Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1971 Prop. 1971: 45
Nr 45
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m. m.; given Stockholms slott den 5 mars 1971.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bUagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla del förslag om vars avlålande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
LENNART GEIJER
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås all rätlen all fullfölja talan lill högsta domstolen begränsas avsevärt. Högsta domstolen får därigenom i princip ställningen av prejudikatinslans. Möjligheterna till ändringsdispens, intressedispens och allmän dispens avskaffas. Vid sidan av prejudikalfal-len skall dock talan få fullföljas när det finns synnerliga skäl, t. ex. atl resning skulle kunna beviljas om domen vunnit laga krafl eller alt domen då skulle kunna undanröjas på grund av domvilla eller atl utgången i hovrätten uppenbart beror på grovt förbiseende eller misslag.
Förslagel innebär vidare atl fullföljdsreglema förenklas avsevärt. En nyhet är att prövningstillstånd, som nu alltid omfattar hela domen, i vissa fall skall kunna begränsas lill sådan del av domen som har preju-dikalintresse.
Som en konsekvens av de nya fullföljdsreglema föreslås atl antalet ledamöter i högsta domstolen successivt minskas lill 22.
Förslaget ger även ökade möjligheter för hovrätt och högsta domstolen atl avgöra mål på handlingarna. I bl. a. fordringsmål blir detla fallet om båda parter begär det och domstolen anser uppenbart alt huvudförhandling inte behövs.
I propositionen har även i övrigt tagits upp vissa ändringar beträffande förfarandet i de lägre instanserna. Sålunda inskränks möjligheterna att först i hovrätt åberopa nytt processmaterial. Möjligheten alt meddela mellandom vidgas avsevärt.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1971.
1 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 45
Prop. 1971: 45
1 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken
deb au 3 kap. 7 §, 54 kap. 12 och 17—19 §§, 55 kap. 2 § och 56 kap.
2 § skall upphöra alt gälla,
deb att 3 kap. 6 §, 16 kap. 3 §, 17 kap. 5 §, 29 kap. 3 §, 42 kap. 8 §, 50 kap. 21 och 25 §§, 54 kap. 10, 11 och 13—15 §§, 55 kap. 4 och 12 §§, 56 kap. 4 och 14 §§ samt 59 kap. 3 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydebe)
3 KAP.
6 §.
I behandling av fråga rörande I
behandling av fråga rörande
tillstånd, all talan må komma un- tiUstånd, all lalan må
komma un
der högsta domstolens prövning, der högsta domstolens prövning,
skola tre ledamöter dellaga. skola tre ledamöter dellaga. Fråga
om prövningstillstånd, som förklarats vilande enligt 54 kap. 11 § första stycket, avgöres dock av de ledamöter som pröva målet.
Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av nedre justitierevisionen eller tjänsteman vid denna.
16 KAP.
3 §.2 Vid omröstning gälle den mening, som omfattas av mer än hälften av rättens ledamöter; har någon mening erhållit hälften av rösterna och är bland dem ordförandens, gälle den meningen.
Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.
' Senaste lydelse av 54 kap. 12 § 1964: 166, 54 kap. 17 § 1947: 616. " Senaste lydelse 1969: 244.
Prop. 1971: 45 3
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
17 KAP.
5 §.1 Handläggas i en rättegång lalan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande beslår eller icke består, och tillika talan, vars prövning beror därav, må särskild dom givas över fastsläUelsetalan. Beror eljest prövningen av viss talan av annan talan, som handlägges i samma rättegång, må ock särskUd dom givas över den talan.
Äro i mål, vari talan föres om Är beträffande samma käromål
fullgörelse, såväl skyldigheten att fråga om flera omständigheter,
fullgöra som fullgörelsens storlek som var för sig äro av omedelbar
stridiga och finnes med hänsyn till betydelse för utgången, och fin-
utredningen lämpligl, all dessa nes med hänsyn lill utredningen
frågor avgöras var för sig, må på lämpligl, all sådan del av målet
parts begäran särskild dom givas avgöres för sig, må på parts be-
över skyldigheten att fuUgöra; gäran särskild dom givas däröver;
mol kärandens bestridande må så- mol parts bestridande må sådan
dan dom ej givas med mindre syn- dom ej givas med mindre synner-
nerliga skäl äro därtill. liga skäl äro därtill.
Då särskild dom enligt denna paragraf givils, äge rälten förordna, atl målet i övrigl skall vUa, till dess domen vunnit laga. krafl.
29 KAP. 3 §.2
Yppas, då nämnd har säte i rätlen, annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller, då i nämnden äro endasl fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.
Vid omröstning, då nämnd ej har säte i rätten, gälle den mening, som omfattats av mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida villkorlig dom skall meddelas eller skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering ådömas eller förordnande meddelas om överlämnande lill särskUd vård, så ock eljest, dä ej någon mening kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.
Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 «.
42 KAP. 8 §. Under förberedelsen skola parterna var för sig angiva de ytterligare omständigheter de vUja anföra saml yttra sig över vad motparten anfört. De skola ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej redan föreletls, skall genast framläggas. Part vare skyldig alt på framställning av motparten uppgiva, vUka andra skriftiiga bevis han innehar.
' Senaste lydelse 1954:432. » Senaste lydelse 1969: 244.
Prop. 1971: 45 4
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Rätten skall verka för att parterna vid förberedelsen angiva allt som de vilja åberopa i målet samt genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar.
Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen behandlas var för sig.
50 KAP.
21 §.1 Hovrätten äge ulan huvudförhandling förelaga mål lill avgörande, om vadelalan medgivils eller hovrätten finner uppenbart, all vadetalan är ogmndad.
Rör målet allenast penningar el- Rör målet allenast penningar el-
ler sådant, som kan skallas i pen- ler sådant, som kan
skallas i pen
ningar, och uppgår värdet av del, ningar, och uppgår värdet av del,
varom lalan fullföljts, uppenbart varom talan fullföljts, uppenbart
icke till ettusenfemhundra kronor, icke lill det vid tidpunkten för
må målet avgöras ulan huvudför- underrättens dom gällande basbe
handling, om ej båda parterna be- loppet enligt lagen (1962: 381) om
gärl sådan förhandling. Vid be- allmän försäkring, må målet av
räkning av värdet må hänsyn icke göras utan huvudförhandling, om
tagas till rättegångskostnad eller ej båda parterna begärt sådan för-
till ränta, som upplupil efter ta- handling. Vid beräkning av var
ians väckande. del må hänsyn icke lagas lill rätte
gångskostnad eller till ränta, som
upplupit efter talans väckande.
Mål, vari fråga är om allenast Mål,
vari saken är sådan, att
rättstillämpningen, må på båda förlikning därom är tillåten, och
parternas begäran avgöras utan annat mål, vari fråga är om alle
huvudförhandling, om hovrätten nast rättstillämpningen, må på
finner uppenbart, alt sådan ej er- båda parternas begäran avgöras
fordras. utan
huvudförhandling, om hov-
rätlen finner uppenbart, alt sådan
ej erfordras.
För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.
25 §.
Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadelalan återkallas.
Vadekäranden äge ej ändra sin talan att avse annan del av underrättens dom än den som uppgivils i vadeinlagan.
Part må ej i hovrätten liU stöd Part må i hovrätten till slöd
för sin lalan åberopa omständig- för sin talan åberopa omständig
het eller bevis, som ej tidigare het eller bevis, som ej tidigare fö-
förebragls, om han kunnat åbe- rebragts, endast om han gör san-
ropa omständigheten eller beviset nolikt, att han haft giltig ursäkt
vid underrätten och det kan an- för sin underlåtenhet att åberopa
' Senaste lydelse 1954: 432.
Prop. 1971: 45
(Nuvarande lydelse) lagas, alt han underlåtit det i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Framställes först i hovrätten yrkande om kvittning, må det avvisas, om det ej ulan olägenhet kan prövas i målet.
(Föreslagen lydelse) omständigheten eller beviset vid underrätten, eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas. Framställes först i hovrätten yrkande om kvittning, må det avvisas, om det ej utan olägenhet kan prövas i målet.
54 KAP. 10 §.
Prövningstillstånd må meddelas allenast
1. om för en/ietlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerUg vikt, all talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning eljest skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller
2. om anledning förekommer till ändring i det slut, vartUI hovrätten kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till talans prövning.
Meddelas ej prövningstillstånd, skall hovrättens dom eller slutliga beslut slå fast; erinran därom skall intagas i högsta domstolens beslut.
Prövningstillstånd må meddelas allenast
1. om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen all lalan prövas av högsta domstolen; eller
2. om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att grund för resning föreligger eller domvilla förekommit eller att målels utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.
Om prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera likartade mål, som samtidigt föreligga till bedömande, må prövningstillstånd meddelas även i övriga mål.
11 §■
Vid avgörande, huruvida prövningstillstånd skall meddelas i anledning av talan mot dom, skall hänsyn tagas även till beslut, varigenom saken till viss del ej upptagits till prövning och mot vilket lalan fullföljes i samband med talan mot domen.
Prövningstillstånd må begränsas alt gälla viss del av den dom eller det slutliga beslut som den fullföljda talan avser. I avbidan på prövningen av målet i denna del äge högsta domstolen förklara fråga om meddelande av prövningstillstånd i annan del av målet vilande.
Meddelas prövningstillstånd, gälle det domen eller del slutliga |
Meddelas prövningstillstånd utan sådan begränsning som avses
Prop. 1971: 45
(Nuvarande lydelse)
beslutet i dess helhet, såvitt parten för lalan däremot, så ock beslut, mot vilket lalan fullföljes i samband med lalan mol domen eller det slutliga beslutet.
(Föreslagen lydelse)
i första stycket, gälle det domen eller del slutliga beslutet i dess helhet, såvitt parten för talan däremot, så ock beslut, mol vUkel lalan fullföljes i samband med talan mol domen eller del slutliga beslutet.
/ den mån prövningstillstånd ej meddelas och fråga därom ej förklaras vilande, skall hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast. Erinran därom skall intagas i högsta domstolens beslut.
13 §.
Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mol hovrätts beslut, som ej är slutiigt, och har ej i anledning av lalan mol hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra stycket gäller även beslutet, äge vad i 9—11 §§ är stadgal motsvarande tillämpning. |
Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mol hovrätts beslut, som ej är slutligt, och har ej i anledning av talan mot hovrättens dom eller sluttiga beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra stycket gäller även beslutet, äge vad i 9— 12 §§ är stadgal motsvarande tUl-lämpning; / anledning av talan mot beslut om rättegångskostnad må dock prövningstillstånd enligt 10 § 2 ej meddelas.
14 §. Då hovrätt meddelar beslut, varemot lalan enligt 5, 6, 7 eller 8 § ej må föras, skall hovrätten i beslutet giva del tiil känna.
Kan lalan mot hovrätts dom eller beslut ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parlen tillstånd därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om talans fuUföljande det till känna. Hovrätten angive ock, på vilka grunder sådant tiUstånd med hänsyn till utgången i hovrätten må meddelas. Gälla för olika delar av domen eller beslutet skilda grunder, skall hovrätten underrätta parten om innehållet i 11 § andra stycket.
Kan lalan mot hovrätts dom eller beslut ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parlen tillstånd därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om talans fullföljande det till känna med angivande av innehållet i 10 §.
15 §.
Anser part, all underrättelse, som hovrätten enligt 14 § meddelat, är oriklig, äge han i samband
Anser part, atl underrättelse, som hovrätten enligt 14 § första stycket meddelat, är oriktig, äge
Prop. 1971: 45
(Föreslagen lydelse) han i samband med fullföljande av lalan mot domen eller beslutet påkalla prövning av frågan. |
(Nuvarande lydelse)
med fullföljande av lalan mot domen eller beslutet påkalla prövning av frågan. Avser sådan fråga, huruvida på grund av bestämmelserna i 12 § hinder möter för prövningstillstånd enligt 10 § 2, skall den avgöras i samband med frågan, om prövningstillstånd skall meddelas. TUl styrkande av värdet av vad part tappat i hovrätten må ej i högsta domstolen förebringas ny bevisning.
Ej må i annat fall än i första styckel sägs fråga, som där avses, komma under högsta domstolens prövning. Vad hovrätt i övrigl föreskrivit om sättet för fullföljd av talan skall lända till efterrättelse.
55 KAP. 4 §,1 I revisionsinlagan skall revisionskäranden uppgiva:
1. den dom, mol vilken lalan föres;
2. grunderna för revisionstalan med angivande, i vilket avseende hov-rätlens domskäl enligt kärandens mening äro orikliga; saml
3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden yrkar.
Erfordras prövningstillstånd, bör käranden i revisionsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar lill slöd för att sådant tillstånd skall meddelas. |
Anser käranden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 § 1, bör han i revisionsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar lill slöd därför.
Käranden skall i revisionsinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. I tvistemål skall käranden, om beviset ej tidigare förebragts, uppgiva anledningen härtill. Åberopar käranden skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan. 1 revisionsinlagan skall käranden ock angiva, om han vUl, att motparten eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i högsta domstolen.
Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.
Revisionsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.
12 §. Högsta domstolen äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, om målet upptagits omedelbart av hovrätten eller om i tvistemål revisionstalan medgivits eller i brottmål lalan av åklagaren föres allenast till den tilltalades förmån eller lalan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten.
' Senaste lydelse 1963:149.
Prop. 1971: 45
Skall mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av högsta domstolen i dess helhet, må det ske utan huvudförliandling. 56 KAP. 4 §.1 I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva: 1. del beslut, mot vilket lalan föres; 2. gmnderna för besvärslalan; saml 3. den ändring i beslutet, som klaganden yrkar. |
(Nuvarande lydelse)
För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.
{Föreslagen lydelse)
Skall mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av högsta domstolen i dess helhet, må det ske utan huvudförhandling.
Beträffande avgörande i övrigt i högsta domstolen av mål utan huvudförhandling skola i tvistemål 50 kap. 21 § andra, tredje och fjärde styckena samt i brottmål 51 kap. 21 § andra och tredje styckena äga motsvarande tillämpning.
Anser klaganden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 § 1, bör han i besvärsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar till slöd därför.
Erfordras prövningstillstånd, bör klaganden i besvärsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar lill slöd för att sådant tillstånd skall meddelas.
Klaganden skall i besvärsinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskUl bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.
Bevärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans ombud.
14 §.1
Vad i della kapitel är stadgat äge motsvarande tillämpning i fråga om besvär, som avses i 8 kap. 8 §; i dylikt mål gälle dock följande avvikelser:
1. Den som vill anföra besvär skall inom fyra veckor från den dag, då han erhöll del av beslutet, till högsta domstolen inkomma med besvärsinlaga. |
1. Den som vill anföra besvär skall inom fyra veckor från den dag, då han erhöll del av beslutet, till högsta domstolen inkomma med besvärsinlaga. Bestämmelserna i 2 § äge ej tillämpning.
2. Om ej särskilda skäl föranleda annat, skola klaganden och, då lalan föres av justitiekanslern, även motparten höras muntiigen i högsta domstolen.
3. Tillfälle skall lämnas det organ inom advokatsamfundet, som meddelat beslutet, atl inkomma med skriftlig förklaring och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig.
' Senaste lydelse 1963:149.
Prop. 1971: 45
{Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
59 KAP.
3 §.
Om besvär över domvilla och fullföljd av lalan mol hovrätts beslut i sådant ärende äge i övrigt vad i 52, 54 och 56 kap. är stadgat motsvarande tillämpning; beträffande besvär, som skola upptagas omedelbart av högsta domstolen, gälle dock ej bestämmelserna om prövningstillstånd. |
Om besvär över domvilla och fuUföljd av talan mol hovrätts beslut i sådant ärende äge i övrigt vad i 52, 54 och 56 kap. är stadgat motsvarande tiUämpning; beträffande besvär, som skola upplagas omedelbart av högsta domstolen, gälle dock ej bestämmelserna om nedsättning av fullföljdsav-gift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning eller angående prövningstillstånd.
Rätten äge, när skäl äro därtill, förordna, alt, lill dess annorlunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.
Undanröjes domen och grundas beslutet ej därå, att rätten varit obehörig eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall tillika förordnas, all ny handläggning skaU äga rum vid den rätt, som meddelat domen.
Om ersättning för kostnad gälle vad om rättegångskostnad är stadgat.
Denna lag träder i krafl den 1 juli 1971.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande dels i fråga om åberopande i hovrätt av nya omständigheter eller bevis i tvistemål, vari talan väckts före ikraftträdandet, dels i fråga om fullföljd av lalan mot hovrätts dom eiler beslut som meddelats före ikraftträdandet.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens
sammansättning och tjänstgöring
Härigenom förordnas, atl 1 § lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
1
Högsta domstolen utgöres av tjugofyra justitieråd. / den mån det behöves på grund av justitie-råds tjänstgöring på extra avdelning av lagrådet, må antalet justitieråd ökas till högst tjugosju. När skäl för ökning icke längre före-
' Senaste lydelse 1968:58. It Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 45
(Föreslagen lydelse)
§-1
Högsta domstolen utgöres högst tjugotvå justitieråd.
av
Prop. 1971: 45
10
(Föreslagen lydelse)
(Nuvarande lydelse)
ligger, skall antalet justitieråd åter nedbringas, så snart det kan ske till följd av justitieråds avgång.
Högsta domstolen skall vara delad i tre avdelningar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.
Högsta domstolen får beslå av fler än tjugotvå justitieråd lill dess antalet nedgått lUl delta antal till följd av inträffade ledigheler. Om särskilda skäl föreligger, får dock nya ledamöter utses dessförinnan.
3 Förslag till
Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)
Härigenom förordnas, att 343 § sjölagen (1891: 35 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.
{Nuvarande lydelse)
{Föreslagen lydelse)
343 §.1
Talan mot tingsrätts utslag eller beslut i dispaschmål föres genom besvär till högsta domstolen. ViU någon anföra besvär, skall han inom fyra veckor från den dag, då utslaget eller beslutet meddelades, till tingsrätten inkomma med besvärsinlaga. Beträffande klagandens skyldighet att nedsätta full-följdsavgift och belopp till säkerhet för kostnadsersättning åt motpart samt i fråga om rättegången i övrigt äga bestämmelserna i 54 kap. 16—19 §§ och 56 kap. rättegångsbalken motsvarande tiUämpning. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället tingsrätten.
Talan mol tingsrätts utslag eller beslut i dispaschmål föres genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.
Äldre bestämmelser gäller i fråga om fullföljd av lalan mol utslag eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.
Senaste lydelse 1970:919.
Prop. 1971: 45 H
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet
Härigenom förordnas, alt 21 kap. 61 § lagen (1926: 326) om delning av jord å landet skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
21 KAP.
61 §.1
Besvär mol hovrätts utslag eller Besvär mol
hovrätts utslag eller
beslut skola inom tid, som i 56 beslut skola inom tid, som i 56 kap. 1 § rältegångsbalken sägs, in- kap. 1 § rättegångsbalken sägs, ingivas till ägodelningsdomaren. Vad givas till ägodelningsdomaren. klaganden enligt 54 kap. 17 och 18 §§ samt 56 kap. 2 § rättegångsbalken har att iakttaga, skall fullgöras hos ägodelningsdomaren och skall vad i övrigt där sägs om hovrätt avse ägodelningsdomaren.
Vid besvären skola tillika fogas styrkta avskrifter av besvärsinlagan saml av de övriga inlagor och skriftliga bevis, som klaganden må ingiva, med undantag dock för kartor och andra ritningar samt handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i rättegångsmål eller handlingar rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning. Har klaganden underlåtit all ingiva avskrift, som enligt vad nu är stadgal skall fogas vid besvären, låle ägodelningsdomaren, där delägare skall höras över besvären, på klagandens bekostnad verkställa sådan avskrift.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.
Äldre bestämmelser gäller i fråga om fullföljd av lalan mol hovrätts utslag eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.
' Senaste lydelse 1946: 827.
Prop. 1971: 45 12
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet på Stockholnis slott den 14 januari 1971.
Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQUIST, ASPLING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.
Chefen för justiliedepartemenlet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fullföljd av talan till högsta domstolen, m. m., och anför.
1. Inledning
Under senare år har genomförts betydelsefulla reformer inom domstolsväsendet. Genom denna reformverksamhet har bl. a. lUlskapals en enhetUg underrältsorganisation fr.o. m. den 1 januari 1971. Det fortsatta utredningsarbetet på detla område avser bl. a. överrältsprocessen, särskilt avgränsningen av fullföljdsrätlen till högsta domstolen (HD). Dessa frågor har tagits upp i domstolskommillénsi belänkande Fullföljd av lalan m. m. (SOU 1969: 41), som avlämnats den 15 oktober 1969. I betänkandet har lagts fram förslag till vissa ändringar i rältegångsbalken, m. m. Förslagel torde få fogas till statsrådsprotokollet i detla ärende som bilaga 1.
Efter remiss har yttranden över belänkandet avgelts av HD:s ledamöter, justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RA), nedre justitierevisionen,
' F. d. hovrättspresidenten Knut Elliol, ordförande, ledamöterna f. d. rådmannen Birger Brandt, f. d. lagmannen Olof Engqvist, f. d. justitierådet, ordföranden i arbetsdomstolen Bengt Hult, häradshövdingen Eric Stangenberg, t. f. expeditionschefen Harriet Stangenberg och överdirektören Paul Tammelin, experterna justitierådet Leif Brundin, som dock ej deltagit i behandlingen av de avsnitt som rör fullföljd av talan till högsta domstolen samt nedre justitierevisionen och dess arbetsformer, hovrättsrådet Ingvar Henkow, rådmannen Ingemar Kilander, löne-direklören Folke Lyberg, justitierådet Otto Pelrén och lagmannen Bengt Sandström samt ledamötema i den rådgivande nämnden, ledamoten av riksdagens första kammare hemmansägaren Erik Svedberg, ledamöterna av riksdagens andra kammare förbundsdirektören Astrid Kristensson, hemmansägaren Erik Larsson och expeditionsföreständaren Eric Nelander, f. d. ledamoten av första kammaren f.d. folkskoleinspektören Ragnar Bergh, f. d. ledamötema av andra kammaren redaktören Olaus Nyberg och hemmansägaren Gustav Svensson ävensom professorn Per-Olof Ekelöf, direktören Styrbjörn von FeUitzen, överåklagaren Erik Gamstedt oah advokaten f. d. generalsekreteraren Holger Wiklund.
Prop. 1971: 45 13
Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland, slalskonloret, riksrevisionsverket (RRV), länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norrbollens län, statens avlalsverk, lantmäteristyrelsen, 1968 års brottmålsutredning, trafikmålskommittén, sjölagskommiltén, vallen-lagsutredningen, riksdagens ombudsmän (JO), Svenska kommunförbundet. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare (domarföreningen), Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges åklagare. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges industriförbund och familjelagssakkunniga. Vidare har yttrande inkommit från vatlenregleringsföretagens samarbelsorgan.
Yttranden har överlämnats, av RA från överåklagaren i Stockholm saml länsåklagarmyndighelerna i Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Gävleborgs län, av Svea hovrätt från borgmästarna i Stockholms rådhusrätt och i rådhusrätterna i Eskilstuna och Örebro, häradshövdingarna i Solna, Svartiösa, Karlskoga och Hedemora domsagor, nämndemannaföreningen i Stockholm saml Föreningen Yngre jurister vid Svea hovrätt, av Göta hovrätt från Folkungabygdens domsagas häradsrätt. Aska, Dals och Bobergs domsagas häradsrätt, Linköpings domsagas häradsrätt, Västerviks domsagas häradsrätt, Tvela, Vista och Mo domsagas häradsrätt. Norra och Södra Vedbo domsagas häradsrätt. Mellersta Värends domsagas häradsrätt, Kinnefjärdings, Kinne och Kållands domsagas häradsrätt saml rådhusrätterna i Norrköping och Motala, av hovrätten över Skåne och Blekinge från Ingelstads och Järrestads domsagas häradsrätt. Norra Åsbo domsagas häradsrätt, Torna och Bara domsagas häradsrätt, Ystads domsagas häradsrätt, rådhusrätterna i Malmö och Hälsingborg saml nämndemannaföreningen vid sistnämnda rådhusrätt, av hovrätten för Västra Sverige från HaUands mellersta domsagas häradsrätt, Sunnervikens domsagas häradsrätt, Jösse domsagas häradsrätt, Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätterna i Borås och Karlstad saml från Göteborgs nämndemannaförening och Borås nämndemanna-förening, av hovrätten för Nedre Norrland från Bollnäs domsagas häradsrätt, rådhusrätten i Östersund och Jämtlands västra domsagas häradsrätt, av hovrätten för Övre Norrland från Bodens domsagas häradsrätt och rådhusrätten i Umeå saml Föreningen Yngre jurister vid hovrätten samt av länsstyrelsen i Västernorrlands län från länsåklagarmyndighelen i Västernorrlands och Jämtiands län.
På grund av vad som sålunda förekommit har inom justitiedepartementet utarbetats förslag till ändring i rältegångsbalken och vissa andra författningar. Förslagen lorde få fogas vid statsrådsprotokollet i della ärende som bilaga 2.
Prop. 1971: 45 14
2. Allmän motivering
2.1 Huvuddragen i fråga om de allmänna domstolarnas organisation samt fullföljd av talan ni. m. enligt nuvarande ordning
Gällande domslolsorganisation och fullföljdsbeslämmelser innebär atl ett mål eller ärende vid allmän domstol i princip kan prövas i tre instanser.
Underrätterna utgörs efter den reform av underrältsorganisalionen som trätt i krafl den 1 januari 1971 av tingsrätter.
De lagfarna domarna i tingsrätt är lagman och rådmän, 1 kap. 2 § första stycket RB (1 kap. 2 § ändrad 1969: 244). I tvistemål i aUmänhet är tingsrätt domför med tre eller högst fyra lagfarna domare, tingsrätt i brottmål skall beslå av en lagfaren domare och nämnd, 1 kap. 3 § första stycket RB (1 kap. 3 § ändrad 1969: 244). Nämnd deltar också vid slutlig prövning av bl. a. äklenskapsmål och vårdnadsmål, 15 kap. 29 § GB resp. 20 kap. 36 § FB (15 kap. 29 § ändrad 1969: 256, 20 kap. 36 § ändrad senast 1970: 922) saml i mål om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap, 12 § andra stycket lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet lUl barn utom äktenskap (12 § ändrad senast 1970: 923). Nämnden består av fem nämndemän.
I åtskUliga fall kan mål handläggas av en lagfaren domare ensam (1 kap. 3 § andra styckel RB). Delta är bl. a. fallet vid avgörande av mål ulan huvudförhandling, vid sådan huvudförhandling i tvistemål som hålls i förenklad form och vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter. I domstolsärenden skall tingsrätt vid sådan handläggning som kräver mer än en domares medverkan ha den för tvistemål i allmänhet föreskrivna sammansättningen, dvs. normall tre lagfarna domare. Undanlag görs dock för tvistiga ärenden enligt GB eller FB, vUka i stället skall prövas under medverkan av nämnd, 6 § lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden (6 § ändrad senast 1969: 258).
För de tingsrätter som fungerar som fastighetsdomstol gäUer de särskilda bestämmelserna i lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol. Sådan domstol beslår av flera ledamöter. Ordföranden och en annan ledamot skall vara lagfarna. En ledamot skall vara tekniker med erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Vidare skall två nämndemän ingå i domstolen (3 §). Fastighetsdomstol skall finnas i varje län. Konungen kan dock föreskriva all annat område än län skaU utgöra domkrets för fastighetsdomstol. Fastighetsdomstol skall ta upp de mål eller ärenden som anges i särskild lag eller författning (1 §). HUtUls har så skett endast beträffande vissa mål om ersättning m. m. enligt 33— 35 och 51 §§ mUjöskyddslagen (1969: 387). För handläggning av dessa mål skall enligt kungörelsen (1969: 248) om fastighetsdomstol (ändrad
Prop. 1971: 45 15
1969: 534) Stockholms, Jönköpings, Malmö, Göteborgs, Falu och Ume-bygdens tingsrätter vara fastighetsdomstolar.
Enligt faslighetsbUdningslagen (1970: 988), som träder i kraft den 1 januari 1972, skall även fastighetsbildningsmål handläggas av fastighetsdomstol. Detsamma skall enligt 8 kap. 31 och 32 §§ samt 12 kap. 70 och 71 §§ jordabalken gälla i fråga om arrende- och hyresmål. I hyresmål skall fastighetsdomstol beslå av ordföranden' och den andre lagfarne ledamoten samt tre nämndemän (12 kap. 71 §). Avsikten är atl också bl. a. expropriationsmålen i framliden skall tas upp av fastighetsdomstol (jfr Stencil Ju 1970: 27). Även i fråga om vallenmålen har ullalats all de i framliden bör handläggas av fastighetsdomstol (jfr SOU 1970: 40).
I hovrätt skall finnas hovrättspresident, en eller flera hovrättslagmän saml hovrättsråd, vilka samtiiga skall vara lagfarna. Hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar, som skall bestå av presidenten eller en lagman som ordförande och minst tre hovrättsråd, av dem en vice ordförande (2 kap. 3 § RB).
Hovrätt är domför med fyra ledamöter och flera än fem får inte sitta i rätlen (2 kap. 4 § RB).
Hovrättspresidenter, hovrätlslagman och hovrättsråd är ordinarie ledamöter. Vid ledighet för ordinarie ledamot tjänstgör som regel assessor eller fiskal som ersättare. På samma sätt uppehålls förefintlig extra leda-molsbefallning.
Enligt arbetsordningen (1947: 960) för rikets hovrätter bör i Svea hovrätt presidenten delta i lagskipningsarbelet i den mån övriga honom åliggande skyldigheter medger del. I annan hovrätt är presidenten även ordförande på en av hovrättens avdelningar och bör i sådan egenskap — i den mån hinder ej möter — della i arbetet i den utsträckning som kan anses motsvara hälften av den tjänstgöring som åligger lagman.
Mål som till hovrätt fuUföljs från fastighetsdomstol handläggs i hovrätt med den sammansättning som gäller för mål i allmänhet. För mål som fullföljs från vattendomstol gäller däremot särskilda regler. Över-domstol i vattenmål är Svea hovrätt. Vattenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre skall vara lagfarna. Som fjärde ledamot kan ingå ett vatlenrätlsråd som skall vara sakkunnig och erfaren i vattenfrågors tekniska behandling.
Enligt 17 § regeringsformen (RF) skall Konungens domsräll uppdras ål minst tolv justitieråd. Enligt lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring utgörs högsta domstolen (HD) av ljugofyra justitieråd. Kungl. Maj:t kan emellertid bestämma all antalet skall ökas lill ljugosju om så föranleds av justitieråds tjänstgöring i lagrådet. I 22 § RF föreskrivs all mål i HD kan prövas och avgöras av fem justitieråd. Fråga om prövningstillstånd skall dock prövas av tre ledamöter (3 kap. 6 § RB).
Prop. 1971: 45 16
Underrällsprocessen i tvistemål är i princip muntlig. Huvudförhandlingen föregås som regel av muntlig förberedelse. Syftet med förberedelsen är alt målet skall beredas så, alt det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang (42 kap. 6 § andra styckel RB). Parterna skall sålunda — i den mån det inte gjorts redan i stämningsansökan — ange de omständigheter de vill åberopa lUl grund för sin lalan samt lämna uppgift om den bevisning som åberopas (42 kap. 8 § RB). Vid huvudförhandlingen skall rätlen se till all målet blir uttömmande behandlat samt att det inle dras in något som saknar betydelse. Genom frågor och erinringar skall rätten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden (43 kap. 4 § RB). Brottmål företas till huvudförhandling direkt ulan sådan förberedelse som hålls i tvistemål.
Rättsmedlet mol underrätts dom är vad och mol dess andra avgöranden, i den mån de får överklagas, besvär.
I princip avgörs vädjade mål i hovrätt efter huvudförhandling, medan besvärsmålen avgörs på handlingarna. Vissa undanlag finns dock. Sålunda får hovrätt ulan huvudförhandling företa tvistemål till avgörande, om lalan medgivils eller befinnes uppenbart ogrundad. Om målet inle rör högre värde än 1 500 kronor, får målet avgöras ulan huvudförhandling, om inte båda parterna begär sådan förhandling. Mål där fråga är endasl om rällslillämpningen, får på båda parternas begäran avgöras ulan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart att sådan inle erfordras (50 kap. 21 § RB). Brottmål får av hovrätt företas lill avgörande ulan huvudförhandling, om lalan förs av åklagaren lill den tilltalades förmån eller om lalan som förs av den tilltalade biträtts av motparten. Detsamma gäller om underrätten frikänt den tUltalade, eftergivit påföljd, funnit honom på grund av själsUg abnormitet fri från påföljd eller dömt honom lill böter eller fällt honom till vite och anledning inte förekommer alt ådöma svårare straff eller annan påföljd (51 kap. 21 § RB).
Möjligheterna att i hovrätt åberopa nya omständigheter eller bevis är begränsade när del gäller tvistemålen. I fråga om dessa gäller att part inte lill slöd för sin lalan får åberopa omständighet eller bevis som inle tidigare förebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och det kan antas all han underlåtit del i olillbörligl syfte eller av grov vårdslöshet (50 kap. 25 § Iredje styckel RB).
Rättsmedlen mol hovrätts dom är revision och mol dess andra avgöranden, i den mån de får överklagas, besvär. Den som vill fullfölja talan mol hovrätts dom eller beslut skall i allmänhet nedsätta fuUföljdsavgifl, 150 kronor, saml lika storl belopp lUl säkerhet för den kostnadsersättning som HD kan komma alt tUlerkänna motparten (54 kap. 17 § RB).
I mål eller ärende som väckts vid underrätt får talan mol hovrättens dom eller slutliga beslut inle komma under HD:s prövning om inte HD meddelat tillstånd därtill (54 kap. 10 § RB). Prövningstillstånd får meddelas endast på de i lagen angivna grunderna, nämligen all prövning är
Prop. 1971: 45 17
av synnerlig yikl för enhetiig lagtolkning eller rällstUlämpning (prejudikatdispens), atl prövningen skulle ha synnerlig betydelse utanför det föreliggande målet (inlressedispens), atl anledning förekommer till ändring av hovrättens domslut (ändringsdispens) eller att del i övrigt med hänsyn lill omständigheterna förekommer skäl till talans prövning (allmän dispens).
Parts möjlighet atl få ändringsdispens eUer allmän dispens inskränks av de s. k. revisibilisreglerna ( 54 kap. 12 § RB). Enligt; dessa kan dispens inle meddelas i tvistemål om värdet av vad klaganden förlorat i hovrätten (molgångsvärdel) uppenbart inle uppgår lill 1 500 kronor. 1 brottmål får dispens inte meddelas målsägande, om inle hans talan avser brott för vilket är stadgat fängelse i mer än elt år eller avsättning. För tilltalad gäller all dispens inte får beviljas, om inte talan avser brott av nyss nämnd beskaffenhet eUer också annat brott och den tilltalade dömts lill annan påföljd än böter eller ådömts dagsböter ej under 60, eller böter omedelbart i pengar eller vite ej under 1 500 kronor eller för honom bestämls ny minsta lid för internering eller meddelats föreskrift om anstaltsvård i samband med återinlagning i ungdomsfängelse.
Dispenserade revisionsmål avgörs som regel i HD efter huvudförhandling medan övriga mål avgörs på handlingarna. HD får dock ulan huvudförhandling företa mål lill avgörande, om målet upptagils omedelbart av hovrätten eller om i tvistemål revisionslalan medgivits eller i brottmål talan av åklagaren förs endasl tiU den tilltalades förmån eller talan, som förs av den tilltalade, biträtts av motparten (55 kap. 12 § RB).
Enligt 24 § RF skall justilieärendena i nedre justitierevisionen beredas lill prövning och avgörande i HD. I justitierevisionen skall för della ändamål finnas lagfarna revisionssekreterare (3 kap. 8 § RB). Vid juslitite-revisionen skall också finnas kansli för HD. Revisionssekreterarens huvuduppgift är föredragning inför HD. Dispensprövning föregås alllid av föredragning. Har prövningstillstånd bevUjats eller behövs inte sådant tillstånd, avgörs målen eller ärendena efter huvudförhandling eller på handlingarna. Arbetsordningen för nedre justitierevisionen föreskriver atl föredragning av mål på handlingarna skall ske med ledning av minnesanteckningar, som innefattar en ordnad och fullständig redogörelse för vad handlingarna innehåller av betydelse för den prövning varom är fråga. Med stöd av arbetsordningen har HD dock bestämt alt hänvisning liU akten får ske beträffande utsaga som lagils upp genom sleno-grafi eller på fonetisk väg och vidlyftigare skriflUgt ullålande av sakkunnig och dessutom beträffande annat material om särskilt skäl föreligger.
I fråga om omröstning saml om dom och beslut finns i RB vissa regler som gäUer för domstolarna i alla instanser. Vid omröstning i mål där rätlen beslår av endasl lagfarna ledamöter är huvudregeln all den mening som omfattas av mer än hälften av rätlens ledamöter skall gäUa. Om någon mening erhållit hälften av rösterna och ordförandens är bland dem.
Prop. 1971: 45 18
gäller den meningen utom i brottmål där den lindrigaste meningen gäller (16 kap. 3 § andra stycket och 29 kap. 3 § andra stycket RB). I sådana mål i underrätt där nämnd medverkar gäller i mål med skiljaktiga meningar atl nämndens mening gäller om minst fyra, eller, när del i nämnden finns endasl fyra, minst tre nämndemän förenar sig om skälen och slutet. I annat fall gäller ordförandens mening (29 kap. 3 § första stycket RB, ändrad senast 1969: 244, 15 kap. 30 § fjärde styckel GB, ändrad 1969: 256, 20 kap. 36 § FB och 12 § andra stycket lagen (1969: 618) om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap). I fastighetsdomstol tiUämpas RB:s regler om omröstning i domstol med endasl lagfarna ledamöter, 12 § lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol.
Förekommer skiljaktiga meningar huruvida prövningstillstånd skall meddelas vid fullföljd lUl HD, skall tillstånd meddelas om två ledamöter är ense därom eller, vid ändringsdispens eller allmän dispens, någon ledamot finner tUlstånd böra meddelas (3 kap. 7 § RB).
Domstolarnas avgöranden av saken sker genom dom. Annat avgörande träffas genom beslut (17 kap. 1 § RB). Dom kan i vissa fall avse endast en del av målet. Om del i en rättegång är flera käromål och de kan särskiljas får sålunda deldom ges över något av dem även om handläggningen angående de övriga inle avslutats (17 kap. 4 § RB).
Om i en rättegång handläggs både lalan om fastställelse huruvida visst rättsförhållande beslår eller inle beslår och lalan vars prövning beror härav, får särskild dom ges över faslslällelselalan. Beror eljest prövningen av viss lalan av annan lalan, som handläggs i samma rättegång, får särskild dom ges även över den lalan. Om i mål, vari lalan förs om fullgörelse, såväl skyldigheten all fullgöra som fullgörelsens storlek är stridiga och det med hänsyn till utredningen befinns lämpligt alt dessa frågor avgörs var för sig, får vidare på parts begäran dom ges över skyldigheten atl fullgöra. Mol kärandens bestridande får del dock inle ske ulan synnerliga skäl. Vid sådan mellandom får rätten förordna all målet i övrigl skall vila lill dess mellandomen vunnit laga krafl (17 kap. 5 § RB).
2.2 Domstolskommitténs förslag i sammanfattning
Kommittén föreslår att HD:s ställning som företrädesvis prejudikatinslans skall ges starkare ullryck än i gällande fuUföljdsregler. I detta syfte föreslås att bestämmelserna om prövningstillstånd skärps därhän, all sådant tillstånd kan meddelas endasl under förutsättning atl del är av vikt för ledning av rällslillämpningen eller att med hänsyn till särskUda omständigheter eljest synnerliga skäl föreligger därtill. Den nuvarande ändringsdispensen skall sålunda enligt förslagel bortfalla. Som exempel på omständigheter av beskaffenhet atl, om skälen är tillräckligt starka, kunna möjliggöra prövningslUlslånd nämns i motiven vid sidan av preju-
Prop. 1971: 45 19
dikatinlressel bl. a. atl HD:s prövning från annan synpunkt är av betydelse utöver del förevarande målet, alt resningsgrund föreligger, all den överklagade domen uppenbart beror på förbiseende eller misstag, alt avsleg skett från lagtolkning eller rältsgrandsals som tidigare antagils av HD eller från stadgad praxis, all underrätt och hovrätt kommit till väsentligt olika slut eller all eljest stora meningsskiljaktigheter förekommit i domstolarna. Dispensreglernas utformning är emellertid avsedd all medföra alt utrymmet för prövningstillstånd annat än från prejudikat-synpunkt blir mycket begränsat.
Herr Kilander föreslår i elt särskilt yttrande med instämmande av fru Krislensson atl endast möjligheten lill prejudikaldispens behälls. Dessutom föreslås sådan ändring i bestämmelserna om resning all HD vid fullföljd alltid skall beakta omständigheter som skulle ha medfört resning av lagakraftvunnen dom.
När del gäller nedre justitierevisionen och dess arbetsformer understryker domstolskommiltén del nära sambandet mellan HD och nedre justitierevisionen samt framhåller den betydelse som revisionens organisation och arbetsformer har för HD:s arbete. Under hänvisning lill atl enligt de nya dispensgrunderna det i första hand blir fråga inle om del överklagade avgörandets materiella riktighet ulan huruvida sådana särskilda förhållanden överhuvudtagel kan anses föreligga som krävs för atl prövningstillstånd skall kunna meddelas, föreslår kommittén särskilda regler i nedre justitierevisionens arbetsordning av innebörd atl dispensföredragningen i vissa avseenden förenklas. Kommittén föreslår vidare all arbetsordningens regler om minnesanteckningar ges sådant ändrat innehåll all det inte som nu skall vara obligatoriskt i alla mål alt upprätta föredragningspromemorior utan all frågan om och i vilken utsträckning minnesanteckningar skall föras får bero på målels beskaffenhet. Vad angår i övrigl förhållandel mellan HD och nedre justitierevisionen uttalar kommittén alt den i princip är av den meningen alt justitierevisionen bör upphöra som självständigt ämbetsverk och knytas direkt till HD. Något förslag läggs dock inle fram. Delta måste nämligen enligt kommilléns mening bli beroende av hur domarulbildningen saml domarkårens rekrytering och utformning överhuvudtaget ordnas.
Herr Wiklund anför i en reservation atl han inte anser del lämpligt att i arbetsordningen införa en särskild regel om förenklad föredragning i dispensmål. En sådan särreglering skulle kunna leda lill längre gående förenkling än vad som är avsett. Inte heller när del gäller föredragningspromemoriorna anser herr Wiklund atl nuvarande bestämmelser i arbetsordningen bör ändras.
Kommittén har tagit under omprövning gällande bestämmelser om domförhet och sammansättning i hovrätt. Tanken på nämnd i hovrätt har härvid avvisats under hänvisning lill all nämnden i hovrätt vid samverkan med jurislkoUegium aldrig kan få samma stäUning och inflytande
Prop. 1971: 45 20
som i underrätt saml all medverkan av nämnd i hovrätt är förenad med stora praktiska olägenheter. Vad angår nuvarande regel atl för domförhet fordras fyra ledamöter uttalar kommittén att ett kollegium av tre ledamöter skulle kunna i princip godtas från rättssäkerhetssynpunkt men alt förulsällningen därvid, med hänsyn lill särskUl hovrättens ställning som i praktiken slutinstans i flertalet mål, måste vara att aUa tre ledamöterna är ordinarie domare eller alt i varje faU två är ordinarie och en assessor i hovrätt. En sådan ordning skulle möta stora praktiska svårigheter alt genomföra. Den skulle vidare innebära atl utrymme inle kommer atl finnas för fiskalsadjunktion. I betraktande av det värde som tjänstgöringen som adjungerad ledamot med nuvarande former för domarrekry-leringen måste anses ha, har kommittén — i avvaktan på resultatet av den blivande översynen av domarkårens utformning — funnit sig böra utgå från all adjunklionsulrymmel bevaras i stort sett oförändrat. Mot bakgrund härav föreslås atl gällande domförhetsregler behålls. Även om del domföra antalet ledamöter sålunda skall vara fyra, bör krävas att minst två av dem är ordinarie. Av de övriga ledamöterna bör den ene kunna vara antingen ordinarie domare eller assessor. Mer än en fiskals-adjunkl bör aldrig ingå i sammansättningen. Beträffande hovrättsorgani-salionen i övrigl föreslår kommittén atl en lagmanstjänsl inrättas för var och en av de avdelningar av de fem mindre hovrätterna på vilka presidenten nu är ordförande. Presidentens dellagande i hovrätternas dömande verksamhet avses i stället fördelad på flera avdelningar.
Beträffande specialmålen anför kommittén alt dessa f. n. avgörs i andra instans enligt de för hovrätt gällande allmänna domförhelsreglerna, således av fyra ledamöter vilka alla —• utom i valtenmålen — skall vara lagfarna. All miljöskyddsmålen i första instans handläggs av fastighetsdomstol synes inte medföra behov av särskilda domförhetsregler i hovrätt för dessa mål. Den omständigheten all beträffande faslighelsbild-ningsmål och expropriationsmål fastighetsdomstol träder i stället för ägodelningsrätt och expropriationsdomstol påverkar inle heller domför-hetsfrågan för hovrätternas del. Den särskilda sakkunskap som i hovrätten kan vara erforderlig för bedömning av dessa mål kan liksom f. n. tillföras genom inhämtande av sakkunnigutiålande eller förhör med sakkunnig. I fråga om valtenmålens prövning i andra instans gäller f. n. all denna kan ske under medverkan i domstolen av tekniskt sakkunnig ledamot. Skulle vallenmålen läggas på fastighetsdomstol kan del bli anledning överväga all behålla möjlighet lill sådan medverkan vid hovrättens prövning av dessa mål. Frågan lorde emellertid bli beroende av vilken befallning med vallenmålen som fastighetsdomstolen får. Kommer domstolsprövningen endasl all avse ersättningsfrågor kanske behovet alt till hovrätten ha knuten särskUd ledamot med teknisk sakkunskap bortfaller. Det är nu för tidigt atl la ståndpunkt i fråga om domförheten i vallenmål.
Prop. 1971: 45 21
Herrar Engqvist och Tammelin har med instämmande av herrar Lyberg och Svedberg reserverat sig mol förslagel i fråga om hovrätts domförhet och förordar en ordning som innebär atl hovrätt är domför med tre ledamöter och att inte flera än fyra får sitta i rälten. En förutsättning för ställningstagandet är atl lagman skall vara ordförande när fiskal ingår som adjungerad ledamot i rätten samt atl inle mer än en fiskal får ingå som ledamot.
Herr Stangenberg förordar i en reservation i fråga om hovrätts domförhet att hovrätt skall vara domför med tre ledamöter vid handläggning av sådana mål som i underrätt handlagts av en domare saml del slag av brottmål som där blivit handlagda av lingsnolarie med nämnd efter särskilt förordnande.
Herr KUander anför i ett särskilt yttrande atl hovrätt åtminstone i vissa mål bör kunna vara domför med tre lagfarna domare. En sådan möjlighet synes i första hand böra införas för mål som i underrrätt avgjorts av ensamdomare. Med detta bör jämställas bötesmål som avgjorts av lingsnolarie med nämnd. I invecklade och svårbedömda mål bör det ankomma på hovrällsavdelningens ordförande alt avgöra om en fjärde ledamot skall della i målels handläggning.
