Kungl. Maj: ts proposition nr 30 år 1971 Prop. 1971:30
Nr 30
Kungl. Maj:ts propoåtioii till riksdagen med försteg till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, m.m.; given Stockholms slott den 12 mara 1971.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över juslitieärenden och lagrådets protokoll samt Kungl. Maj:ts och kyrkomötets bilagda skrivelser, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
LENNART GEUER
Propositionens liuTndsakliga innehåll
I propositionen föresläs tre nya lagar av central betydelse på den offentliga förvaltningens område: lag om allmäima förvaltningsdomstolar, förvaltningsprocesslag och förvaltningslag. Förslagen mnebär dels att rättskipningen i regeringsrätten och kammarrätt omorganiseras, dels att allmäima förfaranderegler för förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter införs.
Genom förslagen flyttas tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärsprövningen i förvaltningsärenden från regeringsrätten till kammarrätt. Kammarrätt får ställning av allmän förvaltningsdomstol närmast under regeringsrätten med i stort sett samma målområde som denna. I samband därmed byggs kammarrättsorganisationen ut kraftigt. Sålunda skall det i fortsättningen finnas två kammarrätter, den ena i Stockholm med Svealand utom Värmland samt Norrland, Östergötland och Gotland som domkrets och den andra i Göteborg med återstoden av landet som domkrets. Två av stockholmskammarrättens avdelningar föreslås förlagda till Sundsvall. Antalet avdelningar i kammarrätt ökas från f. n. 9 till 15. Kammarrättsavdelningama föreslås organiserade efter
Prop. 1971:30 2
hovrättsmönster med en kammarrättslagman som ordförande och i princip ordinarie kammarrättsråd som övriga ledamöter.
För regeringsrättens del iimebär förslagen att domstolen huvudsakligen får ställning av prejudikatinstans. Mål, som fullföljs från kammarrätt till regeringsrätten, skall prövas av regeringsrätten bara om denna meddelar prövningstillstånd.
Tillstånd skall meddelas, om det är av vikl för ledning av rättstillämpningen alt frågan prövas av regeringsrätten eller om del föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att resning annars skulle kunna ha beviljats. Som en konsekvens av regeringsrältens ändrade uppgifter föreslås att antalet regeringsråd minskas från f. n. 22 till högst 18. Vidare föreslås att den nuvarande ordningen, atl regeringsrättens mål bereds i statsdeparlementen och föredras inför domstolen av tjänstemän i departementen, skall upphöra. I stället inrättas ett eget kansli för regeringsrätten i vilket särskilda föredragande för domstolen ingår.
Grundläggande regler om förfarandet i mål hos regeringsrätten och kammarrätt föreslås meddelade i förvaltningsprocesslagen. Demia föreslås bli tillämplig även hos länsrätt, länsskatterätt och mellankommunala skatterätten. Syftet med lagen är bl. a. att underlätta för den enskilde att själv föra sin talan vid förvaltningsdomstol.
Förfarandet i förvaltningsdomstol föreslås i princip vara skriftligt. Muntlig förhandling skall kunna ingå i handläggningen, när det kan antas vara till fördel för utredningen. Part föreslås få viss möjlighet att påverka frågan huruvida muntlig förhandling skall komma till stånd. Enskild part, som inställer sig vid muntlig förhandling, skall enli förslaget kunna få ersättning av allmännA medel för sin inställelse, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för inställelsen.
För förvaltningsdomstol föreslås gälla uttryckligt förbud att gå utöver vad som har yrkats i målet. Möjlighet skall dock finnas för domstol att utan yrkande besluta till det bättre för enskild, när det föreligger särskilda skäl och det kan ske utan men för motstående enskilt intresse.
Förslaget till förvaltningslag är avsett att bilda grundvalen för förvaltningsmyndighetemas handläggning av sina ärenden. Lagen syftar främst tiU att stärka den enskildes rättssäkerhet i hans mellanhavanden med myndigheterna. Vid utfommingen av lagen har lagts särskild vikt vid att den skall tillgodose behovet av förfaranderegler i första instans, att reglema skall vara så enkla och lättillgängliga som möjligt samt att lagen inte får äventyra kravet pä snabbhet och effektivitet i förvaltningen.
Förfarandereglema i förvaltningslagen föreslås uppdelade i två huvudavsnitt. I det första ingår sådana regler som kan tillämpas i stort
Prop. 1971:30 '= 3
sett i alla slag av förvaltningsärenden. Hit hör bl. a. regler om jäv, enskilds rätt att anlita ombud eller biträde, myndighets skyldighet att vägleda den som har gjort en ofullständig ansökan e. d., myndighets befogenhet att anlita tolk och ordningen för anförande av besvär över myndighets beslut. De flesta av reglema är nya som allmänna föreskrifter betraktade. Några av reglema, t. ex. reglema om besvärstid, ersätter däremot nuvarande lagstiftning i ämnet.
Det andra huvudavsnittet i förvaltningslagen föreslås innehålla sådana bestämmelser som är av särskild betydelse i ärenden där det är fråga om myndighetsutövning mot enskild, dvs. när myndighet utövar befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättigjhet, skyldighel, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande. Sålunda föreslås bl. a. bestämmelser om rätt för sökande, klagande eller aiman part i ell ärende alt ta del av utredningsmaterialet i ärendet, myndighets skyldighel att underrätta part om detta material, parts rätt att muntligen lämna uppgift i ärende, myndighets skyldighet att ange skälen för beslul, varigenom den avgör ärende, och att underrätta part om Innehållet i sådant beslut och om vad han skall iaktta vid klagan över beslutet Samtliga bestämmelser är nya som allmänna regler betraktade.
Propositionen iimehåller dessutom förslag till konsekvensändringar till lagen om allmänna förvaltningsdomstolar, förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. Ändringarna går bl. a. ut på att i olika specialförfattningar föra in uttryckliga bestämmelser om huruvida besvär skall anföras hos Kungl. Maj:t eller hos förvaltningsdomstol. Härvid överges den nuvarande tekniken att beteckna även besvär, som skall prövas av regeringsrätten, såsom besvär hos Kungl. Maj:t. I stället anges i sådant fall att besvär skall anföras hos regeringsrätten. I konsekvens härmed kommer i fortsättningen uttrycket att talan fullföljs hos Kungl. Maj:t i princip att innebära att talan skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Som en konsekvens av ett av syftena med förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen — att åstadkonuna enhetliga och generellt tillämpliga regler för förfarandet hos förvaltningsmyndigheter resp. hos förvaltningsdomstolar — har vidare de förfaranderegler som nu finns i ohka specialförfattningar i stor utsträckning utmöastrats.Denna anpassning av specialförfattningar till förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen har hittills slutförts beträffande ett 50-tal författningar. Avsikten är att arbetet därmed skall fortsätta.
Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1971, såvitt angår förfaranderegler för länsrätt, länsskatterätt och mellankommunala dmtte-rätten, samt i övrigt den 1 januari 1972.
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
1) Förslag tiU Lag
om allmänna f öiraltnlngsdomstolar
Härigenom förordnas som följer.
1§
Regeringsrätten är, i enlighet med vad i regeringsformen sägs, högsta allmänna förvaltningsdomstol. Den har sitt säte i Stockholm.
Kammarrätt är allmän förvaltningsdomstol närmast under regeringsrätten.
Kammarrätterna är kammarrätten i Stockholm och kammarrätten i Göteborg.
Regeringsrätten
2§
Regeringsrätten prövar
1. besvär över kammarrättens beslut,
2. besvär över annat beslut i förvaltningsärende som enligt lag eller av riksdagen beslutad författning anföres hos domstolen.
3. mål som avses i 20 § lagen (1936: 567) om domkapitel.
Om regeringsrättens behörighet att pröva ansökningar om resning och återställande av försutten tid finns bestämmelser i 19 § regeringsformen.
3 §
Regeringsrätten hestår av högst aderton regeringsråd. Konungen förordnar ett av regeringsråden att vara domstolens ordförande.
Om regeringsråds tjänstgöring i lagrådet finns bestämmelser i regeringsformen.
4§
Regeringsrätten är delad i två eller flera avdelningar. Avdelningarna är lika behöriga att upptaga mål som regeringsrätten handlägger.
Regeringsrättens ordförande är ordförande på en avdelning. Ordförande på annan avdelning är det regeringsråd som Konungen förordnar.
Om avdelnings sammansättning vid prövning av mål finns bestämmel-
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971 5
ser i regeringsformen. Vid behandling av fråga om prövningstillstånd skall tre regeringsråd deltaga.
5 §
Finner avdelning vid överläggning till avgörande av mål, att den mening som råder på avdelningen avviker från rättsgrundsats eller lagtolkning, som förut varit antagen av regeringsrätten, får avdelningen förordna, att målet eller, om det kan ske, endast viss fråga i målet skall avgöras av regeringsrätten i dess helhet. Sådant förordnande får också meddelas, om det i annat fall är av särskild betydelse för rättstillämpningen att målet eller viss fråga avgöres av regeringsrätten i dess helhet.
Har i olika avgöranden av regeringsrätten kommit till uttryck mot varandra stridande åsikter i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning, äger första stycket tillämpning endast om avdelningen finner att den rådande meningen avviker från det senast meddelade avgörandet.
När mål avgöres av regeringsrätten i dess helhet, skall alla ledamöterna deltaga i avgörandet, om ej laga hinder möter.
6§ När avdelning behandlar ansökan om resning i något av regeringsrätten avgjort mål eller ärende, får ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet, ej tjänstgöra på avdelningen, om domfört antal ledamöter ändå är att tillgå inom domstolen.
7 § För beredning och föredragning av mål i regeringsrätten finns hos domstolen särskilda tjänstemän.
Kammarrätterna
8 § Kammarrätt prövar
1. besvär
över beslut i förvallningsärende som enligt lag eller annan för
fattning anföres hos domstolen,
2. mål
som underställes domstolen enligt folkbokföringsförordningen
(1967:198).
Konungen förordnar om kammarrättemas domkretsar.
9§ Innefattar besvär även fråga, som det ankommer på Konungen att avgöra, och finner kammarrätten frågorna ej böra avgöras var för sig, skall kammarrätten med eget utlåtande överlämna målet till Konungens prövning.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
10 §
I kammarrätt finns kammarrättspresident, en eller flera kammarrättslagmän samt kammarrättsråd. De skall vara lagfarna.
Kammarrättspresident, kammarrättslagman och kammarrättsråd utnämnes av Konungen.
11 §
Kammarrätt är delad i avdelningar. Konungen får bestämma att avdelning skall vara förlagd till annan ort än den där domstolen har sitt säte.
Avdelning består av presidenten eller en lagman såsom ordförande samt av minst två kammarrättsråd, av vilka en är vice ordförande.
Om särskild sammansättning av kammarrätt vid behandling av mål om fastighetstaxering finns bestämmelser i taxeringsförordningen (1956: 623).
12 §
Kammarrätt är domför med tre ledamöter. Fler ån fyra får ej sitta i rätten. Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns bestämmelser i taxeringsförordningen (1956:623).
Konungen bestämmer i vilken omfattning åtgärd som avser endast måls beredande får vidtagas av ledamot i kammarrätten eller av annan tjänsteman vid denna.
Gemensamima bestämmelser
13 §
I fråga om omröstning i allmän förvaltningsdomstol gäller bestämmelsema i 16 och 29 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.
U § Allmän förvaltningsdomstol sammanträder på den ort där den har sitt säte eller där avdelning av domstolen är förlagd. När det föreligger särskilda skäl får domstolen sammanträda på annan ort.
15 §
Ledamot och föredragande i allmän förvaltningsdomstol skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej utöva befattning som ledamot eller föredragande.
Ledamot och föredragande i allmän förvaltningsdomstol skall ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken.
De som står i sådant förhållande till varandra som sägs i 4 kap. 12 § rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i allmän förvaltningsdomstol.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 7
16 §
Konungen får på begäran av allmän förvaltningsdomstol förordna särskilda sakkunniga för viss tid med uppgift att tillhandagå domstolen med utlåtanden.
17 §
Vid allmän förvaltningsdomstol finns kansli.
18 §
Konungen meddelar närmare bestämmelser om allmän förvaltningsdomstols organisation och verksamhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, lagen (1967:64) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal och lagen (1970: 279) om besvär över beslut av riksdagens organ skall upphöra att gälla.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om besvär över beslut som meddelats före ikraftträdandet. Besvär över beslut, som enligt äldre bestämmelser anföres hos kammarrätten, skall efter ikraftträdandet prövas av kammarrätten i Stockholm. Konungen får dock bestämma att sådana besvär över beslut av myndighet inom domkretsen för kammarrätten i Göteborg skall prövas av denna kammarrätt.
Regeringsrätten får bestå av fler än aderlon regeringsråd till dess antalet nedgått till detta antal till följd av inträffade ledigheter. Om särskilda skäl föreligger, får dock nya ledamöter utses dessförinnan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
2) Förslag
till
Förvaltningslag
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde
1 §
Denna lag gäller handläggning av ärende hos förvaltningsmyndighet. Lagen gäller även ärende hos domstol, om ärendet avser domstolens förvaltande verksamhet.
Har i lag eller i författning som beslutats av Konungen eller riksdagen meddelats bestämmelse som avviker från denna lag, gäller dock den bestämmelsen.
2§ Lagen gäller icke ärende hos
1. Konungen,
2. kommunal myndighet, om ärendet avgöres genom beslut som överklagas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd,
3. överexekutor eller utmätningsman, om ärendet avser myndighetens exekutiva verksamhet, eller
4. polis-, åklagar- eller tullmyndighet, om ärendet avser myndighetens verksamhet till förekommande eller beivrande av brott.
3§
Bestämmelserna i 14—20 §§ gäller endast i den mån fråga är om utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande.
Bestämmelserna i 14—20 §§ tillämpas ej
1. i ärende i första instans när ärendet avser sjukvård och mjmdighelens beslut ej kan överklagas genom besvär eller
2. när ärendet avser föreskrift till allmän efterrättelse och fråga ej är om prövning med anledning av överklagande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 9
Allmänna bestämmelser
4§ Den som har att handlägga ärende är jävig,
1. om saken angår honom själv eller hans make, föräldrar, barn eller syskon eller annan honom närstående eller ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon honom närstående,
2. om han eller någon honom närstående är ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång,
3. om ärendet blivit anhängigl hos myndigheten efter överklagande eller underställning eller på grund av tillsyn över annan myndighet och han tidigare hos den underordnade myndigheten deltagit i den slutliga handläggningen av ärende som rör saken.
4. om han i saken fört talan som ombud eller mot ersättning biträtt någon eller
5. om eljest särskild omständighet föreligger som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet.
Från jäv bortses när frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse.
5§
Den som är jävig får ej handlägga ärendet. Han får dock vidtaga åtgärd, som ej utan olägligt uppskov kan ombesörjas av annan.
Känner någon till omständighet som kan antagas utgöra jäv mot honom, skall han självmant ge det till käima.
Har fråga om jäv mot någon uppkommit och har annan ej trätt i hans ställe, skall myndigheten snarast besluta i jävsfrågan. Den som jävet gäller får deltaga i prövningen av jävsfrågan endast om myndigheten ej är beslut-för utan honom och annan ej kan träda i hans ställe utan olägligt uppskov.
Mot beslut i jävsfråga får talan föras endast i samband med talan mot beslut, varigenom myndigheten avgör ärendet.
6§
Den som för talan i ärende får anlita ombud eller biträde. Den som har ombud skall dock medverka personligen, om myndigheten begär det.
Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får myndigheten avvisa honom som ombud eller biträde i ärendet.
Talan mot myndighets beslut att avvisa ombud eller biträde får föras i samma ordning som gäller för talan mot beslut, varigenom myndigheten avgör ärendet.
If—11563
10 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
7 §
Handling anses ha kommit in till myndighet den dag då handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, anlänt till myndigheten eller kommit behörig tjänsteman till banda. Underrättas myndighet särskilt om att telegram till myndigheten anlänt till telegrafanstalt, anses telegrammet ha kommit in redan när underrättelsen nått behörig tjänsteman.
Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats i myndighetens lokal eller funnits tillgänglig för myndigbeten på postanstall, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till banda närmast följande arbetsdag.
Telegram eller annat meddelande som icke är underskrivet skall bekräftas av avsändaren genom egenhändigt undertecknad handling, om myndigheten begär det.
8§ Är ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling från någon som saken angår ofullständig och kan bristen avhjälpas på ett enkelt sätt, skall myndigheten vägleda honom, om det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt.
9§ När myndighet har att göra med någon som ej behärskar svenska språket eller är allvarligt hörsel- eller talskadad, får myndigheten vid behov anlita tolk.
10 §
Innan myndighet inhämtar yttrande genom remiss, skall myndigheten noga pröva behovet av åtgärden. Behöver yttrande inhämtas från flera, skall det göras samtidigt, om ej särskilda skäl föranleder annat. Om det ej är obehövligt, anges i remissen i vilka avseenden och inom vilken tid yttrande önskas samt huruvida mottagaren bör inhämta yttrande från annan.
11 §
Talan mot sådant beslut av myndighet som kan överklagas genom besvär får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
12 §
Besvär över myndighets beslut anföres genom att besvärshandling tillställes den förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol som har att pröva besvären. I besvärshandlingen skall anges det beslut som överklagas.
Besvärshandlingen skaU ha kommit in inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. I fråga om beslut, som avser föreskrift till allmän efterrättelse och som ej delges, räknas besvärsliden från den
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 11
dag då beslutet tillkännagavs. Har beslutet tillkännagivits vid mer än ett tillfälle, räknas besvärstiden från dagen för dét sista tillkännagivandet.
Besvär som ej anförts i rätt tid upptages ej till prövning. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet, skall besvären ändå upptagas till prövning.
13 §
Myndighet, som har att pröva besvär, kan förordna att det överklagade beslutet, om det eljest skulle lända till efterrättelse omedelbart, tills vidare icke skall gälla.
Särskilda bestämmelser för vissa ärenden
14 §
Sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som tillförts ärendet med de begränsningar som följer av 39 § andra stycket lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar eller av denna paragraf.
Myndighet får vägra att lämna ut annat material än allmän handling under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäller beträffande allmän handling. Lämnas sådant material ut, skall myndigheten om det behövs göra förbehåll om hur det får användas.
Har myndigheten vägrat att lämna ut handling eller annat som tillförts ärendet, skall myndigheten på annat sätt upplysa parten om innehållet i materialet, i den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse so«i föranlett vägran att lämna ut materialet. Myndigheten skall vid behov förordna att den som erhåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.
16 § Ärende får ej avgöras utan att sökande, klagande eller annan part underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över det. Myndigheten får dock avgöra ärende utan att så skett,
1. om åtgärderna är uppenbart obehövliga,
2. om ärendet rör tillsättning av tjänst, antagning för frivillig utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak och fråga ej är om prövning med anledning av överklagande,
3. om det kan befaras att genomförandet av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt försvåras eller
4. om ärendets avgörande ej kan uppskjutas.
Underrättelse enligt första stycket får ske genom delgivning.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Bestämmelsema i 14 § om begränsningar i rätten att ta del av det som tillförts ärendet äger motsvarande tillämpning i fråga om underrättelse enligt första stycket.
16 §
Vill sökande, klagande eller annan part muntligen lämna uppgift i ärendet, skall tillfälle beredas honom att göra det, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. Sådan uppgift antecknas genom myndighetens försorg i den utsträckning som det behövs.
17 §
Beslut, varigenom myndighet avgör ärende, skall innehålla de skäl som bestämt utgången. Skälen får dock utelämnas helt eller delvis,
1. om beslutet icke går part emot eller det eljest är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen,
2. om beslutet rör tillsättning av tjänst, antagning för frivillig utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak,
3. om det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, privatlivets helgd, enskilds behöriga ekonomiska intresse eller jämförbart förhållande eller
4. om ärendet är så brådskande att det ej finns tid att
utforma skälen.
Har skälen utelämnats, bör myndigheten på begäran av part om möjligt
upplysa honom om dem i efterhand.
18 §
Sökande, klagande eller atman part skall underrättas om innehållet i beslut varigenom myndighet avgör ärende, om det ej är uppenbart obehövligt. Är det uppenbart atl beslutet går honom emot, skall han även underrättas om vad han har att iakttaga vid talan mot beslutet och om skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling. Underrättelse får ske genom delgivning.
Första stycket äger motsvarande tillämpning, om annan som får överklaga beslutet begär att skriftligen få del av detta.
1Ȥ
Innan myndigheien rättar beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, skall tillfälle lämnas part att yttra sig, om det ej är obehövligt.
20 § Den som uppsåtligen bryter mot förbehåll eller förordnande som meddelats enligt 14 § eller 15 § tredje stycket dömes till böter eller fängelse i högst ett är, om ej gämingen är belagd med straff i brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1946: 326) om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets hand-
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 13
läggning insända handlingar med posten m.m. och lagen (1954:355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut skall upphöra att gälla.
I fråga om besvär över beslut som meddelats före den 1 januari 1972 gäller äldre bestämmelser.
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, lillämpas i stället den nya bestämmelsen.
3) Förslag
till
Förvaltningsprocesslag
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller rättskipning i regeringsrätten, kammarrätt, skatterätt och länsrätt.
2§ Har i lag eller i författning som beslutats av Konungen meddelats bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.
Måls anhängiggörande
3§
Ansökan, besvär, anmälan, underställning och annan åtgärd, varigenom mål anhängiggöres, skall ske skriftligen.
Ansöknings- eller besvärshandling från enskild bör innehålla uppgift om hans namn, personnummer, yrke, postadress och telefonnummer. Handlingen skall vara egenhändigt undertecknad av honom eller hans ombud.
4§
I ansöknings- eller besvärshandling eller därmed jämförlig handling skall anges vad som yrkas samt de omständigheter som åberopas till stöd härför. I besvärshandling anges dessutom det beslut mot vilket talan föres.
Sökande eller klagande bör vidare uppge bevis som han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis.
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 dr 1971
5§ Är ansöknings- eller besvärshandling så ofullständig att den icke kan läggas till grund för prövning i sak, skall rätten förelägga sökanden eller klaganden att inom viss tid avhjälpa bristen vid påföljd att hans talan annars ej upptages till prövning.
6 §
Mål upptages ej till prövning, om ansökan, besvär eller annan åtgärd, varigenom mål anhängiggöres, ej skett inom föreskriven tid.
7 §
Besvärshandling tillställes den domstol som har att pröva besvären. Handlingen skall ha kommit in inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av det beslut som överklagas. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till den domstol eller förvaltningsmyndighet som har meddelat beslutet, skall besvären ändå upptagas till prövning.
Måls handläggning
8 § Rätten skall tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Vid behov anvisar rätten hur utredningen bör kompletteras, överflödig utredning får avvisas.
9§
Förfarandet är skriftligt.
I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när det kan antagas vara till fördel för utredningen.
I kammarrätt, skatterätt och länsrätt skall muntlig förhandling hållas, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen éj är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det.
10 §
Ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling, varigenom mål anhängiggöres, och det som hör till den skall tillställas motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasattes. Mottagaren skall föreläggas att svara inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.
Underrättelse enligt första stycket behövs ej,
1. om det är uppenbart att talan ej kan bifallas eller att underrättelse är onödig eller
2. om det kan befaras att underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslut i målet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 15
11 §
Den som förelagts att svara skaU göra det skriftligen, om ej rätten förordnar att svaret får lämnas vid muntlig förhandling.
Den som svarar skall ange huruvida han medger eller bestrider yrkandena i målet eller, om målet anhängiggjorts genom anmälan eller underställning, huruvida han godtager eller motsätter sig åtgärd som ifrågasattes. Om han bestrider yrkande eller motsätter sig ifrågasatt åtgärd, bör han ange skälen härför och de bevis som han vill åberopa.
Svar skall innehålla uppgift om vilket mål det hänför sig till.
12 §
Rätten skall ge sökande eller klagande tillfälle att ta del av svar och det som hör till svaret och att inom viss tid yttra sig skriftligen över detta, om det ej är obehövligt. Rätten får förelägga honom att yttra sig över svaret vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.
13 §
Om det behövs, skall rätten inhämta yttrande från förvaltningsmyndighet som tidigare beslutat i saken.
14 §
Till muntlig förhandling skall kallas sökande eller klagande och den som har att svara i målet. Enskild får föreläggas att inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro ej utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.
15 §
Enskild part, som inställt sig till muntlig förhandling, fär tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Rätten får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen.
16 §
I fråga om offentlighet och ordning vid muntlig förhandling gäller 5 kap. 1—5 och 9 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Utöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får rätten förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det behövs av hänsyn till privalivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska intresse.
17 §
Vid muntlig förhandling föres protokoll. Protokollet skall innehålla redogörelse för förhandlingens gäng och för den utredning som förebringas vid förhandlingen. I protokollet skall antecknas vad som förekommer vid för-
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
handlingen i fråga om yrkanden, medgivanden, bestridanden, invändningar och vitsordanden.
18 §
Innan mål avgöres, skall part ha fått kännedom om det som tillförts målet genom annan än honom själv och haft tillfälle att yttra sig över det, om det ej föreligger sådana skäl däremot som anges i 10 § andra styckel.
19 §
Bestämmelserna i 43 § om begränsningar i rätten att ta del av det som tillförts målet äger motsvarande tillämpning i fråga om underrättelse enligt 10 § första stycket, 12 eller 18 §.
Vissa bevismedel
20 §
Skriftlig handling, som åberopas till bevis, skall tillställas rätten utan dröjsmål. I fråga om sådant bevis gäller i övrigt 38 kap. 1—5, 7 och 8 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av skriftlig handling utgår dock alltid av allmänna medel.
21 §
Åberopas till bevis föremål, som lämpligen kan ges in till rätten, skall föremålet utan dröjsmål överlämnas dit. I fråga om sådant bevis gäller 39 kap. 5 § rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av föremål utgår dock alltid av allmänna medel.
22 §
Äberopar part skriftlig handling eller föremål till bevis, får rätten förelägga honom att inom viss tid tillställa rätten handlingen eller föremålet vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.
23 §
Rätten får förordna om syn på stället för besiktning av fastighet eller plats eller av föremål som ej lämpligen kan ges in till rätlen. Vid sådan syn får yrkeshemlighet röjas endast om det finns synnerlig anledning därtill.
I fråga om syn på stället gäller bestämmelserna om muntlig förhandling i tillämpliga delar.
24 §
Rätlen får inhämta yttrande över fråga, som kräver särskild sakkunskap, från myndighet, tjänsteman eller den, som eljest har att gå till banda med yttrande i ämnet, eller anlita annan sakkunnig i frågan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 17
I fråga om sakkunnig gäller 40 kap. 2—7 och 12 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Ersättning för utlåtande av myndighet, tjänsteman eller den som eljest har att gå till hända med yttrande utgår endast om det är särskilt föreskrivet. Annan sakkunnig är berättigad till ersättning av allmänna medel för sitt uppdrag. Rätten får bevilja förskott på sådan ersättning.
25 §
Rätten får förordna om förhör med vittne eller sakkunnig. Sådant förhör äger rum vid muntlig förhandling. Förhöret får hållas under ed eller försäkran. Om förhör gäller 36 kap. 1—18 och 20—23 §§ samt 40 kap. 9—11, 13—16 och 20 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
26 §
Vittne eller sakkunnig har rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse. Rätten får bevilja förskott på ersättning för kostnad för resa och uppehälle. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av Konungen.
Har vittnet eller den sakkunnige inkallats på begäran av enskild part och visar det sig att parten saknade godtagbart skäl för sin begäran, får rätten ålägga honom att återbetala ersättningen till statsverket.
27 §
Finner skatterätt eller länsrätt att förhör med vittne eller sakkunnig lämpligen bör hållas av annan skatterätt eller länsrätt, får rätten efter samråd med denna besluta härom.
I fråga om bevisupptagning enligt första stycket gäller 35 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Beslut
28 §
Domstol, som har att pröva besvär, kan förordna att det överklagade beslutet, om det eljest skulle lända till efterrättelse omedelbart, tills vidare icke skall gälla och även i övrigt förordna rörande saken.
29 §
Rättens avgörande får ej gå utöver vad som yrkats i målet. Om det föreligger särskilda skäl, får dock rätten även utan yrkande besluta till
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
det bättre för enskild, när det kan ske utan men för motstående enskilt intresse.
30 §
Rättens avgörande av mål skall grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet.
Av beslutet skall framgå de skäl som bestämt utgången.
31 §
Beslut, varigenom rätten avgör målet, skall tillställas part genom handling som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där sådan förekommit. Beslut som kan överklagas skall dessutom innehålla upplysning om vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över beslutet.
Kräves särskilt tillstånd för prövning av besvär till regeringsrätten, skall kammarrättens beslut innehålla uppgift härom och om de grunder på vilka sådant tillstånd meddelas.
32 §
Beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, får rättas av domstolen. Om det ej är obehövligt, skall tillfälle lämnas part att yttra sig innan rättelse sker.
Besvär
33 §
Mot skatterätts och länsrätts beslut föres talan hos kammarrätt. Mot kammarrätts beslut föres talan hos regeringsrätten. Talan föres genom besvär. Talan får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot.
34 §
Mot beslut, som ej innebär att målet avgöres, får talan föras endast i samband med talan mot beslut i själva målet. Talan får dock föras särskilt när rätten
1. ogillat invändning om jäv mot ledamot av rätten eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning,
2. avvisat ombud eller biträde,
3. förordnat rörande saken i avvaktan på målets avgörande,
4. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför rätten och underlåtenhet att iakttaga föreläggandet kan medföra särskild påföljd för honom,
5. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga före-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 19
läggande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet eller ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,
6. förordnat angående undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om annan liknande åtgärd,
7. förordnat angående ersättning för någons medverkan i målet eller
8. avslagit begäran om biträde eller till biträde förordnat annan än den som begärts.
Mot beslut, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får talan föras endast om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på målets utgång.
Särskilda regler om besvär hos regeringsrätten
35 §
Besvär över kammarrätts beslut i fråga som fullföljts till eller underställts kammarrätten prövas av regeringsrätten endast om regeringsrätten meddelat prövningstillstånd.
Meddelas ej prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. Erinran därom skall intagas i regeringsrättens beslut.
Att prövningstillstånd ej behövs i mål om utlämnande av allmän handling framgår av 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen.
36 §
Prövningstillstånd meddelas,
1. om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av regeringsrätten eller
2. om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att grund för resning föreligger eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror pä grovt förbiseende eller grovt misstag.
Om prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera likartade mål, som samtidigt föreligger till bedömande, får prövningstillstånd meddelas även i övriga mål.
Meddelar regeringsrätten prövningstillstånd för viss fråga, får domstolen pröva även annan fråga som besvären avser.
37 §
I mål, vari prövningstillstånd kräves, får omständighet eller bevis, som klaganden åberopar först i regeringsrätten, beaktas endast om det föreligger särskilda skäl.
Klaganden bör i besvärshandlingen ange de skäl som han åberopar till stöd för sin begäran om prövningstillstånd.
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Straff ocb vite
38 §
Den som vid muntlig förhandling stör förhandlingen eller fotograferar i rättssalen eller vägrar att efterkomma föreskrift, som meddelats till ordningens upprätthållande, dömes till böter, högst femhundra kronor. Till samma straff dömes den som muntligen inför rätten eller i skrivelse till rätten uttalar sig otillbörligt.
39 §
Den som uppsåtligen bryter mot förbehåll eller förordnande, som meddelats med stöd av 19 eller 43 §, dömes till böter eller fängelse i högst ett år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
Den som utan giltigt skäl röjer vad som enligt rättens förordnande ej får uppenbaras dömes till böter.
40 §
Vite enligt denna lag får ej bestämmas till högre belopp än femtusen kronor. Har vite utdömts och förelägger rätten nytt vite, får vitet bestämmas lill högst tiotusen kronor.
Har ändamålet med vite förfallit, får vitet ej utdömas.
övriga bestämmelser
41 §
I fråga om jäv mot den som handlägger mål enligt denna lag gäller bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.
42 §
Rätten skall självmant upptaga fråga om ansvar för förseelse under förfarandet och om utdömande av vite som förelagts med stöd av denna lag.
43 §
Sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som tillförts målet med de begränsningar som följer av 39 § andra stycket lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar eller av denna paragraf.
Rätten får vägra alt lämna ut annat malerial än allmän handling under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäller beträffande
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971 21
allmän handling. Lämnas sådant material ut, skall rätten om det behövs göra förbehåll i fråga om hur det får användas.
Har rätten vägrat att lämna ut handling eller annat som tillförts målet, skall rätlen på annat sätt upplysa parten om innehållet i materialet, i den mån det behövs för att han skall kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som föranlett vägran att lämna ut materialet. Rätten skall vid behov förordna att den som erhåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.
44 §
Handling anses ha kommit in till rätten den dag då handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, anlänt till rätten eller kommit behörig tjänsteman till banda. Underrättas rätten särskilt om att telegram till rätten anlänt till telegrafanstalt, anses telegrammet ha kommit in redan när underrättelsen nått behörig tjänsteman.
Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats i rättens kansli eller funnits tillgänglig för rätten på postanstall, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till banda närmast följande arbetsdag.
Telegram eller annat meddelande som icke är underskrivet skall bekräftas av avsändaren genom egenhändigt undertecknad handling, om rätten begär det.
45 §
Är någon som kallats till muntlig förhandling hindrad att inställa sig, skall han omedelbart anmäla det till rätten.
46 §
I fråga om laga förfall äger 32 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken motsvarande tillämpning.
47 §
Skall rätten bringa handling eller annat fill någons kännedom, får det ske genom delgivning.
48 §
Den som för talan i mål får anlita ombud eller biträde. Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får rätten avvisa honom som ombud eller biträde i målet.
22 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
49 §
Ombud skaU styrka sin behörighet genom fullmakt. Fullmakt skall innehålla ombudets namn. Får ombudet sätta annan i sitt ställe, skall detta anges.
Styrker ombud ej sin behörighet, skall rätten förelägga ombudet eller huvudmannen att avhjälpa bristen. Är i sådant fall ansöknings- eller besvärshandling undertecknad av ombud, skall i föreläggandet anges att talan upptages till prövning endast om detla iakttages. Har annan åtgärd företagits av ombud som ej styrkt sin behörighet, skall i föreläggandet anges att åtgärden beaktas endast om föreläggandet iakttages.
50 §
Behärskar part, vittne eller annan som skall höras inför rätten ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel- eller talskadad, skall rätten vid behov anlita tolk. Rätten får även i annat fall vid behov anlita tolk.
Som tolk får ej anlitas den vars tillförlitlighet kan anses förringad på grund av hans ställning till någon som för talan i målet eller på grund av annan därmed jämförlig omständighet.
51 §
Den som anlitas som tolk vid muntlig förhandling skall inför rätten avlägga ed eller försäkran, att han efter bästa förstånd skall fullgöra sitt uppdrag.
52 §
Den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten har rätt till arvode samt ersättning för kostnad och tidsspillan. Kostnad för tolk betalas av allmänna medel.
53 §
Vad i denna lag sägs om enskild part gäller i tillämpliga delar även den som är ställföreträdare för parten.
Denna lag träder i kraft beträffande skatterätt och länsrätt den 1 juli 1971 samt i övrigt den 1 januari 1972.
I fråga om talan mot beslut av skatterätt eller länsrätt, som meddelats före den 1 januari 1972, gäller äldre bestämmelser om talan mot beslut av prövningsnämnd eller länsstyrelse i motsvarande fall.
I fråga om talan mot kammarrätts beslut, som meddelats före den 1 januari 1972, gäller äldre bestämmelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 23
4) Förslag till Lag om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål
Härigenom förordnas som följer.
1 § Om besvär mot beslut, vilket meddelats med stöd av lag eller annan författning som utfärdats före den 1 januari 1972, enligt vad hittills gällt skall anföras hos Konungen, skall besvären, i den mån ej annat föreskrives i 2 §, i stället anföras hos kammarrätt i följande mål:
1. mål om val till befattning eller uppdrag, mål om val för upprättande av förslag tUl befattning eller uppdrag,
2. mål om avlöningsförmån, inbegripet ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag, sjukvård, beklädnad och dylikt, mål om resekostnads-och traktamentsersättning, mål om delaktighet i eller avgift till pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, mål om rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrift eller överenskommelse,
3. mål om ersättning till tjänsteman vid polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet för utgift, som är föranledd av hans verksamhet,
4. mål om annan ersättning som enligt författning utgår av statsmedel, såvida ej författningen hänvisar den som gör anspråk på ersättning att vid tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol eller expropriations-domstol eller ersättning enligt författningen utgår till kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet eller fråga är om ersättning eller hittelön enligt lagen (1942: 350) om fomminnen eller om ersättning enligt naturvårdslagen (1964:822),
5. mål om beslut av tullmyndighet i samband med in- eller utförsel av vara med undantag dock för sådant beslut om befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift som meddelats med stöd av Konungens bemyndigande, mål om tillstånd att hålla provian-teringsfrilager,
6. mål om beslut rörande statens, kommuns eller annan kommunal förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller annan avgift, såvida ej beslutet avser nedsättning eller befrielse och meddelats med stöd av Konungens bemyndigande eller fråga är om oljeavgift eller avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol, eller om beslut enligt lagen (1939:254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter,
7. mål om beslut rörande återbetalning av ulskylder, böter eller andra allmänna medel, såvida ej beslutet meddelats med stöd av Konungens be-
24 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
myndigande eller avser avgift vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol,
8. anmärknings- och avkortningsmål, mål om tillsyn över stiftelser,
9. mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller bekämpande av djur-eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller behandling i särskilt fall meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande eller angående omhändertagande, smittrening, oskadliggörande eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller om beslut enligt arbelarskyddslagen (1949: 1), allmänna ordningsstadgan (1956:617), lagen (1956:618) om allmänna sammankomster eller strål-. skyddslagen (1958: 110) eller i ärende som avses i skogsförläggningslagen (1963: 246),
10. mål om förordnande angående läkarundersökning av den som är anställd i allmän tjänst, mål om disciplinär bestraffning, mål om avstängning från tjänstgöring, mål om skiljande från allmän tjänst eller därmed jämförUgt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning,
11. mål om föreläggande vid vite, såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller om föreläggande enligt lagen (1919: 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m., lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, lagen (1948:433) om försäkringsrörelse, lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket, lagen (1950: 596) om rätt till fiske, lagen (1955: 183) om bankrörelse, lagen (1955:416) om sparbanker, lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen, lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m., lagen (1959: 118) om krigs-ansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring, civilförsvarslagen (1960: 74), lagen (1963:76) om kreditaktiebolag, jordförvärvslagen (1965:290), förordningen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, miljöskyddslagen (1969: 387), jordhävdslagen (1969:698), lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar eller lagen (1970: 596) om förenklad aktiehantering,
12. mål om utdömande av vite,
13. mål om beslut som i särskilt fall meddelats angående behandlingen av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller som eljest hålles i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt,
14. mål om handräckning, såvida ej fråga är om beslut enligt lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 25
2 § Besvär som enligt författningarna skall fullföljas hos Konungen skall anföras hos regeringsrätten i följande mål:
1. mål om beslut av kommunalstämma i ärende, som endast angår i mantal satt jord,
2. mål ora fördelning till återbetalning av lån utav allmänna medel,
3. skattläggningsmål, övriga mål om grundskatter eller därmed jämförliga ulskylder, mål om markegångsprisen,
4. mål om fastställande av jordebok, om upptagande i eller uteslutande ur jordebok av fastighet eller särskild anteckning, om ändring i förhållande, varom uppgift finnes införd i jordebok saml sådana i 2 § 7: o) lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj:ls regeringsrätt avsedda mål om förmåner, rättigheter och skyldigheter, vilka åtföljer fastighet på grund av dess särskilda natur och egenskap,
5. mål om rust- och rotehållares rättigheter och skyldigheter, övriga mål rörande indelnings- och roteringsverket, mål om hemmans och lägenheters indelning till lotsning, om utbyten av boningsplatser för lotsar eller av lots-ningspliktiga hemman och lägenheter, om dessas förmåner, friheter och skyldigheter, mål om ordningen och sättet för begagnande av samfälld tångtäkf,
6. mål om tillvaro av eller företräde till stadgad åborätt eller ständig besittningsrätt till hemman eller lägenhet, som tillhör kronan, menighet eller allmän inrättning,
7. mål om rättighet till och villkoren för skatteköp av kronan, menighet eller allmän inrättning tillhörig fastighet, som jämlikt författningarna får till skatte försäljas, om fastställande av skatteköpeskilling, mål om nybygges omföring till skatte och villkoren därvid,
8. mål om avgäld från avsöndrad lägenhet, om fördelning av mantal eller ulskylder mellan stamfastighet och avsöndrad lägenhet, mål om tomtmätning, mål om avslyckning enligt 5 kap. lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad, mål om undantag från tillämpningen av de om vissa jordbruksarrenden enligt lag gällande särskilda bestämmelser eller av föreskrifter i lagen (1957: 390) om fiskearrenden,
9. avvittringsmål,
10. mål om registrering enligt lagen (1899: 59) om skydd för vissa mönster och modeller,
11. mål om upphävande av registrering av elektrisk starkströmsledning eller undcrstation,
12. mål om bötesansvar,
13. mål som enligt övergångsbestämmelse vid ändring i lagen om Kungl. Maj;ts regeringsrätt skall prövas av regeringsrätten.
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
3§ Har i mål som avses i 1 eller 2 § besvärshandling inkommit till stalsde-partement inom föreskriven besvärstid, skall talan ändå anses fullföljd i rätt tid.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972 men gäller ej fråga om besvär över beslut som meddelats dessförinnan.
5) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1967: 64) om tillfällig ökning av regeringsrådens anta!
Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1967:64) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•'
Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall Kungl.
Maj:ts regeringsrätt skall
till och med den 30 juni 1971 utgöras till
och med den 31 december 1971
av tjugotvå regeringsråd. Därefter utgöras
av högst tjugotvå regerings-
skall antalet regeringsråd nedbringas råd.
Därefter skall antalet regerings
till sjutton, i den mån det kan ske råd
nedbringas till sjutton, i den mån
till följd av inträffade ledigheter. det
kan ske till följd av inträffade
ledigheter.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.
6) Förslag
till
Lag
om ändring i gifiermålsbalken
Härigenom förordnas, att 2 kap. 13 § gifiermålsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
' Senaste lydelse 1968: 60.
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
27
(Nuvarande lydelse)
2 KAP.
(Föreslagen lydelse)
|
13 §.» |
Klagan över beslut av länsstyrelse i fall, som i 1 § avses, eller av socialstyrelsen i fall, som i 5 § avses, må föras hos Konungen i justitiedepartementet i den ordning, som år bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.
Talan mot beslut av länsstyrelse i fall, som avses i 1 §, eller av socialstyrelsen i fall, som avses i 5 §, föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
7) Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1916:434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående
Härigenom förordnas, att lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående- skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) Vill någon klaga över beslut angående utfärdande av intyg enligt 3 kap. 3 § giftermälsbalken eller äktenskaps-certifikat eller angående företagande av vigsel, må han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst inom svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig vigselförrät-tare, hos Konungens befallningsha-vande och, där det meddelats av myndighet utom riket eller av chefen för
(Föreslagen lydelse) Vill någon klaga över beslut angående utfärdande av intyg enligt 3 kap. 3 § giftermälsbalken eller äktenskaps-certifikat eller angående företagande av vigsel, må han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst inom svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig vigselförrät-tare, hos Konungens befallningsha-vande och, där det meddelats av myndighet utom riket eller av chefen för
> Senaste lydelse 1968: 768. ' Senaste lydelse 1968: 760.
28
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) utrikesdepartementets rättsavdelning, hos Konungen i vederbörande statsdepartement, över domkapitlets eller Konungens befallningshavandes beslut må klagan föras hos Konungen genom besvär, som vid talans förlust skola ingivas eller insändas till vederbörande statsdepartement sist å trettionde dagen från det klaganden erhöll del av beslutet.
(Föreslagen lydelse) utrikesdepartementets rättsavdelning, hos kammarrätten, över domkapitlets eller Konungens befallningshavandes beslut må klagan föras hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
8) Förslag
till
Lag
om ändring i föräldrabalken
Härigenom förordnas i fråga om föräldrabalken*,
dels alt i 21 kap. 2—4 och 9 §§ ordet »länsstyrelsen» skall bytas ut mot »länsrätten»,
dels att 8 kap. 10 § samt 21 kap. 1, 5, 6 och 10—12 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8 KAP.
10 §.2
över barnavårdsnämnds------------- hos länsstyrelsen.
|
Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos kammcurätten genom besvär. Barnavårdsnämnds, länsstyrelses eller kamn:iarrätts beslut länder omedelbart till efterrättelse. |
Talan mol länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär.
Barnavårdsnämndens eller länsstyrelsens beslut länder, utan hinder av klagan, till efterrättelse intill dess aimorlunda kan varda förordnat.
1 21 kap. tillagt genom 1967; 712. ■ Senaste lydelse 1954: 356.
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
29
21 KAP.
1 §•
Verkställighet av vad rätten i dom eller beslut bestämt om vårdnad eller umgängesrätt eller om överlämnande av barn sökes hos länsstyrelsen.
Har domen eller beslutet icke vunnit laga kraft och är ej särskilt medgivet att verkställighet ändå får ske, får länsstyrelsen icke vidtaga åtgärd enligt 2 eller 3 §.
Verkställighet av vad allmän domstol i dom eller beslut bestämt om vårdnad eller umgängesrält eller om överlämnande av barn sökes hos länsrätten.
Har domen eller beslutet icke vunnit laga krafl och är ej särskilt medgivet att verkställighet ändå får ske, får länsrätten icke vidtaga åtgärd enligt 2 eller 3 §.
5§.
Är det uppenbart att förhållandena ändrats väsentligt sedan domen eller beslutet meddelades, kan länsstyrelsen vägra verkställighet, om det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att fråga om ändring beträffande vårdnad eller umgängesrätt prövas av rätten. Sådan fråga upptages av rätten på ansökan av den som varit part i ärendet hos länsstyrelsen eller av barnavårdsman eller barnavårdsnämnd.
Länsstyrelsen får även i annat fall vägra verkställighet, om risk, som ej är ringa, föreligger för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.
Är det uppenbart att förhållandena ändrats väsentligt sedan allmän domstols dom eller beslut meddelades, kan länsrätten vägra verkställighet, om det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att fråga om ändring beträffande vårdnad eller umgängesrätt prövas av allmän domstol. Sådan fråga upptages av allmän domstol på ansökan av den som varit part i ärendet hos länsrätten eller av barnavårdsman eller barnavårdsnämnd.
Länsrätten får även i annat fall vägra verkställighet, om risk, som ej är ringa, föreligger för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.
6§.
Även om dom eller beslut som avses i 1 § ej föreligger, äger den som har vårdnaden att, när barnet vistas hos annan, påkalla länsstyrelsens ålgärd för att barnet skall överflyttas till honom.
Även om dom eller beslut som avses i 1 § ej föreligger, äger den som bar vårdnaden att, när barnet vistas hos annan, påkalla länsrättens åtgärd för att barnet skall överflyttas till honom.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
Föreligga särskilda skäl att fråga om ändring beträffande vårdnaden prövas av rätten, kan länsstyrelsen vägra att vidtaga den sökta åtgärden.
I övrigt
(Föreslagen lydelse)
Föreligga särskilda skäl att fråga
om ändring beträffande vårdnaden
prövas av allmän domstol, kan läns
rätten vägra att vidtaga den sökta
åtgärden.
----------- §§ tUlämpning.
10 §.
I ärende eiUigt detta kapitel skall länsstyrelsen föranstalta om den utredning som är behövlig. Förhör fär hållas med var och en som kan antagas ha upplysningar av betydelse att lämna. Länsstyrelsen kan förordna, att barnet skall undersökas av läkare.
I kallelse till förhör eller läkarundersökning äger länsstyrelsen förelägga vite. Länsstyrelsen äger utdöma förelagt vite.
I ärende enligt detta kapitel kan länsrätten förordna, att barnet skall undersökas av läkare.
I kallelse till läkarundersökning äger länsrätten förelägga vite. Läns-rätten äger utdöma förelagt vite.
11 §•
|
---- motsvarande tUlämpning. Kostnad för utförande av uppdrag enligt 2 § första stycket andra punkten, hämtning eller omhändertagande av barn och läkarundersökning betalas av allmänna medel. Fråga om ersättning för sådan kostnad prövas av länsrätten. |
Beträffande parti--------------
/ fräga om ersättning till den som på kallelse inställt sig för förhör inför länsstyrelsen och icke år part äga bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande tillämpning. Ersättningen skall dock alltid betalas av allmänna medel. Även kostnad för utförande av uppdrag enligt 2 § första stycket andra punkten, hämtning eller omhändertagande av barn och läkanmdersök-ning betalas av allmänna medel. Fråga om ersättning enligt detta stycke prövas av lånsstyrelsen.
12 §.
Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär. Be-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 31
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
svaren ingivas till länsstyrelsen. Denna skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om det ej är uppenbart att anledning saknas, och införskaffa ytterligare utredning, om det är behövligt. Länsstyrelsen skall därefter sända handlingarna i årendet jämte eget utlåtande till vederbörande statsdepartemenet.
Beslut,
som ej avser utdömande av Beslut enligt detta kapitel som ej
vite eller ersättning för parts kostnad, avser utdömande av vite eller ersatt-
länder omedelbart till efterrättelse, ning för parts kostnad länder ome-
om ej annat förordnas. delbart till efterrättelse, om ej
annat
förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt avser 21 kap. Äldre bestämmelser gäller dock i denna del fortfarande i fråga om talan mot länsstyrelses beslut som meddelats före den 1 juli 1971.
I övrigt träder lagen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller dock i denna del fortfarande i fråga om talan mot länsstyrelses beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
9) Förslag
tiU
Lag
om ändring 1 joi>dförvärvsIagen (1965: 290)
Härigenom förordnas, att 1, 14 och 15 §§ jordförvärvslagen (1965:290) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•*
Fast egendom,-------------------------- om aktiebolag.
FörvärvstiUstånd fordras----------------- från staten;
2. om staten, landstingskommun, 2. om staten, landstingskommun, stad, landskommun, köping, munici- kommun eller kommunalförbund är palsamhälle eller kommunalförbund förvärvare; är förvärvare;
> Senaste lydelse 1967:268.
32 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3. om
egendomen enligt medgi- 3. om egendomen enligt medgi
vande av Konungen förvärvas för vande av Konungen förvärvas för
kyrkligt ändamål eller fånget prövats kyrkligt ändamål
eller fånget prövats
enligt lagen den 4 januari 1927 (nr 1) enligt lagen (1970:
939) om förvalt-
angående tillstånd till försäljning av ning
av kyrklig jord;
kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt;
4. om egendomen förvärvas av aktier.
14 §.
Ansökan om-------------------------- fatta beslutet.
Avser tiUstånd------------------------- tillståndets giltighet.
Vägras tillstånd, skola i beslutet anges tillämpat lagrum och de skäl på vilka beslutet grundas.
Må klagan föras över beslut eller Äger säljare påkalla inlösen enligt äger säljare påkalla inlösen enligt 10 §, skall i beslutet anges vad som 10 §, skall i beslutet anges vad som därvid är att iakttaga, därvid är att iakttaga.
15 §.
|
hos Konungen. |
Talan mot------------------------
Besvären skola inges till lantbruksnämnden. Denna skall snarast möjligt sända handlingarna i ärendet till besvärsmyndigheten jämte bevis om beslutets delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, eget utlåtande över besvären.
Ha besvären ingivits till besvärsmyndigheten, utgör detta ej hinder mot att besvären upptagas till prövning, om de inkommit före besvärstidens utgång.
Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 33
10) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier I vissa bolag
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,
dels att 5 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 17 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 §.*
Ansökan
om tillstånd till förvärv Ansökan om tillstånd till förvärv
av fast egendom enligt 1 eller 2 § av fast egendom enligt 1 eller 2 §
eller om prövning enligt 4 § ingives eller om prövning enligt 4 § tillstäl-
till länsstyrelsen i det län där egen- les länsstyrelsen i det län där egen
domen eller del av denna är belägen, domen eller del av denna är belägen.
Ansökan göres skriftligen före fång- Ansökan göres skriftligen före fång
et eller inom tre månader från det et eller inom tre månader från det
fånget skedde. I ärendet bör fånges- fånget skedde. I ärendet bör fånges-
handlingen eller, om sådan ännu ej handlingen eller, om sådan ännu ej
upprättats, fångesmannens skriftliga upprättats, fångesmannens skriftliga
samtycke till ansökningen företes i samtycke till ansökningen företes i
huvudskrift eller bestyrkt avskrift, huvudskrift eller bestyrkt avskrift.
Har det ej skett och är ej fråga om Har det ej skett och är ej fråga om
förvärv på auktion som avses i 8 §, förvärv på auktion som avses i 8 §,
må sökanden föreläggas att avhjälpa må sökanden föreläggas atl avhjälpa
brislen vid äventyr att ansökningen bristen vid äventyr att ansökningen
eljest avvisas. eljest avvisas.
Angår ansökan------------------------- att utövas.
Göres ej--------------------------- stycket utgått.
Sökes tillstånd------------------------- tUl Konungen.
över lånsstyrelses beslut i ärende, som nu sagts, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i all-månhet är stadgad.
Närmare föreskrifter rörande den Närmare föreskrifter rörande den
utredning, som må erfordras för läns- utredning, som må erfordras för
' Senaste lydelse 1970: 1007. 2—1156,3
34 Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
styrelses prövning i sådant ärende, länsstyrelses
prövning i ärende, som
meddelas av Konungen. nu sagts, meddelas av Konungen.
17 a §.
Mot beslut av länsstyrelse i ärende, som avses i i §, eller om utseende av ombud enligt 17 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
11) Förslag till Lag om ändring i lagen (1970:998) om arrendenämnder och hyresnämnder
Härigenom förordnas, att 15 § lagen (1970: 998) om arrendenämnder och hyresnämnder skall ha nedan angivna lydelse.
(I prop. 1971:12 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse)
15 §
Ansökan i----------------------- motsvarande tillämpning.
Motpart skall beredas tillfälle att Förhandling skall hållas inför yttra sig över ansökningen. Förhand- nämnden, om det ej är uppenbart att ling skall hållas inför nämnden, om förhandling ej behövs. Fastighetens det ej är uppenbart att förhandling ägare kan vid vite föreläggas att in-ej behövs. Fastighetens ägare kan vid ställa sig till förhandling, vite föreläggas att inställa sig till förhandling.
Beslut enligt 14 § andra stycket lagen (1970:246) om tvångs förvaltning av bostadsfastighet får meddelas utan att fastighetsägaren beretts tillfälle att yttra sig i frågan.
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 35
12) Förslag
tUl
Lag
om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred
Härigenom förordnas, att i 4 kap. lagen (1933: 269) om ägofred skall införas en ny paragraf, 46a§, samt närmast före paragrafen en rubrik av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse) Om besvär
46 a§.
Talan mot lånsstyrelses beslut enligt 23, 41, 42 eller 43 § eller om förordnande av förrättningsman enligt 40 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av lånsstyrelse enligt denna lag, beträffande vilket förbud mot klagan icke föreskrivits, föres talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
13) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1952:166) om bäradsallmänningar
Härigenom förordnas, att 47 § 2 mom. lagen (1952: 166) om bäradsallmänningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
47 §.
2 mom. Mot beslut som länssty- 2 mom. Talan mot beslut, som relse meddelat enligt denna lag må länsstyrelse meddelat i fall som av-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
talan föras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkomm.it till jordbruksdepartementet inom en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.
(Föreslagen lydelse)
ses i 1 mom. eller enligt 8, 17, 37 eller 38 §, föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
14) Förslag
till
Lag
om ändring 1 lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
Härigenom förordnas, att 46 § 2 mom. lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
46 §. |
2 mom. Mot beslut som lånsstyrelse meddelat enligt denna lag mä talan föras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.
2 mom. Talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat i fall som avses i 1 mom. eller enligt 7 a, 16, 36 eller 37 §, föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av lånsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971 37
15) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske
Härigenom förordnas, att 41 § lagen (1950: 596) om rätt till fiske skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
41 §.* |
Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall delgivning ske enhgt 17 § delgivningslagen (1970:428).
Är någon missnöjd med länsstyrelses beslul enligt denna lag, må klagan föras hos Konungen genom besvär, vdka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två månader efter det klaganden erhöll del av beslutet. Vederbörande fiskeri-intendent är på grund av sin befattning behörig att föra klagan över sådant beslut.
Beslut, som avses i 22, 28 och 29 §§, skola lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Om särskilda skäl föreligga, må länsstyrelsen förordna att även beslul, som avses i 31 §, skaU lända till omedelbar efterrättelse.
Talan mot länsstyrelses beslut i ärende, vara 24, 28 eller 29 § äger tillämpning, eller rörande utdömande av vite enligt 32 § föres hos kammarrätten genom besvär inom två månader efter det klaganden erhöll del av beslutet.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär inom tid som. sägs i första stycket.
Vederbörande fiskeriintendent är på grund av sin befattning behörig att föra talan i ärende som avses i första eller andra stycket.
Då beslut som länsstyrelse eller kammarrätt meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall delgivning ske enligt 17 § delgivningslagen (1970: 428).
Beslut, som avses i 22, 28 och 29 §§, skola lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej annorlunda förordnas. Om särskilda skäl föreligga, må länsstyrelsen förordna att även beslut, som avses i 31 §, skall lända till omedelbar efterrättelse.
* Senasie lydelse 1970: 438.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
16) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1960:130) om fiskevärdsområden
Härigenom förordnas, att 31 § lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden skall ba nedan angivna lydelse.
|
31 §. |
(Nuvarande lydelse)
Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall meddelande om beslutet på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då meddelandet först infördes i sådan tidning.
Mot länsstyrelses beslut enligt denna lag må talan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två månader efter det delgivning skett.
Länsstyrelses beslut, som avser annat än fiskevårdsområdes bildande, skall, om ej annorlimda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.
(Föreslagen lydelse)
Mot länsstyrelses beslut om. förordnande av sakkunnigt biträde enligt 17 § må talan ej föras.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos kammarrätten genom besvär. Besvären skola anföras inom två månader efter det klaganden fick del av beslutet.
Då beslut som länsstyrelse eller kammarrätt meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall meddelande om beslutet på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då meddelandet först infördes i sådan tidning.
Länsstyrelses eller kammarrätts beslut, som avser annat än fiskevårdsområdes bildande, skall, om ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 39
17) Förslag
tUl
Lag
om ändring i lagen (1938: 274) om räft till jakt
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1938: 274) om rätt till jakt, dels att 11 § 3 mom.* skall upphöra att gälla, dels att 13 § 4 mom. skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 27 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
13 §.
4 mom. Menar den---------------- så skedde.
Beslut angående jaktutövningen Beslut angående jaktutövningen
skall, där ej länsstyrelsen annorlunda skall, där ej annorlunda förordnas,
förordnar, lända till efterrättelse lända till efterrättelse utan hinder av
ulan hinder av att talan föres mot alt talan föres mot beslutet,
beslutet.
27 §.3
Talan mot polismyndighets beslut enligt 23 § föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot lånsstyrelsens beslut må talan ej föras.
Mot lånsstyrelses beslut enligt 10, 11 eller 13 § eller rörande föreläggande eller förordnande med stöd av 24 § 1 mom. första stycket föres talan hos kammarrätten genom besvär. I fall, som avses i 11 §, skola besvär anföras inom två månader från det klaganden erhöll del av beslutet.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Meddelande om länsstyrelses eller kammarrätts beslut med stöd av 11 § skall införas i tidning inom orten.
> Senaste lydelse 1963:606. ' Senaste lydelse 1951:290. ' Förutvarande 27 § upphävd genom 1951:290.
40 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Delgivning av beslutet skall anses ha skett den dag dd meddelandet infördes i tidningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
18) Förslag
tiU
Lag
om ändring i vattenlagen (1918: 523)
Härigenom förordnas, att i vattenlagen (1918:523) skall införas en ny paragraf, 14 kap. 10 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
14 KAP.
10 §. Mot beslut av Konungens befall-ningshavande enligt denna lag om föreläggande vid vite, om fastställelse av stadgar eller av ändring av stadgar, om förordnande av förrättnings-man, biträdande förrättningsman, god man eller biträde åt sakägare, om förordnande eller entledigande av syssloman eller om arvode till syssloman föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I samma ordning föres talan mot beslut av Konungens befallningsha-vande beträffande föreläggande enligt 2 kap. 35 § vid annat äventyr än vite eller beträffande fråga som avses i 2 kap. 64 § eller 68 § första stycket samt mot sådant beslut av Konungens befallningshavande som avses i 10 kap. 53, 77 eller 78 §.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 41
(Föreslagen lydelse) (Nuvarande lydelse)
I övrigt föres talan mot beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
19) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled
Härigenom förordnas, att i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled skall införas en ny paragraf, 84 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
84 a §. Talan mot beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande om anlitande av sakkunnigt biträde, om utseende eller entledigande av styrelseledamot eller revisor i flottningsförening, om föranstaltande om åtgärd på sådan förenings bekostnad, om utseende av förvaltare som avses i 82 a § eller med anledning av sådan förvaltares beslut i fråga om äterställningsåtgärder föres hos Konungen genom besvär.
Mot annat beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande enligt denna lag föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
2t—11563
42 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
20) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11
maj 1929
Härigenom förordnas, att 23 § lagen (1929: 405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrältskonventionen av den 11 maj 1929 skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) {Föreslagen lydelse)
23 §.
Föreläggande, varom--------------- företaget uppkommer.
Då ombud------------------------- tillgänglig förteckning.
Kostnad för---------------------------- är föreskriven.
Talan mot beslut av Konungens befallningshavande enligt första stycket föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
21) Förslag
tm
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom förordnas, att 37 kap. 6 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
37 KAP.
6 §. / ärende, som handlägges av över- Begär den dömde att bliva munt-wafcntngsnämnd och avser annan ligen hörd i ärende, som handlägges
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
43
(Nuvarande lydelse)
fråga än upphörande av övervakning eller av meddelad föreskrift, skall den dömde erhålla tillfålle att yttra sig, såframt det lämpligen kan ske och hans hörande ej finnes vara utan gagn. Begär den dömde att bliva muntligen hörd i ärende hos nämnden, skall tillfälle därtill beredas honom.
I ärende hos kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden bör, om det kan antagas vara till gagn och lämpligen kan ske, tiUfäUe beredas den dömde ott yttra sig eller att bliva muntligen hörd.
(Föreslagen lydelse)
av övervakningsnämnd, skall tillfälle därlill beredas honom.
I ärende hos kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden bör, om det kan antagas vara till gagn och lämp-Ugen kan ske, tillfälle beredas den dömde att bliva muntligen hörd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
22) Förslag
tUl
Lag
om ändring i lagen (1040: 358) med vissa bestämmelser till skydd för
försvaret m. m.
Härigenom förordnas, att i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. skall införas en ny paragraf, 10 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse) 10 a§. Mot länsstyrelses beslut enligt 6 § om utdömande av vite föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av lånsstyrelse enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
23) Förslag
till
Lag
om ändring I lagen (1964: 641) om behandling i fångvårdsanstalt
Härigenom förordnas, att 78 § lagen (1964: 541) om behandling i fång vårdsanstalt skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
78 §. |
Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt deima lag föres genom besvär hos Konungen. Besvären skola ingivas till kriminalvårdsstyrelsen.
Intagen äger-------------------
I länsstyrelses beslut enligt 12 § andra stycket må ändring sökas genom besvär hos kriminalvårdsnämnden. Besvären skola ingivas till länsstyrelsen, som har att med eget yttrande skyndsamt insända handlingarna i ärendet till kriminalvärds-nämnden.
Mot ungdomsfängelsenämndens, —
Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut i särskilt fall enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär. Mot annat styrelsens beslut enligt lagen föres talan hos Konungen genom besvär.
---------------- 75§.
I länsstyrelses beslut enligt 12 § andra stycket må ändring sökas genom besvär hos kriminalvårdsnämnden.
ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
45
24) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
Härigenom förordnas, att 24 och 26 §§ lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
24 §.1
Framställning om-------------- —
Framställningen må-------------
Innan framställning enligt 5, 10 eller 17 § bifalles, skall den dömde, om det ej av särskilda skål finnes kunna underlåtas, beredas tillfålle att yttra sig i ärendet.
(Föreslagen lydelse)
- eller Norge. den meddelats.
|
26 §. |
Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen.
Ora ej annorlunda förordnas, skall kriminalvårdsstyrelsens beslut omedelbart lända till efterrättelse.
Är den dömde här i riket omhändertagen för verkställighet av dom, som avses i kriminalvårdsstyrelsens beslut, skall i fråga om förberedande och utförande av hans talan mot beslutet vad i rättegångsbalken är stadgat om offentlig försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och ersättning till försvararen skola dock all lid gäldas av statsverket.
Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.
Om ej annorlunda förordnas, skola kriminalvårdsstyrelsens och kammarrätts beslut omedelbart lända till efterrättelse.
Är den dömde här i riket omhändertagen för verkställighet av dom, som avses i kriminalvårdsstyrelsens eller kammarrätts beslut, skall i fråga om förberedande och utförande av hans talan mot beslutet vad i rättegångsbalken är stadgat om offentlig försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och ersättning till försvararen skola dock alltid gäldas av statsverket.
Senaste lydelse 1964: 548.
46 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
25) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1968: 565) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring har i riket
Härigenom förordnas, att 32 § lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
32 §.
Talan mot beslut enligt denna lag Talan mot beslut som
avses i 22
föres hos Konungen genom besvär, eller 25 § föres hos kammarrätten
I fall som avses i 22 och 25 §§ skall genom besimr, som skall ha anförts
besvären ha inkommit inom två må- inom två månader från beslutets dag.
nåder från beslutets dag. Talan mot annat beslut enligt den-
na lag föres hos Konungen genom
besvär.
Beslut enligt---------- annat förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 47
26) Förslag
till
Lag
om ändring 1 lagen (1887: 42 s. 1) angående handelsreglster, firma
och prokura
Härigenom förordnas, att 3 § lagen (1887:42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3§.
Har den — —-------------------------- registrering vägras.
Vägras registrering,--------------------- skälen därför.
Är sökanden med beslutet miss- Är sökanden med beslutet miss
nöjd, äge han, vid talans förlust, in- nöjd, äge han, vid talans förlust, in
om två månader från beslutets dag om två månader från beslutets dag
däröver anföra besvär hos länsstyrel- däröver anföra besvär hos länsstyrel
sen, om beslutet meddelats av särskild sen, om beslutet meddelats av särskild
registerförare, och mot länsstyrelsens registerförare, och mot länsstyrelsens
beslut hos Konungen. beslut hos kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
27) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1902: 71 s. 1), Innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
Härigenom förordnas, att 2 § 6 mom. lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall ha nedan angivna lydelse.
» Senaste lydelse 1964:657.
48 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 §.
6 mom. Åsidosätter koncessionshavaren-------- delvis återkallas.
Fråga om återkallelse prövas av Fråga om återkallelse prövas av
den Konungen bemyndigar. den Konungen bemyndigar. Mot be-
slut om återkallelse föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
28) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1942:336) om särskilda skyddsåtgärder för vissa
kraftanläggningar
Härigenom förordnas, att 17 § lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
17 §.2
Mot
krigsskyddsnämndens beslut
rörande ersättning enligt 7 § föres
talan hos kammarrätten genom be-
.wär.
Klagan över krigsskyddsnämndens Talan mot annat beslut av krigs-
beslut
må föras hos Konungen genom skyddsnämnden enligt denna lag
besvär. Där ej annorlunda förordnas, föres hos Konungen genom besvär,
skall heslutet dock omedelbart lända Där ej annorlunda förordnas, skall
till efterrättelse. beslutet dock omedelbart lända till
efterrättelse.
• Senaste lydelse 1957:383. 2 Senaste lydelse 1957:49.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 49
Denna lag träder i kraft den I januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
29) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1919: 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet
Härigenom förordnas, att 24, 37 och 40 §§ lagen (1919: 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
24 §.
Fondkommissionär åligger------------------ fattade beslut.
Tillsynsmjmdigheten äger att ge- Tillsynsmyndigheten äger att genom föreläggande av vite tillhålla nom föreläggande av vite tUlhålla fondkommissionär att fullgöra sina fondkommissionär att fullgöra sina skyldigheter enligt denna paragraf skyldigheter enligt denna paragraf. ävensom att fålla till sådant vite.
37 §.
Har fondbörsstyrelse------------------- börsordningen åligger.
Tillsynsmyndigheten äger förelag- Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av förbud el- ga vite vid meddelande av förhud eller föreskrift enligt denna paragraf ler föreskrift enligt denna paragraf. samt fälla till sådant vite.
40 §.
över beslut, som av tillsynsmyn- Talan mot beslut, som meddelas av
digheten på grund av denna lag med- tillsynsmyndigheten på grund av delas, må klagan föras hos Konungen denna lag, föres hos Konungen genom
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut år stadgad, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.
(Föreslagen lydelse)
besvär, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
30) Förslag
tm
Lag
om ändring i lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser
Härigenom förordnas, att 20 § lagen (1929:116) om tiUsyn över stiftelser skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
20 §. |
över beslut, som Konungens befallningshavande på grund av denna lag meddelar, må klagan föras hos Konungen inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgad. Förbud enligt 16 § så ock förordnande jämlikt 18 § andra stycket lände utan hinder av förd klagan till efterrättelse, där ej Konungen annorlunda förordnar.
Mot beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Förbud etUigt 16 § så ock förordnande jämlikt 18 § andra stycket lände till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
51
31) Förslag
Ull
Lag
om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel
Härigenom förordnas, att 7 § 1 mom., 13 § 7 mom. och 20 § lagen (1936: 567) om domkapitel skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
7§. |
1 m o m.* över val av ledamöter och suppleanter i domkapitel må anföras besvär, vilka, ställda till Konungen, skola inom tre veckor från den dag, då valet avslutades, ingivas tUl domkapitlet, som efter inhämtande av vederbörandes förklaringar samt efter infordrande av valsedlar och övriga valhandlingar, i den mån de ej äro för domkapitlet tillgängliga, har att med eget yttrande till Konungen insända besvären jämte de förklaringar, som inkommit, ävensom protokoU, valsedlar och övriga handlingar rörande valet.
1 mom. Talan mot val av ledamöter och suppleanter i domkapitel föres hos kammarrätten genom besvär. Besvären skola inom tre veckor från den dag, dä valet avslutades, ingivas till domkapitlet, som efter inhämtande av vederbörandes förklaringar samt efter infordrande av valsedlar och övriga valhandlingar, i den mån de ej äro tillgängUga för domkapitlet, har att med eget yttrande till kammarrätten insända besvären jämte de förklaringar, som inkommit, ävensom protokoll, valsedlar och övriga handlingar rörande valet.
|
13 §. |
7 m o m. Den som icke åtnöjes med domkapitels beslut i något av de i 2—5 mom. angivna hänseenden äger hos Konungen söka åndring genom besvär, vilka skola ingivas till ecklesiastikdepartementet.
Beslut som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet utan hinder av klagan, där ej annorlunda förordnas.
7 mom. Mot domkapitels beslut enligt 2—5 mom. föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Beslut av domkapitel eller kammarrätt i ärende som avses i 3 eUer 4 mom. går i verkställighet utan hinder av klagan, där ej annorlunda förordnas.
20
Med avseende å biskop tillkommer Med avseende å biskop tillkommer
• Senaste lydelse 1970: 754. 2 Senaste lydelse 1957: 578. ' Senaste lydelse 1968:496.
52 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
befogenhet, som i 13 § 3—5 mom. befogenhet, som i 13 § 3—5 mom.
|
ägs, Konungen. |
sägs, regeringsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
32) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1938: 96) om understödsföreningar
Härigenom förordnas, alt 79 § lagen (1938:96) om understödsföreningar skall ha nedan angivna lydelse.
|
79 §. |
(Nuvarande lydelse) Om tillsynsmyndighetens —
Är understödsförening eller annan, som enligt denna lag i ärende angående föreningen gjort framställning eller anmälan hos tillsynsmyndigheten, missnöjd med tillsynsmyndighetens beslut, må, vid talans förlust, besvär över beslutet hos Konungen anföras, där föreningens styrelse har .sitt säte å ort inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands eller Västernorrlands län, före klockan tolv å fyrtiofemte dagen, och, där styrelsen har sitt säte å ort inom annan del av
(Föreslagen lydelse)
-------------- därför angivas.
Mot beslut i ärende om medgivande, vara 20, 36 eller 52 § äger tilllämpning, och mot sådant beslut av tillsynsmyndigheten som ej meddelats i sårskilt fall föres talan hos Konungen genom besvär.
Är I övrigt understödsförening eller annan, som enligt denna lag i ärende angående föreningen gjort framställning eller anmälan hos tillsynsmyndigheten, missnöjd med tillsynsmyndighetens beslut, må besvär över beslutet anföras hos kammarrätten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
riket, före klockan tolv å trettionde dagen från beslutets dag.
53
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
33) Förslag
tm
Lag
om ändring i gruvlagen (1938: 314)
Härigenom förordnas, att 80 § gruvlagen (1938:314) skaU ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
80 Där ej förut i denna lag annorlunda stadgats, må klagan över bergmästarens enligt denna lag meddelade beslut föras hos kommerskollegium genom besvär, vilka skola ingivas till kommerskollegium.
(Föreslagen lydelse)
%■'
Där ej förut i denna lag annorlunda stadgats, må talan mot bergmästarens enligt denna lag meddelade beslut föras hos kommerskollegium genom besvär.
Mot beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär. Mot beslut av kommerskollegium om medgivande enligt 21 § 2 mom. andra stycket, om tillstånd enligt 69 eller 76 §, om insändande av utdrag enligt 74 § första stycket eller om förklaring som avses i 74 § andra stycket samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats i särskilt fall, föres likaledes talan hos Konungen yenom besvär.
i Senaste lydelse 1960:680.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Mot annat beslut av kommerskollegium enligt lagen föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
34) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.
Härigenom förordnas, att 19 och 48 §§ lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
19 §. |
Yppas tvist om ersättning, som enligt denna lag skall utgå, varde frågan, där den ej gäller jordlösen, varom i 14 § sägs, prövad av tre ojävige skiljemän, av vilka vardera parten utser en och de sålunda utsedde tillkalla den tredje; tredskas den, mot vilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej om valet av den tredje sig förena, äge Konungens Befallningshavande eller rätten i stad och domaren å landet eller utmätningsmannen i orten att på ansökan av den, som anspråket väckt, om valet förordna. Varder till ersättning dömt, skall den ersättningsskyldige ock förpliktas att gälda kostnaden för skiljemännens sammanträde samt motpartens utgifter å saken; sättes ersätt-
Yppas tvist om ersättning, som enligt denna lag skall utgå, varde frågan, där den ej gäller jordlösen, varom i 14 § sägs, prövad av tre ojävige skiljemän, av vilka vardera parten utser en och de sålunda utsedde tillkalla den tredje; tredskas den, mot vilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej om valet av den tredje sig förena, äge Konungens Befallningshavande eller rätten eller utmätningsmannen i orten att på ansökan av den, som anspråket väckt, om valet förordna. Mot sådant förordnande må talan ej föras. Varder till ersättning dömt, skall den ersättningsskyldige ock förpliktas att gälda kostnaden för skiljemännens sammanträde samt motpartens utgifter
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
55
(Nuvarande lydelse)
ningen ej högre än den ersättningsskyldige före sammanträdet bjudit, stånde var sina kostnader och gälde vardera halva sammanträdeskostnaden.
(Föreslagen lydelse)
å saken; sättes ersättningen ej högre än den ersättningsskyldige före sammanträdet bjudit, stånde var sina kostnader och gälde vardera halva sammanträdeskostnaden.
Vad de--------------- rättens prövning.
ViU den,---------------- honom öppet.
48 §.1
|
Klagan över bergmästares beslut må föras hos kommerskollegium genom besvär, vilka skola ingivas till kommerskollegium. |
Talan mot bergmästares beslut föres hos kommerskollegium genom besvär.
Talan mot beslut av Konungens Befallningshavande i mål om föreläggande vid vite enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär. I övrigt föres talan mot beslut av Konungens Befallningshavande hos Konungen genom besvär.
Talan mot beslut av kommerskollegium om beskaffenheten av karta, om behörighet att verkställa gruv-måtningar eller om tillstånd att igenfylla schakt eller gruvöppning eller att vidtaga annan åtgärd som avses i 35 § samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats i särskilt fall, föres hos Konungen genom besvär. Mot annat beslut av kommerskollegium föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse 1960:681.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
35) Förslag
till
Lag
om ändring i uranlagen (1960:679)
Härigenom förordnas, att 63 § och rubriken tUl 7 kap. uranlagen (1960: 679) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
7 KAP.
Fnlinijd «T talan mot bergmiiafares beslnt
63
Är någon ----------------------
Klagan över bergmästares i annat fall enligt denna lag meddelade beslut föres hos kommerskollegium genom besvär, vilka skola ingivas till kommerskollegium.
Follföljd av talan
---- förrättningens avslutande.
Talan mot bergmästares i annat fall enligt denna lag meddelade beslut föres hos kommerskollegium genom besvär.
Talan mot beslut av länsstyrelse i mål om föreläggande vid vite enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär. I övrigt föres talan mot beslut av länsstyrelse hos Konungen genom besvär.
Talan mot beslut av kommerskollegium i ärende om undersökningstillstånd, om medgivande enligt 26 § 3 mom. 1, om tillstånd enligt 48 eller 53 §, om insändande av utdrag enligt 51 § första stycket eller om förklaring som avses i 51 § andra stycket samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats i särskilt fall, föres hos Konungen genom besvär. Mot annat beslut av kommerskoUegium föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 57
36) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln
Härigenom förordnas, alt 15 § lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe)
15 §.
Talan mot---- —------------------ genom besvär.
Mot beslut av kommerskoUegium i ärende, som avses i 7 §, och mot tillsynsmyndighetens beslut enligt 12 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat----------------------------------- hos Konungen.
Beslut som avses i andra
stycket Annat beslut än som avses i första
länder till efterrättelse utan hinder stycket länder till efterrättelse utan
av förd talan, om ej annorlunda för- hinder av förd talan, om ej annorlun-
(jrdnas. da förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
37) Förslag till Lag ora ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar
Härigenom förordnas, att 69, 70, 93, 98 och 107 §§ lagen (1939: 608) om enskilda vägar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
69 §. Därest i fall, då eidigt 67 eller 68 § Därest i fall, då enligt 67 eller 68 § taxeringsvärde skall vara bestäm- taxeringsvärde skall vara bestämmande för nybildad fastighets andel mande för nybildad faslighets andel
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
i väghållningsskyldighet eller betalningsansvar, sådant värde icke åsatts fastigheten, äge länsstyrelsen på ansökan och efter verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering sketl ligga till grund för beräkningen.
(Föreslagen lydelse)
i väghållningsskyldighet eller betalningsansvar, sådant värde icke åsatts fastigheten, äge länsstyrelsen på ansökan och efter verkställd ulredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering skett ligga till grund för beräkningen. Mot länsstyrelsens beslut må talan icke föras.
70 §.
Behörig länsstyrelse
öt;er lånsstyrelses beslut i ärenden, som i detta kapitel avses, må, där ej enligt vad ovan stadgats vid beslutet skall förbliva, klagan föras hos Konungen i vederbörande stats-departement i den för ekonomimål i aUmänhet stadgade ordning.
---------- är belägen.
Mot länsstyrelses beslut enligt 18, 19, 48, 51, 52 eller 62 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt detta kapitel föres, där ej enligt vad ovan stadgats vid beslutet skall förbliva, hos Konungen genom besvär.
|
93 §.» |
Då länsstyrelse meddelat beslut i ärende, som avses i detta kapitel, skall, utom i fall som avses i tredje siycket, underrättelse om beslutets innehåll i vederbörliga delar genom länsstyrelsens försorg antingen tUlställas envar, som beslutet rörer, eller ock kungöras på sätt i 80 § fjärde styckets sägs.
Rörande klagan över länsstyrelses beslut i ärende, som i detta kapitel avses, gälle vad om ekonomimål i allmänhet finnes föreskrivet, dock att de till Konungen ställda besvären skola jämte styrkt avskrift åårav inlämnas till länsstyrelsen, som har att, efter infordrande av vederbörandes
Då länsstyrelse meddelat beslut i ärende, som avses i detta kapitel, skall, utom i fall som avses i fjärde stycket, underrättelse om beslutets innehåll i vederbörliga delar genom länsstyrelsens försorg antingen tillställas envar, som beslutet rörer, eller ock kungöras på sätt i 80 § fjärde stycket sägs.
Mot länsstyrelses beslut enligt detta kapitel i fråga om skyldighet för fastighet, som ingår i vägförening, att bidraga till föreningens utgifter, om skyldighet att gälda kostnad för förrättning eller utredning, om föreläggande som avses i 87 §, om fastställelse av stadgar eller av beslut om
' Senaste lydelse 1954: 197.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
59
(Nuvarande lydelse)
förklaring, där sådant anses böra äga rum, insända huvudskriften av besvärshandlingarna jämte eget utlåtande till Konungen.
över beslut, varigenom länsstyrelse förordnat förrättningsman eller sakkunnigt biträde eller föreskrivit underställning av utlåtande, må ej klagas. Ej heller må talan föras mot beslut, varigenom förrättning återförvisats till förrättningsmannen. Att talan ej må föras mot länsstyrelses beslut i jävsfråga, följer av vad i 30 och 78 §§ är stadgat.
98
Det åligger-------------------
Försummar någon att fullgöra honom enligt första siycket ålagd uppgiftsskyldighet, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sådan skyldighet.
107 över länsstyrelses beslut i fråga, som avses i detta kapitel, må klagan föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den för ekonomimål i allmänhet stadgade ordning.
(Föreslagen lydelse)
ändring däri, om meddelande av föreskrifter att gälla såsom stadgar, om förordnande eller entledigande av sys.sloman, om ersättning för uppdrag eller om beslut av vägförening föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt detta kapitel föres, där ej enligt vad nedan föreskrives vid beslutet skall förbliva, hos Konungen genom besvär.
över beslut, varigenom länsstyrelse förordnat förrättningsman eller sakkunnigt biträde eller föreskrivit underställning av utlåtande, må ej klagas. Ej heller må talan föras mot länsstyrelses beslut rörande fastställande av särskilt värde å fastighet eller mot beslut, varigenom förrättning återförvisats till förrättnings-mannen. Att talan ej må föras mot länsstyrelses beslut i jävsfråga, följer av vad i 30 och 78 §§ är stadgat.
---------------- av vägen.
Försummar någon att fullgöra honom enligt första stycket ålagd uppgiftsskyldighet, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sådan skyldighet. Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Mot länsstyrelses beslut enligt 100 eller 101 § eller om föreläggande enligt 106 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av låns-
* Senaste lydelse 1962:234.
* Senaste lydelse 1054:197.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
Beslutet skall lända till efterrättelse ulan hinder av förd klagan, där ej Konungen annorlunda förordnar.
(Föreslagen lydelse)
styrelse enligt detta kapitel föres hos Konungen genom besvär.
Beslut, varom fråga är i detta kapitel, skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
38) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1941: 282) om sterilisering
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1941: 282) om sterilsering dels att i 3 och 4 §§ ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »socialstyrelsen»,
dels atl 7 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
7 §. |
över medicinalstyrelsens beslut, varigenom tillstånd lill sterilisering vägrats, må besvär anföras hos Konungen före klockan tolv å tjugonde dagen från den då beslutet meddelades.
I övrigt må medicinalstyrelsens beslut enligt denna lag ej överklagas.
Mot socialstyrelsens beslut, varigenom tillstånd till sterilisering vägrats, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I övrigt må socialstyrelsens beslut enligt denna lag ej överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
> Senaste lydelse av 3 § 1964:178.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 61
39) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1944: 133) om kasirering
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1944: 133) om kastreringS dels att i 4 och 5 §§ ordet »medicinalstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »socialstyrelsen» i motsvarande form, dels att 7 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
7 §. över medicinalstyrelsens beslut i Mot socialstyrelsens beslut i ärende ärende angående kasirering må be- angående kasirering föres talan hos svär anföras hos Konungen inom en kammarrätten genom besvär. månad frän den dag då beslutet meddelades.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
40) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1942: 360) om fornminnen
Härigenom förordnas, alt 19 § lagen (1942:350) om fornminnen skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
19 §.''
I ärende---------------------------- slutliga avgörande.
Talan mot
länsstyrelsens beslut en- Talan mot länsstyrelsens beslut en
ligt denna lag eller bestämmelse som ligt
denna lag föres hos kammarråt-
meddelats med stöd av lagen föres ten genom besvär,
hos Konungen genom besvär.
' Senaste lydelse av 4 § 1966:300. ' Senaste lydeUe 1967: 77.
62 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
41) Förslag
tUl
Lag
om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen
Härigenom förordnas, att 14 § lagen (1960:690) om byggnadsminnen skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
14 §.
/ riksantikvariens eller länsstyrel- Talan mot riksantikvariens
eller
ses beslut enligt denna lag md den länsstyrelses beslut enligt denna lag
som beslutet rör söka ändring hos föres hos kammarrätten genom be-
Konungen genom besvär, vilka skola svär.
ingivas till ecklesiastikdepartementet.
Beslut enligt----------------------------------- förd klagan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
42) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag
Härigenom förordnas, att 108 och 189 §§, 190 § 1 och 2 mom., 191 §, 195 § 2 och 4 mom., 196 och 197 §§, 198 § 1 mom., 199 och 206 §§ samt rubriken närmast före 206 § lagen (1944: 705) om aktiebolag skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
108 §.1
Hava i--------------------------- av registreringsmyndigheten.
• Senaste lydelse 1955:384.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
63
(Nuvarande lydelse)
På anmälan varom i första stycket sägs skall länsstyrelsen, i fall då revisorer icke utsetts till antal som enligt denna lag och bolagsordningen är föreskrivet, förordna revisorer till erforderligt antal samt, i fall då revisor som är auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman ej utsetts, ehuru det enligt denna lag eller bolagsordningen skolat ske, förordna en sådan revisor. Är revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosalt svensk medborgare, utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts till revisor i slrid mot vad i 107 § 1 mom. tredje styckel stadgas, skall på anmälan därom länsstyrelsen förklara honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts av styrelsen, skall före besluts meddelande tillfälle beredas styrelsen att yttra sig i ärendet. Förordnande av revisor skall avse tid till dess annan revisor blivit i föreskriven ordning ulsedd.
Har revisor,--------------- '■
Vad i--------------------------
(Föreslagen lydelse)
På anmälan varom i första stycket sägs skall länsstyrelsen, i fall då revisorer icke utsetts till antal som enligt denna lag och bolagsordningen är föreskrivet, förordna revisorer lill erforderligt antal samt, i fall då revisor som är auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman ej utsetts, ehuru det enligt denna lag eller bolagsordningen skolat ske, förordna en sådan revisor. Är revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare, ulan vederbörligt tillstånd utsetts lill revisor eller har någon utsetts till revisor i strid mot vad i 107 § 1 mom. tredje siycket stadgas, skall på anmälan därom länsstyrelsen förklara honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Förordnande av revisor skall avse lid till dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.
motsvarande tillämpning. — om revisorssuppleant.
189 §.
Ansökan om godkännande för registrering enligt 14, 53 och 63 §§, ansökan om aktiebolags registrering och anmälan för registrering skola ingivas eller i betalt brev med posten insändas till registreringsmyndigheten. Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgifter.
Ansökan om godkännande för registrering enUgt 14, 53 och 63 §§, ansökan om aktiebolags registrering och anmälan för registrering skola vara åtföljda av stadgade avgifter.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
190 §. |
1 mom.
Har vid upprättandet av
någon av stiftelsehandlingarna icke
iakttagits vad i denna lag är stadgat,
eller finnes någon av dessa hand
lingar eljest innehålla något, som
strider mot denna lag eller annan
lag eller författning, eller vara till
sin avfattning i något viktigare hän
seende otydlig eller vilseledande, el
ler hava föreskrifterna i 14 § icke
iakttagits eller har stadgad avgift
ej eriagts, varde godkännande av
nämnda handlingar för registrering
av bolaget vägrat. Vägras godkän
nande, skall beslutet därom med an
givande av skålen ofördröjligen med
posten tillställas stiftar ombudet.
Meddelas godkännande,---------
2 m o m. Godkännande av-------
Har registrering av ökningsbeslutet vägrats eller har vid upprättandet av teckningslistan eller kungörelsen icke iakttagits vad i 52 § och 182 § 1 mom. sägs eller möter eljest hinder mot godkännande eller har stadgad avgift ej eriagts, skall godkännande av nämnda handlingar vägras. Vägras godkännande, skall beslutet därom med angivande av skålen ofördröjligen med posten tillställas bolaget.
Meddelas godkännande,---------
1 mom. Har vid upprättandet av någon av stiftelsehandlingarna icke iakttagits vad i denna lag är stadgat, eller finnes nägon av dessa handlingar eljest innehålla någol, som strider mot denna lag eller amian lag eller författning, eller vara till sin avfattning i något viktigare hänseende otydlig eller vilseledande, eller hava föreskrifterna i 14 § icke iakttagits eller har stadgad avgift ej eriagts, varde godkännande av nämnda handlingar för registrering av bolaget vägrat.
7§.
---- ökningsbeslulet registrerats.
Har registrering av ökningsbeslutet vägrats eller har vid upprättandel av teckningslislan eller kungörelsen icke iakttagils vad i 52 § och 182 § 1 mom. sägs eller möler eljest hinder mot godkännande eller har stadgad avgift ej eriagts, skall godkännande av nämnda handlingar vägras.
till bolaget.
191 §.
Göres ej ansökan om bolagets registrering inom den i 32 § stadgade tiden, skall registreringsmyndig-helen till stiftarombudet ofördröjligen avlåta skrivelse med anmaning att framställa erinran till den det ve-
Göres ej ansökan om bolagets registrering inom den i 32 § stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten till stiftarombudet ofördröjU-gen avlåta skrivelse med anmaning atl framställa erinran till den det ve-
Kungl. Maj:ts proposifion nr 30 år 1971
65
(Nuvarande lydelse)
derbör att vidtaga erforderliga åtgärder för vinnande av registrering. Sö-ke.s ej registrering inom tre månader från det skrivelsen avlåtils, skall myndigheien förklara frågan om bolagets registrering förfallen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse om beslutet till stiftarombudet.
Har frågan----- —--------------
(Föreslagen lydelse)
derbör att vidtaga erforderliga åtgärder för vinnande av registrering. Sökes ej registrering inom tre månader från det skrivelsen avlåtils, skall myndigheten förklara frågan om bolagets registrering förfallen.
mom., förfallel.
195 §.
2 mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåller bestämmelse om minimiteckning, registreringsanmälan enligt 61 § icke gjorts inom föreskriven lid, skall registreringsmyndigheten lill bolaget avlåta skrivelse med anmaning att inom en månad därefter inkomma med sådan anmälan. Eflerkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslut registrering vägrats, skall myndigheten förklara ökningsbeslutet förfallet samt därom ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, atl på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets registrering avföres ur registret.
4 m o m. Har styrelsen---------
Har anmälan för registrering av bolagsstämmans godkännande icke gjorts inom sex månader efter det registreringsmyndigheten godkänt ökningsbeslutet och de i 63 § andra stycket omförmälda handlingama, skall myndigheten till bolaget avlåta skrivelse med anmaning att inom en
2 mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåller bestämmelse om minimiteckning, registreringsanmälan enligt 61 § icke gjorts inom föreskriven tid, skall registreringsmyndigheten till bolaget avlåta skrivelse med anmaning att inom en månad därefter inkomma med sådan anmälan. Eflerkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslul registrering vägrats, skall myndigheten förklara ökningsbeslulet förfallel. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets registrering avföres ur registret.
--- ökningsbeslulet registrerats.
Har anmälan för registrering av bolagsstämmans godkäimande icke gjorts inom sex månader efter det regislreringsmyndigheten godkänt ökningsbeslulet och de i 63 § andra slyckel omförmälda handlingarna, skall myndigheien till bolaget avlåta skrivelse med anmaning att inom en
3—11563
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
månad därefter inkomma med sådan anmälan. Eflerkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslul registrering vägrats, skall myndigheten förklara frågan om aktiekapitalets ökning förfallen samt därom ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget.
(Föreslagen lydelse)
månad därefter inkomma med sådan anmälan. Eflerkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslut registrering vägrats, skall myndigheien förklara frågan om aktiekapitalets ökning förfallen.
196 §.
Har i fall, då enligt 67 § rättens tillstånd erfordras för verkställighet av beslut om nedsättning av aktiekapitalet, ansökan om sådant tillstånd ej gjorts inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslut om tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten förklara nedsättningsbeslutet förfallet samt därom ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga krafl, skall i registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om nedsättningsbeslulels registrering avföres ur registret.
Har i fall, då enligt 67 § rättens tillstånd erfordras för verkställighet av beslut om nedsättning av aktiekapitalet, ansökan om sådant tillstånd ej gjorts inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagils eller bar beslut om tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten förklara nedsättningsbeslutet förfallet. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om nedsältningsbeslutets registrering av-föres ur registret.
197 §.
Där verkstäUighet av beslul, varigenom i bolagsordningen intagits förbehåU enligt 177 §, icke anmälts för registrering inom den i 186 § 3 mom. stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten förklara frågan om ändring av bolagsordningen förfallen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse därom till bolaget.
Där verkställighet av beslut, varigenom i bolagsordningen intagits förbehåll enhgt 177 §, icke anmälts för registrering inom den i 186 § 3 mom. stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten förklara frågan om ändring av bolagsordningen förfallen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
67
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
198 §.
1 m o m. Har beslut----- —-----
Skall ökningen-----------------
Har ökningsbeslulet enligt 195 § 2 mom. av regislreringsmyndigheten genom lagakraftägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslutet om bolagsordningsändringen anses förfallel och anteckning i registret ske, alt på denna grund den lidigare anteckningen om detta besluts registrering avföres ur registret. Anmäles för registrering att full betalning eriagts för så många aktier, att aktiekapitalet uppgår till minimikapitalet enligt den beslutade bolagsordningsändringen, skall vid registrering i anledning av anmälningen tillika antecknas, att bolagsordningsändringen är verkställd, och åligger det registreringsmyndigheten att tillställa bolaget bevis därom. Göres ej sådan anmälan inom tre år efter utgången av den i 60 § stadgade tiden, skall myndigheten, efter det bolagets styrelse erhållit tillfälle att yttra sig, besluta erforderUg jämkning i bolagsordningen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse om beslutet till bolaget. Sedan beslutet vunnit laga kraft, skall i registret införas anteckning om jämkningen samt bevis om bestämmelsens nya lydelse av myndigheten tillställas bolaget.
------- av aktiekapitalet.
--------- är verkställd.
Har ökningsbeslutet enligt 195 § 2 mom. av registreringsmyndigheten genom lagakraftägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslutet om bolagsordningsändringen anses förfallel och anteckning i registret ske, att på denna grund den tidigare anteckningen om detta besluts registrering avföres ur registret. Anmäles för registrering att full betalning eriagts för så många aktier, atl aktiekapitalet uppgår till minimikapitalet enligt den beslutade bolagsordningsändringen, skall vid registrering i anledning av anmälningen tillika antecknas, alt bolagsordningsändringen är verkställd, och åligger det registreringsmyndigheten att tillställa bolaget bevis därom. Göres ej sådan anmälan inom tre år efter ulgången av den i 60 § stadgade tiden, skall myndigheten, efter det bolagets styrelse erhållit tillfälle att yttra sig, besluta erforderlig jämkning i bolagsordningen. Sedan beslutet vunnit laga kraft, skall i registret införas anteckning om jämkningen samt bevis om bestämmelsens nya lydelse av myndigheten tillställas bolaget.
199 §.
Har
ansökan eidigt 174, 175 eller Har ansökan enligt 174, 175 eller
176 § om rättens tUlstånd att bringa 176 § om rättens tillstånd att bringa
fusionsavtal till verkställighet ej in- fusionsavtal till verkställighet ej in
kommit inom föreskriven tid eller kommit inom föreskriven tid eller
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
|
206 §. |
(Nuvarande lydelse)
har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall regislreringsmyndigheten förklara frågan om fusion förfaUen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse därom till bolagen.
Har genom--------------------
Vid registrering----------------
Om talan å registrerings-myndighetens beslut.
Äro stiftarna missnöjda med beslut, varigenom godkännande för registrering vägrats enligt 190 § 1 mom., eller är bolaget missnöjt med beslut varigenom sådant godkännande vägrats enligt nämnda paragraf 2 eller 3 mom., må, vid talans förlust, sist inom två månader från beslutets dag besvär däröver anföras hos Konungen. Rätt tiU sådan talan tiU-komme ock sökande, som är missnöjd med beslut, varigenom registrering vägrats enligt 192 §.
över beslut om sådan förklaring, som avses i 191 §, 195 § 2 och 4 mom., 196 §, 197 § och 199 §, så ock över beslut om jämkning av bolagsordning enligt 198 § 1 mom. må jämväl besvär anföras i den ordning, varom i första stycket stadgas.
(Föreslagen lydelse)
har ansökan genom lagakraftägande beslul avslagils eller har beslutet om tillslånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten förklara frågan om fusion förfallen.
- ur registret, är upplöst.
Om besvSr.
Mot beslut i tiUståndsärende, vara 3, 77, 79, 88, 107, 147 eller 149 § äger tiUämpning, föres talan hos Konungen genom besvär.
Talan mot lånsstyrelses beslut enUgt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.
Äro stiftarna missnöjda med beslut, varigenom godkännande för registrering vägrats enligt 190 § 1 mom., eller är bolaget missnöjt med beslut varigenom sådant godkännande vägrats en-Tgl nämnda paragraf 2 eller 3 mom., må, vid talans förlust, sist inom två månader från beslutets dag besvär däröver anföras hos kammarrätten. Rätt till sådan talan tillkomme ock sökande, som är missnöjd med beslut, varigenom registrering vägrats enligt 192 §.
över beslut av registreringsmyndigheten enligt 173 a § samt över beslut om sådan förklaring, som avses i 191 §, 195 § 2 och 4 mom., 196 §,
197 § och 199 §, så ock över beslut om jämkning av bolagsordning enUgt
198 § 1 mom. må jämväl besvär an-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
69
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse) föras i deri ordning, varom i tredje stycket stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
43) Förslag
tiU
Lag
om ändring i byggnadslagen (1947: 385)
Härigenom förordnas, att 150 § byggnadslagen (1947: 385) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
150 §.1
Länsstyrelses beslut rörande fastställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning så ock länsstyrelses beslut avseende tillämpning av utomplansbestämmelser å visst område skall meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades anföra besvär hos Konungen.
Talan mot annat av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.
Har länsstyrelse
Länsstyrelses beslut rörande fastställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomlindelning så ock länsstyrelses beslul avseende tillämpning av utomplansbestämmelser å visst område skall meddelas efler anslag.
Mot
länsstyrelses beslut i ärende
om medgivande, vara 39 § äger till
lämpning, föres talan hos kammar
rätten genom besvär. Talan mot an
nat av länsstyrelsen meddelat beslut
föres hos Konungen genom besvär.
I fall som avses i första stycket räk
nas besvärstiden från den dag då be
slutet meddelades.
----------- utan bifall.
> Senaste lydelse 1959:611.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
44) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag
Härigenom förordnas, att 12, 15 och 16 §§ lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
12 §. |
Har någon genom oriktiga uppgifter eller annorledes förorsakat att allmänt barnbidrag för visst barn obehörigen utgått eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit sådant bidrag och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för niycket utbetalats, där ej i särskilt fall socialstyrelsen finner anledning atl helt eller delvis eftergiva sådan återbetalningsskyldighet.
Har återbetalningsskyldighel----
Har någon genom oriktiga uppgifter eller annorledes förorsakat all allmänt barnbidrag för visst barn obehörigen utgått eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit sådant bidrag och har han skäligen bort inse detla, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats, där ej länsstyrelsen finner anledning att helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldighel.
---------- .skäligt belopp.
15 över barnavårdsnämnds beslut i ärende angående aUmänt barnbidrag må klagan föras hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.
Utan hinder av anförda besvär lände barnavårdsnämndens beslut till efterrättelse, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.
över barnavårdsnämnds beslut i ärende angående allmänt barnbidrag må klagan föras hos länsstyrelsen genom besvär.
Barnavårdsnämnds beslut skall omedelbart lända till efterrättelse.
Senaste lydelse 1964: 145. Senaste lydelse 1954:360.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
71
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
16 §.'
Är någon missnöjd med länsstyrelses beslut i ärende angående allmänt barnbidrag, må han däröver anföra besvär hos socialstyrelsen.
över socialstyrelsens utslag må klagan ej föras.
Talan mot länsstyrelses beslut i ärende angående allmänt barnbidrag föres hos kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelses och kammarrätts beslut skola omedelbart lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
45) Förslag
tm
Lag
om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott
Härigenom förordnas, att 22 § lagen (1964: 143) om bidragsförskott skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
22 §.
Talan mot------------------------- hos länsstyrelsen.
Mot länsstyrelsens beslut föres ta- Mot
länsstyrelses beslut i fråga om
lan genom besvär hos Konungen. gottgörelse av statsverket till kom-
mun för utgivna bidragsförskott föres talan hos Konungen genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse i ärende enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1954:360.
72 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
46) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse
Härigenom förordnas, att 318 § och rubriken närmast före 318 § lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
XI. Om klagan över fOrsfiliringg-
inspekUonens beslut.
(Föreslagen lydelse) XI. Om besvär.
|
318 §. |
över beslut, som av försäkringsinspektionen meddelas på grund av tillsynen över försäkringsbolag, må klagan föras hos Konungen inom den tid som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgad.
Den, som icke åtnöjes med försäkringsinspektionens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos Konungen.
över beslut om sådan förklaring, som avses i 304 § 4 mom., 308 § 2 mom., 309 § och 311 § må jämväl besvär anföras i den ordning, varom i andra stycket stadgas.
Talan mot beslut i tiUståndsärende, vara 72, 81, 100, 142 eller 237 § äger tillämpning, och mot beslut, som av försäkringsinspeklionen meddelas på grund av Ullsynen över försäkringsbolag, föres hos Konungen genom besvär.
Mot försäkringsinspektionens beslut enligt 335 § må talan icke föras.
Den, som icke åtnöjes med försäkringsinspektionens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos kammarrätten. I samma ordning må besvär anföras över beslut om sådan förklaring, som avses i 304 § 4 mom., 308 § 2 mom.. 309 § och 311 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 73
47) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket
Härigenom förordnas, att 33 § lagen (1950: 272) om rätt för utländsk för-säkringsanstall att driva försäkringsrörelse här i riket skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
33 §. över försäkringsinspektionens be- Talan mot försäkringsinspekUo-slut enligt denna lag mä klagan föras nens beslut enligt denna lag föres hos Konungen inom den tid som för hos Konungen genom besvär, överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
48) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1969: 73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m.
Härigenom förordnas, att i lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser oro inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m. skall införas en ny paragraf, 18 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
18 §. Talan mot försäkringsinspekiionens beslut enligt derma lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. 3t—11563
74 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
49) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1969: 118) om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring
Härigenom förordnas, att i lagen (1959: 118) om krigsansvarighet för liv-och invaliditetsförsäkring skall införas en ny paragraf, 27 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
27 §. Talan mot försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
50) Förslag
tm
Lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949:1)
Härigenom förordnas, att 73 § arbetarskyddslagen (1949: 1) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
73 §.1
över arbetarskyddsstyrelsens----------------- ej föras.
Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut
rörande förbud, föreläggande eller fö
reskrift enligt 53—59 §§ föres talan
hos kammarrätten genom besvär.
Talan mol------------------------ hos Konungen.
> Senaste lydelse 1963: 245.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 Ib
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
51) Förslag
Ull
Lag
om ändring i skogsförläggningslagen (1963: 246)
Härigenom förordnas, att 23 § skogsförläggningslagen (1963:246) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
23 §.
Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut
rörande förbud eller föreläggande en
ligt 13, 14, 15 eller 17 § föres talan
hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot beslut av arbetarskydds- Talan mot beslut av arbetarskydds
styrelsen i ärende, som avses i den- styrelsen i annat ärende, som avses i
na lag, föres genom besvär hos denna lag, föres hos Konungen genom
Konungen. besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
52) Förslag
Ull
Lag
om ändring i kyrkomötesförordningen (1949:174)
Härigenom förordnas, att 7 § 9 mom. och 1.0 § kyrkomötesförordningen (1949: 174) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
7§. 9 m o m. Angående besvär över val 9 m o m. Talan mot domkapitels av delegerade, elektorer och ersättare beslut om indelning i distrikt för val
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
skall vad i lag finnes stadgat om besvär över val av ledamöler i kyrkoråd äga motsvarande tillämpning.
(Föreslagen lydelse)
av elektorer föres hos regeringsrätten genom besvär.
Angående besvär över val av delegerade, elektorer och ersättare skall vad i lag finnes stadgal om besvär över val av ledamöter i kyrkoråd äga motsvarande lillämpning.
|
10 §.1 |
Klagan över val till ombud vid kyrkomöte fullföljes hos Konungen genom besvär, som inom tre veckor efter valet skola hava inkommit tUl justitiedepartementet för att i Konungens regeringsrätt skyndsamt föredragas och avgöras.
Klagan över val till ombud vid kyrkomöte föres hos regeringsrätten genom besvär inom tre veckor efter valet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
53) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap
Härigenom förordnas, att 12 § lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
12 §. |
Talan mot den centrala utlännings-myndighetens eller lånsstyrelses beslut föres genom besvär hos Konungen.
Talan mot den centrala utlän-ningsmyndighelens beslut föres hos Konungen genom besvär.
Talan mot lånsstyrelses beslut föres hos kammarrätten genom besvär.
Senaste lydelse 1958: 59. Senaste lydelse 1968: 704.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
77
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
54) Förslag
tiU 1
Lag om ändring i lagen (1961: 308) om ekonomiska föreningar
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar,
dels att 47, 49, 99 och 100 §§ saml 103 § 2 mom. skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 105 a §, och närmast före denna paragraf en ny rubrik av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
47 §. |
Hava revisorer---------- ■------
På anmälan varom i första stycket sägs skall länsstyrelsen, i fall då revisorer icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisorer. Är revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare, utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts till revisor i strid mot vad i 46 § 1 mom. andra stycket stadgas, skall på anmälan därom länsstyrelsen förklara honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts av styrelsen, skall före besluts meddelande tillfälle beredas styrelsen att yttra sig i ärendet. Förordnande av revisor skall avse tid till dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.
Revisor, som--------------------
------------ eUer borgenär.
På anmälan varom i första stycket sägs skall länsstyrelsen, i fall då revisorer icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisorer. Är revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare, utan vederbörligt lillslånd utsetts till revisor eller har någon utsetts till revisor i slrid mot vad i 46 § 1 mom, andra stycket stadgas, skall på anmälan därom länsslyrelsen förklara honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Förordnande av revisor skall avse lid lill dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.
skäligt arvode.
49 §.
Om det
anses tillböriigl.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
Revisor må-------------------
Lämnas ej samtycke, varom i andra stycket sägs, inom två veckor efter det revisor hos styrelsen begärt att få anlita medhjälpare, äger revisorn hänskjuta frågan lill länsstyrelsens avgörande. Lånsstyrelsen prövar framställningen och skall före besluts meddelande bereda föreningens styrelse tillfåUe att yttra sig i ärendet.
(Föreslagen lydelse)
------ inverkande omständigheter.
Lämnas ej samtycke, varom i andra stycket sägs, inom två veckor efter det revisor hos styrelsen begärt att få anlita medhjälpare, äger revisorn hänskjuta frågan till länsstyrelsens avgörande.
99 §.
Ansökan om förenings registrering och anmälan för registrering skola ingivas eller i betalt brev med posten insändas till lånsstyrelsen. Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgifter.
Ansökan om förenings registrering och anmälan för registrering skola vara åtföljda av stadgade avgifter.
100 §.
Hava vid-------------------------- — talan anställts.
Registrering skall-------------------- läns föreningsregister
|
Vägras registrering, skall länsstyrelsen ofördröjligen till sökanden med posten översända underrättelse om beslutet med angivande av skälen därför. |
Vägras registrering, skall länsstyrelsen ofördröjligen till sökanden med posten översända underrättelse om beslutet med angivande av skälen därför. Är sökanden missnöjd med beslutet, md han hos Konungen föra talan genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola inkomma inom tvä månader frän beslutets dag.
|
103 §. |
2 m o m. Har ansökan enligt 97 § om rättens tillstånd att bringa fusionsavtal till verkställighet ej inkommit inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför istadgade tiden, skall
2 m o m. Har ansökan enligt 97 § om rättens tillstånd att bringa fusionsavtal till verkställighet ej inkommit inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tiUstånd icke anmälts för registrering inona den därför stadgade tiden, skall
Kungl. Majits proposition nr 30- år 1971 79
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
länsstyrelsen förklara frågan om fu- länsslyrelsen förklara frågan om fusion förfallen samt ofördröjligen med sion förfallen. posten översända underrättelse därom till föreningarna, över beslutet om sådan förklaring md besvär anföras i den ordning som i 100 § sista stycket stadgas.
Har genom---- —---------------------- ur registret.
Vid registrering-------------- ■------------- är upplöst.
Besvär.
105 a §.
Mot beslut i tillständsärende, vara 22, 29, 46 eller 76 § äger tillämpning, föres ialan hos Konungen genom besvär.
Den som icke åtnöjes med länsstyrelses beslut, varigenom registrering vägrats, md sist inom tvä mänader från beslutets dag föra talan däremot hos kammarrätten genom besvär. 1 samma ordning föres talan mot beslut enligt 74 § och mot beslut om sådan förklaring som avses i 103 § 2 mom.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
55) Förslag
UU
Lag
om ändring i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar
Härigenom förordnas, att i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar skall införas en ny paragraf, 63 a §, av nedan angivna lydelse.
80 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
63 a §.
Mot beslut i tiUståndsärende, vara 1 eller 4 § eller 54 §, jämförd med 76 § lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar, äger tillämpning, och mot lantbruksstyrelsens beslut om utfärdande enligt 36 eller 54 § av instruktion för revisor eller om medgivande som avses i 51 § föres talan hos Konungen genom besvär.
Talan mot annat beslut av lanf-bruksstyrelsen enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
56) Förslag
tiU
Lag
om ändring i bostadsrättslagen (1971:000)
Härigenom förordnas i fråga om bostadsrältslagen (1971: 000),
dels att 67 och 68 §§ samt punkt 3 i övergångsbestämmelserna skall ha nedan angivna lydelse,
dels att nuvarande punkterna 14—16 i övergångsbestämmelserna skall betecknas 15—17,
dels att i lagen skall införas närmast före 68 § en ny rubrik och i övergångsbestämmelserna en ny punkt, 14, av nedan angivna lydelse.
(I prop. 1971:12 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse)
67 §
Bestämmelserna i 99—105 §§ la- Bestämmelserna i 99—105 §§ la
gen (1951:308) om ekonomiska för- gen
(1951:308) om ekonomiska för
eningar äger motsvarande tillämp- eningar äger motsvarande tiUämp
ning i fråga om bostadsrättsförening, ning
i fråga om bostadsrättsförening.
Härvid skaU hänvisningen i 100 § Härvid
skaU hänvisningen i 100 §
andra stycket till 7 § tredje stycket andra stycket till 7 § tredje stycket
avse 45 § tredje stycket denna lag. avse 45 § tredje stycket denna lag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
81
(I prop. 1971:12 föreslagen lydelse)
(Här föreslagen lydelse)
Beträffande ansökan om godkännande av ekonomisk plan skall bestämmelserna om anmälan för registrering äga motsvarande tiUämpning.
Besvär
|
Beträffande ansökan om godkännande av ekonomisk plan skall bestämmelserna om anmälan för registrering äga motsvarande tiUämpning. |
68 §
Bestämmelserna i 105 a § lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar äger motsvarande tillämpning i fråga om bostadsrättsförening.
Mot beslut i ärende om behörighet som avses i 4 § andra stycket föres talan hos Konungen genom besvär.
Talan mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i 5 § föres hos kammarrätten genom besvär.
övergångsbestämmelser
3. Den nya lagen äger tillämpning även på bostadsrättsförening som registrerats enligt äldre lag. I fråga om sådan förening gäller dock punkterna i-—13 nedan.
3. Den nya lagen äger lillämpning även på bostadsrättsförening som registrerats enligt äldre lag. I fråga om sådan förening gäller dock punkterna 4—14 nedan.
14. Äldre lag gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut av länsstyrelse som meddelats före den nya lagens ikraftträdande.
57) Förslag
tiU
Lag
om ändring i religionsfrihetslagen (1951:680)
Härigenom förordnas, att 15 § religionsfrihetslagen (1951:680) skall ha nedan angivna lydelse.
82 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 §.
över pastors---- —-------------------- motsvarande tUlämpning.
Mot beslut eller åtgärd enligt denna lag av ämbetsman som avses i 14 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelals före den 1 januari 1972.
68) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1964: 243) om yrkesskadeförsäkring
Härigenom förordnas, att 2, 44 och 48 §§ lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring' skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 §.
Besvär och —---------------------- och utveckling.
Bestämmelserna i 44 § förvaltningsprocesslagen (1971:000) äga motsvarande tillämpning i ärende enligt denna lag hos försäkringsrådet.
Grunderna för — —------------------------- med riksdagen.
44 §.2 Mot riksförsäkringsverkets beslut Mot riksförsäkringsverkets beslut i ärende angående försäkring enligt i ärende angående försäkring enligt denna lag må talan föras hos försäk- denna lag må talan föras hos för-ringsrådet genom besvär, som skola säkringsrådet genom besvär. hava inkommit till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden erhållit kännedom om beslutet.
* Lagen omtryckt 1962:408. = Senaste lydelse 1967:916.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 83
(Nuvarande lydelse)' (Föreslagen lydelse)
Den som--------------------------------- hos försäkringsrådet.
Försäkringsrådet äger, — —■ —------------ denna paragraf.
Mot försäkringsrådets beslut i an- Mol försäkringsrådets beslut i an-
nat ärende enligt denna lag än som nat ärende enligt denna lag än som avses i andra stycket må talan föras avses i andra slyckel må lalan föras hos försäkringsdomstolen genom hos försäkringsdomstolen genom bebesvär. Besvären skola hava inkom- svär. Besvärshandlingen skall hava mit till försäkringsrådet inom tre inkommit lill försäkringsrådet inom veckor från det klaganden erhållit tre veckor från den dag då klagankännedom om beslutet; dock skall den fick del av beslutet. Den omstän-besvårstiden för menighet vara fem digheten, att handlingen tillställts veckor. Den omständigheten, att be- försäkringsdomslolen, utgör dock ej svaren ingivits eller insänts direkt till hinder för besvärens upptagande till försäkringsdomstolen, ulgör ej hin- prövning, därest handlingen inkom-der för besvärens upptagande till mit till domstolen före besvärstidens prövning, därest de inkommit till utgång, domstolen före besvärstidens utgång.
Försäkringsrådets beslut--------------- — annorlunda förordnar.
48 §.
Avgift för------------------------- samt förvaltningskostnader.
Grunderna för----------------------- ■■---- av Konungen.
Försäkringsavgifterna skola--------------- • — med riksdagen.
I övrigi--------------------------------- avse försäkringstagaren.
Utan hinder av 3 § första stycket förvaltningslagen (1971:000) äga 14 —20 §§ nämnda lag tiUämpning i ärende rörande den frivilliga försäkringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
1 Med nuvarande lydelse avses beträffande 48 § den lydelse som har föreslagils 1971:22.
prop.
84 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
59) Förslag
tiU Lag om ändring i lagen (1961: 257) om besvär över försäkringsrådets beslut
Härigenom förordnas, alt rubriken till lagen (1961: 257) om besvär över försäkringsrådets beslut saml 1 och 2 §§ lagen skall ha nedan angivna lydelse.
|
1 §■ |
(Nuvaranåe lydelse)
Lag
om besvär över försäkringsrådets
beslut
Utan hinder av vad därom eljest finnes stadgat, må klagan över försäkringsrådets beslul i ärende angående försäkring eller skadeersättning föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Besvären skola hava inkommit till försäkringsrådet inom tre veckor från det klaganden erhållit kännedom om beslutet; dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor. Den Omständigheten, att besvären ingivits eller insänts direkt till försäkringsdomstolen, utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest de inkommit till domstolen före besvärslidens utgång.
(Föreslagen lydelse)
Lag
om besvär över försäkringsrådets
beslut, m. m.
Ulan hinder av vad därom eljest finnes stadgat, må klagan över försäkringsrådets beslut i ärende angående försäkring eller skadeersättning föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Besvärshandlingen skall hava inkommit till försäkringsrådet inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Den omständigheten, att handlingen tillställts försäkringsdomslolen, utgör dock ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest handlingen inkommit till domstolen före besvärstidens utgång.
Försäkringsrådets beslut
2§.
T—---- annorlunda förordnar.
Bestämmelserna i 44 § förvaltningsprocesslagen (1971:000) äga motsvarande tillämpning i ärende angående försäkring eller skadeersättning hos försäkringsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971 85
60) Förslag
tUl
Lag
om ändring i allmänna förfogandelagen (1964: 279)
Härigenom förordnas, alt 23 § allmänna förfogandelagen (1954: 279) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
23 §.
Ersällning, som skall-------------- Konungen besiämmer.
Ersällning, som icke------ förordnar, av allmän lokal värderingsnämnd.
Den värderingsnämnd,------------- samma egendom.
Annan ersättning------ bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd.
Utan hinder-------------- av riksvärderingsnämnden.
I lokal värderingsnämnds beslut 1 lokal värderingsnämnds beslut må kronan och enskild sakägare samt må kronan och enskild sakägare samt i beslut avmyndig het, som i första i beslut av myndighet, som i första stycket sägs, enskild sakägare söka stycket sägs, enskild sakägare söka ändring hos riksvärderingsnämnden ändring hos riksvärderingsnämnden mom tre veckor från det klaganden genom besvär. Med enskild sakägare fick del av beslutet. Med enskild sak- avses i delta stycke jämväl den som ägare avses i detta stycke jämväl den enligt 11 § salts i kronans ställe, som enligt 11 § satts i kronans ställe.
över riksvärderingsnämndens------------------ ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
61) Förslag
tUl
Lag
om ändring i rekvisitionslagen (1942: 583)
Härigenom förordnas, att 17 och 20 §§ rekvisitionslagen (1942: 583) skall ha nedan angivna lydelse.
86
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
17 §.
Ersättning, som---------------
över beslut av myndighet, som nu nämnts, må enskild sakägare anföra besvär hos den allmänna lokala värderingsnämnden. Besvären skola inom tjugu dagar från det klaganden erhållit del av beslutet hava inkommit till länsstyrelsen.
Vill någon med stöd av 15 § göra anspråk på ersättning utöver vad gällande taxa medgiver, skall han inom tid som nyss sagts göra ansökan därom hos riksvärderingsnämnden.
rekvisitionens fullgörande.
över beslut av myndighet, som nu nämnts, må enskild sakägare anföra besvär hos den allmänna lokala värderingsnämnden. Beträffande tid och sått för anförande av besvär finnas föreskrifter i 12 § förvaltningslagen (1971:000). Besvärshandlingen må också tillställas länsstyrelsen.
Vill någon med stöd av 15 § göra anspråk på ersättning utöver vad gällande taxa medgiver, skall han inom besvärstiden göra ansökan därom hos riksvärderingsnämnden.
|
20 §. |
över lokal värderingsnämnds beslut i ärende angående ersättning må besvär anföras hos riksvärderingsnämnden inom tjugu dagar från det klaganden erhåUit del av beslutet.
över lokal värderingsnämnds beslut i ärende angående ersättning må besvär anföras hos riksvärderingsnämnden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
62) Förslag
tm
Lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954:280)
Härigenom förordnas, att 10 och 45 §§ allmänna ransoneringslagen (1954:280) skall ha nedan angivna lydelse.
|
För förnödenhet, som jämlikt 8 § För förnödenhet, som jämlikt 8 § inlöses av kronan, utgår ersättning inlöses av kronan, utgår ersättning |
(Nuvarande lydelse)
10 §.
(Föreslagen lydelse)
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
87
(Nuvarande lydelse)
med belopp motsvarande de kostnader ägaren haft för produktion eller inköp av det inlösta partiet ävensom de utgifter han kan hava haft för forsUng och lagring av partiet; dock må ersättning icke bestämmas till högre belopp än som skolat utgå, därest förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen avslåtts till kronan. Ersättning bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd, som omförmäles i rekvisitionslagen. Ändring i lokal värderingsnämnds beslut må av kronan och enskild sakägare sökas hos riksvärderingsnämnden inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet, över riksvärderingsnämndens beslut må klagan ej föras.
(Föreslagen lydelse)
med belopp motsvarande de kostnader ägaren haft för produktion eller inköp av det inlösta partiet ävensom de utgifter han kan hava haft för forsling och lagring av partiet; dock må ersättning icke bestämmas lill högre belopp än som skolat ulgå, därest förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen avslåtts till kronan. Ersättning bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd, som omförmäles i rekvisitionslagen. Ändring i lokal värderingsnämnds beslut må av kronan och enskild sakägare sökas hos riksvärderingsnämnden genom besvär, över riksvärderingsnämndens beslut må klagan ej föras.
45 §.
Klagan över beslut, som annan myndighet än domstol meddelat i fråga om lillämpning av denna lag, skall föras genom besvär inom tre veckor från det klaganden erhöll del av beslutet och i den ordning som är bestämd för överklagande av myndigbetens beslut; dock skall klagan över beslut, som meddelats beträffande tillämpning av 36 eller 37 §, föras hos Konungen. Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens beslut lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
Klagan över beslut, som annan myndighet än allmän domstol meddelat i fråga om lillämpning av denna lag, skall föras genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av myndighetens beslut; dock skall klagan över beslut rörande lUlämpning av 23, 36 eller 37 § och över beslut av central förvaltningsmyndighet rörande återkallelse av ransoneringsbevis föras hos kammarrätten genom besvär. Utan hinder av däröver förd klagan skall förvaltningsmyndighetens eller kammarrättens beslut lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
88 Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
63) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1954: 679) om nykterhetsvård
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1954: 579) om nykterhetsvåd
dels att 29 och 30 §§ skall upphöra att gälla,
dels alt i 18—20 §§, 21 § 1 mom. saml 22, 23, 25, 31 och 33—37 §§ ordet »länsstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »länsrätten» i motsvarande form,
dels alt 3, 5, 9, 24, 26—28, 32, 40, 55, 59—62 och 66 §§ skaU ba nedan angivna lydelse,
dels att i lagen, närmast efter 62 §, skall införas en ny paragraf, 62 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 §.2
I varje kommun skall finnas en I varje
kommun skall finnas en
kommunal nykterhetsnämnd och i kommunal nykterhetsnämnd och i
varje län en lansnykterhetsnämnd. I varje län utom Gotlands län en läns-
Stockholms län omfattar länsnykter- nykierhelsnämnd. I Stockholms län
hetsnämndens verksamhetsområde omfattar länsnykterhetsnämndens
dock icke Stockholm. verksamhetsområde dock icke Stock-
holm.
Nykterhetsnämnderna skola------------- av socialstyrelsen.
När i--------------------------------------- eljest vistas.
5 §.»
Kommunal nykterhetsnämnd------------ kommunens socialnämnd.
Konungen äger---------------------- av länsnykterhetsnämnden.
Ledamöter i----------------------------- av nämnden.
Vid val —------------------------------- till tjänstgöring.
I fråga om valbarhet till ledamot I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av valbarhe- eller suppleant, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägel- tens upphörande och rätt till avsä-se, mandattid och avgång, val av ord- gelse, mandattid och avgång, val av förande och vice ordförande, ställe ordförande och vice ordförande, och tid för sammanträde, suppleants ställe och tid för sammanträde, supp-tjänslgöring och rätt att närvara vid leants tjänstgöring och rätt att när-
1 Senaste lydelse av 25 § 1964: 175
19 § 1964:175 34 § .
21 § 1 mom. 1963: 72 36 § 1956: 225
= Senaste lydelse 1967:790. 'Senaste lydelse 1964:779.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 89
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
sammanträde, beslutförhet och jäv, vara vid sammanträde, beslutförhet, förfarandet vid fattande av beslut, förfarandet vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkänna- protokoll och reservaiion, tillkännagivande varest och på vilka tider givande varest lill nämnden ställda till nämnden ställda framställningar framställningar mottagas, tidpunkt mottagas, skriftväxling, vård och för- när handling skall anses ha kommit tecknande av handlingar hörande tUl in till nämnden, skriftväxling, vård nämndens arkiv, utseende av kassa- och förtecknande av handlingar hö-förvaltare samt ledamots ansvar och rande till nämndens arkiv, utseende skadeståndsskyldighet skall vad i 32 av kassaförvaltare saml ledamots an-—42 §§ kommunallagen är stadgat svar och skadeståndsskyldighet skall rörande kommunens styrelse äga vad i 32—36 §§, 37 § första stycket motsvarande tillämpning; dock att och 38—42 §§ kommunallagen är det ej är erforderligt, att protokoll stadgat rörande kommunstyrelsen upptager annat än förteckning å när- äga motsvarande tillämpning; dock varande ledamöter samt för varje att del ej är erforderligt, att protokoll ärende beslutet och skälen därför. upplager annal än förteckning å närvarande ledamöler samt för varje ärende beslutet och skälen därför.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos kommunal nykterhets-nämnd.
9 §.»
Länsnykterhetsnämnden skall--------- länsstyrelsen, samt
två ledamöter, utsedda av länds- två ledamöler, utsedda av lands-
linget; dock skall i Gotlands lån kom- tinget; dock skall i län, som omfattar munfullmäktige i Gotlands kommun en kommun vilken icke deltager i utse två ledamöter samt i annat lån, landsting, landsiingei utse en ledamot som omfattar en kommun, vilken och kommunfullmäktige i den kom-icke deltager i landsting, landstinget munen en ledamot, utse en ledamot och kommunfullmäktige i den kommunen en ledamot.
För varje--------------------------------- en suppleant.
Ledamöter och suppleanter utses bland motsvarande tillämpning.
Ledamöter och suppleanter utses för------ den avgångne.
Närmare bestämmelser----------------- av Konungen.
Angående bestridandel---------------- särskilt stadgat.
' Senaste lydelse 1970:49.
90
Kungl. Maj:ls proposition nr 30 år 1971
|
24 §. |
(Nuvarande lydelse)
Föreläggande, som i 23 § sägs, skall innehålla erinran om rätten att påkalla förhör enligt 27 §. Har länsstyrelsen vid föreläggandets meddelande beslutat anordna förhör, skall detta tillkännagivas i föreläggandet med angivande tillika att förklaring kan avgivas vid förhöret.
Är den som ansökningen avser omhändertagen enUgt 21 § 1 mom. må, där länsstyrelsen av särskild anledning anordnar förhör med honom innan ansökningshandlingarna utställts till delgivning enligt 23 §, sådan delgivning underlåtas och handlingarnas innehåll i stället vid förhöret tillkännagivas för den, varom fråga är; dock åligge länsstyrelsen att på begäran tillhandahålla honom avskrift av ansökningshandlingarna.
26
Har någon omhändertagils enligt 21 § 1 mom., åligger det lånsstyrelsen alt, sedan ansökan om Ivångsintagning inkommit, utan uppskov pröva, huruvida han fortfarande skall vara omhändertagen.
Sedan lid för förklaring över ansökningen utgått, har länsstyrelsen all utan oskäligt dröjsmål föranstalta om erforderligt förhör i ärendet samt förelaga detsamma till slutligt avgörande.
27
Förhör med den, om vars intagning är fråga, skall, där ej särskilda
(Föreslagen lydelse)
Föreläggande, som i 23 § sägs, skall innehålla erinran om möjligheten enligt 9 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen (1971:000) att påkalla muntlig förhandling. Har länsrätten vid föreläggandets meddelande beslutat anordna muntlig förhandling, skall delta tillkännagivas i föreläggandel med angivande tilllika att förklaring kan avgivas vid förhandlingen.
Är den som ansökningen avser omhändertagen enligt 21 § 1 mom. må, där länsrätten av särskild anledning anordnar muntlig förhandling med honom innan ansökningshandlingarna utställts till delgivning enligt 23 §, sådan delgivning imderlåtas och handlingarnas innehåll i släUet vid förhandlingen tillkännagivas för den, varom fråga är; dock åligge länsrätten alt på begäran tillhandahålla honom avskrift av ansökningshandlingarna.
§•
Har någon omhändertagits enligt 21 § 1 mom., åligger det länsrätten alt, sedan ansökan om tvångsintagning inkommit, ulan uppskov pröva, huruvida han fortfarande skall vara omhändertagen.
Sedan lid för förklaring över ansökningen utgått, har länsrätten att utan oskäligt dröjsmål föranstalta om erforderlig muntlig förhandling i ärendet samt företaga detsamma till slutligt avgörande.
Vid delgivning som avses i 23 § samt underrättelse och tillhandahål-
' Senaste lydelse 1970: 457.
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
91
(Nuvarande lydelse)
skål däremot äro, av länsstyrelsen anordnas, om han i förklaring begärt att bliva muntligen hörd. Lånsstyrelsen må jämväl eljest förordna om dylikt förhör ävensom förhör med annan person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedömande.
Beträffande kallelse tiU förhör inför länsstyrelsen, hämtning och annan påföljd av utevaro skola bestämmelserna i 13 § 2 mom. första och andra styckena äga motsvarande tilllämpning; dock skall i fråga om hämtning till förhör gälla dels att handräckning härför må meddelas, där den uteblivne delgivits kallelse till förhöret så tidigt att han kunnat inställa sig å förelagd dag, dels ock att person, som skall höras upplysningsvis, ej må hämtas förrän det befunnits, att han ej genom viten kunnat förmås tiU inställelse.
(Föreslagen lydelse)
lande enligt 24 § andra stycket skola bestämmelserna i 43 § förvaltningsprocesslagen (1971:000) om begränsningar i rätten att taga del av det som tillförts målet äga motsvarande tUlämpning. Detsamma skall gälla i fråga om vittnesberättelse, som med tiUämpning av 25 § nämnda lag och 36 kap. 18 § rättegångsbalken upptagits i parts frånvaro.
Rätten må underlåta att kalla den som ansökningen avser till muntlig förhandling för förhör med vittne, såvida det finnes grundad anledning att antaga, att någons personliga säkerhet skulle sättas i fara eller ändamålet med tillämnade eller vidtagna vårdåtgärder skulle motverkas, om han erhåller kännedom om förhöret.
Har den, om vars intagning är fråga, delgivits kallelse till muntlig förhandling så tidigt att han kunnat inställa sig på förelagd dag och utebliver han utan att hava anmält laga förfall, äger rätten förordna att han skall hämtas.
28 §.» Vid förhör inför länsstyrelsen skola förhandlingarna vara offentliga. Länsstyrelsen äger dock avvisa åhörare, som enligt vad känt är eller antagas md ej fyllt tjugo år. När den som ansökningen avser det begär, sä ock eljest, när lånsstyrelsen finner omständigheterna föranleda därtill, skall handläggningen äga rum inom stängda dörrar, därvid länsstyrelsen likväl må medgiva hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro kan
' Senaste lydelse 1969: 1G9.
92 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
förväntas bliva till nytta under förhöret, att övervara detsamma.
Länsstyrelsen må höra person upplysningsvis utan att den som ansökningen avser är närvarande.
Konsulent
eller assistent hos läns- Vid muntlig förhandling i lånsrät-
nykterhelsnämnden eller annan, som ten skola konsulent eller assistent hos
företräder denna nämnd, så ock re- länsnykterhetsnämnden eller annan,
presentanl för vederbörande kommu- som företräder denna nämnd, så ock
nala nykierhelsnämnd skola få lill- representant för vederbörande kom-
fälle att närvara vid förhöret. munala nykterhetsnämnd få tillfälle
Protokoll skall föras över vad vid att närvara. förhöret förekommer.
32 §.1
Länsstyrelsens sluUiga beslut jåm- Länsrätts slutliga beslut skall oför-te besvärshänvisning, där klagan dröjligen delgivas sökande samt den över beslutet må föras, skall oför- som beslutet avser, dröjligen delgivas sökande samt den som beslutet avser.
Har beslutet----------------------------- tillställas åklagaren.
Där nykierhelsnämnd---------------------- denna nämnd.
40 §.
Allmän vårdanstalt för------------- för alkoholmissbrukare.
Sådant erkännande----------------------- helst återkallas.
Allmän vårdanstalt skall------------------- en styrelse.
Vid allmän------------------------------ för avdelningen.
Förvaltningslagen (1971: 000) äger tillämpning i ärende enligt denna lag, som handlägges av styrelse eller föreståndare för allmän vårdanstalt, även om anstalten drives av annan än staten, landsting eller kommun.
Konungen meddelar------------------- anstalternas verksamhet.
55 §.«
Missbrukar den utskrivne alkohol- Missbrukar den utskrivne alkoholhaltiga drycker samt undandrager haltiga drycker samt undandrager sig
' Senaste lydelse 1970: 457. ' Senasie lydelse 1963: 72.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
93
(Nuvarande lydelse)
sig övervakning eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifter, må länsstyrelsen, om han ej genom hjälpålgärd kunnat återföras Ull ett nyktert liv eller sådan åtgärd prövas vara gagnlös, besluta, att han skall återintagas å allmän vårdanstalt. Sådant beslut må dock ej avse den som tidigare återintagits, med mindre efter föregående ålerinlagning meddelats beslut jämlikt 18 §.
I ansökan om ålerinlagning skall noggrant angivas, i vilka avseenden den utskrivne brutit mot de meddelade föreskrifterna, samt redogörelse lämnas för hans uppförande i övrigt under tiden efter utskrivningen. Ansökningen skall för att kunna föranleda beslut enligt första siycket hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av den tid, varunder den som ansökningen avser är underkastad övervakning eller lydnadsföreskrifter.
Beslämmelserna i 19—21 och 23— 39 §§ skola äga molsvarande tilllämpning för de fall, varom i denna paragraf är fråga.
(Föreslagen lydelse)
övervakning eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifler, må länsrätten, om han ej genom hjälpålgärd kunnat återföras till ell nyktert liv eller sådan åtgärd prövas vara gagnlös, besluta, att ban skall återintagas å allmän vårdanstalt. Sådant beslut må dock ej avse den som lidigare återintagits, med mindre efter föregående ålerinlagning meddelals beslut jämlikt 18 §.
I ansökan om ålerinlagning skall noggrant angivas, i vilka avseenden den utskrivne brutit mot de meddelade föreskrifterna, samt redogörelse lämnas för hans uppförande i övrigt under tiden efter utskrivningen. Ansökningen skall för att kunna föranleda beslut enligt första stycket hava inkommit lill länsrätten före utgången av den tid, varunder den som ansökningen avser är underkastad övervakning eller lydnadsföreskrifter.
Bestämmelserna i 19—21, 23—28 och 31—39 §§ skola äga motsvarande tillämpning för de fall, varom i denna paragraf är fråga.
59 Beslut av nykterhetsnämnd må överklagas av den som beslutet rörer, om beslutet innebär utdömande av vite, förordnande enligt 15 § om övervakning, meddelande av lydnadsföreskrift, förverkande av anstånd med verkställighet eller ålgärd som avses i 14 § 2 mom. över annat av nykierhelsnämnd enligt denna lag meddelat beslut må klagan ej föras.
Talan mot nykterhetsnämnds beslut föres hos länsrätten genom besvär, om nämnden avvisat ombud eller biträde eller om beslutet innebär utdömande av vite, förordnande enligt 15 § om övervakning, meddelande av lydnadsföreskrifl, förverkande av anstånd med verkstäUighet eller ålgärd som avses i 14 § 2 mom. över annat av nykierhelsnämnd en-
' Senaste lydelse 1957: 215.
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
Klagan föres genom besvär hos länsstyrelsen.
(Föreslagen lydelse)
ligt denna lag meddelat beslul må klagan ej föras.
|
60 §. |
Beslut av anstallsstyrelse eller föreståndare må överklagas av den som beslutet rörer, om beslutet avser fråga om försökspermission, utskrivning eller annan vårdfråga eller om det irmebär förordnande om övervakning eller meddelande av lydnadsföreskrift.
Talan föres genom besvär hos socialstyrelsen inom tre veckor från det klaganden erhöll kännedom om beslutet.
Beslut av anstallsstyrelse eUer föreslåndare må överklagas hos socialstyrelsen genom besvär, om beslutet avser fråga om försökspermission, utskrivning eller annan vårdfråga eller om det innebär förordnande om övervakmng eller meddelande av lydnadsföreskrift.
61 §.1
Länsstyrelses beslut må överklagas av den som beslutet rörer, om beslutet innebär förordnande om tvångs-intagning, avslag å ansökan härom, villkorligt anstånd med verkställighet, förverkande av dylikt anstånd eller utdömande jämlikt 22 eller 27 § av vite, så ock då beslutet avser ersättning åt den som inkcdlats att upplys-inngsvis höras inför länsslyrelsen.
Talan föres hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning därtill ej uppenbarligen saknas, samt, efter att hava införskaffat den ytterligare utredning, som kan vara erforderlig, till socialdepartementet insända samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande.
Klagan över beslut, som av länsstyrelse särskilt meddelats om någons
Mot länsrätts beslut må talan föras, om beslutet innebär förordnande om tvångsintagrung, avslag å ansökan härom, villkorligt anstånd med verkställighet eller förverkande av dylikt anstånd eller fråga är om beslut som avses i 34 § första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:000).
Talan mot beslul, som av länsrätt särskilt meddelats om någons om-
Senaste lydelse 1956:225.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 95
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
omhändertagande, må av honom fö- händertagande, må av honom föras ras i enahanda ordning, dock utan ulan inskränkning lill viss tid. inskränkning till viss tid.
över annat av länsstyrelse medde- Talan är ej tillålen mot beslut av
lat slutligt beslut, än ovan sägs, är lånsstyrelse eller mot annat av länsklagan ej tilläten. Ej heller må sär- rätt meddelat beslut än förut är sagt. skild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.
62 §.»
Mot sådant beslut av socialstyrelsen, som meddelats i särskilt fall, föres talan hos kammarrätten genom besvär, över beslut av socialstyrelsen md Talan mot annat beslut av socialt/en som beslutet rörer söka ändring styrelsen föres hos Konungen genom hos Konungen genom besvär, vilka besvär. skola ingivas till socialdepartementet.
62 a §.
Bestämmelserna i 27 § första styc ket andra punkten och andra stycket skola äga motsvarande tillämpning vid prövning i högre rätt av fråga om tvångsintagning.
66 §.=
Skall kallelser och andra medde- I mål eller ärende enligt denna lag
landen enligt denna lag delgivas får får delgivning ej ske med tillämpning
rfef ej ske med tillämpning av 12 eller av 12 eller 15 § delgivningslagen
15 § delgivningslagen (1970: 428). (1970: 428).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971 såviti avser 3, 9, 18—20 §§, 21 § 1 mom. samt 22—37, 55, 59, 61 och 66 §§. Äldre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om lalan mot beslut av länsstyrelse som meddelats före den 1 juU 1971.
1 övrigt träder lagen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om talan mot beslul av socialstyrelsen som meddelals före den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse 1956: 225. ' Senaste lydelse 1970: 457.
96
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
64) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1966:183) om bankrörelse
Härigenom förordnas, att 175 § lagen (1955:183) om bankrörelse skaU ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
175 §. |
över beslut, som meddelas av tillsynsmyndigheten, må klagan föras hos Konungen inom den tid som år stadgad för överklagande av förvaltande myndighets beslut, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.
Den som icke åtnöjes med registreringsmyndighetens beslul, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär bos Konungen.
över beslut om sådan förklaring, som avses i 167 § 2 mom. och 168 §, må jämväl besvär anföras i den ordning, varom i andra stycket stadgas.
Talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär, men beslulel går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.
Den som icke åtnöjes med registreringsmyndighetens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos kammarrätten. I samma ordning må besvär anföras över beslut om sådan förklaring, som avses i 167 § 2 mom. och 168 §.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
65) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker
Härigenom förordnas, att 91 § lagen (1955:416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
97
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
91 §.* |
över beslul, som meddelas av tillsynsmyndigheten, må klagan föras hos Konungen inom den tid, som är stadgad för överklagande av förvaltande myndighets beslut, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen förordnar annorlunda.
Den som icke åtnöjes med registreringsmyndighets beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag anföra besvär däröver hos Konungen.
över beslut om sådan förklaring, som avses i 86 § 3 mom., må jämväl besvär anföras i den ordning, varom stadgas i andra stycket.
Talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär, men beslulel går ändock i verkställighet, där icke Konungen förordnar annorlunda.
Den som icke åtnöjes med registreringsmyndighetens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag anföra besvär däröver hos kammarrätten. 1 samma ordning må besvär anföras över beslut om sådan förklaring, som avses i 86 § 3 mom.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
66) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen
Härigenom förordnas, att 82 § lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse) 82 §.
Den som icke åtnöjes med tillsynsmyndighetens beslut, varigenom registrering vägrats, mä sist inom två månader från beslutets dag föra talan däremot hos kammarrätten genom
I Senaste lydelse 1962:234.
4—11563
98 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
besvär. I samma ordning föres talan
mot beslut om sådan förklaring som
avses i 103 § 2 mom. lagen om ekono
miska föreningar,
över beslut, som Ullsynsmyndighe- Talan mot annat beslut, som till
ien meddelar med stöd av denna lag, synsmyndighelen meddelar med stöd
må klagan föras hos Konungen, men av denna lag, föres hos Konungen ge-
beslutet går ändock i verkstäUighet, nom besvär, men beslutet går ändock
om icke Konungen annorlunda för- i verkställighet, om icke Konungen
ordnar. annorlunda förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
67) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster
Härigenom förordnas, att 5, 13 och 15 §§ lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 §•
Ansökan om------------------------ huvudsakliga uiformning.
Erfordras ulöver--------------------- vid sammankomsten.
Om beslut i anledning av ansökan Om beslut i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. In- skall meddelas skriftligt besked. nebär beslutet att sammankomst ej må äga rum, skola skälen därtill angivas.
13 §.»
Mot beslut som myndighet medde- Mot beslut som polismyndighet lat på grund av denna lag må talan meddelat på grund av denna lag föres föras genom besvär, om beslutet fat- talan hos länsstyrelsen genom besvär.
> Senaste lydehe 1964: 678.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 99
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
täts
av lånsstyrelse, hos Konungen Talan mot lånsstyrelses beslut en-
och eljest hos länsstjTclsen. ligt lagen och mot
socialstyrelsens be
slut enligt 12 § föres hos Konungen
genom besvär.
Beslut som---------------- ■---------- annorlunda förordnas.
15
§.
Med dagsböter straffes Till böter dömes
1) den som-------------------------------- första stycket.
Försummelse i--------------------------- till stånd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
68) Förslag
liU
Lag
om ändring i luftfartslagen (1967: 297)
Härigenom förordnas, alt 14 kap. 2 § luftfartslagen (1957:297) skaU ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
14 KAP.
2 %.'
Talan mot sådant luftfartsverkets beslut i särskilt fall enligt denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter, som rör certifikat eller behörighetsbevis för personal inom luftfarten, medgivande att utan certifikat göra tjänst å luftfartyg, registrering av luftfartyg eller förbud mot luftfartygs avgång, föres hos kammarrätten genom besvär, över luftfartsverkets beslut enligt Mot annat beslut av luftfartsverket denna lag må klagan föras hos enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär. Utan hin- Konungen genom besvär. der av besvär skall beslutet, där ej Beslut, som avses i denna paragraf,
' Senaste lydelse 1969: 201.
100 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
annat angives, lända till efterrättelse skall omedelbart lända fill efterrät-intUl dess annorlunda blivit förord- telse, om ej annorlunda för ord nas. nat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
69) Förslag
till
Lag
om ändring i strålskyddslagen (1968: 110)
Härigenom förordnas, att 29 § slrålskyddslagen (1958: 110) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
29 §.
|
över tillsynsmans beslut enligt 16 § må klagan föras hos strålskyddsmyndigheten inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. När synnerliga skäl äro därlill, äger tillsynsman förordna att beslutet skall omedelbart lända till efterrättelse ulan hinder av förd klagan. över beslut av slrålskyddsmyndig-heten enligt denna lag må klagan föras hos Konungen genom besvär. |
Mot tillsynsmans beslut enligt 16 § föres talan hos strålskyddsmyndigheten genom besvär. När synnerliga skäl äro därlill, äger tillsynsman förordna atl beslutet skall omedelbart lända lill efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Talan mot beslul i särskilt fall av slrålskyddsmyndighelen rörande tillstånd, godkännande, medgivande, villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller vitesföreläggande enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär, om ej beslutet rör fråga som avses i 5 § tredje stycket eller 12 § första stycket.
I övrigt föres talan mot strdl-skyddsmyndighetens beslut enligt denna lag hos Konungen genom besvär.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
101
(Nuvarande lydelse)
Strålskyddsmyndigheten äger förordna, atl villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller återkallelse av tillslånd eller godkännande som meddelas med stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller 19 § skall omedelbart lända till efterrättelse ulan hinder av förd klagan.
(Föreslagen lydelse)
Strålskyddsmyndigheten och kammarrätten äga förordna, alt villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller återkallelse av tillstånd eller godkännande som meddelas med stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller 19 § skaU omedelbart lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
70) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1926:1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i
gränsområdena
Härigenom förordnas, att i lagen (1926: 1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena skall införas en ny paragraf, 18 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse) 18 §. Mot lånsstyrelsens beslut enligt 8, 10 eller 16 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelsen enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
102
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
71) Förslag
till
Lag
om ändring i civUförsvarslagen (1966:74)
Härigenom förordnas, att 83 § civUförsvarslagen (1960: 74) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
83 över civilförsvarschefs beslut i ärende, som avses i denna lag, må besvär anföras hos länsstyrelsen.
Beslut, som enligt denna lag meddelats av länsstyrelse eller civilförsvarsstyrelsen, må överklagas hos Konungen.
Talan må---
Under högsta
(Föreslagen lydelse)
§•
över beslut av civUförsvarschef, chef för undsättning skär eller polismyndighet i ärende, som avses i denna lag, må besvär anföras hos länsstyrelsen.
Mot länsstyrelses beslut om kostnadsfördelning enligt 49, 54 eller 55 §, om uttagande av egendom enligt 76 § eller om föreläggande av vite vid underlåtenhet att fullgöra skyldighet enligt 15 § föres talan hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut, som länsstyrelse enligt denna lag eller med stöd därav utfärdade bestämmelser i särskilt fall meddelat om föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande i vad angår inrättande, utrustning eller underhåll av enskilt skyddsrum, dock ej beslut enligt 31 §.
I övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag hos Konungen genom besvär. I samma ordning föres talan mot civilförsvars-styrelsens beslut enligt lagen.
---- eUer58§.
----- till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 103
72) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter
Härigenom förordnas, att 7 § lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
7§.
Klagan över beslut, som enligt den- Mot länsstyrelses beslut enligt 5 §
na lag meddelas av länsstyrelse, må om utdömande av vite föres talan
föras hos Konungen i vederbörande hos kammarrätten genom besvär,
statsdepartement i den ordning, som Talan mot annat beslut av läns-
för överklagande av förvaltande myn- styrelse enligt denna lag föres hos
digheters och ämbetsverks beslut år Konungen genom besvär,
bestämd. Länsstyrelses beslut skall Länsstyrelses beslut som avses i
dock ulan hinder av besvär lända till andra stycket skall utan hinder av
efterrättelse, intill dess annorlunda besvär lända till efterrättelse, intill
kan varda förordnat. dess annorlunda förordnas.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
73) Förslag
tiU
Lag
om ändring i barnavårdslagen (1960:97)
Härigenom förordnas i fråga om barnavårdslagen (1960: 97)*,
dels att 21, 76—78 och 84 §§ skall upphöra all gälla,
dels att i 7 och 12 §§ orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmäktige»,
' Senaste lydelse ov 12 § 1969:151 56 §
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
dels alt i 37 och 79 §§ ordet »länsstyrelsen» skall bytas ut mot »länsrätten»,
dels att i 56 § ordet »stad» skall bytas ut mot >kommun>, dels att 8, 9, 13, 14, 19, 20, 24, 75, 80—83, 85—87 och 95 §§ samt rubriken lill 11 kap. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
8 §.
Belräffande barnavårdsnämnd skall vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning. I kommunens tjänst anställd befattningshavare skall dock icke på grund av denna sin tjänsteställning vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd. Ej heller är det erforderligt, att barnavårdsnämnds protokoll upplager, förutom vad som må följa av 14 § tredje stycket denna lag, annal än förteckning på närvarande ledamöter och för varje ärende beslutet och skälen därför.
Belräffande barnavårdsnämnd skall vad i 32—36 §§, 37 § första stycket och 38—42 §§ kommunaUagen är stadgat om kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning. I kommunens tjänst anställd befattningshavare skall dock icke på grund av denna sin tjänsteställning vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd. Ej heller är det erforderligt, att barnavårdsnämnds protokoll upptager, förutom vad som må följa av 14 § tredje stycket denna lag, annal än förteckning på närvarande ledamöter och för varje ärende beslulel ocb skälen därför.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd.
9
Barnavårdsnämnden skall hos kommunens fullmäktige och styrelse göra erforderliga framställningar och äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra yttranden och upplysningar.
Nämnden bör--
Finner nämnden
Barnavårdsnämnden skall hos kommunfullmäktige och kommunstyrelsen göra erforderliga framställningar och äger att från kommunstyrelsen och kommunens övriga nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra yttranden och upplysningar.
— berör barnavården.
— vederbörande domstol.
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
105
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
13 §.
Vad i detta kapitel stadgas avser icke Stockholms stad. 1 fråga om organisationen av barnavården där skola i stället gälla de särskilda bestämmelser som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Konungen.
Kan i annan kommun organisationen icke lämpligen anordnas efler vad i detta kapilel sägs, äger Konungen på framställning av kommunens fullmäktige medgiva undantag.
Vad i detta kapitel stadgas avser icke Stockholm. 1 fråga om organisationen av barnavården där skola i stället gälla de särskilda bestämmelser som efter förslag av kommunfullmäktige fastställas av Konungen.
Kan i annan kommun organisationen icke lämpligen anordnas efter vad i detla kapilel sägs, äger Konungen på framstäUning av kommunfullmäktige medgiva undanlag.
14 §.
Åligger det--------------------- utan dröjsmål.
Utredningen skall------------- vållas någon.
Vad som--------------------- betryggande sätt.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971: 000) äga 6, 8—10,14,15, 17, 19 och 20 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd. Bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen äga motsvarande tillämpning på barnavårdsnämnds beslut under ärendes handläggning.
19 §.
Innan barnavårdsnämnden avgör ärende, skall den ärendet rör underrättas om vad som framkommit vid utredningen samt tillfälle beredas honom att yttra sig däröver, såvida icke sådant yttrande befinnes uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande icke kan avvaktas.
Begär den som är berättigad att yttra sig atl bli muntligen hörd inför nämnden, skall förhör med honom
Begär någon, som enligt 15 § förvaltningslagen (1971:000) skaU beredas tillfälle att yttra sig, att bli
4t—11563
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
anordnas, om ej särskilda skäl föranleda annat. Den som beredes tillfälle atl yttra sig skall eriiu-as om rätten atl påkalla sådanl förhör.
Den ärendet---------------- —
Är fråga om barn under femlon år, skall vad i denna paragraf stadgas endast gälla föräldrarna.
(Föreslagen lydelse)
munlUgen hörd inför nämnden, skall förhör med honom anordnas, om ej särskilda skäl föranleda annat. Den som beredes tillfälle att yttra sig skall erinras om rätten att påkalla sådanl förhör. - äga betydelse.
Är fråga om bam under femton år, skall vad som stadgas i 15 § förvaltningslagen och förevarande paragraf endast gälla föräldrarna.
20 §.
Den årendet rör må anlita biträde, när han höres av barnavårdsnämnden eller företrädare för denna.
Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller befinnes han eljest vara olämplig, må han avvisas.
|
Är den ärendet rör under aderlon år, böra hans föräldrar vara närvarande, när han höres av barnavårdsnämnden eller företrädare för denna, om del kan ske utan men för utredningen. |
Är den ärendet rör under aderton år, böra hans föräldrar vara närvarande, när han höres, om det kan ske utan men för utredningen.
|
24 §.1 |
Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall omhändertagas för samhällsvård eller ulredning, skall beslutet ofördröjligen delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och hans föräldrar. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skriftligen förklara, huruvida han samtycker liU att det verkställes.
Lämnas icke av envar som enligt
Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat alt någon skall omhändertagas för samhällsvård eller ulredning, skall beslutet ofördröjligen delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och hans föräldrar, ffar i ärendet sJcif/aJctig mening antecknats i nämndens protokoll, skall upplysning härom lämnas. Den som delgives beslutet skaU samtidigt anmodas att skriftligen förklara, huruvida han samtycker till atl del verkställes.
Lämnas icke av envar som enligt
> Senaste lydelse 1970: 460.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
107
(Nuvarande lydelse)
försia slyckel skall erhålla del av beslutet samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsstyrelsens pröviung. För sådanl ändamål skall beslutet jämte samtliga handlingar i ärendet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen för beslutet ingivas till länsstyrelsen.
(Föreslagen lydelse)
försia stycket skall erhålla del av beslutet samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsrättens prövning. För sådanl ändamål skall beslulel jämte samtliga handlingar i ärendet utan dröjsmål och senast inom lio dagar från dagen för beslutet tillställas länsrätten.
11 kap. Förfarandet hos länsstyrelse i underställningsjnål
75 I fråga om förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål skola beslämmelserna i 14—16 §§, 17 § första och andra styckena samt 19— 21 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Vid förhör inför länsstyrelsen skall representant för barnavårdsnämnden beredas tillfälle att närvara.
Skall underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft, åligger det länsstyrelsen alt ulan dröjsmål pröva, huruvida beslutet må verkställas innan målet slutligt avgöres.
11 kap. Förfarandet hos länsrätt i underställningsmål
§•
I fråga om förfarandet hos länsrätt i underslällningsmål skola bestämmelserna i 15 § tredje stycket, i 16 och 17 §§ om kallelse och hämtning till läkarundersökning av den underårige och om hämtning till förhör av den som ärendet rör, i 19 § första stycket andra punkten och tredje stycket samt i 20 § i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Vid muntlig förhandling skall representant för barnavårdsnämnden beredas tillfälle alt närvara.
Skall underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft, åligger det länsrätten all utan dröjsmål pröva, huruvida beslutet må verkställas innan målet slutUgt avgöres.
80 §.1
|
med stöd----------------------------------- 51 §. |
/ barnavårdsnämnds beslut må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen, om nämnden
utdömt förelagt vite,
avvisat av enskild anlitat biträde.
Talan mot barnavårdsnämnds beslut föres hos länsrätten genom besvär, om nämnden utdömt förelagt vite, avvisat ombud eller biträde.
' Senaste lydelse 1969: 151.
|
108 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Föreslagen lydelse)
(Nuvarande lydelse)
Ändring sökes genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.
Lånsstyrelsen äger att i avvaktan på slutligt avgörande förbjuda eller avbryta verkställighet av överklagat beslut som skall lända till efterrättelse oberoende av laga kraft.
81 §.
/ beslutet som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning från skolan må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till denna.
Talan mot beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning från skolan föres hos länsrätten genom besvär.
Om talan------------------------ särskilt stadgal.
82 §.
Av länsstyrelse meddelat beslut eller utslag i mål eller ärende som avses i denna lag skall genom länsstyrelsens försorg skyndsamt delgivas varje enskild person och kommun som beröres därav.
Av länsrätt eller länsstyrelse meddelat beslut i mål eller ärende som avses i denna lag skall delgivas varje enskild person och kommun som be röres därav.
|
83 §. |
över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i mål eller ärende an-gåenåe skyldighet för kommun, staten eller enskild att ersätta kommuns kostnad för omhändertagen eller beträffande enskilds bidrag till omhändertaget barns vård må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej fuUföljas endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.
Om mål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade utslaget, må i samband därmed föras
Mot länsstyrelses slutliga beslut i mål eller ärende enligt denna lag samt mot annat beslut i särskUt fall av socialstyrelsen än som avses i 56 §, 57 § första eller tredje stycket eller 58 § föres talan hos kammarrätten genom besvär. Talan må dock ej fullföljas endast belräffande ränta eller rättegångskostnad.
Om mål angående ersättning från koinmun förevarit hos två eller flera länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade beslutet, må i samband därmed föras
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
talan även mol utslag eller beslut som
109
|
dessförinnan meddelats i målet. Sådant utslag eller beslul skall ej hindra att saken prövas i sin helhel. |
lalan även mol beslut som dessförinnan meddelats i målel. Sådant beslut skall ej hindra all saken prövas i sin helhet.
85 §.
Besvär över länsstyrelses beslut eller utslag skola ingivas till länsstyrelsen.
Lånsstyrelsen skaU skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning ej uppenbarligen saknas, samt, efter att ha införskaffat den ytterligare utredning som kan vara erforderlig, insända samtliga handlingar i målet jämte eget utlåtande till kammarrätten eller, om besvären skola prövas av Konungen, till social-deparlemcntel.
I fråga om delgivning av kammarrätts beslut skall vad som är stadgat i 82 § äga motsvarande tillämpning.
86 §.
/ fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad som är stadgat i 82 § äga motsvarande tillämpning.
över kammarrättens utslag må klagan icke föras.
Länsstyrelses eller länsrätts beslut i ärende som avses i 4—9 kap., beslut av socialstyrelsen enligt 62 eller 64 § och kammarrätts motsvarande beslut skola omedelbart lända till efterrättelse.
87 §.»
/ beslut av socialstyrelsen må åndring sökas hos Konungen genom besvär, vUka skola ingivas till socialdepartementet.
Av socialstyrelsen enligt 58, 62 eller 64 § meddelat beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Mot sådant beslut av socialstyrelsen, som ej meddelats i särskilt fall, samt mot beslut av styrelsen enligt 56 §, 57 § första eller tredje stycket eller 58 § föres talan hos Konungen genom besvär.
Av socialstyrelsen enligt 58 § meddelat beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Senasie lydelse 1963:261.
110 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
95 §.1
Skall kallelser, beslut eller andra / mål eller ärende enligt denna lag
meddelanden enligt denna lag delgi- får delgivning ej ske med tillämp-
vas får det ej ske med tillämpning av ning av 12 eller 15 § delgivnings-
12
eller 15 § delgivningslagen (1970: lagen (1970:428).
428).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt avser 24 § andra slyckel, 37, 75—81 och 95 §§, rubriken till 11 kap. samt, i fråga om länsrätt, 82 och 86 §§. Hänvisningen i 75 § lill 19 och 20 §§ skall dock för tiden liU den 1 januari 1972 avse 19 § andra slyckel andra punklen och fjärde slyckel respektive 20 § tredje stycket i paragrafernas nuvarande lydelse.
I övrigt träder lagen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om lalan mot beslut av länsstyrelse, socialstyrelsen eller kammarrätten som meddelats före den 1 januari 1972.
74) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1960:408) om behörighet alt ulöva läkaryrket,
dels att i 2—10 §§ och övergångsbestämmelserna ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ul mol »socialstyrelsen»,
dels atl 12 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 §.
Talan mot socialstyrelsens beslut enligt 2—5, 7 eller i särskilt fall enligt 9 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av socialstyrelsen
enligt denna lag föres talan hos
Konungen genom besvär.
Beslut,sommedicinalstyrelsenmed- Beslut, som socialstyrelsen eller
delat med stöd av denna lag, skall kammarrätten meddelat med stöd av
* Senaste lydelse 1970:460. ° Senaste lydelse av
3 § 1964:214
6 § 1963:252.
Kungl. Majits proposition lu- 30 år 1971 111
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
lända
till omedelbar efterrättelse, om denna lag, skall lända lill omedelbar
ej annorlunda förordnas. efterrättelse, om ej annorlunda för-
ordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
75) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1963: 251) om behörighet alt ulöva tandläkaryrket
dels att i 2—6 och 8—-11 §§ samt Iredje stycket första punkten övergångsbestämmelserna ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mol »socialstyrelsen»,
dels att 13 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
13 §.
Talan mot socialstyrelsens beslut enligt 3—6, 8 eller 10 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av
socialstyrelsen
enligt denna lag föres talan hos
Konungen genom besvär.
Beslut, som medicinalstyrelsen Beslut, som socialstyrelsen
eller
meddelat med stöd av denna lag, skall kammarrätten meddelat med stöd av
lända till omedelbar efterrättelse, om denna lag, skall lända till omedelbar
ej annorlunda förordnas. efterrättelse, om ej annorlunda för-
ordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
> Senaste lydelse av 4 § 1964:550.
112 Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
76) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1965: 61) om behörighet att utöva veterinäryrket
m. m.
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1965: 61) om behörighet all utöva veterinäryrket m. m.,
dels atl i 5 § ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »socialstyrelsen», dels alt 13 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
13 §.
Talan mot veterinärstyrelsens beslut enligt 2—5, 7 eller i särskilt fall enligt 8 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot
annat beslut av veterinärsty
relsen enligt denna lag föres talan
hos Konungen genom besvär.
Beslul som veterinärstyrelsen med- Beslut som veterinärslyrelsen eller
delar med stöd av denna lag länder kammarrätten meddelar med stöd av
lill omedelbar efterrättelse, om annat denna lag länder till omedelbar
efter-
ej förordnas. rättelse, om annat ej förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
77) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
dels att i 1 och 9 §§ ordet »medicinalstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »socialstyrelsen» i motsvarande form,
dels att 11 § skall ha nedan angivna lydelse.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
113
|
Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av 9 §, skall lända lill omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas. |
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
11 §.
Talan mot socialstyrelsens beslut enligt 9 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Förbud som avses i 9 § skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
78) Förslag
till
Lag
om ändring i varumärkeslagen (1960: 644)
Härigenom förordnas, atl 47 § varumärkeslagen (1960: 644) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
47 §.« |
Talan mot----------------------
Talan föres---------------------
Mol besvärsavdelningens beslut må talan föras av sökanden, om det gått honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två månader från beslutets dag.
--------- skäl föreligga.
------------- beslutets dag.
Mol besvärsavdelningens beslul må lalan föras av sökanden, om det gått honom emot. Talan föres hos regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
> Senaste lydelse 1967:841.
114 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
79) Förslag
till
Lag
om ändring i patentlagen (1967: 837)
Härigenom förordnas, att 25 och 72 §§ patentlagen (1967:837) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
25 §.
Talan enligt------------------- till prövning.
Mol beslut på besvärsavdelningen Mot beslut på besvärsavdelningen
må talan föras av sökanden, om det må talan föras av sökanden, om det
gått honom emot. Talan föres genom gått honom emot. Talan föres hos
besvär hos Konungen inom två må- regeringsrätten genom besvär inom
nåder från beslutets dag. två månader från beslutets dag.
Beslämmelserna
i 22 § femte styc- Bestämmelserna i 22 § femte styc
kel äga molsvarande lillämpning be- ket äga motsvarande tillämpning be
träffande handlingar som inkomma träffande handlingar som inkomma
till A'onungen. till regeringsrätten.
72 §.
Talan mot------------------- till prövning.
Mol besvärsavdelningens beslut fö- Mot besvärsavdelningens beslut fö-
res talan genom besvär hos Konungen res talan hos regeringsrätten genom inom två månader från beslutets dag. besvär inom två månader från beslutets dag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 115
80) Förslag
till
Lag
om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 486)
Härigenom förordnas, att 22 och 47 §§ mönsterskyddslagen (1970: 485) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
22 §
Talan enligt-------------------- lill prövning.
Mot beslul på
besvärsavdelningen Mot beslut på besvärsavdelningen
får lalan föras av .sökanden, om be- får lalan föras av sökanden, om be
slutet gått honom emot. Talan föres slutet gått honom emot. Talan föres
genom besvär hos Konungen inom hos regeringsrätten genom besvär
två månader från beslutets dag. inom tvä månader från beslutets dag.
47 §
Talan mot-------------------- lill prövning.
Talan mot besvärsavdelningens be- Talan mot besvärsavdelningens be-
slul föres genom besvär
hos Konung- slut föres hos regeringsrätten genom
en inom två månader från beslutets besvär inom två månader från be-
dag. slutels dag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fräga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972,
81) Förslag
till
Lag
om ändring i växtförädlarrättslagen (1971: 000)
Härigenom förordnas, att 19 och 48 §§ växtlörädlarrättslagen (1971:000) skall ha nedan angivna lydelse.
116 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(I prop. 1971:40 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse)
19 §
Talan enligt---------------------------- till prövning.
Mot beslul av lantbruksstyrelsen Mol beslut av lantbruksstyrelsen
får
talan föras av sökanden, om be- får talan föras av sökanden, om be
slutet gått honom emot. Talan föres slutet gått honom emot. Talan föres
hos Konungen genom besvär inom hos regeringsrätten genom besvär in-
två månader från beslutets dag. om två månader från beslutels dag.
48 §
Talan mot---------------------------- fill prövning.
Talan mol lanlbruksstyrelsens be- Talan mot lantbruksstyrelsens be-
slut
föres hos Konungen genom be- slut föres hos regeringsrätten genom
svär inom två månader från beslu- besvär inom två månader från be
tets dag. slutets dag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
82) Förslag
tiU
Lag
nm ändring i brandlagen (1962: 90)
Härigenom förordnas i fråga om brandlagen (1962: 90), dels att i 1 § orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmäktige», dels att 15 och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
15 §.
över brandstyrelses---------------------- hos länsstyrelsen.
Talan
mot beslut, som enligt denna Talan mot länsstyrelses beslut i
lag meddelas av länsstyrelsen, föres ärende som avses i 6, 7, 9 eller 14 §
hos Konungen. föres hos kammarrätten genom be-
svär.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 117
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
|
16 §. |
Den som utan giltigt skäl uteblir från brandövning eller brandsläckning, varlUl han kallats genom brand-larm eller på annat sätt, eller lämnar honom anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten befallt eller som bryter mot 10 eller 11 § eller som hindrar eller söker hindra åtgärd, som avses i 12 §, dömes lill dagsböter.
Arbetsgivare eller arbetsledare, som vägrar anställd nödig ledighet för deltagande i brandövning eller brandsläckning eller därmed sammanhängande arbete, dömes, såframt ledigheten kunnat medgivas utan synnerlig olägenhet, till dagsböter.
Den som genom brandlarm eller på annal sätt obehörigen åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling, dömes tiU dagsböter eller fängelse i högst sex månader och vare skyldig att ersätta därav föranledd kostnad.
Den som utan giltigt skäl uteblir från brandövning eller brandsläckning, vartill ban kallats genom brandlarm eller på annat sätt, eller lämnar honom anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten befallt eller som bryter mol 10 eller 11 § eller som hindrar eller söker hindra åtgärd, som avses i 12 §, dömes till böter.
Arbetsgivare eller arbetsledare, som vägrar anställd nödig ledighet för deltagande i brandövning eller brand-släckning eller därmed sammanhängande arbete, dömes, såframt ledigheten kunnat medgivas ulan synnerlig olägenhel, till böter.
Den som genom brandlarm eller på annat sätt obehörigen åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader och vare skyldig att ersätta därav föranledd kostnad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
118 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
83) Förslag
tiU
Lag
om ändring i skollagen (1962: 319)
Härigenom förordnas, att 14, 18, 20 d, 20 f, 23, 25, 39 a och 54 §§ skollagen (1962: 319) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
14 §.
I avseende--------------------
Beträffande skolstyrelsen skall i övrigt vad i 33—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunstyrelsen äga motsvarande tiUämpning. Om val av ordförande och vice ordförande skall jämväl länsskolnämnden underrättas.
------ i styrelsen.
Belräffande skolstyrelsen skall i övrigt vad i 33—36 §§, 37 § första stycket och 38—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning. Om val av ordförande och vice ordförande skall jämväl länsskolnämnden underrättas.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos skolstyrelsen.
18 §.
Vad i 12—14 §§ stadgas äger icke avseende å skolstyrelsen i Slockholms kommun. Beträffande nämnda skolstyrelse skola 50 §, 51 § 1 mom. och 52 § kommunallagen för Stockholm äga lillämpning med iakttagande av atl antalet ledamöter ej må understiga sju saml alt skolchefen ej må ulses lill ledamot eller suppleant.
Vad i 12—14 §§ stadgas äger icke avseende å skolstyrelsen i Stockholms kommun. Beträffande nämnda skolstyrelse skola 50 §, 51 § 1 mom., med undantag av hänvisningen till 39 § andra stycket, samt 52 § kommunallagen för Stockholm äga tillämpiung med iakttagande av att antalet ledamöter ej må understiga sju samt att skolchefen ej må utses till ledamot eller suppleant.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga
* Lagen omtryckt 1970: 1026.
Kungl. Maj:ts
proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
119
Skolchefen i
ärenden hos skolstyrelsen i Stockholms kommun.
-------- § sägs.
20 d §.
Fråga om atl förvägra elev i landstingskommunens gymnasieskola befrielse enligt 27 § och fråga om alt förvägra någon inträde i sådan skola på grund av beslämmelserna i 45 och 47 a §§ skall prövas av utbildningsnämnden, i den mån Konungen ej annorlunda förordnar.
Fråga om alt förvägra elev i landstingskommunens gymnasieskola befrielse enUgl 27 § och fråga om atl förvägra någon inträde i sådan skola på grund av beslämmelserna i 45 och 47 b §§ skaU prövas av utbUdnings-nämnden, i den mån Konungen ej annorlunda förordnar.
20 f §.
I den-------------------------
Beträffande utbildmngsnämnd, som väljes enligt första slyckel, skall beslämmelserna i 17 § ovan saml i 43—51 §§ och 54 § fjärde slyckel landslingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) äga motsvarande tillämpning.
--------- till tjänstgöring.
Beträffande utbildningsnämnd, som väljes enligt första siycket, skola bestämmelserna i 17 § ovan samt i 45—47 §§, 48 § första stycket, 49— 51 §§ och 54 § fjärde stycket landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) äga motsvarande tillämpning.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos utbildningsnämnd, som väljes enligt första stycket.
23 §.
Varje bam,--------------------
Skolpliktigt barn som på grund av syn-, hörsel- eller talskada icke kan följa undervisningen i grundskolan äger rätt till undervisning i specialskolan. Fråga om barns rätt till sådan undervisning prövas av lokal styrelse för specialskolan, sedan föråldrarna fått tillfäUe att yttra sig.
--------- i grundskolan.
Skolpliktigt barn som på grund av syn-, hörsel- eller talskada icke kan följa undervisningen i grundskolan äger rätt till undervisning i specialskolan. Fråga om barns rätt till sådan undervisning prövas av lokal styrelse för specialskolan.
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
25 §.
Studieväg för---------------- ■ —
Uttagning till specialundervisning av elev i grundskolan sker genom skolans försorg, sedan föräldrarna fått tillfälle att yttra sig.
------- av skolan.
Uttagning till specialundervisning av elev i grundskolan sker genom skolans försorg.
39 a §.
Bestämmelserna i---------------
Fräga huruvida skolplikt
enligt
30 § Iredje stycket gäller för barn
efler utgången av vårterminen det
kalenderår då barnet fyller sexton
år och fråga om barn enligt 31 §
andra stycket skall deltaga i under
visningen i specialskolan prövas av
lokal styrelse för specialskolan. In
nan beslut meddelas skola föräld
rarna ha fått tillfälle att yttra sig.
På lokal---------------------------
-------- avsedd undervisning.
Fråga huruvida skolplikt enligt 30 § tredje siycket gäller för bam efler utgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller sexton år och fråga om barn enligt 31 § andra stycket skall deltaga i undervisningen i specialskolan prövas av lokal styrelse för specialskolan.
37§§.
54 §.
|
över beslut av lånsskolnämnd och skolöverstyrelsen må besvär anföras hos Konungen. |
Mot länsskolnänmds beslut i ärende, på vilket 35 eller 39 § äger tilllämpning, föres talan hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut som avses i 51 § andra stycket.
Talan mot annat beslut av lånsskolnämnd eller skolöverstyrelsen enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 121
84) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring
Härigenom förordnas, alt 3 kap. 6 §, 18 kap. 9 och 22 §§ samt 20 kap. 13 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 kap.
6 §.
Försäkrad är----------------------------- i sjukpenningklass.
Beslut angående försäkrads placering i sjukpenningklass skall skriftligen delgivas denne.
18 kap.
9 §.
Ledamot av----- — — — — — —• försäkringskassas Ijänsl.
Styrelseledamot äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och kassan eller rörande hans försäkring eller eljest hans rätt enligt denna lag. Ej heller må han deltaga i behandling av annan fråga, vari han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda år stadgat äger motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamot eller tredje man.
22 §.
Ärende avgöres-------------- —---- för pensionsärenden.
I ärende,----------------------------- betydelse höras.
Begär den —------------------------------ däremot äro.
Beslut som fattas i pensionsdelegation skall, i den mån det icke befinnes obehövligt, innehåUa de skål, på vilka avgörandet grundas.
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydehe)
20 kap. 13 8.
Besvär skola ingivas eller insändas till den myndighet eller det organ som meddelat beslutet.
Den omständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till den myndighet, som har att pröva besvären, utgör ej hinder för besvärens upptagande lill prövning, därest de inkommit före besvärslidens utgång.
Beträffande tid för anförande av besvär skall jämväl i fråga om allmän försäkringskassas beslut tillämpas vad som är föreskrivet i lagen om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.
AUmän försäkringskassas-------
Besvärshandling skall tillställas den myndighet som meddelat beslutet.
Den omständigheten att besvärs-handlingen tillställts den myndighei, som har att pröva besvären, utgör ej hinder för besvärens upplagande till prövning, därest handlingen inkommit före besvärstidens utgång.
pröva beslutet.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
85) Förslag
till
Lag
om ändring I namnlagen (1963:621)
Härigenom förordnas i fråga om namnlagen (1963: 521),
dels att 34 § skall upphöra att gälla,
deh atl 28, 29 och 35 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
28 §.
Finner pastor gjord anmälan ej kunna upptagas, skall han med angivande av grunden därför meddela beslut att anmälningen ej föranleder anteckning i kyrkobok. Meddelas be-
Finner pastor gjord anmälan ej kunna upptagas, skall han meddela beslut att anmälningen ej föranleder anteckning i kyrkobok.
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
123
(Nuvarande lydehe)
.slutet ej genast i anledning av muntlig anmälan eller är anmälningen skriftlig, skall han ofördröjligen om beslutet underrätta den som gjort anmälningen. I underrättelsen skall angivas vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga.
(Föreslagen lydelse)
|
29 §. |
Den vars rätt beröres av beslut, som pastor meddelat enligt 28 §, eller av annan åtgärd, som pastor vidtagit i namnärende, må söka åndring däri. Talan föres hos domkapitlet genom besvär.
Talan mot domkapitlets beslut i fråga, som enligt första stycket dragils under dess prövning, föres hos Konungen genom besvär.
Talan mot beslut, som pastor meddelat enligt 28 §, eller mot annan åtgärd, som pastor vidtagit i namn-ärende, föres hos domkapitlet genom besvär.
Talan mot domkapitlets beslut i fråga, som enligt försia stycket dragits under dess prövning, föres hos kammarrätten genom besvär.
35 §.'
Talan mot----------------------------- skäl föreligga.
Talan föres genom besvär hos pa- Talan föres bos patent- och regi-tent- och registreringsverkels be- streringsverkets besvärsavdelning ge-svärsavdelning inom en månad från nom besvär, beslutets dag.
Mot besvärsavdelningens------------- icke föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972,
86) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt m. m.
Härigenom förordnas, att 17 § lagen (1963:537) om gravrätl m.m. .skall ha nedan angivna lydelse.
' Senaste lydelse 1967:842.
124
Kungl. Maj:ts [iroposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
Talan mol länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser föres genom besvär hos Konungen. |
17 §.
Talan mot länsstyrelses beslut enligt 11 eller 16 § föres hos kammarrätten genom besvär. / samma ordning föres talan mot sådant beslut enligt 15 § som ej avser föreläggande för kommun med stöd av första stycket.
I övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
87) Förslag
tm
Lag
om ändring i lagen (1964: 322) med vissa bestämraelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.
Härigenom förordnas, att 12 § lagen (1964: 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydehe)
|
12 §. |
Över beslut, som länsstyrelse eUer myndighet, som avses i 7 §, meddelat enligt denna lag, må kommunen anföra besvär hos Konungen.
Beslut, som sägs i första stycket och som ej avser utdömande av vite, länder lill efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.
över beslut, som länsstyrelse eUer myndighet, som avses i 7 §, meddelat enligt denna lag, må kommunen anföra besvär hos kammarrätten.
Beslut, som meddelats enligt denna lag och som ej avser utdömande av vite, länder lill efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 125
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
88) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet
Härigenom förordnas, alt 5 § lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
5§.
Över beslul, som länsstyrelse eller över beslut, som länsstyrelse eller
myndighei vilken avses i 1 § medde- myndighet vilken avses i 1 § medde
lat enligt denna lag, må staden anfö- lat enligt
denna lag, må staden anföra
ra besvär hos Konungen. besvär hos kammarrätten.
Beslut, som sågs i första stycket. Beslut enligt denna lag länder till
länder lill efterrättelse utan hinder av efterrättelse utan hinder av förd kla-
förd klagan, om ej annat förordnas, gan, om ej annat förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
89) Förslag
mi
Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)
Härigenom förordnas, atl 40 § naturvårdslagen (1964: 822) skall ba nedan angivna lydelse.
126
Kungl. Mujds proposition nr 30 ur 1971
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
40 §.» |
Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser föres genom besvär hos Konungen. Statens naturvårdsverk äger föra sådan talan för tillvaratagande av naturvårdens intressen.
Talan mot hälsovårdsnämnds beslut eidigt denna lag föres genom be-.svär hos länsstyrelsen.
Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag föres hos läns-.styrelsen genom besvär.
Talan mot länsstyrelses beslut i ärende enligt 13, 17, 20, 21, 22, 24, 39 eller 47 § eller om föreläggande enligt 16 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Statens naturvårdsverk äger för tillvaratagande av naturvårdens intressen föra talan mot beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
90) Förslag
tm
Lag
om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274)
Härigenom förordnas, alt 24, 26 och 27 §§ statstjänstemannalagen (1965: 274) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
24 §.
Innan fråga om disciplinär bestraffning avgöres, skall tillfälle beredas tjänstemannen att skriftligen eller, om han påfordrar det eller det eljest finnes lämpUgt, vid muntligt förhör uttala sig om vad som åberopas mot honom. Därvid äger han för
I ärende om disciplinär bestraffning skall, om tjänstemannen påfordrar det, tillfälle beredas honom att vid muntligt förhör uttala sig i saken.
• Senaste lydelse 1970:891.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
127
(Nuvarande lydelse)
sitt försvar anlita biträde som med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finnes lämplig för uppdraget.
(Föreslagen lydelse)
|
26 §. |
Vidtages ålgärd — — —---------
Beslut om avstängning meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas lill disciplinstraff, av Konungen och eljest av myndighet som Konungen besiämmer. I ärende om avstängning skola bestämmelserna i 23 § andra stycket och 24 § iakttagas.
Om avstängning
------ omedelbart hävas.
Beslut om avstängning meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff, av Konungen och eljesl av myndighet som Konungen besiämmer. I ärende om avstängning skola beslämmelserna i 23 § andra siycket och 24 § iakttagas. Bestämmelserna i 15, 17 och 18 §§ förvaltningslagen (1971: 000) skola tiUämpas åven om beslut som nyss sagts utgör beslut under ärendes handläggning.
----- särskilda bestämmelser.
|
27 §.1 |
Tjänsteman som----------------
Beslut om avstängning enligt försia siycket eller om läkarundersökning som avses där meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff, av Konungen och eljest av myndighet som Konungen bestämmer. I sådant ärende skola bestämmelserna i 23 § andra stycket iakttagas. Tillfälle skall beredas tjänstemannen att skriftligen eller, om han påfordrar det eller det eljest finnes lämpligt, muntligen uttala sig i ärendet. Därvid äger han anlita biträde som med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finnes lämplig för uppdraget.
Närmare bestämmelser------- • —
---- omedelbart hävas.
Beslut om avstängning enligt första stycket eller om läkarundersökning som avses där meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas tiU disciplinstraff, av Konungen och eljest av myndighet som Konungen bestämmer. I sådant ärende skola beslämmelserna i 23 § andra styckel iakttagas. Om tjänstemannen påfordrar det, skall tillfälle beredas honom att muntligen uttala sig i ärendet.
Bestämmelserna i 15, 17
och 18 §§
förvaltningslagen (1971:000) skola
tiUämpas även om beslut som nyss
sagts utgör beslut under ärendes
handläggning.
-------- av Konungen.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse 1970: 353.
128 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
91) Förslag
tUl
Lag
om ändring i lagen (1966: 293) ora beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa falP,
deh all 32 § skall upphöra att gälla,
dels att i 4 § orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ul mot »kommunfullmäktige»,
dels alt 1, 6, 22, 24, 26 och 34 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen, närmasl efter rubriken »Särskilda bestämmelser», skall införas en ny paragraf, 34 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §.-
Den som------------------------------ under b).
Med psykisk------------------------- i förståndsutvecklingen.
Vård beredes på sjukhus som dri- Vård beredes på sjukhus som dri-
ves
av staten, landstingskommun ves av staten, landstingskommun
eller stad som ej tillhör sädan kom- eller kommun som ej tillhör lands
mun, tingskommun.
Vad som------------------------- särskild sjukavdelning.
6 §.==
Behörig alt--------------------------------- detta slag.
Vårdintyg får utfärdas-------------------- sådan undersökning.
Vårdintyg utfärdat--------------------------- är verksam.
Vårdintyg får icke---------------------------- om intagning.
Bestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen (1971:000) äga icke tUlämpning i ärende om utfärdande av vårdintyg.
22 §.
Talan får---------------------------------- utan bifall.
I övrigt får talan mot utskrivnings- I övrigt får talan mot utskrivnings-
nämnds
beslut föras endast i fall nämnds beslut enligt denna lag föras
som avses i 26 §. endast i fall som avses i 26 §.
Talan föres-------------------------------- genom besvär.
'Senaste lydelse av 4 § 1967:948. -Senaste lydelse 1969:212.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 129
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe)
24 §.
Talan enligt----------------- — — motsvarande lillämpning.
Besvären skola inges till utskriv-ningsnåmnden.
26 §.
Talan mot beslut, varigenom ut- Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd avvisat biträde en- skrivningsnämnd ullåUt sig om er-ligt 32 § eller utlåtit sig om ersätt- sättning som avses i 33 § tredje styc-ning som avses i 33 § tredje styckel, ket, föres hos psykiatriska nämnden föres hos psykiatriska nämnden ge- genom besvär, nom besvär.
Besvären skola inges till utskrivningsnämnden.
34 §.1
Utskrivningsnämnd eller----------------- äro närvarande.
Bestämmelsema i--------------- eller psykiatriska nämnden.
Innebär beslut av utskrivningsnämnd att besvär över beslut om intagning eller över beslut enligt 9 § andra stycket ogillats eller att ansökan om utskrivning avslagits eller att besvär över beslut om avslag på sädan ansökan ogillats, skall i beslutet anges de i 1 § angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas. Vad som sagts nu äger motsvarande tilllämpning i fråga om beslut av psykiatriska nämnden.
34 a §.
/ ärende, vari 17 § förvaltningslagen (1971:000) äger tillämpning, få skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sågs där, om ändamålet med värden annars skulle motverkas.
I läkares beslut enligt 8 eller 9 § eller varigenom ansökan om utskrivning avslagits samt i motsvarande beslut av utskrivningsnämnd eller psy-
• Senaste lydelse 1967:948. 5—11563
130 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe)
kiatriska nämnden skola alltid anges de i 1 § angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
92) Förslag
tm
Lag
om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, dels att 20 § skall upphöra att gälla, dels att i 2 § ordet »stad» skall bytas ut mot »kommun», deh att 10, 14, 22 och 45—50 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen, närmast efler rubriken »övriga bestämmelser», skall införas en ny paragraf, 49 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
10 §.
Annan än-------------------- med landstingskommun.
Drives godkänd----------------- ej förordnas.
/ ärende enligt denna lag som rör någons vård i enskild inrättning äger förvaltningslagen (1971: 000) motsvarande tillämpning.
14 §.
Ledamöter och suppleanter i sär- Ledamöter och suppleanter i sär
skild styrelse för omsorger om psy- skild styrelse för omsorger om psy
kiskt utvecklingsstörda väljes av kiskt utvecklingsstörda väljes av
landstinget eller stadsfullmäktige till landstinget eller kommunfullmäktige
det antal landstinget eller stadsfull- till det antal landstinget eller korn-
mäktige bestämmer. Antalet ledamö- munfullmäktige bestämmer. Antalet
ter får dock icke vara under fem. ledamöter får dock icke vara under
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
131
(Nuvarande lydelse)
Valet skall vara proportionellt om del begäres av minsl så många väljande som motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes anlal delas med del antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådanl proportionellt val gäller särskilda föreskrifter. Sker val av suppleanter icke proportionellt, skall även bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skall inkallas lill tjänstgöring.
För särskild styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda äger i landstingskommun bestämmelsema i 43—51 §§ och 54 § fjärde styckel landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319), I Stockholm bestämmelserna i 51 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50) och i annan stad som ej tillhör landstingskommun beslämmelserna i 32—42 §§ ocb 45 § andra och Iredje styckena kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) motsvarande lillämpning. I protokoll behöver dock upptagas endasl förteckning över närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.
För styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda i Stockholm gäller dessutom vad stadsfullmäktige föreskriver med iakttagande av bestämmelserna i kommunallagen för Stockholm.
(Föreslagen lydelse)
fem. Valet skall vara proportionellt om del begäres av minst så många väljande som motsvarar del tal vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det anlal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val gäller särskilda föreskrifter. Sker val av suppleanter icke proportionellt, skall även beslämmas den ordning i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring.
För särskild styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda äger i landstingskommun bestämmelserna i 43—51 §§ och 54 § fjärde stycket landslingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) samt i kommun som ej tillhör landstingskommun beslämmelserna i 32—42 §§ och 45 § andra och tredje styckena kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) molsvarande lillämpning. I protokoll behöver dock upptagas endast förteckning över närvarande ledamöler och beslutet i varje ärende.
22 §.
Beslutsnämnd får------------------- är närvarande.
Bestämmelserna i--------------------- av nämnden.
Nämndens beslut skall innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i den mån det icke år obehövligt.
132 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
45 §.
Mot psykiatriska---------------------- icke föras.
Mot länsskolnämndens beslut får I fråga om talan mot länsskol-
talan
föras hos Konungen genom be- nämnds beslut gäller 54 § skollagen
svär. i tillämpliga delar.
46 §.
Talan enligt 44 § eller----------------------------- 15 år.
Mot beslut,--------------------- eller socialnämnden.
Talan enligt 44 § första----------------------- viss tid.
Besvären skall inges till den som meddelat beslutet.
|
47 §. |
Talan mot beslut, varigenom beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda avvisat biträde eller utlåtit sig om ersättning som avses i 21 § tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.
Besyären skall inges till beslutsnämnden.
Talan mot beslut, varigenom beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda utlåtit sig om ersättning som avses i 21 § tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.
|
Beslut som avses i 30 § tredje stycket eller 39 § Iredje stycket samt beslut av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda länder omedelbart till efterrättelse. |
48 § Beslut som avses i 30 § tredje styckel eller 39 § tredje styckel samt beslut av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda länder omedelbart lill efterrättelse. Myndighet som har att pröva besvär äger dock i avvaktan på sitt slutliga avgörande förbjuda eller avbryta verkställighet av beslut, som överklagats hos myndigheten.
|
49 §. |
När psykiatriska----------------
Vid handläggning inför nämnden gäller i övrigt i tiUämpliga delar 29 och 31—34 §§ lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
psykiskt utvecklingsstörda.
Vid handläggning inför nämnden gäller i övrigt i tillämpUga delar 29, 31, 33 och 54 §§ lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 133
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
49 a §.
/ ärende, vari 17 § förvaltningslagen (1971:000) äger tillämpning, får skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sägs där, om ändamålet med omsorgerna annars skulle motverkas.
I vårdchefs eller läkares beslut om inskrivning med stöd av 35 §, i motsvarande beslut av ordförande i beslutsnämnd enligt 23 § första stycket, i sådant beslut av vårdchef, föreståndare eller läkare som inriebår avslag på ansökan om slutlig utskrivning av den som inskrivits med stöd av 35 § samt i beslutsnämnds och psykiatriska nämndens motsvarande beslut skall alltid anges de i 35 § angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas.
50 §.
Vid bedömning------------------------- i specialsjukhus.
För inskrivning----------------------------- vid sjukhuset.
Bestämmelserna
i 4 och 5 §§ för
valtningslagen (1971:000) äger icke
tillämpning i ärende om utfärdande
av läkarintyg som avses i andra
stycket.
Särskolchef, vårdchef--------------------- första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
93) Förslag till Lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
Härigenom förordnas, att i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk under-
134 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
sökning i brottmål skall införas en ny paragraf, 11 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
11 a §. Mot socialstyrelsens beslut enligt 4 § och mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 7 a § föres talan hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut i särskilt fall av kriminalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen rörande tillämpningen av 7 eller 9 §.
Talan mot armat beslut av kriminalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen rörande tillämpningen av denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
94) Förslag
tUl
Lag
om ändring i lagen (1967: 631) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.
Härigenom förordnas, att 33 § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
33 §.
Talan mot tillsynsmyndighetens Talan mot tillsynsmyndighetens
beslut föres genom besvär. beslut enligt 22 § föres hos Konungen
genom besvär.
Talan mot annat beslut av tillsynsmyndigheten enligt denna lag föres lios kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
|
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 135 95) Förslag till Lag om ändring I smittskyddslagen (1968: 231) Härigenom förordnas, att 33 § smittskyddslagen (1968: 231) skall ha nedan angivna lydelse. |
|
33 §. |
(Nuvarande lydelse)
Talan mot------------
Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Hälsovårdsnämnds ocTi länsstyrelses beslut skall lända till omedelbar efterrättelse om ej annorlunda förordnas.
(Föreslagen lydelse)
--- länsstyrelsen genom besvär.
Mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i 7, 10, 14, 15 eller 21 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag hos Konungen genom besvär.
Hälsovårdsnämnds, länsstyrelses och kammarrätts beslut skall lända till omedelbar efterrättelse om ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot heslut som meddelats före den 1 januari 1972.
96) Förslag
tiU
Lag
om ändring i miljöskyddslagen (1069: 387)
Härigenom förordnas, all 14 och 48 §§ miljöskyddslagen (1969:387) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
14 §.
Koncessionsnämnden skall--------- nämndens prövning.
Nämnden skall--------------------------- i frågan.
136
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
|
(Nuvarande lydelse) 3. hålla sammanträde med parter och besiktning på platsen, om det ej är uppenbart onödigt, 4. bereda part tillfålle att yttra sig över utredning som förebragls av motpart eller införskaffats genom koncessionsnämndens försorg. |
(Föreslagen lydehe)
3. hålla sammanträde med dem som saken angår och besiktning på platsen, om det ej är uppenbart onödigt,
4. lämna den som gjort ansökan eller framställt erinran underrättelse om det som tillförts ärendet genom annan ån honom själv och bereda honom tillfälle att yttra sig däröver, om ej annat följer av 15 § förvaltningslagen (1971: 000).
Nämnden kan uppdraga åt en--------------- styckel 3.
Nämnden kan uppdraga ål sakkunnig-------- särskild ulredning.
Kostnad för---------------------- för uiredningen.
48 §.
A'är koncessionsnämnden eller länsstyrelsen meddelar beslut i fråga om tillstånd enligt denna lag skall senast samma dag underrättelse om tiden för beslutets meddelande införas i en eller flera av ortens tidningar eller, om sä lämpligen kan ske, avsändas till parterna. Vad nu sagts gäller även beslut av koncessionsnämnden i fräga som avses i 41 § och beslut av länsstyrelsen i fråga som avses i 40 §.
Talan mot beslut som avses i första stycket och beslut enligt 14 § sista stycket andra punkten föres hos Konungen inom fyra veckor frän dagen för beslutet. Statens naturvärdsverk får föra talan mot beslut som avses i första stycket för att tillvarataga allmänna intressen.
Mot beslut som meddelas av naturvårdsverket enligt 10 § andra stycket eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket fär talan ej föras.
Mot beslut som meddelas av statens naturvårdsverk enligt 10 § andra stycket eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras.
Talan mot beslut enligt 14 § sista stycket andra punkten eller rörande förbud vid vite enligt 51 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av koncessionsnämnden eller länsstyrelsen enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
För att tillvarataga allmärma intressen får naturvårdsverket föra talan mot koncessionsnämndens eller lånsstyrelsens beslut i fråga om tillstånd enligt lagen, mot koncessionsnämndens beslut i fråga som avses i 41 § och mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses i 40 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 137
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
97) Förslag
tm
Lag om ändring i jordhävdslagen (1969: 698)
Härigenom förordnas, alt i jordhävdslagen (1969: 698) skall införas en ny paragraf, 9 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
9a§ Mot lantbruksnämnds beslut enligt denna lag föres talan hos lantbruksstyrelsen genom besvär.
Talan mot lantbruksstyrelsens beslut enligt lagen föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
98) Förslag
tm
Lag
om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- oeh avloppsanläggningar
Härigenom förordnas, att 35 § lagen (1970: 244) om allmänna vallen- och avloppsanläggningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe)
35 §
Ärende, som---------------------- av detta.
Länsstyrelsen kan--------- — av kommunen.
Talan mot länsstyrelses beslut enligt 7 eller 33 § eller om ersättning till sakkunnig som avses i andra
5t—11563
138 Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
stycket föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäUer fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
99) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1070:375) om utlämning till Danmark, Finland, Islani eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling
Härigenom förordnas, att 6, 11 och 12 §§ lagen (1970: 375) om utlämning tUl Danmark, Finland, Island eller Norge för verkstäUighet av beslut om vård eller behandling skall ba nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
6§
När ärende-------------------------------- till förhöret.
Beslut om utlämning får icke med- Beslut om utlämning får icke med-
delas
utan att den som begäres ut- delas utan att den som begäres ut
lämnad fått tillfälle att ytlra sig. lämnad underrättats om det som till
förts ärendet genom annan än ho
nom själv och fåll lillfälle att yttra
sig över det.
11 §
Talan mot polismyndighets beslut Talan mot polismyndighets beslut
enligt denna lag föres hos länsstyrel- enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär. Besvärshandlingen sen genom besvär, inges till polismyndigheten. Vid talan mot beslut om utlämning skall besvärshandlingen ha inkommit inom en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
139
(Nuvarande lydelse)
Mot länsstyrelsens beslut föres lalan hos Konungen genom besvär. Besvärshandlingen inges till länsstyrelsen. Vid talan mot beslut om utlämning skall besvärshandlingen ha inkommit inom en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet.
Talan mot beslut om reseförbud eller omhändertagande får föras utan inskränkning till viss tid.
(Föreslagen lydelse)
Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Besvär över beslut om utlämning enligt denna lag skall anföras inom en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet. Talan mot beslut om reseförbud eller omhändertagande får föras utan inskränkning lill viss tid.
12 §
|
och länsstyrelse får, när särskilda skäl föranleder det, förordna alt dess beslut om utlämning verkställes omedelbart. Kammarrätts beslut om utlämning verkställes omedelbart, om ej domstolen förordnar annat. |
Beslut om----------------- till efterrättelse.
Polismyndighet och länsstyrelse Polismyndighet får, när särskilda skäl föranleder del, förordna atl dess beslut om utlämning verkställes omedelbart.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
100) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1970:390) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna
Härigenom förordnas, att 11 § lagen (1970:390) med vissa bestämmelser i anledning av slalens övertagande av lokalhållningen för de allmänna under-rättema skall ha nedan angivna lydelse.
140 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11 § Talan mol beslul enligt denna lag Talan mot beslul enUgl denna lag
av myndighet som avses i 7 § andra av myndighei som avses i 7 § andra
siycket föres hos Konungen genom siycket eller av länsstyrelse föres hos
besvär. kammarrätten genom besvär.
Mot beslut-------------------------- ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
101) Förslag
tUl
Lag
om ändring i lagen (1970: 696) om förenklad aktiehantering
Härigenom förordnas, att 28 § lagen (1970:596) om förenklad akUe-hantering skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
28 §
Värdepapperscentralen slår---------------- av bankinspektionen.
Vid meddelande------------------------- förelägga vite.
Talan mot bankinspektionens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Beslut i------------------------------ förordnar annat.
Ytterligare bestämmelser--------------------- av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
102) Förslag
tiU
Lag
om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
Härigenom förordnas, att 4 kap. 6, 13 och 35 §§, 12 kap. 8 § samt 15 kap. 2 § faslighelsbildningslagen (1970: 988) skall ha nedan angivna lydelse.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
141
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
4 KAP.
6 §
Vet förrättningsman att sådan omständighet föreligger som kan antagas utgöra jäv mot honom, är han skyldig att självmant ge det till känna.
Vill sakägare-----------------
Har sakägare i rätt tid anfört jäv, skall fastighetsbildningsmyndigheten snarast möjligt meddela beslut i jävsfrågan. Sedan fråga om jäv mot förrällningsman uppkommit, får han i övrigt vidtaga endast åtgärd som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som ej innefattar avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådan åtgärd får vidtagas av förrättningslantmätaren, även om han förklarats jävig.
Den omständigheten------- —
-------- jäv förfallen.
Sedan fråga om jäv mot förrältningsman uppkommit, får han endast vidtaga åtgärd som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som ej innefattar avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådan åtgärd får vidtagas av förrättningslantmälaren, även om han förklarats jävig.
jäv uppkom.
13 §
Sakägare får föra sin talan genom ombud.
Förrältningslantmätare och god man får ej vara ombud vid den fas-Ughelsbildningsmyndighet som han tillhör. Ej heller får den vara ombud som tagit befattning med saken i sin Ijänst eller såsom ombud för sakägare med motstående intresse. Delsamma gäller beträffande den som står i sådant förhållande till förrättningsman som avses i 4 kap. 12 § rättegångsbalken.
I övrigt
Förrättningslantmälare och god
man får ej vara ombud för eller bi
träde åt sakägare vid den faslighels-
bildningsmyndighel som han tillhör.
Ej heller får den vara ombud eller
biträde som lagil befallning med sa
ken i sin tjänsl eller såsom ombud
för eller biträde åt sakägare med
motstående intresse. Detsamma gäl
ler beträffande den som slår i så
dant förhållande till förrättningsman
som avses i 4 kap. 12 § rällegångs
balken.
--------- tillämpliga delar.
142
Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
35 §
Behärskar sakägare ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel-eller talskadad, får tolk anlitas att biträda fastighetsbildningsmyndigheten.
Som tolk får ej den anlitas beträffande vilken sådan omständighet föreligger att hans tillförlitlighet kan anses förringad.
Tolk har
Fastighetsbildningsmyndigheten
får ej som tolk anlita den beträffan
de vilken sådan omständighet före
ligger att hans tillförlitlighet kan an
ses förringad.
------------ i tjänsten.
12 KAP.
8§
Sammanläggning sker----------
Fastighetsbildningsmyndigheten får utan ansökan upptaga fråga om sammanläggning, om fastigheterna beröres av fastighetsreglering som sker i syfte atl åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom etl område eller om annan fastighetsbildning är beroende av sammanläggningen. Innan sammanläggning sker, skall ägaren av fastigheterna ges tillfälle att yttra sig. Sammanläggning får ej ske, om ägaren bestrider åtgärden och den kan antagas orsaka honom olägenhet av någon betydelse.
fastigheternas ägare.
Fastighetsbildningsmyndighelen får utan ansökan upptaga fråga om sammanläggning, om fastigheterna beröres av fastighetsreglering som sker i syfte att åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom ett område eller om annan fasUghelsbildning är beroende av sammanläggningen. Sammanläggning får ej ske, om ägaren av fastigheterna bestrider åtgärden och den kan antagas orsaka honom olägenhet av någon betydelse.
15 KAP. 2 §
Talan mot fastighetsbildningsmyn-dighetens beslut föres särskilt, om myndigheten
1. avvisat ansökan om fastighetsbildning eUer fastighetsbestämning eller nvvisat ombud,
Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut föres särskilt, om myndigheten
1. avvisat ansökan om fastighetsbildning eller fastighetsbestämning eller avvisat ombud eller biträde,
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 143
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2. ogillat jäv----------------------------- från uppdraget.
Talan enligt------------------------ beslutet rör.
103) Förslag
tiU
Lag
om ändring i förordningen (1961:313) om förfarandet I anmärkningsmål
Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1961:313) om förfarandet i anmärkningsmål,
dels att 9 § skall upphöra att gälla,
dels att 8 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8§.
Har annan revisionsmyndighet än Har annan revisionsmyndighet än
kammarrätten meddelat slutligt be- kammarrätt
meddelat slutligt beslut
slut i anmärkiungsmål och har ej i
anmärkningsmål och har ej an-
anmärkningen därvid avvisats med märkningen
därvid avvisats med stöd
stöd av 5 §, må talan mot beslutet av
5 §, må talan mot beslutet föras
föras genom besvär hos kammarrät- genom
besvär hos kammarrätten av
ten av revisorn samt av myndighet revisorn
samt av myndighet eller an-
eller annan, mot vars räkenskap nan, mot
vars räkenskap anmärk-
anmårkningen riktats, ävensom av ningen
riktats, ävensom av tjänste
tjänsteman, som i 4 § sägs, och sak- man,
som i 4 § sägs, och sakägare,
ägare.
över annat----------------------- icke föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
144 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
104) Förslag
tm
Lag
om ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99)
Härigenom förordnas i fråga om familjebidragsförordningen (1946:99)*, dels att i 24 § orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kom-munf lUlmäktige»,
dels att i 27 §, 28 § 2 mom. och 29 § orden »Stockholms stad» skall bytas ut mot »Stockholm»,
dels att 25, 26, 33 och 34 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydelse)
|
25 §. |
I fråga om familjebidragsnämnd i arman kommun än Stockholm skall ulöver bestämmelserna i 24 § vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande tilllämpning, dock att det ej är erforderligt att protokollet upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.
I fråga om särskild fanuljebidrags-nämnd i annan kommun än Stockholm skall utöver bestämmelserna i 24 § vad i 32—36 §§, 37 § första stycket och 38—42 § kommunallagen är stadgat rörande kommunstyrelsen ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande till-lämpiung, dock atl det ej är erforderligt att protokollet upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslulel i varje ärende.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild familjebidragsnämnd.
|
26 §. |
Belräffande familjebidragsnämnd i Stockholm skola, ulöver vad i 24 § är stadgat, bestämmelserna i 51 § kommunallagen för Stockholm äga tiUämpning, varjämte skall gälla vad
Beträffande särskild familjebidrags-nämnd i Stockholm skola, utöver vad i 24 § är stadgat, beslämmelserna i 51 § kommunallagen för Stockholm, med undantag av hånvisningen till 39 §
• Förordningen omtryckt 1960: Senaste lydelse av 27 § 1962:674 29 § 1966:424
152.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
145
(Nuvarande lydelse)
stadsfullmäktige med tillämpning av sladgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll som föres vid familjebidragsnämndens sammanträde behöver dock ej upptaga annat än förteckning å närvarande ledamöler och beslutet i varje ärende.
(Föreslagen lydelse)
andra stycket nämnda lag, äga tiU-lämpning, varjämte skall gälla vad kommunfullmäktige med tillämpning av sladgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll som föres vid särskild familjebidragsnåmnds sammanträde behöver dock ej upptaga annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende. Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos .särskild familjebidragsnämnd.
33 över familjebidragsnämnds beslut rörande tillämpningen av denna förordning må klagan föras, då fråga är om tiUämpningen av 21 eller 22 §, hos tillsynsmyndigheten och eljest hos länsstyrelsen. Klagan föres genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen. Skola besvären prövas av tillsynsmyndigheten, åligger det länsstyrelsen att till denna insända besvären. Familjebidragsnärands beslut skall gå i verkställighet utan binder av däröver anförda besvär.
Mot tillsynsmyndighetens-------
Mot familjebidragsnämnds beslut rörande tiUämpningen av denna förordning föres talan genom besvär, då fråga är om tillämpningen av 21 eller 22 §, hos tillsynsmyndigheten och eljest hos länsstyrelsen. Familjebidragsnämnds beslut skall gå i verkställighet utan hinder av däröver anförda besvär.
31 § sägs.
|
34§.» |
över länsstyrelses beslut rörande tillämpningen av denna förordning md klagan föras hos kammarrätten genom besvär, vilka skola ingivas till den länsstyrelse, som meddelat beslu-
Talan mot beslut av lånsstyrelse rörande tillämpningen av 29 § första stycket föres hos Konungen genom besvär.
Talan mot länsstyrelses beslut / övrigt rörande tUlämpningen av denna förordning föres hos kammarrätten genom besvär.
Liinsstyrelses och kammarrätts be-
> Senaste lydelse 1963:112.
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
(Nuvarande lydehe)
tet; och åligger det länsstyrelsen att jämte eget yttrande insända besvären till kammarrätten. Länsstyrelses beslut skall gå i verkställighet ulan hinder av däröver anförda besvär.
Mot kammarrättens beslut mä talan icke föras.
(Föreslagen lydelse)
slut skola gå i verkställighet utan hinder av däröver anförda besvär.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om falan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
106) Förslag
tm
Lag om ändring i förordningen (1067:882) om studiemedelsavgifter
Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1967:882) om studiemedelsavgifter,
dels att 31 § skall upphöra att gälla,
dels aft 13 och 30 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydelse)
|
13 §. |
Centrala studiehjålpsnämnden sänder underrättelse om beslut angående preliminär avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift till den återbetalningsskyldige. 1 underrättelsen anges vad den återbetalningsskyldige skall iakttaga om han önskar söka rättelse i eller föra talan mot nämndens beslut.
I underrättelse —-------------
/
underrättelse till den äterbetal-
ningsskyldige om beslut angående
preliminär avgift, slutlig avgift eller
kvarstående avgift anges, utöver vad
som föreskrives i 18 § förvaltnings
lagen (1971:000), vad den återbetal
ningsskyldige skall iakttaga om han
önskar söka rättelse i centrala studie-
hjålpsnåmndens beslut.
----------- enligt 7 §.
30 §.
Talan mot sådant beslut av centrala studiehjälpsnämnden som av-
Talan mot sådant beslut av centrala studiehjålpsnämnden som avses
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
147
(Nuvarande lydelse)
ses i derma förordning föres hos kammarrätten genom besvär. Besvären skall insändas eller inges till centrala studiehjålpsnämnden.
Centrala studiehjålpsnämndens beslut länder till efterrättelse utan hinder av att talan föres mot beslutet, om nämnden ej förordnar annat.
(Föreslagen lydelse)
1 denna förordning föres hos kammarrätten genom besvär.
Beslut enligt denna förordning länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas i beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
106) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1964: 731) om trafiknämnder
Härigenom förordnas, att 8 och 9 §§ lagen (1964: 731) om Irafiknämnder skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydehe)
8 §.
Trafiknämnd äger — —-------
Ärende som---------- —-----
Ledamot må ej deltaga i behandling av ärende som personligen rör honom eller någon honom närstående som sägs i 4 kap. 13 § 2 rättegångsbalken.
nästa sammanträde. - fordras enhällighet.
|
9§. |
Länsstyrelses beslul i ärende som hänskjutits från trafiknämnd skall omedelbart delges nämnden. Handlingarna i ärendet skola tillsfällas nämnden, sedan beslutet vunnit laga kraft.
Om länsstyrelses beslut i ärende som hänskjutits från trafiknämnd skall nämnden omedelbart underråttas. Handlingarna i ärendet skola tillställas nämnden, sedan beslutet vunnit laga kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
148 Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
107) Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande
vissa skatter
Härigenom förordnas, att 2 § förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skaller skaU ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
2 §. |
Behörig att antaga ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 1 § är, om annal ej föreskrivits, den centrala beskatlningsmyndighelen eller, om sådan ej finnes, länsstyrelsen.
Behörig att antaga ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 1 § är, om annat ej föreskrivits, den centrala beskaltningsmyndigheten eller, om sådan ej finnes, länsstyrelsen. Mot beslut i sååant ärende får talan ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
108) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1920: 796) om val till riksdagen
Härigenom förordnas, att 92 § lagen ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
92 Besvär över val till riksdagen ställas lill Konungen och skola vid äventyr av lalans förlust ha inkommit lill cenlrala valmyndigheten inom tio dagar från den dag då kungörelse om valets utgång intogs i allmänna tidningarna. Så snart besvär inkommit, översändes avskrift av besvären till Konungens befallningshavande med anmodan att skyndsamt inkomma
(1920: 796) om val till riksdagen' skall
(Föreslagen lydelse)
§•
Besvär över val till riksdagen ställas till regeringsrätten och skola vid äventyr av talans förlust ha inkommit till centrala valmyndigheten inom tio dagar från den dag då kungörelse om valets utgång intogs i allmänna tidningarna. Så snart besvär inkommit, översändes avskrift av besvären till Konungens befallningshavande med anmodan att skyndsamt
' Lagen omtryckt 1969:823.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
149
(Nuvarande lydelse)
med yttrande över besvären till Konungen. Efter besvärslidens utgång kungör cenlrala valmyndigheten skyndsamt samtliga inkomna besvär i allmänna tidningarna. Därvid utsattes viss kort lid, inom vilken förklaring över besvären må avgivas lill myndigheten. Efter utgången av förklaringstiden insänder myndigheten ofördröjligen besvärshandlingarna och inkomna förklaringar till Konungen.
Den som ■--------------------
(Föreslagen lydehe)
inkomma med yttrande över besvären till regeringsrätten. Efter besvärslidens utgång kungör centrala valmyndigheten skyndsamt samtliga inkomna besvär i allmänna tidningarna. Därvid utsattes viss kort tid, inom vilken förklaring över besvären må avgivas till myndigheten. Efter utgången av förklaringstiden insänder myndigheten ofördröjligen besvärshandlingarna och inkomna förklaringar tUI regeringsrätten. - har skett.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot val som förrättats före den 1 januari 1972.
109) Förslag
till
Lag
om ändring i kommunala vallagen (1930: 253)
|
och 56 § kommunala vallagen |
Härigenom förordnas, all 3 § 3 mom. (1930: 253)' skall ha nedan angivna lydelse.
|
(Föreslagen lydelse) 3 mom. Vid val av kyrkofullmäktige skall varje församling eller, där församling är för dylikt val delad i valkretsar, varje sådan valkrets bilda ett valdistrikt. Där på grund av bestämmelserna i lagen om val till riksdagen delar av församlingen eller av valkretsen ingå i olika valdistrikt vid val till riksdagen, skall dock varje sådan del bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofull- |
(Nuvarande lydelse)
3§. 3 mom. Vid val av kyrkofullmäktige skall varje församling eller, där församling är för dylikt val delad i valkretsar, varje sådan valkrets bilda etl valdistrikt. Där på grund av bestämmelserna i lagen om val till riksdagen delar av församlingen eller av valkretsen ingå i oUka valdistrikt vid val till riksdagen, skall dock varje sådan del bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofull-
' Lagen omtryckt 1969:824.
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
mäktige. När skäl därtUI äro, må länsstyrelsen förordna, att delar av församling eller valkrets, vilka enligt dessa bestämmelser skulle var för sig bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofullmäktige, dock skola vid sådant val tillsammans uigöra ett valdistrikt.
56 Är någon missnöjd med val, må han däröver anföra besvär hos Konungen; och skall han, vid förlust av talan, sist inom tio dagar efter den dag, då valet avslutats, ingiva sina till Konungen ställda besvär till länsstyrelsen, som genom kungörelse, vilken införes i en eller flera av ortens mest spridda tidningar, utsätter viss kort tid, inom vilken förklaring över besvären må avlämnas till länsstyrelsen. Sedan den för förklarings avgivande bestämda tiden tillända-gått, har länsstyrelsen att ofördröjligen insända besvären jämte de förklaringar, som inkommit, ävensom protokoll över valet, valsedlarna och övriga handlingar rörande valet till vederbörande statsdepartement för att i regeringsrätten skyndsamt föredragas och avgöras.
Skiljes den--------------------
Vad i--------------------------
(Föreslagen lydelse)
mäktige. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen förordna, alt delar av församling eller valkrets, vUka enUgt dessa bestämmelser skulle var för sig bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofullmäktige, dock skola vid sådant val tillsammans utgöra ett valdistrikt, över sådant beslut må besvär anföras i den ordning, som är bestämd för överklagande av lånsstyrelsens beslut i mål, vilka bedömas efter lagen (1961:436) om församlingsstyrelse.
§•
Är någon missnöjd med val, må han däröver anföra besvär hos regeringsrätten; och skall han, vid förlust av talan, sist inom lio dagar efter den dag, då valet avslutats, ingiva sina till regeringsrätten stäUda besvär till länsstyrelsen, som genom kungörelse, vilken införes i en eller flera av ortens mest spridda tidningar, utsätter viss kort tid, inom vilken förklaring över besvären må avlämnas till länsstyrelsen. Sedan den för förklarings avgivande bestämda tiden tiUändagått, har länsslyrelsen att ofördröjligen insända besvären jämte de förklaringar, som inkommit, ävensom protokoll över valet, valsedlarna och övriga handlingar rörande valet till regeringsrätten.
för valet.
ny röstsammanräkning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot val som förrättats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 151
110) Förslag
tui
Lag om ändring i kommunallagen (1953: 763)
Härigenom förordnas, atl 9, 37 och 40 §§, 76 § 3 mom. samt 78 § kommunaUagen (1953: 753)' skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
9 §.
För val--------------------------- inom valkrets.
Vid valkretsindelning------------- kan ske.
I varje--------------------------- genom lottning.
Om indelning---------------------- i ärendet.
Beslut om----------------------- nästa val.
Mot länsstyrelsens beslut om indelning i valkretsar föres talan hos regeringsrätten genom besvär.
37 §.
Kommunstyrelsen må-------
Vad i 16 § stadgas om jäv för kommunfullmäktig skall äga motsvarande tillämpning med avseende å ledamot i kommunstyrelsen. Vid behandling av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.
---------- äro tillstädes.
Vad i 16 § stadgas om jäv för kommunfullmäktig skall äga motsvarande tillämpning med avseende å ledamot i kommunstyrelsen och annan som har att handlägga ärende hos styrelsen. Vid behandling av ärende, vari ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.
40 §.
Kommunstyrelsen skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka tider till styrelsen ställda framställningar emottagas.
Styrelsens skriftväxling
Kommunstyrelsen skall på lämpligt sätt kungöra varest till styrelsen ställda framställningar emottagas.
Bestämmelserna
i7 § förvaltnings
lagen (1971:000) äga motsvarande
tillämpning i ärende hos kommun
styrelsen.
------- ■ och förtecknas.
' Lagen omtryckt 1969: 765.
152
Kungl. Majits propo.sition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydelse)
|
76 §. |
3 mom. Kommun må utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av eller förordnande å kommunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom.
Reglemente för sådan besvärs-nämnd antages av kommunfullmäktige. Beslut om anlagande av reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives i reglementet, skall vad i 45 § sägs äga tiUämpning å besvärsnämnd.
Finnes besvärsnämnd. Beträffande klagan —
3 mom. Kommun må utse särskild nämnd med uppgifl alt upptaga och avgöra besvär över kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av eller förordnande å kommunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslulel eljest skolat föras enligt 2 mom. Bestämmelserna i 4—10, 13—17, 19 och 20 §§ förvaltningslagen (1971: 000) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sådan besvärsnämnd.
Reglemente för besvärsnämnd antages av kommunfullmäktige. Beslut om antagande av reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives i reglementet, skaU vad i 45 § sägs, med undantag av hänvisningen till 37 § andra stycket och 40 § andra stycket, äga lillämpning å besvärsnämnd.
------ — stadgas i 1 mom.
------------- sägs i 1 mom.
78 §.
I länsstyrelsens utslag må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos Konungen senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta två veckor längre besvärstid än nu sagts.
I länsslyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskill stadgat, ändring sökas hos regeringsrätten senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Majits propo.sition nr 30 år 1971
111) Förslag
till
Lag
om ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm
153
Härigenom förordnas, att 9, 39 och 42 §§, 80 § 3 mom. samt 82 § kommunallagen (1957:50) för Stockholm' skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe)
9§.
För val--------------------------- inom valkrets.
Vid valkretsindelning---------------- kan ske.
I varje--------------------------- genom lottning.
Om indelning---------------------- i ärendet.
Beslut om —r-------------------- nästa val.
Mot länsstyrelsens beslut om indelning i valkretsar föres talan hos regeringsrätten genom besvär.
39
Kommunstyrelsen må —----
Vad i 17 § stadgas om jäv för kommunfullmäktig skall äga molsvarande tillämpning med avseende å ledamot i kommunstyrelsen. Vid behandling av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.
---- — äro tillstädes.
Vad i 17 § stadgas om jäv för kommunfullmäktig skall äga motsvarande lillämpning med avseende å ledamot i kommunstyrelsen och annan som har att handlägga ärende hos styrelsen. Vid behandhng av ärende, vari ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.
42 §.
Kommunstyrelsen skall på lämpligl sätt kungöra varest och på vilka tider till styrelsen ställda framställningar emottagas.
Styrelsens skriftväxling
Kommunstyrelsen skall på lämpligt säll kungöra varest till styrelsen ställda framställningar emottagas.
Bestämmelserna
i 7 § förvaltnings
lagen (1971:000) äga motsvarande
tiUämpning i ärende hos kommun
styrelsen.
----------- hans inseende.
• Lagen omtryckt 1969: 766.
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
80 3 mom. Kommunen må utse särskild nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av eller förordnande å kommunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom.
Reglemente för sådan besvärs-nämnd antages av kommunfullmäktige. Beslut om antagande av reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives i reglementet, skall vad i 51 § 1 mom. sägs äga tillämpning å besvärs-nämnd.
Finnes besvärsnämnd, Beträffande klagan —
(Föreslagen lydelse)
§•
3 mom. Kommunen må utse särskild nämnd med uppgift att upplaga och avgöra besvär över kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds beslut om tillsättande av eller förordnande å kommunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan befallning eller om disciplinär ålgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom. Bestämmelserna i 4—10, 13—17, 19 och 20 §§ förvaltningslagen (1971:000) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sådan besvärsnämnd.
Reglemente för besvärsnämnd antages av kommunfullmäktige. Beslut om antagande av reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives i reglementet, skall vad i 51 § 1 mom. sägs, med undantag av hänvisningen till 39 § andra stycket och 42 § andra stycket, äga tillämpning å besvärsnämnd.
--------- stadgas i 1 mom.
---------- sägs i 1 mom.
82 §.
I länsslyrelsens utslag mä, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos Konungen.
1 länsslyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos regeringsrätten senast inom tre veckor från den dag, dä klaganden erhöll del av beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971 155
112) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse
Härigenom förordnas, att 12 § 3 mom. samt 50, 53 och 91 §§ lagen (1961:436) om församlingsslyrelse skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 §.
3 mom. Om indelning------------- i ärendet.
Be.slut om----------------------- nästa val.
Mot länsstyrelsens beslut om indelning i valkretsar föres talan hos regeringsrätten genom besvär.
50 §.
Kyrkorådet må------- —--------------- äro tillstädes.
Vad i 19 § första stycket stadgas Vad i 19 § första
stycket stadgas
om jäv för kyrkofullmäktig skall äga om jäv för kyrkofullmäktig skall äga
molsvarande tillämpning med avse- motsvarande tillämpning med avse
ende å ledamot i kyrkorådet. Vid be- ende å ledamot i kyrkorådet ocTi an-
handling av ärende, vari ledamot är nan som har att handlägga ärende
jävig, skall ledamoten avträda. hos
rådet. Vid behandling av ärende,
vari ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.
53 §.
Kyrkorådet skall på lämpUgt sätt Kyrkorådet skall på lämpligt sätt
kungöra varest och på vilka tider till kungöra varest till rådet ställda
fram-
rådet ställda framställningar emot- ställningar emottagas.
lagas.
Bestämmelserna i7 § förvaltnings
lagen (1971:000) äga motsvarande
tUlämpning i ärende hos kyrko
rådet.
Kyrkorådets skriftväxling------------------- hans inseende.
91 §. I länsstyrelsens utslag må, där icke 1 länsstyrelsens beslut mä, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- för vissa frågor annorlunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos skilt stadgat, ändring sökas hos rege-Konungen senast inom tre veckor ringsrätten senast inom tre veckor
156 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
från den dag, då klaganden erhöll från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet del av beslutet. som klagar åtnjuta två veckor längre besvärstid än nu sagts.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
113) Förslag
tiU
Lag
om ändring i landstingslagen (1954:310)
Härigenom förordnas, att 48 och 49 §§ samt 78 § 1 och 3 mom. landstingslagen (1954: 319) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
48 §.
Förvaltningsutskottet må äro tillstädes.
Vad i 28 § stadgas om jäv för Vad i 28 § stadgas om jäv
för
landstingsman skall äga motsvaran- landstingsman skall äga motsvaran
de tillämpiung med avseende å le- de tillämpning med avseende å le
damot i förvaltningsutskottet. Vid damot i förvaltningsutskottet och an-
behandling av ärende, vari ledamot nan som har att handlägga ärende
är jävig, skall ledamoten avträda. hos utskottet. Vid behandling av
ärende, vari ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.
49 §.
Bestämmelserna i7 § förvaltnings
lagen (1971:000) äga motsvarande
tillämpning i ärende hos förvalt
ningsutskottet.
I fråga------------------------------- å förvaltningsutskottet.
78 §. 1 mom. över beslut av landsting 1 mom. över beslut av landsting äger medlem av landstingskommu- äger medlem av landstingskommunen anföra besvär hos Konungen, nen anföra besvär hos regeringsrät-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
157
(Nuvarande lydelse)
Sådan klagan må grundas endasl därå, att beslutet
icke tillkommit i laga ordning,
står i slrid mol allmän lag eller författning eller annorledes överskrider landstingets befogenhet eller
kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.
Besvären, ställda tUl Konungen, skola hava inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av del över beslutet förda protokollet tillkännagivils å landstingskommunens anslagstavla. Besvären skola vara åtföljda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens tillkännagivande.
Över landstings-----------------
3 mom. Landstingskommun må utse särskUd nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över beslut av förvaltningsutskottet eller annan nämnd om lillsältande av eller förordnande å tjänstebefattning bos landstingskommunen eller entledigande från sådan befattiung eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljesl skolat föras enligt 2 mom.
Reglemente för sådan besvärsnämnd antages av landstinget. Beslut om anlagande av reglemente skall undersläUas Konungens prövning. Där ej annat föreskrives i reglementet, skall vad i 42 § andra stycket, 43 §, 44 § andra stycket samt
(Föreslagen lydelse)
len. Sådan klagan må grundas endast därå, alt beslutet
icke tillkommit i laga ordning,
står i slrid raot aUmän lag eller författning eller annorledes överskrider landstingets befogenhet eUer
kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.
Besvären, ställda lill regeringsrätten, skola hava inkommit lill länsstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslulel förda protokollet tillkännagivits å landstingskommunens anslagstavla. Besvären skola vara åtföljda av överklagade beslutet jämte bevis om dagen för justeringens tillkännagivande.
— ej klagas.
3 mom. Landstingskommun må utse särskUd nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över beslul av förvallningsutskollet eller annan nämnd om tillsättande av eller förordnande å tjänstebefattning hos landstingskommunen eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär ålgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom. Bestämmelserna i 4—10, 13—17, 19 och 20 §§ förvaltningslagen (1971: 000) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sådan besvårsnåmnd.
Reglemente för besvärsnämnd antages av landstinget. Beslut om antagande av reglemente skall underställas Konungens prövning. Där ej annat föreskrives i reglementet, skall vad i 42 § andra stycket, 43 §, 44 § andra siycket, 46 och 47 §§, 48 §
158
Kut\gl. Majits proposition nr 30 år 1971
|
(Nuvarande lydelse) 46—51 §§ är stadgat med avseende å förvaltningsutskottet äga motsvarande lillämpning å besvärsnämnd. |
(Föreslagen lydelse)
första stycket, 49 § andra stycket samt 50 och 51 §§ är stadgat med avseende å förvaltningsutskottet äga motsvarande tillämpning å besvärsnämnd.
Finnes besvärsnämnd,------------------- stadgas i 1 mom.
Beträffande klagan---------------------- sägs i 1 mom.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
114) Förslag
tm
Lag om ändring I militärersättningsförordnlngen (1060: 261)
Härigenom förordnas, att 4 § militärersältningsförordningen (1950:261)
|
(Föreslagen lydelse) |
skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)
|
4 §.» |
Ersättningsärenden, som-----
Mot riksförsäkringsverkets beslut i sådant ärende må talan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden erhållit kännedom om beslutet.
Försäkringsrådet äger,-------
Mot försäkringsrådets beslut må talan föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Besvären skola hava inkommit till försäkringsrådet inom tre veckor från det klaganden erhållit kännedom om beslutet; dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor. Den omständigheten, att be-
------ av riksförsäkringsverket.
Mot riksförsäkringsverkets beslut i sådant ärende må talan föras hos försäkringsrådet genom besvär.
---------- denna paragraf.
Mot försäkringsrådets beslut må talan föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Besvärshandlingen skall hava inkommit till försäkringsrådet inom tre veckor från den dag dä klaganden fick del av beslutet. Den omständigheten, att handlingen tillställts försäkringsdomstolen, utgör
' Senaste lydelse 1967: 918.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 159
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
svaren ingivits eller insänts direkt till dock ej binder för besvärens uppta-försäkringsdomstolen, utgör ej hin- gande till prövning, därest handling-der för besvärens upptagande lill en inkommit till domstolen före be-prövning, därest de inkommit lill svarstidens utgång, domstolen före besvärslidens utgång.
Försäkringsrådets beslut —-------------- annorlunda förordnar.
Med
avseende å försäkringsrådets Med avseende å försäkringsrådets
behandling av ifrågavarande åren- behandling av ifrågavarande ären
den skall gälla vad i 6 § lagen om för- den skall gälla vad i 6 § lagen om
säkringsrådet stadgas. försäkringsrådet stadgas. Bestämmel-
serna i 44 § förvaltningsprocesslagen (1971: 000) äga motsvarande tillämpning i ärende enligt denna förordning hos försäkringsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
115) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
Härigenom förordnas, atl 62 § lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
62 §
Banken och------------------ ■-------- av bankinspektionen.
Vid meddelande----------------- förelägga vite.
Talan mot bankinspektionens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Beslut i--------------------------- förordnar annat.
I övrigt--------------------------- om tillsynsverksamheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
160 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
116) Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
Härigenom förordnas, alt 40 § förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
40 §.1
Kassan och------------------------ av bankinspektionen.
Vid meddelande------------------ förelägga vite.
Talan mot bardcinspektionens beslut enligt denna förordning föres hos Konungen genom besvär.
Beslut i---------------------------- förordnar annat.
I övrigt---------------------------- om tillsynsverksamheten.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
117) Förslag
tUl
Lag
om ändring i lagen (1956:2) om socialhjälp
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1956: 2) om socialhjälp-,
dels att 59 § skall upphöra all gälla,
dels alt i 3, 8, 9, 13 och 14 §§ orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmäktige»,
dels att i 10 § orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mol »kommunstyrelsen»,
dels att i 21 § ordet »stad» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »kommun» i motsvarande form,
dels att 4, 6, 11, 54, 58, 60 och 62 §§ skaU ha nedan angivna lydelse.
' Senaste lydelse 1970: 66.
= Senaste lydelse av 8 § 1967:321,
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
161
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
4 §.
I fråga om valbarhet lUl ledamot eller suppleant, verkan av valbarhetens upphörande och rätl lill avsägelse, mandattid och avgång, val av ordförande och vice ordförande, ställe och Ud för sammanträde, suppleants tjänstgöring och rätl alt närvara vid sammanträde, beslutförhet och jäv, förfarandet vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkännagivande varest och på vilka tider lill nämnden ställda framställningar mottagas, skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hörande till nämndens arkiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots ansvar och skadeståndsskyldighet skall vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse äga molsvarande tillämpning; dock alt det ej är erforderligt, att protokoll upplager annat än förteckning å närvarande ledamöler samt för varje ärende beslutet och skälen därför.
I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleani, verkan av valbarhetens upphörande och rätl lill avsägelse, mandattid och avgång, val av ordförande och vice ordförande, ställe och tid för sammanträde, suppleants tjänstgöring ocb rätt att närvara vid sammanträde, beslutförhet, förfarandet vid fattande av beslut, protokoll och reservaiion, tillkännagivande varest till nämnden ställda framställningar mottagas, tidpunkt när handling skall anses ha kommit in till nämnden, skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hörande till nämndens arkiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots ansvar och skadeståndsskyldighet skall vad i 32—36 §§, 37 § första stycket och 38—42 §§ kommunaUagen är stadgat rörande kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning; dock alt det ej är erforderUgt, alt protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos socialnämnd.
|
6 §.1 |
Socialnämnden har all-------
Socialnämnden har ock-----
Nämnden skaU hos kommunens fullmäktige, dess styrelse och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som finnas påkallade, samt äger att
--------- och verkstälUghel.
------------ på nämnden.
Nämnden skall hos kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och kommunens övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som finnas påkalla-
' Senaste lydelse 1968:244.
6—11563
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
från kommunens styrelse och övriga nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden och upplysiUngar, som erfordras för fullgörande av nämndens uppgifter.
(Föreslagen lydehe)
de, samt äger alt från kommunstyrelsen och kommunens övriga nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden och upplysiungar, som erfordras för fullgörande av nämndens uppgifter.
|
11 §• |
Vad i 2—10 §§ stadgas äger icke avseende å Stockholms stad. I fråga om organisationen av socialhjälpsverksamheten därstädes skola i stället gälla de särskUda bestämmelser, som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Konungen.
Därest i annan kommun organisationen icke lämpUgen kan anordnas efter vad i 2—10 §§ sägs, äger Konungen på framställning av kommunens fullmäktige medgiva de undantag, som finnas påkallade.
Vad i 2—10 §§ stadgas äger icke avseende å Stockholm. I fråga om organisationen av socialhjälpsverksamheten därstädes skola i stället gälla de särskilda bestämmelser, som efter förslag av kommunfullmäktige fastställas av Konungen.
Därest i annan kommun organisationen icke lämpUgen kan anordnas efler vad i 2—10 §§ sägs, äger Konungen på framställning av kommunfullmäktige medgiva de undantag, som finnas påkallade.
54 §.»
över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp må besvär anföras hos länsstjTclsen. Beslutet går dock i verkställighet, såvida ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.
över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp må besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslutet länder dock omedelbart till efterrättelse.
58 §.1
över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i sådant mål eller ärende, som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 §, 52 § andra eller tredje stycket eller 54 §, må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej
över länsstyrelses slutliga beslut i sådant mål eller ärende, som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 §, 52 § andra eller tredje siycket eUer 54 §, må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföljas endast be-
Senaste lydelse 1964:66.
Kungl. Maj:ts proposition rv 30 år 1971
163
(Nuvarande lydelse)
fullföljas hos kammarrätten allenast belräffande ränta eller rättegångskostnad.
Har mål, varom sägs i 27 eller 30 §, förevarit hos två eller flera länsstyrelser, och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddelade utslaget, må i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som dessförinnan meddelats i målel; och skall sådant utslag eller beslut ej utgöra hinder för sakens prövning i dess helhet.
Har länsstyrelsen förordnat, att socialhjälp skall meddelas, går beslutet härom i verkställighet utan hinder av förd klagan.
(Föreslagen lydelse)
träffande ränta eller rättegångskostnad.
Har mål, varom sägs i 27 eller 30 §, förevarit hos två eller flera länsstyrelser, och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddelade beslutet, må i samband därmed föras talan även mot beslut som dessförinnan meddelals i målel; ocb skall sådanl beslul ej utgöra hinder för sakens prövning i dess helhel.
Har länsstyrelse eller kammarrätt förordnal, att socialhjälp skall meddelas, går beslutet härom i verkställighet utan hinder av förd klagan.
60 §.
I fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad i 57 § är stadgat äga motsvarande tUlämpning.
över kammarrättens utslag md klagan ej föras.
I fråga om delgivning av kammarrätts beslut skall vad i 57 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.
62 §.
över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tmämpningen av derma lag än ovan berörts må andning sökas hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till socialdepartementet.
över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av denna lag än ovan berörts må andning sökas hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
118) Förslag
tiU
Lag
idring i förordningen (1951: 442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor
örordnas, alt 6—8 och 11 §§ förordningen (1951:442) om 1 i taxeringsfrägor skall ha nedan angivna lydelse.
|
6 §. |
•ande lydelse)
varigenom riksskatte-t förhandsbesked, må s av sökanden och taxeringsintendent, a besvär tillkommer inde kommun, muni-ich landsting, om för-avser taxering av fas-vitt detsamma avser kommunal inkomst-m nu sagts skola upp-igt avgöras av kamest förhandsbeskedet ig av 6 § 1 mom., 7, • 12 § kommunalskat-Kungl. Maj:t, därest et avser annan fråga.
(Föreslagen lydelse)
över beslut, varigenom riksskatteverket meddelat förhandsbesked, må besvär anföras av sökanden och vederbörande taxeringsintendent. Rätt atl anföra besvär tillkommer även vederbörande kommun och landstingskommun, om förhandsbeskedet avser taxering av fastighet eller såvitt detsamma avser taxering till kommunal inkomstskatt. Besvär som nu sagts skola upptagas och avgöras av regeringsrätten.
ej anföras.
|
7 §. |
t 6 § första stycket jd att besvären eljest ill prövning, vara in-atteverkets kansli in-rån den dag, då kla-del av förhandsbe-vären skola vara fo-av riksskatteverkets de förhandsbeskedet n utredning, klagan-
Besvär enligt 6 § första stycket skola anföras inom en månad från den dag, då klaganden erhållit del av förhandsbeskedet. Vid besvärshandlingen skola vara fogade utdrag av riksskatteverkets protokoll rörande förhandsbeskedet ävensom all den utredning, klaganden vill åberopa lill stöd för ändringssökandet.
1970:914.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
185
(Nuvarande lydelse)
den vill åberopa till stöd för ändringssökandet.
Inkomna besvär skola, efter vederbörandes hörande, av riksskatteverket skyndsamt överlämnas tiU finansdepartementet, därest prövningen av besvären ankommer pä Kungl. Maj:t, och eljest tiU kammarrätten.
(Föreslagen lydelse)
8 §.'
Av riksskatteverket meddelat förhandsbesked eller, om besvär däröver anförts, Kungl. Maj:ts eller kammarrättens i anledning av besvären meddelade beslut skall lända tiU efterrättelse vid taxering, som med beskedet avses, om och i den mån den, på vilkens begäran förhandsbeskedet meddelats, därom framstäUer yrkande. Därvid har denne att meddela erforderliga upplysningar till bedömande av beskedets tiUämplig-het.
Vad i-------------------------
Av riksskatteverket meddelat förhandsbesked eller, om besvär däröver anförts, regeringsrättens i anledning av besvären meddelade beslut skall lända till efterrättelse vid taxering, som med beskedet avses, om och i den mån den, på vilkens begäran förhandsbeskedet meddelats, därom framställer yrkande. Därvid har denne alt meddela erforderliga upplysningar till bedömande av beskedets tillämplighet.
--- beskedet angår.
11 §.
Vad i denna förordning sägs om taxeringsintendent skall avse jämväl allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden och allmänt ombud enligt förordningen om mervärdeskatt.
Vad i denna förordning sägs om taxeringsintendenl skall avse jämväl allmänna ombudet för mellankommunala mål och allmänt ombud enligt förordningen om mervärdeskatt.
Denna lag träder i kraft, såvitt angår 11 §, den 1 juli 1971 och i övrigt den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fräga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1 Senaste lydelse 1970:914.
2 Senaste lydelse 1968: 581.
166 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
119) Förslag
tiU
Lag
om ändring I förordningen (1967:343) om oljelagring m. m.
Härigenom förordnas, att 22 § förordningen (1957:343) om oljelagring m. m.' skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
22 §.
Mot
tillsynsmyndighetens beslut
enligt 4, 18 eller 19 § föres talan hos
kammarrätten genom besvär,
över tillsynsmyndighetens beslut / övrigt föres talan mot tillsyns-
enligt denna förordning md klagan myndighetens beslut enligt denna för
föras hos Kungl. Maj:t genom besvär, ordning hos Kungl. Maj:t genom be
svär.
Beslut av tillsynsmyndigheten skaU Beslut av tiUsynsmyndigheten eller
lända till efterrättelse utan hinder av kammarrätt skall lända till
efterrät-
förd klagan, där ej annorlunda för- telse utan hinder av förd klagan, där
ordnas. ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäUer fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
120) Förslag
tm
Lag om ändring i förordningen (1967:344) om oljeavgift m. m.
Härigenom förordnas, att 11 § förordningen (1957:344) om oljeavgift m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11 §• över tillsynsmyndighetens beslut Talan mot sådant beslut av till-
enligt denna förordning md klagan synsmyndighelen som avses i 6 §
* Förordningen omtryckt 1969: 755. " Förordningen omtryckt 1969: 756.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
167
(Nuvarande lydelse) föras hos Kungl. Maj:t genom besvär.
Beslut av tillsynsmyndigheten skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.
(Föreslagen lydelse)
första stycket eller 12 § föres hos Kungl. Maj:t genom besvär.
Mot annat beslut av tillsynsmyndigheten enligt denna förordning föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Beslut av tillsynsmyndigheten eller kammarrätt skall lända tUl efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
121) Förslag
tm
Lag
om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242)
Härigenom förordnas, att 34 § 1 mom. sjukvårdslagen (1962:242) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
34 §.
1 m o m.* Talan mot sjukvårdsstyrelses eller direktions beslut om tillsättande av läkartjänst i andra fall än som avses i 20 § 1 mom. föres genom besvär hos socialstyrelsen. Besvären skola hava inkommit till socialstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å landstingskommunens anslagstavla. Vid pröviung av
1 m o m. Talan mot sjukvårdsstyrelses eller direktions beslut om tillsättande av läkartjänst i andra fall än som avses i 20 § 1 mom. föres genom besvär hos socialstyrelsen. Besvärstiden räknas från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å landstingskommunens anslagstavla. Vid prövning av besvären må jämväl de sakkunnigas förslag avse-
1 Senaste lydelse 1970:211.
168 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
besvären må jämväl de sakkunnigas ende tjänsten komma under bedö-förslag avseende tjänsten komma un- mande, der bedömande.
Om besvär--------------------------- eller kommunallagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
122) Förslag
tUl
Lag
om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198)
Härigenom förordnas i fråga om folkbokföringsförordningen (1967: 198),
dels att 51 och 54 §§ skall upphöra att gälla,
deh att i 2 § orden »centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden» skall bytas ut mol »riksskatteverket»,
dels att i 37, 44 och 48 §§ ordet »länsstyrelse» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »länsskatieräti» i molsvarande form,
dels att 36, 45—47, 49, 50, 52 och 57 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
36 §.
Pastorsämbete beslutar efter an- Pastorsämbete beslutar efler an-
mälan eller när annat skäl föreUgger mälan eller när annat skäl föreligger om viss persons kyrkobokföring i om viss persons kyrkobokföring i församlingen. Pastorsämbetet skic- församlingen. kar underrättelse till honom, om åtgärd vidtages utan att anmälan skett eller om anmälan ej följts vid kyrkobokföringen.
45 §.
Mot beslut i kjrrkobokföringsären- Mot
beslut i kyrkobokföringsären
de som underslälles länsstyrelse eller de
som underställes lånsskcdterått
domkapitel eller avser föreläggande eller
domkapitel eller avser föreläg-
enligt 30, 33 eller 57 § får talan icke gande
av pastorsämbete enligt 30
föras. eller 33 § eller 57 § andra
stycket får
lalan icke föras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
169
(Nuvarande lydehe)
Talan mot beslut i annat kyrkobokföringsärende föres genom besvär
a) hos länsstyrelsen om beslutet meddelals av pastorsämbete och avser fråga om kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighel, kyrkobokföring under viss rubrik eller registrering i obefintUgregister,
b) hos domkapitlet om beslutet meddelats av pastorsämbete och avser aiman fråga,
c) hos länsstyrelsen om beslutet meddelats av den lokala skattemyndigheten i Stockholm eller Göteborg.
Talan i fråga om kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighel, kyrkobokföring under viss rubrik eller registrering i obefintligregister får föras av den vars kyrkobokföring beröres av beslutet och av kommunen. Besvären skall inges till länsstyrelsen. Har besvären ingivits till annan länsstyrelse än den som skall pröva besvären, utgör detta ej hinder mot att de prövas.
I annan fråga än som avses i tredje stycket får talan föras av dén som beröres av beslutet. Talan i sådan fråga får föras utan inskränkning i tiden. Besvären skall inges till besvärsmyndigheten.
(Föreslagen lydelse)
Talan mot beslut i annat kyrkobokföringsärende föres genom besvär
a) hos
länsskatterätten om beslutet
meddelats av pastorsämbete och av
ser fråga om kyrkobokföringsort,
kyrkobokföringsfastighet, kyrkobok
föring under viss rubrik eller regi
strering i obefintligregister,
b) hos
domkapitlet om beslutet
meddelats av pastorsämbete och av
ser annan fråga,
c) hos
lånsskatteråtten om beslutet
meddelats av den lokala skattemyn
digheten i Stockholm eller Göteborg.
Talan i fråga ora kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet, kyrkobokföring under viss rubrik eller registrering i obefintligregister får föras av den vars kyrkobokföring beröres av beslutet och av kommunen.
I annan fråga än som avses i tredje stycket får talan föras av den som beröres av beslutet. Talan i sådan fråga får föras utan inskränkiung i tiden.
46 §.
Mot lokal skattemyndighets beslut i ärende om mantalsskrivning som underställes länsstyrelse får talan icke föras.
Talan mot beslut av lokal skattemyndighet i annal mantalsskrivningsärende föres genora besvär hos lånsstyrelsen. Talan får föras av den
Mot lokal skattemyndighets beslut i ärende om mantalsskrivning som underställes länsskatterätt får talan icke föras.
Talan mot beslut av lokal skattemyndighet i annat mantalsskrivningsärende föres genom besvär hos länsskatterätten. Talan får föras av
6t—11563
170
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
vars mantalsskrivning beröres av beslutet och av kommunen.
Besvären skall ha inkommit till länsstyrelsen senast den 15 april mantalsåret. Har besvären ingivits till annan länsstyrelse än den som skall pröva besvären, utgör detta ej hinder mot att de prövas.
(Föreslagen lydelse)
den vars mantalsskrivning beröres av beslutet och av kommunen.
Besvären skall ha inkommit senast den 15 april mantalsåret.
47 §.
Innan underställt ärende avgöres, skall person och kommun som får föra lalan i ärendet beredas tillfälle att yttra sig.
Innan länsstyrelse eller domkapitel avgör besvärsärende inhämtas yttrande från beslutsmyndigheten och beredes den som, förutom klaganden, får föra talan i ärendet tillfälle att avge yttrande.
Vid avgörande av kyrkobokföringsärende kan länsstyrelsen förordna om sådan kyrkobokföringsåtgärd som ej yrkats i ärendet. I mantalsskrivningsärende gäller motsvarande i fråga om såväl kyrkobokförings-som mantalsskrivningsåtgärd.
Innan underställt ärende avgöres, skall person och kommun sora får föra talan i ärendet beredas tillfälle att yttra sig över det som är av betydelse för avgörandet.
Innan länsskatterätt eller domkapitel avgör besvärsärende inhämtas yttrande från beslulsmyndigheten. och beredes den som, förutom klaganden, får föra lalan i ärendet tillfälle att avge yttrande öi>er det som är av betydelse för avgörandet.
|
Mot lånsskatterätts beslut i ärende som underslälles kammarrätt får talan icke föras. |
49 § Mot länsstyrelses beslut i ärende som underställes kammarrätten får lalan icke föras.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse föres genom besvär
a) hos kammarrätten i fråga om mantalsskrivning, kyrkobokförings-ort, kyrkobokföringsfastighet, kyrkobokföring under viss rubrik eller registrering i obefintligregister eller om
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
171
(Nuvarande lydelse)
föreläggande eller utdömande av vite,
b) hos Konungen i annan fräga.
Talan mot dorakapitels beslut föres genom besvär hos Konungen.
Besvär enligt andra eller tredje stycket skall inges till den myndighet som meddelat beslutet. Har besvären ingivits till besvär smy ndigheten, utgör detta ej hinder mot att besvären prövas, om de inkommit före besvärstidens utgång.
Beslul som avses i andra eller tredje stycket skall verkställas omedelbart, om beslutsmyndigheten ej förordnat annat.
50
Länsstyrelses beslut, varigenom mål underställes kammarrättens prövning, och länsstyrelses eller domkapitels beslut, varigenom ärendet avgjorts, skall delges person och kommun som beröres av beslutet.
I imderställningsbeslut--------
Länsstyrelses beslut, mot vilket talan får föras, och domkapitels beslut skall innehålla besvärshänvisning.
(Föreslagen lydelse)
Talan mol domkapitels beslut föres hos kammarrätten genom besvär.
Beslut av länsskatterätt, som ej skall underställas kammarrätt, samt beslut av domkapitel och kammarrätt skall verkställas omedelbart, om beslutsmyndigheten ej förordnat annat.
§■
Länsskatterätts beslut, varigenom
mål
underställes kammarrätts pröv
ning, och lånsskatterätts, domkapitels
eller kammarrätts beslut, varigenom
ärendet avgjorts, skaU delges pers(*n
och kommun som beröres av beslutet.
----- av underställningsbeslutet.
|
52 §. |
Vad som enligt 47 § tredje stycket gäller för lånsstyrelse äger motsvarande tillämpning pä kammarrätten vid dess prövning av mål om kyrkobokföring eller mantalsskrivning.
Mot kammarrättens avgörande i mål enligt denna förordning fär talan icke föras.
Vid avgörande av kyrkobokförings-ärende kan underställningsmyndighet eller besvärsmyndighet förordna om sådan kyrkobokföringsåtgärd som ej yrkats i ärendet. I mantalsskrivningsärende gäller motsvarande i fräga om såväl kyrkobokförings-som mantalsskrivningsätgärd.
|
57 §. |
Om föreläggande erdigt 30 eller 33 § icke eflerkommes, kan pastorsäm-
Om föreläggande enligt 30 eller 33 § icke eflerkommes, kan pastorsäm-
172 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
betet
anlita biträde av länsstyrelsen, betet anlita biträde av länsstyrelsen.
Denna kan bestämma lämpUgt vite Denna kan bestämma lämpligt vite
för fortsatt försummelse och utdöma för fortsalt försummelse. Mot sådant
försuttet vite. beslut av länsstyrelsen föres talan hos
kammarrätten
genom besvär. Låns-
skatterätten utdömer försuttet vite
på anmälan av lånsstyrelsen.
Vid underlåtenhet--------------- motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft, såvitt angår 2, 37, 44—52 och 57 §§, den 1 juli 1971 och i övrigt den 1 januari 1972.
I fråga om imderställning av och talan mot beslut som meddelats före den 1 juli 1971 gäller äldre bestämmelser. Underställningsärende och besvärsärende prövas dock av länsskatlerällen i stället för av länsslyrelsen.
Talan mol domkapitels beslul som meddelats före den 1 januari 1972 föres hos Konungen genom besvär.
Mot kammarrätts beslul som meddelals före den 1 januari 1972 får talan icke föras.
Vid talan mot beslut av folkbokföringsmyndighet, som meddelats imder tiden den 1 juli—den 31 december 1971, skall besvärshandlingen ges in till besvärsmyndigheten. Har handlingen före besvärstidens utgång kommit in till beslutsmyndigheten, skall besvären ändå upptagas till prövning. Beslut som nyss nämnts skall innehålla besvärshänvisning.
Har vid talan mot beslut av länsskaiierält, som meddelats under tiden den 1 juli — den 31 december 1971, besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in lill länsskatlerällen i stället för lill kammarrätten, skall besvären ändå upptagas till prövning.
123) Förslag
tiU Förordning om ändring i förordningen (1970: 99) om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten
Härigenom förordnas, att 15 § förordningen (1970:99) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten skall ha nedan angivna lydelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
173
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
15 § |
Mot länsstyrelsens beslut enligt 4—6 §§ föres talan genom besvär hos kammarrätten. Besvär skall vara inkomna till kammarrätten inom två månader från det klaganden fick del av beslutet. Mot kammarrättens utslag får talan icke föras.
Har talan förts mot länsstyrelsens beslut, får länsstyrelsen medge anstånd med inbetalning av investeringsavgift helt eller delvis.
Mot länsslyrelsens beslut enligt 4—6 §§ föres talan genom besvär hos kammarrätten. Besvär skall vara inkomna till kammarrätten inom två månader från det klaganden fick del av beslutet.
Har talan förts mot länsstyrelsens eller kammarrättens beslut, får beslutsmyndigheten medge anstånd med inbetalning av investeringsavgift helt eller delvis.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga om lalan raot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
124) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m.
Härigenom förordnas, alt 4 § lagen (1970: 296) om social centralnämnd
|
(Föreslagen lydelse) |
m. m. skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)
4 §
1 fråga om social centralnämnd äger 32—42 §§ kommunallagen (1953: 753) om kommunens styrelse motsvarande tillämpning. Nämndens protokoll behöver, förutom vad som följer av 14 § tredje stycket barnavårdslagen (1960:97), ej innehålla annat än förteckning på närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför.
I fråga om social centralnämnd äger 52—56 §§, 37 § första stycket och 38—42 §§ kommunaUagen (1953: 753) ora kommunstyrelsen motsvarande tillämpiung. Nämndens protokoll behöver, förutom vad som följer av 14 § tredje stycket barnavårdslagen (1960:97), ej innehålla annat än förteckning på närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför.
174 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äger 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos social centralnämnd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
126) Förslag
tm
Kungörelse om ändring i förordningen (1968: 564) om tUIfälUg handel
Härigenom förordnas, att 11 § förordningen (1968: 564) om tillfäUig handel skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11 §.
Talan mot beslut enligt denna för- Talan mot polismyndighets beslut
ordning föres genom besvär, om be- enhgt denna förordning föres hos
slutet meddelats av polismyndighet, länsstyrelsen genom besvär. Mot
hos länsstyrelsen och eljest hos länsstyrelses beslut föres talan hos
Konungen. kammarrätten genom besvär.
Talan mot beslut av tillstånds-
myndighet som avses i 5 § föres hos
Konungen genom besvär.
Beslut enUgt---------------------------- annat förordnas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
126) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i vapenförordningen (1949:340)
Härigenom förordnas, att 40 § vapenförordningen (1949: 340) skall ha nedan angivna lydelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 175
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
40 §.'
Polismyndighets beslut------------ hos länsstyrelsen.
över länsstyrelses beslut / ärende, Talan mot länsstyrelses
beslut en
sam avses i 14, 16, 27, 28 eller 30 §, ligt 14, 27 eller 28 § eller rörande
må klagan föras hos Konungen ge- återkallelse au tillstånd enligt 30 §
nom besvär, vilka skola ingivas till föres hos Konungen genom besvär.
inrikesdepartementet. Mot beslut av länsstyrelse i ärende,
på vilket 16 § äger tillämpning, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot------------------------ ej föras
Polismyndighets och länsstyrelses Polismyndighets, länsstyrelses och beslut lända till efterrättelse utan kammarrätts beslut skola omedelbart hinder av besvär, intill dess annor- lända till efterrättelse. lunda förordnas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut sora meddelats före den 1 januari 1972.
127) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen (1961: 648)
Härigenom förordnas i fråga om vägtrafikförordningen (1951: 648)''',
deh alt i 33 § 5 mom. försia stycket, 35 § femte stycket och 37 § 2 mom.
ordet »länsstyrelse» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »länsrätt»
i motsvarande form,
dels all 33 § 1—4 och 7 mom. samt 34 och 76 §§ skall ha nedan angivna
lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
33 §.
1 m o m. Finner länsstyrelse, med 1 m o m. Finner länsstyrelse, med hänsyn till inkomna underrättelser hänsyn till inkomna underrättelser
* Senaste lydelse 1065: 118.
= Förordningen omtryckt 1967:856; '
176
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
om person, för vilken länsstyrelsen utfärdat körkort, skälig anledning till antagande, all denne icke uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar och pålitlighet i nykterhetshänseende eller de övriga förutsättningar, som gälla för erhållande av körkort, skall länsstyrelsen skyndsamt upptaga frågan om hans lämplighet till omprövning. Länsstyrelsen äger därvid förelägga föraren att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis. Föreläggande må förbindas med föreskrift, att den undersökning eller det prov, som föregår utfärdandet av sådan handling, skall verkställas av viss person eller av person med viss sakkunskap eller avse visst förhållande. Länsstyrelsen äger ock själv eller genom polismyndighet införskaffa den utredning angående föraren, sora finnes erforder-lig-
2 mom. I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 § stadgas, körkort återkallas av den lånsstyrelse, som utfärdat körkortet, nämUgen
1. om föraren —---------------
(Föreslagen Igdelse)
om person, för vilken länsstyrelsen utfärdat körkort, skälig anledning till antagande, att denne icke uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar och pålitlighet i nykterhetshänseende eller de övriga förutsättningar, som gälla för erhållande av körkort, skall länsstyrelsen skyndsamt utreda frågan om hans lämplighet. Länsstyrelsen äger därvid förelägga föraren att inkomma med lämplighelsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis. Föreläggande må förbindas med föreskrift, att den undersökning eller det prov, som föregår utfärdandet av sådan handling, skall verkställas av viss person eller av person med viss sakkunskap eller avse visst förhållande. Länsstyrelsen äger ock själv eller genom polismyndighet införskaffa den utredning angående föraren, som finnes erforderlig.
Fråga om återkallelse av förarens körkort eller om åtgärd som avses i 34 § skall, efter anmälan av länsstyrelsen, prövas av länsrätten. Länsrätten har i sådant ärende samma befogenheter som enligt första stycket tillkomma lånsstyrelsen.
2 m o m. I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 § stadgas, körkort återkallas av länsrätten i det län, vars länsstyrelse utfärdat körkortet, nämligen
— körkort; eller
8. om föraren icke efterkommer länsstyrelsens föreläggande att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompelensbevis eller underlåter att ställa sig till efterrättelse
8. om föraren icke efterkommer länsstyrelsens eller länsrättens föreläggande att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis eUer underlåter att ställa sig tUl
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
177
(Nuvarande lydelse)
de föreskrifter, som meddelats honom i samband med sådant föreläggande.
Återkallelse av----------------
3 m o ra. Uppstår fråga om åter
kallelse av körkort och kan det på
sannoUka skäl antagas, att körkortet
kommer att slutligt återkallas, skall
länsstyrelsen, redan innan slutligt be
slut om återkallelsen fattas, återkalla
körkortet tills vidare i avvaktan på
det slutliga beslutet.
Har lill länsstyrelsen inkommit beslut om körkorts omhändertagande enligt 35 §, skall länsstyrelsen skyndsamt förordna, huruvida körkortet skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren. Har beslutet meddelals enligt andra stycket i samma paragraf och uppgick alkoholkoncentrationen i förarens blod under färden till 0,8 promille eller däröver, skall dock länsstyrelsen efter mottagen underrättelse om beslutet återkalla körkortet tills vidare.
4 m o ra. Beslut om återkallelse av
körkort skall genom länsstyrelsens
försorg delgivas den, som avses med
beslutet.
Har återkallelse skett, åligger det föraren alt efter anmaning överlämna körkortet till länsstyrelsen.
Skulle beslut------------------
(Föreslagen lydelse)
efterrättelse de föreskrifter, som meddelats honom i samband med sådant föreläggande.
— körkortspliktigt fordon.
3 m o ra. Uppstår fråga om åter
kallelse av körkort och kan det på
sannolika skäl antagas, att körkortet
kommer att slutligt återkallas, skall
länsrätten, redan innan slutligt beslut
om återkallelsen fattas, återkalla kör
kortet tills vidare i avvaktan på det
slutliga beslutet.
Har till länsstyrelsen inkommit beslut om körkorts omhändertagande enligt 35 §, skall länsstyrelsen skyndsamt anmäla årendet hos länsrätten, som förordnar huruvida körkortet skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren. Har beslutet meddelats enligt andra stycket i samma paragraf och uppgick alkoholkoncentrationen i förarens blod under färden till 0,8 promille eller däröver, skall dock länsrätten efter mottagen underrättelse om beslutet återkalla körkortet tills vidare.
4 m o m. Beslut om återkallelse av
körkort skall delgivas den, som avses
med beslutet.
Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna körkortet till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet.
--- till föraren.
7 m o m. Då prövning av fråga om återfående av körkort eller utfärdande av nytt körkort ankommer på annan länsstyrelse än den, som återkallat körkortet, skall yttrande i ären-
7 mom. / ärende om återfående av körkort eller utfärdande av nytt körkort skall länsstyrelsen inhämta yttrande från den länsrätt som återkallat körkortet. Ankommer prov-
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nnvacnnde lydelse)
det jämte utdrag rörande sökanden ur körkortsregistret inhämtas från sistnämnda länsstyrelse. Angående beslul i anledning av ansökan om återfående av körkort skall underrättelse lämnas cfen länsstyrelse, som återkallat detsamma. Körkort, som må återfås, skall tillhandahållas sökanden hos den länsstyrelse, som meddelat beslut i frågan.
(Föreslagen lydelse)
ningen på annan länsstyrelse ån lånsstyrelsen i det län, vars länsrätt återkallat körkortet, skall utdrag ur kör-kortsregistret rörande sökanden införskaffas från sistnämnda länsstyrelse. Angående beslut i anledning av ansökan om återfående av körkort skall underrättelse lämnas lånsstyrelsen i det län, vars länsrätt återkallat körkortet. Körkort, som må återfås, skall tillhandahållas sökanden hos den länsstyrelse, som meddelat beslut i frågan.
|
34 §. |
Har innehavare av körkort, vilken icke tidigare brutit mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott, gjort sig skyldig till brott mot 2 mom. av samma paragraf, men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod under färden icke lill 0,8 promille, må i stället för beslut om återkallelse av körkortet meddelas varning, därest nmständigheferna äro mildrande.
Har emot innehavare av körkort förebragls sådan omständighet, som i 33 § 2 mom. första stycket 3—6 sägs, eller annat förhållande, som är ägnat atl allvarligt minska tilltron till hans lämplighet såsom förare, utan att likväl tillräckliga skål till återkallelse av körkortet föreligga, må länsstyrelsen meddela honom vaming.
Beslut om vaming skall genom länsstyrelsens försorg delgivas den, sora avses med beslutet.
Varning må ej överklagas.
76 Talan mot beslut av polismyndighet eller trafiknämnd enligt denna
Har innehavare av körkort, vilken icke tidigare brutit mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott, gjort sig skyldig lill brott mot 2 mom. av samma paragraf, men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod under färden icke till 0,8 promille, må länsrätten meddela honom varning i stället för att besluta om återkallelse av körkortet, därest omständigheterna äro mildrande.
Har emot innehavare av körkort förebragls sådan omständighet, som i 33 § 2 mom. första stycket 3—6 sägs, eller annat förhållande, som är ägnat all aUvariigt minska tilltron till hans lämplighet såsom förare, utan att likväl tillräckliga skäl till återkallelse av körkortet föreligga, mä lånsrätten meddela honom vaming.
Beslut om vaming skall delgivas den, som avses med beslutet.
Varning må ej överklagas.
§•
Talan mot beslut av polismyndighet eller trafiknämnd enligt denna
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
179
(Nuvarande lydehe)
förordning föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot beslut av länsstyrelse med stöd av förordningen eller i ärende angående lokal trafikföreskrift, vilket från trafiknämnd hänskjutits till länsstyrelse, föres talan hos Konungen genom besvär. Beslut, som nu sagls, skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva förordnat. Beslul om återkallelse eller omhändertagande av körkort eller om återkallelse av tillstånd, varom i denna förordning förmäles, är dock icke gällande, förrän den, som avses med beslutet, erhållit del av detla.
(Föreslagen lydelse)
förordning eller med stöd därav meddelade föreskrifter föres hos länsstyrelsen genora besvär.
Mot beslut, som länsstyrelse enligt denna förordning eller med stöd därav utfärdade föreskrifter meddelat rörande avgift, anteckning i bilregister eller bilreservregister, rätt att bruka fordon utan hinder av bestämmelserna i 11 § denna förordning, behörighet att föra motordrivet fordon, föreläggande vid vite eller utdömande av vite, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse med stöd av denna förordning och mot beslut av lånsstyrelse i ärende angående lokal trafikföreskrift, vilket från trafiknämnd hänskjutits till länsstyrelse, föres hos Konungen genom besvär.
Beslut som nu sagls .samt länsrätts och kammarrätts beslut enligt denna förordning eller med stöd därav utfärdade föreskrifter skola utan hinder av besvär lända till efterrättelse. Beslut, varigenom någon fråntages behörighet att föra motordrivet fordon eller som innefattar återkallelse av tillstånd som avses i denna förordning, är dock icke gällande, förrän den som avses med beslutet erhållit del av detta.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt angår 33 § 1—6 och 7 mom., 34 och 35 §§, 37 § 2 mom. samt, i vad rör länsrätts beslut, 76 §. Bestämmelserna i 33 § 7 mom. i dess äldre lydelse gäller dock fortfarande i fall då beslut om återkallelse av körkort meddelats av länsstyrelse.
I övrigt träder kungörelsen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om lalan raot länsstyrelses beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
180 Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
128) Förslag
tiU
Kungörelse
om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobil-
trafik m. m.
Härigenom förordnas, alt 27 § 5 mom. samt 44 och 45 §§ förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobillrafik m. ra. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
27 §. |
5 mom'. Lånsstyrelse, som utfärdat trafikkort, mä, när anledning därtill förekommer, återkalla detsamma eller, om det kan antagas, att föraren skall utan sådan åtgärd låta rätta sig, meddela vaming. Sådan varning må ej överklagas. Beslut om återkallelse eller varning skall genom lånsstyrelsens försorg delgivas den, som avses med beslutet. Om beslut om återkallelse samt om beslut, varigenom återkallelse, efter anförda besvär, upphävts eller ändrats, skall därjämte sändas uppgift till rikspolisstyrelsen, som har alt skyndsamt underrätta polismyndigheterna om beslutet. Blanketter för lämnande av dylika uppgifter skola genom rikspolisstyrelsens försorg tillhandahällas lånsstyrelserna.
Har återkallelse---------------
Varder, efter------------------
Beslut, varigenom trafikkort återkallats, skall antecknas i förteckning, liggare eller kortregister, som i 4 mom. sägs.
5 m o m. När anlediung därtill förekommer, md länsrätt i det län, vars länsstyrelse utfärdat trafikkort, efter anmälan av länsstyrelsen återkalla trafikkortet eller, om det kan antagas, att föraren skall utan sådan åtgärd låta rätta sig, meddela varning. Sådan varning må ej överklagas. Beslut om återkallelse eller varning skall delgivas den, som avses med beslutet. Avskrift av beslut om återkallelse samt av beslut, varigenom återkallelse, efter anförda besvär, upphävts eller ändrats, skall sändas till länsstyrelsen samt till rikspolisstyrelsen, som har att skyndsamt underrätta polismyndigheterna om beslutet. Till länsstyrelsen skall därjämte sändas avskrift av beslut, varigenom varning meddelats.
------- till länsstyrelsen.
------- till föraren.
Beslut om återkallelse av trafikkort ävensom beslut, varigenom återkallelse, efter anförda besvär, upphävts eller ändrats, samt beslut om varning skall antecknas i förteckning, liggare eller kortregisler, som i 4 mom. sägs.
' Senaste lydelse 1970:869.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
181
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
44 §.1
Talan mol beslut av trafiknämnd enUgt denna förordning föres hos länsstyrelsen genora besvär. Mot beslut av transportnämnden eller lånsstyrelse raed stöd av förordningen och mot länsstyrelses beslut i ärende angående yrkesmässig trafik, vilket från trafiknämnd hänskjutits lill länsstyrelse, föres talan hos Konungen genom besvär. Beslut, som nu sagts, skaU, raed nedan angivna undantag, gälla utan hinder av besvär, intill dess annorlunda förordnas.
Beslut, sora innefattar trafiktillstånd eller tUlstånd att bedriva ut-hyrningsrörelse eller transportförmedling, vare, där ej på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlunda förordnats, icke gällande, förrän beslutet vunnit laga kraft eller, där besvär däremol anförts, beslutet blivit slutligen faslställt. Dylikt beslul ävensom beslul om indelning i lokalområden eller om bestämmande av särskilt lokalområde skall anses hava kommit klagande till del den dag, då beslulel tillkännagivits genom anslag i vederbörande myndighets lokal. Sådant tillkännagivande bör ske inom fera dagar från beslutets dag.
» Senaste lydelse 1969:689.
/ mom. Talan mot beslul av trafiknämnd enligt denna förordning föres hos länsstyrelsen genom besvär.
Mot länsstyrelses beslut i ärende om utfärdande av trafikkort föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse med stöd av förordningen föres hos Konungen genom besvär. I samma ordning föres talan mot transportnämndens beslut med stöd av förordningen och mot länsstyrelses beslut i ärende angående yrkesmässig trafik, vilket från trafiknämnd hänskjutits till länsstyrelse.
2 mom. Beslut som avses i 1 mom. samt länsrätts och kammarrätts beslut eidigt förordningen skola, med nedan angivna undantag, gälla utan hinder av besvär.
Beslut, som innefattar trafiktillstånd eller tillstånd att bedriva uthyrningsrörelse eller transportförmedling, vare, där ej på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlunda förordnals, icke gäUande, förrän beslutet vunnit laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet blivit slutligen faslställt. Tiden för anförande av besvär över dylikt beslul och över beslul om indelning i lokalområden eller om bestämmande av särskilt lokalområde skall räknas från den dag, då beslutet tillkännagivits genom anslag i vederbörande myndighels lokal. Sådant tUlkänna-givande bör ske inom fem dagar från beslutets dag.
182 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Niivarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Beslut om återkallelse eller indrag- Beslut om återkallelse eller indrag
ning på viss tid av trafiktillstånd el- ning
på viss tid av trafiktillstånd el
ler annal tillslånd, som ovan sagts, ler
annal tillstånd, som ovan sagls,
eller av trafikkort, vare ej gällande eller
av trafikkort, vare ej gällande
förrän den, som avses med beslutet, förrän
den, som avses med beslutet,
därav erhållit del. därav erhåUil del.
1 beslut, som innefattar återkallel- I beslut, som innefattar återkallel
se av trafiktillstånd enligt 19 § 2 se
av IrafikliUstånd enUgt 19 § 2
mom. samt nytt trafikUUstånd, skall inom.
samt nytt trafiktillstånd, skall
angivas viss tidpunkt från vilken angivas
viss tidpunkt från vilken
återkallelsen och del nya tillståndet återkallelsen
och det nya tillståndet
skola gälla. TiUståndsmyndigheten skola
gälla. Tillståndsmyndigheten
får på begäran av part ändra tidiga- får
på begäran av part ändra tidiga
re fastställd tidpunkt. re fastställd tidpunkt.
45 §.
Beslut om återkaUelse av trafikkort Beslut
om återkallelse av trafikkort
skall, där ej länsstyrelsen annorlunda skall,
där ej i beslutet annorlunda
förordnat, gå i omedelbar verkstäl- förordnats,
gå i omedelbar verkstäl
lighet, lighet.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt angår 27 § 5 mom. samt, i vad rör länsrätts beslut, 44 och 45 §§.
I övrigt träder kungörelsen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om lalan mol länsstyrelses beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
129) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)
Härigenom förordnas i fråga om allmänna ordningsstadgan (1956: 617)',
dels att i 8, 23 och 25 §§ orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullraäktige»,
dels att i 24 § orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kommunstyrelsen»,
dels alt 14 och 27—29 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
' Senaste lydelse av 8 § 1964:677.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
183
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
14§.'
Ansökan om----------------- anlitas sakkunnig.
|
Om beslut i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. |
Ej må,-------------------- vid Ullställningen.
Om beslul i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. Innebär beslutet att tillställning ej må äga rum, skola skälen därtUI angivas.
27 §.-
|
Mot beslut som myndighet meddelat på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga md talan föras genom besvär, om beslutet fattats av länsstyrelse, hos Konungen och eljest hos länsstyrelsen. |
Mot beslut som polismyndighet eller kommunal myndighet meddelat på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga föres talan hos länsstyrelsen genom besvär.
Beträffande klagan över kommunal myndighets beslut i fall som avses i 2 och 23 §§ och över lånsstyrelsens beslut med anledning av sådan klagan finnas bestämmelser i kom-nuinnllagen (1953: 753) och kommunallagen (1957: 50) för Stockholm.
Mot länsstyrelses beslut om föreläggande av vite föres talan hos kammarrätten genom besvär.
|
Beslul som på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga meddelas av lånsstyrelse eller polismyndighet skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas. |
Talan mot annat beslut av lånsstyrelse på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga och mot socialstyrelsens beslut enligt 21 § föres hos Konungen genom besvär.
Beslul som på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga meddelas av polismyndighet, länsstyrelse eller kammarrätt skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.
28 §.'■' Bryter någon mot bestämmelserna Bryter någon mol bestämmelserna i 2—6 §§ eller underlåter någon all i 2—6 §§ eller underlåter någon atl
' Senaste lydelse 1969: 413. - Senaste lydelse 1964:677.
184 /i:ung/. Maj.ts proposition nr 30 dr 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
hörsamma föreskrift, förbud eller på- hörsamma föreskrift, förbud eller på
bud som meddelats med stöd av 8 § bud
som meddelats med stöd av 8 §
denna stadga eller bryter någon mot denna
stadga eller bryter någon mot
bestämmelse i lokal ordningsstadga bestämmelse i lokal ordningsstadga
eller i reglemente eller taxa som avses eller
i reglemente eller taxa som av-
i 25 §, dömes till böter, högst fem---- ses
i 25 §, dömes till böter, högst fem
hundra kronor. Har förseelsen avsett hundra
kronor. Har förseelsen avsett
åliggande av större vikt eller har där- åliggande
av större vikt eller har där
igenom förorsakats avsevärd skada igenom
förorsakats avsevärd skada
eller olägenhet, skola dagsböter ddö- eller
olägenhet, dömes till böter,
mas.
Handlar barn, förhindra förseelsen.
29 §.'
TUl dagsböter dömes Till böter dömes
1) den som---------------------- andra stycket.
Vid förseelse---------------------- förhindra förseelsen.
Den som------------------------- femhundra kronor.
Försummelse i------------------- till stånd.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
130) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)
Härigenom förordnas i fråga om hälsovårdsstadgan (1958*. 663)-, dels att i 7, 12, 68 och 70 §§ orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfuUmäktige»,
' Senaste lydelse 1969: 413.
' Senaste lydelse av 12 § 1967:322.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
185
deh att i 69 § orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kommunstyrelsen»,
dels att 8, 32, 79 och 86 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydelse)
|
8 §. |
Med avseende å hälsovårdsnämnd skall vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgal om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning, dock alt för hälsovårdsnämnd i Stockholm skola gälla bestäraraelserna i 51 § 1 mora. kommunallagen för Slockholm samt därutöver vad stadsfullmäktige med iakttagande av sladgandena i samma lag föreskriva.
Ulan hinder
Med avseende å hälsovårdsnämnd skall vad i 32—36 §§, 37 § första stycket och 38—42 §§ kommunallagen (1953: 753) är stadgat om A:om-munstyrelsen äga motsvarande tilllämpning, dock att för hälsovårdsnämnd i Slockholm skola gälla bestämmelserna i 51 § 1 mom. kommunallagen (1957:50) för Stockholm, med undantag av hänvisningen till 39 § andra stycket nämnda lag, samt därutöver vad kommunfullmäktige med iakttagande av sladgandena i samma lag föreskriva.
--- skälen därför.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos hälsovårdsnämnd.
|
32 §. |
Vatten, som-------------------
Länsstyrelsen äger
förordna, att
undersökning, som i nästföregående
stycke sägs, skall förelagas jämväl av
vatten i allmän anläggning utom häl-
sovårdstälort. Vidare äger länsstyrel
sen förordna, alt sådan undersökning
skall ske av vatten, som genom vat
tenledning, vilken ej ingår i allmän
anläggning, tillhandahålles flera hus
håll eller eljest i större omfattning.
Innan förordnande meddelas, skall
länsstyrelsen bereda hälsovårds-
näranden samt anläggningens eller
ledningens ägare tiUfälle att yttra sig.
Det åligger----------------------
— bakteriologisk undersökning.
Länsslyrelsen äger förordna att undersökning, som i nästföregående stycke sägs, skall företagas jämväl av vallen i allmän anläggning utom häl-sovårdstälort. Vidare äger länsstyrelsen förordna, alt sådan undersökning skall ske av vallen, som genom vattenledning, vilken ej ingår i allmän anläggning, tillhandahålles flera hushåll eller eljest i större omfattning. Innan förordnande meddelas, skall länsstyrelsen bereda hälsovårdsnämnden tillfälle alt yttra sig.
--- undersökningens utförande.
186 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
79 §.
|
Kallelse att vid vite inställa sig inför nämnden skall delgivas. |
Kallelse att vid vite inställa sig inför nämnden skall delgivas skriftligen mot bevis.
|
Myndighet äger |
|
86 §. Mot beslut av hälsovårdsnämnd enligt denna stadga eller lokal hälsovårdsordning må anföras besvär hos länsstyrelsen, över länsstyrelses beslut md talan föras genom besvär hos Konungen. |
Mot beslut av hälsovårdsnämnd enligt denna stadga eller lokal hälsovårdsordning må anföras besvär hos länsstyrelsen.
Mot sådant beslut av socialstyrelsen som avses i 14 eller 33—35 § föres talan hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut som lånsstyrelse på grund av denna stadga eller lokal hälsovårdsordning meddelat i särskill fall angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande eller omhändertagande, oskadliggörande eller liknande åtgärd, om ej fräga är om kommuns åligganden med avseende d allmänna hälsovården.
I övrigt föres talan mot socialstyrelsens beslut på grund av denna stadga och mot lånsstyrelses beslut pä grund av stadgan eller lokal hålso-vårdsordning hos Konungen genom besvär. förd klagan.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 187
131) Förslag
tUl
Kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959:612)
Härigenom förordnas i fråga om byggnadsstadgan (1959: 612)',
dels att i 2, 7, 14, 18, 22 och 25 §§ orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmäktige»,
dels att i 14 §, 17 § 4 mom. och 34 § 1 mom. orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kommunstyrelsen»,
dels att 3 §, 34 § 3 mom., 71 § 2 mora. särat 72 och 73 §§ skaU ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
3§. |
Ledamöter och suppleanter i byggnadsnämnd väljas av kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall ske proportionellt i de fall då sådant är föreskrivet vid val till kommunens styrelse. Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
I övrigt skall med avseende å byggnadsnämnd vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tilllämpning, dock alt för byggnadsnämnden i Stockholm skola gäUa bestämmelserna i 51 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm samt därutöver vad stadsfullmäktige med iakttagande av sladgandena i samma lag föreskriva.
Ledamöter och suppleanter i byggnadsnämnd väljas av kommunfuUmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall ske proporlioneUl i de fall då sådant är föreskrivet vid val till kommunstyrelsen. Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
I övrigt skall med avseende å byggnadsnämnd vad i 32—36 §§, 37 § första stycket och 38—42 kommunallagen (1953:753) är stadgat om kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning, dock att för byggnadsnämnden i Stockholm skola gälla bestämmelserna i 51 § 1 mom. kommunallagen (1957: 50) för Slockholm, med undantag av hänvisningen till 39 § andra stycket nämnda lag, samt därutöver vad kommunfullmäktige med iakttagande av stadgande-nå i samma lag föreskriva.
' Senaste lydelse av 7§ 1967:328 34 § 1 mom. 1970: 993
188 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
Utan hinder--------------------------- skälen därför.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos byggnadsnämnd.
34 §.
|
----------- ■ till länsstyrelsen. Då länsstyrelsen fastställt tomtindelning, skall länsstyrelsen samma dag översända underrättelse därom lill byggnadsnämnden, kommunstyrelsen, den som för fastighetsregistret och de markägare, som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall. Där till följd av stadgandet i 150 § tredje siycket byggnadslagen klagan över beslutet ej får föras, har länsstyrelsen att å kartan teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft. |
3 m o m. Sedan byggnadsnämnden
Då länsstyrelsen fastställt tomtindelning, skall länsstyrelsen samma dag översända underrättelse därom lill byggnadsnämnden, kommunens styrelse och de markägare, som i ärendet framställt yrkande, vilket hell eller delvis lämnats utan bifall. Beslutet skall härjämte delgivas den som för fastighetsregistret. Där till följd av stadgandet i 150 § tredje stycket byggnadslagen klagan över beslutet ej får föras, har länsslyrelsen att å kartan teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.
71 §.
|
2 mom. Över länsstyrelsens beslut enligt denna stadga må talan föras hos Konungen. |
2 mom. Talan mot länsstyrelses beslut enligt 54 § 1 mom. sista stycket eller 66 § eller i annat ärende som avses i 67 § än sådant som rör ansökan hos länsstyrelsen eller byggnadsnämnd om medgivande som avses i 1 mom. första stycket sista punkten av paragrafen föres hos Konungen genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse i ärende som avses i 5 kap. och mot länsstyrelses beslut om förbud eller föreläggande enligt 6 kap. föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt denna stadga hos Konungen genom besvär.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
189
(Nuvarande Igdelse)
72 Kommunens styrelse äger på kommunens vägnar överklaga länsslyrelsens beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget förslag till stadsplan, byggnadsplan eller tomlindelning eller ändring därav, såframt ej klagan på grund av stadgandet i 150 § Iredje stycket byggnadslagen är utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra kommunens talan och bevaka dess rätt.
Mot beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelsen i fråga om tillstånd till nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning, flygplats eller annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 82 § samma lag, må talan föras av luftfartsstyrelsen om frågan rör civil flygplats, av den i atomenergilagen omnämnda tillsynsmyndigheten om frågan rör atomreaktor eller annan aloraenergian-läggning samt eljest av chefen för försvarsstaben eller myndighet som denne bestämmer.
(Föreslagen lydelse)
Talan mot statens planverks beslut enligt 61 § 2 eller 5 mom. föres hos kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av planverket enligt denna stadga föres talan hos Konungen genom besvär.
Kommunstyrelsen äger på komrau-nens vägnar överklaga länsstyrelsens beslul i ärende rörande av byggnadsnämnd anlaget förslag till sladsplan, byggnadsplan eller tomtindelning eller ändring därav, såframt ej klagan på grund av stadgandet i 150 § tredje stjckel byggnadslagen är utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra kommunens talan och bevaka dess rätt.
Mot beslul av byggnadsnämnd, länsstyrelse eller kammarrätt i fråga om lillslånd lill nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning, flygplats eller annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller om-fallas av förordnande enligt 82 § samma lag, må talan föras av luft-fartsverket om frågan rör civil flygplats, av den i atomenergilagen omnämnda tillsynsmyndigheten om frågan rör atomreaktor eller annan alomenergianläggning samt eljest av överbefälhavaren eller myndighet som denne bestämmer.
73 §.*= Vad i denna stadga sägs om kommun skall i tillämpliga delar gälla municipahamhälle varest byggnadslagens bestämmelser för stad äga tUlämpning.
'Senaste lydelse 1962:264. -Senaste lydelse 1968:599.
190
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
Handläggas frågor om regionplan för kommunerna i Stockholms län av kommunalförbund mellan Stockholms stad och Stockholms låns landstingskommun eller av Icmds-tingskommunen, skall vad som sägs om förbundsstyrelse avse regionpla-nenämnden.
(Föreslagen lydehe)
Handläggas frågor om regionplan för kommunerna i Stockholras län av Stockholms läns landstingskommun, skall vad i denna stadga sägs ora förbundsstyrelse avse regionpla-nenämnden.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut sora meddelats före den 1 januari 1972.
132) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i förordningen (1061:588) om brandfarliga varor
Härigenom förordnas, att 61 § förordningen (1961:568) om brandfarliga varor skall ha nedan angivna lydelse.
|
(Nuvarande lydelse) |
(Föreslagen lydelse)
61 §.»
|
Klagan över byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt denna förordning md föras genom besvär hos länsstyrelsen. över länsstyrelsens beslut md besvär anföras hos Konungen. |
Talan mot byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt denna förordning föres hos länsstyrelsen genom besvär. Talan mot sprängämnes-inspektionens beslut föres hos kom merskollegium genom besvär.
Mot beslut i särskilt fall av länsstyrelse eller kommerskollegium rörande förhandsbesked, tillstånd, medgivande till försöksdrift, föreläggande eller besked efter avsyning föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot aimat beslut av länsstg-
> Senaste lydelse 1967: 698.
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971 191
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydehe)
relse eller kommerskollegium enligt denna förordning föres hos Konungen genom besvär.
---------------- tillstånd beviljats.
Socialstyrelsen, statens
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
133) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i brandstadgan (1962:91)
Härigenom förordnas i fråga om brandstadgan (1962: 91), dels att i 2 § orden »kommunens fullmäktige» och »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kommunalfullmäktige» respektive »koramunstyrelsen», deh att 3 § 1 mom. och 26—29 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen Igdelse)
|
3 §. |
1 mom. Ledamöter och suppleanter i särskild brandstyrelse väljas av kommunens fullmäktige tUl del antal fuUmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
1 mora. Ledaraöter och suppleanter i särskild brandstyrelse väljas av kommunfullmäktige liU del antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, däresl del begäres av minsl så många väljande, som motsvara del tal, vilket erhålles, om saratUga väljandes antal delas raed det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
192
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
Belräffande särskild brandslyrel-se skola bestämmelserna i 32—42 §§ kommunallagen rörande kommunens styrelse ävensom i 45 § andra och Iredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning; dock att för särskild brandstyrelse i Stockholm skola gälla bestämmelserna i 51 § 1 mom. kommunallagen för Stockholm samt därutöver vad stadsfullmäktige med iakttagande av sladgandena i samma lag föreskriva.
Brandstyrelsens protokoll
(Föreslagen lydelse)
Beträffande särskild brandstyrelse skola bestäraraelserna i 32—36 §§, 37 § första stycket och 38—42 §§ kommunallagen (1953: 753) rörande kommunstyrelsen ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande lillämpning; dock alt för särskild brandslyrelse i Slockholm skola gälla bestämmelserna i 51 § 1 mom. kommunallagen (1957: 50) för Slockholm, med undantag av hänvisningen till 39 § andra stycket nämnda lag, samt därutöver vad kommunfullmäktige med iakttagande av sladgandena i samma lag föreskriva.
Utan
hinder av 2 § 2 förvaltnings
lagen (1971:000) äga 4 och 5 §§
nämnda lag tillämpning i samtliga
ärenden hos särskild brandstyrelse.
---------- skälen därför.
|
26 §. |
Till dagsböter dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan författning, den som icke låter verkställa föreskriven sotning, när han enligt 17 § andra punkten fått medgivande att själv ombesörja sådan sotning, samt den som bryter mot bestämmelse i 23 §.
Till böter dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan författning, den som icke låter verkställa föreskriven sotning, när han enligt 17 § andra punkten fått medgivande att själv ombesörja sådan sotning, samt den som bryter mot bestämmelse i 23 §.
|
27 §. |
Bryter någon mot bestämmelse i brandordning och skaU förseelsen enligt stadgande däri föranleda ansvar, dömes, om ej gämingen är belagd med straff i annan författning, till böter, högst trehundra kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats
Bryter någon mot bestämmelse i brandordning och skall förseelsen enligt stadgande däri föranleda ansvar, dömes, om ej gämingen är belagd med straff i annan författning, till böter, högst femhundra kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats
Kungl. Majits
proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe)
193
avsevärd skada
eller olägenhet, skola avsevärd skada eller olägenhet, dömes
dagsböter ådömas. till böter.
|
28 §. |
Bryter någon mot bestämmelsen i 25 § andra stycket, dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år.
Förseelsen md av allmän åklagare åtalas endast efter angivelse av målsäganden.
Bryter någon mot bestämmelsen i 25 § andra slyckel, dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.
|
Talan mot beslut, som lånsstyrelse meddelat pd grund av deima stadga eller brandordning, md föras hos Konungen. |
29
§.
över beslut---------------------------- hos länsstyrelsen.
Talan mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i första stycket eller rörande vitesföreläggande enligt 24 § mot annan än kommun föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot beslut, som länsstyrelse på grund av brandordning meddelat i sårskilt fall angående tiUstånd, förbud eller föreläggande, föres likaledes talan hos kammarrätten genom besvär, om ej fråga är om åliggande för kommunen på grund av dennas ansvar för brandförsvaret.
I övrigt föres talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat pd grund av denna stadga eller brandordning, hos Konungen genom besvär.
Denna kungörelse träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
7—11563
194 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
134) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i mönstringsförordningen (1961: 87)
Härigenom förordnas, att 52 § mönstringsförordningen (1961:87) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
52 §.>
Den som--------------------------------------- hos sjöfartsverket.
Talan mot sjöfartsverkets beslut om påmönstringsförbud eller varning föres hos kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av sjöfartsverket enligt denna förordning föres talan hos Kungl. Maj:t genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga ora talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
135) Förslag
tm
Kungörelse
om ändring i förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler
Härigenom förordnas, att 8 § förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8§.
Tillstånd enligt----------------------- av socialstyrelsen.
Talan mot socialstyrelsens beslut enligt första stycket föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse 1969:311.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 195
136) Förslag
tUl
Kungörelse
om ändring i hotellförordningen (1966: 742)
Härigenom förordnas, att 22 § hotellförordningen (1966: 742) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
22 §.
Talan mot------------------------------------------ genom besvär.
Talan mot länsstyrelsens beslut Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär, enligt 13 § föres hos Konungen genom besvär.
Mot annat beslut au länsstgrehen enligt denna förordning föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
137) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i kungörelsen (1970:113) om förevisning av brandfarlig
biograffilm
Härigenom förordnas, att 6 § kungörelsen (1970: 113) om förevisning av brandfarlig biograffilm skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
6§
Talan mot------------------------- genom besvär.
