netecknande för prejudikatdispensen är bl. a. alt den tillgodoser ett vi­dare intresse än det de enskilda parterna har av utgången i målet. När det gäller ändringsdispens har kommittén övervägt alt behålla denna i kombination med antingen bestämmelser som avskär vissa kategorier av mål från fullföljd eller som för dispens förutsätter all underdomslo-larna kommit lUl olika resultat. En lösning efter dessa riktlinjer avvisas emellertid av kommittén. Kommittén anser del dock nödvändigt med vissa dispensmöjligheler vid sidan av prejudikaldispensen. Dessa fall, som tar sikte på mera ovanliga situationer, behandlas närmare i det följande.

Innan jag närmare behandlar frågan om utformningen av dispensreg­ler i RB skall jag något beröra etl närliggande lagstiftningsärende. I re­miss till lagrådet den 20 mars 1970 angående omorganisation av förvall-ningsrällsskipningen, m. m. har jag för i princip alla mål som lilUiör re­geringsrätten och kanunarrälten föreslagit ell tvåinstanssystem för den domstolsmässiga prövningen. Kammarrätten föreslås omvandlad lill en allmän mellaninstans närmast under regeringsrätten. Tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärsprövningen förskjuls från regeringsrätten lill kammarrätten genom alt möjligheten att få mål prövade i regeringsrät­ten begränsas starkt. För prövning i regeringsrätten skall enligt förslaget krävas särskilt tillstånd. Avsikten är atl regeringsrätten företrädesvis skall bli en prejudikatinslans.

Jag har i remissen framhållit atl dispensreglerna för regeringsrätten måste utformas så all den åsyftade funktionsfördelningen mellan den

 

Prop. 1971: 45                                                        87

högsta instansen och mellaninslansen uppnås. Det faller därför av sig självt all prövningstillstånd skall kunna meddelas av prejudikalskäl, I princip skall i det föreslagna instanssystemet inte förekomma några dispensgmnder utöver prejudikatdispens. Undanlag görs dock från denna princip för det fall då det överklagade avgörandet är behäftat med så grovt fel alt regeringsrätten enligt 19 § RF skulle kunna bevilja resning i målet eller eljest upphäva avgörandet sedan det vunnit laga krafl. Även i några andra lika tungt vägande undantagsfall skall möjlighet fin­nas alt få prövningstillstånd. Däremot lämnar förslaget inle möjlighet lill någon form av ändringsdispens. En sådan ordning skulle föra med sig en så omfattande måltUlströmning, alt principerna i förslagel inte skulle kunna förverkligas.

I 4 § i den föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomstolar anges de olika grunderna för dispens. Enligt denna bestämmelse får pröv­ningstillstånd meddelas, om det är av vikt för ledning av rättstiUämp­ningen all frågan prövas av regeringsrätten. Vidare kan dispens med­delas, om del föreligger synnerliga skäl lill sådan prövning. I anslulning härtill ges exempel på sådana synnerliga skäl. Prövning får sålunda ske, om kammarrättens rättstillämpning uppenbarligen strider mot lag eller om någon som tidigare har tagit befattning med målet eller tUlfört utred­ning i målet gjorl sig skyldig till brottsligt förfarande, som kan antas ha inverkat på utgången i kammarrätten. Detsamma skall gälla, om del vid prövning i lägre instans har förekommit så grovt handläggningsfel, att del kan antas ha inverkat på utgången. Synnerliga skäl till prövning skall också anses föreligga, om målels utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misslag.

När del gäller de allmänna domstolarna innebär nuvarande regler om föratsättningarna för prejudikatdispens atl prövningstillstånd får meddelas om del för enhetiig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att talan prövas av HD. Dessa regler bör ändras, så alt HD:s uppgift all leda rällslUlämpningen kommer lill direkt uttryck i lagtexten. Domstolskommittén har föreslagit alt bestämmelserna utfor­mas så atl prövningstillstånd får meddelas om del är av vikt för ledning av rällslillämpningen atl frågan prövas av HD. Förslagel har i allmän­het tillstyrkts under remissbehandlingen. HD:s ledamöter har emellertid förordat en utformning av bestämmelsen som innebär atl prövningstill­stånd får meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen eller eljest för främjande av dess enhetlighet all lalan prövas av HD. Med del föreslagna lUlägget avses all ge HD en möjlighet att vid sidan av prejudikatbildningen korrigera mera påtagliga avvikelser från rådande praxis. Enligt min mening bör prejudikatdispensen regleras särskilt. Frågan huruvida prövningstillstånd bör kunna meddelas oberoende av prejudikatintresset behandlas närmare i del följande. Jag föreslår så­lunda en dispensgmnd som i enlighet med domslolskommitléns förslag

 

Prop. 1971: 45                                                         88

och del remitterade förslagel lill lag om allmänna förvaltningsdomstolar innebär all prövningstillstånd får meddelas, om del är av vikt för ledning av rättstillämpningen atl talan prövas av HD. Bestämmelsen bör ta sikte uteslutande på sådana fall då målet med hänsyn till det allmänna intres­set av tillgäng till omfattande och vägledande prejudikalbUdning bör prövas av HD. Den enskildes intresse av alt få lill stånd en överpröv­ning bör sålunda inle kunna föranleda dispens på denna gmnd.

Prejudikatdispens bör liksom nu kunna meddelas först och främst då tidigare prejudikat saknas i en viss fråga. Särskilt betydelsefullt är delta, om frågan kan antas ofta komma under domstols prövning. Det kan komma alt visa sig alt en rad avgöranden av HD behövs för all läcka in ett område som inle tillräckligt ingående regleras genom lag­stiftning, Ell annat fall då prejudikaldispens bör kunna meddelas är då hovrättens utslag avviker från lagtolkning eller rätlstiUämpning, som kommit till uttryck i avgörande av HD. Motsvarande bör gälla om ett sådant utslag avviker från en allmän rättsgrundsats, som tidigare anla­gils av HD. I sådana fall bör emellertid prejudikaldispens få före­komma endast om del är motiverat av etl allmänt intresse alt leda rätts­utvecklingen och dispens bör sålunda få medges endasl om del behövs för atl förslärka tidigare praxis eller eljest klarlägga rättsläget. Frågan om det föreligger anledning lUl ändring av hovrättens dom bör sålunda inle i och för sig vara avgörande för dispensfrågan. Prejudikatdispens bör vidare kunna meddelas i fall där hovrätts avgörande visserligen är i överensstämmelse med äldre HD-avgöranden, men där HD finner anled­ning all ändra sin tidigare praxis.

Den föreslagna ändringen innebär, liksom kommitténs förslag, att kravet på all prövningen skall vara av synnerlig vikt las bort. I likhet med flera remissinstanser anser jag del vara av stor betydelse all ha tUl­gång lill ell rikligt antal vägledande avgöranden av HD. Ändringen är också en nalurUg konsekvens av att HD befrias från arbetet med änd­ringsdispenserna.

Frågan huruvida del bör finnas några möjligheter lill dispens vid si­dan av prejudikaldispensen har varit föremål för delade meningar. Domstolskommiltén har föreslagit all dispens även skall kunna med­delas när del med hänsyn till särskilda omständigheter eljest föreligger synnerliga skäl för prövning i HD. Som exempel på omständigheter av beskaffenhet att, om skälen är tillräckligt starka, kunna möjliggöra prövningslUlslånd fastän prejudikalskäl inle föreligger nämns i motiven bl. a. alt HD:s prövning är av betydelse utöver det förevarande målet, atl resningsgrund föreligger, att den överklagade domen uppenbart be­ror på förbiseende eller misstag, atl avsleg skett från lagtolkning eller rättsgrundsats som tidigare har antagits av HD eller från stadgad praxis, all underrätt och hovrätt kommit lill väsentligt olika slut eller alt eljest stora meningsskUjaktigheter förekommit i domslolama. Dispensregler-

 

Prop. 1971: 45                                                        89

nas utformning i kommiltéförslaget är emellertid avsedd atl medföra alt utrymmet för prövningslUlslånd annat än från prejudikalsynpunkt blir mycket begränsat. I ett par särskUda yttranden till kommittéförslaget har anförts atl det med en sådan allmänt håUen regel kan starkt betvivlas att antalet ansökningar om prövningstillstånd kommer alt minska. Anta­let beviljade prövningslUlslånd kan inle heller antas gå ned i nämnvärd grad. Enligt reservanternas mening bör därför den av kommittén före­slagna regeln utgå. Del skulle dock vara otUlfredsstäUande om HD inle skuUe kunna la hänsyn tiU resningsgrander vUka åberopas som dispens­skäl. Regeln om prejudikaldispens bör därför enligt reservanterna kom­pletteras med en bestämmelse om all HD alllid skall beakta omständig­heter som skulle ha medfört resning av lagakraflvunnel avgörande.

Under remissbehandlingen har flertalet remissinstanser anslutit sig till den begränsning av dispensmöjlighelerna som kommittén har angivit. Åt­skilliga remissinstanser vill emellertid gå längre än kommittén och ge etl betydligt mindre utrymme för dispens utanför prejudikatfallen. Några remissinstanser vill däremot öka utrymmet för dispens i förhållande lill kommilléns förslag. I åtskilliga remissyttranden har den närmare ut­formningen av ifrågavarande dispensgrund i kommilléns förslag kritise­rats. Del har därvid framhållits alt den föreslagna bestämmelsen inle utan förtydligande kan förväntas medföra någon minskning i måltill­strömningen.

Som framgår av det anförda råder i stort sett enighet om atl utrym­met för prövningstillstånd vid sidan av prejudikatfallen bör vara starkt begränsat. Som tidigare nämnts har emellertid HD:s ledamöter i sitt re­missyttrande förordat en sådan utformning av reglerna om prejudikal­dispens all HD ges en möjlighet all vid sidan av prejudikalbUdningen korrigera mera påtagliga avvikelser från rådande praxis. Härutöver bör enligt HD:s ledamöter finnas en möjlighet atl meddela prövningstill­stånd, om synnerliga skäl föreligger all lalan prövas av HD. Sistnämnda bestämmelse skulle avse situationer av mer extraordinär natur.

Som jag har framhållit tidigare är HD:s viktigaste uppgift alt vårda rättsenhelligheten. Della bör enligt min mening ske uteslutande genom prejudikalbUdning. En ordning som innebär alt HD skall kunna ändra ell avgörande som enligt HD:s uppfattning avviker från praxis ulan all något prejudikatintresse föreligger lämnar i praktiken ett vidsträckt ut­rymme för ändringsdispens. Om en sådan regel dessutom kompletteras med en allmän regel om dispens vid synnerUga skäl, kan man inle räkna med någon nämnvärd nedgång i antalet revisionsansökningar. Huvud­syftet med reformen är all söka åstadkomma en ordning där HD:s arbete med prövningstillstånd kan nedbringas till förmån för den prejudikat­bildande verksamheten. En lösning i enlighet med del förslag som har förts fram i yttrandet från HD:s ledamöter skulle enligt min mening inle leda till del åsyftade resultatet.

 

Prop. 1971: 45                                                        90

Inle heller domstolskommilténs förslag går fritt från kritik från de synpunkter som jag nyss har anlagt. Vissa av de i motiven angivna ex­emplen på fall då med hänsyn till omständigheterna synnerliga skäl för prövningstillstånd föreligger är i viss utsträckning av den art som f. n. föranleder ändringsdispens. Jag syftar närmast på uttalandena all dis­pens bör få meddelas när underrätt och hovrätt kommit lill vä­sentligt oUka slut eller eljest stora meningsskiljaktigheter förekommit i domstolarna.

Kommittén har ingående undersökt och prövat en ordning som skulle innebära alt ändringsdispens kunde beviljas i difforma mål, dvs. mål där underdomslolarna dömt olika, men har på goda grander avvi­sat en sådan lösning. Det finns enligt min mening inte heller vid ut­formningen av ifrågavarande dispensregel anledning all låta den om­ständigheten all meningarna varit delade i domstolarna i och för sig vara avgörande för frågan om prövningstillstånd. En sådan ordning skulle lätt kunna leda till att skiljaktiga meningar i underdomslolarna av parterna uppfattades som grund för ändringsdispens. Som jag förut har framhållit bör parterna i princip få åtnöjas med en prövning i två instanser om inte prejudikalinlresset föranleder annat.

Kommittén har i sitt förslag inte tagit upp några regler om intres­sedispens. Jag ansluter mig lill den uppfaltnigen att nuvarande bestäm­melser om inlressedispens inte bör ha någon motsvarighet i de nya fuU-följdsreglerna. I motiven lill förslagel om dispens när del med hänsyn lill särskUda omständigheter föreligger synnerliga skäl för prövning i HD anger kommittén emellertid den situationen, all prövningen i HD av visst mål kan förutsättas ha betydelse för avgöranden i andra mål. Del är alltså fråga om sädana fall där f. n. intressedispens kan med­delas. Givetvis kan omständigheterna i dessa fall vara sådana atl skäl finns för prejudikaldispens. 1 den mån prejudikatinlresse inle föreligger är det emellertid enligt min mening tillräckligt all hovrättens avgörande får bUda utgångspunkt för bedömningen av andra likartade mål.

Som framgår av vad jag nu har anfört bör enligt min mening utrym­met för prövningstillstånd vid sidan av prejudikaldispensen vara ytterst begränsat. De fall som kan komma ifråga är resningsfallen och därmed jämförbara myckel sällsynta situationer.

Om det överklagade avgörandet kan göras till föremål för resning el­ler undanröjas på grund av domvilla sedan det vunnit laga kraft, bör HD kunna pröva målet också under liden närmast efter det domen meddelats. För en sådan ordning talar inle minst praktiska skäl. Det skulle i dessa fall innebär en onödig omgång all först avvakta fullföljds­tidens utgång och därefter söka resning. Del är här fråga om de ytterst sällsynta fall då avgörandet kan ha påverkats av brottsligt förfarande av domare eller annan som har deltagit i rättegången, då skriftliga bevis va­rit förfalskade eUer då en i målet hörd person har avgetl falsk utsaga och

 

Prop. 1971: 45                                                        91

detta kan ha medverkat lill utgången, då det kommit fram nya omstän­digheter eller bevis som sannolikt skuUe ha lett till annan utgång, om de åberopats i målet, eller då rättstillämpning som ligger lill grand för domen uppenbart strider mol lag. Sistnämnda grund omfattar inle bara det fallet alt domen genom förbiseende eller misstag kommit alt få ett innehåll som uppenbart strider mot lag. Den gäller också då domstolen i annat fall klart misstolkat en lagbestämmelse.

PrövningsliUstånd bör kunna medges i den utsträckning som de extra­ordinära rättsmedlen kan tillämpas. Den närmare innebörd som resnings-och domvillogmnderna i praxis getts bör vara vägledande också inom den ordinära fullföljdens ram.

Ell med resnings- och domvUlofallen närbesläktat fall är när del över­klagade avgörandet kommit till på grund av grovt förbiseende eller grovt misstag. Delta fall har särskilt uppmärksammals i del remitterade försla­gel lill lag om allmänna förvaltningsdomstolar. Också när del gäller de allmänna domstolarna bör det enligt min mening vara tillåtet för den högsta instansen all i sådana fall gå in i sakprövning, även om del inle gäller någon prejudikalfråga. Del är här fråga om sådana fall då grovt förbiseende eller misstag förekommit med avseende på sakmaterialet. Processuella fel däremot beaktas emellertid endasl i den mån de utgör domvillogmnd. Som exempel kan nämnas att en för utgången i etl ex­propriationsmål avgörande räkneoperation blivit felaktig. I kravet på all förbiseendet eller misstaget skall vara grovt ligger atl del skall ha i vä­sentlig grad påverkat utgången. Förbiseende och misslag av angivet slag får förutsättas vara utomordentiigt sällsynta. Man kan dock inte helt bortse ifrån alt sådana grova förbiseenden och misslag kan inträffa. Om delta har skett och del har lett lill att part exempelvis gått miste om ett betydande belopp, vore del otillfredsställande om han endast vore hänvi­sad lill all åberopa brottsligt förfarande som avses i 58 kap. 1 § 1 för atl få rättelse.

Vid sidan av de nu nämnda fallen kan del finnas andra undantagssi-luationer, där skälen för alt tillåta sakprövning i HD kan anses vara lika starka. Ell sådant fall är då den rätlstiUämpning som ligger lill grund för elt överklagat avgörande uppenbart strider mol lagtolkning eller rättsgrundsats som förut anlagils av HD. Som jag tidigare har framhål­lit kan prejudikatdispens meddelas, om det från allmän synpunkt är av vikt all ytterligare befästa praxis i visst hänseende. Saknas prejudikal­skäl, bör emellertid dispens i vissa fall ändå kunna meddelas. Om den lagtolkning eller rättsgrundsats klaganden åberopar är klart och entydigt fastlagd genom tidigare praxis, vore det enligt min mening konstlat alt behandla fuUföljdsfrågan på annat sätt än då rättstillämpningen uppen­bart strider mot lag. Prövningstillstånd bör dock inle komma i fråga i andra fall än då avgörandet är uppenbart rällsslridigl. Samma reslriktivi-

 

Prop. 1971: 45                                                        92

tet som tUlämpas vid prövning av ansökan om resning på den grund alt avgörandet uppenbart strider mol lag bör iakttas i nu angivna fall.

En annan situation av extraordinär natur då dispens bör kunna med­delas oberoende av prejudikalinlresset är då ell stort antal likartade mål samtidigt fullföljs lill HD men prejudikalinlresset endasl motiverar alt ett eller några få ges dispens. I della fall föreligger ju samma prejudikat­fråga i samtliga mål. Det är tillfälligheter som avgör vUket mål som tas upp. Starka rättvisekrav talar i ell sådant läge för att, om prejudikaldis­pensen leder till ändring, samtiiga avgöranden kan ändras av HD.