Fru Kristensson saml herrar Nelander, Nyberg och Svensson anför i ett särskUl yttrande atl hovrätt i mål som i underrätt avgjorts av jurist-kollegium eUer lagfaren domare med nämnd bör vara domför med fyra domare. I övriga mål är en sammansättning med tre ordinarie ledamöter, alternativt två ordinarie och en assessor acceptabel. Beslut bör dock inte fattas nu beträffande domförhelsreglerna i hovrätt.,Detla bör anstå i avvaktan på kommilléns förslag beträffande domarulbildningen.
Med hänsyn till atl rättegångens tyngdpunkt skall ligga i underrätten föreslår kommittén atl gäUande bestämmelser om rätt för, part alt i hovrätt åberopa nya omständigheter eller bevis skärps på så sätt atl i tvistemål sådant åberopande inte fär göras, om godtagbara.skäl saknas för partens underlåtenhet atl förebringa del ifrågavarande processmalerialet redan vid underrätten. Med hänsyn till de ökade krav som härigenom ställs på underrättens materiella processledning föreslår kommittén all i RB las in en uttrycklig föreskrift om alt rätten vid förberedelserna av målen skall verka för att parterna anger allt som de vill åberopa samt genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eUer ofullständighet i parternas framställningar. För att motverka att underrättsprocessen som följd av den begränsade möjligheten lill ny utredning i,hovrätten blir onödigt vidlyftig föreslår kommittén därjämte viss utvidgning av mellandomsinslilutet.
Slutiigen föreslår kommittén, främst av processekonomiska skäl, atl möjligheterna att i överrätt avgöra mål utan huvudförhandling vidgas. För hovrätterna innebär förslagel dels alt den nuvarande värdegränsen 1 500 kronor för avgörande ulan huvudförhandling höjs till 5 000 kro-
Prop. 1971: 45 22
nor, dels atl huvudförhandling oavsett ivisleföremålets värde kan underlåtas om inle båda parter begär sådan förhandling under förutsättning att den fullföljda lalan avser endast storleken av yrkat belopp och all tvist inle råder om de omständigheter som ligger till grund för yrkandet. Möjligheterna till huvudförhandling i HD föreslås bli desamma som i hov rälten.
2.3 Remissyttrandena i sammanfattning
Domslolskommitléns förslag har i stort sett fåll ett gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. Beträffande frägan om fullföljd av lalan lill HD har det allmänt framhållits all den grundläggande tanken i förslaget är väl underbyggd och innebär en logisk konsekvens av utvecklingen. I flera yttranden bedöms det som angeläget all HD i högre grad än f. n. får ställning av en prejudikatinslans. Nuvarande förhåUandevis vidsträckta möjligheter alt få målet prövat i tre instanser anses inte förenliga med intresset av en snabb och billig rättsskipning. En ändring i den riktning som kommittén föreslår anses också motiverad för att arbetskraften i nedre justitierevisionen och HD skall tillvaratas på ett bättre sätt.
Endasl några få remissinstanser har berört frågan om nedre justitierevisionens framlida ställning. Någon ståndpunkt har därvid i allmänhet inte tagits lill frågan under hänvisning lill all ytterligare utredning bör komma till stånd. Förslagen om förenklad dispensföredragning och lättnader i fråga om upprättande av föredragningspromemorior har fått ett blandat mottagande. Sålunda har JK, JO, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för Övre Norrland i huvudsak godtagit förslagen medan HD:s ledamöter, nedre justitierevisionen, hovrätten för Nedre Norrland och SACO avstyrkt förslagen.
En så gott som enhällig remissopinion ansluter sig till kommilléns avvisande inställning till all införa nämnd i hovrätt. I några yttranden möter emellertid en annan inställning. Presidenten i Göta hovrätt anför sålunda i ell särskilt yttrande att samma skäl som motiverat nämnd i vissa mål i underrätt talar för lekmannainflytande i motsvarande mål i hovrätt. Organisatoriska och liknande praktiska svårigheter får inle hindra en lösning som i övrigl bedöms ändamålsenlig och värdefull. Lekmannainflytandet i hovrätt bör dock få en annan utformning än i underrätt. Lekmännen bör ha individuell rösträtt. Andra ledamöter i samma hovrätt beklagar atl inle lekmannadellagandel i hovrätt utretts förutsättningslöst och anser del inle uteslutet atl lämpliga former kunde finnas för detta. Nämndemannaföreningen i Stockholm anför att nämnd bör finnas i hovrätt åtminstone i grövre brottmål.
När del gäller hovrätts domförhet i övrigl är meningarna delade. I aU-
Prop. 1971: 45 23
mänhet ansluter sig remissinstanserna lill uppfattningen att iredomar-sammansättning är godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt. Det övervägande antalet remissinstanser, däribland JK, RÄ, samtliga hovrätter och flertalet underrätter, förordar emellertid all nuvarande domförhetsregler bibehålls. I dessa yttranden betonas alt kraven på hovrätterna skärps om de i realiteten blir sista instans och alt en sammansättning med flera ledamöter i hovrätt än i underrätt medför atl avgörandena i hovrätt framstår som mer övertygande både för parterna och domare i lägre instans. Ell ofta återkommande argument är också atl en minskning till tre ledamöter omöjliggör adjunktion i hovrätt. Ändrade generella domförhetsregler förespråkas av bl. a. presidenten i Göta hovrätt, några underrätter och RRV. I dessa yttranden anförs atl del inte i första hand är antalet domare som avgör en dömande avdelnings styrka ulan i stället domarnas kvalitet. Utbildningsfrågan är enligt dessa remissinstanser en i sammanhanget sekundär angelägenhet. Några domstolar ansluter sig till de reservationsvis framförda förslagen om differentierad sammansättning i hovrätt.
Beträffande kommitténs förslag om antalet ordinarie domare, assessorer och fiskaler på hovrättsavdelning anförs allmänt att nuvarande förhållanden är OtUlfredsstäUande och alt en skärpning är nödvändig. Från hovrätterna framhålls dock alt kommilléns förslag inte är praktiskt genomförbart med hovrätternas nuvarande organisation och personalsituation och atl avvikelse från den föreslagna ordningen måste kunna medges.
Förslaget alt inrätta ytterligare lagmansljänster tillstyrks allmänt.
I några remissyttranden berörs frågan om överrätts sammansättning i vattenmål. I allmänhet tillstyrks en ordning som innebär alt tekniker deltar i sådana mål i överräll.
De av kommittén framlagda förslagen om förebringande i överrätt av nya omständigheter eller bevis, processledning, mellandom och måls avgörande ulan huvudförhandling i överrätt har i allmänhet tillstyrkts under remissbehandlingen.
2.4 Fullföljd av talan till HD
2.4.1 Historik
HD inrättades 1789. Dess ställning som utövare av Konungens domsrätt fastslogs senare i 1809 års regeringsform. Domstolen bestod till en början av tolv ledamöter. Antalet ledamöter har senare vid olika tidpunkter utökats på grund av en ständigt ökande arbetsbelastning. Ar 1860 ökades antalet liU 16, 1897 till 18, 1905 lill 21 och 1909 till 24. Den sistnämnda ökningen skedde i samband med inrättandet av lagrådet, lill vilket överfördes HD:s laggranskningsuppgift. Samma år imätlades regeringsrätten, som övertog prövningen av de förvaltningsärenden som tidi-
Prop. 1971: 45 24
gare ankommil på HD. Arbetsbalansen nödvändiggjorde 1935 en provisorisk ökning av antalet ledamöter lill 28. Som tidigare nämnts utgörs HD enligt den nuvarande lydelsen av lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring av 24 justitieråd, ehuru Kungl. Maj:l kan bestämma att antalet skall ökas tUl högst 27, om detta föranleds av tjänstgöring i lagrådet.
Fullföljd skedde från början, i tvistemål genom ansökan om revision och i brottmål genom besvär. En klagande hade all iaktta flera formaliteter, främst atl nedsätta olika belopp. Under 1800-talel lades del fram flera förslag som syftade lill en allmän reform av rättegångsordningen. Inget av dem innehöll förslag om någon väsentiig ändring i fuUföljdsräl-ten till HD. Så småningom övergavs tanken på en allmän reform av rättegångsväsendet och reformarbetet inriktades i stället på villkoren för fullföljd av lalan i överräll. Det första resultatet blev en lag år 1901 med regler om fullföljd av talan lill hovrätt och HD. Genom lagen avskaffades alla för fuUföljd tidigare föreskrivna åligganden för part, utom skyldigheten atl nedsätta s. k. revisionsskilling.
I proposition till 1915 års riksdag framlade Kungl. Maj:l förslag till vissa ändringar av fullfölj dsrätlen. Ändringarna innebar i huvudsak följande: Revisionsskillingen, 150 kronor, omvandlades lill en fullföljdsav-gift som skulle nedsättas även vid besvärslalan. Klaganden skulle dessutom nedsätta ell lika storl belopp lill säkerhet för den kostnadsersättning, som kunde komma atl tiUerkännas hans motpart. Talan mot hovrätts avgörande i mål eller ärenden av förmögenhclsrällsUg natur fick inte överklagas, när värdet av vad parlen lappat i hovrätten uppenbarligen inte uppgick till 1 500 kronor (summa revisibilis), och ändring fick inte sökas i hovrätts avgörande av vissa smärre brottmål (poena revisibilis). Dispens från dessa fullföljdsförbud kunde meddelas om del för enhetiig lagtolkning eller rällsliUämpning var av synnerlig vikt atl lalan prövades i HD eller om parlen visade att talans fullföljande skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål del var fråga om. Denna dispensprövning skulle handhas av en dispensavdelning inom HD bestående av tre ledamöter.
Förslaget tillstyrktes av lagutskollet. Det förekom dock flera reservationer. Bl. a. föreslogs fullfölj dsförbud i konforma mål dvs. mål som fått samma utgång i underrätt och hovrätt. Några reservanter menade alt förslaget måste ge intryck av all HD blev en domstol för de rika men inle för folket. Liknande synpunkter framfördes även vid förslagets behandling i riksdagens kamrar. Trots det motstånd som lagförslaget sålunda mötte vid riksdagsbehandlingen beslöt riksdagen all godkänna lagutskottets utiåtande. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 oktober 1915.
I sill år 1926 avgivna belänkande förordade processkommissionen (SOU 1926: 31—33) den begränsningen i fuUföljdsrätten till HD, aU talan mol hovrätts dom i själva saken skulle få grundas endasl på alt hov-
Prop. 1971: 45 25
rätlen bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller atl vid målets behandling förelupil rättegångsfel. Hovrättens prövning av vad som skulle anses som bevisat angående de faktiska omständigheterna och i brottmål utmätningen av straff inom stadgad latitud skulle inte få dras under HD:s prövning. HD:s uppgift skulle alltså i stort sett begränsas liU alt vara en revisionsinslans över hovrätterna. De genom 1915 års lagstiftning införda fuUföljdsinskränkningarna, som koinmissionen fann principiellt föga tilltalande, föreslogs avskaffade.
Processkommissionens förslag all begränsa HD:s uppgift till all avgöra rättsfrågor väckte stark remisskritik. Vid behandlingen av huvudgrunderna för en rällegångsreform vid 1931 års riksdag avvisade statsmakterna förslaget om en sådan begränsning av HD:s prövning av målen.
Processlagberedningen framhöll i sill belänkande med förslag till ny rättegångsbalk (SOU 1938: 43 och 44) aU HD:s prövning av dit fullföljda mål i främsta rummet har sin betydelse i fråga om rättsliga spörsmål. TUl skillnad från processkommissionen ville man dock inle atl det skulle ske någon begränsning lill rättsfrågan. I släUet föreslogs vissa bestämmelser som begränsade högsta domstolens möjligheter all pröva sakfrågan. Man föreslog vidare att i mål eUer ärende, som väckts vid underrätt, talan mol hovrättens dom eller slutliga beslut inte skulle komma under HD:s prövning ulan all HD meddelat parlen tillstånd därtill. Vid behandlingen av sådan fråga skulle HD vara domför med tre ledamöter. Prövningstillstånd skulle kunna meddelas endasl på de i lagen angivna grunderna. Som sådana upptogs dels all del för enhetlig lagtolkning eller rätlstiUämpning var av synnerlig vikt att lalan prövades av HD eller parlen visade att talans prövning i övrigt skulle ha synnerlig betydelse utöver del föreliggande målet och dels att del med hänsyn till omständigheterna i målet förekom skäl lill sådan prövning. I förslagets bestämmelser rörande prövningslUlslånd inarbetades de gällande reglerna rörande inskränkningar i fuUföljdsrätten. I sådant tvistemål, där molgångsvärdel icke uppgick till 1 500 kronor, kunde prövningstillstånd alltså meddelas endast på grund av avgörandets betydelse utöver del föreliggande målet. Detsamma gällde de brottmål, som redan var underkastade fuUföljdsbe-gränsning.
Processlagberedningen räknade med atl prövningstillstånd kunde komma alt meddelas i omkring 30 "/o av alla fullföljda mål.
I proposition till 1942 års riksdag (prop. 1942: 5) logs upp förslag till ny rättegångsbalk i huvudsaklig överensstämmelse med processlagberedningens förslag. Förslagel antogs av riksdagen efter vissa förtydliganden och viss komplettering. Reglerna om fullföljd till HD togs i huvudsak upp i lag den 23 mars 1945 som trädde i kraft den 1 juni samma år. Den nya rättegångsbalken i sin helhet trädde i krafl den 1 januari 1948. De
Prop. 1971: 45 26
ändringar som därefter företagils i fråga om fullföljdslagstiflningen är av formell natur.
En utförligare redogörelse om det utrednings- och lagstiftningsarbete som föregick RB återfinns i betänkandet (s. 19 f).
2.4.2 Gällande rätt
I allmänhet kan underrätts avgörande efter fullföljd underkastas prövning av hovrätt. Del förutsätts därvid all den som fullföljt lalan är part i målet eller jämställd med part. Överprövning av hovrätt kan vara utesluten på grund av giltig utfästelse atl inle fullfölja lalan eller på grand av nöjdförklaring. FuUföljdsrätten till HD är däremot inskränkt i flera avseenden. I fråga om vissa slags avgöranden får talan överhuvudtaget inte fullföljas dit. De viktigaste hindren följer dock av bestämmelserna om prövningstillstånd. Del har visat sig nödvändigt all göra långtgående inskränkningar i fuUföljdsrätten för all begränsa HD:s arbetsbörda och inrikta dess verksamhet på de särskilda uppgifter som tillkommer den högsta instansen.
Mot hovrätts dom eller beslut kan lalan fullföljas inom fyra veckor från det domen eller beslutet meddelades. Sker inle del, vinner avgörandet laga kraft. Talan mot hovrätts dom förs genom ansökan om revision. Hovrätts beslut överklagas genom besvär. Mot vissa beslut som meddelas i samband med dom förs dock klagan genom ansökan om revision. Bestämmelser om fullföljd av lalan mol hovrätts dom och beslut finns i 54—56 kap. RB. Under vissa strängt begränsade förulsätlningar kan dessutom lagakraftvunna domar och beslut bli föremål för omprövning. Om de särskilda rättsmedel, resning och besvär över domvilla, som då. används finns bestämmelser i 58 och 59 kap. RB. I del följande lämnas de särskilda rättsmedlen åt sidan.
För alt talan mot hovrätts dom eller slutliga beslut efter fullföljd skall få komma under HD:s prövning fordras all HD lämnat den klagande tiUstånd till della. Det sagda gäller inle lalan som i mål om allmänt åtal förs av RÄ, JK eller JO. Enligt 7 kap. 4 § RB är RÅ allmän åklagare vid HD. Enligt RÄ:s instruktion skall fullföljd lill HD ske bara om synnerliga skäl föreligger för del. Bestämmelserna om prövningstillstånd gäller endast då målet eller ärendet anhängiggjorts i första instans. Vid prövningen av frågan huruvida prövningstillstånd skall meddelas är HD domför med tre justitieråd.
Som tidigare nämnts kan prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § RB meddelas om del för enhetlig lagtolkning eller rätlstiUämpning är av synnerlig vikt, all lalan prövas av HD (prejudikaldispens), om parlen visar alt talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver del föreliggande målet (inlressedispens), om anledning förekommer lill ändring i del slut, vartill hovrätten kommit (ändringsdispens) eller om del eljest med hänsyn lill omständigheterna i målet förekommer skäl till talans
Prop. 1971: 45 27
prövning (allmän dispens). Meddelas ej prövningsliUstånd skall hovrättens dom eller slutiiga beslut stå fast.
För frågan om meddelande av prejudikaldispens är del ulan betydelse om del kan antas atl avgörandet kommer att ändras. Del är också likgiltigt om målet rör ringa värden. När prejudikaldispens bevUjas saknas i allmänhet prejudikat angående den berörda rättsfrågan. Dispens medges också i vissa fall, om hovrättens avgörande avviker frän ett tidigare prejudikat.
Inom doktrinen råder tveksamhet i frågan, huruvida prejudikaldispens undantagsvis kan lämnas när hovrättens dom överensstämmer med ell HD-avgörande. Vad som främst åsyftas är de fall då prejudikatet är gammall och omständigheter inträffat som kan föranleda en omprövning av den tidigare valda lösningen.
Nära prejudikaldispensen står inlressedispensen. Också här är prövningen betingad av intressen som ligger utanför det ifrågavarande målet. Liksom vid prejudikaldispens spelar del ingen roll om del finns anledning lill ändring eller ej. Kravet att talans prövning är av synnerlig betydelse utöver det mål som skall prövas innebär enligt förarbetena inte en rent faktisk återverkan av målets utgång, såsom att en verkställighet av hovrättens dom skulle leda lill alt den lappande parlen komme på obestånd. Bestämmelsen lar i stället sikte på fall där domen kan länkas få bevisverkan beträffande framlida processer, I förarbetena nämns som exempel på fall där inlressedispens kan förekomma processer angående skadestånd på grund av intrång i patenträtt. Rättens uttalande angående patentels bestånd och omfattning kan länkas påverka utgången av framlida processer om samma patent. Intressedispenser hänför sig ofta till skadeståndsmål, Ell exempel är atl käranden yrkat ersättning för läkarvård med ell mindre belopp och atl han i framtiden kan väntas begära ersättning för framtida men med betydligt större belopp (SvJT 1950: 420), Om det utom målet liggande intresset är av ekonomisk art måste enligt reglerna om summa revisibiUs värdet av de intressen som berörs uppgå till 1 500 kronor. Själva målet kan däremot röra mindre belopp. Det är inte nödvändigt alt målets prövning är av betydelse för den klagande parlen själv. Intressedispens kan meddelas exempelvis i ett mål om lönefordran, som är av betydelse för andra anställda eller i ett mål om fastighetsförhållanden där prövningen får betydelse för andra fastighetsägare.
De nu behandlade dispensreglerna avser intressen som ligger utanför målet i fråga. Ändringsdispens och allmän dispens meddelas däremot på grund av omständigheterna i målet. Gemensamt för dessa två är också atl dispens kan beviljas endasl om målet är av någon betydenhet. Beträffande mål om förmögenhelsvärden skall vad klaganden förlorat i hovrätten översliga visst belopp (summa revisibUis) och i brottmål skall påföljden vara av viss svårhetsgrad (poena revisibUis).
Prop. 1971: 45 28
Ändringsdispens kan meddelas om det finns anledning till ändring i hovrättens domslut. För alt fastslå om så är fallet måste HD — om också summariskt — pröva själva sakfrågan. Till skillnad från prejudikal-eller inlressedispens, som kräver majoritetsbeslut, räcker det för beviljande av ändringsdispens alt ett av de tre justitieråden anser all sådan dispens bör meddelas. För avslag krävs sålunda lika många röster som för majoritet i fuUsutten avdelning. Vid bedömningen av utsikterna lill ändring skall iakttas de begränsningar i sakprövningen som följer av alt ålempplagning av viss bevisning får ske endasl om synnerliga skäl föreligger (35 kap. 13 § RB), att nytt bevis i civilt revisionsmål endast i undantagsfall får åberopas i HD (55 kap. 13 § RB) saml alt HD i betydande utsträckning är bunden av hovrättens bevisbedömning (55 kap. 14 § RB). Detla begränsar möjligheterna lill ändringsdispens, när avgörandet beror på en värdering av muntlig bevisning.
Allmän dispens kan förekomma då elt viktigt allmänt eller enskilt intresse påkallar atl HD prövar målet. I motiven anges som exempel bl. a, atl starkt delade meningar förekommit i de lägre instanserna, atl målet är av stor social betydelse eller att del rör grovt brott eller betydande ekonomiska värden.
Inskränkningarna i möjligheterna all få ändringsdispens eller allmän dispens på grund av de s. k, revisibilisreglerna i 54 kap, 12 § RB innebär alt part i mål av förmögenhelsrätlslig natur inle kan erhålla sådan dispens, om värdet av vad han lappat i hovrätten (molgångsvärdel) uppenbart inte uppgår lill 1 500 kronor (summa revisibUis),
Molgångsvärdel är beroende på vad parlen förlorat i hovrätten och inte på det belopp som talan i HD gäller. Delta sammanhänger med att del redan i hovrätten måste vara klart om summa revisibilis föreligger. Hovrätten skall nämligen enligt 54 kap, 14 § andra styckel RB i full-följdshänvisning ange på vilka grunder prövningstillstånd kan meddelas med hänsyn lill utgången av målet i hovrätten, Molgångsvärdel utgör skillnaden mellan vad parlen yrkat i hovrätten och vad han där till-dömts. Har tvisleföremålel olika värde för klaganden och hans motpart, gäller del värde det har för klaganden. Hänsyn får inle las lill rättegångskostnad eller ränta som upplupit efter målels anhängiggörande. Revisibilisreglerna tUlämpas inte bara när själva processföremålet har förmögenhetsvärde utan också i fall då del bakom parlens lalan ligger ett ekonomiskt intresse, t. ex. i mål om skyldighet alt beediga bouppteckning eller i mål om skyldighet att avge redovisning.
I fråga om brottmål gäUer liknande begränsningar genom reglerna om poena revisibilis. Ändringsdispens eller allmän dispens får ej beviljas målsägande, om inte hans lalan avser brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ell år eller avsättning. TUltalad eller vissa honom närslående kan inle få sådan dispens om inte lalan avser sådant brott som nu nämnts eller också annat brott och den tiUlalade dömts till annan påföljd
Prop. 1971: 45 29
än böter eller ådömts dagsböter ej understigande 60 eller böter omedelbart i pengar ej understigande 1 500 kronor eUer blivit fälld tiU vite omedelbart i pengar till minst nämnda belopp eller för honom beslämts ny minsta lid för internering eller tillämpats 34 kap. 8 § andra styckel andra punklen BrB. Om del samtidigt förs lalan om skadestånd, tillämpas reglerna om summa revisibUis i tvistemål på den delen av målet.
Enligt 54 kap. 11 § andra stycket RB gäller prövningslUlslånd domen eller det slutliga beslutet i dess helhet om inte klaganden fullföljt talan i endast viss del. Tillståndet gäller också annat beslut som har överklagats i samband med domen eller del slutliga beslutet.
Den som vill fullfölja lalan mol hovrätts dom eller beslut skall enligt 54 kap. 17 § RB i allmänhet nedsätta fullföljdsavgift, 150 kronor, saml lika stort belopp lill säkerhet för den kostnadsersättning, som HD kan komma atl tillerkänna motparten. Fullföljdsavgiflen har parten rält att efter HD:s förordnande återfå, om hans ändringsyrkande helt eller i huvudsakliga delar bifalles. I annat fall behålls den av statsverket. HD beslutar likaså om och i vad mån del belopp som nedsatts tUl säkerhet för motpartens kostnadsersättning skall lyftas av klaganden eller motparten. Avgörande blir vad som i domen beslämts om fördelningen av rättegångskostnaderna.
Från nedsättningsskyldighet undantas dels kronan, dels tilltalad som hålls häktad i målet och dels, såvitt avser fullföljdsavgiflen, annan tilltalad som för talan i fråga om ådömt ansvar. Härutöver gäller all nedsättning lill säkerhet för kostnadsersättning inle fordras, när enskild motpart inte finns.
Den prövning HD har alt företa i anledning av fullföljd avser som förut sagts målet i hela den omfattning det förts dit. Både sakfrågan och rättsfrågan skall i princip överprövas. Som tidigare berörts innehåller RB emellertid bestämmelser som innebär inskränkningar i denna princip. Begränsningarna hänför sig dels till parts rätt att förebringa bevisning och dels till möjligheten all ändra värderingen av den bevisning som upptagits i lägre rält. Ny bevisning får i tvistemål enligt 55 kap. 13 § RB förebringas endast om parten gör sannolikt att han inle tidigare kunnat åberopa beviset eller han haft giltig ursäkt all inte göra det. Rälten att förebringa ny bevisning i HD är genom denna bestämmelse i olika avseenden mer begränsad än i hovrätt. Enligt 35 kap. 13 § RB gäller i fullföljda mål att om vid lägre rätt vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts eller syn å stället hållils, det ej är behövligt all beviset tas upp på nytt, om inte högre rätt finner del vara av betydelse för utredningen eller också part yrkar det och upplagandet ej befinns sakna betydelse. I HD får dock sådant bevis las upp på nytt endasl om del finns synnerliga skäl till della. Med den bestämmelsen skall sammanställas bestämmelsen i 55 kap. 14 § RB atl, om vid huvudförhandling i lägre rätt rörande viss omständighet vittne eller sakkunnig eUer part un-
Prop. 1971: 45
30
der sanningsförsäkran hörts inför rätten eller syn å stället hållits och avgörandet även i högsta domstolen beror av lUllron till den bevisningen, ändring inle får ske i denna del i hovrättens dom i tvistemål eller i brottmål annat än till den tilltalades förmån, om inle hovrätten, faslän beviset inle tagits upp vid huvudförhandling i hovrätten, gjorl ändring i bevisvärderingen i underrättens dom eller också synnerliga skäl föreligger, all bevisels värde är annat än hovrätten antagit.
Begränsningarna i HD:s prövning av sakfrågan är betydligt mindre i brottmål än i tvistemål. I brottmål finns sålunda inte något hinder för införande av ny bevisning och bestämmelserna i 55 kap. 14 § innebär inle några begränsningar i fråga om ändring tiU förmån för den tilltalade.
De närmare bestämmelserna om förfarandet vid ansökan om revision eller vid besvär återfinns i 55 och 56 kap. RB. Av särskUl intresse är atl klaganden enligt 55 kap. 4 § RB resp. 56 kap. 4 § RB, för det fall han söker prejudikat- eller inlressedispens, bör närmare ange de omständigheter han åberopat till stöd härför.
2.4.3 Utländsk rätt
I denna del hänvisas till kommilléns redogörelse i belänkandet (s. 36 f).
2.4.4 Statistiska uppgifter
Från den officiella rällsslalistiken föreligger följande upplysningar angående under åren 1949—1968 inkomna ansökningar om prövningstillstånd.
År |
Tvistemål' |
Brottmål |
Besvärsmål» |
Summa |
|
|||
|
Antal |
Index |
Antal |
Index |
Antal |
Index |
Antal |
Index |
1949 |
465 |
100 |
422 |
100 |
120 |
100 |
1007 |
100 |
1950 |
369 |
|
413 |
|
120 |
|
902 |
|
1951 |
395 |
|
410 |
|
120 |
|
925 |
|
1952 |
405 |
|
385 |
|
120 |
|
910 |
|
1953 |
413 |
|
453 |
|
120 |
|
986 |
|
1954 |
390 |
|
484 |
|
114 |
|
988 |
|
1955 |
392 |
|
485 |
|
142 |
|
1019 |
|
1956 |
393 |
|
546 |
|
132 |
|
1071 |
|
1957 |
393 |
|
524 |
|
130 |
|
1 047 |
|
1958 |
393 |
|
605 |
|
171 |
|
1 169 |
|
1959 |
340 |
|
627 |
|
151 |
|
1 118 |
|
1960 |
401 |
|
678 |
|
165 |
|
1244 |
|
1961 |
383 |
|
650 |
|
206 |
|
1239 |
|
1962 |
376 |
|
629 |
|
185 |
|
1 190 |
|
1963 |
314 |
|
596 |
|
182 |
|
1092 |
|
1964 |
340 |
|
624 |
|
232 |
|
1 196 |
|
1965 |
361 |
|
651 |
|
305 |
|
I 317 |
|
1966 |
323 |
|
640 |
|
245 |
|
1 208 |
|
1967 |
296 |
|
665 |
|
257 |
|
1218 |
|
1968 |
389 |
84 |
809 |
192 |
326 |
272 |
1 524 |
151 |
> I den officiella rättsstatistiken redovisas för tiden 1949—1953 inte ansökningar i besvärsmäl om prövningsliUstånd särskilt utan de ingär i tvistemålssiffrorna. I tabellen har detta oaktat gjorts en fördelning av dessa målgrupper. Berörda siffror är inte helt tillförlitliga, enär det statistiska materialet delvis gått förlorat.
Prop. 1971: 45 31
Del kan tilläggas alt del årliga antalet ansökningar om resning och återställande av försullen tid under samma period ökat från 60 till 182, dvs. något mer än tredubblats.
En jämförelse mellan genomsnillen för åren 1949—1953 och 1964— 1968 visar all antalet ansökningar om prövningslUlslånd ökat med 37 »/o-Det är brottmålen som slår för ökningen, vilken för dem uppgår till 63 »/o. Tvistemålen har däremot minskal med 16 »/o. I fråga om de särskilda rättsmedlen föreligger en ökning med 176 "/o.
Samtidigt med ökningen av antalet ansökningar om prövningslUlslånd har en ökning skett av den vid varje års utgång föreliggande balansen av sådana ansökningar. Denna utveckling framgår av följande tabell.
Är |
Antalet in- |
Antalet balan- |
Index |
Antalet balan- |
|
komna mål |
serade mål |
|
serade mål i % av antalet inkomna mål |
1949 |
1007 |
314 |
100 |
31,2 |
1950 |
902 |
295 |
94 |
32,7 |
1951 |
925 |
352 |
112 |
38,1 |
1952 |
910 |
384 |
122 |
42,2 |
1953 |
986 |
568 |
181 |
57,6 |
1954 |
988 |
582 |
185 |
58,9 |
1955 |
1019 |
673 |
214 |
66,0 |
1956 |
1071 |
622 |
198 |
58,1 |
1957 |
1047 . |
592 |
189 |
56,5 |
1958 |
1 169 |
589 |
188 |
50,4 |
1959 |
1 118 |
531 |
169 |
47,5 |
1960 |
1244 |
.543 |
173 |
43,6 |
1961 |
1239 |
512 |
163 |
41,3 |
1962 |
1190 |
557 |
177 |
46,8 |
1963 |
1092 |
494 |
157 |
45,2 |
1964 |
1 196 |
566 |
180 |
47,3 |
1965 |
1317 |
643 |
205 |
48,8 |
1966 |
1208 |
661 |
211 |
54,7 |
1967 |
1218 |
673 |
214 |
55,3 |
1968 |
1 524 |
729 |
232 |
47,8 |
Uppgifter ur rättsstatistiken för 1962 och 1967 visar en nästan genomgående förskjutning till längre rättegångstider i de mål som fullföljts lill HD. Så är faUet oavsett om som utgångspunkt tas lidpunkten då målet anhängiggjordes vid underrätt eller dagen då målet kom in liU nedre justitierevisionen. Det alldeles övervägande antalet specialtvistemål år 1967 har tagit mer än tre år atl handlägga i alla instanser. För nära hälften av övriga tvistemål har tiden varit över två år. Något mer än hälften av brottmålen har avgjorts på kortare tid än ell år.
Enligt uppgifter som kommittén inhämtat från nedre justitierevisionen fördelade sig HD:s sammanlrädeslid på följande sätt under tiden 1966— 1968.
Prop. 1971: 45 |
|
|
32 |
|
Föredragning |
|
Huvudförhandling |
|
dispens- näde-ansökningar ärenden |
femmansmål |
|
Antal timmar Procentuell fördelning |
nil 192 54 9 |
374 18 |
385 19 |
Drygt hälften av HD:s sammanlrädeslid har alltså under denna tid lagils i anspråk för dispensföredragning. Den enskilde ledamotens sammanlrädeslid fördelar sig något annorlunda med hänsyn till all dispensansökningar och nådeärenden kan avgöras av endasl tre justitieråd. Beaktas detta blir den procentuella fördelningen i stället 43, 8, 24 och 25.
En undersökning av frekvensen av bifall till dispensansökningarna ger vid handen, alt prövningstillstånd som ett årsgenomsnitt för tiden 1949— 1968 meddelats i ungefär vart fjärde tvistemål och vart tjugonde brottmål. Därvid bortses från att höjningen för brottmålens del blivit exceptionellt stor 1965 och 1966, sannolikt till följd av brottsbalkens införande. Den närmare fördelningen framgår av följande uppställning.
Är |
Tvistemål |
Brottmål |
Samtliga mål |
1949 |
33,8 |
10,5 |
24,2 |
1950 |
29,8 |
9,0 |
20.4 |
1951 |
29,1 |
5,2 |
18,3 |
1952 |
25,7 |
4,7 |
16.0 |
1953 |
30,1 |
5,2 |
17.5 |
1954 |
18,1 |
2,7 |
10,9 |
1955 |
19,9 |
4,2 |
11.9 |
1956 |
19,7 |
4,1 |
11,9 |
1957 |
23,0 |
5.6 |
14.3 |
1958 |
20.6 |
5,4 |
12,9 |
1959 |
22,6 |
5,6 |
13,4 |
1960 |
23,2 |
5,3 |
13,2 |
1962 |
26,9 |
6,3 |
15,7 |
1963 |
24,8 |
6,8 |
15,4 |
1964 |
28,6 |
5,2 |
15,7 |
1965 |
25,6 |
8,7 |
15,9 |
1966 |
26,1 |
10,3 |
17,0 |
1967 |
20,2 |
6,1 |
10,4 |
1968 |
21,2 |
6,9 |
12,8 |
Äriigt |
|
|
|
genom- |
|
|
|
snitt |
24,7 |
6,2 |
15,1 |
Inom domstolskommiltén har gjorts en undersökning avseende under åren 1961—1965 av HD genom dom avgjorda tvistemål och brottmål saml avslagna ansökningar om prövningstillstånd i sådana mål. TUl grund för undersökningen har lagts redovisningen av HD:s avgöranden i Nytt Juridiskt Arkiv. Materialet har fördelats med hänsyn lUl om målet varit konformt eller difformt, om prövningsliUstånd meddelats eller ej
Prop. 1971: 45 33
och, i det förra faUet, om avgörandet inneburit ändring eUer ej. För de mål, i vilka prövningstillstånd meddelats, har gjorts ett försök all bestämma i vilken utsträckning prejudikaldispens förekommit. Detta har skett på det sättet att till prejudikatmål hänförts alla i Nytt Juridiskt Arkiv refererade mål. Delresultaten för de olika fem åren visar följande.
Till HD fullföljdes under femårsperioden dubbelt så många brottmål som tvistemål. Av samtliga mål var 68 "/o konforma. För tvistemålen var konformitetsprocenten 61 och för brottmålen 72. Dispensfrekvensen var för tvistemålen 17,4 "/o, vilket ligger avsevärt lägre än det nyss angivna årsgenomsnittet av 25 »/o. Dispensfrekvensen för brottmål var 5,7 "/o. Av de beviljade dispenserna var något mer än hälften, 55 »/o, prejudikatdis-penser. Den procentueUa andelen prejudikatdispenser var för tvistemålens del 63 men för brottmålens del endasl 43. Ser man till prejudikaldis-pensernas andel i förhållande lill del totala antalet fullföljda mål av de båda mållyperna visar det sig all det var nästan fem gånger vanligare all prejudikatdispens meddelas i tvistemål än i brottmål. Det var vidare ungefär dubbelt så vaidigt såväl alt prejudikaldispens som atl annan dispens meddelades i difforma som i konforma mål. I absoluta tal däremot meddelades dispens i ungefär lika många konforma som difforma mål.
Den minskning av tillströmningen till HD som revisibilisreglerna medfört under 1968 kan uppskattas inte ha överstigit 100 mål.
2.4.5 Domstolskommittén
Kommittén erinrar inledningsvis om alt del allmänna domstolsväsendet sedan 1849 varit organiserat i tre instanser. Denna domstolsväsendets beprövade uppbyggnad finner kommittén inte anledning alt nu rubba. Det ingår inte heller i kommilléns uppdrag all överväga förslag till lösningar, som skulle innebära ell sönderbrytande av den nuvarande ramen för dornstolsorganisalionen.
Vinslen med överprövning av domar och beslut ligger främst i atl säkerheten för atl fel eller förbiseende inle sker ökar och alt de rällssökan-des intressen överhuvudtaget beaktas på ett betryggande sätt. Della gäller även om det i vissa fall inle kan sägas alt den dom, som meddelas i högre instans, under alla förhållanden är rikligare än en i lägre instans meddelad dom med annan utgång. Någonslans måste dock gränsen för fullföljdsmöjlighelerna sättas. En ändamålsenlig inslansordning måste samtidigt som den tillgodoser rättssäkerhetens krav också fylla rimliga anspråk på snabbhet och billighet. Oinskränkt rätt alt få elt mål prövat genom flera instanser medför ökad tidsutdräkt och ökade kostnader både för den enskUde och samhället. Erfarenheten visar för övrigl alt fullföljd till HD i del alldeles övervägande antalet fall — omkring 90 »/o — inte leder tUl någon ändring i hovrättens avgörande. Möjligheten att överklaga i högsta instans kan sålunda inte ulan fog sägas för det mesta innebära ett av hänsyn till undantagsfall betingat, temporärt undanskju-
2 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 45
Prop. 1971: 45 34
tände av den i hovrätten vinnande partens rätt. Kommittén erinrar om all den gamla rätten alt "gå till Kungs" genombmtits redan genom 1915 års lagstiftning och alt den nu måste anses föråldrad. En prövrung i två instanser måste i princip vara tillräcklig från rättssäkerhetssynpunkt.
Även om en prövning i två instanser från flera synpunkter är tillräcklig, behövs det en tredje instans. Den främsta anledningen till detla är det från rättssäkerhetssynpunkt viktiga kravet på rättsskipningens likformig-hel. Med den geografiska utbredning som vårt land har måste andra instans vara fördelad på ett flertal hovrätter. Enhetlighet i rättstillämpningen kan därför genom hovrätterna vinnas endasl i begränsad omfattning. Från rätlsenhetlighelens synpunkt och för ledning över huvud tagel av rättstillämpningen kan en gemensam högsta instans inle undvaras. Enligt koimnittén innefattar vårdandel av rältsenhetlighelen och den för della ändamål behövliga prejudikalbUdande verksamheten HD:s centrala uppgift.
Kommittén erinrar om all HD i princip prövar både sakfrågan och rättsfrågan och sålunda närmast har ställning som appelldomslol och framhåller alt HD:s ställning som prejudikatinslans otvivelaktigt skulle befästas, om den omvandlades lill kassalions- eller revisionsdomstol. Frågan om en sådan ändring hänger emellertid samman med den uppfattning man har om möjligheten och lämpligheten av all vid prövningen i högsta instans särskUja sakfråga och rättsfråga. I samband med tidigare reformförslag har spörsmålet ingående behandlats och de invändningar som då framkommit har lett till alt något sådant särskUjande ansetts inte böra ifrågakomma. En viss begränsning i behandlingen av sakfrågan följer dock numera av RB:s regler. HD:s sakprövning är sålunda enligt gällande rätt begränsad i tre hänseenden. HD får på nytt la upp muntiig bevisning endasl om det finns synnerliga skäl därtill. Möjligheterna tUl ändring i hovrättens bevisprövning är inskränkt och möjUgheten att i tvistemål åberopa omständighet eller bevis som inte förebragts i lägre rält är starkt beskuren. Utan all frågan om särskiljande av sak- och rättsfråga ställs på sin spels får omfattningen av HD:s prövning anses löst på ett i princip tillfredsställande sätt. Kommittén utgår också vid de fortsatta övervägandena från att HD även i fortsättningen i de mål som las upp lUl prövning skall vara i princip oförhindrad atl bedöma målet i hela dess vidd.
När del gäUer utformningen av den högsta instansen måste enligt kommittén beaktas alt HD:s uppgift som vårdare av rättsenhetligheten nödvändiggör atl denna domstol ges begränsad storlek. Ju större målbelastningen är och ju fler ledamöter som domstolen följaktligen måste ha dess mer försvåras möjligheterna atl sörja för den erforderliga enhetiig-helen och konsekvensen i rättsskipningen. Den enskilde ledamoten får aUt svårare alt överblicka domstolens verksamhet. Elt brett målunderlag har visserligen den fördelen att del ger lUlfäUe till en vidsträcktare in-
Prop. 1971:45 35
blick i rällslivets olika områden och tUl en allsidigare prejudikalbUdning Avvägningen av dessa synpunkter leder dock tUl all ledamöterna måste vara tämligen få. I ett litet land som vårt är del också svårt all rekrytera ett stort antal domare med de kvalifikationer som bör fordras av en ledamot i HD. Regeringsrätten har f. n. 22 ledamöter. Enligt gällande lagstiftning fömtsatts det sålunda sammanlagt kunna finnas i det närmaste inte mindre än 50 högsta domare, vUket kommittén anser vara ett för våra förhållanden mycket högt antal.
Arbetsbalansen i HD har länge varit tämligen oförändrad, även om antalet inkomna ansökningar om prövningslUlslånd har växlat. Förklaringen kan i viss mån vara att söka i dispenssystemels elasticitet, som medför atl HD:s totala arbetsbörda inom vissa gränser kan göras oberoende av antalet inkommande mål. Processlagberedningen räknade med prövningstillstånd i omkring 30 "/o av samtUga fullföljda mål. I sådant fall hade arbetet i HD inle kunnat bemästras. Under perioden 1958— 1967 beviljade dispenser uppgick emellertid endast lill i medeltal för år mellan 10 och 17 »/o. Kommittén finner det inle lyckligt om utvecklingen skulle leda lill atl dispensförfarandel används som regulator av arbetsbelastningen. Omständigheterna förefaUer peka mol en utveckling som, om inte HD:s arbetsbörda minskas, i stället för en önskvärd nedskärning av antalet ledamöter medför all domstolen måste utökas. Tillkomsten av flera lagråd har medfört behov av flera justitieråd. Antalet justitieråd som slår till förfogande för tjänstgöring i högsta domstolen blir därigenom färre och domstolens arbetskapacitet minskar.
Uppgifterna om arbetsbelastningen i HD skall enligt kommittén ses mol den bakgrunden, all en ökad måltUlströmning kan vara att vänta, om motåtgärder inte vidtas. I detla hänseende anför kommittén följande. Det första året efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande, år 1949, handlade underrätterna ungefär 32 000 tvistemål och 68 000 brottmål. Motsvarande tal var för år 1967 resp. 50 000 och 132 000. Ökningen av måltillslrömningen tUl underrätterna har sålunda för tvistemålens del varit omkring 55 "/o och för brottmålens del inte mindre än 94 »/o. TUl hovrätterna inkom 1949 ungefär 1 500 tvistemål och 2 100 brottmål. Motsvarande tal för år 1967 var resp. 1 700 och 4 300. Tvistemålen, som mot 1950-lalels milt översteg 1 800, är på tillbakagång. Brottmålen däremot visar i hovrätterna i stort sett samma ökning som i underrätlema eller 104 "/o. Det mer och mer komplicerade samhället ger upphov tUl allt fler tvister. De höga rättegångskostnaderna har verkat återhållande på benägenheten alt få en tvist prövad inför domstol. Lättas denna hämsko genom utbredningen av rällsskyddsförsäkringar eller genom vidgade möjligheter till fri rättshjälp, kan en ändring inträda, ökningen av antalet brottmål är markant. Det är visserligen möjligt atl ökningen av antalet inkommande mål kan avla något med anledning av de reformer som under senare lid genomförts för all avlasta domstolarna bagateUbrottslig-
Prop. 1971: 45 36
helen. Men därmed kan de kvarvarande målen antas genomsnittligt bli vidlyftigare och även i övrigl mera arbetskrävande. Härtill kommer att brottsligheten under de senaste åren ökat väsentligt. Ökningen har varit särskilt stark beträffande grövre och mer svåmtredda brott. Totalt sett kan alltså befaras en betydligt ökad belastning på domstolsväsendet. Det är naturligt alt därmed även antalet till HD fullföljda mål ökar. Delta bestyrks också av statistiken.
I belysning av det sagda framstår del för kommittén som angeläget all fullföljdsreglema ses över under beaktande av alt HD:s organisation måste hållas inom snäva gränser. Utformningen av dispensreglema kommer därvid i förgrunden. Även tillståndsprövningen innebär visserligen en prövning av det fullföljda målet, men denna prövning sker under mer arbetsbesparande former än den som sedan förekommer, om ansökan om prövningstillstånd beviljas. Dispensförfarandel i dess nuvarande form infördes år 1945. Det medförde en nedgång under de följande tio åren med omkring 19 "/o i den årliga måltillslrömningen. Nedgången kan betecknas som blygsam. Under den tioårsperiod som sedan följde, eller åren 1955—1964, steg antalet lill HD fullföljda mål något. Kommittén anser utvecklingen vara anmärkningsvärd med hänsyn lill det förhållandevis ringa antalet bevUjade dispenser. Atl dispenserna varit få förefaller alltså inle ha verkat återhållande på benägenheten all fullfölja. Den stora mängd mål i vilka överklagandet inle lett till ändring har inneburit olägenheter för såväl parter som HD. Domstolens arbetskapacitet har i betydande grad lagils i anspråk för mål beträffande vilka anledning lill prövning i högsta instans inte förelegal. Detla har varit till nackdel för verksamheten i övrigl, Ell förhållande, som inle heller kan lämnas ulan beaktande i sammanhanget, är att också antalet arbetskrafter i nedre justitierevisionen efter hand ökat. Antalet ordinarie revisionssekreterare uppgår numera till 27, vartill kommer ett inle obetydligt antal tillförordnade. En mycket stor del av juslilierevisionens arbetstid las i anspråk för dispensföredragning och vad därmed sammanhänger.
En anledning till den stora skillnaden mellan antalet fullföljda mål och antalet mål vari meddelats prövningstillstånd kan vara all överklagandet i vissa fall huvudsakligen haft annat syfte än alt få målet prövat av HD. Flertalet överklaganden sker dock enligt kommittén säkerligen därför atl klaganden anser alt hans sak blivit oriktigt bedömd av hovrätten. Med denna subjektiva uppfattning hos parten viU del myckel lill för alt denne skall låta sig övertygas om all föratsättning för prövning av målet i högsta instans inle föreligger. Nuvarande dispensgrunder ger honom föga vägledning. Det är dessutom lätt för klaganden all bortse från den begränsning i ändringsmöjlighelerna som följer av inskränkningarna i bevisföring och bevisbedömning i HD. Till detta kommer den lockelse som ligger i all dispensprövningen sker på handlingama. Della irmebär nämUgen atl klaganden i någorlunda svårbedömda mål för en betydligt
Prop. 1971: 45 37
lägre kostnad än en muntlig process medför kan få elt auklorilalivt besked angående ändringsmöjlighelerna. I tvistemål kan ett överklagande i delta läge från ren kostnadssynpunkt te sig motiverat även om chanserna tUl ändring inle kan anses vara särskilt stora.
