Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Majrts proposition nr 40 år 1971 40      Prop. 1971: 40

Nr 40

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till växtförädlar-rättslag m. m.; given Stockholnis slott den 12 februari 1971.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprolokollel över justitieärenden och lagrådets protokoll, före­slå riksdagen all bifalla de förslag ora vars avlålande till riksdagen före­dragande departementschefen hemslälll.

GUSTAF ADOLF

LENNART GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen framläggs förslag till växlförädiarrältslag. För­slagel innehåller bestämmelser lill skydd för förädlare av växlsorter och deras rättsinnehavare.

Den föreslagna lagen motsvarar de krav som ställs av 1961 års inter­nationella konvention för skydd av växtförädlingsprodukter. I proposi­tionen föreslås därför atl riksdagen godkänner denna konvention.

Den rätt som enligt lagförslaget skall tillkomma växtförädlaren eller hans rättsinnehavare kallas växtförädlarrätt. Denna rätt innebär ensam­rätt atl yrkesmässigt framställa och marknadsföra förökningsmalerial av växlsorten samt i vissa fall också att yrkesmässigt använda sorlen för framställning av förökningsmalerial av annan sorl. Däremot ger växl-förädlarrälten i regel inte ensamrätt all framställa konsumtionsvara. Vidare kan ensamrätten under vissa förutsättningar inskränkas genom Ivångslicens.

Växtförädlarrätt erhålles genom registrering. Sora registreringsmyn-dighet föreslås ett nytt organ, statens växlsorlnämnd. Förutsättningar för registrering är alt växlsorten skiljer sig från annan sorl som blivit känd före dagen för regislreringsansökningen samt all den är Ukformig och beständig.

Kostnaderna för registreringsmyndighelens verksamhet och för den provodling som behövs för all fastställa om förutsättningar för skydd är för handen skall i princip täckas genom avgifter av dem som söker och förvärvar växtförädlarrätt.

1    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 40

 

Prop. 1971: 40

1 Förslag till Växtförädlarrättslag

Härigenora förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1    § Denna lag äger tillämpning på växlsorl, tillhörande växtsläkte eller växtart som Konungen bestämmer.

2    § Förädlare, som här i riket fraraställt en växlsorl, eller hans rätts­innehavare kan genora registrering få ensamrätt atl yrkesmässigt utnyttja sorten enligt denna lag (växtförädlarrätt).

Förädlare som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige eller sådan förädlares rättsinnehavare kan förvärva växtförädlarrätt även lill sorl som framställts utomlands.

Konungen kan, i den mån del är nödvändigt för uppfyllande av Sve­riges förpliktelser enligt överenskommelse med främmande stal och i övrigl under förutsättning av ömsesidighet eller om del är av betydande allmänt intresse, förordna alt växtförädlarrätt får förvärvas även för sorl som framställts i främmande stat av annan än den som är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige.

3 §   Växlsorl registreras endasl om den

1.    genom minst ett viktigt kännetecken tydligt skiljer sig från annan sorl som blivit känd före dagen för regislreringsansökningen,

2.    är tillräckligt likformig (homogen) med hänsyn lagen lill de sär­drag, som dess sexuella eller vegetativa förökning betingar,

3.    efter förökning utförd i enlighet med den av förädlaren anvisade förökningsmetoden är beständig (stabil) med avseende på sina väsenlliga kännetecken.

Växlsorl anses som känd, om material därav yrkesmässigt utbjudits lill försäljning eller eljest tillhandabållils eller om den inlagils i eller an­mälts tiU officiell sortiista, förekommer i aUraänl tillgänglig referenssam­ling eller noggrant beskrivits i allmänt tillgänglig skrift eUer om den el­jest kommit till allmänhetens kännedora.

Registrering får ej ske, om växtmaterial av sorten med samtycke av förädlaren eller hans rättsinnehavare yrkesmässigt förts i handeln här i riket före dagen för regislreringsansökningen eller utom riket mer än fyra år före nämnda dag.

4 § Växtförädlarrätt innebär all, med de undanlag som anges nedan,
annan än innehavaren av växlförädlarrätlen (sorlinnehavaren) icke får
ulan dennes lov utnyttja växlsorten yrkesmässigt genom all

1. framställa eller lill riket införa växtmaterial av sorlen i syfte atl materialet skall utbjudas lill försäljning för förökningsändamål eller el­jest tillhandahållas för sådant ändamål.

 

Prop. 1971: 40                                                    3

2.    utbjuda till försäljning eller eljest tillhandahålla växtmaterial av sorlen för förökningsändaraål,

3.    i fall, då upprepad användning av växlraalerial av sorten är nöd­vändig för framställning av växtmaterial av annan sort, använda växt­material av sorten för sådan framställning och i syfte all det framställda materialet skall utbjudas till försäljning för förökningsändamål eller el­jest tillhandahåUas för sådant ändamål.

I fråga om prydnadsväxter innebär växtförädlarrätten därjämte att annan än sorlinnehavaren icke får utan dennes lov använda plantor eller delar av plantor som förökningsmaterial för yrkesmässig framställning av sniltblommor eller annat material för prydnadsändamål.

5 § Konungen kan förordna, all ansökan om registrering av växlsorl,
vilken tidigare angivits i ansökan om skydd ulora riket, skall vid tillämp­
ning av 3 § första stycket 1 och tredje stycket anses gjord samtidigt med
ansökningen utom riket, ora sökanden yrkar det.

I förordnande skall anges de närraare villkor under vUka sådan priori­tet får åtnjutas.

Registreringsansökan och dess handläggning

6 § Registrering enligt denna lag sker i växlsorlregislrel, sora föres av
statens växlsorlnärand.

Vid registrering av växtsort skall även sorlens benämning registreras.

7 § Ansökan om registrering av växtsort göres skriftligen hos växtsort-
nämnden.

Ansökningen skall innehålla tydlig beskrivning av sorten med särskilt angivande av del eller de kännetecken som skiljer sorten från andra sor­ter samt förslag till benämning på sorlen. I ansökningen skall förädlarens namn anges. Sökes registrering av annan än förädlaren, skall sökanden styrka sin rätt till sorlen.

Vid ansökningshandlingen skall fogas en av sökanden egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete all sorlen, såvitt sökanden har sig bekant, icke före den dag då ansökningen göres eller enligt 5 § skall anses gjord blivit känd på sätt som enligt 3 § Iredje stycket hindrar registrering.

I samband med ansökningen skall sökanden tillhandahålla en för provning av sorten behövlig mängd växtmaterial därav.

Sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift.

8 § Sorlbenämning skall göra del möjligt all skilja växlsorten från
andra sorter.

Sorlbenämning får icke godtagas ora den

1.    beslår av enbart siffror,

2.    uppenbarligen är ägnad atl vilseleda allmänheten,

3.    strider mot lag eller annan författning eller mot allmän ordning el­ler om den är ägnad atl väcka förargelse,

4.    kan förväxlas med sorlbenäraning sora för sorl av samma eller när­slående växtart införts eller föreslagils för införande i växlsorlregislrel eller annan officiell sortiista eller som användes på förökningsraaterial av sådan sort,

5.    kan förväxlas med varumärke, naran, firraa eller annan beteckning för vilken annan än sökanden åtnjuter skydd och sora skulle ha utgjort

 

Prop. 1971: 40                                                          4

hinder mot alt registrera sorlbenämningen som varumärke, för material av växlsort eller för varor av liknande slag,

6. kan förväxlas raed sådant varumärke för raaterial av växlsort eller för varor av liknande slag, för vilket sökanden åtnjuter skydd.

Konungen kan under förutsättning av örasesidighet förordna, att sorl-näraning sora registrerats eller sökts registrerad i fräraraande stat, skall utan hinder av första och andra styckena registreras i Sverige, ora icke synnerliga skäl är däremot.

9 § I samma ansökan får icke sökas registrering av två eller flera växt­
sorter.

10    § Sökande, sora icke har heravist i Sverige, skall ha ett här bosatt orabud, sora äger företräda honora i allt sora rör ansökningen.

11    § Har sökanden ej iakttagit vad sora är föreskrivet ora ansökan el­ler föreligger annat hinder för bifall lill ansökningen, skall sökanden fö­reläggas alt inora viss tid yttra sig eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att inom förelagd tid inkomma med yttrande el­ler vidtaga åtgärd för atl avhjälpa anmärkt brist, avskrives ansökningen. Erinran härora skall lagas in i föreläggandel.

12    § Föreligger hinder för bifaU lill ansökningen även efter del yttran­de avgivils och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall ansökningen avslås, ora ej anledning förekommer att ge sökanden nytt föreläggande.

13    § Påslår någon inför växlsortnämnden all han äger bättre rätt till växlsorten än sökanden och är saken tveksam, kan nämnden förelägga honora all väcka talan vid doraslol inom viss lid vid påföljd alt hans påslående annars lämnas utan avseende vid ansökningens fortsatta pröv­ning.

Är tvist ora bättre rätt lill sorlen anhängig vid dorastol, kan registre­ringsansökningen förklaras vilande i avbidan på all målet slutligt avgö-

14 § Visar någon inför växlsortnämnden all han äger bättre rält lill
växtsorten än sökanden, skall nämnden överföra ansökningen på ho­
nora, ora han yrkar det. Den sora får en ansökan överförd på sig skall
erlägga ny ansökningsavgift.

Om överföring yrkas, får ansökningen ej avskrivas, avslås eller bifal­las, förrän yrkandet slutligt prövats.

15 § Är ansökningshandlingarna fullständiga och föreligger icke hin­
der för registrering, skall växlsortnämnden kungöra ansökningen för atl
bereda allmänheten tillfälle alt inkoraraa med invändning mot ansök­
ningen.

Invändning  göres  skriftligen  hos  växtsortnäranden  inora  lid  sora nämnden bestämmer.

 

Prop. 1971: 40                                                          5

16    § Växlsortnämnden skall föranstalta ora prov med material av växl­sorten, om ej della av särskilda skäl anses onödigt. För proven skall er­läggas fastställd avgift.

17    § Sedan tid för framställande av invändning mol ansökningen ut­gått och prov med material av växlsorten slutförts, tages ansökningen upp till fortsatt prövning. Vid denna prövning äger 11—14 §§ tillämp­ning.

Sökanden skall beredas tillfälle all yttra sig över gjord invändning och utfört prov.

18 § Talan mot slutiigt beslut av växlsortnämnden i ärende angående
ansökan om registrering av växlsort får föras av sökanden, om beslutet

gått honom emot. Mol beslut, varigenom ansökan bifallils trots all in­vändning framställts i behörig ordning, får talan föras av den sora gjorl invändningen. Återkallar invändaren sin talan, får denna Ukväl prövas, om särskilda skäl föreligger.

Mol beslut, varigenom yrkande om överföring enligt 14 § bifallils, får lalan föras av sökanden. Den som framställt yrkande om överföring får föra lalan mol beslut varigenom yrkandet avslagits.

19 § Talan enligt 18 § föres hos lantbruksslyrelsen genora besvär inom
två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall inora
samma tid erlägga fastställd besvärsavgifl vid påföljd all besvären an­
nars ej upplages lill prövning.

Mol beslut av lantbmksstyrelsen får talan föras av sökanden, om be­slutet gått honom emot. Talan föres hos Konungen genom besvär inom två månader från beslutels dag.

20 § Bifalles ansökan om registrering av växlsorl och vinner beslutet
härora laga krafl, skall sorlen lagas in i växlsorlregislrel och registrering­
en kungöras.

Beslut all avskriva eller avslå ansökan som kungjorts enligt 15 § skall kungöras, sedan beslutet vunnit laga kraft.

Växtförädlarrättens giltighetstid

21 § Växtförädlarrätt gäller från den dag, då ansökningen om registre­
ring bifölls, och kan upprätlhåUas under femlon eller, såvitt gäller vin,
fruktträd och deras grundslammar, skogsträd och prydnadslräd, aderton
år räknat från ingången av året efter del, då beslutet om registrering
vann laga kraft.

Användande av sortbenämning

22 § Den sora yrkesraässigt utbjuder till försäljning eller eljest tillhan­
dahåller förökningsmalerial av växlsorl, för vilken registrering skett,
skall därvid använda den för sorlen registrerade benämningen även se­
dan skyddstiden för sorlen utgått eller växtförädlarrätten eljest upphört.

Registrerad benämning på sorl eller en med denna förväxlingsbar be­nämning får ej användas för annan sort av samma eller närstående växtart eller för material av sådan sorl, så länge registreringen av benäm­ningen består.

 

Prop. 1971: 40

Årsavgifter

23 § För växtförädlarrätt skall för varje kalenderår räknai från och
raed året efter det, då ansökan ora registrering bifallils, erläggas fast­
ställd årsavgift, om annat icke bestämts med stöd av 49 §.

Årsavgift förfaller lUl betalning första dagen av det kalenderår den avser. Årsavgift för år, som börjat innan växlsorten registrerats eller in­ora två raånader därefter, förfaller dock först två raånader efter dagen för registreringen. Årsavgift får ej erläggas innan registrering skett och ej heller tidigare än sex månader före det kalenderår avgiften avser.

Årsavgift får, raed den förhöjning som är fastställd, erläggas inom sex raånader efter förfallodagen.

EfterkontroII

24 § För kontroll av beständigheten hos registrerad växtsort kan växt­
sortnäranden förelägga sortinnehavaren all tillhandahålla nämnden för­
ökningsmalerial av sorten samt erforderliga handlingar och upplysningar.

Licens, överlåtelse m. m.

25 § Har sortinnehavaren medgivit annan rält all yrkesmässigt utnytt­
ja registrerad växtsort (licens), får denne överlåta sin rätt vidare endast
om avtal träffats därora.

Ingår licensen i en rörelse får den dock överlåtas i saraband raed över­låtelse av rörelsen eUer del därav, om ej annat avtalats. I sådant fall sva­rar överlåtaren alltjämt för all licensavtalet fullgöres.

26 § Har växtförädlarrätt övergått på annan eller har licens upplåtits
eller överlåtils, skall på begäran och raot fastställd avgift anteckning där­
ora göras i växlsorlregislrel. Visas alt licens sora antecknats i registret
upphört att gälla, skall anteckningen avföras.

Första stycket äger motsvarande tillärapning i fråga om tvångslicens. I mål eller ärende om växtförädlarrätt anses den som sortinnehavare, vilken senast blivit införd i växlsorlregislrel i denna egenskap.

27 § Förses icke marknaden med förökningsmalerial av registrerad
växtsort på skäliga villkor och i den omfattning som är påkallad raed
hänsyn till folkhushållel eller eljest från aUmän synpunkt, kan den sora
vill här i riket yrkesmässigt utnyttja sorten få tvångslicens därtUl, ora
godtagbar anledning till underlåtenheten saknas. Tvångslicens innefattar
även rätt all av sorlinnehavaren få förökningsmalerial av sorlen i den
omfattning som är skälig.

28 § Tvångslicens får icke raeddelas annan än den som kan antagas
ha fömtsättningar alt utnyttja växtsorten på godtagbart sätt och i över­
ensstämmelse med licensen.

Tvångslicens utgör icke hinder för sortinnehavaren att själv utnyttja sorten eller all upplåta licens. Tvångslicens kan övergå lill annan endasl tillsaramans raed rörelse vari den utnyttjas eller utnyttjandet avselts sko­la ske.

 

Prop. 1971: 40                                                    i

29 § Tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilker omfattning växlsorten får ulnylljas samt fastställer vederlaget och öv­riga villkor för licensen. När väsentiigt ändrade förhållanden påkallai del, kan rätten på yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkoi för denna.

Växtförädlarrättens upphörande m. m.

30    § Erlägges ej årsavgift enligt 23 §, är växtförädlarrätten förfallen från och raed ingången av det år för vilket avgift icke erlagls.

31    § Har växlsort registrerats i strid raot 1 eller 2 § eller raot 3 § första styckel 1 eller tredje styckel och föreligger alltjämt hindret, skall rätten på talan därora häva registreringen. Registreringen får dock icke hävas på den grund alt den som fått registreringen varit berättigad lill endasl viss andel i växtförädlarrätten.

Talan som grundas på alt växlsorl registrerats för annan än den som är berättigad därtill enligt 2 § får föras endast av den som påstår sig vara berättigad lUl sorlen. Talan skall väckas inom elt år efter det atl käran­den fått kännedora om registreringen och de övriga omständigheter på vilka lalan grundas. Var sorlinnehavaren i god tro när sorten registrera­des eller när växtförädlarrätten övergick på honom, får talan icke väckas senare än tre år efter registreringen.

I övriga fall får lalan föras av var och en som lider förfång av regi­streringen och, om del är påkallat från allmän synpunkt, av myndighet sora Konungen besläraraer.

32    § Har växlsorl registrerats för annan än den som är berättigad där­till enligt 2 §, skall rätten på talan av den berättigade överföra registre­ringen på honom. Talan skall väckas inom lid som anges i 31 § andra styckel.

33    § Har soninnehavaren ej efterkommit föreläggande av växlsort­nämnden enligt 24 § och utgör underlåtenheten hinder för tiUförlitiig ef-terkontroU av växlsorten, skall nämnden avföra sorten ur registret.

Finnes registrerad växlsorl icke ha bibehållit del eller de kännetecken som vid registreringen skilde sorlen från andra sorter, skall växlsort­nämnden avföra sorlen ur registret.

34 § Om sortinnehavaren skriftligen hos växlsortnämnden avslår från
växtförädlarrätten, skall nämnden avföra växlsorten ur registret.

Är växtförädlarrätt utmätt eller är tvist om överföring av registrering anhängig, får sorlen icke på begäran av sorlinnehavaren avföras ur registret så länge utmätningen beslår eller tvisten icke blivit slutligt av­gjord.

35 § Har sorlbenämning registrerats i strid raot denna lag och förelig­
ger alltjämt skälet mot registrering, skall växlsortnämnden registrera ny
benämning för växlsorten. Delsamma gäller om registrerad sorlbenäm­
ning uppenbarligen blivit ägnad atl vilseleda allmänheten eller blivit stri­
dande mol allmän ordning eller ägnad all väcka förargelse.

 

Prop. 1971: 40                                                                          8

Sortinnehavare skall i fall sora avses i första styckel beredas tillfälle alt föreslå ny benämning.

Registrerad benäraning på sort, för vilken skyddstiden utgått eller växtförädlarrätten eljest upphört, får på sorlinnehavarens begäran eller då anledning därtiU eljest föreligger efter prövning av växlsortnämnden avföras ur växlsorlregislrel, om benäraningen icke längre användes.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

36 § Gör någon intrång i växtförädlarrätt och sker del uppsåtligen,
dömes lill böter eller fängelse i högst sex månader.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om målsägande anger brottet lill åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat från aUmän synpunkt.

37 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör intrång i växtföräd­
larrätt skall utge skälig ersättning för utnyttjandet av växlsorten samt er­
sättning för den ytterligare skada som intrånget medfört. Föreligger en­
dast ringa oaktsamhet, kan ersättningen jämkas.

Gör någon intrång i växtförädlarrätt utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han utge ersättning för utnyttjandet av sorlen, om och i den mån del är skäligt.

Talan om ersättning för intrång i växtförädlarrätt skall väckas inom fem år från det skadan uppkom vid påföljd atl rätten till ersättning an­nars är förlorad.

38 § På yrkande av den som lidit intrång i växtförädlarrätt kan rätlen
efter vad som är skäligt lill förebyggande av forlsall intrång förordna,
atl växtmaterial med avseende å vilket intrång föreligger skall mol lösen
utlämnas till den som lidit intrånget eller ock förstöras. Detta gäUer icke
mot den som i god tro förvärvat materialet eller särskild rätt till della
och ej själv gjorl intrång i växtförädlarrätten.

Material som avses i första stycket får lagas i beslag, om brott som anges i 36 § skäligen kan antagas föreligga. Vad som är föreskrivet om beslag i brottmål i allmänhet äger därvid tillämpning.

Ulan hinder av vad som sägs i första stycket kan rätten på yrkande förordna, all innehavare av material som avses där skall äga förfoga över materialet mol skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt.

39 § Utnyttjar någon yrkesmässigt växlsorl, som avses med ansökan
om registrering, äger vad som sägs om intrång i växtförädlarrätt motsva­
rande tillämpning, om ansökningen leder lill registrering. Till ansvar får
dock icke dömas, och ersättning för skada på gmnd av utnyttjande som
sker innan ansökningen kungjorts enligt 15 § får beslämmas endast en­
ligt 37 § andra stycket.

Bestämmelsen i 37 § Iredje stycket äger icke tiUämpning, om ersätt­ningstalan väckes senast elt år efter del växtförädlarrätten registrerades.

40 § Har registrering av växlsorl hävts genom dom som vunnit laga
krafl, får icke döraas till straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd enligt
36—39 §§.

 

Prop. 1971: 40                                                          9

Föres lalan ora intrång i växtförädlarrätt och gör den raot vilken talan föres gällande all registreringen bör hävas, skall rätlen på hans yrkande förklara målet vilande i avbidan på all frågan om registreringens hävan­de slutligt prövas. Är lalan härom icke väckt, skall rätlen i samband med vilandeförklaringen förelägga honora viss tid inom vilken sådan la­lan skall väckas.

41 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter raot 22 § döraes
lill böter. Han skall även ersätta uppkoramen skada. Föreligger endasl
ringa oaklsarahel, skall ej dömas lill ansvar. Ersättningen kan i sådant
fall jämkas.

Rättegångsbestämmelser

42 § Sorlinnehavare eller den som på grund av licens får utnyttja växl­
sorl kan föra lalan ora faslslälldse, huruvida han på gmnd av registre­
ringen åtnjuter skydd raot annan, ifall ovisshet råder ora förhållandel
och denna länder honora lill förfång..

Under samma viUkor kan den som driver eller avser all driva verk­samhet föra lalan mot sortinnehavare ora fastställelse, huruvida hinder föreligger mot verksamheten på grund av registreringen.

Göres i mål som avses i första stycket gällande att registreringen bör hävas, äger 40 § andra stycket raotsvarande tillämpning.

43 § Den som vill väcka talan ora hävande av registrering av växlsort,
om överföring av registrering eller om meddelande av Ivångslicens skall
anmäla della till växlsortnämnden samt underrätta var och en som enligt
växlsorlregislrel innehar licens alt utnyttja sorten. Vill licenstagare väcka
talan om intrång i växtförädlarrätten eller om fastställelse enligt 42 §
första stycket, skall han underrätta sortinnehavaren därom.

Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjord, när un­derrättelse i betald rekommenderad försändelse sänts under den adress som antecknats i växlsorlregislrel.

Visas icke, när lalan väckes, all anmälan eller underrättelse skett en­ligt första stycket, skall käranden ges lid därlUl. Försitter han denna tid, får hans lalan icke lagas upp lill prövning.

44    § Finnes ej enligt rättegångsbalken behörig domstol för talan ora bättre rätt lill växlsort, ora hävande av registrering av sorl eller om över­föring av sådan registrering, om tvångslicens éllér om fastställelse enligt 42 § väckes talan vid Stockholras tingsrätt.

45    § Avskrift av dom eller slutiigt beslut i mål som avses i 13, 29, 31, 32, 36—39 eller 42 § sändes lill växlsortnämnden.

Särskilda bestämmelser

46 § Sortinnehavare som icke har hemvist i Sverige skall ha ell här
bosalt ombud med behörighet all för honora laga emot delgivning av
stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden ora växtför­
ädlarrätt med undantag av stämning i brottmål och av föreläggande för
part all infinna sig personligen inför domstol. Orabud skaU anmälas till
växlsorlregislrel och antecknas i detta.

1 t    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 40

 

Prop. 1971: 40                                                                      10

Har sorlinnehavare ej anmält ombud enligt första styckel, kan delgiv­ning i stället ske genom all den handling som skall delges sändes till ho­nom med posten i betalt brev under hans i växlsorlregislrel antecknade adress. Är fullständig adress ej antecknad i registret, kan delgivning ske genom alt handlingen anslås i växtsorlnämndens lokal. Om delgivning­en skall kungörelse införas i allmänna tidningarna. Delgivningen anses ha skett när vad nu sagls blivit fullgjort.

47    § Konungen kan under förutsättning av ömsesidighel förordna, alt lö eller 46 § icke skall gälla i fråga om sådan sökande eller sorlinneha­vare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten bo­sall ombud som anmälts hos växlsortnämnden och äger sådan behörig­het som avses i nämnda paragrafer.

48    § Talan mol annat slutligt beslut av växlsortnämnden enligt denna lag än som avses i 18 § föres hos lantbruksslyrelsen genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra besvär skall inom samma lid erlägga fastställd besvärsavgifl vid påföljd all besvären an­nars ej upptages till prövning.

Talan mot lantbruksstyrelsens beslut föres hos Konungen genom be­svär inom två månader från beslutets dag.

49    § Avgifter enligt denna lag faslställes av Konungen eller, såvitt gäl­ler avgifter för prov enligt 16 §, av myndighet som Konungen bestäm­mer. Vid fastställande av årsavgifter kan Konungen förordna alt ett eller flera av de första åren skall vara avgiftsfria.

50    § Konungen kan förordna all undersökning av växlsort för vilken registrering sökes får äga rum hos myndighet i annan stat eller hos inter­nationell institution samt att den som söker registrering för sort, för vil­ken han tidigare sökt registrering i annan stat, skall vara skyldig alt re­dovisa vad myndighet i den staten delgivit honom rörande prövningen av villkoren för registrering.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Ansökan om registrering av växlsorl, som lagils in i rikssorllislan un­der tiden den 1 juli 1968—den 30 juni 1971, skaU vid tillämpning av 3 § första stycket 1 och Iredje stycket anses gjord samtidigt raed intagning­en i rikssorllislan, ora ansökan om registrering göres inora sex raånader efter denna lags ikraftträdande.

 

Prop. 1971:40                                                                       11

2 Förslag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenora förordnas, alt 85 § utsökningslagen (1877: 31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                     (Föreslagen lydelse)

85 §1

När fast----------------- hos överexekutor.

Då fast-------------- — utraätningen skett.

Utmätes fartyg---------- urskiljande erfordras.

Gäller utmätningen--------- ■ — rörande luftfartyg.

Myndighet, vilken —------------- är sagl.

Har domstol-------------- till överexekutor.

Sker utmätning------ lill kommerskoUegium.

Utmätes  patent eller mönster-   Utmätes  patent eller mönster-

rätt, skall utmätningsmannen oför- rätt, skall utmätningsmannen oför­
dröjligen till patent- och registre- dröjUgen till patent- och registre­
ringsverket sända bevis ora utraäl- ringsverket sända bevis om utmät­
ningen med angivande av patentets ningen med angivande av patentets
eller raönslerregislreringens nura- eller raönsterregislreringens num­
mer,                                            mer.     Utmätes    växtförädlarrätt,

skall utmätningsmannen ofördröj­ligen till statens växtsortnämnd sända bevis om utmätningen med angivande av registreringens num­mer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Senaste lydelse 1970: 490.

 

Prop.1971: 40                                                                       12

3 Förslag till

Lag om ändring i införsellagen (1968: 621)

Härigenora förordnas, alt 2 § införsellagen (1968: 621) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)               (Föreslagen lydelse)

2 §1
Genora införsel---- ■-- en arbetstagares,

3.   periodiskt utgående vederlag    3. periodiskt utgående vederlag
för utnyttjande av patent eller   för utnyttjande av patent, raöns-
raönsterrält eller av rätt till lille- terräll eller växtförädlarrätt eUer
rart eUer konstnärligt verk eller   av rätt lUl litterärt eller konstnär-
annat sådant eller för överlåtelse    ligt verk eller annat sådant eller
av rörelse.                           för överlåtelse av rörelse.

4. vad som------------ eller livränta.

Med livränta------------ sådan anledning.

För vissa-------------- i 22 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

» Senaste lyddse 1970: 494.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   13

Utdrag av protokoUet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 20 november 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemen­sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om växtförädlarrätts­lag m. m. och anför.

1 Inledning

Svensk växtförädling stöds sedan länge av statsmakterna genom direkta bi­drag över statsbudgeten. Från och med den 1 juli 1961 gäller dessutom enligt en förordning som sedermera ersatts av förordningen (1967: 139) om obli­gatorisk statsplombering av utsädesvara och om växtförädlingsavgift att en särskild avgift, växtförädlingsavgift, tas ut vid statsplombering av utsäde. Avgiften tillförs en särskild fond, växtförädlingsfonden, som används för bidrag till växtförädlarna.

Däremot saknas i Sverige bestämmelser som ger växtförädlarna privat­rättsligt skydd för sina produkter.

Vid en konferens i Paris år 1961 i vilken deltog tio västeuropeiska stater, nämligen Belgien, Danmark, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Ita­lien, Nederländerna, Spanien, Storbritannien, Sverige och Österrike, antogs en internationell konvention för skydd av växtförädlingsprodukter. Kon­ventionen, som är dagtecknad den 2 december 1961, undertecknades av Bel­gien, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien och Nederländerna. Senare har även Danmark, Schweiz och Storbritannien undertecknat kon­ventionen. Sedan Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna och Storbritannien utfärdat lagstiftning i ämnet och ratificerat konventio­nen trädde denna i kraft den 10 augusti 1968. lionventionen torde i fransk version och översättning till svenska få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

 

14                   Kungl. l\Iaj:ts proposition nr W år 1971

Enligt konventionen skall stat som anslutit sig till denna tillerkänna för­ädlaren ett privaträttsligt skydd för hans förädlingsresultat och ge förädlare i annan unionsstat samma behandling i fråga om skyddet som statens egna medborgare.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 november 1962 tillkalla­de chefen för jordbruksdepartementet den 27 november 1962 sex sakkun­niga för att verkställa utredning och avge förslag rörande skyddet av växt­förädlingsprodukter och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga antog benämningen växtförädlingsskyddsutredningen.

Sedan nordiska rådet den 19 februari 1964 beslutat rekommendera rege­ringarna i de nordiska länderna att undersöka möjligheterna att åstadkom­ma en gemensam nordisk lagstiftning angående skydd av växtförädlings­produkter, har utredningen bedrivit sitt arbete i samverkan med särskilda i Danmark, Finland och Norge utsedda kontaktorgan.

Utredningen avgav i juni 1969 betänkandet Växtförädlarrätt med för­slag till lag om växtförädlarrätt m.m. (SOU 1969: 15)i. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), lantbrukssty­relsen, skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, patent-och registreringsverket, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris-och kartellnämnd. Nordiska rådets svenska delegation, Stockholms rådhus­rätt, statens centrala frökontrollanstalt, statens plantskolenämnd, lantbruks­högskolan, statens råd för skogs- och jordbruksforskning, skogs- och lant­bruksakademien, skogsbruksutredningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges utsädesförening. Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Svenska arbetsgi­vareföreningen (SAF), Institutet för skogsförbättring. Institutet för växt-forskning och kyllagring. Institutet för växtförädling av frukt och bär. Kooperativa förbundet (liF), Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Svenska föreningen för industriellt rättsskydd. Svenska lantmännens riks­förbund. Svenska patentombudsföreningen. Svenska plantskolornas riksför­bund, Sveriges fröhandlareförening, Sveriges fröodlareförbund, Sveriges han­delsträdgårdsmästareförbund, Sveriges potatisodlares riksförbund, Sveriges yrkesfruktodlares riksförbund, Nord-Rose, Allmänna svenska utsädesaktie­bolaget. Aktiebolaget Findus, Hilleshögs fröaktiebolag, J. E. Ohlsens Enke aktiebolag och W. Weibull aktiebolag. Algot Holmberg & Söner AB har in­kommit med en skrivelse.

• Betänkandet är undertecknat av landshövding Allan Nordenstam, ordförande, professo Harald Esbo, justitierådet Torwald Hesser, direktören Fritz Tryggveson, patenträttsrädet Clae Uggla och professor Erik Åkerberg i egenskap av sakkunniga samt direktören Mats Blom, kansli rådet Stig Johansson, disponenten Allan Loftenius och konsul Widar Weibull i egenskap av experter. Utredningens sekreterare har varit hovrättsrådet Sigvard Mejegård.

 

Kungl. !\Iaj:ts proposition nr 7i0 år 1971                 15

RÅ har bifogat yttranden från vissa åklagarmyndigheter, lantbruksstyrel­sen yttrande från originalutsädesnämnden och kommerskollegium yttran­den från handelskamrarna i Malmö, Göteborg, Borås, Karlstad, Visby och Sundsvall.

På grundval av utredningens förslag har inom justitiedepartementet upp­rättats förslag till lagstiftning i ämnet.

2 Sammanfattning av förslaget

I Sverige har statsmakterna sedan länge gett ekonomiskt stöd åt växt­ förädlingen. Däremot saknas möjligheter till privaträttsligt skydd för växt­förädlingsprodukter. Är 1961 har emellertid undertecknats en internationell konvention för skydd av växtförädlingsprodukter, vilken bygger på syste­met med privaträttsligt skydd. Ivonventionen har trätt i kraft år 1968. Det förslag till växtförädlarrättslag som nu läggs fram syftar till att ge växt­förädlarna det i konventionen förutsatta skyddet och att göra det möjligt för Sverige att ansluta sig till konventionen.

Förädlaren av en växtsort eller den till vilken hans rätt övergått skall en­ligt förslaget kunna genom registrering få ensamrätt att yrkesmässigt ut­nyttja sorten (växtförädlarrätt). Som registreringsmyndighet föreslås ett nytt organ, statens växtsortnämnd, som är en utbyggnad av den hittillsva­rande originalutsädesnämnden och som även skall överta denna nämnds uppgift att pröva odlingsvärdet av sort för statsplombering.

Grundläggande förutsättningar för växtförädlarrätt är att växtsorten skil­jer sig från annan sort som blivit känd före dagen för regislreringsansök­ningen samt att den är likformig och beständig. Registreringsförfarandet ordnas som ett förprövningssystem, dvs. växlsortnämnden undersöker om skyddsförutsättningarna är uppfyllda. Granskningen kompletteras med ett kungörelse- och invändningsförfarande. Vid registrering av växtförädlarrätt skall även registreras särskild benämning för sorten.

Kostnaderna för registreringsmyndighetens verksamhet och för den prov-odling som behövs för att fastställa om förutsättningar för skydd är för handen skall i princip täckas genom avgifter av dem som söker och förvär­var växtförädlarrätt.

Växtförädlarrätt innebär enligt förslaget ensamrätt för sortinnehavaren att yrkesmässigt framställa och marknadsföra förökningsmaterial av sorten samt i vissa fall också att yrkesmässigt använda sorten för framställning av förökningsmaterial av annan sort. Däremot ger växtförädlarrätten inte en­samrätt att framställa konsumtionsvara. I fråga om prydnadsväxter innefat­tar rätten också användandet av plantor eller delar av plantor som förök­ningsmaterial för yrkesmässig framställning av snittblommor eller annat material för prydnadsändamål. Ensamrätten kan inskränkas genom regler om tvångslicens. Sådan licens kan meddelas av domstol om marknaden inte

 

16                   Kungl. Maj:ts proposition nr iO år 1971

förses med förökningsmaterial av skyddad sort på skäliga villkor och i den omfattning som med hänsyn till folkhushållet eller annat allmänt intresse finnes påkallat. — Den som uppsåtligen gör intrång i annans växtförädlar­rätt dömes enligt förslaget till böter eller fängelse i högst sex månader. Ätal får väckas bara efter angivelse och om åtal av särskilda skäl finnes påkallat från allmän synpunkt. Skadeståndsskyldighet inträder vid intrång i växt­förädlarrätt, även om detta skett utan uppsåt eller oaktsamhet.

Förslaget innehåller vidare bl. a. bestämmelser om s. k. konventionsprio­ritet, om överföring av registreringsansökan och av registrering, om använ­dande av sortbenämning, om efterkontroll av skyddad sort, om hävande av registrering som skett i strid mot skyddsförutsättningarna och om s. k. om­budstvång.

3 Allmän bakgrund 3.1 Växtförädling i Sverige

Växtförädling med direkt sikte på att framställa nya växtsorter för prak­tiskt bruk utförs så gott som helt av enskilda företag. I fråga om lantbruks­växter är förädlingen koncentrerad till fyra företag, nämligen Sveriges utsädesförening, Weibullsholms växtförädlingsanstalt, Algot Holmberg & Sö­ner AB och Hilleshögsinstitutet.

Sveriges utsädesförening har sitt säte i Svalöv i Malmöhus län. Den leds av en styrelse på åtta personer, varav fem är tillsatta av Kungl. Maj:t. Föreningen åtnjuter statsbidrag till så stort belopp att staten får anses ha påtagit sig det huvudsakliga ansvaret för föreningens verksamhet. Förening­en har byggt ut ett nät av försöksstationer som numera täcker hela landet, bl. a. åtta filialer jämte substationer. Förädlingsverksamheten är uppdelad på sex förädlingsavdelningar, nämligen vete- och havreavdelningen, råg-och kornavdelningen, oljeväxtavdelningen, foderväxtavdelningen, potatisav­delningen och trindsädesavdelningen. En filial i Västernorrland sysslar med norrländska förädlingsfrågor och är främst inriktad på vallväxter samt korn och havre. Utöver förädlingsavdelningarna finns vid huvudanstalten i Svalöv två serviceavdelningar, som på olika sätt betjänar förädlingsarbetet. Den ena, cytogenetiska avdelningen med växtfysiologi, har till uppgift att utföra metodundersökningar, som kan utgöra underlag för förädlingsavdel­ningarnas verksamhet, samt att på olika sätt skapa vidgad ärftlig variation. Den andra avdelningen, den kemiska, är uppdelad på olika sektioner för cerealkemi, fettkemi och nutritionsproblem. Vid denna utförs metodforsk­ning som underlag för selektionsarbetet mot bättre kvalitet.

Weibullsholms växtförädhngsanstalt, som tillhör W. Weibull AB och är förlagd till Weibullsholm vid Landskrona, har byggt upp ett omfattande system av försök i landets olika delar. Dessutom finns filialanläggningar. Bolaget har sedan några år tillbaka en förädlingsstation i England. Ett dot-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   17

terbolag arbetar med växtförädling i Brasilien. Förädlingsverksamheten ut­övas för närvarande på fem skilda specialavdelningar, nämligen avdelning­arna för korn och korsblomstriga oljeväxter, för havre, för höstvete och vårvete, för vallväxter samt för köks- och blomsterväxter. För utförande av speciella uppgifter har inrättats ett cytogenetiskt laboratorium, ett resistens-biologiskt laboratorium och ett kemisk laboratorium. Verksamheten vid cytogenetiska laboratoriet är i stort uppdelat på tre huvudlinjer, nämligen polyploidförädling, mutationsforskning och undersökningar av annan karak­tär. Mutationsforskningen ägnas i stor utsträckning åt grundläggande teore­tiska frågor. Vid det resistensbiologiska laboratoriet utförs arbete med att för de skilda förädlingsavdelningarnas räkning bygga in resistens i föräd­lingsmaterialet samt att undersöka nya förädlingslinjers motståndskraft mot de viktigaste sjukdomarna.

Algot Holmberg & Söners AB, som sedan år 1966 också tillhör W. Weibull AB, har sin verksamhet i Norrköping. Förädlingsverksamheten avser bl. a. vete, korn och havre samt sojabönor. Sojabönförädlingen har främst gällt sojan som producent av högvärdigt protein och har tagit sikte på att an­passa sojan till svenska betingelser.

Vid Hilleshögsinstitutet vid Landskrona, vilket tillhör det i Cardokoncer-nen ingående Hilleshögs Frö AB, drivs förädling av sockerbetor. Förädlings­verksamheten har utvidgats till andra länder och institutet bedriver nu soc-kerbetsförädhng även i Holland, England, Finland, Frankrike, Italien och Österrike. Försöksstationer har inrättats i England, Holland och Italien.

Förädlingsverksamhet beträffande lantbruksväxterna bedrivs vid insti­tutioner vid lantbrukshögskolan. Verksamheten är främst inriktad på pro­blem av grundforskningskaraktär.

Växtförädling beträffande trädgårdsväxter bedrivs framför allt vid Wei­bullsholms växtförädlingsanstalt, lantbrukshögskolan, Hammenhögs växt­förädlingsanstalt och J. E. Ohlsens Enke AB.

Förädlingen av frukt och bär bedrevs fram till den 1 juli 1970 vid Insti­tutet för växtförädling av frukt och bär, vars verksamhet grundades på ett avtal mellan staten och en stiftelse, bildad av icke-statliga intressenter. Sedan staten från och med nämnda dag helt övertagit verksamheten har den inordnats i lantbrukshögskolans institution för frukt- och bärodling men bedlivs liksom tidigare på fastigheten Balsgård i Kristianstads län. Verk­samheten syftar främst till att framställa nya sorter av de i värt land odlade frukt- och bärslagen. Arbetena omfattar i första hand fruktträd, främst äpple men även päron, plommon och körsbär. Bärväxtförädlingen ägnas särskilt jordgubbar och hallon. Institutets arbetsuppgifter omfattar också forskning bl. a. rörande växtmaterialets arvsförhållanden.

Vid Hammenhögs växtförädlingsanstalt, som ägs av ett dotterbolag till Allmänna svenska utsädesaktiebolaget, drivs växtförädling framför allt med trädgårdsväxter, särskilt köksväxter.

 

18                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

J. E. Ohlsens Enke AB är ett danskägt företag, som driver en omfattande förädling av trädgårdsväxter i Danmark. Vid bolagets egendom Ohlsgård vid Malmö förekommer framför allt förädlings- och försöksverksamhet be­träffande köksväxter och prydnadsblommor. Arbetet är främst inriktat på att åstadkomma bättre odlingsmaterial för den yrkesmässiga trädgårdsnä­ringens behov.

Även med avseende på trädgårdsväxterna bedrivs grundforskning vid in­stitutioner vid lantbrukshögskolan.

På det skogliga området förekommer förädlingsverksamhet i enskild regi praktiskt taget enbart vid Institutet för skogsförbättring, ett halvstatligt branschforskningsinstitut som är förlagt till Uppsala. Institutet inrättades år 1967 genom avtal mellan staten och en stiftelse. Den praktiska växtför­ädlingen består huvudsakligen i urvalsförädhng men även i viss utsträck­ning av korsnings- och polyploidförädling. Förädlingen utförs främst vid tre försöksstationer, Ekebo i Malmöhus län. Brunnsberg i Värmlands län och Sundbo i Västernorrlands län.

Vid skogshögskolans genetiska institution bedrivs genetisk grundforsk­ning och praktisk förädling på det skogliga området. Även en del andra institutioner vid högskolan arbetar med förädlingsproblem, bl. a. resistens­frågor.

3.2 Den svenska växtförädlingens praktiska betydelse

Den praktiska växtförädlingen har genora hittills uppnådda resultat till­fört vårt land högst betydande värden. Den för olika växtslag genomsnitt­liga skörden per hektar har mer än fördubblats under en hundraårsperiod. Denna utveckling har delvis betingats av en rad driftsrationaliserande åt­gärder samt en del rent odlingstekniska förbättringar. Till avsevärd del har dock växtförädlingen bidragit till resultatet. De driftsrationaliserande åt­gärderna har också i sin tur i vissa fall ställt ett ökat krav på växtföräd­lingen.

Ett försök att uppskatta det genom förädlingens samlade insatser åstad­komna mervärdet av den totala skörden omkring år 1950 i förhållande till odlingsmaterialet vid sekelskiftet gjordes av 1953 års växtförädlingsutred-uing, som år 1955 avgav ett betänkande angående statens stöd åt växtför­ädlingen m.m. (SOU 1956:4). Mervärdet uppskattades av utredningen till ett belopp som närmade sig 200 milj. kr. per år räknat i 1950 års penning­värde. För sädesslagens del kunde man enligt utredningen räkna med att växtförädlingen ökat avkastningen i förhållande till de gamla oförädlade lantsorterna med omkring 30 % för höstvete, 20 % för vårvete och korn samt 15 % för havre. Genom förädling framställda nya sorter innebar också — framhöll utredningen — förbättringar av många andra praktiskt betydelse-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   19

fulla egenskaper, såsom stråstyrka, kvalitet, motståndskraft mot vissa pa­rasiter m. m.

ökningen i avkastningen har efter år 1950 fortsatt för samtliga viktigare lantbruksväxter. Växtförädlingen har under de senaste årtiondena också åstadkommit stora förbättringar i fråga om andra egenskaper hos lantbruks-växterna än avkastningsförmågan, bl. a. stråstyrka och andra kvalitativa egenskaper. Dessa förbättringar kan anses helt allmänt ha varit av stor be­tydelse.

Förädlingsarbetet med köksväxter har lett till en förhållandevis lika vär­defull förbättring av odlingsmaterialet som beträffande lantbruksväxterna. De stora framstegen i fråga om denna förädling har uppenbarligen varit av stor betydelse för vårt folkhushåll och för utvecklingen av vårt lands köks-växtproduktion. Framsteg har också gjorts på prydnadsväxtområdet samt i fråga om fruktträden och bärväxterna.

Svenska växtsorter av stråsädesslagen har länge haft en omfattande sprid­ning i Europa. I syfte att få en närmare uppfattning om denna spridning gjorde växtförädlingsskyddsutredningen en undersökning i saken avseende förhållandena åren 1960 och 1967. En sammanställning och redovisning av resultatet återfinns i betänkandet i en tabell (SOU 1969: 15 s. 434).

Undersökningen visar att de svenska sorterna dominerade odlingen av höstvete i Danmark och Norge. Vårvete odlades över huvud taget i ganska ringa utsträckning i Europa. Det var främst i Sverige och Finland samt Storbritannien, Irland och Förbundsrepubliken Tyskland, där man kunde tala om en större kontinuerlig odling av dessa växtslag. De svenska vår­vetesorterna dominerade år 1960 helt i Irland men hade år 1967 gått vä­sentligt tillbaka. I Danmark, Finland, Schweiz och Österrike upptog de svenska vårvetesorterna en stor del av den odlade vårvetearealen. Beträf­fande höstråg, som såsom brödsäd var av ganska underordnad betydelse i flertalet länder i Västeuropa, upptog svenska sorter en stor del av rågarealen i Danmark och Norge. De svenska sorterna av havre dominerade år 1960 odlingen i de skandinaviska länderna och förekom även i betydande om­fattning i en rad andra europeiska länder. Odlingen av svenska sorter hade dock år 1967 minskat överallt utom i Norge. I fråga om vårkorn har den svenska växtförädlingen haft sin största internationella framgång. Svenska sorter av detta växtslag upptog år 1960 i de flesta västeuropeiska länder be­tydligt mer än halva kornarealen. Denna dominans hade emellertid upphört år 1967 i alla länder utom Frankrike. 1967 års siffror visade dock att svenska kornsorter fortfarande odlades i mycket stor utsträckning.

Sammanfattningsvis framhöll utredningen att tabellen visade att svenska förädlingsprodukter beträffande stråsäd väl kunnat hävda sig i internatio­nell konkurrens. Odlingen av svenska sorter hade emellertid gått tillbaka något under de senaste åren. Förklaringen härtill torde vara konkurrensen

 

20                    Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1971

från nya sorter som framställts i andra västeuropeiska länder där växtför­ädlingen efter andra världskriget alltmera utvecklats. Utredningen konsta­terade vidare att vissa i annat sammanhang gjorda beräkningar tydde på att förbrukningen av utsäde av svenska sorter sammanlagt var större i utlandet än i Sverige.

3.3 Det allmännas stöd ät växtförädlingen

I växtförädlingsskyddsutredningens betänkande redovisas dels de åtgärder som statsmakterna vidtagit för att direkt stöda växtförädlingen dels vissa författningar som tillkommit i annat huvudsakligt syfte än att bereda växt­förädlarna rättsskydd för växtförädlingsprodukter men som möjligen kan medföra visst begränsat sådant skydd.

Svensk växtförädling har sedan länge stötts med bidrag över statsbud­geten. Syftet härmed torde bl. a. vara alt ge privata och halvstatliga växt­förädlingsföretag ekonomiska resurser till viss grundforskning samt till sådan tillämpad forskning som utgör en förutsättning för efterföljande praktisk växtförädling. Genom statsbidragen får förädlingsföretagen vi­dare möjlighet att ta upp arbetsuppgifter inom den praktiska växtföräd­lingen, vilka är långsiktiga eller förbundna med särskilda ekonomiska ris­ker och osäkerhetsmoment. Dessutom bereds företagen tiUfälle att i viss om­fattning inrikta sin verksamhet på sorter, som är avsedda för begränsade geografiska områden eller för mindre grupper av odlare.

Bidrag över statsbudgeten utgår sedan år 1886 till Sveriges utsädesför­ening. För budgetåret 1970/71 uppgår bidraget till 4 542 000 kr. Föreningen får dessutom statliga medel dels indirekt genom att dess serviceverksamhet tas i anspråk för arbeten som bekostas av allmänna medel, dels genom att statens råd för skogs- och jordbruksforskning anvisar medel till forskare vid föreningen.

Sedan år 1924 lämnas statsbidrag till W. Weibull AB för dess praktiskt vetenskapliga verksamhet vid Weibullsholm. Bidraget utgör för budgetåret 1970/71 225 000 kr. Enskilda befattningshavare vid anstalten får härjämte medel av statens råd för skogs- och jordbruksforskning för speciella un­dersökningar. Till Algot Holmberg & Söner AB utgår för dess arbeten med bl, a. sojaväxtförädHng ett statsbidrag, som budgetåret 1970/71 uppgår till 30 000 kr.

Direkta statsbidrag utgår också till Institutet för skogsförbättring bl. a. för dess skogsträdsförädlingsverksamhet. För budgetåret 1970/71 utgör bi­draget 836 000 kr.

Övriga enskilda växtförädlingsföretag i Sverige driver sin förädlingsverk­samhet utan direkta statliga bidrag.

Genom två förordningar (1961: 144 och 145), vilka trädde i tillämpning den 1 juli 1961, infördes ett system med obligatorisk statsplombering av ut-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   21

sädesvara och växtförädlingsavgift. Syftet med sjstemet var att genomföra en kvalitetskontroll av utsäde och att förse landets växtförädling med avse­värt förstärkta resurser. Systemet omfattade till en början bara stråsäd och trindsäd. Enligt en ny förordning (1967: 139) om obligatorisk statsplom­bering av utsädesvara och om växtförädlingsavgift, som trädde i kraft den 1 juli 1968 och som ändrats år 1969 (1969: 826), gäller systemet från och med den 1 juli 1970 potatis, stråsäd, trindsäd, vallbaljväxt och vallgräs, beta — varmed avses endast foderbeta — kålrot, röva, fodermärgkål, grön­foderraps, raps, rybs, vitsenap och oljedådra, dvs. samtliga lantbruksväxter — utom sockerbeta, lin och hampa — samt alla grönyteväxter. Närmare be­stämmelser om statsplomberingen finns i kungörelsen (1968: 214) om stats­plombering av utsäde, vilken ändrats år 1969 (1969: 827), samt i kungörel­ser av lantbruksstyrelsen.

Systemet fungerar i huvudsak på följande sätt. Utsäde av de ovan nämn­da lantbruksväxterna får i regel inte säljas för användning som utsäde eller exporteras med mindre det är statsplomberat. Undantag görs för enstaka försäljning utan offentligt utbud, om säljaren odlat utsädet och inte yrkes­mässigt driver handel med utsädesvaror. Statsplombering får i princip bara ske av utsäde av sort som prövats lämplig att odla i Sverige och av stamutsäde, dvs. utsäde i förädlarens hand av sådan ny växtförädlings­produkt som prövats lämplig att föröka. Lantbruksstyrelsen får dock med­ge plombering även av annat utsäde om det bedöms nödvändigt för att till­godose försörjningsbehov eller möjliggöra lämplig export. Prövningen görs av en särskild nämnd, originalutsädesnämnden, som varje säsong utger en rikssortlista upptagande de sorter som förklarats berättigade till statsplom­bering. Vid plomberingen av utsädesvara skall den som begärt plombering­en erlägga växtförädlingsavgift. Avgiften för stråsäd och trindsäd var fram till den 1 juli 1967 1 kr. per deciton, varefter den höjdes till 1 kr. 25 öre per deciton. I övrigt är avgiften per deciton 50 öre för potatis, 15 kr. för vall­baljväxt, vallgräs och beta samt 25 kr. för övriga lantbruksväxter. Om växt­förädlingsavgift gäller i tillämpliga delar förordningen (1959: 92) om för­farandet Aid viss konsumtionsbeskattning. Beskattningsmyndighet är statens centrala frökontrollanstalt. Uppburna avgiftsbelopp tillförs en särskild fond, växtförädlingsfonden, vilken förvaltas enligt grunder som fastställts av Kungl. Maj:t.

I detta sammanhang kan tilläggas att kungörelsen (1968: 214) om stats­plombering av utsäde gäller all utsädesvara som avses i lagen (1928: 289) angående handel med utsädesvara, dvs. allt frö som är avsett till utsäde utom skogsfrö och frö av växter, som odlas blott till prydnad. Rikssortlis-tan omfattar därför inte bara kvalitetsprovade sorter av lantbruksväxterna utan också sorter av köksväxter vilka vid prövning i praktiskt viktiga avse­enden visat sig vara lämpliga för svensk växtodling. För köksväxterna är statsplombering som framgår av det föregående inte obligatorisk. I viss ut­sträckning plomberas dock köksväxtutsäde frivilligt.

 

22                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

Ur växtförädlingsfonden sker utdelning två gånger om året genom bidrag till svenska växtförädlare och svenska representanter för utländska föräd­lare. Om utdelningen beslutar Kungl. Maj :t efter förslag av lantbruksstyrel­sen. Varje förädlares bidrag från fonden skall i princip motsvara summan av de växtförädlingsavgifter, som influtit för de sorter han framställt. För medelstilldelningen gäller särskilda villkor, vilka närmare angetts i den proposition sonr låg till grund för de båda nämnda förordningarna av år 1961 (prop. 1961:92). För att svensk förädlare skall erhålla bidrag krävs att han vid tiden för bidragsbeslutet fortfarande bedriver växtförädling i ej allenast obetydlig omfattning. För att representant för sortinnehavare i främmande land skall kunna få bidrag ställs krav på att det andra landet medger svenska förädlare motsvarande förmåner. Medel, som inte kan ut­delas enligt angivna principer, skall ställas till förfogande för statens forsk­ningsråd för skogs- och jordbruksforskning att av rådet användas för att stödja forskarinsatser inom växtförädlingens område. Eftersom fonden inte belastas med några omkostnader för uppbörd och administration, komraer medlen oavkortade växtförädlingen tillgodo.

Utdelningar från fonden har uppgått till följande belopp per budgetår i runda tal, nämhgen 1,4 milj. kr. 1961/62, 1,7 milj. kr. 1962/63, 1,5 milj. kr. 1963/64, 1,6 milj. kr. 1964/65, 1,9 milj. kr. 1965/66, 1,8 milj. kr. 1966/67, 2,3 milj. kr. 1967/68, 3,4 milj. kr. 1968/69 och 3,6 milj. kr. 1969/70. Höj­ningen av beloppen för de två sista budgetåren är betingad av att avgiften för strå- och trindsäd höjdes till 1 kr. 25 öre per deciton fr. o. m. den 1 juli 1967 och att systemet utvidgades till väsentligt flera arter fr. o. m. den 1 juli 1968. Såvitt gäller svensk förädlingsverksamhet har bidrag ur fonden t. o. m. bud­getåret 1968/70 tilldelats följande svenska företag, nämligen Sveriges iitsä-desförening, W. Weibull AB, Hammenhögs frö, som ägs av Allmänna svenska utsädesaktiebolaget, Skåne-Hallands utsädes AB, som sedan år 1964 ägs av W. Weibull AB, och Institutet för växtforskning och kyllagring. Bidragen till Sveriges utsädesförening har utgått med belopp som växlat mellan 600 000 kr. och 1,5 milj. kr. Till W. Weibull AB har årliga bidraget — inklusive bidrag till företaget som representant för utländska förädlare — varierat mellan 600 000 kr. och 1,5 milj. kr. De övriga företagen har fått endast mind­re belopp. Till svenska representanter för förädlare i Danmark, Nederlän­derna och Förbundsrepubliken Tyskland har utgått bidrag med ej obe­tydliga belopp. Sålunda uppbar t. ex. det sedan år 1964 av W. Weibull AB ägda AB Hallands frökontor som representant för utländska förädlare 1969/ 70 bidrag med 134 000 kr.

Statsplomberingen sker normalt i någon av klasserna statsplomb A, B, C, D eller E. Statsplomb A avser stamutsäde; klassen förekommer inte i all­männa marknaden. Statsplomb B avser basutsäde och rätten att få utsäde plomberat i denna klass är förbehållen förädlaren eller dennes represen­tant. En förutsättning för plombering i statsplomb B är att varan utgör skörd av odling, som grundats på av förädlaren utvalt stamutsäde, vilket i

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   23

fråga om sortrenhet godkänts av frökontrollanstalten. Då endast plombe­rat utsäde får saluföras yrkesmässigt innebär detta att förädlaren praktiskt sett har ensamrätt att föra sin sort i handeln. Genom denna ensamrätt har förädlaren eller hans rättsinnehavare möjUghet att dra ekonomisk fördel av förädlingsresultatet såvitt gäller generationer av en sort som kan ifråga­komma för plombering i statsplomb B.

I övrigt hindrar statsplomberingsreglerna inte att vem som helst förökar och säljer utsäde av en statsplomberad sort utan tillstånd av den som fram­ställt sorten. Under den senaste femårsperioden tillhörde i medeltal cirka 12 % av allt statsplomberat utsäde av stråsäd statsplomb B och dess tidigare motsvarighet. Den genom plomberingsförfattningarna uppkomna ensamrät­ten är således begränsad till en relativt trång sektor av den svenska utsädes­marknaden.

Den nya patentlagen (1967:837), som trätt i kraft den 1 januari 1968, undantar uttryckligen från patent växtsorter eller väsentligen biologiskt för­farande för framställning av växter. Patenterbart är emellertid mikrobiolo­giskt förfarande och alster av sådant förfarande. Huruvida patent kunde meddelas på växtsort enligt den tidigare gäUande patentförordningen var ej löst i författningstexten. Något patent som direkt avsett en växtsort har emellertid såvitt bekant ej meddelats enligt denna förordning.

Varumärkeslagen (1960: 644) lär i viss utsträckning ha utnyttjats av för­ädlingsföretagen för skydd av deras förädlingsprodukter. Varumärke skall sålunda ha använts för att skilja av växtförädlaren saluförda utsädesvaror från andra näringsidkares. Därvid är emellertid att märka att det bara är varumärket och inte den sort, på vilken förädlaren använder varumärket som skyddas. Varumärkesreglerna hindrar därför inte, att en konkurrent saluför utsäde av samma sort under annat namn eller att han säljer utsäde av sorten utan att ange namnet.

Beträffande utsädesvaror som skall statsplomberas föreligger skydd mot omdöpning. Statsplomberingsbestämmelserna kräver nämligen i regel att ut­sädet skall härstamma från sort som vid det särskilda prövningsförfarandet åsatts ett godtagbart namn. Plombering kan ej ske under annat namn än det för plombering godkända sortnamnet. Om detta namn tillika registrerats eller inarbetats såsom varumärke kunde det göras gällande att varumär­kesskyddet såsom sådant skulle förhindra ett obehörigt begagnande av det godkända sortnamnet och att således varumärkesregistreringen i förening med bestämmelserna om statsplomberingen på växtförädlingsområdet skul­le skänka ett bättre skydd än varumärkeslagstiftningen i och för sig kan ge. Emellertid kan det hävdas att godtagandet av ett varumärke som sort­namn medför att varumärket degenereras som kännetecken och övergår till att bli en allmän beteckning på sorten. Därmed skulle varumärkesskyd­det inle längre kunna upprätthållas. Det är således ovisst om något skydd verkligen kan uppnås på denna väg. Domstolsavgöranden på området tor­de saknas.

 

24                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

Enligt uppgift av patent- och registreringsverket har under ganska lång tid årligen något eller några tiotal varumärken för växtförädlingsproduk­ter registrerats. Härav synes framgå att växtförädlare och deras marknads­föringsorgan haft intresse av att utnyttja varumärkeslagstiftningen. För­ädlarens avsikt med att såsom varumärke registrera sortnamn tycks ofta ha varit att försäkra sig om att ensam kunna förse marknaden med utsäde av sorten. Däremot synes man hittills ej ha utnyttjat varumärkesskyddet genom licensgivning.

3.4 Växtförädlarkonventionen

Den i inledningen nämnda växtförädlarkonventionen är i sina grunddrag uppbyggd efter mönster av Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten och Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk. I ingressen understryks den vikt som skydd för växtförädlingsproduk­ter har för jordbrukets utveckling och för tillvaratagande av förädlarnas intressen. Ändamålet med konventionen är enligt artikel 1 att tillerkänna och tillförsäkra förädlaren av en ny växtsort eller hans rättsinnehavare en i konventionen närmare bestämd rätt. Ordet sort är närmare bestämt i artikel 2 moment 2.

Konventionen bygger på principen om s. k. nationell behandling. Detta innebär, att de skyddsberättigade, fysiska eller juridiska personer, skall i de andra unionsstaterna åtnjuta samma rättigheter som lagstiftningen i dessa länder tillerkänner de egna medborgarna, artikel 3.

Konventionen är enligt artikel 4 moment 1 tillämplig på alla växtsläkten och växtarter. Enligt moment 2 förbinder sig unionsstaterna att vidta alla nödiga åtgärder för att efter hand tillämpa konventionens bestämmelser på ett allt större antal växtsläkten och växtarter. Vid tiden för konventionens ikraftträdande skall varje konventionsstat enligt moment 3 inom dess terri­torium tiUämpa konventionens bestämmelser på åtminstone fem av de växtsläkten, vilka upptagits på en till konventionen fogad lista. Dessutom förbinder sig konventionsstat att tillämpa nämnda bestämmelser på ytterli­gare växtsläkten på listan inom följande tider, räknade från konventionens ikraftträdande med avseende på dess territorium,

a)     inom en tid av tre år på minst två växtsläkten

b)     inom en tid av sex år på minst fyra växtsläkten

c)     inom en tid av åtta år på alla växtsläkten som är upptagna på listan. —• Den till konventionen fogade listan upptar sammanlagt 13 växtsläkten, nämligen vete, korn, havre alternativt ris, majs, potatis, ärt, böna, lusern, rödklöver, rajgräs, sallat, äpple och ros alternativt nejlika.

De allmänna skyddsförutsättningarna regleras av artikel 6 i konventio­nen. Enligt moment 1 fordras för skydd att sorten kan skiljas från redan kända sorter, att den är likformig och stabil samt att den skall erhålla en

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   25

benämning. Särskillnadskravet är upptaget under a) och anger att den nya sorten skall, oavsett om den är framställd på artificiell eller naturlig väg, kunna genom ett eller flera viktiga kännetecken klart skiljas från alla andra, vid tiden för ansökningen om skydd kända sorter. Särskiljande kän­netecken kan vara av morfologisk eller fysiologisk art. Såsom exempel på situationer då allmän kännedom föreligger nämns att sorten redan odlas eller kommersiellt utnyttjas, att den intagits i en officiell sortlista eller an­mälts till en sådan eller att den förekommer i en referenssainling eller nog­grant beskrivits i en publikation. Likformighetskravet är upptaget under c) och anger att den nya sorten skall vara tillräckligt homogen med hänsyn ta­gen till de särdrag som dess sexuella eller vegetativa förökning betingar. Kravet på stabilitet är upptaget under d) och anger att den nya sorten skall vara beständig med hänsyn till sina väsentliga kännetecken. Detta innebär att den skall förbli överensstämmande med beskrivningen av sorten efter upprepad förökning eller, i fall att förädlaren faslställl en särskild förök­ningscykel, efter avslutandet av varje sådan cykel. Under e) föreskrivs att den nya sorten skall erhålla en benämning i enlighet med vad som anges i artikel 13. —• Punkten b) upptar ett par kompletteringar till särskillnads-kravet under a). För det första stadgas att man inte mot förädlaren av en sort eller hans rättsinnehavare kan åberopa att sorten förekommit i försök eller anmälts till eller upptagits i ett officiellt register. För det andra före­skrivs att då skydd för en växtsort söks i en unionsstat sorten inte får med medgivande av förädlaren eller hans rättsinnehavare ha saluhållits eller kommersiellt utnyttjats på denna stats territorium och ej heller sedan mer än fyra år på annan stats territorium.

I fråga om sortbenämningen finns detaljerade bestämmelser i artikel 13, som också reglerar sortbenämningens förhållande till varumärke. Särskilda föreskrifter ges för att säkerställa enhetliga sortbenämningar inom unions­området.

I artikel 5 anges ensamrättens innebörd. Enligt moment 1 innebär den rätt som tiUerkänns förädlaren av en ny sort eller hans rättsinnehavare att hans tillstånd i förväg måste inhämtas för framställning, i och för kommer­siell avsättning, av förökningsmaterial såsom sådant av den nya sorten samt för saluhållande och försäljning av sådant material. Vegetativt föröknings­material innefattar även hela plantor. För prydnadsväxter gäller en viss ut­vidgning. Förädlarens rätt omfattar nämligen enligt samma moment också plantor av prydnadsväxter eller delar av sådana plantor, vilka normalt kom­mersiellt utnyttjas för andra ändamål än förökning, i fall då de kommer­siellt utnyttjas såsom förökningsmaterial för framställning av prydnadsväx­ter eller snittblommor. -— Användning av sorten för vidareförädling omfat­tas normalt inte av ensamrätten. Detta framgår av moment 3, som anger att tillstånd av förädlaren eller hans rättsinnehavare ej erfordras då den nya sorten används som utgångsmaterial för framställning av andra nya sorter

 

26                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

och ej heller då dessa andra nya sorter utnyttjas kommersiellt. Dock gäller det undantaget att tillstånd erfordras då upprepad användning av den nya sorten är nödvändig för kommersiell framställning av annan sort. — Enligt moment 4 kan unionsstat för vissa växtsläkten eller växtarter tillerkänna förädlaren en mer omfattande rätt än den som angetts i moment 1.

Det fria utövandet av ensamrätten får enligt artikel 9 endast begränsas av hänsyn till allmänt intresse. När en begränsning företas i syfte att säker ställa spridning av nya sorter skall staten vidta alla erforderliga åtgärder för att förädlaren eller hans rättsinnehavare skall få skälig ersättning.

Skyddstiden regleras i artikel 8. I dess moment 1 anges att den rätt som tiUerkänns förädlaren av en ny sort eller hans rättsinnehavare skall beviljas för en begränsad tid, att skyddstiden inte får vara under 15 år samt att den för sådana växtslag som vin, fruktträd och deras grundstammar, skogsträd och prydnadsträd inte får understiga 18 år. Skyddstiden i en unionsstat skall enligt moment 2 räknas från den dag då skyddet meddelades. Enligt moment 3 får varje unionsstat anta längre skyddstider och bestämma andra skyddstider för vissa grupper av växter för att ta hänsyn särskilt till de krav som ställs av föreliggande reglering av produktionen och handeln med ut­säde och vegetativt material.

Att förutsättningar för skydd föreligger skall enUgt artikel 7 fastställas genom ett administrativt prövningsförfarande. Artikel 2 föreskriver att en­samrätten skall ges genom en särskild skyddsform eller genom patent. För­ädlaren eller hans rättsinnehavare får välja vilken unionsstat han först vill söka skydd i, artikel 11, och åtnjuter för sökande av skydd i övriga konven­tionsstater prioritet under en tid av 12 månader från den dag då den första ansökningen ingavs, artikel 12. Sistnämnda artikel, moment 4, stad­gar att åtgärder som eljest skulle utesluta skydd, exempelvis att föremålet för ansökan offentliggörs eller utnyttjas kommersiellt, under piioritetstiden kan företas utan sådan verkan.

Artikel 10 reglerar i vilka fall ensamrätten skall förklaras ogiltig eller förfallen.

I administrativt hänseende stadgar konventionen i huvudsak följande. De stater som deltar i konventionen bildar en union. Unionen och dess per­manenta organ har sitt säte i Geneve, artikel 1. Organen är rådet, bestående av en representant för varje unionsstat, och generalsekretariatet, benämnt byrån för internationella unionen för skydd av växtförädlingsprodukter; byrån står under schweiziska regeringens överinseende, artiklarna 15 och 16. Byrån, som leds av en generalsekreterare, har att fullgöra alla uppdrag och åligganden som rådet anförtrott den, artikel 23. Unionens utgifter täcks väsentligen genom arsbidrag av unionsstaterna; bidragen bestäms av rådet i enlighet med vissa fastställda principer, artiklarna 21 och 26.

I sitt arbete använder byrån engelska, franska och tyska språken. Även rådets sammanträden hålls på dessa språk, artikel 28.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                  27

Konventionen står enligt artikel 32 öppen för anslutning för stater som ej undertecknat konventionen. Förutsättning för anslutning är enligt arti­kel 30 bl. a. att staten tillförsäkrar övriga unionsstaters medborgare lämp­liga rättsmedel för att möjliggöra för dem att effektivt försvara de i konven­tionen upptagna rättigheterna. För att stat skall få tillträda konventionen krävs att ansökan härom godkänns av unionen med fyra femtedelars majori­tet av närvarande medlemmar; vid omröstning skall tre fjärdedelar av unionsstaterna vara företrädda, artikel 32.

4 Utredningen

4.1 Allmänna synpunkter

I fråga om växtförädlingens framtida uppgifter framhåller utredningen att nya och ökade krav kommer att ställas på växtförädlingen inte minst på grund av den ekonomiska och tekniska utvecklingen inom jordbruket och livsmedelsindustrin. Det finns många växtodlingsproblem på jordbrukets, trädgårdsnäringens och skogsnäringens områden som väntar på sin lösning. I vårt land med dess starkt skiftande och i flera avseenden specifika klimat samt varierande jordarter kan för övrigt växtodlingsproblemen knappast lö­sas på annat sätt än under medverkan av växtförädlingen. Skärpta krav kommer att ställas på sortmaterialet i samband med den omfattande meka­nisering som karakteriserar jordbrukets utveckling under senare år. Till växtförädlingens arbetsuppgifter hör bl. a. att ytterligare stegra avkastnings­förmågan hos våra odlade kulturväxter, att framställa sorter med inbördes skiftande tidighet — för att bättre kunna utnyttja den växande maskinpar­ken — att kombinera hög avkastning med tidig mognad och att åstadkom­ma god vinterhärdighet hos övervintrande växtslag. Behovet av kvalitetsför­bättringar i skilda hänseenden är enligt utredningen starkt framträdande. Såsom önskvärt nämns förbättring av bakningskvaliteten hos brödsäd, av mältningsresistansen hos råg och vete samt av proteinhalten och proteinets värde hos fodersäd och trindsäd. Angeläget anses också vara att höja oljehal­ten och förbättra oljans hållbarhet och näringsfysiologiska värde hos oljeväx­terna samt att åstadkomma nya kvalitetsegenskaper hos potatis alltefter an­vändningsområden m. m. I fråga om köksväxterna uppställer konservindu­strin speciella krav, som sammanhänger med lämpligheten för djupfrysning och annan konservering. Och eftersom de flesta av de odlade kulturväxterna i större eller mindre utsträckning angrips av sjukdomar och skadedjur un­der vegetationsperioden och efter skörden ankommer det på växtförädlingen att fortsätta arbetet med att framställa växtsorter som har förmåga motstå angrepp från parasiter och andra skadegörare.

För att kunna möta de ständigt stigande kraven på sorter med förbätt­rade egenskaper och medverka till en fortsatt effektivisering av jordbruket

 

28                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

och trädgårdsnäringen måste, framhåller utredningen, den praktiskt inrik­tade växtförädlingen tillföras ökade ekonomiska resurser. Möjligheterna för förädlingsföretagen att finansiera sin verksamhet genom att ekonomiskt ut­nyttja sina förädlingsresultat har hittills varit otillräckliga. Verksamheten har därför i väsentlig grad fått lita till stöd från det allmänna. En viss höj­ning av statsbidragen har skett under senare år men denna har delvis avsett att täcka kostnaden för bestämda nya arbeten och i övrigt väsentligen blott inneburit att man bibehållit anslagens realvärden. Höjningen under år 1967 av växtförädlingsavgiften och den följande år genomförda utvidgningen av syste­met har avsevärt förstärkt den praktiska växtförädlingens resurser. Systemet är emellertid begränsat till lantbruksväxterna och fortfarande ligger bl. a. köksväxter och plantskolealster utanför. Enligt utredningens mening är det uppenbart att utdelningarna från växtförädlingsfonden med nuvarande av­giftsuttag och begränsning i fråga om växtslag inte är tillräckliga för att ge växtförädlingen erforderlig ökning i resurserna.

En förstärkning av den praktiska växtförädlingens resurser kan ske ge­nom att man bygger ut växtförädlingsavgiftssystemet, genom att man in­för ett privaträttsligt skyddssystem eller genom att man kombinerar dessa båda system.

En ytterligare utväg att lösa växtförädlingens finansieringsproblem är att öka bidragen över statsbudgeten. Eftersom direktiven inte anvisar denna ut­väg har utredningen inte ansett sig böra närmare undersöka i vad mån en ökning här är motiverad och i vilka former den kunde genomföras. Utred­ningen framhåller emellertid att frågan om växtförädlingens behov av stats­bidrag inte kan lämnas helt utanför övervägandena. Frågan härom behand­las i annat sammanhang (avsnitt 4.7).

Utredningen diskuterar härefter de övriga lösningarna.

Lösningen att utvidga det nuvarande systemet med växtförädlingsavgifter kan enligt utredningen självfallet genomföras med bibehållande av grund­dragen av systemet. Detta system har den fördelen från administrativ syn­punkt att sättet för uppbörden av avgiften är enkelt och medger en säker kontroll. Den statliga organisationen för uppbörd och fördelning av influtna medel har inte någon större omfattning och är ej kostsam. För sortinnehava­ren har systemet den fördelen, att han inte belastas med några administra­tionskostnader för avgiften. För konsumenten är det en fördel att avgiften utgår med bestämt belopp, som i regel blir lika för varje sort. Från teknisk sjmpunkt skulle det ej möta större svårigheter att bygga ut systemet till att omfatta alla de växtarter, beträffande vilka förädlingen kan anses vara i behov av ökat ekonomiskt stöd. Avgiften bör också, åtminstone beträffan­de flertalet växtarter, kunna fastställas till belopp som ger en expanderande förädlingsindustri ett verksamt stöd.

Utvägen att införa ett privaträttsligt system för skydd av förädlingspro­dukter skulle innebära att förädlaren ges en ensamrätt att utnyttja sin nya

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                     29

produkt. Det blir alltså förädlaren själv som bestämmer på vilka villkor hans produkter skall tillhandahållas allmänheten. Förädlaren fastställer så­lunda själv de licensavgifter som utgår. Ett privaträttsligt system medför för det aUmänna den fördelen att staten inte alls behöver befatta sig med frågan om licensavgifterna. Det blir förädlarens ensak att vidta nödiga ar­rangemang för att utnyttja ett honom tillerkänt rättsskydd.

Från organisatorisk synpunkt föreligger inte någon större skillnad mel­lan de båda systemen. Såväl ett offentligrättsligt som ett privaträttslig skydd kräver en statlig administration, som har hand om provningen av nya sorter och som prövar ansökan om intagning i rikssortlistan respektive om rätts­skydd för sorten. Den för ett privaträttsligt system nödvändiga administra­tionen blir något mera omfattande än administrationen av ett utvidgat of­fentligrättsligt system, men olikheten mellan systemen i detta hänseende bedöms dock inte som stor. De administrationskostnader som ett privaträtts­ligt system medför bör för övrigt helt eller åtminstone till övervägande del kunna tas ut av förädlingsföretagen. Utredningen anser att en jämförelse mellan de båda systemen leder till att de från administrativ och teknisk synpunkt kan anses likvärdiga.

För införande av ett privaträttsligt system talar enligt utredningens me­ning andra skäl. Till en början framhålls att förädlaren i likhet med varje annan upphovsman får anses ha rättsanspråk på att få skydd för resultatet av ett skapande arbete. Han bör enligt utredningens mening i princip inte vara sämre ställd än t. ex. en uppfinnare som genom patent kan skaffa sig ensamrätt till sitt arbetsresultat. Med ett privaträttsligt system skulle den orättvisa undanröjas som ligger i att förädlaren med nuvarande regler inte får skälig ersättning för det välstånd han hjälper till att skapa. Sedan för­ädlaren marknadsfört en av honom framställd sort, blir den genast tiUgäng­lig för allmänt begagnande. Förädlaren förlorar i stort sett kontrollen över förökningen och marknadsföringen av sin sort och därmed också möjlig­heten att ekonomiskt tillgodogöra sig utnyttjandet av produkten.

Till förmån för ett privaträttsligt skydd för växtförädlingsprodukter talar emellertid främst det förhållandet att Sverige genom att införa ett sådant skulle få möjlighet att ansluta sig till växtförädlarkonventionen. Systemet med växtförädlingsavgifter, som är av offentligrättslig karaktär, är inte så utformat och kan ej heller med bibehållande av sina huvuddrag utformas så att konventionens krav tiUgodoses. Ett privaträttsligt skydd här i riket skulle däremot möjliggöra en anslutning.