Utöver de nu angivna fallen kan del länkas förhåUanden av samma extraordinära natur. Det är emellertid uppenbart alt fall av här angiven art är sällsynta. Det är enligt min mening av stor betydelse för all syftet med reformen skall uppnås atl ifrågavarande dispensgrand ges en så­dan utformning all del för parterna klart framgår alt möjligheterna till dispens på denna grund är begränsade till säUsynta undantagsfall. Med hänsyn härlUl bör i bestämmelsen anges att prövningstillstånd får med­delas endasl om det föreligger synnerliga skäl till prövning. I lagtexten bör som exempel på synnerliga skäl anges resnings- och domvillofallen samt de fall då grovt förbiseende eller misstag föreligger. Det sagda in­nebär all samma laglekniska lösning bör väljas som i det remitterade förslaget lUl lag om allmänna förvaltningsdomstolar.

Liksom f. n. erfordras prövningstillstånd endast när målet eller ären­det anhängiggjorts vid underrätten. Bestämmelserna om prövningstill­stånd gäller inle heUer i framliden lalan som förs av RÅ, JK eller JO i mål om aUmänl åtal.

Vad jag nu föreslagit i fråga om fullföljd lill HD bör ses mol bak­gmnd av den stora betydelse som jag tillmäter HD:s prejudikatbildande verksamhet. Reformen kan som JO framhållit i sitt remissyttrande ge anledning alt överväga en ändring av nuvarande principer i fråga om prejudikats bindande verkan. Frågan lorde emellertid inte vara av nå­gon större praktisk betydelse. Del finns uppenbarligen inle någon anled­ning anta annat än atl domstolarna i sin rättstillämpning också i fortsätt­ningen kommer atl följa de i HD:s praxis anvisade lösningarna.

Enligt lagen (1946:879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring utgörs HD av 24 justitieråd, varav tre tas i anspråk för tjänstgöring i lagrådet. I den mån del behövs på grund av justitieråds tjänstgöring på extra avdelning av lagrådet får antalet justitieråd ökas lill högst 27. HD är för den dömande verksamheten tre avdelningar med vardera sju ledamöter. Domstolskommiltén har anfört alt del, även om det är svårt att med säkerhet bedöma vUken minskning av HD:s arbete som kommiltéförslaget i sin helhet leder lill, bör kunna antas all försla­get med den restriktiva tiUämpning som kommittén föratsätter, åtminsto­ne efter en övergångstid skall på sådant sätt lätta arbetsbelastningen att antalet justitieråd kan inte oväsentligt nedbringas. Det får enligt kom-

 

Prop. 1971: 45                                                         93

mitten bero av erfarenheterna efter förslagels omsättning i praktiken i vilken omfattning detla kan ske.

De i departementsförslaget upptagna fullföljdsreglema innebär en kraftig begränsning av möjligheterna atl få lill slånd en prövning i HD. Del är givelvis vanskligt alt nu ange hur dessa bestämmelser kommer att återverka på fullföljdsfrekvensen. Enligt min mening är det dock befogal all vid en bedömning på längre sikt ulgå från en betydande nedgång i HD:s arbetsbörda på grund av de ändrade fuUföljdsreglerna. Ledamolsanlalet bör därför i framliden kunna nedbringas väsentligt. Man bör kunna räkna med all antalet ledamöter för dömande verksam­heten skall kunna nedbringas lill två tredjedelar av del nuvarande anta­let.

Vid beräkningen av ledamolsanlalet får också beaktas tjänstgöringen i lagrådet. Med hänsyn till den ovisshet som föreligger vid bedöm­ningen av målfrekvensen i HD och med beaktande av intresset alt ål­derssammansättningen i HD är lämplig bör lagen tUls vidare inrymma en viss marginal i fråga om antalet ledamöter. En bestämmelse som in­nebär all antalet justitieråd skall vara högst 22 är därför enligt min me­ning den lämpligaste lösningen. Utvecklingen kan dock inte nu med sä­kerhet bedömas. Övergångsbestämmelsen bör därför innebära all nya ledamöter får utses även innan antalet ledamöter nedgått lill 22, om sär­skilda skäl föreligger.

Antalet avdelningar tas inle upp i delta sammanhang ulan först i sam­band med den utredning om HD:s kansliorganisation som jag förut be­rört.

Den föreslagna reformen av reglerna om fullföljd till HD innebär som jag tidigare har anfört alt parterna i praktiken får åtnöjas med en prövning i två instanser. Jag har också anfört atl en sådan ordning får anses godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt med nuvarande rätte­gångsordning och organisation av tingsrätterna och hovrätterna. Frå­gan om hovrätternas organisation kommer som jag tidigare har nämnt all uppmärksammas i det fortsalla reformarbetet rörande de allmänna domslolama.

I elt avseende bör emellertid redan nu övervägas en organisatorisk för­ändring. De nuvarande bestämmelserna i arbetsordningen för rikets hov­rätter innehåller bl. a. all hovrätts avdelning skall ha sådan sammansätt­ning alt av ledamöterna minst fyra, eller på fyrmansavdelning minst tre, är ordinarie domare eller assessor. Vid förfall för sådan ledamot får dock avdelning för kortare lid än en månad ha annan sammansättning.

Domstolskommiltén har konstaterat alt icke-ordinarie domare f. n. i alltför stor ulsttäckning ingår i sammansättningen i hovrätt. Konunit-lén anser det böra krävas alt minst två av ledamöterna är ordinarie och att av de övriga den ene bör vara antingen ordinarie domare eller asses­sor. Mer än en fiskalsadjunkt bör aldrig ingå i sammansättningen. Un-

 

Prop. 1971: 45                                                        94

der remissbehandlingen har kommilléns förslag allmänt tiUslyrkts. Någ­ra hovrätter har dock ansett alt det uppställda kravet inle kan upprätl­håUas med nuvarande personalsituation.

Inom justitiedepartementet har gjorts en undersökning beträffande hovrätlsavdelningarnas sammansättning under oktober 1970. Under­sökningen visar alt av 1 162 avgjorda mål hade 490 avgjorts med minst tre ordinarie domare, 1 075 med två eller flera ordinarie domare och 87 med endasl en ordinarie domare. Enligt min mening kan del i fort­sättningen inle annat än i rena undantagsfall godtas all målen i hovrätt avgörs i en sammansättning med endast en ordinarie domare. Jag avser därför all la upp frågan om sådan ändring av arbetsordningen för hov­rätterna atl sammansättning med endasl en ordinarie domare skall förut­sätta medgivande av presidenten i varje särskUt fall.

Jag övergår nu till all behandla de övriga ändringsförslag som kom­mittén fört fram i anslutning till den föreslagna ändringen av 54 kap. 10 § RB.

Prövningstillstånd skall i framliden förutsätta atl vissa, i lagen särskilt angivna dispensskäl föreligger. Del räcker inle som nu all del finns an­ledning över huvud taget atl ändra domen. Del kan enligt min mening inle anses vara för strängt mol en klagande som anser sådana särskilda omständigheter föreligga all HD bör överpröva domen, atl kräva av ho­nom alt han närmare anger vilka omständigheter han åberopar till slöd för sin fullföljd. En sådan precisering underlättar i hög grad för HD all snabbi nå etl avgörande i tillståndsfrågan och föredragningen kan i stort sett begränsas till de förhållanden som förts fram i ansökningen.

Även om klaganden bör ange de omständigheter som han åberopar för prövningslUlslånd bör HD inte under alla omständigheter vara bun­den av de skäl klaganden anfört. HD skall sålunda alllid beakta om i målet förekommit rättegångsfel av den art, atl det bör medföra undan­röjande av hovrättens dom. HD skall vidare självmant pröva om skäl fö­religger för prejudikaldispens. I brottmål och indisposiliva tvistemål slår del vidare HD fritt all bevilja dispens, om det vid prövningen upptäcks att annan dispensgrund föreligger än den som klaganden har åberopat. Någon skyldighet all efterforska om exempelvis resningsskäl föreligger, när sådant inte åberopats, bör däremot inle finnas. På grund av del an­förda kan inte generellt föreskrivas påföljd för underlåtenhet att ange dispensgrund. Med hänsyn härtill bör det inle heUer föreskrivas en ovillkorlig skyldighet atl ange dispensgrund. Del ligger i partens eget intresse atl tydligt ange de omständigheter som motiverar dispens. Om Waganden försummar all föra fram någon sådan grund, löper han risk all inle få prövningslUlslånd.

Som har nämnts tidigare inskränks f. n. parts möjlighet all få ändrings­dispens eller allmän dispens av de s. k. revisibUisreglerna i 54 kap. 12 § RB. I mål av förmögenhelsrätlslig art föratsatts för sådan dispens alt

 

Prop. 1971: 45                                                        95

värdet av vad parten tappat i hovrätten uppgår lill 1 500 kronor. I brott­mål gäller olika regler allteftersom det är målsäganden eller den tilltala­de som söker dispens. Målsäganden kan inte få ändringsdispens eller all­män dispens, om inte hans lalan gäller brott för vilket är stadgal fängelse i mer än ell år eller avsättning. Tilltalad kan därutöver få dis­pens i de fall då han dömts till annan påföljd än böter eller också till minst 60 dagsböter eller till andra böter eller vite på minst 1 500 kronor. Ytterligare några få fall finns då tilltalad kan få sådan dispens.

Kommittén har föreslagit att revisibUisreglerna får utgå sedan änd­ringsdispensen avskaffats. Vid remissbehandlingen har förslagel allmänt tillstyrkts.

RevisibUisreglerna har redan från början framstått som diskutabla utifrån synpunkten om allas likhet inför lagen. De tillkom under bety­dande motstånd och accepterades huvudsakligen därför all drastiska metoder var nödvändiga för alt minska HD:s arbetsbörda. Genom för­ändringen i penningvärdet har beslämmelsernas praktiska betydelse senare minskal. De ändrade dispensregler jag här har förordat innebär alt fullföljd lill HD vid sidan av prejudikatmålen skall bli möjlig en­dasl i sällsynta undanlagsfall. Som jag har framhållit tidigare finns del anledning räkna med all de föreslagna bestämmelserna skall medföra en påtaglig lättnad i HD:s arbetsbörda. Under sådana omständigheter bortfaller de skäl som ursprungligen åberopades för revisibUisbestäm­melserna. I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser föreslår iag därför att dessa bestämmelser avskaffas.

Enligt 54 kap. 17 § RB skall den som vill fullfölja talan mot hovrätts dom eller beslut i allmänhet nedsätta fullföljdsavgift, 150 kronor, och lika stora belopp lill säkerhet för den kostnadsersättning som HD kan lilldöma motparten. Kommittén föreslår all bestämmelsema avskaffas och anför lill stöd för detta inle bara principiella skäl utan också atl del vid nedsättning, redovisning och återbetalning av avgifterna upp­kommer kameralt och administrativt arbete, som inle står i rimligt för­håUande lill de fördelar som vinns. Alla remissinstanser har tiUstyrkt alt nedsättningsskyldigheten avskaffas.

Även enligt min mening är del angelägel atl avskaffa nedsättnings­skyldigheten. Förutom del betydande arbete som reglerna orsakar inne­bär de för den enskilde etl helt omotiverat riskmoment. Etl obetydligt misstag vid iakttagande av formalia i samband med avgiftens nedsät­tande kan leda lill att revisionslalan avvisas.

Enligt 3 kap. 7 § RB behövs för prejudikat- eller inlressedispens att två av de tre i dispensprövningen dellagande ledamöterna är ense. För ändringsdispens och aUmän dispens gäller enligt samma paragraf en för Idaganden förmånligare regel. Sådan dispens skall meddelas så snart någon ledamot önskar del. Ansökan kan alltså avslås endast om aUa tre ledamöterna röstar härför. När ändringsdispensen och den aU-

 

Prop. 1971: 45                                                         96

manna dispensen avskaffas, bortfaller grunden för den särskUda om­röstningsregeln i 3 kap. 7 § RB. Denna bestämmelse bör alltså upphä­vas.

Kommittén har föreslagit atl prövningstillstånd skall kunna begrän­sas till atl gäUa endasl viss del av den dom eller det beslut den full­följda talan gäller. Man framhåller alt det förekommer fall då en upp­delning av målet är önskvärd. Dispensskäl saknas kanske i fråga om betydande delar av målet men förekommer beträffande någon begrän­sad fråga. Genom en uppdelning skulle parterna besparas kostnader för utförande av lalan i de delar av målet där del från början slår klart, alt rättegången i HD saknar betydelse. Del blir då möjligt t. ex. alt i etl brottmål ta upp endast frågan om skadestånd men låta i ansvarsdelen förbli vid hovrättens avgörande eller alt meddela prövningstillstånd i endast ell av flera kumulerade mål. Den fråga som las upp av HD måste vara klart avskiljbar och oberoende av målets övriga fullföljda delar. Även om i t. ex. etl brottmål endasl en åtalspunkt av flera är av intresse, måste tillståndet i allmänhet gälla ansvarsfrågan i dess hel­het, därför all straffmätningen är avhängig även av övriga åtalspunkter.

Vid remissbehandlingen har förslaget i allmänhet tUlstyrkts. Hovrät­ten över Skåne och Blekinge har föreslagit atl prövningstillstånd i brottmål skall få begränsas till enstaka gärningar, även om påföljden är gemensam för de brott som las upp lill prövning och övriga brott. En likartad situation uppkommer då talan fullföljts endasl beträffande viss gärning eller då enligt 34 kap. 1 § 3 BrB en tidigare ådömd påföljd un­danröjs och ny gemensam påföljd beslutas.

En regel som ger möjlighet atl begränsa prövningstillstånd är enligt min mening av värde även om den skulle komma till användning mera sällan. Frågor som från prejudikalsynpunkt är mindre intressanta kan därigenom avskiljas från HD:s prövning. HD:s principiella ställning av prejudikatinslans betonas. Regeln medför dessutom processekonomiska fördelar, Etl begränsat tUlstånd bör lUl en början kunna förekomma när den prövade frågan kan avgöras ulan alt HD:s domslut påverkar hovrättens domslut i den kvarstående delen av domen. Domen i den delen vinner då laga kraft. Partiell dispens bör sålunda kunna komma i fråga beträffande ett av flera kumulerade tvistemål. I elt brottmål kan prövningen begränsas till skadeslåndsdelen, medan hovrättens avgö­rande i ansvarsdelen får stå fast. Likaså bör i etl mål om fullgörelse, där både skyldigheten att fullgöra och fullgörelsens storlek är tvistiga, prövningstiUståndet kunna begränsas till den senare frågan, om det är den som är av intresse från prejudikalsynpunkt. I ell familjemål som har fullföljts i såväl skillnadsdelen som vårdnads- och underhåUsdelarna bör prövningstiUståndet kunna begränsas till vårdnads- och underhålls-frågan eller enbart lill underhållsfrågan, om tvisten i övrigl saknar pre­judikalintresse. Tillståndet kan också tänkas inskränkt lill rättegångs­kostnaderna.

 

Prop. 1971: 45                                                        97

I fråga om brottmål med flera åtalspunkter delar jag den av hovrät­ten över Skåne och Blekinge framförda uppfattningen, alt tUlståndet bör få begränsas till en eller några åtalspunkter, medan hovrättens saker-förklaring i övrigl slår fast. I klarhetens intresse bör i sådant fall par­tiellt prövningstiUslånd anges innefatta också påföljdsfrågan. TUlstånd bör naturligtvis också kunna lämnas i enbart påföljdsfrågan.

När del gäller tvistemålen kan man enligt min mening gå något längre i fråga om uppdelning än kommittén har föreslagit. Som jag sena­re skall utveckla föreslår jag viss utvidgning av möjligheten atl dela upp en tvist genom mellandom. Om det i ell mål föreligger flera omständig­heter som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången skall så­lunda enligt förslagel sådan del av målet under vissa förutsättningar kunna avgöras särskilt. En sådan uppdelning kan ofta vara motiverad av processekonomiska skäl. På motsvarande sätt synes emeUanåt pro­cessekonomiska fördelar slå atl vinna genom all begränsa prövningslUl­slånd, inle bara lill viss särskiljbar del av elt fullföljt mål utan även tUl en av flera i målet föreliggande omständigheter. För att viss omständig­het skall kunna tas upp tUl separat prövning måste den dock, Uksom i mellandomsfaUel, vara av omedelbar betydelse för utgången i målet.

När en av flera sidoordnade omständigheter enligt det nu sagda tas fram lill särskild prövning, beror det av utgången i denna del om an­ledning förekommer alt meddela prövningstillstånd i fråga om målet i övrigl. I sådant fall måste därför frågan om eventuell utvidgning av prövningstillståndet till andrå omständigheter av betydelse för utgången vila inlUl dess ställning tagits till primärfrågan.

Med den här föreslagna ordningen blir det t. ex. möjligt all i etl kravmål, där invändning görs om både preskription och betalning och hovrätten ogillat preskriplionsinvändningen, begränsa prövningslillslån-det lill frågan om preskription, om det är den frågan som är av preju­dikatintresse, medan frågan om prövningstillstånd rörande invänd­ningen all betalning skett tills vidare förklaras vilande. Skulle HD i lik­het med hovrätten ogilla preskriptionsinvändningen kan prövningstill­stånd rörande belalningsinvändningen avslås oavsett utgången i hovrät­ten i denna del. Finner HD åter alt preskription skett, måste prövnings­tillståndet utvidgas så att HD får möjlighet att upphäva hovrättens dom i betalningsfrågan, om denna gått gäldenären emot. På liknande sätt kan det ibland i elt köpmål vara lämpligt atl begränsa pröv­ningstillstånd lill en fråga huruvida reklamation skett medan dispens-frågan i övrigt får vUa. Likaledes kan det emeUanåt i skadeståndsmål där både skadeslåndsskyldighelen och skadeståndets storlek är tvistiga finnas behov alt lill en början inskränka tillståndet till atl avse frågan om skadeståndsskyldigheten.