Av olika tänkbara möjligheter atl begränsa HD:s arbete anser kommittén dispensprövningssystemei trots dess brister vara all föredra. Del ger möjligheter lill elt lämpligl urval av mål. Vid del tidigare reformarbetet har också avvisats både förslaget all göra HD lill en revisionsinslans och alt från fullföljd utesluta vissa målgrupper eller konforma mål. Det framhölls i dessa sammanhang bl. a. atl urvalet av de målgrupper som skulle avskäras från fullföljd måste komma all bli mer eller mindre godtyckligt och atl vissa rättsområden skulle bli undandragna HD:s prövning. Invändningarna kan enligt kommittén inle lämnas därhän. Rältsenhelligheten kan inle upprätthållas om inle åtminstone alla mål som är av vikt från prejudikalsynpunkt kan prövas av HD. Bortsett härifrån är avgränsningen av målgrupperna svår atl göra. Mol konformitets-principen invänds bl. a. alt urvalet av mål som underkastades HD:s prövning kunde befaras bli mindre gott. Om kravet på konformitet begränsades lUl domslutet kunde del leda till all elt mål inte fick fullföljas faslän hovrättens avgörande byggde på ställningstagande till andra omständigheter och bevis än de som förelegal i första instans. Om två likartade mål får olika utgång i underrätt medför konformitetsprincipen att del av målen, i vilket underrättens dom fastställs av hovrätten, inle får fullföljas medan del, i vilket underrättens dom ändras lUl överensstämmelse med den fastställda, får gå vidare. Fullföljdsrättsn skulle kunna påverkas otillbörligt. Genom någon enkel manipulation, t. ex. medgivande i hovrätten av en mindre delpost, kunde partema tvinga hovrätten atl ändra del överklagade avgörandet och därmed öppna vägen för fullföljd lill HD. Även hovrätten kunde bestämma möjligheterna till fullföljd. Den kritik som sålunda tidigare framförls utgick från all något dispensförfarande inle förelåg. Inarbetas konformiletsprincipen däremot i ett dispensprövningssyslem, blir läget därför i viss mån ell annat. Kommittén har också övervägt en begränsning av ändringsdispensen så all den endasl skulle gälla sådana mål där hovrätt och underrätt kommit lill olika slut men har funnit alt en sådan begränsning inle innefattar en tillfredsställande lösning av fuUföljdsfrågan.
Kommittén föreslår i stället atl ändringsdispensen helt avskaffas, samtidigt som övriga dispensbestämmelser får ell innehåll som bättre än nu ansluter till syftet med HD:s rältsledande verksamhet. Avskaffandet av ändringsdispensen utesluter inle all vid tUlslåndsprövningen beaktas den större eller mindre anledning som kan föreligga till ändring i hovrättens avgörande. Men det innebär att den omständigheten all HD har en från hovrätten avvikande mening om den rätta utgången av målet inte blir en självständig dispensgrand. Den enskilde parlens önskan om ändring i
Prop. 1971: 45 38
hovrättens avgörande bottnar oftast uteslutande i hans intresse av ell för honom gynnsammare resultat av målet. För den i hovrätten vinnande parlen skulle det däremot från flera synpunkter vara bäst om målet inte aUs fick fullföljas. Två i princip lUsvärdiga intressen slår på delta sätt mot varandra. Den grund för prövning i högsta instans som hänför sig tiU viklen av enhetlig rällsliUämpning och en i övrigl från allmän synpunkt tillfredsställande rättsskipning har för de enskUda parterna underordnad betydelse. Del är i delta sammanhang alt märka atl underlaget för den sakliga prövningen i HD ofta är sämre än det som stått de lägre instanserna till buds och HD:s förutsättningar alt komma lill ell rättvisande resultat alltså i motsvarande grad mindre goda än underrätternas. För att en part skall få bifall lill framställning om prövningstillstånd kan det därför inte vara tUlräckligt atl HD:s mening om utgången avviker från hovrättens.
Mol bakgrund av de allmänna överväganden som kommittén sålunda gjort föreslår man att följande synpunkter anläggs på regleringen av full-följdssystemet.
Liksom f. n. skall fuUföljdsrätten i princip vara fri men möjligheten att få målet prövat i HD bero på särskilt tillstånd, som kan meddelas under vissa förutsättningar. Förulsällningen för prövningstillstånd kan uttryckas så, atl del ur annan synvinkel än parternas subjektivt begränsade skall föreUgga ell intresse av sådan vikt atl prövning i högsta instans med hänsyn härtill är påkallad.
Det intresse som nu nämnts hänför sig i första hand tUl behovet av auklorilaliva avgöranden för främjande av enhetlighet i lagtolkning och annan rällstUlämpning. Är del från denna synpunkt av betydelse alt målet prövas i HD, då bör sådan prövning också ske. En dispensgrund av delta slag, som ansluter till huvudsyftet med HD:s verksamhet, måste också i fortsättningen finnas. Prövningstillstånd skall alltså alltid kunna bevUjas om prövningen i HD har prejudikatintresse. HD;s ställning som företrädesvis prejudikatinslans motiverar alt denna dispensgrund liksom nu kommer tUl särskilt uttryck i lagtexten.
Prejudikatbildning avser all främja enhetlighet i lagtolkning och annan rätlstiUämpning. Den föranleds vanligen av att till HD hänskjuiits en rättsfråga, som inte tidigare varit föremål för auklorilalivt avgörande. Men lUl HD:s uppgifter i förevarande hänseende hör också all, där så finnes befogat, bryta med vederlagen praxis. Prejudikaldispensens syfte är sålunda alt överhuvudtaget tjäna till ledning för rättstillämpningen. För att prejudikaldispens skall få meddelas synes del inle nödvändigt att kräva vare sig att den ifrågakomna rättsfrågan är av synnerlig betydelse eller alt dess lösning är normgivande för ett mycket stort antal andra fall. Nuvarande krav alt HD:s prövning skall från prejudikatsynpunkt vara av synnerlig vikt bör alltså utgå. Det är tillräckligt atl prövningen av rättsfrågan är av vikt för den framtida rättstillämpningen.
Prop. 1971: 45 39
Begreppet rällstUlämpning måste anses innefatta även lagtolkning. Della ord bör därför utgå.
Även om värdet av en högsta domstol främst ligger i de ökade förutsättningar för samstämmiga avgöranden i likartade mål, som tillgången lill en prejudikatinslans innebär, följer emellertid av domstolens uppgift som vårdare av rättsenhelligheten, all möjlighet lill dispens från allmän synpunkt bör hållas öppen även för vissa andra fall av mera extraordinär natur. Skulle hovrättens avgörande t. ex. strida mot vedertagna rättsgrandsatser eller på elt mera anmärkningsvärt sätt utan godtagbara skäl avvika från rådande praxis, vore del otillfredsställande om inle rättelse kunde vinnas oberoende av målels eventuella prejudikatintresse. Omständigheterna kan även i övrigt vara sådana alt möjlighet lUl prövningstillstånd av andra än prejudiciella grander inte bör uteslutas. Vissa dispensmöjligheter utöver de som innefattas i prejudikatdispensen lorde därför alltjämt behövas. De kan dock ulan åsidosättande av några rällssäkerhetskrav ges en väsentligt snävare begränsning än de nuvarande reglerna om ändringsdispens. Kommittén föreslår att de enligt 54 kap. 10 § punkt 2 RB gällande dispensbeslämmelserna ersätts av en bestämmelse av innebörd, atl prövningslUlslånd som inle erfordras från prejudikalsynpunkt får meddelas endasl under förutsättning atl med hänsyn tUl särskUda omständigheter eljest synnerliga skäl förekommer till prövning i högsta instans. Genom bestämmelsen hålls möjlighet till prövningslUlslånd öppen oberoende av om anledning förekommer alt ändra hovrättens avgörande. Bestämmelsens utformning avser all ange, alt den skall tillämpas mycket restriktivt.
Kommittén anser det knappast möjligt all helt uttömmande ange de fall då möjlighet tUl prövning kan ifrågakomma vid sidan av prejudikaldispensen. De fall kommittén närmast haft i tankarna är emellertid följande.
I 58 kap. 1—3 §§ RB anges fömlsättningarna för all resning skall bevUjas sedan dom eller beslut i ett mål vunnit laga kraft. Så t. ex. får resning i vissa fall beviljas om rätlstiUämpning som ligger lUl grund för avgörandet uppenbart strider mot lag. Om sådana omständigheter åberopas redan såsom dispensskäl, vore det otUlfredsställande om HD inle skulle kunna la hänsyn härtill utan tvingas vägra prövningstillstånd för alt kanske i stället, sedan domen vunnit laga krafl, la befattning med målet på extraordinär väg. Resningsgrund bör därför vara en sådan särskild omständighet som kan föranleda prövningslUlslånd. Resningsgmn-den atl rällslUlämpningen uppenbart strider mot lag skall enligt förarbetena gäUa även del fallet alt domstolen klart misstolkat en lagbestämmelse fastän det ej innebär ett uppenbart förbiseende eller misstag. Också för detta fall bör prövningsdispens alltså kunna bevUjas. I viss mån jämförligt förefaller del vara all ett överklagat avgörande utan att vara direkt lagstridigt likväl avviker från lagtolkning eller rällsgmndsats
Prop. 1971: 45 40
som förut antagits av HD. Ett tillrätlaläggande kan härvid med hänsyn tUl vikten av enhetlighet i rättstiUämpningen framstå som en i stort sett lika angelägen sak som prejudikatbildning. Men även andra avsleg från vedertagen rättstillämpning kan motivera alt den fullföljda lalan prövas av högsta instans. Den föreslagna bestämmelsen öppnar möjlighet tUl prövning när utgången i hovrätten på ett för rättskänslan stötande sätt avviker från vad som normalt brakar tillämpas i liknande fall och anledning därför finns alt ändra hovrättens avgörande. Vid dispensprövningen bör vidare kunna beaktas atl de två lägre instanserna inte varit sinsemellan ense i bedömningen av målet eller all skiljaktiga meningar inom domstolarna förekommit. Förekomsten i och för sig av sådana skiljakligheter är dock inle tiUräcklig anledning till prövningsdispens. Skiljaktighelerna måste vara av sådan art och betydelse alt med hänsyn såväl härlUl som till den utgång målet fått i hovrätten synnerliga skäl talar för atl prövning medges i HD. Den föreslagna bestämmelsen möjliggör all, om HD på lalan av en part lar upp elt mål tUl prövning, prövningstillstånd kan meddelas även annan klagande, som annars inle kunnat erhålla sådant tillstånd. Som ytterligare exempel på faU där prövningstillstånd avses kunna ifrågakomma nämns att fullföljd lalan medges av motparten eller alt det överklagade avgörandet, ehuru res-ningsgmnd ej föreligger, uppenbarligen beror på förbiseende eller misstag.
Med prejudikatdispens jämställs den s. k. inlressedispensen. Om HD:s prövning av ett mål anses ha sådan betydelse utöver det ifrågavarande målet alt prövningstillstånd med anledning härav är motiverat, torde prövningen som regel vara av vikt för ledning av rättstillämpningen och prövningstillstånd kunna meddelas redan på denna grund. I den mån som del eljest ur intressesynpunkt — såsom till onödiggörande eller undvikande av likartade ytterligare rättegångar — finns skäl för all målet tas upp lill prövning av HD, lorde den möjlighet lill prövningsdispens som i övrigl föreslagils läcka del behov som kan finnas i della avseende. SärskUd intressedispens blir därför inte längre nödvändig.
Kommittén föreslår vidare i samband med all 54 kap. 10 § RB ändras all ändring görs i 55 kap. 4 § och 56 kap. 4 § RB. I 55 kap. 4 § andra stycket RB föreskrivs atl om revisionskäranden anser all prejudikat- eller inlressedispens skall meddelas, han bör i revisionsinlagan närmare ange de omständigheter han åberopar till stöd därför. Motsvarande bestämmelse för besvärsmålens del finns i 56 kap. 4 § andra stycket RB. Kommittén föreslår all de nämnda föreskrifterna ändras atl avse också det fallet alt en part ansöker om dispens av andra skäl än prejudiciella och all de ges en mera kategorisk avfattning än de nu har. Det bör föreskrivas att klaganden skall ange de omständigheter han åberopar för dispens.
Del är därvid inle tillräckligt all klagandens motivering för atl prov-
Prop. 1971: 45 41
nuigstUlstånd bör meddelas begränsas tUl ett i stort sett oförändrat återgivande av Jagtexten. Genom förslaget ökar fömtsättningarna för en förenklad och snabb dispensprövning. Föreskriften kan också bidra till alt avhålla från ogrundade ändringssökanden. Kommittén anser del inle nödvändigt alt påföljd för underlåtenhet att fullgöra ifrågavarande upp-gtftspHkt — utöver vad som i vissa faU kan följa av bestämmelserna i 55 kap. 7 § och 56 kap. 7 § RB — skrivs in i lagen. Del Ugger emellertid i sakens natur alt utgången av tillståndsprövningen är beroende av i vad mån klaganden framlägger bärande motiv för bifall lill sin dispénsansö-kan. HD har all pröva om åberopade motiv för fullföljd är av beskaffenhet all föranleda prövningstillstånd. Däremot är del inle HD:s uppgift att, om t. ex. endast prejudikalskäl åberopas men sådana inle finnes föreligga, ex officio undersöka om det möjligen i stället finns någon annan dispensanledning. Alt HD har atl bedöma om prövningstillstånd bör meddelas av prejudikatskäl, även om sådant skäl inte åberopas, ligger i sakens natur. Om de omständigheter som åberopas lUl slöd för ansökan om prövningslUlslånd inte närmare anges av klaganden, men det likväl av handlingarna klart framgår såväl vilka dessa omständigheter är som att klagandens talan med anledning av dem bör las upp till prövning, lorde det inte möta något hinder att prövningslUlslånd meddelas ulan alt klaganden först förelagts alt fullständiga sin inlaga.
Beträffande revisibUisbestämmelserna framhåUer kommittén alt dessa infördes efter stor tvekan med hänsyn lill invändningar om avsleg från principen om allas likhet inför lagen. Dessa principiella betänkligheter kan inte heller i dag frånkäimas fog. Storleken i ett tvistemål av det belopp som tvisten avser är inte någon säker mätare på dess betydelse för parten. Även om Ukhelen inför lagen upprätthålls såtillvida atl samma revisibUisregler gäller för aUa, är det uppenbart att de drabbar olika. I viss mån kan motsvarande invändningar riktas mol poena revisibilis. Om bestämmelsema om prövningstillstånd utformas som kommittén föreslagit, kommer alt mol varandra stå å ena sidan den allmänna bestämmelsen om prövningslUlslånd under föratsättning av synnerliga skäl och å andra sidan revisibUisreglérnas förbud mot prövningstillstånd annat än i undanlagsfall, oavsett om synnerliga skäl föreligger. Frånsett det princi-pieUt diskutabla i revisibilisreglerna som sådana, blir det anmärkta förhållandet så motsägelsefullt, alt konstmktionen knappast kan anses godtagbar. Del måste på del hela laget anses riktigt all, om synnerliga skäl talar för atl ett mål kommer under HD:s prövning, detla också sker, oberoende av molgångsvärdels storlek eller brottets beskaffenhet. Även om man knöl revisibUisreglerna till rätlen atl överhuvudtaget fullfölja lalan så atl revisibilisreglerna formellt inte kom i direkt motsatsförhållande till de allmänna dispensreglema för prövningsliUstånd, skulle läget sakligt sett bli oförändrat. Det i sammanhanget mest rationella och riktiga ur rättssäkerhetssynpunkt är atl revisibilisreglerna avskaffas. De har
21 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 45
Prop. 1971: 45 42
tUlkommit uteslulande för alt hindra för stor arbetsbelastning i HD. Den undersökning kommittén gjort av beslämmelsernas effekt på mållUl-strömningen ger vid handen all denna är mindre än man kunnat förmoda. Detta kan visserligen för tvistemålens del bero på penningvärdesförsämringen. En höjning av summa revisibilis kunde ur denna synpunkt anses motiverad. Antalet i hovrätterna avdömda tvistemål är dock numera så jämförelsevis litet all revisibilisreglerna i fråga om dessa mål inle har större vikt för HD:s arbetsbörda. Del praktiska värdet av en mindre höjning, exempelvis lUl 3 000 eller 5 000 kronor, skulle därför bli obetydligt.
Kommittén anför vidare atl ell större värde än den fullföljdsbegrän-sande effekten kan ligga i den möjlighet som revisibilisreglerna ger HD tUl snabbare och enklare handläggning av mål på vilka bestämmelsema äger tUlämpning. Möjlighet tUl sådan förenklad handläggning kommer emellertid all finnas även enligt kommitténs förslag. Genom skyldigheten för klaganden atl i HD närmare ange de omständigheter han åberopar som grund för ansökan om prövningstillstånd kan tillståndsprövningen exempelvis många gånger begränsas avsevärt. Vid tiden för införandet av revisibilisreglerna var det för övrigl särskUl tvistemålen som påkallade uppmärksamhet. Lägel är nu förändrat. Kommittén förordar därför att revisibilisreglerna utgår ur fuUföljdssystemel. Den tanke, på vilken de bygger, kan för övrigl i den mån så finnes påkallat beaktas vid tillståndsprövningen utan stöd av särskilda undanlagsregler. Del ligger nämligen i sakens natur att den större eller mindre vikt som fullföljden har för parlema inverkar på bedömningen av om dispens som inle föranleds från prejudikalsynpunkt skall meddelas.
Skyldigheten alt nedsätta fullföljdsavgift och belopp lill säkerhet för motparts kostnadsersättning har den förtjänsten atl den kan medverka lill alt den missnöjda parten närmare tänker över om elt överklagande är befogal. Den kan därmed bidra lill atl hindra okynnesprocesser och bagateUtvisler. Mot fullföljdsavgiflen kan emellertid resas en rad invändningar. Redan den gmndläggande tanken att parts möjlighet all komma lill sin rätt skall vara betingad av erläggande av en avgift är föga tilltalande. En klagande vars ekonomiska bärkraft inle är så stor drabbas förhållandevis hårdare än andra. Avgiften har vidare knappast någon återhållande verkan på den som avsiktligt vill förhala processen genom överklagande. De anförda invändningarna mot fullföljdsavgiflen har i stort giltighet även beträffande kostnadsersättningen. Nedsäll-ningsskyldighetens betydelse urholkas för övrigt genom att de personer, vilkas sol vens är sådan atl ell ställande av säkerhet ter sig särskUt angelägen, ofta blir befriade från skyldigheten. Utöver del sagda gäller i fråga om såväl fullföljdsavgiflen som kostnadsersättningen all del vid nedsättning, redovisning och återbetalning av avgifterna uppkommer kameralt och administrativt arbete som inle står i rimlig proportion tUl
Prop. 1971: 45 43
de fördelar som vinns, i varje fall med nuvarande avgiftsbelopp. Ned-sättningsskyldighelen gör också hovrättens fullföljdshänvisningar komplicerade. Ell obetydligt misstag vid iakttagande av formalia i samband med avgiftens nedsättning kan leda lill alt revisionslalan avvisas. Det kan med ett visst fog göras gällande att nedsättningsskyldigheten för HD:s vidkommande inte alltid inneburit någon lättnad i arbetsbördan. Kommittén föreslår all nuvarande nedsättningsskyldighet såväl beträffande fullföljdsavgift som beträffande kostnadsersättning utgår.
Kommittén föreslår vidare alt den särskilda omröslningsregeln i 3 kap. 7 § RB avskaffas. Enligt della lagrum fordras för meddelande av prejudikat- eller intressedispens alt två av de i beslutet deltagande ledamöterna är ense därom. Ändringsdispens däremot skall meddelas så snart någon ledamot önskar della. Ansökan om ändringsdispens kan alltså avslås endasl genom samstämmigt beslut av aUa tre ledamöterna. Samma antal ledamöter som vid den slutliga prövningen av målet — då regelmässigt fem ledamöter deltar — bestämmer således utgången. Om i enlighet med kommitténs förslag ändringsdispensen avskaffas, bortfaller granden för denna särskilda omröstningsregel. Fråga huruvida prövningsliUstånd skall meddelas bör sålunda aUlid fattas genom majoritetsbeslut enligt de vanliga omröslningsreglema i 16 kap. 3 § och 29 kap. 3 § RB.
Slutligen föreslås atl prövningstillstånd skall kunna begränsas till viss del av målet. Nuvarande regel i 54 kap. 11 § RB har föranletls av intresset all undvika olämplig uppdelning av målet. FaU förekommer dock där en uppdelning kan vara önskvärd. Det kan sålunda inträffa alt anledning till prövning inle föreligger beträffande vissa, kanske betydande avsnitt av hovrättens avgörande, medan däremot skäl finns tUl dispens i någon av målet i övrigl oberoende del. I elt sådant läge anser kommittén del vara onödigt all åsamka parterna kostnader för utförande av talan även i de delar, beträffande vilka det från början stått klart atl rättegången i HD saknar betydelse. HD bör därför få befogenhet all begränsa elt prövningstillstånd så att del avser endasl en del av den fullföljda lalan. Genom den ändrade lagtexten möjliggörs t. ex. alt i ell brottmål ta upp endast frågan om skadestånd men låta i ansvarsdelen förbli vid hovrättens avgörande. Likaså kan prövningstillstånd beviljas beträffande t. ex. endast elt av flera kumulerade mål. I sakens natur ligger alt den fråga som anses böra prövas av HD måste vara klart avskiljbar och oberoende av målels övriga fullföljda delar. Även om t. ex. endasl en åtalspunkt av flera är av intresse, måste lUlståndel i allmänhet gälla ansvarsfrågan i dess helhet, därför all straffmätningen är avhängig även av övriga åtalspunkter.
De av kommittén föreslagna ändringarna i dispensgrunderna innebär all HD i aUl väsentligt blir en prejudikatinslans. Avlastningen av HD skulle öka ytterligare om själva dispensförfarandet kunde ordnas på an-
Prop. 1971: 45 44
nal sätt än nu, t. ex. genom all överflyttas från domstolen liU något annat organ. Närmast kunde väl härvid konuna i fråga att låta den hov-rältsavdelning som dömt i målet pröva dispensfrågan. Mot hovrätten som dispensmyndighet kan i regel riktas flera vägande invändningar. En betydande risk finns all dispensprövningen på grimd av del stora antalet hovrättsavdelningar skulle bli oenhetiig. Även om prejudUcaldispens kunde tUlfredsstäUande handhas av hovrätten, återstår svårigheten att säkra en rält avvägd dispensgivning i mål, vUka av andra skäl bör underställas HD:s prövning. Del är inte tUlfredsstäUande att den domstol, som avgjort ett mål, också avgör om målet skall få föras vidare tUl högre instans. En fömtsättning för atl hovrätten skulle kunna anförtros dispensprövningen måste därför vara alt dispensprövningsbeslutet finge överklagas. Men därmed skulle en betydande arbetsbörda återföras till högsta domstolen. En bättre möjlighet vore då alt minska det i HD:s dispensprövning deltagande antalet ledamöter, eventuellt på så sätt att en av ledamöterna ersattes med en revisionssekreterare. Alt gå ned under nuvarande antal av tre ledamöter synes dock inte lämpligt. Kommittén har aUtså stannat för att inte föreslå någon ändring i vad som f. n. gäller i förevarande hänseende. Faslän del är svårt att med säkerhet bedöma vUken minskning av HD:s arbete som förslaget i sin helhet leder till, bör det kunna antas alt förslaget, med den restriktiva tUlämpning som kommittén fömtsätter, åtminstone efter en övergångslid skall på sådant sätt lätta arbetsbelastningen, atl antalet justitieråd kan inte oväsentligt nedbringas.
Reservationer. I ett särskilt yttrande anför herr Kilander med instämmande av fm Kristensson bl. a. alt det kan starkt betvivlas att antalet ansökningar om prövningslUlslånd kommer alt minska. Del kan också antas alt antalet bevUjade prövningsliUstånd inle kommer alt nedgå i nämnvärd grad. Reglerna kan inle antas få någon mer begränsande effekt på HD:s arbetsbörda. Det är all räkna med alt den förlorande parlen i hovrätt många gånger kan väntas anse att just i hans fall finns sådana särskilda omständigheter att synnerliga skäl föreligger för prövningstillstånd. Regelns allmänt hållna utformning ger även.HD tämligen fria händer vid tiUämpningen. Avgränsningen av fuUföljdsrätten bör komma tiU klarare uttryck i lagtexten. Det naturligaste och radUcalasle sättet atl begränsa tUlströmningen av mål liU HD är att slopa regeln om annan dispens än prejudikatdispens. Mot elt sådant förslag kan anföras, att HD inte med ordinärt rättsmedel kan beakta ändringsgmnd som kan medföra resning av lagakraftvunnen dom. Någon olägenhet av della har dock inle märkts i de fall då med nuvarande ordning endast prejudikatdispens kan meddelas. Riksåklagaren kan för övrigt ulan prövnmgslUl-stånd yrka ändring tiU den tilltalades förmån och domvUIa skall beaktas av HD även utan yrkande. Om rätlstiUämpning som ligger lUl grand för hovrättens dom uppenbart strider mot lag förefaUer dessutom prövnings-
Prop. 1971: 45 45
tUlstånd böra kunna bevUjas enligt den av kommittén föreslagna regeln för prejudikatdispens. I de mycket sällsynta fall i övrigl del här kan vara fråga om kan sägas, alt part i stället för prövningslUlslånd får bevUjas resning sedan hovrättens dom vunnit laga kraft. Såsom kommittén anfört vore det dock oliUfredsslällande om HD inte alltid skulle kurma la hänsyn tiU resningsgrunder vUka åberopas redan som dispensskäl. Prejudikatdispensen bör därför kompletteras med en bestämmelse om all HD aUlid skall beakta omständigheter som skulle medfört resning av lagakraflvunnel avgörande. En sådan regel bör kunna införas i RB:s kapitel om resning och inle utformas som särskild dispensgrand (jämför domvilla). Blir den föreslagna regeln för prejudikaldispens enda dispensgrund, saknas anledning ge den aUlför snäv tolkning. Om det överklagade avgörandet avviker från lagtolkning eUer rältsgrandsals, som tidigare antagits av högsta domstolen, eller eljest grundar sig på rättstillämpning som irmebär elt klart avsleg från stadgad praxis ulan alt det ändock kan sägas uppenbart strida mot lag och alltså vara ett resningsfall, torde HD kunna finna atl prövningen är av vikt för ledning av rällslUlämpningen och sålunda meddela prövningstillstånd på denna grund. Även när underrätt och hovrätt kommit tUl väsentligt olika slut eller eljest stora skiljakligheter förekommit vid bedömningen av målet finns säkerligen fall då del är av vikt för ledning av rättstillämpningen atl prövningslUlslånd meddelas.
2.4.6 Remissyttrandena
Flertalet remissinstanser har i huvudsak godtagit kommiltéförslaget eller lämnat det ulan erinran. Åtskilliga remissinstanser förordar dock att HD blir en ren prejudikatinslans eller alt dess prövning begränsas tiU, förutom prejudikatsfrågor, sådana fall då resningsgrand föreligger eUer domvUla förekommit. Några remissinstanser har framfört förslag av annat innehåll.
Till de remissinstanser som tillstyrker kommitténs förslag hör nedre justitierevisionen, Svea hovrätt jämte borgmästarna i Stockholms rådhusrätt och rådhusrätten i Eskilstuna samt häradshövdingen i Svartiösa domsaga, Göta hovrätt järate Aska, Dals och Bobergs domsagas häradsrätt, Linköpings domsagas häradsrätt, Västerviks domsagas häradsrätt och Mellersta Värends domsagas häradsrätt, Hovrätten för Västra Sverige jämte Hallands mellersta domsagas häradsrätt, Sunnervikens domsagas häradsrätt samt rådhusrätterna i Borås och Karlstad, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland jämte Bollnäs domsagas häradsrätt, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, RRV, statens avtalsverk, lantmäteristyrelsen, sjölagskommittén, vattenlagsutredningen, familjelagssakkunniga, LO, TCO, domarföreningen, advokatsamfundet. Föreningen Sveriges statsåklagare,
Prop. 1971:45 46
Sveriges industriförbund. Svenska kommunförbundet och Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Nedre justitierevisionen redovisar vissa statistiska uppgifter för 1969 angående inkomna mål och rältegångsliderna. Med stöd av dessa anförs att måltillströmningen avtagit och atl del för specialmålens del inträtt en betydande förskjutning mot kortare rättegångstider. Det anförs vidare atl då frågan om begränsning av fuUföljdsrätten tidigare varit föremål för övervägande så har anledningen i regel varit den, all HD:s arbetsbörda blivit övermäktig. Läget anges nu vara ell annat. Någon tyngande balans av ansökningar om prövningstillstånd föreligger inle ulan endasl normal arbetsbelastning. Man framhåller vidare all de föreslagna ändringarna i fullföljdsreglema knappast kan beräknas ge lill resultat någon mera betydande minskning av antalet ansökningar om prövningstillstånd. Även om det är ovisst vilken effekt kommitténs förslag kan beräknas få i fråga om HD:s arbetsbörda, så anser man alt förslagel i allt faU innebär en avsevärd förenkling av bestämmelserna, samtidigt som det ger HD en möjlighet all i särskilda fall ingripa även om varken prejudikalintresse eller rättegångsfel skulle föreligga. Lagtexten är i della hänseende lämpligare utformad än motiveringen, som ger intryck av all vilja alltför myckel låsa HD till vissa angivna fall.
Hovrätten över Skåne och Blekinge delar kommilléns uppfattning all systemet med särskilt tillstånd för prövning i HD i princip är överlägset andra metoder alt begränsa måltillslrömningen. Beträffande den nuvarande ändringsdispensen anför hovrätten all den ler sig principiellt felaktig, då den inle anger skäl för alt HD bör pröva målet ulan i stället består i en förhandsbedömning av målels utgång vid en sådan prövning. Tillståndsprövningen får vid ändringsdispens en helt annan karaktär än vid annan dispensprövning. Den ställer väsentligt större krav på föredragandens och ledamöternas arbetsinsatser Och kan därför sägas vara i personalhänseende dyrbar. Starka skäl talar för atl möjligheten till ändringsdispens avlägsnas ur lagen. Del avgörande är emellertid om man genom en sådan åtgärd kan i högre grad minska måltillslrömningen. Hovrätten anser det tveksamt om ens genomförandet av en ordning där endast möjligheten lill prejudikatdispens behålls skulle vara ägnad all i nämnvärd omfattning minska antalet tUl HD fullföljda mål. Erfarenheten lorde nämligen visa all även mindre befogade prejudikatskäl i mycket stor omfattning åberopas vid fullföljd till högsta domstolen. Härtill kommer all parten kan fullfölja lalan av andra skäl än utsikten lill ändring, t. ex. för atl vinna uppskov med verkställigheten av påföljd. Om alltså valel mellan kommitlémajorilelens och herr Kilanders förslag inte bedöms ha något avgörande inflytande på måltUlströmningen, talar enligt hovrätten starka skäl för all dispensgrundema bör ha ell något mer allmängUligt innehåll än vad KUander förordat. Därigenom möjliggörs att mål som ur allmän synpunkt eller för parterna framstår som mål av
Prop. 1971: 45 47
ovanlig vikt och betydelse kan upptas av HD, även om de ur en mera snävt juridisk synvinkel inle har prejudikatintresse. Prövningstillstånd bör sålunda fömtom i prejudikatfallen meddelas om eljest synnerliga skäl förekommer tUl prövning av HD. Vid sidan av de exempel på synnerliga skäl som kommittén anfört nämner hovrätten del fallet, att hovrätt dömt en ung, förut oslraffad person lill frihetsstraff medan HD för sin del anser mindre ingripande påföljd tillräcklig. Hovrätten för Västra Sverige anser övervägande skäl tala för all föreslagna ändringar i sin helhet kommer atl i vart fall på längre sikt innebära nedgång i antalet fullföljda mål. Den uppfattningen delas av Hallands mellersta domsagas häradsrätt. Häradsrätten menar all del måste anses vara ett alltför långt steg alt nu omskapa HD lill en renodlad prejudikatinslans. Skulle det visa sig alt de nya reglerna inte är ägnade all på tillfredsställande sätt begränsa HD:s arbetsbörda slår alllid den möjligheten öppen i framtiden att la ytterligare ell steg för atl omskapa HD till en sådan instans. Också Sunnervikens domsagas häradsrätt menar alt radikalare åtgärder bör övervägas först om det visar sig atl den föreslagna lagstiftningen inte lett till den minskning av antalet fullföljda mål som man hoppats på.
Domarföreningen anser starka skäl föreligga all nu fortsätta den sedan länge pågående utvecklingen mol HD:s ställning som prejudikatinslans. Av rättssäkerhetsskäl bör mellertid godtas den möjlighet tUl prövningstillstånd vid sidan av de renodlade prejudikatfallen som kommittén föreslagit, men denna möjlighet måste användas myckel restriktivt. TUlslåndsprövningen bör ske i enkla former.
Från advokatsamfundet betonas atl det genom de föreslagna ändringarna skapas större utrymme för HD:s centrala uppgift all genom prejudikalbUdande verksamhet leda rällslillämpningen i landet och skapa gmndvalar för en likformig rättsskipning. Elt slopande av ändringsdispensen kan förväntas leda till att prejudikatmålen kan komma atl avgöras snabbare än vad som nu är möjligt, vilket är ägnat alt stimulera parterna lill all föra upp mål av prejudikalintresse. Della vore, särskilt vad gäller tvistemålen, en för rättssäkerheten synnerligen önskvärd utveckling.
Även andra remissinstanser erinrar om betydelsen av alt underdomstolarna har rik tUlgång lill vägledande domar av HD. Den vidgning av området för prejudikaldispensen, som kommittén åsyftar med atl avskaffa kravet på "synnerlig vikt", har sålunda i allmänhet mottagits positivt. Ystads domsagas häradsrätt framhåller all del är naturligt, att en sådan uppmjukning kommer lill slånd om HD får den karaktär av prejudikat-instans som är avsedd och därigenom avlastas de mål som nu tynger dess arbete. Från underrätternas synvinkel är nämligen en liberal praxis vid prövning av ansökningar om prejudikaldispens önskvärd framför allt av den anledningen att flödet av vägledande domar därigenom blir rikare. Länsstyrelsen i Malmöhus län befarar dock alt den föreslagna ge-
Prop. 1971: 45 48
nerösare utformningen av bestämmelsen om prejudikatdispens i en inte obetydlig utsträckning kan komma att motverka den begränsning av måltUlströmningen som åsyftas med kommitténs förslag.
De remissinstanser som förordar en snävare begränsning av fuUföljdsrätten är JK, JO, hovrätten för Övre Norrland, borgmästaren i rådhusrätten i Örebro, Ystads domsagas häradsrätt, Ingelstads och Järrestads domsagas häradsrätt, Torna och Bara domsagas häradsrätt, Jämtlands västra domsagas häradsrätt, länsstyrelsen i Västernorrlands län, 1968 års brottmålsutredning, trafikmålskommittén och SACO. Dit hör också tre ledamöter i domarföreningens styrelse som reserverat sig mot styrelsens yttrande,
JK anför alt de flesta numera anser alt HD bör vara prejudikatinslans. Delta fömtsätter alt HD:s arbetsbörda avvägs så, atl domstolens storlek kan hållas inom relativt snäva gränser. Det kan inte anses rimligt atl hälften av domstolens sammanlrädeslid las i anspråk för en dispensföredragning som i mycket obetydlig utsträckning resulterar i alt dispens meddelas. Den vid sidan av regeln om prejudikatdispens föreslagna dispensregeln lorde för den rättssökande framstå som i det närmaste konturlös och knappast avhålla från fuUföljd. Förslaget belyser hur svårt det är all utifrån den givna förulsällningen — alt begränsa måltillslrömningen tUl en högsta domstol som bör vara mindre än den nuvarande och huvudsakligen ha ställning som prejudikatinslans — ange vilka mål som jämte prejudikalmål bör få fullföljas. Frågan humvida prövningslUlslånd skall ges också då predjudikatinlresse saknas är ell awäg-ningsspörsmål. För en sådan ordning talar att HD kan vaka över atl avgöranden som underställs dess prövning är materiellt rikliga. Nackdelama är atl rällegångsförfarandel blir långsammare och dyrare. Med hänsyn till bevismaterialets sjunkande kvalitet och HD:s begränsade sakprövningsmöjligheler kan del ifrågasättas om rättssäkerheten ökar. Framför allt lorde del knappast vara möjligt att utforma reglema på ett sådant sätt all de verkar återhållande på benägenheten alt fullfölja. Orsaken är sannolikt att de olika fallen är så skiftande all de inle kan klart avgränsas. Den föreslagna dispensregeln kan först efter lång tids tillämpning få sådan stadga alt målliUströmningen begränsas. Övervägande skäl talar därför för alt prövningstillstånd bör kunna meddelas endast om det är av vikt för ledning av rällslillämpningen.
JO framhåller alt det är viktigt om HD skall kunna fungera tillfredsställande som prejudikatinslans atl ledamötema i största möjliga utsträckning får ägna sig åt mål med prejudikalintresse. Del är också nödvändigt alt HD har begränsad storlek. Antalet ledamöter är f. n. så högt, att det torde uppslå vissa svårigheter för den enskUde ledamoten att få den överblick över domstolens verksamhet, som den prejudikalbUdande uppgiften kräver. Antalet ledamöter bör därför begränsas avsevärt. Kommitténs förslag förtjänar visserligen i huvudsak anslulning.
Prop. 1971: 45 49
men del kan enligt JO:s mening ändå ifrågasättas om man inte bör gå längre och slopa annan dispens än prejudikatdispens. Annars finns det risk för atl justilierådens tid också i fortsättningen aUtför mycket kommer att upptas av dispensprövning. En restriktiv dispenspraxis lorde inle i nämnvärd mån avhålla från att söka dispens. JO menar för sin del alt den föreslagna andra dispensgrunden kan avvaras med undanlag för det fall att resningsgmnd föreligger. Det bör vara möjligt att garantera en så kvalificerad sammansättning i hovrätt att HD, bortsett från resningsfallen, ej behöver få tiU uppgift att rätta liU avsleg från gäUande rätt, förbiseenden och misstag, som eventuellt skulle kunna länkas förekomma vid hovrätternas rättsskipning. Något praktiskt behov av en sådan rätlelsemöjlighet skulle knappast föreligga. Snabbheten som rätlssäker-hetsfaktor bör i detta sammanhang tiUmälas så stor vikt atl den bör prioriteras framför elt eventueUt behov av alt korrigera hovrätternas avgöranden med hjälp av en fullföljdsrält utöver prejudikat- och resningsfallen. Frågan om prejudikats bindande verkan kan efter sådan ändring antas komma i ett nytt läge och problemet bör tas upp till diskussion.
Hovrätten för övre Norrland anser all det om överklagande till HD under åberopande av ändringsskäl med fog kan sägas, alt del i del alldeles övervägande antalet fall innebär ell temporärt undanskjutande av den i hovrätten vinnande parlens rätt. Hovrätten föreslår därför all reglerna utformas så att prövningstillstånd får meddelas endasl om del för ledning av rällslillämpningen är av vikt all lalan prövas av HD och utöver della i resnings- och domvillofallen. Hovrätten föratsätter då all under begreppet "vikt för ledning av rällslillämpningen" inbegrips även de fall då hovrättens dom avviker från lagtolkning eller rättsgrundsats, som tidigare antagits av högsta domstolen, eller eljest grundar sig på rättstillämpning som innebär ett klart avsleg från stadgad praxis och kanske också någon gång då underrätt och hovrätt kommit lill väsentligt olika slut eller i övrigl stora skiljakligheter förekommit vid bedömningen av målet. Annars behövs en regel om dispensmöjlighet för dessa fall, men den bör ha en betydligt mer stringent utformning än förslagels. Vidare behövs dispensmöjlighel för den händelse hovrättens dom innehåller ett uppenbart fel, som ej är all hänföra till grovt rättegångsfel och ej heller kan rättas med hjälp av reglerna i 17 kap. 15 § och 30 kap. 13 § RB. Med dessa fall kunde man möjligen komma tUl rätta genom omarbetning av 59 kap. 1 § 5 RB.
De underrätter som uttalat sig i samma riktning motiverar i allmänhet sitt ställningstagande med all kommilléns förslag inle kan förväntas medföra någon nämnvärd minskning i målliUströmningen lill HD.
1968 års brottmålsutredning framhåller att det särskilt beträffande brottmålen är angeläget att prövning i HD inle framstår som en realistisk möjlighet. Tiden från den brottsliga gärningen tUl dess alt påföljden blivit definitivt bestämd bör vara kort. Detla är från kriminalpoliliska syn-
Prop. 1971: 45 50
punkter betydelsefullt. Genom detta förstärks den individual- och all-mänprevenliva effekten av påföljden. Kravet på snabbhet talar emot tre instanser för prövning av mål. Överprövning bör vara utesluten om inle målet har betydande principiellt intresse. Den som begått en gäming, vilken lagts honom lill last som straffbar, befinner sig nästan undantagslöst i en psykologiskt brydsam situation. Det är pressande att gå och vänta på resultatet av den juridiska proceduren. Samtidigt vill den dömde ofta klamra sig fast vid även de mest bräckliga möjligheter lill en fördelaktig bedömning i "nästa instans", vilket kan medföra den nackdelen att avgörandet låter vänta på sig ännu längre. Ytterligare betänkligheter väcker alla dessa fall där personer, som av hovrätt dömts till frihetsstraff, överklagar enbart därför all de vill så länge som möjligt skjuta ifrån sig de obehagliga men oundvikliga realiteter som väntar dem. Från dessa utgångspunkter synes del viktigt all lagbestämmelserna om fullföljd lUl högsta domstolen utformas klart och konkret och inte ges en allmänt hållen utformning av typ "generalklausuler".
Utredningen ansluter sig i övrigl i huvudsak till de synpunkter som lämnats av herr Kilander och fm Krislensson i deras särskilda yttrande.
Trafikmålskommittén menar att det i själva verket finns skäl att införa ett principiellt tvåinstanssystem i vårt land. Kommittén betonar vidare all elt processförfarande aldrig kan anses rätlssäkerl om del inte uppfyller rimliga krav på snabbhet och billighet. I likhet med brottmålsutredningen betonar kommittén atl del från kriminalpolitiska synpunkter är betydelsefullt all liden mellan gäming och påföljd blir kort. Beträffande påföljdsvalel i brottmål anförs atl hänsynen till förändrade personliga förhållanden inte kan vara ett tillräckligt motiv för en förnyad prövning av påföljdsvalet i ytterligare två instanser. Sådana förhållanden bör beaktas inom ramen för påföljds- och verkställighelssystemen.
Vid sidan av de nu nämnda remissinstanserna finns som tidigare nämnts några remissinstanser som framlagt förslag av annat innehåll. HD:s ledamöter betonar all del för rättssäkerheten och tiUilen lill rättsskipningen är av utomordentlig betydelse alt rättstillämpningen i görligaste mån präglas av enhetiighet. PrövningslUlslånd måste därför kunna meddelas i den utsträckning som behövs för alt upprätthålla principen om lika behandling av lika fall. Prejudikatbildningen spelar här visserligen en viktig roll men delta räcker inle. HD måste ha möjlighet all korrigera mera påtagliga avvikelser från rådande praxis, om inle prejudikaten skall förlora i genomslagskrafl och rättsskipningen också i övrigl minska i likformighet. DispensmöjUghelerna i del senare hänseendet bör därför inle beskäras så kraftigt som kommittén föreslagit. I stället bör den för prejudikatfall föreslagna regeln omfatta alla fall, där del av hänsyn lill rättstillämpningens likformighet är av betydelse atl saken prövas i HD. Prövningstillstånd bör alltså kunna meddelas, om del är av vikt för ledning av rättstillämpningen eller eljest för främjande av dess enhetlig-
Prop. 1971: 45 51
hel all lalan prövas av högsta domstolen. Svårigheter all bestämma vad som är rådande praxis kan uppkomma på de oniråden av rällslivel där bedömningen av förekommande mål huvudsakligen går ut på atl träffa ell avgörande efter skäUghel eller lämplighet, som fallet ofta är i mål om underhållsbidrags storlek, vårdnad om barn, slraffmälning och val av påföljd för brott. Om ell sådant mål inte har prejudikatintresse, bör prövningslUlslånd i regel inle meddelas, om det inte slår klart all den utgång målet fåll i hovrätten inte ryms inom de varialionsgränser som praxis på hithörande områden uppvisar. Vid sidan av en sådan dispensregel måste emellertid finnas möjlighet att i vissa undantagsfall medge prövningslUlslånd. Della bör alllid få ske, om synnerliga skäl föreligger all talan prövas av HD. Regeln är avsedd för situationer av mer extraordinär natur, exempelvis del fall då resningsgrander föreligger eller domvUla förekommit. Justitierådet Hedfeldt tUlägger för egen del att både de avgöranden som erfordras för ledning av rättstillämpningen och de som innebär korrigering av hovrällsavgöranden som strider mol rättspraxis enligt gällande lag innefattas under bestämmelsen om prejudikatdispens. Justitierådet Conradi är såtillvida skiljaktig atl han menar att den nuvarande möjligheten till ändringsdispens och omröslningsregeln i 3 kap. 7 § RB fortfarande bör gälla, då någon fullföljer lalan mol dom genom vUken han dömts till fängelse lägst sex månader, ungdomsfängelse, internering eller forlsall ungdomsfängelse eller internering med förordnande om återinlagning.
RA menar alt det enda effektiva sättet all minska måltillslrömningen och därigenom stärka HD:s stäUning tycks vara att förvandla domstolen till en revisionsinslans. En sådan reform skulle innebära en såväl praktiskt som principiellt mycket ingripande förändring av vår rättegångsordning och kräver därför grandliga överväganden. RA beklagar alt kommittén inte närmare behandlat detta alternativ. För sådana fall då resningsgrund föreligger kunde bestämmelserna i 58 kap. RB göras tilllämpliga på samma sätt som bestämmelserna om domvilla beaktas vid fullföljd. Detla skulle innebära den skillnaden i förhållande till reservanternas förslag atl målet i dessa fall normall skulle återförvisas till den rätt som sist dömt i målet i stället för all upptagas till prövning av högsta domstolen.
När det gäller själva utformningen av regeln om dispens vid sidan av prejudikaldispensen, har stark kritik framförls även av remissinstanser som i sak anslutit sig till kommitténs förslag. Kritiken går ut på atl det starkt kan betvivlas alt antalet ansökningar om prövningstillstånd kommer att minska genom den föreslagna kompletteringsregeln. Man hai nämligen all räkna med alt den förlorande parten i hovrätten många gånger kan väntas anse atl just i hans fall finns sådana särskilda omständigheter att synnerliga skäl föreligger för prövningstillstånd och all han i åtskilliga fall kommer att påstå sådana skäl, även om det är fråga om
Prop. 1971:45 52
rena okynnesöverklaganden. Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Västerviks domsagas häradsrätt, RRV och advokatsamfundet förordar att de särskUda omständigheter som kan medföra dispens inarbetas i lagtexten, antingen genom en uttömmande uppräkning . eller genom exempel. Hovrätten för Västra Sverige framhåller atl om praxis på della område skulle bli vacklande, det finns risk för alt allmänheten kan få det intrycket att hänsyn lill den rådande arbetsbördan i högsta domstolen påverkar avgörandet av tillslåndsfrågoma. Rådhusrätten i Karlstad, borgmästaren i rådhusrätten i Eskilstuna och häradshövdingen i Svartiösa domsaga antar däremot atl olägenheterna av en allmänt hållen lUlståndsregel så småningom kommer alt avhjälpas genom atl HD:s praxis i tillståndsfrågor anger gränserna för dispensmöjlighe-lerna. Advokatsamfundet anser som särskUt betänkligt kommitténs uttalande alt avskaffandet av ändringsdispensen inte utesluter all HD vid tillståndsprövningen beaktar den större eller mindre anledning som kan förehgga lill ändring i hovrättens avgörande. Man menar atl del finns risk för att parterna lar fasta på denna anvisning atl söka stärka en i och för sig svag dispensanledning.