Mot lånsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
196 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
Sakregister tUl författningsförslagen
A
ackord och avskrivning av skatter .......................... :............ ... 148
aktiebolagslagen.................................................................. 62
aktiebantering, förenklad ................................................. ... 140
aktier, inskränkning i rätten all förvärva................................... 33
allmän försäkring, lag om...................................................... 121
allmänna förvaltningsdomstolar, lag om.................................... 4
» » , behörighet alt pröva vissa mål .... 23
allmänna ordningsstadgan ................................................... 182
» sammankomster ............................................... .... 98
» vatten- och avloppsanläggningar ...................... ... 137
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna................................. .... 36
anmärkningsinål, förfarandet i ............................................... 143
arbelarskyddslagen ..................................... ,...................... 74
arrendenämnder.................................................................. 34
B
bankrörelse........................................................................ .... 90
barnavårdslagen ............................................................... .. 103
barnbidrag......................................................................... 70
bidragsförskott.................................................................... .... 71
bostadsrältslagen ............................................................. 80
brandfarlig biograffilm ........................................................ .. 195
brandfariiga varor................................................................ .. 190
brandlagen........................................................ ,............... .. 116
brandstadgan..................................................................... 191
brottsbalken....................................................................... .... 42
byggnadslagen ................................................................. 69
byggnadsminnen.................................................................. 62
byggnadsstadgan........................ .. ;............................. ., , 187
C
civilförsvarslagen .............................................................. .. 102
D
domkapitel.......................................................................... 51
domstolsväsendet, bidragsskyldighet för vissa släder................. 125
ekonomiska föreningar........................................ .. ....'..:.... 77
elektriska anläggningar .. .................................. .. .. ;....... 47
enskilda vägar............................................ i,. .. ......,..,;. 57
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 197
F
familjebidragsförordningen .................................................... 144
fast egendom, inskränkning i rätten atl förvärva ....................... .... 33
faslighetsbildningslagen ...................................................... .. 140
fiskelagen ......................................................................... 37
fiskevårdsområden ............................................................ 38
flottning i allmän floltled........................................................ 41
folkbokföringsförordningen..................................................... 168
fondkommissionsrörelse ........................................................ .... 49
fornminnen......................................................................... 61
fångvårdsanstalt, behandling i ............................................. .... 44
föreningar, ekonomiska ...................................................... 77
förfogandelagen.................................................................. .... 85
förhandsbesked i taxeringsfrågor ........................................... 164
församlingsstyrelse ............................................................ 155
försvaret, bestämmelser lill skydd för....................................... .... 43
försäkring, lag om allmän ...................................................... 121
» , krigsansvarighet för ...................................... 74
försäkringsrådet, besvär över beslut........................................ 84
försäkringsrörelse .............................................................. .... 72
» , utländsk ........................................... 73
» , vid krig ............................................ 73
förvaltningsdomstolar, allmänna ......................................... 4
» , behörighet att pröva vissa mål............ 23
förvaltningslag ................................................................. ...... 8
förvaltningsprocesslag ....................................................... .... 13
föräldrabalken ................................................................... .... 28
G
giftermälsbalken ............................................................... .... 26
gravrätt ...................................................... ,................... .. 123
gruva, inskränkning i rätten alt förvärva................................... 33
gruvlagen ........................................................................ .... 53
H
handel, tillfällig ............................................................... .. 174
handelsregisler ................................................................... 47
holellförordningen ............................................................. 195
huvudmannaskapet för polisväsendet .................................... 124
hyresnämnder .................................................................. .... 34
hälsovårdens område, förbud mot verksamhet ......................... ... 112
hälsovårdsstadgan ........................................................... 184
bäradsallmänningar ............................................................ 35
I
injektionssprutor och kanyler................................................. ... 194
investeringsavgift för byggnadsarbeten ............................... 172
J
jaktiagen ........................................................................... .... 39
jordbrukskasserörelsen.......................................................... 97
198 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
jordförvärvslagen ............................................................. 31
jordhävdslagen ................................................................. 137
K
kasirering ......................................................................... ..... 61
kommun, uppgifter i krig .................................................. 103
kommunala vallagen.......................................................... 149
kommunallagen ............................................................... 151
» för Stockholm ............................................ ... 153
kontinentalsockeln .......................................................... .... 57
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa ....................... 160
kraftanläggningar, skyddsåtgärder för...................................... 48
krig, kommuns uppgifter i.................................................. 103
krigsansvarighet för försäkring........................................... 74
kvacksalverilagen ............................................................. ... 112
kyrkomötesförordningen .................................................... 75
L
landshypoteksföreningar................................................... 159
landsUngslagen ............................................................... ... 156
liv- och invaliditetsförsäkring, krigsansvarighet för ............. 74
lokalhållningen för underrätterna........................................ 139
luftfartslagen.................................................................... 99
läkaryrket, behörighet för ................................................. ... 110
M
medborgarskapslagen ...................................................... 76
militärersättningsförordnlngen ......................................... .. 158
miljöskyddslagen ............................................................ ... 135
mönsterskyddslagen......................................................... 115
mönslringsförordningen .................................................... .. 194
N
namnlagen ...................................................................... ... 122
naturvårdslagen................................................................ 125
nykterhetsvårdslagen ...................................................... 88
näring, utlännigs rätt att idka............................................. .... 46
O
oljeavgift.......................................................................... .. 166
oljelagring ...................................................................... 166
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda............................. 130
ordningsstadgan, aUmänna............................................... .. 182
P
patentlagen...................................................................... .. 114
pensionsutfästelse, tryggande av .................................... .. 134
polisväsendet, huvudmannaskapet för................................ 124
psykiatrisk vård, beredande av sluten................................. 128
psykiskt utvecklingsstörda, omsorger om........................... .. 130
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 199
R
ransoneringslagen............................................................... .... 86
regeringsrådens anlal, tillfällig ökning av.................................. 26
rekvisilionslagen ............................................................... .... 85
religionsfrihetslagen............................................................. .... 81
renar, konvention mellan Sverige och Finland........................... 101
riksdagen, val till................................................................ 148
rätlspsykialrisk undersökning i brottmål.................................... .. 133
S
sambruksföreningar............................................................. .... 79
sammankomster, allmänna.................................................... .... 98
sjukvårdens område, förbud mot verksamhet............................ 112
sjukvårdslagen .................................................................. .. 167
skatter, ackord och avskrivning av ....................................... 148
skogsförläggningslagen......................................................... 75
skollagen........................................................................... 118
smittskyddslagen ............................................................. ... 135
social centralnämnd............................................................ 173
socialhjälpslagen ............................................................... 160
sparbanker........................................................................ .... 96
stadshypoteksföreningar .................................................... 160
statstjänstemannalagen .................................................... 126
stenkolsfyndigheter ............................................................ 54
sterilisering........................................................................ 60
stiftelser, liUsyn över ........................................................ .... 50
straff, samarbete angående verkställighet av........................... .... 45
strålskyddslagen .............................................................. 100
studiemedelsavgifler .......................................................... 146
Sveriges allmänna hypoteksbank ......................................... .. 159
T
tandläkaryrket, behörighet för ............................................. ... 111
taxeringsfrågor, förhandsbesked i........................................... .. 164
tiUfäUig handel................................................................... 174
trafiknämnder .................................................................. 147
U
underrätterna, lokalhåUningen för.......................................... ... 139
understödsföreningar ........................................................ .... 52
uranlagen ........................................................................ 56
utlämning för vård eller behandling......................................... 138
utlänning, rätt att idka näring............................................... .... 46
» » » förvärva fast egendom, gruva eller aktier. .... 33
V
val till riksdagen ................................................................ 148
vallagen, kommunala ......................................................... ... 149
vapenförordningen ........................................................... .. 174
varumärkeslagen ............................................................. .. 113
200 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
vatten- och avloppsanläggningar .................................... 137
vallenlagen........................................................................ ... 40
vattenrättskonvention, svensk-norsk ................................ 42
verkställighet av straff, nordiskt samarbete........................ 45
veterinäryrket, behörighet för............................................ 112
vård eller behandling, utlämning för.................................... 138
vägar, enskilda.................................................................. 57
vägtrafikförordningen........................................................ . 175
växtförädlarrättslagen ..................................................... 116
Y
yrkesmässig automobillrafik ........................................... . 180
yrkesskadeförsäkring ...................................................... 82
X
ägofredslagen................................................................... 35
äktenskaps ingående, fullföljd av talan................................ 27
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 201
Innehållsförteckning
Förslag Ull
1) lag om allmänna förvaltningsdomstolar ..................... 4
2) förvaltningslag ......................................................... 8
3) förvaltningsprocesslag ............................................... 13
4) lag om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa
mål ........................................................................... 23
5) lag om ändring i lagen (1967: 64) om tUlfäUig ökning av regeringsrådens antal 26
6) lag om ändring i giftermälsbalken ............................... 26
7) lag om ändring i lagen (1915:434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående ................................................ 27
8) lag om ändring i föräldrabalken ................................. 28
9) lag om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290) ....... 31
10) lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätlen att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag ............... 33
11) lag om ändring i lagen (1970: 998) om arrendenämnder och hyresnämnder 34
12) lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred ......... 35
13) lagom ändringi lagen (1952: 166) om bäradsallmänningar 35
14) lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna 36
15) lag ora ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske . 37
16) lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden 38
17) lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt tiU jakt ... 39
18) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523).................... 40
19) lag ora ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled 41
20) lag om ändring i lagen (1929: 405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrältskonventionen av den 11 maj 1929 42
21) lag om ändring i brottsbalken ................................... 42
22) lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser tUl skydd för försvaret m. m................................................................................. 43
23) lag om ändring i lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsan-staU 44
24) lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. 45
25) lag om ändring i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och ut-
ländskt företag att idka näring här i riket..................... 46
26)............................................................................ lagom
ändring i lagen (1887:42 s. 1) angående handelsregister,
firma och prokura......................................................
47
202 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
27) lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar 47
28) lag om ändring i lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder
för vissa kraftanläggningar............................................ ..... 48
29) lag om ändring i lagen (1919: 240) om fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet ............................................. 49
30) lag om ändring i lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser .... 50
31) lag om ändring i lagen (1936:567) om domkapitel ............ ..... 51
32) lag om ändring i lagen (1938:96) om understödsföreningar .... 52
33) lag om ändring i gruvlagen (1938:314) .......................... 53
34) lag om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m.m 54
35) lag om ändring i uranlagen (1960:679) .......................... 56
36) lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinenlalsockeln ... .... 57
37) lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskUda vägar.......... 57
38) lag om ändring i lagen (1941: 282) om sterilisering .......... .... 60
39) lag om ändring i lagen (1944: 133) om kasirering ............... .... 61
40) lag om ändring i lagen (1942: 350) ora fornminnen ............ .... 61
41) lag om ändring i lagen (1960: 690) om byggnadsminnen....... .... 62
42) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag................ 62
43) lag om ändring i byggnadslagen (1947:385) ..................... .... 69
44) lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag--- 70
45) lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott ... .... 71
46) lagom ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse ... 72
47) lag om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäk-ringsanslall att driva försäkringsrörelse här i riket .................................................................. 73
48) lag om ändring i lagen (1959:73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m 73
49) lagom ändringi lagen (1959: 118) om krigsansvarighet för liv-
och invalidilelsförsäkring................................................ 74
50) lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949: 1).................... .... 74
51) lag om ändring i skogsförläggningslagen (1963: 246) ....... 75
52) lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949: 174) ....... .... 75
53) lagom ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap .. 76
54) lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar .. 77
55) lag om ändring i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar.... .... 79
56) lag om ändring i bostadsrältslagen (1971:000) ................ 80
57) lag ora ändring i religionsfrihetslagen (1951: 680) ............ .... 81
58) lag om ändring i lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring .... 82
59) lag ora ändring i lagen (1961:257) öra besvär över försäkringsrådets beslut 84
60) lag om ändring i allmänna förfogandelagen (1954: 279) .... 85
61) lag om ändring i rekvisilionslagen (1942:583) ................ 85
62) lag ora ändring i allmänna ransoneringslagen (1954:280) ... 86
63) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård......... .... 88
64) lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse .......... .... 96
65) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker .......... .... 96
66) lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen .. 97
67) lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster 98
68) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297) ...................... 99
69) lag om ändring i strålskyddslagen (1958: 110)..................... 100
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 203
70) lag om ändring i lagen (1926: 1) innefattande bestämraelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena 101
71) lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74) ................ 102
72) lag om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter............................................................ 103
73) lag om ändring i bamavårdslagen (1960:97) .................. 103
74) lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att ulöva läkaryrket 110
75) lagom ändring i lagen (1963: 251) om behörighet atl utöva tandläkaryrket 111
76) lag om ändringi lagen (1965: 61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m 112
77) lag om ändring i lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område...................................................................... 112
78) lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644) ............... 113
79) lag om ändring i palentiagen (1967: 837) ....................... 114
80) lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485) ............. 115
81) lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1971: 000) ......... 116
82) lag om ändring i brandlagen (1962:90) ......................... 117
83) lag om ändring i skollagen (1962: 319) .......................... 118
84) lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring...... 121
85) lag om ändring i naranlagen (1963: 521) ........................ 122
86) lag om ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt m. m.......... 123
87) lag om ändring i lagen (1964:322) med vissa bestämmelser i anledning av siatens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m........................ 124
88) lag om ändring i lagen (1964:829) om skyldighet för vissa städer
att bidraga till statsverkels kostnader för domstolsväsendet .... 125
89) lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822) .................. 125
90) lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274) ..... 126
91) lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall 128
92) lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda 130
93) lag om ändring i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål 133
94) lagom ändring i lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m 134
95) lag om ändring i smitlskyddslagen (1968:231) ................ 135
96) lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387) ............... 135
97) lag om ändring i jordhävdslagen (1969:698) ................... 137
98) lag om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar 137
99) lag om ändringi lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling .............. 138
100)-lag
om ändring i lagen (1970:390) med vissa bestämmelser i an
ledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmän
na underrätterna ....................................................... 139
101) lag om ändring i lagen (1970: 596) om förenklad akliehantering .. 140
204 Kiingl. Majits proposition nr 30 är 1971
102) lag om ändring i fastighelsbUdningslagen (1970:988) ....... .. 140
103) lag om ändring i förordningen (1961:313) om förfarandel i an-märkningsmäl 143
104) lag om ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99) ..... .. 144
105) lag om ändring i förordningen (1967:882) om studiemedelsavgifler 140
106) lagom ändring i lagen (1964: 731) om trafiknämnder .......... .. 147
107) lag om ändring i förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter ................................................................................. 148
108) lag om ändring i lagen (1920: 796) om val lill riksdagen......... .. 148
109) lag om ändring i kommunala vallagen (1930:253) ........... .. 149
110) lagom ändring i komraunallagen (1953: 753) ..................... .. 151
111) lag om ändring i kommunallagen (1957:50) för Stockholm .... 153
112) lag om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsslyrelse...... . 155
113) lag om ändring i landstingslagen (1954:319) ................... .. 156
114) lag om ändring i militärersältningsförordningen (1950:261) .... 158
115) lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges aUmänna hypoleksbank och om landshypoteksföreningar ............................................... 159
116) lagom ändring i förordningen(1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar................................................. .. 160
117) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp................... .. 160
118) lagom ändringi förordningen (1951: 442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor 164
119) lag om ändring i förordningen (1957: 343) om oljelagring m. m. .. 166
120) lag om ändring i förordningen (1957: 344) om oljeavgift m. ra. ... 166
121) lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242) ................... 167
122) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198) ...... 168
123) förordning om ändring i förordningen (1970: 99) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten ................................................................................. 172
124) lag om ändring i lagen (1970:296) om social centralnämnd m.m. 173
125) kungörelse om ändring i förordningen (1968:564) om tillfällig handel 174
126) kungörelse om ändring i vapenförordningen (1949: 340) .... .. 174
127) kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951:648) ... 175
128) kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobillrafik m. m ................................................................................. 180
129) kungörelse om ändring i allmänna ordningssladgan (1956: 617) .. 182
130) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663) ... 184
131) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) ......... 187
132) kungörelse om ändring i förordningen (1961:568) om brandfarliga varor 190
133) kungörelse om ändring i brandstadgan (1962:91) .............. . 191
134) kungörelse om ändring i mönslringsförordningen (1961:87) .... 194
135) kungörelse om ändring i förordningen (1968:70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler ................................................................. . 194
136) kungörelse om ändring i hotellförordningen (1966: 742) .... . 195
137) kungörelse om ändring i kungörelsen (1970:113) om förevisning
av brandfarlig biograffilm................................................. 195
Sakregister till författningsförslagen......................................... . 196
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Utdrag av protokollet över juslitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på Stockholms slott den 20 mars 1970.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Lidbom, Carlsson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om en reform på förvaltningsrättskipningens område och anför.
Inledning
Med förvaltningsrättskipning förstås vanligen den överprövning av förvaltningsmyndighets beslut som sker i domstolsmässiga former. I enlighet härmed brukar de organ som handhar förvallningsrättskipningen benämnas förvaltningsdomstolar. Bland våra förvaltningsdomstolar märks först och främst regeringsrätten, som prövar mål från en rad olika förvaltningsområden, övriga förvaltningsdomstolar, bland vilka kan nämnas kammarrätten, försäkringsdomstolen och försäkringsrådet, har mera begränsade ämnesområden. Sålunda är kammarrättens verksamhet huvudsakligen inriktad på skattemål och vissa andra mål av ekonomisk natur, medan försäkringsdomstolen och försäkringsrådet tar upp mål på socialförsäkringens område.
Förvaltningsdomslolskommittén har i betänkandet Förvaltningsrättskipning (SOU 1966: 70) lagl fram förslag till en omorganisation av förvaltningsrättskipningen hos regeringsrätten och kammarrätten. Förslaget går ut på att kammarrätten skall skjutas in som en instans före regeringsrätten i praktiskt taget alla mål som skall kunna gå till regeringsrätten och att fullföljden från
1 Ledamöter regeringsrådet Kurt Holmgren, ordförande, byråchefen Ingemar Andersson, riksdagsledamöterna Gösta Bohman och Robert Dockered, numera justitierådet Lennart Fredlund, riksdagsledamoten Bo Martinsson, hovrättsrådet Gustaf Petrén och numera regeringsrådet Erik Reuterswärd.
2 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
kammarrätten lill regeringsrällen skall begränsas på så sätt att besvär prövas i regeringsrätten endast efler särskilt prövningstillstånd som domstolen meddelar. Dessutom har kommittén gjort en översyn av reglerna om fördelning av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:l i statsrådet och förvaltningsdomstol.
över kommitténs betänkande har yttrande avgelts av regeringsrättens ledamöter, jusUtiekanslern (JK), Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, försäkringsdomstolen, statskontoret, kammarrätten, riksrevisionsverket, riksskattenämnden, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU), kommerskoUegium, personalutbildningsnämnden, riksdagens justitieombudsman (JO), överslålbållarämbetet (ÖÄ) och samtliga länsstyrelser, domstolskoramittén, kommunalrättskommillén, länsförvaltningsutredningen, landskontorsulredningen. Svenska kommunförbundet. Svenska landslingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Hushållningssällskapens förbund. Föreningen Auktoriserade revisorer. Svenska revisorsamfundet. Yrkesrevisorers och redovisningsraäns förbund. Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsju-risler. Föreningen Sveriges taxeringsintendenler, Sveriges advokatsamfund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks-och industriorganisation, Sveriges hotell- och reslaurangförbund, Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges redareförening. Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Biksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemannens riksförbund, Handelns arbetsgivareorganisation (HAO), Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Svenska arbelsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen. Svenska elverksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges trafikbilägares riksorganisation. Svenska petroleum institutet, Svenska sparbanksföreningen, Svenska kraflverksför-eningen, Svenska vatten- och avloppsverksföreningen, Motorbranschens riksförbund och Molororganisationernas samarbetsdelegalion.
Dessutom har följande myndigheter avgelt yttrande över betänkandet i vad detta berör myndighetens verksamhetsområde, nämligen kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, försvarets civilförvaltning, arbetarskyddsstyrelsen, riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen, giftnämnden, statens strålskyddsinstitut, statens institut för folkhälsan, postverket, televerket, statens järnvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, sjöfarlsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, luftfartsverket, statens biltrafiknämnd, kamraarkollegiet, mynt- och juste-ringsverkel, generaltullstyreisen, statistiska centralbyrån, bankinspektionen, försäkringsinspeklionen, kontrollstyrelsen, raarkegångsdeputerade, riksantikvarieämbetet och statens historiska museura, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lanlbruksslyrelsen, lantmäteristyrelsen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 3
skogsstyrelsen, veterinärslyrelsen, fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion, statens jordbruksnämnd, statens nalurvårdsnämnd, slalens växlskydds-anslalt, patent- och registreringsverket, slalens valtenfaUsverk, siatens pris-och kartellnämnd, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, statens utlänningskommission, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar, siatens avtals-verk, domkapitlet och stiftsnämnden i Uppsala, domkapitlet och sliftsnämn-den i Linköping, domkapitlet och stiftsnämnden i Lund, statens biografbyrå, filmcensurulredningen, trafikmålskommittén och svenska kommittén för en nordisk patentbesvärsinstans.
Femton av regeringsrättens ledamöter, nämligen regeringsråden Hegrelius, Wilkens, Ringdén, Hjern, Walberg, Martenius, Körlof, Cars, Wieslander, Pauhson, Simonsson, Lundell, Lidbeck, Nordlund och Hamdahl, har avgett gemensamt yttrande i flertalet frågor. I den fortsatta framställningen redovisas detta yttrande som de femton regeringsrådens yttrande. På motsvarande sätt har fyra av regeringsrättens ledamöler, regeringsråden Lorichs, Jarnerup, Nevrell och Åbjörnsson, avgelt gemensamt yttrande i flertalet frågor, vilket i fortsättningen redovisas som de fyra regeringsrådens yttrande.
Flera av remissinstanserna har överlämnat yttranden som de inhämtat från andra rayndigheter och organisationer.
I ärendet har vidare kommit in en skrift från Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen.
Nuvarande ordning
Det administrativa besvärsinstitutet
Besvärsrätien är en bland många faktorer, som tryggar rättssäkerheten i förvaltningen. Genom besvär möjliggörs alt få rättelse av ett beslut som har blivit oriktigt. Besvärsrätien framgår vanligen av särskilda bestämmelser i lagar och andra författningar, som reglerar förvaltningen. Även om uttryckliga besvärsbestämmelser saknas anses emellertid gälla en allmän rätl alt genom besvär få ett beslut omprövat av en överordnad myndighet och i sista hand av Kungl. Maj:t. Det sagda gäller dock endast i den mån det inte finns bestämmelser, som avskär besvärsrätien. Sådana bestämmelser förekommer i viss omfattning och avser då i allmänhet frågor, som är mindre betydelsefulla från rättssäkerhetssynpunki. Utan stöd av författning anses även gälla vissa allmänna inskränkningar i besvärsrätien. Sålunda är endasl den be-svärsberättigad, som i något hänseende närmare berörs av myndighets beslut. Vidare anses det i regel inte tillåtet atl anföra besvär över beslut, som lör myndighets interna förhållanden, eller beslut, som inte har någon direkl
4 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
rättsverkan, t. ex. beslut i form av vägledande anvisning eller remissyttrande.
Genom besvär över förvaltningsmyndighets beslut drar klaganden saken under överordnad myndighels prövning. Rätten att anföra besvär motsvaras av en skyldighet för den överordnade myndigheten att pröva talan raot den lägre rayndighetens beslut. Därigenom skiljer sig besvären från andra forraer av raissnöjesyllringar som myndighet kan få ta befattning med. Även de senare kan i och för sig påkalla myndighets åtgärd men denna beror då på en allmän skyldighet för myndigheten att öva tillsyn över viss förvaltning e. d.
Ibland är det direkt föreskrivet alt besvär skall handläggas i viss ordning raen oftast är formerna för besvärsprövningen i stora stycken oreglerad. Även om särskilda bestämmelser saknas, anses dock den regeln gälla atl klaganden innan besvären avgörs skall få del av all utredning som är av betydelse för besvärsprövningen. Som en allmän grundsats gäller dessutom atl den besvärsprövande myndigheten skall lämna en klargörande motivering för sitl beslul och underrätta klaganden om beslutets innehåll.
Besvärsprövningens omfattning är i allmänhet densamma som hos den myndighei som har fattat det överklagade beslutet. Bedömningen är sålunda allsidig och vet inte av någon gränslinje mellan frågor om rättsenlighet och lämplighet. Denna bedömningens obeskurna räckvidd är elt kännetecken på den adrainistrativa besvärsprövningen i vårt land och gäller oavsett hur den besvärsprövande myndigheten är organiserad. Skillnaden mellan förvaltningsdomstolars och andra besvärsprövande myndigheters verksamhet ligger inte i prövningens omfattning utan i dess art. Av det sagda följer alt besvärsprövningen inte endast innefallar en rätt att undanröja överklagade beslut som befinns oriktiga utan även atl med samma befogenhet som den lägre instansen sätta ett annat konkret beslut i det överklagades ställe. Från denna huvudprincip finns dock undantag. Besvär över kommunal myndighets beslul med stöd av kommunallagarnas besvärsbestämmelser prövas endast på vissa i dessa lagar angivna grunder. Besvärsprövningen är här kassalorisk och innebär enbart ett fastställande eller ett undanröjande av det överklagade beslutet. Den besvärsprövande myndigheten äger inte ersätta ett upphävt sådanl beslut med ett nytt av annan innebörd.
översikt över besvärsprövningens organisation
Ett stort antal myndigheter har till uppgift att pröva besvär över förvaltningsmyndighets beslut. En del är själva förvaltningsmyndigheter, för vUka besvärsprövningen är en uppgift bland andra i verksamheten, medan andra utgör i förhållande till förvaltningen fristående organ med besvärsprövningen som sin enda eller huvudsakliga uppgift. De senare bedriver i regel sin verksamhet i former, som i flera hänseenden liknar verksamhetsformerna hos de allmänna domstolarna, och brukar därför benämnas förvaltningsdomstolar.
Det domstolsmässiga draget kan vara olika starkt hos olika besvärsprövan-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 5
de organ. Det finns därför inte någon klar gränslinje mellan förvaltningsdomstolar och andra besvärsprövande förvaltningsmyndigheter. Typiska förvaltningsdomstolar är regeringsrätten, försäkringsdomstolen och karamarrätten. Bland andra organ som brukar räknas tUl förvaltningsdomstolarna kan nämnas försäkringsrådet, statens hyresråd samt vissa nämnder, såsom riksvärderingsnämnden och psykiatriska nämnden. Regeringsrällen intar en särställning bland förvaltningsdomstolarna bl. a. så till vida atl den har alt pröva mål från en mångfald skiftande förvaltningsområden, medan övriga förvaltningsdomstolars kompelens är begränsad till ell eller elt par målområden. Sålunda prövar kammarrätten huvudsakligen skattemål och vissa andra mål, sora nästan alla är av ekonomisk natur. Försäkringsdomslolen ocb försäkringsrådet verkar så gott sora uteslutande på socialförsäkringens område.
Antalet förvaltningsmyndigheter som bland övriga uppgifter har att pröva besvär över andra myndigheters beslul är långt större än antalet förvaltningsdomstolar. Bland sådana förvaltningsmyndigheter märks först och främst länsstyrelserna och flertalet centrala ämbetsverk. De förra är besvärsmyndighet på det regionala planet i fråga om beslut av primärkommunala organ och vissa statliga organ på det lokala planet. De senare handhar i stor utsträckning besvärsprövning beträffande beslut av dera underställda myndigheter på det lokala eller regionala planet. I sista instans utövas en omfattande besvärsprövning av Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Instanskedjans längd och sammansättning varierar starkt för olika slag av förvaltningsärenden. I många fall kan ett beslut överprövas endast av en instans, som kan vara antingen Kungl. Maj:t i statsrådet eller en förvaltningsdomstol eller en överordnad förvaltningsmyndighet. På skatteområdet förekoraraer ett fyrainstanssystera med taxeringsnämnd som beslutande organ och prövningsnämnd, kammarrällen och regeringsrällen som besvärsprövande organ. Om man bortser från skattemålen, är regeln att, i den mån det finns förvaltningsdomstol i inslanskedjan, endast en sådan ingår i kedjan och då som sista instans.
Regeringsrätten
De grundläggande bestämmelserna om regeringsrätten finns i 18, 19, 22, 23, 25 och 26 §§ regeringsformen (RF) och i lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj.ts regeringsrätt (regeringsrätlslagen).
Regeringsrättens kompetens m. m.
Regeringsrättens huvuduppgift är alt pröva och avgöra vissa besvärsmål som fullföljs hos Kungl. Maj:t i statsdepartementen (18 § RF). Omfattningen av denna regeringsrättens rättskipning bestäms i regeringsrätlslagen. Prin-
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
cipen för fördelningen av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i statsrådet ocb regeringsrällen har alltsedan domstolens inrättande år 1909 varit att lämplighetsfrågor företrädesvis hänförs lill prövning i konselj och rättsfrågor till regeringsrällen. En uppräkning av de besvärsmäl, med vilka regeringsrätten tar befattning, återfinns i 2 § regeringsrätlslagen. Måluppräkningen är omfattande och delvis svåröverskådlig. Paragrafen, som är uppdelad på 19 moment, upptar ungefär 100 olika grupper av mål. Bland dessa märks valmål, kommunalbesvärsmål, mål om omhändertagande av barn för samhällsvård, elt stort antal mål om ersättning av statsmedel, vissa mål om statsbidrag, mål om tullbebandling, flertalet mål om skaller och andra allmänna avgifter, körkorismäl, mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande enligt författningar och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården, vissa motsvarande mål angående byggnadsväsendet, brandförsvaret och civilförsvaret, mål enligt lagen om nyklerhelsvård, mål ora disciplinär bestraffning, mål om skiljande från allmän tjänst, flertalet mål om föreläggande vid vite och om utdömande av vite, raål om verkställande av straff eller annan brottspåföljd, handräckningsmål samt mål enligt tryckfrihetsförordningen om utlämnande av allmän handling.
Sammanlagt inkommer f. n. ca 5 000 mål om året till regeringsrätten. I följande tabell anges för de vanligaste mållyperna det ungefärliga antalet inkomna mål per år under senare tid. Ingen annan målgrupp svarar normalt för mer än ca 40 mål om året. Vissa slag av mål förekommer i mycket liten omfattning.
|
Körkortsmål |
1650 |
Barnavårdsmål |
175 |
|
Taxeringsmål |
1550 |
Hälsovårdsmål |
125 |
|
Byggnadsmål |
275 |
Tullmål |
100 |
|
Kommunalbesvärsmål |
200 |
Nvkterhelsvårdsmål |
50 |
I några fall avgör regeringsrätten inte själv de prövade målen utan överlämnar dem med eget utlåtande till avgörande i konselj. Detla gäller bl. a. besvärsmål i vilka klagan rör statlig myndighels beslul med anledning av sökt fastställelse av beslut av kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet. Denna ordning lillämpas också om ett besvärsmål angår flera ämnen, av vilka någol men ej alla tillhör regeringsrättens kompetens (3 §).
I besvärsmål som regeringsrätten avgör yttrar den sig över samtidigt föreliggande dispensansökningar och liknande framställningar som skall prövas i konselj. Regeringsrätten kan också hos Kungl. Maj:t i statsrådet väcka fråga om dispens från gällande bestämmelser (4 §).
Dessutom förekommer det ibland alt regeringsrättens utlåtande inhämtas i sådana besvärsärenden som uteslutande tillhör Kungl. Maj:t i statsrådet, innan ärendet avgörs i konselj.
Regeringsrätten tar inte bara befattning med besvärsärenden. Det tillkommer också regeringsrätten atl i mål av beskaffenhet att kunna tiUhöra
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 7
dess eller kammarrättens slutliga prövning ta upp och avgöra ansökningar om återbrytande av dom som vunnil laga kraft och om återställande av försutten lid (19 § RF). I mål av nyssnämnda beskaffenhet skall vidare regeringsrätten höras över ansökningar om nåd, om inte skäl till bifall uppenbarligen saknas (26 § RF). I 11 § lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap föreskrivs all regeringsrätten skall höras över ansökan om förklaring atl någon är svensk medborgare.
Slutligen ankommer det på regeringsrällen all som försia instans ta upp och avgöra mål om avslängande av biskop från utövningen av hans befattning, mål om skyldighel för biskop, som har övergett svenska kyrkans lära, att avgå från sin befattning samt mål om biskops skiljande från prästämbetet eller om obehörighet för honom att ulöva prästämbetet (5 § regeringsrättslagen).
Här skall också nämnas att Kungl. Maj:t tidigare i år (prop. 1970:23) föreslagit riksdagen att anla etl lagförslag av innehåll alt regeringsrätten blir behörig att pröva besvär över beslut av riksdagens organ i den utsträckning som riksdagen besiämmer att besvären skall fullföljas dit.
Begränsningar i rätten att få mål prövat av regeringsrätten
I taxeringsmål gäller vissa begränsningar i rällen alt få kammarrättens utslag överprövat av regeringsrätten. Bestämmelser härom finns i 98 § taxeringsförordningen (1956:623). Där föreskrivs bl.a. följande.
Talan rörande höjning eller sänkning av skatlskyldigs lill statlig inkomstskatt eller kommunal inkomstskatt taxerade inkomst får inte, utan att regeringsrätten meddelat klaganden prövningstillstånd, komma under regeringsrättens prövning, om vad klaganden i sådant hänseende har tappat i kammarrätten uppenbarligen inte uppgår antingen lill 5 000 kr. eller till en tiondel av den enligt kammarrättens utslag taxerade inkomsten, i det senare fallel dock minst 500 kr. Utan prövningstillstånd får inte heller talan rörande höjning eller sänkning av skallskyldigs lill statlig förmögenhetsskatt beskattningsbara förmögenhet komma under regeringsrättens prövning, om vad klaganden i sådant hänseende har lappat i kammarrätten uppenbarligen inte uppgår till 50 000 kr.
Prövningstillstånd får meddelas bara om det för enhetlig lagtolkning eller rättstUlämpning är av synnerlig vikt att besvären prövas av regeringsrätten (prejudikaldispens) eller parlen visar att besvärens prövning annars skulle ha synnerlig betydelse ulöver målet (intressedispens). Prövningstillstånd gäller utslaget i dess helhet såvitt parten har anfört besvär över det. Meddelas inte prövningstillstånd i fall då sådant behövs, slår kammarrättens utslag fast.
Avser vad klaganden har tappat i kammarrätten också annat än höjning eller sänkning av skattskyldigs taxerade inkomst eller beskattningsbara
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
förmögenhet eller kan besvärslalan annars i någol hänseende komma under regeringsrältens prövning utan prövningstillstånd, prövas målet i dess helhet. Om en parts lalan tas upp tiU prövning, utgör bestämmelserna om prövningstillstånd inte hinder mol samtidig prövning av besvär som har anförts av motpart eller av make i fall då samtaxerade makar har fullföljt talan. Beslämmelserna om prövningstillstånd gäller inte i mål rörande eftertaxering och vissa andra i 98 § taxeringsförordningen angivna specialfaU.
Regeringsrättens organisation m. m.
Enligt 18 § RF skall regeringsrätten bestå av minst sju av Kungl. Maj:t utnämnda personer — regeringsråd — som skall ha förvaltat civil beställning samt däri ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. Minst två tredjedelar av regeringsråden skall vara lagfarna. Av de lagfarna ledamöterna tjänstgör en i lagrådet. Är lagrådet uppdelat på avdelningar, tjänstgör ett lagfaret regeringsråd i varje lagrådsavdelning (21 § RF). F. n. har två regeringsråd sin verksamhet i lagrådet. Enligt 22 § RF skall mål avgöras i regeringsrätten av fem ledamöter. Om tre ledamöter är ense om slutet, räcker det med atl fyra regeringsråd deltar i avgörandet. I allmänhet avgörs målen av bara fyra regeringsråd. Vid behandling av fråga om prövningstillstånd skall tre regeringsråd delta (22 § RF och 1 a § regeringsrättslagen).
Närmare bestämmelser om regeringsrättens sammansättning och tjänstgöring meddelas i regeringsrättslagen. Enligt denna lag utgörs regeringsrätten av 17 regeringsråd. Domstolen skall vara delad i tre avdelningar, som är lika behöriga alt la upp mål och ärenden som hör till regeringsrättens handläggning. På varje avdelning skall arbetet pågå minst 40 veckor om året. Den närmare fördelningen av tjänstgöringsskyldigheten bestäms av de regeringsråd som tjänstgör i regeringsrätten. Bestämmelserna om måls handläggning i vissa fall av högsta domstolen i dess helhet gäller i tillämpliga delar i fråga om regeringsrätten (1 §).
Genom lagen (1967: 64) om tUlfällig ökning av regeringsrådens antal har föreskrivits vissa temporära avvikelser från nyssnämnda bestämmelser i regeringsrätlslagen. Sålunda skall regeringsrätten t.o.m. den 30 juni 1971 utgöras av 22 regeringsråd. Därefter skaU antalet regeringsråd bringas ned till det i regeringsrättslagen bestämda antalet, i den mån det kan ske till följd av inträffade ledigheter. Regeringsrätten skall vara delad i fyra avdelningar, i den mån det lämpligen kan ske med hänsyn till regeringsrådens antal, och i annat fall i tre avdelningar. De avvikande bestämmelserna gäller till dess regeringsrådens antal har gått ned till 17.
I 25 § RF föreskrivs att regeringsrättens ärenden skall beredas i det departement, vartill de hör enligt den stadga sora Kungl. Maj:t skall utfärda angående fördelningen av ärenden mellan departementen. Bestämmelser
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 9
rörande fördelningen finns f. n. i stadgan (1963: 214) angående statsdepartementen. Förordnande att inom vederbörande departement bereda och inför regeringsrätten föredra ärenden meddelas av Kungl. Maj:t. Om anmälan lill föredragning och om föredragningsluren förordnar Kungl. Maj:t efter regeringsrättens hörande (6 § regeringsrätlslagen). Bestämmelser i ämnet finns i stadgan (1926:227) angående behandlingen inom statsdepartementen av ärenden, som tillhöra regeringsrätten.
I vissa departement har särskilda regeringsrättssekrelerare förordnals för arbetet med regeringsrätlsmälens beredning och föredragning. Regeringsrätts-sekreterare utses i andra departement än finansdepartementet i regel bland departementets egna tjänstemän. Föredragandena i finansdepartementet, där de allra flesta målen är skattemål, rekryteras däremot nästan uteslutande från kammarrätten. I några departement har arbetet med regeringsrättsmålen nått en sådan omfattning atl särskilda regeringsrällsbyråer bar inrättats. Tre sådana byråer finns f. n., en inora finansdepartementet, en gemensam för social- och civildepartementen och en gemensam för kommunikations- och civildepartementen. F. n. förestås regeringsrältsbyråerna av kansliråd, som i viss omfattning utöver chefsskapet fullgör uppgifter av samma slag som regeringsrätlssekreterarna. De regeringsrättsärenden, som hör lill departement inom vilka det inte finns regeringsrättssekrelerare, föredras av särskilt förordnade departementstjänsteraän. I vissa fall anlitas dessutom särskilda föredragande utanför departemenlskarriären.
Uttryckliga regler om förfarandel i regeringsrätten saknas praktiskt taget helt. Domstolen torde i stor utsträckning analogiskl tillämpa bestämmelserna i rättegångsbalken. Förfarandel är nästan undantagslöst skriftligt.
Kammarrätten
Kammarrättens kompetens
Regler ora kammarrättens kompetens finns dels i stadgan (1959:545) för kammarrätten, dels i kungörelsen (1924:528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmäl m. m., dels i olika lagar och författningar, såsom taxeringsförordningen, socialhjälpslagen och folkbokföringsförordningen. I kammarrätlssladgan (1 §) anges huvudparten av de målgrupper som hör till kammarrättens verksamhetsområde. Enligt 1924 års kungörelse skall talan i bl. a. vissa avlönings- och anmärkningsmål som tidigare kunnat fullföljas hos Kungl. Maj:t i stället föras hos kammarrätten.
Nästan all rättskipning i kammarrätten rör ekonomiska ling. Ungefär 95 "lo av målen är skattemål. övriga mål gäller i stor utsträckning ekonomiska frågor av olika slag, t. ex. enligt socialhjälpslagen, barnavårdslagen
10 Kungl. Majits proposition nr 30 är 1971
eller familjebidragsförordningen. Det stora flertalet mål kommer lill kammarrätten frän prövningsnämnder och länsstyrelser.
I åtskilliga mål får lalan inte föras mot kammarrällens utslag eller beslut. Sålunda är domstolen sista instans bl. a. i flertalet mål om fastighetstaxering (huvudsakligen tvister angående fastighets taxeringsvärde), familjebidragsmål, ersätlningsmäl enligt socialhjälpslagen och barnavårdslagen, folkbokföringsmål, mål om avlöningsförmåner och pensionsförmåner m.m., anmärkningsmål saml avkorlnings- och avskrivningsmål.
Kammarrättens organisation m. m.
Bestämmelser om kammarrättens organisation finns i 4—8 §§ kammarrättsstadgan. I kammarrätten finns president, kammarrättsråd och divisionsordförande samt kammarrättsråd. Dessa är ordinarie ledamöler. Dessutom finns assessorer, som är icke-ordinarie ledamöler. I fråga om antalet ordinarie och icke-ordinarie ledamöter hänvisar stadgan lill gällande personalförteckning. F. n. finns i kammarrätten, förutom presidenten, 9 kammarrättsråd och divisionsordförande, 27 kammarrättsråd och 18 assessorer. Vidare finns kammarrättsfiskaler, som har till uppgift att bereda och föredra mål. Enligt 75 § kammarrättsstadgan skall fiskal ha avlagt juris kandidatexamen och dessutom vara lingsmeriterad. Kammarrättens ledamöter är lagfarna.
Enligt 6 § skall kanimarrätlen arbeta pä divisioner. F. n. är antalet divisioner nio. Varje division består av ell kammarrättsråd och divisionsordförande samt fem andra ledamöter, av vilka cn är vice ordförande. Två av ledamölerna är assessorer. På varje division tjänstgör en fiskal.
En division är domför med ordföranden eller vice ordföranden och två andra ledamöter, varav om möjligt minst on bör vara kammarrättsråd (14 §). Om ell mål är sådant alt kanunarrätlens avgörande inte får överklagas, kan målet helt eller delvis hänskjutas till avgörande i plenum (15 §).
För fastighetslaxeringsdivision, som huvudsakligen behandlar besvär över den normalt vart femte är älerkommande allmänna fastighetstaxeringen, gäller särskilda regler. Sålunda är kammarrätten i sådana mål normalt domför med fem ledamöler, varav två är särskilda ledamöler med sakkunskap i värderingsfrågor, som uppkommer i dessa mål.
I 8 § föreskrivs atl kammarrätten skall sammanträda i Stockholm men alt sammanträde för bl. a. muntlig handläggning av mål får hållas på annan ort.
Förfarandet i kammarrätten är vanligen skriftligt. Kammarrättsstadgan lämnar dock möjlighet lill muntlig förhandling, en möjlighet som hittiUs har utnyttjats sparsamt.
Varje division sammanträder normalt 20 timmar i veckan. Enligt 10 § kammarrättsstadgan skall föredragning av mål på division i regel ske 18
Kungl. Maj:ls proposition nr 30 är 1971 11
timmar i veckan. Om arbetets fördelning gäller atl fiskalcn skall föredra mål 4 timmar, vice ordföranden 1 timme och divisionens övriga ledamöter utom ordföranden, som inie är föredragningsskyldig, tillsammans 13 limmar i veckan. 2 limmar per vecka beräknas gå ål till återställning av mål. För fasUghetstaxeringsdivision gäller en avvikande arbetsordning.
Enligt 17 § kammarrätlssladgan innehar varje föredragande ledamot och fiskal en rotel. Bollarna är dels specialrollar för s. k. specialmål, t. ex. folkbokföringsmål och socialhjälpsmål, dels allmänna rollar. Specialmål handläggs bara på vissa divisioner.
1 väsentliga avseenden hänvisar kammarrättsstadgan till rättegångsbalkens bestämmelser för hovrätt. Sålunda gäller enligt 22 § i tillämpliga delar för kammarrätten rättegångsbalkens 4 kap. om domare, 9 kap. om straff och viie, 12 kap. om rättegångsombud, 16 och 29 kap. om omröstning, 35, 36, 38, 39 och 40 kap. om bevisning saml 52 kap. om besvär i den mån inte avvikande bestämmelser har meddelats i kammarrättsstadgan eller annan författning.
Reglerna om prövningstillstånd i högsta domstolen
EnUgt 54 kap. 9 § rättegångsbalken krävs särskilt tillstånd av högsla domstolen för atl lalan, som har väckis i underrätt och som har fullföljts till högsta domstolen, skall få prövas där. Prövningstillstånd fär meddelas endast på någon av de grunder som anges i 54 kap. 10 § 1 eller 2. Enligt 10 § 1 får tillslånd meddelas, om del är av synnerlig vikt för enhetlig lagtolkning eller rätlstiUämpning att talan prövas av högsla domstolen (prejudikaldispens) eller om parlen visar alt det eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det ifrågavarande målet all högsta domstolen prövar lalan (intressedispens). Tillslånd enligt 10 § 2 meddelas, om anledning förekommer till ändring i det slut vartill hovrätten har kommit (ändringsdispens) eller om eljest skäl förekommer lill talans prövning med hänsyn till omständigheterna i målet. Gäller talan pengar eller sådanl som kan uppskattas i pengar, kan prövningstiUslånd ges bara enligt 10 § 1 (prejudikat- eller intressedispens), om värdet av vad parten har tappat i hovrätten uppenbart inie går upp till 1 500 kr. (summa revisibilis). En liknande regel finns i fråga om brottsmål. Om prövningstillstånd meddelas, gäller del domen eller del slulliga beslutet i dess helhet, såvitt parten för talan däremol.
Enligt 3 kap. 6 § rättegångsbalken skall tre ledamöter av högsta domstolen delta vid behandling av fräga om prövningstillstånd. För atl prejudikat- eller intressedispens skall beviljas fordras att två av ledamöterna röstar för det, medan del för ändringsdispens eller dispens raed hänsyn lill omständigheterna i målet räcker att en ledamot vill meddela tillstånd. Vid prövning av dispenserade mål är högsta domstolen domför med fem justitieråd (22 § 1 mom. RF).
12
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
Den som vill fullfölja talan mol hovrätts dom eller beslut skall dessulom enligt 54 kap. 17 § rättegångsbalken i allmänhet nedsätta fullföljdsavgift, 150 kr., och ett lika stort belopp till säkerhet för den kostnadsersättning som högsla domstolen kan komma atl tUlerkänna motparten. Fullföljds-avgiften återbetalas, om parlens ändringsyrkande helt eller i huvudsakliga delar bifalls. Vissa parter är befriade från nedsättningsskyldighel. Detta gäller bl. a. kronan och i regel tilltalade i brottmål. Part kan dessutom på grund av fattigdom befrias från nedsättningsskyldighel.
Arbetsläget i regeringsrätten och kammarrätten
Regeringsrätten
Arbetsläget i regeringsrätten har sedan slutet av 1930-taIet utvecklat sig på sätt som framgår av följande tabell.
|
Ar |
Under året |
Vid årets utgång balanserade |
|
|
inkomna |
avgjorda |
||
|
1939 |
2 174 |
2 262 |
986 |
|
1945 |
3 027 |
2 368 |
2 281 |
|
1946 |
3 333 |
2 466 |
3 150 |
|
1947 |
3 171 |
2 898 |
3 425 |
|
1948 |
2 937 |
2 703 |
3 657 |
|
1949 |
3 012 |
2 633 |
4 036 |
|
1950 |
3 221 |
2 668 |
4 589 |
|
1951 |
3 022 |
2 708 |
4 909 |
|
1952 |
3 380 |
2 643 |
5 646 |
|
1953 |
3 912 |
3 466 |
6 091 |
|
1954 |
3 658 |
3 744 |
6 005 |
|
1955 |
3 865 |
3 768 |
6102 |
|
1956 |
4 382 |
3 862 |
6 622 |
|
1957 |
4 622 |
4 754 |
6 490 |
|
1958 |
4 909 |
5 000 |
6 400 |
|
1959 |
4 731 |
4 613 |
6 518 |
|
1960 |
4 890 |
5 104 |
6304 |
|
1961 |
4 583 |
4 315 |
6 571 |
|
1962 |
4 615 |
4 350 |
6 836 |
|
1963 |
4 564 |
4 273 |
7 127 |
|
1964 |
4 153 |
4 763 |
6517 |
|
1965 |
4 249 |
4 404 |
6362 |
|
1966 |
4 407 |
3 993 |
6 766 |
|
1967 |
4 576 |
4 671 |
6671 |
|
1968 |
4 586 |
5 045 |
6 213 |
|
1969 |
5 1.38 |
5 181 |
6115 |
Balansen i regeringsrätten har för flera grupper av mål lett till långa dröjsmål med det slutliga avgörandet. Eftersläpningen är störst i skattemålen, som regeringsrätten har bedömt som genomsnittligt mindre brådskande än t. ex. mål om tvångsintagning av alkoholmissbrukare, omhän-
Kungl Muj:ts proposUion nr 30 dr 1971 13
aertagande av barn för samhällsvård, kommunalbesvärsmål och mål om återkallande av körkort. Väntetiden i skatlemål mellan kammarrättens utslag och regeringsrättens avgörande är numera i allmänhet bortåt fyra år. Räknat från lidpunkten för taxeringsnämndens beslut kommer regeringsrättens slutliga besked i genomsnitt först efter drygt sex och ett halvt år. Andra målgrupper med påfallande långa väntetider är byggnadsmål, hälsovårdsmål och kommunalbesvärsmål. Den genomsnittliga väntetiden från länsstyrelsens beslut till regeringsrättens utslag är i byggnadsmålen närmare 17 månader och i hälsovårdsmålen över 20 månader. Väntetiden i kommunalbesvärsmålen är något kortare men Ukväl så lång att den föranlett kritik från kommunalt håll vid flera tiUfällen. Sålunda har Svenska stadsförbundet år 1965 och Svenska kommunförbundel år 1969 hemställt hos Kungl. Maj:t om åtgärder för att råda bol på de långa väntetiderna i kommunalbesvärsmålen.
Under årens lopp har olika ålgärder vidtagits för att minska balansen i regeringsrätten och därmed eftersläpningen raed de slulliga avgörandena. Det medel som härvid företrädesvis har kommit till användning har varit atl öka regeringsrådens antal. Dessutom har vid olika lillfällen målgrupper flyttats från domstolen. Sålunda flyttades år 1960 mål om nöjesskatt till kammarrätten och år 1963 mål om upp.skov med straffverkställighet till dåvarande fångvårdsstyrelsen. Vidare har fr. o. m. år 1959 införts fullföljdsbegränsning beträffande en del av skattemålen.
Antalet regeringsråd har ökats vid flera tillfällen. Vid slutet av 1930-talet och under andra världskriget hade regeringsrällen 7 ledamöter. Antalet ökades år 1946 liU 10, år 1952 liU 13, år 1956 tiU 16, år 1965 tiU 17, år 1967 till 21 och år 1968 till 22. ökningarna har i flertalet fall haft karaktären av övergångsanordningar för att nedbringa balansen. Sålunda genomfördes ökningarna ända fram till år 1965 genom särskilda lagar med begränsad giltighetstid, medan i regeringsrättslagen behölls beslämmelsen att antalet regeringsråd skulle vara 7. Först år 1965 byltes talet 7 ut mot 17 i regeringsrättslagen. Också 1967 års ökning med 4 regeringsråd gavs begränsad giltighetstid, nämligen till den 1 juli 1971. 1 prop. 1967: 13, vari ökningen föreslogs, utgick departementschefen från alt balansen skulle kunna nedbringas till rimlig nivå inom loppet av omkring fyra år.
Kammarrätten
Tabellen på s. 14 visar hur kammarrättens arbetsläge har utvecklat sig efter år 1955.
Det kraftigt ökade antalet inkomna mål åren 1958 och 1966 hänger samman med de allmänna fastighetstaxeringarna åren 1957 och 1965.
Under den redovisade perioden har inte skett några större förändringar för att öka kammarrättens arbetskapacitet. Är 1955 hade kammarrätten åtta
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
|
Ar |
Inkomna |
mål |
Av |
gjorda |
mål |
Balans |
|||
|
skattemål |
övr. mål |
Summa |
skatlemål |
övr. mål |
Summa |
skatte mål |
ÖVT. mål |
Summa |
|
|
1955 |
11439 |
1343 |
12 782 |
11974 |
1258 |
13 232 |
14 147 |
1039 |
15 186 |
|
1950 |
10 391 |
961 |
11352 |
11546 |
1256 |
12 802 |
12 992 |
744 |
13 736 |
|
1957 |
9 121 |
777 |
9 898 |
11315 |
947 |
12 262 |
10 798 |
574 |
11372 |
|
1958 |
12 512 |
923 |
13 435 |
11 765 |
961 |
12 726 |
11545 |
536 |
12 081 |
|
1959 |
8 066 |
995 |
9 061 |
11522 |
966 |
12 488 |
8 089 |
565 |
8 654 |
|
1960 |
9 593 |
897 |
10 490 |
9 110 |
925 |
10 035 |
8 572 |
537 |
9109 |
|
1961 |
9 784 |
876 |
10 660 |
9 045 |
775 |
9 820 |
9311 |
638 |
9 949 |
|
1962 |
10 273 |
755 |
11028 |
9 441 |
845 |
10 286 |
10 143 |
548 |
10 691 |
|
1963 |
8 986 |
825 |
9811 |
8 878 |
816 |
9 694 |
10 251 |
557 |
10 808 |
|
1964 |
8 945 |
583 |
9 528 |
9 557 |
835 |
10 392 |
9 724 |
416 |
10140 |
|
1965 |
7 589 |
615 |
8 204 |
9 842 |
706 |
10 548 |
8 144 |
395 |
8 539 |
|
1966 |
10 216 |
430 |
10 646 |
9 597 |
478 |
10 075 |
8 850 |
349 |
9 199 |
|
1967 |
9 356 |
549 |
9 905 |
9313 |
567 |
9 880 |
9 980 |
333 |
9 313 |
|
1968 |
8 929 |
359 |
9 288 |
9 479 |
480 |
9 959 |
8 473 |
210 |
8 683 |
|
1969 |
10 287 |
516 |
10 803 |
9 877 |
461 |
10 338 |
8 866 |
268 |
9 134 |
divisioner. Den 1 juli 1964 inrättades en särskild Iremansdivision. Denna byggdes den 1 juli 1968 ut till en hel division.
Den omständigheten atl balansen av oavgjorda mål är nästan lika stor som antalet årligen handlagda mål tyder i och för sig på att väntetiden i kammarrällen skulle vara bortåt ett år. I skattemål är den verkliga väntetiden dock betydligt längre, beroende pä att det ofta går åtskillig tid innan målen sänds in till kammarrätten från prövningsnämndernas kanslier. F. n. torde kammarrättens avgörande i genomsnitt dröja närmare två år efter prövningsnämndens avgörande.
Förvaltningadomstolskommittén
Principerna för en omorganisation av förvaltningsrättskipningen hos regeringsrätten och kammarrätten
Förvaltningsdomslolskommittén konstaterar inledningsvis att ökade anspråk och ökat ansvar har kommit att läggas på förvaltningsdomstolarna. Samhällsutvecklingen har lett till att de förvallande myndigheternas befogenheter efter hand har vidgats och att deras avgöranden har kommit att spela en större och mera ingripande roll än lidigare för de enskilda medborgarna. Målen hos förvaltningsdomstolarna har i takt med samhällslivets utveckling blivit mer invecklade och därför mer arbetskrävande. Kommittén erinrar ora att förvaltningsrättskipningen har reformerats på olika sätt under efterkrigstiden för att kunna möta de ökade anspråken. Sålunda har antalet regeringsråd höjts väsentligt under senare årtionden. Är 1958 infördes fullföljdsbegränsning till regeringsrätten i vissa skattemål. Till bilden hör också alt besvärsprövningen i skaltemål under kammarrätten och
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 15
regeringsrätten har förbättrats genom den upprustning av prövningsnämnderna som 1956 års taxeringsförordning innebar.
Kommittén anser emellertid atl de vidtagna åtgärderna inte har varit tillräckliga och hänvisar därvid till den utveckling som har ägt rum i fråga om regeringsrättens och kammarrättens arbetsläge. Vidare anser kommittén alt den nuvarande arbetsvolymen hos regeringsrätten medför svårigheter för domstolen att upprätthålla enhetlighet och konsekvens i bedömningen av rättsliga frågor. Detta betraktas som en särskill allvarlig nackdel för en högsla instans. Det föreligger också enligt kommitténs mening risk för att den enskilde ledamoten av regeringsrätten tvingas alt ägna för mycket arbete ål de mål som han har till uppgift atl själv konlroUäsa och inte får tiUräcklig lid över för studium av andra föredragna mål. En annan ogynnsam följd av etl snabbt målbehandlingslempo, som kommittén pekar på, är alt tiden blir knapp för alt avfatta tillräckligt fylliga utslagsmoli-veringar. Om alltför knapphändiga motiveringar lämnas, minskas prejudikatvärdet av domstolens avgöranden, och de lägre instanserna får inte den behövliga vägledningen för sin rättstillämpning. En ytterligare olägenhet som följer av den forcerade arbetstakten är, alt regeringsrällen sällan finner lid all hålla muntlig förhandling. Också i andra hänseenden kan enligt kommitténs mening knappheten på lid leda till att önskvärd kompletterande utredning inte kommer til! stånd.
Kommittén anser alt den myckel långa väntetiden innan ell skallemål blir slutligt avgjort i regeringsrätten är helt otillfredsställande. För de skattskyldiga, som klagar hos regeringsrätten, gäller det ofta frågor av stor betydelse för deras dispositioner och ekonomiska ställning. Vidare är det en brist atl den vägledande prejudikatbildningen i fråga om ny lagsliftning kommer till stånd relativt sent. På grund av de täta förändringarna i skattelagstiftningen händer det sålunda ofta, all regeringsrättens avgöranden kommer all avse lagstiftning som inte längre är aktuell. Helt allmänt leder dröjsmålen med prejudicerande besked till osäkerhet om hur beskattningsreglerna skall tolkas ocb därigenom lill ökat antal överklaganden. Kommittén finner detta vara en allvarlig nackdel både för de skattskyldiga och för taxeringsmyndigheterna.
De ölägenheter som kommittén har funnit följa av den alltför slora arbetsbelastningen i regeringsrätten anser den också i mångt och myckel återfinnas hos kammarrällen. Kommittén framhåller dock atl trycket på kammarrällen är mindre och att utslagsmoliveringarna hos kammarrätten numera skrivs betydligt fylligare än förr.
Kommittén har från dessa utgångspunkter sett som en primär och brådskande uppgifl att föreslå sådana ålgärder och reformer att det rådande trycket på regeringsrätten och kammarrätten lättas och besvärsprövningen bringas att fungera bättre. Snabbhet har sedan gammalt ansetts vara elt naturligt krav på förvallningsprocessen och uigöra elt viktigt element i det
16 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
administrativa rättsskyddet. Det är därför enligt kommitténs mening etl vägande önskemål alt nu få slut på den sedan lång tid existerande eftersläpningen. 1 våra dagars samhälle ställs inom hela området för del allraännas verksamhet ökade krav på god service ål allmänheten. Kommittén anser alt det inte finns anledning alt från dessa krav undanta domstolsväsendet eller någon del därav.
Kommittén anser att det största behovet av reformåtgärder inom förvallningsrättskipningen finns på regeringsrättens verksamhetsområde. Enligt kommitténs mening bör man därför inte tveka inför en ganska genomgripande reform av regeringsrätten. Ett skäl härför är att domstolen enligt nuvarande ordning har att behandla inte bara mål av kvalificerad natur utan också betydande grupper av enklare mål. Högt kvalificerade domar-krafter tas i anspråk för mera rutinbetonade göromål. Del finns dessutom en risk för att de mindre viktiga målen kräver så stor insats från regeringsrättens ledamöter, att det inte finns tillräckligt med tid och arbelslugn för de viktiga och svåra målen. Elt annal skäl för en grundlig reform är regeringsrättens stora balans och den eftersläpning med målens avgörande som följer därmed. De antaganden att målbalansen skulle vara snart avarbetad, som har gjorts bl. a. i samband med utökningar av regeringsrådens antal, har visat sig inte hålla streck, därför alt den ökade kapaciteten har uppvägts av stegringen i antalet inkommande mål. Det finns enligt kommitténs uppfattning inte heller anledning att räkna med alt den kontinuerliga, sedan decennier pågående stegringen skall stanna av. Ett tredje skäl för en radikal reform är alt man enligt kommitténs mening inte kan uppnå någon varaktig förbättring bara genom att öka domstolens ledamotsantal. Den ökade måltillströmningen i förening med önskemål om mer tid för målens behandling, t. ex. i samband med muntlig förhandling, skulle snart tvinga fram ytterligare utökning. Vid arbete på så många som fyra avdelningar skulle dessutom regeringsrättens förmåga att upprätthålla enhet och konsekvens i lagtolkningen och rättstillämpningen minskas.
Kommittén går härefter in på frågan om vilka möjligheter som finns att uppnå de önskade förbättringarna belräffande regeringsrältens verksamhet. Den diskuterar därvid möjligheten att skilja av vissa målgrupper från regeringsrättens kompetensområde. Ett av de uppslag sora kommittén därvid tar upp är att inrätta en särskild högsta skattedomstol, elt annat att helt ta bort vissa målgrupper, som anses mindre viktiga, från regeringsrättens kompetensområde. I det senare fallet skulle den slutliga prövningen antingen förläggas till förvaltningsdomstol på lägre nivå eller till judiciella organ utanför det ordinarie instanssyslemel, t. ex. av den typ sora ungdomsfängelsenämnden, inlerneringsnämnden och kriminalvårdsnämnden utgör. Koraraittén avvisar emeUertid båda dessa utvägar. I fråga om alternativet med en ny högsta skattedomstol hänvisar kommittén till alt en sådan lösning blev bestämt avvisad av statsmakterna när ordningen med
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 17
fullföljdsbegränsning i vissa skallemål infördes år 1958. Beträffande uppslaget att flytta bort andra målgrupper från regeringsrätten anför kommittén all del är omöjligt all sovra ut målgrupper i sådan omfattning att resultatet blir en något så när betydande minskning av arbetsvolymen. Ett annal uppslag, som kommittén också anser otillräckligt för atl lösa de föreliggande problemen, är all böja beloppsspärren (summa revisibilis) i taxeringsmålen. Kommittén anför att en sådan höjning inte i och för sig kan ge tillräcklig effekt, eftersom laxeringsmålen ulgör endasl knappt 40 "/o av samtliga inkommande mål. Kommittén avvisar också tanken all bringa ned måltillslrömningen till regeringsrätten genom att införa skyldighet för den sora vill föra talan i regeringsrällen att erlägga särskild fullföljdsavgift. Faslän det inom kommittén yppats en viss sympati för denna metod, har kommittén avstått från att lägga fram något förslag i denna riktning. Avgörande har därvid i huvudsak varit alt statsmakterna vid införandel av fullföljdsbegränsning i skatlemål år 1958 ställde sig avvisande till en sådan lösning med hänsyn lill all den ensidigt skulle rikta sig mot de skattskyldiga och drabba främsl de mindre inkomsttagarna.
Kommittén har i stället stannat för all en lösning av föreliggande problem bör ske genom att rätten atl få lalan prövad av regeringsrätten generellt görs beroende av särskilda villkor. Kommittén åberopar härvid motiv som har legal till grund för införande av fullföljdsbegränsning i skattemål. Enligt dessa kan man inte anse atl varje skaltskyldig har någon principiell rätl alt få alla skattefrågor prövade i den högsla instansen. Inte heller kan fullföljdsbegränsningar, sora ger regeringsrätten bättre möjligheter att fullgöra sin uppgift inom instanssyslemel tillfredsslällande, anses betänkliga från rätissäkerhelssynpunkl. Tvärtom är de motiverade av hänsyn lill rättssäkerheten. Enligt kommitténs mening har dessa motiv principiell giltighet också när del gäller andra mål än laxeringsmål, och kommittén framhåller atl det väsentliga i regeringsrättens roll i rättskipningen inte bör vara, alt domstolen prövar så många mål som möjligt inom sitl område, utan atl den fullgör en säker vägledande funktion för förvaltningen och förvaltningsrättskipningen som helhet. Kommitténs slutsats är atl endast ett system med prövningstillstånd kan tänkas på ett effektivt sätl leda till del eftersträvade målet, en avsevärd och beslående minskning av regeringsrättens nuvarande arbetsvolym och därmed en ökning av den tid som står till förfogande för prövningen av viktigare mål.
Kommittén föreslår samtidigt för skattemålens del en viss skärpning av nuvarande regler om beloppsspärr.
Kommittén påpekar att dess förslag leder till all de beslul som meddelas av instanserna närmast under regeringsrällen i långt större utsträckning än f. n. blir slutgiltiga. Detta blir fallel antingen därför att prövnings: tillstånd blir vägrat eller därför att parterna finner del utsiktslöst att begära sådant tillstånd. Enligt kommitténs uppfattning förutsätter denna ord
2— 11564
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
ning att för alla mål, där lillståndsspärren gäller, kommer till stånd en betryggande rättslig prövning i en domstolsinstans på mellanplanet, alltså närmast under regeringsrätten. Kommittén framhåller att det f. n. finns en sådan instans för skattemålen, nämligen kammarrätten. När det gäller andra mål förekommer det emeUertid inte domstolsbehandling under det högsta planet. Kommittén anser det till följd härav erforderligt att sörja för att också andra mål än skattemål under regeringsrättens nivå blir bedömda i domstol.
Kommittén diskuterar två alternativa möjUgheter att organisera förvalt-ningsrällskipningen på mellanplanet. Den ena är att utvidga kammarrättens nuvarande kompetensområde till att omfatta förvaltningsrättskipning över huvud tagel. Den andra lösningen är att inrätta en ny särskild mellaninstans för de administrativa besvärsmål som nu fullföljs till regeringsrätten utan att passera administrativ domstol.
Kommittén anser alt det förstnämnda alternativet har den fördelen, att man kan knyta an till ett redan bestående domstolsorgan när det gäller regler om organisation och förfarande samt etablerade rutiner av olika slag. över huvud taget Ugger det i sakens natur, att man vid en utbyggnad av en befintlig organisation har betydelsefulla erfarenheter till godo. Kommittén anser också att avsevärda fördelar står att vinna i fråga om rekryteringen till domstolen. Kommittén erinrar om att man i fråga om det all männa rättegångsväsendet har ansett sig så långt möjligt böra undvara specialdomstolar för vissa grupper av mål. Enligt kommitténs mening bör man så långt möjligt även i mellaninstansen undvika att splittra förvaltningsmålen på oUka sorters domstolar. Ett vidsträckt målregister ökar dom-stolsledamöternas erfarenhet och främjar därmed en allsidig, enhetlig och välbalanserad bedömning av målen. De målgrupper som skulle tillföras kammarrätten berör visserligen i många fall ämnen som är rätt olikartade domstolens nuvarande arbetsmaterial, men kommittén anser att de, generellt bedömt, ingalunda utgör en svårare materia än skattemålen.
Koramittén framhåller alt lösningen med en särskild förvaltningsdomstol för behandling av sådana besvärsmål hos regeringsrätten, som f. n. inte passerar domstolsinstans, också har fördelar. Sålunda kan man redan från början sätta samman domstolen med hänsyn till den särskilda sakkunskap som behövs rörande olika områden, medan detta inte låter sig göra lika lått när ett antal nya domstolsavdelningar skall inlemmas i en befintlig domstol och delvis ha också dennas målregister. Kompetensområdet för en särskild förvaltningsdomstol kommer att bli ganska vidsträckt, även om skattemålen och vissa andra mål stannar hos kammarrätten. Kommittén finner emellertid att flera skäl talar mot ordningen med en särskild domstol på mellanplanet.
Ett skäl är att en sådan domstol blir för liten för att medge en regional uppdelning av mellaninstansen. Ett annat skäl är att man kan vänta svårig-
Kungl. Maj:ls proposition nr 30 år 1971 19
heter att rekrytera till en ny mera specialiserad mellaninstans. Kommittén anser att man kan befara att unga jurister inte skulle finna en tämligen specialiserad förvaltningsdomstol vara ett lika lockande arbetsfält som hovrätterna och kammarrätten. En god rekrytering är, fortsätter kommittén, av största betydelse för en domstols möjligheter alt på lång sikt väl fullgöra sina uppgifter. I strävandena all stärka och effektivisera förvaltningsrättskipningen måste det ses som ett centralt och angeläget led att sörja för en god domaruppsättning och en tillfredsställande rekrytering. Blir dessa önskemål inte tUlgodosedda, kan enligt koraraittén övriga anordningar mista åtskiUigt av sin verkningskraft.
Efter övervägande av för- och nackdelarna med de olika alternativen har kommittén stannat för alt föreslå att ordningen med en utvidgad kammarrättsorganisation väljs.
Ledamoten Bohman har i en reservation förklarat alt han inte kan godta att allmän fullföljdsbegränsning införs för skattemålens del, förrän garantier föreligger för atl brister i taxeringsprocessen hos taxeringsnämnd och prövningsnämnd har i huvudsak eliminerats.
Ledamoten Petrén har i en annan reservation uttalat alt kommitténs genomgripande översyn av förvaltningsdomstolssystemet bort leda till en fullständig boskiUnad raellan å ena sidan Kungl. Maj:t i statsrådet och å andra sidan förvaltningsdomstolarna. Vidare borde man ha sökt åstadkomma en enhetlig och sammanhängande lagstiftning rörande regeringsrätten, kammarrätten och försäkringsdomstolen.
Närmare om prövningstillstånd
AUmänt om tUlslåndsprövning
Kommittén framhåller att man inom ramen för elt system med allmän tillståndsprövning bör utforma dispensvillkoren så, att behandlingen av dispensansökningar kommer att ske så smidigt som möjligt. Vidare bör de huvudsakliga grunderna för meddelande av prövningstillstånd preciseras så klart som möjligt i lagtexten. Kommittén anser emellertid att hänsyn också måste tas till intresset av att dispensreglerna inte utformas alltför steU.
En grundläggande fråga är, om det vid sidan av prejudikat- och intressedispens bör finnas ytterligare dispensgrunder som motsvarar bestämmelsema i 54 kap. 10 § 2 rättegångsbalken om ändringsdispens m. m. Behovet av en regel om ändringsdispens hänger enligt kommitténs mening samman med kvaliteten av den rättsliga prövning som står till buds på planet under regeringsrätten. Om det finns möjlighet till kvalificerad prövning i en förvaltningsdomstol under regeringsrätten, förlorar skälen för att ha en bestämmelse om ändringsdispens åtskilligt av sin bärkraft. Kommittén
20 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
vill emellertid inte gå så långt att den högsta instansens uppgift begränsas till att väsentligen avgöra principfrågor. Enligt kommitléns mening bör man dessförinnan avvakta erfarenheterna av utbyggnaden av kammarrätts-organisationen. Kommittén anser det vidare ej tillrådligt att helt bryta traditionen att medborgare som »går till kungs» i förvaltningsfrågor skall kunna få också andra än principiellt viktiga frågor prövade. Kommitténs slutsals blir därför att utrymme bör finnas för prövningstiUslånd även utanför området för prejudikat- och intressedispens. Dessa tillståndsregler bör dock avfattas snävare än bestämmelserna om ändringsdispens i högsla domstolen.
Kommitténs överväganden utmynnar i atl prövningstillstånd skall meddelas dels om det är av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning att talan prövas av regeringsrätten (prejudikaldispens) eller parten visar att det skulle vara av synnerlig betydelse ulöver det aktuella målel alt saken prövas av regeringsrätten (intressedispens), dels om det med hänsyn till målets svårbedömlighet, dess allmänna vikt eller omständigheterna i övrigt förekommer synnerliga skäl till atl besvären prövas av regeringsrätten.
Kravet på prövningstillstånd föreslås gälla endasl mål där besvären avser kammarrätts beslut med anledning av dit fulUöljd eller underställd fråga. I vissa grupper av mål skall endast prejudikat- och intressedispens kunna meddelas. Detta gäller dels sådana mål där kammarrätten hittiUs har varit sista instans (familjebidrags- och socialhjälpsmål, vissa anmärkningsmål m. m.) och vissa med dem besläktade mål (mål om allmänna barnbidrag och mål om bidragsförskott), dels taxeringsmål under de föreslagna beloppsgränserna.
Kommittén bar tagit upp frågan om att lätta regeringsrättens arbetsbörda genom att helt eller delvis engagera organ eller befattningshavare utanför regeringsrätten för dispensprövningen. Kommittén har emellertid kommil till slutsatsen att detta inte är någon godtagbar utväg. Kommittén utgår från att dispensprövningen i regeringsrällen skall fullgöras av avdelningar bestående av tre regeringsråd.
Kommittén redovisar utförliga beräkningar över hur dispensregler av den typ kommittén tänker sig skulle inverka på regeringsrättens arbetsbörda. Beräkningarna visar att det föreslagna systemet, även om det i viss utsträckning förutsätter dubbla föredragningar, kan antas medföra en betydande sammanlagd vinst i tid och arbete vid jämförelse med ett syslem, som inte alls eller bara i ringa mån innefattar dispensprövning. Kommittén framhåller atl dess förslag lämnar endasl mindre utrymme för prövningstillstånd utanför prejudikat- och intressedispensens område och att föredragningen på dispensavdelning i flertalet fall torde kunna göras koncentrerad och summarisk. Att döma av hittiUsvarande erfarenheter torde det, fortsätter kommittén, ofta från början vara tydligt att ett mål saknar
Kungl. Muj:ts proposition nr 30 år 1971 21
prejudikatintresse ocb att inte heller omständigheterna i övrigt är sådana atl talan bör prövas. Liksom i högsta domstolen lär ibland dispens kunna meddelas omedelbart »på trycket», dvs. på grundval av det skriftliga sammanfattande material som föredraganden i förväg tillställer de domare som tjänstgör på dispensavdelningen.
Närmare om prejudikat- och intressedispens
Det första ledet i den av kommittén föreslagna bestämmelsen om prejudikat- och intressedispens — alt talans prövning är av vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning eller att parten visar att regeringsrättens prövning av saken skulle ha synnerlig betydelse utöver det aktuella målet — är avsedd att markera regeringsrättens uppgift att sörja för rältsenbeten på förvaltningsrättskipningens område. Kommittén framhåller att en omsorgsfull och klargörande prejudikalbildning är av väsenllig betydelse för att förvaltnings- och domstolsapparalen som helhet skall fungera på ett för rättslivet tillfredsställande sätl. Genom atl prejudikat kommer till stånd befrias myndigheterna från tvister som annars skulle komma atl belasta dem, kanske under en lång följd av år. De kan därigenom ägna mera tid och omsorg åt de andra frågor som blir föremål för deras prövning. Den enskilde slipper vara oviss om tolkningen av principiella frågor och behöver inte lägga ned arbete och kostnader på alt föra upp dem genom instanserna.
Kommittén framhåller att det ligger i sakens natur att någon beloppsspärr inte bör gälla för meddelande av prejudikat- eller intressedispens. Vid bedömningen enligt de ifrågavarande dispensgrunderna saknar det vidare betydelse om det ler sig sannolikt atl kammarrättens utslag kommer att ändras.
Enligt kommitténs mening motiverar rättsfallsmaterialels speciella struktur i regeringsrätten atl prejudikaldispens beviljas redan när latans prövning är »av vikl» för enhetlig lagtolkning och rättstillämpning i stället för, som föreskrivs i rällegångsbalken och taxeringsförordningen, »av synnerlig vikt». Kommittén framhåller att den administrativa rättskipningens ämnesområde har en mycket skiftande karaktär och är svårt att överblicka. Behovet av prejudikat får därför allraänt sett anses större där än på de allraänna domstolarnas område. För att regeringsrätten skall kunna hålla den erforderliga kontakten med hela sitt rättsområde och med god överblick leda rättstillämpningen i linderinstanserna kan det vidare vara behövligt att släppa fram inte bara enstaka raål av särskilt juridiskt intresse från olika rältsavsnitt till domstolen ulan även serier av mål, som tUlsammans kan belysa föreliggande problem. Kommittén anser alt den jämkade formuleringen ger goda möjligheter att tillgodose detta behov.
Komraittén erinrar om att det, när beloppsspärr för vissa skattemål infördes år 1958, inte ansågs tillrådligt atl helt utesluta möjligheten att med-
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
dela intressedispens, även om behovet av sådan dispens syntes mindre utpräglat. Enligt vad kommittén har erfarit har möjligheten till intresse-dispens inte haft några kännbara verkningar på regeringsrättens arbetsbörda, och den torde endast sällan ha blivit använd. Kommittén anser att möjligheten till intressedispens bör finnas kvar i ett system med allmän tillståndsprövning men att dispensgrunden bör tillämpas restriktivt. Det sistnämnda markerar kommittén genom beslämmelsen alt talans prövning skall visas ha synnerlig betydelse utöver det föreliggande målet. De återverkningar av utgången i ett mål som regeln om intressedispens lar sikte på skall vara rent rättsliga. Som exempel på sådan verkan nämner kommittén att regeringsrättens avgörande i ett skattemål får betydelse för utgången i ett mål vid allmän domstol angående falsk eller vårdslös deklaration. Däremot anser kommittén att intressedispens inte bör komma i fråga när det gäUer en sådan faktisk återverkan av målets utgång som t. ex. att fastställandet av kammarrättens utslag i ett skattemål skulle medföra att den skattskyldige kommer i ekonomiska svårigheter eller att avgörandet i ett disciplinmål eller i ett mål om behörighet att utöva visst yrke spelar roll för vederbörandes medborgerliga anseende.
Närmare om dispens med hänsyn till målets svårbedömlighet m. m.
Kommittén framhåller att det inte är lätt att utforma en regel, som öppnar vissa möjligheter till dispens vid sidan av bestämmelserna om prejudikat- och intressedispens men som inte tillåter en lika vid dispensgivning som rättegångsbalkens regler om ändringsdispens. Att ha rättegångsbalkens ändringsdispenssystem är f. ö. inte praktiskt möjligt om regeringsrätten skall bli i stånd att ägna tillräcklig omsorg ål prejudikatbildning och över huvud taget åt de viktigare målen inom sitt slora arbetsområde.
Enligt kommittén tillgodoses genom möjligheten till prejudikatdispens i första hand det intresse av klarhet och av tydligt besked i viktigare rättsfrågor, som föreligger från samhällslivets synpunkt. Det är, framhåller kommittén, alltså inte i första hand elt partsintresse utan ett allmänt intresse som kräver att i sådana fall ett mål kan prövas fullständigt i sak av den högsta förvaltningsdomstolen. Att tUlgodose detta allmänna intresse bör enligt kommitténs mening vara riktpunkten när man bestämmer förutsättningarna för att mål får tas upp till saklig prövning i regeringsrätten. I den mån dispensområdet utvidgas, bör förutsättningarna för prövningstillstånd formuleras så, att de på olika sätt kompletterar bestämmelsen om prejudikatdispens och därigenom samverkar till att ge förvaltningsrättskipningen fasthet och enhetlighet. Kommittén betonar att utrymme givetvis bör finnas för hänsynstagande till parternas egna viktiga intressen men att sådana intressen måste vara av kvalificerad arl. En allmänt hållen regel som «5r omständigheterna i målet till dispensgrund finner kommittén för vid.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 23
Det kan inte heller komma i fråga att låta den omständigheten att under-instanserna i målet har kommit lill olika resultat uigöra anledning tiU dispens. I regel bör det, så långt som det är möjligt i en lagtext med vidsträckt tillämpningsområde, tydligt anges vilka omständigheter som vid sidan av rekvisiten för prejudikat- och intressedispens skall utgöra förutsättningar för prövningstillstånd.
Mot denna bakgrund har kommittén valt att knyta den dispensgrund, som den anser böra finnas för andra fall än prejudikat- och intressefallen, till att ett mål är svårbedömligt eller har allmän vikt eller att andra omständigheter motiverar prövning. Härjämte skall gälla att det föreligger synnerliga skäl till att talan prövas. Koramittén betonar att det här skall vara fråga om ett kvalificerat inlresse.
Kriteriet svårbedömlighet blir enligt kommittén främsl tillämpligt på mål som saknar egentligt prejudikalinlresse men som rymmer komplicerade rättsliga frågor. På sätt och vis kompletterar denna dispensgrund de villkor, som ställs upp för meddelande av prejudikatdispens. Koramittén framhåller att ett mål givetvis kan vara svårbedömt också i rent sakligt hänseende, t. ex. på grund av att processmaterialet är vidlyftigt eller bevisningen omfattande och kanske motsägelsefylld. Det kan inträffa att dispens är motiverad också i sådana fall.
Kommittén påpekar att kriteriet allmän vikt kan synas knyta an lill pre-judikatdispensfallet, därför att bakom meddelande av sådan dispens ju antas ligga ett allmänintresse, nämligen behovet av klarhet i rättsliga tvistefrågor. Hänvisningen till allmän vikt fyller dock en mera självständig funktion. Meningen är att bestämmelsen skall öppna möjlighet för regeringsrätten att till fullständig prövning i sak släppa fram mål, vari ulgången visserligen inte blir prejudicerande för bedömningen av andra fall men ändå av särskilda skäl är betydelsefull.
Rekvisitet, att med hänsyn till de i målet föreliggande omständigheterna synnerliga skäl talar för att målet tas upp till prövning, är enligt kommittén avsett som en allmän reservbestämmelse, som tillåter ett visst hänsynstagande till andra faktorer än dem som huvudsakligen skall beaMs enligt de förut angivna rekvisiten. Bestämmelsen gör det möjUgt för regeringsrätten att i påtagligt viktiga fall beakta de hänsyn som brukar åberopas för en regel om ändringsdispens. Kommittén framhåller att den dock bör tillämpas återhållsamt. Dispens bör bl. a. komma i fråga när det föreligger sådana omständigheter som enligt 58 kap. rättegångsbalken kan leda till resning, t. ex. fall då ett tidigare inte framlagt bevis åberopas och dess framläggande sannolikt skulle ha lett till annan utgång eller då den rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag. Det är mera ändamålsenligt att dispens medges i sådana fall än att parten tvingas att lita till extraordinära rättsmedel. Också i andra fall kan enUgt kommittén speciella intressen av sådan styrka föreligga att de motiverar
24 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
prövningstillstånd. Del kan inträffa t. ex. när målet gäller betydande personliga eller ekonomiska intressen.
Kommittén framhåller atl del ligger i sakens natur att en högsla instans vid tillämpningen av regler som de föreslagna kommer att ba och även bör ha ganska stor frihet. Även om friheten i praktiken blir så vidsträckt atl det kunde sättas i fråga atl lika gärna införa en regel om ändringsdispens, liknande dén i rättegångsbalken men på lämpligt sätt begränsad, föredrar kommittén ändå den snävare beslämmelsen av främst det skälet att den synes stå i bättre samklang med den inriktning på prejudikatbildning som regeringsrättens verksamhei bör få. Kommittén erinrar också om att man på grund av samhällsutvecklingen måste räkna med atl antalet rättsligt färgade besvärsmål fortgående ökar och att det under sådana omständigheter är anledning att undvika en regel som i princip medger ändringsdispens och som genom sin lydelse kan väntas uppmuntra till ett stort antal dispensansökningar, däribland många för vilka all utsikt till framgång saknas.
SärskUda regler om fullföljd i vissa mål
Kommittén anser att man för vissa mål bör avvika från den inslansordning som föreslås för mål i allmänhet. Därvid framhåller kommittén att i de fall då kammarrätt skjuts in i instanskedjan denna kommer, åtminstone formellt, att utökas med en instans. När regeringsrätten f. n. är enda överprövningsinstans — såsom vid beslut om körkortsindragningar — ter det sig enligt kommitténs mening som en naturlig och nyttig utveckling, att en mellaninstans förs in mellan den försia beslutsmyndigheten och den högsla förvaltningsdomstolen. Däremot kan den utökning av antalet klagoin-stanser från två till tre, som kammarrättens inskjutande i en del fall innebär, ibland synas medföra en onödigt lång instanskedja. Även om förlängningen till slor del är skenbar genom de beskurna möjligheterna atl utverka prövning hos regeringsrätten, har kommittén funnit anledning att föreslå för-korlhing av instanskedjan i vissa fall.
i första hand föreslår kommittén att ett antal målgrupper inte skall passera kammarrätt utan, liksom f. n., fullföljas direkt hos regeringsrätten. Detta gäller till en början mål som passerar patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Med hänsyn Ull målens natur och kvaliteten av den prövning som sker i besvärsavdelningen synes det kommittén överflödigt att skjuta in en domstolsinstans mellan besvärsavdelningen och regeringsrätten.
För några grupper av mål anser kommittén en kortare inslanskedja än den normala motiverad av att målen är av särskilt brådskande natur. Sådana grupper är mål om riksdagsmannaval, kommunalval och val av ombud vid kyrkomöte samt en del valmålen närslående mål och vidare mål enligt tryckfrihetsförordningen om utlämnande av allmän handling. Med hänsyn till be-
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
2r.
hovet av snabba besked i dessa mål bör de få fullföljas direkt lill regeringsrätten. Samma inslansordning föreslås för besvär över förhandsbesked av riksskattenämnden. Vilka ofta rör prejudikatfrågor av brådskande nalur. Slutligen bör enligt kommitténs raening inte ské någon ändring i 103 § taxeringsförordningen, vari föreskrivs att regéririgsrätten skall pröva extraordinära taxeringsbesvär öm taxeringen tidigare har prövats av kammarrätten eller regeringsrätten. 1 nu nämnda fall föreslås att regeringsrätten skall ta upp målen utan prövningstUlstånd.'
Kommittén har också övervägt om inte kammarrätten kunde uteslutas ur instanskedjan för barnavårds- och alkoholislmålen, där behovet av snabba avgöranden ocksä gör sig gällande. Något förslag därom läggs dock inte fram. Anledningen därtill är ätt kammarrätt anses väl ägnad alt pröva överklaganden i sådana mål oCh all det kan antas atl muntlig förhandling relativt ofta kommer atl vara påkallad i dessa mål. Del är uppenbarligen lämpligare all denna mera tidsödande handläggningsform i första band kommer till stånd i kamraarrält och inte i regeringsrällen.
Kommittén har också' prövat möjligheten att förkorta instanskedjan genom alt utesluta någon besvärsprövande instans under kammarrättens nivå. Övervägandena har dock lett fram till att det inte går för sig i det stora flertalet målgrupper. Beträffande en målgrupp, kommunalbesvärsmålen, anses on förkortning dock möjlig. I dessa mål har besvärsprövningen enligt kommitténs mening karaktären av en ren legalitetsprövning, som lämpligen redan i försia besvärsinslans bör kunna göras av en administrativ domstol. Länsstyrelsens tillsynsverksamhet inom denna sektor åv kommunalverksam-hetcM är begränsad, övervägande skäl synes därför tala för att länsstyrelsen utgår ur inslanskedjan i kommunalbesvärsmålen. Koraraittén framhåller att kammarrätterna och regeringsrätten, om kommitténs organisationsförslag genomförs, får sådana resurser för en snabb handläggning, att man kan undvika den från olika håll påtalade eftersläpningen i kommunalbesvärsmål.
En annan avvikelse från den allmänna insiansordningen för besvär föreslås i fråga om fastighétSläkeringsmålen, som enligt vad som lidigare har sagts f. n. lill största delen avgörs av kammarrätten såsom sista instans. För dessa mål anses den lösning som enligt vad förut har sagls föreslås beträffande övriga mål vari kamraarrätlen är slutirislans, nämligen fullföljd till regeringsrätten och möjlighet lill prövning för den händelse förutsättning för prejudikat- eller intressedispens föreligger, inte lämplig. Fastighelstaxe-ringsmålen angår väsentligen rena värderingsfrågor och bör därför enligt kommitléns mening även i fortsättningen stanna i kammarrätt. För att säkerställa en enheUig tillämpning av grunderna för fastighetsvärderingen bör emellertid dessa mål inte delas på flera kammarrätter. Kommittén föreslår att sådana mål samlas hos kammarrätten i Stockholm oavsett varifrån de kommer.
26 Kungl Maj:ts proposifion nr 30 är 1971
I sammanhanget erinrar kommittén om att kammarrätt även har att behandla mål rörande skatteplikt för fastighel. Dessa mål får fullföljas till regeringsrätten. Eftersom värderingsfrågor och frågor om skatteplikt ofta är sammanflätade med varandra och det över huvud taget inte kan anses lämpligt att splittra handläggningen av fastighetstaxeringsmål på kammarrättsplanet, föreslår koramittén att alla besvär angående fastighetstaxering skall prövas av kammarrätten i Stockholm.
Utöver nämnda avvikelser från den allmänna instansordningen föreslår kommittén att ett antal mål av ålderdomlig nalur, som f. n. handläggs av regeringsrätten, också i fortsättningen skall prövas av den domstolen med förbigående av kammarrätt. Eftersom dessa mål snart torde komma att försvinna helt, ter det sig enligt kommitténs raening onödigt att för dessa ändra gällande instansordning. Som exempel på mål som avses här kan nämnas mål om beslut av kommunalstämma i ärende, som endast angår i mantal salt jord, skattläggningsmål och jordeboksmål.
Närmare om regeringsrättens organisation och arbetssätt
Ledamotsantal, domförhet och arbetsorganisation
Kommittén föreslår att antalet ledamöter, som tjänstgör i regeringsrätten, bestäms till 17 och att domstolen skall arbeta på tre avdelningar. Med de två ledamöter, som kommittén beräknar skall tjänstgöra i lagrådet, skulle det sammanlagda antalet regeringsråd bli 19. Enligt kommittén bör fullständig prövning av mål i sak som regel företas av fem regeringsråd. Den nuvarande möjligheten alt låta mål avgöras av endast fyra ledamöler bör således i allmänhet inte begagnas. Kommittén erinrar om att regeringsrätten under sina första år regelmässigt sammanträdde med fem regeringsråd. Om man vill starkt markera regeringsrättens centrala uppgift alt omsorgsfullt vårda rättsenheten på förvaltningsrättskipningens område är del enligt kommitténs mening följdriktigt att generellt ge domstolens utslag den ökade tyngd som följer av att fem ledamöter har bedömt målen. Dessutom kommer de flesta mål som släpps fram lill prövning på fullsulten avdelning alt bli av mera invecklad beskaffenhet än f. n. Kommittén erinrar också om att i högsla domstolen minst fem ledamöler skall slutligt pröva och avgöra mål. Enligt kommitténs mening har regeringsrätten ett mera splittrat arbetsområde än högsta domstolen. Regeringsråden är dessutom rekryterade från vitt skilda områden. På grund härav bedömer kommittén det som så mycket mera påkallat att genom en höjning av del domföra antalet ledamöter i regeringsrätten söka få bättre garanti för att så mångsidig sakkunskap som möjligt finns på en domstolsavdelning.
I fråga om arbetsorganisationen anser kommittén att regeringsrådens arbete i viss utsträckning bör fördelas om, så att den nuvarande skyldigheten att delta i sammanträde minskas och mera tid i stäUet kan användas
Kungl. Majits proposUion nr 30 dr 1971 27
för kontrolläsning av mål, rättssludier i invecklade fall och andra för döman-dets kvalitet väsentliga uppgifter. Enligt kommittén är f. n. tiden särskilt knapp för att ta ställning i de svårare målen, även om man bortser från det besvärliga balansläget. Dessulom finns inga marginaler för sjukdomsfall bland domarna.
Behörighetskrav
Kommittén föreslår att reglerna om behörighet till regeringsrådsämbete ändras så att alla regeringsråd, i likhet raed ledamöterna i högsta domstolen, skaU vara lagfarna. Som skäl härför anför kommittén, att domstolen i fortsättningen mer än nu avses få karaktären av prejudikatinstans, varigenom den rent rättsliga bedömningen kommer mera i förgrunden än hittills. Regeringsrätten är den enda svenska domslol med brett målregister, där inte juridisk utbildning krävs av de ledamöter som förutsätts delta i alla sorlers mål. Sådan utbildning fordras traditionellt i kammarrätten, varifrån de allra flesta målen hos regeringsrätten tänks komma. I målen hos regeringsrätten kommer så ofta upp invecklade juridiska spörsmål att det måste vara en kännbar olägenhet att sakna den grundläggande rättskunskap och skolning i juridisk metodik som rättsliga studier ger. Möjligheten att utse icke-jurister till regeringsråd har också utnyttjats i allt mindre mån. Kommittén anser att utöver juris kandidatexamen alltjämt bör krävas, atl ledamot av regeringsrätten skall ha förvaltat civil beställning och däri ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet.
Ledamoten Reuterswärd har, med instämmande av ledamoten Andersson, reserverat sig mot förslaget att alla ledamöter av regeringsrätten skall ha avlagt juris kandidatexamen. De föreslår i stället att rekryteringen till regeringsrätten över huvud tagel inte skall vara bunden av några formella meritkrav.
Ordförandeskap och sammanträdesledning
Kommittén påpekar att det f. n. inte finns några bestämmelser om ordförandeskap och sammanträdesledning i regeringsrätten. Utan särskild föreskrift tillämpas dock den ordningen att den i tjänsten äldste ledamoten för ordet i domstolens plenum, och alt han dessulom är ordförande på en av domstolens avdelningar. På de andra avdelningarna är de därnäst äldsta ledamöterna ordförande. Förhållandena i regeringsrätten skiljer sig från motsvarande ordning i högsta domstolen, där enligt 5 § lagen (1946: 879) om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring Kungl. Maj:t utser både en ordförande för hela domstolen, som dessutom är ordförande på en avdelning, och ordförande på övriga avdelningar. När den ordningen infördes år 1946 var skälet att större krav än förut skulle komma att ställas på arbetsledning, i fråga om såväl ledning av huvudförhandling
28 Kungl. Muj:ls proposition nr 30 år 1971
som ändamålsenlig disposition av arbetet i allmänhet. Samma skäl anser kommittén kunna åberopas för att Kungl. Mäj:t får befogenhet att förordna ordförande också i regeringsrällen och på dess avdelningar, låt vara att muntlig förhandling inte kan väntas förekomma i samma utsträckning i regeringsrätten som i högsla domstolen. Alt enbart tjänsteåldern skall vara bestämmande i fråga om ansvarel för arbetsledningen finner komnuttén vara lika lilel lämpligt i regeringsrällen som i annan offentlig verksamhet. Den omständigheten atl lill ordförande utses en annan ledamot än den i tjänsten äldste är enligt kommittén inte att uppfatta så, alt den sistnämnde skulle vara mindre framstående som jurist och domare än den som ulses. Vid valet av ordförande skall bl. a. fallenhet för praktiska och organisatoriska uppgifter tillmätas vikt. Ordförandeskapet bör inte medföra annan tjänsteställning i förhållande till övriga ledamöler eller högre lön.
Föredragningsorganisationen
Koinmittén påpekar att dpn nuvarande ordningen med föredragande i regeringsrätten, vilka hör till de olika departementen, har förestavats av skäl som tillmättes stor betydelse vid tiden för regeringsrättens tillkomst. Då ansåg man del nämligen önskvärt alt bevara etl saraband mellan regeringsrätten och regeringen. Så skulle ske genom atl regeringsrältsmålen bereddes och föredrogs av tjänstemän i de olika departementen. På så sätt skulle erfarenheter från förvaltningen genom besvärsmålen omedelbart komma departementen till godo.
Enligt kommittén passar de synpunkter som gjorde sig gällande vid seklets början inte in på dagens förhållanden. Visserligen är regerings-rättsföredragandena, frånsett föredragandena i skattemål, inordnade i departementens befordringsgång, men i övrigt har utvecklingen skapat en viss klyfta mellan regeringsrältsbyråerna ä ena sidan och den övriga deparlementsorganisationen å den andra sidan. Endast ett fåtal regeringsrättsärenden rymmer frågor av sådan beskaffenhet att de kräver att ärendena också anmäls i departementsberedning. Den dubbla inriktning hos departemenlstjänstemännen på konseljärenden och regeringsrätts-mål, som man eftersträvade när regeringsrätten inrättades, har med något undanlag (vissa byggnadsärenden) inte kunnat vidmakthållas.
Vid övervägandena hur beredningen och föredragningen i regeringsrätten framdeles bör organiseras har kommittén gjort en jämförelse med den ordning som gäUer för högsta domstolen. Målen i högsta domstolen föredras av revisionssekreterare. Revisionssekrelerarna bildar tillsammans ett särskilt ämbetsverk, nedre justitierevisionen, som reellt slår i nära beroende av högsta domstolen. Revisionssekrelerarna rekryteras i första hand bland hovrättsdomare raen också bland doraare i underrätt.
Kommittén redovisar härefter etl betänkande angående nedre justitie-
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 29
revisionens organisation som avgavs år 1962 av en särskild utredningsman (SOU 1962: 20). Enligt delta är förklaringen till justjUerevisionens ställning som elt, formellt sett, självständigt ämbetsverk alt söka i historiska förhållanden. Utredningsmannen fann atl den nuvarande utformningen ibland lägger hinder i vägen för elt rationellt anordnande av skilda arbetsmoment. Bl. a. med hänsyn lill den långvariga traditionen ansåg han sig emellertid inte kunna förorda en så genomgripande reform som det skulle innebära atl omvandla den självständiga justitierevisionen till ett kansli, som var anslutet till högsta domstolen. Vid remissbehandlingen av betänkandet var meningarna delade om den lämpUga organisationsformen för beredning och föredragning av mål i högsla domstolen. De som var kritiska raot den nuvarande ordningen anförde bl. a., all det framför allt föreföll oriktigt alt ett annal organ än högsla domstolen lar hand om processmalerialet och lägger fram det för domstolen i bearbetat skick. Domstolens ledamöter borde självklart vara principieUt skyldiga att la del av processmalerialet i original och bära det slutliga ansvaret för alt skyldigheten fullgjordes.
Kommittén pekar i sararaanhangel också på kansliorganisationen i kammarrätten liksom i hovrätterna och försäkringsdomstolen. Någon fristående föredragandestab finns inte i kammarrätt eller hovräll utan föredragning sker av ledamöter och fiskaler. Föredragandeorganisalionen i försäkringsdomstolen företer särskilda drag men överensstämmer såtillvida med kammarrättens och hovrätternas som föredragandena är omedelbart knutna till domstolen. En sådan ordning anser kommittén ägnad att främja såväl domstolens processledning som ett rationellt anordnande av olika arbetsmoment, från beredning till kontrolläsning av mål.
Dessutom erinrar kommittén om förfatlningsutredningens förslag atl reglerna om beredning av regeringsrältsmål inte skall ingå i en ny grundlag. Därigenom blir en tidsenligare organisalion på områdel möjlig. Vidare pekar kommittén på att det har väckt kritik från principiell synpunkl alt den högsta förvaltningsdomstolen och regeringen bar gemensaral kansli. Kommittén uttalar också vissa farhågor för att den nuvarande ordningen kan komma att medföra rekryleringssvårigheler.
Kommittén finner del naturligt och lämpligt atl regeringsrätten liksom andra domstolar får en egen kansliorganisation. Att nedre justitierevisionen av historiska skäl bar kommit atl fortleva som självständigt ämbetsverk är en faktor som inte bör tillmätas betydelse när det gäller uppbyggnaden av kansliet för en annan högsta instans.
Om föredragandestab och administrativ personal knyts direkt till regeringsrätten, blir rekryteringsförutsättningarna helt nya. Eftersom kammarrättsbanan enligt kommitténs förslag koraraer att erbjuda allsidig utbildning på förvaltningsrättskipningens pUka områden, finner koraraittén det naturligt att det stora flertalet regeringsrättsföredragande framdeles hämtas från kammarrätten, företrädesvis bland assessorerna. ,,
30 Kungl. Maj:ls projtosition nr 30 år 1971
Det framtida behovet av föredragande i regeringsrätten beräknar kommittén till ca 15 regeringsrättssekrelerare eller några däröver. Under den första tiden, då regeringsrätten ännu kommer att besväras av sin stora arbets-balans, kommer ytterligare föredragande att behövas. Som föreståndare för kansliet bör det finnas en tjänsteman i kanslichefs ställning.
För att inte domstolens ordförande skall betimgas för mycket med administrativa uppgifter anser koraraittén att det lämpligen bör uppdras åt något annat regeringsråd med intresse och fallenhet för sådana uppgifter att utöva närmare tillsyn över planläggning m. m. av kansliarbetet. Denne domare borde i stället kunna få något minskad skyldighet att delta i sammanträden.
Kommittén påpekar att ordningen med elt kansli för regeringsrätten inte kan genomföras förrän 25 § RF har ändrats.
Närmare om kammarrättens organisation och arbetssätt
Beräkning av storleken av den framtida kammarrättsorganisationen
Kommittén föreslår att nuvarande organisationsform för kammarrätten i huvudsak behålls. Domstolen föreslås sålunda även i fortsättningen arbeta på avdelningar (divisioner) bestående av sex ledamöter och en föredragande fiskal. Enligt kommitténs mening finns det inte heller anledning att ändra den nuvarande huvudregeln att kammarrätten är domför med tre ledamöter. Huvuddelen av målen skall liksom hittills föredras av ledamöter i domstolen.
Antalet i kammarrätten avgjorda mål uppgick år 1964 till 10 392 och år 1965 till 10 548, vilket motsvarar en avverkning av ca 1 200 mål per division och år. Kommittén beräknar för ledamot, som inte är ordförande eller vice ordförande, att han normalt har en arbetstid av 41 timmar i veckan, att 11 timmar därav utgör sessionstid och tid för kontroll av fiskalsmål samt att föredragningstiden utgör tre och en kvarts timme per vecka. Utifrån detta räknar kommittén för sådan ledamot fram en tidsproportion av 9: I mellan å ena sidan beredning av egna mål och kontrolläsning av andra ledamöters mål samt å den andra föredragning av egna mål.
Kommittén beräknar att kammarrätten genom den föreslagna reformen kommer att tiUföras ytterligare 2 300 mål per år. Under i övrigt oförändrade betingelser skulle för handläggning av dessa mål fordras två nya divisioner. Av skilda anledningar anser kommittén det dock inte försvarligt att räkna med oförändrade arbetsbetingelser för kammarrätten efter den genomgripande reform som föreslås. Kommittén nämner här att kammarrätten inte i samma utsträckning som nu kan komma att ägna sig åt huvudsakligen skattemål utan tvingas att behandla mål av vitt skiftande slag. Det måste också beaktas, att kammarrätten till följd av de strängare villkoren för prov-
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 31
ningstUlstånd i regeringsrätten i högre grad än f. n. i realiteten får stäUning som slutinstans. Härav följer större krav på att avgörandena vilar på betryggande underlag och på noggrannhet över huvud taget. Det är enligt kommitténs uppfattning ofrånkomligt att ledamölerna i kammarrätten får mera tid för målens beredning och för domsskrivning. Bl. a. är det betydelsefullt att ledamölerna har tillräckligt med tid för att skriva utslagsmotiveringar. Vikten av att en kammarrätt med ställning sora allmän mellaninstans klargörande motiverar sina avgöranden kan inte nog strykas ilnder. Det är inte mindre väsentligt att avgörandena grundas på elt så upplysande utredningsmaterial sora raöjligt. Kommittén anser därför att beredningstiden bör beräknas så, att ledamöterna har möjlighet att ta initiativ för att komplettera utredningen i målen i de fall då det behövs.
Kommittén räknar med att ledamöterna för de nya målens beredning behöver 50 "/o mera tid än man nu har i kammarrätten, dvs. 13 till 14 timmar per föredragningstimme mot nuvarande 9. För all bereda en timmes föredragning av de hittillsvarande målen bör beräknas något mer än 10 timmar. Det skulle innebära en genomsnittlig tidsproportion för beredning och föredragning av 11 till 1.
Denna ändrade proportion mellan beredning och föredragning medför enligt kommitténs mening, att sessionstiden bör minskas från nuvarande 20 till 18 timmar. Den minskning av föredragningsskyldigheten, som detta medför, bör fördelas så, att vice ordförandens föredragningsskyldighet helt bortfaller och att var och en av övriga fyra ledamöter får sin föredragningsskyldighet minskad med en kvarts timme. Om man utgår från att själva föredragningen i fortsättningen tar lika lång tid per mål som nu är fallet, skulle med kommitténs förslag beträffande sessionstider m. m. en avdelning hinna med 1 080 mål per år.
En ytterligare faktor som måste beaktas är antalet muntliga förhandlingar. Även om skriftlig handläggning fortfarande blir regel, är det enligt kommitténs mening av stor vikt att arbetsschemat inte är så knappt tillmätt att domstolen tvekar att hålla muntlig förhandling när del ter sig påkallat. Åtskilliga av de nya målen i kammarrätten, t. ex. mål som gäller frihetsberövande under avsevärd tid, är sådana att det ofta finns anledning att handlägga dem muntligt. F. n. håller kammarrätten bara ett tiotal muntliga förhandlingar om året. Med hänsyn till skattetvisternas natur begär de skattskyldiga endast sällan muntlighet. Det finns dock anledning att för framtiden räkna med något ökad muntlighet också i skaltemål. I t. ex. barnavårds-, nykterhels vårds- och disciplinmål kan muntlig förhandling väntas bli ganska vanlig. Kommittén uppskattar att del sammanlagt kommer att bli omkring 400 muntliga förhandlingar om året. Eftersom muntlig procedur är ganska tidskrävande, måste det antas att den för föredragning tillgängliga sessionstiden härigenom minskas i inte obetydlig mån. Med hänsyn härtill och även till de många övriga osäkerhetsmoment som finns i uppskattningar-
32 Kungl Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
na av den nya organisationens kapacitet anser kommittén all man inte bör räkna med atl en avdelning hinner avgöra mer än ca 950 mål om året. Om den siffran tas till ulgångspunkt, skulle det behövas 13 sexmansavdelningar för att behandla de 12 000—13 000 mål som beräknas årligen komma in till kammarrätt. Vid beräkningarna har kommittén inte ansett sig behöva ta hänsyn till den rådande raålbalansen i karamarrätten.
Vid sin beräkning bar kommittén förutsatt att ledamöterna kan påräkna viss ökad hjälp med beredning av mål och en viss omfördelning av arbetsuppgifterna inom avdelningarna. Kontrolläsningen av fiskalsmål bör sålunda enligt kommitléns mening till huvudsaklig del läggas på ordföranden och vice ordföranden, varigenom övriga ledamöler får ytterligare tid för målberedning. Belräffande vice ordföranden skapas förutsättningar härför genom att han befrias från egen föredragningsskyldighet. Kommittén framhåller atl vice ordföranden skall, utöver kontrolläsningen, tillsaramans med ordföranden svara för kontinuitet och enhetlighet i rättskipningen.
Uppdelning av kammarrätten
Om kammarrätten ökas med fyra avdelningar, talar allmänt organisatoriska skäl för atl dorastolen delas upp. Koraraittén anser alt en domstols-enhet med 13 avdelningar blir allmänt tungrodd och besvärlig alt administrera. Domstolens president får svårt att fasl leda arbetet och atl i önskvärd omfattning vaka över rekrytering, bandledning och prövning av aspiranler i domarkarriären. Även om en klyvning av kammarrätten inte hell saknar olägenheter, anser kommittén det lämpligl atl dela den tilltänkta kammarrätlsorganisationen. Också andra skäl än organisatoriska talar för en uppdelning. Sålunda är del angeläget att en dorastol inte ligger alltför avlägset i förhållande till parternas bosättningsområde. Framför allt med hänsyn till parternas tidsspillan och kostnader bör långa resor i samband med muntliga förhandlingar såvitt möjligt undvikas. Förläggning av statlig verksamhet till orter utanför Slockholm ligger vidare i linje med de allmänna målsättningarna beträffande lokaliseringen av statliga myndigheter.
Kommittén påpekar att uppdelning av kammarrällen på flera domstolar i och för sig inte behöver medföra oöverstigliga svårigheter atl upprätthålla enhetlighet och likformighet i rättskipningen. Del finns t. ex. inte mindre än sex hovrätter. Kommittén anser att det bör vara lätt att arbeta ut ett system för utbyte av information mellan regionala kammarrätter vilket tillgodoser rimliga krav på samordning i ungefär sararaa utsträckning som inom er» riksdomstol med 10—15 avdelningar. Det är eraellertid mycket viktigt att en kammarrätt utanför Stockholm förläggs till en ort som kan antas vara så lockande, att en god tillströmning av jurister kan påräknas. Kommittén anser det således oundgängligt all välja en ort som har karaktär av betydande befolknings- och förvaltningscenlrum.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 33
I och för sig finner kommittén det tilltalande och i vart fall från aUmän servicesynpunkt lämpligt att dela upp kammarrätten på tre domstolar, en för huvudsakligen Svealand med säte i Stockholm, en för huvudsakligen Götaland och förlagd till Göteborg eller till någon plats i Skåne och en för Norrland. En särskild kammarrätt för Norrland skulle dock åtminstone till en början bli liten och omfatta bara två avdelningar. En så begränsad organisation anser kommittén inte lämplig för en mellaninstans. Koraraittén befarar också att det skulle bli svårt alt locka lärapliga aspiranter till en norrländsk förvaltningsdomstol med så liten personal sora del skulle bli fråga om. Kommittén avvisar också tanken att inrätta en fUial lill stockholmskammarrätten i Norrland.
Kommittén stannar för att föreslå endast två kammarrätter, den ena bestående av sju avdelningar och med säte i Stockholm samt den andra bestående av sex avdelningar och raed säte i Göteborg. Domsområdet för kammarrätten i Stockholm skulle vara Svealand med undantag av Värmland samt Norrland och därjämte Östergötland. Kamraarrätlen i Göteborg skulle ha återstoden av landet, dvs. Götaland ulora Östergötland samt Värmland, som domsområde.
Ledamotsorganisationen m. m.
Kommittén föreslår att alla de 78 ledamöterna i de nya kammarrätternas normalorganisation (13 sexmansavdelningar) skall vara ordinarie domare. Härvid erinrar kommittén om alt en hovrältsavdelning i princip beslår av endasl ordinarie ledamöter. Bakom sysiemel raed ordinarie ledamöter ligger tanken att en domare skall inta den självständiga och oberoende ställning som bara tjänstetillsättning genom fullmakt ger. Kommittén framhåller att det redan i nuvarande läge framstår som principiellt otillfredsställande all icke-ordinarie ledamöter ingår i kammarrättens normalorganisalion. Samma betraktelsesätt gör sig gällande med ökad styrka, om kammarrätten byggs ut till allmän förvaltningsdomstol. Vidare anses det från rekryteringssynpunkt vara av stor vikt att tjänsl som kammarrättsledamot ligger på samma nivå som motsvarande tjänst i hovrätt.
I spetsen för sexmansavdelningarna bör liksom f. n. stå en ordförande och en vice ordförande. På ordföranden ankomraer del att leda arbeiei på avdelningen och svara för kontinuiteten och enhetligheten såväl inom avdelningen som i förhållande till övriga avdelningar. Vid de flesta muntliga förhandlingarna presiderar ordföranden. Hans arbetsuppgifter är följaktligen ansvarsfulla och maktpåliggande och höga kompetenskrav måste ställas på honom. Komraittén framhåller att ordförandena bör rekryteras bland de skickligaste av landets förvaltningsrättsligt kunniga domare och tjänstemän. Tjänstens betydelse och det ansvar som följer med den är av sådan art atl den bör jämställas med lagmanstjänst i hovrätt. Också för att tjänsterna skall bli
3 — 11564
34 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
konkurrenskraftiga i förhållande till förvaltningens och den allmänna domarbanans tjänster är det viktigt alt de inte sätts i lägre lönegrad än lagmanstjänsterna. Tjänstetiteln bör vara lagman.
Även vice ordföranden har en viktig uppgift på avdelningen. Han deltar i sammanträde alla sessionsdagar utom en och är själv ordförande en dag. Med ordföranden delar han ansvaret för kontinuiteten och enhetligheten i avdelningens rättskipning. Kommittén anser att lönen inte bör väsentligt understiga ordförandens och inte vara lägre än den som tillkommer vice ordförande i hovrätt.
Kammarrättsråden bör liksom f. n. ha samma lönegradsplacering sora hovrättsråden.
Enligt kommitténs mening bör del för behörighet som ledamot i kammarrätt fordras lagfarenhet. Härutöver bör fordras praktisk erfarenhet av döraande verksamhet genom tingsmeritering eller likvärdig tjänstgöring på länsstyrelse, hos åklagare, kronofogde e. d. Också erfarenhet från dömande i överrätt bör som regel ingå bland meriterna. Kommittén anser dock att meritkraven bör formaliseras i minsta möjliga mån. Det är värdefuUl att tjänsterna hålls öppna åt olika håll, så att de kan rekryteras bland jurister från skilda verksamhetsfält inom förvaltningen och domstolsväsendet. Endast på det viset får man den allsidiga sammansättning en domstol med elt så brett målregister som den nya kammarrätten bör ha.
När ett kammarrättsråd får tjänstledighet för att fullgöra ett offentligt uppdrag raåste platsen fyllas med en annan domare. Vid kortare ledigheter bör en fiskal kunna adjungeras. Under längre ledigheter bör däremot mera permanenta åtgärder vidtas. Härför erfordras ell antal extra ordinarie assessorer. Kommittén förordar att man härvid går över till det system sora nu gäller i hovrätterna med extra ordinarie assessorer som reservdomare. Förutora att det ger lönemässig likställighet mellan kammarrätt och hovrätt är det lättare att administrera än ett vikariatssystem, som fordrar att tjänsterna ledigförklaras etc. Det är vidare av stor betydelse för rekryteringen till kammarrätt att extra ordinarie assessorstjänster finns som befordringstjänster för fiskalerna.
Kommitténs förslag till ny kammarrättsorganisation innebär att antalet juristtjänster ökas med ungefär 25 "/o. Vid första påseende kan ökningen synas betydande. Den måste dock, framhåller kommittén, ses mot bakgrund av den avsevärda överbelastning i förening med stark eftersläpning som sedan årtionden har bestått i både regeringsrätten och kammarrätten och som rimligtvis inte bör få fortsätta. Utvidgningen föranleds av dels de nya arbetsuppgifterna, dels behovet av ytterligare beredningstid för kammarrättens nuvarande mål. Av fyra nya avdelningar behövs närmare tre för de nya målen och resten som en allmän förstärkning, bl. a. med hänsyn till det väsentligt ökade antal muntliga förhandlingar som kommittén räknar med. Det är inte fråga om en större expansion än som motsvarar de ökade krav
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 35
som den offentligrättsliga utvecklingen ställer på den administrativa rättskipningen, och det gäller atl lillgodose under många år samlade behov både i regeringsrätten och i kammarrätten.
Kommittén tänker sig att drygt hälften av de 44 nya ledamotstjänsterna skall kunna rekryteras inom kammarrättens egna led. Återstoden bör besättas med jurister utanför kammarrätten med erfarenhet av de nya målgrupper som skall föras till domstolsorganisationen.
Rekryteringen från botten anser kommittén inte behöva möta några svårigheter i de nya kammarrätterna med deras vidgade arbetsfält samt förbättrade ekonomiska villkor och befordringsförhållanden.
Medverkan av icke-jurister
Kommittén anser atl av kammarrättens nuvarande mål inga andra än fastighetstaxeringsmålen är sådana att en fackmannamedverkan skulle vara till mera påtaglig fördel för rättskipningen. Däremot finner kommittén att sådan medverkan bör övervägas beträffande några av de tillkommande mål-gmpperna.
En sådan målgrupp är barnavårds- och nykterhets vårdsmålen. I dessa spelar vårdsynpunkter och allmänt sociala överväganden en särskilt betydelsefull roll vid sidan av den rent juridiska bedömrungen.
Kommittén framhåUer atl även om det i och för sig finns större anledning att anlita icke-jurister i första instans än i en besvärsinstans som kammarrätt så måste det beaktas att särskilt under de närmaste årtiondena endast få av kammarrätternas ledamöter kommer att ha praktisk erfarenhet av socialt arbete. Den bristande kännedomen kan av praktiska skäl kompenseras bara i begränsad mån genom att företrädare för socialvården kallas in och hörs från fall till fall. Det är vidare mycket viktigt att kammarrätternas avgöranden möts med förtroende på delta nya och särskilt ömtåliga område. Under sådana förhållanden är det enligt kommitténs mening en näraliggande utväg att i de aktuella målen låta företrädare för social erfarenhet ingå i kammarrätt vid sidan av juristledaraöterna. Framför allt kommer här i fråga socialförvaltningens tjänstemän och ledamöterna inom berörda kommunala nämnder och länsnämnder. Kommittén föreslår att barnavårdsmål och mål enligt lagen om nykterhetsvård skall behandlas av tre juristledamöler och två särskilda ledamöter som är förtrogna med ämnena.
De mål enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna som kammarrätten avgör redan nu angår ekonomiska tvister. Visserligen kan medverkan av socialt sakkunniga ibland behövas också i de målen men behovet är inte lika genereUt som i målen om omhändertagande. Kommittén anser att det här bör stå domstolen fritt att besluta i vad mån socialsakkunniga ledamöter bör till-kaUas.
F. n. står en särskild skogssakkunnig person och en särskild bokförings-
36 Kungl. Moj:ts proposition nr 30 år 1971
sakkunnig person till kammarrättens förfogande. Dessa sakkunniga får delta i överläggningarna men inte i besluten. Kommittén föreslår att sådana fasta sakkunniga skall förordnas också framdeles men stryker under att deras utlåtanden bör komma lill stånd på etl sådant sätt, skriftligen eller vid muntlig förhandling, att parterna vet om dem och har möjlighet bemöta dem.
Specialrollar, specialavdelningar, cirkulation m. m.
Systemet med specialrollar och specialdivisioner för vissa av kammarrättens nuvarande mål syftar lill atl säkerställa en enhetlig rättskipning på ifrågavarande områden. Enhetlighet i bedömningen är givetvis särskilt angelägen när del gäller de mål vari kamraarrält dömer sora sista instans. Det innebär också en rationalisering att samla alla mål av en viss typ hos en eller ett par ledamöter sora får specialisera sig på ifrågavarande rätlsoraråde. Samtidigt kan det inge betänkligheter att endast ett begränsat antal ledamöter får erfarenhet av målen. Allmänt sett är det önskvärt all alla ledamöter skall vara kompetenta att döma i alla typer av mål. Den negativa effekten av specialro-telsystemet kan neutraliseras genom att ledamöterna cirkulerar mellan avdelningarna och specialrotlarna byter innehavare med jämna mellanrum. Efter hand som cirkulationen har fullbordats bör specialrotelsyslemel också kunna avvecklas för åtskilliga målgrupper. Kommittén stryker under atl mål inte bör behålla egenskapen av specialraål längre än nödvändigt raed hänsyn till de speciella problem sora hänger saraman med omorganisationen.
Principerna för fördelning av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och förvaltningsdomstol
Förvaltningsdomstolskoraraitléns betänkande innehåller ett förslag till fördelning av besvärsärenden raellan Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domstol. Vid utarbetandet av detla förslag har komraittén hämtat ledning i ett av f. d. justitierådel Seve Ekberg år 1959 avgivet belänkande Kompetensfördelningen av adrainistrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4) samt i remissyttrandena över detta betänkande.
Ekbergs förslag
I Ekbergs förslag framhölls att lagstiftningen om regeringsrättens kompetens hade som huvudsakligt ändamål att skapa rättstrygghet. Vid fördelningen av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten borde i försia hand behovet av rättsskydd beakias. Det kunde inte alltid förväntas att rättsskyddsbehovet blev tillbörligen tillgodosett vid handläggningen av besvärsärenden inom departement och regering. Till
Kungl. Muj:ts proposUion nr 30 år 1971 37
detta kom alt regeringens avgöranden enligt gemene mans uppfattning — med rätt eller orätt — lätt fick sken av alt påverkas av politiska hänsyn.
Rättsskyddssynpunkten fick dock inte ensam vara bestämmande. Hänsyn måste också tas lill allraänna intressen. I vissa fall kunde behovet av rättsskydd jämfört med ett allmänt intresse av att målet skulle handläggas av regeringen vara så ringa alt rättsskyddsintresset borde vika. För att vinna enhetlighet i rättskipningen var det vidare angelägel att undvika att grupper av raål, vilka hade elt naturligt samband, splittrades i sista instans. Andra praktiska skäl kunde också göra sig gällande vid fördelningen. Framför allt borde man eftersträva enkelhet och reda i uppräkningen av de mål som skuUe handläggas av regeringsrätten, i den mån det kunde ske utan att andra väsentliga intressen uppoffrades.
Mål angående förvaltningsförordningar och andra beslut av generell räckvidd borde prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, efiersom sådana beslut kunde betraktas som ett utflöde av Kungl, Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt. Likaså borde besvärsmål rörande beslul av adminislraliv myndighet, som avsåg rättsförhållande av privaträttslig natur mellan staten och enskild, avgöras av Kungl. Maj:t i slatsrådet. Härigenom förebyggdes att ett avgörande av regeringsrätten kunde komma i konflikt med allmän domstols dom. I båda dessa fall kunde dock undantag komma i fråga. På Kungl. Maj:t i statsrådet borde också ankomma alt handlägga mål som huvudsakligen rörde lämplighets- och ändamålsenlighetsfrågor.
I mål som gällde rayndighets beslut att i särskilt fall meddela någon påbud att göra, tåla eller underlåta något (individuella påbud) var det enligt Ekbergs raening väsentligen fråga både om ingripande mot enskild person, som påkallade rättsskydd, och ora rättstillämpning. Sådana mål borde därför handläggas av regeringsrätten.
Mål som gällde tillstånd atl bedriva viss verksamhet kunde enligt Ekberg delas upp i två grupper. Den ena avsåg sådana fall då del var meningen, att den som uppfyllde vissa i författningen angivna villkor hade elt rättsanspråk att få utöva verksamheten. Läget kunde vara detla även om bland förutsättningarna för tillstånds meddelande ingick att sökanden skulle vara lämplig eller skickad för verksamheten. Besvärsmål angående meddelande av tillstånd av denna typ borde enligt Ekbergs mening avgöras av regeringsrätten.
Den andra gruppen avsåg sådana mål, i vilka den enskilde inte syntes äga något lagligt grundat anspråk på att få tillståndet. Avgörande faktorer vid tillståndsgivningen var i sådana fall inte bara sökandens kvalifikationer eller allmänna lämplighet för verksamheten utan framför allt om verksamheten från allmänna synpunkter befanns behövlig eller lämplig. Sådana raål ansåg Ekberg böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Mål om inskränkning i eller återkallelse av ett för särskilt fall meddelat tillstånd eller godkännande till viss verksamhei eller användning m. m.
38 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
ansågs röra en rättsfråga och borde därför enligt Ekbergs mening avgöras av regeringsrätten, även om mål om beviljande av rättigheten eller förmånen prövades av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Beträffande vissa grupper av mål föreslog Ekberg, att målen visserligen skulle avgöras i konselj men att regeringsrätten skulle obligatoriskt avge utlåtande i dem. Det rörde sig här om mål, i vilka det rättsliga inslaget var starkt men där regeringen och förvaltningsmyndigheterna ändå ansågs böra ha ett betydande mått av handlingsfrihet på grund av målens sammanhang med den allmänna politiken.
Ekbergs förslag innehöll liksom gällande lag en uppräkning av de mål som skulle handläggas av regeringsrätten. Målbeskrivningen var dock i en del fall mera vittomfattande och allmänt hållen än den i regeringsrättslagen nu förekommande. Härigenom skilde sig Ekbergs enumerationsteknik avsevärt från den teknik, som hittills tillämpats i regeringsrättslagen.
Yttranden över Ekbergs betänkande
över Ekbergs betänkande inhämtades yttranden från ett stort antal myndigheter och organisationer. I utlåtandena blev de av Ekberg föreslagna huvudlinjerna för kompetensfördelningen i allmänhet tillstyrkta eller lämnade utan erinran. I ett betydande antal yttranden framfördes dock kritiska synpunkter mot större eller mindre delar av förslaget.
Ett stort antal yttranden gav uttryck åt uppfattningen att regeringsrättens kompetensområde skulle bli alltför vidsträckt enligt Ekbergs förslag. Beträffande bagatellmål och mål där rättsfrågan normalt var av enkel beskaffenhet ansåg ett flertal remissinstanser, att departementsbehandlingen var en mera ändamålsenlig prövningsväg än föredragning och avgörande inför en avdelning av fyra eller fem regeringsråd. Ekbergs bild av departementsbehandlingen av besvärsärenden kritiserades av flera remissinstanser.
Ett särskilt fall som tilldrog sig uppmärksamhet var när i en författning beslutanderätten i ett visst ämne hade tillagts Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:l bestämde. Regeringsrättens flesta ledamöter ansåg att besvär över sådan delegerad beslutsgivning, oavsett förekommande rättsliga inslag, normalt borde prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Annars utsatte man sig för risken alt regeringen skulle kunna reagera mot regeringsrättens bedömning genom att helt enkelt återkalla det förordnande varigenom beslutanderätten hade överförts till underordnad myndighet.
Förslaget att regeringsrätten skulle handlägga flertalet mål om individuella påbud berördes i ganska många yttranden. Å ena sidan ansåg vissa remissinstanser att föreslagna undantag från regeln borde utgå. Å andra sidan förordade ett flertal myndigheter och regeringsrättens flesta ledamöter större eller mindre begränsningar i regeringsrättens behörighet jämfört med Ekbergs förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 39
Ekbergs uppdelning av ärenden ora meddelande av tillstånd mötte gensagor på vissa håll. JK fann det osäkert, ora etl rättsanspråk kunde anses föreligga i den omfattning som Ekberg hade ansett och om i samtliga fall det sakligt sett bästa resultatet uppnåtts. Även om en författning inte direkt gav vid handen att prövningen av tillståndsfrågan var avsedd all vara mera obunden, var detta kanske ändå fallet. Det syntes ocksä antagligt, att i författningarna kriterierna för meddelande av tillstånd ofta hade beslämts utan tanke på några konsekvenser med avseende på kompetensfördelningen. Liknande synpunkter framfördes av ö., som därutöver framhöll all regeringen borde avgöra tillståndsärenden, vilka hade ett nära saraband med uppgiften att sörja för allmän ordning och säkerhet, saml att Ekbergs uppdelning av ärendena i en del fall hade lett till en olycklig splittring av närbesläktade mål.
Förslaget rörande mål om återkallelse av eller inskränkning i individuella tillstånd behandlades i ett flertal yttranden. Några remissinstanser, såsom Sveriges advokatsamfund och Sveriges grossist förbund, tillstyrkte förslaget. Det kritiserades däremot av bl. a. JK, ÖÄ, länsstgrehen i Stockholms län och kommerskollegium. Från kritikernas sida framhölls bl. a. att vid prövningen måste beaktas samma omständigheter som vid meddelande av tillstånd. Man pekade också på den faktiska likheten mellan återkallelse av tillstånd och vägran att förlänga ett tidsbegränsat tillstånd.
Förslaget om obligatoriskt hörande av regeringsrätten i vissa grupper av ärenden som avgjordes av Kungl. Maj:t i statsrådet avstyrktes av regeringsrättens flesta ledamöter. De påtalade det dubbelarbete som förslagel medförde och framhöll vidare bl. a. att det rättsliga inslaget var av mycket olika styrka i olika mål och att målen ej sällan skulle fördröjas i onödan. Lämpligare var därför att Kungl. Maj:t genom särskilt förordnande inhämtade regeringsrättens utlåtande när bedömningen i det enskilda fallel ansågs erbjuda betydande rättsliga svårigheter. Å andra sidan framhölls från näringslivets håll att rättssäkerheten kunde komma att äventyras så länge regeringsrältens prövning inte var obligatorisk i alla de enskilda fall där rättsfrågan var av särskild vikt.
I flera yttranden framhölls att den av Ekberg använda enumeralionstek-niken, som innefattade målbeskrivningar med prägel av generalklausuler, ökade svårigheterna att avgöra om ett visst raål skulle behandlas av regeringsrätten eller av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommitténs förslag
I sitt förslag till fördelning av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domslol utgår kommittén, i överensstämmelse med gällande rätt, från grundsatsen att raål i vilka rättsfrågorna normalt framstår som det väsentliga skall handläggas av administrativ domstol, medan
40 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
ärenden i vilka lämplighetsfrågorna regelmässigt dominerar skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Vissa undantag föreslås dock från principen.
Hänsyn raåste enligt kommitténs uppfattning tas till de allmänna iniressen som gör sig gällande i förvaltningsärendena. I sådana typer av besvärsärenden, där avgörandet måsle träffas med hänsyn väsentligen lill försvars-, ordnings-, säkerhets-, allmänekonomiska eller andra statsnyltosynpunkter, bör beslutanderätten i allmänhet ligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet, som i stort sett har det högsta ansvaret på hithörande områden.
I den förstnämnda grundsatsen bör enligt kommitléns mening vidare den jämkningen göras att domstolsprövningen i princip förbehålls sådana grupper av mål som i allmänhet är av någon större betydelse för den enskilde. Besvärsärenden, i vilka rättsfrågan normalt är av enkel beskaffenhet och vilka samtidigt är av mindre vikt bör hänskjutas till den friare, enklare och snabbare prövning som sker i statsdepartementen. En prövning i departementen får anses vara tillräcklig i bagatellärenden, även om dessa skulle vara av mera juridisk nalur. Departementsbehandlingen kan också stundom vara att föredra i ärenden, där det är av särskild vikt att få ett snabbt avgörande i saken. Kommittén erinrar i sammanhanget om att den reella föredragningen och prövningen av besvärsärenden i departementen regelmässigt sker inför vederbörande expeditionschef eller chef för sakenhet under sådana omständigheter alt god juridisk sakkunskap är företrädd. Kommittén anser inte att det finns skäl att påstå att den svenska departementsbehandlingen av besvär skulle vara otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt, låt vara att behandlingen i en domstol på grund av sakens natur torde erbjuda bättre garantier för en självständig, djupgående och allsidig prövning speciellt från juridiska synpunkler.
I en författning kan beslutanderätten i visst ämne ha tillagts Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t besiämmer. När i etl sådant fall beslutanderätten delegerats av Kungl. Maj:t till underordnad myndighet, talar enligt kommitténs uppfattning övervägande skäl för att besvär över myndighetens beslut skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, även om ärendet är av rättsUg nalur. Undanlagsvis bör dock avsteg från denna regel kunna komma i fråga.
De allmänna riktlinjer för kompetensfördelningen mellan regeringen och .administrativ domstol, som Ekberg drog upp, finner kommittén i stor utsträckning leda till gott resultat. På en del punkter anses dock den av Ekberg använda metoden medföra, att till administrativ domstol hänskjuts ärenden, som lämpligen bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Kommittén anser sålunda att Ekberg i ärenden angående meddelande av tillslånd har fäst alltför stor vikt vid utformningen av vederbörande författning och därigenom ofta ulan tillräckligt fog har kommit till slutsatsen att det sökta tillståndet var elt rättsanspråk och därför borde höra under förvaltningsdomstol. Vidare anser kommittén den föreslagna regeln om mål
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 41
angående återkallelse av eiler inskränkning i tillstånd m. m. inte la tillräcklig hänsyn till det sakliga samband som finns mellan ärenden om meddelande och ärenden om återkaUelse av tillstånd. Enligt kommitténs uppfattning kräver enhetligheten i rättstillämpningen alt samma myndighei som regel är slutinstans i alla ärenden som över huvud taget rör tillstånd av visst slag.
Den föreslagna allmänna regeln att mål om individuella påbud, på några undantag när, skall hänföras till administrativ domstols domvärjo anser kommittén också vara alllför vittgående. Regeln tar inte tillbörlig hänsyn till att individuella påbud förekommer i mycket skilda sammanhang och kan vara av starkt skiftande betydelse. Regeln skulle också medföra betydande tUlämpningssvårigheter.
Kommitléns slutsats blir all man inte kan undgå att, obunden av teoretiska betraktelsesätt, genomgå förekommande skilda besvärsärenden grupp för grupp för alt vinna en ändamålsenlig kompetensfördelning. För varje grupp får man bilda sig en föreställning, om ärendena är av den rättsliga karaktär och den betydelse för den enskilde att en prövning i rättskipningens form kan anses påkallad, eller om i stället lämplighets-, ändamålsenlighets-eller statsnyttosynpunkter dorainerar.
Kommittén understryker atl den lagl sig vinn om att göra bestämmelserna ora kompetensfördelningen enkla och klara och därigenom lällfattUga för parter och myndigheter. Som etl led i denna strävan har kommittén i största möjliga utsträckning införi fullföljdsregler i de olika materiella författningarna.
I stället för Ekbergs förslag om att regeringsrätten obligatoriskt skall höras i vissa grupper av ärenden som avgörs av regeringen förordar kommittén atl Kungl, Maj:t genom särskilt förordnande inhämtar regeringsrättens yttrande i ärenden med betydelsefulla rättsliga problem. Kommittén framhåller atl det ter sig rimligt alt regeringen i ärenden, som skall avgöras i konselj men som innefattar rättsliga problem av större vikt, så långt som möjligt tillmötesgår yrkanden av part att regeringsrätten skall höras.
Ledamöterna Bohman och Petrén beklagar i ett särskilt yttrande-all kommittén på grund av sina direktiv inte kunnat pröva bl. a. möjligheten av en uppdelning av överprövningen på lämplighetsfrågor och på rättsfrågor och därför varit förhindrad atl fritt välja mellan olika för svenska förhållanden länkbara former för alt inpassa elt domstolsmässigt element i förvaltningen.
Bohman anser dessulom i en reservation att kommittén inte tillmätt hänsynen till den enskUdes rättsskydd tillräckligt stor vikt. Bl.a. kritiserar han kommitténs ståndpunkt beträffande mål om inskränkning i eller återkallelse av individuella tillstånd. Han anser att sådana mål liksom besvär över beslul om vägran att förlänga elt tidsbegränsat tillstånd bör handläggas av administrativ domstol.
42 Kungl. Moj:is proposition nr 30 år 1971
Remissyttrandena
Principerna för en omorganisation av förvaltningsrättskipningen hos regeringsrätten och kammarrätten
Förvaltningsdomstolskomraitléns förslag har i det stora hela fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. I flera yttranden understryks starkt behovet av en reform på förvaltningsrättskipningens område. De femton regeringsråden framhåller sålunda att anhopningen av mål i regeringsrätten och den därmed följande förseningen i avgörandena har blivit så avsevärda till följd av förvaltningsmålens starkt ökade betydelse inom rätts-livet och avsaknaden av effektiva fullföljdsspärrar, atl domstolens möjligheter att verka som prejudikatinstans starkt försvårats. De anser att förseningarna måste inge allvarliga betänkligheter också från synpunkten av den enskUdes rättsskydd. Att viktiga skattemål kan få ligga och vänta på sin tur i fyra å fem år efter det att de är färdiga för föredragning betecknar de som djupt otillfredsställande. JO framhåller att den betydande tiUström-ning av mål till regeringsrätten, som på grund av förvaltningslagstift-ningens utvidgning, samhällsutvecklingen och gällande fullföljdsregler skett och sker, i väsentlig grad försvårar för domstolen att fullgöra sin prejudikat-bUdande funktion. Understundom kan, fortsätter JO, regeringsrättens motiveringar till meddelade beslut vara så knapphändiga att missförstånd lätt uppkommer rörande beslutens innebörd. JO anser det angeläget att sådana anledningar till oriktig eller oenhetlig praxis hos underinstanserna undanröjs och att regeringsrättens arbete över huvud kommer att verksamt främja fast och enhetlig rättstillämpning. Enligt JO:s mening framstår det som en trängande nödvändighet alt en reform i fråga om regeringsrältens ställning och uppgifter snarast möjligt genomförs.
I flera remissyttranden uttalas lovord över komraitténs arbete. JK finner det mycket tillfredsstäUande att de komplicerade frågor som uiredningen har haft att ta upp har utretts grundligt och allsidigt. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att kommitténs betänkande genomgående präglas av stor omsorg och noggrannhet och att det är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
Huvudlinjerna i kommitténs förslag accepteras i huvudsak av flertalet remissinstanser. De femton regeringsråden anser det från många synpunkter beklagligt att så förhållandevis snäva fullföljdsbegränsningar som kommittén har föreslagit skall behöva vidtas. Dessa regeringsråd finner emellertid uppenbart atl de nuvarande förhåUandena inte kan godtas vare sig från rättssäkerhetssynpunkt eUer från andra aUmänna synpunkter. Vill man på längre sikt ge regeringsrätten tiUbörliga möjligheter atl verka som prejudikatinstans, minska väntetiderna i regeringsrätten och skapa utrymme för ökad muntlighet där, synes den av kommittén anvisade vägen vara den enda framkomliga. De finner också kommitténs förslag i det stora hela väl avvägt. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser alt kommittén har lagt
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 43
fram ett utmärkt förslag, som alla bör kunna vara överens om. Hovrätten understryker att regeringsrättens roll i rättskipningen bör vara att svara för rättsutvecklingen främst genom vägledande prejudikat. En förutsättning härför är, att en domsiolsinslans på mellanplanet får tillräcklig kapacitet. En granskning av vad kommittén har föreslagit i detta hänseende ger inte hovrätten anledning till någon erinran, och hovrätten anser därför att förslaget bör genoraföras. Hovrätten förklarar sig endasl vilja varna för att man genom nedprutning av förslaget blott gör en halvhjärtad reform och sålunda omöjliggör att det eftersträvade resultatet nås. Framför allt bör kammarrättsorganisationen vara sådan, alt regeringsrätten kan upprätthålla en ytterst sträng gallring vid tillståndsprövningen.
Kammarrätten framhåller att den administrativa besvärsorganisationen också lider av andra brister än den överbelastning av regeringsrätten som närmast föranlett kommitténs tillsättning. I vissa fall finns det fyra instanser men i andra fall endast två instanser utan att denna skillnad kan motiveras rationellt. Vidare avgörs vissa besvärsmål i sista instans av t. ex. kammarrätten, medan andra mål alltid får föras upp till regeringsrätten utan all de senare kan påslås vara mera svårbedömda än de förra. Dessa och andra inadvertenser är en följd av alt önskemålet om likformighet och ändamålsenlighet inte har beaktats tillräckligt när inslansordningsfrågorna hittiUs har lösts i lagstiftningen. Kammarrätten hälsar därför med tillfredsställelse att kommittén har försökt att åstadkomma ett samlat grepp över hela problemkomplexet.
En del remissinstanser — däribland Sveriges advokatsamfund och en rad organisationer med anknytning till näringslivet, såsom SAF och Sveriges industriförbund — beklagar alt kommittén på grund av sina direktiv har varit förhindrad att behandla det administrativa rättsskyddet i ett vidare perspektiv och därvid ta upp bl. a. frågan om generell möjlighet till domstolsmässig överprövning av förvaltningsbeslut. Emellertid motsätter sig dessa remissinstanser i regel inte en reform inom den ram som har gällt för kommitténs arbete. I samband därmed framhålls från näringslivshåll att en mera djupgående reform skulle kräva mycket omfattande organisatoriska förändringar.
En del remissinstanser förordar även andra metoder än den som kommittén har föreslagit för att lösa problemen med arbetsläget i regeringsrätten. 1 några fall, såsom i de fgra regeringsrådens yttrande och i regeringsrådet Klackenbergs yttrande, anses att lösningen bör ske helt efter andra linjer än den kommittén har stannat för. Dessa regeringsråd förordar alt man i syfte att minska måltillströmningen till regeringsrätten dels flyttar bort vissa målgrupper från domstolen, dels inför en särskild fullföljdsavgift, dels skärper nuvarande fullföljdsbegränsande regler i skatlemål genom en höjning av summa revisibilis eller på annat sätt. De fyra regeringsråden föreslår dessutom att talan i skattemål inte skall få fullföljas till regerings rätten, om den gäller värderingsfrågor.
Som skäl för sitt avstyrkande av förslaget om allmän tillståndsprövning
44 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
hänvisar de fyra regeringsråden till konsekvenserna från rättskipningssynpunkt av en sådan ordning. Dessa måste bedömas bl. a. mot bakgrunden av hur slor ändringsfrekvensen är i de mål som nu avgörs av regeringsrätten. För skallemålens del torde ändringsprocenten vara omkring 30. Om antalet avgjorda skaltemål uppskattas till ca 2 000 per år, innebär delta att besvären leder till ändring i taxeringen i 600 mål. I andra målgrupper är ändringsfrekvensen lägre, men det är ulan vidare klart alt det sammanlagda antalet mål, vari regeringsrätten ändrar kammarrättens utslag, betydligt överstiger det antal mål, som enligt kommitténs beräkningar skulle släppas fram till fullständig sakprövning. Prejudikalbildning är visserligen, fortsätter dessa regeringsråd, en viktig uppgift för regeringsrätten men minst lika viktig är dess uppgift alt skipa rätt oavsett prejudikatbildning. De anför vidare atl åtskilliga målgrupper i regeringsrättens nuvarande målregister omfattar ett så litet antal mål, att man måste räkna med alt efter genomförandel av en ordning med allmän tillståndsprövning många målgrupper inte blir representerade alls eller endast med enstaka mål bland de 450 mål som kommittén har beräknat skall släppas fram tUl slutlig prövning i sak av regeringsrätten. Domstolen kommer då att sakna tillräcklig erfarenhet och överblick av det aktuella rättsområdet för alt på ett lillfredsslällande sätt kunna vägleda praxis. Slutligen erinrar dessa regeringsråd om atl regeringsrätten har fått avsevärt förbättrade möjligheter att snabbare avveckla sin raålbalans genom utökningen med en fjärde avdelning år 1967. Även om erfarenheterna från tidigare utökningar av regeringsrätten manar till försiktighet, anser de det rimligt att avvakta utvecklingen under de närmaste åren innan slutlig ställning tas till kommitléns enligt deras mening mycket långtgående förslag om begränsning av möjligheterna att i förvaltningsfrågor få saken prövad av regeringsrällen. Regeringsrådet Klackenberg anför i stora delar liknande synpunkter. Om prejudikatbildningen blir regeringsrättens dominerande uppgift, gör man enligt hans uppfattning prejudikatbildningen till något betydligt märkvärdigare än den egentligen behöver vara i förvallningsrättskipningen och får i gengäld en lägre standard än hittills på den sakliga prövningen av målen genom atl det slutliga avgörandet i flertalet fall förläggs lill en instans under regeringsrätten. Inom vissa målgrupper, t. ex. raål om tvångsintagning av alkoholmissbrukare och omhändertagande av barn och ungdom för samhällsvård, skulle det enligt hans mening kännas särskilt stötande att vara tvungen att avvisa sakprövning och inte kunna ratta tiU felaktiga beslut, därför att målel inte är av intresse från prejudikatsynpunkt eller eljest så speciellt kvalificerat att talan skall prövas enligt de föreslagna beslämmelserna. Han anser också, att det föreslagna syslemet kan väntas medföra större processkostnader för den rätlssökande allmänheten och att en ofta framhållen fördel hos förvaltningsprocessen framför den allmänna domstolsprocessen, nämligen att kostnaderna för de klagande är små och att man inte riskerar att vid avslag få betala
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 45
den andra parlens rättegångskostnader, i belydande grad går förlorad om komraitténs förslag genomförs. Hän anser nämligen de föreslagna dispensreglerna så svårbedömbara och abstrakta all de i allmänhet tvingar de klagande i regeringsrätten att anlita advokat för att ha en rimlig möjlighet atl få sina mål sakprövade.
Bland de målgrupper, som de fyra regeringsråden anser böra flyttas bort från regeringsrätten, nämner de först och främsl körkortsmålen. De anser också att det kan övervägas alt flytta bort även vissa mindre målgrupper, framför alll mål om löner och bidragsförskott. Uppfattningen att regeringsrätten inte bör vara högsta instans i körkortsmålen delas av kammarrätten, riksrevisionsverket, JO, länsstyrelserna i Jönköpings, Värmlands och Gävleborgs län samt SACO. Hovrätten över Skåne och Blekinge, kommerskoUegium, Sveriges advokatsamfund, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Motorbranschens riksförbund föreslår alt fråga om återkallelse av körkort sora har samband med ansvarslalan vid allmän domstol skall prövas i ansvarsmålet vid den allmänna domstolen.
Statskontoret, riksrevisionsverket, kommerskollegium och länsstyrelsen i Jönköpings lån föreslår en närraare undersökning av möjligheterna all flytta bort ytterligare målgrupper från regeringsrätten.
Endasl kommerskollegium anser att del finns skäl att överväga att bryta ut skattemålen till behandling av en särskild högsla skattedomstol.
De fyra regeringsråden och regeringsrådet Klackenberg anför till förmån för införandel av en särskild fullföljdsavgift för den som vill föra talan i regeringsrätten, att en sådan avgift av måttlig storlek måste antas få parterna atl länka efter om del finns tillräckliga skäl att klaga. Kravet på fullföljdsavgift skulle enligt deras mening sannolikt i avsevärd mån hejda tillflödet av mindre vikliga mål. De anser att fullföljdsavgift dock inte bör komma i fråga i mål om administrativa frihelsberövanden och i disciplinmål. De sätter också i fråga ora inte undantag bör föreskrivas för mål om sociala förmåner.
1 flera yttranden framhålls viklen av en förstärkning av instanserna under regeringsrällen. ÖÄ, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Skaraborgs och Västerbottens län samt länsförvaltningsutredningen och landskontorsutredningen m. fl. anser att ett genomförande av länsför-valtningsutredningens förslag i betänkandet Länsförvaltningen (SOU 1967: 20), som bl. a. går ut på medverkan av medborgerliga representanter i länsstyrelsernas förvaltningsrättskipande verksarahet, har betydelse i sammanhanget. Flera remissinstanser hävdar bestämt, att en ombildning av prövningsnämnderna till skatterätter i enlighet med landskontorsutredningens förslag i betänkandet Skatteförvaltningen (SOU 1967:22) måste genomföras samtidigt som eller i god lid innan förslaget om en allmän tiUståndsprövning vid fullföljd av talan i skatlemål till regeringsrätten förverkligas. De femton regeringsråden framhåller alt det får anses vara en förutsättning
46 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
för att en allmän tillståndsprövning skall kunna omfatta också skattemålen, att förslaget om inrättande av länsskatteräller i någon form kommer till utförande. Samma uppfattning kommer till uttryck i yttrandena från bl. a. ÖÄ, lånsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Älvsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län, handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svenska landstingsförbundet samt en lång rad organisationer med anknytning till näringslivet och jordbruket.
Ett stort flertal remissinstanser, bland dem de femton regeringsråden, kammarrätten, de flesta länsstyrelserna, Sveriges advokatsathfund och många näringslivsorganisationer, tillstyrker kommitténs förslag om att kamraarrält skall bli allmän mellaninstans. Kammarrätten framhåUer att det ligger nära till hands alt la fasta på de värden som ligger i atl det inom dorastolen under dess flerhundraåriga verksamhet som landets största riksdomstol har utbildats fasta rättstraditioner och samlats ett stort erfarenhetsmaterial. Av väsentlig betydelse är också kammarrättens förtrogenhet med utbildningen av unga jurister för insatser inom det administrativa rättsväsendet.
Endast ett par remissinstanser ifrågasätter om det inte borde finnas skilda domstolar för skattemål resp. för övriga förvaltningsmål.
Kommerskollegium, ÖÄ, länsstyrelsen i Stockholms lån, JO och SACO avstyrker införandet av en allraän mellaninstans i förvaltningsrättskipningen. JO framhåller att en utökning av instanskedjan är förenad med vissa mycket allvarliga olägenheter. Redan den nuvarande förvaltningsapparaten är tung, och den har växt fram efter hand utan att det har skett någon allmän organisatorisk översyn. JO finner det redan från mera allmänna rationaliseringssynpunkter föga tilltalande att bygga ut systemet med ytterligare en instans. Enligt JO:s uppfattning är det framför allt från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att instanskedjan inte förlängs. Betydelsen av att ha tillgång till en säkert men långsamt och omständligt arbetande instanskedja får alltså inte överbetonas. För den enskilde medborgaren är det och måste det vara ett huvudintresse all kunna komma till sin rätt inom rimlig tid och att inte behöva föra en sak genom alltför många instanser. Olägenheterna av en lång instanskedja betonas också av patent- och registreringsverket och trafikmålskommittén. Vidare berörs de av JK, Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, kammarrätten, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Uppsala, Gävleborgs och Västerbottens län, domstolskommittén, landstingsförbundet och TCO.
Närmare om prövningstillstånd
Allmänt om tillståndsprövning
Förvaltningsdomstolskommitténs förslag till regler om prövningstillstånd har föranlett delade meningar bland remissinstanserna. Förslaget lämnas utan erinran av bl. a. Svea hovrätt, socialstyrelsen, statskontoret, allmänna
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 47
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, femton länsstyrelser, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, SAF, HAO och Svenska bankföreningen. Vidare godtar kommerskollegium och JO de föreslagna reglerna såvitt gäller skattemål.
Några remissinstanser uttalar sympatier för restriktivare regler om prövningstillstånd än kommittén har föreslagit och är därvid inne på tanken att göra regeringsrätten till en raer eller mindre renodlad prejudikalinstans. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det kan övervägas om inte denna synpunkt bör drivas så strängt atl dispens på annan grund än prejudikatintresse i allmänhet inte bör kunna ges. Därigenom borde antalet regeringsråd efter hand kunna minskas till ungefär det som fanns från början. Liknande synpunkter kommer till uttryck i trafikmåhkommitténs och domstolskommitténs yttranden.
Flera remissinstanser vill ha generösare regler om prövningstillstånd än kommittén har föreslagit när del gäller annat än prejudikat- och intresse-fall. En del av dessa remissinstanser uttalar sig för en ordning med ändringsdispens av samma slag som i rättegångsbalken. Hit hör bl. a. JK, kammarkollegium, länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län. Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, Sveriges advokatsamfund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruks förbund, Sveriges skogsägare-föreningars riksförbund, RLF och TCO. JO anser alt ändringsdispens skall kunna meddelas i sådana mål som inte är skattemål. Enligt JO:s förslag skall dessa mål inte passera kammarrätt.
Som skäl för att ändringsdispens bör ingå i systemet anförs i allmänhet att anledning saknas att göra rätlen lill materiell prövning snävare i regeringsrätten än i högsta domstolen och att kommittén har överdrivit den ökade arbetsbelastning för regeringsrätten som skulle bli följden av en ordning med ändringsdispens. JK finner det betänkligt att inte ha regler om ändringsdispens, som motsvarar rättegångsbalkens, med hänsyn till den utomordentligt stora betydelse som utgången i skatte- och andra förvaltningsmål kan ha för den enskilde. Sveriges advokatsamfund framhåller att samma möjlighet att få talan prövad i högsta instans bör finnas i administrativa mål och i rättegångsmål inte bara i likformighetens intresse utan också och inte minst från rättssäkerhetssynpunkt. Det skulle vara föga tilltalande ora regeringsrätten av formella skäl saknade möjlighet att meddela prövningstillstånd i mål vari en ändring av det överklagade utslaget framstår som i hög grad sannolik. Kammarkollegium pekar på att den tilltänkta kammarrättsorganisationen skall tillföras ell stort antal nya målgrupper, som är främmande för tjänstemännen i den nuvarande kammarrätten. Med hänsyn härtill ter det sig vanskligt från rätlsskyddssynpunkl att inte öppna möjlighet till ändringsdispens i regeringsrätten.
Andra remissinstanser vill inte göra dispensreglerna så vida som rätte-
48 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
gångsbalkens regler om ändringsdispens men förordar likväl vissa utvidgningar i förhållande till komraitténs förslag. De femton regeringsråden anser alt de av kommittén föreslagna reglerna är förhållandevis hårda. De fram håller alt redan omsorgen om prejudikatbildningen kräver all antalet mål som släpps fram till sakprövning inte blir för litet, eftersom man annars riskerar att regeringsrätten inte behåller tUlräcklig kontakt med olika rättsområden. De vill vidare något starkare än kommittén betona regeringsrättens uppgift att ge en kvalificerad slutprövning i de viktigaste målen. Deras överväganden utmynnar i alt de tillstyrker kommitléns förslag till dispensregler med tillägget alt målels betydelse för klaganden eller någon som han företräder införs som särskUl kriterium för prövningstillstånd vid sidan av kriterierna målets svårbedömlighet, dess allmänna vikt och övriga omständigheter. Som motivering för tillägget anför de alt bland de mål som regeringsrätten har att avgöra finns många, vilkas utgång kan bli hell avgörande för partens — eller i bamavårdsmål hans barns — livsöde eller för hans ekonorai. Elt tillägg av denna innebörd förordas också av kammarrätten, ÖÄ, länsstyrelsen i Stockholms län, landskontorsutredningen och SACO.
Svenska landstingsförbundet ifrågasätter om inte den omständigheten att underinstanserna har kommit till olika resultat borde utgöra dispensgrund.
Kammarrätten förklarar sig endast med tvekan godta att möjlighet till ändringsdispens inte skall finnas. Detta leder till snävare fullföljdsbegränsningar i förvaltningsprocessen än i den allmänna processen. Kammarrättens avgöranden synes dock normalt inte avse frågor av mindre betydelse för den enskilde rättssökande än hovrätternas avgöranden. Inte heller kan det antas atl kammarrätten genom en upprustning enligt kommitléns förslag får sådana resurser att behovet av en allmän bestämmelse om ändringsdispens väsentligen upphör. Kammarrällen godlar likväl kommitténs förslag, därför att mindre långtgående åtgärder skulle vara otillräckliga för all råda bot på det synnerligen olillfredsslällande arbetsläget i regeringsrätten. Om det inrättas flera kammarrätter med skilda domsområden, måste det dock enligt kammarrättens mening övervägas om man kan undvara en ordning med ändringsdispens.
I några yttranden anförs kritiska synpunkler på de föreslagna dispensvill-koren utan att några bestämda ändringsförslag framförs. Riksrevisionsverket anser det svårt att bedöraa vilken verkan de omfattande dispensreglerna kan få i det praktiska domstolsarbetet, bl. a. för utformningen av kammarrättens besvärshänvisningar. Det är angeläget att bestämmelserna blir så entydiga och enkla som möjligt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner det tveksamt, ora tillståndsprövningen bör formbindas i den utsträckning som blir följden av de föreslagna dispens villkoren, och vill förorda »någol friare former» för fullföljden. En liknande uppfattning framförs av ÖÄ och länsstyrelsen i Stockholms län.
Några remissinstanser lar upp frågan om fullföljden lill regeringsrätten i
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 49
de andra mål än faslighelslaxeringsmål som kammarrätten f. n. avgör i sista instans. Kammarrätten anser att förutsätlnirigarria för prövningstillstånd bör vara lika för alla mål. Också de aktuella målen, vari enligt kommitténs förslag endast prejudikat- och Lntressedispens skulle komma i fråga, kan ibland vara av synnerlig vikl för den enskilde, och det kan också förekomma domvilla eller nya bevis i dem. Om man inskränker möjligheterna till prövningstillstånd i raålen, skulle regeringsrättens erfarenhet av dem bli så liten att domstolens prejudikatbildning försvåras. Även länsstyrelsen i Skaraborgs län och domstohkommittén anser att ingen särskild begränsning bör gälla vid fullföljd lill regeringsrätten av mål sora nu stannar i kammarrätten.
Kommitténs förslag atl behålla en beloppsspärr, summa revisibilis, i skal*-temål har vunnil anslutning hos flertalet remissinstanser, däribland rege ringsrättens ledamöter, riksskattenämnden och flertalet länsstyrelser. Flera av dessa remissinstanser vill dock ha kvar de nuvarande beloppsgränsema eller höja dem i mindre grad än kommittén föreslagit. Hit hör bl. a. de femton regeringsråden och riksskattenämnden.
JK, kammarrätten, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Skaraborgs och Gävleborgs län, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsågareföreningars riksförbund och RLF vill hell slopa beloppsspärrarna. Kammarrätten anser att det skulle medföra större olägenheter än fördelar om man lar med regler om summa revisibilis i etl syslem med allmän tillståndsprövning. Skälen för en summa revisibilis i taxeringsmål ter sig helt annorlunda i den nya ordningen än i dagens som inte ställer upp någon annan begränsning i fullföljden lill regeringsrällen. Mot en beloppsspärr talar flera skäl, bl. a. atl den kan göra kammarrättens besvärshänvisningar mycket invecklade och svårläslai
De fyra regeringsråden analyserar i silt yttrande kommitléns beräkningar av den tidsvinst i regeringsrätten som skulle uppstå genom det föreslagna systemet med tillståndsprövning. De kommer därvid till slutsatsen att systemet för skattemålens del skulle fordra längre tid än det nuvarande. De tror vidare att tidsvinsten för övriga mål blir relativt begränsad och ifrågasätter därför om kommitténs beräkningar i fråga om tidsvinst över huvud taget är hållbara.
Närmare om prejudikat- och intressedispens
Kommitténs förslag till uiformning av reglerna ora prejudikat- och intressedispens har i allmänhet godtagits av remissinstansema.
I fråga om prejudikatdispens påpekar de femton regeringsråden att den uppmjukning som kommittén har föreslagit genora att i stället för »synnerlig vikt» kräva bara »vikt» inte får leda till alt prejudikatdispens beviljas t. ex. enbart därför alt kammarrätten i ett vissl fall har dömt i strid med något avgörande i regeringsrätten eller annars har gått ifrån den rådande uppfattningen om innehållet i gällande rätt. I annat fall skulle man på en omväg införa en ändringsdispens.
4—11Ö64
50 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
I fråga om intressedispens påpekar de femton regeringsråden att klagande i skattemål ofta åberopar som skäl för intressedispens att taxeringsfrågan återkommer under flera år. Enligt regeringsrådens mening bör intressedispens inte beviljas av detta skäl, och de förutsätter att någon ändrad innebörd inte är åsyftad med kommitténs förslag. Därmed anser de också klart att intressedispens i skaltemål kommer alt få ett mycket begränsat utrymme vid en allmän tillståndsprövning.
Kammarrätten ifrågasätter om inte regeln om inlressedispens skulle kunna undvaras, eftersora de föreslagna beslämmelserna om dispens med hänsyn tiu målets allmänna vikt och omständigheterna i övrigt i första hand torde tillgodose det praktiska behovet i de fall som regeln ora intressedispens tar sikte på. Det torde också vara svårt för allmänheten att förstå innebörden av ordalagen i bestämmelsen. Enligt kammarrättens erfarenhet har intressedispens, som redan nu finns enligt 98 § 2 mom. taxeringsförordningen, haft ringa eller ingen praktisk betydelse.
Närmare om dispens med hånsyn till målets svårbedömlighet m. m.
Den av kommittén föreslagna utformningen av reglerna om dispens med hänsyn till målels svårbedömlighet m. m. har i allmänhet inte kritiserats av remissinstanserna på annat sätt än att en del av dessa förordat antingen restriktivare eller generösare regler på området.
En allmänt kritisk inställning till utformningen av ifrågavarande regler kommer till uttryck i domstolskommitténs yttrande. Komraittén framhåUer att den enda täraligen fasta hållpunkt som erbjuder sig när det gäller att formulera en dispensregel, som går längre än en ren prejudikat- och intressedispens men inte så långt som till ändringsdispens i full omfattning, är att möjlighet till dispens bör finnas när det föreligger ett sådant förhållande som utgör grund för resning eller domvillobesvär. Den restriktiva generalklausul som förvaltningsdomstolskommittén ställer upp kan ha vissa fördelar, främst att regeringsrätten får ganska stor frihet att i fall då synnerliga skäl förelig- ger medge dispens, även om förutsättning saknas för prejudikat- eller intressedispens. Den allraänt hållna avfattningen av generalklausulen är emellertid inte ägnad att nämnvärt underlätta arbetet med dispensprövning, och det torde därför bli nödvändigt att för varje mål där det blir aktuellt att tillämpa klausulen göra en fuUständig om också summarisk granskning av målet för att se om synnerliga skäl till talans prövning föreligger. Detta kräver betydligt mer arbete än om dispensprövningen endast behöver ta sikte på frågan om målet har prejudikalinlresse eller inte, och man kan därför räkna med att uppnå bara en ganska liten arbetslättnad vid dispensprövningen genom att ersätta rättegångsbalkens bestämmelse om ändringsdispens med den förordade allmänna dispensgrunden. Domstolskomraitlén tror inte heller att regelns restriktiva avfattning kommer all verka särskilt återhållande på klagobenägenheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 51
Av de särskilda kriterier för dispens, som anges i den av förvaltningsdomstolskommittén föreslagna regeln, har särskilt kriteriet målets svårbedömlighet föranlett kritik. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser alt den omständigheten att de rättsliga frågorna i målet är komplicerade inte kan vara ett skäl till dispens, om frågorna saknar prejudikatintresse. Det måste innebära en överskattning av regeringsrätten, om man vill hävda att det förekommer rättsliga frågor i målen som är så svårbedömda att endast regeringsrätten men inte kammarrätten kan bedöma dem tillfredsställande. Så är naturligtvis inte alls fallet. Det är uteslutande när man måste välja mellan flera i och för sig godtagbara lösningar på ett rättsligt problem och valet kan vara vägledande för framtiden som regeringsrättens medverkan är nödvändig. Hovrätten anser inte heller att dispens på grund av målets svårbedömlighet skall kunna medges redan på grund av processmaterialets vidlyftighet. Kammarrätten framhåller att flertalet klagande knappast torde kunna avgöra om ett mål är svårbedömligt. Ifrågavarande dispensgrund torde därför ge anledning till dispensansökningar som inte har utsikt alt vinna bifall. Man kan också fråga sig om det från allmän eller enskild synpunkt är mindre betänkligt om ett felaktigt avgörande sker i ett lättbedömt mål än i ett svårbedömt. Samma uppfattning kommer till uttryck i domstolskommitténs yttrande.
I fråga om dispensgrunden omständigheterna i övrigt framhåller kammarrätten att regeringsrätten rimligtvis bör ha en inte obetydlig frihet när det gäller att tiUämpa reglerna om prövningstillstånd. Som kommittén själv framhåUit har dock denna dispensgrund karaktär av reservbestämmelse, och den måste användas sparsamt. Om tillämpningen skulle bli sådan att den leder till uppfattningen att man på en omväg infört ändringsdispens, är risken slor för att regeringsrätten skulle komma att belastas med alltför många dispensansökningar. Dessutom kunde den missuppfattningen vinna insteg, att regeringsrätten genom all avslå en dispensansökan ställt sig bakom underinstansens avgörande i saken.
Särskilda regler om fullföljd i vissa mål
Remissinstanserna utgår i allmänhet liksom kommittén från att man måste undanta vissa mål från den allmänna instansordningen och låta dem fullföljas till regeringsrätten utan föregående prövning i kammarrätt. I stort sett råder enighet om att undantagen bör ha minst den omfattning som kommittén föreslår, men vidsträcktare undantag förordas från flera håll. De femton regeringsråden, JK, statskontoret och lånsstyrelsen i Uppsala lån godtar uttryckligen att den nuvarande ordningen behålls för vissa valmål, patentmål m. fl., och även Svenska bankföreningen finner komraitténs urval av sådana mål väl avvägt. Riksskattenämnden tiUstyrker förslaget alt mål om förhandsbesked i taxeringsfrågor liksom nu skall gå direkt till regeringsrfit-ten och finner det välbetänkt att målen undantas från dispensprövning.
52 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Frågan om fullföljden i patentmål ocb vissa närslående mål tas upp i patent- och registreringsverkets yttrande. Verket anser liksom kommittén att det inte är anledning att låta mål sora har avgjorts av verkets besvärsavdelning passera genom kammarrätt. Däremol menar verket till skillnad från komraittén atl rätten att få sådana raål fullständigt prövade i regeringsrätten inte bör vara obegränsad. Verkel påpekar att handläggningen av patentärenden till följd av ärendenas tekniska nalur skiljer sig avsevärt från andra förvaltningsärenden och att kravet på domstolsmässighet vid besvärsprövningen därför inte har samma innehåll på patentområdet som inom övriga delar av förvaltningen. Patentverket ifrågasätter om inte bl. a. de rationella och processekonomiska skäl som har väglett kommittén bör medföra att man på nytt överväger om inte krav på prövningstillstånd bör gälla också för målen från besvärsavdelningen. Verket pekar också på en annan möjlighet att minska regeringsrättens arbetsmängd, nämligen att låta besvärsavdelningen vara sista instans, såsom nu är fallet i namnärenden. Man kan väl tänka sig att samma ordning införs också för varumärkes-, mönster- och firma-ärenden.
Besvär över patenlverkets beslut i aktiebolagsärenden och i ärenden enligt lagen (1955: 383) om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket (den s.k. filiallagen)* bör enligt verkets mening inte anföras hos kammarrätten, som koramittén bar föreslagit, utan i stället hos verkets besvärsavdelning och vidare hos regeringsrätten. Det kan dock övervägas att göra besvärsavdelningen till slutinstans också i dessa mål. I det stora flertalet fall rör det sig om bolags eller filials firma. Prövningen härvidlag har mycket stor likhet och samhörighet med prövningen i varumärkesärenden, och det skulle vara olyckligt om olika fullföljdsvägar skulle gälla för så likartade mål.
Förslagel att från prövning i kammarrätt undanta mål om utlämnande av allmän handling kritiseras av länsstyrelsen i Kalmar län. Länsstyrelsen anser att man bör överväga en förenkling av besvärsreglerna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen på sådant sätt att en myndighets beslut att vägra att utlämna en allmän handling som regel skall prövas av kammarrätten i försia instans, centrala myndigheters beslut dock undantagna.
Mål om administrativa frihelsberövanden bör enligt regeringsrådet Klackenberg få fullföljas direkt från länsstyrelse till regeringsrätten utan tillståndsprövning. Att låta dessa brådskande mål passera kammarrätt som mellaninstans skulle fördröja det slutliga avgörandet så att prövningen många gånger blev meningslös. Också Svenska landstingsförbundet och TCO sätter i fråga om inte sådana mål bör undantas från prövning i kammarrätt.
JK ställer sig mycket tveksam till den föreslagna fullföljdsordningen för barnavårds- och alkoholistmålen. Han erinrar om att kammarrätten f. n.
' Ersatt av lagen (1968:655) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 53
handlägger huvudsakligen ekonomiska mål, dvs. där processen gäller för-mögenhelsvärden, och att elt stort anlal av ide målgrupper som enligt kommittén skall överföras till kammarrätten också är av sådan natur. Barnavårds- och alkoholistmålen är däremot till karaktären helt olika de mål som nu förekommer i kammarrätten och för vilkas bedömande domstolens ledamöter är speciellt utbildade. Socialstyrelsen anser att de lägre instansernas organisation i socialvårdsmål bör omprövas och bestämmas innan man tar ställning till frågan om fullföljden och behandlingen av sådana mål i överinstanserna.
TCO förordar att bl. a. mål om disciplinär bestraffning och tvångsentle-digande likställs med de av kommittén som särskilt brådskande ansedda målen. JK anser att instansordningen i disciplinmål inte bör ändras nu med hänsyn till pågående särskild utredning härom. Också prövningen av besvär över avstängning och skiljande från tjänst anses tills vidare böra vara kvar hos regeringsrätten och alltså inte föras över till kammarrätt. I varje fall bör talan mot beslut om avstängning eller skiljande från tjänsl sora har meddelats av departementschef inte föras i kammarrätt. Också statens avtalsverk sätter i fråga om inte de nyssnämnda målen bör fullföljas direkt från vederbörande verksmyndighet till regeringsrätten. Dels är målen brådskande och dels framstår det som en avsevärd olägenhet alt riktigheten av kammarrätts avgörande inte kan komma under regeringsrältens prövning om domstolen upphäver eller mildrar verksmyndighetens beslut. Särskill gäller detla om kammarrätts beslut beror på att domstolen har bedömt en principiell fråga på ett annat sätt än verksmyndigheten. Genom kommitténs förslag till instansordning för målen i fråga skulle således regeringsrättens möjligheter alt leda rättspraxis på området inte oväsentligt inskränkas.
Regeringsråden Martenius, Körlof och Cars föreslår att byggnadsmålen och de i viss mån likartade målen enligt lagéh om enskilda vägar inte skall passera genom kammarrätt och inte heller kräva prövningstillstånd i regeringsrätten. De erinrar om att byggnadsmålen i regel är brådskande och ofta svårbedömda.
Kommitléns förslag att kommunalbesvär inte skall anföras hos länsstyrelse utan i stället hos kammarrätt och därifrån fullföljas till regeringsrätten har tillstyrkts endast av några få men avstyrkts av det stora flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Samtliga avstyrkande remissinstanser anser alt länsstyrelse bör behållas som första instans. Kritiken riktar sig framför allt mot kommitténs uppfattning att prövningens karaktär skulle göra det mindre nödvändigt att länsstyrelsen står kvar i instanskedjan.
De femton regeringsråden framhåller, att det här visserligen är fråga ora en renodlad legalitetsprövning men att denna är av speciellt slag och stundom komplicerad. Förtrogenhet med de kommunala instansernas sätt all arbeta är därvid värdefull. Regeringsråden erinrar om alt länsstyrelserna av gammalt har erfarenhet av sådana mål och inte minst genom sitl arbete
54 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
med lokalisering och annan översiktlig samhällsplanering har god kännedom om förhållandena i länets kommuner. Regeringsråden befarar därför, alt kommunalmålens bortkoppling från länsstyrelserna skulle innebära att man försämrar förutsättningarna för sakkunnig prövning av sådana mål. Liknande synpunkter framförs av bl. a. kammarrätten, ÖÄ och flera läns-stgrelser.
Kommunalråttskommittcn framhåller all del bland kommunalbesvärsmålen förekommer en del enklare och mera formellt betonade mål. Hit hör exempelvis mål angående procedurfel o. d., vilka både formellt och reellt innefattar legalitetsprövning. Dessa mål har föga att betyda i sammanhanget, även om de antalsmässigt dominerar. Utslagsgivande måste vara vilken instansordning som ställer sig lämpligast för de betydelsefullaste och svåraste målen. Dessa utgörs ulan tvivel av målen om den fakultativa kommunala kompetensen enligt 3 § första stycket kommunallagen. Lagrummets karaktär av generalklausul, förarbetenas delvis allmänt hållna anvisningar för lagrummets tillämpning, speciallagstiftningens indirekta betydelse för tolkning av lagrummet samt rättstillämpningens uppgift att anpassa här avsedda befogenheter till samhällsutvecklingen medför att prövningen av dessa mål, som formellt är en ren legalitetsprövning, i verkligheten bättre kan betecknas som en kvalificerad lämplighetsprövning. I målen bedöms bl. a. den av kommunen beslutade åtgärdens art och syfte, kommunintressets intensitet och i viss utsträckning även om åtgärden är behövlig. Målen är ofta av stor betydelse för samhället och rör sällan enskild rätt i vedertagen bemärkelse.
En annan invändning som riktas mot förslagel att länsstyrelse inte skall pröva kommunalbesvärsmål är — såsom kommittén också förutsätter — att vissa kommunala beslul skall underställas länsstyrelse och alt beslut av kommunal myndighei som överklagas genom förvaltningsbesvär skall prövas av länsstyrelse som första besvärsinstans. Länsstyrelsen i Kalmar lån anmärker, att det för gemene man torde te sig högst besynnerligt atl besvär över kommunala beslut skall i första instans prövas av kammarrätt när det gäller kommunalbesvär men av länsstyrelse när det gäller förvaltningsbesvär. Distinktionen mellan kommunalbesvär och förvaltnings-besvär är i regel helt okänd för den stora allmänheten, och den föreslagna instansordningen torde i början kunna skapa förvirring och medföra en viss fara för rättsförluster, anser länsslyrelsen. I andra yttranden framhålls vidare, att det i praktiken kan finnas ett nära samband mellan kommunalbesvär och förvaltningsbesvär,
I åtskilliga yttranden hävdas, att rätten att föra talan i kommunalbesvärsmål alltför starkt beskärs genom kommitténs förslag. Bl. a, lånsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs lån framför denna uppfattning.
Bland dem som i enlighet med det anförda är kritiska mot att utesluta
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 55
länsstyrelsen ur inslanskedjan råder emellertid delade meningar om handläggningen av kommunalbesvärsmålen ovanför länsstyrelsenivån. Kammarrätten och kommunalrättskommittén förordar att nuvarande fullföljds-ordning behålls.
Förslaget att besvär i fastighetstaxeringsmål från hela landet skall tas upp av kammarrätten i Stockholm finner Svea hovrätt och riksskattenämnden inte övertygande. Bl. a. talar önskvärdheten av att syn kan hållas utan alltför stora kostnader mot att koncentrera målen till en enda kammarrätt.
I två remissyttranden, som berör förslaget om att vissa sällsynta mål inte heller i fortsättningen skall gå genom kammarrätt, kommer olika uppfattningar till uttryck. Sålunda finner hovrätten över Skåne och Blekinge de föreslagna undantagen från den ordinära instansordningen onödiga, medan kammarkollegiet förordar att ytterligare målgrupper förs till kretsen av undantagna mål.
Närmare om regeringsrättens organisation och arbetssätt
Ledamotsantal, domförhet och arbetsorganisation
Kommitléns förslag om antalet ledamöter och avdelningar samt om domförhet i regeringsrätten har med ett par undantag uttryckligen godtagits eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. Likaså har kommitténs uttalanden i fråga ora regeringsrättens arbetsorganisation inte mött gensaga vid remissbehandlingen. De femton regeringsråden anser det angeläget att den nuvarande utökningen av regeringsrätten till fyra avdelningar inte får bestå. De framhåller att det redan med tre avdelningar märks en viss svårighet att upprätthålla enhet och konsekvens i bedömningen och att det f. ö. fär anses ligga i sakens nalur alt en högsta instans också av andra skäl inte bör bestå av ett alltför stort anlal domare. Svea hovrätt anser också att en betydande ökning av regeringsrådens antal inte bör ske. Antalet avdelningar bör med hänsyn till kravet på enhet och konsekvens i dömandet inte vara fler än tre. SACO anser det otillfredsställande att nuvarande organisation och det arbetsschema som har upprättats med utgångspunkt däri inte lämnar några marginaler för sjukdomsfall. Det påpekas att det inte heller ger marginaler för tjänstledigheter, t. ex. för viktiga enskilda angelägenheter eller för deltagande i utlandskonferenser o. d. SACO stryker under att missförhållandet snarast bör rättas till och att antalet ledamöter i regeringsrätten, vilken ställning och vilka uppgifter dorastolen än ges, bör bestämmas så att de erforderliga marginalema erhålls.
Hovrätten över Skåne och Blekinge betonar särskilt vikten av att den nuvarande målbalansen snarast arbetas av. De nödvändiga förstärkningarna i det syftet bör därför komma till jämsides med reformens genomförande i övrigt och i sådan omfattning att den inte fördröjs alltför mycket.
56 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Domstolskommittén uttrycker vissa betänkligheter mot alt öka anspråken pä tillgången av domarpersonal. Med 19 regeringsråd och 25 ledamöter i högsta domstolen skulle det sammanlagda antalet domare i landets två högsta instanser bli 44, vilket för ett land av Sveriges storlek måste anses vara alltför många. Varje möjlighet att minska behovet bör därför enligt domstolskommiltén tas till vara.
LO uttalar sig för att, i förhållande till komraitléförslaget, höja antalet regeringsråd som tjänstgör i regeringsrätten med etl till 18, all låta domstolen arbeta på fyra avdelningar och föreskriva att mål skall prövas av fyra ledamöter, allt för att minska den ytterst otillfredsställande lidsutdräkten med ärendenas avgörande i regeringsrätten. Kommitténs förslag till arbetsorganisation med tre avdelningar och en ökning av antalet ledamöter, som deltar i den slutliga prövningen av framsläppta mål, torde i sak inte medföra någon tidsvinst utan snarare motsatsen. En ordning som innebär att endast fyra regeringsråd träffar avgörandena skulle enligt LO:s uppfattning inte ge domstolens utslag någon minskad tyngd eller de klagande någon sämre garanti för en allsidig och sakkunnig bedömning.
Behörighetskrav
Kommitténs förslag att alla regeringsråd skall vara lagfarna har gett upphov till delade meningar vid remissbehandlingen. Flertalet remissinstanser motsätter sig förslaget.
Förslaget tillstyrks bl. a. av regeringsråden Hegrelius och Paulsson, hovrätten över Skåne och Blekinge, Sveriges advokatsamfund, SAF och SACO. Regeringsråden Hegrelius och Paulsson framhåller att starka principiella skäl talar för förslaget, särskilt med hänsyn till att rent rättsliga bedömningar i fortsättningen kommer att dominera i regeringsrätten om kommitténs förslag i övrigt genomförs. De finner det f. ö. svårt att se något skäl för att inte.ställa upp samma krav på juridisk grundutbildning för regeringsråds-ämbete som f. n. gäller för yrkesdomarna inom de allmänna domstolarna och, enligt stadgad praxis, för ledamöterna i kammarrätten.
Förslaget avstyrks bl. a. av en majoritet av regeringsrättens ledamöter (regeringsråden Lorichs, Jarnerup, Nevrell, Wilkens, Åbjörnsson, Ringdén, Hjern, Walberg, Martenius, Körlof, Wieslander, Simonsson, Lidbeck, Nordlund och Hamdahl), JK, statskontoret, generaltullstyreisen, personalutbild-nirigsnäinnden, CFU, domstolskommittén, LO och TCO. Ganska många av de remissinstanser som tar ställning mot kommittémajoritelens förslag ansluter sig till ledamöterna Reuterswärds och Anderssons ståndpunkt.; Den nämnda majoriteten av regeringsrättens ledamöter medger, att kommitténs ståndpunkt kan förefalla riktig från rent teoretisk utgångspunkt, men framhåller att juris kandidatexamen inte enbart garanterar djupare;insikter. Det är snarare den enskildes personliga läggning i förening med de erfarenheter
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 bl
han har gjort i sin tidigare verksamhet som avgör om han passar till domare i förvallningsmål. Givelvis kan det vara en nackdel att sakna den teoretiska grundutbildningen men det finns inte anledning alt utesluta möjligheten att utse lämpliga personer utan juris kandidatexamen till regeringsråd.
LO anser att det avgörande vid bedömandet av en persons lämplighet för regeringsrådsämbete bör vara personens genom olika tjänster förvärvade erfarenhet och visade duglighet.
Ordförandeskap och sammanträdesledning
Förslaget att Kungl. Maj:t skall förordna ordförande i regeringsrätten och på dess avdelningar har berörts av samtliga regeringsråd utom regeringsrådet Klackenberg samt av hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten tillstyrker förslaget. Den framhåller att den nuvarande ordningen alt ledningen av domstolens avdelningar ankommer på de äldsta ledamöterna är så mycket mer olämplig som den tjänstéålder som beaktas räknas endast från utnämningsdatum i domstolen. Även om Kungl. Maj:t vid utseendet av ordförande i stort sett följer tjänsteålder, blir resultatet därav inte så slumpartal som vid en aulomalisk tillämpning. De nämnda regeringsråden sätter däremot i fråga om någon ändring av den nuvarande ordningen behövs. De anser att den har visat sig lämplig och bör kunna behållas.
Föredragningsorganisationen
Kommitténs förslag angående föredragningsorganisationen i regeringsrätten har inte mött någon erinran i yttrandena. Förslaget tillstyrks uttryckligen av samtliga regeringsråd utom regeringsrådet Klackenberg, statskontoret, kammarrätten, länsstyrelsen i Gotlands län och SACO. Regeringsråden finner den föreslagna reformen påkallad och lämplig, särskilt mot bakgrunden av det nuvarande systemets olägenheter. De framhåller att den väsentligaste olägenheten, vid sidan av ökande rekryteringssvårigheter, är den splittrade organisationen. Den medför svårigheter och onödigt arbete vid planeringen av regeringsrättens arbete, försvårar den erforderliga överblicken över arbetsläget och hindrar att föredragningsorganisationen utnyttjas ralioneUt. Eftersom regeringsrättens ledamöter givetvis inte kan underlåta att planera sill arbete och därvid samråda med cheferna för regeringsrättsbyråerna och övriga föredragande, kommer i realiteten ett eller flera av regeringsråden att få ta på sig en funktion liknande den som juslitierevisionens ordförande har, dock ulan att ha dennes befogenheter. Regeringsråden framhåller vidare att, så länge nuvarande ordning behålls, man knappast kan vänta sig bättre rekryteringsmöjligheter, fastän föredragandena numera i lönehänseende har kommit i jämbredd med revisionssekreterarna. Föredragandenas möjligheter till fortsatt karriär påverkas ju inte härav. Om den av kommittén föreslagna ordningen genomförs, försvinner dock de nämnda olägenhetema. En
58 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
sådan reform skulle sannolikt också bidra till all målen kan avgöras snabbare genom vinster i arbetsplaneringen m. m.
Också kammarrätten framhåller ölägenheterna med det nuvarande systemet och särskilt svårigheterna att rekrytera en del av föredragandetjänsterna. Det tillämpade systemet har visat sig medföra svårigheter i rekryteringen på de områden där kammarrättens personal inte anlitas som föredragande. De departementstjänsteraän som har förordnats till regeringsrättssekreterare har väsentligen förlorat kontakten med det egentliga departementsarbetet och på grund därav haft vissa svårigheter atl hävda sig vid befordringar inom departementet eller eljest. Detta har medfört atl ett förordnande som regeringsrättssekrelerare har kommit att te sig mindre lockande och förenat med risk att gå miste om en annars möjlig eller åtminstone snabbare befordran.
Kammarrätten finner det vidare naturligt alt den tillhandahåller det antal regeringsrättssekrelerare som fordras för föredragning av de mål vari kammarrätten kommer att vara mellaninstans. 1 så fall skulle man för alla dessa föredragande få en ordning motsvarande den som i dag gäller för föredragande från kammarrätten i finansmål, dvs. att uppdraget som regeringsrättssekreterare blir ett led i en sammanhängande karriär vid förvaltningsdomstolarna. De nuvarande rekryteringssvårigheterna skulle på så vis kunna övervinnas.
De förut nämnda regeringsråden framhåller att naturliga förutsättningar skapas för att låta tjänstgöringen hos regeringsrätten ingå som elt led i domarutbildningen genom att assessorerna i överensstämmelse med vad sora gäller på den allmänna domarbanan skall stå kvar i kammarrättskarriären. Föredragandetjänsterna skulle då inte heller komma att framstå som sluttjänster. För alt undvika att så ändå sker bör tjänsterna göras sådana atl innehavarna jämsides behåller Ijänst i annat verk och kan återvända dit senare. Mot bakgrund av detta resonemang finner regeringsråden det naturligt att hämta föredragande också från länsstyrelserna, vilket hittills har mött vissa svårigheter. Inte minst frän utbildningssynpunkt är det enligt deras mening motiverat att av landskansliernas tjänstemän kräva någon tids tjänstgöring hos regeringsrätten för befordran till förste länsassessor. Ett sådant system skulle också kunna medföra breddade möjligheter till karriär för landsstatens tjänstemän. Molsvarande resonemang skulle kunna föras i fråga ora verk med besvärsprövande funktioner.
Både de förut nämnda regeringsråden och kammarrätten anser att kommittén har beräknat det behövliga antalet regeringsrättssekreterare alltför lågt. Regeringsråden framhåller att den nya ordningen kommer att ställa större krav på föredragandena än f. n. i fråga om presentation av materialet, rättsutredningar o. d. Enligt kammarrättens mening behövs det i varje fall under en inte obetydlig övergångstid avsevärt fler föredragande än kommittén har räknat med. Det inverkar i sin tur på kammarrättens per-sonalläge under motsvarande tid.
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971 59
Närmare om kammarrättens organisation och arbetssätt
Beräkning av storleken av den framtida kammarrättsorganisationen
Kommitténs förslag att nuvarande organisationsform för den dömande verksamheten skall behållas tillstyrks av statskontoret och kammarrätten. Med utgångspunkt i alt en avdelning skall bestå av ordförande, vice ordförande, föredragande ledamöter och en fiskal finner kammarrätten, liksom kommittén, inte att något skulle vara att vinna med andra alternativ än sex ledamöter per avdelning. Den organisationen anses särskilt förmånlig i vissa specialsituationer, t. ex. när en dömande avdelning, alltså tre ledamöter, håller muntlig förhandling under en eller flera dagar. De återstående tre ledamöterna kan då obehindrat fortsätta med den vanliga dömande verksamheten. När omfattande målserier skall föredras på en och samma avdelning kan avdelningen i realiteten dela upp sig på två av varandra oberoende dömande avdelningar. Kammarrätten har övervägt om inte beträffande domförhet generellt borde gälla samma bestämmelser som för hovrätterna, dvs. att domfört antal ledamöter är fyra. Man har dock funnit atl del skulle föra med sig en utbyggnad av domstolsorganisationen som blir så kraftig att den inger betänkligheter från såväl kostnads- som rekryteringssynpunkter. En sådan regel skulle inte heller passa in i ordningen med sexmansavdelningar, vilken har visat sig fungera väl. Med utgångspunkten atl antalet dömande ledamöter normalt skall vara tre som f. n. anser kammarrätten det dock nödvändigt med vissa personalförstärkningar utöver dem som kommittén har föreslagit.
I fråga om grunderna för kommitléns beräkning av den framtida kammarrättsorganisationens storlek framhålls från flera håll de många osäkerhetsmomenten. Kammarrätten anser alt kommitténs beräkningar är utomordentligt osäkra när det gäller arbetsvolymen av de målgrupper som skall överföras från regeringsrätten till kammarrätten. Enligt kamraarrätlen måsle frågetecken sättas för vissa av de valda beräkningsförutsättningarna, för en del lämnade uppgifter och för olika slutsatser. Under alla förhållanden torde det vara vanskligt eller omöjligt att skaffa sig ett helt säkert underlag för att beräkna den framtida kammarrältsorganisalionens omfattning och uppbyggnad. I stället är det enligt kammarrätten väsentligt att man förutsättningslöst och utan större hänsyns lagande till beräkningar med osäker tillförlitlighet försöker bedöma hur kammarrätten bör byggas upp för atl klara sin tilltänkta uppgift. Kammarrätten uttalar som sin allmänna uppfattning att dess nuvarande organisation måsle stärkas. Stora krav måste ställas på kammarrätten och de domare som tjänstgör där, om man inför så stränga villkor för talans prövning i regeringsrätten atl kamraarrättens utslag i stor utsträckning blir slutgiltiga.
Statskontoret uttalar allmänt att kommitténs beräkning av det antal mål som en kammarrättsavdelning kan antas hinna behandla per år under den nya ordningen synes mycket löst grundad, något sora koraraittén själv har
60 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
varit medveten om. Innan någon erfarenhet har vunnits av arbetet raed de nya målgrupperna torde det vara svårt att med någon större grad av säkerhel uppskatta berednings- och föredragningstidema.
I några yttranden sätts i fråga om antalet mål i de målgrupper som redan nu behandlas av kammarrällen, huvudsakligen skattemål, kan väntas bli i stort sett oförändrat. Det hävdas från olika håll alt de målen kan bli avsevärt flera eller färre än f. n. Kammarrätten påpekar sålunda alt antalet inkommande mål ökar avsevärt. JK, statskontoret, länsstyrelsen i Skaraborgs län och landskontorsutredningen antar att tillströmningen av skattemål till den nya kammarrätlsorganisationen kan väntas minska, om prövningsnämnderna ombildas till skatterätter.
Vad beträffar kommitténs beräkning av förhållandet mellan beredningstid och föredragningstid i den nya organisationen anser statskontoret att det är tveksamt om det finns anledning att räkna med en fullt så stor ökning av beredningslidcn som kommittén har tänkt sig. Statskontoret riktar vissa invändningar mot kommitténs avvägningar, I och för sig är det förklarligt att tiden för förberedelse av mål och för domskrivning behöver ökas ut i kammarrätt när det gäller sådana målgrupper som skall flyttas över från regeringsrätten. Efter en övergångstid torde det dock inte vara nödvändigt att räkna med längre beredningstid för alla dessa mål än för dem som nu handläggs av kammarrätten, Kommitléns skäl för att avsätta mera tid än f. n. till beredning av de senare målen finner verket inte helt övertygande.
Det framtida antalet muntliga förhandlingar finner både statskontoret och kammarrätten svårt att beräkna. Kammarrätten antar att muntUg handläggning av mål kommer att öka betydligt om förvaltningsdomstolsreformen genomförs, men domstolen kan inte bedöma om de ca 400 förhandlingar om året som kominJtlén anger är en rimlig uppskattning. En rad oraständigheter som svårligen kan förutses inverkar här.
Kommitténs slutsats att den nya kammarrätlsorganisationen skulle behöva beslå av 13 avdelningar delas av S.4C0. Allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden tillstyrker att kammarrätten förstärks i minst den omfattning som kommittén har föreslagit. Svensk industriförening stryker under att de föreslagna personalförstärkningarna inte bör skäras ned vid statsmakternas behandling av förslaget. Man bör tvärtom noga övervaka utvecklingen av den föreliggande målbalansen och vid behov tillsätta ytterligare personal. Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister anser det osäkert om tillfredsställande snabbhet vid avgörandena kan uppnås med den föreslagna utökningen till 13 kammarrättsavdelningar. Det framhåUs att benägenheten att klaga över förvaltningsavgöranden synes öka saml att allmänheten alltmer får känning av myndigheternas ingripanden. Den nya kammarrältsorganisationen bör därför från början dimensioneras så att målen kan avgöras inom rimlig tid utan att avkall behöver göras på prövningens grundlighet. Länsstyrelsen i Alvsborgs län anser däremot att den ökning av
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 61
kammarrällens arbetsmängd, som den nya ordningen skulle innebära enligt kommitléns beräkningar, inte är så stor att hela 13 avdelningar behövs,
Förslagel atl till huvudsaklig del lägga kontrolläsningen av fiskalsmål på ordföranden och vice ordföranden tillstyrks av kammarrätten. Statskontoret och kammarrätten tillstyrker alt vice ordföranden befrias från egen före-dragningsskyldighel. Kammarrätten framhåller att arbetsbelastningen för vice ordföranden f. n. torde vara större än som kan anses rimligt. Det är, utom den egna föredragningen och den avsevärda sammanträdestiden, framför allt vice ordförandens kontrolläsning av andra ledamöters mål som har visat sig tidskrävande. Inte sällan kan kontrolläsningen av mål som har föredragils av yngre adjungerade ledamöter fordra lika mycket arbete som kontrolläsningen av fiskalsmål. Starka skäl talar alltså för att befria vice ordföranden från hans föredragningsskyldighet. Det innebär också att han befrias från alt sköta och ansvara för en rotel.
Det kan slutligen nämnas att åtskilliga remissinstanser mot bakgrunden av den påtalade osäkerheten om verkningarna av den planerade reformen förordat en successiv utbyggnad av kammarrätten. Hit hör kammarrätten själv, JK, statskontoret och riksrevisionsverket.
Uppdelning av kammarrätten
Kommitléns förslag atl dela den tilltänkta kammarrättsorganisationen i två domstolar, den ena i Stockholm och den andra i Göteborg, har gett upphov till delade meningar. Förslaget stöds av bl. a. de femton regeringsråden, Svea hovrätt, allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, åtta länsstyrelser, handehkamrarna i Stockholm, Göteborg och Örebro, Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet. Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund och SACO. De femton regeringsråden uttalar att det synes sannolikt atl en uppdelning av kammarrätten på två eller flera enheter är önskvärd till följd av den föreslagna utvidgningen av domstolens kompetensområde.
Åtskilliga andra remissinstanser stöder förslaget om en uppdelning men framför skilda synpunkter på antalet kammarrätter och domstolarnas lokalisering. Sålunda anför remissinstanser med anknytning till södra Sverige argument för all den nya kammarrätten förläggs dit i stället för till Göteborg eller att utöver kammarrätten i Göteborg inrättas en kammarrätt i Skåne. Likaså uttalar sig flera remissinstanser för alt en kammarrätt inrättas i Norrland. Detla gäller inte bara myndigheter och organisationer med anknytning till Norrland ulan även andra, såsom riksskcritenänuiden och LO. För alt behåUa kamraarrättsorganisationen odelad uttalar sig bl, a. de fyra regeringsråden och regeringsrådet Klackenberg, JK, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, riksrevisionsverket, statskontoret, kammarrätten, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriför-
62 Kungl. Moj:is proposUion nr 30 år 1971
bund, Sveriges köpmannaförbund, SAF, HAO, Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och RLF.
Kammarrätten påpekar att kommittén inte redovisat olägenheterna av en regional uppdelning, önskemålet att domstolen inte bör vara alltför avlägsen från parternas bosättningsområde finner kamraarrätlen visserligen beaklansvärt men inte särskilt tungt vägande. Processen i kamraarrätlen kommer säkerligen att till helt övervägande del förbli skriftlig, och vid en skriftiig process är domstolens lokalisering likgiltig från parternas synpunkt. Kammarrätten har under de gångna åren ofta funnit det lämpligt att förlägga muntlig handläggning till den ort eller i omedelbar närhet av den ort där den skattskyldige är bosalt. I sådana fall är del likgiltigt för parterna om domstolen hör heraraa i Stockholm eller i Göteborg. Karamarrätten anser inte att domstolen i sitt utbyggda skick skulle bli en alllför stor och tungrodd enhet. Som administrativ enhet skulle karamarrätten ändå vara relativt liten i jämförelse med åtskilliga andra verk. Kammarrätten framför ytterligare ett antal invändningar raot en uppdelning, bl. a. svårigheterna att bevara enhetlighet i avgörandena.
Risken för bristande enheUighet i rättslillärapningen vid en regional uppdelning framhålls också av riksrevisionsverket, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsågareföreningars riksförbund och RLF. Rikspolisstyrelsen anför bl. a. statsfinansiella skäl mot en delning.
Ledamotsorganisationen m. m.
Förslaget att alla ledamotsljänster i kammarrätt skall vara ordinarie liksom i hovrätt tillstyrks eller lämnas utan erinran i remissyttrandena.
Kammarrätten tillstyrker att den för hovrätterna gällande ordningen beträffande tjänster som extra ordinarie assessorer införs i de nya kammarrätterna.
Domstolskommittén har vissa betänkligheter av allmän art mot att öka anspråken på doraarpersonal. Enbart antalet kararaarrättsledamöter förutsätts stiga från f. n. omkring 50, varav en tredjedel icke-ordinarie, till 78 ordinarie och ett trettiotal exlra ordinarie. Det rekryteringsbehov som föranleds härav och ytterligare behov av domarpersonal som förslag på andra områden för med sig måste återverka på rekryteringen till de allmänna domstolama. De betänkUgheter som det kan ge anledning till bör i och för sig inte hindra en ändamålsenlig organisation av förvaltningsdomstolarna. Problemet kan dock enligt domstolskommitténs mening knappast lämnas obeaktat när man tar ställning till den nya organisationens utformning och omfattning.
Medverkan av icke-jurister
Förslaget om fackmannamedverkan i barnavårds- och nyklerhetsvårdsmål biträds av statskontoret, kammarrätten, socialstyrelsen, ÖÄ, länsstyrelserna i
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 63
Stockholms och Uppsala län. Svenska stadsförbundet och SACO. EnUgt kammarrätten kan visserligen rhöt eh sådan medverkan åberopas atl systemet innebär vissa onödiga vidlyftigheter och en del administrativa besvärligheter samt att behovet av fackkunskap borde kunna tillgodoses genom anlitande av sakkunniga. Kammarrätten anser dock atl dessa skäl väger mindre tungt än de som kommittén anför till stöd för förslaget. Särskilt fäster kammarrätten sig vid synpunkten att allmänhetens förtroende för dorastolen kanske är speciellt betydelsefullt i de mycket ömtåliga omhändertagandemålen och att en obligatorisk föreskrift om fackraannaraedverkan kan Vara ägnad att stärka det förtroendet. Socialstyrelsen anser att särskilda ledamöler bör ingå i kammarrätt även vid behandling av vissa andra raål av social natur. Socialstyrelsen uppger att den vid handläggning av frågor om inskrivning av elever vid ungdomsvårdsskola har tillämpat den ordningen att generaldirektören i dessa och likartade ärenden beslular i närvaro av lagbyråchefen, vårdbyråchefen (barnavårdsbyråchefen) och en läkare. Erfarenheterna visar att den slutliga bedömningen bör grundas på synpunkter från såväl psykiater som social expertis och jurist. Rent juridiska tolkningsfrågor blir dock sällan aktuella. Barnavårdslagens huvudbestämmelse angående förutsättningarna för intagning i ungdomsvårdsskola är så vagt utformad atl avgörandet av intagningsfrågan i försia hand måste betraktas som en social bedömningsfråga. Det betonas dock alt intagningsfrågan också har starka rättsliga aspekter, eftersom intagning innefattar ett allvarligt frihetsberövande och i regel även är ett alternativ till påföljd enligt brottsbalken. Erfarenheterna ger dock vid handen att tyngdpunkten vid avgörandet av intagningsfrågor ligger på lämp-lighetsbedöraningen, som i första hand beakias från vårdbyråsidan och av läkaren. Styrelsen anser inte att bedömningen av behandlingen av exerapelvis ungdomsbrottslingar, som ibland också är vårdfall, är en uppgift för endast jurister, som f. n. i regeringsrätten, eller, som länsförvaltningsutredningen tänker sig, en uppgift för en juristordförande och en lekmannanämnd. Besluten bör fattas kollegialt av jurister och representanter för ungdomsvården, psykiatrin och helst även beteendevetenskaperna. Till skillnad från kommittén anser styrelsen således att kammarrätt i socialvårdsmål bör vara sammansatt av flera ledamöter med speciell fackkunskap än jurister.
De femton regeringsråden, JK och Sveriges advokatsamfund avvisar tanken att tUlföra kammarrätten fackmannaledamöter i socialvårdsmål. De femton regeringsråden framhåller att det synes onödigt med särskilda sakkunniga ledamöter i bamavårds- och alkoholistmålen, eftersom kammarrätten också i dessa mål vid behov kan anlita tiUfäUig sakkunskap enligt 40 kap. rättegångsbalken. Det är över huvud taget en främmande tanke alt i dorastolar med ett brett målregister kräva särskild specialkunskap hos domarna. JK, som över huvud taget ställer sig tvivlande till lämpligheten att förlägga barnavårds- och alkoholistmålen till kammarrätt, framför åtskilliga kritiska synpunkter på kommittéförslaget om särskilda ledamöter i dessa mål. Det är
64 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
visserligen möjUgt att peka på att vissa specialdomstolar beslår av både jurister och fackrepresentanter. Sett i stort har man dock varit angelägen ora att undvika att skapa sådana blandade domstolar. I synnerhet gäller det överrätter. Skall kammarrätten göras till en allmän mieUaninstans i förvallningsmål — på grund av dispenssystemet blir den ju i själva verket slutinstans i flertalet mål — bör den sättas samman enligt samma principer som hovrätt. Länsförvaltningsutredningens förslag innebär för barnavårds- och nykterhetsvårdsmålens del all länsslyrelserna skall handlägga målen med nämnd i domstolsliknande former. Bl.a. skall bevisning kiinna tas upp genom atl vittnen hörs på ed. Om detta förslag går igenom, blir det möjligt att på detta stadium tillföra målen all den ulredning i socialt och medicinskt hänseende som behövs för elt allsidigt och riktigt bedömande av målen. SkuUe högre instanser finns en komplettering påkaUad bör den ske genom atl sakkunniga hörs eller yttrande inhämtas från en fackmyndighet. Enligt JK:s me-lung är detta ulan tvivel den från alla synpunkter lämpligaste ordningen att tillföra målen behövlig sakkunskap.
Specialrollar, specialavdelningar, cirkulation m. m.
I fråga om målens fördelning mellan avdelningarna och ledamöterna i kammarrätt, inrättande av specialavdelningar och specialrollar för vissa målgrupper samt cirkulation av ledamöterna delar kammarrätten i stort sett kommitténs uppfattning. Domstolen betonar dock särskilt att det principiella önskemålet att alla ledamöter skall bli förtrogna med så många typer av mål som möjligt måsle vägas mot andra krav. För att avgörandena på ett visst rättsområde skall ha tillfredsstäUande kvalitet måste domarna i målen vara väl förtrogna med området. Det räcker inte att de kommer i kontakt med bara elt fåtal mål av ett visst slag. Målgrupper som inte är alltför stora måste därför handläggas på specialavdelningar. Hur långt specialiseringen mellan avdelningarna och inom dem skall drivas beror på varje målgrupps omfattning och beskaffenhet. Nackdelarna av specialisering kan motverkas genom en effektiv cirkulation av ledamöler mellan avdelningarna, men också härvidlag bör man gå försiktigt fram. När det gäller vissa typer av mål skulle en för snabb cirkulation av de ledamöter som sysslar med målen inverka menligt på avgörandena. Kammarrätten framhåller alt den i detta avseende arbetar under väsentligt andra förhåUanden än regeringsrätten, där föredragandena är rutinerade specialister på sina områden.
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsågareföreningars riksförbund och RLF hävdar att specialavdelningar bör finnas också för skaltemålen. Med hänsyn till skattefrågornas dominerande plats inom förvaltningen och rättskipningen anser de att kammarrättens kompetensområde endast kan utvidgas under förutsättning att kammarrätten eller kammarrätterna organiseras med särskilda avdelningar för skattemålen. JK anser att om det kommer i
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971 65
fråga att överföra bamavårds- och nyklerhetsvårdsmål till kammarrätt, dessa bör handläggas på specialavdelning. CFU anser att folkbokförings- och uppbördsmål i enUghet med vad som nu är fallet även i fortsättningen bör hänföras till specialmål.
Principerna för fördelning av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och förvaltningsdomstol
Förvaltningsdomslolskomraitténs grundtankar rörande gränsdragningen mellan Kungl. Maj:ts i slatsrådet och förvaltningsdomstols kompelens har i princip godtagits av bl. a. regeringsrättens ledamöter (utom regeringsrådet Klackenberg som ej har yllrat sig över förslaget till kompetensfördelning), JK, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, statens vägverk, kammarkollegiet, statskontoret, försäkringsinspektionen, lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, statens pris- och karteUnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens avtalsverk, länsstyrelserna i Älvsborgs, Jämtlands och Västerbottens län, Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet. Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister och Svenska bankföreningen.
JO framhåller att den genomgång som kommittén har företagit av ett stort anlal besvärsärenden synes åskådliggöra svårigheterna alt göra en kompetensfördelning raed tillämpning av den ofta använda — raen praktiskt föga givande — uppdelningen av ärenden såsom huvudsakligen avseende antingen en »rättsfråga» eller en »lämplighetsfråga». De resultat som komraittén har kommit tUl synes eraellertid enligt JO:s mening i stort sett inte ge anledning till erinringar utifrån mera allmänna avvägningsgrunder. Universitetskanslersämbetet anför all det vid en sådan avvägning som kommittén har företagit för alt särskilja å ena sidan ärenden av sådan rättslig karaktär och av sådan betydelse för den enskilde, att ett avgörande i rättskipningens form kan anses påkallat, och å andra sidan ärenden, vari lämplighels-, ändamålsenlighels- eller statsnyttosynpunkter dominerar, inte har kunnat undvikas att subjektiva värderingar har fått stort spelrum. Länsstyrelserna i Uppsala och Blekinge län finner visserligen, att kommitténs förslag tiU kompetensfördelning i stort sett innebär tillfredsstäUande lösningar, men anför samtidigt vissa invändningar av generell art. Lånsstyrelsen i Uppsala län anmärker sålunda, atl den nuvarande enhetliga fullföljdsordningen i åtskilUga författningar splittras genom att kommittén låter besvären alltefter beslutets innehåll gå till olika instanser, vilket är ägnat att komplicera besvärsreglerna. Länsstyrelsen i Blekinge län anmärker, att de regler som kommittén föreslår i en del fall leder till att likartade ärenden hänförs till olika besvärsvägar.
5—11564
66 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Sveriges lantbruksförbunå, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och RLF utgår liksom kommittén från uppfattningen all mål där rättsfrågorna är väsentliga bör handläggas av administrativ domstol medan ärenden i vilka lämplighelsfrågorna dominerar bör prövas av Kungl. Maj:l i statsrådet. I motsats till kommittén, som i tveksamma fall synes ha hänfört mål till Kungl. Maj:t i slatsrådet, menar dessa remissinstanser emellertid att vid gränsdragningen rättssäkerhetssynpunkterna måsle tillmätas avgörande betydelse och att man därför i dylika fall i stället bör hänföra målen till förvaltningsdomstol. De anser också atl kommittén, när det gäller vissa målgrupper, har övervärderat de allmänna intressen som skulle kunna motivera att målen prövas av Kungl. Maj:t i slatsrådet. De finner att kommittén till följd härav har föreslagit utvidgning av regeringens kompetensområde i en omfattning som synes strida mot den angivna grundläggande uppfattningen. Mål om byggnadsväsendet, naturvården m. ra. tillhör visserligen rättsområden som berör ett allmänt samhällsintresse, men de olika målen gäller oftast i huvudsak enskUda intressen samt starkt individuella och lokala problem. De allmänpolitiska synpunkterna får väsentlig betydelse endast i ärenden som direkt behandlar mera översiktliga och långsiktiga planeringar. Avgöranden av Kungl. Maj:t i statsrådet i förvaltningsmål grundas oftast på utlåtande från sakkunnig myndighei eller tjänsteman på samma sätt som skulle bli fallet om målet i stället prövades av regeringsrätten. Det föreligger därför inga starka skäl för alt del förhållandet att ett mål gäller lämplighetsbedömning skall bli avgörande för kompetensfrågan. Vid sidan av rättssäkerhetsfrågan har de näranda remissinstanserna vid sin genomgång av detaljförslagen rörande kompetensfördelningen också fäst avseende vid behovet av enhetlighet och konsekvens samt önskemålet att undvika splittring i målens fördelning inom samma rättsområde. Möjligheterna för enskild part all vinna klarhet om instansordningen i ett visst ärende utgör inte minst en rättssäkerhetsfråga. Liknande synpunkter anförs av handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, SAF, HAO samt Skogs- och lantarbetsgivareföreningen. Skogsstyrelsen uttalar sig allmänt för Ekbergs riktlinjer. Medan Ekberg konsekvent — med vissa erforderliga undanlag — sökte till regeringsrältens kompetensområde hänföra varje mål som över huvud taget inneslöt ett rättsskyddsintresse har däremot kommittén — likaledes med vissa undantag — velat förbehålla domstolsprövningen sådana grupper av mål med rättsliga moment vilka i allmänhet är av någon större betydelse för den enskilde. Kommitténs linje innefattar alltså, utöver vad den har gemensamt med Ekbergs, en subjektiv bedömning av vad som principiellt kan vara av någon större betydelse för den enskilde. Även ora det alltid raåste vara elt vanskligt företag att genomföra en riklig kompetensfördelning raed den utgångspunkt som Ekberg och kommittén har gemensam, förefaller det styrelsen som om
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 67
Ekbergs linje skulle vara mindre vansklig än kommitténs. Styrelsen hyser därför en viss Ivekan i slort inför kommitténs förslag lill kompetensfördelning men föreslår inga ändringar i detalj.
Den allmänna kritik mot uppläggningen av kommitténs förslag tUl kompetensfördelning som har anförts i det särskilda yttrandet av Bohman och Petrén har fått instämmanden från handelskammaren i Örebro, Sveriges advokatsamfund och Sveriges fastighetsägareförbund. Handelskammaren i Örebro hemställer, att kompetensfördelningsfrågan ånyo noggrant övervägs med hänsyn tiU den enskildes rättsskydd, innan man skrider till lagstiftningsåtgärder, och att man därvid även beaktar synpunkterna i Bohmans reservation.
På samma sätt som kommittén särskilt har diskuterat vissa huvudpunkter i dess och Ekbergs förslag till kompetensfördelning har remissinstanserna i viss utsträckning ullalat sig härom.
Vad angår beskaffenheten av prövningen av besvärsmål hos Kungl. Maj:l i statsrådet understryker statskontoret — i överensstämmelse med den uppfattning som koramittén har uttalat — att rättssäkerhetsintresset måste anses bli väl tillgodosett även vid en sådan prövning. Det synes statskontoret angeläget att man genom olika informativa åtgärder söker skapa klarhet i sådant avseende hos allmänheten. Särskilt betydelsefullt är detta vid en allmän översyn av kompetensfördelningen sådan som den nu aktuella, så att denna inte av allmänheten kommer att uppfattas på det sättet atl den leder till en mera renodlad gränsdragning mellan ärenden där rättsliga synpunkter beaktas och sådana som avgörs skönsmässigt utifrån politiska bedömningsgrunder.
För kommitténs uppfattning att prövning hos Kungl. Maj:t i slatsrådet får anses vara tillräcklig i bagatellärenden, även om dessa skulle vara av mera juridisk natur, har Svenska bankföreningen uttalat sig. Också lantmäteristyrelsen finner det rimligt att låta besvärsprövningen i bagatellärenden ske i rent administrativ ordning, men styrelsen ifrågasätter om del är nödvändigt att medge fullföljd i sådana ärenden ända till Kungl. Maj:t i statsrådet. Det kunde länkas alt begränsa fullföljdsrätten. Kammarkollegiet anser det i stället vara angeläget att Kungl. Maj:t i statsrådet avlastas bagatellärenden och förordar att sådana förs till kamraarrält.
Principen atl när Kungl. Maj:t har delegerat beslutanderätt till underordnad myndighet låta besvär över myndighetens beslut prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, även om ärendet är av rätlslig nalur, har ifrågasatts av statens naturvärdsverk. Fastän vissa skäl kan tala för denna ordning, hade det dock enligt verkets mening varit önskvärt med en närmare belysning av hithörande problem och de skäl som har föranlett kommittén att uppställa en sådan princip.
Vad angår mål om inskränkning i eller återkallelse av ett för särskilt fall meddelat tillstånd eller godkännande till viss verksamhet eller användning
68 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
m. m. — som enligt en av Ekberg föreslagen allraän regel skulle, med vissa undantag, prövas av regeringsrätten men enligt kommitténs enumeralion däremot skulle i de allra flesta fall handläggas av samma slutinstans som prövar mål ora beviljande av sådant tillstånd — har regeringsrättens ledamöter i slort sett godtagit kommitténs linje, medan handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, Sveriges advokatsamfund, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, SAF, HAO, Skogs-och lantarbetsgivareföreningen samt i huvudsak också Svenska bankföreningen har uttalat sig för Ekbergs förslag.
Kommitténs negativa inställning till Ekbergs förslag alt uppta en allmän regel av innehåll, att regeringsrätten skall med vissa uppräknade undantag avgöra mål om individuella påbud, biträds av regeringsrättens ledamöter och Sveriges advokatsamfund.
Ekbergs uppslag alt regeringsrätten obligatoriskt skall höras i vissa grupper av ärenden som avgörs av regeringen — vilket kommittén inte har velat biträda — har inte heller fått stöd hos remissinstanserna. Sveriges advokatsamfund finner komraitténs invändningar mol Ekbergs förslag på denna punkt vara välgrundade. Handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, SAF, HAO samt Skogs-och lantarbetsgivareföreningen anför att någon formell skyldighet för Kungl. Maj:t i statsrådet att inhämta yttrande från regeringsrätten kanske inte bör föreskrivas, raen de understryker å andra sidan koraraitléns uttalande om önskvärdheten av all Kungl. Maj:t i ärenden, som skall avgöras i konselj men som innefattar rättsliga problem av större vikt, så långt som möjligt tillmötesgår yrkande av part att regeringsrätten skall höras. En praxis i denna riktning anser de vara ägnad att främja rättssäkerheten.
Det korapetensfördelningsproblem som bär föreligger finner JO möjligen kunna lösas på ett annat sätt, nämligen så att regeringen får en allmän befogenhet att överlämna ärende, som faller inom dess kompetensområde, till regeringsrättens avgörande. Hur kompetensfördelningen i övrigt än genomförs kan det dock aldrig undvikas, framhåller JO, att juridiskt svårlösta frågor understundom uppkommer också i ärenden som med hänsyn till riksstyrelsens befogade intressen anses böra prövas i konselj. Självfallet är det inte något intresse för regeringsmakten att inte sörja för att sådana fall blir föremål för i allo korrekt rättslig bedömning. Ett visst samspel synes därför böra förekomma med regeringsrätten när det gäller bedömningen av rent juridiska spörsmål av mera invecklad beskaffenhet, framför allt givetvis beträffande spörsmål som i annat sammanhang kan bringas under regeringsrättens exklusiva prövning. JO har i och för sig ingenting att erinra mot att, såsom kommittén har tänkt sig, regeringsrättens yttrande i ökad utsträckning inhämtas i nu avsedda fall. Som tidigare har påtalats från rege-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 69
ringsrättens sida kan emellertid en sådan ordning vara förenad med vissa nackdelar, bl. a. i form av dubbelarbete och försening med ärendens avgörande. Det kan därför, anför JO, möjligen förtjäna övervägas atl införa en allmän befogenhet för Kungl. Maj:t i statsrådet att till regeringsrättens avgörande överlämna ärende, som eljest enligt gällande fördelning ankomraer på prövning i konselj. Befogenheten skulle alltså ta sikte på ärenden där den dominerande frågan avser ett rent juridiskt spörsmål av svårbedömd arl. JO har svårt att finna att det skulle kunna vara något intresse ur riksstyrelsens synpunkt att förbehålla sig prövningen av sådana spörsmål. Däremot talar uppenbarligen starka rättssäkerhetsskäl för att mål av denna natur, efter regeringens prövning i det särskilda fallet, överlämnas till regeringsrätten.
Att kommitténs förslag liksom gällande bestämmelser bygger på enumera-tionsmetoden samt att kommittén dessutom för alt göra fullföljdsreglerna lättillgängliga och klara har sökt införa fullständiga fullföljdsbestämmelser i de materiella författningarna har ej mött någon invändning i yttrandena. Bl. a, regeringsrättens ledamöter har uttryckligen tillstyrkt en sådan lagteknisk lösning.
Nya regler om prövningstillstånd i högsta domstolen
Domstolskommitténs förslag
Domstolskommiltén föreslår i belänkandet Domstolsväsendet III — Fullföljd av talan ra, m, (SOU 1969: 41) atl högsla domstolens ställning som företrädesvis prejudikatinstans koraraer till starkare uttryck än i gällande fullföljdsregler. I detta syfte föreslås att bestämmelserna ora prövningstillstånd skärps därhän, att isådant tillstånd kan meddelas endast på följande grunder:
1. om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högsta domstolen eller
2. om det med hänsyn till särskilda omständigheter eljest föreligger synnerliga skäl för sådan prövning.
Den nuvarande ändringsdispensen skaU sålunda bortfalla enligt förslaget. Som exempel på omständigheter utanför prejudikatområdet av beskaffenhet att, om skälen är tillräckligt starka, kunna möjliggöra prövningstUlstånd nämner kommittén att högsta domstolens prövning ur annan synpunkt är av betydelse utöver det förevarande målet, att resningsgrund föreligger, att den överklagade domen uppenbart beror på förbiseende eller misstag, att avsteg skett från lagtolkning eUer rättsgrundsats, som tidigare antagits av högsta domstolen, eller från stadgad praxis, att underrätt och hovrätt kommit till väsentligt olika slut eller att eljest stora meningsskiljaktigheter förekommit i domstolarna. Kommittén avser emellertid
'70 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
att utrymmet för prövningstillstånd i andra fall än prejudikatfallen skall vara myckel begränsat.
Som en följd av att ändringsdispensen avskaffas föreslår kommittén, alt högsta domstolens beslut i tillståndsfrågan skall följa allmänna omröstningsregler, dvs. att den mening skall gälla som biträtts av flertalet i beslutet dellagande ledamöter.
En annan följd av de ändrade förutsättningarna för prövningstillstånd är att regeln om summa revisibilis föreslås slopad. I samband härmed föreslår kommittén att även skyldigheten för den sora vill fullfölja talan i högsta domstolen att nedsätta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning skall utgå ur fullföljdssystemel.
För atl högsla domstolens prövning inte skall behöva göras mera om-fallande än omständigheterna föranleder skall enligt förslaget prövningstillstånd kunna begränsas till att avse endast en del av den fullföljda lalan.
Remissyttranden över domstolskommitténs förslag Vid remissbehandlingen av domstolskommitténs förslag har flertalet av de remissinstanser, som hittills har yttrat sig, i stort sett bildat två olika grupper.
Den första gruppen utgörs av de remissinstanser, som i huvudsak godtar kommittéförslaget. Hit hör nedre justitierevisionen, Svea hovrätt jämte Stockholms rådhusrätt och åtskilliga andra underdomstolar, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län, riks-revisionsverket, statens avtalsverk, lantmäteristyrelsen, sjölagskommittén, vattenlagsutredningen, familjesakkunniga, LO, TCO, Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare. Föreningen Sveriges statsåklagare, Svenska kommunförbundet och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Nedre justitierevisionen uppger att det inte längre finns någon tyngande balans av ansökningar om prövningstiUslånd. Man framhåller vidare att de av kommittén föreslagna ändringarna knappast torde medföra någon minskning av antalet ansökningar men att förslaget innebär en avsevärd förenkling av bestämmelserna. Svea hovrätt anser det vara av värde om motivultalandena rörande annan dispens än prejudikatdispens kommer till klarare uttryck i lagtexten. Även hovrätten för Västra Sverige och häradshövdingen i Karlskoga domsaga ifrågasätter om inte de exempel på dispensskäl som har angetts bör inarbetas i laglexten. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare understryker vikten av att prövningstillstånd vid sidan av prejudikatfallen används mycket restriktivt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar att man möjligen kan överväga alternativet att avskära vissa typer av mål från fullföljd. Flera av de remissinstanser som i allt väsentUgt har godtagit kommitléns förslag har dock framhållit, att de föreslagna bestämmelserna knappast kan förväntas medföra någon minskning i mållillströmningen och att bestämmelserna bör förtyd-
KungL Maj:ts proposition nr 3u ar 1971 71
ligas på ett sådanl sätt, alt den avsedda minskningen uppnås och det för allmänheten står klart i vilka fall prövningstillstånd inte kan komma all beviljas.
En andra grupp anser det önskvärt att högsta domstolen blir en ren prejudikaUnstans. Till denna tanke ansluter sig JK, JO, 1968 års brottmålsutredning, trafikmålskommittén, rådhusrätten i Örebro och SACO. JK förklarar atl de allra fiesla numera delar uppfattningen att högsla domstolen bör vara prejudikalinstans. Detta förutsätter emellertid att domstolens storlek och måltillströmningen hålls inom en relativt snäv ram. Den av kommittén föreslagna dispensregeln är enligt JK:s mening konturlös och kan först efter lång tids tiUämpning få sådan stadga att måltillströmningen begränsas. JK anser att övervägande skäl talar för att prövningstillstånd bör få meddelas endast om det är av vikt för ledningen av rättstillämpningen. JO befarar, att om man inte avskaffar annan dispens än prejudikatdispens, tillståndsprövningen också i fortsättningen kommer att bli betungande. Dispens bör dock enligt JO:s mening lämnas i resningsfallen. Brottmålsutredningen framhåller atl det belräffande brottmålen är angeläget att prövning i högsla domstolen inte framstår som en realistisk möjlighet. Det är från kriminalpolitiska synpunkter betydelsefullt att tiden från det att en straffbar gäming blivit begången lill dess alt påföljden blivit definitivt bestämd är kort. Den senare synpunkten framhålls också av trafikmålskommittén.
Vid sidan av dessa båda grupper finns några remissinstanser, sora framfört förslag av annat innehåll. Hit hör först och främst högsta domstolens ledamöter. I deras yttrande betonas att högsta domstolens huvuduppgift är alt vårda rältsenbeten. Prövningstillstånd måste därför meddelas i den utsträckning som behövs för all upprätthålla principen om lika behandling av lika fall, men enbart detta räcker inte. Högsta domstolen måste också få korrigera mera påtagliga avvikelser från rådande praxis. Man ifrågasätter lämpligheten av att begränsa fullföljdsrätten så strängt som kommittén har föreslagit. I stället bör den för prejudikatfall föreslagna regeln få omfatta alla fall där det av hänsyn till rättstillämpningens likformighet är av betydelse att saken prövas i högsta dorastolen. Prövningstillstånd bör alltså kunna meddelas om det är av vikl för ledning av rättstillämpningen eller eljest för främjande av dess enhetlighet alt talan prövas av högsta domstolen. En reservbestämmelse vid sidan härav kan ändock inte avvaras. Om synnerliga skäl föreligger att talan prövas i högsla domstolen bör detta då ske. Riksåklagaren anser det enda effektiva sättet att minska måltillslrömningen och därigenom stärka högsla domstolens ställning vara att inskränka dess prövning till rättsfrågan och alltså förvandla domstolen till en revisionsinstans.
Här skall slutligen nämnas att JK anser att summarevisibilisreglema bör behållas och att riksrevisionsverket föreslår att prövningsavdelning i högsla domstolen skall få beslå av två ledamöter.
72 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Departementschefen
Ett grundläggande element i rättsskyddet på förvaltningens område är möjligheten all genom besvär över myndighets beslul få beslutet överprövat i högre instans. Denna besvärsprövning handhas i betydande omfattning av förvaltningsdomstolar och benämns då vanligen förvaltningsrättskipning. Domstolsmässig prövning av besvär förekommer i synnerhet i sådana lyper av ärenden där myndighetens beslut ofta kommer att innefatta avgörande av rättsfrågor. Till skillnad från vad som är fallet i många andra länder är dock i vårt land den domstolsmässiga överprövningen av förvaltningsbeslut inte begränsad till att gälla beslutets rättsenlighet utan omfattar avgörandet i dess helhet, alltså även däri ingående lämplighetsfrågor.
Besvärsprövning i förvaltningsdomstol erbjuder särskilda garanlier för alt avgörandet kommer att bli materiellt riktigt. Detla beror dels på atl för-valtningsdomstolama liksom andra domstolar intar en frislående ställning i förhållande till samhällsapparaten i övrigt, dels på att de normalt har en mera kvalificerad sammansättning än andra besvärsprövande organ på förvaltningens område. Härtill kommer att uiredningen i målen i många fall kan bli fullständigare och bättre i förvaltningsdomstol än hos andra besvärsprövande organ.
Samtidigt som förvaltningsdomstolarna fyller en viktig uppgifl i strävandena atl uppnå materiellt riktiga beslut i enskilda fall, är deras avgöranden av stor betydelse som vägledning för förvaltningsmyndigheterna. 1 synnerhet när det gäller domstolar som är sista instans brukar prejudikatbildningen anses som en av de viktigaste uppgiftema.
Inom den svenska förvallningsrättskipningen intar regeringsrätten en central ställning. Om man bortser från mål inom ett par specialområden, bl. a. allmän försäkring, yrkesskadeförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, prövar regeringsrätten besvär över praktiskt tagel varje slag av förvallningsbeslut som kan överprövas av förvaltningsdomstol. Beträffande de allra flesta målgrupperna är regeringsrätten dessutom enda och sista domsiolsinslans. Detta gäller bl. a. bamavårdsmål, nyklerhetsvårdsmål, byggnadsmål, hälsovårdsmål, körkortsmål och kommunalbesvärsmål, I ett par grupper av mål är regeringsrätten överinstans i förhållande till en annan förvaltningsdomstol, kamraarrätlen. Den helt dominerande av dessa målgmpper är skattemålen, som regelmässigt passerar kammarrätten innan de når regeringsrätten.
Till skillnad från regeringsrätten har övriga förvaltningsdomstolar, vare sig de är sista instans eller mellaninstans, karaktär av specialinstanser för vissa slag av mål. Kammarrätten, sora är den största förvaltningsdorastolen, sysslar bara med skattemål och vissa andra mål, som nästan alla gäller ekonomiska frågor. Försäkringsdomstolen är högsta instans i mål på socialförsäkringens område, och försäkringsrådets dömande verksamhet är begränsad till yrkesskadeförsäkringen och vissa därmed sammanhängande ersätt-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 73
ningsformer. Mot denna bakgrund är det naturligt att tala om regeringsrätten som en allmän förvaltningsdomstol.
Behovet av en reform
Den starka expansion som under senare årtionden kännetecknat vår förvaltningsverksamhet har också återverkat på förvaltningsdomstolarna. Den allmänna tendensen har varit inte bara en kraftig ökning av antalet mål utan också en ökande svårighetsgrad hos målen. Den ökade arbetsbelastning som detta har medfört har blivit särskilt märkbar hos regeringsrätten. Arbetsbördan i domstolen har också alltsedan andra världskriget hafl en tendens att växa i sådan grad alt de motåtgärder som vidtagits ständigt visat sig vara olillräckUga,
Regeringsrätten bestod vid tiden för andra världskrigets utbrott av sju regeringsråd, varav ell tjänstgjorde i lagrådet, och hade då en balans på ca 1 000 mål. År 1946 hade balansen stigit till ca 3 000 mål, och delta år beslöts att antalet regeringsråd skulle ökas provisoriskt till lio. När balansen likväl inte kunde nedbringas, ökades antalet regeringsråd på nytt provisoriskt dels år 1952 tiU 13, dels år 1956 tiU 16. Trots detta utgjorde balansen över 6 000 mål, vilket antal nåddes redan år 1953. För att bromsa måltillströmningen infördes år 1958 regler om begränsningar i rätten atl få vissa skallemål sakprövade i regeringsrätten. Effekten på balansen blev emellertid ringa. År 1965 övergavs syslemet med provisoriska utökningar av regeringsrådens anlal och i regeringsrätlslagen angavs direkt alt antalet regeringsråd skulle vara 17, varav ett eller två skulle tjänstgöra i lagrådet. Redan år 1967 måste emellertid systemet med provisoriska förstärkningar tillgripas igen, varvid regeringsrätten tilUördes fyra nya ledamöter. Det förutsattes då atl balansen, som fortfarande översteg 6 000 mål, skulle kunna bringas ned till en rimlig nivå inom loppet av fyra år. Dessa förhoppningar har emellertid inte infriats. Vid ulgången av år 1969 hade balansen minskat endasl obetydUgt i jämförelse med föregående årsskifte. Det är inte uteslutet att balansen åter kan komma alt stiga, trots att f. n. inte mindre än 20 regeringsråd tjänstgör i domstolen.
Den stora arbetsbördan i regeringsrällen har lett till allvarliga olägenheter för förvallningsrättskipningen. I skattemålen, vilka regeringsrällen bedömer som mindre brådskande än flertalet andra mål, är den genomsnittliga väntetiden från kammarrättens avgörande till regeringsrättens f. n. mer än tre och ett halvt år. Räknar man väntetiden från taxeringsnämndens beslut, dröjer det inemot sju år innan ärendet är slutligt avgjort. Även för ett flertal andra grupper av mål är väntetiderna långa. För byggnadsmål är numera den genomsnittliga väntetiden från länsstyrelsens beslut till regeringsrältens avgörande närmare 17 månader och för hälsovårdsmålen är molsvarande tid över 20 månader. Detta innebär dessutom en förlängning av väntetiderna i förhållande till vad som gällde när regeringsrätten utökades med fyra leda-
74 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
möter år 1967. I kommunalbesvärsmålen har väntetiderna blivit så långa att de föranlett flera framställningar från kommunalt håll om särskilda åtgärder för alt förbättra lägel.
De långa väntetiderna i regeringsrätten har medfört att domstolen har mycket svårt att fullgöra uppgiften att genom prejudicerande avgöranden vägleda rättstiUämpningen på lägre nivåer. Denna olägenhet har blivit särskilt märkbar i fråga om skallemålen. Här är det praktiskt taget bara besvär över riksskattenämndens förhandsbesked som blir snabbt behandlade. På beskattningsrättens oraråde kommer förändringarna i lagstiftningen med täta mellanrum, och det kan därför inträffa att det första avgörandet av regeringsrätten i en viss fråga kommer först sedan de i målet aktuella författningsbestämmelserna upphört att gälla. Härtill kommer att behovet av vägledande avgöranden är särskilt stort på detla rättsområde med hänsyn lill rättsmaterians stora omfattning och invecklade natur.
Även andra nackdelar är förbundna med den stora arbetsbelastningen i regeringsrätten. Pressande arbetsförhållanden har en tendens att återverka menligt på möjligheterna till noggrann och allsidig handläggning av målen. Tiden för utarbetande av fylliga och klargörande motiveringar blir också begränsad, vilket minskar de prejudicerande beslutens värde som vägledning för underinstansema. Vidare kan det ställa sig svårt att i alla lägen få till stånd den ytterligare ulredning i målen som kan befinnas önskvärd och atl få lid för muntliga förhandlingar.
Jag vill också peka på att det kan vara förenat med vissa olägenheter att en prejudikatbildande instans är så stor som regeringsrätten är f. n. Domstolen arbetar nu på fyra avdelningar, vilket måste innebära svårigheter att upprätthålla enhetlighet och konsekvens i rättskipningen. Denna synpunkt diskuterades när regeringsrätten utökades med fyra ledamöter år 1967 men ansågs då inte böra tillmätas avgörande betydelse med hänsyn till att det gällde endast en provisorisk anordning.
Reformens uppläggning
Det lär knappast råda några delade meningar om att den nuvarande ordningen beträffande rättskipningen på regeringsrättens område inte kan få bestå. Det är också uppenbart att de medel som hittiUs använts i syfte att komma till rätta med arbetsbalansen i regeringsrätten, nämligen i huvudsak att öka antalet regeringsråd, ej längre kan komma i fråga. Att det behövs en genomgripande reform har också länge stått klart. Förvaltningsdomstols-kommittén, som har haft i uppdrag alt utreda denna fråga, har föreslagit en långtgående omorganisation av förvallningsrättskipningen hos regeringsrätten och karamarrätten. Förslaget innebär att för i princip alla mål som tillhör dessa domstolar skall gälla elt sådant Ivåinslanssystem för den domstolsmässiga besvärsprövningen som redan finns för skaltemålens del. Här-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 75
vid omvandlas kammarrätten till en allmän mellaninstans närmast under regeringsrätten. Samtidigt förskjuts tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärsprövningen från regeringsrätten till kamraarrält genom atl möjligheterna att få mål sakprövade i regeringsrätten begränsas starkt. Sakprövning i regeringsrätten skall i allmänhet kunna komma lill stånd bara om domstolen meddelat prövningstillstånd, och sådant tillslånd skall meddelas endast i mål som har prejudikalinlresse eller där synnerliga skäl talar för att målet prövas av regeringsrätten. Härigenom blir regeringsrällen företrädesvis en prejudikatinstans. På grund av de utökade och mera krävande uppgifter som skall falla på kammarrätten föreslås en kraftig ulbyggnad och förstärkning av kammarrätlsorganisationen. Bl. a. skall enligt förslaget kammarrätten delas i två regionala domstolar.
Enligt min mening bör man kunna nå en tillfredsställande lösning av problemen på den allmänna förvallningsrättskipningens oraråde efter de linjer som kommittén har föreslagit. Kärnpunkten i förslagel är alt man delar upp de två huvudfunktionerna för förvallningsrättskipningen — att åsladkomma materiellt riktiga avgöranden och all svara för prejudikalbildningen — på två instanser. Erfarenheterna visar all det på den allmänna förvaltnings-rättskipningens område numera inte är möjligt för en enda domstol att tillfredsslällande fullgöra båda dessa funktioner. I elt syslem av den föreslagna typen med två domstolsinstanser kan däremot de båda instanserna komplettera varandra på ett fruktbärande sätt. Kammarrältsorganisalionens uppgift blir att bära huvudansvaret för all materiell rättvisa skipas i de enskilda fallen, medan den högsta instansen svarar för vägledande avgöranden i oklara eller tveksamma rättsfrågor. Med en sådan uppgiftsfördelning mellan förvaltningsdomstolarna får den högsta instansen förutsättningar att snabbi pröva de mål som fullföljs dit. De stora balanser och de långa dröjsmål med målens avgörande, som nu länge kännetecknat den allmänna förvallnings-räUskipningen, skulle därmed kunna försvinna.
En funktionsfördelning av liknande slag har också i flera årtionden gällt på de allmänna domstolarnas oraråde. Där ankoramer uppgiften atl på nivån ovanför de allmänna underrätterna svara för att materiell rättvisa skipas i enskilda fall huvudsakligen på hovrätterna, medan högsla domstolens huvuduppgift är atl svara för enhetlighet i lagtolkning och rättstillämpning. Domstolskommittén har i sill senaste betänkande föreslagit all denna funktionsfördelning accentueras ytterligare, så all högsla domstolen blir en praktiskt tagel renodlad prejudikatinstans.
En funktionsuppdelning mellan instanserna efter de linjer förvaltningsdomslolskommittén har föreslagit accepteras i huvudsak av flertalet remissinstanser. De betänkligheter som anförts mot förslaget är främst av två slag. Å ena sidan har man hävdat att förslaget skulle leda lill en försämrad rättskipning i och med att möjligheten att få sakprövning i regeringsrätten i huvudsak las bort. Denna synpunkt bar framför allt betonats i fråga om
76 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
skattemålen, och det bar därvid pekats på den relativt höga ändringsfrekvensen i skattemål i regeringsrällen. En del remissinstanser har ansett att förslaget inte bör genomföras utan atl det samtidigt sker en upprustning av rättskipningen på länsstyrelsenivån, bl. a. genom att prövningsnämnderna omvandlas till länsskatterätter. Å andra sidan har det gjorts gällande atl inrättandet av en mellarunslans under regeringsrätten i andra mål än skaltemålen innebär en förlängning av instanskedjan för dessa mål och därmed risk för att det slulliga avgörandet i målen fördröjs.
Enligt min mening ger erfarenheten klart stöd för alt man inte kan garantera en god kvalitet på rättskipningen bara genom att ge möjlighet till prövning av alla mål i en högt kvalificerad sista instans. Av vad jag redan har sagt framgår alt man därigenom spränger ramarna för en sådan instans och skapar långa dröjsmål med målens avgörande. Nackdelarna härav är uppenbara. En bättre väg för alt uppnå god kvalitet på rättskipningen är därför att stärka de underliggande instanserna. Denna princip har också länge varit vägledande i fråga om de allmänna domstolamas organisation. Förvallnings-domstolskommitléns förslag innebär att principen får slå igenom även på förvallningsrättskipningens område. En bärande tanke i förslagel är sålunda att den nya mellaninstansen skall vara fullt jämbördig med hovrätterna. För min del ser jag det som en ovillkorlig förutsättning för en reform efter de linjer som kommittén har föreslagit, att mellaninstansen får sådan slagkraft alt den på etl tillfredsställande säll kan bära ansvarel att i realiteten vara sista instans i de allra flesta målen. En annan förutsättning är att förvaltningsrättskipningen i instanserna under kammarrätten förstärks. Chefen för civildepartementet kommer senare i dag att anmäla fråga om rikllinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen. Häri ingår också en förstärkning av de rättskipande funktionerna inom länsslyrelsen.
Invändningen att inskjutandet av en allmän mellaninstans under regeringsrällen leder lill en längre inslanskedja är i och för sig riklig. Detta behöver emellertid inte innebära att lidsutdräkten till dess definitivt avgörande nås blir längre eller att kostnaderna ökar. Om man, som förslaget också förutsätter, starkt begränsar möjligheterna att få mål sakprövade i den högsta instansen, blir förlängningen i stort sett endast skenbar. Härtill kommer att den nya mellaninstansen måste dimensioneras så, att den snabbt kan avgöra inkommande mål. Trots den formellt längre instanskedjan bör det föreslagna systemet i själva verket kunna leda till snabbare slutliga avgöranden i förvallningsmålen.
Liksom kommittén och det alldeles övervägande antalet remissinstanser anser jag det inte möjligt eller lämpligt att råda bot på den bekymmersamma arbetssituationen i regeringsrätten på andra vägar än de av kommittén föreslagna. Jag anser sålunda att det inte skulle innebära någon lösning av problemen att inrätta en särskild högsta domstol för skattemålen eller att låta dessa mål behandlas på särskild avdelning inom regeringsrätten. Härigenom
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 77
skulle man dessutom förlora de enligt min mening väsentUga fördelar som ligger i atl domstolar av dét slag del här är fråga om behandlar mål från ett stort antal skilda rättsområden och därigenom förvärvar och vidmakthåller överblick över stora delar av rätlsmaterian. Inte heller skulle man enligt min mening kunna nå någon avgörande förbättring genom atl begränsa möjligheterna till prövning i den högsta instansen genom ekonomiska spärrar i form av regler om beloppsgränser (summa revisibilis) i skattemål eller i form av regler om särskild fullföljdsavgift. Kan man nå åsyftat resultat på andra vägar, bör man undvika regler av denna typ, vilka i allmänhet är elt ganska trubbigt instrument för att sorlera bort de mål som inte bör prövas av den högsta instansen. Det kan tilläggas att domstolskommiltén i sitt betänkande har föreslagit att de regler om summa revisibilis och fullföljdsavgift, som nu gäller i fråga om fullföljd lill högsla domstolen, skall avskaffas. Slutiigen anser jag inte heller att man kan uppnå nämnvärda resultat genom atl skära av rätten till fullföljd till högsta instans i vissa grupper av mål. Enligt min mening är det mycket få grupper av mål vari det inte föreligger något behov av vägledande avgöranden av den högsta instansen.
På de skäl jag sålunda redovisat har jag kommit till slutsatsen att förvaltningsrättskipningens organisation bör reformeras efter de principer kommittén har föreslagit.
Närmare om prövningstillstånd
I ett system där förvaltningsdomstolsorganisationen är uppbyggd efter de principer jag nyss har angett spelar reglema om prövningstillstånd en central roll. Som jag redan har antytt gäller sådana regler sedan länge på de allmänna domstolarnas område. Det är naturligt att la dessa regler lill utgångspunkt vid utformningen av motsvarande regler på förvallningsrättskipningens oraråde.
Enligt rättegångsbalken får mål i allmänhet prövas av högsla domstolen endast om domstolen meddelat prövningstillstånd. Sådant tillstånd skall meddelas, dels om det är av synnerlig vikl för enhetlig lagtolkning eller rältslUl-lämpning atl lalan prövas av högsla domstolen (prejudikatdispens) eller parlen visar att lalans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål varom är fråga (intressedispens), dels om det förekommer anledning till ändring i det slut som hovrätten har kommit till (ändringsdispens) eller det eljest raed hänsyn till omständigheterna i målet finns skäl att talan prövas i högsta domstolen. I mål av förmögenhetsrättslig natur kan dock dispens enligt de båda sistnämnda grunderna beviljas endast om värdet av vad den överklagande parten tappat i hovrätten uppenbart uppgår till minst 1 500 kr, (summa revisibilis). En liknande regel gäller för brottmålens del.
När det gäller förvaltningsrätlskipningen finns regler om prövningstillstånd bara inom en begränsad sektor, nämUgen i fråga om vissa skallemål. Om vad klaganden i mål om höjning eller sänkning av taxerad inkomst eller be-
78 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
skattningsbar förmögenhet har tappat i karamarrätten ej uppgår till vissa gränsbelopp (summa revisibilis), får talan inte prövas av regeringsrätten ulan att domstolen har meddelat prövningstillstånd. Sådant tillstånd får meddelas endast i prejudikat- och intressefall. Reglerna härom överensstämmer med motsvarande regler i rättegångsbalken,
Förvaltningsdomslolskommittén har föreslagit att besvär över kammarrätts beslut i fråga som fullföljts till eller underställts kammarrätten skall kunna prövas av regeringsrätten endast om regeringsrätten meddelar prövningstillstånd. Prövningstillstånd skall enligt förslagel kunna meddelas på samma villkor som gäller för prejudikat- och intressedispens enligt rättegångsbalken, dock med den skillnaden i fråga om prejudikaldispens alt kravet på atl talans prövning skall vara »ay synnerlig vikt för enhetlig lagtolkning etc.» mjukas upp till »ay vikt för enhetlig lagtolkning etc». Kommittén har ansett alt det härutöver bör finnas vissa supplerande dispensmöjligheter men alt dessa bör vara betydligt snävare än motsvarande regler i rättegångsbalken. Sålunda skall enligt förslaget prövningstillstånd också kunna meddelas, om det med hänsyn till målets svårbedömlighet, dess allmänna vikt eller orasländighelema i övrigi förekommer synnerliga skäl till att besvären prövas av regeringsrätten. Denna dispensmöjlighel skall dock inte stå öppen i alla mål. Uppgår i mål om inkomst- eller förmögenhetslaxering tvistefrågan inte till vissa gränsbelopp (summa revisibilis), skall bara prejudikat- och intressedispens kunna förekomma. Detsamma skall gälla för vissa grupper av mål, där enligt nuvarande regler talan inte får fullföljas mot kammarrättens beslul, och vissa med dessa besläktade mål.
Vid remissbehandlingen har förvaltningsdomslolskommitténs förslag lill dispensregler i regel godtagits. Ett par remissinstanser uttalar sig emellertid för att sakprövning i regeringsrätten skall få förekomma i princip bara i prejudikatfall. Ä andra sidan förordas i åtskilliga yttranden generösare dispensregler än kommittén har föreslagit, I många av dessa yttranden uttalas önskemål om atl även regler om ändringsdispens liknande rättegångsbalkens skall ingå i systemet.
Enligt min mening måsle dispensreglerna först och främst utformas så, alt den åsyftade funktionsfördelningen mellan den högsta instansen och mellaninstansen uppnås. Del faller därför av sig självt att prövningstillstånd skall kunna meddelas av prejudikalskäl, I likhet med förvaltningsdomstols-kommittén anser jag alt dispensregeln för detta fall inte bör vara alllför snäv och att man således bör nöja sig med att det är av vikt för prejudikatbildningen att regeringsrällen prövar målet, Domstolskommiltén har i sitt förslag till nya dispensregler vid fullföljd till högsta domstolen föreslagit att uttrycket »av vikt för enhetlig lagtolkning och rättstillämpning» skall ändras till »av vikt för ledning av rättstiUämpningen». Härigenom skall klarare framgå all högsta domstolen kan bevilja prejudikatdispens inte bara i de fall då praxis inte är entydig utan även då domstolen finner skäl alt ändra på
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 79
stadgad praxis. Jag vill för min del ansluta mig till domstolskommitténs förslag i denna del och föreslå ätt körnmitténs formulering används på förvaltningsrättskipningens område.
1 princip bör i det föreslagna instanssyslemel inte förekomma några dispensgrunder utöver prejudikaldispens. Några få begränsade undantag bör dock tillåtas från denna princip. Jag syftar här på sådana fall då det överklagade avgörandet är behäftat med så grovt fel all regeringsrätten enligt 19 § RF skulle kunna bevilja resning i målet eller eljest upphäva avgörandet sedan detta vunnit laga kraft. Det skulle uppenbarligen vara opraktiskt om regeringsrätten här skulle kunna ändra avgörandet först efler en ansökan om resning. Ell med resningsfallen närbesläktat fall är när det överklagade avgörandet tillkommit på grund av grovt förbiseende eller grovt misslag. Också här bör man kunna tillåta atl regeringsrätten går in i sakprövning, även om det inte gäller någon prejudikalfråga. Det kan inte helt uteslutas att det kan förekomma andra undantagssitualioner där skälen för all tillåta sakprövning i regeringsrätten kan anses lika starka som i de nu nämnda. Del synes därför lämpligast atl utforma en lagregel i ämnet så, alt några av de här åsyftade undanlagssituationema räknas upp som exempel på fall, då prövningstillstånd får beviljas vid sidan av prejudikatfallen, och att undanlagskaraklären markeras ytterligare genora en föreskrift att det i dessa fall skall krävas synnerliga skäl för prövningstUlstånd.
Däremot anser jag det uteslutet atl öppna möjlighet till någon form av ändring.sdispens. Med en sådan ordning skulle de bärande principerna i instanssystemet inte kunna förverkligas. Måltillströmningen till regeringsrätten skulle bli av en helt annan omfattning än den man behöver räkna med om möjligheterna till prövningstillstånd är praktiskt tagel begränsade lill prejudikalfallen. Därmed skulle de slutgiltiga avgörandena i målen fördröjas, samtidigt som svårigheterna skulle öka för regeringsrätten att fullgöra sin prejudikatbildande uppgift. I ett syslem med ändringsdispens skulle vidare regeringsrättens arbetsbörda ökas genom alt dispensprövningen måste bli betydligt mer omfattande jämfört med en ordning där prövningen i huvudsak gäller endasl förekomsten av prejudikalfrågor.
Det är visserligen möjUgt att dämpa de effekter ett system med ändringsdispens har på mållillströraning och lidsåtgång för dispensprövningen genom att komplettera systemet med regler om summa revisibilis. Sådana regler träffar emellertid bara de mål som rör ekonomiska värden. Dessutom har de den principiella nackdelen att de förbehåller möjligheten alt få sakprövning i den högsta instansen åt parter, sora för processer ora högre belopp. Skulle man genom regler om summa revisibilis åstadkomma den behövliga avlastningen i regeringsrättens arbetsbörda, finge man sannolikt sätta beloppsgränserna mycket högt. Det kan tilläggas atl, som förut nämnts, domstolskommiltén i sitt senasie betänkande har föreslagit alt reglerna om summa revisibilis skall slopas i fråga om fullföljd av talan till högsta domstolen.
80 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
De invändningar som kan riktas mot ett syslem med ändringsdispens kan delvis också anföras mot de dispensgrunder som förvaltningsdomslolskommittén har föreslagit skola gälla utöver prejudikat- och intressedispens. Om prövningstillstånd skall kunna beviljas när målets svårbedömlighet, dess allmänna vikt eUer omständigheterna i övrigi utgör synnerliga skäl för det, kan det befaras att man inte uppnår den åsyftade dämpningen av klago-frekvensen. Med sådana dispensgrunder är del också risk för att dispens-prövningen måsle bli i det närmaste lika omfattande som med rättegångsbalkens regler om ändringsdispens. Vidare torde det i regel inte kunna undvikas att de mål, där prövningstillstånd meddelas, måste föredras på nyll för avgörandet i sak. Del finns därför anledning att ifrågasätta om kommitténs förslag skulle ge särskilt stora vinster i tid och arbete för regeringsrättens del.
Jag är också i likhet med flera remissinstanser tveksam om de föreslagna dispensgrundema är i och för sig lärapliga. Tillämpningen av kriteriet »målets svårbedömlighet» lorde sålunda kunna innebära att dispens meddelas i elt invecklat mål, som kan verka riktigt avgjort, men vägras i elt okomplicerat mål där ulgången synes felaktig. Med den utformning av prejudikat-dispensregeln som jag föreslår torde det vidare vara svårt alt utanför preju-dikatfallens område finna exempel på mål, som är av sådan allmän vikt att det finns synnerliga skäl för att regeringsrätten skaU pröva målet.
Med hänsyn till de principer för fullföljdssystemel som jag har förordat i det föregående finns det enligt min mening inte något behov av en särskild regel om intressedispens, I den mån ett avgörande av regeringsrätten kan förutsättas ha betydelse för avgöranden i andra mål ger de föreslagna reglerna tillräcklig möjlighet att bevilja dispens.
På grund av det anförda föreslår jag att prövningstUlstånd skall få meddelas, om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen atl frågan prövas av regeringsrätten eller om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning, såsom alt rättstillämpning som ligger till grund för kammarrällens avgörande uppenbart strider mot lag, att vid prövning i lägre instans förekommit så grovt handläggningsfel alt det kan antas ha inverkat på målets utgång i kammarrätten, att någon som tidigare tagit befattning med målet eiler tillfört utredning i målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, som kan antas ha inverkat på utgången i kammarrätten, eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.
Särskilda regler om fullföljd i vissa mål Den fullföljdsordning som jag har förordat i det föregående bör i princip gälla alla mål, som skall prövas av en allmän förvaltningsdomstol. Som för-valtningsdomstolskomrailtén har funnit, finns det dock skäl att för några enstaka målgrupper ha en avvikande ordning.
En sådan grupp utgör de mål om patent och varumärken m, m,, i vilka
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 81
besvär över patent- och registreringsverkets beslut f, n, anförs hos verkets besvärsavdelning ocb därifrån till regeringsrällen. Denna ordning bör behållas åtminstone tills vidare. Dels är det här fråga om mål av speciell natur. Dels har prövningen hos palenl- och registreringsverkets besvärsavdelning flera domstolsmässiga drag. Det finns därför enligt min mening inte tillräckliga skäl att nu i instanskedjan skjuta in kammarrätten mellan besvärsavdelningen och regeringsrätten. Den av patent- och registreringsverket väckta frågan om särskilda fullföljdsregler i akliebolagsärenden och ärenden om anteckning i filialregisler bör övervägas i samband med ställningstagandet till firmautredningens betänkande Firmaskydd (SOU 1967: 35).
En annan grupp av mål, där fullföljden bör avvika från huvudmönstret, är målen om val till riksdagen och till komraunala församlingar samt målen om val av ombud vid kyrkomöte. I dessa mål är det angeläget att myckel snabbi kunna komma fram till ett slutgiltigt avgörande. Jag föreslår därför i likhet med kommittén alt dessa mål inte skall passera kamraarrält ulan fullföljas direkt hos regeringsrätten.
De skäl som jag bar anföri i fråga om valmålen talar för alt också mål om utlämnande av allmän handling i fortsättningen prövas direkt av regeringsrätten, om inte besvär i det ärende tUl vilket handlingen hör skall anföras hos kammarrätt.
Besvär över förhandsbesked av riksskattenämnden i skattefrågor anförs enligt gällande regler hos regeringsrätten. Denna ordning bör behållas även i fortsättningen. Vidare bör liksom nu regeringsrätten som första instans ta upp sådana extraordinära besvär enligt 103 § taxeringsförordningen, som gäller taxering som prövats av kammarrätten eller regeringsrällen själv.
En ytterligare grupp av mål, där det finns anledning att överväga avvikande fullföljdsregler, är kommunalbesvärsmålen. Förvaltningsdomslolskommittén har föreslagit alt dessa mål skall följa huvudmönstret såvitt gäller den domstolsmässiga besvärsprövningen men alt de inte längre skall prövas av länsstyrelse innan de går lill förvaltningsdomstol. Motivet härför är främst alt kommittén har velat undvika en alltför lång inslanskedja i dessa mål. Förslagel bar emellertid kritiserats hårt vid remissbehandlingen. Det bar därvid framhållits atl prövningen av kommunalbesvärsmålen, även om den formellt är begränsad till en lagligbetsprövning, ofta i verkligheten innebär en kvalificerad lämplighetsbedömning och att länsstyrelserna har särskilda förutsättningar för att göra sådana bedömningar på grund av sin goda kännedom om förhållandena i länets kommuner.
För min del är jag ense med kritikerna däri att det inte är lämpligt all ta bort länsstyrelserna ur instanskedjan när det gäller kommunalbesvärsmål. Samtidigt är det angeläget att snabbt nå definitiva avgöranden i dessa mål. Jag anser det därför lämpligast att behålla den nuvarande besvärsgången, dvs. all besvär anförs först hos länsslyrelsen och sedan hos regeringsrätten.
Vidare vill jag i likhet med kommittén föreslå att besvär i elt anlal grupper
6 — 11564
82 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
av merendels ålderdomliga och numera myckel sällsynta mål skall anföras direkt hos regeringsrätten. Till dessa återkommer jag i kommentaren till upprättade lagförslag.
I övrigt är jag inte beredd att föreslå några avvikelser från tvåinstanssyste-mel för den domstolsmässiga besvärsprövningen. Till skillnad från kommittén anser jag sålunda att det även i sådana fastighetstaxeringsmål som nu stannar i kammarrätten bör finnas möjlighet all fullfölja talan till regeringsrätten. Prejudikatfrågorna torde visserligen vara sällsynta i sådana mål, men i den mån de förekommer bör det finnas möjlighet att få dem prövade i den högsta instansen. Alt andra frågor, såsom rena värderingsfrågor, inte kommer under regeringsrättens prövning uppnås genom de restriktiva regler om prövningstillstånd som jag har föreslagit i det föregående.
Inte heller är jag beredd att i detta sararaanhang föreslå någon särskild fullföljdsordning för körkortsraålen. Frågan härom utreds f, n, av trafikmålskommittén. I avvaktan på resultatet av dess arbete bör inte några särlösningar göras för dessa mål. De bör alltså åtminstone tills vidare fullföljas från länsstyrelse till kammarrätt och därifrån till regeringsrätten.
Som jag lidigare har framhållit skall reglerna om prövningstillstånd till-lärapas endasl i mål vari talan fullföljs mot kammarrätts beslul. Prövningstillstånd vid fullföljd till regeringsrätten skall således inte behövas i de mål, för vilka här föreslagits en fullföljdsordning som avviker från huvudmönstret.
Närmare om regeringsrättens organisation m. m.
Enligt 22 § 2 mom. RF är regeringsrätten domför med fem ledamöler. Mål får dock avgöras av fyra ledamöter ora tre av dera är ense om slutet. I fråga om sammansättningen vid dispensprövning gäller enligt särskild föreskrift i regeringsrättslagen alt tre ledamöter skall delta i prövningen.
Förvaltningsdomslolskommittén har inte föreslagit någon ändring i dessa regler. Enligt kommittén bör emellertid möjligheten alt låta endasl fyra regeringsråd delta i avgörande, när tre av dem är ense om slutet, inte till-lärapas i ett syslem där regeringsrätten huvudsakligen har till uppgift alt sörja för prejudikatbildningen. Kommittén hänvisar bl. a. lill att domförhetsreglerna för högsta domstolen kräver att fem ledamöter deltar vid avgörande av mål. I likhet med en praktiskt tagel enhällig remissopinion delar jag kommitténs uppfattning på denna punkt. Vid bedömning av frågan om regeringsrättens lämpliga storlek bör man därför utgå från att avdelning inom domstolen skall bestå av fem ledamöter. Man bör dock undanlagsvis kunna godta att avdelning arbetar med f)Ta ledamöler. I likhet med kommittén anser jag att detla bör få ske under det skede då den nuvarande målbalansen avarbetas.
De regler om prövningstillstånd sora jag har föreslagit i det föregående bör leda lill en kraftig nedgång i regeringsrättens arbetsbörda, även om regeringsrättens nya ställning som en i det närmaste renodlad prejudikatinstans kräver
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 83
alt ledamöterna ägnar mycken lid åt de mål där prövningstillstånd beviljas. Hur stor nedgången blir är givetvis vanskligt att närmare ange i dag. Det är emellertid nödvändigt att göra en uppskattning redan nu för atl kunna bestämma antalet regeringsråd i den lagstiftning som skall reglera regeringsrättens sammansättning. Härvid bör man givelvis försöka undvika att sätta antalet för högt. Del är sålunda lill fördel för enhetligheten och konsekvensen i domstolens rättskipning om ledamotsanlalel kan hållas lågt. Som jag senare återkomraer till kan domstolen vidare under ett övergångsskede beräknas ha större kapacitet än som svarar mol antalet inkommande mål. Det synes därför lämpligast all nu bestämma ledamotsantalet något i underkant och vidla en eventuellt behövlig justering sedan erfarenhet vunnits av det nya systemet.
Mot denna bakgrund koraraer jag till slutsatsen att man nu bör utgå från att arbetsbördan skall kunna bemästras med två avdelningar i regeringsrätten. Vid beräkningen av del anlal ledamöter som behövs i domstolen raåste också beakias tjänstgöringen i lagrådet för en eller flera ledamöter. Med hänsyn till det vilande förslag till ändring i RF, sora gäller övergång lill fakultativ lagrådsgranskning (prop. 1970:24, KU 20), finns det anledning alt räkna med atl högsl två regeringsråd kommer att tas i anspråk för tjänstgöring i lagrådel. På grund av det sagda anser jag att antalet regeringsråd nu bör bestämmas till tolv.
Vad jag nu har anfört är tiUämpligt först i ett skede då den nuvarande målbalansen i regeringsrätten har avarbelats. Till dess bör domstolen ha en utökad sammansättning. Jag återkommer längre fram lill denna fråga.
Kommittén har också tagit upp frågan om ändring i de behörighetskrav som gäller för regeringsrättens ledamöler. Reglerna härom, sora finns i 18 § RF, innebär bl. a. all minsl två tredjedelar av regeringsråden skall vara lagfarna. Enligt kommitténs förslag skall alla regeringsråden vara lagfarna. En minoritet inom komraittén har emellertid intagit en motsatt ståndpunkt och i försia hand föreslagit atl kravel på lagfarenhet skall avskaffas för samtliga ledamöler. Vid remissbehandlingen har flertalet instanser avstyrkt majoritetsförslaget. Av dessa bar åtskilliga anslutit sig till minoritetens ståndpunkt.
För egen del är jag inte beredd att skära av möjligheten alt utse personer utan juridisk examen till ledamöler av regeringsrätten. Å andra sidan har denna möjlighet hittills utnylljats i mycket begränsad utsträckning. F. n. är det endast två av de 22 regeringsråden som inte har juridisk examen. Med hänsyn härtill anser jag att det f. n. inte finns något nämnvärt behov av att ändra ifrågavarande behörighetsregler.
Kommittén har vidare föreslagit all i regeringsrätten skall finnas en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande, som tillika skall vara ordförande på den ena av avdelningarna. Likaså skall på den andra avdelningen finnas en av Kungl. Maj:t ulsedd ordförande. Regeringsrättens ledamöter med undantag
84 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
av en har ansett att det inte behövs någon ändring av nuvarande ordning, enligt vilken ordförandeskapet i domstolen och på avdelning av praxis följer tjänsteåldern.
Systemet med alt Kungl. Maj:t utser ordförande har länge tillämpats inom högsta domstolen och fungerat väl där. Ordförandesyslerael har framför allt betydelse i två hänseenden, nämligen för ledningen av muntliga förhandlingar och för den administrativa samordningen av domstolens resp. avdelningens arbete. I det förra hänseendet är behovet inte lika slort för regeringsrättens del som för högsta domstolens raed hänsyn till all muntliga förhandlingar i regeringsrätten kan väntas bli förhållandevis sällsynta. Däremol kommer behovet av administrativ samordning atl öka kraftigt i och med att, som jag strax ämnar föreslå, regeringsrätten får eget kansli med en därtill knuten föredragandeorganisation. Enligt min mening är det lämpligt atl för sådana samordnande funktioner kan utses ledamöter som också har särskild fallenhet för administrativa göromål. Jag föreslår därför att Kungl. Maj:t skall utse ordförande på avdelning i regeringsrätten och alt den ena av avdelningsordförandena tillika skall utses till domstolens ordförande.
I likhet med kommittén och en enhällig remissopinion anser jag all man nu bör bryta det samband i fråga om föredragande- och kansliorganisation som f.n. finns mellan Kungl. Maj:l i slatsrådet och regeringsrätten genom alt även regeringsrättsmålen skall beredas inom Kungl. Maj:ls kansli och föredras av personal som tillhör statsdepartementen. I stället bör för regeringsrätten inrättas ett särskilt kansli, lill vilket föredragandena hos domstolen bör vara knutna. För att detta skall kunna genomföras behövs vissa ändringar i RF, bl. a. i 25 § där del föreskrivs alt ärendena skall beredas till föredragning och avgörande i regeringsrätten i det statsdeparlemenl till vilket ärendet hör enligt departementsstadgan. Jag avser att senare i dag föreslå atl proposition med förslag till dessa grundlagsändringar föreläggs riksdagen, så alt de kan behandlas av riksdagen första gången redan under innevarande vårsession.
Den närmare utformningen av regeringsrättens kansli- och föredragande-organisation utreds f. n. av en särskilt tillkallad utredningsman. Jag saknar därför anledning att i delta sammanhang gå närmare in på dessa frågor.
Närmare om kammarrättsorganisationen
Av vad jag förut har sagt framgår att jag ser det som en oviUkorlig förutsättning för den nu aktuella reformen, alt mellaninstansen får tillräcklig slagkraft för att tillfredsställande kunna svara för den slutgiltiga rättskipningen i det övervägande antalet mål. Det är därför nödvändigt alt den nuvarande kammarrältsorganisationen byggs ut och förstärks såväl i kvantitativt som i kvalitativt hänseende. Detta behövs bl. a. med tanke på alla de nya målgrupper som tillförs kammarrätt genom reformen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 85
Vid utformningen av den nya kammarrältsorganisationen bör man i huvudsak kunna bygga på nu gällande regler. En kammarrätlsavdelning bör sålunda även i fortsättningen bestå i regel av sex ledaraöter och vara domför med tre ledamöter. För atl organisationens storlek skall anpassas till arbetsmängden bör det kunna finnas avdelningar med annat antal ledamöter.
Med hänsyn lill det ökade ansvar som kommer alt åvila kammarrällen i del nya instanssyslemel bör vissa förstärkningar ske i fråga om kammar-rättsdomarnas ställning. Det är naturligt atl härvid la hovrällsorganisationen till förebild. Liksom kommittén föreslår jag därför atl samtliga domartjänsler på en kammarrätlsavdelning skall vara ordinarie och alt i spetsen för avdelningen skall slå antingen presidenten eller en lagman som ordförande. Under den tid den nya kammarrätlsorganisationen byggs upp kan det dock visa sig svårt att rekrytera innehavare till ordinarie tjänster med lämpliga kvalifikationer. Det torde därför bli nödvändigt aft under en övergångsperiod istället inrätta i viss utsträckning exlra ordinarie tjänster för assessorer. Liksom nu bör det dessulom på varje fullständig avdelning finnas en vice ordförande.
Som kommittén har föreslagit bör man behålla den nuvarande ordningen med särskilda ledamöter på avdelning, som handlägger fastighetstaxerings-mål. I övrigt är jag inte beredd att föreslå, att kammarrätt skall ha särskild sammansättning för handläggning av vissa mål. Det kan visserligen anföras skäl för atl, som kommittén har förordat, vid handläggning av barnavårdsmål och nyklerhetsvårdsmål låta i domstolen ingå särskilda ledamöler, som är sakkunniga på ifrågavarande områden. Enligt min mening bör frågan, hur en domstol av den nya kammarrättens typ skall tillföras sakkunskap beträffande olika specialområden, inte lösas separat för ett par enstaka sådana områden. I princip bör sakkunskap tillföras domstolen i samma former oavsett vilket specialområde det är fråga om. Del syslem, som i allmänhet hittills har tillämpats inom kammarrällen, nämligen alt för vissa specialområden anlita sakkunniga, bör kunna användas även för nykterhetsvårds- och barnavårdsmålen. Givetvis måste part i sådana fall få tillfälle att ta del av och bemöta utlåtande av sakkunnig. Det är också enligt min mening lämpligare alt den speciella utredning i socialt och medicinskt hänseende som behövs i dessa mål kommer till stånd redan vid behandlingen i länsstyrelsen. Jag vill här erinra om att chefen för civildepartementet kommer att anmäla fråga om förstärkning av den rättskipande verksamheten på länsstyrelseplanet. Det kan slutligen också nämnas att hovrätterna inte har särskild sammansättning när de handlägger vårdnadsmål och andra mål som är nära besläktade med de här aktueUa målen.
Det innebär vissa svårigheter alt i förväg bestämma hur stor den nya kammarrältsorganisationen behöver vara. Det synes lämpligast att den närmare avvägningen av organisationens storlek sker först sedan man fått viss erfarenhet av det nya systemet. Redan nu behöver man dock bilda
86 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
sig en viss uppfattning om kammarrältsorganisalionens storlek, bl. a. för att la ställning till frågan om hur många kammarrätter som bör finnas i det nya systemet.
F. n. består kammarrätten av nio avdelningar. Komraittén har efter ingående beräkningar koramit fram till att del skulle behövas 13 avdelningar i den nya organisationen. Som kommittén själv frarabållil raåste sådana beräkningar utgå från täraligen osäkra antaganden om vilken belastning de nytillkommande målgrupperna kommer att uigöra för kammarrätten. Det måste också beaktas att kammarrätten, med hänsyn lill del ökade ansvar den får i del nya syslemet, behöver betydligt mer tid lör penetrering och beslutsmotivering i varje mål än som nu står lill buds. För egen del har jag kommit till uppfattningen alt kommitténs beräkningar ligger något i underkant. Härtill kommer all det under år 1969 skett en markanl ökning av antalet inkommande mål hos kammarrätten. Mot denna bakgrund anser jag att man måste räkna med att det i den nya kammarrätlsorganisationen behövs cirka 15 avdelningar.
Utökningen av kammarrättsorganisationen aktualiserar frågan om den nuvarande ordningen raed en enda kammarrätt för hela landet bör behållas eller om kammarrätten bör delas upp på flera enheter. Förvaltningsdomstols-kommittén har efter att ha övervägt olika möjligheter stannat för alt föreslå en uppdelning på två kammarrätter, den ena i Stockholm och den andra i Göteborg. Vid remissbehandlingen har framkommit olika meningar i denna fråga. Flertalet remissinstanser har godtagit kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran. Bland de kritiska remissinstanserna finns dels sådana som förordar antingen en längre gående uppdelning av kammarrätlsorganisationen eller en annan förläggning av den kammarrätt som föreslås ligga utanför Stockholm, dels sådana som vill behålla den nuvarande organisationsformen med en enda kammarrätt.
Enligt min mening är det en riktig tanke alt försöka undvika alt koncentrera den kvalificerade förvaltningsrättskipning som skall utövas inom den nya kammarrältsorganisationen till en enda plats. Denna min uppfattning grundas inte i första hand på önskemål om att underlätta genomförandet av muntliga förhandlingar i kammarrätt. Jag utgår nämligen från alt sådana förhandlingar kan väntas förekomma förhållandevis sparsamt även i det nya syslemet, I stället vill jag fästa vikt vid de gynnsamraa återverkningar som regionala kammarrätter skulle kunna ha bl. a. på den regionala och lokala förvallningsverksamheten. Jag tänker här bl. a. på den utbildning av unga jurister som en kammarrätt bedriver. Kammarrätten kan då bli en värdefull rekryteringskälla när det gäller kvalificerade uppgifter inom den allmänna förvaltningen. Likaså kan den regionala förvaltningen erbjuda en naturlig rekryteringsbas för kammarrätten.
Förutsättningarna för att genomföra ett system raed flera regionala kammarrätter är emellertid begränsade. Som koraraittén också har funnit bör
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 87
man undvika atl inrätta alltför små kammarrätter. Med hänsyn härtill bör man f. n. inte tänka sig att gå läiigre än till en uppdelning på två kammarrätter. Det är naturligt att den ena av dem skall ligga i Stockholm. Beträffande den andra kammarrättens förläggning synes de främsta alternativen vara antingen Göteborg eller någon ort i Skåne. I likhet med kommittén finner jag härvid skälen för Göteborg överväga. Jag fäster främst avseende vid atl en lokalisering till Göteborg innebär att kammarrätten kommer att ligga mera centralt inom domkretsen än om man väljer en ort i Skåne. Med hänsyn till att både Stockholm och Göteborg Ugger avlägset från många platser i norra Sverige bör kammarrätlsverksamhel förläggas även till någon plals i Norrland. Det anlal mål och ärenden som kan förulses är emellertid inte tillräckligt för atl bilda en administrativt självständig kammarrätt i Norrland. I stället bör elt par av kammarrättens i Stockholm avdelningar ha sin verksamhei förlagd på lämplig plats i Norrland. Härigenom får befolkningen i Norrland bättre möjligheter att komma i kontakt med kammarrällsorga-nisaUonen samtidigt som denna får bättre möjligheter att rekrytera personal från den regionala förvaltningen i Norrland.
De båda kammarrätternas domkretsar bör bestämmas av Kungl. Maj:t. Därvid synes man kunna utgå från kommitténs förslag, som innebär atl domkretsen för kammarrätten i Stockholm blir dels Svealand med undantag av Värmland, dels Norrland, dels Östergötland samt att kammarrätten i Göteborg får återstoden av landet som domkrets. Gotland torde dock lämpligen böra höra till stockholmskammarrältens domkrets. Denna uppdelning av landet kan beräknas medföra att kamraarrätlen i Stockholra får en avdelning mer än kammarrätten i Göteborg,
Varje kammarrätt bör vara behörig att pröva alla slag av mål inora sin dorakrets. Tillräckliga skäl att koncentrera vissa typer av mål till den ena av kammarrätterna finns enligt min mening inte. Jag ansluter mig således inte till kommitléns förslag alt alla mål om fastighetstaxering skall prövas av kammarrätten i Stockholm. Ett väsentligt motiv för förslaget har varit atl garantera en enhetlig tillämpning av grunderna för fastighetsvärdering. Detla motiv bortfaller i huvudsak, om man, som jag till skillnad från kommittén föreslår, tillåter fullföljd till regeringsrätten i dessa mål.
Slutligen vill jag någol beröra frågan om specialavdelningar och specialrollar i de nya kammarrätterna. Enligt min mening bör specialisering till vissa mål undvikas så långt det är möjligt inom en allmän förvaltningsdomstol. Styrkan i en sådan domstol ligger bl. a. i att ledamöterna har insikter i och överblick över skilda rättsområden. Med den kraftiga utvidgning av kompetensområdet som reformen innebär för kammarrättsorganisationens del är det emellertid knappast tänkbart att kammarrätterna till en början skall kunna bemästra sina arbetsuppgifter utan att vissa avdelningar och vissa ledamöter specialiserar sig på vissa typer av mål. Systemet med specialisering bör emellertid begränsas till vad som är oundgängligen nödvän-
88 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
digt. I den mån det måste behållas för långa tider bör tjänstgöringen på specialavdelning och innehavet av specialrotel växla mellan ledamöterna.
Principerna för fördelningen av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och förvaltningsdomstol
Jämsides raed uppdraget att skapa en ändamålsenlig organisation på förvallningsrättskipningens område har förvallningsdomstolskommittén haft till uppgift att göra en översyn av fördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:l i statsrådet och förvaltningsdomstol. Kommittén skulle därvid bygga vidare på f. d. justitierådet Seve Ekbergs betänkande från år 1959 och remissyttrandena över detta betänkande. Förutsättningarna för kommitténs arbete har delvis varit andra än för Ekbergs, eftersom Ekberg hade att utgå från en oförändrad organisation av förvaltningsrättskipningen. De huvudlinjer, som kommittén har följt i sitt förslag till kompetensfördelning, har vunnit instäraraande eller lämnats ulan erinran av flertalet remissinstanser.
Kompetensfördelningen mellan, å ena sidan, Kungl. Maj:t i statsrådet samt, ä andra sidan, kammarrätt ocb regeringsrällen erbjuder många problem. Principen har hittills varit och synes även i fortsättningen böra vara, att sådana besvärsärenden som huvudsakligen innefattar rättsfrågor skall handläggas av förvaltningsdomstol och att besvärsärenden i vilka ändamålsenlighels- och lämpUghelsfrågor dominerar skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Denna princip kan emellertid inte ensam tjäna lill ledning. Delta beror i första hand på alt det inom förvallningsverksamheten inte finns någon klar skiljelinje mellan rättsfrågor och lämplighetsfrågor. Härtill kommer atl del ofta existerar ett så starkt samband mellan föreliggande rätls-och lämplighetsfrågor all avgörandet av de olika frågorna inte lämpligen kan delas upp utan måsle ligga hos en och samma instans. Vid kompetensfördelningen måsle dessulom beakias alt det på vissa områden kan finnas behov av att förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet prövningen av besvär även i frågor med betydande inslag av rättstillämpning, därför att det från samhällets synpunkt är nödvändigt att regeringsmakten har det avgörande inflytandet också på besluten i enskilda ärenden inom dessa områden. I enlighet härmed bör det i allmänhet ankomma på Kungl. Majrt i statsrådet alt pröva besvär i frågor, som måste avgöras under hänsynstagande främst till försvars-, ordnings-, säkerhets-, allmänekonomiska eller andra statsnyttosynpunkter.
I likhet med kommittén anser jag att förvaltningsdomstolarna huvudsakligen bör befatta sig med sådana mål av rättslig natur, vilka rör förbållandet mellan enskilda medborgare och det allmänna eller mellan enskilda medborgare inbördes och vilkas avgörande kan vara av väsentlig betydelse för den enskilde. Det torde däremot vara mindre anledning att till administrativ
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 89
domstol föra mål som avser frågor huruvida kommun eller annan — borgerlig eller kyrklig ■—- kommunal förvaltningsenhet fullgjort de skyldigheler som staten i det allmännas intresse pålagt förvaltningsenheten. Prövningen av sådana mål avser ofta organisatoriska och andra frågor som är av den natur att del torde vara ändamålsenligt all besvärsprövningen handhas av Kungl. Maj:t i statsrådet. I vissa mål som angår kommun — bl. a. kommunalbesvärsmål ocb mål i vilka stat och kommun intar ett parlsUknande förhåUande lill varandra — är det dock lämpligt att besvärsprövningen förläggs till förvaltningsdomstol.
Om elt förvallningsärende rör en fråga som kan komma under allmän domstols prövning, bör huvudregeln vara alt administrativa besvär prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans. Det skulle nämligen i allmänhet vara en föga rationell ordning att etl sådant ärende försl kan dras under förvaltningsdomstols prövning och sedan kan instämmas till allmän domstol. Härigenom skulle man hamna i etl syslem med inte mindre än fera domstols-instanser. I vissa fall där det administrativa besvärsinslilulet framstår som den normala vägen för rättelses vinnande kan det dock finnas anledning att göra undantag från den uppställda huvudregeln och länka de administrativa besvären lill förvaltningsdomstol.
Ekberg föreslog en allraän regel av innehåll att — raed vissa angivna undantag — administrativ domstol skulle avgöra alla besvärsmål om individuella påbud. Liksom komraittén anser jag alt en sådan regel är alllför onyanserad och inte lar tillräcklig hänsyn till att de individuella påbuden är av skiftande innehåll ocb betydelse och förekommer i mycket olikartade sammanhang. I betydligt flera fall än de av Ekberg angivna undantagsfallen är förhållandena sådana atl det synes motiverat att låta Kungl. Maj:l i statsrådet pröva besvär rörande sådana påbud. Jag vill här bl. a. erinra om vad jag lidigare har anfört om besvärsprövningen i dels ärenden som kräver hänsynstagande främsl lill försvars-, ordnings-, säkerhets-, allmänekonomiska eller andra statsnyltosynpunkter, dels ärenden om kommuns eftersättande av sina skyldigheter, övervägande skäl synes tala för alt de närmare förhållandena på varje särskilt förvaltningsområde bör vara avgörande för huruvida besvär över elt individuellt påbud skall prövas av förvaltningsdomstol eller av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Ekberg föreslog vidare att, med några få undantag, besvärsmål om återkallelse av eller inskränkning i elt för särskilt fall meddelat tillstånd eller godkännande till viss verksamhei eUer användning ra. ra. skulle handläggas av förvaltningsdomstol, även om det ankom på Kungl. Maj:t i statsrådet eller underordnad förvaltande myndighei all i sista hand pröva besvär rörande beviljande av tillstånd eller godkännande av ifrågavarande slag. TUl stöd för en sådan ordning kan främst åberopas att den enskilde med anledning av del beviljade tillståndet kan ha gjort kostsamma investeringar, vilka kan bli hell eller delvis värdelösa om tillståndet återkallas, och all indragningen av den
90 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
beviljade rättigheten dessutom kan inverka menligt på vederbörandes medborgerliga anseende. Till följd härav skulle den enskilde ha elt särskilt starkt behov av rättsskydd i dessa ärenden.
Ä andra sidan kan starka skäl anföras mot den av Ekberg förordade ordningen. Ärenden om återkallelse av lillslånd och ärenden om vägran att förnya lillslånd, som beviljats för begränsad tid men som i allmänhet förnyas på därom gjord ansökan, är nära besläktade med varandra. Del är vidare svårt atl dra någon skarp gräns mellan tidsbegränsade tillslånd som normalt förlängs och tillstånd som avsetls gälla bara för en begränsad tid. Ärendena går in i varandra på sådant sätt att det utan tvivel är mest praktiskt att normalt samtliga frågor som rör ell tillstånd eller godkännande av vissl slag avgörs av samraa myndigheter och inte splittras upp på skilda besvärsinslanser. Vidare måste ofta de överväganden och värderingar som görs i ärenden om beviljande av tillstånd tillmätas betydelse också när fråga uppkommer ora att återkalla eller inskränka ell beviljat tillstånd. När ställning skall tas i ett ärende av sistnämnda slag, måsle härvid en sammanvägning ske av dels de förhållanden som har betydelse vid beviljande av tillstånd av ifrågavarande slag, dels de förhållanden som bar aktualiserat frågan om återkallelse eller begränsning av tillståndet och dels slutligen de förhållanden som talar för alt tillståndshavaren bör få behålla tillståndet oförändrat. Omständigheter av det sist nämnda slaget kan bl. a. vara att tillståndshavaren har gjort kostsamma investeringar som kan väntas gå till spillo, om tillståndet återkallas eller begränsas. Mest skickade att göra en sådan sammanvägning synes de rayndigheter vara som prövar frågor om tillstånds beviljande, därför att dessa myndigheter bäst känner till alla de faktorer som tillmäts betydelse vid tillstånds meddelande och regelmässigt bar den bästa överblicken över förvaltningsområdet i fråga och samtidigt torde ha lika goda förutsättningar som en förv.illningsdomstol all vinna kännedom om och ta hänsyn till de ekonomiska m. fl. konsekvenser som en återkallelse eller begränsning av tillståndet medför för den enskilde. Enligt min mening erhålls normalt den allsidigaste bedömningen av återkallelsefrågorna, om dessa prövas av de tillslåndsbevil-jande myndigheterna. I likhet med kommittén föreslår jag därför att de myndigheter som prövar ärenden ora beviljande av tillstånd av visst slag i allmänhet också skall handlägga ärenden om återkallelse eller inskränkning av tillstånden. Denna ordning överensstämmer med vad som f. n. gäller i de aUra flesta fall.
Besvär som riktar sig mot administrativa förordningar och andra beslul av generell räckvidd bör regelmässigt avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.
Det av några remissinstanser framförda önskemålet att Kungl. Maj:t i statsrådet obligatoriskt skall höra regeringsrätten i vissa typer av mål kan jag inte biträda. En sådan regel skulle bli stelbent och kunde leda till att regeringsrätten tvingades att yttra sig i mål, där utgången var helt klar. Det kan förutsättas att regeringsrättens utlåtande även utan en uttrycklig föreskrift i ämnet kommer att inhämtas i fall då det framstår som behövligt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 91
Utöver det nu sagda torde anledning inte finnas all dra upp några principiella rikllinjer för kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och förvaltningsdomstol. Som torde framgå redan av det föregående är det vid kompetensfördelningen nödvändigt alt ta hänsyn till ett flertal olika förhållanden. Det är försl vid en genomgång av de olika i praktiken förekommande typerna av förvaltningsärenden som slullig ställning kan tas lill vilken kompetensfördelning som är den ändamålsenligaste. I del följande kommer jag att gå igenom ett stort antal målgrupper. Härvid kommer jag att lägga fram konkreta förslag om vilka mål som bör behandlas av förvaltningsdomstol.
Bestämmelser om kompetensfördelningen synes i största möjliga utsträckning böra tas in i de materiella författningar som reglerar de olika förvaltningsområdena. Härigenom får allmänheten och myndigheterna den bästa bilden av instansordningen i olika administrativa mål. Det är dock ogörligt att till fullo genomföra en sådan ordning såvitt angår de författningar som utfärdats före förvaltningsdomslolsreformens genomförande. För dessa författningars del är det nödvändigt att föra in supplerande bestämmelser i en särskild lag. Allteftersom nya författningar ulfärdas och förses med bestämmelser om insiansordningen förlorar den supplerande lagen sin betydelse. Så sraåningom koraraer den alt helt sakna betydelse och kan då upphävas.
övergången till den nya ordningen m. m.
De nya regler på förvallningsrättskipningens område som jag bär har föreslagit bör träda i kraft den 1 januari 1972 och tillämpas på besvär över beslut som meddelals efler ikraftträdandet. Däremot bör äldre regler övergångsvis gälla även efter ikraftträdandet i fråga om besvär över beslut som meddelats dessförinnan.
För regeringsrättens del bör de nya reglerna medföra en kraftig nedgång i måltillslrömningen. Jag har i det föregående föreslagit all regeringsrätten skall bestå av tolv regeringsråd. F. n. har domstolen 22 ledamöter. Antalet kan beräknas ha minskat lUl 21 vid årsskiftet 1971/72. TiU tolv kan antalet förutsättas ha sjunkit först under senare hälften av detta årtionde, om man räknar bara med regeringsrådens åldersavgång. Det är tydligt att regeringsrätten kommer att ha en betydande överkapacitet under åren närmast efter ikraftträdandet, om man tar hänsyn bara till de nytillkommande målen. Denna överkapacitet bör bli särskilt stor under det första året, eftersom tillströmningen av andra mål än skattemål bör sjunka kraftigt under detta år. Besvär i sådana mål skall ju enligt de nya reglerna försl avgöras av kammarrätten innan målen kan nå regeringsrätten.
Den överkapacitet i förhållande till måltillströmningen som sålunda kan förutsättas uppstå efter ikraftträdandet bör utnyttjas lill avarbetande av den stora målbalansen i regeringsrätten. Som jag har antytt i det föregående är det osäkert om balansen, som vid senaste årsskifte översteg 6 000 mål, kommer att sjunka före ikraftträdandet av de nya reglerna. Utgår man från att
92 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
nuvarande ledamöter lämnar regeringsrätten försl vid 67 års ålder och att balansen inte stiger nämnvärt fram till ikraftträdandet, torde den kunna vara avarbetad inom två till tre år efter ikraftträdandet.
Det skulle i och för sig vara tilltalande om balansen kunde avarbetas ännu snabbare. År 1972 uppnår fyra av regeringsrättens ledamöler den övre gränsen för den för dem gällande pensioneringsperioden, dvs. 67 års ålder. Om dessa ledamöter eller några av dem kunde fortsätta sin tjänstgöring även någon tid därefter, skulle balansen kunna avarbetas snabbare. Det finns enligt min mening inte några betänkligheter mot att i en så speciell situation som den här aktuella tillåta att regeringsråd, som annars skulle ha avgått under det första årel efter ikraftträdandet, får stanna ytterligare någon tid i tjänst. Frågan om de ändringar i gällande regler som behövs härför kan lämpligen tas upp i annat sammanhang. Det bör tilläggas att kvarstående i tjänsten kan komma i fråga endast om ledamoten själv begär det.
Beträffande kammarrätt gäller övergångsproblemen huvudsakligen uppbyggnaden av den nya kammarrätten i Göteborg, Som jag redan har nämnt bör den nya ordningen gälla först i fråga ora mål där det överklagade beslutet meddelats efter ikraftträdandet. På grund härav kan man inte räkna med att taxeringsmål kommer in tUl kammarrätten i Göteborg i någon större omfattning förrän mot slutet av år 1972, Det förhåller sig nämligen så att skriftväxlingen och andra beredningsålgärder, som ombesörjs av prövningsnämndernas kanslier, norraalt tar ganska lång tid. Vidare brukar prövningsnämnderna i regel avgöra en stor del av sina mål först under månaderna april— juni. De inkommande målen kommer därför inte att ge sysselsättning för samtliga de avdelningar som jag har beräknat för karamarrätten i Göteborg förrän efter ell år eller mer.
Med hänsyn härtill får man tänka sig atl antingen bygga upp kammarrätten i Göteborg successivt eller att flytta över mål, som gäller besvär över beslut vilka meddelats före ikraftträdandet, från kammarrätten i Stockholm till kammarrätten i Göteborg. I det senare fallet bör man lämpligen begränsa sig till mål med anknytning till domkretsen för kammarrätten i Göteborg. Vilken av lösningarna som bör väljas är för tidigt att ta stäUning till nu. Frågan måste bedömas bl. a. mot bakgrund av personal- och lokalsituationen för de båda kammarrätterna vid tiden för ikraftträdandet, övergångsbestämmelserna till lagstiftningen om kammarrätterna bör därför utformas så, att de ger den handlingsfrihet som behövs på områdel. Jag föreslår därför atl Kungl. Maj:t bemyndigas att bestämma atl mål av det slag jag här åsyftar skall kunna flyttas över från kammarrätten i Slockholm till kammarrätten i Göteborg. Några särskilda övergångsbestämmelser som ger möjlighet till successiv uppbyggnad av karamarrätten i Göteborg behövs däremot inte, eftersom frågan om kammarrätlsorganisationens storlek inte är av det slag att den bör regleras i författning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 93
Upprättade författningsförslag
I enlighel med del anförda har inom jusliliedeparteraentet upprättals förslag lill
1) lag ora aUmänna förvaltningsdomstolar,
2) lag om behörighet för kararaarrätt alt pröva vissa mål,
3) lag om ändring i gifiermålsbalken,
4) lag om ändring i lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående,
5) lag om ändring i föräldrabalken,
6) lag om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290),
7) lag ora ändring i lagen (1916: 156) ora vissa inskränkningar i rätlen att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,
8) lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred,
9) lag om ändring i lagen (1952:166) om bäradsallmänningar,
10) lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna,
11) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske,
12) lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden,
13) lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt lill jakt,
14) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),
15) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän floltled,
16) lag om ändring i lagen (1929: 405) raed vissa föreskrifter angående tilllämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929,
17) lag ora ändring i lagen (1940: 358) raed vissa bestämmelser lill skydd för försvaret ra. m.,
18) lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,
19) lag om ändring i lagen (1968: 555) om rätt för utiänning och utiändskl företag atl idka näring här i riket,
20) lag om ändring i lagen (1887: 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura,
21) lag om ändring i lagen (1902: 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
22) lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
23) lag om ändring i lagen (1919: 240) ora fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet,
24) lag om ändring i lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser,
25) lag om ändring i lagen (1936: 567) om dorakapitel,
26) lag om ändring i lagen (1938: 96) om understödsföreningar,
27) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297),
94 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
28) lag om ändring i gruvlagen (1938: 314),
29) lag om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.,
30) lag om ändring i uranlagen (1960:679),
31) lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
32) lag om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun atl fullgöra vissa av krig ra. m. föranledda arbetsuppgifter,
33) lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar,
34) lag om ändring i lagen (1941: 282) om sterilisering,
35) lag om ändring i lagen (1944: 133) om kasirering,
36) lag om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen,
37) lag om ändring i lagen (1960: 690) om byggnadsminnen,
38) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,
39) lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385),
40) lag om ändring i lagen (1947: 529) om aUmänna barnbidrag,
41) lag om ändring i lagen (1964: 143) ora bidragsförskott,
42) lag ora ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,
43) lag om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket,
44) lag om ändring i lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m.,
45) lag om ändring i lagen (1959: 118) om krigsansvarighet för liv-'och invaliditetsförsäkring,
46) lag om ändring i arbelarskyddslagen (1949: 1),
47) lag om ändring i skogsförläggningslagen (1963: 246),
48) lag om ändring i kyrkomölesförordningen (1949: 174),
49) lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap,
50) lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar,
51) lag om ändring i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar,
52) lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951: 680),
53) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280),
54) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nyklerhelsvård,
55) lag om ändring i lagen (1955: 183) ora bankrörelse,
56) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,
57) lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,
58) lag om ändring i lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag,
59) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp,
60) lag om ändring i lagen (1961: 332) om handräckning vid taxeringsrevision, .
61) lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster,
62) lag om ändring i strålskyddslagen (1958: 110),
63) lag om ändring i lagen (1926:1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 95
64) lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74),
65) lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97),
66) lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket,
67) lag om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket,
68) lag om ändring i lagen (1965: 61) om behörighet att ulöva veterinäryrket m. m.,
69) lag om ändring i lagen (1%9: 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
70) lag om ändring i varumärkeslagen (1960: 644),
71) lag om ändring i patentlagen (1967: 837),
72) lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 000),
73) lag om ändring i brandlagen (1962: 90),
74) lag om ändring i skollagen (1962: 319),
75) lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
76) lag om ändring i namnlagen (1963: 521),
77) lag om ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt m. ra.,
78) lag om ändring i lagen (1964: 322) med vissa bestämmelser i anledning av slalens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.,
79) lag om ändring i lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga tUl statsverkets kostnader för domstolsväsendet,
80) lag ora ändring i naturvårdslagen (1964: 822),
81) lag ora ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,
82) lag om ändring i lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. ra.,
83) lag om ändring i smitlskyddslagen (1968: 231),
84) lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387),
85) lag om ändring i jordhävdslagen (1969: 698),
86) lag om ändring i lagen (1970: 000) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,
87) lag om ändring i lagen (1970: 000) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
88) lag om ändring i lagen (1970: 000) med vissa bestämmelser i anledning av slalens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna,
89) lag om ändring i förordningen (1961: 313) om förfarandet i anmärkningsmäl,
90) lag om ändring i famUjebidragsförordningen (1946: 99),
91) lag om ändring i förordningen (1967: 882) om studiemedelsavgifter,
92) lag om ändring i förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter,
93) lag om ändring i lagen (1920: 796) om val tUl riksdagen.
96 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
94) lag om ändring i kommunala vallagen (1930: 253),
95) lag om ändring i kommunallagen (1953: 753),
96) lag om ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm,
97) lag om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse,
98) lag om ändring i landstingslagen (1954: 319),
99) lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allraänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
100) lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
101) lag om ändring i förordningen (1951: 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrägor,
102) lag om ändring i förordningen (1957: 343) om oljelagring m. m.,
103) lag om ändring i förordningen (1957: 344) om oljeavgifl m. m.,
104) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198),
105) förordning om ändring i förordningen (1970: 000) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten,
106) kungörelse om ändring i förordningen (1968: 564) om tUlfällig handel,
107) kungörelse om ändring i vapenförordningen (1949: 340),
108) kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648),
109) kungörelse om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobillrafik m. m.,
110) kungörelse om ändring i aUmänna ordningsstadgan (1956: 617),
111) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663),
112) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612),
113) kungörelse om ändring i förordningen (1961:568) om brandfarliga varor,
114) kungörelse om ändring i brandstadgan (1962: 91),
115) kungörelse om ändring i mönstringsförordningen (1961: 87),
116) kungörelse om ändring i förordningen (1968:70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler,
117) kungörelse om ändring i hotellförordningen (1966: 742),
118) kungörelse om ändring i kungörelsen (1970: 000) om förevisning av brandfarlig biograffilm.
Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detla ärende som bilaga.
Författningsförslagen m. m.
Departementschefen. Om man bortser från skattemålen har hittiUs domstolsmässig överprövning av beslut i förvaltningsärenden i regel kunnat förekomma bara i en instans. För flertalet typer av mål har denna överprövning varit förlagd till regeringsrätten. Den här föreslagna omlägg-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 97
ningen av förvallningsrättskipningens organisation innebär att det generellt införs ett Ivåinslanssystem beslående av kammarrätt och regeringsrätt, låt vara att förutsättningarna alt få ett mål fullständigt prövat av regeringsrätten kommer att bli starkt begränsade. Kammarrätterna och regeringsrätten får genom reformen i huvudsak samma målområde och kommer att ta befattning med mål av de mest skilda slag. Härigenom kommer inte bara, som nu är fallet, regeringsrätten utan också kammarrätterna att skilja sig från övriga förvaltningsdomstolar, vilkas kompetensområde är begränsat till elt mindre antal målgrupper. Det är under dessa förhållanden naturligt att använda beteckningen allmän förvaltningsdomstol som gemensam benämning på kammarrätterna och regeringsrätten.
Förvaltningsdomstolskommittén har föreslagit att bestämraelser om regeringsrätten och om kammarrätterna skall tas in i skilda lagar. Med hänsyn till bl. a, den funktionsfördelning som skall råda raellan dessa domstolar synes emellertid enligt min mening mest rationellt alt behövliga organisatoriska bestämmelser ra. m. rörande kammarrätterna och regeringsrätten förs samman i en och samma lag, förslagsvis benämnd lag om allmänna förvaltningsdomstolar.
De lagförslag angående regeringsrätten och kammarrätterna, som förvaltningsdomslolskommittén har utarbetat, innehåller också regler om förfarandet i dessa domstolar. Någon motsvarighet härtill har inte tagits upp i förslaget lill lag om allmänna förvaltningsdomstolar. Orsaken härtill är att de förfaranderegler som bör finnas för de allmänna förvaltningsdomstolarna inte är speciella för dessa utan i slorl sett torde överensstämma med de regler som bör finnas om förfarandet i andra förvaltningsdomstolar. Kommittén föreslog väsentligen sararaa förfaranderegler för kammarrätterna och regeringsrätten. Dessa regler överensstämde i sin tur nära med förfarandereglema i lagen (1961:262) om försäkringsdomstol. Också i det förslag till lag om skatterätt som har utarbetats inom finansdepartementet (SOU 1967: 24) har tagits upp förfaranderegler som i huvudsak stämmer överens med nyssnämnda regler. Jag vill vidare framhålla alt i de riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen, som chefen för civildepartementet anmäler senare i dag, ingår upprättandet av särskilda domstolsliknande organ — länsskatterätt och länsrätt — för förvaltningsrättskipning inom länsslyrelsens ram. Det ställer sig naturligt att för dessa organ tillämpa i huvudsak samma förfaranderegler som för kammarrätterna och regeringsrätten. På grund härav förbereds inom justitiedepartementet en lag om förfarandet i förvaltningsdomstol. Denna lag är avsedd att gälla både för de allmänna förvaltningsdomstolarna och för andra förvaltningsdomstolar. En departementspromemoria i ämnet beräknas kunna sändas ut på remiss inom några månader. Avsikten är att ett lagförslag i ämnet skall föreläggas riksdagen i sådan tid att lagen kan träda i kraft senast den 1 januari 1972,
Som jag har berört i den allmänna motiveringen innebär reformen 7 — 11564
98 Kungl. Muj:ts proposition nr 30 år 1971
också en teknisk omläggning av fullföljdsbeslämmelserna på förvaltningsrättskipningens område och en översyn av kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och förvaltningsdomstol. När enligt nuvarande regler besvär får anföras hos Kungl. Maj:t anges i regel inte i den materiella författningen huruvida besvären skall prövas av Kungl, Maj:t i statsrådet eller av regeringsrätten. Detta följer i stället av måluppräkningen i regeringsrättslagen. I det nya systemet skall besvär i sådana mål, som kan bli föremål för prövning av regeringsrätten, i allmänhet först gå till kammarrätt. I likhet med förvaltningsdomstolskommittén finner jag det lämpligt att bestämraelser ora i vilka fall besvär skall anföras hos kammarrätt i största möjliga utsträckning tas in i de berörda materiella författningarna. Eftersom förfaltningsmaterialet är mycket vidlyftigt och ibland svåröverskådligt, är det inte möjligt att genomföra en sådan ordning över hela fältet. I fråga om sådana författningar som utfärdals före genomförandel av den här föreslagna reformen har det visat sig nödvändigt atl utöver fullföljdsregler i olika materiella författningar ha en lag med allraänna, supplerande bestämmelser som anger att i fall, då enligt en författning besvär skall anföras hos Kungl. Maj:t, besvären i framtiden skall anföras hos kammarrätt när fråga är ora vissa uppräknade måltyper. Denna nödfallslösning skall inte tiUämpas beträffande materiella författningar som utfärdas efler genomförandet av förvaltningsdomstolsreformen. I fråga om sådana författningar är det meningen att fullt ut tillämpa systemet att man direkt av en författning skall kunna utläsa om besvär skall anföras hos kammarrätt.