Även vid sidan av de nu och tidigare anförda exemplen kan säkerli­gen tänkas faU då begränsning lämpligen kan ske. Det är dock inte

4    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 45

 

Prop. 1971: 45                                                         98

möjligt och knappast påkallat atl mer generellt ange när prövningsliU­stånd skall kunna begränsas lill viss omständighet eller del av vad som har fullföljts. Möjligheten all begränsa prövningslUlslånd får utformas närmare i rättspraxis under övervägande av de konsekvenser en tUlämp­ning kan få i olika hänseenden.

En fråga som berörts av RÅ under remissbehandlingen är om en be­gränsning av fullföljdsmöjlighelerna också bör medföra att hovrätternas domar mera generellt kan göras verkslällbara utan hinder av all de inte vunnit laga kraft. De fuUföljdsmöjligheter som enligt vad jag föreslår skall föreligga vid sidan av prejudikatdispensen är ytterst begränsade. I princip innebär reformen införandet av etl tvåinstanssystem vid de all­männa domstolarna. Dessa omständigheter talar för alt låta hovrätter­nas icke lagakraftvunna domar verkställas i större utsträckning än f. n. Särskilt när del gäller brottmålen skulle en sådan ordning sannolikt motverka fullföljd av okynne eller i syfte atl uppskjuta verkställighe­ten. Även kriminalpoliliska överväganden talar för en sådan lösning. En ändring av lagstiftningen i detta avseende bör emeUertid inte ge­nomföras förrän erfarenhet vunnits av de ändrade fullföljdsreglema.

2.9.3 Förebringande i överrätt av nya omständigheter eller bevis

Enligt gällande rätt föreligger i brottmål inte något hinder mot all i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis. I tvistemål däremot får delta inte ske, om parlen kunnat åberopa omständigheterna eller bevi­sen redan i underrätten och del kan antas atl han underlåtit det i olillbörligl syfte eller av grov vårdslöshet. Bestämmelsen torde myc­ket sällan ha kommit till användning.

Domstolskommiltén, som utgår från atl rättegångens tyngdpunkt skall ligga i underrätten, föreslår all gällande bestämmelser skärps på så sätt all i disposiliva tvistemål nya omständigheter eller bevis inte får åberopas, om godtagbara skäl saknas för parlens underlåtenhet all fö­rebringa det ifrågavarande processmaterialet redan vid underrätten.

Under remissbehandlingen har flertalet remissinstanser tUlstyrkt kommitténs förslag. I några av dessa yttranden har anförts all parterna inte sällan först i hovrätten för in etl fullständigt processmateriel. Någ­ra remissinstanser har avstyrkt kommilléns förslag. Som skäl härför anförs bl. a. alt den föreslagna ändringen kan leda till materiellt felak­tiga avgöranden eller all aUlför vidlyftig utredning dras in i målet vid underrätten. Den föreslagna regeln anses också svår atl tiUämpa.

Del är givelvis av stor betydelse att allt relevant processmaterial fö­rebringas i underrätten. Del är där rättsskipningens tyngdpunkt skall ligga. Överrätternas prövning av målet skall i princip vara en över-prövning på gmndval av del material, som har prövats i första instans. All instansordningen iakttas blir särskUl viktigt med en ordning som in­nebär att hovrätterna i långt högre grad än nu blir slutinstans.

 

Prop. 1971: 45                                                        99

Ett alltför strikt iakttagande av instansordningen innebär emellertid vissa olägenheter. Framför allt bör framhållas alt strävandena i hovrätt all nå materiellt rikliga avgöranden kan försvåras eller omöjliggöras, om möjlighet saknas atl i rimlig omfattning få i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis.

Domslolskommitléns förslag att omständigheter och bevis som inte åberopats i underrätten skall kunna avvisas i hovrätten inte bara när un­derlåtenhet all åberopa omständigheterna eller bevisen i underrätten beror på grov försunUighet eller otillbörligt syfte ulan också när i övrigt underlåtenheten beror på vårdslöshet kan visserligen antas komma alt tillämpas i begränsad omfattning. För parten innebär emellertid redan möjligheten alt bestämmelserna kan komma alt tillämpas i fråga om honom en allvarlig tankeställare. Bestämmelser av denna innebörd kan därför väntas få viss betydelse vid underrättens processledning när det gäller all för parterna framhålla viklen av att alla relevanta omständig­heter och bevis åberopas i underrätten. De betänkligheter som under remissbehandlingen har förts fram mot den föreslagna ordningen bör mol bakgrand av atl bestämmelserna kan antas bli tillämpade med för­siktighet inle föranleda atl kommitténs förslag frångås. I RB bör därför införas bestämmelser som innebär all nya omständigheter eller bevis kan avvisas, om de av vårdslöshet åberopas först i hovrätten.

Det bör enligt de nya bestämmelserna krävas alt part som för in det nya processmalerialet skall visa giltigt skäl för atl del inte gjorts tidi­gare. I kommilléns förslag anges atl parten skall vara förhindrad atl i hovrätt åberopa omständighet eller bevis som inle förebragts tidigare, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och godtagbara skäl saknas för hans underlåtenhet att göra det. Under remissbehandUngen har ullrycket godtagbara skäl kritiserats. Med hän­visning till alt det i motsvarande bestämmelse för HD:s del talas om giltig ursäkt, har anförts alt nyansskUlnaden är så obetydlig, att olika uttryck inte bör användas och vidare alt det saknas skäl atl ställa olika krav i detta hänseende i hovrätt och i HD. För egen del anser jag i likhet med kommittén, atl möjligheten all åberopa nya omständigheter och bevis i allmänhet bör vara mindre i HD än i hovrätt. Della hindrar emellertid inte atl bestämmelsen ges samma lydelse i båda fallen. En sådan utformning av lagtexten motiveras också av atl nyansskillnaden är liten. Enligt min mening bör del därför också i hovrätt krävas, alt parten gör sannolikt atl han inle har kunnat åberopa omständigheten el­ler beviset vid lägre rält eller eljest haft giltig ursäkt atl ej göra del. En annan sak är alt hovrätten till skiUnad från HD vid bedömningen om en giltig ursäkt föreligger har atl ta hänsyn lill atl parterna endast i en in­stans haft möjlighet att åberopa omständigheten eller beviset. Detta bör leda lill alt vad som i hovrättsprocessen skall anses vara giltig ursäkt får elt vidare utrymme än det som är giltig ursäkt i HD.

 

Prop. 1971: 45                                                        100

Parts underlåtenhet att redan i underrätten åberopa alla omständighe­ter och bevis av betydelse i målet bör som regel bedömas utifrån par­tens egna förutsättningar alt avgöra hur processen skall föras. Underlå­tenheten bör sålunda i allmänhet inte bedömas med någon objektiv måttstock. Undanlagsvis bör dock delta ske, exempelvis i fall då parlen i elt omfattande och svårbedömt mål har underlåtit all anlita biträde. I likhet med kommittén anser jag att nya omständigheter eller bevis skall få åberopas i hovrätt, om det nya materialet blivit bekant först efter del målet har handlagts av underrätten, trots all parlen i god lid före hu­vudförhandlingen har gjorl rimliga undersökningar. GUlig ursäkt bör också anses föreligga om parten efter noggranna och väl grundade pro­cessekonomiska överväganden har åberopat den av flera tänkbara gran­der eller invändningar som han bedömde sannolikt skulle leda tUl fram­gång, men della inte blivit fallet. Han skaU då i hovrätten inle genom den ifrågavarande bestämmelsen vara förhindrad atl åberopa annan grand eller invändning. Om parten inle redan i första instans insett be­tydelsen av en omständighet eller ett bevis, bör han likaså i allmänhet ha kvar rätlen alt åberopa materialet i hovrätten.

Om del finns anledning befara alt avvisning av nya omständigheter eller bevis som åberopas först i hovrätt skulle leda tUl en materiellt otillfredsställande utgång, bör awisningsmöjUghelen begagnas med sär­skUd försiktighet. Som närmare utvecklas i det följande bör i stället koslnadssanklionen i 18 kap. 6 § RB kunna tUlämpas i sådana fall.

Liksom nu skall begränsning av möjligheten att i hovrätt åberopa nya omständigheter eller bevis inle förekomma i brottmål. Någon be­gränsning bör i allmänhet inle heller förekomma i äklenskapsmål, fa­derskapsmål eller andra indisposiliva mål. I dessa mål har nämligen det allmännas intresse av materiellt rikliga avgöranden medfört, att rätlen har fått fria händer att införskaffa den bevisning som anses nödvändig, även om den inte har åberopats av part. Om ny omständighet eller nytt bevis, som är av betydelse för utgången av målet, kommer fram först i hovrätten, är domstolen därför skyldig all beakta det nya materialet.

I sådana situationer då nytt processmalerial har tillkommit i hovrätten kan det ibland framstå som mest tilltalande att målet återförvisas till underrätten för ny behandling. I RB finns inte någon uttrycklig be­stämmelse om återförvisning i sådana fall. I processlagberedningens motiv till 50 kap. 28 § RB framhålls emellertid, alt en allmän möjlighet till återförvisning följer av hovrättens skyldighet alt sörja för all målet blir handlagt på lämpligt sätt. Hovrätten kan alltså undanröja underrät­tens dom och återförvisa målet, om parlen i hovrätten åberopar ny, omfattande bevisning och det befinnes lämpligt all bevisningen upptas vid underrätten. Frågan om återförvisning kan också få betydelse när part har framställt altemativa yrkanden på samma grund eller åberopat konkurrerande  grunder för samma yrkande.  Hovrätten  avgör  efter

 

Prop. 1971: 45                                                        101

lämplighetsprövning om underrättens dom skall upphävas eller om do­men skall undanröjas och målet återförvisas till underrätten för för­nyad handläggning.

Den i motiven anvisade möjligheten tiU återförvisning knyter inte an lill frågan om parten i högre eller lägre grad har visat försumlighet, ulan är uteslutande motiverad utifrån principen om instansordningen. Bakom den angivna ordningen ligger tanken all hovrätterna principiellt inte bör belastas med att avgöra frågor som inte tidigare varit föremål för bedömande. Hänsynen lill parternas rättssäkerhet motiverar också alt de kan få alla relevanta frågor bedömda i åtminstone två instanser.

I fall då omfattande ny utredning åberopas i hovrätten och för­utsättningar för avvisning av del nya materialet inte föreligger kan del inte sällan finnas skäl för alt låta målet prövas på nytt i underrät­ten. Återförvisning i sådana situationer medverkar till atl för parterna klargöra betydelsen av alt allt relevant processmalerial läggs fram i un­derrätten. A andra sidan är det angeläget att ålerförvisningsmöjlighelen tillämpas med försiktighet. Det är således från parternas synpunkt ange­läget alt det slutliga avgörandet inte fördröjs i onödan. Del måste också beaktas all återförvisning som regel medför ökade rättegångs­kostnader för båda parterna.

Som jag nyss har anfört kan återförvisning komma i fråga oberoende av om part varit försumlig i sin processföring medan avvisning av nya omständigheter eller bevis får ske endast om parlen saknat giltig ursäkt för att inle åberopa omständigheten eller beviset redan i underrätten. Sanktioner mol försumlig processföring finns också i bestämmelserna om rättegångskostnad. Enligt 18 kap. 6 § RB skall sålunda part som gör sig skyldig lill illojal eller försumlig processföring åläggas atl betala rättegångskostnader, även om han vinner målet. Detla gäller också om han vinner i hovrätten på grund av utredning eller bevisning, som han försummat åberopa i underrätten. När mål återförvisas skall enligt 18 kap. 15 § RB frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i sam­band med målet efter dess återapptagande. Detta innebär bl. a. alt part, som först i högre rätt har åberopat utredning, som han hade kunnat dessförinnan åberopa i underrätten, och genom sin försummelse föranle­der alt målet återförvisas, f. n. kan åläggas all betala härav föranledda merkostnader för motparten även om han själv vinner målet.

Som jag bar framhållit tidigare torde möjligheten atl avvisa nya om­ständigheter och bevis som åberopats först i hovrätten komma att tilläm­pas tämligen restriktivt. Samma restriktivitet bör inte iakttas vid tUlämp­ning av koslnadssanklionen i 18 kap. 6 § RB. Det bör sålunda inle vara uteslutet att 18 kap. 6 § RB tillämpas även i sådana fall när part först i hovrätt åberopar nya omständigheter eller bevis och avvisning inle sker.

 

Prop. 1971: 45                                                        102

2.9.4 Processledning

Regler om materiell processledning i tvistemål finns f. n. endasl i 43 kap. RB, som handlar om huvudförhandling. I 43 kap. 4 § föreskrivs bl. a. atl rätten skall se till all målet blir uttömmande behandlat och att det inle i målet dras in något som saknar betydelse. Vidare skall rätten genom frågor och erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullstän­dighet i gjorda uttalanden. I fråga om förberedelsen sägs i 42 kap. 6 § andra stycket endasl alt målet under förberedelsen skall så beredas, atl del vid huvudförhandlingen kan slutföras i elt sammanhang.

Domstolskommiltén har föreslagit alt en särskild bestämmelse las upp i 42 kap. 6 § RB om alt rätten vid förberedelsen skall verka för atl parterna anger aUt som de vill åberopa saml genom frågor eUer erin­ringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas fram­ställningar.

Under remissbehandlingen har förslagel i allmänhet tillstyrkts. Någ­ra remissinstanser har dock anfört alt ändringen är onödig eftersom processledning i den mening som anges i förslaget ändå förekommer.

Enligt min mening är det värdefullt med en uttrycklig bestämmelse som föreskriver en aktiv materiell processledning vid förberedelsen. Som jag har anfört tidigare bör avvisning av nya omständigheter eller bevis kunna ske i vissa fall när fullständigt processmalerial inle lagts fram vid underrätten. Det är viktigt alt rälten är verksam på sådant sätt all awisningsmöjUghelen inte behöver tillgripas i onödan. En uttrycklig beslänunelse, som ålägger rätlen all även vid förberedelsen verka för all parterna anger allt de vill åberopa och se till all parternas stånd­punkter klarläggs, ger domaren ell slöd vid processledningen som inle bör underskallas.

Den materiella processledningen i disposiliva mål måste självfallet även i fortsättningen utövas med försiktighet och får inle medföra alt principen om parternas frihet alt disponera över processmalerialet åsi­dosätts. Någon ändring av vad som gäller f. n. i fråga om innebörden av den materiella processledningen är sålunda inte avsedd. Rätlen skall genom frågor tUl parterna söka klarlägga vad som är tvistigt mellan dem och vilka grunder de vill anföra. Härvid kan rätten i viss utsträckning komma att föranleda parterna atl åberopa omständighe­ter, som tidigare har förbigåtts. Rätten får givelvis inte uppträda så att den ens får sken av att la parti för den ena parlen.

Jag föreslår alt en bestämmelse med del innehåll kommittén har före­slagit tas in i 42 kap. RB. EnUgt min mening bör bestämmelsen placeras som ett andra stycke i 8 §.

Enligt 11 § lingsrättsinstraktionen (1970: 108) får lingsnolarie med minst elt år och sex månaders tjänstgöringstid av tingsrätten förordnas atl handlägga bl. a. mål om penningfordran vid förberedelse saml hu­vudförhandling som hålls i förenklad form. Sådant förordnande får

 

Prop. 1971: 45                                                        103

dock inte avse mål som är av vidlyftig beskaffenhet eller vars avgö­rande eljest kräver särskild erfarenhet.

Del fmns enligt min mening inle anledning all med anledning av ifrågavarande ändring i 42 kap. 8 § vidta någon ändring i fråga om be­hörigheten för tingsnotarie all handlägga mål vid förberedelse. Ålskil-liga mål om penningfordran är av det slaget atl en äldre lingsnolarie bör kunna anförtros förberedelsen. I mera komplicerade mål kan del inle minst med hänsyn till behovet av en effektiv processledning finnas anledning alt förberedelsen förbehålls mera erfarna domare. Del får ankomma på tingsrätten all beakta sådana synpunkter när förordnande meddelas enligt 11 § tingsrältsinslruktionen.

2.9.5 Mellandom

I 17 kap. 5 § första stycket RB regleras frågan om mellandom när flera käromål handläggs i samma rättegång. Om i samma rättegång hand­läggs dels lalan huruvida elt visst rättsförhållande beslår eller ej dels talan vars prövning beror av delta, kan mellandom ges över fast­släUelsetalan. Mellandom kan också meddelas i andra fall, när pröv­ningen av en viss lalan är beroende av annan lalan, som handläggs i samma rättegång. I 17 kap. 5 § andra styckel RB finns bestämmelser om mellandom när endast elt käromål föreligger. Mellandom kan i detta fall meddelas när talan förs om fullgörelse och såväl skyldigheten alt prestera som prestationens storlek är omstridda. En förutsättning för mellandom är alt part begär sådan dom. Mot kärandens bestridande får mellandom meddelas endasl om det föreligger synnerliga skäl. När rätten meddelar mellandom, kan den förklara målet i övrigt vilande i väntan på att mellandomen vinner laga kraft.

Domstolskommiltén framhåller all åtskilliga praktiskt vikliga fall uteslutits från mellandomsinstitutets tillämpning. Kommittén syftar här främst på den ganska vanliga situationen, all käranden framställer al­ternativa grander eller svaranden alternativa invändningar. Om exem­pelvis svaranden i elt kravmål i första hand åberopar preskription och i andra hand betalning kan rätlen inte meddela dom över den första in­vändningen för all därefter, om den ogillas och domen vinner laga krafl, övergå lill att pröva den andra invändningen. Rätten kan i etl så­dant fall endasl meddela en slutlig dom som avser målet i dess helhet.