Vid remissbehandlingen har i några yttranden tagits upp den av kommittén avfärdade möjligheten all avgränsa vissa målgrapper från fuUföljd tUl HD. JK framhåller att det hade varit av intresse om en inventering företagils beträffande de kategorier av mål, i vUka behovet av prövning i högsta instans kan anses mindre starkt. En meningsfylld diskussion torde inte kunna komma liU slånd med mindre frågeställningen konkretiseras genom en sådan inventering. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län pekar på att en begränsning av fuUföljdsrätten på delta sätt förekommer i vissa förvallningsmål. Länsstyrelsen anser sig beträffande sådana förvaltningsmål kunna våga påslåendet att de ofta föranleder särskUd omsorg vid handläggningen.
De av kommittén föreslagna mindre lagändringar som syftar till förenkling av fullföljdsförfarandet har i allmänhet fått ell välvilligt mottagande.
Förslaget om skyldighet atl ange dispensgmnden har sålunda godtagits av nästan alla remissinstanser. Elt strikt iakttagande av kravet på att klaganden skall ange de omständigheter han åberopar lill slöd för alt prövningstillstånd skaU meddelas anses allmänt vara ägnat att minska den arbetsbelastning som prövningen av dispensansökningar utgör. Ingelstads och Järrestads domsagas häradsrätt, domarföreningen och SACO föreslår all i lagen införs bestämmelse om att underlåtenhet all fullgöra uppgiftsplikten medför avvisning. Hovrätten för Västra Sverige förordar en skärpning av kravet på det sätt alt omständigheterna ska anges fullständigt. Hovrätten delar emellertid kommitténs uppfattning att föreläggande enligt 55 kap. 7 § och 56 kap. 7 § RB kan underlåtas för det fall atl de åberopade omständighelema visserligen inte närmare anges av kla-
Prop. 1971:45 53
ganden men det av handlingarna klart framgår såväl vUka dessa omständigheter är som alt klagandens talan med anledning av dem bör tas upp till prövning. Advokatsamfundet framhåller all HD i de fall då det inte är fråga om prejudikaldispens inte bör få beakta andra särskUda omständigheter än dem som i dispensansökan uttryckligen preciserats. Motparten har nämligen ett berättigat intresse av all vela all han inte behöver utveckla sina synpunkter på andra särskUda omständigheter än de som anförts i dispensansökan. Principen bör komma lill klart uttryck i lagtexten. Hovrätten över Skåne och Blekinge betonar vikten av all del blir fullt klarlagt i vUken utsträckning HD äger meddela prövningstillstånd på andra grunder än parten åberopat.
Den föreslagna skyldigheten att ange dispensgranderna har däremot starkt kritiserats av HD:s ledamöter som anför all kommitténs ståndpunkt står i strid bl. a. mot officialprincipen i brottmål. Om exempelvis en tUltalad, som av hovrätt fällts till ansvar för stöld, fullföljt lalan under åberopande endast av målels prejudikatinlresse för gränsdragningen mellan stöld och snatleri, men målet befinnes sakna prejudikalintresse, ger den av kommittén förutsatta ordningen tUl resultat att prövningslUlslånd skall vägras, faslän brottet enligt vad utredningen visar är preskriberat eller det ådömda straffet vida överstiger vad som för liknande fall brakar tillämpas i praxis. En ordning med sådana konsekvenser kan inle förordas. Kommilléns ståndpunkt är inle heUer förenlig med vad som gäller rörande den omfattning i vUken HD har atl självmant beakta rättegångsfel i lägre instans. Även dispensskäl av resningsnalur måste kunna beaktas oberoende av om de åberopats av klaganden. Någon ovillkorlig skyldighet för klaganden att specificera de dispensskäl han åberopar kan heller inte lämpligen föreskrivas. Underlåter klaganden att klargöra sina dispensskäl, bör därför annan åtgärd inte komma ifråga än att dispensansökan avslås, om det ej av det föreliggande materialet framgår, all målet har prejudikatinlresse eller att annars tUlräckliga skäl för prövningstillstånd föreligger.
Avskaffande av reglerna om summa och poena revisibilis anses av flertalet remissinstanser som yttrar sig om delta vara en naturlig och logisk konsekvens av den föreslagna begränsningen i fuUföljdsrätten. Nedre justitierevisionen menar att bestämmelsema under senare tid knappast har haft någon begränsande effekt på antalet fullföljda mål och endasl sällan kommit alt från prövningslUlslånd avskära elt mål som annars skulle ha dispenserals. Hovrätten för Västra Sverige anför atl vissa mål med nuvarande bestämmelser kan utestängas från prövningsliUstånd på gmnd av revisibUisreglema, trots atl utgången i hovrätten på elt anmärkningsvärt sätt avviker från rådande praxis. Kommilléns förslag torde innebära alt sådana mål skall kunna prövas av HD och detta är ur rättssäkerhetssynpunkt en icke obetydlig vinning. I LO:s yttrande framhålls att reglerna ur såväl allmän demokratisk som rättssäkerhets-
Prop. 1971: 45 54
synpunkt alltid framstått som olustiga och otidsenliga inslag i den svenska rättegången.
JK och hovrätten för Nedre Norrland vill däremot behålla revisibilisreglerna. Enligt JK:s mening lorde den begränsningseffekl kommittén anselt sig kunna räkna ul i förening med de förenklade handläggnings-möjligheter som revisibilisreglerna erbjuder HD vara av värde. Reglernas effekt kan ökas genom en anpassning av värdegränserna lill ändrade förhållanden. Hovrätten ifrågasätter om inle förtänksamhelen bjuder all revisibUisreglerna bibehålls, åtminstone tUl dess erfarenhet har vunnits av den tänkta dispensgrundens återverkan på fullföljdsfrekvensen. Det måste enligt hovrätten vara lill fördel att från fullföljd avskära bagatell-mål och andra mål i vilka intresset av annan dispens än prejudikatdispens varken ur allmän eller enskild synpunkt får anses särskilt starkt.
Förslaget om avskaffande av nedsättningsskyldigheten har godtagils av alla remissinstanserna. Del framhålls atl reglerna är otidsenliga och atl reformen innebär en lättnad i arbetsbördan både i hovrätterna och i prövningsavdelningen. Nedre justitierevisonen anför all reformen är ägnad att avlägsna en för rättsmedvetandet stötande formalitet och torde bespara både parter och domstolar åtskillig onödig tankemöda. Hovrätten för Övre Norrland föreslår atl ändringen snarast genomförs, oavsett den vidare behandlingen av kommitténs övriga förslag.
Domslolskommitléns förslag alt upphäva den särskilda omröslningsregeln i 3 kap. 7 § RB har godtagits eller lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. Ändringen har allmänt betraktats som en konsekvens av ändringsdispensens avskaffande. HD:s ledamöter förklarar alt de tillstyrker förslagel också med den jämkning av dispensreglema som de föreslår. Hovrätten för Västra Sverige finner del däremot motiverat all bibehålla omröslningsregeln för sådan dispens som ej avser prejudikatinlresse. Del borde räcka alt en enda ledmot finner sådan kvalificerad dispensanledning föreligga, som kommittén föratsätter, för all prövningstillstånd skall beviljas. Också länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar tvekan om lämpligheten av all avskaffa regeln.
Alla remissinstanser som yttrat sig över förslagel alt prövningstillstånd skall kunna begränsas lill viss del av målet har biträtt förslagel, som anses medföra processekonomiska fördelar. HD:s ledamöter framhåller dock all ell genomförande av förslagel inle kan väntas medföra någon mera påtaglig arbetslällnad. Partiellt prövningstillstånd kan nämligen meddelas endasl då en del av målet går alt avgöra för sig. Institutet får närmare utformas i rättspraxis under noggrant övervägande i varje enskUt fall av de konsekvenser en tUlämpning kan få i skilda hänseenden. Också nedre justitierevisionen förutsätter all regeln endasl sällan kan komma all tillämpas. Beslutet måste utformas så, atl några svårigheter inte uppkommer vid verkställighet av den del av hovrättens dom eller beslut som skall stå fast. Svea hovrätt anför all begränsat prövningstill-
Prop. 1971: 45 55
slånd alllid torde vara uteslutet i brottmål, om påföljd skall bestämmas gemensamt för samtliga av ansvarsfrågan omfattade brott. Hovrätten över Skåne och Blekinge menar däremot att prövningstillstånd också i della fall bör kunna begränsas till något eller några brott. Motsvarande situation förekommer ju när lalan fullföljts endasl beträffande vissa gärningar men påföljden bestäms gemensamt för den samlade brottsligheten.
En annan fråga som aktualiserats under remissbehandlingen är frågan om omedelbar verkställighet av hovrätts dom i brottmål. RA framhåller all frågan om en begränsning av möjligheten alt få mål prövade av HD också har en kriminalpolitisk aspekt. Påföljden bör komma så snabbt som möjligt efter brottet. I viss utsträckning har domstol lUlagls befogenhet all förordna om omedelbar verkställighet av sådana påföljder som ungdomsfängelse och anstahsbehandling i samband med skyddstiUsyn. Det förtjänar övervägas att nu öppna möjlighet för hovrätt att även beträffande övriga frihetsberövande påföljder förordna om verkställighet ulan hinder av alt domen inle vunnit laga krafl. Föreningen Sveriges åklagare framför liknande synpunkter och tillägger all en sådan kriminalpolitiskt välmotiverad bestämmelse också är ägnad att understryka HD:s exklusiva ställning i instansordningen saml atl motverka okynnesöverklaganden. 1968 års brottmålsutredning och trafikmålskommittén för fram samma förslag men ifrågasätter om det inle vore lämpligl all intill dess närmare erfarenheter vunnits rekommendera att sådant förordnande endasl bör ges om hovrätten faslslälll underrättens dom och avgörandena i bägge fallen varit enhälUga.
I ett par yttranden berörs HD:s ställning i specialmål. Lantmäteristyrelsen erinrar om alt fastighetsbildningsmålen och vissa andra mål av fastighelsrältslig art redan handlagts i en förrättningsinslans när de las upp av den första domstolsinstansen. I dessa fall finns det därför särskild anledning atl begränsa rätten all fullfölja lalan lill högsta domstolen. Sjölagskommittén säger att det i fråga om egentliga sjörätlsmål inte torde föreligga några från allmänna rättegångsmål avvikande synpunkter. En särställning intar emellertid dispaschmålen. Dispaschärenden avgörs av dispaschör som f. n. finns i Stockholm och Göteborg. Talan mol dispasch förs genom klander hos rådhusrätterna i Göteborg och Stockholm. Från rådhusrätt fullföljs dispaschmålen direkt lill HD ulan prövningsliUstånd. Sjölagskommiltén anser det i och för sig knappast motiverat all undanta dispaschmålen från de allmänna reglema för fullföljds-tillstånd. Detla torde förutsätta all för dispaschmålen tiUämpas den vanliga instansordningen.
Prop. 1971: 45 56
2.5 Förebringande i överrätt av nya omständigheter eller bevis
2.5.1 Gällande rätt
I RB finns särskilda bestämmelser som begränsar parts rätt att fritt införa nytt processmaterial i överräll. Begränsningarna tar endasl sikte på tvistemålen. När det gäller brottmålen föreligger däremot med hänsyn tUl straffrättsskipningens särskilda karaktär inte något hinder mot att i högre instans åberopa omständigheter eller bevis som inte tidigare förebragts. I fråga om tvistemålen föreskrivs i 50 kap. 25 § tredje styckel RB alt part i hovrätten ej må till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och del kan antas atl han underlåtit det i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Det är aUtså motparten som har bevisbördan för del subjektiva rekvisitet, men del räcker att det oliUbörUga syftet eller vårdslösheten görs anlagliga. För rättegången i HD gäller enligt 55 kap. 13 § RB en för klaganden väsentiigt strängare regel. Parlen får inle till stöd för sin lalan åberopa omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts, om han inte gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han eljest haft gUtig ursäkt all ej göra del. I fråga om kvittningsyrkande som framstäUls först i hovrätt eller i HD gäller en särskild regel.
I förarbetena liU RB framhålls beträffande nytt material i hovrätt, alt en begränsning av parts rätt att i hovrätt åberopa nya omständighetei: eller bevis återverkar på underrätlsförfarandet eftersom den medför alt partema redan i underrätten lägger ned större omsorg på utredningen. Underrättens avgörande blir genom della mer tillförlitligt och fullföljds-behovet blir mindre. A andra sidan är det önskvärt att man undviker för stor vidlyftighet i fråga om utredningen i underrätt. Av parten krävs enligt gällande rält inle mer än att han åberopar allt som från hans sida kan antas vara behövUgt för frågans bedömande. Om underrätten sedan finner att de åberopade omständigheterna eller bevisen inle räcker, har parten rält all fuUsländiga utredningen i hovrätten. Begränsningar i denna rätt gäUer endast vid grov vårdslöshet eUer otillbörligt syfte. Otillbörligt syfte föreligger inte bara då parten har velat förhala rättegången eUer övermmpla motparten utan också i andra fall, då han genom att innehåUa något material har försökt all skaffa sig en processueU fördel. Däremot är det inte otillbörligt all en part, som kan åberopa flera gmnder och haft skälig anledniog alt anta atl en av dessa skulle räcka för bifall lUl hans talan, åberopar annan grund i hovrätten när hans lalan ogillats i underrätten. Om parten först genom underrättens dom har fått klart för sig vilka omständigheter underrätten ansett avgörande för utgången, har han också rätt att ta hänsyn till delta vid fullföljden i hovrätt. Liknande överväganden gäller beträffande bevisningen. Bestämmelsen innebär sålunda inte alt partema i underrätten tvingas förebringa allt
Prop. 1971: 45 57
material som kan tänkas nödvändigt. Den som med skäl har kunnat ulgå från all den bevisning han åberopat skulle räcka men tagit fel får därför åberopa ny bevisning i hovrätten. Vid riksdagsbehandlingen 1942 underströk första särskilda utskottet viklen av alt bestämmelsen tillämpades med stor försiktighet så att inle den materiella rälten riskerades. Det borde enligt utskottet inle krävas all parten skaU visa, all han inle tidigare kunnat åberopa omständigheten eller beviset. Om underlåtenheten berott på bristande insikt hos honom, skall del inte utgöra hinder mol all senare åberopa materialet.
När det gäller rätten all i HD införa nytt processmalerial har en väsentlig skärpning ansetts befogad. Della motiveras av all parterna haft möjlighet alt i två instanser framföra sin utredning och av önskvärdheten av atl inle rättegången förrycks genom atl nytt material i stor utsträckning framläggs först i den högsta instansen. Parlen måste göra sannolikt, all han inle kunnat åberopa materialet vid lägre rätt eller all han i övrigl haft giltig ursäkt all ej göra del. Fullständig bevisning krävs alltså inte för all parten varit förhindrad all förebringa materialet i lägre rätt. Det är tillräckligt all hans påslående görs sannolikt.
Vid sidan av de nämnda bestämmelserna bör nämnas ytterligare några bestämmelser som syftar lill, alt parterna skall redovisa sill processmalerial i lid. I 43 kap. 10 § RB finns en regel om avvisning av processmalerial i underrätt. Om part vid huvudförhandlingen ändrar tidigare uppgift eller gör tillägg till den eller om han åberopar omständighet eller bevis som inte uppgells före huvudförhandlingens början, kan rätten lämna del nya processmalerialet utan avseende, om del kan antas att partens förfarande skett för all förhala rättegången eller alt överrumpla motparten eller armars i otillbörligt syfte. I delta fall tillmäts inte grov vårdslöshet någon betydelse. Uppsåtligt handlande krävs. Motparten måste göra antagligt att otillbörligt syfte förelegal, om det inte framgår av omständigheterna. Bestämmelsen äger enligt 50 kap. 15 § RB motsvarande lill-lämpning i hovrätt. Medan 50 kap. 25 § Iredje stycket RB reglerar frågan om parten överhuvudtagel får åberopa nya omständigheter och bevis i hovrätten, lar sålunda reglerna i 43 kap. 10 § och 50 kap. 15 § RB sikte på fall då detla visserligen får ske, men parten i överrumplingssyfle eller annat otillbörligt syfte underlåter all nämna del nya materialet i vadeinlagan eller under skriftväxlingen i övrigl och för fram det först vid huvudförhandlingen.
Gällande bestämmelser ger också möjlighet till rättegångskostnads-sanktioner mot part, som skadar sin motpart genom vårdslös processföring. Enligt 18 kap. 6 § RB är nämligen part, som genom påstående eUer invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller i annat avseende genom vårdslöshet eller försummelse har föranlett uppskov i målet eller i övrigl vållat kostnad för motparten, skyldig att ersätta sådan kostnad, oavsett hur rättegångskostnaden skall bäras i övrigl. Bestäm-
Prop. 1971: 45 58
melsen är enligt 18 kap. 15 § RB liUämpUg också vid fullföljd tUl högre rätt. Bestämmelsen kan medföra skyldighet för part, som vinner i högre rätt på gmnd av utredning eller bevisning som han försummat all åberopa i lägre rätt, atl ersätta motpartens rättegångskostnader i den högre rätlen.
2.5.2 Domstolskommittén
Kommittén framhåller atl frågan i vilken utsträckning part i tvistemål skall få åberopa nya omständigheter eller bevis i överräll främst bör bedömas utifrån två synpunkter. Dels måste hänsyn tas till del allmänna önskemålet atl rättegången skall vara inte bara säker utan också snabb och bUlig, dels måste beaktas huravida möjligheten att åberopa nya omständigheter och bevis överensstämmer med gällande inslansordning. A ena sidan är det angeläget atl materiellt riktiga avgöranden kan uppnås i överräll ulan hinder av begränsningar i möjligheten all åberopa ny utredning och atl part inle i onödan hindras lägga sin processföring på sätt som av processekonomiska skäl befinnes mest fördelaktigt. A andra sidan är del angelägel alt all behövlig utredning förebringas redan i första instans. TUlämpas inte denna princip, kommer nämUgen instansordningen alt åsidosättas. Rättegångens tyngdpunkt förskjuls från den lägre till den högre instansen. Rättegången i underrätt får i många fall karaktären av förberedelse tiU rättegången i överräll. I den högre rätlen åberopas nya omständigheter och bevis i sådan utsträckning att man ofta inle längre kan säga all underrätt och överräll dömt i samma mål. Följden av en ändring i hovrätten blir lätt all underrällsprocessen framstår som mindre säker än den i själva verket är. Underrätternas ställning i domstolsväsendet försvagas. Till delta kommer att en alltför vidsträckt möjlighet att åberopa ny utredning i överinstans kan leda lill praktiska ölägenheter genom all fullföljden till den högre instansen medför större processkostnader och ökad tidsutdräkt för parterna.
Kommittén slår fast att möjligheten all åberopa nytt material bör stå öppen endast om bärande skäl föreligger. Den nuvarande regleringen anges inte fylla det kravet. Tillflödet av ny utredning till hovrätten har i stället i praktiken blivit i det närmaste obegränsat. Del beror på alt bestämmelsen på grund av sui avfallnmg så gott som aldrig tillämpas. Domstolarna har av naturliga skäl visat stor ålerhållsamhel, när del gällt att stämpla ell syfte som otillbörligt eUer en vårdslöshet som grov. Inte heller parterna har velat åberopa bestämmelsen i nämnvärd omfattning. Stadgandet har därför inte fått den spärrande effekt som åsyftats.
För atl komma till rätta med olägenheterna anser kommittén det vara önskvärt med en regel för avvisning av nytt material, även om partens vårdslöshet inle kan betecknas som grov. Den för rättegången i HD gällande bestämmelsen alt part inle får åberopa nya omständigheter eller bevis, om han inle gör sannolikt att han inle kunnat åberopa omständig-
Prop. 1971: 45 59
helen eUer beviset vid lägre rält eUer han eljest haft gUlig ursäkt atl inle göra del, bör i det sammanhanget beaktas. En liknande regel, möjligen något mindre restriktiv, bör eidigt kommittén införas i hovrättsprocessen. Kommittén föreslår att bestämmelsen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB skärps på det sättet, alt part inte tillåts att till stöd för sin talan i hovrätt åberopa omständighet eller bevis som inte tidigare förebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och godtagbara skäl saknas för hans underlåtenhet alt göra det.
Genom den föreslagna lydelsen vill kommittén framhäva del syfte som ligger till grund redan för nuvarande bestämmelse, nämligen all förmå parlema att redan i underrätten åberopa allt som från deras sida kan behövas för målets bedömande. Vid tillämpningen måste beaktas all parterna i hovrätt fått sin sak tidigare behandlad i endast en instans medan processen i HD föregåtts av prövning i två instanser. Denna skillnad bör leda tUl att vad som i hovrättsprocessen skall anses vara godtagbara skäl ges ett vidare utrymme än det som är giltig ursäkt i rättegången i högsta domstolen. Godtagbara skäl bör anses föreligga om det nya materialet trots rimliga och i god tid före huvudförhandlingen i underrätt företagna undersökningar först senare blivit bekant för parlen. Detsamma bör gälla om parlen efter välgmndade processekonomiska överväganden funnit lämpligl atl av flera möjliga gmnder eller invändningar åberopa endast den som enligt hans uppfattning sannoUkt leder till all han vinner processen. Oaktsam processföring kan heller inle anses föreligga om parten inle redan i första instans insett eller rimligen bort inse betydelsen av en omständighet eUer ell bevis. Del kan inle krävas av en part alt han skaU behöva ta hänsyn lill varje tänkbar möjlighet lUl rättslig bedömning av tvisten och åberopa den därför erforderliga utredningen. Underlåtenhet alt åberopa material som är av betydelse endast med utgångspunkt från en inle särskilt näraliggande rältsuppfallning bör sålunda i allmänhet inle kunna läggas parten liU last.
Vad kommittén nu anfört om den föreslagna regelns tUlämpning avser dispositiva mål. Om målet är indipositivt och del alltså åUgger rätten att ex officio beakta den nya utredningen bör avvisning av del nya materialet inle ske, trots atl part av oaktsamhet underlåtit atl åberopa omständighet eUer bevis.
2.5.3 Remissyttrandena
Det stora flertalet remissinstanser har anslutit sig till kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran. En hovrätt, flera underrätter och några fackUga organisationer har dock motsatt sig ändring.
När man godtagit förslaget har man i aUmänhet betonat vikten av att instansordningens princip inle mbbas och alt rättsskipningens tyngdpunkt förblir i underrätten. Nedre justitierevisionen framhåller exempelvis att om hovrätterna skaU kunna på rätt sätt fullgöra sin uppgift som
Prop. 1971: 45 60
fullföljdsinstans är det viktigt, att deras befattning med de överklagade målen i största möjliga utsträckning får karaktären av en verklig överprövning av underrättens avgörande. Delta syfte främjas av den föreslagna reformen. Rådhusrätten i Göteborg har, särskUl i mera svårbedömbara dispositiva tvistemål, gjorl den erfarenheten all parterna är obenägna all införa allt material i underrällsprocessen. Inle sällan låter, man utgången i underrätten få visa vilken processuppläggning och utredning som målet egentligen kräver. Tyngdpunkten i processen förläggs därför ibland lill hovrätt. Häradshövdingen i Svartiösa domsaga anför att det bl. a. i expropriationsmål har visat sig att anledning föreligger atl införa sådana restriktioner som nu föreslås. Erfarenheten alt parterna väntar till hovrätt med all åberopa utredning delas dock ej av alla domstolar som yttrat sig. Rådhusrätten i Malmö har sålunda tvärtom den erfarenheten, alt parterna regelmässigt bjuder till helhjärtat redan i första instans.
I åtskilliga yttranden varnas för faran atl den föreslagna ändringen leder till fler materiellt felaktiga avgöranden. Denna synpunkt åberopas vanligen av de instanser som avstyrker förslagel. Ett annat skäl lill avstyrkande är det att förslaget medför risk för att alltför vidlyftig utredning dras in i målet vid underrätten. Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter om del är lämpligl atl föreskriva all utredning som ulan giltigt skäl åberopas först i hovrätt skall avvisas, med tanke på alt del är fråga om omständigheter eller bevis som är av betydelse i målet. Annan utredning avvisas enligt 35 kap. 7 § RB. Det är förståeligt om en domstol för all nå materiellt riktiga resultat är benägen lill den största ålerhållsamhel med avvisning. Mellersta Värends domsagas häradsrätt framhåller också all omsorgen om all domarna blir materiellt riktiga bör väga tyngre än hänsynen till all hovrätten inte betungas med prövning av omständigheter eller bevis, som en part av okunnighet eller en viss vårdslöshet underlåtit atl åberopa vid underrätten. Från något håll betonas all detta är särskilt betydelsefullt om hovrätten i praktiken blir sista instans. Samma bedömning gör Norra Åsbo domsagas häradsrätt, Torna och Bara domsagas häradsrätt och Bodens domsagas häradsrätt. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser del tveksamt om olägenheterna av de hittillsvarande förhållandena verkligen är så stora, atl de bör föranleda föreslagen lagändring. Förslagel innebär en synnerligen betydande ändring i de principer, som ligger till grund för gällande ordning. Regeln skulle bli svår alt tillämpa och del är inte uteslutet, all olikartad praxis efter hand skulle uppstå inom hovrätterna. Parlen kommer nog så gott som alllid all försvara sill förfarande under hänvisning till processekonomiska överväganden. Del måste ofta bli yllerUgt vanskligt för hovrätten atl sälla sig in i den situation som förelegat när sådana överväganden gjorts och pröva hållbarheten av dessa. Regeln skulle antagligen komma alt tiUämpas tämligen restriktivt men ofta försätta hovrätten i brydsamma
Prop. 1971:45 61
situationer. Aska, Dals och Bobergs domsagas häradsrätt befarar all man kanske i gengäld får underlätta parts möjlighet atl få resning.
Några remissinstanser sätter i fråga om det inle skulle vara möjligt all i högre grad än nu hindra försumlig processföring genom rättegångskostnadssanktioner. Hovrätten över Skåne och Blekinge hänvisar till möjligheten atl ålägga vinnande part i hovrätt atl ersätta motparts rättegångskostnader, om han vunnit i den högre rätten på gmnd av utredning eller bevisning som han försummat atl förebringa i lägre rätt. Man tillägger att synpunkter av denna art endast sällan lorde ha legal lill grund för hovrätternas avgörande av kostnadsfrågor. Någon radUcal ändring torde heller inle kunna komma i fråga ulan ell ställningstagande av de lagstiftande organen. Hovrätten för Nedre Norrland frågasätter om inle saiUc-lioner genom fördelningen av rättegångskostnaderna skulle få en större effekt än såväl den nu gällande som den av kommittén föreslagna regeln. Ur maleriellträltslig synpunkt tycks den i varje fall vara mera tUlfredsstäUande.
Enligt förslaget krävs del för att part först i hovrätt skall få åberopa omständighet eller bevis som tidigare kunnat åberopas, alt han haft godtagbara skäl för sin underlåtenhet att göra della i underrätten. Flera remissinstanser diskuterar innebörden av begreppet godtagbara skäl. Svea hovrätt hänvisar lUl kommitténs uttalande att del inte föreUgger oaktsam processföring, om part inle redan i första instans bort inse betydelsen av omständigheten eller beviset. Det bör enligt hovrättens mening klarläggas om denna bedömning skall ske objektivi, om part alltså kan lastas för att han saknar ombud eller har ell dåligt ombud. Göta hovrätt och Västerviks domsagas häradsrätt ifrågasätter om man inle bör för hovrätts vidkommande lämna samma föreskrifter som enligt 55 kap. 13 § RB gäller för HD. Den föreslagna bestämmelsen skiljer sig nämligen lUl sin innebörd knappast från vad som nu gäller för HD. Rådhusrätten i Malmö kan inle inse fördelen med olika ordval. Den skilda tolkning som kommittén förordar skulle erhållas även med likalydande ordval. Vad som är godtagbara skäl i hovrätten behöver inle vara del i högsta domstolen. Bollnäs domsagas häradsrätt menar att det också materiellt sett saknas anledning ge större möjligheter all åberopa nya omständigheter eller bevis i hovrätt än i högsta domstolen. Hovrätten för Nedre Norrland anser däremot alt del finns skäl all göra skillnad med hänsyn till all processen i högsta instans har föregåtts av prövning i två instanser. Hovrätten för Västra Sverige ger uttryck åt samma uppfattning. Advokatsamfundet vill i så måtto skärpa bestämmelsen, all den åberopande parten skall vara skyldig all redan i underrätten ange sina skäl för underlåtenheten all åberopa omständigheten eller beviset.
Rådhusrätten i Malmö föreslår ändring i 43 kap. 10 § RB så alt lag-rammel kommer alt ansluta sig till den föreslagna formuleringen av 50 kap. 25 § tredje stycket. I sin nuvarande utformning är bestämmel-
Prop. 1971: 45 62
sen ell verkningslöst redskap i domstolens hand och bestämmelsen har, såvitt kunnat utrönas, aldrig blivit tillämpad vid rådhusrätten. Detta har berott på all rätten tvekat när det gällt att finna täckning för rekvisitet "otillbörligt syfte". Missriktade kollegiala hänsyn parisombuden emellan har också bidragit. Om lagmmmet ändrades skulle underrätterna få avsevärt ökade möjligheter all komma tUl rätta med parter som är obenägna alt före huvudförhandlingen ge motsidan och därmed även rätten någon insyn i hur man avser att föra exempelvis bevisningen i målet. Rätlen skulle på ett helt annat sätt än nu kunna sälla makt bakom orden när det gäller alt övertyga en part om hans skyldighet atl i positiv anda medverka till all elt mål blir avverkat ulan onödig omgång.
I två remissyttranden lar man upp frågan om återförvisning av målet till underrätt. JK anför all del för del fall åberopande inle kunnat ske förrän i överräll och processmalerialet måste beaktas kan ifrågasättas, om inte möjlighet bör tilläggas öven-ätt all återförvisa målet lill underrätt för förnyad prövning. Samma behov av återförvisning kan uppkomma om underrätt ogUlat en lalan p. g. a. för sen reklamation eller därför alt preskription inträtt, men överräll kommer lill annan uppfattning i dessa frågor. Överrätten bör då kunna meddela elt avgörande i reklamations- eller preskriplionsfrågan och visa målet åter till underrätten för prövning i de delar som denna inle haft anledning alt ta ställning lUI. Också nedre justitierevisionen finner det lämpligt att återför-visning sker i sådana fall. Rättspraxis lämnar också åtskilliga exempel på att överräll i sådant fall återförvisat målet, även om domvUla ej kan anses ha förelupil. Ett sådant förfarande är ägnat atl förstärka in-stansordningsprincipen men kan å andra sidan fördröja och fördjTa rättegången. Frågan om lagreglering av della återförvisningsinstitut borde uppmärksammas.
Några remissinstanser, bland dem Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge, har betonat alt lagtexten bör ges sådan utformning alt det framgår att den föreslagna regeln inle har tillämpning på indispositiva mål.
2.6 Processledning
2.6.1 Gällande rätt
Enligt 43 kap. 4 § och 46 kap. 4 § RB skall rälten vid huvudförhandling vaka över att ordning och reda iakttas vid handläggningen. Rätlen har vidare all se lUl all målet blir uttömmande behandlat och all det inte i målet dras in något som ej är av betydelse. Genom frågor och erinringar skall rälten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden.
Motsvarande bestämmelse finns inle beträffande den förberedelse
Prop. 1971: 45 63
som måste föregå huvudförhandling i tvistemål. Syftet med förberedelsen är enligt 42 kap. 6 § andra stycket RB alt målet därander skall beredas så, att det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang. Detla innebär i första hand, atl klarhet skall vinnas rörande parternas ståndpunkter, de omständigheter de åberopar, i vad mån de bestrider motpartens påståenden och uppgifter saml vilka bevis de på varje punkt vill åberopa. Vidare skall bevisupptagningen förberedas så all all bevisning om möjligt kan förebringas vid huvudförhandlingen. Frågor om processfömtsättningama skall om möjligt prövas. Förberedelsens syfte är endast alt möjUggöra koncentration av huvudförhandlingen, inle all utgöra underlag för målets avgörande.
2.6.2 Domstolskommittén
Kommittén framhåller all den föreslagna åtstramningen av möjligheterna atl förebringa nytt material i hovrätt måste få återverkningar på underrällsprocessen. Del blir än angelägnare än tidigare att klarhet vinns redan i första instans om de för målet relevanta tvistefrågorna, parternas ställningstagande till dessa saml de skäl och den utredning de vUl åberopa härför så atl det kan förhindras alt en oklar eUer ofullständig uppläggning av målet i underrätten ger anledning till fortsatt rättegång i högre rätt. Uppnåendet av detla syfte är i myckel beroende av den materiella processledningen under målets förberedelse i underrätten. Enligt gällande rält har bestämmelser om den materiella processledningen tagils upp endasl bland reglema om huvudförhandling. Vad där föreskrivs om den materiella processledningen torde i viss utsträckning ha vunnit analogisk tillämpning i fråga om förberedelsen. Med hänsyn till vikten av atl en aktiv processledning från rättens sida kommer tUl slånd redan under förberedelsen, föreslår emellertid kommittén atl i anslutning tUl bestämmelsen i 42 kap. 6 § andra stycket RB angående förberedelsens syfte tas in föreskrift om all rälten skall verka för att partema vid förberedelsen anger allt som de vill åberopa i målet saml genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar.
2.6.3 Remissyttrandena
Det stora flertalet remissinstanser har tUlstyrkt förslagel eller lämnat det utan erinran. Den föreslagna bestämmelsen anses aUmänt inle innebära annat än ett lagfästande av den praxis som sedan länge funnits.
Hovrätten för Västra Sverige framhåller alt den föreslagna ändringen är mycket angelägen. En aktiv processledning kan minska behovet av alt i hovrätten åberopa nya omständigheter och bevis och minska riskerna för missförstånd angående de omständigheter som parterna åberopar. Rådhusrätten i Borås tillstyrker ändringen därför atl den enligt rådhus-
Prop. 1971: 45 64
rättens bedömning ger ell ökat stöd för domstolarnas verksamhet under förberedelsen i tvistemål.
I några yttranden betonas all processledningen måste utövas med varsamhet i dispositiva mål och all den nya regeln självfallet inle får uppfattas så, all domstolen får åsidosätta den opartiskhet som en domstol alllid bör visa mol parterna. Ystads domsagas häradsrätt hyser farhågor för alt den föreslagna bestämmelsen kan inbjuda lUl den tolkningen all rätten i dispositiva tvistemål skall efterlysa grunder och invändningar som parterna inle självmant åberopar. All della inle är meningen bör på ett eller annat sätt klargöras. Farhågorna delas av rådhusrätten i Malmö.
De remissinstanser som avstyrkt har åberopat olika skäl. Svea hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland menar all det föreslagna tillägget lorde framgå redan av nu gällande lagstiftning, varför någon ändring inte behövs. Göta hovrätt anser ändringen onödig, eftersom syftet med hela förberedelsen är just del som anges i förslaget. Del nya innehållet i styckel kan få icke avsedda verkningar, eftersom det kan leda lill en — särskUl i disposiliva tvistemål — alltför stark processledning. Rådhusrätten i Motala anser all del för undvikande av en utveckling mol en alltför inkvisilorisk processledning i disposiliva mål är lämpligl all i vart fall orden "eller erinringar" och "eller ofullständighet" utgår ur det föreslagna lUläggel lill paragrafen. BoUnäs domsagas häradsrätt erimar om all den materiella processledningen många gånger ställer stora krav på domaren beträffande inle endasl juridiska kunskaper ulan även praktisk förfarenhet, fantasi ooh förmåga att snabbt uppfatta skiljaktigheter mellan parternas anföranden. Della måste beaktas av hovrätterna vid lill-lämpiungen av de regler, som gäller inskränkningar i rätten all i hovrätt åberopa omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts. Ingelstads och Järrestads domsagas häradsrätt ifrågasätter om inte med den föreslagna bestämmelsen någon begränsning bör införas i den nuvarande behörigheten för lingsnolarie all handlägga vissa disposiliva tvistemål vid förberedelse och vid huvudförhandling i samband med förberedelsen.
Frågan om handläggning av lUl rätten hänskjulna mål om lagsökning och belalningsförelägganden las upp av den sistnämnda häradsrätten, som pekar på att sådana mål enligt 32 § lagsökningslagen (1946: 808) får omedelbart utsättas till huvudförhandling, om förberedelse ej befinnes erforderlig. Häradsrätten ifrågasätter, om inle den föreslagna ändringen påkallar viss modifiering även i 32 § lagsökningslagen. De mål som där avses torde nämligen blott i undantagsfall redan efter den summariska skriftliga processen vara erforderligt förberedda enligt de krav, som ställs i 42 kap. 6 § RB i föreslagen lydelse.
Prop. 1971: 45 65
2.7 Mellandom
2.7.1 Gällande rätt
GäUande rätt medger alt domstols avgörande i sakfrågan i viss utsträckning delas upp på olika domar. Delta sker genom mellandom eller deldom. Bestämmelser om detla finns i 17 kap. 4 och 5 §§ RB. SkUlnaden meUan de båda typerna av partieUa avgöranden är främst den, alt meUandomen liU skUlnad från deldomen har prejudiciell betydelse i återstoden av målet. Genom deldomen avgörs elt av flera käromål, som är fristående från varandra i den meningen, alt avgörandet av elt käromål inte ändrar grunden för avgörandet av de andra. Mellandom meddelas däremot i en fråga, av vars prövning målet i övrigt beror. Deldom och mellandom vinner laga kraft och kan överklagas som andra domar. När rätten meddelar meUandom kan den enUgl 17 kap. 5 § tredje stycket RB förklara målet i övrigt vUande lUl dess domen vunnit laga kraft.
Enligt 17 kap. 5 § RB kan mellandom meddelas i tre fall. I paragrafens första stycke nämns först det fallet att i samma rättegång handläggs dels talan om fastställelse huruvida visst rältsförhåUande består eller icke består, och dels talan vars prövning beror därav. Exempel på detta är atl talan samtidigt förs om fastställelse av gUlighelen av ett hyresavtal och om skyldighet för svaranden alt betala hyra för viss del av hyrestiden eller om bättre rätt tUl fast egendom och om ersättning för skog, som har avverkats på egendomen. SärskUd dom kan då meddelas över fastslällelsetalan. Om fastslällelsetalan väckts av ena eller av andra parten, är i detta sammanhang ulan betydelse.
Även om båda käromålen avser fullgörelse kan meUandom meddelas enligt 17 kap. 5 § första stycket RB. Föratsättningen är atl prövningen av viss talan beror på annan talan som handläggs i samma rättegång. Som exempel kan nämnas atl en borgenär för talan både mot huvudgäl-denären och mot en borgensman. Om talan mot huvudgäldenären ogiUas genom lagkraflägande mellandom, går ju borgensmannen fri.
Den nu berörda möjligheten tUl mellandom lar i övrigt sikte på sådana fall, då lalan mol eller av tredje man om återgångskrav, skadestånd eller annat dylikt enligt 14 kap. 5 § RB väckts lUl gemensam handläggning med huvudmålet.
I de fall som avses i 17 kap. 5 § första stycket RB bestämmer rälten oberoende av parts yrkande, om mellandom skaU meddelas eller inle. Dessa fall överensstämmer såtillvida med deldomsfallen, att det i samma rättegång föreligger två eller flera särskilda käromål som kan särskiljas och atl elt av dem bryts ut och görs till föremål för särskUd dom. Vad som gör alt de hänförs till mellandomsfallen är del tidigare nämnda kriteriet, atl avgörandet har prejudiciell betydelse för bedömningen av återstående käromål.
I 17 kap. 5 § andra styckel RB behandlas frågan om meUandom när
3 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 45
Prop. 1971: 45 66
endast ett käromål föreligger. Detla lorde vara del i praktiken vanligaste fallet. Om käranden i ell mål yrkar all svaranden skall fullgöra något, exempelvis utge skadestånd, och både skyldigheten alt fullgöra och fullgörelsens storlek är omstridda, kan i vissa fall mellandom meddelas över skyldigheten all fullgöra. Förutsättningen är alt part har begärt del och alt det finnes lämpligt med hänsyn till utredningen. Mot kärandens bestridande får del inle ske ulan synnerliga skäl.
Bestämmelsen har sin största betydelse i skadeståndsmål. Den motiveras främst av processekonomiska skäl. Om rätten finner all skadestånds-skyldighet inte föreligger, blir utredning om beloppels storlek överflödig. Målet i övrigl kan och bör vanligen förklaras vUande lill dess mellandomen över fullgörelseskyldighelen vunnit laga krafl. Genom mellandomen vinns den fördelen atl bevisning i fråga om storleken av del yrkade beloppet inle behöver las upp i någon instans förrän del slutgUtigt fastställts alt skadeståndsskyldighet föreligger och all bevisningen i sådant fall alltid tas upp i underrätten.
För alt mellandom skall kunna meddelas förutsätts som nämnts all del med hänsyn till utredningen är lämpligl, atl frågorna om skyldigheten all fullgöra och fullgörelsens storlek avgörs var för sig. Detta är i synnerhet fallet då endasl den senare frågan kräver omfattande bevisning. När samma vittnen och sakkunniga åberopas om både grunden för anspråket och dess belopp, medför en uppdelning av målet, att handläggningen blir betungande och onödigt dyr. Om utredningen i någon större omfattning är gemensam för de olika frågorna, skall något särskiljande därför inle ske. Rätten har atl bedöma om mellandom bör meddelas.
MeUandom får meddelas endasl om part har begärt del. För kärandens vidkommande motiveras detla med alt han inle mol sin vilja skall behöva uppehållas i realiserandet av sitt anspråk, därför all rättegången uppdelas och de olika domarna görs till föremål för särskild fullföljd. Svaranden fick först genom en lagändring år 1954 rätt all begära meUandom beträffande frågan, humvida fuUgörelseskyldighet föreligger eller ej. Del framhölls då att en sådan rätt kunde anses befogad särskilt i en situation då det framstår som i hög grad tveksamt om fuUgörelseskyldighet överhuvudtaget föreligger och utredningen om fullgörelsens storlek kan väntas bU vidlyftig samt käranden inte kan anses solvent för de rättegångskostnader han kan förpliktas utge lUl svaranden. För all hindra all svaranden använder sin rätt i förhalningssyfte föreskrivs som förut nämnts all mellandom mol kärandens bestridande inle får meddelas, om inte synnerliga skäl föreligger.
Av 42 kap. 20 § RB framgår, atl rälten kan utsätta särskild huvudförhandling för behandling av fråga, beträffande vilken mellandom får meddelas.
Prop. 1971: 45
2.7.2 Domstolskommittén
Kommittén anför all de föreslagna ändringama i fråga om möjlighet all åberopa nya omständigheter och bevis i hovrätt och beträffande den materiella processledningen bör medverka lill atl prövningen i hovrätten i större utsträckning än nu begränsas till de fall, där klaganden anser underrättens bevisvärdering eller rättsliga bedömning oriktig. Del kan emellertid ligga en fara i alt i stället underrällsprocessen blir onödigt vidlyftig. Parterna kan känna sig tvungna all i underrätten förebringa utredning för all styrka grunder eller invändningar, som framstår som förhållandevis mindre betydelsefulla för utgången i målet. En i stort sett lämplig avvägning bör dock bli möjlig med de föreslagna ändringarna. En onödig ansvällning av processmalerialet i underrätten kan dessutom i viss omfattning förebyggas genom anlitande av mellandomsinstitulel. De fall då mellandom f. n. kan meddelas är emeUertid begränsade och en vidgad möjlighet till mellandom skulle underlätta genomförandet av den föreslagna ändringen i 50 kap. 25 § tredje stycket RB.
Mellandomsinstitulet sådant del utformats i gällande rält har ansetts böra tillämpas med återhållsamhet i praxis. Någon extensiv eller analogisk tillämpning av bestämmelserna har ansetts inle böra tillåtas. Praktiskt viktiga faU har på delta sätt kommit att uteslutas från institutets till-lämpningsområde. Som exempel nämner kommittén de fallen all en kärande, som för klandertalan mot ett testamente, åberopar i första hand formfel samt i andra hand lestalors bristande själsförmögenheter eller all en svarande mol ell krav på fullgörelse enligt ett skuldebrev invänder i första hand atl fordringen är preskriberad och i andra hand alt beloppet är betalt. I båda fallen kan antas all vad parlen i första hand hävdat inte kräver någon särskUd utredning, medan målet i övrig del kräver prövning av ell omfattande bevismaterial. Om mellandom i dessa faU hade kunnat meddelas avseende den förra tvistefrågan, skulle parterna ha kunnat besparas kostnader för prövningen av den senare tvistefrågan. Liknande situationer kan uppkomma vid fall av invändningar om preklusion eller reklamation.
Avsaknaden av möjlighet lill mellandom för sådana fall som de nu nämnda kommer atl bli mer kännbar efter den föreslagna ändringen i 50 kap. 25 § RB. En utvidgning av möjligheterna lUl mellandom skulle då möjliggöra en behövlig sovring av processmalerialet. Etl utvidgat mellan-domsinslilul på sätt som motiveras av del anförda har också andra fördelar. Domstolen blir genom mellandomen bunden av utgången i primärfrågan och sedan mellandomen vunnit laga kraft, avskärs möjligheten atl åberopa nya omständigheter och ny bevisning i denna del av målet. Därmed kan skapas gynnsamma fömlsältningar för förlikning.
Kommittén förordar mol bakgrand av det anförda atl möjlighet tUlskapas att meddela mellandom i alla de fall där delta är lämpligl. Del
Prop. 1971: 45 68
måste därvid beaktas, all mellandomsinslitulets väsentliga syfte är atl uppnå processekonomiska fördelar. Mellandom bör därför få meddelas endast då det är motiverat utifrån sådana synpunkter.
Möjligheten atl vidga mellandomsinstitulet hänger samman med omröstningsreglerna i 16 kap. 2 § RB. Mellandom kan nämligen aldrig avse mindre eller annat än vad som kan uppställas lill särskild omröstning. Det måste enligt del nämnda lagrummet vara fråga om en omständighet som är av omedelbar betydelse för utgången. Med detla avses ell s. k. rältsfaklum, dvs. en omständighet, lUl vilken lagen anknyter en rätts-följd. Den grundläggande förulsällningen för etl utvidgat mellandoms-institul bör därför ges den innebörden, all mellandom skall kunna meddelas, om part beträffande samma käromål åberopar flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången och som är omtvistade. Mellandomen kan sålunda inte avse enbart frågan om den av parlen åberopade omständigheten är för handen utan måste även gälla frågan vilken rällsföljd som denna omständighet skall medföra.
Genom en sådan bestämmelse ges en yttre ram för mellandomsinstitulet. Inom denna bör användningen av mellandom begränsas till de fall då del är motiverat av processekonomiska skäl. Den processekonomiska fördelen med mellandom framträder i allmänhet klart endasl när avgörandet av den lUl särskild prövning upptagna tvistefrågan kan leda till atl övriga delar av målet inle behöver las upp tUl fortsall prövning. Mellandom bör därför som regel tillgripas endast när den omständighet det är fråga om kan antas ha den rällsföljden att käromålet antingen bifalles eller ogUlas. Vidare bör en förutsättning för uppdelning av målet vara all ell särskiljande av de olika tvistefrågorna är lämpligt med hänsyn lill utredningen. Under denna förutsättning innefattar kommittén dels alt utredningen beträffande målet i övrigt är av betydande eller kostnadskrävande omfattning, dels alt den utredning som behövs för mellandomen i allt väsentligt berör endast ifrågavarande del av målet.