Enligt utredningen får det anses angeläget att Sverige tillträder konven­tionen. Denna har redan undertecknats av åtta västeuropeiska länder, och det kan beräknas att flera andra länder under de närmaste åren tillträder den. Ett tillträde till konventionen har till följd att förädlare i ett unionsland har rätt att i annat unionsland åtnjuta samma förmåner i fråga om skyd­det för sina förädlingsprodukter som landets egna medborgare. En svensk

 

30                    Kungl. ]aj:ts proposition nr 40 år 1971

anslutning till konventionen skulle alltså medföra att svenska förädlings­företag skulle i annat unionsland kunna få det skydd som landets egna för­ädlare där åtnjuter. Omvänt skulle förädlare i andra unionsländer kunna här i Sverige åtnjuta samma rättsskydd för sina produkter som de svenska företagen.

Ett tillträde till konventionen skulle alltså vara ägnat att främja utbytet mellan Sverige och övriga unionsländer av lämpliga, förbättrade sorter av nyttoväxterna och prydnadsväxterna. Redan nu saluförs i Sverige ett antal utländska sorter av lantbruks- och köksväxterna. Såsom förut redovisats odlas utomlands många svenska sorter. Av stråsädesslagen har svenska sor­ter länge haft en omfattande spridning i de västeuropeiska länderna. Från handeln med utsäde av dessa sorter har licensinkomster tillförts våra två största förädlingsföretag. Licensinkomsterna, som grundats på avtal med representanter i den främmande staten, uppgick år 1967 till ett nettobelopp av 0,7 milj. kr. av vilket en stor del kom från Frankrike. Större intäkter kom också från Belgien, Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna, Storbritannien och Österrike.

Hittills har lagstiftning om skydd för växtförädlingsprodukter i enlighet med konventionens regler utfärdats i Danmark, Förbundsrepubliken Tysk­land, Nederländerna och Storbritannien. Denna lagstiftning uppställer, utom i Storbritannien, krav på konventionstillhörighet för att medborgare i främ­mande stat skall kunna få skydd för sina nya sorter. I Nederländerna synes dock svenska växtförädlare kunna tills vidare få rättsskydd för nya sorter enligt en specialregel. Med Danmark har Sverige vid årsskiftet 1967— 1968 träffat ett tillfälligt arrangemang i reciprocitetsfrågan. Denna innebär, att bidrag ur växtförädlingsfonden skall utgå i Sverige för dansk växtsort av stråsäd och trindsäd efter samma grunder som gäller för svensk växt­sort och att nya svenska växtsorter av dessa växtslag skall kunna få skydd i Damnark enligt den danska lagen. Arrangemanget har på danskt förslay begränsats till att gälla till den 1 januari 1973. Att avtalet blivit tidsbegrän­sat beror enligt utredningen sannolikt på att man från dansk sida förväntat sig att Sverige snart skall ansluta sig till konventionen.

Förutsättningar finns sålunda visserligen för att Sverige även utan ett konventionstillträde skall kunna upprätthålla ett sortutbyte med Storbritan­nien och, under begränsad tid framåt, också med Nederländerna och Dan­mark. Beträffande andra stater som tillträder konventionen får det antas att de kommer att kräva ömsesidighet och att förmånerna i det svenska växt­förädlingsavgiftssystemet inte bedöms som tiUräckliga för att de själva skall ge skydd åt svenska växtförädlare. Förädlare i främmande stat som infört konventionssystemet kommer sannolikt inte att anse växtförädlingsav­giftssystemet tillräckligt lockande för att de här i Sverige skall söka mark­nadsföra sina nya, förbättrade sorter.

Om Sverige inte inför privaträttsligt skydd för växtförädlingsprodukter

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                  31

och ansluter sig till konventionen riskerar man sålunda att det nuvaran­de, låt vara tämligen begränsade, sortutbytet med andra länder i huvudsak upphör och att svenska växtförädlingsföretag helt eller delvis förlorar sina hittillsvarande licensintäkter i konventionsländerna. Ett tillträde till konven­tionen skulle däremot främja sortutbytet mellan länderna. Detta utbyte skulle helt allmänt bh till ömsesidig nytta för odlarna, handeln, industrin och konsumtionen.

För de svenska förädlingsföretagen skulle en anslutning till konventionen bli till direkt fördel genom den möjlighet de skulle få att i andra unionslän­der ekonomiskt utnyttja sina nya sorter och på så sätt öka sina intäkter på dessa. Utredningens undersökning av svenska sorters spridning i utlandet ger vid handen att svenska växtförädlingsföretag skulle på de sorter av stråsädesslagen som nu saluförs i Västeuropas stater ha intjänat licensav­gifter på 1,5—2 milj. kr. per år om avgifterna på handelsutsäde bestämts till samma belopp som växtförädlingsavgiften, 1 kr. 25 öre per deciton. Om licensavgiften utgått med belopp som numera tillämpas i dessa andra länder skulle nettointäkterna ha uppgått till omkring 3 milj. kr. per år. De här gjorda beräkningarna avser emellertid sorter som redan marknadsförts och för vilka konventionen ej ger rättsskydd. De gjorda beräkningarna ger där­för endast en antydan om den svenska växtförädlingens framtida möjlig­heter.

Eftersom rättsskydd och därmed möjlighet till licensintäkter ges endast på nya sorter beror det ekonomiska utfallet på utländska marknader efter en anslutning till konventionen på de svenska förädlingsföretagens förmåga att konkurrera där med nya sorter. Enligt utredningens mening ligger den svenska förädlingen f. n. på en så hög nivå jämförd med flertalet andra län­ders inom konventionsområdet att det bör kunna hållas för visst att den efter en anslutning till konventionen skall finna fortsatt god avsättning för sina produkter i konventionsländerna.

Av det anförda framgår enligt utredningen att om ett privaträttsligt sj'-stem införs i Sverige och Sverige vinner anslutning till konventionen sort­utbytet med andra länder kommer att öka till gagn för den svenska od­lingen, handeln, industrin och konsumtionen. Vidare kommer den svenska förädlingens resurser att förbättras. Denna förbättring stimulerar i sin tur växtförädlarna att framställa nya produkter som kommer allmänheten tillgodo. Starka skäl förehgger sålunda för att i Sverige införa ett konven­tionssystem.

Enligt utredningens mening torde man inte ha anledning räkna med någon risk för att ett privaträttshgt skydd för en sort skall utnyttjas för att hålla tillbaka spridningen av sorten. Förädlaren har själv intresse av att så snart en ny sort uppförökats i lämpliga kvantiteter genast få ut den på marknaden för att kunna ekonomiskt tillgodogöra sig resultatet av sitt långvariga och kostsamma förädlingsarbete. Erfarenheten från andra län-

 

32                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

der med licenssystem på växtförädlingsområdet ger ej heller stöd för anta­gandet att ett privaträttsligt system försvårar den önskvärda snabba sprid­ningen av nya, för folkförsörjningen värdefulla sorter.

Eftersom fråga är om för folkhushållet mycket betydelsefulla produk­ter måste dock tiUses att skydd finns mot att ett privaträttsligt system medför att nya bättre sorter undanhålls marknaden eller att prisnivån på utsäde blir oskälig.

Ett skydd häremot kan enligt utredningens mening i första hand uppnås genom att ensamrätten begränsas till att omfatta bara yrkesmässig fram­ställning och handel med förökningsmalerial av sorten. Begränsningen in­nebär att jordbrukare och andra odlare äger att fritt utnyttja skyddade växtsorter för framställning av konsumtionsvara och att fritt föröka sorter till eget utsäde.

Vidare bör enligt utredningens mening konkurrensen mellan olika sor­ter förhindra oskäliga prisstegringar. Om en ny, rättsskyddad sort inte i någon högre grad skiljer sig i fråga om odlingsegenskaperna från tidi­gare på marknaden förekommande sorter, måste sortinnehavarens möjlig­heter att i konkurrensen med andra sorter ta ut ett jämförelsevis högt pris på eget förökningsmaterial av sin skyddade sort eller en hög licensavgift på andra odlingar av sorten bedömas som ringa. Även om sorten innefat­tar ett stort framsteg, måste konkurrensen från andra sorter normalt för­hindra att ett pris eller en licensavgift tas ut som inte står i proportion till vad som står att vinna genom förbättringen av sorten. Erinras kan i det­ta sammanhang om att under lång tid efter införandet av ett rättsskydd tillgång kommer att finnas till äldre sorter för vilka inte kan meddelas rättsskydd och som därför aUtjämt blir fria för odling och kan konkurrera med rättsskyddade sorter.

För särskilda fall, såsom t. ex. då en ny sort inte möter erforderlig kon­kurrens på marknaden, bör del emellertid finnas skydd mot att ensamrät­ten utnyttjas för en oskälig prissättning i strid mot allmänhetens intres­sen.

Gällande bestämmelser rörande prisövervakning, förhindrande av kon­kurrensbegränsning m. m. bör kunna ge möjlighet till en viss pris- och konkurrensövervakning på förevarande område. Den ensamrätt som skall tillerkännas förädlaren står givetvis ej som sådan i strid med konkurrens­begränsningslagen. Åtgärder av konkurrensbegränsande karaktär som har ett omedelbart samband med ensamrätten är också åtminstone i allmän­het undantagna från lagens tillämpning. Ingripande med stöd av denna lag torde dock kunna komma i fråga t. ex. när ensamrätten utnyttjats för att tvinga fram eller understödja annan konkurrensbegränsning. Kungl. Maj:t äger vidare enligt konkurrensbegränsningslagen förordna om visst högsta pris på en vara, om visst pris med hänsyn till kostnaden och övriga om­ständigheter är uppenbart för högt och saken är av allmän betydelse. Syf-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                  33

tet med bestämmelsen är att ge samhället en möjlighet att ingripa i så­dana fall då priset på en vara till följd av ofullständighet i konkurrensen är uppenbart för högt. Enligt utredningens mening bör bestämmelsen kunna tiUämpas i fråga om förökningsmaterial av växtslag som för folkhus­hållet är av större betydelse.

En ytterligare garanti mot missbruk av ensamrätten erhålls genom be­stämmelser om tvångslicens, dvs. rätt för den som vill utnyttja en skyd­dad produkt att av myndighet erhålla licens därtill. I detta hänseende bör till en början beaktas här tillämplig regel i växtförädlarkonventionen (ar­tikel 9). Denna föreskriver att det fria utövandet av ensamrätten inte får begränsas av andra skäl än sådana som kan hänföras till det allmänna in­tresset. Föreskriften får anses medge unionsstat rätt bl. a. att reglera mark­nadsföringen av skyddade sorter i syfte att lösa spridnings- och prisfrågorna. Av intresse i detta sammanhang är en redogörelse som utredningen läm­nar för frågans reglering i utländsk lagstiftning. Av redogörelsen framgår att all lagstiftning som hittills utfärdats i enlighet med konventionens reg­ler innehåller bestämmelser om tvångslicens. Den danska lagen i ämnet ålägger förädlaren skyldighet att medverka till utbredningen av en ny sort genom att själv eller genom annan fullgöra beställningar på lämpligt för­ökningsmaterial av sorten inom skälig tid och i den omfattning som är nödvändig för att garantera att allmänheten förses med material av sor­ten på skäliga villkor. Tvångslicens kan erhållas av enskild person eller sammanslutning, om skyldigheten inte fullgjorts. Vidare äger lantbruks­ministern ålägga förädlaren att låta envar utnyttja sorten, s. k. generell Ivångslicens, om detta anses nödvändigt för att säkra utbredningen av en ny sort eller för att motverka en väsentlig försämring av villkoren för en förvärvsgren.

Den engelska lagen ger i princip varje kompetent odlare eller säljare rätt att på skäliga villkor föröka eller sälja material av en skyddad sort. Odlare eller köpare kan på ansökan meddelas tvångslicens av ett officiellt organ, the Controller, om han inte får licens från förädlaren eller villko­ren för att få licens är oskäliga.

Även i västtysk och holländsk lagstiftning gäller bestämmelser till skydd mot att ensamrätten utnyttjas på ett mot det allmännas intresse stridande sätt. Rätt att erhålla tvångslicens föreligger om sortinnehavaren inte läm­nat licenser för förökning och marknadsföring av sorten i erforderlig om­fattning eller om sortinnehavaren inte ställt tillräckligt med föröknings-material till förfogande. En förutsättning för tvångslicens är dock att det motiveras av det allmännas intresse. Lagstiftningen ger också sortinneha­varen möjnghet att i offentligt anbud erbjuda allmänheten licens (i den tyska lagstiftningen benämnd "Jedermanserlaubnis"). Detta system har tillkommit för att göra det lättare för sortinnehavaren att få sorten spridd.

Regler om tvångslicens i en svensk lag om privaträttshgt skydd för nya 2    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 40

 

34                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

förädlingsprodukter bör enligt utredningen utformas i nära anslutning till de sålunda i utländsk lagstiftning förekommande bestämmelserna. Reglerna bör sålunda innebära att det skall åligga sortinnehavare att läm­na licenser och tUlhandahålla förökningsmaterial av sorten i den omfatt­ning som kan anses påkallat med hänsyn till folkhushållet eller annat all­mänt intresse. Tvångslicens skall kunna erhållas om sortinnehavaren utan godtagbar anledning underlåtit att fullgöra denna skyldighet.

Utredningen förmodar att tvångslicensinstitutet i praktiken inte kom­mer att få någon större tillämpning. Värdet av ett sådant institut kan dock enligt utredningen inte mätas enbart genom den omfattning i vilken det tas i anspråk. Redan möjligheten till tvångslicens måste få ett kraftigt in­flytande på den frivilliga licensgivningen och medverka till att licenser ut­färdas i rimlig utsträckning och på skäliga villkor.

De skisserade begränsningarna i rättsskyddet i förening med gällande bestämmelser rörande prisövervakning, förhindrande av konkurrensbe­gränsning m. m. medför enligt utredningens mening ett betryggande skydd både för odlarna och för konsumenterna.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen — under framhållande av att hänsyn främst tas till de fördelar som är att vinna med en internationell lösning av växtförädlingens rättsskyddsproblem — att ett privaträttsligt system för skydd av nya växtförädlingsprodukter införs och att Sverige i samband därmed tillträder växtförädlarkonventionen.

Emellertid föreslår utredningen, såsom framgår av det följande (avsnitt 4.7), att nu gällande system med växtförädlingsavgifter behålls vid sidan av och i kombination med ett privaträttsligt system. Även bidragen över statsbudgeten föreslås, såsom senare skall utvecklas (avsnitt 4.7), utgå även i fortsättningen.

4.2 Växtförädlarrättens objekt och subjekt

Utredningen föreslår att viss ensamrätt, växtförädlarrätt, skall kunna för­värvas till växtsort genom registrering. Termen växtsort definieras inte i lag­förslaget. I motiven anförs att med växtsort avses helt allmänt en samling individer som i ett eller flera karakteristiska avseenden skiljer sig från andra enheter inom samma växtart.

I princip bör enligt utredningen rättsskyddssystemet kunna tillämpas på alla växtsläkten och växtarter. På grund av lagstiftningens syfte att stödja växtförädling är det dock naturligt att rätten begränsas till sorter som är odlingsbara och alltså tillhör kulturväxterna. Utredningen finner det inte önskvärt att alla växtsläkten och växtarter av kulturväxterna på en gång in­ordnas i systemet, eftersom det bör finnas rådrum för avgörande i olika fall huruvida förädlingen inom visst verksamhetsområde är i behov av skydd. Redan vid ikraftträdandet av lagstiftningen anser utredningen dock

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   35

att flertalet växtarter av lantbruksväxterna och köksväxterna bör kunna tas med i systemet. Beträffande dessa växter finns redan en väl utvecklad organisation som kan ta hand om provningen av de sorter som anmäls för registrering. I fråga om vissa prydnadsväxter samt fruktträd och bärväxter finns enligt utredningen ett framträdande behov aV skydd för förädlings-produkter. Vad gäller skogsträd och andra skogsväxter sker däremot växt­förädling samt uppförökning och distribution av reproduktionsmaterial under sådana förhållanden att det inte torde finnas anledning att, åtmins­tone under de närmaste åren, inordna dessa växter i systemet.

Utredningen föreslår att det överlämnas åt Kungl. Maj :t att bestämma de växtsläkten och växtarter inom vilka växtförädlarrätt skall kunna för­värvas. I ett utkast till tillämpningskungörelse upptar utredningen 96 växt­arter, som föreslås inordnade i systemet redan från början. Av de 96 arterna tillhör 44 lantbruksväxterna, 21 köksväxterna, 11 prydnadsväxterna samt 20 fruktträden och bärväxterna.

Vidare föreslår utredningen som huvudregel att lagen skall vara tillämp­lig endast på växtsort som framställts här i riket samt på växtsort som fram­ställts utom riket av svensk medborgare. Utanför lagens omedelbara tillämp­ningsområde skall således enligt förslaget falla sort som framställts utom riket av utländsk medborgare. Skydd för sådana sorter bör enligt utredning­ens mening vara beroende av särskilt förordnande. Förutsättning för sådant förordnande bör vara att reciprocitet föreligger eller, om sådan inte finns, att skydd för utländsk sort skulle vara av betydande aUmänt intresse.

Som stöd för kravet på reciprocitet har utredningen anfört i huvudsak följande. Av de länder som hittills utfärdat lagstiftning i ämnet, dvs. Dan­mark, Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna och Storbritannien är det endast Storbritannien som inte i princip kräver reciprocitet. Det viktigaste motivet till förslaget om privaträttsligt skydd åt växtförädlingen är önskemålet om att Sverige ska få större möjligheter att delta i det inter­nationella samarbetet. Eftersom den i Sverige bedrivna växtförädlingen mås­te antas i allmänhet ha större förutsättningar att framställa för svenska förhållanden bättre sortmaterial ligger det nära till hands att i första hand söka förbättra intäkterna för den här i riket bedrivna växtförädlingen. Ett reciprocitetskrav i den svenska lagstiftningen får slutligen antas verka så att det ger större möjlighet för svenska intressen att påkalla skydd i andra länder.

Enligt utredningens förslag kan endast fysisk person anses som för­ädlare. Utredningen har övervägt om inte också en juridisk person skulle kunna godtas som förädlare och framhåller att till förmån för en sådan ståndpunkt talar framför allt att växtförädling ofta utförs inom företag som är inriktade på sådan verksamhet och att det material, på vilket framställ­ningen av en ny sort grundar sig, byggs upp steg för steg inom företaget, ofta under flera årtionden och med en skiftande krets av medarbetare. Det

 

36                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

kan vara svårt att avgöra vem inom företaget som gjort den avgörande in­satsen vid sortens tillkomst. De nu nämnda förhållandena är emellertid en­ligt utredningens mening inte tillräckliga för att man skall avvika från den reglering av frågan som gjorts i patenträtten och som för övrigt också genomförts i lagstiftning motsvarande den nu aktuella i bl. a. Förbundsre­publiken Tyskland och Nederländerna.

Frågan om rätten till sorter som har framställts av en arbetstagare eller en uppdragstagare i och för hans tjänst respektive uppdrag får enligt ut­redningen avgöras med tillämpning av allmänna arbetsrättsliga grundsat­ser. Utredningens uppfattning är att frågan om arbetstagares rätt till sort kommer att bli av underordnad praktisk betydelse. Hithörande frågor bör lämpligen regleras i anställningsavtal eller genom särskilda överenskom­melser.

4.3 De allmänna skyddsförutsättningarna

I fråga om de allmänna förutsättningarna för ensamrätt ansluter sig ut-redningen.s förslag mycket nära till konventionen. Villkor för att växtför­ädlarrätt skall kunna förvärvas för en ny sort är sålunda att den genom åt­minstone ett viktigt kännetecken tydligt skiljer sig från andra redan kända sorter samt att den är homogen och stabil.

Utredningen framhåUer att det för erhållande av rättsskydd inte uppställs något krav på att den nya sorten skall ha visst odlingsvärde. Självfallet kan det i odlingens och konsumtionens intresse finnas ett behov av att uppställa regler som förhindrar användandet av sorter som är mindre lämpliga för folkhushållet men denna fråga får inte sammankopplas med frågan om rättsskydd för sorten utan måste lösas genom annan lagstiftning. Skydd för ny sort skall alltså kunna meddelas även om på grund av annan lagstift­ning utsäde av sorten inte skulle komma att få marknadsföras inom landet. Ett skäl att ändå söka skydd kan vara att sorten har särskilt värde i annat land och är avsedd för export till detta land. Uppdragandet av en sort syftar för övrigt inte alltid till att få fram en produkt för direkt marknadsföring. Ibland skall den nya sorten användas enbart som underlag för fortsatt för­ädling.

Den sort som man söker skydd för skall enligt utredningens förslag som nämnts kunna särskiljas från andra kända sorter. En fullständig uppräk­ning av vilka omständigheter som gör andra sorter kända kan inte göras men utredningen ger vissa exempel, också det i mycket nära anslutning till konventionen. Det föreslås att annan sort skall anses som känd om mate­rial därav yrkesmässigt utbjudits till försäljning eller eljest tillhandahåUits eller om den intagits i eller anmälts till officiell sorthsta, förekommer i all­mänt tillgängUg referenssamling eller noggrant beskrivits i allmänt tillgäng­lig skrift eller om den eljest kommit till allmänhetens kännedom.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   37

I princip får inte heller den sort för vilken rättsskydd söks ha mark­nadsförts före ansökningen. Växtförädlarrätt kan ej förvärvas om växtma­terial av sorten med samtycke av förädlaren eller hans rättsinnehavare yr­kesmässigt förts i handeln här i riket före dagen för registreringsansök­ningen. Marknadsföring utom riket av denna sort utgör däremot enligt för­slaget inte hinder mot skydd annat än om den skett mer än fyra år före ansökningen. Sistnämnda bestämmelse, som är i full överensstämmelse med konventionen, innebär att en förädlare kan pröva sin sort på utländska marknader under fyra år utan att gå miste om möjligheten till skydd i Sve­rige. Motsatsvis framgår av förslagets formulering att skydd kan beviljas sorten även om den före ansökningen tagits in i rikssortlistan eller annan sortlista i eller utom Sverige, att den beskrivits i allmänt tillgänglig skrift eller förekommer i referenssamling.

Som en sista skyddsfönitsättning föreslår utredningen att vid registrering av växtförädlarrätt även skall registreras särskild benämning för sorten. I och för sig kräver ett privaträttsligt skydd för växtsorter inte en regle­ring av frågan om dessas benämning. Av praktiska skäl och för att få över­ensstämmelse med konventionen uppställs emeUertid detta formella krav för rättsskydd. Närmare reglering av sortbenämnings innehåll föreslås i samband med registreringsbestämmelserna.

4.4 Växtförädlarrättens innehåll och omfång

I fråga om ensamrättens innehåll anknyter utredningens förslag i huvud­sak till konventionen.

De utnyttjanden som förbehålls förädlaren eller hans rättsinnehavare är till att börja med endast yrkesmässiga förfoganden. Detta uttrycks i utred­ningens lagförslag med att "annan än sortinnehavaren ej får olovligen ut­nyttja sorten yrkesmässigt" genom vissa förfaranden.

Det första av de förfaranden över vilket sortinnehavaren föreslås få kon­troll är framställning och import av växtmaterial av sorten, vilken sker "i syfte att materialet skall utbjudas till försäljning eller eljest tillhandahål­las för förökningsändamål".

Att ensamrätten avser även kontroU över importen är en utvidgning i för­hållande till konventionen. Detta motiverar utredningen med att den svens­ka lagstiftningen inte kan sträcka sina verkningar till utnyttjanden som äger rum utanför rikets gränser och att framställning av förökningsmaterial av en här skjddad sort således kan förekomma utomlands utan att sortinne­havaren kan ingripa med stöd av sin svenska växtförädlarrätt. Genom att importen jämställs med framställningen av material av sorten, får sort­innehavaren emellertid kontroll över utomlands framställt förökningsmate­rial som yrkesmässigt importeras till Sverige för avyttring.

I detta sammanhang uttalar sig utredningen om hur enligt dess mening

 

38                    Kungl. T\laj:ts proposition nr 40 år 1971

frågan om s. k. sidoimport skall regleras. Med sidoimport synes utredningen avse import från ett land där sorten också är skyddad och där den förvärvats på korrekt sätt.

Utredningen erinrar om att av allmänna rättsgrundsatser följer att en­samrätten i regel inte omfattar förfogande över växtmaterial som lagligen förts ut i marknaden. Om t. ex. förökningsmaterial sålts med sortinneha­varens tillstånd, är köparen befogad att oberoende av sortinnehavarens en­samrätt sälja materialet vidare eller utnyttja det för förökning. Ensam­rätten har i princip konsumerats med avseende på det material som förts ut i marknaden. Vad som nu sagts har emellertid enligt utredningen endast avseende på den mängd växtmaterial som är föremål för det ursprungliga förfogandet. När detta material sedermera förökas inträder åter sortinne­havarens ensamrätt. Förvärvarens rätt att förfoga över visst växtmaterial omfattar alltså ej följande generation. Förhållandet kan också uttryckas så att förädlarens rätt är genom försäljning konsumerad endast beträf­fande den generation av sorten som försäljningen avser. Följande genera­tioner ligger däremot åter under hans kontroll.

Vad nu gäller det som utredningen kallar sidoimporten är utredningens uppfattning följande. Innehas registreringen för en sort i ett främmande land av annan än den som innehar registreringen i Sverige torde konsum­tion inte kunna åberopas, utan import från detta land till Sverige blir be­roende av den svenske rättsinnehavarens tillstånd enligt huvudregeln. Om registreringen utomlands däremot innehas av den svenske sortinnehavaren bör principen om konsumtion kunna åberopas. Import bör alltså i sådant fall kunna ske utan särskilt tillstånd. Sådant tillstånd bör ej heller krävas om inköpet utomlands skett hos den svenske sortinnehavarens licenstaga­re eller ute på öppna marknaden, dit den förts ut av sortinnehavaren. En lösning av problemet efter denna linje skulle vara ägnad att befrämja kon­kurrensen på utsädesmarknaden och torde ej innebära någon allvarlig in­skränkning i sortinnehavarens kontroll över sin sort. Utredningen erinrar om att den svenske sortinnehavarens rätt inträder på nytt så snart det im­porterade materialet förökats.

Det andra av de förfaranden som är förbehållet förädlaren eller hans rättsinnehavare är utbjudande till försäljning eller annat tillhandahållan­de av växtmaterial av sorten för förökningsändamål.

Användande av förökningsmaterial av en skyddad sort faller i princip utanför ensamrätten. För ett särskilt fall har emellertid även själva an­vändandet ansetts böra omfattas av ensamrätten. Här avses fall då uppre­pad användning av förökningsmaterial av en skyddad sort är nödvändig för att framställa förökningsmaterial av en annan sort. Fråga är om såda­na fall, då produkten av ett korsningsarbete inte är beständig och arbetet därför måste ständigt upprepas i varje generation för att den avsedda sor-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                  39

ten skall erhållas. Det enda f. n. kända exemplet på dylika sorter är de s. k. Fi-hybriderna.

Det kan anmärkas att utredningen tagit upp frågan huruvida ensamrät­ten bör omfatta ytterligare en befogenhet, nämligen att kontrollera export av material av en sort. Utredningen erinrar om att den som förvärvat för­ökningsmaterial av en skyddad sort också är berättigad att utan sortinne­havarens tillstånd sälja materialet vidare, även till utlandet, och att en sådan åtgärd kan bli till förfång för sortinnehavaren, i synnerhet om det gäller export till ett land, där han inte har och ej heller kan få rättsskydd för sin sort. Utredningen menar emellertid att det förädlingsmaterial som kan komma i fråga för export huvudsakligen utgörs av sådant utsäde av lanthruksväxterna som plomberats såsom stamutsäde eller basutsäde. Över dessa plomberingsklasser har förädlaren kontroll och beträffande andra plomberingsklasser bör sortinnehavaren avtalsvägen kunna försäkra sig om att han får kontroll över exporten. Anledning har därför inte ansetts före­ligga att lägga även exporten under förädlarens ensamrätt.

Slutligen föreslår utredningen i anslutning till konventionens artikel 5, moment 1 sista punkten en utsträckning av ensamrätten såvitt gäller pryd­nadsväxter. Enligt förslaget skall beträffande sådana växter ensamrätten även omfatta användandet av plantor och delar av plantor, när det sker för yrkesmässig framställning av snittblommor eller annat material för prydnadsändamål. I motiven framhålls att enligt den förut angivna huvud­regeln ensamrätten beträffande prydnadsväxter skulle omfatta endast framställning av växtmaterial som avses skola avyttras såsom föröknings-material. Utanför ensamrätten skulle således falla den förökning, som har till syfte att få fram snittblommor och annat växtmaterial för prydnads­ändamål. Huvudregeln skulle emellertid enligt utredningen inte ge föräd­laren tillräckligt skydd. Prydnadsväxterna förökas nämligen oftast vegeta­tivt. Plantor som sålts för prydnadsändamål kan alltså av köparen lätt an­vändas för förökning. En handelsträdgård, som ämnar odla och till all­mänheten sälja snittblommor av en skyddad sort, skulle därför i stället för att köpa förökningsmaterial från sortinnehavare eller dennes licenstagare kunna anskaffa sådant material genom en försäljare av snittblommor. Risk skulle kunna föreligga, att reproduktionen av prydnadsväxter väsentligen kunde komma utanför förädlarens kontroll. Den bestämmelse i ämnet som utredningen föreslår innebär, att under prydnadsväxtförädlarens kontroll läggs — förutom enligt huvudregeln framställning av material för avsätt­ning för förökningsändamål — även framstäUning av material som skall användas såsom konsumtionsvara. Den föreslagna utvidgningen innebär däremot inte att under förädlarens kontroU kommer att ligga försäljning­en av snittblommor som skall användas för prydnad.

Även beträffande potatisen har utredningen övervägt en utvidgning av

 

40                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

huvudregeln liknande den som skett i fråga om prydnadsväxterna. Ut­redningen har emellertid ansett att risken för att en potatisodlare skall kringgå en sortinnehavares kontroll genom att som förökningsmaterial använda konsumtionsvara f. n. är så ringa att något särskilt skydd häremot inte är påkallat.

När växtförädlarrätt förklaras avse den av förädlaren framställda sor­ten innebär detta enligt utredningen inte att rätten är begränsad till sådant växtmaterial som direkt härstammar från den ursprungliga förädlingspro­dukten. Rätten omfattar sorten i dess helhet. Den gäller alltså allt växt­material vilket i enlighet med de kriterier som inom förevarande område gäller för avgränsning av olika sorter från varandra är att hänföra till den nya sorten. Den omfattar sådant material oavsett varifrån detta härrör.

Utredningen framhåller att om den föreslagna bgränsningen av ensam­rätten framdeles skulle visa sig alltför snäv för viss eller vissa växtarter frågan om skyddets omfång får tas upp på nytt. En utvidgning kan tänkas vara erforderlig om det t. ex. visar sig, att förädlaren inte kan få skälig ersättning enbart på det material av en sort som är underkastat hans kon­troll.

4.5 Skyddstiden

Växtförädlarrättens giltighetstid har i förslaget fastställts till 18 år för de växtslag, för vilka konventionen kräver så lång sk3'ddstid, och till 15 år för övriga växtslag. Tiden skall räknas från det kalenderår, då ansök­ningen om växtförädlarrätt beviljades. Detta har i lagförslaget uttryckts så att rätten kan upprätthållas intill dess 15 år eller, såvitt gäller fruktträd, skogsträd, prydnadsträd och vin, 18 år förflutit från det år då ansökningen om växtförädlarrätt beviljades.

Emellertid bör, framhåller utredningen, en betydligt längre skyddstid än den fastställda minimitiden gälla för vissa växtsläkten och växtarter. Skyddstiden bör vara så lång att förädlaren blir i slånd att under normala förhållanden få igen sina initialkostnader och därjämte en skälig vinst av sitt förädlingsarbete. Å andra sidan bör den inte vara längre än som ka:t bedömas nödvändigt för detta syfte. För sorter av en växtart som snabbi kan förökas och marknadsföras och för vilka en efterfrågan lätt kan ska­pas behövs en kortare skyddstid än för sorter som förökas långsammare och vanligen tar flera år för att bli populära hos odlarna. För exempelvis en rosensort behövs följaktligen i aUmänhet inte så lång skyddstid som för en äppelsort.

Då det enligt utredningen för närvarande inte går att bedöma vilka skyddstider som bör gälla i här avsedda fall föreslås att Kungl. Maj :t får befogenhet att förordna att i fråga om visst växtsläkte eller viss växtart skall gälla längre skyddstid än minimitiden. Vid fastställandet av skydds-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                  41

tidens längd torde böra beaktas att denna i allmänhet bör överensstämma med den som föreskrivits i de länder som anslutit sig till konventionen. 1 anslutning härtiU föreslår utredningen i förslaget till tillämpningskungö­relse — utan att dock lämna några upplysningar om skyddstiderna i and­ra länder — att växtförädlarrätt skall kunna upprätthållas i fråga om fruktträd och deras grundstammar, vin, prydnadsträd och potatis under 25 år samt beträffande övriga växtarter under 20 år från det kalenderår då ansökningen om växtförädlarrätt beviljades.

4.6 Registreringssystemet m. m.

Utredningen föreslår — under hänvisning bl. a. till grundsatsen i arti­kel 7 av konventionen att skydd beviljas först efter en av det allmänna företagen undersökning av den nya sorten — att växtförädlarrätt förvär­vas genom registrering hos myndighet.

Bland registreringsmyndighetens uppgifter nämner utredningen främst dem som har direkt samband med själva registreringsförfarandet. Om an­slutning sker till konventionen tillkommer uppgifter i anslutning till det internationella samarbetet, såsom att hålla växtunionens sekretariat un­derrättat om inkomna ansökningar och fattade beslut. Vidare bör åt re­gistreringsmyndigheten uppdras att i samråd med statens pris- och kartell­nämnd och näringsfrihetsombudsmannen övervaka marknadsföringen av utsäde. Slutligen bör myndigheten vara skyldig att till domstol avge yttran­den i ärenden angående tvångslicens. Utredningen föreslår att registrerings-myndigheten utformas som en nämnd, kallad statens växtsortnämnd, som ersätter originalutsädesnämnden och tillförs de ärenden som denna haft hand om.

Beträffande registreringsförfarandet har reglerna i förslaget i allt väsentligt anslutits till motsvarande regler i patentlagen. Till skillnad från patentansökningar har dock ansökningar om växtförädlarrätt inte an­setts behöva vara undandragna offentligheten under viss tid.

Föreskrifterna om sortbenämning har utformats i anslutning till konventionen, artikel 13, och med beaktande av motsvarande föreskrifter i varumärkeslagen.

Bestämmelserna i patentlagen om ogiltigförklaring av patent har tjänat som förebild till förslagets regler om ogiltigförklaring av växtförädlarrätt. Sådan förklaring skall alltså göras av domstol. Utredningen har övervägt om, i enlighet med den anordning som gäller för patentmål, s p e c i a 1 f o r u m borde införas för mål om växtförädlarrätt och om domstol i dylika mål even­tuellt borde förstärkas med sakkunniga. Utredningen har emeUertid stannat för att inte föreslå vare sig det ena eller det andra. Skälen härtill är att må­len torde komma att bli relativt sällsynta, att domstolen bör kunna i erforder­lig utsträckning få del av uppfattningen bland sakkunniga genom jdtrande 2 t    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 40

 

42                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

från växtsortnämnden och att tillgången på fullt kompetenta personer, som inte i annat sammanhang tagit befattning med en skj'ddssökt sort och där­för är oförhindrade att delta i avgörande vid domstol beträffande sorten, torde vara begränsad.

När det gäller t a 1 e r ä 11 mot administrativa beslut i växtförädlarrätts-ärenden konstaterar utredningen att prövningen i patent-, varumärkes- och mönsterärenden sker i tre instanser. Till förmån för en mellaninstans vid prövning av växtförädlarrättsärenden talar att dessa många gånger måste antas bli av tämligen invecklad beskaffenhet samt ofta innefatta svåra be­dömningsfrågor och beröra stora ekonomiska intressen. Mot ett treinstans-system talar främst att det inte finns något organ med erforderlig rättslig och teknisk sakkunskap för överprövning av ärenden som avgjorts av växt­sortnämnden och att det skulle medföra icke oväsentliga kostnader för det aUmänna att inrätta ett sådant organ. En motivering för mellaninstans i patentärenden, nämligen att dessa ärenden i första instans avgörs av mer än hundratalet självständiga ledamöter, saknar motsvarighet för växtföräd-larrättsärendena. Utredningen har efter övervägande av det anförda ansett sig böra förorda ett tvåinstanssystem. Skulle vid tillämpningen av lagen om växtförädlarrätt behov av en mellaninstans framträda, torde enligt utred­ningen en sådan kunna inrättas genom relativt små lagändringar.

4.7 Statsbidrag och växtförädlingsavgift

Frågan huruvida införandet av ett privaträttsligt skyddssystem bör leda till en ändring i gällande principer om bidrag över statsbudgeten till förädlingen har också tagits upp av utredningen. Statsunderstödda växt­förädlingsföretag har genom bidragsgivning fått ekonomiska resurser till att upprätthålla grundforskning inom växtförädlingsverksamheten. Bidragen har också satt företagen i tillfälle att ta upp arbetsuppgifter inom den praktiska växtförädlingen som varit långsiktiga eller förbundna med eko­nomiska risker och osäkerhetsmoment. Företagen har vidare genoin bidra­gen i kombination med systemet med växtförädlingsavgifter erhållit förut­sättningar att i viss omfattning ägna sig åt bearbetningen av växtslag som varit mindre lönsamma och att frambringa sorter som varit avsedda för begränsade geografiska områden.

Det föreslagna privaträttsliga systemet kommer enligt utredningens me­ning sannolikt inte att tillföra växtförädlingen medel för grundläggände forskning i den utsträckning som kan anses motiverat med hänsyn till de väntade forskningsresultaten. En indragning av' statsbidragen skulle med­föra att forskningen skulle få stå tillbaka för mera merkantilt inriktat ar­bete med att framställa gångbara sorter för de stora odlingsområdena. I den mån forskning skulle vidmakthållas skulle den trollgen koncentreras till växtslag som omsätts i handeln. Erfarenheten från andra länder där man

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   43

sedan lång tid tiUbaka haft licenssystem beträffande förädlade växtsorter visar också att förädlarna inriktar sitt intresse på sådana växtslag som ger mest att förtjäna. Grundforskningen tenderar att bli tillbakasatt. I andra länder har också statliga och halvstatliga institutioner hand om grundforsk­ningen och mera komplicerade och dyrbara förädlingsarbeten. Överhuvud taget lämnar staten där ett alltmer omfattande ekonomiskt stöd åt växtför­ädlingen.

EmeUertid har enligt utredningens uppfattning den för vårt land säregna kombinationen av forskning och praktisk förädlingsverksamhet lett till goda praktiska förädlingsresultat och utan tvivel i icke ringa mån bidragit till Sveriges internationellt erkända ställning inom växtförädlingens om­råde. Utredningen anser det vara ett villkor för denna värdefulla verksamhet att den även i fortsättningen kan lita till statsbidrag.

På de anförda skälen föreslår utredningen att statsbidrag även i fortsätt­ningen utgår till enskilda företag med sådan teoretisk förädlingsverksamhet.

Såsom förut nämnts föreslår utredningen vidare att s y s t e m e t med växtförädlingsavgifter behålls vid sidan av och i kombination med det nya privaträttsliga systemet. Förslaget avser i första hand sorter som saluhållits innan lagen om växtförädlarrätt trätt i kraft. För dessa äldre sorter kan, bortsett från en övergångsbestämmelse i 52 § i utredningens för­slag, växtförädlarrätt inte meddelas. Utredningen räknar med att det kan ta 10—15 år innan äldre sorter ersatts med nya sorter, för vilka rättsskydd kan åtnjutas. Under denna långa övergångstid är det ett vitalt intresse för de svenska förädlingsföretagen att fortfarande kunna få stöd från växtföräd­lingsfonden.

I fråga om nya sorter innebär förslaget att växtförädlingsavgift skall tas ut på sådana sorter oavsett om för sorten meddelats rättsskydd eller ej. Däremot föreslås särskilda regler för rätten att få tilldelning ur växtföräd­lingsfonden för dessa sorter.

Beträffande en del nya sorter framhåller utredningen att möjligheten att få bidrag ur växtförädlingsfonden kan bli av betydelse för förädlaren. Främst gäller detta sådana sorter som inte uppfyller de krav på homogeni­tet som uppställts för rättsskydd; dessa krav är något högre än de som hit­tills tillämpats för intagning i rikssortlistan. Det är närmast de korsbefruk-tande växtslagen som här kommer i fråga, bl. a. råg samt flertalet vall- och oljeväxter. Skillnaden i kravet kan medföra att en sort som ej kan registre­ras trots detta kan godkännas för rikssortlistan och därmed vara berättigad till bidrag ur växtförädlingsfonden.

Utredningen upplyser i detta sammanhang om att fråga om lämplig skyddsfonn för sorter som på grund av biologiska förhållanden inte kan antas få rättsskydd uppmärksammats även i dansk och holländsk lagstift­ning. I den danska lagen har frågan enligt utredningen lösts på det sättet att de biologiska kraven för erhåUande av rättsskydd mjukats upp beträf-

 

44                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

fande bl. a. korsbefruktande arter. I den holländska lagstiftningen har där­emot skapats ett särskilt avgiftssystem som får betydelse för bl. a. sådana växtarter som rajgräs och lusern.

Att både växtförädlingsavgift och licensavgift tas ut för nya rättsskyddade sorter behöver enligt utredningens mening inte nödvändigtvis medföra att priset på utsäde av sådan sort blir högre än om enbart en licensavgift ut­går. Marknadspriset på utsäde bestäms nämligen i avgörande grad av andra faktorer, bl. a. produktionskostnaden för eget utsäde, vilket är helt fritt från dessa båda avgifter, och, beträffande stråsädesslagen, därjämte av priset på konsumtionsvaran. Utredningen befarar emellertid att i något fall risk kan föreligga att dubbla avgifter kan medverka till en från allmän synpunkt inte godtagbar prisutveckling. Om de båda systemen skall kombineras mås­te kombinationen få en sådan utformning att besvärande prishöjningar förhindras och detta framför allt i fråga om de för folkhushållet viktigare lantbruksväxterna.

En lösning är enligt utredningen att växtförädlingsavgift inte tas ut på sort för vilken sortinnehavaren utkräver licensavgifter med stöd av sitt rättsskydd. En sådan anordning skulle emellertid enligt utredningens upp­fattning knappast tillgodose det angivna prisdämpande syftet. Priset på nya sorter kommer nämligen som regel att ligga över priset på äldre sorter. Om man således tar ut växtförädlingsavgift på de äldre sorterna, kommer denna avgift — även om den direkt ej utgår på nya rättsskyddade sorter — att indirekt medföra förhöjning av priset på de nya sorterna. Utredningen fram­håller för övrigt att växtförädlingsavgiften har karaktären av konsumtions­skatt, varför principiella hinder torde föreligga att göra avgiftens uttagande beroende av en sådan omständighet som huruvida rättsskydd meddelats för sorten.

En annan av utredningen skisserad utväg är att undanta ny sort för vil­ken bidrag ur fonden åtnjuts från licensbeläggning enligt växtförädlarrätts-lagen. Så skulle kunna ske genom en ordning enligt vilken en sortinneha­vare själv får välja mellan att till fullo utnyttja sitt rättsskydd för sorten och avstå från utdelning ur växtförädlingsfonden eller att få sådan utdel­ning och avstå från rätten att Ucensbelägga annans utnyttjande av sorten. Utredningen finner det visserligen svårt att mera bestämt förutse verk­ningarna på utsädespriserna av att ett begränsat antal eller möjligen samt­liga av ett förädlingsföretags nya sorter inom ett växtslag skulle lämnas helt fria för annans efterodling. Förhållandet kan dock antas få en åter­hållande verkan på prisbildningen såväl på dessa för efterodling helt fria sorter som på andra, licensbelagda jämförliga sorter inom växtslaget. Ut­redningen föreslår därför, att Kungl. Maj :t skall äga rätt att ställa det vill­koret för medelstilldelning ur växtförädlingsfonden för viss eller vissa sorter att sortinnehavaren ställer denna och andra sorter till allmänhetens fria förfogande och således avstår från rätten att ta ut licensavgifter på sorten eller sorterna.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   45

Utredningen har övervägt om en sortinnehavare skall vara skyldig att på anförda sätt välja system sort för sort eller växtart för växtart, eller om han kanske t. o. m. skall ta ställning till huruvida han beträffande samtliga växt­arter på vilka växtförädlingsavgift tas ut vill hålla sig till anslagsgivningen från fonden eller utnyttja sitt rättsskydd. Det prisåterhållande syftet till­godoses enligt utredningens mening bäst om växtförädlaren tvingas välja växtart för växtart.

Utredningens förslag till villkor för medelstilldelningen ur växtföräd­lingsfonden innebär således att bidrag ur fonden beträffande viss växtart kan erhållas endast om medelsmottagaren ej tagit ut licensavgift på rätts-skyddad sort av arten och avstår från att framdeles ta ut licensavgifter på sina sorter inom arten. Villkoret skall gälla redan då den nya lagen träder i kraft och avse samtliga de för folkförsörjningen viktiga växtarterna, bl. a. vete, havre, korn, råg, potatis, rödklöver, timotej och gula ärter. En före­skrift av föreslaget innehåll innebär att sortinnehavaren redan då han första gången ämnar marknadsföra rättsskjddad sort av viss art måste välja mel­lan att för hela den växtart sorten tillhör hålla sig till utdelningen ur fon­den eller avstå från denna utdelning och utnyttja rättsskyddet till att ta ut licensavgifter på sorterna.

Att man bibehåller systemet med växtförädlingsavgifter bör enligt utred­ningens uppfattning inte hindra att Sverige vinner anslutning till konven­tionen, eftersom avgiften har karaktär av skatt. Möjligen skulle kunna göras gällande att uttagandet av en växtförädlingsavgift på rättsskyddade sorter i vissa fall kan hindra förädlaren från att ta ut en så hög licensavgift på efter-odlingen som han skulle kunna om avgifterna ej utgått. Utredningen menar dock att detta förhållande inte i och för sig kan anses utgöra hinder för till-lämpning av konventionens principer.

5 Remissyttrandena

5.1 Allmänna synpunkter

Utredningens förslag har i huvudsak fått ett mycket gott mottagande i remissyttrandena. Man tillstyrker allmänt att det föreslagna privaträttsliga skyddet införs och att Sverige tillträder växtförädlarkonventionen.

Flera remissinstanser understryker att växtförädlare bör ha skydd för sina arbetsresultat och att ensamrätten stimulerar forskning och utveckhng.

Patent- och registreringsverket hälsar sålunda med tillfredsställelse att förslag till särskild lag om växtförädlarrätt framlagts. Det har varit en lucka i det svenska immaterialrättsUga systemet att en växtförädlare hittills inte kunnat erhålla ett skydd för sitt arbetsresultat likvärdigt det som exempelvis en uppfinnare kan få genom patent.

Enligt Institutet för växtförädling av frukt och bär framstår det som ett

 

46                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

rättvisekrav att den som framställt en ny växtsort bör ha möjligheter att få sin upphovsmannarätt lagligen skyddad. Svenska föreningen för indu­striellt rättsskydd finner det välbetänkt att nu ta steget att föra in växt­förädlingsskyddet i det immaterialrättsUga systemet.

Skånes handelskammare erinrar om att den svenska växtförädlingen i hu­vudsak är lokaUserad i handelskammarens distrikt och att handelskam­maren därför på nära håll kunnat följa denna verksamhet. För handels­kammaren framstår det som en brist i svensk lagstiftning att de svenska växtförädlarna till skiUnad från sina kolleger i flertalet andra i detta sam­manhang betydelsefulla länder saknar ett egentligt rättsskydd för sina pro­dukter. Med tanke på de svenska växtförädlingsföretagens svårigheter att täcka kostnaderna för forskning och utveckling är det av vikt att företagen får ökade ekonomiska resurser att bedriva sin verksamhet i ett allt hårdare internationeUt konkurrensklimat.

Betydelsen av en svensk anslutning till konventionen och utfärdandet av en lagstiftning som medger en sådan anslutning fram­hålls av bl. a. Svea hovrätt, lantbruksstyrelsen, oriyinaliitsädesnämnden, statens jordbruksnämnd, statens råd för skogs- och jordbruksforskning, Skogs- och lantbruksakademien. Institutet för växtförädling av frukt och bär, Nord-Rose, Svenska lantmännens riksförbund, Sveriges advokatsam­fund, Sveriges lantbruksförbund och W. Weibull AB.

Sveriges utsädesförening anmärker att det föreslagna privaträttsliga syste­met blir betydligt mera komplicerat att tillämpa än det nuvarande systemet med växtförädlingsavgift. Med hänsyn till den internationella utsädeshan­deln och de fördelar som vid en svensk utsädesexport kan vara att vinna härmed, vill föreningen dock ej motsätta sig ett införande av det privaträtts­liga systemet i den utformning och med de förbehåll, som utredningen gjort i betänkandet.

Det är enligt Allmänna svenska utsädesaktiebolaget påtagligt, att svensk växtförädling i dag inte har de ekonomiska resurser som den behöver för att framdeles hävda sig i en allt hårdare internationell konkurrens. Denna konkurrens visar nu klara tendenser att flytta över även till den svenska marknaden och de svenska förädlingsföretagen behöver därför betydande tillskott för att intensifiera sin verksamhet.

Institutet för växtforskning och kyllagring uppger att institutet är före­trädare för ett antal utländska förädlare på potatisområdet och att institutet flera gånger ställts inför problem som orsakas av att Sverige ej är anslutet till konventionen. Enligt institutet domineras potatisodlingen helt av ut­ländskt sortmaterial och Sverige kominer även i framtiden sannolikt att behöva ett stort inslag av sorter från andra länder. KF framhåller att an­slutning till konventionen bör resultera i ett ökat sortutbyte som gagnar såväl konsumenterna som handeln och producenterna.

Skånes handelskammare framhåller att de svenska förädlarna genom an-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                  47

slutning till konventionen bereds garantier för att komma i åtnjutande av licensavgifter utifrån, vilka beräknas tUl flera miljoner kronor årligen. Där­till kommer att utländska företag måste finna det mera med sin fördel förenligt att marknadsföra nya förbättrade sorter på den svenska mark­naden. Sverige skulle över huvud taget på ett intensivare sätt än hittills kun­na enrolleras i samarbetet mellan konventionsländerna, vilket måste bli av betydelse vid en blivande svensk anslutning till EEC.

RLF noterar med tillfredsställelse, att utredningens förslag kommer att öka förädlarnas möjlighet att få licensintäkter från försäljning i andra länder. De svenska odlarna bör därigenom i framtiden komma att få bära en relativt sett mindre del av växtförädlingens kostnader.

Tveksam till fördelarna med förslaget är däremot RRV. Verket framhål­ler att det är väl medvetet om den betydelse som växtförädlingen har inte minst när det gäller sädesslag och andra växter av betydelse för livsmedels­försörjningen. Åtgärder för att främja forsknings- och utvecklingsarbetet inom delta område är därför angelägna. Resultaten av sådan forskning och utveckling bör snabbt komma odlingen och därmed livsmedelsförsörjning­en till godo. En mycket betydande del av det forsknings- och utvecklings­arbete som sker inom området finansieras med statliga medel eller medel som kommer forskningen tillgodo genom systemet med växtförädlingsav­gifter. För denna del av forskningen innebär den föreslagna lagstiftningen ingen stimulans. RRV ifrågasätter mot denna bakgrund om den föreslagna växtförädlarrätten kommer att medföra ökad ekonomisk satsning på forsk­nings- och utvecklingsarbete av sådan omfattning att den motiverar ett helt nytt lagsystem med åtföljande administrativa organisation.

Frägan om möjligheten att åstadkomma en gemensam nordisk lagstiftning om skydd för växtförädlingsprodukter behandlas av bl. a. Nordiska rådets svenska delegation. Delegationen beklagar att förslag inte föreligger cm en gemensam lagstiftning på området och hänvisar till det inlima nordiska samarbete som ägt rum på övriga områden inom imma-terialrätten såsom varumärkesrätt, upphovsrätt och patenträtt. För växt­förädlaren skulle det vara av stort värde ekonomiskt och praktiskt att hans ansökan bedöms enhetligt och ger samma rätt i alla nordiska länder. En­ligt delegationens mening bör det svenska lagförslaget inte genomföras förrän övriga länders ståndpunkt i saken blivit klar. Eventuellt bör något samarbetsorgan tillsättas.

Skånes handelskammare föreslår också att statsmakterna snarast tar initiativ till nordiska överläggningar men framhåller att de nordiska sam-arbetssträvandena dock inte bör få försena antagandet av den svenska lag­stiftningen och Sveriges därav betingade anslutning till konventionen. Även Nord-Rose uttrycker önskemål om enhetligt skydd i Norden.

Frägan om den föreslagna lagen kommer i konflikt med de strävanden att   främja  en   fri   och   obunden   konkurrens  i näringslivet.

 

48                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

vilken strävan fått sitt främsta uttryck i konkurrensbegränsningslagen, be­handlas i några yttranden. Med hänsyn till sin grundsyn på hithörande frågor har kommerskollegium svårt att godta förslaget. Såvitt koUegiet kan bedöma föreUgger inget annat skäl för genomförandet av lagstiftningen än att Sverige i längden inte kan stå utanför växtförädlarkonventionen. Kolle­giet vill inte förneka att detta skäl — såsom förhållandena är — ter sig tungt vägande och vill därför inte motsätta sig en svensk ratificering av konventionen samt tillskapandet av en i anledning härav ofrånkomlig lag­stiftning.

Även NO är tveksam om det finns tillräckliga skäl för att genomföra för­slaget. NO framhåller att det är angeläget att en omsorgsfull avvägning görs mellan de allmänna konkurrensintressena och de intressen som talar för en legal ensamrätt. Enligt NOs mening bör det föreligga mycket tungt vägande skäl för att nya legala ensamrätter skall tillskapas. Från allmän konkurrens- och konsumentsynpunkt är det snarare önskvärt att ompröva och mjuka upp redan bestående legala ensamrätter. NO framhåller vidare att beträffande växtförädlingsprodukter är det endast ett fåtal företag i själva förädlarledet i Sverige. Detta innebär i sig en faktisk konkurrensbe­gränsning. I handelsledet synes däremot förekomma konkurrens i form av olika utomstående företags efterodling av de svenska förädlingsföretagens utsäden och marknadsföring därav i konkurrens med förädlingsföretagen. Denna konkurrens har visat sig påverka prisbildningen. Den nu föreslagna växtförädlarrätten skulle ge växtförädlarna en legal ensamrätt, som med­förde att de — i den mån de så önskar — genom licensavgifter och/eller olika konkurrensbegränsande föreskrifter i samband med upplåtelse av rätt att efterodla växtsort kan dirigera marknadsföring och priser. I fråga om möjligheter till korrektiv mot missbruk av den monopolställning som den föreslagna lagen kommer att ge växtförädlarna hänvisar utredningen dels till konkurrensbegränsningslagen, dels till de föreslagna tvånglicensbestäm­melserna. Konkurrensbegränsningslagen kan emellertid tillämpas endast om ensamrätten utnyttjas till att framtvinga eller understödja annan kon­kurrensbegränsning, dvs. sådan som faller utom ramen för ensamrätts­institutet. De föreslagna tvångslicensbestämmelserna är från konkurrens-teoretisk synpunkt i och för sig tillfredsställande. Det finns emellertid an­ledning att varna för att i allt för hög grad lita till den konkurrensfräm­jande betydelsen av möjligheter till tvångslicenser vid legala ensamrätter. Erfarenheterna från andra områden tyder snarast på att förekomsten och den praktiska nyttan i konkurrenshänseende av tvångslicenser är relativt ringa. Innan slutlig ställning tas till utredningens förslag bör enligt NOs mening en ingående avvägning göras mellan, å ena sidan, fördelarna för de enskilda växtförädlingsföretagen av en legal ensamrätt för sina växtsor­ter i Sverige och i konveutionsländerna och, å andra sidan, nackdelarna för samhället av ett konkurrensbortfall på området med därav följande åter-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   49

verkningar på prisbildningen. Vid en sådan avvägning kan det vara tvek­samt om tillräckliga skäl kan anses föreligga för ett genomförande av för­slaget.

Frägan huruvida risk kan föreligga för missbruk av ensamrätten berörs även av bl. a. Svea hovrätt, statens jordbruksnämnd, KF och RLF. Hovrät­ten framhåller, att en jämförelse mellan den föreslagna lagens regler och motsvarande regler i patentlagen samt förarbetena till dessa ger vid han­den att det allmänna intresset är väl tillgodosett i förslaget. Om man även beaktar att starka intresseorganisationer torde bevaka att ensamrätten inte missbrukas får enligt hovrätten de betänkligheter som kan hysas mot växtförädlarrätten från konkurrensbegränsningssynpunkt minskad tyngd. Enligt jordbruksnämnden synes avvägningen mellan skilda intressen ha skett på ett sådant sätt att man knappast löper risk för monopolistisk pris­sättning och annat missbruk av det privaträttsliga systemet. KF anför att de förslag utredningen framlagt för att skapa rimliga garantier mot miss­bruk torde kunna anses tillfredsställande. RLF finner det vara svårt att bedöma om det privaträttsliga systemet kommer att betyda ökade kostnader för svenskt jordbruk på dels kort, dels lång sikt. Ur såväl det allmännas som jordbrukets intresse måste det vara önskvärt att en ny sort kan spridas snabbt och på skäliga villkor. Utredningen har kommit fram till att möjUg­heten till tvångslicens bör vara en tillräcklig garanti härför. Förbundet de­lar utredningens uppfattning att växtförädlingsföretagens monopolställning medför risk för att de tar ut oskäliga licensavgifter. Om metoden med tvångslicens visar sig vara otillräcklig förutsätter förbundet att det skapas andra effektiva möjligheter till ingripande mot oskäliga licensavgifter.

Beträffande utformningen av lagförslaget uttalar de re­missinstanser som berört frågan det helhetsomdömet att förslaget är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Endast RRV har en invändning och framhåller att ett system som möjliggör en anslutning till konventionen bör ges en så enkel utformning som möjligt och att det inte är givet att man bör eftersträva en så nära likhet med patentlagstiftningen som utred­ningens förslag innebär.

5.2 Växtförädlarrättens objekt och subjekt

Vad gäller föremålet för den föreslagna ensamrätten erinrar Stock­holms rådhusrätt om att patent inte kan meddelas på växtsorter eller väsent­ligen biologiskt förfarande för framställning av växter men väl på mikro­biologiskt förfarande och alster av sådant förfarande. Rådhusrätten anmär­ker att metodskydd för framställning av växter fortfarande lämnas utanför lagstiftningen, om ej förfarandet är mikrobiologiskt, och anser att frågan bör ägnas uppmärksamhet under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt är kritiska mot förslaget att det

 

50                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

skall ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma lagens allmänna tillämpnings­område. I yttrandena framhålls att den föreslagna förteckningen redan från början får anses vara i det närmaste uttömmande för förhållandevis lång lid och att avsikten är att uteslutning från förteckningen inte skall före­komma. Mot denna bakgrund finner man att det vore principiellt riktigare att föreskriva att lagen skall vara tillämplig på växtarter som upptagits i lagen eller åtminstone i en som bilaga till lagen intagen lista.

Med anledning av utredningens förslag att lagen skall vara tillämplig en­dast på växtsort som framställts här i riket samt på växtsort som framställts utom riket av svensk förädlare påpekar Stockholms rådhusrätt att patent­lagen gäller ulan molsv-arande inskränkning. Rådhusrätten ifrågasätter om utredningens förslag på denna punkt är tillräckligt motiverat.

Flera remissinstanser vill utöka den av utredningen i utkastet till tillämp­ningskungörelse föreslagna förteckningen över växtarter inom vilka växt­förädlarrätt skall kunna förvärvas med ytterligare växtarter, varvid särskilt arthybriderna nämns.

Utredningens uppfattning att skogsträd nu inte bör omfattas av växtför­ädlarrätten delas av samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan. Hit hör bl. a. statens centrala frökontrollanstalt, statens råd för slcogs- och jord­bruksforskning. Skogs- och lantbruksakademien, skogsbruksutredningen. In­stitutet för skogsförbättring och skogsstyrelsen. Skogsbruksutredningen an­för att inom skogsbruket den nödvändiga tidsperioden för förädling, av­kommeprövning och fastställande av sort är så lång att det sätt för privat­rättsligt skydd för växtförädling som föreslagits icke — i vart fall under överskådlig tid —• kan betraktas som praktiskt användbart för förädlingen av skogsträd. Ej heller synes för närvarande behov av särskilt skydd för växtförädlingsrätten på skogsträdens område föreligga. Institutet för skogs­förbättring anför liknande synpunkter och tillägger att när det gäller vege­tativ förökning, t. ex. sticklingar, tiden för framställning av förökningsma­terial kan vara annorlunda men att dessa metoder för närvarande spelar en mycket underordnad roll inom skogsbruket.

I fråga om vem som skall kunna anses som förädlare ut­talar Svea hovrätt att hovrätten inte kan finna något hinder mot att även juridisk person betraktas som förädlare. Stockholms rådhusrätt anser att det hade varit värdefullt med uppgift om hur frågan lösts i Danmark och förordar en reglering så att också juridiska personer skall anses ha kunnat framställa en växtsort. Mot utredningens ståndpunkt i denna del invänder SAF att många av de forskare som inom växtförädlingsföretagen bestäm­mer det urval i ett material som leder fram till nya sorter har sådana an-ställningsförhållanden att deras tjänsteavtal innebär en överlåtelse till ar­betsgivaren av hela förfoganderätten till de arbetsresultat som framkommer i anställningen. Därtill kommer den oklarhet i rättsläget som i många fall inom företagen skulle kunna uppkomma om endast fysiska personer skulle

 

Kungl. ]Iaj:ts proposition nr 40 år 1971                  51

kunna anses såsom förädlare av en sort. Föreningen hänvisar vidare till utredningens uttalande att det material på vilket framställningen av en ny sort grundar sig oftast har byggts upp under en avsevärd tid inom företaget och med en skiftande krets av medarbetare. Att bland dessa, av vilka en del sedan länge kanske lämnat företaget, peka ut en eller flera personer, som skall anses vara förädlare kan i vissa fall vara helt ogörligt. Det anförda leder enligt föreningens mening till att även växtförädlingsföretaget såsom sådant skall kunna anses vara förädlare till inom förelaget framställda växtsorter. Även LO hänvisar till samma uttalande av utredningen och framhåller att de myckel betydande inkomster, som växtförädlarrätten i vissa fall av lyckade förädlingsresultat kan komma att ge, måste komma att utfalla mycket slumpvis bland alla dem som medverkat i den långa föräd­lingsprocessen och föranleda många tvister mellan dem och företaget, som stått för förädlingskostnaderna. LO:s uppfattning är att växtförädlarrätt även skall kunna meddelas juridisk person.

Enligt lantbrukshögskolans mening är frågan om sortens rättsinnehavare mer komplicerad än vad utredningen förutsett. Högskolan framhåller att man kommer in på betydande ekonomiska frågor för de institutioner och myndigheter som handhar förädlingen och att denna nu i vissa fall till stor del bekostas av anslag från statsmakterna. Högskolan finner del angelägel att hithörande frågor sedermera blir föremål för ytterligare överväganden.

Frågan om rätten till växtsort, som framställts av en arbetstagare, bör enligt Stockholms rådhusrätts mening antingen regleras i lag, t. ex. i enlighet med bestämmelserna i lagen om arbetstaga­res uppfinningar, eller i vart fall få en mera nyanserad och klargörande behandling i motiven. När det gäller patenterbara uppfinningar har frågan lösts i nämnda särskilda lagstiftning. I frågan om andra immaterialrättig-heter har frågan mer eller mindre lämnats öppen med de tillämpningssvå-righeler som detta medför. Sveriges advokatsamfund säger sig inte vilja förorda att särskild lagstiftning rörande arbetstagarens rätt nu införs. Där­emot bör i samband med en synnerligen välbehövlig revision av lagen om rätt till arbetstagares uppfinningar frågan om lagstiftning rörande arbetstagares rätt till bl. a. växlsort tas upp till behandling.

5.3 De allmänna skyddsförutsättningarna

Frågan om särskillnadskravet sett i relation till od­lingsvärdet berörs av RLF som anför att ur odlingens synpunkt det primära kravet på en ny sort måste vara att den har högre odlingsvärde. En ny sort som innebär stora odlingsmässiga framsteg bör därför inle kunna vägras registrering med den motiveringen alt det kan inedföra vissa svårig­heter att skilja den från andra sorter. Visserligen finns en viss risk för be­drägligt förfarande om det föreligger uppenbara svårigheter alt skilja två

 

52                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

sorter med olika odlingsvärde åt. Risken förefaller något överdriven och för­bundet betonar atl kravet på lätt urskiljbara kännetecken inte får bli ett självändamål utan drivas med viss moderation. De hittillsvarande svenska kraven i dessa avseenden är fullt tillfredsställande. AB Findus betonar vik­ten av att vid utvärderingen av de prov en sort förutsätts genomgå det i praxis inte kommer att tillämpas någon form av värdebedömning, exempelvis av­seende sortens avkastningsegenskaper, utseende m. m. För industrin är det ofta vida mer betydelsefullt vilka andra egenskaper en sort kan tillmätas, t. ex. kvalitetsmässiga med avseende på dess inverkan på den färdiga pro­dukt, vari sortmaterialel i fråga kan konima alt ingå.

Även i andra remissvar understryks betydelsen av odlingsvärdel. Dessa redovisas i annat sammanhang (avsnitt 5.7).

Synpunkter på homogenitetskravet har framförts av skilda re­missinstanser. Dessa behandlas i specialmotiveringen (avsnitt 8.1).

Sveriges advokatsamfund gör följande anmärkning mot formuleringen av 2 § i utredningens förslag, vilken innehåller de allmänna skyddsförutsätt­ningarna.

Bestämmelsen under 1) första styckel avser nyhetshinder och motsvarar bestämmelsen i 2 § första stycket patentlagen, vari sägs att "patent med­delas endast på uppfinning som väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt" etc. Enligt denna bestämmelse kan man alltså inle söka patent på en uppfinning som är exakt densamma som en tidigare bekantgjord sådan. I nu föreliggande förslag står det atl "sorten skall genom åtminstone elt vik­tigt kännetecken tydligt skilja sig från andra sorter, vilka är kända" etc. En­ligt ordalagen omfattar bestämmelsen inle del fall att del föreligger hinder vid förekomsten av samma sort som blivit känd. Då detta är avsikten, bör en

justering av lydelsen ske, t. ex. att man skriver "----- tydligt skilja sig

från sort, vilken är känd". I överensstämmelse härmed bör andra stycket av
punkt 1) börja med "Sort anses som känd —-- ".

5.4 Växtförädlarrättens innehåll och omfång

Frågan om ensamrättens innehåll berörs i några remissytt­randen. Stockholms rådhusrätt har fäst sig vid atl de ulnyttj andeformer det gäller skall företas i visst syfte för atl omfattas av skyddet. Denna begräns­ning kan otvivelaktigt medföra särskilda svårigheter i tillämpningen. Utred­ningen har också i något fall pekat på sådana. Rådhusrätten anser visser­ligen all begränsningen som sådan kan ha goda skäl för sig. Men del bör hellre tillkomma tredje man alt påvisa ett syfte med sin framställning, im­port eller marknadsföring av växtmaterialet, som gör att utnyttjandet faller utanför skyddet, än all ensamrättshavaren skall behöva påvisa elt syfte hos tredje man som gör alt ulnyttjandet kränker ensamrätten. I motiven uttalas, framhåller rådhusrätten vidare, att export av växtförädlingsmaterial inte bör läggas under förädlarens ensamrätt. Uttalandet förefaller något oklart. "Export" lorde nämligen omedelbart omfattas av sådan otillåten marknads-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   53

föring, som avses med tillhandahållande, och således ligga under ensam­rätten. Om däremot med utredningens uttalande endast åsyftas "export" av sådant material som lovligen redan förts ut på marknaden, finns ingenting att invända mot uttalandet. Ett förtydligande finner rådhusrätten nödvän­digt.

J. E. Ohlsens Enke AB anser att det inte klart framgår vilken ställning konservfabrikernas användande av utsäde intar. Det torde förekomma att fabrikerna eflerodlar t. ex. köksväxtsorler av annans härkomst och fram­ställer utsäde härav. Detta utlämnas till kontraklsodlare för produktion av en grönsak som konserveras och säljs; utsädet till grönsaksodlingen bjuds sålunda inte ul. Ibland torde viss debitering ske, men stundom ingår frö-kostnaden i kontraktspriset för grönsaken. SkuUe utredningens avsikt vara att sådant utnyttjande ej skall omfattas av ensamrätten, skapas enligt bola­get en alltför stor lucka däri i och med att konservindustrin är en stor för­brukare av köksväxtutsäde. Bolaget anser att en ändring i så fall är nödvän­dig för all göra ensamrätten mer fullständig.

Svenska lantmännens riksförbund uppger att det förekommit alt utländsk utsädesspannmål av sort som inle varit upplagen i den svenska sortlistan har importerats privat av svenska jordbrukare över dansk-svenska gränsen. Det synes förbundet vara angelägel alt dylik import, som inte är önskvärd vare sig för vårt land eller den utländska sorlägaren, förhindras.

Sveriges advokatsamfund framhåller alt det givelvis är svårt att rätt be­döma hur avgränsningen av rättens omfång bör göras. Oavsett de skäl som utredningen anfört för begränsningen anser samfundet att del, då det nu gäller införandet av ell nytt institut, kan vara lämpligl att till en början göra de föreslagna begränsningarna och, sedan erfarenheter vunnits, eventuellt ta upp frågan lill ny bedömning.

Utredningens uttalande om s. k. sidoimport tas upp av Svea hovrätt som påpekar atl den av utredningen rekommenderade tillämpningen av la­gen med avseende på sidoimport överensstämmer med den som enligt pro­positionen med förslag till varumärkeslag anges för sidoimport av varor försedda med varumärke (1960: 167 s. 71). Departementschefens uttalande i varumärkespropositionen är emellertid föranlett av känneteckensrättsliga överväganden (jfr NJA 1960 s. 457) som knappast är tillämpliga på växt­förädlarrätten. Denna liknar mer patenträtten, vilket närmast skulle tala för den behandling av sidoimportfrågan som gäller inom patenträtten. En lösning efter modell av patenträtten skulle å andra sidan kunna på ell från allmän synpunkt inte önskvärt sätt begränsa konkurrensen i fråga om växt­förädlingsprodukter. Denna fråga bör enligt hovrättens mening uppmärk­sammas under lagförslagels fortsatta behandling och om möjligt få en lös­ning i lagtexten.

Frågan om ensamrättens omfång är enligt Stockholms rådhus­rätt inte helt klar. Ensamrätten avses skola omfatta den registrerade växt-

 

54                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

sorlen "i dess helhet". Utredningens mening synes vara, all allt växtmate­rial vilket i enlighet med de kriterier som skall gälla för avgränsning av olika sorter från varandra är att hänföra till sorten i fråga, oavsett varifrån mate­rialet härrör. Vad utredningen uttalat i denna riktning i motiven till 1 § synes vara ett uttryck för den viktiga principen rörande ensamrättens om­fång, att skyddet inte skall vara begränsat lill identiskt samma växlsorl som den registrerade sorlen utan omfatta även på visst sätt "liknande" sorter. Utredningen har beträffande importfallet uttalat, alt tillstånd krävs för im­port av förökningsmalerial av en skyddad sort "eller en sorl som liknar denna" men synes inte i övrigt ha ägnat skyddsomfångel närmare intresse. Rådhusrätten anser emellertid frågan vara av yttersta vikt för ett riktigt förstående av ensamrättens innebörd. Spörsmålet om samma kriterier (sam­ma "mått") skall gälla vid fastställande av skyddsomfånget som de kriterier vilka skall gälla såsom skillnadskrav vid prövningen av skyddsförutsätt­ningarna bör klargöras närmare under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Inom patenträtten gäller inte en sådan ordning; där räknar man med s. k. beroendeförhållanden, dvs. fall där skyddsförutsältningarna väl är upp­fyUda men där den patenterade uppfinningen inte får utnyttjas utan lov av den som innehar ell äldre patent, inom vars skyddsomfäng uppfinningen — trots atl den är patenterbar — faller.

5.5 Skyddstiden

Frågan om skyddstiden berörs endasl i ett fåtal yttranden. Svea hovrätt noterar all de skyddslider som skall gälla enligt lagförslaget motsvarar kon­ventionens minimikrav och att enligt förslaget till tillämpningskungörelse dessa skyddslider utsträcks generellt ganska avsevärt. Det kan enligt hov­rättens mening hävdas all de längre skyddstiderna — för den händelse de anses böra gälla — hellre bör anges i lagtexten. Hovrätten påpekar för övrigt atl del föreslagna bemyndigandet för Kungl. Maj :t i lagförslaget knappast lämnar utrymme för en generell förlängning av skyddstiderna.

Stockholms rådhusrätt har svårt alt på grundval av vad utredningen an­fört inse nödvändigheten av atl skyddstiden blivit så oöverskådligt och oen­hetligt reglerad i förslaget. Del bör enligt rådhusrättens mening eftersträvas en enhetlig skyddslid för alla växtslag och skyddstiden bör framgå omedel­bart av själva lagen.

Originalutsädesnämnden, statens plantskolenämnd, lantbrukshögskolan och Institutet för växtforskning och kyllagring framhåller alt utredningens förslag skiljer sig från konventionen, där del sägs att skyddstiden inte får vara under 15 resp. 18 år, och anser att det inte finns något skäl för atl den svenska lagtexten skall avvika från konventionstexlen. Nämnden tillägger att skyddet för trädgårdsväxter inte kan ekonomiskt utnyttjas förrän efter 10 ä 15 år.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   55

Skogsstyrelsen anser all del kan skapa oklarhet atl "skogsträd" medtagits i själva lagtexten och alt tiden för upprätthållande av växtförädlarrätt fast­stäUts för dessa, då de inte upptagits i lillämpningskungörelsens förteck­ning över de växtsläkten och växtarter för vilka växtförädlarrätt kan för­värvas och således inte är inlemmade i systemet. Styrelsen föreslår att ordet "skogsträd" utgår ur lagförslagets stadgande om skyddstiden.

5.6 Registreringssystemet m. m.

Vad beträffar regislreringsmyndighet tillstyrker statskonto­ret förslaget att arbetsuppgifterna i fråga anförtros ell nybildat organ, kal­lat statens växtsortnämnd. Statskontoret har inget alt invända mot för­slagen rörande nämndens sanimansättning och interna organisation. Inte heller RLF har några erinringar mot all såväl administrationen av det nya systemet som originalutsädesnämndens uppgifter skall skötas av en nyin­rättad statens växtsortnämnd. RRV, däremot, ifrågasätter om del behövs ell särskilt fristående organ för atl sköta registreringsfrågorna och uttalar att denna uppgift synes kunna ankomma på statens centrala frökontrollan­stalt.

Patent- och registreringsverket framhåller all icke blott bristen på biologisk expertis talar för alt verket inte bör bli regislreringsmyndighet för växtförädlingsärenden, ulan också det förhållandet atl patenlverket saknar den nära kontakt med växtförädling och växtodling som regislreringsmyn­dighelen helst bör ha. Patenlverket finner del därför vara väl motiverat all den nuvarande originalutsädesnämnden efter viss utbyggnad blir regislre­ringsmyndighet.

Lantbruksstyrelsen anför.

Lanlbruksstyrelsen delar utredningens åsikt att praktiska och slatsfi­nansiella skäl talar för att elt redan verksamt statligt organ om möjligt bör anförtros uppgiften som regislreringsmyndighet i växtförädlarrättsärenden. Med hänsyn till den effektivitet som måste eftersträvas inom förvaltningen lorde dock kunna ifrågasättas om uppdraget skall läggas på någon särskild, för endast detta ändamål inrättad organisatorisk enhet. Enligt lantbruks­styrelsens mening bör också ytterligare splittring av den statliga admiriislra-tionen på jordbrukets område undvikas. Därutöver kan såväl allmänt orga­nisatoriska som kostnadsskäl åberopas.

Mot här angiven bakgrund vill lanlbruksstyrelsen framföra ett alternativ till utredningens förslag om hur de arbetsuppgifter bör lösas, som den oni-bildade originalutsädesnämnden avsetts skola ombesörja.

Till att börja med skall erinras om att det inom lanlbruksstyrelsen finns både administrativ och med botaniska frågor väl förtrogen sakkunskap. Del skall också erinras om att styrelsen hittills har fungerat som besvärsinstans i ärenden som avgjorts inom originalutsädesnämnden. Vidare bör påpekas att styrelsen för att kunna fullgöra sina uppgifter bl. a. inom de marknads­sektorer, som berörs av den obligatoriska statsplomberingen och av import-

 

56                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

och exportregleringen av vall- och köksväxtfrö, ständigt måste följa den fortlöpande utvecklingen på utsädesmarknaden. I samband med import- och exportfrågorna har styrelsen därvid bl. a. anlitat Sveriges centrala fröråd såsom elt rådgivande organ.