Det synes vidare ändamålsenligt att i de fall då ett mål inte skall passera kammarrätt utan besvär skall anföras direkt hos regeringsrätten det regelmässigt sägs ut i den materiella författningen att besvär skall anföras hos denna domstol. Den mångtydiga termen Kungl. Maj:t bör så långt som det är praktiskt möjligt undvikas i detta sammanhang. Enligt 18 § RF skall emellertid reglerna om vilka administrativa besvärsmål hos Kungl. Maj:t .som regeringsrätten skall pröva vara intagna i en särskild lag. Den av mig förordade ordningen kan således inte genomföras utan ändring av denna grundlagsbesläraraelse. Jag avser emellertid att senare i dag anmäla förslag till vissa grundlagsändringar som hänger samman med förvaltningsdomstolsreformen. Härvid kommer jag att föreslå bl. a. sådan ändring av 18 § RF att det konstitutioneUa hindret mot den av mig föreslagna utformningen av bestämmelserna om fullföljd till regeringsrätten undanröjs. Den nya ordningens genomförande förutsätter ändringar i ett antal besvärsbestämmelser i olika materieUa författningar. Bland de berörda föreskrifterna ingår två grundlagsbestämmelser, nämligen 22 § riksdagsordningen, som handlar om besvär över val lill riksdagen, och 2 kap. 11 § tryckfrihetsförordningen, som avser mål enligt tryckfrihetsförordningen om utlämnande av allmän handling. Eftersom besvär enligt dessa lagrum även i fortsättningen bör
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 99
prövas av regeringsrätten, synes i överensstämmelse med vad jag nyss har förordat även i dessa lagrum böra användas terminologin att besvär skall anföras resp. ändring sökas hos regeringsrätten. Förslag till dessa grundlagsändringar tas upp i den grundlagsproposition som jag anmäler senare idag.
Ordningen att i fullföljdssammanhang termen Kungl. Maj:t skall undvikas när regeringsrätten åsyftas kan eraellertid inte genomföras till fullo. Av praktiska skäl bör det inte ifrågakomma att för ett genomförande av den nya ordningen göra ändring i ålderdomliga, mycket sällan tillämpade författningar eller i författningar vilkas tillämpning är på väg att upphöra till följd av ändrad lagstiftning. I stället föreslås att mål enligt dessa författningar hänförs till regeringsrätten genom övergångsbestämmelser till den av mig föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. TiU dessa övergångsfall återkommer jag i det följande.
För att åsladkomma den kompetensfördelning mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och allmän förvaltningsdomstol som synes ändamålsenlig och för att samtidigt genomföra den reform av fuUföljdsbestämmelsernas utformning som jag har förordat i det föregående behövs bestämmelser i ett stort antal författningar. Bestämmelser med denna syftning finns i nästan alla de 118 författningsförslag som har upprättats inom justitiedepartementet. Del huvudsakliga innehåUet i förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar utgörs dock av föreskrifter om organisationen i slort av förvaltningsrätlskipningen i kammarrätterna och regeringsrätten.
I detla sammanhang anmäler jag bara de författningsbestämmelser, vid vilkas tillkomst riksdagen bör medverka. Först i ett senare skede av arbetet på förvaltningsdomstolsreformen lägger jag fram förslag till sådana författningsföreskrifter som kan beslutas av Kungl. Maj:t ensam. Därvid avser jag att bl. a. föreslå ändring i kungörelsen (1968: 440) om kompensation för bensinskatt vid yrkesmässig användning av motorsåg. I denna kungörelse föreskrivs bl. a. att talan inte får föras mot kammarrättens beslut enligt kungörelsen. Om riksdagen inte har något alt erinra däremot bör de allmänna reglerna rörande fullföljd av talan frän kammarrätt till regeringsrätten gälla också beträffande mål enligt nämnda kungörelse. Skälet lill att jag här berör denna författningsändring är att riksdagen godkänt grunderna för kompensationen ocb att vid anmälan av den avsedda regleringen på området chefen för finansdepartementet (prop. 1968: 57) angett att kammarrätten skulle vara slutinstans i dessa mål.
Också på några andra punkter avstår jag från att nu lägga fram förslag till författningsbestämmelser rörande kammarrätts behörighet att handlägga vissa mål. Det synes nämligen inte ralioneUt att föreslå nya fullföljdsregler för sådana lagar, som befinner sig under omarbetning och som kan antas vara ersatta av nya lagar när förvaltningsdomstolsreformen genom-
100 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
förs den 1 januari 1972. På grund härav anmäls inga lagförslag rörande lagstiftningen om allmänna vägar och om rennäringen i allmänhet eller några förslag som avser lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanläggningar, lagen (1930: 115) om bostadsrättsföreningar och lagen (1968: 702) om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt, ra. m. Lagen (1925: 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet oraråde skaU anpassas till reglerna i den nya fastighetsbildningslagen och behandlas därför inte heller i detta sararaanhang. Också i fråga om taxeringsförordningen (1956: 623) och vissa andra författningar på beskattningsrättens område samt beträffande lagen (1965: 719) om säkerheten på fariyg har det synts lämpligt att i annat sammanhang göra de ändringar i fullföljdsbeslämmelserna som behövs på grund av förvaltningsdomstols-reformen. I samtliga fall kommer lagförslag i ämnet att läggas fram i god tid innan reformen skall genomföras. I ansluining till det sagda vill jag framhålla att det beträffande lagstiftning som tUlkommer i framliden måste tillses att i författningarna tas in fullföljdsbestämmelser som är anpassade till reformen.
Vissa mål som är omnämnda i regeringsrättslagen har på grund av ändrad lagstiftning m. m. förlorat aktualitet. Dessa mål kan därför helt avföras från lagstiftningen om förvaltningsdomstolarnas verksamhet. Till denna grupp av mål hör mål om avsägelse av riksdagsmannauppdrag (2 § l:o första ledet), därför att numera enligt 21 § riksdagsordningen envar riksdagsman har oinskränkt rätt att hos länsstyrelsen avsäga sig uppdraget vid valtillfället eller senare under tid då session ej pågår. Inte heller mål om den valdes avsägelse från annat uppdrag (2 § l:o tredje ledet) synes behöva särskilt nämnas bland de mål som skall handläggas av förvaltningsdomstol. Här åsyftas nämligen företrädesvis kommunala förtroendeuppdrag och besvär i ärende rörande avsägelse av sådant uppdrag omfattas av bestämmelserna om kommunalbesvär. Till de ej längre aktuella målen hör vidare följande i regeringsrättslagen upptagna mål, nämligen mål om fördelning av brännvinsförsäljningsmedel (2 § 5:o nionde ledet), mål om skjulsväsendet (2 § 8:o femte ledet), mål om strörarensningar och skyldighel att bidra därtill (2 § 8:o åttonde ledet), mål om anläggning av och frihetsår för nybyggen (2 § 9:o andra ledet) samt mål om lantmätares avstängande från rätt till nya förordnanden (2 § 13:o andra ledet). En annan målgrupp som hör hit är mål om fastighetsägarbidrag enligt civilförsvarslagen (2 § 16:o åttonde ledet). Civilförsvarslagen (1960: 74) innehåller nämligen inga regler om bidrag av detta slag.
Beträffande vissa mål, som f. n. tillhör regeringsrättens kompetensområde, synes övervägande skäl tala för att målen i framtiden bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Till dessa fall återkommer jag i det följande dels vid behandlingen av olika författningsförslag, dels i ett avslutande avsnitt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 101
I fråga om författningsförslagen rörande kompetensfördelningen vill jag allmänt framhålla följande.
I vissa förvaltningsrättsliga författningar finns bestämmelser om att utmätningsman eller överexekutor har att fatta beslut om vissa åtgärder. Besvär över sådana beslut följer reglerna för fullföljd av talan i utsökningsmål. Besvär över överexekutors beslut skall således anföras hos hovrätt. Sådana mål omfattas inte av de administrativa besvärsbestämmelser som jag föreslår i det följande. I några fall då ålgärd ankommer på länsstyrelse följer av särskilda föreskrifter alt lalan mot länsstyrelsens beslut skall anföras hos hovrätt. Som exempel kan nämnas ärenden om fördelning av vissa ersättningsbelopp enligt lagen (1960: 690) om byggnadsrainnen och naturvårdslagen (1964: 822). När i förslagen till ändringar i dessa lagar och i andra motsvarande fall meddelas föreskrifter om besvär över länsstyrelses beslut, avses inte beslut av länsstyrelse i frågor av nyssnämnda slag.
Ett stort antal författningar innehåller bestämmelser om att förvaltningsmyndighet i angivna fall kan erhålla handräckning av annan adrainistrativ myndighet, vanligen polismyndighet. Bestämmelserna i ämnet är utformade på olika sätt. I en del fall sägs alt viss myndighet är berättigad att erhålla nödig handräckning av polismyndigheten. I sådana fall kan det ifrågasättas huruvida polismyndighetens beslut i handräckningsärendet skall räknas såsom ett beslut enligt ifrågavarande författning. I andra fall, då andra uttryck används för angivande av myndighets skyldighet alt på begäran lämna handräckning, kan det till synes ligga närmare till hands atl betrakta handräckningsmyndighelens beslul som elt beslut enligt författningen i fråga. Den sakliga innebörden i de olika bestämmelserna är dock densamma. Med hänsyn härtill synes det mest rationellt att i förevarande avseende tillämpa samraa betraktelsesätt oberoende av vilket uttryckssätt som använts i den enskilda materiella författningen. Härvid har anlagts det synsättet att polismyndighets eller annan administrativ myndighets beslut i ärende angående begärd handräckning inte betraktas som ett beslut enligt den författning vari möjligheten att vända sig till handräckningsmyndigheten för verkställighet eUer annat bistånd omtalas. Om exempelvis en författning, som innesluter möjlighet till handräckning, anger att talan mot vissa uppräknade beslut enligt författningen skall föras hos kammarrätt och alt talan mot övriga beslut enligt författningen skall föras hos Kungl. Maj:t, innefattas beslut om bifall eller avslag på begäran om handräckning inte i begreppet »övriga beslut enligt författningen», utan denna anses lämna frågan om fullföljdsordningen i handräckningsmålen olöst. Avsikten är att handräckningsmålen regelmässigt skall prövas av kammarrätt. Länkningen av dessa mål till kammarrätt är avsedd att äga rum genom bestämmelser dels i polisinstruklionen (1965: 686) eller annan lämplig administrativ författning, dels i den supplerande lagen rörande behörighet för kammarrätt alt pröva vissa mål.
102 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
1. Förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar
1 § Departementschefen. Paragrafen innehåller en presentation av de allmänna förvaltningsdomstolarna. Av försia och andra styckena framgår dessutom instansordningen mellan domstolarna.
Regeringsrätten
2§
Departementschefen. I paragrafen regleras regeringsrättens behörighet.
Första stycket punkt 1 gäller mål som fullföljs från kammarrätt. Avsikten är att i den tilltänkta lagen om förfarandet i förvaltningsdomstol skall inflyta regler om när besvär får anföras över kammarrätts beslut. Punkt 2 gäller de mål, där talan enligt uttrycklig bestämmelse i den materiella lagstiftningen skall fullföljas direkt till regeringsrätten och inte först passera kammarrätt. När det gäller den Kungl. Maj:t underställda statsförvaltningen måste enligt 18 § RF i den lydelse, som jag senare i dag kommer atl föreslå, sådan bestäraraelse vara intagen i lag. I fråga ora raål som gäller beslul av riksdagens organ kan däremot besvärsbeslämmelserna vara intagna i författning som utfärdas av riksdagen. Beträffande sådana mål ersätter förevarande bestämmelse den lag om besvär över beslut av riksdagens organ, som har föreslagits i prop. 1970: 23. Punkt 3 gäller de uppgifter som nu tillkommer regeringsrätten enligt 5 § regeringsrätlslagen, nämligen prövningen av vissa mål rörande biskop.
Andra stycket innehåller en erinran om regeringsrättens behörighet enligt 19 § RF att »bryta dom åter» och återställa försutten tid.
Enligt nuvarande ordning skall besvär, som innebär klagan över myndighels beslut med anledning av sökt fastställelse av landstings, menighets eller dess representations beslut, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet som sista instans. De nu framlagda förslagen innebär inte någon ändring häri. Sådana besvär skall emellertid enligt 2 § 2:o regeringsrätlslagen i stor utsträckning tas upp av regeringsrätten, varefter domstolen enligt 3 § första stycket skall med eget yttrande överlämna målet till avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Ordningen att mål först tas upp av regeringsrätten och sedan överlämnas med dess yttrande till Kungl. Maj:t i statsrådet för avgörande är ändamålsenlig i gällande system, där besvären stäUs till Kungl. Maj:t och bereds i statsdepartementen vare sig de skall slutUgt prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet eller av regeringsrätten. Däremot passar den inte lika bra i det här föreslagna systemet, där regeringsrätten kansli- och beredningsmässigt frikopplas från statsdepartementen. Förvaltningsdomstolskommittén har mot denna bakgrund inte föreslagit någon direkt motsvarighet till den nuva-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 103
rande ordningen. I stället har i kommitténs förslag till lag om regeringsrätten tagits in en bestärahielse (2 §) om att domstolen skall avge utlåtande över besvär hos Kungl. Maj:t, vilka avser myndighets beslut med anledning av sökt fastslällelse av kommunal myndighels beslul varpå kommunallagarnas bestämmelser om besvär äger tillämpning. Vad kommittén sålunda har föreslagit har inte föranlett erinran eller särskilt uttalande vid remissbehandlingen.
Det är naturligt att Kungl. Maj:t inhämtar regeringsrättens yttrande i bl. a. sådana mål där det bakomliggande beslutet kan angripas genom kommunalbesvär. Sådana besvär skall enligt förslagel alllid prövas i sista instans av regeringsrällen. Även om kommunalbesvär inte har anförts mot ett beslut, som är föremål för fastställelseprövning av Kungl. Maj:t i statsrådet, bör vid denna prövning givetvis vara klarlagt huruvida beslutet är behäftat med sådant fel som kan åberopas sora grund för kommunalbesvär. Har å andra sidan kommunalbesvär anförts över det grundläggande beslutet, bör regelmässigt avgörandet i konseljen anstå till dess regeringsrätten prövat kommunalbesvären.
Jag anser således att innan Kungl. Maj:t i statsrådet avgör besvär i ärenden om fastslällelse av kommunala beslut regeringsrätten i regel bör höras, i den mån det komraunala beslutet inte koraraer under domstolens prövning genom fullföljda kommunalbesvär. Däremot anser jag att det för detta ändamål inte behövs någon uttrycklig föreskrift om att regeringsrätten skall avge yttrande i de mål som sålunda remitteras dit. Redan nu förekommer i betydande utsträckning att regeringsrätten ulan uttryckligt åläggande avger yttrande i mål hos Kungl, Maj:t i statsrådet.
När länsstyrelse har prövat ett kommunalt organs beslut dels på grund av sökt fastställelse av det, dels med anledning av komraunalbesvär över det, kommer i det nya sysleiriet olika regler alt gälla för fullföljden mot länsstyrelsens beslut. Sålunda skall besvär över beslutet i fastställelse-ärendet anföras hos Kungl, Maj:t i statsdeparteraenten och prövas i statsrådet, medan besvär över beslutet i kommunalbesvärsfrågan skall anföras hos regeringsrätten. Det blir således två olika mål som fullföljs och inte ett s. k, blandat mål, dvs, ett mål som innehåller dels frågor som hör till Kungl, Maj:t i statsrådet, dels frågor som hör lill förvaltningsdomstol. De skilda fullföljdsvägarna skall framgå av länsstyrelsens besvärshänvisningar.
Inte heller övriga målgrupper, där talan ej skall fullföljas hos kammarrätt utan direkt hos regeringsrätten, torde innehålla några fall av blandade besvärsmål. Såvitt angår regeringsrätten behövs därför inga bestämmelser om ifrågavarande slag av mål.
Är med besvär förenad ansökan om meddelande av dispens eller om vidtagande av annan åtgärd, vilken är av beskaffenhet alt ankorama pä beslut av Kungl. Maj:t i statsrådet, utgör detta enligt 4 § försia stycket regeringsrätlslagen ej hinder för all regeringsrätten prövar besvären. Behöver sedan
104 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
regeringsrätten avgjort besvären ansökningen föredras inför Kungl. Maj:t i statsrådet, skall enligt andra stycket av samma lagrum regeringsrätten avge utlåtande över ansökningen. En motsvarande beslämmelse finns beträffande kammarrätten i 4 § första punkten kungörelsen (1924: 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m. Fråga uppkommer nu om föreskrifter av detta innehåll bör tas in i lagen om allraänna förvaltningsdomstolar.
Det ligger i sakens natur att besvär som anförts hos allmän förvaltningsdomstol får prövas av domstolen utan hinder av att en ansökan om viss åtgärd av Kungl. Maj:t föreligger. En uttrycklig lagbestämmelse härom är obehövlig. Beträffande domstolens befattning med den föreliggande ansökningen torde inte heller någon närmare reglering i lag vara erforderlig. Av domstolarnas allmänna serviceplikt följer nämligen att domstolen har att vidarebefordra ansökningen till vederbörande statsdepartement, för den händelse ansökningen fortfarande är aktuell när domstolen har avgjort besvärsmålet. Det synes inte påkallat alt domstolen obligatoriskt avger utlåtande över ansökningen. Ofta torde det vara tillräckligt att Kungl. Maj:t i statsrådet får del av domstolens beslut jämte handlingarna i målet. Skulle i undantagsfaU Kungl. Maj:t ha behov av dorastolens yttrande över ansökningen, har Kungl. Maj:t möjlighet alt remiss vägen inhämta utlåtande från domstolen.
I 4 § första stycket regeringsrätlslagen föreskrivs vidare att regeringsrätten får pröva besvär ulan hinder av att det beslut, varom är fråga i besvären, har underställts Kungl, Maj:ts prövning. För all en sådan ordning skall gälla beträffande allmän förvaltningsdomstol synes någon uttrycklig bestämmelse inte behövlig.
Enligt 4 § tredje stycket regeringsrättslagen och 4 § andra punkten i den förut nämnda kungörelsen angående fullföljd av talan i vissa mål kan regeringsrätten och kammarrätten på eget initiativ föreslå att Kungl. Maj:t medger undanlag från gällande bestämmelser.
Förvaltningsdomstolskomraillén har inte föreslagit någon motsvarighet till dessa bestämmelser. Enligt kommitténs mening ter sig en sådan aktivitet från domstols sida som det här är fråga om mindre naturlig med de uppgifter de allmänna förvaltningsdomstolarna skall fylla i framtiden. Inte heller synes principiella rättssäkerhetshänsyn tala för att bestämmelserna behålls. Man kan nämligen räkna med att parterna i dagens samhälle förstår att i den utsträckning som behövs bevaka sina iniressen genom att till sina besvär foga alternativa yrkanden om nåd, dispens eller liknande åtgärd. Kommittén framhåller också att regeringsrätten har använt ifrågavarande befogenhet mycket sparsamt.
Kommitténs ställningstagande har vid remissbehandlingen föranlett uttalande bara av de femton regeringsråden, som ifrågasätter om det är en nödvändig konsekvens av reformen att slopa ifrågavarande bestämmelse
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 105
för regeringsrättens del. De framhåller att utrymmet för tillämpning av en sådan bestäraraelse visserligen blir ytterligare begränsat i och med alt kammarrätten byggs ut till en aUmän mellaninstans. Trots detta kan det någon gång särskilt för en högsta instans i förvaltningsmål, där processen väl i allmänhet även i fortsättningen kommer att skötas av den enskilde utan sakkunnig hjälp, finnas anledning att överväga att tillämpa denna initiativrätt.
För egen del vill jag ansluta mig till kommitténs uppfattning att en initiativrätt av ifrågavarande slag är mindre väl förenlig med en domstols uppgifter. Dessutom skulle utrymmet för sådan verksamhet bli ytterst ringa för regeringsrättens del med den starka inriktning på prejudikalbildning som domstolen är avsedd att få i det föreslagna systemet. I förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar har därför inte tagits upp någon motsvarighet till nuvarande bestämmelser om initiativrätt för regeringsrällen och kamraarrätten.
3§
Departementschefen. I första styckel har tagits in bestämmelsen om krav pä prövningstillstånd vid fullföljd från kamraarrält till regeringsrätten. Kravet gäller endast när besvären avser fråga, sora tidigare har fullföljts till kararaarrätlen eller underställts dorastolen. Har däremot kammarrätten avgjort frågan sora första instans, behövs inte prövningstillstånd. Detla inträffar t. ex. när karamarrätten enligt 103 § taxeringsförordningen prövar extraordinära taxeringsbesvär, som anförs direkt hos domstolen i fall då prövningsnämnden tidigare har avgjort mål angående den ordinarie taxeringen. Krav på prövningstillstånd kommer inte heller att gälla beslut under rällegång som meddelas av kammarrätt och som kan överklagas särskilt. I detta hänseende skiljer sig föreliggande förslag delvis från vad som gäller enligt rättegångsbalken (se 54 kap. 13 §). Sådana överklaganden torde bli sällsynta för förvaltningsdomstolarnas del, och det spelar därför inte någon nämnvärd roll för regeringsrättens arbetsbörda att prövningstillstånd inte krävs beträffande ifrågavarande beslut.
Enligt 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen får inte gälla särskilda villkor för prövning av talan som avser utlämnande av allmän handling. En erinran därom har lagits in i Iredje slyckel.
4§
Departementschefen. Första stycket innehåller regler om villkoren för att prövningstillstånd skall meddelas. Att möjligheterna att få prövningstillstånd i andra fall än prejudikatfall skall vara ytterst begränsade har utvecklats i den allmänna motiveringen. Den uppräkning av sällsynta fall, som innefattas i punkterna 1—4, är ett uttryck för den restriktivitet som skaU iakttas i fråga om annan dispens än prejudikatdispens.
Enligt gällande regler kan prövningstiUslånd meddelas bara i prejudikat-
106 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
eller intressefall. Om besvär har anförts hos regeringsrätten i flera likartade mål, har domstolen brukat meddela prejudikatdispens endast i ett typfall och avslå dispensansökningarna i de övriga målen. Förvaltningsdomstols-kommittén anser, att denna praxis kan te sig mindre tilltalande i en del lägen, och uttalar sig för en mjukare tillämpning av dispensreglerna. Frågan har vid remissbehandlingen berörts bara i riksskattenämndens yttrande. Nämnden finner regeringsrättens praxis otillfredsställande och framhåller att kravet på lika behandling av de skattskyldiga här väger så tungt att en ändring bör komma till stånd.
Jag delar den uppfattning som förvaltningsdomstolskommittén och riksskattenämnden sålunda har gett uttryck åt. Visserligen bör kammarrätterna i de fall då regeringsrätten kan väntas avgöra en prejudikatfråga i görlig mån försöka att avvakta regeringsrättens avgörande innan de behandlar ytterligare mål som gäller samma fråga. Jag är emellertid medveten om att det inte torde vara möjligt all hell förebygga alt flera mål med samma prejudikatfråga avgörs av kammarrätt innan regeringsrätten har meddelat ett vägledande avgörande i frågan. I sådana situationer bör regeringsrätten kunna meddela prövningstillstånd i flera mål av samma typ. Visserligen torde det kunna hävdas att det inte kan anföras prejudikat-skäl för att raeddela prövningstillstånd i raer än ett av målen. Dock bör det i så fall anses föreligga sådant synnerligt skäl som motiverar prövningstillstånd. Någon nämnvärd ökning i regeringsrättens arbetsbörda kan knappast bli följden av en sådan tillärapning av de föreslagna reglerna om prövningstillstånd.
Mot bakgrund av den starka tonvikt på prejudikatbildning, som de föreslagna dispensvillkoren innebär, bör prövningstillstånd i princip begränsas till den eller de frågor som har föranlett tillståndet. Ibland kan dock praktiska skäl eller andra särskilda omständigheter motivera att den förda talan prövas i vidare omfattning. Regeringsrätten bör därför lärapligen ges uttrycklig befogenhet att till prövning la upp också andra frågor som besvären avser. En bestämmelse härom har tagits in i andra stycket.
Någon särskild beslämmelse synes däremot inte behövlig för de fall dä en av flera parter i samma mål har fått prövningstillstånd eller då en parts talan skall tas upp utan dispens, medan en annan part i målet bara kan få talan prövad om dispens meddelas honom. I 98 § 4 mom. taxeringsförordningen finns visserligen f. n. bestämmelser som tillförsäkrar motpart i målet eller samtaxerad make prövning om den andra partens resp. makens besvär tas upp till prövning. Enligt min mening bör del för dessa fall vara tillfyllest atl make eller annan, som del här är fråga om, kan få prövningstillstånd, om omständigheterna innefattar synnerliga skäl till det.
6§ Departementschefen. Innehållet i första stycket har behandlats i den allmänna motiveringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 107
Andra stycket har motsvarighet i 1 § regeringsrätlslagen. I tredje stycket har tagits in den nuvarande bestämmelsen i 1 a § regeringsrättslagen att frågor om prövningstillstånd avgörs av tre regeringsråd,
7§
Departementschefen. Del är viktigt att prejudikalfrågor skall kunna hänskjutas till avgörande i plenum för att enhetlighet och följdriktighet i rättstillämpningen därigenom skall säkerställas. Förevarande bestämmelser motsvarar föreskrifterna i 3 kap, 4 och 5 §§ rällegångsbalken om plenum i högsla domstolen. De ger dock en vidare ram för all hänskjuta mål till plenum än bestämmelserna i rättegångsbalken genom all hänskjutande till plenum också skall få ske på grund av alt målet är av särskild principiell vikt. Härigenom undviks i sådana fall att del blir utrymme för tvekan huruvida regeringsrätten kommer att inta samraa ståndpunkt när ett liknande fall koraraer upp senare.
För regeringsrättens del har inte ansetts behövas någon regel om att brådskande mål under vissa omständigheter inte skall hänskjutas till plenum,
8§ Departementschefen. Bestämmelsen har 7 § lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring som förebild.
Kammarrätterna
10 §
Departementschefen. Första stycket innehåller bestämmelser om kammarrätts kompetens. Kammarrätterna är liksom regeringsrätten huvudsakligen besvärsprövande domstolar. Möjligheten atl anföra besvär hos kammarrätt framgår av besvärsbestämmelser i olika författningar som reglerar förvallningsverksamheten. Dessutom har kammarrätt i ett fall uppgifter, som inte utgör besvärsprövning. Bestämmelsen härom finns i punkt 2 och avser det fallet att två länsstyrelser har kommit till olika resultat i en mantalsskrivnings- eller kyrkobokföringsfråga. Föreskrift om att sådant mål skall underställas kammarrätts prövning finns i 48 § folkbokföringsförordningen.
Enligt andra stycket skall det ankomma på Kungl, Maj:t att bestämma domkretsarna för de båda kararaarrätterna. Som antytts i den allmänna motiveringen bör i princip dorakretsarna bygga på en regional indelning, så alt i första hand beslutsmyndighetens belägenhet får avgöra till vilken kammarrätt talan skall fullföljas. När det gäller besvär mot beslut av centralt ämbetsverk kan man emellertid också tänka sig att i stället låta botteninstansens belägenhet vara avgörande. På så sätt kan undvikas alt samtliga mål inom vissa målgrupper samlas hos den ena kammarrätten. Det
108 Kungl. Mai:ts proposition nr 30 år 1971
kan också beträffande andra mål som fullföljs till kammarrätt finnas skäl att frångå en strikt regional uppdelning av kammarrätternas kompetensområden. Dessa frågor kan dock lämpligen anstå till ett senare tiUfälle.
11 §
Departementschefen. Paragrafen motsvarar 3 § andra siycket regeringsrättslagen och den för kammarrätten gällande beslämmelsen av sarama innebörd i 3 § andra styckel kungörelsen (1924:528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål ra. m. Det är här fråga om blandade besvärsmål, som innehåller både frågor som enligt förslaget skall prövas av kammarrätt och frågor som skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Ett exempel på ett sådant besvärsmål är att besvär anförts över atl byggnadsnämnd och länsstyrelse har avslagit en ansökan om dispens från byggnadsförbud och beslutet samtidigt innebär att begärt byggnadslov har vägrats. Frågan om byggnadslov hör principiellt till kammarrällens kompetensområde, medan länsstyrelsens beslut i dispensfrågan skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Den här föreslagna regeln medför atl Kungl. Maj:l i statsrådet skall avgöra hela målet sedan kammarrätten har yttrat sig.
Regeln överensstämmer med förvaltningsdomstolskommitténs förslag. Den har uttryckligen godtagits av flertalet av regeringsrättens ledamöter, näraligen regeringsråden Hegrelius, Wilkens, Ringdén, Hjern, Walberg, Wieslander, Paulsson, Simonsson, Lundell, Lidbeck, Nordlund och Hamdahl, samt av kammarrällen. De nämnda regeringsråden framhåller att det är angeläget att i byggnadsmål, som enligt den föreslagna regeln kommer atl överlämnas av kammarrätt för avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet, yttrande inhämtas från regeringsrätten, om bedömningen i kammarrättens yttrande ifrågasätts eller eljest synes tveksam. Som tidigare nämnts förordar regeringsråden Martenius, Körlof och Cars att bl. a. byggnadsnvålen — som är den målgrupp där det oftast torde kunna bli aktuellt all kammarrätt överlämnar målet med eget yttrande för avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet — skall fullföljas direkt till regeringsrätten från länsstyrelse.
Jag är medveten om att det kan diskuteras alt låta de blandade målen antingen gå vidare från kararaarrätt till regeringsrätten innan de överlämnas till Kungl. Maj:t i statsrådet eller gå direkt till regeringsrätten med förbigående av kammarrätt. I och med alt en väl kvalificerad kammarrättsorganisation inrättas för förvaltningsmålen skulle dock det första alternativet innebära elt alltför omständligt och opraktiskt system och det andra alternativet utgöra ett knappast nödvändigt eller eljest lämpligt avsteg från den ordinarie instansordningen. HärtUl kommer att antalet blandade mål torde bli ganska ringa. Jag har inhämtat att man inom civildepartementet har för avsikt all beträffande byggnadsmål, som gäller både byggnadslov och dispens från byggnadsförbud, ge länsstyrelserna anvisning om alt låta dispensfrågan
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 109
bli slutligt avgjord innan frågan om byggnadslov prövas. På så sätt kan den dominerande gruppen av blandade mål antas försvinna.
I likhet med vad flertalet regeringsråd anfört anser jag alt regeringsrättens yttrande bör inhämtas i raål som överlämnas från kammarrätt till avgörande av Kungl. Maj:l i statsrådet, när frågor av prejudikatnatur förekommer i målen eller när andra särskilda omständigheter motiverar del.
De problem, som hänger samman med att besvärshandling kan innehålla även ansökan om dispens eller annan liknande åtgärd som det ankommer på Kungl. Maj:t i slatsrådet att pröva, har behandlats under 2 §. Detsamma gäller frågan om förvaltningsdomstol bör ha rätt alt utan ansökan från rättssökande göra framställning om sådan ålgärd från Kungl. Maj:ts sida.
13 §
Departementschefen. I första stycket bar, utöver en bestämmelse om alt kammarrätt är delad i avdelningar, tagits in en föreskrift om att Kungl. Maj:t skall kunna bestämma att avdelning av kammarrätt skall vara förlagd till annan ort än den där domstolen har sitl säte. Sora har framgått av den allmänna motiveringen är denna möjlighel avsedd alt i försia hand utnyttjas för förläggning av elt par avdelningar av kammarrätten i Slockholm lill Norrland. Det ligger i sakens natur all till dessa avdelningar bör lottas företrädesvis mål med anknytning till Norrland.
I andra stycket har tagits in reglerna om kammarrällsavdelnings sammansättning. Minimiantalet ledamotstjänster på avdelning överensstämmer med antalet ledamöter för domförhet enligt 14 §. När antalet uppgår endast lill minimiantalet skall samtliga ledamotstjänster vara ordinarie. Som framgår av den allmänna motiveringen är avsikten att avdelning normalt skall beslå av sex ledamöler. I princip skall även övriga ledamotsljänster vara ordinarie. Emellertid kan det, som framhållits i den allmänna motiveringen, under uppbyggnaden av den nya kammarrältsorganisationen bli aktuellt att med hänsyn till rekryteringssiluationen inrätta vissa ledamotsljänster utöver minimiantalet som exlra ordinarie assessorstjänsler.
I tredje slyckel har lagits in en hänvisning lill reglerna i taxeringsförordningen om särskild sammansättning av kammarrätt vid behandling av mål om fastighetstaxering.
14 §
Departementschefen. I den allmänna motiveringen har utvecklats skälen för att också i fortsättningen kammarrätlsavdelning skall vara domför med tre ledamöter. Bestämmelsen härom bör lämpligen kompletteras med en föreskrift om att, liksora i tingsrätt med juristkollegium och i hovrätt, en ledamot utöver det domföra antalet får sitta i rätten. I och med att kammarrätt blir allmän förvaltningsdomstol och bl. a. kan beräknas hålla ett ökat antal muntliga förhandlingar bör möjligheten slå öppen att en av-
110 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
delning sammanträder med fyra ledamöter för all förebygga att domförheten förloras vid förfall för någon ledamot vid behandling av tidskrävande mål eller när fortsatt muntlig förhandling måste sällas ul i ett mål.
Gemensamma bestämmelser
15 § Departementschefen. I paragrafen hänvisas i fråga om omröstning i förvaltningsdomstol till rättegångsbalkens bestämraelser angående omröstning i överrätt, 16 kap. såviti gäller omröstning i tvistemål och 29 kap. vad avser omröstning i brottmål. Enligt sakens natur skall i det slora flertalet mål bestämmelserna om omröstning i tvistemål tillämpas. I vissa mål, såsom disciplinmål och mål om utdömande av vite, synes dock omröstning böra ske enligt brottmålsreglerna.
17 §
Departementschefen. De föreslagna bestämmelserna om behörighetskrav m. m. för ledamöter och föredragande i allmän förvaltningsdomstol överensstämmer till stor del med vad som gäller för doraare i allmän domstol enligt rättegångsbalken och för ledamöter i kammarrätten enligt kammarrättsstadgan. I fråga om ålderskravet anser jag dock att det inte längre finns tillräckliga skäl alt hålla fast vid den gängse Ijugofemårsgränsen. Den saknar visserligen nästan helt praktisk betydelse, men det bör bl. a. av principiella skäl räcka med föreskriften om att den som är omyndig inte är behörig att tjänstgöra som ledamot eller föredragande i förvallningsdomsiol. Kravet på avlagd domared eller motsvarande försäkran är i och för sig nytt för regeringsrådens del, men i praktiken torde redan lillämpas att tillträdande regeringsråd som inte redan förut har gjort det avlägger ed eller försäkran när de tar säte i domstolen.
18 §
Departementschefen. Det finns i flera fall behov av alt inom förvaltningsdomstol anlita särskilda sakkunniga. I vanliga fall tillgodoses detta behov genom att domstolen förordnar sakkunnig för etl visst mål. Avsikten är att regler härom skall tas in i det lagförslag om förfarandet i förvaltningsdomstol som är under utarbetande inom justitiedeparlementet.
I vissa typer av mål behöver domstolen ofta anlita sakkunniga. Fördenskull finns i ett par förvaltningsdomstolar fasta sakkunniga för speciella målgrupper. Kammarrätten har sålunda, som förut nämnts, fasta sakkunniga för att tillhandagå domstolen med yttranden i frågor rörande bokföring och balansteknik samt i frågor om uppskattning av inkomst av skog. Vidare skall enligt 5 § lagen (1961:262) om försäkringsdomstol finnas särskilda sakkunniga med uppgifl alt tillhandagå domstolen med utlåtanden i medi-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 111
cinska frågor. 1 båda fallen förordnas de sakkunniga av Kungl. Maj:t. Enligt lagen om försäkringsdomstol skall därvid domstolen först ha hörts.
Enligt förvaltningsdomslolskommittén bör systemet med fasta sakkunniga i kammarrätt, vilka utses av Kungl. Maj:t, behållas även i del nya systemet. Koraraittén har dessutom föreslagit atl syslemet med fasta sakkunniga införs i regeringsrätten när det gäller patentmål. Enligt kommitténs mening är möjligheten för domstolen att för varje särskilt mål utse sakkunnig inte tiUräcklig när det gäller att kontinuerligt tillförsäkra regeringsrätten expertis i dessa för icke-tekniker ofta svårtillgängliga mål. Kommittén erinrar om att man vid tillkomsten av lagen om försäkringsdomstol ansåg det behövligt att komplettera en hänvisning till 40 kap. rättegångsbalken med bestämmelsen om fasta medicinska sakkunniga i domstolen.
Vid remissbehandlingen har allmänt godtagits alt systemet med fasta sakkunniga i kammarrätt behålls. Däremot har samtliga regeringsråd utom regeringsrådet Klackenberg, som ej uttalat sig i frågan, ställt sig negativa till förslaget om fasta sakkunniga för patentmål i regeringsrätten. De anser att det inte finns något behov av sådana sakkunniga och framhåller att de avgöranden regeringsrätten skall fälla i patentmål är av övervägande rättslig natur och att föredragandena i dessa mål är väl insatta i målens tekniska aspekter.
Enligt min mening visar erfarenheterna från kammarrätten och försäkringsdomstolen att det kan vara värdefullt att till en förvaltningsdomstol kunna knyta fasta sakkunniga som kontinuerligt slår lill domstolens förfogande med utlåtanden i vissa typer av mål. När det gäller förvaltningsrättskipning i kammarrätt och regeringsrällen ligger del närmast till hands atl i första band domstolen själv får bedöma i vad mån det föreligger behov av fasta sakkunniga. Sådana sakkunniga bör dock förordnas av Kungl. Maj:t. En beslämmelse om möjlighet att förordna fasta sakkunniga åt regeringsrätten och kammarrätt har därför tagits in i förevarande paragraf. Att fasta sakkunniga förordnats för viss typ av mål skall naturligtvis inte utgöra hinder för domstolen att i ett sådant raål anlita annan sakkunnig.
Jag vill tillägga att en fast sakkunnig givetvis inte har annan funktion i processen än andra sakkunniga. Som jag har berört i den allmänna motiveringen är den sakkunniges uppgift att tillhandagå domstolen med skriftliga eller muntliga utlåtanden, som part alltid skall kunna ha bemött innan domstolen grundar sitt avgörande på dem.
övergångsbestämmelser
Departementschefen. Som tidigare nämnts föreslås lagen träda i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser skall emellertid fortfarande gäUa i fråga om talan mot beslut, som har meddelats före ikraftträdandet. Till skUlnad från vad som år 1958 föreskrevs vid införandet av prövningstill-
112 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
stånd i taxeringsmål är sålunda övergången till nya regler för sådana mål här inte knuten lill visst års taxering. Samtliga oavgjorda mål, som finns i kamraarrätten vid årsskiftet 1971/72, kommer alltså att omfattas av de nya reglerna om prövningstillstånd oavsett vilket taxeringsår de hänför sig tiU.
Den nuvarande kammarrätten upphör att finnas till som en domstol för hela riket i och med ikraftträdandet. Det är naturligt att de mål som då finns i balans i kammarrätten övertas av kammarrätten i Stockholm. Likaså bör de mål, som sänds in till kammarrätt efter ikraftträdandet och sora avser dessförinnan meddelade beslut, gå till kammarrätten i Stockholm. Som framhållits i den allmänna motiveringen bör dock Kungl. Maj:t ha möjlighet atl förordna om överflyttning till kammarrätten i Göteborg av mål, som gäller beslut meddelade före ikraftträdandet av myndighet inom domkretsen för denna kammarrätt.
Genom den föreslagna reformen ersätts regeringsrättslagen av lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och de ändringar som i samband med reformen företas i olika författningar. Vidare bör lagen (1967: 64) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal, enligt vilken detta antal efter den 30 juni 1971 skall successivt minskas till 17, upphävas. Dessutom blir den i prop. 1970:23 föreslagna lagen om besvär över beslut av riksdagens organ överflödig genora reformen. Även andra författningar, såsom kungörelsen (1924: 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål ra. ra. och kararaarrällssladgan, bör upphöra att gälla när den nya lagsliflningen träder i kraft. För detta behövs emellertid inte riksdagens medverkan, och som jag tidigare berört bör därför denna fråga tas upp först vid ett senare tillfälle.
Vissa bestämmelser i regeringsrättslagen bör gälla övergångsvis också efter ikraftträdandet. Härom är följande att anföra.
Vid tillkomsten av gällande kommunallag (1953: 753) föreskrevs i 8 § lagen (1953: 754) om införande av kommunallagen, att vad lagen (1930: 251) om kommunalslyrelse på landet innehöll ora behandling av ärende, som endast angick i mantal satt jord, fick tillämpas t, o, m, den 31 december 1959 eller den senare dag Kungl. Maj:t bestämde. Denna bestämmelse gäller fortfarande och får enligt senaste föreskrifter därom (1969: 549) tillämpas tUl utgången av år 1971. En förlängning av bestämmelsens giltighetstid är inte utesluten. Mål om beslut i ärende, som här avses, prövas f. n. i sista instans av regeringsrätten med stöd av 2 § 2:o första ledet regeringsrättslagen. Eftersora beslut av länsstyrelse i sådant ärende kan förekomma även efter ingången av år 1972, behövs en bestämmelse om vilken instans som då skall pröva besvär över länsstyrelsens beslut. Besvärsprövningen bör lämpligen handhas av regeringsrätten i överensstämmelse med vad som föreslås för övriga kommunalbesvärsmål.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 113
I prop, 1969: 168 har lagts fram förslag till mönslerskyddslag, som fr, o, ra. den 1 oktober 1970 skall ersätta lagen (1899: 59) om skydd för vissa mönster och modeller. Enligt särskilda övergångsbestämmelser skall äldre lag bl. a. tillämpas i fråga om mönsier, sora har registrerats före den nya lagens ikraftträdande. Mål om registrering av mönster enligt 1899 års lag prövas f, n. i sista instans av regeringsrätten med stöd av 2 § 14:o fjärde ledet regeringsrättslagen. Eftersora patent- och registreringsverket även efler ingången av år 1972 kan koraraa alt falla beslut sora rör raönslerregistrering enligt 1899 års lag, bör en bestäraraelse finnas ora vilken rayndighet som skall handlägga besvär över verkels ifrågavarande beslul. Besvären bör lämpligen i överensstämmelse med nuvarande ordning prövas av regeringsrätten. En bestämmelse härom har lagils in i övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Vad angår besvärsärenden enligt den nya mönsterskyddslagen kommer jag alt föreslå alt besvär över beslut, sora har raeddelats av patent- och registreringsverkets besvärsavdelning, skall prövas direkl av regeringsrätten.
Senare i dag kommer jag att hemsläUa att Kungl. Maj:l genora proposition föreslår riksdagen att anla förslag lill ny jordabalk. I balkens 15 kap. finns föreskrifter om rätt till eleklrisk kraft, vilka motsvarar huvudbestämmelserna i det förslag till lag om rätt till elektrisk kraft sora finns intaget i lagrådsremissen den 19 september 1969 om följdlagstiftning till den nya jordabalken m. m. Jordabalken är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1972. Som angetts i nyssnämnda lagrådsremiss är tanken att lagen (1920: 474) med vissa bestämraelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk krafl m. m. samtidigt skall upphävas. Detla innebär bl. a. att nuvarande regislreringsbestämmelser slopas. Som framgår av lagrådsremissen är det dock tänkt att äldre bestämraelser ora verkan av registrering av elektrisk starkströmsledning och av undcrstation samt om upphävande av sådan registrering skall gälla till ulgången av år 1976. Mål om upphävande av registrering av elektrisk starkströmsledning eller under-station kan därför förekoraraa även efter ingången av år 1972. Sådana mål prövas f. n. enligt 2 § 14:o tionde ledet regeringsrätlslagen av regeringsrätten. Denna ordning bör behållas lill dess måltypen försvinner.
Enligt 2 § 5:o tionde ledet ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om fördelning till återbetalning av lån utav allmänna medel. Förvaltningsdomstolskommittén förklarar, att bestämmelsen endast torde äga aktualitet i fråga om avdikningslån enligt kungörelsen (1939: 432) angående villkoren för lån från statens avdikningslånefond. Kungörelsen är numera upphävd (1959: 246) men äger fortfarande tillämpning i fråga om äldre lån. Det torde inte vara helt uteslutet, att ett fördelningsärende kan uppkomraa även efter ingången av år 1972. Besvär i sådana mål synes lämpligen böra prövas i oförändrad ordning.
Enligt 2 § 6:o regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva skatt-
8—11564
114 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
läggningsmål, övriga mål om grundskatter eller därmed jämförliga ulskylder och mål om markegångsprisen. Här nämnda mål berör alla rättsförhållanden enligt författningar, som till största delen har förlorat sin aktualitet. Förvaltningsdomstolskommittén föreslår att mål om grundskatter eller därmed jämförliga ulskylder skall i första hand prövas av kararaarrätt, raedan övriga mål även i fortsättningen skulle prövas i oförändrad ordning. 1 överensstämmelse med vad som vid remissbehandlingen av kommitléns betänkande har föreslagits av kammarkollegiet anser jag alt samtliga nu nämnda mål, i den mån sådana alltjämt förekommer, även i fortsättningen bör prövas direkt av regeringsrätten.
Enligt 2 § 7:o första och tredje leden regeringsrätlslagen ankomraer det på regeringsrätten att pröva mål om fastställande av jordebok, ora upptagande i eller uteslutande ur jordebok av fastighet eller särskild anteckning, om ändring i förhållande, varom uppgift finns införd i jordebok, samt i paragrafen eljest ej nämnda mål om förmåner, rättigheter och skyldigheler, vilka åtföljer fastighet på grund av dess särskilda natur och egenskap. Förvaltningsdomstolskommittén förklarar att jordeboksmål fortfarande kan förekomma men att de till största delen sammanhänger med förhållanden under äldre tider och att nuvarande fullföljdsordning bör behållas för dessa mål. övriga här nämnda mål bör däremot enligt komraitténs mening i första hand prövas av kammarrätt. Kammarkollegiet anser i silt remissyttrande att gällande fullföljdsordning bör behållas i sislnämnda mål. Jag ansluler mig till kammarkollegiets mening och förordar atl nuvarande fullföljdsordning behålls i samtliga här behandlade mål.
Regeringsrätten skall enligt 2 § 8:o första, andra ocb nionde leden regeringsrätlslagen pröva mål om rust- och rotehållares rättigheter och skyldigheter, övriga mål rörande indelnings- och roteringsverket, mål om hemmans och lägenheters indelning till lolsning, om utbyten av boningsplatser för lotsar eller av lotsningspliktiga hemman och lägenheter, om dessas förmåner, friheter och skyldigheter samt mål om ordningen och sättet för begagnande av samfälld tångtäkt. Förvaltningsdomslolskommittén förklarar all det är i hög grad ovisst om det längre kan förekomma några raål om indelnings- och roteringsverket. Även i övrigt är målen enligt kommittén av ålderdomlig natur. Kommittén föreslår alt samtliga hithörande raål skall prövas av regeringsrätten liksom hittills. Förslaget läranas ulan erinran såvitt angår målen om indelnings- och roteringsverket av kamraarkollegiet, såvitt angår målen om lotsningsbesväret av sjöfarlsstyrelsen och kammarkollegiet samt såviti angår målen om samfälld tångtäkt av regeringsrättens ledamöter. I överensstämmelse med kommittén anser jag att det inte finns anledning att införa någon ny fullföljdsordning för de här behandlade målen.
Enligt 2 § 9:o första ledet regeringsrättslagen har regeringsrätten alt pröva mål om tillvaro av eller företräde till stadgad åborätl eller ständig
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 115
besittningsrätt till hemraan eller lägenhet, som tillhör kronan, menighet eller allmän inrättning. Förvaltningsdomstolskommittén förklarar att målen avser upplålelseformer som så småningom torde komma att försvinna och att det därför inte synes föreligga skäl att för dessa mål införa en ny fullföljdsordning. Förslaget biträds av kammarkollegiet. Jag ansluter mig till kommitténs förslag.
Enligt 2 § 10:o första och andra leden regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om rättighet till och villkoren för skatteköp av kronan, menighet eller allraän inrättning tillhörig fastighet, som enligt författningarna får försäljas till skatte, om fastställande av skalteköpeskilling samt mål om nybygges omföring till skatte och villkoren därvid. Förvaltningsdomstolskommittén förklarar att dessa mål så småningom torde komma att försvinna och att det därför inte föreligger skäl att för dessa måls del införa en ny fullföljdsordning. Förslaget lämnas utan erinran av kammarkollegiet. Jag ansluter mig till kommitténs förslag.
Enligt 2 § ll:o första ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om avgäld från avsöndrad lägenhet samt om fördelning av mantal eller ulskylder mellan stamfastighet och avsöndrad lägenhet. Också här är det fråga om mål, som kommer att försvinna. Förvalt-ningsdomstolskoraraittén föreslår att målen i första hand skall prövas av kammarrätt, Kamraarkollegiet förordar att gällande fullföljdsordning behålls. Med hänsyn till raålens ålderdomliga karaktär ansluter jag mig till vad kammarkollegiet har förordat.
Enligt 2 § ll:o andra och tredje leden regeringsrätlslagen har regeringsrätten att pröva mål om tomtmätning och mål om avslyckning enligt 5 kap, lagen (1917:269) om fastighetsbildning i stad, I prop. 1969:128 har för riksdagen lagts fram förslag till fastighelsbildningslag, som är avsedd att från och med den 1 januari 1972 ersätta bl, a. lagen om fastighetsbildning i stad. Enligt den nya lagen kommer administrativa besvärsmål i nu ifrågavarande ämnen inte atl förekomma. I ett till lagrådet den 15 augusti 1969 remitterat förslag lill lag om införande av fastighetsbildningslagen föreskrivs i 4 och 6 §§ att äldre bestämmelser fortfarande skall tillämpas i vissa fall efter det att den nya lagstiftningen har trätt i kraft. Detta gäller bl. a. avslyckning enligt lagen om fastighetsbildning i stad och tomtmätning enligt samma lag. På grund härav synes det lämpligt att nuvarande kompetensregler i regeringsrättslagen för dessa slag av mål får gälla så länge som nu ifrågavarande bestämmelser i 1917 års lag är tillämpliga.
Enligt 2 § ll:o femte ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten atl pröva mål om undantag från tillämpningen av de om vissa jordbruksarrenden enligt lag gällande särskilda bestämmelserna eller av föreskrifterna i lagen (1957: 390) om fiskearrenden. Kompelensregeln avser sådana beslut som i första instans fattas av arrendenämnd med stöd av lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom samt lagen (1946:
116 Kungl. Mäj:ts proposition nr 30 år 1971
147) med särskilda bestämmelser öm arrende av viss kommunal jord och lagen (1957: 390) om fiskearrenden. Senare i dag kommer jag att anmäla fråga om proposition till riksdagen med förslag lill jordabalk. I 8 kap. 29—33 §§ av den nya balken finns bestämmelser om förfarandet i arrendetvister. Enligt dessa skall den som är missnöjd med arrendenämnds beslut i vissa angivna frågor väcka klandertalan hos fasligbetsdomstol. Arrendenämnds beslut i övriga hithörande ärenden får ej klandras. Administrativa besvärsmål med anledning av arrendenämnds beslut kan således inte uppkomma enligt jordabalksförslaget. I remisser liU lagrådet den 29 november 1968 och den 19 september 1969 har lagts fram förslag till bl. a. lag om införande av nya jordabalken. Enligt denna skall den nya balken träda i kraft den 1 januari 1972. Samtidigt upphävs nyttjanderättslagen och lagen med särskilda bestämraelser om arrende av viss kommunal jord. I fråga om ärenden som har anhängiggjorts hos arrendenämnd före den 1 januari 1972 är dock avsikten enligt förslaget (s. 6 och 107 i lagrådsremissen den 19.9.1969) all äldre bestämmelser fortfarande skall tillämpas. Enligt ett sistnämnda dag till lagrådet remitterat förslag till lag om ändring i lagen om fiskearrenden är motsvarande ordning avsedd att tillämpas i fråga om fiskearrenden. I samtliga de fall där äldre arrendenämnd fattar beslut och administrativa besvär kan anföras torde del vara lämpligt att nuvarande fullföljdsordning behålls.
Enligt 2 § 12:0 regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva avvittringsmål. Förvallningsdomstolskommittén förklarar att målen numera i stort sett saknar aktualitet och att nuvarande instansordning bör behållas för dessa mål. Förslaget lämnas utan erinran av kammarkollegiet. Jag ansluter mig till kommitténs förslag.
Enligt 2 § 17:o nionde ledet första punkten regeringsrätlslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål ora bötesansvar. Förvaltningsdomstolskommittén förklarar, att förvaltningsmyndigheterna i nutida lagstiftning inte tilläggs rätt att utdöma böter men att det inte är uteslutet att äldre bestämmelser av denna innebörd fortfarande kan vara i kraft. Eftersom denna målgrupp kommer att försvinna finns det enligt kommitténs mening inte skäl att för dessa måls del införa en ny fullföljdsordning. Jag ansluter mig till vad kommittén har förordat.
I samband med företagna ändringar i regeringsrättslagen har ibland föreskrivits att äldre bestämmelser fortfarande skall gälla i vissa angivna fall. I den mån sådana övergångsbestämmelser ännu har aktualitet bör de tillämpas också på besvär över beslut som har meddelats efter ingången av år 1972.
Som framgår av den allmänna motiveringen beräknas antalet ledamöter i regeringsrätten under elt övergångsskede betydligt överstiga tolv. Det är
1 Prop. 1970:20.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 117
lämpligt att domstolen då kan arbeta på fler avdelningar än två. En bestämmelse som ger Kungl. Maj:t möjlighet att förordna härom har därför tagils in i övergångsbestämmelserna.
2. Förslaget till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål
1 §
Departementschefen. Denna paragraf innehåller de bestämmelser ora kararaarrätts behörighet att handlägga vissa raål som behövs utöver fullföljdsreglerna i ett stort antal specialförfattningar till vilka jag återkommer längre fram. Paragrafen innefattar en katalog över vissa typer av mål och anger att i sådana mål besvär skall anföras hos kammarrätt i stället för hos Kungl. Maj:t. Den föreslagna lagen är i detla hänseende uppbyggd på samma sätt som kungörelsen (1924: 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anniärkningsraål m.m. över kararaarrätts beslut i nu ifrågavarande mål skall besvär kunna anföras hos regeringsrätten enligt de regler som jag har angett i det föregående. Måluppräkningen företer likheter med enumerationen i 2 § regeringsrätts-lagen men är betydligt kortare. Den föreslagna lagen äger, soin jag förut har sagt, tillämpning bara på sådana ärenden som regleras av författningar vilka utfärdats före den 1 januari 1972. Ändringar som vidtas därefter i sådana författningar medför givetvis inte alt den föreslagna lagen upphör all vara tiUämplig på mål enligt författningen i fråga.
Belräffande vissa mål finns det på grund av de förhållanden, som den materiella författningen reglerar, anledning att förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet prövningen av anförda besvär, fastän målen är av den typ som enligt lagförslaget i allmänhet skall handläggas av karamarrätt. I dessa undantagsfall tas i den materiella författningen in en föreskrift om att besvären skall prövas av Kungl. Maj:l i slatsrådet. I enstaka fall har för tydlighetens skull en sådan föreskrift tagils med fastän detta egentligen inte har varit nödvändigt, eftersom målen strängt taget inte är av den art som avses i den föreslagna lagen om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål. Här rör det sig emellertid om fall där det vid tillämpningen kan uppkomma tvekan huruvida lagen är tillämplig eller ej.
En annan grupp av mål, där huvudregeln om kammarrätts behörighet inte skall äga tillämpning, utgör de mål som räknas upp i övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.
I det följande går jag igenom de olika målgrupper som enligt paragrafen hänförs till kammarrätts kompetensområde. Jag redogör därvid i allmänhet i fråga om varje målgrupp för gäUande rätt, förvaltningsdomstolskommitténs förslag, remissyttrandena och mina egna överväganden.
1. Gällande rätt. Mål om val till riksdagen, mål om val lill ombud vid kyrkomöte, mål om annat val lill befattning eller uppdrag, mål om val
118 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
för upprättande av förslag till befattning eller uppdrag samt mål ora folkomröstning enligt 49 § 2 mom. RF prövas f. n. av regeringsrätten med stöd av 2 § l:o första — tredje och femte leden regeringsrätlslagen.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommiiién förordar alt mål om val tUl riksdagen, mål om val till ombud vid kyrkomöte och mål om sådana val som omfattas av kommunala vallagen (1930: 253) ävensom mål om folkomröstning skall på grund av målens brådskande natur avgöras av regeringsrätten utan att tidigare ha prövats av kammarrätt, övriga valmål förs av kommittén till kammarrätts kompetensområde. Eftersom ett stort antal valmål omfattas av kommunallagarnas bestämmelser om kommunalbesvär, bör i sammanhanget erinras ora att enligt kommitténs förslag kommunalbesvär skall anföras hos kammarrätt.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag i fråga om val- och folkomröstningsmålen lämnas utan erinran av kammarkollegiet samt domkapitlen och stiftsnåmnderna i Uppsala och Linköping.
Departementschefen. Som framgår av vad jag redan tidigare har anfört delar jag kommitténs uppfattning att mål om val till riksdagen, mål om val till ombud vid kyrkomöte samt mål som omfattas av kommunala vallagen ej bör handläggas av kammarrätt utan bör gå direkt till regeringsrätten. Jag återkommer i det följande tUl de lagändringar sora behövs för detta ändamål. Frågan om ändring av 22 § riksdagsordningen anmäls, som förut nämnts, separat tillsammans med vissa andra grundlagsändringar. Också mål om folkomröstning enligt 49 § 2 mom. RF bör gå direkt till regeringsrätten. Bestämmelse härom bör lämpUgen för varje folkomröstning tas in i den lag som skall stiftas rörande folkomröstningen.
I del föregående har jag förordat att i kommunalbesvärsmål den nuvarande instansordningen skall behållas oförändrad. Härav följer att sådana valmål, som omfattas av kommunallagarnas bestämmelser om komraunalbesvär, enligt mitt förslag inte skall prövas av kammarrätt utan skall gå direkt till regeringsrätten. En sådan ordning är ändamålsenlig inte endast av laglekniska skäl utan också därför att en del av ifrågavarande valmål måste anses brådskande.
Såvitt angår övriga valmål ansluter jag mig till kommitléns förslag alt målen skall föras till kammarrätts kompetensområde, I den föreslagna lagtexten betecknas målen som mål om val till befattning eller uppdrag och mål om val för upprättande av förslag till befattning eller uppdrag. Någon närmare avgränsning av målen behövs inte, eftersom lagförslaget endast omfattar sådana mål i vilka vederbörande författning anger att besvär skall anföras hos Kungl. Maj:t. I samtliga de valmål som skall prövas direkt av regeringsrätten skall enligt lagändringar, som jag föreslår i det följande, besvär inte anföras hos Kungl, Maj:t utan hos regeringsrätten. Uttrycket att fullföljd av talan skall ske till Kungl. Maj:t kommer — bortsett från de försvinnande måltyper som skall handläggas av regeringsrätten
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 119
med stöd av övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomtolar — inte längre att användas i fall då talan skall fullföljas till regeringsrätten, utan reserveras för de fall då talan skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet eller — övergångsvis med stöd av den nu behandlade lagen — av kammarrätt,
2. Gällande rätt. Enligt 2 § 4:o första ledet regeringsrätlslagen ankommer det på regeringsrätten alt pröva hos Kungl, Maj:t fullföljda besvärsmål ora avlöningsförmåner, därunder inbegripet provision, anmärknings- och aktoralsarvode, ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag, bostadsförmån, hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning o, d,, om resekostnads-och traktamentsersättning, om delaktighet i eller avgifter till pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, om rätt till pension eller dylik förmån, alll enligt gällande föreskrifter eller överenskommelser. Samtidigt bör erinras om alt rätten att föra talan hos Kungl, Maj:t i dessa mål är starkt beskuren dels genom bl, a, kungörelsen med föreskrifter angående fullföljd av lalan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m, m,, dels genom lagen (1965: 276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår alt i den mån möjligheten att anföra administrativa besvär inte är avskuren genom lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut kammarrätt skall pröva samtliga hithörande mål. Kommitténs målbeskrivning är något mera kortfattad än raålrubriceringen i regeringsrätlslagen utan att därmed någon ändring i sak åsyftas.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag lämnas utan erinran av kriminalvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, arbetarskyddsstyrelsen, statistiska centralbyrån, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen samt domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala och Linköping. Också statens avtalsverk godtar i huvudsak förslaget men vill på en punkt ha en annan ordning. Verket erinrar om att det i gällande kollektivavtal för statliga tjänstemän finns ett flertal bestämmelser enligt vilka fråga om avlöningsförmån eller annat anställnings- eller arbetsvillkor är beroende av arbetsgivarens diskretionära prövning (s, k. arbetsgivarventil). Som exempel nämner verket frågor om skyldighet att lämna uppgift om bisysslor eller att upphöra med bisyssla, anställnings upphörande utan iakttagande av gällande uppsägningstid, lön under studier sora arbetsgivaren anser angelägna från Ijänstesynpunkt samt medgivande vid befordringsgång av förmånligare lönegradsplacering än som normalt skulle gälla. Eftersom sådana frågor avgörs av arbetsgivaren efter skälighetsprövning, bör enligt verkets uppfattning — i överensstämmelse raed kommitténs aUmänna riktlinjer för kompetensfördelningen — beslutanderätten i frågor av denna typ ligga hos Kungl, Maj:l i statsrådet i sista instans. Från kammarrätts och regeringsrältens korapetens bör därför undantas prövningen
120 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
av besvär över beslul i sådana frågor inom del statligt lönereglerade området som enligt avtal skall avgöras av arbetsgivaren.
Departementschefen. I fråga ora målen rörande avlönings- och pen sionsförmåner o, d, synes kommitténs förslag böra godtas tills vidare. Ett argument mot att låta kammarrätt pröva dessa mål är visserligen att den enskilde i flertalet fall har möjlighet att söka sin rätt vid allmän domstol. Hänsyn bör emellertid las till att rättegången vid allraän domstol är förenad med betydande kostnader och omak, som saknar motsvarighet vid förvaltningsdomstols handläggning av anförda besvär. Vederbörande tjänstemän och övriga berörda personer har därför elt starkt intresse av att möjligheten att dra hithörande frågor under administrativ domstols prövning behålls. De problera som är förknippade med förekomsten av de s. k. arbetsgivarventilerna utreds av utredningen rörande fullföljdsordningen i vissa mål om avlöning ra. m. Denna utredning väntas avlämna sitt betänkande inom den närmaste tiden. Först sedan detta skett föreligger förutsättningar för ett slutligt ställningstagande till frågan huruvida anledning finns att på någon punkt ändra regeln om kararaarrätts behörighet att handlägga administrativa besvärsmäl av nu ifrågavarande slag.
3. Gällande rätt. Mål om ersättning till polisman för
skada på egendom
och mål om ersättning i övrigt till tjänstemän vid polis-, åklagar- eller
exekutionsväsendet för utgifter, sora är föranledda av deras verksarahet,
avgörs f. n. regelmässigt av kammarrätten med stöd av kungörelsen med
föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärknings
mål m. m.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår alt dessa mål även i fortsättningen skall handläggas av kammarrätt.
Remissyttrandena. Rikspolisstyrehen tUlstyrker att kammarrätt skall avgöra mål om tillämpning av kungörelsen (1965: 59) om ersättning till polisman för skada på egendom.
Departementschefen. Målen ora ersättning till tjänsteraän vid polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet för utgift, som är föranledd av hans verksamhet, äger visst saraband med raålen rörande tjänsleraans avlöningsförmåner och synes liksom dessa mål lämpligen böra prövas av kammarrätt.
4. Gällande rätt. Enligt 2 § 4:o andra ledet
regeringsrätlslagen har rege
ringsrätten att ta upp mål om ersättning (bortsett från avlönings- och pen
sionsförmåner) som enligt gällande författningar utgår av statsmedel. Un
dantag görs dock för följande fall, nämligen a) om anspråket är framställt
mot riksförsäkringsverket, b) om målet avser ersättning för tamdjur som
dödats eller skadats av rovdjur, c) om målet angår ersättning i anledning
av myndighets ingripande med stöd av smittskyddslagen (1968:231), livs
medelsstadgan (1951:824) eller mejeristadgan (1936:174) för att hindra
spridning av smitta, d) om målet gäller ersättning för kostnader som kom
mun fått vidkännas på grund av lagen (1964: 63) om koraraunal beredskap
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 121
eller lagen (1964: 47) om krigshjälp samt e) om målet rör ersättning för kostnader till följd av övergången till högertrafik. Besvärsmål hos Kungl. Maj:t i de sålunda undanlagna målgrupperna avgörs i konselj. Vidare bör i detta sammanhang nämnas att besvärsmål rörande de schematiska, på grundval av vissa genomsnittsberäkningar utgående skördeskadeersält-ningarna och de behovsprövade skördeskadebidragen, vilka ej är reglerade i författning, prövas av Kungl. Maj:l i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Komraittén framhåller att den behandlar ett flertal mål ora ersättning av statsraedel i saraband med sin genomgång av olika materiella författningar på skilda förvaltningsområden. Med hänsyn till atl alla författningar inte kan genomgås finns det behov av supplerande korapetensfördelningsregler för denna typ av raål, och del är dessa supplerande regler som behandlas i detta sammanhang.
Som supplerande huvudregel föreslår koraraittén atl kammarrätt skall handlägga mål ora sådan ersättning sora enligt gällande författning skall utgå av statsraedel. Ersättningsyrkanden som är riktade mot staten raen som stödjer sig på vanliga privaträttsliga grunder, t. ex. på bestäraraelserna i köplagen, omfattas ej av huvudregeln utan prövas enligt komraitténs förslag — liksom enligt gällande rätt — i administrativ ordning i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet. Skälet härför är att, i den mån lätl-tillämpade regler kan ställas upp på området, det i allmänhet synes önskvärt att en och samma fråga inte kan dras under både administrativ och annan domstols prövning.
Från den supplerande huvudregeln föreslår kommittén tre undanlag. Det första undantaget avser fall då den materiella författningen hänvisar den ersättningskrävande att vid tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol eller expropriationsdomstol. Detta undantag, som inte har någon motsvarighet i regeringsrättslagen, hänger samman med kommitténs nyss nämnda strävan alt förebygga att samraa talan kan prövas både av förvaltningsdomstol och av annan domstol. Det andra undanlaget utgörs av mål om ersättning till kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet. Dessa rättssubjekts ställning är enligt kommitténs mening en hell annan än enskilda fysiska och juridiska personers och del synes kommittén i allmänhet mest ändamålsenligt att tillämpningen av författningar om ersättning av statsmedel till kommun eller därmed järaförligt rättssubjekt i sista instans handhas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Undantaget omfattar ej fall då en komraun sora kräver ersättning inte gör del i egenskap av komraun utan som likställd med exempelvis enskild ägare av viss egendom. Del tredje av kommittén uppställda undantaget avser mål om ersättning för kostnader till följd av övergången till högertrafik.
Av gällande undantag enligt regeringsrättslagen omfattas de i del föregående under d) och e) nämnda målen av de två sista undantagen i komraitténs förslag. Undantaget under a) saknar enligt koramittén aktualitet därför
122 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
ait de åsyftade ersättningsanspråken inte längre kan komma under Kungl. Maj:ts prövning utan faller inom försäkringsdomstolens kompetensområde. Målen under b) om ersättning för tamdjur sora dödats eller skadats av rovdjur lämpar sig enligt kommitténs uppfattning väl för prövning av adminislraliv domstol, varför den nuvarande undantagsregeln för dessa mål synes kommittén obehövlig. Beträffande ersättningsmålen under c) framhåller kommittén att mål om ersättning åt tillfälliga smittbärare prövas av försäkringsdomstolen och således inte längre kan komma under Kungl. Maj:ts prövning. I mål rörande ersättning åt kroniska smittbärare eller rörande ersättning enligt kungörelsen (1956: 296) om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse kan besvär fortfarande anföras hos Kungl. Maj:t. Komraittén anser emellertid att det inte föreligger något behov av att förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet prövningen av dessa mål. Reglerna i 1956 års kungörelse innefattar ett ersättningssystem sora är starkt rättsligt färgat. Föreskrifterna om ersättning lill kroniska smittbärare ger visserligen etl vidsträckt utrymme för en behovs- och skälighetsprövning men från allmän synpunkt synes det kommittén inte påkallat att Kungl. Maj:t i statsrådet prövar dessa fåtaliga ärenden. Kommittén anser således att ifrågavarande undantagsbestämmelser bör ulgå och att de berörda målen bör omfattas av huvudregeln ora kammarrätts behörighet i mål om ersättning som enligt gällande författning utgår av statsmedel.
Vad angår besvär rörande de ej förfallningsreglerade skördeskadeersättningarna och skördeskadebidragen föreslår kommittén att besvärsprövningen skall ligga kvar hos Kungl, Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Statistiska centralbyrån säger sig inte ha något att erinra mot komraitténs förslag rörande skördeskadeskyddet. Kommitténs förslag rörande mål om annan ersättning tillstyrks av medicinalstyrelsen och länsstyrelsen i Hallands län. Regeringsrättens ledamöter framhåller alt det med hänsyn till ersättningarnas växlande natur är förenat med svårigheter att åsladkomma en rationell kompetensfördelning. Kommitténs förslag anses emellertid välgrundat och bör enligt ledamöternas mening innebära en praktikabel lösning.
Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag att i fråga om mål om ersättning av statsmedel den allmänna, supplerande huvudregeln bör uppställas, att sådana mål skall handläggas av kammarrätt under förulsättning att fråga är om tillämpning av en författning som handlar om ersättning av statsmedel. I överensstämmelse med kommittén anser jag vidare att från den angivna huvudregeln bör göras undantag för dels de fall då författningen hänvisar den som gör anspråk på ersättning att vid tvisl anhängiggöra talan hos allmän domstol — inbegripet fastighetsdomstol —■ eller expropriationsdomstol, dels de fall då författningen utpekar just komraun eller annan kommunal förvaltningsenhet såsom den till vilken
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 123
ersättning kan utgå. Det 1 sammanhanget använda uttrycket »annan kommunal förvaltningsenhet» har sin förebild i kommunala delegationslagen (1954:13) och är avsett att läcka landstingskommun, församling samt annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal enhet. Del av kommittén föreslagna tredje undantaget avseende ersättning för kostnader till följd av övergången till högertrafik synes inte längre ha sådan aktualitet att någon särskild beslämmelse behövs. Vad angår de inte förfallningsreglerade målen om skördeskadeersältning och skördeskadebidrag anser jag liksom komraittén att besvärsprövningen tills vidare bör ligga kvar hos Kungl, Maj:t i statsrådet,
5. GäUande rätt. Enligt 2 § 5:o första och andra leden regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om tullbehandling och mål om införsel lill riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, Besvärsmäl om tillstånd att håUa provianleringsfrilager handläggs av Kungl, Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anser att besvärsmål om tuUbehandUng och om införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning bör handläggas av kammarrätt och föreslår att kammarrätts behörighet på området anges omfatta mål om tulbehandling eller annat beslut av tullmyndighet rörande in- eller utförsel av varor. Fråga om varuägare till följd av särskild bestäraraelse förlorat äganderätten till vara bör enligt koramitténs mening prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, därför atl frågan kan dras under allmän domstols prövning. Denna typ av mål omfattas enligt kommitléns uppfattning inte av den nyss angivna målbeskrivningen. Enligt 15 § tuUtaxeringsförordningen (1960:391) kan Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, generaltullstyrelsen helt eller delvis medge befrielse från eller återbetalning av tull, om synnerliga skäl föreligger. Kommittén förklarar att, om Kungl. Maj:t utnyttjar möjligheten att delegera sin befogenhet, besvär över generaltullstyrelsens beslut prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kommittén anser att sådana besvärsmål och liknande mål av samma typ även i fortsättningen bör avgöras i konselj. Med anledning härav förser kommittén den nyss omnämnda målbeskrivningen med en undantagsbestämmelse som täcker dessa fall.
Besvärsmål om tillstånd att hålla provianleringsfrilager lämpar sig enligt kommitténs mening väl för handläggning av administrativ domslol. Någon behovsprövning eller annan fri prövning förekommer inte i sådana ärenden. Kommittén föreslår därför att dessa mål flyttas från Kungl. Maj:t i statsrådet till kammarrätt.
Remissyttrandena. Generaltullstyreisen förklarar att begreppet tullbebandling inte används i gällande tullsladga och alt någon i författning given definition av detta begrepp inte finns. Enligt styrelsens mening täcker orden »beslut av tullmyndighet, rörande in- eller utförsel av varor» även vad kommittén har avsett med ordet »tullbehandling». Generaltullstyrelsen på-
124 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
pekar vidare att tullmyndighet har att falla många beslul, som vid en snäv tolkning av kommitténs målbeskrivning inte kan sägas direkl röra införseln eUer utförseln av varor men som har mer eller mindre anknytning därtiU. Som exempel nämns beslut om s. k. trafiktillstånd, innebärande bl. a, tillslånd att besöka annan ort än tuUplals för lastning eller lossning, beslut om påföljd för dröjsmål med betalning av tull eller bortförande av gods och beslut som rör tillämpningen av bestämmelser angående ersättning för kostnader vid handläggning av tullärende m, ra, I fråga om en del av dessa och andra liknande beslut kan enligt styrelsens mening raöj-ligen ifrågasättas om de är av sådan beskaffenhet atl de bör prövas av förvaltningsdomstol. Eftersom en klar gränsdragning på detla område lorde vara synnerligen svår att göra och de frågor som här avses kan vara av stor ekonomisk betydelse för den enskilde, anser styrelsen övervägande skäl tala för att samtliga dessa frågor prövas av förvaltningsdomstol.
I samraanhanget framhålls att besvär över beslut av nyss nämnd art bar förekommit i ytterst ringa utsträckning. Generaltullstyrelsen föreslår att kammarrätts behörighet, såvitt nu är i fråga, anges omfatta mål om beslut av tullmyndighet rörande in- och utförsel av varor eller eljest saraman-hängande med tullverkets befattning med trafiken till och från riket, dock ej sådant beslut rörande befrielse från eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift, som meddelats med stöd av Konungens bemyndigande. Denna målbeskrivning täcker enligt styrelsen även beslut rörande tillämpning av författningsbestämmelser, till följd av vilka varuägaren kan förlora äganderätten till vara, och en del andra fall som kan bli föremål för allmän domstols prövning, t. ex. beslut angående ersättning för gods, som förkommit medan det varit i tullverkets förvar. Anses det inte lämpligt att förvaltningsdomstol handlägger sådana frågor, bör enligt styrelsen behövliga undantagsbestämmelser meddelas. Styrelsen tillstyrker att mål om tillstånd att hålla provianleringsfrilager prövas av kammarrätt.
Statens jordbruksnämnd har inget atl erinra mot kommitléns förslag i de nämnda hänseendena.
Departementschefen. Som framgår av generaltullstyrelsens remissyttrande är den av kommittén föreslagna regeln om kammarrätts behörighet i tullmål något oklar. Regeln torde därför böra jämkas. Vid bestämningen av kammarrätts kompetens synes det viktigare att reglerna på områdel är entydiga än att man från administrativ domstols prövning avskär fall i vilka övervägande lämplighetssynpunkter skall anläggas eller som av annan anledning i och för sig skulle lämpa sig bäst för prövning av Kungl, Maj:t i slatsrådet. Det synes vidare angeläget att reglerna blir så enkla och kortfattade som möjligt. Från dessa utgångspunkter förordar jag att kammarrätts behörighet anges omfatta mål om beslut av tullmyndighet i samband med in- eller utförsel av vara med undantag dock för sådanl beslut om befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av tull, skatt eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 125
annan avgift som meddelats med stöd av Kungl. Maj:ls bemyndigande. Denna målrubricering är något mer kortfattad än den generaltullstyreisen har förordat, men den är avsedd att ha samma sakliga innebörd. Målbeskrivningen är något vidsträcktare än den kommittén har föreslagit och inbegriper en del typer av mål som kan dras under allmän domstols prövning. Olägenheterna härav synes dock ringa i jämförelse med de fördelar av nyss angivet slag som vinns. Endast i sällsynta undanlagsfall torde den formella möjligheten till dubbel domstolsprövning komma att utnyttjas i praktiken.
I likhet med kommittén förordar jag att mål om liUslånd alt hålla provianleringsfrilager prövas av kammarrätt.
6. Gällande rätt. EnUgt 2 § 5:o tredje — femte leden regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om taxering till skatt eller annan avgift, om debitering eller indrivning av ulskylder eller andra avgifter, mål om sjömansskatt och mål om skyldighet för medlem av kommun eller annan menighet att lämna bidrag till dess gemensamma utgifter. Här bortses från mål om oljeavgift, som behandlas i ett senare sararaanhang. Nämnas bör att i praxis viss tvekan har rått angående innebörden av begreppet »annan avgift». Tveksamheten har bl, a. gällt vissa avgifter på jordbruksregleringens område. Mål rörande sistnämnda avgifter har prövats i vissa fall av regeringsrätten och i andra fall i konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén. Koinmittén föreslår som huvudregel att mål om tillämpning i enskilda fall av föreskrifter rörande slalens, kommuns eller annan menighets uttagande av skatt, avgift eller annal bidrag skall — om inte annat föreskrivs i speciella fall — handläggas av kammarrätt. Från huvudregeln gör kommittén två undantag. Del försia undanlaget omfattar besvär över sådant beslut om befrielse från skatt ra, ra, sora har raeddelats med stöd av Kungl, Maj:ts beinyndigandé. Sådana besvärsärenden — som f, n, anses böra avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet — bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen prövas i konselj. Såsom skäl härför anförs bl. a. att beslutanderätten i denna typ av ärenden primärt ligger hos Kungl. Maj:t och att billighets- och lämplighetssynpunkter dominerar i ärendena. Det andra undantaget omfattar befordringsavgifter eller därmed jämförliga avgifter, vilkas uttagande genom utmätning förutsätter beslul av allmän domstol. Från rättssäkerhetssynpunkt är det enligt koramitténs mening inte behövligt att administrativa besvär i ärenden rörande sådana avgifter leds till förvaltningsdomstol, utan besvären bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Kommittén föreslår att mål om registrering enligt författning rörande skatt eller avgift skall handläggas av kammarrätt. Som skäl härför åberopas det samband som finns raellan registreringsföreskrifterna och bestämmelserna i övrigt angående uttagande av skatt eller avgift.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag lämnas utan erinran av medici-
126 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
nahtgrehen samt av statens jordbruksnämnd såvitt angår mål om avgifter inom nämndens verksamhetsområde.
Stcdens biografbyrå finner övervägande skäl tala för att besvär över beslut rörande de granskningsavgifter, som byrån tar ut, bör handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Sjöfartsstyrchen förordar att besvär över beslut enligt kungörelsen (1958:590) om fyr- och båkavgift prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kontrollstyrelsen anser att ärenden om registrering rörande skatt eller avgift bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Styrelsen framhåUer alt dessa ärendens samband med föreskrifterna i övrigt om uttagande av skatt m. m. är av teknisk art och att ärendena domineras av lämplighetsfrågor, främst av ekonomisk nalur.
Departementschefen. Såvitt angår besvärsmål om skaller och andra avgifter synes som allmän, supplerande huvudregel böra föreskrivas atl kammarrätt skall pröva mål om beslut rörande statens, kommuns eller annan kommunal förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller annan avgift. Begreppet annan kommunal förvaltningsenhet har härvid samma innebörd som jag har angett under 4. Från huvudregeln bör, i linje med vad jag har förordat i fråga om närmast föregående målgrupp, undantag göras för mål om sådant beslut rörande nedsättning av eller befrielse från skatt eller annan avgift som har meddelats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande. Vidare bör undantag göras för samtliga raål rörande sådana avgifter, vilkas uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domslol. Någon begränsning till befordringsavgifter och därmed jämförliga avgifter synes inte motiverad.
Mål om registrering enligt författning angående skatt eller avgift synes inte ha sådant samband med skattens eller avgiftens uttagande att målen, mot de av kontrollslyrelsen framförda invändningarna, bör hänvisas till handläggning av förvaltningsdomstol. Jag förordar därför att — om inte annat föreskrivs i specialförfattning —- sådana registreringsmål prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
7. Gällande rätt. Med stöd av 2 § 5:o sjätte ledet regeringsrätlslagen prövar regeringsrätten mål om restitution av ulskylder, böter eller andra allmänna medel. Även i detla sammanhang bortses från oljeavgift, som behandlas för sig i ett senare avsniti.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att mål om återbetalning av ulskylder, böter eller andra allmänna medel skall — om inte annat är speciellt föreskrivet — handläggas av kammarrätt. Undantag görs emellertid dels för fall där beslutet har meddelats med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande, dels för fall där beslutet avser befordringsavgift eller därmed jämförlig avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol.
Departementschefen. I mål om återbetalning av ulskylder, böter eller
Kungl Maj.ts proposUion nr 30 år 1971 127
andra allmänna medel dominerar intresset av att föreskrifterna på områdel tillämpas objektivt och konsekvent. Jag föreslår därför den allmänna, supplerande regeln att sådana mål skall handläggas av kammarrätt. I linje med vad jag har förordat i fråga om de två närmast föregående målgrupperna bör emellertid undantag göras för fall där beslutet angående restitution meddelas med stöd av Kungl, Maj:ts bemyndigande. För mål om uttagande av avgift förordade jag nyss att från den allmänna regeln ora kammarrätts behörighet i sådana mål skall undantas mål ora avgift vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol. Det synes konsekvent att motsvarande undanlag görs också då det gäller mål om återbetalning av erlagd avgift,
8. Gällande rätt. Enligt kungörelsen (1924: 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål ra. ra. och kammarrättsstadgan är kammarrätten i allmänhet sista instans i där anhängig-gjorda anmärkningsmål, på vilka förordningen (1961: 313) om förfarandel i anmärkningsmäl är tillämplig, i mål om beslut av länsstyrelse angående avkortning av allmänna medel, i mål om beslul av förvaltningsmyndighet angående avskrivning av allmänna medel eller av persedlar samt i mål ora förvaltningsmyndighets beslut i frågor angående överskoll och brister i försvarsväsendets persedelförråd (reskontreringsmål).
Med stöd av 2 § 5:o sjunde ledet regeringsrätlslagen prövar regeringsrätten hos Kungl. Maj:t fullföljda besvär i anraärknings- och redogörelsemål, samt mål om avkortning eller avskrivning. Vidare prövar domstolen med stöd av åttonde ledet i samma moment mål ora förvaltning av eller redovisning för kyrkors, prästerskapets, undervisningsverks eller fromma stiftelsers inkomster eller ägodelar.
Förvaltningsdomstolskommittén m. m. Kommittén föreslår en allmän bestämmelse att anmärkningsmål, inbegripet redogörelsemål, och avkortningsmål skall prövas av kammarrätt, efiersom målen har rätlslig karaktär. Sedan statsmakterna avskaffat det s. k. uppbördsmannaansvaret, vilket har utkrävts i avskrivnings- och reskontreringsraål, saknas enligt kommitténs mening anledning alt bland de mål, som skall avgöras av förvaltningsdomstol, ta med avskrivnings- och reskontreringsmål.
Bestämmelsen i 2 § 5:o åttonde ledet regeringsrätlslagen har enligt Ekbergs tolkning en mindre vidsträckt innebörd än ordalagen kan ge vid handen. Bestämmelsens räckvidd har dessutom inskränkts genom nylillkom-raen lagstiftning. Ekberg föreslog med hänsyn härtill en omrubricering av målgruppen, I remissyttrande över Ekbergs belänkande frarahöll doraka-pillet och stiftsnämnden i Lund, att mål om förvaltning av eller redovisning för kyrkors m, fl, inkomster eller ägodelar numera knappast förekoraraer, och ifrågasatte därför om inte nu berörda bestäraraelse i Ekbergs förslag helt borde utgå, Förvaltningsdomslolskommittén har emellertid tagit med dessa mål bland dem som bör prövas av kammarrätt och benämner mål-
128 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
gruppen mål om redovisning för kyrkliga tillgångar eller undervisningsverks inkomster och ägodelar samt mål om tillsyn över stiftelser.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag rörande anmärknings- och avkortningsmål tillstyrks eller lämnas utan erinran av kriminalvårdsstyrelsen, kammarkollegiet, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen samt domkapitlet och stiftsnämnden i Linköping.
Förslaget rörande mål om redovisning för kyrkliga tillgångar m. m. tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och lämnas utan erinran av domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala och Linköping.
Kommitténs förslag angående mål om tillsyn över stiftelser tillstyrks av bl. a. regeringsrättens ledamöter.
Departementschefen. I likhet med kommittén föreslår jag att här föreskrivs att kammarrätt skall pröva anmärknings- och avkortningsmål samt mål om tillsyn över stiftelser. I fråga om sliftelsemålen vill jag nämna att jag längre fram kommer att föreslå att bestämmelser om besvär till kammarrätt införs i lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser. Den lagen äger emellertid inte tUlämpning på alla stiftelser. Det är med hänsyn härtill som jag föreslår att i detta sammanhang införs en supplerande bestämmelse om kammarrätts behörighet i denna typ av mål.
Administrativa besvärsmål rörande redovisning för kyrkliga tillgångar eller undervisningsverks inkomster och ägodelar torde numera sakna aktualitet. Såvitt kunnat konstateras vid en genomgång av de mål som regeringsrätten har avgjort har inget mål av ifrågavarande typ förekommit. Mot denna bakgrund synes det ligga närmast till hands att inte uppställa någon regel om alt mål av detla slag skall handläggas av administrativ domstol. Skulle besvär i etl sådanl ärende någon gång anföras hos Kungl. Maj:t kan det förutsättas att Kungl. Maj:t, om anledning därtill föreligger, inhämtar förvaltningsdomstols yttrande innan ärendet avgörs.
9. GäUande rätt. Med stöd av 2 § 16:o första ledet regeringsrättslagen prövar regeringsrätten raål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande enligt författningar och föreskrifter rörande den aUmänna hälsovården och betning av utsäde. Vidare prövar domstolen med stöd av nionde ledet i samma moment mål om meddelande i särskilda fall av föreskrift rörande djurs vård och behandling samt mål om tillstånd enligt 8 a § (tillstånd tUl yrkesmässig hunduppfödning m.m.), mål om förbud eller åläggande enligt 14 § 4 mom. (förbud att handha djur eller åläggande att avhända sig djur m, m,) eller om omhändertagande enligt 17 § första stycket (omhändertagande av djur som är utsatt för djurplågeri) lagen (1944: 219) ora djurskydd.
Förvaltningsdomslolskommillén. Kommittén föreslår som huvudregel atl det skall tillkomma kammarrätt att pröva mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den allmänna hälsovården i särskilt fall har meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 129
godkännande eUer angående omhändertagande, smittrening, oskadliggörande eUer liknande åtgärd. Målrubriceringen har i klarhetens intresse gjorts utförligare än motsvarande målbeskrivning i regeringsrättslagen. Från den uppställda huvudregeln gör kommittén undantag för sådana fall i vilka fråga är om skyldighet för kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, Sora skäl för undantaget anförs att de kommunala åliggandena på hälsovårdens oraråde kan behöva ses i sådana större sammanhang att det är lämpligast att i fråga om dem besvärsprövningen handhas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Kommittén framhåller att undantagsregeln endast avser de särskilda skyldigheter som kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet kan ha enligt hälsovårdsförfattningarna. Besvär som kommun anför i egenskap av ägare eller innehavare av bostadsfastighet e, d, skall omfattas av huvudregeln och således prövas av karamarrätt. De angivna allmänna korapetensbeslämmelserna är avsedda att supplera de besvärsbestämmelser som koramittén föreslår för några av de viktigaste författningarna på hälsovårdens område.
Sararaa allmänna regler som för mål ora den allmänna hälsovården föreslår koraraittén för mål rörande förebyggande eller bekämpande av djur-eller växtsjukdomar samt för mål rörande djurs vård eller behandling. Såsom skäl för alt uppställa gemensararaa regler på alla dessa områden anför kommittén bl, a, att den reglering som införts till förebyggande och bekämpande av djursjukdomar är besläktad med och i stor utsträckning samordnad med den sanitära kontrollen, vartill kommer att samma författning kan ha det dubbla syftet att förebygga smittas spridande till människor och tm djur. Mål ora djurs vård och behandling och mål om förebyggande och bekämpande av djursjukdomar har vissa anknytningspunkter. Med hänsyn härtill synes det kommittén rationellt att sarama allmänna regler ställs upp för dessa två grupper av mål. Föreskrifterna om förebyggande och bekämpande av växtsjukdomar företer betydande likheter med bestämmelserna till förhindrande av människo- och djursjukdomar. I en del fall har författningarna angående växtsjukdomar dessutom mer eller mindre till syfte att förebygga skador på djur och människor. Kompetensfördelningsreglerna synes därför böra överensstämma. Med växtsjukdomar förstås i samraanhanget även växtskador som har förorsakats av växtskadedjur.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag rörande hälsovårdsmålen liUslyrks av medicinalstyrelsen. Lantbruksstyrelsen förklarar att styrelsen inte har någon erinran mot förslagen rörande målen om djurs vård och behandling samt om förebyggande och bekämpande av djur- och växtsjukdomar. Statens institut för folkhälsan, veterinärslyrelsen och statens våxtskydds-anstalt uttalar generellt att de inte har något att erinra mot förslagen rörande deras verksamhetsområden.
Departementschefen. Kommitléns förslag till allmänna bestämmelser om kammarrätts behörighet att handlägga mål rörande den allmänna hälsovår-
5 — 11564
130 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
den, rörande förebyggande eller bekämpande av djur- eUer växtsjukdomar samt rörande djurs vård eller behandling har tUlstyrkts eller lämnats utan erinran av berörda fackmyndigheter. Även jag ansluter mig till förslaget. Den av kommittén förordade undantagsbestämmelsen synes i förtydligande syfte böra anges omfatta fall där fråga är om skyldighet som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet. Sistnämnda begrepp har därvid den innebörd som jag har angett förut under 4. I det följande återkommer jag till ett par av de viktigaste författningarna på hälsovårdens område och föreslår att besvärsbestämmelserna i dessa ändras så att den avsedda kompetensfördelningen direkt kommer tiU uttryck där.
10. GäUande rätt. Enligt 2 § 17:o fjärde ledet regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om disciplinär bestraffning, om avstängning från tjänstgöring samt om skiljande från allmän tjänst eller därmed järaförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att nu angivna typer av mål även i fortsättningen skall handläggas av administrativ domstol och att de skall prövas av kammarrätt. Enligt kommitténs förslag skall vidare kammarrätt handlägga också mål om förordnande angående läkarundersökning, varvid kommittén i första hand åsyftar sådana beslut rörande befattningshavare i allmän tjänst. Kommittén förklarar att det är vanligt att Kungl. Maj:t i statsrådet inhämtar regeringsrättens yttrande i besvärsärenden av detta slag. Enligt kommitténs raening talar övervägande skäl för att det ytterligare steget tas att ärendena förs över till förvaltningsdorastols kompetensområde.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag rörande mål om disciplinär bestraffning, avstängning från tjänstgöring och skiljande från allmän tjänst m. m. tillstyrks eller lämnas utan erinran av JK, kriminalvårdsstyrelsen, kammarkollegiet, statistiska centralbyrån, universitetskanslersåmbetet, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statens avtalsverk samt domkapitlet och stiftsnåmnden i Linköping. I fråga om besvär över beslut om tvångsent-ledigande utan samband med disciplinär bestraffning anför postverket och domänstyrelsen vissa betänkligheter mot koramitténs förslag. Postverket vill emellertid inte motsätta sig förslaget med hänsyn till de önskemål som partema på arbetsmarknaden har uttalat rörande instansordningen i dessa mål.
Förslaget rörande mål om förordnande angående läkarundersökning av befattningshavare i allmän tjänst lämnas utan erinran av kriminalvårdsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statistiska centralbyrån, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Departementschefen. Jag ansluter mig lill kommitténs förslag att kammarrätt skall pröva mål om förordnande angående läkarundersökning av befattningshavare i allmän tjänst, mål om disciplinär bestraffning, mål om avstängning från tjänstgöring samt mål ora skiljande från allraän tjänst eller därmed jämförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 131
Vad särskilt angår det sistnämnda slaget av mål vill jag framhåUa att de enskildas intresse av anställningstrygghet talar för att administrativa besvärsmål om tvångsentledigande hänförs till förvaltningsdomstols kompetensområde. Detta intresse synes vara så starkt att det bör få väga över de synpunkter som kan åberopas till förmån för att Kungl. Maj:t i statsrådet bör få pröva sådana besvärsmål.
11. Gällande rätt. Enligt 2 § 17:o nionde ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om föreläggande vid vite och mål om utdömande av vite utom i vissa i lagrummet angivna undantagsfall. Undantagsfallen behandlas i det följande vid genomgången av materiella författningar på skilda förvaltningsområden. Framställningen bär avser den supplerande huvudregel som bör gälla för vitesmålen när inte annat är föreskrivet i specialförfattning.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anser att huvudregeln fortfarande bör vara att mål ora föreläggande vid vite skall avgöras av förvaltningsdomstol och föreslår att målen skall prövas av kammarrätt. Från huvudregeln gör kommittén ett allraänt undantag för fall där vitesföreläggandet avser att framtvinga fullgörandet av en skyldighet som åligger kommun, landstingskommun eller annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal förvaltningsenhet på grund av dess speciella ställning. Som skäl för undantaget anför kommittén att i ärenden av ifrågavarande slag hänsyn ofta måste tas till vad som är ändamålsenligt beträffande den kommunala verksamheten. I en del fall måste föreläggandefrågan avgöras på grundval av överväganden om vad som är lämpligl med tanke på hela landets intressen. Under sådana förhållanden anser komraittén att övervägande skäl talar för att överprövningen av vitesförelägganden mot kommun eller annan kommunal enhet handhas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Undantaget är inte avsett att omfatta vitesförelägganden som riktar sig mot en kommunal enhet i dess egenskap av fastighetsägare e. d. I ärenden av sistnämnda typ är nämUgen kommunen att likställa med en enskild, och i sådana ärenden skall enligt kommitténs förslag överprövningen i enlighet med huvudregeln ankomma på administrativ domstol.
Kommittén föreslår att administrativa besvärsmål om utdömande av vite undantagslöst skall avgöras av förvaltningsdomstol. Som skäl härför åberopas den utpräglat rättsliga karaktär som denna typ av mål har.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag till supplerande regler rörande mål om föreläggande vid vite tillstyrks eller lämnas utan erinran av skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och Sveriges advokatsamfund. Länsstyrelsen i Gotlands län anser sig inte kunna tiUstyrka undantaget att mål om vitesföreläggande mot kommun m. fl, skall avgöras av Kungl, Maj:t i statsrådet. Samtliga vitesförelägganden bör enligt länsstyrelsens mening prövas av administrativ domstol, åt vilken tryggt bör kunna överlämnas att beakta de förhållanden under vilka kommunala myndigheter har att arbeta.
132 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Även länsstyrelsen i Blekinge lån ifrågasätter lämpligheten av nyssnämnda särregel.
Förslaget rörande mål om utdömande av vite lämnas utan erinran av kammarkollegiet och skolöverstyrelsen.
Departementschefen. I likhet med kommittén föreslår jag att huvudregeln skall vara att mål om föreläggande vid vite skall prövas av kammarrätt. De av kommittén anförda skälen för att i sammanhanget undanta mål om sådana vitesförelägganden, som avser att framtvinga att komraun eller annan kommunal enhet fullgör sina offentligrättsliga skyldigheter, synes mig bärande. Jag förordar därför — i linje med vad jag har föreslagit i andra sammanhang — att från den angivna huvudregeln görs undantag för fall där fråga är ora skyldighet som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet. Sistnämnda begrepp bar också här den innebörd som angetts under 4.
Jag ansluter mig också till kommitténs förslag att mål om uldömande av vite undantagslöst skall prövas av förvaltningsdomstol.
12. Gällande rätt. Enligt 2 § 17 :o tionde och tolfte leden regeringsrättslagen tillkommer det regeringsrätten att pröva mål om häktads vård och behandling, mål om verkställande av straff eller annan brottspåföljd och mål om verkställande av intagning i arbetsanstalt.
Förraltningsdomstolskommittén. Kommittén anser att rättssäkerheten kräver att mål om beslut sora i särskilt fall har meddelats angående behandling av häktad eller den sora anhållits eller gripits för brott eller på annan grund tillfälligt hålls i förvar eller angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt prövas av administrativ domstol och inte av Kungl. Maj:t i statsrådet. Målen skall enligt kommitténs förslag handläggas av kammarrätt. Sådana beslut om behandlingen av häktade m. fl. eller angående verkställighet av straff m, ra,, vilka är av generell natur, har enligt kommitténs uppfattning en annan karaktär än beslut som meddelas i särskUda fall. Som exempel på beslut av generell natur nämner kommittén bl. a. av kriminalvårdsstyrelsen med stöd av lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt meddelade bestämmelser om intagens rätt att köpa varor, som tillhandahålls vid anstalt, och om grunder för fördelningen av intagens inkomster av arbete. Beslut av denna typ är av författningsliknande natur och bör enligt kommitténs mening i sista hand prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kriminalvårdsstyrelsen tillstyrker kommitténs förslag.
Departementschefen. I överensstämmelse med kommitténs förslag förordar jag att kammarrätt skall pröva mål om beslut som för sårskilt fall har meddelats angående behandlingen av häktad eller den som har anhållits eller gripits för brott eller som av annat skäl hålls i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt.
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971 133
13. GäUande rätt. Enligt 2 § 18:o regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva händräckningsmål.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anser att sådana mål även i fortsättningen bör prövas av administrativ domstol och föreslår att målen skall handläggas av kammarrätt.
Departementschefen. På grund av handräckningsmålens utpräglat rättsliga karaktär är det lämpligt att besvär i sådana raål prövas av förvaltningsdomstol. Jag föreslår att en allmän regel om kararaarrätts behörighet i sådana mål tas in i förevarande lag.
2§ Departementschefen. Det kan befaras att bestämmelserna i denna lag om att besvär skall anföras hos kammarrätt i stället för hos Kungl. Maj:t inte uppmärksammas i en del fall. Det skulle på grund av lagstiftningens tekniska konstruktion vara stötande om en klagande, som anför besvär hos Kungl. Maj:t i fall som avses i 1 §, skulle kunna lida rättsförlust därigenom. Jag förordar att i lagen föreskrivs att, ora i mål som avses i 1 § besvärshandling har komrait in lill statsdeparteraenten inora föreskriven besvärstid, talan skall anses fullföljd i rätt tid till kammarrätt.
3. Förslaget till lag om ändring i giftermälsbalken
Gällande rätl. Enligt 2 kap. 1 § giftermälsbalken får den som är under 18 år inte ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län där den underårige har silt hemvist. Enligt 2 kap. 5 § får den som är sinnessjuk eller sinnesslö ingå äktenskap endast om socialstyrelsen finner skäligt tillåla äktenskapet. Besvär över beslut av länsstyrelse eller socialstyrelsen i dessa ärenden prövas f. n. av Kungl. Maj :t i statsrådet.
Det skall tilläggas atl den som är under 20 år och inte förut har varit gift ej får ingå äktenskap utan föräldrarnas samtycke. Vägras samtycke kan allmän domstol på ansökan tillåta äktenskapet, ora skäl till vägran prövas ej vara för handen. Tillstånd av Kungl. Maj:t krävs för äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling och för äktenskap mellan dem, av vilka den ene har varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led (2 kap. 2, 4, 8 och 9 §§ giftermälsbalken).
Förvaltningsdomsfolskommittén. Enligt koramitténs förslag skall besvär över länsstyrelses beslut enligt 2 kap. 1 § gifiermålsbalken och besvär över socialstyrelsens beslut enligt 2 kap. 5 § handläggas av kammarrätt. Såsom skäl för denna ändring av kompetensfördelningen åberopar kommittén, att redan dispensärendenas personrättsliga konsekvenser talar för en prövning av administrativ domslol. Härtill kommer enligt koramittén att den lämplighetsprövning, som skall göras i dessa ärenden, är av den natur att den
134 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
väl lämpar sig för förvaltningsdomstol. Lämplighetsprövningar av besläktad nalur görs i andra sammanhang både av administrativ domstol och av allmän domstol. Såvitt angår åldershindret erinras om att en liknande prövning görs av allmän domstol, när i anledning av föräldrarnas vägran att lämna samtycke till underårigs giftermål ansökan har gjorts om allmän domstols tillåtelse till äktenskapet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag biträds av regeringsrättens ledamöter och stiftsnämnden i Linköping. Dåvarande socialstyrelsen tillstyrkte förslaget under förutsättning att i bl. a. dessa mål kammarrätt får den av styrelsen föreslagna sammansättningen. Medicinalstyrelsen anser i likhet med kommittén alt målen enligt 2 kap. 5 § gifiermålsbalken bör prövas av administrativ domstol. Länsstyrelserna i Kalmar och Gävleborgs län samt domkapitlet i Linköping uttalar sig däremot för bibehållande av nuvarande instansordning. Detsamma gör länsstyrelsen i Uppsala län såvitt gäller målen enligt 2 kap. 1 § giftermälsbalken.
Departementschefen. Förvallningsdomstolskommittén har anfört vägande skäl för en överflyttning till administrativ domstol av prövningen av besvär över länsstyrelses beslut enligt 2 kap. 1 § gifiermålsbalken och socialstyrelsens beslut enligt 2 kap, 5 § samma balk. Å andra sidan kan skäl också åberopas för att besvärsärendena får ligga kvar hos Kungl, Maj :t i statsrådet. Då jag skall ta stäUning i denna kompetensfördelningsfråga lägger jag stor vikt vid att förvaltningsdomstol är väl skickad att pröva ärenden av denna arl och att det på flera andra områden ankomraer på domslol att göra lämplighetsprövningar av liknande art. En överflyttning ligger vidare i linje med nu rådande strävanden att befria Kungl, Maj:t i statsrådet från avgörandet av individuella besvärsärenden som inte är av den natur att de behöver förbehållas regeringsmakten därför alt ärendenas avgörande ingår som ett led i bevakandet av det allraännas intressen. Enligt min mening talar övervägande skäl för att Kungl, Maj:t i statsrådet befrias från handläggningen av nu ifrågavarande besvärsärenden. Jag föreslår därför att ärendenas prövning flyttas över till kammarrätt. Bestämmelser om kammarrätts behörighet i dessa mål har tagits in i ändringsförslaget.
4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående
Gällande rätt. Enligt 2 § 15:o andra ledet regeringsrättslagen tillkommer det regeringsrätten att pröva besvärsmål om utfärdande av intyg enligt .' kap. 3 § gifiermålsbalken och äktenskapscertifikat samt besvärsmål om företagande av vigsel. Bestämmelser om fullföljdsordningen i sådana mål finns i lagen om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående.
Kungt, Maj.-ts proposition nr 30 dr 1971 135
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén föreslår att mål om lysning eller ahnat kungörande till äktenskap, utfärdande av äktenskapscertifikat samt företagande av vigsel skall handläggas av karamarrätt. Domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala och Linköping förklarar alt de inte har något att erinra mot förslaget.
Departementschefen. Jag föreslår att den nu på regeringsrätten ankommande prövningen av mål om utfärdande av intyg enligt 3 kap. 3 § gifiermålsbalken och äktenskapscertifikat och om företagande av vigsel skall flyttas över på kammarrätt. Bestämraelser om kammarrätts behörighet i dessa mål har tagits in i ändringsförslaget. I detta sammanhang synes det lämpligt att upphäva den särskilda besvärstidsbestämmelsen i den lag som nu ändras.
5. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Departementschefen. I enlighet med vad förvaltningsdomstolskoramittén har förordat föreslår jag att besvär över länsstyrelses beslut enligt 8 kap. föräldrabalken om barnavårdsman skall prövas av kammarrätt i stället för, såsom f. n. är fallet med stöd av 2 § 2:o femte ledet regeringsrättslagen, av regeringsrätten.
EnUgt 2 § 2:o femte ledet regeringsrättslagen ankommer det också på regeringsrätten atl pröva mål enligt 21 kap. föräldrabalken om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m. Detta kapitel i föräldrabalken tiUkom år 1967 (1967:712) och kommittén har följaktiigen inte kunnat behandla frågan om kompetensfördelningen i dessa mål. Det är emellertid uppenbart att målen är av den art att de bör avgöras av förvaltningsdomstol. Målen bör prövas av kammarrätt. Bestämmelser i överensstämmelse med det sagda har tagits in i ändringsförslaget.
6. Förslaget till lag om ändring i jordförvärvslagen (1965:290)
Gällande rätt. Frågor om förvärvstillstånd enligt denna lag handläggs av lantbruksnämnd, lantbruksstyrelsen och Kungl. Maj:t. Talan mot beslut av lantbruksnämnd föres hos lantbruksstyrelsen, över lantbruksstyrelsens beslut får besvär anföras hos Kungl. Maj:t (15 §).
Har någon förvärvat egendom genom inrop på exekutiv auktion under sådana förhållanden att förvärvstillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp, skall han som regel inom viss tid åter försälja egendomen. Om inropet har skett för att skydda någon inroparens fordran eller rättighet, kan länsstyrelsen på ansökan medge skäligt anstånd med egendomens avyttrande om sannolika skäl visas att i annat fall förlust skulle uppkomma för inroparen.
136 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Avyttras ej egendomen inom föreskriven tid skall länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämnden förordna all egendomen skall säljas på offentiig auktion (12§).
Samtiiga besvärsmål enligt denna lag torde i sista instans avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anser att mål om förordnande om försäljning på offentlig auktion såsom rättsärende bör handläggas av administrativ domstol. Sak samma föreslås i fråga om mål om anstånd med avyttring av egendom som har inropats på exekutiv auktion.
övriga mål bör enligt komraitténs mening även i fortsättningen avgöras i konselj. Kommittén erinrar i detla sammanhang om att enligt 7 § i vissa fall i tillslåndsbeslut skall utsättas vite för underlåtenhet att infria gjord utfästelse. Kommittén förklarar att elt sådant vitesbeslut äger så nära samband med tillståndsfrågan, att besvär rörande vilesbeslutet bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i egenskap av högsta tillståndsmyndighet enligt jordförvärvslagen. Vilesbeslutet bör betraktas såsom en del av tillstånds-beslutet.
Remissyttrandena. Lantbruksstyrelsen förklarar sig inte ha något alt erinra mot kommitténs förslag. Sveriges advokatsamfund anser däremot all mål enligt jordförvärvslagen bör avgöras av administrativ domstol i alla fall där inte enligt jordförvärvskungörelsen avgörandet har förbehållits Kungl. Maj:t eller överlämnats till Kungl. Maj:t av lantbruksstyrelsen. Även om det kan förefalla egendomligt att ärenden enligt jordförvärvslagen ibland hänförs till administrativ dorastol och ibland till Kungl. Maj:t i statsrådet, får det ändå enligt samfundets mening anses vara av värde att i möjligaste män bereda medborgarna rättsskydd.
Departementschefen. Jag anser i likhet med kommittén starka skäl tala för att alla mål om tUlstånd enligt jordförvärvslagen även i fortsättningen prövas i konselj. I motsats till kommittén anser jag att samma besvärsordning bör gälla även för mål om anstånd enligt 12 § och om förordnande att egendom skall säljas på offentlig auktion. De olika frågornas samband med varandra kan medföra komplikationer om vissa mål hänvisas till prövning av administrativ domstol. Bestämmelser om kompetensfördelningen i enlighel med det sagda har tagits in i ändringsförslaget.
7. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag
Gällande rätt. Enligt 2 § ll:o fjärde ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål, huruvida faslighet är av beskaffenhet att den får förvärvas av bolag eller förening. Sådana mål kan uppkomma i
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 137
anledning av länsstyrelses prövning av frågan om rätl för bolag eller förening att förvärva fastighet raed stöd av 4 § i förevarande lag. övriga mål enligt lagen avgörs i konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår alt mål om prövning enligt 4 § skall föras lill kammarrätt. Då prövningen avser egendomens beskaffenhet och behovet av densamma för bolaget eller föreningen, kan prövningen anses vara av rättslig karaktär. Samma besvärsordning föreslås i fråga om mål om förordnande om atl fastighet, som har förvärvals genom inrop på exekutiv auktion under sådana förhållanden att tillstånd skulle ha krävts vid vanligt köp, skall försäljas på offentlig auktion (7 §). Enligt 17 § skall utländsk medborgare, som har förvärvat fast egendom, inmutat mineralfyndighet m. m. här i riket men ej är bosatt i Sverige, ha ett i orten bosatt ombud och göra anmälan härom hos länsstyrelsen. Har han försummat det kan länsslyrelsen i förekommande fall utse ombud (17 §). Besvär över länsstyrelses beslut i sådant fall bör enligt kommitténs mening handläggas av administrativ domstol med hänsyn till ärendets likhet med de till allmän domstols kompetensoraråde hörande ärendena om förordnande av god man för bortovarande. — övriga mål enligt denna lag bör enligt kommittén även i fortsättningen avgöras i konselj. Anmärkas bör alt då kommitténs betänkande avgavs ansökan om anstånd med avyttring enligt denna lag skulle göras direkt hos Kungl. Maj:t.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen anser alt mål om prövning enligt 4 § i huvudsak rymmer lämpUghelsfrågor och därför bör handläggas i konselj. Styrelsen erinrar om att beslut enligt jordförvärvslagen (1965: 290) inte prövas av administrativ domstol.
Departementschefen. Jag ansluler mig till kommitténs förslag att mål om prövning enligt 4 § och raål ora utseende av ombud för utländsk medborgare skall prövas av kammarrätt. Även om, som lantmäteristyrelsen säger, prövningen enligt 4 § rymmer lämplighetsfrågor, är dock dessa frågor av annat slag än frågorna i tiUståndsärenden enligt 1 och 2 §§. övriga ärenden enligt lagen, däribland ärenden angående anstånd med avyttring och ärenden angående förordnande om försäljning på offentUg auktion, bör lämpligen handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Bestämmelser i ämnet i överensstämmelse med del sagda har tagits in i ändringsförslaget.
8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred
Gällande rätt. Lagen om ägofred behandlar frågor om vård av hemdjur, om stängselskyldighel, om rätt till gemensamt bete och om betesreglering. Väcks fråga om stängselskyldighet eller betesreglering skall saken prövas vid syneförrättning, om inte sakägarna kan enas på annat i lagen närmare
5t—11564
138 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
angivet sätt (21 §). Länsstyrelsen beslutar om syneförrättning och förordnar förrättningsman (23 §). Inträder efter det att stängselskyldighet eUer betesreglering har blivit i laga ordning bestämd ändrade förhållanden, kan fråga uppkomma om att pröva saken vid särskild syneförrättning. Om förordnande till sådan gäller vad i 23 § är föreskrivet (40 §). Då i laga ordning bestämts att vissa sakägare gemensamt skall hålla stängsel eller utföra arbete för betesmarks inhägnande och anordnande för belesbruk och sakägarna är fler än två, anses dessa bilda en stängsel- eller belessamfällighet, som skall ha en styrelse (41 §). Länsstyrelsen har att fastställa stadgar för stängsel- eller belessamfällighet, om sakägarna antar sådana (41 §). Länsstyrelsen får vidare i vissa fall utse syssloman att handha samfällighetens angelägenheter och företräda sakägarna samt bestämmer arvode åt sysslomannen (42 och 43 §§).
Enligt 2 § 13:o första ledet regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dyUk förrättning. Med stöd av denna föreskrift skall mål enligt 23 och 40 §§ lagen om ägofred avgöras av regeringsrätten.
Enligt 2 § 4:o första ledet regeringsrättslagen skall regeringsrätten avgöra bl. a. mål om ersättning för visst uppdrag. Med stöd av denna bestämmelse har regeringsrätten att pröva mål om ersättning till syssloman enligt 42 och 43 §§ lagen om ägofred.
övriga mål enligt denna lag torde prövas av Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår alt mål som nu ankommer på regeringsrätten även i fortsättningen skall prövas av administrativ domstol, i första hand kammarrätt. Samma besvärsordning föreslås också, för alt få överensstämmelse med andra likartade mål, för mål ora fastslällelse av stadgar för stängsel- eller belessamfällighet enligt 41 § och mål om förordnande eller entledigande av syssloman enligt 42 ocb 43 §§. övriga administrativa besvärsmål enligt lagen om ägofred, vilka kan fullföljas lill Kungl. Maj:t, bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag, som har lämnats utan erinran i remissyttrandena. Föreskrifter om besvär i överensstämmelse härmed har tagits in i ändringsförslaget.
9 och 10. Förslagen tUI lag om ändring i lagen (1952:166) om häradsall-männingar och till lag om ändring i lagen (1952:167) om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna
Gällande rätt. Vad angår lagen om bäradsallmänningar gäller följande kompetensfördelning. På regeringsrätten ankommer att avgöra raål om be-
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 139
svär över beslut på delägar- eller allmänningsstämma (2 § 2:o första ledet regeringsrätlslagen), mål om beslut av länsstyrelse rörande utlysande av delägar- eller allmänningsstämma enligt 37 eller 38 § (2 § 3:o), mål om avlösning av rätt till delaktighet i häradsallmänning enligt 8 § (2 § 10 :o tredje ledet) och mål om vitesföreläggande enligt 17 § (2 § 17:o nionde ledet), övriga mål enligt denna lag prövas i konselj.
I fråga om lagen om allmänningsskogar gäller motsvarande kompetensfördelning. Mål om beslut på delägar- eller allmänningsstämma, mål om beslut av länsstyrelse rörande utlysande av sådan stämma enligt 36 eller 37 §, mål om avlösning av rätl till delaktighet i allmänningsskog enligt 7 a § och raål om vitesföreläggande enligt 16 § prövas av regeringsrätten, övriga mål avgörs i konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår alt de mål, som nu prövas av regeringsrätten i sista instans, även i fortsättningen förs till förvaltningsdomstol, i första hand kammarrätt. Samma instansordning föreslås för mål om länsstyrelses beslut i anledning av ansökan om införlivande av mark med häradsallmänning eller allmänningsskog (13 § lagen om bäradsallmänningar och 12 § lagen om allmänningsskogar). I övrigt föreslås inte någon ändring i gällande kompetensfördelning.
Remissyttrandena. Lantmäteristyrelsen förklarar att kärnfrågan i mål om införlivande av mark med häradsallmänning eller allmänningsskog utan tvekan är huruvida den tilltänkta införlivningen är lämplig med hänsyn till skogsbruket i orten. Då lämplighetsfrågan därför måste tiUmätas avgörande vikt vid prövning av införlivningsärende, bör enligt lantmäteristyrelsens raening klagan över länsstyrelses beslut i sådana frågor avgöras av Kungl. Maj:l i statsrådet.
Departementschefen. I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag övervägande skäl tala för all besvärsmål rörande införlivande av mark med häradsallmänning eller allmänningsskog även i fortsättningen prövas i konselj. I övrigi ansluter jag mig lill vad kommittén har förordat. Besvärsföreskrifter i överensstämmelse därmed har tagils in i lagförslagen.
11. Förslaget till lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt tUl fiske
Gällande rätt. Ora ägare till oskiftat fiske eller fiske som är samfällt för två eller flera fastigheter inte kan komma överens om hur fisket skall nyttjas, kan länsstyrelsen på ansökan av en av dem lämna föreskrifter i ämnet (24 §). Enligt 28 § skall i varje gren av vattendrag och sund där fisken har sitt drev finnas fiskådra i djupaste vattnet. Fiskådra skall lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång (29 §). Under vissa i lagen närmare angivna förhållanden kan länsstyrelsen förordna att fiskådra skall gå i annan del av vattnet (28 §) eller medge undanlag från
140 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
förbudet alt sätta ul fiskeredskap i fiskådra (29 §). Om innehavare av enskilt fiske vansköter fisket kan länsslyrelsen fastställa de föreskrifter rörande fiskets bedrivande som befinns nödvändiga för atl avhjälpa vanskötseln (fiskeriplan). Därvid kan länsstyrelsen föreskriva vite för underlåtenhet att följa planen. På länsstyrelsen ankommer också att utdöma förelagt vite om sakägare inte följer fiskeriplan och vitet med hänsyn till omständigheterna inte befinns obilligt. Beslut om fiskeriplan kan återkallas (30'— 32 §§).
Administrativa besvärsmål enligt denna lag handläggs av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Mål om beslut enligt 24 § bör enligt kommitléns mening prövas av adminislraliv domslol. Vad beträffar länsstyrelses beslut rörande fiskådra förklarar kommittén att besvärsprövningen i slor utsträckning torde avse den rättsliga frågan, huruvida någon som ej samtyckt till åtgärden kan antas lida märkligt förfång eller ej. Den lämplighetsprövning som därutöver måsle ske är besläktad med bedömningar som vattendomstol i vissa fall har att göra. På grund därav föreslår kommittén atl också mål om fiskådra skall avgöras av administrativ domslol.
Kommittén förklarar att utdömande av vite är en typiskt judiciell åtgärd. Mål om utdömande av vite enligt 32 § bör därför enligt kommitténs mening avgöras av administrativ domstol, övriga mål rörande fiskeriplan bör däremot fortfarande avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag lämnas utan erinran av regeringsrättens ledamöter och fiskeristyrelsen. Sveriges advokatsamfund anser däremot alt raål ora fastställelse och återkallelse av fiskeriplan bör avgöras av administrativ dorastol.
Departementschefen. Jag ansluter mig lill kommitténs förslag att överföra besvärsmål enligt 24, 28 och 29 §§, sora i huvudsak endast angår enskilds rätt, till administrativ domstol. Likaledes anser jag att mål om utdömande av vite enligt 32 § bör prövas av förvaltningsdomstol, övriga mål om fiskeriplan bör däremot avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, eftersom det är ett viktigt allraänt intresse att de svenska fiskevatlnen nyttjas på ett ändamålsenligt sätt. Bestämmelser ora besvärsräit i enlighet med det sagda har tagits in i ändringsförslaget. I förslaget har också beaktats den ändring i 41 §, som har föreslagits riksdagen i prop. 1970: 13 angående nya bestämmelser om delgivning.
12. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:130) om fiskevårdsområden
Gällande rätt. Lagstiftningen om fiskevårdsområden syftar till att tillgodose ett samfäUt ordnande av fiskeförhållandena och främjande av fiskerätts-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 141
ägarnas gemensamma intressen. Delägare i ett fiskevårdsområde är ägama till det fiske som ingår i området. För all fiskevårdsområde skall få bildas krävs samtycke av viss kvalificerad majoritet av delägarna. Beslul om att bilda fiskevårdsområde meddelas av länsstyrelsen efter ansökan av delägare, kommunen, fiskeriintendent eller lantbruksnämnd. Om delägarna inte är ense skall frågan om att bilda fiskevårdsområde prövas vid förrättning av förrättningsman, sora länsstyrelsen utser. Fordras särskild fackkunskap för utredning i samband med förrättningen, får länsstyrelsen på begäran av förrältningsmannen förordna sakkunnigt biträde åt honom. För fiskevårdsområde skall finnas styrelse, sora bl. a. kan besluta ora uttaxering hos delägarna för betalning av förfallen gäld. Menar delägare, att beslut som fattats vid sammanträde med delägarna eller beslut av styrelsen om uttaxering inte har tillkommit i behörig ordning eller all del eljest strider mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt, får talan föras hos länsstyrelsen genora besvär.
Besvär över länsstyrelses beslut ora förordnande av förrällningsman torde tillhöra regeringsrättens kompelens med stöd av 2 § 13:o första ledet regeringsrättslagen, enligt vilken bestämmelse regeringsrätten har atl pröva mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik förrättning.
övriga besvärsmål torde avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att den prövning av länsstyrelse, som i olika sammanhang skall ske, väsentligen har till uppgift att skapa garantier mot majoritetsmissbruk och mol kränkning av tredje mans intressen. Den lämplighetsprövning, som i viss utsträckning skall äga rum, är inte sådan, sora behöver förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet. Kommittén föreslår därför att det skall ankomma på administrativ domstol att handlägga samtliga mål om länsstyrelses beslut enligt lagen.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag läranas utan erinran av regeringsrättens ledamöter och lantmäteristyrelsen. Fiskeristyrelsen däreraot förordar att den nuvarande kompetensfördelningen behålls. Som skäl härför åberopas bl. a. att tvister vid bildande av fiskevårdsområden ofta gäller rena lämplighets- och skälighetsfrågor, sora föga lärapar sig för en domstolsmässig bedömning.
Departementschefen. Jag biträder kommitténs förslag, som väl ansluter sig till den kompetensfördelning, som kommittén föreslår på närbesläktade områden. Jag vill tillägga, att sedan kommittén avgav sitt betänkande, bestämmelsen om att länsstyrelse kan utse sakkunnigt biträde åt förrättningsman har tillkommit genora lagändring år 1969 (1969:337), I överensstämmelse med vad som gäller för beslut ora liknande förordnanden enligt 22 § lagen (1939: 608) om enskilda vägar föreslås att talan mot länsstyrelses beslut angående förordnande av sakkunnigt biträde enligt 17 § lagen om fiskevårdsområden inte får föras. Bestämmelser i enlighet med det anförda har tagits in i ändringsförslaget.
142 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
13. Förslaget till lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt tiU jakt
Gällande rätt. För att främja jaktvården kan beslutas att vissa fastigheter skall tillsammans under minst 10 och högst 25 år utgöra ett jaktvårdsområde (10 § 1 mom,). Väcks förslag om att bilda jaktvårdsområde och enas inte samtliga fastighetsägare, skall förslaget prövas vid förrättning. Sådan förrättning skall hållas av förrältningsman som länsstyrelsen förordnar (10 § 2 mom,). Beslut om att bilda jaktvårdsområde måste för atl bli giltigt biträdas av viss kvalificerad majoritet av faslighelsägarna (10 § 3 mom,) och fastställas av länsslyrelsen (11 § 1 mom.). Länsstyrelsen skall vid fastställelseprövningen tillse, att beslutet tillkommit i laga ordning samt överensstämmer med lag och författning, att det är tjänligt för jaktvårdens främjande och att det inte kränker enskild rätt. Vad nu sagts om bildande av jaktvårdsområde gäller också i huvudsak om beslut sora kan fattas rörande jaktvårdsområdes fortbestånd eller omfattning enligt 10 § 5 och 6 mom.
Länsstyrelsen kan under vissa förutsättningar besluta om utvidgning eller inskränkning i jaktvårdsområde (11 § 2 mom.).
Beslut om jaklvårdsområde gäller även mot ny fastighetsägare (12 §
1 mom.).
13 § innehåller bestämmelser om beslut vid sammanträde med faslighets-ägarna inom jaklvårdsområde. Menar den vars rätt berörs av beslul, som fattas angående jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt inom jaklvårdsområde, att beslutet inte har tillkommit i behörig ordning eller alt del eljest strider mot lag eller författning eller kränker hans enskilda rätt, kan han anföra besvär över beslutet hos länsstyrelsen (13 § 4 mom.).
I 24 § meddelas bestämmelser om åtgärder mot viltskador. För att förhindra sådana kan länsstyrelsen förelägga jakträttsinnehavaren att vidta förebyggande ålgärder. Underlåter jakträttsinnehavaren att rätta sig efler föreläggandet kan länsstyrelsen förordna om jakt på hans område av särskilt utsedda jägare (1 mom. första stycket). Motsvarande bestämraelser om föreläggande och tvångsavjagning gäller om det föreligger påtaglig fara för att sammanstötning mellan motorfordon och älg kan förekomma (1 mom. tredje stycket). Beträffande område, där det finns stam av vildkanin eller vildmink, kan länsstyrelsen förordna att särskilt av länsstyrelsen utsedda jägare skall bedriva jakt efter sådant djur för att söka utrota stammen (3 mom.).
Katt som påträffas utanför gård eller trädgård där den hör hemma får saklöst dödas av jakträttsinnehavaren eller hans folk. Inom tätbebyggt område fordras dock tillstånd av polismyndigheten (23 §).
Besvär över länsstyrelses beslut om förordnande av förrättningsman enligt 10 § 2 mom. torde tillhöra regeringsrättens kompetens med stöd av
2 § 13:o första ledet regeringsrättslagen, enligt vilken bestämmelse rege-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 143
ringsrätten har att pröva mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik förrättning.
övriga besvärsmål enligt jaktlagen torde avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Den prövning som skall ske i målen om jaktvårdsområde är i väsentlig grad en juridisk prövning, även om man samtidigt i många ärenden skall tillse att beslutet främjar jaktvården. När det gäller beslut enligt 13 § jaktlagen avser besvärsprövningen uteslutande rättsliga frågor. De ändamålsenlighetsfrågor som uppkommer i en del mål om jaktvårdsområden är sådana, att de väl lämpar sig för bedömning av domstol. Enligt kommitléns mening talar övervägande skäl för alt besvär över länsstyrelses samtliga förut nämnda beslut rörande jaktvårdsområde bör prövas av administrativ domslol.
Ändamålet med föreläggande enligt 24 § 1 mom. första stycket är alt lösa en privaträttslig tvist mellan markinnebavare och jakträttsinnehavare. En sådan tvist synes rätteligen i sista hand böra behandlas i domstolsmässiga former. Kommittén anser därför alt även besvärsmål rörande föreläggande eller förordnande, som avses i 24 § 1 mom. första siycket bör prövas av adminislraliv domslol. Däremot talar övervägande skäl enligt kommitténs mening för all besvär över länsstyrelses beslut om planmässig jakt på vildkanin enligt 24 § 3 mora. även i fortsättningen prövas i konselj.
Slutligen bör enligt kommitléns mening även mål om tillstånd av polismyndighet att döda kalt enligt 23 § prövas av adrainistrativ domstol.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag biträds av regeringsrättens ledamöter.
Svenska jägareförbundet släUer sig kritiskt till förslaget alt mål om jaktvårdsområden skall överföras till administrativ domstol. Frågor om besluts lämplighet från jaklvårdssynpunkl kräver enligt jägareförbundets mening inte juridisk sakkunskap och rättsfrågorna beaktas redan nu på ett fullt tiUfredsställande sätt. Kommitténs förslag anses medföra risk för en oenhetlig praxis och en förlängd väntetid innan målen blir slutligt avgjorda. Kommittén föreslår visserligen att förvaltningsdomstolarna skall äga meddela interimistiska beslut för liden intill mål slutligt avgörs, men denna rätt torde förmodligen komma att begagnas med varsamhet. Jägareförbundet befarar därför att en överflyttning av jaktvårdsområdesmålen till förvaltningsdomstolarna koraraer att medföra en inte önskvärd tidsutdräkl. Sistnämnda synpunkt understryks av statens naturvårdsverk, som tillägger att de praktiska förutsättningarna för bildande av jaktvårdsområde i många fall skulle avsevärt försämras om processtiden förlängdes. Om garantier mot en ökad tidsutdräkl skapades, t. ex. genom ett förtursför-
144 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
farande, har naturvårdsverket dock intet att erinra mot en överföring av målen till administrativ domstol. Också Värm/ands läns jaktvårdsförbund motsätter sig kommitléns förslag i denna del därför alt förbundel befarar dröjsmål med målens slutliga avgörande. Om kommitténs förslag ändå antas, föreslår jaktvårdsförbundet att länsstyrelses beslul om faslstäUelse av elt nybildat jaktvårdsområde skall lända till efterrättelse utan binder av att talan förs mot beslutet. På så vis kan man eliminera de nedbrytande verkningarna av okynnesöverklagningar. Skulle ett jaktvårdsområde undantagsvis bli upplöst i sista instans, torde den eller de delägare, som besvärat sig, inte rimligen ha lidit någon allvarligare skada av att man under någon tid och efter gemensamma överläggningar ordnat viltvården och jakten enligt en plan, som de flesta av traktens markägare har bilrätt.
Vad beträffar mål om tvångsavjagning med stöd av 24 § 1 mom. första stycket jaktlagen förklarar Svenska jägareförbundet att det i och för sig är riktigt, som kommittén framhållit, alt målen väsentligen gäller tvist raellan enskilda. Jägareförbundet anser det emellertid väsentligt alt dessa raål avgörs snabbt. Det nuvarande förfarandet har därför bestämda fördelar. Med hänsyn till att bestämmelsen i fråga sällan tillämpas och att skadeståndsfrågor går till allmän domstol, spelar det dock ingen större roll om denna målgrupp flyttas över till förvaltningsdomstol.
Enligt kommitténs förslag skall polismyndighets beslut om rått att döda katt inom tätbebyggt område kunna överklagas först till länsstyrelse sedan lill kammarrätt och i sista hand till regeringsrätten. Svenska jägareförbundet anser atl varken förvaltningsdomstolarna eller Kungl. Maj:t i statsrådet bör besväras med dessa mål.
Departementschefen. Kommitténs förslag innebär att man ändrar kompetensfördelningen i fyra hänseenden, nämligen i fråga om mål om bUdande av jaklvårdsområde m.m. enligt 11 §, mål om beslut vid sammanträde med fastighetsägarna inom jaktvårdsområde enligt 13 §, mål om föreläggande eller förordnande för att förhindra viltskador enligt 24 § 1 mom. första stycket och mål om tillslånd att döda katt inom tätbebyggt samhälle enligt 23 §. I samtliga fall innebär förslaget en överflyttning av mål från Kungl. Maj:t i statsrådet till administrativ domstol.
De invändningar som har framförts mot att mål om jaktvårdsområden skall föras till administrativ domstol gäller väsentligen farhågor för dröjsmål med målens slutliga avgörande och därmed förenade vådor för jaktvården. Med anledning härav vill jag framhåUa att den av mig förordade förvaltningsdomstolsreformen torde medföra att domstolarna får förutsättningar alt avgöra nyinkommande mål med behövlig skyndsamhet. Vid kompetensfördelningen synes stort avseende böra fästas vid att raål av lika eller närbesläktad beskaffenhet prövas av samma myndighet i sista instans. Eftersom andra mål om förrättningar av olika slag i allraänhet ansetts böra hänföras till administrativ domstol och inget sakligt skäl för
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 145
undantag för förrättningar enligt jaktlagen har frarakommit, anser jag alt kommitténs förslag på deririä punkt bör genomföras.
I fråga om ärendena om tillstånd att döda katt ansluter jag mig lill Svenska jägareförbundels ståndpunkt. Jag föreslår således att talan inte skall få föras mol länsstyrelses beslut i sådana ärenden.
I övrigt förordar jag att kommitténs förslag genoraförs med de jämkningar som föranleds av nytillkommen lagstiftning. Genom lagändring (1967: 616) efter det kommittén avlämnade sitt betänkande har bestämmelsen i 24 § 3 mora. om planmässig jakt på vildkanin utvidgats att gälla också vildmink. Självfallet bör instansordningen i mål om vildmink vara densamma sora i raål om vildkanin. Vid samma tillfälle tillkom den förut omnämnda föreskriften i 24 § 1 mom. tredje stycket om åtgärder för att förhindra sararaanstötning mellan motorfordon och älg. Med hänsyn till att allmänna trafiksäkerhetsintressen spelar en viktig roll vid tillämpningen av denna bestämmelse synes besvär i sådana mål böra prövas av Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Bestäraraelser i överensstämmelse med det sagda har tagits in i ändringsförslaget.
14. Förslaget tm lag om ändring i vattenlagen (1918:523)
Gällande rätt. Vattenlagen innehåller åtskiUiga administrativa bestämmelser, bl. a. om åtgärder av skilda slag, som ankomraer på länsstyrelsen, över länsstyrelsens beslut får besvär anföras hos Kungl. Maj:t. Denna besvärsprövning tillkomraer för flera grupper av ärenden regeringsrätten.
EnUgt 2 § 4:o första ledet regeringsrätlslagen har regeringsrätten att pröva mål om ersättning för visst uppdrag. Föreskrifter om sådan ersättning finns i 3 kap. 17 §, 7 kap. 63 § samt 8 kap. 42 och 45 §§ vallenlagen.
Enligt 2 § l3:o första ledet regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik förrättning. Hit hör förordnande av förrättningsman enligt 10 kap. 2, 33 och 53 §§ vattenlagen, av biträdande förrättningsman enligt 10 kap. 34 § och av gode män enligt 10 kap. 3 § samt motsvarande förordnanden enligt 10 kap. 77 och 78§§.
Enligt 2 § 16 :o andra ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om beslut av länsstyrelse i frågor, som avses i 2 kap. 64 § eller 68 § första stycket vattenlagen. Enligt nämnda paragrafer äger länsstyrelsen fastställa skyddsområde för att bereda skydd för grund-vattentillgång, meddela allmänna föreskrifter om vad som skall iakttas vid grävning, sprängning eller annan åtgärd, som kan menligt inverka på grund-vattentiUgång, samt pröva mål om tillämpningen av sådana föreskrifter.
146 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Med stöd av 2 § 17 :o nionde ledet regeringsrätlslagen ankommer det vidare på regeringsrätten att pröva mål om föreläggande vid vite enligt vattenlagen. Föreskrifter om vitesföreläggande finns i 2 kap. 35 och 65 §§ samt 14 kap. 5 § 1 mom. vattenlagen.
Andra administrativa besvärsmål enligt vattenlagen prövas i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommitléns förslag innebär i stort sett att de besvärsmål som f. n. hör till regeringsrättens kompetensområde i fortsättningen skall hänföras tiU kammarrätt. På vissa punkter föreslås emellertid även annan ändring. Besvär över länsstyrelses beslut angående fastställelse av stadgar för vattenreglerings- och torrläggningsföretag eller annan dylik sammanslutning eller angående ändring av sådana stadgar (3 kap. 13 §, 7 kap. 61 § och 8 kap. 40 §) bör enligt komraitténs mening, i överensstämmelse med vad som gäller och förordas beträffande stadgar för väg-samfällighet och vägförening, prövas av administrativ domstol. Fråga om förordnande av biträde åt sakägare i vattenmål (11 kap. 35 §) rör enligt kommitténs mening enskilds rätl på sådant sätt, att besvär över sådant förordnande bör prövas av förvaltningsdomstol. Samma mening har kommittén beträffande frågor om förordnande eller entledigande av syssloman (3 kap. 17 §, 7 kap. 63 §, 8 kap. 42 och 45 §§ saml 9 kap. 38 §).
Utsläpps i vallen fasl avfall eller annat som medför uppgrundning eller hinder för vattnets fria lopp kan länsstyrelsen vid vite eller annat äventyr tillhålla den skyldige att vidta erforderliga åtgärder till uppgrundningens eller hindrets borttagande (2 kap. 35 §), Mål ora föreläggande enligt denna paragraf bör enligt kommitléns mening handläggas av administrativ domstol även om det föreskrivna äventyret skulle vara annat än vite.
Remissyttrandena. Komraitténs förslag har föranlett erinringar endast på ett par punkter, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsågareföreningars riksförbund och RLF föreslår att mål enligt 14 kap, 5 § 1 mom, vattenlagen om tillträde till och viss disposition över fastighet för förundersökningar bör avgöras av förvaltningsdomstol med motivering att de utgör utpräglade rättsärenden, Sveriges advokatsamfund anser av samma skäl att mål om tvångsutförande enligt vattenlagen skall överföras till administrativ domstol.
Departementschefen. I fråga om ärenden enligt 14 kap. 5 § förklarar kommittén att ingreppen är av mindre djupgående art och att full ersättning utgår för skada och intrång. Kommittén anser det på grund härav inte påkallat att hänföra beslut av detta slag till administrativ domstol. Vad beträffar ärenden om tvångsutförande erinrar komraittén om att frågan om lagligheten av myndighets åtgörande kan komma under allmän domstols prövning. Jag har tidigare förklarat, att jag inte anser det vara rationellt alt låta samraa fråga kunna prövas både av förvaltningsdomstol och av allmän domstol.
Jag ansluter mig i nu behandlade och övriga delar till kommitténs förslag.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 147
Besvärsbestämmelser i överensstämmelse raed det anförda har tagils in i ändringsförslaget.
16. Förslaget till lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning i aUmän
flottled
GäUande rätt. Flertalet administrativa besvärsmål enligt denna lag avgörs f, n, i sista instans av regeringsrätten. För regeringsrättens kompetens finns stöd i flera föreskrifter i regeringsrätlslagen. I de flesta fall torde bestämmelsen i 2 § 8:o sjätte ledet vara tillämplig. Enligt denna skall regeringsrällen avgöra raål om allmän flottled samt sättet och villkoren för dess begagnande.
År 1969 infördes i lagen om flottning i allmän floltled vissa bestämraelser om återslällningsålgärder i flotlled efter avlysning av flottleden. Länsstyrelsen skall utse särskild förvaltare, som bl. a. har atl besluta ora och låta utföra behövliga återställningsåtgärder (82 a §). Förvaltarens beslut i fråga ora återslällningsålgärder kan överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen beslutar om ersättning lill förvaltaren för dennes arbete beträffande återslällningsålgärder. I fråga om prövningen av besvär över länsstyrelsens beslut i fråga om återställningsåtgärder anfördes i prop. 1969:104 s. 54, att det borde ankomraa på Kungl. Maj:t i slatsrådet att pröva mål om förvaltarens beslul i fråga ora medelsanvändningen och länsstyrelsens förordnande av förvaltare.
Förvaltningsdomstolskommittén. Komraittén föreslår att vissa raål sora f. n. ankommer på regeringsrättens prövning i fortsättningen skall bandläggas av Kungl. Maj :t i statsrådet.
Efter det att vattendomstol har meddelat beslut om att inrätta allmän flottled eller om åtgärder för att utvidga eller förbättra allmän flottled, får sakägare inom viss tid framställa erinringar hos länsslyrelsen. Länsslyrelsen kan då enligt 14 § göra ytterligare utredning och för denna anlita biträde av sakkunnig person. En liknande bestämmelse om rätt för länsstyrelse att anlita särskild sakkunnig för viss ulredning finns i 15 §, som gäller det faU att någon hos länsstyrelsen väcker fråga ora nya eller ändrade bestämmelser för allmän flottled i särskilt angivna hänseenden. Länsstyrelses beslut att förordna sakkunnig enligt 14 eller 15 § anser kommittén inte utgöra rättsfrågor av sådan betydelse att mål härom bör hänvisas till domstol. Sådana mål bör i stället avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet.
Enligt 40 § får länsstyrelse utse en styrelseledamot i flottningsförening, där det finns önskvärt för att tillgodose allmänna intressen. På grund av ändamålet med denna tillsältningsrätt bör enligt kommitténs mening besvär över beslut av länsstyrelse att utse sådan styrelseledamot prövas av Kungl, Maj :t i statsrådet.
Enligt 50 § skall flottningsförenings styrelses förvaltning och räkenskaper
148 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
granskas av två eller flera revisorer, av vilka en utses av länsstyrelsen. Besvär över länsstyrelses beslut att förordna eUer entlediga sådan revisor bör också enligt kommitténs mening prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Enligt 6 kap. kan länsstyrelsen slutligen i vissa fall låta vidta åtgärder på flottningsförenings bekostnad. Kommittén förklarar att frågan om föreningens betalningsskyldighet torde kunna bli föremål för prövning vid allmän domstol. Under sådana förhållanden synes del kommittén mindre lämpligt att låta besvär i administrativ ordning över beslut om tvångsutförande handläggas av förvaltningsdomstol.
Departementschefen. Kommitténs förslag har inte föranlett någon erinran i remissyttrandena. Jag ansluter mig till kommitténs förslag. I fråga om besvärsmål avseende 1969 års lagstiftning om återställningsåtgärder bör även i fortsättningen gäUa att mål om länsstyrelses utseende av förvaltare och om förvaltares beslut rörande återslällningsålgärder handläggs av Kungl. Maj:t i statsrådet. Besvärsbestämmelser i överensstämmelse med det anförda har tagits in i ändringsförslaget.
16. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1929: 405) med vissa föreskrifter angående tUlämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929
Gällande rätt. Enligt artikel 29 i svensk-norska vattenrättskonventionen kan den, som fått tillstånd att utföra anläggning, arbete eller annan åtgärd i vattendrag, av vederbörande myndighet i det av rikena, där han inte har hemvist, föreläggas att utse ett av myndigheten godkänt ombud, sora är bosatt inom riket och som skall äga att på hans vägnar svara vid domstolar och hos andra myndigheter m. m. Enligt 23 § förevarande lag skall föreläggande som nyss sagts meddelas av länsslyrelsen. Besvär över sådant beslut av länsstyrelse torde f. n. prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Förslaget innebär — i överensstämmelse med vad förvaltningsdomstolskommittén har förordat — att mål varom här är fråga i fortsättningen skall handläggas av administrativ domstol.
17. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser
tm skydd för försvaret m. m.
Gällande rätt. Enligt lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. kan administrativ myndighet, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, i fråga om försvarsanläggningar m. m. meddela tillträdesförbud, folografe-ringsförbud o. d. samt förbud att inneha sprängämnen (1—3 §§). Sjömätning eller lödning vid rikets kuster m. m. får endast ske med tillstånd enligt
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971 149
bestämmelser som Kungl. Maj:t meddelar (8 §). Länsstyrelsen kan under angivna förutsättningar ålägga den som driver industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen ävensom anläggningens ägare att vidta särskilda skyddsåtgärder inom anläggning för driften. I den mån driften avses skola fortgå även då platsen omedelbart hotas av fientligt anfall kan länsstyrelsen också förordna att därav betingade särskilda anordningar för personalens skydd skall vidtas. Ersättning utgår av statsmedel. Ersättningsanspråk prövas i den ordning som gäller beträffande rekvisition för krigsmaktens behov (4 §). Ägare och innehavare av anläggning som nyss sagls är skyldig att bl. a. tillåta besiktning av anläggningen genora länsstyrelsens försorg (5 §). Länsstyrelsen kan förelägga den som är skyldig atl vidta åtgärd enligt 4 § eller att tillåta besiktning enligt 5 § att vid vite iaktta skyldigheten inom viss tid. Efterkommer han ej föreläggandet, kan länsstyrelsen antingen utdöma vitet och utsätta nytt sådant eller ombesörja ålgärden och ta ut kostnaden av den försumlige i den mån denne inte enligt lagen är berättigad till ersättning för kostnaden
(6§).
Samtliga besvärsärenden hos Kungl. Maj:t rörande tillämpning av lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. avgörs f. n. av Kungl. Maj:t i statsrådet. På grund av en undantagsbestämmelse i 2 § 17:o nionde ledet regeringsrätlslagen gäller detta även beträffande mål om föreläggande vid vite och utdömande av vite.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår endast den ändringen beträffande handläggningen av nu ifrågavarande besvärsärenden att prövningen av mål om utdömande av vite förläggs till kammarrätt.
Departementschefen. I överensstämmelse med vad jag tidigare generellt har förordat föreslår jag, i likhet med kommittén, alt mål om utdömande av vite enligt lagen med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. skaU avgöras av kammarrätt, eftersom målen har en utpräglat rättslig karaktär, övriga avgöranden enligt lagen, vilka f. n, kan överklagas hos Kungl, Maj:t, måste huvudsakligen grundas på lämplighets- och skälighetsbedömningar, vid vilka försvarspolitiska hänsyn spelar en viktig roll. Dessa besvärsärenden bör därför också i fortsättningen prövas av Kungl, Maj:t i statsrådet. Bestämmelser om den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget,
18. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkstäUighet av straff m. m.
Gällande rätt. Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. prövas f. n. av regeringsrätten. Bestämmelse härom finns i 2 § 17:0 elfte ledet regeringsrättslagen.
150 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Koraraittén föreslår att dessa mål i första hand skall prövas av kamraarrält. Kriminalvårdsstyrelsen gör ingen erinran mot detta.
Departementschefen. I likhet raed kommittén förordar jag att dessa mål skall handläggas av kammarrätt. Bestämmelse härom har tagits in i ändringsförslaget.
19. Förslaget till lag om ändring i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket
Gällande rätt. Med stöd av 2 § 14:o sjätte ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om anteckning i det filialregister som omtalas i lagen om rätt för utlänning och utländskt förelag att idka näring här i riket, övriga besvärsärenden enligt denna lag handläggs av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Anledning förekommer inte att i detta sammanhang göra annan ändring i kompetensfördelningen beträffande förevarande besvärsärenden än att målen om anteckning i filialregistret hänförs till kammarrätts behörighetsområde. Bestämmelser om kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
20. Förslaget till lag om ändring i lagen (1887: 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura
GäUande rätt. Besvärsmål om anteckning i handelsregister enligt lagen angående handelsregisler, firma och prokura handläggs av regeringsrätten med stöd av 2 § 14:o sjätte ledet regeringsrättslagen.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår alt dessa mål skall prövas av kammarrätt.
Departementschefen. I likhet med kommittén förordar jag att målen skall tillhöra kammarrätts kompetensområde. Bestämmelse om kammarrätts behörighet i dessa mål har tagits in i ändringsförslaget.
21. Förslaget till lag om ändring i lagen (1902: 71), Innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
Gällande rätt. För framdragande oqh begagnande av elektrisk starkströmsledning fordras tillstånd av Kungl. Maj:t eller den Kungl. Maj:t bemyndigar. Enligt 2 § 6 mora. kan koncession helt eller delvis återkallas om
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 151
koncessionshavaren i väsentlig mån åsidosätter meddelad föreskrift eller i lagen ålagd förpliktelse eller om han under viss längre tid inte har haft kraftledning i bruk. Frågor om återkallelse av koncession prövas i första hand av kommerskollegium.
Besvärsmål om återkallelse av koncession avgörs av regeringsrätten med stöd av 2 § 14:o tionde ledet regeringsrätlslagen. övriga besvärsfrågor enligt 1902 års lag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Komraittén föreslår endast den ändringen att besvär över kommerskollegiums beslut om återkallelse av koncession i fortsättningen skall prövas av kamraarrält.
Remissyttrandena. Svenska kraftverksföreningen anser det vara av vikl, all frågor om återkallelse av koncession prövas av administrativ domstol. En återkallelse skall enligt lagen grundas på en försummelse i visst avseende av koncessionshavaren och frågor om försumraelse eller ej har närmast karaktären av rättsfrågor. Kommerskollegium erinrar om alt kollegium i yttrande över Ekbergs betänkande uttalade en viss tvekan rörande återkallelserna. När återkallelse skett därför alt koncessionshavaren åsidosatt sin dislributionsskyldighet får målet inslag av skönsmässig bedömning. Statens vattenfallsverk anser att även om rätlsskyddssynpunkter kan åberopas för att mål om återkallelse av koncession skall prövas av administrativ domstol, den synpunkten borde väga tyngre, att det är Kungl. Maj:t i statsrådet som har det slutliga ansvarel för eldistributionens ändamålsenliga ordnande i landet. Likaväl som t. ex. enligt alomenergilagen (1956: 306) såväl tillståndsprövning sora återkallelse av tillslånd lagts i Kungl. Maj:ts hand, kan enligt vatlenfallsverkels mening skäl tala för att återkallelse av tillstånd enligt denna lag i sista hand prövas av Kungl, Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Vissa skäl talar för att ärenden om återkallelse av koncession enligt denna lag bör prövas av Kungl, Maj:t i slatsrådet. Något starkt framträdande behov av att göra en sådan ändring i kompetensfördelningen föreligger dock inte. Jag föreslår därför all ålerkallelsemålen i fortsättningen skall prövas av kammarrätt, övriga besvärsärenden enligt lagen torde liksom hiltUls böra avgöras av Kungl, Maj:t i statsrådet. Bestämmelse om kammarrätts behörighet i ålerkallelsemålen har tagits in i ändringsförslaget.
22. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar
Gällande rätt. Medför åtgärd, som utförs vid kraftanläggning för att trygga kraftförsörjningen i riket under krig, skada eller förlust för ägare eller innehavare, är denne i regel berättigad till skälig ersättning (7 §).
152 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Sådana ersättningsfrågor prövas av krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar (8 §). över krigsskyddsnämndens beslut kan besvär anföras hos Kungl. Maj:t (17 §). Besvärsmål rörande ersättning enligt 7 § prövas av regeringsrätten med stöd av 2 § 4:o andra ledet regeringsrättslagen, övriga besvärsmål enligt lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, däribland mål om föreläggande vid vite, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Lagförslaget innebär endast den förändringen, att besvär över krigsskyddsnämndens beslut i ersättningsärenden skall anföras hos kammarrätt i stället för hos Kungl. Maj:t. Förslaget överensstämmer med förvaltningsdomstolskommitténs förslag som lämnats utan erinran i remissyttrandena.
23. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1919: 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet
Gällande rätt. Samtliga besvärsärenden enligt lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet prövas f, n, av Kungl, Maj:t i statsrådet. På grund av en undantagsbestämmelse i 2 § 17:o nionde ledet regeringsrättslagen gäller detta även i fråga om klagan över tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande vid vite och om utdömande av vite (24 och 37§§).
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att besvärsmål om utdömande av vite enligt lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörs-verksamhet skall prövas av kammarrätt, övriga besvärsärenden enligt lagen bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen avgöras av Kungl, Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av bankinspektionen. Såvitt angår målen om utdömande av vite uttalar inspektionen att förslaget utgör ett steg i rätt riktning. Enligt inspektionens mening skulle det dock vara mest konsekvent att överföra dessa mål till allmän domstols avgörande i likhet med vad som gäller beträffande mål om utdömande av vite enligt banklagen (1955:183), sparbankslagen (1955:416) och jordbrukskasselagen (1956:216).
Departementschefen. Jag ansluter mig till den av bankinspektionen framförda tanken atl det bör ankomma på allmän domstol att utdöma vite enligt lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet. Härigenom uppnås Ukformighet med förhållandena på närbesläktade områden. Vad angår de kvarstående besvärsärendena enligt nyssnämnda lag synes det ändamålsenligt att besvärsprövningen ligger kvar hos Kungl, Maj:t i statsrådet.
Bestämmelser om den av mig förordade ordningen har tagits in i ändringsförslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 153
24. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1929:116) om tmsyn över stiftelser
GäUande rätt. Enligt 2 § 14:o femtonde ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om länsstyrelses beslut på grund av lagen om tillsyn över stiftelser.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén föreslår ingen annan ändring belräffande behörigheten alt handlägga dessa mål än all målen skall prövas av kammarrätt, Komraitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och Sveriges advokatsamfund.
Departementschefen. I likhet med kommittén föreslår jag att målen skall hänföras tUl kammarrätts kompetensoraråde, Beslämmelse om kamraar-rätls behörighet alt handlägga dessa raål har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också en ändring som hänger samman med att kararaarrätt och regeringsrätten skall få generell befogenhet atl raeddela inhibitionsbeslut.
25. Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:567) om domkapitel
Gällande rätt. Enligt 7 § 1 raora, lagen om domkapitel får besvär över val av ledamöter och suppleanter i dorakapitel anföras hos Kungl, Maj:t. Sådana besvär prövas med stöd av 2 § l:o tredje ledet regeringsrättslagen av regeringsrätten.
Enligt 13 § 2 och 3 mom. lagen ora domkapitel får domkapitel under vissa i lagrummen angivna förutsättningar besluta om disciplinär bestraffning och ora avstängning från tjänstgöring av prästerlig befattningshavare. Den som inte åtnöjs med domkapitels beslut kan anföra besvär hos Kungl. Maj:t (13 § 7 mom.). Enligt 2 § 17:o fjärde ledet regeringsrätlslagen ankommer del på regeringsrätten att pröva sådana besvärsmål.
Enligt 13 § 4 och 5 mom. lagen om domkapitel kan domkapitel skilja präst från prästämbetet eller förklara präst obehörig alt utöva prästämbetet. Enligt sislnämnda lagrum avgör domkapitel också fråga om skyldighet för prästerlig befattningshavare att avgå från sin befattning på den grund alt han har övergivit svenska kyrkans lära. Även i dessa ärenden gäller att besvär över domkapitels beslut kan anföras hos Kungl. Maj:t (13 § 7 mom.). Besvären prövas av regeringsrätten med stöd av 2 § 17:o fjärde och femte leden regeringsrättslagen.
I fråga om biskop tillkommer befogenheterna enligt 13 § 3—5 mom. lagen om domkapitel regeringsrätten (20 § domkapitelslagen och 5 § regeringsrättslagen).
Departementschefen. Lagförslaget innebär, i överensstämmelse med vad förvaltningsdomslolskommittén har förordat, endast den ändringen i sak atl besvär över domkapitels beslut i de förut nämnda ärendena i första
154 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
hand skall prövas av kammarrätt i stället för av regeringsrätten. Vid utformningen av 7 § 1 mom. har beaktats ett tiU lagrådet den 3 mars 1970 remitterat förslag till ändring av detta lagrum av innebörd alt sista meningen utgår. I 20 § byts ordet Konungen ul mot regeringsrätten. Jag hänvisar rörande denna ändring till vad jag tidigare har anfört och tUl innehållet i 2 § förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar.
26. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1938:96) om understödsföreningar
Gällande rätt. Med stöd av 2 § 14:o sjätte och fjortonde leden regeringsrätlslagen prövar regeringsrätten besvärsmål om anteckning i understödsföreningsregister och besvärsmål om andra beslut av tillsynsmyndighet över registrerade understödsföreningar.
Tillsynsmyndighet enligt lagen om understödsföreningar är arbetsmarknadsstyrelsen i fråga om föreningar, sora uteslutande avser att bereda understöd vid arbetslöshet, och försäkringsinspeklionen i fråga ora övriga understödsföreningar. Flertalet av de beslut som tillsynsmyndigheten fattar utgörs av beslut i särskilda fall. Vissa beslut kan dock ha en generell karaktär. Såsom exempel på sådana beslut kan nämnas beslut varigenom tillsynsmyndigheten meddelar särskilda föreskrifter om förandet av understödsförenings räkenskaper enligt 14 §. I några frågor (20, 36 och 52 §§) tillkomraer enligt lagen beslutanderätten Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar. Genom kungörelsen (1955: 576) om prövning av vissa ärenden rörande understödsföreningar har handläggningen av dessa ärenden anförtrotts lUlsynsmyndigheten,
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår alt Kungl. Maj:t i slatsrådet skall avgöra besvär i sådana ärenden, i vilka Kungl. Maj:t med stöd av understödsföreningslagen delegerat beslutanderätten till underordnad myndighet, samt besvär över sådana beslut av tillsynsmyndigheten vilka inte meddelats i särskilda fall. övriga beslut som tillsynsmyndigheten fattat enligt understödsföreningslagen skall enligt kommitténs förslag överklagas hos kammarrätt.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter, försäkringsinspektionen och Sveriges advokatsamfund.
Departementschefen. Jag ansluler mig till kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen i besvärsärenden enligt understödsföreningslagen. Bestämmelser i ämnet har tagils in i ändringsförslaget. De i understödsföreningslagen nu angivna särskilda besvärstiderna torde i detta sammanhang böra utgå.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 155
27. Förslaget tm lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)
Gällande rätt. Enligt 2 § 14:o nionde ledet regeringsrätlslagen ankommer det på regeringsrätten alt pröva mål om registrering av luftfartyg, om beslut i särskilda fall rörande certifikat eller behörighetsbevis för personal inom luftfarten eller rörande medgivande all ulan certifikat göra tjänst å luftfartyg. Bestämmelser i dessa ämnen finns i 2 och 4 kap. luftfartslagen samt i luflfartskungörelsen (1961: 558). övriga besvärsmål enligt luftfartslagen handläggs av Kungl. Maj:l i statsrådet. Beslutande myndighet är i allmänhet luftfartsverket.
Förvaltningsdomsfolskommittén. Kommittén föreslår att sådana besvärsmål som f. n. prövas av regeringsrätten även i fortsättningen skall hänvisas till administrativ domstol. Kommittén föreslår vidare att administrativ domstols kompetens utvidgas till att omfatta även mål om förbud för luftfartyg att avgå på grund av att fartyget inte är luftvärdigt eller behörigen bemannat eller av annan i 12 kap. 1 § närmare angiven anledning. Kommittén erinrar om att denna förbudsbestämraelse företer stora likheter med bestämmelserna om förbud mot fartygs resa i 8 kap, 1 § lagen (1965: 719) om säkerheten på fartyg och att mål rörande sådant förbud både enligt gällande bestämmelser i regeringsrättslagen och enligt kommitténs förslag hänvisas till prövning av adminislraliv domstol.
övriga besvärsmål enligt luftfartslagen bör enligt kommitténs raening även i fortsättningen handläggas av Kungl, Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. I remissyttrande över kommitléns förslag förklarar sig luftfartsstyrelsen inte ha annan erinran mot förslaget än att mål angående förbud mot luftfartygs avgång, med hänsyn till de stora ekonomiska värden som står på spel, synes böra bringas till snabbt slutligt avgörande och därför hänvisas till prövning av Kungl, Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Vad liiflfartsstyrelsen anföri såsom skäl för att låta mål om förbud mot luftfartygs avgång prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet kan enligt min mening raed minst lika slort fog åberopas för en domstolsmässig prövning av besvär i sådana mål. Genom den nya förvaltningsdomstolsorganisationen skapas förutsättningar för snabba beslut av kammarrätt och regeringsrätten. Jag ansluter mig till koramitténs förslag i dess helhet. Besvärsbestämmelser i överensstämmelse därraed har tagits in i ändringsförslaget.
28. Förslaget till lag om ändring i gruvlagen (1938:314)
Gällande rätt. Gruvlagen innehåller bestämmelser om förutsättningarna och villkoren för undersökning och bearbetning av vissa i lagen uppräknade slag av mineralfyndigheter. Lagen reglerar i första hand inmutarens och gruv-innehavarens förhållande tiU markägaren. Tillståndsprövning enligt lagen
156 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
handläggs som regel av bergmästaren. Kommerskollegium och bergstats-tjänstemännen utövar tillsyn över gruvdriften. I aUmänhet kan talan mot bergmästares beslut enligt gruvlagen föras hos kommerskollegium genom besvär.
Regeringsrätten har att enligt 2 § 14: o första ledet regeringsrättslagen pröva mål om inmutning eUer ulmålsläggning. Enligt 75 och 77 §§ gruvlagen kan bergmästaren i vissa fall meddela förelägganden vid vite. Besvär över sådana vitesförelägganden skall i sista hand prövas av regeringsrätten med stöd av 2 § 17: o nionde ledet regeringsrättslagen. Regeringsrätten har funnit sig behörig att pröva även vissa andra mål enligt gruvlagen, t. ex. fråga om förverkande av gravrätl (RÅ 1943 ref. 62). övriga administrativa besvärsmål enligt gruvlagen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att de frågor, som kan uppkomma i mål rörande besvär över beslut av kommerskoUegium enligt gruvlagen, i allmänhet är av rättslig natur. Huvudregeln bör därför enUgt komraitténs mening vara att dessa mål skall prövas av administrativ domstol. Vissa undantag föreslås dock. Beslut av kommerskollegium som ej rör särskilt fall utan har generell karaktär bör således handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Också frågor om beskaffenheten av karta (21 § 2 mom. andra stycket), om insändande av utdrag av gruvkarta (74 § första siycket) och om behörighet atl verkställa gruvmätningar (74 § andra stycket) bör enligt kommitténs mening avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, även om beslut meddelas i särskUt fall. Likaledes bör på Kungl. Maj:t i statsrådet ankomma att pröva ärenden om tillstånd att lägga igen utfraktsväg o. d. (69 §) och om tillstånd att nedlägga gruva innan alla gruvarbeten blivit inmätta och inlagda på karta (76 §). Administrativa besvärsmål rörande beslut av länsstyrelse (25 § andra siycket och 26 § första stycket) bör i överensstämmelse med vad som nu är fallet enligt kommitténs mening handläggas av Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Departementschefen. Kommitténs förslag har lämnats ulan erinran av remissinstanserna. Jag ansluter mig till vad kommittén har förordat. Föreskrifter om kompetensfördelningen i överensstämmelse därmed har tagits in i ändringsförslaget.
29. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1886:46) angående stenkolsfyndigheter m. m.
GäUande rätt. Lagen reglerar rättigheten att efterforska och bearbeta stenkolsfyndigheter, saltfyndigheter, olje- och gasfyndigheter samt alun-skifferfyndigheter. Sådan rättighet är beroende på tillslånd (koncession) som meddelas av Kungl. Maj:t. Bergmästaren har att i åtskilliga fall meddela beslut, som enligt 48 § kan överklagas hos kommerskollegium. Sålunda
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 157
skall bergmästaren vid förrättning, som kan anses motsvara ulmålsläggning enligt gruvlagen, anvisa, utstaka, röslägga samt lägga in på karta det område i dagen, sora innehavare av koncession behöver för arbetet (12 § 1 mom.). Vidare har bergmästare tillagts befogenheter rörande tillsyn (33—37 §§), vilostånd (27—30 §§) och ålgärder för arbetets ändamålsenliga bedrivande (17 §). Enligt 42 § äger bergmästaren förelägga vite vid försummelse av koncessionsinnehavaren att avlämna vissa statistiska uppgifter.
Vid sidan om bergmästaren har länsstyrelsen tillagts vissa uppgifter enligt stenkolslagen. Koncessionshavaren skall nämligen i vissa fall ställa pant eller borgen hos länsstyrelsen, som bl. a. har att tillse, atl borgen är vederhäftig och atl densamma förnyas (11 § och 12 § 2 mom.). I fråga om saltfyndigheter gäller att koncessionshavaren enligt 50 § är skyldig att ställa material till förfogande för undersökning av geologisk sakkunskap. Vägrar koncessionshavaren detla kan länsslyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter.
Mål om förelägganden vid vite enligt denna lag prövas i sista instans av regeringsrätten med stöd av 2 § 17: o nionde ledet regeringsrättslagen, övriga mål avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Komraitténs förslag och motiv beträffande stenkolslagen överensstämmer i stort med vad som nyss anförts rörande gruvlagen. Mål enligt förevarande lag föreslås därför i allmänhet skola gå till administrativ domstol. Undantag görs för beslut av kommerskollegium, som ej meddelals i särskilt fall, samt för kommerskollegiums beslut om beskaffenheten av karta (2 §), om behörighet att verkställa gruvmätningar (41 §) samt om tillstånd att fylla igen schakt eller gruvöppning eller alt vidta annan ålgärd, som avses i 35 §. Därutöver bör enligt kommitténs mening talan mot beslut av länsstyrelsen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i alla ärenden utom i mål om föreläggande vid vite. I ett fall föreslår koramittén att besvärsrätten skall avskäras, nämligen i fråga om beslut av länsstyrelse att utse skiljeman med stöd av 19 §. Såsom skäl därför åberopas att klagan ej får föras över molsvarande beslut enligt lagen (1929: 145) om skiljemän.
Departementschefen. Kommitténs förslag har inte föranlett någon erinran från remissinstanserna. Jag ansluter mig till vad kommittén har förordat. Bestämmelser i enlighet därmed har tagits in i ändringsförslaget.
30. Förslaget tm lag om ändring i uranlagen (1960:679)
Gällande rätt. Enligt 2 § 14:o andra ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att avgöra mål om tillämpning av uranlagen, där ej är fråga om undersökningstillslånd. Beslul om undersökningstillstånd meddelas av kommerskollegium och kan överklagas hos Kungl. Maj:t i statsrådet.
158 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
Förvaltningsdomstolskommittén. Mål ora undersökningstillstånd bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. I övrigt föreslår kommittén att målen skall fördelas mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domstol efter samma linjer som har föreslagits för gruvlagen och lagen angående stenkolsfyndigheter m.m. Detta innebär att mål om beskaffenhet av karta, som skall fogas till ansökan om koncession (26 § 3 mom. 1), mål om tillstånd att i vissa fall lägga igen utfraktsväg eller ort (48 §), mål om tiUstånd att nedlägga gruva (53 §), mål om skyldighet för koncessionshavare att sända in utdrag av gruvkarta till bergmästaren (51 § första stycket) och mål om behörighet atl verkställa gruvmätningar (51 § andra stycket) föreslås gå till Kungl. Maj:t i statsrådet. Samma besvärsväg föreslås för beslut av kommerskoUegium, som inte avser särskilda fall, övriga beslut av kommerskollegium enligt uranlagen skaU enligt kommitténs förslag kunna överklagas hos kammarrätt, I fråga om beslut av länsstyrelse föreslås att mål om föreläggande vid vite (55 §) skall gå till administrativ domstol medan övriga mål skall prövas av Kungl, Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Jag ansluter mig till vad kommittén har förordat. Föreskrifter om kompetensfördelningen i överensstämmelse därmed har tagits in i ändringsförslaget.
31. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
Gällande rätt. Lagen reglerar rätten att utforska kontinentalsockeln och alt utvinna naturtillgångar ur denna. Sådan rätt är beroende av tillslånd av Kungl. Maj:t eller mjmdighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Uppkommer tvist med anledning av att rätt enligt denna lag och inmutning enligt gruvlagen beviljats på samma område, ankommer del enligt 7 § på bergmästaren att bestämma hur arbetet skall ordnas. Myndighet, som enligt vad Kungl. Maj:t bestämt har att öva tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och villkor för tillstånd enligt lagen, kan i vissa fall vid försumlighet från tillslåndshavarens sida ålägga denne vid vite att fullgöra sina skyldigheter (12 § första stycket). Medför försummelsen uppenbar fara för allmänt intresse, äger tillsynsmyndigheten bl.a. förbjuda arbetets fortsatta bedrivande (12 § andra stycket).
Mål om föreläggande vid vite enligi 12 § prövas av regeringsrätten med siöd av 2 § 17: o nionde ledet regeringsrätlslagen. övriga adrainistrativa besvärsmål enligt lagen om kontinentalsockeln avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anser alt kollisionsfallen enligt 7 § i överensstämmelse med vad som har föreslagits för motsvarande fall enligt stenkolslagen (17 §) och uranlagen (46 §) bör hänföras till admi-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 159
nistrativ domstol. Samma inslansordning bör vidare enligt kommitténs mening gälla för mål enligt 12 § om föreläggande vid vite och om förbud mot arbetets fortsatta bedrivande, övriga förekommande besvärsmål enligt lagen bör däremot även i fortsättningen avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Kommitténs förslag har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag ansluler mig lill detsamraa. Besvärsbestämmelser i överensstämmelse därmed har tagils in i ändringsförslaget.
32. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter
Gällande rätt. Lagen innehåller bestämmelser om skyldighet för kommunala kristidsnämnder att vid krig ra. ra. fullgöra uppgifter, som fordras för att fylla befolkningens eller produktionens behov av viktiga förnödenheter. Vid försummelse kan länsslyrelsen enligt 5 § förelägga kommun lämpligt vite och även utdöma förelagt vite. Besvär över länsstyrelses beslut att förelägga eller utdöma sådant vite prövas av regeringsrätten med stöd av 2 § 17:o nionde ledet regeringsrätlslagen.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar alt en bedömning av vilka skyldigheter som skall åläggas kommunerna med stöd av förevarande lag måste ta hänsyn till totalförsvarets behov. Detla förhållande talar enligt kommitténs mening med särskild styrka för att besvär över länsstyrelses beslut rörande koramuns ifrågavarande skyldigheter bör prövas av Kungl. Maj:l i statsrådet, som har det yttersta ansvaret för att totalförsvaret fungerar på avsett sätl. Denna instansordning bör gälla även i fräga om mål om föreläggande vid vite enligt 5 §. Däremot föreslås att mål om utdömande av vite på grund av målens utpräglat rättsliga karaktär även i fortsättningen bör hänvisas till administrativ domstols prövning.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag. Föreskrifter ora kompetensfördelningen har lagits in i ändringsförslaget.
33. Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar
Gällande rätt. Enligi 2 § 8:o fjärde ledet ankommer det på regeringsrätten att pröva
mål ora fastställelse av stadgar för vägsamfällighet (51 §) och vägförening (88 § fjärde stycket),
mål om meddelande av föreskrifter för vägförening atl gälla såsom stadgar (88 § sjätte styckel),
mål om beslut av vägförening (88 § sista stycket och 89 §),
160 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
mål om skyldighet för i vägförening ingående faslighet att bidraga lill föreningens utgifter (76 och 79 §§),
mål om värdering av faslighel (69 § och 76 § försia siycket),
mål om skyldighet att gälda kostnad för förrättning eller ulredning, som verkställts enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar (78 och 85 §§) samt
mål rörande lillämpning av 100 § (fråga om förbud att inom visst avstånd från väg uppföra byggnad, uppsätta stängsel m. m. och om dispens från sådant förbud) och 101 § (föreläggande att bortskaffa eller alt vidta annan åtgärd med stängsel m. m.).
Förutom dessa bestämmelser finns i regeringsrätlslagen föreskrifter som, utan att vara direkt tillkomna för lagstiftningen om enskUda vägar, ändå är tillämpliga på mål enligt denna lag. Så är fallel i fråga om 2 § 4:o första ledet, vari föreskrivs att mål om ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag skall prövas av regeringsrätten. Mål av delta slag kan uppkomma på grund av bestämmelserna i 48, 52, 62, 78, 87 och 88 §§ lagen om enskilda vägar. Enligt 2 § 13:o första ledet regeringsrättslagen har regeringsrätten vidare att pröva mål om länsstyrelses beslut angående förordnande till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik förrättning. Med stöd av denna bestämmelse skall mål om förordnande av förrättningsman enligt 19 § prövas av regeringsrätten. På regeringsrällen torde också ankomma alt pröva mål om beslul enligt 18 §, varigenom länsstyrelsen avslagit ansökan om förrättning eller beslutat att med utseende av förrättningsman skall anstå eller att förrättning skall inställas eller vila. Slutligen tillkommer det regeringsrätten att enligt 2 § 17:o nionde ledet regeringsrättslagen pröva mål om föreläggande vid vite utom i vissa uppräknade fall. Vitesförelägganden enligt lagen om enskilda vägar är inte undantagna och skall därför prövas av regeringsrätten. Bestämmelser om vitesföreläggande finns i 98 och 106 §§.
Förvaltningsdomstolskommittén. De grupper av mål rörande tillämpning av lagen om enskilda vägar, som f. n. tiUhör regeringsrättens kompetensområde, bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen prövas av administrativ domstol. Kommittén föreslår dock att talan ej bör vara tillåten mot länsstyrelses beslut angående värdering av faslighet enligt 69 och 76 §§. Kommittén erinrar om att det här gäller att fastställa värde å faslighet, som inte är åsätt taxeringsvärde, och att talan mot liknande beslut enligt 22 § 2 mom. förordningen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt inte får föras.
I flera hänseenden föreslås att mål, som enligt gällande kompetensregler prövas i konselj, skall föras till förvaltningsdomstol. Så är fallet i fråga om mål om förordnande eller entledigande av syssloman för vägsamfällighet eller vägförening (52, 62, 87 och 88 §§), mål om tillsättande eller entledigande av tillsyningsman för övervakande av byggnad, underhåll och vinterväghållning av väg, som gjorts till föremål för vägdelning (48 §), mål om för-
Kungl. Maj-.ts proposUion nr 30 år 1971 161
delning mellan väglottshavama av arvode åt sådan tillsyningsman (48 §) och mål om föreläggande för vägförening atl bygga eller underhålla någon av föreningens vägar m. m. (87 §). Kommittén framhåller atl samtliga de mål, som föreslås skola prövas av förvaltningsdomstol, rör enskilds rätt och att det ej föreligger några särskilda omständigheter som talar för all avgörandet av målen bör förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och lantmäteristgrehen. Lantmäteristyrelsen framhåller dock att frågan om vägförenings avgränsning och frågan om fördelning av väghåll-ningskostnadema mellan berörda fastigheter ofta äger elt nära samband. Besvär rör ej sällan båda nu nämnda frågor, varigenom s. k. blandade besvärsmål fortfarande kan uppkomma. Styrelsen anser emellertid all denna olägenhet får accepteras.
Departementschefen. Jag har inte något att erinra mol komraitténs förslag. Besvärsbestämmelser i överensstämmelse därmed bar tagits in i ändringsförslaget. I förtydligande syfte har särskilt angetts atl besvär får anföras hos kammarrätten över beslut om ändring i vägförenings stadgar (93§).
34 och 35. Förslagen till lag om ändring i lagen (1941:282) om sterilisering och till lag om ändring i lagen (1944:133) om kasirering
Gällande rätt. Enligt 2 § 17:o tredje ledet regeringsrättslagen tillhör mål om sterilisering och mål om kasirering regeringsrättens kompetensområde.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissinstanserna. Koraraittén föreslår att dessa mål skaU prövas av kararaarrätt. Förslaget tillstyrks av medicinalstyrelsen.
Departementschefen. Liksora koramittén anser jag att besvär över beslut av socialstyrelsen varigenom tillstånd till sterilisering vägrats och besvär över socialstyrelsens beslut i ärenden angående kasirering bör handläggas av kammarrätt. Bestämmelser om kammarrätts behörighet i dessa mål har tagits in i ändringsförslagen. Besvärsliden i målen bör i detta sammanhang lämpligen anpassas till lagen (1954: 355) om besvärstid vid talan raot förvaltande myndighets beslut. Lagförslagen innehåller också vissa ändringar av redaktionell natur.
36. Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen
GäUande rätt. Lagen innehåller besiämmelser om fasta fornlämningar, om skeppsvrak, som är minst etthundra år gamla, och om fornfynd. I fråga om fasta fornlämningar gäller bl. a. att länsstjTelsen på framställning av riksan-
6—11564
162 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
tikvarien eller jordägaren kan fastställa gränsema för det område som behövs för att bevara fornlämningen och bereda nödigt utrymme däromkring (3 §). Länsstyrelsen kan vidare meddela särskild föreskrift, som finns påkallad för att bevara fast fornlämnings helgd, och föreskriva för ändamålet erforderligt vite (4 §). Medför undersökning eller annan åtgärd som riksantikvarien låter vidla i fråga om fast fornlämning kostnad eller skada för fastighetsägare eller annan skall skälig ersällning utgå (5 §). Om fast fornlämning finnes medföra hinder eller olägenhel, som ej står i rimligt förhållande till dess betydelse, kan riksantikvarien på ansökan ge lillslånd till att fornlämningen rubbas, förändras eller tas bort (6 §). Vägras tillslånd är jordägaren under vissa i lagen angivna förutsättningar (bl. a. att fornlämningen varit helt okänd) berättigad till ersättning (7 §). Bestämmelsema i 6 och 7 §§ gäller också för skeppsvrak, som är minst etthundra år gamla (9a§).
Föremål som påträffas i fast fornlämning och har samband med denna skall tillfalla kronan. Skedde fyndel vid vetenskaplig undersökning vartill riksantikvarien givit tillslånd kan denne bevilja den som företagit undersökningen skälig ersättning för koslnader och arbete. Riksantikvarien kan i övrigi förordna alt hittelön skall utgå om del finnes skäligt (10 §). Den som i annat fall påträffar föremål, som kan anlas vara minst etthundra år gammalt och som helt eller delvis är av guld, silver eller koppar, är skyldig all mol lösen hembjuda det till kronan. Fråga om inlösen prövas av riksantikvarien (11 §). Också i detta fall kan hittelön utgå. Om riksantikvarien vill låta undersöka plats för fornfynd kan länsstyrelsen fridlysa platsen vid vite intill dess undersökningen ulförts, om det kan ske ulan att därigenom vållas väsentlig olägenhet (15 §), Medför sådan undersökning kostnad eller skada för fastighetsägare eller annan skall skälig ersättning utgå (15 § andra stycket).
Talan mot länsstyrelses eller riksantikvariens beslul enligt lagen föres hos Kungl. Maj .t genom besvär (19 och 20 §§).
Mål ora ersättning enligt lagen om fornminnen prövas av regeringsrätten med stöd av 2 § 4:o andra ledet regeringsrätlslagen. Regeringsrätten har vidare att enligt 2 § ll:o sjätte ledet regeringsrätlslagen avgöra mål om länsstyrelses beslut enligt lagen, övriga mål avgörs av Kungl, Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att frågor om ersättning enligt 5, 7 eller 11 § eller 15 § andra stycket i första hand prövas av riksantikvarien men alt möjlighet finns att föra talan härom hos allmän domstol om uppgörelse ej träffas. Enligt kommitléns mening finns det inte från rättsskyddssynpunkt någol behov att låta besvär över riksantikvariens beslut i ersättningsfrågor prövas av administrativ domstol. Komraittén föreslår därför att besvär över riksantikvariens beslut i sådana ärenden skall prövas i konselj. Detsamma bör enligt kommitléns mening gälla besvär över riksantikvariens beslut rörande ersättning enligt 10 § eller rörande hittelön.
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971 163
I övrigt föreslås endast den ändringen i gällande kompetensfördelning att besvär över länsstyrelses beslut enligt lagen öm fomminnen i första hand skall prövas av kammarrätt.
Remissyttrandena. Sveriges lantbruks förbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och RLF anser alt även besvär över beslut av riksantikvarien bör prövas av regeringsrällen. Som skäl härför anförs bl. a. att åtgärder enligt 6 § i praktiskt tagel samtliga förekommande fall gäller känt fornminne, varför ersältningsrätt inte föreligger. Riksantikvariens beslut i sådana fall medför därför med få undantag kännbara intrång för enskild fastighetsägare utan atl ersättning utgår. Målen är principiellt alt jämföra med mål rörande graden av den belastning, som genom administrativt avgörande får läggas på en fastighet enligt exerapelvis 2 kap. 64 § vattenlagen.
Departementschefen. Med hänsyn till all lagens syfle är att i princip bevara fasta fornlämningar i befintligt skick har en fraraställning om att få rubba, förändra eller ta bort sådan fornlämning närmast karaktär av dispensansökan. Mot bakgrund härav synes övervägande skäl tala för att besvärsärenden av sådanl och liknande slag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Även i övrigi anser jag alt komraitténs förslag till kompetensfördelning är välgrundat. Föreskrifter om besvärsrätt i överensstämmelse därmed har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innebär också att 19 § i fortsättningen endast avser besvärsrätien i frågor, som direkt regleras i lagen. För övriga frågor får meddelas särskilda besvärsföreskrifter.
37. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen
Departementschefen. Enligt 2 § ll:o sjätte ledet regeringsrätlslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva raål ora tillärapning av denna lag. Förvallningsdomstolskommittén föreslår endasl den ändringen att besvär över riksantikvariens och länsstyrelses beslut enligt lagen i första hand skall prövas av kararaarrätt. Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag ansluler mig till förslaget. Besvärsbestäramelser i överensstämmelse med det sagda har tagits in i ändringsförslaget.
38. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag
Gällande rätt. Med stöd av 2 § 14 :o sjätte och fjortonde leden regeringsrätlslagen prövar regeringsrätten f, n, besvärsmål om anteckning i aktiebolagsregistret samt besvärsmål om andra beslut rörande aktiebolag av regislreringsmyndigheten för sådana bolag. Det tillkommer däremot Kungl, Maj:t i statsrådet att pröva besvär över länsstyrelses beslut enligt aktiebolagslagen rörande utlysande av stämma i vissa fall (24, 125, 149, 155 och 170 §§) samt rörande förordnande och entledigande av revisor i vissa fall
164 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(108, 109, 152 och 170 §§). I ärenden om tillstånd sora avses i 3, 77, 79, 88, 107, 147 eller 149 § tUlkoramer beslutanderätten Kungl, Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar. Enligt kungörelsen (1969: 228) om prövning av vissa ärenden rörande aktiebolag och ekonomiska föreningar handläggs dessa ärenden f. n. av kommerskollegium. Belräffande tillstånd enligt 79 § har dock Kungl. Maj:t för vissa fall förbehållit sig beslutanderätten. Besvär över beslut av kommerskollegium i nu ifrågavarande ärenden avgörs i konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår alt Kungl. Maj:t i statsrådet inte skall pröva besvär i andra ärenden enligt aktiebolagslagen än sådana i vilka lagen lägger beslutanderätten hos Kungl. Maj:t med möjlighet för Kungl. Maj:t att överlåta prövningen på underordnad myndighet. Samtliga övriga besvärsärenden enligt lagen bör enligt kommitténs uppfattning prövas av kammarrätt.
Remissinstansema. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och Sveriges advokatsamfund.
Departementschefen. Jag ansluter mig tiU kommitténs förslag att besvärsprövningen i sådana ärenden, där beslutanderätten enligt lagen ankommer på Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar, bör förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet. Samtliga övriga besvärsärenden enligt lagen torde på grund av ärendenas rättsliga karaktär böra avgöras av förvaltningsdomstol, I enlighet med huvudlinjerna i den av mig föreslagna förvaltningsdomstolsreformen bör prövningen av sistnämnda ärenden ankomma på kammarrätt.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också vissa redaktionella jämkningar samt en bestämmelse varigenom besvärstiden i mål om aktiebolags avförande ur aktiebolagsregistret enligt 173 a § blir densamma som besvärstiden i övriga mål om anteckning i aktiebolagsregistret.
39. Förslaget tiU lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)
Gällande rfitt. Besvär över beslut enligt byggnadslagen avgörs i allmänhet i sista instans av Kungl. Maj:t i statsrådet. Endast i den mån ett beslut enligt lagen innefattar ett tillstånd eller förbud som meddelats i särskilt fall ankommer det, med stöd av 2 § 16:o första ledet regeringsrättslagen, på regeringsrätten att avgöra besvär över beslutet. Inte ens alla sådana ärenden hör emellertid till regeringsrättens kompetensoraråde. De flesta mål om tiUstånd att företa nybyggnad utan hinder av gällande byggnadsförbud prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Avgörandet av besvärsärenden rörande fastställelse av beslut om ändring av generalplan eller ora upprättande eller
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 165
ändring av stadsplan eUer byggnadsplan (10, 26, 97, 106 och 108 §§; jfr 76 §) bör enligt kommitléns mening kvarligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Härför anses tala både ärendenas natur och det förhållandet att vissa särskilt betydelsefulla planärenden handläggs av Kungl. Maj:t i första instans. Sarama kompetensregel föreslås skola gälla för besvärsärenden rörande fastslällelse av förordnande att utomplansbestämmelser skall tillämpas på visst område (77 och 119 §§).
Tomtindelning av byggnadskvarter betraktas av kommittén såsom en fortsättning av sladsplanläggningen. Prövningen av tomlindelningsärendena måste enligt kommittén väsentligen ske med hänsyn lill vad som kan anses mest ändamålsenligt för tillgodoseende av stadsplanens syften, även om naturligtvis tillbörlig hänsyn samtidigt måste tas till markägarnas intressen. Mot denna bakgrund anser kommittén övervägande skäl tala för atl beslutanderätten i besvärsärenden rörande fastställelse av tomlindelning (33 och 106 §§) bör ligga kvar hos den högsla planmyndigheten, dvs. Kungl. Maj:l i slatsrådet. I sådana tomtindelningsärenden, som innefattar vanskliga rättsfrågor, bör dock enligt kommitténs mening lämpligen yttrande inhämtas från administrativ domstol innan ärendena avgörs i konselj.
Ärenden om meddelande av nybyggnadsförbud eller förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig ålgärd i anledning av förestående planläggning eller tillämpning av utomplansbestäraraelser (15, 17, 35, 36, 40, 80, 97, 106, 109, 110, 119 och 168 §§) äger enligt kommitténs uppfattning ell sådant samband med frågorna om planläggning eller tillämpning av utomplansbestämmelser alt ärendena i sista hand bör avgöras av Kungl. Maj:t i slatsrådet i egenskap av högsta planmyndighet. Ärenden om meddelande av förbud mot nybyggnad, schaktning m. m. till hinder för försvaret eller luftfarten eller i närheten av atomenergianläggning (82 och 121 §§) är av sådan betydelse för samhället eller den allmänna säkerheten alt även dessa ärenden föreslås skola prövas i konselj. Ärenden om meddelande av nybyggnadsförbud till skydd för kulturhistorisk bebyggelse och fasta fornlämningar m. m. (86 och 122 §§) likställs av kommittén med ärenden enligt 19 § naturvårdslagen (1964: 822) om meddelande av förbud mol nybyggnad till skydd för landskapsbilden. I enlighet härmed föreslår kommittén att också dessa ärenden i sista hand skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Ärenden om dispens från legalt eller särskilt meddelat förbud mot nybyggnad m.m. (14, 15, 35, 79—82, 97, 106, 109, 110, 119, 121, 168 och 169 §§) bör enligt kommitténs uppfattning likaledes i allmänhet avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet såsom sista instans. Härför anses tala det förhållandet att handläggningen av dispensärendena är av betydelse bl. a. för genomförandet av beslutad eller förestående planläggning, tomlindelning eller tillämpning av utomplansbestämmelser eller för tillgodoseendet av försvarets eller luftfartens intressen eller de allmänna säkerhetskrav som måste ställas när del
166 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
gäller atoraenergianläggningar. Från den angivna huvudregeln gör kommittén dock vissa undanlag. Sålunda föreslås att ärenden om dispens enligt 86 eller 122 § byggnadslagen från nybyggnadsförbud lill skydd för kulturhistorisk bebyggelse eller fasta fornlämningar e. d. skall hänföras till kammarrätts kompetensoraråde. Såsom skäl härför anförs att prövningen i dessa ärenden har karaktären av rättsprövning och atl de besläktade ärendena om dispens enligt 19 § naturvårdslagen från nybyggnadsförbud till skydd för landskapsbilden enligt kommitténs förslag skall prövas av kammarrätt. Även vissa andra ärenden om dispens från nybyggnadsförbud enligt byggnadslagstiftningen bör enligt kommittén avgöras av kararaarrätt. Dessa dispensfall regleras emeUertid i byggnadsstadgan (1959:612) och behandlas därför inte i detta sammanhang.
I saraband raed stadsplanläggning kan Kungl. Maj:t meddela förordnande om skyldighet för markexploatör all ulan ersättning avstå mark till väg eller annan allraän plats (70 §). På grund härav finner kommittén det följdriktigt alt besvär över länsstyrelses beslut om motsvarande förordnande i samband med byggnadsplanläggning (113 §) även i fortsättningen avgörs av Kungl. Maj :t i slatsrådet.
Enligt 39 § byggnadslagen kan länsslyrelsen medge alt trappa som skjuter över galulinjen får kvarstå under viss tid eller tills vidare. Motsvarande ärende kan förekomma enligt 106 § byggnadslagen. Kommittén föreslår atl besvär över länsstyrelses beslut i sådana ärenden skall avgöras av kammarrätt. Till stöd härför anförs att den föreslagna ordningen överensstämmer med den huvudregel som kommittén föreslår beträffande individuella byggnadsärenden enligt 5 kap. byggnadsstadgan (se författningsförslag 112).
övriga ärenden enligt byggnadslagen skall enligt kommitléns förslag avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista instans. Detta skall bl. a. gälla belräffande medgivande till avvikelse från beslämmelsen att när gata upplåts till allmänt begagnande den skall till bredd och höjdläge överensstämma med stadsplanen (52 och 106 §§). Likaså anses det böra tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet att i sista hand avgöra om tomtägare av billighetsskäl bör få anstånd med avbetalning, jämkning i räntesatsen eller annan lättnad i fråga om betalningsvillkoren för utgivande av ersättning för gatumark (63 och 106 §§). Beslut av länsstyrelse angående fördelning av kostnad för upprättande eller ändring av byggnadsplan (111 §) äger enligt kommittén samband med planläggningsärendena och är av mindre betydelse än dessa. Med hänsyn härtill synes del koramittén inte påkallat att bryta ut besvärsärenden om sådana beslut till behandling i annan ordning än planläggningsärendena. Även dessa ärenden skall således enligt kommitléns förslag prövas i konselj.
Remissyttrandena. Förslaget atl frågor om fastställelse av planer enligt byggnadslagen skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet tillstyrks av Sveriges fastighetsägareförbund.
Kungl. Maj.ts proposition nr 3u Or 1971 167
I fråga om tomtindelningsärendena framhålls från flera håll viklen av atl Kungl, Maj:t i statsrådet inhämtar yttrande från regeringsrätten innan ärendena avgörs. Sveriges industriförbund m. fl. förklarar all besvärsmål rörande tomlindelning vanligtvis avser en rätlsprövning. Sveriges fastighetsägareförbund anför alt ora man godlar alt planläggningsbeslulen fallas i rent adminislraliv ordning, alla beslut om tillämpning och genomförande av planerna dock bör hänföras till den administrativa rättskipningen. Målen om tomlindelning bör därför flyttas över till regeringsrätten.
I fråga om ärenden rörande meddelande av nybyggnadsförbud uttalar Sveriges fastighetsägareförbund all byggnadsförbud enligt 15 och 35 §§ byggnadslagen bar sådanl samband med planläggningen alt starka skäl kan anföras för att beslutanderätten bör tillkomma de instanser som har ansvaret för planläggningen. Sveriges industriförbund m. fl. ifrågasätter starkt om inte mål om meddelande av nybyggnadsförbud eller förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning o. d. raed hänsyn till den rättsliga sidan av målen bör prövas av regeringsrätten.
I anslutning till kommitténs förslag att ärenden om dispens från legalt eller särskilt meddelat förbud mol nybyggnad m. ra. i allmänhet bör prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet uttalar lånsstyrelsen i Gotlands län alt det måste anses vara mindre god hushållning med regeringens arbetskrafter alt lägga överprövningen i dessa ärenden på Kungl. Maj:t i statsrådet i stället för på kammarrätt. Också Sveriges lantbruksförbund m. fl. anser atl nu ifrågavarande dispensärenden bör prövas av adminislraliv domslol. Sveriges fastighetsägareförbund är av samraa uppfattning och framhåller beträffande en del av dessa ärenden all de är all betrakta som frågor om rättstillämpning. Länsstyrelsen i Örebro län anser däremot att det bör ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva också dispensärendena enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen. Som skäl härför åberopar länsstyrelsen arten av den prövning som sker i dessa ärenden.
Departementschefen. Ärenden angående fastställelse av plan och angående lUlämpning av beslämmelserna om byggnadsplan eUer av utomplansbestämmelser på visst område är uppenbarligen av den natur att besvär över länsstyrelses beslul i sådana frågor bör prövas av Kungl. Maj:l i statsrådet. Tomtindelningen av byggnadskvarter kräver bl. a. hänsynstagande till vad som är ändamålsenligt för tillgodoseende av stadsplanens syften. På grund härav bör också besvärsärenden rörande fastställelse av tomlindelning handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Ett inhämtande av regeringsrättens yttrande i dessa ärenden torde endast i undantagsfall vara av behovet påkallat.
Ärenden enligt byggnadslagen om meddelande av nybyggnadsförbud eller förbud mol schaktning, fyllning, trädfällning e. d. bör också i sista hand avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet därför att ärendena äger samband med frågor om planläggning eller tillämpning av utomplansbestäraraelser eller rör den allmänna säkerheten eller på annat sätt är av betydelse för samhället.
168 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Av i huvudsak samma skäl anser jag att det också — med några smärre undantag som regleras i byggnadsstadgan — bör ankomraa på Kungl. Maj:t i statsrådet att i sista instans avgöra ärenden om dispens från legalt eller särskilt meddelat förbud mot nybyggnad, schaktning, trädfällning e. d. Enligt min mening bör Kungl. Maj:t i statsrådet pröva även ärenden om dispens enligt 86 eller 122 § byggnadslagen från nybyggnadsförbud till skydd för kulturhistorisk bebyggelse, fasta fornlämningar o. d. Härför talar främst det förhållandet att prövningen i dessa dispensärenden är likartad raed den prövning som äger rum i vissa ärenden hos Kungl. Maj:t i statsrådet angående dispens från stadsplan eller byggnadsplan. Jag vUl i detta sammanhang också nämna att jag längre fram kommer att förorda att ärenden angående dispens enligt 19 § naturvårdslagen från nybyggnadsförbud till skydd för landskapsbilden skall prövas av Kungl, Maj:l i statsrådet (se författningsförslag 80).
På grund av sambandet med planläggningsärendena bör Kungl. Maj:t i statsrådet också slutligt avgöra ärenden angående fördelning av kostnad för upprättande eller ändring av byggnadsplan. Eftersom i saraband med stadsplanläggning Kungl. Maj:t kan meddela förordnande ora skyldighet för markexploatör att utan ersättning avstå mark till gata m. ra., bör det också ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att avgöra besvär över länsstyrelses beslut om motsvarande förordnande i samband med byggnadsplanläggning.
Även besvär över länsstyrelses övriga beslut enligt byggnadslagen bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Ett undantag torde dock böra göras. I överensstämmelse med vad jag kommer att förorda när del gäller behörigheten att handlägga vissa föga långtgående dispensärenden enligt byggnadsstadgan (se författningsförslag 112) föreslår jag nämligen alt kammarrätt skaU pröva besvär över länsstyrelses beslut enligt 39 eller 106 § byggnadslagen angående medgivande att trappa, som skjuter över galulinjen, skall få kvarstå under viss tid eller tills vidare.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen i fråga om besvärsärenden enligt byggnadslagen har tagits in i ändringsförslaget.
40. Förslaget till lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag
Gällande rätt. Frågor om rätt tUl barnbidrag handläggs i första instans av barnavårdsnämnd (9 §). över barnavårdsnämnds beslut får anföras besvär hos länsslyrelsen (15 §). Besvären kan fullföljas hos socialstyrelsen, över socialstyrelsens utslag får klagan ej föras (16 §), Har någon obehörigen uppburit barnbidrag är han normalt återbetalningsskyldig. Socialstyrelsen kan emeUertid eftergiva återbetalningsskyldigheten när det i särskill fall finns anledning därtiU (12 §),
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att kammarrätt i
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 169
stället för socialstyrelsen skall pröva besvär över länsstyrelses beslut i ärenden om allmänna barnbidrag, Koinmittén erinrar ora all socialstyrelseutredningen i betänkandet om hälso- och socialvårdens centrala administration (SOU 1965: 49) har uttalat sig för en sådan inslansordning,
Komraittén föreslår vidare att man, för att vinna en enhetlig fullföljdsordning och överensstämmelse med beslämmelserna i lagen om bidragsförskott, skall flytta över beslutanderätten i återbetalningsärenden enligt 12 § lagen om allmänna barnbidrag från socialstyrelsen till länsstyrelserna, Fullföljdsreglerna bör därvid vara desamma som för övriga raål enligt bambidrags-lagen,
I överensstämraelse med vad som enligt 15 § andra stycket gäller ora verkställighet av barnavårdsnämnds beslut föreslår koramittén att också länsstyrelses och kammarrätts beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan, där ej annorlunda förordnas.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och länsstyrelsen i Kalmar lån. Länsstyrelsen uttalar sin tillfredsställelse med att den enligt förslaget får samma möjligheter som barnavårdsnämnd alt förordna om omedelbar verkställighet. Härigenom uppnås att ett felaktigt beslut eller en underlåtenhet från barnavårdsnämnds sida snabbt kan korrigeras med minsta möjliga tidsförlust för klaganden. Socialstyrelsen förklarar all bedömningen av frågan om återbetalning enligt 12 § lagen om allmänna barnbidrag är av rent social natur och anser därför att denna uppgifl även i fortsättningen bör ankomma på styrelsen.
Departementschefen. Jag ansluter mig till komraitténs förslag. Med hänsyn till att socialstyrelsens besvärsprövning i bambidragsfrågor flyttas till kammarrätten synes det mig naturligt all frågor om återbetalning av barnbidrag enligt 12 § i fortsättningen handläggs av länsstyrelsen och att besvär över länsstyrelsens beslul i sådan fråga prövas av kammarrätt.
41. Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott
Gällande rätt. Beslut rörande bidragsförskott meddelas i allmänhet av barnavårdsnämnd. Talan mot barnavårdsnämnds beslut föres genom besvär hos länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos Kungl. Maj:t (22 §), Enligt 2 § 2:o sjätte ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om bidragsförskott.
Departementschefen. Förslaget innebär att besvär över länsstyrelses beslut i ärende enligt lagen om bidragsförskott skall anföras hos kammarrätten. Undantag föreslås dock för klagan över beslut av länsstyrelse om gottgörelse av statsverket (20 §), Sådana mål bör, i överensstämmelse med vad jag längre fram föreslår beträffande stalsbidragsärenden i allmänhet, prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Förslaget överensstämmer med vad för-
6t—11564
170 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
valtningsdomstolskommiltén har föreslagit. Socialstyrelsen har rörande mål om återbetalning av bidragsförskott (13 §) och ora eftergift av återkrav (18 §) framfört synpunkler av samma slag som i fråga om motsvarande mål enligt lagen om allmänna barnbidrag. Anledning finns inte alt på denna punkt föreslå annan lösning än den som jag nyss förordade i fråga om barnbidragsmålen.
42. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse
Gällande rätt. Av de beslul som försäkringsinspeklionen fattar enligt lagen om försäkringsrörelse rör en del huvudsakligen försäkringstekniska frågor, medan andra är av övervägande bolagsrättslig karaktär. Besvär över inspektionens beslut angående anteckning i försäkringsregistret och angående föreläggande vid vite (289 §) prövas f. n. av regeringsrätten enligt 2 § 14:o sjätte ledet resp. 17:o nionde ledet regeringsrättslagen. Besvär över andra beslut av inspektionen enligt lagen om försäkringsrörelse avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bland de ärenden som f. n. avgörs i konselj märks besvär över beslut av inspektionen rörande utlysande av bolagsstämma i vissa faU (21, 117, 142, 183, 217, 237 och 286 §§), rörande förklaring att viss fråga eller visst beslul förfallit (304 § 4 mom., 308 § 2 mom., 309 och 311 §§) och rörande utseende av skiljeman (335 §). Fråga om tillstånd för annan än här i riket bosatt svensk medborgare alt vara styrelseledamot m. m. i försäkringsbolag (72, 81, 100, 142 och 237 §§) avgörs enligt lagen av Kungl. Maj:t eller myndighet sora Kungl. Maj:t förordnar. Beslutanderätten i dessa ärenden är delegerad till försäkringsinspektionen och besvär i ärendena prövas i konselj. Näranas bör vidare att om elt av försäkringsinspektionen gjort föreläggande mot försäkringsbolag inte blir åtlylt och det anmärkta förhåUandet inte på annal sätt undanröjs, Kungl. Maj:t kan förklara bolagets koncession förverkad.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén framhåUer alt kontrollen över försäkringsbolagen i första hand är av värde för försäkringstagarna men därutöver har stor betydelse för landels ekonomiska liv över huvud taget. Mol denna bakgrund och med hänsyn till utformningen av lagen om försäkringsrörelse talar enligt kommitténs uppfattning övervägande skäl för att besvär enligt lagen i allmänhet bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. I denna ordning bör enligt kommitténs mening — på motsvarande sätt som på banklagstiftningens område — avgöras även mål om föreläggande vid vite.
Kommittén går särskilt in på frågan om besvär över försäkringsinspektionens beslut i vissa fall rörande utlysande av bolagsstämma bör prövas av kammarrätt. Till förmån för en sådan lösning anses främst tala att vissa motsvarande beslut enligt lagen (1944: 705) om aktiebolag av kommittén hänförts till kammarrätts kompetensområde. Kommittén framhåller emellertid
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 171
att enligt lagen om försäkringsrörelse försäkringsinspeklionen kan utlysa bolagsstämma inte blott i fall som motsvarar dem då länsstyrelse kan utlysa bolagsstämma i aktiebolag ulan även i fall då försäkringsbolags styrelse inte efterkommit en av inspektionen framställd begäran om utfärdande av kaUelse lill extra stämma (286 §). Sislnämnda befogenhet för försäkringsinspektionen har motsvarighet för bankinspektionens del på banklagstiftningens område. Besvär över beslut av försäkringsinspektionen enligt 286 § lagen om försäkringsrörelse bör enligt kommitténs uppfattning — liksora besvär över motsvarande beslul av bankinspektionen rörande bankaktiebolag — prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i egenskap av högsta tiUsynsmyndighet på området. Vid sådant förhållande finns enligt komraitténs mening inte tiUräcklig anledning att till särbehandling i fuUföljdshänseende bryta ut övriga — i praktiken knappast förekoraraande — ärenden ora beslut av försäkringsinspektionen rörande utlysande av bolagsstämma. Kommittén föreslår således alt samtliga besvärsärenden rörande bolagsstämmas utlysande enligt lagen om försäkringsrörelse skall avgöras i konselj.
Däremot föreslår kommittén, i principiell överensslämmelse med nuvarande ordning, atl förvaltningsdomstol skall avgöra besvärsmål om anteckning i försäkringsregistret. Samtidigt föreslås den ändringen atl det skall tillkomma förvaltningsdomstol all pröva besvär över beslut av försäkrings-inspektionen om sådan förklaring som avses i 304 § 4 mom., 308 § 2 mom., 309 ocb 311 §§ lagen om försäkringsrörelse. Enligt kommitténs uppfattning är näraligen sistnämnda mål — liksom motsvarande mål enligt bl. a. lagen (1955: 183) om bankrörelse — nära besläktade med registreringsmålen och bör därför prövas i samma ordning. De raål som hänförs lill förvaltningsdomstols kompetensområde skall enligt kommitléns förslag i första hand prövas av kammarrätt.
över försäkringsinspekiionens beslul om utseende av skiljeman enligt 335 § lagen om försäkringsrörelse bör enligt kommitléns mening klagan inte få föras. Till stöd härför anförs att enligt lagen (1929: 145) om skUjemän talan inte får föras mot beslut av överexekutor om utseende av skUjeman.
Remissyttrandena. Den av förvaltningsdomstolskommittén föreslagna kompetensfördelningen i mål enligt lagen ora försäkringsrörelse tillstyrks av försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Departementschefen. På grund av den betydelse för landets ekonomiska liv som de svenska försäkringsbolagens verksamhet har synes det lämpUgt att besvärsärenden enligt lagen ora försäkringsrörelse i allmänhet prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Närmast till hands synes ligga att beträffande besvär över försäkringsinspektionens beslut enligt lagen följa samma riktlinjer i fråga om kompetensfördelningen som jag kommer alt förorda för besvärsmålen enligt lagen om bankrörelse. I enlighet härmed föreslår jag att kammarrätt blott skall avgöra dels besvär över försäkringsinspekiionens beslut om anteckning i försäkringsregistrel — som f. n. prövas av regerings-
172 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 dr 1971
rätten — dels de nu till konseljens prövning hörande besvärsmålen rörande förklaring att viss fråga eUer vissl beslul förfallit (304 § 4 mom., 308 § 2 mom., 309 och 311 §§). Samtliga övriga besvärsmål rörande försäkringsinspektionens beslul enligt lagen bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta bör gälla även målen om föreläggande vid vite vilka nu handläggs av regeringsrätten. I överensstämmelse med kommitténs förslag förordar jag atl talan inte skall få föras mot beslut av försäkringsinspeklionen rörande utseende av skiljeman enligt 335 § lagen om försäkringsrörelse. Besvär över beslul av annan än Kungl. Maj:t i ärende om tillstånd för den sora ej är här i riket bosatt svensk medborgare att vara styrelseledamot m. m. i svenskt försäkringsbolag bör i överensslämmelse raed nu gällande ordning prövas i konselj.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också vissa redaktionella jämkningar.
43. Förslaget till lag om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för uHändsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket
GäUande rätt. Med stöd av 2 § 17:o nionde ledet regeringsrättslagen avgör f. n. regeringsrätten besvär över försäkringsinspektionens beslut om föreläggande vid vite enligt 25 § lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt atl driva försäkringsrörelse här i riket, övriga besvärsärenden enligt sistnämnda lag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Med hänsyn till försäkringsväsendets betydelse för landels ekonomiska liv och utformningen av lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket föreslår kommittén att besvär över samtliga försäkringsinspektionens beslut enligt lagen — även besluten om föreläggande vid vite — skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Förslaget tillstyrks av försäkringsinspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Departementschefen. I linje med vad jag har föreslagit beträffande besvärsärenden rörande svenska försäkringsbolag förordar jag att det skall ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva samtliga ärenden som rör besvär över försäkringsinspektionens beslut enligt den nu behandlade lagen. Bestämmelse härom har tagits in i ändringsförslaget.
44 och 45. Förslagen till lag om ändring i lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om Inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m. och tm lag om ändring i lagen (1959:118) om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring
Gällande rätt. Enligt 15 § lagen med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m. kan försäkringsinspektionen i visst fall före-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 173
lägga vite. Vitesföreläggande kan också meddelas med stöd av 24 § lagen om krigsansvarighel för liv- öch invaliditetsförsäkring. På grund av föreskrifterna i 2 § 17:o nionde ledet regeringsrättslagen prövas f. n. besvär över sådana beslut av försäkringsinspektionen av regeringsrätten. Besvär över andra beslut av inspektionen enligt nyssnämnda två lagar avgörs av Kungl, Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén föreslår att saratliga besvärsärenden enligt nu ifrågavarande två lagar skall handläggas av Kungl, Maj:t i slatsrådet. Förslaget tillstyrks av försäkrings-inspektionen och Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Departementschefen. Jag anser liksom kommittén atl samtliga besvärsärenden enligt de nu behandlade lagarna — även ärendena rörande föreläggande vid vite — bör avgöras av Kungl, Maj:l i statsrådet. En sådan ordning ligger helt i linje med vad jag har förordat i fråga om andra besvärsärenden rörande försäkringsväsendet. Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändringsförslagen,
46, Förslaget tUl lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949:1)
Gällande rätt. Med stöd av 2 § 16:o tredje ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvär över arbetarskyddsstyrelsens beslut rörande förbud, föreläggande eller föreskrift enligt 53—59 §§ arbetarskyddslagen. Besvär över annat beslut av arhetarskyddsstyrelsen enligt sistnämnda lag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår endasl den ändringen beträffande kompetensfördelningen i fråga om besvär över arbetarskyddsstyrelsens beslut enligt arbetarskyddslagen att målen rörande förbud, föreläggande eller föreskrift enligt 53—59 §§ skall prövas av kammarrätt.
Remissyttrandena. Komraitténs förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av bl, a. arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen och sjöfarlsstyrelsen.
Departementschefen. I likhet med förvaltningsdomstolskommittén föreslår jag alt besvärsmålen rörande förbud, föreläggande eller föreskrift enligt 53—59 §§ arbetarskyddslagen skall handläggas av kammarrätt och att besvär över andra beslut av arbetarskyddsstyrelsen enligt samma lag skall avgöras av Kungl, Maj:t i statsrådet. Bestämmelser om kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
47. Förslaget tUl lag om ändring i skogsförläggningslagen (1963: 246)
GäUande rätt. Skogsförläggningslagen innehåller bestämmelser om tillfälliga bostäder åt arbetstagare och stall åt hästar vid arbete inom skogsbruket och vid flottnings-, flottläggnings-, flottledsbyggnads- och vägarbete.
174 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Lagen utgör en komplettering av arbetarskyddslagen och är till stor del uppbyggd på samma sätt sora denna lag.
Talan mot arbetarskyddsstyrelsens beslut enligt skogsförläggningslagen torde prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anför atl besvärsmål om förbud eller föreläggande enligt 13, 14, 15 eller 17 § skogsförläggningslagen är likartade med sådana mål enligt arbetarskyddslagen sora enligt kommitténs förslag skall handläggas av administrativ domstol. Kommittén föreslår därför att nämnda mål enligt skogsförläggningslagen skall prövas av kammarrätt. Besvär över annat beslut av arhetarskyddsstyrelsen enligt lagen bör enligt kommitténs mening avgöras av Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av arbetarskyddsstyrelsen och medicinalstyrelsen.
Departementschefen, övervägande skäl talar för alt i besvärsärenden enligt skogsförläggningslagen kompetensfördelningen bör vara densamma som i motsvarande ärenden enligt arbetarskyddslagen. Bestämmelser om den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen, som överensstämmer med kommitténs förslag, har tagits in i ändringsförslaget.
48. Förslagel till lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949:174)
Gällande rätl. Enligt kyrkomötesförordningen bildar i regel varje stift en valkrets vid val av lekraannaombud till kyrkomöte. Lekmannaombuden och suppleanter för dem väljs av elektorer (6 §). För val av elektorer indelas varje valkrets i distrikt på sätt domkapitlet enligt angivna normer bestämmer (7 § 1 mom.). Besvär över domkapitels beslut i detta ämne torde f. n. prövas av Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Beträffande klagan över val lill ombud vid kyrkomöte föreskrivs nu att klagan fullföljs hos Kungl, Maj:t genom besvär, sora inom tre veckor efter valet skall ha inkommit lill justitiedepartementet för att skyndsamt föredragas och avgöras i Kungl. Maj:ls regeringsrätt (10 §).
Förvaltningsdomstolskonunittén och remissyttrandena. Kommittén föreslår att besvär över dorakapitels beslut i nyssnäranda dislriktsindelnings-mål skall prövas av regeringsrätten. Såsom tidigare nämnis föreslår kommittén vidare, att regeringsrätten fortfarande skall vara enda besvärsinstans vid klagan över val till ombud vid kyrkomöte. Kammarkollegiet samt domkapitlen och stiftsnåmnderna i Uppsala och Linköping förklarar att de inte har något att erinra mot dessa förslag av kommittén.
Departementschefen. Såsom delvis framgår av det föregående ansluter jag mig till kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen och instansordningen i dessa mål. Bestämmelser i äranet har tagits in i lagförslaget. I enlighet med vad jag har anfört i den inledande kommentaren till
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 175
författningsförslagen föreslår jag alt i 10 § kyrkomölesförordningen anges att klagan skall föras hos regeringsrätten.
I ett senare sararaanhang kommer att föreslås all från kyrkomötet inhämtas yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner förslaget till lag om ändring i kyrkomötesförordningen.
49. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap
Gällande rätt. Enligt 2 § 15:o första ledet regeringsrätlslagen ankommer det på regeringsrällen alt avgöra besvärsmål om länsstyrelses beslut på grund av lagen om svenskt medborgarskap. Besvär över statens invandrarverks beslut enligt medborgarskapslagen prövas av Kungl, Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén föreslår att besvär över länsstyrelses beslut enligt medborgarskapslagen skall prövas av kammarrätt. Socialstyrelsen tillstyrker förslaget under förutsättning alt kamraarrätlen vid målens prövning får den av styrelsen föreslagna sammansättningen. Lånsstyrelsen i Jämtlands lån ifrågasätter om inte dessa mål bör avgöras i konselj.
Departementschefen. Besvärsprövningen vid talan mot länsstyrelses beslut enligt lagen om svenskt medborgarskap har rent rättslig karaktär. Jag tillstyrker därför atl dessa besvärsmål handläggs av kammarrätt. Besvär över statens invandrarverks beslut i medborgarskapsärenden bör även framdeles prövas av Kungl, Maj:t i statsrådet. Bestäraraelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
50. Förslaget tUI lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar
Gällande rätt. Enligt 2 § 14:o sjätte ledet regeringsrättslagen prövar regeringsrätten besvärsmål om anteckning i föreningsregister, övriga besvärsärenden enligt lagen ora ekonomiska föreningar avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Bland de ärenden som f, n, avgörs i konselj märks besvär över länsstyrelses beslut rörande medgivande enligt 14 eller 16 a §, rörande utseende eller entledigande av revisor (47, 48 och 80 §§), rörande revisors rätt att anlita medhjälpare (49, 80 och 81 §§), rörande utlysande av föreningsstämma (59 och 82 §§) samt rörande förklaring att fråga om fusion förfaUit (103 § 2 mom.). Fråga om tillstånd för annan än här i landet bosatt svensk medborgare att vara styrelseledamot m. m. i ekonoraisk förening (22, 29, 46 och 76 §§) avgörs enligt lagen av Kungl. Maj:t eller myndighet som
176 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Kungl. Maj:t förordnar. Beslutanderätten i dessa ärenden har genom kungörelsen (1969:228) om prövning av vissa ärenden rörande aktiebolag och ekonomiska föreningar överlämnats till kommerskoUegium och besvär i ärendena avgörs i konselj.
Förvaltningsdomslolskommittén. Kommittén föreslår alt administrativ domstol skall pröva besvär över länsstyrelses beslut inte blott rörande anteckning i föreningsregister ulan även i elt flertal andra ärenden enligt lagen om ekonomiska föreningar, nämligen ärenden rörande medgivande enligt 14 §, rörande utseende eller entledigande av revisor, rörande revisors rätt atl anlita medhjälpare, rörande utlysande av föreningsstämma samt rörande förklaring som avses i 103 § 2 mom. Samtliga dessa mål skall enligt kommitténs förslag avgöras av kammarrätt. Belräffande frågor om tillstånd för annan än här i landet bosatt svensk medborgare att vara styrelseledamot m. m. i ekonomisk förening föreslår komraittén att förekommande besvär fortfarande skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter och Sveriges advokatsamfund.
Departementschefen. I överensstämraelse med komraitténs förslag och med vad jag har förordat beträffande besvärsmål enligt lagen (1944: 705) om aktiebolag föreslår jag all besvärsmål rörande tillämpningen av lagen om ekonomiska föreningar i allmänhet skall prövas av kammarrätt. Härför talar målens rättsliga karaktär. Jag ansluler mig också till kommitténs förslag att besvärsärenden rörande rätt för annan än här i landet bosatt svensk medborgare att vara styrelseledamot m. m. i ekonomisk förening skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Även detla ställningstagande överensstämmer med vad jag har förordat för aktiebolagsärendenas del. Det rör sig här om ärenden i vilka enligt lagen Kungl. Maj:t kan välja mellan alt besluta själv eller att överlämna beslutanderätten till annan myndighet.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också vissa ändringar av redaktionell natur saml en bestämmelse varigenom besvärsliden i mål om förenings avförande ur föreningsregistret enligt 74 § blir densamma som besvärstiden i övriga mål om anteckning i föreningsregistrel.
51. Förslaget till lag om ändring i lagen (1948:218) om sambruksföreningar
GäUande rätt. Med stöd av 2 § 14:o sjätte ledet regeringsrätlslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om anteckning i del av lantbruksstyrelsen förda registret för sambruksföreningar, övriga besvärsärenden enligt lagen om sambruksföreningar prövas av Kungl. Maj:l i slatsrådet.
Bland de ärenden som f. n. avgörs i konselj märks besvär över lantbruks-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 177
styrelsens beslut rörande prövning av val av revisor (35 och 54 §§), rörande utfärdande av instruktion med föreskrifter om revisionsuppdrags fullgörande (36 och 54 §§), rörande utlysande av föreningssammanträde (43 och 54 §§) samt rörande medgivande att sambruksförenings verksamhet får fortsättas fastän antalet föreningsmedlemmar har sjunkit under fem eller det lägre antal sora Kungl. Maj:t kan ha medgivit (51 §, jämförd med 4 §). I några ärenden tillkommer enligt lagen rätten att fatta beslut Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, lanlbruksslyrelsen. Detta gäller ärenden om tillstånd dels att såsom sambruksförening registrera förening vilken har till ändamål att bedriva föreningsjordbruk på annan arrenderad fastighet än sådan sora arrenderats av kronan (1 §), dels att till raedlem anla annan än svensk medborgare som är kunnig i jordbruk eller äger annan för verksamheten behövlig yrkeskunskap (4 §). Fråga om tillstånd för annan än här i landet bosalt svensk medborgare alt vara likvidalor i sambruksförening prövas enligt lagen av Kungl. Maj :t eller myndighei som Kungl. Maj :t förordnar (54 §, jämförd med 76 § lagen om ekonomiska föreningar). Bestäraraelse om besvär över beslut av lantbruksstyrelsen att vägra registrering saknas i lagen om sambruksföreningar men finns i 5 § kungörelsen (1948:219) om registrering av sambruksföreningar.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår atl flertalet besvärsärenden rörande sambruksföreningar skall avgöras av kammarrätt. Undantag görs bara för ärenden om utfärdande av instruktion med föreskrifter för revisionsuppdrags fullgörande och sådana ärenden i vilka enligt lagen om sambruksföreningar beslutanderätten i första hand ligger hos Kungl. Maj:t men Kungl. Maj:t har begagnat en i lagen given möjlighel att överlåta prövningen till underordnad myndighei. I sislnämnda två typer av ärenden skall enligt kommitléns förslag prövningen av anförda besvär ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter ocb Sveriges advokatsamfund. Lantbruksstyrelsen omtalar all endasl två sambruksföreningar f. n. är i funktion och alt Kungl. Maj:t inte har begagnat möjligheten att till lanlbruksslyrelsen delegera beslutanderätten enligt 1 och 4 §§ lagen om sambruksföreningar. Enligt styrelsens mening överväger den rättsliga prövningen i ärenden enhgt nämnda lagrum. Vad angår besvärsärenden enligt 51 § ifrågasätter styrelsen om inte prövningen får ske mera från jordbruksekonomiska än rättsliga synpunkter. Enligt styrelsens uppfattning har kommittén knappast förebragt tillräckliga skäl för att nu gällande besvärsordning bör överges.
Departementschefen. Vid fördelningen av beslutanderätten i besvärsärenden rörande sambruksföreningar torde samma principer böra följas som vid kompetensfördelningen i fråga om ärenden enligt lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar och lagen (1938: 96) ora understödsföreningar. I enlighet härmed föreslår jag att flertalet besvärsärenden rörande sambruksföreningar
178 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
skall prövas av kammarrätt och att bara i några typer av ärenden angående sådana föreningar besvärsprövningen skall ankomma på Kungl, Maj :t i statsrådet. Utnyttjar Kungl, Maj :t den i lagen om sambruksföreningar givna möjligheten att till underordnad myndighet delegera beslutanderätten enligt 1 eller 4 § eller 54 §, jämförd med 76 § lagen om ekonomiska föreningar, bör besvär över den underordnade myndighetens beslut avgöras i konselj. Vidare torde i överensstämmelse med kommitténs förslag Kungl. Maj:t i statsrådet böra pröva besvär över lantbruksstyrelsens utfärdande av instruktion för revisor. Dessutom förordar jag att Kungl. Maj:t i statsrådet skall handlägga besvär över lantbruksstyrelsens beslut enligt 51 § lagen om sambruksföreningar rörande medgivande för sådan förening alt fortsätta verksamhelen faslän antalet föreningsmedlemmar har sjunkit under det föreskrivna. Denna ordning synes vara den lämpligaste därför atl det enligt 4 § ankommer på Kungl. Maj:t att pröva huruvida sambruksförening skall kunna vinna registrering ehuru den har blott tre eller fyra medlemmar.
Bestämraelser om den av mig förordade kompetensfördelningen i fråga om mål enligt lagen om sambruksföreningar har tagits in i ändringsförslaget. Rörande kammarrätts behörighet att avgöra besvär över lantbruksstyrelsens beslut att vägra registrering torde bestämmelse böra meddelas i ell senare sammanhang.
52. Förslaget till lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951: 680)
Gällande rätt. Religionsfrihetslagen innehåUer bl. a. bestämmelser ora medlemskap i svenska kyrkan. Enligt lagen tillkommer det i allmänhet pastor att handlägga frågor om sådant medlemskap. Kungl. Maj:t kan uppdra åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i främmande stat alt handlägga fråga som enligt lagen ankommer på pastor (14 §), Besvärsmål om beslul eller åtgärd rörande medlemskap i svenska kyrkan prövas av regeringsrätten med stöd av 2 § 15 :o andra ledet regeringsrättslagen.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén föreslår alt mål om tillämpning av religionsfrihetslagen skall avgöras av kammarrätt. Domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala och Linköping förklarar att de inte har något att erinra mot förslaget.
Departementschefen. Jag ansluter mig tUl kommitténs förslag om behörighet för kammarrätt alt handlägga mål rörande tillämpning av religionsfrihetslagen. Vad angår fullföljdsordningen i fråga om pastors beslut eller åtgärd enligt lagen behövs ingen lagändring. Den nuvarande hänvisningen i 15 § lill bestämmelserna om klagan i fråga rörande kyrkobokföring är tillräcklig. Beträffande beslut eller åtgärd av sådan ämbetsman som avses i 14 § torde en besvärsbestämmelse böra införas i lagen. Föreskrift i ämnet har tagits in i ändringsförslaget. Lagändringen torde inte vara av den natur att kyrkomötets samtycke behöver inhämtas.
Kungl Maj:ts proposition nr 30 är 1971 179
53. Förslaget tUl lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280)
Gällande rätt. Enligt 2 § 14: o tolfte ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten alt avgöra besvärsmål om förbud för näringsidkare att vidare driva handel med eller i sin rörelse använda förnödenhet, beträffande vilken reglering genomförts med stöd av 2 § aUmänna ransoneringslagen, eller om vägrad återkallelse av sådant förbud (36 och 37 §§). Med stöd av 2 § 17: o nionde ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten vidare besvärsmål enligt allmänna ransoneringslagen om föreläggande vid vite och uldömande av vite (23 §). övriga besvärsärenden enligt sistnämnda lag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Koraraittén föreslår att de besvärsmål enligt allmänna ransoneringslagen, som nu avgörs av regeringsrätten, skall prövas av kammarrätt. Vidare föreslår kommittén att raål ora återkallelse av ransoneringsbevis (16 §) skall prövas av kammarrätt, eftersom dessa mål rör en rättsfråga och kan vara av slor betydelse för den enskilde. Något behov av alt förbehålla Kungl. Maj:t i slatsrådet prövningen av dessa mål anses inte föreligga, övriga besvärsärenden enligt lagen bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen avgöras i konselj. Komraitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter.
Departementschefen. Jag ansluler mig till kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen i fråga ora besvärsmål enligt allmänna ransoneringslagen. Bestämmelser ora vilka raål som skall handläggas av kammarrätt har lagils in i ändringsförslaget.
54. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård
Departementschefen. Enligi 2 § 17 :o andra ledet regeringsrättslagen ankomraer det på regeringsrätten att avgöra besvärsmål enligt lagen om nykterhetsvård. I överensstämmelse med förvaltningsdomstolskommitténs förslag förordar jag att besvär över socialstyrelsens beslut av generell natur enligt lagen om nyklerhelsvård skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet och att i övrigt talan mot samtliga överklagbara beslut enligt lagen, vilka meddelats av länsstyrelse eller socialstyrelsen och belräffande vilka någon besvärsberätligad kan finnas, skall prövas av kammarrätt. Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
55 och 56. Förslagen tUl lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse och till lag om ändring i lagen (1055: 416) om sparbanker
Gällande rätt. Enligt såväl lagen om bankrörelse som lagen om sparbanker är bankinspektionen på en gång registreringsmyndighet och tillsyns-
180 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
m3Tidighet. Med stöd av 2 § 14:o sjätte och fjortonde leden regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om anteckning i bankregistret och sparbanksregistret samt besvärsmål om andra beslut av regislreringsmyndigheten för bankaktiebolag och sparbanker i ärenden rörande sådana företag. Besvär över tillsynsmyndighelens beslul enligt lagen ora bankrörelse och lagen om sparbanker bandläggs av Kungl. Maj:t i slatsrådet. Enligt en undantagsbestämmelse i 2 § 17:o nionde ledet regeringsrätlslagen gäller detta även i fråga om klagan över tUlsynsmyndighetens beslul om föreläggande vid vite.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Komraittén föreslår ingen annan ändring beträffande kompetensfördelningen i mål om bankaktiebolag och sparbanker än att de mål som nu avgörs av regeringsrätten skaU i försia hand prövas av kammarrätt. Förslaget tillstyrks av bankinspektionen och Svenska bankföreningen.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitléns förslag atl besvär över beslut av registreringsmyndigheten för bankaktiebolag och sparbanker skall handläggas av kararaarrätt. När det gäller besvär över sådana beslut enligt lagen om bankrörelse och lagen om sparbanker som ankommer på tillsynsmyndigheten synes det ändamålsenligt att i enlighet med kommitténs förslag besvärsprövningen ligger kvar hos Kungl. Maj:t i slatsrådet. Härför talar bl. a. det förhållandet att dessa besvärsärenden i allmänhet är av bankteknisk natur eller rör lämplighets- och ändamålsenlighetsfrågor samt att avgörandena i en del fall kan få karaktären av ekonomisk politik. Prövningen i konselj bör omfatta även ärenden om föreläggande vid vite.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslagen.
57. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen
GäUande rätt. I jordbrukskasserörelsen ingår dels jordbrukels kreditkassor, vilka utgörs av jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit, dels en riksorganisation. Kreditkassorna och riksorganisationen skall registreras som ekonomiska föreningar. Lagbestämmelserna ora ekonomiska föreningar äger motsvarande tillämpning i fråga om kredilkassorna och riksorganisationen, om inte annat följer av lagen om jordbrukskasserörelsen (1 §). Jordbrukskasserörelsen står under tiUsyn av bankinspektionen. Efter lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1969, registreras kreditkassorna och riksorganisationen inte hos länsstyrelserna utan hos tillsynsmyndigheten och prövar tillsynsmyndigheten ärenden om stadfäslelse av jordbrukskassas stadgar och om godkännande av sådan kassa. I fråga om tillsynsmyndighetens befattning med jordbrukskasserörelsen gäller i stort sett
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 181
vad som är föreskrivet om länsstyrelse såvitt avser ekonomiska föreningar (5 och 7 §§).
Med stöd av 2 § 14: o sjätte ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrällen besvärsmål om anteckning i bankinspektionens föreningsregisler för jordbrukskasserörelsen, övriga besvärsärenden angående jordbrukskasserörelsen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt en undantagsbestämmelse i 2 § 17:o nionde ledet regeringsrätlslagen gäUer delta även i fråga om klagan över tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande vid vite.
Förvaltningsdomstolskommittén. Då komraittén lade fram sitt betänkande tillkom del länsstyrelserna att fatta vissa beslut rörande jordbrukskasserörelsen med stöd av jordbrukskasserörelselagens hänvisning till lagen om ekonomiska föreningar. I denna lag föreslagen kompetensfördelning skulle därför i dessa delar gälla även jordbrukskasserörelsen. Såvitt angår övriga ärenden föreslår komraittén att besvär över tillsynsmyndighetens och länsstyrelses beslut enligt lagen om jordbrukskasserörelsen skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta gäller även överklaganden av tillsynsmyndighetens beslul om föreläggande vid vite.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av bankinspektionen och Svenska bankföreningen.
Departementschefen. Genom lagändringar år 1968 åstadkoms en samordning av rörelsereglerna för affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor så att dessa bankinstitut får rätt atl på likartade villkor driva aUa inom bankväsendet förekommande rörelsegrenar. Samtidigt överfördes vissa uppgifter beträffande jordbrukskasserörelsen från länsstyrelserna till bankinspektionen. Mot denna bakgrund synes övervägande skäl tala för att kompetensfördelningen i fråga om besvärsärenden angående jordbrukskasserörelsen bör följa samma huvudlinjer sora jag har förordat i fråga om besvärsärendena enligt lagen om bankrörelse och lagen om sparbanker.
I enlighet härmed föreslår jag att i 82 § lagen om jordbrukskasserörelsen föreskrivs att talan mot tillsynsmyndighetens beslul, varigenom registrering vägrats, skall föras hos kammarrätt och att i samma ordning talan skall föras mot beslut om sådan förklaring som avses i 103 § 2 mom. lagen om ekonomiska föreningar. Beträffande samtliga övriga beslut, som tillsynsmyndigheten meddelar med stöd av lagen om jordbrukskasserörelsen, bör gälla att anförda besvär skall prövas av Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Behövliga bestämmelser om kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
58. Förslaget tUl lag om ändrmg i lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag
Departementschefen. Förekommande besvärsärenden enligt lagen om kreditaktiebolag avgörs f. n. av Kungl. Maj:t i statsrådet. På grund av en undantagsbestämmelse i 2 § 17:o nionde ledet regeringsrättslagen gäller
182 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
detta också beträffande besvär över tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande vid vite. I överensstämmelse med förvaltningsdomstolskommitténs förslag förordar jag att nuvarande besvärsordning behålls. För att lagen om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål inte skall bli tilllämplig på mål om vitesförelägganden enligt lagen ora kreditakiiebolag har det varit nödvändigt att förklara att målen skall prövas i statsrådet.
69. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp
Departementschefen. Förslaget innebär inte någon ändring i gällande kompetensfördelning mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domstol. Någon ändring har heller inte förordats vare sig av förvaltningsdomstolskommittén eller av remissinstanserna.
Ändringen i 58 § har tillkommit för att förhindra atl samma fråga prövas av mer än en kammarrätt i faU då mål om ersättning av kommun behandlats av två eller flera länsstyrelser och besvär anförts över mer än en länsstyrelses beslut,
I överensstämraelse med vad jag tidigare har anfört bör möjlighet öppnas att anföra besvär över kammarrätts beslul hos regeringsrätten, Klago-förbudet i 60 § har därför utgått.
60. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1961: 332) om handräckning
vid taxeringsrevision
Departementschefen. Beslut om handräckning enligt lagen meddelas av länsstyrelsen. Enligt 8 § får talan mot länsstyrelses beslut om handräckning samt om undantagande från taxeringsrevision av handling, som omhänder-tages vid förrättningen, föras hos Kungl, Maj:t, Sådana besvärsmål lorde prövas av regeringsrätten med stöd av 2 § 18:o regeringsrätlslagen.
Förslaget innebär, i överensstämmelse med vad förvaltningsdomstolskommittén har förordat, alt besvär över länsstyrelses beslul enligi förordningen skall anföras hos kammarrätt.
61. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna
sammankomster
Gällande rätt. Lagen om allmänna sammankomster äger tillämpning på allmän sammankomst som hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet eller som är att hänföra till föreläsning eller föredrag för undervisning eller meddelande av allmän eller medborgerlig bildning eller till religionsövning. Bestämmelserna gäller även om vid sammankomsten förekommer mindre inslag som avser under-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 183
hållning eller förströelse (1 §). För hållande av allmän sammankomst krävs i viss utsträckning tillstånd av eller anmälan till polismyndigheten. Vid prövning huruvida tillstånd bör meddelas skall beaktas vikten ur allraän synpunkt av att församlingsfriheten upprätthålls. Befrielse från anmälningsskyldighet kan medges anordnare beträffande sammankomster av visst slag (3 och 4 §§), Anordnare av allmän sammankomst skall rätta sig efter de föreskrifter som polismyndigheten meddelar i fråga om ordning och säkerhel (7 §). Under vissa förutsättningar kan polismyndighet inställa eller upplösa allmän sammankomst eller förbjuda förnyande av sådan sammankomst (10 och 11 §§). Beträffande innehållet i övrigi i lagen om allmänna sammankomster skall här nämnas att länsstyrelsen efter Kungl. Maj:ls bemyndigande kan förordna att allmän sammankomst inte får hållas inom länet eller del av länel, ora en sådan inskränkning är påkallad med hänsyn lill farsot eller krig ra, ra, (2 §), Länsstyrelsen kan vidare förordna ora utvidgning av tillärapningsorarådel för regeln om anmälan till polismyndighet rörande allraän sararaankorast (4 §), Tillträde till allraän sammankomst får inte vägras polischefen i orten eller annan som företräder polismyndigheten. Polismyndigheten kan föreskriva att även den som utses därtUI av annan myndighet skall ha rätt att närvara vid allmän sararaankorast (9 §). Vid allmän sararaankorast, som ej utgör led i undervisningen vid högre läroanstalt, får hypnotiska eller därmed likartade experiment förekomma endast om socialstyrelsen funnit det kunna ske utan våda (12§).
Med stöd av 2 § 16:o första ledet regeringsrättslagen torde regeringsrätten vara behörig att avgöra besvärsmål rörande socialstyrelsens medgivande till hypnotiska eller därmed likartade experiment. Besvär över andra beslut enligt lagen om allmänna saramankoraster prövas av Kungl. Maj:l i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Vid kompetensfördelningen av målen rörande aUmänna sammankomster bör enligt kommitténs mening i första hand liUses att så starka garantier sora möjligt erhålls för att församlingsfriheten inte kränks. Intresset härav är så starkt att det synes klart överväga det intresse som i och för sig finns av en enhetlig handläggning av, å ena sidan, ärenden enligt allraänna ordningsstadgan (1956: 617) — vUka enligt kommitléns förslag i allmänhet skall prövas av Kungl. Maj:t i slatsrådet — och, å andra sidan, raotsvarande ärenden enligt lagen om allmänna sammankomster. Kommittén föreslår därför att det skall tillkomma kammarrätt att pröva mål om tillstånd alt anordna allmän sammankomst, mål om befrielse från anmälningsskyldighet belräffande sådan sammankomst samt mål som kan uppkomma på grund av bestämmelserna i 7, 10 och 11 §§ lagen ora allraänna sammankomster, övriga besvärsärenden enligt lagen, däribland besvär över socialstyrelsens beslut i anledning av ansökan om medgivande till hypnotiska eller därraed likartade experiment, bör
184 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 är 1971
däremot enligt kommitténs mening prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter. Rikspolisstyrelsen förordar däremot all besvärsärendena enligt lagen om allmänna sammankomster prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Såsom skäl härför anförs främst att ärendena inrymmer högsl belydande inslag av ordnings- och säkerhetsfrågor samt atl dessa inslag under den senasie tiden har blivit alltmer dominerande. Vidare åberopas fördelen av en enhetlig fullföljdsordning för dessa ärenden och ärendena enligt allmänna ordningsstadgan. Även länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län anser att ärendena enligt lagen om allmänna sammankomster bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Lagen om allmänna sammankomster innehåUer föreskrifter om de begränsningar i församlingsfriheten, som betingas av hänsyn till allmän ordning och säkerhel. Efiersom det yttersta ansvaret för upprällhållande av allmän ordning och säkerhet ankommer på Kungl. Maj:t, anser jag att besvär över länsslyrelsens beslut rörande tillämpningen av denna lag bör prövas av Kungl. Maj:l i statsrådet. Vad angår besvär över socialstyrelsens beslut om medgivande till hypnotiska eller likartade experiment synes ärendena vara av den karaktären att prövningen i sista instans lämpligen bör ligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelse om atl Kungl. Maj:t i statsrådet skall pröva samtliga besvärsärenden enligt lagen om allmänna sararaankomster har tagils in i ändringsförslaget. Lagförslagel innehåller också vissa redaktionella ändringar.
62. Förslaget till lag om ändring i strålskyddslagen (1958:110)
Gällande rätt. Med stöd av 2 § 16:o fjärde ledet regeringsrätlslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om beslul i särskilda fall rörande tillstånd, förbud, föreläggande eller föreskrifter enligt slrålskyddslagen, om inte beslutet rör fråga som avses i 5 § tredje stycket (föreskrifter i anslutning till tillstånd enligt atomenergilagen, 1956: 306) eller 12 § första stycket (dispens från krav på viss ålder och visst hälsotillstånd för den som används till radiologiskt arbete). Sistnämnda frågor och övriga besvär över strålskyddsmyndighetens beslut enligt strålskyddslagen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår endast den sakliga ändringen beträffande kompetensfördelningen i fråga om besvär över strålskyddsmyndighetens beslut enligt strålskyddslagen att de mål som nu avgörs av regeringsrätten skall prövas av kammarrätt. Enligt kommitténs förslag skall föreskrifter om kompetensfördelningen tas in i strålskyddslagen. I anslutning härtill föreslår kommittén, för vinnande av överensstämmelse med terminologin i lagen i övrigt, att beskrivningen av de mål
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 185
enligt strålskyddslagen som skall handläggas av kammarrätt görs utförligare än den nuvarande målbeskrivningen i regeringsrättslagen.
Renussyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av medicinalstyrelsen och statens strålskyddsinstitut.
Departementschefen. I enlighel med kommitténs förslag förordar jag att talan mot beslul för särskilt fall av slrålskyddsmyndighelen rörande tillstånd, godkännande, medgivande, villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller vitesföreläggande enligt strålskyddslagen skall föras hos kammarrätten, om inte beslutet rör fråga som avses i 5 § Iredje stycket eller 12 § första stycket. I sislnämnda fall liksom i övrigt bör besvär över strålskyddsmyndighetens beslut enligt lagen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Bestämmelser om den av mig föreslagna kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Ändringen i 29 § sista stycket betingas av att kammarrätt inte utgör högsta instans.
63. Förslaget till lag om ändring i lagen (1926:1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den O maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena
Gällande rätt. Enligt 1926 års lag skall finnas en gränsrenvakt, som utses av länsstyrelsen. Om denne får kännedom om att finska renar olovligen uppehåller sig i Sverige, skall han vidta vissa i 1 § angivna åtgärder. För renarnas uppehåll här i riket skall utgå dels betesavgifl (4 §), dels ersättning för utgifter. Under vissa förhållanden skall viss procent av renarnas värde anses förbruten (6 §). Länsstyrelsen skall fastställa den betesavgift och ersättning, sora skall utgå, samt det belopp, som skall anses förbrutet (8 §). Länsstyrelsen kan besluta att särskild avgift skall utgå om renarna avhämtas utan att vissa i 3 § angivna föreskrifter har iakttagits (10 §). Då länsstyrelsen till myndighet i Finland förskottsvis av allmänna medel utbetalat belopp, som svensk renägare eller annan är pliktig att erlägga, skall beloppet indrivas hos denne genora länsstyrelsens försorg (16 § första stycket). Enligt 16 § andra stycket kan länsstyrelsen i vissa fall av billighetsskäl besluta, att beloppet helt eller delvis skall stanna å statskassan.
Besvär över länsstyrelses beslut enligt 1926 års lag torde f. n. prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att besvär över länsstyrelses beslut enligt 8, 10 eller 16 § skall prövas av kammarrätt. övriga besvärsmål bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen avgöras i konselj.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag. Bestämmelser om kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
186 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
64. Förslaget UU lag om ändring i civUförsvarslagen (1960: 74)
Gällande rätt. Civilförsvarslagen innehåller bl, a. bestämmelser om eivilförsvarsplikl (11—21 §§), om anordnande av skyddsrum (22—33 §§), om kommuners och fastighetsägares skyldigheter (40—67 §§) saml om förfoganderätt för civilförsvarets behov (68—76 §§),
Enligt 44 och 45 §§ äger kommun, som tillhandahåller lokaler för civilförsvarets räkning eller personal för uppgifter, som inte rör det egna civilförsvarsområdet, erhålla skälig ersättning av statsmedel. Ersättningsfrågor enligt 44 § kan komma att handläggas av länsstyrelsen. Ersättning enligt 45 § bestäms av länsstyrelsen. Besvär över länsstyrelsens beslut om ersättning enligt nu nämnda paragrafer skaU med stöd av 2 § 4:o andra ledet regeringsrättslagen prövas av regeringsrätten.
Enligt 42 § äger kommun erhålla statsbidrag för viss del av i paragrafen närmare angivna kostnader för anordnande av skyddsrum. Statsbidraget fastställs av länsslyrelsen. Besvär över sådant beslut prövas av regeringsrätten med stöd av 2 § 4:o tredje ledet regeringsrättslagen.
Enligt 2 § 16:o första ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om meddelande i särskilda fall av lillslånd, förbud eller föreläggande enligt författningar och föreskrifter rörande civilförsvaret i vad angår inrättandet av enskilda skyddsrum. Sådana mål kan uppkomma på grund av föreskrifterna i 30 § (länsstyrelsen kan meddela undanlag från beslämmelserna om normalskyddsrum), 31 § (länsstyrelsen kan medge undantag frän gällande byggnadsbeslämmelser), 32 § (civilförsvarschefen eller länsslyrelsen kan förordna att öppning skall upptas meUan olika delar av bebyggelse, s.k. källarmursgenombrolt), 33 § (länsstyrelses godkännande av byggnadsföretag skall inhämtas i vissa fall) och 55 § (förordnande av länsslyrelsen om gemensamt skyddsrum för flera anläggningar eller byggnader ocb medgivande av länsstyrelsen alt inrätta skyddsrum i annan tillhörig fastighel eller byggnad).
Enligt 2 § 16:o sjunde ledet regeringsrättslagen bar regeringsrätten att pröva mål om fördelning av kosinaderna för gemensamt verkskydd eller skyddsrum. Beslutande myndighet i första instans är länsstyrelsen. Bestämmelser om länsstyrelses befogenhet i dylika ärenden finns i 49 § (gemensamt verkskydd) samt 40 § 2 mom., 54 § och 55 § (gemensamt skyddsrum) civilförsvarslagen.
Vid underlåtenhet alt fullgöra skyldighet enligt civilförsvarslagen kan länsstyrelsen enligt 78 § i vissa fall förelägga vite. Besvär över länsstyrelsens beslut prövas enligt 2 § 17 :o nionde ledet regeringsrättslagen av regeringsrätten om vitesföreläggandel rör inrättandet av enskilda skyddsrum. I övriga fall handläggs mål om vitesförelägganden enligt civilförsvarslagen av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Vägrar eller försummar någon att tillhandahålla egendom, som tagits
Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971 187
i anspråk med förfoganderätt, äger polismyndighet och i vissa fall även den som utövat förfoganderätten att utta egendomen (76 §). Mål om beslut av polismyndighet, som avses i 76 §, torde i sista band prövas av regeringsrätten med stöd av 2 § 18:o regeringsrätlslagen.
övriga administrativa besvärsmål enligt civilförsvarslagen prövas, i den mån besvärsrätien inte är avskuren (se 83 §), i sista band av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår ändrad kompetensfördelning på flera punkter. Ärenden angående ersättning till kommun enligt 44 och 45 §§ bör enligt kommitléns mening flyttas till Kungl. Maj:t i statsrådet. Såsom skäl härför anförs, att det inte synes behövligt från rättssäkerhetssynpunkt atl frågorna om gottgörelse av statsmedel till kommuner för civilförsvarsuppgifter kan dras under administrativ domstols prövning. Mål om kostnadsfördelning mellan komrauner inbördes enligt 40 § 2 mom. och mål om statsbidrag enligt 42 § bör också enligt kommitténs mening prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Beträffande den principiella ståndpunkten i de båda sistnämnda slagen av mål hänvisas till s. 457 och 475 i betänkandet. Samraa besvärsordning föreslås för dispensmål enligt 31 §.
Enligt 15 § är civilförsvarspliktig skyldig alt på anmaning av länsstyrelsen eller civilförsvarschefen lämna upplysningar rörande personliga förhållanden av betydelse för tjänstgöring i civilförsvaret. Föreläggande enligt 15 § kan förbindas raed vite (78 §). Kommittén föreslår att besvär över sådant vitesföreläggande skall prövas av administrativ domstol. Kommittén påpekar, atl mål om vitesföreläggande av liknande slag enligt värnpliktslagen (1941:967) prövas av regeringsrätten och atl den olikhet i fråga om kompetensfördelningen, som förekoraraer f. n., inte synes sakligt motiverad. Till administrativ domstols kompetens bör också enligt kommitléns mening föras mål enligt 76 § om uttagande av egendom, som lagils i anspråk med förfoganderätt. Slutligen föreslår kommittén att adrainistrativ domstols kompetens att pröva raål ora inrättande av enskilda skyddsrum skall utvidgas att gälla även utrustning och underhåll av sådana skyddsrum.
Remissyttrandena. CivUförsvarsstyrehen förklarar sig inte ha något att erinra mot den av koraraittén föreslagna kompetensfördelningen.
Departementschefen. Det upprättade lagförslaget överensstämmer i huvudsak med vad koraraittén har förordat. Föreskriften om att dispensmål enligt 31 § skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet medför likformighet i instansordningen för dessa mål och liknande dispensmål enligt byggnadslagstiftningen. Vad beträffar mål om beslut av länsstyrelse rörande föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande i vad angår inrättande, utrustning eller underhåll av enskilt skyddsrum innebär förslaget att inte endast beslul enligt civilförsvarslagen hänförs till administrativ domstol utan även beslut enligt bestäraraelser som utfärdals med stöd av lagen. Så-
188 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
som exempel på beslul av sistnämnda slag kan nämnas beslut enligt 45 § andra stycket civilförsvarskungörelsen (1960:377) om tillstånd atl anordna gemensamt skyddsrum.
Efler påpekande av civilförsvarsslyrelsen har i förslaget intagits föreskrift om besvär över beslut av chef för undsätlningskår.
65. Förslaget tm lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)
Gällande rätt. Mot slutligl beslut eller utslag av länsstyrelse angående skyldighel för kommun, staten eller enskild all ersätta kommuns kostnad för omhändertagen eller angående enskilds bidrag lill omhändertaget barns vård får talan föras hos kammarrätten (83 §). Mot kammarrättens utslag får talan inte föras (86 §). Mot länsstyrelses beslut i andra frågor rörande tillämpning av barnavårdslagen får talan föras hos Kungl. Maj:t (84 §). Sådana besvärsmål avgörs av regeringsrätten med stöd av 2 § 2:o fjärde ledet regeringsrättslagen.
I beslut enligt barnavårdslagen av socialstyrelsen får ändring sökas hos Kungl. Maj:l genom besvär (87 §). Även dessa mål avgörs — med vissa undantag — av regeringsrätten med stöd av 2 § 2:o fjärde ledet regeringsrätlslagen. Undantagen gäller mål om inrättande av barnhem m. m. (57 § försia och tredje styckena barnavårdslagen). Sådana mål prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. De mål som nu handläggs av kammarrätten såsom sista instans bör enligt kommitténs mening även i fortsättningen prövas av kammarrätt. Till kammarrätts kompetens hänför kommittén, med ett undantag, också sådana mål som nu prövas av regeringsrätten. Undantaget gäller raål enligt 58 § barnavårdslagen där det föreskrivs att socialstyrelsen får meddela föreskrift om det högsta antal bam och unga som samtidigt får vårdas på barnavårdsanstalt. Kommittén förklarar att det i sådana besvärsmål är fråga om en lämplighetsprövning, som naturiigen bör ankomraa på Kungl. Maj:t i statsrådet.
Den föreslagna kompetensfördelningen har lämnais ulan erinran av remissinstanserna.
Departementschefen. Såvitt gäller kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet, å den ena sidan, och förvaltningsdomstol, å den andra, innefallar kommittéförslaget jämfört med nuvarande förhållanden endast den ändringen, att mål enligt 58 § barnavårdslagen förs över från regeringsrätten till Kungl. Maj:t i slatsrådet. Jag ansluter mig i huvudsak till vad kommittén har förordat. Genom ändrad lagstiftning (1969:151) har uppgiften att fastställa barnhemsplan för landstingskommun enligt 56 § barnavårdslagen flyttats från Kungl. Maj:t till socialstyrelsen. Med hän-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 189
syn till det nära sambandet mellan denna uppgift och socialstyrelsens uppgifter enligt 57 ocb 58 §§ synes naturligt att eventuellt förekommande besvär över socialstyrelsens beslut enligt 56 § prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Jag anser också att i den mån socialstyrelsen meddelar beslut av generell räckvidd med stöd av barnavårdslagen besvär däröver bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Till kammarrätt hänvisas därför, förutom besvär över länsstyrelses beslut, besvär över för särskilt fall meddelat beslut av socialstyrelsen i andra fall än som sägs i 56 §, 57 § försia och Iredje styckena samt 58 §. Bestämmelser i överensstämmelse med det sagda har tagits in i ändringsförslaget.
De övriga ändringar som föreslås hänger samman med vad som tidigare anförts om att dela kammarrätten och medge fullföljd lill regeringsrätten i mål, där kammarrätten nu är högsta instans. Sista meningen i 83 § andra slyckel har tillagts för att förhindra att samma fråga prövas av mer än en kammarrätt i fall då mål om ersättning av kommun behandlats av två eller flera länsstyrelser och besvär anförts över mer än en länsstyrelses beslut.
66—68. Förslagen tUl lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket, till lag om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket och till lag om ändring i lagen (1965: 61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.
Gällande rätt. Med stöd av lagen om behörighet att ulöva läkaryrket fattar socialstyrelsen beslut om meddelande och återkallelse av legitimation såsom läkare (2—5 och 7 §§). Har fråga uppkommit om återkallelse av legitimationen för en läkare, därför att man misstänker att han lider av sinnessjukdom e. d., kan under angivna förutsättningar socialstyrelsen förordna om läkarundersökning av honom (5 §). Begränsad behörighet att ulöva läkaryrket kan meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av socialstyrelsen (9 §). För tandläkares del finns motsvarande bestämmelser i 3—6 samt 8 och 10 §§ lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket. I fråga om veterinärer gäller i stort sett samma regler enligt 2—5 samt 7 och 8 §§ lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m. ra. För veterinärernas del ligger beslutanderätten hos veterinärstyrelsen i stället för hos socialstyrelsen. Enligt de tre behörighetslagarna fastställer Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, socialstyrelsen eller veterinärstyrelsen villkoren för att läkare, tandläkare eller veterinär skall få tillkännage att han är specialist på visst område. Lagarna innehåUer också bestämmelser om meddelande av förordnanden vilka medför behörighet att utöva yrkena. Enligt lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m. ra. kan veterinärslyrelsen medge undantag från vissa bestämraelser vilka riktar sig till personer som, utan att vara behöriga att utöva veteri-
190 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971
näryrkel, mot ersättning undersöker djurs hälsotillstånd eller behandlar djur för sjukdom e. d. (10 §).
Med stöd av 2 § 17:o sjunde ledet regeringsrättslagen prövar regeringsrätten besvär över socialstyrelsens och veterinärstyrelsens beslut om behörighet att utöva lakar-, tandläkar- och veterinäryrkena. Regeringsrätten synes också ha ansett sig behörig att pröva mål om läkarundersökning i samband med återkaUelse av legitimation (se RÅ 1953 not. I 150). Besvär över annal beslut av socialstyrelsen eller veterinärstyrelsen enligt de här behandlade tre behörigbetslagarna avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Enligt kommitténs förslag skall kammarrätt pröva besvär över beslut i särskilda fall enligt 2—5 samt 7 och 9 §§ lagen om behörighet att utöva läkaryrket, besvär över beslut enligt 3—6 samt 8 och 10 §§ lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket samt besvär över beslut i särskilda fall enligt 2—5 samt 7 och 8 §§ lagen om behörighet att utöva veterinäryrket ra. m. Såviti angår meddelande av begränsad behörighet enligt 9 § lagen om behörighet att utöva läkaryrket och 8 § lagen om behörighet att utöva veterinäryrket ra. m. föreslås dock etl undantag. Om med stöd av nämnda lagrum social- eller veterinärstyrelsen bemyndigas alt för utövning av lakar- eller veterinäryrket inom tjänsteläkar- eller vete-rinärdistrikl intill riksgränsen meddela begränsad behörighet att gälla den som vid varje tidpunkt uppehåller tjänst, motsvarande svensk tjänsteläkar- eller distriktsveterinärbefaltning, i angränsande lakar- eller vele-rinärdistrikt i Finland eller Norge, bör enligt kommitténs uppfattning besvär över ell sådant social- eller veterinärstyrelsens beslul — vilket inte avser elt särskilt fall utan är av mera generell natur — prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, övriga beslut av socialstyrelsen och veterinärstyrelsen enligt de tre behörigbetslagarna bör enligt kommitténs mening avgöras i konselj.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av medicinalstyrelsen och lämnas utan erinran av veterinärstyrelsen.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag och förordar således all besvärsmål om beslut för särskilda fall rörande meddelande eller återkallelse av legitimation eller begränsad behörighet att ulöva lakar-, tandläkar- och veterinäryrkena skall prövas av kammarrätt. Beslut om meddelande av begränsad behörighet att gälla för den som vid varje tidpunkt uppehåUer vissa tjänster i Finland och Norge är av mera generell karaktär och torde i fall av besvär böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Besvär över förordnande om läkarundersökning med stöd av någon av de tre behörighetslagarna bör avgöras av kammarrätt, övriga socialstyrelsens och veterinärstyrelsens beslut enligt lagarna, bl. a. rörande meddelande av förordnande som medför behörighet att ulöva vederbörande jTke, är av den naturen att förekommande besvär lämpligen bör prövas i konselj.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har ta-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 191
gits in i ändringsförslagen. Lagförslagen innehåller också ett tiUägg som sammanhänger med att kammarrätt inte utgör högsla instans. De lagförslag som rör behörigheten att utöva lakar- och tandläkaryrkena innehåller vidare ändringar med anledning av den år 1967 beslutade omorganisationen av den centrala ledningen av medicinalväsendet.
69. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
Gällande rätt. Enligt 9 § lagen ora förbud i vissa fall raot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område kan socialstyrelsen meddela förbud för person, som genom laga kraft ägande dom övertygals om hälsofarligt kvacksalveri, atl under viss tid eller för alltid bedriva verksamhet som anges i lagen. Mål om sådant förbud prövas av regeringsrätten enligt 2 § 14:o trettonde ledet regeringsrättslagen.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Koraraittén föreslår alt dessa mål skall prövas av karamarrätt. Medicinalstyrelsen gör ingen erinran mot detta.
Departementschefen. Jag ansluler mig lill förslaget atl dessa mål skall behandlas av kammarrätt. Bestäraraelse härom har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också en av den nya fullföljdsordningen betingad jämkning i beslämmelsen ora när förbud enligt 9 § skall lända till efterrättelse samt ändringar av redaktionell natur.
70—72. Förslagen till lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644), tUl lag om ändring i patentlagen (1967: 837) och till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:000)
Departementschefen. Ändringarna i nu ifrågavarande lagar — av vilka mönsterskyddslagen f. n. föreligger endast i form av ett riksdagen förelagt lagförslag (prop. 1969: 168) — innebär i huvudsak blott att i besvärsföre-skrifterna ordet Konungen byts ut mot regeringsrätten. I sak innebär detta inte någon ändring i instansordningen och kompetensfördelningen, eftersom mål enligt varumärkeslagen och patentlagen redan enligt gäUande bestämmelser i 2 § 14:o fjärde ledet regeringsrättslagen prövas av regeringsrätten och målen enligt den föreslagna mönsterskyddslagen avsetls alt föras till regeringsrätten (nyssnämnda prop. s. 195 och 257 samt lagrådsremiss den 13 mars 1970 angående ändringar i regeringsrättslagen). Ändringsförslagen är ett uttryck för vad jag i den inledande koraraentaren till förfaltningsförslagen har anföri om det lämpliga i all termen Kungl. Maj:t utmönstras i de fall då regeringsrätten åsyftas.
192 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
73. Förslaget till lag om ändrmg i brandlagen (1962: 90)
Gällande rätt. Med stöd av 2 § 16:o första och sjätte leden regeringsrättslagen prövar regeringsrätten följande mål enligt brandlagen, nämligen mål om föreläggande vid vite då ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan anläggning underlåter att fullgöra lagsladgad skyldighet att anskaffa och underhålla behövliga brand- och livräddningsredskap m. m. (14 §) samt mål om anbringande på annan tillhörig mark eller byggnad av anordning för det komraunala brandförsvaret och om ersättning för sådan åtgärd (9 §). övriga besvärsmål enligt brandlagen prövas i sista instans av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén anför att flertalet besvärsmål rörande länsstyrelses beslut enligt brandlagen är av den rättsliga natur alt redan principiella skäl talar för att målen bör avgöras av administrativ domstol. Målens utgång kan också vara av väsentlig ekonomisk betydelse för den enskilde. Härtill kommer att på brandförsvarets område det allmänna i flertalet fall inte har några intressen av den art att besvärsprövningen i hithörande ärenden behöver förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet. I linje med det anförda föreslår kommittén att det skall ankomma på kammarrätt att pröva dels sådana mål enligt brandlagen som f. n. avgörs av regeringsrätten såsom sista instans, dels mål om tvist mellan kommuner om ersättning för släckningshjälp (6 §) och mål om uttagning för tjänstgöring i brandvärn (7 §). övriga besvärsmål enligt brandlagen är enligt komraitténs mening av den särskilda natur att avgöranderätten bör ligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Sålunda bör det enligt kommitténs mening ankomma på Kungl. Maj;t i statsrådet att pröva bl. a. besvärsärenden rörande befrielse för kommun från skyldighet att hålla brandkår m. m. (4 §). För de organisatoriska och praktiska överväganden, som måste göras i sådana ärenden, synes nämligen Kungl. Maj:t i statsrådet mera skickad än administrativ domstol.
Departementschefen. Den av kommittén föreslagna kompetensfördelningen i fråga om besvärsmålen enligt brandlagen har inte mött någon erinran i remissyttrandena och synes mig ändamålsenlig. Jag föreslår därför alt kammarrätt skall pröva besvär över länsstyrelses beslut enligt 6, 7, 9 och 14 §§ brandlagen och att besvär över annat länsstyrelses beslut enligt lagen skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också vissa ändringar av redaktionell natur, av vilka ändringen i 1 § sammanhänger med de ändringar i kommunallagarna som träder i kraft den 1 januari 1971.
Kungl Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 193
74. Förslaget tUl lag om ändring i skollagen (1962: 319)
GäUande rätt. Skollagen innehåller de grundläggande beslämmelserna om skolväsendet. Av besvärsmålen enligt skollagen avgör regeringsrätten, med stöd av 2 § 17 :o första och nionde leden regeringsrätlslagen, mål om befrielse från skolgång för skolpliktigt barn som åtnjuter enskild undervisning (35 och 39 a §§), om hämtning av skolpliktigt barn med biträde av polismyndighet (39 och 39 a §§) samt om föreläggande vid vite och utdömande av vite (39, 39 a och 51 §§). övriga besvärsärenden enligt skollagen prövas i sista instans av Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Komraittén föreslår att kammarrätt skall pröva dels sådana hithörande mål sora nu avgörs av regeringsrätten, dels mål om skolpliktigt barns dellagande i undervisning i specialskola eller specialklass (23 och 24 §§). Som skäl för den föreslagna utvidgningen av administrativ dorastols korapetens anför koraraittén, alt den sislnämnda inåltypen rör åtgärder, sora kan djupt ingripa i barnens och föräldrarnas liv och som torde lärapa sig väl för överprövning av förvaltningsdomstol, övriga ärenden angående skolplikt — såsora prövning av frågor huruvida skolplikt är fullgjord, huruvida medgivande bör lämnas elev att avsluta skolgången med utgången av vårterminen det kalenderår, då han fyller femton år, och huruvida medgivande bör lämnas elev att ersätta skolgång i årskurs nio i grundskolan med skolgång i yrkesskola eller utbildning hos hantverkare eller företagare — innefattar däremot enligt kommitténs uppfattning så raånga praktiska lämplighetsfrågor atl övervägande skäl anses tala för att dessa ärenden även framgent i sista hand bör avgöras av Kungl, Maj:t i statsrådet. Kommittén förordar också att besvär över beslut ora godkännande av enskild skola och om återkallelse av sådant godkännande skall avgöras av Kungl, Maj:t i statsrådet i sista instans, Sora skäl härför anför koramittén att andra synpunkter än rättsliga synes dominera vid prövningen av dessa ärenden och att ärendena äger viss släktskap med de av Kungl. Maj:l i statsrådet prövade frågorna om statsbidrag lill enskilda skolor.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av skolöverstyrelsen. Medicinalstyrelsen förklarar att den inte har något att erinra mot vad kommittén föreslagit beträffande målen ora skolplikt och därmed sammanhängande frågor.
Departementschefen. Kommittén har föreslagit att till administrativ domstols prövning skall överföras besvärsärenden rörande skolpliktigt bams deltagande i undervisning i specialskola eller specialklass. Sådana besvärsärenden är mycket ovanliga. Avgörande för bedömningen i tveksamma fall är vilken utbildning sora raed hänsyn till bl. a. olika skolenheters pedagogiska resurser bäst tillgodoser elevens behov. Avsikten är att inora en nära framtid göra specialundervisningen till föremål för utredning. Det synes lämpli-
7 — 11564
194 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
gast att i avvaktan på utredningens resultat låta prövningen av förevarande besvärsärenden ligga kvar hos Kungl. Maj:t i statsrådet. 1 övrigt ansluter jag mig till kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen i fråga om besvärsmålen enligt skollagen. Bestämmelser i ämnet har tagils in i ändringsförslaget.
76. Förslaget till lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
Departementschefen. Psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av syn-eller hörselskada inte kan följa undervisningen i särskola, skall erhåUa undervisning i specialskola (3 §). Mot beslut av styrelse för sådan skola får besvär anföras hos länsskolnämnden (44 § tredje siycket). Länsskol-nämnds beslut kan överklagas hos Kungl. Maj:t genom besvär (45 § andra stycket). Sådana besvärsärenden fördelas f. n. mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten enligt samma regler som gäller för motsvarande ärenden enligt skollagen. Denna princip synes böra tillämpas även i framtiden. Jag föreslår därför att den av mig nyss förordade kompetensfördelningen i fråga om besvärsärenden enligt skollagen i tillämpliga delar skall gälla också beträffande besvär över länsskolnämnds beslut med stöd av lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Föreskrift i ämnet bar tagits in i ändringsförslaget.
76. Förslaget tiU lag om ändring i namnlagen (1963: 521)
Departementschefen. Talan hos Kungl. Maj:l i sådana namnärenden som prövas av domkapitel handläggs med stöd av 2 § 15:o tredje ledet regeringsrätlslagen av regeringsrätten. Förslaget innebär att, såsom också förordats av förvaltningsdomstolskommittén, sådan lalan i fortsättningen skall prövas av kammarrätt.
För övriga namnärenden föreslås ej någon ändring i instansordningen. Det gäller sådana ärenden som nu avgörs av patent- och registreringsverkels besvärsavdelning såsom sista instans.
77. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt m. m.
Gällande rätt. Regeringsrätten prövar enligt 2 § 9:o sjätte ledet regeringsrättslagen mål om förordnande enligt 11 § lagen om gravrätt m. m. (att gravrätten skall överflyttas till annan plats eller att rätten skall upphöra med anledning av att begravningsplats skall nedläggas ra. m.) eller om beslut.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 195
som avses i 16 § (beslut av länsstyrelsen i egenskap av besvärsinstans). Vidare avgör regeringsrätten enligt 2 § 17:o nionde ledet regeringsrättslagen raål om vitesförelägganden (15 §) utom såvitt angår kommuns åligganden enUgt lagen. I övrigt prövas hithörande mål i konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att de mål som nu avgörs av regeringsrätten även i fortsättningen skall prövas av adrainistrativ domstol, i första hand kammarrätt.
Departementschefen. Jag ansluler mig lill kommitténs förslag som har lämnats utan erinran av remissinstansema. Föreskrift om kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
78. Förslaget tUI lag om ändring i lagen (1964:322) med
vissa bestämmel
ser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polis
väsendet m. m.
Departementschefen. Förslaget innebär att mål enligt denna lag skall prövas av administrativ domstol i likhet med vad nu är fallet med stöd av 2 § 2:o tredje ledet regeringsrättslagen. Förslaget överensstämmer med vad förvallningsdomstolskommittén förordat. Kommittéförslaget har inte mött någon erinran av remissinstanserna. Föreskriften att beslut i allraänhet skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan bör gälla även beslut av kamraarrält.
Enligt lagen (1966: 241) med vissa bestämmelser i anledning av statens överlagande av huvudmannaskapet för uppbördsväsendet m, m. i vissa städer och lagen (1966: 681) om skyldighet för kommun att bidraga till pensionskostnad för personal som övergått till statstjänst är besvärsbestämmelsen i 1964 års lag tillämplig även i ärenden enligt nämnda lagar av år 1966. Efiersom mål enligt de tre lagarna, liksom nu är fallet, även fortsättningsvis bör handläggas i samma ordiung föreslås inte någon ändring i 1966 års lagar.
79. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1064:829) om
skyldighet för
vissa städer att bidraga tiU statsverkets kostnader för domstolsväsendet
Departementschefen. Mål enligt denna lag skall f, n. avgöras av regeringsrätten på grund av föreskrift i 2 § 2:o tredje ledet regeringsrättslagen. I likhet med vad förvaltningsdomstolskommittén har förordat anser jag att sådana mål även i fortsättningen bör hänvisas till prövning av förvaltningsdomstol.
80. Förslaget tm lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)
Gällande rätt. Naturvårdslagen innehåller bestämmelser om nationalparker (4—6 §§), om naturreservat (7—12 §§) och om naturminnen (13 §). Vidare finns särskilda bestämmelser lill skydd för växt- ocb djurarter
196 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 är 1971
(14 §), till skydd för friluftslivet (15—17 §§), liU skydd för landskapsbilden (18—22 §§) och tUl skydd mot nedskräpning (23 och 24 §§). Därefter följer ersättningsbestämmelser (25—36 §§) och ansvarsbestämmelser m. m. (37— 43 §§). I 44—48 §§ finns slutligen vissa övergångsbestämmelser.
När fråga har uppkommit ora alt bilda naturreservat e. d. kan länsslyrelsen för högst tre år i sänder raeddela förbud mol att utan länsslyrelsens tiUstånd vidta åtgärd som strider mot syftet med ifrågasatta reservat-föreskrifter (11 §).
Inom strandskyddsområde gäller visst i lagen närmare reglerat byggnadsförbud samt förbud att utföra markanläggningar som försvårar eller hindrar allmänhetens tillträde till områdel. Länsslyrelsen kan medge dispens (16 §). Har anläggning utförts ulan lillslånd kan länsstyrelsen förelägga ägaren att vidta återställningsåtgärder (16 §). Enligt 17 § kan länsstyrelsen förelägga den som har satt upp stängsel inom strandskyddsområde att anordna grind eller att avlägsna stängslet.
Täkl
av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än husbehov får
inte ske ulan länsslyrelsens tillslånd. Länsstyrelsen kan förelägga den sora
söker läkttUlslånd alt framlägga täktplan. I samband med läkttillstånd
kan länsslyrelsen meddela särskilda föreskrifter för förelaget (18 §). Om
det kan antas att nybyggnad, upplag eller arbetsföretag inom visst ora
råde skulle komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden kan läns
styrelsen förordna att sådant företag inte får utföras ulan länsslyrelsens
tillslånd. TiUståndet kan förenas med särskilda föreskrifter (19 §). Även
i fråga ora andra arbetsföretag än sådana som omnämns i 18 och 19 §§
kan länsstyrelsen förelägga förelagaren att vidta ålgärder för att be
gränsa eller motverka skada på landskapsbilden (20 §). Länsstyrelsen kan
förelägga ägaren till förfallen byggnad, sora i väsenllig mån skadar land
skapsbilden, att avhjälpa skadan (21 §). Tavla, skylt e. d. för reklam, pro
paganda eller liknande ändamål får i regel inte sällas upp utomhus ulan
länsslyrelsens tillstånd. Är sådan anordning uppenbart vanprydande i land
skapsbilden kan länsstyrelsen meddela föreläggande om att den skall av
lägsnas (22 §). Sådant föreläggande kan meddelas även i fråga om anord
ning sora var uppsatt innan lagen trädde i kraft (47 §). Enligt 24 § kan
länsslyrelsen förelägga den som har skräpat ner i naturen att ställa i ord
ning platsen för nedskräpningen.
Förelägganden av länsstyrelse enligt 16 § andra stycket, 17 §, 20 §, 21 §, 22 § andra stycket eller 24 § kan förenas med vite (39 §). Enligt 39 § första stycket kan länsstyrelse också i vissa fall förelägga den som har brutit mot förbud eller föreskrift enligt lagen att vid vite rätta vad som olagligen har skett.
Medför förordnande eller vägrad dispens enligt naturvårdslagen inskränkning i ägarens möjlighet atl nyttja mark är han berättigad lill ersättning för skada. Kan överenskommelse inte träffas ankommer det på
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 197
expropriationsdomstol att pröva ersättningsfrågan (33 §). Den som förelagts att ta bort stängsel eller att anordna grind i stängsel är under vissa förhåUanden berättigad till ersättning för sina kostnader härför och för underhåU av genomgång (31 och 48 §§). När länsstyrelsen raed stöd av 47 § förelagt någon att avlägsna skylt, tavla ra. m. som anordnats innan naturvårdslagen trädde i kraft kan länsstyrelsen när särskilda skäl föranleder det tillerkänna denne ersättning för uppkomna koslnader (47 §). Innan länsstyrelsen fattar beslut sora kan medföra ersättningsskyldighet kan länsslyrelsen utsätta viss tid för den som med anledning av beslulel vUl göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen av fastighet (32 §).
Talan mot länsstyrelses beslut enligt naturvårdslagen förs genom besvär hos Kungl. Maj:t (40§).
Enligt 2 § ll:o sjunde ledet regeringsrätlslagen ankommer del på regeringsrätten att avgöra raål om fridlysning av nalurrainne och därmed sammanhängande beslut samt mål om tillstånd enligt 22 § naturvårdslagen eUer om föreläggande enligt 16, 17, 20, 21, 22, 24 eUer 47 § sarama lag. Vidare prövar regeringsrätten mål ora ersättning av allmänna medel enligt naturvårdslagen med stöd av 2 § 4:o andra ledet regeringsrätlslagen och mål om förelägganden vid vite med stöd av 2 § 17 :o nionde ledet regeringsrättslagen, övriga mål prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. I fråga om mål om tillstånd enligt 18 och 19 §§ anför kommittén atl syftet raed förbudsbestämmelserna i dessa paragrafer är begränsat lill behovet av skydd för landskapsbilden, att inga allmänpolitiska överväganden synes komma in i bilden och att dispensgivningen kan vara av slor betydelse för näringslivet. Med anledning härav föreslår kommittén att dessa mål skall överflyttas till administrativ domstol. Till administrativ domslol bör också enligt koramitténs mening överföras mål om föreläggande enligt 32 §.
Kommittén påpekar alt frågor ora rätt tiU ersättning enligt 31 eller 48 § kan dras under allmän domstols prövning. Från rätlsskyddssynpunkl anses därför inte föreligga något behov av all låta besvär över länsstyrelses beslut i sådana frågor prövas av administrativ domstol. Kommittén föreslår därför atl sådana mål samt ersättningsfrågor, som kan prövas av expropriationsdomstol, skall överflyttas till avgörande i konselj.
I övrigt föreslås endast den ändringen att mål sora nu avgörs av regeringsrätten i första hand skall prövas av kammarrätt.
Remissyttrandena. Komraitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter, lantmäteristyrelsen och Sveriges advokatsamfund. I övrigt förekoraraer mycket delade meningar om kompetensfördelningen på delta område. Sveriges lantbruks förbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och RLF utgår från att beslut som gäller ingrepp i enskilds rätt bör prövas av administrativ domstol och anser i konsekvens härmed all samtliga mål ora tillämpning av naturvårdslagen utom frågor om nationalparker och före-
198 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
skrifter till skydd för växter och djurarter enligt 14 § skall handläggas av sådan domstol. De nämnda lantbruksorganisationerna anser också att en prövning hos förvaltningsdomstol skulle främja enhetlighet och konsekvens i lagtillämpningen och minska riskerna för rättsförluster, som ibland anses mycket stora.
Mål om fridlysning av naturminnen bör enligt kammarkollegiet och statens naturvårdsverk prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Naturvårdsverket framhåller att det endast i sällsynta undantagsfall torde förekomma att fridlysning innebär ett djupgående ingrepp för markägaren. Objekten utgörs som regel av enstaka träd, växter eller andra naturföremål.
Kammarkollegiet och naturvårdsverket kritiserar också kommitléns förslag om alt lillslånd enligt 18 § skall prövas av administrativ domslol. Naturvårdsverket förklarar att ersättningskrav överstigande en miljon kronor inte är ovanliga och att det från naturvårdssynpunkt ter sig synnerligen otillfredsställande om administrativ domstol har rätt atl underkänna naturvårdsmyndigheternas beslul i sådana ärenden. Kammarkollegiet framhåller, att målen visserligen ofta berör starka enskilda intressen av ekonomisk art men alt frågan om det ena eller det andra företaget kan tillåtas eller vilka föreskrifter som bör förenas med tillstånd uppenbarligen är en planfråga, där naturpolitiska synpunkter måsle ha stort utrymme även bortsett från den avvägning som måsle göras med hänsyn lill kosinaderna för kronans ersättningsskyldighet. Enligt kammarkollegiets mening lorde vidare i praktiken inte alltid kunna dras någon klar gräns raellan mål om dispenser från läktförbudet å ena sidan och dispenser som avser nalurreserval eller strandskyddsområde å den andra sidan.
Förslaget om att mål om tillslånd enligt 19 § skall överflyttas till administrativ domslol har mött kritik från bl. a. naturvårdsverket och flera länsstyrelser. Det påpekas alt i sådana mål ofta samtidigt krävs dispens enligt 16 §. Länsstyrelsen i Kalmar län förklarar att Öland och kustområdena i norra Kalmar län i slor utsträckning har förklarats vara slrandskyddsområden och samtidigt lagls under förbud enligt 19 §. Det inträffar inte sällan alt en byggnad är olämplig från såväl strandskydds- sora landskapsbildssynpunkt ocb att dispens vägras med stöd av både 16 och 19 §§. Den av kommittén föreslagna kompetensfördelningen skulle leda lill all ålskil-liga ärenden skulle komma att prövas både av Kungl. Maj:t i statsrådet och av administrativ domstol.
Den inskränkning i markägarens förfoganderätt som lillslåndstvånget enligt 22 § innebär motiverar enligt kammarkollegiets mening inte all tillståndsfrågan prövas av administrativ domstol. Frågan är i utpräglad grad av nalurpolitisk art. Liknande synpunkter framhålls av naturvårdsverket och länsstyrelsen i Örebro lån, sora i konsekvens härmed även förordar att mål enligt 39 § lagen (1943: 431) om allmänna vägar om tillstånd att sätta upp annonstavla e. d. efter allmän väg skall prövas i konselj.
Kungl. Maj.-ts proposUion nr 30 år 1971 199
Mål om ersättning, som avses i 47 §, bör enligt kammarkollegiets mening bandläggas av Kungl. Maj:t i slatsrådet eftersom prövningen är av diskretionär art.
Departementschefen. Naturvårdslagen rymmer frågor av framträdande betydelse både från allraän och från enskild synpunkt. Det är i stor utsträckning förenat med belydande svårigheter att ta principiell ställning till frågan vilka intressen som dominerar i olika typer av ärenden. I de enskilda fallen ti)rde förekomma mycket stora variationer, övervägande skäl synes tala för att den kompetensfördelning mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och administrativ domslol som skedde i samband med lagens tillkomst år 1964 i huvudsak behålls.
Bortsett från den förändringen att kammarrätt skall träda in mellan länsstyrelsen och regeringsrätten är jag i detta sammanhang inte beredd att föreslå någon annan ändring än alt frågor om ersättning som kan prövas av allmän domstol eller expropriationsdomstol förs över till handläggning av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämraelser om besvärsräit i överensslämmelse med det sagda har tagils in i ändringsförslaget.
Av lagtekniska skäl bör föreskrifter om instansordningen vid besvär mot beslut av länsstyrelse, som fallats enligt bestämmelser som meddelats med stöd av naturvårdslagen, inte tas in i lagen.
81. Förslaget UU lag om ändring i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål
Gällande rätt. Enligt lagen om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål utförs sådan undersökning av läkare vid rättspsykiatrisk klinik eller station eller av annan läkare som socialstyrelsen utser. Socialstyrelsen bestämmer undersökningarnas fördelning på kliniker och stationer (1 §). Skriftligt utlåtande över rälispsykiatrisk undersökning skall avges inom viss i lagen angiven tid. Socialstyrelsen kan medge anstånd i särskilt fall (4 §), Bestämmelser finns ora förvaringen och behandlingen dels av häktade personer som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning, dels av sådana personer som enligt rättens beslut skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus och beträffande vilka rätten samtidigt förordnat att de skall vara häktade (7 och 7 a §§). Föreskrifter finns också om behandlingen av personer, som skulle vara på fri fot medan de undergår rättspsykiatrisk undersökning men som enligt rättens beslut har tagits in på rättspsykiatrisk klinik därför atl de ej inställt sig lUl undersökning (9 §), Beslut enligt 7 a § kan meddelas av kriminalvårdsstyrelsen. Beslut rörande tillämpningen av 7 och 9 §§ kan fattas av kriminalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen.
Enligt 2 § 17:o tionde och trettonde leden regeringsrättslagen avgör rege-
200 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
ringsrätten f, n. raål om häktads vård och behandling, raål om verkställande av straff eller annan brottspåföljd samt raål om anstånd med avgivande av utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning. Med stöd av nämnda lagrum torde mål enligt 4, 7 eller 7 a § lagen ora rättspsykiatrisk undersökning i brottmål prövas av regeringsrätten.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår alt kammarrätt skall pröva dels raål om beslut, som i särskilt fall meddelats angående behandlingen av häktad eller den som anhåUits eller gripits för brott eller av annan anledning hålls i förvar tillfäUigt eller angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd, dels mål om anstånd med avgivande av utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag beträffande målen om anstånd med avgivande av utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning tillstyrks av medicinalstyrelsen. Regeringsrättens ledamöter anser atl frågan om anstånd är en organisatorisk fråga och inte en rättsfråga, därför att den är beroende av tillgången på läkarpersonal på sinnessjukvårdens område. Besvärsprövningen borde under dessa förhållanden ankomna på Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Den enskilde har ett starkt intresse av alt rättspsykiatrisk undersökning utförs med största möjliga skyndsamhet. Från rättsskyddssynpunkt synes del vara av värde alt det ankomraer på domstol att pröva besvär över socialstjTelsens beslut rörande anstånd med avgivande av utlåtande över sådan undersökning. Jag förordar därför att dessa mål skall avgöras av kammarrätt. Likaledes synes kammarrätt böra pröva besvär över kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt 7 a § lagen om rätlspsykialrisk undersökning i brottmål samt besvär över beslul för särskilda fall av kriminalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen rörande tillämpningen av 7 och 9 §§ i lagen. Talan raot annal beslul av kriminalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen rörande tillämpningen av denna lag bör prövas av Kungl, Maj:t i statsrådet.
Föreskrifter om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
82. Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.
Gällande rätt. Enligt 2 § 14:o sextonde ledet regeringsrätlslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om tillsynsmyndighelens beslut enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m, m. Undantag görs dock för mål om beslut rörande fråga som avses i 22 § sistnämnda lag. De undanlagna målen angår ändring av innehållet i stiftelses stadgar och prövas i konselj. Undantaget bör ses mot den bakgrunden alt tillsynsmyndigheten kan underställa Kungl, Maj:t sådant ärende, om tillsynsmyndigheten anser att ärendet är av den beskaffenhet all del bör ankomma på Kungl, Maj:l att fatta beslut.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 201
Departementschefen. Anledning finns inte att i detta sararaanhang göra annan ändring i den nuvarande kompetensfördelningen beträffande mål enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse ra. m. än att de besvärsraål, sorn nu prövas av regeringsrätten, hänförs till kammarrätts kompetensområde. Bestämmelser om den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen har lagits in i ändringsförslaget.
83. Förslaget tiU lag om ändring i smittskyddslagen (1968: 231)
Gällande rätt. Mål om ingripanden i särskilda fall med stöd av smittskyddslagen handläggs f. n. i sista instans av regeringsrätten på grund av föreskriften i 2 § 16:o första ledet regeringsrätlslagen om alt regeringsrätten skall pröva mål om meddelande i särskilda fall av tillslånd, förbud eller föreläggande enligt författningar och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården. Regeringsrättens kompelens enligt denna föreskrift har i praxis (RÅ 1945 nol. S 117) ansetts omfatta även andra ingripanden i särskilda fall på hälsovårdens område. Här avsedda mål kan uppkomma på grund av bestämmelserna i 7, 10, 14, 15 och 21 §§ smittskyddslagen. EnUgt 2 § 16:o sisla ledet regeringsrätlslagen ankommer det vidare på regeringsrätten att pröva mål om ersättning enUgt 10 § smitlskyddslagen. Besvär över beslul enUgt smittskyddslagen av generell innebörd prövas i sista hand av Kungl. Maj:l i statsrådet.
Departementschefen. De raål sora nu handläggs i regeringsrällen är av den beskaffenhel att de även i fortsättningen bör hänvisas lill prövning av administrativ domstol. En sådan ordning överensslämraer också med vad som har föreslagits i fråga om likartade mål på närbesläktade områden. Bestämmelser i enlighet härmed har lagits in i ändringsförslaget.
84. Förslaget tiU lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)
Gällande rätt. Enligt miljöskyddslagen finns en särskild koncessionsnämnd som på ansökan av den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet prövar om tillstånd kan lämnas lill verksamhelen. Vidare kan Kungl. Maj:l uppdra åt länsslyrelsen att pröva fråga om tillslånd beträffande visst slag av ärenden (9 och 17 §§). Om ansökan om tillstånd inte uppfyller vissa föreskrivna villkor i fråga om bl. a. innehållet, kan sökanden vid vite föreläggas alt avhjälpa bristen (13 §). Uppdrag kan lämnas sakkunnig att verkställa särskild ulredning. På yrkande fastsläUs ersättning för utredningen (14 §). I tillståndsbeslul anges de villkor sora skall gälla (18 §). Ora Kungl. Maj:l efler underställning eller besvär lämnar tillstånd tUl miljöfarlig verksamhet, kan Kungl. Maj:t uppdra åt koncessionsnämnden eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för tillståndet (20 §). Under vissa i lagen närraare angivna omständigheter kan omprövning av tillstånd ske och nya viUkor
7t—11564
202 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
faslslällas eller t. o. ra. förbud mol fortsatt verksamhet meddelas (23—25 och 27 §§). Tillsyn på området utövas av siatens naturvårdsverk och länsstyrelserna (38 §). Länsslyrelsen kan, om tillslånd inte getts enligt lagen, meddela föreläggande om sådant försiktighetsmått eller förbud som är uppenbart behövligt för alt lagens bestämmelser skall efterlevas. I fall då tillstånd föreligger kan länsstyrelsen meddela brådskande föreskrift som är nödvändig till följd av särskilda omständigheter. Om tillståndshavare åsidosätter villkor som har angetts i tillståndsbeslutel kan länsslyrelsen vidare förordna om rättelse på hans bekostnad eller förelägga honom att själv vidta rättelse. Sådana förelägganden som nu har nämnts kan förenas med vite (40 §). Efter framslällning av naturvårdsverket kan koncessionsnämnden i fråga om viss miljöfarlig verksamhei besluta om förbud eller meddela föreskrift om försiktighetsmålt (41 §). Tillsynsmyndighet har också bl. a. rätl alt som ett led i tillsynen vinna tillträde till fabrik eller annan anläggning saml alt företa undersökning inom anläggningen (42 §). Vill någon för att ulreda verkningarna av miljöfarlig verksamhei som ban utövar eller ämnar utöva företa mätning eller annat undersökningsarbete på fastighel som annan äger eller innehar, kan länsstyrelsen föreskriva all tillträde till fastigheten skall lämnas under viss tid. Behöver mätapparal eller liknande instrument utsättas, kan länsstyrelsen även föreskriva förbud vid vite alt rubba eller skada instrumentet (51 §).
Med stöd av 2 § 4:o försia ledet regeringsrätlslagen avgör regeringsrällen besvär över beslut om ersättning för särskild sakkunnigutredning enligt 14 § miljöskyddslagen. På grund av 2 § 17:o nionde ledet regeringsrätlslagen avgör regeringsrällen vidare besvär över vilesförbud enligt 51 § miljöskyddslagen, övriga beslut enligt miljöskyddslagen prövas i sisla hand av Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt föreskrift i 2 § l7:o nionde ledet regeringsrätlslagen gäller detla även belräffande vitesförelägganden enligt 13 och 40 §§ miljöskyddslagen.
Departementschefen. Lämplighetssynpunkler dominerar i hög grad ärendena enligt railjöskyddslagen. I överensstämraelse med gällande rätt synes därför huvudregeln böra vara att beslut enligt lagen skall överprövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Endast de besvärsärenden, som nu faller inom regeringsrättens kompetensområde, bör prövas av kammarrätt. Bestämmelser om den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
85. Förslaget till lag om ändring i jordhävdslagen (1969: 698)
Gällande rätt. Har jordbruket på odlad jord lagls ned, kan enligt jordhävdslagen lantbruksnämnden förelägga innehavaren alt återställa hävden, om jorden ingår i brukningsenhet, som är eller genom lekniskl och ekonomiskt rimliga åtgärder kan bli lämpad för rationell jordbruksdrift och som
Kungl. Maj-.ts proposUion nr 30 år 1971 203
lider skada genom nedläggningen, eller om jorden med hänsyn lill läge, beskaffenhet och övriga omständigheter befinns böra hållas i odlat skick för :ilt underlätta bildandet av rationell brukningsenhet. I vissa fall skall föreläggandet riktas mot jordens ägare. Föreläggandena kan förenas med vite (3 §). Har föreläggande om återställande av hävd meddelats, är staten i vissa fall skyldig all lösa jorden, ora ägaren begär det. Yrkande ora inlösen skall vid äventyr av lalans förlust göras hos lantbruksnämnden inom viss angiven tid. Bifalls inte yrkandet, skall talan vid samma äventyr väckas genom stämning inora viss tid (5 §). Lantbruksnämnden kan beträffande odlad jord som omfattas av föreskrifterna om föreläggande förordna alt läkt av matjord inte får ske utan nämndens tillstånd (6 §). På framslällning av ägare av odlad jord kan lantbruksnämnden avge förklaring alt jordbrukels nedläggande inte skall medföra åtgärd enligt 3 §. Har sådan förklaring avgelts, äger förordnande som meddelats med stöd av 6 § inte tillämpning belräffande jorden (7 §).
Besvärsärenden rörande tillärapning av jordhävdslagen prövas f. n. av Kungl. Maj:l i statsrådet. Enligt en lagrådsremiss den 13 raars 1970 angående ändringar i regeringsrätlslagen föreslås alt genom en undantagsbestämmelse i 2 § 17:o nionde ledet regeringsrätlslagen delta skall gälla även beträffande ärenden angående vitesföreläggande.
Departementschefen. Tillärapningen av jordhävdslagen har nära samband raed frågorna ora jordbrukels yttre och inre rationalisering och sammanhänger således med den jordbrukspolitik sora förs. Med hänsyn härtill anser jag övervägande skäl tala för att samtliga besvärsärenden enligt lagen även i fortsättningen bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista hand. Bestämmelse i ämnet har tagils in i ändringsförslaget.
86. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 000) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller
behandling
Departementschefen. Genom prop. 1970:30 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen all anta förslag lill lag om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling. Talan mol polismyndighets beslut enligt den föreslagna lagen förs bos länsstyrelsen genom besvär. Mol länsslyrelsens beslut förs talan hos Kungl. Maj:t genom besvär. Vid besvär hos länsstyrelse eller Kungl. Maj:t över beslut om utlämning är besvärsliden en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet. Talan mot beslul om reseförbud eller omhändertagande får föras utan inskränkning lill viss lid (11 §). Beslul om reseförbud eller omhändertagande länder omedelbart till efterrättelse. Polismyndighet och länsstyrelse får, när särskilda skäl föranleder det, förordna alt dess beslul ora utlämning verkställs omedelbart (12 §). Myndigheten kan förordna biträde åt den som be-
204 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
gärs utlämnad. Sådant biträde bar rätt lill arvode och kostnadsersättning av statsmedel (7 §).
Av propositionen (s. 40) framgår att avsikten är att besvärsärendena hos Kungl. Maj:t skall prövas i regeringsrällen. I propositionen (s. 41) erinras om att förvaltningsdomslolskoramittén bar föreslagit atl mål som f. n. prövas av regeringsrätten i första hand skall prövas av kammarrätt. I samband därmed förklaras att det vid den slulliga prövningen av kommitténs förslag får övervägas om den i propositionen föreslagna insiansordningen bör behållas. Härtill fogas ett allmänt uttalande ora att förevarande ärenden är av den natur att del är önskvärt raed en kort instanskedja.
Jag har i det föregående förordat att mål om administrativa frihelsberövanden enligt barnavårdslagen (1960:97) och lagen om nyklerhelsvård (1954: 579) skall prövas av karamarrätt. övervägande skäl synes tala för att också målen enligt den nu ifrågavarande lagen skall hänföras till kammarrätts kompetensområde. Karamarrätterna synes bli väl skickade att handlägga dessa mål. Visserligen blir instanskedjan härigenom formellt sett längre än förut. I realiteten blir dock kammarrätt i allmänhet slutinstans därför att sakprövning i regeringsrätten skall kunna erhållas endast i prejudikatfall och vissa andra myckel speciella fall. Besvärstiden vid klagan över polismyndighets och länsstyrelses beslut om utlämning är, såsom förut nämnts, enligt det lill prop. 1970: 30 fogade lagförslagel en vecka från del-givningsdagen. Samraa besvärstid torde böra gälla för anförande av besvär över kammarrätts beslut om utlämning. I fråga om verkställigheten av kammarrätts beslut om utlämning torde lärapligen böra föreskrivas att beslutet verkställs omedelbart, om ej domstolen förordnar annat. Besvär över länsstyrelses beslut enligt 7 § bör också prövas av kammarrätt. Bestämmelser i enlighel med del anförda bar lagits in i ändringsförslaget.
87. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 000) om aUmänna vatten-
oeh avloppsanläggningar
Departementschefen. Kungl. Maj:t bar den 23 januari 1970 till lagrådet remitterat förslag till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, som skall ersätta den nuvarande lagen (1955: 314) i samma ämne. EnUgt den föreslagna nya lagen skall, liksom enligt den gällande, vissa va-ärenden handläggas av länsstyrelse. Sålunda skall länsstyrelse kunna vid vite ålägga komraun alt fullgöra skyldighet att sörja för eller tillse att allraän va-anläggning koraraer till stånd (2 §). Länsstyrelse skall vidare kunna på begäran av komraun föreskriva, alt allraän va-anläggnings verksamhetsoraråde skall omfatta viss del av kommunen. Är huvudmän oense huruvida visst område skall hänföras till den ena eller andra anläggningen, skall länsslyrelsen kunna besluta i frågan (6 §). Länsslyrelsen skall kunna vid vite ålägga huvudraan att fullgöra sin skyldighet all lämna uppgift ora allmän va-anläggnings verksam-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 205
helsområde (7 §). Va-anläggning, som drivs eller skall drivas av annan än kommun, skall kunna förklaras för allraän av länsstyrelsen, om det finns behov av anläggningen från allmän hälsovårdssynpunkt eller från annan allmän synpunkl. Länsstyrelsen skall också kunna bestämma vissl område ulöver vilket sådan anläggnings verksamhetsoraråde inte får utsträckas (30 §). Länsstyrelsen fär vidare förordna syssloman att i huvudmannens ställe och för dennes räkning driva anläggning sora har förklarats allmän, ora huvudmannen åsidosätter viss eller vissa fastigheters intressen eller annars driver anläggningen på mindre lämpligt sätt. Länsslyrelsen skall kunna entlediga sysslomannen, när förhållandena föranleder det. Det skall också ankomma på länsslyrelsen att pröva frågan ora arvode lill sysslomannen (32 §). Likaså skall länsslyrelsen bestämma arvode till sakkunnig sora den har anlitat i va-ärende (34 §). Avsikten är att lagförslagel senare i vår skall föreläggas riksdagen.