Mellandom innebär inte endast fördelar. I samband med Överklagande kan nackdelarna i form av ökade kostnader och tidsutdräkt bli betydande. Bevisningen i de delar av målet som inte prövats kan försämras. De nackdelar som kan vara förenade med en utvidgad möjlighet till mellandom är i och för sig inle andra eller allvarligare än de som kan följa redan med nuvarande lagstiftning. Man kan emellertid inte bortse från att, om tillämpningsområdet för meUandomsinslilutet vidgas, också utrymmet för de med mellandomen förbundna ölägenheterna växer. Kommittén har därför övervägt all ge underrätten befogenhet all med hänsyn lill omständigheterna bestämma, om lalan mot mellandomen skall få föras särskUt eller endast i samband med det slutiiga avgörandet i målet. Detta alternativ avvisas emellertid. Liksom f. n. bör det i stället regelmässigt vara lämpligt, all domstolen förklarar målet vilande till dess mellandomen vunnit laga kraft. De med mellandom förenade allvarli-
Prop. 1971: 45 69
gaste olägenbetsraa kan på della sätt undvikas. Med hänsyn tUl de ökade risker som etl utvidgat mellandomsinstilut likväl kan innebära, föreslås emellertid härutöver sådan ändring i nuvarande regler, atl det skall krävas synnerliga skäl för att meUandom skall få användas mot endera partens bestridande.
Med åberopande av det anförda föreslår kommittén att i 17 kap. 5 § andra stycket RB tas in en bestämmelse av innebörd att, om beträffande samma käromål är fråga om flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången, och del med hänsyn lill utredningen finnes lämpligl atl sådan del av målet avgörs för sig, särskild dom må på parts begäran ges häröver, men atl sådan dom mot parts bestridande ej må ges om inle synnerliga skäl föreUgger. Den nuvarande bestämmelsen i andra stycket innefattas i denna regel och föreslås ulgå.
2.7.3 Remissyttrandena
Förslagel att vidga möjligheterna alt använda mellandom har mottagits synnerligen välvilligt. Endasl en remissinstans. Folkungabygdens domsagas häradsrätt, har ställt sig avvisande med motiveringen att handläggningen av mål i underrätten kunde befaras bli fördröjd. I övriga yttranden betonas ofta alt förslaget motsvarar ell länge känt behov. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner förslagel vara synnerligen välmotiverat och kunna medföra betydande processekonomiska fördelar, särskilt beträffande vidlyftiga mål. Stockholms rådhusrätt framhåller alt det är odiskutabelt atl etl behov av utvidgade möjligheter lill mellandom föreligger. Erfarenheten visar alt i vissa fall avsevärda processekonomiska fördelar hade stått all vinna, om mellandom enligt de nu föreslagna reglerna hade kunnat meddelas. Hovrätten för Övre Norrland anför atl del nuvarande mellandomsinstitulet inle kommit alt bli del värdefulla tillskott tUl den svenska processrätten som lagstiftarna tänkt sig. Anledningen till delta lorde vara den myckel snäva begränsningen av tillämpningsområdet men även svårigheterna atl avgöra var gränserna går för dess tUlåtlighet. I tveksamma fall har man hellre valt atl avstå från utnyttjande av möjligheten än atl utsätta sig för risken av återförvisning. Kommilléns förslag öppnar möjligheter att förenkla och förbilliga processen i åtskilliga stora och invecklade mål. Göteborgs rådhusrätt, borgmästarna i rådhusrätterna i Eskilstuna och Örebro, Sunnervikens domsagas häradsrätt och Jämtlands västra domsagas häradsrätt nämner att del vid domstolen upprepade gånger förekommit mål, i vilka mellandom inle enUgt nuvarande bestämmelser kunnat meddelas, men där sådan dom skulle besparat domstol och parter mycket arbete och medfört betydande vinster i form av minskade rättegångskostnader.
Nedre justitierevisionen ifrågasätter om inte vinster i processekono-miskl avseende många gånger kunde erhållas genom användning av mellandom i hovrätt i förening med återförvisning av målet i övrigl tUl un-
Prop. 1971: 45 70
derrätten, exempelvis när underrätten har ogillat ell anspråk på gmnd av preskription men hovrätten finner preskription ej föreUgga.
I belänkandet påpekas atl mellandomens nackdelar huvudsakligen framträder i de fall då den överklagas. Om mellandomsfrågan ligger länge i överinstanserna, kan bevisningen i återstående delar av målet allvarligt försämras. Kinnefjärdings, Kinne och Kållands domsagas häradsrätt ifrågasätter därför om inte överklagande av mellandom borde behandlas med viss förtur i överinstanserna. Olägenheten av alt bevisningen försämras las också upp av advokatsamfundet, som anför atl del för närvarande föreligger utomordentligt små möjligheter all under pågående rättegång få lill slånd bevisupptagning utom huvudförhandlingen. Enligt 36 kap. 19 § RB krävs för detla atl myckel speciella skäl föreligger. Bevisning lill framtida säkerhet enligt 41 kap. 1 § RB kan däremot innan etl mål anhängiggörs komma lill stånd utan att särskilt tungt vägande omständigheter behöver åberopas. Man förordar sådan ändring att en part i etl mål, där lång tid beräknas förflyta tUl dess huvudförhandling äger rum i den del där bevisningen åberopas, får höra vittne utom huvudförhandlingen.
I flera yttranden diskuteras mellandomsinstitutets närmare utformning. Svea hovrätt lar bl. a. upp frågan om del inle vore möjUgl atl i della sammanhang utvidga möjligheterna till fastslällelsetalan. Kommilléns förslag sägs innebära atl genom mellandom kan föras fastslällelsetalan, som annars inte är tillåten, exempelvis om huruvida reklamation skett. ErUigl hovrättens mening bör dock aldrig genom uppdelning av en process kunna nås andra avgöranden än genom särskUda rättegångar i varje delfråga, eftersom parterna annars kan frestas till skenprocesser. Mellandomsinslilutet bör därför utformas under hänsynslagande också till möjligheterna att föra fastslällelsetalan.
Några remissinstanser föreslår en längre gående utvidgning av mellandomsinstitulet än vad kommittén föreslagit. Rådhusrätten i Malmö betonar alt mellandom bör få begagnas så långt sådan dom är processekono-miskt ändamålsenlig, oavsett om fördelarna står att vinna på utredningssidan, som anges i förslaget, eller pä annat håU, t. ex. genom inbespa-rande av kostnader för en djuplodande analys av ett invecklat rättsområde. Inskränkningen synes därför med fördel kunna slopas. Advokatsamfundet kan inle ansluta sig lill uppfattningen atl mellandom som regel bör tillgripas endast när den omständighet som det är fråga om kan antas ha den rällsföljden, all käromålet antingen bifalles eUer ogillas. Förhållandel kan vara det att flera omständigheter föreligger som var för sig skulle vara av omedelbar betydelse för utgången, om inga andra omständigheter åberopades i målet, men eftersom del åberopas flera sådana omständigheter, som kanske dessutom motverkar varandra, kan målet inte förväntas bli avgjort genom en mellandom rörande en enda sådan omständighet. Trots delta bör varje sådan omständighet enligt
Prop. 1971: 45 71
samfundets mening kunna utbrytas till avgörande genom mellandom. Della bör få ske även om parterna inle är eniga. Om ena parten påyrkar sådan mellandom och rätlen finner alt uppdelningen med hänsyn lill utredningen lämpUgen kan ske, bör inte den andra parten kunna förhindra en sådan uppdelning. Advokatsamfundet vill emellertid gå ännu ell steg. Mellandom bör tillåtas i alla fall där parterna är eniga och rätten finner en uppdelning i enlighet med parternas önskemål ändamålsenlig, även om prövningen inte alls avser omständighet som är av omedelbar betydelse för målets utgång. I en avtalstvist kan t. ex. tolkningen av en viss avtalsbestämmelse vara av väsentlig betydelse för bedömande av den sannolika rällsföljden, även om den inle kan sägas vara av omedelbar betydelse för utgången. En mellandom kan då bilda grundval för en förlikning mellan parterna.
I flera yttranden berörs frågan huravida parterna skall få disponera över möjligheterna att meddela mellandom. Några remissinstanser anser alt domstolarna bör ges möjlighet lill en friare prövning av frågan än som föreslagils. Tillbörlig hänsyn liU de skäl som part framför för bestridande av alt mellandom används bör kunna ligga i domstolens lämplighetsprövning. Hovrätten för Nedre Norrland förordar däremot all den nuvarande regeln all mellandom icke ulan synnerliga skäl får meddelas mot kärandens bestridande bibehålls.
2.8 Måls avgörande utan huvudförhandling i överrätt
2.8.1 Gällande rätt m. m.
Vädjade mål i hovrätt och revisionsmål i HD skall i allmänhet avgöras efter huvudförhandling. RB medger emellertid vissa undantag från derma regel. Bestämmelser om delta finns vad gäller hovrätt i 50 kap. 21 § och 51 kap. 21 § RB samt beträffande HD i 55 kap. 12 § RB.
Enligt 50 kap. 21 § RB får hovrätt ulan huvudförhandling företa tvistemål lill avgörande, om vadelalan medgivils eller hovrätten finner uppenbart all vadelalan är ogrundad. Rör målet endast pengar eller sådant som kan skattas i pengar och uppgår värdet av del som lalan fullföljts om uppenbart inle lill 1 500 kronor, får målet avgöras ulan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt sådan förhandling. Vidare föreskrivs att mål, i vUket endast är fråga om rättstillämpningen, får på båda parternas begäran avgöras ulan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart all sådan ej behövs.
I fråga om brottmålen meddelas motsvarande undantagsregler i 51 kap. 21 § RB. Enligt detla lagrum kan hovrätten företa mål lill avgörande ulan huvudförhandling, om lalan av åklagaren förs endast lill den tilltalades förmån eller om lalan som förs av den tilltalade biträtts av motparten. Delsamma gäller om underrätten frikänt den tUltalade eller
Prop. 1971: 45 72
eftergivit påföljd för brollel eller funnit honom vara fri från påföljd på gmnd av själslig abnormitet eller dömt honom till böter eller fällt honom till vite och det inte förekommer anledning atl döma tUl svårare straff eller att döma lUl annan påföljd. När lalan förs även om annat än ansvar tiUkommer som ytterligare förutsättning, all denna talan enligt 50 kap. 21 § RB kan prövas ulan huvudförhandling.
I 55 kap. 12 § RB sägs all HD utan huvudförhandling äger företa mål liU avgörande om målet upplagils omedelbart av hovrätten. Huvudförhandling är ej heller nödvändig i tvistemål om revisionslalan har medgivils och i brottmål, om lalan av åklagaren förs endasl lill den tilltalades förmån eller om talan som förs av den tilltalade har biträtts av motparten. Slutligen föreskrivs atl, om mål eller viss i målet uppkommen fråga skall avgöras av högsta domstolen i dess helhet, della får ske utan huvudförhandling.
Både i hovrätt och HD gäller utöver vad nu sagls all huvudförhandling inte behövs för sådan prövning som inle avser själva saken.
Reglerna om måls avgörande ulan huvudförhandling blir för sin till-lämpning beroende av de s. k. tiUtrosparagraferna eller, vad gäller hovrätt, 50 kap. 23 § och 51 kap. 23 § RB. Om det vid huvudförhandling i underrätt upplagils muntlig bevisning rörande en viss omständighet eller hållits syn på stället och avgörandet även i hovrätten beror på tilltron till den bevisningen, får hovrätten inte ändra underrättens dom i den delen, om inte beviset på nytt lagils upp vid huvudförhandling i hovrätten eller också synnerliga skäl föreligger all dess värde är annat än underrätten har antagit. I brottmål får oberoende av detla göras ändring lill den tilltalades förmån. Mot dessa bestämmelser svarar, vad angår förfarandet i högsta domstolen, föreskrifterna i 55 kap. 14 § RB. I motsvarande fall förutsätts för ändring i HD all hovrätten gått ifrån underrättens bevisbedömning ulan alt ha tagit upp bevisningen eller alt del föreligger synnerliga skäl för att bevisels värde är ell annat än vad hovrätten har antagit.
Bestämmelserna om måls avgörande utan huvudförhandling i överrätt har varit i sak oförändrade sedan rättegångsbalkens tUlkomst med del undantaget att värdegränsen för avgörande av tvistemål ulan huvudförhandling år 1954 höjts från ursprungligen 500 kronor till nuvarande 1 500 kronor.
I sin till 1950 års riksdag avgivna berättelse gjorde riksdagens revisorer vissa uttalanden rörande processreformens ekonomiska verkningar. De framhöll bl. a. all reformen hade medfört oförutsedda koslnadsstegringar. Kostnadsfrågan föreföU att i stor utsträckning för den rättssökande allmänheten ha blivit avgörande i valet mellan all anlita domstol, atl söka sin rätt på andra vägar och all avstå från rättsanspråken. Fördyringen hade i särskild grad satt sin prägel på hovrättsprocessen. Man borde därför överväga en utvidgning av möjligheten alt i hovrätt avgöra
Prop. 1971: 45 73
mål på handlingarna. En åtgärd i det sammanhanget vore all justera värdegränsen i tvistemål uppåt. Även ett blandat muntligt och skriftligt förfarande kunde övervägas.
Med anledning av revisorernas berättelse hemställde 1950 års riksdag alt en utredning måtte tillsättas för atl utarbeta förslag lill behövliga ändringar i olika detaljbeslämmelser i rättegångsbalken och dess följdförfattningar. En utredning tillsatles. Denna, som antog benämningen 1951 års rältegångskommitlé, avlämnade år 1953 belänkande med förslag till vissa ändringar i rältegångsbalken m. m. (SOU 1953: 26). Kommittén föreslog bl. a. en höjning av dåvarande värdegränsen tiU 1 500 kronor. Vidare föreslog man atl disposiliva mål skulle få avgöras utan huvudförhandling, om båda parterna hade begärt delta och hovrätten dessutom fann del uppenbart all huvudförhandling ej fordrades. I motiveringen anfördes bl. a. att del för en part, som ser sig av ekonomiska skäl förhindrad alt överklaga en underrältsdom, bör vara bättre atl få möjlighet alt kunna klaga med en enklare processform än alt ej kunna klaga alls. Det var endast fråga om tvister, där parterna har vidsträckt rätt all avgöra hur de skall lösas. De kan t. ex. komma överens om alt låta dem lösas av skUjenämnd med ofta svaga garantier för ett riktigt avgörande. Det föreföll därför naturligt låta dem få välja en bUligare processform, om de är ense om delta och hovrätten dessutom själv finner del uppenbart, att den dyrare formen ej behövs. Med den ifrågasatta lösningen kunde man länka sig en olämplig användning av skriftlig procedur i hovrätt endasl om båda parterna oriktigt bedömt denna procedurfråga och hovrätten samtidigt klart underskattat betydelsen av en muntiig förhandling. Kommittén framhöll som ett ytterligare skäl för ändringen, att det fanns vissa slag av mål, som på grund av sin art särskilt väl lämpade sig för ell rent skriftligt förfarande, t. ex. vissa redovisningstvister och vissa patentmål. Om förslaget genomfördes, fann kommittén intresse inte längre föreligga för två i diskussionen framlagda förslag, nämligen all huvudförhandling skulle få underlåtas även om parterna inte begärt della dels i mål rörande rättstillämpning, dels i mål, där de faktiska omständigheterna var ostridiga och den fullföljda talan endast avsåg skälighelen av ett yrkat belopp. Kommittén ansåg sig inte heller böra föreslå någon utökning av möjligheterna att i hovrätt avgöra brottmål på handlingarna.
Förslagel, som remissbehandlades, tillstyrktes eller lämnades ulan erinran av flertalet remissinstanser. Flera av dem underströk emellertid, alt skäl fanns alt iaktta stor varsamhet vid en reform i den av kommittén föreslagna riktningen och atl försiktighet borde iakttas även vid till-lämpningen av en regel i enlighet med konamilléns förslag.
I proposition till 1954 års riksdag föreslogs höjning av värdegränsen i 50 kap. 21 § RB enligt konunilléns förslag. Beträffande i övrigl framförda förslag uttalade departementschefen bl. a. alt munlligheten utgör
•[•3 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 45
Prop. 1971: 45 74
den säkraste garantin för atl hovrätten får bästa möjliga underlag för sill avgörande. Med hänsyn lill della måste starka skäl föreligga för alt på ett sätt, som har principiell betydelse, vidga möjlighetema all frångå munlligheten. Dessutom måste betryggande garantier finnas för all en sådan utvidgning inle leder till atl muntiig förhandling underlåts i fall, då den är sakligt motiverad. De fall då huvudförhandling kan underlåtas är så växlande, att en lagregel måste få del obestämda innehåll, som kommittén har föreslagit. Vid en sådan lösning blir det av stor betydelse huruvida garantierna mol missbmk är betryggande. Garantierna i kommilléns förslag hänför sig dels lill parterna och dels till hovrätten. Del kan befaras alt parterna är benägna atl önska målels avgörande utan huvudförhandling i större utsträckning än som är sakligt befogal. Tyngdpunkten i garantierna mot missbruk får därför anses ligga i den prövning hovrätten skall göra. Del är emellertid inte säkert all hovrätten har fullgod möjlighet alt på handlingama bedöma huruvida huvudförhandlingen är behövlig eller onödig. Full klarhet om behovet av huvudförhandling torde föreligga först efter del alt den ägt rum. Man bör därför inle bortse från risken alt hovrätten, även med full insikt om och förståelse för munllighetens principiella företräde, kommer all tillmötesgå parternas önskan om avgörande på handlingarna i fall, då huvudförhandling i själva verket varit behövlig. Del föreslagna stadgandets till-lämpningsområde blir vidare i hög grad inskränkt genom den s. k. tiU-trosparagrafen. Det kan av del skälet föreligga risk för alt ökad möjlighet atl avgöra mål utan huvudförhandling kan få lill följd all intyg i större omfattning än som är avsett kommer att godtas som bevis, vilket skulle vara högst betänkligt.
Vid övervägande av det anförda fann departementschefen all behovet av ökad möjlighet alt avgöra mål ulan huvudförhandling inle kunde anses uppväga de risker för en olämplig utveckling som den föreslagna regeln skulle medföra. Inle heller för brottmålens del borde man införa vidgade möjligheter alt företa mål tUl avgörande utan huvudförhandling.
Första lagutskottet biträdde i sitt av riksdagen godkända utiåtande departementschefens förslag. Den föreslagna höjningen lill 1 500 kronor i 50 kap. 21 § RB genomfördes genom lag den 18 juni 1954 (SFS 1954: 532).
I sin berättelse år 1957 återkom riksdagens revisorer till frågan om måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt. Enligt revisorernas mening var del påkallat, alt denna .fråga på nytt logs upp lill övervägande i samband med den pågående översynen av RB. Man anförde bl. a. atl den återhållsamhet som tidigare präglat reformarbetet på den nya rättegångsbalkens område inte längre behövde göra sig gällande med samma styrka. Genom alt den nya rättegångsordningen varit i tillämpning ytterligare någon tid, hade riskerna för återfall i den gamla ordningen väsentligt minskat. Den ökade tillströmningen av mål till hovrätterna utgjorde
Prop. 1971: 45 75
nu mera än förr en anledning lUl omprövning av gällande bestämmelser. För tvistemålens del borde på nytt övervägas en regel motsvarande den som rältegångskommillén föreslagit. De skäl rättegångskommittén anförde för en dylik regel förtjänade enligt revisorernas mening beaktande. Med den vidsträckta förfoganderätt som redan tillkommer parterna kunde några betänkligheter inte resas mot att möjUghet bereddes dem att i hovrätten välja en enklare och därmed bUligare processform, när samtidigt kravet på rättssäkerhet tillgodosågs. Tillräcklig garanti mot missbruk av en sådan ordning som den rättegångskommittén föreslagit torde ligga i alt som ytterligare fömtsättning stadgas, att hovrätten skall finna uppenbart att huvudförhandling ej fordras. Mot påståendet att hov-rätlen inle har fullgod möjlighet all enbart på handlingarna bedöma, humvida huvudförhandling är behövlig eller ej, kunde anföras alt del finns åtskUliga mål vUka redan på förhand kan bedömas såsom lämpliga atl avgöras på handlingarna utan atl det beträffande dem låter sig säga, all vadelalan är uppenbart ogrundad eller att det är fråga endast om rätts-tillämpnmgen. Hil kunde särskUl hänföras sådana mål, vilka nu avgörs vid huvudförhandling utan ny bevisupptagning och i vilka bevisomedelbarheten sålunda saknas. Andra mål lämpar sig på gmnd av sin art särskilt väl för ett skriftiigl förfarande, t. ex. vissa redovisningslvisler och vissa patentmål. I fråga om brottmålen föreföll det revisorerna vara olämpligt atl huvudförhandling skall vara obligatorisk i sådana fall, där den endast innebär etl upprepande av den i underrätten förebragla utredningen, huvudsakligen genom föredragning av handlingarna i målet. Betänkligheter syntes inte behöva möta mot att man för brottmålens del inför möjlighet atl avgöra målet ulan huvudförhandling åtminstone då vadelalan framstår som uppenbart ogrundad eller det endasl är fråga om rättstillämpningen. Regeln borde inskränkas lill mål som ej angår svårare straff. Huruvida man även beträffande dessa brottmål skall våga gå längre och införa en sådan regel som förordats för tvistemål var mera tveksamt. Med hänsyn lill den erfarenhet hovrätterna vunnit av munl-lighelsprincipens värde kunde en sådan regel dock förtjäna att övervägas.
Efter remissbehandling förklarade statsutskottet i utiåtande till 1958 års riksdag alt ytterligare erfarenheter borde avvaktas innan förevarande spörsmål togs upp till prövning. Riksdagen beslöt i enlighet med utlåtandet.
2.8.2 Domstolskommittén
Kommittén har försökt utröna i vilken utsträckning tvistemål i hovrätt avgörs med och utan huvudförhandling. För detla ändamål har man undersökt de domar i tvistemål med undantag av jorddelningsmål som under år 1964 meddelats av Svea hovrätt. Undersökningen ger vid handen atl del praktiskt mest betydelsefulla undantagsstadgandel i 50 kap. 21 §
Prop. 1971: 45 76
RB är möjligheten alt ulan huvudförhandling avgöra mål av ekonomisk natur, där Ivisleföremålets värde uppenbart inte uppgår lill 1 500 kronor. Vidare framgår alt en höjning liU 5 000 kronor av del i lagrummet angivna värdet skulle ge etl inte obetydligt vidgat utrymme för möjligheterna all underlåta huvudförhandling. En ytterligare höjning skulle däremot behöva göras myckel stor för all få nämnvärd betydelse.
Kommittén anser att frågan om möjligheterna alt avgöra mål ulan huvudförhandling bör tas upp lill förnyad prövning. Sedan frågan år 1958 senast behandlades har de processekonomiska synpunkterna ytterligare accentuerats. En omständighet som tidigare tillmätts avgörande betydelse är risken för all muntligheten i den nya rättegångsordningen skulle undergrävas. Sedan RB numera varit i bruk mer än två decennier bör muntligheten ha genomsyrat överrältsprocessen i sådan grad, alt någon anledning lill allvarligare farhågor av detla slag inte föreligger. Tillräckliga erfarenheter bör också nu finnas för atl motivera alt frågan prövas på nytt. Till delta kommer alt sådana synpunkter som kan åberopas beträffande hovrättsprocessen gör sig gällande också beträffande processen IHD.
När det gäller tvistemålen ligger del närmast lUl hands atl med hänsyn till det ändrade penningvärdet ytterligare höja värdegränsen i 50 kap. 21 § andra stycket RB för de mål av ekonomisk natur som kan avgöras ulan huvudförhandling. En höjning av gränsen till 5 000 kronor är motiverad. Även efter en sådan ändring får bestämmelsen emellertid betydelse endasl för en mindre del av tvistemålen. Mål angående underhållsbidrag kommer så gott som alltid att falla utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Att sätta en så hög värdegräns all de skulle innefattas kan inte komma ifråga. En annan svaghet är att bestämmelsen inle lar sikte på vilken processform som är lämplig ulan endast på värdet av del som talan fullföljts om. Kommittén anser därför all det finns skäl all vid sidan av den förordade höjningen av värdegränsen söka sig fram också på en annan väg. En lösning är den som föreslogs av rältegångskommillén. Enighet råder om att del bland de mål, där huvudförhandling är obligatorisk, ofta förekommer sådana som utan olägenhet skulle kunna avgöras ulan huvudförhandling. I och för sig skulle del vara önskvärt atl parterna i dessa mål inte skulle behöva svara för de merkostnader som följer med den muntliga processen. En allvarlig anmärkning som framförts mot den ifrågasatta regeln är emellertid, alt den skulle kunna medföra missbruk därför alt parterna kan komma alt begära avgörande på handlingarna även när delta inle är sakligt befogal. Farhågan bottnar väl i en misstanke om, att parterna inle inser betydelsen av lilllrosbestämmelsen i sådana mål, där utgången i hovrätt är beroende av domstolens värdering av i underrätt upplagen muntlig bevisning. Mot della kan invändas atl del bör kunna förutsättas alt hovrätten inte företar etl mål lill avgörande utan huvudförhandling, om kravet på bevisomedelbarhet måste iakttas.
Prop. 1971: 45 77
Kommittén anser vidare, liksom rättegångskommittén, att det är naturligt att avsevärd vikt tUlmäts det förhållandet, att när det gäller dispositiva tvistemål det är part obelaget alt i själva saken träffa vilken uppgörelse han vUl. Han kan välja atl hänskjuta saken till skiljedom och därvid i samförstånd med motparten i stor utsträckning bestämma förfarandet. Han kan också i förväg avslå från att fullfölja lalan mot underrättens avgörande. Mot bakgrunden av de befogenheter som alltså tillkommer part i elt disposilivt tvistemål ter det sig för kommittén inle anmärkningsvärt att låta honom på föreslaget sätt i samförstånd med motparten välja processform. Förslaget innebär inte all parterna tUläggs en ovillkorlig rätt alt underlåta huvudförhandling. Avgörandet beror ytterst på hovrätten. Härigenom torde risken fÖr omotiverad användning av bestämmelsen vara myckel liten.
Trots att alltså betänkligheterna mot rältegångskommitléns förslag kan tyckas överdrivna, viU domstolskommiltén emellertid med hänsyn till den avvisande ställning till detla förslag som statsmakterna tidigare tagit, inte nu på nytt föra fram förslagel. Kommittén har därför sökl alt på annan väg komma lUl rätta åtminstone med de i praktiken mest påtagliga ölägenheter, som den nuvarande utformningen av huvudförhandlingsregeln i tvistemål för med sig. Härvid har kommittén tagit upp en tanke som förts fram under remissbehandlingen av rätlegångskommilléns förslag, nämligen alt undanlag skulle kunna medges där bevisvärdering inle ifrågakommer utan fullföljden endasl gäller storleken av yrkat belopp i betraktande av föreliggande omständigheter om vUka det inte råder någon tvist. En förutsättning för avgörande på handlingarna enligt detta alternativ skulle vara att själva skyldigheten att fullgöra är ostridig. Vidare förutsätts att bifall till ändringsyrkandet inte fordrar att hovrätten omprövar vad underrätten vid sin värdering av den upptagna bevisningen funnit styrkt angående de faktiska omständigheter med hänsyn lUl vilka beloppets skälighet skall avgöras. Däremot är det naturligtvis inte något som hindrar all hovrätten på grundval av dessa faktiska omständigheter kan komma tUl annan uppfattning om skälighelen av det belopp som skall utdömas. För avgörande utan huvudförhandling under dessa förutsättningar bör del inle krävas framställning av parterna. Inte heller bör en part kunna ensidigt hindra ell avgörande på handlingarna och således kunna föranleda alt den andra parten tillskyndas onödiga kostnader. Regeln bör lämpligen vara densamma som i bagatellmål eller atl om inle båda parterna begär huvudförhandling så behöver sådan förhandling inte hållas. En sådan undantagsbestämmelse skulle kunna komma till användning bl. a. i mål om underhåUsbidrag. Dessa mål är myckel vanliga och förutsätlningarna för tillämpning av bestämmelsen torde föreligga ganska ofta. Det kan därför antas atl den skulle få en ej ringa praktisk betydelse. Kommittén föreslår alt 50 kap. 21 § RB ändras i överensstämmelse med vad som nu anförts.
Prop. 1971: 45 78
Beträffande brottmålen skulle en vidgning av möjligheterna att underlåta huvudförhandling få avseende på mål, där den tilltalade ådömts svårare straff eller annan påföljd än böter. Eftersom de betänkligheter som föreligger mot all för brottmålens del öka möjligheterna alt underlåta huvudförhandling inte kan frånkännas betydelse, har kommittén stannat för att inte föreslå någon ändring i nuvarande regler.
En utvidgad möjUghet atl avgöra mål på handlingarna skulle få särskUd betydelse för HD. För dess vidkommande saknas helt de möjligheter att avgöra mål på handlingarna som erbjuder sig för hovrätt. Redan med nuvarande fuUföljdsregler innebär detta i vissa fall olägenheter. Om anledning föreligger exempelvis all uteslutande ur prejudikalsynpunkt ta upp liU prövning ett bötesmål, låter sig della inte göra ulan huvudförhandling med åtföljande besvär och kostnader, oavsett om huvudförhandlingen kan antas få någon betydelse för prövningen och ulan hänsyn lUl om besväret och kostnaderna stär i rimlig proportion lill sakens vikt. Antalet mål, i vilka de processekonomiska synpunkterna måste tilläggas särskild betydelse, kan komma att öka, om revisibilisreglerna avskaffas. Del blir då än mer angelägel all se till atl prövningen inle blir onödigt betungande för parterna. Kommittén anser del mol denna bakgrund vara naturligt, all HD får samma möjligheter atl avgöra elt mål på handlingarna som hovrätt. Något bärande skäl för alt HD i delta avseende skall inta en annan ställning finns inte. Den omständigheten atl etl mål som kommer under HD:s prövning kan vara särskilt svårbedömt innebär inte, att en huvudförhandling alltid skulle skänka målet någon ytterligare belysning eller i övrigl ge underlag för elt säkrare avgörande. Ofta kan en muntlig förhandling vara av värde för atl klarlägga de rättsliga frågeställningarna i målet och parternas ställningstagande. I andra fall kan en huvudförhandling inle väntas tillföra målet något av vikt eller i vart fall av beskaffenhet alt motivera ölägenheterna av en huvudförhandling. Främst torde delta kanske gäUa när prövningen sker efter prejudikaldispens eller således med hänsyn enbart till intresset av att elt avgörande kommer till slånd lill ledning för rättstillämpningen. FörhåUandet kan emellertid vara likarlat i andra fall. De skäl som talar för möjlighet tUl avgörande på handlingarna av rent prejudiciella frågor kan i stort sett åberopas även vid prövningstillstånd i övrigl enligt kommitténs förslag. Oavsett om förslagel lill ökade möjligheter att avgöra tvistemål ulan huvudförhandling i hovrätt vinner bifall, föreslår domstolskommit-lén därför all de enhgt 50 kap. 21 § andra och Iredje styckena samt 51 kap. 21 § andra stycket RB gällande reglerna skall äga motsvarande till-lämpning för rättegång i HD.
2.8.3 Remissyttrandena
Förslaget har genomgående fått ett välvUUgt mottagande. Behovet av enklare och snabbare handläggningsformer i överrält betonas i många
Prop. 1971: 45 79
yttranden. ÅlskilUga remissinstanser föreslår emellertid modifikationer i de föreslagna bestämmelserna. Inle så få önskar gå längre än kommittén gjort i strävandena alt vidga utrymmet för överrätt alt avgöra mål på handlingama.
HD:s ledamöter tillstyrker i fråga om tvistemålen att den i 50 kap. 21 § andra stycket RB angivna värdegränsen höjs från 1 500 kronor lUl 5 000 kronor men tiUägger, alt betydelsen av denna undantagsbestämmelse för hovrätternas del inskränks av alt huvudförhandling alltid måste hållas i fall då ny bevisupptagning skall ske. Eftersom ny bevisupptagning principiellt inte skall ske i HD, kommer HD faktiskt att få större möjligheter än hovrätt atl underlåta huvudförhandling. Övriga remissinstanser har i allmänhet inte kommenterat della förslag på annat sätt än all de förklarat, att den föreslagna ändringen är angelägen och därför tillstyrks. I några yttranden uttalas dock viss tveksamhet. Hovrätten för Övre Norrland framhåUer sålunda all man inle får bortse ifrån alt ivisleföremålets värde inle alltid avspeglar processens betydelse för parterna. Parts begäran om huvudförhandling är givelvis en omständighet av största vikt för bedömandet av frågan, om huvudförhandling bör hållas faslän ivisleföremålets värde understiger gränsen. En annan sådan omständighet är om någon hovrällsledamot anser huvudförhandling erforderlig. Tre ledamöter av hovrätten förordar att bestämmelsen ändras så alt initiativet lill skriftlig process alltid skall ligga hos parterna. Mellersta Värends domsagas häradsrätt ifrågasätter om rätten atl påkalla huvudförhandling i fortsättningen i något fall bör vara beroende av Ivisleföremålets värde med hänsyn till de skUlnader i inkomst-och förmögenhetsförhållanden som finns i samhället. Avgörande bör enbart vara, om rättegången genom huvudförhandling skulle kunna komma att tUlföras material som kan inverka på avgörandet eller ej. Svea hovrätt anför alt del möjligen kunde övervägas alt anknyta gränsen till basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om aUmän försäkring. Hovrätten för Nedre Norrland anser att den föreslagna höjningen förefaller väl hög med tanke på all mål som faller under bestämmelsen skall betraktas som bagalellmål, men godtar ändå förslagel. Ingelstads och Järrestads domsagas häradsrätt vill begränsa höjningen till 3 000 kronor.
Enligt förslaget skall huvudförhandling också kunna underlåtas i mål, där den fullföljda talan avser endast storleken av ett yrkat belopp och det inte råder tvist om de omständigheter som ligger till grund för prövningen. En ytterligare förutsättning är alt inte båda parterna begär huvudförhandling.
HD:s ledamöter anför alt dessa mål har det gemensamt med de i 50 kap, 21 § Iredje stycket RB avsedda målen, som allenast gäUer rällslUl-lämpningen, att någon bevisvärdering ej kommer i fråga. Det är detta som motiverar alt huvudförhandling kan undvaras. Tillräckliga skäl sak-
Prop. 1971: 45 80
nas att som kommittén gjort behandla de båda målgrupperna olika, särskilt som gränsen mellan dem inle är helt klar. HD:s ledamöter förordar därför alt för den nya gruppen skall gälla samma fömlsältningar som för mål vilka endasl gäller rättstillämpningen. Till det nuvarande tredje stycket kan lämpligen fogas ell lUlägg av innebörd alt delsamma skall gäUa mål som tillhör den nya gruppen. Den nya bestämmelsen bör omfatta inte bara fall då prövningen sker på grundval av samma omständigheter som i lägre rätt ulan också fall då i överrätten har åberopats nya faktiska omständigheter som blivit ostridiga. Också hovrätten för Övre Norrland och advokatsamfundet anser atl de i förslagel avsedda fallen bör jämställas med mål som avser rällstUlämpning. Dessa mål bör alltså få avgöras utan huvudförhandling endast om båda parter begär detla.
Svea hovrätt ifrågasätter om den föreslagna lagändringen kommer alt leda lill åsyftat resultat. Det är nämligen ovanligt alt samtiiga omständigheter i ell mål om underhåll är helt ostridiga. Ofta föreUgger obetydliga skiljakligheter, som i och för sig saknar betydelse för hovrättens avgörande. Inte heller hovrätten för Västra Sverige tror atl vinsterna för hovrätternas del blir särskUt stora. Goda skäl tycks tala för all mål bör kunna avgöras utan huvudförhandling när fullföljden gäUer endast skälighelen av yrkat belopp på grundval av ostridiga omständigheter. Det kan emellertid vara svårt alt bedöma om fakta är oslridiga och ofta kan ett klarläggande på denna punkt ske först vid en huvudförhandling. SärskUt i mål om underhållsbidrag visar det sig inte sällan vid en huvudförhandUng atl ena eller båda parternas förhållanden ändrats så kort tid före huvudförhandlingen atl de inte är kända för partsombuden eller motparten. Eftersom elt avgörande av sådant mål ulan huvudförhandling därför i allmänhet av parisombuden torde kräva en myckel noggrann genomgång med respektive huvudman innan slutförande av partens talan kan äga rum, är det tveksamt om den föreslagna ändringen i dessa mål medför några processekonomiska fördelar.
Kommitténs förslag innebär särskUt för HD:s vidkommande betydande ändringar. HD:s ledamöter delar koirmiitléns uppfattning, att HD bör ha samma möjligheter som hovrätt atl avgöra mål ulan huvudförhandling. Nedre justitierevisionen påpekar att det emellanåt framstått som en brist all HD inle ulan huvudförhandling har kunnat rätta till elt uppenbart fel i exempelvis en brottmålsdom, när ändringen inte medgivits av motparten. Svea hovrätt anför alt det kunde övervägas att ge HD möjlighet alt underlåta huvudförhandling i samtiiga mål, där muntlig handläggning får antas sakna betydelse för utgången. Också Jämtlands västra domsagas häradsrätt menar all del i fråga om HD egentiigen finns skäl alt gå längre än beträffande hovrätterna. Hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för Nedre Norrland betonar atl den föreslagna ändringen är välgrundad och angelägen. Hovrätten för Övre Norrland pekar på alt förslaget öppnar möjlighet alt i HD pröva även sådana typer
Prop. 1971: 45 81
av mål som hitintills av kostnadsskäl varit praktiskt utestängda. Part som önskar muntligen framlägga sin sak bör dock inle belagas denna möjlighet.
De remissinstanser som önskar en längre gående reform än den kommittén föreslagit anknyter i allmänhet lill rältegångskommitléns förslag. JK ifrågasätter om inte liden är mogen all nu införa en mera allmänt hållen regel som i större utsträckning tillåter avgörande av mål på handlingarna i överräll. Förslaget från 1951 års rällegångskommitlé borde kunna tjäna till ledning. Förslagel mottogs relativt välvilligt av remissinstanserna men avstyrktes av departementschefen på grunder som förefaller ha förlorat i styrka. Svea hovrätt framhåller all man bör la till utgångspunkt att hovrätt alllid skall iaktta stor varsamhet med atl avgöra mål på handlingarna. Om exempelvis en parts upplysningar vid personlig närvaro bedöms vara av betydelse, bör muntlig handläggning äga rum. Huvudförhandling i tvistemål har emellertid sin största betydelse i fråga om upptagande av muntlig bevisning. Skall sådan bevisning ej förekomma är det enligt hovrätten ofta svårt att inse, varför part mol sin vilja skall belastas med kostnaden för inställelse. I åtskilliga mål kan hovrättstalan lika väl utvecklas och slutföras skriftligen. Hovrätten vill därför förorda att tvistemål i hovrätt skall kunna avgöras utan huvudförhandling, om ej båda parterna begär sådan och muntiig bevisning ej skall upptas i hovrätten. Övriga bestämmelser om avgörande av tvistemål på handlingarna blir därvid överflödiga. I vart fall bör den av hovrätten förordade regeln införas i fråga om skälighetsprövning. Hovrätten för Västra Sverige anför all många av de betänkligheter som tidigare framförts mot rältegångskommitléns förslag numera förefaller överdrivna. Den osäkerhet som tidigare rått angående tiUämpningen av de s. k. tiUtrosparagraferna har dessutom genom HD:s i NJA 1969 s. 45 redovisade avgöranden till stor del bortfallit. Del kan därför ifrågasättas om inle rältegångskommitléns förslag nu bör godtas. Också Jämtlands västra domsagas häradsrätt och Torna och Bara domsagas häradsrätt samt 1968 års brottmålsutredning och trafikmålskommittén beklagar all inle rältegångskommitléns förslag nu lagils upp. Jämtlands västra domsagas häradsrätt finner detla förslag myckel tilltalande och har svårt all förstå den kritik som inle minst från advokathåll riktats mol förslagel. Om parterna själva anser, atl inget nytt material kommer atl tillföras målet i hovrätten, all de inle heUer har något atl vinna genom atl visa sig i hovrätten och att del blir för dyrt med en huvudförhandling, så kan del inle vara rimligt atl sådan ändå skall hållas, om dessutom hovrätten ur sina synpunkter inte har någonting all invända mol atl målet avgörs på handlingarna. Huvudförhandling är ej något självändamål och rättssäkerheten blir inte mera lidande här än i alla andra fall då parterna äger alt disponera över processen. Om en ledamot inle anser huvudförhandling uppenbart obehövUg, bör sådan äga rum.
Prop. 1971: 45 82
SACO tar bestämt avstånd från rältegångskommitléns förslag. Förslagel skuUe kunna få till följd alt RB:s huvudprinciper om muntiighet, koncentration och omedelbarhet skulle komma alt åsidosättas.
De få remissinstanser som berört frågan om utvidgning av utrymmet för skriftlig överrättsprocess i brottmål har anslutit sig till kommitténs mening atl nuvarande bestämmelser bör behållas.
2.9 Departementschefen
2.9.1 Allmänna synpunkter
Nuvarande instansordning inom det allmänna domstolsväsendet innebär all ell avgörande i underrätt i princip kan överprövas både i hovrätt och i HD. Möjligheterna att få en överprövning lill stånd i HD begränsas dock av reglerna om prövningstillstånd (dispens). Innebörden av dessa dispensregler är alt en överprövning i HD får ske när en sådan prövning är påkallad av hänsyn tUl prejudikalinlresset (prejudikatdispens) eller när en prövning i HD skulle ha synnerlig betydelse utanför målet (intressedispens). Vidare skall överprövning i HD ske om del vid en förhandsbedömning befinnes alt det förekommer anledning till ändring av hovrättens domslut (ändringsdispens) eller det i övrigt med hänsyn lill omständigheterna förekommer skäl till talans prövning (aUmän dispens).
Domstolskommiltén anser alt HD:s ställning som prejudikatinslans bör komma lill starkare uttryck än i gällande fuUföljdsregler. I detla syfte föreslås all bestämmelserna om prövningstillstånd skärps därhän, atl sådant tillstånd kan meddelas endast under förutsättning att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen eUer att med hänsyn till särsldlda omständigheter eljest synnerliga skäl föreligger därtiU. Den nuvarande ändringsdispensen avses sålunda bortfalla. I särskilt yttrande föreslår herr Kilander med instämmande av fru Kristensson alt dispens endasl får meddelas av prejudikalskäl. Vidare föreslås sådan ändring i resnings-bestämmelserna atl HD vid fullföljd alltid skall beakta omständighet som utgör resningsgrund.
Förutom i reglema om fullföljd tUl HD behandlar domstolskommiltén vissa andra ändringar i RB. Sålunda föreslås en skärpning av bestämmelserna om rätt för part att i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis. I detta sammanhang föreslås också regler som syftar till atl åstadkomma en kraftigare materiell processledning i underrätt saml viss utvidgning av mellandomsinslitutet. Slutiigen föreslår kommittén att möjligheterna att i överrätt avgöra mål utan huvudförhandling vidgas.
Bland remissinstanserna har rått allmän enighet om en reform av reglerna om fullföljd till HD i den riktning som domstolskommiltén har föreslagit. Även när del gäller de övriga nyss angivna frågorna om änd-
Prop. 1971: 45 83
ringar i RB har kommitténs förslag fått elt gynnsamt mottagande under remissbehandlingen.
Både från de enskilda medborgarnas och från del allmännas synpunkt är det angelägel alt rättstillämpningen tUlgodoser högt ställda anspråk på enhetlighet och konsekvens. Betydelsen härav ökar allteftersom lagstiftningen på grund av samhällsutvecklingen måste i större utsträckning än tidigare överlämna åt rättstillämpningen all göra komplicerade och öm-tåUga avvägningar mellan olika intressen. HD:s viktigaste uppgift bör därför vara atl ge vägledning för rällslillämpningen och fuUföljdsregler-na bör vara så utformade atl de ger största möjliga utrymme för HD atl bedriva en prejudikalbUdande verksamhet. I princip bör HD enligt min mening endast pröva sådana frågor som är av intresse från dessa synpunkter. Mol en sådan ordning kan invändas all den försämrar de nuvarande möjligheterna för part all oberoende av prejudikalinlresset få sin sak prövad i tre instanser med de garantier för ell riktigt avgörande som della innebär. Men enligt min mening bör strävan vara atl i första hand åstadkomma enhetlighet och konsekvens i rättstillämpningen. En vidsträckt möjlighet lill omprövning i del enskilda fallet medför inle i och för sig motsvarande vinning från rättssäkerhetssynpunkt. Statistiken visar också atl fullföljd lill HD leder lill ändring i endasl vart tionde mål. Ändringar i dessa fall behöver inle alllid innebära all hovrättens dom varit felaktig, I själva verket innebär elt överklagande till HD oftast inte annat än alt den i hovrätten vinnande partens rält uppskjuts temporärt. Ulan all säkerheten för avgörandets riktighet generellt ökar i någon högre grad åsamkas parterna kostnader och tidsförlust. HD:s rätlsbUdande verksamhet blir lidande av den stora arbetsbörda som de nuvarande bestämmelserna medför. Sålunda går hälften av domstolens tid åt för dispensprövning. Med den nya underrätlsorganisationen och med de rätts-säkerhetsgarantier som finns i rättegångsordningen bör det enligt min mening kunna godtas atl överprövningen i princip inskränks lill hovrätt. Den låga ändringsfrekvensen visar alt någon allmän överprövning i HD inle är påkallad från rättssäkerhetssynpunkt.
Av vad jag nu har anfört framgår atl jag ansluter mig lill domslolskommitléns och remissinstansernas uppfattning alt HD i princip bör fungera som enbart prejudikatinslans. Även när del gäller de förut angivna ändringarna i övrigl i RB kan jag i likhet med majoriteten av remissinstanserna i huvudsak ansluta mig lill domslolskommitléns förslag. De nu berörda frågorna och den närmare utformningen av reglerna på dessa områden kommer atl behandlas utförligt i det följande.
Domstolskommiltén har utöver vad som förut har angetts tagit upp vissa frågor på närliggande områden, som det finns anledning alt beröra i detta sammanhang. Sålunda har kommittén föreslagit atl dispensföredragningen i HD i vissa avseenden förenklas och alt föredragningspromemorior inle skall behöva upprättas i alla mål. I sammanhanget ullalar
Prop.1971: 45 84
kommittén atl nedre justitierevisionen i princip bör upphöra som självständigt ämbetsverk och knytas direkt lUl HD. Något förslag härom framläggs dock inte nu.
Under remissbehandlingen har del rått delade meningar i fråga om arbetsformerna vid beredningen av målen i HD. Någon erinran har inle gjorts mot kommilléns uttalande om nedre justitierevisionens framtida ställning.
I prop. 1970:116 har föreslagils all 24 § RF, som innehåller föreskrifter om nedre justitierevisionen, skall upphävas. Förslagel har anlagils som vUande av 1970 års riksdag. Jag anförde i propositionen alt det på HD:s område — liksom på regeringsrättens — inte finns behov av atl reglera berednings- och föredragandeorganisalionen i grundlag. Jag framhöll vidare atl jag räknade med alt senare ta upp frågan om vissa reformer beträffande berednings- och föredragandesilualionen hos HD.