Det bör med hänsyn till här redovisade förhållanden ligga nära till hands att de uppgifter som enligt utredningens förslag skulle komma att läggas på växtsortnämnden i stället anförtros lanlbruksstyrelsen. Växtsortnämnden skulle emellertid ändå behövas som ett lill lanlbruksstyrelsen knutet bere­dande och rådgivande organ och bör även i detta fall ha den avdelningsin­delning, som utredningen föreslagit. Antalet ledamöter i de olika avdelning­arna bör vara högst enligt utredningens förslag. Avdelningarna bör slå un­der ledning av en gemensam ordförande.

Även lantbrukshögskolan och Sveriges potatisodlares riksförbund ifrå­gasätter om elt särskilt frislående organ skall tillskapas för alt handha de uppgifter som enligt utredningens förslag skall åvila växtsortnämnden. Lant­brukshögskolan tillägger atl många av dessa uppgifter har mycket nära samband med lantbruksstyrelsens verksamhet och att det därför vore mer rationellt att låta lanlbruksstyrelsen utgöra regislreringsmyndighet men ut­rusta denna med en rådgivande nämnd.

Statens centrala frökontroUanstalt finner det helt naturligt och riktigt att bygga ut den nuvarande originalutsädesnämnden lill att också svara för sort-regislrering m. m. för växtförädlarrättssystemet. Anstalten delar utredning­ens uppfattning alt den i samarbete med lantbrukshögskolan och andra sak­kunniga institutioner bör svara för sortprovningen, i vad avser nyhets­värde, homogenitet och stabilitet, även för växtförädlarrättsändamål, däri inbegripet provningen av prydnadsväxter, fruktträd och bärväxter. J. E. Ohl­sens Enke AB biträder också förslaget att sorlprovningen skall överlämnas till ett centralt organ, exempelvis frökontrollanstalten.

Då del gäller frågan om specialforum påpekar Sveriges advokat­samfund att frågor avseende tillämpning av ett flertal bestämmelser som är likartade eller till och med likalydande med patentlagens kan uppkomma till bedömande. Del måste därför a priori anses lämpligl att de avgörs av samma domstol i första instans. Alt mål om växtförädlarrätt sannolikt blir relativt sällsynta utgör dessutom en särskild anledning alt inle sprida dem över en mångfald underrätter. Samfundet förordar därför all Stockholms rådhusrätt skall vara specialforum i samtliga mål avseende tillämpning av lagen om växtförädlarrätt. Några särskilda sakkunniga såsom bisittare i rälten bedömer samfundet inte som erforderligt.

Stockholms rådhusrätt anför i forumfrågan.

Utredningen har behandlat frågan om specialforum endasl beträffande mål angående växtförädlarrätt, dvs. mål om ogiltigförklaring av sådan rätt, men ej beträffande andra mål såsom rörande intrång, fastslällelsetalan, tvångslicens, bättre rätt till växlsort och överföring av växtförädlarrätt. Därvid har utredningen ansett sig ej böra föreslå specialforum eller för-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   57

stärkning av domstol med sakkunniga ledamöter. Rådhusrätten — som självfallet inte har något önskemål alt dra till sig mera mål än som av sak­liga skäl kan anses påkallat — har i denna fråga en avvikande mening. Del föreligger stora likheter med patentmål i allmänhet, främst med mål an­gående mikrobiologiska förfaranden och alster. Beträffande samtliga typer av mål enligt den föreslagna lagen om växtförädlarrätt finner rådhusrätten att medverkan av sakkunniga ledamöter i domstolen är angelägen. Bl. a. för alt uppnå en såvitt möjligt enhetlig bedömning måste det vara lämpligt att specialforum inrättas med deltagande av sakkunniga ledamöter. Därvid synes del vara ändamålsenligt, atl Stockholms rådhusrätt i den samman­sättning som gäller för patentmål (65 och 66 §§ patentlagen) görs till ex­klusivt forum i första instans. För en sådan lösning talar även alt målen i fråga torde komma atl bli få till antalet och att en enhetlig bedömning också i andra instans kan uppnås. I den krets av tekniskt sakkunniga leda­möter i rådhusrätten och Svea hovrätt (68 § patentlagen), som för närva­rande är tillgängUg, torde redan finnas experter på området, låt vara att kretsen kan behöva utökas med ytterligare expertis på det växtbiologiska området. Rådhusrätten förordar alltså bestämt, att frågorna om special­forum och domstolens sammansättning omprövas.

Beträffande instansordningen i administrativa ärenden angående växtförädlarrätt förordar statens centrala frökontroUanstalt, statens råd för skogs- och jordbruksforskning och Skogs- och lantbruksakademien — under erinran om alt lantbruksslyrelsen är mellaninstans vid besvär över originalutsädesnämndens beslut — alt styrelsen får fungera som mellanin­stans också i växtförädlarrättsärenden. Svensla patentombudsföreningen finner utelämnadet av en mellaninstans betänklig, eftersom föreningens erfarenhet från patent- och varumärkeslagarna visar att en dylik instans är värdefull för fullständig och allsidig prövning av elt ärende.

5.7 Statsbidrag och växtförädlingsavgift

Frågan om bibehållande av statsbidragen till växtförädlingen tas upp av några remissinstanser. Samtliga biträder utredningens förslag att bi­drag skall utgå även i fortsättningen. Denna mening har bl. a. Svea hovrätt, Sveriges fröodlareförbund, Sveriges lantbruks förbund, RLF, Allmänna svens­ka utsädesaktiebolaget och Skånes handelskammare. Även statens jord­bruksnämnd betonar viklen av att de statliga bidrag lill växtförädlingen som nu lämnas över budgeten får kvarstå oavsett all elt nytt system införs. Det statliga bidraget torde vara ofrånkomligt med hänsyn till grundforsk­ningen och lill sådana sektorer av växlförädlingsarbetet, som kan befaras bli eftersatta såsom mindre lönsamma vid en kortfristig bedömning. Sveri­ges iitsädesförening ger uttryck för samma mening och framhåller att ett fortsatt statsanslag till växtförädUngen är en väsenlhg förutsättning för att förädlingen skall kunna fullgöra sina uppgifter med ur jordbruket och na-lionalhushållets synpunkt tillfredsställande effektivitet och behålla sin hittillsvarande rangplats internationellt sett.

 

58                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

Förslaget alt systemet med växtförädlingsavgifter i princip skall behållas även efter införandet av elt privaträttsligt skydd har tillstyrkts allmänt. Flera remissinstanser framhåller alt systemet är enkelt och billigt och har fungerat tillfredsställande. Enligt statens plantskolc-nämnd bör det kunna utvidgas, i första hand till trädgårdsväxter men där­efter successivt även till andra växlslag. Samma åsikt framförs av lantbruks­högskolan. Institutet för växtförädling av frukt och bär önskar alt frågan 0111 en utvidgning av systemet till atl gälla även plantskolealster av frukt­träd och bärväxter las upp lill prövning.

En annan grundinställning lill växtförädlingsavgiftssystemet har Skånes handelskammare, som påpekar alt kammaren vid sin tidigare handläggning av växtförädlingsfrågor utgått från att del nuvarande systemet är ett provi­sorium. Kammaren förordar nu atl systemet behålls endast för äldre sorter och således successivt avvecklas i samma mån som dessa äldre sorter för­svinner. En sådan ordning är enligt kammarens mening den mest logiska och rationella. Att det finns två sinsemellan mer eller mindre parallella system vid sidan av varandra, kan enbart vålla osäkerhet om lagstiftningens egentliga innebörd. Elt dubbelt systera föranleder sannolikt även admini­strativa olägenheter. Kammaren ifrågasätter också huruvida ett dubbelt system står i överensstämmelse med konventionen. KommerskoUegium, som refererar handelskammarens skepsis i sistnämnda fråga, förklarar sig ej dela kammarens uppfattning i denna del.

RRV fruktar att den föreslagna kombinationen av två system kan kom­ma att medföra svårigheter i den praktiska tillämpningen och förordar all detta avsnitt i utredningens belänkande ses över. Siktet bör därvid enligt RRV vara inställt på ett syslem som på enklast möjliga sätt uppfyller växt-förädlarkonvenlionens krav på medlemskap. Om man därvid kommer lill slutsatsen att en lagreglering bör införas, bör enligt RRV:s uppfattning del nuvarande systemet med växtförädlingsavgifter slopas.

Med reservation för RRV har ingen remissinstans någon erinran mot för­slaget att systemet med växtförädlingsavgifter helt skall tillämpas på äldre sorter, som till följd av nyhetshinder inle kan få rättsskydd enligt den före­slagna lagen.

Frågan om bibehållande av systemet med växtförädlingsavgifter för nya sorter som inte fyller de krav för ensamrätt som kominer alt ställas enligt den föreslagna lagen har föranlett skiftande svar. Institutet för växtforsk­ning och kyllayring ansluter sig helt lill den uppfattningen all behållandet av växtförädlingsavgiftssystemet är nödvändigt med hänsyn lill del sortiment som av olika anledningar inte kan inordnas i det privalrältsliga systemet. RLF anser alt växtförädlingsavgifter bör utgå även i fortsättningen bl. a. för atl vissa nya och särskilt då korsbefruktande sorter bör kunna införas i riks­sortlistan ulan alt därför vara så stabila eller homogena all de kan ges pri­vaträttsligt skydd. Skånes handelskammare däremot vänder sig emot att

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   59

sort, som icke uppfyller de i lagtexten intagna kraven på homogenitet och stabilitet och sålunda inte kan erhålla sortskydd, det oaktat skall kunna tas in i rikssortlistan och därmed bli berättigad till växlförädlingsavgift. Om utredningens förslag i denna del realiseras kan systemels enhetlighet även­tyras. De speciella problemen beträffande korsbefruktande växtslag torde kunna lösas antingen — såsom i Danmark — genom alt de biologiska kraven för erhållande av rättsskyddet mjukas upp eller genom att för dessa arters vidkommande växtförädlingsavgiften bibehålles. Den förra lösningen synes vara att föredra bl. a. med hänsyn lill atl del nordiska samarbetet på området i sinom tid kan komma atl nödvändiggöra viss svensk anpassning efter den danska lagstiftningen. AUmänna svenska utsädesaktiebolaget ifrågasätter om inte det intrikata problemet med sorter som i fråga om homogenitet 111. 111. ej fyller kraven för erhållande av rättsskydd skulle kunna få en bättre lösning genom enhetliga sortprövningsbestämmelser anpassade till de regler som gäller i Danmark. J. E. Ohlsens Enke AB anser atl till registrering an­mälda sorter, som inte betraktas som nya eller som saknar egenskaper för självständighet, inle bör beläggas med växlförädlingsavgift; metoden med sådan avgift skulle alltså behållas bara för de redan i marknaden befintliga sorterna.

Utredningens förslag all växlförädlingsavgift skall las ut på alla nya sor­ter inom landet men alt bidrag ur växtförädlingsfonden för viss sorl skall kunna erhållas endast om förädlaren avstår från att ta ul licensavgifter på denna och andra sorter inom arten tiUstyrks av statens pris- och kartell­nämnd, lantbrukshögskolan. Institutet för växtförädling av frukt och bär och Sveriges lanlbruksförbund. Förbundet anför därvid alt den föreslagna kombinationen av systemen visserligen synes kunna medföra vissa kompli­kationer men förbundet förutsätter att erforderlig omprövning av vissa detaljbeslämmelser görs sedan erfarenhet vunnits.

Svenska lantmännens riksförbund håller för troligt att två parallella syslem för uttagande av avgift inom landet för samma växtart från en och samma sortinnehavare skulle skapa förvirring och förorsaka allvarliga miss­förstånd och komplikationer inom frö- och ulsädesodling, handel och kon­trollorgan. Förbundet hälsar därför med stor tillfredsställelse att man inom utredningen enats om bestämmelsen att sortinnehavaren redan då han första gången ämnar marknadsföra en rättsskyddad sort av viss art skall välja huruvida han för hela den växtart sorten tillhör vill hålla sig lill utdel­ningen ur växtförädlingsfonden eller vill Ucensbelägga framdeles av honom framställda sorter av arten. Förbundet framhåller dock, att det finns en risk för att en växtförädlare, som redan valt att för en sort av viss art hålla sig lill utdelningen ur fonden, överlåter en senare av samma växtförädlare framställd sorl av samma art lill ett dotterbolag som har kvar sin valfrihet mellan systemen. Förbundet förutsätter därför, liksom Sveriges fröodlareför-

 

60                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

bund, att bestämmelsen omarbetas så att otillbörlig övergång mellan av­giftssystemen genom överlåtelse av sort förhindras.

Av flera remissinstanser framhålls all del föreslagna systemet innebär att sorter som säljs på licens på hemmamarknaden kominer atl få bära dels kostnader för erlagd växlförädlingsavgift, dels den ytterligare belastning i prishänseende som licensavgifterna innebär, utan att sorlägaren för den skull får del av de inflytande växtförädlingsavgiflerna. Del ligger enligt lantbruksstyrelsen i sakens natur alt det med elt sådant system som skis­seras för hemmamarknaden blir ytterst svårt för förädlare atl gå ul med sina nya sorter som licenssorter på denna marknad. Endast sorter av så extremt god beskaffenhet all ell rejält merpris är berättigat och möjligt atl ta ut torde under dessa förhållanden kunna ge så goda licensintäkler att för­ädlaren har råd atl avstå från växtförädlingsavgifl. I princip skulle lant­bruksstyrelsen inle ha något emot ett system, där de svenska förädlarna till övervägande del utnyttjade möjligheterna att erhålla växtförädlingsavgifter för sina sorter på hemmamarknaden och samtidigt avstod från all ta ut li­censavgifter på denna marknad. Del kan väl emellertid bli svårt alt få ett renodlat sådant syslem all fungera tillräckligt bra och det skulle inte saknas nackdelar. Del kan också ifrågasättas om del skulle ha några praktiska för­delar med avseende på utsädespriserna. Enligt lantbruksstyrelsens mening finns del skäl som talar för att systemet under alla förhållanden bör kon­strueras så all särskilt stora framsteg inom växtförädlingen blir premierade. Det skulle kunna bli fallet, om en alla tillkommande möjlighet atl — i sam­ma ordning som nu — få del av växtförädlingsavgifter, kunde kombineras med en rätt all därjämte la ut licensavgift också för den svenska markna­den. Vid en lämplig växlförädlingsavgiftnivå skulle denna senare rätt kun­na utnyttjas endast för så bra nya sorter alt deras specielll höga bruksvärde motiverade ett högre pris än del gängse för andra sorter av samma art. För utsädeskonsumenlen borde ell sådant syslem inle leda till högre priser än de priser, som skulle bildas därest utredningsförslaget följdes. En anordning som den här antydda borde bringa det svenska systemet i bästa möjliga sam­klang med konventionen. Atl en huvuddel av avgiftsintäkterna och fördel­ningen av dessa intäkter i vårt land skulle ombesörjas av del allmänna, bor­de andra länder knappast kunna uppfatta som en störning.

De dubbla avgifterna finner RLF medföra risk för fördyringar för jord­bruket. Förbundet godtar trots delta utredningens förslag och gör delta med understrykande av kravet på att effektiva åtgärder kan vidtas mol oskäliga licensavgifter och mol begränsningar av utbuden på marknaden. Statens råd för skogs- och jordbruksforskning saml Skogs- och lantbruks­akademien anser alt del för ulsädesköparna blir mindre attraktivt att be­höva betala de dubbla avgifter som blir följden om förädlaren väljer systemet med växtförädlarrätt. Elt köpmotslånd med klart negativa verkningar för utsädeskulturen lorde här i de flesta fall uppstå.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                  61

Frägan om de dubbla avgifterna kan ha en prishöjande effekt las upp även av Skånes handelskammare. Kammaren menar atl möjligheten för od­larna att använda hemmaproducerat utsäde gör det angeläget för växt­förädlarna atl inte ta ut produktpriser av en storleksordning som kan minska försäljningsvolymen för de egna produkterna. Marknadsförhållan­dena torde enligt kammarens mening över huvud taget lägga hinder i vägen för uttagande av påtagliga överpriser. Därtill kommer alt lagstift­ningen genom bestämmelser om tvångslicens ger möjlighet lill ingripande mot missbruk i form av oskäliga priser eller allt för höga licensavgifter.

Statens plantskolenämnd tror all de dubbla avgifterna kan ha konse­kvenser för växlsorternas spridning, varför en närmare översyn av detta avsnitt i betänkandet torde behövas.

För alt uttagen bör renodlas lill antingen växtförädlingsavgifl eller växt­förädlarrätt uttalar sig statens centrala frökontrollanstalt, Sveriges fröod­lareförbund, Sveriges potatisodlares riksförbund och Sveriges utsädesför­ening. Frökontrollanstalten pekar därvid på atl konkurrensen mellan de två systemen då skulle garantera att ulsädeskonsumenten ej behöver be­tala mer än nödvändigt för lanlbruksutsädel.

Liknande mening-har Institutet för växtforskning och kyllagring. Enligt institutet bör rättsskyddade sorter för vilka licensavgift kommer atl tas ul, vara undantagna från växtförädlingsavgifter. Förädlaren skall emeUer­tid tillåtas välja vilket system han önskar med hänsyn lill vad han anser förmånligt.

Enligt W. WeibuUs AB finns det goda skäl att behålla växtförädlings-avgiften som ett komplement till del nya privalrältsliga systemet. Bolaget har svårt att inse all den av utredningen föreslagna kombinationen är nöd­vändig. Den lorde ha föreslagits för atl tillgodose konsumentintressen. Enligt bolagets åsikt är deii emellertid inte ägnad alt gagna konsumenten. Den kan få oförmånliga verkningar för dem, både direkt och indirekt. I praktiken betyder den att växtförädlarna inte eller endast i begränsad om­fattning kommer att kunna använda sig av det rättsskydd som den före­slagna lagen tillerkänner dem. Laglekniskt synes det föga tillfredsställande att Kungl. Maj :t kan förordna om åtgärder som innebär att växtförädlare avslår från en rätt, som skall tillkomma dem enligt lag. Det kan, synes det bolaget, också ifrågasättas om kombinationen är förenlig med konventio­nen, dess anda och bokstav. Om kombination av del slag utredningen för­ordat genomförs bör enligt bolagets mening annat inte konima i fråga än att växlförädlares val mellan växlförädlingsavgift och licensavgift skall göras sort för sorl. Det framstår för bolaget som orimhgt att ell val skall vara bindande för all framtid för alla nytillkommande sorter inom samma växt­art. De förutsättningar, som inverkar på valet, är olika för skilda sorter och de kan genom åtgärder från statsmakterna och på annat sätt ändras från lid till annan. Enligt bolagets åsikt kan betänkligheterna mot förslå-

 

62                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

get lätt undgås genom all växtförädlare får välja mellan licensavgift och växtförädlingsavgifl med den naturliga konsekvensen, atl den avgift han inte väljer faller bort. Med en dylik jämkning skulle växtförädlingsavgiflen stå kvar som elt komplement till den på lagen om växtförädlarrätt grun­dade licensavgiften. Växtförädlaren skulle efter omständigheterna kunna välja mellan att ta del stöd för sin växtförädling, som erbjuds genom syste­met med växtförädlingsavgifter, och avstå från licensavgift, eller atl ta ut licensavgift, i vilket fall växlförädlingsavgift inte skulle ulgå. Valel skulle givetvis göras sorl för sort. Det skulle vara bindande för framtiden i fråga om varje sort för sig men inte för andra sorter.

Förslaget att valet skall avse ej endast ifrågavarande växlsort utan samt­liga sorter inom en växtart och som sådant vara bindande för all framtid kritiseras också av originalutsädesnämnden, statens centrala frökontrollan­stalt, statens råd för skogs- och jordbruksforskning. Skogs- och lantbruks­akademien. Institutet för växtforskning och kyllagring, Sveriges potatisod­lares riksförbund, Sveriges utsädesförening och RLF. Institutet framhåller alt, om man tar potatisen som ett exempel, kravet all valel skall ske då den första sorten presenteras är orimligt. För della växlslags del framställs sorter för skilda ändamål, såsom färskpolalis, höst- och vinterpotatis, fa­brikspotatis för stärkelse- och bränneriindustrin, råvara för industriell för­ädling för flingor, pulver, chips, pommes frites osv. Under allvarlig dis­kussion är dessutom framställandet av nya sorter för foder med hög pro-leinhalt. De sorter, som framställs för olika ändamål och av vilka vissa kommer alt bli specialsorter med begränsad omfattning i odlingen, måste bedömas från helt olika synpunkter vid förädlarens ställningstagande till vilket avgiftssystem som skall väljas. Valet bör därför ske sorl för sort.

Statens frökontrollanstalt, statens råd för skogs- och jordbruksforsk­ning. Skogs- och lantbruksakademien samt Sveriges utsädesförening fram­håller alt Kungl. Maj:t bör kunna bevilja övergång från del ena systemet till det andra.

RLF finner det rimligt atl växtförädlaren genom ansökan hos Kungl. Maj:t eller med vissa tidsintervaller ges möjlighet atl ändra ställningsta­gande beträffande de betydelsefullaste lanlbruksväxterna. Del är svårt att finna bärande motiv till varför utredningen, som föreslagit möjlighet att välja system växtart för växtart, inte varit konsekvent och antingen till-låtit uppdelning sorl för sort eller också föreslagit atl valet skall gälla för­ädlarens hela produktion för vilken registrering är möjlig.

Svea hovrätt och RRV påpekar att växtförädlingsföretagen genom det föreslagna systemet kommer i en vansklig valsituation. De ekonomiska kon­sekvenserna av de beslut som skall fattas kan i de enskilda fallen svår­ligen överblickas. Hovrätten framhåller atl utredningen synes räkna med atl förelagen i stor omfattning skall avstå från växtförädlarrätt, vilket skulle innebära att det föreslagna systemet i fråga om de viktigaste växt-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                  63

arterna inte kommer att tillämpas på den svenska marknaden. En sådan ordning, som enligt hovrätten i och för sig kan le sig märklig, skulle in­nebära alt växtförädlingen på den svenska marknaden inte tillförs de ökade ekonomiska resurser som utredningen anser erforderliga. Hovrättens slutsats är att den av utredningen föreslagna lösningen att bidrag ur växt­förädlingsfonden inte skall ulgå så snart licensavgift uttas för en sort inom arten inte framstår som den mest ändamålsenliga.

Förslaget alt förädlaren skall som villkor för medelstilldelning ur växt-förädlarfonden avstå från rätten alt ta ut licensavgifter för sorten ger enligt Svenska föreningen för industriellt rättsskydd upphov till betänklig­heter. Föreningen fortsätter.

Blir det vanligt att växtförädlare gör sådana avslåenden, något som inte förefaller osannolikt, kommer den insatsstimulerande funktion, som den nya lagen om växtförädlarrätt annars torde ha medfört, att väsentligt minskas. Föreningen vill erinra om att del omfattande samhällsstöd till olika kategorier av upphovsmän och uppfinnare som numera förekommer har formen av elt komplement till del privaträttsliga skyddet enligt upp­hovsrätts- och patentlagarna och inte avser alt ersätta detta. Valet mellan privaträttsligt skydd och avgiftssystem har ingående diskuterats bl. a. i samband med införandel av skydd genom 1960 års upphovsrällslag för upphovsrätten närslående rättigheter (skydd för utövande konstnärer, framslällare av fonogram samt radioförelag). De därvid gjorda övervägan­dena (se bl. a. SOU 1956: 25 s. 371) synes ha betydande principiell bärkraft också på nu ifrågavarande område. Bakom utredningens förslag synes del­vis ligga vissa farhågor för att ett fullt ul genomfört ensamrätlssystem skulle ge växtförädlare möjlighet att ta ut för höga priser på sina produk­ter. Föreningen vill nämna alt farhågor av denna art sedan myckel länge stundom förts fram i den allmänna diskussionen kring patentskyddet. Därav föranledda regler om tvånglicens m. m. har emellertid — enligt vad erfarenheten visar — mycket sällan behövt aktualiseras i praktiken. Det synes inte finnas grundad anledning alt anta all den i många hän­seenden snävt avgränsade växtförädlarrätten skulle komma att föranleda erfarenheter av annat slag. Fastmer synes det troligt att införandel av ett växtförädlingsskydd i Sverige kominer all leda till ökade insatser och där­med stegrad konkurrens mellan olika in- och utländska förädlares sorter. Det synes därför föreningen lämpligare, att det direkta stödet ur växt­förädlingsfonden i likhet med förekommande slöd lill upphovsmän och upp­finnare utformas fristående från den allmänna växtförädlarrätten.

Förslaget om valtvång strider enligt Stockholms rådhusrätt inte bara mot vad som principiellt brukai* gälla i fråga om ensamrätter på imma-terialrättens område utan även mot vad som måste antas vara växtför-ädlarkonventionens anda. Frågan om förädlaren skall eller inte skall till­delas medel ur växtförädlarfonden får således inte göras beroende av om han vill utnyttja den rätt som den föreslagna lagen ger honom. Den bör prövas efter andra grunder, t. ex. efter behov i det enskilda fallet. Råd­husrätten tar alltså bestämt avstånd från varje tanke på alt ensamrätten

 

64                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

skall få omintetgöras genom ett administrativt förfarande av del slag ut­redningen föreslår.

Frågan om utländska nya sorters infogande i det föreslagna kombine­rade systemet berörs av några remissinstanser. Statens centrala frökontroU­anstalt finner det vara oklart hur utländska sorter skall avgiftsbeläggas här i landet. Väljer den utländske sortägaren systemet med växtförädlar­rätt lorde enligt utredningens förslag även i detta fall växtförädlingsavgifl behöva uttas. Avgifterna går då till statens råd för skogs- och jordbruks­forskning för utdelning till svensk växtförädling. Frökontrollanstalten ef­terlyser, om utredningens förslag genomförs i denna del, detaljerade be­stämmelser om hur forskningsrådet i så fall får disponera dessa medel. Inle heller statens råd för skogs- och jordbruksforskning saml Skogs- och lantbruksakademien anser all det av utredningens förslag framgår hur ut­ländska sorter tankes avgiftsbeläggas i Sverige. Tas växtförädlingsavgifl ut på utländska sorter och kan utdelning av de uttagna medlen endast ske till svensk växtförädlingsverksamhet torde detta sannolikt ge upphov till miss­nöje och ogynnsamt återverka på de internationella, nu ömsesidigt myckel väl utbyggda kommersiella förbindelserna på utsädesområdet. W. Weibull AB menar alt det vallvång som kombinationen innebär är avsett alt till-lämpas även på företrädare för utländska växtförädlare. Visserligen uttalas delta inte uttryckligen i belänkandet men bolaget har svårt atl inse hur en åtskillnad mellan svenska och utländska förädlare skulle kunna moti­veras på ett från rättvisans och andra synpunkter godtagbart sätt. För v'äxtförädlaren medför den föreslagna kombinationen och de uppställda valalternativen, hur än valet träffas, ett faktiskt intrång i växtförädlar­rätten. Bolaget ställer frågan om de i samarbetet deltagande staterna utan vidare kommer att acceptera ett sådant intrång. Enligt Skånes handelskam­mare kommer den föreslagna ordningen av allt alt döma endast all kunna tillämpas gentemot inhemska förädlare medan på importerade produkter rättsinnehavaren knappast kan betagas möjligheten att få såväl växtför­ädlingsavgifl som licensavgift.

Beträffande storleken på växtförädlingsavgiften anför lantbruksstyrel­sen, att avgifterna bör ses över samtidigt med att del nya systemet införs, och Svenska lantmännens riksförbund, att de bör motsvara vad vederbö­rande eljest skulle ha kunnat erhålla i licensavgifter.

I detta sammanhang må nämnas atl flera remissinstanser berört bety­delsen av odlingsvärdet. Statens centrala frökontrollanstalt anför atl systemet med växtförädlingsavgift baseras på obligatorisk statsplombe­ring; endast sådana sorter, som i praktiskt viktiga avseenden åtminstone visar sig vara lämpliga och i övrigl visat sådana morfologiska och andra egenskaper att de är atl anse som självständiga, intas i rikssortlistan och kan därmed saluföras i marknaden. Systemet med växtförädlarrätt baseras däremot på alt sorten skall vara ny, stabil och homogen men del ställs inga

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   65

krav på odlingsvärdet. Frökontrollanstalten vill bestämt hävda odlingsvär­deprincipen för försäljning av utsäde inom landet. I konsekvens härmed bör systemet med växtförädlarrätt i sin tillämpning inom landet kombine­ras med obligatorisk statsplombering för de växtslag, för vilka denna nu gäller. I den mån en ny sort inte anses lämplig för svensk växtodling bör den kunna förklaras som "exportsorl" och bli berättigad till växtförädlar­rätt utomlands.

Även statens råd för skogs- och jordbruksforskning samt Skogs- och lantbruksakademien finner del ofrånkomligt att odlingsvärdesprincipen undantagslöst hävdas vid all försäljning av utsäde inom landet. Införandet av växtförädlarrätt får enligt rådel och akademien inle tillåtas dämpa fram­stegen hos landets nuvarande höga ulsädeskullur genom atl bidra till att icke odlingsvärda sorter kommer ul i den svenska växtodlingen. Rätls-skyddssystemet måste därför på sätt frökontrollanstalten angett kombine­ras med obligatorisk statsplombering. Man tillägger att originalutsädes­nämnden redan nu godkänner vissa specialsoiier, som inte anses tiUräck­ligt odlingsvärda i Sverige, såsom "exporlsorter", blott identitelskraven är uppfyllda. Svenska lantmännens riksförbund förutsätter också all en sorls odlingsvärde även i framtiden skall vara avgörande för om den får mark­nadsföras inom landet. Sveriges fröodlareförbund understryker betydelsen av att knyta intagning i rikssortlistan och obligatorisk statsplombering som elt villkor för försäljning och uttagning av avgifter enligt växtförädlar­rättssystemet i Sverige.

6  Departementschefen

6.1 Allmänna synpunkter

Den 1 juli 1961 infördes i Sverige ett system med växtförädlingsavgifter och obligatorisk statsplombering av utsädesvara. Systemet, som från början gällde endasl stråsäd och trindsäd, utvidgades den 1 juU 1968 och den 1 juli 1970 och omfattar nu alla lanlbruksväxler — utom sockerbeta, lin och hampa — samt alla grönyteväxter. Syftet med systemet är att tillföra växt­förädlingen ökade ekonomiska resurser och atl förbättra kvaliteten på ut­säde.

Systemet fungerar i huvudsak på följande sätt. Allt utsäde av ifrågava­rande växter, som skall marknadsföras, måste statsplomberas. Statsplom­bering får normalt ske endast av utsäde som intagits i en särskild lista, riks-sortUstan, och som uppfyller vissa krav, främst i fråga om odlingsvärde. I samband med statsplomberingen las ul växtförädlingsavgifter som tillförs en särskild fond, växtförädlingsfonden. Från fonden utdelas bidrag lill växtför­ädlarna, vilka bidrag i princip motsvarar växtförädlingsavgiflerna på veder­börande sorter. Även utländska förädlare kan under förutsättning av lika-

3    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 40

 

66                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

behandling från vederbörande lands sida av svenska växtförädlare få bidrag genoin svenska representanter.

Systemet har medfört en betydande förstärkning av växtförädlingsföre­tagens ekonomi. Utdelningen från fonden uppgick lill 1,4 milj. kr. redan för budgetåret 1961/62 och den har därefter praktiskt taget oavbrutet stigit för att för budgetåret 1969/70 uppgå lill 3,6 milj. kr. Del är en allmän upp­fattning all syftet alt förbättra kvaliteten på utsädet också vunnits.

Samtidigt med all del nu nämnda systemet infördes här i landet pågick förhandlingar om en internationell konvention för skydd av växtförädlings-produkter. Konventionen undertecknades i slutet av år 1961 och trädde i kraft den 10 augusti 1968 sedan den ratificerats av Danmark, Förbunds­republiken Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Även Frankrike torde inom kort komma atl ratificera konventionen. Andra stater som för­väntas tillträda konventionen är Belgien, Spanien och Ungern.

Konventionen, som i princip avser alla kulturväxter, har lill ändamål atl tillerkänna växtförädlarna en privaträttslig ensamrätt till nya växlsorter. Ensamrätt kan erhållas endasl om växlsorten kan skiljas från andra, förut kända sorter och om den är homogen och stabil. Förutsättningarna för en­samrätt undersöks enligt ett särskilt förprövningssystem. Ensamrätten inne­bär i huvudsak atl ingen ulan förädlarens eller hans rättsinnehavares lov får marknadsföra eller för kommersiell avsättning framställa föröknings­malerial av sorten. Användning av förökningsmalerial av sorten är däremot i regel fritt men faller under förädlarens eller hans rättsinnehavares kontroll i de fall då upprepad användning av växtmaterial av sorten är nödvändig för kommersiell framställning av annan sort. I fråga om prydnadsväxterna omfattar ensamrätten också användning av plantor eller delar av plantor som förökningsmalerial för kommersiell framställning av snittblommor eller annat material för prydnadsändamål.

Växtförädlingsskyddsutredningen, som tillsattes år 1962, fick i uppdrag alt utreda den för svenska förhållanden lämpligaste utformningen av ett skyddssyslem, som kunde göra del möjligt för vårt land alt tillträda kon­ventionen. Utredningen hade därvid i första hand att granska möjligheterna all i sak behåUa det nuvarande svenska systemet beträffande största möjliga antal växtslag.

Utredningen avgav i maj 1969 ett betänkande, Växtförädlarrätt (SOU 1969: 15). I betänkandet, vars innehåll jag tidigare utförligt redovisat, fram­håller utredningen alt den praktiskt inriktade växtförädlingen behöver öka­de ekonomiska resurser för att kunna möta de ständigt stigande kraven på sorter med förbättrade egenskaper och medverka lill en fortsatt effektivise­ring av jordbruket och trädgårdsnäringen. Utredningen diskuterar tre olika lösningar. Den första innebär att man bygger vidare på växtförädlingsav­giftssystemet genom att utvidga detta lill flera växtslag och höja avgifterna. Den andra är att man inför ett privaträttsligt system som möjliggör för för-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                  67

ädlarna atl ta ul licensavgifter för växtförädlingsprodukter. Den Iredje lös­ningen förutsätter en användning av båda systemen i kombination.

Utredningen stannar för den tredje lösningen. Det innebär först och främst alt utredningen föreslår atl ett system med privaträttslig ensamrätt till växtsorter införs i Sverige. Förslaget ges formen av en lag om växtför­ädlarrätt, som i materiellt hänseende anknyter mycket nära till konventio­nen. Vidare innebär utredningens förslag att systemet med växtförädlings­avgift och bidrag ur växlförädlingsfonden behålls och samordnas med del privalrältsliga systemet.

Utredningens lagförslag har i princip tillstyrkts så gott som enhälligt av remissinstanserna. Dessa framhåller särskilt betydelsen av att Sverige an-sluls till växtförädlarkonventionen. Även förslaget att växtförädlingsavgifts-systeinel skall behållas har allmänt tillstyrkts, såvitt gäller "gamla" sorter, dvs. sorter som före den föreslagna växtförädlarrättslagens ikraftträdande finns på den svenska marknaden. Med avseende på "nya" sorter däremot fö­religger olika meningar både i frågan huruvida systemet överhuvudtaget skall behållas och, i sådant fall, i frågan om hur samordningen skall göras.

När ställning nu skall las till utredningens förslag, vill jag lill en början erinra om atl växtförädlingen i vårt land åtnjuter stöd även på annat sätt än genom växtförädlingsavgiftssystemet, vilket belastar omsättningen av ut­säde och således väsentligen bärs av avnämarna. Redan långt innan delta syslem infördes har nämligen staten i olika former gett slöd åt växtföräd­lingen och så sker alltjämt. Vid lantbrukshögskolan bedrivs sålunda grund­forskning och försöksverksamhet, vars resultat kommer växtförädlarna till­godo. Vidare lämnas ekonomiska bidrag över statsbudgeten till olika förelag, som bedriver praktisk växtförädling. Bidragen har i vissa fall karaktären av allmänt stöd åt företagens verksamhet, medan de i andra fall är avsedda för grundforskning och liUämpad forskning saml lill angelägen men ekonomiskt vansklig praktisk växtförädling. Växtförädlingsföretagen har också fått eko­nomiskt slöd från statens råd för skogs- och jordbruksforskning och dess föregångare.

Växtförädlingsskyddsutredningen ger belägg för att del är ett samhälls­intresse alt växtförädlingen tillförs ytterligare medel. Utredningen fram­håller alt del är önskvärt att möta de skärpta kraven på sortmaterialet i samband med jordbrukets mekanisering, att stegra avkastningsförmågan hos kulturväxterna, att variera deras mognadslid, att stärka deras tålighet och resistens i olika avseenden, atl höja deras odlingsvärde och alt anpassa deras kvalitetsegenskaper till olika industriella och konserveringstekniska behov. Jag delar utredningens uppfattning alt växtförädlingen står inför många kostnadskrävande uppgifter. Vad gäller resistensförädlingen kan yt­terligare framhållas alt sjukdomsalslrande mikroorganismer efter hand an­passar sig till förädlade sorter, varför denna förädling ständigt måste fort­gå. En förbättrad resistens mot sjukdomar och parasiter är för övrigt be-

 

68                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

tydelsefull också därför att den kan minska behovet av bekämpningsmedel. Jag anser alltså i likhet med utredningen att växtförädlingen bör ges möj­lighet alt erhålla ökade inkomster.

Den första av de av utredningen diskuterade lösningarna syftar lill en ut­vidgning av systemet med växtförädlingsavgifl och bidrag ur växtförädlings-fonden till alt gälla fler växtarter och innefattar också en höjning av av­giften. Om man ser lill enbart svenska förhållanden talar flera skäl för en sådan lösning. Systemet är enkelt och billigt all administrera. Växtföräd­lingsföretagen belastas inle med kostnader och besvär för uppbörden. Alt avgiften och därmed bidragen ur fonden utgår med bestämda belopp per deciton underlättar den ekonomiska kalkyleringen för företagen. För stats­makterna medger systemet en säker överblick över hur mycket medel som tillförs växtförädlingen. Därigenom kan systemets konsekvenser i olika av­seenden lättare bedömas.

Mot all enbart bygga ut växtförädlingsavgiftssystemet talar emeUertid atl en sådan åtgärd passar dåligt in i den pågående internationella utveck­lingen. Svensk växtförädling har hittills haft stora framgångar utomlands. Många svenska sorter förekommer på europeiska marknader. Men om Sve­rige står utanför konventionen får de svenska växtförädlarna svårare atl göra sig gällande på många av dessa marknader genom alt möjligheterna att konkurrera med nya växtsorter stoppas eller försvåras. Därmed försvin­ner en viktig inkomstkälla för de svenska växtförädlingsföretagen. Intres­set för den svenska marknaden från utländska växtförädlingsföretags sida torde bli ringa, vilket minskar Sveriges möjligheter alt få del av goda ut­ländska sorter. Och svenska företag kommer helt allmänt all gå miste om mycket av den stimulans som konkurrens och samarbete med utländska företag kan ge.

Med Storbritannien och, för begränsad tid framåt, även med Danmark och Nederländerna kan visserligen sortutbyle pågå även utan svensk kon-venlionsanslutning. Med Förbundsrepubliken Tyskland torde del inte kun­na ske, eftersom detta land — liksom i princip Danmark och Nederländerna — kräver reciprocitet för alt ge rättsskydd åt svenska sorter. Övervägande sannolikhet talar för atl nyanslutna länder också kommer att kräva recipro­citet. Möjligheten alt träffa bilaterala avtal om sortutbyle vid sidan om kon­ventionen torde i framtiden inte vara stora.

Av det sagda framgår atl alternativet med enbart en utbyggnad av syste­ met med växtförädlingsavgifter sannolikt medför atl avgifterna får höjas avsevärt, om företagen skall kunna kompenseras för minskade intäkter av utländskt utnyttjande av svenska sorter.

En svensk lagstiftning om ensamrätt lill växtförädlingsprodukter i en­lighet med konventionens krav och ett svenskt tillträde lill konventionen bör enligt min mening få övervägande gynnsamma verkningar. Det kan antas stimulera växtförädlingsföretagen till ytterligare ansträngningar för atl få

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   69

fram nya förbättrade sorter som kan ge licensintäkler från såväl den svenska marknaden som marknader utomlands. Det bör också leda till ökad konkur­rens på den svenska marknaden till nytta för folkhushållet. Konkurrens och samarbete på det internationella planet bör rimligtvis vara mer forsknings-och ulvecklingsbefrämjande än det huvudsakligen på den svenska markna­den inriktade arbete, som blir följden om Sverige avstår från anslutning till konventionen.

Jag vill i detta sammanhang beröra en synpunkt av principiell natur som har anförts mol växtförädlarrättssystemet. NO har utifrån de intressen av fri och obunden konkurrens, som han har att bevaka, anmält tvekan inför den föreslagna ensamrätten till följd av atl denna kan medföra att växt­förädlarna dirigerar marknadsföring och priser. Möjligheterna atl ingripa häremot med stöd av konkurrensbegränsningslagen eller de föreslagna tvångslicensreglerna bedömer han som otillräckliga.

Som NO framhåller innebär den föreslagna växtförädlarrätten i och för sig en konkurrensbegränsning. Myndigheterna kan emellertid ingripa med stöd av konkurrensbegränsningslagen om ensamrätten utnyttjas till atl fram­tvinga eller understödja annan konkurrensbegränsning, vilken faller utom ramen för ensaiiirältsinstilulel. Vidare har de tvångslicensbestämmelser som förslagel innehåller utformats så att de ger stora möjligheter till ingripande om ensamrätten brukas på ett från allmän synpunkt icke önskvärt sätt. Be­stämmelsernas existens bör därför verka som en spärr mot missbruk av ensamrätten. Som utredningen understryker påverkas prisbildningen vidare av en mängd svårbedömda faktorer, bland annat konkurrensen från icke skyd­dade sorter. Jag vill dessutom erinra om att ensamrätt och svensk anslutning lill konventionen även kan antas verka konkurrensbefrämjande genom att stimulera förädlingsarbetel och göra den svenska marknaden mer attraktiv för utländska växtförädlarföretag.

Av särskild betydelse vid bedömningen av växtförädlarrätten från koii-kiirrensbegränsningssynpunkl är ensamrättens utformning. Konventionen är restriktiv och begränsar ensamrätten till att avse endast förökningsma­terial. Utredningens lagförslag förtydligar detta bl. a. i så måtto att del där­av- klart framgår atl förökningsmaterial som är avsett för konsumtion inte omfattas av ensamrätten. Jag anser att det begränsade innehåll som växt­förädlarrätten har enligt konventionen och lagförslaget är ägnat alt minska farhågorna för atl ensamrätten skall få från allmän synpunkt skadlig kon-kurrensverkan.

De av NO anförda betänkligheterna bör därför enligt min mening inte föranleda alt vårt land skall avstå från att ansluta sig lill det internatio-iiellt-accepterade systemet för stöd åt växtförädlingen.

Nordiska rådets svenska delegation har under hänvisning till det nära nordiska samarbetet inom immalerialrätten i övrigt beklagat att förslag inte föreligger om gemensam nordisk lagstiftning även på detta område och har

 

70                   Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 40 år 1971

förordat att det svenska lagförslaget inte genomförs förrän övriga länders ståndpunkt i saken blir klar.

Jag vill lill detta nämna att i Danmark finns sedan år 1962 en lag om skydd för förädlarrättigheter lill växter. Denna lag är efter vissa betydelse­fulla ändringar, som trätt i kraft den 1 juni 1968, i materiellt hänseende lik utredningsförslaget. Danmark är redan medlem av växtförädlarunionen. I Norge studerar man frågan om landet bör antaga en lag om skydd för växt­förädlingsprodukter och ansluta sig till konventionen. Från norsk sida har man förklarat sig inte ännu vara beredd alt ta ställning till frågan om ge­mensam nordisk lagstiftning. I Finland nöjer man sig tills vidare med att följa utvecklingen inom växtförädlarunionen och de övriga nordiska län­derna.

På grund av det skiftande läget i de olika nordiska staterna är del uppen­bart att en svensk anslulning till konventionen försenas avsevärt om den skall föregås av ett försök att nå fram till en gemensam nordisk lagstiftning. Atl Sverige snarast kommer med i samarbetet inom konventionens rara är ange­lägel. Som kommer atl framgå av vad jag i fortsättningen har atl anföra är det många viktiga frågor som förbereds för avgörande inom växtföräd­larunionen. Att Sverige deltar i dessa förberedelser och därav följande be­slut torde inte bara vara ett svenskt utan också ett internationellt intresse. Jag anser därför all det svenska lagstiftningsarbetet bör fullföljas snarast möjligt. Om Sverige vinner anslutning till konventionen kommer givelvis ett samarbete med Danmark atl tas upp.

Med slöd av det anförda förordar jag att en lag om växtförädlarrätt i hu­vudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag genomförs och alt Sverige tillträder konventionen. Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1971. I likhet med utredningen anser jag vidare att stödet till växtförädlingen via bidrag över statsbudgeten och växtförädlaravgiftssyslemel skall behållas. Samordningen mellan växtförädlarrätten och avgiftssystemet medför dock vissa problem. Jag avser atl återkomma till dessa i ett senare sammanhang (avsnitt 6.7).

6.2 Växtförädlarrättens objekt och subjekt

Ensamrättens föremål är enligt konventionen förökningsma­terial av växlsort. Ordet sorl anges avse varje cultivar, klon, linje, slam eller hybrid, som är odlingsbar och som uppfyller vissa fordringar. Utred­ningens förslag använder också termen växtsort men definierar inte denna term. Varken konventionen eller lagförslaget ger skydd åt metoder för fram­ställning av växtsort.

Mol förslaget atl skyddet skall avse visst material av växlsort har ingen invändning framställts under remissbehandlingen. Däremot har Stockholms rådhusrätt — under erinran om att enligt patentlagen patent inte meddelas

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                  71

på växlsorl eller på väsentligen biologiskt förfarande för framställning av växter men väl på mikrobiologiskt förfarande och alster av sådant förfarande — framhållit atl frågan om melodskydd avseende annat än mikrobiologiskt förfarande bör ägnas uppmärksamhet när nu elt palenlliknande skydd för växlsort föreslås.

Vad först gäller termen växtsort anser jag atl någon legaldefinition här­av inte behövs, eftersom termens innehåll som jag senare skall utveckla (avsnitt 6.3) får anses tillräckligt klarlagd genom de skyddsförulsällningar som konventionen och lagförslaget uppställer. Med anledning av Stockholms rådhusrätts uttalande om att frågan om visst metodskydd för växtförädling bör uppmärksammas vill jag hänvisa till vad utredningen har anfört i denna fråga. Utredningen framhåller all del är av vikt atl växtförädlingsmetoder, som utarbetas främst inom förädlingsforskningen, så snabbi som möjligt ställs till allmänt förfogande och att en hög standard hos växtförädlingen är beroende av en öppen kommunikation mellan teori och praktik, en fri växelverkan mellan forskning och praktiskt förädlingsarbete. Företrädare för forskning och praktisk växtförädling har också enligt utredningen i skilda sammanhang ställt sig avvisande mot tanken på patenterbarhet av växtförädlingsmetoder. Av detta drar utredningen den slutsatsen atl det inle heller nu finns anledning atl införa rättsskydd för väsentligen biolo­giskt förfarande för framställning av växter. Jag ansluter mig lill utred­ningens bedömning på denna punkt.

Konventionen gäller i princip alla växtsläkten och växtarter men ger unionsstatenia möjlighet att bygga ut skyddet i etapper efter vissa närmare angivna regler. Även utredningens lagförslag utgår från samma princip, men Kungl. Maj :t bemyndigas enligt förslagel förordna alt växtförädlarrätt får förvärvas endast för växlsort tillhörande växtsläkte eller växtart som anges i förordnandet. I anslutning härtill föreslår utredningen att Kungl. Maj :l i tillämpningskungörelse skall förordna att lagen skall vara tillämp­Ug på sammanlagt 96 växtsläkten och växtarter, varibland alla de 13 som enligt konventionen är obligatoriska efter visst antal år.

I sak har utredningens förslag allmänt godtagits, men enstaka remiss­instanser har föreslagit vissa tillägg till listan. I formellt hänseende har elt par remissinstanser framfört kritik mol att det enligt förslagel inte framgår av själva lagen vilka växtarter den är tillämplig på.

Jag kan väl förstå de sålunda framförda formella betänkligheterna. Emel­lertid kan det enligt vad jag inhämlal möjligen ifrågasättas om den av ut­redningen presenterade listan kan betraktas som slutgiltig i alla detaljer. Vidare kan förhållandevis lätt förändringar inträffa som föranleder atl listan bör kompletteras i framliden. De praktiska skäl som talar för alt del överlämnas lill Kungl. Maj :l att bestämma på vilka växtsläkten och växt­arter lagen skall tillämpas är så starka atl jag anser mig böra i huvudsak ansluta mig lill utredningens förslag på denna punkt. Laglekniskt förordar

 

72                   Kungl. l\Iaj:ts proposition nr 40 år 1971

jag emellertid en annan lösning än den av utredningen föreslagna. Härtill återkommer jag i det följande (avsnitt 8.1).

Del lorde få ankomma på Kungl. Maj:t att överse den av utredningen föreslagna listan i detalj. I detta sammanhang vill jag endast betona att sedan en växtart en gång infogats i systemet, den inte ulan tungt vägande skäl bör uteslutas därifrån, eftersom en sådan åtgärd skulle kunna leda till rättsförluster för den som bedrivit växtförädling i förlitande på möjlighe­ten alt få skydd för den framtagna produkten.

Vad angår tillämpningsområdet i övrigl föreslår utredningen att lagen skall äga tillämpning endasl på växtsorl som framställts här i riket eller utom riket av svensk medborgare samt att lagens tiUämpning med avseende på växtsort som i övrigt framställts i annan stat i princip skall förutsätta ömsesidighel. Det väsentligaste motivet för detta förslag är atl tre av de fyra stater som hittills ratificerat konventionen i princip kräver reciprocitet för alt bevilja rättsskydd ål växlsorter som framställts utom­lands av utländska förädlare. Stockholms rådhusrätt — som påpekar att pa­tentlagen gäller utan motsvarande begränsning — ifrågasätter om utred­ningens förslag på denna punkt är tillräckligt motiverat. För egen del vill jag till vad utredningen anfört om utländska lagar nu också foga den upplys­ningen alt man i Frankrike, där man avser att snarast ratificera konventio­nen, den 11 juni 1970 antagit en lag om skydd för växtförädlingsprodukter, vilken bygger på reciprocitetsprincipen. Alt det övervägande antalet stater inom växtförädlarunionen sålunda kräver reciprocitet för att meddela rätts­skydd åt utländska sorter bör verka som ett incitament för utanförstående stater att söka anslutning och därmed på sikt gagna växtförädlingen. Jag biträder därför utredningens förslag i denna fråga.

När det gäller frågan om växtförädlarrättens subjekt skall enligt utredningens förslag bara fysisk person kunna anses som förädlare av växlsort. Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt, SAF och LO har emellertid förordat atl även ett växtförädlingsföretag såsom sådant skall kunna betrak­tas som förädlare till växtsort som framställts inom företagel.

Konventionens artikel 3 föreskriver att fysiska och juridiska personer, som har hemvist i en av unionsstalerna, skall i de andra unionsslaterna åtnjuta samma behandling som dessa staters särskilda lagar tillerkänner sina egna medborgare i fråga om erkännandet och skyddet av förädlarens rätt. Detta lorde inte innebära ett krav på atl juridiska personer ges ställning som förädlare, i varje fall inte så länge överlåtelse av förädlarrätt till juri­diska personer är möjlig. Sådan överlåtelse förutsätts kunna ske enligt ut­redningens lagförslag.

Utredningen upplyser all juridisk person inte kan vara förädlare enligt de nederländska och tyska lagarna. Av den danska lagens avfattning framgår inte hur frågan har lösts där. Förarbetena till lagen synes emellertid ge vid handen att såväl fysisk som juridisk person kan anses som förädlare.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   73

För egen del vill jag gärna medge att vissa skäl talar för all även juridisk person skall kunna betraktas som förädlare. Växtförädling drivs till över­vägande delen av förelag, som har forskare och annan personal anställda för ändamålet. Vidare pågår förädlingsarbete med en sort ofta lång lid, un­der vilken de personer som sysslar med uppgiflen kan skifta. Det torde emellertid i praktiken inte bereda några svårigheter att bestämma vem eller vilka som är atl anse som förädlare. Med hänsyn härtill och till önskemålet att reglera denna fråga enhetligt på hela del immaterialrättsUga fältet an­sluter jag mig till utredningens förslag all endasl fysisk person skall kunna anses som förädlare.

Problemet med arbets- och uppdragstagares rätt till skyddsberättigade arbetsresultat, framställda i tjänsten eller under uppdra­gets fullgörande, är i princip detsamma på detta område som inom patent­rätten, mönsterrätten och de övriga immaterialrätterna. En lösning genom lagstiftning finns endast inom patenträtten. Men mönsterrätlsulredningen föreslog i betänkandet Mönsterskydd (SOU 1965:61) alt frågan om ar-betstagarmönster skulle utredas särskilt och all en eventuell lagstiftning skulle samordnas med en motsvarande lagstiftning på bl. a. det upphovs­rällsliga området.

Som jag närmare utvecklade i propositionen med förslag till mönster-skyddslag (prop. 1969: 168) ansåg jag atl tiden ännu inte var mogen för en sådan utredning. Skälen härtill var sammanfattningsvis att resultatet av pågående överväganden i frågan om nj' lagstiftning rörande arbetstagares uppfinningar borde avvaktas, att underlag ännu saknades för att bedöma problemen kring arbetstagarmönster och, framför allt, att frågor av denna art syntes lämpa sig väl för en reglering på frivillighelens väg genom över­enskommelser mellan arbetsmarknadens organisationer och att följaktligen denna väg borde prövas i första hand.

De två sistnämnda skälen atl inte föregripa utvecklingen med lagstiftning har motsvarande giltighet när det gäller arbetstagares och uppdragstagares rätt lill växtsorter som framställts i tjänsten eller under utförande av upp­draget. På detta område gäller i högre grad än inom immalerialrätten i öv­rigt att problemen kan förutses i förväg. I det helt övervägande antalet fall torde nämligen gälla atl nya sorter framkommer som resultat av samarbete mellan personer som anställts för eller getts i uppdrag att bedriva föräd­lingsarbete. Tyst eller uttryckligt lorde del följaktligen i normalfallen vara klart mellan parterna hur dessa frågor skall lösas. Jag anser därför alt det f. n. saknas anledning all vidta några särskilda åtgärder. Om i en framtid frågan om arbetstagares rällsslällning på del immalerialrättsliga området las upp i ell större sammanhang, bör givelvis också förhållandena på växt­förädlarrättens område uppmärksammas.

3t    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 40

 

74                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

6.3 De allmänna skyddsförutsättningarna

Jag anser i likhet med utredningen all de allmänna förutsättningarna för erhållande av skydd för växlsort skall utformas väsentligen enligt vad som föreskrivs därom i konventionen. Tre huvudförutsättningar skall alltså föreligga, nämligen att sorten kan särskiljas från andra redan kända sor­ter, all den är homogen och att den är stabil. Tillämpningen av dessa krav i de konkreta fallen erbjuder givetvis en mängd problem. Under remissbe­handlingen har särskilt kravet på homogenitet uppmärksammats. Till dessa frågor återkommer jag i det följande (avsnitt 8.1).

Jag delar också utredningens uppfattning att frågan om den nya sorlens odliiigsvärde inle skall tillmätas någon betydelse i detta sammanhang. Od­lingsvärdel har givetvis mycket stort intresse då del gäller utsäde som skall marknadsföras i Sverige. Detta intresse tillgodoses emellertid genom vårt system med obligatorisk statsplombering av ulsädesvara. Avsikten är att detta system skall bestå vid sidan av växtförädlarrätten. Till frågorna om samordning av det nu gällande och del nya systemet återkommer jag i an­nat sammanhang (avsnitt 6.7).

Med avseende på särskillnadskravet finns, som Sveriges advokatsamfund har påpekat, anledning all jämföra med förhållandena inom patenträtten. Enligt patentlagen får patent meddelas endasl på uppfinning som väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt före dagen för patentansökningen. Som känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt. Utan hinder av all uppfinning­en inom viss lid blivit allmänt tillgänglig får dock patent meddelas om detta berott antingen på atl någon gjort sig skyldig till uppenbart missbruk i för­hållande till sökanden eller hans rättsinnehavare eller på all sökanden eller hans rättsinnehavare förevisat uppfinningen på officiell eller officiellt er­känd inlernalionell utställning. Advokatsamfundet framhåller atl man enligt patentlagen inte kan söka patent på en uppfinning som är exakt densamma som en tidigare bekantgjord sådan. Samfundet påpekar atl enligt ordalagen i den bestämmelse i ämnet som utredningen har föreslagit — "sorlen skall

------- skilja sig från andra sorter, vilka är kända" etc. — bestämmelsen

inte omfattar del fallet alt det föreligger s. k. nyhetshinder på grund av all den sorl som ansökningen avser har blivit känd. Denna innebörd är dock enligt samfundels uppfattning inte åsyftad och samfundet föreslår därför en justering av lydelsen. Mot detta vill jag invända alt samfundet synes förbise den viktiga skillnaden mellan patenträtten och växtförädlarrätten alt den förra i princip är ett idéskydd medan den senare avser konkreta produkter, vilka man fått fram vid ett som regel både långvarigt och komplicerat för­ädlingsarbete. Det är alltså fullt möjligt all skilja mellan "egen" och "an­nan" sort. Vidare är det inte som samfundet antar avsikten att kännedom om en sorl i alla situationer skall hindra att växtförädlarrätt beviljas för denna. Om den sort för vilken växtförädlarrätt söks är så lik en annan

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                  75

sort, som redan är allmänt känd — oavsett på vilket sätt den blivit del — alt den bedöms ligga inom "skyddsomfånget" för den andra sorten, förelig­ger registreringshinder. Om den sorl för vilken växtförädlarrätt söks inle är i denna mening lik någon annan allmänt känd sort, utgör det däremot i prin­cip inte något hinder mol växtförädlarrätt att den "sökande" sorten själv har blivit aUmänl känd. Bara i en situation är allmän kännedom om den "sökande" sorten registreringshindrande, nämligen om kännedom uppkom­mit därigenom att sorlen i fråga med förädlarens eller hans rättsinnehavares samtycke marknadsförts inom landet före dagen för regislreringsansökning­en eller utom riket i mer än fyra år före nämnda dag. Advokatsamfundets nu berörda invändning föranleder mig därför inte all frångå utredningens förslag.

Avsikten med bestämmelsen atl marknadsföring av den "sökande" sorten utom riket i högst fyra år före registreringsansökningen inle skall utgöra hinder mot registrering torde vara all förädlaren skall ha möjlighet atl prö­va sin sort på utländska marknader under fyra år utan att gå miste om möjligheten till skydd. Mot en sådan regel kan enligt min mening invänd­ningar resas. Så snart en sort börjat marknadsföras i annat land kan den nämligen i princip importeras lill och marknadsföras i Sverige av annan än förädlaren och utan dennes samtycke. Delta gäller dock i praktiken inte sorter som är underkastade obligatorisk statsplombering, eftersom stats­plombering regelmässigt förutsätter atl sorten införts i rikssortlistan och sådan införing är beroende av ansökan av förädlaren eller hans rättsinne­havare. Men såvitt gäller sorter tillhörande köks- eller prydnadsväxterna kan alltså ensamrätt förvärvas av förädlaren eller hans rättsinnehavare efter fyra års fri import och marknadsföring. En sådan ordning synes mig inle fullt tillfredsställande varför man från svensk sida efter anslulning till kon­ventionen lorde böra verka för all den upphävs eller modifieras.

Som en ytterligare förutsättning för rättsskydd uppställer konventionen krav på atl sorten erhåller en benämning. Föreskrift härom bör upptagas bland registreringsbestämmelserna.

6.4 Växtförädlarrättens innehåll och omfång

Den rältspolitiska värderingen av hur gränserna för en immaterialrätts-1ig ensamrätt skall dras är alltid vansklig. Särskilt gäller detta då fråga är om en ny ensamrätt, där det inte finns någon erfarenhet av hur olika av­vägningar av allmänna och enskilda intressen mot varandra verkar. En rimlig utgångspunkt synes mig vara att man i inledningsskedet ger ensam­rätten ganska snäva gränser. Det lorde vara lättare atl i ett senare skede utvidga en förhållandevis begränsad ensamrätt, om man skulle finna att upphovsmannens berättigade intressen inte tillgodoses, än att inskränka en

 

76                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

från början vidsträckt rätt, om det skulle visa sig atl den har från allmän sj'npunkt inte önskvärda konsekvenser.

Växtförädlarrätten har många beröringspunkter med andra immaterial­rättsUga ensamrätter, särskilt patenträtten. Del bör dock betonas att växt­förädlarrättens föremål lill mycket stor del är för folkhushållel synnerligen betydelsefuUa produkter. Detta manar lill försiktighet när det gäller att bestämma ensamrättens innehåll.

Växtförädlarrättens föremål är till skillnad från alla andra immaterial-rätters levande och föränderlig materia. Detta skapar för växtförädlarrätten alldeles specifika avgränsningsproblem.

Att jag stannat för alt tillstyrka alt man i vårt land inför privaträttslig ensamrätt lill växtförädlingsprodukter beror främst på atl det privalrältsliga systemet är det internationellt accepterade och alt jag tror alt svensk växt­förädling skulle hämmas av att stå utanför della system. Del är då för mig naturligt atl vid avgränsningen av ensamrätten särskilt beakta den interna­tionella konventionen i ämnet. Konventionen har också i mycket hög grad varit vägledande för utredningen. Jag kan i princip ansluta mig till utred­ningens förslag i fråga om växtförädlarrättens innehåll. Ensamrätten bör så­lunda omfatta endasl yrkesmässig framställning och marknadsföring av förökningsmaterial av växlsort samt i vissa fall yrkesmässig användning av växtmaterial för framställning av förökningsmalerial av annan sort. I fråga om prydnadsväxterna bör också användning av plantor eller delar av plantor som förökningsmalerial för framställning av konsumtionsvara ligga under sorlinnehavarens kontroll. Utredningens förslag går emellertid utöver vad konventionen uttryckligen fordrar i så måtto att det ger sortinnehava­ren kontroll över import av den skyddade sorlen. I detta avseende överens­stämmer å andra sidan förslagel med övriga immaterialrälter. Importskyd-det torde inte ha någon självständig betydelse såvitt gäller växtarter som faller under förordningen om obligatorisk statsplombering av ulsädesvara, eftersom detta system möjliggör en effektiv kontroll över marknadsföringen. På grund av svårigheten att på importstadiet styrka att växtmaterialet är avsett att användas för förökningsändamål torde importskyddel inte heller i övrigt kunna tillmätas större värde. Såvitt gäller prydnadsväxterna torde dock kunna tänkas fall då bevisskyldigheten kan uppfyllas och i så fall kan sorlinnehavarens kontroll över importen få den betydelsen att han har möj­lighet alt begära sådana säkerhetsåtgärder som utredningen föreslår (36 § i utredningens lagförslag) redan då varan passerar gränsen. Med hänsyn härtill och då såvitt jag kan se några egentliga nackdelar inte är förenade med elt importskydd biträder jag utredningens förslag i denna del.

I anslulning lill behandlingen av importfrågan uttalar utredningen att vad utredningen kallar sidoimport, dvs. import av produkt som åtnjuter skydd här i landet från annat land där den också åtnjuter skjdd, bör anses fri om den svenske sortinnehavaren är innehavare av registreringen utom-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                  77

lands och inköpet har skett hos honom, hos någon som fått licens av sort­innehavaren eller på öppna marknaden, dit den förts ut av sortinnehavaren. Om däremot registreringen utomlands innehas av annan än den svenske sortinnehavaren blir enligt utredningen rätten alt importera växtmaterial av sorten beroende av den svenske sortinnehavarens medgivande. I det förra fallet anses, som del brukar uttryckas, sortinnehavarens rätt vara konsume­rad, medan den i det senare fallet inte anses vara det.

Som utredningen påpekar överensstämmer denna lösning med vad som torde anses gälla inom varumärkesrätten. Inom patenträtten däremot an­ses konsumtion aldrig inträda i de angivna situationerna utan den svenske patenthavaren har rätt att ingripa mol sådan import till Sverige som utgör intrång i hans här skyddade rätt. Enligt propositionen med förslag till mönslerskyddslag skall samma betraklelsesäll anläggas inom mönsterrätten som inom patenträtten.

Anledningen till alt utredningen föreslagit olika behandling av skilda im-portsitualioner är att man antagit att den föreslagna lösningen skulle vara ägnad att främja konkurrensen på ulsädesmarknadeii. En liknande inställ­ning har Svea hovrätt, som under remissbehandlingen har uttalat atl en lösning efter modell av patenträtten skulle kunna på ell från allmän syn­punkt inte önskvärt sätt begränsa konkurrensen i fråga om växtförädlings­produkter.

Med hänsyn till växtförädlarrättens allmänt sett begränsade innehåll och särskilt till den ringa självständiga betydelsen av importskyddet över­huvudtaget anser jag för min del atl del i stort sett saknar intresse från konkurrensbegränsningssynpunkt hur skilda speciella importsituationer behandlas. Däremot kan möjligen, om frågan någon gång skulle stäUas på sin spets, den av' utredningen förordade lösningen föranleda tillämpnings-svårigheter. Erfarenheterna från varumärkesrätten visar nämligen att det kan vara svårt alt avgöra om import ulan medgivande av rättsinnehavaren är tillåten eller ej (jfr NJA 1960 s. 457 och 1967 s. 458). I sak ligger det enligt min mening närmare till hands att i delta hänseende jämställa växt­förädlarrätten med patent- och möiisterrätterna än med varumärkesrälten. Jag finner därför att man även på det nu aktuella området bör tillämpa principen om ensamrättens territoriella exklusivitet utan undantag och alltså bör låta ensamrätten generellt omfatta import av växtmaterial, som är avsett atl marknadsföras för förökningsändamål.

Enligt utredningens förslag ankommer det på sortinnehavaren alt visa att den som utan hans lov har framställt, importerat eller marknadsfört växtmaterial av den skyddade sorten har haft syftet att materialet skall an­vändas för förökningsändamål. Stockholms rådhusrätt har ifrågasatt om del inle i stället bör ankomma på Iredje man atl påvisa att han har ett så­dant syfte med sin framställning, import eller marknadsföring av växtmate­rialet alt utnyttjandet faller utanför skyddet. Med hänsyn till alt en sådan

 

78                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

omkastad bevisbörda möjligen skulle komma all innebära en från allmän synpunkt inte önskvärd utsträckning av ensamrätten ansluter jag mig emellertid till utredningens förslag på denna punkt.

Stockholms rådhusrätt påpekar all man inom patenträtten räknar med s. k. beroendeförhållanden, dvs. fall där skyddsförutsältningarna väl är uppfyllda men där den patenterade uppfinningen inte får ulnylljas ulan lov av den som innehar ell äldre patent, inom vars skyddsomfång uppfin­ningen faller. I anslulning härtill ställer rådhusrätten frågan hur motsva­rande situation skall bedömas enligt växlförädlarrättslagen. Till delta vill jag svara all några beroendeförhållanden av den tjp rådhusrätten nämner inte torde komma i fråga här. Delta innebär alt samma kriterier generellt skall tillämpas vid bestämningen av en växtförädlarrätts skyddsomfång som vid prövningen av särskillnadskravet.

Till de under remissbehandlingen aktualiserade frågorna om export av växtförädlingsmaterial och om konservfabrikernas användning av utsäde återkommer jag i del följande (avsnitt 8.1).

6.5 Skyddstiden

För varje immaterialrätt är den lid under vilken ensamrätt åtnjuts av central betydelse. Konventionen kräver som minimium en 18-årig skydds­tid för vin, fruktträd och deras grundslammar, skogsträd och prydnadsträd samt en 15-åiig skyddstid för övriga växtsläkten och växtarter.

Av intresse för bedömningen av frågan om skyddstidens längd äi- var­aktigheten av ensamrätten i koiivenlionsländerna. Dessa länders lagar vi­sar sinsemellan rätt stora skiljaktigheter. Enligt den nederländska lagen skall skyddstiden vara minst 15 och högst 25 år från dagen för rättens bevil­jande, dock atl för vin, fruktträd och deras grundstammar, allélräd och prydnadsväxter minimitiden skall vara 18 år. I elt särskilt regeringsbeslut föreskrivs i anslutning härtill en skyddstid av 25 år för potatis, allélräd och fruktträd och deras grundstammar samt 20 år för övriga växtarter. Enligt den tyska lagen varar ensamrätten för humle, potatis, vin, fruktträd och deras grundstammar, prydnadsträd och träproducerande träd till slutet av 25 :e året efter beviljandet samt för alla övriga arter till slutet av 20:e året efter beviljandet. Den brittiska lagen föreskriver att skyddstiden inle får vara kortare än 18 år för fruktträd och deras grundstammar, skogs-och prydnadsträd och vin saml inte kortare än 15 år för övriga arter, allt räknat från del att beslutet om ensamrätt träder i kraft. Det officiella organ som administrerar växtförädlarrätten, the Controller, får emellertid efter ansökan förlänga skyddstiden till högst 25 år, om det anses utrett atl sort­innehavaren inte har blivit tillräckligt tillgodosedd genom den beviljade en­samrätten. Enligt den danska lagen slutligen bortfaller skyddet för skogs­träd, fruktträd, fruktträdsstammar och prydnadslräd efter 18 år samt för övriga arter efter 15 år räknat från tiden för skyddsbrevets utställande.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                  79

Som jag nämnt (avsnitt 6.2) har man i Frankrike den 11 juni 1970 antagit en lag om skydd för växtförädlingsprodukter och förklarat sig ämna ratificera konventionen snarast möjligt. Enligt den franska lagen gäller ell växtsortcertifikat under 20 år från dagen för utfärdandet. Om framställ­ningen av sorten kräver lång lid är dock giltighetstiden 25 år.

Utredningen föreslår en regel i själva lagen av innehåll att växtförädlar­rätt kan upprätthållas intill dess 15 eller, såvitt gäller fruktträd, skogs­träd, prydnadslräd och vin, 18 år förflutit från det är då ansökningen om växtförädlarrätt beviljades. Enligt förslagel bemyndigas emellertid Kungl. Maj :l atl i fråga om visst växtsläkte eller viss växtart förordna om längre skyddstid, dock högst 25 år. Slutligen föreslår utredningen att Kungl. Maj :t med stöd av detta bemyndigande skall i tillämpningskungörelse generellt utsträcka skyddstiderna för fruktträd och deras grundstammar, vin, pryd­nadsträd och potatis lill 25 år saml för övriga växtarter till 20 år.

I sak har de föreslagna skyddstiderna inle väckt någon gensaga under re­missbehandlingen. Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt har emellertid anmärkt att skyddstiderna bör framgå av själva lagen.

För skyddstiderna 20 resp. 25 år talar att dessa lider gäller i Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna. Emellertid har utred­ningen enligt min mening inte anfört övertygande belägg för atl skyddsti­derna i vårt land bör vara längre än de 15 resp. 18 år som konventionen kräver som minimum och som gäller i Danmark. Som jag i annat sam­manhang (avsnitt 6.4) har betonat bör man i ett fall då fråga är om infö­rande av en helt ny immaterialrättslig ensamrätt iaktta stor försiktighet och inte göra ensamrätten mer vidsträckt än vad som bedöms som oundgäng­ligen nödvändigt. Mot fördelarna för förädlingsföretagen alt ha långa skydds­tider måste vägas önskemålen från allmän synpunkt atl förädlingsresulta-ten inom rimlig tid ställs till allmänhetens fria förfogande. Helt kan nog inle heller bortses från att förhållandevis begränsade skyddstider kan stimulera företagen all relativt snabbi få fram nya skyddsvärda sorter. Jag föreslår därför att skyddstiderna liksom i Danmark bestäms i enlighet med kon­ventionens minimikrav.

Givetvis bör frågan om skyddstidens längd kunna omprövas då erfarenhet vunnits av hur systemet verkar. Skulle på ett internationelll plan enhetliga längre tider rekommenderas är della en faktor, som måste tillmätas stor vikt.

Skyddstiden skall enligt konventionen räknas från den dag då skyddet meddelas. Enligt utredningens förslag skall alla skyddstider utlöpa vid elt årsskifte. Detta innebär att den vars ansökan beviljas i början av ett är får åtnjuta inemot ett år längre skyddslid än den vars ansökan beviljas i slutet av elt år. Sakligt sett torde enhgt min mening en sådan ordning — som inte finns i den svenska immalerialrätten i övrigt men väl i den tyska växl­förädlarrättslagen — inle ha stor betydelse. Ä andra sidan medför systemet

 

80                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

en avsevärd administrativ förenkling. Med hänsyn härtill anser jag att ut­redningens förslag i denna del bör godtas.

Frågan om skyddstiderna är av sådan beskaffenhet att den bör regleras i själva lagen.

Skogsstyrelsen har anmärkt att det är vilseledande att i lagförslaget ange en skyddslid för skogsträd, eftersom dessa inte inordnats i systemet. An­märkningen saknar inle fog. Konventionen omfattar emellertid i princip även skogsträd och ett framlida inordnande av dem i systemet underlättas av alt skyddstiden i princip är beslämd. Jag ansluter mig därför till utred­ningens förslag atl skogsträd nämns bland de släkten och arter för vilka skall gälla den längre skyddstiden.

6.6 Registreringssystemet m. m.

Konventionen förutsätter alt skydd beviljas först efter en av myndighet företagen undersökning av den nya växtsorten. Utredningen föreslår i an­slutning härtill att en förutsättning för ensamrätt lill växtförädlingspro­dukter skall vara registrering hos myndighet efter föregående prövning av alt produkten i fråga fyller de krav som lagen i överensstämmelse med kon­ventionen uppställer.

Förslagel att ensamrätten skall grundas på ell registreriiigssystem har lämnats ulan erinran under remissbehandlingen och även jag ansluter mig lill förslaget. Endasl genom en förprövning och en därtill knuten registrering tillgodoses allmänhetens intresse av att kunna få säker information om vilka sorter som är rättsskyddade. Även det aUmänna intresset av en tillfreds­ställande kontroll över på marknaden förekommande utsäde kräver re­gistrering.

Frågan om vilket organ som skall vara regislreringsmyndighet och andra organisatoriska frågor kommer atl föreläggas Kungl. Maj :l av chefen för jordbruksdepartementet. Hans förslag kommer att i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag innebära alt registreringsupp-gifterna anförtros ett nybildat organ, statens växtsortnämnd, vilket även får överta den nuvarande originalutsädesnämndens arbetsuppgifter.

Jag finner det ändamålsenligt atl registre ringsförfarandet i enlighet med utredningens förslag anordnas på ett sätt som så nära som möjligt ansluter sig till motsvarande förfarande i patentärenden. Jag delar också utredningens uppfattning att man inle behöver frångå offentlighels-principen då det gäller ansökningar om växtförädlarrätt. Till detaljer i för­farandet återkommer jag i senare sammanhang (avsnitt 8.1).

Utredningen har inte föreslagit atl mål om växtförädlarrätt skall hänvi­sas till viss domstol. Sveriges advokatsamfund och Stockholms rådhusrätt anser emellertid att rådhusrätten skall vara specialforum i sådana mål. Rådhusrätten finner del dessutom angeläget alt sakkunniga ledamöter medverkar i mål om växtförädlarrätt.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                  81

För specialforum, förstärkt med sakkunniga ledamöter, talar atl mål om växtförädlarrätt sannolikt blir sällsynta men särpräglade och komplicerade. Men som utredningen framhållit torde det vara praktisk tagel ogörligt att finna tillräckligt antal ojäviga personer med erforderlig sakkunskap för tjänstgöring i domstol. Den nödvändiga sakkunskapen lorde kunna tillfö­ras domstolarna genom yttranden av växtsortnämnden och eventuellt andra organ med kompetens all bedöma växtbiologiska frågor. Därmed bortfaller det viktigaste skälet för specialforum. Jag har i likhet med utredningen av dessa skäl stannat för att de allmänna forumreglerna i rättegångsbalken bör vara tillämpliga i mål om växtförädlarrätt.

I fråga om instansordningen vid klagan över beslut i ärenden om registrering av växtförädlarrätt föreslår utredningen att talan skall fö­ras direkt hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten. Några remissinstanser har emellertid förordat en mellaninstans mellan växtsortnämnden och rege­ringsrätten. Därvid har åberopats atl erfarenheten från tillämpningen av patent- och varumärkeslagarna visar, alt en mellaninstans är värdefull för fullständig och allsidig prövning av ett ärende.

Frågan om instansordningen bör ses mot bakgrund av det förslag till om­organisation av förvaltningsrättskipningen som remitterats till lagrådet den 20 mars 1970. Förslaget innebär i huvudsak atl förvallningsmål normall skall prövas av kammarrätten och alt fullföljd till regeringsrätten får ske endasl efter prövningstillstånd. Undantag har dock gjorts för bl. a. mål om patent, mönster och varumärken, i vilka besvär över patent- och registre­ringsverkets beslut f. n. förs hos verkels besvärsavdelning och därifrån till regeringsrätten. I fråga om dessa mål föreslås att nuvarande ordning be­hålls, dvs. att fullföljd får ske lill regeringsrätten utan prövningstillstånd. Skälen härtill är dels alt målen är av speciell natur, dels att prövningen i besvärsavdelningen har flera domstolsmässiga drag.