Den angivna ordningen medför olägenheter framför allt i de fall då viss grund inle kräver någon särskild utredning, medan andra fordrar omfattande och dyr bevisning. Med vidgade möjligheter liU meUandon: skulle en onödig ansvällning av underrällsprocessen i många fall kunn undvikas. Kommittén föreslår därför atl rätten, om del beträffancl samma käromål föreligger flera omständigheter som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången i målet och del med hänsyn liU ut­redningen är lämpligt all sådan del av målet avgörs för sig, på parts be-

 

Prop. 1971: 45                                                                    104

gäran får meddela särskUd dom i den delen. Mol parts bestridande får delta dock ske endasl om synnerliga skäl föreligger.

Förslagel har rönt starkt gensvar under remissbehandlingen. Del framhålls allmänt i remissyttrandena, alt de nuvarande möjligheterna till mellandom är otillräckliga. Många domstolar åberopar erfarenhet av mål där betydande processekonomiska vinster hade stått all vinna, om mellandom hade kunnat meddelas i den omfattning som kommit­tén nu föreslår. I ell par remissyttranden föreslås ytterligare utvidgning av meUandomsinstilutel.

Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning atl vä­gande skäl föreligger för en utvidgning av mellandomsinstitulet. Änd­ringen bör endast la sikte på möjligheten att dela upp etl och samma käromål för skilda avgöranden. Om flera käromål kumulerats i ett mål kan särskild dom ges enligt 17 kap. 4 § eller 5 § första stycket RB. Yt­terligare möjlighet bör öppnas till mellandom när parterna har åbero­pat alternativa grunder eller invändningar och processekonomiska vins-ler slår all vinna, om mellandom meddelas över en sådan grund eller invändning.

Som kommittén framhållit hänger möjligheten alt dela upp etl käro­mål på särskilda avgöranden samman med omröslningsreglema. En för­utsättning för att en fråga skaU kunna brytas ul och göras till föremål för mellandom är självfallet, att omröstningsreglerna gör det möjligt att rösta särskilt om den frågan. Enligt 16 kap. 2 § andra stycket Iredje punkten RB gäller, att om det beträffande samma käromål förekommer flera omständigheter som var för sig är av omedelbar betydelse för ut­gången, de skall, om sakens beskaffenhet påkallar det, uppställas till särskUd omröstning. Som exempel på sådana omständigheter anges i för­arbetena fråga huravida skadeståndsskyldighet föreligger och fråga om skadeståndels storlek, fråga om fordrings uppkomst och fråga om preskription eller betalning samt fråga om gUlighelen av lestaments-bevakning och fråga om lestalors förmåga all upprätta testamente. Så­dana s. k. omedelbart relevanta omständigheter kan åberopas antingen av käranden som grand för yrkandet eller av svaranden som invänd­ning mot kärandens krav. Däremot kan särskild omröstning inte före­tas beträffande omständigheter som avser bevisprövningen. Enbart frå­gan om den rättsliga betydelsen av en omständighet kan inle heller ställas upp till särskild omröstning.

Som nyss framhållits kan mellandom inte avse annat eller mindre än som kan uppställas till särskUd omröstning. De nuvarande omrösl­ningsreglema innefattar emellertid avsevärda möjligheter alt vidga mel­landomsinslilutet. De medger att mellandom meddelas över varje om­ständighet som är av omedelbar betydelse för utgången. När sålunda käranden åberopat flera alternativa grunder för käromålet, blir mellan­dom möjlig beträffande var och en av dem. På samma sätt blir mellan-

 

Prop. 1971: 45                                                       105

dom möjlig i fråga om varje alternativ invändning från svarandens sida, om invändningen har omedelbar betydelse för utgången, t. ex. in­vändning om preskription eUer betalning. När mellandom meddelas över någon av käranden eller svaranden åberopad omständighet, skall domen inle endast irmefatla en bedömning av frågan, humvida den på­stådda omständigheten styrkts, utan också fastställa vilken rättslig ver­kan omständigheten skall ha i målet.

Mellandom blir däremot med kommitténs förslag inle möjlig i rena bevisfrågor såsom frågan om en urkund är äkta eller inle och inle hel­ler beträffande frågan om rällsföljden av elt föregivet förhållande. Detta följer emellertid inte endast av omröstningsreglerna. En sådan ta­lan kan domstol nämligen över huvud inte pröva. Enligt 13 kap. 2 § RB får talan om fastställelse humvida visst rättsförhållande beslår eller inle består föras endast under vissa föratsättningar. Talan måste sålunda avse visst rättsförhållande och inle endast etl faktiskt förhållande eller rällsföljden av elt tänkt förhållande.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts att ytterligare utvidga mel­landomsinstitulet till att omfatta även omständigheter utan omedelbar betydelse för utgången. Som exempel nämns frågan om äktheten av etl dokument och tolkningen av en avtalsbestämmelse i fall när tolkningen är av väsentUg betydelse för bedömande av den sannolika rällsföljden. En dom angående elt faktiskt förhållande såsom äktheten av ell do­kument skulle kunna få betydelse i framlida civUrällsliga eller straff­rättsliga sammanhang på etl sätt som inle kan överblickas. En sådan utvidgning av mellandomsinstitulet skulle därför enligt min mening föra för långt. Den föratsätter också vidgade möjligheter lill fastställelse­lalan. Tolkningstvisler som kan göras tUl föremål för fastslällelsetalan kan redan nu avgöras genom mellandom (17 kap. 5 § första stycket RB). Det skulle leda för långt alt i andra fall bryta ut enskilda tolk­ningsfrågor till särskilda avgöranden. Domstolarnas uppgift är alt sli­ta tvister och inle alt meddela auktoritativa förklaringar i lösryckta rätts- eller bevisfrågor. I de fall då en begränsad rätts- eller bevisfråga är av avgörande betydelse föreligger del vanligen möjlighet för par­terna atl från början lägga upp processföringen så, alt denna fråga med minsta möjliga kostnad blir föremål för domstolens avgörande.

På grund av vad jag nu har anfört ansluter jag mig lill den av­gränsning av mellandomsLastitutet som kommittén föreslagit.

Mellandom motiveras främst av processekonomiska skäl. Även när mellandom i och för sig är möjlig, bör den därför tillgripas endasl om detta ger tids- och kostnadsmässiga vinster. Så är förhållandet främst i de fall, då avgörandet av den till särskUd dom utbrutna frågan kan leda lill alt övriga delar av målet inle behöver las upp lill prövning. Si­tuationen är visserligen en annan exempelvis när t. ex. käranden i elt skadeståndsmål åberopar altemativa grander beträffande själva skade-

 

Prop. 1971: 45                                                        106

slåndsskyldighelen samtidigt som frågan om skadeståndels storlek är tvislig. Om mellandom i fråga om själva skadeslåndsskyldighelen med­delas över den i första hand åberopade grunden, är därmed inle målet avgjort, hur domen än utfaller. Även i sådana fall kan emellertid mel­landom innebära processekonomiska vinster genom atl ingen prövning behöver ske av de i andra och Iredje hand åberopade grunderna för ska­deslåndsskyldighelen.

En föratsättning för uppdelning av målet bör som kommittén fram­hållit vara, all särskUjande av de olika tvistefrågorna är lämpligt med hänsyn till utredningen. Från ulredningssynpunkl är en uppdel­ning självfallet särskUl påkallad när utredningen är av betydande om­fattning och i huvudsak hänför sig lill sådan del av målet, som kan sär­skUl avgöras genom mellandom. Annorlunda är del om samma perso­ner skall höras som vittnen eller sakkunniga i fråga om samtUga eller flera grander eller invändningar. I sådana fall medför en uppdelning av målet ofta alt handläggningen betungas och kostnaderna ökar.

Del bör endast i undanlagsfall komma ifråga all mer än en mellan­dom meddelas i samma mål. Ibland kan del vara lämpligt alt domsto­len samtidigt till särskilt avgörande lar upp mer än en tvistefråga.

En mellandom kan ibland innebära nackdelar för en part. Dessa hänför sig främst till den situation som kan uppkomma, om mellando­men överklagas. I sämsta fall kan ell mål komma all prövas två eller t. o. m. flera gånger i varje instans med åtföljande fördyring och tidsut­dräkt. Liksom hittills bör därför gälla alt mellandom inte får meddelas, om ingen av parterna begär del. Mol parts bestridande bör mellandom i fortsättningen få meddelas endast om synnerliga skäl föreligger.

När mellandom meddelats skall målet i övrigt kunna vUandeförkla-ras till dess domen vunnit laga krafl. Della skall självfallet ske när må­let avgjorts genom mellandom men även i andra fall föreligger i all­mänhet skäl för vilandeförklaring. Undanlagsvis kan dock förhållan­dena vara sådana, att handläggningen i övriga delar av målet bör fort­sätta.

En av olägenheterna med atl målet i de delar som ej omfattas av mellandomen blir vUande en längre tid är alt bevisningen kan hinna försämras. Del har därför under remissbehandlingen föreslagils alt så­dana mål alltid skall prövas med förtur vid fullföljd. För egen del an­ser jag inle all en sådan ordning är befogad. Ölägenheterna av en för­dröjning i samband med överklagande får beaktas vid bedömningen om mellandom skall användas eller inle. Det har också under remiss­behandlingen föreslagils, att bestämmelserna i 36 kap. 19 § RB om för­hör med vittne utom huvudförhandling ändras på sådant sätt, att vitt­nesförhör utom huvudförhandling får hållas i den del av målet som vi-landeförklarals. Nuvarande bestämmelser medger sådant vittnesförhör endasl i de fall då vittne inte kan inställa sig vid huvudförhandlingen

 

Prop. 1971: 45                                                       107

eller inle kan göra della ulan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Enligt min mening föreligger inle tillräckliga skäl all utvidga möjlighe­terna lill vittnesförhör utom huvudförhandling. Bevisomedelbarhelen kräver atl möjligheten lill bevisupptagning utom huvudförhandling är inskränkt lill sällsynta undanlagsfall. Riskerna för all förhören blir ofullständiga är också större, när vittne hörs utom huvudförhandling. Om faran för bevisförsämring är betydande, kan det i stället vara ett skäl för atl forlsälla handläggningen.

På grund av del anförda bör i 17 kap. 5 § RB las upp en bestäm­melse av den lydelse som kommittén föreslagit. Den föreslagna bestäm­melsen blir tiUämplig också för överrätterna. Del möter sålunda inle hinder för hovrätt atl meddela meUandom över t. ex. en invändning om preskription när målet i dess helhet fullföljts eller atl i samband, därmed återförvisa målet. Det är emellertid uppenbart all vinsterna med mellandom minskas om inle redan underrätten begränsar sin handläggning lill viss mellandomsfråga.

Enligt 18 kap. 14 § andra stycket RB skall rätlen meddela beslut an­gående rättegångskostnaden, när rätten avgör målet. Har mellandom meddelats gäller alt beslut i fråga om rättegångskostnaderna skall med­delas först i samband med målels slutliga avgörande (se processlagbe­redningens belänkande s. 243). I de fall då mellandomen inle innebär att målet avgörs ger målels fortsatta handläggning rätlen tillfälle att se­nare besluta i kostnadsfrågan. Avgörs målet genom mellandom, får frågan om rättegångskostnad las upp när mellandomen, i förekom­mande fall efter fullföljd, vunnit laga krafl. När mellandom efter full­följd prövats av högre rätt, har den högre rätten enligt 18 kap. 15 § and­ra stycket RB att avgöra kostnadsfrågan i vad avser den fullföljda ta­lan. Parterna kan emellertid vid kostnadernas slutliga reglering göra gällande de kostnader som varit förenade med den fuUföljda lalan.

2.9.6 Måls avgörande utan huvudförhandling i överrätt

Enligt gällande rätt skall överrältsprocessen i princip vara muntlig. Möjligheter finns dock atl avgöra mål på handlingarna. Genomgående gäller all huvudförhandling inte behövs för prövning, som inte avser själva saken. Vidare kan mål avgöras på handlingarna i vissa fall då ut­gången är självfallen och en förhandling därför framstår som onö­dig. Della är i tvistemål fallet vid medgiven eller uppenbart ogrundad vadetalan. I brottmål får målet avgöras på handlingarna, om åklaga­ren för lalan lill den tilltalades förmån eller den tilltalades talan bi­trätts av motparten. I viss utsträckning kan huvudförhandling under­låtas också när målet kräver en mera ingående prövning. Detla gäller emellertid endasl i hovrätt. Bestämmelserna härom lar bl. a. sikte på mål som rör mindre värden eller ringare påföljder. I 50 kap. 21 § and­ra styckel RB föreskrivs sålunda all, om målet endasl rör pengar eller

 

Prop. 1971: 45                                                                    108

sådant som kan uppskattas i pengar och värdet av del som den full­följda lalan gäller uppenbart inle uppgår till 1 500 kronor, målet får avgöras ulan huvudförhandling, om inle båda parterna begärt sådan förhandling. Beträffande brottmålen meddelas motsvarande regler i 51 kap. 21 § andra stycket RB. Utöver denna möjlighet all avgöra baga­lellmål på handlingarna finns en sådan möjlighet beträffande tvistemål, i vilka det är fråga endast om rättstillämpning. Bestämmelsen om detla återfinns i 50 kap. 21 § Iredje styckel, där del föreskrivs atl mål, i vUka det är fråga om endasl rättstillämpningen, på båda partemas begäran får avgöras ulan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart all sådan inle behövs.

När det gäller processen i HD är möjligheterna atl avgöra mål ulan huvudförhandling formellt mycket små (55 kap. 12 § RB). Genom den i princip obligatoriska tillståndsprövningen, som alllid sker på hand­lingarna, begränsas dock antalet huvudförhandlingar i HD starkt.

Ganska snart efter den nya rättegångsbalkens ikraftträdande visade del sig att den muntliga hovrättsprocessen ställde sig åtskilligt dyrare än den tidigare skriftliga processen. 1951 års rältegångskommitlé fick lill uppgift alt överväga i vilka fall huvudförhandling i hovrätt skuUe kunna underlåtas ulan fara för rättssäkerheten. I sill år 1953 avgivna belänkande föreslog kommittén bl. a. — förutom höjning av värde­gränsen för tvistemål till nu gäUande belopp — att i disposiliva tviste­mål huvudförhandling på båda pariemas begäran skulle kunna under­låtas, om hovrätten fann uppenbart atl sådan ej fordrades. Förslaget kom inle alt genomföras.

Domslolskommittén föreslår nu, främst av processekonomiska skäl, alt möjligheterna att i överräll avgöra mål ulan huvudförhandling vid­gas. Till en början föreslås all den nuvarande värdegränsen 1 500 kro­nor för avgörande av mål ulan huvudförhandling i hovrätt höjs till 5 000 kronor. Kommittén, som anser atl rältegångskommitléns nyss­nämnda förslag i och för sig är tilltalande i flera avseenden men inte vUl föra fram det på nytt, föreslår vidare alt huvudförhandling, oavsett Ivisleföremålets värde, skall kunna underlåtas om ej båda par­terna begär sådan förhandling, under förutsättning all den fullföljda lalan avser endast storleken av yrkat belopp och alt tvist ej råder om de omständigheter som ligger lill grund för prövningen. I fråga om brottmål förordas ingen ändring i gällande bestämmelser. För HD föreslås samma regler som för hovrätt.

Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig positiva lill kommitténs förslag och betonat behovet av enklare handläggningsformer i överräll. Flera remissinstanser vill emellertid gå längre än vad kommittén före­slagit. De förordar i stället en lösning efter de riktlinjer som rättegångs­kommittén förde fram. Förslagel att ge HD samma möjlighet som hov­rätt atl avgöra mål på handlingarna har allmänt ansetts välmotiverat.

 

Prop. 1971: 45                                                       109

Under de över tjugo år som rättegångsbalken nii varit i tiUämpning har det visat sig finnas behov av att vidga utrymhiet för skriftligt för­farande i överräll. I åtskilliga tvistemål framstår huvudförhandling i överrätt som onödigt tidsödande och kostsam. En ökad användning av skriftiigt förfarande i överräll skulle på ett verksamt sätt bidra lUl alt hålla processkostnaderna nere. Med den starka förankring som munl-lighetsprincipen nu har i rättegångsordningen finns det enligt min me­ning inle heller anledning befara all ökade möjligheter till skriftligt för­farande i överrält skulle missbrukas. Del finns sålunda starka skäl för en reform som både för hovrätternas och HD:s del medför ökade möj­ligheter alt avgöra mål på handlingarna. För hovrätternas del bör de ökade möjligheterna till skriftligt förfarande endast gälla tvistemålen. I fråga om brottmålen bör, som kommittén föreslagit, inle göras annan ändring av gällande bestämmelser, än att de för hovrätt gällande reg­lerna skall avse också HD.

En höjning av värdegränsen i 50 kap. 21 § andra styckel RB är up­penbarligen befogad redan med hänsyn till penningvärdeförändringen sedan år 1954, då del nuvarande beloppet infördes. En ren anpassning lill penningvärdels utveckling skulle emellertid medföra alt beloppet höjdes till endasl omkring 2 500 kronor. De undersökningar domstols­kommiltén företagit är visserligen begränsade men visar alt en höjning av värdegränsen till 5 000 kronor skulle avsevärt öka utrymmet för skriftiigl avgörande i mål som rör endast pengar eller sådant som kan uppskattas i pengar. På grund av det anförda bör värdegränsen inte sättas under 5 000 kronor. Av praktiska skäl kan det vara lämpligt att anknyta värdegränsen till basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Basbeloppet är f. n. 6 400 kronor. Jag före­slår atl värdegränsen i 50 kap. 21 § andra stycket RB i princip bestäms till del belopp som motsvarar basbeloppet enligt lagen om all­män försäkring.