Jag delar domslolskommitléns och de remissinstansers uppfattning som yttrat sig i frågan all nedre justitierevisionen bör upphöra som ett självständigt ämbetsverk och omvandlas till elt kansli för HD. Jag har för avsikt att inom den närmaste tiden hos Kungl. Maj:t begära bemyndigande atl tillkalla särskilda sakkunniga all utreda denna fråga. I del sammanhanget bör också frågan om arbetsformerna vid beredningen av målen i HD tas upp.
Domstolskommiltén har också behandlat gällande bestämmelser om domförhet och sammansättning i hovrätt. Tanken på nämnd i hovrätt har av kommittén avvisats, främst med hänvisning till organisatoriska och praktiska svårigheter. När det gäller hovrätts domförhet uttalar kommittén alt elt kollegium av tre ledamöter skulle kunna godtas från rättssäkerhetssynpunkt, om alla ledamöterna är ordinarie domare eller åtminstone två är ordinarie och en assessor i hovrätt. En sådan lösning skulle emellertid inle ge utrymme för fiskalsadjunktion och avvisas därför av kommittén f. n. Kommittén stannar sålunda för all nuvarande domförhetsregler behålls. Av specialmålen berör kommittén mUjö-skydds-, fastighetsbildnings-, expropriations- och valtenmålen och anför alt den omständigheten atl mål av de tre förstnämnda slagen i fortsättningen kommer all handläggas av fastighetsdomstol inte bör påverka domförhelsreglerna för hovrätternas del. Beträffande domförhet i överräll i vallenmål är del enligt kommitténs mening för tidigt all nu la ståndpunkt.
Under remissbehandlingen har det i allmänhet rått enighet om att nämnd inte bör införas i hovrätt. I några remissyttranden anförs dock skäl för sådant lekmannainflytande saml all organisatoriska och liknande praktiska svårigheter inle bör få hindra en utveckling i denna riktning. När det gäller frågan om hovrätts domförhet är meningarna delade. Allmänt anses en tredomarsammansällning godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt men flertalet remissinstanser ansluter sig lill kommit-
Prop. 1971: 45 85
lens uppfattning att nuvarande domförhetsregler bör behållas. Från flera håll uttalar man sig dock för ändrade domförhetsregler. I fråga om specialmålen har i allmänhet domslolskommitléns förslag lämnats ulan erinran. I några remissyttranden har förordals atl tekniker skall dellaga i vattenmåi i överräll.
Frågan om lekmannainflytandet i domstolarna uppmärksammades särskilt i samband med den reform av underrätternas organisation som beslutats av 1969 års riksdag. Denna reform medförde en påtaglig förstärkning av lekmannainflytandet i underrätt. Även om etl lekmannainflytande i hovrätt inte är av samma betydelse som i underrätt kan skäl anföras för en lekmannarepresentalion även i hovrätt. SärskUl när det gäller val av påföljd och liknande frågor anses del vara av värde all allmänt rådande värderingar bland medborgarna kommer till ullryck genom nämnden. Sådana frågor uppkommer även i hovrätt och det kan sägas ligga en viss motsättning i all den prövning som en gång gjorts under medverkan av lekmän därefter kan ändras av ell kollegium som beslår av uteslutande yrkesdomare. Denna synpunkt har giltighet också beträffande bevisvärderingen, vid vUken det är av värde alt lekmannasyn-punkter kan göras gällande. Ä andra sidan kan inle bestridas atl åtskilliga praktiska svårigheter är förenade med all låta nämnd medverka i hovrätt. Under alla förhållanden kan ställning dock inte tas lill frågan om lekmannainflytande i hovrätt på grandval av kommilléns förslag. Den kräver ytterligare utredning. Den i och för sig frislående frågan om domförhet i hovrätt utan lekmannainflytande har ett nära samband med frågorna om domarutbildningen och domarrekryteringen, eftersom utbildningsbehovet f. n. tillgodoses genom all vissa ledamolsplatser i domstolen regelmässigt disponeras för domare under utbUdning. Enligt min mening finns del anledning alt ta upp frågorna om domförhet i hovrätt och om domarutbildningen till särskild utredning. Utgångspunkten bör därvid vara atl utbildningsbehovet inte bör påverka reglerna om antalet ledamöter på hovrättsavdelning, om behovet kan tillgodoses på något annat tillfredsställande sätt. Utbildningsfrågan har även ell nära samband med de större frågoma om hur juristulbildningen och rekryteringen av domare bör ordnas i framliden, I samband med en omprövning av domförhelsreglerna för hovrätt finns det också anledning närmare undersöka hur faslighelsdomslolarnas överinstans lämpligen bör vara beskaffad.
Som framgår av vad jag nyss har anfört finns del åtskilliga frågor rörande hovrältsorganisationen, domarulbildningen och domarrekryteringen som väntar på sin lösning. Enligt min mening har de senaste årens reformverksamhet beträffande de allmänna domstolarna lagt en god grund för fortsatta reformer. De förslag som nu läggs fram ger klarhet om HD:s framtida ställning som en renodlad prejudikatinslans och i fråga om underrätterna har genom 1969 års reform genomförts en enhetlig
Prop. 1971: 45 86
och stark organisation. Med dessa utgångspunkter bör problemen om hovrältsorganisationen, domarulbildningen och domarrekryteringen kunna angripas mera realistiskt än tidigare. Jag har för avsikt alt vid senare tillfälle la upp frågan om formema för etl utredningsarbete på detla område.
2.9.2. Fullföljd av talan tiU HD
Jag har i det föregående anslutit mig lill den uppfattningen att HD i princip bör ha ställning av prejudikatinslans. Reglerna om fullföljd till HD bör utformas mot bakgrund av della ställningstagande. Liksom hittUls bör förutsättningarna för prövning i HD regleras genom särskilda bestämmelser i RB och frågan humvida fömtsättningar för prövning i HD föreligger bör avgöras genom en särskild tillståndsprövning inom HD.
Domstolskommiltén har föreslagit atl prövningstillstånd skall få bevUjas om del är av vikt för ledning av rättstillämpningen. Det nuvarande kravet på synnerlig vikt föreslås sålunda ulgå. Alt leda rällslill-lämpningen innefattar atl skapa prejudikat där sådana saknas men också att vid behov bryta tidigare praxis, vare sig den fastlagts genom HD:s avgörande eller genom samstämmande hovrättsavgöranden. Kännetecknande för prejudikatdispensen är bl. a. alt den tillgodoser ett vidare intresse än det de enskilda parterna har av utgången i målet. När det gäller ändringsdispens har kommittén övervägt alt behålla denna i kombination med antingen bestämmelser som avskär vissa kategorier av mål från fullföljd eller som för dispens förutsätter all underdomslo-larna kommit lUl olika resultat. En lösning efter dessa riktlinjer avvisas emellertid av kommittén. Kommittén anser del dock nödvändigt med vissa dispensmöjligheler vid sidan av prejudikaldispensen. Dessa fall, som tar sikte på mera ovanliga situationer, behandlas närmare i det följande.
Innan jag närmare behandlar frågan om utformningen av dispensregler i RB skall jag något beröra etl närliggande lagstiftningsärende. I remiss till lagrådet den 20 mars 1970 angående omorganisation av förvall-ningsrällsskipningen, m. m. har jag för i princip alla mål som lilUiör regeringsrätten och kanunarrälten föreslagit ell tvåinstanssystem för den domstolsmässiga prövningen. Kammarrätten föreslås omvandlad lill en allmän mellaninstans närmast under regeringsrätten. Tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärsprövningen förskjuls från regeringsrätten lill kammarrätten genom alt möjligheten att få mål prövade i regeringsrätten begränsas starkt. För prövning i regeringsrätten skall enligt förslaget krävas särskilt tillstånd. Avsikten är atl regeringsrätten företrädesvis skall bli en prejudikatinslans.
Jag har i remissen framhållit atl dispensreglerna för regeringsrätten måste utformas så all den åsyftade funktionsfördelningen mellan den
Prop. 1971: 45 87
högsta instansen och mellaninslansen uppnås. Det faller därför av sig självt all prövningstillstånd skall kunna meddelas av prejudikalskäl, I princip skall i det föreslagna instanssystemet inte förekomma några dispensgmnder utöver prejudikatdispens. Undanlag görs dock från denna princip för det fall då det överklagade avgörandet är behäftat med så grovt fel alt regeringsrätten enligt 19 § RF skulle kunna bevilja resning i målet eller eljest upphäva avgörandet sedan det vunnit laga krafl. Även i några andra lika tungt vägande undantagsfall skall möjlighet finnas alt få prövningstillstånd. Däremot lämnar förslaget inle möjlighet lill någon form av ändringsdispens. En sådan ordning skulle föra med sig en så omfattande måltUlströmning, alt principerna i förslagel inte skulle kunna förverkligas.
I 4 § i den föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomstolar anges de olika grunderna för dispens. Enligt denna bestämmelse får prövningstillstånd meddelas, om det är av vikt för ledning av rättstiUämpningen all frågan prövas av regeringsrätten. Vidare kan dispens meddelas, om del föreligger synnerliga skäl lill sådan prövning. I anslulning härtill ges exempel på sådana synnerliga skäl. Prövning får sålunda ske, om kammarrättens rättstillämpning uppenbarligen strider mot lag eller om någon som tidigare har tagit befattning med målet eller tUlfört utredning i målet gjorl sig skyldig till brottsligt förfarande, som kan antas ha inverkat på utgången i kammarrätten. Detsamma skall gälla, om del vid prövning i lägre instans har förekommit så grovt handläggningsfel, att del kan antas ha inverkat på utgången. Synnerliga skäl till prövning skall också anses föreligga, om målels utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misslag.
När del gäller de allmänna domstolarna innebär nuvarande regler om föratsättningarna för prejudikatdispens atl prövningstillstånd får meddelas om del för enhetiig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att talan prövas av HD. Dessa regler bör ändras, så alt HD:s uppgift all leda rällslUlämpningen kommer lill direkt uttryck i lagtexten. Domstolskommittén har föreslagit alt bestämmelserna utformas så atl prövningstillstånd får meddelas om del är av vikt för ledning av rällslillämpningen atl frågan prövas av HD. Förslagel har i allmänhet tillstyrkts under remissbehandlingen. HD:s ledamöter har emellertid förordat en utformning av bestämmelsen som innebär atl prövningstillstånd får meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen eller eljest för främjande av dess enhetlighet all lalan prövas av HD. Med del föreslagna lUlägget avses all ge HD en möjlighet att vid sidan av prejudikatbildningen korrigera mera påtagliga avvikelser från rådande praxis. Enligt min mening bör prejudikatdispensen regleras särskilt. Frågan huruvida prövningstillstånd bör kunna meddelas oberoende av prejudikatintresset behandlas närmare i del följande. Jag föreslår sålunda en dispensgmnd som i enlighet med domslolskommitléns förslag
Prop. 1971: 45 88
och del remitterade förslagel lill lag om allmänna förvaltningsdomstolar innebär all prövningstillstånd får meddelas, om del är av vikt för ledning av rättstillämpningen atl talan prövas av HD. Bestämmelsen bör ta sikte uteslutande på sådana fall då målet med hänsyn till det allmänna intresset av tillgäng till omfattande och vägledande prejudikalbUdning bör prövas av HD. Den enskildes intresse av alt få lill stånd en överprövning bör sålunda inle kunna föranleda dispens på denna gmnd.
Prejudikatdispens bör liksom nu kunna meddelas först och främst då tidigare prejudikat saknas i en viss fråga. Särskilt betydelsefullt är delta, om frågan kan antas ofta komma under domstols prövning. Det kan komma alt visa sig alt en rad avgöranden av HD behövs för all läcka in ett område som inle tillräckligt ingående regleras genom lagstiftning, Ell annat fall då prejudikaldispens bör kunna meddelas är då hovrättens utslag avviker från lagtolkning eller rätlstiUämpning, som kommit till uttryck i avgörande av HD. Motsvarande bör gälla om ett sådant utslag avviker från en allmän rättsgrundsats, som tidigare anlagils av HD. I sådana fall bör emellertid prejudikaldispens få förekomma endast om del är motiverat av etl allmänt intresse alt leda rättsutvecklingen och dispens bör sålunda få medges endasl om del behövs för atl förslärka tidigare praxis eller eljest klarlägga rättsläget. Frågan om det föreligger anledning lUl ändring av hovrättens dom bör sålunda inle i och för sig vara avgörande för dispensfrågan. Prejudikatdispens bör vidare kunna meddelas i fall där hovrätts avgörande visserligen är i överensstämmelse med äldre HD-avgöranden, men där HD finner anledning all ändra sin tidigare praxis.
Den föreslagna ändringen innebär, liksom kommitténs förslag, att kravet på all prövningen skall vara av synnerlig vikt las bort. I likhet med flera remissinstanser anser jag del vara av stor betydelse all ha tUlgång lill ell rikligt antal vägledande avgöranden av HD. Ändringen är också en nalurUg konsekvens av att HD befrias från arbetet med ändringsdispenserna.
Frågan huruvida del bör finnas några möjligheter lill dispens vid sidan av prejudikaldispensen har varit föremål för delade meningar. Domstolskommiltén har föreslagit all dispens även skall kunna meddelas när del med hänsyn till särskilda omständigheter eljest föreligger synnerliga skäl för prövning i HD. Som exempel på omständigheter av beskaffenhet att, om skälen är tillräckligt starka, kunna möjliggöra prövningslUlslånd fastän prejudikalskäl inle föreligger nämns i motiven bl. a. alt HD:s prövning är av betydelse utöver det förevarande målet, atl resningsgrund föreligger, att den överklagade domen uppenbart beror på förbiseende eller misstag, atl avsleg skett från lagtolkning eller rättsgrundsats som tidigare har antagits av HD eller från stadgad praxis, all underrätt och hovrätt kommit lill väsentligt olika slut eller alt eljest stora meningsskUjaktigheter förekommit i domslolama. Dispensregler-
Prop. 1971: 45 89
nas utformning i kommiltéförslaget är emellertid avsedd atl medföra alt utrymmet för prövningslUlslånd annat än från prejudikalsynpunkt blir mycket begränsat. I ett par särskUda yttranden till kommittéförslaget har anförts atl det med en sådan allmänt håUen regel kan starkt betvivlas att antalet ansökningar om prövningstillstånd kommer alt minska. Antalet beviljade prövningslUlslånd kan inle heller antas gå ned i nämnvärd grad. Enligt reservanternas mening bör därför den av kommittén föreslagna regeln utgå. Del skulle dock vara otUlfredsstäUande om HD inle skuUe kunna la hänsyn tiU resningsgrander vUka åberopas som dispensskäl. Regeln om prejudikaldispens bör därför enligt reservanterna kompletteras med en bestämmelse om all HD alllid skall beakta omständigheter som skulle ha medfört resning av lagakraflvunnel avgörande.
Under remissbehandlingen har flertalet remissinstanser anslutit sig till den begränsning av dispensmöjlighelerna som kommittén har angivit. Åtskilliga remissinstanser vill emellertid gå längre än kommittén och ge etl betydligt mindre utrymme för dispens utanför prejudikatfallen. Några remissinstanser vill däremot öka utrymmet för dispens i förhållande lill kommilléns förslag. I åtskilliga remissyttranden har den närmare utformningen av ifrågavarande dispensgrund i kommilléns förslag kritiserats. Del har därvid framhållits alt den föreslagna bestämmelsen inle utan förtydligande kan förväntas medföra någon minskning i måltillströmningen.
Som framgår av det anförda råder i stort sett enighet om atl utrymmet för prövningstillstånd vid sidan av prejudikatfallen bör vara starkt begränsat. Som tidigare nämnts har emellertid HD:s ledamöter i sitt remissyttrande förordat en sådan utformning av reglerna om prejudikaldispens all HD ges en möjlighet all vid sidan av prejudikalbUdningen korrigera mera påtagliga avvikelser från rådande praxis. Härutöver bör enligt HD:s ledamöter finnas en möjlighet atl meddela prövningstillstånd, om synnerliga skäl föreligger all lalan prövas av HD. Sistnämnda bestämmelse skulle avse situationer av mer extraordinär natur.
Som jag har framhållit tidigare är HD:s viktigaste uppgift alt vårda rättsenhelligheten. Della bör enligt min mening ske uteslutande genom prejudikalbUdning. En ordning som innebär alt HD skall kunna ändra ell avgörande som enligt HD:s uppfattning avviker från praxis ulan all något prejudikatintresse föreligger lämnar i praktiken ett vidsträckt utrymme för ändringsdispens. Om en sådan regel dessutom kompletteras med en allmän regel om dispens vid synnerUga skäl, kan man inle räkna med någon nämnvärd nedgång i antalet revisionsansökningar. Huvudsyftet med reformen är all söka åstadkomma en ordning där HD:s arbete med prövningstillstånd kan nedbringas till förmån för den prejudikatbildande verksamheten. En lösning i enlighet med del förslag som har förts fram i yttrandet från HD:s ledamöter skulle enligt min mening inle leda till del åsyftade resultatet.
Prop. 1971: 45 90
Inle heller domstolskommilténs förslag går fritt från kritik från de synpunkter som jag nyss har anlagt. Vissa av de i motiven angivna exemplen på fall då med hänsyn till omständigheterna synnerliga skäl för prövningstillstånd föreligger är i viss utsträckning av den art som f. n. föranleder ändringsdispens. Jag syftar närmast på uttalandena all dispens bör få meddelas när underrätt och hovrätt kommit lill väsentligt oUka slut eller eljest stora meningsskiljaktigheter förekommit i domstolarna.
Kommittén har ingående undersökt och prövat en ordning som skulle innebära alt ändringsdispens kunde beviljas i difforma mål, dvs. mål där underdomslolarna dömt olika, men har på goda grander avvisat en sådan lösning. Det finns enligt min mening inte heller vid utformningen av ifrågavarande dispensregel anledning all låta den omständigheten all meningarna varit delade i domstolarna i och för sig vara avgörande för frågan om prövningstillstånd. En sådan ordning skulle lätt kunna leda till att skiljaktiga meningar i underdomslolarna av parterna uppfattades som grund för ändringsdispens. Som jag förut har framhållit bör parterna i princip få åtnöjas med en prövning i två instanser om inte prejudikalinlresset föranleder annat.
Kommittén har i sitt förslag inte tagit upp några regler om intressedispens. Jag ansluter mig lill den uppfaltnigen att nuvarande bestämmelser om inlressedispens inte bör ha någon motsvarighet i de nya fuU-följdsreglerna. I motiven lill förslagel om dispens när del med hänsyn lill särskUda omständigheter föreligger synnerliga skäl för prövning i HD anger kommittén emellertid den situationen, all prövningen i HD av visst mål kan förutsättas ha betydelse för avgöranden i andra mål. Del är alltså fråga om sädana fall där f. n. intressedispens kan meddelas. Givetvis kan omständigheterna i dessa fall vara sådana atl skäl finns för prejudikaldispens. 1 den mån prejudikatinlresse inle föreligger är det emellertid enligt min mening tillräckligt all hovrättens avgörande får bUda utgångspunkt för bedömningen av andra likartade mål.
Som framgår av vad jag nu har anfört bör enligt min mening utrymmet för prövningstillstånd vid sidan av prejudikaldispensen vara ytterst begränsat. De fall som kan komma ifråga är resningsfallen och därmed jämförbara myckel sällsynta situationer.
Om det överklagade avgörandet kan göras till föremål för resning eller undanröjas på grund av domvilla sedan det vunnit laga kraft, bör HD kunna pröva målet också under liden närmast efter det domen meddelats. För en sådan ordning talar inle minst praktiska skäl. Det skulle i dessa fall innebär en onödig omgång all först avvakta fullföljdstidens utgång och därefter söka resning. Del är här fråga om de ytterst sällsynta fall då avgörandet kan ha påverkats av brottsligt förfarande av domare eller annan som har deltagit i rättegången, då skriftliga bevis varit förfalskade eUer då en i målet hörd person har avgetl falsk utsaga och
Prop. 1971: 45 91
detta kan ha medverkat lill utgången, då det kommit fram nya omständigheter eller bevis som sannolikt skuUe ha lett till annan utgång, om de åberopats i målet, eller då rättstillämpning som ligger lill grand för domen uppenbart strider mol lag. Sistnämnda grund omfattar inle bara det fallet alt domen genom förbiseende eller misstag kommit alt få ett innehåll som uppenbart strider mot lag. Den gäller också då domstolen i annat fall klart misstolkat en lagbestämmelse.
PrövningsliUstånd bör kunna medges i den utsträckning som de extraordinära rättsmedlen kan tillämpas. Den närmare innebörd som resnings-och domvillogmnderna i praxis getts bör vara vägledande också inom den ordinära fullföljdens ram.
Ell med resnings- och domvUlofallen närbesläktat fall är när del överklagade avgörandet kommit till på grund av grovt förbiseende eller grovt misstag. Delta fall har särskilt uppmärksammals i del remitterade förslagel lill lag om allmänna förvaltningsdomstolar. Också när del gäller de allmänna domstolarna bör det enligt min mening vara tillåtet för den högsta instansen all i sådana fall gå in i sakprövning, även om del inle gäller någon prejudikalfråga. Del är här fråga om sådana fall då grovt förbiseende eller misstag förekommit med avseende på sakmaterialet. Processuella fel däremot beaktas emellertid endasl i den mån de utgör domvillogmnd. Som exempel kan nämnas att en för utgången i etl expropriationsmål avgörande räkneoperation blivit felaktig. I kravet på all förbiseendet eller misstaget skall vara grovt ligger atl del skall ha i väsentlig grad påverkat utgången. Förbiseende och misslag av angivet slag får förutsättas vara utomordentiigt sällsynta. Man kan dock inte helt bortse ifrån alt sådana grova förbiseenden och misslag kan inträffa. Om delta har skett och del har lett lill att part exempelvis gått miste om ett betydande belopp, vore del otillfredsställande om han endast vore hänvisad lill all åberopa brottsligt förfarande som avses i 58 kap. 1 § 1 för atl få rättelse.
Vid sidan av de nu nämnda fallen kan del finnas andra undantagssi-luationer, där skälen för alt tillåta sakprövning i HD kan anses vara lika starka. Ell sådant fall är då den rätlstiUämpning som ligger lill grund för elt överklagat avgörande uppenbart strider mol lagtolkning eller rättsgrundsats som förut anlagils av HD. Som jag tidigare har framhållit kan prejudikatdispens meddelas, om det från allmän synpunkt är av vikt all ytterligare befästa praxis i visst hänseende. Saknas prejudikalskäl, bör emellertid dispens i vissa fall ändå kunna meddelas. Om den lagtolkning eller rättsgrundsats klaganden åberopar är klart och entydigt fastlagd genom tidigare praxis, vore det enligt min mening konstlat alt behandla fuUföljdsfrågan på annat sätt än då rättstillämpningen uppenbart strider mot lag. Prövningstillstånd bör dock inle komma i fråga i andra fall än då avgörandet är uppenbart rällsslridigl. Samma reslriktivi-
Prop. 1971: 45 92
tet som tUlämpas vid prövning av ansökan om resning på den grund alt avgörandet uppenbart strider mol lag bör iakttas i nu angivna fall.
En annan situation av extraordinär natur då dispens bör kunna meddelas oberoende av prejudikalinlresset är då ell stort antal likartade mål samtidigt fullföljs lill HD men prejudikalinlresset endasl motiverar alt ett eller några få ges dispens. I della fall föreligger ju samma prejudikatfråga i samtliga mål. Det är tillfälligheter som avgör vUket mål som tas upp. Starka rättvisekrav talar i ell sådant läge för att, om prejudikaldispensen leder till ändring, samtiiga avgöranden kan ändras av HD.
Utöver de nu angivna fallen kan del länkas förhåUanden av samma extraordinära natur. Det är emellertid uppenbart alt fall av här angiven art är sällsynta. Det är enligt min mening av stor betydelse för all syftet med reformen skall uppnås atl ifrågavarande dispensgrand ges en sådan utformning all del för parterna klart framgår alt möjligheterna till dispens på denna grund är begränsade till säUsynta undantagsfall. Med hänsyn härlUl bör i bestämmelsen anges att prövningstillstånd får meddelas endasl om det föreligger synnerliga skäl till prövning. I lagtexten bör som exempel på synnerliga skäl anges resnings- och domvillofallen samt de fall då grovt förbiseende eller misstag föreligger. Det sagda innebär all samma laglekniska lösning bör väljas som i det remitterade förslaget lUl lag om allmänna förvaltningsdomstolar.
Liksom f. n. erfordras prövningstillstånd endast när målet eller ärendet anhängiggjorts vid underrätten. Bestämmelserna om prövningstillstånd gäller inle heUer i framliden lalan som förs av RÅ, JK eller JO i mål om aUmänl åtal.
Vad jag nu föreslagit i fråga om fullföljd lill HD bör ses mol bakgmnd av den stora betydelse som jag tillmäter HD:s prejudikatbildande verksamhet. Reformen kan som JO framhållit i sitt remissyttrande ge anledning alt överväga en ändring av nuvarande principer i fråga om prejudikats bindande verkan. Frågan lorde emellertid inte vara av någon större praktisk betydelse. Del finns uppenbarligen inle någon anledning anta annat än atl domstolarna i sin rättstillämpning också i fortsättningen kommer atl följa de i HD:s praxis anvisade lösningarna.
Enligt lagen (1946:879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring utgörs HD av 24 justitieråd, varav tre tas i anspråk för tjänstgöring i lagrådet. I den mån del behövs på grund av justitieråds tjänstgöring på extra avdelning av lagrådet får antalet justitieråd ökas lill högst 27. HD är för den dömande verksamheten tre avdelningar med vardera sju ledamöter. Domstolskommiltén har anfört alt del, även om det är svårt att med säkerhet bedöma vUken minskning av HD:s arbete som kommiltéförslaget i sin helhet leder lill, bör kunna antas all förslaget med den restriktiva tiUämpning som kommittén föratsätter, åtminstone efter en övergångstid skall på sådant sätt lätta arbetsbelastningen att antalet justitieråd kan inte oväsentligt nedbringas. Det får enligt kom-
Prop. 1971: 45 93
mitten bero av erfarenheterna efter förslagels omsättning i praktiken i vilken omfattning detla kan ske.
De i departementsförslaget upptagna fullföljdsreglema innebär en kraftig begränsning av möjligheterna atl få lill slånd en prövning i HD. Del är givelvis vanskligt alt nu ange hur dessa bestämmelser kommer att återverka på fullföljdsfrekvensen. Enligt min mening är det dock befogal all vid en bedömning på längre sikt ulgå från en betydande nedgång i HD:s arbetsbörda på grund av de ändrade fuUföljdsreglerna. Ledamolsanlalet bör därför i framliden kunna nedbringas väsentligt. Man bör kunna räkna med all antalet ledamöter för dömande verksamheten skall kunna nedbringas lill två tredjedelar av del nuvarande antalet.
Vid beräkningen av ledamolsanlalet får också beaktas tjänstgöringen i lagrådet. Med hänsyn till den ovisshet som föreligger vid bedömningen av målfrekvensen i HD och med beaktande av intresset alt ålderssammansättningen i HD är lämplig bör lagen tUls vidare inrymma en viss marginal i fråga om antalet ledamöter. En bestämmelse som innebär all antalet justitieråd skall vara högst 22 är därför enligt min mening den lämpligaste lösningen. Utvecklingen kan dock inte nu med säkerhet bedömas. Övergångsbestämmelsen bör därför innebära all nya ledamöter får utses även innan antalet ledamöter nedgått lill 22, om särskilda skäl föreligger.
Antalet avdelningar tas inle upp i delta sammanhang ulan först i samband med den utredning om HD:s kansliorganisation som jag förut berört.
Den föreslagna reformen av reglerna om fullföljd till HD innebär som jag tidigare har anfört alt parterna i praktiken får åtnöjas med en prövning i två instanser. Jag har också anfört atl en sådan ordning får anses godtagbar från rättssäkerhetssynpunkt med nuvarande rättegångsordning och organisation av tingsrätterna och hovrätterna. Frågan om hovrätternas organisation kommer som jag tidigare har nämnt all uppmärksammas i det fortsalla reformarbetet rörande de allmänna domslolama.
I elt avseende bör emellertid redan nu övervägas en organisatorisk förändring. De nuvarande bestämmelserna i arbetsordningen för rikets hovrätter innehåller bl. a. all hovrätts avdelning skall ha sådan sammansättning alt av ledamöterna minst fyra, eller på fyrmansavdelning minst tre, är ordinarie domare eller assessor. Vid förfall för sådan ledamot får dock avdelning för kortare lid än en månad ha annan sammansättning.
Domstolskommiltén har konstaterat alt icke-ordinarie domare f. n. i alltför stor ulsttäckning ingår i sammansättningen i hovrätt. Konunit-lén anser det böra krävas alt minst två av ledamöterna är ordinarie och att av de övriga den ene bör vara antingen ordinarie domare eller assessor. Mer än en fiskalsadjunkt bör aldrig ingå i sammansättningen. Un-
Prop. 1971: 45 94
der remissbehandlingen har kommilléns förslag allmänt tiUslyrkts. Några hovrätter har dock ansett alt det uppställda kravet inle kan upprätlhåUas med nuvarande personalsituation.
Inom justitiedepartementet har gjorts en undersökning beträffande hovrätlsavdelningarnas sammansättning under oktober 1970. Undersökningen visar alt av 1 162 avgjorda mål hade 490 avgjorts med minst tre ordinarie domare, 1 075 med två eller flera ordinarie domare och 87 med endasl en ordinarie domare. Enligt min mening kan del i fortsättningen inle annat än i rena undantagsfall godtas all målen i hovrätt avgörs i en sammansättning med endast en ordinarie domare. Jag avser därför all la upp frågan om sådan ändring av arbetsordningen för hovrätterna atl sammansättning med endasl en ordinarie domare skall förutsätta medgivande av presidenten i varje särskUt fall.
Jag övergår nu till all behandla de övriga ändringsförslag som kommittén fört fram i anslutning till den föreslagna ändringen av 54 kap. 10 § RB.
Prövningstillstånd skall i framliden förutsätta atl vissa, i lagen särskilt angivna dispensskäl föreligger. Del räcker inle som nu all del finns anledning över huvud taget atl ändra domen. Del kan enligt min mening inle anses vara för strängt mol en klagande som anser sådana särskilda omständigheter föreligga all HD bör överpröva domen, atl kräva av honom alt han närmare anger vilka omständigheter han åberopar till slöd för sin fullföljd. En sådan precisering underlättar i hög grad för HD all snabbi nå etl avgörande i tillståndsfrågan och föredragningen kan i stort sett begränsas till de förhållanden som förts fram i ansökningen.
Även om klaganden bör ange de omständigheter som han åberopar för prövningslUlslånd bör HD inte under alla omständigheter vara bunden av de skäl klaganden anfört. HD skall sålunda alllid beakta om i målet förekommit rättegångsfel av den art, atl det bör medföra undanröjande av hovrättens dom. HD skall vidare självmant pröva om skäl föreligger för prejudikaldispens. I brottmål och indisposiliva tvistemål slår del vidare HD fritt all bevilja dispens, om det vid prövningen upptäcks att annan dispensgrund föreligger än den som klaganden har åberopat. Någon skyldighet all efterforska om exempelvis resningsskäl föreligger, när sådant inte åberopats, bör däremot inle finnas. På grund av del anförda kan inte generellt föreskrivas påföljd för underlåtenhet att ange dispensgrund. Med hänsyn härtill bör det inle heUer föreskrivas en ovillkorlig skyldighet atl ange dispensgrund. Del ligger i partens eget intresse atl tydligt ange de omständigheter som motiverar dispens. Om Waganden försummar all föra fram någon sådan grund, löper han risk all inle få prövningslUlslånd.
Som har nämnts tidigare inskränks f. n. parts möjlighet all få ändringsdispens eller allmän dispens av de s. k. revisibUisreglerna i 54 kap. 12 § RB. I mål av förmögenhelsrätlslig art föratsatts för sådan dispens alt
Prop. 1971: 45 95
värdet av vad parten tappat i hovrätten uppgår lill 1 500 kronor. I brottmål gäller olika regler allteftersom det är målsäganden eller den tilltalade som söker dispens. Målsäganden kan inte få ändringsdispens eller allmän dispens, om inte hans lalan gäller brott för vilket är stadgal fängelse i mer än ell år eller avsättning. Tilltalad kan därutöver få dispens i de fall då han dömts till annan påföljd än böter eller också till minst 60 dagsböter eller till andra böter eller vite på minst 1 500 kronor. Ytterligare några få fall finns då tilltalad kan få sådan dispens.
Kommittén har föreslagit att revisibUisreglerna får utgå sedan ändringsdispensen avskaffats. Vid remissbehandlingen har förslagel allmänt tillstyrkts.
RevisibUisreglerna har redan från början framstått som diskutabla utifrån synpunkten om allas likhet inför lagen. De tillkom under betydande motstånd och accepterades huvudsakligen därför all drastiska metoder var nödvändiga för alt minska HD:s arbetsbörda. Genom förändringen i penningvärdet har beslämmelsernas praktiska betydelse senare minskal. De ändrade dispensregler jag här har förordat innebär alt fullföljd lill HD vid sidan av prejudikatmålen skall bli möjlig endasl i sällsynta undanlagsfall. Som jag har framhållit tidigare finns del anledning räkna med all de föreslagna bestämmelserna skall medföra en påtaglig lättnad i HD:s arbetsbörda. Under sådana omständigheter bortfaller de skäl som ursprungligen åberopades för revisibUisbestämmelserna. I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser föreslår iag därför att dessa bestämmelser avskaffas.
Enligt 54 kap. 17 § RB skall den som vill fullfölja talan mot hovrätts dom eller beslut i allmänhet nedsätta fullföljdsavgift, 150 kronor, och lika stora belopp lill säkerhet för den kostnadsersättning som HD kan lilldöma motparten. Kommittén föreslår all bestämmelsema avskaffas och anför lill stöd för detta inle bara principiella skäl utan också atl del vid nedsättning, redovisning och återbetalning av avgifterna uppkommer kameralt och administrativt arbete, som inle står i rimligt förhåUande lill de fördelar som vinns. Alla remissinstanser har tiUstyrkt alt nedsättningsskyldigheten avskaffas.
Även enligt min mening är del angelägel atl avskaffa nedsättningsskyldigheten. Förutom del betydande arbete som reglerna orsakar innebär de för den enskilde etl helt omotiverat riskmoment. Etl obetydligt misstag vid iakttagande av formalia i samband med avgiftens nedsättande kan leda lill att revisionslalan avvisas.
Enligt 3 kap. 7 § RB behövs för prejudikat- eller inlressedispens att två av de tre i dispensprövningen dellagande ledamöterna är ense. För ändringsdispens och aUmän dispens gäller enligt samma paragraf en för Idaganden förmånligare regel. Sådan dispens skall meddelas så snart någon ledamot önskar del. Ansökan kan alltså avslås endast om aUa tre ledamöterna röstar härför. När ändringsdispensen och den aU-
Prop. 1971: 45 96
manna dispensen avskaffas, bortfaller grunden för den särskUda omröstningsregeln i 3 kap. 7 § RB. Denna bestämmelse bör alltså upphävas.
Kommittén har föreslagit atl prövningstillstånd skall kunna begränsas till atl gäUa endasl viss del av den dom eller det beslut den fullföljda talan gäller. Man framhåller alt det förekommer fall då en uppdelning av målet är önskvärd. Dispensskäl saknas kanske i fråga om betydande delar av målet men förekommer beträffande någon begränsad fråga. Genom en uppdelning skulle parterna besparas kostnader för utförande av lalan i de delar av målet där del från början slår klart, alt rättegången i HD saknar betydelse. Del blir då möjligt t. ex. alt i etl brottmål ta upp endast frågan om skadestånd men låta i ansvarsdelen förbli vid hovrättens avgörande eller alt meddela prövningstillstånd i endast ell av flera kumulerade mål. Den fråga som las upp av HD måste vara klart avskiljbar och oberoende av målets övriga fullföljda delar. Även om i t. ex. etl brottmål endasl en åtalspunkt av flera är av intresse, måste tillståndet i allmänhet gälla ansvarsfrågan i dess helhet, därför all straffmätningen är avhängig även av övriga åtalspunkter.
Vid remissbehandlingen har förslaget i allmänhet tUlstyrkts. Hovrätten över Skåne och Blekinge har föreslagit atl prövningstillstånd i brottmål skall få begränsas till enstaka gärningar, även om påföljden är gemensam för de brott som las upp lill prövning och övriga brott. En likartad situation uppkommer då talan fullföljts endasl beträffande viss gärning eller då enligt 34 kap. 1 § 3 BrB en tidigare ådömd påföljd undanröjs och ny gemensam påföljd beslutas.
En regel som ger möjlighet atl begränsa prövningstillstånd är enligt min mening av värde även om den skulle komma till användning mera sällan. Frågor som från prejudikalsynpunkt är mindre intressanta kan därigenom avskiljas från HD:s prövning. HD:s principiella ställning av prejudikatinslans betonas. Regeln medför dessutom processekonomiska fördelar, Etl begränsat tUlstånd bör lUl en början kunna förekomma när den prövade frågan kan avgöras ulan alt HD:s domslut påverkar hovrättens domslut i den kvarstående delen av domen. Domen i den delen vinner då laga kraft. Partiell dispens bör sålunda kunna komma i fråga beträffande ett av flera kumulerade tvistemål. I elt brottmål kan prövningen begränsas till skadeslåndsdelen, medan hovrättens avgörande i ansvarsdelen får stå fast. Likaså bör i etl mål om fullgörelse, där både skyldigheten att fullgöra och fullgörelsens storlek är tvistiga, prövningstiUståndet kunna begränsas till den senare frågan, om det är den som är av intresse från prejudikalsynpunkt. I ell familjemål som har fullföljts i såväl skillnadsdelen som vårdnads- och underhåUsdelarna bör prövningstiUståndet kunna begränsas till vårdnads- och underhålls-frågan eller enbart lill underhållsfrågan, om tvisten i övrigl saknar prejudikalintresse. Tillståndet kan också tänkas inskränkt lill rättegångskostnaderna.
Prop. 1971: 45 97
I fråga om brottmål med flera åtalspunkter delar jag den av hovrätten över Skåne och Blekinge framförda uppfattningen, alt tUlståndet bör få begränsas till en eller några åtalspunkter, medan hovrättens saker-förklaring i övrigl slår fast. I klarhetens intresse bör i sådant fall partiellt prövningstiUslånd anges innefatta också påföljdsfrågan. TUlstånd bör naturligtvis också kunna lämnas i enbart påföljdsfrågan.
När del gäller tvistemålen kan man enligt min mening gå något längre i fråga om uppdelning än kommittén har föreslagit. Som jag senare skall utveckla föreslår jag viss utvidgning av möjligheten atl dela upp en tvist genom mellandom. Om det i ell mål föreligger flera omständigheter som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången skall sålunda enligt förslagel sådan del av målet under vissa förutsättningar kunna avgöras särskilt. En sådan uppdelning kan ofta vara motiverad av processekonomiska skäl. På motsvarande sätt synes emeUanåt processekonomiska fördelar slå atl vinna genom all begränsa prövningslUlslånd, inle bara lill viss särskiljbar del av elt fullföljt mål utan även tUl en av flera i målet föreliggande omständigheter. För att viss omständighet skall kunna tas upp tUl separat prövning måste den dock, Uksom i mellandomsfaUel, vara av omedelbar betydelse för utgången i målet.
När en av flera sidoordnade omständigheter enligt det nu sagda tas fram lill särskild prövning, beror det av utgången i denna del om anledning förekommer alt meddela prövningstillstånd i fråga om målet i övrigl. I sådant fall måste därför frågan om eventuell utvidgning av prövningstillståndet till andrå omständigheter av betydelse för utgången vila inlUl dess ställning tagits till primärfrågan.
Med den här föreslagna ordningen blir det t. ex. möjligt all i etl kravmål, där invändning görs om både preskription och betalning och hovrätten ogillat preskriplionsinvändningen, begränsa prövningslillslån-det lill frågan om preskription, om det är den frågan som är av prejudikatintresse, medan frågan om prövningstillstånd rörande invändningen all betalning skett tills vidare förklaras vilande. Skulle HD i likhet med hovrätten ogilla preskriptionsinvändningen kan prövningstillstånd rörande belalningsinvändningen avslås oavsett utgången i hovrätten i denna del. Finner HD åter alt preskription skett, måste prövningstillståndet utvidgas så att HD får möjlighet att upphäva hovrättens dom i betalningsfrågan, om denna gått gäldenären emot. På liknande sätt kan det ibland i elt köpmål vara lämpligt atl begränsa prövningstillstånd lill en fråga huruvida reklamation skett medan dispens-frågan i övrigt får vUa. Likaledes kan det emeUanåt i skadeståndsmål där både skadeslåndsskyldighelen och skadeståndets storlek är tvistiga finnas behov alt lill en början inskränka tillståndet till atl avse frågan om skadeståndsskyldigheten.
Även vid sidan av de nu och tidigare anförda exemplen kan säkerligen tänkas faU då begränsning lämpligen kan ske. Det är dock inte
4 Riksdagen 1971.1 saml. Nr 45
Prop. 1971: 45 98
möjligt och knappast påkallat atl mer generellt ange när prövningsliUstånd skall kunna begränsas lill viss omständighet eller del av vad som har fullföljts. Möjligheten all begränsa prövningslUlslånd får utformas närmare i rättspraxis under övervägande av de konsekvenser en tUlämpning kan få i olika hänseenden.
En fråga som berörts av RÅ under remissbehandlingen är om en begränsning av fullföljdsmöjlighelerna också bör medföra att hovrätternas domar mera generellt kan göras verkslällbara utan hinder av all de inte vunnit laga kraft. De fuUföljdsmöjligheter som enligt vad jag föreslår skall föreligga vid sidan av prejudikatdispensen är ytterst begränsade. I princip innebär reformen införandet av etl tvåinstanssystem vid de allmänna domstolarna. Dessa omständigheter talar för alt låta hovrätternas icke lagakraftvunna domar verkställas i större utsträckning än f. n. Särskilt när del gäller brottmålen skulle en sådan ordning sannolikt motverka fullföljd av okynne eller i syfte atl uppskjuta verkställigheten. Även kriminalpoliliska överväganden talar för en sådan lösning. En ändring av lagstiftningen i detta avseende bör emeUertid inte genomföras förrän erfarenhet vunnits av de ändrade fullföljdsreglema.
2.9.3 Förebringande i överrätt av nya omständigheter eller bevis
Enligt gällande rätt föreligger i brottmål inte något hinder mot all i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis. I tvistemål däremot får delta inte ske, om parlen kunnat åberopa omständigheterna eller bevisen redan i underrätten och del kan antas atl han underlåtit det i olillbörligl syfte eller av grov vårdslöshet. Bestämmelsen torde mycket sällan ha kommit till användning.
Domstolskommiltén, som utgår från atl rättegångens tyngdpunkt skall ligga i underrätten, föreslår all gällande bestämmelser skärps på så sätt all i disposiliva tvistemål nya omständigheter eller bevis inte får åberopas, om godtagbara skäl saknas för parlens underlåtenhet all förebringa det ifrågavarande processmaterialet redan vid underrätten.
Under remissbehandlingen har flertalet remissinstanser tUlstyrkt kommitténs förslag. I några av dessa yttranden har anförts all parterna inte sällan först i hovrätten för in etl fullständigt processmateriel. Några remissinstanser har avstyrkt kommilléns förslag. Som skäl härför anförs bl. a. alt den föreslagna ändringen kan leda till materiellt felaktiga avgöranden eller all aUlför vidlyftig utredning dras in i målet vid underrätten. Den föreslagna regeln anses också svår atl tiUämpa.
Del är givelvis av stor betydelse att allt relevant processmaterial förebringas i underrätten. Del är där rättsskipningens tyngdpunkt skall ligga. Överrätternas prövning av målet skall i princip vara en över-prövning på gmndval av del material, som har prövats i första instans. All instansordningen iakttas blir särskUl viktigt med en ordning som innebär att hovrätterna i långt högre grad än nu blir slutinstans.
Prop. 1971: 45 99
Ett alltför strikt iakttagande av instansordningen innebär emellertid vissa olägenheter. Framför allt bör framhållas alt strävandena i hovrätt all nå materiellt rikliga avgöranden kan försvåras eller omöjliggöras, om möjlighet saknas atl i rimlig omfattning få i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis.
Domslolskommitléns förslag att omständigheter och bevis som inte åberopats i underrätten skall kunna avvisas i hovrätten inte bara när underlåtenhet all åberopa omständigheterna eller bevisen i underrätten beror på grov försunUighet eller otillbörligt syfte ulan också när i övrigt underlåtenheten beror på vårdslöshet kan visserligen antas komma alt tillämpas i begränsad omfattning. För parten innebär emellertid redan möjligheten alt bestämmelserna kan komma alt tillämpas i fråga om honom en allvarlig tankeställare. Bestämmelser av denna innebörd kan därför väntas få viss betydelse vid underrättens processledning när det gäller all för parterna framhålla viklen av att alla relevanta omständigheter och bevis åberopas i underrätten. De betänkligheter som under remissbehandlingen har förts fram mot den föreslagna ordningen bör mol bakgrand av atl bestämmelserna kan antas bli tillämpade med försiktighet inle föranleda atl kommitténs förslag frångås. I RB bör därför införas bestämmelser som innebär all nya omständigheter eller bevis kan avvisas, om de av vårdslöshet åberopas först i hovrätten.
Det bör enligt de nya bestämmelserna krävas alt part som för in det nya processmalerialet skall visa giltigt skäl för atl del inte gjorts tidigare. I kommilléns förslag anges atl parten skall vara förhindrad atl i hovrätt åberopa omständighet eller bevis som inle förebragts tidigare, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och godtagbara skäl saknas för hans underlåtenhet att göra det. Under remissbehandUngen har ullrycket godtagbara skäl kritiserats. Med hänvisning till alt det i motsvarande bestämmelse för HD:s del talas om giltig ursäkt, har anförts alt nyansskUlnaden är så obetydlig, att olika uttryck inte bör användas och vidare alt det saknas skäl atl ställa olika krav i detta hänseende i hovrätt och i HD. För egen del anser jag i likhet med kommittén, atl möjligheten all åberopa nya omständigheter och bevis i allmänhet bör vara mindre i HD än i hovrätt. Della hindrar emellertid inte atl bestämmelsen ges samma lydelse i båda fallen. En sådan utformning av lagtexten motiveras också av atl nyansskillnaden är liten. Enligt min mening bör del därför också i hovrätt krävas, alt parten gör sannolikt atl han inle har kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rält eller eljest haft giltig ursäkt atl ej göra del. En annan sak är alt hovrätten till skiUnad från HD vid bedömningen om en giltig ursäkt föreligger har atl ta hänsyn lill atl parterna endast i en instans haft möjlighet att åberopa omständigheten eller beviset. Detta bör leda lill alt vad som i hovrättsprocessen skall anses vara giltig ursäkt får elt vidare utrymme än det som är giltig ursäkt i HD.