Växtförädlarrätten är en immaterialrätt som till sin allmänna karaktär ligger nära patent- och mönsterrätterna saml, i vad avser frågor om sort­benämningar, varumärkesrätten. Mellan första och sista instans i patent-, mönster- och varumärkesmålen har skjutits in en i dessa mål särskilt sak­kunnig mellaninstans. Att detta varit till gagn för en allsidig prövning av patent- och varumärkesmåleii, där ordningen varit gällande en längre tid, lorde vara allmänt erkänt och utgör enligt min mening ell avgörande argu­ment för alt man bör införa en motsvarande ordning för växtförädlarrätts-ärendena. Efter särskilda överläggningar med chefen för jordbruksdeparte­mentet har jag i enlighet härmed kommit till den slutsatsen att en instans med växtbiologisk sakkunskap bör finnas i vilken besvär över växtsorlnämn­dens beslut kan föras. Lämplig sådan instans synes vara lanlbruksstyrelsen, som redan nu prövar besvär över originalutsädesnämndens beslut. Vad gäller fullföljd mol lantbruksstyrelsens nu ifrågavarande beslut anser jag med hänsyn till målens speciella natur atl övervägande skäl talar för all mot-

 

82                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

svarande regler tillämpas som gäller för mål om patent-, mönster- och varu­märken, dvs. all lalan får föras direkt hos regeringsrätten med förbigående av kammarrätten och alt därvid prövningstillstånd inle skall krävas.

Jag föreslår alltså alt talan mot växtsorlnämndens beslut i växtförädlar­rättsärenden skall föras hos lantbruksstyrelsen och all fullföljd mot lant­bruksstyrelsens beslut får föras ulan prövningstillstånd i regeringsrätten.

6.7 Samordning med växtförädlingsavgiftssystemet

Formellt är frågorna om statsbidrag och växlförädlingsavgift fristående från frågan om växtförädlarrätt. Det måste dock tillses att de inle får en lösning, som inverkar på växtförädlarrätten på ett sätt som strider mot kon­ventionens bokslav eller anda. Både av delta skäl och med hänsyn lill den ekonomiska betydelse statsbidragen och bidragen ur växlförädlingsfonden har för växlförädlingsarbetet bör samordningen mellan bidragssystemen och växtförädlarrättssystemet klargöras.

Någon förändring av det statliga slödel lill växtförädling över statsbud­geten avses inle skola ske.

I fråga om systemet med växtförädlingsavgifter och bidrag ur växtför­ädlingsfonden kan konstateras atl detta tillför svensk växtförädling bety­dande ekonomiska resurser. Sålunda uppgick bidragen för budgetåret 1969/ 70 till sammanlagt 3,6 milj. kr.

Växtförädliiigsavgiflssysteniel täcker inle hela del område som omfattas av växtförädlarrätten. Från och med den 1 juli 1970 tas växtförädlingsav­gift ut på allt i handeln omsatt utsäde av stråsäd och trindsäd saml potatis, vallbaljväxt och vallgräs, foderbeta, kålrot, röva, fodermärgkål, grönfoder-raps, raps, rybs, vitsenap och oljeådra, dvs. samtliga lanlbruksväxler — utom sockerbeta, lin och hampa — saml alla grönyteväxter. För sockerbeta, lin och hampa samt för köksväxler, fruktträd, bärväxter och prydnadsväx­ter, vilka också är avsedda atl omfattas av växtförädlarrätten, uppkommer alltså inget samordningsproblem.

Växtförädlarrätt skall enligt utredningens förslag inte kunna förvärvas för växtsorl som är känd vid tiden för lagens ikraftträdande. Undantag görs dock för sorl som tagits in i rikssortlistan efter den 30 juni 1968. Beträf­fande sådan sorl skall enligt 52 § i förslaget ansökan om växtförädlarrätt kunna göras inom sex månader från det lagen träder i kraft. Ett undantag av denna typ är tillåtet enligt artikel 35 i konventionen, som föreskriver att varje unionsstat ulan alt någon förpliktelse för de övriga unionsstalerna därav uppstår kan begränsa det i artikel 6 uppställda nyhetskravet beträf­fande nyligen framställda sorter, som finns vid konventionens ikraftträdan­de i staten. Undantagsbestämmelsen är föranledd av att utredningen velat undvika att växtförädlarna håller tillbaka sorter av betydelse för folkhus­hållet i avbidan på möjlighet all söka rättsskydd. Att den 1 juli 1968 valls

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   83

som utgångspunkt för övergångsregeln beror på alt sorter som logs in i rikssortlistan vid den lidpunkten kunde beräknas vara klara för marknads­föring ungefär samtidigt med atl innehållet i den planerade lagstiftningen blev känt genom publiceringen av utredningens betänkande (maj 1969).

Den föreslagna övergångsregeln har inte mött någon gensaga under re­missbehandlingen av lagförslaget. Däremot har W. Weibull AB framhållit att tidpunkten den 1 juli 1968 redan under hösten 1968 kungjorts såsom avgörande för möjligheten atl få växtförädlarrätt och atl växtförädlarna in­rättat sig med hänsyn lill delta. Bolaget har därför hemställt att den an­givna tidpunkten måtte betraktas som slutgiltigt bestämd.

Jag finner de av utredningen åberopade skälen för övergångsbestämmel­sen vägande. Trots att principiella betänkligheter kan anföras mol atl ge lagen tillbakaverkande kraft finner jag all omständigheterna är sådana att bestämmelsen bör godtas. Jag beaktar därvid särskilt atl avnämarna av ut­säde har kunnat förutse att nya sorter på rikssorllislan, vilka börjat mark­nadsföras kring halvårsskiftet 1969, i efterhand kan komma att få rätts­skydd.

För sorter som intagits i rikssortlistan före den 1 juli 1968 kan växtför­ädlarrätt inte förvärvas och följaktligen blir det inte aktuellt med samord­ning i fråga om dessa. Atl avskaffa växtförädlingsavgiflen och därmed bi­dragen ur växtförädlingsfonden för dessa sorter kan enligt min mening inte komma i fråga. Del skulle innebära en avsevärd försämring av växtföräd­lingens ekonomiska villkor.

I fråga om sorter som införts i rikssorllislan efter den 30 juni 1968 och som framdeles kommer all införas i listan får man räkna med två olika typer, nämligen sådana som uppfyller kraven för växtförädlarrätt och så­dana som inte gör del. Även om man i dag inle säkert kan bedöma den praktiska tillämpningen av skyddsförutsältningarna måste man ulgå ifrån att det kommer, alt finnas sorter — främst bland de korsbefruktande arter­na lill vilka råg och flertalet vall- och oljeväxter hör — som inte uppfyller kraven för växtförädlarrätt men som har sådant odlingsvärde och sådana egenskaper i övrigl atl de enligt gällande normer kan införas i rikssortlis­tan och därmed inordnas i växtförädlingsavgiftssystemet. Anledningen lill denna inkongruens mellan de båda systemen är att kravet på homogenitet sätts högre i det inlernalionella systemet.

Som utredningen anför har denna fråga uppmärksammats i Danmark och Nederländerna. Utredningens uppgift att frågan i den danska lagen lösts genom att de biologiska kraven för erhållande av rättsskydd mjukats upp beträffande bl. a. korsbefruktande arter — till vilken uppgift några remissinstanser har knutit an i sina yttranden — hänför sig emellertid till förhållandena före den 1 juni 1968.1 samband med alt Danmark ratificerade konventionen upphävdes nämligen särbehandlingen av vissa växtarter i den danska lagen.

 

84                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

Atl lösa frågan genom att generellt eller för vissa växtarter tillämpa and­ra biologiska krav för växtförädlarrätt än dem som uppställts i det inter­nationella samarbetet är uteslutet, eftersom en sådan lösning skulle omöjlig­göra svensk anslulning lill konventionen. Slutsatsen för min del blir atl växtförädlingsavgiftssystemet bör behållas för de växlsorter som godtas för intagning i rikssortlistan men inle uppfyller de biologiska kraven för växt­förädlarrätt. Denna lösning överensstämmer i princip med den som valts i Nederländerna.

Härefter återstår frågan om man med avseende på växtarter som faller in under växtförädlarrätten skall helt eller delvis behålla ett oförändrat eller modifierat växtförädlingsavgiftssyslem. Frågan gäller som jag redan angett bara lanlbruksväxterna (utom sockerbeta, lin och hampa) samt alla grönyteväxter.

Systemet med växtförädlingsavgifter betraktades vid införandet år 1961 mer eller mindre som elt provisorium i avbidan på bl. a. de resultat som kunde nås i del då inledda internationella samarbetet på detta område. Se­dan dess har växtförädlarkonventionen antagits och trätt i kraft. Bifalls förevarande förslag till lag om växtförädlarrätt och vinner Sverige anslut­ning lill konventionen, innebär det att växtförädlarna får tillgång till ett privaträttsligt skydd, som ger dem möjligheter att få licensavgifter på för­ökningsmaterial av sina förädlingsprodukter inom landet och i övriga kon­ventionsslater. Under sådana förhållanden kan del te sig såsom nära till hands liggande att föreslå att växtförädlingsavgiftssystemet inle skall till-lämpas på växtarter som faller under växtförädlarrätten.

Vissa skäl talar emellertid för att växtförädlingsavgiftssysteiiiet bÖr kvar­stå i princip åtminstone under en övergångstid även för sistnämnda slag av växter. Om detta system helt slopas för sorter av lantbruks- och grönyteväx­terna från och med dagen för växtförädlarrättslagens ikraftträdande får delta antas på kort sikt medföra en minskning av växtförädlingsföretagens ekonomiska resurser. Det internationella systemet fordrar en administration hos företagen, som dessa i inledningsskedet inte har erfarenhet av. Först när licenssystemet byggts ul och fungerat under en tid kan inkomsterna av li­censavgifterna för skyddade sorter beräknas uppgå lill belopp som motsvarar vad växtförädlingsavgiftssystemet ger. På längre sikt räknar jag med atl det internationella systemet ger växtförädlingen större ekonomiska tillskoti på de nya sorterna än vad elt växtförädlingavgiftssystem med oförändrat av­giftsuttag skulle ge. Med hänsyn härtill anser jag att växtförädUngsavgifts-systemet tills vidare i princip bör behållas för nya sorter vid sidan av växt­förädlarrätten.

Eftersom bidragen ur växlförädlingsfonden kan sägas vara en ersättning för de licensintäkler en ensamrätt kunde ge, bör man å andra sidan vid samordningen utgå från all de förädlare som utnyttjar växtförädlarrätten till att betinga sig licensavgifter inte skall få bidrag ur fonden. Avgörande

 

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 40 år 1971                  85

bör däremot inle vara huruvida sorten registrerats eller ej. Det bör således vara möjligt för en förädlare eller hans rättsinnehavare alt söka växtför­ädlarrätt för en sort i Sverige — vilket enligt artikel 12 i konventionen ger honom prioritet att under tolv månader söka skydd i övriga konventions-slater — men att sedan avslå från all inom Sverige använda en beviljad ensamrätt till alt begära licensavgifter för vidareförsäljningen av* utsäde av sorten och i stället få bidrag ur fonden.

Vid omsättningen av utsäde av sort för vilken bidrag ur fonden betalas ut skall givelvis uppbäras växtförädlingsavgifter efter hittillsvarande grunder. Avstår däremot sortinnehavaren från bidragen torde utsädet av sorten inle böra beläggas med växtförädlingsavgifl. Detta lorde normalt kunna inne­bära alt visst utrymme i stället bereds för licensavgift, ell förhållande som kan vara ägnat att stimulera till en övergång lill det inlernalionella syste­met.

Valel mellan system bör ske sort för sort och vara bindande för all fram­tid. Om vederbörande avstår från bidrag ur fonden bör växtförädlingsavgift inte heller tas ut efter del atl skyddstiden gått ut eller växtförädlarrätten eljest upphört.

En sådan uppdelning mellan sorter som beläggs med växtförädlingsavgifl och sorter som inte beläggs med avgift erbjuder inte några tekniska svårig­heter. Mj'ndiglielerna torde kunna utgå från atl bidrag ur fonden inte be­gärs för sorter sorn registrerats enligt växlförädlarrättslagen och således vid statsplomberingen inte ta ut växtförädlingsavgift för dessa sorter. Men med­delar sortinnehavaren innan han börjar marknadsföra sorten atl han önskar bidrag ur fonden för densamma bör sorten vid statsplomberingen behandlas som en oskyddad sort, dvs. utsädet beläggs med växtförädlingsavgifl. Ett sådant meddelande från sortinnehavaren bör kompletteras med en förbin­delse från honom atl inte på den svenska marknaden begära eller uppbära licensavgifter för sorten.

Vid tillämpning av denna ordning skall utländska förelag givetvis be­handlas på samma sätt som svenska förelag. Utländska sortinnehavare bör ges obegränsad rätt alt fullt ut använda det internationella systemet på den svenska marknaden men liksom svenska förelag beredas tillfälle att för viss enligt växlförädlarrättslagen registrerad sort avstå från licensavgifter och i stället begära bidrag ur växtförädlingsfonden med påföljd alt sorten beläggs med växtförädlingsavgifl.

Utredningen har antytt alt eftersom växlförädlingsavgiften har karaktär av konsumtionsskalt det eventuellt kan föreligga principiella hinder mot atl göra uttagandet av avgiften beroende på huruvida rättsskydd meddelats för den ifrågavarande sorten. Emellertid måste beaktas atl växlförädlingsavgif­ten inle är att anse som skatt eftersom den har till direkt syfte att stödja växtförädlingen. Bidragen ur fonden motsvarar i princip vad som uttagits i avgift på den bidragsberättigades produkt. Om det avsedda ändamålet i

 

86                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

vissa fall bedöms kunna tillgodoses bättre på annat sätt bör hinder inte möta mot att i dessa fall befria från avgift.

Jag vill understryka att jag förutsätter atl frågan om fortsatt tillämpning av växtförädlingsavgiftssystemet omprövas sedan några års erfarenhet har vunnits av växtförädlarrättssystemet. Växtförädlingsavgiftssystemet torde dock redan vid växtförädlarrättslagens ikraftträdande böra anpassas lill la­gen. Frågan torde komma atl tas upp av chefen för jordbruksdepartementet i ell senare sammanhang.

Som framgår av det anförda åsyftas inte någon ändring i det i vårt land tillämpade systemet med statsplombering av utsäde. Ändamålet med ploin-beringen är alt marknaden genom den yrkesmässiga handeln skall förses endast med utsäde, som är tillfredsställande från odlingsvärdes- och kvali­tetssynpunkt. Växtförädlarrätten har ell annat syfte och ersätter därför på intet sätt statsplomberingen. Det föreligger därför ingen anledning alt i detta sammanhang ompröva reglerna om statsplombering.

6.8 Följdlagstiftning till växlförädlarrättslagen

Förslaget till växtförädlarrättslag föranleder vissa följdändringar i 85 § utsökningslagen och i 2 § införsellagen. Till frågan om den närmare inne­börden av dessa lagändringar återkommer jag i del följande (avsnitten 8.2 och 8.3).

7 Lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättals för­slag liU

1) lag om växtförädlarrätt

2)      lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

3)      lag om ändring i införsellagen (1968:621).

Beträffande förslaget vid 1) har jag särskilt samrått med chefen för jord­bruksdepartementet.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

Rörande de upprättade lagförslagens närmare innehåll vill jag ytterligare anföra följande.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   87

8 Specialmotivering

8.1 Förslaget till växtförädlarrättslag

Växtförädlingsskyddsulredningen föreslår all den ensamrätt som avses i lagförslaget benämns "växtförädlarrätt". Denna benämning är inte helt tillfredställande eftersom den inte i likhet med benämningen på andra im­malerialrättsliga ensamrätter — exempelvis varumärkesrätt, mönsterrätt — ger upplysning om vad som är rätlens objekt. Ord som "växtsortskydd" eller "växlsorträtt" är emellertid, såsom utredningen funnit, inle heller lämpliga eftersom de antyder en betydligt vidsträcktare ensamrätt än vad som föreslås. Någon annan lämplig benämning synes inte stå till buds. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag. Rubriken på lagen bör dock i överensstämmelse med praxis på immalerialrättens område vara "växtförädlairätlslag".

Utredningens lagförslag är med de modifikationer som betingas av den nu ifrågavarande ensamrättens särskilda karaktär disponerat på i huvud­sak samma sätt som patentlagen (1967: 837) och mönsterskyddslagen (1970: 485). Bestämmelserna i 1 § tredje stycket och i 48 § i utredningens förslag saknar motsvarighet i nämnda lagar. De rör båda lagens tillämpningsområde och bör enligt min mening ha sin plats i del inledande avsnittet av den nya lagen. Vad gäller dispositionen i övrigl har utredningen på några punkter tillämpat en annan paragrafföljd än patentlagen (PalL) och mönsterskydds­lagen (ML). Sålunda har utredningen i förslagels 49 § upptagit en föreskrift om konventionsprioritet, vars motsvarighet i PalL och ML införts som sista paragraf under den inledande rubriken "allmänna bestämmelser". Frågan om giltighetstiden för växtförädlarrätt behandlas av utredningen i förslagets 4 §, sist under rubriken "allmänna bestämmelser", men i PalL och ML under särskild rubrik efter bestämmelserna om registreringsansökan och dess handläggning. I båda dessa avseende bör paragraf följ den anpassas lill PalL och ML. Anmärkas kan slutligen i detta sammanhang alt i 50 § i utredning­ens förslag finns ett stadgande berörande utomlands registrerad sortbe­nämning. Denna fråga bör enligt min mening behandlas i anslutning lill de grundläggande bestämmelserna om sortbenämning. De ändringar som dessa överväganden föranlett jämte vissa andra smärre justeringar har medfört alt paragrafnumreringen i departementsförslaget avviker från den i utred­ningens förslag.

I terminologiskt hänseende föreligger vissa skillnader mellan PalL och ML. I 26 § PalL talas om att patent är "meddelat", när palenlansökning-en bifallits och beslutet därom vunnit laga kraft. När patent "meddelats" skall det kungöras och, enhgt 27 §, antecknas i palenlregistrel. I den till PatL:s 26 § svarande paragrafen i ML, 23 §, nämns inte när mönsterrätt är "meddelad" ulan det fastslås bara alt mönstret skall tas in i mönster-

 

88                    Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 40 år 1971

registret och registreringen kungöras när beslut om bifall till ansökan om mönsterregistrering vinner laga kraft. Denna terminologiska olikhet mel­lan PalL och ML, som inte har någon saklig betydelse, återspeglas i många andra paragrafer i de båda lagarna. Växtförädlingsskyddsutredningen har anknutit till terminologin i PalL. Jag finner emellertid skrivsättet i ML enklare och klarare och anser därför atl terminologin i deparlementsför­slaget bör anpassas lill ML:s terminologi. Även i övrigt anser jag det lämpligl atl i redaktionellt hänseende följa ML.

Sakligt sett överensstämmer departementsförslaget nära med utredning­ens förslag. Mer väsentliga sakliga olikheter har motiverats i del före­gående (avsnitt 6). Smärre skiljakligheter kommer att beröras i det föl­jande vid min behandling av de enskilda bestämmelserna.

Allmänna bestämmelser

1 §

Paragrafen, som närmast motsvarar 1 § Iredje stycket i utredningens för­slag, behandlar lagens tillämpningsområde med avseende på objektet.

Enligt utredningens förslag skall lagstiftningen i princip kunna till-lämpas på alla växtsläkten och växtarter med rätt för Kungl. Maj :t atl förordna atl växtförädlarrätt får förvärvas endast för växtsort, tillhöran­de växtsläkte eller växtart som anges i förordnandet. I anslutning härtill föreslås att Kungl. Maj:t i tillämpningskungörelse skall föreskriva all växtförädlarrätt kan förvärvas endast för sort tillhörande växtsläkte eller växtart som angetts på en i kungörelsen intagen lista. Denna lista om­fattar sammanlagt 96 släkten och arter, varav 44 tillhörande lantbruks­växterna (inklusive grönyteväxlerna), 21 köksväxterna, 20 fruktträden och bärväxterna samt 11 prydnadsväxterna. Enklare och mer i överensstämmelse med normal svensk lagstiftningsteknik synes mig vara att låta lagen med dess rättsskyddssyslem gälla de släkten och arter varom Kungl. Maj :l för­ordnar. Därför föreskrivs i denna paragraf att lagen äger tillämpning på växtsort, tillhörande växtsläkte eller växtart som Kungl. Maj :t bestämmer. En lista på dessa släkten och arten kominer att tas in i tillämpningskungö­relsen.

Som jag har angett i del föregående (avsnitt 6.2) bör i princip inget växtsläkte och ingen växtart som en gång infogats i systemet kunna ute­slutas därifrån. Om det kan antas vara helt säkert all någon rättsförlust inte bUr följden, bör dock i undantagsfaU en uteslutning kunna komma i fråga.

2 §

Paragrafen motsvarar 1 § första stycket och 48 § i utredningens för­slag samt innehåUer en närmare bestämning av växtförädlarrältens objekt och föreskrifter om dess subjekt (jfr 1 § PalL och 1 § ML).

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   89

Första stycket

Här ges den grundläggande föreskriften alt förädlare, som här i riket framställt en växtsorl, eller hans rättsinnehavare kan genom registrering få växtförädlarrätt, dvs. ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja sorlen enligt la­gen.

Växtförädlarrättens föremål är alltså växtsorl. Termen definieras inte i lagen men dess innebörd bestäms i huvudsak av de i departementsförslagets 3 § angivna förutsättningarna för registrering. Helt allmänt kan del sägas att med växtsort avses en samling växtindivider, som i elt eller flera karak­teristiska avseenden skiljer sig från andra enheter inom samma växtart.

Enligt vad utredningen upplyst anknöt man vid behandlingen av vad som skulle avses med växtsorl under förarbetena till konventionen när­mast till termen "cullivar" i den internationella växtsortkoden. Beträffan­de denna kod och den däri intagna definitionen och beskrivningen av ter­men "cultivar" hänvisar jag lill utredningens betänkande (SOU 1969: 15 s. 86).

En växtsorl kan få rättsskydd oavsett om utgångsmaterialet för det slut­liga urvalet erhållits på naturlig eller artificiell väg. Atl en sort för vilken rättsskydd söks inle är resultatet av ett omfattande förädlingsarbete utan härrör från en ren upptäckt hindrar inte registrering. Ett visst förädlings-arbete, såsom urval och undersökning av sorlens homogenitet och bestän­dighet, måste nämhgen aUtid göras. Detta arbete får anses berättiga lill skydd.

Ensamrätten lill en växtsort är inte begränsad till växtmaterial som härstammar direkt från den ursprungliga förädlingsprodukten. Skulle ur annat material framställas en sort som enligt kriterierna i 3 § inte går alt tillfredsställande särskilja från en registrerad sort och uppfyller denna sort även kraven på homogenitet och stabilitet kommer rätlen lill den registrerade sorlen att omfatta även detta nya material.

Växtförädlarrätt till en sort kan förvärvas endasl av den som framställt sorten, förädlaren, eller den till vilken förädlarens rätt övergått. Som jag utvecklat i det föregående (avsnitt 6.2) anser jag i likhet med utredningen att bara fysisk person skall kunna anses som förädlare. För en sort som utgör resultatet av elt förädlingsarbete inom ett företag torde lämpligen den eller de individuella forskare vilkas insatser varit mest avgörande för för­ädlingsarbetel anges som förädlare. Men registrering kan också erhållas i företagels namn, om nämligen forskaren eller forskarna överlåtit rätten till sorlen till företaget. Redan innan ansökan om registrering görs föreligger alltså en rätt till sorten, vilken rätt kan övergå till annan genoin överlåtelse eller i undantagsfall på annat sätt, såsom genom giftorätt, arv eUer testa­mente.

Om flera personer anses som förädlare av en sort och själva söker re-

 

90                    Kungl. laj:ts proposition nr 40 år 1971

gistrering måste de samtliga gemensamt göra ansökan såvida inte en eller flera av dem överlåtit sin rätt på den eller de andra.

Frågan om arbets- eller uppdragstagares rält till sorter som de framställt i tjänsten eller under utförande av uppdraget har av skäl som utvecklats tidigare (avsnitt 6.2) inte reglerats i lagen. Frågan får alltså avgöras med tillämpning av allmänna arbetsrättsliga grundsatser.

Enligt första stycket är en förutsättning för rättsskydd alt sorten fram­ställts här i riket. Är detta förhållandet saknar det betydelse om förädlaren är svensk eller utländsk medborgare. Gäller det sort som framställts utom­lands är det endast svensk medborgare som kan få rättsskydd (andra styckel), såvida inte Kungl. Maj :l förordnat om vidare tillämplighet av lagen (tredje styckel). Departementsförslaget överensstämmer i della av­seende i sak med utredningens förslag (jfr avsnitt 6.2).

Innebörden av växtförädlarrätten är enligt första stycket alt den berät­tigade får ensamrätt atl yrkesmässigt utnyttja sorten. Ensamrättens om­fattning regleras av 4 § departementsförslaget.

Andra stycket

Som just berörts kan enligt detta stycke förädlare som är svensk med­borgare eller sådan förädlares rättsinnehavare förvärva växtförädlarrätt även till sort som framställts utomlands.

Motiven till all växtförädlarrätt inte direkt med stöd av lagen kan för­värvas för växlsort som framställts utomlands av utländsk medborgare har redovisats i det föregående (avsnitt 6.2).

Tredje stycket

Enligt tredje stycket kan Kungl. Maj:t, under förutsättning av ömse­sidighel eller om del är av betydande allmänt intresse, förordna all växt­förädlarrätt får förvärvas även för sort som framställts i främmande stal av annan än svensk medborgare. Bemyndigandet ger lill en början Kungl. Maj :t möjlighet alt på ömsesidighelsbasis ingå avtal om skydd här i riket för utomlands av andra än svenska förädlare framställda sorter även med andra stater än konventionsslater. Hur långt reciprocitetskravet i så fall bör sträckas får avgöras från fall till fall. Tänkbart är atl ett privaträttsligt skydd av mer begränsad räckvidd eller förmåner av offentligrättslig karak­tär bör godtas. Det bör dock krävas alt den utländska staten ger svenska förädlare samma behandling i fråga om förmånerna som den ger sina egna medborgare.

Enligt konventionen kan en konvenlionsstat i två typer av fall tilläm­pa speciell reciprocitet gentemot annan konvenlionsstat, dvs. inskränka skyddet med hänsyn till att lagstiftningen i det andra landet på vissa punkter erbjuder ett begränsat skydd. Del ena fallet avser andra växtarter än dem som är upptagna på den till konventionen fogade listan. Enligt ar-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   91

tikel 4 moment 4 kan unionsstat i fråga om dessa växtarter begränsa skyddet lill fysiska eller juridiska personer i annan unionsstat som skyd­dar samma växtarter. Det andra fallet är alt en unionsstat för vissa växt­släkter eller växtarter ger förädlaren en mer omfattande ensamrätt än den som är ett minimum enligt artikel 5 moment 1. Unionsstat som medger så­dan utsträckt ensamrätt får enligt artikel 5 moment 4 begränsa denna till alt avse fysiska och juridiska personer i unionsslaler som medger sani-iiia utsträckta ensamrätt.

I likhet med utredningen anser jag att man inte bör tillämpa speciell reciprocitet i det första av de nämnda fallen. Har växtart som inle finns på listan över arter som enligt konventionen är obligatoriska inordnats i del svenska systemet bör det således inte krävas atl svenska förädlare åt­njuter skydd för samma art i en främmande stat för att förädlare från denna stat skall kunna få rättsskydd för sorl inom arten här i landet. Det andra fallet av speciell reciprocitet saknar aktuaUtet för svenskt vidkom­mande, eftersom den svenska lagen inte utsträcker ensamrätten för något växtsläkte eller någon växtart.

Bemyndigandet för Kungl. Maj :t enligt tredje styckel all meddela före­skrifter om lagens tillämpning med avseende på växtart som framställts utomlands av annan än svensk medborgare oaktat reciprocitet inte föreligger, avser den situationen alt det i en stat som inte tillhör unionen framställts sorter som har betydande intresse för den svenska växtodlingen och kon­sumtionen. Om det inte är möjligt att uppnå rättsskydd för sådan sort i ursprungslandet men det visar sig nödvändigt all bereda den sådant skydd i Sverige för att överhuvudtaget få den odlad här, får ett sådant betydande allmänt intresse anses föreligga som anges i bestämmelsen. Denna bör emellertid tillämpas med stor varsamhet.

3 §

Denna paragraf motsvarar 2 § i utredningens förslag och behandlar de allmänna förutsätlningarna för registrering av växtsort (jfr 2 § PalL och 2 § ML).

De grundläggande förutsättningarna för skydd — att sorten skiljer sig från annan, redan känd sort saml att den är likformig och beständig — är angivna i första stycket. I andra stycket beskrivs och exemplifieras när annan sort skall anses känd. Enligt tredje styckel får sort inte registreras om växtmaterial av den förts i handeln på visst sätt före registreringsan­sökningen.

Särskillnadskravet

I första stycket 1 föreskrivs att växtsorl får registreras endast om den genom minst ett viktigt kännetecken tydligt skiljer sig från annan sort som blivit känd före dagen för regislreringsansökningen. Enligt andra stycket

 

92                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

skall växtsort anses som känd, om material därav yrkesmässigt utbjudits till försäljning eller eljest tillhandahållits eller om den intagits i eller an­mälts lill officiell sortlista, förekommer i allmänt tillgänglig referenssain­ling eller noggrant beskrivits i allmänt tillgänglig skrift eller om den eljest kommit till allmänhetens kännedom.

Första stycket 1 och andra styckel behandlar frågan om förhållandet mellan den "sökande" sorten och andra sorter. Såvitt gäller den "sökande" sorlen själv föreskrivs i tredje stycket all registrering inte får ske, om växt­material av sorlen med samtycke av förädlaren eller hans rättsinnehavare yrkesmässigt förts i handeln här i riket före dagen för regisfreringsansök-ningen eller utom riket mer än fyra år före nämnda dag.

Utformningen av särskillnadskravet i lagtexten ansluter sig relativt nära lill vad som föreskrivits därom i konventionen. Första stycket 1 och andra stycket motsvaras av artikel 6 moment 1. a) första punkten resp. andra punkten. Tredje styckel motsvarar artikel 6 moment 1. b).

Departementsförslaget skiljer sig inte i sak men väl formellt från utred­ningens lagförslag. Anledning till förändringen är att jag funnit utredning­ens förslag vara mindre ändamålsenligt i laglekniskt hänseende.

Utredningen har utvecklat sin syn på kravet på särskillnad under rubri­ken Nyhetskravet på s. 88—91 och under rubriken Andra stycket på s. 93— 94 i betänkandet (SOU 1969: 15). Eftersom jag i allt väsentligt ansluter mig till utredningens uppfattning hänvisar jag i första hand till betänkandet. För egen del vill jag anföra följande.

För atl en växtsort skall kunna registreras måste den genoin åtminstone ett viktigt kännetecken skilja sig från varje annan sort som är känd före dagen för regislreringsansökningen. Om sorten är helt identisk med en re­dan känd sort eller om den skiljer sig så obetydligt från den andra sorten att den faller inom vad som med slöd av kriterierna i 3 § får betraktas som dess skyddsomfång kan registrering alltså inte ske. Oaktat de båda sorterna i den situationen normalt lorde härstamma från olika växtmaterial kan del med visst fog sägas att del egentligen inle är fråga om två sorter utan om en och samma sort. Av praktiska skäl synes det emellertid, som jag tidigare berört (avsnitt 6.3), lämpligt att i lagtexten skilja mellan sort för vilken växtförädlarrätt söks och "annan" sort.

Det särskiljande kännetecknet skall göra sorten genetiskt definierbar. Däremot har kännetecknet som jag i annat sammanhang framhållit (avsnitt 6.3) inle med sortens odlingsvärde atl göra.

De kännetecken som utmärker en sort kan vara av morfologisk eller fy­siologisk karaktär. Morfologi är läran om bl. a. växters yttre och inre bygg­nad. Morfologiska kännetecken kan därför normalt fastställas visuellt, låt vara att del kan krävas förstoringsglas eller mikroskop för att observera dem. Understundom behövs dock andra tekniska hjälpmedel eller veten­skapliga undersökningsmetoder för atl fastställa morfologiska skillnader.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                  93

Regelmässigt skiljer sig sorter emellertid inte bara genom elt kännetecken utan vanligen föreligger avvikelser i flera avseenden. Fysiologiska känne­tecken hänför sig lill växters egenskaper, exempelvis ti dighet, slråhöjd, strå-styrka, vinterhärdighet, resistens mot sjukdomar och skadedjur, avkast­ningsförmåga, bakningsduglighel, näringsvärde, smak etc. Vanligen kan dessa kännetecken inle fastställas visuellt. Sätten all fastställa fysiologiska kännetecken skiftar allt efter kännetecknets art.

Att ge närmare anvisning på kännetecken som skall anses tillräckligt viktiga eller distinkta för atl särskilja sorter är, som utredningen framhåller, inte möjligt. Frågan om kännetecknens betydelse beror i första hand på vilken växtart del gäller. Men också förhållandena i det särskilda fallet kan inverka. Ell från idenlifieringssynpunkl i allmänhet mindre viktigt känne­tecken kan för en viss sorl bli av avgörande betydelse och således betraktas som viktigt. Inom växtförädlarunionen diskuteras i olika arbetsgrupper bl. a. vikten av skilda kännetecken för olika växtarter. I den mån fastare kriterier kan fastslås torde della komma att ske. Så snart Sverige anslutits till unionen lorde sakkunniga från V'årl land beredas tillfälle alt della i della arbete.

Jag vill understryka utredningens uttalande all del för att växtförädlar­rättssystemet skall fungera väl är av vikt all kravet på tydlig avvikelse till-lämpas strängt. Den egenskap hos sorten som särskilt åberopas i samband med begäran om rättsskydd skall kunna klart fastställas och beskrivas. Det är tänkbart all man i en framlid i viss mån kommer att kunna generellt bestämma minimimått på särskillnad för olika kännetecken och växtarter men intill dess måste frågan avgöras vid prövning i del särskilda fallet.

Att särskillnadskravet är uppfyllt måste, utom möjligen i något undan­lagsfall, fastställas genom provning. Provning skall ske genoin växtsorl­nämndens försorg enligt 16 § departementsförslaget.

Som tidigare i olika sammanhang framhållits ställer växlförädlarrätts­lagen inget krav på odlingsvärde hos den sort för vilken skydd söks. För marknadsföring inom Sverige fordras däremot såvitt gäller lantbruksväx­terna dokumenterat odlingsvärde, men detta regleras genom statsplombe-ringssystemel och berör på inget sätt rältsskyddsfrågan. Växtförädlarrätt kan alltså erhållas trots brist på odlingsvärde, men normalt torde registre­ring inte sökas för sorl som inte kan marknadsföras i Sverige. Ibland kan förädlare dock ha intresse av rättsskydd av andra skäl, exempelvis om sor­ten har värde i elt annat land och är avsedd för export dit. Ett annat exem­pel är att sorten överhuvudtaget inte är avsedd för marknadsföring utan som underlag för forlsall förädling.

Vid prövningen av frågan om den sorl för vilken skydd söks tydligt skil­jer sig från andra sorter skall jämförelse göras med sorter som är kända. Vilka omständigheter som föranleder all annan sort skall anses känd anges i andra stycket i första hand genom exemplifiering. Det första exemplet är

 

94                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

att material av sorten yrkesmässigt utbjudits lill försäljning eller eljest till­handahållits. Här avses växtmaterial av sorten överhuvudtaget, alltså inle bara förökningsmalerial. Under tillhandahållande innefattas bl. a. att mate­rial av sorten överlåtits utan vederlag eller lånats ut, dock endast såvitt det skett yrkesmässigt. Däremot anses lagerhållning inte som ett tillhandahål­lande. Ett annat exempel på omständighet som gör sorten känd är alt den intagits i eller anmälts till officiell sorllista. Sådana sorllistor är exempelvis rikssortlistan eller den av Sveriges potalisodlares riksförbund årligen ut­givna sortlistan för potatis. Att en sort anmälts lill officiell provning med­för däremot inte att den är att anse som känd. Som ytterligare exempel pi. omständigheter som gör en sort känd nämns att den förekommer i aUmänl tillgänglig referenssamling eller noggrant beskrivits i allmänt tiUgänglig skrift. Atl fråga endast är om exemplifiering framgår av att, som det heter i lagtexten, sort skall anses som känd också om den "eljest kommit till all­mänhetens kännedom".

Jämförelsen med andra kända sorter skall i princip avse sådana både i Sverige och utomlands. Särskillnadskravet kan alltså uttryckas som ett krav på absolut nyhet. Av praktiska skäl kan emellertid växtsortnämnden knap­past göra en långtgående granskning i della avseende. Vid 11 § i förslaget återkommer jag med synpunkter på granskningens omfattning.

Av konventionens arlikel 6 moment 1. b) framgår dels alt den omständig­heten alt en sort förekommit i försök eller anmälts till eller upptagits i ett officiellt register inle får åberopas mot förädlaren eller hans rätlsinnehava-re, dels att då skydd för en ny sort söks i en unionsstat den inte får med medgivande av förädlaren eller hans rättsinnehavare ha saluhålUts eller kommersiellt utnyttjas på denna stats territorium eller sedan mer än fyra år på annan stats territorium. Konventionens föreskrift om verkan av tidi­gare marknadsföring av den sort för vilken registrering söks har i lag­texten kommit till uttryck i föreskriften i tredje stycket, alt registrering inte får ske om växtmaterial av sorlen med samtycke av förädlaren eller hans rättsinnehavare yrkesmässigt förts i handeln här i riket före dagen för registreringsansökningen eller utom riket mer än fyra år före nämnda dag. Av lagtexten framgår motsatsvis atl sådana åtgärder med en sort som att den förekommit i försök, beskrivits i allmänt tillgänglig skrift eller in­förts i referenssamling inte hindrar registrering av densamma. Alt den sort som ansökningen avser intagits i rikssortlistan eller annan sortlista inom eUer utom Sverige utgör inte heller regislreringshinder.

När det sägs att sorten inte före registreringsansökningen får ha förts i handeln avses bara saluhållande eller försäljning till allmänheten. Skulle vid kontraktsodling genom avtal ges tillfälle för konlraktsodlaren att mark­nadsföra sorten får den anses ha förts i handeln av förädlaren eller hans rättsinnehavare.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   95

Homogenitetskravet

Kravet på homogenitet uttrycks i första stycket 2 på det sättet alt växt­sort får registreras endast om den är tillräckligt likformig (homogen) med hänsyn tagen till de särdrag som dess sexuella eller vegetativa förökning betingar.

Den nu ifrågavarande förutsättningen för skydd är i departementsför­slaget ultrj'ckt helt i överensstämmelse med utredningens förslag och kon­ventionens föreskrift i artikel 6 moment 1. c). Som framgår av formule-ningeii anses "homogen" och "likformig" som synonyma termer.

Hur strängt kravet på homogenitet skall tillämpas är en svårbedömd och under remissbehandlingen livligt diskuterad fråga.

Utredningen anförde i sitt belänkande i fråga om homogenitetskravet (SOU1969:15s. 91—92).

Beskrivningen och identifieringen av en sort förutsätter att de enskilda individerna inom sorten är likformiga med avseende på de väsenlliga egen­skaperna. Hur långt kravet på homogenitet skall sträcka sig är emellertid svårt alt avgöra. Homogeniletsproblemel har olika aktualitet för skilda växtarter. Beträffande en del växtarter är vissa egenskaper hos en sort så klart iakttagbara och från planta till planta så ensarlal utbildade, att varje enstaka individ av sorten kan särskiljas från andra sorter. Så är ofta fallet i fråga om vissa vegetativt förökade arter såsom potatis (blomfärg, bladens flikighel, knölens skal- och köttfärg) och rosor (blomfärg). Någon gång kan della också förekomma i fråga om självbefruklande växlslag såsom t. ex. vete (axels form och färg, hårighet på noderna), havre (vipptyp och hårighel på planlans olika delar) och korn (axtyp, basalstjälkeiis utform­ning och nervernas tandighet). I fråga om andra växtarter kan föreligga bestämda, för en sort typiska egenskaper, men dessa kan dock från planta till planta förete en sådan grad av variation, atl den enskilda individen av sorten inte alltid kan skiljas från en annan sort. Under sådana förhållan­den kan man endast genom noggranna observationer och under ständig och omedelbar jämförelse vid kontrollodling särskilja en sort från andra sorter. En sådan variationsbredd uppvisar framför allt de korsbefruktande växt­arterna, men även ofta de självbefruklande.

Svårigheten att uppnå full homogenitet gör att mindre avvikelser måste tillålas. Kravet på homogenitet får, såsom framgår av lagtexten, avpassas efter växtartens förökningssätt och sortens särskilda förhållanden.

Närmare riktlinjer för vilka homogenitetskrav som bör ställas för olika växtarter får fastställas av registreringsmyndigheten. Denna torde därvid beakta, bl. a. alt kravet på homogenitet bör anknytas till den speciella karaktären hos de kännetecken som skall identifiera sorten, alt kravet inle bör sällas högre än vad som är praktiskt möjligt för förädlaren att uppnå och att homogeniteten bör kunna fastställas genom icke alltför omfattande och dyrbara metoder. Vidare lorde böra gälla, atl i fråga om de fysiologiska egenskaperna och sådana morfologiska egenskaper, som kan vara av prak­tisk betydelse för odlaren, större krav i allmänhet inte ställs än vad för­brukaren av materialet av sorlen anses skäligen kunna fordra. Hittills har i Sverige liksom i Holland, Österrike, Danmark, Norge och Finland tillämpats en liberal bedömning av homogenitetskravet. Registreringsmyndigheten får

 

96                    Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

emellertid i förevarande fråga beakta utvecklingen i andra lill växtföräd­larkonventionen anslutna länder.

Homogenitetskravet behandlas som nämnts i flera av remissyttrandena. Sveriges utsädesförening anför att risk finnes att homogenitetskravet fäller högre avkastande och mera anpassningsbara men mindre homogena sorter. Det är enligt föreningens mening en av de mest angelägna uppgifterna att, om den föreslagna lagen om växtförädlarrätt kommer till slånd, garantier skapas för atl den hittills tillämpade liberala praxis, som sätter produk­tionssynpunkterna före de morfologiska homogenitetskraven, bibehålls. W. Weibull AB påpekar att homogenitetskravet ger möjligheter till olika tolk­ning och hävdar att kravet vid lagens tillämpning inte får drivas så långt att växlförädlingsarbetet starkt fördyras och sorternas utsläppande till prak­tisk odling försenas. Bolaget fortsätter.

Då en sorts egenskaper betingas av samspelet mellan elt mycket stort antal skilda anlag, kan för självbefruklande växlslag homozygoli i alla an­lagspar inte förväntas vid de slutliga urvalen, även om dessa göres flera generationer senare, än vad nu är brukligt. En avvägning måste därför gö­ras mellan kravet på homogenitet och det praktiska jordbrukets önskemål om atl snarast möjligt kunna utnyttja växtförädlingens framsteg. Skall ho-uiogeniletski"avet drivas nämnvärt utöver det krav som nu gäller för intag­ning i rikssortlistan, kan framställningen av en ny sort beräknas la två ä tre år längre tid än för närvarande. Detta medför starkt ökade kostnader för växtförädlingen, men för folkhushållet kan inkomstbortfallet bli mång­dubbelt större. Då det gäller sorter, som representerar stora framsteg, kan sålunda elt skärpt homogenitetskrav med ty åtföljande försening av sor­tens utsläppande betyda ell bortfall av flera 10-tal miljoner kr. Självfallet bör något dylikt ej få tolereras. Tillämpningen av homogenitetskravet mås­te ske på ett sätt, som tillgodoser för folkhushållet ekonomiskt viktiga syn­punkter.

Utsädesföreningen och WeibuUs upplyser om atl elt stort antal företrä­dare för såväl statlig som privat förädling vid ell sammanträde med en europeisk växtförädlarorganisation i oktober 1967 enade sig om ett uttalande i vilket faran av ett alltför strängt homogenitetskrav framhölls. En rekom­mendation utfärdades till de registrerande myndigheterna i konventions-länderna att vid tillämpningen av reglerna konsultera växtförädlarna i elt­vart land och atl om möjligt få till stånd en gemensam tolkning av konven­tionens regler i delta avseende.

Även statens jordbruksnämnd, RLF och Algot Holmberg & Söner AB be­tonar viklen av en liberal tolkning av homogenitetskravet.

För egen del vill jag till en början erinra om vad jag i annat samman­hang (avsnitt 6.7) uttalat, nämligen atl jag anser del uteslutet att gene­rellt eller för vissa växtarter tillämpa andra biologiska krav för växtföräd­larrätt än dem som uppställts i det internationella samarbetet. Jag avsåg därmed närmast atl avvisa den lösning, som valts i Danmark före landets

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   97

anslutning till konventionen, nämligen att i själva lagtexten uppställa mind­re stränga krav på homogeniteten för vissa växtarter än för andra. Men jag anser också att det inte kan komma i fråga alt vid den praktiska tillämp­ningen här i landet av en skyddsförutsättning, som i lagtexten formulerats i överensstämmelse med konventionen och andra unionsländers lagar, vara liberalare i bedömningen än vad man är i de övriga länderna. Värdet med det internationella samarbetet skulle äventyras om praxis utvecklades olika i skilda länder på så sätt att vissa sorter beviljades registrering i elt eller flera länder men förmenades växtförädlarrätt i andra. Den praktiska till-lämpningen av homogenitetskravet kan naturligtvis vara vansklig i det en­skilda fallet, men enligt min mening måste regislreringsmyndighelen vinn­lägga sig om alt använda samma bedömningskriterier som registrerings-myndigheterna i de övriga unionsländerna, även om delta skulle innebära atl en ansökan om växtförädlarrätt för en för det svenska jordbruket prak­tiskt värdefull sort måste avslås. Del svenska folkhushållels i remissvaren poängterade intresse av atl snabbi få tiUgång till nya sorter, som represen­terar framsteg i förhållande till äldre, kan ändå tillgodoses, ty som tidigare berörts bör det inte möta något hinder alt se mindre strängt på homogeni­teten hos en sort vid prövning för rikssortlistan, om blott de för statsplom­bering i övrigt uppställda villkoren — främst odlingsvärde och tillfredsstäl­lande kvalitet — är uppfyllda. Och som jag tidigare anfört (avsnitt 6.7) bör växtförädlingsavgiflssysleniet behållas för växlsorter som godkänts för in­tagning i rikssortlistan men inte uppfyller de biologiska kraven för växt­förädlarrätt. Därigenom tillförs förädlaren av sådan sort ekonomiskt stöd genom bidrag ur växtförädlingsfonden.

Om del bedöms vara ett svenskt intresse att kraven på homogenitet sänks även inom växtförädlarrätten bör man givetvis från svenskt håll verka här­för inom unionens ram så snart anslutning till konventionen vunnits.

Stabilitetskravet

Enligt första stycket 3 får en växtsort registreras endast om den efter för­ökning utförd i enlighet med den av förädlaren anvisade förökningsmetoden är beständig (stabil) med avseende på sina väsentliga kännetecken.

Departementsförslaget har på denna punkt liksom utredningens förslag utformats i nära anknytning till konventionens krav på stabilitet enligt ar­tikel 6 moment 1. d). "Stabil" och "beständig" betraktas som synonyma termer.

Utredningen har utvecklat sin syn på slabililetskravet i belänkandet (SOU 1969: 15 s. 92—93). Jag ansuler mig till vad utredningen där anfört och vill här bara göra följande korta sammanfattning.

Stabililelskravel innebär att det är en förutsättning för rättsskydd alt sorten behåller sina sortkaraktärer. Närmare bestämt skall sorten efter varje förökning eller, i del fall att förädlaren fastställt en särskild föröknings-

4    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 40

 

98                    Kungl, Maj:ts proposition nr 4-0 år 1971

cykel, efter avslutandet av varje sådan cykel i princip visa samma sortbild som då rättsskydd beviljades. Stabiliteten skall vara sådan att sorten kan identifieras under hela skyddstiden. Stabiliteten hänför sig till de ärftliga egenskaperna. Den tillfälliga förändring som kan inträffa på grund av ovan­liga eller speciella yttre betingelser ligger utanför.

För hybridsorterna, dvs. sorter som inte produceras genom direkt för­ökning utan är resultatet av en för varje bruksfrögeneration upprepad kors­ning mellan föräldrapar vilka förädlaren utvalt, får man tiUämpa ell något modifierat krav på stabilitet. Kravet skall avse slutprodukten hos en fast­ställd förökningscykel, vilket innebär all man fordrar identitet med beskriv­ningen av sortens genetiska bakgrund och de väsentliga kännetecknen hos slutprodukten.

Del får av ekonomiska och praktiska skäl anses olämpUgl alt låta test­ningen av en sort pågå under mer än två, i undanlagsfall tre generationer. Beträffande könligt förökade sorter är emellertid detta i allmänhet otill­räckligt för säkert besked om stabiliteten. Men framkommer vid provning i nu nämnd utsträckning inga som helst tecken på instabilitet bör stabili­tetskravet anses uppfyllt. Tillräcklig homogenitet hos sorten kan f. ö. ofta las som ett tecken på atl sorten har erforderlig stabilitet.

Utöver dessa av utredningen anförda synpunkter vill jag för egen del tillägga att det i fråga om stabiliteten lika väl som i fråga om homogenite­ten är angeläget all man ställer ungefärligen samma krav vid prövningen i vårt land som i andra konventionsslater. Del torde kunna förutsättas att registreringsmyndigheterna i olika former kommer att utbyta erfarenheter och delge varandra synpunkter i fråga om skyddsförutsältningarna.

Enligt 24 § departemenlsförslaget skall prövningen fortsättas även efter del atl sorten registrerats. Syftet härmed är att fastställa all sådana änd­rade förhållanden inle inträtt all skyddet inte längre bör gälla. Om sorlen inle behållit de skiljande kännetecknen skall enligt 33 § andra stjcket de­parlementsförslaget växtsortnämnden avföra sorten ur registret.

4 §

Paragrafen, som motsvarar 3 § i utredningens förslag, anger innehållet i växtförädlarrätten (jfr 3 § PalL och 5 § ML).

I konventionen regleras innebörden av växtförädlarrätten i arlikel 5 mo­menten 1 och 3.

Första stycket

Här anges såsom växtförädlarrättens innebörd alt annan än sortinneha­varen inte ulan dennes lov får utnyttja växtsorten yrkesmässigt genom all

1. framställa eller till riket införa växtmaterial av sorten i syfte att mate­rialet skall utbjudas lill försäljning för förökningsändamål eller eljest till­handahållas för sådant ändamål.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                   99

2.     utbjuda till försäljning eller eljest tillhandahålla växtmaterial av sor­ten för förökningsändamål,

3.     i fall, då upprepad användning av växtmaterial av sorten är nödvän­dig för framställning av växtmaterial av annan sort, använda växtmaterial av sorten för sådan framställning och i syfte atl det framställda materialet skall utbjudas till försäljning för förökningsändamål eller eljest tillhanda­hållas för sådant ändamål.

Av uttrycket utngttja växlsorten framgår att med ensamrätten avses alt bereda sortinnehavaren möjlighet alt tillgodogöra sig sortens ekonomiska mervärde. Alt inle alla former av ekonomiskt utnyttjande omfattas av en­samrätten framgår av del följande.

Ensamrätten avser bara yrkesmässiga förfoganden över sorten. Det per­sonliga och privata utnyttjandet är alltså fritt.

Den viktigaste begränsningen av ensamrätten är att den ■— utom i fråga om prydnadsväxterna, varom mera längre fram — endasl omfattar förök­ningsmaterial av sorten. I lagtexten används emellertid inte termen förök­ningsmalerial utan det talas i stället om växtmaterial för förökningsända­mål. Anledningen härtill är att man exempelvis på produktionsstadiet ännu inte vet om visst material kommer alt kunna användas som föröknings­material eller inte. Däremot är det inom ulsädeshandeln normalt helt klart när växtmaterial produceras eller tillhandahåUs i avsikt att det skall kom­ma till användning som förökningsmaterial. Avsikten hos den i vilkens hand materialet ligger — förökaren, säljaren etc. — är alltså avgörande. Om odlaren eller säljaren avser atl hans odlade resp. utbjudna växtmate­rial skall användas för annat ändamål än förökning, ligger odlingen resp. försäljningen utanför sortinnehavarens ensamrätt.

Till förökningsmalerial hör frö och annat utsäde, som normalt används för reproduktion av en sort, samt sådant vegetativt material som kan an­vändas för förökning. Till sistnämnda kategori hör ympkvistar av buskar och träd, revor av jordgubbsplantor, polatisknölar o. dyl. men också hela plantor, buskar och träd.

Den första form av yrkesmässigt utnyttjande av sorten som omfattas av ensamrätten är enligt första stycket 1 framställning av växtmaterial som sker i syfte att materialet skall utbjudas till försäljning för förökningsän­damål eller eljest tillhandahållas för sådant ändamål. Sortinnehavaren kan alltså beivra varje framställning av växtmaterial som sker ulan hans till­stånd under förutsättning att han kan bevisa att framställningen sker i det i lagtexten angivna syftet. Han kan också redan på förökningsstadiet kräva licensavgifter samt ställa sådana villkor för och öva sådan kontroll över förökningen som kan anses ligga inom ramen för ensamrätten. Elt villkor som går utanför denna ram är exempelvis elt förbud för licenstaga-ren att vid sidan av framställning av förökningsmaterial bedriva framställ­ning av växtmaterial med syfte att materialet skall användas som konsum-

 

100                  Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

tionsvara. En förädlare av vete som upplåter till en licenstagare att fram­ställa utsäde för försäljning kan alltså inle med bindande verkan som villkor för licensen föreskriva alt licenstagaren inle tillika får odla vetet i syfte att avyttra skörden till förmalning lill mjöl eller lill fodervara. Skulle ell sådant villkor föreligga har licenstagaren möjlighet att söka få del ändrat genom att föra civilrällslig talan om jämkning av otillbörligt avtalsvillkor, genom att påkalla ingripande enligt konkurrensbegränsningslagen eller i vissa fall ge­nom atl begära tvångslicens. Jag hänvisar här till vad jag har anfört i tidigare sammanhang (avsnitt 6.1) och till mina kommentarer till 27 §.

Under remissbehandlingen har viss tvekan framkommit om ensamrättens omfattning i fråga om utsäde för konserwäxtproduklion. Osäkerheten tor­de sammanhänga med att förhållandena i praktiken är skiftande. Allmänt sett faller framställning av utsäde för eget bruk utanför sortinnehavarens ensamrätt, medan framställning av utsäde för avyttring kräver medgivande av sortinnehavaren. Med utgångspunkt härifrån får ensamrättens utsträck­ning i de enskilda fallen bestämmas.

Förutom framställning av förökningsmaterial omfattar ensamrätten enligt första stycket 1 också import av sådant material. I princip kan alltså sorlin­nehavare ingripa mot import av växtmaterial av en sort till vilken han har ensamrätt men del åligger honom atl visa all syftet är all materialet skall utbjudas till försäljning för förökningsändamål eller eljest tillhandahål­las för sådant ändamål i Sverige. I praktiken torde del vara svårt att styrka detta. Emellertid torde såsom tidigare påpekats (avsnitt 6.4) även bortsett härifrån importskyddel inle ha någon betydelse i fråga om växt­arter som statsplomberas. Däremot kan det tänkas att importskyddel kan få viss betydelse i förening med bestämmelserna om s. k. säkerhetsåtgärder såvitt gäller prydnadsväxterna. Jag återkommer till denna fråga vid 38 §.

Den praktiskt viktigaste nyttj aiideform, som ensamrätten avser, är den som anges under första stycket 2, nämligen rätlen alt utbjuda till försälj­ning eller eljest tillhandahålla växtmaterial av sorten för förökningsända­mål. Oftast torde av omständigheterna framgå om materialet marknads­förs för förökningsändamål. Men skulle någon gång tvekan råda därom faller det på den som påstår atl så är förhållandet all styrka delta.

Som tidigare nämnts avser stadgandet bara yrkesmässig marknadsfö­ring. Detta medför alt enstaka överlåtelser enskilda personer emellan är undantagna från sortinnehavarens ensamrätt.

Utanför ensamrätten faller också i princip användandet av föröknings-material av en skyddad sort. Det behövs alltså inle tillstånd av sortinne­havaren för att använda en skyddad sorl som utgångsmaterial för fram­ställning av nya sorter, inte ens då förökningsmaterial av dessa nya sor­ter därefter yrkesmässigt framställs och marknadsförs. Fritt kan också förökningsmalerial av en skyddad sort användas som korsningsobjekt vid forskning, som kunskapskälla och som grundval för undervisning.

 

KungL Maj:ts proposition nr 40 år 1971                  101

I ett fall omfattar ensamrätten emellertid själva användandet av en skyd­dad sort. Det gäller det fallet att upprepad användning av växtmaterial av en skyddad sort är nödvändig för att framställa växtmaterial av en annan sort. En bestämmelse härom har upptagits i första stycket 3. Här gäller i analogi med vad som gäller enligt 1 och 2 alt ensamrätt föreligger bara om syftet är att det framställda växtmaterialet skall utbjudas till försäljning för förökningsändamål eller eljest tillhandahållas för sådant ändamål.

Stadgandet under 3 hänför sig till den situationen att produkten av ett korsningsarbete inte är beständig utan atl arbetet måste upprepas i varje ge­neration för att den avsedda sorten skall erhållas. Det hittills enda exemp­let på dylika sorter är de s. k. Fi-hybriderna. Regeln innebär att om en av föräldrarna lill en Fj-hybrid tillhör en skyddad sort så kan yrkesmässig framställning av förökningsmalerial av hybridsorten inte ske utan samtycke av den som är sortinnehavare lill den skyddade föräldrasorten.

Med anledning av ett under remissbehandlingen framfört önskemål om ett förtydligande i vad mån ensamrätten innefattar kontroll av exporten av en skyddad sort skall framhållas alt ensamrätten till framställning en­ligt 1 gäller även om det är klart att del producerade materialet endasl skall marknadsföras utomlands samt att utbjudande till försäljning eller till­handahållande enligt 2 avser även offerter och försäljning till kunder utomlands. Om däremot förökningsmalerial lovligen förts ut i marknaden, exempelvis sålts med sortinnehavarens tillstånd, är ensamrätten "konsu­merad", dvs. förvärvaren har rätt att förfoga över materialet på sätt han önskar, således även att exportera det.

Andra stycket

Enligt detta stycke innebär växtförädlarrätten såvitt gäller prydnads­växterna därjämte atl annan än sortinnehavaren inte får utan dennes lov använda plantor eller delar av plantor som förökningsmalerial för yrkes­mässig framställning av snittblommor eller annat material för prydnads-ändamål.

Skälen till denna i konventionens arlikel 5 moment 1 förutsatta regel är atl ensamrätten för en del av prydnadsväxterna kunde bli i det närmaste fiktiv utan denna utvidgning. En del prydnadsväxter förökas nämligen ve­getativt och är myckel lätta alt reproducera. Även snittblommor och annat växtmaterial som är avsett för prydnadsändamål kan i sådana fall användas för förökning. Genom regeln i andra stycket kontrollerar prydnadsväxtför-ädlaren inle bara enligt huvudregeln framställning av material för avsättning för förökningsändamål utan också användningen av växtmaterial som förök­ningsmaterial för framställning av konsumtionsvara. Men utanför föräd­larens kontroll ligger även med denna utvidgning av ensamrätten för­säljning av snittblommor som skall användas till prydnad.

 

102                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

En skyddad sort får givetvis utnyttjas om sorlinnehavaren gett sitt lov därtill. Ett sådant samtycke torde normalt föreligga i form av ett licensav­tal som närmare reglerar parternas rättigheter och skyldigheter. I övrigt får efter omständigheterna avgöras om samtycke föreligger eller inte. Ett medgivande till någon att framställa växtmaterial för yrkesmässig avsätt­ning för förökningsändamål torde normalt även innefatta samtycke till försäljning av det framställda materialet.

Som berörts vid behandlingen av frågan om export följer av allmänna rättsgrundsatser att ensamrätten i regel inte omfattar förfogande över växt­material som lagligen förts ut i marknaden. Ensamrätten har, som det brukar uttryckas, konsumerats med avseende på detta växtmaterial. Det innebär atl, om förökningsmaterial sålts med sortinnehavarens tillstånd, kö­paren får fritt sälja samma material vidare eller utnyttja det för förökning.

Den angivna konsumtionsprincipen gäller även inom patenträtten och immalerialrätten i övrigt. Men specifikt för växtförädlarrätten, som till föremål har levande och föränderlig materia, är alt konsumtion anses ske bara med avseende på den mängd växtmaterial som är föremål för det ur­sprungliga förfogandet. När materialet sedan förökats inträder åter sort-innehavarens ensamrätt. Förvärvarens rätt att förfoga över visst växtma­terial omfattar alltså inte följande generation. Denna senare generation får han inte utan sortinnehavarens lov använda för framställning av för­ökningsmaterial för yrkesmässig avsättning som sådant. Till följd av en­samrättens allmänna begränsning får han däremot utnyttja denna senare generation för framställning av förökningsmaterial för eget behov eller för framställning av konsumtionsvara.

5 §

Paragrafen, som motsvarar 49 § i utredningens förslag, innehåller regler om s.k. konventionsprioritet (jfr 6 § PalL och 8 § ML).

Enligt artikel 11 i konventionen får förädlaren eller hans rättsinnehavare välja i vilken unionsstat han först vill söka skydd och enligt artikel 12 åt­njuter den som sökt skydd i en stat prioritet att söka skydd i de övriga unionsstaterna under 12 månader från dagen för den första ansökningen. Innebörden härav är i korthet att senare ansökningar skall anses gjor­da vid samma tidpunkt som den första, varför omständigheter som inträffat under prioritetsliden inle hindrar att de senare ansökningarna beviljas. En förutsättning för prioritet är atl sådan uttryckligen yrkas i de senare ansökningarna. Har så skett åtnjuter sökanden sedan en frist på fyra år att komplettera ansökningarna. Rörande innehållet i övrigt i artiklarna 11 och 12 hänvisas lill konventionstexlen och utredningens betänkande (SOU 1969: 15 s. 135—136).

I paragrafen föreskrivs i anslulning härtill i första stycket all Kungl. Maj :l kan förordna,  att ansökan om registrering av växtsort, vilken tidigare

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                  103

angetts i ansökan om skydd utom riket, skall vid tillämpning aV 3 § första styckel 1 och tredje styckel anses gjord samtidigt med ansök­ningen utom riket, om sökanden yrkar det, samt i andra stycket att i för­ordnandet skall anges de närmare villkor under vilka sådan prioritet får åtnjutas.

Prioriletsrätten tillkommer inte bara den som gjort den första ansök­ningen utan också den som fått dennes rätt överlåten på sig. Likaledes gäller att om förädlaren överlåtit till annan alt göra den första ansökan han därmed inte har förlorat rätten att själv åberopa prioritet vid senare ansökningar. Om sökanden överlåtit rätlen till sorlen till olika förelag el­ler personer i olika länder kan envar av dessa åberopa prioritet. Prioritets-rätlen är således knuten till sorten, inle till sökanden.

Kungl. Maj:t kan förordna att prioritetsregeln skall gälla även om reci­procitet inte föreligger.

I tillämpningskungörelsen bör intas närmare bestämmelser om de for­mella kraven för åtnjutande av prioritet.

Registreringsansökan och dess handläggning

6 §

I paragrafen, som motsvarar 5 § i utredningens förslag, ges föreskrift om registreringsmyndighet och register (jfr 8 § PalL och 9 § ML).

Enligt första punkten är statens växtsortnämnd regislreringsmyndighet. I andra punkten anges alt registrering av växtförädlarrätt sker i växtsorl-registret. Detta register skall föras av växtsortnämnden och vara centralt för hela riket.

Närmare föreskrifter om växtsortnämnden och växlsorlregislrel medde­las av Kungl. Maj :l.

7 §            .

Denna paragraf, som i utredningens förslag motsvaras av 6 §, innehål­ler föreskrifter om registreringsansökan och om innehållet i ansöknings­handlingen (jfr 9 § PalL och 10 § ML).

Deparlementsförslaget överensstämmer i sak med utredningens förslag men har i formellt hänseende anpassats till motsvarande paragrafer i PalL och ML.

Första stycket

Här anges atl ansökan om registrering av växtsort skall göras skriftligen hos växtsortnämnden. Nämnden torde komma alt utarbeta och tillhanda­hålla blanketter för ändamålet.

 

104                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

Andra stycket

Enligt detta stycke skall ansökningen innehålla dels tydlig beskrivning av sorten med särskilt angivande av det eller de kännetecken som skiljer sorten från andra sorter, dels ock förslag till benämning på sorlen.

Ändamålet med beskrivningen är atl identifiera sorten och ange i vilka avseenden den skiljer sig från andra sorter. Särskillnadsförmågan skall framgå av beskrivning av de karakteriserande egenskaperna eller kombina­tionen av egenskaper. Denna beskrivning bör vara så fullständig som möj­ligt för att möjliggöra bedömning av sorlens förhållande till andra sorter. En fullständig beskrivning är också av betydelse som underlag för det in­vändningsförfarande, som skall anordnas innan sorten får registreras.

Beskrivningen bör innehålla en redogörelse för förädlingsförloppet och sortens härstamning. Vid angivande av de kännetecken som skiljer sorlen från andra sorter kan det ofta vara lämpligl alt lämna uppgift om vilka sorter som står närmast den sort, som ansökningen avser.

I utredningens betänkande diskuteras frågan om sökanden eller växlsort­nämnden skall slutligt utforma beskrivningen och särskilt den del av den­na som berör de för sorten kännetecknande egenskaperna. Utredningen fin­ner det inte rimligt alt fordra att sökanden skall göra en definitiv beskriv­ning, eftersom detta kräver en insikt i sorlsystemalik och kunskaper från skilda ämnesområden som inte alllid kan begäras av sökanden. Utredningen föreslår därför att den myndighet, som utför prov med sortmaterialet, ut­arbetar förslag till sortbeskrivning och härvid kompletterar och justerar sökandens beskrivning samt alt den definitiva beskrivningen av sorlen ut­formas och fastställs av växtsortnämnden i samband med alt växtförädlar­rätt beviljas för sorten. Beträffande den allmänna beskrivningen av sorten bör nämnden ha fria händer alt bearbeta sökandens beskrivning, men i frå­ga om de egenskaper som utgör nyheten hos sorten lorde en justering av sökandens beskrivning böra göras i samråd med sortinnehavaren.

Mot detta har Sveriges advokatsamfund anfört alt del bör tillkomma sö­kanden att bestämma innehållet i den slutligt utformade ansökan som skall underkastas nämndens prövning och alt någon ändring ulan sökandens medgivande inte bör få ske. J. E. Ohlsens Enke AB har framhållit all hela sortbeskrivningen bör göras tillsammans med sökanden.

Normall lorde några meningsskiljaktigheter inte behöva uppkomma mel­lan sökanden och växtsortnämnden i fråga om utformningen av beskrivning­en. Sökanden har den mest ingående praktiska kunskapen om den sort för vilken ensamrätt söks medan mycken för registrering betydelsefull allmän sakkunskap och särskilt kännedom om sortsystematik kommer alt finnas hos växtsortnämnden. Typiskt sett är det elt gemensamt intresse för sökan­den och myndigheten alt sortbeskrivningen blir så fullständig och klarläg­gande som möjligt. Jag finner det därför naturligt att nämnden vid behov och i så fall normalt i fortlöpande samråd med sökanden bearbetar sökan-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                 105

dens i ansökningshandlingen lämnade beskrivning. Har bearbetning av be­skrivningen skett måste dock enligt min mening ett slutligt förslag tillstäl­las sökanden för godkännande innan registrering sker. Vägrar sökanden detta och kan växtsortnämnden och sökanden inte enas om en jämkad be­skrivning skall ansökan avslås. Alt sökanden har den slutliga bestämmande­rätten över beskrivningen är i överensstämmelse med principerna inom im­malerialrätten i övrigt och är sakligt motiverat därav alt sökanden inle bör förmenas rälten alt efter klagan få frågan om utformningen av beskrivning­en prövad av högre instans.

Patenlverket har under hänvisning till The Plant Patent Act i USA ifrå­gasatt om det inle i vissa fall vore praktiskt om en avbildning, exempelvis fotografisk, bifogades en ansökan om växtförädlarrätt för att underlätta identifiering av en registrerad sort. Jag delar palenlverkets uppfattning att en avbildning kan ha värde. Anledningen lill atl jag lämnat frågan om av­bildning oreglerad i lagen är att jag anser alt det bör ankomma på regislre­ringsmyndighelen alt ge de närmare föreskrifter i denna fråga som kan behövas.

Av andra stycket framgår också alt ansökningshandlingen skall innehål­la förslag till benämning på sorten. Närmare regler om sortbenämning finns i 8 §. Där uppställs så stränga krav på utformningen av benämningen att sökanden i regel bör ha tillfälle att närmare undersöka om hans förslag uppfyller dessa krav. Vad som fordras i samband med ansökan är därför bara en preliminär benämning. Är sökandens förslag endast preliminärt bör han föreläggas att inom viss tid inkomma med definitivt förslag. Om möj­ligt bör ett slutligt förslag lill sortbenämning kungöras samtidigt med an­sökningen i övrigt.

Tredje stycket

Här föreskrivs i första punkten att förädlarens namn skall anges i ansök­ningshandlingen och i andra punkten all, om sökanden är en annan än för­ädlaren, sökanden skall styrka sin rätt till sorten. Enligt tredje punkten skall vid ansökningshandlingen fogas en av sökanden egenhändigt under­skriven försäkran på heder och samvete atl sorten, såvitt sökanden har sig bekant, inte före den dag då ansökningen görs eller enligt 5 § skall anses gjord blivit känd på sätt som enligt 3 § tredje stycket hindrar registrering.

Såsom tidigare anförts kan bara fysisk person betraktas som förädlare (avsnitt 6.2).

Det framgår av 3 § tredje stycket alt en sort inte får registreras om växt­material av sorlen med samtycke av förädlaren eller hans rättsinnehavare yrkesmässigt förts i handeln här i riket före dagen för regislreringsansök­ningen eller utom riket mer än fyra år före nämnda dag. Emellertid är det inte möjligt för växtsortnämnden alt kontrollera om sorlen marknadsförts inom eller utom landet. Inte heller genom det föreslagna kungörelseförfa-

4t    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 40

 

106                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

randet går det all få en helt tillförlitlig utredning i delta avseende. Därför har föreskrivits atl sökanden själv på heder och samvete skall försäkra att registreringshindrande marknadsföring inte förekommit. Lämnar sökanden uppsåtligen eller av grov oaktsamhet oriktig uppgift i detta hänseende kan han dömas lill straff med stöd av brottsbalkens bestämmelser om osann eller vårdslös försäkran.

Fjärde stycket

I samband med ansökningen skall sökanden enligt detta stycke tillhanda­hålla en för provning av sorlen tillräcklig mängd växtmaterial därav. Över­lämnandet skall ske på tider som föreskrivs av växlsortnämnden. Om prov med materialet och skyldighet alt betala särskild avgift för prov stadgas i 16 § departementsförslaget.

Femte stycket

Enligt femte styckel skall sökanden erlägga fastställd ansökningsavgift. Avgifter fastställs enligt 49 § departementsförslaget av Kungl. Maj :l.

8 §

Denna paragraf ger närmare föreskrifter om sorlbenämningen. Departe­mentsförslagets första och andra stycken motsvaras i utredningens förslag av 7 §. Motsvarighet till departementsförslagets tredje stycke återfinns i 50 § i utredningens förslag.

I första styckel anges den grundläggande förutsättningen för alt en be­nämning skall kunna registreras, och i andra stycket upptas vissa speciella' hinder mot registrering. Tredje stycket innehåller en speciell regel om be­handling av utomlands registrerad benämning.

Bestämmelserna om sortbenämning återfaller i väsentliga avseenden på de tämligen utförUga föreskrifterna härom i artikel 13 i konventionen. Denna anger i momenten 1 och 2 att en ny sort skall betecknas med en be­nämning, som skall göra del möjligt att identifiera den nya sorten. Enligt moment 2 får benämningen inte beslå enbart av siffror. Vidare får den ej vara vilseledande eller ägnad att framkalla förväxling i fråga om den nya sortens egenskaper, värde eller identitet eller beträffande förädlarens iden­titet. Särskilt framhålls att benämningen skall skilja sig från varje be­nämning som i någon av unionsstalerna betecknar redan befintliga sorter av samma eller närbesläktade växtarter. I moment 3 föreskrivs alt förädla­ren eller hans rättsinnehavare inle får söka registrering såsom benämning för en ny sort av en beteckning för vilken han i någon av unionsstalerna åtnjuter varumärkesskydd för varor av samma eller liknande slag och inte heller av en beteckning som är ägnad alt framkalla förväxling med sådant märke. Registrering får dock enligt samma moment sökas om vederbörande förbinder sig att avstå från sin märkesrätl när registreringen av benämning-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                 107

en på den nya växlsorten kommer till stånd. Slutligen sägs i detta sam­manhang att om förädlaren eller hans rättsinnehavare likväl söker registre­ring av sortbenämningen han inte kan göra gällande någon märkesrätt för ifrågavarande varor sedan registrering skett. Enligt moment 9 är det tillåtet att för samma produkt till benämningen foga ett varukännetecken. Förhål­landel till annans kännetecken regleras av moment 10 som anger all intrång ej görs i tredje mans äldre kännetecken, som tjänar till att utmärka hans varor eller företag. Av moment 8 framgår dels alt från och med den dag då en förädlare eller hans rättsinnehavare erhållit skydd i en unionsstat benämningen inte i någon av unionsslaterna kan användas som benämning på annan sort av samma eller närbesläktad art, dels att från och med samma tidpunkt benämningen på den nya sorlen skall anses som generisk beteck­ning för denna sort. I moment 8 anges vidare alt en beteckning som är iden­tisk med benämningen på den nya sorten eller är ägnad att framkalla för-växling med denna inte kan i någon unionsstat anmälas till registrering eller meddelas skydd som varukännetecken för varor av samma eller lik­nande slag i märkeslagsliftningens mening.

I konventionens arlikel 13 ges också vissa administrativa föreskrifter för registrering av sortbenämning. Om det visar sig att en benämning för vilken registrering söks inte uppfyller de ställda villkoren skall myndigheten enligt moment 4 vägra registrering och anmoda förädlaren eller hans rättsinneha­vare att föreslå annan benämning. I moment 5 föreskrivs att när ansökan om skydd för en ny sort görs i flera unionsslaler det skall ske under en och samma benämning. Den myndighet i varje stat som är behörig att meddela skydd är skyldig att registrera den benämning som angetts, såvida myndig­heten inte finner atl benämningen är olämplig i denna stat. I sådant fall kan myndigheten anmoda förädlaren eller hans rättsinnehavare att föreslå en översättning av den ursprungliga benämningen eller en annan lämplig be­nämning. Slutligen ges i moment 6 vissa föreskrifter som är avsedda att un­derlätta den inlernalionella tillämpningen av sortbenämningsreglerna. Så­lunda föresklivs att då ansökan om registrering av sortbenämning görs den behöriga myndigheten skall lämna meddelande om benämningen till unio­nens byrå, vilken skall underrätta vederbörande myndigheter i övriga unionsstater. Alla unionsslaler kan genom byråns förmedling översända sina eventuella invändningar till den stal som lämnat meddelande om benämning­en. Myndigheten i varje unionsstat skall också underrätta unionens byrå om varje registrering av benämningar på nya sorter och om varje beslut var­igenom sådan registrering vägrats. Byrån skall underrätta vederbörande myndigheter i övriga unionsstater och även sända uppgift om registreringar till medlemsstaterna i Parisunionen för industriellt rättsskydd.

För att ytterligare utveckla och underlätta tillämpningen av sortbenäm­ningsreglerna har inom unionen tillsatts en arbetsgrupp med företrädare för   unions- och   signatärslaler   och   med   observatörer   från   Sverige   och

 

108                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

Ungern. Gruppen har utarbetat elt förslag till provisoriska anvisningar för sortbenämningar, vilket antagits av unionens råd under hösten 1970. Dessa provisoriska anvisningar torde böra beaktas vid tillämpningen av lagens sortbenämningsregler. Innehållet i anvisningarna anges därför i del föl­jande.

Första stycket

Här fastslås som huvudregel alt sortbenämning skall göra det möjligt alt skilja växtsorten från andra sorter, eller, annorlunda uttryckt, alt identi­fiera sorten. Envar som handlar med sorten har inle bara rätt ulan också, enligt artikel 13 moment 7 i konventionen och 22 § departementsförslaget, skyldighet att använda sorlbenämningen. Denna skyldighet kvarstår t. o. m. efter skyddstidens slut.

Eftersom syftet är att identifiera sorlen måste väljas en benämning som har identifieringsförmåga. Viss vägledning kan man få genom att anlita den internationeUa växtnamnkoden, the International Code of Nomenclature for Cullivaled Plants, som ger detaljerade anvisningar om vilka slags namn som lämpligen bör användas på odlade växter. Koden tillämpas redan i Sverige vid bestämmande av sortnamn som godtas för intagning i rikssorl­lislan.