Under remissbehandlingen har anförts atl skriftlig handläggning av bagatellmålen borde göras beroende av initiativ från parterna. En så­dan ordning skulle emellertid enligt min mening kunna medföra, att möjligheten inte kom till användning i avsedd utsträckning. Nuvarande ordning bör därför behåUas. Liksom nu bör sålunda huvudförhandling kunna underlåtas även om en av parterna begärt förhandling.

Även om den nu föreslagna ändringen genomförs, kommer ålskilUga mål, vilka ofta med fördel skulle kunna avgöras på handlingarna, alt lämnas utanför möjligheterna lUl skriftligt förfarande. Inle minst gäller della underhållsmålen. Genom alt del i dem är fråga om periodiskt återkommande betalningar under lång tid överskrids vanligen basbe­loppet. Domstolskommiltén har föreslagit all huvudförhandling, oav­sett Ivisleföremålets värde, skall kunna underlåtas om ej båda parlema begär sådan förhandling, under förutsättning atl den fullföljda lalan

 

Prop. 1971: 45                                                                     HO

avser endasl storleken av yrkat belopp och all tvist ej råder om de om­ständigheter som ligger till grund för prövningen. En sådan bestämmelse skulle få etl relativt begränsat tillämpningsområde. Kravet att de lill grand för prövningen liggande omständigheterna skaU vara oslridiga lorde sålunda i allmänhet inle vara uppfyllt. Det finns därför enligt min mening skäl all söka andra lösningar.

Åtskilliga remissinstanser har uttalat sig för en mera allmän utvidg­ning av möjligheterna till skriftligt förfarande i överrält. Från flera håll har därvid del av 1951 års rältegångskommitlé framlagda förslagel an­setts utgöra en lämplig lösning. Även enligt min mening finns del åt­skilliga skäl för en sådan ordning som den rättegångskommittén före­slagit. Kostnadema för den muntiiga hovrättsprocessen är ofta avse­värda. I disposiliva mål har parterna obegränsade möjligheter all själva bestämma över tvisleföremålel och över hur en tvist mellan dem skall slitas. Det framstår därför som rimligt all parterna ges större inflytande på handläggningsformen i hovrätt. Det finns enligt min mening åtskil­liga mål som redan på förhand kan bedömas som lämpliga för all av­göras på handlingarna, ulan alt del därför är fråga om mål där vadela­lan är uppenbart ogrundad eller om en ren rättstiUämpningsfråga. Jag syftar på mål där del i hovrätt inle sker någon bevisupptagning och där bevisomedelbarheten alltså saknas. Vissa andra mål lämpar sig genom sin art för skriftiigt förfarande, t. ex. vissa redovisningsmål. Givetvis måste del beaktas att inte några skäl av mera allmän karaktär lägger hin­der i vägen för en sådan ordning. Jag tänker närmast på faran för atl grundprinciperna för överrättsförfarandet mera allmänt blir åsidosatta och risken på längre sikt att en återgång sker tiU skriftligt förfarande. Som jag tidigare har framhåUit får dock riskerna för missbruk inle över­drivas. En fömtsättning för avgörande på handlingarna i dispositiva mål enligt den ifrågasatta ordningen är emellertid att hovrätten finner det uppenbart all huvudförhandling inle erfordras. I della krav ligger en tillräcklig garanti mot all den skriftiiga processformen missbrakas. På grund av det anförda bör i 50 kap. RB tas in en regel av innebörd, alt dispositiva tvistemål på båda parternas begäran får avgöras på handling­arna, om hovrätten finner uppenbart all huvudförhandling ej fordras.

Som nämnts bör den föreslagna bestämmelsen avse endast disposi­liva tvistemål. Den kan antas få betydelse i exempelvis mål om under­hållsskyldighet mellan makar vid hem- eller äktenskapsskiUnad. Mål om underhåll lill barn kan sägas inta en särställning med hänsyn lill all

avtal om sådan underhållsskyldighet visserligen är bindande för den

I

underhållsskyldige men däremot enligt 7 kap. 7 § första stycket FB inle för barnet. Allmänna processuella grundsatser för dispositiva tvistemål är emellertid i regel tillämpliga beträffande sådan underhållstalan (jfr. lagrådets yttrande i prop. 1969: 124, s. 152). Den utvidgade möjligheten lill skriftlig handläggning av dispositiva mål bör med hänsyn härtill bli

 

Prop. 1971: 45                                                       111

tillämplig också på mål om underhåll till barn. En sådan ordning är också önskvärd från den synpunkten alt talan om underhåll till make och barn ofta förekommer i samma rättegång.

3. Specialmotivering

3.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Som anförts i den allmänna motiveringen föreslås all den särskilda omröslningsregeln i 3 kap. 7 § RB upphävs. De vanUga majorilelsreg-lerna i 16 kap. 3 § och 29 kap. 3 § RB blir då i stället tUlämpliga. I 16 kap. 3 § tredje stycket och 29 kap. 3 § Iredje stycket finns hänvisning tUl 3 kap. 7 §. Dessa hänvisningar får samtidigt utgå.

Som en följd av atl revisibUisreglerna och nedsättningsskyldigheten avskaffas föreslås att 54 kap. 12 och 17—19 §§, 55 kap. 2 § samt 56 kap. 2 § upphävs.

3 kap. 6 §

Enligt paragrafen i dess nuvarande lydelse skall tre ledamöter av HD dellaga i behandlingen av dispensfrågor. Fler får inle dellaga. I depar­tementsförslaget har, i enlighet med vad jag närmare utvecklat i den all­männa motiveringen, införts möjlighet atl i samband med partiellt prövningstillstånd hålla frågan om utvidgning av tillståndet öppen i av­vaktan på utgången av målet i den del det upptagils till prövning. Det vore under sådana omständigheter opraktiskt alt låta dispensprövnings-avdelning slutligt avgöra den vilandeförklarade frågan om prövnings­tillstånd. Enligt den föreslagna lydelsen skall den frågan i stället avgö­ras av de ledamöter som prövar målet.

17 kap. 5 §

Paragrafen i den föreslagna lydelsen stämmer överens med domslols­kommitléns förslag. Utformningen av det vidgade mellandomsinslilutet har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen.

42 kap. 8 §

I paragrafen har införts bestämmelsen om materiell processledning vid förberedelse i tvistemål. Bestämmelsen, som behandlats utförligt i den allmänna motiveringen, överensstämmer i sak med vad kommittén föreslagit. Bestämmelsen har tiUämpning också på skriftlig förberedelse.

50 kap. 21 §

Ändringen innebär tUl en början all den nuvarande värdegränsen för tvistemål, 1 500 kronor, höjs och anknyts till basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Anknytningen har skett till del bas­belopp som gällde den dag underrättens dom meddelades.

 

Prop. 1971: 45                                                        112

1 tredje stycket införs den nyheten atl skriftlig handläggning av dis­positiva mål blir möjlig när båda parterna begär del och hovrätten fin­ner uppenbart atl huvudförhandling inte behövs. Bestämmelsen, som kan antas få användning särskilt i mål om underhåll till make eller barn, har ingående behandlats i den allmänna motiveringen.

50 kap. 25 §

I paragrafens tredje stycke har i nära överensstämmelse med 55 kap. 13 § RB införts föreskriften, alt part inte får i hovrätten åberopa om­ständighet eller bevis som inte tidigare förebragts, med mindre han gör sannolikt alt han inle kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten eller han eljest haft giltig ursäkt all ej göra del. I den all­männa motiveringen anges exempel på fall då giltig ursäkt får anses föreligga. Bestämmelsen får i likhet med föreskrifterna i 43 kap. 10 § och 55 kap. 13 § RB i praktiken begränsad betydelse i indispositiva mål. I dessa gäller all rätten oberoende av parterna skall vidta behövliga åt­gärder för alt målen skaU bli tillförlitligt utredda och riktigt avgjorda. Hovrätt kan därför inle lämna obeaktade nya omständigheter eller be­vis som försumlig part åberopar först i hovrätten, om de är av betydelse i målet.

54 kap. 10 §

Ändringsdispens, inlressedispens och allmän dispens har i enlighet med vad tidigare anförts inle någon motsvarighet i departemenls­förslaget medan prejudikaldispensen ges elt utvidgat innehåll samtidigt som en ny dispensgrand införs. Enligt den senare skall prövningslUlslånd kunna meddelas om del föreligger synnerliga skäl till prövning, såsom all grund för resning föreligger eller domvilla förekommit eller alt må­lels utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misslag. I fråga om den närmare innebörden av dispensgrun­derna får jag hänvisa lill vad jag tidigare anfört.

Det nuvarande andra styckel har flyttats lill 11 § samtidigt som be­stämmelsen anpassats till den där föreslagna föreskriften om möjlighet att begränsa prövningstillstånd till viss del av hovrättens avgörande.

54 kap. 11 §

På sätt närmare utvecklats i den allmänna motiveringen har i depar­lementsförslaget införts möjlighet för HD alt begränsa prövningstill­stånd tUl all gäUa viss del av del överklagade avgörandet eller en s. k. omedelbart relevant omständighet. I samband därmed blir det möjligt att vilandeförklara fråga om eventuell utvidgning av det begränsade prövningstillståndet. Bestärhmelserna har införts i ell nytt första stycke.

Andra stycket har anpassats lill möjligheten att begränsa prövnings­tillståndet. Tredje stycket, som motsvarar nuvarande 10 § andra styc-

 

Prop. 1971:45                                                                       113

ket, har likaså anpassats till begränsningsmöjlighelen. I den mån pröv­ningstillstånd inle meddelas och fråga om prövningstillstånd inte vilan-deförklaras, skall hovrättens dom slå fast. När partiellt prövningstill­stånd meddelas måste av beslutet tydligt framgå i vilka delar domen med hänsyn lUl HD:s beslut i dispensfrågan inle kan bli föremål för yt­terligare prövning och alltså kan verkställas som lagakraftvunnen dom.

Del nuvarande första styckel i 11 §, som i första hand rör frågan om beräkning av molgångsvärdel i visst fall har, sedan revisibUisreglerna avskaffats, ansetts böra ulgå. Även ulan särskild föreskrift skall givet­vis gäUa atl beslut, varigenom målet delvis avvisats och som överkla­gats samtidigt med domen, skall beaktas vid bedömningen av dispens­frågan.

54 kap. 13 §

Enligt gällande rätt får ändringsdispens eller aUmän dispens inle meddelas i anledning av lalan mot beslut om rättegångskostnader. I departementsförslaget begränsas dispensmöjligheterna kraftigt. I likhet med kommittén anser jag därför alt anledning saknas alt i fortsättningen behålla särbestämmelsen om talan mol rällegångskoslnadsbeslut. Den föreslås därför upphävd.

54 kap. 14 och 15 §§

Ändringarna i dessa paragrafer hänger samman med atl revisibilisreg­lerna bortfaller.

Eftersom del genom avskaffandet av revisibUisreglerna blir utan praktisk betydelse vUken dispensgrund som åberopas, vore det i och för sig möjligt alt låta bestäramelserna utgå. Dess bibehållande motiveras emellertid av angelägenheten av atl parterna i samband med hovrättens dom eller beslut görs uppmärksamma på de grunder, som måste kunna åberopas för alt möjlighet till prövningstillstånd över huvud tagel skall stå öppen. Bestämmelsen i andra stycket tredje punkten har däremot fåll utgå.

Hovrätts tillkännagivande i fråga som avses i 14 § är i allmänhet bin­dande. Om revisibilisreglerna avskaffas bör emellertid det tillkännagivan­de som avses i andra stycket framdeles endast ses som en lUl ledning för parterna lämnad upplysning om gällande rätt. Som en följd härav får överprövningen enligt 15 § första styckel endasl tUlämpning på tillkän­nagivanden enligt 14 § första stycket. Lagrummet föreslås ändrat i en­lighet härmed, varjämte föreslås att 15 § första stycket andra och tredje punkten upphävs.

Fråga huruvida hovrätts tillkännagivande är riktigt behandlas på fullsutten avdelning i vanlig ordning. Anser HD, till skillnad från hov­rätten, all talan får föras, skall därefter frågan om meddelande av prövningstillstånd prövas i därför föreskriven ordning.

5    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 45

 

Prop. 1971:45                                                                        114

55 kap. 4 § och 56 kap. 4 §

Beträffande ändringarna i dessa paragrafer får jag hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen.

55        kap. 12 §

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen innebär ändringen atl HD får i huvudsak samma möjlighet som hovrätt att av­göra mål utan huvudförhandling. Genom hänvisningen blir nuvarande andra styckel överflödigt. Liksom nu får pleniavgöranden träffas utan huvudförhandling.

56        kap. 14 §

I detta lagrum behandlas besvär över beslut om vägrat inträde i ad­vokatsamfundet eller uteslutning ur detta. Vid sådan lalan föreligger inle någon nedsättningsskyldighet.

Paragrafen har ändrats som en följd av att bestämmelserna om ned­sättningsskyldighet föreslagits ulgå.

59 kap. 3 §

Ändringen har föranletls av förslaget atl avskaffa nedsättningsskyl­digheten.

Övergångsbestämmelser

De föreslagna ändringarna i RB föreslås träda i kraft den 1 juli 1971. Tillämpningen av de nya bestämmelserna om fullföljd av talan lill högsta domstolen och om rättegången där bör som regel bero av tidpunkten för hovrättens dom eller beslut. Har domen eller beslutet meddelats före ikraftträdandet, bör sålunda de nuvarande reglerna i bl. a. 54 kap. 10—15 och 17—19 §§ om prövningstillstånd saml om nedsätt­ning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning alltjämt tillämpas. Del­samma gäller bestämmelserna i 3 kap, 7 § om omröstning i högsta domstolen i tillståndsfrågor saml i 55 kap, 4 § och 56 kap, 4 § om inne­hållet i revisions- och besvärsinlagor. Däremot synes den utvidgade möjligheten till avgörande i högsla domstolen av mål på handlingarna enligt 55 kap. 12 § böra föreligga även beträffande tidigare fullföljda mål. Även ändringarna i 50 kap, 21 § om avgörande av mål utan hu­vudförhandling i hovrätt bör gälla oavsett när rättegången där inletts.

Vad angår den föreslagna begränsningen i möjligheterna för part en­ligt 50 kap, 25 § atl i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis återverkar ändringen på underrällsprocessen. Den bör därför inte äga tUlämpning på mål, som anhängiggjorts före ändringens ikraftträdande.

De föreslagna ändringarna i bestämmelserna om processledning i 42

 

Prop. 1971:45                                                        115

kap, 8 § och om mellandom i 17 kap, 5 § har visserligen samband med nyssnämnda ändrade regler angående åberopande av omständigheter och bevis. Sambandet är dock inle sådant all del finns anledning att göra även tiUämpningen av ifrågavarande ändringsförslag beroende på tiden för anhängiggörandet av målet. Bestämmelserna bör därför ha avseende på rättegången såväl i nya som i äldre mål.

3.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta dom­stolens sammansättning och tjänstgöring

Ändringarna i denna lag har behandlats i den allmänna motive­ringen. Genom en särskild övergångsbestämmelse medges alt det enligt lagen högsta tillåtna antalet justitieråd får över.skridas lill dess antalet nedgått lill följd av inträffade ledigheler. Om särskilda skäl föreligger får dock nya ledamöter utses även dessförinnan.

3.3 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Enligt 212 § sjölagen (1891: 35 s. 1) verkställs utredning och fördel­ning av gemensamt haveri dvs. haveri som drabbar intressegemenska­pen fartyg, frakt och last såsom sådan — genom dispasch (generaldis-pasch). 1 219 § samma lag föreskrivs att tvist om ersättningsskyldighet som kan åligga försäkringsgivare på grund av avtal om sjöförsäkring skall hänskjutas lill utredning och avgörande genom dispasch (partiku-lärdispasch). Dispasch upprättas av dispaschör. Del finns f, n. två dispa-schörer, en i Stockholm och en i Göteborg,

Dispasch kan enligt 339 § sjölagen klandras hos tingsrätten i den ort där dispaschen är utgiven. Mot tingsrättens utslag eller beslut i dis­paschmål föres enligt 343 § sjölagen talan genom besvär till HD, Pröv­ningstillstånd behövs inle. Besvärsinlagan skall inges till tingsrätten inom fyra veckor från dagen då utslaget eller beslutet meddelades. Be­stämmelserna i 54 kap. 16—19 §§ och 56 kap. RB om nedsättnings­skyldighet och rättegången i övrigt har motsvarande tillämpning vid så­dan besvärslalan. Den särskilda besvärsordningen lorde främst ha för­anletls av kravet på ärendenas skyndsamma handläggning. De till HD fullföljda dispaschmålen är dock myckel få. HD handlade under pe­rioden 1959—1968 endast två dispaschmål.

Fullföljdsordningen i dispaschmål kommer i ell annat läge, när hov­rätt i praktiken görs till slutinstans. Något påtagligt praktiskt behov av atl behåUa gällande ordning torde inte föreligga. Sjölagskommiltén ut­talar alt vissa skäl talar för atl dispaschmålen får följa den vanliga in­stansordningen, även om den nuvarande ordningen inte varit förknip­pad med några praktiska olägenheter. Kommittén erinrar i det sam­manhanget om all hovrätt numera är tillsynsmyndighet för dispaschör

 

Prop. 1971:45                                                                       116

enligt 4§ och 11 § andra stycket stadgan (1911: 113) angående dispa-schörsväsendel. Jag föreslår atl den särskilda besvärsordningen för dis­paschmål avskaffas genom ändring i 343 § sjölagen. Talan mol tings­rätts avgörande i dispaschmål får alltså föras genom besvär i hovrätt i vanlig ordning. För prövning i HD krävs dispens i vanlig ordning.