EnUgt 2 § 8: o sjunde ledet regeringsrätlslagen ankoramer det på regeringsrätten att pröva samtliga besvärsmål om länsstyrelses beslul på grund av gällande lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
I samband med remiss lill lagrådet den 13 mars 1970 av förslag till ändringar i regeringsrätlslagen framhöll jag alt vissa ändringar i kompetensfördelningen borde komma till stånd vid införandet av den nya lagen. Besvär över länsstyrelsens beslut enligt 7 och 32 §§ i den föreslagna lagen och om arvode till sakkunnig som avses i 34 § samraa lag borde prövas av regeringsrätten, eftersom länsstyrelsens beslut i de nu näranda frågorna norraalt måste grundas på rent rättsliga ställningstaganden och till viss del berörde enskild rätt. Talan mot länsstyrelsens beslul enligt 2, 6 och 30 §§ i den föreslagna lagen borde däremot prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, efiersom hithörande frågor främst borde bedömas från planläggnings- eller andra allmänna synpunkter.
I detta sararaanhang har jag inte anledning att föreslå annan ändring i den av mig tidigare förordade kompetensfördelningen än att de ärenden, som förts till regeringsrättens kompetensområde, bör hänvisas alt i försia hand prövas av kammarrätt. Jag förordar således att kammarrätt skall pröva talan mot länsstyrelses beslut enligt 7 och 32 §§ och om arvode till sakkunnig som avses i 34 § i den föreslagna nya lagen och att besvär över annat beslut av länsstyrelse enligt lagen skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändringsförslaget.
88. Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1970: 000) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna
Departementschefen. Kungl. Maj:t har den 13 raars 1970 lill lagrådet remitterat förslag till lag med vissa bestämmelser i anledning av statens överta-
206 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
gande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna. Avsikten är att lagförslaget senare i vår skall föreläggas riksdagen. Enligt den föreslagna lagen skall rådhusrättsstad under viss tid betala kostnadsbidrag till staten. Bidraget fastställs av myndighei som Kungl. Maj:l besiämmer (7 §). Åsidosätter tingshusbyggnadsskyldige, stad eller annan kommun sina skyldigheter enligt lagen, kan länsstyrelsen vid vite förelägga den försumlige alt fullgöra sin skyldighet. Försuttet vite döms ut av länsslyrelsen (9 §). Besvär över beslul sora meddelats av den myndighei som skall fastställa kostnadsbidrag för rådhusrätlsstad skall föras hos Kungl. Maj:t (11 §), Frågan om besvär över länsstyrelsens beslut regleras i länsstyrelseinstruktionen (1958: 333), De ärenden som kan fullföljas hos Kungl, Maj:t är av den natur att ärendena ansetts (se nyssnämnda lagrådsremiss och lagrådsremiss samma dag om ändringar i regeringsrättslagen) böra prövas av regeringsrätten.
Efter etl genomförande av den av mig föreslagna förvaltningsdomstolsreformen bör det ankomma på kammarrätt alt pröva besvär över beslut som enligt den föreslagna lagen med vissa bestämraelser i anledning av statens överlagande av lokalhållningen för de allraänna underrätterna meddelas av länsstyrelse eller den myndighet som skall fastställa kostnadsbidrag för rådhusrätlsstad. Bestämmelser i ämnet har lagils in i ändringsförslaget.
89. Förslaget tm lag om ändring i förordningen (1961: 313) om förfarandet
i anmärkningsmål
Departementschefen. Eftersom kammarrällen genom den föreslagna reformen förlorar sin karaktär av riksdomstol, är det naturligt att nuvarande förbud mot alt anföra besvär över kammarrättens beslut i vissa slag av mål upphävs. Likaväl som i övriga hos kammarrätt i fortsättningen förekommande mål torde det i målen enligt förevarande förordning vara av betydelse att kunna få vägledande prejudikat från regeringsrätten. I enlighet härmed föreslår jag att 9 § förordningen om förfarandet i anmärkningsmål skall upphöra att gälla. Med anledning av att en andra kammarrätt inrättas bör vidare en redaktionell ändring göras i 8 §.
90. Förslaget till lag om ändring i famUjebidragsförordningen (1946: 99)
Gällande rätt. Familjebidrag utges av kommunen (27 §), Ärenden om familjebidrag handläggs å kommunens vägnar av en familjebidragsnämnd. För utgivna bidrag får kommunen viss gottgörelse av staten (29 §), Denna utbetalas av länsstyrelsen efter ansökan.
Besvär över farailjebidragsnämnds beslut prövas i allmänhet av länsslyrelsen (32 §). över länsstyrelses beslut rörande tillämpningen av familje-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 207
bidragsförordningen får besvär anföras hos kararaarrätlen. Mot kamraarrättens beslut får lalan ej föras (34 §).
Förvaltningsdomstolskommittén. Komraittén föreslår all de mål som nu prövas av kammarrätten även i fortsättningen skall hänvisas till administrativ domslol. Kommittén gör dock undanlag för mål om statsbidrag som enligt vad koramittén bar föreslagit såsom allmän regel för statsbidragsraål bör handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitléns förslag tillstyrks av försvarets civilförvaltning, sora understryker målens betydelse för den värnpliktige och hans familj.
Departementschefen. Jag ansluter mig till vad kommittén har förordat. Besvärsbestäraraelser i överensstäraraelse härmed och i anledning av att klagoförbudet raot kammarrättens beslul upphävs har lagits in i ändringsförslaget.
91. Förslaget tUl lag om ändring i förordningen (1967:882) om studiemedelsavgifter
Departementschefen. Förslaget innebär att nuvarande förbud mot att föra talan mot kammarrättens beslut (31 §) upphävs. I fråga om skälen därtill hänvisar jag till vad jag har anfört beträffande motsvarande ändring i förordningen (1961:313) om förfarandet i anmärkningsmål under 89. När kamraarrätten inte längre är sista instans behövs också en ändring i30§.
92. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter
Departementschefen. Förslagel innebär alt talan inte får föras mol myndighets beslut att anla ackordsförslag eller avskriva skatt. Härmed vinns överensstämraelse med vad som i 86 § uppbördsförordningen (1953:272) är föreskrivet för i denna förordning behandlade skatter.
93—98. Förslagen tiU lag om ändring i lagen (1920: 796) om val till riksdagen, till lag om ändring i kommunala vallagen (1930: 253), till lag om ändring i kommunallagen (1953: 753), tiU lag om ändring i kommunallagen (1957:50) för Stockholm, tUl lag om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse samt till lag om ändring i landstingslagen (1954: 319)
Gällande rätt. Enligt 2 § 1 :o försia, tredje och fjärde leden regeringsrättslagen har regeringsrätten att pröva bl. a. mål om riksdagsmannaval, mål om annat val till befattning eller uppdrag, mål ora delning av kommun eller valkrets i valdistrikt för val till andra kammaren eller för val av landstingsmän eller kommunalfullmäktige samt mål om upphävande eller
208 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
ändring i redan skedd delning. I praxis har regeringsrätten funnit sig behörig att pröva även besvär över länsstyrelses beslut i ärende angående valkretsindelning (RÅ 1954 not. E 12 och 13 saml not. I 20 och 28).
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén föreslår att mål om val till riksdagen, mål om sådana val på vilka kommunala vallagen är tillämplig, mål om indelning i valkretsar och valdistrikt samt mål om upphävande eller ändring i redan skedd indelning skall prövas av regeringsrällen såsom enda domstolsinstans. Kammarkollegiet samt domkapitlen och stiftsnämnderna i Uppsala och Linköping förklarar att de ej har något alt erinra mot kommitténs förslag.
Departementschefen. Såsom i stort sett fraragår av det föregående ansluter jag mig till kommitténs förslag atl besvärsmål av nyss angivet slag skall avgöras av regeringsrätten såsom enda domstolsinstans. Behövliga bestämmelser i ämnet har tagils in i lagförslagen. I enlighet med vad jag tidigare har anfört har i ändringsförslagen termen Konungen (bytts ut mot regeringsrätten i de fall då nämnda domstol åsyftas.
99 och 100. Förslagen till lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar samt till lag om ändring i förordningen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
Departementschefen. Genom lagen om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar har banken och föreningarna ställts under tillsyn av bankinspektionen. Härvid har bl. a. bankinspektionen tillagts befogenhet all förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud i samband med tillsynen (62 §). Genom samtidigt företagna ändringar i förordningen om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar har motsvarande ordning genomförts beträffande kassan och sladshypoteksföreningarna (40 §). Besvär över bankinspektionens beslul enligt nu ifrågavarande författningar lorde prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Denna ordning synes böra beslå även efter elt genomförande av den av mig förordade förvaltningsdomslolsreformen. Föreskrift därom har lagils in i ändringsförslagen. Utan en sådan föreskrift skulle vissa mål enligt ifrågavarande författningar komma att tillhöra kammarrättens kompetensområde enUgt den föreslagna lagen om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål.
101. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1951: 442) om rätt att av riksskattenämnden erhåUa förhandsbesked i taxeringsfrågor
Gällande rätt. Rör ell av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked tilllämpning av 6 § 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 § kommunalskaltelagen
Kungl Maj:ts proposition nr 30 är 1971 209
(1928:370), ankommer det f.n. på kammarrätten alt pröva besvär över riksskattenämndens beslul. över kamraarrättens beslut i sådant ärende kan klagan inte föras. Detta sammanhänger med alt enligt 167 och 182 §§ taxeringsförordningen (1956: 623) kamraarrätten är sista instans i raotsvarande faslighelslaxeringsmål. Besvär över annat av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked prövas av regeringsrätten med stöd av 2 § 5:o tredje ledet regeringsrätlslagen.
Departementschefen. Med hänsyn lill att jag i det föregående har föreslagit atl faslighelstaxeringsmålen i fortsättningen skall kunna dras under regeringsrättens prövning enligt sararaa regler som gäller för andra taxeringsmål, torde anledning inte finnas att behålla den nuvarande särskilda fullföljdsordningen i fråga om förhandsbesked som rör tillämpning av nyss nämnda lagrum i kommunalskaltelagen. I samtliga ärenden rörande meddelat förhandsbesked enligt nu ifrågavarande förordning bör, i överensstämmelse med vad jag lidigare har anfört, riksskattenämndens beslut kunna överklagas direkl bos regeringsrällen. Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändringsförslaget.
102. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1957: 343) om oljelagring
m. m.
Gällande rätt. Besvär över samtliga beslut enligt förordningen om olje-lagiing m. ra. prövas f. n. av Kungl. Maj:t i statsrådet. Med stöd av en undantagsbestämmelse i 2 § 17:o nionde ledet regeringsrätlslagen gäller detta även i fråga om förelägganden vid vite.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén framhåller att den genom oljelagringsförordningen reglerade lagringen av mineraloljor är av betydelse för den ekonomiska försvarsberedskapen men också har etl rent fredsmässigt syfte. Sålunda skall den bl. a. trygga energiförsörjningens behov av raineral-oljor i fall av avbrott i tillförseln på grund av ishinder.
Vid bestämmandet av fullföljdsordningen enligt oljelagringsförordningen bör enligt kommitténs uppfattning beaktas, att när tillsynsmyndigheten enligt 4 § bestämmer lagringsskyldighetens fördelning, myndigheten har all följa bestämda i förordningen (5—7 §§) angivna normer. Prövningen har således en rent rättslig karaktär. Något utrymme för en skönsmässig bedömning finns inte. Kommittén föreslår därför att talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt 4 § skall föras hos kammarrätt.
Vitesförelägganden enUgt 18 och 19 §§ oljelagringsförordningen kan meddelas endast om vederbörande försumraat att fullgöra sina i författnings-rummen angivna skyldigheler att hålla olja i lager, lämna uppgifter och lämna tilllräde m. m. Besvärsmål rörande sådana förelägganden har därför enligt kommitléns uppfattning övervägande en rättslig karaktär, även om
210 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971
vissa lämplighetsfrågor kan möta i desamma. Det synes koramittén inte nödvändigt att Kungl, Maj:t i statsrådet förbehålls avgörandet av dessa mål, Koramittén förordar därför alt klagan över tillsynsmyndighetens beslut enligt 18 eUer 19 § oljelagringsförordningen skall handläggas av kammarrätt.
Talan mot annat tillsynsmyndighetens beslut enUgt oljelagringsförordningen synes kommittén böra prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta gäller bl. a. dispensärenden och ärenden ora den geografiska förläggningen av oljelager. I dessa ärenden måste hänsyn i hög grad tas till försvarsberedskapens krav och till billighetssynpunkler.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regferingrsrötfens ledamöter, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap och Svenska petroleum institutet. Institutet uttalar atl den av komraittén gjorda avvägningen innebär fördelar när det gäller all skapa en fast praxis på området.
Departementschefen. Enligt kommitténs förslag förläggs prövningen av de besvärsärenden enligt oljelagringsförordningen, som har en utpräglat rättsUg karaktär, till administrativ dorastol, medan de ärenden, i vilka försvarsbe-redskapssynpunkter eller billighetssynpunkter dominerar, förs till prövning i konselj. Förslaget innefattar en mer nyanserad fullföljdsordning än den nuvarande och har tillstyrkts av de remissinstanser som har yttrat sig i ämnet. Då kommitténs förslag synes principiellt riktigt och inte innebär något åsidosättande av allmänna intressen, föreslår jag att det genomförs.
Bestämmelser om den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också ett tillägg sora sammanhänger med att kararaarrätt inte utgör högsta instans.
103. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1957: 344) om oljeavgift
m. m.
Gällande rätt. På grund av särskilda undantagsbestämmelser i 2 § 5:o tredje och sjätte leden regeringsrätlslagen prövar Kungl. Maj:t i statsrådet besvärsärenden rörande debitering, indrivning och restitution av avgift enligt förordningen om oljeavgift m. m. Även i övrigt prövas besvärsärenden enligt denna förordning i konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén. I mål om oljeavgift förekommer rättsliga spörsmål rörande förhandenvaron av de stadgade betingelserna för skyldighet att erlägga oljeavgift och rörande avgiftens beräkning. Bestämmelserna i 8 och 9 §§ förordningen om oljeavgift m, m. angående nedsättning, eftergift och återbäring ger visserligen visst utrymme för en skälighetsprövning. Författningsbestämmelserna i fråga anger dock i huvudsak de riktlinjer efter vilka prövningen skall ske. Kommittén finner därför övervägande skäl tala för att besvärsmål rörande tillämpningen av förordningen om oljeavgift m. m. bör prövas av kammarrätt. Undantag anses dock böra göras
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 211
för ärenden om föreläggande alt ställa säkerhel i fall då någon inför olja från utrikes ort för försäljning till avnämare inom riket och ej lidigare regelmässigt har importerat olja (6 § första slyckel). Sådana ärenden innefattar i så hög grad en fri skälighels- och lämplighelsbedömning att det enligt koramitténs uppfattning bör ankomma på Kungl, Maj:t i slatsrådet att i sista hand ta ställning lill desamma. Anförs besvär över tillämpningsföreskrifter som tillsynsmyndigheten enligt 12 § efter bemyndigande av Kungl. Maj:t meddelar, bör enligt kommitléns mening sådana besvär likaledes prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av regeringsrättens ledamöter, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap och Svenska petroleum institutet.
Departementschefen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen i fråga om besvärsraål enligt förordningen om oljeavgift m. m. Någol behov av att förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet prövningen av besvärsärenden om debitering, indrivning eller restitution av oljeavgift torde inte föreligga. Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagils in i ändringsförslaget. Lagförslaget innehåller också ett tillägg sora sammanhänger med att kammarrätt inte utgör högsta instans.
104. Förslaget till lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198)
Departementschefen. Folkbokföringsförordningen innehåller bestämraelser om kyrkobokföring och mantalsskrivning. Mål om mantalsskrivning, kyrkobokföringsorl, kyrkobokföringsfaslighet, kyrkobokföring under viss rubrik eller registrering i obefintUgregister eller om föreläggande eller uldömande av vite handläggs f. n. i sista instans av kammarrätten. Mot annal beslut av länsstyrelse än nu sagts och mol beslul av domkapitel får talan enligt 49 § föras genom besvär hos Kungl. Maj:t. Sådana besvärsmål avgörs av regeringsrätten med stöd av 2 § 15 :o andra ledet regeringsrätlslagen.
Förslaget innebär att alla besvärsmål enligt folkbokföringsförordningen — såväl besvär över länsstyrelses beslut sora besvär över domkapitels beslut — skall prövas av kammarrätt och kunna fullföljas till regeringsrätten enligt de föreslagna allmänna reglerna.
Den föreslagna lydelsen av 52 § överensslämraer i sak med nuvarande bestämmelser i 47 § tredje stycket och 52 § första slyckel.
I 54 § har föreskriften om ersällning till vittne ändrats att avse endast vittnesförhör som har påkallats av länsstyrelse. Frågan om ersättning till vittne i mål hos kamraarrätten kommer att regleras i annal sammanhang.
212 Kungl Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
105. Förslaget till förordning om ändring i förordningen (1970: 000) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
Departementschefen. Senare denna dag kommer chefen för finansdepartementet alt hemställa alt Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att anla elt inom finansdepartementet upprättat förslag lill förordning om invesleringsavgift för vissa byggnadsarbeten. Enligt den lilltänkta förordningen skall invesleringsavgift erläggas till staten för angivna byggnadsarbeten, som sätts i gång under tiden den 7 maj 1970—den 31 juli 1971 (1 §). Beslut i ämnet skall fallas av länsstjrrelsen (4—6 §§). Mol länsslyrelsens befar talan föras genom besvär hos kammarrätten. Kammarrättens beslut skall inte kunna överklagas. Har talan förts mot länsstyrelsens beslut, skall länsstyrelsen kunna medge anstånd med inbetalning av investeringsavgift helt eller delvis (15 §).
Efter ett genomförande av den av mig förordade förvaltningsdomstols-reformen synes möjlighet böra öppnas att hos regeringsrätten överklaga kammarrätts beslul enligt nu ifrågavarande förordning enligt samma regler som föreslås för övriga mål vilka kammarrätt handlägger. I samband härmed bör kammarrätt få rätt att i likhet med länsstyrelse medge anstånd med inbetalning av investeringsavgift för den händelse talan förts mot myndighetens beslut. Bestämmelser i ämnet har lagits in i ändringsförslaget.
106. Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen (1968:564) om
tUlfällig handel
Gällande rätt. Enligt förordningen om tillfällig handel krävs i stor utsträckning tillstånd för idkande av sådan handel. Svenska medborgare och utlänningar som har bosättningstillstånd har rätt att få tillstånd till tillfällig handel, om det inte finns skäl att anta att sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden ej är lämplig att driva verksamheten eller att denna kan störa allmän ordning. Tillståndsmyndighet är i dessa fall den lokala polismyndigheten (4 §). Andra utlänningar än sådana som har bosättningstillstånd kan få tillstånd till tillfällig handel, om särskilda skäl föreligger. Tillståndsfrågan prövas i dessa fall av den myndighet som har alt pröva fråga om tillstånd för utlänning att här i riket idka näring i allmänhet (5 §). Om tillstånd till tiUfällig handel beviljas juridisk person, skall för verksamheten finnas en av tiUståndsrayndigheten godkänd föreståndare (7 §). Tillstånd kan förbindas med särskilda villkor och föreskrifter. När särskilda skäl föreligger, kan tillstånd återkallas (8 §). Samtliga besvärsärenden enligt förordningen prövas f. n. i sista hand av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Svenska medborgare och utlänningar som har bo-sätlningstillstånd är i förordningen om tillfällig handel tillförsäkrade rätt
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 213
att under angiven förutsättning erhåUa tillslånd till tillfällig handel. Ingen som helst behovsprövning får förekoraraa i sådana ärenden. De hänsynstaganden till den allmänna ordningen och andra polisiära synpunkter som tas i ärendena är regelmässigt inte av den art att det från ordnings- och säkerhetssynpunkt kan sägas föreUgga något påtagligt behov av att förbehålla Kungl, Maj:t i statsrådet beslutanderätten i högsta instans i dessa ärenden. Jag föreslår därför att det skall tillkomma kammarrätt alt pröva besvär över länsstyrelses beslut i sådant ärende. Kararaarrätts behörighet lorde böra omfatta inte blott ärenden om meddelande av nu ifrågavarande tillstånd ulan även de övriga ärenden som enUgl förordningen i försia instans avgörs av den lokala polismyndigheten.
Utlänningar som ej innehar bosätlningstillstånd kan få tillstånd till tiUfällig handel endast om särskilda skäl föreligger. Dessa utlänningar har således inte tillförsäkrats någon rätt alt erhålla lillslånd utan prövningen skall ske under beaktande av bl, a, näringspolitiska synpunkter. På grund härav bör dessa ullänningars ansökningar ora erhållande av tillstånd enligt förordningen ora tiUfällig handel i fall av besvär överprövas av Kungl, Maj:t i statsrådet. Även övriga besvärsärenden enligt förordningen, vilka rör frågan om tillstånd för sådana utlänningar, bör prövas i konselj.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
107. Förslaget till kungörelse om ändring i vapenförordningen (1949: 340)
Gällande rätt. Beslut enligt vapenförordningen kan överklagas hos Kungl. Maj:l endasl i sådana ärenden som avses i 14, 16, 27, 28 eller 30 §. De ärenden som behandlas i dessa lagrum är ärenden om återkallelse av tillstånd alt inneha skjutvapen och om förbud raot fortsatt innehav av deklarerat vapen (14 §), om återkallelse av tillstånd all förvärva ammunition (27 §), om meddelande och återkallelse av tillslånd att idka handel med skjutvapen och om godkännande av föreståndare och vikarierande föreslåndare för sådan rörelse (28 och 30 §§) samt ora inlösen av vapen ocb ammunition och därmed sammanhängande frågor (16 § järate hänvisningar i 17 och 30 §§). Kronan är berättigad och skyldig att inlösa vapen och ammunition i vissa angivna fall. Polismsnadigheten faststäUer det värde efter vilket inlösen skall ske. Lösensumman utbetalas därefter genom polismyndighetens försorg till egendomens ägare. För värderingen av egendomen kan polismyndigheten anlita sakkunnig myndighet eller sakkunnig enskild person. Enskild person som bilrätt vid värderingen är berättigad till skälig ersättning av statsmedel (16 §).
Av besvärsärendena enligt vapenförordningen prövar regeringsrätten
214 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
endast mål om ersättning av statsmedel. Föreskrift om regeringsrättens behörighet i dessa mål finns i 2 § 4:o första och andra leden regeringsrätts-lagen, övriga ärenden enligt vapenförordningen, vilka fullföljs till Kungl. Maj:t, avgörs i konselj.
Förvaltningsdomstolskommittén. Mål om inlösen av vapen och ammunition bör enligt kommitténs mening prövas av kammarrätt, eftersom dessa mål rör rättsliga frågor. Kommittén anser vidare atl mål om återkallelse av tillstånd alt inneha skjutvapen eller alt förvärva ammunition och ora förbud mol fortsatt innehav av deklarerat skjutvapen bör avgöras av karamarrätt, efiersom åtminstone inom vissa befolkningsgrupper ett beslut, som berövar en person rätten atl inneha skjulvapen, kan nedsätta vederbörandes medborgerliga anseende i bygden och det under sådana förhållanden är angeläget att på detta område skapa särskilt starka rätissäkerhetsgarantier. När det gäller mål om handel med skjutvapen bör enligt kommitléns mening ordnings- och säkerhetssynpunkter i främsta rummet vara avgörande. Med hänsyn härtill förordar kommittén all sådana mål även i framtiden skall prövas av Kungl. Maj:l i statsrådet i sista hand.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av länsstyrelsen i Blekinge län. Rikspolisstyrelsen tillstyrker förslaget såvitt angår målen ora tillstånd till handel och om inlösen. Svenska jägareförbundet bar intet att erinra i fråga om inlösenmålen.
Förslaget all prövningen av besvärsmål om återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen eller alt förvärva amraunition och om förbud mot fortsall innehav av skjutvapen skall överflyttas från Kungl. Maj:t i statsrådet till kammarrätt avstyrks av regeringsrättens ledamöter, rikspolisstyrelsen, överståthållaråmbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Gävleborgs lån samt Svenska jägareförbundet. Till stöd härför anförs alt ordnings- ocb säkerhetssynpunkter spelar den helt dominerande rollen i dessa ärenden.
Departementschefen. De ärenden som hänger samman med inlösen av vapen och ammunition har en klart rättslig prägel och bör därför kunna prövas av kammarrätt, övriga ärenden enligt vapenförordningen måste avgöras under hänsynstagande huvudsakligen till ordnings- och säkerhetssynpunkter. Delta gäller inte blott ärendena angående handel med skjutvapen utan också ärendena angående återkallelse av tillstånd att inneha skjutvapen eller atl förvärva ammunition och ärenden angående förbud mot fortsatt innehav av skjulvapen. I överensstämmelse med de principer sora jag har följt i andra sararaanhang föreslår jag att nu ifrågavarande ärenden i sista hand skall avgöras av Kungl. Maj:l i statsrådet som har del yttersta ansvarel för upprätthållande av allmän ordning och säkerhel.
Bestämraelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget. Författningsförslaget innehåUer också en ändring som hänger samman med atl kammarrätt inte har ställningen av högst» instans.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 215
108. Förslaget till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen
(1951: 648)
Gällande rätt. I vägtrafikförordningen och föreskrifter som utfärdats med stöd av förordningen meddelas bestäraraelser som reglerar trafiken på våra vägar och därmed sammanhängande förebållanden. Utförliga regler finns bl. a. om fordon, förare av fordon, trafiken, lokala trafikföreskrifter och vägmärken.
Av besvärsmålen rörande tillärapning av vägtrafikförordningen och raed stöd av denna utfärdade föreskrifter avgör regeringsrätten enligt 2 § 5:o tredje och sjätte leden regeringsrätlslagen mål om debitering och restitution ra, m, av förekommande avgifter, enligt 2 § 14:o åttonde ledet samraa lag mål om anteckning i aulomobilregister och om meddelande eller återkallande av tillstånd att föra auloraobil samt enligt 2 § 17:o nionde ledet samraa lag raål om föreläggande vid vite och om utdömande av vite. Enligt praxis har regeringsrätten också funnit sig behörig atl pröva besvär över beslut att utländskt internationelll och utländskt nationellt körkort ej skall medföra rätt atl föra motorfordon här i riket (RÅ 1952 not, K 10 och 1955 not. K 610). övriga besvärsärenden om vilka i detla sararaanhang är fråga prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén framhåller att upptagandel av motorfordon m. m. i länsstyrelsens bilregister är av direkl rättsUg betydelse för den enskilde. Denna registrering utgör nämligen i allmänhet en förutsättning för rätlen att bruka fordonet (11 § vägtrafikförordningen). Också fordons upplagande i länsslyrelsens bilreservregister är av viss betydelse i rättsligt hänseende för den enskilde. På grund härav och raed hänsyn lill ärendenas karaktär föreslår koraraittén att talan mot beslut, sora länsstyrelse meddelat rörande anteckning i bilregister eller bilreservregister, skall föras hos kammarrätt. Ärenden om anteckning i det militära fordonsregislrel anses däremot ulan olägenhel kunna prövas av Kungl. Maj:l i statsrådet i sista band.
Besvärsmål om vissa licenser och bevis, som medför rätl all bruka motorfordon m. m. utan hinder av att fordonet inte är upptaget i länsstyrelsens bilregister (12, 13 och 27 §§ vägtrafikförordningen), är enligt kommitténs uppfattning också av betydelse för den enskilde. Målen är besläktade med målen om anteckning i länsstyrelsens bilregister. Kommittén föreslår därför att även dessa mål skall prövas av kammarrätt.
Till kammarrätts kompetensoraråde för kommittén vidare besvärsmål om rätt att föra motordrivet fordon. Kommittén understryker att målen kan ha stor betydelse för de enskilda och att de rör frågor som uppenbarligen lärapar sig för handläggning i domstolsmässiga former, I den mån klagan skulle vara tillåten över beslut av bilinspektör m, fl. atl underkänna förarprov, bör enligt kommitténs mening sådana ärenden i sista instans prövas
216 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 är 1971
av Kungl, Maj:t i statsrådet. Frågor som rör bedömandet av avlagda kunskaps- och färdighetsprov lämpar sig nämligen ej för avgörande av förvaltningsdomstol. Då kommittén i sitl förslag till författningstext använder uttrycket »beslul rörande rätt alt föra motordrivet fordon» åsyftas därmed inte beslut om underkännande av förarprov.
Mål ora föreläggande vid vite och om utdömande av vite (65 § 4 mora,) samt hithörande mål om avgifter är enligt kommitténs mening av den naturen att målen bör kunna dras under kammarrätts prövning.
Beslut om körförbud, om föreläggande alt inställa fordon till besiktning och ora föreläggande all avhjälpa brislfälligheter på fordon samt en del beslul av annat innehåll, vilka meddelas vid inspektioner och besiktningar av olika slag, rör utpräglat tekniska frågor och innesluter i allmänhet inte några mera invecklade rättsfrågor. Härtill kommer att dessa ärenden kan koraraa all uppgå lill elt raycket stort antal. Med hänsyn härtill finns enligt kommitténs uppfattning inte tillräckliga skäl för att hänföra dessa ärenden till administrativ dorastols korapelensoraråde, I den mån klagan kan föras över hithörande beslut bör ärendena enligt kommitténs uppfattning prövas av Kungl, Maj:t i statsrådet. Detsamma föreslås beträffande sådana administrativa ärenden enligt vägtrafikförordningen som inte särskilt nämnts i det föregående.
Remissyttrandena. Regeringsrättens ledamöter, rikspolisstgrehen och medicinalstyrelsen förklarar sig ha intet att erinra mot kommitténs förslag på detta oraråde.
Beträffande besvärsmål om körförbud, föreläggande alt inställa fordon till besiktning, föreläggande alt avhjälpa bristfällighet o. d. förklarar sig Motorbranschens riksförbund dela kommitténs uppfattning alt sådana mål bör avgöras av Kungl. Majt i slatsrådet i sista hand. Sveriges advokatsamfund anser däremot att dessa raål bör gå till administrativ domstol, därför alt i synnerhet körförbud kan medföra avsevärda olägenheter för fordonets ägare eller brukare, t. ex. när fordonet används i förvärvsverksamhet.
Departementschefen. Den av kommittén föreslagna kompetensfördelningen i fråga ora besvärsärenden enligt vägtrafiklagstiftningen synes väl avvägd och har i stort sett inte mött några erinringar i remissyttrandena. Jag förordar därför att i vägtrafikförordningen föreskrivs all kammarrätt skall pröva talan mot beslut, som enligt förordningen eller med stöd därav utfärdade föreskrifter länsstyrelse meddelat rörande avgift, anteckning i bilregister eller bilreservregister, rätt att bruka fordon ulan hinder av bestämmelsema i 11 § vägtrafikförordningen, behörighet att föra motordrivet fordon, föreläggande vid vite eller utdömande av vite. övriga besvärsärenden enligt vägtrafikförordningen i vilka talan nu kan föras hos Kungl. Maj:t bör avgöras i konselj. I enlighet med vad Motorbranschens riksförbund har tillstyrkt bör detta gälla även körförbudsärenden och liknande ärenden av teknisk natur. Något behov av domstolsprövning i dessa ärenden synes inte föreligga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 217
Bestämmelser ora den av mig förordade kompetensfördelningen har tagils in i ändringsförslaget.
109. Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobillrafik m. m.
Gällande rätt. Förordningen angående yrkesmässig automobillrafik m. m. innehåller bestämmelser om förutsättningarna för bedrivandet av yrkesmässig biltrafik, om bilar i sådan trafik, om lillslånd (Irafikkort) för den som skall tjänstgöra som förare av bil i yrkesmässig trafik, ora yrkesraässig uthyrning av bil utan all förare slälls lill förfogande saral ora förmedling av godstransporter med bU.
Med stöd av 2 § I4:o åttonde ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om utfärdande och återkallelse av trafikkort. övriga besvärsärenden enligt förordningen angående yrkesmässig autoraobiltrafik m. m. prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår ingen annan ändring av kompetensfördelningen på delta oraråde än all besvärsmålen om utfärdande och återkallelse av Irafikkort skall prövas av kamraarrält.
Remissyttrandena. Medicinalstyrelsen förklarar sig inte ha något att erinra mot komraitténs förslag. Länsstyrelsen i Örebro län anser att i den män prövningen av tillstånd till yrkesmässig trafik endast avser sökandens lämplighet anförda besvär bör prövas av administrativ dorastol. Sveriges grossist förbund, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund, SAF, HAO, Skogs- och lantarbetsgivareföreningen samt handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö nämner ärenden om återkallelse av tillstånd enligt förordningen angående yrkesmässig biltrafik m. ra. såsom exempel på ärenden där rättssäkerhetsaspeklerna väger mycket tungt och som därför bör avgöras av adminislraliv domslol.
Departementschefen. I likhet raed vad jag har föreslagit beträffande körkortsmålen enligt vägtrafikförordningen bör besvärsmål om utfärdande och återkallelse av trafikkort prövas av kammarrätt, övriga ärenden enligt förordningen angående yrkesmässig autoraobiltrafik ra. m. rör eller hänger samman med frågor, i vilka trafikpolitiska synpunkler eller trafiksäkerhetssynpunkter spelar en viktig roll. I många ärenden rörande meddelande av tillstånd enUgt förordningen skall en behovsprövning ske. Det är uppenbart att sådana ärenden i sista hand bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Att splittra handläggningen i sista instans av tUlslåndsärendena genom att förlägga det slutliga avgörandet av sådana ärenden, i vilka behovsprövning inte sker, lill annat håll lorde inte vara lämpUgt. Jag vUl erinra om att även i sistnämnda ärenden en lämplighetsbedömning sker när man skall avgöra huruvida och under vilka villkor tillstånd skall beviljas. I ärenden om återkallelse av tillstånd kan frågor om trafikens ändamålsenliga anordnande
218 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
komma in i bilden. Bl. a. med hänsyn härtill är del lämpligt att också sådana ärenden avgörs av Kungl. Maj:t i statsrådet. Jag föreslår därför att samtliga besvärsärenden enligt förordningen angående yrkesmässig automobillrafik m. m. utom ärendena om utfärdande ocb återkallande av trafikkort skall prövas i konselj.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagils in i ändringsförslaget. Författningsförslaget innehåller också vissa följdändringar.
110. Förslaget till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan
(1956:617)
Gällande rätt. Enligt allmänna ordningsstadgan krävs i viss utsträckning tillstånd av polismyndighet för uppställande av försäljningsstånd och annat nyttjande av allmän plats. Innan tillstånd meddelas, skall yttrande inhämtas från den kommunala nämnd som kommunen bestämt. Om denna avstyrker får tillstånd inte beviljas (2 §). Nu ifrågavarande kommunala beslut överklagas genom kommunalbesvär. Inom vissa områden får sprängning m. m. inte äga rum utan tillstånd av polismyndigheten (6 §). Allraänna ordningsstadgan innehåller vidare bl. a. utförliga regler ora offentiiga tillställningar. För anordnande av sådan tillställning krävs i stor utsträckning tillstånd av eller anmälan till polismyndigheten. Befrielse från anmälningsskyldighet kan dock i vissa fall medges (12 och 13 §§). Den sora anordnar offentlig tillställning skall rätta sig efler de föreskrifter i fråga om ordning och säkerhet som poUsmyndigheten meddelar (16 §). Polismyndigheten kan under vissa förutsättningar inställa och upplösa offentlig tillställning samt förbjuda förnyande av sådan tillställning (19 och 20 §§). Polismyndigheten eller länsslyrelsen kan ålägga anordnare av offentlig tillställning alt bekosta ordnings-hållning (17 §). Efler Kungl. Maj:ts bemyndigande kan länsslyrelsen förordna att offentlig tillställning inte får hållas i länel eller del av länet, ora en sådan inskränkning är påkallad med hänsyn till farsot eller krig m. m. (11 §). Barn under femlon år får ej medverka vid vissa offenlliga tillställningar. Länsstyrelsen kan dock medge undantag. Hypnotiska eller därmed likartade experiment får förekomma endast om socialstyrelsen funnit det kunna ske utan våda (21 §). Lokal ordningsstadga antas av kommunens fullmäktige (23 §). Sådant beslut kan överklagas genom komraunalbesvär. Beslutet skall underställas länsstyrelsens prövning. Underlåter fullmäktige att anta stadga, kan länsstyrelsen förordna i ämnet men skall underställa sitt beslut Kungl. Maj:ts prövning. Har någon underlåtit alt vidta åtgärd som åligger honom enligt aUmänna ordningsstadgan eller lokal ordningsstadga eller med stöd av sådan stadga meddelad ordningsföreskrift, kan polismyndigheten förelägga vite eller, om del anses nödvändigl, låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad (31 §).
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 dr 1971 219
Med stöd av 2 § 16:o första ledet regeringsrättslagen torde regeringsrätten vara behörig att avgöra besvärsrnål enligt 21 § allmänna ordningsstadgan om socialstyrelsens medgivande till hypnotiska eller därmed likartade experiment. Enligt 2 § 17:o nionde ledet regeringsrättslagen avgör regeringsrätten vidare förekommande besvärsmål ora föreläggande vid vite. Besvär över andra beslul, sora meddelas på grund av allmänna ordningssladgan eller lokal ordningsstadga och som ej skall överklagas i den för komraunalbesvär föreskrivna ordningen, avgörs i sisla instans av Kungl. Maj:l i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Koraraittén uttalar alt ärendena om tilllämpning av allraänna ordningssladgan lill största delen rör ordnings- och säkerhetsfrågor och atl sådana ärenden i sisla instans bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, som bar det yttersta ansvarel för upprätthållande av allmän ordning ocb säkerhel. Beträffande ärendena om åläggande för anordnare av offentlig tillställning att bekosta ordningshållning framhåller kommittén, alt omfattningen av anordnarens ersättningsskyldighet främst beror på storleken av den behövliga polisbevakningen, vilket är en ordningsfråga. Härtill kommer all beslut om ersättningsskyldighet ofta meddelas i samband med beslut om tillstånd att anordna offentlig tillställning. Beslutet kan få karaktären av etl i tillståndet inryckt villkor. Under nu angivna förhållanden finner koraraittén det ändamålsenligt att också dessa ärenden i fortsättningen prövas av Kungl. Maj:l i statsrådet i sista instans. Besvärsärenden om dispens från förbudet för barn under femlon år att medverka vid vissa offenlliga liUslällningar bör enligt kommitténs uppfattning likaledes avgöras i konselj. Härför anses tala bl. a. det förbållandet att dispensärenden enligt 4 kap. arbelarskyddslagen (1949: 1) inte kan dras under administrativ dorastols prövning. Besvär över socialstyrelsens beslut i anledning av ansökan om medgivande till hypnotiska eller därmed likartade experiment (21 §) bör enligt kommitténs uppfattning också prövas av Kungl. Maj:l i statsrådet. Dessa ärenden synes ej kommittén vara av den nalur all det föreligger skäl att hänvisa dem till förvaltningsdomstols prövning. Även övriga ärenden rörande tillämpningen av allmänna ordningssladgan eller lokal ordningsstadga skall enligt komraitténs förslag i sista instans avgöras av Kungl. Maj:l i statsrådet. Undantag görs dock för mål om föreläggande av vite enligt 31 § aUmänna ordningsstadgan. Dessa mål synes nämligen kommittén vara av den natur att de bör hänföras till kammarrätts prövning.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag tillstyrks av rikspolisstyrelsen.
Departementschefen. Beslut som meddelas på grund av allmänna ordningsstadgan eller lokal ordningsstadga avser nästan uteslutande frågor som är av betydelse för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Jag anser därför att besvär i dessa ärenden även i fortsättningen bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. På de av komraittén anförda skälen bör detta också gälla beträffande ärenden om skyldighet för anordnare av offentlig
220 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
tillslällning alt bekosta ordningshållning. Kungl. Maj:t i statsrådet torde vidare lärapligen böra pröva besvärsärenden om dispens från förbudet för barn under femlon år att medverka vid vissa offenlliga tillställningar och besvär över socialstyrelsens beslut i anledning av ansökan om medgivande till hypnotiska eller likartade experiment. Av de i detta avsnitt behandlade ärendena torde endast ärenden om föreläggande av vite vara av sådan natur att de bör kunna prövas av kararaarrätt.
Bestäraraelser om den av mig förordade kompetensfördelningen har tagils in i ändringsförslaget. Författningsförslaget innehåller också vissa redaktionella ändringar — bl. a. med anledning av de ändringar i kommunallagarna som träder i kraft den 1 januari 1971 — samt därjämte ett tillägg sora beror på att karamarrätt inte har ställningen av högsta instans. Vidare har besvärsbestäraraelserna förtydligats så att det klarare framgår att de komraunala rayndigheternas beslut enligt 2 och 23 §§ allmänna ordningsstadgan överklagas inte genora förvaltningsbesvär utan genom kommunalbesvär.
111. Förslaget tUl kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663)
Departementschefen. På grund av 2 § 16 :o första ledet regeringsrätlslagen ankommer del på regeringsrätten atl pröva mål ora meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande enligt författningar och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården. Även bestämmelsen i 2 § 17;o nionde ledet regeringsrätlslagen om regeringsrättens behörighet i vilesmål äger tilllämpning på ärenden rörande den allmänna hälsovården. På grund av dessa kompelensbeslämmelser handlägger regeringsrätten flertalet besvärsärenden rörande tillämpningen av hälsovårdsstadgan eller av lokala hälsovårdsordningar som utfärdals med stöd av stadgan. I överensslämmelse med förvall-ningsdomslolskommilténs förslag förordar jag att de mål enligt hälsovårdsstadgan eller lokal hälsovårdsordning, som f. n. avgörs av regeringsrätten, skall i första hand prövas av karamarrätt. Talan mot länsstyrelses beslut sora rör kommuns åligganden raed avseende å den allmänna hälsovården bör dock i enlighet med koraraitléns förslag prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Förslaget överensslämraer med vad jag lidigare har förordat vid behandlingen av förslaget till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål.
Hälsovårdsstadgan innehåller vissa bestämmelser om beslut av socialstyrelsen rörande bl. a. behörighet alt vara hälsovårdsinspektör eller atl ulföra valtenundersökningar (14 och 35 §§). Klagan över socialstjTelsens beslut i sådana ärenden torde, i överensstämmelse med kommitténs förslag, böra prövas av kararaarrätt. Denna ordning överenssläramer med vad jag tidigare har förordat beträffande beslut om behörighet att utöva viss annan verksarahet på det medicinska området.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 221
Klagan över beslut av generell natur torde i sista hand böra avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Bestämmelser om den av mig förordade kompetensfördelningen i fråga om besvärsärenden enligt hälsovårdsstadgan och lokala hälsovårdsordningar har tagits in i ändringsförslaget. Författningsförslaget innehåller också vissa redaktionella ändringar, av vilka en del föranleds av de ändringar i kommunallagsliftningen som träder i kraft den 1 januari 1971.
112. Förslaget till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)
Gällande rätt. Med stöd av 2 § 16 :o första ledet regeringsrätlslagen avgör regeringsrällen mål om meddelande i särskilda fall av lillslånd, förbud eller föreläggande enligt byggnadsstadgan, om inte klagan förs över beslut i anledning av ansökan hos länsslyrelsen ora tillstånd all föreia nybyggnad utan hinder av gällande byggnadsförbud eller i anledning av sådan ansökan bos byggnadsnämnd beträffande fråga som det enligt förordnande av länsslyrelsen ankommil på nämnden alt pröva. I övrigt prövas besvär över beslut enligt byggnadsstadgan av Kungl. Maj:t i statsrådet i sista hand.
Förvaltningsdomstolskommittén. Belräffande besvär över beslut enligt 5 kap. (35—67 §§) byggnadsstadgan, som handlar om byggande, ullalar kommittén att målen i stor utsträckning rör individuella ärenden, i vilka det allmänna inte har några speciella iniressen att bevaka ocb i vilka rättsskydds-synpunkter talar för atl målen bör tillhöra adrainistrativ doraslois korape-tensområde. I enlighet därmed föreslår koraraittén att talan mot länsstyrelses beslul i ärende som avses i 5 kap. byggnadsstadgan i allmänhet skall föras hos kammarrätt. Till kammarrätts korapelensoraråde hänförs sålunda bl. a. mål om beviljande av byggnadslov, föreskrift att byggnad skall rivas, godtagande av person sora arbetsledare särat beslut alt frånta arbetsledare ledningen av visst arbete och atl dessutora ev. förklara honora för viss tid föriuslig rätten atl vara ansvarig arbetsledare inora kommunen. Från huvudregeln om kammarrätts behörighet i mål enligt 5 kap. byggnadsstadgan gör kommittén dock vissa undanlag. Såsom framgår av vad som anförts vid behandlingen av förslaget till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385) anser kommittén att huvuddelen av dispensgivningen enligt byggnadslagstiftningen bör handhas av Kungl. Maj:t i statsrådet i sisla instans. I enlighet härmed förordar komraittén atl all dispensgivning enligt 67 § 1 och 2 mom. byggnadsstadgan i sisla hand skall prövas av Kungl. Maj:t i slatsrådet utom när fråga är om dispens avseende mindre avvikelse från vad i byggnadsstadgan eller med stöd därav föreskrivits ora byggnads yttre och inre anordnande. Sistnäranda dispensärenden liksora de föga långtgående dispensärendena enligt 41 § och 56 § 2 raom, byggnadsstadgan omfattas enUgt kommitléns förslag av huvudregeln om kammarrätts behörighet i mål
222 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
enligt 5 kap. byggnadsstadgan. Från den uppställda huvudregeln undantar kommittén inte blott de viktigare dispensärendena ulan även besvärsärenden rörande föreskrift om utsträckt skyldighet att söka byggnadslov inom vissa områden (54 § 1 mom. sista stycket), rörande vissa allmänna byggnader (66 §), rörande förordnande enligt 67 § 2 mom. atl byggnadsnämnd skall få handlägga vissa grupper av ärenden samt rörande återkallande av sådant förordnande. Sistnämnda besvärsärenden anses nämligen ha den karaktären att de lämpligen bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
I 6 kap. byggnadsstadgan finns bl. a. föreskrifter ora rätt för byggnadsnämnd alt meddela förelägganden och att förbjuda påbörjat byggnadsarbetes fortsättande. Kommittén föreslår att mål om förbud eller föreläggande enligt detla kapilel skall prövas av kammarrätt.
övriga besvärsärenden enligt byggnadsstadgan bör enligt kommitténs mening avgöras i konselj. Sålunda föreslår kommittén att Kungl. Maj:t i statsrådet skall pröva besvär över bl. a. länsstyrelses beslut i anledning av byggnadsnämnds uppdrag åt en eller flera ledamöter i näranden eller åt befattningshavare hos näranden atl på nämndens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden (7 §). Även fråga om medgivande att lUl stadsarkitekt utses annan än den som avlagt examen vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur (4 §) anses i enlighet med det sagda böra i sista hand avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Komraitténs förslag rörande besvär över beslut enligt 5 kap. byggnadsstadgan tillstyrks av lantmäteristyrelsen och Sveriges advokatsamfund. Sveriges lantbruksförbund m. fl. uttalar att mål enligt 5 och 6 kap. byggnadsstadgan bör prövas av administrativ domstol.
Departementschefen. Den av kommittén föreslagna kompetensfördelningen när det gäller besvärsmål enligt byggnadsstadgan synes ändamålsenlig och bör därför genomföras. Bestämmelser i ämnet har tagits in i ändringsförslaget. Författningsförslaget innehåller också vissa ändringar som sam manhänger med ändrade organisatoriska förhållanden och med att kammarrätt inte utgör högsta instans.
113. Förslaget tUl kungörelse om ändring i förordningen (1961:568) om
brandfarliga varor
Gällande rätt. Med stöd av 2 § 16:o femte ledet regeringsrättslagen prö var regeringsrätten besvärsmål om beslut i särskilda fall rörande tillstånd eller föreläggande enligt förordningen om brandfarliga varor. Talan mot andra beslut enligt förordningen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén föreslår att besvärsmål om beslut i särskilda fall rörande tillstånd enligt förordningen om brandfarliga varor skall prövas av kamraarrält. Med mål om meddelande eller ålerkal-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 223
lande av tillstånd likställer komraittén mål om förhandsbesked, om medgivande till försöksdrifl och om besked efler avsyning. Även raål om beslut i särskilda fall rörande föreläggande enligt förordningen bör enligt kommittén prövas av kararaarrätt. övriga ärenden rörande lillärapning av förordningen är enligt kommitténs uppfattning av den naturen alt de bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Svenska petroleum institutet förklarar alt institutet inte har någol all erinra raot komraitténs förslag.
Departementschefen. I överensstämmelse raed kommitténs förslag förordar jag alt beslut för särskill fall av länsstyrelse eller kommerskollegium rörande förbandsbesked, lillslånd, medgivande lill försöksdrifl, föreläggande eller besked efler avsyning enligt förordningen om brandfarliga varor skall kunna överklagas hos kammarrätt samt att besvär över annat beslut av länsstyrelse eller komraerskoUegium enligt förordningen skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Bestämmelser om den av mig sålunda föreslagna kompetensfördelningen har lagits in i ändringsförslaget. I författningsförslaget har också förts in en bestämmelse om att besvär över sprängämnesinspeklionens beslut kan anföras hos komraerskoUegium.
114. Förslaget tiU kungörelse om ändring i brandstadgan (1962:91)
Gällande rätt. Enligt 2 § 16:o försia ledet regeringsrätlslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om meddelande i särskUda fall av lillslånd, förbud eller föreläggande enligt brandsladgan och raed stöd av stadgan antagna kommunala brandordningar. Undanlag görs dock för mål som avser kommuns skyldigheler enligt brandlagen. Från den allmänna regeln om regeringsrättens behörighet i mål om föreläggande vid vite görs samtidigt i 2 § 17:o nionde ledet regeringsrätlslagen del undantaget att regeln inte gäller när fråga är ora koramuns åligganden enligt författningarna rörande brandförsvaret. De besvärsraål enligt brandstadgan och brandordningarna, som inte enligt vad nu sagls avgörs av regeringsrätten, prövas av Kungl, Maj:t i statsrådet. Såsom exempel på mål som f, n. prövas av regeringsrätten kan nämnas mål om beslul vid brandsyn, om undantag i särskill fall från den normala solningsfristen, ora undantag i särskill fall från sotningsmonopolel och om vitesföreläggande mol brandsyneförrättare,
Förvaltningsdomstolskonunittén. Såvitt angår målen enligt brandstadgan föreslår koraraittén alt besvärsmål rörande beslut vid brandsyn (13 §), rörande beslul om undanlag från beslämmelserna om solningsfrist (15 § andra stycket sisla punkten), rörande beslut om undantag från sotningsmonopolel (17 § andra punklen) saral rörande vitesföreläggande enligt 24 § skall handläggas av karamarrätt. Undanlag föreslås dock för vitesförelägganden enligt
224 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
24 § mot kommun. De överväganden, som måsle göras när fråga uppkommer om vitesföreläggande mol kommun, anses nämligen vara av den natur alt det synes ändamålsenligt alt prövningen av sådana ärenden i sisla instans görs av Kungl. Maj:l i statsrådet. I övrigt skall enligt kommitténs förslag förekommande besvärsärenden enligt brandsladgan avgöras i konselj. Sålunda bör det enligt kommitténs uppfattning ankomraa på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva bl. a. ärenden om dispens från stadgans krav på viss utbildning för brandbefäl.
Mot beslut, som på grund av kommunal brandordning länsstyrelse i särskilt fall meddelat rörande tillstånd, förbud eller föreläggande, skall enligt kommitténs förslag talan föras hos kammarrällen, när fråga inte är om kommunens skyldigheter. Undantaget för mål om kommunens skyldigheter avser mål om de särskilda åligganden som koraraunen har på grund av silt ansvar för brandförsvaret men däremot inte mål om kommunens skyldigheler i egenskap av ägare eller innehavare av faslighet o. d. De besvärsärenden enligt brandordningarna, som inte enligt vad nu sagts skall prövas av kammarrätt, skall enligt kommitténs förslag avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Departementschefen. Kommitténs förslag rörande kompetensfördelningen i fråga om besvärsmålen enligt brandstadgan och de kommunala brandordningarna har inte föranlett någon erinran i remissyttrandena. Jag ansluler mig därför lill förslaget. Bestämmelser om den av mig förordade kompelens-fördelningen har lagits in i ändringsförslaget. Författningsförslaget innehåller också vissa redaktionella ändringar, av vilka ändringarna i 2 § och 3 § 1 mom. sammanhänger med de ändringar i kommunallagarna som träder i kraft den 1 januari 1971. I 27 § höjs bölesmaximum för penningböter från 300 lill 500 kr. Vidare moderniseras bestämmelsen i 28 § rörande åtals väckande.
115. Förslaget tUl kungörelse om ändring i mönstringsförordningen
(1961:87)
Gällande rätt. Besvär över sjöfartsverkets beslul angående påmönstringsförbud eller varning enligt mönslringsförordningen avgörs av regeringsrätten med stöd av 2 § 17:o sjätte ledet regeringsrättslagen. Talan mot annal sjöfartsverkets beslul enligt mönstringsförordningen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Förvaltningsdomstolskommittén och remissyttrandena. Kommittén föreslår ingen annan ändring beträffande kompetensfördelningen i fråga om besvär över sjöfartsverkets beslut enligt mönslringsförordningen än att målen angående påmönstringsförbud och varning i första hand skall prövas av kammarrätt. Kommitténs förslag tillstyrks av sjöfartsstyrchen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 225
Departementschefen. I likhet med kommittén föreslår jag all besvär över sjöfartsverkets beslut om påmönstringsförbud eller varning enligt mönslringsförordningen skall prövas av kammarrätt och all lalan mol annat beslut av verket enligt förordningen skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Bestämmelser om den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
116. Förslaget till kimgörelse om ändring i förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler
GäUande rätt. Enligt förordningen med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler får med vissa undanlag spruta eller kanyl införas i riket endast av den som är behörig att driva handel med sådan vara och av den som innehar särskilt tillslånd att införa sådan vara (2 §). Handel med spruta eller kanyl får bedrivas endast av den som har rätt atl driva detaljhandel med läkemedel och av den som innehar lillslånd alt driva handel med varan (4 §). TiUstånd enligt 2 och 4 §§ meddelas av socialstyrelsen (8 §).
Besvär över socialstyrelsens beslul i nyssnäranda ärenden prövas av Kungl. Maj:l i slatsrådet.
Departementschefen. Vid tillståndsgivningen skall beaktas att regleringen av införseln av och handeln med injektionssprutor och kanyler inte på elt otillbörligt sätt motverkar den fria konkurrensen inom näringslivet eller på annat sätt raedför omotiverade ingrepp i näringsfriheten. Mot denna bakgrund synes övervägande skäl tala för atl besvär över socialstyrelsens beslut enligt 2 och 4 §§ förordningen prövas av kammarrätt.
Föreskrift om kammarrätts behörighet i dessa mål har tagits in i ändringsförslaget.
117. Förslaget tUl kungörelse om ändring i hotellförordningen (1966:742)
Departementschefen. Enligt 2 § 14:o elfte ledet regeringsrätlslagen avgör regeringsrätten besvärsmål om tillstånd eller förbud enligt holellförordningen saml mål om skyldighel enligt förordningen att utse föreståndare. Såsom tillstånd enligt förordningen räknas i detta sararaanhang även godkännanden (se prop. 1967: 112 s. 5). Till följd härav omfattar regeringsrättens behörighet, med etl undantag, samtliga lyper av ärenden i vilka enligt förordningen beslutanderätten tillkommer polismyndigheten. Undantaget utgörs av ärendena enUgt 13 §, där bl. a. föreskrivs all polismyndigheten kan förordna all från hotell- eller pensionalrörelse i viss ort eller från viss rörelse anmälan skall göras till polismyndigheten om svensk, dansk, finsk, isländsk eller
8 — 11564
226 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
norsk gäst på sätl och inom lid som polismyndigheten bestämmer. Ärendena enligt 13 § prövas i sista instans av Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Då förvallningsdomstolskommilténs betänkande avgavs gällde fortfarande en äldre författning på området. Sveriges hotell- och restaurangförbund berörde eraellertid i sitt remissyttrande frågan om korapetensfördelningen enligt den nya förordningen. Förbundel var närmast benäget att förorda att besvärsprövningen skulle ligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet, därför att det inte var osannoUkt att en handläggning i domstolsinstansema skulle ta längre tid.
Något behov av att förbehålla Kungl, Maj:t i slatsrådet beslutanderätten i sista hand i de ärenden enligt holellförordningen, som i första instans avgörs av den lokala polismyndigheten, föreligger i slort sett inte. Kammarrätterna synes väl skickade att pröva flertalet ärenden enligt förordningen. Den av mig förordade omorganisationen av förvaltningsdorastolsväsendet torde medföra alt ärendena kan bli handlagda snabbare än hittills. Endast när det gäller ärendena enligt 13 § torde övervägande skäl tala för att Kungl, Maj:t i statsrådet skall vara slutinstans. Bestämmelser ora den av mig sålunda förordade kompetensfördelningen har tagits in i ändringsförslaget.
118. Förslaget till kungörelse om ändring i kungörelsen (1970: 000) om förevisning av brandfarlig biograffilm
Departementschefen. Genom prop. 1970:47 har Kungl. Maj:t hemställt om riksdagens yttrande över ett förslag till kungörelse om förevisning av brandfarlig biograffUm. Enligt den tilltänkta kungörelsen får, med vissl undantag, brandfarlig biograffilm inte förevisas ulan tillstånd av byggnadsnämnden i den kommun där förevisningen avses äga rum (2 §). Tillstånd skall meddelas om vissa angivna förutsättningar är uppfyllda (3 §). Talan mot byggnadsnämnds beslul enligt kungörelsen skall föras hos länsstyrelsen genom besvär (6 §). I propositionen uttalas (s. 36) att med hänsyn till prövningens art besvär över länsstyrelsens beslul bör prövas av regeringsrätten.
Efter ett genomförande av den av mig förordade förvaltningsdomslolsreformen bör besvär över länsstyrelsens beslut enligt nu ifrågavarande kungörelse prövas av kammarrätt. Bestämmelse ora kammarrätts behörighet i dessa raål har lagits in i ändringsförslaget.
Ytterligare kompetensfördelningsfrågor
Avslutningsvis skall jag, såsom jag förut har sagt, behandla några grupper av mål som nu tillhör regeringsrättens kompetensområde men beträffande vilka övervägande skäl synes tala för att målen i fortsättningen bör
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 227
avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Jag redogör därvid för varje målgrupp för gäUande rätt, förvaltningsdorastolskommitténs förslag, förekommande remissyttranden m. m. samt de synpunkter som varit vägledande för mitt ställningstagande.
1. GäUande rätt. Enligt 2 § 2:o andra ledet
regeringsrätlslagen ankom
mer det på regeringsrätten att pröva mål om nybyggnad, inredning eller
reparation av allmän byggnad, sora av menighet skall byggas och under
hållas, samt mål om stället för sådan byggnads uppförande. Kompelensre
geln äger tillämpning på bl. a. beslut av länsstyrelse med stöd av 6 § 1
länsstyrelseinstruktionen (1958: 333).
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att det i de nu behandlade målen förekommer starka inslag av lämplighels- och ändamålsenlighetsöverväganden. Frågorna måste dessulom ofta ses i ett vidare perspektiv och hänsyn även tas till vad som rimligen kan krävas med hänsyn till hela landets intressen. Koramittén föreslår därför alt mål av detta slag skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Remissyttrandena. Koraraitléns förslag tillstyrks av kammarkollegiet.
Departementschefen. I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att besvärsprövningen i de mål, varom här är fråga, flyttas från administrativ domstol till Kungl. Maj:t i statsrådet.
2. Gällande rätt. Enligt 2 § 3:o regeringsrättslagen
skall regeringsrätten
pröva mål om sammankallande av menighet eller dess representation.
Förvaltningsdomstolskommittén. Koramittén föreslår alt besvär över beslut av länsstyrelse rörande utlysande av allmänningssläraraa eller delägar-stärama enligt lagen (1952: 166) om bäradsallmänningar och lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna skall handläggas av kammarrätt. I övrigt finns enligt kommitténs uppfattning inte anledning att till förvaltningsdomstols kompetensområde hänföra besvär över beslut av statlig myndighet rörande samraankallande av menighet eller dess representation.
Remissyttrandena. Komraitténs förslag lämnas utan erinran av skolöverstyrelsen.
Kammarkollegiet ifrågasätter däremot om inte samtliga hithörande mål bör prövas av kammarrätt. Som skäl härför åberopas önskvärdheten av att inte i onödan splittra likartade mål på skilda slutinstanser. Som exempel på mål, vilka enligt kammarkollegiets mening bör prövas av förvaltningsdomstol, nämner kollegiet mål om länsstyrelses förordnande om sammanträde med lappby enligt 12 § lagen (1928: 309) om de svenska lapparnas rätt tUl renbete i Sverige.
Departementschefen. I fråga om besvär över länsstyrelses beslut rörande utlysande av allmänningsstämma eller delägarstämma enligt lagen om bäradsallmänningar och lagen ora allmänningsskogar i Norrland och Dalarna har jag, såsom framgår av vad jag har anfört beträffande lagförslagen 9
228 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
och 10, anslutit mig till kommitténs förslag att målen skall prövas av kammarrätt. Som förut nämnts skall renbeteslagen ersättas av ny lagstiftning. Frågan om kompetensfördelningen i besvärsmål enligt denna nya lagstiftning får i enlighet med vad jag tidigare har sagt tas upp i ett senare sammanhang. Förevarande kompetensfördelningsregel torde i övrigi ha mycket ringa betydelse. Jag anser det inte befogat att för mål av detta slag behålla en allmän regel om att målen skall prövas av administrativ domslol.
3. GäUande rätt. Enligt 2 § 4:o tredje ledet regeringsrätlslagen ankoramer det på regeringsrätten att pröva raål om sådant bidrag eller understöd av statsmedel som enligt gällande författningar får beviljas eller skall på rekvisition utbetalas av statskontoret eller tillsynsmyndighet över registrerade understödsföreningar eller av länsstyrelse, såvida fråga ej är ora bidrag till väg- och brobyggnadsföretag eller vatten- och avloppsanläggning eller om bidrag enligt 15 eller 16 § lagen (1964: 63) om kommunal beredskap eller, såvitt angår skatteutjämningsbidrag, om beslut rörande uldebi-teringsgränsen eller medelskattekraften i riket.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén framhåller att de nuvarande bestämmelserna i regeringsrättslagen medför att i stort sett likartade ärenden om beviljande av statsbidrag kan komma att prövas av skilda slutinstanser allt efter vilken myndighet som har handlagt ärendet i första instans. En sådan ordning synes otillfredsställande och bör enligt koramitténs mening inte behåUas. Vissa skäl av teoretisk natur kan enligt koramittén tala för att kompetensfördelningen i dessa ärenden bör göras med hänsyn till huruvida det understödda rättssubjektet äger ett rättsligen grundat anspråk på bidraget eller ej. Statsbidragsförfattningarna ger emellertid i många fall inte klart vid handen, huruAida meningen är att tUlför-säkra vederbörande statsbidrag eller huruvida bidragets utgående skall vara beroende av billighets- och lämplighetsprövning. På grund av dessa gränsdragningssvårigheter finner kommittén det ogörligt att följa nyss angivna princip vid bestämmandet av vilket organ som i sista hand skall avgöra ärenden angående beviljande av statsbidrag. Kommittén anser att starka praktiska skäl talar för att samtliga besvärsärenden ora beviljande av statsbidrag bör handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet, som äger god förtrogenhet med statsbidragsspörsmål av olika slag. Ärendena ora beviljande av statsbidrag innesluter enligt kommitténs mening sällan rättsliga spörsmål av den karaktär att handläggning av förvaltningsdomstol framstår som den ändamålsenligaste formen för prövning av förekommande besvär. Skulle i enstaka fall någon mera invecklad rättsfråga aktualiseras, kan det enligt kommittén förutsättas alt i fall av behov regeringsrältens utlåtande kommer att inhämtas. Även förekommande mål om utbetalning, indragning och återbetalning av statsbidrag skall enligt kommitténs förslag prövas i konselj.
Remissyttrandena. Kommitténs förslag biträds av regeringsrättens leda-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 229
möter, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, fiskeristyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och bosiadssiyrelsen. Sveriges advokatsamfund anser att det finns åtskiUiga fall där man kan tala om en verklig rätt till statsbidrag. Dessa fall bör enligt samfundets mening prövas av administrativ domstol. Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, SAF, HAO, Skogs- och lantarbetsgivareföreningen samt handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö anser också att en uppdelning bör ske. De föreslår att en särskild utredning tillsätts för att åstadkomma en konsekvent fördelning, som kan vara vägledande även vid framtida lagstiftning.
Departementschefen. Jag anser liksom kommittén att man bör eftersträva en ordning, enligt vilken i stort sett likartade ärenden ora statsbidrag bör behandlas av samma slutinstans oberoende av vilken myndighet som har handlagt ärendet i första instans. Jag ansluter mig också till uppfattningen att det i många fall är svårt att avgöra huruvida ett rättssubjekt kan anses äga en rätt till statsbidrag eller huruvida bidragets utgående är beroende av en billighets- eller lämplighetsprövning. I likhet med kommittén finner jag att Kungl. Maj:t i statsrådet är den instans som i allmänhet är bäst skickad att handlägga besvärsärenden rörande statsbidrag. Jag förordar därför att de nuvarande bestämmelserna om regeringsrättens kompetens i statsbidragsraål inte får någon motsvarighet i den lagstiftning som här läggs fram. Därmed har jag inte sagt att det ej kan förekomma fall i vilka det framstår som ändamålsenligt att besvär rörande statsbidrag prövas av förvaltningsdomstol. Sådana fall bör emellertid inte regleras genom någon allmän föreskrift ulan i samband med behandlingen av den enskilda författningen.
4. GäUande rätt m. m. Enligt 2 § 9:o tredje ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål, huruvida jord tillhörig kyrkor i Lunds och Göteborgs stift skall enligt gällande författningar brukas under prästgård eller annat visst hemman, samt mål om beloppet av den avgift, som därav bör erläggas tUl kyrkan. Kompetensregeln avser mål, som kan uppkomma enligt ålderdomliga föreskrifter rörande vissa kyrkojordar i Skåne, Blekinge och Halland. Vid regeringsrättslagens tillkomst skulle tvister av detta slag tas upp av länsstyrelsen och domkapitlet. I samband med 1932 års reform av den ecklesiastika boställsförvaltningen uppdrogs åt stiftsnämnd att avgöra beloppet av den avgift, som bör erläggas till kyrkan för nu nämnda jordar. Däremot meddelades inte någon bestämmelse om handläggningen av tvister rörande brukningsrätten till jordarna. Justitierådet Ekberg uttalar att det får antas att avsikten har varit att sådana tvister för framtiden skall instämmas till de allmänna domstolarna.
Enligt 2 § 9:o fjärde ledet regeringsrättslagen ankommer det på regeringsrätten att pröva mål om beslut av stiftsnämnd i fråga om förvaltningen av prästlönetillgång. Om sådan förvaltning finns bestämmelser i
230 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
bl.a. ecklesiastik boslällsordning (1932:400) och präsllönekostnadslagen (1951:570).
Enligt 2 § 9:o femte ledet regeringsrättslagen ankomraer det på regeringsrätten att pröva raål ora viUkor för utarrendering av prästerskapet eller kyrkor anslagen jord, som enligt vad författningarna föreskriver skall upplåtas under arrende, såvida inte klagan förs över sådant stifIsnämndens beslut som avses i lagen (1942: 74) angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastik jord. Kompetensregeln är av betydelse vid överklagande av beslut som fattats av stiftsnämnd såsom första eller andra instans. Föreskrifter i ämnet finns bl. a. i ecklesiastika boställsord-ningen. Undantaget saknar numera betydelse därför att det bara avser jämkning av arrendevillkoren för arrendeåret 1941—1942.
I remiss till lagrådet den 19 september 1969 har dåvarande chefen för utbildningsdepartementet lagl fram förslag till enhetligare förvaltningsbestämmelser för kyrklig egendom. Bestämmelser i ämnet skall ingå i en lag om förvaltning av kyrklig jord. Lagförslaget innehåller besvärsbestämmelser rörande bl. a. sådana frågor, som är omnäranda i 2 § 9:o tredje— femte leden regeringsrättslagen. Förvaltningen av den kyrkliga egendomen är enligt förslaget uppdelad mellan i huvudsak församling, pastorat, bo-ställsnämnd och stiftsnämnd, över beslut av församling och pastorat får talan föras enligt bestämmelserna i lagen om församlingsstyrelse. Talan mot boställsnämnds beslut förs genom besvär hos stiftsnämnden. Rätt att föra talan mot boställsnämnds beslut tillkomraer endast den som förvaltar den kyrkliga jorden, Arrendator, hyresgäst eller innehavare av tjänstebostad anses inte beröras av boställsnämnds beslut på sådant sätt att de bör ha rätt till talan mot beslutet. Talan mot stiflsnämnds beslut förs genom besvär hos Kungl. Maj:t, Mot stiftsnämnds beslut i fråga, som fullföljs dit, fär talan föras endast i den mån Kungl. Maj:t har förordnat om sådan rätt.
Förvaltningsdomstolskonunittén. Kommittén uttalar att mål rörande kyrklig egendom kan vara av stor betydelse för pastoratet. I vissa fall berörs boställshavares eller arrendators rätt på ell ingripande sätl. över huvud taget förekommer så många rättsliga frågeställningar i mål om kyrk-Ug egendom att det synes kommittén naturligt atl besvär över administrativ myndighets beslut i sådana frågor i allmänhet prövas av administrativ domstol. När praktiska och liknande synpunkter dominerar, kan det dock enligt kommitténs mening vara motiverat att göra avsteg från huvudregeln och förlägga besvärsprövningen till Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Departementschefen. Genom den i nyssnämnda lagrådsremiss föreslagna nya lagstiftningen om förvaltning av kyrklig jord har utgångspunkterna för frågan om besvärsprövningen i högsta instans förändrats i inte obetydlig grad. Besvärsreglerna i förslaget till lag om förvaltning av kyrklig jord har utformats i överensstämmelse med grundtanken att boställsnämnds och stiflsnämnds verksamhet skall inriktas på att bidra till förvaltningens
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 231
effektivisering och rationalisering. 1960 års ecklesiastika boställsulredning, vars belänkande (SOU 1968: 12) ligger tiU grund för det remitterade lagförslagel, förordar reservationslöst en överflyttning av besvärsprövningen i fråga om beslut, som stiflsnämnd har fattat som försia eller andra instans, från regeringsrätten till Kungl. Maj:t i statsrådet. Förslaget lämnas utan erinran av samtliga kyrkliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Dåvarande chefen för utbildningsdepartementet förklarade också vid anmälan av lagrådsremissen att han ansåg starka skäl tala för en sådan ordning.
Vid bedömningen av frågan ora korapetensfördelningen i nu ifrågavarande slag av mål utgår jag från de bestämraelser, sora finns intagna i förslaget till lag ora förvaltning av kyrklig jord. Ingen ändring föreslås i nuvarande ordning enligt vilken kommunalbesvär över församlings eller pastorats beslut skaU prövas av regeringsrätten. Det raåste antas att de beslut av stiftsnämnd som kommer att överklagas i stor utsträckning avser frågor av praktisk natur med starka inslag av ekonomiska och andra ändamålsenlighetssynpunkter. Redan på grund härav talar starka skäl för att besvärsprövningen bör ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet. Såsora framgår av vad jag har anfört i det föregående anser jag att den administrativa besvärsprövningen i mål som rör komraun eller annan, kyrklig eller borgerlig, kommunal förvaltningsenhet i stor utsträckning bör ankomma på Kungl. Maj:t i statsrådet och att administrativ dorastol bör pröva förvaltningsbesvär huvudsakligen när fråga är ora mål vilkas avgörande kan vara av väsentlig betydelse för den enskilde. I förevarande mål kan enligt förslaget inte arrendator eller liknande enskild intressent vara part. Denna omständighet utgör ett ytterligare skäl för att målen bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Under åberopande av det nu anförda föreslår jag att besvär över stiflsnämnds beslut enligt den föreslagna lagen om förvaltning av kyrklig jord skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
5. Gällande rätt. Enligt 2 § 9:o sjunde ledet regeringsrättslagen skall regeringsrätten pröva mål om optionsrätt till arrende. Bestäraraelser om optionsrätt för arrendator förekoraraer i ett flertal författningar rörande arrende av publik jord.
Förvaltningsdomstolskommittén. Kommittén förklarar att frågan huruvida arrendator äger optionsrätt till arrende kan prövas av allraän domstol. Med hänsyn härtill ligger det enligt komraitténs mening närmast till hands att låta den administrativa besvärsprövningen ligga hos Kungl. Maj:t i statsrådet, som sålunda slutligt skall avgöra jordägarsidans ståndpunkt.
Remissyttrandena. Mot kommitténs förslag har domänstyrelsen intet alt erinra. Sveriges advokatsamfund anser att frågan om optionsrätt är en rättsfråga som bör prövas av administrativ domslol. Alt frågan också kan komma under aUmän domstols prövning behöver enligt samfundets mening inte ha avgörande betydelse.
Departementschefen. Eftersora oplionsrältsfrågorna kan dras under aU-
232 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
män domstols prövning, är det från rättssäkerhetssynpunkt inte påkallat att administrativa besvär om optionsrätt prövas av förvaltningsdomstol. Några särskilda skäl som skuUe motivera en möjlighet tiU dubbel domstolsprövning synes inte föreUgga. Jag ansluter mig således till kommitténs förslag att administrativa besvär i dessa frågor skall prövas av Kungl. Maj:l i statsrådet.
Hemställan
Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas enligt 87 § regeringsformen över de inom justitiedeparlemenlel upprättade lagförslagen 1—88 (se s. 93—95).
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.
Ur protokollet: Britta Ggllensten
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 233
Nr 1
Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949:174); given Sofiero den 24 juU 1970.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över juslitieärenden, enligt 87 § 2 mom. regeringsformen inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner härvid fogat förslag till lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949: 174).
GUSTAF ADOLF
Alva Myrdal
' Förslaget, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget 53, har uteslutits här.
8t—11564
234 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Bilaga
Utdrag av protokollet över juslitieärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet pä Sofiero den 24 juli 1970.
Närvarande: Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Holmqvist, Sven-Ehic Nilsson, Myrdal, Odhnoff, Norling, Löfberg.
Statsrådet Myrdal anmäler efter gemensam beredning raed statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i kyrkomötesförordningen (1949:174) och anför.
Kungl. Maj:t har den 20 mars 1970 beslutat atl liU lagrådet remittera en rad lagförslag, vilka innefattar en reform på förvallningsrättskipningens område. Bland förslagen ingår etl förslag lill lag om ändring i kyrkomölesförordningen, betecknat sora nr 48. Enligt detla lagförslag skall i kyrko-raötesförordningen införas en bestämmelse om alt talan mol dorakapitels beslul om indelning i distrikt för val av elektorer skall föras hos regeringsrällen genom besvär. Vidare föreslås att den nuvarande beslämmelsen om alt klagan över val till ombud vid kyrkomöte fullföljs hos Kungl. Maj:t genora besvär, som skall inges till justitiedepartementet för atl skyndsamt föredras och avgöras i regeringsrätten, skall ersättas med en beslämmelse om atl sådan klagan skall föras hos regeringsrätten. Lagförslaget är avsett att träda i kraft den 1 januari 1972.
De föreslagna ändringarna i kyrkomölesförordningen hänger samman med den översyn av kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:l i statsrådet och regeringsrätten, som har företagits i samband med förvaltningsdomstolsreformen, och med det förhållandet att enligt reformen den nuvarande anknylningen mellan regeringsrätten och slalsdeparlementen skall brytas.
Jag hemställer, atl från kyrkomötet enligt 87 § 2 mom. regeringsformen inhämtas yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner det den förut nämnda lagrådsremissen ingående lagförslaget nr 48 om ändring i kyrkomölesförordningen.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av stalsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen alt lill kyrkomötet skall avlålas skrivelse av den lydelse bilaga till detta protokoll ulvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 235
Nr 1
Kyrkomötets underdåniga skrivelse i anledning av Kungl. Maj.ts skrivelse med förslag till lag om ändring i kyrkomötesförordningen.
(Kyrkolagsulskottets belänkande nr 1)
Till KONUNGEN
I skrivelse till kyrkomötet den 24 juli 1970, nr 1, har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av skrivelsen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över juslitieärenden för samma dag, förklarat Sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande huruvida kyrkomötet godkände vid skrivelsen fogat förslag lill lag om ändring i kyrkomölesförordningen (1949: 174).
Med överlämnande av elt tryckt exemplar av kyrkolagsulskottets i ärendet avgivna betänkande, nr 1, får kyrkomötet i underdånighet anmäla, atl kyrkomötet godkänt ifrågavarande lagförslag.
Underdånigst
RUBEN JOSEFSON
Sune K. Johansson
Stockholm den 22 september 1970
236 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Bilaga
Nr 1
Kyrkolagsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts skrivelse med förslag till lag om ändring i kyrkomötesförordningen.
I en den 24 juli 1970 dagtecknad, lill kyrkolagsutskoltet hänvisad skrivelse, nr 1, har Kungl. Maj:l förklarat sig vilja, under åberopande av skrivelsen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över juslitieärenden, enligt 87 § 2 mom, regeringsformen inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner vid skrivelsen fogat förslag till lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949: 174),
Ändringsförslaget är av följande lydelse:
»Förslag
tiU
Lag
om ändring i kyrkomötesförordningen (1949:174)
Härigenom förordnas, alt 7 § 9 mom. och 10 § kyrkomötesförordningen (1949: 174) skaU ha nedan angivna lydelse,
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)
7
§.
9 mom. Angående besvär över val 9 mom. Talan mot domkapitels be-
av delegerade, elektorer och ersättare slut om indelning i distrikt för val av skall vad i lag finnes stadgal om be- elektorer föres hos regeringsrätten svär över val av ledamöter i kyrko- genom besvär.
råd äga motsvarande tillämpning. Angående besvär över val av dele-
gerade, elektorer och ersättare skall vad i lag finnes stadgat om besvär över val av ledamöter i kyrkoråd äga motsvarande tillämpning.
10 §,1 Klagan över val till orabud vid Klagan över val till ombud vid kyrkomöte fullföljes hos Konungen kyrkomöte föres hos regeringsrätten genom besvär, som inom tre vec- genom besvär inom tre veckor efler kor efter valet skola hava inkom- valet.
< Senaste lydelse 1958: 59.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 237
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)
mit till justitiedepartementet för att i Konungens regeringsrätt skyndsamt föredragas och avgöras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelals före den 1 januari 1972.»
Förevarande lagförslag ingår i ell omfattande komplex av ändringar på förvaltningsrättskipningens område, innefattande bland annat en översyn av kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:l i statsrådet och regeringsrätten. Lagstiftningsfrågan i dess helhet är för närvarande under behandhng i lagrådet.
Utskottet
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot det föreliggande förslaget utan hemställer,
att kyrkomötet måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anmäla, alt kyrkomötet godkänner det i Kungl. Maj:ts skrivelse framlagda förslagel lill lag om ändring i kyrkomölesförordningen (1949: 174).
Stockholm den 8 september 1970
På kyrkolagsulskottets vägnar:
NILS RAPPE
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet har närvarit:
herr Rappe, herr biskop Lundström, herrar David Svenungsson, Elving, Strandberg, Lindegård, herr biskop HerrUn, herrar Lagerberg, Klason, Löfgren*, Balter, fru österlind saml herrar Gustaf Hansson och Sigvard Hansson.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
238 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971
Utdrag av protokollet över juslitieärenden, hållet inför Hans Maj-.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 14 januari 1971.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson, Feldt.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efler gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om allmänna förfaranderegler för förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar och anför.
Inledning
Prövningen av ärenden inom den offenlliga förvaltningen ankomraer företrädesvis på förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar. Allmänna författningsbestämmelser om förfarandet inom förvaltningens område finns f. n. bara i ringa utsträckning. 1 den mån förfaranderegler i övrigt har meddelats, har de tagits in i specialförfattningar för olika förvaltningsgrenar.
En arbetsgrupp inom justitiedepartementet' har i betänkandet Förvaltningslag (SOU 1968: 27) lagt fram förslag lill allmänna förfarandebesläm-melser för förvaltningsmyndigheterna.
över betänkandet har efter remiss avgetts yttranden av regeringsrättens ledamöter, justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÄ), Svea hovrätt, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren (ÖB), försvarets civilförvaltning, värnpUktsverket, värnpliklsnämnden, socialstyrelsen, psykiatriska nämnden, försäkringsdomstolen, försäkringsrådet, riksförsäkringsverket, postverket, televerket, statens planverk, luftfartsverket, kammarkollegiet, statskontoret, kammarrätten, generaltullstyreisen, kontrollslyrelsen, riksskattenämnden, cenlrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU), universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statens naturvårdsverk, patent- och registreringsverket, arbelsmark-
• Ställföreträdande justitieombudsmannen Bertil Wennergren, ordförande, förste sekreteraren Vilhelm Berg, landssekreteraren Karl-Gustaf Hjelraqwisl, hovrättsrådet Erik Holmberg och byråchefen Lorentz Vogel.
Kungl Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 239
nadsstyrelsen, statens hyresråd, slalens utlänningskommission, statens avtalsverk, länsstyrelserna i Slockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län, domkapitlet och stiftsnämnden i Uppsala stift, kommunalrättskommittén, riksdagens förvaltningskontor, justitieombudsmannen Bexelius (JO), Föreningen Sveriges komraunala förvallningsjurister, Sveriges advokatsamfund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Stalstjänslemännens riksförbund (SR), Tjänsteraännens centralorganisation (TCO), Svenska koramunförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska pastoralens riksförbund.
Yttranden har dessutom inkomrait från Sveriges lanlbruksförbund, arbetsgruppen för invandrarfrågor. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Svenska företagares riksförbund.
Flera av reraissinstanserna har bifogat yttranden från andra rayndigheter och allraänna organ.
I saraband raed förslagel till förvaltningslag avser jag att behandla vissa andra förslag som gäller samma ämne. Redovisningen av dessa förslag kommer att ske i specialmoliveringen till den paragraf som resp. förslag närmast hänför sig till.
I promemorian Förfarandet i förvaltningsdomstol (Stencil Ju 1970: 11), som upprättats inom jusiiliedepartemeniet av Bertil Wennergren, föreslås förfarandebestämmelser som skall vara gemensamma för regeringsrätten, kararaarrätt, länsrätt, länsskatieräti och mellankommunala skatterätten.
över promemorian har efter remiss avgetts yttranden av regeringsrältens ledamöter, JK, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, försäkringsdomstolen, kammarrätten, riksskattenämnden, CFU, samtliga länsstyrelser, trafikmålskommittén. Föreningen Auktoriserade revisorer, Sveriges advokalsamfund, Sveriges indusiriförbund. Svenska kommunförbundet. Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF), Sveriges lantbruksförbund, LO, SACO, SR och TCO.
Nuvarande ordning
Förfaranderegler för förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar, finns f. n. bara i begränsad utsträckning. Vissa avgränsade frågor har reglerats generellt över hela fältet. Lagen (1946: 326) om rätt att i mål och ärenden som tUlhöra stats- eller koraraunalmyndighets handläggning insända handlingar med posten ra. ra. innehåller bl. a. en regel om när en handling skall anses ha kommit in till myndighei. Lagen (1954: 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut (besvärstidslagen) reglerar besvärsfrislen vid klagan över förvallningsbeslut. Besvärstidslagen gäller dock endast om inte annat föreskriviis i lag eller annan författning. Allmänna
240 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
regler om hur myndighet skall förfara, när handling i ett ärende skall delges någon, har meddelats i delgivningslagen (1970: 428), vilken trätt i kraft den 1 januari 1971. Även delgivningslagens tillämpning är beroende av att inte avvikande föreskrifter meddelats i annan författning.
Dessutom har vissa generella bestämmelser beslutats i administrativ ordning. I cirkuläret (1946:680) lill samtUga till statsförvaltningen hörande myndigheter angående skyldighet att tillhandagå allraänhelen med översändande av expeditioner m. ra. (servicecirkulärel) ges vissa regler om statsmyndighetemas skyldighet alt lämna parter och andra intressenter upplysningar och annan service. Belräffande förfarandet när statlig myndighet genom remiss irdiämtar yttrande från annat allmänt organ eller från enskild har meddelats föreskrifter i cirkuläret (1931:213) tiU siatens förvaltande myndigheter angående remissers verkställande och besvarande.
Regler om förfarandet hos förvaltningsmyndighet
Bestämmelser om förvaltningsrayndighets handläggning av förvaltningsärenden har huvudsakligen raeddelats områdesvis i de författningar som innehåller den materiella regleringen av viss verksamhet. Exempelvis handläggs ärenden om samhällets barnavård med iakttagande av föreskriftema i bamavårdslagen (1960:97). Härutöver förekommer också förfaranderegler i författningar som innehåller allmänna bestämmelser ora de ärenden som faller inom viss myndighels verksamhetsområde. Exempel härpå erbjuder — utöver allmänna verksstadgan (1965:600) — de av Kungl. Maj:t utfärdade instruktionerna för statliga myndigheter, såsom länsstyrelseinstruktionen (1958: 333).
Den förfarandereglering som finns i specialförfattningarna är av mycket skiftande innehåll. Vissa författningar har utförliga bestämmelser om förfarandet på det område författningen avser. Här kan nämnas — förutom bamavårdslagen — utlänningslagen (1954: 193), lagen (1954:579) om nykterhetsvård, taxeringsförordningen (1956:623) och folkbokföringsförordningen (1967:198). Flertalet specialförfattningar innehåller emellertid endast en ofullständig reglering av hur handläggningen skall gå till. De förfarandebestämmelser som har meddelats tar främst sikte på sådana frågor som man på det speciella området ansett särskilt viktigt att reglera. Eftersom specialförfattningarna har tillkommit vid olika tidpunkter och med skilda syften präglas även procedurregler på i och för sig likartade förvaltningsfält av bristande enhetlighet. Frågor som har reglerats i en författning har i andra lämnats obesvarade. Spörsmål som är av principiellt samma slag har getts i sakligt hänseende skilda lösningar. Även den formella avfattningen av förfarandereglerna är i hög grad växlande.
Eftersom förvaltningsförfarandet i stor utsträckning har lämnats oreglerat i specialförfattningarna, har kompletterande regler utvecklat sig ge-
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 241
nom praxis. Den omständigheten att en författning saknar reglering av viss procedurfråga innebär sålunda inte att det helt lagls i rayndigheternas egen hand att avgöra hur de skall förfara. Såväl genom prejudicerande avgöranden av Kungl, Maj:t i statsrådet eller regeringsrällen som genom analog tillämpning av regler i andra författningar, inte minsl rättegångsbalken (RB), har för åtskilUga fall utbildats regler för myndighetemas handlande. Det torde här vara tillräckligt atl erinra om några grundläggande principer, som sålunda koramit lUl uttryck. Sedan gammalt krävs av förvaltningsmyndigheterna att de skall iaktta objektivitet vid handläggningen av sina ärenden, Objektivitelsprincipen innefattar inte bara en skyldighet för myndigheterna atl behandla lika fall lika ulan också etl krav på att den beslutande tjänstemannen inte låter sig påverkas av ovidkommande hänsyn. Som en allmän grundsats gäller vidare att > ingen skall dömas ohörd». Principen kan sägas innebära, att ett för den enskilde ofördelaktigt beslut inte får meddelas, om han inte fått tillfälle alt framföra sina synpunkter i ärendet (den s.k. kommunikalionsprincipen). En annan faktor av grundläggande betydelse för den enskildes rättsskydd utgör besvärsrätien. Även om uttryckliga besvärsbestäramelser saknas anses gälla en allmän rätt för den som beröres av elt beslut av statlig myndighet att genom besvär få det omprövat av överordnad myndighet och i sista hand av Kungl. Maj:t.
Regler om förfarandet i förvaltningsdomstol
Uttryckliga regler om förfarandet i regeringsrätten saknas praktiskt taget helt. Domstolen torde i slor utsträckning analogiskl tiUämpa bestämmelserna i RB.
I stadgan (1959: 545) för kammarrätten finns tämligen ingående bestämmelser om förfarandet i kammarrätten. Reglerna härom är intagna i 22—43 §§. I 24 § fastslås den skriftUga processen som huvudprincip och ges förutsättningarna för muntlig förhandling. Kammarrättsstadgan hänvisar i väsentliga hänseenden till RB:s bestäraraelser ora hovrätlsprocessen. Sålunda finns hänvisning till bestämmelserna i 9 kap. om straff och vite, i 12 kap. om rättegångsombud, i 35, 36, 38, 39 och 40 kap. ora bevisning samt i 52 kap. om besvär.
Förfarandet i försäkringsdomslolen regleras i 7—14 §§ lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol. Huvudprincipen är att förfarandet skall vara skriftligt, men domstolen kan förordna om muntlig handläggning, om den finner erforderligt att part eller annan hörs muntiigen (9 §). Enligt 10 § skall domstolen verka för att utredningen blir så fullständig som målels beskaffenhet kräver. Domstolen får enligt sararaa bestäraraelse föranstalta om bevisning. I fråga om bevisning och förfarandel i övrigi hänvisar lagen till RB:s bestämmelser. I 13 § föreskrivs att domstolens beslut skall grun-
242 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
das på vad handlingarna innehåller och på vad som eljest förekommit. Bestämmelsen markerar att muntlig handläggning syftar endast till att fullständiga det skriftliga raaterialet.
I fråga om förfarandet hos prövningsnämnd, som har åtskilliga domstolsmässiga drag, finns bestämmelser i 77—92 och 94 §§ taxeringsförordningen samt i 46—49 §§ taxeringskungörelsen (1957:513). Förfarandet är skriftligt men med möjlighet lill muntlig förhandling. Till skillnad från de nyssnämnda förvaltningsdomstolarna kan prövningsnämnd inte höra vittne eller sakkunnig på ed.
Bakgrunden till föreliggande utredningsförslag
Det förberedande utredningsarbetet
Mot bakgrund av den offentliga förvaltningens kraftiga tillväxt under de senaste årtiondena har vid flera tillfällen uttalats önskemål om en mer fullständig, enhetlig och överskådlig reglering av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar. Efler framslällning av 1942 års riksdag (rskr 236) tiUkallades år 1944 en sakkunnig* för att göra en förberedande utredning angående reglering av förvaltningsförfarandet i ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande frågor. Utredningsmannen avlämnade år 1946 betänkandet Förvaltningsförfarandet (SOU 1946:69). Belänkandet, sora närmast hade karaktären av en planläggning av lagstiftningsarbetet på området, innehöll inte några författningsförslag utan utmynnade i uttalanden om önskvärdheten av lagstiftning beträffande olika tUl förvaltningsförfarandet hörande ämnen. Besvärsinslilutet betecknades som i särskilt hög grad förtjänt av närmare reglering.
Sedan betänkandet remissbehandlats tillkallades år 1949 tre sakkunniga för att fortsätta uiredningen rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande problem (direktiv se 1950 års riksdagsberättelse s. 44). Efter etl delbetänkande angående besvärstiden i administrativa mål (SOU 1953: 30) avgav utredningen, som antagit namnet besvärssakkunniga, år 1955 principbetänkandet Administrativt rättsskydd (SOU 1955:19). Sedan betänkandet remissbehandlats, fick de sakkunniga i uppdrag att även undersöka möjligheterna atl reglera förvaltningsförfarandet i första instans (tUläggsdirektiv se 1959 års riksdagsberättelse s. 19).
Besvärssakkunnigas slutbetänkande
I sitt år 1964 avgivna slutbetänkande Lag om förvaltningsförfarandet (SOU 1964: 27)* föreslog besvärssakkunniga en lag om förfarandet i förvaltningsärenden i såväl första instans som besvärsinstans. Inte bara för-
' Professorn Nils Heriitz.
• Betänkandet är undertecknat av landssekreteraren Olof Åkesson, ordförande, generaldirektören Ragnar Lundberg och ställföreträdande justitieombudsmannen Gustav Petrén.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 243
farandet hos förvaltningsmyndigheter — inklusive Kungl. Maj:t i statsrådet — utan också processen hos förvaltningsdomstolar inbegreps. Den föreslagna lagen skulle gälla både hos statliga och hos kommunala myndigheter.
I sak begränsades tillämpningsområdet för den föreslagna lagen lill vad de sakkunniga kallade administrativa partsärenden, dvs. förvaltningsärenden angående enskilda. Särskilda reservationer gjordes inte för enkla för-vallningsgöromål och inte heller för ärenden avseende beslut utan rättsverkningar. Intet undantag föreslogs heller för ärenden angående förvaltning av statlig eller koraraunal egendom eller för kommersiella ärenden över huvud taget. Målet för besvärssakkunniga var att det på förfarande-lagstiftningens område i fortsättningen skulle finnas två grundläggande lagverk, RB för rättegångsmålen och lagen om förvaltningsförfarandet för förvaltningsärenden angående enskilda.
Lagförslaget innehöll 155 paragrafer -— uppdelade på 20 kapitel — med regler om bl. a. lagens tillämpningsområde, jäv, omröstning, tystnadsplikt angående vad som yttrats vid ärendes avgörande hos myndighei, protokoll, service, part och parts talan, ombud, ombuds fullmakt, biträde, inlaga, delgivning, frister, viten, ärendes anhängiggörande, ärendes utredning, särskilda utredningsmedel hos dorastol, ärendes avgörande, förvaltningsbesvär, besvärslalans väckande, besvärsärendes ulredning, besvärsärendes avgörande, särskilda rättsmedel, koslnader och lagens ikraftträdande.
Lagstiftningen föreslogs genomförd på del sättet atl lagen först antogs och utfärdades men inte tilläts träda i krafl förrän de viktigaste special-författningarnas förfaranderegler harmoniserats med lagens regler, övriga specialförfattningar fick genomgås successivt efter lagens ikraftträdande och harmoniseras i mån av behov. Sedan lagen trätt i kraft, skulle en förfaranderegel med innehåll, som avvek från lagens ordning, kunna meddelas endasl i specialförfattningar som tillkom under riksdagens medverkan.
Som främsta ändamål för en lagstiftning ora förvaltningsförfarandet satte besvärssakkunniga rättssäkerheten. Stor vikt borde fästas vid garanlier för att avgörandena i förvaltningsärenden blev malerielll rikliga. De sakkunniga påpekade alt det för svenskt vidkommande raåste hållas i minnet att förvaltningen inte stod under de aUmänna domstolarnas kontroll. Särskilt betydelsefull var därför förvaltningsförfarandels uppbyggnad. Det gäUde atl så långt möjligt bygga in garantierna för rättssäkerheten direkt i förfarandet.
Besvärssakkunniga erinrade också ora alt den enskilde medborgaren borde ha rätl till ett hänsynsfullt och korrekt bemötande av myndigheterna. Ett lagfästande av grundläggande regler, som tryggade en sådan ordning, utgjorde ett betydelsefullt led i strävandena att stärka den enskilde medborgarens ställning.
244 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
Hur förnämliga anordningar som än vidtogs för att stärka rättsskyddet i själva förfarandet, kunde det emellertid aldrig undvikas att oriktiga avgöranden trots allt träffades emellanåt. Besvärssakkunniga sade sig därför också fästa stor vikt vid att sådana rättelsemöjligheter utformades att förekommande rättelsebehov så långt möjUgt blev tiUgodosedda.
En annan huvuduppgift för en lagstiftning om förvaltningsförfarandet var enligt besvärssakkunniga att skapa likformighet i handläggningshån-seende så långt det var ändamålsenligt. De betonade emellertid att kravet på likformighet måste träda tillbaka, där avvikelser påkallades av bärande sakliga och funktionella skäl.
Av de många principiella resonemang som besvärssakkunniga anförde till stöd för sina förslag redovisas bär endasl några av mer central betydelse.
Beträffande möjlighetema att genomföra en enhetlig lagstiftning för förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar uttalade de sakkunniga alt förvaltningsdomstol i regel hade att pröva den fullföljda saken i hela dess vidd. Domstolen trädde så att säga i förvaltningsmyndighets ställe med identisk sakprövningskompetens. Härigenom kunde den sägas fullgöra samma administrativa funktion som förvaltningsmyndigheten. Efter denna karakteristik förklarade besvärssakkunniga att förfarandet i alla grundläggande avseenden borde vara uppbyggt på samma sätt hos förvaltningsdomstol som hos förvaltningsmyndighet och föreslog lagen tillämplig också på processen i förvaltningsdomstol. Behovel av mer kvalificerade utredningsmedel skulle tillgodoses genom ett särskilt kapilel med regler om utredningen hos domslol.
I fråga om lagens tillämpningsområde i sakligt hänseende övervägde besvärssakkunniga en begränsning till ärenden vilka avgjordes genom förvaltningsakter, dvs. beslut med rättsliga verkningar. Enligt de sakkunnigas mening var det emeUertid av så stort värde att ordnade, enhetliga former iakttogs även i ärenden angående meddelande av upplysningar, avgivande av yttranden och förslag, lämnande av råd och anvisningar samt anmodanden av oförbindande slag m. ra. att dessa inte borde undantas.
De sakkunniga diskuterade också ora tillämpningsområdet borde begränsas till vissa från rättssäkerhetssynpunkt särskilt betydelsefulla ärenden, där etl mera processliknande förfarande framstod som eftersträvansvärt. En sådan begränsning skulle öka möjligheterna att utforma fasta och entydiga normer. De sakkunniga ansåg sig emellertid vid sina undersökningar ha funnit att det även inom ramen för en lagstiftning med generell lillämpning i stort sett lät sig göra att skapa de garanlier, vilka normalt krävdes för en trygg och ändamålsenlig handläggning. Med hjälp av speciallagstiftning kunde dessa sedan byggas ut på de områden där det behövdes. De fördelar som låg i stabilitet och likformighet inom förvaltningen i dess helhet, uppvägde enligt besvärssakkunnigas mening mer än
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 245
väl vad som till äventyrs gick förlorat genom att beslämmelserna på enstaka punkter inte alltid kiihde göras lika fasta och utmejslade som eljest kanske varit möjligt. Fördelarna måste anses rättfärdiga en formaUsering av förfarandet också i rutin- och bagatellärenden, så länge den inte inverkade hinderligt på ärendenas handläggning.
När det gällde ärenden angående det allmännas affärsförvaltning, egendomsförvaltning och rena Ijänsteprestalioner, där avgörandena fick karaktär av parisbesked, fäste besvärssakkunniga vikt vid att det allmännas verksamhet där ofta var av stor faktisk betydelse för den enskilde på grund av att prestationer motsvarande det allmännas över huvud taget inte kunde fås på annat håll eller i vart fall inte fås lika förmånligt som hos det allmänna. Behov gjorde sig härigenom gällande av garanlier för rättvis och likformig behandling, trots alt rättsliga anspråk på prestationerna inte kunde framställas. Med hänsyn härtill gjordes inga undanlag från lagens tillämpningsområde för dessa ärendens del.
Efter en inventering av de förfarandefrågor som syntes förtjänta av reglering i en lag om förvaltningsförfarandet uttalade besvärssakkunniga att behovet av normer var en sak raen att en annan sak var om och i vad mån det var praktiskt möjligt att tillgodose behovet i en lagstiftning med generell räckvidd. Härom anförde de sakkunniga att det var av vikt att hålla i sikte att förfarandebestäraraelser så till vida var att betrakta som en ulbyggnad av de materiella förvaltningsrättsliga reglerna som de skulle gestalla de former under vilka den materiella rätten skulle omsättas i praktiskt skeende av rättslig betydelse. På grund härav måste tillses att bestämmelserna stod i ett ändamålsenligt funktionellt samband med de materiella rättsreglerna.
Vissa förfarandefrågor var så neutrala och ur den raateriella rättens synvinkel så likgiltiga att de lät sig lösas generellt tämligen oberoende av sakens beskaffenhet i det särskilda fallet. Som exempel närande besvärssakkunniga frågor om handlingars ingivande, besvärstid, jäv, fullmakt och besluts dokumentation. När det gällde förfarandefrågor, som inte kunde bedömas förhållandevis oberoende av den materiella rätlens innehåll, vållades särskilda vanskligheter av den heterogenitet i sakligt hänseende som kännetecknade förvaltningsmyndigheternas uppgifter. Lagtekniskt borde problemen enligt besvärssakkunniga lösas genom alt man avstod från att göra reglerna undantagslöst bindande och använde >bör»-regler i stället för »skall»-regler och genom att man uppmjukade »skall»-regler med behovs-, lämplighels- och skälighetskriterier. Härigenom erhölls erforderlig flexibilitet. Förelåg behov av regler rörande en förfarandefråga men mötte hinder mot utfärdande av bindande föreskrifter, syntes det besvärssakkunniga vara att föredra att en »bör»-regel infördes framför att ingen bestämmelse alls meddelades. När det gällde förfarandeföreskrifter, som skulle tiUämpas rörande saker av skiftande beskaffenhet, lät det sig
246 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
enligt besvärssakkunniga inte göra atl i alla fall vinna enkla och precisa formuleringar. Man nödgades välja sådana ordalag som alt en åtgärd skall vidtas, >om den inte finnes obehövlig eller olämplig», eller alt den skall komma till stånd, »om det finnes erforderligt». Inte sällan måste utrymme också lämnas för viss skälighetsprövning. Det kunde t. ex. finnas lämpligt alt stadga alt något skall göras eller underlåtas, »när särskilda eller synnerliga skäl är därtill». Fördelen med regler av denna art var att de blev huvudregler, från vilka avsteg inte fick göras utan att bärande skäl klart kunde redovisas.
I fråga om lagstiftningens omfattning framhöU besvärssakkunniga alt en viss utförlighet inte kunde undvikas t. ex. när det gällde regleringen av utredningsförfarandet, men alt allmänt sett förfarandet i första instans inte kunde regleras lika utföriigl som besvärsförfarandet. De sakkunniga hade haft som riktpunkt att utforma reglema med så hög grad av utförlighet som varit möjlig med hänsyn lill de mångskiftande situationer i vilka de skulle tillämpas. En tämligen utförlig och detaljerad reglering faim besvärssakkunniga inte bara möjlig utan också önskvärd i fråga om t. ex. jäv, omröstning, ombud, fullmakt och delgivning. Del måste enligt de sakkunniga antas vara enbart till fördel för myndigheterna alt i dessa hänseenden ha en i stort sett uttömmande normering all tUlgå. Även för de enskilda medborgarna var det av värde att detaljerade bestämmelser fanns i dessa ämnen under förutsättning all normeringen inte gick så långt alt risker uppstod för rättsförluster
Remissyttrandena över besvärssakkunnigas slutbetänkande
Besvärssakkunnigas slutbetänkande fick ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Det fanns visserligen åtskilliga remissinstanser som ställde sig positiva till en lagstiftning i huvudsaklig överensslämmelse med de sakkunnigas förslag. Många yttranden innehöll emellertid stark kritik mot förslaget. Kritiken gick i allmänhet ut på alt besvärssakkunniga skjutit över målet när det gällde att lillgodose rätlssäkerhetsintressena genom förfarande-bestämmelser,
I det följande redovisas huvudsakligen endast vissa kritiska yttranden i frågor av central betydelse. En utförlig redogörelse för remissutfallet återfinns i SOU 1968: 27 s, 21.
JO framhöll att en reglering av förfarandet var endast en av de faktorer, som främjade rättssäkerheten i förvaltningen, och atl den faktorn ej ensam eller ens främst kunde skapa trygghet för riktiga beslut. Frågor om t. ex, myndighetsorganisationen, Ijänsleraannautbildningen och inte minst de materiella bestämmelsernas utformning tedde sig enligt hans mening i princip väsentligare. Betydelsen från rättssäkerhetssynpunkt av en procedurreglering blev därför hell naturligt beroende av hur förhållandena i övrigt gestal-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 247
tades inom förvaltningen, Ora det förhöll sig så atl vårt land i skilda hänseenden hade ell täraligen väl utbyggt rätlsskyddssyslem i förhåUande till många andra länder, kunde man — även om vissa procedurfrågor förvisso var av väsentlig betydelse från rättssäkerhetssynpunkt — helt aUmänt säga att en utförligare procedurreglering hos oss fick en relativt sett nundre betydelse från den angivna synpunkten. JO framhöll också, att procedur-frågorna sinsemellan var av mycket växlande betydelse. I inte obetydUg utsträckning var det fråga ora regler sora väsentligen tjänade rena ordningssyften eller sora i varje fall från rättssäkerhetssynpunkt tedde sig tämligen perifera. Slutsatsen blev att intresset framför allt borde inriktas på de från rättssäkerhetssynpunkt essentiella spörsmålen.
Försäkringsinspektionen framhöll alt den offenlliga förvaltningen inte borde underkastas formregler, sora visserligen i enstaka fall kunde vara av värde från snäva rättssäkerhetssynpunkter men sora äventyrade eller hindrade de snabbhets- och effektivitetssträvanden inora svensk offentlig förvaltning, som bäst gagnade medborgarnas intressen, ora raan såg frågoma i stort. Det borde observeras, att ora de krav, som i förfarandehänseende ställdes på ämbetsverken, hindrade dem från atl fungera tillfredsställande, även rättssäkerheten blev lidande. Den kritik, sora i allmänhet riklats mot förvaltningsmyndigheterna, hade gått ut på atl myndigheterna uppträtt alltför osmidigt och formalistiskt. Del borde under dessa förhållanden inte komma i fråga att vid en lagstiftning om förvaltningsförfarandet uppställa regler, som gjorde förfarandet hos de egentliga förvallningsrayndighelema väsentligt mer tidskrävande och forrabundet än nu. Enkelheten och snabbheten i förvaltningen var värden, som inte fick äventyras.
Flera remissinstanser förordade en kortare och enklare lag om förfarandet hos förvaltningsmyndighet än den som besvärssakkunniga hade föreslagit. Sålunda ansåg nio ledamöter av regeringsrätten (regeringsråden Eckerberg, Lorichs, Nevrell, Hegrelius, WUkens, Ringdén, Björne, Martenius och Cars) att den föreslagna lagen var för vidlyftig för all lämpa sig för det slora flertalet myndigheter i första instans. Särskilt hänvisningarna till RB kunde antas le sig främmande för åtskilliga myndigheter i första instans med starkt specialiserade arbetsuppgifter. Vidare kunde svårigheter uppkomma till följd av det obestämda och svävande innehållet i många paragrafer. För förvaltningsverksamheten i första instans borde del därför vara mest ändamålsenligt med en jämförelsevis kort förfarandelag, som överskådligt och i så klara ordalag som möjligt uttryckte grundsatser, sora borde iakttas i rättssäkerhetens intresse, t. ex. om jäv. För försåkringsdomstolen framstod det som uppenbart, att besvärssakkunniga drivit sin strävan efter likformighet i handläggningshänseende för långt. Den dömande verksamhetens behov hade vidare i alltför stor utsträckning salt sin prägel på reglema för det egentliga förvaltningsförfarandet med en alltför vidlyftig reglering av detta som följd. Försäkringsdomstolen förordade för sin del en mindre omfattande lagstift-
248 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
ning för de egentliga förvaltningsmyndigheterna, I denna skulle meddelas vissa aUmänna förfaranderegler beträffande sådana spörsmål som var i huvudsak gemensamma för sådana myndigheter i allraänhet, exempelvis frågorna om jäv, delgivning och kommunikation samt besvärstid. Enligt luftfartsstyrelsens mening skulle etl så noga reglerat förfarande som det av besvärssakkunniga föreslagna komma att ställa mycket stora krav på personalen i olika grader och kräva juridisk skolning i utökad omfattning. En förenkling och nedskärning av förslaget var synnerligen önskvärd och kunde göras utan att avkall gjordes på kravet om malerielll riktiga beslut.
Den utvidgning av den ursprungliga lagstiflningsuppgiften, som låg i alt inte bara besvärsförfarandet utan också förfarandet i försia instans skulle ingå, föranledde få uttalanden och nästan alla gick i tillstyrkande riktning. De förut nänuida nio ledamöterna av regeringsrätten framhöll att handläggningen i första instans i realiteten inte framstod som något första led i ett enhetUgt förfarande, där också besvärsförfarande ingick. Väsentliga skiljaktigheter kunde påvisas mellan förvaltningsförfarande i första instans och administrativt besvärsförfarande, t. ex. att en besvärsmyndighet vid sin prövning är bunden av omfattningen av det överklagade beslutet och av yrkandena, medan en myndighet i första instans ofta får handla oberoende av yrkanden. De framhöll vidare att besvärsmyndighetema sinsemellan var tämligen jämförbara i fråga om sammansälliung och tiUgång tUl administrativt utbildade och tränade krafter, medan myndigheterna i första instans var mycket olika till organisation och personaluppsättning. Skiljaktigheterna syntes dem i själva verket så väsentliga att det ingalunda kunde sägas ligga i sakens natur, att så skilda områden av offentiig verksamhet i förfarande-hänseende skulle regleras enhetligt och i gemensam lagstiftning. De olikartade förhåUandena kunde snarare antas kräva en lösning i motsatt riktning. De förordade, att lagstiftningsuppgiften delades upp på en författning om administrativt besvärsförfarande, som grundades på besvärssakkunnigas förslag, och en jämförelsevis kort förfarandelag för försia instans.
I fråga om lagens lillämpning hos förvaltningsdomstol ansåg kammarrätten att en lagstiftning, vars primära ändamål var att reglera förfarandet hos förvaltningsmyndigheter skulle tyngas av de särskilda regler, som måste gälla för domstolsförfarandet. Kammarrätten förmodade också att reglema om förfarandet hos förvaltningsmyndigheterna skulle kunna ges en för dessa myndigheter bättre avvägd utformning, om man inte eftersträvade bestämmelser som kunde tiUämpas också hos förvaltningsdomstolarna. En gemensam lagstiftning var vidare ägnad att motverka det understrykande av förvaltningsdomstolamas likställighet med de allmänna domstolama som var önskvärt.
Förvaltningsdomstolskommittén kritiserade besvärssakkunnigas jämförelse mellan förvaltningsdomstolar och rättstillämpande förvaltningsmyndigheter i fråga om prövningskompetens och funktioner i övrigt. Koinmittén fram-
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 249
höll bl. a. all besvärssakkunniga inte tillräckligt besinnat det vikliga förhållandet, atl när statsmakterna bestämt, atl en del rättsligt färgade besvärsmål skulle fullföljas inte till överordnad administrativ myndighei ulan till förvaltningsdomstol, detta skett bl. a. därför att man önskat en annan sorts prövning än den som skedde hos adminislraliv myndighet -— mer juridiskt betonad och mer domstolsmässigt grundlig. För kommittén var det uppenbart att förvaltningsdomstolarnas handläggning och arbetssätt stod mycket nära de allraänna dorastolamas rättskipande verksamhet, särskilt lill den del dessa tillämpade skriftlig procedur, och vitt skilde sig från den handläggning av parisärenden, som förekora hos elt slort antal även centrala förvaltningsmyndigheter.
Reformer i fråga om förvaltningsdomstolssystemet
Under 1960-talet har bedrivits etl omfattande utredningsarbete i syfte atl uppnå organisatoriska förbättringar i den domstolsmässiga besvärsprövningen på förvaltningens område. Som ett resultat av detta arbete står nu en omorganisation och en utbyggnad av förvaltningsdomstolarna inför sitl genomförande.
Kungl. Maj:l bar i remiss till lagrådet den 20 mars 1970 lagt fram en rad lagförslag, som innebär en genomgripande omorganisation av den högsla förvaltningsrätlskipningen. Enligt förslagen, som skall träda i kraft den 1 januari 1972, förskjuts tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärsprövningen av förvaltningsärenden från regeringsrätten till kammarrätt. Mål, som enligt gällande ordning fullföljs från förvaltningsmyndighet till regeringsrällen, skall i allmänhet i stället prövas av kammarrätt. Möjlighetema att få mål, som avgjorts av kammarrätt, överprövade av regeringsrällen begränsas samtidigt till att i princip gälla endast prejudikatfall. Regeringsrätten omvandlas härigenom till huvudsakligen en prejudikatinstans. 1 samband med omläggningen byggs kammarrältsorganisationen ut kraftigt, bl. a. genom inrättande av en ny kammarrätt i Göteborg. Reformen bygger på förvaltningsdomstolskommitténs betänkande Förvaltningsrättskipning (SOU 1966:70). Till skillnad från belänkandet innehåller lagrådsremissen inte några förslag till bestämmelser om förfarandet i regeringsrätten och kammarrätten, utan det förulskickas alt sådana kommer att bli framlagda i särskild ordning.
Statsmakterna har vid 1970 års riksdag fattat beslul om riktlinjer för en partieU omorganisation av den statiiga länsförvaltningen (prop. 1970:103, SU 132, KU 34, rskr 248 och 308), som bl. a. går ut på alt inom länsstyrelsens ram fr.o.m. den 1 juli 1971 inrättas två domstolar, länsskatterätt och länsrätt. I överensstämmelse härmed har Kungl. Maj:t den 20 noveraber 1970 beslutat att tiU lagrådet remittera förslag till lag om skatterätt och länsrätt. EnUgt förslaget skall i varje län inrättas en länsskatterätt, som bl. a. skall
250 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
överta den nuvarande prövningsnämndens uppgifter. Samtidigt omvandlas den nuvarande raellankoramunala prövningsnämnden lill mellankommunala skatterätten. I varje län inrättas dessutom en länsrätt för handläggning av vissa rättsligt kvalificerade ärenden som nu handläggs på länsstyrelsemas landskanslier, såsom bamavårds- och nykierheisvårdsärenden och ärenden om återkallelse av körkort. I likhet med lagrådsremissen den 20 mars 1970 innehåller lagrådsremissen den 20 november 1970 inte förslag till förfaranderegler för ifrågavarande domstolar.
Till grund för reformerna angående förvaltningsrättskipningen på länsplanet ligger bl. a. länsförvaltningsutredningens betänkande Den statUga länsförvaltningen (SOU 1967:20 ocb 21), landskonlorsutredningens betänkande Skatteförvaltningen (SOU 1967:22) och en inom civildepartementet upprättad promemoria med förslag till lag om skatterätt och länsrätt (Stencil C 1970: 3). I anslutning till landskontorsutredningens belänkande utarbetades inom finansdeparleraentel förslag lill lag om skatterätt (SOU 1967: 24), som innehöll både organisatoriska och processuella bestämmelser för de i betänkandet föreslagna skatterätterna.
Föreliggande utredningsförslag och remissyttranden
Förfarandet hos förvaltningsmyndighet
Arbetsgruppens förslag till förvaltningslag
Förslagel till förvaltningslag utgör en överarbetning av besvärssakkunnigas slutbetänkande under beaktande av remissutfallet.
Arbetsgruppen framhåller inledningsvis alt en reglering av förvaltnings-förfarandet bara utgör en av de faktorer som främjar rättssäkerheten i förvaltningen. Delta förhållande talar enligt arbetsgruppens åsikt dock inte mot att ansträngningar görs alt få en sådan reglering lill stånd, i all synnerhet inte som det står klart att en allmän reglering av förvaltningsförfarandet är en av de viktigaste av dessa faktorer. Man bör då inte lämpligen ge upp tanken på en allmän lag och söka kompensera förlusten genom en mer omsorgsfull utformning av specialförfattningarnas förfaranderegler.
Arbetsgruppen framhåller att nutida krav på snabbhet, effektivitet och rättssäkerhet inte tillgodoses med gällande bestämmelser. Inte bara rättssäkerheten utan också arbetseffektivitelen främjas allmänt sett av ordnade handläggningsformer. De rättsliga traditioner, som tar sikte på enskilds rättssäkerhet i förvaliningsförfarandel, förmår inte atl tränga igenom av egen kraft på många håll hos nybildade myndigheter och lokala organ. Arbetsgruppen kommer därför liksom besvärssakkunniga till slutsatsen att allmänna regler om förvaltningsförfarandet bör komma till stånd främst
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971 251
med tanke på rättssäkerheten. Mol bakgrund av innehållet i remissyttrandena framstår emellertid en grimdlig omprövning av besvärssakkunnigas lagförslag som oundviklig i fråga om reglernas tillämpningsområde, innehåll och omfattning.
I fråga om tiUämpningsområdet för en allmän förfarandelagstiftning erinrar arbetsgruppen om atl nio ledamöter av regeringsrätten har föreslagit att lagstiflningsuppgiften delas upp på en författning om administrativt besvärs-förfarande, som grundas på besvärssakkunnigas förslag, ocb en jämförelsevis kort förfarandelag för första instans. En sådan lösning kan enligt arbetsgruppens mening ha fog för sig om en utförlig reglering av besvärsförfarandet önskas. Arbetsgruppen utgår från all delta inte är fallel. Den naturUga lösningen blir då atl reglerna ora besvärsförfarandet och förfarandet i första instans samlas i en och samma författning. Arbetsgruppen föreslår därför en samlad reglering av förvaliningsförfarandel i en lag, kallad »förvaltningslag».
När det gäller förvaltningslagens lillämpning på processen hos förvaltningsdomstol påpekar arbetsgmppen alt de flesta instanser som uttalat sig i frågan redovisat en avvisande inställning tiU förslaget atl meddela gemensararaa procedurregler för såväl förvallningsrättskipningen som förfarandet hos egentliga förvaltningsrayndigheter. Arbetsgruppen erinrar vidare om att i förvaltiungsdomstolskorarailténs förslag till lagar ora regeringsrätten och kammarrätt tagits in bestämmelser ora förfarandel raotsvarande dem som finns i lagen om försäkringsdomslol. Arbetsgruppen anser därför att förvaltningslagen bör inriktas i princip på den genuina förvaltningen. Vissa bestämmelser i lagen, näraligen bestämmelserna ora ingivande av handUng, parts insyn i utredningsraaterialel samt tid och sätt för anförande av besvär, skall dock enligt arbetsgruppens förslag gälla även hos förvaltningsdom-stolama.
1 fråga om tillämpningen i sakligt hänseende innebar besvärssakkuimigas förslag att lagen om förvaliningsförfarandel skulle gälla vid handläggningen av vad som kallades administrativa partsärenden. Arbetsgruppen påpekar att detta begrepp har blivit mycket vittfaranande raed den definition det getts av besvärssakkunniga. Det innesluter sålunda även de allra enklaste förvaltrdngsgöroraål och därjämte ärenden som avgörs genom beslut utan rättsverkningar. Vidare inryraraer det koramersiella ärenden, ärenden angående egendorasförvallning och andra ärenden som avgörs genom avtal eller s. k. partsbesked. Den allmänna uppfattningen bland remissinstansema är att besvärssakkunniga härmed skjutit över målet. Det skulle enligt många remissinstansers raening vara varken behövligt eller lämpligt att i en lag om förvaliningsförfarandel reglera handläggningen beträffande andra förvaltningsärenden än sådana som angår enskildas rättigheter och skyldigheter gentemot det allmänna eller inbördes och som avgörs
252 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
genom bindande förvallningsbeslut. I stort sett skulle tillämpningsområdet i enlighet härmed då begränsas till ärenden, i vilka förvaltningsmyndigheterna i egenskap av organ för det allmänna och med stöd i författning ensidigt meddelar beslut som får bestämda rättsliga verkningar av positiv eller negativ innebörd för den enskilde. Arbetsgruppen benämner sådana ärenden förvaltningsrättsliga partsärenden.
Arbetsgruppen framhåller alt remissinstanserna i fråga framför allt synes ha haft sådana regler för ögonen som bestämmer det processuella skeendet, t. ex. regler om kommunikation, beslutsmotivering, beslutsdelgivning och besvärshänvisning, när de förordat en begränsning av tillämpningsområdet till de förvaltningsrättsliga partsärendena. Remissinstansema har inte velat se dessa centrala moment i handläggningen utformade med rättegång som förebild för andra än sådana ärenden. Enligt arbetsgruppens mening bör emellertid en förvaltningslag innehålla åtskilliga andra bestäraraelser än sådana processregler. Där bör återfinnas regler av närmast ordningsteknisk natur, såsom regler om ingivande av handling och om anförande av besvär. Vidare märks regler om parts ins)! i utredningsmaterialet. Bland det, som inte hänför sig till det processuella skeendet, nämner arbetsgruppen också frågan om jäv. Annat blir blandat arbetsmetodiskt och processuellt, t. ex. bestämmelsema om remissförfarandet. Dessa olika omständigheter gör att förvaltningslagen som helhet inte lämpligen bör få sitt tillämpningsområde begränsat till förvallningsrättsliga partsärenden. I stället bör lagen ges en allmän syftning men tillämpningsområdet för dess processregler begränsas i princip till förvallningsrättsliga partsärenden.
När det gäller förvaltningslagens omfattning tar arbetsgruppen till en början upp frågan om lagen skall ges karaktär av en ramlag som sätts i kraft sakområde för sakområde genora särskilda lagstiftningsbeslut. För alt lagen skall bli tillämplig i barnavårdsärenden, taxeringsärenden eller personaladministrativa ärenden, fordras då en uttrycklig regel härom i lagstiftningen på resp. område. Denna teknik har obestridliga fördelar, fortsätter arbetsgruppen, och har begagnats t.ex. i fråga om allmänna verkssladgan (1965: 600). Om den skall väljas i förevarande sammanhang eller inte, blir emellertid helt naturligt beroende av hur pass allmän tillämpning man uppställer som mål. Vill man täcka in större delen av det svenska förvaltningsfältet, blir tekniken mycket opraktisk. Tänker man sig däremot en tillämpning som begränsar sig tiU de mest betydelsefulla sakområdena, är tekniken däremot överlägsen varje annan lösning.
En lagstiftning med sådan utförlighet som den av besvärssakkunniga föreslagna torde enligt arbetsgruppen inte kunna sättas i kraft mer än på ett begränsat antal områden, där myndigheterna har personella och andra resurser att rätt förstå och i praktiken omsätta sådana regler. Skulle den tänkta lagstiftningen byggas upp så som besvärssakkunniga föreslagit.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 253
borde den därför ges karaktär av en ramlag. Stora värden skulle emellertid då gå förlorade genom att förvaltningsförfarandet förblev oreglerat på en mängd oraråden, där etl påtagligt behov föreligger inte av en omfattande förfarandereglering men väl av ell anlal fasta hållpunkter för handläggningen. Lagen skulle därmed mer eller mindre förfela sitt syfle. Arbetsgruppen avvisar därför tanken på en ramlag. I valet mellan en lagstiftning som har förutsättningar alt tillgodose nämnda behov och som kan ges en i princip aUmängUlig karaktär, å ena, och en lagstiftning som bara skulle beteckna en ytterligare utveckling av förfarandet på ett begränsat antal områden där förhållandena ofta redan är i stort sett tillfredsstäUande, å andra sidan, finner arbetsgruppen övervägande skäl tala för det förra alternativet. Härtill kommer att ramlagsmetodiken inte går att tillämpa beträffande frågor ora besvärstid, handlings ingivande m. ra., för vilka en generell tillämpning på hela förvaltningsfällel är oundgängligen nödvändig.
Arbetsgruppen erinrar i det följande om att del vid remissbehandlingen av besvärssakkunnigas belänkande uttalades farhågor för alt en generell reglering av förvaliningsförfarandel skulle ställa sådana krav på myndigheterna att den skapade behov av större personella resurser och större drifts-anslag. I remissyttrandena framhölls också atl många myndigheter saknade den administrativt kvalificerade personal som behövdes för en riktig tillämpning av de sakkunnigas lagförslag. Vidare befarade man att förslaget skulle innebära en formalisering som gjorde det svårt för den enskilde att föra sin talan utan hjälp av juridiskt sakkunnig person.
Arbetsgruppen finner det självklart att lagsliflningen inte får utformas så att några onödiga krav slälls på bandläggningen. Belräffande varje ifrågasatt handläggningskrav måste prövas, om det verkligen är nödvändigt för rättssäkerheten. Man kan emellertid inte nöja sig med den prövningen. Det måste också stå klart att myndigheternas resurser — främst de personella — förslår till etl förverkligande av det tänkta handläggningskravet. Reformen av förvaltningsförfarandet lorde nämligen i allt väsentligt vara hänvisad till att ske inom ramen för redan tillgängliga personella ocb ekonomiska resurser.
Arbetsgruppen förmodar alt remissinstansernas farhågor har föranletts redan av lagförslagets vidlyftighel. En författning med 155 paragrafer blir svåröverskådlig och mindre lätt all hantera. Det kan synas mycket begärt att av landels alla förvaltningsmyndigheter kräva att de skall behärska elt så omfattande författningsmalerial. I synnerhet gäller detla naturligtvis myndigheter med personal som har annan grundskolning än rent administrativ och juridisk.
I fråga om förvaltningslagens innehåll framhåller arbetsgruppen att redan begränsningen till förfarandet hos förvaltningsmyndigheter medför en minskning av antalet regler i förhållande till besvärssakkunnigas lagförslag. Spe-
254 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
cialreglerna om särskilda utredningsmedel hos domstol utgår sålunda. Enligt arbetsgruppen har emellertid de sakkunnigas förslag även i andra avseenden tagit intryck av atl reglerna avsetts bli tillämpliga hos både förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar. Som exempel på bestämmelser, vilka saknar större intresse utanför domslolskretsen, nämner arbetsgruppen reglema om omröstning, om formellt sammanträde för muntlig handläggning och om besvärsmyndighets utredningsbefogenheter. Sådana regler kan enligt arbetsgruppens mening utan Ivekan undvaras i en lag som inte skaU tillämpas av förvaltningsdomstolar.
I fråga om de av besvärssakkunniga föreslagna reglema om särskilda rättsmedel framhåller arbetsgruppen att det har hävdats att de är att betrakta som föreskrifter vilka riktar sig till domstolarna, främst då regeringsrätten (och högsta domstolen). Även om de också raåste anses ha betydelse som vägledning till allmänheten om möjlighetema till rättelse i extraordinär ordning, synes de dock knappast höra hemma i en sådan förvaltningslag som arbetsgruppen föreslår. De har därför inte tagils med. Arbetsgruppen uttalar alt det behov av lagstiftning som här dock otvivelaktigt ger sig till känna i stället skulle kunna tillgodoses genom en särskild lag motsvarande den som gällde för rättegångsmålen före RB:s tiUkomsl.
Arbetsgruppen framhåller att besvärssakkunnigas lagförslag innehåller ytterligare ett stort antal paragrafer. Reglema i fråga har visserligen i allmänhet inte utsatts för några allvarligare erinringar från remissinstansema sida innehållsmässigt sett. Sammantagna ger de emellertid enligt arbetsgruppens mening ett massivt och arbelsödande intryck. Enbart en genomläsning av paragrafema för kontroll i elt ärende av att ingen obligatorisk åtgärd förbisetls skulle bli tidsödande och tynga handläggningen.
Arbetsgruppen tar fasta på kritiken mot besvärssakkunnigas målsättning att åsladkomma en så hög grad av utförlighet som är möjlig med hänsyn till de skiftande förhållandena i förvaltningen. Det gäller här en lag, som skall tillämpas på ett mycket stort fält, där inte bara sakfrågornas utan också de ansvariga organens karaktär skiftar i oerhört hög grad. Vägledande anvisningar om hur ärendena skall handläggas har sitt givna värde, men i många fall kan det inte vara nödvändigt att ge dem i lag. Blir de för talrika i en lag och behandlar de alltför banala ting, undanskymmer de lätt de väsentliga och centrala frågorna och kan motverka syftet med lagstiftningen. För att lagen skall få den rätta effekten bör den enligt arbetsgruppens mening begränsas till de från rättssäkerhetssynpunkt essentiella spörsmålen.
Arbetsgruppen nämner som exempel på bestämmelser i besvärssakkunnigas lagförslag, som är självklara till innehållet och därför överflödiga, bestämmelser om rådrum och ursäktlig underlåtenhet, om ärendes anhängighet oth framstäUning varigenom talan väcks, om allmänna grundsatser för ärendes
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 255
utredning, om vägledning och om utnyttjande av handling hos myndighet samt om att ärende skall avgöras så snart det kan ske och om bevisprövningen. Arbetsgruppen anser alt sådana frågor utan olägenhet kan överlämnas åt praxis.
Arbetsgruppen framhåller atl besvärssakkunnigas lagförslag på några punkter innehåller föreskrifter som närmast rör ordningsfrågor. Hit hör bestämmelser om protokoll och service, om felinkommen inlaga och om dokumentation av beslut. Sådana bestämmelser bör i stället tas in i instruktioner och liknande administrativa författningar.
Som en allmän synpunkl inför de fortsatta övervägandena framhåller arbetsgruppen vikten av alt lagstiftningen blir kort, enkel och lättöverskådlig. Delta är en förutsättning för att lagverket skall kunna bli var mans egendom på den offentliga förvaltningens alla disparata fäll och hos alla dess myndigheter av skilda slag. Det gäller enligt arbetsgruppens mening att i det nu aktuella lagstiftningsskedet så kort och kärnfullt som möjligt slå fast och pränta in de verkligt betydelsefulla grundsatserna för förvaliningsförfarandel och det som hänger nära saraman med dem. Sedan erfarenhet vunnits ora tillämpningen av en kort förfarandelag, kan övervägas om den bör byggas ut med ytterligare regler. Förekommande behov av allmänna anvisningar och central vägledning i andra förfarandefrågor än lagstiftningen behandlar kan under tiden i stället tillfredsställas genom administrativa föreskrifter o. d. Rättspraxis bar tidigare fuUgjort en viktig funktion i delta hänseende och bör givetvis också i framtiden kunna göra det.
Arbetsgruppen framhåller att det förda resonemanget inte är lika berättigat för besvärsförfarandets del som för förfarandet i försia instans. Besvärs-förfarandet är raer homogent och tål en betydligt utförligare reglering än förfarandet i första instans. Hos besvärsorganen finns tjänstemän med juridisk utbildning vilka är tränade i lagiillämpning. I och för sig skulle därför en tämligen utförlig reglering kunna länkas för besvärsförfarandet. Arbetsgruppen har av flera skäl inte valt den vägen. Besvärsförfarandet hos förvaltningsdomstolarna kommer alt regleras i en eller flera särskUda lagar om processen hos dem. De regler som tas in där lämpar sig i betydande omfattning för analogisk tillämpning hos administrativa besvärsmyndigheler. En särskild reglering av förfarandet hos dem skulle därför i mångt och myckel te sig som dubbelarbete. Ytterligare framhålls atl besvärsförfarandet redan i praxis vunnit sådan stadga att behovet av kodifiering inte är särskilt påtagligt. Det synes utan fara för rättssäkerheten också framdeles kunna vara oregleral i sina detaljer. Även i fråga ora besvärsförfarandet bör raan därför enligt arbetsgruppen kunna begränsa sig lill de från rättssäkerhetssynpunkt viktigaste frågorna vid regleringen i förvaltningslagen.
Enligt arbetsgruppens mening innehåller besvärssakkunnigas lagförslag vissa regler, som är tämligen invecklade till sin natur men av vilka något mer påtagligt behov inte tycks göra sig gällande. Dessa regler verkar tyngan-
256 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
de på lagen på etl sätt som inte står i rimligt förhållande lill den fördel som kan dras av dem. Arbetsgruppen anser därför atl de inte bör tas med i en lag, som skaU lända till aUmän efterrättelse på förvaltningsfältet, utan i stället i mån av behov tas in i specialförfatlningarna. På denna grund bortfaUer bestämmelser om parts- och processbehörighel samt om fullmakt, om förfarandevite och om påföljd vid ordningsförseelse, om föreläggande för part, om verkan av parts lystnadsplikt, om handlings privata karaktär, om parts rätt att vägra medverkan, om sakkunnig och om syn.
Arbetsgruppen konstaterar att det efler den företagna genomgången av lagförslaget i stort sett återstår bestämmelser i ämnen, som får anses vara av central betydelse, nämligen frågor om jäv, rätl att föra talan genom ombud eUer med hjälp av biträde, inlaga, delgivning, parts medverkan vid utredningen, parlsoffenllighet, kommunikation, anteckning om muntlig uppgift, avvisande och avskrivning, underlag för ärendes avgörande, besluts avfattande och moiivering, besvärshänvisning, tillkännagivande av beslut, tidpunkt för besluts ikraftlrädande, rättelse av oriktighet i beslut, normbeslul, besvär och besvärsförfarande samt kostnad. En del av dessa ämnen bör enligt arbetsgruppens åsikt inte regleras i detta sararaanhang. I betänkandet erinras särskilt om att frågan om kostnad brutits ut till särbehandling och att den 1 mars 1968 tillkallats särskilda sakkunniga med uppdrag alt ulreda frågoma om kostnaderna i förvaliningsförfarandel, om rältshjälp i förvaltningsärenden och om offentligt biträde åt part i sådana ärenden. Det påpekas också att frågan om delgivning i förvaltningsförfarandet lagits upp till särskild reglering.
För att reglera de handläggningsfrågor rörande försia instans som sålunda återstår behövs enligt arbetsgruppen inte något större antal paragrafer. De blir inte fler än att de utan svårighet kan införlivas med det kunskapsstoff som en tjänsteman i övrigt måste besitta för att kunna handlägga ett förvaltningsärende. Man behöver därför inte hysa någon oro för att förekomsten som sådan av en förvaltningslag skulle komplicera förvaltningsarbetet i första instans över hövan. Vad gäller besvärsförfarandet vänder sig reglema till en relativt begränsad krets av myndigheter, som i allmänhet har tjänstemän med juridisk skolning, för vilka frågeställningarna står levande vare sig de regleras i lag eller ej.
Däreraot kan naturligtvis innehållet i bestämmelsema våUa större eller mindre komplikationer såväl i första instans som i besvärsinstans, framhåUer arbetsgruppen vidare. Det gäller framför allt de krav på handläggningen som kan ställas genom regler om kommunikation, beslutsmotivering och beslutsexpeditions förseende med besvärshänvisning. Reglema får naturUgt-vis inte utformas så att handläggningen av abstrakta rättssäkerhetshänsyn omgärdas med formaliteter, som i det stora flertalet fall inte tjänar något praktiskt syfte men som tynger handläggningen och drar uppmärksamheten från sak- till procedurfrågor. En skyldighet att förse varje överklagbart be-
Kungl. Maj:ts proposkion nr 30 år 1971 257
slut, som går någon emot, med besvärshänvisning kan t. ex. i många fall föranleda tidsödande överväganden och diskussioner om besluts överklagbarhet ra. m. utan praktisk nytta därför atl del när allt kommer omkring inte finns någon som är intresserad av att anföra besvär. Det sagda gäller inte minst för de kommunala myndigheternas del. Enligt arbetsgruppens mening har besvärssakkunniga på denna och åtskilliga andra punkter gått längre i sina krav på åtgärder raed uppgift alt trygga rättssäkerheten än som är försvarligt med tanke på personal och arbetsekonomi i dagens läge. Bestäraraelserna torde inte sällan kunna rajukas upp i flera hänseenden utan att några väsentliga rätlssäkerhetsinlressen blir eftersatta men med betydande lättnader för det praktiska förvaltningsarbetet som resultat.
Arbetsgruppen framhåller vidare att praxis t. ex. i fråga om kommunicering och motivering växlar rayndigheterna emellan. Ibland finner del sin förklaring däri att en myndighet har all behandla ett så slort antal ärenden inom så begränsad tid att handläggningen måste förenklas radikalt för att myndigheten skall kunna bemästra sin förvaltningsuppgift. I andra fall torde förklaringen till att en rayndighet inte ägnar sararaa uppmärksamhet åt dessa frågor som andra myndigheter, vilka tillhör sarama kategori eller vilkas arbetsvillkor eljest är jämförbara, vara att söka i bristande intresse eller känsla för saken eller felande kännedom om frågeställningarna. Har exerapelvis en regional myndighet lill följd av frånvaron av uttryckliga regler om beslutsmotivering underlåtit atl raed sina handläggningsruliner införliva raotivering av avslagsbeslut, blir följden av alt raotiveringsskyldighet införs på myndighetens sakområde, atl en ny handläggningsrutin tillkommer, som sannolikt i någon mån ökar tids- och arbelsåtgången. Om flertalet andra regionala myndigheter inora samma hierarki i jämförbara situationer funnit det möjligt atl inom ramen för sina resurser fullgöra den handläggningsåtgärd det gäller, utgör det emellertid etl övertygande vittnesbörd om att kravel på åtgärden är rimligt och överkomligt. Det kan då inte gäma göras gällande att det obehörigen hämmar handlingsfriheten, inkräktar på intresset av arbetsrationalisering eller eljest främjar rättssäkerheten på otillbörlig bekostnad av effektiviteten.
Vad gäller riskerna för all en allmän reglering av förvaliningsförfarandel skulle leda till att den enskilde skulle nödgas anlita juridisk hjälp i större utsträckning än f. n. erinrar arbetsgruppen om att utförliga förfaranderegleringar skett exempelvis på socialvårdens och skatteväsendets områden. Erfarenheterna från tillämpningen där ger inte belägg för atl förekomsten av lagfästa handläggningsregler tvingat den enskilde att anlita juridiskt biträde för atl komma till sin rätt. Reglema har i främsta rummet tUlkommit för att främja den enskildes rättsskydd och lorde snarare ha hafl den effekten att den enskilde erfarit mindre behov av den extra garanti som kan ligga i att biträdas av en egen, juridiskt sakkunnig, rådgivare. Det finns enligt arbetsgmppens mening ingen anledning att anta att en allmän reglering av förvalt-
9 — 11564
258 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
ningsförfarandet skulle verka på annat sätt i nu förevarande hänseende än dessa specialregleringar. Någon oro behöver därför inte hysas för all en förvaltningslag skall få lill följd all enskilda i större utsträckning än nu erfar behov av juridisk hjälp för sina mellanhavanden med förvaltningsmyndigheterna.
Arbetsgruppen betecknar det sora en förutsättning för att en förvaltningslag skall kunna genomföras friktionsfritt atl den föregås av information ora sitl syfte och innehåll. I betänkandet läggs också särskild vikt vid alt tjänste-raännen äger tillfredsställande kunskaper ora lagstiftningen när den träder i kraft. Med det välutvecklade utbildningsväsende, som numera finns inom den offentliga förvaltningen, bör det enligt arbetsgruppen inte erbjuda några svårigheter att tillgodose detta intresse.
På grundval av de nu redovisade övervägandena föreslår arbetsgruppen en förvaltningslag som — utöver fem paragrafer om lagens tillämpningsområde — endast beslår av tjugo paragrafer, vilka reglerar frågorna om handlings ingivande, parisinsyn, rätt att föra talan genom ombud eller anlita biträde vid talans utförande, handlingars fullsländigande, remiss, jäv, tolk, komraunikation av utredningsmaterial, beslutsmotivering, beslutsdelgivning och besvärshänvisning, rättelse, besluts överklagbarhet, besvärsräit, inhibition, besvärs anhängiggörande och besvärstid. Förfaltningsmalerialel är disponerat så att reglerna i princip är gemensamma för såväl första instans som besvärsinstans. Arbetsgruppen anser del inte vara nödvändigt raed någon särskild kapitelindelning men finner det ändamålsenligt med raeUanrubriker. I ett försia avsnitt (Inledande bestäraraelser) redovisas det som rör lagens tillämpningsområde. I ett andra avsnitt (Allmänna bestämraelser) ingår regler om handUngs ingivande, partsinsyn, ombud, remiss, jäv m. m. Lagens utpräglat processuella föreskrifter, som är avsedda att tillämpas bara i förvaltningsrättsliga partsärenden, är samlade i etl följande avsniti (Särskilda bestämmelser för vissa partsärenden). Slutligen redovisas föreskrifter om besvärs anhängiggörande m. m. (Bestämmelser om besvärslid ra. m.). Arbetsgruppens förslag till förvaltningslag fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.
I fråga om samordningen mellan förvaltningslagen och specialförfatlningarna föreslår arbetsgruppen alt lagens bestämmelser skall gälla endast i den mån annat inte är föreskrivet i lag eller annan författning. Dessutom skall genomförandet av lagen kombineras med en genomgång av de förfaranderegler som finns i olika specialförfattningar för att emå en önskvärd harmonisering. Även om detla arbete kan gå förhållandevis snabbi på grund av det begränsade innehåll som lagen har, kommer det dock alt kräva viss tid. Efiersom det från rättsskyddssynpunkt är angelägel att förvaltningslagen sätts i kraft så snabbt sora möjligt, anser arbetsgruppen det inte lämpligt att lagens anlagande och ikraftträdande skjuts upp tills harmoni-
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 259
seringen slutförts. Riksdagen bör så snart som möjligt få tillfäUe att ta stäUning tm den nya lagen och av densamma föranledda ändringar i de viktigaste specialförfatlningarna. Både lagen och ifrågavarande författningsändringar bör träda i krafl samtidigt. Arbetsgruppen har med tanke härpå gjort en preliminär genomgång av dessa specialförfattningar. Ändringarna i övriga specialförfattningar får göras undan för undan allteftersom översynen av dessa författningar hinns med. På grund av det begränsade innehåU som förfarandelagen har kan en sådan ordning inte vara förenad med några större olägenheter utan är det mest rationella sättet för genomförande av en lagstiftning av nu ifrågavarande typ.
Remissyttrandena
Arbetsgruppens förslag har vid remissbehandlingen fått ett i det stora hela gynnsamt mottagande. Det övervägande antalet remissinstanser är positiva till den lösning av lagstiflningsuppgiften som förslaget till förvaltningslag innebär. JO anser atl förslaget i allt väsentligt fått en mycket lycklig uiformning. Enligt JK representerar förslaget elt realistiskt grepp på lagstiftningsuppgiften i fråga om tillämpningsområde, omfattning ocb utförlighet. Regeringsrättens ledamöter uttalar alt förslaget kan sägas innebära en förkortad och till raindre omstridda ämnen begränsad upplaga av besvärssakkunnigas förslag. Förslaget innehåller i det hela bara få regler, som inte redan i allraänhet tillärapas i förvaltningen, men utgör å andra sidan en nyttig kodifiering och unifiering av förvaltningsrältslig sedvana och av sådana förvallningsrättsliga regler, som f, n, är spridda på olika författrungar.
Enligt socialstyrelsens raening är den företagna koraprimeringen av förfaltningsmaterialet enbart av godo. För att kunna förstås och på rätt sätt användas av sådana myndigheter som saknar juridiska eller förvaltningsrättsliga experter får en lag om förvaltningsförfarandet inte vara sådan att en alllför stor del av arbetstiden tas i anspråk för tolkning av lagen och för kontroll av att det adrainistrativa förfarandet är forraellt riktigt. Styrelsen anser alt den föreslagna lagen i stort sett uppfyller dessa villkor.
Länsstyrelsen i Örebro lån påpekar alt nuvarande splittring av förfarandebestäraraelser på olika allmänna föreskrifter och specialregler har medfört att denna del av offentlig verksamhet blivit allt svårare att överblicka. Inte minst från länsstyrelsesynpunkt är det därför tillfredsslällande med en lagsliftning som ger rambestämraelser för bl. a. den största delen av länsstyrelsemas verksarahet.
Postverket understryker vLkten av att de särskilda besläramelsema för förvaltningsrättsliga partsärenden inte blir tiUämpliga på postverkets verksamhet. En längre driven, formell reglering av handläggningen i första instans skulle enligt verkets mening ha ganska litet värde för den enskUde men ofördelaktigt påverka effektiviteten och bli ett besvärande handikapp
260 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
i den konkurrens som verkel är utsatt för. Televerket anser att förslaget i stort sett inte inger de farhågor belräffande möjligheterna all driva en rationell verksamhet sora besvärssakkunnigas förslag framkallade.
Förslaget till förvaltningslag har emellertid också utsatts för kritik från olika utgångspunkter.
Sveriges advokatsamfund, SAF, länsstyrelsen i Gävleborgs län samt juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, lill vars yttrande konsistoriet vid universitetet har anslutit sig, kritiserar den beskärning som förslagel innebär i förhåUande till besvärssakkunnigas förslag. Juridiska fakulteten framhåller alt det länge varit efterlängtat raed en verklig rättegångsbalk för förvaltningsmyndigheterna. Fakulteten finner det beklagligt, om tiUfället att skapa en sådan förvaltningsbalk nu försitts och om man utfärdar en förvaltningslag, som i huvudsak blott kodifierar de enklare principerna men inte tar upp olösta frågor eller eljest raedför behövliga, konkreta reformer till stärkande av de enskildas rättsskydd. Advokatsamfundet kritiserar vad som anförs i betänkandet beträffande vikten av alt förvaltningslagen blir kort, enkel och överskådlig. Del i betänkandet framförda påståendet att lagverket annars inte kan bli »var mans egendom på den offentliga förvaltningens disparata fält och hos alla dess myndigheter av skilda slag» finner samfundet föga övertygande som motivering för en förenklad och ofullständig lagstiftning. Bl. a. genom tillkomsten av kommunblock torde praktiskt laget alla de myndigheter som berörs av förslaget komma att få tiUgång till den rättsligt bildade och administrativt rutinerade personal som fordras för tillämpning av en mer omfattande och detaljerad förvaltningslag än den föreslagna. Samfundet anser det vara angeläget att de flesta av de ämnen som behandlades i besvärssakkunnigas lagförslag men sora uteslutits i det nya förslaget blir reglerade, såsom frågor om omröstning till beslut då skiljaktiga meningar yppats, fuUmakt, frister, viten och straff, muntlig handläggning, särskilda utredningsmedel hos domstol, resning och kostnad. Samfundei framhåller vidare att de bestämmelser sora flyttats över från besvärssakkunnigas förslag till det nya förslaget i åtskiUiga fall har blivit föreraål för en omredigering till det sämre. Liknande synpunkter framförs av SAF.
Även andra remissinstanser ställer sig tveksararaa lill om inte förvaltningslagen gjorts alltför begränsad till sitt innehåll. Enligt Si»ea hovrätts mening kan det sålunda ifrågasättas om inte den nya lagen är för ofullständig för att vara lämpad som en ceniral lag på området och om inte — i vart fall tills vidare och i avvaktan på förutsättningar för en mer omfattande reglering — behovet av regler ora handläggning av förvaltningsärenden kan tUlgodoses genom specialförfattningar rörande olika frågor och komplettering av förfarandebestäraraelser i de materiella författningarna. Hovrätten anser det emellertid angeläget, att en allmän
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 261
reglering av förvaliningsförfarandel kommer liU stånd. Eftersom förslaget för ell antal betydelsefulla frågor innehåller regler, som mer allmänt bör bringas i tillämpning, bör det enligt hovrättens mening användas som grundval för en central lagstiftning om förfarandet i förvaltningsärenden. Så snart förutsättningar föreligger, bör denna byggas på med ytterligare handläggningsnormer, t, ex, om besluts verkställbarhet och om extraordinära rättsmedel. Också länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om inte besvärssakkunnigas förslag skurils ned alltför radikalt. Enligt länsstyrelsens mening hade det varit av stort värde, om bestämmelser om koslnader, rältshjälp och offentligt biträde åt part kunnat inarbetas i förvaltningslagen.
Några remissinstanser kritiserar den föreslagna förvaltningslagen för att inte vara tillräckligt klart avfattad. Försäkringsdomstolen anser all lagen inte ger tillräcklig ledning för den rätlssökande allmänheten och för de personer sora har att handlägga förvaltningsärendena och som i stor utsträckning inte är juridiskt utbildade och många gånger saknar närmare erfarenhet av förfarandet inora förvaltningen. Domstolen anser atl lagens konstruktion samt lagbestämmelsernas avfattning, som i många fall inte överensstämmer med lagmotiven, leder till osäkerhet och missförstånd. Enligt riksförsäkringsverkets mening visar det utredningsarbete som har lett fram till den föreslagna förvaltningslagen klart omöjligheten att fånga in enhetliga och klara regler för hela förvaltningsapparaten med dess högsl skiftande uppgifter. Enligt verkets åsikt kommer förslaget med deu utformning det fått närmast att gälla en mindre del av förvaltningen, medan specialbestämmelserna kommer att dominera bilden. Följden blir alt man inte når det åsyftade målet alt allmänhet och myndigheter skall kunna lila på att förfarandet hos myndighelema i största allmänhet skall följa vissa givna spelregler. Verket anser även all förslaget präglas av oklara uttryck och definitioner. Lagtexten svarar inte heller på elt tillfreds ställande sätt mot vad som anförs i motiven. Verket yrkar att förslaget omarbetas, varvid hänsyn bör tas till de förhållanden under vilka socialförsäkringens administrativa apparat arbetar.
Lånsstyrelsen i Blekinge län anser all lagen delvis fått en för teoretisk och abstrakt uiformning. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller all ålskil-liga uttryck i lagtexten är ägnade att skapa oklarhet om vad som avses. Svenska landstingsförbundet säger sig sakna en positiv precisering av vad lagen skall omfatta. Detta krävs enligt förbundets mening för alt undvika oklara gränser och för alt göra lagen mer lättförståelig för enskUda medborgare och lekmän i förvaltningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen hävdar all förvaliningsförfarandel i förslagel pressats in i former som är hämtade från domstolsprocessen och främmande för förvaltningen.
A andra sidan anser statskontoret att förslaget är klart och tydligt utformat och därmed väl ägnat att kunna tillämpas utan krav på särskilda
262 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
kvalifikationer hos berörda tjänstemän. Riksskattenämnden framhåller att lagen också torde bli förhållandevis lättillgängUg för allmänheten.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det vara tveksamt om förslaget kommer att få någon större betydelse för att tillgodose den enskildes rättsskydd och för att uniformera handläggningsformerna. Länsstyrelsen framhåller att den enskildes rätt säkerställs genom särskilda säkerhetsregler i de olika lagar som medger administrativ myndighet att ingripa mot enskilds person och egendom, genom Kungl. Maj:ts och riksdagens kontrollorgan över myndigheterna och genom den medborgerliga insynen i den administrativa aktiviteten. En lagstiftning som huvudsakligen reglerar processuella utanverk synes få mindre betydelse. Länsstyrelsen anser emellertid att förslaget bör genomföras, eftersom det kan bidra till ett enhetligt förvaltningsförfarande.
Några remissinstanser hyser farhågor för att förslaget skall medföra ökad arbetsbelastning. Enligt ÖB kan med hänsyn till de under senare år vidtagna omorganisationerna och rationaliseringsålgärdema i fråga ora krigsmaktens förvaltningsverksamhet även en måttlig arbetsökrung förutses komma atl medföra ökat personalbehov framför alll vid krigsmaktens centrala och regionala myndigheter. Socialstyrelsen anser det inte vara uteslutet alt förvaltningen — särskilt i första instans — måsle tillföras fler jurister för att garantera en riktig tillämpning av lagen. Statens avtalsverk betonar att stora svårigheter torde komma att uppstå vid den praktiska rättstiUämpningen när det gäller personaladministrativa frågor, i synnerhet om förslaget genomförs i oförändrat skick. Liknande uttalanden om lagens konsekvenser för myndighelema arbetsbelastning görs av bl. a. RÅ, försvarets civilförvaltning, värnpliktsverket, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Kristianstads och Göteborgs och Bohus län samt SR.
I en del yttranden framförs önskemål om att förvaltningslagen skall kompletteras med ytterligare bestämmelser. CFU efterlyser bl. a. en föreskrift som slår fast den fria bevisprövningens princip på förvaltningsrättens område. Lånsstyrelserna i Blekinge och Västerbottens lån anser att lagen bör kompletteras med en beslämmelse om skyndsamhet i handläggrungen. Konsistorierna vid Lunds och Göteborgs universitet önskar bestämmelser om omröstning, när skiljaktiga meningar framkommer vid överläggning lill beslut.
Länsstyrelsen i Stockholms län finner det vara angeläget att frågan om ytterligare förfarandelagstiftning för de utpräglat rättssäkerhetsbetonade områdena blir föremål för fortsatt övervägande. Starka skäl talar enligt länsstyrelsens åsikt för att möjlighet bör finnas till bevisupptagning under ed och till förordnande av offentlig försvarare framför allt i ärenden angående frihetsberövande.
Frågan om förvaltningslagen bör tillämpas i fråga om rättegången i för-
Kungl. Maj-.ts propoktibn nr 30 dr 1971 263
valtningsdomstol berörs i några remissyttranden. De flesta av dem som uttalar sig i frågan — däribland regeringsrättens ledamöter, försåkringsdomstolen, kammarrätten, Svea hovrätt och LO — ställer sig avvisande till att lagen till någon del skall gälla hos förvaltningsdomstol.
Svea hovrätt påpekar belräffande den föreslagna lagens namn att begreppet »förvaltningslag» inrymmer åtskilligt mer än enbart regler om förfarandet, t. ex. organisationsbestäraraelser (jfr RB). Enligt hovrättens mening är benämningen »Lag om handläggning av förvaltningsärenden» ett mer adekvat namn på lagen. Möjligen kan — på sätt som skett beträffande molsvarande norska författning — efter sistnämnda beteckning inom parentes tillfogas »förvaltningslag». Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser av sararaa skäl den av besvärssakkunniga föreslagna benäraningen »Lag om fön'altmngsförfärandet» med tillägg av ordet »förvaltningslag» vara att föredra.
ÅtskiUiga remissinstanser understryker vikten av att förslagets genomförande föregås av inforraation ora lagens syfte och innehåll. I anslutning till ett i betänkandet gjort uttalande ora möjligheterna att lämna information om lagen vid den efterutbildning som bedrivs inom stals- och kommunalförvaltningen framhåller statskontoret, alt det i betraktande av reformens vikt och betydelse inte torde vara tillräckligt att helt förlita sig på åtgärder inora ramen för den offentliga förvaltningens egen ulbildningsverksamhet. Statskontoret utgår från atl man redan vid ärendets fortsatta departementala beredning bör ha tillgång lill experter med uppgift att förbereda erforderliga informations- och utbildningsinsatser, innefattande bl. a. utarbetande av en på lagmotiven grundad handbok i ämnet och till skilda förvaltningsområden anpassade utbildningspaket. Statskontoret anser det vara angeläget att konkreta uppdrag så tidigt som möjligt meddelas de organ som kommer att få det direkta ansvaret för åtgärdema. Förslag om utarbetande av en handbok eller liknande handledning beträffande lagens tillämpning framförs också av försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen, kontrollstyrelsen och statens avtalsverk. Avtalsverket nämner som förebild till en sådan handbok den av justitiedepartementet utgivna skriften Offentlighetsprincipen och myndigheterna. Lantmäteristyrelsen framhåller vikten av kursverksamhet i anslutning tiU lagens ikraftträdande. Svenska pastoratens riksförbund förklarar sig förutsätta att lagen förses med utförliga tiUämpningsföreskrifter och anvisningar. Försvarets civilförvaltning och SACO understryker vikten av att även allraänheten får fullgod information om lagens syfte och innehåll.
Remissinstanserna godtar allmänt förslaget att lagen sätts i kraft generellt vid viss tidpunkt. Något yrkande om att lagen skall ges karaktär av ramlag.
264 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
som sätts i kraft områdesvis genom särskilda lagstiflningsbeslut, framförs således inte i remissyttrandena.
Åtskilliga remissinstanser diskuterar olika problem rörande samordningen av lagen med specialförfatlningarna. Socialstyrelsen förklarar sig dela den i betänkandet uttalade åsikten alt genomgången av förfaranderegler i specialförfattningar inte bör fördröja förvaltningslagens ikraftträdande. Enligt styrelsens mening kan dock tidpunkten för ikraftträdandet inte ligga alltför nära riksdagens beslut med hänsyn till den nödvändiga informationsverksamhet som måste föregå införandet av lagen. Härigenom har man viss möjlighet atl få till stånd erforderliga ändringar i olika specialförfattningar. Universitetskanslersämbetet anser vissa olägenheter vara förenade med den i betänkandet föreslagna ordningen att förvaltningslagen och av denna föranledda ändringar i de viktigaste specialförfatlningarna skall träda i kraft samtidigt, medan ändringarna i övriga specialförfattningar skall göras undan för undan allteftersom genomgången av dessa författningar hinns med. Ämbetet finner det önskvärt att erforderliga ändringar i specialförfatlningarna för universitetsförvaltningens del i största möjliga utsträckning vidtas redan i samband med lagens ikraftlrädande. Också lantmäteristyrelsen betonar vikten av att samordnings- och lillämplighetsfrågorna i möjligaste mån gås igenom och klaras ut i förväg.
JK ifrågasätter om inte förfarandereglerna i en del specialförfattningar bör stå kvar för undvikande av tolkningssvårigheler. Under hänvisning lill den i en bilaga till betänkandet redovisade genomgången av barnavårdslagen anför JK.
Barnavårdslagen innehåller nu tämligen utförliga regler om förfarandet i barnavårdsnämnd och hos länsstyrelse vid handläggning av barnavårdsärenden samt om besvär. En del av dessa bestämmelser skuUe i och för sig kunna utgå på grund av motsvarigheter i förvaltningslagen. Andra bestämmelser — och det är ganska många — är av speciell karaktär och måste bibehållas i bamavårdslagen. Resullatel som det redovisas av arbetsgruppen leder till svåröverskådlighet. Som exempel må anföras. Komraunikations-reglerna i 19 § behålles oförändrade men rätten att anlita biträde regleras i förvaltningslagen, dock att bestämmelsen om rätt för föräldrar att i vissa fall närvara inför barnavårdsnämnd kvarstår i barnavårdslagen. Skyldigheten atl motivera beslut och meddela fullföljdshänvisning skall följa av förvaltningslagen men om delgivning av beslut stadgas i barnavårdslagen. Att besvär över barnavårdsnämnds beslut avgöres av länsslyrelsen och besvär över länsstyrelsens beslut av socialstyrelsen framgår av barnavårdslagen. Men att klagan över socialstyrelsens beslul föres hos Kungl. Maj:t följer av förvaltningslagen. Besvär över barnavårdsnämnds beslut inges till nämnden på grund av förvaltningslagen men besvär över beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola till länsstyrelse enligt specialbestämraelse i barnavårdslagen. Även andra exempel torde kunna anges på sådan saxning av bestämmelser i förvaltningslagen och barnavårdslagen.
Det förefaller tämligen uppenbart att en dylik lagstiftningsmetod leder till praktiska svårigheter vid tillämpningen särskilt hos icke rätlsutbildad
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 265
personal och ur rättsskyddssynpunkt knappasl är tillfredsstäUande på förvaltningens område. Med hänsyn härtill synes böra övervägas om ej förfarandereglerna i författningar av typ barnavårdslagen kan helt bibehållas — givetvis med de sakliga ändringar som erfordras för att vinna överensstämmelse med motsvarande regler i förvaltningslagen. Atl därvid uppstår ell slags dubbellagstiftning synes utgöra en mindre olägenhet jämfört raed vad sora följer av det av arbetsgruppen föreslagna systemet.
Inte heller Svenska kommunförbundet förklarar sig vara övertygat om lämpligheten av att mönstra ut bestämmelser angående förfarandet ur specialförfatlningarna. Enligt förbundets mening bör raan tiU skydd för den enskildes rättssäkerhet ålrainslone tills vidare låta sådana bestämmelser stå kvar och sålunda godta alt innehållsmässigt identiska regler finns både i förvaltningslagen och i specialförfatlningarna. CFU framhåller angelägenheten av att samordningen mellan lagen och specialförfatlningarna genomförs så, alt allmänheten och myndighelema lätt och säkert kan avgöra, ora en behållen specialbestämraelse skall tillärapas ensam eller om den förutsätter kompletterande lillämpning av en lagbesläramelse.
Från några håll föreslås all vissa grupper av ärenden, där förfarandet är ulföriigt reglerat i specialförfattning, skall undantas från förvaltningslagens tillämpning. En ledamot av kammarrätten (t.f. kammarrättsrådet Lindberg) anser att lagen inte bör gälla på taxeringsområdet. Samma åsikt hävdas i en inom prövningsnämnåsavdelningen i Stockholms län upprättad promemoria, till vilken länsstyrelsen i länet hänvisar i sitt yttrande. Majoriteten i kammarrätten anser sig dock inte vilja påyrka alt laxeringsområdet undantas men fogar vid sitl slällningoiagande del bestämda villkoret, att förvaltningslagen inte sätts i kraft innan man övertygat sig om atl man åsladkom-rait den grad av samordning raed förefintlig speciallagstiftning som är én förulsättning för att myndigheter och enskilda verkligen kan finna ul vad som skall gälla. Lantmäteristyrelsen anser atl förvaltningslagen i princip inte bör göras tillämplig vid fastighetsbildning. Styrelsen finner det lämpligt alt Kungl. Maj:l i de tillämpningsföreskrifter som torde komma att utfärdas i anslutning till den nya fastighetsbildningslagen tar upp stadganden motsvarande vissa bestämmelser i förvaltningslagen. Under erinran om de särskilda författningar sora gäller på patent- och registreringsverkets område förklarar patentverket, atl det utgår från alt införandel av en allmän förfarandelag inte skall raedföra någon ändring i den specieUa reglering som finns i dessa författningar eller i verkets praxis. Palenlverket betonar alt de regler som tillärapas i verket slår i god överensstämmelse med de grundtankar för förvaltningsförfarandet som har komrait lill ullryck i det remitterade förslaget.
Försvarets civilförvaltning framhåller alt föreskrifter fordras angående lagens tillämpning under beredskapstillstånd och krig. Samraa åsikt har ÖB, som tillika påpekar, alt sådana föreskrifter också bör meddelas med tanke
Of—11564
266 Kungl Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
på krigsmaktens övningar under krigsmässiga förhållanden, t. ex. beredskapsövningar och krigsförbandsövningar.
Förfarandet i förvaltningsdomstol
Departementspromemorian
Departementspromemorian innehåller inledningsvis en erinran om att förfarandet i förvaltningsdomstol har varit föremål för utredning och förslag i flera olika sammanhang under det senasie årtiondet. Sålunda lade utredningen om administrativa frihelsberövanden i silt betänkande Rättssäkerheten vid administrativa frihelsberövanden (SOU 1960: 19) fram ett förslag till lag om socialdomslol, som innehåller en myckel utförlig reglering av förfarandet, bl. a. i sådana mål om administrativa frihelsberövanden som handläggs hos länsstyrelse. Besvärssakkunnigas förslag lill lag om förvaliningsförfarandel var tänkt alt täcka behovet av förfaranderegler också för förvaltningsdomstols del. Kapitel 9 i förslaget ägnas speciellt åt domstolsförfarandet och har rubriken »Om särskilda ulredningsraedel hos domstol». Förvaltningsdomstolskorarailtén föreslog i sitt betänkande Förvaltningsrättskipning dels en lag om regeringsrätten och dels en lag om rikets kammarrätter, vilka lagar bl. a. reglerar förfarandet i dessa domstolar. Betänkandet Lag om skatterätt innehåller ett förslag till en ganska utförlig reglering av förfarandet hos länsskatieräti och den mellankoraraunala skatterätten. I promemorian erinras också om alt i förslaget till förvaltningslag finns vissa förfaranderegler som är avsedda att tillämpas av förvaltningsdomstol. Bland dessa märks bestämmelser om ingivande av handling, om parts rätt lill aktinsyn och om besvärslid.
Promemorian innehåller förslag till lag med gemensamma bestämmelser om förfarandet i regeringsrätten, kammarrätt, länsrätt, länsskatterätt och mellankoraraunala skatterätten, vilka i stor utsträckning bygger på de nyssnäranda lagförslagen. Sora raotiv för en sådan sammanhållen förfarandelag erinras i promeraorian om de tidigare under innevarande år framlagda lagförslagen, sora innebär att en förvaltningsdomslolsorganisa-tion, bestående av de nämnda domstolarna, byggs upp. Vidare hänvisas till alt en ledamot i förvaltningsdorastolskommillén (Petrén) i en reservation i kommitténs betänkande Förvaltningsrättskipning föreslog en gemensam lag för regeringsrätten, kammarrätt och försäkringsdomstolen samt att JK i remissyttrande över komraitléförslaget förde fram tanken på en för förvaltningsdomstolarna geraensara rättegångslag.
I promemorian anförs alt frågan om lagen bör göras tillämplig hos försäkringsdomslolen bör prövas i särskild ordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 267
När det gäller vilka ämnen som behandlas i lagen har hänsyn tagits till genomförd eller väntad lagstiftning och tiU pågående utredningsarbete. Sålunda har tillkomsten av delgivningslagen (1970: 428) och delgivnings-kungörelsen (1970: 467) gjort särskilda bestämmelser om delgivning hos förvaltningsdomstol överflödiga. Den ulredning av frågoma om ersättning för kostnader i förvaltningsförfarandet, ora rättshjälp i förvaltningsärenden och om offentligt biträde åt part i sådana ärenden som f. n. verkställs av uiredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden anses inte böra föregripas genom förslag i dessa ämnen. Ovissheten belräffande den blivande förvaltningslagens slulliga utformning och räckvidd har ansetts motivera att särskilda regler för förvaltningsdomslolama inte skall utarbetas i fråga om ingivande av handling, parts aktinsyn, besvärsrätt eller besvärslid. Dessa frågor förutsätts reglerade på annat håll — närmast i förvaltningslagen.
Lagens tiUämplighet föreslås begränsad i så måtto som dess föreskrifter skall vika om annat föreskrivs i lag. Härvidlag framhåUs att det i och för sig skulle vara önskvärt atl nå fram till en lag som kunde gälla fullt ut i alla slags mål. Måltyperna företer dock så pass slora skillnader att helt ensarlade regler inte är tänkbara. Möjlighet måsle därför slå öppen för meddelande av avvikande föreskrifter. Del kravet anses dock böra stäUas att sådana föreskrifter skall meddelas i lag och inte i administrativ författning eller i form av allraänna föreskrifter av ännu lägre valör.
I fråga om utformningen av lagen återges i promemorian inledningsvis vissa synpunkter som kom fram vid remissbehandlingen av förvaltnings-doraslolskommitléns betänkande. Sålunda anförde regeringsrättens flesta ledamöler (regeringsråden Hegrelius, Wilkens, Ringdén, Hjern, Walberg, Martenius, Körlof, Cars, Wieslander, Paulsson, Simonsson, Lundell, Lidbeck, Nordlund och Hamdahl) all frånvaron av uttryckliga regler enligt nu gällande ordning visserligen inte hade framstått som någon olägenhet för regeringsrätten raen att, om regeringsrätten i fortsättningen skulle tillämpa muntlig förhandlingsform i ökad utsträckning, det syntes lämpligt med en viss reglering av förfarandet, främst kanske med tanke på parterna. En sådan reglering borde göras så enkel som raöjligt och någon fullständig rättegångsordning fordrades inte. Den av komraittén med mönster från vad som gäller för försäkringsdomstolen valda metoden med hänvisning till vissa avsnitt i RB ansåg ledamöterna ändamålsenlig, åtminstone i det aktuella sammanhanget. JK var däremot mycket tveksam om man i de föreslagna lagarna om regeringsrätten och om rikets kammarrätter borde ta upp regler ora förfarandet i dessa domstolar. Det var knappast ändamålsenligt raed de i förslaget till lag ora regeringsrätten intagna svåröverskådliga hänvisningarna till ett otal bestämmelser i RB. Också överstålhållar-ämbetet anmärkte att metoden med hänvisningar till RB medför bristande överskådlighet och viss oklarhet,
I promemorian påpekas att man i kamraarrätlsstadgan och försäkrings-
268 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
domstolslagen liksom i alla de förslag till förfarandelagar för förvaltningsdomstolar som lagts fram har tillämpat den tekniken att regelbehovet på vissa avsnitt, t, ex. i fråga om vittnes- och sakkunnigbevisning, har tillgodosetts genom hänvisningar till RB:s bestämmelser härvidlag. Det framhålls att tekniken obestridligen har vissa ölägenheter i form av svåröver skådlighet och andra praktiska nackdelar. A andra sidan har tekniken bara använts belräffande sådana avsnitt som mera sällan kan antas komma all aktualiseras hos förvaltningsdomstol. Det vill också synas som om direkta regler i förfarandelagen i stället för hänvisningarna skulle få elt sådanl omfång vid jämförelse med övriga regler i lagen att de inte skulle stå i rimlig proportion till sin betydelse i förfarandet. Mol bakgrund av del anförda begagnas också i promemorieförslaget den hittills valda tekniken med hänvisningar till RB i vissa avsniti.
I promemorian redovisas vissa allmänna synpunkter belräffande utformningen av regler för förfarandet i förvaltningsdomstol, vilka synpunkter har ansetts böra särskilt beaktas. Det framhålls att förfarandet hos förvaltningsdomstol inte lämpligen bör regleras lika utförligt som hos allmän domslol. Med hänsyn till förvaltningsmålens skiftande beskaffenhet låter det sig inte gärna göra att fixera handläggningsordningen i rätte-gångsmässiga former. Del behövs en betydande handlingsfrihet som tilllåter förvaltningsdomstolen att anpassa förfarandet till olika uppkommande situationer. Vidare framhålls att en förvaltningsdomstol, när besvär anförs hos den, inträder i den förvaltningsmyndighets beftenbeter vars beslut överklagats. Domstolen kan med visst fog sägas fungera som förvaltningsmyndighet samtidigt som den fullgör sin judiciella prövningsfunktion. Detta förhållande, som i stort sett saknar motsvarighet inom den allmänna processen, ställer speciella krav på smidiga bandläggningsformer hos förvaltningsdomstolen. Det är således angeläget att förfarandel där är förhållandevis fritt och obundet.
Den föreslagna lagen har disponerats så, atl efter en inledande bestämmelse om tillämpningsområdet följer avsnitt med följande rubriker: Anhängiggörande (2—5 §§), Skriftlig handläggning (6—16 §§), MunlUg förhandling och syn (17—27 §§), Beslut (28—32 §§) och Besvär (33—34 §§),
Systematiskt har således regler ora skriftlig resp. om muntlig handläggning av mål hållits isär. Lagförslaget i promemorian fogas vid detta protokoll som bilaga 2.
Remissyttrandena
Förslaget tiU lag om förfarandet i förvaltningsdomstol har fått elt i det stora hela gynnsamt mottagande. Flertalet remissinstanser tillstyrker uttryckligen att lagstiftning sker helt eller i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Ingen remissinstans avstyrker lagsliftning på grundval av försia-
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 269
get, men en del yttranden innehåller önskemål om atl lagstiflningsuppgiften i vissa hänseenden löses på annat sätt.
Flera remissinstanser redovisar en myckel positiv inställning till förslaget. Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det är väl ägnat att läggas till grund för lagsliftning. Länsstyrelsen i Södermanlands län finner att förslaget innebär en förtjänstfull avvägning av olika frågeställningar och atl det motsvarar de speciella krav på smidighet och obundenhet som måste ställas på förfarandet i förvaltningsdomstol. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller att de erinringar som den på sin lid gjorde mol vissa tidigare förslag i ämnet i huvudsak är tillgodosedda i det föreliggande förslaget. Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län måste det hälsas med tillfredsställelse att man har lyckats all i en och samma lag reglera förfarandet i förvaltningsdomstolar med sådana skillnader i både organisation och kompelens som å ena sidan regeringsrätten och kamraarrättema och å den andra sidan länsrätterna och skalterätlema. Även TCO framhåller all sammankopplingen av processregler för de tre instansnivåema har lett tiU gott resultat såväl ur lagteknisk synpunkt som rent innehållsmässigt. EnUgt TCO fyller det framlagda lagförslagel de krav i fråga om rättssäkerhet, muntlig process, partsinsyn i processmalerialet och bevisning sora numera måste ställas på rättskipningen i det stora flertalet mål hos förvaltningsdomstolarna. Den nuvarande skriftliga och ofta mycket summariska besvärsprocessen bar varit otillfredsställande i många avseenden. I t. ex. kompUcerade taxeringsmål och mål angående administrativa frihelsberövanden har i regel den enskilde parten hafl en svag och underlägsen ställning gentemot det allmänna. De olika regler sora har tagits upp i lagförslagel för att stärka den enskilde partens ställning innebär stora förbättringar. Sveriges advokatsamfund, sora i och för sig skulle ha önskat en annan uppläggning av det pågående lagstiftningsarbetet på förvaltningsrättens område, anser att förslagen i promemorian är i stort sett väl underbyggda.
I flera yttranden diskuteras frågan hur långt regleringen av förvaltningsprocessen bör drivas. Flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan kommer fram till att promeraorieförslaget här innefattar en godtagbar avvägning. Regeringsrättens ledamöter finner ståndpunkten, all en blivande förfarandelag endast skall uppta ett fåtal bestämmelser som reglerar normalt uppkommande situationer, välgrundad. Avsaknaden av särskilda förfaranderegler i regeringsrällen och den knapphändiga reglering av förfarandet i kammarrätten som nu sker genora dess stadga har knappast känts som någon större brist. Också inom de nuvarande prövningsnämndema har förfarandet, som bygger på ett begränsat antal bestämmelser i taxeringsförordningen, utvecklat sig tämligen tillfredsställande. Ledamöterna anser sig därför kunna godta den ståndpunkt angående den blivande förfarandelagstift-ningens allmänna omfattning sora intas i promemorian. De finner också att
270 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 dr 1971
urvalet av bestämmelser i stort sett synes kunna godtas, med reservation dock för att det föreligger svårigheter atl helt överblicka vilka förfaranderegler som fordras inom den reformerade förvaltningsrätlskipningen.
JK diskuterar om förvaltningsdomstolarnas karaktär och uppgifter motiverar en mindre långtgående reglering av förfarandet än som skett genom RB för de allmänna domstolamas del. Han pekar därvid på etl uttalande i promemorian, alt en förvaltningsdomstol vid prövning av besvär inträder i den förvaltningsmyndighets befogenheter vars beslut har överklagats och att domstolen raed visst fog kan sägas fungera sora förvaltningsmyndighet samtidigt som den fullgör sin judiciella prövningsfunktion. Enligt promemorian ställer detla förhållande, sora i stort sett saknar motsvarighet inora den allraänna processen, speciella krav på smidiga bandläggningsformer hos förvaltningsdomstolen. Enligt JK:s mening förtjänar det sagda otvivelaktigt beaktande. Uttalandet torde återge besvärssakkunnigas uppfattning i frågan och liknande tankegångar har framförts i doktrinen. JK framhåller att åsikten dock inte är obestridd. Förvallningsdomstolskommittén synes sålunda ha lagt tonvikten på förvaltningsdomstolarnas rättstillämpande funktion, varav torde ha följt en större benägenhet att anknyta till förfarandet vid de allmänna domstolarna. JK konstaterar atl del således har rått och förmodligen fortfarande råder olika uppfattningar om förvaltningsdomstolamas karaktär och uppgifter och som följd därav troligen också beträffande frågan om hur förfarandel vid dem lämpligen bör anordnas. Han tar upp frågan främst därför alt han anser att den kan vara av betydelse för den enskilde medborgarens rättssäkerhet. 1 en lid då förvaltningen ständigt växer och blir allt mäktigare framstår det som angeläget alt vidmakthålla och stärka medborgarnas förtroende för förvaltningsdomstolarna. Etl sätl bland andra all åstadkomma delta kan vara atl inskränka förvaltningsdomstolarnas handlingsfrihet i fråga om förfarandets anordning till förmån för den formbundna och för den enskilde förutsebara rättegångsordning som sedan gammalt gäller för de allmänna domstolama. Utan atl kunna ta bestämd ställning till frågan huruvida den enskildes rättssäkerhet bäst tillgodoses av ett formbundel process förfarande eller av ett mera fritt och obundet sådant ser JK del som en brist all problemet om förfarandets gestaltning inte har diskuterats från den angivna utgångspunkten ulan främst från synpunkten vad som kan vara lämpligt för att förvaltningsdomstolarna skall kunna fungera också sora förvaltningsmyndigheter.
Länsstyrelsen i Gotlands län anser däremot att önskemålet om överensstämmelse med RB fåll väga väl tungt i en och annan detaljfråga.
Länsstyrelsen i Kristianstads län är tveksam till om förslaget åtminstone för länsdomstolarnas del i tillräcklig mån tillgodoser kraven på etl fritt och obundet förfarande i förvallningsprocessen. Målens starkt skiftande beskaffenhet motiverar största möjliga handlingsfrihet för förvaltningsdomstolarna. En reglering som skall gälla så artskilda frågor som skatlemål, sociala
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 271
frihelsberövanden ocb körkortsåterkallelser bör begränsas till grundläggande, allmängiltiga principer. Lagförslaget synes emellertid huvudsakligen ha utformats med tanke på skattemålen. Eftersom dessa mål kvantitativt kommer atl dominera domstolamas verksamhet, finner länsstyrelsen detta i och för sig naturligt. Länsslyrelsen erinrar dock om alt handläggningen i länsrätten till övervägande del kommer atl avse raål där förfarandet regleras i specialförfattningar, framför allt barnavårdslagen och nykierheisvårdslagen. I vissa hänseenden, såsom i fråga om offentlighet, hämtning m. ra., är bestämmelserna i dessa lagar uppbyggda efler andra grundprinciper än motsvarande regler i förfarandelagen. Det förhållandel synes länsstyrelsen ge visst stöd för uppfattningen all förfarandelagen endast bör reglera sådana delar av processen där del är möjligt, och önskvärt, all åsladkomma enhetliga arbetsformer hos förvaltningsdomstolarna.
Lånsstyrelsen i Blekinge län och Sveriges advokatsamfund önskar en utförligare reglering av förfarandet i förvaltningsdomstolarna. Advokatsamfundet anser sålunda atl den föreslagna lagen bör byggas ul bl. a. med bestämmelser om part och ställföreträdare, ora rättegångskostnad, om rättegångshinder saml om resning och återställande av försutten Hd. Länsstyrelsen anser atl förslaget, inbegripet de komplementförfattningar som nu kan överblickas, lämnar en alltför ofullständig processordning som underlag för en i förvaltningsdorastolarna enhetlig rättskipning länen emellan. Enligt länsstyrelsen synes de utredningsförslag på förvallningsrättskipningens skilda områden som har lagls fram under de senasie åren ha kunnat utgöra ett utoraordenlligt underlag för en samlad, mera fullständig och överskådlig processordning för förvaltningsdomstolarnas behov. Att en sådan lag nödvändigtvis hade blivit ganska omfångsrik, hade raed en god lagteknisk lösning inte inneburit större nackdel.
Åtskilliga remissinstanser anser all vissa för förvaltningsdomstolarna och förvaltningsmyndighelema gemensamma regler, såsom reglerna om ingivande av handling, parts aklinsyn, besvärsräit och besvärstid, bör tas in i lagen om förfarandet i förvaltningsdomstol. Bland dessa märks JK, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten, Sveriges advokatsamfund och LO. LO finner del betänkligt atl för den enskilde väsentUga bestämmelser skall stå att finna i ett flertal andra lagkomplex. Såvitt LO har kunnat finna med utgångspunkt i förslaget lill förvaltningslag skulle det medföra en utvidgning av det föreliggande förslaget med ytterligare nio paragrafer, om man log med de aktuella bestämmelserna. Med hänsyn till dessa bestämmelsers utomordentliga betydelse för den enskilde bör de enligt LO:s mening utan tvivel ingå i den föreslagna förfarandelagen. Att följa förslaget i denna del skulle vara att driva nedbantningssträvandena alltför långt med risk att den enskildes möjligheter att komma till sin rätt äventyras. Kammarrätten anser att man i all möjlig utsträckning bör und-
272 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
vika svårtillgängliga hänvisningar till bestämmelser på annat håll. Den rättssökande allmänheten har ett berättigat krav all på ett lätt sätt kuiuia skaffa sig all behövlig information. Detta synes vara särskilt angeläget som den enskilda medborgaren i förvaltningsmål vanligen inte anlitar kvalificerad hjälp vid sitt processande. Goda skäl talar för att de avsnitt om ingivande av handling, parts aklinsyn m. m., som enligt promeraorian avses skola regleras på annal håll, i relevanta delar tas in i förfarandelagen.
Den i promemorian använda tekniken med hänvisningar till bestämmelser i RB diskuteras i åtskilliga yttranden. Flertalet av de remissinstanser som tar upp ämnet uttalar sig mer eller mindre starkt för en begränsrung av hänvisningarna i förhållande till vad som skett i lagförslaget. Riksskattenämnden framhåller att starka krav på fullsiändighel och tydlighet måste ställas när det gäller ett framför allt från rättssäkerhetssynpunkt så betydelsefullt lagverk som den föreslagna förvaltningsprocesslagen. Det är ett naturligt önskemål att lagen inte i viktiga hänseenden hänvisar till föreskrifter på annat håll eller eljest faller tillbaka på annan lagstiftning. Med utgångspunkt i dessa synpunkter förefaller det nämnden som om den föreslagna lagen inte innebär en hell tillfredsställande lösning. Hänvisningar till RB:s bestämmelser i vissa avseenden lär inte kunna undvikas, om man vill skapa en något så när hanterlig och allmänt sett välbalanserad lag för förvaltningsprocessen. Näranden anser det dock angelägel alt lagen inte blir svårläslig och dess faktiska innehåll allmänt svåröverskådligt genom talrika och omfattande hänvisningar till RB. Härvidlag borde man kunna gå ett steg längre mot en självständig reglering av en del ämnen i förvaltningsprocesslagen än som bar skett i förslaget. Möjligheterna härtill skulle givetvis öka om vissa mera perifera frågor alltjämt lämnades oreglerade. Riksskattenämnden förordar därför att den föreslagna lagen arbetas över grundligt i syfte atl så långt möjligt ersätta hänvisningarna till RB med direkta bestämmelser i förvaltningsprocesslagen och alt därvid samtidigt omprövas om inte vissa av de genom hänvisning till RB reglerade frågorna kan lämnas oreglerade på samma sätt som f. n. är fallet.
Enligt Sveriges industriförbund bör det särskilt beaktas att gemene man oftare kommer i kontakt med förvaltningsdomstolar än med de allmänna domstolarna. Det kan av den anledningen sättas i fråga om hänvisningar bör ske från den föreslagna lagen till RB. Förbundet framhåller atl det för allmänheten måste vara förenat med avsevärd omgång att behöva ha tillgång till båda författningarna för att få klarhet i vad sora gäller. A andra sidan skulle en utförlig lagskrivning bli tyngande och ofta av praktiskt ringa värde med hänsyn tiU atl många av de ifrågasatta hänvisningarna endast undantagsvis blir aktuella i förfarandet vid förvaltningsdomstol. Såvitt gäller sådana bestämmelser som mera påtagligt rör allmänheten bör enligt förbundets mening dock hänvisningar till RB undvikas och i stället
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 273
fullständiga bestämmelser tas in. Exempel på sådana är bestämmelsema om straff och vite, ora orabud och biträde saml om frister och laga förfall.
Länsstyrelsen i Stockholms län tror sig kunna förutspå att inte minst reglerna om straff och vite, vittne och sakkunnig kommer att tillämpas ganska ofta — i vart fall i länsrätten — och sätter i fråga om de tekniska fördelama är så slora alt förfaringssättet atl hänvisa till RB kan motiveras. Också länsstyrelsen i Blekinge län anser all lagförslaget har blivit svåröverskådligt genom de många hänvisningarna till RB och alt olägenhetema härav blir särskilt framträdande genom att förfarandebestämmelser dessutom måste sökas i flera andra författningar. Länsstyrelsen i Kalmar län kritiserar förslaget för alt det brister i överskådlighet och medför oklarhet och risk för feltolkningar. Enligt länsstyrelsens mening uppfyller förslaget inte de krav sora rimligen bör ställas på en modern, klar ocb överskådlig lag. Länsslyrelsen anser att reglerna om förfarandet vid förvaltningsdomstolar så långt som möjligt bör föras samman i en för förvaltningsdom-stolama gemensam »rättegångslag». I den lagen bör ingå de förfarandebestäraraelser som finns i det framlagda lagförslagel, de bestämmelser i RB vartill hänvisas i lagförslaget och förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar.
Även i andra yttranden förs fram tanken på en sammanarbelning av den föreslagna lagen raed annan lagstiftning, varvid man bl. a. nämner lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Regeringsrättens ledamöter framhåller att de regler som framdeles skall gälla förvaltningsrättskipningen kommer att återfinnas i skilda författningar. Förvallningsdomstolamas organisation koraraer alt regleras i två olika lagar. Förfarandet vid dessa domstolar anges sedan i det föreliggande lagförslagel. Härtill kommer förvaltningslagen och specialförfattningar på olika sakområden. Även om olägenhetema av en sådan splittring inte får överdrivas, blir syslemet delvis svårlillgängUgl inte bara för enskilda utan också för myndigheterna. Även efter en nödvändig genomgång av förfarandereglerna i de viktigare specialförfatlningarna för att åstadkomma samordning med förfarandelagen och undanröja onödiga tolkningstvisler kvarstår den olägenheten all förvaltningsrätlskipningen är splittrad på ett flertal olika författningar. I och för sig lorde detta, raed den arbetsraelod som har valts, vara oundvikligt. Ledamöterna betonar dock starkt önskvärdheten av atl man i vart fall på längre sikt i görlig mån försöker atl föra samman åtminstone de författningar som avser att allraänt reglera förvallningsrättskipningens cenlrala delar, dvs. lagarna ora allmänna förvaltningsdomstolar, om skatterätt och länsrätt och om förfarandel i förvaltningsdomstol. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att, sedan förslaget till lag ora förfarandet i förvaltningsdomstol och förslaget lill lag om allmänna förvaltningsdomstolar antagils och även ett förslag till förvaltningslag genomförts, en redaktionell överarbet-
274 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
ning och sammanställning av lagstiftningen på förvaltningsområdet bör göras, så att de näranda författningama fogas samman lill en enda lag eller balk.
Trafikmålskommittén beklagar också brislen på samordning av olika lagförslag belräffande förfarandet i förvaltningsdomstol och därav följande svåröverskådlighet. Som ett bland många exempel härpå kan nämnas att förutsättningama för fullföljd till regeringsrätten tas upp i en författning medan regler om den ytterligare bevisning som får åberopas vid denna talan ges i en annan författning. Kommittén anser det därför nödvändigt att i det fortsatta lagstiftningsarbetet också genomföra en samlad översyn ocb systematisering av lagstiftningen.
Sveriges advokatsamfund erinrar om all samfundet i lidigare remissyttranden har betonat angelägenheten av alt man — på samraa sätt som har skett genom RB för de allmänna domstolarnas del — även på förvaltningens område för sararaan regler om förvaltningsdomstolarnas organisation och förfarandet i dessa domstolar i en enhetiig och sammanhängande lagstiftning.
1 fråga om den föreslagna lagens disposition för JK frara vissa synpunkter. Enligt hans mening skulle lagen vinna i klarhet och koncentration om rubrikerna »Skriftlig handläggning» saml »Muntlig förhandling och syn», under vilka behandlas frågor som rör bandläggning, bevisning och koslnader, slopades och materialet i dessa avsnitt i stället disponerades efter sakliga grunder, förslagsvis under rubrikerna handläggning, bevisning och koslnader.
I några yttranden stryker man under vikten av atl frågoma om kostnaderna i förvaltningsförfarandet, om rältshjälp i förvaltningsärenden och om offentligt biträde åt part i sådana ärenden får en snar lösning. JK framhåller alt del här gäller frågor vilkas lösning kan antas komma att ulöva belydande inflytande på enskild paris processbenägenhet saml hans val av förfarande och utredningsmedel. Med hänsyn härtill hade det enligt JK:s mening varit av värde om förslag beträffande frågorna hade kunnat avvaktas innan slutlig ställning hade tagits till utformningen av en förfarandelag. Lånsstyrelsen i Stockholms län finner det angelägel atl de berörda frågorna löses snarast och pekar särskill på frågan ora möjlighet att förordna offentligt biträde åt part. Angelägenheten av en snar reform betonas också av Sveriges advokatsamfund.
Tanken att man bör genomföra ett kontradiktatoriskt tvåpartsförhållande med en särskild förelrädare för det allraänna också utanför skalleprocessens område förs fram av hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten samt länsstyrelserna i Stockholms, Skaraborgs och Värmlands län.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser all det för stärkande av rätts-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 275
säkerheten på vissa områden, särskill sådana av länsrätt handlagda ärenden där beslutet kan gå ul på ett frihetsberövande, är synnerligen angeläget att genomföra elt kontradiktatoriskt tvåpartsförhållande. Det är en omöjlig uppgift för en myndighet alt på en gång svara för att utredningen är fullständig och fatta ett opartiskt avgörande. I viss utsträckning fungerar den offenlliga kommunala förvaltningsinstans som först har behandlat ärendet renl faktiskt som förelrädare för det allmänna, men det är svårt att tänka sig atl denna instans skulle kunna uppträda i ett processförfarande på samma säll som en åklagarmyndighet. Om ett tvåpartsförhållande skall kunna genomföras, behövs någon form av förelrädare för del allmänna som motsvarar åklagarfunktionen i den allmänna processen. Hovrätten finner det ligga nära lill hands att skapa etl sådant organ av de nuvarande länskonsulentema.
Kammarrätten framhåller atl förekomsten av motpart till den enskilde har betydelse för bevakningen av det allmännas intressen raen därutöver är av värde genom sin från processuell synpunkt kvalitetsfrämjande effekt. Varje slags process måste med nödvändighet bli beroende av de yrkanden som ställs och de invändningar som görs. 1 taxeringsprocessen är det ofta först sedan invändningar har gjorts som fakta och argumentering av betydelse i målet läggs fram. I förvaltningsmål utan utvecklade parlsförhållan-den ankommer det väsentligen på länsslyrelsen att se till att ärendet blir så allsidigt utrett och belyst sora möjligt. Enligt kammarrätten ligger det i sakens natur alt en representant för det allmänna med ställning sora part kan driva en sådan verksamhet på etl effektivare sätl. För en enhetlig rättstillämpning är det även av vikt all del finns ett allmänt ombud som kan anföra besvär i högre instans. Kammarrätten framhåller all den sistnämnda synpunkten får särskild tyngd om man genomför en förvaltningsdomstolsreform som innebär att prejudikalbildningen helt förbehålls regeringsrätten. Om kammarrätt bifaller enskilds lalan, kan regeringsrätten inte få med målet alt skaffa.
Länsstgrehen i Stockholms län påpekar alt offentlig motpart saknas i t. ex. mål om omhändertagande av barn för samhällsvård och mål om återkallelse av körkort, medan i nyklerhetsvårdsmål nykierhelsnämnd eller polismyndighet som gör ansökan om Ivångsintagning av alkoholist tillerkänns ställning som part. Länsslyrelsen anser del vara av stor vikl atl frågan om partsrepresentant för det allmänna övervägs. Länsstyrelsen i Skaraborgs lån betecknar det sora en väsenllig brist från allraän synpunkt att det i t. ex. körkortsmål inte finns någon offentlig motpart till den enskilde parlen. Enligt länsstyrelsens raening är i dessa mål risken störst för atl den enskilde skall missförslå domstolens ställning som opartisk instans och för all gemene man skall få intryck av att rättssäkerheten här är mindre än i allmän domstol. Länsstyrelsen finner det särskilt angeläget från rättssäkerhetssynpunkt att det inom eller utom den nya länsstyrelseorganisationen
276 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
åtminstone finns ett allmänt ombud med befogenhet alt kunna överklaga länsrätlsavgöranden i de nämnda typerna av mål. Liknande synpunkter anför länsstyrelsen i Värmlands län.
Namnet på departeraenlspromemorians lagförslag, »Lag om förfarandet i förvaltningsdomstol», kritiseras i några remissyttranden. JK påpekar att åtminstone försäkringsdomslolen också torde vara all räkna lill krelsen av förvaltningsdomstolar och atl lagens namn därför inte är helt adekvat. Även försäkringsdomstolen framhåller att lagens namn felaktigt leder tanken till att lagen orafattar alla förvaltningsdorastolar. Åsikten att namnet är missvisande delas också av Sveriges advokatsamfund.
Den norska forvaltningsloven
I Norge antogs år 1967 en lov om behandlingsmåten i forvaltningssaker (forvaltningsloven)*. Lagen baserades på ell betänkande år 1958 av en kommitté, som haft i uppdrag all utreda frågan om mer betryggande former för den offentliga förvaltningen (forvaltningskomileen). Efter en genomgång av förfaranderegler i speciallagstiftningen trädde forvaltningsloven jämte följdändringar i andra lagar i kraft den 1 januari 1970'.
I förarbetena till forvaltningsloven (Ol. prp. nr. 38 1964/65 s. 14) betonas främsl värdet från rättssäkerhetssynpunkt av att slå fast de grundläggande principerna om behandlingen av förvaltningsärenden i en lag med allmän räckvidd. Lagen anses också kunna bli till hjälp för myndigheter och tjänstemän inom den offentliga förvaltningen. Som ett viktigt skäl för införande av en allmän förfarandelag framhålls vidare betydelsen av att nå större enhetlighet vid handläggningen av förvaltningsärenden. Den omständigheten alt en generell lagstiftning innebär ett visst mått av formalisering av förfarandel och därför kan komma i konflikt med kravet på förvaltningens effektivitet anses i förarbetena inte böra tillmätas avgörande vikt. Effektivitetskravet bör i stället tillgodoses genom en lämplig utformning av reglema i lagen. Skulle ärendenas behandling la längre tid till följd av den nya lagen, går detta frärast ul över den enskilde medborgaren. Detta är i så fall det pris sora får betalas för ökad rättssäkerhet, frarahålls det i förarbetena. Där betonas också att de ökade kostnader för det allraänna som forvaltningsloven för med sig inte bör föranleda att man avslår från en sådan lagstiftning. Härvid erinras om all forvaltningsloven i realiteten inne-
* Beträffande förvaltningsförfarandet i andra främmande
länder se SOU 1964:27 s. 71
och SOU 1968:27 s. 77, 148 och 175.
• Norsk Lovtidend 1967: 9 s. 372.
» Norsk Lovtidend 1969:19 s. 678.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 277
bär elt lagfästande av vad som kan betecknas som minimikrav på hur förvaltningsärenden bör handläggas.
Forvaltningsloven omfattar 43 paragrafer uppdelade på åtta kapilel. Huvudregeln om lagens tillämpningsområde är, att lagen gäller i förvaltningsärende hos offentligt organ, ora annat inte är bestämt i eller med stöd av lag. Som förvaltningsärende (»forvallningssak») räknas varje ärende där ett förvaltningsorgan handlar på statens eller kommuns vägnar. Även förvaltning som handhas av annan än rayndighet faller alltså i princip in under lagen. I sakligt hänseende begränsas räckvidden av lagens utpräglat processuella föreskrifter (kap. IV—VI) till ärenden som avgörs genom beslut angående en eller flera bestämda personers rättigheter eller skyldigheler på det offentligrättsliga området (sådant beslut kallas i lagen »enkeltvedtak»). I förarbetena åsyftas härmed ärenden som innefattar rayndighetsutövning (Ot. prp. nr. 38 1964/65 s. 23). Offentlig affärsverksamhet, tjänsteprestationer i samband med undervisning, forskning, hälso- och sjukvård m. m. samt intern administration anses falla utanför rayndighetsulövnnigens område. Till de regler i lagen som gäller i alla typer av ärenden hör föreskrifterna om jäv, förvaltningsorgans vägledningsplikl och ombud. Till de regler vars räckvidd är begränsad på nyss angivna sätl hör bestämmelsema om förvaltningsorgans utredningsplikt, klagan över förvaltningsorgans föreläggande för någon alt medverka vid utredningen, tillvägagångssättet vid förrättning som rör granskning eller undersökning av enskilds egendom, förvaring av material sora innehåller upplysningar underkastade tystnadsplikt, kommunikation, parts insyn i utredningsmaterialet, parts rätt till muntlig kontakt med förvaltningsorgan, moiivering av och underrättelse om beslut, klagan över beslut saral kostnader. Forvaltningsloven innehåller även vissa särskilda regler om normbeslut (»forskrifter»). Slutiigen upptar lagen vissa regler ora verkan av fel vid handläggningen och ora inhibition.
Vad gäller saraordningen av forvaltningsloven med specialförfattningarnas handläggningsbestämraelser framhålls i förarbetena att det måste föreligga starka skäl för att avvika från den miniraistandard i fråga om handläggningen som forvaltningsloven syftar till alt garantera (Ot. prp. nr. 38 1964/ 65 s. 28). Vid den revision av specialförfatlningarna som har gjorts före lagens ikraftträdande har därför forvaltningsloven i största möjUga utsträckning lagts till grund för harmoniseringen och särregler behållits bara om det krävts av särskilda skäl. Vid harmoniseringsarbetet bar man — påpekas det i förarbetena (Ot. prp. nr. 27 1968/69 s. 4) — i första hand sökt rensa ut bestämmelser som reellt — om än inte alltid formellt — sammanfaUer med forvaltningslovens regler. Sådana särbestämmelser skulle inte ha någon självständig funktion efter lagens ikraftträdande och dessutom felaktigt kunna föranleda antagandet att särbestämmelserna uttömmande angav vilka förfaranderegler som gällde inom specialförfattningens område. Helt konsekvent har raan dock inte kunnat följa denna linje. I vissa fall är
278 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
bestämmelser, som i det väsentliga sammanfaller med forvaltningslovens regler, hopkopplade med föreskrifter som saknar motsvarighet i forvaltningsloven. I sådana fall har del oftast synts vara mest praktiskt och ibland nödvändigt för sammanhanget i specialförfaltningen att låta även regler som så att säga dubblerar forvaltningsloven stå kvar. I en del andra fall förekommer särbestämmelser, som i och för sig är överflödiga vid sidan av forvaltningsloven men som samtidigt innehåller något preciserande element. En bestämmelse kan t. ex. utöver en regel om möjlighel att överklaga ett beslut innehålla en föreskrift om klagoinstansen. Det är visserligen möjligt alt dela upp en sådan beslämmelse så, alt klagorällen baseras på forvaltningsloven medan specialförfattningen anger klagoinstansen, men någon större praktisk funktion har en sådan uppdelning inte ansetts fylla. Vid genomgången av specialförfatlningarna har raan vidare generellt sökt undvika att i varje författning ange alt forvaltningsloven gäller i fråga om förfarandel. Information om lagens räckvidd har i stället ansetts böra ges i instruktioner, cirkulärskrivelser och kurser för personalen. Revisionen av särlagstiftningen har i övrigt syftat till att klargöra i vad mån undantag från forvaltningsloven skall få ske. När särregler varit nödvändiga, har de tagits in i specialförfattningen. Ibland har delta inte behövts, eftersom redan befintliga särbestämmelser enligt forvaltningslovens huvudregel gäller framför forvaltningsloven. Endast i några undantagsfall har särregler beträffande vissa ärendegrupper tagits in direkt i forvaltningsloven (personalärenden och ärenden rörande skol- och universitetsväsendet).
Departementschefen
Reformens allmänna uppläggning
I ett modernt välfärdssamhälle bestäms den enskilde medborgarens situation i hög grad av insatser och åtgärder från del allmännas sida. Det torde räcka med atl peka på sådana samhälleliga verksamheter som socialförsäkring, barna- och ungdomsvård, utbildning och beskattning för att ge en föreställning om betydelsen för den enskilde av hans mellanhavanden med det allmänna. Det är därför viktigt atl rättssystemet tillförsäkrar den enskilde en god rättssäkerhet i dessa mellanhavanden.
Som ett led i strävandena att stärka den enskildes rättssäkerhet i mellan-havandena med det allraänna bar sedan länge pågått arbete på en reform av reglerna om förfarandet hos de offentliga föi-valtningsorganen. Förfarandets utformning är emellertid inte den enda faktor sora har betydelse i detta hänseende. Hit hör också sådana faktorer som förvaltningspersonalens rekrytering, utbildning och rättsliga stäUning, myndiga helemas organisation, den övervakning som förvaltningsorganen är underkastade genom exempelvis JO samt den offentlighetsprincip som gäller
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 279
belräffande myndighelemas handlingar. Utöver de nu nämnda rättssäker-hetsfaktorema, vilka brukar föras samman under beteckningen peventi■t rättsskydd, finns faktorer som verkar på del korrektiva planet, t. ex. möjlighetema att få myndighets beslut överprövat i högre instans. Den sammanlagda effekten av de ohka rättsskyddsanordningar som finns i svensk förvaltning gör att vårt land väl tål att jämföras med andra länder i detla hänseende. Därmed är naturligtvis inte sagt att del saknas utrymme för reformer för all förbättra rättssäkerheten.
Bakgrunden till önskemålen om en reform av förfarandereglerna inom förvaltningen är den ofullständighet och den brist på enhetlighet som hittills har präglat författningsregleringen på området. Sålunda hör allmänna bestämmelser om förvaltningsförfarandet till undantagen, och de bestäraraelser av detta slag som finns gäller endast speciella frågor, såsom besvärsliden vid överklagande av myndighels beslut och liUväga-gångssätlel vid ingivande av handlingar lill statlig eller kommunal myndighet. I den mån del härutöver finns författningsbestämmelser om förfarandet, har de antingen lagits upp i särskilda förfarandeförfattningar för vissa förvaltningsområden eller flutit in i författningar som innehåller materiella regler för resp. förvaltningsområde. Författningsmaterialet uppvisar emellertid här stora skiljaktigheter. Medan vissa författningar, såsom barnavårdslagen och taxeringsförordningen, innehåller en förhållandevis utförlig reglering av förfarandet, saknar andra författningar helt förfaranderegler eller upptar endast några enstaka sådana regler. Det är inte heller alltid så, alt likartade frågor blivit lösta på samma sätl i olika författningar. 1 den mån del saknas författningsbestämmelser om förfarandet är myndigheterna och allmänheten hänvisade till att söka ledning i allmänna rättsgrundsatser ocb i den praxis som kan ha utbildat sig.
När det gäller att förbättra rättssäkerheten i förvaltningsförfarandet är del naturligt att intresset i första hand inriktas på sådana ärenden där rayndighets beslut direkl träffar den enskilde på elt ingripande eller eljest betydelsefullt säll. Sora exempel härpå kan nämnas ärenden om administrativa frihelsberövanden, beskallningsärenden och ärenden om förmåner från den allmänna försäkringen. Förvaltningen i ett modernt samhälle omspänner dock inte bara denna typ av verksamhet, som jag skulle vilja benämna offentlig myndighetsutövning, ulan också en rad andra verksamheter. Jag tänker då på sådan verksarahet där myndighetens beslut inte innebär ett direkt ingripande i enskilds förhållanden utan i stället går ut på produktion och service av olika slag. I sådana verksambelsgrener bestäms relationerna mellan det allmänna och den enskilde i många fall på samma sätt som mellan enskilda rättssubjekt, dvs. av privalrätlsliga regler.
Strävandena alt stärka rättssäkerheten i förvaltningsförfarandet har framför allt gått ut på alt göra lagstiftningen i ämnet mer fullständig.
280 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
enhetlig och konsekvent. Uppgiften är emellertid förenad med många svårigheter. Redan förvaltningsuppgiftemas starkt mångskiftande art erbjuder här problem. Behovet av en utförlig och noggrann författningsreglering av förfarandel kan inte heller anses vara lika stort på alla områden. Härtill kommer alt de organ som har alt avgöra förvaltningsärenden uppvisar betydande skillnader i fråga om förutsättningar att tillämpa en ingående reglering av förfarandet. A ena sidan kan nämnas förvaltningsdomstolarna och länsslyrelsema, där befattningshavarna rekryteras huvudsakligen efter juridiska och administrativa kvalifikationer, och å andra sidan ett flertal lokala och centrala förvaltningsmyndigheter, där framför alll personalens insikter i tekniska, sociala, pedagogiska, ekonomiska och liknande frågor är av betydelse för verksamhetens framgångsrika bedrivande.
Uppgiften atl åsladkomma en reform av förfarandelagstiftningen på förvaltningens område har krävt elt långvarigt och omfattande utredningsarbete. Vid detla har ulkrislalUseral sig två olika principlösningar. Den ena har presenterats i besvärssakkunnigas år 1964 avlämnade slutbetänkande Förvaltningsförfarandet. Huvuddelen av den andra lösningen har lagls frara år 1968 i det av en arbetsgrupp inom justitiedepartementet utarbetade betänkandet Förvaltningslag. Till detla ansluter en år 1970 framlagd promemoria med förslag till lag om förfarandet i förvaltningsdomstol, vilken också har utarbetats inom justitiedepartementet.
Besvärssakkunnigas förslag präglas av en ambition att åsladkomma en enhetlig och samraanhållen lagstiftning ora förfarandet i förvaltningsärenden och att saratidigl göra lagstiftningen så fullständig som möjligt. Målet för de sakkunniga var, att det på förfarandelagstiftningens område skulle finnas två grundläggande lagverk, RB för rättegångsmålens del ocb den av de sakkunniga föreslagna lagen om förvaltningsförfarandet för förvaltningsärendena. I sak skulle lagen gälla i princip alla slag av förvaltningsärenden angående enskilda. Den begränsades sålunda inte till ärenden som innefattar myndighetsutövning ulan omfattade också bl. a. ärenden där myndighetens relation till den enskilde är rådgivarens eller den avtalsslutande partens. Vidare skulle lagen tillämpas både av förvaltningsmyndigheter och av förvaltningsdomstolar, önskemålet om en fullständig reglering återspeglades i alt lagen blev förhållandevis utförlig. Den bestod av samraanlagt 155 paragrafer, som fördelades på 20 kapilel. Den utförliga regleringen skapade problem bl. a med hänsyn till förvaltningens mångskiftande natur och uppgifter. I valet mellan atl avstå från lagreglering av en förfarandefråga och all utforma en regel med sådan elasticitet att den inte i onödan hindrar etl praktiskt och ändamålsenligt förfarande föredrog besvärssakkunniga i aUmänhet det senare alternativet. Lagförslaget kom därför att innehålla ell stort anlal regler av närmast vägledande natur. I vissa fall utformades dessa regler som »bör»-regler, medan de sakkunniga i andra fall valde utvägen att mjuka upp »skaU»-regler med be-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 281
hovs-, lämplighets- och skälighetskriterier av typen all en åtgärd skall vidtas »om den inte finnes obehövlig eller olämplig», eller att någol skall göras eller underlåtas »när särskilda skäl är därlill».
Vid remissbehandlingen av besvärssakkunnigas slutbetänkande framkom kritik på flera grundläggande punkter. De kritiska synpunkterna gick i allmänhet ut på att de sakkunniga skjutit över målet med sitt förslag. Del befarades sålunda bl. a. alt den utförliga regleringen av förvaltningsförfarandet i många fall skulle kunna hämma myndigheternas initiativ ocb handlingskraft och därigenom rent faktiskt försämra rättssäkerheten. Från flera håll framhölls att myndigheterna saknade personella resurser för att tillämpa en så omfattande lag som den föreslagna och atl denna bliNat alltför starkt präglad av RB:s regler om rättegången vid de aUmänna domstolarna. RB kunde vara en lämplig förebild för besvärsförfarandel inom förvaltningen men knappasl för handläggningen av förvaltningsärenden i första instans. En del remissinstanser förordade att man i stället försökte åstadkomma en enklare förfarandelag, som i försia band skulle gälla hos förvaltningsmyndigheterna i första instans.
Tanken på en enklare lagsliftning har tagils upp i betänkandet Förvaltningslag, som utgör en genomgripande överarbetning av besvärssakkunnigas förslag med beaktande av remisskritiken. Den i betänkandet föreslagna förvaltningslagen innebär en avsevärd nedbanlning i förhållande till besvärssakkunnigas lagförslag både belräffande tillämpningsområdet och i fråga om omfånget. Tanken på alt lagen skall gälla i princip alla slag av förvaltningsärenden angående enskilda har visserligen inte övergetts. Vissa från rättssäkerhetssynpunkt centrala bestämraelser, såsom beslämmelserna om kommunikation, beslutsmotivering och beslutsdelgivning, har emellertid gjorts tillämpliga bara i den mån det är fråga om offentlig rayndighetsutövning. Arbetsgruppen anser att sådana bestämmelser inte passar när del är fråga om förvaltning av annal slag än myndighetsutövning. Däremot finner arbetsgruppen att andra bestämmelser i lagen, såsom beslämmelserna om jäv, om ombud och biträde och om överklagande av myndighels beslut, i allmänhet med fördel kan gälla alla förvaltningsärenden. Sådana bestämmelser bar därför getts en i princip allmän tillämpning. Lagen skall huvudsakligen gälla bara hos de vanliga förvaltningsmyndigheterna, och dess bestämmelser är i första hand avpassade för lillämpning i första instans, vilket inte hindrar atl de tillämpas även av besvärsprövande förvaltningsmyndigheter. Belräffande förfarandet i förvaltningsdomstol har arbetsgruppen utgått från alt det i huvudsak skall regleras i särskild ordning och hänvisar därvid till att förvaltningsdomstolskommittén år 1966 har lagt fram förslag som innehåller regler om förfarandet i regeringsrätten och kammarrätt.
Departementspromemorian innehåller förslag lill lag om förfarandel i förvaltningsdomstol, sora skall gälla för regeringsrätten, kararaarrätt.
282 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
skatterätt och länsrätt. Promemorian, som bygger på förvallningsdomstolskommilténs förslag och vissa andra utredningsförslag rörande förvaltningsdomstolarna, har komrait tiU mot bakgrund av den omfattande utbyggnad av förvaltningsdomslolssyslemet som enligt planema skall genomföras inom en nära framtid. Sålunda skall enligt lagrådsremiss den 20 mars 1970 den högsta förvaltningsrätlskipningen fr. o. m. den 1 januari 1972 vara organiserad så, att tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärsprövningen av förvaltningsärenden fiyltas från regeringsrätten tiU kammarrätt och regeringsrätten huvudsakligen får ställning som prejudikalinstans ovanför kammarrällen. Vidare skall enligt lagrådsremiss den 20 noveraber 1970, vilken bygger på ett tidigare under året av statsmaktema fallat principbeslut, den 1 juli 1971 inom länsslyrelsens ram inrättas två domstolar, läns-skatterätt och länsrätt, samt raellankoramunala prövningsnäranden ora vandias lill mellankommunala skatterätten. Länsskatlerätten skall i huvudsak överta den nuvarande prövningsnämndens funktioner, medan länsrättens uppgift blir att handlägga vissa rättsligt kvalificerade ärenden som nu ankommer på länsstyrelsens landskansli, såsom ärenden om administrativa frt-hetsberövanden och ärenden ora återkallelse av körkort.
Den föreslagna lagen om förfarandet i förvaltningsdomstol innehåUer en betydligt utförligare reglering än förslagel till förvaltningslag. Lagen upptar visserligen endast 34 paragrafer, men regleringen av förvallningsdom-slolsförfarandel är mer långtgående än vad man kan sluta sig till av antalet paragrafer, eftersom dels flera av paragraferna innehåller hänvisningar till bestämmelser i RB och dels förslaget bygger på förutsättningen all vissa bestämmelser i förvaltningslagen skall gälla också bos förvaltningsdomstolarna. Den mer detaljerade regleringen i lagen om förfarandel i förvaltningsdomstol innebär bl. a. atl lagen till skillnad från förvaltningslagen innehåller regler om hur ansöknings- och besvärshandlingar och andra partsinlagor skall vara beskaffade, bur skriftväxlingen mellan parterna skall genomföras, när förfarandel skall vara skriftligt eller muntligt, hur muntlig förhandling skall gå till samt bur muntlig bevisning skall tas upp. I anslutning härtill finns regler om föreläggande, vite, offentlighet och ordning inför domstolen samt om underlaget för rättens avgörande.
Enligt min mening talar starka skäl för att en allmän lagstiftning om förfarandet på förvaltningens område utformas i huvudsaklig överensstämraelse med förslagen till förvaltningslag och till lag om förfarandet i förvaltningsdomstol, dvs. som en allraän lag för förfarandel hos förvaltningsrayndighet såväl i första instans sora i besvärsinstans och en allraän lag för förfarandet hos förvaltningsdomstol. Jag fäster härvid särskild vikt vid den särställning som förvaltningsdomstolarna har i rättsskyddssystemet på förvaltningens område. Förvaltningsdomstolarna handlägger i princip bara sådana mål där de rättsliga frågorna spelar en dominerande roll. De skiljer sig vidare från förvaltningsmyndigheterna i gemen genom atl de liksom
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 283
de allmänna domstolarna intar en frislående ställning i förhållande till de intressen sora bryter sig mol varandra i målen. I motsats till vad som är fallel hos förvaltningsmyndigheter förekommer det i princip inte alt en förvaltningsdomstol lar upp mål lill prövning på eget initiativ. Av gammalt är förvaltningsdomstolarna dessulom utrustade med vidsträcktare processuella befogenheter än förvaltningsmyndigheterna. Det har ansetts naturligt att låta formliga muntliga förhandlingar ingå i förfarandel hos domstolama och att även i övrigt förse dem med fullständiga utredningsmedel, såsom befogenhet att hålla förhör raed vittne och sakkunnig. Slutligen kan nämnas att förvaltningsdomstolarna verkar så gott som enbart inom den sektor av förvaltningen som gäller rayndighetsutövning mot enskild.
De garantier för den enskildes rättssäkerhet sora ligger i förvallnings-dorastolsinstituUonen bör enligt rain mening vidmakthållas och om möjligt förstärkas. Samtidigt slår det klart att man inte kan ge förvaltningsmyndigheterna samma ställning och samma processuella befogenheter som domstolarna. Vill man trots de skillnader som sålunda måsle finnas mellan förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter bygga upp en sammanhållen, allmän förfarandelagstiftning för både förvaltningsmyndigheter ocb förvaltningsdorastolar, kommer man i en besvärlig valsituation. Ett alternativ är att utforma lagstiftningen i försia band med tanke på förfarandet hos förvaltningsmyndigheterna och anpassa den till dessas uppgifter, arbetssätt och sammansättning. Detta betyder emellertid atl lagen kommer att sakna åtskilliga bestämmelser som måste anses värdefulla för processen i förvaltningsdomstol. För den processen får man då ersätta bristen på bestämmelser med analogisk lillämpning av bestäraraelserna i RB. Därmed blir raånga regler om förfarandet i förvaltningsdomstol diffusa och svårtillgängliga, vilket är till nackdel inte minst för de enskilda rältssökan-dena. Elt annat alternativ innebär att även förvaltningsmyndigheterna får tillämpa etl domstolsmässigt förfarande. Detta är, som har framgått av bl. a. remisskritiken över besvärssakkunnigas förslag, inte heller någon framkomlig väg. Varken förvallningsmyndigbelernas funktioner eller sammansättning gör del lämpligl atl sådana myndigheter i gemen handlägger sina ärenden i dorastolsraässiga forraer.
Det betraktelsesätt som jag nu bar anlagt delas av det övervägande antalet remissinstanser. Vid remissbehandlingen av förslaget till förvaltningslag har visserligen uttryckts önskemål från elt par håll om en gemensam förfarandelagstiftning för förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar, men det torde vara symploraatiskt att några motsvarande önskemål inte har återkommit vid remissbehandUngen av förslaget till lag om förfarandet i förvaltningsdomstol. Jag kommer således för min del till slutsatsen att en allraän förfarandelagstiftning på förvaltningens område bör utformas som en lag om förfarandet hos förvaltningsmyndighet och en lag om förfarandet hos förvaltningsdomstol.
284 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Förfarandet hos förvaltningsmyndighet
Även om förfarandet i förvaltningsdomstol inte finns med i bilden, är det möjligt alt länka sig olika alternativ vid utformningen av en allmän förfarandelag för förvaltningsmyndigheterna. I princip gäller frågan om man i likhet med besvärssakkunniga skall sträva efter en så utförlig reglering som möjligt eller om man såsom arbetsgruppen skall lösa uppgiften genora en förhållandevis enkel och okomplicerad lag som i första hand är inriktad på de från rättssäkerhetssynpunkt cenlrala frågorna.
Den försia fråga som man möter i detla sammanhang är, om en allmän lag företrädesvis bör ta sikte på förfarandel i första instans. I så fall talar mycket för alt lagen görs ganska kortfattad, vilket i sin tur leder till att förfarandet hos besvärsprövande förvallningsmyndigheler inte får den utförliga reglering som det i och för sig finns förutsättningar för. Besvärssakkunnigas förslag innebar alt både besvärsförfarandel och förfarandet i försia instans blev föremål för en vidlyftig reglering. I arbetsgruppens förslag har däremol förfarandet i första instans satts i centrum för regleringen. Del är emellertid avsikten att de besvärsprövande förvaltningsmyndigheterna skall tillämpa samma förfaranderegler som förvaltningsmyndigheterna i första instans.
För egen del finner jag i likhet med cn alldeles övervägande remissopinion riktigt atl framför allt se till förhållandena i första instans vid utformningen av en allmän förfarandelag. Det är ett viktigt rällssäkerhelsinlresse att besluten på denna nivå så långt det är möjligt grundas på en fullständig och objektiv ulredning. Behovet av förfaranderegler som bidrar till delta är otvivelaktigt också störst bland de myndigheter som verkar i första instans. Det rör sig här i stor utsträckning om lokala statliga och kommunala organ, där bl. a. tekniska kvalifikationer i allmänhet väger tyngre vid personalrekryteringen än kännedora om förvallningsrällsliga förfaranderegler. A andra sidan är det med hänsyn till tillgängliga personella och ekonomiska resurser knappast realistiskt atl tänka sig att en utförlig reglering av förfarandet skulle ha utsikt att mer allmänt slå igenom hos förvaltningen i första instans. Härtill kommer risken för att snabbbeten och effektiviteten i förvaltningen kan minska genom en sådan reglering.
Ser man åter till förfarandet vid besvärsprövning hos överordnade förvaltningsmyndigheter, finns del visserligen möjlighet atl här genomföra en mera långtgående reglering. Behovet härav är emellertid inte särskilt på-tagUgt. Del kan dessulom anlas alt förvaltningsdomslolsförfarandet kommer att kunna tjäna till ledning och fylla eventuella luckor. Jag kommer således till samma slutsats som arbetsgruppen, nämligen atl man för de besvärsprövande förvaltningsmyndigheternas del bör nöja sig med de förfarande-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 285
regler som utformas i första hand med tanke på förhållandena hos förvaltningsmyndigheter i första instans.
Nästa fråga som uppställer sig är om lagen bör gälla i princip alla lyper av förvaltningsärenden eller om den bör ha elt differentierat tillämpningsområde, beroende på ärendets karaktär. Alternativen är också här å ena sidan besvärssakkunnigas förslag med elt tillämpningsområde för lagen, som omfattar i princip alla förvaltningsärenden angående enskilda, och å andra sidan den av arbetsgruppen föreslagna lösningen som innebär alt vissa av de från rätissäkerhelssynpunkl mest centrala besläramelsema gäller bara när fråga är om myndighetsutövning mol enskild under det alt övriga bestämmelser ges en mer aUraän lUlämpning. Medan besvärssakkunnigas förslag träffades av remisslirilik för all gå för långt i fråga ora reglering av förvaltningsverksaraheten, har den av arbetsgruppen valda avgränsningen i stort sett vunnil reraissinstansernas anslutning.
Meningen med förfaranderegler är att de skall bidra lill att ge ell så korrekt underlag som möjligt för förvaltningsbesluten och därmed till att besluten blir riktiga i sak. Utifrån denna synpunkt kan man argumentera för etl vidsträckt tillämpningsområde för de förfaranderegler som skall gälla hos förvaltningsmyndigheterna. Det största behovel finns eraellertid otvivelaktigt i fråga om den förvaltningsverksamhel som innefattar myndighetsutövning. Här träffas den enskilde direkl och i regel på ett påtagligt sätt av förvaltningsbeslulet. Det är också denna form av förvaltnings-verksamhet sora man främst har hafl i tankarna när man efterlyst en uniformering och komplettering av förfarandereglema.
Behov av ett korrekt beslutsunderlag finns som sagt även vid annan förvaltningsverksamhet än myndighetsutövning. Men ofta kan förfaranderegler, som i fråga om myndighetsutövning ler sig naturliga och riktiga, vara obehövliga eller t. o. m. binderliga vid annan förvaltningsverksamhet. Regler om aktinsyn, komraunikation, beslutsmotivering och beslutsdelgivning, som fyller centrala rätlsskyddsfunktioner vid myndighetsutövning, skulle i många fall motverka förvaltningsorganens möjligheter atl på ett ändamålsenligt sätt lösa sina uppgifter i andra fall, t. ex. i ärenden av kommersiell natur. I sådana ärenden föreligger det från rätlsskyddssynpunkl knappast något behov av förfaranderegler av de slag som jag nu har nämnt. Där bar den enskilde, till skillnad från när det är fråga ora myndighetsutövning, möjlighet att i förhandlingar med myndigheten bevaka sina intressen, och han behöver inte gå med på myndighetens förslag om han inte vill. I de kommersiella förbindelserna finns dessutom som ett yttersta skydd för den enskildes rättssäkerhet de möjligheter lill rättelse sora det civilrätlsliga regelsysteraet och processen vid allmän domstol erbjuder. Det finns även andra typer av ärenden, där myndighetens agerande inte innefattar myndighetsutövning i den här använda betydelsen och där förfaranderegler av nyssnämnda slag spelar raindre roll eller renlav
286 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
hindrar en ändaraålsenlig handläggning. Exempel härpå är när ärendet gäller rådgivning eller avgivande av remissyttrande.
Alla förfaranderegler är emellertid inte sådana att de antingen är obehövliga eller hinderliga när det gäller annat slag av förvaltningsverksamhet än myndighetsutövning. Bl. a. regler om jäv, om ombud och biträde och om tolk kan med fördel göras tillämpliga i stort sett i varje slag av förvaltningsärende, även om det ligger i sakens natur att sådana regler i främsta rummet får betydelse vid myndighetsutövning.
På grund av vad jag sålunda anfört kommer jag till slutsatsen all lagens lUlämpningsområde i nu berörda hänseende bör bestämmas i huvudsak i överensstämmelse med arbetsgruppens förslag.
När det gäller lagens utformning i övrigt fäster jag särskild vikt vid att lagen blir så enkel, klar och okomplicerad som möjligt. Redan förvaltningsärendenas mångskiftande natur talar för en sådan målsättning. Ju längre man driver regleringen, desto svårare blir det att tillgodose önskemålet om enkla, klara och entydiga bestäraraelser. Den utförliga reglering som innefattades i besvärssakkunnigas förslag är ett bevis härpå. Som jag redan har framhållit, tvangs de sakkunniga atl utforma en del bestämmelser som rekommendationer eller att mjuka upp »skall»-regler genom atl förse dem med undanlag av förhållandevis obestämd innebörd. Om en allmän förfarandelag skall få den generella tUlämpning som är avsedd och sålunda bidra till att stärka rättssäkerheten, bör man så långt det är möjUgt undvika en sådan lagleknik.
Vad jag nu har anfört talar starkt för att lagen bör ges ett förhållandevis begränsat omfång. Ett ytterligare skäl härför är den enhetlighet i förvaltningsförfarandet som man vill nå genom en allmän lag. Meningen är att förfarandet i aUmänhet skall regleras genom den allmänna lagen och att det skall höra till undantagen alt del för något visst förvaltningsområde skall behöva finnas avvikande bestämmelser. För att uppnå detta krävs en omfattande genomgång av specialförfattningarna på olika förvaltningsområden. En vidlyftig allmän förfarandelagstiftning skulle skapa stora problem när del gäller samordningen med specialförfatlningarna. En utväg ur svårigheterna är givetvis att utforma den allmänna lagen som en ramlag, vilken sätts i kraft genora särskilda beslut oraråde för område. Tanken på en ramlag har emellertid avvisats av arbetsgruppen och vid remissbehandlingen av gruppens förslag. Även jag delar uppfattningen atl en allmän förfarandelag bör ges generell tillämpning redan från ikraftträdandet. Detta förutsätter att den ges en förhållandevis begränsad omfattning.
Jag vill vidare erinra om att en utförlig förfarandelag ställer krav på myndigheter och allmänhet som de i många fall inte har möjligheter att fylla. Dess tillämpning skulle därför förutsätta att många myndigheter till-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 287
fördes förvaltningsrättsligt skolad arbetskraft liksom atl allmänheten i långt större utsträckning än vad nu är fallet anlitade juridiskt biträde i sina mellanhavanden med myndigheterna. Jag är inte beredd atl godta några sådana konsekvenser av en allmän lag om förfarandet hos förvaltningsmyndighet. Tvärtom bör tillkomsten av en sådan lag underlätta handläggningen hos myndigheterna liksora den bör ge klarare normer och därmed ett bättre utgångsläge för de enskilda medborgarna i deras umgänge med myndigheterna. Del kan visserligen inte uteslutas atl en allmän lag i vissa fall kan tvinga en myndighei att vidta ålgärder som nu inte ingår i dess rutiner, men den ökning i arbetsbördan som detla kan medföra bör uppvägas av de vinster sora ligger i enklare, enhetligare och klarare norraer för handläggningen.
Arbetsgruppens förslag lill förvaltningslag raolsvarar i alll väsentligt de krav jag anser atl man bör ställa på en aUraän lag om förfarandet hos förvaltningsmyndighet. Förslagel bar också i det stora hela fått etl gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. Den kritik sora har frarakommit bar framför allt gällt två frågor. Dels har några remissinstanser anmärkt på atl den föreslagna lagen i olika hänseenden skulle vara oklar och svårtillämpad. Dels har man från några håll gjort gällande atl genomförandel av lagen innebär ökad arbetsbörda för myndighelema. I det första hänseendet bör det finnas möjligheter atl lillgodose kritiken på väsentliga punkter. Farhågorna för all en allmän lag ora förfarandel hos förvaltningsmyndigheterna skall raedföra ökad arbetsbelastning för myndigheterna synes överdrivna. Jag vill erinra om att de grundsatser sora bör slås fasl i en förfarandelag av nu avsett slag på flera punkter anses gälla redan i dag. Som jag nyss bar framhållit bör en allmän lag dessutom kunna innebära arbetsmässiga vinster, som är ägnade att uppväga del merarbete som lagen i vissa fall kan medföra. Jag förordar alltså atl en allmän lag om förfarandet hos förvaltningsmyndighet utformas i huvudsaklig överensstäraraelse med arbetsgruppens förslag.
Vad härefter gäller del närmare innehållet i en allmän lag om förfarandet bos förvaltningsmyndighet anser jag i likhet med arbetsgruppen att i lagen bör finnas grundläggande bestämmelser om jäv, orabud och biträde, den tidpunkt då handling skall anses ha korarait in tUl myndighet, vägledning av sökande eller annan part, tolk, remiss, vem som har rätt att anföra besvär över myndighets beslut, tid och sätt för anförande av besvär, inhibition, parts rätt till insyn i del malerial som har tillförts ett ärende, kommunikation, beslutsmotivering, underrättelse om beslut och rättelse av förbiseendefel i beslut. Jag avser dessutom att i det följande föreslå en bestämmelse om rätt att muntligen lärana uppgift i ärende till rayndighet. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i arbetsgruppens lagförslag. Av de nu näranda bestämmelsema bör enligt min mening reglerna om aklin-
288 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
syn, kommunikation, beslutsmotivering, delgivning av beslut, rättelse av förbiseendefel i beslul och om rätt atl lämna muntlig uppgifl lill myndighei förbehållas ärenden som innefattar myndighetsutövning mot enskild, övriga bestämmelser bör däremot i princip vara tillämpliga i alla ärenden hos förvaltningsmyndighet.
I arbetsgruppens lagförslag ingår även en föreskrift vari begreppen part och slutligl beslut definieras samt regler om besluts överklagbarhet och besvärsärendes beredning. Av skäl som jag kommer att redogöra för i special-motiveringen har några direkta motsvarigheter liU de nu nämnda bestämmelserna inte lagits med i den lag som jag nu avser att föreslå.
Vid remissbehandlingen av arbetsgruppens förslag bar i en del yttranden framförts önskemål om all lagen skall kompletteras med regler i åtskUliga andra avseenden än jag nu bar beröri. TiU den del raan härvid har vänt sig mot den starka beskärningen av besvärssakkunnigas lagförslag viU jag hänvisa till de allmänna synpunkler i frågan som jag har anfört tidigare, övriga påpekanden som har gjorts belräffande lagens innehåll är väsentligen av två slag. A ena sidan efterlyses ytterligare bestämmelser i olika frågor, t. ex. regler om skyndsamhel i handläggningen och om omröstning när skiljaktiga meningar yppats vid överläggning till beslut. A andra sidan förordas atl lagen så snart förutsättningar finns byggs ut med regler om bl. a. kostnader, rättshjälp och offentligt biträde åt part.
Vad försl gäller önskemålen om alt lagen redan från början skall tillföras regler beträffande vissa andra spörsmål än dem som jag nyss har föreslagit att den skall reglera vill jag erinra om att arbetsgruppen i sina allmänna överväganden utförligt har redovisat skälen för alt den ansett huvuddelen av de föreskrifter som finns intagna i besvärssakkunnigas lagförslag kunna undvaras i en allmän förfarandelag av del slag varom nu är fråga. Del är uppenbart att varje sådant urval till slor del måste grundas på läraplighetsöverväganden. För egen del kan jag i allt väsentligt ansluta mig lill den bedömning som arbetsgruppen bar gjort vid sin genomgång av bestämmelserna i besvärssakkunnigas lagförslag. Endast sådana frågor som det från rättsskyddssynpunkt framstår som väsentligt atl lösa och som bar påtagligt praktisk betydelse bör därför behandlas i lagen. Endast härigenom kan skapas fömtsättningar för atl lagen skall få den avsedda genomslagskraflen.
Vad jag nu har anföri utesluter självfallet inte atl lagen — sedan erfarenhet vunnits om tiUämpningen av den — senare byggs ul med ytterligare regler. Vad särskill angår frågorna om rättshjälp och offentligt biträde åt part vill jag erinra om att frågan om införande av en rättshjälpslag f. n. övervägs inom justitiedepartementet och att frågan om offentligt biträde är föreraål för särskild utredning.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 289
Frågan om lagens namn har i allmänhet inte berörts i remissyttrandena över arbetsgruppens förslag. Från några håll påpekas dock att benämningen »förvaltningslag» inte är helt adekvat beträffande en lag av nu förevarande typ. I stället förordas ett namn som anger att lagens räckvidd är begränsad till enbart förfarandebestämmelser, t. ex. »Lag om handläggning av förvaltningsärenden». De sålunda framförda synpunkterna har vissl fog för sig. Arbetsgruppen diskuterar i sitt betänkande bl. a. möjligheten att använda en benämning av nyss åsyftat slag. I likhet med arbetsgmppen anser jag emellertid avgörande vikt böra fästas vid att lagens namn blir kort och lättillgängligt. Del av gruppen föreslagna namnet »Förvaltningslag» fyller dessa krav. Jag anser därför att lagen bör få detta namn.
Sammanfattningsvis vill jag framhålla följande. Förvaltningslagen bör vara kort, enkel och lättöverskådlig. Den skall så klart och entydigt som möjligt slå fast vissa grundläggande regler för förfarandet hos förvaltningsmyndighelema. Lagen bör utformas så att reglerna i princip kan tillämpas på alla förvaltningsområden och i alla instanser. Avvikelser från reglema skall alltså normalt inte behöva göras. Det ligger emellertid i sakens natur att en allmän lag av nu förevarande slag inte kan passa för alla typer av ärenden hos förvallningsrayndighelema. På områden där rätlsskyddssynpunkter spelar en dominerande roll finns redan f. n. i vissa fall tämligen utförliga regler om förfarandet. I sådana fall kommer förvaltningslagen att tillhandahålla basregler, sora byggs ut med speciella regler anpassade direkt för det förvaltningsområde varom är fråga. Även i andra fall kan avsteg behöva göras från förvaltningslagen. Till dessa spörsmål återkommer jag i del följande. Jag vill också understryka att lagen representerar en minimistandard i fråga om handläggningen av förvaltningsärenden. Åtskilliga förfarandefrågor lämnas sålunda olösta i lagen. Det förbållandet att ett spörsmål reglerats i denna bör å andra sidan inte utan vidare tolkas så, att det skulle vara uteslutet att tillämpa lagen även i ärenden som formellt faller utanför en regels giltighetsoraråde eller i situationer där lagen medger undantag från regelns tillämpning. De principer som lagen ger uttryck åt kan i många fall med fördel vara vägledande i fall av nu berört slag.
Förfarandet i förvaltningsdomstol
Författningsreglering av förfarandet hos våra förvaltningsdomstolar har hittills varit sparsamt förekommande. För regeringsrältens vidkommande saknas praktiskt taget hell bestämraelser i ämnet. Förfarandet i kammarrällen regleras genom elt fåtal bestämmelser i kammarrätttssladgan, varav ett par innehåller omfattande hänvisningar till besiämmelser i RB. Tekniken med hänvisning till RB har begagnats också i fråga om förfarandet i försäkringsdomstolen. I lagen om försäkringsdomstol, som upptar samman-
10 — 11564
290 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
lagt åtta paragrafer om förfarandet, har i två av paragrafema tagits in mycket omfattande och detaljerade hänvisningar till RB.
Den utbyggnad av förvaltningsdomstolsorganisationen, som nu står inför sitt genomförande, erbjuder elt naturligt tillfälle lill en fullständigare, enhetligare och mer systematiserad reglering av förfarandet i förvaltningsdomstol än vad hittills har varit fallet. Jag vill här erinra om att i flertalet typer av mål, som skall gå till förvaltningsdomstol, öppnas möjlighet tm domstolsprövning i två instanser, kammarrätt och regeringsrätten. För de talrikast förekommande typerna av förvallningsmål, bl. a. skattemålen och målen om körkortsåterkallelse, erbjuds domstolsprövning i tre instanser, skatterätt eller länsrätt samt kammarrätt och regeringsrätten, I mål som fullföljs från kammarrätt blir dock möjligheterna att få sakprövning i regeringsrällen begränsade genom regler om prövningstillstånd.
Den grundläggande frågan när det gäller att utforma den enhetliga lagstiftning om förfarandel i förvaltningsdomstol, som nu bör genomföras, är hur man skall se på förvallningsdomstolamas karaktär och uppgifter. Bakgrunden till frågan är all svensk rättstradition hittills inte alllid uppvisat en klar boskiUnad raellan föi-valtningsdomstolar och rena förvaltningsmyndigheter. Detta hänger i sin tur samman med alt våra förvaltningsdomstolar i fiertalel fall kan ses som utbrytningar ur förvaltningen. Kammarrätten, som är den äldsta förvaltningsdomstolen, har sålunda en gång brutits ut från kamraarkollegiet. När regeringsrätten inrättades, övertog den uppgifter som tidigare hade ankommit på Kungl. Maj:l i statsrådet. Detsamma gäller i viss utsträckning också vår yngsta förvaltningsdomstol, försäkringsdomstolen. De nya länsrätterna och länsskatlerälterna skall syssla med ärenden som nu ankommer på länsslyrelsema och de därtill knutna prövningsnämndema. Det är därför naluriigl alt raan uppfattat förvaltningsdomstolar och besvärsprövande förvaltningsmyndigheter pä ett tämligen likartat sätt. Sålunda har det ibland gjorts gällande att en förvaltningsdomstol, när den prövar besvär över en förvaltningsmyndighets beslut, inträder i myndighetens befogenheter och därmed kan sägas fungera som förvaltningsmyndighet. Detta synsätt präglar delvis besvärssakkunnigas förslag, som innehåller en för de båda typerna av organ gemensam förfarandereglering. Det bar också i viss utsträckning tagits till utgångspunkt för förslagen i departementspromemorian. Enligt promemorian ställer förvaltningsdomstolarnas dubbla roll av både domstolar och förvaltningsmyndigheter speciella krav på smidiga handläggningsformer.
Det nu återgivna synsättet är emellertid inte ooralvislat. Vid remissbehandlingen av besvärssakkunnigas betänkande framhöll förvaltningsdomstolskommittén, all stalsmaktema hade önskat en mer juridiskt betonad och mer domstolsmässigt grundUg besvärsprövning än hos överordnad förvaltningsmyndighet när de bestämt all besvär i förvaltningsärende skulle
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 291
gå till förvaltningsdomstol. Kommittén ansåg vidare, att förvaltningsdomstolarnas handläggning och arbetssätt stod myckel nära de allmänna domstolarnas rättskipande verksamhet och vitt skilde sig från den handläggning som förekom hos ett stort anlal även cenlrala förvaltningsmyndigheter. Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har frågan tagits upp av JK, som därvid betonar dess betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. JK anser det angeläget att vidmakthålla och stärka medborgarnas förtroende för förvaltningsdomstolarna. Ett sätl att åstadkomma detla är enligt JK:s raening att inskränka domstolarnas handlingsfrihet på förfarandeplanet i riktning mot den formbundna och för den enskilde förutsebara rättegångsordning som sedan gammall gäller för de allraänna domstolama.
För egen del vill jag ansluta raig till det synsätt som förvallningsdomstolskommittén och JK har gett uttryck för. Jag har redan framhållit att de garanlier för den enskildes rättssäkerhet som ligger i förvaltningsdomstolsinstitutionen ora möjligt bör förstärkas. Etl steg i denna riktning är enligt min mening att förfarandel hos förvaltningsdomstol blir självständigt reglerat. En jämförelse med RB ligger därför nära lill hands. Enligt min mening finns det eraellertid en rad synpunkter som talar för att förfarandel hos förvaltningsdomstolarna blir föremål för en raindre utförlig författningsreglering än den RB representerar.
Först vill jag då peka på den skillnad som ligger i atl de allmänna domstolarna i motsats till förvaltningsdomslolama har all handlägga dispositiva tvistemål. När det gäller sådana raål måste del finnas elt ganska slorl antal regler av typen förbud mol ändring av talan, förbud mot åberopande av nya bevis och svarandens rätt till dom, vilka fyller uppgiften att skydda part mot otillbörligt agerande från motparts sida. I förvallningsdomstolsför-farandet är däremot behovet av sådana garantier obetydligt. Dels har den enskilde regelmässigt en offentlig motpart, i den mån motpart över huvud tagel förekommer. Dels gäller officialprövningsprincipen i praktiskt taget alla mål hos förvaltningsdomstol. Vidare motiverar förvaltningsmålens skiftande beskaffenhet att förvaltningsdomstol har ganska stor handlingsfrihet att anpassa förfarandet till olika uppkommande situationer.
En mycket utförlig reglering av förvaltningsdomstolsförfarandet skulle enligt min mening dessutom vara förenad med vissa risker. Vi har hittills bara erfarenheter av en delvis ganska tunn reglering av delta förfarande. Man kan därför inte utesluta all en övergång till en raycket ingående reglering skulle kunna ställa såväl doraslolama som allraänheten inför problem och svårigheter som man hittills inte har mött på delta område. Jag vill här erinra ora all det från regeringsrätlshåll i olika sammanhang har getts uttryck för uppfattningen att det förhållandel all förfarandet hos regeringsrätten hittills har varit oregleral inte har inneburit några allvarligare olägenheter. I likhet med vad jag har framhållit i fråga om förfaran-
292 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
det hos förvaltningsmyndighet, är jag för förvaltningsdomstolsprocessens vidkommande inte inställd på en sådan formalisering av processen, som skulle innebära att allraänhelen i ökad utsträckning måste anlita juridiskt biträde eller att domstolarna ställs inför nya processuella problem. Syftet med en lag om förfarandet hos förvaltningsdomstol är det rakt motsatta. Genom alt lagen klarlägger och slår fasl väsentliga punkter i delta förfarande, skall den underlätta såväl för allmänheten att föra talan vid förvaltningsdomstol som för domstolen själv att handlägga sina mål.
Den avvägning av förfaltningssloffet som bar gjorts i den föreslagna lagen ora förfarandet i förvaltningsdomstol slämraer väl överens med de synpunkler jag nu har anlagt. Den principiella uppläggningen av lagen bar också nästan utan undanlag godtagils vid remissbehandlingen. Enligt rain mening bör således lagsliftning ske i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. På det lagtekniska planet vill jag dock föreslå elt par ändringar av mera genomgripande betydelse i förhållande till förslaget. Härvid har jag fäst särskild vikt vid atl reglerna om förfarandet i förvaltningsdomstol blir så lättillgängliga som möjligt för den rätlssökande allmänheten. Målet bör vara att en lagstiftning om förvaltningsdomstolsprocessen skall ge den enskilde klargörande besked på de punkter sora är väsentliga för hans raöjligheter att hos domstolen ta till vara sin rätt.
I enlighet med vad jag nu har sagt finner jag i likhet med flera remissinstanser, att den föreslagna lagen om förfarandet i förvaltningsdomstol bör kompletteras med regler om ingivande av handling, parts aktinsyn, besvärsrätt och besvärstid. Till grund för promeraorieförslaget ligger tanken att förvaltningslagens bestäraraelser i dessa äranen skall gälla också hos förvaltningsdomstolarna. Enligt min mening är det atl föredra att förvaltningslagen gäller uteslutande hos förvaltningsmyndighet. Redan av delta skäl bör således regler i ifrågavarande ämnen ingå även i en lag om förfarandet i förvaltningsdomstol.
Liksom elt flertal remissinstanser anser jag vidare att man bör sträva efter att i så liten utsträckning som möjligt i lagen hänvisa till bestämmelser i RB. Det rör sig eraellertid här om en besvärlig avvägning. Synpunkten atl lagreglerna skall vara lättillgängliga för den rättssökande allmänheten talar både för att man försöker undvika hänvisningar lill RB och för alt man genom sådana hänvisningar försöker motverka att lagen blir alltför omfångsrik. Emellertid bör man i större utsträckning än som skett i lagförslaget begränsa hänvisningarna till att gälla frågor, som är av mera perifert intresse för de enskilda rättssökandena, och på så sätt göra de från deras synpunkt centrala reglerna mera lättillgängliga.
Slutligen vill jag föreslå att ett par bestämraelser, som har tagits in i det lill lagrådet redan remitterade förslagel till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, flyttas över lill den lag som skall reglera förfarandet i för-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 19-71 293
valtningsdomstol. Jag avser här i första hand bestämmelserna om prövningstillstånd. Härigenom tillgodoser man kritiken i ett remissyttrande mot att huvudbestämmelserna i ämnet får sin plats i lagen om allraänna förvaltningsdomstolar, medan vissa därtill anslutande bestämmelser tas in i förfarandelagen. Vidare anser jag lämpligt att regleringen av jäv mot domare ges i förfarandelagen. Vad jag nu sagt föranleder vissa ändringar i förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, vilka kan beakias på proposilionsstadiet.
Om den föreslagna lagen om förfarandet i förvaltningsdomstol kompletteras i de hänseenden jag nu har angett, kan man uppnå den enligt min raening fördelaktiga lagtekniska lösningen alt alla bestämmelser, som är av någon större betydelse för enskild som för talan i förvaltningsdomstol, samlas i en lag. Den föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomstolar kommer då, liksom den föreslagna lagen om skatterätt ocb länsrätt, atl innehålla regler som i försia hand har betydelse för domstolen själv och endasl är av mera periferi intresse från partemas synpunkl.
Den i departementsproraeraorian föreslagna benämningen på lagen »Lag ora förfarandet i förvaltningsdomstol» har kritiserats mot bakgrund av att lagen inte har gjorts tillämplig hos försäkringsdomstolen. Jag anser denna kritik befogad. Med hänsyn härtill bör man enligt min mening försöka finna en benämning sora inte ger intryck för att lagen gäller hos samtliga förvaltningsdorastolar. Även ora ordel »process» i olika sammanställningar hittills inte har ansetts tillhöra gängse lagspråk, anser jag att raan inte bör väja för en lagrubrik, vari delta ord ingår, om man därigenom kan beakta kritiken och dessutom skapa en kort men ändå uttrycksfull beteckning. Ordel »process» torde också ha en mera neutral, och därför för förvallningsrättskipningens del lämpligare klang än t. ex. »rättegång». En beteckning innehållande ordet »förfarande» torde vid användning av förkortning i praktiskt bruk innebära risk för förväxling med förvaltningslagen, som ju också är en förfarandelag. Jag föreslår därför att lagen ges namnet »Förvaltningsprocesslag»,
Jag vill också något beröra den i en del remissyttranden framkastade tanken atl man åtminstone på sikt bör föra samman en lag om förfarandet i förvaltningsdomstol med annan lagstiftning rörande förvaltningsdomstolarna, då i första hand lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och lagen om skatterätt och länsrätt. En sådan åtgärd skulle emellertid kunna leda tiU all lagreglerna blev raindre lättillgängliga för de rättssökande. Jag anser därför att frågan härom bör anstå åtminstone till dess viss erfarenhet vunnits av den nya lagstiftningens tillärapning.
294 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Samordning med andra författningar
I samband med utarbetandet av förvaltningslagen bar inom jusliliedepartemenlel i samverkan med övriga departement förelagils en genomgång av ett antal författningar som berör olika förvaltningsområden. Syftet med denna genomgång har varit flerfaldigt.
Etl huvudsyfte har varit all få en samlad bild av den nuvarande lagstiftningen på ett antal belydelsefulla förvaltningsområden av starkt skiftande karaktär. Vid utarbetandet av en förvaltningslag är det nämligen nödvändigt all på varje punkt övertyga sig om att de bestämmelser som avses inflyta i lagen inte passar bara på något eller några få huvudområden, som kanske har dominerat diskussionen under lagstiftningsarbetets fortgång, utan är i huvudsak väl lämpade för de allra flesta av de många områden på vilka förvaltningsmyndigheterna är verksamma. Under arbetets gång har därför oupphörligt jämförelser gjorts mellan de tilltänkta beslämraelserna i förvaltningslagen och de förfaranderegler som finns i specialförfattningar på skilda områden. Genom denna arbetsmetod har så goda garanlier som möjligt erhållits för alt den förvaltningslag som nu läggs fram inte blott teoretiskt ulan också i praktiken kan fylla uppgiften att med vissa undantag vara en förfarandelag för hela den offentliga förvaltningen.
Författningsgenomgången har haft också ett annat syfte. Som jag närmare skall beröra i det följande är förvaltningslagen konstruerad på det sättet atl, om en lag eller en författning sora beslutals av Kungl. Maj:t eller riksdagen innehåller en bestäraraelse sora avviker från föreskrifterna i förvaltningslagen, den avvikande bestämmelsen skall gälla. Redan i det föregående har jag nämnt all de förfaranderegler, som nu finns i spridda förvallningsrättsliga författningar, inte har någon enhetlig prägel utan till både omfattning och innehåll företer belydande olikheter. I en del fall beror skiljaktigheterna på att de förhållanden som regleras är av högst olika art och av skiftande betydelse för medborgarna. 1 andra fall är det myckel svårt att finna en rationell grund för alt olika förfaranderegler uppställts. Från såväl rättssäkerhets- som effektivitetssynpunkter är del önskvärt alt förfarandebestämmelserna inora den offentliga förvaltningen i vidast möjliga utsträckning är enhetliga. De bestämmelser, som efter grundliga förarbeten nu tas in i förvaltningslagen, bör därför så snart det är praktiskt raöjligt få slå igenom inom i princip hela den offenlliga förvaltningen. Målet synes böra vara alt en reglering som avviker från den i förvaltningslagen föreskrivna bör godtas bara i den mån särskilda förhållanden skapar behov av en avvikande ordning. En sådan harmonisering av förfarandebestämmelserna på det förvaltningsrättsliga området kan inte åstadkommas utan att ändringar sker i slort antal författningar. Den författningsgenomgång som nu har gjorts har även haft syftet alt vara ett led i denna harmonisering. Harmoniseringen kan ske på olika sätt. Innehåller en specialförfattning
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 197i 295
föreskrifter i etl ämne som är reglerat i förvaltningslagen och finns det inte behov av en innehållsmässigt sett annan reglering än den som ges i förvaltningslagen, kan harmoniseringen genomföras antingen på det sättet alt beslämmelserna i specialförfattningen upphävs eller på del sättet att i specialförfattningen meddelas samma regler som i förvaltningslagen. Man kan också tänka sig konstruktionen att en erinran ora alt bestämmelser i ämnet finns i förvaltningslagen tas in i specialförfattningen.
Avsikten är atl förvaltningslagen i fortsättningen skall vara det grundläggande lagverket i fråga om förfarandet i ärenden hos offentlig förvaltningsmyndighet. Såväl enskilda som myndigheter skall bibringas insikt om att så är förhållandel. Mol denna bakgrund bör del i allmänhet inte koraraa i fråga alt göra barmoniseringen på det sättet alt förvaltningslagens regler upprepas i en specialförfattning. En sådan metod skulle f. ö. medföra myckel onödigt arbete, om man i framliden vill jämka någon av förvaltningslagens regler. Åsyftas inte en annan reglering än den som förvaltningslagen innehåller, bör harmoniseringen normalt genomföras på del sättet atl man upphäver de bestämmelser i ämnet, som nu finns i specialförfattningar. Är det fråga om en ny författning, bör i den inte las in några bestämmelser av ifrågavarande innehåll. Detla är den metod som har kommit lill användning vid annan lagstiftning av denna typ, såsom besvärstidslagen och delgivningslagen. Vad jag nu bar sagt innebär alltså att jag inte delar den uppfattning som har kommil till uttryck i etl par remissyttranden, att man i vissa fall bör ba identiska regler i förvaltningslagen och i specialförfattning.
Den nu angivna barmoniseringsmetoden kan emellertid inte tillämpas undantagslöst. En specialförfaltning kan vara utformad på sådant sätl att det möter svårigheter all stryka en förfarandebestämmelsc som i sak överensstämmer med förvaltningslagens regler, därför alt bestämmelsen är sammanlänkad med avvikande eller kompletterande regler som behövs på del ifrågavarande områdel. Om harmoniseringen genomfördes fullt ut enligt nyssnämnda metod, skulle del i sådana fall bli nödvändigl med en grundlig omarbetning av specialförfaltningen. Det finns därför i vissa fall av denna typ anledning att inte göra alltför djupgående ingrepp i existerande författningar.
Till förmån för metoden alt ta bort förfarandebestämmelser i en specialförfaltning och ersätta dem med en erinran om förvaltningslagens regler i ämnet kan åberopas att läsaren av specialförfattningen härigenom får en påminnelse om förvaltningslagens existens. Under den närmaste tiden efter förvaltningslagens införande kan kanske en sådan påminnelse vara av värde. På sikt bör man emellertid kunna förutsätta all förvaltningslagen blir så känd av enskilda och myndigheter att en erinran om lagens förhandenvaro framstår som helt onödig. Vill man inte godta denna uppfattning, blir konsekvensen att en erinran ora förvaltningslagen bör tas in i varje författ-
296 Kungl Maj.-ts proposition nr 30 är 1971
ning som reglerar ärenden i vilka en tillämpning av förvaltningslagen kan komma i fråga. Detta skulle vara etl oerhört omfattande lagstiftningsprogram. Vidtas lämpliga åtgärder för alt informera myndigheter och allmänhet om förvaltningslagens syfle och innehåll, lorde i regel anledning inte finnas alt belasta specialförfatlningarna i olika ämnen med erinringar om att tillämpliga förfarandebestämmelser finns i förvaltningslagen.
Vad jag nu har sagt innebär inte atl det enligt min mening aldrig är lärapligt alt i en specialförfaltning ta in en erinran om förvaltningslagens bestämmelser. Om en författning inom ett visst område på någon punkt innehåller en beslämmelse, som antingen avviker från för\'altningslagens regler eller bibehållits på grund av silt sakliga samband med andra föreskrifter i specialförfaltningen, kan det ibland framstå som oklart, huruvida regleringen i specialförfaltningen är uttömmande eller suppleras av förvaltningslagens bestämmelser. För alt undanröja en sådan oklarhet kan det vara ändamålsenligt all i specialförfaltningen rycka in en erinran om att i angivet hänseende föreskrift finns i förvaltningslagen. Den författningsge-nomgång som har företagits har också haft till syfle alt genom sådana förtydliganden undanröja oklarheter av nyssnämnda typ. Jag vill emellertid framhålla alt det inte är möjligt all på förhand förutse alla tolkningsproblem som kan uppstå. Det är därför ej osannolikt all sedan erfarenhet vunnits av den nya lagstiftningen ytterligare förtydliganden i specialförfatlningarna kan visa sig önskvärda.
Förvaltningslagen nödvändiggör också ändringar av annan typ i författningar på olika oraråden. Om en författning i dag inte reglerar en viss förfarandefråga men förvaltningslagen innehåller tillämpliga bestämmelser i ämnet, kommer efter ell antagande av förvaltningslagen dennas regler att gälla, om inte någon undanlagsföreskrift meddelas. Förvaltningslagens regler kan emellertid inte passa för alla rättsområden. På vissa områden är undantag i skärpande eller mildrande riktning av behovet påkallade. Det i förvaltningslagen angivna tillämpningsområdet för lagens cenlrala bestämmelser om kommunikation, beslutsmotivering m. m. passar inte heller im-dantagslöst utan kan i vissa fall behöva förskjutas genora bestämmelse i specialförfattning. Den företagna förfatlningsgenomgången bar bl. a. haft till syfte atl klarlägga i vilken utsträckning ändringar av detta slag behövs i författningar på skilda oraråden. Jag vill tillägga all behovet härav har visat sig vara täraligen begränsat. Av detla framgår att förvaltningslagen lorde mycket väl motsvara målsättningen att den skall utgöra den grundläggande regleringen av förfarandet hos förvaltningsmyndigheterna.
Genomgången har visat att i vissa fall tillkomsten av förvaltningslagen medför behov av ändringar och klarlägganden även i andra avseenden än som antytts i det föregående. Som exempel vill jag nämna att det framstår som oklart, huruvida försäkringsrådet och statens hyresråd skall betraktas som offentliga förvaltningsmyndigheter, på vilka förvaltnings
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 297
lagen är tiUämplig, eller som förvaltningsdomstolar, vilkas huvudsakliga verksarahet faller utanför förvaltningslagens tillämpningsområde. Skäl kan anföras för såväl den ena som den andra uppfattningen. Jag vill för min del fästa särskilt avseende vid alt i lagen (1955: 261) om avstängning av domare försäkringsrådet och hyresrådet likställs med regeringsrätten och kammarrätten och betecknas sora särskilda dorastolar. Med hänsyn härtill har jag intagit den ståndpunkten all både försäkringsrådet och hyresrådet vid utövningen av sin huvudsakliga verksarahet faller utanför förvaltningslagens tiUämpningsoraråde. Anledning kan emellertid finnas att överväga atl för dessa myndigheters del föreskriva att de aUmänna förfarandereglema helt eller delvis skall äga motsvarande lillämpning. Till frågan huruvida sådan föreskrift bör meddelas beträffande försäkringsrådet återkommer jag i det följande.
I det föregående har jag behandlat samordningen mellan förvaltningslagen och specialförfattningar på olika områden. Detta är eraellertid inte den enda samordning sora är aktuell i samraanhanget.
Den företagna författningsgenomgången har även haft till syfte att ge viss vägledning för utformningen av förvaltningsprocesslagen och att klarlägga vilka harraoniserings- och andra samordningsfrågor som måste lösas på grund av den lagens tillkomst. 1 linje med vad som föreslagits beträffande förvaltningslagen skall förvaltningsprocesslagen tUlärapas bara om annat ej föreskrivits i lag eller i författning som beslutals av Kungl. Maj:t. Denna konstruktion gör atl de samordningsfrågor, sora uppstår vid ett antagande av förvaltningsprocesslagen, till största delen är av samraa natur som de i det föregående berörda frågor, vilka möter vid en samordning av förvaltningslagen och specialförfattningarna. Samordningsproblemen med anledning av förvaltningsprocesslagen är emellertid inte lika vittomfattande, därför att elt mindre anlal författningar berörs av denna samordning än av samordningen mellan specialförfatlningarna och förvaltningslagen. Härtill kommer att i vissa avseenden processlagen i mindre utsträckning än förvaltningslagen för med sig ett behov av klarlägganden i specialförfatlningarna. Detla beror på att förvallningsprocesslagens tillämpningsområde är exakt bestämt, medan tillämpningsområdet för förvaltningslagen måste anges i mer allmänna ordalag.
I de författningar från olika förvaltningsområden som nu genomgåtts har i första hand sådana ändringar gjorts som behövs på gnmd av förvaltningslagens och förvallningsprocesslagens tillkomst. Det har emellertid synts praktiskt att samtidigt göra de ändringar i författningama som krävs på grund av den länsstyrelsereform, som enligt principbeslut av riksdagen är avsedd alt träda i kraft den 1 juli 1971 och som innebär bl. a. att i anslutning till länsslyrelsema inrättas länsrätter och länsskatterätter. Också vissa ändringar av i huvudsak redaktionell natur har gjorts i en del av författningarna i fråga.
lOf—11564
298 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Hittills har inemot 50 specialförfattningar gåtts igenom. Härvid har valts ut författningar från mycket skiftande områden för att en god vägledning för förvaltningslagens och förvallningsprocesslagens utformning och en allsidig belysning av samordningsproblemen skall erhållas. Jag har sett det som särskilt angeläget att la med en rik provkarta av författningar, vilkas tillämpning i första instans väsentligen ankomraer på personer utan juridisk utbildning. Den gjorda förfatlningsgenomgången har varit så orafattande atl den enligt min mening utgör en säker grund för ställningstagandet till förslagen till förvaltningslag och förvaltningsprocesslag. De ändringar i författningar på olika områden, som jag nu föreslår, kräver saratliga riksdagens medverkan.
Förfatlningsgenomgången inom justitiedepartementet är inte avslutad i och med detta. Jag räknar med atl ganska snart kunna anmäla förslag till ändringar i ytterligare ell antal författningar med förvaltningsrättsligt innehåll, vilka har tillkoramil under riksdagens medverkan. Förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen aktualiserar emellertid även vissa författningsändringar på andra områden än förvaltningsområdet. Bl. a. finns anledning att överväga huruvida inte i anslutning lill den lagstiftning, som nu föreslås, vissa ändringar bör göras i RB. Härtill avser jag atl återkomma i ett senare sammanhang.
De författningsförslag, som sålunda utarbetats eller förbereds inom justitiedepartementet, är inte de enda som behöver komma till stånd, ora förslagen till förvaltningslag och förvaltningsprocesslag antas. Ändringar bör också göras i ell antal andra författningar. Detta gäller både författningar som har beslutals av Kungl. Maj:t och författningar som tillkommit under medverkan av riksdagen. Vid utarbetande av dessa författningsförslag bör de författningsförslag, som jag nu lägger fram, kunna tjäna som vägledning. I enlighet härmed kommer bl. a. förslag till behövliga ändringar i taxerings-förordningen och andra författningar på skatteväsendets område att senare anmälas av chefen för finansdepartementet.
Man kan sålunda räkna med att när förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen träder i kraft, en genomgång har skell av samtliga viktigare specialförfattningar som berörs av den nya förfarandelagstiftningen. Såvitt angår övriga författningar torde det vara tillräckligt att de i samordningssyfte ses över när i annat sammanhang ändring av författningarna aktualiseras.
Med anledning av påpekanden från ÖB och försvarets civilförvaltning vill jag framhålla, att behovet av avvikande regler som skall gälla under krig och därmed jämförbara förhållanden bör tillgodoses i andra författningar än förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. I den mån sådana regler inte redan har meddelals torde frågan därom få las upp särskilt.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 299
Upprättade författningsförslag
I enlighel raed det anförda har inom justitiedeparteraentel upprättals förslag till
1) förvaltningslag,
2) förvaltningsprocesslag,
3) lag ora ändring i föräldrabalken,
4) lag ora ändring i jordförvärvslagen (1965:290),
5) lag ora ändring i lagen (1970: 998) om arrendenämnder och hyresnämnder,
6) lag om ändring i brottsbalken,
7) lag ora ändring i lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsanstall,
8) lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete raed Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,
9) lag om ändring i lagen (1953: 603) om motverkan i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet,
10) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,
11) lag ora ändring i byggnadslagen (1947:385),
12) lag ora ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
13) lag ora ändring i skollagen (1962:319),
14) lag ora ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar,
15) lag ora ändring i lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring,
16) lag om ändring i lagen (1961:257) om besvär över försäkringsrådels beslul,
17) lag om ändring i allmänna förfogandelagen (1954:279),
18) lag om ändring i rekvisitionslagen (1942:583),
19) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954:280),
20) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,
21) lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster,
22) lag om ändring i barnavårdslagen (1960:97),
23) lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
24) lag om ändring i namnlagen (1963:521),
25) lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965:274),
26) lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
27) lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
28) lag om ändring i patentlagen (1967:837),
29) lag om ändring i mönslerskyddslagen (1970:485),
30) lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),
31) lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning tiU Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eUer behandling,
32) lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),
300 Kungl. Maj.-ts proposUion nr 30 år 1971
33) lag om ändring i familjebidragsförordningen (1946:99),
34) lag om ändring i förordningen (1967:882) om studiemedelsavgifler,
35) lag ora ändring i lagen (1964: 731) om trafiknämnder,
36) lag om ändring i kommunallagen (1953:753),
37) lag om ändring i kommunallagen (1957:50) för Stockholm,
38) lag om ändring i lagen (1961:436) om församlingsslyrelse,
39) lag om ändring i landstingslagen (1954:319),
40) lag om ändring i militärersältningsförordningen (1950:261),
41) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp,
42) lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242),
43) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198),
44) lag om ändring i lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. ra.,
45) kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951:648),
46) kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesraässig automobillrafik ra. ra.,
47) kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617) och
48) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663).
Förslagen fogas till statsrådsprotokollet i detla ärende som bilaga 3.
Författningsförslagen
1. Förslaget tUl förvaltningslag
Den nu föreslagna förvaltningslagens disposition stämmer i stort sett överens med den indelning av lagen som förordas av arbetsgruppen. Vissa ändringar har emellertid gjorts. För att göra lagen så enkel och lättöverskådlig som möjligt har alla bestäraraelser om dess tillämpningsområde samlats i de tre inledande paragraferna under rubriken Lagens tillämpningsområde. Paragraferna motsvarar 1—3 och 13 §§ arbetsgruppens lagförslag. Lagens innehåll har i övrigt delats upp i två avsnitt, I det försia — med rubriken Allmänna bestämmelser — ingår regler om jäv (4 och 5 §§), ombud (6 §), den tidpunkt då handling skall anses ha kommit in till myndighet (7 §), vägledning av sökande (8 §), tolk (9 §), remiss (10 §), besvär (11 och 12 §§) och inhibition (13 §), Paragraferna motsvarar 5, 8—12, 14, 20—23 och 25 §§ arbetsgruppens lagförslag, I ett andra avsnitt, rubricerat SärskUda bestämmelser, ingår de bestämmelser som är avsedda att tillärapas bara i ärenden där det är fråga om myndighetsutövning mot enskild. Till denna kategori hör reglema om parts rätt till insyn i det material som har tillförts ett ärende (14 och 20 §§), kommunikation (15 §), rätt att muntligen lämna uppgift tiU myndighet (16 §), raotivering av beslut (17 §), underrättelse om
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 301
beslut (18 §) och rättelse av förbiseendefel i beslut (19 §), Paragraferna motsvarar 6, 7 och 15—18 §§ arbetsgruppens förslag.
Som har påpekats tidigare har i det nu framlagda förslaget till förvaltningslag inte lagits med några direkta motsvarigheter till följande bestämmelser i arbetsgruppens lagförslag, nämligen 4 § (definitioner av begreppen part och slutligt beslut), 19 § (besluts överklagbarhet) och 24 § (besvärsärendes beredning). Orsakerna härtill kommer jag alt beröra i anslutning tUl 11, 12, 14 och 15 §§ (jfr även 5 § fjärde siycket och 6 § tredje stycket).
I fråga om de särskilda paragraferna i förvaltningslagen har gjorts åtskilliga ändringar av både saklig och forn>ell natur i förhållande till arbetsgruppens lagförslag. I sina grunddrag bygger emellertid flertalet bestämmelser på del förslaget.
Lagens tillämpningsområde
1 och 2 §§
I 1 § ges grundläggande bestämmelser om förvaltningslagens tillärap-ningsområde och dess förhållande till avvikande bestämmelser i specialförfattningar. I 2 § upptas undantagsregler beträffande vissa offentliga förvaltningsmyndigheter. Paragraferna motsvarar 1—3 och 13 §§ (13 § såvitt avser lagens tillärapning i koraraunala självstyrelseärenden) arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Som har påpekats tidigare är del bara elt fåtal frågor på förvaltningsförfarandets område som hittills har blivit föremål för reglering i författningar med räckvidd över hela den offenlliga förvaltningen. Enligt 1 § första stycket 1946 års lag ora rätt att sända in handlingar raed posten skall lagen tillämpas när handling skall ges in till stats- eller kommunalrayndighet. Med slatsrayndighet förstås enligt andra stycket sararaa paragraf alla till siatens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar, nämnder, kommissioner och komraittéer. Från lagens tillämpning är dock undantagna riksdagen och allmänt kyrkomöte liksom deras avdelningar, utskott, nämnder, deputerade, revisorer, ombudsmän och verk (3 §). Lagen äger inte heller tillärapning i fall då föreskrifterna i 33 kap. 3 § RB skall gälla. Med kommunalrayndighet förstås i lagen alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer jämte underlydande verk och inrättningar (1 § andra siycket).
Besvärstidslagen äger tillämpning vid talan mot beslut av förvaltande myndighet. Sistnämnda uttryck återfanns före lagens tillkomst i förordningen (1866: 81 s. 1) angående ändring av gällande stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som handläggas av förvaltande myndigheter och
302 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
ämbetsverk. Som har nämnts tidigare gäller besvärstidslagen endast om inte annat har föreskriviis i lag eller annan författning.
Den delgivningslag som trätt i kraft den 1 januari 1971 reglerar förfarandel när enligt föreskrift i lag eller annan författning delgivning skall ske i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet (1 § delgivningslagen). Även delgivningslagens lillämpning är beroende av att avvikande föreskrifter inte meddelats i annan författning.
Vad gäller de generella förfaranderegler som har raeddelats i administrativ ordning kan erinras om att 1946 års servicecirkulär är ställt till samtliga till statsförvaltningen hörande myndigheter och 1931 års cirkulär om remissers verkställande och besvarande till statens förvaltande myndigheter.
Arbetsgruppen. Enligt 1 § arbetsgruppens lagförslag skall lagen — om annat inte föreskrivits i lag eller i annan författning, som utfärdats av Kungl. Maj:t — tillämpas i ärende bos statlig eller koraraunal myndighet med de begränsningar som anges i 2, 3 och 13 §§. Genom att använda begreppet ärende avskiljer arbetsgruppen sådan offentlig verksamhet sora är att hänföra till kategorin faktiskt handlande. Någon definition av ärendebegreppet anser gruppen inte böra tas in i lagen. Av dennas allmänna karaktär och av rent språkliga grunder följer så tydligt som behövs vad som är alt uppfatta som ärende. Avgränsningen i 2 § görs visserligen så, alt bara ärenden som enligt gängse språkbruk utgör förvaltningsärenden blir hänförliga under lagen, men ordet förvaltningsärende behöver enligt arbetsgruppens mening för den skull inte användas i lagtexten. Redan av lagens rubrik framgår nämligen alt del är de administrativa ärendena som lagen handlar om.
I överensslämmelse med besvärssakkunnigas förslag anser arbetsgruppen vidare att lagens tillämpningsområde inte bör innesluta förvaltningsverksamhet hos privaträttsliga organ eller andra offentligrättsliga organ än myndigheter. Med en sådan gränsdragning utesluts inte att förvaltningslagen genom särskilda föreskrifter på annat håll sätts i kraft också för andra ärenden, t. ex. ärende hos försäkringskassa. Arbetsgruppen diskuterar i sammanhanget om lagen bör innehålla en definition av begreppet myndighet och erinrar om att offentlighetskoramiltén i sitl förslag till ändrad lydelse av 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen (SOU 1%6: 60 s. 12 och 130) definierat myndighet såsom varje statligt eller koraraunalt organ som har att fatta beslut självständigt. Enligt arbetsgruppens mening är det främst tillhörigheten till den statliga eller kommunala organisationen som är av intresse, när det gäller att bestämma förvaltningslagens giltighetsområde. Väsentligast är att hålla gränsen klar mot statliga och kommunala bolag, stiftelser och andra från nämnda organisation fristående, självständiga rättssubjekt. Däremot behöver det inte klargöras ora en arbetsenhet inom viss myndighets organisation i det enskilda fallel uppträder som självständig myndighet eller företräder en större enhet, t. ex, om kammar-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 ar 1977 303
advokalfiskalen uppträder på eget ämbetes vägnar eUer på kammarkollegiets eller om en länsskolinspektör uppträder på sitt ämbetes vägnar eller på länsskolnämndens. Arbetsgruppen anser med hänsyn härtill att en definition i överensslämmelse med offentlighetskoraraitténs förslag kan undvaras i förvaltningslagen. Det bör räcka raed att ordet myndighet ges den förtydligande bestämningen »statlig eller kommunal». Med kommunal åsyftas då inte bara de borgerliga primärkoraraunerna ulan också kyrko- och landslingskoramunema saral specialkommuner ra. m. Med anledning av elt påpekande av kontrollstyrelsen vid remissbehandlingen av besvärssakkunnigas betänkande uttalar arbetsgruppen som sin åsikt att energiskattenämnden och de rådgivande nämnderna i rusdrycksförsäljningsfrågor får anses ingå i den statliga organisationen och därför svårligen kan betraktas som annal än myndigheter. Sådana organ sora varudeklaralionsnämnden och reklamalionsnämnden står däremot fria från den statliga organisationen och torde därför inte kunna betraktas sora rayndigheter. Arbetsgruppen frarahåller också all, ora en tjänsteraän i ett statligt eller kommunalt bolag eller hos annat subjekt än en myndighet förordnas att »förrätta ämbete eller tjänsteärende» (20 kap. 12 § brottsbalken), han därmed kan få ställning sora ett självständigt statligt respektive kommunalt organ, dvs. som myndighet. De hos Aktiebolaget Svensk bilprovning anställda besiktningsmännen utgör exempel härpå.
Arbetsgruppen anser att besvärssakkunnigas tanke att ge de allmänna reglerna om förvaltningsförfarandet särskUd rättslig tyngd och slabilitel genom vad sora skulle kunna kallas civillagsskydd (jfr SOU 1964:27 s. 130) är värd alll beaktande. Enligt arbetsgruppens raening går det dock inte att se bort från de praktiska svårigheter som skulle vållas genom alt avvikande föreskrifter inte skulle kunna meddelas i administrativ ordning. Försiktigheten bjuder därför all del åtminstone i det inledande skedet av en förvaltningslags tillämpning lämnas möjlighet alt också i adminislraliv väg raeddela förfarandeföreskrifler sora avviker från lagens bestämmelser. Rätten atl meddela avvikande föreskrifter bör dock vara förbehållen Kungl. Maj:l. Centrala ämbetsverk och andra förvaltningsmyndigheter bör inte ha denna kompetens. Ett särskilt skäl härtill är alt Kungl. Maj:ts men inte förvaltningsmyndigheternas normgivning är underkastad riksdagskontroll genom konstitutionsutskottet. Det kan förutsättas att utskottet vid sin granskning av statsrådsprotokollet ägnar särskild uppmärksamhet åt atl sådana medborgerliga rättigheter som förvaltningslagen avses skapa inte utan vägande skäl sätts ur spel genom avvikande administrativa föreskrifter. Arbetsgruppen föreslår därför att i 1 § förvaltningslagen skall tas in en föreskrift om alt lagen skall tillämpas, om annat inte föreskrivits i lag eller i annan författning, som utfärdats av Kungl. Maj:t.
Eftersom förfaranderegler som kan finnas upptagna i kyrkolag eller kvarstående prästerliga privilegier kommer atl gälla framför en lag om
304 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
förvaltningsförfarandet, som inte berör del materieUa innehållet i kyrkolag eller sådana privilegier, behövs enligt arbetsgruppens mening inte göras något särskilt undanlag för ärenden om tillärapning av kyrkolag eller nämnda privilegier.
I 2 § arbetsgruppens lagförslag görs en uppräkning av vissa statliga och kommunala myndigheter, hos vilka förvaltningslagen inte skall gälla. I lik-hel med vad som föreslagits av besvärssakkunniga undantas riksdagen och allmänt kyrkomöte från lagens tillämpningsområde (punkt a). Någol undantag föreslås däremot inte beträffande de organ som hör lill eller lyder under dessa beslutande församlingar. Arbetsgruppen pekar härvidlag på atl besvärstidslagen råder också inom riksdagsförvallningen (KBaU 1966: 3 s. 5). Vidare erinras om att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om förslag till lagändring angående prövning av besvär över vissa beslut inom riksdagsförvaltningen (KBaU 1966: 2 s. 12 och 39, rskr 1966: 366; jfr prop. 1970:23, BaU 39, rskr 332, SFS 279). YilerUgare nämns att 1946 års lag om rätt alt sända in handlingar med poslen visserligen uttryckligen angetts ej gälla inora riksdagsförvaltningen raen att den — i avsaknad av särskilda föreskrifter i berörda ämnen för riksdagsorganen — kommit alt tillämpas analogivis där. Enligt arbetsgruppens åsikt leder dessa omständigheter sammantagna till antagande att något konstitutionellt hinder inte kan anses möta mot att förvaltningsförfarandet hos riksdagens och allraänt kyrkomötes administrativa organ regleras genom en sådan lag sora förvaltningslagen. Arbetsgruppen påpekar vidare att besvärssakkunniga tänkte sig att den av dem föreslagna lagen om förvaltningsförfarandet skulle sältas i kraft för riksdagsförvaltningen genom en särskild reglementarisk föreskrift. Om det är sakligt motiverat att ge förvaltningslagen tillämpning på riksdagsförvaltningen, torde emellertid denna omväg vara onödig. Eftersom sådan saklig motivering måste anses föreligga, bör därför inte göras något undantag från lagens tillämpningsområde beträffande riksdagens och allmänt kyrkomötes administrativa organ.
I fråga om lagens tillämpning hos koraraunala myndigheter erinrar arbetsgruppen om atl den förhärskande meningen bland de instanser som yttrat sig över besvärssakkunnigas förslag varit atl lagen skall gäUa också hos dessa myndigheter. Arbetsgruppen anser det böra betonas att de kommunala myndigheterna är de organ, med vilka den enskUde oftast kommer i kontakt, och atl dessa i åtskilliga fall anförtrotts alt handlägga ärenden angående frågor av den allra största betydelse för honora. Gruppen påpekar vidare att dessa rayndigheter i mindre utsträckning än t. ex. länsstyrelserna har del i den förvaltningsrättsliga tradition sora borgar för en handläggning som tillgodoser enskilds rättssäkerhet i önskvärd omfattning. Behovet av vägledande förfaranderegler ger sig till följd härav kanske starkast till
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 305
känna just här. Det är därför särskilt angeläget att lagen blir tillämpUg på såväl det primär- som det sekundärkommunala planet.
Arbetsgruppen anser emellertid vissa begränsningar i fråga om lagens lillämpning nödvändiga till förmån för den kommunala självstyrelsen. Där kommunallagarna har handläggningsregler bör dessa och inte förvaltningslagens gälla. Remiss- och jävsreglerna anförs som exempel. Även ora förvaltningslagen formellt görs tillämplig på självslyrelseärendena, blir den därför reellt endast i begränsad omfattning alt tillämpa i sådana ärenden redan av nu nämnda skäl. Arbetsgruppen föreslår vidare att lagens tillämpning i komraunala självstyrelseärenden begränsas i ytterligare två avseenden. Gruppen påpekar sålunda atl enighet har rått om att en sådan lag som den av besvärssakkunniga föreslagna inte skall gälla hos beslutande kommunal församling. Omläggningen lUl en kort förfarandelag inverkar inte på detla ställningstagande. Ett uttryckligt undantag bör därför tas in i förvaltningslagen beträffande beslutande koraraunal församling (2 § b). Att med sådan församling skall förslås också kyrkokommunal församling liksom landstingsmöte behöver inte näranas särskilt. Man bör emellertid' inte stanna vid det nu angivna undantaget, framhåller arbetsgruppen vidare. Som förordats i många remissyttranden över besvärssakkunnigas förslag bör hela den sektor av kommunalförvaltningen som inte regleras annorstädes än i kommunallagarna, dvs. den oreglerade kommunalförvaltningen/, undantas från tillämpningen av de bestämmelser i förvaltningslagen som bara är avsedda att gälla i de ärenden som ar/etsgruppen kallar förvallningsrättsliga partsärenden (14—21 §§), dvs. ärenden om myndighetsutövning raot enskild. Arbetsgruppen föreslår i enlighet härmed alt sistnämnda bestämmelser inte skall gälla i ärenden angående sak som avgörs genom beslut, som överklagas genom kommunalbesvär (13 § andra punklen).
Eftersom förvaltningslagen i princip inte är avsedd att tillämpas hos förvaltningsdomstol, när sådan domstol prövar besvär över förvaltningsmyndighets beslut, bör den enligt arbetsgruppens mening inte heller gälla hos hovrätt eller högsta domstolen, när sådan domstol prövar administrativa besvär. Lagen bör inte heller göras tillämplig hos allmän domstol i s. k. rältsvårdsärenden och i andra domstolsärenden. Där bör som hittills RB och den särskilda lagen om handläggning av domstolsärenden lända lill efterrättelse. Arbetsgruppen föreslår därför att ett uttryckligt undanlag görs beträffande allmänna och särskilda domstolar (2 § c). Med domstol likställer arbetsgruppen konkursdomare, inskrivningsdomare, ägodelnings-domare, vattenrättsdomare, »domaren» (dvs, häradshövding eller borgmästare) och annat domarämbete, när det beslutar självständigt. De som domstolar och domare uppräknade dorastolarna och domarna fullgör emellertid inte bara dömande funktioner utan också förvaltande i ärenden angående domstolsväsendets administration m, m. När de fungerar i den sist-
306 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
nämnda egenskapen av förvallande myndigheter, bör förvaltningslagen enligt arbetsgruppens uppfattning lända till efterrättelse i likhet med vad som nu är fallet beträffande besvärstidslagen. För atl klargöra all del bara är när organen fullgör judiciella funktioner men inte under utövningen av administrativa funktioner som handläggningen skall vara undantagen från förvaltningslagen har som ytterligare beslämning av de dömande organen tillfogats »i judicielll mål eller ärende». Sistnämnda ullryck är enligt arbetsgmppen ett rent formellt begrepp raed uppgift att beteckna domstols-uppgiften som sådan, I betänkandet påpekas att t. ex, disciplinär bestraffning av tjänsteman hos hovrätt inte blir en judiciell sak, eftersom domstolen där fullgör inte en judiciell utan en administrativ funktion. Den omständigheten att bestraffningen består i alt hovrätten »dömer» tjänstemannen lill disciplinstraff inverkar inte på klassificeringen, som blir rent formell till sin karaktär.
Enligt arbetsgruppens mening kan någon fullt rationell gräns mellan rättegång och förvaltningsförfarande inte erhållas, om inte från tillämpningsområdet för förvaltningslagen avskils inte bara själva rättegångsmålen och ärenden, som handläggs i en ordning som är förbunden med rättegång, järate dorastolsärendena utan också ärenden i förfaranden som kan mynna ut i, uigöra följd av eller eljest anknyta till rättegång. Från förvaltningslagens tillämpningsområde bör därför undantas bl, a. utmätningsman och överexekutor (2 § d). För att klargöra att det bara är när dessa organ fuUgör de för dem typiska uppgifterna som lagen inte skall vara tillämplig anser arbetsgruppen orden »i exekutivt mål eller ärende» böra tilläggas i lagtexten. Härigenom kommer handläggningen av personalärenden, organisatoriska ärenden och andra ärenden angående exekutionsväsendets administration att falla under förvaltningslagen,
I 2 § e arbetsgruppens lagförslag görs vidare undantag för åklagarmyndighet i dess egenskap av förundersökningsmyndighet i brottmål och över huvud laget vid handläggning av ärende som avser brotts upptäckande och beivrande. Förundersökningssak och annan sak om brotts upptäckande och beivrande sammanfattas i betänkandet som mål eller ärende angående brott. Om åklagarmyndighets handläggning tas undan från lagens tillämpning, bör enligt arbetsgruppen också polismyndighets handläggning av motsvarande saker avskiljas med hänsyn till det intima samband som råder däremellan, I enlighet härmed anges att lagen inte skall gälla hos åklagar-eller polismyndighet i mål eller ärende angående brott. Härmed avskils också JK:s, RÅ:s och JO:s åklagarärenden. Tillsynsärenden berörs däremot inte direkt av undantaget. Med den definition som ges av förvallningsrättsliga partsärenden (ärenden ora rayndighetsutövning mot enskild) i 13 § arbetsgruppens lagförslag blir tillsynsärendena inte att betrakta som sådana ärenden. Bestämmelserna i 14—21 §§ blir därför inte tillämpliga. Enligt arbetsgruppens mening möter inga betänkligheter mot att 5—12 §§ gäller
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971 307
också i sådana ärenden. Del synes närmast vara till allraän fördel ora så blir fallet. JK:s, RA:s och JO:s tillsynsärenden har därför inte undantagits, I betänkandet erinras ora all del i en del remissyttranden över besvärssakkunnigas förslag även ifrågasattes undanlag belräffande vissa andra myndigheters verksamhet, t. ex, lanlmäterirayndigheternas och taxeringsmyndigheternas. Arbetsgruppen frarahåller på denna punkt alt lantmäterimyndigheternas verksarahet visserligen är tämligen nära förbunden med domstolsverksamheten men knappast i så hög grad att ett generellt undantag från förvaltningslagens tillämpning är motiverat. Än mindre skäl föreligger för undanlagande av taxeringsmyndigheternas verksamhei. Dessa och liknande områden bör enligt arbetsgruppen oaktat sin detaljerade förfarandereglering i princip lyda under förvaltningslagen. Specialregleringarna bör samordnas med lagens regler så alt dessa blir basregler även för dessa förfaranden.
Enligt arbetsgruppens mening låter det sig knappast göra alt reglera förvaltningsärendenas beredning i statsdeparlementen och förfarandet i övrigt hos Kungl, Maj:l i statsrådet samtidigt med förfarandet hos de underordnade myndigheterna utan så raånga inskränkningar och förbehåll, att regleringen blir föga raeningsfuU utom vad gäller själva anhängiggörandet av framställningar och besvär, I den mån grundlagen inte ger några anvisningar om handläggningen, bör det i stället överlåtas åt praxis att utforma regler för densamma. Det ligger i sakens natur att ledning i tillämpliga delar söks i en förvaltningslag vilken följts under ärendets handläggning i föregående instans. Mot bakgrund av vad nu anförts föreslår gruppen att — såvitt nu är av intresse — av lagens regler endast 5 § (ingivande av handling), 6 och 7 §§ (partsinsyn), 22 § (besvärs ingivande och klagotid) och 23 § (prövning av besvär som kommit in till fel instans) skall gälla hos Kungl, Maj:t i statsrådet. En bestämmelse med sädan innebörd är upptagen i 3 § arbetsgruppens lagförslag. I fråga ora lagens tillärapning hos Kungl. Maj:t i statsrådet anför arbetsgruppen ytterligare följande. 1946 års lag om insändande av handling med poslen gäller också när en handling skall ges in i ärende hos Kungl. Maj:t. Föreskrifterna i 5 § arbetsgruppens lagförslag bör överta den uppgift som 1946 års lag har. Det sora föreslås i 6 och 7 §§ lagförslaget ora partsinsyn i utredningsraaterialet är alt se som en påbyggnad på 39 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten alt utbekomma allmänna handlingar (sekrelesslagen). Eftersom den lagen gäller också i ärenden hos Kungl. Maj:t i statsrådet, bör 6 och 7 §§ gälla ocksä där. 1954 års besvärstidslag är tillämplig vid besvär hos Kungl. Maj:t. Bestämmelserna i 22 och 23 §§ förvaltningslagen bör som arvtagare till besvärstidslagen gälla ocksä vid besvär till Kungl. Maj:t i statsrådet. Enligt arbetsgruppens mening är det naturligast att hänföra frågorna om besluts överklagbarhet och ora besvärsräit (19 och 20 §§ gruppens lagförslag) till
308 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
förfarandet hos den rayndighet som meddelat beslutet. Paragraferna härom skall i enlighet härraed tillämpas också vid t. ex. besvär över länsstyrelses beslut hos Kungl. Maj:t i ärende som innefattar myndighetsutövning mot enskild (förvaltningsrättsligt partsärende). Särskilt påpekande härom i lagtexten anser arbetsgruppen inte behövligt. Arbetsgruppen erinrar även om att någon begränsning av lagens tillämpning inte är tänkt beträffande ärende hos departementschef, när han fungerar som myndighet med självständig beslutsbefogenhet, såsom i personalärenden, ärenden om utlämnande av allmän handling och ärenden om pass. Förvaltningslagen kommer till följd härav också att gälla när tjänsteman i statsdepartement avgör departementsärende med stöd av en i instruktion eller på annat sätt delegerad beslutsbefogenhet.
Remissyttrandena. Huvudregeln i 1 § arbetsgruppens lagförslag att lagen skall gälla i ärende hos statlig eller kommunal myndighei godtas i allmänhet av remissinstanserna utan närmare kommentarer.
I några yttranden framställs önskemål om att begreppet ärende skall definieras närmare i lagen. Svenska landstingsförbundet anser inte all begreppet kan avgränsas tillfredsställande efler rent språkliga grunder, eftersom dessa inte är enhetliga. Som ärende betecknas t. ex. enligt 21 § 2 mom. andra stycket landslingslagen (1954:319) alla de frågor sora förekommer vid ett landstingsmöte och enligt 9 § 2 mom. sjukvårdslagen (1962: 242) varje fråga vari sjukvårdsstyrelse har fattat beslut. Även värnpUktsverket anser att det måste klarläggas vilka olika slag av ärenden som skall handläggas enligt lagen. Verket säger sig förutsätta att av enskilda vämpliktsärenden endast ärenden angående anstånd, befrielse och besvär över inskrivningsnämnds beslut skall omfattas av lagen. Det kan enligt verkets mening knappast vara motiverat att t. ex. enskilds krigsplacering skall handläggas sora ärende. Lantmäteristyrelsen konstaterar att ärenden angående raeddelande av upplysningar, lämnande av råd eller avgivande av yttranden och förslag inte berörs av bestämmelsema i 13—21 §§ arbetsgruppens lagförslag (de särskilda bestämmelserna om myndighetsutövning mot enskild), medan de allmänna bestämmelsema i 5—12 §§ blir tillämpliga i sådana fall. Styrelsen anser det eraellertid inte vara hell klart i vad mån dessa bestäraraelser skall vara tilllämpliga i ärenden angående muntliga framstäUningar ora upplysningar eller råd. Frågan kan enligt styrelsens mening få praktisk betydelse t. ex. i fråga om jäv.
CFU diskuterar om den verksamhei som bedrivs av datakonloren vid länsslyrelsema är att anse som faktiskt handlande eller handläggning av ärenden. Enligt nämndens mening är datakontorens registreringsåigärder och framställning av produkter all betrakta som faktiskt handlande med hänsyn till att kontoren inte utreder något eller fattar några överklagbara beslul. Nämnden påpekar alt exempelvis personnumret är vämplikls-nummer och av slort praktiskt intresse i åtskilliga andra sammanhang
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 309
också för den enskilde men att det är svårt alt påvisa egentliga rättsverkningar av innehavet. Föremål för partsärende enligt folkbokförings-författningarna torde vara beslutet att anteckna personnumret men inte själva fastställelsen. Denna omfattas inte av någon av folkbokföringsförordningens (1967: 198) besvärsparagrafer. Efiersom lagen inte gäller faktiskt handlande bör enligt Sveriges lantbruksförbunds mening i förtydligande syfte anges att lagen skall lillämpas »på handläggning av och beslut i ärende hos» myndighet.
I några remissyttranden diskuteras begreppet myndighet. Patent- och registreringsverket önskar all begreppei definieras i lagen och föreslår att offenlUghetskoraraitténs förslag till definition av begreppet läggs till sora ett andra stycke i 1 §. I anslutning till det i betänkandet gjorda ullalandet att en tjänsteraän i elt statligt eller kommunalt bolag genom förordnande atl »förrätta ämbete eller tjänsteärende» kan få ställning som myndighei framhåller JO, all elt förordnande som medför ämbetsansvar inte med nödvändighet behöver medföra att den förordnade anses vara eller ingå i någon myndighet, efiersom ämbetsman enligt 20 kap. 12 § första stycket brottsbalken är ett vidsträcktare begrepp än befattningshavare hos myndighet enligt förslaget. I yttrandet påpekas vidare all i ärenden hos JO ämbetsansvar har ansetts föreligga bl. a. för befattningshavare hos försäkringskassor, för Vetenskapsakademiens styrelse och preses och för personundersökare. Enligt JO:s mening torde dock en noggrannare precisering av myndighetsbegreppei än offentlighetskommitténs svårligen kunna åstadkommas genom en legaldefinition. Svenska pastoratens riksförbund anser det vara önskvärt med en uttrycklig regel om att också kyrko-koraraunal myndighet omfattas av lagen.