Sortbenämningen måste enligt de nämnda provisoriska anvisningarna be­slå av elt eller flera ord. Den bör helst bestå av ett ord och får inle bestå av mer än tre ord. Orden får inte vara orimligt långa eller svåra att uttala.

Anvisningarna anger vidare att sortbenämningen inle får bestå enbart av det botaniska eller allmänt använda namnet på en växtart. Inte heller får sortbenämningen innehålla ord sådana som "sort", "cultivar", "form", "hybrid" eller "korsning" eller översättningar av sådana ord.

Sortbenämningen bör företrädesvis bestå av ett fantasinamn. Fantasiord kan vara antingen konstruerat eller ingående i det allmänna språkbruket. Det måste beaktas alt enligt konventionen samma benämning skall använ­das vid ansökan om växtförädlarrätt i andra unionsländer.

I motsats till vad som gäller beträffande varumärke får sortbenämning emellertid vara beskrivande. Sorlens egenskaper, dess geografiska ursprung, tiden för dess tillkomst eller dess användningsområde får alltså anges eller antydas i benämningen. Även uppgift om förädlaren får framgå av sortbe­nämningen. Av vikt är dock givetvis all en beskrivande benämning inle i något avseende blir vilseledande. Sålunda får exempelvis en benämning inte hänvisa lill viss egenskap, som är gemensam eller troligen kommer alt bli gemensam för en hel grupp av närslående sorter. En antydd egenskap måste med andra ord vara karakteristisk för just den sort varom fråga är.

Enligt växlnamnkoden föreligger elt absolut hinder mot sorlbenämning beslående av bokstäver som ej bildar ett uttalbart ord. Utredningen anser att bokstavskombinationer undantagsvis kan godtas. De provisoriska anvisning-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                 109

arna inom unionen föreskriver dock att sortbenämning inte får beslå av enbart bokstäver. Jag återkommer till frågan om bokstäver i samband med sifferförbudet i andra styckel.

Andra stycket

I detta stycke uppräknas vissa speciella registreringshinder för sorlbe­nämning. De är föranledda dels av föreskrifter i konventionen, dels av över­väganden som anknyter lill regislreringshindren i varumärkeslagen (1960: 644).

I andra stycket 1 anges i anslutning till konventionen, arlikel 13 moment 2, att sortbenämning inte får bestå av enbart siffror. Motiveringen härför är att siffror anses sakna tillräcklig identifierihgsförmåga. De provisoriska an­visningarna kompletterar förbuden mol sorlbenämningar, beslående av en­bart siffror eller bokstäver, med föreskriften att benämningen inle heller får bestå av i ord utskrivna siffror eller någon kombination av dessa tre kategorier. Däremot är det enligt anvisningarna tillåtet att bilda en sortbe­nämning genoin att till ord foga siffror eller bokstäver eller en kombination av siffror eller bokstäver, under förutsättning all antalet inte överskrider, såvitt gäller siffror fyra och såvitt gäller bokstäver tre. En ytterligare förut­sättning är alt tillägg av siffror eller bokstäver enligt den nationella myn­dighetens uppfattning är vedertagen inlernalionell sedvana för den växt­art varom fråga är. Sistnämnda förutsättning preciseras i så måtto att ett tillägg som är ägnat att användas inom ramen för ett kodsystem för sorlbe­nämningar inte är tillåtet.

I andra stycket 2 stadgas, i anslulning både lill konventionen, artikel 13 moment 2, och varumärkeslagen (VmL) all sorlbenämning inte får godtas om den uppenbarligen är ägnad alt vilseleda allmänheten.

De provisoriska anvisningarna förtydligar della förbud i flera avseenden. Sålunda anges all en sortbenämning inte får vara ägnad att vilseleda eller föranleda förväxling beträffande sorlens ursprung, härstamning, karakte­ristiska egenskaper eller värde eller beträffande förädlarens identitet. Den får inte heller innehålla del botaniska eller allmänt använda namnet på en växtart om della är ägnat att vilseleda eller föranleda förväxling. Vidare föreskrivs att sortbenämningen inte får vara densamma som benämningen på en annan sort tillhörande samma växtart eller så lik denna att del är ägnat att vilseleda eller föranleda förväxling. Slutligen anges atl sortbenäm­ning inte får antyda atl sorlen ifråga härstammar från eller är besläktad med annan sort om detta inte är förhållandel.

Som framgår av formuleringen av andra stycket 2 skall det vara uppen­bart atl en benämning är ägnad atl vilseleda för alt registrering skall kunna vägras enligt denna punkt. Den omfattande prövningen av sortens biologis­ka egenskaper, som görs under regislreringsförfarandel, bör kunna ge elt tämligen säkert besked huruvida sorlen har de egenskaper som benämningen

 

110                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

ger vid handen. Hinder mol registrering lorde anses föreligga bara om den egenskap hos sorlen, varom elt vilseledande kan föreligga, är av mera vä­sentlig betydelse.

Regislreringshinder föreligger enligt andra stycket 3 om sortbenämningen strider mot lag eller annan författning eller mol allmän ordning eller om den är ägnad att väcka förargelse. Hindret i fråga har sin motsvarighet i varumärkeslagen men nämns inte i konventionen. De provisoriska anvis­ningarna innehåller förbud mol sorlbenämning som är ägnad att väcka anslöt.

Enligt andra stycket 4 får sorlbenämning inte godtas om den kan för­växlas med sortbenämning som för sort av samma eller närstående växtart införts eller föreslagits för införande i växlsorlregislrel eller annan officiell sortlista eller som används på förökningsmaterial av sådan sort. Bestäm­melsen ger uttryck för den princip, som kommit till uttryck i arlikel 13 moment 2 andra stycket andra punkten i konventionen.

Likhetsprövningen skall till en början avse sortbenämningar som intagils i växtsortregistret eller för vilka ansökan om registrering föreligger. Före­ligger samtidigt till prövning två eller flera likalydande eller eljest förväx­lingsbara benämningar på sorter tillhörande samma eller närbesläktad växt­art har det förslag företräde som först kommit in och som godkänns i sam­band med att växtförädlarrätt beviljas. Normalt torde dagen för ansökan om växtförädlarrätt bli avgörande för prioriteten, men sammanfaller inte denna dag med dagen för ingivande av senare fastställt förslag till sorlbe­nämning blir det den sistnämnda dagen som avgör prioriletsfrågan.

Vidare skall likhetsprövningen omfatta sortbenämning som införts i an­nan officiell sorllista. Härmed avses främst rikssortlistan men även andra officiella förteckningar, bl. a. som strax skall utvecklas utländska officiella sortlistor.

Regislreringshinder föreligger också om benämningen är förväxlingsbar med benämning som utan att vara intagen i sortlista används på föröknings-material av sort tillhörande samma eller närslående växtart. Prövningsor­ganet kan svårligen göra någon fullständig granskning i fråga om detta hin­der men det kan aktualiseras genom invändning.

Konventionen uttrycker klart att den likhetsprövning som här är ifråga skall utsträckas också till sorlbenämningar på sorter tillhörande samma eller liknande växtart i övriga unionsländer. Denna prövning kan givetvis i praktiken bli vansklig, men avsikten är att den skall underlättas av den omfattande underrättelseskyldighet genom förmedling av unionens byrå som föreskrivs i konventionen. Det framstår dock under hösten 1970 såsom osäkert om byrån under uppbyggnadsskedet har resurser att fullgöra de fö­reskrivna uppgifterna.

I andra stycket 5 behandlas förhållandet till annans skyddade varumärke eller annat kännetecken.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                 111

Konventionen innehåller ingen regel i detta ämne. Anledningen härtill är alt del ansågs vara förenat med alltför stora svårigheter all vid granskning­en av en föreslagen sorlbenämning beakta äldre varumärken och andra kännetecken. Konventionen fastslår dock i artikel 13 moment 10 atl regi­strering av en sorlbenämning inle rubbar annans äldre rält lill kännetecken som tjänar till atl utmärka hans varor eller företag.

Såvitt gäller svenska förhållanden är det emellertid möjligt att genomföra en ordning, som är ägnad all förhindra kollision med annans skyddade kännetecken. Den kontroll som härvid kommer i fråga är densamma som görs av patent- och registreringsverket vid registrering av varumärke. I and­ra styckel 5 föreskrivs därför alt sortbenämning inte får godtas om den kan förväxlas med varumärke, namn, firma eller annan beteckning för vilken annan än sökanden åtnjuter skydd och som skulle ha utgjort hinder mot att registrera sortbenämningen som varumärke för material av växtsorl eller för varor av liknande slag.

Växtsortnämnden torde kunna få erforderligt bistånd av patenlverket, när det gäller kontrollen av registrerade varumärken och vissa firmor. Vad gäller inarbetade men ej registrerade varumärken saml övriga kännetecken lorde del föreslagna kungörelseförfarandet vara ägnat att bringa förefintliga kolli­sionsrisker i dagen i form av invändningar.

Med "annan beteckning" i punkt 5 avses beteckningar på stiftelser, ideella föreningar och därmed jämförliga sammanslutningar, konstnärsnamn och andra likartade namn, såsom pseudonym, signatur, artistnamn och dylikt, under vilket eller vilken någon blivit känd, samt titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad.

Framkommer genom invändning eller på annat sätt atl kolUsionsrisk före­ligger mellan föreslagen sortbenämning och utomlands skyddat kännetecken torde sökanden böra underrättas härom. Det utländska kännetecknet utgör dock inte regislreringshinder i vidare mån än det skulle ha verkat som sådant hinder vid registrering av varumärke.

Av allmänna varumärkesrättsliga regler följer alt en benämning som re­gistrerats som sortbenämning därefter inte kan få skydd som varumärke för samma eller liknande varor, eftersom sortbenämningen är en allmän varubenämning som avser sorten som sådan oavsett dess kommersiella ur­sprung.

Säljare av utsäde får givelvis, som också uttryckligen sägs i konventio­nen, artikel 13 moment 9, till sortbenämningen foga ell varumärke, som han enligt VmL är berättigad att använda. Frågan om en köpare som efter för­ökning av det under visst varumärke inköpta utsädet vid försäljning av sin skörd som utsäde får använda samma varumärke får avgöras enligt känne­teckensrättsliga regler. Sorlbenämningen är såsom framgår av 22 § varje säljare skyldig alt använda.

Av hänvisningen till varumärkesrättsliga regler följer att ett registrerings-

 

112                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

hinder kan undanröjas genom medgivande av den lill kännetecknet berätti­gade. Registrering får dock inle ske om sorlbenämningen uppenbarligen skulle vara ägnad alt vilseleda allmänheten.

Punkt 5 är i enlighet med allmänna känneteckensrältsliga principer kon­struerad som elt skydd för annans skyddade kännetecken. I konventionens artikel 13 moment 3 stadgas emellertid att förädlaren eller hans rättsinne­havare inte får söka registrering såsom sortbenämning för en beteckning för vilken han själv i någon unionsstat åtnjuter varumärkesskydd. I över­ensstämmelse med delta moment i konventionen stadgas i andra stycket 6 att sortbenämning inte får godtas om den kan förväxlas med sådant varu­märke för material av växtsorl eller för varor av liknande slag för vilket sö­kanden åtnjuter skydd.

Om sökanden föreslår sitt varumärke som sortbenämning innebär det i praktiken att han är beredd all avstå från sin varumärkesrätt, eftersom en sådan åtgärd medför att han mister kontrollen över varumärket. För ord­ningens skull torde dock böra krävas bevis för alt sökanden avslår från varumärkesrätten. GäUer det elt registrerat varumärke kan detta ske ge­nom elt bevis från patent- och registreringsverket om atl märket avförts ur varumärkesregistret. Gäller det ett varumärke som är skyddat enbart genom inarbetning torde sökanden inför växtsortnäriinden böra förklara alt han avslår från sin varumärkesrätt.

Tredje stycket

Stycket upptar en speciell regel om behandling av utomlands registrerad sorlbenämning.

I artikel 13 moment 5 i konventionen föreskrivs, som nämnts, att när an­sökan om skydd för en ny sort görs i flera unionsslaler del skall ske under en och samma benämning. Vidare åläggs vederbörande myndighet i varje stat skyldighet alt registrera den benämning som angetts, såvida myndighe­ten inte finner att benämningen är olämplig i denna stal. I sådant fall kan myndigheten anmoda förädlaren eller hans rättsinnehavare alt föreslå en översättning av den ursprungliga benämningen eller annan lämplig benäm­ning.

För anslutning till konventionen torde krävas all här angivna grundsats om sortbenämnings enhetlighet inom konventionsområdet avspeglas i lagen. I förevarande stycke bemyndigas därför Kungl. Maj :l atl, under förutsätt­ning av ömsesidighet, förordna att sortbenämning som registrerats eller an­mälts för registrering i främmande stat får.ulan hinder av första och andra styckena registreras i Sverige, om benämningen inte är olämplig. Tänkbara exempel på fall, då undantagsbestämmelsen kan bli tillämplig, är atl en sorlbenämning på främmande språk är elt fantasiord men på svenska är en allmän varubeleckning eller elt ord som är ägnat all väcka förargelse.

För tillämpning av den nu behandlade regeln torde del vara nödvändigt

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 197.1                113

atl sökande i samband med atl han inger förslag lill sortbenämning upp' lyser om alt denna benämning tidigare registrerats eller föreslagits i an­nan unionsstat för samma sort.

9 §.

I förevarande paragraf, som motsvarar 8 § i utredningens förslag, före­skrivs att registrering av mer än en v'äxtsort inte får sökas i samma an­sökan (jfr 10 § PalL och 11 § ML).

Föreskriften har tillkommit av administrativa skäl. Även fiskaliska hän­syn har spelat in.

10 §

Enligt denna paragraf, som i utredningens förslag motsvaras av 9 §, skall sökande som inte har hemvist i Sverige ha ett här bosatt ombud som kan företräda honom i allt som rör ansökningen (jfr 12 § PatL och 12 § ML).

Bestämmelsen är föranledd av praktiska hänsyn. För växtsortnämnden underlättas ansökningens behandling av att nämnden inte behöver stå i direkt förbindelse med sökande som är bosatt utomlands. Även allmän­heten bör kunna vända sig till någon inom landet för besked eller för att få kontakt med sökanden.

Med hemvist avses för fysisk person den ort där vederbörande är bosatt i avsikt att stadigt kvarstanna och för juridisk person den ort där sty­relse eller annat ställföreträdande organ har sitt säte.

Bestämmelsen avser krav på ombud endast under ansökningstiden. Fö­reskrift om skyldighet för sorlinnehavare att ha ombud i Sverige finns i 46 § departementsförslaget. Uppdelningen är betingad av all följderna för underlåtenhet atl ställa sig föreskrifterna till efterrättelse är olika. Vad gäller ombud under ansökningstiden är påföljden av sådan försummelse alt ansökningen avskrivs eller avslås, 11 resp. 12 § departementsförslaget.

Enligt 47 § departemenlsförslaget kan Kungl. Maj:t medge undantag från ombudstvånget. Härtill återkommer jag vid nämnda paragraf.

11 §

Denna paragraf, som motsvarar 10 § i utredningens förslag, innehåller bestämmelser om växtsorlnämndens inledande behandling av en ansökan om registrering av växtsort (jfr 15 § PatL och 14 § ML).

Första stycket

Här föreskrivs att om sökanden inle iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller om annat hinder föreligger för bifall lill ansökningen sökanden skall föreläggas alt inom viss tid yttra sig eller vidta rättelse.

Ansökan om växtförädlarrätt behandlas enligt ett förprövningssystem. Växtsorlnämndens officialgranskning skall avse såväl att ansökningshand-

 

114                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

lingen fyller givna föreskrifter i formellt hänseende som all sorten uppfyl­ler de för rättsskydd uppställda kraven. Vid granskningen skall också prövas om hinder föreligger all godkänna den förslagna sortbenämningen.

De formaliteter som gäller för erhållande av rättsskydd framgår endasl delvis av själva lagen (7—10 §§). I övrigt kommer föreskrifter härom all tas in i lillämpningskungörelsen.

De materiella förutsätlningarna för registrering utgörs av kraven på sär­skillnadsförmåga, homogenitet och stabilitet. Vid den inledande gransk­ningen är det framför allt det första av dessa krav som kan uppmärksam­mas. Granskningsmaterial är i första hand här i landet beviljade och sökta växtförädlarrälter inom växtarten i fråga samt sorter som upptagils på rikssortlistan eller annan officiell lista eller för vilka ansökan om upp­tagande föreligger. Men eftersom särskillnadskravet i princip är ett krav på absolut nyhet, måste granskningen också avse beviljade och sökta växt­förädlarrälter i andra unionsländer saml sorter som upptagits i eller sökts upptagna i officiella sortlislor i andra unionsländer. Det kan förutsättas att registreringsmyndigheterna i unionsstalerna kommer att samarbeta och därigenom underlätta prövningen såvitt gäller dessa stater. I vart fall på kort sikt torde emellertid inte rimligen böra krävas mer än att hänsyn tas till någorlunda lätt tillgängliga upplysningar om existerande sorter i Sverige och i andra länder med motsvarande odlingsförhållanden. Strängt laget bör granskningen slutligen också utsträckas till sorter som ligger utanför rältsskyddssyslemel och de officiella sorllislorna, men de praktiska möjligheterna härtill är givelvis starkt begränsade. I delta sammanhang bör observeras atl, om en sort som rätteligen inte uppfyller särskillnads­kravet registrerats, domstol enligt 31 § departementsförslaget kan häva registreringen.

I någon mån särskillnadsförmågan men framför allt homogeniteten och stabiliteten hos den sort för vilken skydd söks undersöks vidare vid de praktiska prov som skall göras enligt föreskrift i 16 § departemenlsför­slaget.

Om granskningen hos växtsortnämnden ger vid handen att något for­mellt eller materiellt hinder mot bifall till ansökningen föreligger skall sökanden föreläggas att inom viss tid yttra sig eller vidta rättelse. Om granskningen inte uppdagar något hinder fortsätter behandlingen av an­sökningen med ett kungörelse- och invändningsförfarande enligt 15 § de­parlementsförslaget.

Ett föreläggande till sökanden skall vara tydligt till sill innehåll, och klart motiverat. Tidsfristen bestäms av växtsortnämnden efter omständig­heterna i det enskilda fallet.

Om sökanden inle lämnat förslag på sortbenämning eller föreslagit en endast preliminär beteckning för sorten skall han föreläggas att föreslå definitiv sorlbenämning.  I  sådant fall torde det ofta vara praktiskt alt

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                 115

låta förprövningsförfarandet beträffande sortbenämningen löpa fristående från den inledande behandlingen av ansökningen i övrigt.

Andra stgcket

Enligt andra stycket är påföljden för en sökande, som inte inom före­lagd lid yttrar sig eller vidtar åtgärd för att avhjälpa brist, alt ansökningen avskrivs. Denna påföljd inträder även för det fall all sökanden underlåter atl efterkomma föreläggande alt föreslå sortbenämning. Erinran om på­följden skall tas in i föreläggandet.

Om ansökningen avskrivs sker ingen fortsatt saklig prövning av den­samma. Beslut om avskrivning kan enligt 18 § departementsförslaget över­klagas.

Som utredningen anmärkt bör en begäran om anstånd med att besvara föreläggande inle betraktas som ett yttrande över föreläggandet. Å andra sidan bör — som Sveriges advokatsamfund framhållit •—• en skrivelse som endast innehåller en begäran om saklig prövning på föreliggande material i regel betraktas som ett yttrande som föranleder saklig prövning och nor­malt resulterar i att ansökningen avslås. Vid avslag föreligger besvärsräll med möjlighet till ny saklig prövning, eventuellt efter återförvisning.

Som utredningen anfört lorde behovet av en motsvarighet lill den i PatL stadgade möjligheten för sökanden att få en avskriven ansökan återupp­tagen vara så ringa, atl någon bestämmelse härom inte är behövlig.

12 §

Denna paragraf, som motsvarar 11 § i utredningens förslag, innehåller regler om handläggning av ansökning efter del alt sökanden avgetl ytt­rande med anledning av föreläggande (jfr 16 § PalL och 15 § ML).

I paragrafen föreskrivs, att ansökningen skall avslås, om hinder för bi­fall till den föreligger även efter det yttrande avgetts, dock endast under förutsättning att sökanden haft tiUfälle all yttra sig över hindret och att anledning inte förekommer att ge sökanden nytt föreläggande.

Har sökanden yttrat sig över föreläggandet men finner växtsortnämn­den, att något av de påtalade hindren mol bifall till ansökningen alltjämt föreligger, skall anmärkningen normalt avslås. Avslagsbeslulet skall vara motiverat. Beslutet kan vara grundat antingen på formella brister i ansök­ningen eller på materiella skäl. Avslagsbeslut skall meddelas också när sökanden visserligen har vidtagit åtgärd för att avhjälpa en brist men åtgärden är otillräckUg och bristen följaktligen helt eller delvis kvarstår.

önskvärt är att endast elt föreläggande meddelas under den prövning av ansökningen som föregår prövningen av sortmaterialet. Uppenbaras emel­lertid en annan brist i ansökningen än den som föranlett det första före­läggandel, måste nytt föreläggande meddelas. Ett avslagsbeslut får nämli-

 

116                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

gen inle grundas på hinder över vilket sökanden inte haft tillfälle atl ytt­ra sig.

Mot beslut av växtsortnämnden alt avslå ansökan får sökanden enligt 18 § deparlementsförslaget föra talan genom besvär. Att märka är alt så­dana brister i ansökningen som avser exempelvis ombudslvångel eller inbe­talning av avgifter kan avhjälpas i besvärsinstansen.

13 §

Paragrafen, som motsvarar 12 § i utredningens förslag, reglerar förfaran-del om någon påslår bättre rätt lill växtsort (jfr 17 § PatL och 16 § ML).

I första stycket av paragrafen föreskrivs alt växtsortnämnden, om någon inför nämnden påstår all han äger bättre rätt till växlsorten än sökanden och om saken är tveksam, kan förelägga honom att väcka talan vid dom­stol inom viss tid vid påföljd alt hans påstående annars lämnas utan av­seende vid den fortsalla prövningen av ansökningen. Enligt andra stycket kan växlsortnämnden, om tvist om bättre rätt lill sorten är anhängig vid domstol, förklara regislreringsansökningen vilande i avbidan på atl målet slutUgt avgörs.

Den som påstår sig ha bättre rätt än sökanden lill en växtsort gör exem­pelvis.gällande all han själv är förädlare av sorten och atl sökanden kommit över sorlen genom missbruk av' elt förtroende. En annan anledning till tvist om rätten till en växtsorl kan vara att del råder delade meningar mellan för­ädlaren och det företag i vilket han är anställd om vem som enligt avtal dem emellan är innehavare av sorten. Tänkbart är också alt sökandens rätt kan vara beroende av en civilrällslig tvist, t. ex. om arv Sådana tvister kan inte annat än i klart styrkta fall lösas av växlsortnämnden utan måste, om inle uppgörelse eller skiljedom träffas, avgöras av domstol. Även ett påslå­ende av någon alt han jämte sökanden är förädlare av sorlen och alltså be­rättigad all vara inedsökande kan ge upphov lill en tvist av motsvarande karaktär, önskemålet att kunna få sådana tvister lösta redan på ansök-ningsstadiel har föranlett bestämmelsen.

Anmärkas kan atl rätten atl söka registrering av växtsorl inte kan vara föremål för godtrosförvärv. Om två företag oberoende av varandra genom förädling framställt samma sort har inget av dem bättre rätt än del andra till sorten. Det förelag som först söker växtförädlarrätt får därmed företräde framför del andra.

Om den som förelagts att väcka talan inle gör della inom förelagd tid lämnas påståendet om bättre rätt utan avseende vid den fortsatta prövning­en av ansökningen. Erinran härom bör göras i föreläggandet.

Påslående om bättre rält kan göras när som helst intill dess registrerings-ärendet avgjorts. Om praktiska prov med material av sorlen skall göras, vilket normalt är förhållandet, torde sådana prov inle böra uppskjutas i av­bidan på utgången av tvisten om bättre rält till sorlen. De praktiska proven

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                 117

är ju i regel tidsödande och del ligger i båda parternas intresse att få dem utförda utan tidsförskjutning.

14 §

Paragrafen, som motsvarar 13 § i utredningens förslag, innehåller en be­stämmelse om överföring på annan av ansökan om växtförädlarrätt (jfr 18 § PatL och 17 § ML).

Första stycket

Den som visar sig ha bättre rätt lill en växlsort än sökanden har i regel intresse av alt få sorten skyddad för sig. Om han skulle behöva göra ny an­sökan om skydd för sorten, utgör visserligen den förra ansökningen i och för sig inte hinder mot den senare, eftersom bara marknadsföring av sorten hindrar registrering (3 § Iredje stycket departementsförslaget). Men då den nya ansökningen prövas skulle andra sorter som publicerats under tiden efter den förra ansökningen och fram till dagen för ingivandel av den nya ansökningen kunna anföras som registreringshinder. Även marknadsföring av den "sökande" sorten efter den första ansökningen skulle kunna åbero-lias gentemot den nya ansökningen. Det skulle därför inte vara tillfreds­ställande att hänvisa den som visar sig ha bättre rätt till sorten lill atl göra en ny ansökan om skydd. Av dessa skäl bör den som visar sig ha bättre rätt till en växtsorl än den som sökl registrering för sorten kunna få ansökning­en överförd på sig.

I enlighet härmed föreskrivs i första styckel av förevarande paragraf att växtsortnämnden, om någon inför nämnden visai* att han äger bättre rält till växtsorten än sökanden, på yrkande skall överföra ansökningen på denne. Den som fåll ansökan överförd på sig skall erlägga ny ansöknings­avgift.

Yrkande om överföring kan framställas när som helst under handlägg­ningen av regislreringsansökningen. Förutsättning för överföring är, förutom yrkande därom, alt den som begär överföring styrker sin rätt. Bevisning kan föras direkt inför växtsortnämnden eller, om hänvisning till domstol skett enligt 13 §, genom företeende av lagakraftvunnen dom.

Ny ansökningsavgift skall erläggas av den som fått ansökningen överförd på sig. I tillämpningskungörelsen torde emellertid komma all ges föreskrif­ter om elt förenklat förfarande för klara fall av succession. Successor kom­mer i dessa fall att antecknas som sökande i den ursprungliga sökandens ställe utan att behöva betala ny ansökningsavgif t. Motsvarande regler gäller på patent- och mönslerområdena, 8 § patentkungörelsen (1967: 838) resp. 7 § mönsterskyddskungörelsen (1970: 486).

 

118                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

Andra stycket

Behandlingen av ansökningen om registrering torde i båda parters in­tresse böra fortsätta medan ett yrkande om Överföring prövas. För att und­vika rättsförlust för den slutligen berättigade stadgas emellertid i andra stycket alt ansökningen inte får avskrivas, avslås eller bifallas förrän yrkan­det om överföring slutligt prövats. För att förbudet skall bli tillämpligt bör yrkande om överföring lämpligen framställas redan i samband med att på- ståendet om bättre rätt görs.

15 §

Paragrafen motsvarar 14 § första stycket första punkten och andra styc­kel i utredningens förslag och innehåller bestämmelser om kungörande av ansökan och om invändning (jfr 19 och 21 §§ PatL samt 18 § ML).

Första stycket

Enligt första stycket skall växtsortnämnden, om ansökningshandlingarna är fullständiga och hinder inte föreligger mot registrering, kungöra ansök­ningen för att bereda allmänheten tillfälle att inkomma med invändning mot denna.

Förutsättning för kungörande är alt nämnden vid sin dittUlsvarande granskning inte funnit något hinder mot registrering. Vid tiden för kungö­randet bör nämnden normalt ha slutfört de undersökningar beträffande både sorten och sortbenämningen som i dåvarande läge gått all göra. In­vändningsförfarandet tjänar främst lill att komplettera nämndens official­granskning.

Närmare bestämmelser om vad kungörelsen skall innehålla kommer atl meddelas i tillämpningsföreskrifterna. I kungörelsen bör undantagslöst las in uppgifter om det växtsläkte eller den växtart sorlen tillhör, den föreslag­na sortbenämningen, sökandens och förädlarens namn samt dagen för an­sökningen och eventuell begäran om prioritet. Kungörelsen torde böra infö­ras i en särskild av växtsortnämnden utgiven publikation.

Andra stycket

Här föreskrivs att invändning skall göras skriftligen inom tid som växt­sortnämnden bestämmer. Omständigheterna i varje särskilt fall torde få av­göra hur lång frist som bör ges. Beaktas bör att regislreringsförfarandel skall kunna avslutas så snart de i 16 § föreskrivna proven slutförts och frågan om sortbenämning lösts.

Enligt 18 § deparlementsförslaget har den som gjorl invändning besvärs-rätt mol beslut som gått honom emot. En förutsättning härför är att fråga är om invändning i teknisk mening, dvs. en anmärkning som inkommit inom invändningsliden. Anmärkningar som framställts före eller efter invänd-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                 119

ningstiden är inte invändningar i lagens mening och den som gjort en sådan anmärkning kan alltså inle få besvärsrätt. Det oaktat kan anmärkningen beaktas av växlsortnämnden, eftersom denna har officialprövning i fråga om alla regislreringshinder som kommer till dess kännedom. För all en sådan anmärkning skall kunna föranleda avslagsbeslut måste dock, enligt 12 § de­partemenlsförslaget, sökanden ha haft tillfälle att yttra sig över densamma.

16 §

Paragrafen, som motsvarar 14 § första styckel andra och tredje punkter­na i utredningens förslag, ger bestämmelser om de prov med en växlsorl som behövs för att del skall kunna fastställas att sorten fyller kraven för registrering.

I första punkten av paragrafen föreskrivs att växtsortnämnden skall för­anstalta om prov med material av sorlen, om inte delta av särskilda skäl anses onödigt.

Proven är alltså i princip obligatoriska men kan underlåtas, om nämn­den av särskilda skäl finner alt de kan undvaras. Med proven avses atl fast­ställa sortens särskillnadsförmåga, homogenitet och stabilitet. Det tor­de få ankomma på statens centrala frökontrollanstalt att företa proven. Dessa bör ulföras som laboratorieprov provodling i växthus eller på friland m. m. Beträffande könligt förökade sorter lorde provningen i allmänhet böra omfatta två, undantagsvis tre generationer. I fråga om vegetativt för­ökade sorter kan provningen komma att begränsas till en fullständig vege­tativ cykel.

Det är inte nödvändigt alt avvakta att prövningen i övrigt avslutals innan proven påbörjas.

Enligt andra punkten skall för proven erläggas en särskild avgift. Stor­leken av avgifter för prov fastställs enligt 49 § departementsförslaget av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Avgifterna för prov torde konima att differentieras allt efter arten och omfattningen av de undersökningar som behövs i skilda typfall. I princip skall sökanden helt bestrida kostnaden för proven. Beslutanderätten i fråga om provavgif­terna lorde komma att delegeras till lantbruksstyrelsen.

17 §

I paragrafen, som överensstämmer med 15 § i utredningens förslag, ges bestämmelser om den fortsatta behandlingen av registreringsansökningen sedan liden för invändning gått ut och de praktiska proven slutförts (jfr 23 § PalL och 20 § ML).

Första stycket

Här föreskrivs att växtsortnämnden skall ta upp ansökningen till fort­satt prövning sedan tid för framställning av invändning gått ut och prov

 

120                      Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

med material av växlsorten slutförts. Vid den fortsatta prövningen skall 11 —14 §§ tillämpas.

Ansökningens kungörande förutsätter att växtsortnämnden vid sin gransk­ning funnit alt ansökningen då föreligger i sådant skick att den skall kunna resultera i en växtförädlarrätt. Därmed är emellertid ärendet inte slutligt avgjort. Såväl invändningar som andra omständigheter kan efter invänd­ningstidens slut föranleda en annan bedömning. Hänvisningen lill 11 § inne­bär alt nämnden i princip är skyldig atl ånyo undersöka alla förutsättningar för växtförädlarrätt. Normalt kommer undersökningen emellertid all be­gränsas lill vad som kan föranledas av gjorda invändningar och framkomna provningsresultat. Men också anmärkningar som formellt inte är invänd­ningar måste, som framhållits vid 15 §, beaktas. Även på delta stadium kan under de förutsättningar som anges i 11 och 12 §§ ansökningen avskrivas eller avslås. Hänvisningen lill 13 och 14 §§ innebär att frågor om bättre rätt till sorl och överförande av ansökan kan aktualiseras också efter invänd-ningsfrislens vilgång. Det kan framhållas att ett påstående om bättre rätt kan ha formen av en invändning.

Andra stycket

I detta stycke ges föreskrift om alt sökanden skall underrättas om in­kommen invändning och ulfört prov samt beredas tilllälle att yttra sig där­över.

Har någon invändning inte gjorts och finner växtsortnämnden inte heller i övrigt hinder föreligga mot registrering, skall ansökningen bifallas. Beslut härom vinner då omedelbart laga kraft. Ett beslut alt bifalla ansökningen trots invändning vinner däremot inte laga kraft förrän besvärsliden har gått ut. Om ansökningen avslås har sökanden talerätt.

18 §

Paragrafen, som motsvarar 16 § i utredningens förslag, innehåller före­skrifter om rätt till lalan mot växtsorlnämndens slutliga beslut i ärenden om registrering av växtsort (jfr 24 § PatL saml 21 § ML).

I PalL har reglerna om besvär delats upp på skilda paragrafer. Utred­ningens förslag följer PatL:s systematik i detta avseende. Svea hovrätt har påpekat atl uppdelningen i PatL enligt vad som framgår av förarbetena är föranledd enbart av önskemålet orh en så långt som möjligt överensstäm­mande paragrafnumrering i de nordiska lagarna. Eftersom motsvarande intresse inte föreligger här och inte heller i övrigl några skäl till uppdelning synes föreligga såvitt gäller växlförädlarrättslagen har hovrätten förordat en omredigering av lagen i della avseende. Hovrättens påpekande är i och för sig rikligt. För den av utredningen föreslagna systemaliken talar emellertid flera omständigheter. Det är sålunda önskvärt all växlförädlarrättslagen i sin uppbyggnad så nära som möjligt ansluter sig till PatL och ML. Vida-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                 121

re kan elt eventuellt framlida nordiskt samarbete underlättas av all la­gen är konstruerad på sätt utredningen föreslagit. Jag erinrar i del samman­hanget 0111 alt man i Norge f. n. överväger frågan om lagstiftning angående skj'dd för växtförädlingsprodukter. Jag har av dessa skäl stannat för att i departementsförslaget följa utredningens systematik.

I förevarande paragraf regleras sålunda bara frågan om besvär i fråga om slutliga beslut, som har meddelats på ansökningsstadiet. När det gäller be­slut av växtsortnämnden i frågor som har kommit upp efter det all re­gistrering beviljats finns bestämmelser om lalan i 48 § departementsför­slaget.

Första stycket

Enligt första stycket första punkten får sökanden föra lalan mol slutligt beslut av växtsortnämnden i ärende angående ansökan om registrering av växlsorl, om beslutet gått honom emot. I andra punkten föreskrivs, att in-vändare får föra talan mot beslut om bifall lill ansökan, trots atl invänd­ning i behörig ordning framställts. Enligt tredje punkten — som inte finns med i utredningens förslag men som har en motsvarighet i 24 § första styc­ket tredje punkten PatL och 21 § första stycket tredje punkten ML — får invändning om särskilda skäl föreligger prövas även om invändaren åter­kallat sin talan.

Med slutligt beslut menas beslut varigenom växlsortnämnden skiljer ärendet från sig, dvs. beslut om avskrivning enligt 11 §, beslut om avslag enligt 12 § och beslut om bifall till registreringsansökan. Mot beslut som inle är slutligt utan rör förfarandet, t. ex. beslut om föreläggande eller an­stånd, får särskild lalan inte föras.

De enda som får föra talan mol slutligt beslut är sökanden och invän-dare. Förutsättning för all sökanden skall få föra talan är alt beslutet gått honom emot. Elt beslut om bifall lill ansökan kan aldrig gå sökanden emot, eftersom växtförädlarrätt bara kan beviljas på grundval av en ansökan som utformats eller godkänts av sökanden. Jag hänvisar till vad jag har anfört vid 7 § om att det ankommer på sökanden alt slutligt bestämma hur beskrivningen skall utformas. Invändare får föra talan mot beslut varige-noin ansökan har bifallits. En förutsättning för att invändarens besvär skall tas upp till prövning är att invändningen varit formellt riklig, dvs. all den gjorts skriftligen och inkommit inom föreskriven tid.

Alt invändning i vissa fall får prövas trots atl invändaren återkallat sin talan motiveras av del allmänna intresset av all oriktiga beslut undanröjs. Om en invändning grundats på atl objektiva förutsättningar för växtför­ädlarrätt enligt invändarens mening inle förelegat är det ett allmänt intres­se atl frågan prövas även i högre instans. Särskilda skäl för prövning bör då anses föreligga. Om invändaren påstått sig ha bättre rätt än sökanden.

 

122                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

bör han däremot ha rätt atl disponera över sin talan, varför prövning ej bör ske efter återkallelse.

Andra stycket

I della stycke regleras rätten atl föra lalan mot beslut i fråga om över­föring av ansökan. Har elt yrkande om överföring bifallils får enligt första punkten sökanden föra lalan. Har sådant yrkande däremot avslagits, är det enligt andra punkten den som framställt yrkandet som får föra talan mot detsamma.

19 §

I denna paragraf, som motsvarar 17 § i utredningens förslag, ges före­skrifter om sättet atl överklaga beslut som avses i 18 § departementsför­slaget (jfr 25 § PalL och 22 § ML).

Första stycket

Enligt utredningens förslag skulle talan över slutliga beslut av växtsort­nämnden föras hos Kungl. Maj :t i regeringsrätten. Under remissbehand­lingen framfördes önskemål om en mellaninstans (avsnitt 5.6). Av skäl som jag har utvecklat i det föregående (avsnitt 6.6) har också jag funnit ändamålsenligt att besvär över växtsorlnämndens beslut i första hand prö­vas av ett organ i vilket biologisk sakkunskap är representerad.

I enlighet härmed föreskrivs i första stycket första punkten alt sådan ta­lan som avses i 18 §, dvs. lalan mot växtsortnämndenis slutliga beslut i ären­de angående ansökan om växtförädlarrätt samt mot dess slutliga beslut med anledning av en begäran om överföring av ansökan om växtförädlarrätt, skall föras hos lanlbruksstyrelsen genom besvär inom två månader från beslutets dag. Enligt andra punkten skall den som vill anföra besvär inom samma lid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd atl besvären annars inte tas upp till prövning.

Besvärstiden överensstämmer med den som gäller enligt PalL och ML.

Andra stycket

Av skäl som jag utvecklat i del föregående (avsnitt 6.6) bör regerings­rätten vara sista instans i ärenden angående växtförädlarrätt.

Enligt PatL och ML får —- av skäl som sammanfattats i propositionen till ML (prop. 1969: 168 s. 194 f) — bara sökanden föra lalan mot mellaninslan-sens beslut i patent- resp. mönsterärenden. Anledning saknas alt tillämpa en annan ordning inom växtförädlarrätten.

I enlighet härmed föreskrivs i andra stycket, att talan mot beslut av lant­bruksstyrelsen får föras av sökanden, om beslutet gått honom emot, och att sådan lalan förs hos regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                 123

Regleringen av besvärsrätten enligt detta stycke är anpassad efter den omorganisation av förvaltningsrättskipningen, som enligt del förslag som remitterats till lagrådet den 20 mars 1970 förutsätts genomföras den 1 ja­nuari 1972. För tiden intill dess skall talan mot lantbruksstyrelsens beslut enligt en övergångsbestämmelse som jag kommer att föreslå i del följande föras hos Kungl. Maj :t genom besvär inom två månader från beslutets dag. Avsikten är att även sådana besvär skall prövas i regeringsrätten. I anslut­ning till övergångsbestämmelsen bör därför elt tillägg göras till lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt. Förslag till sådan lagändring torde få anmälas senare.

Myndigheterna har atl pröva ansökningar om växtförädlarrätt enligt offi-cialprincipen. Della överensstämmer med vad som gäller på bl. a. patent- och mönsterskyddsrältens områden. I fråga om den närmare innebörden av officialprincipen kan jag hänvisa lill vad jag i del avseendet anförde under förarbetena till ML (prop. 1969: 168 s. 196). Jag vill emellertid erinra om atl förslag om ny lagstiftning om förvaltningsprocessen f. n. är under utarbe­tande inom justitiedepartementet och torde komma atl läggas fram inom kort. De regler i förevarande hänseende som kan komma atl genomföras på grundval av detta förslag blir i princip gällande också på detta område.

20 §

Paragrafen, som motsvarar 18 § i utredningens förslag, innehåller före­skrifter om registrering och kungörande av beslut om bifall till ansökan om växtförädlarrätt samt om kungörande av avskrivnings- och avslagsbeslut (jfr 26 § PatL och 23 § ML).

Den formella uppbyggnaden av denna paragraf är en annan i departe­mentsförslaget än i utredningens förslag. Skälen härtill har angetts i inled­ningen lill specialmotiveringen.

Första stycket

Enligt detta stycke skall, om ansökan om registrering av växtsort bi­falls och beslutet härom vinner laga kraft, sorten tas in i växlsorlregislrel och registreringen kungöras.

Full rättsverkan får beslut om bifall till ansökan om registrering av växt­förädlarrätt först efter registreringen. Utgångspunkten för de i 21 § departe­menlsförslaget stadgade tiderna under vilka växtförädlarrätt kan upprätt­hållas samt för beräkning av årsavgift enligt 23 § första stycket i förslaget är dock dagen för bifall till ansökan.

Tidpunkten då ett beslut om bifall till ansökan om växtförädlarrätt vin­ner laga kraft är beroende av om invändning gjorts eller inte. Har invänd­ning inte gjorts vinner beslutet omedelbart laga kraft, eftersom klagorätt enligt 18 § inte föreligger i det fallet. Har däremot invändning gjorts, vin­ner beslutet, om invändaren inte för talan mol detsamma, laga kraft efter

 

124                   Kungl. Maj:ls proposition nr 40 år 1971

besvärstidens utgång, dvs. två månader från beslutets dag. Beslut av rege­ringsrätten har givetvis omedelbart laga kraft och skall således leda till re­gistrering ulan dröjsmål.

Så snart lagakraftägande beslut om bifall lill ansökan om registrering av växlsort föreligger, skall sorten tas in i växlsorlregislrel och kungörelse därom ulfärdas. Kungörelsen skall offentliggöras på samma sätt som kun­görelse om ansökningen enligt 15 §. Kungörelsen om registreringen torde normalt kunna vara mer kortfattad än kungörelsen om ansökningen. När­mare föreskrifter härom kommer att meddelas i tillämpningskungörelsen.

När växlsorl registrerats bör sorlinnehavaren tillställas ett bevis om re­gistreringen. Föreskrift härom lorde komma alt meddelas i lillämpningskun­görelsen. Ell sådant bevis är inte bärare av någon rättighet ulan bara en bekräftelse på att växtförädlarrätt beviljats och att beslutet därom vunnit laga kraft.

Andra stycket

Lagakraflvunnel beslut om att avskriva eller avslå en ansökan som kun­gjorts enligt 15 § skall enligt föreskrift i delta stycke kungöras. Motivet lill denna föreskrift är atl allmänheten alllid bör bli underrättad om det slut­liga beslutet i elt ärende som en gång kungjorts.

Växtförädlarrätts giltighetstid

21 §

Paragrafen, som motsvarar 4 § i utredningens förslag, innehåller bestäm­melser om skyddstiden för växtsort (jfr 40 § PatL och 24 § ML).

Konventionen fastslår i artikel 8 moment 2 alt skyddstiden i en unions­stat räknas från den dag då skyddet meddelades. Enligt moment 1 beviljas den rätt som tiUerkänns förädlaren av en ny sort eller hans rättsinnehavare, för en begränsad tid som icke får undersliga 15 år; för sådana växlslag som vin, fruktträd och deras grundstammar, skogsträd och prydnadslräd får den ej undersliga 18 år.

Utredningens förslag upptar i själva lagen ell stadgande av innehåll dels all meddelad växtförädlarrätt kan upprätthållas intill dess 15 eller, såvitt gäller fruktträd, skogsträd, prydnadsträd och vin, 18 år förflutit från del år då ansökningen om växtförädlarrätt beviljades, dels ock att Kungl. Maj :t får för viss växtart förordna om längre skyddstid dock högst 25 år. Utred­ningen förutsätter att Kungl. Maj :t med stöd av detta bemyndigande skall utsträcka skyddstiderna väsentligt. Som jag i annat sammanhang (avsnitt 6.5) framhållit anser jag emellertid alt de verkliga skjddstiderna skall fast­ställas i lagen.

Flera remissorgan påpekar alt utredningens förslag skiljer sig från kon-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                125

ventionen, där det sägs alt skyddstiden inte får vara under 15 resp. 18 år, och anser att det inte finns något skäl för att den svenska lagtexten skall avvika från konventionstexlen.

För egen del anser jag — som jag närmare utvecklat i del föregående (avsnitt 6.5) — alt anledning inte förekommer att i princip bestämma läng­re skyddstider i den svenska lagen än konventionens minimitider.

Av praktiska skäl bör man dock såsom utredningen föreslår låta alla skyddstider utlöpa vid årsskifte. Visserligen leder delta till att den vars an­sökan beviljas i början av ett kalenderår får åtnjuta inemot 16 resp. 19 års skyddslid. Men en sådan regel medför avsevärda administrativa förenkling­ar, bl. a. vid debiteringen av den årsavgift som skall tas ut enligt 23 § depar­tementsförslaget.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i nu förevarande paragraf atl växtförädlarrätt gäller från den dag, då ansökningen om registrering bi­fölls, och kan upprätthållas under 15 eller, såvitt gäller vin, fruktträd och deras grundstammar, skogsträd och prydnadslräd, 18 år räknai från in­gången av året efter det, då ansökningen bifölls.

Utgångspunkt för skyddstiden är alltså den dag då ansökningen om re­gistrering bifölls. Om klagorätt enligt bestämmelserna i 18 § departements­förslaget inte föreligger sammanfaller denna dag med dagen för registre­ringen. Föreligger däremot klagorätt sker registrering enligt 20 § deparle­mentsförslaget först om beslutet om bifall till ansökningen vinner laga kraft. Också i de fall då registrering sålunda sker vid en senare tidpunkt, räknas skyddstiden från dagen då ansökan bifölls.

Slutpunkt för skyddstiden är alltid utgången av det femtonde resp. det aderlonde året efter det år, då ansökningen bifölls. Men växtförädlarrätten kan naturligtvis upphöra tidigare, exempelvis genom alt sortinnehavaren underlåter att betala den i 23 § departementsförslaget föreskrivna årsav­giften.

Skogsträd har nämnts bland de växtarter för vilka den längre skydds-liden gäller. Del bör emellertid observeras att lagen inte är avsedd att gälla skogsträd vid ikraftträdandet.

Användande av sortbenämning

22 §

I denna paragraf, som motsvarar 19 § i utredningens förslag, upptas vissa bestämmelser om användning av registrerad sortbenämning.

Föreskrifterna i denna paragraf leder liksom övriga bestämmelser om sortbenämning sitt ursprung från arlikel 13 i konventionen. I moment 7 av artikeln stadgas sålunda atl envar som i en av unionsstalerna utbjuder eller försäljer förökningsmalerial av en ny sorl är skyldig alt använda benäm-

 

126                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

ningen på den nya sorten, även efter det atl skyddet för sorten upphört. Delta gäller dock enligt moment 10 första punkten inle om en äldre rätt till kännetecken skulle trädas för när genom användningen av sortbenäm­ningen. Om någon till följd av sådan äldre rättighet är förhindrad att upp­fylla den i moment 7 föreskrivna förpliktelsen skall enligt moment 10 andra punklen vederbörande myndighet anmoda förädlaren eller hans rättsinne­havare atl föreslå en annan benämning på den nya sorten. Slutligen före­skrivs i artikel 13 moment 8 a) i konventionen att, sedan skydd meddelats en förädlare eller hans rättsinnehavare, benämningen på den nya sorten inte i någon av unionsstalerna kan användas som benämning på annan sort av samma eller närstående art.

Första stycket

Skydd mol all felaktiga sortbenämningar används i handeln finns redan i vårt land genom systemet med obligatorisk statsplombering av ulsädes­vara, vilket omfattar allt handelsförl utsäde av lanlbruksväxler — utom sockerbeta, lin och hampa — samt alla grönyteväxter. En förutsättning för statsplombering är nämligen normalt alt sorlen införts i rikssortlistan och då så sker fastställs ett namn för sorten. Även elt stort antal köksväxter är in­tagna i rikssortlistan. För dessa är statsplombering inte obligatorisk men förekommer i icke obetydlig omfattning frivilligt.

För anslutning till konventionen fordras emellertid också i växlförädlar­rättslagen en bestämmelse om användning av sortbenämning. En sådan be­stämmelse skall enligt konventionen omfatta alla sorter som är eller har varit skyddade. Visserligen är skyldigheten att använda sortbenämning på en inte längre skyddad sort — som utredningen påpekar — egentligen en från den immalerialrättsliga lagstiftningen fristående fråga, som kanske skulle ha sin rätta plats i den lagstiftning som behandlar handelsföringen av utsäde. I likhet med utredningen anser jag dock alt stadgandet kan ses som en logisk påbyggnad på lagstiftningen i övrigt och att del alltså kan tas in i denna lag.

Stockholms rådhusrätt har anfört atl kravet på alt registrerad sortbe­nämning skall användas även efter skyddstiden är föga lämpligt åtminstone för sådana fall då rätten upphört genom dom, varigenom rätten förklarats ogiltig t. ex. på grund av all nyhelsvUlkoret ej varit uppfyllt. Då även i andra fall av växtförädlarrättens upphörande kravet att använda den re­gistrerade sorlbenämningen enligt rådhusrätten kan te sig främmande har rådhusrätten föreslagit alt bestämmelsen övervägs ytterligare och omredi­geras.

Så länge praktisk erfarenhet saknas är det svårt alt överblicka om del finns fog för de av rådhusrätten anförda betänkligheterna. Det vill dock synas som om intresset av att en sorl behåller sin benämning är oberoende av anledningen till alt växtförädlarrätten upphört. Konventionen föreskriver

 

Kungl. Majtts proposition nr 40 år 1971                127

också helt allmänt atl skyddels upphörande inle förändrar skyldigheten att använda sortbenämningen. En annan sak är att fortsatt marknadsföring av sorten under sortbenämningen i vissa av de av rådhusrätten antydda fallen möjligen kan innebära intrång i annans skyddade rält. Är så förhållandel kan användningen av sortbenämningen och därmed också marknadsföringen hindras. I så fall finns emellertid möjligheter enligt 35 § departementsför­slaget att registrera ny sorlbenämning. Sistnämnda paragraf ger också ut­rymme för att i undantagsfall avföra en sortbenämning ur växlsorlregislrel. Vad rådhusrätten anfört ger mig inle anledning till annan ändring i utred­ningens förslag än en mindre jämkning av förutsättningarna för atl avföra sortbenämning. Jag återkommer härtill vid behandlingen av 35 § departe­mentsförslaget.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i första stycket av denna paragraf att den som yrkesmässigt utbjuder till försäljning eller eljest till­handahåller förökningsmalerial av växlsort, för vilken registrering skett, skall använda den för sorten registrerade benämningen även sedan skydds­tiden för sorten utgått eller växtförädlarrätten eljest upphört.

Skyldigheten att använda sortbenämning åvilar såväl sorlinnehavaren själv som andra vilka utnyttjar förökningsmalerial av sorten.

Bestämmelsen i förevarande stycke tillgodoser intresset av att enhetliga sortbenämningar brukas i handeln och ger odlare och konsumenter möjlig­het atl med säkerhet identifiera en sort. Skyldigheten atl använda sorlbe­nämningen efter det atl växlförädlarrätlen upphört medför att sorlen fort­far att ha en enda benämning även då den kan förökas och omsättas fritt.

/Indra stycket

Skydd mot att en registrerad sortbenämning registreras på nytt för en annan sort av samma eller närstående växtart ges genom 8 § andra stycket 4 departemenlsförslaget. I andra stycket av nu förevarande paragraf kom­pletteras i anslutning till konventionens artikel 13 moment 8 a) detta skydd med ett förbud att under den tid registreringen består använda registrerad benämning eller en med denna förväxlingsbar benämning för annan sorl av samma eller närstående växtart eller för material av sådan sort.

Såsom framgår av formuleringen inträder delta användningsförbud från och med registreringen och varar så länge registreringen består. Att dessa utgångs- och slutpunkter valls beror på atl den som avser alt använda en sorlbenämning inle skall behöva granska andra benämningar än sådana som registrerats, när han undersöker om den kolliderar med andra sorl­benämningar.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i nu förevarande paragraf kan enligt 41 § departementsförslaget dömas till böter och förpliktas ersätta uppkommen skada.

 

128                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971        i

Årsavgifter

23 §

Paragrafen motsvarar 20 § i utredningens förslag och innehåller bestäm­melser om årsavgifter (jfr 41 och 42 §§ PalL).

Första stycket

I detta stycke föreskrivs all för växtförädlarrätt skall för varje kalenderår räknai från och med året efter del då ansökan om registrering bifallits er­läggas fastställd årsavgift, om annat icke bestämts med slöd av 49 §.

Årsavgift betalas alltså inte för det kalenderår under vilket rälten beviljats. Denna från PatL avvikande reglering — enligt PalL beräknas avgift redan från ansökningsdagen —• motiveras med alt växtförädlaren normalt inte kan utnyttja sorlen ekonomiskt förrän någon lid efter registreringen.

Kungl. Maj:t bemyndigas enligt 49 § departemenlsförslaget att fastställa årsavgift. I samma paragraf anges också att Kungl. Maj :t kan förordna alt ell eller flera av de första åren skall vara avgiftsfria. Erinran om möjlig­heten till av-giflsbefrielse har intagils i första stycket av förevarande para­graf.

Avsikten är att årsavgiften skall vara lika för alla år, för vilka inle be­frielse givits, och att den skall täcka registreringsmyndighetens kostnader för bevarande av växtmaterial av sorten, för efterprovning i viss utsträckning av sortmaterial och för övrigl arbete med sorten. En preliminär uppskattning ger vid handen att årsavgiften bör fastställas till cirka 500 kronor.

Andra stycket

Förfallodag för årsavgift är enligt 23 § andra styckel första punkten första dagen av det kalenderår avgiften avser. Eftersom nyårsdagen är helgdag blir i praktiken den 2 januari förfallodag. Infaller den 2 januari på en lördag eller söndag blir närmaste söckendag förfallodag.

Frågan om erläggande av avgift blir emellertid aktuell redan vid beviljan­det endasl om beslutet omedelbart vinner laga kraft. Föreligger enligt reg­lerna i 18 § departementsförslaget besvärsrätt dröjer det minst två månader innan beslutet vinner laga kraft. Della innebär alt en eller flera förfallo­dagar kan passeras medan växtförädlarrätten är svävande. I andra punkten ges därför — efter mönster av PatL — en kompletterande regel av innehåll alt årsavgift för år, som börjat innan växlsorten registrerats eller inom två månader därefter, förfaUer först två månader efter dagen för registreringen.

Beträffande förskottsbetalning föreskrivs i tredje punkten, att årsavgift inte får erläggas innan registrering skett och inte heller tidigare än sex må­nader före del kalenderår avgiften avser. Denna regel — som också hämtats från PatL — motiveras med atl förskottsbetalningar i vidare omfattning än

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                129

som anges här kan medföra komplikationer om årsavgiften höjs eller växt­förädlarrätten upphör atl gälla sedan avgifter för flera år erlagts i förskott.

Tredje stycket

Detta stycke innehåller — liksom 42 § tredje stycket första punkten PatL —• en föreskrift om möjlighet att erlägga årsavgift efter förfallodagen. Före­skriften, som leder sitt ursprung till en vid 1958 års Lissabonkonferens vid­tagen ändring i Pariskonventionen för industriellt rättsskydd, innehåller att årsavgift får erläggas inom sex månader efter förfallodagen. Därvid skall dock viss förhöjning utgå. Förhöjningen har för patenlärenden fastställts till 20 procent och torde bli densamma för växtförädlarrättsärenden.

Efterkontroll

24 §

Paragrafen, som motsvarar 21 § i utredningens förslag, innehåller en före­skrift om efterkontroll.

En av förutsältningarna för växtförädlarrätt är att växlsorten är beständig (stabil). Delta innebär atl sorlen efter förökning utförd i enlighet med den av förädlaren anvisade förökningsmetoden i sina väsenlliga kännetecken förblir överensstämmande med beskrivningen av sorten. Oftast är det inte möjligt att få helt tillförlitligt besked om stabiliteten hos en ny sort av de fröförökade växtarterna under den begränsade lid som kan anslås för prov­ningen. Ny provning med syfte atl kontrollera att sorlen inte förändrats med avseende på sina väsentliga egenskaper behövs därför normalt. Liksom del åligger växtsortnämnden atl enligt 16 § departementsförslaget föranstalta om prov bör det ankomma på nämnden alt låta ombesörja denna efter­kontroll. Uppgiften kräver atl nämnden har tillgång lill ett tvångsmedel mot sortinnehavaren för den händelse erforderligt material inte ställs till för­fogande.

I förevarande paragraf föreskrivs därför atl växtsortnämnden för kontroU av beständigheten hos registrerad växlsort kan förelägga sortinnehavaren att tillhandahålla nämnden förökningsmaterial av sorlen saml erforderliga handlingar och upplysningar.

Påföljden av att sorlinnehavaren inle ställer sig ell föreläggande till efter­rättelse är, under förutsättning att underlåtenheten utgör hinder för tillför­litlig efterkontroll, alt växtsorten avförs ur registret. Detta framgår av 33 § departementsförslaget. Växtsortnämnden bör i föreläggandet erinra sortin­nehavaren om påföljden.

Den i paragrafen föreskrivna skyldigheten har till följd all sortinnehava­ren för att bevara rättsskyddet under hela skyddstiden måste uppföröka sor-

5    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 40

 

130                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

ten så att han är i slånd alt på begäran tillhandahålla nämnden föröknings­material för efterkontroll.

I praktiken kommer föreskriften i paragrafen inle alt få så stor betydelse För alla växtarter som omfattas av systemet med obligatorisk statsplombe­ring — dvs. så gott som alla lanlbruksväxler och samtliga grönyteväxter — gäller nämligen redan nu all kontrollodling skall ske av allt handelsfört ut­säde. Syftet härmed är bl. a. alt konstatera atl utsädet har de egenskaper som sorten hade vid upplagande i rikssortlistan.

Licens, överlåtelse m. m.

25 §

I paragrafen, som motsvarar 22 § i utredningens förslag, regleras rätten all vidareöverlåla en licens till skyddad växtsorl (jfr 43 § PatL och 26 § ML).

Möjligheten för sorlinnehavaren att mot ersättning tillåta annan allt framställa förökningsmalerial av skyddad sorl och marknadsföra della, dvs. atl bevilja licens, utgör vid sidan av utnyttjande i egen regi sortinne­havarens väsenlliga medel atl tillgodogöra sig sortens ekonomiska värde.

En genom licens upplåten nyttjanderätt lill sorten kan vara mer elle:.' mindre omfattande i olika hänseenden. Upplåtelsen kan avse ensamrätt alt utnyttja sorten (ensamlicens) eller vara begränsad på så sätt alt sortinne­havaren är oförhindrad att upplåta licens också lill andra (enkel licens). En mångfald varianter kan förekomma i fråga om formerna för licenser liksom i fråga om sättet att beräkna och erlägga ersättning. Över huvud taget kan förhållandena i samband med licensupplålelser vara myckel skiftande.

Utredningen har framhållit atl en viss kontroll av licensavtalen såvitt gäller de för folkhushållel viktigaste växtarterna kunde te sig önskvärd, sär­skilt med hänsyn lill atl avtalens innehåll, framför allt licensavgifterna;? storlek, kan komma alt inverka på den allmänna prisnivån på ulsädesmark-naden. Utredningen skisserar två olika metoder för en sådan kontroll. Den mest ingripande skulle bestå däri atl licensavtal för atl gälla skulle fast­ställas eller godkännas av växtsortnämnden. Alternativt kunde länkas elt krav på all licensavtal skulle ha skriftlig form och inges till växtsortnämn­den. Efter att ha övei-vägt frågan har utredningen kommit till den slutsatsen att avtalsfrihet bör råda på detta område och alt ell krav på all licensavtal skulle inges till nämnden knappast skulle ha någon självständig funktion vid sidan av tvångslicensbestämmelser.

För egen del vill jag framhålla att en kontroll av licensavtal, vilken otvi­velaktigt för att vara rimligt effektiv skulle fordra en omfattande administra­tion, närmast är en näringspolitisk angelägenhet och som sådan knappast har sin plats i en immaterialrättslig lagstiftning. Däremot behövs, som ut-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                131

redningen understrukit, i växlförädlarrättslagen liksom i övriga immalerial-rätlslagar bestämmelser om tvångslicens, vilka kan tillgripas om ensam­rätten missbrukas. Jag delar alltså utredningens uppfattning all man i växl­förädlarrättslagen bör begränsa sig till i huvudsak samma form av reglering av licensavtalen som i PalL och ML.

Första stycket

Licensavtal förutsätter i allmänhet elt visst förtroendeförhållande mellan parterna och normalt också en möjlighet för sortinnehavaren att kontrol­lera atl licensen utnyttjas i enlighet med avtalet. Det bör därför inte förut­sättas, att en sortinnehavare, som inte i avtalet intagit förbud mot överlå­telse av licensen, avsett all sådan överlåtelse skulle vara möjlig. I stället bör det krävas av licenstagare, som vill överlåta licensen, atl han visar att överenskommelse därom träffats med sortinnehavaren.

I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs därför atl om sort­innehavaren medgett annan rätt atl yrkesmässigt utnyttja registrerad växt­sort (licens), denne får överlåta sin rätt vidare endasl om avtal träffats därom.

Bestämmelsen får anses innebära alt inte heller underlicens är tillåten utan sorlinnehavarens medgivande. Däremot hindrar bestämmelsen inte li­censtagaren atl vid sitt utnyttjande av sorlen anlita kontraklsodlare, som förökar sorten för licenstagarens räkning.

Andra stycket

Överlålelseförbudet ler sig dock i ett speciellt fall som alltför hårt mol licenstagaren. Om licensen ingår i en rörelse, synes licenstagarens intresse av att kunna överlåta denna eller del av den med alla därtill hörande rättig­heter väga tyngre än sortinnehavarens intresse av atl kunna kontrollera hur licensen utnyttjas. En total eller partiell överlåtelse av rörelsen bör alltså, 0111 annat inle avtalals, tillåtas ulan att medgivande av sortinnehavaren in­hämtas, överlåtaren bör dock inte härigenom bli fri från sina förpliktelser gentemot sortinnehavaren.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i andra stycket första punk­ten att licens, om den ingår i en rörelse och om annat inte avtalals, får överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller del därav, samt i andra punkten atl i sådant fall överlåtaren alltjämt svarar för alt licensav­talet fullgörs.

26 §

Paragrafen motsvarar 23 § i utredningens förslag och innehåller vissa bestämmelser om anteckning i växtsortregistret av överlåtelser m. m. (jfr 44 § PatL och 27 § ML).

 

132                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

Första stycket

I första punkten föreskrivs att på begäran och mot fastställd avgift anteck­ning skall ske i växtsortregistret i fall då växtförädlarrätt övergått på annan eller om licens upplåtits eller överlåtits. Avgiftens storlek bestäms enligt 49 § departementsförslaget av Kungl. Maj :t.

Behörig att begära anteckning är både den från vilken rätlen övergått och den som förvärvat rätten. Det åligger sökanden alt styrka förhållandet. Om överlåtaren resp. upplåtaren är antecknad i registret som sorlinnehavare behövs, såsom framgår av tredje stycket, ingen utredning om hans behö­righet. Överlåtelsen eller upplåtelsen styrks enklast genom alt överlåtelse-handling eller skriftligt licensavtal företes.

Om en licens har upphört att gälla torde del normalt ligga i parternas intresse alt få registeranteckning om licensen avförd. I andra punkten före­skrivs därför atl, om det visas atl licens som antecknats i registret upphört, anteckningen skall avföras. Är det licensgivaren som begär alt anteckningen skall avföras torde som regel licenstagaren böra höras om det inle av före­tedd bevisning fullt tydligt framgår alt licensen upphört.

Andra stycket

I 27—29 §§ deparlementsförslaget finns regler om tvångslicens. Bestäm­melserna i första stycket bör äga motsvarande tillämpning i fråga om desssi regler och en erinran därom har intagits i andra stycket.

Tredje stycket

Della stycke innehåller en regel om registrerings saklegilimerande ver­kan. Enligt bestämmelsen skall i mål eller ärende om växtförädlarrätt den anses som sorlinnehavare, vilken senast blivit införd i växtsortregistret i denna egenskap.

Bestämmelsen medför atl växtsortnämnden eller annan som önskar kon­takt med sortinnehavaren alllid kan vända sig till den som är antecknad i registret. Denne senare kan ulan all styrka sin åtkomst förklara sig avstå från växtförädlarrätten. Men regeln om saklegitimalion innefattar ingen reglering av frågan om vem som i det särskilda fallet faktiskt är rält inne­havare av växtförädlarrätten. Den som är antecknad i registret som sort­innehavare är alltså inle på denna grund ensam behörig att föra talan i mål om växtförädlarrätten. Vanliga processuella regler om talerält och parts-succession gäller i sådana mål. I mål om intrång i växlförädlarrätlen måste; käranden självfallet styrka den materiella grunden för sin lalan, dvs. bl. a. atl intrånget pågick under den tid då han faktiskt var innehavare av växt­förädlarrätten eller att han i samband med förvärv av denna har fått ska­deståndsanspråk med anledning av intrånget överlåtet på sig. Stadgandet utesluter heller inte alt lalan kan riktas mot den som genom överlåtelse eller

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                133

på annat sätt blivit innehavare av rälten utan att låta anteckning därom införas i registret.

27 §

I paragrafen, som motsvarar 24 § i utredningens förslag, regleras förut­sättningarna för meddelande av tvångslicens (jfr 45—47 §§ PatL och 28 § ML).

Eftersom växlförädlarrättslagen avser för folkförsörjningen mycket be­tydelsefulla produkter behövs skydd i olika former mot att ensamrätten missbrukas. Utredningen har — som framgår av mitt referat av dess be­länkande (avsnitt 4.1) —• närmare utvecklat detta och därvid också ingå­ende behandlat tvångslicensbeslämmelserna. Med anledning av viss kritik mot dessa bestämmelser under remissbehandlingen (avsnitt 5.1) har jag i annat sammanhang (avsnitt 6.1) uttalat att jag funnit att de av utred­ningen föreslagna bestämmelserna om tvångslicens utformats på ett sätt som ger stora möjligheter till ingripande om ensamrätten brukas på ett från allmän synpunkt icke önskvärt sätt och att bestämmelserna därför böi verka som en spärr mot missbruk av ensamrätten.

Syftet med bestämmelserna om tvångslicens i växlförädlarrättslagen är atl möjliggöra ingripande om sorlinnehavare inle genom egen marknads­föring eller licensgivning förser marknaden med förökningsmalerial av skyddad sorl i en omfattning eller på villkor som kan anses påkallat med hänsyn till allmänna intressen. Handelsniässiga synpunkter eller enskilda intressen skall däremot inte tilläggas självständig betydelse. Härav följer alt tvångslicens främst kan konima i fråga då det gäller sorter som är av betydelse som födoämne eller fodervara. Även beträffande grönyteväxter, prydnadsväxter och andra mindre nyttobelonade växtarter lorde emeller­tid spridnings- och prisfrågorna i vissa fall kunna ha ett allmänt intresse.

I överensstämmelse med dessa överväganden har i första punlden av fö­revarande paragraf föreskrivits atl om marknaden inle förses med förök­ningsmaterial av registrerad växlsort på skäliga villkor och i den omfatt­ning som med hänsyn till folkhushållel eller annat aUmänl intresse är på­kallat, den som vill här i riket yrkesmässigt utnyttja sorten kan få tvångs­licens därtill, om godtagbar anledning till underlåtenheten saknas. Enligt andra punkten innefattar tvångslicens även rätt alt av sortinnehavaren få förökningsmalerial av sorten i den omfattning som är skälig.

Rätlen att få tvångslicens inträder i princip redan när växtförädlarrätt re­gistreras. Men om sortinnehavaren inte omedelbart härefter förser mark­naden med de kvantiteter förökningsmaterial som bedöms önskvärda, kan detta bero på att han utnyttjat allt förökningsmaterial till all producera mer förökningsmalerial för alt vid introduktionen ha betryggande lager. Della lorde kunna anses försvarligt. Andra godtagbara anledningar till un­derlåtenhet atl tillhandahålla förökningsmalerial kan vara långvarig torka

 

134                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

eller ogynnsamma produktionsbetingelser i övrigt. Mera utpräglade fall av force majeure såsom exempelvis brand i utsädesmagasin eller avbrott i de allmänna kommunikationerna måste givetvis också godtas som skäl alt inte leverera.

Rätt lill Ivångslicens föreligger vidare om sortinnehavarens villkor för leverans eller licensgivning inle är skäliga. Främst i blickfältet kommer här de betingade iJriserna. Utgångsijunkten för bedömning av om sortinnehava­rens prissättning är skälig bör vara att han skall få full kostnadstäckning och rimlig vinst. I det senare avseendet måste beaktas alt växtförädling ofta innefattar betydande risklagande och förutsätter kvalificerade forsknings­insatser.

När det gäller de viktigaste lanlbruksväxterna kan del vara ett allmänt intresse atl inånga deltar i marknadsföringen och konkurrerar inbördes med priset. I allmänhet kan det därför inte godtas alt sortinnehavaren en­sam marknadsför förökningsmaterial av sorter inom dessa växtarter. Mot­sätter sig sorlinnehavaren all frivilligt ge licenser i dessa fall bör tv'ångs-licens kunna meddelas.

Har någon fåll licens frivilligt men på oskäliga villkor står olika möjlig­heter öppna för honom om han önskar få villkoren ändrade men inte kan träffa frivillig uppgörelse därom med licensgivaren. Ora tillämpning av vill­koren skulle vara uppenbart stridande mot god sed eller eljest otillbörligt kan licenstagaren vid domstol utverka jämkning av avtalet. Enligt en all­män rättsgrundsats, som grundas på en analogisk tillämpning av 8 § skulde­brevslagen (1936: 81), anses näraligen domstol ha rätt atl jämka otillbörliga avtalsvillkor. Ora villkoren kan anses innefatta en konkurrensbegränsning med skadlig verkan genoin att på ett från allmän synpunkt otillbörligt sätt påverka prisbildningen, hämma effektiviteten inom näringslivet eller försvå­ra eller hindra licenstagarens näringsutövning, kan licenstagaren påkalla in­gripande enligt konkurrensbegränsniiigslagen genom näringsfrihelsombuds­mannen. En tredje möjlighet för licenstagaren atl få oskäliga avtalsvillkor justerade är atl han söker tvångslicens enligt nu förevarande paragraf; en frivillig licens hindrar alltså inle tillämpning av Ivångslicensbestämmelser-na. Att olika möjligheter till järakning sålunda finns bör vara ägnat atl fräraja en från allraän synpunkt lämplig marknadsföringspolitik från sort­innehavarnas sida.

28 § I paragrafen, som motsvarar 25  § i utredningens förslag, bestäras vad sora skall fordras av Ivångslicenstagare och vilka rättigheter sortinnehava­ren har, när tvångslicens upplåtits (jfr 49 § PalL och 29 § ML).

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                135

Första stycket

För sorlinnehavaren är del av vikt att de hos Ivångslicenshavaren upp­förökade produkterna får en sådan standard atl hans anseende hos allmän­heten inte äventyras. Tvångslicens får därför enligt detta stycke inte raed­delas annan än den som kan antas ha förutsättningar alt utnyttja växlsor­ten på ett godtagbart sätt och i överensslämraelse med licensen.

Kravet innebär all del förelag eller den person som söker tvångslicens skall ha ekonomiska resurser och förutsättningar i övrigl att sakkunnigt och effektivt uppföröka sorten och marknadsföra den i erforderlig omfatt­ning. Hinder föreligger inle mot alt Ivångslicenshavaren anlitar kontrakts­odlare för uppförökningen.

Andra stycket

Det har ansetts all sortinnehavaren inte bör berövas raöjligheten att själv eller genom andra utnyttja sorten. Därför stadgas i första punkten av detta stycke att tvångslicens inle utgör hinder för sorlinnehavaren att själv ut­nyttja sorten eller att upplåta licens. Tvångslicens får alltså inte ges forraen av ensamlicens.

Enligt bestämmelsen i andra punkten får tvångslicens övergå lill annan endast tiUsammans med rörelse, vari den utnyttjas eller utnyttjandet av­selts skola ske. Bestämmelsen innebär förbud inte bara mot en fullständig överlåtelse av en tvångslicens utan också mot en partiell överlåtelse, t. ex. i form av under licens.

29 §

Denna paragraf, som raotsvarar 26 § i utredningens förslag, ger vissa be­stämmelser om sättet för meddelande av tvångslicens och om upphävande eller ändring av Ivångslicens (jfr 50 § PatL och 30 § ML).

Enligt första punkten meddelas tvångslicens av rätten, som också be­stämmer i vilken omfattning växlsorten får utnyttjas samt fastställer veder­laget och övTiga villkor för licensen.

Vid vederlagels bestämmande skall beaktas å ena sidan intresset av att material av sorten blir tillgängligt för allmänheten lill skäligt pris och å andra sidan all sorlinnehavaren får skälig ersättning. Beror Ivångslicensen på att sortinnehavaren erbjudit eller beviljat licens på villkor som leder lill för höga priser kräver det allmännas intresse all priserna bringas ner till skälig nivå. Dock disponerar parterna över tvisteföreraålet, varför veder­laget inle kan bestämmas lill lägre belopp än sökanden har medgetl.

Vederlaget kan bestäraraas till ett engångsbelopp eller till en löpande licensavgift. Andra villkor kan vara alt licenshavaren skall ställa säkerhet för vederlaget eller överlämna bokföringsmaterial för kontroll av ersätt­ningens storlek. Om tvångslicensen också innefattar skyldighet för sorl­innehavaren atl ställa förökningsmalerial fiU förfogande, kan rätten fast-

 

136                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

ställa den kvantitet som skall överlämnas och bestämma vederlaget för detta. Vederlaget kan bestämmas exempelvis per planta eller, såvitt angår utsäde, efter vikt.

I andra punkten föreskrivs att rälten på yrkande kan upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna, när väsentligt ändrade förhållanden påkallar det. Talan kan föras såväl av sortinnehavaren som av licenstaga­ren. Ell fall när det kan bli aktuellt atl tillämpa denna punkt är när tvångs­licens övergått på annan i samband med överlåtelse av rörelse.

I mål om tvångsUcens torde det regelmässigt vara lämpligt alt yttrande inhämtas av växtsortnäraden.

Växtförädlarrättens upphörande m. m.

30 §

Paragrafen, som motsvarar 27 § i utredningens förslag, behandlar på­följd av försummelse alt betala årsavgift (jfr 51 § PalL).

Erläggs inte årsavgift såsom föreskrivs i 23 § deparlementsförslaget är enligt förevarande paragraf växtförädlarrätten förfallen från och med in­gången av det år för vilket avgift inte erlagts.

Eftersom 23 § Iredje stycket medger betalningsfrist för årsavgiften på sex månader kan först efter denna lids utgång konstateras om växtförädlar­rätten förfallit. Har rätten förfallit verkar detta retroaktivt sex månader tillbaka. I vad avser årsavgifter som hänför sig till tiden före rättens re­gistrering kan retroaklivitelen till följd av bestämmelserna i 23 § andra stycket bli längre än sex månader.

All växtförädlarrätten förfallit konstateras ex officio av växtsortnämn­den, som har all avföra sorten ur växtsortregistret och utfärda kungörelse om åtgärden. Föreskrifter härom får meddelas i tillämpningskungörelsen. Som jag närmare kommer att utveckla i anslutning lill min behandling av 35 § deparlementsförslaget anser jag i motsats till utredningen atl föreskrift om kungörelse i detta och vissa andra fall inte bör tas in i lagtexten.

Talan om intrång på grund av handling, som begåtts under den lid växt­förädlarrätten senare konstateras icke ha varit gällande, kan inte väckas efter det att klarhet vunnits om att rätten förfallit. Däremot kan intrångs­talan avseende handling som begåtts under tiden före det kalenderår från vars ingång rätten skall anses ha förfallit givelvis väckas även därefter.

I PalL finns regler om återupprättande av förfallet patent inom viss tid, om patenthavaren haft godtagbar ursäkt för underlåtenheten atl betala. Motsvarande regler har inle bedömts behövliga för växtförädlarrättens del. Sveriges advokatsamfund har under hänvisning till all bortfall av växtför­ädlarrätt kan ha betydande ekonomiska konsekvenser för sorlinnehavaren föreslagit  atl  växlsortnämnden  åläggs  alt   före   såväl  förfallodagen   som

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                137

respittidens utgång skriftligen erinra sortinnehavaren om avgiften och på­följden för underlåtenhet atl betala. Enligt rain mening bör man emellertid inle lägga flera administrativa uppgifter på nämnden än vad som är ound­gängligen nödvändigt. Då del vidare synes raig rimligt att fordra av sort­innehavare att de själva håller reda på förfallodagar för årsavgifter, anser jag atl sådan föreskrift som sarafundet föreslagit inle bör ges.