3.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet

54 kap. 17 och 18 §§ samt 56 kap. 2 § RB innehåller bestämmelser om nedsättningsskyldigheten. Paragraferna föreslås upphävda. Som en följd härav utgår hänvisningen till de angivna lagrummen i 21 kap. 61 § lagen om delning av jord å landet.

4. Hemställan

I enlighet med det anförda har upprättats förslag lill

1)    lag om ändring i rättegångsbalken,

2)    lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens sam­mansättning och tjänstgöring,

3)    lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),

4)    lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet.
Jag hemsläller, all lagrådels yttrande över lagförslagen inhämtas ge­
nom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instäm­mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

 

Prop. 1971: 45

117

Bilaga I Domstolskommitténs förslag

Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels all 3 kap. 7 §, 16 kap. 3 § Iredje stycket, 29 kap. 3 § Iredje stycket, 54 kap, 12, 17, 18 och 19 §§, 55 kap. 2 § och 56 kap, 2 § rättegångsbalken skall upphöra atl gälla, dels all 17 kap, 5 §, 42 kap, 6 §, 50 kap, 21 och 25 §§, 54 kap, 10, 11, 13, 14 och 15 §§, 55 kap. 4 och 12 §§ samt 56 kap. 4 och 14 §§ samma balk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

 

17 KAP. 5 §.
---- den talan.

Handlägges i-----------

Äro i mål, vari talan föres om fullgörelse, såväl skyldigheten att fuUgöra sotn fullgörelsens storlek stridiga och finnes med hänsyn till utredningen lämpligt, all dessa frå­gor avgöras var för sig, må på parts begäran särskild dom givas över skyldigheten att fullgöra; mot kärandens bestridande må sådan dom ej givas med mindre synnerli­ga skäl äro därtill.

Då särskUd--------------------


Ar beträffande samma käromål fråga om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången, och finnes med hänsyn lill utredningen lämp­ligl, all sådan del av målet avgöres för sig, må på parts begäran sär­skild dom givas häröver; mol parts bestridande må sådan dom ej givas med mindre synnerliga skäl äro därtill. - laga kraft.

42 KAP. 6 §.

Ulfärdas stämning-----------

Under förberedelsen skall målet så beredas, alt det vid huvudför­handlingen kan slutföras i ell sam­manhang.

- aga rum.

Rätten skall verka för att par­terna vid förberedelsen angiva allt som de vUja åberopa i målet samt genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullstän­dighet i parternas framställningar. Under förberedelsen skaU målet så beredas, all del vid huvudförhand­lingen kan slutföras i ell samman-han,".

50 KAP.

21 §.

Hovrätten äge------------------- är ogrundad.

Rör målet allenast penningar el- Rör målet allenast penningar el-

ler sådant, som kan skallas i pen-     ler sådant, som kan skattas i pen-

 

Prop. 1971: 45

118

(Nuvarande lydelse)                    (Föreslagen lydelse)

ningar, och uppgår värdet av det, ningar, och uppgår värdet av del,
varom lalan fullföljts, uppenbart varom lalan fullföljts, uppenbart
icke lill ettusenfemhundra kronor, icke lill femtusen kronor, må må-
må målet avgöras ulan huvudför- let avgöras utan huvudförhand-
handling, om ej båda parterna be- ling, om ej båda parterna begärt
gärl sådan förhandling. Vid beräk- sådan förhandling. Vid beräkning
ning av värdet må hänsyn icke ta- av värdet må hänsyn icke lagas
gas lill rättegångskostnad eller till till rättegångskostnad eller till rän-
ränta, som upplupil efter talans ta, som upplupil efter talans väc-
väckande.                                    kände.

Begära ej båda parterna huvud­förhandUng, må utan sådan avgö­ras även mål, vari den fullföljda talan avser endast storleken av yr­kat belopp och tvist ej råder om de till grund för prövningen lig­gande omständigheterna.

Mål, vari------ ■------- • —•-------- ej erfordras.

För prövning,--- ■------------- -ej erforderlig.

25 §.

Innan hovrättens —•---------- • vadetalan återkallas.

Vadekäranden äge--------------- i vadeinlagan.

Part må ej i hovrätten till stöd    Part må ej i hovrätten till stöd

för sin lalan åberopa omständighet för sin talan åberopa omständig-eller bevis, som ej tidigare före- hel eller bevis, som ej tidigare fö-bragls, om han kunnat åberopa rebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid omständigheten eller beviset vid underrätten och det kan antagas, underrätten och godtagbara skäl att han underlåtit det i otillbörligt saknas för hans underlåtenhet att syfte eller av grov vårdslöshet. göra det. Framställes först i hov-Framställes först i hovrätten yr- rätten yrkande om kvittning, må kände om kvittning, må del avvi- det avvisas, om del ej utan olägen-sas, om det ej utan olägenhet kan hel kan prövas i målet, prövas i målet.

54 KAP.

10 §.
Prövningstillstånd må meddelas Prövningstillstånd må meddelas

allenast                                        allenast   om   det  för   ledning  av

1.    om för enheUig lagtolkning rättstillämpningen är av vikt, alt
eller rättstillämpning är av synner- lalan prövas av högsla domstolen,
lig vikt, att lalan prövas av högsla eller med hänsyn till särskilda om-
domstolen, eller parten visar, att ständigheter eljest synnerliga skäl
talans prövning eljest skulle hava föreligga till sådan prövning,
synnerlig betydelse utöver det mål,

varom är fråga; eller

2.    om anledning förekommer
till ändring i det slut, vartiU hov­
rätten kommit, eller eljest med
hänsyn till omständigheterna i må-

 

Prop. 1971: 45

119

 

(Nuvarande lydelse)

let   skäl   förekomma   till   talans prövning.

Meddelas ej prövningstillstånd, skall hovrättens dom eller slutiiga beslut stå fast; erinran därom skall intagas i högsla domstolens beslut.

(Föreslagen lydelse)

/ den mån prövningstillstånd ej meddelas, skall hovrättens dom el­ler slutliga beslut stå fast; erinran därom skall intagas i högsta dom­stolens beslut.

 

11 §.

Vid avgörande----------------

Meddelas       prövningstillstånd,

gälle del domen eller del slutliga beslutet i dess helhet, såvitt parten fört lalan däremot, så ock beslut, mot vilket talan fullföljes i sam­band med talan mot domen eUer det slutiiga beslutet.

- mot domen.

Meddelas prövningstillstånd, gälle det domen eller det slutliga beslutet i dess helhet, såvitt parlen för lalan däremot, så ock beslut, mol vilket lalan fullföljes i sam­band med lalan mot domen eller det slutliga beslutet. Högsta dom­stolen äge dock inskränka tillstån­det att gälla endast viss del av den dom eller det beslut den fullföljda talan avser.

13 §.

Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mol hovrätts beslut, som ej är slutligt, och har ej i anledning av talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra stycket gäller även beslutet, äge vad i 9—12 §§ är stadgal motsvarande tUlämp­ning; /■ anledning av talan mot be­slut om rättegångskostnad må dock prövningstillstånd enligt 10 § 2 ej meddelas.

Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, lalan mot hovrätts beslut, som ej är slutligt, och har ej i anledning av talan mot hovrättens dom eller slutliga be­slut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra stycket gäl­ler även beslutet, äge vad i 9—11 §§ är stadgat motsvarande tillämp­ning.

14 §.

Då hovrätt---------------------

Kan lalan mol hovrätts dom el­ler beslut ej komma under högsla domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parlen tillstånd därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om ta-lant fullföljande det tUl känna. Hovrätten angive ock, på vilka grunder sådant tillstånd med hän­syn till utgången i hovrätten må meddelas. Gälla för olika delar av

- lill känna.

Kan talan mol hovrätts dom el­ler beslut ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsla domstolen meddelat parten tillstånd därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om ta­lans fullgörande det tillkänna med angivande tillika av de grunder på vilka sådant tillstånd må meddelas.

 

Prop. 1971: 45

120

 

(Nuvarande lydelse)

domen eller beslutet skilda grun­der, skall hovrätten underrätta parten om innehållet i 11 § andra stycket.

(Föreslagen lydelse)

15 §,

Anser part, all underrättelse, som hovrätten enUgl 14 § medde­lat, är oriklig, äge han i samband med fuUföljande av lalan mot do­men eller beslutet påkalla pröv­ning av frågan. Avser sådan fråga, huruvida på grund av bestämmel­serna i 12 § hinder möter för pröv­ningstillstånd enligt 10 § 2, skall den avgöras i samband med frå­gan, om prövningstillstånd skall meddelas. Till styrkande av värdet av vad part tappat i hovrätten må ej i högsta domstolen förebringas ny bevisning.

Ej må----------------------------


Anser part, att underrättelse, som hovrätten enligt 14 § medde­lat, är oriktig, äge han i samband med fuUföljande av talan mot do­men eller beslutet påkalla pröv­ning av frågan.

■ lill efterrättelse.

55 KAP.

4§.

I revisionsinlagan-------------- — käranden yrkar.

Anser käranden, att prövnings-  Erfordras       prövningslUlslånd,

tiUstånd skall meddelas enligt 54     skall käranden i  revisionsinlagan kap. 10 § 1, bör han i revisionsin-     närmare angiva de omständighe-lagan närmare angiva de omstän-     ler han åberopar till slöd för att digheler  han   åberopar   liU   slöd     sådant tillstånd skall meddelas, därför.

Käranden skaU------------- •---- högsla domstolen.

Äri--------------------------------- del angivas.

Revisionsinlagan skall----------- hans ombud.

12 §.

Högsla domstolen-------------- -av motparten.

Skall mål eller viss däri upp

kommen fråga avgöras av högsla

domstolen i dess helhet, må det

ske ulan huvudförhandling.

För prövning, som ej avser själ-   Beträffande avgörande i övrigt i

va saken,  vare huvudförhandling     högsta domstolen av mål utan hu-

ej erforderlig.                               vudförhandling skola  i  tvistenml

50   kap. 21 § andra, tredje, fjärde och femte styckena samt i brottmål

51   kap. 21 § andra och tredje styc­kena äga motsvarande tillämpning.

 

Prop. 1971: 45

121

 

(Nuvarande lydelse)

Skall mål eller viss däri upp­kommen fråga avgöras av högsla domstolen i dess helhet, må del ske ulan huvudförhandling.

(Föreslagen lydelse)

56 KAP.

4§.

I besvärsinlagan----- •----- klaganden yrkar.

Anser klaganden, att prövnings-  Erfordras       prövningstillstånd,

tUlstånd skall meddelas enligt 54 skall klaganden i besvärsinlagan kap. 10 § 1, bör han i besvärsinla- närmare angiva de omsländighe-gan närmare angiva de omständig- ter han åberopar till stöd för att heter han åberopar lill slöd därför.     sådant tillstånd skall meddelas.

Klaganden skall--- —-------- vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall-------- hans ombud.

14 §.
Vad i------------------- • —■ följande avvikelser.

1.   Den som vill anföra besvär   1. Den som vUl anföra besvär
skall inom fyra veckor från den skall inom fyra veckor från den
dag, då han erhöll del av beslutet, dag, då han erhöll del av beslutet,
tiU högsta domstolen inkomma lill högsla domstolen inkomma
med besvärsinlaga. Bestämmelser-     med besvärsinlaga.

na i 2 § äge ej tillämpning.

2. Om ej-------- ■--------- yttra sig.

Denna lag träder i kraft den

Äldre lag skall dock tillämpas dels i fråga om åberopande i hovrätt av omständighet eller bevis i tvistemål, vari lalan tidigare väckts, dels i frå­ga om fullföljd av lalan mot hovrätts dom eller beslut, som tidigare med­delats, saml rättegången i högsla domstolen i sålunda fullföljt mål utom vad angår avgörande av mål utan huvudförhandling.

5 t    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 45

 

Prop. 1971: 45                                                                   122

Förslag till

Lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet

(nr 326)

Härigenom förordnas, att 21 kap. 61 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an­ges.

(Nuvarande lydelse)               (Föreslagen lydelse)

21 KAP. 61 §.

Besvär mol hovrätts utslag eller   Besvär mol hovrätts utslag eller

beslut skola inom tid, som i 56     beslut skola inom lid, som i 56 kap.   1   §   rältegångsbalken   sägs,     kap.   1   §   rättegångsbalken  sägs, ingivas   till   ägodelningsdomaren.     ingivas lill ägodelningsdomaren. Vad klaganden enligt 54 kap. 17 och 18 §§ samt 56 kap. 2 § rätte­gångsbalken har att iakttaga, skall fullgöras hos ägodelningsdomaren, och skall vad i övrigt där sägs om hovrätt avse ägodelningsdomaren.

Vid besvären-------- ~-------- sådan avskrift.

Denna lag träder i krafl den                ; dock skall äldre lag

tillämpas i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats.

 

Prop. 1971: 45                                                                      123

Bilaga 2 Det remitterade förslaget

1) Förslag tili

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken

deb att 3 kap. 7 §, 54 kap. 12 och 17—19 §§, 55 kap. 2 § och 56 kap. 2 § skall upphöra atl gälla,

deb all 3 kap. 6 §, 16 kap. 3 §, 17 kap. 5 §, 29 kap. 3 §, 42 kap. 8 §, 50 kap. 21 och 25 §§, 54 kap. 10, 11 och 13—15 §§, 55 kap. 4 och 12 §§, 56 kap. 4 och 14 §§ samt 59 kap. 3 § skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                     (Föreslagen lydelse)

3 KAP.
6 §.
I behandling av fråga rörande    I behandling av fråga rörande

tUlstånd, atl lalan må komma un- tiUstånd, atl lalan må komma un­
der högsla domstolens prövning, der högsta domstolens prövning,
skola tre ledamöter deltaga.          skola tre ledamöter deltaga. Fråga

om prövningstillstånd, som förkla­rats vilande enligt 54 kap. 11  § första stycket, avgöres dock av de ledamöter som pröva målet. Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av nedre justitierevisionen eller tjänsteman vid denna,

16 KAP,

3 §.=

Vid omröstning gälle den mening, som omfattats av mer än hälften av rätlens ledamöter; har någon mening erhållit hälften av rösterna och är bland dem ordförandens, gäUe den meningen.

Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.

' Senaste lydelse av 54 kap. 12 § 1964: 166, 54 kap. 17 § 1947: 616. " Senaste lydelse 1969: 244.

 

Prop. 1971: 45                                                                       124

(Nuvarande lydelse)                     (Föreslagen lydelse)

17 KAP.

5 §.1

Handläggas i en rättegång lalan om fastställelse, huruvida visst rätts­förhållande beslår eller icke beslår, och liUika lalan, vars prövning be­ror därav, må särskild dom givas över faslslällelselalan. Beror eljest pröv­ningen av viss lalan av annan lalan, som handlägges i samma rättegång, må ock särskild dom givas över den lalan.

Äro i mål, vari talan föres om        Är beträffande samma käromål

fullgörelse, såväl skyldigheten att fråga om flera omständigheter,
fullgöra som fullgörelsens storlek som var för sig äro av omedelbar
stridiga och finnes med hänsyn till betydelse för utgången, och fin­
utredningen lämpligl, alt dessa nes med hänsyn till utredningen
frågor avgöras var för sig, må på lämpligl, att sådan del av målet
parts begäran särskUd dom givas avgöres för sig, må på parts be-
över skyldigheten att fullgöra; gäran särskild dom givas däröver;
mot kärandens bestridande må så- mot parts bestridande må sådan
dan dom ej givas med mindre syn- dom ej givas med mindre synner-
nerliga skäl äro därtill.                 liga skäl äro därtiU.

Då särskild dom enligt denna paragraf givils, äge rätlen förordna, alt målet i övrigl skall vila, lill dess domen vunnit laga kraft.

29 KAP.

3 §.2

Yppas, då nämnd har säte i rätten, annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller, då i nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gäUe nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning, då nämnd ej har säte i rätlen, gäUe den mening, som omfattats av mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida villkorlig dom skall meddelas eller skyddstiUsyn, ungdomsfängelse eUer internering ådömas eller förordnan­de meddelas om överlämnande lill särskild vård, så ock eljest, då ej nå­gon mening kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som er­hållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.

Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.

42 KAP. 8 §. Under förberedelsen skola parterna var för sig angiva de ytterligare omständigheter de vilja anföra saml yttra sig över vad motparten an­fört. De skola ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skrift­ligt bevis, som ej redan föreletls, skall genast framläggas. Part vare skyl­dig all på framställning av motparten uppgiva, vilka andra skriftliga be­vis han innehar.

' Senaste lydelse 1954: 432. " Senaste lydelse 1969: 244.

 

Prop. 1971: 45                                                                       125

(Nuvarande lydelse)                     (Föreslagen lydelse)

Rätten skall verka för att par­terna vid förberedelsen angiva allt som de vilja åberopa i målet samt genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullstän­dighet i parternas framställningar. Rätlen äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen behandlas var för sig.

50 KAP.

21 §.1

Hovrätten äge ulan huvudförhandling företaga mål till avgörande, om vadetalan medgivils eller hovrätten finner uppenbart, all vadelalan är ogrundad.

Rör målet allenast penningar el- Rör målet allenast penningar el-

ler sådant, som kan skattas i pen- ler sådant, som kan skattas i pen­
ningar, och uppgår värdet av det, ningar, och uppgår värdet av det,
varom lalan fullföljts, uppenbart varom lalan fullföljts, uppenbart
icke till ettusenfemhundra kronor, icke lill det vid tidpunkten för
må målet avgöras ulan huvudför- underrättens dom gällande basbe­
handling, om ej båda parterna be- loppet enligt lagen (1962: 381) om
gärl sådan förhandling. Vid be- allmän försäkring, må målet av­
räkning av värdet må hänsyn icke göras utan huvudförhandling, om
tagas till rättegångskostnad eller ej båda parterna begärt sådan för­
till ränta, som upplupit efter la- handling. Vid beräkning av var­
ians väckande.                            det må hänsyn icke lagas till rätte­
gångskostnad eller till ränta, som
upplupit efter talans väckande.