Den av arbetsgruppen föreslagna beslämmelsen om förvaltningslagens förhållande lill avvikande föreskrifter i specialförfattningar berörs bara i elt mindre antal reraissytlranden. Konsistoriet vid Göteborgs universitet kritiserar alt avvikelse från lagen skall kunna ske i adrainistrativ väg. En av de bärande tankarna bakom förslaget, uppfattningen om del speciella värdel av alt i lagform reglera vissa väsentliga moment i förvaltningsförfarandet, sätts enligt konsistoriets mening härigenom åsido och lagformen får närmast ett slags dekoraliv innebörd. Konsistoriet föreslår att möjligheten till avvikande förfaranderegler begränsas i enlighet med besvärssakkunnigas förslag, dvs. att sådana regler skulle gälla bara om de beslutals med riksdagen, efler dennas hörande eller i överensstämmelse med dess beslul. Samraa ståndpunkt intar SAF. Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar sig förutsätta atl regeln ora avsteg från lagen i adrainistrativ ordning tillärapas restriktivt. Domkapitlet och stiftsnämnden i Uppsala stift understryker att antalet från lagen avvikande bestäraraelser — bestämmelser i kommunallagama däri inbegripna —• bör nedbringas i största möjliga utsträckning. Patent- och registreringsverket framhåller att raöjligheten att raeddela avvikande föreskrifter inte
310 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
bör vara begränsad till enbart det inledande skedet av förvaltningslagens tillärapning. I fråga om sådan lagstiftning som berör patenlverkets arbetsområde är del nödvändigt atl avvikande förfaranderegler får gälla även för tiden därefter. Kammarkollegiet påpekar atl inledningsorden »Om annat ej föreskriviis i lag eller i annan författning, som utfärdats av Konungen», teoretiskt sett lämnar rum för ell totalt undantagande av hela förvallningsfältel från lagens tillämpningsområde. Då detta givetvis inte är avsett, synes det kollegiet lämpligare all laglexten formuleras så, atl i en försia mening som huvudregel slås fasl alt förvaltningslagen skall till-lämpas och därefter i en andra mening sägs att avvikande bestämmelser kan förekomma.
I några remissyttranden berörs frågan hur man bör utforma en regel i förvaltningslagen om all avvikande bestäraraelser i andra författningar skall gälla framför förvaltningslagens. Patent- och registreringsverket anser atl 1 § i arbetsgruppens lagförslag inte besvarar frågan om lagen skall anses vara supplerande i förhållande till specialförfaltning eller om förfarandebestäraraelser i sådan författning skall anses innefatta cn exklusiv reglering av förfarandel på författningens oraråde. Länsstyrelsen i Stockholms län och Svenska kommunförbundet anser atl lagens karaktär av utfyllande regelsystem bör komma lill klarare uttryck i lagtexten. Kommunförbundel finner paragrafens lydelse närmast ge vid handen atl det — för att förvaltningslagen inte skall tillärapas — i specialförfattningen måste finnas en uttrycklig bestämmelse om detta.
Även om skäl kan anföras för all hänföra regleringen av förvaltningsförfarandet hos riksdagen och dess verk till de av riksdagen allena disponerade regleraentariska föreskrifternas oraråde, finner riksdagens förvaltningskontor och JO övervägande sakliga skäl tala för att lagen i princip skall avse även riksdagsförvaltningen. Enligt förvaltningskontorets mening är det dock en brist i lagförslaget att det inte ger erforderligt utrymme för sådana reglemenlariska föreskrifter från riksdagens sida för den inre och yttre riksdagsförvaltningen som beaktar de särskilda förhållandena inom riksdagen och dess verk. överväganden av den arl som föranlett undantagsbestämmelsen för ärende hos Kungl. Maj:t i statsrådet kan enligt förvaltningskontoret med skäl åberopas även belräffande förfarandet hos vissa riksdagens inre organ. Riksdagens ställningslagande i dessa frågor torde emellertid böra föregås av en intern översyn av nuvarande bestämmelser. Förvaltningskontoret anser det vara nödvändigt att riksdagen ensam kan utfärda reglemenlariska föreskrifter om förfarandet hos riksdagen. Det kan ske antingen genom en sådan omformulering av 1 § att lagen i princip görs tillämplig, ora annat ej föreskrivits i lag eller i annan författning som utfärdats av Kungl, Maj:t eller, såvitt gäller riksdagen och dess verk, av riksdagen eller efler riksdagens bemyndigande av organ som riksdagen utser (jfr 2 och 39 §§ statstjänstemannalagen 1965: 274), eller ge-
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 311
nom att riksdagen och dess verk i 2 § undantas från förvaltningslagens tillämpningsområde, varefter det får ankoraraa på riksdagen att genora reglemenlariska föreskrifter göra beslämmelserna i lagen i erforderlig utsträckning tillämpliga bos riksdagen och dess verk. Förvaltningskontoret förordar den förstnämnda lösningen. Under hänvisning lill vad nu anförts föreslår förvaltningskontoret att orden »riksdagen eller» utgår ur 2 § a arbetsgruppens lagförslag. Förvaltningskontoret kritiserar i samband härmed alt begreppei »riksdagen» i lagförslagel används såsom avseende bara den beslutande församlingen. Begreppsbestämningen avviker enligt förvaltningskontorets raening från den som förekoraraer i t. ex. nyssnäranda lagrura i statstjänsleraannalagen och är ägnad atl raedföra rällsoviss-hel. När riksdagen undantas från en författnings eller etl kollektivavtals tillärapningsområde brukar därraed avses även saratliga riksdaigens inre organ.
De av arbetsgruppen föreslagna reglema om lagens lillämpning på den koraraunala förvaltningen godias i huvudsak av de flesta remissinstanser som uttalar sig i frågan. Hit hör bl. a. statens planverk och flertalet kommunala instanser. Svenska landstingsförbundet framhåller alt flera vägar kan beträdas när det gäller att garantera den enskildes rättssäkerhet. Förbundet erinrar om de ansträngningar som på senare lid har gjorts atl stärka medborgarinflytandet på del kommunala områdel. Sådana ålgärder kan enligt förbundets mening sägas vara ägnade att raedverka till förbättrade möjligheter till insyn och inflytande men framstår inte som tillräckliga för att säkerställa del rättsskydd som åsyftas med förvaltningslagen. I förvaltningsförfarandet inbyggda kontroller behövs som komplement. Förbundet anser alt den föreslagna lagstiftningen är påkallad för såväl förtroendemän som tjänstemän. Även ora man kan invända atl del föreslagna regelsystemet för kommunernas del i vissa hänseenden kan föra med sig oklarhet och osäkerhet, bör systematiken enligt kommunalrätts-kommitténs uppfattning ändå godtas. Fördelarna av alt nu efler decenniers lagstiftningsarbete på området få ett lagverk som innehåller centrala allmänna regler om den administrativa proceduren i bl. a. första instans torde vid en allmän bedömning få anses överväga de nackdelar som kan följa med den föreslagna lagstiftningen. Om man efter någon lids tillämpning av lagen skulle finna att den i etl eller annal hänseende inte lärapar sig för den kommunala förvaltningen, slår möjligheten öppen atl skapa en särskild reglering härför genora lag eller annan av Kungl. Maj:l utfärdad författning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser det vara uppenbart att lagen bör gälla även för koraraunala myndigheter. Kommunerna har tilldelals så viktiga uppgifter inom förvaltningen att någon skillnad mellan statlig och kommunal förvaltning i princip inte bör göras. Länsstyrelsen anser atl de farhågor som har uttalats om de kommunala myndigheternas svårigheter vid tillämpning av lagen knappasl är verklighetstrogna. Under
212 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
senare år har en väsenllig upprustning ägl rum på tjänstemannasidan inom den kommunala förvaltningen och de kommunala tjänstemännen får anses väl skickade alt tillämpa en lagstiftning och handla under ansvar med beaktande även av den rättssökande allmänhetens rätl. Länsstyrelsen framhåller vidare, atl de ytterligare kommunsammanslagningar sora är alt vänta inom de närmaste åren ytterligare kommer att förstärka komraunernas möjligheter att utveckla en god ocb från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande förvaltningsapparat. I den utveckling mot kommunala förtroendemän »i tjänstemannaställning» som alltmer är skönjbar i den komraunala förvaltningen säger sig länsslyrelsen dessutom vilja se en garanti för oväld och rättrådighet. Länsstyrelsen understryker också det angelägna i alt rättssäkerhetssynpunkterna i den komraunala förvaltningen, vilka tidigare får ansetts ha stått något i skymundan, ges sin rätta plals.
Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, som ger uttryck för en väsentligen posiliv inställning i fråga om lagens tillämpning hos de koraraunala myndigheterna, anser dock all det hade varit lagtekniskt fördelaktigare att införa de regler som skall gälla för kommunalförvaltningen i speciallagstiftningen och kommunallagen. Svenska pastoratens riksförbund förklarar sig i huvudsak inte ha något att invända mot att förvaltningslagen görs tillämplig även på de kyrkliga kommunema men påpekar all lagen synes vara skriven raed sikte på de blivande 282 borgerliga storkommunema med sina utbyggda förvaltningar. Även om en sakta fortgående samfällighetsbildning pågår inom det kyrkliga kommunom-rådet, kommer det inom överskådlig tid att finnas många mycket små enheter, där svårigheter kommer att uppslå vid tillämpningen av lagen.
Svenska kommunförbundet konstaterar att den kritik som från kommunalt håll riktades mot besvärssakkunnigas förslag i väsentliga delar har beaktats i det nya förslaget. Förbundet säger sig dock inte vara berett atl tillstyrka att detla i befintligt skick upphöjs till lag. Förbundet hemställer att vid de fortsatta övervägandena i lagstiftningsärendet hänsyn tas till de särskilda betingelser som gäller för den kommunala självstyrelsen. Grundsatsen alt förtroendemännens politiska uppfattning, deras person-och lokalkännedom ocb deras allmänna erfarenhet får påverka bedömningar och avgöranden har enligt förbundels mening inte tillräckligt beaktats. Strävandena atl åsladkomma en för statliga och kommunala myndigheter gemensam förvaltningslag bör inte heller drivas så långt, atl handläggningen av förvaltningsärenden i kommunerna imderkastas procedurregler som kan medföra en inte önskvärd administrativ belastning med påföljd att effektivitetskravet eftersatts, I den mån behov anses föreligga av bestämmelser rörande förfarandet inom den oreglerade kommunalförvaltningen bör detta kunna tillgodoses inom ramen för komraunal-lagstiflningen. En sådan lösning framstår för förbundet som raer tilltalande
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 313
än atl en förvaltningslag i princip görs tillämplig på kommunalförvaltningen men förses raed undantagsbestämmelser, Stockholms stad framhåller att starka betänkligheter mot lagens tillämpning inom kommunalförvaltningen har framförts särskilt från de reglerade förvaltningarnas sida vid den remissbehandling av betänkandet som har företagits inom stadens förvaltning, I etl vid stadens yttrande fogat utlåtande av stadsjuristen i Stockholm, till vilket flertalet hörda förvaltningar i staden hänvisar, ifrågasätts om det kan anses nödvändigl all låta lagen principiellt gälla oreglerad kommunalförvaltning. Stadsjuristen kritiserar också den lagtekniska metod som har använls för att avskilja den oreglerade kommunförvaltningen från tillämpning av större delen av lagen. Endast den som har ingående kännedom om kommunallagarna kan från dessa sluta sig lill alt t. ex. bestämmelsema om remiss generellt inte skall tillämpas på den oreglerade förvaltningen, eftersom kommunallagarnas beredningsregler har företräde. Enligt hans mening fyller de komplicerade anvisningarna om lagens lillämpning inom komraunalförvaltningen inte ens blygsamma anspråk på klarhet och tydlighet. Han anser atl lolkningssvårighelema säkerligen skulle kunna övervinnas, om lagens inledande bestäraraelser angav att endasl vissa paragrafer skall tillämpas inom den icke specialreglerade komraunalförvaltningen. En bättre lösning är dock att flytta över dessa bestäraraelser till komraunallagarna i den mån det behövs. Lagen kommer enligt hans mening atl medföra tillämpningssvårigheter också i fråga om den reglerade förvaltningen. Även om vissa ändringar görs i specialförfatlningarna, måste vederbörande befattningshavare undersöka inte bara om specialförfattningen och kommunallagen reglerar förfarandet ulan också om förvaltningslagen i något hänseende är tillämplig, vilket medför omgång och tidsutdräkl. Ölägenheter uppstår också med hänsyn till att nämnder och styrelser inom den reglerade förvaltningen inte enbart sysslar med lagreglerade förvaltningsuppgifter utan också handhar ärenden av sararaa beskaffenhel sora förekoraraer inom den oreglerade förvaltningen, t. ex. anställning av tjänstemän. Stadsjuristen föreslår all specialförfatlningarna i de fall de saknar mot lagförslaget svarande bestämmelser kompletteras med sådana regler.
Kammarrätten ifrågasätter om inte hyresnämnd och hyresråd bör tas med i uppräkningen 2 § c. Kammarrätten erinrar om atl hyresnämnd enligt 1968 års lagstiftning fåll en annan status än tidigare. Kammarrätten pekar på den domstolsmässiga sammansättningen av nämnden, ärendenas art, förfaranderegler i vissa delar enligt RB samt den omständigheten att nämndens beslut i några fall kan omprövas av allmän domstol.
JK, RÅ och JO förklarar sig inte ha någon erinran mol alt deras åklagarärenden enligt 2 § e avskils från lagens tillämpning och att 13—21 §§
314 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
arbetsgruppens lagförslag inte skall gälla i tillsynsärenden. JK framhåller dock att gränsen mellan åklagarärenden och tillsynsärenden kan vara svår att dra i praktiken. Han fortsätter.
I tillsynsärenden är ofta fråga, om förfarande av tjänsteman är alt bedöma som tjänstefel även om åtal inte är aktuellt på grund av felets beskaffenhet och omsländighelema i övrigt. Del är väl inte klart, om arbetsgruppen menar alt tillsynsärenden av detta slag faller utanför eller innanför lagens tillämpningsområde. Hos JK förekoraraer också andra typer av ärenden där gränsdragningen kan vara svår alt göra om frågan ställes på sin spels. Ärenden rörande fråga om brott mol tryckfrihetsförordningen lärer väl vara alt bedöma sora åklagarärenden och därmed falla utanför lagen. Ärenden som föranledas av den befattning JK bar att taga med advokatväsendel lorde vara atl bedöma som rena tillsynsärenden. I den mån JK emellertid i sådant ärende finner skäl atl föra fråga om advokats förfarande under högsla domstolens prövning föreligger inöjligen ett »åklagarärende». I ärenden där JK har atl som kronans högste ombudsman pröva fråga om överklagande av dom eller beslut i civil process torde lagen bli tillämplig, dock med undantag av bestämmelserna i 14—21 §§ på gmnd av sladgandel i 13 § andra punkten.
RÅ säger sig dela den i betänkandet uttalade uppfattningen all det skulle vara till allmän fördel om 5—12 §§ arbetsgruppens lagförslag kommer att gälla även tillsynsärenden, men påpekar atl del i realiteten endast är 5 och 10—12 §§ som kan bli tillämpliga, eftersom 6—9 §§ innehåller regler angående part och något partsförhållande inte föreligger i dessa ärenden. JO konstaterar att den föreslagna lagen i dess helhet, såvitt riksdagens ombudsmän berörs därav, blir tillämplig endast på administrativa ärenden som rör enskild, exempelvis antagande och entledigande av personal. JO säger sig inte ha något alt erinra häremot. Del skulle enligt hans mening vara högsl olyckligt, om ombudsmännens tUlsynsverksam-het bands genom en närmare procedurreglering. Det nu föreliggande förslaget får för ombudsmännens del knappasl någon annan konsekvens än atl 23 § andra slyckel i instruktionen (1967:928) för riksdagens ombudsmän kommer att kunna ulgå som överflödigt, eftersom. 22 och 24 §§ i förslagel ger motsvarande regler.
Enligt rikspolisstyrelsens mening bör lagtexten under 2 § e omarbetas så, alt därav klart framgår att disciplinärenden faller inom lagens tillämpningsområde. Under hänvisning till att tjänsteman vid tullverket i viss utsträckning fullgör åklagar- och polisuppgifter i raål eller ärende angående brott, vars efterlevnad tullverket har att övervaka (jfr 13—15, 18, 19 och 24 §§ lagen 1960: 418 om straff för varusmuggling), förordar generaltullstyreisen att lagen inte skall gälla i fråga om sådana mål och ärenden. Om bestämmelsen under punkt e inte kan anses tillämplig även på tullmyndighet i mål eUer ärende angående brott, föreslår styrelsen att
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 315
den ges lydelsen »åklagar-, polis- eller tullmyndighet i mål eller ärende angående brott».
SAF ifrågasätter om inte lagen undantagslöst bör göras tillämplig på regeringsärenden, i den mån de bandläggs inom slatsdepartementen (3 § arbetsgruppens lagförslag). TCO anser det vara synnerligen angelägel atl åtminstone reglema om kommunikaiionsskyldighei och beslutsmotivering görs tillämpliga även på regeringsärenden. Del är enligt TCO:s åsikt också önskvärt att etl yrkande om inhibition skall kunna tas upp och behandlas av Kungl. Maj:t i statsrådet.
Socialstyrelsen säger sig förutsätta alt anmälare i ärende bos medicinalväsendels ansvarsnämnd inte blir att anse som part eller får besvärsräit enligt förvaltningslagen. I så fall föreligger enligt styrelsens mening inte några ölägenheter med alt låta lagens bestämmelser gälla även för nämnden. I motsatt fall bör nämnden ingå bland de i 3 § uppräknade myndigheterna.
Departementschefen. I likhet med arbetsgruppen anser jag alt förvaltningslagen skall gälla handläggningen av ärenden hos förvaltningsmyndighet. Detta bör slås fasl som huvudregel i lagens inledande paragraf. Myndigheternas s. k. faktiska handlande faller däremot utanför lagens till-lämpningsområde. Var gränsen går mellan handläggning av ärenden och faktiskt handlande får avgöras från område till område. Ofta används i specialförfatlningarna uttryckligen begreppet »ärende». Även när delta begrepp inte begagnas i specialförfatlningarna, framgår ofta av sammanhanget, t. ex. av regler om besluts överklagbarhet, vad som enligt viss författning är att räkna som ärende. Någon skarp skiljelinje mellan handläggning av ärenden och s. k. faktiska handlingar lorde dock inte kunna dras upp. Skillnaden mellan de olika typerna av verksamhet belyses bäst genom några exempel. Hållandel av en lektion i en skola eller utförandet av en operation på ett sjukbus kan enligt normalt språkbruk inte betecknas som handläggning av ett ärende. Uppkommer däremot fråga om disciplinär bestraffning av en skolelev eller om en patients debitering för sjukhusvård föreligger ett ärende som skall behandlas av förvaltningsmyndigheten. Ytterligare exempel på faktiska handlingar som företas av företrädare för det allmänna utgör polismans trafikdirigering på en gata och konduktörs kontroll av en resenärs färdbiljett på ett tåg.
Redan av den nu anförda exemplen lorde framgå att det knappast är möjligt att genom en uttrycklig definition av begreppet ärende åstadkomma en meningsfylld distinktion mellan de berörda två huvudtyperna av förvaltningsverksamhet. I åtskilliga fall är det för övrigt av ringa betydelse all konstalera huruvida viss verksamhet skall klassificeras som handläggning av ärende eller inte. Förvaltningslagens allmänna bestäraraelser (4—13 §§) har getts en sådan uiformning atl frågan för dessa bestämmelsers del en-
316 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
dast i undantagsfall synes kunna vålla några egentliga problem. Vad gäller lagens särskilda bestämmelser (14—20 §§) vill jag erinra om att tillämpningen av dessa är beroende av om de i 3 § uppställda förutsättningama föreligger. Det skall alltså i princip vara fråga ora myndighetsutövning raot enskild. Med hänsyn till vad nu anförts har jag liksom arbetsgruppen koramit till slutsatsen att någon närmare bestämning av begreppet ärende inte bör tas in i förvaltningslagen.
Med anledning av vissa påpekanden i remissyttrandena beträffande ärendebegreppets innebörd vill jag ytterligare framhålla följande. I fråga om ärenden angående enskilds värnpliktstjänstgöring kommer bl. a. handläggningen av frågor som avses i 12 § värnpliktslagen (1941:967) och 20—24 §§ kungörelsen (1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring ra.m., såsom frågor om befrielse från värnpliktstjänstgöring eller anstånd med fullgörande av sådan tjänstgöring, utan vidare att falla in under förvaltningslagens bestämmelser. Nämnda författningar lämnar emellertid också andra exerapel på ärenden hos offentliga förvaltningsmyndigheter. I vad mån förvaltningslagen skall gälla för sådana ärenden torde få prövas vid den genomgång av specialförfatlningarna som är avsedd att företas i samband med lagens ikraftträdande. Med anledning av vad en remissinstans anfört i fråga ora folkbokföringsmyndighets befattning med fastställelse av personnumraer vill jag påpeka, atl åtgärder av sådant slag regelraässigt faller utanför ärendekategorien men alt det inte kan hållas för uteslutet, atl en sådan åtgärd ibland kan vara atl anse som ärende, t. ex. om en utländsk medborgare vänder sig lill folkbokföringsmyndighet med en begäran om alt personnummer skall fastställas för honom (jfr 4 § andra slyckel folkbokföringskungörelsen). Den omständigheten att elt ärende handläggs helt muntligt medför i ocb för sig inte att lagen inte skall tillämpas. Lagen är emellertid så uppbyggd att åtskilliga av dess bestämmelser kommer alt sakna aktualitet i sådana fall.
Lagen vänder sig som tidigare har nämnts i första hand till de egentliga förvaltningsmyndigheterna. För att uttrycka detta använder arbetsgruppen den tekniken, att lagen först förklaras gälla alla statliga eller kommunala myndigheter och att från dess tillämpning sedan undantas rättskipningen i domstolar av olika slag, däribland förvaltningsdomstolarna. Atl arbetsgruppen har valt denna metod beror delvis på atl vissa bestämmelser i lagen enligt gruppens förslag skall vara direkt tillämpliga på förvaltningsdomstol. I del nu föreliggande lagförslaget har en annan lösning valts. Eftersom rättskipningen i förvaltningsdomstol avses bli reglerad i en särskild lag, saknas anledning att ens formellt låta förvaltningslagen omfatta den dömande verksamheten i sådan domslol. Molsvarande gäller i fråga om rättskipningen i annan domstol. Huvudregeln om förvaltningslagens tillämpningsområde bör därför ha till syfte atl klargöra, att lagen i princip
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 317
riktar sig bara lill förvaltningsmyndigheter. Detta sker enklast om begreppet förvaltningsmyndighet används i själva lagtexten.
Med förvaltningsmyndighet åsyflas i lagen främsl organ som ingår som självständiga enheter i den statliga eller kommunala förvaltningsorganisationen. Lagen får sålunda sin huvudsakliga tillämpning bos centrala förvallningsmyndigheler, länsstyrelser och övriga regionala myndigheter saml lokala myndigheter. Med hänsyn härtill skulle i och för sig kunna uttryckligen anges i lagen all den gäller hos statlig eller koraraunal förvaltningsmyndighet. I vissa fall kan det emellertid vara tveksamt, om en myndighet skall räknas sora etl slatiigt eller kommunalt organ eller eventuellt hänföras till en tredje kategori med såväl statliga som kommunala inslag. Jag tänker här på sådana myndigheter som allraänna försäkringskassor, skogsvårdsslyrelser och taxeringsnämnder. Eftersom lagen principiellt sett bör gälla oavsett till vilken kategori myndigheten hänförs, har jag stannat för att inte använda uttrycket statlig eller koraraunal förvaltningsmyndighet i lagen. För atl träffa alla typer av myndigheter som företräder det allmänna i någon förvallningsangelägenhet begagnas i stället endast uttrycket förvaltningsmyndighet.
Vid remissbehandlingen av arbetsgruppens belänkande har av en remissinstans uttalats önskemål om att myndighetsbegreppet definieras i förvaltningslagen i enlighet raed det förslag till sådan begreppsbestämning som har framförts av offentlighetskommittén i dess betänkande Offentlighet och sekreiess (SOU 1966:60 s. 12 och 130). Något påtagligt behov av en sådan definition synes dock inte föreligga för förvaltningslagens del. Som påpekas av arbetsgruppen är det viktigast att hålla gränsen klar mot statliga och komraunala bolag, stiftelser och andra liknande rättssubjekt sora handhar offentlig förvaltning. Även i övrigt kan jag i allt väsentligt ansluta mig till arbetsgruppens uppfattning om myndighetsbegreppet. Liksom arbetsgruppen vill jag sålunda erinra om att tjänsteman hos annat offentligt organ än myndighei ibland på grund av uttrycklig författningsföreskrift kan ha fått sådana befogenheter, att ban organisatoriskt och funktionellt blir alt anse sora offentlig förvaltningsmyndighet. Exempel härpå erbjuder besiktningsman hos Aktiebolaget Svensk bilprovning i fråga om bolagets obligatoriska kontrollverksamhet.
Mot bakgrund av vad nu har anförts har huvudregeln om förvaltningslagens tillämpningsområde utformats så, att lagen gäller handläggning av ärende hos förvaltningsmyndighet (I § försia siycket första punklen). Det Ugger i sakens natur att en regel med så vidsträckt giltighet måsle förses med undanlag beträffande vissa förvaltningsmyndigheter. I likhet med arbetsgruppen anser jag alt undantagen bör föras samman i en särskild paragraf (2 §). Innan jag går in på denna skall jag dock behandla ell par andra frågor angående lagens räckvidd.
Sora påpekats av arbetsgruppen fungerar såväl allmän och särskild dom-
318 Kungl Maj:ts proposition nr 30 är 1971
stol som förvaltningsdomstol ibland som förvaltningsmyndighet. Vid sidan av den dömande verksaraheten bar domstol sålunda alt i viss utsträckning handlägga ärenden av administrativ natur, främst personalärenden. I likhet med arbetsgruppen anser jag atl förvaltningslagen bör gälla också när domstol handlägger ärenden av sådant slag. Atl så skall vara fallet torde dock inte utan särskilt förtydligande kunna utläsas av huvudregeln om lagens tillämpningsområde. Denna bör därför kompletteras med en regel om atl lagen gäller även i ärende hos domstol, ora ärendet avser domstolens förvaltande verksamhet. Jag vill i sammanhanget påpeka all förvaltningslagen inte är avsedd atl vinna tillämpning i de fall allmän dorastol eller domare i rättens ställe handlägger ärende angående s. k. frivillig rättsvård, t. ex. ärende om registrering av bouppteckning eller dödande av förkommen handling eller inskrivningsärende. Av regeln i 1 § andra slyckel förvaltningslagen följer, att förfarandebestämmelser i annan författning lar över motsvarande regler i förvaltningslagen. För nu avsedda typer av ärenden hos domstol finns särskilda regler i 1946 års lag om handläggning av domstolsärenden och till denna anslutande författningar (jfr även 21 § lagen 1946: 804 om införande av nya RB).
Som har framhållits i den allmänna motiveringen är förvaltningslagen avsedd alt ge vissa grundläggande bestämmelser om förfarandet i ärende hos offentlig förvaltningsmyndighet. Vid utformningen av bestäraraelserna har eftersträvats att ge dem karaktär av basregler, vilka normalt skall kunna vinna tillämpning bos det slora flertalet förvaltningsorgan i alla instanser och på alla verksamhetsområden. Del Ugger emellertid i sakens natur att en allmän lag av förevarande slag inte kan utformas så, att den passar för alla de situationer som kan uppkomraa i ärenden hos olika förvaltningsrayndigheter. Man måste därför räkna med att vissa typer av ärenden kan behöva handläggas i en ordning sora avviker från förvaltningslagens. Sålunda kan det i vissa fall framstå som önskvärt att ställa högre krav på handläggningen än förvaltningslagen gör. I sådana typer av ärenden där rättsskyddssynpunkter spelar en dominerande roll kan del exerapelvis vara nödvändigt att undantagslöst kräva atl kommunikation äger rum. Vidare kan det i vissa fall vara naturligt att föreskriva att beslut motiveras även då det inte är fråga om myndighetsutövning. Specialregler av sådanl slag måste självfallet kunna finnas även i fortsättningen. I någol enstaka undanlagsfall kan del å andra sidan inträffa att förvaltningslagens regler går längre än vad som är lämpligl raed hänsyn till förvaltningsärendets speciella karaktär. Jag tänker här t. ex. på all moliveringskravel inte alltid bör upprätthållas fullständigt i ärenden om utskrivning från sluten psykiatrisk vård. Även avvikelser av sådana skäl måsle därför kunna ske. Härvidlag bör emellertid som en allmän princip gälla, att endast undantag som motiveras av bärande sakliga eller funktionella skäl skall före komma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 319
Oavsett vad som raoliverar visst undantag från förvaltningslagen måste raan enligt min mening räkna med att del kan föreligga behov av all även efler lagens ikraftlrädande bibehålla vissa från lagen avvikande föreskrifter inte bara i lag ulan även i annan författning. Som bar påpekats av arbetsgruppen bjuder vidare försiktigheten alt åtminstone övergångsvis göra det möjligt alt besluta om avvikelse från lagen i administrativ ordning.
Med hänsyn till vad nu har anförts anser jag atl förvaltningslagen bör innehålla en bestämmelse, som klargör att specialregel i annan författning gäller framför det som är föreskrivet i den allmänna lagen. Bestämmelsen bör lärapligen las in sora ett andra stycke i 1 §. Föreskriften avviker väsentligen på en punkt från molsvarande bestämmelse i 1 § arbetsgruppens lagförslag. Som framhållits av riksdagens förvaltningskontor i anslutning lill den av gruppen föreslagna undantagsregeln beträffande riksdagen (2 § a arbetsgruppens lagförslag) bör avvikelse från förvaltningslagen kunna beslutas av riksdagen såviti gäller dess organ. Med hänsyn till förvaltningslagens karaktär av baslag synes dock — liksom beträffande motsvarande befogenhet för Kungl. Maj:t — böra krävas att avvikande föreskrift meddelas i en av riksdagen beslutad författning. Det bör alltså inte vara möjUgt att genom beslut i annan ordning göra avsteg från förvaltningslagen.
I likhet raed arbetsgruppen anser jag det inte behövas något uttryckligt undanlag beträffande eventuella särregler i kyrkolag eller prästerskapets privilegier.
Några remissinstanser har efterlyst en precisering av förhållandet raellan förvaltningslagen och förfaranderegler i specialförfatlningarna. Det torde eraellertid inte vara raöjligt att ge några allmänna riktlinjer härvidlag. Sora har understrukits av regeringsrättens ledamöler i deras remissyttrande över besvärssakkunnigas slutbetänkande får det avgöras enligt sedvanliga tolkningsregler om förfarandebeslämmelse i en specialförfattning skall anses exklusivt reglera en fråga som också behandlas i förvaltningslagen (SOU 1968:27 s. 264, jfr SOU 1964:27 s. 705).
Vad härefter gäller frågan om undantag från förvaltningslagen belräffande vissa myndigheter vill jag först framhålla alt lagen enligt min raening inte lUl någon del bör göras lilläraplig hos Kungl. Maj:l i statsrådet. Jag utgår från atl handläggningen av ärenden hos Kungl. Maj:t i lillärapliga delar följer sarama principer sora enligt lagen skall gälla för underordnade myndigheter. Att som arbetsgruppen föreslår endast göra reglerna ora när handling skall anses ha kommit in till myndighet (7 §), besvärshandlings ingivande och besvärslid (12 §) och parisinsyn (14 och 20 §§) tillämpliga i regeringsärenden synes inte vara någon lycklig lösning. Jag vill emellertid erinra ora atl de i 12 § upptagna reglerna om besvärshandlings ingivande och om besvärstid på grund av lagens konstruktion kommer all gälla också vid klagan till Kungl. Maj:l över underordnad myndighels beslul (jfr vad
320 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
som anförs under 12 §). 1 enlighet med vad som nu har anförts har i 2 § 1 lagits in ett undanlag belräffande ärende bos Kungl. Maj:t i slatsrådet.
Det nu föreslagna undanlaget i 2 § 1 gäller som framgår av det nyss sagda endasl belräffande regeringsärenden, dvs, ärenden som föredras inför Kungl, Maj:l i statsrådet och avgörs där (7 § regeringsformen). Något undanlag har sålunda inte gjorts beträffande ärende hos departementschef, när han på grund av särskilt bemyndigande fungerar sora förvaltningsrayndighet med självständig beslutanderätt, t, ex. i personalärenden (se 20, 22 och 24—27 §§ departemenlsinstmktionen 1965: 856) och passärenden (se 10 § sisla stycket utrikesförvaltningens passkungörelse 1940: 548). Förvaltningslagens bestämmelser gäller i princip också i ärenden hos departementschef ora utiämnande av allmän handling. De förfaranderegler som är upptagna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen tar dock givelvis över motsvarande bestämraelser i förvaltningslagen. Sora arbetsgruppen påpekat blir förvaltningslagen också tilllämplig när tjänsteraän i statsdeparlemenl på grund av delegation handlägger ett ärende i departementet, se t. ex. 22 § andra styckel departements-instruktionen.
Arbetsgruppen har föreslagit att uttryckliga undantag skall göras beträffande riksdagen och allmänt kyrkomöte såsom beslutande församlingar (2 § a gruppens lagförslag). Förslaget sammanhänger med den av gruppen begagnade tekniken vid angivande av lagens liUämpningsområde (»statlig eller kommunal myndighet»). Eftersom tillämpningsområdet för den nu föreslagna lagen avgränsats genom användande av begreppet förvaltningsmyndighet samt riksdagen och kyrkomötet i deras nyss angivna egenskap knappast kan hänföras till denna kategori, anser jag all de föreslagna undantagsreglerna numera kan undvaras. Förvaltningslagen blir däremot tillämplig i ärenden hos de organ som hör lill eller lyder under någon av dessa församlingar. Från konstitutionell synpunkt synes inte möta hinder häremot. Som nyss berörts kan dock riksdagen i författning besluta om avvikelse från lagen såvitt gäller riksdagsförvaltningen (1 § andra stycket).
Vad angår lagens tillämpning på den kommunala förvaltningen kan jag ansluta mig lill arbetsgruppens allmänna uttalande, alt del är särskilt angeläget att lagen blir lilläraplig på såväl del primärkoramunala som det sekundärkommunala planet. Med hänsyn härtill kan enligt min mening inte råda någon tvekan om att lagen bör göras generelll tillämplig på den specialreglerade kommunalförvaltningen. Vad gäller den oreglerade kommunalförvaltningen ligger emellertid saken annorlunda till. Arbetsgruppen föreslår i den delen alt lagens särskilda bestämmelser inte skall gälla och att de allmänna bestämmelserna visserligen skall göras formellt tillämpliga men med den vikliga reservationen all handläggnings-bestämmelser i kommunallagama skall la över reglerna i förvaltningslagen. Vid remissbehandlingen har flera kommunala instanser kritiserat denna lösning och framfört önskemål om alt den oreglerade kommunaiför-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 321
valtningen helt undantas från lagens tillärapningsområde. Därvid har bl. a. framhållits att strävandena atl åstadkomraa en för statliga och koraraunala myndigheter gemensara förvaltningslag inte bör drivas så långt, alt handläggningen av förvaltningsärenden i koramunerna underkastas procedurregler som kan medföra en inte önskvärd administrativ belastning med påföljd alt effektivitetskravet eftersatts. Det har också påpekats att det behov av förfaranderegler, som kan finnas inom den oreglerade kommunalförvaltningen, från tydlighetssynpunkt bör tillgodoses inom ramen för kommunallagsliflningen.
Enligt min mening är arbetsgruppens förslag på denna punkt mindre tillfredsslällande. Från både principiell och praktisk synpunkt framstår det onekligen som en bättre lösning att tillgodose det behov av förfaranderegler, som kan finnas inom den oreglerade kommunalförvaltningen, genom bestämmelser i komraunallagstiftningen. I nu förevarande sararaanhang synes endast böra tas upp elt par frågor om ändring i komraunallagstiftningen som direkt påkallas av alt lagbestämmelser sora f. n. gäller också den oreglerade koraraunalförvaltningen föreslås upphävda och ersatta av regler i förvaltningslagen eller av att del skulle fraraslå som inkonsekvent att i visst hänseende inte genomföra en regel i förvaltningslagen över hela förvaltnings-fältet. Jag återkoramer i det följande till vissa frågor av detta slag. Det bör tilläggas atl den ståndpunkt jag nu intagit till frågan ora förvaltningslagens tillämpning inora den oreglerade komraunalförvaltningen inte innebär någon mer väsenllig skillnad mot vad arbetsgruppen föreslagit. Olikheterna kommer främst lill synes på det viset alt reglerna om ombud och biträde (6 §), vägledning av part (8 §) samt tolk (9 §) inte blir tillämpUga i kommunala självsly-relseärenden (jfr dock vad som sägs i del följande om lagens tillämpning hos specialreglerade kommunala organ). I förhållande lill arbetsgruppens förslag föreligger också den skillnaden atl bestämmelserna om parts insyn i utredningsmaterialet (14 §), vilkas motsvarighet i gruppens lagförslag gäller även den oreglerade kommunalförvaltningen, enligt del nu framlagda lagförslaget inte kommer atl äga tillämpning hos myndighet inora den delen av den kommunala sektorn. 1 denna fråga vill jag hänvisa till vad som anförs under 14 §.
Mol bakgrund av vad nu anförts har i 2 § 2 tagits upp en undantagsföreskrift beträffande den oreglerade kommunalförvaltningen. Eftersom förvaltningslagen gäller endasl i ärende hos förvaltningsmyndighet och beslutande kommunal församling knappast torde kunna hänföras till denna kategori, anser jag det vara obehövligt att i lagen särskill undanta beslutande kommunal församling (jfr 2 § b arbetsgruppens lagförslag). Belräffande andra kommunala organ inom den oreglerade sektorn måste emellertid göras ett uttryckligt undantag. Detta har formulerats så, att lagen inte gäller ärende hos kommunal rayndighet, om ärendet avgörs genom beslul som överklagas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd. Undan-
11 — 11564
322 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
tagel raolsvaras av en bestäraraelse i 13 § arbetsgruppens lagförslag raen avser till skillnad från denna samtliga föreskrifter i förvaltningslagen. Vilka ärenden som skall hänföras till den oreglerade kommunalförvaltningen beror enligt punkt 2 främsl på om del slutliga avgörandet i ärendet överklagas genora kommunalbesvär eller ej. Skall talan mol beslutet föras genom kommunalbesvär, faller ärendet utanför förvaltningslagens område, överklagas beslutet genom ordinära besvär (förvallningsbesvär), faller ärendet däremot under förvaltningslagen. Med en sådan gränsdragning torde knappast behöva uppkomma någon Ivekan om i vilken utsträckning förvaltningslagen skall till-lämpas hos kommunala förvaltningsmyndigheter. Begreppei kommunalbesvär används i förevarande sammanhang för atl beteckna inte bara besvär som anförs i den ordning som föreskrivs i kommunallagen (1953: 753) eller landslingslagen (1954: 319) utan också besvär sora anförs enligt annan kommunallag där motsvarande ordning är föreskriven, 1. ex. lagen (1919: 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning. Det bör påpekas alt be-svärsreglema i vissa kommunallagar, bl. a. föreskriften i 76 § 2 mora. komraunallagen, på grund av sin avfattning är subsidiärt tillämpliga, om bestämmelserna om förvaltningsbesvär i en specialförfaltning inte täcker alla typer av beslut som meddelas av ett kommunalt organ. Huruvida förvaltningslagen är tillämplig i visst ärende eller ej kan alltså emellanåt vara avhängigt av om särskild besvärsbestämmelse har meddelats i specialförfattningen. Som exempel kan nämnas, att barnavårdsnämnds beslut i ärende enligt 26 § bamavårdslagen överklagas på olika säll beroende på om nämnden stannar för atl meddela en varning eller om nämnden beslular ora en mer ingripande ålgärd såsom övervakning. I del förra fallet saknas särskild besvärsbestämmelse i barnavårdslagen, varför kommunalbesvärsvä-gen formellt slår öppen. I det senare fallel är kommunalbesvär uteslutna genom en särskild överklaganderegel i 80 § barnavårdslagen. Det nu berörda förhållandet behöver emellertid i praktiken inte vålla några svårigheter. Vad gäller förvaltningslagens jävsregler (4 och 5 §§) avser jag att i det följande föreslå sådana ändringar i barnavårdslagen ocb andra specialförfattningar, all förvaltningslagens regler i delta avseende blir gällande i alla ärenden hos specialreglerad kommunal närand. Belräffande barnavårdsnämnd kommer jag vidare all föreslå elt tillägg lill 14 § barnavårdslagen av innehåU atl huvuddelen av förvaltningslagens handläggningsregler i övrigt skall gälla i samtliga ärenden hos sådan nämnd utan hinder av vad som föreskrivs i 2 § 2 förvaltningslagen. För nykterhetsnämnd saknar frågan med hänsyn till 59 § lagen om nykterhetsvård aktualitet. För annan specialreglerad närand får spörsmålet knappast någon praktisk betydelse. Skulle det undanlagsvis uppkomma tvekan huruvida förvaltningslagens bestämraelser är lillärapliga eller ej, bör myndigheten enligt min mening till-lärapa dessa bestäraraelser, till dess det kunnat konstaleras atl ärendet är sådanl som sägs i 2 § 2.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 323
Som framgår av del föregående undantas i 2 § 2 inte bara sådanl ärende hos kommunal myndighet i vilket det slutliga avgörandet överklagas genom kommunalbesvär utan också ärende där det slutiiga avgörandet överklagas genom besvär hos kommunal besvärsnämnd (se t. ex. 76 § 3 mom. komraunallagen). Besvär som anförs hos sådan nämnd torde nämligen inte kunna karakteriseras som kommunalbesvär. Del synes emellertid vara befogat alt i förevarande sammanhang göra undantag också beträffande handläggningen hos kommunal myndighei i nu åsyftade grupp av ärenden.
Undantaget i punkt 2 avser endast handläggningen hos den komraunala instansen, överklagas den koraraunala rayndighetens beslut till länsslyrelsen genom kommunalbesvär, blir i princip förvaltningslagens regler normerande för handläggningen i denna instans. Komraunallagarnas regler ora besvärs-rätt, om formerna för anförande av besvär och om inhibition gäller dock i stället för motsvarande bestämmelser i 11—13 §§ förvaltningslagen, eftersom de senare reglerna avser förvaltningsbesvär.
Jag vill ytterligare påpeka att specialförfatlningarna på bl. a. utbildningsområdet lämnar flera exempel på att beslutanderätten i vissa ärenden delegerats till olika kommunala befattningshavare, se t. ex. 5 kap. 42 § skolstadgan (1966: 114) (beslutanderätt för rektor i vissl fall). Efiersom undantaget i 2 § 2 bara syftar på fall då koraraunal myndighets beslut kan överklagas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd, blir förvaltningslagen i princip tillämplig i ärenden av nyss åsyftade slag.
Enligt 2 § 3 faller ärende som inte avser överexekutors eller utmätningsmans exekutiva verksamhet utanför förvaltningslagens tillämpningsområde. Föreskriften motsvarar med en formell ändring 2 § d arbetsgruppens lagförslag. Det bör påpekas atl uttrycket »myndighetens exekutiva verksamhet» inte bara syftar på ärenden enligt utsökningslagen ulan också exekutiva ärenden enligt andra författningar, l.ex. införsellagen (1968:621). Undantaget omfattar således också det som i 1 § utsökningskungörelsen (1969: 18) betecknas som allmänna mål, dvs. mål om uttagande av skatter, böter eller andra på indrivning beroende medel.
I 2 § 4 undantas slutligen sådana ärenden hos polis-, åklagar- eller tullmyndighet sora avser myndighetens verksamhet till förekommande eller beivrande av brott. Föreskriften motsvarar 2 § e arbetsgruppens lagförslag. I förhåUande till det förslaget innefattar den nu föreslagna regeln väsentligen den ändringen, alt även tullmyndighets ärenden av nu nämnda slag undantas från lagens lillämpning.
I fråga om andra förvaltningsmyndigheter än dem som nu har berörts bör förvaltningslagen i princip uigöra grundvalen för ärendenas handläggning. Vid samordningen av lagen med specialförfatlningarna får från område till område bedömas i vad mån avvikelse från lagen bör vara tillåten. Till denna fråga återkommer jag vid behandlingen av följdändringarna till lagen.
324 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
3 §
Paragrafen reglerar räckvidden av förvaltningslagens särskilda bestämmelser (14—20 §§). Den motsvarar 13 § arbetsgruppens lagförslag.
Arbetsgruppen. Arbetsgruppens lagförslag innebär som tidigare har nämnts alt vissa av lagens regler ges generell räckvidd, medan de raer ingripande förfarandereglerna begränsas att gälla bara i förvaltningsärenden där rayndighet som organ för det allmänna och med stöd av författning meddelar ensidiga beslut, som får bestämda rättsverkningar av posiliv eller negaliv innebörd för den enskilde (förvaltningsrättsUga partsärenden enligt arbetsgruppens terminologi). Till den förra kategorin för arbetsgruppen — såvitt nu är av intresse — reglerna ora ingivande av handling (5 §), partsinsyn (6 och 7 §§), ombud (8 §), vägledning av part (9 §), remiss (10 §), jäv (11 och 12 §§), ingivande av klagoskrift samt besvärslid (22 §) och prövning av besvär som kommil in till fel instans (23 §). Till den senare kategorin för arbetsgruppen föreskrifterna om tolk (14 §), komraunikation (15 §), beslutsmotivering (16 §), delgivning av beslut (17 §), rättelse av förbiseendefel i beslul (18 §), besluts överklagbarhet (19 §), besvärsräit (20 §) och inhibition (21 §). Bestäraraelserna i den sistnäranda huvudgmppen skall enligt 13 § första punkten arbetsgruppens lagförslag endast avse ärende sora angår någons rätt eller plikt såsora enskild och som avgörs genom beslut med rättslig verkan. Angår sådanl ärende avtalsbar sak eller sak, som utan att vara avtalsbar rör upphandling, affärsverksamhet eller egendomsförvaltning eller avgörs genom beslut som överklagas genom kommunalbesvär, skall enligt 13 § andra punkten dock beslämraelserna inte tillämpas.
I fråga om grunderna för den nu berörda differentieringen av förvaltningslagens tillämpningsområde påpekar arbetsgruppen lill en början, att det inte går att bygga en definition av begreppet förvallningsrällsligl parts-ärende på om ett ärende avgörs genom beslut eller inte. När det t. ex. i 11 § allmänna verksstadgan talas ora beslut av myndighet åsyflas också utlåtanden, yttranden, förslag, framställningar, råd, anvisningar, upplysningar och andra oförbindande besked. Det är bl. a. ärenden som avgörs genom sådana beslut som skall avskiljas. Svårigheter uppkommer vidare, om man stannar för en begränsning lill ärenden angående privata personer, eftersom det i svensk förvaltning förekoraraer åtskilliga förvaltningsärenden raed offentligrällsliga subjekt sora parter. Som exerapel näraner arbetsgruppen ärenden om myndighets plikter enligt uppbördsförfallningar-na som arbetsgivare samt kommunala och statliga organs rättigheter och skyldigheter som ägare av fast eller lös egendom. Ytterligare exempel utgör myndighets framställning hos annan rayndighet att utfå en handling och civil myndighels begäran hos militär myndighei om uppskov raed anställds militärtjänstgöring. I andra lyper av ärenden uppträder kommunala organ visserligen som sökande, klagande eller i annan partsfunktion
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 325
men samtidigt offentUgrättsligt som företrädare för de gemensamma kommunala angelägenheterna. Så är t. ex. fallet vid tvister mellan kommuner om ansvar för socialhjälpskoslnad och kommunala ansökningar om statsbidrag och i kommunalbesvärsärende hos regeringsrätten där kommunen klagar över att länsslyrelsen upphävt etl kommunalt beslut. Enligt arbetsgruppens mening är det under angivna förhållanden tydligt att del inte skulle vara ändamålsenligt att begränsa sig till ärenden som angår privat-rältsUga subjekt. A andra sidan kan lagen inte heller lämpligen utformas så, alt den passar också för alla ärenden där organ för det aUmänna för en talan. Endast om elt ärende angår någon prival — fysisk eller juridisk — person eller angår en offentiigrältslig juridisk person — stat eUer kommun — på elt enskilt sätl raen inte som myndighetsutövande organ, bör det därför gälla som förvaltningsrättsligt partsärende i lagens mening. I lagtexten bör denna tanke komma till uttryck genom atl del anges att ett ärende, för att kunna betraktas som förvaltningsrättsligt partsärende, skall angå någon såsom enskild.
En definition av begreppet förvaltningsrättsligt parisärende måste också klargöra kravet på rättslig karaktär hos ärendet, framhåller arbetsgruppen vidare. Ett förvaltningsrättsligt partsärende skulle sålunda kunna beskrivas som ett ärende vilket angår någons rätt eller plikt såsom enskild och avgörs genom beslul raed rättslig verkan. Det kan visserligen ifrågasättas om det i elt välfärds- och seicesamhälle är välbetänkt att använda orden rätt och plikt för att beteckna anspråken för och mot medborgare och andra. I betraktande av att anspråken hämtar sin kraft ur rättsliga föreskrifter synes detta dock fullt försvarligt från systeraatisk synpunkt, även om det vanligen inte blir fråga om rättigheter i klassisk mening utan om rätt till utbildning, vård, studiebidrag, bostadsbidrag eller annan förmån, förande av bil, innehav av vapen, läkarlegitimalion eller annan yrkes- eller näringsauktorisation.
Arbetsgruppen stryker under att det inie räcker atl ange alt ett ärende skall angå någons rätt eller plikt. Det måste tilläggas alt beslutet i ärendet skall utöva rättslig verkan. Annars frånskils inte ärenden angående upplysningar, yttranden, råd m. m. rörande någons rätt eller plikt. Inte heller avskils såsom önskvärt är ärenden av rent verkställande art, där verkställighetsåtgärden inte utövar någon självständig rättsverkan. Det är t. ex. inte själva omhändertagandet man skall reglera i ett beslagsärende utan den handläggning som föregår beslutet om beslag. Då en myndighet fåll en sak på remiss för yttrande, ger saken i enlighet med det sagda inte upphov till etl förvaltningsrättsligt partsärende hos reraissmyndigheten, även om det angår någons rätt eller plikt. Den omständigheten atl ett beslut kräver fastslällelse för alt bli gällande kan däremot inte anses förta beslutet karaktären av rättsligt verksamt beslut, eftersom del utgör en omistlig förutsättning för det slutiiga avgörandet. Redan det ärende som mynnar ut
326 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
i elt underslällningspliktigt beslul blir därför all betrakta som ell förvaltningsrättsligt partsärende.
Arbetsgruppen konstaterar i det följande att en åtgärd kan ge upphov till både faktiska och rättsliga verkningar. De rättsliga uppkommer på konstlad väg genom rättsordningens förmedling. Någons rättsställning påverkas positivt eUer negativt. En rätt skapas, upphör eller inskränks. En plikt åläggs, upphävs eUer jämkas. En rättsställning, t. ex. medborgarskap, medlemskap i kommun eller rösträtt, fastställs. Ett avslagsbeslut grundlägger inte någon rätt eller plikt men det påverkar sökandens rättsställning negativt genom att en rätt nekas. En återkallelse av ell tillstånd e. d. får motsvarande effekt. Atl närmare definiera vad som skall förslås med rättslig verkan låter sig enligt arbetsgruppens åsikt knappast göra. Gränsdragningen kan raed fördel överlåtas åt praxis.
I fråga om konsekvenserna av den föreslagna definitionen av förvaltningsrättsligt partsärende anför arbetsgruppen ytterligare följande. Uppenbarligen tjänar det inte något förnuftigt ändamål alt upprätthålla regler om kommunikation, skriftlig avfattning och moiivering av beslul, delgivning av beslut, besvär etc. i olvisliga ärenden angående vad besvärssakkunniga kallar förvaltningsbeslyr. Genom all reglernas tillämpningsområde i sak begränsas till förvaltningsrättsliga partsärenden, vinns emellertid att det stora flertalet förvaltningsbestyrsärenden faller bort, eftersom dessa huvudsakligen återfinns bland ärenden, som inte leder lill beslul med rättsliga verkningar. Stramas tillämpningsområdet för de processuella reglerna ytterligare ål genom att affärsärenden o. d. inte tas raed, även om de utgör förvallningsrättsliga partsärenden, försvinner ytterligare en stor raängd förvaltningsbestyrsärenden ur blickfältet. Otvivelaktigt ryms dock fortfarande inom tillämpningsreglernas begreppsramar åtskilliga triviala ärenden, t. ex. registreringsärenden enligt folkbokföringsförfattningarna och författningar angående handel och annan näringsverksamhet. Reglerna är emellertid utformade med sikte på alt lillämpas endasl där del är sakligt påkallat. Använda med urskillning bör de därför inte vålla något extraarbete, som kan te sig omotiverat. Under sådana förhållanden synes det överflödigt att generellt ta undan de triviala ärendena. Ett ytterligare, och tämligen tungt vägande, skäl att inte göra det är att det är angeläget att reglerna länder till efterrättelse också i ett sådanl ärende, om det skulle råka bli tvisligl, t. ex. om ell pastorsämbete vägrar alt registrera det förnamn som anmäls för etl nyfött barn. Inom gruppen förvallningsrättsliga parisärenden kommer formellt att falla också en del ärenden som handläggs helt muntligt, t. ex. myndighets utlämnande av allmän handling. Lagens handläggningsregler för förvallningsrällsliga parisärenden kan med den utformning de fått formellt gälla också här utan olägenhet, eftersom deras krav på den handläggande myndigheten aktualiseras endast om det är sakligt påkallat. Just beträffande specialreglerna för förvaJtningsrättsliga
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 327
partsärenden lorde detta så sällan bli fallet vid helt muntlig behandling alt det allmänt sett saknas anledning uppmärksamma de muntliga ärendena särskill i lagtexten.
Med den valda definitionen koraraer också norrabeslutsärenden alt falla inom tillämpningsområdet för de förvallningsrällsliga partsärendenas paragrafer. Arbetsgruppen anser detta vara en fördel. Med den av gruppen gjorda bestämningen av partsbegreppet kommer norraall inte någon med partssiällning alt uppträda i sådanl ärende i försia instans. Eftersom paragrafema avhandlar handläggningen i förhållande till part men i övrigt lämnar handläggningen fri, koraraer normbeslutsärenden i första instans i regel inte atl beröras av dessa bestämmelser. Det är först vid besvär över ett normbeslul som en part i lagens mening uppkomraer och som handläggningsreglerna i fråga följaktligen träder i tillämpning.
Enligt arbetsgruppens mening bar i remissyttrandena över besvärssakkunnigas slutbetänkande anförts övertygande skäl för alt frågor, som inte avgörs ensidigt av myndigheten utan genora överenskomraelscr eller avtal, samt andra ärenden, angående siatens och kommunens egendomsförvaltning, affärsverksamhet och privaträltsligl reglerade mellanhavanden i övrigt, skall handläggas fritt från del tvingande mönster som förvaltningslagen tecknar för förvaltningsrältliga partsärenden (13 § andra punkten arbetsgruppens lagförslag). Den enskildes rätt skyddas här av privaträttens bestämmelser samt de process- och exekutionsrätlsliga regelsystem som fogar sig härtill. I den raån härutöver behövs särskilda föreskrifter till förmån för allmänna eller enskilda intressen, som t. ex. är fallet i upphandlingsärenden, får dessa meddelas i specialförfattning. Till statens privaträltsligl reglerade verksamhet hör också de avtalsbara tjänslemannafrå-gorna ora tjänsleförraånerna m. ra. Personalärenden som angår sådana frågor kommer alltså inte alt lyda under lagens paragrafer angående förvallningsrättsliga partsärenden men väl personalärenden angående sak som avgörs ensidigt, t. ex. tjänstetillsättning, disciplinär bestraffning och anställnings upphörande.
Som har påpekats vid 1 och 2 §§ anser arbetsgruppen att de kommunala självstyrelseärendena hell bör undantas från lillämpningsorarådet för lagens särskilda bestämmelser. En särskild regel härom är upptagen i 13 § andra punkten. I fråga om komraunala personalärenden erinrar gruppen om att dessa i viss omfattning kan överklagas hos kommunal besvärsnämnd. Det besvärsärende sora uppkoramer vid sådant överklagande blir av kommunal karaktär och bör enligt gruppens mening förbehållas reglering i kommunallag eller av komraunerna själva. Någon specialregel av innebörd att lagen, trots del generella undantaget för koraraunalt självstyrelseärende, skall tillämpas i besvärsärende hos kommunal besvärsnämnd föreslås därför inte.
Remissyttrandena. Den av arbetsgruppen föreslagna avgränsningen av
328 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
tillämpningsområdet för de särskilda bestämmelserna för vissa partsärenden godtas av flertalet remissinstanser. Flera instanser, däribland socialstyrelsen, kammarrätten, länsstyrelserna i Västerbottens och Blekinge lån och SAF, fruktar emellertid att 13 § kommer att medföra tolkningssvårigheler och förordar alt den ges en mer lättbegriplig avfattning. Enligt kammarrättens mening går det reella innehållet i paragrafen svårligen alt förstå för de myndigheter det här är fråga om utan vägledande kommentar. Lånsstyrelsen i Blekinge lån anser att man måste förutsätta särskilda juridiska kunskaper för atl avgöra om etl ärende »angår någons rätt eller plikt såsom enskild».
JK anser bestämningen av begreppei förvaltningsrättsligt parisärende vara svårtolkad delvis därför att arbetsgruppen däri sararaanfört ting som inte är likartade. I det av gruppen anförda exemplet beträffande komraun som tvistar med annan kommun om socialhjälpskostnad bör enligt JK:s mening det förhållandel alt kommun i sådana ärenden handlar utifrån en annan rätlslig grund än då kommun bevakar sina intressen som ägare av fast egendom knappast ha relevans för frågan om tillämpligheten av förvaltningslagen. Avgörande för om reglerna i 14—21 §§ förvaltningslagen skall äga tillämpning på visst slags ärenden bör i princip vara om behov av reglema föreligger i dessa ärenden. I exemplet med myndighels fraraställning om utbekommande av handling är bilden en annan. Om den statliga myndigheten A hos den statliga myndigheten B begär att få ta del av en handling som A anser sig ha behov av för en ämbetsåtgärd, uppkomraer inte något partsärende. A är inte part i någon riralig betydelse av detta ord och för inte någon lalan mot eller hos B. Ärenden av delta slag faller alltså utanför gruppen partsärenden. Detsamma torde i princip gälla också det i betänkandet angivna exemplet rörande uppskov med militärtjänstgöring. Mot bakgmnd av det anförda hävdar JK atl begreppei förvaltningsrättsligt parisärende bör bestämmas genom två rekvisit, nämligen dels alt det skall vara fråga om ärende där någon är part, dels alt ärendet avgörs genom beslut raed rätlslig verkan. JK anser det vara tveksamt om man behöver ange att ärendet skall angå »någons rätt eller plikt såsom enskild» och erinrar ora alt förvaltningsärenden där någon är part praktiskt taget alltid gäller förraåner eller anspråk av ekonomisk eller annan natur för eller emot medborgare och andra. Det i 13 § använda uttrycket »någons rätt eller plikt såsom enskild» kritiseras också av bl. a. regeringsrättens ledamöter. EnUgl deras mening framgår del knappasl av lagmramels lydelse att härraed även förstås ett ärende, som angår en offentligrättslig juridisk person »på ett enskilt sätt». Lagtexten bör därför ändras så all innebörden klart fraragår. Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund anser det vara oklart vad som menas med »rättslig verkan». Någon tillfredsställande analys av delta dunkla begrepp har enligt fakultetens åsikt inte gjorts i betänkandet. Med hänsyn till svårigheten all finna någon formulering
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 329
som bättre uttrycker vad som åsyflas ullalar fakulteten den förhoppningen, att begreppei »rätlslig verkan» i praxis kommer all tolkas fömuftigt och inte alllför snävt.
JO påpekar alt en remiss enligt belänkandet inte ger upphov tiU något förvaltningsrättsligt partsärende hos remissmyndigheten. Enligt JO:s mening får dock saken bedömas annorlunda, om remissmyndigheten tiUer-känts vetorätt eller eljest har elt avgörande inflytande på beslutets innehåll, såsom t. ex. övervakningsnärand i ärende om utfärdande av pass för den som slår under övervakning.
JK kritiserar vad som anförs i betänkandet belräffande paragrafens tillämpning på normbeslutsärenden. Han finner det svårt att ur texten till 13 § läsa ul att denna i princip åsyftar också sådana ärenden. Han anser det vidare generellt sett otillfredsställande från logisk och systematisk synpunkt alt bestämmelser i lag görs lilllämpliga på elt oraråde där bestäraraelserna inte kan vinna praktisk lillämpning. Med den av honom förordade definitionen av ärendena faller problemet bort: 14—21 §§ blir inte tillämpliga på normbeslutsärenden i första instans, eftersom det inte finns någon part, men kan efter besvär få lillämpning i högre instans.
Också undantagsbestämmelsen beträffande ärenden om avtalsbara saker ra. m. diskuteras i åtskilliga yttranden. JK anser alt uttrycket »avtalsbar sak» möjligen kan vara svårbestämt lill sill innehåll och önskar en precisering av uttrycket i motiven till en blivande proposition. Inte heller stadsjuristen i Stockholm anser uttrycket vara otvetydigt. Han erinrar om att avtal numera anses kunna träffas inom allt större områden av den offentligrätlsliga sektorn. Även sådana förvaltningsförfaranden som reglerats i lag ersätts inte sällan med uppgörelser i form av kontrakt, t. ex. uttagande av gatumarksersätlning och bidrag lill gatubyggnadskostnad enligt byggnadslagen (1947: 385). Med hänsyn till denna praxis kan det ofta vara osäkert om en sak är avtalsbar eller inte. Gränsdragningen blir enligt stadsjuristens mening klarare, om den inskränkande bestämmelsen får det innehållet att tUl tillämpningsområdet skall böra enbart sådana saker, varom avlal inte är tillåtna. Statens avtalsverk säger sig tolka uttrycket »ärende angående avtalsbar sak» så, att det omfattar samtliga ärenden rörande lön eller annat villkor varom kollektivavtal kan träffas, även om frågan inte reglerats i avtal, t. ex. resekostnads- och traktamentsförmåner, pensionsföi-måner samt s. k. skälighetsfrågor.
Fullmäktige i riksbanken finner det mindre lämpligt alt 14—21 §§ skall gälla ärenden om krediter ur statliga utlåningsfonder. De erinrar om att riksbanken förvaltar vissa statliga utlåningsfonder för utlåning till skilda ändamål, t, ex. bosältningslån, stödlån lill jordbrukare, egnahemslån, fiskredskapslån och värnpliklslån. För utgivandet och förvaltningen av dessa lån gäller särskilda författningsbestämmelser, och låneärenden av hithörande slag kan därför inte sägas angå avtalsbart förhållande eller affärs-
llf—11564
330 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
verksamhet. Ärenden angående utlämnande, förvaltning eller indrivning av bosältningslån m. fl. lån skulle därför falla under lagförslagets bestämmelser angående partsärenden. Låneärenden av berörda slag ter sig emellertid mindre som ärenden i offentlig förvaltningsverksamhel än som kre-dilärenden och bör därför handläggas mindre enligt förvaltningsrättsliga principer än enligt allmänna bankmässiga rutiner. Alt överföra förvallningsrättsliga normer i fråga om kommunikation, beslutsmotivering etc. på låneärenden av denna typ måste vidare medföra elt merarbete, som inte slår i rimlig arbetsekonomisk proportion lill ärendenas sakliga betydelse och innehåll. Fullmäktige föreslår därför att undantaget i 13 § byggs ut att omfatta utom upphandling och affärsverksamhet även »kreditstöd». Försvarets civilförvaltning anser att begreppet »upphandling» är för snävt och föreslår atl undantagsregeln i denna del utsträcks till alt avse sak som utan atl vara avtalsbar rör »anskaffning av fast eller lös egendom eller annan verksamhet för tillgodoseende av statens eller kommuns behov av nytligheter». Civilförvaltningen hänvisar till att all verksamhet som kan betecknas som »anskaffning» bör undantas och alt begreppet »anskaffning» omfattar flera aktiviteter som i tiden ligger både före och efler beslut om upphandling (tillverkning).
Departementschefen. Som jag bar framhållit i den allraänna raotive-ringen ansluler jag mig i huvudsak lill arbetsgruppens förslag om ett i sakligt hänseende differentierat tiUämpningsoraråde för förvaltningslagens bestäraraelser. I det föreliggande lagförslaget har skillnaden i fråga om de olika förfarandereglernas räckvidd kommit till uttryck på följande sätt. Huvudregeln är enligt 1 § första stycket att lagen skall gälla alla slag av ärenden hos offentlig förvaltningsmyndighet. Från huvudregeln görs i 3 § första styckel det undantaget, att 14—20 §§ inte skall gälla i vidare mån än ärendet innefattar myndighetsutövning mol enskild. Förfarandereglerna blir i enlighet härmed uppdelade i två grupper, den ena innehållande sådana bestämmelser som skall gälla alla typer av ärenden (Allmänna bestämmelser) och den andra sådana bestämmelser som skall gälla bara i den raån fråga är om myndighetsutövning mot enskild (Särskilda bestämmelser). Sistnämnda slag av ärenden motsvarar vad arbetsgruppen kallar förvallningsrättsliga partsärenden. I del föregående har jag närraare angett vilka bestäraraelser som ingår i de två grupperna och hur molsvarande uppdelning gjorts i arbetsgruppens lagförslag.
I fråga ora orsakerna till uppspaltningen av lagens bestämmelser i två kategorier vill jag här hänvisa lill den tidigare redogörelsen för arbetsgruppens förslag och till mina uttalanden i den allmänna motiveringen. Avgränsningen av tillämpningsområdet för lagens särskilda bestämraelser bör emellertid göras med användande av en annan terminologi än vad arbetsgruppen har föreslagit. I stället för att som arbetsgruppen främst skilja raellan ärenden, som angår någons rätt eller plikt såsom enskild och som
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 331
avgörs genom beslut med rättslig verkan, och andra ärenden (13 § första punkten arbetsgruppens lagförslag) bör man enligt min mening göra tilllämpningen av lagens särskilda bestämmelser beroende av om ärende innefattar myndighetsutövning mol enskild eller ej. Detta kan lämpligen uttryckas så, all de särskilda bestäraraelserna skall gälla bara i den raån fråga är om utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande. Härigenom torde man kunna undvika en del av de tolkningsproblem som har påtalats av vissa remissinstanser i fråga om gränsdragningen i arbetsgruppens lagförslag.
Skillnaden mellan den sålunda gjorda avgränsningen och gränsdragningen i arbetsgruppens lagförslag ligger lill stor del på det terminologiska planet. Jag vill erinra ora alt arbetsgruppen som sin allraänna uppfattning i frågan uttalat alt lagens särskilda bestäraraelser inte bör gälla annat än i ärenden där förvaltningsrayndighet i egenskap av organ för det allraänna och med stöd i författning ensidigt meddelar beslul sora får bestämda rättsverkningar av positiv eller negativ innebörd för den enskilde. Del av mig valda sättet att precisera när myndighetsutövning mot enskild föreligger bygger på väsentligen sarama uppfattning. Genom denna precisering är det framför allt två moment i rayndigheternas verksarahet sora tillmäts betydelse för atl avgöra om lagens särskilda bestämraelser skall bli tilllämpliga. Ärendet skall innefatta utövning av en befogenhet atl bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande, och befogenheten skall utövas i förhållande till enskild.
Gemensamt för all myndighetsutövning är, alt det rör sig om beslut eller andra ålgärder, som ytterst är ullryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna. Det behöver dock inte vara fråga om åtgärder som medför förpliktelser för enskilda. Myndighetsutövning kan föreligga i form av gynnande beslul, t. ex. tillstånd all driva viss verksamhet, befrielse från viss i författning stadgad förpliktelse och beviljande av social förmån. Karakteristiskt är eraellertid atl den enskilde på visst sätt befinner sig i ett beroendeförhållande. Är det fråga om ett beslut, varigenom han förpliktas atl göra, tåla eller underlåta något,'måste han rätta sig efter beslutet, efiersom han annars riskerar att tvångsmedel av något slag används mol honom. Rör del sig ora ell gynnande beslut, koramer beroendeförhållandet till ullryck på det sättet all den enskilde för att komma i åtnjutande av exempelvis en rättighet är tvungen atl vända sig lill samhällsorganen och atl dessas tillämpning av de författningsbestämmelser som gäller på det aktuella området blir av avgörande betydelse för honom.
Det första ledet i preciseringen av när myndighetsutövning skall anses föreligga har utformats raot denna bakgrund. Genom orden »bestämma om» markeras alt del skall vara fråga om ärenden där saken avgörs ensidigt genom beslut av myndighet. Ärenden som avgörs genora att rayndigheten
332 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
träffar avtal eller överenskommelse om saken med enskild faller alltså utanför tillämpningsområdet för förvaltningslagens särskilda bestämmelser. I sådana ärenden skyddas nämligen den enskildes rätt av privaträtts-liga bestämmelser ocb genom möjligheten att vid tvisl med myndighei väcka talan vid domslol. Det nu sagda innebär atl ärenden som angår siatens eller kommunens upphandling, affärsverksamhet, egendomsförvallning och privaträltsligl reglerade mellanhavanden i övrigt berörs endast av förvaltningslagens allmänna bestämmelser, t. ex. reglerna om jäv i 4 och 5 §§. Delta stämmer i huvudsak överens med vad arbetsgruppen förordat i silt lagförslag (13 § andra punkten) och har även godtagits av remissinstanserna. Den omständigheten atl ett avtalsförhållande föreligger mellan det allmänna och en enskild utesluter i och för sig inte att myndighetsutövning kan förekomma i ärende som har anknytning till avtalsförhållandet. Som exempel kan nämnas att relationerna raellan staten som arbetsgivare och tjänsteman som arbetstagare enligt 3 § statstjänstemannalagen (1965: 274) i princip bestäms genom avtal men alt vissa frågor enligt samma lagrum inte kan regleras på kontraktsrätlslig väg, t. ex. förfarandet vid tillsättning av Ijänst saml disciplinär bestraffning ocb anställnings upphörande. Medan ärenden som rör fråga inom den avtalsbara sektorn, t. ex. lönefråga, regelmässigt faller utanför begreppei myndighetsutövning, gäller motsatsen beträffande ärenden om tillsättning av tjänsl o. d. I de senare fallen blir förvaltningslagens särskilda bestämmelser tillämpliga. Detsamma blir förhållandet också i ärende, som rör en i och för sig avtalsbar fråga, t. ex. bestämmande av pensionsförmån eller traktamentsersättning, men där myndigbeten likväl har atl ensidigt besluta i saken, därför att kollektivavtal ännu inte träffals mellan den offenlliga arbetsgivaren och tjänstemanna-organisationen.
Uttrycket »bestämma om förmån etc» klargör också att endast ärenden som mynnar ut i bindande beslut omfattas av begreppei myndighetsutövning. Gäller elt ärende uteslutande lämnande av råd eller upplysningar eller andra oförbindande besked, träder alltså förvaltningslagens särskilda bestämmelser inte i tillämpning. Även på denna punkt stämmer det föreliggande lagförslaget överens med arbetsgruppens lagförslag. Skillnaden mellan förslagen ligger främst däri att arbetsgruppen för att avskilja ärenden av nyssnäranda slag uppställt kravel alt ärendet skall avgöras genom beslut med rättslig verkan. Som påpekats av juridiska fakulteten vid universitetet i Lund är begreppet »rättslig verkan» inte hell klart. Med den av mig föreslagna definitionen av myndighetsutövningsbegreppet bortfaller behovet av att i lagtexten använda uttrycket »rättslig verkan» för att avskilja ärenden angående oförbindande besked. Eftersom sistnämnda uttryck inte begagnas som kriterium för alt avgöra om lagens särskilda bestämmelser skall gälla eller inte, behöver myndigheterna inte heller med tanke på förvaltningslagens tillämpning i varje ärende pröva.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 333
om deras beslut har någon rättslig verkan. Avgörande blir i stället om myndigheten genom sitt beslut »bestämmer om förmån etc». Med denna formulering åsladkommes bl. a. att de särskilda bestämmelserna i allmänhet inte blir tillämpliga när myndighet avger renussyttrande till annan rayndighet. Uttrycket »bestämma om» syftar inte bara pä sådana avgöranden då myndigheten skiljer ärendet från sig genom prövning i sak ulan även på de fall då ärendet avskrivs eller eljest inte prövas i sak. Alt del vid avskrivning ändå i regel inte blir aktuellt atl tillämpa lagens särskilda bestämmelser följer av de undantagsregler sora är intagna i beslämmelserna, se 15 § första stycket andra punkten 1, 17 § första siycket andra punkten 1 och 18 § försia stycket försia punklen.
Myndighets befogenhet att handla på det allmännas vägnar skall vidare gå ut på alt bestämma ora förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande. Under begreppet »förmån» faller såväl sociala förmåner, t. ex. förmåner från den aUmänna försäkringen, socialhjälp och allmänt barnbidrag, som förmåner av annan natur, t. ex. statUgt lokaUseringsstöd. I sammanhanget vill jag också beröra en av fullmäktige i riksbanken väckt fråga huruvida bankens handläggning av ärenden ora krediter ur statliga utlåningsfonder, t. ex. bosältningslån, skall omfattas av förvaltningslagens särskilda bestämmelser. Lån av sådan typ har enligt min raening närmast karaktär av social förmån. Ett ärende, varigenom riksbanken avgör om enskild skall beviljas elt sådant lån, faller därför in under kategorin myndighetsutövning. En annan sak är, all bankens förhåUande till låntagaren efter del all lånet beviljats i princip blir underkastat privaträtts-liga regler. Denna omständighet medför dock inte atl det ärende som mynnar ut i ett beslut om tilldelande av ett lån blir atl hänföra till det allmännas privaträttsliga mellanhavanden. Del är nämUgen här fråga om en fördelning av de förmåner lånen utgör efter grunder, som är angivna i författning, och inte ora en kommersiell långivning, där urvalet av låntagare sker genom subjektiva värderingar efter bankraässiga kriterier. Vad gäller innebörden av uttrycken »rättighet» och »skyldighet» kan jag i huvudsak hänvisa liU vad arbetsgruppen anfört beträffande raotsvarande uttryck i den av gruppen föreslagna lagtexten. Med »rättighet» syftar jag således på vad som i dagligt tal brukar hänföras under delta begrepp. Det behöver inte vara fråga om en rättighet som uttryckligen tillerkänts den enskilde i författning. I många fall kan det förhålla sig så, all rättigheten tilläggs den enskUde efter en mer eller mindre fri prövning av myndigheien, t. ex. när myndigheien beviljar någon tillstånd att bedriva viss näring. Med »discipU-när bestraffning» åsyflas t. ex. disciplinstraff enligt 19 § statstjänstemannalagen. Genom tillägget av orden »annat jämförbart förhållande» avses att klargöra, alt även ärende som inte kan sägas röra förmån, rättighet, skyldighet eller disciplinär bestraffning likväl blir att hänföra tUl myndighetsutövningens område, om det i något hänseende gäller elt offentligrätlsligt ingrepp i enskilds ställning, t. ex, ärende om intagning på nykterhetsvårds-
334 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
anstalt eller ärende om disciplinär åtgärd inom skolväsendel (se t, ex, 12 kap. 41 § skolstadgan).
För att lagens särskilda bestämraelser skall bli tillämpliga krävs vidare att myndighets bestämmanderätt utövas i förhållande tUl enskild, I lagtexten uttrycks detta så, att det skall röra sig om en befogenhet att »för enskild» bestämma om förmåner etc. Eftersom lagens främsta ändamål är att stärka den enskildes rättsskydd inom den offentliga förvaltningen, har det inte ansetts nödvändigt att göra lagens särskilda bestämmelser formellt tillämpliga, när offentlig myndighet uppträder som part i ärende hos annan myndighet. Som har påpekats av arbetsgruppen intar emellertid offentlig rayndighet ibland samma ställning som en privat fysisk eller juridisk person, t. ex. när staten eller kommun äger fastighel. I sådana fall får myndigheten anses uppträda som »enskild», Lagens särskilda bestämraelser bUr alltså lillärapliga också i ärenden som rör myndighet på angivna sätt. Jag anser det inte vara nödvändigt att belasta lagtexten med ett uttryckligt påpekande härom.
Den precisering av begreppet mjrndighetsutövning som gjorts i det föregående utgår från förutsättningen alt rayndigheten grundar sin befogenhet att bestärama för enskild på författning eller på beslut av Kungl, Maj:t eller riksdagen. Någon uttrycklig erinran härom lorde emellertid inte behöva tas in i 3 §. Det kan i sararaanhangel påpekas atl det förhållandet att myndighet tillagts bestäraraanderätt i visst avseende i en författning inte alltid är liktydigt raed att det i sådant fall är fråga om myndighetsutövning i den bemärkelse sora avses i förevarande paragraf. Som exempel kan nämnas att televerket i 7 § 3 mom. telefonreglementet (1963: 18) fått befogenhet att beträffande telefonabonnemang fastställa tilläggsavgifter för telefonväxlar m. ra. Del rör sig emellertid här ora åtgärder sora är att se som led i en affärsverksamhet och inte om myndighetsutövning i förhållande till enskild. Förvaltningslagens särskilda bestämmelser träder alltså inte i tillämpning i fall av berörda slag.
Sora jag har framhållit vid 1 § är förvaltningslagen tillämplig även i ärenden som handläggs helt muntligt. Detla gäller både lagens allmänna och dess särskilda bestämmelser. I likhet med arbetsgruppen finner jag del knappast lända till någon nackdel, om den senare gruppen av bestämmelser blir tillämpliga också i ärenden som handläggs formlöst, Reglema i 14—20 §§ har getts en sådan utformning att de utan praktiska olägenheter kan tillämpas även i ärenden hos myndigheter, där förfarandet till stor del består i direktkontakter mellan myndighet och allmänhet. Jag anser det därför inte nödvändigt raed något undantag beträffande ärenden av nu åsyftat slag.
Enligt 1 § första siycket gäller lagen bara vid handläggningen av ärenden. Vad jag har anfört i det föregående angående begreppet myndighetsutövning mot enskild har därför aktualitet endast när det föreligger ett ärende i lagens mening. Som jag har framhåUit under 1 § är det dock svårt att dra
Kungl. Maj.is proposition nr 30 dr 1971 335
en skarp gräns mellan handläggning av ärenden och s. k. faktiska handlingar från myndighets sida, I synnerhet på sjukvårdsområdet kan det råda Ivekan ora när myndighets åtgärd skall anses utgöra etl ärende och sålunda falla inom lagens tillämpningsområde. Med hänsyn härtill har jag efter samråd med chefen för socialdepartementet i andra stycket av 3 § tagit in en uttrycklig föreskrift om all lagens särskilda bestämmelser inte skall tillämpas i ärende i försia instans, när ärendet avser sjukvård och myndighetens beslul inte kan överklagas genom besvär (punkt 1), I fråga om samordningen av förvaltningslagen med specialförfatlningarna på vårdområdet återkommer jag vid redovisningen av följdändringar i olika specialförfattningar.
Begreppet myndighetsutövning mot enskild täcker även ärenden som avser meddelande av föreskrift lill allmän efterrättelse (norrabeslut). Såsom förutsatts av arbetsgruppen bör dock lagens särskilda bestämraelser inte gälla vid handläggningen av sådant ärende i försia instans. Samma synsätt bör anläggas i fråga om ärenden om normbeslul som efter underställning kommer under högre myndighets prövning, se t. ex. 103 § livs-raedelssladgan (1951:824). När del däremot är fråga om prövning av besvär i ärende om normbeslul bör de särskilda bestämmelserna gäUa. Undantaget bör enligt min mening komma lill direkl uttryck i lagen genom en särskild regel. En sådan regel har därför tagits upp i 3 § andra stycket (punkt 2).
I 13 § andra punkten arbetsgruppens lagförslag ingår även elt undantag beträffande ärenden som hör lill den oreglerade kommunalförvaltningen. Som framgår av den lidigare redogörelsen är dessa ärenden generellt undantagna från förvaltningslagens tillärapningsområde (2 § 2). Den av arbetsgruppen berörda frågan om lagens lillämpning i kommunala personalärenden avser jag alt återkomma lill vid behandlingen av vissa följdändringar i kora-munallagstiflningen.
Vad slutligen gäller frågan om vilka regler som skall gälla enbart i ärenden som innefattar myndighetsutövning mot enskild bar jag redan i anslutning lill lagens rubrik angett skillnadema mellan det föreliggande lagförslaget och arbetsgruppens lagförslag. Som framgår av vad där anförts har reglerna om tolk, besvärsrätt och inhibition i den nu föreslagna lagen placerats bland de allmänna bestämmelserna (9, 11 och 13 §§). Motsvarande regler har i arbetsgruppens lagförslag tagits upp bland de särskilda bestämmelserna (14, 20 och 21 §§). Orsakerna till denna omflyttning kommer jag att beröra i specialmotiveringen till resp. paragraf. Härutöver föreligger den skillnaden atl det nu framlagda lagförslagel inte innehåller någon direkt motsvarighet lill reglerna om besluts överklagbarhet i 19 § arbetsgruppens lagförslag (jfr dock 5 § fjärde styckel och 6 § Iredje stycket i det nu framlagda lagförslaget). Denna fråga koraraer jag som tidigare påpekats att beröra vid behandlingen av 11 §.
336 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Allmänna bestämmelser
4 och 5 §§
I paragraferna anges när någon skall anses jävig atl handlägga ett ärende, vilken verkan jäv har och hur jävsfråga prövas. Bestämmelserna motsvarar 11 och 12 §§ arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. För slalsförvallningen finns f. n. inte några allmänna regler om jäv. För vissa förvallningsmyndigheler har emellertid meddelals jävsregler i specialförfatlningarna. Dessa regler är i stort sett av två slag. I en del fall har reglerna om domarjäv i 4 kap. 13 § RB (reglerna gäller i huvudsak parts-, intresse-, släktskaps-, ställförelrädar-, tvåinstans- och ombudsjäv samt en generalklausul för andra fall av bristande opartiskhet) gjorts hell eller delvis tillämpliga på vissa förvallningsmyndigheler. Exempel härpå erbjuder 37 § länsstyrelseinstruktionen (1958:333). Enligt denna paragraf skall föreskrifterna om domarjäv gälla också den som deltar i handläggningen av ärende inom länsstyrelse, om inte ärendet är bara av expeditionen arl. I mål och ärenden av allmän beskaffenhet skall jäv dock inte anses föreligga, därför att den som deltar i handläggningen har del i saken såsom samhällsmedlem. Andra exempel på hänvisning till RB:s reglering av jävsfrågan finns beträffande ledamot i hyresnämnd i 14 § andra stycket lagen (1968: 349) om hyresnämnd, beträffande ledamot och ersättare i övervaknings-nämnd, kriminalvårdsnämnden, ungdorasfängelsenäranden och internerings-nämnden i 37 kap. 5 § brottsbalken, beträffande ledamot i marknadsrådet i 8 § lagen (1970: 417) om marknadsråd ra. m., beträffande ledamot i domkapitel och stiftssekreterare i 18 § lagen (1936: 567) om domkapitel samt beträffande den som deltar i handläggning av ärende inom konsistorium vid universitet i 13 § universitetsstadgan (1964: 461).
För vissa andra förvaltningsmyndigheter inom den statliga sekiorn har meddelals jävsbestämmelser som inte anknyter till RB:s jävsreglering. Sådana jävsbestämmelser finns exempelvis i fråga om ledamot i taxeringsnämnd och taxeringsassistent i 62 § 1 mom. taxeringsförordningen (beslämmelserna avser sakägar-, släktskaps-, ställförelrädar- och ombudsjäv).
På grund av hänvisningar i de författningar som gäller för den specialreglerade kommunalförvaltningen, t. ex. i 8 § barnavårdslagen ocb 14 § andra siycket skollagen (1962:319), äger jävsbestämmelsen i 16 § första stycket kommunallagen motsvarande tillämpning beträffande en rad kommunala organ inom den specialreglerade sektom. Enligt denna beslämmelse får ledamot av sådant organ inte delta i behandling av ärende, som personligen rör honom eller någon honom närstående som sägs i 4 kap. 13 § 2 RB om jäv mol domare (dvs. antingen någon med vilken han är eUer varit gift eller är trolovad eller är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svåger-lag eller är syskon eller är i den släktskap, att den ene är avkomling till den andres syskon eller atl de är syskonbarn, eller i del svågerlag, alt den ene
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
337
är eller varit gift med den andres syskon eller syskons avkomling eller med någon, från vilkens syskon den andre härslararaar, eUer någon till vilken ban på grund av adoption slår i raotsvarande förhållande). Uppräkningen av jävsgrunder i 16 § första stycket kommunallagen är uttömmande (jfr prop. 1953:210 s. 150). Belräffande vissa organ inom den specialreglerade kommunalförvaltningen förekommer hänvisningar lill de jävsbestämmelser som finns i andra koraraunallagar. I t. ex. 8 § försia siycket hälsovårdsstadgan (1958: 663) hänvisas sålunda inte bara till kommunallagens jävsgrunder utan också till motsvarande regel i 17 § första styckel kommunallagen för Slockholm.
Vad som skaU anses gälla beträffande sådana förvallningsmyndigheler, för vilka uttryckliga författningsbestämmelser ora jäv inte bar meddelats, torde inte vara hell klart (jfr KILU 1954: 5 s. 4 och 15). I viss utsträckning torde jävsreglema i 37 § länsstyrelseinstruktionen och 16 § kommunallagen tillämpas analogt. Beträffande rättspraxis i jävsfrågor lorde här få hänvisas tUl SOU 1964: 27 s. 139, SOU 1968: 27 s. 119 och RÅ 1969 ref. 7.
Verkan av att jäv föreligger är i princip — liksora enligt 4 kap. 15 § RB belräffande rättegång — att den jävige blir obehörig att vidta några åtgärder i ärendet. Inom förvaltningsförfarandet tillåls emellertid i slor utsträckning atl avsteg görs från denna princip med hänsyn till sakens beskaffenhel och åtgärdens natur samt till kravet på snabbhet och effektivitet.
Fråga om jäv anses i förvaliningsförfarandel skola tas upp av myndigheten ex officio. Allmänna regler härom saknas dock.
Arbetsgruppen. Arbetsgruppen föreslår alt i förvaltningslagen skall tas in allmänna regler om såväl de omständigheter som skall anses grunda jäv som verkan av jäv och prövning av jävsfråga. Jävsgrunderna anges i 11 § arbetsgruppens lagförslag ocb omfattar sakägar-, inlresse-, släktskaps- och ställföreträdarjäv (punkt 1), tvåinstansjäv (punkt 2), ombuds jäv (punkt 3) och en generalklausul för andra fall av bristande opartiskhet (punkt 4). I 12 § upptas regler om verkan av jäv och om prövning av jävsfråga. Arbetsgruppen anger väsentligen följande raotiv fcr en aUraän jävsreglering inom den offentliga förvaltningen.
För dem som berörs av beslut inom förvaltningen är det av betydelse att de avgöranden som träffas är malerielll rik! iga. Även del allraänna har inlresse av alt förvallningsrayndighelema är fulll objektiva i sin verksamhei. Allmänhetens förtroende för förvaltningen iir också i myckel beroende av att det inte finns några grunder för missta mkar ora bristande objektivitet hos myndigheterna. En av förutsättningama för materiellt riktiga beslut och för allmänhetens förtroende för förvaltningens objektivitet är att myndigheternas befattningshavare vid avgörandena intar en fulll opartisk ställning. Brottsbalkens kriminalisering av besticltning och tagande av muta eller otillbörlig belöning utgör en av rältsordninge ns garantier för opartisk handläggning. En annan sådan garanti är de förbud sora finns för tjänstemän att
338 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
åta sig uppdrag eller ulöva verksamhet som kan rubba förtroendet för deras oväld i tjänsten. Straffbestämraelser samt föreskrifter som innefattar mer eller mindre långtgående förbud mot bisysslor är emellertid inte tillräckliga för att skapa fullständiga garantier för en opartisk handläggning av förekommande ärenden. Dämtöver krävs regler om vad som i det särskilda fallet skall iakttas när en myndighetsperson har så nära anknytning till den sak, som han har att handlägga, eller till den saken rör att han kan befaras vara ur stånd att opartiskt bedöma saken, dvs. regler om jäv.
Frånvaron på flera förvaltningsområden av bestämmelser om jäv har där raedfört osäkerhet om vilka regler som bör följas när jävsfrågor uppkommer, påpekar arbetsgruppen vidare. Samtidigt kan det konstateras atl de jävsföreskrifter som finns har tillkommit vid skUda tidpunkter och i skilda sammanhang samt att de företer fler variationer än vad som är sakligt motiverat. Även med tanke härpå framstår det som angeläget atl föreskrifter om jäv tas med i en lag med grundläggande bestämmelser om förvaltningsförfarandet,
I fråga om den specialreglerade kommunalförvaltningen finns enligt arbetsgruppens mening särskilda skäl all se över befintliga jävsregler. För ledamöter av nämnder och andra organ inom denna sektor gäller f. n. inte några andra jävsgrunder än de som föreskrivs i kommunallagen för kommunfullmäktig och ledamot av kommunstyrelse eller annan nämnd som utses enligt kommunallag. När kommunallagen kom till anfördes som skäl för den lagens jävsbestämmelser, alt det för kommuns fullmäktige och styrelse samt annan nämnd som utsågs enligt kommunallagen inte syntes kunna komma i fråga att efterbilda de regler som gällde för domstolar, ämbetsverk och andra med myndighetsfunktioner utrustade organ. Den ställning kommunemas fullmäktige och ifrågavarande nämnder intog gentemot den enskilde var en helt annan än den som tillkom domstolar och myndigheter. Fullmäktige och nämnder var kommunmedlemmarnas organ för utövande av deras självstyrelse och de angelägenheter varmed organen tog befattning var kommunmedlemmarnas egna (prop. 1953:210 s. 150). Dessa synpunkter är enligt arbetsgruppens mening inte tillämpliga när det gäller sådana ärenden rörande enskilda som handläggs av de i skilda lagar föreskrivna nämnderna för specialreglerad kommunal förvaltning. Dessa nämnder utövar i stor utsträckning myndighetsfunktioner av olika slag. Deras beslut i särskilda fall kan ingripa djupt i den enskildes liv och ekonomi. Arbetsgruppen anser att det inte finns någon befogad anledning att för dessa nämnders handläggning av ärenden som rör enskilds rätt ställa upp mindre stränga krav på opartiskhet än när det gäller förvaltningen i allmänhet. Arbetsgruppen förordar därför att belräffande ärenden hos de specialreglerade nämnderna samma jäv skall gälla som för den offentiiga förvaltningen i allmänhet. Lagtekniskt åstadkommes detta enklast genom att hänvisningarna i specialförfatlningarna till kommunallagamas jävsregler stryks.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 339
Arbetsgruppen påpekar vidare att det beträffande kommunaltjänstemännen saknas allmänna jävsregler. Enligt gruppens mening är det angeläget att få lill stånd tydliga jävsregler för dessa befattningshavare. Inte minst av praktiska skäl bör samma regler gälla vare sig det ärende tjänstemannen handlägger är etl självstyrelseärende eller etl specialreglerat ärende. Någon tvekan behöver heller inte råda om att det i så fall är förvaltningslagens och inte kommunallagens bestämmelser som skall väljas. Med den konstruktion som arbetsgruppen valt för lagens tillämpningsområde inträder den önskade effekten utan vidare, eftersom lagen i princip gäller i alla kommunala ärenden och någon avvikande jävsordning inte finns föreskriven för tjänstemännen i kommunallagama. Del kan enligt arbetsgruppen inte göra någon skiUnad, om en tjänsteman har att besluta på en nämnds vägnar. De för nämnden gällande jävsreglema kan knappast med den formulering som i allmänhet valts anses tillämpliga.
Tillämpningsområdet för jävsbeslämmelsema bör enligt arbetsgruppens åsikt inte begränsas till ärenden om myndighetsutövning mot enskild (förvaltningsrättsliga parisärenden enligt gruppens terminologi). Visserligen gör sig intresset av garantier för opartisk bedömning gällande med särskild styrka i sådana ärenden. För förtroendet för myndighelema i stort är det dock angeläget med enhetliga och klara jävsregler också i andra ärenden, främst sådana som rör enskild. Arbetsgruppen anser därför atl föreskriftema ora jäv bör ingå bland förvaltningslagens allmänna bestämmelser.
Vad gäller den närmare utformningen av jävsbestämmelserna framhåller arbetsgruppen inledningsvis att den personkrets, för vilken bestämmelser bör gälla, lämpUgen bör vara så vid att den innesluter alla dem som lar befattning med ett förvaltningsärende på sådant sätt all de kan tänkas inverka på ärendets utgång vare sig denna utgörs av ett bindande avgörande eller blott ell remissyttrande e. d. Flertalet jävsbestämmelser bör därför bli tilllämpliga inte bara på den som ensam eller tillsammans med andra fattar det avgörande beslutet i ett ärende utan även på den som har ställningen av föredragande eller i annan egenskap deltar i ärendets slulliga handläggning samt på den sora hos beslutsmyndigheten har all medverka i utredningen eller atl framföra synpunkler eller upprätta förslag till beslut i ärendet. Däreraot bör föreskriftema ora jäv inte gälla personer som endast vidtar åtgärder av rent expeditionen natur, såsom diarieföring, utskrift av besluts-expeditioner, kollationering eller expediering. För att beteckna den personkrets som skall omfattas av jävsreglema använder arbetsgruppen därför uttrycket »den sora har att handlägga ärende». Härmed avser arbetsgruppen samma personkrets som när det i 11 § försia stycket 2 talas om den som har »tagit befattning med saken».
Jävsgrunderna bör enligt arbetsgruppens raening utformas med RB:s regler om domarjäv sora förebild. Härför talar bl. a. det förhållandet att dessa regler har garamal hävd och redan delvis tillämpas inom förvaltningen. Det kan
340 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
dock inte komma i fråga att flytta över domarjävsreglerna i oförändrat skick till förvaltningslagen. Hänsyn måste las lill alt förvaltningen har starkt skiftande uppgifter och arbetar under mycket varierande förhållanden samt att inom förvaltningen slora krav måsle kunna ställas på effektivitet, samordning och snabbhet. Dessa för förvaltningen utmärkande förhållanden gör att bestämmelserna om jävsgrundema måste göras mindre stränga än motsvarande föreskrifter i RB och atl utrymme måste skapas för att kunna bortse från jävssitualioner i vissa fall när beslut måste fattas mycket snabbt eller frågan om opartiskhet inte spelar någon roll.
I 11 § första stycket 1 arbetsgruppens lagförslag upptas till en början en motsvarighet lill regeln om parts- och intressejäv i 4 kap. 13 § 1 RB. Arbetsgruppen erinrar om att sistnämnda regel skiljer mellan det fallet alt någon har etl rättsligt intresse i saken (»har del i saken»), dvs. kan uppträda som part eller inlervenient, och del fallet atl någon har etl faktiskt intresse i ärendet (»kan vänta synnerlig nytta eller skada av sakens utgång»), t.ex. är huvuddelägare i etl aktiebolag som uppträder sora part. Samma skillnad mellan parts- och intressejäv bör enligt arbetsgruppens mening komma till ullryck också för förvaltningsförfarandets del. Jäv bör sålunda föreligga både om saken rör den som har alt handlägga elt ärende och om sakens utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom. Med att »saken rör honom» bör förstås de fall där han är part eller där han har elt sådant av rättsordningen erkänt intresse i saken att han i någon instans kan uppträda sora part. För dessa fall är det befogat att anse att vederbörande har ett intresse av rätlslig natur i saken. Den orasländighelen atl en sak rör någon såsom samhällsmedlem eller såsom medlem av en grupp inom samhället bör enligt arbetsgruppens mening inte i och för sig grundlägga jäv. I linje härmed ligger all en person, sora sitter i ell organ i egenskap av särskilt utsedd representant för visst intresse, inte enbart på grund av sin ställning sora intresserepresentant bör anses jävig alt ta befattning med ärenden som rör ifrågavarande intresse. Arbetsgruppen anser detta framgå av den föreslagna lagtexten och föreslår därför inte någon särskild bestämmelse härom.
Arbetsgruppen anser vidare att i 11 § försia siycket 1 bör ingå en regel om släktskaps- och svågerlags jäv molsvarande föreskrifterna i 4 kap. 13 § 2 och 3 RB. Arbetsgruppen påpekar alt förvaltningsmyndigheterna i mycket stor utsträckning tillämpar domarjävsreglerna i denna del och alt något behov av en allmän begränsning härvidlag inte har framträtt inom förvaltningen. Med hänsyn härtill och då det för allmänhelens förtroende tiU förvaltningsmyndigheterna kan vara av värde alt släktskaps- och svågerlags-jäven är lika orafattande inom förvaltningen som inom rättskipningen, föreslår arbetsgruppen atl i förvaltningslagen stadgas att den som har att handlägga ärende är jävig, om saken rör eller dess utgång kan väntas medföra
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 341
synneriig nytta eller skada för någon honom närstående sora avses i 4 kap. 13 § 2 RB.
I 11 § första stycket 1 arbetsgruppens lagförslag ingår också en regel ora ställföreträdarjäv. Enligt denna regel skall den som har att handlägga förvaltningsärende vara jävig, om han eller någon honom närslående, som avses i 4 kap. 13 § 2 RB, är ställföreträdare för någon sora saken rör eller som kan vänta synnerUg nytta eller skada av sakens utgång. Bestämmelsen motsvarar 4 kap. 13 § 4 och 5 RB. En viktig skillnad föreligger dock mellan den av arbetsgruppen föreslagna regeln och nyssnämnda föreskrifter i RB. Enligt RB är domare jävig om han eller någon närslående som nyss sagls är ledamot av styrelsen för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning som är part eller eljesl bar del i saken eller sora kan vänta synnerUg nytta eller skada av dess utgång. Enligt arbetsgruppens mening skulle del för förvaltningens vidkommande föra alltför långt att ställa upp en så omfattande jävsgrund. Inom förvaltningen förekommer nämligen i inte helt obetydlig utsträckning alt förvaltningsmyndigheter är representerade i bolags, stiftelsers och föreningars styrelser för all myndigheterna därigenora skall få insyn i dessas verksamhet och få bättre förutsättningar att handlägga och bedöma ärenden som rör ifrågavarande bolag, stiftelser och föreningar. Del förekoraraer också att myndighetspersoner förordnas till styrelseledamöter med särskild uppgift atl ta lill vara vissa allmänna intressen. De fördelar som kan vinnas genora sådana anordningar skulle kunna gå förlorade helt eller delvis, om en myndighetsperson inom förvaltningen generellt skulle på grund av jäv anses förhindrad all ta befattning med elt ärende hos myndigheten bara på den grund all han är styrelseledamot i bolag, stiftelse eller förening som saken rör. Skäl finns inte heller atl allmänt stadga jäv på den grund att en närstående till den handläggande är styrelseledamot. Arbetsgruppen förordar därför, att ingen allmän bestämmelse skall införas om atl medlemskap i etl samfunds eller en inrättnings styrelse medför jäv när det gäller handläggningen av ärenden som rör samfundet eller inrättningen. Enligt arbetsgruppens mening behövs inte heller någon regel om all jäv skall föreligga om saken angår bolag, samfund eller inrättning, i vars verksamhet den handläggande eller någon honom närslående har väsentligt intresse. De av arbetsgruppen föreslagna bestäraraelserna ora att jäv föreligger för den händelse sakens utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för den som har att handlägga förvaltningsärende eller någon honora närstående bedöras vara tillräckliga. Huruvida enligt dessa bestäraraelser jäv föreligger när saken angår sarafund eller inrättning, i vars verksarahet han eller närslående har intresse, blir beroende av hur omfattande hans engagemang i den juridiska personen är och av sakens betydelse för den juridiska personen.
Beträffande den i 11 § första styckel 2 upptagna regeln om tvåinstansjäv diskuterar arbetsgruppen först om den — såsom är fallet med motsvarande
342 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 dr 1971
regel i 4 kap. 13 § 7 RB — bör gälla samtliga fall då den som har att handlägga ett förvaltningsärende har tagit befattning med saken hos annan myndighet. Arbetsgruppen anser dock atl en sådan jävsregel skulle föra för långt och molverka en behövlig samordning av myndighetemas verksarahet. Allmänt sett finns knappast anledning atl den som hos beslutsmyndigheten har att föredra ett förvaltningsärende skall vara jävig, därför att han medverkat vid en annan mjmdighets avgivande av yttrande i saken. Det är inte någon större saklig skillnad mellan föredragandens ställning hos beslutsrayndigheten, om han tagit befattning med en annan myndighels ulredning och yttrande i ärendet eller om del är hos den egna myndigheten som han gjort motsvarande utredning och förslag. Det finns enligt arbetsgruppens raening inte heller anledning all genom en jävsregel hindra att samma person medverkar i flera mjmdigheters remissyttranden angående en sak. Att en person på sådanl sätt deltar i flera myndigheters handläggning av samma sak äventyrar inte i avgörande mån opartiskheten. Arbetsgruppen kommer därför till slutsatsen alt tvåinstansjävet i förvaltningslagen bör omfatta endast fall av fullt genomförd instanssubordination, dvs. fall då en sak avgjorts av en instans och därefter blir föremål för omprövning i överordnad instans av besvärs-, underställnings- eller tillsynsmyndighet.
För atl nå del sålunda uppställda målet anser arbetsgruppen det vara varken nödvändigl eller lämpligt atl från varje form av handläggning hos den högre instansen utesluta envar som tagit befallning med sakens avgörande i lägre instans. Skedde det, skuUe bl. a. de s. k. länsslyrelseexpertema — nykterhetsvårdskonsulenl, länsläkare, länsarkitekt m. fl. — bU hindrade att avge yttranden hos länsstyrelse i ärenden angående saker, med vilka de tagit befattning på det kommunala planet. Detta skulle vara en olämplig och opraktisk ordning, eftersom kommunema i många fall inte har några andra experter alt vända sig till. Från rätlssäkerbetssynpurdtt kan inga allvarliga invändningar göras mot att den som har lagil befallning med ett ärendes avgörande hos lägre instans har möjlighet att i annan egenskap än föredragande eller beslutande fraraföra synpunkter också hos den högre instansen. För att en förutsättningslös och objektiv slullig handläggning skall kunna erhållas bör det enligt arbetsgruppens mening vara tillräckligt alt tvåinstansjävet — utöver begränsningen till fall av verklig instanssubordination ■— inskränks alt gälla den som har ställning såsom beslutande eller föredragande hos den högre instansen. En kommunalman bör sålunda av jäv anses förhindrad delta som ledamot i lånsskolnämnd eller länsbostadsnämnd vid handläggning av sak som han varit med om att pröva hos sin kommun. I enlighet med det anförda föreslår arbetsgruppen att i förvaltningslagen som tvåinstansjäv föreskrivs att den som har att handlägga ärende är jävig, om han har ställning som beslutande eller föredragande i besvärs-, underställnings- eller tillsynsärende och tidigare tagit befattning med saken hos beslutsinstansen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 343
Arbetsgruppen anser vidare att det behövs en uttrycklig beslämmelse i förvaltningslagen om all den som har alt handlägga ärende är jävig, om han i saken fört lalan som ombud eller mot ersättning biträtt någon (11 § försia siycket 3). Bestäraraelsen motsvarar 4 kap. 13 § 8 RB. Vad gäller utformningen av regeln om ombudsjäv påpekar arbetsgruppen att statsljänsle-raännen i sin tjänst är skyldiga att i viss utsträckning bistå parter och allraänhet raed råd och anvisningar. Ibland kan det vara etl allraänt intresse att de även utom tjänsten läranar sådant bistånd. Med hänsyn härtill kan det inte komma i fråga att generelll anse den jävig som har biträtt någon i saken. Har han biträtt någon i en sak och mottagit ersättning härför, skulle det dock vara stötande, om han fick handlägga ärendet sedan det blivit anhängigl hos rayndigheten. En sådan ordning skulle äventyra förtroendet för rayndigheternas opartiskhet. Arbetsgruppen anser fallet vara så viktigt, att i förvaltningslagen direkt bör utsägas att den som har att handlägga ärende är jävig, om han i saken biträtt någon mot ersättning. Har han inte uppburit ersättning men ändå biträtt någon på sådant sätt, alt han kan sägas ha engagerat sig i saken, bör han enligt arbetsgruppens mening också betraktas sora jävig. Detta fall finner gruppen dock svårt all beskriva på ett exakt sätt och därför böra falla under den generalklausul sora föreslås i 11 § första siycket 4. Besläktat raed biträdesfallet är den situationen atl någon fört talan i saken såsora befullmäkligal ombud. Har en myndighetsperson intagit en sådan ställning, bör han enligt arbetsgmppens åsikt i likhet med en ställföreträdare alllid anses jävig. En uttrycklig bestämmelse härom kan lämpligen meddelas i samband raed regleringen av biträdesfallel.
I 11 § första stycket 4 arbetsgruppens lagförslag upptas som nyss nämnts en generalklausul av innehåll alt den som har atl handlägga ärende är jävig, om eljest särskild omständighet föreligger som är ägnad alt rubba förtroendet till hans opartiskhet. Med ledning av denna klausul får enligt arbetsgruppens mening bedömas t. ex. sådana fall, då någon är uppenbar vän eUer ovän med eller är ekonomiskt beroende av part eller intressent eller direkt lyder under honom, liksom fall då den handläggande är engagerad i saken på etl sådant sätt atl misstanke lätt kan uppkomma om atl del brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning. Även frågan om i vad mån anknytning till en facklig organisation skall grundlägga jäv bör enligt arbetsgruppens mening bedömas med ledning av generalklausulen (jfr prop. 1965: 60 s. 123).
Arbetsgruppen erinrar i det följande om alt behovet av garantier för opartiskhet inte är detsamma i alla ärenden, där de föreslagna jävsbestämmelserna blir tillämpliga. En väsentlig skillnad föreligger mellan ärenden som avgörs med beslut utan rättslig verkan, framför allt serviceärendena, och de ärenden sora innefattar myndighetsutövning mot enskild. Bland de förra finns många där frågan om opartiskhet är av underordnad betydelse eller helt betydelselös. Det kan emellertid också i ärenden av den senare typen
344 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
inträffa att frågan om opartiskhet saknar betydelse. Att i sådana fall upprätthålla ett krav på att ingen jävsgrund får vara för handen skulle enligt arbetsgruppens mening vara en onödig formalism och dessutom i många fall ganska opraktiskt. Detta gäller exempelvis beträffande sådana registrerings-ärenden och ärenden ora utanordnande av lönebelopp som är helt rutinartade och inte kräver några överväganden av den art att fråga kan uppkomma om partiskhet eller opartiskhet. Har den beslutande i realiteten ingen valmöjlighet, kan han inte handla partiskt. Saratidigl måsle emellertid hållas i minnet att även ärenden av nyss angivna slag i en del fall kan vara kontroversiella och erbjuda valmöjligheter eller kräva mer djupgående överväganden. Skulle delta vara fallel, bör givetvis jävsgrundema uppmärksammas. Vid avgränsningen av de fall, i vilka del bör vara tillåtet inom förvaltningen atl bortse från det sora formellt utgör jäv, bör slor försiktighet iakttas. I alla tveksamma fall bör jäv beaktas. Endast om det är uppenbart att frågan om jäv saknar betydelse, bör det vara möjligt att se bort från ett förhållande som konstituerar jäv. I enlighet raed del nu anförda föreslår arbetsgruppen att i förvaltningslagen föreskrivs att jäv inte föreligger i ärende, i vilket frågan ora opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse (11 § andra stycket).
I 12 § försia slyckel första punkten arbetsgruppens lagförslag föreskrivs som huvudregel att den mot vilken jäv föreligger inte får vidta någon åtgärd i ärendet. Med tanke på förvaltningens effektivitet anser arbetsgruppen dock regeln inte kunna upprätthållas undantagslöst. I många situationer kan det vara nödvändigl alt en åtgärd vidtas omedelbart eller i varje fall vara förenat med olägenhet all uppskjuta ålgärden. Är situationen sådan, måste den handläggande ha möjlighel all vidla den nödvändiga ålgärden trots atl han är jävig, om ingen annan utan olägligt uppskov kan ombesörja åtgärden. Arbetsgmppen föreslår därför att huvudregeln om verkan av jäv kompletteras med en undanlagsföreskrifl av nu angiven innebörd (12 § försia stycket andra punkten). Föreskriften bör enligt arbetsgruppen innefatta rätt för den jävige att inte bara vidla utredande åtgärder ulan även avgöra ärendet. Vissa avgöranden inom förvaltningen, exempelvis på ordnings- och säkerhetsområdet, kan nämligen behöva träffas så snabbt atl det är nödvändigt att en jävig person, som inte utan dröjsmål kan sätta annan i sitt ställe, är behörig att meddela besluten i fråga. Arbetsgruppen tillägger att, om någon i strid mot en jävsregel avgör ett ärende, beslutet enligt gällande betraktelsesätt inte fördenskull ulan vidare blir ogiltigt. Huruvida del koraraer all undanröjas eller godias av besvärsmyndighet efter överklagande blir beroende på sakförhållandena.
Arbetsgruppen föreslår vidare att förvaltningslagen skall innehålla en regel att om någon känner till omständighet, sora kan anlas utgöra jäv mot honom, han självmant skall ge den till känna (12 § andra slyckel). För en sådan ordning talar enligt arbetsgruppens mening bl. a. det förhållandet att
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 345
förvaltningsförfarandet i allmänhet är skriftiigt och att parterna ofta inte känner till vilka som handlägger etl anhängiggjort ärende. Grundsatsen alt jäv skall beaktas ex officio synes arbetsgruppen vara så viktig all den bör lagfästas.
Uppkomraer fråga om jäv, är det vanligen inte nödvändigl atl särskill beslut meddelas i jävsfrågan, framhåller arbetsgruppen. Normalt koraraer den som anser sig jävig att överlämna ärendet lill annan. Ställs frågan på sin spets genom att den mot vilken jäv ifrågasatts inte anser sig jävig, måste frågan dock tas upp till särskild prövning. Härvid bör denne inte få delta annat än om myndigheten inte är beslulför utan honom och annan inte utan olägligt uppskov kan ersätta honom. I enlighet raed vad sålunda anförts föreslår arbetsgruppen alt i förvaltningslagen föreskrivs dels alt, när fråga om jäv mol någon uppkommit, myndigheten snarast möjligt skall meddela beslut i jävsfrågan, om annan inte övertagit handläggningen, dels att den mot vilken jäv ifrågasatts får delta i prövningen av jävsfrågan endast om myndigheien inte är beslulför utan honom och annan inte kan träda i hans ställe ulan olägligt uppskov (12 § tredje stycket).
Arbetsgruppen anser att beslut i jävsfråga inte bör få överklagas särskilt (jfr 19 § andra stycket arbetsgruppens lagförslag). Gmppen motiverar sin ståndpunkt med att det i förvaltningsförfarandet är naturligast, att gensaga mot atl invändning om jäv har ogillats får göras endast när besvär anförs över det slulliga beslutet i ärendet.
Remissyttrandena. Den av arbetsgruppen föreslagna regleringen av frågan om jäv inom den offentliga förvaltningen godtas i huvudsak av remissinstanserna. Regeringsrättens ledamöter konstaterar atl de föreslagna jävsbeslämmelsema liksora i besvärssakkunnigas förslag har grundats på raotsvarande regler i RB men att de nya reglema i större omfattning har anpassats lill förvaltningens behov. Enligt deras mening innehåller förslaget beaktansvärda förbättringar och kan därför tillstyrkas. Liknande uttalanden görs av bl. a. JK och JO.
I fråga om förslagets konsekvenser för kommunalförvaltningen yppas delade meningar i remissyttrandena. En positiv inställning till förslaget att förvaltningslagens jävsregler skall gälla både beträffande ärenden som tillhör den specialreglerade förvaltningen och belräffande kommunaltjänstemän, oavsett om del ärende tjänstemannen handlägger är elt självstyrelseärende eller ett specialreglerat ärende, redovisas av bl. a. länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län, JO, Sveriges lantbruksförbund och vissa kommunala nämnder. JO anser det vara en slor fördel alt klara regler erhålls för det kommunala området, som hittills vållat svårigheter. Sveriges advokatsamfund, som förklarar sig vidhålla sin i yttrandet över besvärssakkunnigas förslag redovisade ståndpunkt att för förvaltningsrayndighet bör gälla sarama jävsbestäraraelser som för domare vid allmän domslol, anser sig möjligen kunna acceptera att i kommunallagen föreskrivna jäv skall gälla för
346 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
kommuns styrelse och fakultativa nämnder. Samfundet förordar att — i enlighet med vad besvärssakkunniga föreslagit — i lagen utsägs atl »beträffande jäv hos kommunal myndighet gäller vad därom är särskilt föreskrivet» samt att kommunaltjänstemännens ställning därvid till undvikande av feltolkning särskilt markeras. Vad gäller jävsreglernas tillämpning på kommunaltjänstemännen uttalar Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, atl del förhållandet all vid delegation enligt 43 § kommunallagen andra jävsregler skall tillämpas när delegationen sker till ledamöler än när den sker till tjänstemän inte torde bereda betänkligheter. Efiersom delegation också kan ske lill suppleanter, bör dock enligt föreningens mening till skingrande av varje tvivel uttalande göras alt i sådant fall kommunallagens regler skall gälla, trots att i 43 § kommunallagen talas bara om jäv för ledamot.
I flera yttranden kritiseras emellertid den föreslagna jävsregleringen på det koraraunala området. Särskilt understryks atl en allmän tillämpning av de nya jävsreglerna för kommunaltjänstemännens del är ägnad att skapa oklarhet. Stadsjuristen i Stockholm förklarar alt det i och för sig synes lack-nämUgl alt ell klargörande sker på denna punkt. Enligt hans mening kan det emellertid ifrågasättas om förslaget innefattar en god lösning. Han pekar på att arbetsgruppen utgått från alt en klar gräns skulle existera mellan förtroendemanna- och tjänstemannabefattningar. I själva verket finns det numera åtskilliga gränsfall, representerade av t. ex. landstingsråd och kommunalråd saral i Stockholm borgarråd. I vissa fall är de klart atl hänföra lill förtroendemannakategorin, i andra inte. Detta förhållande skulle vid tillämpning av förslaget leda till egendomliga resultat, särskilt med hänsyn till alt ställföreträdarjävet inte gäller enligt kommunallagen men väl enligt förvaltningslagen. För ett borgarråd skulle vid handläggning av samma ärende i jävsavseende under en viss fas av förfarandet kommunallagen vara tillämplig men i en annan fas förvaltningslagen. När borgarrådet deltar i närand-saramanträde skulle komraunallagens jävsregler gälla liksom då han deltar i stadsfullmäktiges beslut. När han föredrar ärende inför stadskollegiel (och även inför stadsfullmäktige, för den händelse han inte skulle vara ledamot av stadsfullmäktige), skulle däremot jävsreglerna i förvaltningslagen vara tiUämpliga för honom. Om kommunaltjänstemän är verkställande direktör i ett kommunall bolag skulle han på grund av förvaltningslagens regler inte i sin kommunala tjänst kunna handlägga frågor rörande bolaget. Däremot skulle verkställande direktör i kommunalt bolag som är förtroendeman kunna delta i närandbeslut rörande bolaget, eftersora det inte finns ställföreträdarjäv enligt koraraunallagens regler. Med hänsyn till dessa inkonsekvenla verkningar anser stadsjuristen alt kommunallagens jävsregler lämpligen borde avse inte blott förtroendemän utan även komraunaltjänstemän inom den oreglerade förvaltningen. De strängare jävsreglema i förvaltningslagen skulle med en sådan lösning komma att gälla endasl vid utövande av specialreglerad
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 347
förvaltning för såväl förtroendemän som tjänstemän. Samma ståndpunkt intas av Svenska kommunförbundet.
Göteborgs stad framhåller att förslagel tillsammans med de i betänkandet förutsatta ändringama i speciallagstiftningen koraraer att medföra den egendomligheten alt förvaltningslagens regler blir tillämpliga för reglerade nämnder även i de fall dessa handlägger ärenden som inte omfattas av speciallagstiftning, t. ex. tjänstetillsättningar, raedan andra jävsregler skall gäUa för sådana ärenden inom oreglerade nämnder. Staden anser all olika jävsbestämmelser inom det kommunala området med säkerhet kommer all medföra slor förvirring. Det är därför önskvärt att enhetliga jävsregler tillskapas inom hela koramunförvaltningen. Till detta önskemål ansluter sig även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
JK anser del vara tveksamt om den av arbetsgruppen föreslagna föreskriften om parts- och intressejäv (11 § första siycket 1) fått den mest ändamålsenliga utformningen. Enligt JK:s mening är uttrycket »saken rör» aUtför obestämt och måste dessutom språkligt sett anses innefatta det andra ledet »kan förväntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv etc». Om i stället den av arbetsgruppen föreslagna partsdefinitionen i 4 § tas lill utgångspunkt och begreppei part förs in som etl första kriterium, koraraer detla all omfatta alla de fall av rättsligt intresse i saken som bör vara jävs-grundande. Det andra ledet upptar då den andra jävsgrunden, del faktiska intresset. JK föreslår därför att föreskriften utformas så, att däri anges att den som har all handlägga ärende är jävig »om han är part eller sakens utgång eljest kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honora själv etc». Liknande synpunkter framförs av kammarkollegiet och kammarrätten.
JK förordar också en uttrycklig beslämmelse om atl jäv inte föreligger, om den som deltar i handläggningen av ett ärende har del i saken såsom samhällsmedlem. Enligt JK:s uppfattning kan en sådan regel svårligen utläsas ur den obestämda formuleringen »saken rör» i laglexten.
Statens avtalsverk ifrågasätter ora del klart framgår av lagtexten att intresserepresentant i myndighets styrelse eller nämnd inte bör anses jävig alt ta befallning med ärenden som rör inlresse han har att bevaka.
Vad gäller föreskriften om släktskaps jäv i 11 § försia stycket 1 arbetsgruppens lagförslag säger sig patent- och registreringsverket ifrågasätta om det finns behov av alt tillämpa även RB:s raer perifera släklskapsjäv i förvaltningsförfarandet. JK påpekar att det från praktisk synpunkt är önskvärt att jävsreglerna helt kan utläsas ur förvaltningslagen och att hänvisningen till RB beträffande jävsgrundande släktskapsförhållanden utgår. Han erinrar om att förvaltningslagen kommer atl lillämpas bos många förvaltningsorgan där man normalt inte har tillgång lill RB. Anses lagtexten inte böra tyngas med en uppräkning av de jävsgrundande släktskapsförhållandena, bör dessa i alll fall anges i någon för förvaltningen avsedd utgåva av förvaltningslagen. Liknande synpunkter framförs av kammarrätten.
348 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Den av arbetsgruppen föreslagna regeln om ställföreträdarjäv (11 § försia styckel 1) lämnas i allmänhet utan erinran av remissinstanserna, Patent-och registreringsverket ifrågasätter dock om det inte är motiverat med en regel om att medlemskap i ett samfunds eller en inrättnings styrelse medför jäv åtminstone i fråga om handläggning av ärenden av särskild betydelse för samfundet eller inrättningen. Verket säger sig närmast ba i åtanke den allt vanligare situationen att sådana sammanslutningar bedriver sin verksamhet i konkurrens med förelag som är hell frislående från stal och kommun. Det förefaller i sådant läge påkallat att den som handlägger etl ärende, vilket direkt eller indirekt berör två företag av angivna olika typer, står helt fri från bådadera.
Regleringen av tvåinstansjävet i arbetsgruppens förslag (11 § första stycket 2) utsätts för viss kritik från länsstyrelsehåll. Länsstyrelsen i Västmardands lån anlägger följande synpunkter.
Tvåinstansjävet, vars uiformning är av betydelse inte minsl i länsstyrelsernas verksamhet, har begränsats till alt omfatta fall av verklig instanssubordination. Det skall enligt förslaget endast gälla för den som har ställning som beslutande eller föredragande i besvärs-, underställnings- eller tillsynsärende och tidigare har tagit befallning med saken hos beslutsinstansen. Atl sålunda den som exempelvis i kommunal instans såsom beslutande varit med om etl ärendes prövning inte därefter skall såsom ledamot i någon länsnämnd delta i handläggningen där av sararaa ärende är fullt klart. Han har ju ulan Ivekan tagit befattning med saken lidigare. Uttrycket »tagit befattning med» ges emellertid i detta sammanhang en vidare innebörd såsom fraragår av specialmotiveringen till 11 § i lagförslaget. Om t. ex. länsarkitekten uttalat sin mening i en planfråga vid det sararåd som skall ske enligt 14 § byggnadsstadgan, anses han tydligen ha tagit befattning raed ärendet hos beslutsinstansen. Han skulle sålunda vara jävig att i länsinstansen delta i handläggningen av ärendet om ifrågavarande plans fastslällelse. Man har dock i lagförslaget på goda skäl ansett sig böra ge honom — liksora andra fristående länsstyrelse-experter — möjlighet alt i sådana och andra liknande situationer ytlra sig till länsstyrelsen, genom att jävet begränsats lill all avse beslutande och föredragande. Enligt länsslyrelsens mening kan eraellertid i vart fall för länsstyrelsemas del frågan om tvåinstansjäv inte anses därmed ha fått en lillfredsslällande och slutgiltig lösning.
I själva länsstyrelsen ingår nuraera organisatoriskt flera olika experter och konsulenter, såsom länsingenjör, naturvårdsinlendent, civilförsvarsingenjör, bamavårdskonsulent. Om tjänstemannen i fråga inte är beslutande eller föredragande, bör hans medverkan normalt ske genom alt han deltar i länsstyrelsens beslut. En väsenllig del av dessa tjänstemäns uppgifter är en utåtriktad, servicebetonad men också inspekterande verksamhet. För att förvaltningsarbetet skall kunna bedrivas effektivt bör de vara oförhindrade att med anledning av förfrågningar eller på eget initiativ till kommuner och enskilda uttala sin egen fackmannamening, ge råd och anvisningar utan atl fördenskull av jävsskäl uteslutas från medverkan i länsstyrelsens beslut, t. o. m. som beslutande eller föredragande, om frågan sedermera på det ena eller andra sättet kommer under länsstyrelsens bedömande. Skillnaden mellan de experter som ingår i länsstyrelsen som dess tjänstemän och de experter som
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 349
står utanför länsstyrelsen är enligt länsstyrelsens uppfattning mera formeUl organisatorisk än reell, bl. a. med hänsyn till alt de senare ju kan vara föredragande eller eljest dellaga i länsstyrelsens beslut enligt 40 och 41 §§ länsstyrelseinstruktionen. Det förefaller därför inte finnas skäl att med avseende på tvåinstansjävet behandla dem olika.
Det borde emellertid i själva verket inte heller vara anledning atl begränsa frågeställning och resonemang till just »experterna» inom eUer utom länsstyrelsen. I länsslyrelsens överläggningar och andra kontakter med kommuner och enskilda är det icke sällan nödvändigt eller i vart fall önskvärt att länsstyrelsen, dvs. landshövdingen och/eller annan beslutande eller föredragande, ger ett bestämt besked om sin uppfattning i en fråga eller kanske t. o. m. råder till ett visst handlande. Om exempelvis en kommunal myndighet sedan fattar beslut i frågan, vare sig det är i enlighet raed eller i strid mot länsstyrelsens uppfattning, och beslutet därefter skall underställas länsstyrelsen, t. ex. ett planärende, eller genom besvär koraraer under länsstyrelsens prövning, skulle ifrågavarande tjänstemän vara förhindrade atl handlägga ärendet, då de genom sitt tidigare agerande anses ha tagit befattning med saken i den kommunala instansen. Denna syn på tvåinstansjävets innebörd och lillämpning utövar eller kan vid ett lagfästande utöva en hämmande inverkan på effektiviteten i länsstyrelsearbelet och beskära länsslyrelsens och dess tjänstemäns möjlighet till elt aktivt och serviceinriktat förvaltningsarbete. Gränsen mellan de situationer, där besvarande av underhandsförfrågningar inte skall medföra alt tvåinstansjävet är tillämpligt, och sådana, där jäv skulle uppkomma, torde i varje fall mången gång vara svår att dra. Enligt länsstyrelsens uppfattning skulle lösningen kunna ligga i att punkt 2 i 11 § formuleras sålunda: »om han tidigare deltagit i beslut i saken hos beslutsmyndigheten ».
Liknande synpunkter framförs av lånsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Södermanlands, Östergötlands, Örebro och Jämtlands län.
Sveriges lantbruksförbund anser att regeln om tvåinstansjäv har fått en för snäv uiformning. Förbundet säger sig inte kunna dela arbetsgruppens uppfattning, att den som har tagit saklig befallning med elt ärende hos beslutsmyndighet skall få handlägga ärendet även hos besvärsmyndigheten. Förbundet anser det förvånansvärt att man i förslaget inte finner grund till allvarlig invändning mot det rådande systemet att t. ex. länsslyrelsens experter skall kunna delta i ett ärende på del koraraunala planet och därefter även lämna synpunkler till länsslyrelsen. Från parissidan måsle det, fortsätter förbundet, med bestämdhet understrykas alt detta förfarande skapar en olämplig bundenhet mellan de båda instansema. Specialisterna har i dagens samhälle en sådan betydelse att detta sambruk i hög grad påverkar de två instansemas förhållande till varandra. Enligt förbundels mening är del missvisande att tala om rättssäkerhet i ordets djupaste bemärkelse när en part, som överklagar en kommunal nämnds beslut, finner att länsstyrelsen anlitar samma experter som den kommunala instansen.
Tvåinstansjävet berörs även i en del andra yttranden. Riksskattenämnden påpekar att uttrycket »la befattning med» enligt allmänt språkbruk har en mer vidsträckt innebörd än ordet »handlägga» och förordar atl den berörda
350 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
delen av andra punklen ändras till atl avse det fallel alt någon »tidigare har deltagit i ärendets handläggning hos beslutsinstansen». Arbetsmarknadsstyrelsen anser att jävsgrunden i andra punkten inte bör avse bara den som har ställning som beslutande eller föredragande ulan även den som enligt 11 § allmänna verksstadgan är »i övrigt närvarande vid den slutliga handläggningen av ärendet». CFU förklarar sig förutsätta att den ledamot av CFU som är kyrkobokföringsinspektör inte på grund av givna allmänna anvisningar och råd i sin tillsyn över kyrkobokföringen skall vara jävig att delta i ärende sora näranden handlägger i egenskap av tillsynsrayndighel, exempelvis råd och anvisningar till pastorsämbeten i det av kyrkobokföringsinspektören redan behandlade ämnet. Statens avtalsverk påpekar att verket på begäran av rayndighet har atl lämna tolkningsbesked belräffande gällande kollektivavtal som berör verkels oraråde. Om en berörd personalorganisation har annan uppfattning än den som redovisats i beskedet, kan organisationen komma atl påkalla ceniral förhandling. Sådan förhandling kommer alt ledas av samme tjänsteman som lämnat tolkningsbeskedet. Skulle jävsförhållande föreUgga medför detta att verket vore förhindrat att på ett rationellt sätt utnyttja sin sakkunskap inom de olika förvaltningsområdena.
Sveriges advokatsamfund menar atl orden »mot ersättning» i den föreslagna bestäramelsen om ombuds jäv i 11 § första stycket 3 arbetsgruppens lagförslag bör utgå. Vad sora diskvalificerar ombudet eller biträdet är inte den omständigheten att han mottagit gottgörelse i någon form utan det förhållandet att han tidigare tagit befallning med saken, påpekar samfundet. Samma åsikt har Sveriges lantbruksförbund.
TCO anser i likhet med arbetsgruppen att frågan om i vad mån anknytning till en facklig organisation skall grundlägga jäv bör bedömas med ledning av generalklausulen i 11 § första stycket 4. TCO förordar att jävssituationen helt anknyts till den leknik som valts för lösning av den s. k. frikrets-frågan (prop. 1965: 60 s. 123). Enligt SR:s mening bör dock jäv i en sådan situation inte föreligga mot den som deltar enbart i förberedande handläggning av ett ärende, vari den egna organisationen kan stå sora motpart, på den grund att statstjänstemannen dessutom är förtroendeman i organisationen. Endast den statstjänsteman bör anses jävig som i tjänsten tar avgörande befattning — handläggning på beslutsnivå — med ett ärende som angår personalorganisation, i vars verksamhet han eller någon honom närstående har väsentiigt intresse.
Undantagsregeln i 11 § andra siycket anses av JO böra tolkas strängt restriktivt. Sveriges advokatsamfund ställer sig frågande till hur exempelvis en i ett enmansärende beslutande tjänsteman, som konstaterar att han är jävig, själv skall kunna ta ställning till frågan om hans partiskhet uppenbarligen saknar betydelse vid hans prövning av ärendet. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter om det inte är språkligt rikligare att använda exempelvis formuleringen »Från jäv skall bortses i ärende etc» i andra stycket. Över-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 351
åklagaren i Göteborgs åklagardistrikt påpekar att undanlagsregeln kan komma att vantolkas av personer som saknar juridisk skolning eller erfarenhet. EnUgt hans mening är del mer tillfredsställande att låta regeln växa fram i praxis för de sannolikt enstaka fall där den är aktuell.
Reglema om verkan av jäv och prövning av jävsfråga i 12 § arbetsgruppens lagförslag kommenteras i aUmänhel inte i remissyttrandena. Föreskriften i 12 § första slyckel andra punkten ora rätt för jävig tjänsteraän alt vidla åtgärd, som inte utan olägligt uppskov kan ombesörjas av annan, berörs dock i elt par yttranden. JO framhåller alt undantaget, vilket också innefattar avgörande av saken, bör tUlämpas restriktivt. Kammarkollegiet anser inte atl det tydligt framgår av regeln atl den omfattar även rätt för jävig tjänsteman atl avgöra ärende. Kollegiet förordar att 12 § första stycket redigeras om, så att lagtexten täcker de situationer som anges av arbetsgruppen.
JO säger sig inte ha något att erinra mol all beslut under förfarandet belräffande jävsfråga inte får överklagas särskilt. Om en jävig befattningshavare meddelar elt interimistiskt beslut, trots att förutsättningar härför enligt 12 § inte förelegat, måsle eraellertid jävsfrågan enligt JO:s raening kunna tas upp i samband raed besvär över det interimistiska beslutet. Så blir också fallel enligt arbetsgmppens förslag menar JO.
Departementschefen. Frågan om införande av allmänna regler om jäv inom den offentliga förvaltningen är ulan tvivel elt av de spörsmål som det är mest angeläget att reglera i en förfarandelag av nu förevarande slag. Delade meningar torde knappast råda om värdet av alt genom generella jävsregler garantera atl förvaltningsmyndigheternas handlande präglas av objektivitet och opartiskhet. Rättsordningen kan visserligen också på andra vägar skapa garantier för att objektivitelsprincipen upprätthålls. Brottsbalkens kriminalisering av beslickning och tagande av muta liksom de förbud alt inneha vissa bisysslor som finns i författningsregleringen av de offentliga tjänstemännens ställning utgör exempel på ytterligare sådana garantier. Etl tillfredsställande skydd mot alt myndigheterna låter sig påverkas av ovidkommande hänsyn kan emellertid ytterst uppnås bara genom regler som klargör i vad mån en myndighetsperson, vars opartiskhet i ett ärende kan sältas i fråga, skall vara skyldig att frånträda handläggningen av ärendet.
Det fiims emellertid också andra skäl som talar för alt en allmän reglering av jävsfrågan inom den offentliga förvaltningen nu bör komma lill stånd. För åtskUliga statliga förvaltningsrayndigheter saknas f. n. uttryckliga jävsregler. Det är oklart vad som i jävshänseende skall anses gälla beträffande sådana myndigheter. På den komraunala sidan finns visserhgen allmänna jävsregler i kommunallagama i fråga om ledamot i sådanl organ som hör till den oreglerade förvaltningen. På grund av hänvisningar i olika specialförfattningar äger dessa regler i stor utsträckning motsvarande tilllämpning också på ledamot av annat kommunalt organ. För kommunal-tjänslemännen saknas dock allmänna jävsbestämmelser. Härtill kommer att
352 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
nuvarande reglering av jävsfrågan för den specialreglerade kommunalförvaltningens del synes böra omprövas i syfte att nå bättre överensstämraelse med vad som gäller inom den statliga sektom.
Av de skäl sora nu anförts anser jag atl förvaltningslagen bör innehålla generella regler om jäv beträffande förvaltningsmyndighet. Reglerna bör utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad arbetsgruppen har föreslagit. Med hänsyn till de synpunkter som har framkommil vid remissbehandlingen bör dock de av arbetsgruppen föreslagna jävsreglerna jämkas i vissa avseenden.
Vad först gäller tillämpningsområdet för jävsbeslämmelsema anser jag i likhet med arbetsgruppen att de principiellt bör gälla i alla typer av ärenden och således inte bara i ärenden som innefattar myndighetsutövning mot enskild. Alt bestäraraelserna bör tillämpas hos alla statliga förvaltningsmyndigheter, om annat inte är särskilt föreskrivet, är vidare uppenbart. I fråga om deras tillämpning inom den kommunala sektorn har emeUertid yppats delade meningar vid remissbehandlingen. Särskilt har framhållits att arbetsgruppens förslag är ägnat atl skapa oklarhel för kommunalljänstemännens del. Med anledning av remisskritiken på denna punkt vill jag framhålla följande.
Arbetsgruppen har med silt förslag strävat efler atl skapa gemensararaa jävsregler för såväl statliga förvaltningsmyndigheter som myndigheter hörande till den specialreglerade kommunalförvaltningen. Härutöver har gruppen föreslagit atl samma jävsregler skall gälla för alla kommunaltjänstemän, oavsett om de handlägger ärenden som hör lill den specialreglerade eller oreglerade kommunalförvaltningen. Nuvarande jävsregler i kommunallagarna blir enligt förslaget tillämpliga bara i fråga om ledamot i organ som hör till den oreglerade förvaltningen.
De remissinstanser som har kritiserat arbetsgruppens förslag har bl, a, pekat på atl gränsen mellan förtroendemanna- och tjänstemannabefattningar på den kommunala sidan inte är helt klar, t. ex. beträffande kommunalråd, borgarråd och landstingsråd, och att detta kan leda till atl olika jävsregler blir gällande för sådan befattningshavare under skilda stadier av ett ärendes handläggning beroende på om han fungerar som ledamot av etl kommunall organ eller som beredande tjänsteman, utan alt dylika skillnader i jävshänseende är sakligt motiverade. Vidare har framhållits alt förvaltningslagens jävsregler blir lillärapliga för reglerade nämnder även i de fall dessa handlägger ärenden som inte omfattas av speciallagstiftning, t. ex. ärende om tillsättning av tjänsl, raedan kommunallagarnas jävsbestämmelser skall gäUa för samma ärenden inom oreglerade nämnder. Av bl. a. kommunförbundet har uttalats önskemål om att den strängare jävsregleringen i förvaltningslagen bör inskränkas alt gälla endast vid utövandet av specialreglerad förvaltning och i sådana faU avse både förtroendemän och tjänstemän.
Kungl Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 353
Innan jag går in på den sålunda framförda kritiken mot arbetsgmppens förslag vill jag erinra om att det nu föreliggande lagförslaget utgår från alt den oreglerade kommunalförvaltningen lämnas helt utanför förvaltningslagens tillämpningsområde (2 § 2). Skälen härför har jag redovisat under 1 och 2 §§. I enlighet härmed föreslås inte heller någon ändring av jävsbestämmelsen i 16 § försia slyckel komraunallagen eller av raotsvarande stadganden i övriga koraraunallagar. Införandet av förvaltningslagen raedför således inte någon, ändring i fråga om jävsreglerna för ledamot av organ som hör lill den oreglerade kommunalförvaltningen.
Vad gäller frågan om vilka jävsregler som i fortsättningen bör gälla för ledamot av organ hörande till den specialreglerade kommunalförvaltningen har arbetsgruppen enligt min raening anfört övertygande skäl för att förvaltningslagens reglering bör ersätta de hänvisningar till kommunallagarnas jävsbestämmelser som nu finns i olika specialförfattningar. En sådan ordning har också godtagils av praktiskt tagel alla remissinstanser. Jag anser därför att de berörda hänvisningarna till koramunallagsjäven bör utgå ur specialförfatlningarna. På grund av förvaltningslagens konstruktion kommer härigenom jävsreglema i denna lag automatiskt att gälla i ärenden hos organ som hör till den specialreglerade koraraunalförvaltningen. Ledamot av sådant organ blir alltså i jävsavseende likställd raed företrädare för statlig myndighet.
Den kritik som har riklats mot arbetsgmppens förslag att göra förvaltningslagens jävsregler generellt tillämpliga på kommunaltjänsteraännen har enligt min mening fog för sig. Från rättssäkerhetssynpunkt synes svårligen kunna hävdas att det bör gälla strängare regler i jävsavseende beträffande en föredragande tjänsteman i ett kommunalt självstyrelseärende än belräffande den som har alt fatta beslut i ärendet. Även från praktisk synpunkt framstår det som en olägenhet att sakligt sett olika jävsregler skaU vara tillämpliga i etl och sararaa ärende hos en och samma myndighet. Jag kan därför inte ansluta mig till arbetsgruppens förslag på denna punkt utan förordar i stället att jävsbeslämraelsernas tillämpning belräffande de kommunala tjänstemännen i princip görs beroende av om ärendet hör till den oreglerade kommunalförvaltningen eller ej. I fråga om självstyrelseärenden bör kommunallagamas jävsregler gälla belräffande såväl förtroendemän som tjänstemän. Beträffande andra ärenden bör förvaltningslagens jävsbestämmelser på motsvarande sätt bli tillämpliga också beträffande den som har ställning som tjänsteman.
Den nu föreslagna lösningen av jävsfrågan beträffande kommunaltjänstemännen kräver vissa ändringar i komraunallagsliftmngen. Eftersom de jävsregler som är upptagna i den lagstiftningen endast tar sikte på de kommunala organens ledamöler, bör uttryckligen föreskrivas att de skall äga tillämpning också på annan än ledamot som har att handlägga ärende hos kommunalt organ. Ändringar bör i enlighet med vad nu har sagts göras i 37 § andra
12 — 11564
354 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
stycket kommunallagen och motsvarande föreskrifter i andra kommunallagar.
I sammanhanget vill jag beröra en fråga som föranleds av den gräns mellan komraunala självstyrelseärenden och andra ärenden som dras i 2 § 2 i det föreliggande lagförslaget. Enligt denna regel gäller förvaltningslagen inte hos kommunal myndighet i ärende som avgörs genom beslut sora överklagas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd. Härigenom blir kommunallagsjäven alltid tillämpliga på komraunstyrelsen och övriga till den oreglerade förvaltningen hörande organ. Undantagsvis kan genora specialförfattning eller genora beslul av fullmäktige med stöd av sådan författning ha uppdragits ål komraunstyrelsen eller fakultativ nämnd alt handlägga ärende som avgörs genom beslul som överklagas genora förvaltningsbesvär, se t.ex. 1 och 15 §§ brandlagen (1962:90). Även i sådana fall gäller emellertid koramunallagsjäven, eftersom reglerna i förvaltningslagen träder tillbaka för avvikande bestämraelser i annan författning, i detta fall kommunallagarnas jävsbestämmelser (1 § andra stycket förvaltningslagen) . Detta gäller inte bara styrelsens eller nämndens ledamöter utan
— som en följd av de nu föreslagna ändringarna i kommunallagsliflningen
— även tjänstemännen hos styrelsen eller näranden.
Det nu framlagda förslaget att samma jävsregler skall gälla i alla ärenden hos ett och samma kommunala organ medför också behov av vissa ändringar i specialförfatlningarna. Med den gräns som dras mellan den oreglerade och den specialreglerade kommunalförvaltningen enligt 2 § 2 i del föreliggande lagförslaget skall komraunallagsjäven formellt gälla i t. ex. sådant ärende om tillsättning av tjänst som avgörs av barnavårdsnämnd, eftersom klagan över nämndens beslut i dylikt ärende förs genom komraunalbesvär. För att undvika att olika jävsregler blir tillämpliga hos en och sarama myndighet, bör emellertid enligt min mening göras sådana ändringar i barnavårdslagen och andra specialförfattningar, att förvaltningslagens jävsregler blir gällande i alla ärenden hos specialreglerad nämnd. Att olika jävsregler härigenom kommer att gälla beträffande t. ex. personalärenden beroende på om ärendet handläggs av organ hörande till den oreglerade eller reglerade kommunalförvaltningen kan visserligen synas inkonsekvent. Med hänsyn till de fördelar i fråga om överskådlighet som står att vinna med den av mig förordade uppläggningen av jävsreglemas tillämpningsområde kan dock nämnda förhållande knappast tillmätas avgörande betydelse.
Vad angår utformningen av de olika jävsgrundema bör inledningsvis påpekas alt bestämmelsen om sakägar-, intresse-, släktskaps- och ställföreträdarjäv i 11 § första stycket 1 arbetsgruppens lagförslag i del nu föreliggande lagförslaget av lydlighetsskäl har delals upp på två olika föreskrifter, den ena avseende de tre första jävstyperna (4 § första stycket 1) och den andra ställföreträdarjävet (4 § första stycket 2). Förstnämnda föreskrift stämmer i sak
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 355
överens med arbetsgruppens lagförslag såvitt avser sakägar- och intressejä-ven. Jag har inte ansett det vara lämpligt att — såsora yrkats av några remissinstanser — begränsa sakägarjävet till fall då den som har att handlägga ett ärende intar ställning som part i detta. För atl jäv skall föreligga krävs enligt det föreliggande förslagel endast att »saken angår honom» i den mening motsvarande begrepp (»den som beslutet angår») las i regeln om besvärsrätt i 11 §. Någol uttryckligt undantag för det fallet att någon som samhällsmedlem har del i saken (jfr 37 § andra punkten länsstyrelseinstruktionen) anser jag i likhet med arbetsgruppen inte behövas.
Föreskriften om släktskapsjäv har getts en ny utformning i det föreUg-gande lagförslaget. Arbetsgmppen har på denna punkt vall atl hänvisa till de i 4 kap. 13 § 2 RB uppräknade släktskaps- och svågerlagsjäven. En sådan metod har självfallet silt berättigande, om man eftersträvar fullständig parallellitet mellan rättskipningen och förvaltningsförfarandet i fråga om dessa jävsgrunder. Som har påpekats av en remissinstans kan det emellertid ifrågasättas om det finns behov av att låta även de mest avlägsna släktskaps- eller svågerlagsförhållanden som anges i RB:s regel generelll grunda jäv inom förvaltningsförfarandet. Regleringen i RB ger uttryck åt en syn på släktskapets och svågerlagets betydelse i jävssammanhang sora enligt min mening inte motsvarar nutida uppfattning i frågan. Härtill kommer alt d«ma reglering inte är helt lättillgänglig. Enligt min mening talar därför starka skäl för att man vid utformningen av släktskapsjävet går en annan väg än arbetsgruppen. För att klargöra släklskapsjävets innebörd bör det vara tillräckligt att i lagtexten nämna de släktskapsförhållanden som under alla omständigheter bör grunda jäv, dvs. sådana fall då saken angår den handläggande myndighetspersonens make, föräldrar, barn eller syskon, och därutöver till en andra kategori hänföra sådana fall då saken angår »annan honom närstående». Med en sådan uppläggning vinns inte bara en förenkling av föreskriften om släktskaps jäv utan markeras också att de i 4 kap. 13 § 2 RB angivna, mer avlägsna släktskaps- och svågerlagsförhållandena inte utan vidare grundar jäv enligt förvaltningslagen. Om jäv skall anses föreligga i sådana fall, blir beroende av om vederbörande skall räknas som »närstående» eller ej. Denna bedömning kan ulfalla olika i olika fall allt efter omständigheterna. Det bör påpekas att uttrycket »närstående» forraellt täcker såväl situationer då släktskap eller svågerlag föreligger som fall då någon av annan anledning är att karakterisera som närstående, t. ex. stadigvarande sammanbor med den som har att handlägga ett ärende.
Ställföreträdarjävet har som nyss nämnts brutits ut till en särskild punkt i 4 § första stycket (punkt 2). Med den jämkning som betingas av den nya utformningen av släktskaps jävet i det föreliggande lagförslaget överensstämmer föreskriften i punkt 2 i sak med motsvarande regel i arbetsgmppens lagförslag. I likhet med arbetsgmppen anser jag det inte behövligt med någon
356 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 är 1971
särskild jävsregel för det fallet att den som har att handlägga ett ärende är medlem i styrelsen för elt samfund eller en inrättning. I den mån sådana situationer inte faller under punkt 2, vilket är fallet om vederbörande tillika är behörig att företräda samfundet eller inrättningen, får situationerna bedömas enligt generalklausulen i punkt 5.
Föreskriften om tvåinstansjäv i 4 § försia stycket 3 avviker väsentligen i två hänseenden från motsvarande regel i arbetsgruppens lagförslag. Som framhållits från länsslyrelsehåll vid remissbehandlingen bör föreskriften inte utformas så, alt den försvårar sådant informellt samråd mellan t. ex. länsstyrelse och kommunal myndighei som bl. a. förutsätts skola äga rum i planfrågor. Från rättssäkerhetssynpunkt är det enligt min mening inte heller nödvändigt alt den som i något avseende »tagit befattning med saken» hos lägre instans generelll skall vara förbjuden att delta som beslutande eller föredragande vid ärendets handläggning i högre instans. Avgörande för om någon skall anses jävig i överordnad instans bör vara, om han hos den underordnade myndigheten deltagit i den slutliga handläggningen av ärende som rör saken (jfr 11 § försia siycket allmänna verksstadgan). Detla bör enligt min mening komma till tydligt uttryck i lagtexten. Jämkas denna i överensstämmelse härmed finns inte längre anledning att i likhet med arbetsgruppen särskilt skilja ut de fallen att vederbörande har ställning som beslutande eller föredragande i den högre instansen. Det bör vara tillräckligt att falla tillbaka på den aUmänna formuleringen i paragrafens ingress (»den som har att handlägga ärende»). Utöver vad nu sagts bör föreskriften om tvåinstansjäv undergå viss justering i språkligt hänseende.
Föreskriften om ombudsjäv i 4 § första stycket 4 överensstämmer i sak med motsvarande regel i arbetsgmppens lagförslag. Liksom arbetsgruppen anser jag det inte vara lämpligt att — som yrkats av några remissinstanser — generellt stadga jäv, om den som har att handlägga elt ärende biträtt någon i något avseende. I annat fall skulle jävsregeln kunna allvarligt begränsa tjänstemännens möjligheter att lämna service åt medborgarna i deras umgänge med myndigheterna. Från jävssjmpunkt bör därför vara avgörande, om den handläggande uppburit ersättning för sitt biträde (jfr 62 § 1 mom. taxeringsförordningen). I övrigt får biträdesfall bedömas med ledning av generalklausulen i punkt 5.
Sistnämnda föreskrift överensstämmer med motsvarande regel i arbetsgruppens lagförslag med tiUägg av orden »i ärendet» (jfr 4 kap. 13 § 9 RB). Den i TCO :s remissyttrande berörda frågan i vad mån offentlig tjänstemans anknytning till facklig organisation grundar jäv i ärende som rör organisationen får såsom arbetsgruppen anfört bedömas med ledning av generalklausulen i punkt 5.
Undantagsregeln i 4 § andra stycket, som motsvarar 11 § andra stycket arbetsgruppens lagförslag, har med anledning av ett påpekande av arbetsmarknadsstyrelsen undergått en mindre jämkning. Härmed avses att klargöra
KungL Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 357
att även om det i etl ärende föreligger omständighet, som enUgl 4 § första stycket formellt gmndar jäv, t. ex. släktskap, det skaU vara möjligt att bortse från denna omständighet, om frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse i ärendet.
Föreskrifterna om verkan av jäv i 5 § första stycket överensstämmer med molsvarande regler i 12 § försia styckel arbetsgruppens lagförslag. Föreskriften i första punklen, atl den som är jävig inte får handlägga ärendet, innebär främsl atl den jävige inte får ta befattning med ärendets beredande eller avgörande. Ora flera skall delta i ärendets avgörande och en av dem visar sig vara jävig, är det naturligt att han också lämnar sammanträdeslokalen. Någon uttrycklig bestäraraelse härora anser jag dock inte behöva las med i lagen (jfr 37 § andra stycket kommunallagen).
Med del i andra punklen använda uttrycket »vidtaga åtgärd» avser jag i likhet raed arbetsgruppen alla till etl ärendes handläggning hörande åtgärder, således även avgörande av ärendet.
Vad som föreskrivs i 5 § andra — fjärde styckena om prövning av fråga om jäv innebär endast beträffande fjärde stycket en saklig ändring i förhållande till arbetsgruppens lagförslag. Såsom uttalats av arbetsgruppen i motiven till de av gruppen föreslagna bestämmelsema om besluts överklagbarhet bör det inom förvaltningsförfarandet inte vara möjligt att bringa ett beslut i en jävsfråga under högre myndighels prövning annat än i samband med talan mot beslutsmyndighetens avgörande i huvudsaken (jfr 49 kap. 3 § RB), Enligt min mening bör en regel med sådan innebörd tas upp i ett fjärde slycke i 5 §.
6§
I paragrafen ges bestämmelser om rätt att anlita ombud eller biträde och om avvisning av olämpUgt ombud eUer biträde. Reglema motsvarar 8 § samt 19 § andra stycket 1 (jfr Iredje styckel) arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Någon generell författningsbestämmelse om rätt för part eller annan all anlita befullmäktigat ombud i förvaltningsärende finns f. n. inte. Det lorde emellertid vara allmänt erkänt, att den som för talan hos förvaltningsmyndighet har rätt alt göra det genom ombud, i den mån det inte på grund av särskild förfaltningsföreskrift eller eljest krävs att han medverkar personligen, t. ex. för alt lämna upplysningar i saken eller för att underteckna en handling. I vissa specialförfattningar förutsätts att ombud får anlitas. Så är t. ex. fallet med föreskrifterna om delgivning av handling med ombud i 11 § delgivningslagen. Här kan också erinras om kungörelsen (1845:10 s. 4) att fullmakt inte krävs för ingivande av besvärs- eller ansökningsskrivelse, som är egenhändigt undertecknad av sakägaren.
Inom förvaltningsförfarandet saknas även allmänna regler om ombuds personliga kvalifikationer. I och för sig torde det dock inte möta hinder att
358 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
förvaltningsmyndighet går in i prövning av fråga om ombuds aUmänna lämplighet och med analog tillämpning av RB:s regler härom meddelar beslut om avvisning av ombud som är olämpligt. Någon prövning av ombuds personliga kvalifikationer blir emeUertid förhållandevis sällan aktuell i förvaltningsärenden, bl. a. på grund av alt förfarandet mestadels är skriftligt.
Vad som nu har sagts om rätten att anlita ombud och om ombuds kvalifikationer gäller i huvudsak också när någon anlitar biträde i ett förvallningsärende. I vissa specialförfattningar har lagits in uttryckliga regler om rätt att anlita biträde vid muntlig handläggning hos förvaltningsmyndighet. Här kan erinras om föreskrifterna i 41 § utlänningslagen, 20 § barnavårdslagen, 24 och 27 §§ statstjänstemannalagen och 32 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Reglerna i barnavårdslagen och lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård ger dessutom uttryckligen myndighet rätl alt avvisa biträde, som visar oskicklighet eller oförstånd eller är olämpligt av annan orsak.
Arbetsgruppen. Enligt arbetsgruppens mening bör bland förvaltningslagens allmänna bestäraraelser tas in en regel om rätt för part att anlita biträde vid talans utförande (8 § första stycket första punkten arbetsgmppens lagförslag). Gruppen anser inte att det behövs någon föreskrift om rätt för annan än part att anlita biträde i meUanhavande med myndighet. Gruppen menar vidare att lagen också bör innehålla en generell regel om parts rätl att föra sin talan genom ombud. Denna rätt bör dock inte vara ovillkorlig. I de flesta fall är det visserligen från myndighetens synpunkt likgiltigt, om det är parten själv eller hans ombud som för talan i ärendet. Det förekommer emellertid ärenden framför allt angående enskilds personliga och kroppsliga integritet, där myndigheten måste komma till tals med vederbörande själv både när det gäller upplysningar i sak och besked om hans ståndpunkt till ett ingrepp, ett omhändertagande e. d. I många fall fordras ett personligt medgivande till en åtgärd för att den skall få beslutas. Vissa ansökningar och uppgifter, t. ex. självdeklarationer, måste vidare vara egenhändigt undertecknade. 1 remissyttrandena över besvärssakkunnigas förslag har från dessa utgångspunkter gjorts invändningar mot att en rätl införs att föra talan genom ombud i t. ex. nykterhetsvårds- och socialhjälpsärenden. Enligt arbetsgruppens mening är det å ena sidan tydligt att den praktiska betydelsen av en sådan rätl blir tämligen begränsad inom socialvården med hänsyn till att partens personliga medverkan vanligen är oumbärlig vid utredningen vare sig denna sker skriftligen eller muntiigen vid samtal, förhandlingar, förhör eller hembesök. A andra sidan kan rällen att föra talan genom ombud ha en praktisk funktion att fylla också inom socialvården. Framför allt skulle det emellertid vara stötande att införa elt undantag från en allmän sådan rätt för socialvårdsärendenas del med tanke på rättssäkerhetens särskilda betydelse vid administrativa frihelsberövanden. Arbetsgruppen föreslår därför inte något sådant undantag ulan beaktar i stället behovet av per-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 197i 359
sonlig kontakt med parten genom att rällen atl föra talan genora orabud inte görs ovillkorlig utan förses med reservation för att parten skall ha att medverka personligen och ange sin ståndpunkt om det behövs (8 § första stycket andra punkten arbetsgruppens lagförslag). I vad raån medverkan kan genomdrivas med tvång blir beroende av vad specialförfatlningarna föreskriver i detta hänseende.
I fråga om kompetenskrav för ombud och biträde anser arbetsgruppen det vara tillräckligt med elt allmänt stadgande om alt ombud eller biträde, som visar oskicklighet eller oförstånd eller eljest är olämpligt, får avvisas (8 § andra stycket). Enligt 19 § andra stycket 1 arbetsgruppens lagförslag får beslut om avvisning överklagas genora besvär hos överordnad myndighet. Molsvarande föreslås i 19 § Iredje stycket gälla i fråga om koraraunal rayndighets beslut, när beslutet i huvudsaken får överklagas i annan ordning än genora kommunalbesvär.
Arbetsgruppen påpekar att det i förvaltningsförfarandet i praktiken sällan uppkomraer några problem om ombuds fullmakt eller behörighet. I de enstaka fall där det ändå inträffar finns vägledning att hämta ur lagen (1915: 218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens oraråde (avtalslagen) liksom ur RB. Arbetsgruppen anser därför alt frågorna utan egentlig olägenhel kan lämnas oreglerade i förvaltningslagen.
Remissyttrandena. I remissyttrandena framställs inte några principiella erinringar mot föreskriften i 8 § första stycket arbetsgruppens lagförslag om parts rätt alt anlita ombud eUer biträde i mellanhavande med rayndighet.
Socialnämnden i Stockholm påpekar att beslut om hjälp och vård raåste grunda sig på en direkt bedömning av bl. a. den enskildes vårdbehov. Även om del i förslaget tagils in en föreskrift om skyldighet för part alt raedverka personligen, finner nämnden angelägel framhålla att utnyttjande av orabud i socialhjälpsärenden kan försvåra arbetet och störa det förtroendefulla förhållande mellan den hjälpsökande och socialarbetaren som eftersträvas. Socialstyrelsen frarahåller atl tillämpningen av paragrafen kan raedföra alt det inora anstallsvården kan uppstå koraplicerade bedömningar i de fall då medintagna av parten ges rätt att uppträda som ombud eller biträde. Enligt styrelsens mening kan man inte undantagslöst utgå ifrån att sådant biträde eller ombud skall kunna avvisas med stöd av 8 § andra siycket.
Om part underlåter att där så behövs personligen medverka i etl ärende, bör någon form av sanktion följa eller ärendet avgöras i befintligt skick, framhåller Svea hovrätt. Föreskrift härom bör enligt hovrättens mening införas i 8 §.
JO konstaterar att lagförslaget saknar regler om verkan av ett beslut om avvisning av ombud eller biträde. Bestämmelserna i RB kan enUgt JO:s mening i viss utsträckning tillämpas analogt härvidlag. Avvisning bör dock inte ha verkan utöver det ärende som är aktuellt. Fastighetsnämnden i Göteborg anser att påfallande liten uppmärksamhet ägnats förslaget om rätt för
360 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
myndighet alt avvisa ombud. All generelll berättiga myndighet att avvisa parts ombud framstår för näranden inte såsom en från rättssäkerhetssynpunkt lycklig reform. De förvaltningsmässiga mödorna med oskickligt ombud för part bör rimligen hellre uthärdas genom instansema än föranleda avvisningsbeslut.
Från några håll uttalas önskemål ora att 8 § arbetsgruppens lagförslag skall korapletteras eller förtydligas i olika avseenden. Sveriges advokatsamfund anser att i lagen bör anges ålrainslone vissa krav som bör ställas på ett ombud eller biträde och hänvisar därvid till en föreskrift i 3 kap. 6 § besvärssakkunnigas lagförslag. Vidare bör tas in bestämraelser om vilka personer som inte kan uppträda som ombud (jfr 3 kap. 7 § besvärssakkunnigas lagförslag) och om ombuds fullmakt och behörighet (jfr 3 kap. 9—12 §§ besvärssakkunnigas lagförslag). Även länsstyrelsen i Jämtlands län och SACO anser del önskvärt att en uttrycklig regel om orabuds fullmakt tas upp i lagen. SACO föreslår att en sådan regel utformas efter mönster av 2 § Iredje stycket sista punkten lagen om handläggning av domstolsärenden. ÖB ifrågasätter om inte för undvikande av tvekan ordet »befullmäktigat» bör tillfogas före ordet »ombud» i 8 § första styckel försia punkten.
SR erinrar ora att förbundel i sitt yttrande över besvärssakkunnigas betänkande vände sig mot att förbudet för vissa befattningshavare att vara ombud fått en sådan utformning alt del skulle hindra en anställd att i egenskap av organisations representant biträda någon i ett personalärende. Förbundet konstaterar med tillfredsställelse att reglema om ombud i det nya förslagel givils en mera generell avfattning och finner att dess invändningar beaktats genom att den aktuella frågan inte reglerats i förslaget.
Departementschefen. Förvaltningsärenden handläggs vanligen skriftligen. Frågan huruvida den som för talan i ett ärende därvid äger anlita ombud eller biträde får därför inte sararaa betydelse sora i rättegång, där förfarandet bygger på muntlighelsprincipen. I förvallningsärende som handläggs helt skriftligt kommer det ofta över huvud inte till myndighetens kännedom, om någon fått hjälp med att sätta upp en inlaga eller anlitat annan person för att skaffa fram utredningsmaterial. Vad nu sagts hindrar emellertid inte att del även för förvaltningsförfarandels del är av värde alt i lag slå fast den enskildes rätl att anlita ombud eller biträde i mellanhavande med myndighet. Inte minsl med tanke på den enskildes rättsskydd är det av vikt att denna rätt kommer till uttryck i förvaltningslagen. En motsvarande regel har också lagits in i bl. a. den norska forvaltningsloven. Jag föreslår därför alt det bland förvaltningslagens allmänna bestämmelser las med en föreskrift om att den som för talan i ärende får anlita ombud eller biträde (6 § försia styckel försia punkten).
Den sålunda lagfästa rätten alt anlita ombud vid talans utförande kan emeUertid inte göras ovillkorlig. Som frarahållits av arbetsgruppen kan det i förvaltningsförfarandet förekoraraa en rad olika situationer, där den som
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 361
för talan i ett ärende måste medverka personligen antingen för att höras av eller eljest lämna upplysningar till en myndighet eller för att lämna medgivande till viss ålgärd eller underteckna en handUng. I den mån det krävs att någon medverkar personligen anges detta regelmässigt i den specialförfaltning som reglerar förfarandet på det område varom är fråga. Där anges vanligen också om myndighei får använda tvångsmedel, t. ex. vite, för att förmå någon atl medverka personligen i vissl hänseende. Som exempel kan nämnas reglema om muntlig handläggning av bamavårdsärende i 15 och 17 §§ barnavårdslagen. Även när förfaltningsbestämraelser av nyssnämnda slag saknas, är del ofta nödvändigt att myndighet tar kontakt direkt med den som gjort en ansökan i ett ärende eller eljest berörs av en åtgärd från myndighetens sida. Mellan sådana fall och tidigare berörda situationer föreligger dock den väsentliga skillnaden, all tvångsmedel inte får användas för att förmå någon att raedverka. Oavsett ora det rör sig ora en i författning föreskriven skyldighet för någon atl medverka personligen eller om en begäran som myndighet eljest framställer om sådan medverkan, bör uppenbarligen den enskildes rätt atl föra sin lalan genom ombud i motsvarande mån inskränkas. I huvudsaklig överensstämmelse med arbetsgmppens förslag på denna punkt förordar jag därför, all det i förvaltningslagen tas in en bestämmelse som klargör, att den som har ombud likväl är skyldig alt medverka personligen, om myndigheien begär del (6 § första stycket andra punkten). Med en sådan bestämmelse torde knappast behöva befaras att myndigheternas kontakter med enskilda i t. ex. ärenden om socialhjälp skall försvåras. Jag vill tillägga, att den nu berörda inskränkningen bara rör rällen att anlita ombud. Självfallel bör inte föreskrivas någon inskränkning i fråga ora enskilds rätl alt vid sina kontakter raed myndighei anlita biträde.
Jag anser vidare i likhet med arbetsgruppen alt det inte finns något behov att — såsom yrkats av Svea hovrätt — dessutom ha en föreskrift om påföljd av att part underlåter att medverka personligen. En sådan föreskrift är motiverad bara om del skall gälla en allmän, påföljdssanktionerad skyldighet för part att medverka personUgen vid utredningen, vare sig han har ombud eller ej. Att införa en sådan skyldighet är emellertid inte aktuellt.
Bestämmelsen om rätt för myndighet att avvisa ombud eller biträde, som visar oskicklighet eller oförstånd eller eljest är olämpligt (6 § andra siycket), stämmer i sak överens raed raotsvarande regel i arbetsgruppens lagförslag. Med anledning av ett påpekande av JO har dock i det nu framlagda lagförslaget genom tillägg av orden »i ärendet» markerats atl beslut om avvisning inte får någon verkan utöver del ärende där frågan aktualiseras.
I 6 § tredje stycket anges att myndighets beslul all avvisa ombud eller biträde får överklagas genom besvär enligt samma bestämraelser som gäller talan mot myndighetens beslut i huvudsaken. Föreskriften motsvarar 19 § andra stycket 1 (jfr Iredje slyckel) arbetsgruppens lagförslag.
I2t—11564
362 KungL Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
De av en del remissinstanser framförda önskemålen om komplettering av de nu behandlade reglema i olika avseenden, bl. a. i fråga om ombuds fullmakt och behörighet, anser jag raed hänsyn till lagens allraänna syfte mig inte kunna tillgodose i förevarande sammanhang. Vad gäller frågan om fullmakt torde reglema i 49 § i den av mig föreslagna förvaltningsprocesslagen vid behov kunna tjäna till vägledning. I fråga om ombuds behörighet viU jag erinra om att allmänna bestämraelser om ombuds behörighet alt ta emot delgivning av handling meddelats i 11 § delgivningslagen. I den mån annan fråga om ombuds behörighet skulle uppkomma i ärende hos förvaltningsmjm-dighet synes liksom f. n. ledning kunna hämtas ur RB och avtalslagen.
Det bör framhållas att de i 6 § upptagna reglerna inte innebär någol hinder mot all juridisk person fungerar som ombud (jfr RÅ 1963 ref. 37).
7 §
Paragrafen innehåUer bestämmelser om när handling skall anses ha kommit in till myndighet. Den motsvarar 5 § arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 1 § första stycket 1946 års lag om rätl att sända in handlingar med posten får ansökan, besvärsinlaga eller annan handling som skall ges in lill stats- eller kommunalmyndighet sändas in med posten i betalt brev. Ehum lagen inte innehåUer någon uttrycklig regel därom, får handling självfallet också lämnas in genora bud (jfr prop. 1946: 16 s. 20), Handling som kommer in lill myndighet med posten skall enligt 2 § första stycket första punkten i lagen anses ingiven av den som har undertecknat handlingen. Handlingen skall anses ingiven den dag då handlingen eller avi om försändelse, i vilken handlingen finns innesluten, kora in till mottagaren (2 § första stycket andra punkten). 1946 års lag innehåller vidare en regel om att vad sora är stadgat om atl handling skall ha kommit in tUl myndighet före vissl klockslag på dagen skall upphöra alt gälla (2 § andra stycket).
Ullryckliga författningsbestämmelser om enskilds rätt atl överbringa meddelande till myndighet genom telegrafi eller annan fjärrskrift har för förvaltningens del utfärdats bara i fråga om anbud i ärenden om upphandling m, m,, se 10, 40 och 75 §§ upphandlingskungörelsen (1952:496) och cirkuläret (1960:494) till samtliga statsmyndigheter angående användande av telex vid avgivande av anbud vid upphandling och arbeten för statens behov m. m. (jfr 12 kap. 10 § RB). I praxis har dock detla kommunikationssätt godtagits också i vissa andra fall. Ansökan i tjänstetiUsältningsärende som gjorts telegrafiskt har sålunda ansetts inkomraen i rätt tid, fastän övriga ansökningshandlingar koramit myndigheien lill banda först efter ansökningstidens utgång. Likaså har anspråk på ersättning för mislad fiskerätt ansetts kunna framställas genom telegram (NJA 1959 s. 235). Telegra-
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 363
fisk fuUföljdsinlaga har i lidigare praxis i regel inte godtagits (se t, ex, RÅ 1959 Ju 176 och K 815), En omsvängning har emellertid ägt rum på denna punkt genom ett nyligen meddelat pleniavgörande av regeringsrätten (beslut den 11 februari 1970). I elt ärende om klander av drätselkammares beslut hade klagandena före besvärstidens utgång anfört besvär hos länsstyrelsen genom telegram och efter nämnda tids utgång inkommit till länsstyrelsen med besvärsinlaga. Länsstyrelsen ansåg att klagandena inte hade fullgjort vad på dem ankom vid fullföljd av talan och avvisade besvären. Regeringsrätten fann emellertid den orasländighelen att besvären anförts på nyss nämnda sätt inte ha bort föranleda länsstyrelsen att avvisa klagandenas talan (jfr NJA 1968 s, 523).
Frågan när på dagen en handling måste ha korarait rayndighet till banda för att den skall anses inkommen den dagen regleras inte i 1946 års lag. Har handlingen lämnats in viss dag under myndighetens expeditionstid, bör den uppenbarligen anses inkommen samma dag, vare sig handlingen har läranats till registrator hos myndigheten eller till annan anställd. Även om handlingen har lämnats in efter expeditionstidens slut viss dag, torde den få anses inkommen den dagen, om registrator eller annan behörig tjänsteman tagit emot den samma dag (RÅ 1941 ref. 7 och 1957 ref. 46; jfr NJA 1953 s. 96 och 1963 s. 384). Det sistnämnda gäller oavsett om handlingen har avlämnats i myndighetens lokal eller i tjänstemannens bostad. Har myndighet utanför sin lokal satt upp särskild brevlåda, som är tillgänglig för aUmänheten även efter expeditionstidens slut, torde handling, som viss dag har lagls ned i brevlådan före midnatt, vara alt anse som inkommen den dagen.
Arbetsgruppen. I en lag med grundläggande bestämmelser om förvaltningsförfarandet bör enligt arbetsgruppens mening finnas regler om de sätt på vilka en handling skall få tillställas en myndighet. 1946 års lag och många specialförfattningar utgår från en tyst huvudregel alt handling skall ges in. För all beslämmelserna i förvaltningslagen smidigt skall ansluta sig till det traditionella synsättet, bör de därför inledas med grundregeln om ingivande (5 § första styckel arbetsgruppens lagförslag). Vid sidan av möjligheten att formligen ge in en handling personligen eller genom orabud bör lagen ange att handling får lämnas in genom bud eller sändas in med poslen i betalt brev (5 § andra stycket första punklen). Lagen bör vidare öppna möjlighet atl beträffande alla slag av handlingar som om-fallas av lagen — alltså även besvärsskrivelser — utnyttja telegrafi eller annan fjärrskrift (5 § andra siycket andra punklen). Delta kommunikationssätt kan i vissa fall vara det mest rationella och kan inte i något fall medföra nämnvärda olägenheter för myndigheterna. Användandet av telegram eller annal fjärrskriftsmeddelande bör enligt arbetsgruppens mening inte kompliceras i onödan. Man bör därför inte föreskriva att fjärrskriftsmeddelande obligatoriskt skall efterföljas av en handling, som motsvarar
364 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
meddelandet, ulan nöja sig med att föreskriva att meddelandet skall bekräftas genom egenhändigt undertecknad skrivelse, om myndigheien begär det (5 § andra stycket tredje punkten). Förskrifterna om de olika sätl på vilka handling skall få tillställas en myndighei bör enligt arbetsgruppens mening överta 1946 års lags funktion att uigöra en motsvarighet inom förvaltningen tUl 33 kap. 3 § RB. I specialförfatlningarna skall inte behöva sägas annat än att en skrivelse skall ges in. Av förvaltningslagen skall följa alt ingivandel får ersättas med någon av de övriga formema för överbringande.
Förvaltningslagen bör enligt arbetsgruppens raening också reglera när en handling skall anses ha korarait in lill en myndighet. Bestämmelser härom behövs för de fall då viss ansöknings- eller besvärstid eller liknande frist skall iakttas. Härvidlag bör till en början föreskrivas att handling skall anses ha kommit in, när till myndigheten anlänt antingen själva handlingen eller avi ora försändelse, i vilken den är innesluten (5 § tredje stycket första pukten). Telegram eller annat fjärrskriftsmeddelande bör härvid räknas som handling. Arbetsgruppen påpekar vidare att 1946 års lag inte innehåller någon bestämmelse om när på dagen en handling måste ha kommit myndighet till banda för att den skall anses inkommen den dagen (jfr prop. 1946: 16 s. 17). Frånvaron av en klar regel på denna punkt är förenad raed olägenheter för allmänheten. Praxis är inte heller enhetlig. Avsaknaden av en lagbestämmelse i ämnet kan dessutom medföra all det koraraer att bli beroende på en tjänsteraans godtycke ora en handling blir att betrakta sora inkommen viss dag eller inte, t. ex. om en behörig tjänsteman tar emot en handling efter expeditionstidens slut, fastän han inte har skyldighet lill del. Arbetsgruppen anser därför atl starka skäl talar för att förvaltningslagen bör ge närmare vägledning i denna fråga. Det ligger härvid nära lill hands att göra skillnad mellan sådana myndigheter som har bestämd daglig tjänstetid och övriga rayndigheter. Med att myndighet har bestärad daglig tjänstetid åsyftar arbetsgruppen att viss tjänstetid är fastställd för myndigheien eller dess kansli för rainst måndag—fredag varje vecka (bortsett från helgdagar och därraed likställda dagar).
Såvitt angår rayndighet med bestämd daglig tjänstetid talar enligt arbetsgruppens uppfattning övervägande skäl för all en handling skall anses inkommen till myndigheten viss dag, ora handlingen eller avi om försändelse, i vilken handlingen är innesluten, har anlänt före tjänstetidens slut den dagen eller före den senare tidpunkt på dagen som myndigheten har gett till känna. Arbetsgruppen förutsätter alt föreskrift om handlings mottagande viss lid efter tjänstetidens slut inte meddelas i individuella fall utan får formen av en generell föreskrift sora på lämpligt sätt bekantgörs för allmänheten. Det bör stå myndighei fritt all förlägga den senasie tidpunkten för mottagande av handling till vilken lämplig tid som helst. Vid mottagande genom brevinkast eller brevlåda lär annan tidpunkt än kl. 24
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 365
inte vara praktisk. Anländer handUng eller avi viss dag efler tjänstetidens slut och har senare tidpunkt för mottagande inte bestämls, bör handlingen undantagslöst anses inkomraen försl påföljande dag. Det kan förutsättas att myndigheterna sörjer för atl deras brevlådor och postfack töms vid den lid på dagen då handling eller avi senast skall ha anlänt och vid samma tid låter avhämta försändelser, som finns antecknade i myndighetens ankomst- och regislreringsbok hos poslen (jfr prop. 1947: 188 s. 14). Delta synes arbetsgruppen inte vara förenat med oöverstigliga praktiska svårigheter. Arbeiei med diarieföringen av de senasi inkomna handUngarna behöver inte utföras samma dag utan kan uppskjutas till följande arbetsdags morgon. Har senare tidpunkt än tjänstetidens slut bestämls för mottagande av handlingar, ställer det sig inte lika lätt för myndigheten att kontrollera tiden för ingivandet. Antingen får då principen »hellre fria än fälla» lillämpas eller också får del klargöras för allraänheten att den sora ger in en handling efler tjänstetidens slut skall vara beredd att bevisa när det skedde.
I fråga om del allt mindre antalet myndigheter som inte har bestärad daglig tjänstelid bör enligt arbetsgruppens raening inte krävas annat än all handlingen eller avi om denna anlänt viss dag före kl. 24 för att den skall anses inkommen den dagen. Detta bör gälla vare sig rayndigheten i fråga har eget kansli eller inte.
I enlighet raed det anförda föreslår arbetsgruppen att i förvaltningslagen stadgas att, om hos myndighei med bestärad daglig tjänstetid handling eller avi har anlänt efter tjänstetidens slut eller den senare lidpunkt som myndigheten gett till känna, handlingen skall anses ha koramit in försl påföljande dag (5 § Iredje stycket andra punklen).
Remissyttrandena. Den av arbetsgruppen föreslagna regeln om ingivande av handling anses av Svea hovrätt, patent- och registreringsverket, länsstyrelserna i Jönköpings, Östergötlands och Jämtlands län, domkapitlet i Uppsala stift och SACO böra utgå såsom varande självklar. Också regeringsrättens ledamöter finner beslämmelsen sakna självständig betydelse. De föreslår atl den skrivs ora och inarbetas i lagrummets andra stycke.
Polismästaren i Stockholms polisdistrikt erinrar ora atl enskild i olika lagar och författningar har lämnats möjlighet att anhängiggöra ärenden genom muntlig anmälan. Då viktiga rättsverkningar för den enskilde är knutna även till muntlig avgivande av anmälan, kan det enligt hans mening måhända vara påkallat alt låta även delta förfaringssätt bli föreraål för reglering.
Postverket föreslår atl frankeringskravet i 5 § andra stycket första punkten slopas. Verket erinrar ora all besvärssakkunniga inte tog med orden »i betalt brev» i sitt lagförslag, eftersom de ansåg det självklart att poslförsändelse skall vara vederbörligen frankerad. Verkel påpekar också alt den försändelse i vilken en handling sänds med poslen inte alltid behöver frän-
366 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
keras av avsändaren, t. ex. en av polismyndighet infordrad viltnesberättel-se. Portokoslnaden stannar i detta fall på statsverket men avsändaren torde inte uppfatta en sådan försändelse som »betalt brev». Även riksförsäkringsverket anser det böra övervägas att låta frankeringskravet ulgå ur beslämmelsen.
De föreslagna bestämmelserna om rätt att använda telegram eller annan fjärrskrift lämnas i allmänhet utan erinran av remissinstanserna. Konsistoriet vid universitetet i Göteborg anser dock att efterföljande bekräftelse genom egenhändigt undertecknad skrift bör vara huvudregel, om meddelande har överbringats till myndighet i form av fjärrskrift. Enligt Svea hovrätts mening bör fjärrskriftsmeddelande, som inte utgör partsinlaga, bekräftas genom ingivande av handlingen i original, om myndigheten begär det.
Huvudregeln i 5 § tredje stycket om när en handling skall anses ha kommit in till en myndighet kritiseras av TCO, som förordar atl regeln utformas efter mönster av 40 § avtalslagen. En liknande ståndpunkt intar SR, som påpekar att möjlighetema för avsändaren att med bestämdhet beräkna när en handling kommer fram tUl mottagaren f. n. är ringa på grund av den mindre regelbundna postbefordringen. En bestämmelse av innebörd att handling skall anses ha kommil in i rätt tid, om part kan bevisa att den har inlämnats till postbefordran i skälig tid för sådan befordran, bör därför tas in i paragrafen. Högsta antalet dagar för skälig postbefordringstid bör anges i t. ex. tillämpningsföreskrifter till lagen.
Den av arbetsgruppen föreslagna regeln om när på dagen en handling skall vara myndighet till banda för att anses inkommen den dagen behandlas av åtskilliga remissinstanser. De flesta ställer sig positiva till bestämmelsen. JO påpekar att regeln avviker från den rättstillämpning som har kommit lill uttryck i rättsfallet NJA 1963 s. 384. Med hänsyn tiU förvaltningsmyndigheternas skiftande karaktär anser JO förslagets lösning sakligt vara att föredra framför RB:s. Det kan enligt hans mening ifrågasättas om inte fullständig enhetlighet borde åstadkommas genom ändringar i RB på de angivna punkterna.
Åtskilliga remissinstanser kritiserar emellertid bestämraelsens innehåU. 5ex ledamöter av regeringsrätten föreslår att regeln utgår. Enligt deras mening kan det vara svårt för allmänheten att hålla reda på myndigheternas växlande stängningstider och framstå som svårförståeligt för den enskilde, om en handling som faktiskt tagits emot av behörig tjänsteman i myndighetens lokal — låt vara efter tjänstetidens slut — ändå inte skulle anses inkommen den dagen. Motsatt betraktelsesätt skulle säkerligen i åtskilliga fall uppfattas som en onödig formalisra. De anser det också kunna ifrågasättas, om problemet över huvud behöver regleras i lag. RB innehåUer ingen motsvarande bestämmelse för de allmänna domstolarnas del, utan frågan har där fått lösas genom praxis. Även för förvaltningsförfarandets vid-
Kungt. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 367
kommande kan frågan utan olägenhet lämnas oreglerad. Kammarrätten pekar på alt ökade koslnader kommer atl uppslå, om myndighei — såsom förutsätts i betänkandet — skall sörja för att postfack m, ra, töms vid tjänstetidens slut. Postens arbetsrutiner torde vidare vara sådana atl det inte kan förutsättas alt alla försändelser som då komrait in lill postkontoret har hunnit antecknas i ankorast- och registreringsbok, Alla rayndigheter låter inte heller hämta post vid tjänstetidens slut. Avsaknaden av uttryckliga regler för bestämmande av tidpunkten när en poslbefordrad och i fack e, d, insorlerad handling liksom en i postbok antecknad försändelse skall anses inkommen till en myndighet lämnar utrymme för olika förfaranden och kan enligt kammarrättens mening leda till ojämnheter i tillämpningen som i vissa lägen kan föranleda rättsförluster. Om 5 § inte låter sig förtydligas i antydda hänseenden är det enligt kammarrättens åsikt i vart fall önskvärt, atl myndigheterna genom föreskrift i lagen eller i annan ordning åläggs att kontrollera om post till rayndigheterna finns på postkontor vid tjänstetidens slut (eller raotsvarande tidpunkt) och där avhärala eventuell post. Liknande synpunkter framförs av bl, a, 15 ledamöter av regeringsrätten, JK, Svea hovrätt, riksskattenämnden och länsstyrelsen i Södermanlands län. Även om det inte är förenat med oöverstigliga praktiska svårigheter alt myndigheterna låter avhämta post vid tjänstetidens slut i de aktuella fallen, framstår det enligt postverkets mening dock i raånga fall som onödigt betungande från arbelssynpunki. Postverket ifrågasätter därför om inte regeln bör formuleras så, alt en handling skall anses inkommen så snart en myndighet har tillfälle att fataliedagen avhämla den på postanstalt (i postbox, postfack eller, vad beträffar i ankomst- och registreringsbok upptagna försändelser, vid kassaplats). En sådan bestämmelse skulle i praktiken innebära alt en myndighet kunde hämta posten påföljande tjänstgöringsdag och alt några större praktiska svårigheter inte skulle behöva uppkomma i fråga om att fastställa när viss försändelse förelåg till avhämtning. Postverket föreslår atl denna fråga utreds ytterligare, innan slutlig ställning las.
En del remissinstanser kritiserar också enskildheter i bestämmelsens utformning. Sveriges advokatsamfund anser inte den i paragrafen angivna bestämningen »efter tjänstetidens slut» vara helt tillfredsslällande. Olika myndigheter tillämpar skilda tjänstetider, och vid en och samma myndighet kan tjänstetiden variera från lid till annan. Från rättssäkerhetssynpunkt är därför enligt samfundets raening etl i lagen inskrivet, bestämt sista klockslag för ingivande av handling eller avi alt föredra. Med hänsyn till svårigheten att finna elt under alla förhållanden lämpligl klockslag anser sig samfundet dock kunna tillstyrka den föreslagna bestämmelsen under förutsättning att åtgärder vidtas för åstadkommande av större enhetlighet i fråga om tjänstetiden och atl i förekommande fall tjänstetidens slut anges i besvärshänvisningar o. d. Länsstyrelsen i Gävleborgs län
368 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
anser att ordet »tjänstetid» bör bytas ut mot »expeditionstid». Enligt länsstyrelsens raening är det olämpligt alt en myndighet skall vara nödsakad att vid tjänstetidens slut kontrollera postfack och brevlådor. Däremot kan detta med fördel ske vid expeditionstidens slut. Kammarkollegiet ifrågasätter lämpligheten av att i en lag, som syftar till att förenkla och förenhetliga förvaltningsförfarandet, införa en möjlighel för myndighei med bestämd daglig tjänstetid atl förordna om handlings mottagande viss lid efler tjänstetidens slut. Kollegiet föreslår att orden »eller den senare tidpunkt som myndigheten givit till känna» utgår ur den föreslagna lagtexten.
Departementschefen. Den sora önskar meddela sig skriftligen med en förvaltningsmyndighet har sedan gammalt haft rätt all göra det inte bara genom atl personligen eller genom ombud lämna in en handling tiU myndigheten ulan också genom att sända in handlingen med posten. Delade meningar råder inte om att detla skall gälla även i fortsättningen. Däremot kan det ifrågasättas om del — såsom förordats av arbetsgruppen — behövs uttryckliga bestämraelser härom i förvaltningslagen (jfr 5 § första siycket och andra slyckel första punkten arbetsgruppens lagförslag). Jag vill erinra om att nuvarande regel i ämnet i 1 § 1946 års lag om rätt att sända in handlingar med posten vid sin tillkomst ansetts nödvändig bara raed tanke på sådana fall då det i lag förutsätts all handling skall »ges in» till en myndighet (prop. 1946: 16 s. 20), dvs. överlämnas av någon personligen eUer av hans ombud. För fall av detta slag medger 1946 års lag atl handlingen i stället får sändas in med posten. Nu gällande lagstiftning på det förvallningsrällsliga områdel uppvisar emellertid endast i begränsad utsträckning exempel på bestämmelser av sådant slag. Det skulle även strida raot nutida uppfattning atl i dylika fall vägra att la emot en handling som sänts in med posten. Enligt min mening finns det därför inte längre skäl att i lagstiftningen utgå från annat än alt ingivande och insändande av handling är likvärdiga former för att tillställa en myndighet en handling. Någon motsvarighet till de nyss angivna bestämmelserna i arbetsgruppens lagförslag har därför inte tagils med i förvaltningslagen. All poslförsändelse till myndighet liksom enligt nu gällande regler skall vara frankerad av avsändaren, om annat inte är särskilt medgivet, skall självfallel gälla även i fortsättningen. Som påpekats av postverket behövs det dock inte någon uttrycklig lagbestämmelse härora. Någon uttrycklig lagregel lorde knappast heller fordras med tanke på del fallet att någon muntligen anhängiggör ett ärende hos myndighei.
Något annorlunda förhåller del sig om någon önskar raeddela sig med en rayndighet genom telegram eller annat fjärrskriftsmeddelande. Att det numera föreligger en sådan rätt får anses fastslaget genom ett år 1970 meddelat pleniavgörande av regeringsrätten. Det torde emellertid knappast finnas någon mera allmän kännedora ora detta, och det kan därför hävdas all det frän tydlighetssynpunkt skulle vara önskvärt att en regel härom in-
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 369
flyter i förvaltningslagen i enlighet med vad sora har föreslagits av arbetsgmppen (5 § andra styckel andra punklen arbetsgruppens lagförslag). Med den av mig nyss intagna ståndpunkten till behovet av uttryckliga regler om rätten atl ge in eller sända in handlingar med posten synes emellertid inte väl förenligt all i förvaltningslagen ta in enbart en föreskrift om rätt att kommunicera raed myndighet genom fjärrskrift. Att denna möjlighel nuraera står den enskilde lill buds kommer likväl att framgå indirekt av förevarande paragraf i del nu framlagda lagförslagel (första stycket andra punkten). Jag anser därför att en uttrycklig regel om rätt att meddela sig med rayndighet genom fjärrskrift kan undvaras i förvaltningslagen. Att fjärrskriftsmeddelande är att räkna som handling i lagens mening torde inte heller behöva uttryckligen anges. Till frågan om bekräftelse av sådant meddelande återkomraer jag i det följande.
Om sålunda frågan om de sätt på vilka enskild kan träda i förbindelse med myndighet kan utan egentlig olägenhet lämnas oreglerad i lagen, kan delsamma enligt min mening inte sägas vara fallet belräffande frågan om den tidpunkt då handling skaU anses ha komrait in till en myndighei, Detla spörsmål aktualiseras i alla de sammanhang då i författning eller eljest viss tidsfrist är föreskriven för vidtagande av en skriftlig åtgärd. Som framhållits av arbetsgruppen är frånvaron av klara regler på denna punkt förenad med ölägenheter för allmänheten. Även för myndighelema lorde del vara av värde all nuvarande regel i ämnet i 2 § första styckel andra punkten 1946 års lag förtydligas i vissa avseenden. Riktmärket bör härvid vara atl skapa ökad klarhet i sådana fall då det kan anses tveksamt, om en handling skall räknas som inkommen viss dag eller inte. Från rättsskyddssynpunkt är det vidare av särskild vikt alt se till att tvekan i detla hänseende inte länder den enskilde till nackdel. För att nå de nu angivna syftena har jag bedömt del vara nödvändigt att göra reglerna om när en handling skall anses inkommen till en myndighet något utförligare än i arbetsgruppens lagförslag.
Huvudregeln om när en handling skall anses ha kommit in till myndighet bör i huvudsaklig överensslämmelse raed vad nu gäller och raed vad sora föreslagils av arbetsgruppen (5 § tredje stycket första punklen arbetsgruppens lagförslag) vara, att handling skall anses ha kommit in, när handlingen eller avi om postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, kommil behörig tjänsteman tUl banda (7 § första stycket första punkten i det föreliggande lagförslagel). Insändande av handling sker alltså i princip fortfarande på avsändarens risk (jfr 7 § andra stycket). Regeln uppställer inte något ovillkorligt krav på att handlingen eller avin skall ha av-läranats i myndighetens lokal. Det räcker med alt behörig tjänsteman tagit emot den t. ex. vid en förrättning eller vid besök hos någon. Vera som i det enskilda fallet skall räknas som behörig tjänsteman får liksom f. n. avgöras av bl. a. arbetsordning för myndigheten. Härigenom vinns
370 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
överensstämmelse med vad som enligt 2 kap. 5 § försia siycket tryckfrihetsförordningen gäUer i fråga om den tidpunkt då handling skall anses inkomraen till rayndighet och därmed hänföras till kategorin »allmän handling».
Efiersom del beträffande postförsändelse är tiUräckligt att en avi om försändelsen anlänt till behörig tjänsteman viss dag för att denna skall anses inkommen den dagen, har det synts vara följdriktigt att i lagen ta in en uttrycklig regel om molsvarande situation beträffande telegram. Underrättas myndighet särskUt om att telegram till myndigheten anlänt till telegrafanstalt, skall lelegrararaet enligt 7 § första siycket andra punklen anses ha komrait in redan när underrättelsen nått behörig tjänsteman. Det fömtsälts att myndigheten underrättas genora televerkets försorg. På vilket sätt underrättelsen sker spelar däreraot inte någon roll. Det räcker exempelvis med att behörig tjänsteman hos rayndigheten underrättas i telefon.
I 7 § andra stycket har tagils in en bestäraraelse sora närmast tar sikte på sådana fall då handling (telegram) eller avi om handling (telegram) anlänt viss dag efter expeditionstidens slut. Med hänsyn till den kritik som vid remissbehandlingen riktats mot molsvarande regel i arbetsgruppens lagförslag (5 § tredje stycket andra punklen) har bestämmelsen i det föreliggande lagförslagel getts elt väsentligen nytt innehåll (jfr ILU 1946: 23 s. 9 och prop. 1947: 188 s. 14). Kan del antas atl handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats i myndighetens lokal eller funnits tillgänglig för myndigheten på postanslalt, skall den anses inkommen den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till banda närmast följande arbetsdag. Genom den nya bestämmelsen undviks att enskilds rätt går förlorad, därför att myndighet t. ex dröjer med att på postanstalt hämta alla de försändelser till myndigheten som anlänt viss dag. Inte heller skall den omständigheten att handling lämnats i myndighetens lokal lill någon, som inte är behörig att la emot den, i allmänhet medföra att handlingen inte skall anses inkomraen den dagen. Kommer handlingen i sistnämnda fall behörig tjänsteman lill banda närmast följande arbetsdag, bör det kunna presumeras att den komrait in den dag då den avlämnats. Någon vidlyftig utredrung om huruvida handlingen faktiskt funnits i rayndighetens lokal före kl. 24 viss dag skall inte behöva företas i nu avsedda fall. Det bör normalt räcka med att det inte framstår som osannolikt att så varit förhållandet. Även när det gäller att avgöra huruvida en handling viss dag funnits tillgänglig för myndighet på postanslalt bör beviskravet sättas lågt. Det bör vara tillräckligt att det med hänsyn till förefintliga uppgifter om t. ex. dag för försändelsens poststämpling, försening av postgången och rutiner vid insortering av försändelser i postfack och postboxar inte framstår som osannolikt atl handlingen viss dag funnits tillgänglig för myndigheten på postanslalt. Med ett så utformat beviskrav torde del knappast vålla myndig-
KungL Maj.ts proposition nr 30 är 1971 371
heterna några nämnvärda svårigheter att avgöra om en handling skall anses ha komrait in inom föreskriven lid eller ej. Den nu föreslagna bestämmelsen medför däremot atl viss försiktighet bör iakttas av myndigheien vid utfärdande av lagakraftbevis belräffande överklagbara beslul. För undvikande av misstag torde i aUmänhet sådanl bevis böra ulfärdas först dagen efter den arbetsdag som närmast följer på dagen för besvärstidens utgång (jfr även 12 § tredje styckel andra punkten).
I 7 § Iredje stycket har lagils in en föreskrift om all telegram eller annal fjärrskriftsmeddelande skall bekräftas av avsändaren, om myndigheten begär det. Föreskriften raolsvarar 5 § andra stycket Iredje punkten arbetsgruppens lagförslag. Bekräftelse som nu avses skall ske genom egenhändigt undertecknad handling. Begär myndigheten sådan bekräftelse men koraraer någon sådan inte myndigheten till hända, blir fjärrskriflsmeddelan-det att betrakta som en visserligen inkommen men inte undertecknad handling.
Någon motsvarighet till nuvarande beslämmelse i 2 § första siycket försia punkten 1946 års lag alt handling som koraraer in till myndighet med poslen skall anses ingiven av den som undertecknat handlingen anser jag inte behöva las med i förvaltningslagen.
Som framgår av redogörelsen under 1 och 2 §§ i del föreliggande lagförslaget har 1946 års lag ett någol raer vidsträckt tillämpningsområde än förvaltningslagen. I detta sammanhang bör särskilt erinras om de i 2 § 3 och 4 intagna undantagen belräffande överexekutors eller utmätningsmans exekutiva verksamhet och beträffande ärenden om brott hos polis-, åklagar- eller tullmyndighet, Eftersora 1946 års lag f. n. är genereUt tUlärap-1ig hos de nu nämnda myndigheterna och 7 § förvaltningslagen är avsedd att överta dess roll, kommer följaktligen bestämmelser i nu berörda hänseenden att saknas för dessa myndigheter, när förvallrungslagen träder i kraft. Till denna fråga liksom lill frågan om erforderliga ändringar i 33 kap. 3 § RB avser jag att återkomraa i ett senare sammanhang.
8§
Bestäraraelsen reglerar myndighels skyldighel alt vägleda den som lämnar in en ofullständig ansökningshandling eller annan skrivelse. Den motsvarar 9 § arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. F. n. finns inte någon allmän lagregel som ålägger förvaltningsmyndighet att vägleda part eller annan person, om han ger in en inlaga som inte uppfyller givna föreskrifter eller eljest är ofullständig. I praxis anses emellertid myndigheterna ha en sådan skyldighet, se t. ex. RÄ 1950 ref. 30 (ombud har beretts tillfälle att i efterhand styrka sin behörighet) och 1952 ref. 3 (part, som anbragt sitl namn på besvärsskrivelse endast med skrivmaskin, har beretts lillfälle all underteckna skrivelsen, fastän besvärsliden gått ul). Den nu angivna grundsatsen har även kommit
372 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
till uttryck i vissa specialförfattningar, se t. ex. 7 § taxeringsförordningen.
Vad gäller den statliga sektorn bör i sammanhanget även erinras om vissa bestämmelser i 1946 års servicecirkulär. Krävs i ärende hos myndighet komplettering av enkel beskaffenhet, skall myndigheten enligt fjärde stycket i cirkuläret lämna anvisning om vilka ålgärder som bör vidtas för alt avhjälpa brislen, om inte myndigheten på grund av motsatta partsintressen eller av annan särskild anledning finner det vara olämpligt att lärana sådanl biträde. Den vägledningsplikt som föreskrivs i cirkuläret sträcker sig i princip inte längre än till klargörande för parten av vad som brister. Är del uppenbart atl parten inte på egen hand kan bola bristen, kan myndigheten hänvisa honom till kommissionär hos myndigheien eller enligt 5 § kungörelsen (1946: 679) angående kommissionärer hos myndigheter tillhörande statsförvaltningen lämna ärendet direkl till sådan befattningshavare. I servicecirkulärels sjätte stycke föreskrivs vidare att myndighet även i övrigt bör gå allraänhelen till banda raed erforderliga upplysningar i frågor sora berör rayndighetens verksarahetsoraråde, om det inte av särskild anledning raedför olägenhel att lämna sådanl biträde.
Görs en framställning i ett förvallningsärende av en därtill berättigad person, är rayndigheten i princip skyldig atl i sak pröva denna. I vad mån myndighet har rätt att underlåta sakprövning av en bristfällig fraraställning och i stället avvisa den, beror ofta på sakens beskaffenhet. På åtskilliga oraråden, t. ex. på socialvårdsområdel, måsle myndigheterna av hänsyn tiU sina allraänna uppgifter anses skyldiga alt träda i verksarahet och ulreda förhållandena, även när parts fraraställning är bristfällig och kanske i och för sig otjänlig som underlag för en sakprövning. På andra områden torde det slå myndigheien fritt att, när part i eget inlresse begär en förmån och hans framställning är otjänlig sora gmnd för ärendets handläggning, underlåta sakprövning och avvisa fraraställningen. Myndigheten torde dock inte ba rätt att besluta om avvisning, om inte parten först beretts tillfälle all bota bristen i framställningen men underlåtit att göra detta. Uttryckliga förfatlningsföreskrifier härom har meddelals endast i ringa utsträckning, se t. ex. 28 § fjärde stycket lagen (1956: 2) ora socialhjälp.
Arbetruppen. Enligt arbetsgruppens raening bör i förvaltningslagen inte tas in någon allraän regel om myndighels serviceskyldighet mol allmänheten (jfr 2 kap. 15 § besvärssakkunnigas lagförslag). Arbetsgruppen anser inte heller alt frågan i vad mån en myndighet skall komplettera utredningen i ärende ex officio eller låta erforderlig komplettering ankomma på part efter eller utan vägledning från myndigheten bör regleras i förvaltningslagen, eftersom detta är etl spörsmål om utredningsansvarels fördelning som är avhängigt av sakens beskaffenhet. Ora denna fråga över huvud skall regleras, bör del ske orarådesvis genora specialförfatlningarna. Alla grader av official- resp. parisansvar förekoraraer inom förvaltningens rikt differentierade ärendeflora.
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 373
Enligt arbetsgruppen bör emellertid oavsett förvaltningsärendets typ kunna ställas upp en enhetlig regel i elt speciellt avseende. Myndighet bör i överensstämmelse med gällande rätt i princip vara skyldig alt ge anvisning om sådana enkla kompletteringsåtgärder som påtecknande av egenhändig namnteckning på ansöknings- eller besvärsskrivelse, meritförteckningar m. m. och insändande av fullmakt, betyg, intyg, bevis eller andra enstaka, lätt idenlifierbara behörighels- eller bevishandlingar. Arbetsgruppen förordar alt en regel om sådan vägledningsskyldighet tas med bland förvaltningslagens allraänna bestäraraelser (9 § första punkten arbetsgruppens lagförslag). Den bör avfallas raed servicecirkulärets fjärde stycke som förebild. Den i cirkuläret angivna begränsningen i vägledningspliklen med tanke på förefinlligheten av motsatta partsintressen bör dock inte ges någon motsvarighet. Så länge del inte är fråga om annat än enkla kompletteringar av huvudsakligen formell beskaffenhet, saknas anledning atl inskränka servicen av hänsyn till motsatta partsintressen.
Komplelteringsgmndsalsen bygger på samma tanke som kommunikationsprincipen, framhåller arbetsgmppen vidare. Ett avgörande som går part emot skaU inte meddelas utan att parten fått tillfälle att ta till vara sina intressen. Liksora regeln om kommunikation raåste vidkännas inskränkningar med hänsyn lill förfarandets ekonomi, kan inte heller kom-plelleringsregeln slå undantagslös. Elt enkelt meddelande till part om att något saknas i hans handlingar är visserligen föga lids- och arbetskrävande. I oviktiga eller utsiktslösa ärenden kan dock också en så enkel ålgärd framstå som en överdrift. På områden där ansökningar koraraer in i stora mängder kan det också tänkas vara omöjligt att i praktiken i full orafattning upprätthålla även en så begränsad anvisningsskyldighet som den föreslagna utan att en allmän fördröjning av ej önskvärt slag uppkommer. Förfarande-ekonomiska avvägningar måste därför kunna göras. Arbetsgruppen föreslår i enlighet härmed alt i laglexten anges att vägledning får underlåtas, om det krävs av hänsyn tUl arbetets behöriga gång och intet väsentligt partsintresse eftersatts därigenom (9 § andra punkten).
De av arbetsgruppen föreslagna bestämmelsema reglerar bara myndighets vägledningsplikt i förhållande till part. Frågan om sådan hjälp till annan än part, t. ex. den som skall lämna skriftliga upplysningar eller intyg i ett ärende, fordrar enligt gruppens åsikt inte lagreglering.
Remissyttrandena. De av arbetsgruppen föreslagna beslämraelserna om myndighets skyldighet atl vägleda part lämnas i allmänhet utan erinran av remissinstansema. Patent- och registreringsverket, som anser att bestämmelsema återger en i del närmaste självklar princip, föreslår dock atl de utgår ur förvaltningslagen och att servicecirkuläret i stället förtydligas. En motsatt ståndpunkt intas av JO, som anser bestämmelsema böra utsträckas till att innehåUa en allmän regel om serviceskyldighet. Han erinrar om att m3Tidighet, som hör till statsförvaltningen, enligt 1946 års servicecirkulär
374 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
är skyldig att gå allmänheten till banda med upplysningar i frågor som berör myndighetens verksamhetsoraråde, ora det inte av särskild anledning medför olägenhet all lärana sådant biträde. Avsaknaden av raotsvarande bestämmelse för den koraraunala förvaltningen har i flera hos JO anhängiga ärenden fraraslått som en brist (se t. ex. JO 1968 s. 223), Även om en sådan regel i viss mån kan sägas falla utom ramen för den föreslagna lagen, anser JO dock att principen om skyldighet för myndighet att tillhandagå allmänheten med anvisningar och upplysningar är av sådan fundamental betydelse för förhållandel mellan myndigheterna och allmänheten, att principen — med erforderliga reservationer — bör koraraa till uttryck i lagen genom en bestämmelse av den innebörd servicecirkuläret innehåller. Ett sådant stadgande skulle enligt JO:s mening efter hand kunna ersätta bestämmelser i olika specialförfattningar om skyldighet att lämna allmänheten råd och upplysningar, önskemål om en allmän serviceregel framförs även av bl, a. Sveriges advokatsamfund.
En del remissinstanser framställer erinringar mot enskildheter i bestämmelsernas utformning. Länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om ordet »vägleda» i första punkten är helt invändningsfritt, Länsslyrelsen föreslår i stäUet uttrycket »skall myndigheten på lämpligt sätt bereda part tillfälle att avhjälpa bristen», Sveriges advokatsamfund anser atl ullrycket »och kan bristen avhjälpas på ett enkelt sätt» bör utgå ur laglexten, eftersom det primära är att handlingarna blir fullständiga och myndighei sålunda vid behov alltid bör lämna vägledning ulora i de två undanlagsfall som anges i lagrummets sista mening. Innebörden av det sista ledet i denna finner i sin tur Svea hovrätt oklar. Eftersom förutsättningen för vägledning anges vara att part inte gett in föreskrivna handlingar eller atl handlingama behöver fullständigas, innebär underlåtenhet att vägleda enligt hovrättens mening alltid eftersättande av väsentligt partsintresse. Hovrätten anser därför att undantagsstadgandet i denna del bör ulgå. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att bestämmelsema bör kompletteras med en regel om rätl för myndighet att avvisa framställning, som är så bristfällig atl den är otjänlig som underlag för ärendets handläggning.
Departementschefen. Bland förvaltningslagens allmänna bestämraelser bör såsom föreslagits av arbetsgmppen ingå en regel som slår fast myndighels skyldighet att vägleda part eller annan som saken angår, om en av honom ingiven ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling är ofullständig. En föreskrift med sådan innebörd har en naturlig plats i en lag som innehåller grundläggande bestämmelser om handläggningen av förvaltningsärenden. Frågan om införande av en lagregel om myndighets allmänna informations- och serviceplikt gentemot allraänheten bör däremot enligt min mening inte lösas i förevarande sararaanhang. Jag vill särskilt peka på att förvaltningslagen inte är avsedd all gälla vid all verksamhet som utövas av myndighet utan endast beträffande den del därav som kan
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 375
karakteriseras som handläggning av ärenden (jfr vad som anförts under 1 och 3 §§) och att den oreglerade kommunalförvaltningen faller helt utanför lagens tillärapningsoraråde.
Enligt arbetsgruppens lagförslag får vägledning underlåtas, om det krävs av hänsyn till arbetets behöriga gång och intet väsentligt partsintresse eftersatts därigenora. Arbetsgruppen har i fråga om denna undantagsregel hänvisat till att det också beträffande kompletteringar av enkelt slag måste finnas utrymme för myndigheien att göra förfarandeekonomiska överväganden, t. ex. i massärenden. Eftersom vägledningsplikten är begränsad lill fall då en brist i en handling kan avhjälpas på ett enkelt sätt, finner jag det dock vara raindre lämpligl all medge undantag från huvudregeln i den utsträckning som följer av arbetsgruppens förslag i denna del. Enbart den omständigheten atl ansökningar av samraa slag förekoraraer i stor mängd hos en myndighei bör inte vara tillräcklig anledning atl underlåta atl lärana upplysning ora brister sora uppdagas i någon eller några av ansökningarna. Behöver sökanden få upplysning ora alt viss komplettering krävs för att han skall kunna ta till vara sin rätt i visst avseende, bör myndigheten upplysa honom härom, om det kan ske på elt enkelt sätt. Däremot torde del ibland kunna inträffa alt det framstår som uppenbart obehövligt att för en sökande påvisa en brist i en av honom insänd skrivelse, t. ex. därför att myndigheten kan överse med bristen med hänsyn till utredningen i övrigt. Föreskriften om myndighets vägledningsplikt bör i enlighel med vad nu anförts ges det innehållet, alt om ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling från någon som saken angår är ofullständig och bristen kan avhjälpas på etl enkelt sätt, myndigheien skall vägleda honom, om det behövs för all han skall kunna ta till vara sin rätt.
Den av en remissinstans berörda frågan ora införande av en regel om rätt för myndighet att avvisa framställning, som är otjänlig som underlag för ärendets handläggning, har nära samband med det allmänna spörsmålet om utredningsansvarets fördelning i förvaltningsförfarandet. Detta spörsmål kan som arbetsgruppen påpekat knappast lösas genom en allmän regel i förvaltningslagen utan bör liksom hittills vid behov regleras i specialförfattningarna (jfr 6 § förvaltningsprocesslagen).
9 §
Paragrafen reglerar myndighels befogenhet att använda tolk i förvaltningsärenden. Den motsvarar 14 § arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. I förvaltningsförfarandet gäller liksom i rättegång att svenska språket skall användas av myndigheterna. Något allraänt stadgande härora finns dock inte. Generella bestäraraelser saknas även om hur förvaltningsmyndighet skall förfara, när den har alt göra med någon som inte behärskar svenska språket (jfr 5 kap. 6 § RB). I 42 § fjärde styckel utlänningslagen förutsätts atl myndighei kan anlita tolk vid förhör i vissa
376 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
utlänningsärenden. Tolk som uppträder i sådant sammanhang har rätt till ersättning av allmänna raedel, se 87 § andra styckel och 88 § tredje stycket utlänningskungörelsen (1969: 136). I vad mån motsvarande befogenhet tillkomraer myndighet vid muntlig handläggning i andra förvaltningsärenden är oklart. Beträffande skriftliga inlagor och andra handlingar som ges in lill förvaltningsmyndighet förutsätts i princip att de skall vara avfattade på svenska språket. Liksora allmän domslol lorde förvaltningsmyndighet dock vara skyldig att godta handling på danska eller norska, om annat inte är föreskrivet, se t. ex, 3 § försia siycket patenlkungörelsen (1967: 838). Ibland har del uttryckligen lagts i myndighetens egen hand alt avgöra, i vad mån översättning skall krävas, se 7 § kungörelsen (1960: 648) med tillämpnings-bestämmelser lill varumärkeslagen och kollektivmärkeslagen och 3 § andra stycket patenlkungörelsen. I praxis torde också enklare handlingar avfattade på engelska eller tyska godias av myndighelema, i den mån bos myndigheten finns tjänsteman som behärskar dessa språk.
Arbetsgruppen. Arbetsgruppen framhåUer att den ställning av invandrar-land som Sverige numera fått väcker anspråk på att myndigheterna skall meddela sig raed samhällsmedlemmarna inte bara på del inhemska språket utan också på andra språk och på att de invandrare som ännu inte hunnit eller kunnat lära sig svenska språket skall kunna använda sill eget språk vid umgänget raed rayndigheterna. Den ökande internationella samfärdseln ställer också sådana krav på de språkliga kommunikationsmedlen. Enligt arbetsgmppens raening kan det numera knappast betraktas som den enskildes ensak att sörja för tolk och översättningar vid mellanhavanden raed myndigheterna, A andra sidan går del inte alt sträcka sig så långt att myndighelema generellt åläggs alt meddela sig med en icke svenskspråkig person på hans eget språk. En sådan ordning stöter på avgörande praktiska och ekonomiska hinder. Arbetsgruppen menar därför, atl det redan av rent praktiska skäl inte kan föreskrivas någon skyldighel för myndighet atl tillkalla tolk och därmed heller inte någon rätt för part att använda silt eget språk i stället för det svenska. Enligt gruppens mening vore det emellertid otillfredsställande atl lämna tolkfrågan helt oreglerad. Till en del beror ovissheten i nuvarande rättsläge på att myndigheterna inte fått något allmänt bemyndigande atl anlita tolk när det behövs, I avsaknad av sådant bemyndigande anser rayndigheterna sig förhindrade alt vidtala tolk faslän sådan behövs och finns tillgänglig. Arbetsgruppen föreslår med hänsyn härtill att myndigheterna i förvaltningslagen bemyndigas all tillkalla tolk dels i de fall part inte behärskar svenska språket och det är skäligen påkallat att tolk anlitas för alt tyda skrift från honom eller för att avfatta meddelande till honom (14 § försia stycket första punklen arbetsgruppens lagförslag), dels i raunlUgt raellanhavande med sådan part (14 § första siycket andra punklen).
Vid bedömningen av om det är sakligen påkaUat att tolk tillkallas räcker
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 377
det enligt arbetsgruppens åsikt inte all konstalera att parten inte behärskar svenska språket. Hänsyn raåste också tas till sakens beskaffenhet, omfattningen och karaktären av det malerial som parten förebringar samt kostnaden betraktad i relation lill sakens vikl för parten. Del förekoraraer lyper av förvaltningsärenden, t. ex. patent- och varuraärkesärenden, där kostnadstäckning sker genom avgifter. I sådana och liknande ärenden är det naturligt att anlägga etl affärsmässigt betraktelsesätt och begära av parten att han själv slår för översättningar och annan tolkhjälp som kan behövas. Vill en part åberopa myckel omfattande dokumentation, ter det sig vidare föga rimligl atl myndigheten till en kostnad av kanske flera tusen kronor står för översättning. Tolkservicen måste hållas inom en rimlig ekonomisk ram. Mot bakgrund av det anförda föreslår arbetsgruppen att det i lagtexten anges som förutsättning för tillkallande av offentlig tolk, atl det är skäligen påkallat att tolk anlitas, och atl paragrafen placeras bland lagens särskilda bestämraelser för vissa partsärenden för att ytterligare begränsa dess räckvidd.
Kostnaden för tolk bör enligt arbetsgruppens raening betraktas som en allmän omkostnad för myndighetens verksamhet. Den bör därför bestridas med allmänna medel, dvs. kommunala medel hos de kommunala myndigheterna och statsmedel hos de statliga rayndigheterna. För den som fullgör uppdrag som tolk i tjänsten bör dock inte utgå något särskilt arvode för uppdraget. Arbetsgruppen föreslår i enlighet härraed en föreskrift av innehåll atl den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten skall ha rätt till arvode samt ersättning för kostnad och tidsspillan av allmänna raedel efter vad sora finnes skäligt (14 § andra stycket).
Arbetsgruppen förordar vidare att den sora är allvarligt hörsel- eller talskadad i samma mån som den sora inte behärskar svenska språket bör kunna räkna med att myndigheten tillkallar tolk, när sådan behövs för muntligt förhör eller meningsutbyte och finns tillgänglig. Paragrafen bör enligt gruppens mening kompletteras med en regel härom (14 § första siycket andra punklen).
Remissyttrandena. De av arbetsgruppen föreslagna bestämmelserna om tolk godtas i allmänhet av remissinstanserna. I en del remissyttranden ifrågasätts emellertid om inte paragrafens huvudregel bör avfattas som en skyldighet och inte som etl bemyndigande alt tillkalla tolk. Denna synpunkt betonas särskilt starkt av arbetsgruppen för invandrarfrågor, som anser att den föreslagna regeln knappast stärker individens rättsskydd utan snarare konserverar den nuvarande och enligt arbetsgruppens mening otillfredsställande ordningen. Arbetsgruppen kritiserar vidare bl. a. det i betänkandet gjorda uttalandet att en generell plikt för myndigheterna att meddela sig med en icke svenskspråkig person på hans eget språk stöter på »avgörande praktiska och ekonomiska hinder». Enligt arbetsgruppens mening är dessa hinder inte av den omfattningen alt de ensamma kan utgöra
378 KungL Maj.ts proposition nr 30 år 1971
bärande skäl mot en bestäraraelse, sora generellt ålägger myndigheterna att meddela sig med en icke svenskspråkig person på hans eget språk när det behövs. Arbetsgruppen hänvisar till att läget på tolk- och översättarområ-det avsevärt förbättrats under de senaste åren. Ett 20-tal lokala informationscentraler med tolktjänsl bar inrättats ute i landet. Ofta svarar kommunen för tolkkostnadema. Arbetsgruppen har inlett en försöksverksamhet med lolkulbildning på de vanligaste invandrarspråken och vidare sammanställt en översättarförteckning omfattande de 16 mest använda invandrarspråken. Det avgörande argumentet mol den föreslagna utformningen av paragrafen är enligt arbetsgruppens mening emellertid av moralisk art. Ora en myndighet anser att det inte är »skäligen påkallat att tolk anlitas» får den enskilde svara för översättnings- och tolkkostnadema själv. Härigenom diskrimineras han i förhåUande till den svensktalande delen av befolkningen. Med hänvisning lill det ärende som redovisas i JO 1968 s. 279 säger sig JO vilja framhålla sora sin bestämda mening alt i åtskilliga ärenden, särskilt sådana sora rör orahänderlagande med tvång, del för den enskildes rättssäkerhet är elt oavvisligt krav all tolk vid behov anlitas. Detta bör enligt hans mening också framgå av lagen. Uttalanden i samraa riktning görs av länsstgrehen i Jämtlands län och LO. Enligt LO:s mening är det av synnerlig vikt att rayndighet alltid tiUkallar tolk, om part begär att sådan förordnas.
JO ifrågasätter också om inte paragrafen bör placeras bland de allmänna bestämmelserna och sålunda lillämpas även utanför de förvaltningsrättsliga partsärendenas ram. JO påpekar att skrifter på utländskt språk kan komma in i snart sagt vilket ärende som helst och att även annan än part kan vara i behov av tolkhjälp, t. ex. en myndighet i ett reraissärende. Kravet alt anlitande av tolk skall vara skäligen påkallat är enligt JO:s mening en tillräcklig garanti för all en allmän regel om anlitande av lolk inte blir alltför betungande för det allmänna. Samma inställning har Svea hovrätt och kammarrätten. Hovrätten påpekar också att tolkfrågan inte bör lösas isolerat för förvaltningsförfarandet. Enligt hovrättens mening är det önskvärt med en gemensam reglering av spörsmålet för nämnda förfarande och rättegång. Med hänsyn lill all behovet av lolk växlar hos olika myndigheter och det kan förmodas vara större i vissa grupper av ärenden än andra finner regeringsrättens ledamöter det kunna diskuteras, om den föreslagna paragrafen lämpligen bör tas in i en lag av förevarande karaktär. De förklarar sig dock inte vilja avstyrka all frågan regleras i detta sammanhang. Från de synpunkter sora över huvud taget motiverar en sådan reglering kan det emellertid enligt deras raening ifrågasättas ora den bör begränsas till alt avse enbart ärenden som innefattar offentlig myndighetsutövning mot enskild. I den raån saken regleras, bör en bestäraraelse härom hellre tas in bland de allmänna bestäraraelserna.
CFU ifrågasätter däremot om inte paragrafens utformning bör vara mind-
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 379
re genereU, så att de myndigheter som redan har löst problemet med exempelvis översättningar av handlingar även i fortsättningen kan tillämpa den lösning man kommit fram till, om denna visar sig ekonomiskt fördelaktig utan atl parlens intresse eftersatts. Nämnden säger sig i vart fall förutsätta att de anvisningar om översättning som nämnden redan har meddelat kommer alt gälla även sedan förvaltningslagen trätt i kraft. I annat fall bör motsvarande bestämmelser — i den mån dessa begränsar eller närmare bestämmer pastorsämbetenas befogenheter enligt förevarande paragraf i förvaltningslagen — meddelas av Kungl. Maj:l.
I några yttranden berörs frågan om särskilda krav skaU ställas på den som biträder som lolk. Sveriges advokatsamfund anser atl den föreslagna laglexten bör kompletteras med en regel om hinder för någon att biträda som tolk, då sådan omsiändighei föreligger alt hans tUlförlitlighel därigenom kan anses förringad (jfr 8 kap. 19 § andra slyckel besvärssakkunnigas lagförslag). Länsäklagaren i Norrbottens lån ifrågasätter ora inte i paragrafen bör tas med en föreskrift ora tolks kvalifikationer.
Kammarrätten menar all det kan göras gällande att en synskadad bör ha möjlighet att inge handling, skriven med blindskrift, och att rayndighet bör ha rätt att anlita lolk för alt tyda blindskriften. Att rayndigheten skulle tillställa synskadade sina meddelanden med blindskrift kan enligt kammarrättens mening dock knappast begäras.
Patent- och registreringsverket förklarar sig instämma i arbetsgruppens uppfattning att del är naturligt att part i patent- och varumärkesärenden själv slår för översättningar och annan tolkhjälp som kan behövas. Verket frarahåller att detla bör gälla även i mönsier- och bolagsärenden. Särskilda bestämmelser härom kan eventuellt införas i specialförfatlningarna på dessa områden.
Departementschefen. Jag har i det föregående i flera sammanhang betonat atl förvaltningslagen frärast syftar till atl stärka den enskildes rättsskydd inom den offentliga förvaltningen. Därvid har jag utgåtl från att lagen i första hand skall reglera vissa från rättssäkerhetssynpunkt grundläggande spörsmål som norraall kan uppkomraa i praktiskt tagel alla ärenden hos offentliga förvaltningsmyndigheter — oavsett om den som myndigheten har alt göra med är svensk eller utländsk medborgare. Från denna ulgångspunkt föreslås sålunda bl. a. regler om att sökande, klagande eller annan part skall ha rätt att ta del av del som tillförts ärendet (14 §), alt myndigheten skall underrätta honom om utredningsmaterialet i ärendet och bereda honom tillfälle alt yttra sig över det (15 §) och att myndighetens slulliga beslut i ärendet skall tillställas honom (18 §). Del ligger i sakens natur alt dessa och andra regler i lagen bygger på förutsättningen att myndighetemas kontakter med de enskilda äger rum på svenska språket och att de enskilda förslår vårt språk. Detta är f. ö. en grundläggande princip för såväl rättegång som förvaltningsförfarande här i landet.
380 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
Det är emellertid uppenbari alt de nu föreslagna reglerna lika litet som deras motsvarigheter i nu gällande lagstiftning kan fungera helt tillfredsställande när den nyss angivna fömtsältningen brister, dvs. när myndighet har att göra med någon sora inte förstår svenska språket. Om myndighetemas åtgärder inte koraraer till uttryck på elt för sådana personer begripligt språk, är det självfallet bara av begränsat värde för dessa att i lag vara tillförsäkrade viss behandling från myndigheternas sida. Redan av denna anledning framstår del som angeläget att förvaltningslagen innehåller en allmän regel om hur myndigheterna bör förfara, när de bar att göra med någon som inte behärskar svenska språket. Det finns emellertid också andra orsaker till att en sådan bestämmelse bör tas raed i förvaltningslagen. Jag skall här beröra de vikligaste.
Under senare år har Sverige upplevt en mycket stark invandring. Vid ingången av år 1970 var 365 000 utländska medborgare kyrkobokförda i Sverige, Detla utgjorde en ökning med 45 000 personer i förhållande till år 1969, Av de i början av år 1970 kyrkobokförda utiänningama var de flesta finska medborgare (180 000 personer). De största invandrargrupperna utgjordes i övrigi av danskar (31 000 personer), jugoslaver (28 000), norrmän (27 000), tyskar (21000), greker (11 000) och itatienare (8 000), Av hela befolkningen i Sverige var 4,6 Vo utlänningar.
Eftersom utlänning i huvudsak är likställd med svensk medborgare i fråga om bl, a, rätt tiU undervisning och utbildning, hälso- och sjukvård samt andra sociala förraåner, har han i väsentligen sararaa mån som svensk medborgare all träda i kontakt med olika förvaltningsmyndigheter för att koraraa i åtnjutande av sådana rättigheter. Härutöver har invandrare självfallel ofta behov av all genom myndighet få upplysningar om gällande bestämmelser på vissl område, t, ex, i fråga om honom åvilande skattskyldighet, Behovel av sådan information kan anlas vara avsevärt större för personer sora inte behärskar svenska språket än för andra personer som vistas här i landet. Slutligen bör erinras om att myndighet på samma sätt som i fråga om svenska medborgare kan behöva ingripa mot utlänning i något avseende, t, ex. enligt barnavårdslagen eller lagen om nykterhetsvård. Det är i sådana fall givetvis av särskild vikl all myndigheien genom anlitande av lolk ser till all den som åtgärden riktar sig mot får klart för sig vad saken gäller och vad myndighetens beslul innebär.
Någon allmän regel ora hur förvaltningsmyndighet skall förfara, när den bar alt göra med någon sora inte behärskar svenska språket, finns f, n, inte. Endast för en del speciella typer av ärenden, t, ex. vissa ärenden enligt utlänningslagen saml palenlärenden, har frågan reglerats i författning. Några säkra uppgifter finns inte om myndigheternas praxis i de fall uttryckliga regler saknas. Del kan eraellertid i delta sammanhang nämnas, att Svenska landstingsförbundet i cirkulärskrivelse den 6 juli 1970 till landstingens förvaltningsutskolt rekommenderat landstingen att tillhandahålla
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 381
och bekosta behövlig tolkservice inom hälso- och sjukvården. En motsvarande skrivelse har den 2 oktober 1970 sänts ul av Svenska kommunförbundet lill kommunstyrelserna, I skrivelsen rekommenderas primärkom-munema att la på sig del ekonomiska ansvaret för sådan tolkhjälp som behövs för atl invandrare skall få del av den kommunala servicen i olika avseenden.
Det nu anförda torde vara tillräckligt för att påvisa behovet av att i förvaltningslagen ge en vägledande beslämmelse för rayndigheterna i förevarande hänseende. Som arbetsgruppen framhållit kan det emellertid knappasl komma i fråga alt utforma en sådan beslämmelse så, all myndighet generelll åläggs att raeddela sig raed en icke svensktalande person på hans eget språk. Jag vill erinra om alt den år 1968 tillsatta invandrarutredning-en (direktiv se 1969 års riksdagsberältelse s, 401) bl. a. bar till uppgift alt undersöka behovel av särskilda sarahälleliga ålgärder för att underlätta icke svenskialande invandrares kontakter med myndighelema. Utredningen skall också undersöka de praktiska och ekonomiska förutsättningarna för en nordisk språkkonvenlion av det innehåll sim har föreslagits i Nordiska rådets rekommendation nr 29/1966. Resultatet av invandrarutredningens överväganden bör enligt min mening inte föregripas genom ett ställningstagande i det nu aktuella sammanhanget.
Mot bakgrund av det nu sagda förordar jag i likhet med arbetsgruppen att man f. n. stannar vid alt i förvaltningslagen ge ett bemyndigande för myndighet att anlita lolk. Med en sådan bestämmelse behöver myndighet inte hysa någon Ivekan om huruvida den har rätt att tillkalla tolk i mellanhavande med en icke svenskspråkig person. Bestäramelsen får enligt min mening ses som en rekommendation till rayndigheterna att anlita tolk, när det behövs. Härigenom nås behövlig smidighet i fråga om regelns tillämpning. Jag föreslår därför, alt i lagen tas in en regel om att myndighet vid behov får anlita lolk, när den har att göra med någon som inte behärskar svenska språket.
Den nu föreslagna lolkbestämraelsen avser inte bara muntliga mellanhavanden med icke svenskspråkig person utan också sådana fall då inlaga eller annan handling på ett främmande språk ges in till en myndighet eller denna skall meddela sig skriftligen med någon som inte förstår svenska. Med uttrycket »lolk» avses sålunda i bestäraraelsen både den som tolkar muntUgen från etl språk till ett annat och den som gör en skriftlig översättning av en handling. I samtliga fall måsle självfallet bedömas om det föreligger någol verkligt behov av muntlig eller skriftlig tolkning i ärendet. I ärenden som endast avser meddelande av ett muntligt besked till någon som begärt en upplysning torde det ofta vara möjligt för myndigheten alt ulan anlitande av särskild tolk ge det önskade beskedet. I sammanhanget kan påpekas att åtskilliga myndigheter låtit översätta vissa hos myndigheterna vanligen förekommande blanketter till olika främmande språk.
382 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
Genom sådana ålgärder underlättas givetvis också myndigheternas möjligheter att själva informera icke svensktalande personer ora vad de har att iaktta i specieUa hänseenden. Vad gäller översättning av handlingar som ges in på främmande språk måste uppenbarligen las hänsyn till ärendets beskaffenhet, omfattningen och karaktären av det malerial som läranas in samt kostnaden för översättning sedd i förhållande till ärendets vikt för den som förebringar materialet. Någon slentrianmässig översättning av alla inkommande handlingar på elt främraande språk bör sålunda inte förekomma. Det bör å andra sidan understrykas att en inlaga inte får avvisas enbart av det skälet att den inte är avfattad på svenska.
Beslämraelsen ora lolk bör som föreslagits av bl. a. regeringsrättens ledamöter ingå bland förvaltningslagens allmänna bestämmelser. Den bör vidare i enlighet raed arbetsgruppens förslag gäUa också det fallet att myndighet har atl göra med någon som är allvarUgl hörsel- eller talskadad. Någon särskild bestämmelse om rätt för synskadad alt ge in handling, som är skriven med blindskrift, anser jag däremot inte böra meddelas i lagen. Detsamma gäller de av några remissinstanser föreslagna reglerna om hinder för någon att tjänstgöra som tolk (jfr 50 § andra siycket i den nu föreslagna förvaltningsprocesslagen) ocb om tolks kvalifikationer,
Någol behov av all i lagen ta med särskilda regler om ersättning till tolk föreligger enligt min mening inte (jfr 14 § andra stycket arbetsgruppens lagförslag) , Del får anses ligga i sakens natur all den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten skall få skälig ersättning härför. Att ersättningen till lolk skall utgå av statsmedel hos statlig myndighet och av kommunala medel hos kommunal myndighei behöver inte heller uttryckligen utsägas i lagen.
Som jag framhållit i den allmänna motiveringen får frågan om 9 § förvaltningslagen bör föranleda ändring i RB:s bestämmelser om tolk vid domstol tas upp särskill.
10 §
Paragrafen innehåller vissa bestämmelser ora förfarandet när rayndighet genom remiss inhämtar yttrande från annat allmänt organ eller från enskild. Den motsvarar 10 § arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Någon allmän reglering i lag av myndighets rätt alt inhämta yttranden från andra myndigheter finns f. n. inte. För statsförvaltningens del bör emellertid erinras ora den i 47 § regeringsformen upptagna regeln atl rayndigheter och tjänsteraän skall »räcka varandra handen» vid fullgörandet av sina uppgifter. Den sålunda grundlagsfästa principen om myndigheters skyldighet atl lärana varandra ömsesidigt bistånd har också kommil lill uttryck i 4 § första siycket allmänna verkssladgan. Enligt denna föreskrift skall statsmyndighet på begäran gå andra myndig-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 383
heter lill hända med de upplysningar och del biträde som den kan lämna. Av andra myndigheter äger den i sin lur få de upplysningar och det biträde som behövs för dess verksamhei och sora kan lämnas av myndigheterna. I specialförfatlningarna förekommer vidare åtskilliga bestämmelser som reglerar viss rayndighets befogenhet eller skyldighet att före ärendes avgörande inhämta yttrande från annat allmänt organ eller från enskild. Här kan exempelvis erinras ora beslämraelserna i 36 § 3 mom. länsstyrelseinstruktionen (föredragandes rätl atl genora remiss fordra in förklaringar, upplysningar eller yttranden, som behövs för beredande av ärende), 8 § förordningen (1940:910) angående yrkesraässig automobillrafik (länsstyrelses skyldighet att i ärende ora lillslånd till linjetrafik inhämta yttranden från polismyndighet, berörda trafikförelag och sammanslutningar av utövare av yrkesmässig autoraobiltrafik saral från vederbörande vägförvalt-ning, kommuner och andra som ärendet kan angå), 16 § andra stycket lagen (1956: 2) om socialhjälp (socialnämnds skyldighet atl i ärende ora socialhjälp vid behov inhämta uppgifter från rayndigheter och andra, som kan lämna upplysning i ärendet) och 9 § första stycket barnavårdslagen (barnavårdsnämnds rätt att fordra in yttranden och upplysningar från kommunens styrelse och övriga nämnder samt dess beredningar och befattningshavare). I en del specialförfattningar har förvaltningsmyndighet också getts befogenhet atl inhämta yttrande av sakkunnig, se t. ex. 15 § taxeringsförordningen och 16 § barnavårdslagen.
I 1931 års s. k. reraisscirkulär anbefalls statens förvallande myndigheter atl, innan beslut fattas om inhämtande genom remiss av yttrande från myndighei eller annan, noga pröva behovet av ålgärden. Enligt cirkuläret bör särskill iakttas att yttrande inte fordras in i vidare omfattning eller från andra än som är nödvändigt för ärendets utredning, att i remissbeslutel vid behov anges i vilket avseende svar önskas ocb om yttrandet skall avges efter hörande av annan samt att, om i samma ärende remiss skall ske lill flera, yttrande om möjligt inhämtas från alla samtidigt.
Arbetsgruppen. Arbetsgruppen framhåller att remissförfarandet i förvaltningsärenden inte är något som rör uteslutande den remitterande myndigheten ocb de organ vilka anlitas som remissinstanser. Omfattningen av remissförfarandet, utformningen av remisserna och remissmyndighetemas handläggning av remissärendena är av mycket stor betydelse för de enskilda parterna i förvaltningsförfarandet. Dessas rättsliga intressen berörs i hög grad av fullständigheten i den utredning som beslutsmyndighetema eftersträvar och av den tidsutdräkl som remissbehandlingen regelmässigt drar med sig. Från den enskilda parlens synpunkl är det visserligen angeläget att behövliga kontakter las med andra rayndigheter men också att remissbehandlingen inte blir onödigt vidlyftig och tidskrävande. Enligt arbetsgruppens mening bör därför i förvaltningslagen ingå vissa föreskrifter om remissbehandlingen av förvaltningsärenden. Dessa föreskrifter bör träda i
384 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 dr 1971
stället för huvudreglerna i 1931 års remisscirkulär. Liksom remisscirkuläret bör beslämmelserna äga allmän räckvidd. Arbetsgruppen föreslår därför, all de inordnas bland lagens allmänna bestäraraelser.
Enligt arbetsgruppens mening bör som huvudregel gälla att myndighet skall inhärata upplysning eller yttrande genora reraiss till statlig eller koraraunal myndighet eller annan, när det är särskilt föreskrivet eller eljest nödvändigl (10 § första styckel försia punkten arbetsgruppens lagförslag). Syftet raed regeln bör vara atl inskärpa viklen av alt remiss inte beslutas annat än när sådan är nödvändig. Arbetsgruppen erinrar ora att JK och JO i sina yttranden över besvärssakkunnigas betänkande bl. a. understrukit att en orsak till dröjsmål med förvaltningsärendens avgörande ofta är att behovet av remisser inte prövas med tillbörlig noggrannhet utan att re-millering av inkomna ärenden sker helt schablonmässigt. Trots bestämmelserna i 1931 års remisscirkulär förekommer missförhållanden på detta område. Enligt arbetsgruppens mening bör i varje ärende noggrant prövas, om ärendet behöver remitteras ut eller inte. Slentrianmässig remittering bör inte få förekomma. Är del i det enskilda fallet inte nödvändigt alt upplysningar eller yttrande inhämtas från annat håll, bör remiss inte få ske. Arbetsgmppen framhåller vidare att beslämmelsen inte är avsedd alt utvidga myndighets nuvarande skyldighet att besvara reraisser, I den mån myndighet inte skulle ha någon författningsenlig skyldighet att svara på en remiss, kan man enligt arbetsgmppens åsikt ändå räkna med alt myndigheten koraraer att lämna erforderlig medverkan. Det tillkommer emellertid den rayndighet som mottar en reraiss att pröva, om den begärda prestationen faller inom dess kompetensområde eller ej. Det ligger också i remiss-myndighetens hand atl avgöra, ora andra viktigare göromål hindrar myndigheten alt göra utredningen och yttrandet så omfattande som i och för sig skulle vara önskvärt. Inte heller belräffande andra offentligrältsliga subjekt än myndigheter eller beträffande privalrätlsliga subjekt bör förvaltningslagen enligt arbetsgruppens mening reglera frågan om skyldigheten att besvara erhållna remisser,
.arbetsgruppens lagförslag upptar även vissa föreskrifter om hur remiss bör gå lill. Eftersom det är viktigt atl remissförfarandet ordnas på etl sådant sätt alt ärendena ligger ute på remiss så kort tid som möjligt, bör huvudregeln enligt arbetsgruppens mening vara att, om flera behöver höras i ett ärende, remiss till dem skall ske samtidigt. En sådan s, k, solfjäderremiss kan dock inte alltid användas, I vissa fall är det från utrednings- och samordningssynpunkter nödvändigt alt en myndighet avger yttrande först efler del all den har tagit del av upplysningar och synpunkter som en annan myndighet förebringat. I sådana fall raåste remissinstansema höras en efler annan (s, k. kedjeremiss). Arbetsgruppen erinrar också ora att en remissbehandling inte alltid behöver ske i de traditionella formema. Det kan i en del fall vara rationellt alt, eventuellt efter ulremiltering till ett flertal
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 385
instanser av handlingarna eller en sammanfallande promemoria i ett ärende, den remitterande myndigheten håller ett sammanträde med remissinstanserna, vid vilket remissorganen efler överläggning framför sina synpunkter lill den remitterande myndigheten. Mot bakgrund av det anförda föreslår arbetsgruppen alt i förvaltningslagen föreskrivs all, när flera behöver höras, remiss till dem görs samtidigt, om de inte av särskild anledning bör höras en efter annan (10 § första stycket andra punkten arbetsgruppens lagförslag).
Arbetsgruppen framhåller vidare atl det torde vara lämpligt att den remitterande myndigheten, så snart detta kan vara till hjälp för remissinstansen, anger i vilka avseenden yttrande eller upplysning önskas. Härigenom kan remissinstansen besparas onödigt arbete. Likaså bör den remitterande myndigbeten i allmänhet ange den tid inom vilken svar önskas. En sådan specificering av remisserna behöver dock inte nödvändigtvis göras i det individuella remissärendet. Hinder bör inte möta atl en myndighei generellt meddelar en annan myndighet, att vid framtida remisser i angivna typer av ärenden yttrande och upplysning önskas i vissa uppräknade avseenden och inom viss angiven tid, om annat inte anges i del enskilda fallet. Atl ställa upp krav på att remisser undantagslöst skall vara specificerade synes arbetsgruppen vara att gå för långt. I många fall är det självklart i vilka avseenden yttrande önskas och då bör uppgift härom inte behöva lämnas av den remitterande myndigheten. Även uppgifl om den tid inom vilken remissen bör besvaras kan ibland på grund av ärendets beskaffenhet framstå som obehövlig. Är avsikten att remissmyndigheten skall avge yttrande efter att ha hört underlydande myndighet eller annan, bör det ankomraa på den remitterande myndigheien alt ange vem eller vilka som skall höras. Även i detta hänseende bör det självfallet vara tillåtet atl raeddela remissinstanserna generella anvisningar. Arbetsgruppen förordar i enlighet raed det anförda alt i lagen föreskrivs att, om det inte är obehövligt, i remissen anges i vilka avseenden ocb inom vilken tid svar önskas samt om remissinstansen bör höra annan (10 § andra stycket arbetsgruppens lagförslag). Arbetsgruppen understryker angelägenheten av all såväl beslulsmyn-digbeter som remissmyndigheler gör allt vad de kan för alt minska handläggningstiden av förvaltningsärenden. Kan det av särskild anledning antas, att ett ärendes avgörande kommer att dra ul på liden, bör beslutsmyndigheten enligt arbetsgruppens raening underrätta parten därom och om orsaken till dröjsmålet. Gruppen anser det dock onödigt att nämna delta i själva lagtexten.
Remissyttrandena. Praktiskt taget alla remissinstanser godlar atl remissförfarandets huvuddrag regleras i förvaltningslagen. Regeringsrättens ledamöter anser att det visserligen kan ifrågasättas, om bestäraraelserna i allo är av sådant slag atl de lämpligen bör tas in i lag, i synnerhet när lagen är avsedd att tillämpas på ell vidsträckt område och av myndigheter med sins-
13 — 11564
386 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
emellan skiftande arbetsuppgifter. Med hänsyn till all även de mer detalj-betonade och instruktionsmässiga bestämmelserna i paragrafen kan uppfattas som elt led i strävandena alt i görlig mån söka åstadkomma en snabbare handläggning av förvaltningsärendena, vill regeringsrättens ledamöter dock inte motsätta sig att bestäraraelserna tas upp i lagen. Länsstyrelsen i Östergötlands län finner däremot föreskriftema vara onödiga.
Från några håll hävdas atl remissrätten beskurits för raycket i förslaget. Kammarkollegiet ifrågasätter om inte uttrycket »när del är särskill föreskrivet eller eljest nödvändigl» i 10 § försia siycket innebär en onödigt sträng begränsning. För slävjandel av okynnesremisser bör det enligt kollegiets mening räcka med en föreskrift att remiss sker »när det är särskilt föreskrivet eller eljest finnes behövligt». Liknande synpunkler anförs bl, a, av patent- och registreringsverket, sora föreslår atl orden »eller eljesl nödvändigl» ersätts av uttrycket »eller eljest är av betydelse för ärendets avgörande»,
Sveriges advokatsamfund yrkar att lagtexten kompletteras med en bestämmelse om atl ett ärende skall remitteras till »myndighet eller annan», när part med fog framställt yrkande därom. Ett liknande påpekande görs av Sveriges lantbruksförbund.
Riksförsäkringsverket erinrar om atl bestämmelserna i 18 kap, 5 § lagen ora allmän försäkring i viss utsträckning begränsar försäkringskassas skyldighel att gå statlig eUer kommunal myndighet lill banda raed yttranden och upplysningar.
Svenska kommunförbundet fäster uppraärksamheten på de nya riktlinjer som avses skola lillämpas i fråga om statliga myndigheters uttagande av ersättning för tjänster. Förbundet säger sig ha erfarit, att statlig myndighet av samarbetsnämnden i ett kommunblock fordrat ersättning för bestyr med ell remissyttrande som samarbetsnämnden begärt. Om en sådan ordning allmänt skall gälla när etl kommunall organ vänder sig lill statlig myndighet för att få upplysning eller yttrande, finns det enligt förbundets åsikt risk för att det samråd mellan stat och kommun, som nu inom många områden äger rum på kommunall initiativ ulan att vara lagstadgal, kommer att minska, vilket kan vara ofördelaktigt från samhälleliga synpunkter, SACO erinrar om att i instruktioner och laxebeslämmelser kan finnas föreskrifter som begränsar myndighets möjligheter att ulan kostnad utföra utredningar av olika slag. För de lokala enheterna inom fastighetsbildningsmyndigheterna finns sålunda bestämmelser som innebär att enheterna måste avgiftsbelägga utredningar med anledning av remiss från annan myndighet, om samma ulredning är avgiftsbelagd för enskild sakägare, SACO förklarar sig förutsätta atl om bestämmelserna om reraiss avses medföra ändringar i angivna och liknande fall följdändringar bör göras i berörda instruktioner och taxebestäraraelser, Sveriges advokatsamfund föreslår att lag-ruramel kompletteras med en regel ora rätt för den som inte är att hänföra
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 387
till kategorierna statlig eller koraraunal myndighet alt av allraänna medel få arvode saral ersättning för kostnad och tidsspillan (jfr 8 kap, 13 § tredje stycket besvärssakkunnigas lagförslag).
Förslaget all s. k. solfjäderremiss regelmässigt bör tillämpas lämnas i allmänhet utan erinran i yttrandena. Länsstyrelsen i Blekinge län säger sig dock vara mindre tilltalad av den föreslagna rekoraraendalionen av solfjä-derreraiss som allmän regel. Sådana remisser orsakar enligt länsstyrelsens mening ibland dubbelarbete hos olika remissinstanser och därmed ökad total handläggningstid. Länsslyrelsen anser atl allmänt bruk av solfjäderremisser snarast medför fara för fördröjd handläggning. Del i betänkandet berörda systemet med ett av remissmyndigheten hållet sammanträde, vid vilket remissinstansema lägger fram sina synpunkter, anses av länsstyrelsen i Kristianstads län ha vissa fördelar. Åsiktsutbyten kan på delta sätl tillföra ärendet nya synpunkter, som enligt den vanliga remissordningen kanske förbises. Systemet lider emellertid enligt länsslyrelsens mening av den svagheten atl det för reraissmyndigheterna kan ställa sig svårt, för att inte säga omöjligt, att på slående fot ta definitiv ställning vid elt sammanträde om elt komplicerat ärende. I mindre invecklade ärenden kan formen överläggning—beslut däremot säkerligen praktiseras. Delta slag av ärenden tar å andra sidan regelmässigt väsentligt kortare tid att bereda och handlägga i vanlig ordning än de raer intrikata. Sveriges advokatsamfund påpekar att en påtaglig olägenhet med nuvarande remissystem är att myndigheten ger ifrån sig sitt enda exemplar av handlingarna i ärendet raed risk för att handlingarna koraraer bort och med påföljd att del ibland under lång tid blir omöjligt att hos myndigheien inhämta kunskap om ärendet. Med nuvarande snabba och billiga kopieringsförfarande bör man enligt samfundets mening kunna föreskriva atl handläggande myndighei alltid skall ha kvar original-handlingarna och vid remiss endast ex{>ediera kopior.
Vad sora föreslås angående specificering av reraisser föranleder i allmänhet inga närmare kommentarer i yttrandena. Länsstgrehen i Blekinge län ställer sig emellertid tveksam till lidsangivelser i reraisser och framhåller att dessa inte sällan vållar extra arbete genom påminnelser och undersökningar och därför bör reserveras för ärenden där särskilt behov av svar inom bestämd tid föreligger. Reraissinstansen måste alltid i sista hand, på eget tjänsleansvar, prioritera sina arbetsuppgifter. För den remitterande myndigheten kan det också vara svårt alt i remissen ange en rätl avvägd remisstid. Bestämmelsen i 10 § andra stycket bör därför enligt länsstyrelsens mening få en positiv formulering: »Om det är behövligt, anges etc.» JO ifrågasätter ora inte vikten av alt remisserna bevakas såväl av remitterande myndighet sora remissmyndighet bör få uttryck även i lagtexten. Patent- och registreringsverket påpekar atl del ofta går en inte alltför obetydlig tid innan svar på en remiss kommer beslulsmyndigheten lill banda. Om remiss regelmässigt sker i viss typ av ärenden är part oftast medveten härom, men i
388 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
andra fall kan det vara påkallat att myndigheten meddelar parten atl remiss skett. En erinran om önskvärdheten av sådan orientering för parlen bör enligt patentverkets mening las in i 10 §, eftersom det annars kan befaras alt många myndigheter underlåter atl skicka något meddelande. Rikspolisstgrehen anser att remissinstans bör ha möjlighet att höra annan, även om detta inte anbefalls i remissen. Efiersom den föreslagna lydelsen av 10 § andra siycket kan tolkas i motsatt riktning, förordar styrelsen en justering av laglexten eller i vart fall ett klargörande motivutlalande i enlighet raed styrelsens ståndpunkt.
Departementschefen. I förvaltningsförfarandet ankoramer det normalt på den beslutande myndigheten alt sörja för den utredning som behövs i ett ärende. Ett viktigt led i förfarandet är därför alt inhämta yttranden från andra myndigheter eller allmänna organ eller från enskilda sammanslutningar eller personer. Den åtgärd varigenom myndighet begär sådant yttrande brukar kallas reraiss. En begäran av sådanl slag kan ha olika syften. Ofta önskar den beslutande myndigheien på detta sätl få upplysningar ora faktiska förhållanden sora är av betydelse för etl ärendes avgörande. Vidare kan myndigheten ha behov av att tillgodogöra sig den speciella sakkunskap eller person- eller ortskännedom som t. ex. annan myndighet besitter. En ytterligare orsak lill reraiss kan vara att rayndighet vill kontrollera de uppgifter som har lämnats av enskild part i elt ärende. Genom remiss till andra allmänna organ kan en myndighet också åstadkomraa saraordning raellan olika myndigheters åtgärder. Det råder sålunda ingen tvekan om atl remissförfarandet har en central plats vid utredningen av förvaltningsärenden.
Som betonas av arbetsgruppen är det även från rättssäkerhetssynpunkt av största vikl alt remissförfarandet fungerar ändamålsenligt och att handläggningen inte fördröjs genom onödiga remisser. För parter och andra som berörs av ett ärende är det visserligen angeläget atl detta blir fullständigt utrett. De har emellertid också ett befogat anspråk på alt handläggningen av ärendet avslutas inom rimlig tid. Jag anser därför i likhet med arbetsgruppen och så gott som alla remissinstanser att i förvaltningslagen bör tas in vissa föreskrifter om förfarandet när myndighet genom reraiss inhämtar yttrande från annat allmänt organ eller från enskild. Föreskrifterna bör ges generell räckvidd och ingå bland lagens allmänna bestämmelser.
Också i fråga ora utforraningen av bestämmelserna om reraiss kan jag i huvudsak ansluta mig till arbetsgruppens förslag. Endast i ett avseende bör enligt min mening göras en saklig ändring i förhållande till vad arbetsgruppen föreslagit. Paragrafens huvudregel bar i gruppens lagförslag getts formen av ett åläggande för rayndighet att genora reraiss inhärata upplysning eller yttrande, när del är särskilt föreskrivet eller eljest nödvändigt. Eftersom gruppen syftat till atl inskärpa vikten av att remiss inte sker i onödan, synes det emellertid raindre lämpligt alt utforma den så, atl den kan tolkas
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 389
som ett allmänt slällningslagande till frågan vilken befogenhet eller skyldighet myndighei har i förevarande avseende. Redan av den inledningsvis nämnda principen om förvaltningsmyndighets skyldighet att sörja för en lillfredsslällande utredning av sina ärenden följer atl myndighei har alt söka införskaffa behövliga upplysningar och yttranden från andra allmänna organ eller från enskilda. I åtskilliga specialförfattningar har på särskilda områden preciserats hur långt myndighets befogenhet eller skyldighet sträcker sig härvidlag. Atl statliga myndigheter är skyldiga alt lämna varandra ömsesidigt bistånd framgår vidare av 47 § regeringsformen och 4 § första siycket allmänna verksstadgan. För andra offentliga organ och för enskilda föreligger ingen skyldighel att besvara en remiss annal än i den mån detta är uttryckligen föreskrivet i särskild författning. Någon ändring i den sålunda rådande ordningen synes inte böra göras i delta sammanhang och lorde inte heller vara avsedd med den av arbetsgruppen föreslagna bestämmelsen. För alt undvika en felaktig tolkning av denna bör den enligt min mening inte utformas vare sig sora etl åläggande för myndighei alt remittera ett ärende till annan, när det är nödvändigt, eller som etl bemyndigande alt göra detla. Humvida en sådan skyldighet eller befogenhet föreligger i det enskilda fallel får avgöras enligt de allmänna regler som gäller i dessa avseenden. Däremot bör genom förvaltningslagen inskärpas alt myndighet, innan den genom remiss inhämtar yttrande från annat allraänt organ eller från enskild, noga prövar behovel av åtgärden. En bestämmelse med sådanl innehåll torde vara lill fyllest för atl klargöra atl slentrianmässig remittering av ärenden inte får förekomma. Därmed Iräffar man del från rättsskyddssynpunkt väsentliga, nämligen alt ärendenas avgörande inte skall få uppskjutas av onödiga remisser. Jag förordar därför att bestämmelsen utformas i överensstämmelse härmed. I övrigt bör de av arbetsgruppen föreslagna bestäraraelserna bara undergå vissa jämkningar i formellt hänseende.
Med den ståndpunkt som jag nu har intagit lill paragrafens utformning saknas anledning alt gå in på den av vissa remissinstanser berörda frågan om rätt för myndighet eller annan, till vilken remiss har skett, att få ersättning för sina koslnader i samband med avgivande av remissyttrande. Som har påpekats av JO kan självfallet ifrågasättas om inte i lagtexten bör ingå även en regel sora inskärper vikten av att en remiss bevakas av såväl remitterande myndighet som remissmyndighet. Jag anser det dock vara tillräckligt alt i paragrafen ange att beslutsmyndigheten vid behov skall sätta ul den tid inom vilken svar önskas. Det ligger i sakens nalur alt ora svar inte kommer in inora förelagd tid den reraitterande myndigheten har atl genom påminnelser söka påskynda handläggningen. Alt part bör underrättas om att ärendes avgörande med hänsyn till företagen remiss kan komma att dra ut på tiden, får som arbetsgruppen påpekat anses höra till myndighets allmänna serviceplikt. Det kräver därför knappast något omnämnande i lag-
390 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
texten. Med anledning av vad rikspolisstyrelsen har påpekat vill jag tillägga, alt del givetvis står remissinstans fritt aft höra annan, även om detta inte uttryckUgen angetts i remissen. En förutsättning härför bör dock vara, att sådan underremiss kan ske inom den tid som har satts ut i huvudreraissen.
11 § Paragrafen innehåller en allmän regel om vem som har rätt att anföra
besvär över myndighets beslut. Den motsvarar 20 § arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Några allmänna författningsregler om när en förvaltningsmyndighets beslut får överklagas genom besvär hos högre instans och om vem som i så fall har rätt att anföra besvär finns f. n. inte. Frågan ora myndighets beslut är överklagbart regleras vanligen genom besvärsregler i de specialförfattningar som innehåller de materiella föreskrifterna på olika förvaltningsområden. Härutöver finns för statsförvaltningens del vissa subsidiära besvärsregler, t. ex. föreskriften i 18 § första stycket allmänna verksstadgan att talan mot myndighets beslut förs hos Kungl. Maj :t genom besvär, om annat inte är föreskrivet. Även om uttryckliga besvärsregler saknas, anses gälla en allraän rätt atl genora besvär få statlig myndighets beslul omprövat i högre instans och i sisla hand av Kungl. Maj:t. Det nu sagda gäller dock inte om specialförfaltning innehåller förbud mot överklagande av visst beslut.
Rätten att föra talan mol myndighets beslut genom besvär har i praxis underkastals vissa allmänna begränsningar. I regel anses det inte tillåtet att anföra besvär mot beslut, som rör myndighets intema förhållanden, eUer mot beslut, som saknar rättslig verkan, t. ex. oförbindande uttalanden, allmänna anvisningar eller remissyttranden. Besvärsrätt anses vidare tillkomma bara den som i något avseende närmare berörs av ett beslul. Någon allmän klagorätt för var och en som är missnöjd med ett avgörande finns sålunda inte. I detta sammanhang bortses från den i kommunallagama medgivna klagorällen för kommunmedlem, eftersom kommunalbesvär över kommunala beslut inte påverkas av det föreliggande lagförslaget.
Kretsen av personer som har rätt alt anföra besvär över myndighets beslut anges i åtskilUga specialförfattningar med den allmänna formuleringen att besvärsrätt tillkommer »den beslutet rör», se t. ex. 80 § första stycket bamavårdslagen. Även andra uttryck av liknande slag förekommer, se t.ex. 45 § tredje stycket folkbokföringsforordningen (»den vars kyrkobokföring beröres»). Vare sig de besvärsberättigades krets har angetts genom en allmän författningsbestämmelse av nu åsyftat slag eller lämnats helt oreglerad i en specialförfaltning, anses som huvudprincip gälla att besvärsräit liUkommer den som beslutet rör. För att besvär av någon skall tas upp till saklig prövning av högre instans krävs sålunda att det överklagade be.slutet
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 ar 1971 391
har sådana verkningar mot honom, alt det framstår som rimligt alt beslutet omprövas. Vilka verkningar som skall tillerkännas denna betydelse beror i sin tur på karaktären av det intresse klaganden har i saken. Allmänt sett brukar som förutsättning för besvärsrätt krävas all beslulel antingen påverkar vederbörandes rättsliga ställning eller berör elt inlresse, som på någol sätt erkänts av rättsordningen. Den närmare avgränsningen av de besvärsberättigades krets har — frånsett de faU då specialförfattning innehåller en precisering av denna — överlämnats ål rättstillämpningen. I fråga om rättspraxis på detta område torde här få hänvisas tUl SOU 1964: 27 s. 516 och 1968: 27 s. 232.
För att någon skall få besvära sig över myndighets beslut krävs också alt beslutet går honora eraot. I somliga författningar anges detta uttryckligen som villkor för rätten att klaga, se t. ex. 24 § första stycket palentiagen. En förutsättning för besvärsrätt är med andra ord att den ändring som yrkas är till klagandens fördel.
Besvärsrätt kan lillkorama inte bara enskild fysisk eller juridisk person utan också offentlig rayndighet sora företrädare för allmänna intressen. Statlig myndighet anses dock i regel inte vara behörig alt föra lalan mot ett beslut, om inte klagorätt tillagts myndigheten genora uttrycklig författningsföreskrift. Kommunstyrelse och koraraunalt organ för specialreglerad förvaltning har — ulöver den besvärsräit som kan ha getts åt sådan myndighet i särskilda författningar — i praxis tillerkänts rätt atl föra lalan mot beslut av statlig myndighet eller annan kommunal myndighet, när beslutet anses förfördela sådant allraänt intresse sora det koraraunala organet är satt att bevaka, se t. ex. RÄ 1956 ref. 18 och 1961 ref. 7. Koraraunal rayndighet som tillhör den specialreglerade förvaltningen anses vidare ha besvärsrätt, när ett av myndigheten meddelat, förpliktande beslut eller avslagsbeslut ändrats eller upphävts eller fastställelse därav vägrats av statlig myndighet, se t. ex. RÅ 1958 K 325 (byggnadsnämnds avslagsbeslut i ärende om byggnadslov upphävt). Har den koraraunala myndighetens beslut däremot gått i gynnande riktning och upphävs del, anses rayndigheten inte ha besvärsrätt, se t. ex. RÅ 1962 K 1674.
Arbetsgruppen. Arbetsgruppen föreslår att i förvaltningslagen skall tas in grundläggande föreskrifter om när rayndighets beslut kan överklagas och av vem besvär får anföras (19 och 20 §§ arbetsgruppens lagförslag). Föreskrifterna bör enligt arbetsgruppens mening ingå bland lagens särskilda bestämmelser för vissa partsärenden (dvs. ärenden ora myndighetsutövning mot enskild). Eftersom dessa bestämmelser enligt 13 § arbetsgruppens lagförslag inte skall tillämpas i kommunala självslyrelseärenden, behöver något undantag inte göras i 19 eller 20 § beträffande kommunalbesvär. Arbetsgruppen påpekar atl överklagande av länsstyrelses utslag i kommunalbesvärsmål är reglerat i kommunallagama och atl dessas regler om rättsmedlet skall äga företräde framför förvaltningslagens.
392 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 dr 1971
I 19 § arbetsgruppens lagförslag upptas regler om när beslut av statlig eller komraunal myndighet kan överklagas. Enligt paragrafens första stycke skall slutligt beslut av statlig myndighet få överklagas genora besvär hos överordnad myndighet. Regeln avser såväl avgöranden i sak som avgöranden av annat slag, t. ex. beslul om återförvisning. Även underställningsplikligl beslut omfattas av regeln. Dess räckvidd begränsas dock till beslut i sådana ärenden där lagens särskilda bestäraraelser är lillärapliga, dvs. främst till beslut med rättslig verkan (13 § i arbetsgruppens lagförslag). Arbetsgruppen anser alt en regel om slutligt besluts överklagbarhet väl försvarar sin plats i lagen för all kodifiera den sedvanerältsliga regel med samma innehåll som nu anses gälla.
I fråga om tillämpningsområdet för en överklagbarhelsregel anser arbetsgruppen all det visserligen från specialförfatlningarna kan hämtas många exempel på besvär som rättsmedel mot beslul i andra ärenden än dera som arbetsgmppen kallar förvaltningsrättsliga partsärenden och i andra dylika ärenden än dem som omfattas av de särskilda bestämmelserna i förvaltningslagen. Det kan dessutora inte helt uteslutas att besvär på sedvanerätlslig grund kan anföras i etl eller annal ärende, som inte faller inora förvaltningslagens definition av förvaltningsrättsligt partsärende. I och för sig skulle det vara tänkbart att utforma överklagbarhelsregeln i förvaltningslagen så, att den liksom t. ex. jävsreglerna kunde göras generelll lilläraplig. Regeln skulle eraellertid i så fall bli förhållandevis invecklad. Det praktiska värdet skulle bli mycket begränsat efiersom besvär har sill huvudsakliga existensberättigande i förvallningsrättsliga partsärenden. I andra ärenden bör detla rättsmedel enligt arbetsgruppens mening inte slå till förfogande i vidare mån än det verkligen behövs i stället för formlös klagan. Den frågan bör avgöras område för område genom föreskrifter i specialförfatlningarna. övriga rältelsebebov bör tiUgodoses genom olika typer av formlös klagan hos beslulsmyndigheten eller denna överordnad myndighet. Genora alt huvudregeln om instansordningen vid besvär anges i förvaltningslagen vinner man enligt arbetsgruppens åsikt också att det på områden, där den normala instansordningen skall iakttas, inte kommer all behövas några besvärsregler i specialförfatlningarna .
I 19 § andra stycket arbetsgruppens lagförslag ges regler ora när statlig myndighets beslut under förfarandel får överklagas. Möjlighel all anföra besvär mot sådanl beslut skall enligt förslagel finnas, om myndigheten därigenom avvisat ombud eller biträde (punkt 1), förordnal rörande saken i avbidan på slutligt beslut (punkt 2), förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse till sammanträde och underlåtenhet att efterkomma föreläggandet kan ådraga denne särskild påföljd (punkt 3), beslutat om uttagande av förelagt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att efterkomma föreläggande (punkt 4), förordnat om undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om annan undersöknings- eller säk-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 393
ringsåtgärd (punkt 5) eller förordnat om ersättning för någons medverkan vid utredningen.
Enligt 19 § tredje siycket arbetsgruppens lagförslag skall föreskrifterna om överklagande av statlig myndighels beslut äga motsvarande tiUämpning, när kommunal myndighets beslut får överklagas genom besvär (förvallningsbesvär). Bestämmelsen anses av arbetsgruppen främst få praktisk betydelse för beslut under förfarandet.
Arbetsgruppen föreslår vidare att i lagen skall ingå en allmän regel om vem sora har rätl alt anföra besvär mot beslut som kan överklagas (20 § första punkten). Regeln bör enligt arbetsgruppen ha det innehållet, atl besvärsrätt tillkommer part och annan som beslutet angår, om detta går honom emot. Beträffande innebörden av begreppet part hänvisar arbetsgruppen till sina överväganden i fråga om den i 4 § intagna definitionen av partsbegreppet (se redogörelsen under 14 § i det nu framlagda lagförslaget). EnUgl gruppens mening hade del varit tiUlalande om kretsen av besvärsberältigade kunnal anges mer konkret. De saklegitimerande intressena i förvaltningsärenden är emellertid mångskiftande och under ständig förändring. Arbetsgruppen anser därför att raan måste falla tiUbaka på den vedertagna, men täraligen intetsägande beskrivningen »den som beslutet angår».
I likhet med besvärssakkunniga föreslår arbetsgruppen vidare att i anslutning till den allmänna regeln om besvärsräit meddelas en särskild bestämmelse som klargör alt komraunal myndighet har klagorätt, om dess beslut ändrats eller upphävts av statlig myndighei (20 § andra punkten).
Med anledning av vissa uttalanden i remissyttrandena över besvärssakkunnigas förslag framhåller arbetsgruppen all den vittsyftande frågan om vidgad tillämpning av tvåpartsförhållande i förvaltningsärenden genom införande av särskilda ställföreträdare för det allmänna uppenbarligen inte kan lösas inora raraen för förevarande lagstiftning. I stället får man gå fram områdesvis och, såsom senast skett inom uppbördsförvaltningen, inrätta aUmänna ombud.
Remissyttrandena. Remissinstanserna intar genomgående en posiliv hållning till förslaget all förvaltningslagen skall innehålla grundläggande föreskrifter om när myndighets beslut kan överklagas. De erinringar som framställs mol de föreslagna reglerna om besluts överklagbarhet (19 §) går huvudsakUgen ut på atl dessa skall förtydligas eller kompletteras i olika hänseenden. Av de kritiska påpekanden som görs i remissyttrandena kan här nämnas följande.
Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund kritiserar arbetsgruppens uttalande att uttrycklig föreskrift i specialförfattning skall krävas för alt beslut skall kunna överklagas i andra fall än som avses i 19 §. Enligt fakul-
ISf—11564
394 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
tetens mening innebär detla en risk för en inte åsyftad inskränkning av besluts överklagbarhet. Fakulteten anser att frågan om överklagbarheten av beslut, som faller utanför 19 §, försiktigtvis bör hållas öppen. Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Gävleborgs län ställer sig kritiska till tanken att besvär skall kunna anföras över underställningsplikliga beslut. Länsstyrelsen förordar atl ell uttryckligt förbud häremot tas in i förvaltningslagen. Försvarets civilförvaltning ifrågasätter om inte lagen bör innehålla en bestämmelse om all besvär inte får anföras över myndighets beslut i ärende som rör avtalsbar sak.
Svea hovrätt säger sig förutsätta alt del i 19 § första stycket använda uttrycket överordnad myndighet avser den överordnade myndighet som kommer närmast i insiansordningen. JK anser atl Ivekan ora rätt besvärsmyndighet kan uppstå för den rättssökande allmänheten och kanske också för myndigheten i sådana fall när besvär över myndighels beslul går till olika överordnade myndigheter beroende på ärendets arl eller när oklarhet eljest föreligger. JK förordar alt raan behåller de särskilda besvärsföreskriftema i specialförfatlningarna ora rainsla tvekan föreligger om vilken myndighet som är rätl besvärsinslans. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser alt ett tiUägg om de besvärsvägar till annan än överordnad myndighet som står till buds i speciallagstiftning bör göras lill första styckel för undvikande av missförstånd.
De av arbetsgruppen föreslagna reglema om besvärsrätt (20 §) godias utan erinringar av del slora flertalet remissinstanser. Några instanser ger dock uttryck ål en kritisk inställning till bestämmelserna. Försäkringsdomstolen anser att regeln i 20 § första punklen bör utgå, eftersom en generellt tillämplig bestämning av de besvärsberättigades krets inte torde kunna utformas. JK finner del i och för sig vara önskvärt atl förvaltningslagen innehåller en beslämmelse om rällen att anföra besvär. Enligt hans mening skulle den av arbetsgruppen använda lokutionen för att ange kretsen av besvärs-berättigade ha varit acceptabel, om bestämmelsen haft lUl uteslutande uppgift att vara en kodifiering av gällande rätt. Läget skulle i sådant fall också så till vida vara oförändrat som del alljäml skulle ankomma på besvärsinslanserna — i sista hand Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten — att vid sidan av uttryckliga föreskrifter ora besvärsrätt självständigt utbilda rättspraxis på området. JK uppfattar emellertid syftet med bestämmelsen vara alt åstadkomma en ändring av gällande rätt särskilt genom en utvidgning i vissa fall av besvärsrättén. Med del syftet följer krav på att bestämmelsen åtminstone inte i alltför obestämd grad markerar i vilken riktning ändringama i gällande rätt avses och gränserna härför. Uttrycket »den som beslutet angår» är både vagt och vittomfattande och ger därför föga ledning. Föreskriften i 20 § andra punklen om kommunal myndighels rätt all klaga ger visserligen ledning så lill vida all det lill skillnad mot vad som nu antas
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 395
vara fallet ger sådan myndighet generell besvärsrätt, om dess beslut ändrats eller upphävts. Föreskriften kan också på så sätt bidra till tolkningen av paragrafen att den uttryckliga föreskriften om kommunal myndighets besvärsräit möjligen berättigar till slutsatsen e conirario atl sådan besvärsrätt inte liUkommer statlig myndighet, i varje fall inte i större utsträckning än f. n. antas gälla. I övrigi ger eraellertid bestäraraelsen föga ledning. Hur svårigheterna med stadgandet skall undgås kan diskuteras, forlsätler JK. En utväg är en mer detaljerad och konkret regel eller i varje fall mer utförliga raotiv. En annan är alt inte ta raed stadgandet i avvaktan på erfarenheier av lagen. De utvidgningar av besvärsrätten som åsyftas framstår för JK inte som särskilt angelägna. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att bestära-melserna har praktisk betydelse väsentligen belräffande kommunal myndighets besvärsräit. önskvärdheten av ändrad praxis i detta ärane anser länsslyrelsen emellertid vara otillräckligt belyst i betänkandet.
I en del remissyttranden riktas vissa anmärkningar raot formuleringen av den allmänna regeln ora besvärsräit. Regeringsrättens ledamöter förordar all besvärsrätt enligt sedvanlig ordalydelse skall anges tillkomma »den, som beslutet angår». Länsstgrehen i Jämtlands län framhåller all del i praktiken raånga gånger kan bli svårt att avgöra vem »annan sora beslutet angår» kan vara. En klarare bestäraning av denna grupp av intressenter i ett ärende är också av stor betydelse, när del gäller att bedöma när etl beslut har vunnit laga kraft. Erfarenheterna av tillämpningen av bestämmelserna i 58 § 1 raom. andra stycket byggnadsstadgan visar att det inte sällan är förenat raed vissa svårigheter atl avgöra, när etl beslul ora byggnadslov har vunnil laga kraft. Länsstyrelsen säger sig dock vara väl medveten ora all det lagtekniskt är svårt att närraare än vad som skett i förslagel ange krelsen av besvärsberältigade. Med hänsyn härtiU vill länsstyrelsen inte motsätta sig att förslaget genomförs. Värnpliktsnämnden finner det vara tveksamt om det är avsett att ge arbetsgivare och anhöriga besvärsräit i ärenden om anstånd med värnpliktstjänstgöring, i den mån de har ett inlresse av att anstånd medges, och hemställer atl lagtexten och motiven förtydligas på denna punkt. Arbetsmarknadsstgrelsen anmärker att bestämmelsen synes svårtolkad och hemsläUer atl den förtydligas.
Patent- och registreringsverket påpekar att den i 20 § medgivna besvärsrätten torde sträcka sig något längre än vad som är fallet belräffande besvärsrätien i ärenden enligt patentlagen och andra författningar på verkets område. Enligt patentverkets mening bör del i sådana ärenden inte ges möjlighet för annan än sökande eller invandare att efter invändningslidens slut anföra besvär över slutligt beslul. Med hänsyn lill 1 § arbetsgruppens lagförslag säger sig palenlverket utgå från att 20 § inte blir tillämplig inom verkets ämbetsområde.
Den av arbetsgruppen föreslagna beslämmelsen om kommunal myndig-
396 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
hets besvärsrätt i vissa fall (20 § andra punklen) har — utöver de i del föregående återgivna påpekandena — föranlett endast få uttalanden av remissinstanserna. Svenska kommunförbundet konstaterar alt bestäramelsen innebär att från koramunförbundshåll tidigare framförda önskemål beakias, varför förbundet hälsar förslagel med tillfredsställelse. Elt liknande uttalande görs av Göteborgs stad. Stadsjuristen i Stockholm erinrar om att bestämmelsen enligt förslaget avser endast myndighet inom den reglerade kommunalförvaltningen. Bestäraraelsen kan enligt hans åsikt möjligen ge anledning till det felaktiga antagandet att en kommunal nämnd inom den oreglerade förvaltningen skulle sakna rätt att överklaga ett av länsstyrelse meddelat beslut, innefattande ändring av närandens beslut. Så är emellertid inte fallel. Ett påpekande härom bör göras i motiven, efiersom kommunallagarna inte innehåller någol uttryckligt stadgande härom. Riksförsäkringsverket erinrar om att förslaget inte avser försäkringskassoma, eftersom dessa inte betraktas som kommunala myndigheter. Verkel anser det angeläget att försäkringskassa inte tiUerkänns större besvärsrätt än som nu gäller. Verket ifrågasätter vidare om kommunal myndighet (eller försäkringskassa) bör äga rätt att överklaga av statsmyndighet fattade ändringsbeslut i fråga om tillsättning av och entledigande från tjänst hos koraraunen (försäkringskassan). Det-sararaa gäller andra beslut beträffande personalen i icke avtalsbara frågor.
Svea hoveätt betonar angelägenheten av att frågorna om ökad besvärsrätt för det allmänna och om allmänna ombud snarast löses. På åtskilliga områden har framhållits behov för det allmänna att föra talan mot myndighets beslut. En sådan lalerätt bör ges åt särskilt tillskapade ombud. Enligt hov-rätlens mening är det däremot inte tillfredsställande alt en myndighet, som försl beslutat i ett ärende, därefter får uppträda som part i ärendet i följande instans. Även på det kommunala området bör frågan om allmänna ombud närmare utredas.
Departementschefen. Liksom arbetsgruppen anser jag atl förvaltningslagen bör innehålla vissa grundläggande bestämmelser om överklagande av myndighets beslul. Med hänsyn till besvärsinstilutels stora betydelse för den enskildes rättsskydd kan sådana bestämmelser knappast undvaras i en allmän förfarandelag av det slag varom nu är fråga. Arbetsgruppen har härvidlag — bortsett från regler om lid och sätt för anförande av besvär, om inhibition och om besvärsärendes beredning, vilka jag återkomraer till vid behandlingen av 12 och 13 §§ — föreslagit att bland lagens särskilda be-stäramelser skall ingå föreskrifter om såväl besluts överklagbarhet som av vera besvär får anföras. En reglering av dessa två frågor har uppenbarligen goda skäl för sig. Det rör sig här om vikliga led i besvärsinslilutet, och en kodifiering av de grundsatser som i berörda avseenden kommit till uttryck i praxis framstår onekligen som önskvärd. Vid remissbehandlingen av arbetsgruppens förslag har tanken på en sådan kodifiering också vunnil gehör hos de flesta remissinstansema.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 397
När det gäUer att la ställning till om förvaltningslagen skall reglera frågan om besluts överklagbarhet inåste emellertid hållas i minnet all arbetsgruppens förslag i denna del bl. a. bygger på förutsättningen att särskilda besvärsregler i specialförfatlningarna i slor utsträckning skall kunna undvaras. Som framgår av vad sora anförts i remissen liU lagrådel den 20 mars 1970 beträffande omorganisation av förvaltningsrätlskipningen kommer den av arbetsgruppen angivna förutsättningen knappast alt föreligga efter genomförandet av de ändringar av fullföljdsbeslämmelserna på förvaltningsrättskipningens område som föreslagits i nämnda lagrädsremiss. I det nya systemet skall besvär i sådana mål, som kan bli föremål för regeringsrättens prövning, i allmänhet först gå lill kammarrätt. Bestämraelser om i vilka fall besvär skall anföras hos kammarrätt har ansetts böra i största möjliga utsträckning tas in i de berörda materiella författningarna (lagrådsremissen den 20 mars 1970 s. 98). Vad nu anförts innebär att den av arbetsgruppen förordade regeln ora slutligt besluts överklagbarhet inte är förenad med någon egentlig vinst från ralionaliseringssynpunkt. Regeln lorde dessutom bli missvisande så till vida som uttrycket »överordnad myndighet» som beteckning på klagoinstansen inte passar särskilt väl med tanke på de fall då besvär över förvaltningsrayndighets beslut skall anföras hos förvaltningsdomstol.
Det finns också andra skäl som talar mot att nu införa allmänna regler om besluts överklagbarhet. Den av arbetsgruppen föreslagna regleringen i ämnet har tagits in bland förvaltningslagens särskilda bestämmelser. I enlighet med den av arbetsgruppen valda systematiken i fråga om differentiering av tillärapningsområdet för lagens bestämmelser blir reglerna om besluts överklagbarhet därraed tillämpliga bara i ärenden som avgörs genom beslut med rättsUg verkan (13 § arbetsgruppens lagförslag). Denna gränsdragning, vilken i princip stämmer överens med nuvarande rättspraxis på området, har emellertid inte använts i det nu framlagda lagförslaget. Enligt 3 § i delta förslag är tillämpningen av lagens särskilda bestämraelser beroende av om ärende innefattar myndighetsutövning mot enskild eller inte. Den precisering av detta begrepp som sketl i 3 § låter sig inte utan vidare användas som skiljelinje för all ange i vilken utsträckning myndighets beslut kan överklagas eller ej. Som arbetsgruppen har frarabållil är del givetvis i och för sig raöjligt alt införa genereUa regler om besluts överklagbarhet och att placera dessa bland lagens aUmänna bestämmelser. Regler som täcker hela förvaltningen skulle emellertid bli ganska invecklade och få begränsat praktiskt värde, eftersora den formella klagomöjlighet som besvärsinstitutet representerar har silt huvudsakliga berättigande i ärenden som avgörs genom beslut raed rättsliga verkningar. Ett ytterligare alternativ är, att reglerna om besluts överklagbarhet visserligen placeras i lagens allmänna del men förses med begränsningar motsvarande dem sora är upptagna i 13 § arbetsgruppens lagförslag. Även en sådan lösning är emeUertid förenad med
398 Kungl Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
flera ölägenheter. Som jag har betonat i den allraänna motiveringen är det etl starkt önskemål all lagens bestämmelser blir så enkelt och lälliUgängligt utformade som möjligt. Redan med tanke härpå synes det mindre lämpligt atl i en och samma lag använda två olika metoder vid lösningen av närbesläktade gränsdragningsproblem. Härtill koraraer att en överklagbarhets-reglering, vars räckvidd är begränsad på nyss antytt säll, lätt skapar till-lämpningssvårigheler i förhållande tiU sådana besvärsregler som är intagna i specialförfatlningarna. Sålunda kan t. ex. uppkomma spörsmål om besvärsreglerna i en specialförfattning skall anses uttömmande reglera frågan om besluts överklagbarhet för specialförfallningens del eller om en överklagbarhelsregel i förvaltningslagen skall anses supplera specialförfallningens besvärsregler i viss utsträckning (jfr 1 § andra stycket i del nu framlagda lagförslaget). De svårigheter som redan f. n. kan finnas alt fastsläUa om en besvärsregel i en specialförfaltning skall anses uttömmande reglera de fall då beslut enligt författningen får överklagas blir uppenbarligen inte mindre, om myndigheterna dessutom har att pröva om en regel i förvaltningslagen skall vara subsidiärt lUlämplig.
Med hänsyn lill vad nu anförts har jag stannat för alt inte föreslå någon allmän reglering av frågan om besluts överklagbarhet i förvaltningslagen. Vad gäller beslut under förfarandel har jag emellertid på två punkter ansett det vara lämpligt att uttryckliga regler om besluts överklagbarhet meddelas i lagen. Jag syftar på myndighets beslut i jävsfråga enligt 5 § och beslut om avvisning av ombud eller biträde enligt 6 §. I båda fallen är de materieUa förutsättningama för beslutens fallande angivna i lagen. Det synes därför befogat att i denna uttryckligen ange, i vad mån besluten kan överklagas genom besvär hos högre instans. Belräffande de nu åsyftade över-klagbarbetsreglerna vUl jag i övrigi hänvisa till vad som har anförts under de olika paragraferna.
De skäl som ligger bakom mitt nu angivna ställningslagande till frågan om förvaltningslagen bör ge generella regler om besluts överklagbarhet har inte samma tyngd när det gäller att avgöra om lagen skall innehålla en allmän bestämmelse om vem som har besvärsrätt, när beslut kan överklagas. I likhet med arbetsgruppen anser jag en sådan regel väl försvara sin plats i lagen till kodifiering av nuvarande praxis i detta hänseende. Den tvekan mot införande av en allmän regel om besvärsrätt som har kommit till uttryck i vissa remissyttranden synes delvis hänga samman med all man på sina håll uppfattat den av arbetsgruppen föreslagna regeln såsom syftande till en utvidgning av besvärsrätten i vissa fall. Något ställningstagande i sådan riktning kan emellertid enligt min mening — bortsett från den av arbetsgruppen föreslagna regeln om komraunal myndighets besvärsrätt till vilken jag strax återkomraer — knappast utläsas ur arbetsgruppens motivering tiU bestämmelsen. Inte heller för egen del är jag beredd att tillstyrka en regel
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 399
med sådan innebörd. Syftet med en allmän regel om besvärsrätt bör främst vara alt klargöra kravel på saklegitimalion hos den som anför besvär över myndighets beslul. Den närmare bestämningen av de besvärsberättigades krets torde liksom hillills få ankomma på rättstillämpningen. Mot bakgmnd av vad nu anförts förordar jag att i lagen las in en generell regel om vem som har rätt alt föra lalan mol sådant beslut av myndighet som kan överklagas genom besvär. Regeln bör lämpligen ingå bland lagens allmänna bestäraraelser.
Vid reraissbehandlingen har från några håll uttalals önskemål om alt regeln om besvärsrätt skall förtydligas i olika hänseenden. En sådan precisering av de besvärsberättigades krets låter sig eraellertid inte väl förena med det av mig nyss angivna syftet raed en allmän besvärsrällsregel. I den mån det framstår som eftersträvansvärt att lagstiftningsvägen närmare ange denna krets synes detla liksom hillills böra ske i specialförfattningarna på olika förvaltningsområden. Regeln bör enligt min mening därför ges väsentligen samraa utformning sora i arbetsgruppens lagförslag. Begreppet »part», vilket av arbetsgruppen getts en särskild innebörd (jfr 4 § arbetsgruppens lagförslag) , bör dock utmönstras i detla sammanhang.
I 20 § andra punkten arbetsgruppens lagförslag upptas en bestämmelse om kommunal rayndighets besvärsrätt, vilken innebär viss ulvidgiung av den klagorätt som f. n. anses tillkomma sådan myndighei. Även om vissa skäl kan anföras för alt la med en bestämmelse i äranet i förvaltningslagen, anser jag dock inte att den berörda frågan bör tas upp i förevarande sammanhang. Frågan har nära saraband med spörsmålen om det allmännas möjligheter alt anföra besvär över beslut, varigenom ett allmänt intresse fått vika för elt enskilt eller som eljest kan anses förfördela ett offentligt intresse, och om utsträckt tillämpning av kontradikloriskt förfarande genom partsrepresentant för det allmänna i förvaltningsärenden. Dessa spörsmål, vilka nyligen aktualiserats i riksdagen (motion 1970:11:975 och ILU 52), har också behandlats av Svea hovrätt i dess remissyttrande över arbetsgruppens förslag och av flera remissinstanser som yttrat sig över departementspromemorian. EnUgl min mening bör spörsmålen bli föreraål för en samlad bedömning. Jag avser att senare la ställning till de forraer i vilken en sådan bedöraning bör äga rum.
12 §
I paragrafen ges regler ora ordningen för anförande av besvär över myndighets beslut ocb en föreskrift om avvisning av besvär som inte anförts i rätt tid. Paragrafen raolsvarar 22, 23 och 25 §§ arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. AUmänna författningsbestämmelser om sättet för anförande av besvär över förvaltningsmyndighets beslut finns f. n. inte meddelade. Som en allmän regel anses emellertid gälla atl besvär skall anföras skriftligen. Alt besvär genom telegram numera godias i förvaltningsförfa-
400 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
randel framgår av redogörelsen under 7 §. I praxis krävs vidare all klaganden i besvärsbandlingen skall ange det beslut som överklagas. Han behöver dock inte foga det överklagade beslutet vid besvärsinlagan annat än om uttrycklig förfaltningsföreskrift raeddelats härom. Preciserade ändringsyrkanden fordras i regel inte. Det torde vanligen vara tillräckligt med en begäran om ändring, omprövning, upphävande e. d. Något ovillkorligt krav på att klaganden i besvärsinlagan skall ange de omständigheter på vilka han grundar sina besvär uppställs inte heller.
Besvärshandling skall i regel tillställas den rayndighet som bar all pröva besvären. Detta gäller nära nog undantagslöst i fråga ora besvär över kommunal myndighels beslut, se t. ex. 59 § andra stycket nykierheisvårdslagen (besvär över nykterheisnämnds beslul) och 80 § andra stycket barnavårds-lagen (besvär över barnavårdsnämnds beslut). Även i fråga om besvär över statlig myndighets beslut är det normala att besvärsbandlingen skall tillställas klagoinstansen. Besvärsreglerna i specialförfattningarna har i enlighet härmed vanligen getts det innehållet att talan mot myndighels beslul förs hos överordnad myndighet genora besvär. 1 åtskilliga författningar har emellertid föreskrivits att besvärsinlaga skall tillställas beslulsmyndigheten, se t. ex. 40 § förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskallning beträffande besvär över beskatlningsmyndigbels beslut och 59 § försia slyckel lagen om socialhjälp belräffande besvär över länsstyrelses beslut. Samma ordning har också föreskriviis i fråga om besvär över beslut av vissa andra offenlliga förvaltningsmyndigheter, se 43 § 1 mom. skogsvårdslagen (1948: 237) beträffande beslul av skogsvärdsslyrelse och 20 kap. 13 § första styckel lagen (1962:381) om allmän försäkring beträffande beslut av allmän försäkringskassa.
I de fall en författning anger att besvärshandling skall tillställas beslutsmyndigheten har ibland också meddelats föreskrift om all den omständigheten atl besvärsinlagan tillställts besvärsmyndighelen inte skall utgöra hinder för besvärens prövning, om besvärsinlagan komrait in före besvärstidens utgång, se t. ex. 20 kap. 13 § andra siycket lagen ora allmän försäkring. Även när uttrycklig föreskrift saknas härora, anses i praxis samma grundsats gälla i berörda faU, se RÅ 1924 H 1. Däremot synes inte någon enhetlig praxis ha ulbUdats i fråga om de situationer då bcsvärsinlaga, som författningsenligt skall tillställas besvärsmyndighet, i stället ges in till beslulsmyndigheten inora besvärsliden, se bl. a. RÅ 1945 S 323, 1950 S 130 och 1963 K 188.
Enligt 1954 års besvärstidslag skall besvär över förvaltande rayndighets beslut vid äventyr av talans förlust ha kommil in lill vederbörande myndighet inora tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. För menighet är besvärstiden dock fem veckor. I fråga om innebörden av begreppet »menighet» hänvisas tiU SOU 1964:27 s. 548. Besvärstidslagen gäUer, som
KungL Maj.ts proposition nr 30 år 1971 401
tidigare har påpekats, endast om annat inte följer av lag eller författning. Särskilda besvärslider har föreskrivits i åtskilliga specialförfattningar, se t. ex. 44 § andra stycket utlänningslagen (en vecka i fråga ora besvär över polisrayndighels beslul ora avvisning) och 35 § andra slyckel namnlagen (1963: 521) (en månad från beslutets dag).
Den i besvärstidslagen angivna utgångspunkten för beräkning av besvärstiden (»den dag då klaganden fick del av beslutet») anses i praxis liklydig med den dag då klaganden delgavs en utskrift av beslutet. Faktisk kännedom om beslutet bringar sålunda i regel inte besvärstiden att löpa, se RÅ 1929 ref. 59 och 1968 ref. 3, jfr RÅ 1966 ref. 4. Meddelas ett beslut muntligen vid sammanträde, anses delgivning av beslutet ha skett med den som var närvarande då beslutet avkunnades, se 20 § delgivningslagen. Riktar sig myndighets beslut till cn obestämd krets personer eller till ett stort antal personer, räknas besvärsliden ibland från dagen för kungörandet av beslutet genom anslag, se t. ex. 150 § första stycket byggnadslagen (1947: 385) och 18 § andra stycket allraänna verksstadgan. I de fall myndighet använder delgivningslagens bestäraraelser ora kungörelsedelgivning för delgivning av beslut, räknas besvärstiden från sjunde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning (19 § tredje stycket delgivningslagen).
I förvaltningsförfarandet avgör besvärsmyndighelen regelraässigt om besvär, som inte anförts i rätt tid, skaU prövas i sak. Del gäller även ora besvärshandling enligt författning skall ges in till beslulsmyndigheten. I princip torde besvärsmyndighet självmant ha att beakta om hinder föreligger mot prövning i sak av en besvärslalan. En del besvärsprövande organ — däribland regeringsrätten och karamarrätten — tillämpar dock den ordningen atl de inte undersöker ex officio, om besvär anförts i rätt tid av enskild part. Av sådan part anförda besvär avvisas sålunda inte, om del inte särskilt upplysts i målet — av beslulsmyndigheten, klagandens motpart, klaganden själv eller annan — att klaganden försuttit besvärstiden. För regeringsrältens del hänger denna praxis sararaan med att dorastolen sedan länge inte ansett sig böra självmant införskaffa bevis om när klaganden delgetts del överklagade beslutet, se RÄ 1910 F 22 (jfr cirkuläret den 1 april 1790 tiU samtliga kollegier, landshövdingar och konsistorier om skyldighel för den som vill klaga hos Kungl, Maj:t all vid sina besvär foga behörigen styrkt bevis ora vid vilken tid han fått del av det utslag varöver han klagar).
Arbetsgruppen. I 22 § arbetsgruppens lagförslag ges bestämmelser om ordningen för anförande av besvär över rayndighets beslut. Bestämmelserna är avsedda att träda i stället för 1954 års besvärstidslag och att ha samma supplerande funktion som den lagen. Paragrafens tillämpning är inte begränsad till förvaltningsrättsliga partsärenden (dvs, ärenden som innefattar myndighetsutövning mot enskild) utan skall gälla förvaltningsärenden i allmänhet. Paragrafen är avsedd atl tillämpas också när besvär skall anföras hos Kungl. Maj:t eller förvaltningsdomstol.
402 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Enligt arbetsgruppens mening bör reglerna om klagosättet och klagotiden först klargöra att klagomålen skall avfattas skriftligen. En bestämmelse härom upptas i 22 § första siycket försia punklen arbetsgruppens lagförslag.
I likhet med besvärssakkunniga föreslår arbetsgruppen alt klagoskrift skall ges in hos den myndighei vars beslut överklagas (22 § försia siycket andra punkten). Arbetsgruppen är medveten om alt den föreslagna ordningen sätter samordningen mellan besvärs- och beslulsmyndigheternas verksamheter på ganska svåra prov. I synnerhet gäller det fall när besvären av formella skäl inte kan prövas i sak och bör vidarebefordras utan omgång till besvärsmyndigheten saml när besvären innehåller inhibitionsyr-kanden som måsle prövas av besvärsmyndighelen omedelbart (jfr 24 § arbetsgruppens lagförslag). Arbetsgruppen framhåller emellertid att synpunkten har störst praktisk betydelse vid klagan över lokal kommunal myndighels beslut och att gruppen i fråga om sådan klagan har tänkt sig att föreslå den avvikelsen att ingivande skall ske till besvärsmyndighelen. Gruppen påpekar vidare att besvärsmyndigheten aktivt bör övervaka beslutsrayndig-hetens handläggning och som underlag härför ha fortlöpande rapporter om inkomna besvär. Allt detla är emellertid organisatoriska frågor som bör kunna klaras i adminislraliv väg. Anledning saknas att betvivla atl del inte skulle kunna ske på etl tillräckligt snabbt ocb betryggande sätt.
Med hänsyn härtill saral lill de praktiska fördelar i form av inbesparing av remiss lill beslutsrayndigheten som är förenade med etl ingivande till beslutsmyndigheten, anser arbetsgruppen att ingivande till beslutsmyndig-helen bör gälla som huvudregel. Elt ytterligare skäl för detta är att raan vid lagstiftningen under del senaste årtiondet strävat efter kongruens med den ordning som gäller vid klagan hos aUraän domslol enligt RB. Den är därför redan genomförd i åtskilliga specialförfattningar. All föreslå något annat skulle därför le sig inkonsekvent.
Avvikande föreskrifter kommer emellertid alt behövas på en del områden, t, ex, i fråga om besvär över beslut av myndigheter som saknar kansli. För att det skall vara någon mening med en huvudregel om ingivande lill beslulsmyndigheten bör den dock gälla relativt undantagslöst vid klagan hos Kungl, Maj:t över statsmyndighets beslut. Stannar man för atl behålla nuvarande ordning med ingivande i vederbörande statsdeparlemenl, blir den föreslagna huvudregeln så urholkad all den bör bytas ut mot en under sådana förhållanden mera verklighetspräglad huvudregel om ingivande till besvärsmyndigheten.
Med tanke på den kommunala självstyrelsen framstår det för arbetsgruppen inte som lika naturligt alt samordna en statlig besvärsmyndighels verksamhet med en kommunal beslutsmyndighets. Organisatoriska och psykologiska skäl talar mot alt klagoskrifter, som riktar sig mot kommunala myndigheters beslut, ges in hos dessa. Arbetsgmppen föreslår därför en regel om alt vid besvär till statlig myndighet över kommunal myndighels beslul
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 403
klagoskriften
skall ges in hos den statliga myndigheien (22 § försia styckel
tredje punkten). '
I anslutning till den föreslagna huvudregeln om att besvärshandling skall ges in tUl beslutsrayndigheten förordar arbetsgruppen all i lagen skall las in vissa bestämmelser om beslutsmyndighelens befattning raed besvärsärendet (24 §). Arbetsgmppen erinrar ora atl vissa remissinstanser i sina yttranden över besvärssakkunnigas förslag ansett beslutsmyndighelens obligatoriska biträde i besvärsärende böra begränsas till atl sända in besvärsinlagan jämte handlingarna i ärendet lill besvärsmyndigheten. Med hänsyn till alt lagens regler bör skrivas med enpartsärenden för ögonen och att det är allmän praxis alt beslulsmyndigheten avger utlåtande över besvär i sådana ärenden — myckel beroende på att ingen motpart finns sora kritiskt kommenterar besvären — finner arbetsgruppen det dock naturligast atl ålägga beslulsmyndigheten all inte bara sända in besvärsskriften och sina handlingar till besvärsrayndigheten ulan också därtill foga eget yttrande över besvären. I 24 § försia stycket första punkten föreslås därför en regel av innehåll atl, när klagoskrift sora skall ges in lill beslutsrayndigheten komrait in till denna, rayndigheten ulan dröjsraål skall avge skriftligt yttrande över besvären lill besvärsmyndigheten och samtidigt sända in de handlingar sora hör lill ärendet. För atl säkerställa alt yrkande om inhibition kommer under besvärsmyndighetens prövning omgående föreslår arbetsgruppen en särskild bestämmelse om att besvärsskrivelsen och handlingarna i ärendet i sådanl fall skall sändas in till besvärsmyndighelen genast och inte först i samband raed att beslutsrayndigheten avger sitt yttrande (24 § första stycket andra punkten). Någon föreskrift om alt bevis om delgivning av det överklagade beslulel skall fogas vid handlingarna i ärendet, när de sänds in till besvärsmyndighelen, anser gruppen inte böra meddelas.
1 24 § andra siycket föreslås vissa regler om kommunikation raed klaganden av beslutsmyndighels yttrande genom dennas försorg.
Någon särskild klagofrist för beslut under förfarandet anser arbetsgruppen inte behövas. Gruppen föreslår därför atl besvärstiden tre veckor liksom hittills skall gälla för såväl slulliga beslut som beslut under förfarandet.