31 §

Paragrafen motsvarar 28 § i utredningens förslag och behandlar frågor om hävande av registrering (jfr 52 § PatL och 31 § ML).

Första stycket

Trots all officialprövning föregår registrering av växtsort kan det natur­ligtvis inträffa alt registrering kan komma att ske trots atl de grundläg­gande förutsättningarna rätteligen inte är för handen. I sådana fall skall registreringen kunna hävas.

Ett skäl till hävning bör till att börja med vara alt bestämmelsen i 1 § departemenlsförslaget inte iakttagits. Felet kan bestå i atl del inle föreligger någon växtsort i lagens mening eller atl sorten tillhör en växtart på vilken lagen inle äger tillämpning.

Registrering bör vidare kunna hävas om växtförädlarrätt meddelats i strid mot 2 §. Ett sådant fall är att annan än den som framställt sorlen eller den lill vilken hans rätt övergått fått ensamrätten. Elt annat fall är att sorten framställts av utländsk förädlare utom riket och Kungl. Maj :t inte gett förordnande som berättigat denne förädlare alt få sorten registrerad här i riket.

Hävning av registreringen bör vidare kunna förekomma om växtförädlar­rätt registrerats i strid mot det i 3 § upptagna särskillnadskravet. Det har t. ex. framkommit alt en sorl, från vilken den skyddade sorten inle klart kan skiljas, publicerats redan innan ansökan om registrering gjordes eller att förädlaren eller hans rättsinnehavare marknadsfört sorten i Sverige före dagen för regislreringsansökan eller utomlands mer än fyra år före nämnda dag.

En förutsättning för all registreringen skall hävas bör alltid vara atl hindret mol registrering alltjämt består när frågan om hävning aktualiseras.

Beslutet om hävande av registrering av växtförädlarrätt bör meddelas ge­nom dom av domstol.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i första punkten av första stycket alt rälten på talan därom skall häva registrering om sådan skett i strid mol 1 eller 2 § eller mot 3 § första stycket 1. eller Iredje stycket och hinder mot registrering alltjämt föreligger.

Vad gäller frågan om vem som är berättigad till växtförädlarrätt är tid­punkten för registreringen avgörande. Däremot saknar det betydelse om

5t    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 40

 

138                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

rättigheten uppkommit före eller efter ansökningen om växtförädlarrätt. Alt märka är emellertid all den som anser sig ha varit berättigad till re­gistrering normalt torde ha större intresse av atl yrka att få registreringen överförd på sig än att begära hävning. Bestämmelse oin överföring av re­gistrering finns i 32 § departeraentsförslagel.

Enligt 52 § första stycket andra punkten PalL får patent inle förklaras ogiltigt på den grunden att den sora erhållit patentet varit berättigad till blott viss andel däri. Den situationen atl annan visar sig på grund av nied-uppfinnarskap vara järate patenthavaren berättigad lill patentet, kan inle lösas genom atl patentet förklaras delvis ogiltigt och hel ogiltigförklaring har bedörats innefatta mer våld än nöden kräver. Samma betraktelsesätt bör tiUämpas på motsvarande situation inom växtförädlarrätten, raen utred­ningen har inle föreslagit något stadgande härora. För att undvika inotsals-sltit anser jag alt växlförädlarrättslagen i denna del bör överensstämma med PatL.

I departemenlsförslaget anges i enlighet med del sagda i första stjeket andra punkten av förevarande paragraf alt registrering inle får hävas på den grund atl den som fått registreringen varit berättigad till endast viss andel i växtförädlarrätten.

Som framgår av vad jag anfört i tidigare sammanhang (avsnitt 6.6) gäl­ler i raål ora hävande av registrering liksom i andra mål om växtförädlar­rätt rättegångsbalkens allmänna regler om forum i tvistemål.

En korapletlerande foruinregel enligt vilken talan får väckas vid Stock­holms tingsrätt, om det inle finns någon behörig domstol enligt rättegångs­balken, har intagits i 44 § departementsförslaget.

Om skyldighet atl underrätta växtsortnämnden och licenstagare angående lalan om hävande av registrering stadgas i 43 § departementsförslaget.

Om del brister i de biologiska kraven för växtförädlarrätt, dvs. i kraven på homogenitet eller stabilitet, kan registrering inle hävas enligt denna paragraf. Däremot kan växlsorten i sådant fall avföras ur växtsortregistret. En regel härom finns i 33 § andra stycket departementsförslaget. Jag åter­kommer till frågan vid behandlingen av sagda paragraf.

Andra stycket

I della stycke — som utformats efter förebild av 52 § Iredje stycket PalL och 31 § andra stycket ML ■— meddelas särskilda regler om talerätl för den situationen alt talan ora hävande av registrering grundas på atl växtsort registrerats för annan än den som är berättigad därtill enligt 2 §. Talerätl på denna grund tillkomraer enligt första punkten endasl den som påslår sig berättigad enligt 2 §. Sådan talan bör vara tidsbegränsad och i andra punk­ten föreskrivs därför en preskriptionstid av elt år från det käranden fick kännedom om registreringen och de övriga omständigheter på vilka lalan grundas, dvs. de omständigheter som käranden åberopar till stöd för på-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 70 år 1971                139

slåendet att han är berättigad till sorten. En särskild tidsbegränsning på tre år från registreringen gäller enligt tredje punkten för det fallet atl sort­innehavaren var i god tro när växlförädlarrätlen registrerades eller övergick på honom. Motivet till denna tidsbegränsning är hänsynen till sorlinnehava­ren och lill omsättningens intresse. Den goda tron skall ha förelegat när sortinnehavaren fick sorten registrerad för sig eller när han efter registre­ringen förvärvade rälten till sorlen. Preskiiplionsbestämmelsen gäller även 0111 sortinnehavaren senare kommit i ond tro.

Tredje stycket

I detta stycke återfinns huvudregeln om talerätl. Motsvarande regel finns i PatL i 52 § andra stycket och i ML i 31 § tredje stycket. Enligt PatL får talan föras, förutom av den som lider förfång av registreringen, av myndig­het som Kungl. Maj :l bestämmer. Taleregeln i ML är i princip densamma. I anslutning härtill föreskrivs i patentkungörelsen resp. mönsterskyddskun­görelsen att lalan som avses i de berörda lagreglerna föres av åklagare ora ej Kungl. Maj:l för särskilt fall förordnar annan rayndighel.

Det har bedömts lämpligt att utforma taleregeln i växlförädlarrättslagen på samma sätt sora i PatL och ML. I tredje stycket av förevarande paragraf föreskrivs följaktligen att i övriga fall, dvs. fall sora inle regleras av andra stycket, talan får föras av var och en som lider förfång av registreringen och, om del är påkallat från allmän synpunkt, av myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Frågan om behörig myndighet torde komraa atl lösas på samma sätt här som i palentkungörelsen och mönsterskyddskungörelsen.

För talan som avses med reglerna i tredje stycket, dvs. lalan som har sin grund i annat förhållande än att växlsorl registrerats för annan än den som enligt 2 § är berättigad därtiU, gäller ingen tidsbegränsning utan lalan kan föras under hela skjddstiden.

32 §

Paragrafen motsvarar 29 § i utredningens förslag och behandlar överfö­ring av registrering (jfr 53 § första stycket PatL och 32 § första stycket ML).

I det fall alt växlsort registrerats för annan än den berättigade, dvs. för­ädlaren eller den till vilken förädlarens rält övergått, kan som framgår av 31 § första och andra styckena den berättigade föra talan om att registre­ringen skall hävas. Genom sådan talan riskerar han emellertid all inte för egen del kunna förvärva växtförädlarrätt för Sorten. Ett nyhetshinder kan ha uppkommit efter registreringen. Därför föreslås i första punkten av denna paragraf att om växtsort registrerats för annan än den som är berättigad därtill enligt 2 § rätten skall på talan av den berättigade överföra registre­ringen på honom.

Rättsverkningarna av en överföring av växtförädlarrätt får i överensstäm­melse med vad som uttalals i palentlagpropositionen (prop. 1966: 40 s. 196 f)

 

140                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

bestämmas med principiell utgångspunkt i att rätten anses ha övergått på den nye innehavaren redan vid tidpunkten för registreringen. Äldre avtal om växtförädlarrätten får i princip anses ogiltiga. Efter överföringen kan alltså sådana avtal inle läggas till grund för anspråk från någondera parten. Frå­gan om och i vilken omfattning förhållandet kan ge upphov till skadestånds­anspråk eller krav på erlagda prestationer får lösas enligt allmänna grund­satser om verkan av avtals ogiltighet. Den nye sorlinnehavaren torde också i princip ha rätt alt beivra intrång sora skett under tiden från registreringen till dess beslutet ora överförande vann laga kraft.

De frister som enligt 31 § andra styckel gäller i fråga om talan ora re­gistrerings hävande skall enligt andra punkten i paragrafen äga motsvarande tillämpning i fråga om talan om överföring.

Skyldighet alt underrätta om lalan om överföring gäller enligt 43 § de­partementsförslaget på samma sätt som i fråga om talan om hävande av registrering.

I 53 § andra stycket PalL resp. 32 § andra stycket ML finns en regel av in­nehåll att ora den sora frånkänns patentet resp. registrering av mönstret börjat i god tro utnyttja uppfinningen resp. mönstret yrkesraässigt han äger på vissa villkor fortsätta utnyttjandet. Motsvarighet till dessa stadganden har inte ansetts behövligt i växlförädlarrättslagen. Ett visst skydd åtnjuter en godtroende sorlinnehavare genom att lalan om överföring inle får väckas mot honom senare än tre år efter registreringen.

33 §

Paragrafen, som motsvarar 30 § i utredningens förslag, behandlar två fall i vilka växlsorten skall avföras ur växtsortregistret.

Första stycket

Sora närraare utvecklats vid 24 § är det som regel nödvändigt atl efler-kontrollera sorter som registrerats enligt lagen om växtförädlarrätt. En för­utsättning för att del skall vara möjligt alt göra sådan kontroll är normalt alt växtsortnämnden såsom kontrollerande organ får tillgång till föröknings­material av sorten och till de upplysningar och handlingar som kan behövas. Om sortinnehavaren vägrar alt trots föreläggande ställa material lill för­fogande och om kontroll därigenom omöjliggörs bör han förlora ensamrätten till sorten. I detta stycke har därför föreskrivits att om sortinnehavaren inte efterkommit föreläggande av växtsortnämnden enligt 24 § och om under­låtenheten utgör hinder för effektiv efterkontroll av sorten växtsortnämnden skall avföra sorten ur registret. Det framgår av formuleringen att påföljden inte skall inträda om eflerkontrollen kan göras trots all sortinnehavaren inte ställt sig föreläggandet till efterrättelse.

 

Kungl. Maj:ls proposition nr 40 år 1971                 141

Andra stycket

Om det vid efterkontroll eller i annat sanunanhang visar sig all den re­gistrerade sorten inte bibehållit de särskiljande egenskaperna fyller sorten inte längre förutsättningarna för ensamrätt. Rätten bör då i en eller annan form upphävas.

Utredningen diskuterar i betänkandet om sådant beslut som här avses skall meddelas av domstol eller av växtsortnämnden. För det förra alterna­tivet talar enligt utredningen alt stora ekonomiska värden är förknippade med en växtförädlarrätt och atl det skulle innebära en viss trygghet för sort­innehavaren atl en sådan rält inte mol hans vilja bringas all upphöra annat än genom dorastols dora. För alternativet att låta beslutet ankomma på växt­sortnämnden talar alt avgörandet i hithörande frågor så gott som helt beror på en bedöraning av biologiska faktorer och att sådana bedömningar görs bäst av nämnden. Enligt utredningens förslag skall växtsortnämnden i den angivna situationen förklara rälten förfallen.

Svenska patentombudsföreningen erinrar om alt ogiltigförklaring av pa­tent, varumärke och mönster ulan inskränkning faller inom domstols kompe­tens och finner det principiellt otillfredsställande att den registreringsmjTi-dighel som på ansökan beviljar ett rättsskydd samtidigt tilläggs befogenhet alt upphäva skyddet. Föreningen framhåller att tredje man kan ha intresse av att med åberopande av bristande homogenitet eller stabilitet yrka hävning av registreringen och att vederbörande i så fall skulle ha att föra talan inför växtsortnämnden som inte har resurser eller befogenheter att i domstols­mässiga forraer avgöra ärendet. Föreningen föreslår därför att ogiltighels-lalan i sin helhet skall föras inför domstol.

De av utredningen och patentombudsföreningen framförda rättssäkerhets­synpunkterna är beaktansvärda. Emellertid får det antagas att det typiskt sett snarare är det övervakande organet än enskilda personer eller företag som har anledning alt ta upp frågor om bristande stabilitet hos rättsskyddad sorl. Något behov av förhandlingar mellan enskilda parter i domstolsmäs­siga former torde knappast föreligga. Den bästa saldiga kompetensen alt be­döma frågor av denna art föreligger givetvis hos växtsortnämnden. Jag an­sluter mig därför lill utredningens förslag alt del bör ankomma på nämnden alt fatta avgörandet i här avsedda fall. Rättssäkerhetssynpunkten lorde få anses tillräckligt tillgodosedd genom möjligheten att överklaga växtsort-nämndens beslut.

I anslulning lill dessa överväganden föreskrivs i andra stycket att om registrerad växtsort finnes icke ha bibehållit det eller de kännetecken som vid registreringen skilde sorten från andra sorter, växtsortnämnden skall avföra sorlen ur registret.

Atl klagorätt föreligger mol beslut som avses i detta lagrum framgår av 48 § deparlementsförslaget. Om beslutet att avföra växlsorten föranletls av

 

142                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

atl sortinnehavaren inle efterkommit föreläggande enligt 24 § kan bristen avhjälpas i fidlföljdsinstansen. Sker detta skall beslutet undanröjas och ärendet återförvisas till växtsortnämnden för förnyad behandling.

34 §

Paragrafen, som motsvarar 31 § i utredningens förslag, behandlar av­stående från växtförädlarrätt (jfr 54 § PatL och 33 § ML).

Första stycket

Här föreslaivs all om sortinnehavaren skriftligen hos växlsortnämnden avslår från växtförädlarrätten nämnden skall avföra sorten ur registret.

Att krav på skriftlig form. uppställts beror på alt ett avslående från växt­förädlarrätt har vikliga konsekvenser för sorlinnehavaren och atl misslag därför bör förebyggas.

Den ende som kan med rättslig verkan avslå från växtförädlarrätt är den i registret antecknade sorlinnehavaren. Är flera saminnehavare till rätten måste ansökan göras av samtliga. Ett avstående kan återkallas ända till dess beslut meddelats av växtsortnämnden.

Finns i fall då sorlinnehavaren avstår från växtförädlarrätt licensupplå-lelse antecknad i registret krävs inle alt licenstagaren samtyckt till att växl­sorten avförs. Licenstagaren bör dock underrättas och beredas tid all till­varata sina intressen. Föreskrift härom kommer att intas i tillämpnings­kungörelsen. Om avståendet strider mot de förpliktelser sortinnehavaren en­ligt avtal har med licenstagaren kan han bli skadeslåndsskyldig gentemot denne.

Visar det sig sedan växlsorten avförts ur registret atl någon annan än den i registret antecknade sortinnehavaren var berättigad till växtförädlarrät­ten kan den berättigade ha en fordran på skadestånd av sorlinnehavaren. Däremot kan han inte få rätlen återupplivad. Om den berättigade gör in­vändning mol rättens avförande ur registret redan innan beslut meddelats får växtsortnämnden förfara efter omständigheterna, exempelvis hänvisa honom atl inom viss tid väcka talan om överföring av växtförädlarrätten. Har sådan talan väckts, får enligt andra stycket växtförädlarrätten inle förklaras upphävd förrän tvisten avgjorts.

Andra stycket

I de fall då växtförädlarrätt utmätts eller tvist om överföring av sådan rätt anhängiggjorts vid domstol skulle sortinnehavaren kunna beröva ut­mätningssökanden resp. den berättigade hans rätt genom alt avslå från rätlen. För att förhindra detta stadgas i andra stycket alt sorten i de an­givna situationerna inte får avföras ur registret så länge utmätningen be­står eller tvisten inte blivit slutligt avgjord. I anslulning härtill föreslås också den ändringen i utsökningslagen att om växtförädlarrätt utmäts ul-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 å"" i971                143

mätningsmannen genast skall sända bevis därom till växtsortnämnden. Till delta förslag återkommer jag i det följande (avsnitt 8.2).

35 §

Paragrafen motsvarar 32 § i utredningens förslag. I dess första stycke behandlas vissa fall då registrerad sorlbenämning raåste utbytas mot ny be­nämning. Andra stycket föreskriver atl i dessa fall sortinnehavaren skall be­redas tillfälle atl föreslå ny benämning. Enligt Iredje stycket kan i vissa undantagsfall registrerad benämning avföras ur registret.

Paragrafen saknar av naturliga skäl motsvarighet i PalL och ML. Inle heller VniL har någon direkt motsvarighet till paragrafen. Däremot finns i VmL vissa bestämmelser om hävande av registrering av varumärke (25— 27 §§). Reglerna har emellertid utformats annorlunda i växlförädlarrätts­lagen än i VmL. Della beror på alt varumärket har karaktären av en privat­rätt till kännetecken medan växtförädlarrätten inte avser benämningen utan sorten som sådan; sortbenämningen är en beteckning, som av allmänna hänsyn obligatoriskt skall finnas på skyddade sorter. Denna skillnad har också föranlett att medan beslut om hävande av varumärkesrätt enligt VmL fattas av domstol frågor om utbyte och avförande av registrerad sortbe­nämning har ansetts böra avgöras i administrativ ordning.

Första stycket

Vid registrering av sorlbenämning sker en officialprövning, vars syfte är all förhindra benämningar som strider mot allmänna intressen eller in­kräktar på annans enskilda rält. Eftersom en administrativ prövning aldrig kan bli helt effektiv har det bedörats nödvändigt alt ge raöjlighet alt byta ul registreringar, som redan från början inle hade bort registreras eller som sedermera kommit alt bli sådana atl de strider mot de av allmänna hänsyn i 8 § uppställda förutsättningarna för registrering.

1 första stycket första punkten föreskrivs därför att om sortbenämning registrerats i strid mot växlförädlarrättslagen och om skälet mot registrering alltjämt föreligger växtsortnämnden skall registrera ny benämning för växt-sorlen. Här avses alltså sådana fall, då registrering rätteligen aldrig skulle ha skett, eftersom något av de i 8 § angivna hindren raot registrering före­legal men förbisells eller inle varit bekant. En ytterligare förutsättning för utbyte av benämningen är att hindret kvarstår. En benämning som registre­rats i strid mot en för annan gällande varumärkesrätt kan inte längre bytas ul om varumärkeshavaren sedermera medger att benämningen får använ­das för sorten. Utbyte kan heller inle ske om varumärke under mellantiden förlorat sin särskilj ningsf örmåga och varumärkesskyddel på så sätt gått förlorat.

I andra punkten av första styckel föreskrivs alt detsamma gäller, dvs. växtsortnämnden skall registrera ny benämning för sorten, om den registre-

 

144                  Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

rade sortbenämningen uppenbarligen blivit ägnad atl vilseleda allmänheten eller om den blivit stridande mol allmän ordning eller ägnad atl väcka för­argelse. Här avses fall då benämningen inte vid tiden för registreringen stred mot 8 § andra stycket 2 eller 3 men senare koramit alt göra det.

Att den inte längre godtagbara sortbenämningen alltid måste ersättas rned en ny benämning sammanhänger med att sorten enligt 22 § inte får marknadsföras utan registrerad benämning. Eftersom det normalt är ell aUmänt intresse att registrerade sorter finns tillgängliga får marknadsfö­ringen inle hindras av frånvaro av sortbenämning. Härav följer alt inle bara enskilda som har ett direkt intresse av marknadsföringen — sortinne­havare och licenstagare till sorten — har rätt atl begära utbyte av sortbe­nämningen ulan all också växtsortnämnden ex officio har atl tillse alt varje registrerad sort alllid har en godtagbar benäraning.

När ny sortbenämning registreras skall den äldre benämningen avföras ur registret. Någon särskild föreskrift härom har inle ansetts behövlig.

Andra stycket

Föreskriften om obligatorisk sortbenämning på registrerade sorter har tillkommit främst av allraänna hänsyn. Samtidigt kan givetvis benäm­ningen vara av vitalt intresse för sortinnehavaren. I andra stycket har därför föreskrivits atl sortinnehavaren skall beredas tillfälle att föreslå ny benämning i de fall då enligt första stycket utbyte av benämning skall göras.

Tredje stycket

Alt skyddstiden för en registrerad sort utgår eller atl växtförädlarrätten eljest upphör medför inle att sorlbenämningen därefter saknar betydelse. Ty enligt 22 § får sora tidigare angetts en sort som varit skyddad inte mark­nadsföras efter skyddels upphörande utan atl den registrerade sorlbenäm­ningen därvid används. Alt en sort avregislreras medför följaktligen inte alt sortbenämningen avförs ur registret.

Emellertid kan det tänkas situationer, då det kan te sig angeläget all en registrerad sortbenämning avförs. Ett sådant fall kan vara alt en sortinne­havare önskar använda en benämning som sedan länge varit ur bruk på en ny sorl. EU annat tänkbart fall är att registrering av växlsort hävts ge­nom dom, exempelvis på den grunden att sorlen inle tydligt kunnat skiljas från andra sorter. Förutsättningar för avregistrering av sortbenämning bör dock alltid vara att skyddstiden för sorten utgått eller växtförädlarrätten eljest upphört och att sortbenämningen inte längre används. Ett ytterligare viUkor bör vara atl risk för förväxling inle uppkommer och att avregistre-ringen inte på annat sätt skadar allmänna eller enskilda intressen. Det bör ankomma på växtsortnämnden atl pröva alt detta villkor är uppfyllt.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i Iredje stycket alt på sorl-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                145

innehavarens begäran eller då anledning därtill eljest föreligger registrerad benämning på sort, för vilken skyddstiden utgått eller växtförädlarrätten eljest upphört, får avföras ur växtsortregistret efter prövning av växtsort­nämnden, om benämningen inte längre används.

Utredningen har föreslagit alt i slutet av della avsnitt skulle intas en särskild paragraf, 33 §, av innehåll alt växlsortnämnden skulle utfärda kungörelse i fall då växtförädlarrätt förfallit eller förklarats upphörd eller när växtförädlarrätt genom lagakraftvunnen dom förklarats ogiltig eller blivit överförd eller när ny sorlbenämning registrerats eller sortbenämning avförts ur växtsortregistret. Motivet härtill torde ha varit att del bedömts vara lämpligt alt ge intresserade tillfälle att följa utvecklingen inom växt­förädlarrätten. Jag delar utredningens uppfattning alt kungörelse bör ulfärdas i de angivna fallen men anser att föreskrifter härom inte behöver tynga lagtexten utan kan tas upp i lillämpningskungörelsen. Mitt ställnings­tagande i denna fråga överensstämmer med del min företrädare gjorde un­der förberedelserna tiU ML (prop. 1969: 168 s. 229).

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

Bestämmelserna om ansvar, ersättningsskyldighet och s. k. säkerhetsåt­gärder har i utredningens förslag utformats i mycket nära anslulning till motsvarande bestämmelser i PatL och ML.

Förslaget kritiseras av länsåklagaren i Värmlands län, som uttalar att de här föreslagna straffbestämmelserna utgör exempel på sådana straff­sanktioner sora kan undvaras. Till stöd härför anför länsåklagaren bl. a. att frågor om intrång i växtförädlarrätt kan förväntas bli av säregen be­skaffenhet och såvitt gäller åtalsfrågan svåra att bedöraa, varför det synes vara ett samhällsintresse att kostnadskrävande förundersökningar i så­dana mål undviks. Länsåklagaren frarahåller vidare att skadeståndsreglerna i förslaget enligt hans mening är så utformade atl de kan verka tillräckligt avhållande på den som vill göra intrång i växtförädlarrätt. Även RÅ hyser av enahanda skäl tvekan om förslagel är ändamålsenligt men vill med hän­syn till atl frågan sammanhänger med sanktionssysleraet på andra håll inom del immalerialrättsliga området och särskilt i PatL inte motsätta sig delsamma.

För egen del kan jag väl förslå de framförda betänkligheterna, vilka ock­så med varierande styrka anfördes under förarbetena till PatL och ML. Dessa betänkligheter ledde till all de då framlagda förslagen i skilda hän­seenden modifierades. Jag kan inte finna atl växtförädlarrätten skiljer sig från patent- eller mönsterrätten på sådant sätt all det skulle vara sakligt motiverat att här föreslå särlösningar i fråga om ansvars- och skadestånds-

 

146                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

reglerna. Rent principiellt synes också enhetliga regler vara önskvärda. Jag har därför stannat för att uppta utredningens förslag i sak oförändrade i departementsförslaget.

36 §

I paragrafen, som motsvarar 34 § i utredningens förslag, regleras under vilka förutsättningar ansvar kan utkrävas för intrång i växtförädlarrätt (jfr 57 § PatL och 35 § ML).

Första stycket

Enligt detta stycke skall den som uppsåtligen gör intrång i växtförädlar­rätt dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Intrång i växtförädlarrätt föreligger om någon ulan sortinnehavarens lov företar åtgärd som enligt 4 § är förbehållen denne. För intrångspåföljd för­utsätts all åtgärden vidtagits efter det beslut om växtförädlarrätt vunnit laga kraft. För ansvar krävs alt gärningen skett uppsåtligen. Straffsatsen motsvarar vad som gäller inom iraiiiaterialrätlen i övrigl. Frihetsstraff bör endast ifrågakomma vid myckel grova inlrångsfall.

Såvitt gäller medverkan till intrång i växtförädlarrätt skall de allmänna bestämmelserna i brottsbalken tillämpas.

Växtförädlarrätten orafattar ingen rätt lill sortbenämningen. Oriklig an­vändning av denna kan därför inle föranleda intrångspåföljd. Däreraot finns det en särskild slraffbestäraraelse för sådana fall i 41 § departemenls­förslaget.

Andra stycket

Intrång i växtförädlarrätt bör liksom patent- och mönsterintrång vara s. k. angivelsebrotl. Även i så måtto bör överensstämmelse råda med palenl-och mönsterrätten att som en ytterligare förutsättning för åtal uppställs att åklagaren av särskilda skäl finner allmänna hänsyn kräva åtal.

I andra stycket ges därför den föreskriften alt allmänt åtal för intrång i växtförädlarrätt får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

Beslutar åklagaren att inte åtala, kan målsäganden enligt allmänna reg­ler själv väcka åtal. Med målsägande avses här i första hand sorlinnehava­ren. Men även licenstagare har ställning som målsägande och kan följakl-Ugen självständigt anmäla intrång till åtal.

37 §

I paragrafen, som i utredningens förslag motsvaras av 35 §, behandlas frågan om skadestånd vid intrång i växtförädlarrätt (jfr 58 § PalL och 36 § ML).

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                147

Första stycket

Här föreskrivs i första punkten att den som uppsåtligen eller av oakt­samhet gör intrång i växtförädlarrätt skall utge skälig ersättning för ut­nyttjandet av växlsorten samt ersättning för den ytterligare skada som in­trånget medfört. Enligt andra punkten kan ersättningen järakas om endast ringa oaktsamhet föreligger.

Vid bedömningen av om oaktsamhet föreligger vid intrång i växtförädlar­rätt bör beaktas dels alt del är ett förhåUandevis litet antal förelag som ägnar sig åt framställning av eller handel raed utsäde, dels att sortimentet på marknaden är tämligen begränsat och upplysningarna ora skyddade sor­ter lätt tillgängliga. Del bör därför normalt kunna fordras av företag i branschen att de håller sig underrättade om vilka sorter som är skyddade. Följaktligen bör stränga krav på aklsamhet ställas på dem som yrkesmäs­sigt utnyttjar eller avser att utnyttja förökningsmaterial av sådana växt-arter sora omfattas av skyddssystemel.

Skadeståndet bör vid intrång som begåtts uppsåtligen eller av oaktsam­het, som inte är ringa, fullt ut läcka den lidna skadan. Om det är svårt atl åstadkomma tillfredsställande bevisning ora skadans storlek kan dorasto­len ined slöd av 35 kap. 5 § rältegångsbalken uppskatta skadan till skäligt belopp.

Andra stycket

I detta stycke föreskrivs atl den sora ulan uppsåt eller oaklsarahel gör intrång i växtförädlarrätt skall utge ersättning för utnyttjandet av sorten ora och i den mån det finnes skäligt. Vid skälighetsbedömningen lorde nor­mal licensavgift betraktas som maximum och förhållandevis storl utrymme ges för jämkning nedåt.

Tredje stycket

Här återfinns den i moderna svenska imraaterialrältslagar regelbundet förekommande preskriptionsregel som anger all lalan om ersättning för in­trång skall väckas inom fem år från det skadan uppkom vid påföljd att rätten till ersättning annars är förlorad.

Utgångspunkten för preskription är således den tidpunkt då skadan in­träffade. Som regel torde denna tid sammanfalla med den tidpunkt då in­trånget skedde, men vissa typer av skador, exempelvis nedgång i egen för­säljning, kan inträffa senare. Som en yttersta preskriptionstid gäller i så­dana situationer den vanliga tioåriga fordringspreskriplionen, vars utgångs­punkt är den skadebringande handlingen, alltså i detta fall intrånget.

 

148                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

38 §

Paragrafen, som motsvarar 36 § i utredningens förslag, innehåller före­skrifter ora s. k. säkerhetsåtgärder (jfr 59 § PatL och 37 § ML).

Första stycket

EnUgl första punkten kan rälten efter vad sora är skäligt till förebyg­gande av fortsatt intrång förordna, alt växtmaterial med avseende å vilket intrång föreligger skall mot lösen utläranas till den som lidit intrånget eller ock förstöras. En förutsättning för sådant förordnande är att yrkande där­om framställs av den som lidit intrång.

Exempel på situationer då ett förordnande enligt denna bestämmelse kan bli aktuellt är att växtmaterial av en skyddad sort framställts eller impor­terats utan sortinnehavarens lov och sorlinnehavaren kan bevisa att mate­rialet är avsett att marknadsföras eller såvitt gäller prydnadsväxter använ­das för förökningsändamål. Denna bevisskyldighet torde visserligen normalt vara svår att fullgöra men synes kunna få praktisk betydelse exempelvis vid upprepad import av prydnadsväxter som uppges vara konsumtionsvara men används som förökningsmaterial.

Utlämnande mol lösen lill målsäganden bör vara del norraala i de an­givna situationerna. Förordnande om förstöring av materialet torde böra ges bara i undanlagsfall.

Atl med intrång jämställs olovligt utnyttjande under ansökningstiden framgår av 39 §.

Åtgärd som avses i första stycket kan riktas inte bara mot växtmaterial som finns hos den som gjorl intrånget ulan också mot material som för­värvats av annan, i den mån fortsalt intrång kan befaras på grund av den­nes innehav. Till skydd för godtroende förvärvare föreskrivs dock i andra punkten att förordnande inle får avse den som i god tro förvärvat mate­rialet eller särskild rätt till detta och som inte själv gjorl intrång i växtför­ädlarrätten.

Andra stycket

För att säkerställa fraratida verkställighet av beslut om åtgärd enligt första styckel stadgas i andra stycket alt om brott som anges i 36 § skäligen kan antas föreligga material sora avses i första stycket får las i beslag. Vad som är föreskrivet om beslag i brottmål äger därvid tillämpning.

En förutsättning för tillämpning av andra stycket är således att ansvars­talan förs i inlrångsmålet. Yrkas på grund av intrånget bara skadestånd eller förs endast talan om säkerhetsåtgärd blir i stället bestämmelserna i 15 kap. 3 § rättegångsbalken om handräckning tillämpliga.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                149

Tredje stycket

För atl förebygga värdeförslörelse ges i detta stycke en undanlagsregel av innehåll alt rätlen utan hinder av vad som sägs i första stycket kan för­ordna att innehavare av sådant material som avses i första stycket skall äga förfoga över detta material mol skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt.

39 §

I paragrafen, som motsvarar 37 § i utredningens förslag, regleras rätten till skadestånd för olovligt utnyttjande av en sorl under ansökningstiden (jfr 60 § PatL och 38 § ML).

Första stycket

Enligt PatL och ML räknas skyddstiden efter beviljandet av patent resp. mönsterrätt retroaktivt från den dag då ansökningen om skydd gjordes. Under sådana förhållanden ter det sig logiskt att möjlighet ges att ingripa retroaktivt mot intrång som gjorts under ansökningstiden. Bestämmelser härom finns i 60 § PalL och 38 § ML.

Då det gäller växtförädlarrätt är utgångspunkten för skyddstiden enligt 21 § departeraentsförslagel, som bygger på artikel 8 i konventionen, den dag då ansökningen om registrering bifölls. Det kan då synas följdriktigt atl inle ge intrångsskydd under ansökningstiden. Emellertid ger konventio­nen utrymme för sådant skydd genom arlikel 7 moment 3, enligt vilket unionsstat får vidta åtgärder för alt skydda förädlaren eller hans rättsinne­havare mot missbruk från tredje mans sida under perioden mellan ansök­ningen om skydd för en ny sort och beslutet i anledning därav.

För innehavaren av en ny sort kan det vara av avgörande ekonomisk be­tydelse atl han får tillfälle alt ensam introducera sorlen på marknaden. En uppförökning och marknadsföring av sorten utan hans tillstånd under an­sökningstiden kan vålla honom stor skada. I sak finns det därför behov av visst skydd mot intrång redan före registreringen av växtförädlarrätten.

I anslutning till dessa överväganden föreskrivs i första stycket första punkten alt om någon yrkesmässigt utnyttjar växtsort, som avses med an­sökan om registrering, vad som sägs om intrång i växtförädlarrätt äger motsvarande tillämpning, under förutsättning att ansökningen leder lill registrering.

I motsats till vad utredningen antar torde lalan enligt denna bestämmelse kunna väckas redan innan registrering skett. Rättegångsbalken ger näm­ligen vissa möjligheter all väcka talan redan tidigare (se NJA II 1943 s. 158 f). I varje fall bör det vara möjligt att väcka en lalan om säkerhets­åtgärder innan registrering har meddelats.

Föreskriften i första punkten innebär att skydd åtnjuts mot sådana ut­nyttjanden som skulle anses som intrång om växtförädlarrätt meddelats.

 

150                   Kungl. Maj:is proposition nr 40 år 1971

Emellertid anser jag alt man — i analogi med vad som skett i PatL och ML — bör begränsa skyddet från början och låta det växa ul successivt. Intrång på ett tidigt stadium eller närmare bestämt fram till kungörandet av ansökan bör sålunda bara föranleda sådant begränsat skadeståndsan­svar, som avses i 37 § andra stycket, dvs. motsvarande normal licensavgift raed utrymrae för jämkning nedåt. Efter kungörandet bör inträda skade­ståndsansvar enligt 37 § första stycket. Straffansvar bör, som utredningen föreslagit, förbehållas de fall, då intrång sker efter det atl växtförädlarrätt meddelats.

I enlighet med del anförda föreskrivs i andra punkten av första stycket alt det icke får dömas till straff och att ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan ansökningen kungjorts enligt 15 § får bestäm­mas endast enligt 37 § andra stycket.

Andra stycket

Under förarbetena till PatL och ML har uppmärksammats alt den mot första stycket i förevarande paragraf svarande regeln kunde leda till rätts­förlust, 0111 ingen särregel tillfogals. Till följd av den preskriptionsbestäm-iiielse, sora i nu förevarande lagförslag återfinns i 37 § tredje stycket, skulle nämligen ersättningsanspråk kunna gå förlorat om det inle ansågs möjligt eller lämpligl att väcka talan förrän efter registrering och registrerings-ärendets handläggning exempelvis på grund av överklagande drog ul på tiden. För alt undvika rättsförlust i dessa fall föreskrivas därför i PatL och ML all preskriplionsbestämraelsen inte äger tillärapning, om ersättnings­talan väcks senast ett år efter del alt patentet meddelades resp. mönstret registrerades.

Utredningen hade inle funnit behov föreligga av en sådan utsträckning av preskriptionstiden. Jag anser emellertid att det finns lika goda skäl för detta på växtförädlarrättens område som på patent- och mönsterrätternas.

I andra stycket föreskrivs därför att bestämmelsen i 37 § Iredje stycket inle äger tillämpning, om ersättningstalan väcks senast éll år efter det växt­förädlarrätten registrerades.

40 §

Paragrafen, som motsvarar 38 § i utredningens förslag, innehåUer regler om befrielse från inlrångspåföljd i fall då registrering av växtsort hävs (jfr 61 § PalL och 39 § ML).

Första stycket

Enligt della stycke får inte dömas till straff, ersättning eller säkerhels-åtgärd enligt 36—39 §§, om registrering av växtsort hävts genom doiii som vunnit laga kraft.

Föreskriften blir tillämplig i inlrångsprocess,  som pågår när dom på

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                151

hävande av registreringen vinner laga krafl, och senare rättegång som avser intrång före den nämnda tidpunkten. En redan lagakraftvunnen dom på intrång i växtförädlarrätt påverkas däremot givelvis inte i och för sig av en senare hävning av registreringen. Till rättstillämpningen lorde få över­lämnas frågan om sådan hävning kan föranleda resning av en lagakraft­vunnen intrångsdom.

Andra stycket

Under förarbeten lill VmL, PatL och ML diskuterades livligt frågan hu­ruvida en invändning om att ensamrätten borde vara ogiltig skulle kunna prövas i ett intrångsmål. Jag hänvisar till prop. 1960: 167 s. 188 f, 256 ff och 266 f, prop. 1966: 40 s. 227, 350 f och 366 samt prop. 1969: 168 s. 248, 346 f och 350. I samtliga angivna lagar har slutligen valts den lösningen att en sådan prövning raåste göras i särskild rättegång. Utredningens förslag inne­bär en ordning som helt överensstämmer med VmL, PalL och ML. Mol denna lösning har Sveriges advokatsamfund upprepat av samfundet tidigare gjorda invändningar, nämligen i huvudsak all regeln kan leda lill atl intrångs-frågan inte blir prövad inom rimlig lid och att de skilda frågorna av flera skäl bör bedömas i elt sammanhang och av samraa domare. Samfundet har tillagt atl bestäramelsen blir särskilt olämplig om specialforum inte införs.

För egen del har jag den uppfattningen alt någon från alla synpunkter helt tillfredsställande lösning på den här diskuterade frågan inte går att åstadkomma men att de starkaste sakliga skälen talar för ett stadgande av samma innehåll som det som upptagits i de angivna lagarna. Härtill kom­mer det uppenbara intresset av enhetlig reglering av frågan i alla imraate­rialrältslagar. Atl som tidigare nämnts (avsnitt 6.6) specialforum inte före­slås i denna lag utgör enligt min mening inte skäl till någon särlösning för växtförädlarrättens del; specialforum förekommer f. ö. inte heller enligt vare sig VmL eller ML.

I enlighet med utredningens förslag föreskrivs därför i andra stycket första punkten all om i ett mål om intrång i växtförädlarrätt den mol vilken talan förs gör gällande alt registreringen bör hävas, rätten skall på hans yrkande förklara målet vilande i avbidan på atl frågan ora registreringens hävande slutligt prövas. I andra punkten föreskrivs, att om talan härom icke är väckt, rätlen skall i samband med vilandeförklaringen förelägga vederbörande viss lid inom vilken sådan talan skall väckas.

41 §

Paragrafen, som motsvarar 39 § i utredningens förslag, innehåUer en straffbestämmelse anknuten till stadgandena i 22 § om användning av sorl­benämning.

Enligt 22 § skall den som yrkesmässigt utbjuder till försäljning eller eljest tillhandahåller förökningsmaterial av växlsorl, för vilken registrering

 

152                  Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

skett, härvid använda den för sorten registrerade benämningen. Denna skyldighet föreligger även sedan skyddstiden för sorten utgått eller växt­förädlarrätten eljest upphört. Vidare föreskrivs i 22 § att registrerad be­nämning på sort eller en med denna förväxlingsbar benämning inte får an­vändas för annan sort av samma eller närstående växtart eller för material av sådan sort, så länge registreringen av benämningen består.

Den positiva skyldighet och del förbud, som sålunda uppställts i 22 §, kräver som komplement en sanklionsbeslämmelse för fall av överträdelse. Utöver uppsåtliga gärningar bör överträdelse av oaktsamhet straffbeläggas. Svårare straff än böter lorde inte behövas. Eftersom bestämmelsen i 22 § tillkommit främst i handelns och konsumtionens intresse bör förseelser enligt paragrafen ligga under allmänt åtal. Skadeståndsskyldighet bör före­ligga under samma förutsättningar sora straffansvar. För att förhindra oskäliga resultat bör en järakningsregel finnas för ringa fall av oaktsamhet.

I förevarande paragraf föreskrivs således i första punkten alt den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 22 § dömes till böter, i andra punkten all han även skall ersätta uppkommen skada och i tredje punkten alt ersättningen kan jämkas om oaktsamheten är ringa.

Rättegångsbestämmelser

42 §

Paragrafen, som motsvarar 40 § i utredningens förslag, reglerar möjlig­heterna tUl faslslällelselalan (jfr 63 § PatL och 41 § ML).

Man får räkna med alt det inom växtförädlarrätten liksom inom patent­rätten och mönsterrätten, kan finnas behov av alt kunna föra fastställelse­lalan av två slag, nämligen dels för prövning av fråga om växtförädlarrätt består, dels för prövning av om visst förfarande utgör intrång i växtförädlar­rätt. Den förra typen av fastslällelsetalan torde i motsats till den senare kunna föras med stöd av rättegångsbalkens bestämmelser i 13 kap. 2 §. En särskild regel behövs därför strängt taget bara för det senare fallet men praktiska skäl talar för alt båda typerna av fastslällelsetalan regleras i den nya lagen.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i första stycket att sort­innehavare eller den som på grund av licens får utnyttja växtsort kan föra talan om fastställelse huruvida han på grund av registreringen åtnjuter skydd mot annan, ifall ovisshet råder om förhållandet och detta länder ho­nom till förfång, samt i andra stycket att under samma villkor den som driver eller avser att driva verksamhet kan föra talan mot sortinnehavaren om fastställelse, huruvida hinder föreligger mot verksamheten på grund av registreringen.

Rält alt föra fastslällelsetalan  enligt första  stycket tillkommer enligt

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                153

paragrafen såväl sortinnehavare som licenstagare. Den senare skall enligt 43 § departementsförslaget underrätta sortinnehavaren om han avser att väcka fastslällelsetalan.

Om svaranden i mål om fastslällelsetalan gör invändning om att registre­ringen bör hävas, bör samma regler gälla som vid sådan invändning i in­trångsmål. I tredje stycket har därför upptagits en hänvisning lill 40 § andra stycket.

43 § Paragrafen, sora motsvarar 41 § i utredningens förslag, innehåller vis­sa föreskrifter om underrättelseskyldighet (jfr 64 § PatL och 42 § ML).

Första stycket

Enligt första punkten skall den som vill väcka talan om hävande av re­gistrering av växlsort, om överföring av registrering eller om meddelande av Ivångslicens anmäla delta till växtsortnämnden samt underrätta var och en sora enligt växtsortregistret innehar licens atl utnyttja sorlen. Enligt andra punkten skall licenstagare som vill väcka talan om intrång i växtför­ädlarrätten eller om fastställelse enligt 42 § första stycket underrätta sort­innehavaren därom.

Syftet raed föreskrifterna om skyldighet att underrätta licenstagare resp. sortinnehavare är alt bereda vederbörande tillfälle alt bevaka sin rätt. All växtsortnämnden skall underrättas är föranlett av önskemålet all sådana rättsliga åtgärder som är ägnade atl påverka sorlinnehavares eller licens-tagares växtförädlarrätt antecknas i växtsortregistret. Anteckningar i re­gistret bör följaktligen göras då anmälningar kominer in. Föreskrift härom kominer atl tas upp i lillämpningskungörelsen.

Andra stycket

Underrättelseskyldighet skall enligt andra styckel anses fullgjord, när underrättelse i betald rekommenderad försändelse sänts under den adress som antecknats i växtsortregistret. Sker underrättelse i annan form måste det visas att den som avses med underrättelsen fått del av den. Sänds den rekommenderade försändelsen lill ombud för sorlinnehavaren sora anteck­nats i v'äxtsorlregislret får underrättelseskyldigheten anses fullgjord, under förutsättning dock alt fullmakten för ombudet innefattar behörighet alt motta delgivning av handlingar.

Tredje stycket

Fullgjord anmälnings- och underrättelseskyldighet bör utgöra process-förutsättning. I tredje stycket föreskrivs därför i första punkten atl om det inte visas alt anmälan eller underrättelse enligt första stycket skett när lalan väcks käranden skall ges lid därtill och i andra punkten atl om denna tid försitts vederbörandes talan inle får tas upp till prövning.

 

154                   Kunyl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

44 §

Paragrafen, som motsvarar 42 § i utredningens förslag, reglerar frågan om forum i vissa fall (jfr 43 § ML).

Frågan ora specialforum har diskuterats av utredningen (avsnitt 4.6) och under reraissbehandlingen (avsnitt 5.6). Min egen ståndpunkt, som över­ensstäraraer med utredningens, har jag redovisat i del föregående (avsnitt 6.6). Den innebär atl jag inle funnit anledning atl låta raål om växtför­ädlarrätt ligga under specialdoraslol. De allmänna reglerna i rältegångs­balken om laga domstol i tvistemål är följaktligen tillämpliga.

Emellertid kan den situationen uppkomma att den mol vilken talan rik­tas — sökande eller sortinnehavare — inle har känt hemvist inora riket. För sådana fall behövs en kompletterande forumregel. Liksom enligt ML bör Stockholnis tingsrätt vara rätt domstol i dessa fall. I paragrafen har därför föreskrivits att om det inle enligt rättegångsbalken finns behörig domstol för talan om bättre rält till växlsort, om hävande av registrering av sort, om överföring av sådan registrering, om Ivångslicens eller om fast­ställelse enligt 42 § talan skall väckas vid Stockholms tingsrätt.

45 §

I paragrafen, sora motsvarar 43 § i utredningens förslag, föreskrivs alt vissa slutliga avgöranden av domstol skall expedieras lill växtsortnämnden (jfr 70 § PalL och 43 § ML).

Alla slutliga domstolsavgöranden som berör växtförädlarrätt eller ansök­ningar därom måste givetvis komma till växtsorlnämndens kännedora. I förevarande paragraf föreskrivs därför att avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 13 § (påstående om bättre rätt lill sorl på ansök-ningssladiet), 29 § (Ivångslicens), 31 § (hävning av sorlregistrering), 32 § (överföring av registrering), 36—39 §§ (ansvar, ersättningsskyldighet och säkerhetsåtgärd) eller 42 § (fastslällelsetalan) skall sändas lill växtsort­nämnden. Föreskrift om skyldighet för näranden atl göra anteckning i växt­sortregistret kominer alt intas i lillämpningskungörelsen.

Särskilda bestämmelser

46 §

I paragrafen, som motsvarar 44 § första och andra styckena i utredning­ens förslag, föreskrivs ombudsplikl för sortinnehavare som inte har hem­vist i Sverige (jfr 71 § första och andra styckena PatL samt 45 § ML).

Första stycket

Enligt första punlden skall sortinnehavare, sora inte har hemvist i Sverige, ha ett här bosatt ombud med behörighet att för honora la emot delgivning

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                155

av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden om växt­förädlarrätt raed undantag av stäraning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen inför dorastol. I andra punkten föreskrivs alt ombud skall anmälas lill växtsortregistret och antecknas i della.

Bestämmelsen är betingad av det praktiska behovet av att kunna komma i kontakt med sortinnehavare som inle har hemvist i Sverige, främst för alt kunna väcka civil talan mol honom. Den avser bara ombudstvång för den sora innehar registrering. Ombudspliklen under ansökningstiden regleras i 10 § departementsförslaget. Skälen lill uppdelningen har redovisats vid sistnämnda paragraf. Där har också utvecklats vad som avses med hemvist.

Andra stycket

Ora sortinnehavare inte har anmält ombud enligt första styckel bör i analogi med vad som gäller enligt PalL och ML delgivning i stället ske genora alt den handling som skall delges sänds till honom med posten i betalt brev under hans i växtsortregistret antecknade adress. Om fullständig adress inte antecknats i registret bör delgivning kunna ske genom atl hand-Ungen anslås i växtsorlnämndens lokal. I dessa fall bör föreskrivas att kun­görelse 0111 delgivningen skall införas i allraänna tidningarna. Har vad nu sagts skett bör delgivning anses ha skett.

Föreskrifter av nu angivet innehåll har upptagits i andra stycket.

Inte heller sådan förenklad delgivning som avses här kan avse stämning i brottmål eller föreläggande fcT part att infinna sig personligen inför dom­stol.

47  §

Enligt paragrafen, som i utredningens förslag motsvaras av 44 § tredje stycket, bemyndigas Kungl. Maj:t alt medge undantag från orabudslvånget (jfr 71 § Iredje stycket PalL och 46 ML).

Möjligheterna enligt PatL och ML till befrielse från ombudslvångel åsyf­tar främst de övriga nordiska länderna men har inte begränsats till dessa. I nu förevarande lag är frågan tills vidare inte aktuell i förhållande till något annat nordiskt land än Danmark. Men även här saknas anledning att inte utsträcka bemyndigandet till att avse också andra länder. Liksom en­ligt ML torde raöjligheten till lättnad böra gälla såväl på ansöknings- som registreringsstadiet.

I enlighet med del sagda föreskrivs i förevarande paragraf atl Kungl. Maj :t under förutsättning av ömsesidighel kan förordna att bestämraelserna i 10 eller 46 § inte skall gälla i fråga ora sådan sökande eller sortinnehavare sora har hemvist i viss främmande stal eller har ett i den staten bosatt om­bud som anraälts hos växtsortnäranden och äger sådan behörighet som av-

ses i nämnda paragrafer.

 

156                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

48 §

I paragrafen, som motsvarar 45 § i utredningens förslag, ges bestäininelser om besvärstalan beträffande sådana slutliga beslut av växtsortnämnden, som meddelats efter registrering av växlsorl (jfr 72 § PalL och 47 § ML).

Regler om besvärslalan mot slutligt beslut som meddelas på ansöknings-stadiet ges i 18 § departementsförslaget.

Första stycket

Enligt första punkten i detta stycke förs talan mot annat slutligt beslut av växlsortnämnden enligt växlförädlarrättslagen än som avses i 18 § hos lanl­bruksstyrelsen genom besvär inom två månader från beslutels dag. I andra punkten föreskrivs —• liksom i PatL och ML — atl den som vill anföra be­svär inom samma tid skall erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd att be­svären annars inte las upp till prövning.

Skälen till att prövningen i andra instans av besvär över växtsorlnämn­dens beslut här liksom när det gäller beslut enligt 18 § ansetts böra anför­tros ål lantbruksstyrelsen har redovisats i det föregående (avsnitt 6.6).

Besvärsavgiften fastställs enligt 49 § departementsförslaget av Kungl. Maj :t.

Någon regel om talerätl har inte uppställts. Såsom uttalats i patent- och raönsterskyddslagpropositionerna för motsvarande fall enligt PatL och ML torde hithörande frågor få avgöras i rältstillärapningen under hänsynstagan­de lill beslutets natur och omständigheterna i det särskilda fallet.

Andra stycket

I delta stycke föreskrivs atl talan mot lantbruksstyrelsens beslut förs hos regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.

Som framhållits vid 19 § andra stycket är regleringen av besvärsrällen an­passad efter förhållandena efter den 1 januari 1972. För liden dessförinnan kommer jag, som tidigare nämnts, alt föreslå en särskild övergångsbestäm­melse.

49 §

I paragrafen, som motsvarar 46 § i utredningens förslag ges bemyndigande om fastställande av avgifter (jfr 73 § PatL och 49 § första styckel ML).

Enligt första punkten fastställs avgifter enligt växlförädlarrättslagen av Kungl. Maj :l eller, såvitt gäller avgifter för prov enligt 16 §, av myndighet som Kungl. Maj :l bestämmer.

Som framgår av 16 § andra punkten skall särskild avgift utgå för prov. Beslutanderätten med avseende på sådan avgift torde, såsora anförts vid 16 §, komma atl delegeras till lanlbruksstyrelsen. Frågor om storleken av prov- och årsavgifter har berörts vid 16 resp. 23 §.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                157

Enligt 73 § PalL kan Kungl. Maj :l, såvitt avser årsavgifter, förordna alt elt eller flera av de första patenlåren skall vara avgiftsfria. En motsvarande regel är väl motiverad i växtföriidlarrältslagen, eftersom sorlinnehavaren ofta inte kan utnyttja sorten ekonomiskt förrän viss tid efter registreringen. I andra punkten föreskrivs följaktligen att Kungl. Maj:t kan förordna om avgiftsbefrielse för elt eller flera av de första åren.

50 §

I denna paragraf, som i utredningens förslag motsvaras av 47 § andra styckel, bemyndigas Kungl. Maj :l atl förordna om undersökning utomlands av växtsorl för vilken registrering söks (jfr 74 § Iredje stycket PatL).

Växtförädlarkonventionen förutsätter alt ett samarbete för sorlprovning skall kunna komma till slånd inom unionen. Delta framgår av arlikel 30 moment 2 enligt vilket särskilda överenskommelser kan träffas mellan unionsslaterna för eventuellt gemensamt anlitande av myndigheter som har all genomföra den i artikel 7 föreskrivna undersökningen av nya växlsorter. Förberedelserna för sådant internationellt samarbete pågår inom unionen.

För att möjliggöra svenskt deltagande i ett intemationellt undersöknings-och sortprovningsförfarande bemyndigas Kungl. Maj :l i denna paragraf att förordna atl undersökning av växtsort för vilken registrering söks får äga rum hos myndighet i annan stat eller hos internationell institution. Som komplettering härtill anges vidare alt Kungl. Maj :t kan förordna alt den sora söker registrering för sort, för vilken han tidigare sökl registrering i annan stat, skall vara skyldig att redovisa vad myndighet i den staten delgell honom rörande prövningen av de i 3 § uppställda villkoren för registrering.

I utredningens lagförslag finns i motsvarande paragraf också ett bemyn­digande för Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer atl utfärda tillämpningsföreskrifter lill växtförädlarrällslagen. Sådant bemyn­digande är emellertid inte nödvändigt eftersom Kungl. Maj :l enligt allmänna grundsatser har rätt att meddela sådana tillämpningsföreskrifter som är av rent administrativ natur och atl delegera uppgifter i delta hänseende till underlydande myndighet.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Den föreslagna lagen synes böra träda i kraft den 1 juli 1971.

Utredningen föreslår en övergångsbestämmelse av innehåll atl ansökan om växtförädlarrätt för sort som tagits in i rikssorllislan efter den 30 juni 1968 skall vid tillämpningen av särskillnadskravet anses gjord samtidigt med in­tagningen i rikssortlistan. Bakgrunden till denna bestämraelse har jag ti­digare redovisat (avsnitt 6.7). I del sammanhanget har jag också uttalat att bestämmelsen bör godtas trots atl vissa principiella betänkUgheter kan an-

 

158                  Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

föras mol den. För att undvika alt frågan om rättsskydd hålls svävande aUt­för lång lid bör dock i enlighet med utredningens förslag förutsättas att an­sökan om registrering inges inom viss kortare tid efter lagens ikraftträ­dande.

På anförda skäl har utformats den övergångsbestämmelsen, att ansökan om registrering av växtsort, som tagits in i rikssortlistan under tiden den 1 juli 1968—den 30 juni 1971, skall vid tillämpning av 3 § första stycket 1. och tredje stycket anses gjord samtidigt med intagningen i rikssortlistan, om ansökan ora registrering görs inom sex månader efter lagens ikraft­trädande.

Regeln innebär all prövningen av särskillnadskravet skall i alla avseenden ske med utgångspunkt från den dag då beslut meddelades om sortens in­tagning i rikssortlistan och att följaktligen marknadsföring efter denna tid­punkt inte skall hindra registrering av sorten. Regeln innebär vidare atl sort, som avses med bestämmelsen och som kunnat frara till ansökan ora skydd fritt förökas och marknadsföras av envar, från och med ansökningsdagen är underkastad sökandens kontroll. I likhet med utredningen anser jag emel­lertid att regeln måste ges den tolkningen atl om sökanden utan särskilda villkor sålt basutsäde året före lagens ikraftträdande för odling nästa år måste köparen ha rätt alt utan hinder av ansökan om växtförädlarrätt upp­föröka basulsädet och avyttra skörden som förökningsmaterial. All utan lov fortsätta uppförökningen även under kommande år bör köparen däreraot inte anses ha fått rätt till.

Som utredningen anfört torde någon ny prövning av sortbenämningen för sort som avses med övergångsbestämmelsen inte behöva företas. Skulle det namn sorten fått vid intagningen i rikssortlistan visa sig kollidera med an­nan privaträtt torde frågan kunna lösas i den ordning som föreslagits för utbyte av sortbenämning.

Vad gäller sättet för fullföljd mot sådana lantbruksstyrelsens beslut som avses i 19 § andra stycket och 48 § andra stycket har, såsom påpekats i kommentaren till dessa paragrafer, lagförslaget anpassats till den organisa­tion av förvaltningsrättskipningen som förutses gälla från och med den 1 januari 1972. I sak innebär förslaget alt talan föres hos regeringsrätten. Prövningen av besvär över beslut som kan komina alt fattas av lantbruks­slyrelsen under andra halvåret 1971 bör också ske i regeringsrätten. Där­för föreslås en övergångsbestämmelse av innehåll att talan mot sådant lant-bruksslj'relsens beslut enligt 19 § andra stycket eller 48 § andra stycket, som meddelas före den 1 januari 1972, förs hos Kungl. Maj :t genora besvär. I anslutning härtill kommer att i särskild ordning läggas frara förslag till lag om ändiing av lagen (1909:38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, i vilket kommer att föreskrivas att målen skall tillhöra regeringsrättens upp­tagande och avgörande, övergångsbestämmelsen avser bara sättet för full­följd. I fråga om tiden gäller huvudbestämmelserna i  19 §  andra styckel

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                159

resp. 48 § andra stycket all talan skall föras inom två månader från beslu­tets dag.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna har i departementsförslaget liksom i PalL och ML upptagits åtskilda från lagens bestämmelser i övrigl och således inte som i utredningens förslag under särskilda paragrafer.

8.2 Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen

85 §

Paragrafen innehåller föreskrifter om utmätningsmans skyldighet att i särskilt angivna fall lärana underrättelse lill olika myndigheter om utmät­ning och andra exekutiva åtgärder. I samband raed införandel av PatL och ML gjordes vissa ändringar i paragrafen. Efter det senaste tiUägget, som skett genom lag om ändring i utsökningslagen (1970:490), föreskrivs i paragrafens åttonde stycke att om patent eller mönsterrätt utmäts, utmät­ningsmannen ofördröjligen skall lill patent- och registreringsverket sända bevis om utmätningen med angivande av patentets eller mönsterregistre­ringens nummer. Som jag anfört vid 34 § andra stycket bör en motsvarande bestämmelse ges i fråga ora utmätning av växtförädlarrätt. Åttonde styc­kel i 85 § bör därför kompletteras med en andra punkt av innehåll atl om växtförädlarrätt utmäts, utmätningsmannen ofördröjligen skall lill statens växtsortnämnd sända bevis om utniätningen med angivande av registrering­ens nummer.

8.3 Förslaget till lag om ändring i införsellagen

2 §

I första stycket av paragrafen anges under 1—4 vad som får las i an­språk genom införsel. Under 1, 2 och 4 upptas arbetstagares avlöning, annan ersättning för arbetsinsats resp. vad som utgår såsom pension eller livränta. Enligt 3, som fick sin nu gällande lydelse genom en i samband med införandet av mönsterskyddslagen anlagen lag om ändring i införsel­lagen (1970: 494), får tas i anspråk periodiskt utgående vederlag för utnytt­jande av patent eller mönsterrätt eller av rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant eller för överlåtelse av rörelse. Införsel bör också kunna ske i periodiskt utgående vederlag för utnyttjande av växtförädlar­rätt. Därför bör 2 § första styckel 3 ges den lydelsen all genora införsel får las i anspråk periodiskt utgående vederlag för utnyttjande av patent, mönsterrätt eller växtförädlarrätt eller av rätt till litterärt eller konstnär­ligt verk eller annat sådant eller för överlåtelse av rörelse.

 

160                  Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

Hemställan

I enlighet med vad som har anförts i det föregående föreligger inora jus-titiedeparleinenlel upprättade förslag till

1)     växtförädlarrättslag,

2)      lag om ändring i utsökningslagen, samt

3)     lag om ändring i införsellagen.

Jag hemsläller alt lagrådets yttrande över förslagen inhämtas enligt 87 § regeringsformen genora utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådels övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet: Gunnel Anderson

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

161

Bilaga 1

översättning

Convention pour la protection des obtentions végélales

signée ä Paris, le 2 décembre 1961

Konvention för skydd av växt­förädlingsprodukter

undertecknad i Paris den 2 decem­ber 1961

 

Les Etats Contractants,

Convaincus de 1'importance que revel la protection des obtentions végélales tant pour le développement de ragricullure sur leur territoire que pour la sauvegarde des inléréls des oblenleurs;

Conscients des problémes particu­liers que soulévent la reconnaissance et la protection du droit du créateur dans ce domaine et notammerit des limitations que peuvent imposer au libre exercice d'un tel droit les exi-gences de rintérét public;

Considérant qu'il est hautement souhaitable que ces problémes aux­quels de tres nombreux Etats accor­denl une legitime imporlance soient résolus par chacun d'eux conformé­ment ä des principes uniformes et clairement définis;

Soucieux de réaliser sur ces princi­pes un accord susceptible de recueil-lir Tadhésion d'autres Etats ayant les mémes préoccupations;

Sont convenus de ce qui suit :

De fördragsslulande staterna,

som är övertygade om den vikt, som skydd av växtförädlingsproduk­ter har såväl för jordbrukets utveck­ling inom deras oniråden som för tillvaralagande av förädlarnas in­tressen,

som är medvetna om de särskilda problem, som uppstår till följd av erkännande och skydd av förädla­rens rätt och särskilt om de in­skränkningar i del fria utövandet av denna rätt, vilka kan vara nödvändi­ga i det allmännas intresse,

som beaktar alt det är i hög grad önskvärt att dessa problem, vid vil­ka ett myckel stort antal stater fäs­ter en berättigad vikt, löses av var och en av dem i överensstämmelse med enhetliga och klart bestämda principer,

som är angelägna om att på dessa principer grunda en överenskommel­se, som är ägnad alt vinna anslut­ning av andra stater, vilka har sam­ma intressen,

har överenskoramit som följer:

 

Artide premier

(1)     La présente Convention a pour objet de reconnaitre et d'assurer ä robtenleur d'une varieté végétale nouvelle, ou ä son ayant cause, un droit dont le contenu el les modali-tés d'exercice sont définis ci-aprés.

(2)     Les Etats parties å la présente Convention,      ci-aprés      dénommés

6    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 40

Artikel 1

1.    Ändamålet med denna konven­tion är alt tillerkänna och tillförsäk­ra förädlaren av en ny växtsort eller hans rättsinnehavare en rätt, som med avseende på innehållet och for­merna för utövandet närmare be­stäms i det följande.

2.    De stater, som tillhör denna konvention,  i  det   följande  kallade

 

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

 

Etats de TUnion, constituent entré eux une Union pour la protection des obtentions végélales.

(3) Le siége de TUnion et de ses organes permanenls est fixé ä Ge­neve.

unionsslaler,   bildar   en   union   för skydd av växtförädlingsprodukter.

3. Unionen och dess permanenta organ har sill säte i Geneve.

 

Article 2

(1)      Chaque Etat de TUnion peut reconnaitre le droit de robtenteur prévu par la présente Convention par Toctroi d'un titre de protection particulier ou d'un brevet. Toutefois, un Etat de TUnion dont la législa­tion nationale admet la protection sous ces deux forraes ne doit prévoir que l'une d'elles pour un méme genre ou une méme espéce bota-nique.

(2)      Le mot varieté, au sens de la présente Convention, s'applique ä tout cultivar, done, lignée, souche, hybride susceptible d'élre cullivé, sa-tisfaisant aux dispositions des ali­néas c) el d) du paragraphe (1) de Tarticle 6.

Arlikel 2 1. Varje unionsstat kan tillerkän­na förädlaren den rätt som avses i denna konvention genom en särskild skyddsform eller genom patent. En unionsstat, vars inheraska lagstift­ning medger skydd i båda dessa for­mer, får emellertid endast tiUämpa endera av dem på samma växtsläkte eller växtart.

2. Ordet sort i denna konventions mening avser varje cultivar, klon, linje, stam eller hybrid, som är od­lingsbar och som uppfyller fordring­arna i artikel 6 moment 1 c) och d).

 

Artide 3

(1)        Les personnes physiques et morales ayant leur domicile ou siége dans un des Etats de TUnion jouis­sent, dans les autres Etats de TUnion, en ce qui concerne la reconnaissance et la protection du droit de robten­teur, du traitement que les lois re-spectives de ces Etats accordenl ou ac-corderont par la suite ä leurs na­tionaux, le tout sans prejudice des droits spécialement prévus par la présente Convention et sous réserve de raccomplisseraent des conditions et formalités iraposées aux na­tionaux.

(2)        Les nationaux des Etats de rUnion, n'ayant ni doraicile ni siége dans un de ces Etats, jouissent éga­lement des mémes droits, sous ré­serve de satisfaire aux obligations qui peuvent leur étre iraposées en vue de permettre Texamen des va-

Artikel 3

1.   Fysiska och juridiska personer, som har sitt hemvist eller sill säte i en av unionsstalerna, åtnjuter i de andra unionsstaterna i fråga om er-kännandel och skyddet av förädla­rens rält samma behandling som des­sa staters särskilda lagar tillerkänner eller kommer att tillerkänna sina eg­na medborgare, och detta ulan in­skränkning i de rättigheter, som sär­skilt tillförsäkras genom denna kon­vention, samt ined förbehåll för upp­fyllandet av de villkor och formalite­ter, som föreskrivits för statens egna medborgare.

2.   Medborgare i unionsstater, som ej har hemvist eller säte i någon av dessa stater, åtnjuter likaledes sam­ma rättigheter, under förutsättning att de uppfyller de förpliktelser, som kan åläggas dem i avsikt att möjlig­göra undersökning av de nya sorter

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

163

 

riétés nouvelles qu'ils auraient obte-nues ainsi que le controle de leur mulliplication.

de framställt och kontroll av deras förökning.

 

Artide 4

(1)    La présente Convention est ap­
plicable ä tous les genres el espéces
bolaniques.

(2)      Les Etats de TUnion s'enga-gent ä prendre toutes les mesures nécessaires pour appliquer progres-sivement les dispositions de la pré­sente Convention au plus grand nom-bre de genres et espéces bolaniques.

(3)      Au moment de Tentrée en vi­gueur de la Convention sur son terri­toire, chaque Etat de TUnion ap­plique les dispositions de la Conven­tion ä au moins cinq des genres fi­gurant sur la liste annexée å la Con­vention.

Il s'engage, en outre, a appliquer lesdites dispositions å d'autres gen­res de la liste, dans les délais sui­vants ä dater de Tentrée en vigueur de la Convention sur son territoire :

a)      dans un délai de trois ans, ä au moins deux genres;

b)     dans un délai de six ans, å au moins qualre genres;

c)      dans un délai de huil ans, å tous les genres figurant sur la liste.

(4)    Pour les genres el espéces ne
figurant pas sur cette liste, chaque
Etat de TUnion protégeanl Tun de
ces genres ou espéces a la faculté,
soit de limiter le bénéfice de cette
protection aux nationaux des Etats
de rUnion protégeanl ce genre ou
cette espéce ainsi qu'aux personnes
physiques ou morales ayant lenr do­
micile ou siége dans un de ces Etats,
soit d'étendre le bénéfice de celle
protection aux nationaux d'aulres
Etats de TUnion ou des Etats mem­
bres de rUnion de Paris pour la pro­
tection de la propriélé industrielle,
ainsi qu'aux personnes physiques ou

Artikel 4

1.   Denna konvention är tillämplig på alla växtsläkten och växtarter.

2.   Unionsstaterna förbinder sig alt vidta alla nödiga åtgärder för all ef­ter hand tillämpa konventionens be­stämmelser på största möjliga antal växtsläkten och växtarter.

3.   Varje unionsstat skall vid tiden för konventionens ikraftträdande inom dess territoriura tillämpa kon­ventionens bestämmelser på åtmins­tone fem av de växtsläkten, vilka upptagits på den lista som är fogad till konventionen.

Dessutom förbinder sig unionsstat alt tillämpa nämnda bestämmelser på ytterligare växtsläkten på listan inom följande tider, räknade från konventionens ikraftträdande på dess territorium:

a)     inom en tid av tre år, på minst två växtsläkten;

b)    inom en tid av sex år, på minst fyra växtsläkten;

c)     inom en lid av åtla år, på alla växtsläkten som är upptagna på lis­tan.

4.   Unionsstat, vilken skyddar växt­
släkte eller växtart, som ej är upp­
tagen på listan, kan antingen be­
gränsa skyddet till medborgare i
unionsslaler, som skyddar samma
växtsläkte eller växtart, ävensom till
fysiska eller juridiska personer, som
har sitt hemvist eller sitt säte i så­
dan stat, eller utsträcka skyddet till
medborgare i andra unionsslaler el­
ler i stater, som är medlemmar av
Parisunionen för industriellt rätts­
skydd, ävensom lill fysiska eller juri­
diska personer,som har sitt hemvist
eller sitt säte i sådan stat.

 

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

 

morales ayant leur domicile ou siége dans un de ces Etats.

(5) Chaque Etat de TUnion peut, au moment de la signature de la pré­sente Convention ou du dépot de son instrument de ratification ou d'ad-hésion, dédarer qu'il appliquera, en ce qui concerne la protection des ob­tentions végélales, les artides 2 el 3 de la Convention de Paris pour la protection de la propriélé indus­trielle.

5. Varje unionsstat kan, då den undertecknar denna konvention el­ler deponerar sitt ratifikations- eller anslutningsinstrument, förklara, att den kommer att i fråga om skyddet av växtförädlingsprodukter tillämpa artiklarna 2 och 3 i Pariskonvenlio-nen för industriellt rättsskydd.

 

Artide 5

(1)     Le droit accordé a robtenteur d'une varieté nouvelle ou å son ayant cause a pour effet de soumettre å son autorisation préalable la production, å des fins d'écoulenienl commercial, du materiel de reproduclion ou de mulliplication vegetative, en tant que tel, de cette varieté nouvelle, ainsi que la mise en vente el la coinmer-cialisation de ce materiel. Le mate­riel de mulliplication vegetative cora-prend les planles entiéres. Le droit de robtenteur s'élend aux planles ornementales ou parties de ces plan­tes normalemenl commercialisées å d'autres fins que la mulliplication, au cas oii elles seraienl utilisées com-mercialemenl comme materiel de mulliplication en vue de la produc­tion de planles d'ornenienl ou de fleurs coupées.

(2)     L'obtenleur ou son ayant cause peut subordonner son autorisation ä des conditions qu'il définit.

 

(3)      L'autorisalion de 1'obtenteur ou de son ayant cause n'esl pas né­cessaire pour Temploi de la varieté nouvelle comme source initiale de va­riation en vue de la créalion d'aulres variétés nouvelles, ni pour la com-mercialisalion de celles-ci. Par con­tre, cette autorisation est requise lorsque Temploi répélé de la varieté nouvelle est nécessaire ä la produc­tion commerciale d'une autre varieté.

(4)      Chaque Etat de TUnion peut, soit dans sa propre législation, soit

Artikel 5 1. Den rätt, som lillerkännes för­ädlaren av en ny sorl eller hans rättsinnehavare, medför, all hans tillstånd i förväg måste inhämtas för framställning, i och för kommersiell avsättning, av förökningsmaterial så­som sådant av den nya sorten samt för saluhållande och försäljning av sådant material. Vegetativt förök­ningsmalerial innefattar även hela plantor. Förädlarens rätt omfattar också plantor av prydnadsväxter el­ler delar av sådana plantor, vilka norraall utnyttjas kommersiellt för andra ändaraål än förökning, i fall då de kommersiellt utnyttjas såsom förökningsmalerial för framställ­ning av prydnadsväxter eller snitt­blommor.

2.   Förädlaren eller hans rättsinne­
havare kan uppställa villkor för med­
delande av tillstånd.

3.     Tillstånd av förädlaren eller hans rättsinnehavare erfordras ej då den nya sorlen används som ut­gångsmaterial för framställning av andra nya sorter och ej heller för kommersiellt utnyttjande av dessa. Däremot erfordras tillstånd, då upp­repad användning av den nya sorten är nödvändig för koraraersiell frara­slällning av en annan sort.

4.     Unionsstat kan, antingen ge­nom sin lagstiftning eller genom sär-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

165

 

dans des arrangements particuliers au sens de Tartide 29, accorder aux oblenleurs, pour certains genres ou espéces bolaniques, un droit plus étendu que celui defini au premier paragraphe du present artide et pou­vant nolamraenl s'étendre jusqu'au produit coramercialisé. Un Etat de rUnion qui accordé un tel droit a la faculté d'en limiter le bénéfice aux nationaux des Etats de TUnion ac-cordanl un droit idenlique ainsi qu'aux personnes physiques ou mo­rales ayant leur domicile ou siége dans Tun de ces Etats.

skilda överenskommelser enligt ar­likel 29, för vissa växtsläkten och växtarter tillerkänna förädlaren en mera omfattande rätt än den som angivils i första momentet av denna artikel. Särskilt gäller att denna rätt kan utsträckas ända lill den saluför­da produkten. Unionsstat, som med­ger en sådan rätt, kan begränsa för­månen därav till medborgare i de unionsslaler, som medger samraa rätt, ävensom till fysiska eller juri­diska personer, sora har sitt heravist eller säte i sådan stat.

 

Article 6 (1) L'oblenteur d'une varieté nou­velle, ou son ayant cause, bénéficie de la protection prévue par la pré­sente Convention lorsque les condi­tions suivantes sont reraplies:

a)    Quelle que soit Torigine., arli-
ficielle ou naturelle, de la variation
initiale qui lui a donné naissance, la
varieté nouvelle doit pouvoir étre
netteiiient dislinguée par un ou plu­
sieurs caracléres importants, de toute
autre varieté dont 1'exislence, au rao­
ment ou la protection est demandée,
est notoiremenl connue. Cette nolo-
rielé peut étre élablie par diverses ré-
férences telles que: culture ou coni-
mercialisation déjå en cours, inscrip-
tion sur un registre officiel de varié­
tés effecluée ou en cours, presence
dans une collection de reference ou
description precise dans une publica­
lion.

Les caracléres permettanl de dé-finir et de dislinguer une varieté nou­velle peuvent étre de nature mor-phologique ou physiologique. Dans tous les cas, ils doivent pouvoir étre décrils et reconnus avec precision.

b)    Le fait pour une varieté d'avoir
figuré dans les essais, d'avoir été
présentée ä rinscriplion ou inscrile
ä un registre officiel, ne peut pas
étre opposé ä robtenteur de cette
varieté ou ä son ayant cause.

Arlikel 6 1. Förädlaren av en ny sorl eller hans rättsinnehavare åtnjuter del skydd som denna konvention stad­gar, när följande villkor är uppfyll­da:

a)    Den nya sorten skall, vare sig
den ursprungliga variant som givit
upphov till sorten erhållits på artifi­
ciell eller naturlig väg, kunna genom
ell eller flera vikliga kännetecken
klart skiljas från alla andra sorter,
vilka vid liden för ansökningen om
skydd är allmänt kända. All sådan
allmän kännedora föreligger kan
framgå av olika förhållanden, såsom
atl sorlen redan odlas eller kommer-
sieUt utnyttjas, att den intagits i en
officiell sortiista eller anmälts till en
sådan, att den förekommer i en refe­
renssamling eller alt den noggrant
beskrivits i en publikation.

De kännetecken, som gör det möj­ligt alt beskriva och särskilja en ny sort, kan vara av morfologisk eller fysiologisk art. I varje fall måste de tydligt kunna beskrivas och igenkän­nas.

b)    Den omständigheten, att en
sort förekomrail i försök eller an­
mälts till eller upptagils i elt offi­
ciellt register, kan ej åberopas mot
förädlaren av sorten eller hans rätts­
innehavare.

 

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

 

La nouvelle varieté ne doit pas, au moment de la demande de protection dans un Etat de TUnion, avoir été offerte å la vente ou coramercialisée, avec Taccord de robtenteur ou de son ayant cause, sur le territoire de cet Etat, ni depuis plus de qualre ans sur le territoire de tout autre Etat.

c) La varieté nouvelle doit étre suf-fisamment homogéne, comple tenn des particularités que présente sa re­produclion sexuée ou sa mulliplica­tion vegetative.

d)    La varieté nouvelle doit étre
stable dans ses caracléres essenliels,
c'esl-ä-dire rester conforme å sa de­
finition, ä la suite de ses reproduc-
tions ou multiplicalions successives,
ou, lorsque robtenteur a defini un
cycle particulier de reproductions ou
de multiplicalions, å la fin de chaque
cycle.

e)    La varieté nouvelle doit rece­
voir une dénominalion conforme aux
dispositions de rartide 13.