Prop. 1971: 45 100
Parts underlåtenhet att redan i underrätten åberopa alla omständigheter och bevis av betydelse i målet bör som regel bedömas utifrån partens egna förutsättningar alt avgöra hur processen skall föras. Underlåtenheten bör sålunda i allmänhet inte bedömas med någon objektiv måttstock. Undanlagsvis bör dock delta ske, exempelvis i fall då parlen i elt omfattande och svårbedömt mål har underlåtit all anlita biträde. I likhet med kommittén anser jag att nya omständigheter eller bevis skall få åberopas i hovrätt, om det nya materialet blivit bekant först efter del målet har handlagts av underrätten, trots all parlen i god lid före huvudförhandlingen har gjorl rimliga undersökningar. GUlig ursäkt bör också anses föreligga om parten efter noggranna och väl grundade processekonomiska överväganden har åberopat den av flera tänkbara grander eller invändningar som han bedömde sannolikt skulle leda tUl framgång, men della inte blivit fallet. Han skaU då i hovrätten inle genom den ifrågavarande bestämmelsen vara förhindrad atl åberopa annan grand eller invändning. Om parten inle redan i första instans insett betydelsen av en omständighet eller ett bevis, bör han likaså i allmänhet ha kvar rätlen alt åberopa materialet i hovrätten.
Om del finns anledning befara alt avvisning av nya omständigheter eller bevis som åberopas först i hovrätt skulle leda tUl en materiellt otillfredsställande utgång, bör awisningsmöjUghelen begagnas med särskUd försiktighet. Som närmare utvecklas i det följande bör i stället koslnadssanklionen i 18 kap. 6 § RB kunna tUlämpas i sådana fall.
Liksom nu skall begränsning av möjligheten att i hovrätt åberopa nya omständigheter eller bevis inle förekomma i brottmål. Någon begränsning bör i allmänhet inle heller förekomma i äklenskapsmål, faderskapsmål eller andra indisposiliva mål. I dessa mål har nämligen det allmännas intresse av materiellt rikliga avgöranden medfört, att rätlen har fått fria händer att införskaffa den bevisning som anses nödvändig, även om den inte har åberopats av part. Om ny omständighet eller nytt bevis, som är av betydelse för utgången av målet, kommer fram först i hovrätten, är domstolen därför skyldig all beakta det nya materialet.
I sådana situationer då nytt processmalerial har tillkommit i hovrätten kan det ibland framstå som mest tilltalande att målet återförvisas till underrätten för ny behandling. I RB finns inte någon uttrycklig bestämmelse om återförvisning i sådana fall. I processlagberedningens motiv till 50 kap. 28 § RB framhålls emellertid, alt en allmän möjlighet till återförvisning följer av hovrättens skyldighet alt sörja för all målet blir handlagt på lämpligt sätt. Hovrätten kan alltså undanröja underrättens dom och återförvisa målet, om parlen i hovrätten åberopar ny, omfattande bevisning och det befinnes lämpligt all bevisningen upptas vid underrätten. Frågan om återförvisning kan också få betydelse när part har framställt altemativa yrkanden på samma grund eller åberopat konkurrerande grunder för samma yrkande. Hovrätten avgör efter
Prop. 1971: 45 101
lämplighetsprövning om underrättens dom skall upphävas eller om domen skall undanröjas och målet återförvisas till underrätten för förnyad handläggning.
Den i motiven anvisade möjligheten tiU återförvisning knyter inte an lill frågan om parten i högre eller lägre grad har visat försumlighet, ulan är uteslutande motiverad utifrån principen om instansordningen. Bakom den angivna ordningen ligger tanken all hovrätterna principiellt inte bör belastas med att avgöra frågor som inte tidigare varit föremål för bedömande. Hänsynen lill parternas rättssäkerhet motiverar också alt de kan få alla relevanta frågor bedömda i åtminstone två instanser.
I fall då omfattande ny utredning åberopas i hovrätten och förutsättningar för avvisning av del nya materialet inte föreligger kan del inte sällan finnas skäl för alt låta målet prövas på nytt i underrätten. Återförvisning i sådana situationer medverkar till atl för parterna klargöra betydelsen av alt allt relevant processmalerial läggs fram i underrätten. A andra sidan är det angeläget att ålerförvisningsmöjlighelen tillämpas med försiktighet. Det är således från parternas synpunkt angeläget alt det slutliga avgörandet inte fördröjs i onödan. Del måste också beaktas all återförvisning som regel medför ökade rättegångskostnader för båda parterna.
Som jag nyss har anfört kan återförvisning komma i fråga oberoende av om part varit försumlig i sin processföring medan avvisning av nya omständigheter eller bevis får ske endast om parlen saknat giltig ursäkt för att inle åberopa omständigheten eller beviset redan i underrätten. Sanktioner mol försumlig processföring finns också i bestämmelserna om rättegångskostnad. Enligt 18 kap. 6 § RB skall sålunda part som gör sig skyldig lill illojal eller försumlig processföring åläggas atl betala rättegångskostnader, även om han vinner målet. Detla gäller också om han vinner i hovrätten på grund av utredning eller bevisning, som han försummat åberopa i underrätten. När mål återförvisas skall enligt 18 kap. 15 § RB frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i samband med målet efter dess återapptagande. Detta innebär bl. a. alt part, som först i högre rätt har åberopat utredning, som han hade kunnat dessförinnan åberopa i underrätten, och genom sin försummelse föranleder alt målet återförvisas, f. n. kan åläggas all betala härav föranledda merkostnader för motparten även om han själv vinner målet.
Som jag bar framhållit tidigare torde möjligheten atl avvisa nya omständigheter och bevis som åberopats först i hovrätten komma att tillämpas tämligen restriktivt. Samma restriktivitet bör inte iakttas vid tUlämpning av koslnadssanklionen i 18 kap. 6 § RB. Det bör sålunda inle vara uteslutet att 18 kap. 6 § RB tillämpas även i sådana fall när part först i hovrätt åberopar nya omständigheter eller bevis och avvisning inle sker.
Prop. 1971: 45 102
2.9.4 Processledning
Regler om materiell processledning i tvistemål finns f. n. endasl i 43 kap. RB, som handlar om huvudförhandling. I 43 kap. 4 § föreskrivs bl. a. atl rätten skall se till all målet blir uttömmande behandlat och att det inle i målet dras in något som saknar betydelse. Vidare skall rätten genom frågor och erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden. I fråga om förberedelsen sägs i 42 kap. 6 § andra stycket endasl alt målet under förberedelsen skall så beredas, atl del vid huvudförhandlingen kan slutföras i elt sammanhang.
Domstolskommiltén har föreslagit alt en särskild bestämmelse las upp i 42 kap. 6 § RB om alt rätten vid förberedelsen skall verka för atl parterna anger aUt som de vill åberopa saml genom frågor eUer erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar.
Under remissbehandlingen har förslagel i allmänhet tillstyrkts. Några remissinstanser har dock anfört alt ändringen är onödig eftersom processledning i den mening som anges i förslaget ändå förekommer.
Enligt min mening är det värdefullt med en uttrycklig bestämmelse som föreskriver en aktiv materiell processledning vid förberedelsen. Som jag har anfört tidigare bör avvisning av nya omständigheter eller bevis kunna ske i vissa fall när fullständigt processmalerial inle lagts fram vid underrätten. Det är viktigt alt rälten är verksam på sådant sätt all awisningsmöjUghelen inte behöver tillgripas i onödan. En uttrycklig beslänunelse, som ålägger rätlen all även vid förberedelsen verka för all parterna anger allt de vill åberopa och se till all parternas ståndpunkter klarläggs, ger domaren ell slöd vid processledningen som inle bör underskallas.
Den materiella processledningen i disposiliva mål måste självfallet även i fortsättningen utövas med försiktighet och får inle medföra alt principen om parternas frihet alt disponera över processmalerialet åsidosätts. Någon ändring av vad som gäller f. n. i fråga om innebörden av den materiella processledningen är sålunda inte avsedd. Rätlen skall genom frågor tUl parterna söka klarlägga vad som är tvistigt mellan dem och vilka grunder de vill anföra. Härvid kan rätten i viss utsträckning komma att föranleda parterna atl åberopa omständigheter, som tidigare har förbigåtts. Rätten får givelvis inte uppträda så att den ens får sken av att la parti för den ena parlen.
Jag föreslår alt en bestämmelse med del innehåll kommittén har föreslagit tas in i 42 kap. RB. EnUgt min mening bör bestämmelsen placeras som ett andra stycke i 8 §.
Enligt 11 § lingsrättsinstraktionen (1970: 108) får lingsnolarie med minst elt år och sex månaders tjänstgöringstid av tingsrätten förordnas atl handlägga bl. a. mål om penningfordran vid förberedelse saml huvudförhandling som hålls i förenklad form. Sådant förordnande får
Prop. 1971: 45 103
dock inte avse mål som är av vidlyftig beskaffenhet eller vars avgörande eljest kräver särskild erfarenhet.
Del fmns enligt min mening inle anledning all med anledning av ifrågavarande ändring i 42 kap. 8 § vidta någon ändring i fråga om behörigheten för tingsnotarie all handlägga mål vid förberedelse. Ålskil-liga mål om penningfordran är av det slaget atl en äldre lingsnolarie bör kunna anförtros förberedelsen. I mera komplicerade mål kan del inle minst med hänsyn till behovet av en effektiv processledning finnas anledning alt förberedelsen förbehålls mera erfarna domare. Del får ankomma på tingsrätten all beakta sådana synpunkter när förordnande meddelas enligt 11 § tingsrältsinslruktionen.
2.9.5 Mellandom
I 17 kap. 5 § första stycket RB regleras frågan om mellandom när flera käromål handläggs i samma rättegång. Om i samma rättegång handläggs dels lalan huruvida elt visst rättsförhållande beslår eller ej dels talan vars prövning beror av delta, kan mellandom ges över fastsläUelsetalan. Mellandom kan också meddelas i andra fall, när prövningen av en viss lalan är beroende av annan lalan, som handläggs i samma rättegång. I 17 kap. 5 § andra styckel RB finns bestämmelser om mellandom när endast elt käromål föreligger. Mellandom kan i detta fall meddelas när talan förs om fullgörelse och såväl skyldigheten alt prestera som prestationens storlek är omstridda. En förutsättning för mellandom är alt part begär sådan dom. Mot kärandens bestridande får mellandom meddelas endasl om det föreligger synnerliga skäl. När rätten meddelar mellandom, kan den förklara målet i övrigt vilande i väntan på att mellandomen vinner laga kraft.
Domstolskommiltén framhåller all åtskilliga praktiskt vikliga fall uteslutits från mellandomsinstitutets tillämpning. Kommittén syftar här främst på den ganska vanliga situationen, all käranden framställer alternativa grander eller svaranden alternativa invändningar. Om exempelvis svaranden i elt kravmål i första hand åberopar preskription och i andra hand betalning kan rätlen inte meddela dom över den första invändningen för all därefter, om den ogillas och domen vinner laga krafl, övergå lill att pröva den andra invändningen. Rätten kan i etl sådant fall endasl meddela en slutlig dom som avser målet i dess helhet.
Den angivna ordningen medför olägenheter framför allt i de fall då viss grund inle kräver någon särskild utredning, medan andra fordrar omfattande och dyr bevisning. Med vidgade möjligheter liU meUandon: skulle en onödig ansvällning av underrällsprocessen i många fall kunn undvikas. Kommittén föreslår därför atl rätten, om del beträffancl samma käromål föreligger flera omständigheter som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången i målet och del med hänsyn liU utredningen är lämpligt all sådan del av målet avgörs för sig, på parts be-
Prop. 1971: 45 104
gäran får meddela särskUd dom i den delen. Mol parts bestridande får delta dock ske endasl om synnerliga skäl föreligger.
Förslagel har rönt starkt gensvar under remissbehandlingen. Del framhålls allmänt i remissyttrandena, alt de nuvarande möjligheterna till mellandom är otillräckliga. Många domstolar åberopar erfarenhet av mål där betydande processekonomiska vinster hade stått all vinna, om mellandom hade kunnat meddelas i den omfattning som kommittén nu föreslår. I ell par remissyttranden föreslås ytterligare utvidgning av meUandomsinstilutel.
Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning atl vägande skäl föreligger för en utvidgning av mellandomsinstitulet. Ändringen bör endast la sikte på möjligheten att dela upp etl och samma käromål för skilda avgöranden. Om flera käromål kumulerats i ett mål kan särskild dom ges enligt 17 kap. 4 § eller 5 § första stycket RB. Ytterligare möjlighet bör öppnas till mellandom när parterna har åberopat alternativa grunder eller invändningar och processekonomiska vins-ler slår all vinna, om mellandom meddelas över en sådan grund eller invändning.
Som kommittén framhållit hänger möjligheten alt dela upp etl käromål på särskilda avgöranden samman med omröslningsreglema. En förutsättning för att en fråga skaU kunna brytas ul och göras till föremål för mellandom är självfallet, att omröstningsreglerna gör det möjligt att rösta särskilt om den frågan. Enligt 16 kap. 2 § andra stycket Iredje punkten RB gäller, att om det beträffande samma käromål förekommer flera omständigheter som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången, de skall, om sakens beskaffenhet påkallar det, uppställas till särskUd omröstning. Som exempel på sådana omständigheter anges i förarbetena fråga huravida skadeståndsskyldighet föreligger och fråga om skadeståndels storlek, fråga om fordrings uppkomst och fråga om preskription eller betalning samt fråga om gUlighelen av lestaments-bevakning och fråga om lestalors förmåga all upprätta testamente. Sådana s. k. omedelbart relevanta omständigheter kan åberopas antingen av käranden som grand för yrkandet eller av svaranden som invändning mot kärandens krav. Däremot kan särskild omröstning inte företas beträffande omständigheter som avser bevisprövningen. Enbart frågan om den rättsliga betydelsen av en omständighet kan inle heller ställas upp till särskild omröstning.
Som nyss framhållits kan mellandom inte avse annat eller mindre än som kan uppställas till särskUd omröstning. De nuvarande omröslningsreglema innefattar emellertid avsevärda möjligheter alt vidga mellandomsinslilutet. De medger att mellandom meddelas över varje omständighet som är av omedelbar betydelse för utgången. När sålunda käranden åberopat flera alternativa grunder för käromålet, blir mellandom möjlig beträffande var och en av dem. På samma sätt blir mellan-
Prop. 1971: 45 105
dom möjlig i fråga om varje alternativ invändning från svarandens sida, om invändningen har omedelbar betydelse för utgången, t. ex. invändning om preskription eUer betalning. När mellandom meddelas över någon av käranden eller svaranden åberopad omständighet, skall domen inle endast irmefatla en bedömning av frågan, humvida den påstådda omständigheten styrkts, utan också fastställa vilken rättslig verkan omständigheten skall ha i målet.
Mellandom blir däremot med kommitténs förslag inle möjlig i rena bevisfrågor såsom frågan om en urkund är äkta eller inle och inle heller beträffande frågan om rällsföljden av elt föregivet förhållande. Detta följer emellertid inte endast av omröstningsreglerna. En sådan talan kan domstol nämligen över huvud inte pröva. Enligt 13 kap. 2 § RB får talan om fastställelse humvida visst rättsförhållande beslår eller inle består föras endast under vissa föratsättningar. Talan måste sålunda avse visst rättsförhållande och inle endast etl faktiskt förhållande eller rällsföljden av elt tänkt förhållande.
Under remissbehandlingen har ifrågasatts att ytterligare utvidga mellandomsinstitulet till att omfatta även omständigheter utan omedelbar betydelse för utgången. Som exempel nämns frågan om äktheten av etl dokument och tolkningen av en avtalsbestämmelse i fall när tolkningen är av väsentUg betydelse för bedömande av den sannolika rällsföljden. En dom angående elt faktiskt förhållande såsom äktheten av ell dokument skulle kunna få betydelse i framlida civUrällsliga eller straffrättsliga sammanhang på etl sätt som inle kan överblickas. En sådan utvidgning av mellandomsinstitulet skulle därför enligt min mening föra för långt. Den föratsätter också vidgade möjligheter lill fastställelselalan. Tolkningstvisler som kan göras tUl föremål för fastslällelsetalan kan redan nu avgöras genom mellandom (17 kap. 5 § första stycket RB). Det skulle leda för långt alt i andra fall bryta ut enskilda tolkningsfrågor till särskilda avgöranden. Domstolarnas uppgift är alt slita tvister och inle alt meddela auktoritativa förklaringar i lösryckta rätts- eller bevisfrågor. I de fall då en begränsad rätts- eller bevisfråga är av avgörande betydelse föreligger del vanligen möjlighet för parterna atl från början lägga upp processföringen så, alt denna fråga med minsta möjliga kostnad blir föremål för domstolens avgörande.
På grund av vad jag nu har anfört ansluter jag mig lill den avgränsning av mellandomsLastitutet som kommittén föreslagit.
Mellandom motiveras främst av processekonomiska skäl. Även när mellandom i och för sig är möjlig, bör den därför tillgripas endasl om detta ger tids- och kostnadsmässiga vinster. Så är förhållandet främst i de fall, då avgörandet av den till särskUd dom utbrutna frågan kan leda lill alt övriga delar av målet inle behöver las upp lill prövning. Situationen är visserligen en annan exempelvis när t. ex. käranden i elt skadeståndsmål åberopar altemativa grander beträffande själva skade-
Prop. 1971: 45 106
slåndsskyldighelen samtidigt som frågan om skadeståndels storlek är tvislig. Om mellandom i fråga om själva skadeslåndsskyldighelen meddelas över den i första hand åberopade grunden, är därmed inle målet avgjort, hur domen än utfaller. Även i sådana fall kan emellertid mellandom innebära processekonomiska vinster genom atl ingen prövning behöver ske av de i andra och Iredje hand åberopade grunderna för skadeslåndsskyldighelen.
En föratsättning för uppdelning av målet bör som kommittén framhållit vara, all särskUjande av de olika tvistefrågorna är lämpligt med hänsyn till utredningen. Från ulredningssynpunkl är en uppdelning självfallet särskUl påkallad när utredningen är av betydande omfattning och i huvudsak hänför sig lill sådan del av målet, som kan särskUl avgöras genom mellandom. Annorlunda är del om samma personer skall höras som vittnen eller sakkunniga i fråga om samtUga eller flera grander eller invändningar. I sådana fall medför en uppdelning av målet ofta alt handläggningen betungas och kostnaderna ökar.
Del bör endast i undanlagsfall komma ifråga all mer än en mellandom meddelas i samma mål. Ibland kan del vara lämpligt alt domstolen samtidigt till särskilt avgörande lar upp mer än en tvistefråga.
En mellandom kan ibland innebära nackdelar för en part. Dessa hänför sig främst till den situation som kan uppkomma, om mellandomen överklagas. I sämsta fall kan ell mål komma all prövas två eller t. o. m. flera gånger i varje instans med åtföljande fördyring och tidsutdräkt. Liksom hittills bör därför gälla alt mellandom inte får meddelas, om ingen av parterna begär del. Mol parts bestridande bör mellandom i fortsättningen få meddelas endast om synnerliga skäl föreligger.
När mellandom meddelats skall målet i övrigt kunna vUandeförkla-ras till dess domen vunnit laga krafl. Della skall självfallet ske när målet avgjorts genom mellandom men även i andra fall föreligger i allmänhet skäl för vilandeförklaring. Undanlagsvis kan dock förhållandena vara sådana, att handläggningen i övriga delar av målet bör fortsätta.
En av olägenheterna med atl målet i de delar som ej omfattas av mellandomen blir vUande en längre tid är alt bevisningen kan hinna försämras. Del har därför under remissbehandlingen föreslagils alt sådana mål alltid skall prövas med förtur vid fullföljd. För egen del anser jag inle all en sådan ordning är befogad. Ölägenheterna av en fördröjning i samband med överklagande får beaktas vid bedömningen om mellandom skall användas eller inle. Det har också under remissbehandlingen föreslagils, att bestämmelserna i 36 kap. 19 § RB om förhör med vittne utom huvudförhandling ändras på sådant sätt, att vittnesförhör utom huvudförhandling får hållas i den del av målet som vi-landeförklarals. Nuvarande bestämmelser medger sådant vittnesförhör endasl i de fall då vittne inte kan inställa sig vid huvudförhandlingen
Prop. 1971: 45 107
eller inle kan göra della ulan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Enligt min mening föreligger inle tillräckliga skäl all utvidga möjligheterna lill vittnesförhör utom huvudförhandling. Bevisomedelbarhelen kräver atl möjligheten lill bevisupptagning utom huvudförhandling är inskränkt lill sällsynta undanlagsfall. Riskerna för all förhören blir ofullständiga är också större, när vittne hörs utom huvudförhandling. Om faran för bevisförsämring är betydande, kan det i stället vara ett skäl för atl forlsälla handläggningen.
På grund av del anförda bör i 17 kap. 5 § RB las upp en bestämmelse av den lydelse som kommittén föreslagit. Den föreslagna bestämmelsen blir tiUämplig också för överrätterna. Del möter sålunda inle hinder för hovrätt atl meddela meUandom över t. ex. en invändning om preskription när målet i dess helhet fullföljts eller atl i samband, därmed återförvisa målet. Det är emellertid uppenbart all vinsterna med mellandom minskas om inle redan underrätten begränsar sin handläggning lill viss mellandomsfråga.
Enligt 18 kap. 14 § andra stycket RB skall rätlen meddela beslut angående rättegångskostnaden, när rätten avgör målet. Har mellandom meddelats gäller alt beslut i fråga om rättegångskostnaderna skall meddelas först i samband med målels slutliga avgörande (se processlagberedningens belänkande s. 243). I de fall då mellandomen inle innebär att målet avgörs ger målels fortsatta handläggning rätlen tillfälle att senare besluta i kostnadsfrågan. Avgörs målet genom mellandom, får frågan om rättegångskostnad las upp när mellandomen, i förekommande fall efter fullföljd, vunnit laga krafl. När mellandom efter fullföljd prövats av högre rätt, har den högre rätten enligt 18 kap. 15 § andra stycket RB att avgöra kostnadsfrågan i vad avser den fullföljda talan. Parterna kan emellertid vid kostnadernas slutliga reglering göra gällande de kostnader som varit förenade med den fuUföljda lalan.
2.9.6 Måls avgörande utan huvudförhandling i överrätt
Enligt gällande rätt skall överrältsprocessen i princip vara muntlig. Möjligheter finns dock atl avgöra mål på handlingarna. Genomgående gäller all huvudförhandling inte behövs för prövning, som inte avser själva saken. Vidare kan mål avgöras på handlingarna i vissa fall då utgången är självfallen och en förhandling därför framstår som onödig. Della är i tvistemål fallet vid medgiven eller uppenbart ogrundad vadetalan. I brottmål får målet avgöras på handlingarna, om åklagaren för lalan lill den tilltalades förmån eller den tilltalades talan biträtts av motparten. I viss utsträckning kan huvudförhandling underlåtas också när målet kräver en mera ingående prövning. Detla gäller emellertid endasl i hovrätt. Bestämmelserna härom lar bl. a. sikte på mål som rör mindre värden eller ringare påföljder. I 50 kap. 21 § andra styckel RB föreskrivs sålunda all, om målet endasl rör pengar eller
Prop. 1971: 45 108
sådant som kan uppskattas i pengar och värdet av del som den fullföljda lalan gäller uppenbart inle uppgår till 1 500 kronor, målet får avgöras ulan huvudförhandling, om inle båda parterna begärt sådan förhandling. Beträffande brottmålen meddelas motsvarande regler i 51 kap. 21 § andra stycket RB. Utöver denna möjlighet all avgöra bagalellmål på handlingarna finns en sådan möjlighet beträffande tvistemål, i vilka det är fråga endast om rättstillämpning. Bestämmelsen om detla återfinns i 50 kap. 21 § Iredje styckel, där del föreskrivs atl mål, i vUka det är fråga om endasl rättstillämpningen, på båda partemas begäran får avgöras ulan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart all sådan inle behövs.
När det gäller processen i HD är möjligheterna atl avgöra mål ulan huvudförhandling formellt mycket små (55 kap. 12 § RB). Genom den i princip obligatoriska tillståndsprövningen, som alllid sker på handlingarna, begränsas dock antalet huvudförhandlingar i HD starkt.
Ganska snart efter den nya rättegångsbalkens ikraftträdande visade del sig att den muntliga hovrättsprocessen ställde sig åtskilligt dyrare än den tidigare skriftliga processen. 1951 års rältegångskommitlé fick lill uppgift alt överväga i vilka fall huvudförhandling i hovrätt skuUe kunna underlåtas ulan fara för rättssäkerheten. I sill år 1953 avgivna belänkande föreslog kommittén bl. a. — förutom höjning av värdegränsen för tvistemål till nu gäUande belopp — att i disposiliva tvistemål huvudförhandling på båda pariemas begäran skulle kunna underlåtas, om hovrätten fann uppenbart atl sådan ej fordrades. Förslaget kom inle alt genomföras.
Domslolskommittén föreslår nu, främst av processekonomiska skäl, alt möjligheterna att i överräll avgöra mål ulan huvudförhandling vidgas. Till en början föreslås all den nuvarande värdegränsen 1 500 kronor för avgörande av mål ulan huvudförhandling i hovrätt höjs till 5 000 kronor. Kommittén, som anser atl rältegångskommitléns nyssnämnda förslag i och för sig är tilltalande i flera avseenden men inte vUl föra fram det på nytt, föreslår vidare alt huvudförhandling, oavsett Ivisleföremålets värde, skall kunna underlåtas om ej båda parterna begär sådan förhandling, under förutsättning all den fullföljda lalan avser endast storleken av yrkat belopp och alt tvist ej råder om de omständigheter som ligger lill grund för prövningen. I fråga om brottmål förordas ingen ändring i gällande bestämmelser. För HD föreslås samma regler som för hovrätt.
Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig positiva lill kommitténs förslag och betonat behovet av enklare handläggningsformer i överräll. Flera remissinstanser vill emellertid gå längre än vad kommittén föreslagit. De förordar i stället en lösning efter de riktlinjer som rättegångskommittén förde fram. Förslagel att ge HD samma möjlighet som hovrätt atl avgöra mål på handlingarna har allmänt ansetts välmotiverat.
Prop. 1971: 45 109
Under de över tjugo år som rättegångsbalken nii varit i tiUämpning har det visat sig finnas behov av att vidga utrymhiet för skriftligt förfarande i överräll. I åtskilliga tvistemål framstår huvudförhandling i överrätt som onödigt tidsödande och kostsam. En ökad användning av skriftiigt förfarande i överräll skulle på ett verksamt sätt bidra lUl alt hålla processkostnaderna nere. Med den starka förankring som munl-lighetsprincipen nu har i rättegångsordningen finns det enligt min mening inle heller anledning befara all ökade möjligheter till skriftligt förfarande i överrält skulle missbrukas. Del finns sålunda starka skäl för en reform som både för hovrätternas och HD:s del medför ökade möjligheter alt avgöra mål på handlingarna. För hovrätternas del bör de ökade möjligheterna till skriftligt förfarande endast gälla tvistemålen. I fråga om brottmålen bör, som kommittén föreslagit, inle göras annan ändring av gällande bestämmelser, än att de för hovrätt gällande reglerna skall avse också HD.
En höjning av värdegränsen i 50 kap. 21 § andra styckel RB är uppenbarligen befogad redan med hänsyn till penningvärdeförändringen sedan år 1954, då del nuvarande beloppet infördes. En ren anpassning lill penningvärdels utveckling skulle emellertid medföra alt beloppet höjdes till endasl omkring 2 500 kronor. De undersökningar domstolskommiltén företagit är visserligen begränsade men visar alt en höjning av värdegränsen till 5 000 kronor skulle avsevärt öka utrymmet för skriftiigl avgörande i mål som rör endast pengar eller sådant som kan uppskattas i pengar. På grund av det anförda bör värdegränsen inte sättas under 5 000 kronor. Av praktiska skäl kan det vara lämpligt att anknyta värdegränsen till basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Basbeloppet är f. n. 6 400 kronor. Jag föreslår atl värdegränsen i 50 kap. 21 § andra stycket RB i princip bestäms till del belopp som motsvarar basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.
Under remissbehandlingen har anförts atl skriftlig handläggning av bagatellmålen borde göras beroende av initiativ från parterna. En sådan ordning skulle emellertid enligt min mening kunna medföra, att möjligheten inte kom till användning i avsedd utsträckning. Nuvarande ordning bör därför behåUas. Liksom nu bör sålunda huvudförhandling kunna underlåtas även om en av parterna begärt förhandling.
Även om den nu föreslagna ändringen genomförs, kommer ålskilUga mål, vilka ofta med fördel skulle kunna avgöras på handlingarna, alt lämnas utanför möjligheterna lUl skriftligt förfarande. Inle minst gäller della underhållsmålen. Genom alt del i dem är fråga om periodiskt återkommande betalningar under lång tid överskrids vanligen basbeloppet. Domstolskommiltén har föreslagit all huvudförhandling, oavsett Ivisleföremålets värde, skall kunna underlåtas om ej båda parlema begär sådan förhandling, under förutsättning atl den fullföljda lalan
Prop. 1971: 45 HO
avser endasl storleken av yrkat belopp och all tvist ej råder om de omständigheter som ligger till grund för prövningen. En sådan bestämmelse skulle få etl relativt begränsat tillämpningsområde. Kravet att de lill grand för prövningen liggande omständigheterna skaU vara oslridiga lorde sålunda i allmänhet inle vara uppfyllt. Det finns därför enligt min mening skäl all söka andra lösningar.
Åtskilliga remissinstanser har uttalat sig för en mera allmän utvidgning av möjligheterna till skriftligt förfarande i överrält. Från flera håll har därvid del av 1951 års rältegångskommitlé framlagda förslagel ansetts utgöra en lämplig lösning. Även enligt min mening finns del åtskilliga skäl för en sådan ordning som den rättegångskommittén föreslagit. Kostnadema för den muntiiga hovrättsprocessen är ofta avsevärda. I disposiliva mål har parterna obegränsade möjligheter all själva bestämma över tvisleföremålel och över hur en tvist mellan dem skall slitas. Det framstår därför som rimligt all parterna ges större inflytande på handläggningsformen i hovrätt. Det finns enligt min mening åtskilliga mål som redan på förhand kan bedömas som lämpliga för all avgöras på handlingarna, ulan alt del därför är fråga om mål där vadelalan är uppenbart ogrundad eller om en ren rättstiUämpningsfråga. Jag syftar på mål där del i hovrätt inle sker någon bevisupptagning och där bevisomedelbarheten alltså saknas. Vissa andra mål lämpar sig genom sin art för skriftiigt förfarande, t. ex. vissa redovisningsmål. Givetvis måste del beaktas att inte några skäl av mera allmän karaktär lägger hinder i vägen för en sådan ordning. Jag tänker närmast på faran för atl grundprinciperna för överrättsförfarandet mera allmänt blir åsidosatta och risken på längre sikt att en återgång sker tiU skriftligt förfarande. Som jag tidigare har framhåUit får dock riskerna för missbruk inle överdrivas. En fömtsättning för avgörande på handlingarna i dispositiva mål enligt den ifrågasatta ordningen är emellertid att hovrätten finner det uppenbart all huvudförhandling inle erfordras. I della krav ligger en tillräcklig garanti mot all den skriftiiga processformen missbrakas. På grund av det anförda bör i 50 kap. RB tas in en regel av innebörd, alt dispositiva tvistemål på båda parternas begäran får avgöras på handlingarna, om hovrätten finner uppenbart all huvudförhandling ej fordras.
Som nämnts bör den föreslagna bestämmelsen avse endast disposiliva tvistemål. Den kan antas få betydelse i exempelvis mål om underhållsskyldighet mellan makar vid hem- eller äktenskapsskiUnad. Mål om underhåll lill barn kan sägas inta en särställning med hänsyn lill all
avtal om sådan underhållsskyldighet visserligen är bindande för den
I
underhållsskyldige men däremot enligt 7 kap. 7 § första stycket FB inle för barnet. Allmänna processuella grundsatser för dispositiva tvistemål är emellertid i regel tillämpliga beträffande sådan underhållstalan (jfr. lagrådets yttrande i prop. 1969: 124, s. 152). Den utvidgade möjligheten lill skriftlig handläggning av dispositiva mål bör med hänsyn härtill bli
Prop. 1971: 45 111
tillämplig också på mål om underhåll till barn. En sådan ordning är också önskvärd från den synpunkten alt talan om underhåll till make och barn ofta förekommer i samma rättegång.
3. Specialmotivering
3.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
Som anförts i den allmänna motiveringen föreslås all den särskilda omröslningsregeln i 3 kap. 7 § RB upphävs. De vanUga majorilelsreg-lerna i 16 kap. 3 § och 29 kap. 3 § RB blir då i stället tUlämpliga. I 16 kap. 3 § tredje stycket och 29 kap. 3 § Iredje stycket finns hänvisning tUl 3 kap. 7 §. Dessa hänvisningar får samtidigt utgå.
Som en följd av atl revisibUisreglerna och nedsättningsskyldigheten avskaffas föreslås att 54 kap. 12 och 17—19 §§, 55 kap. 2 § samt 56 kap. 2 § upphävs.
3 kap. 6 §
Enligt paragrafen i dess nuvarande lydelse skall tre ledamöter av HD dellaga i behandlingen av dispensfrågor. Fler får inle dellaga. I departementsförslaget har, i enlighet med vad jag närmare utvecklat i den allmänna motiveringen, införts möjlighet atl i samband med partiellt prövningstillstånd hålla frågan om utvidgning av tillståndet öppen i avvaktan på utgången av målet i den del det upptagils till prövning. Det vore under sådana omständigheter opraktiskt alt låta dispensprövnings-avdelning slutligt avgöra den vilandeförklarade frågan om prövningstillstånd. Enligt den föreslagna lydelsen skall den frågan i stället avgöras av de ledamöter som prövar målet.
17 kap. 5 §
Paragrafen i den föreslagna lydelsen stämmer överens med domslolskommitléns förslag. Utformningen av det vidgade mellandomsinslilutet har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen.
42 kap. 8 §
I paragrafen har införts bestämmelsen om materiell processledning vid förberedelse i tvistemål. Bestämmelsen, som behandlats utförligt i den allmänna motiveringen, överensstämmer i sak med vad kommittén föreslagit. Bestämmelsen har tiUämpning också på skriftlig förberedelse.
50 kap. 21 §
Ändringen innebär tUl en början all den nuvarande värdegränsen för tvistemål, 1 500 kronor, höjs och anknyts till basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Anknytningen har skett till del basbelopp som gällde den dag underrättens dom meddelades.
Prop. 1971: 45 112
1 tredje stycket införs den nyheten atl skriftlig handläggning av dispositiva mål blir möjlig när båda parterna begär del och hovrätten finner uppenbart atl huvudförhandling inte behövs. Bestämmelsen, som kan antas få användning särskilt i mål om underhåll till make eller barn, har ingående behandlats i den allmänna motiveringen.
50 kap. 25 §
I paragrafens tredje stycke har i nära överensstämmelse med 55 kap. 13 § RB införts föreskriften, alt part inte får i hovrätten åberopa omständighet eller bevis som inte tidigare förebragts, med mindre han gör sannolikt alt han inle kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten eller han eljest haft giltig ursäkt all ej göra del. I den allmänna motiveringen anges exempel på fall då giltig ursäkt får anses föreligga. Bestämmelsen får i likhet med föreskrifterna i 43 kap. 10 § och 55 kap. 13 § RB i praktiken begränsad betydelse i indispositiva mål. I dessa gäller all rätten oberoende av parterna skall vidta behövliga åtgärder för alt målen skaU bli tillförlitligt utredda och riktigt avgjorda. Hovrätt kan därför inle lämna obeaktade nya omständigheter eller bevis som försumlig part åberopar först i hovrätten, om de är av betydelse i målet.
54 kap. 10 §
Ändringsdispens, inlressedispens och allmän dispens har i enlighet med vad tidigare anförts inle någon motsvarighet i departemenlsförslaget medan prejudikaldispensen ges elt utvidgat innehåll samtidigt som en ny dispensgrand införs. Enligt den senare skall prövningslUlslånd kunna meddelas om del föreligger synnerliga skäl till prövning, såsom all grund för resning föreligger eller domvilla förekommit eller alt målels utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misslag. I fråga om den närmare innebörden av dispensgrunderna får jag hänvisa lill vad jag tidigare anfört.
Det nuvarande andra styckel har flyttats lill 11 § samtidigt som bestämmelsen anpassats till den där föreslagna föreskriften om möjlighet att begränsa prövningstillstånd till viss del av hovrättens avgörande.
54 kap. 11 §
På sätt närmare utvecklats i den allmänna motiveringen har i deparlementsförslaget införts möjlighet för HD alt begränsa prövningstillstånd tUl all gäUa viss del av del överklagade avgörandet eller en s. k. omedelbart relevant omständighet. I samband därmed blir det möjligt att vilandeförklara fråga om eventuell utvidgning av det begränsade prövningstillståndet. Bestärhmelserna har införts i ell nytt första stycke.
Andra stycket har anpassats lill möjligheten att begränsa prövningstillståndet. Tredje stycket, som motsvarar nuvarande 10 § andra styc-
Prop. 1971:45 113
ket, har likaså anpassats till begränsningsmöjlighelen. I den mån prövningstillstånd inle meddelas och fråga om prövningstillstånd inte vilan-deförklaras, skall hovrättens dom slå fast. När partiellt prövningstillstånd meddelas måste av beslutet tydligt framgå i vilka delar domen med hänsyn lUl HD:s beslut i dispensfrågan inle kan bli föremål för ytterligare prövning och alltså kan verkställas som lagakraftvunnen dom.
Del nuvarande första styckel i 11 §, som i första hand rör frågan om beräkning av molgångsvärdel i visst fall har, sedan revisibUisreglerna avskaffats, ansetts böra ulgå. Även ulan särskild föreskrift skall givetvis gäUa atl beslut, varigenom målet delvis avvisats och som överklagats samtidigt med domen, skall beaktas vid bedömningen av dispensfrågan.
54 kap. 13 §
Enligt gällande rätt får ändringsdispens eller aUmän dispens inle meddelas i anledning av lalan mot beslut om rättegångskostnader. I departementsförslaget begränsas dispensmöjligheterna kraftigt. I likhet med kommittén anser jag därför alt anledning saknas alt i fortsättningen behålla särbestämmelsen om talan mol rällegångskoslnadsbeslut. Den föreslås därför upphävd.
54 kap. 14 och 15 §§
Ändringarna i dessa paragrafer hänger samman med atl revisibilisreglerna bortfaller.
Eftersom del genom avskaffandet av revisibUisreglerna blir utan praktisk betydelse vUken dispensgrund som åberopas, vore det i och för sig möjligt alt låta bestäramelserna utgå. Dess bibehållande motiveras emellertid av angelägenheten av atl parterna i samband med hovrättens dom eller beslut görs uppmärksamma på de grunder, som måste kunna åberopas för alt möjlighet till prövningstillstånd över huvud tagel skall stå öppen. Bestämmelsen i andra stycket tredje punkten har däremot fåll utgå.
Hovrätts tillkännagivande i fråga som avses i 14 § är i allmänhet bindande. Om revisibilisreglerna avskaffas bör emellertid det tillkännagivande som avses i andra stycket framdeles endast ses som en lUl ledning för parterna lämnad upplysning om gällande rätt. Som en följd härav får överprövningen enligt 15 § första styckel endasl tUlämpning på tillkännagivanden enligt 14 § första stycket. Lagrummet föreslås ändrat i enlighet härmed, varjämte föreslås att 15 § första stycket andra och tredje punkten upphävs.
Fråga huruvida hovrätts tillkännagivande är riktigt behandlas på fullsutten avdelning i vanlig ordning. Anser HD, till skillnad från hovrätten, all talan får föras, skall därefter frågan om meddelande av prövningstillstånd prövas i därför föreskriven ordning.
5 Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 45
Prop. 1971:45 114
55 kap. 4 § och 56 kap. 4 §
Beträffande ändringarna i dessa paragrafer får jag hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen.
55 kap. 12 §
I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen innebär ändringen atl HD får i huvudsak samma möjlighet som hovrätt att avgöra mål utan huvudförhandling. Genom hänvisningen blir nuvarande andra styckel överflödigt. Liksom nu får pleniavgöranden träffas utan huvudförhandling.
56 kap. 14 §
I detta lagrum behandlas besvär över beslut om vägrat inträde i advokatsamfundet eller uteslutning ur detta. Vid sådan lalan föreligger inle någon nedsättningsskyldighet.
Paragrafen har ändrats som en följd av att bestämmelserna om nedsättningsskyldighet föreslagits ulgå.
59 kap. 3 §
Ändringen har föranletls av förslaget atl avskaffa nedsättningsskyldigheten.
Övergångsbestämmelser
De föreslagna ändringarna i RB föreslås träda i kraft den 1 juli 1971. Tillämpningen av de nya bestämmelserna om fullföljd av talan lill högsta domstolen och om rättegången där bör som regel bero av tidpunkten för hovrättens dom eller beslut. Har domen eller beslutet meddelats före ikraftträdandet, bör sålunda de nuvarande reglerna i bl. a. 54 kap. 10—15 och 17—19 §§ om prövningstillstånd saml om nedsättning av fullföljdsavgift och kostnadsersättning alltjämt tillämpas. Delsamma gäller bestämmelserna i 3 kap, 7 § om omröstning i högsta domstolen i tillståndsfrågor saml i 55 kap, 4 § och 56 kap, 4 § om innehållet i revisions- och besvärsinlagor. Däremot synes den utvidgade möjligheten till avgörande i högsla domstolen av mål på handlingarna enligt 55 kap. 12 § böra föreligga även beträffande tidigare fullföljda mål. Även ändringarna i 50 kap, 21 § om avgörande av mål utan huvudförhandling i hovrätt bör gälla oavsett när rättegången där inletts.
Vad angår den föreslagna begränsningen i möjligheterna för part enligt 50 kap, 25 § atl i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis återverkar ändringen på underrällsprocessen. Den bör därför inte äga tUlämpning på mål, som anhängiggjorts före ändringens ikraftträdande.
De föreslagna ändringarna i bestämmelserna om processledning i 42
Prop. 1971:45 115
kap, 8 § och om mellandom i 17 kap, 5 § har visserligen samband med nyssnämnda ändrade regler angående åberopande av omständigheter och bevis. Sambandet är dock inle sådant all del finns anledning att göra även tiUämpningen av ifrågavarande ändringsförslag beroende på tiden för anhängiggörandet av målet. Bestämmelserna bör därför ha avseende på rättegången såväl i nya som i äldre mål.
3.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring
Ändringarna i denna lag har behandlats i den allmänna motiveringen. Genom en särskild övergångsbestämmelse medges alt det enligt lagen högsta tillåtna antalet justitieråd får över.skridas lill dess antalet nedgått lill följd av inträffade ledigheler. Om särskilda skäl föreligger får dock nya ledamöter utses även dessförinnan.
3.3 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)
Enligt 212 § sjölagen (1891: 35 s. 1) verkställs utredning och fördelning av gemensamt haveri dvs. haveri som drabbar intressegemenskapen fartyg, frakt och last såsom sådan — genom dispasch (generaldis-pasch). 1 219 § samma lag föreskrivs att tvist om ersättningsskyldighet som kan åligga försäkringsgivare på grund av avtal om sjöförsäkring skall hänskjutas lill utredning och avgörande genom dispasch (partiku-lärdispasch). Dispasch upprättas av dispaschör. Del finns f, n. två dispa-schörer, en i Stockholm och en i Göteborg,
Dispasch kan enligt 339 § sjölagen klandras hos tingsrätten i den ort där dispaschen är utgiven. Mot tingsrättens utslag eller beslut i dispaschmål föres enligt 343 § sjölagen talan genom besvär till HD, Prövningstillstånd behövs inle. Besvärsinlagan skall inges till tingsrätten inom fyra veckor från dagen då utslaget eller beslutet meddelades. Bestämmelserna i 54 kap. 16—19 §§ och 56 kap. RB om nedsättningsskyldighet och rättegången i övrigt har motsvarande tillämpning vid sådan besvärslalan. Den särskilda besvärsordningen lorde främst ha föranletls av kravet på ärendenas skyndsamma handläggning. De till HD fullföljda dispaschmålen är dock myckel få. HD handlade under perioden 1959—1968 endast två dispaschmål.
Fullföljdsordningen i dispaschmål kommer i ell annat läge, när hovrätt i praktiken görs till slutinstans. Något påtagligt praktiskt behov av atl behåUa gällande ordning torde inte föreligga. Sjölagskommiltén uttalar alt vissa skäl talar för atl dispaschmålen får följa den vanliga instansordningen, även om den nuvarande ordningen inte varit förknippad med några praktiska olägenheter. Kommittén erinrar i det sammanhanget om all hovrätt numera är tillsynsmyndighet för dispaschör
Prop. 1971:45 116
enligt 4§ och 11 § andra stycket stadgan (1911: 113) angående dispa-schörsväsendel. Jag föreslår atl den särskilda besvärsordningen för dispaschmål avskaffas genom ändring i 343 § sjölagen. Talan mol tingsrätts avgörande i dispaschmål får alltså föras genom besvär i hovrätt i vanlig ordning. För prövning i HD krävs dispens i vanlig ordning.
3.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet
54 kap. 17 och 18 §§ samt 56 kap. 2 § RB innehåller bestämmelser om nedsättningsskyldigheten. Paragraferna föreslås upphävda. Som en följd härav utgår hänvisningen till de angivna lagrummen i 21 kap. 61 § lagen om delning av jord å landet.
4. Hemställan
I enlighet med det anförda har upprättats förslag lill
1) lag om ändring i rättegångsbalken,
2) lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring,
3) lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),
4) lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av
jord å landet.
Jag hemsläller, all lagrådels yttrande över lagförslagen inhämtas ge
nom utdrag av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
Prop. 1971: 45
117
Bilaga I Domstolskommitténs förslag
Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas, dels all 3 kap. 7 §, 16 kap. 3 § Iredje stycket, 29 kap. 3 § Iredje stycket, 54 kap, 12, 17, 18 och 19 §§, 55 kap. 2 § och 56 kap, 2 § rättegångsbalken skall upphöra atl gälla, dels all 17 kap, 5 §, 42 kap, 6 §, 50 kap, 21 och 25 §§, 54 kap, 10, 11, 13, 14 och 15 §§, 55 kap. 4 och 12 §§ samt 56 kap. 4 och 14 §§ samma balk skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
17 KAP.
5 §. |
Handlägges i-----------
Äro i mål, vari talan föres om fullgörelse, såväl skyldigheten att fuUgöra sotn fullgörelsens storlek stridiga och finnes med hänsyn till utredningen lämpligt, all dessa frågor avgöras var för sig, må på parts begäran särskild dom givas över skyldigheten att fullgöra; mot kärandens bestridande må sådan dom ej givas med mindre synnerliga skäl äro därtill.
Då särskUd--------------------
Ar beträffande samma käromål fråga om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången, och finnes med hänsyn lill utredningen lämpligl, all sådan del av målet avgöres för sig, må på parts begäran särskild dom givas häröver; mol parts bestridande må sådan dom ej givas med mindre synnerliga skäl äro därtill. - laga kraft.
42 KAP. 6 §. Ulfärdas stämning----------- Under förberedelsen skall målet så beredas, alt det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ell sammanhang. |
- aga rum.
Rätten skall verka för att parterna vid förberedelsen angiva allt som de vUja åberopa i målet samt genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar. Under förberedelsen skaU målet så beredas, all del vid huvudförhandlingen kan slutföras i ell samman-han,".
50 KAP.
21 §.
Hovrätten äge------------------- är ogrundad.