Mål, vari fråga är om allenast        Mål,  vari saken är sådan, att

rättstillämpningen, må på båda förlikning därom är tillåten, och
parternas begäran avgöras ulan annat mål, vari fråga är om alle­
huvudförhandling, om hovrätten nast rällslillämpningen, må på
finner uppenbart, att sådan ej er- båda parternas begäran avgöras
fordras.                                       utan huvudförhandling,  om  hov-

rätten finner uppenbart, atl sådan ej erfordras.

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej er­forderlig.

25 §.

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadelalan återkallas.

Vadekäranden äge ej ändra sin lalan all avse annan del av underrät­tens dom än den som uppgivils i vadeinlagan.

Part må ej i hovrätten lill slöd     Part må ej i hovrätten till stöd

för sin lalan åberopa omständig- för sin lalan åberopa omständig­het eller bevis, som ej tidigare hel eller bevis, som ej tidigare förebragts, om han kunnat åbe- förebragts, med mindre han gör ropa omständigheten eller beviset sannolikt, att han icke kunnat åbe-vid underrätten och det kan an-     ropa omständigheten eller beviset

' Senaste lydelse 1954: 432.

 

Prop. 1971: 45

126

 

(Nuvarande lydelse)

tagas, att han underlåtit det i otill­börligt syfte eller av grov vårdslös­het. Framställes först i hovrätten yrkande om kvittning, må del av­visas, om del ej ulan olägenhet kan prövas i målet.

(Föreslagen lydelse)

vid underrätten eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. FramstäUes först i hovrätten yr­kande om kvittning, må del avvi­sas, om del ej ulan olägenhet kan prövas i målet.

54 KAP. 10 §.

Prövningstillstånd må meddelas allenast

1.    om för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av syn­nerUg vikt, all talan prövas av högsla domstolen, eller parten vi­sar, att talans prövning eljest skul­le hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller

2.    om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrät­ten kommit, eller eljest med hän­syn till omständigheterna i målet skäl förekomma till talans pröv­ning.

Meddelas ej prövningstillstånd, skall hovrättens dom eller slutUga beslut stå fast; erinran därom skall intagas i högsta domstolens beslut.

PrövningslUlslånd må meddelas allenast

1.    om det är av vikt för led­ning av rättstiUämpningen alt la­lan prövas av högsla domstolen; eller

2.    om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att grund för resning föreligger eller domvUla förekommit eller att må­lets utgång i hovrätten uppenbar­ligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.

11 §.

Vid avgörande, huruvida pröv­ningstillstånd skall meddelas i an­ledning av talan mot dom, skall hänsyn tagas även till beslut, vari­genom saken till viss del ej uppta­gits till prövning och mot vilket ta­lan fullföljes i samband med talan mot domen.

Meddelas prövningstillstånd, gälle det domen eller del slutliga

Prövningstillstånd må begränsas att gälla endast viss del av den dom eller det slutliga beslut som den fullföljda talan avser. 1 avbi­dan på utgången av prövningen av målet i denna del äge högsta dom­stolen förklara fråga om medde­lande av prövningstillstånd i an­nan del av målet vilande.

Meddelas prövningstillstånd utan sådan begränsning som avses

 

Prop. 1971: 45

127

 

(Nuvarande lydelse)

beslutet i dess helhet, såvitt parlen för lalan däremot, så ock beslut, mol vilket lalan fullföljes i sam­band med lalan mot domen eller del slutliga beslutet.

(Föreslagen lydelse)

i första stycket, gälle det domen eller del slutiiga beslutet i dess hel­het, såvitt parlen för lalan där­emot, så ock beslut, mol vUket la­lan fullföljes i samband med la­lan mot domen eller det slutliga beslutet.

/ den mån prövningstillstånd ej meddelas och fråga därom ej för­klaras vilande, skall hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast. Erinran därom skall intagas i högs­ta domstolens beslut.

13 §.

Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mot hovrätts beslut, som ej är slutligt, och har ej i anledning av lalan mol hovrättens dom eller slutUga beslut meddelats prövningstill­stånd, som enligt 11 § andra styc­kel gäller även beslutet, äge vad i 9—11 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.

Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mot hovrätts beslut, som ej är slutiigt, och har ej i anledning av lalan mol hovrättens dom eller slutUga be­slut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra stycket gäl­ler även beslutet, äge vad i 9— 12 §§ är stadgat motsvarande lUl-lämpning; ; anledning av talan mot beslut om rättegångskostnad må dock prövningstillstånd enligt 10 § 2 ej meddelas.

14 §.

Då hovrätt meddelar beslut, varemot lalan enligt 5, 6, 7 eller 8 § ej må föras, skall hovrätten i beslutet giva del lill känna.

Kan lalan mol hovrätts dom el­ler beslut ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsla domstolen meddelat parlen tillstånd därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om ta­lans fullföljande det lill känna med angivande av de grunder på vilka sådant tillstånd må medde­las.

Kan lalan mot hovrätts dom el­ler beslut ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om ta­lans fullföljande del till känna. Hovrätten angive ock, på vilka grunder sådant tillstånd med hän­syn tUl utgången i hovrätten må meddelas. Gälla för olika delar av domen eller beslutet skilda grun­der, skall hovrätten underrätta par­ten om innehållet ill § andra stycket.

15 §.

Anser part, alt underrättelse, som hovrätten enligt 14 § medde­lat, är oriktig, äge han i samband

Anser part, att underrättelse, som hovrätten enligt 14 § första stycket meddelat, är oriklig, äge

 

Prop. 1971: 45                                                                      128

(Nuvarande lydelse)                     {Föreslagen lydelse)

med fullföljande av lalan mol do-     han  i samband med fullföljande men eller beslutet påkalla prov-     av talan mol domen eUer beslutet ning av frågan. Avser sådan fråga,     påkalla prövning av frågan, huruvida på grund av bestämmel­serna i 12 § hinder möter för pröv­ningstillstånd enligt 10 § 2, skall den avgöras i samband med frå­gan,   om   prövningstillstånd  skall meddelas. Till styrkande av värdet av vad part tappat i hovrätten må ej i högsta domstolen förebringas ny bevisning.

Ej må i annat fall än i första stycket sägs fråga, som där avses, kom­ma under högsla domstolens prövning. Vad hovrätt i övrigt föreskrivit om sättet för fullföljd av talan skall lända till efterrättelse.

55 KAP. 4 §.1 I revisionsinlagan skall revisionskäranden uppgiva:

1.    den dom, mot vilken lalan föres;

2.    grunderna för revisionstalan med angivande, i vilket avseende hov­rättens domskäl enligt kärandens mening äro orikliga; saml

3.    i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som kä­randen yrkar.

Anser käranden, att prövnings-    Erfordras prövningstillstånd, bör

tillstånd skall meddelas enligt 54     käranden  i  revisionsinlagan  när-kap. 10 § 1, bör han i revisionsin-     mare   angiva   de   omständigheter lagan närmare angiva de omstän-     han åberopar till stöd för att så-digheler han åberopar lill slöd där-     dant tillstånd skall meddelas, för.

Käranden skall i revisionsinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. 1 tvistemål skall käran­den, om beviset ej tidigare förebragts, uppgiva anledningen härlUl. Åbe­ropar käranden skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall del i hu­vudskrift eller styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan. I revisionsinla­gan skall käranden ock angiva, om han vill, att motparten eller i brott­mål målsägande eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid hu­vudförhandling i högsla domstolen.

Är i brottmål den tUltalade anhållen eller häktad, skall del angivas.

Revisionsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden el­ler hans ombud.

12 §. Högsta domstolen äge ulan huvudförhandling förelaga mål till avgö­rande, om målet upptagits omedelbart av hovrätten eller om i tvistemål revisionstalan medgivils eller i brottmål talan av åklagaren föres alle­nast lill den tilltalades förmån eller lalan, som föres av den tilltalade, bi­trätts av motparten.

' Senaste lydelse 1963: 149.

 

Prop. 1971: 45                                                                      129

(Nuvarande lydelse)                      {Föreslagen lydelse)

Skall mål eller  viss däri upp­
kommen fråga avgöras av högsta
domstolen  i dess helhet,  må  det
ske utan huvudförhandling.
För prövning, som ej avser själ-       Beträffande avgörande i övrigt i

va saken, vare huvudförhandling högsta domstolen av mål utan hu-
ej erforderUg.                              vudförhandling skola i tvistemål 50

kap. 21 § andra, tredje och fjärde styckena samt i brottmål 51 kap. 21 § andra och tredje styckena äga motsvarande tiUämpning. SkaU mål eller  viss däri upp­kommen fråga avgöras av högsta domstolen i dess helhet, må det ske utan huvudförhandling.

56 KAP. 4 §.1 1 besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:

1.    del beslut, mol vilket lalan föres;

2.    grunderna för besvärslalan; saml

3.    den ändring i beslutet, som klaganden yrkar.

Anser klaganden, att prövnings-   Erfordras prövningstillstånd bör

tillstånd skall meddelas enligt 54 klaganden i besvärsinlagan närma-kap. 10 § 1, bör han i besvärsinla- re angiva de omständigheter han gan närmare angiva de omständig- åberopar till slöd för att sådant heter han åberopar lill slöd därför.      tillstånd skall meddelas.

Klaganden skall i besvärsinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidi­gare förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid be­svärsinlagan.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden el­ler hans ombud.

14 §.1 Vad i delta kapitel är stadgal äge motsvarande tillämpning i fråga om besvär, som avses i 8 kap. 8 §; i dylikt mål gälle dock följande avvikel­ser:

1.    Den som vUl anföra besvär     1. Den som vill anföra besvär
skall inom fyra veckor från den skall inom fyra veckor från den
dag, då han erhöll del av beslutet, dag, då han erhöll del av beslutet,
lill högsta domstolen inkomma till högsla domstolen inkomma
med besvärsinlaga. Bestämmelser-     med besvärsinlaga.

na i 2 § äge ej tillämpning.

2.    Om ej särskilda skäl föranleda annat, skola klaganden och, då ta­lan föres av justitiekanslern, även motparten höras muntligen i högsta domstolen.

3.    Tillfälle skall lämnas det organ inom advokatsamfundet, som med­delat beslutet, att inkomma med skriftlig förklaring och alt, då part hö­res muntiigen, därvid yttra sig.

' Senaste lydelse 1963: 149.

 

Prop. 1971: 45

130

 

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

59 KAP.

3§.

Om besvär över domvilla och fullföljd av lalan mol hovrätts be­slut i sådant ärende äge i övrigt vad i 52, 54 och 56 kap. är stad­gat motsvarande tillämpning; be­träffande besvär, som skola upp­lagas omedelbart av högsla dom­stolen, gälle dock ej bestämmel­serna om prövningslUlslånd.

Om besvär över domvilla och fullföljd av lalan mol hovrätts be­slut i sådant ärende äge i övrigt vad i 52, 54 och 56 kap. är stad­gat motsvarande tillämpning; be­träffande besvär, som skola upp­lagas omedelbart av högsla dom­stolen, gälle dock ej bestämmel­serna om nedsättning av fullföljds­avgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning eller angående prövningslUlslånd.

Rälten äge, när skäl äro därtill, förordna, atl, till dess annorlunda fö­reskrives, vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

Undanröjes domen och grundas beslutet ej därå, atl rätlen varit obe­hörig eller eljest icke bort upplaga målet till prövning, skall tillika för­ordnas, all ny handläggning skall äga rum vid den rält, som meddelat domen.

Om ersättning för kostnad gälle vad om rättegångskostnad är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juU 1971.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande dels i fråga om åberopande i hovrätt av nya omständigheter eller bevis i tvistemål, vari talan väckts före ikraftträdandet, dels i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.

2) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens

sammansättning och tjänstgöring

Härigenom förordnas, alt 1 § lagen (1946: 879) om högsla domsto­lens sammansättning och tjänstgöring skall ha nedan angivna lydelse.

(Föreslagen lydelse)

Högsta   domstolen   utgöres högst tjugotvå justitieråd.

(Nuvarande lydelse)

1 §.

Högsta domstolen utgöres av tjugofyra justitieråd. / den mån det behöves på grund av justitie­råds tjänstgöring på extra avdel­ning av lagrådet, må antalet justi­tieråd ökas till högst tjugosju. När skäl för ökning icke längre före-

' Senaste lydelse 1968: 58.

av

 

Prop. 1971: 45

131

(Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse)

ligger, skall antalet justitieråd åter nedbringas, så snart det kan ske till följd av justitieråds avgång.

Högsta domstolen skall vara delad i tre avdelningar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Högsla domstolen får beslå av fler än ljugotvå justitieråd lill dess antalet nedgått till detla antal till följd av inträffade ledigheter. Om särskilda skäl föreligger får dock nya ledamöter utses även dessförinnan.

3) Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom förordnas, alt 343 § sjölagen (1891: 35 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

343 §.:

Talan mot tingsrätts utslag el­ler beslut i dispaschmål föres ge­nom besvär //// högsta domstolen. Vill någon anföra besvär, skall han inom fyra veckor från den dag, då utslaget eller beslutet medde­lades, till tingsrätten inkomma med besvärsinlaga. Beträffande klagan­dens skyldighet att nedsätta full­följdsavgift och belopp till säker­het för kostnadsersättning åt mot­part samt i fråga om rättegången i övrigt äga bestämmelserna i 54 kap. 16—19 §§ och 56 kap. rätte­gångsbalken motsvarande tillämp­ning. Bestämmelse som avser hov­rätt gäller därvid i stället tingsrät­ten.

Talan mot tingsrätts utslag el­ler beslut i dispaschmål föres ge­nom besvär.

Denna lag träder i krafl den 1 juH 1971.

Äldre bestämmelser gäller i fråga om fullföljd av talan mol utslag eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.

' Senaste lydelse 1970: 919.

 

Prop. 1971: 45                                                                      132

4) Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet

Härigenom förordnas, all 21 kap. 61 § lagen (1926: 326) om delning av jord å landet skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                     (Föreslagen lydelse)

21 KAP.

61 §.1

Besvär mol hovrätts utslag eller Besvär mol hovrätts utslag eller

beslut skola inom lid, som i 56     beslut skola inom tid, som i 56 kap. 1 § rättegångsbalken sägs, in-     kap. 1 § rättegångsbalken sägs, in­givas tiU ägodelningsdomaren. Vad     givas till ägodelningsdomaren. klaganden enligt 54 kap. 17 och 18 §§ samt 56 kap. 2 § rättegångs­balken har att iakttaga, skall full­göras     hos    ägodelningsdomaren och skall vad i övrigt där sägs om hovrätt avse ägodelningsdomaren.

Vid besvären skola tiUika fogas styrkta avskrifter av besvärsinlagan saml av de övriga inlagor och skriftiiga bevis, som klaganden må ingiva, med undanlag dock för kartor och andra ritningar saml handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i rättegångsmål eller hand­lingar rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning. Har klagan­den underlåtit alt ingiva avskrift, som enligt vad nu är stadgat skall fogas vid besvären, låle ägodelningsdomaren, där delägare skall höras över be­svären, på klagandens bekostnad verkställa sådan avskrift.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Äldre bestämmelser gäller i fråga om fullföljd av lalan mol hov­rätts utslag eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.

' Senaste lydelse 1946: 827.

 

Prop. 1971: 45                                                                    133

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 9 februari 1971

Närvarande: f. d. justitierådet REGNER, regeringsrådet MARTENIUS, justitierådet BERNHARD, justitierådet HESSER.

Enligt lagrådet den 4 februari 1971 tillhandakommet utdrag av pro­tokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:l Konungen i stats­rådet den 14 januari 1971, hade Kungl. Maj:l förordnat, alt lagrådets ullålande skulle inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken, 2) lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring, 3) lag om ändring i sjö­lagen (1891: 35 s. 1), 4) lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet.

Förslagen, som finns bUagda della protokoll, hade inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Gerhard Wikrén,

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

50 kap, 25 § Lagrådet:

Den föreslagna nya lydelsen av tredje stycket innebär en betydande inskränkning av möjligheten för part all i hovrätt åberopa ny omstän­dighet eller nytt bevis. Till lydelsen överensstämmer stycket med den bestämmelse i 55 kap. 13 § RB som gäller vid rättegången i HD. Så­som departementschefen anfört bör emellertid ifrågavarande möjlighet vara vidsträcktare i hovrätt, och det synes därför icke vara helt lämp­ligl all regeln är likalydande för båda instanserna. Visserligen torde en önskvärd, mindre restriktiv tillämpning av regeln i hovrätt följa där­av, all del oftare i andra än i Iredje instans kan anses all part haft giltig ursäkt att ej tidigare åberopa det nya processmaterialet.

Vid utformningen av bestämmelsen bör beaktas all, såsom departe­mentschefen anfört, part — oberoende av om han haft giltig ursäkt — skall äga rätt att i indispositiva tvistemål åberopa nya omständigheter och nya bevis. Vad gäller disposiliva tvistemål kan såsom jämväl an­tytts   i   remissprotokollel,   fall   förekomma   då   del   med   hänsyn   lill

 

Prop. 1971: 45                                                                       134

rättsläget och önskemålet om en materiellt tillfredsställande utgång får anses orimligt atl ny utredning avvisas. För all i dylikt fall medge införandet av nytt material kan kravet på giltig ursäkt behöva ges en vidare tolkning än orden tillåter; del kan till och med sägas atl del blir svårare all medge åberopandet ju viktigare den nya utredningen är. I många fall, t. ex. när part först i hovrätt anlitar juridiskt biträde, måste del bliva vanskligt all bedöma i vad mån parts bristfälliga sätt atl föra processen är ursäktiigt eller icke.