(2) L'octroi de la protection d'une varieté nouvelle ne peut dépendre d'autres conditions que celles men­tionnées ci-dessus, sous réserve que robtenteur ou son ayant cause ait satisfait aux formalités prévues par la législation nationale de chaque pays, y compris le paiement des taxes.

Då skydd för en ny sort söks i en unionsstat, får den ej, med medgi­vande av förädlaren eller hans rätts­innehavare, ha saluhållils eller kom­mersiellt utnyttjats på denna stats territorium eller sedan mer än fyra år på annan stals territorium.

c)    Den nya sorten skall vara till­
räckligt homogen med hänsyn tagen
till de särdrag, som dess sexuella el­
ler vegetativa förökning betingar.

d)    Den nya sorten skall vara be­
ständig med avseende på sina väsent­
liga kännetecken. Delta innebär alt
den skall förbli i överensstämmelse
med beskrivningen av sorlen efter
upprepad förökning eller, i det fall
atl förädlaren fastställt en särskild
förökningscykel, efter avslutandet av
varje sådan cykel.

e)    Den nya sorlen skall erhålla en
benämning i enlighet med bestäm­
melserna i artikel 13.

2. Beviljandet av skydd för en ny sort får ej vara beroende av andra än här ovan nämnda villkor, dock raed förbehåll för att förädlaren el­ler hans rättsinnehavare skall ha uppfyllt de formaliteter, som före­skrivs i varje lands nationella lag­stiftning, däri inbegripet erläggande av avgifter.

 

Article 7

(1)       La protection est accordée apres un examen de la varieté nou­velle en fonclion des criléres ä Tar-tide 6. Cet examen doit étre appro­prié ä chaque genre ou espéce bota-nique en tenant comple de son sys-téme habituel de reproduclion ou de mulliplication.

(2)       En vue de cet examen, les ser­vices compétents de chaque pays peuvent exiger de Tobtenteur ou de son ayant cause tous renseignements, documents, plants ou semences né­cessaires.

Artikel 7

1.     Skydd beviljas efter en under­sökning av den nya sorten med hän­syn lagen till de kriterier, som angi­ves i artikel 6. Denna undersökning skall anpassas efter varje växtsläkte eller växtart med beaktande av dess normala förökningssätt.

2.     I och för denna undersökning kan vederbörande myndigheter i var­je land avfordra förädlaren eller hans rättsinnehavare alla nödvändi­ga upplysningar, handlingar, vegeta­tivt material eller utsäde.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

167

 

(3) Durant la période comprise entré le dépot de la demande de pro­tection d'une varieté nouvelle et la decision la concernant, tout Etat de rUnion peut prendre des mesures destinées a défendre robtenteur ou son ayant cause contre les agisse-ments abusifs des tiers.

3. Under perioden mellan ansök­ningen ora skydd för en ny sort och beslutet i anledning därav får unions­stat vidta åtgärder för all skydda för­ädlaren eller hans rättsinnehavare mol raissbruk från tredje mans sida.

 

Artide 8

(1)       Le droit conféré a robtenteur d'une varieté nouvelle ou å son ayant cause est accordé pour une durée limilée. Celle-ci ne peut étre infé­rieure ä quinze années. Pour les plantes lelles que vignes, arbres frui-tiers el leurs porte-greffes, arbres foresliers, arbres d'orneraent, cette durée minimum est portée ä dix-huit années.

(2)       La durée de la protection dans un Etat de TUnion s'entend ä partir de la date de la délivrance du titre de protection.

(3)       Chaque Etat de TUnion a la faculté d'adopler des durées de pro­tection plus longues que celles indi­quées ci-dessus et de fixer des du­rées différentes pour certaines cate­gories de végélaux, pour lenir comp­le, en particulier, des exigences de la réglementation sur la production et le commerce des semences el plants.

Artikel 8 1. Den rält, som tiUerkänns för­ädlaren av en ny sort eller hans rätts­innehavare, beviljas för en begrän­sad lid som icke får undersliga fem­ton år. För sådana växtslag som vin, fruktträd och deras grundslammar, skogsträd och prydnadsträd får den ej understiga aderton år.

2.    Skyddstiden i en unionsstat räknas från den dag då bevis om skydd utfärdades.

3.    Varje unionsstat får införa längre skyddstider än dem som ovan angivils och bestämma andra skydds­lider för vissa grupper av växter för att ta hänsyn särskilt till de krav som ställes av föreliggande reglering av produktionen och handeln med utsäde och vegetativt material.

 

Article 9 Le libre exercice du droit exdusif accordé ä robtenteur ou ä son ayant cause ne peut étre limité que pour des raisons d'inlérél public.

Lorsque cette limitation inlervienl en vue d'assurer la diffusion des va­riétés nouvelles, TElat de TUnion intéressé doit prendre toutes mesu­res nécessaires pour que robtenteur ou son ayant cause reoive une re­muneration équilable.

Arlikel 9

Del fria utövandet av den ensam­rätt, som tillerkänts förädlaren eller hans rättsinnehavare, kan endast begränsas av hänsyn lill del allmän­na intresset.

När en sådan begränsning företas i syfte all säkerställa spridning av nya sorter, skall staten vidta alla er­forderliga åtgärder för att förädla­ren eller hans rättsinnehavare skall erhålla skälig ersättning.

 

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

 

Artide 10

(1)       Le droit de robtenteur est dé­clare nul, en conformité des disposi­tions de la législation nationale de chaque Etat de TUnion, s'il est avéré que les conditions fixées aux alinéas a) et b) du paragraphe (1) de rar­tide 6 n'élaienl pas effectivemenl remplies lors de la délivrance du titre de protection.

(2)       Est déchu de son droit rob­tenteur ou son ayant cause qui n'est pas en mesure de presenter ä Tauto-rité compétente le materiel de repro­duclion ou de mulliplication per­mettanl d'obtenir la varieté nouvelle avec ses caracléres morphologiques et physiologiques, tels qu'ils ont été définis au moment de son agrément.

(3)       Peut étre déchu de son droit robtenteur ou son ayant cause:

 

a)     qui ne présente pas ä Tautorité corapétente, dans un délai prescrit et apres mise en demeure, le materiel de reproduclion ou de mulliplication, les documents et renseignements jugés nécessaires au controle de la varieté nouvelle, ou ne permet pas rinspection des mesures prises en vue de la conservation de la varieté;

b)    qui n'a pas acquitté dans les délais prescrits les taxes dues, le cas échéant, pour le maintien en vigueur de ses droits.

(4)    Le droit de robtenteur ne peut
étre annulé, et Tobtenleur ou son
ayant cause ne peut étre déchu de
son droit pour d'autres motifs que
ceux mentionnés au present artide.

Artikel 10 1. Förädlarens rätt förklaras ogil­tig i enlighet med bestämmelserna i varje unionsstats inhemska lag­stiftning, om det befinns atl de i ar­likel 6 moment 1 a) och b) fastställ­da viUkoren icke var vederbörligen uppfyllda då skyddet raeddelades.

2.     Förädlarens eller hans rättsin­nehavares rätt är förfallen, ora han ej är i stånd all för vederbörande myndighet förete sådant föröknings­material, som möjliggör framställ­ning av den nya sorlen med dess raorfologiska och fysiologiska egen­skaper såsom de beskrivits vid tiden för skyddets beviljande.

3.     Förädlarens eller hans rättsin­nehavares rätt kan förklaras förfal­len

 

a)      om han ej inom föreskriven tid och efter uppmaning tillhandahåller vederbörande myndighet del förök­ningsmalerial saral de handlingar och upplysningar, som anses behöv­liga för kontroll av den nya sorten, eller om han ej tillåter myndigheten att ta del av de åtgärder som företa­gits för att vidmakthålla sorlen,

b)     om han ej inom stadgad lid er­lagt de avgifter som kan ha föreskri­vits för bibehållandet av hans rättig­heter.

4.    Förädlarens rätt får ej förkla­
ras ogiltig och förädlaren eller hans
rättsinnehavare får ej gå förlustig
sin rätt av annan orsak än som sägs
i denna artikel.

 

Artide 11

(1)     L'obtenteur ou son ayant cause a la faculté de choisir TEtat de rUnion dans lequel il demande, pour la premiére fois, la protection de son droit sur une varieté nouveUe.

(2)     L'oblenleur ou son ayant cause peut demander ä d'autres Etats de rUnion la protection de son droit sans attendre qu'un titre de protec-

Artikel 11

1.    Förädlaren eller hans rättsinne­havare får välja den unionsstat i vil­ken han först vill söka skydd för sin rält till en ny sort.

2.    Förädlaren eller hans rättsin­nehavare kan i andra unionsslaler söka skydd för sin rätt utan alt av­vakta  atl   skydd  raeddelas   av  den

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

169

 

tion lui ait élé délivré par TElat de rUnion, dans lequel la premiére de­mande a été faite.

(3) La protection demandée dans différents Etats de TUnion pjir des personnes physiques ou morales ad-mises au bénéfice de la présente Con­vention est indépendante de la pro­tection oblenue pour la méme varieté nouvelle dans les autres Etats appar-lenanl ou non a TUnion.

unionsstat, i vilken den första ansök­ningen gjordes.

3. Skydd som i olika unionsstater söks av fysiska eller juridiska per­soner vilka åtnjuter denna konven­tions förmåner är oberoende av det skydd som erhållits för sarama nya sorl i andra stater inom eller utom unionen.

 

Article 12

(1)      L'oblenteur ou son ayant cause, qui a réguUérement fait le dé­pot d'une demande pour oblenir la protection d'une varieté nouveUe dans Tun des Etats de TUnion, jouil, pour effectuer le dépot dans les autres Etats de l'Union, d'un droit de priori lé pendant un délai de douze mois. Ce délai comraencé ä la date du dépot de la premiére demande. Le jour du dépot n'esl pas compris dans ce délai.

(2)      Pour bénéficier des disposi­tions du paragraphe précédent, le nouveau dépot doit comporter une requéte en protection de I'oblention, la revendication de la priorité de la preraiére demande et, dans un délai de trois mois, une copie des docu­ments qui constituent cette demande, certifiée conforme par radrainistra-tion qui Taura regue.

 

(3)     L'obteiiteur ou son ayant cause jouil d'un délai de qualre ans apres 1'expiralion du délai de priorité pour fournir ä TElat de TUnion, auprés duquel il a été déposé une requéte en protection dans les conditions pré­vues au paragraphe (2), les docu­ments complémenlaires et le mate­riel requis par les lois et réglements de cet Etat.

(4)     Ne sont pas opposables au dé­pot effectué dans les conditions ci-dessus les faits survenus dans le dé­lai fixé au paragraphe (1), tels qu'un autre dépot, la publicalion de Tobjel de la demande ou son exploilation.

6t    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 40

Artikel 12 1. Förädlaren eller hans rättsin­nehavare, som i behörig ordning lämnat in ansökan om skydd för en ny sorl i en av unionsslaterna, åt­njuter för sökande av skydd i övriga unionsslaler prioritet under en lid av tolv månader. Denna tid räknas från den dag då den första ansök­ningen ingavs. Ansökningsdagen in­räknas ej.

2.     För alt komma i åtnjutande av de förmåner som stadgas i föregå­ende moment, skall den nya ansök­ningen innehålla begäran om skydd för den nya sorlen, anspråk på prio­ritet från den första ansökningen och, inom tre månader, avskrifter av de handlingar av vilka den första ansökningen bestod, bestyrkta av den myndighet som mottagit denna.

3.     Förädlaren eller hans rättsinne­havare åtnjuter en frist av fyra år efter utgången av prioritetsliden för att tillställa den unionsstat, hos vil­ken han sökl skydd enligt moment 2, de kompletterande handlingar och det material, som krävs enligt denna stats lagar och förordningar.

4. Mol ansökan, som gjorts under ovannämnda förhållanden, kan ej åberopas omständigheter, vilka upp­kommit under den i moraenl 1 stad­gade tiden, t. ex. en annan ansökan, offentliggörande av föremålet för an-

 

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

 

Ces faits ne peuvent faire naitre au­cun droit au profil de tiers ni aucune possession personnelle.

sökningen eller kommersiellt utnytt­jande av detta. På sådana omständig­heter kan icke grundas någon rätt till förmån för tredje man eller nå­gon personlig rätt.

 

Artide 13

(1)      Une varieté nouvelle doit étre désignée par une dénominalion.

(2)      Cette dénominalion doit per­mettre d'identifier la varieté nou­velle; elle ne peut nolamment se composer uniquement de chiffres.

La dénominalion ne doit pas étre susceptible d'induire en erreur ou de préler ä confusion sur les caraclé-ristiques, la valeur ou ridenlilé de la varieté nouvelle ou sur ridenlilé de robtenteur. Elle doit notamment étre différente de toute dénominalion qui désigne, dans Tun quelconque des Etats de TUnion, les variétés préexis-tantes de la méme espéce botanique ou d'une espéce voisine.

(3)    Il n'est pas permis å robten­
teur ou ä son ayant cause de déposer
comme dénominalion d'une varieté
nouvelle une désignation pour la­
quelle il bénéficie, dans un Etat de
rUnion, de la protection accordée
aux marques de fabrique ou de com­
merce, et qui couvre des produits
identiques ou similaires au sens de la
législation sur les marques, ni une
désignation susceptible de créer une
confusion avec cette inarque, sauf s'il
s'engage ä renoncer ä son droit ä la
inarque lorsqu'interviendra Tenre-
gistrement de la dénominalion de la
varieté nouvelle.

Si robtenteur ou son ayant cause effectué néanmoins le dépot de la dé­nominalion, il ne peut plus, des que celle derniére est enregistrée, faire valoir de droit å la marque de fabri­que ou de commerce pour les pro­duits susvisés.

(4)    La dénominalion de la varieté
nouvelle est déposée par Tobtenteur
ou son ayant cause auprés du service
prévu a 1'article 30. S'il est avéré que

Arlikel 13

1.     En ny sort skall betecknas med en benämning.

2.     Denna benämning skall göra det möjligt atl identifiera den nya sor­ten; särskilt gäller atl den ej kan be­stå enbart av siffror.

Benämningen får ej vara vilsele­dande eller ägnad alt framkalla för­växling i fråga om den nya sortens egenskaper, värde eller identitet el­ler beträffande förädlarens identitet. Särskilt skall den skilja sig från var­je benämning, som i någon av uni­onsstalerna betecknar redan befint­liga sorter av samma eller närbesläk­tade växtarter.

3.    Förädlaren eller hans rättsin­
nehavare får icke söka registrering
såsom benämning för en ny sort av
en beteckning, för vilken han i någon
av unionsstalerna åtnjuter det skydd,
som tillerkänts fabriks- eller handels-
märke och som omfattar varor av
samma eller liknande slag i märkes-
lagstiftningens mening, ej heller av
en beteckning, som är ägnad fram­
kalla förväxling med sådant märke,
såvida han icke förbinder sig alt av­
stå från sin märkesrätl när registre­
ringen av benämningen på den nya
växlsorten kommer lill slånd.

Om förädlaren eller hans rättsin­nehavare likväl söker registrering av sortbenämningen kan han, sedan re­gistrering skett, ej längre göra gäl­lande någon rätt lill fabriks- eller handelsmärket för ifrågavarande va­ror.

4.    Ansökan ora registrering av be­
nämning på en ny sorl skall av för­
ädlaren eller hans rättsinnehavare
göras hos den myndighet, som avses

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

171

 

cette dénominalion ne répond pas aux exigences des paragraphes pré­cédents, le service refuse de Tenre-gislrer et exige que Tobtenteur ou son ayant cause propose, dans un délai prescrit, une autre dénominalion. La dénominalion est enregistrée en méme tenips qu'est délivré le titre de protection conformément aux dispo­sitions de rarlide 7.

(5)      Une varieté nouvelle ne peut étre déposée dans les Etats de TUnion que sous la méme dénominalion. Le service competent pour la délivrance du titre de protection dans chacun des Etats est tenn d'enregistrer la dénominalion ainsi déposée, ä moins qu'il ne constale la non-convenance de cette dénominalion dans ledit Etat. Dans ce cas, il peut exiger que robtenteur ou son ayant cause pro­pose une traduction de la dénomina­lion initiale ou une autre dénomina­lion convenable.

(6)      Lorsque la dénominalion d'une varieté nouvelle est déposée auprés du service competent d'un Etat de rUnion, celui-ci la communique au Bureau de TUnion prévu ä Tartide 15, qui en informé les services com­pétents des autres Etats de TUnion. Tout Etat de TUnion peut trans-mellre par Tintermédiaire dudit Bu­reau, ses objeclions éventuelles ä TEtat qui a fait la communication.

Le service competent de chaque Etat de TUnion notifie tout enregi-slrement de dénominalion d'une va­rieté nouvelle el tönt refus d'enregi-streinent au Bureau de TUnioii qui en infornie les services compétents des autres Etats de cette Union. Les enregislrements sont également por-tés ä la connaissance des Etats mem­bres de rUnion de Paris pour la pro­tection de la propriélé industrielle par les soins du Bureau.

(7) Celui qui, dans un des Etats de  rUnion,  procéde  å  la  mise  en

i artikel 30. Om del visar sig, att be­nämningen ej uppfyller de i föregå­ende moment ställda villkoren, skall myndigheten vägra att registrera den samt anmoda förädlaren eller hans rättsinnehavare att inom viss föreskriven tid föreslå annan benäm­ning. Benämningen registreras sam­tidigt som skydd meddelas enligt be­stämmelserna i arlikel 7.

5.   När ansökan om skydd för en ny sorl göres i flera unionsslaler, skall det ske under en och samma benämning. Den myndighet i varje stat som är behörig att meddela skydd är skyldig atl registrera den benämning som angivits, såvida myndigheten icke finner all benäm­ningen är olämplig i denna stat. I sådant fall kan myndigheten an­moda förädlaren eller hans rättsin­nehavare alt föreslå en Översättning av den ursprungliga benämningen eller en annan lämplig benämning.

6.   Då ansökan om registrering av benämning på en ny sort göres hos den behöriga myndigheten i en uni­onsstat, skall denna lämna medde­lande om benämningen lill den i ar­likel 15 nämnda byrån för unionen, vilken därom skall underrätta ve­derbörande myndigheter i övriga unionsstater. Alla unionsslaler kan genom näranda byrås förmedling översända sina eventuella invänd­ningar till den stat, som lämnat med­delande om benämningen.

Den behöriga myndigheten i varje unionsstat skall underrätta unionens byrå om varje registrering av en be­nämning på ny sort och om varje beslut varigenom sådan registrering vägrats. Byrån skall därom under­rätta vederbörande myndigheter i övriga unionsslaler. Uppgifter om re­gistreringarna skall likaledes genom byråns försorg delgivas medlemssta­terna i Parisunionen för industriellt rättsskydd.

7.   Envar som i en av unionsstaler­
na   utbjuder   eller   försäljer   förök-

 

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

 

vente ou å la commercialisation du materiel de reproduclion ou de mul­liplication vegetative d'une varieté nouvelle, est tenu d'utiliser la déno­minalion de cette varieté nouvelle, méme apres Texpiration de la pro­tection de celle varieté, pour autant que, conformément aux dispositions du paragraphe (10), des droits anté­rieurs ne s'opposenl pas å cette ulili-sation.

(8)    Du jour ou un titre de protec­
tion a été délivré ä un oblenteur ou
å son ayant cause dans un Etat de
1'Union :

a)      la dénominalion de la varieté nouvelle ne peut, dans aucun des Etats de TUnion, étre ulilisée comme dénominalion d'une autre varieté de la méme espéce botanique ou d'une espéce voisine;

b)      la dénominalion de la varieté nouvelle est considérée comme la dé­signation générique pour celle va­rieté. En conséquence, pour une dé­nominalion idenlique ä celle de la varieté nouvelle ou susceptible de créer une confusion avec elle, nul ne peut, sous réserve des dispositions du paragraphe (10), en demander renregislremenl, ni obtenir la pro­tection, ä titre de inarque de fabrique ou de commerce, pour des produits identiques ou similaires, au sens de la législation sur les marques, dans un Etat quelconque de TUnion.

(9)    Pour le méme produit, il est
permis d'aj outer ä la dénominalion
de la varieté nouvelle une marque de
fabrique ou de commerce.

(10)    Il n'esl pas porlé atteinte aux
droits antérieurs de tiers portanl sur
des Signes servanl a dislinguer leurs
produits ou leur enlreprise. Si, en
vertu d'un droit antérieur, rulilisa-
tion de la dénominalion d'une va­
rieté nouvelle est inlerdite ä une per­
sonne qui, conformément aux dispo­
sitions du paragraphe (7), est obli-
gée de Tutiliser, le service competent
exige, le cas échéant, que robtenteur

ningsmaterial av en ny sorl, är skyl­dig alt använda benämningen på den nya sorten, även efter det att skyddet för sorten upphört, såvida icke äldre rättigheter utgör hinder häremot enligt bestämmelserna i mo­ment 10.

8.    Från och med den dag skydd
meddelats en förädlare eller hans
rättsinnehavare i en unionsstat:

a)      kan benämningen på den nya sorlen ej i någon av unionsslaterna användas som benämning på annan sort av samraa eller närbesläktad växtart;

b)     skall benämningen på den nya sorten anses såsom generisk beteck­ning för denna sorl. I följd härav kan icke i någon av unionsstalerna, såvida ej annat följer av bestämmel­serna i moment 10, en beteckning, som är identisk med benämningen på den nya sorten eller är ägnad att framkalla förväxling med denna, an­mälas till registrering eller medde­las skydd som fabriks- eller handels­märke för varor av samma eller lik­nande slag i märkeslagstiftningens mening.

9.    Det är tillåtet att, för samma
vara, till benämningen på den nya
sorlen foga ett fabriks- eller handels­
märke.

10.   Intrång göres ej i tredje mans
äldre rättigheter rörande kännetec­
ken, som tjänar lill att utmärka
hans varor eller företag. Om i kraft
av en äldre rättighet någon, som en­
ligt bestämmelserna i moment 7 är
ålagd att bruka benämningen på en
ny sort, är förhindrad göra detta,
skall den behöriga myndigheten i
förekoraraande fall anmoda förädla­
ren eller hans rättsinnehavare all fö-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

173

 

ou son ayant cause propose une autre dénominalion pour la varieté nou­velle.

reslå en annan benämning för den nya sorlen.

 

Artide 14

(1)    Le droit reconnu ä robtenteur
selon les dispositions de la présente
Convention est indépendant des
mesures adoptées dans chaque Etat
de rUnion en vue d'y réglementer la
production, le controle et la commer­
cialisation des semences et plants.

(2)     Toutefois, ces derniéres me­
sures devront éviter, autant que pos­
sible, de faire obstade å rapplication
des dispositions de la présente Con­
vention,

Arlikel 14

1.   Den rätt, som enligt bestämmel­serna i denna konvention tillerkänts förädlaren, är oberoende av de åt­gärder, som unionsstat vidtar för att där reglera produktionen, kontrollen och handeln raed utsäde och vegeta­tivt material.

2.   Det bör dock såvitt möjligt und­vikas, att sådana åtgärder hindrar tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention.

 

Article 15 Les organes permanenls de lUnion sont :

a)     le Conseil;

b)     le Secrélariat general, dénom-mé Bureau de TUnion internationale pour la protection des obtentions végélales. Ce Bureau est placé sous la Haute surveillance de la Confédé-ralion suisse.

Artikel 15 Unionens permanenta organ är:

a)     rådel;

b)     generalsekrelariatet, som be­nämns byrån för internationella uni­onen för skydd av växtförädlingspro­dukter. Denna byrå är underställd det Schweiziska Edsförbundels höga överinseende.

 

Article 16

(1)      Le Conseil est composé des re­presentants des Etats de TUnion. Chaque Etat de TUnion nonime un representant au Conseil el un sup­pleant.

(2)      Les representants ou sup­pleants peuvent étre accompagnés d'adjoints ou de conseillers.

(3)      Chaque Etat de TUnion dis­pose d'iine voix au Conseil.

Arlikel 16

1.    Rådet består av representanter för unionsstaterna. Varje unionsstat utser en representant till rådet och en suppleant.

2.    Representanterna eller supple­anterna kan åtföljas av assistenter eller rådgivare.

3.    Varje unionsstat har en röst i rådet.

 

Article 17 (1) Les Etats signataires de la pré­sente Convention, qui ne Toni pas encore ratifiée, sont invilés ä titre d'observaleurs aux réunions du Con­seil. Leurs representants ont voix consultative.

Arlikel 17 1. Denna konventions signatärsla­ler, som ännu ej ratificerat konven­tionen, är i egenskap av observatö­rer inbjudna till rådets sammanträ­den. Deras representanter får deltaga i överläggningar men icke i omröst­ningar.

 

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

 

(2) A ces réunions peuvent égale­ment étre invilés d'aiilres observa-teurs ou des experts.

2. Till dessa saramanträden kan jämväl inbjudas andra observatörer eller sakkunniga.

 

Article 18

(1)     Le Conseil élil parrai ses mem­bres un President et un premier Vice-président. Il peut élire d'autres Vice-présidenls. Le preraier Vice-président remplace de droit le Presi­dent en cas d'empéchement.

(2)     La durée du mandat du Presi­dent est de trois ans.

Artikel 18

1.     Rådet väljer bland sina med­lemmar en ordförande och en förste vice ordförande. Det kan välja ytter­ligare vice ordförande. Vid förfall för ordföranden ersätts denne sladgeen­ligt av förste vice ordföranden.

2.     Uppdrag såsom ordförande gi­ves för en lid av tre år.

 

Article 19

(1)      Le Conseil se réunil sur con-vocation de son President.

(2)      Il lienl une session ordinaire une fois par an. En outre, le Presi­dent peut réunir le Conseil ä son initiative; il doit le réunir dans un délai de trois mois quand un tiers au moins des Etats de TUnion en a fait la demande.

Arlikel 19

1.    Rådet sammanträder på ordfö­randens kallelse.

2.    Det håller ordinarie samman­träde en gång ora året. Dessutom kan ordföranden sammankalla rå­det på eget initiativ; han skall sam­mankalla detta inom tre månader när minst en tredjedel av unionssla­terna gjorl framställning därom.

 

Article 20

(1)      Le Conseil établit son régle­ment intérieur.

(2)      Le Conseil établit le réglement administralif et financier de TUnion, le Gouvernement de la Confédération suisse entendu. Le Gouvernement de la Confédération suisse en assure rexécution.

(3)      Ces réglements et leurs modi­fications éventuelles doivent étre adoptés ä la majorité des trois qiiarts des Etats de TUnion.

Arlikel 20

1.    Rådet fastställer sin arbetsord­ning.

2.    Efter hörande av Schweiziska Edsförbundels regering antar rådel unionens administrativa och finan­siella reglemente. Schweiziska Eds­förbundets regering svarar för det­tas genoraförande.

3.    Dessa förordningar och eventu­ella ändringar i dem skall godkän­nas med tre fjärdedels majoritet av unionsstaterna.

 

Article 21

Les missions du Conseil sont les suivantes :

a)      étudier les mesures propres ä assurer la sauvegarde et å favoriser le développement de TUnion;

b)      examiner le rapport annuel d'activité de TUnion et établir le pro­gramme des travaux futurs de celle-ci;

Arlikel 21 Rådel har till uppgift alt

a)      undersöka lämpliga åtgärder för alt trygga unionens bestånd och främja dess utveckling;

b)      granska årsberättelsen över unionens verksamhet och fastställa programmet för dess framtida arbete;

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

175

 

c)    donner au Secrétaire general,
dont les atlributions sont fixées å
rartide 23, toutes directives néces­
saires, y compris celles concernant
la Uaison avec les services nationaux;

d)    examiner el approuver le bud­
get de rUnion et fixer, conformé­
ment aux dispositions de rarlide 26,
la contribution de chaque Etat mem­
bre;

e)    examiner el approuver les
comptes présenlés par le Secrétaire
general;

f)    fixer, conformément aux dispo­
sitions de Tartide 27, la date et le
lieu des conférences prévues par le­
dit article et prendre les mesures
nécessaires ä leur préparalion;

g)     faire au Gouvernement de la
Confédération suisse les proposi­
tions concernant la nomination du
Secrétaire general et des fonclion-
naires du cadre stipérieur;

h) d'iine maniére générale, pren­dre toutes decisions en vue du bon fonctionnement de l'Union.

c)    till generalsekreteraren, vars
åligganden fastställts i artikel 23, ge
alla erforderliga direktiv inbegripet
sådana, som avser förbindelserna
med de inhemska myndigheterna;

d)     granska och godkänna unio­
nens budget och enligt bestämmel­
serna i artikel 26 fastställa bidrag
för varje medlemsstat;

e)     granska och godkänna de av
generalsekreteraren framlagda rä­
kenskaperna;

f)    enligt bestämmelserna i arlikel
27 fastställa datum och plats för de
konferenser, som sägs i nämnda ar­
likel, och vidta erforderliga åtgärder
för alt förbereda dessa;

g)    hos Schweiziska Edsförbundels
regering framlägga förslag lill ut­
nämning av generalsekreterare och
ledande befattningshavare;

b) i övrigl fatta alla de beslut som erfordras för att främja elt ända­målsenligt utövande av unionens verksamhet.

 

Artide 22 Les decisions du Conseil sont pri­ses ä la majorité simple des mem­bres presents, sauf dans les cas pré­vus par les artides 20, 27, 28 et 32, ainsi que pour le vote du budget et la fixation des contributions de chaque Etat. Dans ces deux derniers cas, la majorité requise est celle des trois quarts des membres presents.

Artides 23

(1)       Le Bureau de TUnion est chargé d'exéculer toutes les missions et tåches qui lui sont confiées par le Conseil. Il est dirigé par le Secré­taire general.

(2)       Le Secrétaire general est re-sponsable devant le Conseil; il assure rexécution des decisions du Conseil.

Il présente le budget å Tapproba-tion du Conseil et en assure rexécu­tion.

Artikel 22 Rådels beslut fattas med enkel majoritet av närvarande medlem­mar, utom i de fall som angives i ar­tiklarna 20, 27, 28 och 32 eller då omröstning hålles om budgeten och fastställande av bidrag från varje stat. I de två sistnämnda fallen be­hövs tre .fjärdedelars majoritet av de närvarande medlemmarna.

Artikel 23

1.   Unionens byrå har att fullgöra alla uppdrag och åligganden, som rå­det anförtrott den. Byrån leds av ge­neralsekreteraren.

2.   Generalsekreteraren är ansvarig inför rådet; han vakar över verk-stälUgheten av rådets beslut.

Han framlägger budgeten för rå­dets godkännande och vakar över verkställigheten av denna.

 

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

 

Il rend comple annuellement au Conseil de sa geslion et lui présente un rapport sur les activités et la si­tuation financiére de TUnion.

(3) Le Secrétaire general et les fonctionnaires du cadre stipérieur sont nommés, sur proposition du Conseil, par le Gouvernement de la Confédération suisse qui fixe les con­ditions de leur engagement.

Le statut el la remuneration des autres cadres du Bureau de TUnion sont fixés par le réglement adminis­tralif el financier.

Article 24 Le Gouvernement de la Confédé­ration suisse surveille les dépenses du Bureau de TUnion internationale pour la protection des obtentions vé­gélales ainsi que les comptes de ce dernier. Il présente au Conseil un rapport annuel sur sa mission de controle.

Han redovisar årligen hos rådet för sin förvaltning och underställer rådet en redogörelse för unionens verksamhet och finansiella läge.

3. Generalsekreteraren och de le­dande befattningshavarna utnämns på rådels förslag av Schweiziska Edsförbundets regering, som bestäm­mer anställningsvillkoren.

Tjänsteställning och avlönings­förhållanden för övriga befattnings­havare vid unionens byrå fastställs i del administrativa och finansiella reglementet.

Arlikel 24 Schweiziska Edsförbundets rege­ring har överinseende över utgifter­na för byrån för internationella unio­nen för skydd av växtförädlingspro­dukter och över byråns räkenskaper. Den framlägger för rådet en årsrap­port angående sitt kontrolluppdrag.

 

Article 25 Les modalités de la cooperation lechnique el administrative de rUnion pour la protection des obten­tions végélales el des Unions gérées par les Bureaux internalionaux réunis pour la protection de la pro­priélé industrielle, littéraire el ar­tislique seront déterminées par un réglement, établi par le Gouverne­ment de la Confédération suisse_ en accord avec les Unions inléressées.

Artide 26

(1)    Les dépenses de TUnion sont
couvertes :

a)     par les contributions annuelles des Etats de TUnion;

b)    par la remuneration de presta­tions de services;

c)     par des recetles diverses.

(2)    Pour déterminer le montant
de leur contribution annuelle, les
Etats de TUnion sont réparlis en
trois classes :

Artikel 25 Formerna för tekniskt och admini­strativt samarbete mellan unionen för skydd av växtförädlingsproduk­ter och de unioner, som förvallas av de förenade internationella byråer­na för skydd av den industriella, lit­terära och konstnärliga äganderät­ten, skall fastställas genom elt av Schweiziska Edsförbundels regering, efter överenskommelse med vederbö­rande unioner, upprättat reglemente.

Arlikel 26 1. Unionens utgifler täcks:

a)     med unionsslaternas årliga bi­drag;

b)    med  ersättningar för utförda tjänster;

c)     med andra slags inkomster.

2. Vid fastställandet av de årliga bi­dragens storlek är unionsstalerna in­delade i tre klasser:

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

177

 

1" classe .. cinq unités

20 classe .. trois unités

3«' classe .. une unité

Chaque Etat de TUnion conlribue å raison du nombre d'unilés de la classe å laquelle il appartient.

(3)      La valeur de Tunité de parti­cipation est oblenue en divisanl, pour la période budgétaire considérée, le montant total des dépenses néces-sairement couvertes par les contri­butions des Etats par le nombre to­tal des unités.

(4)      Chacun des Etats de TUnion désigne, au moment de son acces­sion, la classe dans laquelle il désire étre rangé. Toutefois, chaque Etat de rUnion peut dédarer ultérieure­ment qu'il désire étre rangé dans une autre classe.

Celle dédaration doit intervenir six mois au moins avant la fin de Texer-cice précédant celui pour lequel le changement de classe prend effet.

Artide 27

(1)     La présente Convention est
soumise ä des revisions périodiques
en vue d'y introduire les améliora-
lions de nature ä perfectionner le
systéme de TUnion.

(2)     A cet effet, des Conférences ont lieu tous les cinq ans, ä moins que le Conseil, ä la majorité des cinq sixiémes des membres presents, n'estiine que la tenue d'une telle Con­ference doit étre avancée ou retar-dée.

(3)     La Conference ne délibére va­lablement que si la moitié au moins des Etats membres de TUnion y sont représentés.

Pour étre adopté, le texle revisé de la Convention doit receuiUir la majorité des cinq sixiémes des Etats membres de TUnion représentés a la Conference.

(4)     Le texle revisé entré en vi­
gueur, ä regard des Etats de TUnion
qui Toni ratifié, lorsquMl a été rati-

Klass 1 .. fem enheter

Klass 2 .. tre enheter

Klass 3 .. en enhet

Varje unionsstat bidrar i förhål­lande till antalet enheter av den klass den tillhör.

3.     Värdet av varje deltagarenhet erhålls genom alt för den berörda budgetperioden totalbeloppet av de utgifler, som måste läckas genom staternas bidrag, divideras med to­tala antalet enheter.

4.     Vid sin anslulning lill konven­tionen uppger varje unionsstat den klass den önskar tillhöra. Emellertid kan varje unionsstat sedermera för­klara, att den önskar tillhöra en an­nan klass.

Denna förklaring skall göras minst sex månader före utgången av det verksamhetsår, som föregår det år, för vilket klassförändringen skall gälla.

Artikd 27

1.    Förevarande konvention under­kastas periodiska revisioner för att i densamma skall införas sådana för­bättringar, som är ägnade atl full­ända det för unionen gällande syste­met.

2.    För detta ändamål hålls konfe­renser vart femte år, såvida icke rå­det med fem sjättedelars majoritet av närvarande medlemmar anser, all dylik konferens skall hållas vid en tidigare eller senare tidpunkt.

3.     Konferensen är beslutmässig
endasl när minst hälften av unio­
nens medlemsstater därvid är före­
trädda.

För att bli antagen skall konven­tionens reviderade text samla en majoritet på fem sjättedelar av de vid konferensen företrädda unions­stalerna.

4.    Den reviderade texten träder i
kraft gentemot de unionsstater som

ratificerat densamma, då den ratifi-

 

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

 

fié par les cinq sixiémes des Etats de rUnion. L'entrée en vigueur in­lervienl trente jours apres le, dépot du dernier des instruments de rati­fication. Toutefois, si la majorité des cinq sixiémes des Etats de rUnion représentés ä la Conference estime que le texle revisé comporte des modifications d'une nature telle qu'elles exduenl, pour les Etats de rUnion qui ne ratifieraienl pas ledit texle, la possibilité de rester liés par le texle antérieur ä Tégard des autres Etats de TUnion, Tentrée en vigueur du texle revisé inlervienl deux ans apres le dépot du dernier des instru­ments de ratification. En pareil cas, le texle antérieur cesse, å compler de ladite entrée en vigueur, de lier les Etats ayant ratifié le texle re­visé.

Article 28

(1)     Les langues francaise, alle-
mande et anglaise sont utilisées par
le Bureau de TUnion dans Taccom-
plissement de ses missions.

(2)    Les réunions du Conseil ainsi
que les Conférences de revision se
tiennent en ces trois langues.

(3)     Le Conseil peut décider, en
tant que de besoin, ä la majorité des
trois quarts des raembres presents,
que d'aulres langues seront utili­
sées.

Artide 29

Les Etats de TUnion se réservent la faculté de condure entré eux des arrangements parliculiers pour la protection des obtentions végélales, en tant que ces arrangements ne contreviennent pas aux dispositions de la présente Convention.

Les Etats de TUnion qui n'ont pas participe ä de tels arrangements sont admis ä y adhérer sur leur demande.

Article 30 (1) Chaque Etat de TUnion s'en-gage ä prendre toutes mesures néces-

cerats av fem sjättedelar av unions­stalerna. Ikraftträdandet sker trettio dagar sedan del sista ratifikations­instrumentet deponerats. Anser emellertid en raajoritet på fem sjät­tedelar av de vid konferensen före­trädda unionsstalerna, att den revi­derade texten innehåller ändringar av sådan beskaffenhet att de för unionsstater, som ej ratificerar den­na text, utesluter möjligheten att genteraot de övTiga unionsstalerna förbli bundna av den föregående texten, inträder ikraftträdandet av den reviderade texten två år efter det atl det sista ratifikalionsinstru-inentel har deponerats. I detta fall upphör den tidigare texten från och med delta ikraftträdande atl binda stater, som ratificerat den revidera­de texten.

Artikel 28

1.    Vid fullgörande av sina upp­drag använder unionens byrå frans­ka, tyska och engelska språken.

2.    Rådets sammanträden och re­visionskonferenserna hålls på dessa tre språk.

3.    Rådet kan, om så behövs, med tre fjärdedelars majoritet av närva­rande medlemmar bestämma atl andra språk skall användas.

Arlikel 29

Unionsstalerna förbehåller sig rälten all sinsemellan träffa särskil­da överenskommelser för skydd av växtförädlingsprodukter i den mån dessa överenskommelser ej strider mot bestämmelserna i förevarande konvention.

Unionsslaler, som ej deltagit i så­dana överenskommelser, är oför­hindrade att, efter framställning, an­sluta sig till desamma.

Artikel 30 1. Varje unionsstat förbinder sig att vidta alla erforderliga åtgärder

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

179

 

saires pour rapplication de la pré­sente Convention.

Il s'engage notamment :

a)     å assurer aux ressortissants des autres Etats de TUnion les recours légaux appropriés leur permettanl de défendre efficacement les droits prévus par la présente Convention;

b)    å établir un service special de la protection des obtentions végé­lales ou å charger un service déjå existant de cette protection;

c)     å assurer la coramunication au public des informations relatives ä cette protection et au miniraura la publicalion périodique de la liste des tilres délivrés.

 

(2)      Des accords particuliers peu­vent également étre conclus entré les Etats de TUnion, en vue de rulilisa-tion éventuelle en commun de servi­ces charges de procéder å re:tamen des variétés nouvelles, prévu a rar­tide 7, et au rassemblemenl des col-lections et documents de reference nécessaires.

(3)      Il est entendu qu'au moment du dépot de son instrument de rati­fication ou d'adhésion, chaque Etat doit étre en mesure, conformément a sa législation interne, de donner effet aux dispositions de la présente Convention.

Artide 31

(1)      La présente Convention est ouverte jusqu'au deux décembre mil neuf cent soixanle-deux ä la signa­ture des Etats représentés ä la Con­ference de Paris pour la protection des obtentions végélales.

(2)      La présente Convention est soumise a ratification; les instru­ments de ratification sont déposés auprés du Gouvernement de la Ré-pubhque francaise, qui notifie ce dé­pot aux Etats signataires.

(3)      Dés qu'elle a été ratifiée par trois Etats au moins, la Convention entré en vigueur entré ces Etats trente jours apres le dépot du Iroi-

för tillämpning av förevarande kon­vention.

Särskilt förbinder den sig:

a)      att tillförsäkra övriga unions­staters medborgare lämpliga rättsme­del för alt möjliggöra för dem att effektivt försvara de i denna konven­tion upptagna rättigheterna;

b)     all inrätta en särskild myndig­het för skydd av växtförädlingspro­dukter eller uppdra ål en redan be­fintlig myndighet atl svara för detta skydd;

c)      alt offentliggöra nieddelanden rörande detta skydd, åtminstone i form av elt periodiskt offentliggö­rande av en förteckning över med­delade skyddsrättigheter.

2.      Särskilda överenskommelser
kan också träffas raellan unionssta­
lerna om eventuellt gemensamt anli­
tande av myndigheter som har atl
genomföra den i artikel 7 föreskriv­
na undersökningen av nya växtsoi*-
ter och atl samla erforderliga kollek­
tioner och dokument i referenssyfle.

3.   Det är underförstått atl vid den
tidpunkt, då ratifikations- eller an­
slutningsinstrumenten deponeras,
varje stal skall enligt sin nationella
lagstiftning vara i stånd atl genora­
föra denna konventions bestämrael­
ser.

Artikel 31

1.     Denna konvention står intill
den andra december niltonhundra-
sextiolvå öppen för undertecknande
av de stater, som varit företrädda vid
Pariskonferensen för skydd av växt­
förädlingsprodukter.

2.    Förevarande konvention är un­derkastad ratifikation; ratifikations­instrumenten deponeras hos Franska Republikens regering, som underrät­tar signatärstaterna härom.

3.    Så snart konventionen ratifice­rats av rainst tre stater, träder den i kraft mellan dessa stater trettio dagar efter det atl del tredje rati-

 

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

 

siéme instrument de ratification. A regard de chacun des Etats par les­quels elle est ratifiée ultérieurement, elle entré en vigueur trente jours apres le dépot de son instrument de ratification.

fikationsinstrumenlet deponerats. Gentemot varje stal, som senare rati­ficerar konventionen, träder denna i kraft trettio dagar efter del alt sta­tens ratifikationsinstrument depone­rats.

 

Artide 32

(1)     La présente Convention est
ouverte ä Tadhésion des Etats non
signataires dans les conditions pré­
vues aux paragraphes (3) et (4) du
présente artide.

(2)     Les demandes d'adhésion sont adressées au Gouvernement de la Confédération suisse, qui les notifie aux Etats de TUnion.

(3)     Les demandes d'adhésion sont éludiées par le Conseil en tenant comple notamment des dispositions de 1'article 30.

En égard å la nature de la decision qui doit intervenir, el ä la différence de la régle relenue pour les Confé­rences de revision, Tadhésion d'un Etat non signalaire est acquise si sa demande est acceptée å la majorité des quatre cinquiémes des membres presents.

Au moment du vote, les trois quarts des Etats de TUnion doivent étre représentés.

(4)    En cas de decision favorable,
rinstrumenl d'adhésion est déposé
auprés du Gouvernement de la Con­
fédération suisse, qui notifie ce dé­
pot aux Etats de TUnion.

L'adhésion prend effet trente jours apres le dépot de cet instru­ment.

Artide 33 (1) Au moment de la ratification de la Convention s'il s'agil d'un Etat signalaire, ou en présenlanl sa de­mande d'adhésion s'il s'agit d'un autre Etat, chaque Etat indique, dans le premier cas, au Gouvernement de la République frangaise ou, dans le deuxiéme cas, au Gouvernement de la Confédération suisse, la liste des

Artikel 32

1.     Denna konvention står öppen för anslutning av icke-signatärslater under de viUkor, som uppställts i momenten 3 och 4 i denna arlikel.

2.     Ansökningar om anslutning skall tillställas Schweiziska Edsför­bundets regering, som underrättar unionsstaterna därom.

3.     Ansökningar om anslutning granskas av rådel under beaktande särskilt av bestämmelserna i artikel 30.

Med hänsyn till beskaffenheten av det beslut som skall fallas och med avvikelse från den för revisionskon­ferenserna uppställda regeln, vinner en icke-signatärslats ansökan om an­slutning bifall därest den godkänns med fyra femtedelars majoritet av närvarande medlemmar.

Vid omröstning skall tre fjärde­delar av unionsstaterna vara före­trädda.

4.    Bifalles ansökan om anslul­
ning, deponeras anslutningsinstru-
nienlet hos Schweiziska Edsförbun­
dets regering, som underrättar uni­
onsstalerna härom.

Anslutningen går i verkställighet trettio dagar efter del instrumentet deponerats.

Artikel 33 1. Vid konventionens ratificering av en signalärslat eller vid en icke-signatärslats ingivande av ansökan om anslulning lämnar staten i första fallet lill Franska Republikens rege­ring och i andra fallet till Schwei­ziska Edsförbundets regering en lista över de växtsläkten eller växtarter, för vilka den förpliktar sig alt till-

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

181

 

genres ou espéces pour lesquels il s'engage ä appliquer les dispositions de la Convention dans les conditions prévues a rartide 4. Il precise, en outre, dans le cas de genres ou espé­ces vises au paragraphe (4) dudit ar­tide, s'il entend se prévaloir de la faculté de limitation ouverte par cette disposition.

(2)       Chaque Etat de TUnion qui décide ultérieurement d'appliquer les dispositions de la Convention ä d'au-tres genres ou espéces, Iransmel les mémes indicalions que celles prévues au paragraphe (1) du present .artide au Gouvernement de la Confédéra­tion suisse et au Bureau de TUnion, au moins trente jours avant la mise en application de sa decision.

(3)       Le Gouvernement de la Ré­publique fran9aise ou, le cas échéant, le Gouvernement de la Confédération suisse, Iransmel immédiatement ä tous les Etats de TUnion les indica­lions visées aux paragraphes (1) el (2) du present article.

Artide 34

(1)     Tout Etat de l'Union déclare,
au moment de la signature, de la
ratification ou de Tadhésion, si la
Convention est applicable ä Tensem-
ble ou ä une partie de ces territoires
ou å un, ä plusieurs, ou ä Tensemble
des Etats ou territoires pour lesquels
il est habile ä stipuler.

Il peut, ä tout moment, par la suite, en vertu d'une notification au douvernemenl de la Confédération suisse, compléter cette dédaration. La notification prend effet trente jours apres sa reception par ce der­nier Gouvernement.

(2)     Le Gouvernement qui a reu
les dedarations ou notificalions men­
tionnées au paragraphe (1) du pre­
sent artide en informé tous les Etats
de rUnion.

lämpa konventionens bestämmelser under de i artikel 4 uppställda vill­koren. Om det är fråga om växtsläk­ten eller växtarter, som avses i ar­tikel 4 moment 4, anger staten dess­utom huruvida den avser att utnytt­ja den däri angivna möjligheten alt stadga begränsningar.

2.    Varje unionsstat, som seder­mera beslutar att tillämpa konven­tionens bestämmelser på andra växt­släkten eller växtarter, överlämnar minst trettio dagar före beslutets ikraftträdande lill Schweiziska Eds­förbundets regering och till unionens byrå samma uppgifter som angivils i moment 1 i denna artikel.

3.    Franska Republikens regering respektive Schweiziska Edsförbun­dets regering vidarebefordrar ome­delbart till samtliga unionsstater de i momenten 1 och 2 i denna artikel angivna uppgifterna.

Artikel 34

1.    Varje unionsstat förklarar vid
konventionens undertecknande, dess
ratificering eller vid anslulning till
densamma huruvida konventionen
är tillämplig på unionsstatens terri­
torium i dess helhet eller en del där­
av eller på en, flera eller samtliga sta­
ter eller territorier, för vilka den är
berättigad atl fatta beslut.

Den kan sedermera när som helst genom meddelande till Schweiziska Edsförbundels regering fullständiga denna förklaring. Meddelandet får verkan trettio dagar efter del att det mottagits av den nämnda regering­en.

2.    Regering, som mottagit de i
moment 1 i denna arlikel omnämn­
da förklaringarna eller meddelande­
na, underrättar samtliga unionssta­
ter därom.

 

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

 

Article 35 Nonobstant les dispositions de rar­lide 6, tout Etat de TUnion a la fa­culté, sans qu'il en résulte d'obliga-lion pour les autres Etats de TUnion, de limiter Texigence de nouveauté prévue ä Tartide susvisé, en ce qui concerne les variétés de créalion ré-cente, existant au moment de Tentrée en vigueur de la présente Conven­tion a regard dudit Etat.

Article 36

(1)       Si, au moment de fentrée en vigueur de la présente Convention ä regard d'un Etat de TUnion, robten­teur d'une varieté nouvelle protégée dans cet Etat ou son ayant cause bénéficie dans ledit Etat de la pro­tection de la dénominalion de celle varieté å titre de marque de fabrique ou de commerce pour des produits identiques ou similaires au sens de la législation sur les marques, il peut, soit renoncer a la protection å titre de marque de fabrique ou de com­merce, soit déposer une nouvelle dé­nominalion pour la varieté au lieu de la dénominalion ancienne. Si, dans un délai de six mois, une nou­velle dénominalion n'esl pas dépo­sée, robtenteur ou son ayant cause ne peut plus faire valoir de droit a la marque de fabrique ou de com­merce pour les produits susvisés.

(2)       Si une nouvelle dénominalion est enregistrée pour la varieté, rob­tenteur ou son ayant cause ne peut interdire rutilisation de la dénomi­nalion antérieure qu'aprés Texpira-lion d'un délai d'une année a comp-ter de la publicalion de renregislre­menl de la nouvelle dénominalion, aux personnes qui, avant fentrée en vigueur de la présente Convention, étaient lenues d'uliliser rancienne dénominalion.

Artide 37 La présente Convention ne saurail porter atteinte aux droits acquis soit

Artikel 35 Utan hinder av bestämmelserna i artikel 6 kan varje unionsstat, ulan att någon förpliktelse för de övriga unionsstalerna därav uppstår, be­gränsa det i sagda arlikel uppställda nyhetskravet beträffande nyligen framställda sorter, som finns vid konventionens ikraftträdande i sta­ten.

Artikel 36 1. Om vid tiden för konventionens ikraftträdande i en unionsstat en för­ädlare, som framställt en i denna stat skyddad ny sorl, eller hans rättsinne­havare åtnjuter skydd i denna stat för sortbenämningen såsom fabriks-dier handelsmärke för sarama eller liknande varor i märkeslagstiftning­ens mening, kan han antingen avstå från märkesskyddet eller i stället för den föregående benämningen föreslå en ny benämning för sorten. Har en ny benämning ej föreslagits inom sex månader kan förädlaren eller hans rättsinnehavare ej längre göra gällande någon rält till fabriks- eller handelsmärke för nämnda produk­ter.

2. Registreras en ny benämning för sorten, kan den, som före kon­ventionens ikraftträdande var skyl­dig all begagna den föregående be­nämningen, icke av förädlaren eller hans rättsinnehavare förbjudas att använda denna förrän efter en tid av ell år från kungörandet av den nya benämningen.

Artikel 37 Denna  konvention  kan  icke  in­kräkta på de rättigheter, som förut

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

183

 

en vertu des législation nationales des Etats de TUnion, soit par suite d'accords intervenus enlre ces Etats.

förvärvals genom unionsslaternas egen lagstiftning eller genom över­enskommelser  mellan  dessa  stater.

 

Article 38

(1)      Tout différend enlre deux ou plusieurs Etats de TUnion, qui con­cerne rinlerprélalion ou rapplica­tion de la présente Convention et n'a pas été réglé par voie de négocialion est, sur demande de Tun des Etats intéressés, soumis au Conseil qui s'emploie ä provoquer un accord en-tre lesdils Etats.

(2)      Si un tel accord n'est pas réa-lisé dans un délai de six mois ä corapter du raoraent ou le Conseil a été saisi du différend, celui-ci est sou­mis ä un Tribunal arbitral sur sim­ple requéte d'tin des Etats intéressés.

(3)      Le Tribunal est composé de trois arbilres.

Dans le cas ou deux Etats sont par­ties au différend, chaque Etat dé­signe un arbitre.

Dans les cas oii plus de deux Etats sont parties au différend, deux des arbilres sont désignés d'un commun accord par les Etats intéressés.

Si les Etats intéressés n'oril pas désigne les arbilres dans un délai de deux mois å compler de la date ä laquelle la demande de constitulion du Tribunal leur a été notifiée par le Bureau de TUnion, chacun des Etats intéressés peut demander au President de la Cour internationale de Justice de procéder aux désigna-lioiis nécessaires.

Le Tiers-arbilre est désigne dans tous les cas par le President de la Cour internationale de Justice.

Si le President est ressortissanl de Tun des Etats parties au différend, le Vice-président procéde aux dési-gnations visées ci-dessus, a moins qu'il ne soit lui-méme ressortissanl de fun des Etats parlies au diffé­rend. Dans ce dernier cas, il appar­tient au membre de la Cour qui n'esl pas  lui-méme ressortissanl  de Tun

Artikel 38

1.     Tvist mellan två eller flera uni­onsslaler, som avser tolkningen eller tillämpningen av denna konvention och som ej avgjorts förhandlingsvä­gen, hänskjuts på begäran av en av de berörda staterna till rådet, som försöker åstadkomma enighet mel­lan staterna.

2.     Om enighet ej kan nås inom sex månader från den lid rådet tagit be­fattning med tvisten, hänskjuts tvis­ten till skiljedomstol på begäran av en av de berörda staterna.

3.     Skiljedomstolen beslår av tre skiljemän.

Är två stater parter i tvisten, utser varje stat en skiljemän.

Är flera än två stater parter i tvis­ten, utses två av skiljemännen av de berörda staterna efter därom träffad överenskommelse.

Har de berörda staterna ej utsett skiljemän inom två raånader från den dag då ansökan om domstolens inrättande delgivils dem genom uni­onens byrå, kan varje berörd stat hos internationella domstolens president anhålla att han företar de erforder­liga tillsättningarna.

Den Iredje skiljemannen utses un­der alla förhållanden av internatio­nella domstolens president.

Är presidenten medborgare i en av de stater, som är parter i tvisten, företar vicepresidenten ovannämnda tillsättningar såvida han icke själv är medborgare i en av de stater, som är parter i tvisten. I sistnämnda fall ankoramer det på ledamot av inter­nationella domstolen, vilken ej själv är medborgare i en av de stater som

 

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

 

des Etats parties au différend et qui ä élé choisi par le President de pro­céder å ces désignalions.

(4)       La decision arbitrale est dé­finitive et obligatoire pour les Etats intéressés.

(5)       Le Tribunal régle lui-méme sa procédure, å moins que les Etats intéressés n'en conviennent aulre-menl.

(6)       Chacun des Etats parties au différend supporle les frais de sa representation devant le Tribunal arbitral; les autres frais sont suppor-tés par parts égales par chacun des Etats.

är parter i tvisten och vilken utsetts av presidenten att företa dessa till­sättningar.

4.     Skiljedomen är slutgiltig och bindande för de tvistande staterna.

5.     Skiljedomstolen fastställer själv regler för förfarandet, om de tvistan­de staterna ej överenskommer om annat.

6.     Varje stal som är part i tvisten bestrider kostnaderna för sitt fram­trädande inför skiljedomstolen; de övriga kostnaderna bäres av var och en av staterna med lika belopp.

 

Artide 39 La signature de la Convention, sa ratification   ou   Tadhésion   å  ladite Convention   ne   doivent   comporter aucune réserve.

Arlikel 39 Undertecknande av konventionen eller ratifikation av eller anslutning lill densamma får ej ske med något förbehåll.

 

Artide 40

(1)      La présente Convention est conclue sans limitation de durée.

(2)      Sous réserve des dispositions de Tarlide 27, paragraphe (4), si un Etat de l'Union dénonce la Conven­tion, cette dénonciation prend effet å Texpiration du délai d'une année å partir du jour oii notification de cette dénonciation ä élé faite par le Gouvernement de la Confédération suisse aux autres Etats de TUnion.

(3)      Tout Etat de TUnion peut ä tout moment dédarer que la Con­vention cesse d'étre applicable å cer­tains de ses territoires ou des Etats ou territoires pour lesquels il a sti-piilé en vertu des dispositions de Tar-ticle 34. Celle dédaration prend effet ä Texpiralion du délai d'une année å partir du jour ou notification de cette dédaration a élé faite par le Gouvernement de la Confédération suisse aux autres Etats de TUnion.

(4)      Ces dénonciations el dedara­tions ne sauraient porter alteinte aux droits acquis dans le cadre de la présente Convention antérieuremenl

Arlikel 40

1.    Denna konvention slutes utan lidsbegränsning.

2.    Uppsäger en unionsstat konven­tionen, får denna uppsägning, med förbehåll för bestämmelserna i arti­kel 27 moment 4, verkan elt år efter den dag då underrättelse om upp­sägningen lämnats av Schweiziska Edsförbundets regering till övriga unionsslaler.

3.    Varje unionsstat kan när som helst förklara, att konventionen upphör att vara tillämplig på vissa av dess territorier eller på stater eller territorier, för vilka den fattat be­slut jämlikt bestämmelserna i arli­kel 34. Denna förklaring går i verk­ställighet elt år efter den dag då un­derrättelse om denna förklaring läm­nats av Schweiziska Edsförbundets regering till övriga unionsslaler.

4.    Dessa uppsägningar och förkla­ringar kan icke inkräkta på de rät­tigheter, som inom denna konven­tions ram förvärvats före utgången

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

185

 

å Texpiration du délai fixé aux para­graphes (2) et (3) du present ar­ticle.

av den i momenten 2 och 3 i denna artikel fastställda tiden.

 

Article 41

(1)     La présente Convention est ré-digée en un exemplaire en langue francaise, lequel est déposé aux ar­chives du Gouvernement de la Ré­publique francaise.

(2)     Une copie certifiée conforme est remise par celui-ci å chacun des Gouvernements des Etats signataires.

(3)     Des Iraduclions officieUes de la présente Convention seront éta-blies en langues alleinande, anglaise, espagnole, ilalienne, néerlandaise.

En foi de quoi, les Plénijioten-liaires désignés ä cette fin, apres avoir présente leurs pleins ponvoirs, reconnus en bonne et due fornie, ont signé la présente Convention et Toni revélue de leur sceau.

Fait ä Paris, le deux décembre mil neuf cent soixanle-et-un.

Pour la République fédérale d'Alleiiiagne

G. von Haeften

Joseph Murmann

Hans Schade

Artikel 41

1.    Denna konvention har avfattats
på franska språket i ett exemplar,
vilket deponerats i arkivet hos
Franska Republikens regering.

2.    En bestyrkt avskrift tillställs av denna regering var och en av sig-natärslaternas regeringar.

3.    Officiella översättningar av fö­religgande konvention skall ulföras på tyska, engelska, spanska, italiens­ka och nederländska språken.

Till bekräftelse härav har de här­till utsedda ombuden sedan deras fullmakter föreletls och befunnits vara i vederbörlig ordning, under­tecknat denna konvention och för­sett den raed sina sigill.

Som skedde i Paris den andra de­cember nillonhundrasextioell.

För Förbundsrepubliken Tyskland

undertecknat:

G. von Haeften

Joseph Murmann

Hans Schade

 

Pour la Belgique

signé:

.4. Bayot

Pour la France

signé: Henri Ferru

För Belgien

undertecknat:

A. Bayot

För Frankrike

undertecknat:

Henri Ferru

 

Pour 1'Italie

En ma qualité de Plénipotentiaire, je déclare que le Gouvernement de la République ilalienne, en vertu de la faculté qui lui est ouverte par rartide 4, paragraphe (5), de la pré­sente Convention, décide d'appUquer, en ce qui concerne la protection des

För Italien

I min egenskap av befullmäktigat ombud förklarar jag, att Italienska Republikens regering med slöd av den befogenhet, som givits genom artikel 4 moment 5 i denna konven­tion, beslutat att i fråga ora skydd av växtförädlingsprodukter tillämpa

 

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

 

obtentions végélales, les artides 2 et 3 de la Convention de Paris pour la protection de la propriélé indus­trielle.

signé: Talamo

artiklarna 2 och 3 i Pariskonvenlio-nen för industriellt rättsskydd.

undertecknat: Talamo

 

Pour les Pays-Bas

För Nederländerna

 

 

Signe:

 

un

dertecknat:

F.

E. Nijdam ANNEXE

 

F.

E. Nijdam BIHANG

Liste prévue ä 1'article 4, para-

Lista enligt

artikel 4 moment 3

graphe (3)

 

 

 

Espéces  ä

proléger  dans  chacun

Arter som i

skyddas inom vart och

des genres

 

ett

av följande växtsläkten:

1 —Blé

—■ Trilicum aesli-vum L. spp. vul­gäre

(VILL, HÖST) MAC KAY Trilicum  duruni DESF.

1.

Vete

— Trilicum aesti-vum L. spp. vul­gäre

(VILL, HÖST) MAC KAY Trilicum  duruin DESF.

2 — Orge

— Hordeum   vulgä­re L. s. lat.

2.

Korn

— Hordeum   vulgä­re L. s. lat.

3 — Avoine

— Avena saliva L. ou Riz-Oryza saliva L. Avena byzantina C. KOCH

3.

Havre

— Avena saliva L. eller Ris-Oryza saliva L. Avena  byzantina C. KOCH

4 — Mais

— Zea Mays L.

4.

Majs

— Zea Mays L.

5 — Pomme

— Solanum tubero-

5.

Potatis

— Solanum tubero-

de terre

sum L.

 

 

sura L.

6 — Pois

— Pisum sativum L.

6.

Ärt

— Pisum sativum L.

7 — Haricol

— Phaseolus vulga-ris L.

Phaseolus cocci-neus L.

7.

Böna

— Phaseolus vulga-ris L.

Phaseolus cocci-neus L.

8 — Luzerne

— Medicago saliva L.

Medicago varia MARTYN

8.

Lusern

— Medicago saliva L.

Medicago varia MARTYN

9 — Tréfle

— Trifolium pra-

9.

Rödklöver    — Trifolium pra-

violet

tense L.

 

 

tense L.

10 — Ray-

 

10.

Rajgräs

— Loliura spp.

Grass

— Lolium spp.

 

 

 

11 —Lailue

— Lacluca saliva L.

11.

Sallat

— Lacluca sativa L.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971
12. Äpple                     —

12 — Pommier

Malus domestica
BORKH
13 — Rose      — Rosa horl. ou

Oeillet-Dianthus caryophyllus L. Si le choix se porte sur deux gen­res a option : numéros 3 ou 13 ci-dessus, ceux-ci ne complenl que pour un seul genre.

187

— Malus domestica BORKH

13. Ros          — Rosa bort. eller

Nejlika-Dianlhus caryophyllus L. Faller valel på två alternativt upp­förda släkten  (nr 3 eller 13 ovan), räknas dessa endast som ett växt­släkte.

 

Recommandation

La Conference,

Considérant les artides 7 et 30 de la Convention;

Considérant que Texamen préalable des obtentions végélales conslituera, du point de vue lechnique et finan­cier, pour chacun des Etats de TU-nion, une lourde tåche qu'il est pos­sible et souhaitable d'alléger en or-ganisant Texamen préalable sur une base internationale;

Considérant que cette cooperation internationale aura pour effet de per­mettre Textension de TUnion ä un plus grand nombre d'Etats el ä un plus grand nombre de genres ou espéces bolaniques;

Recommande aux pays représen­tés å la Conference de procéder dés que possible aux éludes nécessaires en vue de la réaUsation de Texamen préalable sur le plan international et de la conclusion des arrangements prévus ä Tartide 30 de la Conven­tion.

Rekommendation

Konferensen,

som beaktar artiklarna 7 och 30 i konventionen;

som beaktar att förhandsunder­sökning av växtförädlingsprodukter kommer alt från teknisk och finan­siell synpunkt på var och en av unionsstaterna lägga en tung börda, som det är möjligt och önskvärt att lätta genom anordnande av sådan undersökning på internationell ba­sis;

som beaktar alt delta internatio­nella saraarbete koramer att möjlig­göra unionens utvidgning lill ett stör­re antal stater och till ett större antal växtsläkten eller växtarter;

rekommenderar de stater som är företrädda vid konferensen alt sna­rast möjligt igångsätta erforderliga undersökningar för att åstadkomma förhandsundersökning på interna­tionellt plan och för alt avsluta över­enskommelser enligt arlikel 30 i konventionen.

 

Dédaration Les Etats signataires déclarent leur intention commune d'étendre les dispositions de la Convention, dés Tentrée en vigueur de celle-ci, å au moins quinze genres dont la liste sera étabUe d'un commun accord enlre eux.

Deklaration Undertecknade stater deklarerar sin gemensamma avsikt att, så snart konventionen träder i kraft, utsträc­ka dess bestämmelser till minst fem­ton växtsläkten över vilka lista skall upprättas gemensamt staterna emel­lan.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

Pour la République fédérale d'Alleraagne

signé:

G. von Haeften

Joseph Murmann

Hans Schade

Pour la France

Henri Ferru

Pour les Pays-Bas

signé:

F. E. Nijdam

För Förbundsrepubliken Tyskland

undertecknat:

G. von Haeften

Joseph Murmann

Hans Schade

För Frankrike

undertecknat:

Henri Ferru

För Nederländerna undertecknat: F. E. Nijdam

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                189

Bilaga 2 Växtförädlingsskyddsutredningens förslag

Förslag

till

Lag om växtförädlarrätt

Allmänna bestämmelser

1 §.

Den som framställt en växtsort eller den, lill vilken hans rätt övergått, äger genom registrering förvärva ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja sorten en­ligt denna lag (växtförädlarrätt).

Den som är registrerad för växtförädlarrätt benämnes i denna lag sort­innehavare.

Konungen äger förordna, att växtförädlarrätt får förvärvas endast för växtsort, tillhörande växtsläkte eller växtart som anges i förordnandet.

2 §.

Växtförädlarrätt förvärvas endast för växtsort som uppfyUer följande vill­kor:

1)    Sorten skall genom åtminstone ett viktigt kännetecken tydligt skilja sig
från andra sorter, vilka är kända före dagen för regislreringsansökningen.

Annan sorl anses som känd, om material därav yrkesmässigt utbjudits till försäljning eller eljest tillhandahållits eller om den intagits i eller an­mälts till officiell sortiista, förekommer i allmänt tillgänglig referenssam­ling eller noggrant beskrivits i allmänt tillgänglig skrift eller om den eljest kommit lill allmänhetens kännedom.

2)     Sorten skall vara tillräckligt likformig (homogen) med hänsyn lagen till de särdrag, som dess sexuella eller vegetativa förökning betingar.

3)     Sorlen skall under förökning utförd i enlighet med den av förädlaren anvisade förökningsmetoden vara beständig (stabil) med avseende på sina väsentliga kännetecken.

Växtförädlarrätt kan ej förvärvas, om växtmaterial av sorten med samtyc­ke av förädlaren eller hans rättsinnehavare yrkesmässigt förts i handeln här i riket före dagen för registreringsansökningen eller utom riket mer än fyra år före nämnda dag.

Vid registrering av växtförädlarrätt skall även registreras särskild benäm­ning för sorten.

3  §.

Växtförädlarrätt innebär att, med de undantag som anges nedan, annan än sorlinnehavaren ej får olovUgen utnyttja sorten yrkesmässigt genom all

1) framställa eller till riket införa växtmaterial av sorten, om det sker i syfte atl materialet skall utbjudas till försäljning eller eljest tillhandahållas för förökningsändamål;

 

190                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

2)      utbjuda till försäljning eller eljest tillhandahålla växtmaterial av sorten för förökningsändamål;

3)      använda växtmaterial av sorten i fall, då upprepad användning är nöd­vändig för framställning av växtmaterial av annan sort och det framställda materialet skall utbjudas till försäljning eller eljest tillhandahållas för för­ökningsändamål.

I fråga om prydnadsväxter omfattar växtförädlarrätten även användandet av plantor och delar av plantor, när det sker för yrkesmässig framställning av snittblommor eller annat material för prydnadsändamål.

4 §.

Meddelad växtförädlarrätt kan upprätthållas intill dess femlon eller, så­vitt gäller fruktträd, skogsträd, prydnadsträd och vin, aderton år förflutit från del år då ansökningen om växtförädlarrätt beviljades.

Konungen äger förordna att i fråga om visst växtsläkte eller viss växtart skall gälla längre skyddstid än som anges i första styckel, dock högst tjugu­fem år.

Registrering av växtförädlarrätt

5 §.

Regislreringsmyndighet för registrering av växtförädlarrätt är statens växtsortnämnd. Registrering av växtförädlarrätt sker i växtsortregistret.

6 §.

Ansökan om registrering av växtförädlarrätt göres skriftligen hos växl­sortnämnden.

Ansökningen skall innehålla

a)      tydlig beskrivning av sorten med särskilt angivande av det eller de kännetecken som skiljer sorten från andra sorter;

b)     försäkran på heder och samvete alt sorten, såvitt sökanden har sig be­kant, icke före den dag då ansökningen göres nyttjats på sätt som enligt 2 § andra stycket hindrar förvärv av växtförädlarrätt;

c)      förslag till benämning på sorten.

I samband med ansökan skall sökanden tillhandahålla en för provning av sorlen erforderlig mängd växtmaterial därav.

I ansökningen skall förädlarens namn anges. Sökes växtförädlarrätt av annan än förädlaren, skall sökanden styrka sin rätt till sorten.

Sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift.

7 §.

Sorlbenämning skall vara ägnad att skilja sorten från andra sorter. Sortbenämning får ej godtagas

1)      om den består enbart av siffror;

2)      om den uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten;

3)      om den strider mot lag eller författning eller allmän ordning eller är ägnad att väcka förargelse;

4)      om den kan förväxlas med sortbenämning som för sort av samma eller närstånde växtart införts eller föreslagits för införande i officiell sortiista eller som användes på förökningsmaterial av sådan sorl;

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                191

5)     om den kan förväxlas med varumärke, namn, firma eller annan be­teckning för vilken annan än sökanden åtnjuter skydd och som skulle ha utgjort hinder mot att registrera sortbenämningen som varumärke för mate­rial av växtsort eller för varor av liknande slag;

6)     om den kan förväxlas nujd sådant varumärke för material av växtsort eller för varOr av liknande slag, för vilket sökanden åtnjuter skydd.

8 §.

I samma ansökan får icke sökas växtförädlarrätt för mer än en växlsort.

9 §.

Sökande som ej har hemvist i riket skall ha ett här bosalt ombud, som äger företräda honom i allt som rör ansökningen.

10 §.

Har sökanden icke iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller fin­ner växtsortnämnden annat hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall sökanden föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att inom förelagd tid inkomma med yttrande eller vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist, avskrives ansökningen. Under­rättelse därom skall tagas in i föreläggandet.

11 §.

Föreligger hinder för bifall lill ansökningen även efter del yttrande av­givits och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall ansök­ningen avslås, om anledning ej förekommer att ge sökanden nytt föreläg­gande.

12 §.

Påstår någon inför växtsortnämnden att han äger bättre rätt till sorlen än sökanden och synes saken tveksam kan nämnden förelägga honom alt väcka talan vid domstol inom viss tid vid äventyr att hans påstående lämnas ulan avseende vid ansökningens fortsatta prövning.

Är tvist om bättre rätt till sorten anhängig vid dorastol, kan ansökningen om växtförädlarrätt förklaras vilande i avbidan på atl målet slutligt avgöres.

13 §.

Visar någon inför växtsortniäranden alt han äger bättre rätt till sorten än sökanden, skall nämnden överföra ansökningen på honom, om han yrkar det. Den som får ansökan överförd på sig skall erlägga ny ansökningsavgifl.

Yrkas överföring, får ansökningen ej avskrivas, avslås eller bifallas, förrän yrkandet slutligt prövats.

14 §.

Är ansökningshandlingarna fullständiga och föreligger ej hinder för regist­rering, skall växtsortnämnden kungöra ansökningen för att bereda allmän­heten tillfälle att inkomma med invändning mot ansökningen. Prov med material av sorten skall ulföras, om detta ej av särskilda skäl anses onödigt. För proven skall erläggas fastställd avgift.

Invändning göres skriftligen hos växtsortnämnden inom tid som nämnden bestämmer.

 

192                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

15 §.

Sedan tid för framställande av invändning mot ansökningen utgått och prov med material av sorten slutförts, tages ansökningen upp till fortsatt prövning. Vid denna prövning äger 10—13 §§ tillämpning.

Sökanden skall underrättas om inkommen invändning och ulfört prov samt beredas tillfälle att yttra sig däröver.

16 §.

Talan mot slutligt beslut av växlsortnämnden i ärende angående ansökan om växtförädlarrätt får föras av sökanden, om det gått honom emot. Mol beslut, varigenom ansökan bifallits trots att invändning framställts i behörig ordning, får talan föras av den som gj ort invändningen.

Mot beslut, varigenom yrkande om överföring enligt 13 § bifallits, får la­lan föras av sökanden. Mot beslut, varigenom yrkande om överföring enligt 13 § avslagits, får talan föras av den som framställt yrkandet.

17 §.

Talan enligt 16 § föres genom besvär hos Konungen inom två månader från beslutets dag.

18 §.

Växtförädlarrätt är meddelad, när ansökan därom bifallils och beslutet vunnit laga kraft. När växtförädlarrätt meddelats, skall detta kungöras och bevis därom utfärdas.

Avskrives eller avslås ansökan, som kungjorts enligt 14 §, skall beslutet kungöras när del vunnit laga kraft.

Meddelad växtförädlarrätt antecknas i växtsortregistret.

Sortbenämnings användande

19 §.

Den som yrkesmässigt utbjuder lill försäljning eller eljest tillhandahåller förökningsmaterial av sort, för vilken växtförädlarrätt meddelats, skall, även sedan skyddstiden för sorten utgått eller rätlen eljest upphört, härvid an­vända den för sorten registrerade benämningen.

Registrerad benämning på sort eller en med denna förväxlingsbar benäm­ning får, så länge registreringen beslår, icke användas för annan sorl av samma eller närslående växtart eller material av sådan sort.

Årsavgifter

20 §.

För meddelad växtförädlarrätt skall för varje kalenderår räknat från det år ansökan om växtförädlarrätt bifallits erläggas fastställd årsavgift, om annat icke beslämts med stöd av 46 §.

Årsavgift förfaller till betalning första dagen av det kalenderår den avser. Årsavgift för år, som börjat innan växtförädlarrätt meddelats eller inom två månader därefter, förfaller dock först den dag då två månader förflutit efter växtförädlarrättens meddelande. Årsavgift får ej erläggas före växt­förädlarrättens meddelande och ej heller tidigare än sex månader före årets början.

Årsavgift får, med den förhöjning som är fastställd, erläggas inom sex månader efter förfaUodagen.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                193

Efterkontroll

21 §.

För kontroll av beständigheten hos sort, för vilken växtförädlarrätt gäller, skall sorlinnehavaren på begäran tiUhandahålla växtsortnämnden förök­ningsmaterial av sorten samt erforderliga handlingar och upplysningar.

Licens, överlåtelse m. m.

22      §.

Har sorlinnehavaren medgivit annan rätt alt yrkesmässigt utnyttja sorlen (licens), får denne överlåta sin rätt vidare endasl om avtal träffats därora. Ingår rälten i en rörelse, får den dock överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller del därav, om annat icke avtalats.

23 §.

Har växtförädlarrätt övergått på annan eller licens upplåtils, skall på be­gäran anteckning därom göras i växtsortregistret.

Visas att licens som antecknats i registret upphört att gälla, skall anteck­ningen avföras.

Bestämmelserna i första och andra styckena äger motsvarande tillämpning beträffande tvångslicens.

I mål eller ärende om växtförädlarrätt anses den som sorlinnehavare, vil­ken senast blivit införd i växtsortregistret i denna egenskap.

24 §.

Förses icke marknaden på skäliga villkor med förökningsmaterial av skyd­dad sort i den omfattning som med hänsyn lill folkhushållet eller annat all­mänt intresse finnes påkallat, äger den som vill här i riket yrkesmässigt utnyttja sorten erhålla tvångslicens därtill, om godtagbar anledning till un­derlåtenheten saknas. Tvångslicens innefattar även rätt alt av sortinneha­varen erhålla förökningsmaterial av sorten i den omfattning som finnes skälig.