Den särskilda feraveckorsfristen för raenighet bör enligt gruppens mening utgå. I betänkandet erinras särskilt om att besvärssakkunniga ville behålla den längre besvärsliden för menighet främst med tanke på de fastighelsrältsliga samfälligheterna. För dessa anses den längre besvärstiden emellertid inte gälla f. n., påpekar arbetsgmppen. Några egentliga olägenheter härav har inte förmärkts för sarafällighetemas del. Atl under sådana förhållanden belasta klagoordningen med en specialfrisl för samfälligheter finner gruppen inte försvarligt.
Arbetsgruppen anser att klagotiden liksom enligt 1954 års besvärstidslag bör räknas från delgivningsdagen. Besvärstidslagens föreskrift har emel-
404 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
lertid vållat tolknings- och tillämpningssvårigheter i del alt Ivekan rått om vilka krav som skall ställas på en underrättelse lill part för att den skall kunna betraktas som delgivning, 1. ex. om det skall räcka raed ett raunlligt besked, meddelande på anslagstavla eller offentliggörande av protokoll och ora del måsle vara individuell, formlig delgivning av en skriftlig expedition samt om denna måste innehålla besvärshänvisning för att delgivningen skall anses fullbordad. Till undanröjande av all Ivekan föreslår arbetsgruppen att klagotiden skall räknas från den dag klaganden fick del av beslutet genom expedition med besvärshänvisning (22 § andra stycket). Härigenom vinns för sådana partsärenden på vilka lagens särskilda bestämmelser är tillämpliga (dvs. ärenden sora innefattar myndighetsutövning mot enskild) också korrespondens raed föreskriften i 17 § arbetsgruppens lagförslag om delgivning av beslut. Någon molsvarande korrespondens mellan föreskriften om klagolidens beräkning och bestämmelser om beslutsdelgivning i specialförfattningarna är dock knappast atl räkna med, forlsäller arbetsgruppen. Inte desto mindre bör samma huvudregel upprätthållas i fråga om besvärslidens beräkning, vare sig formlig delgivning uttryckligen föreskrivits i en författning eller skall ske på gmnd av 17 § förvaltningslagen eller inte är stadgad. Av rättssäkerhetsskäl bör den som vill överklaga ett beslut i princip inte vara skyldig atl iaktta annan frist än sådan som beräknas från en formlig delgivning av expedition med besvärshänvisning. I princip bör besvär då heller inte kunna avvisas på grund av försutten tid i andra fall än då frislen kan räknas från sådan ulgångspunkt, om inte specialregler angett annan begynnelsepunkt, t. ex. anslagsdagen eller dagen för muntligt besked. Regeln får inte läsas så atl myndigheterna härigenom indirekt åläggs atl formligen delge alla överklagbara beslut. Det är endast när besvärstiden av rättsliga eller andra skäl behöver beräknas exakt och betryggande som formlig delgivning skall tillgripas utan att vara direkl föreskriven.
I 23 § arbetsgruppens lagförslag upptas en regel ora verkan av alt besvärsinlaga tillställs fel instans. Arbetsgruppen påpekar att regeln har visst samband med den i 25 § föreslagna föreskriften om rätt för besvärsmyndighet att pröva även för sent inkomna besvär. Redan med tillämpning av denna befogenhet skulle många fall av besvär, sora komrait in för sent till rätl myndighet efter att av misstag ha getts in tUl fel myndighet, kunna las upp lill prövning. Arbetsgruppen anser del emellertid vara befogat att i de typfall det här gäller utesluta diskretionär prövning och att uttryckligen slå fasl alt besvär i sådana situationer skall anses anförda i rätt tid. En konsekvens av den föreslagna regeln blir alt den som vill imderrätla sig om huruvida ett beslul vunnit laga kraft eller inte måste ha uppgift från både beslulsmyndigheten och besvärsrayndigheten alt besvär inte har kommit in. Det bör dock anses som etl tjänsteåliggande för den myndighet, till vilken
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 405
han vänder sig, att utfärda ett gemensamt bevis. Lagakraftbevis utfärdas inte i sådan omfattning inom' förvaltningen att det uppmärksamraade förhållandel kan tillraälas någon avgörande betydelse.
Som framgår av det nyss anförda ingår i 25 § arbetsgruppens lagförslag en regel om rätt för besvärsmyndighet alt pröva även för sent anförda besvär. I regeln anges dock som förutsättning härför, att det är uppenbart att ingens rätt äventyras därigenom. I motiven till bestämmelsen erinrar arbetsgruppen om alt de föreslagna besvärstidsbestämmelserna får elt vidsträckt tillämpningsområde och alt det därför kan riktas vägande invändningar mot en alltför strikt lillämpning av dem. Inom slora delar av förvaltningen saknar lagakraftbegreppet reellt innehåll, därför atl nya framstäUningar om samma sak kan och bör tas upp till prövning. Ofta finns inte heller någon motpart eller något motstående inlresse, som kan lida men av alt ett beslul, som med elt strängt forraellt betraktelsesätt är att anse sora lagakraftvunnel, omprövas hos beslutsmyndigheten. Det bör då i och för sig kunna omprövas också besvärsvägen. Arbetsorganisatoriska förhållanden kan dock uigöra bärande skäl att upprätthålla lagakraftprincipen för att skydda besvärsrayndigheten mot belastning med sådant sora beslutsrayndigheten kan förväntas klara upp. Intresset av en jämn och ordnad arbetsgång bör enligt arbetsgruppens mening anses som sådant motstående intresse som kan skadas av att klagotiderna inte iakttas. En klagofrist kan ibland också i realiteten fungera som en preskriptionsfrist på så sätl atl den enskilde förutsätts inte kunna göra gällande elt ekonomiskt krav mot det allmänna efter klagofrislens utgång, det må vara krav på lägre skatt eller på högre förmåner eller annat. Om del är fallet, bör klagofristen också upprätthållas utan andra undanlag än sådana som föreskrivits särskilt. Är det däremol uppenbari att ingens rätt — vare sig del allmännas eller någon enskilds — äventyras genom att för sent anförda besvär prövas, bör besvärsmyndigheten kunna ingå på sakprövning av besvären. Angeläget är att lika fall behandlas lika. En ordning, som innebär att besvär avvisas endast efter invändning, uppfyller inte delta krav på likformighet. En på objektiva kriterier byggd praxis, som tar hänsyn tUl de olika ärendetyp-pemas beskaffenhet, bör i stället eftersträvas.
Remissyttrandena. Den föreslagna regeln ora klagoskrifts ingivande till beslutsmyndigheten godtas av flertalet remissinstanser. Den utsätts emellertid också för en del kritik. Sålunda framhåller JK atl fördelarna i form av inbesparing av reraiss lill beslulsmyndigheten uppvägs av det merarbete och de praktiska olägenheter som uppkommer för besvärsmyndigheten. Sett från allmänhetens synpunkl kan det också ifrågasättas ora den föreslagna ordningen är ägnad atl väcka förtroende. JK anser vidare att den av arbetsgruppen dragna parallellen raed ordningen vid klagan över beslut av allmän domstol knappast är hållbar. Förfarandel och verksamhelen över huvud
406 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
vid de allmänna domstolama är på ett helt annat sätt reglerad än hos förvaltningsmyndigheterna och den handläggande personalen vid de allmänna domstolama är genomgående rättsligt utbildad. Ordningen fungerar därför väl vid de allmänna domstolama och är från rättsskyddssynpunkt tillfredsställande. En helt genomförd molsvarande ordning inom förvaltningen föranleder enUgl JK:s raening Ivekan i båda hänseendena. Inte heller det av arbetsgruppen näranda skälet att den föreslagna ordningen redan är genomförd i åtskUliga specialförfattningar är enligt hans mening någol avgörande skäl för att fortsätta på den inslagna vägen. Snarare synes den samlade bedömning av frågan som nu sker böra föranleda att den nuvarande ordningen behålls och därav påkallade ändringar sker i de nämnda specialförfattningarna. Också postverket, arbetsmarknadsstyrelsen och länsstyrelserna i Blekinge och Värmlands län finner beslämmelsen om besvärs ingivande till beslulsmyndigheten vara mindre lämplig. Postverket påpekar bl. a., alt den föreslagna ordningen kan innebära olämpligt dröjsmål i de fall då besvärsmyndigheten måste förordna om uppskov med verkställigheten av ell överklagat beslul. Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om alt besvärsmyndighelen vid remiss lill beslutsmyndigheten ofta kan finna det behövligt att få frågan belyst i sådana hänseenden som den senare myndigheten inte själv uttalat sig om. Styrelsen anser dock att möjlighel bör finnas atl låta den nya regeln gälla för särskilda grupper av ärenden, t. ex. sådana där ell centralt verk är beslutsmyndighet. Även om den föreslagna ordningen redan genomförts i vissa specialförfattningar, anser länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län steget vara långt till att införa denna ordning generellt. Länsstyrelsen säger sig hysa vissa betänkligheter häremot, trots atl åtskilliga praktiska fördelar kan åberopas för den nya ordningen. En liknande inställning till den föreslagna regeln redovisas av länsstyrelsen i Västmanlands län.
Några remissmyndigheter förordar att nuvarande ordning för klagoskrifts ingivande behålls i vissa grupper av ärenden. Sålunda anser värnpliktsverket och vårnpliktsnämnden att besvär över verkets beslut i ärenden ora anstånd raed eller befrielse från värnpliktstjänstgöring bör ges in lill besvärsmyndigheten, dsv. värnpliklsnämnden. Enligt försäkringsrådets mening bör besvär över försäkringsinrätinings beslul i ärende enligt lagen om yrkesskadeförsäkring ges in till rådet i vart fall så länge den nuvarande administrationen av yrkesskadeförsäkringen består. Konsistoriet vid Uppsala universitet ifrågasätter om den nya regeln bör lillämpas inom universitetsförvaltningen.
Den i 22 § första stycket tredje punkten upptagna bestämmelsen att klagoskriften vid besvär lill statlig myndighei över kommunal myndighets beslut skall ges in till den statliga myndigheien kommenteras i allmänhet inte i remissyttrandena. Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister finner det önskvärt att vid besvär lill kommunal besvärsnämnd klagoskriften
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 407
ges in lill denna nämnd och inte till den, vars beslul överklagas. Riksförsäkringsverket säger sig förutsätta att, om försäkringskassorna i någon form ansluts till förvaltningslagen, besvär över kassans beslut skall ges in hos kassan. EnUgt verkels mening bör man inte på denna punkt följa den tänkta ordningen vid besvär över kommunal myndighets beslut.
De föreslagna bestämmelserna om besvärsärendes beredning (24 §) godtas i sina huvuddrag i de flesta remissyttrandena. Åtskilliga remissinstanser ställer sig dock kritiska till förslaget i denna del. Vid bestämmandet av omfattningen av det beredningsarbete som bör åvila beslutsmyndigheten när besvär ges in lill denna, bör enligt Svea hovrätts mening en avvägning ske mellan å ena sidan det — ofta kanske onödiga — merarbete som obligatorisk skyldighet att avge yttrande till besvärsrayndigheten och atl delge delta med klaganden raedför och å andra sidan besvärsmyndighetens arbete med atl vid behov fordra in yttrandet och att delge delsamma. Hovrätten anser att en sådan avvägning närmast leder lill att det bör ankomma på besvärsmyndigheten all föranstalta om åtgärderna. Enligt hovrättens mening bör någon undantagslös skyldighel för beslulsmyndigheten alt vara verksam i vart fall inte föreskrivas. Ansvarel för utredningen i ett besvärsärende bör i princip vUa på besvärsmyndighelen. Patent- och registreringsverket finner den föreslagna ordningen otillfredsställande från rällssäkerhetssynpunkt. När klagoskrift kommit in till beslulsmyndigheten, bör skriften enligt patentverkets mening ofördröjligen sändas till besvärsmyndighelen. Det bör därefter ankomma på denna all bestämma ora remiss skall ske och om utredningen behöver kompletteras. Om klaganden skall höras ytterligare, bör det likaså beslutas av besvärsmyndigheten, som därvid skall kunna utsätta lid inom vilken yttrande skall avges. Sveriges advokatsamfund anser det obehövligt atl beslulsmyndigheten skall yttra sig över besvär utom när besvärsmyndighelen begär del.
Försäkringsrådet säger sig inte kunna tillstyrka den föreslagna ordningen alt rådet, när besvär anförts, obligatoriskt skall avge yttrande till besvärsmyndigheten och samtidigt sända en avskrift därav lill klaganden. Riksskattenämnden framhåller all bestämmelsema i 24 § inte passar för närandens befattning raed besvär som anförs över nämndens förhandsbesked i taxeringsfrägor (jfr 7 § andra styckel förordningen om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor). Riksförsäkringsverket framhåller att en föreskrift om obligatoriskt yttrande över besvär för verkels del skulle orsaka en inte obetydlig merbelastning, vilken skulle medföra behov av förstärkning av framför allt den juridiskt skolade personalen. Värnpliktsverket och värnpliktsnämnden avstyrker att regeln om obligatoriskt yttrande från beslutsmyndigheten görs tillämplig i ärenden ora anstånd med ocb befrielse från värnpliktstjänstgöring.
RÅ ifrågasätter om inte reglerna i 24 § bör utformas så, alt de ger besluts-
408 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 är 1971
myndigheien möjlighet att underlåta yttrande eller atl starkt begränsa delta när del gäller uppenbart ogrundade besvär. Också rikspolisstgrehen anser bestäraraelsen böra modifieras så, att hell gagnlösa yttranden av beslulsmyndigheten kan undvikas.
Även mol regeln om kommunikation av beslutsmyndighels yttrande i 24 § andra stycket riktas kritik. Länsstgrehen i Stockholms län framhåller att förfarandet med en sådan regel delvis utvecklar sig utanför besvärsmyndighetens rådighet. För att bestämmelsen skall få full effekt måste formlig delgivning av beslutsmyndighelens yttrande ske i elt flertal fall, vilket medför ökad arbetsbelastning för myndigheterna. Kommunikation är av föga värde om besvären tillstyrks eller det är fråga om s. k. okynnesbesvär i syfle alt förbala avgörandet. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte regeln — för den händelse den anses behövlig — i alll fall bör begränsas lill att myndigheten har alt sända avskrift av sitt yttrande i lösbrev. Länsstyrelsen i Östergötlands län finner det mindre lämpligl alt länsstyrelsen i saraband med komraunikation av yttrandet också skall förelägga klaganden tid inom vilken denne kan ytlra sig till besvärsmyndighelen. Rent principiellt bör inte besvärsmyndighetens processledande funktioner beskäras. Vidare kan det föreslagna systemet medföra onödig arbetsbelastning för klaganden. Det förekoraraer nämligen, fortsätter länsstyrelsen, atl besvärsmyndigheler hör centrala rayndigheter och organ i besvärsärenden, över dessa uttalanden bör klaganden även få möjlighet all ytlra sig. Från rationell synpunkt bör han få alla uttalanden — inklusive länsstyrelsens — sig tillsända på en gång. Detla sker bäst genom besvärsrayndighetens försorg, som ju får förutsättas ha den bästa överblicken över processmaterialet och det i målet tänkta handläggningsförfarandet. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län redovisar en negativ inställning till den berörda regeln. Länsstyrelsen anser att den är onödig och därför bör slopas. Riksförsäkringsverket anser all komraunikationsregeln bör begränsas på sararaa sätl sora de allraänna bestämmelserna om kommunikation i 15 §.
Den föreslagna besvärstidsregeln tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Socialstyrelsen finner det önskvärt att de undantagsbestämmelser där annan än tre veckors besvärstid stipuleras bringas i överensstämmelse med förvaltningslagens regel. Från andra håll redovisas däremot en negativ inställning till ändringar i fråga om de särskilda besvärstider som f. n. gäller på olika områden. Uttalanden i sådan riktning görs av värnpliktsverket, värnpliktsnämnden, generaltullstyreisen och patent- och registreringsverket.
Slopandet av den särskilda besvärstiden för menighet berörs av bl. a. lantmäteristyrelsen och Svenska kommunförbundet, vilka biträder förslaget i denna del. Lantmäteristyrelsen säger sig inte ha något att erinra mot att besvärsfristen för de fastighelsrättsliga samfällighetema även i fortsätt-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 409
ningen får utgöra tre veckor. Kommunförbundet påpekar att vissa av de skäl som i betänkandet åberopas för ändringen är verklighetsfrämmande. Att de kommunala menigbelerna till silt förfogande har styrelser och nämnder saml i växande omfattning särskilda tjänstemän är visserligen riktigt. Delta förhållande torde eraellertid inte i och för sig kunna utgöra gmnd för påståendet, all del i regel inte bör möta någon svårighet för menigheten att hinna med saramanträde. Stadsjuristen i Stockholm ifrågasätter om beslämmelsen bör gälla kommunal myndighet så länge den längre besvärsliden för menighet gäller enligt kommunallagarna.
Länsstyrelsen i Jämtlands län och Svenska pastoratens riksförbund uttalar sig för atl den särskilda besvärsliden för menighet behålls. Länsstyrelsen pekar bl. a. på att i Järatlands län t. ex. lappbyarnas rätl att anföra besvär i hög grad är beroende av alt den längre besvärsfristen gäller. Enligt länsstyrelsens mening torde det numera inte vara särskill svårt alt tolka begreppei »menighet». Om den särskilda besvärstiden för raenighet slopas, koramer dessutom myndigheternas bestyr med reservationsbesvär atl medföra en inte oväsentlig ökning av arbetsbördan.
I fråga om utgångspunkten för klagotiden framhåller regeringsrättens ledamöter att den i 22 § andra styckel angivna utgångspunkten inte läcker det fall atl klaganden fåll del av beslutet på annal säll än genom expedition raed besvärshänvisning, såsora kan ske vid muntlig förhandling. Alt utfärdad expedition skall innehålla besvärshänvisning anges i 17 §. Enligt deras mening bör det därför vara tillräckligt all i 22 § föreskriva atl besvärsliden räknas från den dag klaganden fick del av beslutet. Samma modifiering av bestämmelsen föreslås av postverket, som också säger sig förutsätta all gällande bestämmelser om anslagsdagen som utgångspunkt för beräkning av besvärslid i tjänslelillsältningsärenden behålls. Enligt Svea hovrätts mening lorde hänsyn till rättssäkerheten i åtskilliga fall inte lägga hinder i vägen för atl underrättelse om beslutet sker på annat och enklare sätt än som föreskrivs i 22 §. Praktiska hänsyn synes t. ex. i massärenden böra medföra, all meddelande genom anslag eller dylikt utnyttjas. Enligt hovrättens raening behövs särbestäraraelser för sådana fall. Patent- och registreringsverket säger sig med hänsyn till specialförfattningarna på verkets område bestämt förorda, att utgångspunkten för besvärsliden även i fortsättningen i dessa fall räknas från beslutsdagen eller den dag beslutet sänds tUl part, sora äger överklaga del.
SR finner det anraärkningsvärt alt i lagförslagel inte intagits bestämmelser om anslutningsbesvär och föreslår atl 22 § kompletteras med sådana bestämmelser.
Eftersom någon ändring i de kommunala besvärsreglerna inte är avsedd, finner drätselkammaren i Halmstad det vara önskvärt raed en uttrycklig
410 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 dr 1971
regel att 22—25 §§ i lagen inte gäller i fråga om beslut, som överklagas genom kommunalbesvär.
Den föreslagna bestämmelsen om verkan av att besvärsskrift ges in till fel instans (23 §) tillstyrks eller lämnas utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det visserligen rimligt att man under den första tiden efter införandet av regeln i 22 § om besvärs ingivande till beslutsmyndigheten överser med alt någon försitter besvärstiden, därför att han felaktigt gett in besvären till besvärsmyndigheten. På längre sikt kan det enligt länsstyrelsens mening dock ifrågasättas om inte denna valfrihet i fråga om var besvären skall ges in bör tas bort. Härför talar inte minst det merarbete som uppkommer vid utfärdandel av lagakraftbevis. Sislnämnda fråga las upp också i en del andra remissyttranden. För all minska olägenhetema vid utfärdandet av lagakraftbevis förordar kammarkollegiet att lagtexten korapletteras med en föreskrift ora alt besvär, som inom föreskriven tid felaktigt getts in till besvärsmyndigheten, ofördröjligen överlämnas lill beslulsmyndigheten. Liknande förslag framförs av länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län.
Den föreslagna bestäramelsen om prövning av för sent inkomna besvär (25 §) har fått ell blandat raottagande. Till dem som ullalar sig i positiv riktning om beslämraelsen hör bl. a, sex ledamöter av regeringsrätten, JK, RÅ, länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands lån, stadsjuristen i Stockholm, JO och SACO. En del av de uppräknade reraissinstanserna förordar vissa förtydliganden och jämkningar av paragrafen. För att ge erforderlig restriktivitet ål regeln föreslår de sex ledamöterna av regeringsrätten alt som ytterligare förutsättning för regelns tillämpning uppställs krav på att ett avvisande av besvären skall vara uppenbart obilligt. Enligt deras mening är det inte heller fullt klart vad som åsyftas med uttrycket att »ingens rätt» får äventyras genom att besvären tas upp till prövning. Om en bättre formulering inte står till buds, bör i allt fall till ledning för praxis göras etl klarläggande uttalande särskilt beträffande bestämmelsens räckvidd i fråga ora det allmännas rätl. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte det allmänna intresset bör i en eller annan form införas i beslämraelsen sora ell möjligt hinder för prövning av för sent inkomna besvär, RÅ anser alt regeln till förekommande av godtycke bör utformas som en skyldighet för besvärsrayndigheten att under angiven förutsättning uppta deserla besvär till prövning. En liknande inställning redovisas av SACO.
CFU anser det vara raycket tveksamt om man bör generellt överlåta åt besvärsmyndighelen atl diskretionärt avgöra om för sent anförda besvär skall prövas. Nämnden hänvisar till svårighelema att skapa en på objektiva kriterier byggd, enhetlig praxis och till att strikta besvärsregler är att föredra
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 411
av ordningsskäl. Om iakttagande av besvärstid har raindre praktisk betydelse kan raan lösa problemet så, ätt besvär får anföras ulan inskränkning i tiden. Även länsstyrelserna i Blekinge och Örebro lån ställer sig tveksamma till den föreslagna bestäraraelsen.
Majoriteten av regeringsrättens ledamöter (15 regeringsråd), Svea hovrätt, kriminalvårdsstyrelsen, försäkringsdomstolen, kammarkollegiet, statskontoret, kammarrätten, riksskattenämnden, patent- och registreringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län, domkapitlet i Uppsala stift, Sveriges advokatsamfund och Svenska kommunförbundet avstyrker förslagel i denna del.
Majoriteten av regeringsrättens ledamöter konstaterar atl bestämmelsen i 25 § inte innehåller någon yttersta tidsgräns för prövningen av för sent inkomna besvär. De anför vidare.
Visserligen saknar, såsora de sakkunniga också framhåller, lagakraftbegreppet inom stora delar av förvaltningen reellt innehåll så till vida, att nya framställningar om sararaa sak kan prövas av underinstansen. Detta utgör eraellertid icke tillräckligt skäl för att även besvär i saken skulle kunna ulan tidsgräns prövas av besvärsmyndighelen. En dylik extra belastning av sislnämnda rayndighet kan icke raoliveras av hänsyn lill vederbörandes rätlsinlresse och bör av arbetsorganisatoriska skäl undvikas. Erinras kan, att besvärssakkunnigas förslag innefattade en helt motsatt lösning. Detta blev tillstyrkt av regeringsrättens ledamöter, ehum regeringsrätten i regel icke deserterat besvär utan invändning från motpart eller myndighet.
Vad angår det föreslagna villkoret — atl del är uppenbart att ingens rätt, enskilds eller det allmännas, äventyras — kan prövningen härav komma atl föranleda besvärliga bedömanden. Det är då att beakta, att bland besvärsmyndighetema torde finnas sådana, vilkas kompelens för uppgiften kan ifrågasättas. Vidare kan befaras, att då handläggningen skall ankomma på ett stort antal olika myndigheter praxis kommer att bli mycket oenhetlig. Möjligen finns också risk för att utvecklingen kommer att gå i den riktningen, att besvärsliderna i betydande utsträckning eller kanske helt sättes ur spel.
En annan sak är, atl det kan finnas begränsade ärendegrupper, där besvärstider kan läranas obeaktade. Men då bör det ske genom stadgande i specialförfaltning, att besvär får anföras utan tidsbegränsning. Där besvärstid anses erforderlig — och detta torde vara det normala — bör den iakttagas utan undantag. Den rätt till dispensering från stadgande om besvärstid, som kan erfordras, bör liksom hittills enligt regeringsformen vara förbehållen de högsla döraande instanserna.
Kammarrätten ullalar att den av arbetsgruppen föreslagna bestämmelsen innebär en partiell reglering av sådana fall sora nu får bedöraas inom ramen för institutet återställande av försutten tid, i den mån framställning därom görs lill Kungl. Maj:l. Kammarrätten, som finner bestämmelsen mindre välbetänkt också i flera andra hänseenden, framhåller vidare bl. a.
412 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
Svagbeten i förslaget framgår även av atl arbetsgruppen såsom förutsättning för sakprövning av för sent anförda besvär nödgats uppställa något så svårgripbart sora atl uppenbarligen ingens rätt äventyras. Gäller frågan ett den enskildes ekonomiska anspråk gentemot det allmänna (stat, kommun), synes man över huvud tagel inte kunna hävda alt det allraännas »rätt» i något fall äventyras. I det motsatta fallet, då företrädare för det allmänna gör krav gällande, kan del visserligen synas ganska orimligt att pröva för sent anförda besvär men därmed är inte sagt att man uppenbarligen äventyrar någon enskilds rätl genom en prövning som just åsyftar ett rättvist ocb riktigt bedömande. Än mer omöjligt synes emellertid vara alt — såsom arbetsgruppen synes mena — den enskildes för sent framställda men materiellt måhända välgrundade yrkande skall vägas mot myndigheternas »arbetsorganisatoriska förhållanden» o, dyl. Här handlar ju om uppenbart inkommensurabla ting: enskilds rätt görs beroende av hur besvärligt eller olägligt del kan visa sig vara för myndigheten att lillgodose denna. Möjligen anses också att sakprövning får ske om del handlar om enstaka mer särpräglade fall, där risken för elt prejudikativt besluts belastande verkan är mindre än då det handlar om materiellt likvärda fall, som är så många och därigenom för myndigheterna belastande att man därför »äventyrar» del allmännas »rätt».
Kammarrätten framhåller även alt paragrafen inte bör lillämpas på taxeringsområdet, där det redan finns elt utvecklat regelsystem för prövning i extraordinär ordning av besvär, som komrait in för sent. Också riksskattenämnden anser att frågan för skaltemålens del bör regleras i taxeringsförordningen.
Enligt kammarkollegiets mening finns inte tUlräckliga skäl atl frångå den av besvärssakkunniga förordade officialprövningen av alt besvär anförts i rätt tid. Vid denna prövning bör besvärsmyndigheten äga beakia laga förfall. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att bestämmelser motsvarande dera som är upptagna i 16 kap. 1 § i besvärssakkunnigas lagförslag bör tas in i förvaltningslagen i stället för 25 §. För undvikande av sådana fall, då en utebliven prövning av för sent inkomna besvär skulle kunna leda till materiellt otillfredsställande resultat, bör man enligt länsstyrelsens mening tänka sig en lagstiftning om särskilda rättsmedel för förvaltningen. Länsstyrelsen i Jämtlands län, som menar att en bestämmelse om all besvärsliden ovillkorligen skall iakttas torde vara för kategorisk, föreslår atl i förvaltningslagen tas in en hänvisning till RB:s regler om laga förfall.
Tidigare reformförslag. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har i skrivelse den 18 november 1966 föreslagit en vidgad tillämpning av den i vissa författningar angivna ordningen att besvärshandling skall ges in lill beslulsmyndigheten i SläUet för till besvärsmyndighelen. Denna ordning har enligt länsstyrelsens mening fördelar för såväl myndigheter sora allmänhet. Vid besvär över länsstyrelses beslut kan tidsvinst och arbetsbesparing göras bl. a. när det gäller att konstatera om länsstyrelsens beslut har vunnit
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 413
laga kraft. Besvärsmyndighelen behöver inte heller remittera besvärsskrivelserna till beslutsmyridighéten för förklaring. För allmänheten är tillvägagångssättet till fördel bl. a. i fall av lidsnöd.
Departementschefen. I förevarande paragraf har samlats vissa grundläggande bestäraraelser om ordningen för anförande av besvär över rayndighets beslut. Paragrafen reglerar dessutora frågan om avvisning av besvär, som inte har anförts i rätt tid. I enlighel med arbetsgruppens förslag har föreskrifterna tagils in bland förvaltningslagens allmänna bestämraelser. Liksora 11 och 13 §§ blir föreskrifterna i 12 § inte lillärapliga vid kommunalbesvär.
Paragrafens första stycke innehåller regler om sättet för anförande av besvär. Reglerna avviker i flera hänseenden från motsvarande bestämmelser i arbetsgruppens lagförslag. Detta gäller främst frågan ora besvärshandling skall tillställas beslutsrayndigheten eller besvärsrayndigheten. Arbetsgruppen har härvidlag föreslagit sora huvudregel att besvärshandlingen skall ges in till beslutsrayndigheten raen förordat att raotsalt regel skall gälla, när besvär över koraraunal rayndighets beslut anförs hos statlig myndighet. Till stöd för sin ståndpunkt bar arbetsgruppen åberopat bl. a. atl den föreslagna ordningen har vissa praktiska fördelar ocb att den redan har genomförts i vissa specialförfattningar efler mönster av vad som gäller vid klagan hos allmän domstol enligt RB. Vad arbetsgruppen föreslagit i denna del har kritiserats i en del i remissyttranden. Sålunda har ifrågasatts om den föreslagna ordningen är ägnad atl väcka förtroende hos allmänheten. Vidare har framhållits att den av gruppen valda lösningen skapar merarbete och olägenheter för besvärsmyndighelen. Från några håll har även nämnis att lösningen kan innebära olämpligt dröjsraål i de fall då besvärsrayndigheten måsle förordna om uppskov med verkställigheten av det överklagade beslutet.
För egen del ser jag saken på följande sätt. Frågan om besvärshandling skall tillställas beslutsmyndigheten eller besvärsmyndigheten är visserligen närmast en angelägenhet av ordningsteknisk natur, vars lösning är av intresse främst med tanke på de praktiska rutiner som skall tillämpas av myndigheterna. Detta förhållande kan emellertid inte undanskymma atl det även från den enskildes synpunkt är av viss betydelse vilken lösning som väljs. För den enskilde torde det i de flesta fall framstå som naturligast att vända sig med sina klagomål direkt till den instans sora är behörig alt pröva besvären. En föreskrift i förvaltningslagen atl besvärsinlaga skall ges in lill beslutsrayndigheten skulle dessutom harmoniera mindre väl raed att besläramelsema i elt stort antal specialförfattningar närmast ger uttryck för alt besvärshandlingen skall tUlställas besvärsmyndighelen (»lalan föres hos länsstyrelsen eller hos kammarrätten genom besvär» eller liknande). Vidare måste det särskilt i sådana fall, då klagande i besvärsinlaga framställt begäran om inhibition av del överklagade beslutet, för denne
414 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
te sig främmande att ge in inlagan till den myndighet, som har meddelat beslutet, i stället för lill den instans, som har befogenhet att ta ställning till inhibitionsyrkandel.
Jag anser inte heller atl del finns tillräckliga skäl för att genomföra överensstämmelse i förevarande hänseende med fullföljdsreglerna hos allmänna domstolar. Allmän domstols och förvaltningsmyndighets behörighet i fråga om rätten atl pröva huruvida lalan mot elt avgörande fullföljts i föreskriven ordning uppvisar en viktig skillnad. Medan allmän domstol, vars avgörande överklagats, i RB ålagts alt pröva huruvida lalan mot avgörandet fullföljts på föreskrivet sätt och i rätt tid, tillkommer motsvarande befogenhet i förvaltningsförfarandet regelmässigt besvärsinstansen. Även i de fall besvärshandling enligt föreskrift i författning skall tillställas beslutsmyndigheten, ankommer det på den överordnade myndigheten att pröva ora besvären anförts i föreskriven ordning. Bl. a. av denna orsak är det enligt min mening knappast möjligt atl grunda etl ställningslagande i den aktuella frågan på en önskan om parallellitet mellan rättegången vid allmän domstol och förvaltningsförfarandet.
Oavsett vUken lösning man stannar för bör uppenbarligen eftersträvas atl den sålunda valda ordningen blir tillämplig i så stor utsträckning som möjligt. Inte minst för aUmänheten är det av värde med få och enkla regler i förevarande hänseende. Arbetsgruppen bar i sitt lagförslag gjort undantag för de fallen att besvär över kommunal myndighets beslut anförs bos statlig myndighei. I sådana fall skall besvärshandling liksora f. n. tillställas besvärsrayndigheten. Även enligt rain raening bör denna ordning gälla vid klagan över kommunal myndighets beslut. Väljer man den av arbetsgruppen föreslagna huvudregeln i fråga ora besvärsinlagas ingivande, blir den emellertid avsevärt urholkad med ett sådant undantag. Detta blir i än högre grad fallet, om nuvarande ordning vid klagan hos Kungl. Maj:t behålls oförändrad. Arbetsgruppen har på sistnämnda punkt uttryckligen förklarat, atl dess ställningstagande belräffande huvudregelns uiformning ytterst är beroende av vilken lösning som väljs i fråga om besvär som anförs hos Kungl. Maj:l. I anslutning härtUl vill jag anmärka alt arbetsgruppens förslag visserhgen godtagits av flertalet remissinstanser även i denna del men atl det å andra sidan inte har framförts uttryckliga önskemål om alt nuvarande regel om besvärsinlagas ingivande lill Kungl. Maj;ts kansli skall frångås.
Arbetsgruppen har vid sin bedömning av frågan var besvärshandUng skall ges in lagt stor vikt vid den omständigheten alt man med en regel om besvärsinlagas ingivande lill beslutsrayndigheten kan vinna vissa praktiska fördelar bl. a. i form av inbesparing av reraiss till denna myndighet. Arbetsgruppen har härvid utgått från alt förvaltningslagen i första hand bör utformas med tanke på enpartsärenden, vilka utgör den övervägande delen av förvaltningsärendena. I enlighet med den praxis som har ut-
KungL Maj:ts proposition nr 30 är 1971 415
vecklat sig i enpartsärenden har arbetsgmppen vidare föreslagit atl i lagen skall tas in vissa regler om besvärsärendes beredning hos beslutsmyndigheten (24 § arbetsgruppens lagförslag). Reglema innebär i korthet att beslutsmyndigheten, när en besvärsinlaga kommil in lill denna, utan dröjsmål skall avge yttrande däröver till besvärsmyndigheten och samtidigt sända in handlingarna i ärendet till den överordnade instansen. Besluts-myndigheten skall dessulom kommunicera yttrandet raed klaganden och därvid ange viss tid inom vilken han kan yttra sig hos besvärsmyndigheten. De nu berörda reglema har vid remissbehandlingen kritiserats av flera instanser. Man har sålunda framhållit att ansvaret för utredningen i ell besvärsärende i princip bör åvila besvärsmyndigheten. Det bör ankomma på denna att bestämma om och i vad mån remiss skall ske till beslutsmyndigheten. I en del remissytiranden har i sammanhanget påpekats att obligatoriskt yttrande av beslulsmyndigheten i flera faU kan vara onödigt, t. ex. därför att besvären framstår som uppenbari ogrundade. Vidare har betonats att den föreslagna ordningen i fråga om kommunikation av beslutsmyndighetens yttrande ibland kan vara lill nackdel för klaganden, efiersom besvärsmyndigheten inte sällan skaffar in ytterligare utredning och klaganden helst bör lämnas tillfälle att yttra sig över alll utredningsmaterial i ett sararaanhang.
När det gäUer att lagfästa en allmän regel om huruvida besvärshandling skall tillställas beslutsinstansen eller besvärsinslansen måsle självfallel tas erforderlig hänsyn också lill de praktiska frågor som jag senasi har berört. Spörsmålet om var besvärsinlaga skall ges in kan sålunda inte ses isolerat från frågan vilka rutiner som normall bör gälla vid besvärsärendes beredning. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen syftar emellertid den nu föreslagna förvaltningslagen främst till att ge vissa grundläggande normer för handläggningen av förvaltningsärenden i första instans. Enligt min mening kan del redan på grund härav ifrågasättas ora i lagen bör meddelas särskilda regler om besvärsärendes beredning. De av vissa remissinstanser framförda betänkligheterna mot 24 § arbetsgruppens lagförslag visar vidare, att även regler av denna förhållandevis begränsade orafattning kan vara förenade med nackdelar av olika slag vid den praktiska tillämpningen. Jag har därför korarait till slutsatsen alt någon motsvarighet till dessa regler inte bör tas in i lagen. För besvärsärendes beredning koramer i enlighel härmed att gälla samraa regler som för handläggningen i försia instans.
Med det synsätt som jag nu har anlagt kommer det även i fortsättningen alt stå myndigheterna fritt atl närraare utforma de praktiska rutinerna vid besvärsärendes beredning, förutsatt atl inte ullryckliga föreskrifter i ämnet raeddelats i särskild författning. För egen del kan jag inte se några påtagliga nackdelar härav. Uppenbarligen kan det i åtskilliga fall fraraslå som onödigt eller renlav olämpligt all upprätthålla elt obligatoriskt krav
416 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
på att beslutsrayndigheten skall yttra sig i ett besvärsärende. Jag tänker här särskilt på de situationer då besvär av någon anledning inte kan las upp tUl saklig prövning. Del bör enligt min mening ankomma på besvärsmyndigheten alt bestämma ora och i vad mån remiss skall ske lill beslutsmyndigheten. Det ligger vidare i sakens natur alt visst samråd raellan de olika instanserna raåste äga rum när del gäller att införskaffa handlingama i det av beslutsmyndigheten handlagda ärendet till besvärsmyndighelen. Denna och liknande frågor av praktisk natur synes emellertid liksom hittills med fördel kunna lösas utan förmedling av allmänna regler i förvaltningslagen.
Mot bakgrund av vad nu anförts har jag funnit övervägande skäl tala för att i förvaltningslagen behålla den ordning som f. n. anses gälla som huvudregel i fråga ora besvärshandlings ingivande, nämligen att handlingen skall tillställas besvärsmyndigheten. En regel med sådan innebörd har lagils upp i 12 § försia stycket första punkten i det nu framlagda lagförslaget. Det kan anmärkas att denna regel liksom de i andra siycket intagna föreskriftema om besvärstid äger lillärapning inte bara vid klagan från en förvaltningsmyndighet lill en annan ulan också när besvär över förvaltningsmyndighets beslul anförs hos förvaltningsdomstol. I lagtexten har detta markerats genom formuleringen att besvärshandUng tillställs »den förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdomstol som har att pröva besvären» (jfr 34 § förvaltningsprocesslagen). Som jag har påpekat vid behandlingen av 2 § 1 kommer reglerna i 12 § försia och andra styckena atl gälla också när besvär anförs hos Kungl. Maj:t i statsrådet.
Som en andra punkt i 12 § första stycket har tagits in en erinran om att besvärshandling skall innehålla uppgift om det beslul som överklagas. Bestämmelsen har ansetts motiverad med tanke på besvärsmyndighetemas behov av att lätt kunna identifiera det överklagade beslutet. Några ytterligare formkrav beträffande besvärshandlings innehåll torde inte behöva uppställas i förvaltningslagen (jfr 4 och 5 §§ förvaltningsprocesslagen). Del kan tilläggas all uttrycket »besvärshandling» i 12 § används i samma bemärkelse som begreppei »handling» i 7 §, dvs, såsom innefattande även telegram eller annat fjärrskriftsmeddelande.
I paragrafens andra stycke ges regler om besvärstid. Huvudregeln i första punklen har ulformals i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande föreskrift i 22 § andra stycket arbetsgruppens lagförslag, Besvärsliden skall alltså liksom enligt besvärstidslagen vara tre veckor. Nuvarande längre besvärslid för menighet (fem veckor) anser jag däremot kunna utgå. Ett par remissinstanser har visserligen uttalat sig till förmån för ett bibehållande av den utsträckta besvärsliden för menighet. De skäl som åberopats
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 417
härför av dessa instanser synes mig emellertid inte innefatta någol avgörande hinder för alt nu gå över till en enhetlig besvärstid. Jag vill erinra om alt koramunstyrelse enligt 30 § andra slyckel koramunallagen har rätl att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden, där detta inte på grund av lag eller kommunfullmäktiges beslut ankommer på annan. Det bör också anmärkas att bl. a. kommunförbundet och landstingsförbundet biträtt förslaget alt slopa feraveckorstiden beträffande menighet. Jag förordar därför att besvärstiden i förvaltningsförfarandet i fortsättningen skall vara tre veckor, om annat inte föreskrivits i särskild författning. Detta slällningslagande bör enligt min raening också föranleda att den i koraraunallagarna medgivna, längre besvärstiden för menighet slopas. Förslag härora har tagits upp bland följdändringarna till förvaltningslagen.
I fråga ora utgångspunkten för besvärstidens beräkning har i det nu framlagda lagförslagel valts en lösning som något avviker från vad arbetsgruppen föreslagit. Arbetsgruppen har i denna del intagit den ståndpunkten alt besvärstiden i princip alltid bör räknas från den dag då klaganden formligen delgavs beslutet genom en expedition med besvärshänvisning (jfr 17 § arbetsgruppens lagförslag). Förslaget har inte vunnil odelat gillande vid remissbehandlingen. Sålunda har bl. a. framhållits att den föreslagna regeln inte täcker det faU atl klaganden har fått del av beslulel på annal sätt än genom expedition med besvärshänvisning, såsom kan ske vid muntlig förhandling. Även för egen del finner jag hänsyn lill rättssäkerheten inte oundgängligen kräva, att besvärstiden alltid räknas från den dag då klaganden formligen delgavs beslutet. Jag vill i sammanhanget erinra om all begreppet »delgivning» genom delgivningslagens tillkomst är förbehållet sådana fall då delgivning äger rura raed tillämpning av reglerna i den lagen (prop. 1970: 13 s. 94). När handling på annat säll bringas lill någons kännedora, föreligger sålunda inte »delgivning» i delgivningslagens mening. Med hänsyn till att denna lag i princip gäller bara när delgivning skall ske i enlighel med föreskrift i lag eller annan författning (jfr även första siycket andra punkten övergångsbestämmelserna till lagen) och regler om delgivning av beslut inte finns beträffande alla lyper av avgöranden, anser jag det även av nu berörda skäl vara raindre lärapligt att i förvaltningslagen generellt välja delgivningsdagen lUl utgångspunkt för beräkning av besvärstiden. Enligt rain mening bör raan utan egentliga ölägenheter kunna behålla den regel om besvärslidens beräkning som nu finns i besvärstidslagen, nämligen att liden räknas från den dag då klaganden fick del av beslutet. Bestämmelsen i 12 § andra siycket försia punklen har utformats i enlighel härmed.
Beträffande innebörden av den nu föreslagna huvudregeln om besvärstidens beräkning vill jag ytterligare framhålla följande. Regeln utgår från alt ett beslul bringas till klagandens kännedom antingen genom delgivning enligt delgivningslagen eller också på annat sätl. I det förra fallet räknas
14 — 11664
418 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
klagotiden givelvis från den dag då delgivningen skedde. Därvidlag kommer i betraktande inte bara den dag då klaganden erhöll en utskrift eller kopia av beslutshandlingen ulan också den dag då han 1. ex. fått del av beslutet vid förhandling, förhör eller annal sammanträde inför myndigheten (20 § delgivningslagen). När beslutet inte bringas lill klagandens kännedom genora delgivning, bör besvärstiden i överensstämmelse med nuvarande praxis i allmänhet räknas från den dag då klaganden skriftligen fick del av beslutet genom myndighetens försorg (jfr 19 § delgivningslagen).
I 12 § andra siycket har tagils in även vissa bestämmelser om hur klagotiden skall beräknas i fråga om beslut, sora avser föreskrift till allraän efterrättelse (normbeslut) och som ej delges enligt delgivningslagens bestämmelser. Före den 1 januari 1971 skulle delgivning med en obestämd krets personer inora förvaltningsförfarandet vanligen ske genora kungörande i kyrka. Besvärstiden räknades enligt kungl. brev den 5 januari 1808 i sådana fall från dagen för kungörandet. Eftersora 1808 års brev upphävts i saraband med delgivningslagens ikraftträdande den 1 januari 1971, synes del vara befogat atl i förvaltningslagen la in en bestäraraelse om besvärstidens beräkning raed tanke på de fall då delgivningslagen och därmed dess bestämmelser om kungörelsedelgivning inte äger tillämpning. I 12 § andra stycket andra punkten föreskrivs därför, alt besvärstiden i nu åsyftade fall skall räknas från den dag då beslutet tillkännagavs. Det bör anmärkas atl bestämmelsen bara äger tillämpning, när rättsmedlet mot beslutet utgörs av förvallningsbesvär, såsom enligt 86 § första stycket hälsovårdsstadgan (1958: 663) vid talan raot beslul av länsstyrelse. Norrabeslut tillkännages emellanåt på mer än ett säll, se t. ex. 69 § hälsovårdsstadgan. Med hänsyn härtill har i 12 § andra stycket tredje punkten angells att — om beslutet tillkännagetts vid mer än ett tillfälle — besvärstiden räknas från dagen för det sisla tillkännagivandet.
Det av en remissinstans framförda önskemålet om atl i lagen skall tas in särskilda bestäraraelser om anslutningsbesvär (jfr 14 kap. 4 § besvärssakkunnigas lagförslag) kan jag inte biträda.
I 16 kap. 1 och 2 §§ besvärssakkunnigas lagförslag upptogs bl. a. regler om att för sent anförda besvär skall avvisas och att fråga härom skall las upp självmant av besvärsmyndigheten. De föreslagna reglerna tillstyrktes vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag av bl. a. regeringsrätten och kamraarrätten. Någon direkt motsvarighet till de berörda reglema har emeUertid inte influtit i arbetsgruppens lagförslag. I detla har i stället tagits in en regel om prövning av besvär som anförts för sent (25 §). Bestämmelsen har vid remissbehandlingen fåll ell blandal raottagande. En stor grupp remissinstanser — däribland regeringsrättens
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 419
majoritet, Svea hovrätt, kammarrätten, sex centrala förvaltningsmyndigheter, fyra länsstyrelser och Sveriges advokatsamfund — har avstyrkt den föreslagna bestämmelsen. I remissyttrandena har bl. a. pekats på att den är ägnad atl medföra en extra belastning av besvärsmyndighelen som inte är motiverad från rättssäkerhetssynpunkt, att den skapar åtskilliga tolkningsproblem och risk för oenhetlig praxis saml att den kan undergräva respekten för besvärstidens iakttagande.
Jag kan i alll väsentligt ansluta mig lill den kritik som på denna punkt riktats mot arbetsgruppens lagförslag. Som föreslagils av besvärssakkunniga bör för förvaltningsförfarandet slås fast som huvudregel alt besvär, som anförts för sent, inte skall las upp till prövning. En bestämmelse med sådant innehåll har därför tagils in i 12 § tredje stycket försia punkten i det nu föreliggande lagförslaget. Bestäramelsen förutsätter att frågan huruvida besvär kommit in för sent prövas ex officio av besvärsrayndigheten. Någon allmän befogenhet för de besvärsprövande instansema att diskretionärt avgöra, ora för sent anförda besvär skall tas upp till saklig prövning, bör sålunda enligt min mening inte införas. Det torde liksom hittills få bedömas från område till område, om i specialförfattningarna skall öppnas raöjlighet för besvärsinslans att pröva för sent inkomna besvär. Som påpekats av en del remissinstanser har frågan nära samband med spörsmålet ora tillgången lill extraordinära rätlsraedel inom förvaltningsförfarandet. Det behov av särskild lagstiftning som kan finnas härvidlag bör enUgt min mening inte tiUgodoses i förevarande sammanhang, I enUghel härmed anser jag inte heller att i förvaltningslagen bör tas med någon allmän regel om rätt för besvärsmyndighet alt vid prövningen av fråga om besvär anförts i rätt tid beakta laga förfall.
Till den nu föreslagna regeln om avvisning av för sent anförda besvär bör enligt min mening fogas en beslämmelse motsvarande 23 § arbetsgruppens lagförslag. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till beslutsmyndigheten i stället för till besvärsmyndigheten, bör besvären ändå las upp till prövning. En regel med sådan innebörd har tagits in som en andra punkt i 12 § tredje stycket. Jag vill understryka alt avsikten är att huvudregeln i 12 § försia siycket om atl besvärshandling skall tillställas besvärsrayndigheten skall få så vidsträckt tillämpning som möjligt. I enlighet härmed bör besvärshänvisning inte innehålla någon erinran om Iredje stycket andra punkten.
13 §
Paragrafen reglerar besvärsmyndighets befogenhet att besluta om inhibition i fråga om överklagat beslut. Den motsvarar 21 § arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Några allmänna författningsregler om när förvaltningsmyndighets beslut träder i tillärapning finns f, n, inte. I åtskUliga
420 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
specialförfattningar har dock raeddelats bestäraraelser om att myndighets beslut skall lända till omedelbar efterrättelse, se t. ex. 57 § första siycket utlänningslagen (polisrayndighels beslut ora avvisning av utlänning) och 15 § Iredje stycket lagen ora nyklerhelsvård (nykterheisnämnds beslul alt ställa någon under övervakning), eller om att myndighet kan besluta om huruvida dess beslut skall gå i omedelbar verkställighet, se t. ex. 86 § andra stycket hälsovårdsstadgan (bemyndigande för myndighet all förordna att dess beslut skall lända lill efterrättelse ulan hinder av förd klagan) och 22 § andra styckel barnavårdslagen (rätt för barnavårdsnämnd all förordna att beslut om omhändertagande för samhällsvård skall gå i verkställighet utan hinder av alt det inte vunnit laga kraft). I en del författningar anges att besvärsrayndighet i avvaktan på ärendes slutliga avgörande kan förordna om uppskov med verkställighet av det överklagade beslutet, se t. ex. 27 § andra styckel allmänna ordningssladgan och 80 § tredje stycket barnavårdslagen. Vad sora anses gälla om besluts verkställbarhet i de fall då uttrycklig författningsbestämmelse härom saknas är oklart. Har kan hänvisas till den redogörelse i ämnet som lämnats i SOU 1964:27 s. 465. Del kan tilläggas att regeringsrätten anses ha en allmän rätl att förordna om inhibition belräffande överklagat beslut. Även besvärsmyndigheter i allraänhet brukar anlas ha en molsvarande befogen-hel.
Arbetsgruppen. Arbetsgruppen framhåller att det i remissyttranden över besvärssakkunnigas förslag framförts tvivel belräffande möjligheterna att på elt ändamålsenligt och från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätl i en allmän lag reglera frågan om när etl förvallningsbeslut skall träda i tillämpning. Efiersom avsaknaden av allraänna regler härom hittills inte vållat några större olägenheter, bör frågan därför enligt gruppens mening inte regleras i förvaltningslagen. Uppmärksamheten bör i stället riktas på den korrektiva sidan av den rättsskyddsfråga det här gäller, nämligen på spörsmålet om besvär över rayndighets beslut skall ha suspensiv verkan eller om särskilt beslut om inhibition raåste raeddelas av besvärsmyndighet för att avbryta verkställigheten av ett beslut av lägre instans.
Enligt arbetsgruppens mening måste det godtas att förvallningsbeslut i stor omfattning tillåts träda i tillämpning utan avbidan på att tiden för överklagande utgår. Saknas fog för överklagande, är delta helt invändnings-fritt. I det motsatta fallet finns emellertid risk för atl den mol vilken beslulel riktar sig gör en rättsförlust genom de verkningar beslutet utövar innan det upphävs av besvärsmyndigheten, i synnerhet om det som görs inte går all göra ogjort eller eljest är irreparabelt. Sådana följder bör såvitt möjligt förebyggas. Det radikalaste botemedlet vore att tillägga själva överklagandet suspensiv verkan. Delta låter sig dock uppenbarligen inte göra generelll av hänsyn till de intressen sora föranlett att besluten gjorts omedelbart verksamma. Någon annan lösning står därför i praktiken inte till buds än
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 421
att göra inhibilionen beroende av särskild prövning från fall till fall. Det kan, fortsätter arbetsgmppen, någon gång vara naturligt atl anla, att ett överklagande innefattar begäran ora inhibition, även ora det inte sägs uttryckligen. Del bör därför i och för sig inte krävas särskilt yrkande för att besvärsmyndigheten skall få förordna om inhibition. A andra sidan kan det inte begäras av besvärsmyndighetema atl de ex officio överväger inhibitionsfrågan särskill i varje ärende. Endast i fall, där det är fullständigt uppenbart atl inhibition behövs för atl del skall vara någon mening med besvärsprövningen, torde ex officio-ingripande kunna förväntas. Framställs särskill yrkande om inhibition, bör besvärsmyndighelen givelvis vara skyldig all pröva detta yrkande och göra del skyndsamt.
Arbetsgruppen föreslår i enlighet med del nu anförda att i förvaltningslagen (21 §) skall las in en föreskrift om att besvärsmyndighet kan förordna alt överklagat beslul inte får lillämpas, innan besvären prövats. Arbetsgruppen föreslår vidare en regel om att yrkande om sådant förordnande skall behandlas skyndsamt. Enligt gruppens mening bör reglerna ingå bland lagens särskilda bestäraraelser, sora skall tillämpas i ärenden sora innefattar rayndighetsutövning raot enskild.
Remissyttrandena. De föreslagna reglema om inhibition komraenteras bara i etl mindre antal remissyttranden. Kammarkollegiet uttalar tvekan beträffande inbibitionsregeln, efiersom av denna e contrario skulle kunna dras slutsatsen, alt huvudregeln vore alt ell förvallningsbeslut blir exigi-belt innan det har vunnit laga kraft. Eftersora delta inte torde vara avsett förordar kollegiet atl frågan om när elt förvaltningsbeslut skall träda i tillämpning ytterligare utreds och närraare regleras i förvaltningslagen. Frågan kan enligt kollegiets raening eventuellt lösas i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som angetts av juridiska fakulteten vid universitetet i Lund i dess remissyttrande över besvärssakkunnigas förslag (SOU 1968:27 s. 241). Om förslag i ämnet inte hinner utarbetas tiU dess förslaget till förvaltningslag läggs fram för anlagande, anser kollegiet atl också frågan om besvärsmyndighels rätt att meddela inhibition tills vidare bör lämnas oreglerad. Även Svea hovrätt finner det angelägel atl frågan om när ett beslut skall träda i tillämpning regleras i lagen. Sveriges advokatsamfund anser atl de av besvärssakkunniga föreslagna bestäraraelserna i ämnet bör tjäna till förebild vid utformningen av den slutliga lagtexten. Särskilt den av de sakkunniga föreslagna regeln om atl slutligt beslut, som innebär att någon skall göra eller tåla något eller som angår ansvar, skall bli gällande först då laga kraft inträtt, anser samfundei väsentlig från rättssäkerhetssynpunkt.
Stadsjuristen i Stockholm frarahåller alt del skulle vara värdefullt raed en regel om att beslul, varigenom part förpliktas lill något, efter särskilt förordnande av besvärsmyndigheten skall kunna verkställas oberoende av laga kraft. En sådan regel, vilken har viss motsvarighet i besvärssak-
422 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
kunnigas förslag, synes ägnad atl undanröja den tveksamhet mot ingrepp i enskild rätt som ibland måste uppstå inom den reglerade komraunalförvaltningen.
Enligt TCO:s uppfattning bör inhibitionsfrågan övervägas ex officio av besvärsmyndigheten, så att inte den som överklagar beslutet behöver lida en oreparabel rättsförlust, därför att han inte själv förstått att begära inhibition.
Departementschefen. Liksom arbetsgruppen anser jag att allmänna regler om när en förvaltningsmyndighets beslut skall träda i lillämpning utan större olägenhet kan undvaras i förvaltningslagen. Som fraragår av den tidigare redogörelsen har i åtskilliga specialförfattningar raeddelats uttryckliga bestämmelser om i vad mån ett beslut får verkställas ulan hinder av alt det inte vunnit laga kraft. I övrigt torde det liksora hillills få avgöras från område till område i vilken utsträckning myndighets beslul kan verkställas utan alt besvärstidens utgång avvaktas.
Enligt min mening skulle del å andra sidan inte vara tillfredsställande att lämna den berörda frågan helt oreglerad i förvaltningslagen. För den som anför besvär över ett beslul kan del vara av stor betydelse att delta inte länder till efterrättelse förrän saken slutgiltigt prövats av besvärsrayndighet. Ett beslut kan ha sådana verkningar för den enskilde att del är svårt eller t. o. m. omöjligt för honom att — om beslutet sedermera upphävs av högre instans — vinna kompensation för den förlust han åsamkats genom det ursprungliga beslutet. Att generellt låta besvär få suspensiv verkan är emellertid som arbetsgmppen påpekat inte någon framkomlig väg när det gäller att söka hindra att den enskilde lider en oreparabel förlust genom elt beslut, som länder lill omedelbar efterrättelse. Sådana situationer bör i stället förebyggas genom alt i förvaltningslagen las in ett generellt bemyndigande för besvärsmyndigbel att i avvaktan på ärendes avgörande förordna att överklagat beslul tills vidare inte skall gälla. Härigenom vinns även ökad klarhet i rättsläget på denna punkt. Jag förordar därför att i lagen tas in en bestämmelse med nyss angivna innehåll.
Har klagande hos besvärsmyndigheten framställt begäran om inhibition, ligger det i sakens natur att myndigheten skyndsamt har atl ta stäUning till frågan. Någon särskild bestäraraelse i lagen härora lorde dock inte vara behövlig (jfr 21 § andra punkten arbetsgruppens lagförslag). Även om en klagande inte uttryckligen begärt inhibition, kan det emellanåt tydligt framgå av syftet med besvären eller av utredningen i ärendet atl det överklagade beslutet tills vidare inte bör få verkställas. Det är i sådana fall naturligt att besvärsmyndigheten ex officio förordnar om inhibition, så att onödig skada inte åsamkas part. Någon särskild regel om att förpliktande beslut efter särskilt förordnande av besvärsmyndigheten skall kunna verkställas oberoende av laga kraft anser jag inte böra tas in i förvaltningslagen (jfr 27 § förvaltningsprocesslagen).
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 423
Den av mig föreslagna inbibitionsregeln bör placeras bland lagens allmänna bestämmelser. Som påpekats under 1 och 2 §§ äger den inte tillämpning i de fall då komraunal rayndighets beslut överklagas genom kommunalbesvär, se 77 § komraunallagen.
Särskilda bestämmelser
14 §
Paragrafen innehåller regler om parts rätt till insyn i det material som har tillförts ärendet. Den motsvarar 6 § och 7 § försia stycket arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. I fråga om rättegång vid allmän domstol gäller som en grundläggande regel att avgörandet skall grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen i målet, se 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § RB. Eftersora part alltid skall kallas till förbandlingen, är han sålunda tillförsäkrad rätt lill fullständig insyn i det malerial som domstolen lägger till grund för sitl avgörande. När mål avgörs utan huvudförhandling, skall domen enligt nyssnämnda lagmm grundas på vad handlingama innehåller och eljesl förekommit i målet. Detta innebär bl. a. alt dorastolen är förbjuden att vid silt avgörande ta hänsyn till sakraalerial som den fått kännedom ora i annat sammanhang än vid bandläggningen av målet. Någon uttrycklig regel som för nu avsedda fall garanterar parts rätt till insyn i utredningsmaterialet i skriftlig rättegång finns visserligen inte i RB. Part anses dock ha rätt att även i sådana fall la del av det material på vilket domstolen grundar silt avgörande.
För förvaltningsförfarandels del kan frågan ora vad som skall anses gälla beträffande parts rätt alt ta del av utredningsmaterialet i ett ärende inte besvaras lika entydigt som i fråga om rättegång vid allmän domstol. Inom förvaltningen förekoraraer inte några samraanträden som direkt motsvarar huvudförhandling i rättegång. Muntlig handläggning vid sammanträde inför förvaltningsmyndighet syftar vanligen bara till att komplettera den skriftliga utredningen i ärendet. Förvaltningsmyndighets avgörande är sålunda inte så hårt knutet till vad som förekommit vid sådant sammanträde sora fallet är i fråga om allmän domstol. Förvaltningsmyndighet torde vidare i motsats till allmän domstol vara oförhindrad att när den
424 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
avgör ett ärende ta hänsyn till uppgifter som den fått kännedom om i annat sammanhang än i det aktuella ärendet. Även det som framkommit vid informella, muntliga kontakter behandlas i regel som utredningsmaterial. Någon skyldighet all anteckna sådana muntliga uppgifter finns endast undantagsvis föreskriven i författning. Med hänsyn lill del nu anförda torde frågan om parts rätt att ta del av utredningsmaterialet i ett förvaltningsärende för gällande rätts del få besvaras olika beroende på vilket slag av material frågan gäller.
Den i tryckfrihetsförordningen (TF) fastslagna rätten atl ta del av myndigheternas allmänna handlingar kan utövas av envar. Härav följer att den som är part i elt ärende hos myndighet kan bereda sig tillgång till alla allmänna handlingar i ärendet. Vilka handlingar hos myndighet som är att räkna som allmänna handlingar anges i 2 kap. 2 och 4—7 §§ TF.
Rätten för envar all la del av myndighetemas allmänna handlingar kan enligt 2 kap. 1 § TF inskränkas med hänsyn lill vissa särskill angivna intressen. De begränsningar i offentlighetsgrundsatsen sora har företagits med stöd av denna beslämraelse är upptagna i lagen (1937:249) om inskränkningar i rällen alt ulbekomraa allmänna handlingar (sekretesslagen) och i vissa till denna anslutande författningar. Enligt 39 § första styckel sekretesslagen skall föreskrifterna i lagen inte lända till inskränkning i sökandes, klagandes eller andra parters rätt alt i mål och ärenden hos domstol eller annan myndighet utfå dom, beslut och andra handlingar. I regeln förutsätts sålunda bl. a. att part i ell förvallningsärende har rätt alt ta del av allmänna handlingar som skall hållas hemliga. Om det med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen är av synnerlig vikt att innehållet i annan handling än dom eller beslut inte uppenbaras, kan myndigheten dock enligt 39 § andra stycket sekretesslagen raed stöd av stadgande i lagen vägra atl lämna ul hemlig handling lill part. Lämnas däremot sådan handling ul till parlen, skall myndigheten göra erforderliga förbehåll. Bryter någon mot sådant förbehåll, kan han enligt 41 § dömas till böter eller i vissa fall till fängelse.
Sekretesslagen anger inte närmare vera som vid tillämpningen av 39 § skall räknas sora »sökande, klagande eller annan part». I praxis har partsbegreppet getts en någol snävare innebörd än den krets av intressenter i elt ärende som har besvärsrätt, se RÄ 1960 ref. 45.
Varken TF eller annan författning reglerar i vad mån part har rätt ta del av andra handlingar i ett ärende än sådana som är all anse som allmänna handlingar, t. ex. minnesanteckningar och arbetspromemorior. Några förfatlningsföreskrifier i ämnet finns inte heller beträffande annat utredningsmaterial än handlingar, t. ex. föremål, som är av betydelse från bevissynpunkt, och muntliga uppgifter, sora läranas till myndighet vid sammanträde eller i annal sammanhang. I vilken utsträckning part har rätt att ta del av material av nu nämnda slag får betecknas sora oklart.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 425
Ur förarbetena till sekretesslagen. I det belänkande raed förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet som avgavs år 1935 av särskilda sakkunniga berördes bl. a. frågan ora parts rätt tiu aklinsyn. Enligt 38 § i den av de sakkunniga föreslagna lagen ora förbud raot vissa allmänna handlingars utlämnande från myndighet skulle föreskrifterna i lagen — utom i vissl undanlagsfall — inte lända lill inskränkning i sökandes, klagandes och andra parters rätt att i raål och ärenden hos domstol eller annan myndighet utbekomma protokoll och andra handlingar. I motiven lill beslämraelsen framhöll de sakkunniga all införandel av regeln i lagen föranletts av allmänna process- och förvallningsrällsliga principer. De anmärkte vidare all undanlag från regeln föreslagils bara beträffande ell särskilt ömtåligt specialfall (SOU 1935: 5 s. 41).
Den av de sakkunniga föreslagna regeln togs i huvudsak oförändrad upp i 39 § i den år 1937 antagna sekrelesslagen (prop. 1937: 107 s. 103).
Frågan ora parts rätl lill aktinsyn aktualiserades på nyll i saraband med införandet av RB. I sitt år 1944 avgivna betänkande raed förslag till lag ora införande av nya RB ra. ra. föreslog processlagberedningen bl. a. viss ändring i 39 § sekrelesslagen. Ändringen hängde saraman raed alt beredningen samtidigt föreslog ett tillägg lill 38 § samraa lag, enligt vilket dorastol gavs befogenhet atl förordna om hemlig handlings tillhandahållande åt domstol eller förundersökningsledare för bevisändaraål. För att de iniressen sekretessen avsåg alt skydda såvitt möjligt skulle kunna tas lill vara, även när domstolen förordnal ora tillhandahållande av heralig handling, föreslog beredningen atl vissa begränsningar skulle gälla i parts rätt att få ut handlingar. Bortsett från protokoll, beslut och dora, lill vilka handlingar part skulle ha tillgång utan begränsning, borde det enligt beredningens raening lillkorama domstolen eller myndigheten atl pröva, om en hemlig handling skulle göras tillgänglig för part. Tillslånd därtill borde lämnas bara om det kunde ske utan fara för missbruk. Härvid borde göras erforderliga förbehåll (SOU 1944: 10 s. 167).
Den av processlagberedningen föreslagna ändringen i 39 § sekrelesslagen togs oförändrad upp i en den 15 mars 1947 inom justitiedepartementet upprättad promemoria med förslag till ändring i sekretesslagstiftningen. I promemorian framhölls bl. a. atl vissa betänkligheter kunde anföras mot den av beredningen förordade begränsningen i parts rätt all få ul andra handlingar än protokoll, dom eller beslut. Det kunde synas otillfredsställande atl part inte i full utsträckning skulle få ul handlingar, på vilka avgörandet i mål eller ärende grundats. Även om parten under förhandlingen fått del av vad sora åberopats sora bevis i raålet, kunde för bedöraande av fråga om fullföljd och för förberedande av lalan i högre rätl vara av vikt för parten att äga tillgång till handlingama. A andra sidan skulle dock partens intresse alt få ut handlingen i stor utsträckning kunna tillgodoses genom
14t—11564
426 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
den av beredningen föreslagna möjligheten till utlämnande med förbehåll. Ibland kunde det vara möjligt att på sådant sätl bereda åtminstone advokai som företrädde parlen tillgång till handlingen. Någon ändring i beredningens förslag förordades därför inte (prop. 1947: 260 s. 24).
Vid remissbehandlingen av departeraentspromemorian uttalade hovrätten över Skåne och Blekinge vissa betänkligheter beträffande de föreslagna inskränkningarna i parts rätt atl få ut hemliga handlingar. Hovrätten ansåg att förslaget innebar ett betydelsefullt avsteg från den dittUls gällande vikliga principen att part skulle äga att i full utsträckning få del av handlingar, på vilka avgörandet i mål eller ärende grundades. Även om det var påkallat atl ge domstolen befogenhet atl göra en avvägning mellan offentlighets- och sekrelessiniressel, syntes det hovrätten i vart fall angeläget alt sladgandel gavs en sådan formulering all därav framgick att beslut om handlings utlämnande skulle grundas inte bara på prövning av faran för missbruk utan även på en avvägning av sekretessintresset mot partens intresse att få ut bandlingen. Utlämnande borde enligt hovrättens raening fraraslå sora det norraala (prop. 1947: 260 s. 26).
Chefen för justitiedepartementet uttalade i prop. 1947:260 (s. 30) raed förslag till ändring i sekrelesslagen m. ra. alt de av hovrätten över Skåne och Blekinge gjorda påpekandena i viss mån var berättigade. Det kunde dock inte bortses från alt möjligheten atl i viss utsträckning begränsa partens rätt all få ul handlingar kunde uigöra en väsentlig förulsättning för atl heralig handling skulle kunna tillhandahållas rättskipningen. Det borde därför ligga i domstols eller annan myndighets hand atl göra en avvägning raellan parlens intresse atl få la del av handlingen och sekretessintresset. Utlämnande till part borde därvid framstå som det norraala. Dom eller beslut borde inte få undanhållas parten på grund av dess hemliga natur. När det av hänsyn till allraänna eller enskilda intressen var av synnerlig vikt att innehållet i annan handling inte uppenbarades, borde däremot utlämnande till part få vägras med stöd av sekretessbestämmelse. Skillnad borde härvid inte göras raellan protokoll och andra handlingar. Departementschefen framhöll emellertid att en sådan begränsning av parts rätt alt få ut handlingar inte innebar någon inskränkning i domstolens eller rayndighetens skyldighel alt vid förhandling eller annan handläggning låta parlen få kännedora om alla omständigheter sora åberopades lill bevis. Del var tvärlora av vikl att denna princip noga iakttogs. Endast i den mån så skedde kunde raan bortse från de betänkligheter som kunde anföras mot all parlens rätt atl få ulhandlingar begränsades. Departementschefen föreslog atl 39 § sekretesslagen skulle utformas i enlighet med vad han sålunda anfört.
Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1947: 260 förklarade sig sammansatta konstitutions- och första lagutskottet (KILU 1 s. 10) dela departementschefens uppfattning alt ett tillhandahållande av hemliga handlingar som
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 427
bevis i rättegång gjorde det nödvändigl raed en beslämmelse av den föreslagna innebörden. Utskottet ansåg det böra starkt understrykas all utlämnande lill part skulle vara det norraala, liksom att parten vid förhandling eller annan handläggning ulan inskränkning skidle få kännedora om alla omständigheter som åberopades till bevis. Formuleringen av den föreslagna lagtexten borde enligt utskottets raening vara en garanti för en från rättssäkerhetssynpunki tillfredsslällande tillämpning. Ulskotlel erinrade vidare om att den föreslagna 39 § inte bara reglerade utlämnandet av handlingar hos domstol utan även den mer omfattande frågan om parts rätt alt få ut handlingar hos förvaltningsmyndigheter. Inora utskottet hade yppats betänkligheter raot atl på föreslaget sätt generelll göra parts tillgång till heraliga handlingar beroende av förvaltningsmyndigheters diskretio-nära prövning. Härvid hade särskilt framhållits all det i mål och ärenden hos sådana myndigheter inte alltid var möjligt atl — sora departementschefen syntes förutsätta — »vid förhandling eller annan handläggning låta parten erhålla kännedora om alla de omständigheter sora åberopats lill bevis» i stället för att lärana ut handlingarna till honom. Den föreslagna regeln hade inte heller vid remissbehandlingen blivit föremål för granskning från förvaltningens synpunkter. Med hänsyn till önskvärdheten av enhetliga regler för såväl förvaltningsmyndigheter som domstolar fann sig utskottet dock kunna tillstyrka förslaget, under förutsättning att frågan om den riktiga avvägningen av parts rätt i ifrågavarande hänseende blev tillbörligen beaktad vid den förestående allraänna revisionen av reglerna ora allmänna handligars offenllighet.
Riksdagen följde utskottets förslag (rskr 465), varigenom 39 § sekretesslagen fick sin nuvarande lydelse.
Arbetsgruppen. Arbetsgruppen frarahåller inledningsvis all 39 § sekrelesslagen inte ger part någon rätt atl i mål och ärenden ta del av dom, beslut eller andra handlingar ulan att denna rätt följer av bestämmelser eller allmänna principer om myndighelemas förfarande. Vad som gäller i detta hänseende är på åtskilliga områden oklart. Den osäkerhet som råder bör enligt arbetsgruppens mening skingras genom alt i förvaltningslagen tas in den grundläggande regel om parts rätt lill insyn i utredningsmaterialet, som förutskickas i 39 § första stycket sekrelesslagen men som inte komrait till samlat uttryck för förvaltningens del. En sådan grundläggande regel bör naturiigen göras så allmängiltig som raöjligt. Helst bör den få så allmän lillärapning alt den supplerar 39 § första styckel i aUa de typer av förvaltningsärenden, som detta gäller för. Den bör därför ingå bland förvaltningslagens allmänna bestämmelser. Arbetsgruppen betonar att syftet med föreskriften är att reglera i vilken utsträckning part skall äga rätt att på eget initiativ ta del av utredningsmaterialet i ärendet. Hans rätt atl få del av raaterialet genom myndighetens försorg regleras i beslämmelserna om kommunikation (15 § arbetsgruppens lagförslag). Med hänsyn
428 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
till det nu anförda föreslår arbetsgruppen alt i 6 § första styckel tas in en regel om att part på begäran skall få del av det som tillförts ärendet.
Vad angår frågan om vera som i ell ärende skall anses ha ställning som part hänvisar arbetsgruppen till den i 4 § gruppens lagförslag intagna definitionen av partsbegreppel. Enligt denna skall med part förstås envar, lill vilken det slutliga beslutet kan komma alt ställas eller vilken detta eljest kan komma att angå nära, saml den som enligt särskild bestämmelse får föra talan i ärendet. Definitionen behövs enligt arbetsgruppens uppfattning inte bara med tanke på reglerna öm aktinsyn utan också för att fastställa rayndighets komraunikalionsskyldighet, motiveringspliki (16 §) och underrättelseplikt beträffande beslut (17 §). Beträffande de olika leden i definitionen anför arbetsgruppen i huvudsak följande. För att förtjäna att kallas part skall etl subjekt föra en lalan i ärendet, sora berättigar till saklig prövning, och inta en sådan ställning — sakligt sett — att full aktinsyn bör raedges honom, atl utredningsmaterialet bör tillställas honom med rätt för honom att yttra sig över del samt att beslutet i ärendet bör delges honom. I de allra flesta fall är den som visar upp dessa kännetecken identisk med beslutets adressat eller raed andra ord den, till vilken det slutliga beslutet kan komma atl ställas (första ledet). Även tredjeman bör i vissa fall få ställning som part. Efter alt ha redogjort för olika situationer, där parts-ställning för tredjeman kan uppkomma, och betonat att del skulle föra för långt att medge sådan person partssiällning i sararaa utsträckning som besvärsrätt framhåller arbetsgruppen, att det av praktiska skäl inte kan fordras av en myndighet att den behandlar en Iredjeraan som part, om det inte ligger i öppen dag atl denna person finns i ärendet och att saken angår honom så nära att han är sakligt meriterad för partsbehandling. Förhållandet kan uppenbaras för myndigheten antingen genom att tredjemannen i fråga ger sig till känna hos myndigheten och klargör arten och styrkan av sina intressen eller genom att hans existens och intressen framgår direkt av utredningsmaterialet i ärendet. Några särskilda efterforskningar skall myndigheten inte behöva göra. De personer sora enligt det nu anförda bör ges ställning som part kännetecknas enligt arbetsgruppen av alt beslutet uppenbarligen kan komma atl angå dem nära (andra ledet). Ulöver de berörda två kategorierna av parter har man enligt arbetsgruppen att räkna med dem som i specialförfattningarna pekats ut sora parter eller eljest som taleberättigade. Också på sådana specialparter bör förvaltningslagens regler om parts rättigheter och skyldigheter under förfarandet göras tilllämpliga (tredje ledet).
I fråga om föremålet för parts aktinsyn erinrar arbetsgruppen bl. a. om att det för förvaltningens del inte är möjligt att dra en Uka skarp gräns mellan utredningen i ärendet och utanförliggande förhållanden som inom rättskipningen. Framför allt kan man inte tänka sig alt tjänstemännen hos förvaltningsmyndigheterna på samma sätt som domarna skall under-
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 429
låta att la hänsyn till den kunskap ora faktiska förhållanden sora de tidigare har skaffat sig i sitl arbete. Därför räcker del inte med en rätt till insyn i akten, utan också annat som fakiiski ulgör utredningsmaterial bör vara tillgängligt för parten. Inte bara sakuppgifter utan även rättslig ulredning bör orafattas av bestämmelsen.
Regeln ora parts insyn i utredningsmaterialet bör enligt arbetsgruppen gälla inte bara för allmänna handlingar ulan även för annan ulredning, exempelvis föreraål som är av inlresse för ärendets avgörande. Sådanl material som tillkomraer hos rayndigheten faller också, även om del har skriftlig form, delvis utanför begreppet allmänna handlingar. Promeraorior och andra uppteckningar, som tillkommer för ärendes föredragning eller beredande till avgörande, blir enligt 2 kap. 4 § TF allmänna handlingar bara om de efter avgörandet tas om hand för förvaring. Flertalet andra handlingar som tillkommer hos rayndigheten anses enligt 5 § i samma kapitel upprättade först när de expedierats eller, om expedition inte äger rura, när ärendet är slutbehandlat av myndigheten. I den mån en sådan handling tillför ärendet sakligt material av betydelse för avgörandet, bör den vara tillgänglig för parten enligt samma grunder som gäller för allmänna handlingar. Arbetsgmppen finner det likväl uppenbart att parten inte kan kräva att den tjänsteman som skall föredra ärendet låter honora få tillgång lill sina konceplanteckningar allt eftersom hans utredningsarbete fortskrider. Först när hans ulredning är avslutad och han lägger fram sakuppgifterna för myndigheten, kan den anses färdigställd och tillförd ärendet. Den bör då också införlivas med akten.
Arbetsgruppen diskuterar i det följande frågan vilka begränsningar som bör gälla i parts tillgång till allmänna handlingar som skall hållas hemliga. Gruppen påpekar all det ofta görs gällande att del på åtskilliga förvaltningsområden är nödvändigt all kunna fatta beslul på grundval av handlingar som hemlighålls för part. Man menar att del är orimligt att en myndighet skall avstå från alt begagna betydelsefullt material, därför all det är av den natur all part av sekretesskäl inte kan tillåtas atl la del av det. En sådan ståndpunkt har under reraissbehandlingen av besvärssakkunnigas förslag inlagils av bl. a. vissa förelrädare för socialvårdsinlressen. De har fäst uppraärksaraheten på läkarintyg samt lakar- och sjukhusjournaler. De sakkunniga nämnde för egen del även sådana upplysningar, som enskilda under förutsättning av anonymitet lämnar såsom underlag för beslut om omhändertagande av alkoholister, sinnessjuka ra. fl. samt handlingar i ärenden om förfogande över enskild egendom i en krissituation.
Av det anförda finner arbetsgruppen fraragå atl myndigheter på vilt skilda områden och med olika bevekelsegrunder anser sig behöva en möjlighet att avgöra ärenden på grundval av malerial som hålls hemligt för part. Det är ä andra sidan tydligt atl en sådan möjlighel måste reserveras för undan-
430 Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
lagssiluationer. Inte bara hänsyn till parten utan även kravet på att utredningen blir allsidig och korrekt talar för en så vidsträckt insyn som möjligt för parten. Arbetsgruppen erinrar i samraanhanget bl. a. om alt det under förarbetena till 39 § andra stycket sekretesslagen betonades atl den där intagna begränsningen av parts rätt att få ut handUngar inte innebar någon inskränkning i rayndighetens skyldighet att vid förhandling eller annan handläggning låta parten få kännedom om alla omständigheter sora åberopas till bevis ulan alt det var av vikt att denna princip noga iakttogs. Arbetsgruppen påpekar vidare att de bestäraraelser som f. n. finns ora koramunikation av utredningsmaterial — däribland allmänna handlingar — skall tillämpas utan hinder av sekretesslagens begränsningar av offentligheten. Sålunda skall bestämmelserna i 23 kap. 18 § RB om delgivning av vad sora har koramil fram under förundersökning tillämpas oberoende av atl förundersökningsprolokollet eller någol därav kan vara hemligt. Likaså skall utredningen i elt brottmål eller elt tvistemål förebringas i parternas närvaro vid huvudförhandlingen, även om den omfattar hemliga handlingar. I barnavårdsärenden skall i regel den ärendet rör före avgörandet underrättas om vad som har framkommit vid utredningen (19 § första stycket barnavårdslagen). Delta är dock inte liktydigt med att parten får ta del av alla handlingar in extenso.
Arbetsgruppen anser det vara angeläget alt förvaltningslagen så klart som möjligt anger i vad mån och på vad sätt partens insyn i utredningsmaterialet får begränsas. I viss utsträckning är det raöjligt alt bygga på de tankegångar sora ligger bakora föreskrifterna i 39 § sekrelesslagen. Det bör sålunda klargöras, atl den omständigheten att en myndighet enligt andra siycket i paragrafen kan vägra alt delvis (jfr 2 kap. 8 § andra stycket TF) eller eventuellt helt lämna ul en handling till parten inte utan vidare innebär att myndigheten också får hålla honom i ovelskap ora vad handlingen innehåller. Läget kan ofta vara det att den sekretessgrun-dande faran ligger inte i att parten får kännedora om innehållet i handlingen utan i alt han får möjlighet att exempelvis sprida avskrifter av denna till obehöriga. Beslämmelsen bör med hänsyn härtill enligt arbetsgruppens mening utformas så, att skillnaden mellan utlämnande av handling och upplysning om dess innehåll framhävs. En första förutsättning för begränsning av skyldigheten att låta part ta del av allmän handling måste vara, att 39 § andra siycket sekretesslagen ger myndigheten rätl att vägra lämna ul handling eller del därav. Det innebär att det för det försia skall vara fråga om annan handling än dom eller beslut. För det andra måsle del av hänsyn lill allmänna eller enskilda iniressen vara av synnerlig vikt att innehållet i handlingen eller handlingsdelen inte uppenbaras. Men därutöver bör för vägran av varje form av partsinsyn, dvs. också vägran att som ersättning för utlämnande ge upplysning ora handlingens innehåll, krävas alt avgörande hinder mot sådan information föreligger med hänsyn
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 431
till rikets säkerhel eller annal allraänt eller enskilt intresse. Är så inte fallet, skall alltså myndigheten, om den finner sig böra vägra atl lämna ut handingen till parten, på annal sätt upplysa honom om dess innehåll. Som exempel härpå hänvisar arbetsgruppen lill vad parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären anfört om s. k. säkerhetssamlal i personalkontrollärenden (SOU 1968: 4 s. 76). Som ytterligare exempel närans körkortsärenden där läkarjournaler lånals in, vilka enligt 14 § andra stycket sekrelesslagen inte kan lämnas ut till parten i körkortsärendet. Begär parten få del av journalerna, bör han såvitt möjUgt få del genom en muntlig redogörelse för innehållet i dessa. I överensstämmelse med det nu anförda föreslås i 6 § andra siycket första punkten arbetsgruppens lagförslag en föreskrift alt, om myndighet med stöd av 39 § andra stycket sekretesslagen finner att allmän handling inte kan lämnas ut lill parten, myndigheien skall på annal sätt upplysa honom ora dess innehåll, i den raån avgörande hinder inte möler med hänsyn till rikets säkerhet eller annat allmänt eller enskilt intresse.
I fråga om innebörden av den nu berörda beslämmelsen anför arbetsgruppen ytterligare följande. Avsikten med att framhäva skillnaden mellan utlämnande av handling och upplysning om dess innehåll är atl klargöra partsinsynens överordnade karaktär. Utlämnande av allraän handling skall visserligen vägras, om det är av synnerUg vikt atl handlingens innehåll inte uppenbaras — nämligen på det sätt som ell utlämnande skulle kunna leda lill. Men annan inforraation om innehållet än den utlämnande ger får vägras endast om och i den mån avgörande binder föreligger också raot alt parten får just den insyn sora sådan annan inforraation medför. När det i förslagel sägs att en begränsning i partens rätt till varje form av insyn förutsätter att »avgörande hinder» möter, är syftet att uppställa ett strängare villkor än det som ligger i sekretesslagens uttryckssätt »av synnerlig vikt». Läget skall vara sådanl alt upplysning om handlingens innehåll skulle innebära en klar, ej godtagbar risk för rikets säkerhet eller eljest för något enskilt eller allmänt intresse som sekretesslagen bereder skydd. Uppenbart är all utrymmet för information det oaktat i fråga om viss typ av material kan bli obetydligt. Det är naturligt alt ta viss hänsyn till handlingens art och betydelse för utredningen. En ren anmälan i ett nykierhelsvårdsärende har exempelvis ingen betydelse sora beslutsunderlag. Att anmälarens namn hemlighålls för parten kränker därför inte partens utredningsintresse.
Enligt arbetsgruppens mening måste en särskild reservation göras i lagen med tanke på kommersiella ärenden och övriga avtals- och förhandlingsärenden för all undvika orimliga konsekvenser av regeln om myndighets upplysningsplikt. Information skall sålunda inte behöva lämnas som ersättning för handlings utlämnande, när ärendet angår avtalsbar sak (6 § andra stycket andra punkten arbetsgruppens lagförslag).
432 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
Även om samma regler lämpligen bör gälla om parts insyn i fråga om såväl allmänna handlingar som annat utredningsmaterial, är det enligt arbetsgruppens mening av laglekniska skäl ändamålsenligt att i försia hand anknyta till sekretesslagens regel och alltså ange i vad mån myndigheten skall upplysa om innehållet i handling som enligt denna regel inte lämnas ut till parten. I en följande mening bör anges, all samma principer skall tillämpas på annat som har tillförts ärendet och som inte kan tillhandahållas (6 § andra stycket tredje punkten arbetsgruppens lagförslag). Om exempelvis utredningen i elt byggnadsärende omfattar syn av elt område eller en anläggning och det därvid framkommer omständigheter som måste hållas hemliga, eftersom avgörande binder mot insyn möter med hänsyn till rikets säkerhel, måste regeln vara att parten inte får förfoga över kartskisser eller ta fotografier av vad som iakttas. Däremot kan det väl tänkas atl något avgörande hinder inte föreligger mot att han vid synesammanträdet får kännedom även om vissa i och för sig hemliga förhåUanden, i den raån det behövs för atl ban skall kunna bevaka sina intressen. Att myndigbeten i etl sådant fall skall kunna föreskriva tystnadsplikl följer av 7 § arbetsgruppens lagförslag. Arbetsgruppen framhåller att en regel om parts insjTi i utredningsmaterialet måste, i förening med förslagets regler ora kommunikation och motivering av beslut, få vissa konsekvenser för det säll på vilket utredningsarbetet bedrivs. Material, som måste hållas hemligt för part och som lill följd därav inte heller kan återges i beslutsmotiveringen, kan tänkas vara otillförlitligl. Det är av vikt att sådant material inte läggs till grund för avgörandet, om inte myndigheten bar skaffat sig säkerhet för att det verkligen är riktigt. Det sker lämpligast genom alt myndigheien kompletterar eller ersätter raaterialet med sådant som parten kan få ta del av. Om del exempelvis i ett ärende om nykterhetsvård skulle föreUgga etl sådanl avgörande hinder mot att röja en anmälares identitet som åsyftas i föreskriften om parts insyn, bör myndigheten sträva efter atl inte ta upp anmälarens berättelse på sådant sätt att den tillförs ärendet ulan i stället begagna anmälan endast som utgångspunkt för vidare utredning, t. ex. förhör med andra personer och undersökning av läkare eller psykolog. Med ett sådant förfarande är del vanligen raöjligt att ulan någon begränsning av partens insyn vinna klarhet i ora förutsättningar för ingripande föreligger. Ett sådant förfarande främjas, om ärenden av detla och liknande slag prövas av ett organ som står fritt i förhållande till elt annat som handhar utredningen.
Eftersom part på grund av föreskriftema i 6 § kan få kännedom om innehållet i heraliga handlingar och ora heraliga förhållanden i övrigt, måste det finnas en möjlighet att ålägga parlen tystnadsplikt, framhåller arbetsgruppen vidare. Man kan här anlägga det betraktelsesättet att möjligheten alt begagna hemligt material såsom bevis ökar, om man kan skapa trygghet mol alt de hemliga uppgiftema sprids bland allmänheten. Tyst-
KungL Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 433
nadsplikt bör dock kunna åläggas endast i fråga om malerial sora är hemligt enligt sådana grunder som gäller i fråga om allmänna handlingar. Bestämmelsen om möjUghel all föreskriva tystnadsplikl bör avfattas så all den, i viss likhet med 39 § sekrelesslagen och offentlighetskommitténs förslag till provisorisk lag om inskränkning av parts rätt att utbekomma allmänna handlingar (SOU 1966:60 s. 45 och 234), innefallar behörighet att förordna att det heraliga materialet inte får uppenbaras saml alt uppställa förbehåll angående sättet all handha materialet (7 § första stycket arbetsgruppens lagförslag). Någon särskild regel som ger myndigheien möjlighet alt låta partens ombud eUer biträde — men inte parten själv — ta del av visst material och ålägga ombudet eller biträdet en tystnadsplikt även gentemot huvudmannen anser arbetsgruppen inte böra tas in i lagen. En sådan regel är bl. a. svår alt förena med ombudets eller biträdets ställning och ägnad att rubba förtroendet raellan parten och hans ombud eller biträde. Man torde här inte kunna koraraa längre än atl myndigheten i den mån gällande författningar ger stöd härför, ser till alt endasl oradöraesgilla personer uppträder sora ombud eller biträden. Det sagda utesluter inte att myndigheien, när den lill orabudet eller biträdet överläranar en heralig handling, förbjuder denne atl lärana den vidare till parten personligen eller atl låta parten göra en avskrift av den.
Remissyttrandena. Flertalet reraissinstanser ställer sig positiva till de föreslagna reglema ora parisinsyn. Enligt ÖB:s mening kan del dock förtjäna övervägas om inte — med hänsyn bl, a. till gällande regler om allmänna handlingars offentiighel — beslämmelserna i 6 och 7 §§ förvaltningslagen kan utgå och från sekrelessynpunkl behövliga regler i stället meddelas inom ramen för sekretesslagstiftningen. Postverket påpekar att verket bara åtnjuter etl begränsat skydd enligt sekretesslagen för sin affärsverksamhet. Verkel saknar bl. a. sekretesskydd för vissa av sina avgiftsberäkningar och kostnadskalkyler på sådana områden där verket driver kommersiell verksamhet under konkurrens. De föreslagna reglerna om partsinsyn innebär visserligen ingen ändring från sekrelessynpunkl för verkets del i förhållande tiU vad som gäller f. n. Enligt verkets mening kan det dock finnas viss risk för att avsaknaden av sekretesskydd blir accentuerad på ett inte önskvärt sätt, när förvaltningslagen träder i kraft. Ikraftträdandet bör därför inte ske förrän statsmakterna har tagit ställning till vad offentlighetskommittén föreslagit om vidgat sekretesskydd för den statliga affärsverksamheten. JK påpekar alt rätlen till partsinsyn kan få vidkännas begränsningar av rent praktiska skäl. Enligt JK:s mening kan parts rätt härvidlag inte få drivas så långt atl det fördröjer ett ärendes avgörande till förfång för det aUmänna eller för medparter. Patent- och registreringsverket frarahåller att reglema i 6 § inte torde behöva föranleda ändring i de särskilda sekretessbestämmelserna som gäller beträffande patenlhandlingar.
434 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Ordföranden i kommunalrättskommittén förordar att bestämmelsema om partsinsyn prövas på nyll. Enligt hans mening bör en klarare bestämning av de ärenden som skall undantas från aklinsyn (»ärende om avtalsbar sak») eftersträvas. Han finner det vidare angelägel med en preciserad förklaring ora vilken räckvidd elt stadgande ora aktinsyn skall ha såvitt rör den kora-raunallagsreglerade förvaltningen. Fem ledamöter av kommunalrättskommittén anser att aklinsyn inte bör vara tillåten i ärenden, sora kan hänföras till den kommunallagsreglerade förvaltningen. Även Svenska kommunförbundet avstyrker all frågan om parisinsyn i ärenden inom kommunalförvaltningen regleras annat än för den verksarahet som utövas enligt specialförfattningar. En rätt för part att på begäran ta del av utredningsraaterialet kan inora den oreglerade koraraunalförvaltningen vara direkt stridande mot kommunens intressen och även eljest vara klart olämplig, frarahåller förbundet. Göteborgs stad betonar att 6 § kan raedföra stora tolkningssvårigheter i synnerhet för den oreglerade komraunalförvaltningen. Staden förordar atl paragrafen las upp i avsnittet »Särskilda bestämmelser för vissa partsärenden».
I en del remissyttranden görs vissa påpekanden beträffande utformningen av 6 § första stycket arbetsgruppens lagförslag. Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister anraärker att den i betänkandet gjorda skillnaden mellan parts rätl all på egen begäran ta del av utredningsmaterialet och hans rätl att få del av detta genom myndighetens försorg (15 § arbetsgruppens lagförslag) har suddats ut genom att raan i 6 § använt uttrycket få del. Även Svenska landstingsförbundet anser att försia siycket bör forrauleras så, atl därav klart framgår all del reglerar parts rätt att på eget initiativ ta del av ulredningsraalerialet. TCO anser atl regeln i första styckel ställer för stora krav på parten, eftersora denne t. ex. kan bo långt från myndighetens förvaltningsort. Enligt TCO:s mening bör koramunika-lionen på parts begäran ske genora myndighetens försorg. Sveriges lantbruksförbund framhåller att part har egentligt inlresse av att få del av utredningsmaterialet försl sedan utredningen avslutats. För bestämraelsens praktiska funktion bör den enligt förbundets mening kompletteras med föreskrift att part skall underrättas om att myndigheten avser alt fatta beslut. Lånsstyrelsen i Östergötlands län anser att föreskriften i första stycket är onödig.
Den av arbetsgruppen föreslagna definitionen av partsbegreppet (4 § gruppens lagförslag) behandlas i ell slorl antal remissyttranden.
Regeringsrättens ledamöter, försäkringsdomstolen och riksförsäkringsverket förordar att parisdefinitionen utgår. Som skäl åberopas främst att definitionen är oklar och alt den lämnar ringa vägledning. Regeringsrättens ledamöler erinrar ora alt raan i förslaget till fastighelsbildningslag avstått från att reglera sakägarbegreppet under hänvisning lill svårigheterna att
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 435
finna en användbar och vägledande definition. Försäkringsdomstolen anser att någon tillfredsställande, för hela förvaltningen gällande beslämning av partsbegreppel knappasl kan åstadkommas. Enligt domstolens mening får partsbegreppel bestämmas med hänsyn lill den lagstiftning som är tillämplig i det aktuella fallet! Riksförsäkringsverkel anser alt en parts-definition i vart fall bör förbindas med den av besvärssakkunniga föreslagna regeln all raan inte kan erhålla partssiällning annat än ora man själv anmäler sig lill delta. Även försäkringsrådet intar en kritisk hållning till den föreslagna partsdefinilionen. Rådet anser att den är oklar och del är ovisst om den utvidgar partsbegreppel ulöver vad som gäller enligt rådets praxis.
Flertalet av dera sora uttalar sig i frågan ställer sig emellertid positiva till tanken på atl partsbegreppet definieras i lagen. Hit hör bl. a. Svea hovrätt, kriminalvårdsstyrelsen, ÖB, försvarets civilförvaltning, värnpliktsverket, vårnpliktsnämnden, socialstyrelsen, kammarkollegiet, kammarrätten, generaltullstyrelsen, universitetskanslersämbetet, patent- och registreringsverket, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Jämtlands län, JO, Sveriges advokatsamfund, LO, TCO, SACO, SR, Svenska kommunförbundet. Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund och SAF. De flesta av dessa instanser riktar dock kritik mot utformningen av partsdefinilionen. Man menar allmänt alt bestämmelsen är för vag och inte läranar tillräcklig vägledning ål den som skall tillämpa den.
Mot det första ledet i den föreslagna definitionen (»envar, till vilken det slutliga beslutet kan komma att ställas») invänds i remissyttrandena frärast att det är olillfredsslällande att anknyta partsbegreppet till elt led i handläggningen (expedieringen av det slutliga beslutet) och alt regeln kan komma atl uppfattas som en cirkeldefinilion. Uttalanden av sådan innebörd görs av kriminalvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning ocb Sveriges advokatsamfund. JO framhåller atl det första ledet i definitionen i åtskilliga fall efter ordalydelsen kommer att avse någon, åt vilken det inte finns anledning all ge de befogenheter parlsställningen innefattar, exempelvis en anmälare i ett ärende om disciplinär åtgärd. Har myndighet efter utredning funnit sådan anmälan obefogad och avskrivit ärendet, anses anmälaren enligt gällande rätl inte äga fullfölja talan mot beslutet. Åtskilliga myndigheter raed tillsynsbefogenheter torde — i likhet med riksdagens ombudsmän — betrakta anmälaren sora beslutets adressat i sådana faU, men någon anledning alt tillerkänna honom ställning såsom part finns knappast. Universitetskanslersämbetet påpekar atl ämbetet i allmänhet brukar ställa sina beslut i ansöknings- och besvärsärenden till vederbörande lokala universiletsmyndighet och sålunda inte till sökanden och klaganden, vilka erhåller avskrifter av beslutet. Ämbetet anser inte definitionen vara användbar för sådana fall och förordar atl den omredigeras
436 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
med hänsyn härtill. Domkapitlet i Uppsala stift anser att det ligger närmast till hands atl som part i försia hand beteckna »envar som genom ansökan eller anmälan till myndighet eller av annan anledning föranleder ett slutligt beslut av myndigheten».
Även mol utformningen av det andra ledet i partsdefinilionen (»envar, vilken det slutliga beslutet eljest uppenbarligen kan komma att angå nära») riktas åtskilliga anmärkningar. Länsstyrelsen i Stockholms län anser alt intresset av en strikt och lättfattlig definition — sora så nära som möjligt bör ansluta sig till partsbegreppel sådant det f. n. uppfattas — väger över intresset av en utsträckning av partsbegreppel som med all sannolikhet kommer att raedföra inte bara svårbedömlighet ulan också felbedömningar. Enligt länsslyrelsens mening bör man inte avstå från alt begagna de gängse och entydiga begreppen sökande och klagande som återfinns i bl. a. 39 § sekrelesslagen. Anses det erforderligt att i viss utsträckning införa tredjeman i partsbegreppel kan detla förslagsvis begränsas lill att gälla annan som del slulliga beslutet omedelbart kan komma alt angå. Även kriminalvårdsstyrelsen förordar en snävare bestämning av partsbegreppel. VärnpUktsverket diskuterar partsdefinitionens tillämpning i ärenden om anstånd raed värnpliktstjänstgöring. Verket påpekar att den värnpliktige är part i sådana ärenden men att även anhörig och arbetsgivare kan vara nära berörda. Enligt verkels mening är den enskildes rätt alt ensam bedöma fördelar och olägenheter med avbrott i sysselsättning, studier o. d. vid en inkallelse av grundläggande betydelse. Annan som detta »uppenbarligen kan koraraa att angå nära» kan därför inte få träda i den värnpliktiges ställe. Definitionen av part i 4 § får enligt verkels mening inte medföra en partssituation som begränsar den enskildes rätt i nämnda avseende. Liknande synpunkter framförs av värnpliktsnämnden. Generaltullstyrelsen ställer sig kritisk till en utvidgning av partsbegreppet i ärenden som rör tullklarering av gods. Styrelsen erinrar om att i sådana ärenden endast den sora är varubavare enligt tillämplig tuUförfattning f. n. betraktas som part i förhållande till tullverket.
Det Iredje ledet i partsdefinitionen (»den som enligt särskild bestämmelse får föra talan i ärendet») godtas i allmänhet ulan närmare kommentarer i remissyttrandena.
Vad som anförs i betänkandet om föremålet för partsinsynen diskuteras i flera remissyttranden. Regeringsrättens ledamöter anser atl uttalandena i betänkandet beträffande parts rätt atl få del av myndighets rättsutredning, föredragningsproraeraorior och konceplanteckningar i ett ärende före dess avgörande i vissa avseenden är alltför viltgående och att påpekandena kan medföra praktiska olägenheter. Enligt deras mening har arbetsgruppen här skjutit över målel. Den i betänkandet föreslagna ordningen skulle innebära en principiell nyhet och onödigt tynga förfarandet. De anför vidare all part självfallet bör beredas tillfälle alt ytlra sig över sakupp-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 437
gifter, som myndigheten fordrat in i ärendet eller som eljest tillförts det genom annan än parten, men det får ske på det sätt som kan anses praktiskt och lämpligt i det enskilda fallet och inte lösas efler så teoretiskl-principiella linjer sora arbetsgruppen synes ha avsett. I övrigt får man enligt deras mening liksom hittills nöja sig med den ordning som följer av 2 kap. 4 § TF. Liknande synpunkler anförs av länsstyrelsen i Stockholms län. Svea hovrätt uttalar att utredningen i ett ärende inte lorde kunna anses avslutad förrän ärendet slutligen avgjorts. En föredragningspromeraoria bör enligt hov-rätlens mening i vart fall inte bli tillgänghg för partsinsyn före denna tidpunkt. Samma åsikt har Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister. Föreningen anser uttalandena i betänkandet på denna punkt strida raot den praxis sora finns och som har gott fog för sig. Föreningen tilllägger, alt en knappast avsedd konsekvens blir alt part i fall sora anges i 15 § arbetsgruppens lagförslag ofta raåste ges lillfälle alt yttra sig över föredragningspromeraoria. CFU påpekar all avsikten med förslaget inte synes vara all interna meningsyttringar under beredningen av ett ärende till beslut skall yppas för parten. Näranden ifrågasätter därför ora inte i lagen bör — i likhet med vad som föreslogs av besvärssakkunniga i 2 kap. 13 § — las med en föreskrift av innehåll alt vad någon yttrat vid ärendes avgörande hos myndighei inte utan vederbörligt medgivande får uppenbaras för part eller annan.
Även mot reglerna i 6 § andra stycket ora rauntlig informationsskyldighet beträffande innehållet i handling eller annal sora tillförts ärende riktas vissa invändningar. Regeringsrättens ledamöter konstaterar all raan i förslaget sökt uttrycka ulryraraet för muntlig information om handlings innehåll genom att tala om »avgörande hinder» mot information. Den föreslagna avfattningen ger enligt deras mening inte klarhet i fråga ora till-lämpningsområdel i förhållande till 39 § andra stycket sekretesslagen. De anser det vara klarare och mer följdriktigt all uttrycka vad förslaget eftersträvar genom att skriva alt, även om handling på grund av 39 § andra siycket sekretesslagen inte får utlämnas lill part, myndigheten skall på annal sätl upplysa parten om bandlingens innehåll, i den mån det är av betydelse för saken och kan ske utan alt det inlresse skadas, som föranlett vägran att utlärana handlingen. Försvarets civilförvaltning framhåller alt frågan om när »avgörande» hinder med hänsyn till rikets säkerhet skall anses föreligga för att upplysa part om innehållet i allmän handling eller om annal som tillförts ärendet uppenbarligen måste medföra avsevärda svårigheter för de många myndigheter — statliga såväl som kommunala — som har att tillämpa de föreslagna bestäraraelserna i förvaltningslagen. Enligt civilförvaltningens mening måsle del från sekrelessynpunkl krävas, att i tilläggsbestämraelser eller anvisningar till lagen klarläggs i vilka fall avlgörande hinder raed hänsyn till rikets säkerhel skall anses möta för att
438 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
upplysa part om det som tillförts ärendet. Socialstyrelsen anför alt reglema i andra stycket kommer atl ställa raånga myndigheter inför svåra avvägningsfrågor och att detla är en av de punkter där information ora lagens syfte och innehåll är särskilt nödvändig. Uttalandet i betänkandet att möjligheten till hemlighållande av handlingar skall reserveras för undantagssitualioner måste enligt styrelsens mening klart framhävas i en kommande informationsverksamhet. Länsstyrelsen i Blekinge län säger sig vara tveksam beträffande den nya distinktionen mellan utlämnande av allmän handling och upplysning om handlings innehåll. Länsslyrelsen anser att några egentliga skäl för ökad parisinsyn i förhållande till nu gällande bestämmelser i 39 § sekrelesslagen inte har redovisats i belänkandet och ifrågasätter om det inte räcker raed alt i förvaltningslagen ta in en föreskrift om atl part, om annat ej fraragår av bestäraraelserna i 39 § sekretesslagen eller eljesl med hänsyn lill aUmänna eller enskilda iniressen föreligger skäl av synnerlig vikt raot utlämnande, på begäran äger la del av vad som har tillförts ärendet. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter om del är lämpligt all den svårlillämpade regeln om ökad partsinsyn i 6 § andra stycket genomförs för förvaltningen i dess helhel. Styrelsen erinrar om alt partsinsynen ökar radikalt i betydelse genom den koramunika-tionsskyldighet sora åläggs myndighei i 15 § arbetsgruppens lagförslag.
Riksförsäkringsverket diskuterar med hänsyftning på socialförsäkringsärenden om inte frågan om partsinsyn bör lösas på annal sätt än arbetsgruppen föreslagit. Verket frarahåller att det i socialförsäkringsärenden ofta är nödvändigt för en allsidig och ingående bedömning av sakfrågan att införskaffa läkarintyg, journaler och läkarutlåtanden om den for-säkrade. Ibland innehåller sådant material uppgifter och omdömen om denne sora — om han erhöll upplysning därom — skulle kunna menligt inverka på hans hälsa. I regel är det uppgifter om vederbörandes mentala tillslånd som är känsliga i förevarande hänseende. Men även i fall, där blandat somatiska och psykiska besvär föreligger, kan uppgifter om det kroppsliga tillståndet länkas försämra den sjukes mentala lillslånd. I 14 § andra stycket sekrelesslagen har lagstiftaren skapat möjligheter för samhället atl skydda den enskilde raot allvarliga skador, som skulle kunna uppkomraa ora han fick ta del av handlingar av visst slag. Del vill synas som om den sjuke när han koraraer i partsställning skulle undandras detta skydd. Så torde vara avsikten redan med bestämmelserna i 39 § andra stycket sekretesslagen, som dock är så utformad alt det är svårt atl bedöma var gränsen skall gå — handling får hemlighållas även för parten om det är »av synnerlig vikt» för enskilda intressen (varmed såvitt riksförsäkringsverket kan se måsle avses bl.a. hans eget intresse). Upplysningar om innehållet i handlingarna skall enligt arbetsgruppens lagförslag få vägras endast om »avgörande hinder» möter med hänsyn till bl. a. enskilt intresse. Enligt betänkandet skall kravet på hemlighållande i delta
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 439
avseende gå än längre än det som avsetts i sekrelesslagen. Likafullt är både sekretesslagen och förslagets distinktioner (»synnerlig vikl» — »avgörande hinder») ytterst diffusa. Riksförsäkringsverkel hävdar mot denna bakgrund alt 14 § andra stycket sekretesslagen bör gäUa även när den sjuke befinner sig i partsställning. Den i betänkandet föreslagna utvägen atl i andra former än genora handlingens ulläranande lämna part inforraation ora dess innehåll anser verkel visserligen ibland vara praklikabel utan att den sjukes hälsa råkar i fara. Om så är fallet i det enskilda ärendet är enligt verkels mening dock främst beroende av uppgifternas arl och vad som kan antas vara nödvändigt för den enskilde att få veta för att ban skall kunna driva sitt ärende. Liknande synpunkter anförs av värnpliktsverket, som erinrar om atl utredningsmaterialet i ell ärende i en del fall kan vara av utpräglat personlig art. Verket anser det vara oförenligt med kravet på enskilds integritet, ora annan under åberopande av parlssitualion skulle kunna få del av sådanl raalerial.
I flera yttranden betonas viklen av atl upplysningar sora lämnas part ur elt sekretesskyddat material ges honom på elt sådant säll att del inte skadar eventuella uppgiftslämnare. Enligt JO:s mening kan förslagel inte anses tillräckligt beakta uppgiftslämnarnas intresse i fråga om nykierheisvårdsärenden. Han anser därför att myndighets skyldighet att lämna upplysning ora innehållet i hemlig handling i sådana ärenden bör begränsas till fall där så kan antas ske utan men för annan. En särbestämmelse härom bör tas in i lagen om nyklerhelsvård. Liknande undanlag från den föreslagna skyldigheten att lämna part upplysning om innehållet i heralig handling är enligt hans raening påkallade även i vissa barnavårdsärenden och i ärenden rörande intagning i och utskrivning från mentalsjukbus. Länsstyrelsen i Stockholms län finner det vara av vikl att det klarläggs i vad raån en framställning om anonymitet från t. ex. en uppgiftslämnare i elt nykierhelsvårdsärende i och för sig skall inverka på bedömningen av upplysningsplikten.
Kammarkollegiet påpekar atl formuleringen »men icke kan tillhandahållas» i 6 § andra styckel tredje punkten felaktigt kan läsas som om därmed avses även fysiska hinder för tillhandahållandet. För undanröjande av sådanl missförstånd anser kollegiet att paragrafen i denna del bör erhålla förslagsvis lydelsen »raen av skäl som nyss sagts icke kan tillhandahållas».
Göteborgs stad framhåller att de i 7 § arbetsgruppens lagförslag upptagna bestäraraelserna om lystnadsplikl och förbehåll saknar betydelse för den oreglerade kommunalförvaltningen och förordar atl de tas upp i avsnittet »Särskilda bestämmelser för vissa parisärenden».
Rikspolisstyrelsen föreslår atl 7 § första stycket kompletteras med en föreskrift som gör det möjligt för myndighet alt ålägga ombud eller biträde
440 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
tystnadsplikt gentemot annan än huvudman. Med den formulering paragrafen fått kan man enligt kammarrättens mening fråga sig om parts befogenhet att få del av hemligt material även innefattar rätt för honom all visa delta material för silt orabud. Kararaarrätlen anser att första styckel till sin innebörd möjligen blir klarare vid en språklig omredigering enligt följande: »Får part med stöd av bestämmelse i denna lag del av material, som skall hållas hemligt, skall myndigheten om det behövs såväl förordna alt parten icke får uppenbara materialet som uppställa förbehåll angående materialets handhavande.»
JK menar atl del från systeraatisk synpunkt hade varit önskvärt, om slraffbudel i 7 § andra stycket kunnat få sin plats annorstädes än i förvaltningslagen.
Departementschefen. Myndighels handlingar är på gnmd av TF:s föreskrifter om allmänna handlingars offenllighet i regel tillgängliga för envar. Härav följer att den som är part i elt ärende hos förvaltningsmyndighet har rätt alt ta del av alla allmänna handlingar i ärendet vilka inte är undandragna offentlighelen. För all part på etl tillfredsställande sätt skall kunna bevaka sina intressen är det emellertid inte tillräckligt att han får tillgång till det material som är offentligt för envar. Utredningsmaterialet i ärendet kan delvis bestå av sådana allmänna handlingar som enligt sekretesslagen skall hållas hemliga. Vid ärendets utredning kan vidare ha tillkoramil handlingar som innehåller upplysningar av värde för ärendets avgörande raen som enligt TF inte är att räkna som aUmänna handlingar. I underlaget för myndighetens bedömning av saken kan också ingå föremål, iakttagelser vid syn samt muntliga upplysningar.
Del finns f. n. inte några allmänna lagregler som klargör i vilken utsträckning part i ett förvaltningsärende bar rätt att ta del av utredningsmaterial som inte är offentligt för envar. Endast i ett avseende, nämligen i fråga ora parts tillgång till allraänna handlingar som skall hållas hemliga, har i lag raeddelats en uttrycklig anvisning om hur långt hans rätt sträcker sig (39 § andra styckel sekrelesslagen). I övrigt får rättsläget på området betecknas som oklart. Del bör eraellertid anmärkas atl frånvaron av uttryckliga regler om parts rätt att ta del av utredningsmaterialet i viss mån kompenseras genora förekomsten av författningsbeslämraelser, som ålägger myndighet alt före ärendes avgörande underrätta honom om vad som framkommit vid utredningen.
Arbetsgruppen har under hänvisning till rådande osäkerhet på området föreslagit att i förvaltningslagen skall tas in en grundläggande regel om parts rätt lill insyn i utredningsmaterialet i ett ärende. Förslagel har mottagits positivt vid remissbehandlingen. En remissinstans anser dock bestämmelsen vara onödig och en annan atl frågan bör regleras i sekretesslagen. Från kommunalt håll betonas att reglerna om parts rätt till akt-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 441
insyn inte bör göras tillämpliga inora den oreglerade komraunalförvaltningen.
I likhet med arbetsgruppen anser jag att förvaltningslagen bör innehålla en allmän regel om parts rätt i förevarande hänseende. Utöver det av arbetsgruppen anförda motivet för regeln vill jag peka på den roll som rätlen till insyn i myndighets akimaierial kan spela för parts möjligheter alt kontrollera hur myndigheten handlägger hans ärende. Genom att utnyttja insynsrätten kan han sålunda förvissa sig om atl rayndigheten verkligen bereder honora liUfälle alt yttra sig över allt som är av betydelse för ärendets avgörande och all myndighetens handläggning sker med tillbörlig snabbhet och effektivitet. Dessutom kan insjTisrätten ha betydelse som komplement lill besläramelsema om koramunikation av utredningsmaterialet (15 §). De senare reglema raåste av olika skäl förses med förbehåll, sora gör det raöjligt för myndighet att i en del situationer avgöra ärende ulan atl parten underrättats om det sora tillförts ärendet. För denne kan det i sådana fall vara av värde att i lagen vara tillförsäkrad rätt alt på egen begäran ta del av raaterialet. Att en allraän regel ora parts rätt till aktinsyn bör inflyta i förvaltningslagen och inte i sekretesslagen anser jag vara uppenbart redan av den orsaken att regeln skall gälla även annat material än allmän handling.
Som framhållits i den allmänna motiveringen lorde frågan om parts rätt lill aklinsyn främsl få aktualitet i ärenden som innefattar myndighetsutövning raot enskild. Jag förordar därför, atl reglema i äranet tas upp bland lagens särskilda bestäraraelser. Med anledning av vissa påpekanden från kommunalt håll vill jag erinra om att den oreglerade koraraunalförvaltningen inte faUer inom lagens tiUämpningsoraråde. På grund av den metod som har använts vid avgränsningen gentemot den spacialreglerade kommunalförvaltningen i 2 § 2, kommer dock lagens regler — däribland bestämmelserna om parts aklinsyn — undanlagsvis alt bli tillämpliga också i ärende hos organ för den kommunala självstyrelsen, nämligen i de fall då beslul i ärendet överklagas genom förvaltningsbesvär. Detla lorde dock inte medföra några nämnvärda olägenheter.
Mot bakgrund av vad nu anförts föreslår jag att som huvudregel skall i 14 § första stycket tas in en beslämmelse, alt sökande, klagande eller annan part har rätt all la del av det som tillförts ärendet med de begränsningar som följer av 39 § andra stycket sekrelesslagen eller av förevarande paragraf. I fråga om den närmare innebörden av denna huvudregel vill jag anföra följande.
I arbetsgruppens lagförslag ingår en regel vari begreppet part närmare definieras (4 §). Definitionen har ansetts behövlig bl. a. för att precisera vilka kategorier av personer som skall anses inta en sådan ställning att de bör medges full aktinsyn. Regeln har vid remisshandlingen utsatts för åtskillig kritik. Några remissinstanser, bl. a. regeringsrättens ledamöter.
442 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
har förordat att definitionen av partsbegreppel utgår. Jag biträder denna uppfattning. De kategorier av personer sora bör tillerkännas rätt till aktinsyn — liksora rätt atl genom myndighetens försorg bli underrättade om utredningsmaterialet m. m. — bör i enlighet med den terminologi som används i 39 § sekretesslagen betecknas som »sökande, klagande eller annan part». Med »sökande» torde i enlighet raed gängse uppfattning böra förstås person, som hos myndighei gjort ansökan eller annan framställning vilken i något avseende rör hans offentligrättsliga ställning. Som »klagande» bör räknas inte bara sökande, som anfört besvär över ett beslut, ulan i regel också annan besvärsberättigad, som klagar över beslutet (jfr 11 § i det föreliggande lagförslaget). Med beteckningen »annan part» avses person, sora intar en ställning som är jämförbar med sökandens eller klagandens, t. ex. förklarande.
För alt tydligare frarahäva skillnaden mol den i 15 § föreskrivna kommunikationsskyldigheten har i enlighet med önskemål från elt par reraissinstanser använls uttrycket »rätt atl la del» av det som tillförts ärendet i stället för den av arbetsgruppen föreslagna formuleringen »på begäran få del» av utredningsraaterialet. Som TCO påpekat kan det emellanåt vara lämpligt att myndighet kommunicerar det sora tillförts ett ärende med parten, om denne framställt begäran enligt förevarande paragraf och bor långt från myndighetens kansliort. Någon uttrycklig föreskrift härora bör dock inte meddelas.
Vad arbetsgmppen uttalat angående föremålet för parts aktinsyn har kritiserats i en del remissytiranden. Även för egen del anser jag alt arbetsgruppen härvidlag gått längre än vad som kan anses påkallat med hänsjm lill bestämmelsens syfle. Som framhållits av regeringsrättens ledamöter torde minnesanteckning eller annan uppteckning, som avses i 2 kap. 4 § TF, inte generellt böra omfattas av parts rätt till insyn i utredningsmaterialet. Det bör ligga i myndighetens hand att avgöra om en sådan uppteckning skall tillföras ärendet eller inte. Innehåller uppteckningen sakuppgifter, som är av betydelse för ärendets avgörande, bör den tillföras ärendet. I så fall bör självfallet ses till alt parten på lämpligt sätt får kännedom om uppgifterna. Rör det sig däremot om en föredragningspromemoria, som ulöver rättslig utredning endast innehåller en sammanställning av redan koraraunicerat sakmaterial, synes bara undantagsvis kunna föreligga skäl att promemorian skall tillföras ärendet före avgörandet (jfr KILU 1957:1 s. 16).
Handlingar, som avses i 2 kap. 5 § andra stycket tredje punkten TF, torde i regel böra betraktas som tillförda det ärende som de hänför sig till redan före ärendets avgörande. Även i fråga om sådana handlingar bör det ytterst ligga i myndighetens hand att avgöra när så skall anses vara fallet.
I 14 § andra stycket i det nu framlagda lagförslaget har tagits upp vissa regler som saknar direkt motsvarighet i arbetsgmppens lagförslag. Som
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 443
framgår av den tidigare redogörelsen bygger reglema om parts aktinsyn i det föreliggande lagförslagel liksom molsvarande föreskrifter i arbetsgruppens förslag på att begränsningarna i aktinsynen i 39 § andra stycket sekretesslagen behålls oförändrade. Dessa begränsningar avser emellertid endast allmänna handlingar, som skall hållas hemliga. I fråga om annat utredningsmaterial saknas f. n. allmänna regler om och i vad raån rayndighet av sekretesskäl äger vägra part all ta del av det som tillförts ett ärende. Enligt min raening bör härvidlag tillärapas samma regler som beträffande allmänna handlingar, som enligt sekretesslagen inte får lämnas ut till envar. Jag föreslår därför, atl i 14 § andra stycket las in regler som i fråga om annal material än allraän handling svarar raot bestämmelsema i 39 § andra styckel sekretesslagen. I de nya reglerna bör lill en början airges alt myndighet får vägra att lämna ut annal malerial än allmän handling under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäller beträffande allmän handling. Vidare bör tas in en regel om atl myndighet, när den lämnar ul raalerial, sora bör hållas heraligl, vid behov skall göra förbehåll om hur det får användas.
I likhet med arbetsgmppen anser jag att paragrafen även bör innehålla en regel som med tanke på de fall då myndighei inte anser sig kunna lämna ut handling eller annal som tillförts ärendet ålägger myndigheten att upplysa parten om innehållet i materialet på annat sätt. Med hänsyn till de anmärkningar som vid remissbehandlingen framförts beträffande utformningen av arbetsgruppens lagförslag på denna punkt har jag ansett regeln böra ges en avfattning som tydligare än gruppens förslag framhäver syftet med bestämmelsen. Den föreslagna upplysningsplikten har sålunda i huvudsaklig överensslämmelse med vad som förordals av regeringsrättens ledamöler gjorts beroende av att parten behöver upplysningen för atl kunna ta till vara sin rätt och av att upplysningen kan lämnas ulan allvarlig skada för del intresse som föranlett vägran att lämna ut materialet. En regel med nu angivna innehåll bar tagits upp i 14 § tredje stycket första punkten i det nu framlagda lagförslagel.
Den upplysningsplikt som i enlighel med det nu anförda skall åvila myndighei kan fullgöras såväl muntligen som skriftligen. Lämnas upplysning muntligen, skall myndigheien vid behov förordna att den som erhåller upplysningen inte får obehörigen yppa vad han fått veta. En bestämmelse härom har tagits in som en andra punkt i 14 § tredje stycket. Någon motsvarande bestämmelse synes inte vara erforderlig för den händelse myndigheten skulle meddela upplysningen i skrift. Den av myndigheten i sådant fall upprättade handlingen blir på grund av 2 kap. 5 § andra stycket tredje punkten TF att anse som allmän handling, när den expedierats lUl parten. Skulle belräffande handlingen föreligga omständighet som gör att den enligt sekretesslagen skall hållas hemlig, blir reglema i .39 § andra styckel sekretesslagen tillämpliga. Myndigheten har då alt
444 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
enligt detla lagrum pröva, om förbehåll skall göras i fråga om hur handlingen får användas av parten.
Vad gäller den närmare innebörden av den nu berörda upplysningsplikten i fråga om hemligt material kan jag i alll väsentligt ansluta mig till vad arbetsgruppen anföri. Med anledning av JO:s påpekande beträffande behovet av skydd för den som gjort anmälan i ärende om nyklerhelsvård eller liknande ärende (jfr 14 § andra siycket andra punkten sekrelesslagen) vill jag understryka all uppgifl härom vanligen torde sakna betydelse för atl part skall kunna la lill vara sitt intresse i ärendet. Med den av mig föreslagna formuleringen av regeln i 14 § Iredje styckel första punklen förvaltningslagen finns därför inte anledning all föreslå några särskilda föreskrifter i lagen om nyklerhelsvård ra. fl. lagar i syfte att hindra alt anraälares eller annan uppgiftsläranares identitet röjs i samband raed att myndighet fullgör sin uppgiftsplikt mot part. Beträffande avvägningen mellan sekrelessiniressel och parts intresse av alt få kännedom om och kunna bemöta det material som åberopas mot honom i ett ärende vill jag i övrigt framhålla, all del i de allra flesta ärenden bör vara möjligt all åtminstone upplysa part ora förekomsten av visst hemligt malerial. Det bör sålunda så långt möjligt undvikas att myndighets avgörande ginindas på raalerial, vars existens parten saknar all kännedom om. Några allraänna riktlinjer om i vilken utsträckning part bör ges närmare kännedom ora innehållet i raaterialet synes knappast kunna uppställas. Frågan synes få besvaras med ledning av vad som i det enskilda fallet bedöms sora rimligt med hänsyn lill styrkan i sekrelessiniressel samt partens intresse av all få insyn i ärendet. Del ligger i öppen dag att vissa intressen sora skyddas enligt sekretesslagen, t. ex. hänsyn till rikets säkerhet, typiskt sett är sådana atl partens behov av insyn får vika i större grad än i andra fall.
Som arbetsgruppen framhållit kan del ibland visa sig lämpligt att lärana ut heraligl material till parts orabud eller ställföreträdare i stället för till parten personligen. Hinder möler inte alt i sådant fall förbjuda ombudet eller ställföreträdaren att lämna materialet vidare lill parten. Däremot kan någon tystnadsplikt inte åläggas ombud eller ställföreträdare gentemot part enligt 14 § tredje styckel andra punkten förvaltningslagen.
Efiersom 14 § endast äger tillärapning i den mån ärende innefattar myndighetsutövning mot enskild, bortfaller behovel av den i 6 § andra siycket andra punkten arbetsgruppens lagförslag upptagna undantagsregeln beträffande ärende om avtalsbar sak.
Alt reglema i 14 § om begränsningar i parts rätt alt ta del av det som tillförts ärendet äger raotsvarande tillärapning, när myndigheten enligt 15 § underrättar part om ulredningsraalerialet, framgår av tredje stycket i sistnäranda paragraf.
Om ansvar för den sora bryter raot förbehåll eller förordnande som raeddelats enligt 14 § andra eller tredje slyckel föreskrivs i 20 §.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 445
15 §
1 paragrafen ges regler om myndighels skyldighet all underrätta part om det material sora har tillförts ärendet. Den raolsvarar 15 § arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Inom förvaltningsförfarandet anses som en allmän grundsals gälla all »ingen skall dömas ohörd». Denna grundsals, den s.k. kommunikationsprincipen, kan sägas innebära, all etl för den enskilde ofördelaktigt beslut inte får meddelas ulan att tillfälle lämnais honora alt framföra sina synpunkter i ärendet. I vidsträckt mening innebär principen inte bara en rätt för part atl ytlra sig innan ärende avgörs, utan också en skyldighet för myndigheten all underrätta honora om utredningsmaterialet i ärendet. I praxis lorde kommunikalionsprincipen i inte ringa utsträckning ges denna mer vidsträckta innebörd.
Några allmänna författningsregler som ger uttryck åt kommunikationsprincipen finns f. n. inte på förvaltningens område. I åtskilliga specialförfattningar förekommer eraellertid föreskrifter som ålägger myndighet att lämna part tillfälle atl yttra sig innan ärende avgörs, se t. ex. 53 § första stycket arbetarskyddslagen (1949: 1) och 7 § första stycket lagen (1964:143) om bidragsförskott. Inte sällan innehåller sådana föreskrifter åläggande för myndigheten atl tillse atl part får del av motparts handlingar eller annat utredningsmaterial, över vUket han bör yttra sig, se t. ex. 23 § lagen om nyklerhelsvård, 29 § första slyckel, 39 § fjärde siycket och 59 § andra styckel lagen om socialhjälp, 34 § förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning samt 23 § andra slyckel palentiagen (1967:837), De bestämmelser om kommunikation som förekommer i specialförfattningarna rör mestadels ärenden som avser meddelande av etl förpliktande eller frihetsinskränkande förvaltningsbeslut eller där eljest en fÖr den enskilde oförmånlig utgång är aktuell.
Kretsen av personer som bör beredas lillfälle all yttra sig innan ärende avgörs anges i specialförfattningarna ibland raed den allraänna formuleringen alt »den ärendet rör» skall underrättas om utredningsmaterialet i ärendet, se t. ex. 19 § första styckel bamavårdslagen. Även andra uttryck av liknande slag förekommer, se t. ex. 47 § andra siycket folkbokföringsförordningen (»den som, förutora klaganden, får föra talan i ärendet»), I en del specialförfattningar är dock kretsen av kommunikationsberätti-gade mer preciserad, se t. ex. 53 § första stycket arbetarskyddslagen (»arbetsgivaren» och »upplåtaren») och 39 § fjärde stycket lagen om socialhjälp (»den, mot vilken kravet riktas»). Det ankommer i övrigi på myndigheterna att med hänsyn till omständigheterna avgöra vilken eller vilka personer som bör beredas tillfälle att yttra sig innan elt ärende avgörs.
Den som bereds lillfälle atl yttra sig i ett ärende kan i regel göra det antingen skriftligen eller muntligen. I somliga författningar har den enskilde uttryckligen tillerkänts rätl alt få förklara sig muntligen vid sam-
446 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
manträde inför myndigheien, se t. ex. 31 § första siycket utlänningslagen, 24 och 27 §§ statstjänstemannalagen och 19 § andra slyckel lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst.
I specialförfattningarna förekommer i viss utsträckning bestämmelser som föreskriver skyldighet för myndighei alt när den tillställer part visst utredningsmaterial tillse atl materialet delges parten enligt delgivningslagen, se t, ex. 19 § försia styckel lagen (1968: 349) om hyresnämnder och 31 § försia stycket lagen (1950: 596) om rätt lill fiske, I den mån uttryckliga författningsbestämmelser saknas om på vad sätt myndighet skall förvissa sig om att part fåll del av utredningsmaterial sora tillställts honom, ankommer del på myndigheien alt efter omständigheterna övertyga sig om all parten underrättats, I rättspraxis har den i 19 § första stycket bamavårdslagen föreskrivna komraunikationsplikten inte ansetts fullgjord, när utredningshandlingarna i elt ärende visserligen avsänts i rekommenderat brev raed mottagningsbevis till den som skulle underrättas, men denne inte löst ut försändelsen (RÅ 1966 ref. 12).
Komraunikationsprincipen upprätthålls inte genoragående. Är det uppenbart obehövligt att den ärendet rör bereds lillfälle all yttra sig, t, ex. när en ansökan helt bifalls, kan koramunikation vanligen underlåtas. Detsamma gäller när elt ärende kräver så snabbi avgörande atl del inte är möjligt alt höra den som berörs av cn planerad åtgärd. Ibland innehåller specialförfattningarna uttryckliga regler om att komraunikation får underlåtas i nu berörda fall, se t, ex. 19 § första stycket bamavårdslagen. I vissa fall bar i författningarna i stället valls den lösningen att interimistiskt beslut får meddelas, innan parten hörts, se t. ex. 13 § 1 mom. försia siycket skogsvårdslagen (1948: 237), 53 § andra styckel arbetarskyddslagen och 25 § lagen om nykterhetsvård. 1 en del författningar har vid utformningen av regler om kommunikation hänsyn också tagils till alt svårigheter kan föreligga att nå någon med delgivning eller till all del av annan orsak, t.ex. sjukdom, föreligger svårigheter att få ett yttrande från honom, se t. ex. 16 § förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskallning (skyldighet all lämna skaltskyldig lillfälle att ytlra sig om »hinder ej raöter»).
Tidigare reformförslag. JO har i skrivelse den 5 december 1961 framhållit önskvärdheten av att allraänna föreskrifter ora myndighets kommuni-ceringsplikt meddelas. JO betonar i skrivelsen bl. a. att del i många fall inte är möjligt alt med tillbörlig grad av säkerhet bedöma tillförlitligheten av införskaffade upplysningar utan att enskild pari beretts tillfälle att ytlra sig över utredningen i ärendet. Kommunikation kan alltså förebygga felaktiga bedömningar och förhastade beslul. Alt den enskilde får tillfäUe att framföra sina synpunkter i ärendet stärker också allmänhelens förtroende för myndigheterna. Eftersom lagstiftningen i ämnet är ofullständig och bristfällig, är det enligt JO:s mening från såväl principiell sora praktisk synpunkt angeläget all frågan om myndighels koramunikationsskyldig-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 447
het görs till föremål för reglering i en allmän författning av tvingande natur. Efler alt ha redogjort bl. a. för myndigheternas praxis på områdel och för vissa iakttagelser rörande fall av underlåten kommunicering föreslår JO alt en allmän föreskrift om myndighets kommunikationsskyldighet meddelas med tanke främst på sådana ärenden som avser fråntagande av en rättighet eller åläggande av en förpliktelse. Enligt hans mening bör kommunicering i dessa fall kunna underlåtas endast ora särskilda skäl talar mot en sådan åtgärd.
Rikskommittén för partiellt arbetsföra har i en den 6 febmari 1962 inkommen skrivelse anslutit sig till det av JO framförda förslaget till lagstiftning om förvaltningsmyndighets komraunikalionsskyldighet. Koramittén understryker att lagstiftningen inte bör begränsas till vissa ärenden angående ingrepp i enskildas rättsställning utan bör omfatta även ärenden angående hjälp och stöd åt person som är handikappad i fysiskt, psykiskt eller ekonomiskt hänseende. Koraraittén heraställer vidare att Kungl. Maj:t måtte utfärda anvisningar ora att »motiveringarna för myndigheternas beslut» i ärenden sora rör hjälp och stöd till en handikappad skall delges den sökande i den utsträckning detta är möjligt inom ramen för gällande lagstiftning och alt frågan om erforderlig ändring i denna lagstiftning snarast måtte utredas för att tillgodose näranda syften.
Arbetsgruppen. Enligt arbetsgruppens raening är rätlssäkerhetseffeklen av en lagstiftning ora förvaltningsförfarandet i hög grad beroende av att lagen innehåller koraraunikationsregler raed ell raeningsfyllt innehåll. När den enskilde får del av utredningen i ett ärende, kan han förvissa sig om atl denna är fullständig och korrekt. Skulle han anse att den är ofullständig eller innehåller felaktigheter, kan han komplettera eller beriktiga utredningsmaterialet. Kommunikationen blir härigenom det vikligaste raedlet att skydda den enskilde och främja ätt myndighetens avgörande vilar på riktig grund. Arbetsgmppen understryker dock all kommunikationen inte får ses som elt isolerat led i handläggningen ulan måsle betraktas i relation till andra led. Grovt sett har man fyra koraponenler att arbeta med för alt skapa rätissäkerhetsgarantier genom information till parten, nämligen kommunikation, interiraistiskl beslul, raotivering av slutligt beslut och besvär över sådanl beslut. Allt efler sakens beskaffenhet, tillgängliga lidsmarginaler och resurser i övrigt kan tyngdpunkten läggas på elt eller flera av dessa led. Ju mer sora satsas på exeraplevis kommunikation, desto enklare kan beslutsmotiveringen göras. Omvänt kommer större krav alt ställas på beslutsmotiveringen, om kommunikationsmomenlet får stå tillbaka. Tydligt är också atl ju mindre av komraunikation som ingår i handläggningen, desto raer förskjuls tyngdpunkten i rältskyddet till besvärsstadiet.
Arbetsgruppen frarahåller vidare atl koraraunikationsprincipen bör slås fast i lagen inte bara raed tanke på sådana fall då någon skall förpliktas
448 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
till något, berövas en rättighet eller utsättas för en disciplinär åtgärd utan också med tanke på sådana ärenden där myndighet avslår enskilds ansökan om elt tillstånd eller en förmån. Den sora drabbas av ell sådant avslagsbeslul lider visserligen inte någon direkl ekonomisk förlusl. Beslut ora avslag på en ansökan lar inte heller ål sig rättskraft i vanlig mening. Det står i regel sökanden fritt att göra en ny ansökan och åberopa malerial sora vederlägger de uppgifter som föranlett avslaget. Den enskilde har eraellertid i många fall elt väsentligt inlresse av att få det tillslånd eller den förmån han sökt. Så är vanligen fallel när någon söker förlängning av ett tidsbegi'änsat tillstånd. Så förhåller det sig också när ett begränsat antal tillslånd beviljas och flera konkurrerar ora tillstånden. Liktartat är läget vid ansökan om en Ijänst. Möjligheten att genora en ny ansökan få till stånd en omprövning av avslagsbeslulet kan i sistnäranda fall vara ulan praktisk betydelse. Koramunikation har enligt arbetsgruppens åsikt en given funktion i de berörda typfallen. Den beslutande myndigheien kan också vara obenägen att ändra ett lidigare fattat avslagsbeslul. En sökande befinner sig därför i elt sämre processuellt läge efter än före beslutet. Det förekoraraer vidare situationer då det som ansökningen avser, t. ex. ett byggnadslov, ett körkort eller elt pass, tillmäts stor betydelse av den enskilde. Att göra skillnad mellan fall då den enskilde kan sägas under vissa förutsättningar ha en rätt atl få tillståndet eller förmånen och fall då författningen uppdrar åt myndigheien att besluta efter fritt skön kan inte vara rimligt. Arbetsgruppen anser därför att kommunikationsprincipen bör upprätthållas också i ansökningsärenden.
Kommunikationsreglerna bör enligt arbetsgruppens mening utformas med sikte i första hand på enpartsärenden. Det kan visserligen länkas att reglerna blir användbara också i flerpartsärenden av vissa slag. Uppenbarligen kommer det emellertid att behövas kommunikationsbestämmelser som är särskilt avpassade för sådana ärenden eller andra ärenden med långt driven processualisering. Förvaltningslagens kommunikationsregler bör vidare utfonnas med tanke på handläggning i såväl försia instans som besvärsinstans. I en lag av förevarande slag finns inte anledning alt ha skilda regler om kommunikation för olika instanser.
Reglerna om komraunikation bör enligt arbetsgruppens raening ingå bland förvaltningslagens särskilda bestämraelser. Reglema är av så »processuell» karaktär atl de bör ha tillärapningsorarådel begränsat lill de utpräglat rättsliga ärendena. Härigenom blir sakområdet homogent åtminstone så till vida som utredning och beslut utgår från rättsliga rekvisit med rättsliga följder.
I fråga om krelsen av komraunikalionsberälligade uttalar arbetsgruppen alt den definition av begreppet part som ges i 4 § gruppens lagförslag leder till alt ett krav på kommunikation koraraer atl gälla endasl i ärenden sora avgörs genom beslut vilka riktar sig till någon narangiven person. Som part
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 449
anses dels denne, dels annan som beslutet eljest uppenbarligen kan komma all angå nära, dels slutligen den som enligt särskild bestämmelse får föra lalan i ärendet. Normbeslutsärendena behöver till följd härav inte tas raed i beräkningen. Här kommer kravet på kommunikation inte all gälla, om ärendet är av renodlat allmän nalur, efiersom då ingen finns som uppfyller förutsättningarna all betraktas som part.
Belräffande den närmare utformningen av komraunikalionsreglerna erbjuder sig två huvudallemativ frarahåller arbetsgruppen vidare. Det ena är en fixerad huvudregel med särskilda undantag, det andra en allmänt hållen regel sora gör kommunikationen beroende av en relativt fri prövning enUgt elt rekvisit av typen »om det behövs», vilket kan byggas ut med vägledande riktlinjer. Besvärssakkunniga valde det förra alternativet och det lämnades ulan erinran av flertalet remissinstanser. Efiersom det senare allernalivel ger varken enskilda eller myndigheter några fasta hållpunkter och någon egentlig vinning för rättssäkerheten i jämförelse med gällande rätt knappast skulle uppnås, förordar arbetsgruppen atl det första alternativet väljs.
Kravet på komraunikation bör enligt arbelsgruppt ns mening upprätthållas bara när beslut går part eraot. Vid bifall till en fraraställning i alla delar, vid upphävande av betungande beslut eller vid annat odelat gynnande av beslutets adressat saknas anledning att föreskriva kommunikations-plikt. Det kan eraellertid finnas företrädare för motstående iniressen, sora lider förfång genom beslulel. Beträffande dem bör komraunikalionsskyldighet föreligga i den raån de intar ställning sora part. Arbetsgruppen förordar med hänsyn till det anförda atl väl ell gynnande men inte elt — hell eller delvis — missgynnande beslut skall kunna meddelas ulan komraunikation. I lagen bör detta uttryckas så att ett beslut, sora går part eraot, inte får meddelas utan kommunikation. Vid bedömningen av om ett beslut går någon emot helt eller delvis skall hänsyn las till samtliga oraständigheter i fallel. Ett till det yttre ofördelaktigt beslut, t.ex. etl rivningsföreläggande eller en höjd fastighetstaxering, kan i realiteten objektivt sett vara etl gynnande beslut. Del kan också vara så att parten är införstådd raed beslulel. Den som avger självdeklaration är t. ex. införstådd med att han påförs taxering och debiteras skatt raed ledning av deklarationen. På samma sätt kan en fastighetsägare förklara sig fullt på det klara med att ett hälsovårdsföreläggande e. d. meddelas honom. Besluten måste dock likafuUt anses gå part emot.
I kommunikationsskyldighelen bör enligt arbetsgruppens raening vidare föreskrivas begränsning lill beslul, varigenora rayndigheterna skiljer ärendet från sig, dvs. slutligt beslut. Det skulle leda lill orimliga konsekvenser att generellt föreskriva att beslut under förfarandet får meddelas först efter kommunikation. En särskild typ av beslut under förfarandet är interimistiska och prelirainära beslut, dvs. beslul genom vilka myndigheter proviso-
15—11564
450 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
riskl lar ställning i själva saken. Ett sådant beslut kan visserligen vara av slor vikt för den mot vilken det riktas — i synnerhet när det träder i omedelbar tillämpning. Ju mer ingripande och betydelsefullt ett sådant beslut är lill sina reella verkningar, desto angelägnare kan det i och för sig synas atl del inte meddelas utan komraunikation. Samtidigt måste raan emellertid erinra sig att syflel med elt interimistiskt beslul ofta är alt möjliggöra ingripande utan förvaming för all förebygga alt den enskilde omintetgör ingripandet. Vidare kan del inleriraistiska eller prelirainära beslutet ofta ses närraast sora en åtgärd som också delvis fullgör komrau-nikalionens funktion alt ge parten lillfälle alt ta till vara sina intressen före det slutliga avgörandet. Med detta belraklelsesäll vore det oegentligt atl generellt begära koramunikation, innan beslutet meddelas.
Vad gäller komraunikationskravels innehåll erinrar arbetsgruppen till en början om att kommunikationens primära syfle är alt höra den som direkt berörs av rayndighetens beslul. Delta bör visserligen inte fattas bokstavligt så att koraraunikationen inte anses fullbordad utan atl denne verkligen yttrat sig, raen underrättelsen bör ändå gå lill så alt han får en reell möjlighel atl göra sin röst börd. Med denna utgångspunkt talar övervägande skäl för att regeln inriktas på en komraunikation, som består inte bara av underrättelse om elt malerial ulan också av lämnande av tillfälle lill yttrande. Från rällssäkerhetssynpunkt måsle denna ordning anses ändamålsenlig under förulsättning att den tillämpas inte bara när man önskar yttrande från parten ulan över huvud laget när materialet är relevant. Från praktisk synpunkt är det också fördelaktigt med en enhetlig form för kommunikation. Ingen lid behöver då ödas på överväganden om visst utredningsmaterial bara skall tillställas parten eller om lillfälle dessulom skall lämnas honora all yttra sig över det. Arbetsgruppen förordar därför ett imderrättelseförfarande som innefattar två moment: inforraation och läranande av tillfälle till yttrande.
Endasl sådant material som tillförts ärende på annal säll än genom parten själv bör enligt arbetsgruppens mening kommuniceras med honom. Materialet måste emellertid vara av betydelse för ärendets avgörande för att kora-munikationsplikt skall föreligga. Delta bör komma fram i etl undantag sora går ut på alt kommunikation får underlåtas när åtgärden inte behövs. Härigenom framhävs alt allt material från annan än parten själv i princip skall kommuniceras raed honora.
Arbetsgruppen frarahåller att det i första hand är skriftligt material som skall korarauniceras, t, ex, remissytiranden, skriftliga upplysningar, skrifter från annan part, kontrakt, intyg och liknande bevis, I en följande exemplifiering av komraunikationspliktens räckvidd i olika typer av ärenden påpekar gruppen belräffande ansökningsärenden bl, a. att konkurrerande parter torde få anses sakna rätt lill koramunikation av varandras ansökningshandlingar redan på den formella grunden att handlingama enligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 451
vedertaget betraktelsesätt visserligen rör samma sak men bildar skilda ärenden. Också på saklig gmnd bör tanken på kommunikation avvisas i sådana fall. Ansökningshandlingarna är f. ö, som regel offentliga och sökandena kan därför på eget initiativ la del av varandras handlingar. Delta ger en tillräcklig konlroUmöjUghel för en raedsökande när det gäller raalerial som rör bara konkurrentens egna förhållanden. När en sökande lill stöd för egen lalan åberopar någol sora rör en konkurrerande sökandes personliga eller sakliga kvalifikationer, uppkommer däremot vägande sakliga skäl för komraunikation med denne. Materialet bör inte få användas raot honom utan all han haft tillfälle atl beraöta det.
Beträffande kommunikation av muntliga upplysningar anför arbetsgruppen väsentligen följande. När muntlig utredning förekommer i elt förvallningsärende, anses del höra till god ordning att göra anteckning härom i handlingama. Någon allmän skyldighet härtill finns dock inte föreskriven i författning. Förvaltningsmyndighet är inte heller på samma sätt som domstol förhindrad atl la hänsyn lill vad den fått reda på i annal sammanhang än i det ärende som föreligger lill bedömande. Den ordning som sålunda råder i nu berörda hänseenden anser arbetsgruppen i princip inte böra rubbas. Gruppen avvisar följaktligen tanken på att i förvaltningslagen ta in bestämraelser molsvarande dem som besvärssakkunniga föreslagit i fråga om skyldighet för myndighet att anteckna muntliga uppgifter, som är av betydelse för ärendes avgörande, och all grunda silt avgörande på vad handlingama innehåller och vad som eljest förekommit i ärendet (8 kap. 23 § och 11 kap. 2 § besvärssakkunnigas lagförslag). Enligt gruppens raening får man i stället välja andra medel för att förebygga atl förvaltningsmyndigheter gmndar sina avgöranden på okontrollerade eller ovidkommande, inte redovisade uppgifter, önskar man skapa garantier häremot måste också ses till all de inte innebär risker för en tyngande eller meningslös dokumentation av raer eller raindre uppenbara förhållanden. Man bör därför inte genora en generell regel hindra myndighet atl ta hänsyn till annat än handlingarna i ärendet och sådant som myndigheien eljest har inhämtat under handläggningen av detla. En rimligare metod är enligt arbetsgruppens mening att behandla muntlig ulredning och del som eljesl tillförs ärendet på annat sätt än genom handlingar enligt samraa principer som skriftlig utredning och genom förvaltningslagens bestämmelser om kommvmikation hindra myndigheterna atl på grundval därav fatta beslut som går part eraot, utan all parten har fått tillfälle att yttra sig över det som talar lill hans nackdel. En sådan regel föreskriver inte uttryckligen någon anteckningsskyldighet men får ändå till följd alt myndigheten som regel blir tvungen alt se till att underhandsupplysningar, iakttageker vid »privat» syn och annal »privat» vetande än rayndighetens egen allmänna erfarenhelsfond antecknas. Sker inte delta och bringas de individuella fakta inte heller på annat sätt till partens kännedom, blir
452 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
myndigheten i regel förhindrad atl med beaktande av sitl vetande i dessa delar fatta ett beslut som går parten emot.
Frågan om skyldighel att verkställa anteckning ora inhämtade upplysningar torde vara särskilt brännbar i tjänsletillsältningsärenden och andra ärenden där det gäller att bedöraa personliga kvalifikationer, framhåller arbetsgruppen vidare. Den förordade ordningen leder emellertid till att det i sådana fall blir nödvändigt att göra anteckning och kommunicera endast då upplysningarna föranleder myndigheten att fatta ett annal beslut än det som innehållet i den skriftliga utredningen motiverar, t. ex. då upplysningarna ger underlag för ett val mellan flera som eljest är jämställda. Ulan uttryckUgt stadgande står det också klart all en fullständig redovisning av de muntligen inhämtade upplysningarna inte är nödvändig. Elt ordagrant återgivande av vad som bar inhämtats eller vad rayndigheten har sig bekant om en person som söker befordran skulle kunna bli betungande och dessulom i vissa fall vara onödigt sårande för den sökande. Det bör räcka alt upplysningen redovisas lill sin art och sill huvudsakliga innehåll. Det viktiga är att del som kan vara avgörande för prövningen också bringas till partens kännedom.
Mot bakgmnd av vad sålunda anförts föreslår arbetsgruppen att huvudregeln om myndighets kommunikaiionsskyldighei ges det innehållet att slutligt beslul, som går part emot, inte får raeddelas ulan alt myndigheien underrättat parten om upplysning, yttrande eller annat, sora tillförts ärendet genora annan än honom själv samt lämnat parten tillfälle att yttra sig över det (15 § försia stycket första punkten arbetsgruppens lagförslag). Regeln innebär att myndigbeten inte får avgöra ärendet utan att vara förvissad om att parten är underrättad personligen eller genom surrogatdel-givning, om sådan är medgiven. Bevisning om att en postförsändelse nått adressaten kan myndigheten i regel skaffa sig genom att skicka försändelsen som rekommenderat brev med mottagningsbevis. Koraraunikalions-handlingarna kan också tillställas adressalen i lösbrev raed åläggande för honom atl, vare sig han har något alt anföra eller inte, på särskild blankett teckna erkännande om mottagandet och sända in detla lill myndigheten. Från oraråde lill område får prövas vilken metod som är den raest ända-raålsenliga när det gäller all åsladkorama den erforderliga övertygelsen om att parten underrättats. Koramer försändelse varigenom part underrättats om utredningsmaterialet tillbaka outlöst, är kommunikationen ofullbordad. Myndigheten har då att pröva andra vägar för delgivning med parten än den vanliga brevvägen eller att med stöd av undantagsbesläm-raelse i 15 § andra styckel underlåta vidare kommunikationsåtgärder.
Enligt arbetsgruppens mening bör rayndighets underTättelseskyldighet kunna fullgöras formlöst. Ibland kan den mest ändaraålsenliga ordningen t.o.m. vara ett telefonmeddelande. Det bör inte heller möta någol hinder att parten ges del av materialet i samband med ett besök hos myndigheten.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 453
vid ett sammanträde, en syn, en inspektion e. d. bara samtidigt iakttas att han lämnas tillfälle all yttra sig över materialet, innan ärendet avgörs. I allmänhet ligger dock skriftlig underrättelse närmast till hands som kom-raunikalionsforra. När part underrättas om utredningsmaterialet bör anges viss frist för avgivande av yttrande. Detla bör kunna avges såväl muntligen som skriftligen. Skriftlighet bör dock så långt raöjligt eftersträvas Arbetsgruppen föreslår i enlighel med det anförda all sora en andra punkt i 15 § första stycket tas in en föreskrift om att underrättelse kan vara skriftlig eller muntiig och bör anvisa tid och sätt för partens yttrande
Arbetsgruppen framhåller vidare atl kommunicering innefallar arbetsmoment som är tids- och personalkrävande. För atl få en konkret uppfattning om denna sida av saken har statskontoret biträtt raed en undersökning av de praktiska konsekvenserna av införande av kommunicerings-plikt°i militära ansländsärenden bos cenlrala värnpliktsbyrån. En promemoria rörande undersökningen har fogals som en bilaga lill arbetsgruppens betänkande (SOU 1968: 27 s. 267), Arbetsgruppen finner av undersökningen framgå alt komraunikation raed tillämpning av rationella rutiner inte behöver innebära någon nämnvärd arbetsbelastning för rayndigheter raed raålllig ärendemängd. Åtgärderna är inte mer tidskrävande än atl de kan passas in i del dagliga arbetet ulan större tidsåtgång än detla kan bära, Merarbetet faller mest på biträdespersonalen, även ora det blir fråga ora viss ökning av den handläggande personalens uppgifter. Ju raer schematiskt kommunikationsförfarandet görs, desto mindre av kvalificerad arbetskraft behöver myndigheterna sälla lill. Så snart någon form av värdering begärs rörande frågan ora kommunikation skall äga rum eller inte, måste dock kvalificerad arbetskraft anlitas för prövningen. Det kan därför hos myndigheter med stort flöde av handlingar tänkas vara mest rationellt atl inrätta kommunikationen som ell renl mekaniskt raoraent omedelbart före själva beslutsförfarandel. Att kommunikation härigenom någon gång kan komma atl äga rum även där den i och för inte behövs, t. ex. därför atl parlens lalan kommer att bifallas, gör i så fall mindre. Arbetsgruppen erinrar ora atl, när koramunikationsinslaget bedöms från personal- och arbetsekonomisk synpunkt, raot en arbetsökning hos beslutsrayndigheten skall ställas den arbetsminskning sora kommer besvärsinstansen lill godo genora den lägre besvärsfrekvens sora torde bli följden av alt besluten koraraer alt grimdas på ett raer tillföriiilig och genoradiskuterat raalerial.
Huvudregeln om kommunikation måste enligt arbetsgruppen förses med vissa undanlag. Malerial, som part enligt reglerna ora parts aktinsyn inte kan få ta del av (6 § arbetsgruppens lagförslag), kan inte heller kommuniceras med honom. Arbetsgruppen imderstryker emellertid att sekretessen skall hindra varje form av kommunikation för att sådan skall kunna underlåtas. Det räcker t, ex, inte med atl en handling som sådan inte kan kommuniceras. Det måste också fordras all del inte heller går atl ersätta
454 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
den skriftliga kommunikationen med en muntlig redogörelse för valda delar av handlingens innehåU, Men föreligger avgörande hinder mot varje form av information om visst utredningsmaterial, måste detta avskiljas från det komraunikationspliktiga materialet i ärendet, I arbetsgruppens lagförslag har detla kommit lill ullryck genom alt det komraunikationspliktiga materialet definierats som det som tillförts ärendet genom annan än parten själv och som han enligt 6 § kan få del av (15 § första styckel första punkten).
Fara i dröjsmål utgör ett ytterligare skäl för underlåtenhet att kom inunicera, anför arbetsgruppen i det följande. Det är uppenbart atl kommunikation inte får uppehålla ett ärende när ett snabbt avgörande kräva för att avvärja hot mot liv, hälsa eller egendom. Hälsovården, brandskyddet och polisens verksamhet för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet lämnar många exempel på situationer raed akut fara. Men hänsyn bör också kunna las till att ett beslut visserligen inte blir förfelat om det inte meddelas snabbi men ändå mister en god del av sin effekt. Inte bara elt allmänt inlresse utan också ett enskilt inlresse kan tala för alt större vikl fästs vid att nå frara till avgörande snabbt än vad det kontradiktaloriska moment i handläggningen som kommunikation representerar. En myndighet bör därför kunna underlåta all kommunicera inte bara när del är direkt fara i dröjsmål utan också när dröjsmål är till påtagligt förfång för allmänt eller enskilt inlresse och ett snabbt avgörande är angeläget. Som exempel på situationer då kommunikation bör kunna underlåtas nämner arbetsgruppen bl, a, följande. Myndighet kan vara bunden av bestämda besluts frister, som inte läranar utryrame för kommunikation, eller tvingad att fatta beslut före viss tidpunkt för att beslutet skall fylla sin funktion, t, ex, då elt ansökningsärende angår tillslånd till någol som skall äga rum viss dag eller anstånd med någol sora skall börja vid viss tidpunkt. Det kan vidare förhålla sig så, alt parts adress inte kan utrönas (jfr 7 § första siycket lagen ora bidragsförskott) eller alt hans uppehållsorl visserligen är känd men att det inte går att nå honom där med delgivning. Vidare kan part vägra ta emot delgivning av utredningen, vare sig den erbjuds skriftligen eller muntligen.
Ett förbud, t. ex. att lämna landet eller att distribuera viss vara, en ransonering, ett beslag, en inspektion, etl kvarhållande av ett fartyg eller annan liknande åtgärd kan mången gång bli elt slag i luften, om det blir känt i förväg atl den övervägs, fortsätter arbetsgmppen. Det skulle vara orimligt atl kräva kommunikation i ärenden, där beslutet måste komma överraskande för alt få avsedd effekt. Denna typ av fall skiljer sig från de tidigare nämnda och bör därför behandlas för sig i lagtexten. Arbetsgruppen tillägger alt huvudintresset i de sist behandlade fallen knyter sig till att ett verkställbart beslul kommer till stånd ulan alt behöva föregås av kommunikalionsförfarande. För det ändamålet är det ofta tillräckligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 455
med ett interimistiskt beslut. Möjligheten atl meddela sådant beslut bör därför utnyttjas i största möjliga utsträckning och ärendet inte fullföljas till slutligt beslut ulan kommunikation. Härigenom vinns bl. a. atl parten inte behöver klaga i högre instans för att få rättelse utan kan få sådan till stånd snabbt och enkelt hos beslutsrayndigheten, om del skulle visa sig all beslutet inte är sakligt hållbart.
De sistnämnda två huvudtyperna av undantagsfall har av arbetsgruppen sammanfattats i en regel i 15 § andra siycket första punkten, enligt vilken komraunikation får underlåtas, om det av särskild anledning är nödvändigt eller underrättelse lill parlen kan medföra fara för att beslutet inte blir genomfört. Arbetsgruppen betonar alt arbelsraängden som sådan hos en rayndighet inte bör få betraktas som skäl för underlåtenhet all kommunicera. Det är emellertid tydligt atl, om personalresurserna är under-dimensionerade i förhållande till arbetsvolymen, rayndigheten eraellanåt kan råka i elt läge, där det fraraslår sora mer angeläget alt ett ärende avgörs utan vidare tidsutdräkl än att det avgörs först efter kommunikation. Indirekt kan arbetsmängden därför öva visst inflytande på kommunikationspraxis hos rayndigheten. Arbetsgruppen påpekar vidare att delade meningar kan göra sig gällande ora hur förfarandet bör balanseras när en myndighet har alt handlägga ärenden i slora mängder (raassärenden). Enligt gruppens åsikt bör man inte i förvaltningslagen försöka utforraa något undanlag för massförfarandena utan förutsätta alt det prövas separat och att, om undanlag från förvaltningslagens kommunikationsregler är nödvändigl, föreskriva sådant undantag i den specialförfattning som reglerar massärendenas handläggning. Gruppen påpekar också all praktiska hinder mot personlig delgivning av vissl utredningsmaterial på grund av dess skryraraande beskaffenhet e. d. inte kan las lUl intäkt för underlåtenhet alt kommunicera. Problemet får lösas med hjälp av del som finns föreskrivet om surrogatdelgivning.
Arbetsgruppen framhåller slutligen atl kommunikation även bör kunna underlåtas, när åtgärden framstår som obehövlig. Material av ringa eller ingen betydelse för avgörandet bör sålunda inte korarauniceras. Var gränsen går mellan kommuniceringspUkt och icke kommuniceringsplikl vid en bedöraning efter betydelsegrad blir en avvägningsfråga som läranar visst ulrymrae för diskretionär bedöraning. Det bör ankomma på myndigheten att dra gränsen på grundval av en samlad bedömning av sakens beskaffenhet, ärendets art och övriga omständigheter. Uppenbart oriktiga uppgifter eller påståenden, som myndigheten inte kommer alt fästa något avseende vid, behöver t. ex. inte kommuniceras. Kommunikationskravet måste vidare ställas i förhållande inte bara till utredningsmaterialet som sådant utan också till sakens vikt för den enskilde. Många förvaltningsärenden, t. ex. registreringsärenden, angår smärre ordnings-frågor eller eljest tämligen bagateUartade förhållanden. I sådana ärenden
456 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
kan kommunikation ofta nog framstå som en mer kvalificerad åtgärd än saken förtjänar. Elt ytterligare skäl att underiåta kommunikation i bagatell- och rutinärenden är att risken för rättsförlust på grund av ett obefogat avslag är obetydlig. Genom ny framslällning kan parten i allmänhet få ny prövning lika snabbt som om ban fått framföra synpunkterna i yttrande i anledning av kommunikation. När ett ärende ulgör endast en upprepning av elt lidigare ärende, bör det också kunna handläggas mycket summariskt och eljest obligatorisk kommunikationsålgärd kunna underlåtas. Ytterligare exerapel härpå läranar ärenden angående ren verkställighet, där del slulliga beslulel endasl utgör den logiska konsekvensen av ett lidigare raeddelat malerielll beslut, t. ex. ell taxeringsbeslut. Så snart verk-slällighetsmyndigheten fullgör någon form av prövning som kan utfalla till fördel eller nackdel för parten, bör denne eraellertid höras för att beslut till hans nackdel skall kunna raeddelas. Polishandräckning bör t. ex. i princip inte beviljas utan att parlen försl hörts. De genomgångna typ-silualionema har av arbetsgruppen sammanfattats i en särskild undantagsregel av innehåll atl är'ende får avgöras utan att parten underrättats, om intet väsentligt partsintresse eftersatts genom att kommunikation underlåts (15 § andra stycket andra punkten).
Remissyttrandena. Den av arbetsgruppen föreslagna regleringen av myndighets komraunikalionsskyldighet godtas i sina huvuddrag av flertalet reraissinstanser. Statskontoret framhåller att farhågorna för atl komraunikalionsreglerna skall medföra en alltför ökad arbetsbelastning på myndigheterna lill stor del får anses undanröjda genom alt huvudregeln om underrättelseplikten getts den begränsningen att den bara skall tillärapas vid slutligt beslul som går part emot. Under erinran om den undersökning som gjorts i fråga ora verkningama av de föreslagna reglerna i railitära anståndsärenden uttalar statskontoret vidare alt — även ora undersökningen endasl gällde etl begränsat verksarahetsoraråde — statskontoret finner det riktigt all som arbetsgruppen gör av denna dra den slutsatsen atl kommunikation med tillämpning av rationella rutiner inte behöver innebära någon nämnvärd arbetsbelastning för myndigheter med måttlig arbetsmängd.
En del av de positivt inställda instanserna befarar dock atl kommunikationsreglerna koraraer all leda till ökad arbetsbelastning på rayndigheterna och risk för fördröjning av ärendenas avgörande. Uttalanden i sådan riktning görs av bl. a. regeringsrättens ledamöter, RÅ, socialstyrelsen och länsstyrelserna i Jönköpings och Göteborgs och Bohus lån. Enligt socialstyrelsens raening kan emellertid ölägenheterna nedbringas till etl raini-raum genora inforraation om reglemas innebörd och genom kompletterande anvisningar.
Vissa reraissinstanser ger uttryck ål allmänt kritiska synpunkter på de föreslagna koraraunikalionsbestämmelserna. Sålunda ifrågasätter rikspolis-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 457
styrelsen, om inte reglerna går längre än vad hänsyn lUl rättssäkerheten kan anses kräva. Deras konstruktion kan enligt styrelsens mening befaras medföra att kommunikationsförfarande måste tillämpas i en rad ärenden, där delta inte har annan funktion än att uppfylla lagens bokstav. Styrelsen anser därför det böra ytterligare övervägas om inte komraunikalionsreglerna bör konstrueras så, atl myndigheten anförtros en viss bedömning huruvida material behöver korarauniceras eller inte. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens raening bör det vara tillräckligt att föreskriva koraraunikations-skyldighet när ärende tillförts någol, som part enligt rayndighetens bedömning bör få yttra sig över. Koraraunikationen bör alltså grunda sig på atl myndigheten funnit all parten bör få ytterligare bidra till sakens klarläggande, om han förmår det. Sora undanlag från huvudregeln bör enligt styrelsens mening gälla att ärende får avgöras utan alt komraunikation ägl rura, ora del av särskUd anledning är nödvändigt. Riksförsäkringsverket framhåller att en regelmässig komraunikation i alla socialförsäkringsärenden, som går part emot, vanligen skulle medföra försening av avgörandena och ställa den försäkrade inför krav p& en medverkan som han i allmänhet inte kan prestera utan hjälp av läkare, ombud eller annan, vilket kan medföra kostnad för honom. I första instans inom socialförsäkringen kan sålunda ofta ett starkt enskilt intresse tala för alt beslut fattas utan föregående kommunikation, så myckel mer som socialförsäkringsärendenas handläggning starkt präglas av officiella prövningsprinciper och den aktiva verksamhet socialförsäkringsorganen har att bedriva för att hjälpa de försäkrade till de förmåner vartill de kan vara berättigade. Enligt riksförsäkringsverkets uppfattning har 15 § andra styckel arbetsgruppens lagförslag inte utformats så, all tillräckligt utrymme ges för avsteg från kommunikationskravet i första instans i den utsträckning som är önskvärd inom socialförsäkringen. RÅ ifrågasätter om inte paragrafen bör utformas i närmare överensslämmelse med regeln i 23 kap. 18 § RB, så alt myndigheterna får elt uttryckligt stöd för att verkställa komraunikation i enklare och smidigare former när detla är påkallat.
Konsistoriet vid universitetet i Göteborg anför alt reglerna är oklara och förordar att de omarbetas. TCO anser de i paragrafen upptagna undantagsfallen vara för vagt beskrivna eller också inte motiverade med hänsyn till rällssäkerhetskravet. TCO kritiserar vidare det i betänkandet gjorda uttalandel att en myndighet »emellanåt kan råka i ett läge, där del framstår som mer angelägel alt ell ärende avgörs utan vidare tidsutdräkl än atl det avgörs först efter koramunikation». TCO hävdar att uttalandet innebär risk för att kommunikationsskyldigheten olillbörligen eftersatts. Endast sekretesskäl kan enligt organisationens mening motivera elt ärendes slutiiga avgörande utan föregående kommunikation. Erfordra* i andra fall, såsom vid fara i dröjsmål, elt snabbt beslut, kan detta meddelas interimistiskt.
15t—115M
458 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Det slulliga beslutet bör inte kunna meddelas förrän komraunikation av alll material i ärendet skett.
I många remissyttranden förordas mer eller mindre långt gående undantag från reglemas tillämpning belräffande ärenden om tjänstetillsättning och därmed jämförbara saker. Yrkanden om sådana begränsningar av kommunikationsplikten framförs av JK, RÅ, ÖB, riksförsäkringsverket, postverket, televerket, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statens avtahverk, stadsjuristen i Stockholm och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Som skäl för yrkandena anförs väsentligen följande. Det resonemang som ligger till grund för atl generellt undanta beslul i ärenden om tjänstetillsättning, antagning för utbildning, belyg-sättning, forskningsbidrag eller aärmed jämförbar sak från det i 16 § arbetsgruppens lagförslag uppställda moliveringskravel äger molsvarande tillämpning i fråga om komraunikation. Komraunikation fyller i sådana ärenden inte något större behov och medför även stora praktiska olägenheter. Ärendenas avgörande kan fördröjas avsevärt. Komraunikation utsätter också den enskUde för onödigt obehag. Tyngdpunkten i fråga om den enskildes rättsskydd i de berörda ärendegruppema bör ligga i besvärsmöjligheten. Vidare pekas på den problemalik som är förknippad med möjligheten att meddela beslut på grundval av muntliga upplysningar Om sökandena i ett tjänstetUlsättningsärende.
Även andra invändningar mot kommunikation i de nu näranda ärendena anförs i remissyttrandena. ÖB frarahåller att tjänstetillsättning vid krigsmakten i stor utsträckning sker genora urvalsbefordran, grundad på avgivna vitsord och förslag från befordringsberedningar. Enligt ÖB:s mening är det under alla förhållanden nödvändigt att undanta sådana ärenden från den föreslagna kommunikationsskyldigheten. Riksförsäkringsverket anser att svårigheter kan uppkomraa att nyrekrytera framför allt begyn-nelseljänster, om exempelvis negativa upplysningar från en lidigare arbetsgivare skall kommuniceras med den som söker anslällning. Med hänsyn till att tjänstetillsättningsproceduren på skolområdet redan nu är mycket komplicerad och svårbemästrad hemställer skolöverstyrelsen att i vart fall tjänsletillsättningarna på detla område undantas. Stadsjuristen i Stockholm framhåller att komraunikationsplikten i ansökningsärenden angående koraraunala tjänstetillsättningar kan göras gällande bara på vissa avgränsade oraråden inom den specialreglerade förvaltningen. Eftersom någon saklig grund för olika bestämmelser om koramunikationsskyldighel i Ijänsletill-sältnijngsärenden inte torde kunna anföras, bör denna skyldighel enligt stadsjuristens åsikt helt bortfalla i sådana ärenden.
En del remissinstanser diskuterar frågan ora ytterligare undanlag bör göras för vissa grupper av ärenden. Värnpliktsverket anser att ärenden om anstånd med och befrielse från värnpliktstjänstgöring bör undantas med hänsyn till ärendenas art, sättet för nuvarande handläggning med bl. a.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 459
stora krav på snabbhet saml ärendenas mycket stora antal. Verket anser del dock inte nödvändigt med någon specialregel om handläggning av massärenden utan finner andra styckel i 15 § täcka verkels önskemål om särbehandling av denna typ av ärenden. Enligt verkels mening är del emellertid önskvärt med etl klarläggande uttalande i en kommande proposition i ämnet. Sararaa ståndpunkt i fråga ora de nu berörda ärendegruppema intar värnpliktsnämnden. ÖB bedömer det däremot vara nödvändigl med ett uttryckligt undantag för bl. a. enskilda ansländsärenden och vissa »kommandoärenden». Försvarets civilförvaltning anser att bl. a. de ansökningsärenden angående familjebidragsförraåner till vämpliktiga, anstånd med omstalionering och bibehållande av stalioneringsort som handläggs hos verket bör undantas från den föreslagna komraunikationsregeln. Enligt civilförvaltningens mening bör närmare föreskrifter om undanlag från skyldigheten atl koraraunicera meddelas i tilläggsbestämmelser lill förvaltningslagen. Psykiatriska nämnden uttalar all kommunikationsskyldighet inte bör gälla i ärenden om intagning på eller utskrivning från sjukhus för psykiatrisk vård enligt 1966 års lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning kan en kommunikaiionsskyldighei av föreslagen omfattning medföra besvärande olägenheter i bl. a. ärenden om lokaliseringsstöd, om godkännande av företag som huvudman för halvskyddad sysselsättning, om bidrag till arbetsbiträde och om näringshjälp. Statens utlänningskommission avstyrker att den centrala utlänningsrayndigheten tvingas iaktta en beslämmelse om komraunikation med sådan räckvidd som den i 15 §.
Frågan om vem som skall vara kommunikationsberältigad diskuteras i allmänhet inte närmare i remissyttrandena. Från flera håll understryks emellertid atl en bättre definition av partsbegreppel är en förutsättning för att kunna bedöma omfattningen av kommunikationsskyldighelen.
Den föreslagna begränsningen lill beslut sora går part emot läranas utan erinran av så gott sora alla remissinstanser. Riksförsäkringsverket och Sveriges lantbruksförbund anser dock atl reglerna bör ges en mer entydig utformning i denna del. Riksförsäkringsverket erinrar om att det inom verkets område — främst i fråga om förtidspension och yrkcsskadeliv-räntor — emellanåt gäller all utmäta en förmåns storlek efter vissa föreliggande omständigheter och bedömningar. Elt ärende om förtidspension kan exempelvis leda lill hel, två tredjedels eller en tredjedels förtidspension. Ärendena aktualiseras inte i form av bestämda yrkanden på viss ersättning eller viss förmånsnivå utan i form av en på standardiserad blankett gjord ansökan om förtidspension eller en på blankett gjord anmälan om yrkesskada. Man kan givetvis — fortsätter verket — teoretiskt tänka sig att varje ansökan anses innefatta en framställning om högsta, enligt lag möjliga ersättning, dvs. full förtidspension eller livränta efter 100 procents invaliditet. Elt beslut om lägre ersättning skulle i så fall »gå parlen emot».
460 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Enligt verkets mening skulle det för såväl verket som den sjuke eller skadade leda till orimliga konsekvenser, om hela korarauniceringsapparalen sätts i gång bara av denna anledning. Verket förordar atl det i förvaltningslagen slås fasl att beslul anses »gå parten eraot» bara när beslutet innebär helt avslag på ansökningen. Detta synsätt bör i vart fall fastläggas i en koramande proposition i ämnet. Regeringsrättens ledamöter ifrågasätter rikligheten av arbetsgruppens uttalande att beslul, varigenom någon påförs taxering och debiteras skatt med ledning av avgiven självdeklaration, skall anses gå part emot. De framhåller all etl sådant beslut är grundat på gällande skattelagstiftning och att det förefaUer konstlat att hävda att beslutet går part emot, om man därvid har godtagit de uppgifter den skatlskyldige lämnat i deklarationen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att många mål och ärenden uppenbarligen är av den nalur att del kan vara svårt för myndighei alt avgöra i vilken riktning dess slutliga beslut kan komma att gå. Länsstyrelsen säger sig förmoda att myndigheien i sådana tveksamma fall inte underlåter att höra vederbörande. Detta förhållande bör enligt länsstyrelsens mening komma lill uttryck i lagtexten genom alt orden »sora går part eraot» i 15 § första stycket utgår och andra slyckel forrauleras ora, så alt underrättelse kan underlåtas, ora sådan uppenbarligen är överflödig från partens synpunkl. Även överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt finner det mindre lämpligt all göra komraunikalionsreglerna tillämpliga endast när beslut går part emot. Detta fömlsätler enligt hans mening att myndigheten på förhand reflekterat över etl kommande beslut. Den som delges utredningsmaterialet i elt ärende förstår att han löper risk att förlora sin sak. I yttrandet föreslås alt huvudregeln i 15 § ges den lydelsen, alt koraraunikation med part alltid skall ske av den före-bragta uiredningen och alt denna anses avslutad först sedan part funnit att ytterligare ålgärd inte behövs.
Belräffande frågan ora vad som skall kommuniceras framhåller SR alt det är av vikl raed tanke särskill på besvärsärenden alt alla parter skall få del av allt utredningsmaterial — såvida det uppenbarligen inte helt saknar betydelse för avgörandet — innan part vid varje liUfälle under förfarandets förlopp yttrar sig om själva saken. Sveriges lantbruksförbund säger sig ha fått uppfattningen att det i 15 § använda uttrycket »upplysning, yttrande eller annat, som tillförts ärendet» inte innefattar ett ärendes faktiska omständigheter. Förbundet föreslår den entydigare formuleringen att parlen skall underrättas om »allt som tillförts ärendet genom annan än honom själv». Universitetskanslersåmbetet anser atl bestämmelsen bör förtydligas så, atl den även omfattar framställda yrkanden och vid initiativärenden syftet med förfarandel.
Från andra håll framställs önskemål om begränsning av bestämmelsen om vad som skall kommuniceras. I den mån del enbart är fråga om faktiska förhållanden — exempelvis en uppgift om att part stått under övervakning
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 461
enligt nykterhetsvårdslagen, alt utdrag ur körkortsregislrel kommit in e. d. — saknar part ofta anledning alt yttra sig däröver, anför regeringsrättens ledamöter. Vad motparten anföri kan i alll väsentligt innebära en upprepning av lidigare argumentation. En ovillkorlig föreskrift om atl part skall beredas tillfälle alt yttra sig i sådana fall kan befaras leda till en fördröjning av ärendet eller uppfattas som en onödig uppmaning lill ytterligare skriftväxling. Med hänsyn härtUl anser regeringsrättens ledamöler atl regeln i slutet av 15 § försia styckel första punkten bör utformas så, att part skall få lillfälle atl yttra sig, »ora icke så anses obehövligt». Andra
punklen skulle i konsekvens härraed utsäga, alt underrättelsen-------
»i förekommande fall» bör anvisa tid och säll för yttrandet. Liknande synpunkter anläggs även av riksförsäkringsverket. Verket erinrar vidare om atl del inom socialförsäkringen ofta åligger part atl själv styrka sin sak genom intyg, upplysningar o. d. Det förekoraraer i slor utsträckning all sådana handlingar inkommer från den sora utfärdat handlingen, t. ex. läkaren, eller eljest från annan än parten själv. I sådana fall kan det raycket väl tänkas, alt parten inte själv tagit del av handlingarna i fråga. Det bör emellertid enligt riksförsäkringsverkets raening klart slås fast atl handlingar, sora det åligger parten att själv orabesörja att rayndigheten får del av, inte tillförts ärendet genora annan än parten. Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar att kommunikation inte bör avse material som är irrelevant för parten och kan verka förvirrande för denne. Länsstyrelsen föreslår atl koraraunikationsgrundsatsen uttrycks genom en föreskrift att slutligt beslut, sora går part emot, inte får meddelas utan att parten fått tillfälle att bemöta de uppgifter i ärendet sora kan utgöra grund för sådant beslut. Statens avtalsverk framhåller att del kan finnas fall då del framstår som meningslöst all inhämta yttrande från part över det material sora delges honom. Detta gäller exempelvis sådana fall som då Kungl. Maj:t och riksdagen beslutat alt viss verksamhei skall upphöra, t. ex. vid rationalisering inom slalens järnvägar, och arbetstagare på grund härav måste sägas upp från sina anställningar. Avtalsverket ifrågasätter därför ora inte undantag från skyldigheten all infordra yttrande bör gälla i sådana fall, då yttrande av särskilda skäl kan anses obehövligt.
Svea hovrätt påpekar alt kravet på all kommunicera även muntliga uppgifter som tillförts ett ärende, i princip förutsätter en regel om skyldighet att på etl eller annat sätt anteckna sådana uppgifter. Enligt hovrättens mening är det över huvud en ordningsfråga, som berör inte enbart kom-rauniceringen, att väsentliga uppgifter utifrån ålrainslone i förkortad förra lUlförs akten. För hovrätten fraraslår det därför som påkallat med en överarbetning av 15 §. JK utvecklar sina synpunkter på frågan om kom-raunicering av muntliga upplysningar på följande sätl.
Den känsligaste frågan beträffande kommunikation gäller de muntliga upplysningar som kan ha tillförts ett ärende. Något förbud för förvaltnings-
462 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
myndigheterna alt beakta på sådant sätt erhåUen utredning kan inte komma i fråga, A andra sidan bör part principieUt få del av sådana upplysningar i den mån de är av betydelse för ärendets avgörande. Kan detta ske genom kommunikation i vanlig ordning, vilket förutsätter atl anteckning gjorts rörande de erhållna upplysningarna, är det önskvärt, I annal fall torde det få anses tillräckligt att upplysningarna i erforderlig mån redovisas i beslutsmotiveringen.
Ett särskilt problem utgör tjänsteUllsällningsärendena, I dessa ärenden är det raer än i andra nödvändigt atl inhärata och bygga på rauntliga upplysningar. Alt sådana upplysningar, vilka ofta rör rent personliga förhållanden, delges den tjänstesökande de avser är både riktigt och naturligt. Att föreskriva skyldighet att delge även raedsökande fraraslår närraast som orimligt. Hur problemet med tjänslelillsältningsärenden skall lösas är vanskligt alt säga. I olika sammanhang har förslag framkoramit ulan atl någol vunnit allmänt gillande. Vad arbetsgruppen här föreslår är knappast heller godtagbart. Möjligen vore det en framkomlig väg atl införa en särskild komraunikationsregel för flerpartsärenden, som möjliggör att delgivning med part behöver ske blott av sådant utredningsmaterial som särskilt rör honom. Även om därigenom ej förhindras att tjänstesökande på eget initiativ skaffar sig kännedom om underhandsupplysningar sora inhämtats beträffande en medsökande, skulle dock vinnas att rayndigheten själv icke behöver vara verksam i sådanl hänseende.
Uttalandet i betänkandet att koraraunicering skall ske av vad en myndighet har sig bekant om en person som söker befordran kritiseras av bl. a. riksförsäkringsverket. Enligt verkels mening bör det göras alldeles klart att de uppgifter, baserade på erfarenheter och bedömningar som finns tillgängliga inom myndigheten, exerapelvis de uppgifter sora fraraförs till den beslutande av ansvariga tjänsteraän, inte skall kommuniceras. Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om all styrelsen i sill remissyttrande över offentlighetskoraraitténs betänkande Offentlighet och sekretess (SOU 1966:60) kritiserade elt av kommittén (s. 188) gjort uttalande, att sekretesskydd för minnesanteckningar i elt ärende inte bör gälla anteckningar om vad som bar inhämtats angående sökande i elt befordringsärende, i den mån dessa kan sägas ligga till grund för något myndighetens beslut. Vådan av den i arbetsgruppens belänkande föreslagna komraunikationsplikten i Ijänstetill-sättningsärenden är enligt styrelsens mening vida större än den dokuraen-tationsskyldighet i sådana ärenden som föreslogs av offenlUghelskommitlén. Styrelsen avstyrker därför arbetsgruppens förslag i denna del.
I några remissyttranden kritiseras det av arbetsgruppen gjorda uttalandet att myndighet inte får avgöra ett ärende utan att vara förvissad om att parten verkligen delgelts underrättelse. Regeringsrättens ledamöter framhåller att det med tanke på förvaltningens effektivitet inte rimligen bör komma i fråga att myndighet i alla lägen skall behöva lägga ner elt tidsödande arbete på kontrollen av delgivningen. De anför vidare.
I stor utsträckning bör myndigheten vara berättigad alt utgå från att part verkligen erhållit underrättelsen. Särskilda undersökningar bör i första
KungL Majits proposition nr 30 dr 1971 463
hand göras, där del är av väsentlig betydelse alt part faktiskt erhållit en underrättelse och där rayndigheten önskar en meningsyttring från parlen. För fall av detta slag kan lämpligen försändelsen skickas sora rekoramen-deral brev med mottagningsbevis. I åtskilliga andra fall bör det vara tillfyllest med vanligt lösbrev. Det kan exempelvis nämnas att ingenting föreskrivits i taxeringsförordningen ora formen för ett meddelande lill skattskyldig rörande ifrågasatt avvikelse från självdeklaration (65 §), Däremot skall enligi uttryckligt stadgande (69 § 4 mom. andra siycket taxeringsförordningen) besked ora den slutliga avvikelsen översändas i rekoraraen-derat brev.
Även JK anser det vara för myckel begärt alt alllid kräva full bevisning om alt postförsändelse nått adressaten. Det bör enligt hans mening vara tiUräckligt all sannolika skäl föreligger för antagande atl parten nåtts av underrättelsen. I varje fall bör inte krävas alt rayndigheten mer eller mindre påtvingar en part underrättelse. Kommunikationen sker ju inte minst i parlens intresse och finns det anledning anta att han undandrar sig medverkan bör ärendet kunna avgöras ulan att kommunikationen fullbordats. Liknande synpunkler anförs av SACO, som föreslår att 15 § andra stycket formuleras om så, atl del klart fraragår av lagtexten att hinder för meddelande av slutligt beslut inte föreligger i den mån »normala» delgivnings-försök gjorts utan resultat. Patent- och registreringsverket erinrar om det inom verket använda förfaringssättet med offentliggörande i allmänna tidningar och i de av verket särskilt för ändamålet utgivna publikationerna samt genora anslag inora verkel för visst fall. Har dessa metoder använts för delgivning, bör delta enligt ämbetsverkets uppfattning godtas som bevisning om underrättelse.
Vad gäller sättet för kommunikation framhåller Sveriges advokatsamfund alt del kan ifrågasättas, om inte skriftlig kommunikation bör vara obligatorisk. Enligt samfundets mening kan beslutande myndighei endast genom skriftUghelen förvissa sig om att kommunikationsförfarandet fungerat till-förlilUgl. Kammarkollegiet anser att lagtexten bör anpassas bättre till det i betänkandet gjorda uttalandet, att skriftlig kommunikation som regel bör väljas före muntlig.
I fråga om kommunikationens praktiska detaljer påpekar länsstyrelsen i Hallands län att myndighet i flerpartsärenden kan tvingas kommunicera raed parterna flera gånger för att part skall få lillfälle att beraöta vad motpart har anfört. För att kommuniceringsskyldigheten inte skall få en orimlig omfattning, bör myndigheten ha rätt att fastställa en slutpunkt för skriftväxlingen. Riksskattenämnden framhåller att nämnden i förhandsbeskedsärenden för tids vinnande tillämpar den ordningen, att taxeringsintendent samtidigt som han efter remiss avger yttrande lill nämnden sänder en kopia av yttrandet lill sökanden. Eftersom denna ordning har fungerat väl och bör tUlämpas även i fortsättningen, föreslår nämnden att
464 KungL Maj.ts proposition nr 30 är 1971
orden »myndigheten underrättat parten» i 15 § försia stycket byts ut mot »parten underrättats».
Vikten av att hemligt material inte får läggas till grund för avgörande, ora inte rayndigheten har skaffat sig säkerhet för att del verkligen är riktigt, kan enligt TCO:s uppfattning inte nog understrykas. Organisationen anser det även vara synnerligen viktigt all rayndigheten, om hemligt malerial föreligger, i största raöjliga utsträckning kompletterar och ersätter materialet med sådanl som parten kan få del av. JK påpekar att psykologiska undersökningar under senare tid allt mer har kommit lill användning vid Ijänstelillsätlningar. Handlingar som upprättats vid sådana undersökningar kan enligt en nyligen gjord ändring i sekretesslagen (prop. 1968: 126) hemlighållas. Parts rätt atl få del av sådana handlingar eller upplysningar ur dem kommer alt regleras av besläramelsema i 39 § sekretesslagen och 6 § i den av arbetsgruppen föreslagna förvaltningslagen. Det är enligt JK:s raening dock helt otänkbart, att sökande i ett tjänstetillsättningsärende skall kunna få del av eller upplysningar ur sådanl undersöknings-raaterial som rör en mcdsökandes renl personliga förhållanden. De spanar som är inbyggda i 39 § sekretesslagen och 6 § arbetsgmppens lagförslag bör med en rimlig tolkning utgöra hinder mot utlämnande av uppgifter i angivna fall. Riksförsäkringsverket yrkar, under åberopande av vad verkel anföri beträffande läkarintyg, sjukhusjournaler o. d. vid behandlingen av reglema om parts aklinsyn, alt även koraraunikationsskyldigheten begränsas i den mån så behövs för att lillgodose de i nämnda sammanhang framförda synpunkterna.
De undantag från kommunikationsplikten vid fara i dröjsmål m. m. som föreslås i 15 § andra stycket arbetsgruppens lagförslag kommenteras — bortsett från vad som har nämnis i del föregående — i allmänhet inte närraare i remissyttrandena. Eftersom den omständigheten atl etl ärende är av brådskande natur regelraässigt inte bör hindra alt part likväl omgående får del av elt betydelsefullt dokument, ifrågasätter kammarrätten om inte denna grundsats bör komma lill positivt uttryck i paragrafen. Försvarets civilförvaltning anser den i 15 § andra slyckel använda skrivningen all underrättelse »kan medföra fara för alt beslutet icke blir genomfört» vara väl allmänt hållen. Civilförvaltningen föreslår att regeln ändras till att avse det fallet alt underrättelsen »kan medföra fara för atl åtgärd vidtas till skada för det syfle som beslutet avser all tillgodose». En liknande anmärkning görs av länsstyrelsen i Blekinge lån, som finner undantaget böra avse det fallel alt beslut måste fallas ulan dröjsmål för att inte förfela sill syfle. Som exempel nämner länsstyrelsen ärenden angående straffuppskov, där avstyrkande yttranden från polismyndighet av tidsskäl som regel inte bör kommuniceras.
Rikspolisstyrelsen ställer sig frågande tiU arbetsgruppens uttalande att polishandräckning i princip inte bör beviljas utan alt parten först hörts.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 465
Styrelsen påpekar alt lagförslaget anvisar två olika grunder för att underlåta kommunikation i sådana ärenden. För det första gäller flertalet ärenden av detta slag en ren verkställighet av etl beslul sora lidigare fattats av annan myndighet. Någon prövning som kan ulfalla till partens fördel eUer nackdel utförs i sådana fall inte av polismyndigheten. För det andra innebär en underrättelse till part om en planerad handräckningsåtgärd regelmässigt uppenbar fara för att ålgärden inte kan genomföras.
Departementschefen. Frågan i vad mån förvaltningsrayndighet skall vara skyldig all innan den avgör ett ärende låta part få del av ulredningsraalerialet och yttra sig över det är ulan Ivekan ett av de spörsmål sora det är särskilt angeläget atl reglera i en allraän förfarandelag av förevarande slag. Betydelsen av all den enskilde får tillfälle alt göra sin röst hörd, innan ell för honom ofördelaktigt förvaltningsbeslut raeddelas, kan knappast överskattas. Principen att »ingen skall dömas ohörd» (kommunikationsprincipen) ger uttryck åt ett elementärt krav på rayndigheternas handläggning av sina ärenden. En tillfredsställande utredning av ell ärende kan ofta inte åstadkommas på annal sätt än genom att den person som direkt berörs av en lilläranad åtgärd ges tillfälle att rauntligen eller skriftligen yttra sig över det sora frarakommit i ärendet. För den enskildes möjligheter all ta till vara sina intressen är del å andra sidan av största vikl alt han får kännedora ora de omständigheter på vilka rayndigheten grundar sitt avgörande. Endast härigenom sätts han i stånd atl komplettera eller beriktiga utredningsmaterialet. Ytterst blir koramunikalionsgrundsatsens iakttagande även elt verksaral medel att befästa allmänhetens förtroende för förvaltningsmyndigheternas handlande.
När det gäller att skapa garantier för att den enskilde ges tillfälle all fraraföra sina synpunkter i förvaltningsärenden kan olika vägar beträdas. En länkbar lösning är alt nöja sig med atl föreskriva skyldighet för förvaltningsmyndighet alt före ärendes avgörande underrätta part om hans rätt att ta del av utredningsmaterialet i ärendet. Det skuUe i sådant fall få ankomma på parten själv alt genom besök på myndigheten eller på annat sätt skaffa sig kännedom om vad som framkoramit i ärendet (jfr 23 kap. 18 § RB). En annan och för parten mer förraånlig lösning är all ålägga myndighet att — med vissa undantag — se till att parten får del av det material som är av betydelse för ärendets avgörande och lämna honom lillfälle att ytlra sig över det.
Arbetsgruppen har i silt förslag förordat all huvudregeln om myndighels kommunikationsskyldighet skall ges ett innehåll som väsentligen motsvarar del senare av de två alternativ sora jag nu har antytt. Gruppens förslag på denna punkt har godtagils av flertalet remissinstanser. Också jag finner övervägande skäl tala för en sådan lösning. En undenältelse-plikl av det förra och mindre långtgående slaget skulle visserligen lärana rayndigheten frihet att vid behov tillställa parten det utredningsmaterial
466 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
som den anser denne böra yttra sig över. I praktiken skulle emellertid en sådan lösning inte innebära annat än en skyldighet för myndigheien atl upplysa parten om hans rätl enligt 14 § förvaltningslagen atl ta del av det som har tillförts ärendet. En sådan upplysning torde i de flesta fall vara olUlräcklig för alt tillgodose partens behov av information om utredningen i ärendet. De önskemål om mer smidiga former för kom-munikalionsskyldighelens fullgörande som bar framställts vid remissbehandlingen bör enligt rain raening i stället beaktas på det viset att huvudregeln om myndighets skyldighet alt underrätta part om del som har tillförts ärendet förses med undantag beträffande sådana fall då det inte framstår söm behövligt eller lämpligl atl kräva koraraunicering. Jag förordar alltså att huvudregeln om myndighets kommunikationsplikl ges ett innehåll sora i huvudsak raolsvarar vad arbetsgruppen föreslagit.
Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen bör reglerna om kommunikation las in bland lagens särskilda bestäraraelser. Tillämpningsområdet bör sålunda vara detsamma som beträffande reglema om parts aktinsyn. Begränsas koraraunikationsreglernas räckvidd på detta sätl, kommer de alt gälla bara i sådana fall då det typiskt sett föreligger behov att upprätthålla koramunikationsgrundsalsen, dvs. i ärenden som innefattar myndighetsutövning mot enskild. Med den precisering av detla begrepp som har gjorts i 3 § i det föreliggande lagförslagel blir reglerna tillämpliga inte bara när myndighet ex officio eller efter framslällning av annan myndighet vidtar åtgärd, som i något hänseende påverkar enskilds offentligrältsliga ställning, utan också när enskild själv gör framställning hos myndighet för erhållande av tillstånd, förmån e. d. Det nu framlagda lagförslaget utgår således också på nu berörda punkt från väsentligen samma synsätt som arbetsgruppens förslag.
Vid behandlingen av 12 § har jag avvisat tanken på sådana särskilda kommunikationsregler i fråga om besvärsärendes beredning som finns upptagna i 24 § andra stycket arbetsgruppens lagförslag. I fråga om skälen härför vill jag hänvisa till vad som anförts under 12 §. Kommunikations-reglerna bör i enlighet härmed utformas så all de passar för handläggningen i såväl första instans som besvärsinslans.
I remissyttrandena har från åtskilliga håll framställts yrkanden om att vissa grupper av ärenden skall undantas från kommunikationsreglemas tillämpningsområde. Till frågan om undantag beträffande ärenden om Ijänstetillsältning ra. ra. återkommer jag vid behandlingen av 15 § första siycket andra punkten 2. I fråga om det av psykiatriska nämnden uttalade önskemålet om undantag beträffande ärenden om intagning på eller utskrivning från sjukhus för psykiatrisk vård vill jag hänvisa till vad sora anförs vid behandlingen av det i föreliggande lagstiftningsärende framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Vad gäller det av försvarets civilförvaltning före-
KungL Maj.ts proposition nr 30 år 1971 467
slagna undantaget beträffande ärenden om familjebidragsförmåner till värnpliktiga är jag inte beredd alt förorda någol undanlag. Jag vill dock påpeka att undantagsregeln enligt 15 § försia slyckel 4 i nu föreliggande förslag (»om ärendets avgörande ej kan uppskjutas») kan bli tillämplig i en del ärenden om familjebidragsförraåner. övriga vid remissbehandlingen framförda önskemål om undanlag från koraraunikationsreglernas lillärapning rör andra författningar än sådana vari ändring föreslås i detta lagstiftningsärende. Dessa förslag om undantag torde därför få las upp lill bedömning vid den fortsatta genomgång av författningar på det förvallningsrättsliga området sora jag berört i den allraänna raotiveringen.
Vad gäller den närmare utformningen av reglerna om myndighets koramunikationsskyldighel vill jag till en början framhålla följande.
En underrättelseplikt av del innehåll som jag nyss har förordat kan i och för sig tänkas utformad både som en skyldighet att lägga fram utredningsmaterialet för parten vid etl sammanträde inför myndigheten och som ett åläggande att skriftligen kommunicera materialet med honora. Eftersom rauntlig handläggning vid sararaanträde inför förvaltningsmyndighet inte fyller sararaa funktion som rauntlig förhandling i rättegång (jfr vad sora anförts under 14 §) och dessutora förekommer endast i förhåUandevis ringa utsträckning, kan denna form för kommunikation uppenbarligen inte koraraa i fråga sora ett norraall led i handläggningen. En reglering av korarauniceringskravet bör därför i princip ta sikte bara på skriftlig koramunikation.
Kretsen av komraunikationsberätligade bör uppenbarligen beslämmas på samma säll som den krets av personer som enligt 14 § har rätt till insyn i utredningsmaterialet. Rätt all bli kommunicerad detta material genom myndighetens försorg bör således tillkomma endast sökande, klagande eller annan part. 1 fråga ora avgränsningen av denna kategori personer får jag i övrigt hänvisa till vad sora anförts rörande partsbegreppet under 14 §.
Liksom arbetsgruppen anser jag kommunikationsskyldighet böra föreskrivas bara med tanke på slulliga beslul. Termen »slutligt beslut», vilken getts en uttrycklig definition i 4 § arbetsgruppens lagförslag, anser jag dock kunna undvaras i lagtexten. 1 del nu framlagda lagförslaget har den åsyftade begränsningen i stället formulerats så, att ärende inte får avgöras utan att part underrättals ora utredningsraaterialet i ärendet.
I fråga ora koraraunikalionskravels innehåll förordar jag i likhet med arbetsgruppen att del skall bestå av två led, dvs. dels av underrättelse om utredningsraaterialet, dels etl meddelande om parts rätt att yttra sig över det. Eftersora koraraunikation kan underlåtas, när det är uppenbart obehövligt (15 § första styckel andra punkten 1), lorde en sådan konstruktion inte behöva vålla några ölägenheter. Rör det sig ora raalerial, sora är av betydelse för ärendets avgörande, bör parten regelraässigt få del av del.
468 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 dr 1971
Det framstår i sådant fall också som naturligt att tUlfälle lämnas honom att yttra sig över materialet. Någol binder möler självfallel inte att i samband med kommuniceringen meddela atl ärendet kan komma att avgöras efter utgången av viss tidsfrist, även ora parten inte hör av sig inora den utsatta tiden. Skulle det malerial sora tillförts ett ärende genom annan än parlen själv enbart bestå av uppgifter ora sådana faktiska förhållanden som part kan förutsättas ha kännedom om, t. ex. upplysningar om partens födelselid, civilstånd e. d., torde del i allmänhet framstå som uppenbart obehövligt att kommunicera uppgifterna med parlen. Något behov av att inhärata yttrande över dessa från parten lorde i sådant fall inte heller föreligga.
Föremålet för kommunikation bör i princip sammanfalla med del som enligt förslaget i 14 § omfattas av parts rätt lill insyn i utredningsmaterialet, dvs. utgöras av »det som tillförts ärendet». Korarauniceringskravet bör dock inskränkas till det som tillförts ärendet genom annan än parten själv. I fråga ora innebörden av uttrycket »del som tillförts ärendet» vill jag i första hand hänvisa till vad som anförts härom under 14 §. Med anledning av vad arbetsgruppen uttalat om komraunikation av rauntliga upplysningar vill jag framhålla följande. Som arbetsgmppen framhållit låter det sig knappast göra atl generellt föreskriva anleckningsskyldighet för myndighet beträffande muntliga upplysningar (jfr 16 §). I den mån sådana upplysningar är av betydelse för ärendes avgörande, bör de emellertid enligt huvudregeln kommuniceras raed parten. Detta torde i de flesta fall förutsätta, alt upplysningarna nedtecknats i skrift. Jag vill emellertid understryka att reglerna om kommunikationsplikt självfallet inte är avsedda att inkräkta på myndighetens rätt atl ulan redovisningsskyldighet i förhållande till parten utnyttja sin allmänna sakkunskap och erfarenhelsfond. Vad som t. ex. muntligen upplyses av någon som deltar i den slutliga handläggningen av ett ärende eUer med andra ord i samband raed själva beslutsfattandet omfattas inte av förvaltningslagens krav på kommunikation. Är sådan upplysning av väsentlig betydelse för ärendets avgörande, kan det dock i åtskilliga fall vara av värde för parten att få del av den redan innan ärendet avgörs. Det ligger emellertid i rayndighetens hand alt pröva i vad mån så bör ske. Parten kan givetvis också lämnas behövlig information genom atl upplysningen redovisas i raotiveringen liU beslutet i ärendet. I sara-manhanget kan vidare erinras om atl kommunikationsplikl enligt det nu föreliggande lagförslaget inte gäller vid handläggning i första instans av ärende om tjänsleliUsättning och jämförbara saker (15 § försia stycket 2).
Som en allraän förutsättning för all koramunikationsskyldighel skall föreligga har i arbetsgruppens lagförslag angells atl beslutet i ärendet »går part emot». Syftet med inskränkningen är atl klargöra alt ett för den enskilde negativt beslut inte får meddelas utan kommunikation men väl elt beslut sora går i gynnande riktning, I sistnäranda fall torde det eraellertid
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 469
normall framstå som uppenbart obehövligt all kommunicera utredningsmaterialet raed parten. Enligt det nu framlagda lagförslagel föreligger ingen koramunikationsskyldighel i sådant fall (15 § första stycket 1), Begränsningen till beslut som går part emot, vilken utsatts för viss kritik i en del remissyttranden, kan därför utgå ur lagtexten.
Mot bakgmnd av vad nu anförts föreslår jag all som huvudregel om myndighels kommunikationsplikl föreskrivs all ärende inte får avgöras utan alt sökande, klagande eller annan part underrättats om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honora att yttra sig över det (15 § första stycket första punkten). Regeln innebär inte något krav på alt full bevisning alltid måste föreligga om atl part nåtts av underrättelsen för att ärende skall kunna avgöras. Som påpekats av regeringsrättens ledaraöter bör underrättelse i en del fall kunna tillställas part även med vanligt lösbrev. I 15 § andra styckel har lagits in elt bemyndigande för myndigheten all använda sig av de delgivningssätt sora delgivningslagen erbjuder för att överbringa underrättelse.
Som föreslagits av arbetsgruppen bör kommunikation kunna ske såväl skriftligen som muntligen. Någon uttrycklig föreskrift härom anser jag dock inte behövas (jfr 15 § första stycket andra punkten arbetsgmppens lagförslag). Part bör kunna avge sitl yttrande muntligen, om inte myndigheten föreskrivit annat (jfr 16 §). I sammanhanget kan erinras om att part i vissa specialförfattningar tillerkänts rätt att muntligen uttala sig ora vad som åberopas mot honom, se t, ex, 24 § statstjänstemannalagen belräffande förhör i disciplinärende. I sådana fall kan del självfallet vara lämpligt atl utredningsmaterialet också bringas till partens kännedom muntligen.
I 15 § första stycket andra punkten har tagits upp vissa undantag från huvudregeln ora myndighets kohiraunikationsplikt. Det bör framhållas att undantagen endast tar sikte på sådana situationer då det sakligt sett framstår som obehövligt eller olämpligt att kräva komraunikation. Den omständigheten all myndighei vid viss tidpunkt är särskilt arbetstyngd kan sålunda inte enligt förvaltningslagen räknas som giltigt skäl att underlåta komraunikation. Inte heller det förhållandet att myndighet har en stor mängd ärenden av samraa slag (raassärenden) bör i och för sig medföra befrielse från kommunikationskravet. Beträffande tjänstetillsättnings-ärenden och jämförbara saker har dock bl. a. av hänsyn till den slora frekvensen av sådana ärenden ansetts böra medges undantag (15 § första stycket 2). I vad mån massärenden hos en myndighet i övrigt skall vara undantagna från förvaltningslagens kommunikationskrav torde få tas upp tm bedömning vid den fortsatta genomgången av författningar på förvaltningsområdet.
Sora framhållits tidigare har i 15 § första stycket andra punkten 1 tagits in ell undanlag med tanke på sådana fall då kommunicering är uppenbart
470 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
obehövlig. Undantagsregeln syftar i försia hand på de situationer då myndighets beslut i ett ärende bedöms gå i positiv riktning för part. I sådana fall lorde det norraalt vara uppenbart alt kommunikation inte behövs. Regeln motsvarar härvidlag den av arbetsgruppen gjorda begränsningen av huvudregelns räckvidd till beslut som går part emot. Enligt 15 § andra stycket andra punklen arbetsgruppens lagförslag skall undanlag från komrauniceringsplikten kunna göras också när intet väsentligt partsintresse eftersatts genom atl undenätlelse underlåtes. Regeln i 15 § första stycket andra punkten 1 i del nu framlagda lagförslaget är avsedd att täcka även sådana fall. Jag vill understryka arbetsgruppens uttalande att både malerial som helt saknar betydelse för ärendes avgörande och material som har viss betydelse härför raen ringa sådan bör kunna hänföras under den nu behandlade undantagsregeln. Det ligger i myndighetens hand att efter omständigheterna pröva ora det i visst fall skall anses sora obehövligt alt kommunicera. Del måste dock fraraslå som uppenbart alt komraunikation i det enskilda fallet inte har någon uppgift att fylla för all åtgärderna skall kunna underlåtas. Jag vill också påpeka alt den omständigheten att ärende rör sak av ringa värde inte i och för sig får tas till intäkt för att underlåta kommunikation på nu angivna grund.
I 15 § första stycket andra punkten 2 har tagils in ett undantag belräffande ärenden sora rör tillsättning av tjänst, antagning för utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller järaförbar sak. Undanlaget, som saknar motsvarighet i arbetsgruppens lagförslag, har föranlelts av önskemål härom i ell stort antal remissyttranden. De synpunkter som i yttrandena anförts till stöd för undanlaget kan jag i allt väsentligt ansluta mig tiU. Jag vill särskilt betona atl elt obligatoriskt krav på kommunikation i nu berörda typer av ärenden skulle medföra stora praktiska ölägenheter för myndigheterna och risk för avsevärd fördröjning av ärendenas avgörande. Eftersom dessa skäl för slopande av korarauniceringskravet i ärenden om tjänstetillsättning m. ra. väsentligen har aktuaUlel vid ärendes behandling i försia instans, har undanlagsregeln begränsats att gälla handläggningen i annan instans än besvärsinslans. Har t. ex. beslut i tjänstetiUsältningsärende överklagats hos högre myndighet, skall alltså i besvärsärendet ses lill atl klaganden får del av utredningsmaterialet, i den mån han inte tidigare fått kännedom om delta på annat sätt.
Som exempel på ärenden som är jämförbara med de nyssnämnda typerna av ärenden kan nämnas ärenden om tilldelning av doktorandstipendium eller konstnärsslipendiura.
I huvudsaklig överensStäramelse med vad arbetsgruppen föreslagit har i 15 § försia styckel andra punklen 3 vidare tagits in en regel om att kommunikation får underlåtas, om del kan befaras att genomförandel av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt försvåras (jfr 15 § andra siycket
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 471
första punklen in fine arbetsgruppens lagförslag). Beträffande de fall då regeln är avsedd att tillämpas vill jag hänvisa till den av arbetsgruppen gjorda exemplifieringen. Med anledning av etl påpekande av försvarets civilförvaltning har bestämmelsens formulering jämkats något i förhållande till arbetsgruppens lagförslag. Som rikspolisstyrelsen framhållit lorde kommunikation i ärende ora polishandräckning vanligen kunna underlåtas med stöd av förevarande undanlagsregel.
Enligt 15 § första slyckel andra punkten 4 kan som en ytterligare grund att underlåta kommunikation åberopas atl ärendets avgörande inte kan uppskjutas. Regeln läcker till slor del samraa fall sora åsyftats med det av arbetsgmppen föreslagna imdanlaget för den händelse all »det av särskild anledning är nödvändigt». Som jag framhållit lidigare bör myndighets arbetsbörda sora sådan inte få las i beaktande vid prövningen av om kommunikation skall få underlåtas eller inte. För att markera detta tydligare än som skett i arbetsgruppens lagförslag har jag ansett undantagsregeln böra uttryckligen begränsas till sådana fall då tidsmarginalen är för knapp för att medge kommunikation.
Som påpekats under 14 § äger bestämmelserna i den paragrafen om begränsningar i rätten atl la del av del som tillförts ärendet motsvarande tillämpning i fråga om underrättelse till part enligt 15 § första stycket. Beträffande innebörden av dessa begränsningar får jag hänvisa till vad som anförts under 14 §.
16 §
Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om parts rätt all muntligen meddela sig med förvaltningsmyndighet. Den saknar motsvarighet i arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Några allmänna förfaltningsföreskrifter om parts rätt att muntligen träda i kontakt med förvaltningsrayndighet finns f. n. inte. Muntliga kontakter av inforraell natur raellan rayndigheter och enskilda förekommer eraellertid i belydande orafattning. Detla kan ske såväl genom alt part besöker myndighetens lokal sora genom att företrädare för myndigheten uppsöker den enskilde i hans bostad. I stor utsträckning förekommer också informella kontakter mellan rayndigheter och enskilda vid telefonsamtal.
I vissa författningar har meddelals uttryckliga bestäraraelser om enskilds rätt all företräda inför myndighet för att muntligen lägga fram sina synpunkler. För statsförvaltningens del kan frärast erinras om föreskrifterna i 15 § allmänna verkssladgan. Enligt dessa föreskrifter skall för myndighets chef vara bestämd en tid för mottagning av allmänheten. Även för annan tjänsteman får särskUd mottagningstid bestämmas. Registrators- och kassakontor skall i regel hållas öppna minst fem timmar varje arbetsdag. När registrators- eller kassakontor hålls öppet, skall allmänheten tas emot av
472 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 är 1971
myndighetens tjänstemän i den mån deras övriga göromål inte lägger hinder i vägen. Som ytterligare exempel på författningsbeslämraelser av nu åsyftade slag kan nämnas 61 § 4 mom. taxeringsförordningen (rätt för skattskyldig atl företräda inför taxeringsnämnd för alt meddela upplysningar till ledning vid taxering, som berör honom).
Som har påpekats under 15 § har den enskilde i somliga författningar tillerkänts rätl atl få förklara sig muntligen vid sammanträde inför myndigheten, se t. ex. 31 § försia stycket utlänningslagen, 24 och 27 §§ statstjänstemannalagen och 19 § andra stycket lagen om vapenfri tjänst.
Besvfirssakkunniga. Besvärssakkunniga utgick i sill slutbetänkande från att förvaltningsförfarandet i princip skall vara skriftligt. De sakkunniga föreslog emellertid att vissa regler skulle meddelas om muntlig handläggning vid sararaanträde inför förvaltningsrayndighet (8 kap. 14—21 §§ besvärssakkunnigas lagförslag). I motiven tUl huvudregeln om muntlig handläggning vid sararaanträde (8 kap. 14 §) behandlade de sakkunniga även frågan om muntlig komplettering av utredningen i ett ärende på informell väg. De påpekade att de i olika sammanhang i belänkandet förutsatt atl muntlig kontakt skulle kunna tas mellan myndighei och part. Myndigheten borde t, ex, kunna muntligen lämna part anvisningar om komplettering av partens utredningsmaterial. Hinder borde inte heller möta mot atl myndigheten muntligen inhämtade upplysningar från part. Man måste också räkna med att part vid personligt besök hos myndigheten eller telefonledes lämnade upplysningar och närmare utvecklade sin talan. Muntliga kontakter av sådant slag var naturliga inslag i utredningen i förvaltningsförfarandet. Viss återhållsamhet borde dock iakttas särskilt när det gällde att uppmuntra till personliga besök hos myndigheien, I Ivåparlsärenden kunde det ofta vara ägnat att väcka betänkligheter, om rayndigheten tog emot personligt besök av den ena parten i den andras frånvaro. Viss risk fanns även att de personliga besöken urartade till en formalitet, som part trodde sig skyldig alt iaktta men som blev av ringa eller ingen betydelse för utredningen. Personliga besök kunde f, ö, koraraa att ta oproportionerligt lång tid i anspråk och bli till ett verkligt hinder för rayndigheternas arbete, om de förekom i större utsträckning.
Besvärssakkunniga erinrade vidare om att del i allmänna verksstadgan och instruktioner fanns bestämmelser om mottagningstider, vilka förutsatte en rätt för envar till personligt företräde inför rayndighets tjänstemän. En sådan rätt följde i viss mån även av föreskriften i 8 kap. 2 § andra styckel besvärssakkunnigas lagförslag om parts rätt att utveckla lalan och förebringa utredningsmaterial. Någon särskild bestäraraelse ora rätt för part att få personligt företräde hos myndighet för att lämna upplysningar eller annan utredning liknande den som föreslagits av den norska forvaltningskomileen ansåg de sakkunniga därför inte påkallad. Enligt deras mening fanns inte heUer behov av någon uttrycklig regel ora möjlighet för myn-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 473
dighet atl under hand muntligen inhämta upplysningar av part. De framhöll i sammanhanget att situationer kunde förekomma, särskilt i enpartsärenden, där det från utredningssynpunkt tedde sig ändamålsenligt att muntlig kontakt logs på ett informellt sätt mellan rayndighet och part. Sairunan-faltningsvis uttalade de sakkunniga alt enligt deras mening mycket stod att vinna genora en förnuftig användning av raöjligheten till informella rauntliga kontakter raellan rayndigheten samt parter och andra. På de fiesla förvaltningsområden fanns i regel inte behov av muntlighel i andra forraer.
I anslutning till reglerna om muntlig handläggning vid sammanträde föreslog besvärssakkunniga även en föreskrift ora skyldighet för myndighei att göra anteckning ora uppgift sora under utredningen tillfördes ärendet på annat sätt än skriftligen och sora var av betydelse för ärendets avgörande (8 kap. 23 § besvärssakkunnigas lagförslag). I raoliven till bestäraraelsen framhöll de sakkunniga att även muntliga uppgifter som tillfördes ett ärende i annan ordning än vid sammanträde borde dokumenteras, i den mån de var av betydelse för ärendets avgörande. Ordagrant återgivande kunde inte begäras. I regel fick man lov att nöja sig med ett kort sammandrag av uppgifterna. Anteckningarna borde verkställas på sådant sätt atl de bevarades för framtiden. De borde innehålla fullständig uppgift om källan samt vara daterade och signerade av vederbörande tjänsteman.
Den norska forvaltningsloven. I 21 § den norska forvaltningsloven ingår en bestämmelse ora parts rätt till rauntlig kontakt med offentligt förvaltningsorgan (Ot.prp. nr. 38 1964/65 s. 69 och 125). I den mån det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång skall part, som har saklig grund till del, enligt beslämmelsen lämnas lillfälle att meddela sig muntligen med tjänsteman vid del förvaltningsorgan som handlägger ärendet. Paragrafen innehåller också en föreskrift om skyldighet för förvaltningsorganet att såvitt möjligt anteckna eller protokollera nya upplysningar eller uppgifter, som lämnas vid muntliga förhandlingar, konferenser eller telefonsamtal och som är av betydelse för sakens avgörande. Reglernas räckvidd är begränsad till ärenden som innefattar myndighetsutövning.
Bestämmelserna i 21 § forvaltningsloven stämmer i huvudsak överens med motsvarande regler i del lagförslag som lades fram år 1958 av den tidigare nämnda forvaltningskomileen. I motiven till reglerna konstaterade forvaltningskomileen bl. a. att en nära och informell kontakt raellan allraänheten och förvaltningsmyndigheterna var ett av de mest värdefulla dragen i norsk förvaltning. Förutsättningen för en sådan ordning raåste dock vara att förvaltningsorganens arbete inte onödigtvis försenades på grund av rauntliga konferenser. Förvaltningsorganen måste sålunda vara införstådda raed att förseningar belräffande ärendenas avgörande inte kunde ursäktas raed atl det gått åt mycken lid för att konferera med parterna. Förvaltningsorganen ansvarade inte bara för att ärendena blev fullständigt utredda utan också för atl de blev avgjorda så snabbt som
474 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
raöjligt. Forvaltningskomileen hade med hänsyn härtill funnit det vara något tveksamt om parts rätt tiU muntlig kontakt med förvaltningsrayndighet borde lagfästas. Det låg nära till hands alt en sådan lagregel skuUe kunna missbrukas av t. ex. kverulanter. Behovet av en lagregel i ämnet var inte heller så trängande, efiersom en tillfredsställande praxis hade utbildat sig i fråga om parts rätt alt hänvända sig muntligen till myndighei. Forvaltningskomileen var å andra sidan av den uppfattningen att det var nödvändigl att meddela vissa regler ora forraerna för muntliga konferenser. Del framstod då som naturligt att också slå fast själva den grundläggande regeln. Denna borde ulforraas så atl raissbruk hindrades i görligaste raån. Kärnan i reglerna borde vara att den enskilde medgavs rätt att uppsöka tjänsteman hos förvaltningsmyndighet för att konferera om ett förvaltningsärende. För alt undvika onödiga besök måste krävas att parten eller intressenten hade saklig grund för sin hänvändelse. Detta var i allmänhet fallet när han hos myndigheten begärde vägledning angående en sak eller när han själv önskade lärana upplysningar i saken. I många fall kunde givetvis både vägledningen och upplysningarna lika väl lämnas skriftligen. Del borde ligga i myndigheternas hand att avgöra när detta var det bästa tillvägagångssättet. Det borde också överlämnas till myndigheterna att bestämma vilka tjänstemän sora skulle ta emot muntliga hänvändelser (forvaltningskomileens innslilUng s, 201),
Beträffande bestämmelsen om myndighels anleckningsskyldighet uttalade forvaltningskomileen bl. a. att det för den enskilde var av betydelse alt de rauntliga konferenserna i förvaltningsärenden gavs en sådan form att parterna fick tillfälle att ta del av det som framförts muntligen. Detta kunde möjliggöras genom att tjänstemannen antecknade de upplysningar som läranats på delta sätt. Molsvarande borde gälla beträffande upplysningar som myndigheten inhämtade muntligen från andra förvaltningsorgan eller vid telefonsaratal (forvaltningskoraiteens innstilling s. 202).
Departementschefen. Som har påpekats i del föregående handläggs förvaltningsärenden i allmänhet skriftligen. I den mån rauntlig handläggning i etl ärende äger rura vid sararaanträde inför förvaltningsmyndighet, syftar den vanligen bara till att komplettera den skriftliga utredningen i ärendet. I princip ligger det i myndighetens hand att avgöra i vad mån ärende skall handläggas muntligt. Part anses sålunda inte ha någon allmän rätt alt påkalla muntlig handläggning vid sammanträde. I vissa specialförfattningar har part dock tillerkänts rätt alt få lägga frara sina synpunkter muntligen vid förhandling, förhör eUer annat sararaanträde. Vid sidan härav förekommer i stor utsträckning muntliga kontakter av informell natur mellan myndigheter och parter. Att part har viss rätt alt i sådan ordning meddela sig med myndighet framgår för statsförvaltningens del av bestämmelserna i 15 § aUmänna verksstadgan om mottagningstid för tjänstemän.
Delade meningar råder inte ora att förvaltningsärenden även i fortsätt-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 475
ningen i princip skall handläggas skrifUigen. Jag vill i sararaanhangel erinra om att denna grundsats uttryckligen slagils fast i 9 § första stycket förvaltningsprocesslagen för förvallningsrättskipningens vidkommande. I likhet med arbetsgruppen anser jag vidare att några allmänna regler om rauntlig handläggning vid sararaanträde inför förvaltningsmyndighet inte bör raeddelas i förvaltningslagen. Förekommande behov av uttryckliga regler om muntlig handläggning vid sararaanträde inför förvaltningsmyndighet bör liksom hittills beaktas vid utformningen av specialförfattningarna för olika förvaltningsoraråden.
Vad jag nu anföri innebär inte atl frågan om parts rätt att rauntligen meddela sig med förvaltningsmyndighet bör lämnas helt oreglerad i förvaltningslagen. Sora nyss påpekats förekommer det i stor utsträckning informella muntliga kontakter mellan rayndigheter och parter i förvaltningsärenden. Initiativet till sådana kontakter las självfallet ofta av myndigheten, t. ex. i syfle all vägleda part eller för atl få kompletterande upplysningar rörande saken. Även för den enskilde kan ofta uppkomraa behov av alt muntligen komplettera utredningen i ett ärende eller alt på ett informellt säll framföra sina synpunkter i ärendet. Med nuvarande ordning är det i viss mån oklart hur långt myndighets skyldighet sträcker sig alt liUmötesgå en önskan av part om sådan raer inforraell kontakt i elt ärende. För statsförvaltningens del finns visserligen bestämmelser i allmänna verksstadgan ora tjänsleraans skyldighel atl ta eraot besök av allraänheten. Någon allmän bestämmelse sora direkl tar sikte på parts möjlighet att muntligen avhandla ell ärende med den myndighet som handlägger delta har emellertid inte meddelats.
För den enskilde skulle det otvivelaktigt vara av värde, om i förvaltningslagen togs in en beslämmelse som uttryckligen slog fast hans rätt i förevarande hänseende. Jag vill i samraanhanget erinra ora all positiva regler i ämnet har efterlysts i en motion vid 1970 års riksdag (II: 974, jfr ILU 51). Som framgår av den tidigare redogörelsen har sådana bestämmelser influtit i den norska forvaltningsloven. Från principiell synpunkt synes inte vara något att erinra mot atl förvallningsrayndighelema i ökad utsträckning tillärapar elt mer formlöst förfarande i sådana ärenden där detla låter sig göra utan alt kravet på utredningens tillförlillighet och objektivitet eftersatts. Inte minsl med hänsyn till önskemålet ora snabbhet i handläggningen kan en sådan ordning vara till fördel för både myndigheter och enskilda. En självklar förutsättning måsle dock vara att myndigheten finner det vara förenligt med arbetets behöriga gång, att för tillgodoseende av parts önskemål om inforraell kontakt i ett ärende avvika från eljest tillämpade rutiner.
Mot bakgrund av vad nu anförts föreslår jag att i förvaltningslagen tas in en bestämmelse om att sökande, klagande eller annan part, som önskar muntligen lämna uppgift i ärendet, skall beredas tillfälle atl göra det.
476 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
om det kan ske med hänsyn lill arbetets behöriga gång. Bestämmelsen bör lärapligen las in bland lagens särskilda besiämmelser. Jag vill understryka att regeln inte ger part någon rätl alt kräva alt myndigheten föranstaltar ora elt formligt sammanträde. Regeln ger honom inte heller någon rätt att avhandla sitt ärende raed den eller de tjänsteraän sora har att besluta i ärendet. Det bör stå myndigheten fritt att hänvisa honom till annan tjänsteman.
Till den nu föreslagna regeln bör fogas en föreskrift som ålägger myndighet alt i den utsträckning sora behövs anteckna rauntlig uppgift som lämnas av part. En sådan föreskrift krävs inte bara av ordningsskäl. Finns i ärendet motpart, som inte är närvarande då uppgiften lämnas, är det uppenbarligen av vikt alt den dokumenteras med tanke på rayndighets koraraunikationsplikl i förhållande lill den frånvarande parlen.
17 §
Paragrafen reglerar förvaltningsmyndighets skyldighet att motivera beslul, varigenom myndigheien avgör ärende. Den motsvarar 16 § arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Förvaltningsmyndighets beslut avfattas regelraässigt skriftligen. Enligt 11 § första stycket allmänna verkssladgan skall i fråga om varje beslut av statsmyndighet hos denna finnas handling varav fraragår bl, a. beslutets innehåll. För rayndighet, som hör till den specialreglerade kommunalförvaltningen, följer molsvarande dokumenlalionsskyldighet av hänvisningar i specialförfattningarna till bl, a, komraunallagens regler om skyldighet för kommunal myndighet att i protokoll redovisa fattade beslul, se t, ex. beträffande socialnämnd 4 § lagen om socialhjälp.
Några allmänna författningsbestämmelser finns f. n. inte om i vad mån förvaltningsmyndighet är skyldig att i sina beslut ange de skäl på vilka avgörandet grundas. I specialförfattningarna förekoraraer emellertid åtskilliga bestämmelser om myndighets skyldighet att motivera sina avgöranden, se t. ex. 21, 25 och 33 §§ utlänningslagen, 21 § försia siycket barnavårds-lagen, 34 § namnlagen (1963:521) och 34 § tredje siycket lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Bestäraraelserna tar i allraänhet sikte på sådana beslut som innebär att enskild förpliktas alt göra, tåla eller underlåta någol eller som innefattar avslag på enskilds ansökan eller eljest går denne emot. Reglema har emellanåt utformats som en skyldighet för myndighei att ange skälen för sina beslut, »i den mån det inte är obehövligt», se t. ex, 23 § försia siycket förordningen om förfarandel vid viss konsumtionsbeskallning.
För myndigheter som hör till den specialreglerade kommunalförvaltningen gäller som nyss nämnts skyldighet att ta in sina beslut i protokollet i ärendet. För flertalet myndigheter av denna kategori har i specialförfattningarna dessulom föreskrivits skyldighet att redovisa skälen för beslutet
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 477
i protokollet, se t, ex, 5 § sista siycket lagen ora nyklerhelsvård, 8 § andra stycket hälsovårdsstadgan och 8 § barnavårdslagen, jfr 9 § 2 mom, sjukvårdslagen (1962:242),
I vissa specialförfattningar förekommer bestämmelser om skyldighet för myndighet att motivera normbeslul, se t, ex. 103 § andra siycket livsmedelsstadgan (1951: 824).
Vad som skall anses gälla i de fall då ullryckliga förfaltningsbeslära-melser ora motiveringsplikt inte meddelals torde inte vara hell klart. Någon enhetlig praxis på området torde inte heller finnas (jfr SOU 1964: 27 s. 439).
Tidigare reformförslag. J O har i skrivelse den 23 december 1960 föreslagit att en allmän lagregel införs om förvaltningsrayndighets skyldighet att ange skälen för sina beslul. Efter atl i skrivelsen bl. a. ha redogjort för vissa iakttagelser rörande praxis på området diskuterar JO utförligt skälen för och eraot en aUraän regel om beslutsmotivering. Enligt hans mening är det väsentligen fyra omständigheter som talar för införande av en sådan regel. För det första garanteras en omsorgsfull och saklig prövning av ärendena. Vidare ökas den enskildes möjligheter alt vinna rättelse i etl beslut. Motiveringsskyldigheten skapar också garantier för en fasl och enhetlig rättstillämpning. Den medför slutligen ökat förtroende hos allmänheten för myndigheternas objektivitet. De betänkligheter som brukar anföras raot införande av en utsträckt motiveringsplikt hänför sig i huvudsak till det merarbete för myndigheterna sora kan vara förenat med en sådan skyldighel, frarahåller JO vidare. Betänkligheter av sådant slag är emellertid enligt hans raening av underordnad betydelse i jämförelse med de mycket tungt vägande skäl från rättssäkerhetssynpunkt som talar för införande av en allmän regel om beslutsmotivering inom förvaltningen. JO påpekar atl merarbetet för myndigheterna givetvis på ett avgörande sätt blir beroende av i vilken utsträckning motivering skall krävas och vilka anspråk sora skall ställas på motiveringens utförlighet. Han erinrar också om alt beslutsmotiveringar kan leda till arbetslällnader t. ex. genom att myndigheterna besparas förfrågningar och vid yttranden över besvärsskrivelser inte behöver rekapitulera sina överväganden. Besvärsfrekvensen kan även väntas minska genom en regel ora motiveringsskyldighet.
Vad gäller utformningen av en allmän regel om beslutsmotivering framhåller JO att det inom förvaltningen finns åtskilliga grupper av ärenden där besluten inte behöver motiveras eller där motivering i varje fall sora regel inte är nödvändig eller kan förenklas. Delta avgränsningsproblera kan enligt hans mening inte lösas genom att begränsa motiveringsplikten till s. k. förvaltningsakter, dvs. beslut varigenom träffas bindande avgöranden angående enskild rätt. En sådan avgränsning skulle medföra lagtekniska svårigheter och leda lill att normbeslut inte skulle behöva motiveras. JO avvisar också tanken på all allt efter angelägenheten av beslutsmotivering
478 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
söka spalta upp förvaltningsärendena i olika typfall eller ämnesgrupper. Variationen i fråga om behovel av moiivering skär nämligen igenom alla sådana kategorier. JO finner del inte heller lämpligt att supplera en föreskrift om obligatorisk beslutsmotivering för vissa utvalda ärendegrupper med en genereU regel om efterföljande moiivering på parts begäran i övriga fall. Avgränsningen bör enligt hans mening i stället syfta till att skilja bort ärendegrupper där motivering inte behövs. Härvidlag är det främst beslut rörande förvaltning av allmän egendora o. d., beslut rörande myndigheternas interna förhållanden och beslul i ärende, där enskilds framställning vinner bifall eller utgången eljest utfaller till parts fördel, som kommer i åtanke. I sådana fall kan moiivering i allmänhet underlåtas. Även när det gäller beslut som innefattar åläggande av förpliktelse för enskild eller som i övrigi går någon eraot förekoraraer emellertid fall då motivering kan utelämnas, t. ex, därför att part fått del av handlingarna i ärendet och skälet till utgången i ärendet framstår sora uppenbar, JO kommer för sin del till slutsatsen att det knappast låter sig göra atl vid utformningen av en allmän regel om beslutsmotivering genomföra mer bestämda eller invändningsfria avgränsningar. Efter mönster av reglerna i 17 kap. 12 § och 30 kap. 10 § RB om dorastols skyldighel att motivera slutligt beslut i tvistemål och brottmål föreslår JO därför att för förvaltningens del meddelas en föreskrift att förvaltningsmyndighets beslut skall innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, om frågans beskaffenhet fordrar det. Föreskriften bör enligt hans mening inte gälla beslut rörande tillämpning av komraunallagen,
JO diskuterar i skrivelsen vidare frågan vad en motivering skall iiuie-hålla och hur utförlig den bör göras. Han förordar härvidlag att den allmänna regeln om motiveringspliki kompletteras raed en bestämmelse att beslut som motiveras skall innehålla uppgift ora myndighetens ståndpunkt till i ärendet omtvistade förhållanden av faktisk arl. Atl i lagtext söka lämna närmare föreskrifter i fråga om motiveringens innehåll låter däremot inte göra. De aUmänna reglerna om beslutsmotivering bör i stället kompletteras med särskilda anvisningar för olika förvaltningsområden.
över JO:s framstäUning avgavs elt mycket stort antal remissyttranden. Dessa gick i allmänhet i tillstyrkande riktning men i åtskilliga fall med förbehåll för olika begränsningar i fråga om motiveringspliktens räckvidd eller under erinran om att ell förverkligande av förslaget kunde kräva förstärkning av myndigheternas personalresurser. Sju regeringsråd förklarade alt den av JO föreslagna regeln inte i sig själv kunde anses ge någon avsevärd ledning för sin tillärapning, eftersom den förutsattes behöva kompletteras med administrativa anvisningar. De betecknade därför regeln som en s. k, lex imperfecta, Besuärssakkunniga ansåg att en allmän lagreglering av frågan om beslutsmotivering inte borde komma till stånd
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 479
förrän lagbestärada garanlier skapats för att koramunikalionskravel iakttogs, I fråga om innehållet i en regel om beslutsmotivering sade sig de sakkunniga föredra en föreskrift om att myndighels beslut skall innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i den raån det inte av särskild anledning finnes obehövligt eller olämpligt, ÖB föreslog att undanlag från moli-veringsskyldigheten skulle gälla i följande fall: 1) beslut som är positiva för den enskilde, 2) beslut i ärenden där skälet till ulgången är uppenbari, 3) förord till eller beslut om tillsättning av tjänst, 4) sekretessbelagda ärenden, 5) beslul från en myndighet till en annan och 6) order, dvs, beslut sora innebär behörig ledning och fördelning av arbete. Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund ifrågasatte om inte motiveringskravet borde inskränkas till följande typer av förvallningsbeslut, nämligen 1) utslag i besvärsraål, 2) beslut i ärenden med tvåpartsförhållande, 3) beslut sora innefattar avslag på ansökan eller annan fraraställning, sora rayndighet är skyldig atl besvara och 4) beslul sora innefattar åläggande, förbud eller förlusl av förraån för viss eUer vissa personer. Kammarkollegiet och en del andra remissinstanser ansåg alt man borde avstå från kravet på beslutsmotivering i fråga om normbeslut. Från kommunalt håll efterlystes en precisering av den föreslagna regelns tillämpning inora kommunalförvaltningen.
I fråga ora reraissutfallet beträffande JO:s framslällning kan i övrigt hänvisas till redogörelsen i SOU 1968: 27 s. 179.
Arbetsgruppen. Enligt arbetsgruppens raening ulgör en reglering av frågan om myndighels skyldighet att motivera sina beslul ett omistligt inslag i en förvaltningslag, sora har till huvudsyfte att stärka det adrainistrativa rättsskyddet. Någon tvekan kan därför inte råda om att bestäraraelser ora beslutsmotivering skall ingå i lagen. Beslämraelserna bör av sararaa skäl som har anförts beträffande kommunikationsparagrafen höra till de särskilda bestämmelserna för vissa partsärenden.
Arbetsgruppen diskuterar i det följande till en början frågan i vad raån införande av raotiveringsplikt kan medföra arbetsökning för myndigheterna. Gruppen anser att det knappast kan undgås att ett krav på besluts-raotivering medför en viss belastning av administrationen. Försiktighet måste därför iakttas vid kravets utforraning. Enligt gruppens åsikt uppvisar svensk förvaltning dock numera en betydligt ljusare bild i fråga ora beslutsmotivering än när JO:s framställning gjordes år 1960, Detla betyder inte att praxis är enhetlig och att beslut motiveras i alla fall där det behövs. Men det betyder alt stegel lill obligatorisk beslutsmotivering inte är så långt sora år 1960 och att farhågorna för att delta steg skulle leda lUl för stark belastning av förvaltningen inte behöver vara så stora sora då. Gruppen anser det emellertid inte skola döljas alt en obligatorisk motivering av beslut raed rättsverkningar skulle kunna koraraa att drabba enstaka rayndigheter förhållandevis hårt, om inte speciell hänsyn tas tiU dem vid motiveringsskyldighetens utformning. Tankarna går här inte så mycket tiU
480 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
de utpräglade fackmyndigheterna, efiersom de oftast inte meddelar beslut med rättsliga verkningar i större omfattning eller — om de gör det — redan är skyldiga alt motivera besluten, såsora är fallet med lantbruksnämnderna och länsbostadsnämnderna, utan till den allmänna förvaltningens rayndigheter, såsom länsstyrelserna, polismyndigheterna, skatte- och tullmyndigheterna, vårdrniyndigbeterna och skolmyndigheterna. För de komraunala myndigheterna betyder däremot skyldigheten atl motivera i allraänhet ingen nyhet. Med en försiktigt utforraad raotiveringsskyldighet bör enligt gruppens raening de egentliga svårigheterna kunna begränsas tiU inledningsskedet, innan rutiner har utbildats. Genora utbildning och information kan dessa svårigheter mildras i betydande grad. Med den systematiska efterutbildning sora numera bedrivs både inom stals- och kommunalförvaltningen såväl centralt som verks- eller koramunvis bör detta kunna lösas utan exlra anstalter. Slutsatsen blir att en regel om obligatorisk beslutsmotivering som är begränsad lill beslut raed rättsverkningar bör kunna genomföras ulan oacceptabel arbetsökning för förvaltningen under förulsättning av elt måttfullt motiveringskrav.
Arbetsgruppen frarahåller att koraraunikationsregeln i 15 § har avfattats med ulgångspunkt i atl beslutet i ärendet går någon part emot. Sarama begränsning bör enligt gruppens åsikt gälla i fråga om bestämmelserna ora beslutsmotivering. Häremot kan visserligen den invändningen riktas — framför allt när det gäller beslut i besvärsinstans — att motivering kan vara påkallad av prejudikatsskäl eller eljest med hänsyn till behov av vägledande uttalanden och atl detta gör sig gällande också beträffande beslul som inte går någon part emot. De egentliga prejudikatinstanserna finns emellertid inte bland de renl administrativa besvärsinslanserna utan bland förvaltningsdomstolarna, som förvaltningslagen inte skrivs för. Vad beträffar behovet av vägledande uttalanden bör man vidare kunna ulgå från alt en instans sora har sådan ställning att den kan vägleda underordnade instanser, exerapelvis länsstyrelse visavi de kommunala myndigheterna eller central myndighet visavi länsorgan, inte försitter etl tillfälle att ge en sådan vägledning i ett besvärsraål genom beslutsmotivering, om det är en ändamålsenlig form för vägledningen. Underhandsinformalion är här f. ö. mången gång alt föredra framför information i form av en skriftlig beslutsmotivering. Sådan behöver därför inte föreskrivas för de ändamål som nu diskuteras. Gruppen påpekar vidare, atl en regel om att beslut som går part emot skall motiveras innebär alt beslut i tvisligl tvåpartsärende alltid motiveras, eftersom det går endera parten emot. Någon skiUnad bör här inte göras raellan allraän och enskild part. Också beslut sora går ett allraänt ombud eraot bör raoliveras. Beträffande tolkningen av begreppet »beslut sora går part eraot» hänvisar gruppen lill vad den har anföri härom i motiveringen till 15 §.
Den föreslagna inskränkningen till slutliga beslut som går part emot
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971 481
innebär all det lämnas öppet vad som skall gälla i fråga om andra beslul, framhåller arbetsgruppen vidare. Om behov av motivering av andra slulliga beslul än sådana som går part emot gör sig gällande på någol förvaltningsområde, kan frågan tas upp till reglering i vederbörande specialförfallhing. Vad gäller beslul under förfarandet finns otvivelaktigt åtskilliga av raer ingripande beskaffenhet som bör motiveras. Frågan lämpar sig dock inte för generell reglering. Också här får man lita till specialförfattningarna.
Beträffande beslul sora inte kan överklagas påpekar arbetsgruppen att JO som etl av de bärande skälen för moliveringsskyldighelen åberopade den enskildes ökade möjlighet att få rättelse. Del kan med hänsyn härtiU ifrågasättas om beslut som inte kan överklagas skall motiveras. Ej överklagbara beslut med rättsliga verkningar meddelas framför alll i ärenden för vilka inrättats specialinslanser. Exempel på administrativa slutinstanser utgör centrala sludieraedelsnämnden, forskningsråden, inskrivningsrådet, värnpliktsnämnden, psykiatriska nämnden och hyresrådet. Men också t. éx. länsstyrelserna och socialstyrelsen utgör slutinstanser i vissa ärenden. Det förhållandet atl elt beslut inte får överklagas innebär inte i och för sig att rättelse inte kan sökas. Ofta går del atl få saken omprövad. Där sådan rältelsemöjlighel finns, föreligger samraa behov av beslutsmotivering som i fråga ora överklagbara beslut. Men även ora det inte slår någon enda rättelseväg öppen, kan del ändå av hänsyn till förtroendet för rayndighetens objektivitet i och för sig vara påkallat atl beslutet raoliveras. Del kan t. o. ra. göras gällande att den omständigheten att etl beslul inte kan överklagas gör det särskill angeläget att det motiveras på ett övertygande sätt. Arbetsgruppen stannar därför för att inte föreslå någol undantag från motiveringskravet för de ej överklagbara beslutens del.
I fråga om motiveringskravets innehåll påpekar arbetsgruppen att intet beslut får raeddelas utan objektiva skäl. Uppgiften för en regel om beslutsmotivering blir att ange i vilken utsträckning dessa skäl skall redovisas. Del blir då av avgörande betydelse för regelns verkningar av vad som läggs in i motiveringskravet. Uppenbart är atl genereUt inte kan stäUäs upp krav på annat än en kortfattad motivering. Det är de springande — sakliga och/eller rättsliga — punkterna som parten bör ges rätt alt få del av skriftligen i själva beslutet. Är skälen raånga och ligger de så atl säga i bredd, bör det räcka med atl nämna de väsenUigaslé. Men ulgör skälen länkar i en logisk kedja, ställer det sig svårare att utelämna elt skäl utan att motiveringen blir obegriplig. Atl generelll begära atl förvaltningsbeslut efler förebild av domar skall innehålla sakframställningar och detaljerade vägningar av partemas yrkanden, argument och bevisning kan av naturliga skäl inte komma i fråga. Mer kan inte begäras än atl myndigheten med några korta satser gör det begripligt för parten varför beslutet gått honora emot. Vad som i detta syfte behöver sägas blir i viss raån beroende av hur mycket som redan är känt för parlen. Innebär ett slutligl beslut endasl bekräftelse på ett tidigare med-
23 — 11664
482 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 är 1971
delat och motiverat interimistiskt eller preliminärt beslul, kan raotiveringen helt enkelt beslå i en hänvisning till delta beslut och till alt intet har frara-korarail sora gett anledning till ändrad uppfattning. Ett rent verkslälUg-helsbeslul kräver ingen annan motivering än en hänvisning tiU det beslut som skall gå i verkställighet. Som motivering kan också hänvisas tiU yttranden som avgelts i ärendet och vilka parten fått del av. Utgör beslutet tUlämpning av allmänna anvisningar eller eljest av en fast, allmänt känd praxis, bör sora motivering kunna hänvisas till sådana allmänt kända förhållanden eller moiivering kunna underlåtas, om de kan förutsättas vara kända av parten. Dessa synpunkter är tillämpliga framför allt på förbud och påbud raen mer sällan på återkallelsebeslut och avslagsbeslul och än mindre på beslut om omhändertaganden och bestraffningar. Beträffande avslagsbeslut i dispensärenden och liknande ärenden, där av parten anförda skäl för dispens, uppskov, anstånd e. d. av myndigheten inte funnits vara tillräckliga för bifall, bör det enligt arbetsgruppens raening i regel krävas att som motiv redovisas de förhållanden som varit bestämmande för myndighetens värderingar. Del går visserligen inte att se bort från atl många av de värderingar som äger rum i sådana sammanhang är oåtkomliga för rationell motivering. Man bör alltså ha klart för sig att utrymmet för meddelande av meningsfulla motiv kan vara begränsat. Men i den utsträckning sådanl ut-ryrarae finns bör del kunna begäras atl del begagnas. Sökanden bör orienteras inte bara ora att myndigheten inte har funnit hans skäl tUlräckligl bärande utan också varför. Det går alltid all peka på en eller flera omständigheter sora fraraför andra har övat avgörande inflytande på myndighetens ställningstagande.
Mot bakgrund av det nu anförda föreslår arbetsgruppen atl huvudregeln om beslutsmotivering ges del innehållet att slutligt beslut sora går part eraot skall innehålla motivering, som upplyser om de sakliga och rättsliga bedöra-ningar som väsentligast bestämt utgången (16 § första slyckel arbetsgruppens lagförslag). I fråga om bestämmelsens räckvidd erinrar arbetsgruppen om att normbeslut inte omfattas av moliveringskravel på grund av den innebörd partsbegreppel fått i 4 § arbetsgruppens lagförslag. Beslämmelsen gäller beträffande beslut i såväl försia instans som besvärsinstans.
Enligt arbetsgruppens raening måsle moliveringskravel förses med vissa undantag. Det är nämligen önskvärt att motiveringskravels räckvidd så långt möjUgt preciseras i själva förvaltningslagen. Gruppen framhåUer atl del finns åtskilliga situationer där hänsyn lill allmänna eller enskilda intressen
— sekretesshänsyn såväl som hänsyn av allmänmänsklig eller annan natur
— väger så tungt att kravet på en i beslutet återgiven moiivering bör träda tUlbaka. Inom t. ex. hälsovården och i fråga om allmän ordning och säkerhet fordras ibland blixtsnabba ingripanden lill skydd för allraänhelen eller eljest för allmänt eller enskilt intresse. När ett påbud eller ell förbud måste meddelas utan egentlig betänketid, låter del sig inte alltid göra atl i beslutet
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 483
foga in en skriftlig motivering. Det enda som rayndigheten hinner åstadkomma är kanske en hänvisning till det författnijigsrum på vilket myndigheten stöder sig. Fara i dröjsraål bör rimligen under vissa förhållanden kunna betraktas som bärande skäl för underlåtenhet att i ett beslut skriva in skälen för ställningstagandet. Även om~ svårighet möter att i beslulel upplysa om de bedömningar som bestämt utgången, bör dessa,i möjligaste mån återges. Arbetsgruppen föreslår med hänsyn härtill alt i lagen tas in en regel atl moiivering får begränsas eller utelämnas, om del av särskild an ledning är nödvändigt (16 § andrå stycket första punklen).
Arbetsgruppen föreslår vidare en regel öm att motivering inte behöver lämnas, ora beslutet angår tjänstetillsättning, antagning för utbildning, betygssättning, forskningsbidrag eller därmed jäniförbar sak (16 § andra siycket andra punkten). Gmppen framhåller bl. a. att det i fråga om sådana typer av beslul kan vara elt renl värdeomdöme som är utslagsgivande. När val skall träffas mellan jämbördiga och till synes lika lämpliga tjänstesökande, utser man den av de sökande som man tycker är bäst. På samma sätt väljer raan ul del forskningsprojekt man tycker bäst ora från de synpunkter man har att anlägga, när flera jämbördiga projekt konkurrerar öm etl bidrag. Den subjektiva värdering som ytterst blir ntslagsgivande när de rent objektiva kriterierna är uttömda går inte alltid att motivera ralioneUt. Än mindre går det givetvis alt ge en rationell motivering i de fall där ett val mellan flera personer eller alternativ träffas genora lottning eller sluten omröstning. Det förhållandel alt det sista ledet i beslutsfattandet utgörs av ett irrationellt element, som inte låter sig återge i en motivering, utesluter dock inte att meningsfulla upplysningar kan ges ora de skäl på vilka tidigare led i beslutsfattandet grundals. I elt tjänsteliUsättningsärende prövas t.ex. i tur och ordning den formeUa kompetensen, »förtjänsten»i dvs. tjänsteårsberäkning o. d., och sökandens ineriter enligt mer eller mindre reglerade befordringsgmnder. Här blir det närmast fråga om en rättstillämpning, vilken liksom all annan sådan prövning skall vara grundad på redovisningsbara sakskäl. Del är först när bedömningen når fram till lämplighels-prövningen som den kan övergå till sådan ren värdering som inte går att objektivt belägga.
Enligt arbetsgruppens mening bör motivering också kunna utelämnas, om intet väsentUgt partsintresse eftersatts därigenora. En undantagsregel med sådan innebörd ingår i 16 § andra stycket Iredje punkten gruppens lagförslag. Gmppen understryker att beslutsmotiveringar som är sakligt onödiga är dålig arbetsekonomi, som varken det allraänna eller raedborgarna är betjänta av. Man bör emellertid liksom i fråga om kommunikation gå ett steg längre och sätta moliveringsskyldighelen i direkl relation till sakens betydelse. Om intet väsentligt partsintresse eftersatts, bör myndigheten kunna underlåta alt sälta ut motiven för silt beslul. Beträffande gmndema för behovsbedömningen hänvisar arbetsgruppen lill det sora sagts vid över-
484 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
vägandena om kommunikationsregeln (15 §). Gruppen påpekar alt del nu berörda undantaget från moliveringskravel antagligen inte räcker till för alla områden utan atl längre gående undantag av hänsyn lill arbetsmängden o. d. kan behövas i några specialförfattningar rörande sakområden med massavgöranden, korta beslulsfrister eller eljesl pressade arbetsförhållanden. I förvaltningslagen bör emellertid längre gående undantag raed hänsyn till arbetsförhållandena som sådana inte föreskrivas än undantag som ryms inom ramen för rent processekonomiska överväganden.
I 16 § Iredje slyckel arbetsgruppens lagförslag har tagits in en föreskrift om motivering i efterhand. Arbetsgruppen framhåller atl varje beslut av myndighet skall grundas på sakligt godtagbara skäl. De föreslagna undantagen från skyldighet att motivera ett beslut betyder givetvis inte förbud mot alt i själva beslulel upplysa om de skäl på vilka beslutet grundats, om myndigheien så önskar och det kan ske utan att något allmänt eller enskilt skyddsintresse skadas. När en myndighet underlåUl alt i beslutet ange skälen av hänsyn till parten själv, strider det givelvis inte mol syftet härmed att parten i efterhand vid förfrågan får upplysning om skälen muntligen eller skriftligen. Arbetsgruppen erinrar i samraanhanget bl. a. ora vad TCO anfört om efterhandsmolivering i tjänstetillsältningsärenden i sitt remissyttrande över besvärssakkunnigas förslag (SOU 1968:27 s. 186) och om JO:s uttalanden i elt år 1968 avgjort ärende angående motivering i ärende om forskningsbidrag (JO 1969 s. 311). Genom sådana upplysningar kan de negativa verkningarna av att moiivering inte lämnats i själva beslutet i betydande mån neutraliseras. Det synes arbetsgruppen angeläget alt denna möjlighet tas lill vara. Särskill är del av vikl atl så sker när del är sekretesskäl eller grannlagenhelsskäl som föranlett all motiven inte återgetts i själva beslutet. I delta hänseende hänvisar gruppen till de principer som ligger till grund för 6 § i dess lagförslag. Gruppen anför vidare all motivering i efterhand bör tillämpas också när skälen uteslutits på processekonomisk grund. Efterhandsmotivering som ersättning för underlåten samtidig moiivering bör inte föreskrivas som en skyldighet utan bara sora en rekomraendation. Gruppen framhåller atl, när motivering i efterhand kan tänkas bli aktuell, sådan inte kan lämnas ulan att det är fulll klart, på vUka skäl beslutet grundas. För kollektivorgans del förutsätter detta att man enats inte bara om slutet utan också om skälen vid sina överläggningar eller röstat därom, Mol bakgrund av det nu anförda föreslår gruppen all regeln om efterhandsmolivering ges det innehållet alt, om myndighei utelämnat motivering på grund som anges i 16 § andra stycket, myndigheten bör i efterhand på parts begäran upplysa om vad som bestämt utgången, Gmppen anser det inte vara nödvändigt att i lagen ta in någon uttrycklig föreskrift om alt sådan begäran skall framställas inom viss lidsfrist. Framställning om beslutsmotivering görs av naturliga skäl ändå i de flesta fall under tiden från beslutets meddelande till dess lagakraftvinnande.
KungL Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 485
Remissyttrandena. Bland remissinstanserna råder enighet om värdet av all bestämmelser om beslutsmotivering inflyter i förvaltningslagen. I fråga om de föreslagna bestämmelsernas inverkan på myndighelemas arbetsbelastning framhåller statskontoret atl de invändningar som siats-kontoret tidigare gjort mol alt genomföra en allmän reform om beslutsmotivering bortfaller med hänsyn lill de begränsningar sora gjorts beträffande motiveringskravels räckvidd. Del merarbete som kan uppslå för myndigheterna lorde inte vara av sådan storlek atl del bör hindra alt reformen genomförs på en gång hos samtliga berörda rayndigheter. I allraänhet torde myndigheternas överväganden innan etl beslul fallas som går part emot vara så orafattande, all det knappast kan vara tidsödande alt skriftligen utforraa den raotivering som man ändå har resonerat sig frara till. En liknande inställning redovisar lånsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anser däremot atl man inte kan utesluta möjligheten av att personalen på länsslyrelserna måste ökas, ora motiveringar skall skrivas i den utsträckning som förordas. Betydelsen av att den enskilde får kännedom om de huvudsakliga skäl, som motiverat elt beslut som går denne emot, är eraellertid enUgt länsstyrelsens raening så slor, atl betänkligheterna raot en eventuell arbetsökning för vissa myndigheter inte får inverka avgörande på frågan. SR anser atl de nya bestämmelserna koraraer atl medföra elt betydande merarbete inom vissa förvaltningsmyndigheter och att ökade resurser krävs i fråga om främst kvalificerad personal.
Några remissinstanser ställer sig allmänt kritiska till de föreslagna reglemas utforraning. Regeririgsrättens ledamöter anser att både behovet och lämpligheten av de föreslagna beslämraelserna kan diskuteras. De påpekar att utvecklingen redan går raot ökat beaktande av raotiverings-kravet och att det förefaller ovisst om den föreslagna detaljregleringen i sin helhet är påkallad. De föreslår att försia styckel ges det innehållet atl, om slutligt beslut går part emot, raotivering skall lämnas i den mån det erfordras, att av andra stycket bara behålls andra punkten (beslutet angår tjänstetillsättning etc.) och att i Iredje styckel föreskrivs atl myndighet som utelämnat motivering, där så lämpUgen kan ske, i efterhand på parts begäran bör upplysa om vad sora bestämt utgången. Psykiatriska nämnden förklarar atl den med tanke på de ärenden om intagning på och utskrivning från sjukhus för psykiatrisk vård som handläggs av nämnden och andra organ föredrar de regler om beslutsmotivering som föreslogs av besvärssakkunniga. Visserligen är motiveringsskyldigheten mer allmänt utformad i det förslaget, men del raedger enligt närandens mening större rörelsefrihet än arbetsgruppens förslag, önskemål ora en raer elastisk utforraning av motiveringsplikten fraraställs också av bl. a. vårnpliktsnämnden och länsstyrelsen i Jönköpings län. Länsstyrelsen i Södermanlands län häv-
486 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
dar alt reglerna bör få en försiktig utforraning, så att tillräcklig hänsyn tas till taxeringsmyndigheternas stora svårigheter alt med hänsyn till bristande tid samt ärendenas mängd och art åstadkomma uttömmande motiveringar.
Den föreslagna begränsningen tiU slulliga beslut som går part emot godtas i allmänhet ulan närmare komraentarer i remissyttrandena. Svea hovrätt anser det kunna förutsättas att myndighet, när behov verkligen föreligger, motiverar såväl gynnande slulliga beslul som beslut under förfarandel. JO framhåller alt inskränkningen till slutliga beslut som går part emot inte kan anses lika naturlig i fråga om motivering som i fråga om kommunikation. Motivering kan ofta vara påkallad i besvärsärenden med hänsyn lill behov av vägledande uttalanden därför att bifall meddelats i slrid mol mening, som uttalats av lägre instans eller remissmyndigbet, eller till nackdel för någon sora inte har partssiällning. Lagen är emellertid inte tillämplig på förvallningsdomslolarna, som är de egentliga prejudikat-instanserna. Eftersom dessa liksom de cenlrala ämbetsverken trots begränsningen i den föreslagna bestämmelsen torde komma att beakta behov av vägledande uttalanden, anser sig JO i och för sig kunna tillstyrka det föreslagna stadgandet. Enligt hans mening vore det dock en fördel om till paragrafen lades ett fjärde stycke av förslagsvis följande lydelse: »Slutligt beslut som innebär ändring av lägre myndighets beslut bör även eljest i erforderUg utsträckning motiveras». SR anser det vara synnerligen angeläget all specialförfattningarna kompletteras med behövliga föreskrifter ora när andra slutliga beslut än sådana sora går part emot skall motiveras. Vad gäller beslut under förfarandet säger sig SR hysa full förståelse för svårigheten atl i en .mera generellt avfattad förvaltningslag i detalj reglera de olika moment som kan uppstå under förfarandet. Det är emellertid enligt SR:s mening av synnerlig vikl att vissa ställningstaganden och beslut under förfarandet ulföriigt motiveras, t. ex. förord och Ijänsteförslag i tjänstetillsättningsärenden, överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt anser att motiveringskravet i princip bör innefatta en skyldighet för myndigheten atl lämna förklaring till det slulliga beslutet oberoende av om detta går i positiv eller negativ riktning för parlen. Från denna skyldighel bör dock lämnas erforderliga undanlag för olika fall-
Riksförsäkringsverket erinrar om alt det inom sjukförsäkringen förekoraraer ett synnerligen stort ahtal ärenden, i vilka slutligl beslut meddelas muntligen, exempelvis »över disk». Enligt verkets mening bör moliveringskravel rimligtvis inte gälla beslut, som meddelas muntligen. Detta synes böra. komma till uttryck i lagen eller eljesl, för socialförsäkringens del, i specialförfattning.
Det i 16 § försia stycket uppställda kravel på motiveringens innehåU diskuteras 1 åtskilliga yttranden. Regeringsrättens ledamöter anser det inte erforderiigt att i lagtexten ange vad motiveringen skall innehålla. Enligt
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 487
deras mening antyder den föreslagna skrivningen (»motivering, sora upplyser om de sakliga och rättsliga bedömningar som väsentligast bestämt utgången») i vart fall orealistiskt höga krav såvitt angår flertalet myndigheter, speciellt lokala sådana ulan juridiskt utbildade tjänsteraän. Enligt deras erfarenhet är det blott få vanliga förvaltningsmyndigheter utanför kretsen av länsstyrelser, vilkas avslagsbeslul i parisärenden f. n. kan anses uppnå den höga ambitionsnivå som den föreslagna formuleringen antyder. I myckel stor utsträckning ges även i förvallningsbeslut, sora överklagas i regeringsrätten, raotivering regelraässigt bara genom en intetsägande hänvisning lill omständigheterna i målel eller genom en tämligen stereotyp upprepning av ordalagen i den ifrågavarande materiella författningen. Sveriges advokatsamfund anser del berörda ullrycket böra bytas ut raot det raera vedertagna uttrycket »de skäl, på vilka avgörandet grundas» Ofr 11 kap. 5 § besvärssakkunnigas lagförslag). Enligt riksförsäkringsverkets mening har den i första stycket föreslagna regeln inte tillräckligt anpassats efler de varierande förutsättningarna för beslutsmotivering i socialförsäkringsärenden, där avgörandet bygger på skönsmässig bedöraning. Anses stadgandet inte böra formuleras ora med hänsyn härtill, synes för socialförsäkringens del behövas elt särskilt stadgande om beslutsmotivering i specialförfaltning.
Några reraissinstanser diskuterar frågan hur beslul i dispensärenden och liknande ärenden skall motiveras. Lånsstyrelsen i Kristianstads lån, som ansluter sig till uppfattningen att avslagsbeslut i sådana ärenden som motiv bör redovisa de förhållanden sora varit bestämraande för rnyndig-hetens värderingar, anför vidare.
Ofta återfinns uttrycket »synnerliga skäl» i en förfaltningsbesläraraelse och förarbetena till denna brukar exemplifiera eller på annat säll ge ledning för vilka skäl sora är all anse som synnerliga. Del är enligt länsstyrelsens mening föga ändamålsenligt att ge beslutet den fomien att vederbörande sökande skall ha alt själv skaffa sig kunskap om de bakomliggande motiven för avslaget. Den ärendegrupp, som länsstyrelsen närmast här haft för ögonen, gäller anstånd med verkställigheten av fribets-straff. En annan sak är att beslutsmotiveringen ofta kan ges den formen alt de skäl, som sökanden vill åberopa för att få anstånd med straffverkställigheten, i huvuddrag återges i reciten. Skulle den fortsatta handläggningen inte tillföra ärendet nya fakta, brukar länsstyrelsen som motiviéring för elt avslagsbeslut anföra att sökanden inte visat att sådana synnerliga skäl föreligger, som avses i 12 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt.
Länsstyrelsen i Blekinge län påpekar att det i förvaltningen förekommer en del fall där det med hänsyn till ärendets art är svårt alt klargörande uttrycka den bedömning som ligger bakom etl beslul. Som exempel anför länsstyrelsen bl. a. beslut om återkaUelse av körkort, när körkortsinnehavare gjort sig skyldig till rattfylleri eller genom upprepade för-
488 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
seelser visat bristande vilja eller förmåga alt rätta sig efter trafikbesläm-melserna. Elt beslut grundar sig i sådant fall på förefintligheten av ett brott eller på en värdering av vad en serie förseelser kan innebära från trafiksäkerhetssynpunkt. Aterkallelsebeslutet bör dock inte lärapligen motiveras på annat sätl än genom en hänvisning till lagrum samt brottet eller förseelserna. Länsslyrelsen anser alt det möjligen är pretentiöst atl i ett sådant fall tala om beslutsskäl men menar alt grunden för beslutet dock har angivits. Enligt länsslyrelsens mening måste det i ärenden av berört slag anses godtagbart att förfara på sådant sätt. Samraanfattningsvis anför länsslyrelsen atl slutligt förvaltningsbeslut bör innehålla skälen eller grunden för beslulel, i den raån del anses behövligt med hänsyn till enskilda eller aUraänna intressen. Även länsstyrelsen i Hallands län finner uttalandena i betänkandet i denna del vara för långtgående. Länsstyrelsen anser att del beträffande åtskilliga sådana ärenden är orealistiskt att söka lärana annan motivering än den, alt de åberopade skälen varit otillräckliga. Situationen i de ifrågavarande ärendena är nämligen ofta den, alt ett klart och uppenbart angivande av syftet med den bestämmelse varifrån dispens söks ligger redan i själva bestämmelsen. I de fall då skälen för den sökta dispensen angetts av sökanden, kan dessa, om det inte förelegat någon Ivekan om skälens otillräcklighet, sålunda inte bemötas på annat sätt än genom en upplysning att de inte motsvarar de krav som författningen uppställer för att ansökningen skall kunna bifallas.
Sveriges lantbruksförbund vänder sig mol del i betänkandet gjorda uttalandet att ju mer som satsas på kommunikation, desto enklare kan beslutsmotiveringen göras. Beslutsmotiveringen bar, påpekar förbundet, inte bara funktionen att meddela parten vad som har förekommit i ärendet utan också den betydligt viktigare uppgiften att klargöra vad av ärendets materia som beslutsmyndigheten funnit relevant och som alltså i första hand skall angripas under besvärsförfarandet. Skulle koraraunikationen ge rätt till förkortad beslutsmotivering, lastas arbetsbördan över på parten som mer eller mindre i blindo måste ta upp alla ärendets oraständigheter till behandling vid besvärsförfarandet. Förbundet åberopar uttalandet på annat ställe i betänkandet att »det är de springande — sakliga och rättsliga — punkterna sora parten bör ges rätt alt få del av skriftligen i själva beslutet».
De i 16. § andra stycket föreslagna undantagen från motiveringsplikten behandlas — utöver vad som framgår av det föregående — även belräffande enskildheter i reglernas utformning. Enligt Svea hovrätts raening bör ordet »nödvändigt» i forsla punkten ersättas av ordel »påkallat» raed hänsyn till bestämmelsens innebörd enligt betänkandet. Lånsstyrelsen i Jönköpings /än föreslår atl orden »är nödvändigt» byts ut mot »uppenbari ej erfordras». Härigenom kan enligt länsstyrelsens mening de största svårigheterna undvikas beträffande motivering av t. ex. fastställelse av plan-
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 489
förslag i ärenden enligt byggnadslagen. Också länsstyrelsen i Stockholms län finner ordet »nödvändigl» vara väl starkt begränsande. En formulering med utgångspunkt från besvärssakkunnigas förslag (motivering skall lämnas »i den mån det icke av särskild anledning finnes obehövligt eller olämpligt») är enligt länsslyrelsens mening all föredra. Därmed erhålls också en godtagbar lösning belräffande »kverulanlfallen», sora för länsstyrelsens del medför åtskilligt arbete, eftersom varje klagoskrift anses böra föranleda utredning och beslut, om det inte slår klart atl klagoskriften bara är uttryck för mentalsjukdora. Med del i förslaget intagna principiella kravet på redovisning av såväl sakliga som rättsliga bedömningar, är del enligt länsstyrelsens mening annars ovisst om raotiveringen vid ogrundade klagoraål kan begränsas till ett konstaterande alt utredningen inte gett stöd för klagomålen.
Vad angår det i 16 § andra stycket andra punklen upptagna undantaget för beslut i ärenden ora tjänslelillsältningsärenden ra. m. påpekar överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt, att regeln — med frångående av vad JO uttalat i sin framställning år 1960 — torde göra del möjligt att utelämna motivering också om en ansökan i tjänsteliUsättningsärende avslagits på grund av brist i formell behörighet eller på annan principiell eller eljest allmänintressant grund. Statens avtalsverk ifrågasätter om beslut rörande skiljande från tjänsten, t. ex, genora uppsägning, alllid raåste vara raotiverat. Vid uppsägning kan det mången gång vara ett direkt önskemål från parten att myndigheten inte motiverar sitl beslul och parlen kan ha uttryckligen framhållit delta för myndigheten.
ÖB erinrar om alt han i sitt yttrande över besvärssakkunnigas förslag frarahöll att undantag från raotivéringsskyldighelen borde föreligga bl. a. belräffande beslul i sekretessbelagda ärenden, beslut från en rayndighet gentemot en annan samt beslut som innebär behörig ledning och fördelning av arbete (order). De i andra stycket föreslagna reglerna kan antas täcka nämnda behov av undantag. Detta bör enligt ÖB:s mening klargöras i särskilda anvisningar eller tillämpningsföreskrifter.
Den föreslagna bestäraraelsen om motivering i efterhand godtas av flertalet remissinstanser. Universitetskanslersämbetet anser dock all regeln bör utformas som en skyldighet och inte sora en rekoramendation för undvikande av godtycke eller tveksamhet från myndigheternas sida. TCO menar att myndighet bör vara skyldig alt motivera i efterhand, om part begär det. Försvarets civilförvaltning, som finner vissa skäl tala för att regeln görs obligatorisk, anser atl frågan om en skärpning av bestäraraelsen bör få bli beroende av erfarenheterna av lagens tillärapning.
Kammarkollegiet betonar angelägenheten av att efterhandsraolivering får göras kortfattad, helst som ingen tidsfrist utsatts inora vilken begäran om sådan moiivering skall framställas. Enligt kollegiets mening bör vidare klargöras att lämnandet av efterhandsraolivering givetvis måste begränsas
23t—11564
490 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
till de fall där det vid tidpunkten i fråga alltjämt är raöjligt för myndigheten att rikligt återge den moiivering som låg bakora beslutet. Eljest kan man riskera efterbandskonslruktioner. Stadsjuristen i Stockholm anser alt det bör uppmärksammas att stadgandet om moiivering i efterhand inte innefattar någon arbetsbesparing. Myndigheien torde nämligen se sig nödsakad alt redan i samband raed fattandet av beslul motivera detla för alt ha en raotivering till reds om part senare skulle begära sådan. Regeringsrättens ledamöter påpekar att upplysning i efterhand om motivering bör kunna lämnas rauntligen.
Några reraissinstanser redovisar en kritisk inställning till regeln om efterhandsmotivering, Lantmäteristyrelsen anser bestämmelsen vara självklar och därför böra utgå ur laglexten. Riksskattenämnden framhåller atl del för rayndigheterna i många fall är förenat raed svårigheter att lämna en tillförlitlig efterhandsmotivering till ett beslut. Detta kan bl. a. vara fallet när antalet handlagda ärenden är stort eller när en längre tid förflutit mellan beslutet och begäran om efterhandsmolivering. Den fullständiga motiveringen kan ha fallit i glömska, så alt den motivering som lämnas efteråt blir en ren eflerhandskonstruktion. Har flera deltagit i ett beslul, kan det vara speciellt svårt alt lämna en riktig motivering i efterhand. De olika personer som deltagit i beslutet kan näraligen ha haft skilda raotiv för sitl ställningstagande men varit eniga om slutet. Om en bestämmelse rörande motivering i efterhand över huvud tagel skall tas med i förvaltningslagen, bör bestämmelsen enligt närandens raening mjukas upp ytterligare, så atl den blir tillämplig endast i fall, där en efterhandsmolivering kan lämnas ulan svårighet. Också länsstyrelsen i Jönköpings län anmäler tveksamhet beträffande beslämmelsen, särskilt i fråga om belyg-sältning och Ijänstelillsättning. Arbetsmarknadsstyrelsen anser att arbetsgruppens förslag i denna del bör beaktas endast ora de statsanställdas organisationer skulle redovisa övertygande skäl för att förslagets genomförande är önskvärt. Även Svea hovrätt ifrågasätter regelns läraplighel. Enligt hovrättens åsikt är den inte nödvändig och kan föranleda lillämpningssvårigheler,
Liksora i fråga ora regleringen av kommunikationsskyldigheten diskuteras i en del remissyttranden behovel av undantag i specialförfaltning beträffande motiveringspUklen, Psykiatriska nämnden ullalar alt bestäraraelserna ora beslutsmotivering inte bör gälla i ärenden om intagning på eller utskrivning från sjukhus för psykiatrisk vård enligt 1966 års lag ora beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Statens utlänningskommission avstyrker alt motiveringsplikten i ärenden enligt utlänningslagen utsträcks ulöver vad som f. n. är föreskrivet i lagen. Under hänvisrung till de betänkligheter belräffande valularegleringsärenden som anförts av valutastyrelsen i dess yttrande över besvärssakkunnigas förslag (SOU 1968: 27 s. 187) framhåller fullmäktige i riksbanken, alt motiveringsplikten visserligen uppmjukats vä-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 491
sentligl i del nya förslaget men i princip alltjämt består. Fullmäktige ansluter sig därför i denna del lill valulastyrelsens tidigare yttrande.
Departementschefen. Frågan om införande av allmänna lagregler om förvaltningsmyndighets skyldighet att ange skälen för sina beslut har aktualiserats i olika sararaanhang under senare år. Det torde vara tillräckligt atl erinra om alt JO år 1960 gjort en fraraställning i äranet och att förslag ora införande av sådana regler vid flera lillfällen väckis i riksdagen (jfr ILU 1961:8, 1966:17 och 1970:53). Arbetsgmppen har i det nu föreliggande utredningsförslaget gett uttryck ät uppfattningen att bestäraraelser om beslutsmotivering utgör etl omistligt element i en allmän förfarandelag som syftar lill att stärka den enskildes rättssäkerhet inora den offentliga förvaltningen. Någon avvikande mening på denna punkt har inte framförts vid remissbehandlingen av förslaget. De erinringar raot detta sora gjorts av en del reraissinstanser har så gott som uteslutande gällt enskildheter i de föreslagna reglernas utformning. Jag finner det med hänsyn härtill uppenbart alt i förvaltningslagen bör ingå regler som slår fast principen om myndighets skyldighet all motivera sina beslul. Reglerna bör som arbetsgruppen föreslagit las upp bland lagens särskilda bestäraraelser.
De invändningar sora tidigare brukat riktas raot införandel av generella bestämmelser om beslutsmotivering har frärast gällt det merarbete för myndighelema som vänlats bli följden av sådana bestämmelser. Också vid remissbehandlingen av arbetsgruppens förslag har från några håll yppats farhågor för alt regler om motiveringspliki skall leda till ökad arbetsbelastning på rayndigheterna. Sora jag bar betonat i den allraänna raotiveringen bör farhågor av detta slag inte överdrivas. Införandet av allraänna regler ora beslutsraolivering innebär strängt taget inte annat än atl man över hela förvaltningen kräver vad som redan faktiskt tillämpas inom åtskilliga områden av denna. De under 1960-talet framlagda förslagen lill generell lagstiftning i ämnet lorde i sin mån ha bidragit lill alt kravet på angivande av skäl för myndigheternas beslut numera iakttas i avsevärt större utsträckning än tidigare. Begränsas moliveringsskyldighelen i förvaltningslagen till vad som riraligen kan begäras av rayndigheterna i detla hänseende, finns det enligt rain raening inte anledning befara atl myndigheterna härigenom belastas över hövan eller nödgas åsidosätta önskemålen ora snabb och effektiv handläggning av sina ärenden.
I fråga ora utforraningen av raotiveringsreglerna har i del nu frara-lagda lagförslagel valls en lösning som i sak till stor del stämmer överens raed arbetsgmppens lagförslag. Med anledning av vad som påpekats vid remissbehandlingen har dock gjorts vissa ändringar beträffande avfattningen av såväl huvudregeln om motiveringsplikt sora föreskriftema ora undanlag härifrån. Till dessa ändringar skall jag strax återkorama. I
492 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
formellt hänseende har eftersträvats viss överenstämmelse med föreskriftema om komraunikation (15 § första stycket).
Enligt huvudregeln i det nu framlagda lagförslaget (17 § försia stycket första punklen) skall beslul, varigenora myndighei avgör ärende, innehålla de skäl som bestämt ulgången. Moliveringsplikten omfattar sålunda liksom arbetsgruppens lagförslag endast slutliga beslut. Med uttrycket »beslut, varigenom myndighet avgör ärende» åsyftas inte bara avgöranden i sak ulan också beslut om avvisning eller avskrivning av etl ärende. Att motiveringskravet endasl gäller slulliga beslut får inte ses som ell ställningslagande lill frågan i vad mån beslul under förfarandel bör motiveras. Förvaltningslagens regler representerar som tidigare frarahållits en raini-mislandard i fråga om handläggningen av förvaltningsärenden. Det får således liksom hittills ankomma på rayndigheterna atl, i den raån specialförfattningarna inte innehåller regler i äranet, efler omständigheterna bedöma om motivering bör lämnas också beträffande andra beslut än slutliga.
I likhet raed arbetsgruppen anser jag raotivéringsskyldighelen normalt böra begränsas till fall då det slutliga beslutet i ett ärende går part emot. Som påpekats av Svea hovrätt torde del kunna fömtsättas att myndighet vid behov motiverar även gynnande beslut, t. ex. med hänsyn lill vikten av ett vägledande uttalande av besvärsinstans i viss fråga. I formellt hänseende har i förhållande lill arbetsgruppens lagförslag gjorts den ändringen alt begränsningen till beslut som går part emot flyttats från huvudregeln till undantagsreglerna (17 § första styckel andra punklen 1). Härmed markeras att del ligger i myndighetens hand att avgöra om moiivering bör underlåtas i fall då beslut inte går part eraot. Belräffande innebörden av sistnäranda uttryck vill jag hänvisa till vad som anförts i molsvarande fråga under 15 § i det nu framlagda lagförslagel.
Med anledning av ett påpekande av riksförsäkringsverkel i fråga om beslut sora raeddelas muntligen vill jag framhålla, alt beslämraelserna i 17 § inte innehåller något krav på alt del skall vara fråga om skriftligen avfattade beslul. I vad mån bestämmelserna blir tillämpliga på muntliga beslut får avgöras genom tolkning av reglerna i 3 § om giltighelsorarådet för förvaltningslagens särskilda besläramelser. Meddelas t. ex. ett beslut, varigenom myndighet för enskild bestämmer om en förmån vid sararaanträde inför rayndigheten (jfr 20 § delgivningslagen), bör motiveringspliki anses föreligga. En annan sak är all beslutet i sådant fall på grund av särskUda föreskrifter ora myndighets dokumenlalionsskyldighet vanligen nedtecknas i skrift först efteråt. Vad gäller rena »överdiskärenden» vill jag påpeka atl det sannolikt i de flesta fall kommer att vara uppenbari obehövligt att lämna motivering liU ell beslut i ett sjukförsäkringsärende (se 17 § första stycket andra punkten 1). Den ersättning vartiU den enskilde kan vara berättigad i sådant ärende bestäms merendels efter schematiska grunder och den enskildes yrkande i ärendet torde vanligen gå ut på att
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 493
bli tillerkänd ersättning med det belopp som han har rätt tUl. Myndighetens beslut koraraer följaktligen endast undanlagsvis alt gå den enskilde eraot i något avseende. Skulle så vara fallet, inträder i princip motiveringsskyldighet. Denna kan emellertid som nyss närants fullgöras både rauntligen och skriftligen. I åtskilliga fall bör det uppenbarligen vara tillräckligt raed en muntlig upplysning om varför ersällning tillerkänts raed lägre belopp än den enskilde anser sig ha rätt till.
Av 3 § andra stycket 2 följer alt normbeslut inte orafattas av reglerna om motiveringspliki, såvida det inte är fråga om beslul med anledning av besvär.
I fråga om motiveringskravels innehåll fordras enligt det nu framlagda lagförslaget att myndigheten anger »de skäl som bestämt ulgången». Som påpekats av regeringsrättens ledamöter antyder arbetsgruppens lagtext på denna punkt elt längre gående moliveringskrav (»de sakliga och rättsliga bedömningar sora väsentligast bestämt utgången»). Med den av mig föreslagna formuleringen avses atl markera atl förvaltningslagen i princip inte uppställer något krav på att förvallningsmyndighelemas beslut skall innehålla detaljerade redogörelser för sakförhållandena i ärendena och vidlyftiga resoneraang ora hur dessa förhållanden bedömts rättsligen av myndigheten. Det är —■ sora arbetsgruppen uttrycker det — »de springande punkterna» sora skall komma fram i motiveringen. Denna torde därför i etl stort antal fall kunna göras kort. Jag vill i sammanhanget hänvisa till de exempel på avfattning av beslut som lämnats i arbetsgruppens betänkande (s. 202).
Som jag har påpekat i det föregående har undantagen från motiveringsplikten getts en något annan utformning än i arbetsgruppens lagförslag. Syftet härmed är att något tydligare än i det förslaget skilja ut de situationer då motivering helt eller delvis bör kunna utelämnas. I 17 § första stycket andra punkten 1 (jfr 15 § första stycket andra punkten 1) medges undantag när beslutet inte går part emot eller det eljest är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen. Del försia ledet i undantagsbesläramelsen har jag berört tidigare. Det andra ledet är avsett att läcka de fall som åsyftas i 16 § andra stycket tredje punkten arbetsgruppens lagförslag (»intet väsentUgt partsintresse eftersatts»). I enlighel med detta undantag bör t. ex. besvärsinstans kunna underlåta all lämna en egen motivering, när den inte finner skäl att göra ändring i elt överklagat och tillfredsslällande motiverat beslul.
Undantaget i 17 § första styckel andra punklen 2 stäraracr med en formell jämkning överens med 16 § andra siycket andra punklen arbetsgruppens lagförslag. Med anledning av vad statens avtalsverk påpekat belräffande beslul om skiljande av någon från tjänsten vill jag framhålla, att sådant beslut i princip inte bör jämställas med beslul om tjänstetillsättning i fråga om möjligheten atl underlåta raotivering. Har part i sådanl fall ut-
494 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
Iryckligen framställt begäran ora alt raotivering skall uteläranas, lorde eraellertid i regel undanlagsregeln i 17 § första siycket andra punkten 1 bli tillämplig och skälen av denna anledning kunna uteslutas ur beslutet.
Undanlagsbestäraraelsema i 17 § försia stycket andra punklen 3 och 4 motsvarar 16 § andra stycket första punklen arbetsgruppens lagförslag. I enlighet med den systematik sora använts vid formuleringen av undantagsreglerna i 15 § har det funnits lämpligt alt dela upp det av arbetsgruppen föreslagna undantaget på två olika regler. Enligt det nu framlagda lagförslaget kan sålunda motivering utelämnas dels om det är nödvändigt raed hänsyn till privatlivets helgd, enskilds behöriga ekonoraiska intresse eller järaförbart förhållande (andra punkten 3), dels ora ärendet är så brådskande att del inte finns tid atl utforma skälen (andra punklen 4). Den förra regeln lar sikte bl. a. på de situationer då det av sekretesskäl framstår som befogal alt inskränka motiveringen. Den senare regeln syftar på situationer då det krävs ett snabbi ingripande av myndighet och tiden inte medger all formulera skälen för beslutet. Som jag framhållit vid motsvarande undantagsregel i 15 § försia stycket andra punkten 4 bör myndighets arbetsbörda sora sådan inte få tas i beaktande vid prövningen av om raotivering skall utelämnas eller inte.
Regeln om eflerhandsmotivering i 17 § andra siycket stämmer nära överens med arbetsgruppens förslag (16 § tredje stycket gruppens lagförslag). Den av vissa remissinstanser framförda kritiken har inte övertygat mig om atl regeln bör undergå någon väsentlig jämkning. Regeln innebär en rekomraendation lill myndigheterna alt skriftligen eller muntiigen på parts begäran om möjligt upplysa honom om skälen för ett beslut, när dessa har utelämnats. Någon ovillkorlig skyldighet härtill finns sålunda inte. Kan upplysning om skälen av någon anledning inte lämnas i efterhand, t. ex. därför att parts begäran därom framslällls så sent att det inte längre är möjligt atl fulll klart ange vilka skäl som bestämt utgången i ärendet, föreligger ingen skyldighet för rayndigheten att söka rekonstruera motiven till beslutet. Det ankommer givelvis på myndigheien att ta ställning till vem som i fråga ora lämnande av efterhandsmolivering skall vara behörig att företräda myndigheten.
I fråga om de av en del remissinstanser framförda önskemålen om särskilda undanlag belräffande vissa grupper av ärenden vill jag hänvisa till vad jag anfört i fråga om motsvarande önskemål under 15 §.
18 §
Paragrafen reglerar förvaltningsrayndighets skyldighet all underrätta part
Och annan som saken angår om beslut, varigenom myndighet avgör ärende,
och om vad han har alt iaktta vid klagan över beslutet. Den motsvarar 17 §
arbetsgmppens lagförslag.
'Nuvarande ordning. Några allmänna författningsbestämmelser om skyl-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 495
dighet för förvaltningsmyndighet att underrätta part eller annan som saken angår om innehållet i myndighetens beslut finns f. n. inte. 1 specialförfatt-ningama har emellertid i åtskilliga fall meddelats bestämmelser om sådan underrättelseskyldighet, se t. ex. 11 § 2 mom. och 13 § 1 mom. andra siycket skogsvårdslagen (1948:237), 32 § första stycket lagen om nykterhetsvård, 58 § 1 mom. byggnadsstadgan (1959: 612) och 28 § namnlagen. Bestämmelserna har ibland begränsats till all avse fall då beslut går part eraot, se t. ex. 69 § 1 mom. taxeringsförordningen (underrättelse om avvikelse från självdeklaration) .
Även om underrättelseskyldighet inte är föreskriven, är statlig förvaltningsmyndighet i viss utsträckning skyldig alt utan särskild begäran uifärda expedition rörande beslut, se 18 § expedilionskungörelsen (1964:618). I servicecirkuläret har vidare för statliga förvaltningsmyndigheter meddelals vissa allmänna anvisningar om skyldighel att tillhandagå allmänheten raed översändande av expeditioner. Enligt första siycket i cirkuläret bör såväl avgiflsbelagda som icke avgiflsbelagda expeditioner, dvs. bl. a. handlingar som innefattar myndighets beslul, tillställas vederbörande med anlitande av postverket, om inte tillhandahållande i annan ordning begärts eller annat tillvägagångssätt är särskill föreskrivet eller påkallat av omständigheterna. Skall avgiftsbelagd expedition lösas av person som är bosatt på rayndighetens förläggningsorl, bör dock i regel expeditionen inte översändas, ora inte begäran framställts därom. Sådan expedition bör inte heller översändas i andra fall, om del med skäl kan anlas atl expeditionen inte koraraer att lösas ut. I cirkulärets tredje slycke påpekas all, om expedition inte översänds, rayndigheten ora raöjligt bör underrätta vederbörande på lärapligt sätl om att expeditionen finns att hämta mol erläggande av den avgift varmed den kan vara belagd. Meddelas föreläggande på annat sätl än i form av en expedition som översänds till eller delges den det angår, skall myndig heten enligt femte slyckel första punkten i cirkuläret ora möjligt underrätta honora om innehållet i föreläggandet.
För förvaltningsförfarandet saknas även generella föreskrifter ora skyldighel för myndighet alt underrätta part eller annan som saken angår ora vad han har att iaktta för den händelse han önskar föra talan mol ell beslut av myndigheien (besvärshänvisning). I åtskilliga specialförfattningar har dock tagils in bestämmelser om skyldighet för rayndighet atl lämna part besvärshänvisning. Sådan skyldighel har vanligen föreskrivits i samband med att myndighet ålagts atl underrätta part om beslutet, se t. ex. 32 § första stycket nykterhetsvårdslagen och 69 § 4 mom. taxeringsförordningen. Ofta har skyldigheten att lärana besvärshänvisning uttryckligen begränsats till fall då beslutet är överklagbart, se förutom nyssnämnda två bestämmelser t. ex. 34 § namnlagen. I samraanhanget bör vidare erinras om den för länsstyrelserna gällande bestäramelsen i 57 § tredje styckel länsstyrelseinstruktionen. Enligt denna skall expedition av beslut, mot vilket talan får föras.
496 Kungl. Maj-.ts proposUion nr 30 år 1971
innehålla besvärshänvisning i de fall då det är föreskrivet, dä länsstyrelsen eljest anser del behövas eller då part begär det.
Vad som skall anses gälla i de fall då skyldighel att lärana besvärshänvisning inte är uttryckligen föreskriven får betecknas sora oklart. I stor utsträckning torde rayndigheterna följa den princip sora har kommil till uttryck i 57 § Iredje slyckel länsstyrelseinstruktionen (jfr SOU 1964: 27 s. 451).
Någon allmän bestämmelse om skyldighet för myndighet att underrätta part eller annan sora saken angår ora skiljaktig raening vid beslutels fattande finns inte. Specialförfattningarna synes inte heller uppvisa något exerapel på en beslämmelse raed sådanl innehåll.
I fråga om sättet för underrättelse om beslut och för lämnande av besvärshänvisning finns f. n. — borisett från reglerna om parts skyldighet att lösa avgiftsbelagd expedition i expedilionskungörelsen — inte några allmänna författningsregler. Har i specialförfaltning föreskriviis underrättelseskyldighet, anges dock vanligen om underrättelsen skall ske genom delgivning enligt delgivningslagen eller på annal sätt, se t. ex. 57 § lagen om socialhjälp, 95 § barnavårdslagen, 6 § lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall och 19 § lagen (1968: 349) om hyresnämnder. I somliga fall meddelas beslut efter anslag, se t. ex. 150 § första slyckel byggnadslagen (länsstyrelses beslut om fastställelse av stadsplan m.m.) och 10 och 11 §§ stalsljänstemanna-sladgan (1965: 601) (beslut i fråga ora tillsättning av tjänsl).
Meddelas beslul vid förhandling, förhör eller annat sararaanträde, anses delgivning därav ha skett raed den som var närvarande, när beshttet meddelades (20 § delgivningslagen). Myndigheien skall i sådanl fall skyndsamt tillhandahålla utskrift av beslutet, om det begärs.
Arbetsgruppen. Med hänsyn till den betydelse sora forralig delgivning av ett beslut med den det angår har för inträdet av hans rättigheter och skyldigheter anser arbetsgruppen någon tvekan inte behöva råda om atl en beslämmelse i ämnet bör ingå i förvaltningslagen. Alt så blir fallet är så mycket naturligare som del inte har gått atl praxisvägen nå tillräcklig enhetlighet och fasthet i detla hänseende. Enligt arbetsgruppen står det också klart alt bestäramelsen bör ingå bland de särskilda beslämraelserna för vissa partsärenden.
Även om huvudregeln utan Ivekan bör vara alt beslut skall delges part, är det enligt arbetsgruppens mening också givet alt den inte kan göras undantagslös. Gruppen erinrar särskilt om svar på muntliga framställningar o. d. Parlen behöver i sådana fall vanligen »svart på vilt» bara om han vill klaga. När formlig delgivning inte behövs, skall myndigheten givelvis inte vara skyldig att ombesörja sådan. Gruppen anser inte att undantaget från beslutsdelgivning bör begränsas lill fall då delgivning är uppenbart obehövlig. I stället bör gälla atl delgivning bör äga rum, om myndigheten finner del inte vara obehövligt. Därtill har förutsatts att, om part begär skriftligt
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 497
besked ora ett beslul, själva begäran skall anses tillräcklig som belägg för atl del inte är obehövligt alt ge honom sådant besked.
Någon begränsning lill slulliga beslut bör enligt arbetsgruppen inte göras. När det gäller besluts tillkännagivande för part gör sig i slort sett samma synpunkter gällande vare sig beslutet är slutligt eller meddelat under förfarandet. Samma krav på underrättelse till part ora beslutet bör därför i princip gälla. Någon begränsning till beslut sora går part eraot blir inte heller aktuell i fråga om en regel sora skall tillgodose parts inforraation om träffade beslut. Behovet av sådan information kan vara väl så påtagligt för beslut sora ulfaller till parts fördel som för beslut som går honora emot. Avgörande för båda slagen av beslul bör vara ora parten har behov av formlig delgivning eller inte.
Arbetsgruppen påpekar vidare all de tidigare beslämraelserna i lagförslagel begränsats till all gälla förhållandel mellan rayndighet och part. Intel har t. ex. föreskrivits ora kommunikation raed annan som saken rör än den som är part och partsbegreppet har getts en restriktiv innebörd. Beslutsdelgivning ex officio bör därför inte ske med annan än part.
Den vedertagna formen för lämnande av skriftligt besked om etl beslul är expediering, framhåUer arbetsgruppen vidare. Detta innebär att beslutet bringas lill partens kännedom genora alt tas in i en expedition, som överbringas lUl parten enligt de allraänna reglerna för delgivning av handling. Expediering bör i enlighel härmed gälla sora huvudregel för underrättelse till part ora beslut i ärendet. I allmänhet kan det inte beträffande beslul i förvaltningsrättsUga partsärenden länkas fall, där del är onödigt att återge beslutet fullständigt och där elt förkorlat återgivande är tillräckligt. Gmppen anser det också böra föreskrivas att expeditionen skall återge den eller de skiljaktiga meningar sora anraälts och antecknats vid avgörandet.
Eftersom några bestäraraelser ora rauntlig förhandling inte föreslås, anser arbetsgruppen det vara obehövligt med en föreskrift om beslutsdelgivning genora muntligt avkunnande.
Av nu redovisade skäl har i 17 § första slyckel första punklen arbetsgruppens lagförslag lagils in en regel om alt beslul — om det inte är obehövligt — skall bringas till parts kännedom genom delgivning av en expedition, som fullständigt återger beslulel jämte skiljaktig mening, om sådan antecknats. Eftersom regeln är begränsad till delgivning med part och det med del föreslagna partsbegreppet inte koraraer atl finnas någon part i norrabeslutsärenden, blir regeln enligt arbetsgruppen i praktiken lilläraplig bara på individuella beslut, om det inte är fråga om ell »blandat norm- och individueUl beslul» såsom kan vara fallet i fridlysningsärenden. Inom den specialreglerade kommunalförvaltningen ulfärdas regelmässigt beslutsexpeditioner i form av prolokollsutdrag och dessa tillställs vanligtvis parterna genora postförsändelser. Regeln ora beslutsdelgivning behöver därför inte vålla några särskilda problem för kommunalförvaltningen.
498 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
Arbetsgruppen föreslår vidare en regel om att beslutsexpedilion skall innehålla besvärshänvisning, om beslutet går part emot och han får klaga över det genom besvär (17 § första siycket andra punkten). I fråga om regelns innebörd framhåller gruppen bl. a. atl myndighet inte bör åläggas att generellt meddela besked av innebörd att talan inte får föras mol ett beslul. För atl skyldighet atl lämna besvärshänvisning skall föreligga bör därför krävas atl beslutet kan överklagas genom besvär. Besvärshänvisning bör inordnas som elt led i utfärdandet av beslutsexpeditionen genom all det föreskrivs alt expeditionen inte bara skall återge beslutet utan också innehålla besvärshänvisning. Denna lösning har bl. a. den fördelen atl den ansluter sig nära till den ordning med formulär för beslutsexpeditioner med färdigtryckta besvärshänvisningar som tillämpas i stor omfattning bos många myndigheter.
Arbetsgruppen framhåller atl det med den föreslagna ordningen kan inträffa alt en part inte får någon beslutsexpedilion, fastän han behöver en sådan, eller får en beslutsexpedilion, som inte innehåller någon besvärshänvisning, fastän han har behov därav. För sådana fall har förutsatts den tillämpningen av regeln alt parts begäran om beslutsexpedilion måste anses ådagalägga ett behov av en sådan. Efiersom del då inte längre kan anses obehövligt atl ge honom en expedition, inträder skyldighet för myndigheten att villfara partens begäran. Men annan intressent som beslutet angår och som får och vill anföra besvär över beslutet, erhåller heller inte enligt den föreslagna huvudregeln någon beslutsexpedilion med besvärshänvisning. För atl någon lucka inte skall uppstå i rättsskyddet för honom, bör regeln kompletteras med en föreskrift om att den skall äga molsvarande tillämpning, när annan som får överklaga beslutet begär en expedition (17 § andra slyckel).
Remissyttrandena. Så gott som alla remissinstanser ställer sig i huvudsak positiva lill de föreslagna reglerna om delgivning av beslut med besvärshänvisning. Patent- och registreringsverket anser emellertid förhållandena vara så olika beträffande skilda lyper av ärenden och beslul att det bör överlåtas åt specialförfattningarna eller praxis på olika förvaltningsområden att ange både när och hur ett beslut skall delges särat om det skall förses med besvärshänvisning. Palenlverket finner delta vara särskill påkaUat i de ärenden som handläggs av verket. Besvärshänvisning meddelas i verkets ärenden av praktiska skäl endasl vid avslagsbeslul och beslut om bifall trots invändning. Det i 17 § första siycket första punkten uppställda behovskriteriet anses av TCO vara för allmänt utformat. Organisationen förordar att del i laglexten klart utsägs alt myndigheten skall delge alla beslut ex officio. Länsåklagaren i Norrbottens län ifrågasätter ora inte undantagen bör begränsas tUl fall då det är »uppenbart obehövligt» att delgivning sker.
RÅ och statens avtahverk anser alt beslul i Ijänstetillsättningsärenden bör undantas från paragrafens tillämpning. RÅ säger sig dock inte ha någol att
Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971 499
erinra mot att myndigheterna åläggs att som service ät de sökande underrätta parterna om beslutet utan formell delgivning. Postverket erinrar ora att slutligt beslut i tjänsletillsättningsärende delges verkels anslällda genom anslag och cirkulär eller tjänslemeddelande till varje tjänsteställe. Postverket förklarar sig ulgå från att delta förfarande kan tillämpas även i fortsättningen. Liknande påpekanden görs av universitetskanslersåmbetet och skol-överstgrehen under hänvisning till vad som föreskrivs i universitets-, skol-och statsljänslemannasladgorna om tillkännagivande av beslul genom anslag.
Stadsjuristen i Stockholm anser all krelsen av expeditionsberälligade bör begränsas. Endast den till vilken beslulel ställs bör ex officio delges myndighetens beslut. Enligt hans mening är det tillräckligt att övriga intressenter med partssiällning får en expedition på beställning.
Regeringsrättens ledamöter avslyrker den föreslagna föreskriften all expedition beträffande beslut också skall innehålla skiljaktig mening. Enligt deras mening har part normalt inte något befogat krav på en sådan information utan anfordran. Däremot är del ofta värdefullt för en underinslans alt få besked om skiljaktiga meningar i överinstansen. JO finner däremot föreskriften välmotiverad och ifrågasätter om den inte bör införas även i fråga om domstolsväsendet.
Sveriges advokatsamfund förklarar sig förutsätta alt uttrycklig bestämmelse införs — i förvaltningslagen eller annan lag — ora atl expeditionen skall delges ombudet, när part anlitat sådant. Liknande påpekanden görs av bl. a. lånsstyrelsen i Jämtlands län och SACO.