Del synes även böra beaktas atl om en parts möjlighet i ifrågava­rande hänseende kringskäres allt för mycket i hovrätt, della kan för­anleda atl parlen i underrätten för att vara på den säkra sidan inför processmaterial som senare visar sig onyttigt.

Även med beaktande av intresset alt allt relevant processmaterial förebringas i underrätt synes vad som anförts böra föranleda atl före­varande bestämmelse göres mindre snäv och medger åberopande av ny omständighet eller nytt bevis även då del av annan anledning än de i förslaget angivna framstår såsom berättigat att det får ske. Vid en så­dan omformulering av bestämmelsen synes del icke vara nödvändigt all vid sidan av giltig ursäkt angiva all åberopandet icke kunnat ske i underrätten.

Del är givet all tillämpning av koslnadssanklion jämlikt 18 kap. 6 § RB lättare kan tUlämpas mol part som utan giltig ursäkt framkommer med nytt material i hovrätt än mol part som angives ha haft giltig ursäkt.

Lagrådet förordar all första punklen i Iredje stycket i paragrafen får följande lydelse:

Part må i hovrätt lill slöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts endast om han gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet all åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten, eller om del på grund av annan särskild an­ledning bör tillåtas all omständigheten eller beviset åberopas.

54 kap. 10 §

F. d. justitierådet Regner, regeringsrådet Martenius och justitierådet Hesser:

Vi biträder den i lagstiftningsärendet allmänt uttalade uppfatt­ningen, alt HD i princip bör ha ställning av prejudikatinslans och alt frågan huruvida förutsättningar finns för prövning i HD bör avgöras genom särskild tillståndsprövning inom HD. Vi ansluter oss även vä­sentiigen lill den utformning av fullföljdsreglema som nu förordas. Del synes sålunda ändamålsenligt atl under särskUda punkter upptaga dels en bestämmelse om prejudikatdispens, dels en bestämmelse om dispens i resningsfall och vissa andra jämförbara undantagssilualioner.

 

Prop. 1971: 45                                                       135

Vad angår sistnämnda bestämmelse synes emellertid viss komplette­ring vara alt förorda. Enligt förslagel skall dispens kunna meddelas om del föreligger synnerliga skäl för prövning, såsom all grund för resning föreligger eller domvilla förekommit eUer att målels utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Stadgandet innebär alt prövningstillstånd må meddelas endasl om syn­nerliga skäl lill prövning föreligger, varvid de särskilt angivna fallen utgör exempel på här avsedda situationer. Avsikten är alltså all dispens skall kunna ges även i andra än de fall som särskilt angivils; exemplen skall dock vara vägledande så alt dispens endasl kan ges i fall som är av samma eller liknande typ som dessa. All t. ex. elt mål rör synnerli­gen betydande värden eller en synnerligen sträng straffpåföljd skall icke i och för sig föranleda all dispens meddelas. Som exempel på extraordinära situationer som omfattas av stadgandet namnes i de­partementschefens anförande fall då hovrättens avgörande uppenbart strider mol lagtolkning eller rättsgrundsats som är klart och entydigt fastlagd genom tidigare praxis saml fall då ell stort antal liknande mål samtidigt fullföljs till HD men prejudikalinlresset endasl motiverar all elt eller några få ges dispens. Del första fallet synes, också med den begränsande tolkning av stadgandet som här angivils, omfattas av del­la, vare sig man anser atl en uppenbar avvikelse från klar praxis är all likställa med resningsfall eller bedömer en sådan avvikelse som ell grovt förbiseende från hovrättens sida. Del andra fallet •— all flera likartade mål samtidigt fullföljts lill HD — synes däremot icke kunna föras in under stadgandet sådant del utformats. I och för sig före­ligger dock anledning atl medge möjlighet lill dispens även i delta fall; det vore otillfredsställande om HD skulle behöva samtidigt meddela motstridiga dispensbeslut i identiska eller nästan identiska fall. Möjlig­het lUl dispens i här avsedda situationer bör alltså ges genom ell sär­skilt stadgande. I samband härmed kan övervägas om möjlighet lill dispens borde ges även i del närliggande fallet alt efter tillkomsten av etl prejudikat talan lill HD fullföljs i ett därmed likartat mål som med annan utgång avgjorts av hovrätt. Om hovrättens avgörande skett mer


 

Prop. 1971: 45                                                                      136

Justitierådet  Bernhard:

Såsom departementschefen anfört i remissprotokollel är HD:s vik­tigaste uppgift all främja enhetlighet och konsekvens i rättstillämp­ningen. Såsom den första och viktigaste grunden för meddelande av prövningstillstånd har därför i förevarande paragraf under punklen 1 upplagils alt del är av vikt för ledning av rättstillämpningen all lalan prövas av HD. Den föreslagna formuleringen innebär en utvidgning i förhållande till gällande rätt av möjligheterna lill prejudikaldispens. Härigenom tillgodoses önskemålet all i framtiden få tUlgång lill elt rikligt antal vägledande avgöranden av HD. Enligt uttalande av depar­temenlschefen i remissprolokollet är det avsett all HD skall fullgöra uppgiften atl främja enhetligheten i rätlsliUämpningen uteslutande ge­nom prejudikalbUdning. Utrymmet för meddelande av prövningslUl­slånd när del icke är påkallat av prejudikalskäl har också i den före­slagna lagtexten begränsats till resnings- och domvUlofallen och med dem jämförbara, myckel säUsynta situationer.

Såsom HD;s ledamöter anfört i sill remissyttrande över kommilléns förslag kan önskvärd enhetlighet i rällslillämpningen icke säkerställas enbart genom prejudikalbUdning. Del krävs all domstolen dessutom ges möjligheter all korrigera mera påtagliga avvikelser från rådande praxis i syfte all ge denna praxis stadga och trygga prejudikatens efter­följd. I många fall av sådana avvikelser kan det finnas vara av vikt för ledning av rättstillämpningen all lalan prövas av HD, och prejudikal­dispens kan då meddelas. 1 vissa fall, såsom när avgörandet är uppen­bart rätlsstridigi, kan likheten med resnings- och domvillofallen vara så påtaglig all dispens skulle kunna meddelas enligt punkt 2 i försla­get. Emellertid kan även i andra fall av avvikelse från praxis omstän­digheterna vara sådana all intresset av enhetlighet i rättstillämpningen och rällvisehänsyn med styrka talar för all fullföljd lalan får prövas av HD.

1 paragrafen anges under punkt 2 de fall av undanlagsnalur i vilka dispens skall kunna meddelas oberoende av prejudikalinlresset. Såsom ytterligare exempel på sådana fall namnes i remissprotokollel den si­tuationen alt etl stort antal likartade mål samtidigt fullföljts lill HD men prejudikalinlresset motiverar prövningstillstånd endast i ett eller några få av målen. Enligt departementschefen talar starka rällvisekrav för all, om prejudikaldispens leder tUl ändring, samtliga avgöranden kan ändras av HD. I själva verket föreligger här etl fall som lill sin art skiljer sig från de typfall som upptagits i förslagels punkt 2. Del lorde vara hänsynen lill den enskildes anspråk på rättvisa och likabe­handling som föranlett all dispens enligt förslaget skall kunna med­delas för prövning av talan i den angivna situationen. Dessa hänsyn bör kunna leda till sanuna bedömning i del närliggande fallet atl efter till-

 

Prop. 1971: 45                                                        137

komslen av elt prejudikat lalan lill HD fullföljes i ell därmed likartat mål som med annan utgång avgjorts i hovrätt — och della oavsett om avgörandet skett före eller efter prejudikatels tillkomst. Även i övrigt kan tänkas fall i vilka prövningstillstånd bör kunna medges ehuru si­tuationen ej är jämförlig med dem som avses med de i punkt 2 angivna exemplen. Elt sådant fall är all fullföljd lalan medges av motparten. Särskilt i brottmål synes det otillfredssläUande all åklagares lalan skall upplagas av HD utan föregående tillståndsprövning men av tilltalad fullföljd lalan icke får prövas ens om den medges av åklagaren, såvida icke prejudikatinlresse föreligger eller resningsgrund eller därmed jäm­förligt skäl kan åberopas. Elt annat fall är del av kommittén anmärkta all prövningen har sådan betydelse utöver del föreliggande målet all prövningslUlslånd med anledning härav är motiverat. I sådana fall före­ligger visserligen oftast ett prejudikatinlresse, men om så undanlagsvis icke skulle vara fallet kan omständigheterna likväl vara sådana alt del framstår som angeläget all talan får prövas av HD. Om prövningstill­stånd meddelats ena parten i ett mål kan det ibland framstå som an­geläget all även motparten beviljas dispens. Över huvud taget bör reglerna om prövningstillstånd vara så utformade all de icke innefat­tar hinder för HD att i särskilda fall av undanlagsnalur upptaga full­följd lalan till prövning när starka rällvisekrav talar härför eller när del framstår som angelägel med hänsyn till den särskilda viklen — för den enskUde eller för det aUmänna — av de intressen som beröres av målels utgång.

För all öppna möjlighet till prövningstillstånd även i de fall som an­givils i det föregående synes paragrafen såvitt angår punkt 2 böra ges en avfattning som innefattar en något mindre snäv begränsning. Del förordas sålunda alt paragrafen jämkas på sådant sätt alt prövnings­lUlslånd kan meddelas — förutom i prejudikatfallen enligt punkt 1 — om grund för resning föreligger, om domvilla förekommit eller målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misslag eller om eljest synnerliga skäl föreligger alt målet prövas av HD.

Förslaget till lag om ändring i lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring

Lagrådet:

Innebörden av sista punklen av övergångsbestämmelserna synes vara, atl så länge justilierådens antal inle till följd av inträffade ledigheler ännu nedgått lUl ljugotvå, ledamotsantalet fortiöpande kan förbli vid ett högre antal genom all nya ledamöter utses om särskilda skäl därför anses föreligga. Åtminstone formellt skulle antalet ledamöter i HD så­lunda under lång lid kunna förbli obestämt.

 

Prop. 1971: 45                                                        138

Det synes också anmärkningsvärt alt, om antalet ledamöter opåräk­nat nedgår till tjugotvå medan behov av flera ledamöter ännu före­ligger, en ökning av antalet är utesluten.

Lagrådet förordar all bestämmelsen får ulgå. Om förhållandena skulle visa sig nödvändiggöra en permanent eller tillfällig ökning av antalet ledamöter i HD lorde della böra föranleda en lagändring eller ny lag om tillfällig ökning av ledamolsanlalet.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

 

Prop. 1971: 45                                                                     139

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockhohns slott den 5 mars 1971.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQUIST, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT,

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter ge­mensam beredning med statsrådels övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag till

1)    lag om ändring i rättegångsbalken,

2)    lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens sam­mansättning och tjänstgöring,

3)    lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),

4)    lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet.

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

Lagrådet har förordat att bestämmelsen i 50 kap, 25 § tredje stycket görs mindre snäv och medger åberopande av ny omständighet eller nytt bevis inte bara då parten gör sannolikt all han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten utan också när det på grund av annan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas. Vad lagrådet har anfört till stöd för ändringen överensstämmer i sak med vad jag uttalat i remissprolo­kollet angående bestämmelsens tillämpning. Jag kan sålunda biträda lag­rådels förslag i denna del.

När det gäller bestämmelserna om fullföljd av talan till högsta dom­stolen har lagrådels majoritet i sak anslutit sig lill den utformning som förordas i det remitterade förslagel men föreslagit en uttrycklig bestäm­melse att, om prövningstillstånd meddelas i etl av två eller flera likartade mål som samtidigt föreligger till bedömande, prövningstiUslånd får med­delas även i övriga mål.

Förslagel att en uttrycklig bestämmelse ges för det fallet all prövnings­tillstånd meddelas i etl av två eller flera samtidigt föreliggande likartade mål innebär ingen ändring i sak av del remitterade förslaget.

Beträffande övergångsbestämmelserna lill förslaget till lag om änd­ring i lagen (1946: 879) om högsta domstolen sammansättning och tjänst­göring har lagrådet anfört bl. a, alt antalet ledamöter i högsla domslo-

 

Prop. 1971: 45                                                        140

len enligt denna bestämmelse under lång lid skulle kunna förbli obe­stämt. Lagrådet har också funnit det anmärkningsvärt alt, om antalet ledamöter opåräknat nedgår till ljugotvå medan behov av flera leda­möter ännu föreligger, en ökning av antalet är utesluten.

Med anledning av vad lagrådet har anfört i denna del vUl jag fram­hålla följande. Det är inle möjligt atl nu med någon säkerhet bedöma i vilken utsträckning de nya fullföljdsreglema kommer alt minska högsta domstolens arbetsbörda. Även om man bör räkna med alt reformen ger möjlighet alt på sikt väsentiigt nedbringa antalet ledamöter i domstolen, finns därför anledning att nu iaktta försiktighet. Jag har stannat för att föreslå atl antalet ledamöter inle skall få översliga tjugotvå. En sådan regel framtvingar en endast mycket måttlig begränsning av domstolens storlek men ger å andra sidan möjlighet all ulan lagändring nedbringa antalet ledamöter ytterligare, om erfarenheterna av reformen skulle motivera det. Svårigheterna att bedöma reformens effekt är särskUt stora såvitt avser den första liden, eftersom del kan dröja viss tid innan frekvensen av ansökningar om prövningstillstånd går ned. Redan den självklara regeln att antalet ledamöter nedbringas endast genom natur­lig avgång från domstolen ger visserligen en ökad kapacitet under en övergångstid. Jag anser emellertid att detta inte är tillräckligt. I del remitterade förslagel har därför upptagits en ytterligare bestämmelse som ger möjlighet att utse nya ledamöter i domstolen även under denna övergångslid, om särskilda skäl föreligger. Har antalet tUlålils nedgå lill ljugotvå, bör dock denna möjlighet ej längre föreligga. På grand av del anförda finner jag ej skäl all frångå det remitterade förslaget i denna del.

Vid sidan av de nu föreslagna ändringarna bör göras vissa redaktio­nella ändringar.

Jag hemsläller, all Kungl. Maj:l genom proposition föreslår riksda­gen

all antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna änd­ringar.

Med bifall tiU vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:l Konungen all till riksdagen skall avlåtas proposi­tion av den lydelse bUaga lill delta protokoll ulvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

 

Prop. 1971: 45                                                                   141

Innehållsförteckning

Propositionen    ..................................................     1

Propositionens huvudsakliga innehåll    ....................     1

Lagförslag    ......................................................      2

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken   ....... ... 2

Förslag till lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta

domstolens sammansättning och tjänstgöring    .. ... 9

Förslag till lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s, 1)    10

Förslag till lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av

jord å landet     ............................................ .. 11

Utdrag av statsrådsprolokollel den 14 januari 1971   .. .. 12

1.                                                                      Inledning            12

2,                                                                      AUmän motivering                   14

2.1        Huvuddragen i fråga om de allmänna domstolarnas organisa­
tion saml fullföljd av lalan m,m, enligt nuvarande

ordning.......................................................    14

2.2  Domslolskommitléns förslag i sammanfattning    .. .. 18

2.3  Remissyttrandena i sammanfattning    ..............    22

2.4  Fullföljd av lalan lill HD    ................................    23

 

2.4.1   Historik................................................. .. 23

2.4.2   Gällande rätt..........................................    26

2.4.3   Utiändsk rätt......................................... .. 30

2.4.4   Statistiska uppgifter    ............................    30

2.4.5   Domstolskommiltén    ..............................    33

2.4.6   Remissyttrandena   ................................    45

2.5 Förebringande i överrätt av nya omständigheter eller bevis . .       56

2.5.1   Gällande rält..........................................    56

2.5.2   Domstolskommiltén..................................    58

2.5.3   Remissyttrandena    ................................    59

2.6................................................................. Processledning                       62

2.6.1   Gällande rätt..........................................    62

2.6.2   Domstolskommittén    .............................. .. 63

2.6.3   Remissyttrandena   .................................    63

2.7................................................................ Mellandom                    65

2.7.1   GäUande rätt......................................... .. 65

2.7.2   Domstolskommiltén    .............................. .. 67

2.7.3   Remissyttrandena    ...............................    69

2.8                                                                 Måls avgörande ulan huvudförhandUng i överrätt           71

2.8.1   Gällande rätt m.m...................................    71

2.8.2   Domslolskommittén   ............................... .. 75

2.8.3   Remissyttrandena   ................................    78

 

Prop. 1971: 45                                                       142

2,9 Departementschefen.....................................    82

2.9.1   AUmänna synpunkter   .............................    82

2.9.2   Fullföljd av lalan till HD    ..........................    86

2.9.3   Förebringande i överrätt av nya omständigheter eller

bevis   ..................................................    98

2.9.4   Processledning........................................ 102

2.9.5   MeUandom.............................................. 103

2.9.6   Måls avgörande ulan huvudförhandling i överrält    . , . .         107

3.                                                                      Specialmolivering           111

3.1   Förslagel liU lag om ändring i rättegångsbalken   . 111

3.2   Förslagel till lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsla domstolens sammansättning och tjänstgöring                                                                      115

3.3   Förslaget lill lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s, 1)        115

3.4   Förslagel lill lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning

av jord å landet   ......................................... 116

4,                                                                      Hemställan                   116

Bilagor: 1, Domslolskommitléns förslag...................... 117

2, Det remitterade förslaget.......................... 123

Utdrag av lagrådels protokoll den 9 februari 1971....... 133

Utdrag av slatsrådsprolokollot den 5 mars 1971     ..... 139

tUNGL. BOKTR. STHLM m\    70069»