25 §.

Tvångslicens får icke meddelas annan än den som kan antagas ha förut­sättningar att utnyttja sorten på godtagbart sätt och i överensstämmelse mer. licensen.

Tvångslicens utgör ej hinder för sortinnehavaren att själv utnyttja sorlen eller att upplåta licens. Tvångslicens får övergå till annan endasl tillsam­mans med rörelse, vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola ske.

26 §.

Tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilken omfattning sorten får utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga villkor för licen­sen. När väsentligt ändrade förhållanden påkallar det äger rätlen på yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna.

7   Riksdagen 1971.1 saml. Nr 40

 

194                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

Växtförädlarrättens upphörande m. m.

27 §.

Erlägges icke årsavgift enligt föreskriften i 20 §, är växtförädlarrätten för­fallen från och med ingången av det år för vilket avgiften icke erlagts.

28 §.

Har växtförädlarrätt meddelats i strid mot 1 § eller 2 § första stycket 1) och andra stycket, skall rätlen på talan därom förklara växtförädlarrätten ogiltig.

Talan som grundas på att växtförädlarrätt meddelats för annan än den som var berättigad därtill enligt 1 §, får föras endast av den som påstår sig berättigad lill växtförädlarrätten. Talan skall väckas inom ett år efter del all käranden fått kännedom om växtförädlarrättens meddelande och de öv­riga omständigheter på vilka lalan grundas. Var sortinnehavaren i god tro när växtförädlarrätten meddelades eller när den övergick på honom, får talan ej väckas senare än tre år efter meddelandet.

I övriga fall får lalan föras av var och en som lider förfång av växtföräd­larrätten och, om del anses påkallat ur allmän synpunkt, av myndighet som Konungen bestämmer.

29 §.

Har växtförädlarrätt meddelats annan än den som är berättigad därtill en­ ligt 1 §, skall rätten på talan av den berättigade överföra växtförädlarrätten på honom. Talan skall väckas inom tid som anges i 28 § andra stycket.

30 §.

Har sorlinnehavaren icke efterkommit av växtsortnämnden med stöd av 21 § gjord framstäUning och utgör underlåtenheten hinder för tillförlitlig efterkontroll av sorlen, skall nämnden förklara växtförädlarrätten förfallen.

Finnes sort för vilken växtförädlarrätt meddelats icke ha bibehållit del eller de kännetecken som vid växtförädlarrättens meddelande skilde sorten från andra sorter, skall växtsortnämnden även förklara rätten förfallen.

31 §.

Avstår sortinnehavaren skriftligen hos växlsortnämnden från växtföräd­larrätten, skall nämnden förklara rätten upphörd.

Är växtförädlarrätt utmätt eller är tvist om överföring av sådan rätt an­hängig, får denna icke förklaras upphörd så länge utniätningen beslår eller tvisten icke blivit slutligt avgjord.

32 §.

Har sortbenämning registrerats i strid mol denna lag och föreligger allt­jämt skälet mot registrering, skall växtsortnämnden registrera ny benäm­ning för sorten. Detsamma skall gälla om registrerad sorlbenämning är vilse­ledande eller blivit stridande mot allmän ordning eller ägnad alt väcka för­argelse.

Sortinnehavare skall i fall som avses i första stycket beredas tillfälle all föreslå ny benämning.

Registrerad benämning på sort, för vilken skyddstiden utgått eller växt­förädlarrätten eljest upphört, får på sortinnehavarens begäran eller då an­ledning därtill eljest föreligger avföras ur växtsortregistret, om benämningen sedan länge varit ur bruk.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                195

33 §.

Har växtförädlarrätt förfallit eller förklarats upphörd eller har genoin lagakraftvunnen dom växtförädlarrätt förklarats ogiltig eller blivit överförd eller har ny sortbenämning registrerats eller sortbenämning avförts ur växt­sortregistret, skall växtsortnämnden utfärda kungörelse därom.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

34 §.

Gör någon intrång i annans växtförädlarrätt och sker det uppsåtligen, dö­mes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Brottet får åtalas av åklagare endast om målsägande anger del lill åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt.

35.§.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår intrång i växtförädlarrätt skall utge skälig ersättning för utnyttjandet av sorten samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget medfört. Föreligger endast ringa oakt­samhet, kan ersättningen jämkas.

Begår någon intrång i växtförädlarrätt utan uppsåt eller oaktsamhet skall han utge ersättning för utnyttjandet av sorten; om och i den mån det är skäligt.

Talan om ersättning för intrång i växtförädlarrätt får avse skada endasl under de fem senaste åren innan lalan väcktes. För skada under lid dessför­innan är rätten till ersättning förlorad.

36 §.

På yrkande av den som lidit intrång i växtförädlarrätten kan rätten efter vad sora är skäligt lill förebyggande av fortsatt intrång förordna, att växt­material, med avseende å vilket intrång föreligger, skall mot lösen utläm­nas till den som lidit intrånget eller förstöras. Detta gäller ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt lill denna och själv icke gjorl intrång i växtförädlarrätten.

Material som avses i första stycket får tagas i beslag, om brott som anges i 34 § skäligen kan antagas föreligga. Vad som är föreskrivet om beslag i brottmål i allmänhet äger därvid tillämpning.

Utan hinder av vad som sägs i första stycket kan rätten, om det finnes skä­ligt, på yrkande förordna, all innehavare av material som avses i första styc­ket skall äga förfoga över detta raot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt.

37 §.

Utnyttjar någon yrkesmässigt sort, för vilken ansökan om växtförädlar­rätt föreligger, äger vad som sägs om intrång i sådan rätt motsvarande lill-lämpning, om ansökan leder till registrering. Till straff får dock icke dömas.

38 §.

Har växtförädlarrätt förklarats ogiltig genom dora som vunnit laga kraft, får ej dömas lill straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd enligt bestämmelse i 34—37 §§.

Föres talan om intrång i växtförädlarrätten och gör den mol vilken talan

 

196                  Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

föres gällande att växtförädlarrätten är ogiltig, skall rätten på hans yrkar .de förklara målet vilande i avbidan på atl frågan om växtförädlarrättens giltig­het slutligt prövas. Är lalan härom icke väckt, skall rälten i saraband med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan skall väckas.

39 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelse i 19 § dömes lill böter. Han skall även ersätta uppkommen skada. Är oaktsamheten ringa kan ersättningen jämkas.

Rätiegångsbestämmelser

40 §.

Sortinnehavare eller den som på grund av licens äger utnyttja sorl kan föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av växtförädlarrätten åt­njuter skydd mot annan, om ovisshet råder om förhållandet och denna län­der honom till förfång.

Den som driver eller avser atl driva verksamhet äger, under samma vill­kor, föra lalan mot sorlinnehavare om fastställelse, huruvida hinder mot verksamheten föreligger på grund av viss växtförädlarrätt.

Göres i mål som avses i första stycket gällande, att växtförädlarrätten är ogiltig, äger bestämmelserna i 38 § andra stycket motsvarande tillämpning.

41 §.

Den som vill väcka talan om växtförädlarrätts ogiltighel, överföring av växtförädlarrätt eller meddelande av tvångslicens skall anmäla detta till växtsortnämnden samt underrätta var och en som enligt växtsortregistret innehar licens att utnyttja sorlen. Vill licenstagare väcka talan om intrång i växtförädlarrätten eller om fastställelse enligt 40 § första styckel, skall han underrätta sortinnehavaren därom.

Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjord, när under­rättelse i rekommenderad försändelse sänts under den adress som anteck­nats i växtsortregistret.

Visas ej, när talan väckes, att anmälan eller underrättelse skett enligt föreskrifterna i första stycket, skall käranden ges lid därtill. Försitter han denna lid, får hans lalan icke lagas upp till prövning.

42 §.

I fråga om laga domstol i mål om bättre rätt till sort, om ogiltighel av växtförädlarrätt och om överföring av sådan rält, om tvångslicens och om fastställelse enligt 40 § gäller utöver vad eljest är stadgat, alt Stockholms rådhusrätt är behörig, då den mot vilken talan riktas icke äger känt hem­vist inom riket.

43 §.

Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 12, 26, 28 och 29 §§ samt 34—36 § § och 40 § skall sändas till växtsortnämnden.

 

Kungl. Maj.-ts proposition nr 40 år 1971               197

Särskilda bestämmelser

44 §.

Har sortinnehavare ej hemvist i Sverige, skall han ha ett här bosatt om­bud med behörighet att för honom ta emot delgivning av stämning, kallelse och andra handlingar i mål och ärenden om växtförädlarrätt med undantag av stämning i brottmål och föreläggande för part atl infinna sig personligen inför domstol. Ombud skall anmälas till växtsortregistret och antecknas däri.

Har sortinnehavare ej anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning i stället ske genom att den handling som skall delges sändes till honom med posten i betalt brev under hans i växtsortregistret antecknade adress. Är full­ständig adress ej antecknad i registret, kan delgivning ske genom att hand­lingen anslås i växtsorlnämndens lokal. Om delgivningen skall kungörelse in­föras i allmänna tidningarna. Delgivningen anses ha skett när vad nu sagts blivit fullgjort.

Konungen kan under förutsättning av ömsesidighet förordna, alt bestäm­melserna i första och andra styckena icke skall äga tillämpning i fråga om sorlinnehavare som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten bosalt ombud, vilket är anmält till växtsortregistret här i riket och äger behörighet som anges i första styckel.

45 §. Talan mol slutligt beslut av växtsortnämnden enligt denna lag skall även i andra fall än som avses i 16 § föras genom besvär hos Konungen inom två månader från beslutets dag.

46 §.

Avgifter enligt denna lag fastställes av Konungen eller, såvitt avser avgif­ter för provodling, av den som Konungen därtill förordnar. I fråga om års­avgifter äger Konungen förordna att ett eller flera av de första åren skall vara avgiftsfria.

47 §.

Närmare bestämmelser angående ansökan om växtförädlarrätt och förfa­randet i ärenden därom samt angående växtsortnämnden, växtsortregistret, provodlingsverksamheten och kungörelser ulfärdas av Konungen eller av myndighet som Konungen bestämnier.

Konungen äger förordna att undersökning av sorl för vilken växtföräd­larrätt sökes får äga rum hos myndighet i annan stat eller hos internationell institution samt att den som söker växtförädlarrätt för sort, för vilken han tidigare sökt sådan rätt i annan stat, skall vara skyldig att redovisa vad myn­dighet i den staten delgivit honom rörande prövningen av de i 2 § uppstäUda villkoren för förvärv av växtförädlarrätt.

Lagens tiUämpningsområde m. m.

48 §. Denna lag äger tillämpning på växtsort som framställts här i riket samt på växtsort som framställts utom riket av svensk medborgare.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet eller om det finnes

8    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 40

 

198                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

vara av betydande allmänt intresse, meddela föreskrifter om denna lags till-lämpning med avseende på annan stat.

49 §.

Konungen äger förordna, att ansökan om växtförädlarrätt för sort, vilken tidigare angivits i ansökan om skydd utom riket, skall vid tillämpning av 2 § första stycket 1) och andra stycket anses gjord samtidigt med ansök­ningen utom riket, om sökanden yrkar det.

I förordnande skall anges de närmare villkor, under vilka sådan prioritet får åtnjutas.

50 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att sorlbe­nämning som registrerats eller anmälts för registrering i främmande stat skall kunna registreras i Sverige så som den är registrerad i den främmande staten, om benämningen icke är olämplig.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

51                                           §.
Denna lag träder i krafl den 1 juli 1970.

52 §.

Ansökan om växtförädlarrätt för sorl, som tagits in i rikssortlistan under tiden den 1 juli 1968—den 1 juli 1970, skall vid tillämpning av 2 § första styckel 1) och andra stycket anses gjord samtidigt med intagningen i riks­sorllislan, om ansökan om växtförädlarrätt för sorlen göres senast inom sex månader efter denna lags ikraftträdande.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                199

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 85 § utsökningslagen

Härigenom förordnas att 85 § utsökningslagen skall erhålla ändrad ly­delse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

85 §.   ,

När fast----------------------------- hos överexekutor.

Då fast------------------------- utmätning skett.

Utmätes fartyg----------- ■---------- urskiljande erfordas.

Gäller utmätningen-------------------- — rörande luflfartyg.

Myndighet, vilken--------------------------- är sagt.

Har domstol--------------------------- till överexekutor.

Sker utmätning------------------------ till kammarkollegium.

Utmätes patent, skall utmätnings-    Utmätes patent, skall utmätnings-

mannen ofördröjligen lill iDatenlmyn- mannen ofördröjligen till palentmyn-
digheten sända bevis om utmätning- digheten sända bevis om utmätning­
en med angivande av patentets num- en med angivande av patentels num­
mer,                                           mer. Utmätes växtförädlarrätt, skall

utmätningsmannen ofördröjligen till statens växtsortnämnd sända bevis om utmätningen med angivande av benämningen på sort utmätningen avser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

» Senaste lydelse se 1967: 843.

 

200                   KungL Maj:ts proposition nr 40 år 1971

Bilaga 3

1) Förslag

till

Växtförädlarrättslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Denna lag äger tillämpning på v-äxlsort, tillhörande växtsläkte eller växtart som Konungen bestämmer.

2  §

Förädlare, som här i riket framställt en växlsort, eller hans rättsinne­havare kan genom registrering få ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja sorten enligt denna lag (växtförädlarrätt).

Förädlare som är svensk medborgare eller sådan förädlares rättsinneha­vare kan förvärva växtförädlarrätt även till sort som framställts utomlands.

Konungen kan, under förutsättning av ömsesidighel eller om det är av betydande allmänt intresse, förordna att växtförädlarrätt får förvärvas även för sort som framställts i främmande stat av annan än svensk medborgare.

3                                            §
Växlsort registreras endast om den

1.     genom minst ell viktigt kännetecken tydligt skiljer sig från annan sorl som blivit känd före dagen för registreringsansökningen,

2.     är tillräckligt likformig (homogen) med hänsyn lagen till de särdrag, som dess sexuella eller vegetativa förökning betingar,

3.     efter förökning utförd i enlighet med den av förädlaren anvisade för­ökningsmetoden är beständig (stabil) med avseende på sina väsentliga kän­netecken.

Växlsorl anses som känd, om material därav yrkesmässigt utbjudits lill försäljning eller eljest tillhandahållits eller om den intagits i eller anmälts till officiell sorllista, förekommer i allmänt tillgänglig referenssamling el­ler noggrant beskrivits i allmänt tillgänglig skrift eller om den eljest kom­mit till allmänhetens kännedom.

Registrering får ej ske, om växtmaterial av sorten med samtycke av för­ädlaren eller hans rättsinnehavare yrkesmässigt förts i handeln här i riket före dagen för registreringsansökningen eller utom riket mer än fyra år före nämnda dag.

4 §

Växtförädlarrätt innebär all, med de undanlag som anges nedan, annan än innehavaren av växtförädlarrätten (sortinnehavaren) icke får utan den­nes lov utnyttja växtsorten yrkesmässigt genom atl

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                201

1.     framställa eller till riket införa växtmaterial av sorlen i syfte att mate­rialet skall utbjudas till försäljning för förökningsändamål eller eljest till­handahållas för sådant ändamål,

2.     utbjuda till försäljning eller eljest tillhandahålla växtmaterial av sor­ten för förökningsändamål,

3.     i fall, då upprepad användning av växtmaterial av sorten är nödvändig för framställning av växtmaterial av annan sort, använda växtmaterial av sorten för sådan framställning och i syfte att det framställda materialet skall utbjudas lill försäljning för förökningsändamål eller eljest tillhanda­hållas för sådant ändamål.

I fråga om prydnadsväxter innebär växtförädlarrätten därjämte att an­nan än sortinnehavaren icke får ulan dennes lov använda plantor eller de­lar av plantor som förökningsmaterial för yrkesmässig framställning av snittblommor eller annat material för prydnadsändamål.

5 §

Konungen kan förordna, att ansökan om registrering av växlsort, vilken tidigare angivits i ansökan om skydd utom riket, skall vid tillämpning av 3 § första styckel 1 och tredje styckel anses gjord samtidigt med ansök­ningen utom riket, om sökanden yrkar det.

I förordnande skall anges de närmare villkor under vilka sådan prioritet får åtnjutas.

Registreringsansökan och dess handläggning

6                                            §
Registreringsmyndighet är statens växtsortnämnd.
Registrering av växtförädlarrätt sker i växtsortregistret.

7 §

Ansökan om registrering av växlsort göres skriftligen hos växtsortnämn­den.

Ansökningen skall innehålla tydlig beskrivning av sorlen med särskilt angivande av det eller de kännetecken som skiljer sorten från andra sorter samt förslag till benämning på sorten.

I ansökningshandungen skall förädlarens namn anges. Sökes registrering av annan än förädlaren, skall sökanden styrka sin rätt till sorten. Vid an­sökningshandlingen skall fogas en av sökanden egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete atl sorlen, såvitt sökanden har sig bekant, icke före den dag då ansökningen göres eller enligt 5 § skall anses gjord blivit känd på sätt som enligt 3 § tredje styckel hindrar registrering.

I samband med ansökningen skall sökanden tillhandahålla en för prov­ning av sorten behövlig mängd växtmaterial därav.

Sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift.

8 §

Sortbenämning skall göra det möjligt att skilja växlsorten från andra sorter.

Sortbenämning får icke godtagas om den

1.    beslår av enbart siffror,

2.    uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten.

 

202                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

3.     strider mot lag eller annan författning eller mol allmän ordning eller om den är ägnad atl väcka förargelse,

4.     kan förväxlas med sortbenämning som för sort av samraa eller när­slående växtart införts eller föreslagits för införande i växtsortregistret eller annan officiell sortlista eller som användes på förökningsmaterial av sådan sort,

5.     kan förväxlas med varumärke, namn, firma eller annan beteckning för vilken annan än sökanden åtnjuter skydd och som skulle ha utgjort hinder mot atl registrera sortbenämningen som varumärke för material av växt­sort eller för varor av liknande slag,

6.     kan förväxlas med sådant varumärke för material av växlsort eller för varor av liknande slag, för vilket sökanden åtnjuter skydd.

Konungen kan under förutsättning av ömsesidighel förordna, all sortbe­nämning som registrerats eller anmälts för registrering i främmande stat får utan hinder av första och andra styckena registreras i Sverige, om be­nämningen icke är olämplig.

9 §

I samma ansökan får icke sökas registrering av mer än en växtsorl.

10 §

Sökande, som icke har hemvist i Sverige, skall ha ett här bosatt ombud, som äger företräda honom i allt som rör ansökningen.

11 §

Har sökanden ej iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller före­ligger annat hinder för bifall till ansökningen, skall sökanden föreläggas atl inom viss tid yttra sig eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att inom förelagd tid inkomma med yttrande eller vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist, avskrives ansökningen. Er­inran härom skall tagas in i föreläggandet.

12 §

Föreligger hinder för bifall till ansökningen även efter del yttrande av­givils och har sökanden haft tillfälle atl yttra sig över hindret, skall ansök­ningen avslås, om ej anledning förekommer alt ge sökanden nytt föreläg­gande.

13 §

Påstår någon inför växtsortnämnden alt han äger bättre rält till växtsor­ten än sökanden och är saken tveksam, kan nämnden förelägga honom att väcka talan vid dorastol inom viss tid vid påföljd att hans påstående annars lämnas ulan avseende vid ansökningens fortsalla prövning.

Är tvist om bättre rätt lill sorten anhängig vid domstol, kan regislrerings­ansökningen förklaras vilande i avbidan på att raålet slutligt avgöres.

14 §

Visar någon inför växtsortnämnden alt han äger bättre rätt till växlsorten än sökanden, skall nämnden överföra ansökningen på honom, om han yrkar det. Den som får en ansökan överförd på sig skall erlägga ny ansöknings­avgift.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                203

Om överföring yrkas, får ansökningen ej avskrivas, avslås eller bifallas, förrän yrkandet slutligt prövats.

15 §

Är ansökningshandlingarna fullständiga och föreUgger icke hinder för registrering, skall växlsortnämnden kungöra ansökningen för att bereda aU-mänheten tillfälle alt inkomma med invändning mot ansökningen.

Invändning göres skriftligen hos växtsortnämnden inom tid som nämn­den bestämnier.

16 §

Växtsortnämnden skall föranstalta om prov med material av växlsorten, om ej detta av särskilda skäl anses onödigt. För proven skall erläggas fast­ställd avgift.

17 §

Sedan tid för framställande av invändning mol ansökningen utgått och prov med material av växlsorten slutförts, tages ansökningen upp till fort­satt prövning. Vid denna prövning äger 11—14 §§ tillämpning.

Sökanden skall underrättas om inkommen invändning och utfört prov samt beredas tillfälle atl yttra sig däröver.

18 §

Talan mol slutligt beslut av växtsortnämnden i ärende angående ansökan om registrering av växlsorl får föras av sökanden, om beslutet gått honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits trots all invändning fram­ställts i behörig ordning, får talan föras av den som gjort invändningen. Återkallar invändaren sin talan, får denna likväl prövas, om särskilda skäl föreligger.

Mot beslut, varigenom yrkande om överföring enligt 14 § bifallits, får ta­lan föras av sökanden. Den som framställt yrkande om överföring får föra talan mot beslut varigenom yrkandet avslagits.

19 §

Talan enligt 18 § föres hos lanlbruksstyrelsen genom besvär inom två må­nader från beslutels dag. Den som vill anföra besvär skall inom samma lid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd alt besvären annars ej upplages till prövning.

Mol beslut av lantbruksslyrelsen får lalan föras av sökanden, om beslutet gått honom emot. Talan föres hos regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.

20 §

Bifalles ansökan om registrering av växlsort och vinner beslutet härom laga kraft, skall sorten lagas in i växtsortregistret och registreringen kun­göras.

Beslut atl avskriva eller avslå ansökan som kungjorts enligt 15 § skall kungöras, sedan beslutet vunnit laga kraft.

 

204                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

Växtförädlarrätts giltighetstid

21 §

Växtförädlarrätt gäller från den dag, då ansökningen om registrering bi­fölls, och kan upprätthållas under femton eller, såvitt gäller vin, fruktträd och deras grundstammar, skogsträd och prydnadsträd, aderton år räknat från ingången av året efter det, då ansökningen bifölls.

Användande av sortbenämning

22 §

Den som yrkesmässigt utbjuder lill försäljning eller eljest tillhandahåller förökningsmaterial av växtsort, för vilken registrering skett, skall därvid använda den för sorten registrerade benämningen även sedan skyddstiden för sorten utgått eller växtförädlarrätten eljest upphört.

Registrerad benämning på sort eller en med denna förväxlingsbar be­nämning får ej användas för annan sort av samma eller närslående växtart eller för material av sådan sort, så länge registreringen av benämningen be­står.

Årsavgifter

23 §

För växtförädlarrätt skall för varje kalenderår räknat från och med året efter det, då ansökan om registrering bifallils, erläggas fastställd årsav­gift, om annat icke bestämls med slöd av 49 §.

Årsavgift förfaller till betalning första dagen av det kalenderår den avser. Årsavgift för år, som börjat innan växlsorten registrerats eller inom två må­nader därefter, förfaller dock först två månader efter dagen för registre­ringen. Årsavgift får ej erläggas innan registrering skett och ej heller tidigare än sex månader före det kalenderår avgiften avser.

Årsavgifl får, med den förhöjning som är fastställd, erläggas inom sex månader efter förfallodagen.

Efterkontroll

24 §

För kontroll av beständigheten hos registrerad växlsort kan växtsort­nämnden förelägga sortinnehavaren att tillhandahålla nämnden föröknings­malerial av sorten samt erforderliga handlingar och upplysningar.

Licens, överlåtelse m. m.

25 §

Har sortinnehavaren medgivit annan rätt alt yrkesmässigt utnyttja re­gistrerad växtsorl (licens), får denne överlåta sin rätt vidare endasl om avtal träffats därom.

Ingår licensen i en rörelse får den dock överlåtas i samband med överlå­telse av rörelsen eller del därav, om ej annat avtalats. I sådant fall svarar överlåtaren alltjämt för att licensavtalet fullgöres.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                205

26 §

Har växtförädlarrätt övergått på annan eller har licens upplåtits eller överlåtils, skall på begäran och mot fastställd avgift anteckning därom göras i växtsortregistret. Visas att licens som antecknats i registret upphört att gälla, skall anteckningen avföras.

Första styckel äger motsvarande tillämpning i fråga om tvångslicens.

I mål eller ärende om växtförädlarrätt anses den som sortinnehavare, vil­ken senast blivit införd i växtsortregistret i denna egenskap.

27 §

Förses icke marknaden med förökningsmaterial av registrerad växtsort på skäliga villkor och i den omfattning som ined hänsyn till folkhushållet eller annat allmänt intresse är påkallat, kan den som vill här i riket yrkes­raässigt utnyttja sorten få Ivångslicens därtill, om godtagbar anledning till underlåtenheten saknas. Tvångslicens innefattar även rätt atl av sorlinne­havaren få förökningsmalerial av sorlen i den omfattning som är skälig.

28 §

Tvångslicens får icke meddelas annan än den som kan antagas ha förut­sättningar att utnyttja växtsorten på godtagbart sätt och i överensstämmelse med licensen.

TvångsUcens utgör icke hinder för sorlinnehavaren att själv utnyttja sorlen eller all upplåta licens. Tvångslicens kan övergå till annan endast till­sammans med rörelse vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola ske.

29 §

Tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilken omfatt­ning växlsorten får utnyttjas saml fastställer vederlaget och övriga villkor för licensen. När väsentligt ändrade förhållanden påkallar det, kan rätten på yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna.

Växtförädlarrättens upphörande m. m.

30 §

Erlägges ej årsavgift enligt 23 §, är växtförädlarrätten förfallen från och med ingången av det år för vilket avgift icke erlagts.

31 §

Har växlsort registrerats i strid mol 1 eller 2 § eller mot 3 § första styckel 1 eller Iredje stycket och föreligger alltjämt hindret, skall rätten på lalan därom häva registreringen. Registreringen får dock icke hävas på den grund alt den som fått registreringen varit berättigad till endast viss andel i växt­förädlarrätten.

Talan som grundas på alt växtsorl registrerats för amian än den som är berättigad därtill enligt 2 § får föras endast av den som påstår sig vara be­rättigad till sorten. Talan skall väckas inom ett år efter det atl käranden fått kännedom om registreringen och de övriga omständigheter på vilka talan grundas. Var sortinnehavaren i god tro när sorlen registrerades eller när växtförädlarrätten övergick på honom, får talan icke väckas senare än tre år efter registreringen.

8t    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 40

 

206                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

I övTiga fall får talan föras av var och en som lider förfång av registre­ringen och, om det är påkallat från allmän synpunkt, av myndighet som Konungen bestämmer.

32       §

Har växtsort registrerats för annan än den som är berättigad därtill enligt 2 §, skall rätten på talan av den berättigade överföra registreringen på ho­nom. Talan skall väckas inom tid som anges i 31 § andra styckel.

33       §

Har sortinnehavaren ej efterkommit föreläggande av växtsortnämnden enligt 24 § och utgör underlåtenheten hinder för tillförlitlig efterkontroll av växlsorten, skall nämnden avföra sorten ur registret.

Finnes registrerad växtsort icke ha bibehållit det eller de kännetecken som vid registreringen skilde sorten från andra sorter, skall växtsortnämn­den avföra sorlen ur registret.

34       §

Om sortinnehavaren skriftligen hos växtsortnämnden avstår från växt­förädlarrätten, skall nämnden avföra växlsorten ur registret.

Är växtförädlarrätt utmätt eller är tvist om överföring av registrering an­hängig, fär sorten icke på begäran av sortinnehavaren avföras ur registret så länge utmätningen består eller tvisten icke blivit slutligt avgjord.

35 §

Har sortbenämning registrerats i strid mol denna lag och föreligger allt­jämt skälet mot registrering, skall växtsortnämnden registrera ny benäm­ning för växlsorten. Detsamma gäller om registrerad sortbenämning uppen­barligen blivit ägnad atl vilseleda allmänheten eller blivit stridande mot allmän ordning eller ägnad att väcka förargelse.

Sorlinnehavare skall i fall sora avses i första stycket beredas tillfälle att föreslå ny benämning.

Registrerad benämning på sort, för vilken skyddstiden utgått eller växt­förädlarrätten eljest upphört, får på sortinnehavarens begäran eller då an­ledning därtill eljest föreligger efter prövning av växtsortnämnden avföras ur växtsortregistret, om benämningen icke längre användes.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

36 §

Gör någon intrång i växtförädlarrätt och sker det uppsåtligen, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om målsägande anger brottet lill åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

37 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör intrång i växtförädlarrätt skall utge skälig ersättning för ulnyttjandet av växlsorten samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet, kan ersättningen jämkas.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                207

Gör någon intrång i växtförädlarrätt utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han utge ersättning för ulnyltjandet av sorten, om och i den mån det är skäligt.

Talan om ersättning för intrång i växtförädlarrätt skall väckas inom fem år från det skadan uppkom vid påföljd att rätten till ersättning annars är förlorad.

38 §

På yrkande av den som lidit intrång i växtförädlarrätten kan rälten efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt intrång förordna, att växt­material med avseende å vilket intrång föreligger skall mot lösen utlämnas lill den som lidit intrånget eller ock förstöras. Detta gäller icke mol den som i god tro förvärvat materialet eller särskild rält till detta och ej själv gjort intrång i växtförädlarrätten.

Material som avses i första stycket får tagas i beslag, om brott som anges i 36 § skäligen kan antagas föreligga. Vad som är föreskrivet om beslag i brottmål i allmänhet äger därvid tillämpning.

Utan hinder av vad som sägs i första styckel kan rätten på yrkande för­ordna, att innehavare av material som avses i första styckel skall äga för­foga över della mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt.

39 §

Utnyttjar någon yrkesmässigt växlsort, som avses med ansökan om re­gistrering, äger vad som sägs om intrång i växtförädlarrätt motsvarande tillämpning, om ansökningen leder till registrering. Till straff får dock icke dömas och ersättning för skada på grund av utnyttjande som sker innan ansökningen kungjorts enligt 15 § får bestämmas endast enligt 37 § andra stycket.

Bestämmelsen i 37 § tredje styckel äger icke tillämpning, om ersättnings­talan väckes senast ett år efter det växtförädlarrätten registrerades.

40 §

Har registrering av växtsort hävts genom dom som vunnit laga krafl, får icke dömas till straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd enligt 36—39 §§.

Föres talan om intrång i växlförädlarrätlen och gör den mot vilken talan föres gällande att registreringen bör hävas, skall rätten på hans yrkande förklara målet vilande i avbidan på att frågan om registreringens hävande slutligt prövas. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan skall väckas.

41 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 22 § dömes till böter. Han skall även ersätta uppkommen skada. Är oaktsamheten ringa, kan er­sättningen jämkas.

Rättegångsbestämmelser

42 §

Sortinnehavare eller den som på grund av licens får utnyttja växtsort kan föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av registreringen åtnju­ter skydd mot annan, ifall ovisshet råder om förhållandet och denna länder honom till förfång.

 

208                   KungL Maj:ts proposition nr 40 år 1971

Under samma villkor kan den som driver eller avser att driva verksamhet föra talan mot sorlinnehavare om fastställelse, huruvida hinder föreligger mot verksamheten på grund av registreringen.

Göres i mål som avses i första stycket gällande att registreringen bör hävas, äger 40 § andra stycket motsvarande tillämpning.

43 §

Den sora vill väcka talan om hävande av registrering av växlsort, om överföring av registrering eller om meddelande av tvångslicens skall anmäla detta lill växtsortnämnden samt underrätta var och en som enligt växtsort­registret innehar licens alt utnyttja sorten. Vill licenstagare väcka talan om intrång i växtförädlarrätten eller ora fastställelse enligt 42 § första stycket, skall han underrätta sortinnehavaren därom.

Underrättelseskyldighet enligt första styckel anses fullgjord, när under­rättelse i betald rekommenderad försändelse sänts under den adress sora antecknats i växtsortregistret.

Visas icke, när talan väckes, att anraälan eller underrättelse skett enligt första styckel, skall käranden ges tid därtill. Försitter han denna tid, får hans talan icke lagas upp till prövning.

44 §

Finnes ej enligt rättegångsbalken behörig domstol för talan ora bättre rält till växtsort, om hävande av registrering av sort eller om överföring av så­dan registrering, om tvångslicens eller om fastställelse enligt 42 § väckes talan vid Stockholms tingsrätt.

45 §

Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 13, 29, 31, 32, 36—39 eller 42 § sändes till växtsortnäranden.

Särskilda bestämmelser

46       §

Sortinnehavare som icke har hemvist i Sverige skall ha elt här bosatt om­bud med behörighet alt för honom taga emot delgivning av stämning, kal­lelser och andra handlingar i mål och ärenden om växtförädlarrätt med un­danlag av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen inför domstol. Ombud skall anmälas till växtsortregistret och antecknas i delta.

Har sortinnehavare ej anmält ombud enligt första styckel, kan delgivning i stället ske genom att den handling som skall delges sändes till honom med posten i betalt brev under hans i växtsortregistret antecknade adress. Är fullständig adress ej antecknad i registret, kan delgivning ske genoin alt handlingen anslås i växtsorlnämndens lokal. Om delgivningen skall kun­görelse införas i allmänna tidningarna. Delgivningen anses ha skett när vad nu sagts blivit fullgjort.

47 §

Konungen kan under förutsättning av ömsesidighel förordna, all bestäm­melserna i 10 eller 46 § icke skall gälla i fråga om sådan sökande eller sort­innehavare som har hemvist i viss främmande stat eller har elt i den staten

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                209

bosatt ombud som anmälts hos växlsortnämnden och äger sådan behörighet som avses i nämnda paragrafer.

48 §

Talan mot annat slutligt beslut av växlsortnämnden enligt denna lag än som avses i 18 § föres hos lantbruksstyrelsen genom besvär inom två må­nader från beslutets dag. Den sora vill anföra besvär skall inom samraa lid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd atl besvären annars ej upptages till prövning.

Talan mot lantbruksstyrelsens beslut föres hos regeringsrätten genom be­svär inom två månader från beslutels dag.

49 §

Avgifter enligt denna lag fastställes av Konungen eller, såvitt gäller av­gifter för prov enligt 16 §, av myndighet som Konungen bestämmer. I fråga om årsavgifter kan Konungen förordna att ett eller flera av de första åren skall vara avgiftsfria.

50 §

Konungen kan förordna atl undersökning av växlsort för vilken registre­ring sökes får äga rura hos myndighet i annan stat eller hos inlernalionell institution saral att den som söker registrering för sort, för vilken han tidi­gare sökl registrering i annan stal, skall vara skyldig alt redovisa vad myn­dighet i den staten delgivit honom rörande prövningen av de i 3 § uppställda villkoren för registrering.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

Ansökan om registrering av växtsort, som tagits in i rikssortlistan under tiden den 1 juli 1968—den 30 juni 1971, skall vid tillämpning av 3 § första stycket 1 och tredje stycket anses gjord samtidigt med intagningen i riks­sorllislan, om ansökan om registrering göres inom sex månader efter denna lags ikraftträdande.

Talan mot sådant lantbruksstyrelsens beslut enligt 19 § andra stycket el­ler 48 § andra styckel som meddelas före den 1 januari 1972 föres hos Konungen genom besvär.

 

210                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

2) Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom förordnas, alt 85 § utsökningslagen (1877:31 s. 1)  skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                       (Föreslagen lydelse)

85 §1

När fast-------------------------------- ■ hos överexekutor.

Då fast------------------------ utmätningen skett.

Utmätes fartyg------------------- —•---- urskiljande erfordras.

Gäller utmätningen —-------------------- • rörande luftfartyg.

Myndighet, vilken--------------------------------- är sagl.

Har domstol — — ■-- —------------------ till överexekutor.

Sker utmätning------------------------ till kommerskollegium.

Utmätes patent eller mönsterrätt,     Utmätes patent eller mönsterrätt,

skall utmätningsmannen ofördröj- skall utmätningsmannen ofördröjli-
ligen till patent- och registrerings- gen till patent- och registreringsver-
verket sända bevis om utmätningen ket sända bevis om utmätningen
med angivande av patentets eller med angivande av patentets eller
mönsterregislreringens nummer.      raönsterregislreringens nummer. Ut-

mätes växtförädlarrätt, skall utmät­ningsmannen ofördröjligen till sta­tens växtsortnämnd sända bevis om utmätningen med angivande av re­gistreringens nummer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

' Senaste lydelse 1970: 490.

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971        211

3) Förslag

till

Lag

om ändring i införsellagen (1968: 621)

Härigenom förordnas, att 2§ införsellagen (1968:621) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)                   (Föreslagen lydelse)

2                                             §1

Genom införsel------------------------- en arbetstagares,

3.   periodiskt utgående vederlag 3. periodiskt utgående vederlag
för utnyttjande av patent eller möns- för utnyttjande av patent, mönster-
terrätt eller av rätt till litterärt eller rätt eller växtförädlarrätt eller av
konstnärligt verk eller annat sådant rätt till litterärt eller konstnärligt
eller för överlåtelse av rörelse. verk   eller   annat   sådant   eller   för

överlåtelse av rörelse.

4. vad som---------------------------- eller livränta.

Med livränta--------------------- — —------- sådan anledning.

För vissa — — —----------------- • —---------- • i 22 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

' Senaste lydelse 1970: 494.

 

Prop. 1971:40                                                        212

Protokoll, hållet i lagrådet den 26 januari 1971.

Närvarande: justitierådet BRUNNBERG, regeringsrådet HJERN, justi­tierådet BERGSTEN, justitierådet GYLLENSVÄRD.

Enligt lagrådet den 22 december 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­rådet den 20 november 1970, hade Kungl. Maj:l förordnal, atl lagrådets utlåtande skulle enligt 87 § regeringsformen inhämtas över upprättade förslag lill 1) växtförädlarrättslag, 2) lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1) och 3) lag om ändring i införsellagen (1968: 621).

Förslagen, som finns bilagda della protokoll, hade inför lagrådet före­dragils av hovrättsrådet Hans Bergqvist.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till växtförädlarrättslag

1§

Justitieråden Brunnberg, Bergsten och Gyllensvärd:

Enligt förslagel skall lagen äga tillämpning på växlsorl tUlhörande växtsläkte eller växtart som Kungl. Maj:t bestämmer. I likhet med elt par remissinstanser finner vi denna ordning ej böra godtagas. Eftersom lagen i det väsenlliga bygger på växtförädlarkonventionen och förutsät­ter svensk anslutning lill denna, är del under alla förhållanden motiverat atl de växtarter som är obligatoriska enligt konventionen anges i lagen, men del får även i övrigt anses rikligast alt tillämpningsområdet såvitt gäller växtförädlarrättens objekt bestämmes i den ordning som gäller för stiftande av lagen. Härvid synes lämpligl all, efter mönster av kon­ventionen, använda den formen alt till lagen såsom bilaga fogas en för­teckning på de växtsläkten och växtarter som skall omfattas av lagen. Vi föreslår alltså den avfattningen av förevarande paragraf att lagen skall äga tillämpning på växlsorl, tillhörande växtsläkte eller växtart som upptagils i en såsom bilaga till lagen fogad förteckning. Förteckningen bör utformas så, alt den täcker del område inom vilket f. n. föreligger

 

Prop. 1971: 40                                                       213

behov av lagstiftning. Den Usla som utredningen framlagt har godtagits vid remissbehandlingen frånsett alt vissa tilläggsförslag framförts och torde väsentligen uppfylla detta krav. Frågan om förteckningens utform­ning i detalj undandrar sig vårt bedömande.

Regeringsrådet Hjern:

Enligt vad som föreskrives i växtförädlarkonventionen (art. 4) är konventionen tillämplig på alla växtsläkten och växtarter. Konventions­statema har oekså förbundit sig all vidta alla nödiga åtgärder för alt efter hand tillämpa konventionens bestämmelser på största möjliga antal växtsläkten oeh växtarter. Inom en lid av åtta år från konventionens ikraftträdande är konventionsslat skyldig all tillämpa konventionens be­stämmelser på minst 13 växtsläkten.

Såsom framgår av lydelsen till förevarande paragraf har man i Sverige valt alt ej i själva lagen ange på vilka växtsläkten och växtarter lagen är tillämplig. Paragrafen innehåller i stället ett bemyndigande för Kungl. Maj:t atl bestämma vilka växtsläkten och växtarter som skall hemfalla under lagen. Ell i betänkandet intaget förslag lill kungörelse med lill-lämpningsbeslämmelser lill lagen utvisar atl växlförädlingsskyddsutred-ningen tänkt sig att lagen redan vid ikraftträdandet skulle bli tillämp­lig på 96 växtsläkten och växtarter, angivna i en lill kungörelsen fogad förteckning.

Även om man här i Sverige således har för avsikt all — åtminstone skenbart — redan från början gå ganska långt, då det gäller tillämp­ningsområdet för lagen, anmäler sig dock tveksamhet lill frågan, varför del över huvud taget skall gälla någon begränsning. På del mest närlig­gande området — palenlrällens — är fältet i stort sett fritt från andra hinder än kravet på att uppfinningen skall kunna tillgodogöras in­duslrielll. På växtförädlarrättens område torde motsvarande krav vara, att den nya växlsorten skall vara odlingsbar. Med den uppläggning kon­ventionen innehåller och särskilt den svenska lagen — för all del i likhet med motsvarande lagar i andra länder — blir det i själva verket elt myckel ston område som inle läcks av växtförädlarrätten, ell förhållan­de som framstår som särskilt beklagligt som utvecklingen inom växt­förädlingen f. n. torde gå rätt snabbt och i accelererande takt. Här­emot kan naturligtvis invändas atl man efter hand får införa nya växtsläkten och växtarter i förteckningen. Man lorde dock inle kunna komma ifrån atl risk alllid föreligger för all urvalet av växtsläkten oeh växtarter som skall införas i förteckningen kan ske godlyckhgl eller av motiv som inle alltid är förestavade av rättvisa eller oegennytla.

Utredningen har tydligen själv haft en känsla av all man slagit in på fel väg, då man infört en sä kraftig begränsning av lagens tillämplighels-område som här skett. Man uttalar nämligen, att rältsskyddssyslemel i

 

Prop. 1971: 40                                                        214

princip bör kunna tillämpas på alla växtsläkten och växtarter, och vid utformningen av förevarande paragraf har man också vall elt uttrycks­sätt som lill skillnad från departementsförslaget åtminstone antyder den­na princip.

En konsekvens av den föreslagna lagstiftningen blir alltså, att en person som framställt en ny växlsorl, hur betydelsefull den än må vara för samhälle oeh individer, inle kan få ensamrätt till sin produkt om inle växtsläktet eller växtarten händelsevis råkat bli införd i förteck­ningen. Som ell exempel kan nämnas atl den nya växlsorten är en bety­delsefull "medicinalväxt" eller en "kryddväxt". Det gäller tydligen för förädlaren alt i fall, då han börjar märka all en idé lar form i en ny och värdefull produkt, verka för alt förteckningen först kompletteras, en ak­tion vars framgång helt lorde bli beroende av vilka ekonomiska och andra krafter som slår lill hans förfogande. Bortsett från all ell vid­sträckt fäll lämnats utanför skyddsområdet ter det sig stötande all lag­stiftningen skall ge incitament lill aktioner av della slag, aktioner där den ekonomiskt eller organisatoriskt svage har små utsikter all göra sig gällande. Del finns alltså anledning befara all den i tillämpningskungö­relsen intagna förteckningens innehåll framdeles kommer atl ge anled­ning lill svåra avvägningsproblem och tvister.

Som anmärkningsvärt framstår även all när man nu bestämt sig för all göra en avgränsning av skyddsområdet man likväl medtagit ett tio­tal prydnadsväxter, som förefaller rält slumpvis utvalda. Del kan väl härvidlag göras gällande, all del finns andra växtarter som i högre grad förtjänar all bli föremål för ensamrätt.

Såsom framgår av det sagda bör enligt min mening lagen göras till-lämplig på alla odlingsbara växter utom möjligen på skogsträd. Föreva­rande paragraf föreslås bli utformad i enUghet därmed; eventuellt kan den helt ulgå. Anses del inle möjligt att redan nu taga della steg, synes del angeläget, att man från svensk sida i fortsättningen inriktar sig på all bland konvenlionsstaterna verka för en sådan lösning. Av särskild vikt anser jag t. v. vara atl den på administrativ väg utfärdade förteckningen över skyddsberättigade växtsläkten och växtarter utformas på elt så­dant sätt all den verkligen kommer atl omfatta alla de växtsläkten och växtarter som kan länkas vara eller inom överskådlig lid bli föremål för växtförädling. Det lorde även vara nödvändigt alt förteckningen fort­löpande göres lUl föremål för översyn och alt växtsortnämnden i en anda av generositet tar de nödvändiga inidaliven, då anledning förekom­mer till komplettering av förteckningen. För alt delta skall kunna ske snabbt och smidigt synes del lämpligl — som också i remissprotokollel förordals — atl Kungl. Maj:t får befogenheten alt bestämma om för­teckningens innehåll.

 

Prop. 1971: 40                                                       215

2 §

Justitieråden Brunnberg, Bergsten och Gyllensvärd:

Departementschefen har i anslulning till Iredje styckel uttalat, atl i förhållande lUl de stater som är anslutna till växtförädlarkonventionen ömsesidighet ej bör krävas såvitt angår växtarter som skyddas enligt den svenska lagen men ej är upptagna på den lill konventionen fogade listan (jfr art. 4 mom. 4 i konventionen). Här må även anmärkas, all lagförslaget ger sortinnehavaren kontroll över import av den skyddade sorten (4 § första stycket 1), medan konventionen ej kräver att unions­stat ger sådant skydd. Del skulle sålunda vid svensk anslulning lill konventionen kunna komma atl brista i ömsesidighet i olika avseenden. Delta är mindre väl förenligt med den föreslagna lagtexten, som ej an­ger någon begränsning i ömsesidighelskravel. Vi finner lämpligl, all frå­gan om tillämpning av lagen beträffande förädlare i konvenlionsstaterna löses genom en bestämmelse som ger Kungl. Maj:l bemyndigande alt meddela förordnande därom i anslutning lill svenskt tillträde lill konven­tionen. I ett sådant förordnande torde — på grundval av art. 3 i konven­tionen — böra anges, all växtförädlarrätt lill sorl som framställts utom­lands får förvärvas, om förädlaren är medborgare eller har hemvist i stat som är ansluten lill konventionen. Ömsesidighel i den omfattning som är avsedd blir säkrad genom de förpliktelser som konventionen åläg­ger konventionsslat.

Att en bestämmelse med nu föreslaget innehåll upptages i lagen gör ej bemyndigandet för Kungl. Maj:l all på grundval av ömsesidighel för­ordna om tillämpning av lagen onödigt, då det såsom departementsche­fen anmärkt kan bli aktuellt atl ingå avtal med annan stal än konven­lionsstat.

Juridisk person med säte i konventionsslat skall enligt art. 3 i kon­ventionen i likhet med fysisk person som är medborgare eller har hem­vist i staten ges skydd i annan konvenlionsstat. Juridisk person skall emellertid enligt det föreliggande förslagel ej godtagas som förädlare. Detta kunde möjligen anses slå i strid med konventionen, men så torde ej vara fallet. Såsom departementschefen framhållit får del an­ses tillfyllest att juridisk person kan förvärva växtförädlarrätt i egen­skap av förädlares rättsinnehavare.

Utlänning som har hemvist i Sverige bör i fråga om förvärv av växtförädlarrätt till sort som framställts utomlands vara likställd med svensk medborgare. En sådan likställighet har måhända ej större prak­tisk betydelse men slår i överensstämmmelse med konventionens sy­stem.

 

Prop. 1971: 40                                                       216

Regeringsrådet Hjern:

I överensstämmelse med vad utredningen föreslagit avses enligt det remitterade förslagel endasl fysisk person kunna vara förädlare av växlsorl. Själva lagtexten utesluter genom sin formulering likväl inle möjUgheten av atl även juridisk person kan vara förädlare, och en sådan tUlämpning synes också bäst slå i samklang med konventionen. Att departementschefen stannat för atl begränsa förädlarrätten lill fysisk person anges bl. a. bero på önskvärdheten av all denna fråga regleras enhetligt på hela del immalerialrättsliga fältet. Departemenls­chefen har eljest åberopat ell enligt min mening tungt vägande skäl för all även juridisk person bör komma i fråga, nämUgen alt växtförädling till övervägande del drivs av förelag, som har forskare och annan personal anställd för ändamålet, och vidare atl förädlingsarbete med en viss växtsorl vanligen pågår så lång lid atl de personer som syss­lar med uppgiflen kan skifta. Enligt min uppfattning ligger häri också en avgörande allmän skillnad mellan växtförädling och den verksam­het som mynnar ul i en patenterbar uppfinning eller skapandet av ett mönster, låt vara att även uppfinningar och mönster mycket ofta är resultatet av ett långvarigt lagarbete. Del av departementschefen an­förda argumentet avfärdas i remissprotokollel emellertid med del nå­got lättvindiga påståendet all del i praktiken knappast lorde bereda några svårigheter all bestämma vem eller vilka som är alt anse som förädlare. För egen del håller jag före alt del mången gång kommer alt bli synnerligen vanskligt att kunna peka ul en viss beslämd individ som "förädlaren". Jag har för övrigl svårt att inse atl någon direkt olä­genhet skulle följa av all juridisk person finge anses som förädlare. En sådan lösning innebär otvivelaktigt all man i de allra flesta fall kommer sanningen om upphovsmannaskapet närmast under det alt man med den av departementschefen förordade lösningen antagligen ofta tvingas till allehanda fiktiva arrangemang med interna tvister i släptåg. Departementsförslagets ståndpunkt är desto mer svårförståe­lig som växtförädlarrätten kan överlåtas lill juridisk person och sådan person alltså i egenskap av rättsinnehavare kan göra ansökan om re­gistrering av växtsorl.

Under hänvisning till det anförda föreslår jag all vid tiUämpning av lagen även juridisk person skall kunna anses som förädlare.

I övrigl instämmer jag beträffande förevarande paragraf med lagrå­dels flesta ledamöter.

3 §

Lagrådet:

Föremål för växtförädlarrätt är enligt 2 § en växtsort som framställts av en förädlare. Beträffande termen växlsort ges ingen definition i lag-

 

Prop. 1971: 40                                                       217

texten. I motiven yttras, alt termens innehåU får anses tUlräckligt klar­lagd genom de skyddsförulsällningar som konventionen och lagförsla­get uppställer. Det lorde närmast vara del s. k. särskillnadskravet i förevarande paragraf som därmed avses, dvs. föreskriften i första stycket under 1 all registrering av växlsorl får ske endasl om den skiljer sig från annan sort som blivit känd före dagen för regislre­ringsansökningen. Enligt uttalande av departementschefen slår här ut­trycket "annan sort" i motsättning lill "egen sorl", dvs. den sökandes egen sorl varom en regel ges i paragrafens tredje stycke. Man kan då fråga sig vad som skall gäUa, om en exakt likadan sort som den, för vilken registrering sökts, blivit känd före ansökningen. Fallet torde vis­serligen enUgl sakens natur vara ovanligt men lär dock, eiUigt vad som framhålles i motiveringen, vara tänkbart. Särskilt kan här nämnas, all även en ren "upptäckt" av en i naturen uppkommen sorl kan skyd­das. Det är då inle omöjligt atl sorten kan upptäckas av mer än en person.

Om fallet av identisk likhet yttrar departemenlschefen, all oaktat de båda sorterna normalt lorde härstamma från olika växtmaterial del med visst fog kan sägas all det egentligen inle är fråga om två sorter ulan om en och samma sorl; all man i lagtexten skilt mellan sort för vilken växtförädlarrätt söks och "annan" sorl har skett av praktiska skäl.

Del nyss återgivna molivultalandel klargör alt meningen är att i ett fall som det nämnda, då fullständig identitet föreligger, registrering inle skall kunna ske emedan sökandens sort ej är ny i den mening som avses i första styckel under punkt 1. I konventionen är della nyhets-krav tydUgare utmärkt genom bestämmelsen i art. 1 atl den sorl för vUken skyddsrätt kan vinnas skall vara ny. Enär även i uttrycket i 2 § av det remitterade förslaget, att det är den som "framställt" en växt­sorl (eller hans rättsinnehavare) som kan få ensamrätt, kan inläggas ett krav på att sorlen skall vara ny, anser sig lagrådet kunna godtaga för­slagel i nu förevarande avseende.

Om växtförädlarrätt avseende en sort förfallit i enUghet med bestäm­melserna i 30 §, torde en ansökan om ny registrering av sorlen inle i något fall böra beviljas. Flera skäl synes tala härför, bl. a. atl eljest en utväg skulle öppnas all kringgå reglerna om längsta giltighetstid för växtförädlarrätt. Den föreslagna lagtexten synes dock inte för alla fall hindra en nyregistrering. Den sort som avsågs med den tidigare registreringen skulle nämligen knappast kunna enligt belraklelsesätlet i förslaget behandlas som en "annan" sort än den, för vilken den nya re­gistreringen söks, och särskUlnadssladgandel i första stycket punkt 1 av förevarande paragraf kunde då inte tillämpas ulan fallet skulle vara hänförligt under paragrafens sista stycke, där hindret är mera begrän­sat. Lagrådet föreslår därför alt sistnämnda stadgande utbyggs med en

 

Prop. 1971: 40                                                       218

bestämmelse om alt hinder för registrering föreligger även då sorlen ti­digare varit registrerad. Atl härmed avses svensk registrering lorde vara lydUgl.

6 §

Lagrådet:

Av 2 § framgår alt växtförädlarrätt i fråga om viss växlsorl vinnes först genom registrering, och tydUgt är atl del som skall göras lill före­mål för registrering är växlsorten. Uttrycket registrering av växtförädlar­rätt bör därför inte användas i förevarande paragraf. Framhållas bör emellertid, att det är avsett alt i växtsortregistret skall ske en registre­ring också av sorlbenämningen. Såsom följer av 35 § skall sådan regi­strering i vissa fall kunna äga rum som en fristående åtgärd och den skall i princip gälla även efter det alt själva sorlen avförts ur registret. Med anledning av vad som nu sagls bör i ett första stycke av föreva­rande paragraf upplagas bestämmelse alt registrering enligt denna lag sker i växtsortregistret, som föres av statens växtsortnämnd. I ell nytt andra stycke bör därefter föreskrivas, alt registrering av växlsorl inne­bär all även sorlens benämning registreras.

7 §
Lagrådet:

I remissprotokollel har anförts all sökanden skall ha den slutliga be­stämmanderätten över beskrivningen, så atl ansökan om registrering av växlsort skall avslås, när sökanden inle är villig atl medverka lill sådan bearbetning av beskrivningen som växtsortnämnden 'finner nödvändig. Med anledning härav vill lagrådet påpeka all motsvarande ordning lorde gälla i fråga om sortbenämningen. Vidhåller sökanden en benämning, som enligt nämndens mening inle kan godtagas, bör alltså hinder anses föreligga för bifall lUl ansökningen om registrering av växlsorten. En annan sak är atl nämnden vid omregislrering enligt 35 § första styckel kan bli nödsakad alt fastställa en benämning ulan alt den godkänts av sortinnehavaren.

8 §

Lagrådet:

Bestämmelsen i tredje stycket i denna paragraf grundas på konventio­nens art. 13 mom. 5, som syftar till atl växlsorl, för vilken skydd sökes i flera konventionsslater, om möjUgl skall registreras under samma sort­benämning. Del synes ej vara anledning all ge bestämmelsen vidare till­lämplighet än som erfordras för alt möjliggöra svensk anslutning till konventionen. Den bör alltså begränsas till all gälla konventionsslater.

 

Prop. 1971: 40                                                       219

Vidare bör i lagtexten komma till uttryck, att det inte enbart är fråga om en möjlighet till avsteg från första och andra styckena. Enligt konven­tionen är regislreringsmyndighelen skyldig alt tillse alt samma sorlbe­nämning användes i den mån den ej är olämplig. Detta innebär tydli­gen alt man från fall till fall skall göra en avvägning mellan å ena sidan intresset av all samma sorl får samma benämning i alla de länder, där registrering sker, och å andra sidan intresset av atl de i den egna staten uppställda hindren mot godtagande av sortbenämning upprälthålles, varvid del förstnämnda intresset dock framstår som så starkt atl det bör få ge vika endast om tungt vägande skäl talar däremot. Bestämmel­sen kan lämpligen avfallas så alt Kungl. Maj:t ges bemyndigande all förordna, atl för del fall, då skydd för växlsorten meddelats eller sökes även i främmande stal som lillträll växtförädlarkonventionen, skall gäUa all den sorlbenämning som användes i den staten skall registreras i Sve­rige, om del ej föreligger synnerliga skäl däremot.

19 §

Regeringsrådet Hjern:

Enligt andra stycket av förevarande paragraf skall i mål om växtför­ädlarrätt regeringsrätten utgöra sista instans. Della framstår vid första påseende som ganska givet, eftersom även patentmål slutligen prövas av regeringsrätten. Beträffande sistnämnda grupp av mål kan emellertid sägas alt de på grund av sin alldeles övervägande tekniska natur föga passar för handläggning i regeringsrätten. Ledamöterna i denna domstol besitter nämligen överlag inle den ingående och allsidiga tekniska sak­kunskap som erfordras för all prövningen av målen skall bli menings­full. Samma lorde bli förhållandel vad beträffar mål om växtförädlar­rätt. Enligt min mening bör del därför vid lämpligl tiUfälle lagas upp lill allvarligt övervägande all befria regeringsrätten från dessa grupper av mål.

20 §

Lagrådet:

Med hänsyn lill alt dagen för registreringen tillagts självständig bety­delse som utgångspunkt för beräkning av förfallodag för årsavgift (23 § andra styckel) bör i lillämpningsförfatlning föreskrivas, all registrering skall ske omedelbart då beslutet därom vunnit laga krafl.

21 §

Justitieråden Brunnberg, Bergsten och Gyllensvärd:

Det är avsett atl lagen ej skall tillämpas på skogsträd. Enligt den lista som utredningen framlagt skall lagen ej heller omfatta några pryd-

 

Prop. 1971: 40                                                       220

nadsträd. Om tillämpningsområdet för lagen i enlighet raed vad vi hem­ställt vid 1 § kommer alt fastslås i en förteckning som ingår i själva la­gen och denna förteckning ej kommer alt upptaga skogsträd och pryd­nadslräd, saknas anledning atl nämna skogsträd och prydnadslräd i före­varande paragraf.

22 § Lagrådet:

I motiveringen lill bestämmelsen i andra stycket anges, atl bestäm­melsen ansluter sig lill konventionens art. 13 mom. 8 a). Med hänsyn liU innehållet i della moment kan uttalandet möjligen föranleda den slut­satsen all bestämmelsen skuUe la sikte även på utomlands registrerad sorlbenämning. Alt ge bestämmelsen en så vidsträckt räckvidd kan emellertid ej anses lUlrådligt. Av den föreslagna lagtexten kan för övrigt ej annat utläsas än all skydd tiUkommer enbart sådan benämning som registrerats enligt förevarande lag och som alltså antecknats i del i Sve­rige förda växtsortregistret.

Att bestämmelsen i första stycket endasl avser i Sverige registrerad benämning lorde ulan vidare vara klart.

32 § Lagrådet:

I motiven tUl denna paragraf har departementschefen omnämnt, all i de häremot svarande stadgandena i PalL och ML finns en regel av inne­håll alt om den som frånkänns patentet resp. mönstret börjat i god tro utnyttja uppfinningen resp. mönstret yrkesmässigt han äger på vissa vUl­kor forlsälla utnyttjandet. Departementschefen har lUlagl alt motsvarig­het därlUl inte ansetts behövlig i växlförädlarrättslagen samt alt en god­troende sortinnehavare åtnjuter ell visst skydd genom den preskriptions­tid som skall gälla för talan om överföring. Lagrådet finner för sin del all sistnämnda skydd är väsentUgt svagare än del som en godtrosregel av angivet innehåll skulle bereda samt vill ifrågasätta om anledning finns alt på denna punkt avvika från vad som gäller inom andra områ­den av immalerialrätten. TUl jämförelse kan också nämnas, att en lik­nande godtrosregel föreslås i 38 §.

Om en godtrosregel införes i förevarande paragraf, torde därav föran­ledas en jämkning i 44 § tUl överensstämmelse med del motsvarande stadgandet, 43 §, i ML.

41 § Lagrådet:

Med hänsyn tUl innehållet i 22 § synes skäl ej föreligga alt straffbe­lägga ringa oaktsamhet.

 

Prop. 1971: 40                                                                      221

44 § Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till vad som anförts vid 32 §.

49 § Lagrådet:

Enligt 73 § PalL fastställs avgifter av Kungl. Maj:l, som därvid äger alt, såvitt avser årsavgifter, förordna om avgiftsbefrielse under ett eller flera av de första åren. Såsom framgår av bestämmelsens avfattning är del ej fråga om ell bemyndigande för Kungl. Maj:t alt i del särskilda fallet medge avgiftsbefrielse, ulan meningen är all föreskrift om avgifts­fria år skall ges genereUt (se NJA II 1968 s. 61 och 113). Avsikten torde vara atl även i fråga om växtförädlarrätt förordnande om befrielse från avgift skall meddelas generellt. Lagtexten bör förtydligas så all della klarare framgår.

Övergångsbestämmelserna Lagrådet:

I motiven till andra stycket har departementschefen, med instämman­de i elt uttalande av utredningen, anfört all någon ny prövning av be­nämningen för sorl som avses i bestämmelsen inte behöver företas. De­partementschefen har tillagt all, om del namn sorlen fåll vid intagning­en i rikssortlistan skulle visa sig kollidera med annan privaträtt, frågan torde kunna lösas i den ordning som föreslagits för utbyte av sortbe­nämning. Gentemot della yttrande vill lagrådet erinra, atl även för den regislreringsansökan som avses i stadgandet reglerna i 8 § är tillämpliga och måste iakttagas vid prövningen. Därvid bör emellertid beaktas önsk­värdheten av all för sorlen i möjligaste mån bibehålla benämningen i rikssorUislan.

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen

Lagrådet:

Lagrådet vill erinra om alt 85 § UL enligt del förslag lill revision av den exekutionsrällsliga lagstiftningen som remitterats lill lagrådet den 14 maj 1970 och varöver lagrådet avgivit utlåtande den 10 december 1970 skall upphävas fr. o. m. den 1 januari 1972.

Förslaget till lag om ändring i införsellagen

Lagrådet:

Förslagel lämnas ulan erinran.

 

Prop. 1971: 40                                                                      222

Utdrag av protokoUet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Ko­nungen i statsrådet på Stockholms slott den 12 februari 1971.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASP­LING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LID­BOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen för justiliedepartemenlet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådels utlå­tande över förslagen lUl

1)    växtförädlarrättslag,

2)    lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

3)    lag om ändring i införsellagen (1968: 621). Föredraganden redogör för lagrådels utlåtande och anför.

De jämkningar i 6, 41 och 49 §§ förslagel lUl växtförädlarrättslag som lagrådet har föreslagit bör godtas.

Jag kan för min del instämma i de synpunkter som lagrådet har an­fört i anslulning lill 7 och 22 §§ förslagel lill växtförädlarrättslag och lill övergångsbestämmelserna lUl samma lag.

Enligt 1 § i del Ull lagrådet remitterade förslagel lUl växtförädlar­rättslag skall del ankomma på Kungl. Maj:l atl bestämma de växtsläk­ten och växtarter inom vilka lagen skall tillämpas. Lagrådets flesta leda­möter har föreslagit all tillämpningsområdet bestäms direkt i lagen genom all som bilaga lill denna fogas en förteckning över de växtsläk­ten och växtarter som skall omfattas och all i 1 § görs en hänvisning tUl denna bilaga. I anslulning härtill har lagrådet förordat en följdänd­ring i 21 §.

Som jag har anfört i remissprolokollet har del förutsatts att lagen i enlighet med utredningens bedömning av föreliggande behov skall re­dan från början omfatta inemot ett hundratal växtsläkten och växtarter. Under de redan inledda förberedelserna för lagens ikraftträdande har del emellertid visat sig all man beträffande flera arter, särskilt bland prydnadsväxterna, f. n. saknar resurser i vårt land all ulföra de prov-ningsarbelen som behövs. Inom växlförädlarunionens ram har uppta­gils förhandlingar om fördelning av provningsarbetena mellan olika länder, men det är ännu ovisst i vad mån dessa förhandlingar kan ge praktiska resultat. Under alla förhållanden får man numera räkna med

 

Prop. 1971: 40                                                       223

att lagen från början görs tillämplig på elt mindre antal arter än man tidigare förutsatt men all llUämpningsområdel stegvis skall kunna ut­vidgas allteftersom den inhemska provningsorganisalionen byggs ul eller de internationella förhandlingarna ger positiva resultat. Eftersom det är ell allmänt intresse all sådana utvidgningar av tillämpningsområdet kan ske snabbt och så snart nödvändiga provningsmöjligheler föreligger an­ser jag mig böra vidhålla mitt förslag i del nu aktuella hänseendet. Jag förutsätter härvid givetvis all Kungl. Maj:t vid fastställande eller kom­plettering av den ifrågavarande förteckningen ser lill alt sådana arter som är eller kan komma att bli obligatoriska enligt konventionen kom­mer all falla under den svenska lagen.

Den ståndpunkt jag sålunda intagit i fråga om 1 § föranleder atl även 21 § behåUs oförändrad.

Som lagrådet har framhållit bör utlänning som har hemvist i Sverige vara likställd med svensk medborgare i fråga om förvärv av växlför-ädlarrält lill sort som har framställts utomlands. Bestämmelsen i 2 § andra stycket förslaget till växtförädlarrätlslag bör jämkas i enlighet härmed.

Med anledning av vad lagrådet uttalat i fråga om det i 2 § Iredje styc­ket nämnda förslag uppställda ömsesidighelskravel vill jag förorda, all paragrafens Iredje stycke ges del innehållet att Kungl. Maj:l kan, i den mån det är nödvändigt för uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt överenskommelse med främmande stat och i övrigt under förutsättning av ömsesidighel eller om del är av betydande allmänt intresse, förordna all växtförädlarrätt får förvärvas även för sort som framställts i främ­mande stat av annan än den som är svensk medborgare eller har hem­vist i Sverige.

Vid behandlingen av 3 § förslagel lill växtförädlarrättslag har lagrådet anknutit till elt uttalande av mig vid remissen lill lagrådet av innebörd atl två sorter som härslammar från olika växtmaterial skulle kunna vara identiskt lika. Till förtydligande av della uttalande vill jag framhålla atl möjligheten till verklig identitet i egentlig mening i den angivna situationen är så utomordentligt ringa att man i praktiken torde kunna bortse från den. Det av lagrådet antydda fallet all mer än en person söker registrering för samma i naturen "uppläckta" sorl framstår också som synnerligen opraktiskt. Fall som dessa lorde därför inle bli aktu­ella vid tillämpningen av lagen. Däremot är det möjligt att sorter här­stammande från olika växtmaterial företer så stora likheter all kravet på särskillnad inle uppfylls. Del var också närmast situationer av den arten som mitt berörda uttalande åsyftade. I sådana fall blir tidpunkten för ansökan avgörande för frågan vilken av de båda sorterna som skall beviljas registrering.

Lagrådet har i detta sammanhang vidare uttalat, alt om växtförädlar­rätt avseende en sorl har förfallit i enlighet med bestämmelserna i 10 §

 

Prop. 1971: 40                                                       224

förslagel lill växtförädlarrättslag, en ansökan om ny registrering av sor­ten inle i något fall torde böra beviljas. I anslulning härtill har lagrådet föreslagit all lUl 3 § Iredje stycket nämnda förslag fogas en bestämmelse om all hinder för registrering av en växlsorl föreligger även när sorlen tidigare varit registrerad.

Jag kan för egen del inle ansluta mig dll lagrådels uppfattning. I art. 6 moment 1 b) i konventionen sägs uttryckligen all den omständigheten att en växtsort före dagen för regislreringsansökningen upplagils i elt of-fenligl register inte utgör hinder mol all sorlen registreras. Av bestäm­melserna i denna arlikel framgår klart all den enda åtgärd med avseen­de på den sort en regislreringsansökan avser som utgör regislreringshin­der är marknadsföring av sorlen. All denna tidigare blivit registrerad ut­gör således enligt konventionen inle hinder mot atl den registreras på nytt, men en förutsättning för ny registrering är all sorten inte har blivit marknadsförd i Sverige före dagen för den nya regislreringsansökningen eller utom riket mer än fyra år före nämnda dag. Av det sagda följer all en sådan bestämmelse som lagrådet har föreslagit knappast skulle vara förenlig med konventionen.

Den ordning som sålunda enligt konventionen och del remitterade förslagel förutsätts gälla lorde i praktiken inle på sätt lagrådet har an­fört kunna utnyttjas för något reellt kringgående av bestämmelserna om längsta gUtighetstid för växtförädlarrätt. Om en registrerad sorl inle alls marknadsförs, kan enligt 27 § i del remitterade förslagel Ivångslicens till utnyttjande av sorlen upplåtas. Om så sker och licensen utnyttjas upp­kommer hinder mot ny framlida registrering av sorlen. Är återigen situationen den all sortinnehavaren underlåter alt marknadsföra sorten och Iredje man inte heller begär tvångslicens, är delta ell tecken på all växlförädlarrätlen helt saknar ekonomiskt värde. Under sådana förhål­landen kan det knappast möta betänkligheter atl medge ny registrering av sorlen sedan rätten på grund av den första registreringen förfallit, om förädlaren eller dennes rättsinnehavare då finner delta vara förenligt med sina intressen. Atl giltighetstiden på della sätt rent formellt kom­mer atl förlängas kan inle medföra några rättsförluster eller andra ölä­genheter.

I fråga om 8 § Iredje stycket förslagel lill växtförädlarrättslag har lagrådet föreslagit all bestämmelsen begränsas lill alt gälla endasl kon­ventionsslater. För egen del anser jag del dock finnas behov alt kunna tillämpa bestämmelsen även med avseende på annan främmande stat och jag kan därför inle biträda lagrådels förslag. Vad lagrådet i öv­rigl föreslagit i fråga om bestämmelsens utformning anser jag däremot i princip böra godtas.

Lagrådet har föreslagit det tUläggel lill 32 § förslagel lUl växtför­ädlarrättslag alt den som frånkännes registrering av växlsorl och i god tro redan har börjat utnyttja sorlen yrkesmässigt skall på vissa villkor

 

Prop. 1971: 40                                                                    225

få fortsätta utnyttjandet. Enligt lagrådet saknas anledning all avvika från vad som för motsvarande fall gäller enligt PatL och ML. Emeller­tid föreligger den skillnaden mot motsvarande situationer inom palenl-och mönslerskyddsrällen all växtmaterial i den godtroende innehava­rens hand kan användas eller avyttras som konsumtionsvara. Någon rättsförlust av större betydelse för den enskilde blir det således knappast fråga om. Är växtmaterialet av god kvalitet torde f. ö. förutsättningarna för en uppgörelse med den lill vilken registreringen överförs kunna vara goda. Eftersom någon egentlig värdeförslörelse inte sker kan inte all­männa hänsyn åberopas lill slöd för den av lagrådet föreslagna regeln. Jag anser följaktligen inte att det föreligger behov alt komplettera lagen med en sådan godtrosregel som lagrådet har föreslagit.

Utöver de ändringar som sålunda föranleds av lagrådels yttrande viU jag för egen del föreslå vissa smärre ändringar i förslagel till växtför­ädlarrättslag, nämligen dels i 21 §, dels i 19 och 48 §§ saml övergångs­bestämmelserna.

EnUgt 21 § i nämnda förslag skall skyddstiden om 15 eller 18 år räk­nas från ingången av året efter det då regislreringsansökningen bifölls. I art. 8 moment 2 i konventionen föreskrivs, att skyddstiden skaU räk­nas från den dag då bevis om skydd utfärdades, vilket hos oss kommer att vara liktydigt med den dag då beslut om registrering vinner laga kraft. Konvenlionsbeslämmelsen lorde visserligen inle hindra alt skydds­tidens begynnelsedag skjuts framåt i tiden och t. ex. såsom enligt det remitterade förslagel bestäms lill ingången av visst kalenderår, men en sådan reglering torde inle vara dllåten om den leder lill all skydds­tiden kan komma att löpa ul tidigare än den skulle ha gjort om den berörda konvenlionsbeslämmelsen varit direkt tillämplig. Så kan emel­lertid i vissa situationer bli fallet med den föreslagna regleringen, om nämligen beslut om registrering meddelas mot slutet av ett kalenderår och så sent all fullföljdstiden utlöper först under nästkommande år. För all bringa lagförslaget i överensstämmelse med konventionen på denna punkt vill jag därför förorda all i 21 § förslaget föreskrivs, all skydds-liden skall räknas från ingången av året efter det då beslutet om re­gistrering vann laga krafl.

Som jag uttalade vid remissen till lagrådet har förslaget tUl växtför­ädlarrättslag vad gäller sättet för fullföljd mol sådant lanlbruksslyrel-:sens beslut som avses i 19 § andra stycket och 48 § andra stycket an-passals lill den organisation av förvaltningsrättskipningen som enligt föreliggande förslag förutses gälla från och med den 1 januari 1972. Del synes mig emellertid rikligare all denna anpassning sker först i samband med riksdagens behandling av de lagförslag rörande förvaltningsrätt­skipningen som väntas bli förelagda riksdagen under dess innevarande session. Jag förordar därför att i 19 § andra styckel och 48 § .andra stycket förslaget lill växtförädlarrättslag "regeringsrätten" ersätts

 

Prop. 1971: 40                                                       226

med "Konungen" och all Iredje stycket i ikraftträdande- och övergångs­bestämmelserna lill lagen får ulgå.

Slutligen bör vissa redaktionella jämkningar vidtas i förslaget till växt­förädlarrättslag.

Jag hemsläller, all Kungl. Maj:t genom proposilion föreslår riksdagen atl

dels godkänna den i Paris den 2 december 1961 undertecknade

konventionen för skydd av växtförädlingsprodukter, dels antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Med bifall lill vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:l Konungen all lill riksdagen skall avlålas proposi­tion av den lydelse bilaga lill delta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

 

Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971                227

Innehållsförteckning

Propositionen    ................................................................... .... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll......................................... .... 1

Lagförslag...........................................................................      2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 november 1970.................    13

1      Inledning  .......................................................................    13

2      Sammanfattning av förslagen..............................................    15

3      Allmän bakgrund............................................................... .. 16

 

3.1     Växtförädling i Sverige.................................................. .. 16

3.2     Den svenska  växtförädlingens praktiska betydelse   ..........    18

3.3     Det allmännas stöd åt växtförädlingen   ..........................    20

3.4     Växtförädlarkonventionen    .......................................... .. 24

4  Utredningen..................................................................... .. 27

4.1     Allmänna synpunkter   ................................................. .. 27

4.2     Växtförädlarrättens objekt och subjekt............................ .. 34

4.3     De allmänna skyddsförutsättningarna............................... .. 36

4.4     Växtförädlarrättens innehåll och omfång    ....................... .. 37

4.5     Skyddstiden   ............................................................ .. 40

4.6     Registreringssystemet m. in........................................... .. 41

4.7     Statsbidrag och växtförädlingsavgift   ............................ .. 42

5  Remissyttrandena    ......................................................... .. 45

5.1     Allmänna synpunkter   ................................................. .. 45

5.2     Växtförädlarrättens objekt och subjekt  ..........................    49

5.3     De allmänna skyddsförutsättningarna.............................. .. 51

5.4     Växtförädlarrättens innehåll och omfång    .......................    52

5.5     Skyddstiden   ............................................................    54

5.6     Registreringssystemet m. m........................................... .. 55

5.7     Statsbidrag och växtförädlingsavgift   ............................    57

6  Departementschefen......................................................... .. 65

6.1     Allmänna sjnpunkter   ..................................................    65

6.2     Växtförädlarrättens objekt och subjekt............................    70

6.3     De aUmänna skyddsförutsättningarna.............................. .. 74

6.4     Växtförädlarrättens innehåll och omfång    ....................... .. 75

6.5     Skyddstiden   ............................................................. .. 78

6.6     Registreringssystemet m. rn........................................... .. 80

6.7     Samordning med växtförädUngsavgiftssystemet.................    82

6.8     Följdlagstiftning till växtförädlarrällslagen   ....................... .. 86

7  Lagförslag....................................................................... .. 86

 

228                   Kungl. Maj:ts proposition nr 40 år 1971

8  Specialmotivering............................................................. .. 87

8.1     Förslaget till växtförädlarrättslag    ................................ .. 87

8.2     Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen................... . 159

8.3     Förslaget tUl lag om ändring i införsellagen   .................... . 159

9  Hemställan   ...................................................................   160

Bilaga 1: Konventionen den 2 december 1961 för skydd av växtförädlings­
produkter ...............................................................   161

Bilaga 2: Växtförädlingsskyddsutredningens förslag..................... . 189

Bilaga 3: Till lagrådet remitterade förslag till växtförädlarrättslag m.m.   ..        200

Utdrag av lagrådets protokoU den 26 januari 1971    ...... -               212

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 februari 1971........ . 222

MARCUS BOKTR. STHLM 19/1    700503