Vad gäller föreskriften om besvärshänvisning uttalar luftfartsverket att det vidhåller sitt tidigare förslag (SOU 1968:27 s. 208) att myndighet skall vara skyldig alt lämna klagobesked endast i fall då man har anledning förmoda att parlen hyser en önskan atl anföra besvär. Svenska landstingsförbundet anser det vara oklart öra även t. ex. beslut rörande tjänsletillsättning skall åtföljas av besvärshänvisning. Om så är fallet, kan det enligt förbundets mening formellt sett bli tämligen omständligt, inte minst i alla de fall då beslutanderätten är delegerad lill förtroendeman eller tjänsteman. Stadsjuristen i Stockholm påpekar alt det inte sällan förekommer, att part under ärendets behandling modifierar sina ställningstaganden så att dessa slutligen i verkligheten sammanfaller raed beslutet. Sålunda är del vanligt att i t. ex. ärenden om byggnadslov kontakter las under ärendets gång, varigenom yrkandena utan att formligt tas tillbaka likväl ändras. Det lorde vara onödigt att lämna sådana parter besvärshänvisning, oavsett att expedition måste ulfärdas. Stadsjuristen föreslår alt kretsen av dem som är berättigade lill besvärshänvisning reduceras genom samma rekvisit som uppställts för att inskränka kretsen av expeditionsberälligade. Besvärshänvisning bör alltså kunna utelämnas, om den är obehövlig. Riksförsäkringsverket framhåller, atl avsevärda mängder av beslul hos de allmänna försäkringskassorna ulfärdas »vid disk» och alt förfarandel i sådana fall närmasl torde vara att
500 Kungl Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
betrakta som muntlig handläggning. Beslutet utmynnar då i en form av muntUg delgivning. Verket säger sig förutsätta att besvärshänvisning inte skall behöva lämnas vid sådan muntlig delgivning annat än om sökanden begär det. Länsstyrelsen i Södermanlands län anmärker alt besvärshänvisning av praktiska skäl inte kan koraraa i fråga i en slor grupp av ärenden, nämligen utbetalningsärenden där avvikelse skett från ingiven räkning eller rekvisition. Enligt hittills tillämpad praxis har avvikelsen antecknats på utbetalnings- eller girokort och besvärshänvisning lämnats först på mottagarens begäran.
Regeringsrättens ledamöter påpekar att orden »genom besvär» i 17 § försia slyckel andra punkten bör ulgå, efiersom del inom förvaltningsrätten inte finns något annat ordinärt rättsmedel för överklagande av myndighels beslut än besvär.
Lantmäteristyrelsen föreslår att föreskrifter om vad en besvärshänvisning bör innehålla meddelas i adrainistrativ ordning.
Enligt Svea hovrätts uppfattning kan regeln i 17 § andra stycket om delgivning med annan än part få en besvärsstimulerande verkan, trots alt begäran från vederbörande ställts upp sora förutsättning.
Departementschefen. Atl myndighet bringar sina avgöranden till parters och andra intressenters kännedora är av betydelse i flera avseenden. För den enskilde är del givetvis främst av vikt all få reda på utgången i ett ärende som rör honom. Genom atl beslutet ges lill känna för den del riktar sig till bringas i allmänhet också besvärsliden alt löpa. Härtill koraraer att åtskilliga beslut, fraraför allt förpliktande sådana, ofta inte kan verkställas förrän den som direkt berörs av beslutet fått del av detta.
Några enhetliga bestäraraelser ora rayndighets skyldighel atl underrätta part och annan som saken angår om innehållet i myndighetens beslul finns f. n. inte. För statsförvaltningens del gäller enligt expedilionskungörelsen som ett minimum all expedition som innefallar beslul och ulfärdas för part skall hållas tillgänglig hos myndigheten så snart som möjligt. I servicecirkuläret har vidare rekommenderats att myndighet i viss utsträckning skall se till att såväl avgiflsbelagda som icke avgiflsbelagda expeditioner tillställs part eller annan raed posten. Inora den specialreglerade kommunalförvaltningen utfärdas regelmässigt beslulsexpedilioner i form av prolokollsutdrag, som lUlslälls part med posten. Härutöver finns för både statliga och komraunala myndigheter i åtskilliga fall uttryckliga föreskrifter i specialförfattningarna sora ålägger myndighet att genom delgivning eller på annat sätl bringa beslut lill parters och andra intressenters kännedom.
Arbetsgruppen har föreslagit atl i förvaltningslagen skall tas in en bestämmelse, som klargör alt rayndighet när det behövs skall bringa beslut till parts kännedom genom delgivning av en fullständig expedition rörande beslutet. Så gott som alla remissinstanser har ställt sig positiva till all en sådan bestämmelse las med i lagen. Också jag anser det naturligt att frågan
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 501
om myndighets underrättelseplikt belräffande sina beslut nu blir föremål för en allmän reglering. En föreskrift i ämnet bör därför inflyta i lagen. Föreskriften bör som arbetsgruppen föreslagit ingå bland lagens särskilda bestämmelser.
Regeln om myndighels skyldighet att underrätta part om sina beslul bör enligt min mening i några avseenden utformas annorlunda än vad arbetsgruppen föreslagit. Till en början vill jag frarahålla alt jag inte anser regeln böra omfatta andra beslut än sådana varigenom myndighet avgör ärende. •Att uttryckligen föreskriva underrättelseplikt beträffande beslut under förfarandet anser jag knappasl vara nödvändigl. Begränsas underrättelseskyldigheten lill slulliga beslul, bör å andra sidan behovskriteriet skärpas något. Det bör sålunda slås fast alt underrättelse ora .slutiigl beslut får underlåtas bara om del är uppenbart obehövligt. Den berörda skyldigheten bör gå ut på att part skall få del av innehållet i beslutet. Del lorde inte vara lämpligt att uttrycka detta så, att det alltid krävs en formlig expedition rörande beslutet för att myndigheten skall ha fullgjort vad på den ankommer. Jag vill i sammanhanget erinra om att huvudregeln om besvärstidens beräkning i 12 § andra siycket i det nu framlagda lagförslaget inte såsora arbetsgruppen förordat innehåller något krav på att besvärstiden skall räknas från det klaganden fick del av en fuUständig expedition rörande beslulel. Utgångspunkten för besvärstidens beräkning är i stället liksora f. n. den dag då klaganden fick del av beslutet. Denna lidpunkt får i det enskilda fallet fastställas med ledning av bl. a. vilka åtgärder myndigheien vidtagit för att bringa beslutet till klagandens kännedora. Detla kan exerapelvis ha sketl rauntligen vid sammanträde då denne var närvarande (jfr 20 § delgivningslagen). Med hänsyn lill vad nu anförts finner jag det inte böra uttryckligen anges i lagen på vad sätt underrättelsen skaU ske. Det får i princip ankoraraa på myndigheterna att avgöra vad som i olika fall kan vara lämpligast härvidlag. Vad gäller den statliga förvaltningen finns anledning påpeka att underrättelseskyldigheten enligt förvaltningslagen inte innebär någon ändring i de regler om skyldighet atl lösa ut expedition och om tillhandahållande av expedition som är upptagna i expeditionskungörelsen. 1 de fall skyldighet har föreskriviis att lösa ut avgiftsbelagd expedition, kan det ofta vara lärapligt att fullgöra underrättelseplikten enligt förvaltningslagen genora att originalexpeditionen tillställs part raot postförskott.
Mot bakgrund av det nu anförda föreslår jag alt huvudregeln ora myndighets underrättelseskyldighet ges det innehållet atl sökande, klagande eller annan part skall underrättas ora innehållet i beslul varigenora rayndighet avgör ärende, ora det inte är uppenbart obehövligt (18 § första stycket försia punkten). TUl huvudregeln bör i huvudsaklig överensslämmelse med vad arbetsgruppen föreslagit fogas en regel om myndighets skyldighet att lämna besvärshänvisning. Är det uppenbart att beslutet går part emot, bör han sålunda även underrättas om vad han har atl iaktta vid klagan över
502 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
beslutet (18 § försia siycket andra punkten). Av regelns formulering framgår alt den inte äger tillämpning i fråga om beslul under förfarandet. I likhet med arbetsgruppen anser jag vidare atl utöver besvärshänvisning också bör lämnas upplysning om skiljaktig mening, som antecknats i protokoll eller annan handling. Upplysningen kan läranas såväl skriftligen sora rauntligen. Underrättas part skriftligen om beslul, mot vilket talan får föras genom besvär, synes dock i allmänhet vara mest praktiskt alt upplysning om skiljaktig mening också lämnas skriftligen, t. ex. genom ett protokollsutdrag.
I 18 § försia siycket tredje punkten har efter mönster av beslämmelsen i 15 § andra siycket tagils upp en regel om alt underrättelse om innehållet i beslut m. m. får ske genom delgivning. Av delgivningslagens regler följer i vilken utsträckning underrättelse får överbringas till ställföreträdare eller ombud för part. Det ligger i sakens natur att delgivning inte bör användas i andra fall än då del krävs all beslutet bevisligen kommer adressaten till banda eller då det eljest fraraslår som ändamålsenligt att tillämpa någon av de delgivningsformer som delgivningslagen erbjuder, t. ex. kungörelsedelgivning.
Föreskriften i 18 § andra stycket om skyldighet att på begäran underrätta även annan som saken angår än part om myndighets beslut motsvarar med några formella justeringar 17 § andra siycket arbetsgruppens lagförslag.
Med anledning av påpekanden i vissa remissyttranden beträffande beslul i tjänstetillsättningsärenden vill jag erinra ora all förvaltningslagens regler gäller endast om det inte i lag eller annan författning raeddelats bestämmelse som avviker från lagen (1 § andra stycket). De regler om tillkännagivande av beslut om tjänsletillsättning sora meddelats i särskUda författningar tar sålunda över bestämmelsen i 18 § försia styckel försia punklen förvaltningslagen om underrättelseskyldighet beträffande myndighels beslut. Däremot sätts föreskriften i 18 § försia siycket andra punkten om besvärshänvisning och skiljaktig raening inte ur spel genora de nyss åsyftade särbestämmelserna om tillkännagivande av beslut om tjänstetillsättning.
19 §
I paragrafen ges regler om rättelse av beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighel. Paragrafen motsvarar 18 § arbetsgruppens lagförslag.
Nuvarande ordning. Om domstols avgörande till följd av skrivfel, missräkning eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighel, skall domstolen meddela beslul om rättelse, sedan parterna fåll tillfälle att yttra sig, se 17 kap. 15 § och 30 kap. 13 § RB. Rättelsen skall enUgt nämnda lagrum antecknas på den handling hos domstolen som återger avgörandet (originalhandlingen) och ora raöjligt också på utskrift av domen eller beslutet.
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 503
Därvid skall anges dagen för anteckningen. Beslämraelserna är avsedda all göra del raöjligt för doraslol atl på ell enkelt sätl rätta sådana uppenbara fel i dom eller beslut som uppkommit genom skrivfel, räknefel eller jämförbart misstag. Utanför reglernas tillämpningsområde lorde t. ex. falla sådana situationer då fel uppkommit i ett avgörande genom alt domstolen förbisett en författningsbestämmelse eller visserligen observerat denna men tillärapal den på elt felaktigt sätl eller genora all dorastolen förbisett något i process-materialet som är ägnat alt leda till annan bedömning av saken.
För förvaltningsförfarandets del finns inte någon allmän författningsbe-slämraelse som klargör i vad mån myndighet har rätt att konigera uppenbar oriktighel i ett beslul, när felet uppstått på grund av skrivfel e. d. Den princip som kommit lill ullryck i de berörda bestämmelserna i RB torde dock i viss mån äga analogisk tillämpning också inom förvaltningsförfarandet. I vissa specialförfattningar har vidare influtit bestämraelser i ämnet, se t. ex. 72 a § taxeringsförordningen och 22 § förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskallning. Enligt sistnämnda två bestämmelser är förutsättningarna för rättelse något mer vidsträckta än enligt RB :s regler.
Av principiellt annan natur än rättelse på grund av skrivfel e. d. är den befogenhet till självrättelse som i vissa författningar tillerkänts förvaltningsmyndighet och som förutsätter omprövning i sak av ett fattat beslut, se t. ex. 22 § första stycket lagen (1942: 429) ora hyresreglering m. m. och 84 § uppbördsförordningen (1953:272). En sådan självrältelsebefogenhel anses också i viss utsträckning lillkorama förvaltningsrayndighet ulan stöd av författning, se t. ex. RÄ 1966 ref. 32.
Arbetsgruppen. Arbetsgruppen framhåller lill en början atl avsaknaden av vägledande allmänna regler om myndighels rätt alt själv rätta fel sora smugit sig in i elt beslut ulgör en så kännbar brist, alt den bör botas genom en bestämmelse i förvaltningslagen. Gruppen påpekar vidare alt ett beslut kan ha fåll en felaktig innebörd på olika sätt. Fel eller luckor i utredningsmaterialet kan ha föranlett oriktiga anlaganden och slutsatser. Myndigheten kan också ha dragit felaktiga slutsatser på grundval av elt i och för sig riktigt malerial. Förefintliga författningsbestäramelser kan vidare ha getts en felaktig tolkning. En av myndigheten gjord bedömning eller värdering kan också ha träffat fel. Det kan å ändra sidan förhålla sig så, att myndigheten koramil frara till elt helt rikligt beslut raen råkat ut för raissödet att återge sitt resultat med oriktiga ord eller siffror. Beslutet kan sålunda ha kommit att utsäga något annat än rayndigheten raenat.
Enligt arbetsgruppens mening är det den sistnämnda gruppen av fel (förbiseendefel) som förvaltningslagens bestäraraelse ora rättelse bör gälla. Förvaltningsmyndighet är visserligen ofta oförhindrad att ta upp redan avgjorda ärenden till saklig omprövning, när nya oraständigheter påvisas eller fel uppdagas. Det finns nämligen inte något entydigt rättskraftsbegrépp inom förvaltningsförfarandet. Det skulle därför kunna synas onödigt atl i förvalt-
504 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
ningslagen reglera en så speciell fråga som rättelse av avfattnings- och andra förbiseendefel i förvallningsbeslut. En befogenhet atl göra om eller la tillbaka etl beslut bestäms emellertid som regel av förvaltningsuppgiftens ändamål. Med hänsyn härtill kan tvekan uppkomraa ora befogenheten innefattar rätt att korrigera etl förbiseendefel. Del bör då vara lill fördel att inte behöva fördjupa sig i probleraatiken utan kunna stödja sig på en uttrycklig regel ora rättelse av sådant fel. På de förvaltningsoraråden där insiansordningen är bunden och raan kan tala ora rättskraft belräffande ett beslul behövs vidare en raotsvarighet till 17 kap. 15 § RB.
Arbetsgruppen föreslår därför att i förvaltningslagen skall tas in regler ora förvaltningsmyndighets befogenhet atl rätta förbiseendefel. Eftersom anledning saknas atl ge ullryckliga föreskrifter i äranet för andra beslut än sådana som har rättsliga verkningar, bör reglerna ingå bland de särskilda beslämraelserna för vissa partsärenden.
I fråga ora utforraningen av reglerna ora rättelse påpekar arbetsgruppen att de bör ta sikte på alla typer av förbiseendefel och inte bara — såsom föreslagits av besvärssakkunniga (11 kap. 10 § besvärssakkunnigas lagförslag) — rena avfattningsfel. Om t. ex. fel person antecknats i automobilre-gislret som ägare till en bil och felet beror på en personförväxling och inte på en namnförväxling, kan det knappasl påstås alt del är fråga om elt förbiseende vid beslutets avfattande. Inte desto raindre bör ett sådant fel, om del är uppenbart, kunna rättas av beslutsrayndigheten själv utan hinder av alt myndigheien skill saken ifrån sig. Fel, sora uppkommit på grund av uppenbara förväxlingar och liknande misstag, bör rimligen kunna rättas i lika mån som skrivfel, räknefel och sådana avfattningsfel. Som gemensam förutsättning för rättelse bör gälla all felet är uppenbart för envar. Det bör ulan ringaste tvivel slå klart vilket innehåll som rayndigheten menat atl ge sill beslut. Säger sig part vara i god tro, när myndighet ifrågasätter rättelse till hans nackdel, bör rättelse inte kunna göras, om parlen har fog för sin uppfattning.
Myndighet bör i princip vara skyldig alt rätta uppdagade oriktigheter, anför arbetsgruppen vidare. Men felen kan sakna praktisk betydelse, såsom då en person omnämnts med fel titel eller elt namn blivit felstavat. I sådana fall bör myndigheien kunna underlåta att rätta. Vidare kan det ibland vara svårt att dra en exakt gräns mellan saklig omprövning av ett beslul, när elt fel uppdagats, och tillrättaläggande av ett förbiseendefel. Med hänsyn härtill bör enligt gruppens mening självrältelsen i förvaltningslagen utformas som en befogenhet och inte som en skyldighel för beslutsmyndigheten. En skyldighel kan ändå härledas ur ämbelsuppgiflen. Underlåtenhet att rätta uppenbara orikligheler när det är sakligt påkallat blir normalt atl bedöma som tjänstefel.
Mot bakgrund av vad nu anförts förordar arbetsgruppen att i 18 § första punklen gmppens lagförslag skall tas in en bestämmelse att, om beslut till
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 505
följd av skrivfel, räknefel eller annal dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, myndigheten får i-ätlå denna. Gruppen frarahåller atl bestäramelsen inte får tolkas så all den vidare rättelsemöjligbel sora sakens beskaffenhel eventuellt medger anses satt ur spel. Regeln har ett begränsat ändamål och tillåter inga slutsatser om fog eller ej fog för annan typ av rättelse.
Rättelse bör enligt arbetsgruppens mening kunna vidtas utan alt part fått lillfälle all yttra sig, när det är obehövligt att höra honom, t. ex. på grund av all han inte kan ha några synpunkter av betydelse för myndighetens ställningstagande till rältelsefrågan och rättelsen inte är till men för honom. Gmppen föreslår därför all i lagen meddelas en bestämmelse att part skall få lillfälle alt yttra sig innan rättelse görs, om det inte är obehövligt (18 § andra punkten).
Någon tidsbegränsning i fråga om möjligheten alt rätta beslul i den nu föreslagna ordningen bör enligt arbetsgruppens raening inte ställas upp. Till förebyggande av missförstånd och förväxlingar bör expeditioner angående beslul som rättas i möjligaste mån las tillbaka av myndigheien. Rättelsen bör tecknas på expeditionerna eller också nya expeditioner utfärdas.
Remissyttrandena. Den föreslagna regleringen av rättelseinstilutet berörs bara i ett mindre antal remissytiranden. Göteborgs stad och Svenska kommunförbundet ifrågasätter ora inte beslämraelserna ora rättelse bör gälla generelll och således las upp bland förvaltningslagens aUmänna bestämraelser. Riksförsäkringsverket påpekar all självrättelse inora socialförsäkringen förekommer i stor utsträckning i första instans. Möjligheten till sådan rättelse har särskilt stor betydelse för försäkringskassorna, där ärenden ofta handläggs av personal i lägre tjänstegrad. Enligt verkets raening inskränks denna möjlighet genom avfattningen av de föreslagna bestämmelserna om rättelse. En sådan begränsning innebär betydande ölägenheter för kassorna och även för besvärsmyndighelen på grund av ansvällningen av antalet besvärsärenden. Verkel anser att det för socialförsäkringen kan bli erforderligt att i specialförfattning införa en föreskrift som medger självrättelse i större utsträckning än 18 § arbetsgruppens lagförslag i den raån rättelsen är till den försäkrades fördel. Också patent- och registreringsverket framhåller att självrättelse inom förvaltningen förekommer i någol större omfattning än vad som anges i 18 §. Det kan enligt patenlverkets mening knappast vara en fördel med en alltför sträng begränsning av denna raöjlighet.
JO konstaterar att arbetsgruppen inte sökt lösa rätlskraftsfrågan i förevarande sammanhang. Enligt hans åsikt bör ytterligare uppskov raed lagstiftningsärendet inte koraraa i fråga för den sakens skull.
JK och kammarkollegiet anser atl myndighet bör vara skyldig och inte endast befogad att rätta förbiseendefel och att detta bör komma lill uttryck i lagtexten. Enligt kollegiets mening kan den i betänkandet förda argumentationen på denna punkt i lika raån åberopas raot RB:s och taxeringsförordningens bestämmelser i ämnet. Kollegiet anser del därför sakligt
506 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
opåkallat att förvaltningsmyndigheternas självrättelseraöjlighet får en utformning som avviker från dessa bestämraelser.
Lånsåklagaren i Norrbottens lån anser att det i 18 § andra punkten medgivna undanlaget från skyldigheten att höra part bör inskränkas till fall då det är »uppenbart obehövligt».
Lånsåklagaren i Kopparbergs län efterlyser en lidsspärr för rältelsemöj-lighelen.
Departementschefen. I likhet med arbetsgruppen anser jag att i förvaltningslagen bör tas in bestämmelser som reglerar förvaltningsrayndighets befogenhet atl rätta förbiseendefel i beslul. Ulöver de skäl som gruppen redovisat för införande av sådana bestämmelser vill jag påpeka att det även för den enskilde är av värde alt genom förvaltningslagen få upplysning om vad som gäller i detta hänseende. Härigenom undanröjs Ivekan om huruvida part skall vända sig till beslulsmyndigheten eller överordnad instans för att få elt förbiseendefel tillrättat. Jag anser således att lagen bör ge besked på denna punkt. Reglerna bör som gruppen framhållit ingå bland lagens särskilda bestämraelser.
Några reraissinstanser har erinrat om all förvaltningsmyndighet i viss utsträckning anses kunna ompröva sina beslul och alt självrätlelse sålunda i praxis förekommer i vidare utsträckning än vad som följer av de aktuella bestämmelserna i förvaltningslagen. Med anledning härav vill jag framhålla alt förvaltningslagens bestämmelser på förevarande punkt liksom i övrigt ger uttryck för en minimistandard i fråga om handläggningen av förvaltningsärenden. Lagen innefallar som jag påpekat tidigare i olika sammanhang inte något ställningstagande till vad som skall anses gälla i sådana förvaltningsrättsliga frågor som visserligen har anknytning lill enskilda regler i lagen men inte uttryckligen regleras i denna. Frågan om förvaltningsmyndighets befogenhet att ompröva sina beslut tillhör denna kategori av spörsmål. Jag vill också erinra om alt lagen inte innebär någon ändring i sådana särskilda bestämmelser om rättelse av beslut som kan ha meddelats i specialförfattning.
Jag ansluter mig till arbetsgruppens åsikt att möjligheten till rättelse av förbiseendefel bör utformas som en befogenhet och inte en skyldighet för myndighet att vidta rättelse. Det ligger i sakens natur att om part uttryckligen begär att visst fel skall rättas myndigheten i regel bör villfara hans begäran, även om myndigheten ansett sig ha fog för alt avstå från att ex officio ta initiativ till en rättelse, t. ex. därför att det rör sig om ett bagatellbelonat fel av forraellt slag.
I fråga om utformningen äv bestämmelserna om rättelse kan jag även i övrigt i huvudsak ansluta mig lill arbetsgruppens förslag. De justeringar som gjorts i den nu föreslagna lagtexten i 19 § är uteslutande av forraell karaktär. Någon tidsspärr för rältelseraöjligheten anser jag inte behövas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 507
20 § Paragrafen raolsvarar 7 § andra stycket arbetsgruppens lagförslag. Den riktar sig i försia hand raot enskUd part som enligt 14 eller 15 § förbjudits att obehörigen föra vidare vad han fått del av. Ansvarsbestämmelsen kan emellertid bli tillämplig också på person som företräder det allmänna som part i etl ärende och sora enligt 20 kap. 12 § brottsbalken är underkastad ämbetsansvar, se t. ex. 72 a § uppbördsförordningen (1953: 272). I sådant fall bör reglerna om straff för brott mot tystnadsplikt i 20 kap. 3 § brottsbalken la över 20 § förvaltningslagen. I denna paragraf bör därför föreskrivas att ansvarsbestämmelsen endast gäller, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken. För atl nå överensstämmelse med straffskalan i 20 kap. 3 § brottsbalken har påföljden vid brott mot förbehåll eller förordnande som meddelats enligt 14 eller 15 § förvaltningslagen bestämls till böter eller fängelse i högst ell år. Liksora vid brott mot förbehåll, sora enligt 39 § andra stycket sekretesslagen meddelats i samband med utlämnande av allmän handling som skall hållas hemlig, bör i subjektivt hänseende krävas uppsåt, se 41 § sekrelesslagen (jfr SOU 1947:60 s. 252).
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Förvaltningslagen bör träda i kraft den 1 januari 1972. Samtidigt bör 1946 års lag ora insändande av handlingar med posten och 1954 års besvärstidslag upphävas.
I huvudsaklig överensstämraelse med vad som föreslagits av arbetsgruppen bör ges en föreskrift om alt äldre bestämmelser skall gälla i fråga om besvär över beslut som meddelals före den 1 januari 1972. Någon motsvarighet till den av gruppen föreslagna och från 2 § andra stycket 1946 års lag hämtade beslämraelsen om upphävande av tolvslaget som fatalietid anser jag däremot inte böra tas med.
Sista styckel i övergångsbestäramelserna slämraer i sak överens med motsvarande bestäraraelse i arbetsgruppens lagförslag.
I arbetsgruppens lagförslag ingår även bestämmelser om upphävande av en rad äldre författningar sora raeddelats i adrainistrativ ordning. Frågan om upphävande av dessa bör tas upp vid den fortsatta genomgång av specialförfattningarna som jag berört i det föregående.
2. Förslaget till förvaltningsprocesslag
Den allmänna uppläggningen av den föreslagna förvaltningsprocesslagen motsvarar i sina huvuddrag departementspromemorians förslag. Bland skill-
508 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
naderna faller främst i ögonen att det nu föreliggande förslaget reglerar en del ämnen, såsom parts rätt till aklinsyn, besvärstid ra. m., som inte har tagits med i promemorieförslaget. Medan det tidigare förslaget innehåller 34 paragrafer omfattar det nu framlagda 53 paragrafer. Dispositionen av beslämmelserna har också skett efter delvis andra grunder. De två inledande paragrafema, som motsvarar 1 § i promemorieförslaget, har getts en särskUd rubrik, Lagens lUlämpningsområde. Under en följande rubrik. Måls anhängiggörande, återfinns 3—7 §§ som i huvudsak motsvarar 2—4 §§ i avsnittet »Anhängiggörande» i promemorieförslaget. Nästa avsnitt. Måls handläggning, som omfattar 8—18 §§ svarar väsentligen mot bestämmelser under promemorieförslagets rubriker »Skriftlig handläggning» och »Muntlig för-handUng och syn» (6—27 §§). I motiveringen till 9 § koramer närmare att utvecklas varför skriftlig och muntlig handläggning bör regleras i ett sammanhang. Det följande avsnittet. Vissa bevismedel, som innehåller 19—26 §§ motsvarar likaledes bestämraelser under de nyss näranda rubrikerna i promemorieförslaget. Det har ansetts naluriigl all föra samman regler om företeende av skriftliga bevis, om syn, hörande av sakkunnig, förhör med vittne eller sakkunnig m. m. till etl särskilt avsniti. Nästa rubrik. Beslut, som inleder paragraferna 27—31 motsvarar i allt väsentligt 28—32 §§ under samma rubrik i promemorieförslaget. Följande rubrik. Besvär, avser 32— 34 §§ vilka innebär all motsvarande avsniti (33 och 34 §§) i promemorieförslaget byggs ul med regler om besvärsrätt och besvärstid. Bestämmelserna i promemorieförslagets 34 § om beslutsinstansens förfarande med inkomna besvär ersätts av en regel av innehåll atl besvär skall ges in till den domstol som har att pröva besvären. Till det härefter följande avsnittet, Sör-skilda regler om fullföljd av talan frän kammarrätt till regeringsrätten, som omfattar 35—37 §§, har flyttals över de bestämmelser sora nu återfinns i 3 och 4 §§ i det till lagrådet den 20 mars 1970 remitterade förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar. Dessa bestämmelser har ansetts ha sin naturliga plats i förvaltningsprocesslagen. Härtill fogas regler om principieUt förbud mot atl åberopa nya omständigheter och bevis i regeringsrätten samt föreskrift om att klagande bör uppge skälen för begäran om pröv-ningstillslånd. Delvis har de senare reglerna motsvarighet i promemorieförslagets 2 § femte stycket och 15 §. Näsla avsnitt, 38—40 §§, benämns Straff och vite. Huvudsaklig motsvarighet finns i en del hänvisningar till RB i promemorieförslagels 5 §. Förslagets avslutande bestämmelser, 41— 53 §§, har samlats under rubriken övriga bestämmelser. Här återfinns bl. a. en nyhet i förhållande till promemorieförslaget, nämligen regler om parts rätt till aklinsyn (43 §), vidare bestämmelser om jäv (41 §), laga förfall (45 och 46 §§), ombud och biträde (48 och 49 §§), lolk (50—52 §§) och ställföreträdare (53 §). Föreskrifterna i 41 § om jäv har flyttats över från förslaget lill lag om allmänna förvaltningsdomstolar av samma anledning som de tidigare nämnda reglerna om prövningstillstånd. Bestämmelserna om
Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971 509
laga förfall, orabud och biträde saml om lolk har i viss utsträckning motsvarigheter i 5 och 20 §§ i promemorieförslaget. 1 näranda paragrafer har regleringen skett genom hänvisningar lill RB. I den allmänna motiveringen har närmare utvecklals skälen lill att hänvisningar till RB bör undvikas i görlig mån, fraraför allt när det gäller bestämmelser av särskild betydelse för parterna.
Utom att, som jag redan har nämnt, förslaget lill förvaltningsprocesslag innehåller en del nya bestämraelser har i de särskilda paragrafema åtskilliga ändringar sketl i förhållande lill departementspromemorians lagförslag. Ändringarna är av både saklig och formell natur. Flertalet bestämmelser i förslaget tiU förvaltningsprocesslag bygger dock i sina grunddrag på promemorieförslaget.
Lagens tillämpningsområde
1 §
I paragrafen anges de domstolar som skall tillämpa förvaltningsprocesslagen. Den motsvarar det försia ledet i 1 § departementsproraemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. För kararaarrättens del gäller kararaarrättsstadgan raed hänvisningar till RB i vissa avseenden, bl. a. i fråga ora bevisning. Förfarandet i prövningsnämnd regleras i taxeringsförordningen och taxeringskungörelsen. En redogörelse för gällande bestämmelser resp. tillämpad ordning i prövningsnämnder, kammarrätten och regeringsrällen har läranats i den allraänna motiveringen.
Departementspromemorian. Den föreslagna lagen är i första hand avsedd för det instanssystem sora bildas av regeringsrätten sora högsta domstol, kammarrätter som mellaninslanser samt skalle- och länsrätter sora underdomslolar — i promemorian gemensamt benämnda förvaltningsdomstolar. Om lagen dessutom kan och bör göras tillämplig t. ex. hos försäkringsdomstolen anses böra prövas i särskild ordning.
Meningen är alt lagen inte skall gälla när förvaltningsdomstol avgör administrativa ärenden, t. ex. personalärenden. För atl markera detta anses det nödvändigt att uttryckligen ange alt lagen tiUämpas vid rättskipning i mål hos de förvaltningsdomstolar som det är fråga om.
Remissyttrandena. Benämningen »rättskipning» på det förfarande som den föreslagna lagen reglerar kritiseras av lånsstyrelsen i Gotlands lån. För
510 KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971
länsstyrelsen för ordet »rättskipning» tanken till mål med elt av motsättningar betingat, klart partsförhållande, såsom förhållandel raellan två processande parter i civilmål eller förhållandet i straffprocessen mellan allraän åklagare och en åtalad. Men sådan är nu en gång inte situationen i administrativa mål, i varje fall inte över hela linjen. Länsslyrelsen finner det därför rätt främmande all exempelvis beteckna handläggning och beslut i underställda mål om omhändertagande av minderårig för samhällsvård sora »rättskipning» och sätter i fråga om inte ordet kunde ersättas med ett mindre traditionsbundet uttryck exempelvis »vid rättslig prövning». Lånsstyrelsen i Västmanlands län anser alt administrativa ärenden, vilka inte skall falla inom lagens liUämpningsområde, knappast naturiigen kan hänföras lill »mål» och alt det därför sjrnes kunna räcka med att i lagtexten endast ange alt lagen skall tillämpas i mål hos regeringsrätten etc.
Riksskattenämnden anser att den gemensararaa benämningen förvaltningsdomstol bör utgå. Hovrätten över Skåne och Blekinge finner atl del från terminologisk synpunkt är olyckligt atl del finns förvaltningsdomstolar, för vilka lagen inte gäller.
En del remissinstanser för frara tanken ora inte den krets av förvaltningsdomstolar som avses skola tiUämpa den föreslagna lagen bör ökas ut. Sålunda anser Svea hovrätt att del längre frara kan förtjäna atl övervägas alt göra lagen lilläraplig även på försäkringsdorastolen och alt inordna försäkringsdomstolen under regeringsrätten, sedan denna har omvandlats till en i huvudsak prejudikatbildande instans. Enligt Sveriges advokatsamfund bör lagen redan från början tillämpas bos samtliga förvaltningsdomstolar. Anledning saknas alt senarelägga prövningen av om lagen dessutom kan och bör göras tillämplig t. ex. hos försäkringsdomstolen.
Sveriges industriförbund stryker starkt under vikten av att förfarandet i den föreslagna lagen görs tiUämpligt på försäkringsdomstolen.
Försäkringsdomstolen själv anser däremot inte att lagen skall gälla också för dorastolen. Om regler om förfarandet tillskapas för regeringsrätten och dess underinstanser i huvudsaklig överensstämmelse med lagförslaget, bör man emellertid se till, att elt par likartade frågor får en sakligt sett likadan lösning i alla förvaltningsdomstolar. Dorastolen syftar här på de förslag som läggs fram i 3 och 24 §§ (rätt för förvaltningsdomstol att la upp för sent inkomna besvär till prövning resp. att under vissa villkor bevilja part ersättning av allmänna medel för hans inställelse vid muntlig förhandling).
Departementschefen. Såsom har föreslagits i departementspromemorian bör lagen tiUämpas bara vid rättskipning hos förvaltningsdomstol. Lagen blir alltså inte tillämplig i domstolens förvaltande verksamhet, t.ex. när fråga är om disciplinär bestraffning av domstolens egna tjänstemän. I sådana fall skall i stället förvaltningslagen gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 511
I motsats lill länsslyrelsen i Gotlands län anser jag inte atl ordet »rättskipning» har en negaliv klang och för tankarna åt fel håll. Beteckningen »förvaltningsrättskipning», som i förevarande sammanhang rimligtvis måste förkortas till enbart »rättskipning», har sedan länge brukats i fråga om förfarandet i förvaltningsdomstol, också när det gäller administrativa frihelsberövanden. Rättskipning är enligt min raening också ell lärapligt sara-manfattande begrepp för den dömande verksamhelen. Därigenom klargörs atl lagen inte blir tillämplig i de enstaka fall då förvaltningsdomstol utövar förvaltande verksamhet. Den ytterligare bestämningen i promeraorieförslaget »i mål hos», vilken kan våUa oklarhet bl. a. med hänsyn tUl att man hittills inom förvaltningen inte alltid klart skilt mellan mål och ärenden, blir därmed överflödig.
En del remissinstanser har föreslagit alt lagen görs tillämplig också hos försäkringsdomstolen. Försäkringsdomstolen själv har dock gett uttryck ål motsatt uppfattning. Enligt min mening talar åtskilligt, frärast principiella synpunkter, för att förvaltningsprocesslagen får reglera förfarandet i försäkringsdomslolen. Frågan härom bör emellertid prövas i annal sararaanhang. Detta gäller också frågan om detaljreformer rörande processen hos försäkringsdomstolen som domstolen önskar genomförda i enhetlighetens inlresse.
Sora elt par remissinstanser har påpekat är det inte någon lämplig lösning atl ge endast en del av de adrainistrativa doraslolama, låt vara det stora flertalet, den geraensarama benäraningen förvaltningsdoraslol. Enligt rain mening kan man undvara en särskild gemensam beteckning genom atl ange alt lagen tillärapas av de allmänna förvaltningsdomstolarna (regeringsrätten och kammarrätterna), länsrätt, länsskatieräti och den mellankoraraunala skatterätten.
I enlighet med det anförda har i 1 § föreskrivits att lagen tillämpas vid rättskipning i de allmänna förvaltningsdomstolarna samt i skatterätt och länsrätt.
2§
Paragrafen reglerar omfattningen av lagens tillämpningsområde. Den motsvarar delvis del andra ledet i I § departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 22 § kamraarrätlsstadgan länder bestäraraelserna i vissa kapitel i RB i tillämpliga delar till efterrättelse för kammarrätten i den mån det inte finns avvikande föreskrifter i kammarrättsstadgan eller på annat håll. Sådana avvikande bestäraraelser finns t. ex. i taxeringsförordningen.
Departementspromemorian. Det föreslås att förvaltningsprocesslagen
512 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
skall tillämpas om annal inte är föreskrivet i lag. I motiveringen till beslämmelsen framhålls alt det i och för sig skulle vara önskvärt att nå fram tUl en lag som kunde gälla fulll ul i alla slags mål. Med hänsyn lill de stora skillnaderna mellan olika måltyper är hell ensartade regler dock inte tänkbara. Avvikande föreskrifter bör likväl få meddelas bara i lag och således inte i administrativ författning eller i aUmänna föreskrifter av lägre valör.
Remissyttrandena. Regeringsrättens ledamöter finner förslagels gränsdragning i och för sig naturlig. Hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig i sak till förslagels ståndpunkt men anser atl det inte lorde behövas någon uttrycklig bestämmelse härom. Riksskattenämnden godtar också den angivna utgångspunkten i förslaget men anser att formuleringen »i den mån ej annal är föreskrivet i lag» är tydligare än ordalagen »ora ej annat är föreskrivet i lag».
Flera remissinstanser, som godtar eller i varje fall inte helt avvisar principen att förvallningsprocesslagens föreskrifter endast viker för bestämmelser i annan lag, pekar på tolkningsproblem och konkurrenssituationer som aktualiseras. Dit hör bl. a. regeringsrättens ledamöter, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Västmanlands län.
Regeringsrättens ledamöter framhåller atl förvaltningsprocesslagen givetvis skall tillärapas när motsvarande besläramelser helt saknas på elt specialområde och att del är lika klart alt specialbestämraelse i lag skaU tillärapas i stället för molsvarande bestämmelse i förvaltningsprocesslagen, om de båda beslämmelserna reglerar samma förhållanden men på olika sätt. Eraellertid förekommer det, fortsätter ledamöterna, åtskilliga särbestämmelser på olika håll, som i större eller raindre utsträckning raen inte helt läcks av molsvarande reglering i förvaltningsprocesslagen. Så är inte minsl fallet på laxeringsområdet. Såväl myndigheter som enskilda kan koraraa att ställas inför svårbemästrade tolkningsfrågor när det gäller all avgöra vilka bestämmelser som skall användas. Ledamöterna näraner elt exerapel från taxeringsområdet. Enligt 24 § i departementspromemorians lagförslag kan såväl part som annan tillerkännas ersättning för inställelse vid muntlig förhandling. Enligt 84 § taxeringsförordningen kan däremol endast annan än part eller ställföreträdare för part tillerkännas ersättning. Frågan blir då, om möjligheterna atl få ersättning i skattemål skaU anses uttömraande reglerade i taxeringsförordningen eller ora både förfarandelagen och taxeringsförordningen samtidigt skall lillämpas. Ledamöterna finner det sannolikt att den sistnämnda lösningen skulle koraraa atl väljas i praxis men påpekar att den dock inte är självklar och atl det inte skulle vara tillfredsställande om ovisshet skulle behöva råda i en sådan fråga. Även besvärsreglerna är olika utformade i detta fall, framhåller ledamöterna.
Kungl Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 513
Länsstyrelsen i Stockholms län anser alt tveksamhet eventuellt kan uppslå humvida förekomsten av i speciallagstiftning meddelade, från förvaltningsprocesslagen avvikande föreskrifter skall medföra atl sislnämnda lag sätts ur spel i sin helhel eller endast i de delar området i fråga har uttömmande specialreglerats eller om förvaltningsprocesslagen är avsedd alt lärana en fullständig reglering av förfarandet så till vida att bestämmelser i speciallagstiftning skall vika när det inte i resp. lag har direkt sagts ut atl förvaltningsprocesslagen inte skall tillämpas. Det är därför enligt länsstyrelsens mening angeläget att, i vart fall genora uttalanden under del fortsatta lagstiftningsarbetet, klart besked ges ora hur förvaltningsprocesslagen och speciallagstiftning skall fungera sinsemellan.
Länsstyrelsen i Västmanlands län påpekar att del kanske kan förekomma fall då det är tveksamt om en regel i specialförfaltning är av processuell eller materiell karaktär.
Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår, med förebUd i besvärssakkunnigas betänkande Lag om förvaltningsförfarandet, all del i 1 § lagen om förfarandel i förvaltningsdomstol föreskrivs att lagen inte skall gälla om avvikande bestäraraelse finns i författning, som har utfärdats med riksdagen, efter dennas hörande eller i överensstäraraelse med riksdagens beslul.
Flera remissinstanser stryker under behovet av alt processuella bestämmelser i specialförfattningarna ses över och en del av dera uttalar sig också ora tidpunkten för förvallningsprocesslagens ikraftlrädande m.ra. Hit hör bl. a. regeringsrättens ledamöter, riksskattenämnden, länsstyrelserna i Malmöhus, Västmanlands, Västernorrlands och Västerbottens lån samt Sveriges industriförbund.
Regeringsrättens ledamöter framhåller att gällande specialförfattningar måste ses över, därför all fallen av kollision mellan bestäraraelser i förvaltningsprocesslagen och föreskrifter i specialförfattningar lorde bli långt ifrån ovanliga. Enligt ledamöternas mening bör förvaltningsprocesslagen inte sättas i krafl förrän en sådan genomgång har hunnit verkställas. Lånsstyrelsen i Västernorrlands lån förutsätter också alt särreglerna i specialförfattningar arbetas om i erforderlig omfattning innan förvaltningsprocesslagen träder i krafl.
Sveriges industriförbund betonar vikten av att avvikelser i specialförfattningar från vad som tas upp i förvaltningsprocesslagen i framtiden undviks så långt möjligt är. Länsstyrelserna i Malmöhus och Västmardands län anser i princip atl sådana regler i specialförfattiungarna som slämraer överens raed föreskrifter i förvaltningsprocesslagen bör ulgå. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens lån bör raålet vara att specialförfatlningamas processregler om möjligt ersätts med en uttrycklig hänvisning i dessa författningar till bestämmelser i förvaltningsprocesslagen.
Departementschefen. I 1 § andra stycket förvaltningslagen föreslår jag en föreskrift av innehåll alt, om det i lag eller i författning sora har beslutats
17 — 11664
514 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
av Kungl. Maj:t eUer riksdagen har meddelats bestämmelse som avviker från förvaltningslagen, den bestämmelsen skall gälla. De överväganden som har föranlett mig all föreslå den bestäraningen av förvaltningslagens till-lämpningsområde har redovisats i specialmoliveringen till nämnda lag. Där har också framhållits att det inte lorde vara möjligt att dra upp några allmänna riktlinjer beträffande en precisering av förhållandet mellan förvaltningslagen och förfaranderegler i specialförfattningarna.
Liksom för förvaltningslagens del är det beträffande förvaltningsprocesslagen nödvändigt all avvikande bestämmelser i annan författning gäller framför lagen. Frågan är om det skall krävas alt de avvikande bestämmelserna skall ha getts i lag för atl de skall ha denna effekt eller om bestämmelser i annan författning skall ha samma verkan. I princip delar jag uppfattningen i promemorian och i flera remissytiranden alt endast lagbestämmelser skall få ta över reglerna i förvaltningsprocesslagen. Med tanke på att vissa förvaltningsprocessuella särregler tills vidare måste finnas också i författningar av annan natur, såsom i vägtrafikförordningen och förordningen om yrkesmässig biltrafik, har jag emellertid funnit atl man inte nu kan genomföra en sådan princip. Till skillnad från vad som har föreslagils beträffande förvaltningslagen behöver dock inte författningar som har beslutats av riksdagen ensam beaktas i sammanhanget. Det får nämligen anses uteslutet atl det i en sådan författning tas in regler om förfaraiidet i förvaltningsdomstol.
Till frågan om den samordning mellan förvaltningsprocesslagen och specialförfattningarna som bör äga rum före förvallningsprocesslagens ikraftträdande återkommer jag i det följande. Frågan om ulmönslring resp. ändring av förfaranderegler i taxeringsförordningen och en del andra författningar på skatteområdet kommer dock att tas upp av chefen för finansdepartementet.
Måls anhängiggörande
3 §
I paragrafen slås fasl all ansökan, besvär, anmälan, underställning och annan ålgärd, varigenom mål anhängiggörs, skall ske skriftligen. Bestämmelsen har ingen direkl motsvarighet i departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. De bestämmelser som finns om besvär, ansökan eller annan framslällning till regeringsrätten, kammarrätten eller prövningsnämnd bygger på förutsättningen alt besvär etc. skall vara skriftliga.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 515
1 vissa
fall föreskrivs uttryckligen atl lalan skall föras genora atl besvärsin
laga inges. I fråga om besvär hos kamraarrätten hänvisar 22 § kammarrätts
stadgan tUl 52 kap. RB i lillärapliga delar. Enligt 52 kap. 1 § RB skall den
som vill anföra besvär ge in besvärsinlaga. Besvär hos kararaarrätlen enligt
förordningen ora förfarandet vid viss konsurationsbeskattning skall enligt
40 §
förordningen ske genom ingivande av besvärsinlaga.
Remissyttrande. Kammarrätten påpekar all förslaget inte innehåller någon
bestäraraelse av vilken det klart fraragår atl ansökan eller besvär varigenora talan anhängiggörs hos förvaltningsdomstol skall ha skriftlig form.
Departementschefen. I likhet raed karamarrätten anser jag all lagen bör innehålla en uttrycklig bestäraraelse ora atl ansökan, besvär och därmed jämförlig hänvändelse, varigenora raål anhängiggörs, skall ske skriftligen. Som jag har framhållit i specialmoliveringen lill 7 § förvaltningslagen bör kravet på skriftlighel anses uppfyllt när ansökningen etc. gjorts genora telegrara eller annat fjärrskriftsmeddelande. Kravet på skriftlighet bör gälla för alla slags åtgärder som kan raedföra att mål blir anhängigl hos förvaltningsdomstol, alltså inte bara de nyss åsyftade åtgärderna utan också åtgärder som framställning om eftertaxering, anmälan och liknande meddelande samt underställning.
4§ Paragrafen reglerar hur ansöknings- eller besvärshandling från enskild skall vara beskaffad i vissa formeUa hänseenden. Den motsvarar delvis
2 § försia slyckel departementspromeraorians lagförslag.
Nuvarande ordning. I förekoraraande bestämmelser ora besvär, ansökan eller annan fraraställning till regeringsrätten, kammarrätten eller pröv-ningsnärand saknas vanligen föreskrifter av formell natur, såsom all handlingen skall innehålla uppgifl om namn och adress, vara egenhändigt undertecknad o. d. Genom att 22 § kamraarrätlsstadgan hänvisar till 52 kap. RB i lillärapliga delar gäller dock att besvärsinlaga lill kammarrätten skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans orabud (52 kap.
3 §
tredje stycket RB). I 112 § taxeringsförordningen finns vidare en all
män föreskrift om att skaltskyldig i besvärsskrifter och övriga inlagor i
taxeringsärenden skall lämna fullständig uppgift om sin postadress. Enligt
41 och
44 §§ förordningen om förfarandel vid viss konsumtionsbeskall
ning skall besvärsinlaga till kamraarrätlen resp. till regeringsrällen inne
hålla uppgift ora klagandens namn, yrke och postadress samt vara egen
händigt undertecknad av klaganden eller hans ombud.
Departementspromemorian. Det framhålls all det av idenlifieringsskäl bör begäras att en partsskrivelse innehåller fullständig uppgift om partens namn, yrke och posladress. I enlighet härmed föreslås att sådana uppgifter skall vara obligatoriska. Tillräcklig anledning all kräva uppgifl om telefonnummer anses däremot inte föreligga. Det ställs ett allmänt krav
516 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
på atl en partsskrivelse skall vara egenhändigt undertecknad av parten eller hans ombud. De nämnda kraven gäller alla slags skrivelser, således skrivelser varigenom lalan väcks, utvidgas, inskränks eller återkallas eller skrivelser med annal innehåll.
Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten saml länsstyrelserna i Stockholms, Värmlands och Västmanlands län ullalar sig för atl lelefonnumraer bör anges i parts skrivelse. Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller alt uppgifl om parts telefonnummer kan vara av stort praktiskt värde. Mycket ofta är en parts skrivelse ofullständig och behöver kompletteras. Det är då ofta enklast alt ringa upp vederbörande i saken.
Kammarrätten, CFU samt länsstyrelserna i Värmlands, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län vill ha en föreskrift om alt parts skrivelse till förvaltningsdomstol skall innehålla uppgift om personnumraer. CFU framhåller att åtminstone födelsetiden borde anges. Den ingår i personnumret som ulgör idenlitetsbeleckning vid databehandlingen på skilda förvaltningsoraråden, bl. a. inom folkbokförings-, uppbörds- och laxeringsom-rådena. Tillgång till uppgifl om födelsetiden skulle underlätta och säkra identifieringen speciellt i folkbokförings- och skaltemål, vid vilkas handläggning det regelraässigt gäller att säkert återfinna vederbörande i data-raaskinfrarasläUda längder, listor och förteckningar (mantalslängder, röstlängder, laxerings- och uppbördslängder, uppbördslistor, restlängder m.ra.). Länsslyrelsen i Västmanlands län påpekar att det bUr allt vanligare att personnumraer anges i blanketter av olika slag i kontakten med myndigheter och förelag (banker, försäkringsbolag m. fl.) och att det därför skulle vara både rimligl och lämpligt att personnumret regelraässigt saltes ut i skrivelser — i vart faU i initialskrivelsen — till förvaltningsdomstol.
Uppgift om parts yrke bör inte vara obligatorisk, anser länsstyrelsen i Västerbottens län. Också lånsstyrelserna i Värmlands och Västmanlands län är tveksararaa beträffande behovet av denna uppgifl.
Länsstyrelsen i Värmlands län anser att föreskriften om parts namn etc. i skrivelse lill förvaltningsdomstol bör ha formen av en rekommendation, en »bör»-sats. Parts underlåtenhet all lämna fullständiga uppgifter om namn ra. m. har i många fall inte sådan betydelse att den måste föranleda någon ålgärd från förvaltningsdomstolens sida. Domstolen bör ha rätt och skyldighet atl begära komplettering endast när det behövs för målets handläggning.
Departementschefen. De i departementspromeraorians lagförslag angivna kraven på att parts skrivelse tiU förvaltningsdoraslol skall innehålla fullständig uppgift ora partens namn, yrke och postadress samt vara egenhändigt undertecknad av parten eller hans ombud riktar sig mot såväl enskild som aUraän part. Enligt min mening föreUgger del knappast något behov av att i lagen uttryckligen föreskriva hur handlingar från allmänna
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 517
organ skall vara beskaffade i de nu aktuella hänseendena. Behövliga föreskrifter bör därför la sikte bara på handlingar från enskilda.
Kraven i departementspromemorian gäller inte bara handUng, varigenom talan väcks, ulan också annan handling som utvidgar, inskränker eller återkallar en talan. Det får anses tillräckligt att ge föreskrifter i hithörande hänseenden bara i fräga om handling, varigenom enskild väcker sin talan. För enskild kommer bara ansökan och besvär i fråga som medel all väcka talan. Med ansökan förstås då varje form av framställning, oavsett om den i någol sammanhang betecknas som anraälan. Beslämmelsen kommer att bli tillämplig på bl. a. ansökan om resning eller återställande av försutten tid.
Bl. a. mot bakgrund av vad remissinstansema har uttalat är det lämpligt att den enskilde i ansöknings- eller besvärshandling uppger namn, personnummer, yrke, postadress och lelefonnumraer. Ett ovillkorligt krav på dessa uppgifter skulle dock knappast kunna upprätthållas i praktiken. I anslutning lill vad länsslyrelsen i Värmlands län har anfört härvidlag förordar jag att det i bestäraraelsen om identifieringsuppgifterna inte krävs att uppgifterna skall lämnas utan i stället föreskrivs att de bör lämnas. Däremot finns det ingen anledning att gå ifrån promemorieförslagets ståndpunkt atl undertecknande av besvärshandling ra, ra. skall vara obligatorisk.
I enlighel med det anförda har i 4 § föreskrivits all ansöknings- eller besvärshandling från enskild bör innehålla uppgift om hans namn, personnummer, yrke, postadress och telefonnummer samt att sådan handting skall vara egenhändigt undertecknad av den enskilde eller hans orabud.
5§
I paragrafen föreskrivs vad ansöknings- eller besvärshandling skaU innehålla i materiellt hänseende. Vidare ges en regel om att sökande eller klagande bör uppge sina bevis och vad han vill styrka med dem, Bestämmelsema motsvarar huvudsakligen 2 § andra och Iredje styckena samt fjärde styckel första punkten departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. De föreskrifter som finns om ansökningar, besvär eller andra framställningar lill regeringsrätten, kammarrätten eUer prövningsnämnd innehåller vanligen inga krav beträffande sådana handlingars innehåU i materiellt hänseende. På grund av hänvisningen i 22 § kammarrätlssladgan till 52 kap. RB i tillämpliga delar gäller dock atl klagande i besvärsinlaga lill kammarrätten skall uppge det beslut, mot vilket talan förs, grunderna för besvärstalan och den ändring i beslutet som han yrkar. Han skall också uppge de bevis han vill åberopa och vad han vill stjTka med varje särskill bevis (52 kap. 3 § RB). Vidare skall den som med stöd av beslämmelserna i förordningen om förfarandet vid viss konsurationsbeskattning för talan hos kammarrätten enligt 41 § förordningen i sin besvärsinlaga uppge del beslut mot vUket talan förs, grunderna för besvärs-
518 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
talan, ora de inte framgår av vad klaganden har anfört tidigare i saken, saml i vilken del beslutet överklagas och den ändring däri sora klaganden yrkar. Klaganden skall vidare i besvärsinlagan i erforderlig orafattning utveckla sin talan. Om innehållet i besvärsinlaga till regeringsrätten skall enligt 44 § förordningen det som sägs i 41 § gälla i tillämpliga delar.
Departementspromemorian. Det erinras om att åtskilliga typer av mål kommer atl bli anhängiga hos förvaltningsdomstol på annat sätt än genom att enskild eller myndighet ger in en skrivelse som innebär alt en formlig talan väcks. Domstolen kan i en del fall la upp saken med anledning av uppgifter som kommer lill dess kännedora genom anmälningar, underrättelser eller på annat sätt. Föreskrifter om innehållet i sådana meddelanden bedöms höra heraraa i specialförfattningar. Däreraot bör gmndläggande regler finnas om ansökningar och besvär. Reglema ora ansökningar bör gälla också anmälningar och framställningar, som slår ansökningarna nära. Syftet bör vara alt slå fast vilka uppgifter som är önskvärda från handläggningssynpunkt och härigenom i möjligaste mån bidra till att målet blir lagt till rätta från början. Av hänsyn tUl enskild part får det dock inte ställas några hårda krav på innehållet. Vad gäller ansökan och därmed jämförlig skrivelse bör först och främsl uppges saken och yrkandena i målet. Däremol bör det inte krävas uppgift ora den som ansökningen avser. I besvärshandUng bör i första hand anges det beslut varemot talan förs och den ändring i beslutet som yrkas. Vidare bör både i fråga om ansökningar ra. ra, och besvär föreskrivas atl i handlingen skall uppges de omständigheter och skäl, sora åberopas till stöd för yrkandena. Härigenom klargörs att parten förväntas i möjligaste mån redan från början uttömmande redogöra för de faktiska omständigheter, sora han stöder sig på, och de värderingar och rättsliga bedömningar som han anser tala för bifall till yrkandena. Etl liknande syfte liUgodoser bestäramelsen om alt part skall uppge de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med dem.
Remissyttrandena. Förslagets ståndpunkt atl »saken» skall anges i ansökan delas inte av Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge. Termen »saken» är enligt Svea hovrätts åsikt alltför vag och föga vägledande för den enskilde. Uttrycket är dessulom överflödigt, efiersom det sora avses ändå kommer fram i kravet på all de omständigheter som åberopas lill stöd för yrkande skall uppges.
Hovrätten över Skåne och Blekinge ansluter sig uttryckligen till förslagets ståndpunkt alt parts skrivelse inte skall behöva innehålla uppgift om motpart.
Regeringsrättens ledamöter framhåller all, eftersora det alldeles övervägande antalet mål som berörs av den föreslagna lagstiftningen är besvärsraål, det kan synas rikligare all försl behandla besvärsskrivelsema och därefter ange vad ansökningshandling m. m. skall innehålla. Ledamöterna
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 519
anser det dock tveksamt ora de hithörande frågorna bör regleras så i detalj som skett i promemorians lagförslag. De påpekar att bestämmelserna om vad som skall anges i besvärshandling torde kunna missförslås av parter som inte har juridisk skolning.
Departementschefen. Departementspromeraorians lagförslag upptar skilda regler belräffande å ena sidan ansökningshandlingar och därraed jära-förliga handlingar och å andra sidan besvärshandlingar när det gäller kraven på vad sora skall anges i handlingama. Enligt min mening kan emellertid reglerna ulan olägenhet till huvudsaklig del göras gemensararaa och även förenklas, Etl krav på alt »saken» skall anges i ansöknings-eller därmed jämförlig handling finner jag varken lämpligl eller behövligt. Jag anser del inte heller lämpligt atl, vid sidan av kravet på alt de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet skall anges särskilt, kräva atl part skall ange skälen för sin talan. Huvudsaken är all parlen redovisar de sakförhåUanden sora han åberopar lill stöd för sina yrkanden. Detta framgår klart av en föreskrift alt åberopade omständigheter skall anges, A andra sidan utesluter en sådan föreskrift inte en tolkning som i begreppei omständigheter lägger in också sådanl som värdeomdöraen och rättsliga bedömningar vilka ligger till grund för yrkandena. Detta är inte någon nackdel. Viktigt är emellertid alt bestäraraelsen inte vållar svårigheter för eller missförslås av juridiskt oskolade parter som själva för sin talan.
Vad särskilt angår besvärshandlingar bör dessutom ställas det kravet atl däri anges del beslul mol vilket talan förs. Däremot behöver man inte sträcka sig så långt att klaganden åläggs all bifoga beslutet. I den mån en sådan föreskrift inte kan undvaras, t. ex. för kommunalbesvärsmålens del, bör den meddelas i vederbörande specialförfaltning.
På grund av det anförda har i paragrafens första stycke lagits in en beslämmelse av innehåll att i ansöknings- eller besvärshandling eller därmed jämförlig handling skall anges vad som yrkas och de omständigheter som åberopas till stöd härför samt att i besvärshandling dessutom skall anges det beslut mot vilket talan förs.
Såsom har föreslagits i departementspromemorian bör vidare en sökande eller klagande uppge de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskill bevis. En föreskrift härom har tagils in sora ett andra slycke i paragrafen.
6 §
I denna paragraf ges regler om hur rätten skall förfara när ansöknings-eller besvärshandling är bristfällig. Paragrafen motsvarar 4 § i departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt det s. k. servicecirkuläret (1946: 680) gäller som allmän regel för det fall då det i ett anhängigl ärende behövs komplet-
520 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
tering av enkel beskaffenhet, atl rayndigheten skall raeddela anvisningar ora vilka åtgärder som skall vidtas för bristens avhjälpande. Som aUmän grundsats iakttas vidare i mål vid förvaltningsdomstol atl besvär, ansökan eller annan framställning inte avvisas på grund av brister i handlingama utan alt klaganden eller sökanden försl har beretts tillfälle atl bola bristerna men underlåtit atl begagna sig härav.
Genom hänvisning i 22 § kamraarrätlsstadgan gäller 52 kap. 6 § RB hos kammarrätten. I den senare beslämmelsen anges del alt rätten skall förelägga klaganden att avhjälpa brist som ligger däri att besvärsinlagan inte uppfyller givna föreskrifter. Iakttas inte föreläggandel och beslår bristen däri, alt inlagan ej innehåller bestämt yrkande eller att grunderna för besvärslalan inte är tydligt angivna, eller är bristen eljest så väsentlig att inlagan är otjänlig sora grund för rättegång, skall rällen avvisa besvärs-talan. Vidare kan näranas att det i 112 § taxeringsförordningen föreskrivs atl klaganden får föreläggas alt fullständiga besvärsskrift i fråga om yrkande, grunderna för besvärstalan eller i annat hänseende. Iakttas inte föreläggandet och är besvärsskriften så ofullständig alt den är otjänlig som grund för prövning av målet, får besvären avvisas.
Som en följd av den nu redovisade ordningen har en sökande eller klagande möjlighel att reservationsvis väcka talan genora en ofullständig skrivelse som i efterhand kompletteras med närmare uppgifter om yrkande och grunder. När det gäller komraunalbesvär kan dock enligt praxis omständigheter, som åberopas först efter besvärslidens utgång, inte vinna beaktande.
Departementspromemorian. Enligt promemorian bör det finnas en bestämmelse om skyldighel för förvaltningsdomstol all verka för atl ofullständiga partsskrivelser kompletteras. Det föreslås därför atl rätten i sådana fall skall förelägga parten att inom viss lid fullständiga sin talan.
Beträffande påföljden om parten inte efterkommer föreläggandet att fullständiga sin lalan framhålls i promemorian atl det rimmar bäst med officialprövningsprincipen all en lalan så långt del är möjligt föranleder sakprövning. Om en ansöknings- eller besvärshandling är så oklar att det inte går all få någon närmare uppfattning om saken vare sig med hjälp av själva handlingen eller på annat sätt, kan det kanske tyckas vara en inadekvat påföljd att raålet koramer alt prövas i sak vare sig handlingen fullständigas eller ej. Enligt promemorian är det likväl all föredra att som generelll äventyr för förelägganden om komplettering välja, alt målet avgörs i sak även om kompletteringen inte sker. I enlighet härmed föreslås i 4 § en beslämmelse av innebörd alt, om ansöknings- eller besvärshandling eller därraed jämförlig handling behöver fullständigas, rätten förelägger parten atl inora viss tid fullständiga sin talan vid påföljd att målet ändå avgörs.
Remissyttrandena. Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge anser atl det behövs en uttrycklig regel som möjliggör för domstolen att
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 521
avvisa ansökan eller besvär utan prövning, när skrivelsen är så ofullständig att den inte kan läggas tiUgriind för prövning i målet. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar atl, om part underlåter atl komplettera en helt ofullständig skrivelse, avgörandet rimligtvis bara kan gå i en riktning. Någon prövning av »saken», om denna inte framgår av partens inlaga, lorde inte kunna ske. Parten kan få en felaktig uppfattning om vad som inträffar, om han underlåter att efterkomraa elt föreläggande att fullständiga sin skrivelse, när föreläggandel ges vid påföljd atl målel ändå kommer alt avgöras. Han kan då tro att domstolen skall pröva hans talan, raedan domstolen i själva verkel inte kan avgöra vad denna går ut på. Får parlen däreraot ell föreläggande vid påföljd atl hans talan kan koraraa att avvisas, inser han att någon saklig prövning inte kan ske, ora han inte korapletterar skrivelsen.
Regeringsrättens ledamöter förklarar, atl de förutsätter, att lagmraraet inte är avsett atl ändra gällande praxis i kommunalbesvärsmål i fråga om att grunderna skall anges i besvärsskriften eller i vart fall före besvärstidens utgång.
Departementschefen. I förvaltningsprocessen är det i en helt annan utsträckning än vid de allmänna domstolarna vanligt atl den enskilde för talan utan juridiskt sakkunnigt ombud eller biträde. Förvaltningsprocesslagen är inte avsedd att tvinga fram en ändring i detta förhållande. Tvärtom har del .såsom jag tidigare framhållit varit en strävan att så långt raöjligt underlätta för enskilda parter all själva föra sin talan. I likhet raed vad sora nu är fallet får förvaltningsdomstolarna därför även i fortsättningen räkna med alt behandla ett stort antal på oUka sätl bristfälliga partsskrivelser. I 8 § slås fast att rällen har ett officialansvar för att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och att rällen vid behov skall anvisa part hur utredningen bör kompletteras. Till den närmare innebörden härav återkommer jag i specialmotiveringen lill 8 §.
En ansöknings- eller besvärsskrivelse kan emellertid vara så bristfällig att den inte utan vidare kan läggas till gnmd för någon utredning. Det går inte alt läsa ut vad saken gäller eller över huvud taget vad sökanden eller klaganden vill. I sådana fall kan någon saklig prövning givetvis inte ske. Partens talan måste då avvisas. I överensstämraelse med vad som nu gäller hos prövningsnämnd och i kammarrätten bör emellertid talan inte få avvisas förrän parten har fått lillfälle att avhjälpa bristen.
I paragrafen föreskrivs att rätten skall förelägga sökanden eller klaganden all inom viss tid avhjälpa bristen. Av föreläggandet skall framgå att partens talan ej las upp till prövning om inte föreläggandet iakttas inora föreskriven tid.
Om part har förbehållit sig att senare få precisera sina yrkanden eller redovisa de omständigheter som han åberopar, bör föreläggande ske enligt förevarande paragraf. Ibland föreskrivs i författning att till ansökan eller besvär skall fogas visst intyg eller viss sakuppgift. Om intyget eller upp-
17t—11564
522 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
giften är ett villkor för sakUg prövning, bör likaså förevarande paragraf tillämpas när intyget eller sakuppgiften fattas.
Nuvarande praxis i kommunalbesvärsmål att yrkanden och grunder sora har förts fram efter besvärstidens utgång inte beakias grundar sig på kora-munallagarnas besvärsbestämmelser. Så länge dessa inte ändras ger reglerna i förevarande paragraf med hänsyn till innehåUet i 2 § inte anledning atl ändra sagda praxis.
Är en handling till den grad ofullständig atl del inte ens går att fastsläUa från vem den hänör, kan handlingen inte föranleda någon åtgärd. Någon bestämmelse härom anser jag inte behövlig.
7 §
I paragrafen regleras avvisning av talan som ej anhängiggjorts inom föreskriven lid. Frågan behandlas i 3 § departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. En redogörelse för gällande ordning har lämnats i specialmotiveringen till 12 § förvaltningslagen. Ulöver den redogörelsen kan nämnas alt regeringsrätten ex officio undersöker om besvärstiden har iakttagits och avvisar, utan att invändning eller påpekande gjorts om försutten tid, besvärstalan i vissa mål, bl, a, valbesvärsmål och taxeringsmål som fullföljts av taxeringsintendent eller kommun.
Departementspromemorian. I 3 § departementspromemorians lagförslag föreslås en regel av innehåll att förvaltningsdomstol utan hinder av att mål inte har anhängiggjorts i rätt tid får pröva saken, om särskilda skäl talar för det och det kan ske utan men för motstående enskilda intressen.
Remissyttrandena. Av de reraissinstanser som uttryckUgen berör promemorians förslag att förvaltningsdomstol skall få pröva även för sent an-hängiggjorda mål är endast ett raindre anlal positiva. Bland dessa kan nämnas JK, riksskattenämnden, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västernorrlands län samt TCO.
Med utgångspunkt i uppfattningen att kravet på möjlighet att i enskilda fall få till stånd materiell rättvisa inte tillåter en rigorös regel om avvisning ex officio av för sent anförda besvär i skaltemål finner riksskattenämnden att den aktuella bestämmelsen innebär en lämplig avvägning meUan de olika intressen vartiU hänsyn måste las. TCO påpekar att tidsfrister närmast bör ses som ordningsföreskrifter.
Flertalet har emeUertid en negativ inställning liU förslaget. Bland dessa kan nämnas samtliga regeringsråd utom regeringsrådet Klackenberg, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, kammarrätten, försäkrings-domstolen, CFU, länsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund samt Svenska kommunförbundet.
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 523
Regeringsråden Lorichs, Jarnerup, Holmgren, Hegrelius, Åbjörnsson, Ringdén, Walberg, Körlof, Cars, Wieslander, Paulsson, Simonsson, Lundell, Nordlund och Hamdahl påpekar inledningsvis all det synes behövas en uttrycklig bestämmelse om att frågan om talan har anhängiggjorts i rätt tid hos förvaltningsdomstol skall prövas ex officio. Beträffande den föreslagna dispensmöjligheten framhåller de att den bedömning som förvaltningsdomstol föreslås skola göra uppenbarligen är förenad med avsevärda svårigheter. Förslaget är utformat som etl racllanling mellan ordinära besvär samt de allmänna extraordinära rättsmedlen resning och återställande av försutten tid. Det kommer att finnas elt inte ringa utrymme för subjektiva värderingar, eftersom förutsättningarna endast har kunnal anges hell allmänt. Hittills har det ansetts atl del bör ankomma på de högsla instansema atl tillämpa reglema om allraänna extraordinära rätlsraedel. Reglerna om extraordinära besvär i taxeringsförordningen innebär ingen avvikelse från den principen. I taxeringsförordningen rör det sig nämligen om ett extraordinärt rättsmedel av speciellt slag raed noggrant angivna kriterier. Skulle förslaget genomföras, kan något större mått av enhetlighet i bedömningen knappast förväntas. Det finns anledning att befara en täraUgen skiftande syn på angelägenhetsgraden av alt prövning får ske. En part lorde ha lättare att godta att hans besvär avvisas som för sent inkomna, om denna påföljd drabbar alla lika, än om han kan visa exempel på all i vissa fall skäl, som för honom kanske inte framstår som mer behjärtansvärda än hans egna, har föranlett all för sent anförda besvär har tagils upp till prövning. Från rättssäkerhetssynpunkt skulle således vinsten vara ringa. Regeringsråden finner det f. ö. motsägelsefullt att införa regeln i 3 § samtidigt som man genom den pågående reformen av förvaltningsrättskipningen strävar efter ökad stadga i förfarandet, varvid i mångt och mycket förhållandena vid de aUmänna domstolama har fått bilda mönster. Enligt regeringsrådens mening skulle de i promemorian redovisade skälen i och för sig med samma styrka kunna åberopas till förmån för omprövning av lagakraftvunna domar i brottmål — här finns ju inte något motstående enskilt intresse. En sådan ändring torde emellertid knappast vara länkbar. Regeringsråden påpekar att förslaget skulle medföra ökad arbetsbörda för myndigheterna men framhåller atl delta inte ensamt kan åberopas mot förslagel och atl behovet av den föreslagna skälighetsdispensen måste vägas mot andra och väsentligare intressen. Härvidlag stryker regeringsråden under att besvärsfristema fyller en viktig funktion på rättskipningens område och att det i det stora hela torde vara till fördel för både myndigheter och enskilda att någorlunda strikt hålla på fristema. Om del i enstaka fall finns tungt vägande skäl som talar för att rättelse skall ske även efter den ordinarie besvärslidens utgång får de hävdvunna extraordinära rättsmedlen gripa in. Regeringsråden framhåller ytterligare alt det från systematisk synpunkt är betänkligt att införa en allraän dispensrätt vid sidan om de ordinära och extraordinära rättsmedlen. Resultatet skulle bli
524 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
etl tämligen konturlöst besvärsförfarande, med därav följande olägenheter för alla parter. Det förefaller enligt regeringsrådens uppfattning knappasl möjligt att undanröja de påtalade olägenhetema genora att ange kriterierna för dispensregelns tillärapning tydligare. Svårigheterna att närmare avgränsa området för en allraän dispensrätt ligger näraligen i öppen dag. Om elt behov anses föreligga alt vidga möjligheterna till omprövning av lagakraftvunna förvaltningsbeslut —• ett behov som regeringsråden inte finner dokumenterat hittills — anser de att lösningen bör sökas på en annan väg. De antyder alt det kan finnas begränsade ärendegrupper, där besvärstider kan lämnas obeaktade i större eller mindre utsträckning och atl del likaså kan länkas att det på olika områden kan föreligga behov av regler som möjliggör att talan skall kunna få föras annorledes än i ordinär väg. I den mån så skulle befinnas vara fallet, bör dessa problem också lösas genom föreskrifter i resp. författningar.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anraärker atl någon raöjlighet motsvarande den i 3 § föreslagna dispensmöjligheten inte finns vid de allmänna domstolama (annat än genom extraordinära rättsmedel), inte ens i brottmål där det kunde anses allra mest slötande all den tilltalades för sent gjorda fullföljd inte kan beaktas. Visserligen kan del enligt hovrätten sägas att vid de allmänna domstolama avgörandets rättskraft har stöne betydelse och därför betonas starkare i lagsliflningen, medan det på olika förvaltningsområden kan finnas möjlighet att få avgöranden omprövade. Det förhållandet kan dock inte åberopas som ett skäl för en mera generell befogenhet för den högre instansen atl pröva för sent anförda besvär. Sakliga skäl kan inte sällan tala för att den lägre instansen i första hand bör bedöma frågan om sådan omprövning. Är detta inte av betydelse för visst slag av ärenden, torde föreskriften om viss besvärstid knappast vara berättigad för detla slags ärenden. Ges förvaltningsdomslolama möjlighel atl pröva t. ex. för sent anförda besvär, kan visserligen varje domstol förväntas utbilda en fasl praxis beträffande förutsättningarna för sådan prövning, men raed hänsyn till att antalet länsrätter och skatterätter kommer alt vara omkring 50 måste det föreligga risk för att en sådan undantagsregel som den föreslagna kan koraraa att tillämpas olika vid dessa domstolar. Genom att en olikartad praxis uppstår i domstolarna uppkomraer en avsevärd olägenhel. Hovrätten betonar också svårigheten att väga raellan den enskildes och domstolens intressen.
Kammarrätten framhåller att, ora en uppluckring av besvärsliden sker på det föreslagna sättet, det måste fömtses att personer sora av etl eller annat skäl har underlåtit att i tid överklaga ett beslut — kanske därför att de först på ett senare stadium har insett eller brytt sig ora att ta reda på dess innebörd — framställer yrkanden i förhoppning om atl få dem prövade. Att uppskatta antalet sådana fall är inte möjligt. Vidare måste man räkna med all vetskapen om atl besvärstiderna inte längre är absoluta kan medverka till att de inte respekteras i den omfattning som nu sker. Kammar-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 525
rällen påpekar all för dess del redan den undersökning, som kommer att åvila kammarrätt huruvida besvär är för sent anförda eller ej, kan väntas tynga arbetet i jämförelse med nuläget. En sådan undersökning äger f. n. vanligen inte rum, efiersom den omständigheten atl besvär har anförts för sent oftast inte beaktas annal än efter påpekande av motpart eller myndighet.
Regeringsråden Nevrell, Wilkens, Lidbeck och Reuterswärd anser att, även om krav på iakttagande av besvärstid i princip också bör kunna gälla när myndighets beslut överklagas hos förvaltningsdomstol, en uppmjukning av den regeln dock torde böra övervägas inom vissa områden. Det är väl känt all prövningsnämndema ofta har prövat taxeringsbesvär av den skallskyldige, även om besvären har kommil in något för sent. Det skulle vara beklagligt ora prövningsnämndemas oradaning till länsskatterätter skulle få till konsekvens atl ett slort antal i sak befogade besvär skulle avvisas på forraella grunder. I stor utsträckning gäller det här fall då taxeringsförordningens nuvarande bestämmelser om extraordinär besvärsrätt inte är tillämpliga. Enligt regeringsrådens uppfattning bör dispensmöjlighel införas i taxeringsförordningen i fråga ora besvär över taxeringsnämnds beslut.
Departementschefen. I 12 § förvaltningslagen har föreslagils en föreskrift om att besvär, sora ej anförts i rätt tid, inte skall tas upp lill prövning. Frågan skall beakias ex officio av myndigheien. De skäl som jag har anfört i specialraotiveringen till nämnda paragraf är i huvudsak lillärapliga även på förfarandel hos förvaltningsdorastolarna. Samma huvudregel ora att för sent inkorana besvär inte tas upp lill prövning i sak bör därför gälla såväl i förvaltningsdomstol sora hos förvaltningsmyndighet. Frågan huruvida avvikande ordning är motiverad i vissa typer av mål, t. ex. taxeringsmålen, får prövas särskill vid den översyn av olika författningar som framläggandet av förslaget till förvaltningsprocesslag aktualiserar.
I 34 §, som handlar om besvärstid och ingivande av besvär, har som huvudregel föreskrivits att besvär skall tillslällas den domstol som har alt pröva besvären. Regeln har dock försetts med del undantaget att besvär som i rätt tid har kommit in till den domstol som har fattat det överklagade beslutet också skall prövas. En motsvarande undanlagsbestämmelse behövs för de fall då besvär hos förvaltningsdomstol gäller beslut av förvaltningsmyndighet. En sådan föreskrift bör lärapligen ha sin plats i förevarande paragraf.
I enlighel med det anförda har i 7 § tagits in dels en bestämmelse om att mål inte las upp till prövning, om ansökan, besvär eller annan åtgärd, varigenora raål anhängiggörs, inte har skell inora föreskriven lid, dels en bestämmelse om att, när fråga är om besvär över förvaltningsmyndighets beslut, besvären ändå skall tas upp till prövning, om besvärshandlingen har kommit in till förvaltningsmyndigheten före besvärstidens utgång.
526 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Måls handläggning
8 §
I paragrafen anges principerna för utredningsansvarel i mål vid förvaltningsdomstol. Paragrafen motsvarar 7 § samt delvis 4 § i departeraenlspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Kammarrättsstadgan innehåller vissa regler ora utredningsansvarel. Enligt 22 § skall bl. a. bestämmelserna i 35 kap. RB om bevisning och i 52 kap. RB om besvär i tiUämpliga delar lända till efterrättelse hos kammarrätten. I 35 kap. 6 § RB anges att del ankommer på parterna att sörja för bevisningen men alt rällen, om del behövs, självmant får föranstalta om bevisning. Finner rätlen att omständighet, som part vill bevisa, är ulan betydelse i målel eller all erbjudet bevis inte behövs eller uppenbart skulle bli utan verkan, får bevisningen inte tillåtas. Rätten kan också avvisa erbjudet bevis, om bevisningen kan föras på annat sätt med avsevärt ringare besvär eller kostnad, I 23 § kammanättsstadgan finns en uttrycklig bestämmelse i samma ämne, vilken anger att kammarrätten har att verka för att utredningen i mål och ärenden blir så fullständig som behövs med hänsyn till deras beskaffenhel och att kammarrätten därvid får självmant föranstalta om bevisning, I 52 kap. 9 § RB anges att rätten kan meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen mellan partema och därvid även föreskriva i vilket avseende part skall yttra sig.
Departementspromemorian. I promemorian diskuteras om officialprincipen eller förhandlingsprincipen skall ligga lill grund för förfarandet i förvaltningsdomstol. Enligt promemorian är förhandlingsprincipen utesluten som allmänt riktmärke för förfarandet redan av den anledningen alt det i inånga mål finns bara en part och att det således i dessa mål saknas den avgörande förutsättningen för att kunna anordna förfarandet som en förhandling mellan två parter. Av de mål där det finns två parter gäller flertalet sådana frågor som parterna inte gäma kan tillåtas disponera över i utredningshänseende. Slutligen finns det i praktiskt taget alla typer av mål i förvaltningsdomstol ett mer eller mindre starkt allmänt intresse att få materiellt riktiga avgöranden till stånd. Slutsatsen blir att rätten bör ha både rätt och skyldighet att ta initiativ lill alt utredningsmaterialet kompletteras.
I promemorian frarahålls vidare att rättens verksamhet i fråga om uiredningen kommer att gestalta sig olika beroende på om det är ett en-eller tvåpartsmål och på om ena parlen är förelrädare för det allmänna eller ej. Verksamheten kan gälla dels processledning, dels ulredningsåtgär-der. Processledningen kan beslå, förutom i att leda parternas skriftväxling och inhämta remissyttranden, i anvisningar och frågor till part. Som exempel på utredningsålgärder från rättens sida nämns i promemorian
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 527
att rällen inhämtar upplysningar från Iredje man eller föranstaltar om syn.
I promemorian framhåUs betydelsen av rättens processledande funktion i ett förfarande som domineras av officialprincipen. Med hänsyn härtiU anses atl den processledande funktionen bör komma till klart uttryck i en inledande paragraf.
övervägandena utmynnar i all 7 § i den föreslagna lagen skall uppta en beslämmelse av innehåll, att rätten leder parts utredning och tillser att målet blir så fullständigt utrett som dess beskaffenhet kräver.
Promemorian innehåller dessulom en särskild beslämmelse om rättens processledande verksamhei i 4 §, Där föreskrivs sålimda att rätten meddelar erforderliga anvisningar när ansöknings- eller besvärshandling eller därmed jämförlig handling behöver fullständigas.
Remissyttrandena. Utgångspunkten för de i promemorian föreslagna reglema, all officialprincipen skall tillämpas i förvaltningsdomstol, har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen. De synpunkter som har frarakorarail i reraissyttrandena gäller dels hur en allraän bestämmelse om rättens processledande uppgifl bör utformas och hur den processledande verksamhelen bör gestalla sig, dels hur långt domstolens utred-ningspUkl bör sträcka sig.
Åtskilliga remissinstanser är kritiska mol den utfonnning som den allmänna bestämmelsen ora rättens processledande uppgift har fått i promemorians lagförslag (»rätten leder parts utredning»). Regeringsrättens ledamöter anser att förvaltningsdomstols skyldighel att leda uiredningen följer redan av officialprincipen såsom den har utformats genom föreskriften att rätlen skall se tUl all målel blir så fullständigt utrett som dess beskaffenhet kräver. De framhåller vidare att del är onödigt alt särskill betona att rätten leder parts utredning. Härigenom kan part dessutom bibringas den olämpliga uppfattningen atl han i princip kan förhålla sig tämligen passiv, Svea hovrätt anser all bestäraraelsen för tankarna åt fel håll. Riksskattenämnden finner den ägnad att inge läsaren en raissuppfattning av dorastolens funktion under utredningen. Också hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelserna i Gotlands och Kristianstads län särat Sveriges advokatsamfund anser att den ifrågavarande bestämmelsen är onödig. Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län bör beslämmelsen utgå med hänsyn till partsslällningen i vissa mål. Advokatsamfundet anser det självklart att, om part företräds av orabud, ombudet skaU leda utredningen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåUer att bestäramelsen att rätten leder parts utredning är alllför vag och otydlig, om syftet är att domstolen också skall kunna begränsa den ulredning som parlen vill åsladkomma. En uttrycklig hänvisning till 35 kap. 7 § RB är enUgt hovrättens mening då att föredra. Erfarenheter från de allraänna doraslolama visar att detta lagrum inte sällan får praktisk betydelse.
528 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
I frågan hur förvaltningsdomstols processledande verksamhet bör gestalla sig framhåller länsstyrelsen i Uppsala län att framför allt länsrätter och länsskatterätter måste utöva serviceverksamhet genteraot parterna i form av aktiv hjälp med kompletteringar. Enligt TCO:s mening bör det skrivas in i lagen att domstolen är skyldig att meddela anvisning om erforderliga kompletteringar, om en skrivelse från enskild part är behäftad med avgörande brister. TCO framhåller all det är ytterst väsentligt atl en enskild skall kunna få sin sak prövad på grundval av en ansökan eller en besvärsskrivelse som han har författat utan sakkunnigt biträde och att han skall kimna påräkna överseende raed formeUa brister som hans inlaga kan ha.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser alt den i 4 § föreskrivna skyldigheten för rätten att ge anvisning om komplettering ofta blir aktuell för läns-skatterättemas del. Enligt länsstyrelsen är del vanligt att besvärsskrivelser är mer eller mindre ofullständiga. Här förekommer talrikt hela registret från smärre brister i preciseringen till generella och oklara yrkanden om prövning av olika taxeringar för flera år. Dessa bristfälliga besvär kompletteras nu i befintligt skick med deklarationshandlingar och lämnas till taxeringsinlendenten för jollrande. Intendentens yttrande kan eller bör åtminstone ge den skatlskyldige information om hur han skall agera vidare i processen. Enligt förslaget åligger det rätten att utfärda föreläggande och meddela anvisningar. Anvisningarna lär ofta inte kunna utformas på ett lämpligt och ändamålsenligt sätt utan alt rällen går igenom deklarationen med dess bilagor. Länsstyrelsen finner på grund härav att förslaget för skatterättens del kommer att medföra vidgade arbetsuppgifter för den kvalificerade personalen. Någon häremot svarande arbetslättnad för skatteavdelningens tjänstemän kan inte väntas uppkomma.
Frågan om hur långt domstolens utredningsplikt bör sträcka sig diskuteras i några yttranden. För kammarrätten framstår uttrycket »tillser» som en plikt att raed alla tillgängliga medel ulreda målel, Kammanätten, som godlar att officialprincipen klart uttalas i lagtexten, sätter i fråga ora inte »tillser» bör ersättas med »verkar för» för alt därmed markera atl del gäller alt med rimliga medel sörja för fuUständig utredning. Dorastolen erinrar om att uttrycket »verkar för» används bl, a, i förslaget till lag om skatterätt och vidare att det i kammarrättsstadgan föreskrivs att »karamarrätten har atl verka för alt etc». Kammarrätten utgår vidare från all skyldigheten att tillämpa officialprincipen får fullgöras på det viset att ledamot i domstol eller tjänsteman vid den vidtar erforderliga åtgärder för måls beredande.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det bör räcka med att rätten skall tillse atl »målel blir så utrett som dess beskaffenhet kräver». All lägga lill ordel »fullständigt» anser länsstyrelsen ytterst tveksamt, efiersom
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 529
en sådan avfattning lätt kan leda till alltför stora krav på parts medverkan i utredningen och förorsaka onödigt dröjsmål med måls avgörande.
Föreningen Auktoriserade revisorer anser att rätlen speciellt bör se till och ta till vara enskild parts inlresse av fullgod utredning, efiersom enskild part normalt inte kan anlas ha tillräckliga insikter i processordningen och dessutom inte förfogar över den utredningsapparal som del allmänna disponerar.
Länsstyrelsen i Blekinge län förordar en aUmän föreskrift i lagen om parts rätt och skyldighet atl medverka vid utredningen. Enligt länsslyrelsen råder ju det faktiska förhållandet atl del i försia hand är rätlssökanden eller partema i elt mål som skall sörja för erforderligt processmaterial. Etl ensidigt framhävande av rättens utredningsansvar kan skapa osäkerhet hos part om betydelsen av hans medverkan i processen och inbjuda lill en inte avsedd passivitet från hans sida. Domstolen kan med den föreslagna ordalydelsen också komma atl framstå som inkvisitorisk.
Länsstyrelsen i Kopparbergs lån framhåller alt det skulle leda till orimliga och i varje fall av lagstiftaren knappasl förutsedda konsekvenser om rätten ålades ulredningsplikl i komraunalbesvärsmål eller andra mål vari s. k, raedborgartalan förs. Den hävdvunna regeln att klagande i kommunalbesvärsmål själv är skyldig atl noga precisera och eventuellt bevisa sina anmärkningar för alt få dem beaktade kan inte anses ha raedfört några nackdelar men har däremot medverkat lill alt många s. k. okynnesbesvär har kunnat avgöras snabbt.
Departementschefen. Alt officialprincipen skall tillämpas vid handläggning av raål hos förvaltningsdoraslol har redan berörts i den allmänna motiveringen. Principen innebär all del ytterst är domstolen som har ansvarel för utredningen i målel. Av gammalt har ansetts atl detta ansvar sträcker sig olika långt i olika lyper av mål. Någon ändring härvidlag är inte avsedd genom förvaltningsprocesslagen.
Principen om domstolens utredningsansvar bör slås fast i en inledande beslämraelse i det avsnitt av lagen sora behandlar målens handläggning. Beslämmelsen bör ges en sådan uiformning att det framgår att utredningsansvaret sträcker sig olika långt i olika typer av mål. Den i departe-menlsproraemorian använda formuleringen, att rätten tillser alt målet blir så fullständigt utrett som dess beskaffenhet kräver (7 § andra ledet), uppfyller väsentUgen dessa krav. Som en remissinstans påpekat kan dock ordet »fiUlständigt» utgå. Enligt min mening finns del annars risk för att utredningsansvaret tolkas som alltför långtgående.
I enUghet med det sagda har som ett försia stycke i 8 § lagils in en bestämmelse, att rätten tillser att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver.
Departeraentspromemorian innehåller dessutom en föreskrift om att rätten leder parts ulredning. Föreskriften har kritiserats i flera reraissytlranden, bl. a. för att den kan ge anledning till den raisslolkningen atl part kan
530 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
förhålla sig relativt passiv i processen i förlitan på att målet ändå blir tillfredsslällande utrett genom rättens försorg.
Även om rätten ytterst har ansvaret för att raålet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, måste det i slor utsträckning ankomma på parterna själva att skaffa fram utredningen. Med hänsyn härtill bör rättens initiativ i utredningshänseende norraalt ha den formen att rätten ger part besked om att hans talan behöver kompletteras. Som har påpekats vid remissbehandlingen måste rätlens aktivitet på detta område växla, beroende på bl, a, vad för slags mål del är fråga om, ora det finns offentlig motpart i målet och ora enskild part har ombud i raålet. Sålunda ligger det i sakens natur att rätlen i allraänhet bör ägna särskild uppraärksamhet åt processledningen när en enskild part inte har ombud i ett enpartsmål och del framgår alt parten har svårigheter att ta till vara sin rätt.
När rätten fuUgör sin processledande uppgift måste den givetvis vinnlägga sig om all dess anseende för objektivitet och opartiskhet inte koraraer i fara. Processledningen bör sålunda ske fullt öppet i förhållande till den vägleddes motpart, när sådan finns, och inriktas främst på uppenbara brister och förbiseenden i enskilds talan, I allmänhet är utrymmet för processledning större i enpartsmål än i exempelvis skattemål, där den enskilde har en allmän motpart. Vidare gäller naturiigen att behovet av vägledning normall är stöne i underinstansema än i överinstanserna.
Mot bakgnmd av vad nu sagts har det ansetts lämpligast att uttrycka rätlens uppgift i fråga om processledningen på det sättet, att rätten vid behov anvisar hur utredningen bör kompletteras. Härav framgår alt det främst ankommer på parterna att skaffa fram utredning i målet. En bestämmelse av del här antydda slaget utesluter givetvis inte att domstolen själv vidtar ålgärder som ligger närmast till för den, exempelvis skaffar in upplysningar och annat material från andra myndigheter.
Som påpekats av hovrätten över Skåne och Blekinge bör förvaltningsdomstol Uksom allmän domstol ha en möjlighet att avvisa överflödig utredning som part vill förebringa. Det torde visserligen vara förhållandevis sällsynt att det vid förvaltningsdomstol finns behov av att utnyttja en sådan möjlighel. I de fall där den behövs kan den emellertid vara till nytta som medel att motverka att processen blir onödigt vidlyftig och långdragen. Intresset av snabbhet och effektivitet bör naturligtvis tillmätas stor betydelse också i förvaltningsprocessen. En uttrycklig bestämmelse om möjlighet för rätten att avvisa överflödig utredning har därför sitt berättigande, Beslämmelsen kan lämpligen ges en allmän utformning. Del bör framhållas att det i praktiken knappast kan bli aktuellt att avvisa skriftlig ulredning som part sänder in till domstolen.
I enlighet med det anförda har i andra stycket av förevarande paragraf tagits in en bestämmelse om all rätten vid behov anvisar hur uiredningen bör kompletteras och avvisar överflödig utredning.
Kimgl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 531
§ Paragrafen innehåller regler öm när förfarandel i förvaltningsdomstol
skall vara muntligt resp. skriftligt. Den motsvarar 6, 17 och 18 §§ departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Förfarandet i förvaltningsdoraslol är i princip skriftUgt. I 24 § kammarrättsstadgan föreskrivs att förfarandel i kammanätten är skriftligt men alt kammarrätten får sätta ut ell mål till muntlig handläggning, om del finns anledning till antagande alt parts eller annans personliga närvaro i avsevärd mån kan gagna utredningen. Kammanätten får begränsa handläggningen till den eller de frågor belräffande vilka utredningen anses bristfällig. Har enskild part begärt muntlig handläggning, skall sådan hållas om det med hänsyn till processföremålels värde och övriga förekommande omständigheter anses kunna vara av vikl för parten.
För prövningsnämnd gäller enligi 80 § taxeringsförordningen att muntUg förhandling skall hållas, om part begär det, dock ej om sådan förhandling uppenbarligen skulle vara utan gagn eller eljesl framstår som opåkallad. Prövningsnämnden får förordna om muntlig förhandling även utan framställning från part.
Departementspromemorian. I 6 § departementspromeraorians lagförslag föreskrivs att mål utreds och handläggs skriftligen, om ej annat framgår av efterföljande bestämraelser i lagen. Paragrafen är ett uttryck för grundsatsen att förfarandet hos förvaltningsdomstol normalt skall försiggå i skriftliga former.
Enligt 17 § deparleraentspromeraorians lagförslag får rätten förordna om muntlig förhandling i målet, om del kan anlas all parts eller annans personliga närvaro avsevärt skulle gagna uiredningen. Förhandlingen kan begränsas till den eller de frågor varom utredningen anses bristfällig. Om enskild part har begärt muntlig förhandhng skall sådan hållas, om inte processföremålels värde är ringa, förhandlingen är obehövlig eller eljest särskilda skäl talar däremot.
I promemorian diskuteras om det beträffande enskild parts möjlighet att påkalla muntlig handläggning bör gälla olika regler i regeringsrätten och i de övriga domstolama. Det framhålls att en prövning av behovet av sådan förhandling under alla förhållanden måste ske och all prövningen får göras med utgångspunkt i utredningsläget. När ett mål når regeringsrätten har det normalt passerat genom två domstolsinstanser. Om saken kräver muntUg handläggning för atl bli tillfredsställande utredd, bör denna ha ägt rum redan i underliggande instans. Om en part begär muntlig förhandling hos regeringsrätten, är därför enligt promemorian presumtionen i regel att sådan förhandling inte behövs från utredningssynpunkl. Med hänsyn härtill bör samma regel om förutsättningar för muntlighet utan olägenhet kunna uppställas för regeringsrätten sora för kararaarrätt, länsrätt och skatterätt. Genom undanlaget »om icke särskilda skäl talar däremot» tillgodoses de
532 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
speciella synpunkter sora kan göra sig gällande beträffande processen i regeringsrätten.
I 18 § departementspromemorians lagförslag har upptagits regler om muntlig förberedelse. I mål, där rätten har förordnal om muntlig förhandling, skall den sålunda vid behov få bestämma att raålet skall beredas till sådan förhandling genora muntlig förberedelse inför rättens ordförande. Vid sådan förberedelse utröns vad som är oslridigl och vad sora är tvisligl saml vilka omständigheter och bevis som vardera parten vill åberopa lill stöd för sin talan vid förhandlingen.
Remissyttrandena. Den avvägning mellan skriftlig och muntUg handläggning, som innefattas i 6 och 17 §§ i departementsproraemorians lagförslag, har i allmänhet fått etl gynnsamt mottagande. I flera yttranden betonas värdet av munllighet i förvallningsdomslolsprocessen. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att det för mången enskild part raåste vara betydelsefullt att få bli hörd rauntligen i stället för att yttra sig skriftligen. Han kan därigenom bättre föra fram sin uppfattning om han saknar vana att uttrycka sig i skrift. På grund av förvaltningsrättskipningsmålens beskaffenhet måste dock det skriftliga förfarandet vara regel. Om enskild part begär att få bli hörd muntligen, skall tungt vägande skäl tala häremot för att hans begäran skall avslås. Hovrätten anser atl en lyckad avvägning har gjorts mellan kravel på snabb och enkel handläggning och parts intresse av att få bli hörd inför domstolen. Enligt JK:s mening förefaller de uppställda förutsättningarna för hållande av muntlig förhandling väl avvägda för nuvarande förhållanden. JK framhåller att en muntlig handläggningsform i de flesta fall väl ger bättre möjligheter att belysa tvistefrågor än en skriftlig process. Den muntliga proceduren blir å andra sidan ofta vidlyftigare och den ställer större krav på parterna. Fraraför allt är den dyrare än skriftlig handläggning. Såvitt JK nu kan bedöraa torde därför skriftlig handläggning också i fortsättningen bli den vanligaste vid förvaltningsdorastolarna, även om den muntliga handläggningsforraen otvivelaktigt koramer all vinna terräng. Förhållandena kan dock ändras ora de förslag som utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden kan komma att lägga frara medför atl del blir billigare för enskild part att begära muntlig förhandling. Detla bör enligt JK:s mening beaktas vid bestämmelsens uiformning. Lånsstyrelsen i Uppsala lån anser att länsrätten och länsskatlerätten måsle tillämpa muntlig förhandling i stöne utsträckning än överinstanserna.
En del remissinstanser förordar mindre snävt formulerade förutsättningar för atl muntlig förhandling skall hållas. Hit hör länsstyrelserna i Blekinye och Västmanlands lån samt RLF, Sveriges lanlbruksförbund och LO.
Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller all länsstyrelserna i socialvårdsmål brukar anordna förhör, även om man inte på förhand är viss om alt förhöret behövs för atl ell rikligt avgörande skall koraraa till stånd. Av rättssäkerhetsskäl anses förhör böra ordnas i så slor utsträckning sora
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 533
möjligt. Och även om förhöret i stort sett inte bringar i dagen något väsentligt nytt material, har etl förhör där den enskilde får »prata ut» mången gång ell psykologiskt värde såsom en möjlighel atl lägga lill rätta och förklara och därraed mildra spänningsförhållandet mellan den enskilde och myndigheterna. Enligt länsslyrelsens mening bör därför kravel på att parts eller annans personliga närvaro avsevärt skall gagna utredningen i raålet (17 § första punkten departemenlsproraeraorians lagförslag) inte tillämpas alltför strikt, i varje fall inte i första domstolsinstans. En liknande uppfattning har länsstyrelsen i Blekinge län och LO, som anser att ordet »avsevärt» bör ulgå ur bestäramelsen.
RLF och Sveriges lantbruksförbund vänder sig mot bestämmelsen alt enskild parts begäran om muntlig förhandling inte skall tillmötesgås om »särskilda skäl talar däremot». Undantaget synes huvudsakligen ha tm-kommit raed tanke på processen i regeringsrätten. Ett sådant undanlag är dock överflödigt för regeringsrättens del raed hänsyn till domstolens blivande roll som renodlad prejudikatinstans. Undantaget föreslås eraellertid gälla generellt i samtliga instanser. Förbunden anser att enskild part i skattemål bör ha en oavvislig rätt lill muntlig förhandling, om inte processföremålets värde är ringa eller förhandlingen är obehövlig. Med den utformning ifrågavarande undanlag har fåll i lagförslaget kan det enligt förbunden inte uteslutas, att en framställning om muntlighet avvisas exempelvis i fall då förhandlingen är behövlig men besvärlig.
En i viss mån restriktivare inställning till muntlig förhandling i förvaltningsdomstol kommer till uttryck i Svea hovrätts yttrande. I och för sig finner hovrätten del lämpligt alt muntlig förhandling blir vanligare än nu. Förslagel i departementspromemorian kan dock enligt hovrättens raening leda lill alt muntlig förhandling på enskUd parts begäran hålls i större utsträckning än som är lärapligt och påkallat, särskilt med hänsyn till de ökade kostnader som muntliga förhandlingar för raed sig.
Frågan ora sarama förutsättningar för atl anordna muntlig förhandling skall gälla i saratliga instanser behandlas av regeringsrättens ledamöter och hovrätten över Skåne och Blekinge, vilka är kritiska raot att inte särskilda, restriktivare förutsättningar föreslagils beträffande regeringsrätten. Regeringsrättens ledamöter framhåller att förslaget avviker från förvaltnings-domstolskoramitléns förslag, vilket går ut på skilda regler om muntlig förhandling i kammarrätterna resp, regeringsrätten. Reglerna ger raindre utrymme för rauntlighet i regeringsrätten än i kararaarrätt, Ledaraöterna anser alt åtskilliga invändningar kan resas raot promemorieförslaget. Visserligen gör lagtextens formulering det i och för sig möjligt för regeringsrätten att i det stora flertalet fall avslå parts begäran om muntlig förhandling, men genom alt beträffande möjligheten all få till stånd muntlig förhandling i regeringsrätten resp. i andra instanser en klar åtskillnad inte har gjorts i lagtexten, måste det för part framstå som möjligt att inora
534 KungL Maj-.ts proposition nr 30 är 1971
en förhållandevis vid ram kunna påräkna munUighet även i regeringsrätten. Regeringsrättens avslagsbeslul skulle kunna komma att uppfattas som om parten vägrades en rätt. Ledamöterna frarahåller vidare att regeringsrätten intar en särställning gentemot de andra förvaltningsdomstolarna. Dess prejudikalbildande uppgifter betonas också starkt i det till lagrådet remitterade förslagel till lag om allmänna förvaltningsdomstolar. Kammarrältsorganisalionens uppgift blir däremot att bära huvudansvaret för att materiell rättvisa skipas i de enskilda fallen, medan regeringsrätten svarar för vågledande avgöranden i oklara eller tveksamma rättsfrågor. Alt vid angivna förhållanden ställa upp samma regel för muntlighet över hela linjen ter sig för ledamöterna motsägelsefullt, eftersom muntUgheten för regeringsrällen, med hänsyn bl. a, till att bevisfrågor i princip inte skall prövas där, inte kan väntas få samma betydelse som i de lägre instanserna. Av de anförda skälen bör enligt ledamöternas mening en särskild regel ges för regeringsrättens del och då närmast av den innebörden att muntlig förhandling skall komma till stånd endast om regeringsrätten finner sådan erforderlig. Givetvis skall vid bedömningen härav beaktas om part har begärt muntlig förhandling.
Den föreslagna bestämmelsen om muntlig förberedelse (18 § i departementspromemorians lagförslag) berörs bara i ett par yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge är positiv till bestäramelsen. EnUgt hovrätten är det av vikt att elt förberedelseinstilut skapas för att mål skaU kunna avgöras efter en enda muntlig förhandling. En förberedelse kan utgöra ett viktigt komplement till det ordinära komraunikationsförfarandet. Det kan också vara möjligt alt genom en förberedelse vinna klarhet om samstämmighet föreligger meUan parterna så alt ordföranden ensam i skatterätt eller länsrätt kan avgöra målet.
Lånsstyrelsen i Kopparbergs lån hävdar belräffande socialmål att en muntUg förberedelse endast skulle innebära en ökad arbetsbelastning och dessutom en extra onödig press på de oftast raycket olyckliga människor som saken rör. I fråga om såväl taxeringsprocessen som övriga mål bör enligt länsstyrelsens mening erforderlig förberedelse utan svårighet kunna ske skriftligen.
Lånsstyrelsen i Gotlands län vill inte förneka atl muntlig förberedelse inför rättens ordförande ibland kan vara lämplig för länsskallerättens del även om systemet skulle vålla också denna rätt visst dubbelarbete. För länsrätterna ter sig förslaget mera diskutabelt. Dessa skall ju inrättas för att möjUggöra medborgerlig insyn och medbestämmanderätt för landstings-valda nämndemän med individuell rösträtt.
Den lagtekniska utformningen i övrigt berörs i två yttranden. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar atl 6 § har karaktär av en huvudregel men anser att bestämmelsen som sådan är missvisande med hänsyn till att det finns slort utrymme för muntiigt förfarande enligt andra bestäm-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 535
melser i förslaget. Länsstyrelsen i Värmlands län anser alt lagens disposition ger intryck av alt skriftlig öch rauntlig handläggning ulgör alternativa handläggningsformer som utesluter varandra. Det bör helt ligga i rättens hand att bestämma hur målet skall beredas till slutlig handläggning — antingen skriftUgt eller muntligt eller eventuellt på båda sätten.
Departementschefen. Avvägningen mellan skriftligt och muntligt förfarande är en av de centrala frågorna i förvallningsdomslolsprocessen. EnUgt departeraenlspromemorians förslag skall förfarandet i förvaltningsdomstol vara i princip skriftligt men raed möjligheter att helt eller delvis ersätta skriftUghelen med muntligt förfarande. Liksom remissinstanserna har jag samma principiella uppfattning.
Kraven på att förvallningsdomslolsprocessen skall vara snabb, billig och förhållandevis enkel för de rätlssökande talar för att raan i huvudsak använder sig av skriftligt förfarande. A andra sidan kan rauntUghelen vara ett värdefullt komplement till det skriftliga förfarandet. Det är framför allt i två hänseenden som muntlig förhandling kan vara till fördel för utredningen i ett mål. Dels kan sådan förhandling behövas för förhör med vittne, sakkunnig eller part eller för de fall då part har svårigheter att utveckla sin talan skriftligen. Dels kan en muntlig förhandling behövas för att reda ut parternas ståndpunkter i målet och eventuellt undanröja onödiga eller betydelselösa tvistefrågor. I del senare fallel är förhandlingen typiskt sett av förberedande natur.
Innan jag går närmare in på utformningen av bestäraraelserna om skriftlig och muntlig handläggning, vill jag uppehålla mig något vid frågan om vilken funktion den muntliga förhandlingen allraänt sett bör ha i förvalt-ningsdorastolsprocessen. I deparleraentspromeraorians lagförslag behandlas skriftlig handläggning samt muntiig handläggning och syn i skilda avsnitt. Den muntliga förhandlingen enligt 17 § och den rauntliga förberedelsen enligt 18 § lagförslaget företer likheter med huvudförhandlingen (jfr W. a. 25 § lagförslagel) resp. den muntliga förberedelsen i tvistemålsprocessen enligt RB.
Som en remissinstans har framhållit ger den i departementspromemorian föreslagna lagen intryck av atl skriftlig och muntlig handläggning utgör alternativa handläggningsforraer sora utesluter varandra. Så är eraellertid inte fallet och torde ej heller ha varit avsett i proraeraorian. Den muntliga handläggningsforraen i förvaltningsdomstolsprocessen är inte att se sora ett alternativ till den skriftliga utan som ett komplement till denna. Den fyller inte heller sararaa uppgifter sora de muntliga handläggningsformerna i RB:s tvistemålsprocess. Där har huvudförhandlingen bl.a. funktionen att utgöra exklusivt underlag för avgörandet i målet. Den muntliga förberedelsen i tvistemålsprocessen tjänar bl. a. syftet att målet därvid skaU kunna bli så förberett att allt beslutsunderlag skaU kunna läggas fram vid huvudförhandlingen.
536 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
Den muntliga förhandlingen i förvaltningsdomstolsprocessen syftar inte lUl att ensam åstadkomma ett fullständigt beslutsunderlag i målet. Tanken är, som redan har framhållits, i stället att den muntliga förhandlingen skall komplettera den skriftiiga handläggningen, så att målet blir utrett på lämpligaste sätt. Det finns därför inte anledning alt föreskriva att målet skall behandlas i sin helhel vid muntlig förhandling. Inte heller bör man på förevarande oraråde införa en ordning med muntlig förberedelse som skaU tjäna syftet att möjliggöra genomförandet av en regelrätt huvudförhandling i raålet,
I enlighet härmed kan det i många fall vara lämpligl all den muntliga förhandlingen begränsas lill atl gälla bara en eller ett par av de frågor som är uppe i målel. Med delta vill jag inte ha sagt att del inte i vissa mål kan finnas skäl atl gå igenom målel i dess helhet vid en rauntlig förhandling. Tvärtom kan delta ibland vara det naturliga och riktiga. I förvallningsdomslolsprocessen är dock, som redan har nämnis, det sora har före-korarait vid den muntliga förhandlingen inte det enda beslutsunderlaget. Det är sålunda möjligt alt lägga material som har kommit frara såväl före som efler en muntlig förhandling lill grund för avgörandet.
Jag vill också stryka under att det kan vara en praktisk ordning i förvallningsdomslolsprocessen atl hålla muntlig förhandling i syfte alt få parternas ståndpunkter bättre preciserade. Men en sådan muntlig förhandling fyller då i första hand syftet att underlätta målels fortsatta handläggning, inte att möjliggöra en ny muntlig förhandling vid vilken alll sora skaU ligga till grund för det kommande beslutet tas upp.
På grund av vad sålunda har anförts bör bestämmelserna om skriftUg resp, muntlig handläggning utformas så, att det så klart som möjligt framgår dels alt den skriftliga handläggningsformen i princip skall användas, dels att muntiig handläggning i försia hand är ett komplement till skriftUghelen, Som JK har varit inne på i fråga om lagens disposition, bör man då inte behandla reglerna om när skriftlighet resp, muntlighet skall förekomma i skilda avsnitt av lagen. Huvudbestämmelserna härom kan i stället med fördel tas upp i samraa paragraf. Vidare behövs det inte någon särskild bestäraraelse om muntlig förberedelse. En beslämmelse om muntlig förhandling bör i stället ulforraas så, att sådan förhandling kan användas för alla de olika syften för vilka rauntUghelen i förvallningsdomslolsprocessen behövs.
I enlighel med det sagda bör en beslämmelse i ämnet först och frärast slå fast huvudregeln att förfarandet är skriftligt. Första stycket i förevarande paragraf har avfattats i enlighet härmed.
I andra stycket har reglerats när muntlig förhandling skall kunna förekoraraa. För alt markera munllighetens funktion som ett komplement till den normalt skriftliga handläggningsformen kan beslämraelsen lämpligen
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 537
utformas så, atl muntlig förhandling beträffande viss fråga fär ingå i handläggningen.
Som förutsättning för att muntlig förhandling skall få förekomma bör i första hand gälla att förhandlingen kan antas vara till fördel för utredningen i målet. Detla kriterium kan i ett fall innebära att rauntlig förhandling anordnas för hållande av parts- eller vittnesförhör i viss fråga och i ett annat fall att sådan förhandling sätts ut huvudsakligen för att klarlägga parternas ståndpunkter i raålet. Det är också klart att nämnda kriterium koramer att ha störst betydelse i första instans. Självfallet växlar också behovet av muntlig förhandling i olika typer av mål. I mål om administrativa frihelsberövanden och i vårdnadsmål får del antas bli vanligt att muntlig förhandling hålls i länsrätt. I mål som rör frihetsberövande enligt nykterhetsvårdslagen hålls f. n. muntlig förhandling inför länsslyrelsen i de flesta fall. Det är inte avsikten att den nya lagstiftningen skall leda till någon ändring av denna praxis. Däreraot får raan räkna raed att rauntlig förhandling blir relativt sett mindre vanlig i länsskatterätt.
I tredje stycket regleras i vad mån enskild part skall ha något inflytande på frågan huruvida muntlig förhandling skall koraraa till stånd. I likhet raed vad sora har föreslagits i proraeraorian och vad som har kommit till uttryck i remissyttrandena anser jag att man härvid bör la slor hänsyn tiU parts önskemål. Han kan emellertid knappast tillåtas att ha ett avgörande inflytande på frågan. En tillfredsställande avvägning av de olika synpunkter som här kan göra sig gällande torde uppnås genom en bestämmelse all rauntlig förhandling skall hållas, om enskild part begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och inte heUer särskilda skäl talar mot det. Frågan huruvida en rauntlig förhandling är obehövlig eller ej bör i första hand bedömas mot bakgrund av den föreliggande utredningen i målet men även andra faktorer kan böra tillmätas betydelse, t. ex. att målet är mycket viktigt för parten och att han genom förhandlingen kan få en bättre förståelse för innebörden av det blivande avgörandet i målet. Ett särskilt skäl mot alt anordna muntlig förhandling kan vara målets bagatellarlade karaktär eller alt kosinaderna för förhandlingen är stora i förhållande till tvisleföremålels värde.
Den särskilda möjligheten för enskild part att på begäran få muntlig förhandling till stånd bör, som bl. a. regeringsrättens ledamöler har framhållit, inte gälla i den högsla instansen utan begränsas till att avse förfarandet i kamraarrält, skatterätt och länsrätt. Detla bör uttryckligen fraragå av lagen.
10—12 §§
Paragraferna innehåller regler om skriftväxling. De motsvarar 8—11 §§ departeraenlspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. I fråga om förfarandet i kamraarrätten gäller på grund av hänvisning i 22 § kammarrättsstadgan i tillämpliga delar bestäraraelserna i 52 kap. 7—9 §§ RB om skriftväxling i besvärsmål hos hovrätt.
538 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
Enligt dessa bestämmelser har rätten att pröva om motpart bör höras över besvär. Ändring får inte göras i underrättens beslut, såvitt angår hans rätt, om tillfäUe inte har lämnats honom att förklara sig. När motpart skall höras över besvären, skall besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delges honom och föreläggande meddelas honom att inkorama med skriftlig förklaring. Förklaringen skall innehålla yttrande rörande de av klaganden anförda grunderna för besvärstalan och angivande av de omständigheter förklaranden vill anföra. Denne skall vidare uppge de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskill bevis. Skriftligt bevis, som inte har förebragls tidigare, skall bifogas. Förklaringen skall vara egenhändigt undertecknad av förklaranden eller hans orabud. Behövs ytterligare skriftväxling, får rätlen förordna därom. Part får dock inte föreläggas att komma in med mer än en skrivelse, ora inte särskilda skäl föranleder det.
I 42 § förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskallning föreskrivs att, om del ej är uppenbart atl besvärstalan hos kammarrätten skall avvisas, besvärsinlagan och till den fogade handUngar ofördröjUgen skall delges klagandens motpart. Denne skall därvid föreläggas alt komma in med skriftlig förklaring.
För prövningsnämndemas del finns föreskrifter i 77 § taxeringsförordningen. Enligt dessa skall yttrande avges av taxeringsintendenl, när besvär har anförts av skattskyldig eller kommun, över besvär av taxeringsintendent eller kommun skall den skattskyldige beredas tillfäUe att avge förklaring, om det inte möter hinder. Kommunicering får dock underlåtas om fråga bara är ora rättelse av felräkning, raisskrivning eller annal uppenbart förbiseende. När det är påkallat, skall yttrande inhämtas från vederbörande kommun samt påminnelser och nytt yttrande infordras från part. Beträffande besvär hos kammarrätten föreskrivs i 97 § taxeringsförordningen all förklaring eller yttrande skall infordras över besvären och att avskrift härav skall översändas till klaganden. Om det behövs, skall lillfälle beredas till ytterligare skriftväxling. Åtgärderna skall ombesörjas av prövningsnämndens kansli.
Departementspromemorian. I 8 § promemorians lagförslag har tagits in regler om komraunikation för del fall alt motpart finns. Enligt paragrafen skall besvär eller därmed jämförlig skrivelse delges motpart, om det ej är uppenbart obehövligt eller lill men för genomförandet av beslutet i målet. Om handling finns fogad vid skrivelsen, skall handlingen delges tillsammans med skrivelsen, om det lämpligen kan ske och mottagaren inte redan har fått del av handlingen.
I promemorian konstateras all tvåpartsförhållande inte förekommer i alla slags mål vid förvaltningsdomstol. Tvåparlsförhållande föreligger när nykierhelsnämnd eller polismyndighet gör fraraställning om alkoholmissbrukares intagning på vårdanstalt, eftersom rayndigheten här får anses föra lalan och således inta partsställning. I mål om omhändertagande av barn för sarahällsvård eUer återkallelse av körkort koramer däremot inte
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 539
att finnas någon offentlig motpart till den enskUda parten, efiersom varken barnavårdsnämnd, polis- eller åklagarmyndighet har tilldelats någon parts-funktion i förfarandet. Inte heller finns det någon rayndighet som fyller partsiunklion i många andra typer av mål som skall fullföljas hos kammarrätt eller regeringsrätten från länsstyrelse, ceniral förvaltningsmyndighet eller annan förvaltningsmyndighet. Även om processen sålunda inte kan följa etl kontradikloriskt mönster i alla mål hos förvaltningsdomstol, bör den enligt promemorian göra det så snart förutsättning finns för det.
I enlighet härmed föreslås i promemorian att förfarandet anordnas kontradikloriskt i mål där två parter slår mot varandra. Del betyder bl. a. all en skrivelse i målel från ena parten, fraraför alll den skrivelse genora vilken parten väcker lalan mol den andra parten, skall delges motparten, under fömtsättning givetvis att det tjänar något fömuftigt syfte. Kan talan inte prövas i sak, är denna förutsättning inte uppfylld. Inte heller är det någon mening med atl delge framställningar om rättelser av uppenbara förbiseenden lill fördel för t. ex. en skallskyldig. Fara i dröjsraål och för att beslutet i målet annars inte kan genoraföras kan också tänkas som avgörande skäl mot kommunicering.
Beträffande frågan huruvida en besvärshandling tUl regeringsrällen, som innefattar också en begäran ora prövningstUlstånd, genomgående skall behöva kommuniceras med motpart, framhålls i proraeraorian atl regeringsrätten skaU kunna underlåta koraraunikation i detla fall på grundval av en bedöraning att sådan är uppenbart obehövlig. Kommunikation bör enligt proraeraorian undvikas av processekonoraiska skäl när åtgärden inte bar någon meningsfull funktion all fylla.
I 9 § upptas regler om föreläggande för motpart och om vad denne har att iaktta raed anledning av föreläggande. Enligt dessa regler skall rällen vid delgivning enligt 8 § förelägga raottagaren att koraraa in raed skriftligt yttrande. I föreläggandet får anges viss tid inom vilken yttrandet skall vara rätten till banda. Som påföljd får föreskrivas atl målet ändå avgörs. I paragrafen föreskrivs vidare att yttrande lill rätten skall ange, om yrkandena i den delgivna skrivelsen raedges eller bestrids, samt att rätlen i föreläggandet skall lämna anvisning härom och om yttrandets innehåll i övrigi. Paragrafen innehåller slutligen en bestämmelse om atl part efler rättens medgivande kan få avge yttrande muntligen inför ordföranden eller särskild befattningshavare vid rätten eller, om förhandling skall hållas i målet, vid denna.
I 10 § regleras frågan om komraunikation i de fall då raål anhängiggörs på annal säll än genom ansökan, besvär eller liknande framställning. Enligt paragrafen skall i mål, som upptas raed anledning av anraälan eller annan underrättelse, delgivning med och föreläggande för part i tillämpliga delar ske i enlighet raed vad som sägs i 8 och 9 §§.
540 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
I promemorian framhålls att man hos såväl länsrätt som länsskalterätt har alt räkna med atl mål kommer under prövning med anledning av atl en anmälan kommer in lill rätten eller alt rätten eljest blir uppraärksara-raad på något som påkallar dess beslut. I körkortsmål kommer exempelvis länsrättens handlande atl utlösas av etl meddelande från läkare, polismyndighet, åklagare, dorastol m. fl. Underställningsmål blir anhängigl genom atl handlingarna kommer in från den rayndighet vars beslul underställs rätten. Ifrågavarande typ av enpartsmål kräver uppmärksamhet framför aUt i fråga om rätten för den mot vilken en ålgärd ifrågasätts att bli hörd. Han bör självfallet i delta hänseende inte vara sämre ställd än den, mol vilken en offentlig part riktar en talan, utan vara tillförsäkrad sarama rätt som denne att få del av innehållet i handlingar och utredningsmaterial som föranleder alt åtgärd sätts i fråga raot honom. Han bör vidare ha samma rätt att ytlra sig över det som delges.
I 11 § ges regler om parts rätt atl ta del av motparts yttrande över hans framslällning. Enligt paragrafen skall yttrande som avses i 9 § delges motstående part, om del ej är uppenbart obehövUgt, Tillfälle skall därvid beredas honom att inom viss tid uttala sig skriftligen över innehåUet i yttrandet. Om del behövs, skall rätten förelägga honom alt uttala sig vid påföljd att raålet ändå avgörs.
Remissyttrandena. Den i 8 § valda tekniken alt ge särskilda koraraunikationsregler för de fall då motpart finns i raålet berörs i två yttranden. Hovrätten över Skdne och Blekinge önskar att det klarläggs, ora med motpart skall förslås part som har ett intresse som strider mot sökandens/ klagandens eUer över huvud laget annan part än sökanden/klaganden. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att innebörden av begreppet motpart inte är entydig. I taxeringsprocessen kan fråga uppslå i vilken utsträckning koramunikation bör ske med berörd kommun när en taxeringsintendenl yrkar överflyttning av taxering från en kommun till en annan. Enligt de nuvarande komraunikalionsreglerna i taxeringsförordningen har sådanl delgivningsförfarande i regel inte ansetts behövas. Det kan enligt länsstyrelsens mening diskuteras om inte en tillämpning av den föreslagna kommunikationsrcgeln i vissa situationer kan leda lill elt mera omfattande och arbelstyngande delgivningsförfarande än det som praktiseras f. n. utan att det är betingat av rättssäkerhetsskäl.
Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar atl del av promemorian inte framgår om delgivning kan underlåtas i fall då anledning till ändring av överklagat beslut inte föreligger. En sådan tillämpning synes hovrätten dock kunna rymraas under den föreslagna lydelsen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller i fråga om formen för kommunikation med taxeringsintendenl i skaltemål atl de föreslagna reglerna lorde innebära krav på att skattskyldigas besvär och andra framställningar hos
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 541
länsskatlerällen genom formell remissresolution delges taxeringsinlendenlen med post i enlighet med bestäraraelserna i delgivningslagen. Delgivning lorde därvid endasl kunna ske med förste taxeringsinlendenlen (skaltedirek-tören), eftersom länsskatlerätten inte har kännedora om den närmare fördelningen av raålen på laxeringsintendenlssidan och inte heller har befogen-hel att ingripa i denna fördelning. F. n. delges besvären regelmässigt taxeringsintendenl genora ett inforraelk överläranande av besvärsakterna i förening raed anteckning om datum härför på särskilda registerkort. Ett sådant syslem är smidigt och lätthanterligt.
Undantagen från delgivningskravel behandlas i elt par yttranden. Länsstyrelsen i Kalmar län anser att delgivning skall få underlåtas, om det raöter hinder atl genomföra den. En hknande uppfattning har länsstyrelsen i Östergötlands län, som frarahåller all kravet på delgivning bör kunna efterges i t. ex. raål ora intagning på vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller om körkortsåterkallelse, ora vederbörande inte kan anträffas för delgivning därför atl han håller sig undan. Sveriges industriförbund anser alt villkoret för undantag »men för genomförandet av beslutet i målet» bör förstärkas till »avsevärt men etc».
De föreslagna beslämraelserna i 9 § om föreläggande och yttrande har föranlett elt flertal yttranden av remissinstansema. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att del är av stor vikt alt det i föreläggandet alt komma in med yttrande aUtid anges, när yttrandet senast skall ha kommit in lill rätten. Den föreslagna ordalydelsen synes ge möjlighet för domstolen atl undvika att sätta ul tid i föreläggandet. Länsstyrelsen i Västerbottens län har den åsikten att en tidsangivelse inte bör vara obligatorisk men väl bör före-komraa normall.
Länsstyrelsen i Malmöhus län frarahåller atl påföljden vid ulebUvel yttrande, »all raålet ändå avgöres», i och för sig torde innebära en saklig ändring i förhållande till gällande rätt. Enligt 77 § taxeringsförordningen skall nämligen taxeringsintendent alllid avge yttrande, när skattskyldig har anfört ordinära besvär till prövningsnämnden. Vidare påpekar länsstyrelsen att ett föreläggande för taxeringsintendenl alt inom viss tid yttra sig över skattskyldigs besvär skuUe vara svårt atl genomföra i praktiken. Det torde nämligen för länsskatterällens del inte vara möjligt att fixera någon viss lid för yttrande i varje särskilt bevärsmål, eftersom vid den ordinära besvärslidens utgång den 15 augusti under taxeringsåret den samlade mängden besvär uppgår lill ett mycket stort antal.
Enligt länsstyrelsen i Stockholms län är det önskvärt att föreskriften om vad yttrande skall innehålla mjukas upp genom alt ordet »skall» ersätts med »bör». Länsstyrelsen påpekar alt yttranden i t. ex. alkoholistmål ofta inte mynnar ul i något formligt erkännande eller förnekande och att det kan antas atl, även om rätten meddelar anvisning härom, delta får som
542 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
enda följd alt målet onödigtvis uppehålls utan atl en precisering erhålls på denna punkt.
Förslaget om atl yttrande skall kunna avges muntligen inför rättens ordförande eller särskild befattningshavare vid rätten har föranlett åtskilliga synpunkter. Länssfyre/sen i Blekinge län anser att det i tvåpartsmål och i mål, där olika enskilda intressen bryter sig, skulle vara direkt olämpligt om ordföranden i domstolen under utredning i mål ensidigt etablerade muntlig kontakt med viss part. Ordföranden skulle då bU förmedlare av vad parten bar att anföra och härigenom kunna uppfattas som engagerad för denne. Hans objektivitet kunde därmed komma alt sättas i fråga. Om sådan rätl lill muntligt yttrande som avses i paragrafen skall lagfästas, bör enligt länsstyrelsens mening i vart fall ordföranden uteslutas sora mottagare av yttrandet. Sveriges advokatsamfund intar sarama ståndpunkt, dock inte bara beträffande muntiigt yttrande till rättens ordförande utan också när det gäller yttrande till annan rättens tjänsteman. Samfundet utgår från att bestäraraelsen får lillämpas endast i sådana fall då enskild motpart inte finns och att den förtydligas i enlighet härmed.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller att muntligt jrttrande inför rättens ordförande i enpartsmål närmast har karaktären av muntlig förberedelse men atl så inte är fallel i tvåpartsmål. I regel blir del endast enskild part som kan länkas söka använda sig av raöjligheten till raunlligt yttrande. En enskild part lorde dock sällan kunna skilja på att lämna upplysningar i sak och att plädera för sin sak. Någon raöjlighet för motparten alt i sin helhet beraöta vad som har sagts när jrllrande avges rauntligen kommer därför inte att föreligga. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller all möjligheten till raunlUgl yttrande är en smidig handläggnings-form, som kan komma atl medföra alt behovet av muntlig förhandling blir mindre än annars skulle ha varit fallet. I exempelvis körkortsmålen är det ju framför allt av intresse för körkorlsinnehavaren alt raeddela fakta, vilket i många fall lämpligen kan ske i form av muntligt yttrande. I remissen av handlingama tiU körkortsinnehavaren bör enligt länsstyrelsens mening därför upplysning lämnas om att yttrande får avges muntligen inför befattningshavare vid rätten.
Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att förslaget inte innehåUer några överväganden om hur man skall behandla det vanliga processmaterial som består av påminnelser och upplysningar som har lämnats vid telefonsamtal. En komplettering av lagtexten härvidlag synes länsslyrelsen ofrånkomlig. Länsslyrelsen, som erinrar om atl enligt förslagel endast befattningshavare vid domstolen är behörig att motta parts muntliga invändningar och upplysiungar, framhåller vidare alt skattskyldiga i praktiken inställer sig — ofta efler en lång resa — för alt muntligen diskutera sitt skatteärende med taxeringsinlendenlen eller annan tjänsteman vid skatteavdelningen som utreder målet. Förfaringssättet har uppenbara praktiska fördelar, eftersom
KungL Maj:ts proposition nr 30 är 1971 543
den tjänsteman som på förberedelsestadiet har haft den bästa kännedoraen om raålet har raotlagil de muntliga upplysningarna och ställt kompletterande frågor. Länsstyrelsen betonar alt det är en tjänsleangelägenhel för varje befattningshavare inora beskattningsväsendet all göra en allsidig utredning där även motpartens iniressen iakttas. Förfarandel gagnar en snabb, ändamålsenlig och riklig ulredning av målen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser atl det bör bli regel, i vart fall i försia instans, att yttrande avges muntligen. I annat fall blir det från den enskildes synpunkt en försämring av de nu praktiserande handläggnings-formerna, t. ex. i körkortsmål.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar alt bestämmelsen om rätt att avge yttrande muntligen bygger på förutsättningen atl del redan vid delgivningen har sagls ul att raottagaren får yttra sig i annan förra än skriftligen. Domstolen är dock uppenbarligen oförhindrad atl godta etl i vederbörlig ordning avgivet muntligt yttrande, även om del inte har angetts vid delgivningen.
Beslämmelsen i förslagets 10 § om kommunikation i raål som tas upp med anledning av anmälan eller annan underrättelse bör enligt länsstyrelsen i Malmöhus lån korapletteras så att den avser också »underställning».
I fråga om de i 11 § föreslagna bestämmelserna om delgivning av yttrande med anhängiggörande part anser två reraissinstanser alt sådan delgivning bör kunna underlåtas även i andra fall än när det är uppenbart obehövligt. Lånsstyrelsen i Stockholms län framhåller all en strikt tillämpning av den föreslagna bestäraraelsen i vissa fall kan raedföra onödig tidsutdräkl och föreslår alt delgivning av yttrande skall kunna underlåtas också i del fallet att påminnelser inte kan avvaktas på grund av målets beskaffenhel. Länsstyrelsen i Kristianstads län anraärker att frågan ora part bör få avge pårainnelser eller genmäle över motparts yttrande knappast lämpar sig för generell reglering. Den föreslagna bestämmelsen passar exerapelvis raindre väl för åtskilliga sociala raål. Skall den kvarstå, bör enligt länsslyrelsens mening i vart fall orden »ora det ej är uppenbart obehövligt» bytas ut raot »om så erfordras».
Hovrätten över Skåne och Blekinge ser bestämmelserna i fråga ur en annan synvinkel än de nyss näranda reraissinstanserna. Efler att ha konstaterat atl förslaget saknar bestäraraelser om fortsatt skriftväxling ulöver de tre skrifter som kan växlas mellan parterna påpekar hovrätten att det kan uppkomraa fall då det är betydelsefullt att ytterligare skriftväxling sker. Hovrätten föreslår atl till 11 § läggs etl andra stycke av innebörd atl om det eljesl är behövUgt att motpart hörs om innehållet i parts skrivelse det som sägs i försia stycket äger motsvarahde tillämphing.
Departementschefen. I specialraotiveringen till 15 § förvaltningslagen
544 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
har i fråga om ärenden hos förvaltningsmyndighet framhållits betydelsen från rättssäkerhetssynpunki av alt part får del av material som har tillförts ärendet av annan än honom själv och får tUlfälle all yttra sig över materialet innan ärendet avgörs. De skäl för alt föreskriva regler om kommunikation som jag har anfört i det sammanhanget gör sig ännu starkare gällande när del är fråga om förvaltningsrättskipning. Vare sig förvaltningsdomstol fungerar sora första instans eller som besvärsinstans eller dorastolen handlägger enpartsmål eller mål med flera parter, är kommunikation genom skriftväxling inte bara det grundläggande utan också det i praktiken viktigaste utredningsmedlet. Vikten av alt belysa tvistefrågor från flera sidor framträder starkare i förvaltningsdomstolsprocessen än i förvaltningsförfarandet. Förvallningsrättskipningens raera enhetliga karaktär och syfte — det gäller ju här i stor utsträckning all avgöra förekommande frågor från rättsliga utgångspunkter — ger också förutsättningar för en utförligare och samtidigt något stramare reglering av komraunikationsförfarandet hos förvaltningsdoraslol än hos förvaltningsmyndighet. Departementsproraemorians lagförslag innehåller också en sådan utförUg reglering härvidlag.
I promemorians lagförslag skils mellan mål där motpart finns (se 8 §) och mål som tas upp med anledning av anmälan eller annan underrättelse (se 10 §). I etl par remissyttranden har raed anledning härav efterlysts ett klarläggande av innebörden av begreppet motpart. Enligt rain mening är det inte nödvändigt och fyller inte heller någon särskild funktion att ha skilda bestämraelser för de båda nu åsyftade typerna av raål. De i 10 § föreslagna bestämmelserna innehåller f. ö. bara en hänvisning till reglerna i 8 och 9 §§. Bestämmelsema om komraunikation i förvaltningsdomstols-processen kan lärapligen utformas gemensamt för alla förekommande typer av mål. I enUghet härmed föreslås i det föreliggande förslaget lill förvaltningsprocesslag gemensamma kommunikationsregler för såväl ansöknings-och besvärsmål som underställningsmål och liknande raål. Detta innebär att antalet paragrafer i äranet har kunnat rainskas lill tre. Av dessa innehåller den första (10 §) bestäraraelser om när och hur koraraunikation skall ske av handling varigenom mål anhängiggörs. I den andra paragrafen (11 §) ges regler om yttrande av motpart eller annan mol vilken åtgärd sätts i fråga över ansökan eller annan handling, varigenom mål anhängiggörs. Jag har funnit det lämpligt att i lagtexten använda beteckningen »svar» för sådant yttrande. Den Iredje paragrafen (12 §) slutligen innehåller regler om kommunikation av svar med sökande eller klagande om sådan part finns.
I 10 § första stycket första punklen anges vilka handlingar som skall kommuniceras. I enlighet med vad som nyss sagts omfattar kommunikationen först och främst ansöknings- eller besvärshandling eller annan hand-
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 545
ling varigenora målet har anhängiggjorts. Till den sistnäranda gruppen hör exerapelvis skrivelse eller ahnan handUng från barnavårdsnämnd, varigenom nämnden underställer sitt beslut länsrättens prövning, samt domar och andra handlingar som länsstyrelsen överlämnar tUl länsrätten för prövning av fråga ora återkaUelse av körkort. Koraraunikationen bör omfatta inte bara ansöknings- eller besvärshandUng, varigenom lalan väcks, utan också malerial som har fogals lill sådan handUng. För att förebygga missförstånd härom har detta uttryckligen sagls ut i lagtexten.
Den med vilken komraunikation skall ske betecknas sora raotparl eller annan mol vilken ålgärd ifrågasätts. Med en sådan utformning av beslämmelsen synes del inte föreligga någol behov av atl i det enskilda fallet fastställa om den som en ifrågasatt ålgärd riktar sig mot bör räknas som motpart eller ej. Däreraot kan naturligtvis i undantagsfall frågan om vera som skall anses sora raotparl kräva särskild uppmärksamhet. Med anledning av att länsstyrelsen i Stockholms län har lagil upp frågan om koramuns ställning i vissa laxeringsmål vill jag framhålla att det inte torde gå att ställa upp någon allmän handlingsregel när det gäller koramunikation av besvärshandlingar m. m. med kommun som berörs av ett yrkande. Kommunikationsfrågan får bedömas mot bakgmnd av vad sora yrkas i raålet. Ser man på mål där varken allmänt orabud eller rayndighet för talan ulan där enskild är ensam part, är det inget tvivel om att t. ex. den raot vilken en körkortsålgärd sätts i fråga eller den vars omhändertagande begärs fastställt eller hans föräldrar är personer raed vilka koraraunikation skall ske. De koramunikationsberälligade har sålunda sararaanfatlats genora beskrivningen »raotpart eller annan raot vilken ålgärd ifrågasattes».
I remissyttrandena finns delade meningar i frågan ora den raed vilken kommunikation sker skall föreläggas att yttra sig och om det skall sättas ut viss tid inom vilken svaret skall ha kommit in. Enligt min mening är det mest rationellt alt ha en undantagslös regel om alt den med vilken koramunikation sker skall föreläggas atl svara och all svar skall avges inom viss lid. Även om i vissa mål en myckel lång svarstid bör raedges, t. ex. när sådana laxeringsbesvär som har korarait in inom den ordinarie besvärsliden skall korarauniceras raed taxeringsintendenl, har tidsangivelsen en viss funktion att fylla. I några reraissytlranden har också diskuterats vilken påföljd som bör sättas ul i föreläggandel för underlåtenhet alt svara. Jag anser det mest ändaraålsenligt all som påföljd anges all målel ändå kan komma att avgöras. Bestämmelsen i 10 § första styckel har utformats i överensstämraelse härraed.
Någon ovillkorlig föreskrift om hur föreläggande skall tillställas den som avses därmed är inte lämplig. Frågan om när delgivning av föreläggande skaU ske bör enligt min raening över huvud laget inte regleras i samraanhanget. Av 47 §, som jag återkomraer lill senare, framgår endast att delgivning får användas vid överbringande av föreläggande. Behövs
18—11664
546 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
bevis om mottagandet, bör rätten i princip använda delgivning. Det ligger i sakens natur alt en påföljd som anges i elt föreläggande inte bör inlräda, om inte rätten har skaffat sig bevis om atl den sora underlåtit att iaktta föreläggandet verkligen har fått del av del. Ofta lorde det också vara naturligt atl besläraraa den lid inom vilken svar skall lämnas med utgångspunkt från den dag då parten har fått del av föreläggandel. Delta ulgör ytterligare ett skäl för atl normall använda delgivning vid överbringande av föreläggande.
Den föreslagna ordningen lägger dock inte hinder i vägen för all liksom f. n. använda ett enklare tillvägagångssätt vid kommunikation med taxeringsintendenl i skalteraål. Vid den komraunikation av taxeringsbesvär raed taxeringsintendent, sora sker omkring den 15 augusti och den närmaste tiden därefter, finns del sålunda enligt min raening knappast skäl att generellt tillgripa delgivning.
I 10 § andra stycket föreslås regler ora all koraraunikation får underlåtas i vissa fall. De undantag från förvaltningsmyndighets kommunikationsplikl som har lagils in i 15 § försia stycket 1 och 3 förvaltningslagen anser jag lärapliga Sven för förvallningsrättskipningens del, och förevarande bestämmelse har därför utformats i huvudsaklig överensslämmelse därraed. Med anledning av ell påpekande av hovrätten över Skåne och Blekinge har som uttryckligt undanlagskrilerium angells, all det är uppenbart alt lalan inte kan bifallas. Härigenom uppnås i praktiken överensstämmelse med regeln i 52 kap. 7 § andra stycket RB, atl hovrätten får göra ändring i undenätlens beslut, såviti angår motparts rätt, endast om tillfälle har lämnats denne att förklara sig. På grundval av förevarande bestämmelse bör regeringsrätten kunna avslå ansökan om prövningstillstånd utan att ansökningen dessförinnan har kommunicerats med motpart.
Genom 10 § tredje siycket har de begränsningar som enligt 43 § skaU gälla i fråga om parts rätt att la del av det som har tillförts målel gjorts tilllämpliga även i fråga om kommunikation. Bestäraraelsen motsvarar den sora för förvaltningsmyndighets del upptagils i 15 § Iredje styckel förvaltningslagen.
Bestämmelserna om svar i 11 § upptar först en regel om atl svar skall avges skriftligen, ora inte rätten förordnar alt svaret får lämnas vid muntlig förhandling. Liksom en del remissinstanser anser jag att det i princip inte är lämpUgt att part lämnar silt svar muntligen till rätlens ordförande, såvitt det ej sker vid en muntlig förhandling till vilken också motparten har kallals. Det behov, sora kan finnas att hjälpa enskild som har svårt att uttrycka sig i skrift, torde kunna tillgodoses bl, a, genom muntliga kontakter med tjänsteraän hos förvaltningsdomstolarna. Såväl per telefon som vid personliga sammanträffanden kan den enskilde få vägledning om hur han skall skriva silt svar. Inte säUan bUr det aktuellt att tjänstemannen går enskilda lill
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 547
hända på det viset att han genom tjänsteanteckningar tecknar ned det som raeddelas honora. Dessa tjänsteanteckningar fogas i så fall till akten i målel och kan ersätta skriftligt svar. Det gäller här en service som är naturlig i en process som enskild part bör kunna föra utan sakkunnigt biträde. Servicen är principiellt sett dock inte etl led i processen, och någon föreskrift härom bör därför inte meddelas i lagen. Av det sagda framgår att jag inte delar Sveriges advokatsamfunds åsikt alt den som har förelagts all svara över huvud taget inte bör få rauntligen kontakta någon tjänsteraän vid rätten utan all raotparlen är närvarande.
I 11 § andra och Iredje styckena har upptagits bestäraraelser ora vad svar skall innehålla. Bestäraraelserna raolsvarar i huvudsak bestäraraelser i 9 § departemenlsproraeraorians lagförslag raed vissa jämkningar.
I 12 § första stycket har upptagits en bestämmelse om kommunikation av svar och därtill hörande material med sökande eller klagande. Bestämmelsen motsvarar 11 § departementsproraemorians lagförslag med vissa jämkningar av huvudsakligen redaktionell natur. I ell andra stycke har tagits in en motsvarighet lill 10 § Iredje stycket.
Bestäraraelserna i 10—12 §§ lägger inte hinder i vägen för ytterligare skriftväxling. Om sådan är påkallad, bör den givelvis äga rum. Delta framgår också indirekt av bestämmelsen i 18 §. I motsats till hovrätten över Skåne och Blekinge anser jag sålunda all ullryckliga bestämmelser om fortsatt skriftväxling inte behövs.
13 §
Paragrafen tar upp frågan ora hörande av myndighet, som har beslutat i lägre instans. Den motsvarar 12 § departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. I mål, där offentlig motpart saknas, inhämtar regeringsrällen i regel yttrande från den myndighet, vars beslut har överklagats. Sålunda hörs t. ex. länsstyrelse över besvär i barnavårds-, nykterhetsvårds-, byggnads-, hälsovårds- och körkorismäl. Länsslyrelsen kan i sin lur före avgivandel av silt yttrande höra den koraraunala nämnden. Molsvarande praxis lillämpas hos kararaarrätlen. I taxeringsraål hörs visserligen inte prövningsnämnden men i socialhjälps- och familjebidragsmål inhämtas länsstyrelsens yttrande.
Enligt 43 § förordningen ora förfarandet vid viss konsurationsbeskattning åligger del beskattningsmyndigheten all, där del inte anses obehövligt, i skriftligt utiålande lill kammarrätten yttra sig om vad klagande och förklarande bar anfört. Myndigheien skall också, i den mån del inte har skett i det överklagade beslutet, ange de skäl på vilka detta har grundats.
I 77 § taxeringsförordningen är föreskrivet all yttrande skall infordras från taxeringsnämndens ordförande över besvär som skattskyldig eller koramun har anfört hos prövningsnämnden, om det inte är överflödigt.
548 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Departementspromemorian. I departementspromemorians lagförslag föreslås i 12 § att rätten, om det behövs, skall inhämta yttrande från förvaltningsmyndighet, mol vars beslut lalan förs, om sådanl yttrande inte föreligger i raålet.
Enligt proraeraorian blir fråga ora inhäralande av yttrande i besvärsmål från den instans som har meddelat det överklagade beslutet aktuell endast i raål som fullföljs från förvaltningsmyndighet lill förvaltningsdomstol. Det kan inte annal än i speciella undantagsfall tänkas koraraa i fråga att kamraarrätlen begär yttrande från länsrätt eller länsskalterätt eller alt regeringsrätten önskar yttrande från kammarrätten. Däreraot får man räkna med att länsrätt kommer att behöva höra barnavårdsnämnd i besvärsraål angående barnavård och länsskalterätt taxeringsnärand, lokal skattemyndighet ra. fl. i sina besvärsraål. Vidare kan kararaarrätlen behöva höra länsstyrelsen i därifrån fullföljda byggnadsmål, hälsovårdsmål ra. fl. mål och regeringsrätten t. ex. landsling i kommunalbesvärsmål angående dess beslul.
Enligt promemorian är del i besvärsmål, där del inte finns offentlig part raed uppgift att föra de allraänna intressenas lalan, särskilt betydelsefullt alt i stället den förvaltningsmyndighet koraraer lill tals, vars beslul har överklagats. Den får då tillfälle inte bara att lärana kompletterande sakupplysningar med anledning av vad sora har anförts i besvären utan också att utveckla sina värderingar beträffande saken. Även om beslutsmyndighetens hörande har sin väsentliga funktion i enpartsmål, kan del vara till fördel för utredningen också i tvåpartsmål. Åtgärden bör därför inte begränsas till enparlsmålen. Geraensarat för en- och tvåpartsmål måste dock givelvis gälla att remiss till beslulsmyndigheten skall göras endasl om åtgärden är meningsfull, Remissbeslutel måsle grundas på en verklig behovsprövning, I vad mån i Ivåparlsärenden med offentlig part denne eller domstolen skall höra beslutsrayndigheten, t. ex, taxeringsnämnden genora dess ordförande, är en lämplighetsfråga som inte behöver regleras.
Departementschefen. Förutora genora viss redaktionell ändring skiljer sig paragrafen från motsvarande paragraf i departementspromemorians lagförslag därigenom att den anger att yttrande skall få inhämtas inte bara från förvaltningsmyndighet mot vars beslul talan förs ulan över huvud tagel från förvaltningsmyndighet, sora har beslutat tidigare i saken. Hörande av domstol som tidigare beslutat i saken bör inte ingå som ett reguljärt led i förfarandet. Att en bestäraraelse om hörande av dorastol inte har tagits upp i lagen innebär dock inte, atl 1. ex. kammarrällen är förhindrad att inhämta yttrande från länsrätt eller skatterätt, om det behövs för etl förtydligande av innehållet i ell överklagat beslut eller av annan särskild anledning. Jag viU i detla sararaanhang också erinra ora atl rätten raed stöd av bestämmelsen i 23 § ora hörande av sakkunnig rayndighet ra, fl. kan inhärata yttrande t. ex, från länsstyrelsen i ett körkorismäl eller ell folkbokföringsmål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 549
14 §
I paragrafen ges föreskrifter om kallelse av part till muntlig förhandling. Paragrafen motsvarar i huvudsak 21 § departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. För kammarrätten föreskrivs i 24 § kararaanätls-stadgan alt partema skall kallas till muntlig handläggning. Enskild part får därvid anmodas all inställa sig personligen. För parts utevaro får inte sältas ul annan påföljd än alt målet kan komma all avgöras i befintligt skick, ora parten inte efterkoramer kallelsen.
Beträffande muntlig förhandling hos prövningsnämnd är i 81 § taxeringsförordningen föreskrivet all parterna skall kallas. Den skatlskyldige får föreläggas vid vite alt inställa sig personligen, när det anses erforderligt. Skatlskyldigs eller annans utevaro skall inte uigöra hinder för att raål handläggs muntligen och avgörs på föreliggande ulredning.
Departementspromemorian. Enligt promemorians lagförslag kallas parterna till muntlig förhandling, förberedelse och syn. Enskild part får föreläggas all inställa sig personligen vid påföljd av vite eller av all hans utevaro inte ulgör hinder för målels vidare handläggning och avgörande.
I promemorian erinras ora alt rauntlig förhandling skall kunna begränsas till viss fråga, varom uiredningen anses bristfällig, och att det i och för sig kan tänkas atl en förhandling anordnas väsentligen för all rätten skall få tillfälle att höra ett bestämt vittne. I en del fall är förhållandena sådana att enskild part inte kan tillåtas närvara vid själva vittnesförhöret, såsom när ändamålet med tillämnade eller vidtagna vårdåtgärder skulle molverkas om parlen fick kännedom om viss ulredning eller dess ursprung. Delta kan enligt promemorian dock inte utgöra tillräcklig anledning atl underlåta att kalla parlen lill förhandlingen. Någol undantag bör därför inte finnas från en regel om att parterna skall kallas lill förhandling.
Enskild part bör kunna föreläggas att infinna sig personUgen vid påföljd av vite eller av all hans utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande, men sora allmän regel bör inte gälla att vilesföre-lagd part skall få hämtas ora han uteblir.
Renussyttrandena. Bestäraraelsen om alt parterna skall kallas lill muntlig förhandling, förberedelse och syn har föranlett hovrätten över Skåne och Blekinge atl påpeka alt partsbegreppet här, liksom då del gäller frågan ora när koramunikation skall ske, kan vålla viss oklarhel. Hovrätten anser att olägenheten härav är större när part skall kallas till förhandling än när han skall delges en skrivelse.
Lånsstyrelsen i Älvsborgs län lar upp frågan ora hur man i vissa situationer skall kunna förhindra alt part får del av vittnesberättelse. Länsslyrelsen påpekar att det i mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare regelmässigt förekommer all även den hördes anhöriga eller grannar får yttra sig. Särskilt vid förhör raed farliga alkohoUster
550 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
inträffar det atl sådana personer, som enligt gällande ordning hörs upplysningsvis, av rädsla för repressalier inte vill uttala sig i den hördes närvaro. Detta gäller även om grannen eller den anhörige hörs i alkoholistens frånvaro, om denne efteråt får ta del av den avgivna berättelsen. Det finns enligt länsstyrelsens mening således i dessa speciella mål behov av en rättslig möjlighet alt vägra part alt ta del av viltnesberätlelser. Med tanke på att processen ytterst syftar till vårdålgärder för och hjälp till alkoholisten synes inte alltför starka betänkligheter behöva hysas mot regler, som underlättar bevisupptagningen och som samtidigt tillgodoser andras berättigade krav på skydd till person och egendom. Förhållandet gäller även ora reglema skulle strida mol principen om alt part skall få del av allt material i raålet innan det avgörs.
Länsstyrelsen förordar därför atl länsrätten genom föreskrift i 23 § ges möjlighel att i den angivna situationen underlåta att delge part vad sora har korarait frara i viss vittnesberätlelse. Förslagsvis bör härvid övervägas möjligheten atl jämställa sådana berättelser med de handlingar, som myndighet kan vägra all lämna ut med stöd av 14 § andra stycket sekretesslagen.
Frågan om hur det skall förfaras när part uteblir från förhandling berörs bl, a. av hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten, som konstaterar att den föreslagna 21 § inte innehåller någon bestäraraelse härora, förordar en regel av innebörd alt förhandling får hållas utan hinder av parlens utevaro och atl målet får avgöras om saken finnes kunna nöjaktigt utredas.
Lånsstyrelsen i Västernorriands län tar upp frågan om i vilken form kallelse till muntUg förhandling skall ske. Enligt länsstyrelsens mening kan man av promemorian få den uppfattningen — även om 21 § i lagförslaget inte lämnar någon antydan därom — alt kallelse lill förhandling i princip skall ske skriftligen. I fråga om alkoholmissbrukare har det, framhåller länsstyrelsen, dock visat sig mycket svårt att genom skriftlig kallelse uppnå en muntlig förhandling inom rimlig tid utan att föreskriva hämtningspåföljd. Verkställighet av påföljden visar sig ofta omöjlig alt utföra, då den kallade har avvikit från orten eller håller sig undan. En muntlig eller eventuellt skriftlig kallelse genom nykterhetsnämndens medverkan leder däremot praktiskt tagel alltid till all vederbörande infinner sig lill förhandlingen. Länsstyrelsen förutsätter därför all länsrätten lämnas etl tämligen fritt val mellan muntlig och skriftlig kallelse.
Departementschefen. Med anledning av vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört har kretsen av dem som skall kallas lill muntlig förhandling angetts utan utnyttjande av partsbegreppet, I stället har lagtexten utformats med användande av formuleringen »sökande eller klagande och den som har att svara i målel». Av denna formulering fraragår tydligare vilka som skall kallas till en muntiig förhandling.
Som länsstyrelsen i Älvsborgs län har påpekat kan del i mål om tvångs-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 551
intagning på aUraän vårdanstalt för alkoholraissbrukare föreligga speciella behov av atl kunna vägra den raot vilken åtgärden sätts i fråga all ta del av vittnesberätlelse, I 24 § föreslås regler om förhör med vittne och sakkunnig, Ora förhör gäUer enligt paragrafen i tillämpliga delar 36 kap, 1—18 och 20—23 §§ RB, EnUgt 36 kap, 18 § RB kan rätten i vissa faU förordna att part inte får vara närvarande under vittnesförhöret. Emellertid skall, sedan parlen har kallats in igen, vittnets berättelse läsas upp och parten ges tillfälle att ställa frågor till vittnet. Någon raöjlighet atl för part undanhålla vad vittne har berättat inför rällen ger RB inte. I och för sig skulle del vara möjUgt att som länsstyrelsen har föreslagit ge rätten befogenhet att underlåta att delge parten vad som har kommit fram vid vittnesförhör i partens frånvaro. Vad man vill åstadkomraa är dock att vittnet inte av rädsla för repressalier skall hålla inne raed vad han vet i saken. Ora vittnet hörs vid förhandling, dit också den har kallats om vars intagning är fråga, raedför den antydda ordningen visserligen att parten inte får reda på vad vittnet har sagt i hans frånvaro. Han vet dock om atl vittnet har hörts, och beslutar rätten sedan om Ivångsintagning ligger det nära till hands alt han får den uppfattningen atl viltnesberältelsen har påverkal rättens ställningslagande. Risken för repressalier är då alltjämt för handen. En lämpligare ordning är alt ge rätlen möjlighel alt underlåta att kalla parten till förhandlingen. Med tanke på alt en sådan möjlighel skall utnyttjas bara undantagsvis och tar sikte bara på fall då det är fråga ora vård och hjälp åt den raot vilken åtgärd sätts i fråga, anser jag att de betänkligheter av principiell nalur som kan hysas raot en sådan undanlagsregel bör vika. Eftersora behov av att kunna underlåta alt kalla part lill rauntlig förhandling undantagsvis kan föreligga också i andra mål än sådana sora gäller Ivångsintagning av alkoholraissbrukare, har regeln getts den genereUa utformningen alt sökande eller klagande och den sora har atl svara i målel kallas, om inte särskilda skäl talar raot det.
Den nyssnämnda beslämmelsen kompletteras av föreskrifter i 18 och 43 §§. EnUgl 18 § skall part, innan målet avgörs, ha fått kännedora om det sora har tillförts målet genom annan än honom själv, om inte särskilda skäl talar däremot. Har vittne hörts vid förhandling, till vilken part inte har kallats, kan således rätlen underlåta att delge parten vad sora har tillförts målet genom vittnesförhöret. I 43 § ges regler ora parts rätt att la del av del sora har tillförts målet. Dessa regler ger rätlen möjlighet att vägra part att la del av t, ex, utskrift av vittnesförhör, som har ägt rum vid förhandling, till vilken parten inte har kallals,
Rällen bör, såsora föreslås i departemenlsproraeraorians lagförslag, kunna förelägga enskild att inställa sig personUgen vid vite eller vid påföljd av atl hans utevaro inte ulgör hinder för raålets vidare handläggning och avgörande. Av den orasländighelen att rätten i kallelsen får sätta ut den senare påföljden får anses fraragå tillräckligt tydligt all förhandlingen kan
552 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
hållas ulan hinder av utevaron och målet avgöras, ora del är försvariigl med hänsyn lill utredningen. Jag är därför inte beredd all ansluta raig lill den i ett remissyttrande framförda åsikten att det behövs en särskild regel om hur rätten skall förfara när part uteblir från förhandling.
Det är enligt rain mening inte lämpligt all i lagen föra in en allraän regel om rätt att hämta part, som uteblir från förhandling till vilken han har kallats vid vite att infinna sig personligen. Däremot bör man naturligtvis inte avskaffa de möjligheter att hämta parter som specialförfatlningarna nu ger, t. ex. länsinstansens befogenhet atl i mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare påkalla handräckning för hämtande av den om vars intagning är fråga.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har tagit upp frågan om i vilken form kallelse till muntlig förhandling skall ske och har förutsatt atl länsrätt lämnas elt tämligen fritt val mellan muntlig och skriftlig kallelse. Av 47 § framgår atl kallelse får delges enligt delgivningslagen. Något krav på atl kallelse skall överbringas enligt delgivningslagen har således — av skäl tUl vilka jag återkoramer — inte ställts upp.
Har rätten den uppfattningen att kallelse bäst överbringas på ett annat sätt än genora forralig delgivning, kan del naturligtvis användas. Ora länsrätt emellertid vill delge kallelse, utesluter detla inte all kallelsen överbringas t. ex. genom nykterhetsnämndens försorg. Bland delgivningsformerna ingår nämUgen all överlämna handlingen genom bud.
I enlighel med det anförda föreslås att det i 14 § föreskrivs atl till rauntlig förhandling kallas sökande eller klagande och den sora har alt svara i målet, om ej särskilda skäl talar däremot, samt atl enskild får föreläggas alt inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av atl hans utevaro inte utgör hinder för målels vidare handläggning och avgörande.
15 §
I denna paragraf behandlas enskild parts rätt lill ersällning för sina kostnader vid inställelse lill förhandling. Paragrafen motsvarar i huvudsak 24 § första stycket departemenlsproraeraorians lagförslag.
Nuvarande ordning. F. n. finns inte några bestämmelser ora ersättning liU part som inställer sig lill sammanträde för muntiig handläggning i mål hos regeringsrätten, kammarrätten eller prövningsnämnd.
Departementspromemorian. I 24 § promeraorians lagförslag föreslås att enskild part, som har inställt sig lill muntiig förhandling, förberedelse eller syn, får tillerkännas ersättning av allraänna medel för koslnader för resa och uppehälle saml för tidsspillan, om rätten finner atl han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Vidare föreslås en regel ora atl ersättningen bestäms enligt de grunder som är föreskrivna för ersättning av allmänna medel till vittne. Det framhålls atl del inte kan anses innebära elt före-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 553
gripande av en eventuell framtida reglering av frågan om rättegångskostnader i förvallningsprocessen all raeddela bestämmelser om möjlighel för rätlen alt tillerkänna enskild part ersättning för koslnader för inställelse inför rällen.
Remissyttrandena. Förslagel har fåll ett genomgående gott mottagande av remissinstanserna, Särskill positiva är riksskattenämnden, RLF och Sveriges lantbruks förbund.
Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar alt parts möjlighet atl få ersättning av allmänna raedel för inställelse blir förraånligare än i raotsvarande silualion vid allmän domstol. Länsstyrelsen anser att det bör övervägas atl i motiven framhålla att beslämraelsen skall tolkas restriktivt.
En precisering i lagtexten av enskild parts rätt till ersättning eller närmare riktlinjer i motiven efterlyses i tre yttranden. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser alt ordet »skäUgen» lämnar fältet öppet för vitt skUda tolkningar. 1 princip skall muntlig förhandling inför länsrätt hållas i varje nykterhetsvårds- och barnavårdsärende, vare sig part begär det eller inte. I de sannolikt mycket talrika körkortsmälen inför länsrätten kan personlig inställelse bli vanlig. Länsstyrelsen ställer frågan om part alllid skall erhålla ersällning eller var gränsen skall dras och anser en precisering önskvärd. Länsstyrelsen i Västmanlands län ställer samma fråga och påpekar vidare all, i den mån länsrätten blir raera stationär i residensstaden järafört med vad länsslyrelsens tjänstemän på socialvårdsområdet f. n. är, den enskUdes kostnader för resor och uppehälle och hans inkorastborlfall torde komma att öka. Enligt länsstyrelsens raening blir det därför säkerligen behövligt alt ersättningsfrågan belyses närmare och i viss mån regleras för all en enhetlig tillärapning av lagregeln i fråga skall uppnås. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att ordet »skäligen» är alllför obestämt.
Länsstyrelsen i Norrbottens län sätter i fråga om inte koslnader för enskild parts inställelse utan inskränkning bör gäldas av allmänna raedel. I Norrbottens län raed slora avstånd kan personlig inställelse raedföra avsevärd kostnad. En spärr mot »okynnesinställelse» utgör de i 17 § angivna förutsättningarna för muntUg förhandlings hållande.
Försäkringsdomstolen finner ersättningsbestämmelsen innebära en tillfredsslällande lösning för de domstolar som förslaget omfattar. Domstolen framhåller vidare att dess hittillsvarande erfarenhet talar för att det finns etl behov av alt kunna ge enskild part ersättning av allraänna raedel för kostnad för inställelse hos domstolen.
Departementschefen. En rätl för enskild part att få ersättning för sin inställelse till en muntlig förhandling är av ej ringa betydelse från rätlsskyddssynpunkl. Det skulle inte vara tillfredsställande om raan tvingades avstå från rauntlig förhandling, därför atl enskild parts kostnader för inställelse till sådan förhandling framstår som alltför höga. Mången gång
18t—11564
554 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
kan också en sådan ordning bli billigare för det allmänna med hänsyn tiU alt förhandlingen annars kanske hade ansetts böra hållas på den ort där parten befinner sig.
Vad enskild part bör få ersättning för är de direkta kostnader som uppstår för resa och uppehälle. När del gäller inkomstbortfall som inställelsen eventuellt förorsakar gör sig inte rällsskyddssynpunkterna gällande med samma styrka. Jag anser således alt enskild bör kunna få ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, när han har inställt sig lill muntlig förhandling. På grund av beslämraelsen i 22 § andra stycket gäller rätten till ersättning också kostnad för inställelse vid syn.
Rätten till ersättning bör dock inte vara absolut. Förhållandena i många av de mål som skall handläggas t. ex. i länsrätt är sådana att den enskilda parten normall bör bära kostnaden för sin inställelse själv. Detta gäller bl. a. i körkortsmälen. Så kan ofta vara fallet också i raålen ora verkställighet av beslut ora vårdnaden av bam m.ra. och i viss raån i nykterbels-vårdsmålen. I skaltemålen kan del likaledes ibland vara riraligl att den enskilda parten själv får slå för kostnaden för sin inställelse. Näranda omständigheter bör föranleda atl rätten lill ersättning görs beroende av att domstolen finner alt parlen skäligen bör ersättas för inställelsen.
Det är knappast raöjligt all i lagtexten ange några allmänna rikllinjer för skälighetsprövningen, efiersom vid prövningen måste beaktas inte bara den enskilda partens situation utan också målets karaktär, angelägenheten från allmän synpunkt av all muntlig förhandling kan hållas och andra liknande omständigheter.
Den som bedöms ha rätt till ersättning för sin inställelse bör också kunna få förskott på ersättningen.
I enlighet med det anförda har i 15 § tagits in föreskrifter ora alt enskild part, som har inställt sig till muntlig förhandling, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rätten finner all han skäligen bör ersättas för sin inställelse, och att rällen får bevilja förskott på ersättningen.
Liksom enligt RB bör det ankomma på Kungl. Maj:t alt meddela närmare bestämmelser om storleken av den ersättning som part kan tillerkännas, förskott och därmed sammanhängande frågor. En bestämmelse härom har tagits in i paragrafen.
16 §
I paragrafen regleras offentUghet och ordning vid muntlig förhandling. Paragrafen motsvarar i huvudsak 20 § departementspromeraorians lagförslag.
Nuvarande ordning. I 24 § kararaarrättsstadgan föreskrivs att vad i 5 kap, RB stadgas om offenllighet och ordning skall äga motsvarande lillärapning
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 555
vid rauntlig förhandling hos kararaarrätlen, Ora enskild part begär del, skall handläggningen dock äga rum inora slängda dörrar.
Muntlig förhandling hos prövningsnärand skall enligt 82 § taxeringsförordningen hållas inora slängda dörrar, ora inte den skatlskyldige begär att förbandlingen skall vara offentlig.
Departementspromemorian. I 20 § deparleraentsproraemorians lagförslag föreslås alt det sora är föreskrivet i 5 kap. RB ora offenllighet och ordning skall äga raotsvarande lillämpning vid muntlig förhandling enligt lagen. Vidare föreslås en bestämmelse om att rätlen får förordna om handläggning inom stängda dörrar ulöver vad som följer av 5 kap. 1 § RB, ora del fordras av hänsyn till enskilds behöriga ekonoraiska inlresse eller privatlivets helgd.
I promeraorian frarahålls att principen om domstolsförhandlingars offentlighet måste anses ha sådan tyngd alt det bör fordras verkligt vägande skäl för att man skall kunna sträcka sig längre i fråga om inskränkningar i offentligbeten än sora tillåts hos allraän domstol. Därför kan del inte gärna komma i fråga att tillerkänna enskild part någon ovillkorlig rätt till förhandling inom stängda dörrar, vare sig i taxeringsmål eller i barnavårdsmål, nyklerhetsvårdsmål eller liknande mål. Genora en föreskrift ora alt handläggning skall hållas inom stängda dörrar utöver vad som följer av 5 kap. 1 § RB, när det fordras av hänsyn till enskilds behöriga ekonoraiska intresse eller privatlivets helgd, uppnås en läraplig avvägning raellan del allmänna intresset av offentUghet och enskild parts inlresse av diskretion.
Remissyttrandena. JK finner de föreslagna bestämmelserna om offentlighet och ordning vid rauntlig förhandling innebära en läraplig avvägning mellan offentiighetsintresset och diskretionsintresset. En liknande uppfattning har länsstyrelsen i Uppsala län. Regeringsrättens ledamöter anser all förslagel för taxeringsmålens del möjliggör etl fullt tillfredsställande rättsskydd.
Några remissinstanser kommer in på frågan om lagen (1947: 630) om inskränkning av offentligheten vid domstol belräffande allraänna handlingar gäller också förvaltningsdorastolarna. Svea hovrätt anser att så bör vara fallel, men finner det diskutabelt ora det kan klart utläsas av de föreslagna bestäraraelserna. Regeringsrättens ledamöter utgår från att 1947 års lag torde kunna tillärapas av förvaltningsdoraslol, och kammarrätten har utan vidare som utgångspunkt all lagen gäller förvaltningsdomstol.
Ett ganska stort anlal remissinstanser förordar ändringar i förslaget som går ut på all förhandling inom slängda dörrar skall kunna ske i större utsträckning.
Kammarrätten frarahåller atl raed den forraulering sora föreskriften om rättens möjligheter att förordna om handläggning inom slängda dörrar har fått enskild part mera sällan torde kunna räkna med möjlighet till sådan handläggning. Kammarrällen finner det naturligt och berättigat atl del skydd enskild part åtnjuter för uppgifterna i t. ex. självdeklaration erbjuds honom
556 KungL Maj.ts proposition nr 30 år 1971
också när deklarationen behandlas vid muntlig förhandling i förvaltningsdomstol. Vidare påpekar kamraarrätten alt 1947 års lag ger förvaltningsdorastolarna en rätt alt vid behandling av t. ex. deklaration förordna om stängda dönar sora kanske har något vidare orafattning än den rätt sora direkl föreskrivs i 5 kap. 1 § RB och i förslaget. För att enskild part inte skall avslå från raöjUgheten alt begära muntlig handläggning inför risken att denna blir offentlig finner kammarrätten del önskvärt att sådan part ges en ovillkorlig rätt till förhandling inom stängda dörrar, när sekretessbelagda handlingar eller uppgifter kommer före. En sådan rätt framstår sora ännu naturligare i fall då rätten ex officio förordnar om muntlig handläggning.
Argumentet att den föreslagna offentlighetsprincipen kan komma alt avskräcka de skallskyldiga från alt begära muntlig förhandling förs fram också i yttrandena av länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Värmlands, Västmanlands och Jämtlands län, RLF och Sveriges lantbruks förbund.
Kammarrättens åsikt atl skallskyldig bör ha en ovillkorlig rätt till förhandling inom slängda dörrar delas av länsstyrelserna i Hallands, Värmlands, Västerbottens och Norrbottens län samt RLF och Sveriges lantbruksförbund.
En del remissinstanser förordar beträffande mål i allmänhet eller andra mål än skattemål möjlighet lill slängda dörrar i vidare utsträckning än sora följer av förslagel. Hit hör regeringsrättens ledamöter, Svea hovrätt, kammarrätten, länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län och Föreningen Auktoriserade revisorer.
Regeringsrättens ledamöter framhåller att det är tveksamt vilken räckvidd förslaget har i mål enligt exempelvis nykterhetsvårds- och barnavårdslagarna. Frånsett raöjligheten att belräffande sekretessbelagda handlingar med stöd av 1947 års lag förordna om all den del av förhandlingen som rör dokumentet i fråga skall hållas inom slängda dörrar är förvaltningsdomstolen hänvisad till den föreslagna beslämraelsen som möjliggör sluten handläggning, om hänsyn till privatlivets helgd motiverar sådan. Detla rekvisit torde enligt ledamöternas mening dock inte alllid vara lill fyllest. Ledamöterna påpekar alt enligi 28 § nykterhetsvårdslagen länsstyrelse kan förordna om stängda dörrar bl. a, när den som ansökningen avser begär det och även eljest när länsstyrelsen finner omständigheterna föranleda det. Enligt 29 § samma lag kan doraslol vid vittnesförhör, när rätten finner det lämpligl, förordna alt förhöret skall hållas inom slängda dörrar. Enligt ledamöternas mening bör del föreslagna lagrummet avfattas så alt bättre överensslämmelse uppnås med 1947 års lag och med gällande möjligheter att förordna om handläggning inom slängda dörrar i mål om administrativa frihetsberövanden. Utöver vad sora anges i förslaget bör i enlighet härmed förhandling kunna hållas inom slängda dörrar, om eljesl särskilda skäl föreligger.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 557
Kammarrätten utgår från atl det i t. ex. socialmål finns fall då de i 5 kap. 1 § RB och i förslagel angivna förutsättningarna för undantag från offenl-Ughetsprincipen inte ger tillräcklig täckning.
Länsstyrelsen i Västernorrlands lån anser alt rauntlig förhandling i mål om adrainistrativa frihetsberövanden i princip bör hållas inora stängda dörrar. Det är här oftast fråga om djupt personliga och tragiska oraständigheter, vilka inte bör utlämnas till offentlighelen. En konfliktsituation kan även uppstå raeUan offentlighelen vid förhandlingen inför länsrätten och den sekretess som de sociala nämnderna åläggs i sitl arbete. Återhållsamhet från de sociala närandernas sida vid framläggande av utredningsmaterial kan försvåra länsrättens bedömning.
Svea hovrätt sätter allmänt i fråga om inte förordnande ora handläggning inom slängda dörrar bör få meddelas i större utsträckning på enskild parts begäran.
Departementschefen. Med anledning av vad som har anförts i några av remissyttrandena vill jag framhålla att lagen ora inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allraänna handlingar är lilläraplig hos förvaltningsdoraslol.
I 5 kap. 1 § femte siycket RB sägs att, ora för särskilt fall är föreskrivet atl förhandling får hållas inom stängda dörrar, det skall gälla. Sådana föreskrifter finns t. ex. i 28 § nykterhetsvårdslagen och 82 § taxeringsförordningen. Vid den översyn av dessa och liknande föreskrifter som sker i anslutning till förvallningsprocesslagens och förvaltningslagens framläggande övervägs ora en avvikande ordning är påkallad eller inte. På grund härav föreligger del knappasl tillräckliga skäl alt järaka de i promemorian föreslagna beslämraelserna ora offenllighet raed hänsyn till de speciella synpunkter sora kan göra sig gällande i särskilda typer av mål. Jag vill tillägga atl den omständigheten att offentligheten får vika om det behövs av hänsyn till privatlivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska inlresse får antas i praktiken leda till atl rätlen förordnar om stängda dörrar i så gott som varje skattemål eller socialt mål, när enskild part begär del. Mol bakgrund härav anser jag de i några yttranden uttalade farhågorna för att den föreslagna offentlighetsprincipen kan koraraa att avskräcka enskilda parter från atl begära muntlig förhandling överdrivna.
Som jag senare återkoramer till föreslås regler om tolk i 50—52 §§ förvaltningsprocesslagen. En hänvisning till 5 kap. 6—8 §§ RB blir därigenora överflödig,
I enlighel med det anförda har i 16 § tagils in föreskrifter av innehåll att i fråga om offentlighet och ordning vid rauntlig förhandling i lillärapliga delar skall gälla 5 kap, 1—5 och 9 §§ RB saral all rällen utöver vad sora följer av 5 kap. 1 § RB får förordna om handläggning inom stängda dönar, ora det behövs av hänsyn till privatlivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska intresse.
558 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
17 § Paragrafen innehåller föreskrifter om protokoll vid rauntlig förhandling.
Den raolsvarar vissa bestämmelser i 26 § departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 83 § taxeringsförordningen skall vad som har förekommit vid muntlig förhandling i prövningsnämnd tas upp i nämndens protokoll. Parts utveckling av talan skall dock inte las upp, om det ej är påkallat av särskUda skäl. Om den skattskyldige gör framställning därom, skall prövningsnämnden förordna atl uppteckning av uppgifter, sora vid förhandlingen lämnas angående dennes förhållanden, inte får vara tillgänglig för någon i vidare mån än sora gäUer i fråga ora självdeklaration.
Departementspromemorian. I 26 § försia siycket departementspromeraorians lagförslag las upp bestämmelser ora att protokoll skall föras vid muntiig förhandhng och syn, att protokollet skall innehålla en redogörelse för handläggningens gång och den bevisning som förebringas samt att protokoll över muntlig förhandling skall återge parternas yrkanden och invändningar, parts medgivande av motparts yrkande och vitsordande av motparts påstående.
I 26 § andra stycket lagförslagel finns en föreskrift om atl utsaga av part, sakkunnig eller annan, sora hörs i utredningssyfte under muntlig förhandling eller syn, skall antecknas i den omfattning utsagan kan antas vara av betydelse i målet. I motsvarande mån skall också antecknas vad rätten iakttar vid besiktning.
Vidare ges i förslaget (26 § Iredje siycket) en bestämmelse om alt utveckling av lalan i rättsligt hänseende inte skall antecknas och att del sora i övrigt anförs eller eljest förekoraraer vid förhandling eller syn inte skall antecknas i protokollet, om inte särskilda skäl föranleder annat.
Remissyttrandena. I två yttranden diskuteras om det behövs föreskrifter om all protokoll skall innehålla vissa mera formella uppgifter, t. ex. ora vilka som har närvarit. Svea hovrätt konstaterar att förslaget inte tar sikte på sådana uppgifter, sora bildar ramen och som enligt vedertagna grundsatser normalt ingår i varje protokoll. Hovrätten anser all, om man i lagen vill ha en bestämmelse om protokoll, vilket är naturligt, det mot den bakgrunden räcker med vad som har föreslagits. Hovrätten över Skdne och Blekinge framhåller att det visserligen i stor utsträckning är självklart vad protokollet bör innehålla i formellt hänseende. Det kan emellertid vara lill ledning, om hänvisning beträffande de formella uppgifterna sker till motsvarande bestämmelser i 6 kap. RB (2, 3 och 8 §§).
Enligt regeringsrättens ledamöter bör föreskriften om all i protokoll över muntlig förhandling skall tas upp parts yrkanden och invändningar, parts medgivande av motparts jrkande och vitsordande av motparts påstående vara obligatorisk endasl ora de ifrågavarande förhåUandena inte framgår av skrifterna. Ledamöterna påpekar alt den muntiiga förhandlingen inte sora
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 dr 1971 559
huvudförhandlingen i rättegångsraål ulgör ensamt underlag för domstolens avgörande. Vidare kan enligt förslagel muntiig förhandling begränsas liU viss fråga. Yrkanden och invändningar behöver inte beröras av en sådan förhandling och hör då inte heraraa i protokollet över förhandlingen.
I några yttranden föreslås en ulbyggnad av förslaget i olika hänseenden. Länsstyrelsen i Stockholms län finner det lämpligt att i lagen även las in bestämraelser om protokollförares skyldighet all avlägga domared eller ed eller försäkran. Samtidigt bör frågan ora jävsregler för protokollförare regleras. Lånsstyrelsen i Västerbottens län frarahåller att det särskilt i beskatt-ningsraål kan vara av värde alt anteckning ibland görs ora parts plädering i rättsligt hänseende. I åtskilliga fall kan det nämligen vara svårt alt skilja mellan sådan och annan plädering. RLF och Sveriges lantbruksförbund framhåller att raan måste fästa slor vikl vid det förhållandet atl processen i kammarrätten i det övervägande antalet fall kommer alt vara skriftlig och detta även om den föregående processen i skatterätten har varit rauntlig. Här föreligger sålunda en väsentUg skillnad raot förfarandel i de allmänna domstolarna. Ora protokollet från den muntliga förhandlingen i skatterätten endast innehåller utsagor av parterna, sakkunniga eller vittnen, måste de skattskyldiga inför den fortsalla processen skriftligen utveckla den kanske omfattande rauntliga arguraentalion sora har förts inför skatterätten. Ett sådant förfarande är kostnadskrävande och innebär risk för alt väsentliga uttalanden kan undandras kamraarrätten. Särskilt i de fall då en skattskyldig har fört sin lalan själv eller har företrätts av etl okvalificerat ombud kan det vara svårt alt avgöra hur den fortsatta skriftliga processen skall föras. Det är därför enligt förbundens mening inte tillräckligt atl endast sakförhållandena klargörs i protokollet utan pläderingen måsle också ovillkorligen las raed. Risken blir annars alt även i fortsättningen underlaget för ett bedömande i högre instans blir sämre i stället för bättre efter en muntlig förhandling i underinslans.
Regeringsrättens ledamöter anser alt när det gäller anteckning av utsaga och iakttagelser vid besiktning, en motsvarighet till 6 kap, 6 § RB om inskränkning i protokolleringsskyldighelen bör finnas för kammarrättens och regeringsrättens del.
Länsstyrelserna i Kronobergs och Kristianstads län har den uppfattningen alt de föreslagna bestämmelserna är alltför detaljerade och kan förenklas. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller alt de mål som kommer alt handläggas vid länsrätt och länsskalterätt har en annan karaktär än målen vid allmän dorastol, I t, ex, mål om omhändertagande av barn för samhällsvård och mål ora tvångsintagning på allraän vårdanstalt för alkoholmissbrukare har förhören en helt annan inriktning och uppläggning än vid domstolsförhandlingar. Del är svårt att i dessa och i andra mål vid länsrätt och länsskalterätt skilja mellan parlsutsaga, parlsargumenlation och parts utveck-
560 KungL Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
ling av sin talan. Bestämmelserna om utformningen av protokoll bör enligt länsslyrelsens mening därför inte göras så detaljerade som i förslaget.
RLF och Sveriges lantbruksförbund förordar en föreskrift av innebörd all alll som yttras vid muntlig förhandling obligatoriskt skall tas upp på fonetisk väg.
Föreningen Auktoriserade revisorer föreslår den ordningen att rätten skall förordna att utsaga skall tas upp genora stenografi eller på fonetisk väg när part begär det.
Länsstyrelserna i Kalmar, Älvsborgs, Skaraborgs och Gävleborgs län anser att det behövs besläramelser ora bevarande och förstörande av stenogram och fonograra.
Departementschefen. Jag anser att lagen inte bör innehålla annat än grundläggande föreskrifter ora protokoll. Dessa kan lämpUgen sedan byggas på i adminislraliv ordning. Med den utgångspunkten behövs inte några särskilda bestäraraelser ora i vad mån utsagor samt iakttagelser vid syn skall antecknas i protokollet. Härora bör endast gälla en allraän regel om att protokollet skall innehålla en redogörelse för uiredningen. Någon redogörelse ord för ord kommer givetvis inte i fråga. Det får bedömas från fall till fall hur utförlig redogörelsen skall göras. I regeringsrätten lär det i regel räcka med en kort anteckning om vad utsagan har avsett. Också i lägre instans kan det ofta vara nog raed en eller flera korta meningar som redogörelse. När det är fråga om utsaga under ed eller försäkran är ett utförligare referat i regel raotiverat.
Ell förbud raot att anteckna utveckling av lalan i rättsligt hänseende är enligt min mening dels obehövligt och dels ägnat att vålla onödiga gränsdragningsproblem, I detta avseende liksom beträffande anteckning av annat än utsagor och iakttagelser får den grundläggande regeln om redogörelse för den ulredning som förebringas anses ge tillräcklig vägledning.
Förslaget lill förvaltningsprocesslag innehåller inte någon motsvarighet till beslämmelsen i 83 § taxeringsförordningen att prövningsnämnden, om den skatlskyldige gör framslällning därom, skall förordna atl uppteckning av uppgifter som vid förhandlingen lämnas angående dennes förhållanden inte får vara tillgänglig för någon i vidare mån än som gäller i fråga om självdeklaration. Hos skatterätt koraraer frågan huruvida uppgifter som tagits upp vid förhandling skall hållas hemliga all regleras genom beslämmelserna i 36 § sekrelesslagen om hemlighållande av protokoll hos dorastol, Detla betyder all hemlighållande kan ske endast om förhandlingen hållits inom slängda dörrar. Någon direkl motsvarighet till nyssnämnda bestämmelse i taxeringsförordningen lorde emellertid knappast behövas beträffande protokoll hos skatterätt. Som jag lidigare har framhållit i special-motiveringen lill 16 § bör man räkna med all skatterätt normalt förordnar ora handläggning inom stängda dörrar i skatlemål. De skattskyldigas nuvarande möjlighet att enligt 82 § taxeringsförordningen begära offentlig
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 561
förhandling men samtidigt ändå med stöd av 83 § samma förordning få vissa uppgifter i protokollet sekretesskyddade lär knappast ha fyllt någon funktion i praktiken.
Frågan ora bestäraraelse angående obehörigbetsgrunder, avläggande av ed eller försäkran ra. ra. belräffande protokollförare kan lärapligen regleras i adrainistrativ ordning.
Deparleraentsproraemorians lagförslag upptar i 27 § föreskrifter rörande upptagning av utsaga på stenografisk eller fonetisk väg ocb vissa därmed sammanhängande frågor. Den reglering sora bör komma lill stånd i ämnet kan lämpligen genoraföras i administrativ ordning. Detla gäller också frågorna om tid för förvaring och om utgallring av fonetiska upptagningar.
I enlighet med det anförda har i 17 § tagils in bestämmelser ora atl protokoll skall föras vid muntUg förhandling saral innehålla redogörelse för förhandlingens gång och för den utredning sora förebringas vid förhandlingen, vidare om att i protokollet skall antecknas vad som förekoraraer vid förhandlingen i fråga om yrkanden, medgivanden, beslridanden, invändningar och vilsordanden.
18 §
Paragrafen innehåller en allmän regel ora kommunikation som korapletterar 10 och 12 §§. Paragrafen motsvaras delvis av 16 § departeraenlspromemorians lagförslag.
Departementspromemorian. 1 16 § lagförslaget föreskrivs alt rätlen tillser all part, om det behövs, före målets avgörande har haft del av och tillfälle att yttra sig över det som är av betydelse för avgörandet.
I deparleraenlsproraemorian erinras om atl koraraunikationsregeln i 15 § arbetsgruppens förslag till förvaltningslag ulforraats så atl part så långt raöjligt i mål där avgörandet går honom emot, skall ha fått del av och tillfälle att yttra sig över annal material i ärendet än del han själv har infört. Föreskriftema om skriflväxUng i den föreslagna lagen (8—11 §§) läcker endasl delvis den koraraunikationsplikl sora anges i 15 § förslagel till förvaltningslag. De innehåller sålunda ingenting ora parts rätt att att få del av och yttra sig över beslutsmyndighets eller annan remissmyndighets eller sakkunnigs yttrande. En bestämmelse, som garanterar part alt i princip få del av allt malerial i raål hos förvaltningsdoraslol, bör dock kunna göras enklare än i förvaltningslagen. KoramunikalionsskyIdighelen bör också kunna göras beroende av en behovsprövning från domstolens sida i större utsträckning än i förvaltningslagen.
Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge frarahåller, atl beslämmelserna ora parts rätt att ta del av det raalerial som skall ligga till grund för domstolens avgörande i målel har betydelse bl. a. från den synpunkten att del finns större förutsättningar för domstolen all avgöra vilket värde utredningen bar i bevishänseende om all utredning i målet har före-
562 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
lagts parlen, efiersom parten kan väntas göra invändningar mot sådanl som han finner oriktigt. Lånsstyrelsen i Kopparbergs lån hälsar med tillfredsställelse den i och för sig självklara regeln som ett psykologiskt bevis för rättssäkerheten hos förvaltningsdomstolar.
I några yttranden har anförts kritiska synpunkter i olika hänseenden. Regeringsrättens ledamöter påpekar alt den föreslagna beslämmelsen har fått en så allmän uiformning alt dess tillämpningsområde torde sträcka sig utöver det i motiven angivna syftet alt part skall få del av sådanl material sora annan än parlen har tillfört raålet. Lånsstyrelsen i Kristianstads lån uppfattar regeln närmasl som en slags reservbestämmelse till kommunikationsreglerna i föregående paragrafer. Länsslyrelsen påpekar att vad som avses enligt motiven dock är att ge part möjlighel atl yttra sig över sakkunnigutlåtande och liknande, dvs. annat än sådant som parterna själva har fört in i processen. Detla bör framgå tydligt, särskilt som infordrande av förklaring är obligatoriskt och inte som i förevarande paragraf beror på domstolens prövning. I annat fall kan komraunikationsreglerna lätt komma att uppfattas som motstridiga.
Föreningen Auktoriserade revisorer kritiserar den inskränkning sora ligger däri att part skall få tillfälle all yttra sig över det som är av betydelse för avgörandet, »om del behövs». I motiveringen, påpekar föreningen, sägs »allt under förutsättning att avgörandet i målel går honora emot». Del synes föreningen viktigt atl en diskretionär prövningsrätt, »om del behövs», inte tilläggs domstolen utan att i lagtexten förs in ett förtydligande all alll material av betydelse för avgörande mot parlen också delges honom för yttrande. Även om domstolen är helt övertygad att visst malerial är oslridigl, kan del dock länkas att part besitter motbevis sora kullkastar dorastolens bedöraning. Sveriges advokatsamfund uppehåller sig ganska utförligt vid liknande synpunkter. Samfundet framhåller atl man visserligen kan hoppas all domstol i tveksamma fall hellre delger än underlåter atl göra del och att man också kan ha förståelse för önskvärdheten atl avbryta koraraunicering för att besparas sådan fortsatt skriftväxling som kan antas bli meningslös. Mot delta bör emellertid vägas rätissäkerhetsintresset. Parlen och domstolen kan ha olika uppfattning om vad som är av betydelse för avgörandet och fall kan tänkas då det är parten som har rätt. I praktiken kommer fråga om delgivning skall ske inte alltid atl avgöras av fullsullen rätt utan av rättens ordförande eller kanske t.o.m. annan rättens tjänsteman. Vid skriftligt förfarande är parten hell beroende av meddelanden från domstolen för att få reda på målets utveckling. Part skall kunna lita på atl målet inte tillförs något processmaterial utan atl han blir underrättad om det. Det gäller inte bara fortsatta yttranden och bevis från motpart utan också yttranden från den förvaltningsmyndighet mot vars beslut talan förs och de yttranden från helt utomstående myndigheter och annat processmaterial som domstolen kan ha inhämtat. Om sådant processmaterial inte
Kungl. Maj.-ts proposUion nr 30 år 1971 563
skall delges i vidare mån än det anses vara av betydelse för avgörandet, måste en försiktig part fortlöpande per telefon eller på annal sätt hålla kontakt med dorastolen för atl förhöra sig om målets fortgång, något sora blir till besvär för både dorastolen och parlen. Samfundet anser det därför från rättssäkerhetssynpunkt och delvis också från arbetsbesparingssynpunkt vara angeläget att alll processmaterial i egentlig mening kommuniceras. Slutorden »som är av betydelse för avgörandet» bör därför bytas ut mot »sora icke uppenbari saknar betydelse för avgörandet» eller något däremot svarande uttryck. Av samraa skäl bör i paragrafens första rad orden »om del behövs» ulgå.
Regeringsrättens ledamöter framhåller alt det är av särskild betydelse bur den nämnda bestämmelsen i 16 § skall tillämpas beträffande sekretessbelagt material. Den bör enligt ledamöternas raening kompletteras, så att det fraragår alt parts rätt här avser endast sådanl raalerial som kan delges honom.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser del av rättssäkerhetsskäl oundgängligt att parten fåll ta del av det raalerial som dorastolen grundar sitt avgörande på. I den mån sekretesshänsyn hindrar att allmän handUng utlämnas tiU part, torde han på annat sätt få upplysas om innehållet i handlingen. Om sekreiessen hindrar även sådan upplysning, bör handlingen inte alls kunna läggas lill grund för avgörandet.
Departementschefen. I paragrafen ges en regel ora kommunikation, som kompletterar reglerna i 10 och 12 §§. Före måls avgörande skall part sålunda ha fått kännedora ora det sora har tillförts raålet genora annan än honom själv — i den mån han inte redan har fått det till följd av bestäraraelserna i 10 och 12 §§ — och haft tillfälle atl yttra sig över det. Vad som avses är inte bara parts utredningsmaterial ulan givetvis också sakkunnigutlåtanden, beslutsmyndighels yttrande och liknande. Kommunikationsskyldigheten kan eraellertid inte vara obegränsad. Jag erinrar bl. a. om den begränsning i koraraunikationsskyldigheten sora föreslås skola gälla enligt 10 § och sora givetvis bör gälla också vid lillärapningen av förevarande beslämraelse. Vidare vill jag hänvisa lill vad jag har anfört i specialmotiveringen till 14 § angående vittnesförhör i mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Liksom i fråga ora koramunikation enligt 10 och 12 §§ bör gälla att raalerial inte översänds ora det är obehövUgt. Undantagen har ansetts kunna sammanfattas i formuleringen »om ej särskilda skäl talar däremot».
Med anledning av vad hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört om hur den situationen skall bedömas, då handling anses inte kunna korarauniceras med part, kan hänvisas till 43 §. Därav framgår att rätten i etl sådanl fall, som hovrätten syftar pä, skall på annat sätt upplysa parten ora handlingens innehåll. Föreskrifterna i 43 § förutsätter eraellertid atl i vissa fall inte ens sådan inforraation kan lämnas. Skulle upplysning om handlingens
564 KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971
innehåll allvarligt skada det intresse som har föranlett att handlingen inte har kommunicerats, skall rätten sålunda inte heller på annat sätt upplysa om handlingens innehåll. Jag delar i princip hovrättens uppfattning atl handlingen i så fall inte borde beakias vid avgörandet. Emellertid kan jag inte bortse från att det i undantagsfall kan vara motiverat att rätten använder sig också av utredningsmaterial som parlen inte kan få ta del av på något sätt. Jag viU härvidlag hänvisa lill vad sora anförs i specialmotiveringen till 14 § saml lill 15 § förvaltningslagen. Det är naturligtvis angeläget alt rätten försöker atl undvika alt malerial av ifrågavarande slag inflyter i raålet, om materialet inte oundgängligen behövs för avgörandet. Det kan också framhållas att sådanl material, på grund av sin beskaffenhet, ofta har en lägre grad av bevisvärde.
Vissa bevismedel
19—22 §§
Paragraferna reglerar frågor ora skriftlig handling och föremål, vilka åberopas lill bevis, och om syn. De raolsvarar huvudsakligen 14 och 19 §§ departeraenlspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. På grund av hänvisning i 22 § kararaarrättsstadgan skall det sora sägs om skriftligt bevis i 38 kap. RB och om syn i 39 kap. RB gälla i tillämpliga delar i mål hos kammarrätten.
Departementspromemorian. Enligt 2 § fjärde siycket andra punkten lagförslaget skall skriftligt bevis, som inte har förebragls lidigare, i huvudskrift eller styrkt avskrift bifogas parts skrivelse till förvaltningsdomstol. I 14 § första stycket föreskrivs att det som sägs om skriftligt bevis och dess företeende i 38 kap. 1—5 §§ samt 7 och 8 §§ RB samt om tillhandahållande av föremål för syn i 39 kap. 5 § RB skall äga motsvarande tillämpning vid förvaltningsdomstol. Vidare föreskrivs i andra stycket samma paragraf alt rätten, om det i lag eller författning är särskilt föreskrivet ora skyldighel att förete handling eller föremål, inte får förelägga någon atl förete annat än det som omfattas av denna skyldighet.
I promeraorian påpekas alt, när rätten förelägger part att förete handling eller föreraål, rätten koramer alt kunna förelägga vite enligt reglerna i de åberopade kapitlen i RB. När det gäller att förraå parten atl avge skriftligt yttrande eller skriftUgen svara på frågor, koramer rällen däremot inte att kunna föreskriva annan påföljd än att målet ändå avgörs. På grund av föreskrift i specialförfattning kan rätten dock länkas ha längre gående befogenheter. TUl jämförelse nämns atl part vid muntlig förhandling skall kunna föreläggas att inställa sig personligen vid påföljd av vite men atl
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 565
rätten inte skall kunna förmå parten att yttra sig eller svara på frågor vid förhandlingen under hot ora någon påföljd.
Beträffande syn på stället framhålls alt del inte skulle vara ändamålsenligt att reglera denna genora en hänvisning till RB:s besläramelser. Särskilda regler föreslås därför i 19 §. Enligt dessa regler får rätten eller dess ordförande för besiktning av faslighel eller område eller av föremål, som inte lämpligen kan flyttas, hålla syn på stället. Vidare skall om sådan syn i tillämpliga delar gälla vad som sägs om muntlig förhandling.
I proraeraorian uttalas att ordföranden i länsrätt eller länsskalterätt, ora del är lärapligt, bör utan att något föreskrivs därora kunna med sig adjungera en eller flera av nämndens ledamöter vid syn.
Det får anses ligga i sakens nalur, framhålls i promeraorian, att en doraslol sora finner syn nödvändig i elt mål, också kan påkalla den handräckning sora eventuellt behövs. Någon särskild föreskrift härom föreslås därför inte. Alt rätlen skall stå för sina egna kostnader för en syn är också självklart och behöver inte anges i lagtexten.
Remissyttrandena. Bestäraraelsen i förslagel atl rätten, om det i lag eller författning är särskilt föreskrivet om skyldighet atl förete handling eller föreraål, inte får förelägga någon atl förete annal än del som omfattas av denna skyldighet kritiseras av JK. Han anser alt bestämmelsen antingen bör utgå eller hänföras enbart lill de skattemål sora är åsyftade.
Svea hovrätt anser, atl del under det fortsatta arbeiei bör belysas ytterligare i vad mån rättens ordförande ensam får hålla syn. Länsstgrehen i Östergötlands län framhåller i anslutning till uttalandet i promemorian atl rätlens ordförande utan särskild föreskrift härom vid syn bör kunna adjungera en eller flera av nämndens ledamöter med sig, atl del är angelägel atl föreskrifter om syn på platsen införs. Eftersom del emellertid får antas att syn — särskilt vad gäller länsskatterätter — kan komma att äga mm förhållandevis ofta och det därvid i många fall kan vara lämpligt att endasl kalla nämndemän som med hänsyn lill målets art har särskild orts-och sakkännedom, bör enligt länsstyrelsens mening ordförandens möjlighet att vid syn med sig adjungera bara vissa nämndledamöler koraraa lill uttryck i lagtexten.
Länsstgrehen i Jämtlands län pekar på raotivuttalandet i proraeraorian att det får anses ligga i sakens nalur att en dorastol, sora finner syn nödvändig i ell raål, också kan påkalla handräckning för atl få synen lill stånd. Länsslyrelsen är inte övertygad ora atl denna befogenhet »ligger i sakens nalur», raen oavsett hur det förhåller sig härraed finner länsslyrelsen befogenheten vara så naturlig atl den i klarhetens intresse bör koraraa till positivt uttryck i lagtexten.
Departementschefen. Den sora åberopar en skriftlig handUng som bevis, skall utan dröjsmål ge in den till rätlen. En regel härom inleder 19 §, vilken i övrigt innehållsmässigt motsvarar del som sägs om skriftligt bevis i 14 §
566 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
försia stycket departementspromeraorians lagförslag. Någon motsvarighet lill den i andra siycket av nämnda paragraf föreslagna regleringen beträffande editionspliktens m.m, omfattning i särskUda fall har däremot inte tagits med, I den mån en sådan särreglering skulle anses behövlig på någol område, bör den flyta in i specialförfaltning, t, ex. i taxeringsförordningen.
För alt vinna överensstämraelse raed reglerna i 25 § ora ersättning av allraänna medel till vittne och sakkunnig har hänvisningen till RB:s ersättningsregler i 38 kap. 7 § andra stycket kompletterats med en uttrycklig föreskrift om att ersättningen till annan än part för tillhandahållande av skriftlig handling undantagslöst skall utgå av allmänna medel.
I 20 § har särskilt reglerats tillhandahållande av föremål för syn. Bestämmelsen, till vilken huvudsaklig motsvarighet finns i 14 § departemenlsproraeraorians lagförslag, har ulforraats enligt samma mönster som 19 §.
Enligt 38 kap. 5 § och 39 kap. 5 § andra stycket RB får rätlen som påföljd för underlåtenhet alt efterkomma föreläggande alt förete handling eller föreraål utsätta vite. Rätten kan också förordna all handlingen skall tillhandahållas genom utmätningsmannens försorg, I förvallningsprocessen bör rällen därjämte kunna ange som påföljd att målet ändå kan koraraa att avgöras. En särskild bestämmelse härom har tagils in i 21 §.
Bestäraraelserna om syn i 22 § motsvarar i huvudsak 19 § deparleraents-proraeraorians lagförslag. Den nu föreslagna paragrafen innehåller dock inte någon bestämmelse om att syn kan företas av rättens ordförande ensam. Denna fråga bör regleras i samband raed övriga doraförhetsfrågor, vilket också delvis har skett genora de förslag till lag ora allmänna förvaltningsdomstolar och lag om skatterätt och länsrätt som remitterats lill lagrådet den 20 mars resp. den 20 november 1970 (se 14 § andra stycket i det förstnämnda och 6 § första styckel 1 i det sistnämnda förslaget).
Vidare har i den nu föreslagna paragrafen ansetts böra göras ett tillägg om alt vid syn yrkesheralighet får röjas endast om det finns synnerUg anledning därtill. Härigenom uppnås överensstämmelse med 39 kap. 1 § andra styckel RB.
Rättens kostnader för syn bör bestridas av allmänna medel.
En uttrycklig regel om all rällen skall kunna få handräckning av utmätningsman för genomförande av syn, om rätlen skulle hindras härifrån, torde inte behövas. Förvaltningsdomstol bör liksom allmän dorastol kunna anses berättigad härtill ulan all det uttryckligen har angetts i lagen.
23 § Paragrafen innehåUer regler om inhämtande av skriftligt yttrande av sakkunnig. Den motsvarar 13 § departementspromemorians lagförslag.
Kungl Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 567
Nuvarande ordning. Genom hänvisning i 22 § kammarrättsstadgan gäller bestämmelserna i 40 kap. RB om sakkunnig i tillämpliga delar i kammarrätten. Av 24 § femte siycket stadgan följer dock alt andra tvångsmedel än straff och vite inte får användas när sakkunnig uteblir. Del kan också nämnas att kamraarrätten har fasta sakkunniga för atl tillhandagå raed yttranden i frågor rörande bokföring och balansteknik samt i frågor om uppskattning av inkorast av skog och att det är meningen all denna ordning skall behåUas. Enligt 18 § förslagel lill lag om allmänna förvaltningsdomstolar skall vid allraän förvaltningsdoraslol få finnas särskilda sakkunniga med uppgifl all tillhandagå domstolen raed yttranden.
Enligt 15 § taxeringsförordningen får prövningsnärand anlita biträde av sakkunnig vid behandling av taxeringsfråga som kräver särskild sakkunskap.
Departementspromemorian. I 13 § första punkten ges en grundläggande regel om anlitande av sakkunnig av innehåll, alt rätten vid behandling av fråga, vars bedömande kräver särskild sakkunskap, inhämtar yttrande från myndighet eller tjänsteman, sora har att gå till banda därraed, eller anlitar biträde av sakkunnig. I andra punkten föreskrivs atl bestämmelserna om sakkunnig i 40 kap. 2—7 §§, 12 §, 17 § första stycket och 18 § RB skaU gälla i lillärapliga delar.
Renussyttrandena. Kammarrätten framhåller, all innebörden av 40 kap. 1 § RB är att rätten, när del anses nödvändigt atl anlita sakkunnig för prövning av fråga vars bedöraande kräver särskild fackkunskap, får inhärata yttrande av sakkunnig. Enligt dorastolens mening synes formuleringen i förslagel inte ge en motsvarande regel. Den föreslagna beslämmelsen förefaller atl innebära ell krav på rätten alt under alla omständigheter inhämta sakkunnigutlåtande så snart det i raålen behandlas en fråga vars bedöraande kräver sakkunskap.
Svea hovrätt anser alt hänvisning bör ske lill 40 kap. 15 § RB, som bl. a. föreskriver att sakkunnig inte får ådömas straff om hans uppdrag återkallas. Kammarrätten sätter i fråga om inte en hänvisning bör göras också till 40 kap. 16 § RB, som innehåller bestämmelser ora ersättning för koslnader som sakkunnig kan vålla genora försummelse eller tredska.
Länsstgrehen i Skaraborgs län anser att hänvisningen lill 40 kap. 3 § RB, där det sägs att tillfälle bör lämnas parterna att yttra sig innan sakkunnig utses, bör utgå. Länsstyrelsen framhåller att del i vissa laxeringsmål, som nu handläggs av prövningsnärand och som i framliden kommer all tillhöra länsskatlerälls kompelens, lorde komma alt finnas behov av speciella sakkunniga, som är särskilt utbildade för sin uppgift. Så koraraer t. ex. all vara fallet med de nuvarande skogssakkunniga i fastighets- och inkomsttaxeringsmål och de byggnadssakkunniga i inkomsttaxeringsmål som gäller frågor om underhåll eller förbättring av fastighet ra. m. Någon anledning att höra parterna ora dessa sakkunnigas lämplighet finns inte. Länsstyrelsen i Stockholms län anser det tveksamt i vad mån beslämraelsen i 40 kap. 3 §
568 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
RB avses gälla även beträffande »myndighet eller tjänsteman som har alt tillhandagå med yttrande i ämnet». Länsstyrelsen finner atl det föreligger behov av ett klargörande på denna punkt och framhåller atl en tillärapning av den nämnda föreskriften vid anlitande av t. ex. länsstyrelsens experter skulle vara direkl olämplig och bl. a. medföra atl förfarandet onödigtvis tyngs.
Departementschefen. Lagtexten har förtydligats i jämförelse med departementspromemorians förslag. Anledning saknas att i detta sararaanhang hänvisa lill 40 kap. 15 och 16 §§ RB. Hänvisningen lill 40 kap. 17 § första stycket och 18 § RB har ansetts böra bytas ut mot särskilda ersättningsbestämmelser, som dock i sak nära ansluter sig till RB:s.
Beslämmelserna tar sikte endast på sådan sakkunnig som rätlen själv anlitar men inte på sakkunnig sora part åberopar. Sålunda faller t. ex. en av taxeringsintendenl anlitad sakkunnig utanför tillärapningsorarådel. Beträffande ersättning till sådan sakkunnig koramer att gälla del som föreskrivs härom i taxeringsförfattningarna. Anlitar enskild part på eget initiativ en sakkunnig, kan inte heller denne åberopa beslämraelserna i denna paragraf och begära att bli ersatt av allmänna medel. Om rätlen kallar den sakkunnige lill förhör vid muntlig förhandling, koramer han dock enligt 25 § atl få rätt lill ersällning av allmänna raedel för denna sin inställelse.
Med anledning av vad länsstyrelserna i Stockholms och Skaraborgs län har påpekat vill jag framhålla att det i regel inte finns anledning atl låta parterna yttra sig innan länsexpert eller liknande sakkunnig anlitas.
24 och 25 §§
I paragraferna behandlas förhör med vittne eller sakkunnig och ersällning till dem. Paragraferna motsvarar 22 och 23 §§ samt 24 § andra och tredje styckena departementspromeraorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Bestäraraelserna om vittne i 36 kap. RB gäller på grund av hänvisning i 22 § kammarrättsstadgan i tillämpliga delar hos kammarrätten. Enligt 24 § stadgan gäller dock all i beskallningsmål ingen får höras mot sin vilja om annat än del varom han enligt vad som är särskilt föreskrivet är uppgiftsskyldig. Vidare sägs där alt belräffande kallelse saml straff och vite vid utevaro för vittne skall gälla vad sora är föreskrivet i nämnda avseenden i 36 kap. RB. Del som sägs i RB ora häralning av vittne är alltså inte tillärapUgl.
Prövningsnämnd kan enligt 81 § taxeringsförordningen lill muntlig förhandling kalla inte bara part ulan också annan person, om han är uppgiftsskyldig enligt taxeringsförordningen. Vite får föreläggas. Förhör under ed eller försäkran kan inte hållas.
I 25 § kamraarrätlsstadgan sägs att ersättning lill sakkunnig, som har förordnats av kararaarrätlen, skall gäldas av allmänna medel, Belräffande
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 569
ersättning till vittne föreskrivs i 26 § stadgan atl, när fråga är ora vittne som kammarrätten har kallat in självmant eller på framställning av myndighet, ersättningen skall gäldas av allmänna medel, raedan ersällning lill vittne, som har åberopats av enskild part, gäldas av parlen. När särskUda skäl föranleder del, får kammarrätten dock förordna alt också sådan ersättning skall gäldas av allmänna medel.
Enligt 84 § taxeringsförordningen skall i fråga ora ersättning lill den som i annan egenskap än part eller ställföreträdare för part efler kallelse av prövningsnäranden har inställt sig vid muntUg förhandling det som finns föreskrivet om ersättning av allmänna medel till vittne äga motsvarande tillämpning. Ersättningen skall dock alltid stanna på statsverket. Beslul om ersällning får inte överklagas.
Departementspromemorian. Förhör vid muntlig förhandling får enligt 22 § första styckel hållas med enskild part och med annan, som kan anlas veta någol av betydelse för målets avgörande. Enligt paragrafens andra stycke hörs part upplysningsvis, medan annan hörs upplysningsvis eller under ed eller försäkran. Paragrafens Iredje stycke innehåller en beslämmelse all rätten, om i lag eller annan författning särskilt föreskriviis om uppgiftsskyldighet, inte får höra någon mol hans vilja om annat än det varora han enligt föreskriften är uppgiflsskyldig.
I fråga ora förhör under ed eller försäkran skall enligt 23 § första stycket i tillämpliga delar gälla beslämmelserna om vittne i 36 kap. 1—18, 20—22 §§, 24 § försia och tredje styckena och 25 § försia och Iredje styckena RB saml, såviti fråga är om sakkunnig, föreskrifterna om sakkunnig i 40 kap. 9—11, 13—15 §§, 17 § försia slyckel och 18—20 §§ RB. I paragrafens andra stycke föreskrivs atl belräffande kallelse av och ersättning till den sora skall höras upplysningsvis i tillämpliga delar gäller de lagrum i RB, vartill första stycket hänvisar beträffande förhör under ed eller försäkran.
Bestämmelser om vem som skall stå för kostnaderna för hörande av vittnen ra. fl, upptas i 24 § andra och tredje styckena. Enligt andra stycket skall ersättning lill den som på enskild parts begäran hörs upplysningsvis eller som vittne eller sakkunnig ulges av parten. När särskilda skäl talar för det, skall rätten dock kunna förordna, atl sådan ersättning skall gäldas av allmänna medel, I tredje styckel föreskrivs atl ersättmng lill annan än den sora hörs på enskild parts begäran skall gäldas av allraänna raedel.
I proraeraorian framhålls alt de föreslagna ersättningsreglerna slår i nära överensstäraraelse med de hos kararaarrätlen redan gällande reglerna.
Remissyttrandena. JK framhåller atl frågan om parts möjlighet alt höra upplysningspersoner om allt sora är av betydelse för raålet får ökad aktualitet ora den rauntliga förhandlingsformen blir vanligare. Han kritiserar beslämmelsen att om i lag eller författning är särskill föreskrivet ora uppgiftsskyldighet, ingen får höras mot sin vilja om annat än det varom han enligt
570 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
föreskriften är uppgiftsskyldig. Enligt JK:s mening bör antingen bestäraraelsen utgå, varvid raan har atl hålla sig lill föreskriften i 36 kap. 6 § RB om undantag från viitnesplikten när del gäller yrkeshemlighet, eller också bör bestäraraelsen hänföras enbart lill de skaltemål som är åsyftade.
Svea hovrätt finner det tveksamt om — ulöver gällande inskränkningar i RB — begränsning av viitnesplikten skall ske inom de områden där någon har ålagts uppgiftsskyldighel, t. ex. 37 och 38 §§ taxeringsförordningen. Skall sådan ytterligare begränsning gälla, inställer sig frågan om den skall gälla endasl för uppgiftsskyldig eller om envar kan vägra att lämna upplysningar på orarådet. Hovrätten påpekar att den ifrågavarande bestäraraelsen enligt motiveringen synes avse endasl uppgiftsskyldig, ehuru bestämmelsen i så fall kunde ges en tydligare utformning. Hovrätten anser att inför förvaltningsdomstol liksom inför allmän domslol förhör i princip bör kunna påkallas med envar angående sådant varora han inte författningsenligt är förhindrad att uttala sig, I detta sammanhang bör enligt hovrättens mening dock de olika bestämmelserna om uppgiftsskyldighet ses över, så all del klart framgår i vilka ämnen enskild har rätt att vägra att lämna upplysningar till förvaltningsdomstol.
Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår alt bestämmelsen i 22 § tredje slyckel formuleras ora. Det bör således framhävas all huvudregeln är alt rätten får höra någon raot hans vilja endasl då han enligt lag eller författning är uppgiflspliktig,
Svea hovrätt berör den i 23 § andra siycket föreslagna bestämmelsen atl beträffande kallelse av och ersättning till den som skall höras upplysningsvis i tillämpliga delar skall gälla de lagrum i RB, vartill försia slyckel hänvisar beträffande förhör under ed eller försäkran. Någon anledning all där göra en begränsning till beslämmelserna ora kallelse och ersättning i 36 kap, RB torde enligt hovrättens mening inte föreligga. Hovrätten antar atl avsikten inte kan vara alt en person som enligt 36 kap, 3 § RB ej är skyldig alt avlägga vittnesmål skall aktivt söka förmås att lämna uppgifter upplysningsvis. Den sora har tystnadsplikt enligt 36 kap, 5 § RB kan givelvis inte höras upplysningsvis och inte heller kan det bli tal om att söka förraå en person, sora enligt 36 kap, 6 § RB kan vägra atl vittna, att i annan förra lämna upplysningar. En sådan beslämmelse som 36 kap, 18 § RB kan bli aktuell också för den som hörs upplysningsvis ulan all vara part. Vidare ifrågasätter hovrätten om det inte för tydlighetens skull bör markeras att föreskrifterna i andra siycket inte gäller part. Hovrätten föreslår därför, all andra styckel utgår och all erforderlig ändring sker i första slyckel.
Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter — under förutsättning atl del redan på »kallelsesladiel» beslutas alt en person skall höras upplysningsvis — om andra siycket skall anses innebära att den sora hörs upplysningsvis kan hämtas till förhandlingen enligt 36 kap. 20 § andra stycket RB. EnUgt
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 571
länsstyrelsens mening kan detta lagrum knappast anses behandla kallelse-förfarandet i egentlig raening. Ett klargörande synes därför behövUgt.
Hovrätten över Skåne och Blekinge är tveksam om förvaltningsdomstol bör ha rätl alt förordna om hämtning av »vittne», eftersom förslaget inte medger att enskild part hämtas. Enligt hovrättens mening bör rätlen i så fall än mindre kunna häkta »vittnet». Många av de mål som skall handläggas i förvaltningsdomstol är av sådan beskaffenhet att andra tvångsmedel än vite inte bör tillgripas. Hovrätten föreslår därför alt andra tvångsmedel än vite inte skall få användas mot tredskande »vittne», om inte annat föreskrivs i specialförfaltning. Länsstyrelsen i Jämtlands län anmäler betänkligheter mot att skatterätt skall ha befogenhet att häkta tredskande vittne.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller all 23 § inte reglerar vad sora skall gälla vid förhör raed den sora hörs upplysningsvis. Frågan ställs om man i dessa fall kan sälta omedelbarhetsprincipen åsido och — i slrid med vad som sägs i 36 kap. 16 § RB — t. ex. i fall, där förhör tidigare har hållits inför polismyndigheten, endast höra efler om vederbörande vitsordar riktigheten av vad som har tecknats ned där.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser atl hänvisningarna till RB kan föra med sig tolkningssvårigheler och pekar på ett speciellt problera. I 36 kap. 13 § RB föreskrivs att i brottmål ed eller försäkran inte får avläggas av någon sådan närstående till den tilltalade, sora avses i 3 §. Frågan uppkommer vilka av målen i länsrätt och länsskatterätt som är att likställa med brottmål. Länsslyrelsen framhåller alt 23 § i förslagel bör förtydligas så att sådana oklarheter undviks.
Kammarrätten sätter i fråga om inte hänvisning bör ske lill 36 kap. 23 § och 40 kap. 16 § RB. I dessa lagrum meddelas regler om ersättningsskyldighet för vittne eller sakkunnig sora har vållat kostnad genom försummelse eller tredska. Även länsstyrelsen i Blekinge län anser att 23 § bör hänvisa lill 36 kap. 23 § RB.
Länsstyrelsen i Stockholms län ställer frågan varför beträffande vittne ingen hänvisning görs till beslämmelsen i 36 kap. 19 § RB ora förhör utom huvudförhandling, när det beträffande sakkunnig hänvisas tUl 40 kap. 11 § RB, vUket lagrura i sin tur hänvisar lill bl. a. 36 kap. 19 § RB.
RLF och Sveriges lantbruksförbund ställer sig frågande till förslaget att ersättning tUl den som på enskild parts begäran hörs upplysningsvis eller sora vittne eller sakkunnig skall ulges av parten. Visserligen föreslås vidare att, när särskilda skäl talar för det, rätten skall kunna förordna att sådan ersättning skall gäldas av allmänna medel, raen förbunden hyser farhågor för att denna raöjlighet kommer atl utnyttjas restriktivt.
Departementschefen. I 24 § har arbetats sararaan 22 § och 23 § första stycket departementspromemorians lagförslag. Föreskrifterna har begränsats till att gälla förhör med annan än part. Efiersom part inte skall kunna höras under ed eller försäkran, har frågan om hörande av part vid muntlig
572 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
förhandling ansetts inte behöva regleras i vidare mån än som har sketl genom de allraänna beslämraelserna ora sådan förhandling.
Enligt departementspromeraorians förslag skall annan än part kunna höras upplysningsvis eller under ed eller försäkran. Termerna vittne och sakkunnig används bara i det senare fallet. Enligt min mening kan termerna lämpligen användas som beteckning inte bara på den som hörs efter avlagd ed eller däremol svarande försäkran utan också på den som i molsvarande egenskap hörs upplysningsvis.
I likhet med JK och Svea hovrätt anser jag atl man inte i förvaltningsprocesslagen bör la in regler som på vissa områden, såsom laxeringsområdet, begränsar uppgiftspliktens omfattning. Som jag har framhållit vid 19 § bör en eventuell reglering härvidlag i stäUet ske i specialförfattningarna.
Från hänvisningarna till 36 och 40 kap. RB har mönstrats ut de paragrafer som avser ersättning till vittne eller sakkunnig för inställelsen till den muntliga förhandlingen. Ersättningsfrågorna regleras i stäUet i 25 §. Vidare har i enlighet med vad Svea hovrätt förordat de åberopade bestämmelserna i RB gjorts tillämpliga också beträffande sådana förhör raed vittne eller sakkunnig som sker upplysningsvis. Effekten nås genom alt förhör med vittne eller sakkunnig behandlas geraensarat oavsett förhörsformen.
Med anledning av vad kamraarrätten och länsstyrelsen i Blekinge län har anfört har bland hänvisningarna till RB tagits med även 36 kap. 23 § och 40 kap. 16 §, vilka lagrum innehåller regler om försumligt vittnes resp. försumlig sakkunnigs skadeståndsskyldighet.
Länsstyrelsen i Stockholms län har påpekat atl hänvisning görs till 40 kap. 11 § RB som i sin tur hänvisar bl. a. lill 36 kap. 19 § RB om hörande av vittne ulora huvudförhandling men att någon direkt hänvisning inte bar gjorts lill sislnämnda paragraf. Med anledning härav vill jag framhålla att regelrätt huvudförhandling inie skall förekomma vid förvaltningsdomstol. Härav följer att det sora sägs i RB om förhör utom huvudförhandling inte hör till de »tillämpliga delar» som omfattas av hänvisningen i 40 kap. 11 § RB.
Vittne eller sakkunnig sora inte hörsammar kallelse kan enligt 36 kap. 20 § resp. 40 kap. 13 § RB dömas till böler. Del som sägs om vitesföreläggande och hämtning i nämnda lagrum i RB blir också tillärapUgl. Hov-rätlen över Skåne och Blekinge har satt i fråga lärapligheten av atl hämtning skall kunna ske. Även om möjligheten får antas bli sällan utnyttjad, kan det dock inte uteslutas alt den undantagsvis kan komma att behövas.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har vidare liksom länsstyrelsen i Jämtlands län satt i fråga ora förvaltningsdomstol verkligen skall kunna häkta tredskande vittne. Del kan antas alt behovet av sådan befogenhet är ringa för en förvaltningsdomstol. Del saknas å andra sidan tillräckliga skäl att inte ge sådan domslol samma befogenheter som allmän dorastol. Något vmdantag föreslås därför inte.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 573
Länsstyrelsen i Kronobergs län har ställt frågan i vilka mål hänvisningen lill 36 kap. 13 § andra stycket RB, alt ed eller försäkran i brottmål inte får avläggas av någon den tilltalade närstående, blir tillämplig. Enligt min mening bör frågan om vad sora skall förstås raed brottmål i detta sammanhang bedömas på sararaa sätl som när fråga är om alt välja tillämpliga omröstningsregler (se 15 § förslagel till lag om allmänna förvaltningsdomstolar) .
De i 25 § upptagna bestäraraelserna har raotsvarighet i 24 § andra och tredje styckena proraemorians lagförslag. Till skiUnad från näranda förslag föreslås här alt ersättning till vittne eller sakkunnig, som inställer sig lill muntlig förhandling på rätlens kallelse, skall ulgå av allmänna medel, även när förhöret har begärts av enskild part. För att molverka alt enskild part i onödan begär vittnesförhör föreslås vidare, alt sådan part skall kunna åläggas att återgälda ersättningen till statsverket, om han saknat godtagbart skäl för sin begäran.
De här föreslagna reglerna innebär att ersättning till vittnen och sakkunniga för inställelse vid rätten i princip alltid utgår av allmänna raedel, vare sig vittnet eller den sakkunnige inkallats på det allraännas initiativ (på rättens initiativ eller på begäran av offentlig part) eller på begäran av enskild part. Enligt proraeraorieförslaget skulle däreraot i sistnäranda fall ersättningen i princip ulges av parlen. I verkligheten torde emellertid skillnaden mellan de bär föreslagna reglerna och promemorieförslaget inte vara stor. Vittnes- och sakkunnigförhör på enskild parts begäran är inte särskilt vanliga i förvaltningsdomstol. I de fall då de förekoraraer förhåller det sig dessutora ofta så, atl rätten ändå skulle ha föranstaltat ora förhöret. Det får förutsättas alt rätlen — ora den hafl att tiUärapa promemorieförslaget — i sådana fall skulle ha ansett alt särskilda skäl talade för att ersättningen utgick av allmänna medel (se 24 § andra stycket andra punkten departementspromeraorians lagförslag). Skillnaden i kostnader för det allmänna mellan de här föreslagna reglerna och de i departementspromemorian föreslagna torde därför bli obetydlig. Härtill kommer att det från principiell synpunkt är mest tilltalande att enskild part i förvaltningsprocessen inte skall behöva dra sig för att begära förhör med vittne eller sakkunnig av hänsyn till kostnaderna. Som jag redan har påpekat finns korrektiv mot att part missbrukar sin möjlighel att få vittnes- eller sakkunnigförhör till stånd i regeln att rätlen kan ålägga parlen alt återbetala till statsverket vad som utgetts till vittnet eller den sakkunnige, om det visar sig att parten saknade godtagbart skäl för atl påkalla förhöret.
26 § I denna paragraf ges föreskrifter om förhör vid annan rätl. Paragrafen har ingen motsvarighet i departementspromeraorians lagförslag.
574 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Nuvarande ordning. I 35 kap. 10 och 11 §§ RB finns bestämmelser om upptagande av bevis vid annan domslol än den där raålet är anhängigl. Bestämmelsema hör till dem som på grund av föreskrift i 22 § kammarrätts-stadgan gäller i tUlämpliga delar hos kammarrällen.
Det kan också antecknas alt det i 29 § nykterhetsvårdslagen finns regler som ger länsstyrelse rätt att i ärende angående tvångsintagning förordna ora förhör med någon upplysningsvis eller sora vittne vid lämplig underrätt. Länsslyrelsen skall i sådant fall göra fraraställning hos undenätlen, som låter lill rätten kalla in dem som skall höras saml underrättar sökanden i ärendet och den om vars intagning är fråga.
EnUgl 38 § 3 mora. länsstyrelseinstruktionen har länsstyrelse dessutora en allmän möjUghet all förordna om vittnesförhör vid allmän domstol.
Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar alt frågan om i vilken utsträckning länsrätt eller länsskaiierält för bevisupptagning kan anordna förhör raed vittne vid annan sådan rätl inte behandlas i förslaget. Med hänsyn till befolkningens nuvarande stora rörlighet får en sådan möjlighet anses vara av belydande värde. Därigenom kan enligt länsstyrelsens raening viitnesplikten underlättas avsevärt genora att avlägset boende vittnen besparas långa och tidskrävande resor. Trafikmålskommittén framhåUer också att lagen inte behandlar den belydelsefulla frågan om förhör vid annan doraslol än den där den egentliga handläggningen av ell mål äger rura. För körkortsraålens del finns det dock elt behov av att den frågan regleras. Koramittén föreslår alt en bestämmelse ora förhör vid annan dorastol tas in i lagen.
Departementschefen. Ett par remissinstanser har efterlyst en möjlighet för länsrätt atl låta höra vittne vid annan rätt. Det kan här erinras om att det i 35 kap. 8—11 §§ RB finns regler om upplagande av bevis utom huvudförhandling, bl. a. vid annan doraslol. Till sådan bevisupptagning skall parterna kallas. Den rätt, sora beslutar att bevis skall tas upp av annan rätt, skall hos denna göra fraraställning därom och därvid kort redogöra för saken samt uppge beviset ocb den omständighet som skall styrkas med beviset. Om det anses lämpligt och hinder inte möler, skall vid framställningen fogas akten i målet. Den rätt, som har anmodats att la upp bevis, skall sätta ul tid och ställe för bevisupptagningen. Protokollet över bevisupptagningen skall tillsararaans raed de remitterade handlingarna tillställas den rätt där rättegången förs.
Till en början kan framhållas all förhör med part inte lämpligen bör ske vid annan rätt än den som har att avgöra målel. Finner t. ex. en länsrätt i elt körkorlsraål all körkorlsinnehavaren lärapligen bör höras vid annan länsrätt, bör raålet överflyttas i sin helhel till denna rätt. Sådan överflyttning bör regleras i vederbörande specialförfattnings forumbeslämmelser och inte i förvaltningsprocesslagen.
I denna lag bör däremot las in regler om förhör med vittne eller sakkuniug
KungL Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 575
hos annan rätl. Behov av atl kunna anlita annan rätt härför torde väsentligen kunna uppkomraa hos länsrätt eller skatterätt. I den mån regeringsrätten eller kararaarrätt har behov av all höra vittne eller sakkunnig, synes förhöret böra ske genom rättens egen försorg. Möjligheten atl anlita annan rätt för bevisupptagning har därför begränsats till att gälla länsrätt och skatterätt. Jag anser däremot inte att det behöver finnas en möjlighel alt anlita allmän dorastol för bevisupptagningen. Innan beslul fattas ora atl förhör skall hållas vid annan länsrätt eller skatterätt skall sararåd ske raed den rällen. De nu näranda reglerna har lagils in i ett försia slycke i 26 §,
I andra stycket har raeddelats en hänvisning lill bestämmelserna i 35 kap. 10ochll§§RB.
Beslut
27 §
Paragrafen handlar om inhibition och andra interimistiska förordnanden och motsvarar 28 § departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. I 52 kap. 7 § RB föreskrivs bl. a. atl om underrätt har förordnat atl ell beslul får verkställas utan hinder av all del inte vunnit laga kraft hovrätten kan omedelbart förordna alt verkställighet inte får äga rum. Bestämmelserna i 52 kap. hör lill dera sora enligt 22 § kararaarrättsstadgan i lillärapliga delar gäller hos kararaarrätlen.
Departementspromemorian. I promeraorian föreslås atl förvaltningsdomstol omedelbart får förbjuda alt beslut, mot vilket talan förs hos dorastolen, verkställs och även eljest förordna för liden intill dess målet har avgjorts. Enligt promemorian kan man knappast generellt reglera frågan huruvida domstolen ulan alt yrkande därom har fraraställls skall få förordna ora tillfälligt omhändertagande, när sådant kan förekomma enUgt en specialförfaltning. Ora delta anses påkallat, bör det regleras i specialförfaltningen.
Renussyttrandena. Endasl ett mindre antal remissinstanser har kom-raenteral de föreslagna inhibitionsreglerna. Kammarrätten anmärker alt avsikten med bestäraraelserna torde ha varit att föreskriva ora inhibition för tiden intill dess domstolen har avgjort målet. Enligt kamraarrättens raening bör därför den föreslagna bestämmelsens forraulering jämkas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar atl paragrafen är så formulerad alt den inte synes omfatta underställningsmål och inte heller ansökningsmål. Del är atl märka, framhåller länsstyrelsen, alt 32 § i förslaget till lag ora socialdorastol, som i förevarande sararaanhang åberopas i promemorian, har en lydelse som medger en vidare tiUämpning. Där talas om raål, »som kommer in lill domstolen», alltså oavsett om del sker genom ansökan, underställning eller besvär.
576 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
I två yttranden berörs frågan om inhibition av skaltedebitering. Riksskattenämnden, som anser alt debitering av skatt måsle anses vara en verkslällig-helsåtgärd, framhåller att del givetvis inte bör läggas i skatterätts hand alt stoppa debiteringsförfarandel med anledning av att taxeringsbesvär har anförts hos skallerätten. Riksskattenämnden utgår från att detta inte heller har avsetls. EnUgl 1 § i förslagel tillämpas lagen i den mån »annat ej är föreskrivet i lag». Föreskriften i 87 § uppbördsförordningen om atl besvär över beslut enligt förordningen eller över taxering inte inverkar på skyldigheten alt erlägga den skatt, som besvären rör, skulle då ta över 28 § i förslaget och därmed frånta förvaltningsdomstol befogenhet att bestämma interimistiskt i skatte- och uppbördsprocess. En annan sak är enligt riksskattenämnden att nyordningen på förvaltningsrätlskipningens oraråde kan motivera en översyn av uppbördsförordningens bestämmelser om t. ex. anstånd med betalning av skatt när taxeringen har överklagats. Lånsstyrelsen i Västerbottens län anser att bestäraraelserna i förslaget kan tillärapas av länsrätt men inte av länsskalterätt. Med den angivna lydelsen skulle enligt länsstyrelsens mening debitering och indrivning av skatt o. d. kunna inställas genom förvaltningsdomstols åtgärd, vilket knappast torde vara avsikten.
Departementschefen. Sora jag har frarabållil i den speciella motiveringen till 13 § förvaltningslagen kan det vara av stor betydelse för den sora anför besvär över elt beslut atl detta inte länder till efterrättelse förrän saken har avgjorts slutligt. Rätten bör därför ha raöjlighet att i avvaktan på målets avgörande förordna atl överklagat beslul inte skall gälla tills vidare.
Det kan emellertid även länkas andra situationer där rätten bör ha raöjlighet att meddela inleriraistiska förordnanden. En sådan situation kan 1. ex. uppkomma i mål om överflyttning av barn. I Ukhet med vad som har föreslagits i promemorian förordar jag därför att i lagen tas in en bestämmelse som gör det möjligt för rätten att meddela även andra slag av interimistiska förordnanden än sådana som går ut på att hindra verkställigheten av överklagat beslut.
I motiveringen till 13 § förvaltningslagen har jag uttalat mig för att besvärsprövande förvaltningsmyndighet i vissa fall bör förordna om inhibition även utan uttryckligt yrkande av part. Efiersom liknande fall kan förekomma i förvaltningsdomstol, bör sarama förfaringssätt tillämpas där.
I ett remissyttrande har föreslagits att paragrafen utformas så att den koraraer atl omfatta inte bara besvärs- utan även underställnings- och ansökningsmål. Frågan om interimistiska förordnanden skall få meddelas i mål av sistnämnda slag lämpar sig emellertid enligt min mening knappast för en generell reglering utan bör lösas i specialförfaltning.
I ett par remissyttranden har diskuterats hur den här föreslagna inhibi-lionsbefogenhelen förhåller sig till de regler i ämnet som f, n, finns i uppbördsförordningen m. fl. författningar. Såsom riksskattenämnden framhållit bör del inte avgöras i laxeringsprocessen huruvida skatledebilering och
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 577
skattekrav skall stoppas. Detta följer också av bestämmelserna i 2 § förevarande lagförslag.
28 §
Paragrafen anger ramen för rättens prövning i målet och motsvarar 29 § departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Prövningen i regeringsrätten och kamraanätlen sker i princip inom den ram, som prövningen i föregående instans och yrkandena i målel drar upp. Regeringsrällen och kammarrätten går därför i princip inte utanför parts yrkande ens för all rätta uppenbara fel. Regeringsrätten kan dock med stöd av sin befogenhet att »bryta dom åter» besluta om sådan rättelse i flagranta fall. Domstolen anser sig också i undantagsfall kunna frångå instansordningsprincipen på så sätt att den prövar nya frågor och beaktar omständigheter som tillkorarail efter den prövning som har skett i lägre instans. I fråga om bl. a. raönsterskyddsmål har uttalats att reformatio in pejus inte är utesluten (se prop. 1969: 168 s. 196).
Enligt 95 § taxeringsförordningen får besvär lill kammarrällen över beslul, som prövningsnämnden meddelat såsora andra instans, endast innefatta fullföljande helt eller delvis av yrkande som klaganden har framställt hos prövningsnämnden. Om prövningsnäranden har ändrat taxeringsnämndens beslut utan att yrkande därom har framställts av klaganden, får besvären till kammarrätten inte innefatta längre gående yrkande än att laxeringen bestäms i enlighet med taxeringsnämndens beslul.
Kamraarrätten lorde i analogi med vad sora sägs om hovrätt i 50 kap. 26 § och 51 kap. 26 § RB kunna även ulan yrkande undanröja överklagat beslut helt eller delvis, ora domvilla har förekorarait.
För prövningsnärandens del är del i 86 § taxeringsförordningen föreskrivet att prövningsnärand vid prövning av besvär inte får bestämma taxering lill högre men väl till lägre belopp än part har yrkat. Reformatio in pejus får alliså inte ske raen däreraot reformatio in melius.
Departementspromemorian. Promemorians lagförslag upptar i 29 § en bestämmelse ora att förvaltningsdoraslol vid prövning av mål får gå utom enskild parts yrkande för att besluta till det bättre för honom, om särskilda skäl talar för det och det kan ske utan men för motstående enskilda iniressen.
I promemorian erinras inledningsvis om alt den allmänna instansordningsprincipen tillämpas i vid omfattning inora förvallningsrättskipningen. En part kan därför i allraänhet inte räkna raed att i högre instans få andra yrkanden prövade än dera som har varit under bedömande i lägre instans. Emellertid kan, framhålls det i promeraorian, principen inte upprätthållas med benhård konsekvens. Målen i förvaltningsprocessen är av skiftande nalur och strävan att åstadkomma materiellt riktiga resultat föranleder ibland en liberal lillämpning av principen. Den omständigheten atl enskild part ofta för sin talan själv medför att avsteg från principen emellanåt görs, eftersom det inte aUtid kan begäras av honom att han i alla avseenden ut-
19—11564
578 KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971
formar sin talan korrekt från början. Även sociala skäl anses ibland motivera avsteg från instansordningens princip.
Av anförda skäl bör, framhålls det i promemorian, någon allmän regel om att part inte får utvidga eller ändra sin talan inte tas in i lagen. Inte heller bör någon specialregel införas om hur lalan i laxeringsmål skall utformas.
En annan fråga är om förvaltningsdomstol skall vara bunden av parternas yrkanden eller få gå utöver dem. Enligt promemorian behöver någon tvekan inte råda om atl dorastolen inte bör kunna gå ulöver yrkandena för att besluta till del sämre. Principen om förbud mol reformatio in pejus är grundmurad och särskild föreskrift härom behövs inte. Tar man å andra sidan fasta på alt förfarandel skall vara enkelt och billigt och alt den enskilde utan risk för rättsförlust skall kunna föra sin talan själv, bör följden bli inte bara atl den enskilde undantagsvis skall kunna utvidga och ändra sin talan i högre instans ulan också atl förvaltningsdomstol, när det är påkallat för atl skapa materiell rättvisa, skall kunna gå utöver enskilds yrkanden för atl besluta till det bättre för honom. En sådan möjlighet lär få störst praktisk betydelse hos länsrätt och länsskalterätt och det är betecknande, frarahålls del i promemorian, all en regel härom finns i såväl förslaget till lag om socialdomstol som förslagel lill lag om skatterätt. Men möjligheten synes inte böra begränsas lill länsrätt och länsskatterätt utan också stå öppen för kararaarrätt och regeringsrätten.
Remissyttrandena. Av de remissinstanser som uppehåller sig vid den föreslagna bestämmelsen är JK, riksskattenämnden, Sveriges industriförbund och regeringsrådet Klackenberg helt eller i huvudsak positiva. Sveriges industriförbund stryker starkt under all den föreslagna beslämmelsen är väl ägnad att skapa materiell rättvisa. I förvaltningsprocessen där den enskilde av kostnadsskäl och andra orsaker ofta måste föra sin talan utan sakkunnig hjälp är beslämmelsen nödvändig.
I två yttranden avstyrks — helt eller delvis — den föreslagna bestämmelsen. Samtliga regeringsrättens ledamöter med undantag av regeringsrådet Klackenberg anser att det i och för sig kan anföras skäl för en sådan friare prövningsrätt som den föreslagna bestämmelsen raedger. Bestämmelsen fyller också en belydelsefull funktion i förvaltningsprocessens inledningsskede, och den är således välbehövlig för länsrätt och skatterätt. När det sedan gäller behovet av en motsvarande beslämmelse för de högre instansema kan enligt ledamöternas åsikt knappast några särskill tungt vägande skäl anföras. De framhåller alt den föreslagna regeln för regeringsrättens del skulle te sig direkt olämplig, inte minst med tanke på regeringsrättens framlida uppgifter. För atl låta kammarrätt gå utöver parts yrkande skulle väl i och för sig kunna anföras i stort sett samma överväganden som beträffande möjligheterna att ändra grund. Gränsen skulle då dras mellan kamraarrält och regeringsrätten. Å andra sidan bör i görligaste raån förfarandel fixeras på elt tidigare stadiura, när det kan ske utan atl enskilds berättigade intressen sätts
KungL Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 579
åsido. Enligt ledamöternas raening bör därför endasl länsrätt och skatterätt ha befogenhet atl gå utöver parts yrkande. Kammarrätten framhåller rent allmänt alt om speciallagstiftningen också i fortsättningen skall inrymma regler ora förbud för enskild alt vidga sin talan i högre instans, det inte torde bli lätt att få enskild part att respektera sådana regler om del vid sidan av dem skulle finnas en bestämmelse sådan som den föreslagna. I fråga om det sakUga innehållet i paragrafen förklarar kamraarrätten all detta inte kan godias. Domstolen anser visserligen att tiden ännu inte är inne alt ta ifrån prövningsnämnderna möjligheten att gå utöver förd talan och raolsäller sig därför inte alt motsvarande skall gälla för skatterätt. Däremot kan kammarrätten inte acceptera att överdorastolarna — kararaarrätt och regeringsrätten — skall börja fungera sora närander och beslutsrayndigheler.
I en del yttranden fraraställs detaljanmärkningar och föreslås omforraule-ringar.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser sålunda alt det för skatleprocessens del inte finns någol bärande skäl alt göra rätlen till nedsättning av taxering beroende av enskild parts yrkande. Förslaget synes innebära, uttalar länsstyrelsen, att rättelse av raateriella felaktigheter inte kan ske om endast taxeringsintendenl har framställt yrkande i skatteprocess. Länsstyrelsen ställer sig också frågande inför villkoret att »särskilda skäl» skall föreligga för all förvaltningsdomstol skall få gå ulöver framställt yrkande. Av raoliven kan utläsas att villkoret är avsett atl möjliggöra att materiell rättvisa skipas. Någon exemplifiering av »särskilda skäl» ges inte i promeraorian. I brist härpå och efiersom länsslyrelsen inte heller kan finna att särskilda skäl kan behöva ställas upp som villkor — åtminstone inte i skalteprocessen — anser länsslyrelsen att villkoret bör utgå.
Länsstyrelsen i Blekinge lån påpekar att det i vissa av de mål som faUer inom länsrättens kompetensområde — i första hand sådana som avser verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad ora barn eller överflyttning av barn i andra fall — kan uppslå svårigheter att avgöra vilken av två eller flera möjliga åtgärder, sora är förraånligast för den enskilda parten.
Departementschefen. En viktig fråga i de raål hos förvaltningsdoraslol sora anhängiggörs genora framställning (ansökan eller besvär) från part gäller inom vilken ram dorastolen har att röra sig när den skall träffa sitt avgörande. Man kan här tänka sig en rad olika lösningar, där den ena ytterlighelen representeras av RB:s regler för dispositiva tvistemål. Enligt dessa regler är rätten i princip bunden av de yrkanden och det processmaterial i övrigt som parterna har presenterat. Den andra ytterligheten är en ordning där rättens uppgift går ul på all, oberoende av vad partema har yrkat och anfört, försöka åstadkomraa största möjliga materiella rättvisa i det enskilda fallet.
Den sistnämnda ordningen bör enligt min mening i princip inte komma i fråga för förvallningsdomstolamas del. Den skulle i många lyper av mål
580 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
tvinga domstolen atl ägna en slor del av sina krafter åt andra frågor än dem som parterna har fört fram i målel och därigenora belasta förvaltningsdorastolarna i en utsträckning som inte kan anses rimlig. Del kan visserligen sägas att en sådan ordning syftar lill atl åstadkomma materiellt tillfredsställande resultat i det enskilda fallet. Emellertid begränsar sig denna effekt till den — erfarenhetsmässigt lilla — andel av förvaltningsärendena som förs vidare lill förvaltningsdomstol, medan någon molsvarande granskning inte skulle ske i övriga ärenden. Härtill kommer risken för att förtroendet för domstolens opartiskhet kan rubbas, om den tar upp även frågor som parterna inte önskat föra under dess prövning. Jag vill också peka på svårigheterna att åstadkomma en objektiv och fullständig utredning i frågor som domstolen tar upp på eget initiativ.
A andra sidan kan raan knappast tänka sig atl för förvallningsdom-slolamas del gå till den andra ytterligheten. Det är enligt min mening önskvärt atl dorastolen inte är alllför bunden av bur den enskilde ul-forraat sin talan för alt åstadkomraa ell från hans synpunkt raateriellt tillfredsställande avgörande. Jag vill härvid erinra ora vad jag tidigare har sagt ora de garanlier för den enskildes rättssäkerhet sora förvaltningsdomstolsinstitutionen är avsedd att ge och om att införandet av förvaltningsprocesslagen inte bör försämra den enskildes möjligheter alt få sin rätt tillvaralagen.
Vad jag nu har anfört leder mig lill slutsatsen all det som huvudregel bör gälla att förvaltningsdorastols avgörande inte får gå utöver vad som har yrkats i målet. Avsteg från denna regel bör kunna förekoraraa bara i enskild parts intresse. Det bör således inte komma i fråga att domstolen på eget initiativ gör ändring lill nackdel för enskild part. Ett sådant förbud mot reformatio in pejus ligger helt i linje med grundtanken om förvaltningsdomstolarna som organ för den enskildes rättsskydd. De uttalanden som har gjorts lidigare ora att reformatio in pejus inte är utesluten i raönsterskyddsraål m. m. bör således inte vara vägledande såvitt angår förvaltningsdomstols prövning. I den raån möjlighet härtUl kan föreligga får den begränsas till atl gälla prövningen i underliggande instanser, som inte är avsedd atl regleras av förevarande lag.
En regel att domstolen inte får gå utöver yrkandena i målet innebär beträffande besvärsprövande instans atl den är bunden inte bara av de yrkanden som har framställts där utan även av yrkandena i underliggande instanser (instansordningsprincipen),
Skälen är däremot inte lika starka för att upprätthålla ett absolut förbud för domstolen att ulan yrkande göra ändring lill enskild parts fördel (reformatio in melius). Synpunkten att förvaltningsdomstolens uppgift är atl vara en garanti för den enskildes rättsskydd talar tvärlora för att öppna viss möjlighet härtill. Jag tänker här på sådana fall då rätlen finner uppenbart alt den enskilde blivit för strängt bedömd i den underliggande
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 581
instansen. Möjligheten atl göra reformatio in melius bör emellertid inte vara obegränsad. Del bör således i regel inte komma i fråga atl rätten vid misstanke om atl någol fel eller någon felbedömning bar förekommit, som inte omfattas av parts yrkande, tar initiativ till ytterligare utredning i målet. Möjligheten till reformalio in melius bör givelvis inte få begagnas till raen för motstående enskilt intresse.
Jag vill stryka under att förekomsten av möjligheten till reformatio in melius naturligtvis inte får uppfattas som elt åliggande för rätten att ex officio överpröva raålet i alla delar. Rätten skall t, ex, i taxeringsraål inte behöva förvissa sig om att någon felräkning inte har skett till den skattskyldiges nackdel. Endast uppenbara eller uppenbarade fel bör norraalt rättas raed stöd av regeln ora reforraalio in raelius, över huvud taget bör reforraatio in melius ses sora en extraordinär åtgärd som bara motiveras av särskilda skäl. Det kan anlas all möjligheten får störst betydelse i skattemål, I och för sig är del dock länkbart att den kan fylla en funktion också i andra mål, t. ex. i etl körkortsmål där körkorlsinnehavaren har yrkat förkortning av återkallelsetiden raen kararaarrätlen eller regeringsrätten finner att körkortet inte alls skulle ha ålerkallals.
Att rätten utan yrkande kan besluta lill det bättre för enskild part innebär självfallel också all rällen — under sarama förutsättningar — blir befogad att besluta i överensslämmelse med ell yrkande sora går ulöver det till vilket den lägre instansen har hafl att ta ställning.
Sora har påpekats av en remissinstans bör rättens möjUghet att besluta till det bättre inte vara beroende av att enskild part står som yrkande part i målet. Även i mål, som har kommil under rättens prövning på talan av allmän part, bör rätten kunna besluta till det bättre för den enskilde i förhållande till vad som gäller enligt det överklagade beslutet.
Det får antas alt det framför allt blir länsrätter och skatterätter som får anledning atl utnyttja en möjlighet lill reformatio in raelius. Även hos karamanätt torde det någon gång finnas behov av atl tillämpa en sådan regel, bl. a. raed tanke på att kararaarrätlen i ett flertal lyper av mål är försia domsiolsinslans. För regeringsrättens del är naturligtvis behovet härav ringa med hänsyn till dorastolens ställning som prejudikalinstans. Jag vill emellertid inte hålla för uteslutet all det i någol enstaka fall kan fraraslå sora riraligl att även den högsta instansen bar en möjlighet till reforraatio in melius.
Såsora en reraissinstans har påpekat kan det i sociala mål vara vanskligt att avgöra vad som är till det bättre för den enskilde. Härtill vill jag frarahålla att prövningen i sociala mål vanligen inte är bunden av yrkandena på samraa sätt som i de flesta andra raål. Därför har den här föreslagna möjligheten att besluta till del bättre för enskild över huvud taget inte samma betydelse i de sociala målen som i andra raål.
Frågan huruvida domstolen bör vara bimden även av de grunder som
582 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
parterna har åberopat i målet är betydligt mera komplicerad att lösa generellt för förvaltningsprocessens del. Detsamma gäller frågan huruvida det skall vara tillåtet för part alt ändra sin lalan genom all åberopa annan grund. Del starka officialprövningsintressel i vissa typer av mål hos förvaltningsdomstol, t, ex. målen om administrativa frihetsberövanden, talar för att det beträffande en del målgrupper bör råda ganska stor frihet i dessa hänseenden. I förvaltningsprocesslagen har liksom i departementspromemorians förslag inte tagits med några regler i förevarande ämne utöver en regel ora principiellt förbud att i raål hos regeringsrätten, för vilka prövningstillstånd behövs, åberopa nya omständigheter (37 §). I och för sig kan anföras skäl för all hithörande frågor regleras närraare i förvaltnings-processen. Mycket talar emellertid för att de inte kan lösas generellt för alla typer av mål i förvaltningsdomstol utan att man i stället får tänka sig en reglering oraråde för område. Härför behövs dock närmare ulredning. Med hänsyn härtill har jag avstått från atl i detta sararaanhang föreslå några regler i äranet.
I enlighet raed del anförda har i en försia punkt i 28 § lagits in en bestämmelse om att rättens avgörande ej får gå utöver vad som har yrkats i målet. I andra punklen har föreskrivits att rätten, om det föreligger särskilda skäl, dock även utan yrkande får besluta till del bättre för enskild, när det kan ske utan men för motstående enskilt intresse.
29 §
Paragrafen reglerar rättens avgörande av raålet. Den motsvarar 30 § departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 28 § kammarrättsstadgan sker kammarrättens avgörande av saken genom utslag, medan annal kamraanältens avgörande träffas genom beslul. Beslut, varigenom kammarrätten annorledes än genom utslag skiljer saken från sig, är slutligt beslut. Utslag och slutligt beslut skall innehålla de skäl, som avgörandet grundas på.
Enligt 92 § taxeringsförordningen skall parterna undenättas om prövningsnämndens beslul. Beslutet skall innehålla de skäl som det bygger på.
Departementspromemorian. I 30 § promeraorians lagförslag las upp föreskrifter av innehåll att förvaltningsdorastols avgörande av mål skall grundas på det som handlingarna innehåller och sora förekommit i övrigt i målet samt att skälen för avgörandet skall fraragå av beslulel.
Enligt proraeraorian finns det knappast tiUräckliga skäl för atl i lagen fastställa någon bestärad terminologi belräffande förvaltningsdomstols avgöranden. En sådan behövs i vart fall inte för lagens egen del. Om ett beslul, sora innefattar ett slutligt avgörande i sak av etl mål, skall kallas dom, utslag eller beslut bör kunna bestäraraas i adrainistrativ ordning. Vidare bör, framhålls det i promemorian, kammarrätterna själva få bestämma om det hos dem skall skiljas mellan utslag och slulliga beslut.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 dr 197i 583
Del bör i lagen sägas ut alt rättens avgörande skall grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt bar förekommit i raålet. Vidare bör skälen för avgörandet fraragå av beslutet. I proraeraorian betonas att kravel på alt skälen för avgörandet skall framgå av beslutet inte innebär att en särskild moiivering alltid skall läranas. Kan skälen utläsas av sak-fraraställningen, t. ex. när del i den klargörs alt målet är otvistigt, behövs ingen motivering. Om bevisfrågan ulgör en springande punkt, bör beslulel, påpekas del i promemorian, ge besked om vad domstolen har funnit bevisat.
Avslulningsvis uttalas i promemorian alt frågan om etl beslut skall återges i protokoll eller särskilt uppsatt handling får besvaras utifrån vad som är rationellt. Någon beslämmelse härom bör inte tas in i lagen.
Remissyttrandena. Uttalandet i promemorian att någon terminologi för förvaltningsdorastols avgöranden inte bör fastställas i lagen kritiseras av JK, sora raenar att praktiska skäl talar för atl bestämda beteckningar på förvaltningsdomstols avgöranden tas in i lagen.
Alt domstolens avgörande skall grundas på processraalerialet i dess helhet när rauntlig förhandling och skriftlig handläggning förekoraraer i samraa raål finner länsstyrelsen i Kristianstads län vara ganska självklart. Enligt länsstyrelsens raening bör därför föreskriften om alt avgörandet skall grundas på det som handlingarna innehåller och som har förekommit i övrigi i målet kunna undvaras. Trafikmålskommittén ifrågasätter om det inte belräffande vissa raåltyper av hänsyn lill den enskildes rättssäkerhet bör införas en handläggningsform, där avgörandet i målet får grundas endast på vad som bar förekommit vid förhandling.
Även länsstyrelsen i Malmöhus län uppehåller sig vid utforraningen av den föreslagna paragrafens första led och uttalar atl uttrycket »förekommit i övrigt i målel» ger anledning till viss tveksamhet. Avgörandet får givetvis grundas även på de allmänna kunskaper och den erfarenhet, som kan finnas hos rätlens ledamöter.
Tre remissinstanser berör den föreslagna bestämmelsen all beslul skall raoliveras. Klart positiva till bestäramelsen är Svea hovrätt och TCO. Länsstyrelsen i Jönköpings län är någol tveksam och erinrar om atl den i lidigare yttranden bl. a. har vänt sig mol de då föreslagna ganska vidsträckta och tämligen kategoriska beslämraelserna ora motivering av beslut. Med förslagets begränsade tillämpningsområde har länsst5TeIsens erinringar emellertid i denna del förlorat något av sin vikt. Länsslyrelsen tar fasta på uttalandet i proraeraorian alt särskild raotivering inte behöver läranas när t. ex. skälen kan utläsas av sakfraraställningen. Mera konkret tänker länsstyrelsen härvid inte minst på körkortsmälen, i vilka regelmässigt skälen för åtgärd (återkallelse eller varning) bör kunna anges genora uppräkning av de förseelser enligt domar resp, förelägganden som vederbörande har gjort sig skyldig till.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker alt förslagel inte innehåller
584 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
någon beslämraelse ora vera som skall skriva under ett särskilt uppsatt beslut. Hovrätten föreslår all beslul sora sätts upp särskilt skall skrivas under av de lagfarna doraare som har deltagit i avgörandet. Ell tillägg av detla innehåll kan göras lill 30 §.
Departementschefen. För många av förvaltningsdomstolarnas mål, t. ex. åtskiUiga sociala mål, framstår del enligt min mening som raindre lärapligt alt det beslut varigenora målet avgörs kallas dom. Att generellt föreskriva att förvaltningsdorastols avgörande skall kallas dom bör därför inte komma i fråga. Jag delar den i promemorian framförda åsikten atl någon särskild terrainologi för förvaltningsdomstols avgöranden av olika slag inte behöver läggas fast i förvaltningsprocesslagen.
Lagen bör innehålla en beslämraelse ora alt rätlens avgörande skall grundas på vad handlingarna innehåller och vad sora i övrigt har förekorarait i målet. En sådan bestämmelse får givetvis inte uppfattas så att myndigheten inte skall få göra bruk av sin erfarenhets- och kunskapsfond. Bestäraraelsen har sin frärasta betydelse som garanti för att avgörandet inte grundas på malerial som inte hör till målet eller annal material som ligger utanför partemas kontroll. Uttrycket »vad handlingarna innehåller» behöver dock inte vara liktydigt med akten i målet. Rätten kan t, ex, ha gjort bmk också av inlånade akter och andra handUngar sora inte bevaras i målels akt. Av diarium eller dagboksblad e, d, måste i så fall framgå vilket material som har använls i målet. Jag kan därför inte dela den av en remissinstans framförda uppfattningen atl den föreslagna bestämmelsen kan undvaras, I övrigt kan jag hänvisa lill vad jag har anfört vid 18 §,
Med anledning av trafikmålskommitténs uttalande att i vissa mål muntlig förhandling bör vara exklusivt beslutsunderlag vill jag erinra om vad jag har anfört i motiveringen lill 9 § om munllighetens funktion i förvaltningsdomstolsprocessen. Härav fraragår att det knappasl kan komma i fråga all på delta område generellt föreskriva att avgörandet skall grundas uteslutande på vad sora har förekorarait vid muntlig förhandling. Om en sådan ordning behövs för en viss typ av mål, bör den bestämmas i specialförfattning,
Lagen bör vidare innehålla en bestämmelse om förvaltningsdomstols skyldighel alt motivera sina beslut. Beslämraelsen bör utformas i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande föreskrift i promemorians lagförslag.
Liksom hittills bör gälla att regeringsrättens beslut om att meddela eller vägra prövningstillstånd inte behöver motiveras. Detla är i viss mån också fallel med beslut i frågor om resning och återställande av försutten och därmed jämförliga frågor. Någon särskild föreskrift härom synes med hänsyn till beslutens art inte behövlig.
Frågan ora vem eller vilka sora skall skriva under rättens beslut regleras lämpligen i adrainistrativ ordning.
I enlighet med det anförda har i 29 § lagils in föreskrifter om att rättens
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 585
avgörande av mål skall grundas på vad handUngarna innehåller och vad i övrigt har förekorarait i raålet samt att det av beslutet skall framgå vUka skäl som har bestämt ulgången.
30 §
Paragrafen reglerar expedieringen av rätlens beslul, besvärshänvisning m. m. Den motsvarar i huvudsak 31 § departementspromeraorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 92 § taxeringsförordningen skall underrättelse ora prövningsnärandens beslut tillställas parterna. Taxeringsintendenl behöver dock undenättas endast om beslutet har gått eraot honora. Underrättelsen skall innehålla upplysning om vad som skall iakttas vid anförande av besvär över beslutet.
I fråga om kararaarrätlen gäller enligt 98 § 6 raora. taxeringsförordningen att, om besvär över kammarrättens utslag inte kan komma under Kungl. Maj:ts prövning utan prövningstillstånd, kamraanätlen skall i samband med besvärshänvisning upplysa ora delta. Därvid skall anges på vilka grunder sådant lillslånd kan meddelas och de övriga villkor under vilka parts besvärstalan kan prövas. Ora klaganden anser atl karamar-rättens underrättelse är oriklig, får han i samband med besvär över utslaget påkalla prövning av frågan.
Departementspromemorian. I 31 § första stycket promeraorians lagförslag föreslås bestäraraelser ora att beslut varigenom mål avgörs skall delges parterna i målet genom en expedition sora fullständigt återger beslutet och skiljaktig raening, där sådan har förekommit, saml atl expeditionen dessulom skall innehålla upplysning om vad den skall iaktta sora vill anföra besvär över beslutet.
Andra siycket upptar föreskrifter av innehåll att kararaarrätlen, om det för prövning av besvär hos regeringsrätten krävs särskilt tillstånd, dessutom skall ge besked härom och om de grunder, på vilka sådanl tillstånd kan erhållas samt att part, ora han anser atl beskedel är orikligt, kan begära prövning av frågan ora sin rätt till fullföljd av lalan i saraband med besvär över beslutet i målet.
Vare sig muntlig förhandling hålls i ett mål eller inte och vare sig beslut avkunnas vid denna förhandling eller ej bör, framhålls det i promeraorian, gälla att doraslolens beslul skall delges genora en skriftlig expedition. Med hänsyn till den betydelse det kan ha för part atl ha kännedora ora innehållet i en skiljaktig raening, när han överväger ora det tjänar något till alt överklaga, bör beslulsexpeditionen återge också den eller de skiljaktiga meningar som har förekommit. Med skiljaktig raening avses sådan skiljaktig mening som efter forralig oraröslning har antecknats i protokoll.
Vissa avgöranden av länsrätt och länsskalterätt får inte överklagas. Enligt promemorian bör beslulsexpedition innehålla upplysning härom, s. k. negativ besvärshänvisning. Det framhålls atl regeringsrätten givetvis inte skall be-
19t—11564
586 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
höva ge en sådan hänvisning. Får avgörandet överklagas skall beslulsexpeditionen ge besked om delta liksom också om vad den skall iaktta som vill anföra besvär över beslutet.
I promemorian anraärks all det ligger i sakens natur att någon besvärshänvisning inte skall meddelas när part har fått fulll bifall och motpart inte finns. Något särskilt undantag behövs inte i lagtexten med tanke på detla och andra fall då besvärshänvisning inte har någon sora helst funktion att fylla.
Det får, betonas del i proraeraorian, anses höra till god ordning i en dora-stolsprocess att båda parter rutinmässsigt får del av avgörandet i målet. Tillräckliga skäl kan inte anses föreligga att göra undanlag för beslut av skatterätt som inte går eraot taxeringsintendenl. Under förutsättning att delgivningen anordnas på ell praktiskt säll, bör del förhållandet att intendenten skall undenättas även om sådana beslut inte behöva innebära någon nämnvärd belastning vare sig för skatterätten eller intendenten.
Remissyttrandena, Den föreslagna beslämmelsen om att parterna i målet skall delges en handUng sora inte bara återger beslutet ulan också skiljaktig raening, om sådan har förekommit, tillstyrks uttryckligen av Svea hovrätt och TCO. Även regeringsråden Lorichs, Holmgren, Wilkens, Walberg, Cars, Wieslander, Paulsson, Simonsson, Lundell, Nordlund, Hamdahl och Reuterswärd godtar bestäraraelsen, låt vara raed viss Ivekan. De frarahåller att regeringsrättens ledamöler i silt yttrande över förslaget till förvaltningslag påpekade att part normalt inte kunde sägas ha någol befogat krav på att få del av skiljaktig mening utan anfordran. Även om i promemorian knappast har anförts några nya skäl för den motsatta ståndpunkten, vill ledamöterna, raed hänsyn till frågans förhållandevis ringa betydelse, inte motsätta sig förslaget alt skiljaktiga meningar skall återges även i regeringsrättens expeditioner. Regeringsrådet Klackenberg tillstyrker — under hänvisning lill förvallningsprocessens särart — förslagel såvitt gäller de lägre instanserna. Däremot avstyrker han all beslämmelsen görs tillämplig hos regeringsrällen.
Regeringsråden Jarnerup, Nevrell, Hegrelius, Åbjörnsson, Ringdén, Körlof och Lidbeck avstyrker förslaget att part ulan begäran skall delges skiljaktig mening. De finner det svårt att inse varför skiljaktig raening i det aktuella hänseendet skall behandlas annorlunda vid förvaltningsdomstolarna än vid de allraänna domstolarna, för vilka någon skyldighel att delge part skiljaktig mening inte är föreskriven.
Tre remissinstanser kritiserar den effekten av förslaget atl skallerätts beslut skall delges taxeringsintendent. Länsstyrelsen i Norrbottens län hävdar alt — i likhet raed vad som nu gäller — delgivning med taxeringsintendent är överflödig när beslutet stämmer överens raed intendentens slåndpunktstagande i raålet. Ifrågavarande bestäraraelse skulle, anser länsstyrelsen, medföra avsevärl merarbete för skatteavdelningen om den följdes
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 587
strikt, eftersora varje enskilt prolokollsutdrag raåste gås igenom för kontroll av att inte länsskatlerätten har intagit en annan ståndpunkt än taxeringsintendenten. Länsstyrelsen framhåller att det hade varit önskvärt med en närmare precisering av uttalandet i promeraorian atl nämnvärd arbetsbelastning bör kunna undvikas om delgivning med taxeringsinlendenten anordnas på ett praktiskt sätt. Med en sådan precisering skulle en likformig praxis för länsskalterätterna kunna åstadkommas. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser all man inte bör tvinga taxeringsintendenten att läsa igenom alla expeditioner för att bland dessa finna det fåtal där beslutet avviker från hans yrkande. Del torde räcka med att länsskatterälten tillställer taxeringsinlendenten expedition i de mål där avvikelse skell. I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Värmlands län.
Svea hovrätt anser att det inte bör föreskrivas någon skyldighel för förvaltningsdomstolarna att lämna s. k. negativ besvärshänvisning, EnUgt hovrättens mening bör därför bestämmelserna om besvärshänvisning formuleras om så att de — i likhet raed motsvarigheten i 17 kap, 7 § sista styckel RB — avser endast de fall då beslutet går att överklaga.
Länsstyrelsen i Stockholms lån konstaterar att paragrafen inte föreskriver någon tid, inom vilken beslut skall vara expedierat. Enligt länsstyrelsens mening kan man fråga sig om avsikten är alt de allmänna föreskrifterna för statliga myndigheter angående tiden för expediering av beslut skall lillämpas för förvaltningsdomstolarnas del eller ora man, när frågan har reglerats i specialförfaltning, skall låta denna gälla. T, ex, taxeringsförordningen innehåller bestämmelser om justeringslid och tid för expediering av beslul.
Departementschefen. Mot promemorians förslag atl parterna skall delges beslut och skiljaktig mening, när sådan förekommer, har framkomrait viss kritik i en del remissyttranden. Dels har del hävdats atl bestämmelsen inte bör gälla hos regeringsrätten. Dels har del frarahållits att part norraall inte har någol befogat krav på alt få del av skiljaktig mening, om han inte uttryckligen begär det. I del sislnämnda hänseendet har erinrats om att de allmänna dorastolarna inte är skyldiga att delge part skiljaktig raening. Vidare har del invänts att delgivning av länsskatlerälls beslut med taxerings-intendent är överflödig och dessulom medför merarbete när rätlens avgörande överensstämmer med intendentens ståndpunkt i målet.
Enligt min raening ligger det i sakens natur att den som är part i elt mål bör undenättas om beslut som meddelas. Någon viss tid inom vilken det skall ske bör dock inte föreskrivas i förvaltningsprocesslagen. Som har framhållits i promeraorian bör parten därvid också få kännedom om den eller de skiljaktiga meningar som har korarait fram i målet. En annan fråga är ora handling sora återger beslutet och eventuellt förekoraraande skUjakliga raeningar skall delges parten enligt delgivningslagens regler eller ora den kan tillslällas honom på annat sätt. Med hänsyn till remisskritiken
588 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
och i överensstämmelse med de synpunkter som jag har anfört vid 10 och 12 §§ beträffande formen för överbringande av ansökan, besvär, svar m. ra. anser jag att alternativa raöjligheter bör finnas. Av 47 § följer att det står rätlen fritt att använda delgivning för atl överbringa rättens beslut. Delgivning skall således inte vara obligatorisk. Delta koramer i förevarande paragraf till uttryck genom en föreskrift att beslut skall tillställas part. Därigenom blir del möjligt för rätten alt använda den underrättelseform som den finner lämplig i det konkreta fallet. Om t. ex. part har vunnit bifall till sin talan, framstår det som onödigt alt delge honom beslutet. Det bör kunna överbringas till honom på annat sätl. Däremot blir — av hänsyn till besvärstidsberäkningen — delgivning den naturliga formen för atl underrätta part om ell beslut som gått eraot honora och som kan överklagas. Den i lagen föreslagna ordningen innebär också att regeringsrättens beslut i allmänhet inte behöver delges. Om beslulel innehåller ett föreläggande som skall iakttas inom en viss lid, bör dock beslutet delges den som föreläggandet avser.
Ell beslul som kan överklagas bör innehålla besvärshänvisning. Däremot torde det inte böra föreskrivas att s. k. negativ besvärshänvisning, dvs. besked om att talan inte får föras raot beslutet, skall lämnas i de fall då klagoförbud finns, t. ex, när länsrätt har meddelat beslut om varning i körkortsmål. Ingenting hindrar dock domstolen att i beslutet erinra om klagoförbudet.
Av kararaarrätts besvärshänvisning bör fraragå ora det behövs särskilt tillstånd för att regeringsrätten skall pröva talan mot kammarrättens avgörande, F. n, gäller i taxeringsmål atl klagande kan i samband med besvär till regeringsrätten påkalla prövning av frågan huruvida kammarrällen lämnat riktigt besked om villkoren ra, ra, för prövningstillstånd. Denna regel är motiverad fraraför alll raed hänsyn till de nu gällande reglema om summa revisibilis, I det förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, sora har remitterats till lagrådet den 20 raars 1970, saknas motsvarighet lill nuvarande regler om sumraa revisibilis (se 36 § förslaget till förvaltningsprocesslag). På grund härav bar jag ansett alt det i förevarande förslag inte behövs någon regel ora rätt att särskilt påkalla prövning av frågan om riktigheten av kammanätts besked angående prövningstillstånd.
I enUghet raed del anförda har i ett första stycke i 30 § tagits in föreskrifter ora att beslut, varigenora rätten avgör målet, skall tillställas part genora handling som fullständigt återger beslutet och skiljaktig memng, där sådan har förekommit, samt att beslutet dessutom skall innehålla upplysning om vad den skall iaktta som vill anföra besvär över beslutet, I elt andra stycke har föreskrivits alt kammarrättens beslut, om särskilt tillstånd krävs för prövning av besvär till regeringsrätten, skall innehålla uppgifl härom och om de grunder på vUka sådanl tillstånd meddelas.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 589
31 §
Paragrafen handlar om rättelse av oriktigt beslul. Den motsvarar i huvudsak 32 § departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Om kammanätten på gmnd av anmärkning eller eljest finner alt utslag eller beslut UU följd av skrivfel, missräkning eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighel, skall kararaarrätlen enUgt 30 § kararaarrättsstadgan meddela beslut om rättelse sedan parterna har fåll tillfälle all yttra sig. Rättelsen skall antecknas på huvudskriften av utslaget eller beslutet samt, om det kan ske, på utskrift av utslaget eller beslutet. Den dag då anteckningen görs skaU anges.
Motsvarande rätlelseraöjlighel gäller enligt 91 § taxeringsförordningen för prövningsnämnd.
Departementspromemorian. Promeraorians lagförslag innehåller i 32 § en bestäraraelse av innehåll atl förvaltningsdomstol, som genom anmärkning eller eljesl finner alt någol doraslolens beslut har bUvil oriktigt på grund av felräkning, felskrivning eUer annal uppenbari förbiseende, skall meddela beslut om rättelse, sedan parterna har fått tillfäUe att yttra sig.
Enligt promemorian är frågan om rättelse av fel som bar uppkomrait på grund av uppenbart förbiseende av sådan betydelse all den inte bör regleras genom en hänvisning till RB utan genom en uttrycklig beslämraelse. Denna bör utformas så all den blir samstämmig med motsvarande regel i förvaltningslagen. Någon lidsbegränsning är enligt promemorian inte påkallad, eftersom del är fråga om rättelse av uppenbara orikligheler.
Remissyttrandena. Den föreslagna bestämmelsen om s. k. självrätlelse föreslås kompletterad i tre remissyttranden. Länsstyrelsen i Örebro län sätter i fråga om kommunikation behövs i de fall då rättelse skaU ske lill skallskyldigs fördel. Enligt länsstyrelsens mening bör ell tillägg övervägas av innehåll »där delta ej anses obehövUgt» eller »om del behövs». Länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår liUägget »om det ej är obehövligt».
Kammarrätten anser att förslagel bör kompletteras med en beslämraelse ora att rättelse med angivande av dagen härför skall antecknas på huvud-skrift av beslutet samt, om det kan ske, på utskrifter av det. Domstolen hänvisar beträffande det föreslagna tillägget lill 17 kap. 15 § RB.
Departementschefen. Jag delar den i promemorian uttalade meningen alt lagen bör innehålla en bestämmelse om självrätlelse. Beslämraelsen härom bör utformas i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i förvaltningslagen (19 §). Härigenom tillgodoses de önskemål som har förts fram i en del remissyttranden atl part skaU få yttra sig över rättelsen endast om detla anses behövUgt. Någon uttrycklig föreskrift att rätten skall ange dagen för rättelsen på beslutet anser jag inte behövas. Frågan ora hur rättelsen skall dokumenteras bör lämpligen lösas i praxis.
I enlighet med det sagda har i 31 § tagils in en bestämmelse om att dom-
590 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
stolen får rätta beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, och att part, om del inte är obehövligt, skall lämnas tillfälle all yttra sig innan rättelse sker.
Besvär
32 §
Paragrafen handlar om överklagande och motsvarar 33 § departemenlsproraeraorians lagförslag. Belräffande nuvarande ordning hänvisas lill vad sora sägs om överklagbarhet i specialmotiveringen lill 12 § förvaltningslagen.
Departementspromemorian. I 33 § promemorians lagförslag har tagits in bestämmelser av följande innehåll.
»Mot länsrätts, länsskatterätts och mellankommunala skatterättens beslut förs talan hos kammarrätt och mot kammarrätts beslul förs lalan hos regeringsrätten. Talan förs genom besvär.
Mot beslut, som ej innebär slutligt avgörande av mål, får lalan föras endasl om rätten därigenom
1, ogillat invändning om jäv mot någon rättens ledamot eller invändning om att hinder föreligger för talans prövning;
2, avvisat ombud eller biträde;
3, förordnat rörande saken i avbidan på målets slutliga avgörande;
4, förelagt någon alt medverka på annal sätt än genom inställelse lill sararaanträde och underlåtenhet att efterkorama föreläggandet kan ådraga denne särskild påföljd;
5, beslutat angående uttagande av förelagt vite eller annan påföljd för underlåtenhet atl efterkomma föreläggande eller angående ansvar för förseelse i förfarandet;
6, förordnat angående undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om annat undersöknings- eller säkringsmedel;
7, förordnal angående ersättning för någons medverkan vid uiredningen;
8, avslagit begäran om biträde eller till sådant uppdrag förordnat annan, än part föreslagit,
Mol beslut av förvaltningsdomstol, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får lalan föras endast om beslutet innefattar avgörande av fråga, sora inverkar på målets utgång.»
I lagen bör, framhålls det i proraeraorian, finnas en huvudregel ora överklagbarheten av skatterätts, länsrätts och kammarrätts beslul. Från huvudregeln bör göras generellt undantag för beslut, som inte innebär slutligt avgörande av mål. Dessa bör enligt promemorian i princip inte kunna överklagas särskilt utan endast kunna påtalas vid överklagande av det slulUga avgörandet om de anses ha påverkat utgången. Vissa beslul bör dock kunna överklagas särskilt. Dessa bör anges i paragrafen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 591
Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att raan vid en jämförelse mellan å ena sidan första styckels allmänna bestämmelser om att talan får föras hos kamraarrätten mol länsrätts och skatterätts beslut och å den andra sidan andra styckets föreskrifter angående de fall då talan får föras raot beslul som inte innebär slutligt avgörande av mål lätt kan dra den felaktiga slutsatsen atl alla beslut av länsrätt, länsskatterätt och den raellankoramunala skatterätten kan överklagas hos kamraarrätlen. Länsstyrelsen sätter i fråga ora inte i tydlighetens intresse före andra stycket borde las in en erinran om alt vissa faU talan inte får föras mot beslut av länsskalterätt.
Länsstyrelsen i Blekinge län anser att andra styckels inledning bör förlyd-ligas på del viset att det föreskrivs att talan mot beslut som inte innebär slutligt avgörande av mål får föras särskilt under angivna betingelser.
I det föregående har närants att länsstyrelsen har föreslagit en hänvisning lill 36 kap. 23 § RB i förslagels 23 §. Hänvisningen avser vittnes skyldighet att ersätta kostnad som han har vållat genom försumraelse eller tredska. Länsstyrelsen föreslår alt till uppräkningen av de beslut sora kan överklagas särskill läggs beslut angående skyldighet för någon som inte är part att ersätta i målet vållad kostnad.
Länsstyrelsen i Västmanlands län pekar på en speciell fråga som har visst saraband med frågan om i vilken utsträckning beslul under förfarandet kan överklagas. I det fallel att ordföranden i skatterätt eller länsrätt ensam har beslutat att muntlig förhandling inte skall hållas — antingen självmant eller raed anledning av parts begäran — och talan inte kan föras raot beslutet uppkommer enligt länsstyrelsen frågan om rätten med nämnd vid sammanträde för målets behandling kan »ompröva» beslutet och förordna ora rauntlig förhandling. Länsstyrelsen anser alt frågan behöver klargöras.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län frarahåller att det inte kan tas för absolut säkert att endast de typer av beslut under förfarandet som anges i uppräkningen bör vara överklagbara och att risk finns för att vissa beslut som bör kunna överklagas särskilt glöms bort vid lagstiftningen. Med hänsyn härtill och eftersom erfarenheten ger vid handen alt särskilda besvär över sådana beslul är ytterst sällsynta förordar länsstyrelsen att 33 § andra stycket utesluts. När etl beslut under rättegången kan vara tveksamt eller klart går mot parts önskan bör rätten alltid kunna meddela besvärshänvisning.
Departementschefen. I första siycket anges i enlighet med vad sora har föreslagits i proraeraorians lagförslag besvärsvägen vid fullföljd av talan mot förvaltningsdorastols beslut. Som utvecklals i lagrådsremissen den 20 raars 1970 är avsikten att reglerna ora i vilka fall talan raot förvaltningsmyndighets beslut fullföljs till förvaltningsdomstol skall ges i den speciella lagsliftning som reglerar resp. förvaltningsområde och i en lag om behörig-hel för kammarrätt all pröva vissa mål.
Andra stycket innehåller regler om överklagbarhet. I princip får endast
592 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
beslut varigenom förvaltningsdomstol avgör målet överklagas. På grund av föreskrift i specialförfaltning (se 2 § förevarande lag) kan dock gälla att rättens avgörande av målet över huvud taget inte får överklagas.
När det gäller beslut under förfarandet bör i vissa fall särskild talan få föras mot beslutet. Dessa fall har angetts genora en uppräkning, som i huvudsak motsvarar vad som har föreslagils i promeraorian. Elt förtydligande har skett i så måtto som det anges att talan mot beslut som inte innebär alt målet avgörs får föras endast i samband raed talan mol beslut i huvudsaken utom i vissa uppräknade fall, då lalan får föras särskilt. Till de i promemorians lagförslag angivna besluten som får överklagas särskilt har fogats beslul, varigenom rätten har ålagt vittne eller sakkunnig att ersätta kostnad som han har vållat genom försummelse eller tredska. I den mån lag eller av Kungl. Maj:l beslutad författning för vissl fall innehåller förbud atl över huvud taget klaga över exempelvis skatterätts beslut gäller givetvis det förbudet på grund av 2 § förevarande lag.
Med anledning av vad länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört vill jag framhålla all rättens beslut i fråga om målels handläggning kan omprövas av rätlen själv när anledning föreligger till det.
I tredje stycket har tagits upp en regel om begränsning i överklagbarheten för de fall då mål återförvisas till lägre instans. En motsvarighet till regeln finns i 54 kap. 6 § RB.
33 §
Paragrafen behandlar besvärsrätten. Den motsvarar 11 § förvaltningslagen, till vars specialmotivering jag här får hänvisa.
34 §
Denna paragraf innehåller regler om lill vilken domslol besvärshandling skall inges och om besvärstid. Den motsvarar i viss mån 34 § departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 96 § taxeringsförordningen skall besvär till kararaarrätlen över prövningsnämnds beslut ges in eller sändas in lill prövningsnämndens kansli. Om besvären i stället har tillställts kammarrätten utgör del dock inte hinder för målets prövning. Talan mot kammarrättens utslag skall enligt 98 § taxeringsförordningen föras genom besvär sora skall tillslällas finansdepartementet. En molsvarande ordning för besvär hos kammarrätten och regeringsrätten är föreskriven i 40 och 44 §§ förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskallning. Dock finns inte någon bestämmelse om att besvärshandling får ges in till kammarrätten i stället för till beskatlningsmyndighelen.
Departementspromemorian. I promemorian förulsälls att förvaltningslagens bestämmelser om lill vilken instans besvär skall ges in och inom vilken lid besvär skall anföras skall gälla också vid klagan mot förvaltningsdorastols beslut. Med den antagna förutsättningen att huvudregeln skulle bli
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 593
alt besvär skall tiUställas den instans sora har fatlat del överklagade beslutet har endasl lagits upp vissa bestäraraelser om de åtgärder sora rätlen skaU vidla när den får en besvärsskrivelse.
I 34 § promemorians lagförslag föreskrivs i enlighel härmed alt domstolen, när besvär över förvaltningsdomstols beslut kommer in till den, skall foga sina handlingar till besvären. Vidare föreskrivs atl rällen, när fråga är ora besvär över länsrätts, länsskatlerälls eller raellankoraraunala skatterättens beslut, skall infordra yttrande över besvären från raotpart, ora sådan finns, och delge klaganden yttrandet saral bereda parterna tillfälle till ytterligare skriftväxling, om det behövs. Därefter meddelas en bestämmelse om att besvär och övriga handlingar skall sändas till besvärsinslansen, sedan rätten har fullgjort sin befattning med målel.
Departementschefen. Frågan om till vilken instans besvär skall ges in och om den tid inom vilken besvär skall anföras bör få samma lösning som i förvaltningslagen. Jag kan därför här nöja raig med atl hänvisa till vad jag har anfört i motiveringen till 12 § förvaltningslagen.
Särskilda regler om fuUföljd av talan från kammarrätt till regeringsrätten
35 och 36 §§ Paragraferna handlar om prövningstillstånd i regeringsrätten. Jag hänvisar lill vad jag har anfört härom i lagrädsremissen den 20 mars 1970 ora en oraorganisation av förvaltningsrätlskipningen, ra. m. Elt par redaktionella jämkningar har gjorts i förhållande till förslaget i lagrådsremissen.
37 §
Paragrafen innehåller bl. a. regler som begränsar parts raöjlighet att hos regeringsrätten åberopa ny omständighet och nytt bevis till stöd för sin talan. Den har vissa motsvarigheter i 2 och 15 §§ departementspromemorians lagförslag.
Departementspromemorian. I 2 § femte styckel promemorians lagförslag föreslås en föreskrift av innehåll alt part, för det fall att för besvärs prövning i regeringsrätten fordras särskilt tillstånd, bör i besvären närmare ange de skäl sora han åberopar till stöd för sin begäran ora sådant tUlstånd. Med utgångspunkt i ett förslag av förvaltningsdorastolskomrailtén föreslås i 15 § en regel om att part inte ulan särskilda skäl får åberopa nylt bevis hos regeringsrätten i raål, sora har fullföljts från kararaarrätt.
I proraeraorian framhålls att beslämmelsen ora principiellt förbud raot att åberopa nya bevis i regeringsrätten kan tas raed utan större betänkligheter, efiersom den innehåller en betryggande säkerhetsventil. Denna ventil anses behövlig särskilt raed tanke på mål i vilka kamraarrätlen har varit försia doraslolsinslans.
Promeraorieförslaget innehåUer inte någon regel om förbud för part all ändra sin talan i regeringsrällen genom att åberopa ny grund.
594 Kungl Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
Remissyttrandena. Förslaget alt part i mål sora fiUlföljs från kammarrätt inte ulan särskilda skäl skall få åberopa nytt bevis i regeringsrätten tillstyrks uttryckligen av JK och Sveriges industriförbund. JK påpekar alt bestämmelsen behövs med hänsyn bl. a. till regeringsrältens huvudsakliga uppgift att vara prejudikatinstans.
Länsstyrelsen i Värmlands län erinrar om att den i sitt yttrande över förslaget tiU lag om skatterätt framhöll att det borde föreskrivas att part inte får i kammarrätten till stöd för sin talan åberopa omständigheter eller bevis, som inte har förebragls lidigare, om han har kunnal åberopa orasländighelen eller beviset hos prövningsnämnden och det kan antas att han har underlåtit del i otiUbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Denna föreskrift tog närmast sikte på sådana deklarations- och processmedhjälpare som kan ha intresse av atl processen förlängs. Länsstyrelsen anser atl en sådan bestämmelse behövs för att förhindra att insiansordningen de facto sätts åsido,
TCO godlar i princip bestämmelsen men framhåUer alt det bl, a, med hänsyn till alt part i förvallningsprocessen ofta inte företräds av juridiskt ombud är viktigt alt bestämmelsen tiUämpas mjukt. Prövningsnämndernas motivering av sina beslut är ofta inte tillräckligt klargörande, och den skallskyldige har kanske först genom kammanättens beslut fått klart för sig vad som har brustit i bevisföringen.
En raera kritisk inställning har Föreningen Auktoriserade revisorer. Föreningen påpekar att starka betänkligheter kan anföras raot formuleringen alt part »icke utan särskilda skäl» får åberopa nytt bevis. Någon betryggande säkerhetsventil kan enligt föreningen inte anas i lagtexten.
Länsstyrelsen i Hallands lån utgår från all part i skattemål också i fortsättningen skall ha rätt atl åberopa ny grund i regeringsrätten och förutsätter därför atl »särskilda skäl» för att få lägga fram nytt bevis skall anses föreligga i sådant fall,
Promeraorians ståndpunkt att del inte skall gälla något förbud att åberopa ny grund i regeringsrätten godtas uttryckligen av Sveriges industriförbund och TCO. TCO ser del som någol raycket positivt att det inte kommer att införas någon spärr för parts rätt att utvidga eller ändra sin talan.
En negativ inställning lill den nuvarande möjligheten att åberopa ny grund för talan i regeringsrätten har JK och regeringsrättens ledamöter.
JK anser att del bör övervägas om inte möjligheterna för part att ändra sin talan i regeringsrätten bör inskränkas väsentligt.
Regeringsrättens ledamöter erinrar om all förvaltningsdomstolskommittén i sitt betänkande föreslog en regel i 98 § taxeringsförordningen av innebörd att klaganden endasl om särskilda skäl förelåg skulle få väsentUgen ändra den grund som hade åberopats i kammarrätt och atl den bestämmelsen godtogs av regeringsrättens fiesla ledamöter. Ledamöterna påpekar vidare att man inom förvaltningsrättskipningens vida rara inte generellt kan ställa alltför stora anspråk på parts utformning av sin talan. Det framstår också
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 595
som rimligt att part inom vissa gränser skall kunna ändra sin talan och anföra hell eller delvis nya grunder. Vad angår processen i regeringsrätten har denna fråga dock kommit i etl ändrat läge. I det till lagrådet remitterade förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar betonas särskill regeringsrättens framtida huvuduppgift som prejudikalinstans. Möjligheterna att få mål sakprövade av regeringsrätten har starkt beskurits genom ändrade bestämmelser om prövningstillstånd. Med den funktionsfördelning sora föreslås raellan de olika instanserna torde del knappast vara förenligt alt låta part i regeringsrätten ändra den grund sora har åberopats i karamarrätt. Elt konsekvent fullföljande av de intentioner som bär upp den förestående reformen motiverar enligt ledamöternas mening i stället begränsningar i det förevarande hänseendet. Lärapligen bör det, i vart fall för skaltemålen, föreskrivas all grunden slutligen skall anges i kararaarrätt. En sådan bestäraraelse står också i god överensstäraraelse raed det föreslagna principiella förbudel mol att förebringa ny bevisning i regeringsrätten.
Departementschefen. Såsom bar föreslagils i departeraentspromemorian bör den, som klagar hos regeringsrätten och inte kan få sin talan prövad utan prövningstillstånd, i sin besvärshandling ange de skäl som han åberopar lill stöd för sin begäran om sådant tillstånd.
I likhet med flertalet reraissinstanser ansluter jag raig till förslaget i departeraentspromemorian, atl part i princip inte skall tillålas all åberopa nytt bevis i mål som fullföljs från kamraarrält lill regeringsrällen och i vilket prövningstillstånd fordras.
I en del reraissytlranden tas upp även frågan ora det bör vara tillåtet atl åberopa ny grund i regeringsrällen. För rain del vill jag ansluta raig till det synsätt som regeringsrättens ledamöter bar gett uttryck åt. Jag anser sålunda alt det är raindre väl förenligt med regeringsrältens tilltänkta funktion som i huvudsak renodlad prejudikalinstans, att domstolen skall beakta sakförhållanden sora part åberopar först i högsta instans. Innebörden av begreppet grund synes raig eraellertid inte helt klar för förvaltningsprocessens del. Jag föreslår atl raan i stället föreskriver alt omständighet som åberopas först i regeringsrätten i princip inte skall beaktas. En sådan regel bör gälla bara i de mål där det krävs prövningstillstånd. I andra mål lorde del åtminstone f. n. knappast finnas motiv för en raotsvarande regel.
Förbudet mot att beakia nya omständigheter bör inte vara absolut. Inte minst med hänsyn lill de många olika typer av mål, som kan förekomma i förvaltningsdomstol, bör del finnas en möjlighet atl ta hänsyn till ny omständighet som åberopas försl i regeringsrätten, när särskilda skäl talar för det.
Som framgår av vad jag har anfört i raotiveringen till 28 § är jag f. n. inte beredd att ta ställning till frågan i vad raån kammarrätten skall få beakta oraständigheter och därtill hörande bevis sora åberopas först där.
696 KungL Maj.ts proposition nr 30 är 1971
I enUghet raed det anförda har i 37 § första siycket tagits in en regel av innehåll att i raål, där prövningstillstånd krävs, omständighet eller bevis, som klaganden åberopar först i regeringsrätten, får beaktas endasl om det föreligger särskilda skäl. Vidare har i paragrafens andra stycke föreskriviis att klaganden i besvärshandlingen bör ange de skäl som han åberopar till stöd för sin begäran om prövningstillstånd.
Straff och vite
38 och 39 §§
I paragrafen ges regler om straff för vissa förseelser i förfarandet och för brott mol tystnadsföreskrift. De har viss motsvarighet i 5 § departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 22 § kammarrättsstadgan gäller bestämmelserna ora straff i 9 kap. RB i tillämpliga delar hos kammarrätten. I nämnda kapitel regleras olika slag av rätlegångsmissbruk (1—4 §§), störande av ordningen, otillböriigi uttalande, kränkande av domstolens värdighet (5 §), indiskretion (6 §) och böteslalituderna (9 §).
Departementspromemorian. I 5 § lagförslaget har tagits in en hänvisning tUl 9 kap. 5, 6 och 9 §§ RB.
Remissyttrandena. Av den förut lämnade redogörelsen för remissinstansernas allmänna synpunkler på promeraorians lagförslag framgår alt åtskilliga yttranden innehåller kritik mot de förhållandevis ofta förekommande hänvisningarna till RB. Från några håll pekas härvidlag just på bestäraraelserna om straff för förseelser i förfarandet.
Lånsstyrelsen i Örebro län anser atl det kan diskuteras om inte också vad som sägs i 9 kap. 1—4 §§ RB om rätlegångsmissbruk bör äga motsvarande lillärapning hos förvaltningsdomstol. I prövningsnämndsarbetet i länet har, säger länsstyrelsen, vid ett par lillfällen sådan processföring förekommit som vid en rättegång i elt tvistemål utan tvivel skulle ha rubricerats som rätlegångsmissbruk.
Departementschefen. Inte minst av remissyttrandena fraragår atl del är lämpligare att lagen innehåller egna besläramelser om straff än en hänvisning lill 9 kap. 5, 6 och 9 §§ RB som föreslås i deparlemenlspromeraorian. I enlighet härraed har i 38 § upptagits bestämmelser som i alll väsentligt motsvarar 9 kap. 5 och 9 §§ RB samt i 39 § bestämmelser som har utformats i huvudsaklig överensslämmelse med 20 § förvaltningslagen.
Något mera påtagligt behov av besläramelser om straff för rätlegångsmissbruk lorde knappasl föreligga inom förvaltningsprocessen. I vart fall bör införandet av sådana regler anstå till dess erfarenhet vurmits av förvallningsprocesslagens lillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 597
40 §
Paragrafen handlar om förfarandevile och har viss motsvarighet i 5 § deparleraentsproraeraorians lagförslag.
Nuvarande ordning. Enligt 22 § kararaarrättsstadgan gäller reglerna i 9 kap. RB om vite i lillärapliga delar hos kammarrätten. Reglerna avser befogenhet för rätten alt förelägga vite ora någon kallas atl insläUa sig personligen (7 §) saml vites belopp och dess bestämmande, förnyat föreläggande efler uldömande, delgivning av vitesföreläggande, förbud att förelägga vite när straff är utsatt samt betydelsen vid fråga om vites utdömande av all ändamålet raed vitet har förfallit (8 §).
Departementspromemorian. Proraemorians lagförslag innehåller i 5 § en hänvisning till 9 kap. 8 § RB. Det påpekas all beslämraelsen som sådan inte ger förvaltningsdomstol någon rätt all förelägga vite. Slödel härför måsle hämtas på annat håll.
Remissyttrande. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att den specieUa regeln i 124 § andra siycket taxeringsförordningen — om alt för det fall alt vitesföreläggande har iakttagits först efter del atl anmälan ora vilets uttagande har koramit in, ändamålet raed vilet inte skall anses ha förfallit därigenom — bör gälla också i fortsättningen. Praktiska skäl talar för detta trots att regeln strider mol den eljesl gällande principen i RB.
Departementschefen. Förvallningsprocesslagens regler om vite bör gälla endasl sådana viten sora rätlen bestämmer med stöd av lagen. Härraed avses givelvis också vite sora besläras raed stöd av bestäraraelse i RB, sora är tilllämplig på grund av hänvisning dit i förvaltningsprocesslagen. Högsta vitesbelopp bör liksora i RB vara 5 000 kr. vid förstagångsvite och 10 000 kr. vid nylt vite när ett tidigare förelagt vite har dömts ut.
I enlighet härmed har i 40 § försia siycket tagils in en bestämmelse om att vite enligt förvaltningsprocesslagen inte får beslämmas till högre belopp än 5 000 kr. samt atl nyll vite, som föreläggs efter del att vite har dörats ut, får bestäraraas till högst 10 000 kr.
I paragrafens andra stycke har tagits in en föreskrift ora alt vite inte får döraas ut ora ändaraålet raed det har förfallit. Denna föreskrift stämmer tiU innehållet överens raed 9 kap. 8 § tredje stycket RB.
Frågan om den avvikande regeln i 124 § andra stycket taxeringsförordningen, näraligen alt ändaraålet med vitet inte skall anses ha förfallit genom att föreläggandet har iakttagits försl efter det atl anraälan om vilets uttagande har kommit in, skall behållas får prövas vid den översyn av taxeringsförordningen som sker inom finansdepartementet.
övriga bestämmelser
41 §
Paragrafen handlar ora jäv. Den har flyttats över från den i lagråds-
598 KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971
remissen den 20 mars 1970 föreslagna lagen om allmänna förvaltningsdomstolar (17 §).
42 §
I paragrafen föreskrivs atl rällen självmant lar upp fråga om ansvar för förseelse i förfarandet och om utdömande av vite som har förelagts enligt förvaltningsprocesslagen. Den har ingen raotsvarighet i departementspromemorians lagförslag.
Remissyttrandena. Frågan om förvaltningsdomstol med stöd av en hånvisning till 9 kap. 5 § RB kan döma lill böler eller om anmälan tUl åtal inåste ske hos åklagare eller polismyndighet berörs i yttrandena av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge saml lånsstyrelserna i Stockholms och Blekinge lån.
Alla dessa remissinstanser anser atl förvaltningsdomstol bör vara behörig att själv beivra förseelser under förfarandel. De båda länsstyrelserna föreslår alt hänvisning görs till 19 kap. 5 § och 20 kap. 1 § RB. Svea hovrätt framhåller alt det behövs bestämmelser sora raolsvarar de nämnda lagrummen, och hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår elt tillägg till 5 § i promemorieförslaget om all rätten självmant beivrar förseelser i förfarandet. Den sistnäranda hovrätten pekar i sammanhanget också på att det föreslagna tillägget gör det möjligt för förvaltningsdomstol att döma ut påföljder enligt 36 kap. 20 § och 40 kap. 13 § RB (böter och vite beträffande vittne resp. böter och vite beträffande sakkunnig).