Rör målet allenast penningar el- Rör målet allenast penningar el-
ler sådant, som kan skallas i pen- ler sådant, som kan skattas i pen-
Prop. 1971: 45
118
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ningar, och uppgår värdet av det, ningar, och uppgår
värdet av del,
varom lalan fullföljts, uppenbart varom lalan fullföljts, uppenbart
icke lill ettusenfemhundra kronor, icke lill femtusen kronor, må må-
må målet avgöras ulan huvudför- let avgöras utan huvudförhand-
handling, om ej båda parterna be- ling, om ej båda parterna begärt
gärl sådan förhandling. Vid beräk- sådan förhandling. Vid beräkning
ning av värdet må hänsyn icke ta- av värdet må hänsyn icke lagas
gas lill rättegångskostnad eller till till rättegångskostnad eller till rän-
ränta, som upplupil efter talans ta, som upplupil efter talans väc-
väckande. kände.
Begära ej båda parterna huvudförhandUng, må utan sådan avgöras även mål, vari den fullföljda talan avser endast storleken av yrkat belopp och tvist ej råder om de till grund för prövningen liggande omständigheterna.
Mål, vari------ ■------- • —•-------- ej erfordras.
För prövning,--- ■------------- -ej erforderlig.
25 §.
Innan hovrättens —•---------- • vadetalan återkallas.
Vadekäranden äge--------------- i vadeinlagan.
Part må ej i hovrätten till stöd Part må ej i hovrätten till stöd
för sin lalan åberopa omständighet för sin talan åberopa omständig-eller bevis, som ej tidigare före- hel eller bevis, som ej tidigare fö-bragls, om han kunnat åberopa rebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid omständigheten eller beviset vid underrätten och det kan antagas, underrätten och godtagbara skäl att han underlåtit det i otillbörligt saknas för hans underlåtenhet att syfte eller av grov vårdslöshet. göra det. Framställes först i hov-Framställes först i hovrätten yr- rätten yrkande om kvittning, må kände om kvittning, må del avvi- det avvisas, om del ej utan olägen-sas, om det ej utan olägenhet kan hel kan prövas i målet, prövas i målet.
54 KAP.
10 §.
Prövningstillstånd må meddelas Prövningstillstånd
må meddelas
allenast allenast om det för ledning av
1. om för enheUig lagtolkning rättstillämpningen är av
vikt, alt
eller rättstillämpning är av synner- lalan prövas av högsla domstolen,
lig vikt, att lalan prövas av högsla eller med hänsyn till särskilda om-
domstolen, eller parten visar, att ständigheter eljest synnerliga skäl
talans prövning eljest skulle hava föreligga till sådan prövning,
synnerlig betydelse utöver det mål,
varom är fråga; eller
2. om anledning förekommer
till ändring i det slut, vartiU hov
rätten kommit, eller eljest med
hänsyn till omständigheterna i må-
Prop. 1971: 45
119
(Nuvarande lydelse)
let skäl förekomma till talans prövning.
Meddelas ej prövningstillstånd, skall hovrättens dom eller slutiiga beslut stå fast; erinran därom skall intagas i högsla domstolens beslut.
(Föreslagen lydelse)
/ den mån prövningstillstånd ej meddelas, skall hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast; erinran därom skall intagas i högsta domstolens beslut.
11 §. |
Vid avgörande----------------
Meddelas prövningstillstånd,
gälle del domen eller del slutliga beslutet i dess helhet, såvitt parten fört lalan däremot, så ock beslut, mot vilket talan fullföljes i samband med talan mot domen eUer det slutiiga beslutet.
- mot domen.
Meddelas prövningstillstånd, gälle det domen eller det slutliga beslutet i dess helhet, såvitt parlen för lalan däremot, så ock beslut, mol vilket lalan fullföljes i samband med lalan mot domen eller det slutliga beslutet. Högsta domstolen äge dock inskränka tillståndet att gälla endast viss del av den dom eller det beslut den fullföljda talan avser.
13 §.
Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mol hovrätts beslut, som ej är slutligt, och har ej i anledning av talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra stycket gäller även beslutet, äge vad i 9—12 §§ är stadgal motsvarande tUlämpning; /■ anledning av talan mot beslut om rättegångskostnad må dock prövningstillstånd enligt 10 § 2 ej meddelas.
Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, lalan mot hovrätts beslut, som ej är slutligt, och har ej i anledning av talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra stycket gäller även beslutet, äge vad i 9—11 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.
14 §.
Då hovrätt---------------------
Kan lalan mol hovrätts dom eller beslut ej komma under högsla domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parlen tillstånd därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om ta-lant fullföljande det tUl känna. Hovrätten angive ock, på vilka grunder sådant tillstånd med hänsyn till utgången i hovrätten må meddelas. Gälla för olika delar av
- lill känna.
Kan talan mol hovrätts dom eller beslut ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsla domstolen meddelat parten tillstånd därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om talans fullgörande det tillkänna med angivande tillika av de grunder på vilka sådant tillstånd må meddelas.
Prop. 1971: 45
120
(Nuvarande lydelse)
domen eller beslutet skilda grunder, skall hovrätten underrätta parten om innehållet i 11 § andra stycket.
(Föreslagen lydelse)
15 §,
Anser part, all underrättelse, som hovrätten enUgl 14 § meddelat, är oriklig, äge han i samband med fuUföljande av lalan mot domen eller beslutet påkalla prövning av frågan. Avser sådan fråga, huruvida på grund av bestämmelserna i 12 § hinder möter för prövningstillstånd enligt 10 § 2, skall den avgöras i samband med frågan, om prövningstillstånd skall meddelas. Till styrkande av värdet av vad part tappat i hovrätten må ej i högsta domstolen förebringas ny bevisning.
Ej må----------------------------
Anser part, att underrättelse, som hovrätten enligt 14 § meddelat, är oriktig, äge han i samband med fuUföljande av talan mot domen eller beslutet påkalla prövning av frågan.
■ lill efterrättelse.
55 KAP.
4§.
I revisionsinlagan-------------- — käranden yrkar.
Anser käranden, att prövnings- Erfordras prövningslUlslånd,
tiUstånd skall meddelas enligt 54 skall käranden i revisionsinlagan kap. 10 § 1, bör han i revisionsin- närmare angiva de omständighe-lagan närmare angiva de omstän- ler han åberopar till slöd för att digheler han åberopar liU slöd sådant tillstånd skall meddelas, därför.
Käranden skaU------------- •---- högsla domstolen.
Äri--------------------------------- del angivas.
Revisionsinlagan skall----------- hans ombud.
12 §.
Högsla domstolen-------------- -av motparten.
Skall mål eller viss däri upp
kommen fråga avgöras av högsla
domstolen i dess helhet, må det
ske ulan huvudförhandling.
För prövning, som ej avser själ- Beträffande avgörande i övrigt i
va saken, vare huvudförhandling högsta domstolen av mål utan hu-
ej erforderlig. vudförhandling skola i tvistenml
50 kap. 21 § andra, tredje, fjärde och femte styckena samt i brottmål
51 kap. 21 § andra och tredje styckena äga motsvarande tillämpning.
Prop. 1971: 45
121
(Nuvarande lydelse)
Skall mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av högsla domstolen i dess helhet, må del ske ulan huvudförhandling.
(Föreslagen lydelse)
56 KAP.
4§.
I besvärsinlagan----- •----- klaganden yrkar.
Anser klaganden, att prövnings- Erfordras prövningstillstånd,
tUlstånd skall meddelas enligt 54 skall klaganden i besvärsinlagan kap. 10 § 1, bör han i besvärsinla- närmare angiva de omsländighe-gan närmare angiva de omständig- ter han åberopar till stöd för att heter han åberopar lill slöd därför. sådant tillstånd skall meddelas.
Klaganden skall--- —-------- vid besvärsinlagan.
Besvärsinlagan skall-------- hans ombud.
14
§.
Vad i------------------- • —■ följande avvikelser.
1. Den
som vill anföra besvär 1. Den som vUl anföra besvär
skall inom fyra veckor från den skall inom fyra veckor från den
dag, då han erhöll del av beslutet, dag, då han erhöll del av beslutet,
tiU högsta domstolen inkomma lill högsla domstolen inkomma
med besvärsinlaga. Bestämmelser- med besvärsinlaga.
na i 2 § äge ej tillämpning.
2. Om ej-------- ■--------- yttra sig.
Denna lag träder i kraft den
Äldre lag skall dock tillämpas dels i fråga om åberopande i hovrätt av omständighet eller bevis i tvistemål, vari lalan tidigare väckts, dels i fråga om fullföljd av lalan mot hovrätts dom eller beslut, som tidigare meddelats, saml rättegången i högsla domstolen i sålunda fullföljt mål utom vad angår avgörande av mål utan huvudförhandling.
5 t Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 45
Prop. 1971: 45 122
Förslag till
Lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet
(nr 326)
Härigenom förordnas, att 21 kap. 61 § lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
21 KAP. 61 §.
Besvär mol hovrätts utslag eller Besvär mol hovrätts utslag eller
beslut skola inom tid, som i 56 beslut skola inom lid, som i 56 kap. 1 § rältegångsbalken sägs, kap. 1 § rättegångsbalken sägs, ingivas till ägodelningsdomaren. ingivas lill ägodelningsdomaren. Vad klaganden enligt 54 kap. 17 och 18 §§ samt 56 kap. 2 § rättegångsbalken har att iakttaga, skall fullgöras hos ägodelningsdomaren, och skall vad i övrigt där sägs om hovrätt avse ägodelningsdomaren.
Vid besvären-------- ~-------- sådan avskrift.
Denna lag träder i krafl den ; dock skall äldre lag
tillämpas i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats.
Prop. 1971: 45 123
Bilaga 2 Det remitterade förslaget
1) Förslag tili
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken
deb att 3 kap. 7 §, 54 kap. 12 och 17—19 §§, 55 kap. 2 § och 56 kap. 2 § skall upphöra atl gälla,
deb all 3 kap. 6 §, 16 kap. 3 §, 17 kap. 5 §, 29 kap. 3 §, 42 kap. 8 §, 50 kap. 21 och 25 §§, 54 kap. 10, 11 och 13—15 §§, 55 kap. 4 och 12 §§, 56 kap. 4 och 14 §§ samt 59 kap. 3 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 KAP.
6 §.
I behandling av fråga rörande I
behandling av fråga rörande
tUlstånd, atl lalan må komma un- tiUstånd, atl lalan må
komma un
der högsla domstolens prövning, der högsta domstolens prövning,
skola tre ledamöter deltaga. skola tre ledamöter deltaga. Fråga
om prövningstillstånd, som förklarats vilande enligt 54 kap. 11 § första stycket, avgöres dock av de ledamöter som pröva målet. Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av nedre justitierevisionen eller tjänsteman vid denna,
16 KAP,
3 §.=
Vid omröstning gälle den mening, som omfattats av mer än hälften av rätlens ledamöter; har någon mening erhållit hälften av rösterna och är bland dem ordförandens, gäUe den meningen.
Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.
' Senaste lydelse av 54 kap. 12 § 1964: 166, 54 kap. 17 § 1947: 616. " Senaste lydelse 1969: 244.
Prop. 1971: 45 124
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
17 KAP.
5 §.1
Handläggas i en rättegång lalan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande beslår eller icke beslår, och liUika lalan, vars prövning beror därav, må särskild dom givas över faslslällelselalan. Beror eljest prövningen av viss lalan av annan lalan, som handlägges i samma rättegång, må ock särskild dom givas över den lalan.
Äro i mål, vari talan föres om Är beträffande samma käromål
fullgörelse,
såväl skyldigheten att fråga om flera omständigheter,
fullgöra som fullgörelsens storlek som var för sig äro av omedelbar
stridiga och finnes med hänsyn till betydelse för utgången, och fin
utredningen lämpligl, alt dessa nes med hänsyn till utredningen
frågor avgöras var för sig, må på lämpligl, att sådan del av målet
parts begäran särskUd dom givas avgöres för sig, må på parts be-
över skyldigheten att fullgöra; gäran särskild dom givas däröver;
mot kärandens bestridande må så- mot parts bestridande må sådan
dan dom ej givas med mindre syn- dom ej givas med mindre synner-
nerliga skäl äro därtill. liga skäl äro därtiU.
Då särskild dom enligt denna paragraf givils, äge rätlen förordna, alt målet i övrigl skall vila, lill dess domen vunnit laga kraft.
29 KAP.
3 §.2
Yppas, då nämnd har säte i rätten, annan mening än ordförandens och förena sig minst fyra eller, då i nämnden äro endast fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gäUe nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.
Vid omröstning, då nämnd ej har säte i rätlen, gäUe den mening, som omfattats av mer än hälften av ledamöterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida villkorlig dom skall meddelas eller skyddstiUsyn, ungdomsfängelse eUer internering ådömas eller förordnande meddelas om överlämnande lill särskild vård, så ock eljest, då ej någon mening kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.
Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.
42 KAP. 8 §. Under förberedelsen skola parterna var för sig angiva de ytterligare omständigheter de vilja anföra saml yttra sig över vad motparten anfört. De skola ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej redan föreletls, skall genast framläggas. Part vare skyldig all på framställning av motparten uppgiva, vilka andra skriftliga bevis han innehar.
' Senaste lydelse 1954: 432. " Senaste lydelse 1969: 244.
Prop. 1971: 45 125
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Rätten skall verka för att parterna vid förberedelsen angiva allt som de vilja åberopa i målet samt genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar. Rätlen äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen behandlas var för sig.
50 KAP.
21 §.1
Hovrätten äge ulan huvudförhandling företaga mål till avgörande, om vadetalan medgivils eller hovrätten finner uppenbart, all vadelalan är ogrundad.
Rör målet allenast penningar el- Rör målet allenast penningar el-
ler sådant, som kan skattas i pen- ler sådant, som kan
skattas i pen
ningar, och uppgår värdet av det, ningar, och uppgår värdet av det,
varom lalan fullföljts, uppenbart varom lalan fullföljts, uppenbart
icke till ettusenfemhundra kronor, icke lill det vid tidpunkten för
må målet avgöras ulan huvudför- underrättens dom gällande basbe
handling, om ej båda parterna be- loppet enligt lagen (1962: 381) om
gärl sådan förhandling. Vid be- allmän försäkring, må målet av
räkning av värdet må hänsyn icke göras utan huvudförhandling, om
tagas till rättegångskostnad eller ej båda parterna begärt sådan för
till ränta, som upplupit efter la- handling. Vid beräkning av var
ians väckande. det må hänsyn icke lagas till rätte
gångskostnad eller till ränta, som
upplupit efter talans väckande.
Mål, vari fråga är om allenast Mål, vari saken är sådan, att
rättstillämpningen, må på båda förlikning därom är
tillåten, och
parternas begäran avgöras ulan annat mål, vari fråga är om alle
huvudförhandling, om hovrätten nast rällslillämpningen, må på
finner uppenbart, att sådan ej er- båda parternas begäran avgöras
fordras. utan huvudförhandling, om hov-
rätten finner uppenbart, atl sådan ej erfordras.
För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.
25 §.
Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadelalan återkallas.
Vadekäranden äge ej ändra sin lalan all avse annan del av underrättens dom än den som uppgivils i vadeinlagan.
Part må ej i hovrätten lill slöd Part må ej i hovrätten till stöd
för sin lalan åberopa omständig- för sin lalan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare hel eller bevis, som ej tidigare förebragts, om han kunnat åbe- förebragts, med mindre han gör ropa omständigheten eller beviset sannolikt, att han icke kunnat åbe-vid underrätten och det kan an- ropa omständigheten eller beviset
' Senaste lydelse 1954: 432.
Prop. 1971: 45
126
(Nuvarande lydelse)
tagas, att han underlåtit det i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Framställes först i hovrätten yrkande om kvittning, må del avvisas, om del ej ulan olägenhet kan prövas i målet.
(Föreslagen lydelse)
vid underrätten eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. FramstäUes först i hovrätten yrkande om kvittning, må del avvisas, om del ej ulan olägenhet kan prövas i målet.
54 KAP. 10 §.
Prövningstillstånd må meddelas allenast
1. om för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerUg vikt, all talan prövas av högsla domstolen, eller parten visar, att talans prövning eljest skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller
2. om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till talans prövning.
Meddelas ej prövningstillstånd, skall hovrättens dom eller slutUga beslut stå fast; erinran därom skall intagas i högsta domstolens beslut.
PrövningslUlslånd må meddelas allenast
1. om det är av vikt för ledning av rättstiUämpningen alt lalan prövas av högsla domstolen; eller
2. om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att grund för resning föreligger eller domvUla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.
11 §.
Vid avgörande, huruvida prövningstillstånd skall meddelas i anledning av talan mot dom, skall hänsyn tagas även till beslut, varigenom saken till viss del ej upptagits till prövning och mot vilket talan fullföljes i samband med talan mot domen.
Meddelas prövningstillstånd, gälle det domen eller del slutliga
Prövningstillstånd må begränsas att gälla endast viss del av den dom eller det slutliga beslut som den fullföljda talan avser. 1 avbidan på utgången av prövningen av målet i denna del äge högsta domstolen förklara fråga om meddelande av prövningstillstånd i annan del av målet vilande.
Meddelas prövningstillstånd utan sådan begränsning som avses
Prop. 1971: 45
127
(Nuvarande lydelse)
beslutet i dess helhet, såvitt parlen för lalan däremot, så ock beslut, mol vilket lalan fullföljes i samband med lalan mot domen eller del slutliga beslutet.
(Föreslagen lydelse)
i första stycket, gälle det domen eller del slutiiga beslutet i dess helhet, såvitt parlen för lalan däremot, så ock beslut, mol vUket lalan fullföljes i samband med lalan mot domen eller det slutliga beslutet.
/ den mån prövningstillstånd ej meddelas och fråga därom ej förklaras vilande, skall hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast. Erinran därom skall intagas i högsta domstolens beslut.
13 §.
Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mot hovrätts beslut, som ej är slutligt, och har ej i anledning av lalan mol hovrättens dom eller slutUga beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra styckel gäller även beslutet, äge vad i 9—11 §§ är stadgat motsvarande tillämpning. |
Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mot hovrätts beslut, som ej är slutiigt, och har ej i anledning av lalan mol hovrättens dom eller slutUga beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra stycket gäller även beslutet, äge vad i 9— 12 §§ är stadgat motsvarande lUl-lämpning; ; anledning av talan mot beslut om rättegångskostnad må dock prövningstillstånd enligt 10 § 2 ej meddelas.
14 §.
Då hovrätt meddelar beslut, varemot lalan enligt 5, 6, 7 eller 8 § ej må föras, skall hovrätten i beslutet giva del lill känna.
Kan lalan mol hovrätts dom eller beslut ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsla domstolen meddelat parlen tillstånd därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om talans fullföljande det lill känna med angivande av de grunder på vilka sådant tillstånd må meddelas. |
Kan lalan mot hovrätts dom eller beslut ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill, give hovrätten i samband med underrättelse om talans fullföljande del till känna. Hovrätten angive ock, på vilka grunder sådant tillstånd med hänsyn tUl utgången i hovrätten må meddelas. Gälla för olika delar av domen eller beslutet skilda grunder, skall hovrätten underrätta parten om innehållet ill § andra stycket.
15 §.
Anser part, alt underrättelse, som hovrätten enligt 14 § meddelat, är oriktig, äge han i samband
Anser part, att underrättelse, som hovrätten enligt 14 § första stycket meddelat, är oriklig, äge
Prop. 1971: 45 128
(Nuvarande lydelse) {Föreslagen lydelse)
med fullföljande av lalan mol do- han i samband med fullföljande men eller beslutet påkalla prov- av talan mol domen eUer beslutet ning av frågan. Avser sådan fråga, påkalla prövning av frågan, huruvida på grund av bestämmelserna i 12 § hinder möter för prövningstillstånd enligt 10 § 2, skall den avgöras i samband med frågan, om prövningstillstånd skall meddelas. Till styrkande av värdet av vad part tappat i hovrätten må ej i högsta domstolen förebringas ny bevisning.
Ej må i annat fall än i första stycket sägs fråga, som där avses, komma under högsla domstolens prövning. Vad hovrätt i övrigt föreskrivit om sättet för fullföljd av talan skall lända till efterrättelse.
55 KAP. 4 §.1 I revisionsinlagan skall revisionskäranden uppgiva:
1. den dom, mot vilken lalan föres;
2. grunderna för revisionstalan med angivande, i vilket avseende hovrättens domskäl enligt kärandens mening äro orikliga; saml
3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden yrkar.
Anser käranden, att prövnings- Erfordras prövningstillstånd, bör
tillstånd skall meddelas enligt 54 käranden i revisionsinlagan när-kap. 10 § 1, bör han i revisionsin- mare angiva de omständigheter lagan närmare angiva de omstän- han åberopar till stöd för att så-digheler han åberopar lill slöd där- dant tillstånd skall meddelas, för.
Käranden skall i revisionsinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. 1 tvistemål skall käranden, om beviset ej tidigare förebragts, uppgiva anledningen härlUl. Åberopar käranden skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall del i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid revisionsinlagan. I revisionsinlagan skall käranden ock angiva, om han vill, att motparten eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i högsla domstolen.
Är i brottmål den tUltalade anhållen eller häktad, skall del angivas.
Revisionsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.
12 §. Högsta domstolen äge ulan huvudförhandling förelaga mål till avgörande, om målet upptagits omedelbart av hovrätten eller om i tvistemål revisionstalan medgivils eller i brottmål talan av åklagaren föres allenast lill den tilltalades förmån eller lalan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten.
' Senaste lydelse 1963: 149.
Prop. 1971: 45 129
(Nuvarande lydelse) {Föreslagen lydelse)
Skall mål eller viss däri upp
kommen fråga avgöras av högsta
domstolen i dess helhet, må det
ske utan huvudförhandling.
För prövning, som ej avser själ- Beträffande avgörande i övrigt i
va saken, vare huvudförhandling högsta domstolen av mål
utan hu-
ej erforderUg. vudförhandling skola i tvistemål 50
kap. 21 § andra, tredje och fjärde styckena samt i brottmål 51 kap. 21 § andra och tredje styckena äga motsvarande tiUämpning. SkaU mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av högsta domstolen i dess helhet, må det ske utan huvudförhandling.
56 KAP. 4 §.1 1 besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:
1. del beslut, mol vilket lalan föres;
2. grunderna för besvärslalan; saml
3. den ändring i beslutet, som klaganden yrkar.
Anser klaganden, att prövnings- Erfordras prövningstillstånd bör
tillstånd skall meddelas enligt 54 klaganden i besvärsinlagan närma-kap. 10 § 1, bör han i besvärsinla- re angiva de omständigheter han gan närmare angiva de omständig- åberopar till slöd för att sådant heter han åberopar lill slöd därför. tillstånd skall meddelas.
Klaganden skall i besvärsinlagan uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare förebragts, skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.
Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans ombud.
14 §.1 Vad i delta kapitel är stadgal äge motsvarande tillämpning i fråga om besvär, som avses i 8 kap. 8 §; i dylikt mål gälle dock följande avvikelser:
1. Den som vUl anföra besvär 1. Den som vill anföra besvär
skall inom fyra veckor från den skall inom fyra veckor från den
dag, då han erhöll del av beslutet, dag, då han erhöll del av beslutet,
lill högsta domstolen inkomma till högsla domstolen inkomma
med besvärsinlaga. Bestämmelser- med besvärsinlaga.
na i 2 § äge ej tillämpning.
2. Om ej särskilda skäl föranleda annat, skola klaganden och, då talan föres av justitiekanslern, även motparten höras muntligen i högsta domstolen.
3. Tillfälle skall lämnas det organ inom advokatsamfundet, som meddelat beslutet, att inkomma med skriftlig förklaring och alt, då part höres muntiigen, därvid yttra sig.
' Senaste lydelse 1963: 149.
Prop. 1971: 45
130
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
59 KAP.
3§.
Om besvär över domvilla och fullföljd av lalan mol hovrätts beslut i sådant ärende äge i övrigt vad i 52, 54 och 56 kap. är stadgat motsvarande tillämpning; beträffande besvär, som skola upplagas omedelbart av högsla domstolen, gälle dock ej bestämmelserna om prövningslUlslånd. |
Om besvär över domvilla och fullföljd av lalan mol hovrätts beslut i sådant ärende äge i övrigt vad i 52, 54 och 56 kap. är stadgat motsvarande tillämpning; beträffande besvär, som skola upplagas omedelbart av högsla domstolen, gälle dock ej bestämmelserna om nedsättning av fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning eller angående prövningslUlslånd.
Rälten äge, när skäl äro därtill, förordna, atl, till dess annorlunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.
Undanröjes domen och grundas beslutet ej därå, atl rätlen varit obehörig eller eljest icke bort upplaga målet till prövning, skall tillika förordnas, all ny handläggning skall äga rum vid den rält, som meddelat domen.
Om ersättning för kostnad gälle vad om rättegångskostnad är stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juU 1971.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande dels i fråga om åberopande i hovrätt av nya omständigheter eller bevis i tvistemål, vari talan väckts före ikraftträdandet, dels i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.
2) Förslag till
Lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens
sammansättning och tjänstgöring
Härigenom förordnas, alt 1 § lagen (1946: 879) om högsla domstolens sammansättning och tjänstgöring skall ha nedan angivna lydelse.
(Föreslagen lydelse) Högsta domstolen utgöres högst tjugotvå justitieråd. |
(Nuvarande lydelse)
1 §.
Högsta domstolen utgöres av tjugofyra justitieråd. / den mån det behöves på grund av justitieråds tjänstgöring på extra avdelning av lagrådet, må antalet justitieråd ökas till högst tjugosju. När skäl för ökning icke längre före-
' Senaste lydelse 1968: 58.
av
Prop. 1971: 45
131
(Föreslagen lydelse)
(Nuvarande lydelse)
ligger, skall antalet justitieråd åter nedbringas, så snart det kan ske till följd av justitieråds avgång.
Högsta domstolen skall vara delad i tre avdelningar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.
Högsla domstolen får beslå av fler än ljugotvå justitieråd lill dess antalet nedgått till detla antal till följd av inträffade ledigheter. Om särskilda skäl föreligger får dock nya ledamöter utses även dessförinnan.
3) Förslag till
Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)
Härigenom förordnas, alt 343 § sjölagen (1891: 35 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
343 §.:
Talan mot tingsrätts utslag eller beslut i dispaschmål föres genom besvär //// högsta domstolen. Vill någon anföra besvär, skall han inom fyra veckor från den dag, då utslaget eller beslutet meddelades, till tingsrätten inkomma med besvärsinlaga. Beträffande klagandens skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för kostnadsersättning åt motpart samt i fråga om rättegången i övrigt äga bestämmelserna i 54 kap. 16—19 §§ och 56 kap. rättegångsbalken motsvarande tillämpning. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället tingsrätten.
Talan mot tingsrätts utslag eller beslut i dispaschmål föres genom besvär.
Denna lag träder i krafl den 1 juH 1971.
Äldre bestämmelser gäller i fråga om fullföljd av talan mol utslag eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.
' Senaste lydelse 1970: 919.
Prop. 1971: 45 132
4) Förslag tiU
Lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet
Härigenom förordnas, all 21 kap. 61 § lagen (1926: 326) om delning av jord å landet skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
21 KAP.
61 §.1
Besvär mol hovrätts utslag eller Besvär mol hovrätts utslag eller
beslut skola inom lid, som i 56 beslut skola inom tid, som i 56 kap. 1 § rättegångsbalken sägs, in- kap. 1 § rättegångsbalken sägs, ingivas tiU ägodelningsdomaren. Vad givas till ägodelningsdomaren. klaganden enligt 54 kap. 17 och 18 §§ samt 56 kap. 2 § rättegångsbalken har att iakttaga, skall fullgöras hos ägodelningsdomaren och skall vad i övrigt där sägs om hovrätt avse ägodelningsdomaren.
Vid besvären skola tiUika fogas styrkta avskrifter av besvärsinlagan saml av de övriga inlagor och skriftiiga bevis, som klaganden må ingiva, med undanlag dock för kartor och andra ritningar saml handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll i rättegångsmål eller handlingar rörande laga skifte eller därmed jämförlig förrättning. Har klaganden underlåtit alt ingiva avskrift, som enligt vad nu är stadgat skall fogas vid besvären, låle ägodelningsdomaren, där delägare skall höras över besvären, på klagandens bekostnad verkställa sådan avskrift.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.
Äldre bestämmelser gäller i fråga om fullföljd av lalan mol hovrätts utslag eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.
' Senaste lydelse 1946: 827.
Prop. 1971: 45 133
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 9 februari 1971
Närvarande: f. d. justitierådet REGNER, regeringsrådet MARTENIUS, justitierådet BERNHARD, justitierådet HESSER.
Enligt lagrådet den 4 februari 1971 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:l Konungen i statsrådet den 14 januari 1971, hade Kungl. Maj:l förordnat, alt lagrådets ullålande skulle inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken, 2) lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring, 3) lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1), 4) lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet.
Förslagen, som finns bUagda della protokoll, hade inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Gerhard Wikrén,
Förslagen föranledde följande yttranden.
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
50 kap, 25 § Lagrådet:
Den föreslagna nya lydelsen av tredje stycket innebär en betydande inskränkning av möjligheten för part all i hovrätt åberopa ny omständighet eller nytt bevis. Till lydelsen överensstämmer stycket med den bestämmelse i 55 kap. 13 § RB som gäller vid rättegången i HD. Såsom departementschefen anfört bör emellertid ifrågavarande möjlighet vara vidsträcktare i hovrätt, och det synes därför icke vara helt lämpligl all regeln är likalydande för båda instanserna. Visserligen torde en önskvärd, mindre restriktiv tillämpning av regeln i hovrätt följa därav, all del oftare i andra än i Iredje instans kan anses all part haft giltig ursäkt att ej tidigare åberopa det nya processmaterialet.
Vid utformningen av bestämmelsen bör beaktas all, såsom departementschefen anfört, part — oberoende av om han haft giltig ursäkt — skall äga rätt att i indispositiva tvistemål åberopa nya omständigheter och nya bevis. Vad gäller disposiliva tvistemål kan såsom jämväl antytts i remissprotokollel, fall förekomma då del med hänsyn lill
Prop. 1971: 45 134
rättsläget och önskemålet om en materiellt tillfredsställande utgång får anses orimligt atl ny utredning avvisas. För all i dylikt fall medge införandet av nytt material kan kravet på giltig ursäkt behöva ges en vidare tolkning än orden tillåter; del kan till och med sägas atl del blir svårare all medge åberopandet ju viktigare den nya utredningen är. I många fall, t. ex. när part först i hovrätt anlitar juridiskt biträde, måste del bliva vanskligt all bedöma i vad mån parts bristfälliga sätt atl föra processen är ursäktiigt eller icke.
Del synes även böra beaktas atl om en parts möjlighet i ifrågavarande hänseende kringskäres allt för mycket i hovrätt, della kan föranleda atl parlen i underrätten för att vara på den säkra sidan inför processmaterial som senare visar sig onyttigt.
Även med beaktande av intresset alt allt relevant processmaterial förebringas i underrätt synes vad som anförts böra föranleda atl förevarande bestämmelse göres mindre snäv och medger åberopande av ny omständighet eller nytt bevis även då del av annan anledning än de i förslaget angivna framstår såsom berättigat att det får ske. Vid en sådan omformulering av bestämmelsen synes del icke vara nödvändigt all vid sidan av giltig ursäkt angiva all åberopandet icke kunnat ske i underrätten.
Del är givet all tillämpning av koslnadssanklion jämlikt 18 kap. 6 § RB lättare kan tUlämpas mol part som utan giltig ursäkt framkommer med nytt material i hovrätt än mol part som angives ha haft giltig ursäkt.
Lagrådet förordar all första punklen i Iredje stycket i paragrafen får följande lydelse:
Part må i hovrätt lill slöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts endast om han gör sannolikt, att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet all åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten, eller om del på grund av annan särskild anledning bör tillåtas all omständigheten eller beviset åberopas.
54 kap. 10 §
F. d. justitierådet Regner, regeringsrådet Martenius och justitierådet Hesser:
Vi biträder den i lagstiftningsärendet allmänt uttalade uppfattningen, alt HD i princip bör ha ställning av prejudikatinslans och alt frågan huruvida förutsättningar finns för prövning i HD bör avgöras genom särskild tillståndsprövning inom HD. Vi ansluter oss även väsentiigen lill den utformning av fullföljdsreglema som nu förordas. Del synes sålunda ändamålsenligt atl under särskUda punkter upptaga dels en bestämmelse om prejudikatdispens, dels en bestämmelse om dispens i resningsfall och vissa andra jämförbara undantagssilualioner.
Prop. 1971: 45 135
Vad
angår sistnämnda bestämmelse synes emellertid viss komplettering vara alt
förorda. Enligt förslagel skall dispens kunna meddelas om del föreligger
synnerliga skäl för prövning, såsom all grund för resning föreligger eller
domvilla förekommit eUer att målels utgång i hovrätten uppenbarligen beror på
grovt förbiseende eller grovt misstag. Stadgandet innebär alt prövningstillstånd
må meddelas endasl om synnerliga skäl lill prövning föreligger, varvid de
särskilt angivna fallen utgör exempel på här avsedda situationer. Avsikten är
alltså all dispens skall kunna ges även i andra än de fall som särskilt
angivils; exemplen skall dock vara vägledande så alt dispens endasl kan ges i
fall som är av samma eller liknande typ som dessa. All t. ex. elt mål rör
synnerligen betydande värden eller en synnerligen sträng straffpåföljd skall
icke i och för sig föranleda all dispens meddelas. Som exempel på extraordinära
situationer som omfattas av stadgandet namnes i departementschefens anförande
fall då hovrättens avgörande uppenbart strider mol lagtolkning eller
rättsgrundsats som är klart och entydigt fastlagd genom tidigare praxis saml
fall då ell stort antal liknande mål samtidigt fullföljs till HD men prejudikalinlresset
endasl motiverar all elt eller några få ges dispens. Del första fallet synes,
också med den begränsande tolkning av stadgandet som här angivils, omfattas av della,
vare sig man anser atl en uppenbar avvikelse från klar praxis är all likställa
med resningsfall eller bedömer en sådan avvikelse som ell grovt förbiseende
från hovrättens sida. Del andra fallet •— all flera likartade mål samtidigt
fullföljts lill HD — synes däremot icke kunna föras in under stadgandet sådant
del utformats. I och för sig föreligger dock anledning atl medge möjlighet lill
dispens även i delta fall; det vore otillfredsställande om HD skulle behöva
samtidigt meddela motstridiga dispensbeslut i identiska eller nästan identiska
fall. Möjlighet lUl dispens i här avsedda situationer bör alltså ges genom ell
särskilt stadgande. I samband härmed kan övervägas om möjlighet lill dispens
borde ges även i del närliggande fallet alt efter tillkomsten av etl prejudikat
talan lill HD fullföljs i ett därmed likartat mål som med annan utgång avgjorts
av hovrätt. Om hovrättens avgörande skett mer
Prop. 1971: 45 136
Justitierådet Bernhard:
Såsom departementschefen anfört i remissprotokollel är HD:s viktigaste uppgift all främja enhetlighet och konsekvens i rättstillämpningen. Såsom den första och viktigaste grunden för meddelande av prövningstillstånd har därför i förevarande paragraf under punklen 1 upplagils alt del är av vikt för ledning av rättstillämpningen all lalan prövas av HD. Den föreslagna formuleringen innebär en utvidgning i förhållande till gällande rätt av möjligheterna lill prejudikaldispens. Härigenom tillgodoses önskemålet all i framtiden få tUlgång lill elt rikligt antal vägledande avgöranden av HD. Enligt uttalande av departemenlschefen i remissprolokollet är det avsett all HD skall fullgöra uppgiften atl främja enhetligheten i rätlsliUämpningen uteslutande genom prejudikalbUdning. Utrymmet för meddelande av prövningslUlslånd när del icke är påkallat av prejudikalskäl har också i den föreslagna lagtexten begränsats till resnings- och domvUlofallen och med dem jämförbara, myckel säUsynta situationer.
Såsom HD;s ledamöter anfört i sill remissyttrande över kommilléns förslag kan önskvärd enhetlighet i rällslillämpningen icke säkerställas enbart genom prejudikalbUdning. Del krävs all domstolen dessutom ges möjligheter all korrigera mera påtagliga avvikelser från rådande praxis i syfte all ge denna praxis stadga och trygga prejudikatens efterföljd. I många fall av sådana avvikelser kan det finnas vara av vikt för ledning av rättstillämpningen all lalan prövas av HD, och prejudikaldispens kan då meddelas. 1 vissa fall, såsom när avgörandet är uppenbart rätlsstridigi, kan likheten med resnings- och domvillofallen vara så påtaglig all dispens skulle kunna meddelas enligt punkt 2 i förslaget. Emellertid kan även i andra fall av avvikelse från praxis omständigheterna vara sådana all intresset av enhetlighet i rättstillämpningen och rällvisehänsyn med styrka talar för all fullföljd lalan får prövas av HD.
1 paragrafen anges under punkt 2 de fall av undanlagsnalur i vilka dispens skall kunna meddelas oberoende av prejudikalinlresset. Såsom ytterligare exempel på sådana fall namnes i remissprotokollel den situationen alt etl stort antal likartade mål samtidigt fullföljts lill HD men prejudikalinlresset motiverar prövningstillstånd endast i ett eller några få av målen. Enligt departementschefen talar starka rällvisekrav för all, om prejudikaldispens leder tUl ändring, samtliga avgöranden kan ändras av HD. I själva verket föreligger här etl fall som lill sin art skiljer sig från de typfall som upptagits i förslagels punkt 2. Del lorde vara hänsynen lill den enskildes anspråk på rättvisa och likabehandling som föranlett all dispens enligt förslaget skall kunna meddelas för prövning av talan i den angivna situationen. Dessa hänsyn bör kunna leda till sanuna bedömning i del närliggande fallet atl efter till-
Prop. 1971: 45 137
komslen av elt prejudikat lalan lill HD fullföljes i ell därmed likartat mål som med annan utgång avgjorts i hovrätt — och della oavsett om avgörandet skett före eller efter prejudikatels tillkomst. Även i övrigt kan tänkas fall i vilka prövningstillstånd bör kunna medges ehuru situationen ej är jämförlig med dem som avses med de i punkt 2 angivna exemplen. Elt sådant fall är all fullföljd lalan medges av motparten. Särskilt i brottmål synes det otillfredssläUande all åklagares lalan skall upplagas av HD utan föregående tillståndsprövning men av tilltalad fullföljd lalan icke får prövas ens om den medges av åklagaren, såvida icke prejudikatinlresse föreligger eller resningsgrund eller därmed jämförligt skäl kan åberopas. Elt annat fall är del av kommittén anmärkta all prövningen har sådan betydelse utöver del föreliggande målet all prövningslUlslånd med anledning härav är motiverat. I sådana fall föreligger visserligen oftast ett prejudikatinlresse, men om så undanlagsvis icke skulle vara fallet kan omständigheterna likväl vara sådana alt del framstår som angeläget all talan får prövas av HD. Om prövningstillstånd meddelats ena parten i ett mål kan det ibland framstå som angeläget all även motparten beviljas dispens. Över huvud taget bör reglerna om prövningstillstånd vara så utformade all de icke innefattar hinder för HD att i särskilda fall av undanlagsnalur upptaga fullföljd lalan till prövning när starka rällvisekrav talar härför eller när del framstår som angelägel med hänsyn till den särskilda viklen — för den enskUde eller för det aUmänna — av de intressen som beröres av målels utgång.
För all öppna möjlighet till prövningstillstånd även i de fall som angivils i det föregående synes paragrafen såvitt angår punkt 2 böra ges en avfattning som innefattar en något mindre snäv begränsning. Del förordas sålunda alt paragrafen jämkas på sådant sätt alt prövningslUlslånd kan meddelas — förutom i prejudikatfallen enligt punkt 1 — om grund för resning föreligger, om domvilla förekommit eller målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misslag eller om eljest synnerliga skäl föreligger alt målet prövas av HD.
Förslaget till lag om ändring i lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring
Lagrådet:
Innebörden av sista punklen av övergångsbestämmelserna synes vara, atl så länge justilierådens antal inle till följd av inträffade ledigheler ännu nedgått lUl ljugotvå, ledamotsantalet fortiöpande kan förbli vid ett högre antal genom all nya ledamöter utses om särskilda skäl därför anses föreligga. Åtminstone formellt skulle antalet ledamöter i HD sålunda under lång lid kunna förbli obestämt.
Prop. 1971: 45 138
Det synes också anmärkningsvärt alt, om antalet ledamöter opåräknat nedgår till tjugotvå medan behov av flera ledamöter ännu föreligger, en ökning av antalet är utesluten.
Lagrådet förordar all bestämmelsen får ulgå. Om förhållandena skulle visa sig nödvändiggöra en permanent eller tillfällig ökning av antalet ledamöter i HD lorde della böra föranleda en lagändring eller ny lag om tillfällig ökning av ledamolsanlalet.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1971: 45 139
Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockhohns slott den 5 mars 1971.
Närvarande: Ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQUIST, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT,
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådels övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag till
1) lag om ändring i rättegångsbalken,
2) lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring,
3) lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),
4) lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet.
Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.
Lagrådet har förordat att bestämmelsen i 50 kap, 25 § tredje stycket görs mindre snäv och medger åberopande av ny omständighet eller nytt bevis inte bara då parten gör sannolikt all han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten utan också när det på grund av annan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas. Vad lagrådet har anfört till stöd för ändringen överensstämmer i sak med vad jag uttalat i remissprolokollet angående bestämmelsens tillämpning. Jag kan sålunda biträda lagrådels förslag i denna del.
När det gäller bestämmelserna om fullföljd av talan till högsta domstolen har lagrådels majoritet i sak anslutit sig lill den utformning som förordas i det remitterade förslagel men föreslagit en uttrycklig bestämmelse att, om prövningstillstånd meddelas i etl av två eller flera likartade mål som samtidigt föreligger till bedömande, prövningstiUslånd får meddelas även i övriga mål.
Förslagel att en uttrycklig bestämmelse ges för det fallet all prövningstillstånd meddelas i etl av två eller flera samtidigt föreliggande likartade mål innebär ingen ändring i sak av del remitterade förslaget.
Beträffande övergångsbestämmelserna lill förslaget till lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta domstolen sammansättning och tjänstgöring har lagrådet anfört bl. a, alt antalet ledamöter i högsla domslo-
Prop. 1971: 45 140
len enligt denna bestämmelse under lång lid skulle kunna förbli obestämt. Lagrådet har också funnit det anmärkningsvärt alt, om antalet ledamöter opåräknat nedgår till ljugotvå medan behov av flera ledamöter ännu föreligger, en ökning av antalet är utesluten.
Med anledning av vad lagrådet har anfört i denna del vUl jag framhålla följande. Det är inle möjligt atl nu med någon säkerhet bedöma i vilken utsträckning de nya fullföljdsreglema kommer alt minska högsta domstolens arbetsbörda. Även om man bör räkna med alt reformen ger möjlighet alt på sikt väsentiigt nedbringa antalet ledamöter i domstolen, finns därför anledning att nu iaktta försiktighet. Jag har stannat för att föreslå atl antalet ledamöter inle skall få översliga tjugotvå. En sådan regel framtvingar en endast mycket måttlig begränsning av domstolens storlek men ger å andra sidan möjlighet all ulan lagändring nedbringa antalet ledamöter ytterligare, om erfarenheterna av reformen skulle motivera det. Svårigheterna att bedöma reformens effekt är särskUt stora såvitt avser den första liden, eftersom del kan dröja viss tid innan frekvensen av ansökningar om prövningstillstånd går ned. Redan den självklara regeln att antalet ledamöter nedbringas endast genom naturlig avgång från domstolen ger visserligen en ökad kapacitet under en övergångstid. Jag anser emellertid att detta inte är tillräckligt. I del remitterade förslagel har därför upptagits en ytterligare bestämmelse som ger möjlighet att utse nya ledamöter i domstolen även under denna övergångslid, om särskilda skäl föreligger. Har antalet tUlålils nedgå lill ljugotvå, bör dock denna möjlighet ej längre föreligga. På grand av del anförda finner jag ej skäl all frångå det remitterade förslaget i denna del.
Vid sidan av de nu föreslagna ändringarna bör göras vissa redaktionella ändringar.
Jag hemsläller, all Kungl. Maj:l genom proposition föreslår riksdagen
all antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.
Med bifall tiU vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:l Konungen all till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bUaga lill delta protokoll ulvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
Prop. 1971: 45 141
Innehållsförteckning
Propositionen .................................................. 1
Propositionens huvudsakliga innehåll .................... 1
Lagförslag ...................................................... 2
Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ....... ... 2
Förslag till lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsta
domstolens sammansättning och tjänstgöring .. ... 9
Förslag till lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s, 1) 10
Förslag till lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning av
jord å landet ............................................ .. 11
Utdrag av statsrådsprolokollel den 14 januari 1971 .. .. 12
1. Inledning 12
2, AUmän motivering 14
2.1 Huvuddragen
i fråga om de allmänna domstolarnas organisa
tion saml fullföljd av lalan m,m, enligt nuvarande
ordning....................................................... 14
2.2 Domslolskommitléns förslag i sammanfattning .. .. 18
2.3 Remissyttrandena i sammanfattning .............. 22
2.4 Fullföljd av lalan lill HD ................................ 23
2.4.1 Historik................................................. .. 23
2.4.2 Gällande rätt.......................................... 26
2.4.3 Utiändsk rätt......................................... .. 30
2.4.4 Statistiska uppgifter ............................ 30
2.4.5 Domstolskommiltén .............................. 33
2.4.6 Remissyttrandena ................................ 45
2.5 Förebringande i överrätt av nya omständigheter eller bevis . . 56
2.5.1 Gällande rält.......................................... 56
2.5.2 Domstolskommiltén.................................. 58
2.5.3 Remissyttrandena ................................ 59
2.6................................................................. Processledning 62
2.6.1 Gällande rätt.......................................... 62
2.6.2 Domstolskommittén .............................. .. 63
2.6.3 Remissyttrandena ................................. 63
2.7................................................................ Mellandom 65
2.7.1 GäUande rätt......................................... .. 65
2.7.2 Domstolskommiltén .............................. .. 67
2.7.3 Remissyttrandena ............................... 69
2.8 Måls avgörande ulan huvudförhandUng i överrätt 71
2.8.1 Gällande rätt m.m................................... 71
2.8.2 Domslolskommittén ............................... .. 75
2.8.3 Remissyttrandena ................................ 78
Prop. 1971: 45 142
2,9 Departementschefen..................................... 82
2.9.1 AUmänna synpunkter ............................. 82
2.9.2 Fullföljd av lalan till HD .......................... 86
2.9.3 Förebringande i överrätt av nya omständigheter eller
bevis .................................................. 98
2.9.4 Processledning........................................ 102
2.9.5 MeUandom.............................................. 103
2.9.6 Måls avgörande ulan huvudförhandling i överrält . , . . 107
3. Specialmolivering 111
3.1 Förslagel liU lag om ändring i rättegångsbalken . 111
3.2 Förslagel till lag om ändring i lagen (1946: 879) om högsla domstolens sammansättning och tjänstgöring 115
3.3 Förslaget lill lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s, 1) 115
3.4 Förslagel lill lag om ändring i lagen (1926: 326) om delning
av jord å landet ......................................... 116
4, Hemställan 116
Bilagor: 1, Domslolskommitléns förslag...................... 117
2, Det remitterade förslaget.......................... 123
Utdrag av lagrådels protokoll den 9 februari 1971....... 133
Utdrag av slatsrådsprolokollot den 5 mars 1971 ..... 139
tUNGL. BOKTR. STHLM m\ 70069»