Regeringsrättens ledamöter och länsstyrelsen i Stockholms län anser alt det bör sägas ul direkt i lagen att förvaltningsdoraslol har rätt att döma ut vite som den har förelagt. Regeringsrättens ledamöter påpekar att viten som allmän domstol har förelagt med stöd av RB kan, när de har försuttits, dömas ut ulan atl den vitesförelagde bereds tillfälle atl ytlra sig dessförinnan. Vid utdömande av vite enligt taxeringsförordningen krävs däremot att den som har försuttit vitet får lillfälle att yttra sig innan vitet döms ut. De viten som regleras i förslagets 5 § är enligt ledamöternas mening typiska förfarandeviten, där RB :s modell med fördel kan tillämpas.
Lånsstyrelsen i Stockholms län anmärker beträffande hänvisningarna till 9 kap, 6 § RB om straff för brott raot ålagd tystnadsplikl att vad som straffbeläggs där inte är att betrakta sora en rättegångsförseelse, utan att särskild anmälan om åtal måste göras i delta fall, EnUgt länsslyrelsens raening torde föreskriften dock sakna större praktisk betydelse för länsrätts och skatterätts del.
Departementschefen. Förvaltningsdoraslol bör uttryckligen ges befogenhet att utan åtal ta upp fråga om ansvar för förseelse i förfarandet. Liksom hovrätten över Skåne och Blekinge anser jag att föreskrift härom bör ges direkt i lagen och inte genora hänvisning lill RB. Med förseelse i förfarandet avses inte bara sådana ordningsförseelser som straffbeläggs i 38 §,
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 599
Som hovrätten över Skåne och Blekinge har påpekat bör förvaltningsdomstol också vara berättigad att självmant beivra underlåtenhet av vittne eller sakkunnig atl hörsamma kallelse lill rauntlig förhandling. Däremot skall ansvar för de förseelser som avses i 39 § kunna utdömas bara vid allmän domslol och efler åtal, eftersom de inte är att anse sora förseelser i förfarandet.
Som bl, a, regeringsrättens ledamöter har framhållit bör del också sägas ut direkt i lagen all förvaltningsdomstol själv har rätt att döma ul viten som den har förelagt,
I 45 § har tagits in en beslämmelse om att den som har kallals till muntlig förhandling men är hindrad atl infinna sig skall omedelbart anmäla det till rätlen, Ora den kallade bar uteblivit ulan all anraäla förhinder att koraraa, bör ell i kallelsen utsatt vite kunna dömas ul utan atl den vitesförelagde dessförinnan har hörts, I övrigt lorde vite inte böra dömas ul utan att den vitesförelagde först har beretts lillfälle att yttra sig,
I enlighet med det anförda har i 42 § tagits in en beslämraelse om att rätten självmant tar upp fråga om ansvar för förseelse i förfarandel och om uldömande av vite sora den har förelagt raed stöd av lagen,
43 och 44 §§ Paragrafema reglerar frågorna ora insyn i utredningsmaterialet och om när handling skall anses ha korarait in till rätten. De saknar raotsvarighet i departeraentsproraemorians lagförslag. Beträffande raotiveringen hänvisas lill vad jag har anföri vid 14 och 18 §§ samt motiven till motsvarande paragrafer, 7 och 14 §§, i förvaltningslagen.
45 och 46 §§
Paragraferna handlar om laga förfall ra. m. De har viss raotsvarighet i 5 § departementspromemorians lagförslag.
Departementspromemorian. 1 5 § lagförslagel hänvisas lill bestäraraelserna i 32 kap. 1, 3—6 och 8 §§ RB ora frister och laga förfaU. I 32 kap. 1 § RB behandlas parts rätt lill skäligt rådmra. I 3 och 4 §§ ges föreskrifter om utsättande av ny tid för viss prestations fullgörande samt ora inställande av förhandling och utsättande av ny sådan. I den sislnämnda paragrafen behandlas vidare parts och annans skyldighet alt anmäla hinder att efterkomma kallelse. I 5 § regleras vilandeförklaring av mål. Ora laga förfalls verkan handlar 6 §, och 8 § anger vilka oraständigheter som utgör sådanl förfall.
Renussyttrandena. I anslutning lill sina yttranden över förslagets 3 §, vari förvaltningsdomstol föreslås få befogenhet atl under vissa omständigheter pröva även för sent anförda besvär, tar några remissinstanser upp frågan om hänsynstagande lill laga förfall vid försutten besvärstid.
Kammarrätten anser det möjligt all överväga om inte också annan förvaltningsdomstol än regeringsrätten kunde ges rätt att återställa försullen
600 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
besvärslid när fråga är om laga förfall. Erfarenheten visar enligt kamraarrätten att bl. a. prövningsnämnderna hittills i många mål inte har iakttagit besvärstidsreglerna i fall då enskild part enligt läkarintyg har varit ur stånd att anföra besvär i rätt tid. I mål hos kammarrätten har också iakttagits atl taxeringsintendenter under motsvarande förhållanden har underlåtit alt göra invändning när klaganden har hafl laga förfall. Därigenom har raålen vanligen sakprövals. I fortsättningen skulle, om inte en särskild lagregel tillskapas, sådana mål ej kunna prövas ulan all regeringsrätten först har återställt försutten besvärstid. I sammanhanget erinras om alt del av t. ex. 32 kap. 7 § RB fraragår att också annan allmän dorastol än högsla domstolen under vissa betingelser får pröva frågan om laga förfall. En beslämraelse av det antydda slaget synes kararaarrätlen lillgodose riraliga rättssäkerhetskrav och saratidigl bespara regeringsrätten åtskilligt arbete.
I ett särskilt yttrande fäster katrunarrättsråden och divisionsordförandena Edsberg och i»on Otter särat kammarrättsrådet Fröberg uppmärksamheten på en speciell fråga, näraligen möjligheten atl sora en serviceålgärd i besvärshänvisning lämna part upplysning om alt han, om alldeles särskilda skäl är för handen — allvarlig sjukdom eller avbrott i kommunikationerna — kan få sin talan prövad trots alt den har anhängiggjorts för sent.
Länsstyrelsen i Jämtlands lån synes anse att vid försutten besvärstid hänsyn bör kunna tas till sådant laga förfall som avses i RB.
Departementschefen. I 5 § departementspromeraorians lagförslag hänvisas till 32 kap. 1, 3—6 §§ och 8 § RB. Av dessa avser 1 och 3 §§ bestämmande av skäligt rådrum för part eller annan som skall infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rättegången och utsättande av ny tid när bestämt rådrum inte förslår. De nämnda reglerna är enligt min mening så pass självklara att man inte behöver belasta förvaltningsprocesslagen raed dera. Inte heller behövs det för förvaltningsdomstols del någon motsvarighet till bestämmelsema i 32 kap. 5 § RB om vilandeförklaring.
I stället för en hänvisning till bestämmelserna i 32 kap. 4 § RB om bestämraande av ny lid för förhandling, när hinder raöter för utsatt förhandlings hållande, och om parts och annans skyldighet att anmäla förhinder alt inställa sig till utsatt förhandling är en uttrycklig föreskrift att föredra. Den bör ange atl den, sora har kallats till rauntlig förhandling raen är hindrad att infinna sig, oraedelbart skall anmäla del lill rätten. Att rällen i så fall har att besläraraa ny tid för förhandlingen ligger i sakens natur och behöver inte nämnas i laglexten. En föreskrift med nämnda innehållet har tagils in i 45 §,
När del gäller vad sora skall anses utgöra laga förfall och verkan av alt part underlåter något till följd av omständighet sora innebär laga förfaU kan regleringen lämpligen ske genom hänvisning lill RB:s regler härom, I 46 § har därför lagits upp en föreskrift om att i fråga om laga förfall 32 kap, 6 och 8 §§ RB äger motsvarande lillämpning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 601
Vad angår frågan om annan förvaltningsdomstol än regeringsrätten bör ha befogenhet atl vid för sent anförda besvär beäkta laga förfall vill jag framhålla, atl jag inte finner del förenligt med den ståndpunkt jag har intagit i fråga om avvisande av sådana besvär att under- eller mellaninstans skall kunna pröva om laga förfall föreligger och sakbehandla en för sent fullföljd lalan när förseningen visas bero på laga förfall. Här slår i stället det särskilda rättsmedlet återställande av försutten lid lill buds.
47 §
Paragrafen handlar om domstolens rätt att använda delgivning. Den saknar motsvarighet i departementspromemorians lagförslag.
Jag har tidigare vid behandling av beslämraelserna i 10 § om föreläggande för part alt ytlra sig över skrivelse, varigenom raål har anhängiggjorts, och i 30 § om expedition av beslut, varigenom mål avgörs, berört frågan om när formell delgivning bör äga rum. För att delgivning skall få ske raed stöd av bestämmelsema i delgivningslagen fordras emellertid enligt 1 § nämnda lag föreskrift härora i lag eller annan författning. På grund härav har i denna paragraf lagils in ett bemyndigande att använda delgivning för atl bringa handling eller annat lill någons kännedom,
48 och 49 §§
Paragraferna handlar ora ombud och biträde. De har raotsvarighet i 5 § departementsproraemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. På grund av hänvisning i 22 § kammarrätlssladgan gäller 12 kap. RB om rättegångsombud i tillämpliga delar hos kammarrätten.
Enligt 82 § taxeringsförordningen får orabud för eller biträde åt part vara närvarande vid muntlig förhandling i prövningsnämnd utan hinder av att förhandlingen inte är offentlig.
Departementspromemorian. I 5 § lagförslaget finns en hänvisning till reglerna om orabud och biträde i 12 kap. 1 § första stycket, 2—5 §§, 6 § andra styckel och 8—24 §§ RB.
Remissyttrandena. Lånsstyrelsen i Norrbottens län anser alt hänvisning inte bör ske till bestämmelserna i 12 kap. 2 § andra och tredje styckena RB, som bl. a, föreskriver som huvudregel att ombud skall vara svensk medborgare med hemvist inom riket, Länsslyrelsen framhåller alt ombuden i Norrbottens län till inte ringa del utgörs av personer som endast uppträder i enstaka mål eller som eljesl inte har deklarationsverksamhet och skalteprocess som huvudsaklig inkomstkälla. Den stora invandring av utländsk arbetskraft som har ägt rum under senare år bör medföra att ombuds-mannaskapel inte skall vara elt exklusivt svenskt medborgarrältsligt privilegium. För länets vidkommande påpekas alt ett väl skickat orabud kan ha sitt hemrist fraraför allt i Finland raen även i Norge,
602 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971
Sveriges industriförbund anser att det bör övervägas ora inte större hänsyn bör tas till att förvaltningsprocessen normall är skriftlig, RB:s bestämmelser, sora främst är utformade för en muntlig process, är ibland mindre väl lämpade alt användas som grund för föreskrifter inom förvaltningsprocessen. Enligt förbundets mening bör raed hänsyn härtiU bl. a. hänvisningen i 5 § till 12 kap, 2 § RB ulgå,
Svea hovrätt framhåller att hänvisningen lill 12 kap, 3 § RB kan leda lill vissa tillämpningssvårigheter, I det nämnda lagrummet föreskrivs atl lagfaren doraare i eller rällsbildad befattningshavare vid allraän domstol eller allmän åklagare eller utmätningsman inte får vara ombud, ora inte Kungl, Maj:t för visst mål ger lov till del. Genom bara en sådan hänvisning blir del i vissa hänseenden oklart vad sora skall gälla för förvallningsdorastolar-nas del. Enligt hovrättens mening bör innebörden och räckvidden klarläggas vid det fortsatta arbetet. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar på tal om samma hänvisning atl den personkrets som avses är alltför inskränkt för förvallningsdomstolamas del, efiersom den inte omfattar t. ex. tjänsteman vid länsstyrelse.
Sveriges industriförbund anser atl hänvisningen till 12 kap. 5 § och 6 § andra stycket RB, vilka lagrura reglerar avvisning av ombud m.m., endast bör gälla i fråga om muntligt förfarande. Länsstgrehen i Blekinge län åter saknar en hänvisning lill 12 kap. 6 § första siycket RB om vad som skall ske när ett ombud avvisas. Enligt länsslyrelsens uppfattning kan det inte anses uteslutet att den i del nämnda lagrummet beskrivna situationen kan uppkomma vid handläggningen av mål hos förvaltningsdomstol.
Departementschefen. De regler i 12 kap. RB om ombud och biträde, till vilka 5 § promemorians lagförslag hänvisar, är myckel detaljerade och orafattande. Behov av så utförliga regler i ämnet finns knappast utanför tvistemålsprocessens område. Ora de gjordes tUlärapliga i förvallningsprocessen, skulle deras praktiska betydelse där bli mycket begränsad.
Väsentligast är att få fastslaget atl den som för talan får anlita ombud eller biträde. En bestämmelse härom, som raolsvarar 12 kap. 1 och 22 §§ RB, har lagits in som etl försia slycke i 48 §. Bestämmelsen innebär givetvis inte någon befrielse från skyldighel alt svara personligen på frågor eller infinna sig personligen vid rätten.
I 48 § andra stycket finns en motsvarighet till föreskrifterna i 12 kap. 5 § och 6 § andra siycket RB ora avvisande av orabud. Några ytterligare bestämraelser härom anser jag inte behövas. Inte heller finns del enUgl rain raening behov av all i förvaltningsprocesslagen ha någon raotsvarighet till RB:s regler ora behörighet som ombud och om ombudsjäv.
I 49 § försia stycket har tagits in två grundläggande bestämmelser ora fuUraakt. Enligt den ena skall ombud styrka sin behörighet genom fullmakt och enligt den andra skall fullmakt avse viss person. Den försia bestäm-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 603
melsen har sin motsvarighet i 12 kap, 9 § första styckel RB och den andra i 12 kap. 12 § försia stycket RB. I 12 kap. RB finns också särskilda regler om överbringande av fullmakt genom telegraf eller telefon, om att fullmakt skall avse vissl raål eller rättegång i allraänhet och att den får begränsas till viss doraslol eller särskilt rättegångslillfälle, om att muntlig fullmakt gäller endast i det mål vari den har getts och om ombuds möjlighel alt sätta annan i sill ställe. Något behov av uttrycklig motsvarighet till dessa regler torde inte föreligga. Frågor av detta slag uppkomraer mera sällan, och de bör utan svårighet kunna lösas i praxis med ledning av allmänna grundsatser ora orabud och fullmakt. Detsamma gäller sådana frågor om förhållandet mellan huvudman och ombud som regleras i 12 kap. 14—21 §§ RB. Ora annat inte har angells i fullmakten, får den sora är orabud i etl förvaltningsmål anses vara behörig att i allo företräda sin huvudman.
Däremol bör en uttrycklig motsvarighet finnas till föreskrifterna i 12 kap. 9 § andra siycket RB om föreläggande atl förete fullmakt. Den har getts plats i 49 § andra styckel. Atl som sägs i 12 kap. 16 § RB fel i fullmakt inte får föranleda alt fullmakten ogillas utan alt huvudmannen försl har förelagts atl avhjälpa felet men underlåtit att iaktta föreläggandet följer av allmänna grundsatser och behöver inte anges i lagtexten.
50—52 §§
Paragraferna handlar om lolk och har viss motsvarighet i 20 § departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning. I 5 kap. 6 och 7 §§ RB finns bestämmelser ora tolk. Dessa gäller på grund av hänvisning i 24 § kammarrättsstadgan i tUlärapliga delar hos kamraarrätten vid muntlig handläggning där.
Departementspromemorian. Genom en hänvisning i 20 § lagförslaget föreslås reglerna om tolk i RB bli tillämpliga vid muntlig förhandling i förvaltningsdomstol.
Remissyttrandena. LO vänder sig mot att rätten till lolk gäller bara i fråga om muntlig förhandling. Organisationen anser att raan mot bakgrunden av det stora anlal invandrare som f. n. finns i Sverige inte längre kan upprätthålla principen ora alt part skall föra raålet på svenska språket. Det torde därför vara etl oeftergivligt krav, att en person som inte behärskar svenska och som har eller har haft sitt hemvist här i landet skall kunna utan kostnad få sina inlagor översalla. Medel bör av statsmakterna ställas till dorastolarnas och rayndigheternas förfogande för detla ändaraål. Ora så ej sker kan betydande rättsförluster drabba en enskUd invandrare sora inte behärskar svenska. Delta får enligt LO:s raening inte ske. Rätlen lill tolk (översättare) bör därför gälla såväl den rauntliga som skriftliga processen.
Länsstgrehen i Älvsborgs län utgår från atl lolk får användas på samma
604 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
sätt som f. n., vilket innebär att vederbörande inte behöver avlägga särskild ed eller försäkran och atl ersättning utgår av allmänna raedel.
Departementschefen. Besläramelsema i 5 kap. 6—8 §§ RB om tolk hänför sig uteslutande till biträde av lolk vid muntlig förhandling. I 9 § förvaltningslagen, till vilken jag i detta sammanhang kan hänvisa, föreslås regler om tolk som lar sikte framför allt på skriftlig komraunikation mellan myndighei och den som inte behärskar svenska språket. Det är naturligt atl de regler om anlitande av tolk i skriftligt förfarande, som föreslås i förvaltningslagen, blir tillämpliga också i den skriftliga förvallningsprocessen. Regler om lolk för förvallningsdomstolamas del bör därför ulforraas med hänsyn inte bara lill muntliga förhandlingar utan också till skriftlig handläggning.
I 50 § försia stycket bar därför tagils in föreskrifter av innehåll alt rätten vid behov skall anlita tolk, om part, vittne eller annan som skall höras inför rällen inte behärskar svenska språket eller är allvarligt hörsel- eller talskadad (jfr bestäraraelserna i 5 kap. 6 § första och Iredje styckena RB). Vidare skall rätten även i annal fall få vid behov anlita tolk, när den har att göra med någon sora inte behärskar svenska språket (jfr 9 § förvaltningslagen) . Paragrafens andra stycke innehåller en bestäraraelse om att som tolk inte får anlitas den vars tillförlillighet kan anses förringad på grund av hans ställning lill någon som för talan i målet eller på grund av annan därmed jämförlig omständighet (jfr 5 kap. 6 § fjärde styckel RB). I 51 § har föreskrivits atl den som anlitas som tolk vid muntlig förhandling inför rätten skall avlägga ed eller försäkran, att han efter bästa förstånd skall fullgöra sitt uppdrag (jfr 5 kap. 7 § RB). Slutligen har i 52 § upptagits regler om att den som fullgör uppdrag som lolk annorledes än i tjänsten har rätt till arvode saral ersättning för kostnad och tidsspillan saral alt kostnad för tolk betalas av allmänna medel (jfr 5 kap. 8 § RB).
53 §
1 paragrafen föreskrivs atl del som gäller beträffande enskild part också skall avse ställföreträdare. Bestäraraelsen har ingen raotsvarighet i departemenlsproraeraorians lagförslag.
Nuvarande ordning. I 47 § taxeringsförordningen finns föreskrifter om vem som i egenskap av ställföreträdare skall avge deklaration eller annan uppgifl enligt förordningen för omyndig, dödsbo, andra juridiska personer m. fl. Föreskrifterna innebär enligt sakens nalur att ställföreträdaren också för den minderåriges, boets etc. lalan i den mån tvisl uppkommer med anledning av deklarationen eller uppgiften.
Departementspromemorian. I promemorian las inte upp någon uttrycklig regel om ställföreträdares ställning i förvallningsprocessen. I motiven till bestämmelsen i 24 § ora ersättning till enskild part för koslnader för inställelse lill rauntlig förhandling, förberedelse eller syn framhålls att det
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 605
inte kan anses föreligga tillräcklig anledning att särskilt ange att parts ställföreträdare också omfattas av rällen till ersättning.
Remissyttrande. Sveriges advokatsamfund, som över huvud taget anser det önskvärt all den föreslagna lagen byggs ut med regler om part och ställföreträdare motsvarande dera i 11 kap. RB, vänder sig mot det nyss näranda uttalandet i proraeraorian. Enligt sarafundels raening behövs del en bestämmelse om atl parts ställföreträdare är ersättningsberätligad.
Departementschefen. Givelvis bör bestämmelserna om enskild part i tilllämpliga delar gälla också hans ställföreträdare. För atl undanröja varje missförstånd härvidlag har i denna paragraf tagils in en särskild bestämmelse med det innehållet.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Lagen föreslås träda i krafl den 1 juli 1971 beträffande skatterätt och länsrätt saral i övrigi den 1 januari 1972. De olika lidpunkterna för ikraftträdandet hänger sararaan med alt de i lagrädsremissen den 20 november 1970 föreslagna skatterätterna och länsrätterna avses bli inrättade den 1 Juli 1971, medan den i lagrådsremissen den 20 mars 1970 beträffande omorganisation av förvaltningsrättskipningen ra. ra. föreslagna reformen av regeringsrätten och kammanätten avses bli genomförd elt halvt år senare.
De skilda ikraftträdandelidpimktema nödvändiggör en särskild över-gångsbestäraraelse som föreskriver att i fråga om talan mot beslut av skatterätt eller länsrätt, som har meddelats före den 1 januari 1972, skall gälla äldre bestämmelser ora talan raot beslul av prövningsnämnd eller länsstyrelse i motsvarande fall.
3. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
I lagrådsremiss den 20 november 1970 har Kungl. Maj:t föreslagit att lånsstyrelsernas befattning med mål enligt 21 kap. föräldrabalken skall flyttas över tiU de länsrätter, som skall inrättas vid länsstyrelserna den 1 juli 1971. Ändringsförslaget innebär raed anledning därav bl. a. att länsstyrelsens befogenheter enligt 21 kap. föräldrabalken övergår på länsrätt,
1, 5 och 6 §§ För att undvika att allmän domstol förväxlas med förvaltningsdomstol har ordet »rätten» bytts ul mot »allmän domstol», I anslutning härtUl har i 5 § orden »domen eller beslutet» ersatts med »allmän dorastols dom eller beslut».
606 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
10 §
Förhör enligt denna paragraf kommer att ersättas av muntlig förhandling enligt förvaltningsprocesslagen. Eftersom förutsättningarna för muntlig förhandling enligt sislnämnda lag är sådana, alt de kan anses raolsvara villkoren för förhör enligt denna paragraf, kan föreskriften ora förhör ulgå.
11 §
I 25 § förvaltningsprocesslagen finns bestämmelser om ersättning åt
vittne och sakkunnig, som motsvarar bestämmelserna i förevarande paragraf med den skillnaden att enskild part enligt förvaltningsprocesslagen kan åläggas alt återbetala ersättningen lill statsverket om vittnet eller den sakkunnige inkallats på begäran av enskild part och denne saknade godtagbart skäl för sin begäran. Denna skillnad torde ha liten praktisk betydelse och motiverar enligt min mening inte en säneglering i föräldrabalken. Ersättningsbestämmelsen i 11 § bör därför utgå.
12 §
Att talan mot länsrätts beslul skall föras hos kammarrätten framgår av 32 § förvaltningsprocesslagen. Någon motsvarighet till nuvarande bestämmelse i förevarande paragraf om var besvär skall anföras över länsstyrelsens beslut behövs därför inte,
I 34 § förvaltningsprocesslagen finns bestämmelser om besvärshandlings ingivande. Jag föreslår att dessa bestämmelser skall gälla också i mål enligt 21 kap, föräldrabalken. Föreskrifterna i förevarande paragraf om besvärs ingivande och besvärsmåls beredning bör därför utgå.
4. Förslaget tUl lag om ändring i jordförvärvslagen (1965:290)
1 § Ändringen sammanhänger med de ändringar i kommunallagsliftningen' som trätt i kraft den 1 januari 1971.
14 §
Vägras begärt tillstånd att förvärva eller behåUa egendom, skall enligt 14 § tredje siycket i beslutet anges tillärapal lagrum och de skäl på vilka beslutet grundas. Kan klagan föras över raeddelat beslut, skall enligt 14 §■ fjärde styckel i beslutet anges vad som därvid är att iaktta.
Antas förslaget till förvaltningslag, blir dessa bestämmelser obehövliga. Förvaltningslagens föreskrifter i 17 och 18 §§ om beslutsmotivering och om besvärshänvisning blir nämligen tillämpliga och tillgodoser de enskildas, rättsskyddsbehov.
KungL Maj:ts proposition nr 30 är 1971 607
15 § I denna paragraf finns bestämmelser ora besvär över lantbruksnämnds och lantbruksstyrelsens beslut. Besvären skall ges in till lantbruksnämnden. Denna skall snarast möjligt sända handlingarna i ärendet till besvärsmyndigheten jämte bevis om beslutels delgivning och, om beslutet meddelats av näranden, eget utiålande över besvären. Har besvären getts in till besvärsmyndigheten, utgör detta ej hinder raot att besvären tas upp till prövning, om de koramit in före besvärstidens utgång. Motsvarande bestäraraelser i 12 § förslagel lill förvaltningslag torde kunna göras lillärapliga även på detla område. Jag föreslår därför atl nyssnämnda bestämmelser i jordförvärvslagen utgår.
6. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1970: 998) om arrendenämnder och
hyresnämnder
I anslutning till 2 § förvaltningslagen har framhållits atl lagen i princip bör uigöra grundvalen för handläggningen av ärenden hos andra offentliga förvaltningsmyndigheter än sådana som uttryckligen undantagils i näranda paragraf. Detta ställningslagande innebär alt förvaltningslagens besläramelser blir gällande bl. a. för arrendenämnd och hyresnämnd. Jag anser således — i motsats till vad kamraanätlen uttalat i sitt remissyttrande över arbetsgruppens förslag — alt någol generelll undanlag inte bör göras beträffande sådan nämnd. Jag vill i sammanhanget erinra om att varken arrendenämnd eller hyresnämnd är att betrakta sora dömande organ och att nämndemas verksamhet inte är avsedd alt utövas i domstolsmässiga former (prop, 1967: 171 s, 45 och 1970: 20 s. 884).
Såväl arrendenämnds som hyresnämnds verksamhet regleras fr. o. m. den 1 januari 1972 i lagen (1970:998) om arrendenämnder och hyresnämnder. Lagen innehåller — liksom nuvarande lag (1968:349) ora hyres-närander, vilken upphör alt gälla vid nämnda lidpunkt — åtskilliga förfaranderegler som är avpassade särskilt för de förhållanden under vilka de berörda nämndema skall bedriva sin verksamhet. Jag tänker här bl. a. på beslämmelserna om handläggning av ärenden om arrende- eller hyresivist (7—12 §§) och på reglema om skUjeraannaförfärande inför sådan närand (14 §). När det gäller skiljeraannaförfarandet blir förvaltningslagen över huvud taget inte lilläraplig, eftersora anende- eller hyresnäranden då inte fungerar i egenskap av offentlig förvaltningsmyndighet utan i första hand på uppdrag av parterna i ärendet. Däremot blir förvaltningslagen i princip lUlämplig på nämndernas övriga verksamhei. Detta torde inte vara förenat med några olägenheter. Vad angår förvaltningslagens allmänna bestämmelser blir bara 6—10 §§ tillämpliga, efiersom regler ora jäv och besvär är meddelade i 17 och 22 §§ lagen ora arrendenämnder och
608 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971
hyresnämnder. Förvaltningslagens särskilda bestämmelser (14—20 §§) får aktualitet endast om förlikning inte träffas i ärendet (jfr 3 § första stycket förvaltningslagen). Beträffande bestämmelserna i 17 § första siycket och 18 § första stycket förvaltningslagen vill jag dessulom erinra om alt dessa i fråga ora saratliga ärenden hos någon av de berörda näranderna ersätts av raotsvarande föreskrifter i 21 och 25 §§ lagen om anendenärander och hyresnärander (belräffande 18 § försia slyckel dock inte såvitt avser skyldigheten att lärana upplysning ora skiljaktig mening),
EnUgt 15 § lagen om arrendenämnder och hyresnämnder skall motpart beredas tillfälle att yttra sig över ansökan i fråga enligt lagen (1970: 246) om tvångsförvaltning av bosladsfastighet. Interimistiskt beslut ora tvångsförvaltning och utseende av förvaltare får dock meddelas ulan alt faslighelsägaren beretts tillfälle atl yttra sig i frågan.
Antas förslaget till förvaltningslag, kan dessa bestämmelser utgå. Enligt 15 § förvaltningslagen får nämligen, med vissa undantag, slutligt beslut inte meddelas ulan att part underrättats ora det sora tillförts ärendet genora annan än honom själv och tillfälle beretts honom att ytlra sig över det. När det gäller beslut under förfarandet uppställer förvaltningslagen däremol inte något kommunikationskrav.
6. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
De i 37 kap, brottsbalken behandlade nämnderna är all anse sora för-vallningsrayndigheler. Den föreslagna förvaltningslagen äger därför lill-lärapning i ärenden hos övervakningsnämnd, kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden. Jag vill i delta sammanhang påpeka att även om ett ärende hos övervakningsnärand eller annan närand kan anses uteslutande röra meddelande av vaming, se t. ex. 26 kap. 18 § 1 brottsbalken, ärendet ändå enligt 3 § försia siycket förvaltningslagen är alt hänföra lill området för myndighetsutövning mot enskild. Vaming torde näraligen få anses utgöra etl raed disciplinär bestraffning »jämförbart förhållande». De särskilda bestämmelserna i förvaltningslagen är därför tillämpliga också i elt sådant ärende,
I ärende, som handläggs av övervakningsnärand och avser annan fråga än upphörande av övervakning eller av raeddelad föreskrift, skall enligt 37 kap, 6 § brottsbalken den dörade erhåUa tillfälle alt ytlra sig, om del lämpligen kan ske och hans hörande ej finnes vara utan gagn. Begär den dörade atl bli muntligen hörd i ärende hos nämnden, skall tillfälle därtill beredas honom, I ärende hos krirainalvårdsnäranden, ungdorasfängelsenäranden och interneringsnämnden bör, om det kan antas vara lill gagn och lämp-
KungL Maj.ts proposition nr 30 år 1971 609
ligen kan ske, tillfälle beredas den dömde att yttra sig eller all bli muntligen hörd.
Antas förslaget till förvaltningslag, blir kommunikationsbeslämmelserna i 15 § förvaltningslagen genomgående tillämpliga i ärenden hos nämnderna. Delta synes vara en lämplig ordning. I 37 kap. 6 § brottsbalken behöver då bara bestämmelser meddelas om den utsträckning, i vilken nämnd skall hålla muntligt förhör med den dörade. Härulinnan åsyflas inte någon ändring i sak. Vad angår de former, i vilka kommunikation kan ske, vill jag i delta sararaanhang framhålla, atl förvaltningslagen inte lägger någol hinder i vägen för alt i ärenden hos någon av de cenlrala nämnderna bestyren med koraraunikation utförs av vederbörande övervakningsnämnd, om denna ordning framstår sora rationell. Föreskrifter härom kan inslruklionsvis meddelas av Kungl. Maj:l.
7. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 541) om behandUng i
fångvårdsanstalt
Enligt 78 § första styckel lagen om behandling i fångvårdsanstall förs talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt lagen genom besvär hos Kungl. Maj:t. I det förslag till lag om behörighet för kammanätl all pröva vissa raål, som den 20 mars 1970 remitterats till lagrådet för yttrande, har föreskrivits alt besvär i stället skall anföras hos kararaarrätt när fråga är ora raål ora beslut som för särskill fall meddelals angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd. Då lagen om behandling i fångvårdsanstalt nu ändras med anledning av tillkomsten av förvaltningslagen, bör samtidigt i lagen föreskrivas all talan mol kriminalvårdsstyrelsens beslut i särskilt fall enligt lagen förs hos kammarrätten genom besvär och att mot annat styrelsens beslut enligt lagen talan förs hos Kungl. Maj:t genom besvär.
Den som för talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt lagen skall f. n. ge in besvärshandlingen lill styrelsen (78 § första styckel andra punklen). I 78 § Iredje siycket andra punkten föreskrivs vidare all den som anför besvär hos krirainalvårdsnäranden över länsslyrelsens beslul enligt 12 § andra stycket skall ge in besvärshandlingen lill länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall med eget yttrande skyndsamt sända in handlingama i ärendet till nämnden. Eftersom 12 § förvaltningslagen är tillämpUg i de nu berörda fallen och den där föreskrivna ordningen för besvärshandlings ingivande synes böra gälla också på förevarande område, bör de nyss angivna bestämmelserna i 78 § första och tredje styckena ulgå.
20—11564
610 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
8. Förslaget tm lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
Innan framslällning om verkställighet här i riket av frihetsstraff eller om anordnande här i riket av övervakning bifalls, skall enligt 24 § tredje stycket lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. den dömde beredas tillfälle atl yttra sig i ärendet, om det ej av särskilda skäl finnes kunna underlåtas. Anlas förslaget till förvaltningslag, kan denna bestämmelse utgå därför att kom-munikationsföreskriftema i 15 § förvaltningslagen äger tillärapning i sådana ärenden.
9. Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konknrrensbegränsning inom näringslivet
I skrivelse den 15 april 1969 har dåvarande näringsfrihetsrådet hemställt att den av arbetsgruppen föreslagna förvaltningslagen inte skall gälla hos rådet i ärenden enligt lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (i del följande kallad konkurrensbegränsningslagen) . Såsom skäl härför åberopas främsl att konkurrensbegränsningslagen innehåller vissa förfaranderegler, atl rådet i övrigi i stor utsträckning följer RB:s principer och alt en del av reglerna i den av arbetsgruppen föreslagna förvaltningslagen, t, ex. reglema om besvär, saknar aktualitet därför att rådets beslut enligt konkurrensbegränsningslagen inte kan överklagas.
Förfarandet hos marknadsrådet, vilket fr. o. m. den 1 januari 1971 ersatt näringsfrihetsrådet, regleras f.n. dels i lagen (1970:417) om marknadsråd m. ra., dels i konkunensbcgränsningslagen. I den förra lagen finns bl. a. regler om jäv, förbud att föra talan mot rådets beslut, beslutsmotivering och underrättelse om beslut (2, 8, 19 och 20 §§). Dessa regler avser samtliga ärenden hos rådet. I lagen finns också särskilda regler om förfarandet i ärenden om otillbörlig marknadsföring (13—15 §§), vilka främst rör förberedelse och sammanträde i sådana ärenden. Som näringsfrihetsrådel påpekat i sin skrivelse finns vid sidan härav vissa förfaranderegler i konkurrensbegränsningslagen, vilka tar sikte på handläggningen av ärenden enligt den lagen. De nu åsyftade reglema (15—21 §§) rör väsentligen det syslem med förhandling för undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning som föreskrivs i konkurrensbegränsningslagen.
Som jag påpekat tidigare är det nu framlagda förslaget till förvaltningslag avsett att i princip utgöra grundvalen för handläggningen av ärenden hos andra offentliga förvaltningsmyndigheter än sådana som uttryckligen
KungL Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 611
undantagils i 2 § i lagen. Marknadsrådet har visserligen en ställning som i en del hänseenden liknar en domstols (jfr prop. 1970:57 s. 167). Rådet torde eraellertid principiellt sett vara atl hänföra lill kategorien förvaltningsrayndighet. Förvaltningslagen blir därför tUläraplig hos rådet, i den mån inte avvikande bestämmelser ora förfarandel hos rådet har meddelats. Tillräcklig anledning att generelll undanta rådet från förvaltningslagens lillämpning anser jag inte föreligga.
Belräffande förhållandet mellan förvaltningslagen och förfarandebestära-melserna i de förut näranda lagarna angående raarknadsrådels verksamhet vill jag framhålla följande. De särskilda bestämmelserna i förvaltningslagen blir inte tillämpliga i ärenden rörande förhandling för undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning, eftersom marknadsrådet i sådana ärenden inte beslämraer ora förraåner, rättigheter, skyldigheler eller jämförbara förhållanden för enskild. Av de i konkurrensbegränsningslagen omnämnda ärendena torde det endast vara ärenden rörande de i 2 och 3 §§ upptagna förbuden, ärenden rörande vitesföreläggande enligt 21 § försia stycket och ärenden angående tillstånd enligt 21 § tredje siycket som orafattas av de särskilda beslämmelserna i förvaltningslagen. Några svårigheter att i den utsträckning som behövs lillänipa förvaltningslagens särskilda bestämmelser i dessa ärenden lorde inte föreligga. Alt låta förvaltningslagens allmänna bestämmelser i princip gälla i samtliga ärenden hos rådet torde inte heller medföra några ölägenheter. Det förhållandel all de regler i förvaltningslagen sora rör besvär över rayndighets beslul saknar aktualitet för rådets del vållar inga problem. Inte heller torde det förhållandet alt lagen om marknadsråd m. ra. på vissa punkter innehåller avvikande bestämmelser skapa några tolkningssvårigheter. På grund av innehållet i 1 § andra styckel förvaltningslagen är det fullt klart att föreskrifterna i lagen om marknadsråd m. m. tar över motsvarande bestämmelser i förvaltningslagen.
I 15 § andra stycket konkurrensbegränsningslagen finns en bestämmelse om att tillslånd som avses i 2 och 3 §§ konkurrensbegränsningslagen inte får återkallas ulan att tillståndshavaren erhållit tillfälle att ytlra sig. Etl ärende av denna typ orafattas av förvaltningslagens särskilda bestämmelser, bl. a. komraunikalionsreglerna i 15 §. På grund av dessa bestämmelser i förvaltningslagen kan 15 § andra siycket konkurrensbegränsningslagen utgå.
10. Förslaget till lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag
108 § Enligt paragrafen skall länsstyrelsen under angivna förutsättningar förordna revisor i aktiebolag, i vissa fall efter att ha förklarat redan utsedd
612 KungL Maj.ts proposition nr 30 år 1971
revisor entledigad. Beslul meddelas efter anraälan av styrelsen för bolaget eller av annan. Har anmälan ej gjorts av styrelsen, skall enligt paragrafen före besluts meddelande tillfälle beredas styrelsen atl yttra sig i ärendet. Denna kommunikationsbestämmelse kan utgå, om förslaget till förvaltningslag anlas. Sistnämnda lagförslag innehåller nämligen tillämpliga kom-munikationsbestämraelser i 15 §.
189 §
I denna paragraf föreskrivs bl. a. att vissa ansökningar och anmälningar skall inges eller i betalt brev med posten insändas till registreringsrayndig-heten. I 7 § förslaget till förvaltningslag förutsätts all ansökningar och anmälningar kan lillsläUas en myndighet även på annat sätt än nyss sagts. Något behov av atl i aktiebolagslagen ha kvar en bestämmelse om det sätl på vilket ansökningar och anmälningar skall tillslällas registreringsmyndigheten föreligger inte. Jag föreslår därför att ifrågavarande bestämmelse utgår.
190 §
I 190 § 1 och 2 mom. samt 192 § 3 mora. finns besläramelser av innehåll att, om godkännande eller registrering vägras, beslutet med angivande av skälen ofördröjligen med poslen skall tiUställas stiftarombudet, bolaget eller annan angiven intressent. Antas förslaget lill förvaltningslag, kan i 190 § 1 och 2 mom, dessa besiämmelser utgå, därför att den föreslagna förvaltningslagen innehåUer tillämpliga föreskrifter (17 och 18 §§) angående beslutsmotivering och angående underrättelse ora beslut. Bestäramelsen i 192 § 3 mom, torde däremot böra bibehållas, eftersom inte samtliga beslut, varigenom registrering vägras, synes utgöra sådan myndighetsutövning mot enskild som avses i 3 § försia stycket förslaget till förvaltningslag och till följd härav 17 och 18 §§ förvaltningslagen inte alllid blir tillämpliga,
191 och 195—199 §§ Förklarar regislreringsmyndigheten vissa frågor förfallna eller beslular myndigheien i visst fall erforderlig jämkning i bolagsordningen, skall myndigheten enUgl 191 §, 195 § 2 och 4 mom., 196 och 197 §§, 198 § 1 mom. samt 199 § ofördröjligen med posten översända underrättelse om beslutet lill stiftarombudet, bolaget eller bolagen. På grund av föreskrifterna angående underrättelse om beslul i 18 § förslagel lill förvaltningslag blir också nu nämnda bestämmelser i aktiebolagslagen överflödiga, om förslaget till förvaltningslag antas.
11. Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen (1947:385)
Eftersom 12 § förvaltningslagen innehåller besiämmelser om besvärsförfarandet, bör motsvarande bestämmelser i 150 § byggnadslagen utgå. För-
KungL Maj.ts proposition nr 30 är 1971 613
slaget innebär den sakliga ändringen att menighets besvärslid i andra ärenden än planärenden o, d, förkortas från fem veckor till tre veckor, övriga ändringar i paragrafen är av redaktionell nalur.
12. Förslaget tUl lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag
Vid besvär hos länsslyrelsen över barnavårdsnämnds beslul i ärende angående allmänt barnbidrag skall enligt 15 § försia stycket lagen om allmänna barnbidrag besvärshandlingen ges in tUl länsslyrelsen. Med hänsyn lill att förslaget till förvaltningslag upptar en regel om att besvärshandling skall tillställas besvärsmyndigheten (12 § försia styckel), föreslår jag atl den nuvarande bestäramelsen om besvärs ingivande i lagen om allraänna barnbidrag utgår (jfr 12 § tredje slyckel andra punklen förvaltningslagen).
I 15 § andra stycket lagen ora allraänna barnbidrag föreskrivs all barnavårdsnämnds beslut länder till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, om inte länsstyrelsen förordnar annorlunda. Eftersom i 13 § förslaget till förvaltningslag föreskrivs att myndighet, som har alt pröva besvär, kan i avvaktan på ärendets slutliga avgörande förordna atl det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla, synes i nyssnämnda lagrura böra föreskrivas bara alt barnavårdsnämnds beslut omedelbart länder till efterrättelse.
13. Förslaget tiU lag om ändring i skollagen (1962:319)
14, 18, 20 d och 20f §§ Under hänvisning till vad jag har anfört i specialmotiveringen till 4 och 5 §§ förvaltningslagen föreslår jag, att i 14, 18 och 20 f §§ skollagen föreskrivs atl ulan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen jävsbestäraraelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen skall äga tillämpning i samtliga ärenden hos skolstyrelse och sådan utbildningsnämnd som väljs enligt 20 f § första styckel skollagen. Har enligt 3 § femte stycket skollagen lill utbildningsnämnd utsetts nämnd som handhar andra landstingskommunens förvaltningsuppgifter, bör däremot komraunallagens jävsbestäraraelser gälla i samtliga av denna nämnd handlagda ärenden. 1 anslutning till de nyssnämnda ändringama i skollagen bör vissa jämkningar göras i de hänvisningar till komraunallagen, komraunallagen för Stockholra och landstingslagen, som ifrågavarande paragrafer i skollagen innehåller. Den föreslagna ändringen i 20 d § skollagen har karaktären av en redaktionell jämkning.
23, 25 oeh 39 a §§ Beslut av skolstyrelse om specialundervisning i grundskolan kan överklagas hos länsskolnämnden genom besvär (29 kap. 1 § försia siycket skolstadgan
614 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
— jfr 5 kap. 42 § samma stadga). Bestäraraelserna i förvaltningslagen koramer således att gälla i sådana ärenden hos skolstyrelsen om inte annat är föreskrivet. Detsamma gäller ärenden hos lokal styrelse för specialskolan om undervisning i sådan skola. F. n. föreskrivs i 23, 25 och 39 a §§ skollagen att föräldrama skall ha fått tillfälle alt yttra sig innan beslut fallas. Dessa kommunikationsföreskrifter bör ulgå eftersom kommunikationsbestämmelserna i 15 § förvaltningslagen är tillräckliga och lämpliga. I detla sammanhang bör tilläggas alt enligt vad jag har inhämtat från chefen för utbildningsdepartementet denne avser att i vår föreslå Kungl. Maj:t alt utfärda ny skolstadga. Den nya stadgan, som skall gälla fr. o. m. den 1 juli 1971, avses koraraa att innehålla en motsvarighet till den angivna besvärs-bestämmelsen i 29 kap. 1 § nuvarande skolstadga.
14. Förslaget till lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska
föreningar
Ändringama i 47 och 99 §§ samt 103 § 2 mom. lagen om ekonomiska föreningar motsvarar ändringama i 108, 189 och 199 §§ lagen om aktiebolag, vilka jag tidigare behandlat. Som jag har anfört vid behandlingen av ändringama i 190 § aktiebolagslagen har bestämmelsen i 192 § 3 mom. sistnämnda lag om underrättelse angående beslut om vägrad registrering och angående skälen därför ansetts böra bibehållas, efiersom inte alla sådana beslut torde utgöra myndighetsutövning som avses i 3 § första stycket förvaltningslagen. Av motsvarande skäl har beslämmelsen om underrättelse till sökanden i 100 § tredje stycket lagen om ekonomiska föreningar be-håUits.
Enligt 49 § lagen om ekonomiska föreningar kan revisor i ekonomisk förening tUl länsstyrelsens avgörande hänskjuta fråga om rätt att anlita medhjälpare vid granskningsarbetets utförande, om behövligt samtycke inte lämnas av styrelsen i föreningen. Därvid skall länsstyrelsen före besluts meddelande bereda föreningens styrelse tillfälle att yttra sig i ärendet. Denna bestämmelse kan utgå, om förslaget till förvaltningslag antas, därför att den föreslagna förvaltningslagen innehåller tillämpliga bestämmelser om kommunikation (15 §).
15. Förslaget till lag om ändring 1 lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring
2§ Som jag tidigare har framhållit är det tveksamt huruvida försäkringsrådet bör betraktas som en offentlig förvaltningsmyndighet, vilken omfattas av förvaltningslagens bestämmelser, eller bör anses vara en förvalt-
Kungl. Maj:ts proposition nr 50 år 197i 615
ningsdomstol, som i huvudsak faller utanför tillärapningsorarådel för förvaltningslagen. Till stöd för synsättet att försäkringsrådet är en förvaltningsrayndighet kan frärast åberopas alt rådet inte bara prövar besvär och ansökningar i vissa ärenden angående försäkring och skadeersättning utan också har tillsynsuppgifter (se 2 § försia stycket och 44 § tredje stycket förevarande lag samt 4 § tredje stycket militärersättningsförordningen 1950:261). Det bör också nämnas att försäkringsrådet inte äger befogenhet all höra vittnen på ed (jfr 52 § förevarande lag och 18 § militärersältningsförordningen) . Till förmån för uppfattningen att försäkringsrådet ändå bör anses ha karaktären av dorastol kan frärast anföras att i lagen (1955: 261) om avstängning av domare försäkringsrådet likställs med bl. a, regeringsrätten och kammarrällen och betecknas sora särskild domstol (jfr prop, 1964:140 s. 99). Delta förhållande synes mig böra tilläggas sådan vikt att jag, såsora jag redan sagt i det föregående, funnit raig böra inta ståndpunkten all försäkringsrådet bör betraktas som en förvaltningsdomstol vilken vid utövningen av sin huvudsakliga verksamhet faller utanför förvaltningslagens tillärapningsoraråde.
Några mera ingående bestämmelser om förfarandet i ärenden hos försäkringsrådet finns i stort sett inte, Lagen (1917:466) om försäkringsrådet har karaktären av en organisationslag och inte en förfarandelag. Vid sin handläggning av försäkrings- och ersättningsärenden torde försäkringsrådet följa de principer åt vilka RB ger uttryck. Förslag har framlagts om att rådet skall avvecklas. Under förhandenvarande förhållanden torde det inte böra komma i fråga alt göra förvaltningsprocesslagen tillämplig på försäkringsrådet. Inte heller torde anledning finnas atl låta förvaltningslagen gälla för rådets rättskipande verksamhei. På en punkt lorde del dock vara lämpligt alt låta förfarandelagstiftningens regler gälla för denna försäkringsrådets verksamhet. Jag avser därvid de i huvudsak likalydande bestämmelserna i 7 § föi-valtningslagen och 44 § förvaltningsprocesslagen om när handling skall anses ha kommit in. Jag föreslår därför att del för rådels del föreskrivs all bestämmelserna i 44 § förvaltningsprocesslagen skall äga molsvarande tillämpning. Föreskrift i ämnet torde böra tas in inte bara i förevarande lagrum utan också i 2 § lagen (1961:257) om besvär över försäkringsrådets beslul och 4 § mililärersättningsförordningen (1950:261).
44 § Enligt första stycket skall besvär hos försäkringsrådet över riksförsäkringsverkets beslut ha kommit in till rådet inom en månad efter det klaganden fått kännedom om beslutet. Enligt min mening talar övervägande skäl för att besvärstidsbestämmelserna i 12 § förvaltningslagen görs tilllämpliga i förevarande ärenden. Något starkt framträdande behov av en längre besvärstid än den i förvaltningslagen angivna treveckorsfristen synes
616 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
nämligen inte föreligga och vid klagan hos försäkringsdomstolen över försäkringsrådets beslul är besvärstiden redan i regel tre veckor. Vad angår ordningen för bcsvärshandlingens ingivande synes någon ändring inte vara av behovel påkallad. Besvärshandlingen lorde även i fortsättningen böra tillslällas försäkringsrådet. Denna ordning överensslämraer med den som är föreskriven i 12 § försia styckel förvaltningslagen. Jag föreslår därför alt nyssnämnda bestäraraelser om besvärstid och besvärshandlings ingivande vid besvär hos försäkringsrådet utgår, varigenom reglema i 12 § försia och andra styckena förvaltningslagen blir tillämpliga.
Vid besvär hos försäkringsdomslolen över försäkringsrådets beslut är enligt fjärde styckel av förevarande paragraf besvärsliden i allmänhet tre veckor från del klaganden fått kännedom om beslutet. Menighet åtnjuter dock fem veckors besvärslid. I fråga om besvärshandlingens ingivande är lagrumraets huvudregel all handlingen skall tillställas försäkringsrådet, dvs. beslutsmyndigheten. Den omständigheten att besvärshandlingen bar getts in eller sänts in till försäkringsdomslolen ulgör dock ej hinder för att besvären tas upp till prövning, om de kommit in till domstolen före besvärstidens utgång. I fråga om besvärstidens längd i nu ifrågavarande mål finner jag över\'ägande skäl tala för alt den längre besvärsliden för menig-hel utgår och all besvärsliden fixeras till tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Vad angår ordningen för besvärshandlingens ingivande vid besvär hos försäkringsdomstolen förordar jag, efler samråd med chefen för socialdepartementet, att den nuvarande ordningen behålls. Motsvarande förslag kommer all framläggas i flera andra sammanhang på socialförsäkringsfältel med hänsyn till de förhållanden som råder där.
48 § Den frivilliga försäkringen enligt lagen om yrkesskadeförsäkring torde inte innefatta sådan myndighetsutövning mot enskild sora avses i 3 § försia stycket förslaget till förvaltningslag. De särskilda bestäraraelserna i förvaltningslagen gäller därför inte i ärenden rörande den frivilliga försäkringen. Det kan emellertid ifrågasättas om inte den frivilliga försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen bör vara underkastad sarama förfaranderegler som den obligatoriska försäkringen enligt sararaa lag. Det förhåller sig nämligen på del sättet att yrkesskadeförsäkringslagens regler rörande den obligatoriska försäkringen — bl. a. besvärsbestäraraelserna — i tillämpliga delar gäller även beträffande den frivilliga försäkringen. Med hänsyn härtill finner jag övervägande skäl tala för all i förfarandehänseende ingen skillnad bör göras mellan obligatorisk och frivillig försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Jag föreslår därför att tUl förevarande paragraf fogas elt nytt stycke av innehåll att utan hinder av 3 § första stycket förvaltningslagen 14—20 §§ näranda lag äger lillämpning i ärenden rörande den frivilliga försäkringen.
KungL Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 617
16. Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1961: 257) om besvär över försäkringsrådets beslut
De föreslagna ändringarna i 1 och 2 §§ motsvarar de av mig förordade ändringama i 2 § och 44 § fjärde stycket lagen om yrkesskadeförsäkring. Jag hänvisar till vad jag nyss har anfört under dessa lagrum (se lagförslag 15).
Med anledning av tillägget till 2 § förevarande lag föreslår jag att lagens rubrik ändras till »lag om besvär över försäkringsrådels beslut m.ra.».
17. Förslaget tiU lag om ändring i allmänna förfogandelagen (1954: 279)
I 23 § allmänna förfogandelagen finns bestämraelser om klagan hos riksvärderingsnämnden över bl. a. lokal värderingsnärands beslut. Klagotiden är bestämd till tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Antas förslaget till förvaltningslag, saknas anledning att behålla denna föreskrift om tre veckors klagotid. Bestämmelserna om besvärstid i 12 § förvaltningslagen är tUlräckliga. Jag föreslår därför all klagolidsbestämmelsen i allmänna förfogandelagen utgår. I 23 § bör därvid anges att ändring söks genom besvär.
18. Förslaget till lag om ändring i rekvisitionslagen (1942: 583)
17 §
I paragrafens andra stycke finns bestämmelser om besvär hos allmän lokal värderingsnämnd. Besvären skall ha komrait in till länsstyrelsen inom 20 dagar från det klaganden fick del av beslutet. Härutöver föreskrivs i tredje styckel atl om någon vill göra anspråk på ersällning utöver vad gällande taxa raedger, han skall göra ansökan därora hos riksvärderingsnämnden inom tid som nyss sagts.
övervägande skäl synes tala för alt den specieUa besvärstiden i rekvisitionslagen inte bibehålls ulan att besvärstidsreglerna i 12 § förvaltningslagen görs tiUämpUga. Också i fråga om besvärshandlingens ingivande synes reglerna i 12 § förvaltningslagen böra gälla. En erinran härom har lagits in i 17 § andra siycket rekvisitionslagen. Härutöver bör meddelas en föreskrift om atl besvärshandling också får tillställas länsstyrelsen. Tiden för ansökan hos riksvärderingsnämnden om ersättning utöver vad gällande taxa medger bör även i fortsättningen vara densamma som tiden för anförande av besvär.
20t—11564
618 KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971
20 § EnUgl denna paragraf får besvär över lokal värderingsnämnds beslut anföras hos riksvärderingsnämnden inom 20 dagar från det klaganden fick del av beslulel. Även i detta sammanhang synes anledning saknas att behålla en speciell besvärstid. Bestämmelsen härom bör därför utgå. Härigenom bUr föreskriftema i 12 § förvaltningslagen tUlämpliga. Detla synes vara en lämplig ordning.
19. Förslaget till lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280)
Enligt 10 § skall ändring i lokal värderingsnämnds beslut sökas hos riksvärderingsnämnden inora tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Om i paragrafen anges atl ändring söks genom besvär, behöver någon klagotid inte anges. Del blir då fullt klart att bestäraraelserna i 12 § förvaltningslagen träder i tillämpning. Jag föreslår att denna jämkning vidtas.
20. Förslaget till lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård
I lagrådsremiss den 20 november 1970 har fömtsatts atl den befattning med ärenden om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, som enligt 18—37 §§ nykterhetsvårdslagen tillkommer länsslyrelserna, fr. o. ra. den 1 juli 1971 skall ankomma på de länsrätter som då inrättas. Det har också förutsatts att länsrätterna skall handlägga mål om ålerinlagning på vårdanstalt enligt 55 § nykterhetsvårdslagen samt besvär över nykterheisnämnds beslul enligt samma lag. Del lagförslag som nu läggs frara innehåller de ändringar i nykterhetsvårdslagen som föranleds av denna reform saral av tillkomsten av förvaltningslagen, föi-valtningsprocesslagen och viss annan lagstiftning.
3 och 9 §§
Från och med den 1 januari 1971 omfattar Gollands län bara en kommun, Gollands kommun. Vid samraa lid upplöstes Gotlands läns landstingskommun (prop. 1970:14, KU 5, rskr 72). Gotlands kommun fullgör både primärkommunala och landslingskommunala uppgifter.
Mot nu angivna bakgrund har chefen för civildepartementet efter samråd med chefen för socialdepartementet föreslagit (prop. 1971:1, bil. 14 s. 50—56) att det i Gotlands län inte längre skall finnas någon lansnykterhetsnämnd efter utgången av juni 1971. Ändringarna i 3 och 9 §§ föranleds härav.
KungL Maj.ts proposition nr 30 år 1971 619
5 § I överensslämmelse med vad jag har anfört vid behandlingen av jävsbeslämmelsema i förslagel tiU förvaltningslag förordar jag alt förvaltningslagens jävsföreskrifler görs tillämpliga i samtliga ärenden hos kommunal nykierhelsnämnd. Ändringarna i nu ifrågavarande paragraf föranleds dels härav, dels av en av mig föreslagen ändring i 40 § kommunallagen, vartill jag återkommer vid behandlingen av sistnäranda lag.
24 och 26 §§ Ändringama i dessa paragrafer sararaanhänger raed atl det nuvarande förhöret inför länsstyrelse ersätts av rauntlig förhandling vid länsrätt.
27 §
Denna paragraf kan väsentligt förkortas, därför att förvallningsprocesslagens bestämmelser om rauntlig förhandling blir lillärapliga. Paragrafen behöver bara innehålla en bestäraraelse sora möjliggör hämtning till muntlig förhandling av den ora vars intagning är fråga. Förvaltningsprocesslagen har nämligen ingen regel om häralning av part.
28 §
Här fastslås f. n. principen all förhör skall vara offentligt raen saratidigl görs vissa undanlag från offenllighelsgrundsatsen. Vidare föreskrivs atl företrädare för lansnykterhetsnämnd och kommunal nykierhelsnämnd skall få tillfälle att närvara och atl förhör upplysningsvis med någon kan hållas ulan alt den om vars intagning är fråga är närvarande. Protokoll skall föras över vad som förekoraraer vid förhör.
Av dessa bestämmelser torde i fortsättningen bara behövas den nuvarande föreskriften om att förelrädare för nykterhetsnämnd skall fä tillfälle all närvara vid muntlig förhandling. I övrigt synes förvallningsprocesslagens regler vara tillräckliga. I 16 § nämnda lag finns föreskrifter ora offentligheten vid rauntlig förhandling. Det behov av en långtgående raöjlighet till handläggning inom stängda dönar som föreligger i nu ifrågavarande mål lorde i erforderlig grad tillgodoses genom bestämmelsen i nämnda paragraf att rätten, ulöver vad som följer av RB, fär förordna om handläggning inom slängda dörrar, om det behövs av hänsyn till privatlivets helgd. Om protokoll vid muntiig förhandling finns besläramelser i 17 § förvaltningsprocesslagen. I fråga om parts närvaro vid förhör med vittne gäller enligt 24 § förvaltningsprocesslagen i tillämpliga delar bestäraraelserna i 36 kap. 18 § rättegångsbalken. Saratidigl vill jag erinra ora atl 14 § förvaltningsprocesslagen ulforraats på sådant sätt att imdan-tagsvis förhör med vittne kan hållas utan att part kallals lill den muntliga förhandlingen. Enligt nämnda lagrum skall nämligen den som har all svara i målel kallas lill muntlig förhandling, om inte särskilda skäl talar däreraot.
620 KungL Maj.-ts proposition nr 30 är 1971
29 §
I denna paragraf finns bestämmelser om förhör vid allmän underrätt med annan än part. Paragrafen torde kunna utgå. Den har ytterst sällan tillämpats. Jag vill erinra om alt i 26 § förvaltningsprocesslagen finns bestämmelser som möjliggör hållande av förhör med vittne eller sakkunnig vid annan länsrätt än den som har att pröva inlagningsfrågan.
30 §
Paragrafen, som innehåller bestämraelser om ersättning lill den som inställt sig för att vittna eller upplysningsvis höras, kan ulgå. Den blir nämligen onödig på grund av ersättningsbestämmelserna i 25 § förvaltningsprocesslagen.
32 § Föreskriften i första stycket om besvärshänvisning kan utgå. Behövlig beslämmelse i ämnet finns nämligen i 30 § förvaltningsprocesslagen.
40 §
Allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare är dels anstalt eller avdelning därav, som staten inrättat för sådant ändamål, dels av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt eller avdelning därav, sora Kungl. Maj:t erkänt som allraän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Allmän vårdanstalt skall alllid stå under ledning av en styrelse och ha föreståndare. Styrelse och föreståndare har viktiga befogenheter i fråga om dem som är intagna på anstalten och deras beslut kan överklaga genom besvär hos socialstyrelsen, om beslutet avser fråga ora för-söksperraission, utskrivning eller annan vårdfråga eller ora det innebär förordnande om övervakning eller meddelande av lydnadsföreskrifl.
Förvaltningslagen gäller handläggning av ärende hos förvaltningsmyndighet. Drivs allmän vårdanstalt av staten, landsling eller komraun, blir därför förvaltningslagen tillämplig på styrelsens och föreståndarens handläggning av de vid anstalten förekommande ärendena. Om däremot en allmän vårdanstalt drivs av förening, stiftelse eller annan enskild, lorde styrelsens och föreståndarens handläggning av anslaltsärendena inte kunna anses som handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndighet och handläggningen faller därför utanför förvaltningslagens tillämpningsområde. När det är fråga om sådana ärenden som behandlas i nykterhetsvårdslagen kräver emellertid rättssäkerheten att samma förfaranderegler gäller oberoende av vem som har anordnat anstalten. Jag föreslår därför all i 40 § föreskrivs all i ärenden enligt nykterhetsvårdslagen, vilka handläggs av styrelse eller föreståndare för allmän vårdanstalt, förvaltningslagen äger molsvarande lillärapning, om anstalten drivs av annan än staten, landsting eller kommun.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 621
55 § Ändringen i paragrafbänvisnihgen i sista styckel sararaanhänger med förslagel all 29 och 30 §§ skall upphöra att gälla.
59 §
Om nykterhetsnämnden har avvisat ett ombud eller biträde, torde möjlighet böra finnas alt överklaga avvisningsbeslutet oberoende av om nyk-terhelsnämndens beslul i huvudsaken kan överklagas eller ej (jfr 6 § tredje stycket förvaltningslagen). Talan synes böra föras hos länsrätten. Bestämmelse i ämnet har tagils in i paragrafen.
60 §
Vid 40 § har jag föreslagit atl i ärenden enligt nykterhetsvårdslagen, vilka handläggs av styrelse eller föreståndare för aUraän vårdanstalt, förvaltningslagen skall äga molsvarande tillämpning, om anstalten drivs av annan än staten, landsting eller kommun. I förevarande paragraf behövs därför inga bestämraelser om vem som är besvärsberättigad och om besvärstid. Reglema ill och 12 §§ förvaltningslagen är tillräckliga.
61 §
Här anges i försia band i vilka fall talan får föras raot länsrätts beslut enligt nykterhetsvårdslagen. I anslutning till nuvarande ordning föreslås att talan får föras, om länsrätts beslut innebär förordnande om tvångsintagning, avslag på ansökan härom, villkorligt anstånd raed verkställighet eller förverkande av sådant anstånd. När det gäller länsrätts beslut som ej innebär alt målet avgörs synes talan böra få föras i fall som avses i 32 § andra stycket förvaltningsprocesslagen.
I fråga om besvärsinstans och besvärshanmings ingivande vid klagan över länsrätts beslut behövs inga bestämmelser i nykterhetsvårdslagen, därför att 32 och 34 §§ förvaltningsprocesslagen innehåller tillämpliga regler. Talan mot beslut som av länsrätt särskill meddelats om någons omhändertagande enligt nykterhetsvårdslagen bör i överensstämmelse med nuvarande ordning få föras utan inskränkning till viss lid. Bestämmelse härom finns i förevarande paragraf. I övrigt behövs ingen regel om besvärslid, därför alt tUlämpliga bestämmelser i ämnet finns i 34 § förvaltningsprocesslagen.
Mot sådana beslut enligt nykterhetsvårdslagen, som fortfarande skall meddelas av länsstyrelse, bör i överensstämmelse med nuvarande ordning talan ej vara tillålen. Föreskrift härom har tagits in i paragrafens sista slycke.
66 § Det förbud mot surrogat- och kungörelsedelgivning, sora denna paragraf innehåller, synes böra redaktionellt jämkas på gmnd av tillkomsten av förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen.
622 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
21. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna
sammankomster
Har ansökan gjorts om tillstånd att anordna allmän sararaankorast, skaU enligt 5 § tredje siycket lagen ora allmänna sammankomster skriftligt besked meddelas om beslutet. Innebär detta att sararaankorast ej får äga rum, skaU skälen därtill anges. Antas förslaget till förvaltningslag, kan den sista satsen i styckel utgå. Föreskrifterna om beslutsmotivering i 17 § förvaltningslagen är tillräckliga.
22. Förslaget tUl lag om ändring i barnavårdslagen (1960:97)
I lagrådsremiss den 20 november 1970 har förutsatts all länsstyrelsemas befattning med underställnings- och besvärsärenden enligt barnavårdslagen skall upphöra vid ulgången av juni 1971 och alt ifrågavarande ärenden i fortsättningen skaU handläggas av de länsrätter som då inrättas. Det lagförslag som här läggs fram innehåller de ändringar i barnavårdslagen som behövs på grund av denna reform och på grund av tillkomsten av förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. Ändringsförslaget innehåller också vissa jämkningar sora föranleds av de ändringar i koramunaUagstiftningen vilka trätt i kraft den 1 januari 1971.
7—9, 12 och 13 §§ Under hänvisning till vad jag har anfört i specialmotiveringen till 4 och 5 §§ förvaltningslagen föreslår jag, att i 8 § bamavårdslagen föreskrivs att förvaltningslagens jävsbestämmelser skall äga tUlämpning i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd. I anslutning härtill krävs en jämkning i paragrafens hänvisning till komraunallagen. De övriga ändringar sora görs i förevarande paragrafer i bamavårdslagen sararaanhänger raed ändringarna i kommunallagsliftningen.
14 § Bestämmelsema i 3 kap. bamavårdslagen om förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd äger i stor utsträckning tillämpning vare sig barnavårdsnämnds beslut kan överklagas genom förvallningsbesvär enligt bamavårdslagen eller genom kommunalbesvär enligt kommunallagarna. Enligt 2 § 2 förslaget till förvaltningslag gäller däremot förvaltningslagen inte i ärende hos kommunal myndighei, om ärendet avgörs genom beslut som överklagas genom komraunalbesvär. Denna begränsning i förvaltningslagens tillämpningsområde synes inte böra få föranleda atl rättsskyddet på bama-vårdsområdet avsevärt inskränks. För alt förebygga alt detta blir fallet men ändå i möjligaste raån skapa en samordning mellan barnavårdslagens
KungL Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 623
och förvaltningslagens regler föreslår jag att i ett nytt stycke i 14 § barnavårdslagen föreskrivs, att utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen bestämmelsema i sistnämnda lag om ombud ocb biträde, vägledning av part, tolk, remiss, parisinsyn, kommunikation, beslutsmotivering och rättelse av förbiseendefel skall äga tillärapning i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd. Atl förvaltningslagens jävsrcgler gäller i alla ärenden bos sådan nämnd framgår av del tidigare berörda tillägget lill 8 § barnavårdslagen. Av första styckel i nämnda paragraf jämförd med 40 § komraunallagen följer vidare alt reglerna om när handling skall anses ha korarait in (7 § förvaltningslagen) äger generell giltighet hos barnavårdsnämnd. Den nyssnämnda begränsningen i förvaltningslagens tillämpningsområde orafattar således i fråga ora barnavårdsnämnd bara lagens besvärsbestäraraelser (11—13 §§) och bestämmelser om parts rätt all lärana muntliga uppgifter (16 §) och ora undenätlelse ora beslut ra.m. (18 §). Eftersom förvaltningslagens regler om beslutsmotivering endast omfattar sådana beslut, varigenom myndighet avgör ärende, medan bamavårdslagen kräver alt barnavårdsnämnd, i den mån det inte befinns obehövligt, skall motivera varje beslut som nämnden meddelar, bör i det av mig förordade tillägget lill 14 § barnavårdslagen också föreskrivas, att förvaltningslagens bestämmelser om beslutsmotivering skall äga motsvarande tillärapning i fråga om barnavårdsnämnds beslul under ärendes handläggning.
19 §
Innan barnavårdsnämnd avgör ärende skall enligt första siycket den som ärendet rör undenättas om vad som framkommit vid utredningen samt tiU-fäUe beredas honom att yttra sig däröver, om inte sådanl yttrande befinns uppenbart obehövUgt eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande inte kan avvaktas. Detta stycke kan utgå, om förslagen till förvaltningslag och tillägg till 14 § barnavårdslagen antas. 1 anslutning härtill bör vissa redaktionella ändringar göras i de nuvarande andra och fjärde styckena av paragrafen.
20 §
Första och andra styckena, som handlar om rätten att anlita biträde och om avvisning av biträde, kan utgå på grund av 6 § förvaltningslagen och det av mig förordade tillägget tiU 14 § bamavårdslagen. Ändringen i tredje stycket är rent redaktionell.
21 §
Första styckel innehåUer den av mig förut berörda bestämmelsen om barnavårdsnämnds skyldighet att motivera sina beslul. Bestämmelsen blir obe-
624 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
hövlig, om förslagel till förvaltningslag anlas och det av mig förordade tilllägget lill 14 § barnavårdslagen godias.
I andra stycket föreskrivs att om talan mol barnavårdsnämnds beslut får fullföljas enligt bamavårdslagen, beslutet skall innehålla fullföljdshänvisning. Också denna bestämmelse synes överflödig, om förslaget till förvaltningslag anlas. Beslämmelsen i ämnet i 18 § förvaltningslagen torde vara tiUräcklig.
24 § Med hänsyn till beslämmelsen i 18 § första siycket förvaltningslagen rörande upplysning om skiljaktig mening föreslås att i förevarande paragraf föreskrivs, att om i ärendet skiljaktig mening har antecknats i barnavårdsnämndens protokoll, upplysning härom skall lämnas vid delgivningen.
37 § Från och med den 1 juli 1971 synes det böra ankomma på länsrätt att pröva framslällning om medgivande enligt andra slyckel alt hålla någon i förvar längre tid än en vecka.
75—79 §§
Förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål är ganska utförligt reglerat i barnavårdslagen. När dessa mål i framtiden handläggs av länsrätt, behövs färre förfaranderegler i denna lag. Detta beror på atl förvaltningsprocesslagen innehåller grundläggande bestämraelser rörande rättskipningen i länsrätt. Endast på några punkter behövs kompletterande föreskrifter i bamavårdslagen.
Hänvisningen i 75 § till bestämmelserna om förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd kan begränsas till all bara omfatta föreskrifterna om kallelse och häralning till läkarundersökning av den underårige och om hämtning av den som ärendet rör (16 och 17 §§), om erinran om rätten all påkalla muntlig förhandling (19 § första stycket andra punkten), om den underåriges ställning när han inte fyllt 15 år (15 § Iredje siycket och 19 § tredje stycket) samt om föräldrars närvaro när den som är under 18 år höres (20 §).
Bestämmelsema i 76 § om förhör vid allmän underrätt med annan än part torde kunna utgå. Möjligheten enligt 26 § förvaltningsprocesslagen att anordna förhör med vittne eller sakkunnig vid annan länsrätt synes vara tiUräcklig.
Ersättningsreglerna i 77 § blir också överflödiga. TiUämpliga besiämmelser om ersättning till vittne och sakkunnig finns i 25 § förvaltningsprocesslagen.
Enligt 78 § gäller f. n. alt innan underställningsmål slutUgt avgörs, länsstyrelsen bör infordra yttrande från barnavårdsnämnden, om utredningen föranleder det. Även denna bestämmelse lorde kunna utgå då underställ-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 625
ningsmålen överförs till handläggning av länsrätt. Föreskriften i 13 § förvaltningsprocesslagen att rätten om det behövs inhämtar yttrande från förvaltningsmyndighet, som tidigare beslutat i saken, är tillräcklig.
80 §
I första siycket uppräknas de beslul av barnavårdsnämnd som får överklagas genom förvallningsbesvär. Bland besluten nämns beslul att avvisa av enskild anlitat biträde. I anslutning till 6 § förvaltningslagen bör i stäUet anges att talan får föras om nämnden avvisat ombud eller biträde. Med hänsyn lill den reglering av besvärsrätten som finns i den allmänna förfarandelagstiftningen kan vidare orden »den beslutet rör» ulgå.
Den nuvarande föreskriften i andra siycket atl besvären skall ges in till länsslyrelsen bör utgå. Eftersora i fraraliden talan skall föras hos läns-rätlen, ligger det i sakens nalur att besvärshandlingen skall ges in till dorastolen. Sedan förvaltningslagen trätt i krafl, gäller dess bestämmelser om besvärshandlings ingivande. Har besvärshandling före besvärstidens utgång korarait in till den barnavårdsnämnd, vars beslut överklagas, i stället för till länsrätten, skall enligt 7 § andra punkten förvaltningsprocesslagen besvären ändå upptas lill prövning.
Beslämmelsen i sista styckel om länsstyrelsens befogenhet att meddela inhibitionsbeslut bör likaledes utgå. Med stöd av 27 § förvaltningsprocesslagen kan länsrätten i avvaktan på målets avgörande förordna att överklagat beslul tills vidare inte skall gälla och även eljesl förordna rörande saken.
81 §
Ändringen sammanhänger med all länsrätten i stället för länsstyrelsen skall pröva besvär över beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning från skolan. Inte heller i detta fall behövs någon bestämmelse om ingivandet av besvärshandling.
82 §
Ändringen sammanhänger med all länsrätt övertar handläggningen av vissa mål som nu prövas av länsstyrelse.
84 § Denna paragraf i dess lydelse enligt lagrådsremissen den 20 mars 1970 kan utgå. Bestämmelser om besvärshandlings ingivande vid talan mot länsstyrelses beslut finns i 12 § förvaltningslagen. När det gäller talan mot länsrätts beslut finns motsvarande bestämmelser i 34 § förvaltningsprocesslagen.
86 § Ändringen sammanhänger med länsrättemas inrättande.
626 Kungl Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
95 § Det förbud mot surrogat- och kungörelsedelgivning, som paragrafen innehåUer, bör jämkas på grund av tillkomsten av förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen.
23. Förslaget till lag om ändnng i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Den av mig föreslagna förvaltningslagen gäller handläggning av ärende hos förvaltningsmyndighet. Som jag har anföri under 1 § förslagel till förvaltningslag hänför jag även de allmänna försäkringskassorna till förvaltningsmyndighet. Förvaltningslagens bestämmelser blir således, med de begränsningar som lagen innehåller, tillämpliga i bl. a. de av kassorna handlagda ärendena enligt lagen om allraän försäkring (jfr vad som anförts under 3 och 17 §§ förvaltningslagen).
3 kap.
6§ Enligt andra stycket i denna paragraf skall beslut angående försäkrads placering i sjukpenningklass skriftligen delges denne. Efter tillkomsten av delgivningslagen bar termen "delges" en speciell innebörd. Något krav på delgivning i den bemärkelse som avses i delgivningslagen lorde inte böra uppställas när det gäller meddelande om placering i sjukpenningklass. Bestämmelserna i 18 § förvaltningslagen angående underrättelse ora beslul synes vara tillräckliga. Jag föreslår därför att andra stycket i förevarande paragraf i lagen ora allmän försäkring utgår.
18 kap.
Ȥ
Enligt andra stycket får styrelseledamot i allmän försäkringskassa inte delta i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och kassan eller rörande hans försäkring eller hans rätt i övrigt enligt lagen om allmän försäkring. Han får inte heller delta i behandling av annan fråga, i vilken han har ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot kassans. Vad sålunda är föreskrivet äger molsvarande tillämpning beträffande rällegång eller annan talan mot styrelseledamot eller tredje man.
övervägande skäl torde tala för att jävsbestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen bör gälla för bl. a. styrelseledamöterna i allmän försäkringskassa. Jag föreslår därför att nyssnämnda jävsföreskrifter i lagen ora allmän försäkring utgår.
KungL Maj:ts proposition nr 30 är 1971 627
22 § Enligt fjärde stycket skall beslul sora fattas i pensionsdelegation innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i den mån del inte befinns obehövligt. Anlas förslaget till förvaltningslag, kan denna beslämmelse ulgå. Föreskrifterna i 17 § förvaltningslagen blir härigenom tillämpliga och de torde passa även för nu ifrågavarande beslul.
20 kap.
13 § Enligt denna paragraf skall besvär ges in eller sändas in till besluts-myndigheten. Den omständigheten alt besvären har getts in eller sänts in direkl till besvärsmyndighelen utgör dock ej hinder för all besvären tas upp till prövning, om de koramit in före besvärstidens utgång. Efler samråd med chefen för socialdepartementet föreslår jag att på grund av de särskilda förhållandena på förevarande område denna ordning behålls, fastän den avviker från den i 12 § förvaltningslagen föreskrivna. I anslutning till förvaltningslagen bör emeUertid vissa redaktionella jämkningar göras i förevarande paragraf. På grund av innehållet i 7 § förvaltningslagen bör inte ingivande och insändande anges som de sätt på vilka en besvärshandling tillställs vederbörande myndighet. Den omständigheten att allmän försäkringskassa av raig räknas sora förvaltningsmyndighet gör del vidare möjligt att ge paragrafen en mera kortfattad lydelse än hittills. Bl. a. kan tredje styckel utgå. Utan särskild föreskrift blir besvärstidsreglerna i 12 § förvaltningslagen lillärapliga vid besvär över allmän försäkringskassas beslut.
24. Förslaget till lag om ändring i namnlagen (1963: 521)
28 §
1 denna paragraf finns bestämmelser om pastors handläggning av anmälningsärenden. Finner pastor gjord anmälan inte kunna tas upp, skall han med angivande av grunden därför raeddela beslut att anmälningen ej föranleder anteckning i kyrkobok. Meddelas beslutet ej genast i anledning av muntlig anmälan eller är anmälningen skriftlig, skall han ofördröjligen om beslutet undenätla den som gjort anmälningen. I underrättelsen skall anges vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iaktta.
Antas förslaget till förvaltningslag, torde det vara obehövligt att i paragrafen ha bestämmelser om beslutsmotivering, underrättelse om beslut och besvärshänvisning. Beslämraelserna i 17 och 18 §§ förvaltningslagen är tillräckliga.
628 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
29 § Här anges bl. a. vera sora är besvärsberättigad. Denna bestämmelse blir också överflödig, om förslaget till förvaltningslag antas. Bestämmelsen överensstämmer nämligen i sak med 11 § förvaltningslagen.
34 §
Sedan namnmyndigheten meddelat slutligt beslut i ansökningsärende, skall myndigheten enUgl denna paragraf underrätta sökanden och den som i behörig ordning framställt invändning mot ansökningen. Om talan får föras mot beslulel, skall underrättelsen innehålla uppgift om skälen för beslutet samt vad som skall iakttas vid fullföljd av talan.
Anlas förslagel lill förvaltningslag, kan denna paragraf ulgå. Den ersätts av bestämmelserna i 17 och 18 §§ förvaltningslagen,
35 §
Enligt denna paragraf förs lalan mot slutligt beslut av naranmyndighelen genom besvär hos palenl- och registreringsverkets besvärsavdelning inom en månad från beslutels dag. Den sålunda föreskrivna besvärsliden avviker i fråga om både längden och utgångspunkten från den reglering som förslaget till förvaltningslag innehåller i 12 §. Några tungt vägande skäl för alt bibehålla den nuvarande specialregleringen i namnlagen torde inte föreligga. Jag förordar därför att förvaltningslagens bestäraraelser ora besvärstid görs tillämpliga också i namnärenden. Den särskilda besvärstidsbestämmelsen i 35 § namnlagen bör därför ulgå.
25. Förslaget till lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274)
Enligt 24, 26 och 27 §§ stalstjänslemannalagen skall i ärende om disciplinär bestraffning eller om avstängning eller om läkamndersökning sora avses i sislnämnda paragraf lillfälle beredas tjänstemannen all skriftligen eller, om han påfordrar det eller del annars anses lämpligt, muntligen uttala sig i ärendet. Han får därvid anlita biträde som raed hänsyn till red-barhel, insikter och lidigare verksarahet befinns läraplig för uppdraget.
Antas förslaget till förvaltningslag, kan bestäraraelserna i 24 och 27 §§ statstjänstemannalagen ora rätt alt anlita biträde utgå. Föreskrifterna i 6 § förvaltningslagen är näraligen tUlämpliga.
Bestämmelserna ora koramunikation i 24 §, till vilken 26 § hänvisar, och i 27 § torde böra samordnas med förvaltningslagen. Vad angår ärenden om disciplinär bestraffning synes man i 24 § bara behöva ha kvar en regel av innehåll att om tjänstemannen påfordrar del, tillfälle skall beredas ho-
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 629
nom alt vid muntligt förhör uttala sig i saken. I övrigi är föreskrifterna om kommunikation i 15 § förvaltningslagen tillräckliga. Beträffande ärenden om avstängning enligt 26 eller 27 § statstjänsleraannalagen och om läkarundersökning enligt sistnämnda paragraf bör en motsvarande ordning genomföras. Med hänsyn till all beslul om avstängning och ora läkarundersökning — i raotsals till beslut om disciplinär bestraffning — kan ha karaktären av beslul under förfarandet, i vilket fall kommunikationsbeslämmelserna i 15 § förvaltningslagen inte är direkt tillämpliga, bör i 26 och 27 §§ slalstjänslemannalagen föreskrivas all bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen skall lillämpas även om beslul som nyss sagls utgör etl beslut under ärendes handläggning.
I fråga om ärenden om avstängning enligt 26 eller 27 § statstjänstemannalagen och ora läkarundersökning enligt 27 § samma lag torde på grund av ärendenas nalur inte blott kommunikationsbeslämmelserna i 15 § förvaltningslagen utan också bestämmelserna i 17 och 18 §§ förvaltningslagen böra genom särskild föreskrift göras lillärapliga också för det fall att beslut om avstängning eller om läkarundersökning har karaktären av beslut under förfarandet.
26. Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall
Lagförslaget innehåller de ändringar som föranleds av dels förslaget tiU förvaltningslag, dels de ändringar i kommunallagsliftningen som trätt i kraft den 1 januari 1971.
6§ I denna paragraf finns bl. a. bestämmelser om vem som är behörig atl utfärda vårdintyg. Medan erdigl sinnessjuklagen (1929: 321) gäUde att vårdattest inte fick utfärdas av den som till den sjuke stod i den skyldskap eller i det svågerlag, som utgör jäv mot domare, innehåUer den nuvarande lagen ingen molsvarande regel (jfr prop. 1966: 53 s. 175). De jävsbestäraraelser som förslaget till förvaltningslag innehåller är tillämpliga på läkare i den offentUga sjukvårdsorganisationen. Däremot är förvaltningslagens jävsregler inte lillärapliga på privatpraktiserande läkare. Anledning lorde emellertid inte finnas att i detta sammanhang uppställa strängare regler för läkarna i allmän tjänst än för andra läkare. Jag föreslår därför, efler samråd med chefen för socialdepartementet, att i 6 § förevarande lag föreskrivs att bestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen inte äger tilllämpning i ärende om utfärdande av vårdintyg. Härmed är inte sagt alt det är lämpligl att en läkare utfärdar vårdintyg beträffande en nära anhörig. En läkare bör över huvud tagel helst avslå från alt utfärda vård-
630 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971
intyg om förhållandena är sådana att han kan misstänkas för bristande objektivitet. Detla gäller i lika mån läkare i allmän tjänsl och annan läkare. Lämpligast torde vara atl läkaren fritt får ta ställning i denna fråga under beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet och utan att vara bunden av förvaltningslagens jävsbestämmelser. Det bör dock understrykas att förvaltningslagens jävsregler koraraer att gälla för den läkare som fattar det avgörande beslutet i intagningsärendet.
22, 24, 26 och 32 §§
I 6 § förvaltningslagen föreskrivs att den som för talan i ärende hos offentlig myndighei får anlita ombud eller biträde, låt vara alt den som har ombud skall medverka personligen om myndigheten begär del. Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han annars olämplig, får myndigheten avvisa honom som orabud eller biträde i ärendet. I fråga om lalan mot myndighets beslul alt avvisa ombud eller biträde äger de bestämmelser som gäller lalan mot myndighetens beslut i huvudsaken motsvarande tillämpning. Avsikten är alt nu angivna regler skaU gälla i ärenden enligt förevarande lag. För alt detta skall bli fallet måste de avvikande bestämmelser som nu finns i lagen utgå. I detta syfte föreslår jag, dels att 32 §, som handlar om rätt att anlita biträde i ärenden hos ulskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden och om avvisning av biträde i sådana ärenden, upphävs, dels att i 26 § inte längre regleras talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd avvisat biträde, dels alt begränsningen i 22 § i rätlen alt föra talan mot ut-skrivningsnärands beslut preciseras till att gälla beslut enligt nu ifrågavarande lag. Ett beslut om avvisning av ombud eller biträde blir då inte i något fall ett beslut enligt förevarande lag utan får alltid karaktären av etl beslut enligt förvaltningslagen. Bestämmelsema i 6 § förvaltningslagen blir på så sätl genomgående tillämpliga i ärenden enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Föreskriftema i 24 § andra stycket och 26 § andra stycket om besvärs ingivande bör utgå. Härigenom kommer bestämmelserna härom i 12 § förvaltningslagen alt gälla, vilket torde vara en lämplig ordning också på detta oraråde.
34 och 34 a §§ I remissyttrande över arbetsgruppens förslag till förvaltningslag har psykiatriska nämnden förordat, alt någon koramunikationsskyldighel inte skall gälla för ärenden enligt förevarande lag. Enligt nämndens mening föreligger det risk för att läkare, som anser sig skyldiga alt kommunicera joumalanleckningar o. d., knappar in på upplysningarna i journalen för alt neutralisera de skadeverkningar som de tror skall följa av att patienten får läsa journalanteckningama. Det anses emellertid också tänkbart atl de beslutande utnyttjar de möjligheter till sekretessbeläggning som lagen medger, I så fall
KungL Maj.-ts proposition nr 30 dr 1971 631
får regeln om kommunikation ringa betydelse. Nämnden frarahåller vidare att etl kommunikalionsförfarande verkar tyngande på ärendenas handläggning och fördröjer avgörandena. Skyldigheten att motivera fattade beslut bör enligt nämndens uppfattning inte utsträckas utöver den skyldighet som nu finns alt vid de viktigaste besluten ange de i 1 § angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas. Införandet av en vidare motiveringsskyldighet skulle i allmänhet inte förbättra utan försämra förhållandet mellan patienterna och dem som har ansvaret för deras omhändertagande.
De särskilda bestämmelserna i den av raig föreslagna förvaltningslagen äger inte tillämpning i samtliga ärenden hos offentlig förvaltningsmyndighet enUgl förevarande lag. Sålunda gäUer inte dessa bestämmelser i ärenden som ej innefattar sädan myndighetsutövning mot enskild som avses i 3 § första siycket förvaltningslagen. Ärenden om utfärdande av vårdintyg faller därför utanför lillämpningsorarådet för dessa bestämmelser, även ora intyget utfärdas av en läkare som ingår i den offenlliga sjukvårdsorganisationen. De särskilda bestämmelserna i den av raig förordade förvaltningslagen gäller inte heller i ärende i första instans, när ärendet avser sjukvård och rayndighetens beslul inte kan överklagas genora besvär (3 § andra stycket 1 förvaltningslagen). I övrigt är förvaltningslagens särskilda bestäraraelser tillämpliga i ärenden enligt förevarande lag hos läkare, ulskrivningsnämnd och psykiatriska näranden. På grund av de vårdades tillstånd kan det emellertid i många fall vara olämpligt atl undantagslöst tillämpa förvaltningslagens särskilda bestämmelser. I fråga om kommunikationsskyldighelen är jag dock inte beredd atl föreslå någon specialregel. De begränsningar i rätten att ta del av föreliggande malerial, vilka följer av 14 § och 15 § tredje styckel förvaltningslagen saml 39 § andra slyckel sekrelesslagen, innefattar tillräckliga garanlier för att kommunikationen inte sker när det finns grundad anledning anta att genom materialets utlämnande ändamålet med vården skulle motverkas. Om socialstyrelsen tillställer de berörda läkarna behövlig information lorde det inte heller behöva befaras att läkarna på gnmd av förvaltningslagens tillkomst gör raindre utförliga journalanteckningar eller utlåtanden än hittills. På denna väg torde del också vara raöjligt för socialstyrelsen att verka för en enhetlig praxis i fråga ora kommunikationsreglernas tillärapning i förevarande ärenden. Rent bandläggningsraässigt lorde inte heller alllför svårbemästrade problem uppstå. När del gäller bestäraraelserna ora beslutsmotivering i 17 § förvaltningslagen synes det mig däreraot vara nödvändigt alt göra elt undantag i detla sararaanhang, därför atl näranda lagrum inte passar för ärenden enligt nu ifrågavarande lag. En möjlighet bör öppnas atl utelämna skälen för beslutet även i andra fall än som tillåls enligt 17 § förvaltningslagen, om ändamålet med vården annars skulle molverkas. Lagtekniskt torde detta kunna ske på det sättet att i förevarande lag införs under rubriken Särskilda bestämmelser en ny para-
632 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 dr 1971
graf, betecknad 34 a §, med en föreskrift i ämnet. Vad angår intagnings-besluten enligt 8 § vill jag tillägga atl de lorde böra betraktas som interimistiska beslut, som inte omfattas av förvaltningslagens bestämmelser om bl. a. beslutsmotivering.
Utan hinder av vad nyss sagts synes i fråga om läkares beslul enligt 8 eller 9 § eller varigenom ansökan ora utskrivning avslagits samt i fråga ora motsvarande beslut av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden alltid böra krävas all beslutet anger de i 1 § angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas. Detta krav finns i dag såvitt angår beslut av utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden (34 § tredje slyckel) men torde böra utvidgas till att omfatta också läkares beslut. Den nuvarande bestämmelsen i ämnet har med angiven ändring satts in som etl andra slycke i den av raig föreslagna nya paragrafen.
27. Förslaget till lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
2 och 14 §§
Ändringarna i dessa paragrafer föranleds av de ändringar i kommunallagsliftningen som har trätt i kraft den 1 januari 1971 och av alt Stockholms kommun från och med nämnda dag tillhör landstingskommun.
I 14 § lagen angående omsorger ora vissa psykiskt utvecklingsstörda (i det följande kallad omsorgslagen) regleras bl. a. frågan ora vilka jävsregler som skall gälla för särskild styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, övervägande skäl synes tala för alt kommunallagsjäven bör gälla för styrelsens ledamöter och andra som handlägger ärenden hos styrelsen. Beslämraelserna i ämnet har formen av hänvisningar till 48 § landslingslagen och 37 § kommunallagen. Förslaget innebär — i överensstämmelse raed vad jag har förordat vid behandlingen av 4 och 5 §§ förvaltningslagen — att ora exempelvis särskolchef, vårdchef eller överläkare, som innehar tjänst bos styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, är föredragande i ett ärende hos styrelsen, kommunallagsjäven blir gällande för honom i detta ärende.
I de ärenden rörande enskilda personer, som närmare regleras i omsorgslagen, fattas inte besluten av styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda ulan en självständig beslutanderätt har i stället i stor utsträckning tillagts angivna befattningshavare, bl. a. särskolchefen, vårdchefen och överläkare vid specialsjukhus. Samråd skall härvid ofta ske med en eller flera andra befattningshavare. Nu ifrågavarande ärenden omfattas inte av de jävsbestämmelser som gäller för ärendena hos styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. I ärendena hos nyssnämnda befattningshavare är jävsföreskrifterna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen till-lämpliga.
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 633
Ingen ändring föreslås i de jävsbestämmelser sora f, n. gäller för ledaraöterna i dels beslulsnämnderna för psykiskt utvecklingsstörda, dels psykiatriska nämnden. Detta innebär att för närandledamötemas del i princip föreskrifterna i 4 kap. RB om jäv mot doraare äger tiUämpning.
20 § I linje med vad jag har föreslagit beträffande ärenden enligt lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall förordar jag att bestämmelserna i 6 § förvaltningslagen angående ombud och biträde skall gälla i ärenden enligt omsorgslagen. För att delta skall bli fallet föreslår jag, dels alt 20 § omsorgsiagen, som handlar om rätt atl anlita biträde i ärenden hos beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda och om avvisning av biträde i sådana ärenden, skall upphöra alt gälla, dels atl i 47 § omsorgslagen inte längre regleras talan mot beslut, varigenora beslutsnämnd avvisat biträde. Samtidigt föreslår jag att i 49 § omsorgslagen hänvisningen till 32 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall utgå. Jag vill i sammanhanget erinra om att jag tidigare har förordat att sistnäranda lagrum — som bl, a. handlar om rätten alt anlita biträde i ärenden hos psykiatriska näranden — skall upphöra alt gälla.
22 § Enligt tredje siycket skall beslulsnämnds beslut innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i den mån det inte är obehövligt. Någon molsvarande regel uppställs inte när de gäller andra myndigheters beslut enligt omsorgslagen, övervägande skäl synes tala för all förvaltningslagens bestämmelser om beslutsraolivering i princip görs lillärapliga hos saratliga förvaltningsmyndigheter som handlägger ärenden eidigt omsorgslagen. Jag föreslår därför att tredje siycket i förevarande paragraf skall ulgå.
46 och 47 §§
I 46 § sista stycket föreskrivs att vid sådan talan sora behandlas i paragrafen besvären skall ges in till den som meddelat beslutet. En motsvarande beslämmelse finns i 47 § andra stycket. Dessa bestäraraelser bör utgå. Härigenom kommer bestämmelserna i 12 § förvaltningslagen ora besvärshandlings ingivande alt bli tillämpliga. Den i förvaltningslagen angivna ordningen synes lämpa sig även för ärenden enligt omsorgsiagen.
Ändringen i 47 § första siycket har behandlats under 20 §,
48 § I paragrafen föreskrivs alt vissa angivna beslut oraedelbart länder till eftenättelse. Därjämte är föreskrivet att myndighei, som har alt pröva besvär, kan i avvaktan på sitt slutliga avgörande förbjuda eller avbryta
634 KungL Maj:ts proposition nr 30 är 1971
verkstäUighet av beslut som har överklagats hos myndigheten. Antas förslaget till förvaltningslag, blir sistnämnda bestämmelse överflödig. I 13 § förvaltningslagen föreskrivs nämligen att myndighet, som har att pröva besvär, kan i avvaktan på ärendets avgörande förordna att det överklagade beslutet tiUs vidare inte skall gälla.
49 § Ändringen har berörts under 20 §,
49 a§
De särskilda bestämmelserna i förvaltningslagen gäller inte i alla ärenden hos förvaltningsrayndighet enligt omsorgslagen. De gäller endasl i den mån ett ärende innefattar sådan myndighetsutövning mot enskild som avses i 3 § första siycket förvaltningslagen. De tillämpas vidare inte i ärenden i första instans, när ärendet avser sjukvård och myndighetens beslut ej kan överklagas genom besvär. Vissa av dem gäller inte när det är fråga om beslut under förfarandet. I övrigt är förvaltningslagens särskilda bestämmelser genomgående lillärapliga i ärenden enligt orasorgslagen vilka handläggs av förvaltningsmyndighet och inte omfattas av 2 § förvaltningslagen. Detta gäller bl. a. — efler den av mig föreslagna ändringen av 22 § omsorgslagen — föreskriftema om beslutsmotivering i 17 § förvaltningslagen.
Som förut nämnts har psykiatriska nämnden i sitt remissyltrande över arbetsgruppens förslag tUl förvaltningslag förordat att vissa undantag, bl. a, avseende moliveringsskyldighelen, skall göras för ärenden enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. På grund av nämndens ringa erfarenhet vid ifrågavarande tidpunkt av tiUämpningen av omsorgslagen har nämnden ej kunnat uttala huruvida vad nämnden anfört gäller även för ärenden enligt omsorgslagen, TiU viss del anser sig nämnden dock kunna säga att så är fallet, nämligen i fråga om det klientel som inordnats under omsorgslagen men sora förut var att hänföra under lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Mot bakgrund av vad psykiatriska näranden anfört och mitt ställningstagande till frågan om beslutsmotivering i ärenden enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall föreslår jag att i ärenden enligt omsorgslagen möjlighet öppnas att utelämna skälen för beslutet även i andra fall än som tillåts enligt 17 § förvaltningslagen, om ändamålet med omsorgerna annars skulle motverkas. En bestämmelse härom har tagits in i första stycket av förevarande paragraf.
I linje med vad jag har förordat belräffande motsvarande beslut enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall (34 a § andra siycket) föreslår jag atl i förevarande paragraf föreskrivs, att i vårdchefs eller läkares beslut om inskrivning med stöd av 35 § omsorgslagen, i mot-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 635
svarande beslut av ordförande i beslutsnämnd enligt 23 § första siycket samraa lag, i sådant beslut av vårdchef, föreståndare eller läkare, sora innebär avslag på ansökan om slullig utskrivning av den som inskrivits med stöd av 35 § omsorgslagen, saml i beslutsnämnds och psykiatriska nämndens motsvarande beslul skall anges de i 35 § orasorgslagen angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas.
Inrättningar sora avses i omsorgslagen kan drivas inte bara av det allmänna. Det förekommer också enskilda institutioner för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och man har atl räkna med att enskilda inrättningar av sådanl slag koramer alt finnas kvar under en lång följd av år. Till följd härav kan beslut som omtalas i omsorgslagen (se 41 och 44 §§) meddelas inte bara av offentlig myndighet utan även av annan. Förvaltningslagen gäller emellertid endast i ärenden hos offentlig förvaltningsmyndighet. När det är fråga om sådana ärenden som omnärans i omsorgslagen kräver dock rättssäkerheten atl samma förfaranderegler gäller oberoende av vem som driver en inrättning för psykiskt utvecklingsstörda. På grund härav föreslår jag alt i förevarande paragraf föreskrivs att förvaltningslagen skall äga motsvarande tillämpning i ärenden enligt omsorgslagen vilka rör någons vård i enskild inrättning.
50 § Under 6 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall har jag på angivna skäl förordat alt förvaltningslagens jävsbestämmelser inte skall äga tillämpning i ärende om utfärdande av vårdintyg. Vad jag i det sammanhanget anförde äger i slort sett raotsvarande tillämpning i fråga ora utfärdande av läkarintyg sora avses i andra siycket av nu förevarande paragraf. Jag föreslår därför att i ell nytt stycke föreskrivs atl bestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen inte äger tillämpning i ärende om utfärdande av läkarintyg som nyss sagts.
28. Förslaget till lag om ändring i patentlagen (1967:837)
I remissyttrande över arbetsgmppens förslag till förvaltningslag har patent- och registreringsverket förklarat sig ulgå ifrån att införandet av förvaltningslagen inte skall medföra någon ändring i specialförfattningarna på verkets område. Eftersom den av mig föreslagna förvaltningslagen bara innehåller vissa grundläggande förfaranderegler och anledning saknas att nu föreslå någon ändring i de regler som är särskill avpassade för verkets ärenden, lorde hinder inte raöta raot atl låta förvaltningslagen i princip bli gällande i palenlärenden och liknande ärenden hos verket. På en punkt bör dock lärapligen en justering göras i den berörda lagstiftningen (jfr också de i det föregående föreslagna ändringarna i namnlagen). Har
636 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
invändning gjorts mot ansökan om patent, skall enligt 23 § andra stycket sökanden undenättas därom och tillfälle beredas honom atl yttra sig över invändningen. Antas förslaget lill förvaltningslag, kan denna bestämmelse utgå därför alt tillämpliga föreskrifter om komraunikation finns i 15 § förvaltningslagen.
29. Förslaget tiU lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485)
Ändringen i mönsterskyddslagen motsvarar den ändring som har föreslagits i fråga om patentlagen.
30. Förslaget till lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)
14 §
Enligt denna paragraf skall i ärende hos koncessionsnämnden näranden bl, a. dels genora kungörelse i en eller flera av ortens tidningar eller på annat lämpligt sätt bereda dem som kan beröras av den miljöfarliga verksamhelen tillfälle att yttra sig, dels hålla sammanträde med parter och besiktning på platsen, om det ej är uppenbart onödigt, dels bereda pari tiUfäUe att yttra sig över ulredning som förebragls av motpart eller införskaffats genom koncessionsnämndens försorg. Det synes tveksamt om termen part har samma innebörd i de olika leden. Vissa förtydliganden synes därför böra göras.
Vid hållandet av sammanträde önskar man nå alla dem som kan bli berättigade att anföra besvär i händelse av elt bifallsbeslut av koncessionsnämnden. I anslutning till terminologin i 11 § förvaltningslagen synes därför i miljöskyddslagen böra föreskrivas alt koncessionsnämnden skall hålla sammanträde raed dem som saken angår.
Vad angår föreskriften om beredande av tillfälle alt avge yttrande synes densamma lärapligen kunna preciseras till att avse dem som gjort ansökan eller framställt erinran i ärendet, I övrigi torde bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen böra gälla. Rättsskyddssynpunkterna torde bli väl tillgodosedda genom den sammanlagda information som skall lämnas enligt 14 § miljöskyddslagen. Nämnas bör all intet hinder möler mol att underrättelse om uiredningen lämnas muntligt vid sammanträdet med dem sora saken angår eller genora att, om förutsättning härför är för handen enligt delgivningslagen, handlingarna i ärendet hålls tillgängliga hos särskilt utsedd aktförvarare,
48 § När koncessionsnämnden eller länsslyrelsen meddelar beslut i fråga om tillstånd enligt miljöskyddslagen, skall enligt denna paragraf senast samma
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 637
dag underrättelse om tiden för beslutets meddelande införas i en eUer flera av ortens tidningar eller, om så lämpligen kan ske, avsändas lill parterna, Detsamraa gäller beträffande vissa andra beslut av koncessionsnäranden eller länsstyrelsen. Ifrågavarande underrättelse är att se mot den bakgrunden alt talan mot nyssnämnda beslut och mot beslut ora ersättning till sakkunnig, sora koncessionsnämnden anlitat, skall föras inom fyra veckor från dagen för beslulel.
Något behov av att på detla oraråde ha besvärstidsbestämmelser som avviker från reglerna i förvaltningslagen torde inte föreligga. Enligt 12 § förvaltningslagen är huvudregeln att besvär skall anföras inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Denna ordning synes utan direkt olägenhet kunna tillämpas också i nyssnämnda miljöskyddsärenden. Visserligen möler ofta i miljöskyddsärenden den komplikationen att det är ett slort anlal parter som skall underrättas om beslutet, 1 sådana fall öppnar eraellertid delgivningslagen möjlighet alt ge delgivningen formen av kungörelsedelgivning. Används kungörelsedelgivning, anses norraalt delgivning ha sketl på sjunde dagen efter beslulel om kungörelsedelgivning. Någon svårighet att fastställa när beslutet har vunnit laga krafl lorde således inte föreligga. Jag föreslår därför atl de nuvarande bestämmelsema i 48 § miljöskyddslagen om besvärslid och om underrättelse om liden för besluts raeddelande utmönstras ur lagen.
I remiss till lagrådet den 20 mars 1970 föreslogs att 48 § railjöskyddslagen bara skulle innehålla de nuvarande beslämmelserna om underrättelse om tiden för vissa besluts meddelande och att de återstående beslämmelserna i paragrafen, raed angivna ändringar i sak, skulle föras över lill en ny paragraf, 48 a §. Utmönstras beslämraelserna om besvärstid och om underrättelse om tiden för beslut ur railjöskyddslagen, bör de kvarstående bestämmelserna i den i lagrådsremissen upptagna nya paragrafen återföras till 48 § efler vissa redaktionella jämkningar.
31. Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning mi Danmark, Finland, Island eller Norge för verkstämghet av beslut om
vård eUer behandling
6§ Enligt andra slyckel får beslul om utlämning inte meddelas utan atl den som begärs utlämnad fått tillfälle alt ytlra sig. Lagen innehåller således här ett undantagslöst krav på komraunikation. Med hänsyn lill den begärda åtgärdens genomgripande natur bör någon uppluckring av kommimika-tionskravet inte komma till stånd. Enligt 15 § förslaget till förvaltningslag består kommimikation i ett förvaltningsärende av två moment, nämUgen dels att parten underrättas om vad som tillförts ärendet genom annan än
638 KungL Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
honom själv, dels alt tillfälle bereds honom att yttra sig över detla malerial. I anslutning härtill synes den nu behandlade kommunikationsbestämraelsen böra byggas ut så alt den talar inte bara ora beredande av tillfälle atl avge yttrande utan också om undenätlelse om föreliggande utredningsmaterial.
11 § I paragrafen finns bestämmelser ora atl vid besvär besvärshandlingen
skall ges in till beslutsrayndigheten. Antas förslaget till förvaltningslag, kan
dessa bestämmelser utgå. TiUämpliga föreskrifter i ämnet finns nämligen
i 12 § förvaltningslagen och anledning torde inte finnas att för denna typ
av ärenden ha en annan reglering på denna punkt än den i förvaltningslagen
föreskrivna.
32. Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988)
Faslighelsbildningslagen innehåller utförliga bestämmelser om förfarandet i ärenden hos fastighetsbildningsmyndigheten. Främst kan härvid pekas på föreskrifterna i 4 kap. fastighelsbildningslagen angående fastighetsbildningsförrättning. Den utförliga förfaranderegleringen i fastighetsbildningslagen får ses mot den bakgrunden all ifrågavarande ärenden har en starkt judiciell prägel. Fastighetsbildningsmyndigheten är emellertid att anse som en förvaltningsmyndighet vilken omfattas av bestäraraelserna i den föreslagna förvaltningslagen. I den mån avvikande bestämmelser inte är meddelade i lag eller i annan författning som beslutals av Kungl. Maj:t blir förvaltningslagens bestämraelser tillämpliga i ärenden hos fastighetsbildningsmyndigheten. Lantmäteristyrelsen har visserligen förordat alt för valtningslagen i princip inte skall gälla i ärenden om fastighetsbildning. Enligt min mening föreligger emellertid inga tungt vägande skäl för att på detla område avvika från den samordningsleknik som jag i andra sammanhang har föreslagit.
4 KAP.
6§
Här föreskrivs att om förrältningsman vet att sådan omständighet föreligger som kan antas utgöra jäv mot honom, han är skyldig alt självmant ge det till känna. Denna föreskrift kan utgå, därför att en motsvarande beslämmelse finns i 5 § förvaltningslagen.
Har sakägare i rätt tid anfört jäv, skall enligt denna paragraf i fastighelsbildningslagen fastighetsbildningsmyndigheten snarast möjligt meddela
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 639
beslut i jävsfrågan. Härvid deltar den som jävet gäller i prövningen av jävsfrågan. Denna ordning synes böra ersättas av den sora föreskrivs i den föreslagna förvaltningslagen. Enligt 5 § förvaltningslagen gäller att om fråga om jäv mot någon har uppkomrait och annan ej har trätt i hans stäUe, myndigheten snarast skall raeddela beslut i jävsfrågan och all den som jävet gäller får delta i prövningen av jävsfrågan endasl om myndigheten ej är beslulför utan honom och annan ej kan träda i hans ställe ulan olägligt uppskov. I 4 kap. 6 § fastighetsbildningslagen bör göras de jämkningar som behövs för att på denna punkt förvaltningslagens ordning skall bli tillämplig.
13 §
Enligt första stycket får sakägare föra sin talan genom ombud. Antas förslaget till förvaltningslag, kan denna bestämmelse ulgå, därför alt i 6 § förvaltningslagen anges att den som för lalan får anlita orabud eller biträde.
I 4 kap. 13 § andra stycket fastighelsbildningslagen finns besläramelser om speciella obehörighetsgrunder och jäv för ombud. I anslutning till nyssnämnda föreskrift i förvaltningslagen torde ifrågavarande bestämmelser i fastighetsbildningslagen böra utvidgas lill alt handla även om biträde.
35 § Behärskar sakägare ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel-eller talskadad, får enligt denna paragraf tolk anlitas atl biträda fastighetsbildningsmyndigheten. Antas förslaget till förvaltningslag, bör denna bestäraraelse utgå på grund av den regel om anlitande av tolk som 9 § förvaltningslagen innehåller.
12 KAP.
8§ Komraunikationsföreskriften i andra siycket kan utgå på grund av de besläramelser i ämnet som finns i 15 § förvaltningslagen.
15 KAP.
2§
Enligt denna paragraf skall i vissa uppräknade fall talan mot faslighels-bildningsmyndighetens beslut föras särskilt. Delta gäller bl. a. om fastig-helsbildningsrayndigheten avvisat orabud. Om i enlighet med vad som har föreslagils i det föregående regler meddelas om rätl att anlita biträde och om avvisande av biträde, bör i klagohänseende beslul om avvisning av biträde behandlas på samraa sätt sora beslul om avvisning av ombud. För detla ändamål bör ett tillägg göras till förevarande paragraf.
640 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
33. Förslaget till lag om ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99)
Lagförslaget innehåller ändringar som sammanhänger dels raed förslaget till förvaltningslag, dels med ändringar i kommunallagsliftningen vilka trätt i kraft den 1 januari 1971.
25 och 26 §§ Enligt dessa paragrafer är f. n. kommunallagsjäven tillämpliga på ledaraöterna i särskild familjebidragsnämnd. Detta är fallel både vid särskild familjebidragsnärands handläggning av sådana ärenden, i vilka förvaltningsbesvär kan anföras, och vid nämndens behandling av ärenden av annat slag. I enlighel med vad jag anfört i anslutning till 4 och 5 §§ förslagel till förvaltningslag finner jag övervägande skäl tala för att förvaltningslagens jävsregler bör gälla i samtliga ärenden sora handläggs av särskild farailjebidragsnämnd och bör gälla både för nämndens ledamöter och för kommunala befattningshavare som handlägger ärenden bos sådan nämnd. För att denna ordning skall koraraa till stånd bör i 25 § familjebidragsförordningen hänvisningen till 37 § andra siycket koramunallagen och i 26 § familjebidragsförordningen den indirekta hänvisningen till 39 § andra stycket kommunallagen för Stockholm utgå. Vidare bör i båda paragraferna föreskrivas all ulan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen 4 och 5 §§ nämnda lag äger tillämpning i samtliga ärenden hos särskild familjebidragsnämnd.
33 § Här finns bestämmelser ora besvär över familjebidragsnämnds beslut. Enligt paragrafen skall besvärshandlingen ges in till länsstyrelsen. Skall besvären inte prövas av länsstyrelsen utan av tillsynsmyndigheten, skall länsstyrelsen sända över besvären till denna. Den sålunda föreskrivna ordningen för besvärs ingivande avviker från bestämmelserna i förslaget till förvaltningslag (12 §), Något behov av att bibehålla den nuvarande specialregleringen torde inte föreligga. Jag föreslår därför att beslämmelserna i 33 § familjebidragsförordningen om besvärs ingivande och vad därmed hänger samman utgår.
34. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1967:882) om studiemedelsavgifter
13 § Enligt denna paragraf sänder cenlrala studiehjålpsnämnden underrättelse ora beslut angående prelirainär avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift till den återbelalningsskyldige. Antas förslaget till förvaltningslag, kan denna bestäraraelse utgå, därför att 18 § förvaltningslagen innehåller tillämpliga bestäraraelser angående underrättelse om beslut.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 641
I paragrafen föreskrivs också, atl i underrättelsen till den återbetalnings-skyldige skall anges vad denne har all iaktta om han önskar söka rättelse i eller föra talan raot nämndens beslut. Om förslaget till förvaltningslag blir antaget, behöver på grund av 18 § förvaltningslagen inte särskilt anges i studiemedelsavgiftsförordningen all underrättelsen skall innehålla besvärshänvisning. För atl missuppfattning inte skall uppstå torde det dock vara lämpligl atl i paragrafen la in en erinran om föreskrifterna i 18 § förvaltningslagen.
30 § Vid besvär hos kammarrätten över centrala sludiehjälpsnämndens beslul skall enligt denna paragraf besvärshandlingen sändas in eller ges in lill nämnden. Anlas förslagel lill förvaltningslag, bör denna beslämmelse utgå. Med hänsyn lUl 7 § förslaget lill förvaltningslag finns ej anledning att i förordningen reglera formerna för besvärshandlings överbringande. Vad angår frågan vilken myndighei besvärshandlingen skall tillställas torde reglerna i 12 § förvaltningslagen böra gälla även i ärenden enligt förordningen om studiemedelsavgifler.
35. Förslaget tUl lag om ändring I lagen (1964: 731) om Irafiknämnder
Trafiknämnd tar befattning med lokala trafikföreskrifter och ärenden angående yrkesraässig trafik. Bestäraraelser om besvär hos länsslyrelsen över trafiknämnds beslut finns i vägtrafikförordningen (1951:648) och förordningen (1940:910) angående yrkesmässig autoraobiltrafik m. m. Uppnås inte föreskriven majoritet, skall Irafiknämnd hänskjuta ärende till länsstyrelsens avgörande. Trafiknämnd bör inte betraktas som en kommunal nämnd.
8 § Enligt denna paragraf får ledamot i trafiknämnd inte delta i behandling av ärende som personligen rör honom eller någon honom närstående som sägs i 4 kap. 13 § 2 RB. Del är raed andra ord koraraunallagsjäven som gäller för ledamöterna, övervägande skäl synes emellertid tala för alt samma jävsbestäraraelser bör gälla för Irafiknämnd sora för den överordnade länsslyrelsen. Med anledning härav föreslår jag alt den nuvarande jävs-l>eslämmelsen i lagen om trafiknämnder utgår. Härigenom blir förvaltningslagens jävsregler tUlämpliga i samtliga ärenden hos trafiknämnd.
Här föreskrivs all länsstyrelses beslut i ärende sora hänskjutits från trafiknämnd oraedelbart skall delges näranden. Efter tillkorasten av delgivningslagen har terraen »delges» en speciell innebörd (jfr vad som anförts
28— 11564
642 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
under 12 § förvaltningslagen). Något krav på delgivning i den bemärkelse som avses i delgivningslagen bör inte uppställas när det gäller nu ifrågavarande underrättelse. Jag föreslår därför att paragrafens ordalydelse jämkas.
36. Förslaget till lag om ändring i kommunallagen (1953:753)
37 §
Förslaget att jävsreglerna i 16 § kommunallagen skall äga molsvarande tillämpning inte blott beträffande ledamot i kommunstyrelsen utan också beträffande annan som har att handlägga ärende hos styrelsen har behandlats under 4 och 5 §§ förslagel lill förvaltningslag. Jag hänvisar till vad jag har anfört i det sammanhanget.
F. n. gäller att vid behandling av ärende, vari kommunslyrelseledamot är jävig, ledamoten skall avträda. Denna regel lorde böra utvidgas till all omfatta envar handläggande person. Anledning saknas alt på denna punkt göra skillnad mellan ledamöter och tjänstemän.
40 §
Enligt 2 § 2 förslagel till förvaltningslag gäller förvaltningslagen inte i sådana ärenden hos kommunstyrelsen och övriga kommunala nämnder, vilka avgörs genom beslut som överklagas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd. Till följd härav är bestämmelserna i 7 § förvaltningslagen om när handling skall anses ha kommit in m. ra. inte tillämpliga i nu ifrågavarande ärenden. Bestämraelser i ämnet behövs emellertid också på förevarande område. Jag vill erinra om atl lagen om rätt att sända in handlingar med posten gäller även inora den oreglerade koraraunalförvaltningen. Som förut nämnts skall denna lag upphöra att gälla när förvaltningslagen träder i kraft. Det synes ändamålsenligt alt reglerna i 7 § förvaltningslagen görs tillämpliga också inom den oreglerade kommunalförvaltningen. Jag föreslår därför att lill 40 § koramunallagen fogas elt nytt stycke av innehåll alt besläramelsema i 7 § förvaltningslagen äger motsvarande tillämpning i ärenden hos kommunstyrelsen. Härigenom och genom de hänvisningar till 40 § kommunaUagen, som förekommer i 45 § samma lag och i ett antal specialförfattningar, åstadkommes att reglema i 7 § förvaltningslagen vinner tillämpning också i sådana ärenden hos kommunstyrelsen och övriga kommunala närander, vilka förvaltningslagen undantar från lagens tiUämpningsoraråde.
Enligt 40 § första siycket kommunallagen skall kommunstyrelsen på lämpligt säll kungöra var och på vilka lider till styrelsen ställda framställningar tas emot. På grund av innehållet i 7 § förvaltningslagen, sora enligt mitt förslag skall vinna tillämpning i ärenden hos kommunstyrelsen,
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 643
skuUe det vara vilseledande att kungöra alt framställningar lill kommunstyrelsen bara tas emot på vissa lider. Orden »och på vilka tider» bör därför utgå ur nyssnämnda lagrum. En helt annan sak är atl det kan vara lärapligt att koraraunslyrelsen kungör när dess expedition hålls öppen. Denna expeditionstid blir eraellertid med hänsyn till förvaltningslagens regler utan egentlig betydelse när raan skall avgöra, huruvida en handling är alt anse sora inkoraraen till koraraunslyrelsen viss dag.
76 § 3 raora.
I remissyttrande över arbetsgruppens förslag lill förvaltningslag har TCO uttalat, all det undanlag från de särskilda bestämmelserna för vissa partsärenden, som arbetsgruppen föreslog för beslut som överklagas genom komraunalbesvär, medför en omotiverad skillnad mellan stats- och kora-raunalljänsteraän i fråga om behandlingen av personalärenden. För atl öka rättstryggheten för kommunaltjänsteraännen föreslår TCO att de särskilda bestäraraelserna för vissa parisärenden görs tillämpliga i ärenden sora angår kommunala tjänstemäns anställningsförhållanden och som inte gäller avtalsbar sak. Samtidigt bör enligt organisationens mening erforderlig ändring övervägas i bestämmelserna ora koraraunalbesvär för atl tillförsäkra kommunaltjänsteraännen förvaltningsbesvär i personalärenden, som inte angår en avtalsbar sak. Beaktas nyssnämnda förslag i fråga ora förvaltningslagen, behövs inte någon specialregel för besvärsärenden hos kommunal besvärsnämnd. I annat fall är del enligt TCO:s raening raycket angeläget all införa en sådan specialregel.
Av vad jag har anfört i samband med behandlingen av 2 § förslaget till förvaltningslag framgår atl jag inte är beredd all förorda alt den av mig föreslagna förvaltningslagen görs direkl tillämplig på koraraunala självstyrelseärenden. Denna ståndpunkt synes i princip böra vidhållas även när det gäller de av TCO berörda personalärendena. Det synes inte heller i detla sararaanhang böra ifrågakomma atl utvidga möjligheten all anföra förvaltningsbesvär i ärenden som rör befattningshavare bos koramunerna. TUl viss del kan jag dock tillmötesgå de av TCO framförda önskemålen. Kommun kan, om den finner skäl därtill, utse särskild nämnd med uppgifl alt uppta och avgöra besvär över komraunstyrelsens eller annan kommunal nämnds beslut ora tillsättande av eller förordnande på koraraunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär ålgärd mol befattningshavare, om klagan mot beslutet annars skulle ha förts sora koraraunalbesvär. Sådan komraunal besvärsnämnd har all göra en allsidig prövning av de besvärsärenden sora anhängiggörs hos nämnden, övervägande skäl synes tala för att komraunal besvärsnärand bör ha atl följa flertalet bestämmelser i förvaltningslagen. Jag föreslår därför att i 76 § 3 mom. försia styckel komraunallagen föreskrivs all 4—10, 13—17, 19 och 20 §§ förvaltningslagen skall äga raotsvarande tillärapning i åren-
644 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
den hos kommunal besvärsnämnd. Tillägget föranleder vissa jämkningar i lagiummets nästföljande stycke.
78 §
I remissyttrande över arbetsgruppens förslag lill förvaltningslag har länsstyrelsen i Hallands län erinrat om alt förslaget bl. a. innebär atl nuvarande ordning raed skilda regler om besvärslid m. m. för förvaltningsbesvär och koramunalbesvär bibehålls. Länsslyrelsen anser del önskvärt att frågan om samordning av komraunallagarnas och förvaltningslagens bestämmelser om besvärslid snarast las upp till övervägande.
Det framgår av vad jag har anfört under 12 § förvaltningslagen att jag så till vida är beredd alt tillmötesgå önskemålet om en samordning av kommunallagarnas och förvaltningslagens bestämraelser om besvärslid atl jag förordar alt den längre besvärsliden för menighet avskaffas även när det gäller koramunalbesvär. 1 övrigt torde samordningsfrågan böra övervägas i samband med den tekniska översyn av kommunallagarna, sora f. n. görs av särskill tillkallade sakkunniga. I enlighet med det anförda föreslår jag atl i förevarande paragraf bestämmelsen om att raenighet får åtnjuta två veckors längre besvärslid utgår. Den nuvarande föreskriften i paragrafen ora tre veckors besvärslid bör däremot bibehållas, därför att i 12 § förvaltningslagen bara avses förvallningsbesvär.
37. Förslaget till lag om ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm
De föreslagna ändringama motsvarar i sak de ändringar som jag har förordat i fråga om komraunallagen. Jag hänvisar till vad jag har anfört under förslagel lill lag ora ändring i sistnäranda lag (se lagförslag 36). Tillägget till 82 § sararaanhänger med att 12 § förvaltningslagen, sora nyss nämnts, bara avser förvaltningsbesvär (jfr prop. 1957: 16 s. 67).
38. Förslaget till lag om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse
De föreslagna ändringarna motsvarar de ändringar som jag har förordat beträffande 37, 40 och 78 §§ komraunallagen. Jag hänvisar lill vad jag har anfört under dessa paragrafer i förslaget till lag om ändring i komraunallagen (se lagförslag 36).
39. Förslaget till lag om ändring i landstingslagen (1954: 319)
De föreslagna ändringarna motsvarar i huvudsak de ändringar som jag har förordat belräffande 37 och 40 §§ samt 76 § 3 mom. kommunallagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 645
Jag hänvisar till vad jag har anfört under dessa lagrum i förslaget till lag om ändring i komraunallagen (se lagförslag 36).
40. Förslaget till lag om ändring i militärersältningsförordningen
(1950: 261)
De föreslagna ändringarna raolsvarar de av mig förordade ändringarna i 2 och 44 §§ lagen ora yrkesskadeförsäkring. Jag hänvisar lill vad jag har anfört under dessa paragrafer (se lagförslag 15).
41. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956:2) om socialhjälp
Lagförslaget innehåller ändringar sora sararaanhänger dels med förslaget till förvaltningslag, dels med ändringar i kommunallagstiftningen vilka trätt i kraft den 1 januari 1971.
4§ Enligt denna paragraf är f. n. kommunallagsjäven tillämpliga på ledaraöterna i socialnärand. Detta är fallet både vid socialnärands handläggning av sådana ärenden, i vilka förvaltningsbesvär kan anföras, och vid nämndens behandling av ärenden av annat slag. 1 enlighet raed vad jag har anfört i anslutning till 4 och 5 §§ förslaget lill förvaltningslag finner jag övervägande skäl tala för alt förvaltningslagens jävsregler bör gälla i samtliga ärenden sora handläggs av socialnäranden. Därför bör hänvisningen till 37 § andra stycket kommunallagen utgå och ersättas av en föreskrift om all bestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen skall gälla i samtliga ärenden hos socialnämnd. Den ändring som i övrigi föreslås i hänvisningen lill kommunallagen sararaanhänger raed en ändring i 40 § sislnämnda lag, som jag har behandlat i det föregående (lagförslag 36).
54 § Här behandlas besvär över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp. Sådant beslut går i verkställighet utan hinder av anförda besvär om inte länsstyrelsen förordnar annal. Eftersom förslagel till förvaltningslag innehåller en allmän föreskrift om rätt för besvärsprövande myndighet att meddela inhibitionsbeslut (13 §), kan föreskriften i socialhjälpslagen om länsslyrelsens befogenhet i ämnet utgå. I saraband därmed bör paragrafens ordalydelse jämkas.
59 § Enligt denna paragraf skall besvär liU kammarrätten ges in eller sändas
046 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
in lill den länsstyrelse som meddelat det överklagade beslutet. Genom länsstyrelsens försorg skall besvärsinlagan med därvid fogade handlingar delges motparten och föreläggande meddelas honom att inom viss tid till länsstyrelsen inkomma med skriftlig förklaring. Sedan förklaring inkommit eller tiden för dess avlämnande gått tiU ända, skall länsstyrelsen med eget utlåtande sända över handlingarna i målet till kamraarrätten.
I 12 § förvaltningslagen uppställs regeln alt besvärshandling skall tillställas besvärsmyndighelen. Denna regel synes böra gälla även vid besvär hos kammarrätt enligt socialhjälpslagen. Jag föreslår därför all 59 § socialhjälpslagen upphävs (jfr dock 7 § andra punklen förvaltningsprocesslagen).
62 § Enligt denna paragraf skall besvär hos Kungl. Maj:l över länsstyrelses beslul enligt socialhjälpslagen ges in till socialdepartementet. I anslutning till 2 § 1 förvaltningslagen har jag bl. a. ullalat att den i 12 § samma lag upptagna regeln om besvärshandlings ingivande koraraer atl gälla också vid besvär hos Kungl. Maj:l. Jag förordar därför alt nyssnäranda bestäraraelse i 62 § socialhjälpslagen utgår.
42. Förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242)
Talan raot sjukvårdsstyrelses eller direktions beslut om tillsättande av läkartjänst i annat fall än då fråga är om överläkartjänsl, som tillsätts efter förslag av socialstyrelsen, förs enligt 34 § 1 mom. sjukvårdslagen hos socialstyrelsen genom besvär. Besvären skall ha kommit in till socialstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslulel förda protokollet tillkännagivits på landstingskommunens eller kommunens anslagstavla.
Den av mig föreslagna förvaltningslagen är lilläraplig i nu ifrågavarande tjänsletillsättningsärenden. Detla innebär all bl, a. föreskrifterna i 12 § förvaltningslagen om besvärslidens längd och om besvärshandlings ingivande blir tillämpliga i dessa ärenden, om inte en avvikande föreskrift sora avses i 1 § andra slyckel förvaltningslagen finns raeddelad. Jag föreslår atl reglerna om besvärslidens längd och om besvärshandlings ingivande utgår ur sjukvårdslagen. Den i sistnämnda lag föreskrivna utgångspunkten för besvärstiden bör däremol bibehållas. I förevarande ärenden är näraligen den i 12 § förvaltningslagen angivna utgångspunkten för besvärsliden inte ändamålsenlig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 647
43. Förslaget tUl lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198)
I lagrådsremiss den 20 november 1970 har förutsatts att länsstyrelsernas befattning med besvärs- och underställningsärenden enligt folkbokföringsförordningen skall flyttas över lill de länsskatterätter som skall inrättas vid länsstyrelserna den 1 juli 1971. Ändringsförslaget innebär med anledning härav bl. a. atl länsstyrelsens befogenheter i nyssnämnda ärenden enligt folkbokföringsförordningen övergår på länsskalterätt.
2 § Ändringen föranleds av att cenlrala folkbokförings- ocb uppbördsnämnden den 1 januari 1971 gått upp i del nybildade riksskatteverket.
36 § Föreskriften i andra meningen om pastors underrättelseskyldighet föreslås upphävd. Den allraänna bestämmelsen i 18 § förvaltningslagen blir i stället tillämplig i här avsedda fall. Underrättelseskyldighetens omfattning rubbas ej.
45 §
Ändringen i första slyckel är endast ett förtydligande av vad som redan nu anses gälla rörande ifrågavarande klagoförbud.
Föreskrifterna i Iredje och fjärde styckena ora var besvärshandling skall ges in utgår. En raotsvarande föreskrift finns i 12 § förvaltningslagen. Med stöd av denna koramer alt gälla all besvärshandling skall tillslällas besvärsmyndighelen. Har besvärshandlingen före besvärslidens utgång kommit in till beslutsrayndigheten, skall eraellertid besvären ändå upptas till prövning. (12 § Iredje siycket andra punklen förvaltningslagen ocb 7 § andra punkten förvaltningsprocesslagen). Besvärshandling bör däremot inte längre få ges in till annan länsstyrelse än den som har alt pröva besvären. Bestäramelsen härom bör därför utgå.
46 §
Föreskriften om var besvärshandling skall ges in utgår och ersätts av bestämmelserna i 12 § förvaltningslagen. I övrigi hänvisas till vad jag under 45 § har anfört angående besvär i kyrkobokföringsärende.
47 §
Enligt första slyckel skall person och komraun som får föra lalan i underställt ärende beredas lillfälle att yttra sig innan ärendet avgörs. Här avses ärenden sora underställts domkapitel eller länsstyrelse. Länsslyrelsens uppgifter i underställningsärenden kommer i fortsättningen att övertas av länsskatterälten.
648 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
I fråga om ärenden som underställs domkapitel kommer förvaltningslagen att gäUa. EnUgl 15 § nämnda lag får ärende i regel ej avgöras utan atl part underrättats om det som tillförts ärendet genora annan än honom själv och lillfälle beretts honom alt ytlra sig över del. Efiersom bl. a. den krets som skall ges tillfälle att yttra sig enligt förvaltningslagen torde vara snävare än enligt 47 § folkbokföringsförordningen och det inte finns anledning all i underställda folkbokföringsmål göra någon ändring i denna krets, föreslås inte någon ändring i denna del. A andra sidan innefattar kommunikationsskyldighelen enligt 47 § folkbokföringsförordningen inte någon skyldighet att underrätta part om det som tillförts ärendet genora annan än honom själv. Jag anser att den i förvaltningslagen föreskrivna ordningen i princip bör gälla i fall där yttrande inhämtas raed stöd av 47 § folkbokföringsförordningen och att koramunikationsföreskriflen bör byggas ul med hänsyn härtill. I fråga ora ärenden som underställs länsskalterätt kommer förvaltningsprocesslagen all gälla. I denna finns motsvarigheter till 15 § förvaltningslagen. Vad jag anfört om mål som underställs domkapitel gäller därför i samraa raån raål som underställs länsskalterätt.
Även i paragrafens andra stycke behövs ett tillägg för att få ett enhetligt förfarande i underställningsärenden och besvärsärenden.
49 §
Bestäraraelserna i paragrafen ora besvär över beslut av länsstyrelse utgår. I fråga ora lalan raot länsskatlerälls beslut finns i stället bestämmelser i 32 § förvaltningsprocesslagen. Besvär över länsstyrelses beslul enligt 57 § folkbokföringsförordningen behandlas i den paragrafen.
Föreskriften i Iredje stycket om var besvärshandling skall ges in utgår och ersätts av bestämmelserna i 12 § förvaltningslagen. Dessa medför att besvärshandlingen normalt skall tillslällas besvärsmyndighelen, dvs. i förevarande fall kammarrällen.
50 §
Bestämmelsen i tredje stycket om att beslut skall innehålla besvärshänvisning kan utgå eftersom förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen innehåller behövliga bestäraraelser härom.
51 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om beredning av besvär över länsstyrelses och domkapitels beslul. Eftersora några särbestämmelser inte behövs i fråga om beredningen av nu ifrågavarande raål och den allmänna förfarandelagstiftningens regler om ingivande av besvärshandling skall gälla, kan paragrafen utgå. Jag vill framhålla all även ulan särskild bestämmelse i ämnet besvärsmyndigheten kan inhämta yttrande från folkbokföringsmyndighet, som lidigare yttrat sig i ärendet, och bereda den sora, förutom klaganden, får föra lalan lillfälle att ytlra sig.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 649
52 §
Paragrafen innehåller f. n. en bestämmelse ora all kammarrätten i underställnings- och besvärsraål äger förordna om kyrkobokförings- eller man-talsskrivningsålgärd sora ej yrkats. I ett andra stycke föreskrivs att talan ej får föras raot kammarrällens avgörande enligt denna förordning.
1 anslutning till lagrådsremiss den 20 mars 1970 har föreslagits alt paragrafen från den 1 januari 1972 skall ges etl delvis nylt innehåU. Bemyndigandet all besluta om kyrkobokförings- eller mantalsskrivningsätgärd som ej har yrkats utvidgas till att avse varje underställnings- eller besvärsmyndighet. Samtidigt upphävs bestämmelsen i 47 § Iredje stycket om länsslyrelsens befogenhet på området. Vidare utgår klagoförbudet raot kamraanältens avgörande i andra styckel.
Paragrafen har lagils raed här i den lydelse som förordades i anslutning till lagrådsremissen den 20 mars 1970. Orsaken tUl atl paragrafen här upprepas är atl på grund av länsskalterätlernas tillkomst författningsändringen behöver sältas i kraft redan den I juli 1971 och inte, såsom jag lidigare förordat, först den 1 januari 1972.
54 § Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättning åt vittne i folkbokföringsmål. Eftersom bestämraelser i delta ämne raed i huvudsak sararaa innehåll kommer atl finnas i förvaltningsprocesslagen, kan denna paragraf ulgå.
57 § Ändringen i denna paragraf innebär i försia hand atl länsstyrelsens befogenhet att i här avsedda fall utdöma vite fiyltas över lill länsskalte-rällen. I fråga om lalan mot länsskatlerälls beslul finns, sora jag förut nämnt, föreskrifter i förvaltningsprocesslagen. Eftersom ingen rubbning sker i länsstyrelsens befogenhet att förelägga vite och enligt mitt nyss berörda förslag till ändrad lydelse av 49 § folkbokföringsförordningen detla förfaltningsrum inte längre innehåller några besläramelser ora lalan mot länsslyrelsens beslul, bör i förevarande paragraf anges alt talan raot länsslyrelsens beslul om föreläggande av vite förs hos kammarrällen genom besvär.
44. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 296) om social centralnämnd
Ändringarna motsvarar de ändringar som gjorts i bl. a. 8 § barnavårdslagen (se lagförslag 22).
28t—11564
650 KungL Maj.-ts proposUion nr 30 år 1971
45. Förslaget till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648)
1 lagrädsremiss den 20 november 1970 har, på föredragning av chefen för civildepartementet, föreslagits atl länsstyrelses nuvarande befogenhet atl återkalla körkort och atl meddela varning, som avses i 34 § vägtrafikförordningen, skall från och med den 1 juli 1971 tillkomma länsrätt. Det författningsförslag som här läggs frara innehåller i huvudsak de ändringar i vägtrafikförordningen som är föranledda dels av denna reform, dels av de inom justitiedeparlemenlel utarbetade förslagen lill förvaltningslag och förvaltningsprocesslag.
Enligt 36 § 9 mom. vägtrafikförordningen kan statens trafiksäkerhets-verk under angivna förutsättningar i fråga om trafikskola återkalla meddelat tillstånd eller godkännande eller meddela varning. Aterkallelseären-dena innefallar sådan myndighetsutövning mol enskild som avses i 3 § första siycket förvaltningslagen. Detsamraa får anses gälla sådana ärenden i vilka bara är fråga om varning. Ett beslut om varning torde näraligen vara järaförbart med ett beslut om disciplinär bestraffning. Förvaltningslagens särskilda bestämmelser blir därför tillämpliga inte bara i återkallelse- utan också i varningsärenden hos trafiksäkerhetsverkel.
I 76 § vägtrafikförordningen bör tas in bestämmelse om alt också länsrätts och kammanätts beslul enligt vägtrafikförordningen eller raed stöd därav utfärdade föreskrifter skall lända till efterrättelse utan hinder av besvär. Begränsningen »intill dess annorlunda förordnas» kan utgå på gmnd av föreskrifterna i 13 § förvaltningslagen och 27 § förvaltningsprocesslagen.
46. Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässsig automobiltrafik m.m.
I lagrådsremiss den 20 november 1970 har, på föredragning av chefen för civildepartementet, föreslagits att länsstyrelses nuvarande befogenhet all återkalla Irafikkort och alt meddela varning, som avses i 27 § 5 mom. förordningen angående yrkesmässig autoraobiltrafik m.m., skall från och med den 1 juli 1971 lillkoraraa länsrätt. Det författningsförslag sora jag här lägger frara innehåller i huvudsak de ändringar i nyssnämnda förordning som föranleds dels av denna reform, dels av de inom justitiedepartementet utarbetade förslagen till förvaltningslag och förvaltningsprocesslag.
Vad jag i närmast föregående avsnitt anfört angående varning enligt 36 § 9 mom. vägtrafikförordningen äger molsvarande tillämpning i fråga om varning enligt 19 § 1 mom. och 32 § 3 mom. förordningen angående yrkesraässig automobillrafik m. ra.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 651
44 §
Ändringen i 1 mom. sammanhänger med att målen om återkallelse av Irafikkort förs över lill länsrätt, överklagandet av ifrågavarande beslut av länsrätt regleras i den föreslagna förvaltningsprocesslagen.
I 2 mom. första styckel föreskrivs all beslul som avses i 1 mom. skall, med angivna undantag, gälla utan hinder av besvär, intill dess annorlunda förordnas. Denna bestäraraelse bör utvidgas så att den koramer atl omfatta också länsrätts och kammarrätts beslut enligt förordningen. Orden »infill dess annorlunda förordnas» kan samtidigt ulgå på grund av föreskrifterna i 13 § förvaltningslagen och 27 § förvaltningsprocesslagen. 1 andra styckel av samraa moment har, mol bakgrund av föreskrifterna om besvärstidens beräkning i 12 § förvaltningslagen, ordalagen jämkats för att del otvetydigt skall framgå att i förevarande ärenden besvärsliden alllid räknas från anslagsdagen.
45 §
Paragrafen har samma lydelse sora föreslagits i anslutning till lagråds-remissen den 20 mars 1970. Orsaken lill att paragrafen upprepas här är alt ikraftträdandedagen för paragrafens nya lydelse partiellt bör ändras på grund av länsrätternas inrättande.
47. Förslaget till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan
(1956: 617)
Den av mig föreslagna ändringen motsvarar den ändring som jag har föreslagit i fråga om lagen om allraänna sammankomster (se lagförslag 21).
48. Förslaget till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)
8 § Som jag tidigare har framhållit bör förvaltningslagens jävsbeslämmelser vara tillämpliga i alla ärenden, som handläggs av en specialreglerad kommunal nämnd. I enlighel härmed förordar jag att 4 och 5 §§ förvaltningslagen skall äga lillämpning i samtliga ärenden hos hälsovårdsnämnd. Med anledning härav bör 8 § hälsovårdsstadgan ändras,
32 §
Enligt denna paragraf ligger det i länsstyrelsens hand att förordna om
fysikalisk-kemisk och bakteriologisk undersökning dels av vallen i allmän
anläggning utom hälsovårdslälorl, dels av vatten som genora vattenledning,
vilken ej ingår i allmän anläggning, tillhandahålls flera hushåll eller i
652 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
övrigi i större omfattning. Innan sådanl förordnande meddelas, skall länsstyrelsen bereda hälsovårdsnämnden saml anläggningens eller ledningens ägare tillfälle att yttra sig.
Antas förslaget lill förvaltningslag, lorde anledning inte finnas alt ba kvar beslämmelsen om kommunikation med anläggningens eller ledningens ägare. Kommunikalionsreglerna i 15 § förvaltningslagen är tillräckliga.
79 § Ändringen är föranledd av tillkomsten av delgivningslagen.
Hemställan
Jag hemställer, alt lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas enligt 87 § regeringsformen över de inom jusliliedepartemenlel upprättade lagförslagen 1—32 (se s. 62 och 63).
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
Kungl Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 653
Bilaga 1
Arbetsgruppens förslag
till
Förvaltningslag
Inledande bestämmelser
1 §•
Om annat ej föreskrivits i lag eller i annan författning, sora utfärdats av Konungen, lillämpas denna lag i ärende hos statlig eller kommunal myndighet med de begränsningar som anges i del följande.
2 §.
Lagen gäller icke hos
a) riksdagen eller allmänt kyrkomöte,
b) beslutande komraunal församling,
c) allmän underrätt, hovrätt, nedre justitierevisionen, högsta domstolen, krigsrätt, vattendomstol, ägodelningsrätt, expropriationsdomstol, arbetsdomstolen eller domare i judicielll mål eller ärende,
d) utmätningsman eller överexekutor i exekutivt mål eller ärende, eller
e) åklagar- eller polismyndighet i mål eller ärende angående brott.
3 §.
Bestäraraelserna i 8—21 §§ gäller icke i ärende hos Konungen i statsrådet och ej heller i judicielll mål eller ärende hos regeringsrällen, försäkringsrådet, försäkringsdomstolen eller kammarrätten.
4 §.
1 lagen avses raed
slutligt beslut: beslul, genom vilket myndighei skiljer ärende från sig, part: envar, till vilken det slutliga beslutet kan koraraa all ställas eller
vilken delta eljesl uppenbarligen kan komma all angå nära, saml den
som enligt särskild beslämmelse får föra talan i ärendet.
Allmänna bestämmelser
5 §.
Vill nägon tillställa myndighet en handling, skaU han ge in den hos myndigheten.
Handlingen får även lämnas in till myndigheien genom bud eller sändas in til! denna med posten i betalt brev. Såsom ingivande av handling gäller
654 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
också atl meddelande överbringas lill myndigheien i form av telegram eller annan fjärrskrift. Meddelandet skall dock i så fall, om myndigheten begär det, bekräftas genom egenhändigt undertecknad skrift.
Handling skall anses ha komrait in, när tUl myndigheten anlänt antingen handlingen eller avi om försändelse, i vilken den är innesluten. Har hos myndighei med bestämd daglig tjänstetid handling eller avi anlänt efter tjänstetidens slut eller den senare tidpunkt som myndigheten givit till känna, skall handlingen anses ha kommil in först påföljande dag,
6 §.
Part skall på begäran få del av det som tillförts ärendet.
Finner myndigheten med stöd av 39 § andra stycket lagen den 28 maj 1937 ora inskränkningar i rätten att utbekoraraa allmänna handlingar, atl allmän handling icke kan utlämnas till parlen, skall myndigheten på annat .sätt upplysa honom om dess innehåll, i den mån avgörande hinder ej möter med hänsyn lill rikets säkerhet eller annat allmänt eller enskilt intresse. Sådan upplysning behöver dock ej lämnas i ärende om avtalsbar sak. Vad som nu sagts om allmän handling äger motsvarande tilllämpning på annat som tillförts ärendet men icke kan lillhandahållas.
7 §.
Får part med stöd av bestämmelse i denna lag del av material, som skall hållas hemligt, skall myndigheten om det behövs förordna att parten icke får uppenbara det och uppställa förbehåll angående materialets handhavande.
Bryter någon raot förordnande eller förbehåll enligt första siycket och är gärningen ej belagd raed straff i annan författning, dömes han till böler.
8 §.
Part får föra talan genom ombud eller anlita biträde vid lalans utförande. Om det behövs skall parten medverka personligen och ange sin ståndpunkt.
Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får han avvisas.
9 §.
Har part ej ingivit föreskrivna handlingar eller behöver hans handlingar fullständigas och kan bristen avhjälpas på ett enkelt sätt, skall myndigheten vägleda parten. Sådan vägledning får dock underlåtas, om det kräves av hänsyn tiU arbetets behöriga gång och intet väsentligt partsintresse eftersattes därigenom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 655
10 §.
Genom remiss till statlig eller koraraunal myndighei eller annan inhämtar myndigheten upplysning eller yttrande, när det är särskilt föreskrivet eUer eljest nödvändigt. Behöver flera höras, göres remiss till dem samtidigt, om de ej av särskild anledning bör höras en efter annan.
Om det ej är obehövligt, anges i remissen i vilka avseenden och inom vilken tid svar önskas samt om reraissinstansen bör höra annan.
11 §•
Den som har att handlägga ärende är jävig
1. om saken rör eUer dess utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon honom närstående, som avses i 4 kap. 13 § 2 rättegångsbalken, eller någon, för vUken han eUer sådan närstående är ställföreträdare,
2. om han har ställiung såsora beslutande eller föredragande i besvärs-, underställnings- eller tillsynsärende och tidigare har lagil befattning med saken hos beslutsinstansen,
3. om han i saken fört talan såsom orabud eUer raot ersättning biträtt någon,eUer
4. ora eljest särskild omständighet föreligger sora är ägnad alt rubba förtroendet till hans opartiskhet.
Jäv föreligger icke i ärende, i vilket frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse.
12 §.
Den mot vilken jäv föreligger får ej handlägga ärendet. Han får dock vidtaga åtgärd, som ej utan olägligt uppskov kan ombesörjas av annan.
Känner någon till omständighet, som kan antagas utgöra jäv mot honom, skall han självmant ge den lill känna.
Har fråga om jäv mot någon uppkommit, skall myndigheten snarast möjligt raeddela beslut i jävsfrågan, ora annan icke övertagit handläggningen. Den raot vilken jäv ifrågasatts får deltaga i jävsfrågans prövning endast om myndigheten ej är beslulför utan honom och annan ej kan träda i hans ställe ulan olägligt uppskov.
Särskilda bestämmelser för vissa partsärenden
13 §. Bestäraraelserna i 14—21 §§ avser endast ärende, som angår någons rätt eller plikt såsom enskild och avgöres genom beslut med rättslig verkan. Angår sådant ärende avtalsbar sak eller sak, som utan att vara avtalsbar rör
()56 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
upphandling, affärsverksamhet eller egendomsförvaltning eller avgöres genom beslul, som överklagas medelst kommunalbesvär, skall bestämmelserna dock icke tiUämpas.
14 §.
Behärskar part ej svenska språket och är del skäligen påkallat att tolk anlitas för att tyda skrift från honom eller för alt avfatta meddelande till honom, får myndigheten tillkalla lolk. Tolk får även anlitas i muntligt mellanhavande med sådan part eller med part sorn är allvarligt hörsel- eller talskadad.
Den som fullgör uppdrag som tolk annorledes än i tjänsten har rätt till arvode samt ersättning för kostnad och tidsspillan av allmänna medel efter vad som finnes skäligt.
15 §.
SluUigt beslut, som går part emot, får icke raeddelas utan alt myndigheien underrättat parten om upplysning, yttrande eller annat, som tillförts ärendet genom annan än honom själv och som han enligt 6 § kan få del av, samt lämnat parlen lillfälle atl yttra sig över det. Underrättelsen kan vara skriftlig eller muntlig och bör anvisa tid och sätt för yttrandet.
Ärende får dock avgöras utan sådan underrättelse, om det av särskild anledning är nödvändigt eller underrättelsen kan medföra fara för all beslutet icke blir genomfört. Detsamma gäller om intet väsentligt partsintresse eftersattes genora att underrättelse underlåtes.
16 §.
Om slutligt beslut går part emot, skall del innehålla motivering, som upplyser om de sakliga och rättsliga bedömningar som väsentligast bestämt utgången.
Motivering får dock begränsas eller utelämnas, om det av särskild anledning är nödvändigt. Motivering behöver ej lämnas, om beslutet angår tjänsleliUsättning, antagning för utbildning, belygsättning, forskningsbidrag eller därmed jämförbar sak. Delsamma gäller om intet väsentligt partsintresse eftersattes genora att beslutet ej innehåller raotivering.
Har rayndighet utelämnat motivering på grund som anges i andra siycket, bör myndigheten i efterhand på parts begäran upplysa om vad som bestämt utgången.
§• Är det ej obehövligt, skall beslul bringas till parts kännedom genom delgivning av en expedition, som fullständigt återger beslutet jämte skiljaktig mening, ora sådan antecknats. Expeditionen skall innehåUa besvärshänvisning, om beslutet går parten emot och han får klaga över del genom besvär.
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 dr 1971 657
Vad som föreskrives i första siycket äger molsvarande tillämpning, om annan som får överklaga beslutet begär en expedition.
18 §.
Innehåller beslut tiU följd av skrivfel, räknefel eller annat dylikt förbiseende uppenbar oriktighel, får myndigheten rätta denna. Part .skall få tillfälle att yttra sig innan rättelse göres, om det icke är obehövligt.
19 §.
Slutligt beslut av statlig myndighet får överklagas genora besvär hos överordnad myndighei.
Statlig myndighels beslut under förfarandet får överklagas genom besvär hos myndighet, som prövar besvär över slutligt beslut i ärendet, om myndigheten därigenom
1. avvisat ombud eller biträde,
2. förordnat rörande saken i avbidan på slutligt beslul,
3. förelagt någon att medverka på annal sätt än genom inställelse till sammanträde och underlåtenhet att efterkomma föreläggandet kan ådraga denne särskild påföljd,
4. beslutat angående uttagande av förelagt vite eller annan påföljd för underlåtenhet atl efterkomraa föreläggande,
5. förordnat angående undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller om annan undersöknings- eller säkringsåigärd,
6. förordnal
angående ersättning för någons medverkan vid utredningen.
Vad som föreskrivits om överklagande av statlig myndighels beslut äger
niotsvarande tillämpning när komraunal myndighets beslul får överklagas genom besvär.
20 §.
Besvärsrätt tillkomraer part ocb annan som beslutet angår, om detla går honom emot. Har kommunal myndighels beslut ändrats eller upphävts av slailig myndighet, får också den komraunala myndigheien klaga.
21 §.
Besvärsmyndigbel kan förordna att överklagat beslut icke får tillämpas innan besvären prövats. Yrkande om sådant förordnande skall behandlas .skyndsamt.
Bestämmelser om besvärstid m. m.
22 §.
Den som vill klaga genom besvär skall göra det skriftligen. Klagoskriften skall ges in hos den myndighet, vars beslut överklagas. Vid besvär till statlig
658 Kungl Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
myndighet över kommunal myndighets beslut skall klagoskriften dock ges in hos den statliga rayndigheten.
Klagoskriften skall ha kommit in till vederbörande myndighet inom tre veckor från den dag klaganden fick del av beslutet genom expedition med besvärshänvisning.
23 §.
Kommer klagoskrift inora föreskriven tid in till besvärsmyndigheten, faslän den skolat ges in hos beslutsmyndigheten, eller till beslulsmyndigheten, fastän den skolat ges in hos besvärsmyndigheten, skall den anses ha kommit in i rätt tid.
24 §.
När klagoskrift, som skall ges in till beslulsmyndigheten, kommit in till deima, skall myndigbeten utan dröjsmål avge skriftligt yttrande över besvären till besvärsmyndigheten och samtidigt sända in de till ärendet hörande handlingarna. Har klaganden yrkat, alt det överklagade beslutet icke tillärapas, innan besvären prövats, skall handlingarna dock sändas in genast,
Beslutsmyndighelens yttrande skall genom dennas försorg också sändas till klaganden i avskrift med angivande av viss tid inom vilken denne kan ytlra sig hos besvärsmyndigheten. Vad som stadgas i 6 § andra siycket äger motsvarande tillämpning.
25 §,
Besvärsmyndighet får pröva även för sent inkomna besvär, ora det är uppenbart alt ingens rätt äventyras därigenora.
Denna lag träder i kraft den
Beträffande tillkännagivande och överklagande av beslut, som meddelats före lagens ikraftlrädande, tillämpas äldre bestämmelser.
Genom denna lag upphäves
4 § förordningen den 10 januari 1759 angående fatalier i politi- och eko-noraimål,
förordningen den 4 november 1876 om jäv i hushållsmål,
lagen den 21 juni 1946 om rätt alt i mål och ärenden, som tiUhöra slats-eller koramunalmyndighets handläggning, insända handlingar raed poslen ra. ra. saml
lagen den 4 juni 1954 om besvärtid vid talan mol förvaltande myndighels beslut.
Såsom upphävda skall anses
kungl. brevet den 18 december 1752 till amiralitetskoUegium angående släktskapsjävs tillämpning i hushållningsraål,
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 dr 1971 659
cirkuläret den 1 april 1790 till saratliga kollegier, landshövdingar och konsistorier om fogande av delgivningsbevis till besvär,
kungl. brevet den 11 februari 1796 angående falalieliders iakttagande,
kungörelsen den 19 raaj 1845 om besvärsskrifls eUer ansöknings ingivande genom bud,
kungörelsen den 26 maj 1909 angående sättet för besvärs anförande hos kammarkollegiel samt
cirkuläret den 5 juni 1931 till siatens förvallande myndigheter angående remissers verkställande och besvarande.
Föreskrift i äldre lag eller författning ora att handling skall ha korarait in till statlig eller kommunal myndighet före visst klockslag på dagen gäller icke.
Förekommer i lag eller författning hänvisning lill eller avses däri eljest lagrum, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.
()()0 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Bilaga 2
Departementspromemorians förslag
lill
Lag
om förfarandet i förvaltningsdomstol
1 §•
Denna lag tillämpas vid rättskipning i mål hos regeringsrätten, kammarrätt, länsrätt, länsskatterätt och mellankommimala skatterätten (förvaltningsdomstol), om annat ej är föreskrivet i lag.
Anhängiggörande
2 §.
Parts skrivelse till förvaltningsdomstol skall innehålla fullständig uppgift om partens namn, yrke och postadress samt vara egenhändigt undertecknad av parten eller hans ombud.
I ansökan och därmed jämförlig skrivelse uppges:
1. saken och yrkandena i raålet; samt
2. de omständigheter och skäl, som åberopas till stöd för yrkandena. I besvär anges:
1. det beslut, mot vilket talan föres;
2. den ändring i beslutet, som yrkas; saml
3. de omständigheter och .skäl, som åberopas till stöd för ändringsyrkandet.
Part bör vidare uppge de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej tidigare förebragls, skall fogas vid skrivelsen i huvudskrift eller styrkt avskrift.
Fordras för besvärs prövning i regeringsrätten särskilt tillstånd, bör parten i besvären närmare ange de skäl som han åberopar till stöd för sin begäran ora sådant tillstånd.
3 §.
Förvaltningsdoraslol äger utan hinder av atl mål ej anhängiggjorts i rätt tid pröva saken, om särskilda skäl talar för det och det kan ske utan men för motstående enskilda intressen.
4 §.
Har part, som anhängiggjort ett mål, därvid förbehållit sig att i senare skrivelse få utveckla sin talan i fråga om yrkande och grunder eller be-
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971 661
höver ansökan eller besvär eller därraed jämförlig skrivelse eljesl fullständigas, förelägger rätten parten atl inom viss lid fullständiga sin lalan vid påföljd all målel ändå avgöres samt meddelar erforderliga anvisningar.
5 §• Det som sägs om straff och vite i 9 kap. 5, 6, 8 och 9 §§ rättegångsbalken, om ombud ocb biträde i 12 kap. 1 § första siycket, 2—5 §§, 6 § andra stycket och 8—24 §§ rättegångsbalken saml ora frister och laga förfall i 32 kap. 1 §, 3—6 §§ och 8 § rällegångsbalken äger motsvarande tillämpning hos förvaltningsdomstol.
Skriftlig handläggning
6§. Mål utredes och handlägges skriftligen, ora ej annal följer av vad sora stadgas nedan.
7 §. Rätten leder parts utredning och tillser att målel blir så fullständigt ul-relt som dess beskaffenhet kräver.
8§-Finnes motpart, delges ansökan, besvär eller därmed jämförlig skrivelse
denne, om det ej är uppenbart obehövligt eller till men för genomförandet
av beslutet i målet. Vid skrivelsen fogad handling delges tillsammans med
skrivelsen, om det lämpligen kan ske och mottagaren ej redan fått del av
handlingen.
Vid delgivning enligt 8 § förelägges raottagaren all komma in med skriftligt yttrande lill rätten. I föreläggandet får anges viss lid, inora vilken yttrandet skall vara rätlen till banda, och sora påföljd alt målet ändå avgöres.
Yttrande till rätlen skall ange om yrkandena i den delgivna skrivelsen medges eller bestrides. Anvisning härora och om yttrandets innehåll i övrigt lämnas i föreläggandel.
Rätten kan medge att yttrande får avges muntligen inför ordföranden eller särskild befattningshavare vid rätten eller, om förhandling skall hållas i målel, vid denna.
662 KungL Maj.ts proposition nr 30 år 1971
10 §.
I raål, som upptas i anledning av anmälan eller annan underrättelse, sker delgivning raed och föreläggande för part i tiUärapliga delar i enlighet raed vad sora sägs i 8 och 9 §§.
11 §•
Yttrande som sägs i 9 § delges motstående part, om del ej är uppenbari obehövligt. Tillfälle beredes honom därvid alt inom viss tid uttala sig skriftligen över innehållet i yttrandet. Om det behövs, förelägger rätlen honora alt uttala sig vid påföljd all raålet ändå avgöres.
12 §.
Föreligger i raål ej yttrande från förvaltningsmyndighet, mot vars beslul lalan föres, inhämtar rällen sådanl yttrande, om det behövs.
13 §.
Vid behandling av fråga, vars bedömande kräver särskild sakkunskap, inhämtar rätten yttrande från myndighei eller tjänsteman, som har att gå tillhanda därmed, eller anlitar biträde av sakkunnig. Bestämmelserna om sakkunnig i 40 kap. 2—7 §§, 12 §, 17 § första siycket och 18 § rättegångsbalken gäller i tillämpliga delar.
14 §.
Det sora sägs ora skriftligt bevis och dess företeende i 38 kap. 1—5 §§ och 7 och 8 §§ rällegångsbalken saml om tillhandahållande av föreraål för syn i 39 kap. 5 § rällegångsbalken äger raotsvarande lillämpning hos förvaltningsdomstol.
Är i lag eller författning särskilt föreskrivet om skyldighet att förete handling eller föremål, får rätlen inte förelägga någon att förete annat än det, som omfattas av denna skyldighel.
15 §.
1 mål hos regeringsrällen, som fullföljts från kammarrätt, får part icke utan särskilda skäl åberopa nytt bevis.
16 §,
Rätten tillser att part, om det behövs, före målets avgörande, haft del av och tillfälle att ytlra sig över det som är av betydelse för avgörandet.
Muntlig förhandling och syn
17 §.
Kan det antagas att parts eller annans personliga närvaro avsevärt skulle gagna utredningen i målel, får rällen förordna ora rauntlig för-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 663
handling i detta. Förhandhngen kan begränsas till den eUer de frågor, varora utredningen anses bristfällig. Har enskild part begärt muntlig förhandling, skall sådan hållas, om icke processföremålels värde är ringa, förhandlingen är obehövlig eller eljest särskilda skäl talar däremol.
18 §.
Har rätten förordnal om muntlig förhandling i ett mål, får rätten, om det behövs, bestämma all målet skall beredas till sådan förhandhng genora rauntlig förberedelse inför rättens ordförande. Vid sådan förberedelse ulrönes vad som är oslridigl och vad som är tvisligl saml vilka omständigheter och bevis sora vardera parlen vill åberopa lill stöd för sin talan vid förhandlingen.
19 §.
För besiktning av fastighel eller område eller av föremål, som ej lämpligen kan flyttas, får rätten eller dess ordförande hålla syn på stället. Ora sådan syn gäller i lillärapliga delar vad som sägs om muntlig förhandling.
20 §.
Det sora föreskrives i 5 kap. rättegångsbalken ora offentUghet och ordning äger motsvarande tillärapning vid muntlig förhandling enUgt 17 §. Rätten får dock förordna ora handläggning inom stängda dörrar utöver vad som följer av 1 § näranda kapilel, om del fordras av hänsyn lill enskilds behöriga ekonomiska intresse eller privatlivets helgd.
21 §.
Till rauntlig förhandling, förberedelse och syn kallas parterna. Enskild part får föreläggas alt inställa sig personligen vid påföljd av vite eller av all hans utevaro ej utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.
22 §.
Vid muntlig förhandling får förhör hållas med enskUd part och med annan, som kan antagas veta någol av betydelse för målets avgörande.
Part höres upplysningsvis. Annan höres upplysningsvis eUer under ed eller försäkran.
Är i lag eller författning särskill föreskrivet ora uppgiftsskyldighel, får rätten inte höra någon raot hans vilja om annat än det, varora han enligt föreskriften är uppgiftsskyldig.
23 §.
I fråga om förhör under ed eller försäkran gäller i tillämpliga delar beslämraelserna om vittne i 36 kap. 1—18 §§, 20—22 §§, 24 § första och
664 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
tredje styckena och 25 § första och tredje styckena rällegångsbalken samt, såvitt fråga är om sakkunnig, föreskrifterna om sakkunnig i 40 kap. 9—11 §§, 13—15 §§, 17 § försia styckel och 18—20 §§ rällegångsbalken.
För kallelse av den som skall höras upplysningsvis och ersällning lill denne gäller i tillämpliga delar det som enligt försia stycket föreskrives om kallelse och ersättning beträffande den som skall höras under ed eller försäkran.
24 §.
Enskild part, som inställt sig lill muntlig förhandling, förberedelse eller syn, får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnader lill resa och uppehälle samt för tidsspillan, om rällen finner alt ban skäligen bör ersättas för sin inställelse. Ersättningen beslämraes enligt de grunder, som är stadgade för ersättning av allraänna medel till vittne.
Ersättning till den som på enskild parts begäran höres upplysningsvis eller som vittne eller sakkunnig utges av parten. När särskilda skäl talar för det, kan rällen förordna, att sådan ersättning skall gäldas av allmänna medel.
Ersättning till annan än den som höres på enskild parts begäran gäldas av allmänna medel.
25 §.
Muntlig förhandhng inledes med att rättens ordförande i korthet redogör för utgångsläget och för förhandlingens syfte. Om det icke är överflödigt, framställer sökanden eller klaganden silt yrkande varpå motpart, om sådan finnes, anger huruvida han medger eller bestrider det. Behövs det, utvecklar vardera parten sin lalan, yttrar sig över vad motpart anfört och svarar på frågor som rällen ställer. Skall någon höras i utredningssyfte, hålles därefter sådanl förhör. I saraband härmed förebringas övrig bevisning. Sedan parterna anfört vad de ytterligare finner nödigt, avslutas förhandlingen.
26 §.
Protokoll föres vid muntUg förhandling och syn. Protokollet skall innehålla en redogörelse för handläggningens gång saml den bevisning som förebringas. Protokoll över raunlUg förhandling skall härjärate återge parternas yrkanden och invändningar, parts medgivande av motparts yrkande och vitsordande av raotparls påslående.
Utsaga av part, sakkunnig eller annan, som höres i utredningssyfte under muntlig förhandling eller syn, antecknas i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målel. Vad rätten iakttager vid besiktning antecknas i raotsvarande mån.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 665
Utveckling av talan i rättsligt hänseende antecknas ej. Det som i övrigt anföres eller eljest förekommer vid förhandling eller syn antecknas icke i protokollet, om ej särskilda skäl föranleder annat.
27 §. Rätten får förordna att utsaga i stället för att antecknas i protokoUel skall upptagas genom stenografi eller pä fonetisk väg. Stenogram eller fonogram återges i vanlig skrift endasl om rätlen eUer, vid fullföljd av talan till högre instans, överordnad domstol finner det behövligt eller part eller annan begär avskrift.
Beslut
28 §.
Förvaltningsdomstol äger omedelbart förbjuda vidare åtgärd för verkställighet av beslut, mot vilket talan föres hos domstolen, och även eljest förordna för tiden intill dess målet avgjorts.
29 §.
Vid prövning av mål får förvaltningsdomstol gå ulora enskild parts yrkande för att besluta till det bättre för honom, om särskUda skäl talar för det och det kan ske utan men för motstående enskilda intressen.
30 §.
Förvaltningsdomstols avgörande av mål grundas på det som handlingarna innehåller och som förekommit i övrigt i målet. Skälen för avgörandet skall framgå av beslutet.
31 §.
Beslut, varigenom mål avgöres, delges parterna i målet genom en expedition som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där sådan förekommit. Expeditionen skall dessutom innehålla upplysning om vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över beslulel.
Kräves särskilt lillslånd för prövning av besvär lill regeringsrätten, skall kammarrätten dessutom ge besked härom och ora de grunder, på vilka sådanl tillstånd kan erhållas. Anser part alt beskedet är oriktigt, kan han begära prövning av frågan om sin rätt tUl fullföljd av talan i samband med besvär över beslutet i raålet.
32 §.
Finner förvaltningsdomstol genom anmärkning eller eljesl, alt något domstolens beslut blivit oriktigt på grund av felräkning, felskrivning eller
666 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
annat uppenbari förbiseende, meddelar domstolen beslut om rättelse, sedan parterna fått tillfäUe att yttra sig.
Besvär
33 §.
Mol länsrätts, länsskalterälts och mellankommunala skatterättens beslut föres lalan hos kamraarrält ocb mot kammarrätts beslut föres talan hos regeringsrätten. Talan föres genom besvär.
Mol beslut, som ej innebär slutligl avgörande av mål, får lalan föras endast om rätlen därigenom
1. ogillat invändning om jäv mot någon rättens ledamot eller invändning om atl hinder föreligger för lalans prövning;
2. avvisat orabud eller biträde;
3. förordnal rörande saken i avbidan på målels slutliga avgörande;
4. förelagt någon alt medverka på annat sätt än genom inställelse till sammanträde och underlåtenhet atl efterkomma föreläggandel kan ådraga denne särskild påföljd;
5. beslutat angående uttagande av förelagt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att efterkomma föreläggande eller angående ansvar för förseelse i förfarandet;
6. förordnal angående undersökning eller omhändertagande av person eller egendom eller ora annat undersöknings- eller säkringsmedel;
7. förordnat angående ersättning för någons medverkan vid utredningen;
8. avslagit begäran om biträde eller till sådanl uppdrag förordnat annan, än part föreslagit.
Mot beslut av förvaltningsdomstol, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får talan föras endasl om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på raålets utgång.
34 §.
När besvär över förvaltningsdomstols beshit kommer in till denna, fogas domstolens handlingar till besvären.
Är fråga om besvär över länsrätts, länsskatterätts eller raellankoramunala skatterättens beslul, infordrar rätlen yttrande över besvären från motpart, om sådan finnes, och delger klaganden yttrandet samt bereder parterna liUfälle lill ytterligare skriftväxling, om del behövs.
Besvär och övriga handlingar sändes till besvärsinslansen, sedan rätten fullgjort sin befattning med målet.
Denna lag träder i kraft den
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971 667
Utdrag av protokoU, hållet i lagrådet den 27 februari 1971.
Närvarande:
f.
d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådel Bernhard,
justitierådet Hesser.
Enligt lagrådet den 20 augusti 1970 tillhandakommel utdrag av protokoll över juslitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 20 mars 1970, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till
1) lag om allmänna förvaltningsdomstolar,
2) lag om behörighet för kammarrätt alt pröva vissa mål,
3) lag om ändring i giftermälsbalken,
4) lag om ändring i lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mol beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående,
5) lag om ändring i föräldrabalken,
G) lag om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290),
7) lag om ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten atl förvärva fasl egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,
8) lag ora ändring i lagen (1933: 269) om ägofred,
9) lag ora ändring i lagen (1952: 166) ora häradsallraänningar,
10) lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna,
11) lag om ändring i lagen (1950: 596) ora rätt till fiske,
12) lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevärdsområden,
13) lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt,
14) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),
15) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottied,
16) lag om ändring i lagen (1929: 405) med vissa föreskrifter angående tilllämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929,
17) lag ora ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret ra. m.,
18) lag om ändring i lagen (1963: 193) om saraarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff ra. m.,
19) lag om ändring i lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utiändskl förelag att idka näring här i riket.
668 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
20) lag om ändring i lagen (1887: 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura,
21) lag om ändring i lagen (1902: 71), innefatlande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
22) 1.1g om ändring i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
23) lag om ändring i
lagen (1919:240) om fondkommissionsrörelse och
fondbörsverksamhet,
24) lag om ändring i lagen (1929: 116) om tillsyn över stiftelser,
25) lag om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel,
26) lag om ändring i lagen (1938: 96) om understödsföreningar,
27) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297),
28) lag om ändring i gruvlagen (1938: 314),
29) lag om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.,
30) lag om ändring i uranlagen (1960: 679),
31) lag om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln,
32) lag om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun alt fullgöra vissa av krig m. in. föranledda arbetsuppgifter,
33) lag om ändring i lagen (1939: 608) ora enskilda vägar,
34) lag om ändring i lagen (1941: 282) om sterilisering,
35) lag om ändring i lagen (1944: 133) ora kasirering,
36) lag om ändring i lagen (1942: 350) ora fornrainnen,
37) lag om ändring i lagen (1960: 690) om byggnadsminnen,
38) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,
39) lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385),
40) lag om ändring i lagen (1947: 529) ora allraänna barnbidrag,
41) lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott,
42) lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,
43) lag om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket,
44) lag om ändring i lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m.,
45) lag om ändring i lagen (1959: 118) ora krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring,
46) lag om ändring i arbelarskyddslagen (1949: 1),
47) lag om ändring i skogsförläggningslagen (1963: 246),
48) lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949: 174),
49) lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap,
50) lag om ändring i lagen (1951: 308) ora ekonomiska föreningar,
51) lagom ändring i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar,
52) lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951: 680),
53) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280),
54) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nyklerhelsvård.
Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971 669
55) lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse,
56) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,
57) lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,
58) lag om ändring i lagen (1963: 76) om kreditakiiebolag,
59) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp,
60) lag om ändring i lagen (1961: 332) om handräckning vid taxeringsrevision,
61) lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster,
62) lag om ändring i slrålskyddslagen (1958: 110),
63) lag om ändring i lagen (1926: 1) innefatlande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena,
64) lag om ändring i civilförsvarslagen (1960: 74),
65) lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97),
66) lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet alt ulöva läkaryrket,
67) lag om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket,
68) lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet atl utöva veterinäryrket m. m.,
69) lag om ändring i lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mol verksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
70) lag om ändring i varumärke.slagen (1960: 644),
71) lag om ändring i patenUagen (1967: 837),
72) lag om ändring i mönslerskyddslagen (1970: 485),
73) lag om ändring i brandlagen (1962: 90),
74) lag om ändring i skollagen (1962: 319),
75) lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
76) lag om ändring i namnlagen (1963: 521),
77) lag om ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt ni. m.,
78) lag om ändring i lagen (1964: 322) med vissa bestämmelser i anledning av slalens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.,
79) lag om ändring i lagen (1964:829) om skyldighet för vissa städer atl bidraga till statsverkets kostnader för dorastolsväsendet,
80) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),
81) lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,
82) lag om ändring i lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsulfäslelse m. m.,
83) lag om ändring i smitlskyddslagen (1968: 231),
84) lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387),
85) lag om ändring i jordhävdslagen (1969: 698),
670 KungL Maj.ts proposition nr 30 år 1971
86) lag om ändring i lagen (1970: 375) om utlämning lill Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslul ora vård eller behandling,
87) lag om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
88) lag om ändring i lagen (1970: 390) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna.
Förslagen, som finns bilagda detla protokoll, hade inför lagrådet föredragils av förste länsassessorn Waldemar Herraanson och kammarrättsassessorn Bengl Törnell.
Lagrådet yttrade:
Förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar
1 §
Grundläggande bestämmelser om regeringsrättens — liksom om högsla
doraslolens — ställning, organisation och uppgifter ges i regeringsformen. De regler i dessa ämnen som meddelas i den nu föreslagna lagen ulgör komplettering av regeringsformens föreskrifter. I RB, där sådana kompletterande föreskrifter raeddelas för högsta domstolen, har i lagtexten (3 kap. 1 §) gjorts hänvisning till regeringsformen. Såvitt angår regeringsrätten bör i förevarande paragraf intagas en raotsvarande hänvisning lill regeringsformen.
I paragrafens tredje slycke stadgas att kammarrätterna är kammarrätten i Stockholm och kararaarrätlen i Göteborg. Härraed har också för vardera domstolen angivits var den har sitl säte. För regeringsrättens del har en bestäraraelse härora intagils i förslagels 5 §. Enligt lagrådels mening skulle det vara alt föredraga all bestäraraelsen intoges redan i I §.
Lagrådet förordar, alt 1 § första stycket ges följande lydelse: Regeringsrätten är, i enlighet med vad i regeringsformen sägs, högsta allmänna förvaltningsdomstol. Den har silt säte i Stockholm.
2 §
I enlighel med vad lagrådel föreslår i fråga ora 36 § i det till lagrådel remitterade förslagel lill förvaltningsprocesslag hemställer lagrådet, alt i andra styckel av förevarande paragraf »resning» införes såsom benämning på återbrytande av dom. Innebörden av resning framgår genom hänvisningen till regeringsformen. Styckel föreslås få följande lydelse: Ora regeringsrättens behörighet atl upplaga och avgöra ansökningar om resning och återställande av försutten lid finns bestämmelser i 19 § regeringsformen.
3 och 4 §§
Motsvarighet till de i dessa paragrafer intagna bestäraraelserna om prövningstillstånd vid fullföljd från kammarrätt till regeringsrätten har intagits
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 671
i 35 och 36 §§ i del lill lagrådet senare remitterade förslagel lill förvaltningsprocesslag. Lagrådet kominer atl vid nämnda paragrafer yttra sig om bestämmelsernas innehåll. Överflyttningen, som icke ger anledning lill erinran, medför att numreringen å efterföljande paragrafer i förevarande lagförslag skall ändras.
5 § Såsom anförts vid 1 § föresläs att bestämmelsen i andra stycket överflyttas
dit.
Atl på grundval av föreliggande uppgifter bilda sig någon säker uppfattning om raålantalet i regeringsrätten sedan de nya fullföljdsreglerna genomförts är såsom departementschefen anföri mycket vanskligt. En rimlig bedömning är dock atl antalet mål på förvaltningsrättskipningens oraråde inom den överblickbara framtiden lorde komma att öka och därmed också behovel av vägledande prejudikat. Det lorde därför inte vara en realistisk beräkning all ulgå från alt regeringsrällen skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter inom ramen för den föreslagna organisationen raed endast två avdelningar. Lagrådet förordar atl regeringsrätten organiseras på tre avdelningar. Antalet ledamöter bör i så fall fastställas lill 18, av vilka två avses för tjänstgöring i lagrådet. Eftersom grundlagsenligt vikarier för regeringsråd ej finnes måste den i remissprolokollet föreslagna organisationen under alla förhållanden bedömas såsom alltför knapp med hänsyn lill behovet av reserv för sjukdomsfall och liknande situationer.
6§
Såsom föreslagits under 5 § bör regeringsrätten vara delad i tre avdelningar.
I 18 § andra siycket regeringsformen stadgas, atl närmare bestämmelser om regeringsrältens sammansättning och tjänstgöring skall meddelas i lag. I enlighel härmed upptager regeringsrätlslagen bestäraraelser om regeringsrättens tjänstgöring. Dessa innebär, att på varje avdelning arbetet skall fortgå minst fyrtio veckor om året och atl den närmare fördelningen av tjänstgöringsskyldigheten bestämmes av de i regeringsrätten tjänstgörande regeringsråden. Häremot svarande bestämmelser bör inlagas i 6 § andra styckel; jfr 2 § lagen om högsla doraslolens sammansättning och tjänstgöring.
I paragrafen lorde också böra inlagas en hänvisning lill föreskriften i regeringsformen (22 §) angående avdelnings sammansättning.
Med vissa redaktionella jämkningar i övrigt föreslås, att paragrafen får följande lydelse:
Regeringsrätten är delad i Ire avdelningar. Regeringsrättens ordförande är ordförande på en avdelning. Ordförande på annan avdelning är del regeringsråd som Konungen förordnar.
672 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Avdelningarna är lika behöriga att upptaga mål som regeringsrätten handlägger. På varje avdelning skall, med iakttagande alt någon av avdelningarna alltid kan samlas, arbeiei fortgå minst fyrtio veckor ora året. Den närmare fördelningen av tjänstgöringsskyldigheten bestämmes av de regeringsråd som tjänstgör i regeringsrällen.
Om avdelnings sammansättning vid prövning av mål finns bestämmelser i regeringsformen. Vid behandling av fråga om prövningstillstånd skall tre regeringsråd dellaga.
7 § De föreslagna reglerna om plenum i regeringsrätten motsvarar föreskrifterna i 3 kap. 4 och 5 §§ RB. De går dock såtillvida längre alt de även innehåller bestämmelse, alt elt mål skall kunna hänskjutas till plenum ora det är av sådan principiell vikt all del ej bör avgöras av avdelning.
1 och för sig synes det vara av värde all det införes möjlighel att påkalla plenum i regeringsrätten även i andra fall än dem som motsvaras av föreskrifterna i RB. Lagrådet kan emellertid ej biträda den föreslagna utformningen av bestämmelsen härom. Förslaget kan läsas som om avdelning ej skulle vara kompetent alt pröva vissa mål, nämligen sådana som är av större principiell vikt.
Då avdelning Iräffar elt avgörande utgör den regeringsrätt och den har självfallet befogenhet atl upplaga alla slags mål som skall avgöras av regeringsrätten. Det synes också oklart vad som menas med atl målet är av principiell vikl. 1 och för sig kommer med den föreslagna fullföljdsordningen de flesta mål som upptages till prövning i regeringsrätten att kunna anses vara av principiell vikl och en gradering kan ofta vara svår. I själva verkel lorde man ej heller åsyfta att enbart den omständigheten atl ett mål anses vara av större principiell vikl skall medföra alt det hänskjutes till plenum. För alt elt sådant hänskjutande skall äga rum bör del föreligga särskilda omständigheter. Etl typfall är att målet rör en fråga som visat sig ofta komma upp i praktiken och som är mycket kontroversiell. När etl sådanl mål försia gången prövas på en avdelning i regeringsrällen kan det antagas all ett liknande raål snart koramer upp på en annan avdelning och det kan då befaras atl bedömningen där blir en annan så att plenum kommer att erfordras. Särskill är delta händelsen om meningarna på den första avdelningen är starkt delade. För rättstillämpningen är det av stor betydelse all i situationer av detta slag elt mål med en gång kan avgöras i plenum. Vad som sålunda bör avses med stadgandet skulle komma till bättre ullryck ora förevarande beslämraelse utbrytes lill en särskild punkt av förslagsvis följande lydelse: Sådant förordnande får också raeddelas om det i annat fall är av särskild betydelse för rättstillämpningen att målet eller viss fråga avgöres av regeringsrätten i dess helhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 673
8 §
I anslutning till förslaget om jämkning av 2 § andra slyckel bör förevarande paragraf (jfr 7 § lagen ora högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring) få denna lydelse:
När avdelning behandlar ansökan om resning i något av regeringsrätten avgjort mål eller ärende, får ledamot, som deltagit i det tidigare avgörandet, ej tjänstgöra på avdelningen, om domfört antal ledamöler ändå är atl liUgå inom domstolen.
12 §
Departementschefen föreslår i remissprotokoUet alt samtliga tjänster på kammarrätlsavdelning skall vara ordinarie. Det är enligt lagrådets mening av vikt atl delta för domstolens ställning grundläggande förhållande koraraer till uttryck i lagen genom en föreskrift att kammarrättspresidenl, kara-marrältslagraan och kammarrättsråd utnämnas av Konungen. Vad departementschefen anfört om befarade svårigheter i uppbyggnadsskedet atl rekrytera innehavare till ordinarie tjänster med lämpliga kvalifikationer synes icke innefatta avgörande skäl mot atl den princip som anses böra gälla fastslås genora en uttrycklig föreskrift i lagen. Tjänster som inte genast kan besättas med kvalificerade innehavare får — i likhet med vad som eraellanåt sker på andra oraråden — tills vidare vakanssätlas och uppehållas på förordnande.
1 likhet med vad som för hovrätternas del skell i 4 kap. 4 § RB bör även i förevarande lag anges, alt Konungen meddelar bestämmelser om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för ledamot i kammarrätt.
15 §
Enligt lagrådets mening bör beslämmelserna om omröstning liksom i RB upptagas bland de föreskrifter som avser rättegången och ej i samband med sladgandena om domstolarnas sammansättning. Lagrådel hemställer därför alt omröslningsreglerna överflyttas till förvaltningsprocesslagen, där de kan införas i den avdelning som har rubriken beslut.
Vad angår innehållet i de här föreslagna bestämmelserna anföres följande.
Vid remiss lill lagrådel av del förslag till lag om skatterätt och länsrätt, varöver lagrådel den 13 januari 1971 avgivit utiålande och som förelagts riksdagen genora proposition nr 14, behandlade chefen för civUdeparleraen-let mera ingående än som skett vid remissen av förevarande förslag frågan i vad mån de i RB för tvistemål eller de för brottmål gällande beslämraelserna borde tillärapas i de mål som ankomme på skatterätt och länsrätt. Vad föredraganden därvid anförde innebar, atl brollraålsreglerna borde tiUära-pas i fråga ora böter och utdömande av vite men alt i övrigi tvisteraålsreg-lerna skulle användas. Lagrådet uttalade alt vad härulinnan anförts i remissprotokoUet i och för sig icke föranledde erinran men att i lagen borde
29 — 11564
674 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
uttryckligen anges i vad mån de skilda reglerna skulle tillämpas. Lagrådet föreslog bestämmelser som innebar att 16 kap. RB skulle lillämpas i alla fall utom i fråga om beslut som rör böler eller utdömande av vite samt att beträffande dessa beslut 29 kap. RB skulle gälla.
I remissprolokollet angående förevarande förslag anför departementschefen, atl enUgl sakens natur skulle i del stora flertalet mål beslämraelserna om omröstning i tvistemål tillämpas men all i vissa mål, såsom disciplinmål och mål om utdömande av vite, omröstning syntes böra ske enligt brottmålsreglerna.
EnUgt lagrådets mening är det icke lillfredsslällande att lill rällslillämpningen överlämnas alt avgöra vilka omröstningsregler som skall tiUämpas. I enskilda fall kan frågan bli av avgörande betydelse för utgången. Det kan dröja åtskillig tid innan hithörande spörsmål i belysande omfattning blivit föreraål för vägledande prejudikat. Intill dess så skett kan inom kammarrätterna divergerande uppfattningar göra sig gällande. Även om det icke kan uteslutas att, därest domstolarnas kompetensområden ändras, det kan befinnas all brollraålsreglerna bör lillämpas i fler raål än som i remiss-protokollen angivits, synes del vara atl föredraga all omröslningsreglerna i så fall ändras än att frågan nu lämnas öppen.
Lagrådet heraställer atl förevarande paragraf får följande lydelse:
I fråga ora omröstning i allmän förvaltningsdomstol gäller bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken, dock atl i mål sora rör disciplinär bestraffning, böler eller utdömande av vite beslämmelserna i 29 kap. rällegångsbalken skall gälla i tillämpliga delar.
17 § Då bestämmelse om egentliga jäv intagits i den föreslagna förvaltningsprocesslagen 41 §, bör föreskriften i första styckel Iredje punklen begränsas och erhålla denna lydelse: De som slår i sådant förhållande lill varandra sora sägs i 4 kap. 12 § rättegångsbalken får ej samtidigt tjänstgöra som ledamöter i allmän förvaltningsdomstol.
övergångsbestäraraelserna
I de föreslagna övergångsbestäraraelserna till förevarande lag samt i förslaget lUl lag om behörighet för karamarrätt atl pröva vissa mål meddelas stadganden ora behörighet för regeringsrällen respektive kammarrätt all upptaga och avgöra ett stort antal av de mål sora enligt regeringsrättslagen för närvarande tillhör regeringsrättens prövning. Genom all sladgandena fördelats på två lagar har de blivit mer svåröverskådUga än som synes nödvändigl. Vad angår sladgandena i ifrågavarande övergångsbestämmelser ökas svåröverskådUgheten därav, att de i stor utsträckning hänvisar lill särskilda moment i regeringsrättslagens 2 § och lill särskilda led inom momenten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 675
Då regeringsrätlslagen ändrats så ofta och leden inom momenten aldrig varit numrerade, är meloden förenad raed belydande vanskUgheter när det gäller atl taga reda på vad hänvisningarna avser. Det synes därför vara nödvändigt all hänvisningarna utformas så atl det anges vad målen angår, vilket raedför all uppräkningen blir ganska lång.
Angivna besvärligheter synes bli mindre svåra om samtliga hithörande stadganden meddelas i elt sararaanhang. Delta kan ske genora att tredje siycket i förevarande övergångsbestäramelser får utgå samt i lagen ora behörighet för kararaarrätt all pröva vissa mål först uppräknas de mål som skall ankomma på kammarrätt, om ej annat stadgas, och därefter i en särskild paragraf de mål sora alltjämt skall avgöras av regeringsrätten. Härvid måste rubriken till nämnda lag ändras, förslagsvis till lag om behörighet för allraän förvaltningsdoraslol all pröva vissa mål.
Av anförda skäl föreslår lagrådel att Iredje slyckel av övergångsbestäraraelserna utgår. För det fall atl styckel bibehålles hänvisar lagrådel i fråga ora utformningen till vad som anföres vid 1 § i förslagel till lag om behörighet för kammarrätt atl pröva vissa mål.
Beaktas vad lagrådel anföri vid 5 § bör jämkningar ske i fjärde och femte styckena av övergångsbestäraraelserna.
Förslaget till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål
Såsom ovan anförts föreslås, alt rubriken ändras tiU lag om behörighet för allraän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål,
1 §
Förevarande paragraf avser mål vari »enligt lag eller annan författning som utfärdats före den 1 januari 1972» besvär skall anföras hos Kungl. Maj:l. Omedelbart faller härunder mål sora gäller lillärapning av lag eller författning som innehåller sådan fuUföljdsregel. Emellertid lärer paragrafen även avse vissa raål rörande tillämpning av författning som icke innehåller föreskrift om fullföljd till Kungl. Maj:t. Detta kan bero antingen därpå att fullföljd till Kungl. Maj:t är föreskriven i annan författning, exerapelvis länsstyrelseinstruktionen, eller därpå att det anses följa av oskriven rätt att fullföljd skall ske hos Kungl. Maj:t. Med hänsyn lill det anförda synes avfattningen av paragrafens inledning böra jämkas.
I enlighet med vad lagrådet förordar dels vid övergångsbestämmelserna lill lagen om allmänna förvaltningsdomstolar dels nedan vid förevarande paragraf bör orden »om de ej enUgl särskild föreskrift skall prövas i statsrådet eller enligt övergångsbestämmelserna till lagen om allmänna förvaltningsdomstolar skall avgöras av regeringsrätten» ersättas raed »i den mån ej annat nedan föreskrives».
676 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Lagrådet
föreslår alt inledningen till 1 § får denna lydelse:
Om mot beslut, meddelat med stöd av lag eller annan författning som
utfärdats före den 1 januari 1972, besvär enligt vad hittiUs gällt skaU an
föras hos Konungen, skall besvären, i den mån ej annal nedan föreskrives,
i stället anföras i kammarrätt i följande mål:------ ■
Beträffande vissa mål, som är av den typ alt de enligt förslaget skulle handläggas av kammarrätt, har del på grund av de förhållanden, som den materiella författningen reglerar, ansetts finnas anledning atl förbehålla Kungl, Maj:t i statsrådet besvärsprövningen, 1 dessa undanlagsfall har i den materiella författningen tagits in en föreskrift om att talan skall föras hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet. Enligt den terminologi som är avsedd att komma lill användning efter reformen skall med Konungen uteslutande avses Kungl. Maj:t i statsrådet. Den i de här ifrågavarande författningarna införda beslämmelsen ora att besvären »prövas i statsrådet» innebär därför åtminstone lill synes elt broll mot den enhetliga terminologin. I viss mån kan den därigenom vara ägnad att skapa oklarhet. Lagrådet vill förorda alt i stället i förevarande paragraf under de olika punkterna införes bestämmelser om undanlag, som anger att lagen ej gäller beslut enligt de ifrågavarande särskilda lagarna och författningarna.
Vad nu sagts medför att bestäraraelserna i punkterna 4, 6, 9, 11, 12 och 13 i 1 § bör få ändrad lydelse på sätt nedan sägs, varvid punkten 11 delas och punkterna 12 och 13 får ändrade nuraraer.
4. mål om annan ersättning som enligt författning utgår av statsmedel,
såvida ej författningen hänvisar---------------- •---------------------
utgår till kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet eller fråga är om ersättning eller hittelön enligt lagen (1942:350) om fornminnen eUer om ersättning enligt naturvårdslagen (1964: 822),
6. mål om beslul rörande statens,------------------------------------
skatt eller annan avgift, såvida ej beslutet avser nedsättning eller befrielse och meddelals med siöd av Konungens bemyndigande eller fråga är om oljeavgift eller avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allmän domstol, eller om beslut enligt lagen (1939:254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig ra. m. föranledda arbetsuppgifter,
9. mål om beslul-----------------------------------------------------
eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller ora beslut enligt arbelarskyddslagen (1949: 1), allmänna ordningssladgan (1956: 617), lagen (1956:618) om allmänna sammankomster eller strålskyddslagen (1958: 110) eller i ärende som avses i skogsförläggningslagen (1963: 246), 11. raål om föreläggande vid vite, såvida ej fråga är ora skyldighet, som
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 677
enligt författning åvilar koramun eller annan kommunal förvaltningsenhet, eller ora föreläggande enligt lagen (1919: 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, lagen (1940:358) med vissa bestämmelser lill skydd för försvaret ra.m., lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, lageii (1948: 433) ora försäkringsrörelse, lagen
(1950:272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt atl driva försäkringsrörelse bär i riket, lagen (1950:596) om rätt till fiske, lagen (1955:183) om bankrörelse, lagen (1955:416) om sparbanker, lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen, lagen (1959:73)med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m.m., lagen (1959:118) om krigsansvarighel för liv- och invalidilelsförsäkring, civilförsvarslagen (1960:74), lagen (1963:76) om kreditaktiebolag, jordförvärvslagen (1965:290), förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, miljöskyddslagen (1969:387), jordhävdslagen
(1969:698) eller lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och öra landshypoteksföreningar,
12. mål om uldömande av vite,
13. mål om beslut som i särskilt fall meddelats angående behandlingen av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller som eljesl hålles i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt,
14. raål om handräckning, såvida ej fräga är om beslut enligt lagen (1939: 254) ora skyldighel för kommun all fullgöra vissa av krig ra. m. föranledda arbetsuppgifter.
Vid utformningen av det nu framlagda ändringsförslaget har beaktats de till lagrådet remitterade författningsförslag, vari införts föreskrift att besvär skall prövas i statsrådet, saml även övriga vid remissprolokollet fogade förslag som innehåller sådan föreskrift. Om ytterligare undantag befinnes påkallade får delta göras genora ändringar i uppräkningen i 1 §.
Varken i uppräkningen i 1 § eller i övergångsbesiämmelserna lill lagen om allraänna förvaltningsdomstolar har omnämnts vissa i 2 § regeringsrätlslagen angivna mål, vari hos Kungl. Maj:t förda besvär skall avgöras av regeringsrällen.
All frågan om besvärsprövningen i dessa mål icke blivit reglerad i förslagen är beroende på att förslag till nya författningar eller lill författningsändringar framlagts eller avses skola framläggas på de områden åsyftade mål angår. Lagrådet erinrar att i den mån icke annat bestämmes genora nya föreskrifter även dessa mål bör medtagas i uppräkningen i 1 §, därest avsikten icke är atl prövningen skall tillkomma Kungl, Maj:t i statsrådet.
De här avsedda målen är följande:
678 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
mål, som uppkommer i anledning av fastighetsregisters uppläggande och förande (se raora. 7),
mål rörande arbetslag för vinterväghållning på landet, om föreläggande för väghållare all ulföra vissl arbete, angående vissl ärendes hänskjutande lill vägsynenämnd och om beslut av sådan nämnd, ävensom mål rörande tillämpning av 32 och 33 §§, 34 § försia stycket saral 39 § lagen om allmänna vägar, raål om bredden av hjulringar å arbetsåkdon på landet (se mom. 8),
mål om allmän farled samt sättet och villkoren för dess begagnande (se mom. 8),
mål om renmärke, mål om registrering av bekämpningsmedel eller farmacevtisk specialitet, mål om registrering av fariyg, om förändring av fartygs namn, om skeppsraälning, om förbud mot fartygs resa och mot begagnande av arbetsinrättning eller arbetsredskap på fartyg (se mora. 14),
mål om specialistbehörighel för läkare, tandläkare eller veterinär (se mom. 17).
Vad angår i 2 § 14: o) regeringsrätlslagen angivna mål om anmälan om idkande av näringsyrke — vilka mål icke heller är uppräknade bland dem sora skall prövas av regeringsrällen eller kararaarrätt — har uppgivits all utelämnandet beror på all prövningen anses böra ankomraa på Kungl. Maj:l i statsrådet (jfr SOU 1966: 70 s. 609). Den ändring detta innebär föranleder ej erinran.
På säll anförts vid övergångsbestäraraelserna lill lagen om allraänna förvaltningsdomstolar föreslår lagrådet, att i förevarande lag skall intagas motsvarighet lill Iredje slyckel i sagda övergångsbeslämraelser. Stadgandet torde kunna upplagas såsom 2 § med denna lydelse:
Ulan hinder av 1 § skall regeringsrällen upptaga och avgöra besvär, som enligt författningarna får hos Konungen fullföljas, i följande raål:
1. mål ora beslul av kommunalslärama i ärende, sora endast angår i mantal satt jord,
2. mål ora fördelning till återbetalning av lån utav allraänna medel,
3. skaltläggningsraål, övriga mål om grundskatter eller därmed jämförliga ulskylder, raål oni raarkegångsprisen,
4. raål om fastställande av jordebok, om upptagande i eller uteslutande ur jordebok av fastighel eller särskild anteckning, ora ändring i förhållande, varora uppgift finnes i jordebok införd, saral sådana mål om förmåner, rättigheter och skyldigheter, vilka åtföljer faslighet på grund av dess särskilda nalur och egenskap, som avsågs i 2 § 7: o) lagen (1909: 38 s, 3) om Kungl, Maj:ts regeringsrätt,
5. mål om rust- och rotehåUares rättigheter ocb skyldigheter, övriga mål rörande indelnings- och roteringsverket, mål om heraraans och lägenheters
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 679
indelning lill lotsning, ora utbyten av boningsplatser för lotsar eller av lotsningspliktiga hemman och lägenheter, om dessas förmåner, friheter och skyldigheler, mål om ordningen och sättet för begagnande av samfälld tångtäkt,
6. mål om tillvaro av eller företräde till stadgad åborätl eller ständig besittningsrätt till hemman eller lägenhet, som tiUhör kronan, menighet eller allraän inrättning,
7. mål om rättighet till och vUlkoren för skalleköp av kronan, menighet eller allmän inrättning tiUhörig fastighet, som jämlikt författningarna får till skatte försäljas, om fastställande av skatteköpeskilling, raål om nybygges omföring lill skatte och villkoren därvid,
8. raål om avgäld från avsöndrad lägenhet, om fördelning av mantal eller ulskylder mellan stamfastighel och avsöndrad lägenhet, raål ora toral-mälning, mål om avslyckning enUgt 5 kap. lagen (1917:269) om fastig-helsbildning i stad, mål ora undantag från tillärapningen av de om vissa jordbruksarrenden enligt lag gällande särskilda besläramelser eller av föreskrifter i lagen (1957: 390) ora fiskearrenden,
9. avvittringsmål,
10. mål om registrering enligt lagen (1899: 59) om skydd för vissa mönster och modeller,
11. raål om upphävande av registrering av elektrisk starkströmsledning eller understation,
12. mål om bötesansvar,
13. mål som enligt övergångsbestämmelse vid ändringar i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall prövas av regeringsrätten.
1 raål sora avses i första stycket skall besvärshandling inges lill regeringsrättens kansli.
2 § Enligt lagrådels förslag blir denna paragraf 3 §.
övriga författningsförslag
Lagrådel har ovan föreslagit att i 1 § lagen om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål skall anges de undantag i behörigheten sora bör gälla. Om detta beakias bör i förslagen under 6), 11), 17), 22), 23), 32), 36), 42)—47), 55)—57), 61), 62), 64), 80), 84) och 85) uteslutas föreskrifterna om att besvär prövas i slatsrådet. Förslaget 58) kan i dylikt fall helt utgå och i förslagen 43), 44), 45) och 61) kan övergångsbestäraraelserna uteslutas.
Lydelsen av de under 11), 72) och 86) i remissprotokollet upptagna förslagen (angående lagen om rätt till fiske, mönslerskyddslagen och lagen
680 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
om utlämning lill Danmark, Finland, Island eller Norge för verkstäUighet av beslut om vård eller behandling) har utformats på grundval av till riksdagen 1970 avlåtna propositioner. Sedermera har utfärdats med propositionerna överensstämmande lagar i dessa ämnen. Förelägges nu ifrågavarande förslag riksdagen, bör i lagförslagen införas numren i SFS.
Enahanda komplettering bör ske i förslagen under 87) och 88) (angående lagen om aUmänna vallen- och avloppsanläggningar samt lagen med vissa bestämraelser i anledning av statens överlagande av lokalhållningen för de allraänna underrätterna), vilka förslag är grundade på vid remissen föreliggande, lill lagrådet remitterade förslag. Därjämte bör i förslagel under 87) vidtagas de övriga ändringar som föranledes av att del där avsedda, remitterade lagförslaget ändrats.
I fråga om förslaget under 80) lill lag ora ändring i naturvårdslagen raärkes att de av förslagel berörda 24, 39 och 40 §§ naturvårdslagen delvis fått nytt innehåll genom lagen den 17 december 1970 (nr 891). Enligt 24 § kan hälsovårdsnämnden förelägga den sora vållat eller eljest är ansvarig för nedskräpning i naturen alt iordningställa platsen samt vidtaga erforderliga förebyggande åtgärder för framtiden. Enligt 39 § kan hälsovårdsnämnden utsätta vite vid raeddelande av sådant föreläggande och, om föreläggandel ej eflerkommes, låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad. Talan raot hälsovårdsnämndens beslul får enligt 40 § föras hos länsstyrelsen genom besvär. I överensslämmelse med vad som föreslagils i remiss-protokollet i fråga om länsstyrelses motsvarande föreläggande enligt äldre lag, bör enligt lagrådels mening mål om förelägganden av hälsovårdsnämnd enligt 24 och 39 §§ kunna fullföljas i förvaltningsdomstol. Detsamma bör gälla i fråga om mål om tvångsutförande av hälsovårdsnämnd enligt 39 §. Lagrådet föreslår alt den föreslagna lagtexten ändras så atl i elt första stycke intages föreskrift om alt talan mol hälsovårdsnämnds beslut föres hos länsslyrelsen genom besvär. Härefter bör följa den föreslagna laglexten raed den ändringen att i första stycket orden »i ärende» sätts in efter »Talan mot länsstyrelses beslut» för all markera att länsslyrelsen inte är första instans i alla här nämnda ärenden.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 681
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 8 mars 1971.
Närvarande:
f. d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,
justitierådet Hesser.
Enligt lagrådet den 26 februari 1971 liUhandakommet utdrag av protokoll över juslitieärenden, hällel inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 14 januari 1971, hade Kungl. Maj:t förordnat, alt lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till
1) förvaltningslag,
2) förvaltningsprocesslag,
3) lag om ändring i föräldrabalken,
4) lag om ändring i jordförvärvslagen (1965:290),
5) lag om ändring i lagen (1970:998) om arrendenämnder och hyresnämnder,
6) lag om ändring i brottsbalken,
7) lag om ändring i lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt,
8) lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. ra.,
9) lag om ändring i lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet,
10) lag ora ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag,
11) lag om ändring i byggnadslagen (1947:385),
12) lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
13) lag om ändring i skollagen (1962:319),
14) lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar,
15) lag om ändring i lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring,
16) lag om ändring i lagen (1961:257) om besvär över försäkringsrådets beslul,
17) lag om ändring i allmänna förfogandelagen (1954:279),
18) lag om ändring i rekvisitionslagen (1942:583),
19) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280),
20) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nyklerhelsvård,
29t—11564
682 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
21) lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster,
22) lag om ändring i barnavårdslagen (1960:97),
23) lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
24) lag om ändring i namnlagen (1963:521),
25) lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965:274),
26) lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
27) lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
28) lag om ändring i palentiagen (1967:837),
29) lag om ändring i mönslerskyddslagen (1970:485),
30) lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),
31) lag om ändring i lagen (1970:375) om utiämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslul om vård eller behandling,
32) lag om ändring i fastighelsbildningslagen (1970:988).
Förslagen, sora finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Trygve Hellners och förste länsassessorn Walde-raar Hermanson.
Förslagen föranledde följande yttranden.
Förslaget till förvaltningslag
Lagrådet:
1 §
Däresl, såsom lagrådet föreslår, 3 § flyttas till en senare avdelning i lagen kunde de två styckena i 1 § upptagas i särskilda paragrafer, 1 och 2 §§. Förslagets 2 § blir i så fall 3 §.
2 §
Enligt förslaget skall förvaltningslagen icke gälla ärende bos Konungen, d.v.s. ärenden som avgöres av Kungl. Maj:l i statsrådet. Eftersora 1946 års lag om rätt atl sända in handUngar med poslen och 1954 års besvärstidslag, vilka lagar för närvarande äger tillämpning även i fråga ora förfarandel hos Kungl. Maj:t i statsrådet, enligt förslaget skall upphävas, läranas förfarandet i besvärsmål hos Kungl. Maj:l utan annan lagreglering än den som innefattas i regeringsforraens bestämmelser. I reraissprotokoUet uttalar departeraentschefen emellertid i detla sammanhang, all de i 12 § upptagna reglerna om besvärshandlings ingivande och om besvärstid på grund av lagens konstruktion kommer atl gälla också vid klagan till Kungl. Maj:l över underordnad myndighets beslut.
Besvärsförfarandel inleds med att besvärshandlingen inges, och det gängse betraklelsesätlef torde vara all bestämmelser om tid och säll för ingivande
Kungl. Maj.-ts proposUion nr 30 år 1971 683
av besvärshandling är att hänföra till reglerna om förfarandet hös besvärsrayndigheten d.v.s. den myndighet sora har all pröva besvären (jfr systematiken i RB). Detta betraktelsesätt ler sig i synnerhet naturligt när fullföljden — såsom enligt förslaget — är så anordnad att besvärsbandlingen skall inges till besvärsmyndighelen och all det skall ankorama på denna myndighei ensam att avgöra om de formella förutsättningarna för prövning av besvären föreligger. Del föreslagna stadgandet att förvaltningslagen icke skall gälla ärende hos Kungl. Maj:t torde därför knappasl kunna ges annan innebörd än all icke heller beslämraelserna i 12 § om ingivande av besvärshandling och om besvärslid är lillärapliga vid besvär hos Kungl. Maj:l. Då det är angelägel att beslul av Kungl. Maj:t om avvisande av besvär som inkommit för sent kan grundas på tydligt stadgande i lag, bör lagtexten jämkas på sådanl sätt att åtminstone reglerna om besvärslid uttryckligen göres tillämpliga också i fråga om ärenden hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Detla synes kunna ske enklast genom alt i förevarande paragraf efter ordet Konungen i punkt 1 tillfogas »utom i fråga om besvärstid».
Innebörden av punkten 2 i paragrafen är aft den oreglerade kommunalförvaltningen lämnas hell utanför förvaltningslagens tillämpningsområde. Vad beträffar frågan om jäv innebär detta, att för ledaraöter av komraunala organ, sora hör till den oreglerade kommunalförvaltningen, alltjämt kommer att gälla endasl jävsbeslämmelsen i 16 § första styckel komraunallagen eller raotsvarande stadganden i övriga kommunallagar. Allmänna jävsregler saknas för närvarande för de kommunala tjänstemännen. Beträffande dem föreslås i remissprolokollet, all de skall omfattas av komraunallagarnas jävsregler när de handlägger ärenden som hör lill den oreglerade kommunalförvaltningen. Ändringar av denna innebörd föreslås i enlighet därmed i 37 § andra stycket komraunallagen och raotsvarande föreskrifter i andra kommunallagar. Beträffande den specialreglerade kommunalförvaltningen innebär remissen att förvaltningslagens jävsregler avses skola komma all gälla för såväl komraunala förtroendemän som tjänstemän i alla ärenden sora handlägges av de specialreglerade organen.
Såsom anförts vid lagrådsremissen råder inga delade meningar ora värdet av alt genom generella jävsregler garantera alt förvaltningsmyndigheternas handlande präglas av objektivitet och opartiskhet. Den i vårt land pågående sararaanslagningen av sraärre koramuner lill större komraunala enheter och den till följd av den raoderna samhällsutvecklingen på allt flera områden alltmera omfattande komraunala förvaltningen har kommit alt medföra en avsevärd ökning av de kommunala tjänstemännens både antal och betydelse. Mol bakgrund härav fraraslår det såsora ur samhälleUg S5'npunkt lika angeläget, att de kommunala tjänstemännen iakttager objek tivitet och opartiskhet i sin Ijänst sora att de statliga förvaltningstjänstemännen gör det.
684 KungL Maj.-ts proposUion nr 30 år 1971
Begränsningen av de särskilda kommunala jävsbeslämmelsema till endast de raest iögonfallande jävssituationerna har sin grund i den kommunala självstyrelsens nalur. Den ställning kommunernas fullmäktige och de oreglerade nämnderna intar gentemot den enskilde är en helt annan än den som tillkommer dorastolar och myndigheter. Fullmäktige och nämnder är kommunmedlemmarnas organ för utövande av deras självstyrelse och de angelägenheter varmed organen lar befattning är kommunmedlemmarnas egna. Det synes enligt lagrådets mening emellertid icke förefinnas en sådan likhet raellan den koraraunale förtroendemannens ställning, när han har atl i en kommunal nämnd besluta om kommunens angelägenheter, och den koraraunale tjänsteraännens ställning, när han i sin Ijänsl handlägger honom anförtrodda uppgifter, att även för den koraraunale tjänstemannen bör gälla endast de lindrigare koraraunala jävsreglerna. Anledning saknas till att det skall gälla andra regler för när en koraraunal tjänsteman, vars opartiskhet i etl ärende kan ifrågasättas, skall vara skyldig att frånträda handläggningen av ärendet, än som gäller för en statlig tjänsteman. Lagrådel vill därför göra gällande, alt det från rättssäkerhetssynpunkt är angeläget, att de strängare jävsreglerna i förvaltningslagen får lillämpning på de kommunala tjänstemännen även då de är verksamma inom den oreglerade förvaltningen.
Mot att de inom förvaltningen i allmänhet gällande jävsreglerna får gälla även för de kommunala tjänstemännen har framförallt anförts, att gränsen mellan förtroendemanna- och Ijänstemannabefaltningar på den kommunala sidan inte är helt klar, t. ex. beträffande koraraunalråd, borgarråd och landstingsråd, och att detta kan leda till att olika jävsregler blir gällande för sådana befattningshavare under skilda stadier av ett ärendes handläggning, beroende på om han fungerar sora ledaraot av ett kommunalt organ eller beredande tjänsteman, utan att dylika skillnader i jävshänseende är motiverade. Vad som sålunda anförts torde icke sakna fog. Likheten mellan en här avsedd heltidssysselsalt förtroendemans funktioner när han utför berednings- eller verkstälUghelsuppdrag, som är likställda med sådana sora kan ankomma på en i kommunens tjänsl anställd befattningshavare, och när han vid handläggning av ett visst ärende vidtager åtgärder i sin egenskap av nämndledaraot, t. ex. på grund av delegation från del koraraunala organets sida, lorde ofta göra det svårt alt avgöra om han i ett visst fall uppträder såsom nämndledaraot eller ej. Det synes också slå väl i överensstämmelse raed grunderna för de komraunala jävsbestämmelserna, alt en heltidssysselsalt kommunal förtroendeman, sora i denna sin egenskap även utför arbetsuppgifter sora är likställda raed en tjänsteraans, helt undantas från de för kommunala tjänstemän gällande strängare jävsbestämmelserna och i hela sin verksamhet endast omfattas av det kommunala jävel. Den vid remissbehandUngen antydda svårigheten, som skulle kunna uppkomraa vid handläggningen inora kommunalförvaltningen av ärenden rö-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 685
rande etl kommunall bolag, i vilket en koraraunal befattningshavare är verkställande direktör, torde vid en sådan lösning också i huvudsak koraraa all undanröjas.
Lagrådet vill på grund av vad sålunda anförts förorda, all förvaltningslagens jävsbestäraraelser göres tillämpliga på komraunala tjänstemän även när de handlägger ärenden inom den oreglerade kommunala förvaltningen raed del undantaget, all sådana befattningshavare, som ej är i komraunens tjänsl anslällda ulan fullgör sina uppgifter i egenskap av koraraunala förtroendemän, i stället skall omfattas endasl av de kommunala jävsreglerna. Med den allmänna uppläggning som förslagel fåll synes besläramelser av angivet slag på liknande säll sora enligt del rerailterade förslagel lärapUgen kunna införas i 37 § komraunallagen och raotsvarande föreskrifter i andra kommunaUagar.
3§ Det remitterade förslaget bygger på principen alt vissa bestäraraelser i lagen skall gälla alla lyper av ärenden medan andra bestäraraelser skall gälla endast i den mån fråga är ora rayndighetsutövning mol enskild. Principen har genomförts så att bestämraelser av del förra slaget upptagits i 4—13 §§ under rubriken »Allmänna bestäraraelser» och bestäraraelser av det senare slaget i 14—20 §§ under rubriken »Särskilda bestäraraelser», varvid lillämpningsorarådet för denna senare grupp angivits i en av lagens inledande bestäraraelser, 3 §. Vad till en början angår beteckningarna på de två grupperna synes rubriken »Allraänna bestämmelser» kunna godtagas. Rubriken »Särskilda bestämraelser» läranar däremot ulrymrae för invändningar. I nyare lagstiftning synes denna rubrik i regel användas för ett avsnitt i slutet av lagen som upptar elt antal specialbesiämmelser sora är raer eller mindre perifera i förhållande lill lagens huvudbestämmelser. I förevarande fall hänför den sig emellertid till den ena av de båda huvudgrupper av bestämmelser som lagen upplager. Detta framgår eraellertid icke av rubriken, som alltså kan tänkas medföra risk för förbiseende. Det kan också anmärkas, att när i 3 § och i departementschefens anförande uttrycket »lagens särskilda bestämraelser» användes om förevarande avsnitt, denna syftning knappast klart fraragår, eftersom uttrycket lika väl kan läsas såsora avseende de olika bestäraraelserna i lagen i dess helhet. En lärapUgare rubrik synes vara »Särskilda besläramelser för vissa ärenden». De inledande orden i stadgandet i 3 § ora lillämpningsorarådet för de särskilda beslämmelserna bör härvid jämkas. Del synes vidare vara att föredraga att detla stadgande införes i oraedelbar anslutning till de näranda bestäraraelserna, lärapligen närraast efler rubriken. Genomföres en sådan ändring synes lagens försia rubrik böra få en mera allraän forraulering. 1 enlighet med det anförda förordar lagrådel att lagens försia rubrik ändras till »Inledande bestämmelser», att rubriken »Särskilda bestämmelser» ändras på angivet säll samt all beslämmelsen i 3 § flyttas
686 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
till en paragraf som insattes omedelbart efter sistnämnda rubrik, varvid de inledande orden ändras lill »Beslämmelserna i 15—21 §§ gäller etc». Den ändring av paragrafnumreringen detta innebär föranleder vissa jämkningar i några av övriga lagförslag.
7 §
För tydUghetens skull synes inan i första punkten böra uttryckligen ange den enligt förslaget endasl underförstådda huvudregeln, alt handling anses ha kommit in till myndighet den dag då den anlänt lill myndigheten. Regeln är av betydelse exempelvis i fall då myndighels avdelningar är inryrada i olika lokaler och handUng avsedd för en avdelning inlämnas i annan avdelnings lokal. Uppenbarligen bör i detla fall, liksom för närvarande, bandlingen därigenom anses ha inkommit till myndigheten, oavsett all den sedermera raåste internt vidarebefordras lill rätt avdelning. Vidare bör i ullrycket »avi om postförsändelse» ordet »betald» inskjutas före postförsändelse för all undvika den raisslolkningen att även avi om lösenbelagd poslförsändelse skulle avses. Punkten bör alltså få följande lydelse: Handling anses ha koramit in till myndighet den dag, då handlingen eller avi om betald poslförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, anlänt till myndigheten eller kommit behörig tjänsteman till banda.
Den i tredje stycket gjorda begränsningen till telegram eller annat fjärrskriftsmeddelande kan möjligen föranleda missförståndet alt myndighet ej skulle kunna begära sådan bekräftelse som avses i stadgandet i fråga om icke undertecknad handling som är av annat slag. Sladgandel bör därför utvidgas till att avse telegram eller annat meddelande som icke är underskrivet.
11 §
I denna paragraf anges vem sora är berättigad atl föra lalan mol sådana beslut av myndighet som kan överklagas genom besvär. I förslaget användes ordet besvär icke alltid i samma betydelse. Med besvär i 3 § 2 torde avses även komraunalbesvär. Avsikten raåste nämligen antagas vara atl lagens »särskilda bestämmelser» skall tillämpas hos länsstyrelse i ärende som gäller föreskrift till allraän efterrättelse och som fullföljts dit genom komraunalbesvär. Även i 4 § 3 lorde ordet besvär förslås så att del innefattar också kommunalbesvär. Däreraot torde i 11 § raed ordel besvär icke avses koraraunalbesvär. I tydlighetens inlresse synes detla böra klart fraragå av lagtexten. Lagrådet förordar därför att paragrafen ges följande lydelse: Talan mot rayndighets beslut, sora kan överklagas och icke är sådanl som avses i 2 § 2, får föras av den sora beslutet angår, ora det gått honom emot.
12 §
De föreskrifter om besvärshandlings ingivande och om besvärstid som upptagits i denna paragraf skall enligt den föreslagna lydelsen gäUa även
Kungl Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 687
det fallet att besvär över förvaltningsmyndighets beslut anföres hos förvaltningsdomstol. Såsora lagrådet erinrat vid 2 § synes det lämpligare att bestämmelser om tid och sätt för ingivande av besvärshandling —• i överensslämmelse raed gängse systemalik — upptages bland reglerna om förfarandet hos besvärsinstansen. Föreskrifter i detta ämne bör alltså för nu avsedda faU meddelas i förvaltningsprocesslagen. Om så sker kan del emellertid vara lämpligl alt i förevarande paragraf göres en hänvisning till besvärsreglerna i nämnda lag.
Lagrådel förordar alt i paragrafens försia slycke orden »eller förvaltningsdomstol» får ulgå saml atl elt fjärde slycke liUfogas med följande lydelse: Om förfarandet när besvär anföres hos skatterätt, länsrätt eller allmän förvaltningsdomstol stadgas i förvaltningsprocesslagen (1971:000).
13 §
Såsom anförts i ett remissyttrande finns risk att en bestämmelse av föreslaget innehåll kan e contrario tolkas så all förvallningsbeslut sora huvudregel bleve exigibelt innan det har vunnit laga kraft. Bestämmelsen bör förtydhgas så all det framgår atl den icke reglerar denna fråga. Den föreslagna lydelsen kan vidare ge anledning till den felaktiga tolkningen, att inhibition endast skulle kunna raeddelas för liden till dess .slutligt beslut raeddelas i ärendet. Inhibition skall självfallel kunna meddelas för liden till dess slutligt beslut vunnit laga kraft. Det torde emellertid icke vara nödvändigl all i sladgandel närmare ange för vilken tid inhibition kan meddelas, jfr RB 50: 8. Av anförda skäl föreslår lagrådet, att beslämmelsen får denna lydelse: Myndighet, som har alt pröva besvär, kan förordna att det överklagade beslutet, om del eljest skulle omedelbart lända lill efterrättelse, tills vidare icke skall gälla.
14 §
Stadgandet i tredje stjcket har avseende även å upplysningar som raeddelas skriftligen. Såsom anförts i reraissprotokoUet bör i så fall vid förbehåll om tystnadsplikt iakttagas 39 § andra styckel sekretesslagen. Detta bör komma till uttryck i lagtexten.
Med vissa redaktionella jämkningar i övrigt synes paragrafen böra få denna lydelse:
Sökande, klagande eller annan part har rätl all, med de begränsningar sora anges i andra stycket, taga del av allt sora tillförts ärendet.
I fråga om allraän handling gäller de begränsningar sora följer av 39 § andra stycket lagen (1937:249) ora inskränkningar i rällen alt utbekomma allraänna handlingar. Under sararaa förutsättningar som där anges äger myndigheien vägra utlämna annat raalerial. Ulläranas sådanl raalerial, skall myndigheten om det behövs göra förbehåll ora hur del får användas.
Har myndigheten------- fått veta. Meddelas upplysning skriftligen skall
dock iakttagas vad i 39 § andra styckel nämnda lag föreskrives.
688 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
15 §
I denna paragraf föreskrives som huvudregel, att myndighet ej får avgöra ärende ulan alt part underrättats om inkomraen utredning och beretts tillfälle alt ytlra sig över den. När i lag eller annan författning stadgas skyldighel för myndighei att underrätta någon torde detla i allmänhet innebära ett krav på atl underrättelsen verkligen når mottagaren själv. Det räcker således inte med atl myndigheien avsänder elt meddelande under mottagarens adress. A andra sidan krävs inte all någon viss form iakllages; underrättelsen kan ske på vilket säll som helst t. ex. i vanligt brev eller genora telefonsamtal. Enligt den föreslagna paragrafens andra stycke får underrättelse ske genom delgivning d. v. s. med tillärapning av reglerna i delgivningslagen. I reraissprotokoUet har departeraentschefen tillfogat, atl kommunikation skall kunna ske såväl skriftligen sora muntligen. Avsikten torde vara att kravet på att underrättelsen skall ha nått mottagaren personligen skall upprätthållas utom i de fall där surrogat- eller kungörelsedelgivning enligt delgivningslagen är medgiven. Behovet att kunna styrka all underrättelseskyldigheten fullgjorts torde ofta föra med sig alt förfarandet enligt delgivningslagen anlitas. EnUgt lagrådets mening bör i lagtexten såsom huvudregel upptagas atl underrättelse sker genora delgivning; därutöver bör uttryckligen anges att den kan ske även på annal sätt ora det finnes lämpligare. Det förordas därför att andra styckel i paragrafen ges följande lydelse: Underrättelse enligt första stycket skall ske genom delgivning om ej annat sätt finnes lämpligare.
Motsvarande ändring bör göras i 18 §.
17 § Såsom departementschefen anföri avser bestäraraelsen i punkt 3 bl. a. situationer då det av sekretesskäl är befogal all inskränka raotiveringen. Bestämmelsen bör tillåla hänsyn till allmänna intressen även ora de icke kan anses jämförbara raed i förslagel näranda privata intressen. Det föreslås all bestämmelsen får gälla fall då inskränkning är nödvändig med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen (jfr 39 § andra stycket sekretesslagen och lagen 1947 om inskränkning av offentiigheten vid domstol belräffande allmänna handlingar).
19 §
För att förhindra feltolkning rörande omfattningen av myndighets rältelsemöjlighel synes paragrafen böra få följande, jämkade lydelse:
Ora beslul, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, skall rättas av myndigheten, skall part lämnas tillfälle att yttra sig innan rättelse sker, om det ej är obehövligt.
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 689
Förslaget till förvaltningsprocesslag
Lagrådet:
I åtskilliga remissyttranden har frarahållits såsora en allvarlig brist i den föreslagna förvallningsprocessen alt denna utanför skatleorarådet icke utformats såsora ett kontradikloriskt tvåpartsförhållande vari det allmänna representeras av elt allmänt ombud. Att sådanl allmänt organ icke finnes är också enligt lagrådets mening en väsentUg brist med hänsyn till rättskipningens enhetlighet och säkerhet. Bland annat må framhållas, alt värdel av regeringsrältens verksamhet som prejudikalinstans förringas av att del icke finns ett sådant ombud som kan draga principiellt viktiga frågar under regeringsrättens prövning. Hur en organisation med allmänna ombud på de skiftande förvaltningsområdena bör inrättas kan icke bedömas utan särskild ulredning, Lagrådel vill starkt understryka vikten av att hithörande frågor upptages lill utredning och anser atl, innan ett kontradikloriskt Ivå-partsförfarande införts, förvallningsprocessen icke kan anses hell tillfredsställande,
2 § Principiella skäl talar mot all Kungl, Maj:l bemyndigas att utan några begränsningar meddela från lagen avvikande bestämraelser. Vad departementschefen anföri innebär dock att ifrågavarande stadgande ulgör ett provisorium. Med hänsyn härtill och till svårigheten att nu överblicka de raångskiftande förhållandena på förvallningsrättskipningens oraråde synes stadgandet kunna godtagas,
3-7 §§
I delta avsnitt av förslaget ges regler ora raåls anhängiggörande. Såvitt angår besvärsraålen är beslämraelserna avsedda all lillämpas icke bloll vid besvär över beslut av skatterätt, länsrätt och kammarrätt utan även när talan fullföljes hos någon av dessa domstolar eller hos regeringsrällen raot beslul sora raeddelats av förvaltningsrayndighet. Här finns eraellertid icke nägon bestämmelse om besvärstid och ej heller återfinnes huvudregeln om var besvärshandling skall inges. I fråga om besvär över dorastols beslul har regler ora besvärstid och ingivande av besvärshandling upptagils i den föreslagna lagens 34 §, När del gäUer besvär över förvaltningsmyndighets beslut finns bestämmelse om besvärstid i förvaltningslagens 12 §, Där återfinns även huvudregeln atl besvärshandling skall inges lill den förvaltningsdomstol som har alt pröva besvären. Den kompletterande regeln om verkan av alt handlingen i stället ingivits lill den förvaltningsmyndighet som raeddelat beslutet har däreraot upptagits i 7 § förevarande lag.
Såsom lagrådet yttrat vid 2 och 12 §§ i den föreslagna förvaltningslagen bör bestämmelser ora tid och sätt för ingivande av besvärshandling vid
690 Kungl Maj.-ts proposUion nr 30 år 1971
klagan hos skatterätt, länsrätt, karamarrätt och regeringsrätten över beslut som meddelals av förvaltningsmyndighet upptagas i förvaltningsprocesslagen. Regelsystemet skulle också vinna i överskådlighet ifall bestämmelser om besvärstid och ingivande av besvärshandling samlas i en paragraf, som göres tillämplig i alla besvärsmål hos de nämnda förvallningsdomslolarna. En sådan paragraf skulle ha sin naturliga plals i det avsniti som handlar om måls anhängiggörande.
Lagrådel förordar, all i förevarande avsnitt av lagen intages en paragraf raed följande lydelse: Besvärshandling lillställes den domslol som har alt pröva besvären. Handlingen skall ha inkommit inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av del beslul sora överklagas. Har besvärsbandlingen före besvärslidens utgång inkoramil till den domstol eller förvaltningsmyndighet som har meddelat beslutet, skall besvären ändå upptagas till prövning.
I anslutning härtill föreslås följande ändringar i paragrafföljden. Bestämmelserna i 3 och 4 §§ sammanföres till en paragraf, 3 §. Förslagets 5 § betecknas 4 § och förslagets 6 § betecknas 5 §. Första punkten i förslagets 7 § bildar en särskild paragraf, 6 §, och den av lagrådel föreslagna paragrafen upptages som 7 §. Förslaget innebär vidare atl 34 § utgår.
10 och 12 §§ I fråga om sådan kommunikation som avses i 10 § skall, enligt Iredje stycket, beslämmelserna i 43 § ora begränsningar i rätten atl la del av del som tillförts målet äga motsvarande tillämpning. Beträffande sådan kommunikation av motparts svar som avses i 12 § har en bestämmelse av samma innehåll upptagits i andra siycket av denna paragraf. I föreskriften om kommunikation av annat utredningsmaterial i 18 § har upptagils en mera allmän beslämmelse, all kommunikation ej skall ske, om särskilda skäl talar däremol. Denna beslämmelse lorde bl. a. avse sådana förhållanden som anges i 43 §. Enligt lagrådels mening vore del lämpligare att uttryckligen förklara atl 43 § äger motsvarande lillämpning även på 18 §. Samtidigt kunde man genomföra den redaktionella förenklingen att elt stadgande om lillärapningen av 43 § upptoges i en särskild paragraf sora hänvisade lill 10, 12 och 18 §§, varvid Iredje stycket i 10 § och andra stycket i 12 § skulle utgå samt den nämnda beslämmelsen i 18 § omformuleras. Ell sådant stadgande, som lämpligen borde sättas sist i förevarande avsnitt i lagen d.v.s. såsom 19 §, kunde formuleras sålunda: Bestämmelserna i 43 § om begränsningar i rätten att ta del av det som tillförts målet äger motsvarande tillämpning i fråga om underrättelse enligt 10 § första styckel samt 12ochl8§§.
14 § Stadgandet om rätt för domstolen att i vissa fall underlåta att kalla part till muntlig förhandhng strider mol elementära processrättsliga grundsatser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 691
Skulle av sädana skäl som anförts i remissprotokollet det anses oundgängligen nödvändigt, att domstolen i fråga om vissa särskilda slag av mål, t. ex. rörande Ivångsintagning av alkoholmissbrukare, ges rätl alt böra vittne utan atl parten kallas till den muntliga förhandlingen lorde bestämmelser härom böra upptagas i den särskilda författningen och förutsättningarna för deras tillämpning närmare angivas. Lagrådel återkommer bärtill vid förslaget under 20) nedan.
18 §
Genomföres lagrådets förslag vid 10 och 12 §§, bör föreskriften i slulel av förevarande paragraf att kommunikation som avses i paragrafen kan underlåtas, om särskilda skäl talar däremol, omformuleras. Föreskriften synes kunna erhålla avfattningen, alt kommunikation kan underlåtas, om det föreligger sådana skäl som anges i 10 § andra stycket.
Departementschefen framhåller i samband med 14 § atl kommunikation i vissa fall bör kunna underlåtas också i fråga om utsagor vid muntlig förhandling som inte anses böra bringas lill parlens kännedom. Någol särskilt stadgande för detla fall behövs ej. Om förhöret hålls inom stängda dörrar, kan rätten enligt 36 § sekretesslagen förordna atl förhörsprotokollet ej må utlämnas. Beslämraelserna i 43 § blir då lillärapliga. I detta sammanhang kan även hänvisas lill vad lagrådel anför belräffande förslagel under 20).
19 och 20 §§ Om såsom ovan föreslagils en ny 19 § införes, kan för alt undgå genomgående omnumrering av de följande paragraferna bestämmelserna i 19 och 20 §§ sammanföras i en paragraf, 20 §.
27-31 §§
Lagrådet föreslår att avfattningen av 27 § i vad avser inhibition ändras på sätt som förordals i fråga om 13 § i förslagel lill förvaltningslag.
I yttrande vid 15 § av del lill lagrådel remitterade förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar har lagrådet hemställt, atl omröslningsreglerna för dessa domstolar överflyttas till förevarande lag. Beslämraelserna synes lämpligen kunna upptagas i en paragraf med plats mellan förslagets 29 och 30 §§. Vid lillfälle bör till samma paragraf även överflyttas beslämmelserna ora oraröslning i skatterätt och länsrätt.
32-34 §§ Bestämmelserna i 32 och 33 §§ synes böra omdisponeras så att i en paragraf, enligt lagrådels förslag 33 §, upptages första slyckel i 32 § saral raotsvarighet lill 33 § särat atl innehållet i övrigt i 32 § bildar en särskild paragraf, 34 §. Förslagets 34 § utgår ora vad lagrådet tidigare föreslagit beaktas.
692 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
36 § F. d. justitierådet Regner, regeringsrådet Martenius och justitierådet HesseY:
De principer efter vilka dispensreglerna utformats och sora helt överensstämmer raed dem som kommit till användning vid utformningen av de i lagrådsremissen den 14 januari 1971 föreslagna reglerna för fullföljd av talan till högsla domstolen, framstår såsom ändamålsenliga. EmeUertid förordas, att bestämmelserna även formellt utformas i allt väsentligt på samma sätt som det niotsvarande sladgandel i 54 kap. 10 § RB i den nämnda lagrådsremissen.
Visserligen saknas allmänna bestämmelser om resning i förvaltningsmål motsvarande reglerna i 58 kap. RB om resning i rättegångsmål. Regeringsrällen har emellertid vid lillärapning av bestämmelserna i regeringsformen 19 § om återbrytande av dora i den mån så ansetts möjUgt och lämpligt analogiskl tillämpat RB:s bestämmelser om resning utan att likväl anse sig vara direkt bunden av dem. Därvid bar regelmässigt termen »resning» kommit till användning.
Besvär över domvilla namnes ej i 19 § regeringsformen men i några fall har förekorarait, att regeringsrätten upptagit besvär över doravilla till prövning raed analogisk tillämpning av 59 kap. RB. Frågan huruvida enligt sedvaneräll finnes möjlighet all anföra ej tidsbegränsade besvär på den grund att det överklagade beslutet är en nullitet, kan ej besvaras med säkerhet. Formfel av den art, som skulle kunna ge grund för doravillobesvär eller nullitetsbesvär, torde emellertid knappasl kunna tänkas vara för handen utan alt endera samtidigt föreligger grund för resning eller att målets utgång i kararaarrätlen uppenbarligen berott på grovt förbiseende eller grovt raisstag. Med hänsyn lill den osäkerhet som sålunda råder belräffande domvilla och nullilelsbesvär på förvaltningsrättens område synes det vid angivna förhållande lämpligast att domvilla inte uttryckligen upptages i det här ifrågavarande sladgandel såsom grund för meddelande av prövningstillstånd.
På grund av vad sålunda anförts föreslås, att punkten 2 i stadgandet
får följande lydelse: om det---------------- , såsom att grund för resning
föreligger eller atl målets utgång i karamarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misslag.
Vidare föreslås att i ett nytt andra stycke i paragrafen intages följande stadgande: Om prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera likartade mål, som samtidigt föreligger lill bedöraande, må prövningstillstånd meddelas även i övriga raål.
Justitierådet Bernhard:
Med hänvisning till vad jag anfört i särskUt yttrande angående föreslagen ändring av 54 kap. 10 § RB (se lagrådets protokoll den 9 februari 1971) vill jag förorda, att nu ifrågavarande bestäraraelse utformas i över-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 693
ensstämmelse med vad jag föreslagit i fråga ora förutsättningarna för meddelande av prövningstillstånd i högsta domstolen. Del föreslås sålunda all paragrafen erhåller sådan lydelse alt prövningstillstånd kan meddelas — förutom i prejudikatfallen enligt punkt 1 — ora grund för resning föreligger, ora raålets utgång i kararaarrätlen uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misslag eller om eljest synnerliga skäl föreligger all målel prövas av regeringsrätten.
Lagrådet:
De mål sora hittills handlagts av kammarrätten utgörs till omkring 95 procent av skatlemål. övriga mål gäller i stor utsträckning ekonoraiska frågor av olika slag, t. ex. enligt socialhjälpslagen, barnavårdslagen, familjebidragsförordningen, saml avlönings- och anmärkningsraål. Av andra raål raå nämnas folkbokföringsraålen. I åtskilliga av nu antydda övriga raål är karamarrätten sista instans.
Enligt förslaget utvidgas kammarrätts kompelens väsentligt. Den skall orafatta bland annat barnavårdsraål, nyklerhetsvårdsraål, byggnadsraål, hälsovårdsraål och körkorlsraål.
Denna utvidgning medför en avsevärd ökning av kammarrältsorganisationen. För närvarande består kamraarrätten av nio avdelningar. Departeraentschefen räknar raed atl i den nya organisationen behövs omkring femton avdelningar. Antalet ledaraöter ökas härigenora från 54 till 90,
Man raåste räkna med all under lång lid efter reformens genomförande en beslulför kammarrätlsavdelning i genomsnitt koramer att bestå av två ledamöler med erfarenhet om de målområden sora för närvarande tillhör kammarrätten samt möjligen en ledamot med erfarenhet om de nya målgrupperna. Det är tydligt atl kompelensutvidgningen i förening med ökningen av ledamotsanlalel ger upphov till farhågor med avseende å rättskipningens fullgodhel.
I fråga om utvidgningen av kompetensområdet framhåller departementschefen i remissprotokollet all det knappast är tänkbart, all kammarrätterna till en början skall kunna bemästra sina arbetsuppgifter ulan att vissa avdelningar och vissa ledamöler specialiserar sig på vissa typer av mål. Departementschefen uttalar samtidigt att speciaUsering till vissa mål bör undvikas så långt det är raöjligt samt att etl systera med specialisering bör begränsas till vad sora är oundgängligen nödvändigt.
Frågan ora hur och varifrån alla de nya ledamöterna skall rekryteras har icke behandlats i remissprotokollet. Med hänsyn till de nya målområdenas beskaffenhet får antagas att ledamöterna kommer alt hämtas från länsslyrelserna och företrädesvis från de avdelningar inom landskanslierna som handlägger berörda mål. Delta är ägnat att medföra en försvagning av rättskipningen i länsrätt och länsskatieräti samt i länsstyrelsen i övrigt.
De farhågor med avseende å rättssäkerheten som gör sig gällande bör väl
694 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
icke anses medföra hinder mot kammarrättsreformen i och för sig. Däremol synes det icke vara tillrådligt att, såsom föreslås, samtidigt med denna reform oraedelbart och i föreslagen orafattning avskära raöjUgheterna lill omprövning i regeringsrätten av kammarrätternas beslut. Det synes vara påkallat att åtminstone under några år, tills kainmarrätlsorganisalionen genomförts och vunnil stadga samt ledamöterna fåll erfarenhet om aUa de målgrupper som de tidigare icke sysslat med, möjlighet till ändringsdispens raedges i alla mål med undantag för de taxeringsmål som avses i 98 § taxeringsförordningen. Upptages raöjlighet lill ändringsdispens lorde övriga dispensgrunder böra få samma avfattning som i nämnda paragraf och i RB enligt gällande lydelse.
Av anförda skäl föreslås att i övergångsbestämmelserna till förevarande lag intages bestämraelser av denna lydelse:
Intill dess annorlunda förordnas skall i stället för bestäraraelserna i 36 § gälla följande:
a) I fråga om meddelande av prövningstillstånd i vissa mål rörande taxering skall bestämmelserna i 98 § taxeringsförordningen äga tillämpning.
b) 1 andra mål må prövningstillstånd meddelas
1. om för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att talan prövas av regeringsrällen, eller parlen visar, att lalans prövning eljest skulle hava synnerlig betydelse utöver del mål varom är fråga, eller
2. om anledning förekommer lill ändring i del slut, vartill karamarrätten kommil, eller eljesl med hänsyn lill omsiändigheterna i målet skäl förekommer till talans prövning.
Beaktas vad nu föreslagits torde dock i kommande förslag till lag om ändring i taxeringsförordningen i 98 § 3 mom. orden »ulan prövningstillstånd» böra utgå, varjämte i övergångsbestämmelse torde böra intagas erinran om vad som föreskrivits om fortsatt giltighet av 98 § i förordningen.
39 § Avfattningen av stadgandet i andra punklen torde böra ändras lill överensstämmelse med 9 kap. 6 § RB, som innehåller alt den som utan giltigt skäl röjer vad enligt rättens förordnande icke får uppenbaras straffas med: dagsböter. Lärapligen lorde bestäramelsen upptagas i ell nyll andra stycke.
43 och 44 §§ Lydelsen av dessa paragrafer torde böra jämkas på sätt sora lagrådet förordat i fråga ora 14 och 7 §§ i förslagel lill förvaltningslag.
48 § Sista punkten, som icke har motsvarighet i 6 § förslaget lill förvaltningslag, synes kunna ulgå och upplagas i tillämpningsföreskrift.
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 695
49 § Bestäraraelsen all fullmakt skall avse viss person synes för alt uppnå närmare överensstämmelse med föreskrifterna i 12 kap. RB böra få följande lydelse; Fullmakt skall innehålla ombudets namn. Får ombudei sälta annan i silt ställe, skall detla anges.
övriga författningsförslag
Lagrådet:
Förslaget under 9) angående konkurrensbegränsningslagen bygger på uppfattningen att marknadsrådet är en förvaltningsmyndighet och icke en domslol samt därför omfattas av den föreslagna förvaltningslagen.
Några allmängilliga kriterier på när ett organ med judiciella uppgifter skall räknas som domstol finns inte. Om ett visst organ skall vara att beteckna såsom en förvaltningsmyndighet eller domstol får därför avgöras från fall till fall med hänsyn till organets uppgifter, funktionssätt och andra på bedömningen inverkande faktorer.
I proposiUonen 1970:57 med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring m. ra. har anförts atl raarknadsrådels stäUning i raycket liknar en domstols. Bland annat har detla i lagen om marknadsråd ra. ra. tagit sig uttryck i ett stadgande atl ledamot av rådet och ersättare för ledamot skall ha avlagt domared. De uppgifter som anförtrotts rådet är i alll väsentligt av samma natur som de som brukar tillkomma domstolar. Den i konkurrensbegränsningslagen och lagen om marknadsråd m. ra. stadgade ordningen för handläggning av de hos rådet förekommande ärendena innebär alt de handlägges i rältegångsUknande former och i stort sett efler RB:s principer. Något behov av all reglerna kompletteras raed de förfaranderegler som förvaltningslagen upptar synes inte föreligga. På grund härav och då raarknadsrådel får anses ha avsevärl större likhet raed en domslol, låt vara för särskilda uppgifter, än med en förvaltningsmyndighet, anser lagrådet att marknadsrådet ej bör betraktas såsom en förvaltningsmyndighet. Enär vid etl sådant betraktelsesätt förvaltningslagen ej blir tillämplig på marknadsrådet, bör del här ifrågavarande förslagel lill ändring i konkurrensbegränsningslagen ulgå.
Förslaget under 13) angående skollagen. Upphävandet av de ovillkorliga föreskrifterna i 23, 25 och 39 a §§ om föräldrars rätl alt få yttra sig innefattar en saklig ändring. Med hänsyn till det inlresse föräldrarna kan ha av atl hållas underrättade bör föreskrifterna bibehållas.
Förslagel under 15) angående yrkesskadeförsäkring. Såsom departementschefen anfört under 2 § bör försäkringsrådet betraktas som en förvaltningsdomstol, vilken vid utövningen av sin huvudsakliga verk-
696 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
samhet faller utanför förvaltningslagens tillämpningsområde. Vid 2 och 12 §§ i förslagel till förvaltningslag och 3—7 §§ i förslaget till förvaltningsprocesslag har lagrådet uttalat, alt bestäraraelser om lid och sätt för ingivande av besvärshandling vid klagan hos förvaltningsdoraslol över förvaltningsmyndighets beslut bör upplagas bland reglerna om förfarandet hos besvärsinstansen. I enlighet härmed bör besläramelser om besvärstid och ora ingivande av besvärshandling vid klagan hos försäkringsrådet alltjärat finnas kvar i lagen ora yrkesskadeförsäkring. De bör eraellertid ges elt innehåll sora överensstäraraer med 12 § i den föreslagna förvaltningslagen. Lagrådet förordar därför att 44 § första styckel i förevarande lag ges följande lydelse: Mot riksförsäkringsverkets beslul i ärende angående försäkring enligt denna lag må talan föras hos försäkringsrådet genom besvär som skola hava inkomrait till försäkringsrådet inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Har besvärshandUng före besvärstidens utgång inkoramil lill riksförsäkringsverkel, skall besvären ändå upptagas till prövning.
Förslagel under 20) angående n y k t er h e t s vår d. I 10, 12, 18 och 43 §§ förslagel till förvaltningsprocesslag har, särskilt med hänsyn till mål om nyklerhelsvård, föreskriviis vissa begränsningar i fråga om parts rätt alt få del av processmaterial. På grund av den kategoriska lydelsen av bestämmelserna i 23 § och 24 § andra stycket i förevarande lag synes det vara påkallat att i denna lag uttryckligen angives att nämnda begränsningar skall gälla.
I anslutning härtill torde även böra upptagas föreskrift som medger att motsvarande begränsningar får göras när vittne jämlikt 36 kap. 18 § RB jämförd med 24 § förvaltningsprocesslagen hörts i parts frånvaro; enligt nämnda lagrura föreligger eljest skyldighet atl uppläsa viltnesberältelsen utan inskränkning.
Vid 14 § i förslagel lill förvaltningsprocesslag har lagrådet förordat att — om det funnes oundgängligen nödvändigl alt domslol ges rätt att höra vittne utan att parten kallals lill förhandlingen — dylik beslämmelse borde upplagas i den särskilda författningen och förutsällningarna för tiUämpningen närmare anges. För den händelse beslämraelse av detta slag anses behövas i fråga om nyklerhetsvårdsmål, synes den jämte nyss avsedda sekretess-föreskrifter kunna upptagas i 27 § förevarande lag. Bestämmelserna torde kunna få följande lydelse:
Vid delgivning som avses i 23 § saml underrättelse och tillhandahållande enligt 24 § andra slyckel skall bestämmelserna i 43 § förvaltningsprocesslagen om begränsningar i rätten att ta del av det som tillförts målet äga motsvarande tillämpning. Delsamma skall gälla i fråga ora vittnesberätlelse, som med tillämpning av 24 § nämnda lag och 36 kap. 18 § rättegångsbalken upptagits i parts frånvaro.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 697
Rätten raå underlåta att kalla den som ansökningen avser lill muntlig förhandling för förhör med vittne, såvida det finnes grundad anledning att antaga, atl någons personliga säkerhel skulle sättas i fara eller ändamålet med tillämnade eller vidtagna vårdåtgärder skulle molverkas, om han erhåller kännedom ora förhöret.
Beaktas vad lagrådet anfört beträffande 32 ocb 33 §§ förslaget till förvaltningsprocesslag föranleder detta järakning av hänvisningen i 61 § första stycket förevarande lag.
Förslagen under 26) och 27) angående sluten psykiatrisk vård och orasorger om psykiskt utvecklingsstörda. När genom förvaltningslagen införes allmänna jävsregler för tjänstemän synes det svårligen kunna anses föreligga tillräckliga skäl att göra undantag härulinnan för tjänsteläkare som utfärdar intyg för vård enligt ifrågavarande lagar. Lagrådet förordar att de ändringar som föreslås i 6 § respektive 50 § får utgå.
Det stadgande av allmän innebörd rörande vård i enskild inrättning som föreslås skola upptagas i 49 a § tredje slyckel omsorgslagen synes lämpligare kunna införas som Iredje slycke i 10 §, varest rätten all driva enskild inrättning behandlas. I anslutning till vad departementschefen anfört vid 2 och 14 §§ samma lag hänvisas till vad lagrådet yttrat angående jäv vid 2 § förslagel till förvaltningslag.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
698 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Utdrag av protokollet över juslitieärenden, hållet inför hans Maj-.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 12 mars
1971.
Närvarande: Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.
Chefen för justitiedeparlementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter dels kyrkomötets skrivelse nr 1 år 1970 saml lagrådets yttranden den 27 februari och den 8 mars 1971, dels frågor om anslag ra. m.
Författningsförslag
Föredraganden redogör för kyrkomötets skrivelse och lagrådets yttranden samt anför.
Av lagrådet granskade lagförslag
Lag om allmänna förvaltningsdomstolar (förslag 1 i lagrådsremiss 20.3.1970)
1 fråga om 1 § har lagrådel föreslagit vissa redaktionella ändringar. Jag ansluter mig till lagrådets förslag, som påverkar även utformningen av 5 §.
Lagrådet har i fråga ora 2 § tredje slyckel föreslagit en omformulering, som hänger sararaan med all lagrådel förordar alt uttrycket resning används även inora förvallningsrättskipningen. Sora jag återkommer lill vid behandlingen av förslagel till förvaltningsprocesslag förordar jag atl näranda uttryck används, och jag ansluler mig därför till lagrådets förslag.
Lagrådet har godtagit den i lagrädsremissen den 14 januari 1971 föreslagna fiytlningen av innehållet i 3 och 4 §§ lill förvaltningsprocesslagen. Till följd härav ändras numren på följande paragrafer i förhållande till vad som har föreslagits i lagrådsremissen den 20 mars 1970.
Lagrådet har bedÖrat den i 5 § föreslagna storleken av regeringsrätten med tolv regeringsråd sora otiUräcklig och föreslagit atl antalet ledaraöter i regeringsrällen bestäras lill 18. De synpunkler lagrådet anlagt i sammanhanget är enligt rain raening värda beaktande. A andra sidan bör man undvika all låsa ledaraotsantalet vid ett tal som sedermera kan visa sig vara onödigt högt. Jag förordar därför atl — i likhet med den lösning som valts
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 699
i prop. 1971:45 i fråga om ledamotsantalet i högsta domstolen — antalet regeringsråd bestäms lill högst 18.
Enligt lagrådels förslag skall i 6 §, ulöver vad som har föreslagits i lagrådsremissen, tas in bestämmelser om att arbetet på avdelning av regeringsrätten skall fortgå minst 40 veckor ocb att de i regeringsrätten tjänstgörande regeringsråden skall bestämma den närmare fördelningen av tjänstgöringsskyldigheten.
Som framgår av 20 § i lagrådsremissen är avsikten att Kungl. Maj:t skall meddela de ytterligare bestämmelser som behövs om bl. a. regeringsrättens sammansättning och tjänstgöring. För en sådan ordning talar starka praktiska skäl. I saraband med all regeringsrätten får ett eget kansli, vari bl. a. flertalet föredragande kommer atl ingå, bUr del nödvändigt atl till en saralad bedömning ta upp etl flertal organisatoriska och allmänt administrativa frågor som hänger nära samman raed varandra. Det skulle vara olärapligt alt nu binda sig för lösningar på vissa punkter, innan alla frågor har kunnat överblickas. Bl. a. torde reglerna ora regeringsrättens tjänstgöring böra utformas med beaktande av de myndighetsfunktioner som domstolen får när den tillförs en kansliorganisation. Reglerna måsle därför anpassas till de ytterligare föreskrifter som behövs angående domstolens verksamhet. Jag kan således inte biträda lagrådels förslag om att det i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar skall meddelas föreskrifter om avdelnings årliga arbetstid och om hur den närraare fördelningen av tjänstgöringsskyldigheten skall bestämmas.
I konsekvens med vad jag nyss har föreslagit belräffande antalet regeringsråd bör i första stycket första punklen föreskrivas att regeringsrätten är delad i två eller flera avdelningar. Som andra punkt i första siycket kan lämpligen placeras beslämmelsen om avdelningarnas lika behörighet. I andra siycket bör då, i stället för den till 1 § flyttade bestämmelsen om att regeringsrätten har sitt säte i Slockholm, las in bestämmelserna om ordförande på avdelningarna. Dessa bestämmelser bör utformas i enlighet med lagrådels förslag. Vidare bör Iredje stycket utformas så som lagrådet har föreslagit.
Jag biträder vad lagrådet har anfört belräffande bestämmelserna i 7 § om måls hänskjutande till plenum i regeringsrätten. Bestämmelsema bör forrauleras ora i enlighet med lagrådets förslag.
I konsekvens med vad jag har anföri i fråga om 2 § bör 8 § ik den lydelse som lagrådet bar föreslagit.
Jag har inte något alt erinra mol lagrådels förslag vid 12 § alt det skall anges i lagen alt kammarrättspresident, kammarrättslagman och kammarrättsråd utnämns av Kungl. Maj:l. Däremol finner jag inte skäl att belasta lagen med en särskild föreskrift om all Kungl. Maj:t skall meddela bestämmelser om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för ledamot i kammarrätt.
700 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Lagrådet har föreslagit atl bestämmelserna om omröstning i 15 § flyttas till förvaltningsprocesslagen. Som skäl har lagrådet anfört atl sådana bestämmelser bör liksom fallet är i RB tas upp bland de föreskrifter som avser rättegången och inte bland bestämmelserna om domstolarnas sammansättning. Som jag framhållit i lagrådsremissen den 14 januari 1971 har förvallningsprocesslagens omfattning i hög grad bestämls raed tanke på atl den skall så klart och entydigt som möjligt lärana besked om regler som är av betydelse för atl den enskilde skall kunna ta till vara sin rätt hos domstolen. Från denna synpunkt är det alt föredra att lagen inte belastas med regler om omröstning. Någon olägenhel av all bestämmelserna om omröstning las upp i den lag som innehåller reglerna om domstolens kompetens och sammansättning finns enligt mitt förmenande inte. En sådan ordning har f. ö. föreslagils beträffande skallerätt och länsrätt i prop. 1971: 14. Jag är därför inte beredd all biträda lagrådets förslag på denna punkt.
Vidare har lagrådet hemställt att bestämmelsen om omröstning utformas så atl det uttryckligen anges i vilka mål reglerna i RB för omröstning i tvistemål resp. i brottmål skall lillämpas. Motsvarande fråga har behandlats i lagrådsremissen den 20 november 1970 med förslag till lag om skatterätt och länsrätt, i lagrådets yttrande över förslagel saml i prop. 1971: 14 raed förslag till näranda lag. I sitl yttrande över det förstnämnda lagförslaget föreslog lagrådet bestämmelser som uttryckligen angav atl reglerna om omröstning i tvistemål i 16 kap. RB skulle tillämpas utom i vissa särskilt angivna fall då reglerna om oraröslning i brottmål i 29 kap. RB skulle gälla. Med anledning härav anförde chefen för civildepartementet bl. a. alt reglerna för omröstning i brottmål kunde böra tillämpas också i andra måltyper än som angells i lagrådsremissen. Särskill med hänsyn till alt skatterätts och länsrätts kompetensområde framdeles kunde få annat innehåll borde det överlämnas åt praxis att med ledning av uttalandena vid lagens tillkomst avgöra i vilken utsträckning reglerna för tvistemål resp. reglema för brottmål borde tillämpas. Departementschefen ville dock inte utesluta att erfarenheterna från tillämpningen kunde komma att motivera en översyn i syfte alt åstadkomma en mera preciserad reglering. Någon uttrycklig regel som bestämmer när 16 resp. 29 kap. RB skall tillärapas i skatterätt och länsrätt har därför inte influtit i prop. 1971: 14.
Jag anser alt den ståndpunkt som sålunda har intagils i fråga om skatterätt och länsrätt bör gäUa också allmän förvaltningsdomstol. Beträffande de allmänna förvallningsdomslolarna kan tilläggas att oraröstningsfrågorna där kan förutsättas spela raycket liten roll i praktiken. Bara undanlagsvis kan del inträffa alt en sådan domstol sammanträder raed jäml antal ledamöter.
I övrigt bör bestämmelsen undergå vissa jämkningar i enlighet med vad lagrådet har föreslagit.
Lagrådet har i fråga om /? godtagit att bestämmelsen om jäv flyttas
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 701
till förvaltningsprocesslagen. Jag ansluter mig lill lagrådels förslag alt i paragrafen tas in en bestärarnelse som motsvarar 4 kap, 12 § RB. Bestämmelsen kan lämpligen flyta in i förevarande paragraf som etl nyll Iredje stycke.
1 fråga om övergångsbestämmelserna kan jag biträda lagrådels förslag att reglerna i tredje siycket om behörighet för regeringsrätten atl uppla och avgöra vissa typer av raål, sora nu anges i regeringsrättslagen, får flyta in i lagen om behörighet för kararaarrätt atl pröva vissa mål och all denna lag som en konsekvens härav får namnet lag om behörighet för allmän förvaltningsdomstol all pröva vissa mål.
Vad jag förordat vid 5 § i fråga om antalet ledamöter i regeringsrätten föranleder ändring i fjärde stycket. Därvid bör regeln om antalet ledamöler under liden intill dess man koramil ned till del föreskrivna maximiantalet av 18 regeringsråd utformas på samma sätt som motsvarande regel i fråga om högsta domstolen i den i prop. 1971:45 föreslagna lagen om ändring i lagen (1946: 879) om högsta dorastolens sammansättning och tjänstgöring.
Femte stycket bör utgå sora en konsekvens av vad jag har föreslagit belräffande 6 § första stycket första punkten.
Förvaltningslag (förslag 1 i lagrådsremiss 14.1.1971)
Med anledning av lagrådets förslag alt reglerna om besvärstid i 12 § förvaltningslagen genora ell tillägg lill 2 1 i lagen uttryckligen skall förklaras gälla beträffande ärende bos Kungl. Maj:t vill jag framhålla, atl frågan om besvärslidsreglernas tillämpning vid klagan bos Kungl. Maj:t kan ses från olika utgångspunkter. Man kan å ena sidan i likhet med lagrådet betrakta dessa regler som i första hand hänförliga till förfarandet hos besvärsinstansen. Härför talar främst det förhållandet att del ankommer på denna instans alt pröva om besvär anförts inom föreskriven tid. Som fraragår av vad jag anföri vid 12 § i remissprotokollet kan man också se besvärstidsreglerna primärt som förbållningsregler till den som önskar överklaga myndighets beslul. Del är då naturligt att de skall iakttas inte bara vid besvär till en Kungl. Maj:l underordnad förvaltningsmyndighet utan också vid besvär hos Kungl. Maj:l. För egen del finner jag delta vara del betraktelsesätt, som ligger närmast till hands. Det bör i sammanhanget erinras om all besvärstidsreglerna också har betydelse för beslulsmyndigheten bl. a. på del viset all denna enUgt 18 § i lagen är skyldig all underrätta klaganden om vad han har all iaktta vid talan mot myndighetens beslut. Med hänsyn till vad nu anförts finner jag det inte från lydUghelssynpunkl vara nödvändigt all i 2 § 1 ta in en uttrycklig erinran om att den i lagen föreskrivna besvärstiden skall lillämpas också beträffande besvär som anförs hos Kungl, Maj:t, Jag vill tillägga alt regeln i 12 § Iredje stycket första punklen om avvisning av besvär som anförts för sent inte torde böra göras
702 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
direkt tillämplig i ärende bos Kungl. Maj:t. Har särskild besvärstid föreskrivits i en av Kungl. Maj:t beslutad författning, följer nämligen av allmänna slatsrättsUga grundsatser att Kungl. Maj:t äger medge undanlag för särskill fall i fråga om besvärslidens iakttagande.
I anslutning till 2 § 2 kritiserar lagrådet den lösning av frågan om jäv beträffande kommunala tjänstemän som föreslagits i remissprolokollet. Lagrådet förordar att förvaltningslagens jävsbeslämmelser görs tillämpliga på kommunala tjänstemän inte bara när de handlägger ärende hos nämnd för specialreglerad förvaltning ulan också när de handlägger ärende hos nämnd för oreglerad förvaltning. Enligt lagrådels mening bör dock i sistnämnda fall göras undantag för sådan befattningshavare som inte är anställd i kommunens Ijänst utan fullgör sina uppgifter i egenskap av kommunal förtroendeman. För förtroendeman skulle således alltjämt gälla endast jävsbeslämmelsen i 16 § första siycket komraunallagen eller motsvarande föreskrift i övriga koraraunallagar. Vad lagrådet sålunda förordat ger mig anledning erinra om att det av mig framlagda förslaget till förvaltningslag utgår från förutsättningen alt den oreglerade kommunalförvaltningen i princip skall lämnas utanför lagens tillämpningsområde. I nu förevarande lagstiftningsärende har raed hänsyn härtill — bortsett från all vissa regler i förvaltningslagen föreslås gälla även i ärende hos kommunal besvärsnämnd — gjorts bara vissa direkta följdändringar till lagen i kommunallagstiftningen (se lagförslagen 36—39 i lagrådsremiss 14.1.1971). Det av lagrådet framförda förslaget om utsträckt giUigbet av förvaltningslagens jävsregler beträffande kommunala tjänstemän bör enligt min mening inte tas upp till bedömning i detta sammanhang. Jag är således inte beredd att föreslå någon ytterligare ändring i komraunallagstiftningen i berörda hänseende.
Lagrådets påpekanden beträffande det i 3 § använda uttrycket »lagens särskilda bestämmelser» bör i förtydligande syfte föranleda dels viss omformulering av de inledande orden i paragrafens båda stycken, dels att rubriken före 14 § får lyda »Särskilda bestämmelser för vissa ärenden».
Jag biträder de av lagrådet föreslagna ändringarna i 7 .
Som jag framhållit vid remissen lill lagrådel syftar termen »besvär» i 11—13 §§ endasl på förvallningsbesvär. EnUgt vederlagen uppfattning avser näraligen näranda terra i regel endast förvallningsbesvär, när den används i författning som inte hör till komraunallagstiftningen. Sora påpekats av lagrådet i anslutning till 11 § har eraellertid terraen på vissa ställen i det remitterade lagförslaget använts i en vidare bemärkelse. För alt undvika missförstånd bör därför orden »av besvär» i 3 § andra stycket 2 och 15 § första stycket andra punkten 2 bytas ut mot orden »raed anledning av överklagande» och orden »genora besvär eller efter» i 4 § försia stycket 3 ersättas med orden »efter överklagande eller». Härigenom markeras att i de berörda bestämmelserna inte åsyflas bara förvallningsbesvär ulan också
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 703
kommunalbesvär. Med dessa justeringar saknas anledning atl göra någon ändring i 11 §.
Med hänsyn till vad jag anfört belräffande besvärslidsreglernas tillämpningsområde i anslutning lill undanlagsregeln i 2 § 1 finner jag raig inte kunna biträda lagrådels yrkande under 12 § (jfr vad som sägs i det följande beträffande 7 § förvaltningsprocesslagen).
Föreskriften i 13 § bör jämkas på säll lagrådet förordat.
Vad lagrådet föreslagit under 14 § anser jag mig däremot inte kunna biträda. Som jag påpekat vid remissen lill lagrådel lorde regeln ora lystnadsplikt i tredje stycket andra punkten få betydelse bara i sådana fall då upplysning ora heraligl raalerial lämnas rauntligen.
Med anledning av lagrådets påpekande beträffande 15 § andra siycket vill jag framhålla att huvudregeln om myndighets kommunikationsplikl är att fatta så, att det i princip skall krävas att part nåtts av underrättelsen om utredningsraaterialet (jfr belräffande innebörden av uttrycket »underrätta» prop. 1970: 13 s. 60). Regeln innebär eraellertid inte något krav på att full bevisning alltid måste föreligga om att underrättelsen verkligen kommit parten lill banda för alt ärende skall få avgöras. Myndigbeten måsle i förhållandevis slor utsträckning vara berättigad att utgå från att parlen nåtts av försändelse som tillställts honora raed posten i vanligt brev. Det ankomraer på rayndigheten all bedöraa i vad raån särskild undersökning skall företas för att med säkerhet kunna konstatera atl part nåtts av försändelsen. Del ligger i sakens natur att del härvidlag emellanåt kan framstå som raest praktiskt alt redan från början använda sig av någon av de delgivningsmetoder som föreskrivs i delgivningslagen, t. ex. s, k, ordinär delgivning enligt 3 § första stycket nämnda lag. Del synes emellertid inte finnas tillräcklig anledning alt, såsom lagrådet förordat, i förvaltningslagen uppställa som huvudregel alt underrättelse enligt 15 § i lagen skall ske genom delgivning. Jag anser mig därför inte böra frångå det remitterade förslagel i denna del.
Det i 15 § första stycket andra punklen 2 upptagna undanlaget från koramunikationsplikten såvitt avser ärende rörande »antagning för utbildning» bör preciseras till att avse ärende som rör »antagning för friviUig utbildning». Undantaget syftar nämligen endast på sådana fall då fråga är om antagning av någon för utbildning sora är frivillig, dvs, annan utbildning än sådan som någon är skyldig atl undergå enligt lag eller annan författning. Regeln äger således inte lillämpning i t, ex, ärende ora barns rätl och skyldighel alt gå i specialskolan enligt 23 och 39 a §§ skoUagen eller ärende ora ullagning av barn till specialundervisning enligt 25 § samma lag (jfr nr 13 av de lill lagrådel remitterade lagförslagen). Del rör sig nämligen i nämnda fall uteslutande om situationer då skolplikt föreligger. På samma sätt får uppenbarligen ärende ora barns intagning för undervisning i grundskolan sägas ligga utanför det område som täcks av det be-
704 Kungl. Maj.-ts proposUion nr 30 är 1971
rörda undantaget. Detla äger däremot tillämpning exempelvis i ärenden som rör intagning av elev i gymnasieskolan, inskrivning av studerande vid universitet eller antagning av studerande lill spärrad utbildning vid universitet eller högskola.
Vad lagrådet anfört beträffande 17 § försia stycket andra punkten 3 bör föranleda ett förtydligande av lagtexten som markerar att även hänsyn till allmänt intresse i vissa fall kan nödvändiggöra att beslutsmotivering helt eller delvis utelämnas. Detta kan lämpligen ske genom att orden »rikets säkerhet» uttryckligen nämns som exempel på åsyftade fall.
För atl undvika feltolkning av 19 § bör i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit paragrafens lydelse jämkas något.
Förvaltningsprocesslag (förslag 2 i lagrådsremiss 14.1.1971)
Lagrådet har föreslagit att i avsnittet om måls anhängiggörande (3—7 §§) införs en beslämraelse, betecknad 7 §, om besvär till förvaltningsdomstol. Som en konsekvens härav föreslås atl innehållet i de i lagrädsremissen föreslagna 3—7 §§ disponeras om och inryms i 3—6 §§ samt alt 34 § utgår. Förslagel är huvudsakligen en följd av det önskemål lagrådet framfört i fråga om förvaltningslagen, att bestämmelser om besvär skall ges i anslutning till bestämmelsema om de besvärsprövande organen.
Som jag har framhållit vid 2 § förvaltningslagen är det enligt min mening naturUgast att primärt se reglerna om besvär som förbållningsregler för den som avser atl överklaga ett beslut. Jag har därför inte velat gå ifrån det till lagrådet remitterade förslaget att sådana regler ges i förvaltningslagen även när fråga är om fullföljd från förvaltningsmyndighet lill förvaltningsdomstol. Eraellertid ser jag fördenskull inte några hinder för alt tillmötesgå lagrådels önskemål såvitt gäller förvallningsprocesslagens utformning i ifrågavarande hänseenden. Visserligen ges i så fall vissa regler om besvär vid fullföljd från förvaltningsmyndighet lill förvaltningsdomstol både i förvaltningslagen och i förvaltningsprocesslagen. Detta är dock knappast någon nackdel utan kan tvärtom innebära en fördel från tydlighets-synpunkt. Dessutom får man en gemensara bestämmelse om anhängiggörande av mål hos förvaltningsdomstol genom besvär, som gäller oavsett om talan fuHföljs från förvaltningsrayndighet eller från förvaltningsdomstol. Jag biträder därför — med några sraärre järakningar — lagrådets förslag.
Jag kan i allt väsentligt biträda lagrådels förslag i fråga om 10, 12 och 18 §§. Sålunda bör bestäraraelserna i 43 § ora begränsningar i rätten atl ta del av del som har tillförts målel äga molsvarande lillämpning i fråga om kommunikation av material enligt 18 §. Som lagrådet har föreslagit bör den erforderUga hänvisningen till 43 § tas in i en ny 19 §, lill vilken paragraf bör föras över också de nuvarande hänvisningarna i 10 § tredje siycket och 12 § andra stycket. Samtidigt bör göras några redaktionella ändringar i 10 och 12 §§. Vidare bör i 18 § göras en ändring, som innebär
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971 705
alt kommunikation får underlåtas, om det föreligger sådana skäl mol koraraunikation som anges i 10 § ändra slyckel.
Med anledning av lagrådets kritik mol den beslämmelse i 14 §, sora öppnar raöjlighet för domstolen alt underlåta att kalla part lill muntlig förhandling, vill jag efler förnyat övervägande förorda all möjligheten i fråga slopas. Bestämmelser om förhandling i parts frånvaro bör i stället tas in i nykterhetsvårdslagen. Jag återkommer senare till förslagel härom.
Den nya 19 § bör föranleda att 19—32 §§ får numren 20—33.
Lagrådels förslag belräffande 27 § i det remitterade förslaget bör iakttas med en mindre jämkning.
Som jag har anfört förut med anledning av lagrådets yttrande över förslagel lill lag om allmänna förvaltningsdomstolar är jag inte beredd att godta lagrådets förslag om atl reglerna om oraröslning i förvaltningsdoraslol skall flyttas över till förvaltningsprocesslagen.
Vad lagrådet har anfört i fråga om 32 och 33 §§ bör iakttas, varjämte etl par redaktionella ändringar bör ske. Därefter innehåller avsnittet om besvär paragraferna 33 och 34.
I fråga om beslämraelserna om prövningstillstånd i 36 § bar tre ledamöter av lagrådet i sak godtagit de regler sora del remitterade förslaget innehåller, medan en ledamot förordat en raera vidsträckt raöjlighet lill prövningstillstånd. För egen del finner jag inte anledning att göra ändring i sak i det remitterade förslaget. Däremot finns det skäl atl ändra de föreslagna bestämmelsema i formellt hänseende raed anledning av vad som har anförts från lagrådets sida. Jag ansluter mig sålunda till förslaget att i första styckel 2 använda uttrycket »att grund för resning föreligger» i stället för de exempel som angetts i första, andra och Iredje leden. Vidare biträder jag förslaget atl i etl nytt andra stycke las in en bestämmelse som uttryckligen föreskriver all prövningstillstånd skall kunna meddelas i två eller flera samtidigt föreliggande likartade raål. Genom de förordade ändringarna uppnås i realiteten överensstämmelse med de i prop. 1971: 45 föreslagna villkoren för prövningstillstånd i högsla domstolen.
Lagrådets förslag till ändring av 39 § bör iakttas. Dessutom bör paragrafen jämkas raed hänsyn till de justeringar som berör 10, 12 och 19 §§.
Vad gäller lagrådets förslag till jämkningar i 43 och 44 §§, vUka har samma innehåll som 14 och 7 §§ förvaltningslagen, får jag hänvisa till vad jag har anfört med anledning av lagrådets yttrande över förslagel till förvaltningslag. Jag förordar således viss ändring av 44 §.
Lagrådets förslag till ändring av 48 och 49 §§ bör iakttas.
I övergångsbestämmelserna bör tillfogas ett Iredje slycke av innehåll all äldre bestämmelser .skall gäUa i fråga ora talan raot kararaarrätts beslut, som har meddelats före den 1 januari 1972.
Lagrådet har föreslagit all under en övergångslid av åtminstone några år skall gälla bestäraraelserna i 98 § taxeringsförordningen om krav på
23 — 11664
706 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
prövningstillstånd för de där angivna målen och i övriga mål bestämmelser om särskilda villkor för lalans prövning som motsvarar dem 54 kap. 10 § RB. EnUgt de sistnämnda reglerna kan bl. a. ändringsdispens meddelas.
Sora jag har framhållit i del remitterade förslaget till lag om aUmänna förvaltningsdomstolar kan det inte koraraa i fråga att införa någon form av ändringsdispens i regeringsrätten. Avgörandena i raålen skulle fördröjas, det skulle bli svårare för regeringsrätten att fullgöra sin prejudikatbildande uppgift och arbetet med dispensprövning skulle bli omfattande. Del sagda gäller också en eventuell tidsbegränsad övergångsanordning. Enligt min mening slår man av flera skäl, bl. a. önskemålet om att snabbt råda bol på del bekymmersamma arbetsläget i regeringsrätten, i praktiken inför valet att antingen låta del föreslagna sysiemel med den däri inbyggda funktionsfördelningen mellan regeringsrätten och kammanätl träda i krafl fullt ut raed en gång eller söka hell andra lösningar. De framförda farhågorna för alt dömandets kvalitet inte skulle bli fullgod i de nya kammarrätterna är enligt min mening överdrivna. Jag räknar med att rekryteringen till kammarrätterna av jurister som är förtrogna med de för kammarrätt nya målområdena skall kunna ske utan större förfång för rekryteringen till länsrätterna, skatterätterna och länsslyrelserna i övrigt, över huvud tagel anser jag att man inte bör överskatta värdet av specieU insikt och erfarenhet av de nya ämnesområden som tillförs kamraarrättema. Jag vill i sammanhanget också erinra ora ett uttalande av förvaltningsdomstolskommittén (Förvaltningsrättskipning s. 367) att de nytillkomraande målen som regel ingalunda torde vara svårare än de skattemål sora hittills har utgjort kammarrättens huvudsakliga material. På grund av det sagda kan jag inte biträda lagrådets förslag.
Lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål (förslag 2 i lagrådsremiss 20.3. 1970)
Som fraragår av det föregående godtar jag lagrådets förslag alt Iredje siycket i övergångsbestämmelserna till det till lagrådel remitterade förslaget lill lag ora allraänna förvaltningsdorastolar förs över till lagen om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål och där får utgöra en särskild paragraf, som torde böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet har förordat. I samband härraed bör i enlighet med lagrådets förslag den sislnämnda lagens rubrik ändras till lag om behörighet för allmän förvaltningsdoraslol att pröva vissa raål. I fråga om lagens närmare uiformning kan jag även i övrigi, med vissa redaktionella jämkningar, godta lagrådets förslag. Jag föreslår således bl. a. alt i denna lag och inte i de raateriella författningama anges de undantag som behövs från lagens regel om alt i vissa uppräknade lyper av mål beslut enligt författningar som utfärdats före den 1 januari 1972 skall överklagas hos kammarrätt, faslän enUgl den materiella författningen eller annan författning besvär skall anföras hos
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 707
Kungl. Maj:l eller det hittills av oskriven rätt följt att fullföljd skall ske till Kungl. Maj:t. Uppräkningen äv undantag kan lämpligen utformas på det sätt som lagrådet har föreslagit. Bland de mål ora föreläggande vid vite, som i 1 § 11 undantas från kammarrätts behörighet och därigenom förbehålls Kungl. Maj:t i statsrådet, torde dock böra upptas också mål enligt den nytUlkomna lagen (1970: 596) om förenklad akliehantering. Enligt 28 § sistnämnda lag står den i lagen behandlade värdepapperscenlralen under tillsyn av bankinspektionen. Vid raeddelande av föreskrift eller förbud i saraband med tillsynen kan bankinspektionen förelägga vite. övervägande skäl synes tala för all besvär över bankinspektionens beslut om vitesföreläggande enligt lagen om förenklad akliehantering bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet och inte av förvaltningsdomstol. Jag vill erinra om alt det såväl enligt gällande rätt som enligt vad jag föreslår ankommer på Kungl. Maj:t i statsrådet att pröva besvär över beslut av bankinspektionen ora vitesförelägganden enligt bl.a. lagen (1919:240) ora fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet och lagen (1955: 183) om bankrörelse.
Regeln i lagens sista paragraf synes böra göras tillämplig också på det fall då besvärshandling, som skall ges in till regeringsrältens kansli, i stället koramer in till slatsdepartement. I enlighet härmed bör i paragrafen föreskrivas alt om i mål, sora enligt lagen skall prövas av kammarrätt eller regeringsrätten, besvärshandling har koramit in till statsdeparlemenl inom föreskriven besvärstid, talan ändå skall anses fullföljd i rätl lid.
Lagar om ändring i föräldrabalken (förslag 5 i lagrådsremiss 20.3. 1970 och förslag 3 i lagrådsremiss 14.1. 1971)
Förslagen i de två lagrådsremisserna bör ställas sararaan till ett lagförslag.
I 8 kap. 10 § tredje stycket föräldrabalken föreskrivs f. n. all barnavårdsnämndens eller länsslyrelsens beslut ulan binder av klagan länder lill efterrättelse intill dess annorlunda förordnas. I lagrådsremissen den 20 mars 1970 föreslogs med anledning av förslaget till omorganisation av förvaltningsrätlskipningen alt lagrummet skulle omfatta också kammarrätts beslut. Med anledning av förslagen lill förvaltningslag och förvaltningsprocesslag torde en ytterligare ändring böra göras i stycket. I detta bör bara anges alt barnavårdsnämnds, länsstyrelses eller kararaarrätts beslul oraedelbart länder till efterrättelse. Orden »intill dess annorlunda kan varda förordnal» kan utgå, därför atl såväl förvaltningslagen sora förvaltningsprocesslagen innehåller föreskrift ora att besvärsprövande rayndighet kan meddela inhibitionsbeslut.
Lagar om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290) (förslag 6 i lagrådsremiss 20.3. 1970 och förslag 4 i lagrådsremiss 14.1. 1971)
Förslagen i de två lagrådsreraisserna bör ställas samman till ett lagfor-
708 KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971
slag. I överensslämmelse med vad jag har anföri vid behandlingen av förslaget till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål bör i 15 § jordförvärvslagen inte tas med någon föreskrift om all besvären prövas i statsrådet.
I 1 § andra styckel jordförvärvslagen bör göras en ändring ulöver den i lagrådsremissen den 14 januari 1971 föreslagna ändringen. Med anledning av tillkorasten av lagen (1970: 939) ora förvaltning av kyrklig jord bör denna lag anges under 3 i stället för lagen (1927: 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall särat till upplåtelse av sådan jord under tomträtt. Sistnämnda lag upphör att gälla vid utgången av år 1971.
Lag om ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag (förslag 7 i lagrådsremiss 20.3. 1970)
Utöver de i lagrådsremissen föreslagna ändringarna bör i 5 § förevarande lag göras två ändringar. Med hänsyn tiU innehållet i 7 § förslaget till förvaltningslag bör i försia stycket orden »ingives till» bytas ut mot »tillställes». Vidare bör beaktas att sista styckel i paragrafen lagits bort genom lagen (1970:1007) om ändring i förevarande lag, sora träder i kraft den 1 januari 1972.
Lag om ändring i lagen (1970: 998) om arrendenämnder och hyresnämnder (förslag 5 i lagrådsremiss 14.1.1971)
Eftersora lagen om arrendenämnder och hyresnämnder träder i kraft först den 1 januari 1972, kan ikraftlrädandebeslämmelsen i ändringsförslaget utgå.
Lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske och lag om ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt (förslag 11 och 13 i lagrådsremiss 20.3. 1970)
Lagförslagen bör undergå vissa jämkningar. Bl. a. bör i fråga om lagen om rätt till fiske föreskriften att besvären prövas i statsrådet utgå.
Lag om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel (förslag 25 i lagrådsremiss 20.3. 1970)
Lagförslagel, som inte har föranlett någon erinran från lagrådets sida, bör föreläggas riksdagen för antagande. Anmärkas bör att den nuvarande lydelsen av 7 § 1 mom. avviker från den nuvarande lydelsen enligt lagrådsremissen. Den sista punkten enligt den sistnämnda lydelsen har — såsom förutskickats i lagrådsremissen (s. 154) — utgått på grund av lagen (1970: 754) om ändring i förevarande lag som trätt i krafl den 1 januari 1971.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 709
Lag om ändring i gruvlagen (1938: 314), lag om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m. m. och lag om ändring i uranlagen (1960: 679) (förslag 28—30 i lagrädsremiss 20.3. 1970)
Lagförslagen har inte föranlett någon erinran från lagrådets sida. Ulöver de i lagrådsremissen föreslagna ändringarna bör i detta sammanhang en ändring göras i 80 § försia stycket gruvlagen, 48 § första stycket sten-kolsfyndighetslagen och 63 § andra stycket uranlagen. Här föreskrivs att besvär bos koraraerskollegiura över bergmästares beslul enligt ifrågavarande lagar skall ges in lill kollegiet. Dessa bestämmelser ora besvärshandlingens ingivande bör utgå, eftersom förvaltningslagen äger tillämpning och bestäraraelserna i sak överenssläramer med den i 12 § första siycket förvaltningslagen föreskrivna ordningen.
Lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar (förslag 33 i lagrädsremiss 20.3. 1970)
En raindre jämkning i förhållande till det remitterade förslaget bör göras i 107 § sisla stycket.
Lag om ändring i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (förslag 15 i lagrådsremiss 14.1. 1971)
Under hänvisning lill vad lagrådel vid 2 och 12 §§ förslagel till förvaltningslag och 3—7 §§ förslaget lill förvaltningsprocesslag har anfört i fråga ora placeringen av bestämmelser om lid och sätt för ingivande av besvärshandling vid klagan hos förvaltningsdomstol har lagrådet förordat en annan lydelse av 44 § försia siycket yrkesskadeförsäkringslagen än den som har föreslagits i lagrådsremissen. Som jag lidigare har anfört kan jag inte ansluta mig till lagrådets betraktelsesätt i ämnet. Jag finner därför inte anledning alt föreslå någon ändring i den i lagrädsremissen föreslagna lydelsen av 44 § yrkesskadeförsäkringslagen. I övrigi finner jag anledning lill ändring i förevarande lagförslag bara beträffande lydelsen av 48 §, som bör anpassas till den i prop. 1971:22 föreslagna lydelsen av samma paragraf.
Lagar om åndring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård (förslag 54 i lagrädsremiss 20.3. 1970 och förslag 20 i lagrådsremiss 14.1. 1971)
I sitt utlåtande med anledning av sistnämnda lagrädsremiss har lagrådet förordat att i 27 § nykterhetsvårdslagen tas in föreskrifter om vissa begränsningar i parts rätt all få del av processmalerialet i mål om tvångs-intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Vid behandUngen av förslaget till förvaltningsprocesslag har lagrådet förordat atl — om det anses oundgängligen nödvändigt atl domstol ges rätl att höra vittne utan alt parlen kallals till förhandlingen — sådan bestämmelse tas in i den särskilda författningen och alt förutsättningarna för tillämpningen närmare anges. För den händelse bestämmelse av detta slag anses behövlig
710 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
i fråga om nyklerhetsvårdsmål, kan den enligt lagrådels mening i anslutning lill nyss avsedda sekretessföreskrifter tas in i 27 § nykterhetsvårdslagen. Lagrådet har utarbetat förslag till ifrågavarande bestämmelser.
Jag har lidigare godtagit lagrådets förslag atl förvaltningsptocesslagen inte skall innehålla någon beslämmelse om rätt för domstol att höra vittne ulan att parten kallats till förhandlingen. En bestämmelse av detta slag torde emellertid inte kunna undvaras i fråga ora förvaltningsdomstols handläggning av mål ora tvångsintagning på allraän vårdanstalt för alkoholraissbrukare. Jag föreslår därför att bestäraraelse i ämnet tas in i nykterhetsvårdslagen. Bestämmelsen bör, till skillnad från vad lagrådet har föreslagit, gälla inte bara länsrätt utan även överrätt. Såvitt gäller länsrätt synes bestäramelsen kunna få den placering och det innehåll som lagrådet har föreslagit. Det synes också lämpligt all i 27 § nykterhetsvårdslagen las in sekretessföreskrifier med det sakliga innehåll som lagrådet har förordat. För överrätl behövliga bestämmelser i ämnet kan lämpUgen tas in i en ny paragraf, betecknad 61 a §. Sedan nu angivna ändringar vidtagits, bör förslagen i de två lagrådsremisserna ställas samman till ell lagförslag.
Lag om ändring i strålskyddslagen (1958:110) (förslag 62 i lagrådsremiss 20.3. 1970)
I förslaget till ändringar i 29 § strålskyddslagen bör föreskriften atl besvären prövas i statsrådet utgå. Dessutora bör en annan ändring göras i samma paragraf. I försia siycket föreskrivs f. n. att klagan över tillsynsmans beslut enligt 16 § får föras hos slrålskyddsmyndighelen inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Tillsynsman enligt slrålskyddslagen är att anse som förvaltningsmyndighet. Besvärstidsbestämmelserna i 12 § andra styckel förslaget till förvaltningslag är således tillämpliga vid besvär över tillsynsmans beslut. Med hänsyn härtill föreslår jag all den nuvarande klagolidsregeln utmönstras och atl i lagrummet bara anges all talan mot tillsynsmans beslut enUgt 16 § förs hos slrålskyddsmyndighelen genom besvär.
Lagar om åndring i bamavårdslagen (1960: 97) (förslag 65 i lagrådsremiss 20.3. 1970 och förslag 22 i lagrådsremiss 14.1, 1971)
I den förstnämnda lagrådsremissen föreslogs bl, a, att i 83 § barnavårdslagen skulle tas in vissa forumregler avseende kammarrätt. Avsikten var alt förhindra alt olika mål rörande samraa fråga skulle handläggas av skilda karamarrätler. Under del fortsatta arbeiei med närmare föreskrifter om kammarrätternas organisation och verksamhet har del emellertid kommil att framstå som mer ändamålsenligt atl samtliga forumfrågor löses i ett sammanhang. Med anledning härav föreslår jag nu alt nyssnämnda forumbestämmelser utgår. Med iakttagande härav bör förslagen i de två lagrådsremisserna ställas samman lill ett lagförslag.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971 711
Lagar om ändring i patentlagen (1967:837) (förslag 71 i lagrädsremiss 20.3.1970 och förslag 28 i lagrådsiemiss 14.1.1971) och lagar om ändring i mönslerskyddslagen (1970: 485) (förslag 72 i lagrådsremiss 20.3.1970 och för-.slag 29 i lagrådsremiss 14.1.1971)
Palentiagen och mönslerskyddslagen har liUkommit i nordiskt saraarbete. Lagar med molsvarande innehåll finns i de andra nordiska länderna. Med hänsyn härtill torde övervägande skäl tala för alt ingen ändring nu görs i 23 § patentlagen och 20 § mönslerskyddslagen. I övrigt bör lagförslagen föreläggas riksdagen för antagande.
Lagar om ändring i skollagen (1962: 319) (förslag 74 i lagrådsremiss 20.3. 1970 och förslag 13 i lagrådsremiss 14.1. 1971)
I utlåtande med anledning av den sislnämnda lagrådsreraissen har lagrådet uttalat alt upphävandet av de ovillkorliga föreskrifterna i 23, 25 och 39 a §§ skollagen om föräldrars rätt att få yttra sig innefattar en saklig ändring. Med hänsyn till del intresse föräldrarna kan ha av att hållas underrättade bör enligt lagrådels raening föreskrifterna bibehållas. I övrigt har de nu ifrågavarande lagförslagen inte föranlett någon erinran från lagrådets sida.
Som jag har framhållit i lagrådsremissen den 14 januari 1971 är kom-munikaUonsbestämmelserna i 15 § förvaltningslagen tillräckliga och lärapliga. Jag vidhåller därför mitt förslag atl kommunikalionsbestämmelserna i nyssnämnda paragrafer i skollagen kan ulgå. Jag vill i delta sammanhang erinra om atl jag, för atl göra det ännu tydligare att bl. a. förevarande i skollagen reglerade fall inte orafattas av det i 15 § försia slyckel andra punklen 2 förvaltningslagen upptagna undantaget från komraunikationsplikten såvitt avser ärende rörande »antagning för utbildning», har föreslagit att ifrågavarande undantag skall preciseras till att avse som rör »antagning för frivillig utbildning». Under åberopande av det anförda föreslår jag att de två till lagrådet remitterade förslagen med bara viss redaktionell ändring förs samman till elt lagförslag.
Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) (förslag 80 i lagrädsremiss 20.3.1970)
Vissa bestämmelser i naturvårdslagen, bl. a. 40 §, har ändrats genom lagen (1970:891) ora ändring i naturvårdslagen som trätt i kraft den 1 januari 1971. Den i lagrådsremissen föreslagna lydelsen av 40 § naturvårdslagen bör, såsom lagrådet har påpekat, anpassas till lagändringen. Vidare bör föreskriften all besvären prövas i statsrådet ulgå. I övrigi har det till lagrådet remitterade förslaget inte föranlett någon erinran från lagrådets sida. Under iakttagande av det anförda bör lagförslaget föreläggas riksdagen för antagande.
712 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psgkiatrisk vård i vissa fall och lagar om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (förslag 26 och 27 i lagrädsremiss 14.1. 1971 samt förslag 75 i lagrådsremiss 20.3. 1970)
Lagrådet har uttalat att när genom förvaltningslagen allmänna jävsregler för tjänstemän införs det svårligen synes kunna anses föreligga tillräckliga skäl atl göra undantag från jävsreglerna för tjänsteläkare som utfärdar intyg för vård enligt ifrågavarande lagar. Lagrådet förordar därför att de ändringar som föreslås i 6 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och 50 § lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda får utgå. I fråga om den sislnämnda lagen förordar lagrådet vidare all den föreskrift av allmän innebörd rörande vård i enskild inrättning, som i det remitterade förslaget upptas i 49 a § tredje styckel, införs sora Iredje stycke i 10 §, där rätlen att driva enskild inrättning behandlas. I övrigt har de nu ifrågavarande lagförslagen inte föranlett någon erinran från lagrådets sida.
Sora jag har framhållit i lagrådsremissen torde det i fråga om utfärdandel av de av lagrådet berörda läkarintygen inte finnas anledning atl uppställa strängare regler för läkare i allmän tjänst än för privatpraktiserande läkare. Från rättssäkerhetssynpunkt synes del vara tillräckligt att förvaltningslagens jävsregler gäller för dem som fattar de avgörande besluten i förevarande ärenden. Jag finner därför inte anledning att frångå mina förslag rörande tillägg till 6 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och 50 § omsorgslagen. Jag godtar däremot lagrådets förslag all bestämmelsen i 49 a § tredje stycket förslaget lill ändringar i omsorgsiagen flyttas till 10 § samma lag och där får uigöra elt tredje stycke.
I fråga om omsorgslagen bör förslagen i det två lagrådsremisserna föras samman till ett lagförslag.
Lagar om ändring i mUjöskyddslagen (1969:387) (förslag 84 i lagrådsremiss 20.3. 1970 och förslag 30 i lagrådsremiss 14.1. 1971)
Föreskriften alt besvären prövas i statsrådet bör utgå. I övrigt har lagförslagen inte föranlett någon erinran från lagrådets sida. Sedan nyssnämnda ändring företagits bör förslag i överensstämraelse raed del till lagrådet den 14 januari 1971 remitterade förslaget föreläggas riksdagen för anlagande.
Lag om ändring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (förslag 87 i lagrädsremiss 20.3. 1970)
Det lill lagrådel remitterade ändringsförslaget byggde på ett liU lagrådet den 23 januari 1970 remitterat förslag tUl lag om allmänna vallen- och avloppsanläggningar. Den sedermera antagna lagen i ämnet skiljer sig i vissa avseenden från förslaget i den sistnämnda lagrådsremissen. Det nu
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 713
ifrågavarande ändringsförslaget bör, såsom lagrådel har påpekat, anpassas till den lydelse som lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar har erhållit.
Lag om ändring i fastighelsbUdningslagen (1970: 988) (förslag 32 i lagråds-reraiss 14.1.1971)
Eftersora fastighetsbildningslagen träder i kraft först den 1 januari 1972, kan ikrafllrädandebestäramelsen i ändringsförslaget utgå.
Lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp (förslag 59 i lagrädsremiss 20.3. 1970)
De forumregler avseende kammarrätt som finns i 58 § i det lill lagrådel remitterade lagförslaget bör ulgå. Denna ändring motsvarar den ändring som jag tidigare har förordat i fråga om 83 § barnavårdslagen. Med iakttagande härav bör förslaget i lagrådsremissen ställas samman raed det förslag till lag ora ändring i socialhjälpslagen, vilket som nr 41 är fogat till remissprotokollet den 14 januari 1971 men sora inte varit rerailterat lill lagrådet.
Lag om ändring i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet (förslag 9 i lagrådsremiss 14.1.1971)
Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i konkurrensbegränsningslagen bygger på uppfattningen all raarknadsrådel principiellt sett är all hänföra lill kategorin förvaltningsmyndighet och atl förvaltningslagen därför blir tillämplig hos rådet, i den mån inte avvikande bestämmelser har meddelats om förfarandet hos rådet. Lagrådel har på anförda skäl funnit att raarknadsrådel får anses ha avsevärt större likhet med en domstol än med en förvaltningsmyndighet och under hänvisning till att förvaltningslagen med ett sådant betraktelsesätt inte blir tillämplig på rådet förordat att den föreslagna ändringen i konkurrensbegränsnings-lagen utgår. Även om jag inte till alla delar kan ansluta mig till den av lagrådet anförda motiveringen, finner jag dock vissa skäl tala för lagrådets uppfattning rörande marknadsrådets ställning. Jag föreslår därför alt förslaget till lag ora ändring i konkurrensbegränsningslagen utgår.
Lag om ändring i lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag (förslag 58 i lagrådsremiss 20.3. 1970)
Lagförslaget innehåUer bara den ändringen att tiU bestämmelsen i 12 § lagen om kreditaktiebolag angående besvär hos Kungl. Maj:l fogals en föreskrift om att besvären prövas i statsrådet. Sistnämnda föreskrift bör ulgå på grund av innehållet i den av mig föreslagna lagen ora behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål. Någon ändring av lagen om kredilaktiebolag är således inte längre aktuell.
23t—11564
714 KungL Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Lag om ändring i lagen (1961: 332) om handräckning vid taxeringsrevision (förslag 60 i lagrådsremiss 20.3 1970)
Lagförslaget bör tas upp till slutlig behandling i samband med de förslag till författningsändringar som chefen för finansdeparleraentel avser alt anmäla med anledning av förslagen lill förvaltningslag och förvaltningsprocesslag. Förevarande lagförslag bör därför inte föreläggas riksdagen i delta sammanhang.
Lagar om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (förslag 18 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 8 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag (förslag 38 i lagrådsremiss 20.3. 1970 och förslag 10 i lagrådsremiss 14.1. 1971), lagar om ändring i byggnadslagen (1947:385) (förslag 39 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 11 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag (förslag 40 i lagrädsremiss 20.3. 1970 och förslag 12 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar (förslag 50 i lagrådsremiss 20.3. 1970 och förslag 14 i lagrådsremiss 14.1. 1971), lagar om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954:280) (förslag 53 i lagrådsremiss 20.3. 1970 och förslag 19 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster (förslag 61 i lagrådsremiss 20.3. 1970 och förslag 21 i lagrädsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i namnlagen (1963: 521) (förslag 76 i lagrådsreraiss 20.3.1970 och förslag 24 i lagrådsreraiss 14.1.1971) saral lagar om ändring i lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkstäUighet av beslut om vård eller behandling (förslag 86 i lagrådsreraiss 20.3.1970 och förslag 31 i lagrådsremiss 14,1.1971) I fråga om var och en av dessa lagar bör förslagen i de två lagrådsremisserna ställas samman till ett lagförslag. Härvid bör beträffande lagen om allmänna sammankomster inte tas med någon föreskrift ora att besvären prövas i statsrådet. Vidare bör den i lagrådsremissen den 20 mars 1970 upptagna övergångsbestäraraelsen till samma lag utgå.
Aterstdende lagar (förslag 3, 4, 8—10, 12, 14—17, 19—24, 26, 27, 31, 32, 34—37,41—49, 51, 52, 55—57, 63, 64, 66—70, 73, 77—79, 81—83, 85 och 88 i lagrådsremiss 20.3.1970 saml förslag 6, 7, 16—18, 23 och 25 i lagrådsreraiss 14.1.1971)
I lagförslagen nr 17, 22, 23, 32, 36, 42—47, 55—57, 64 och 85 i förstnämnda lagrådsreraiss bör föreskriften att besvären prövas i statsrådet utgå. I lagförslagen nr 43—45 i samma lagrådsreraiss bör dessutom den föreslagna övergångsbestämmelsen utgå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 715
övriga författningsförslag
Lag om ändring i lagen (1967:64) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal
I 1 § lagen ora tillfällig ökning av regeringsrådens antal föreskrivs alt regeringsrätten l.o.ra. den 30 juni 1971 skall utgöras av 22 regeringsråd.
Enligt förslagel lill lag om allmänna förvaltningsdomstolar skall regeringsrätten bestå av högsl 18 regeringsråd. 1 övergångsbestämmelserna lill lagförslaget anges emellertid att domstolen får bestå av fler än 18 regeringsråd till dess antalet nedgått lill 18 till följd av inträffade ledigheter. Om särskilda skäl föreligger, får enligt nämnda bestämmelser nya ledaraöter utses dessförinnan.
Ora nyssnämnda lagförslag genoraförs, bUr det raöjligt att fr.o.ra. den 1 januari 1972 anpassa regeringsrältens storlek efter föreliggande behov. Med hänsyn till atl regeringsrätten alltjämt besväras av en betydande ar-belsbalans är det angeläget alt även för återstoden av år 1971 göra del möjligt alt bibehålla regeringsrätten vid nuvarande storlek. Jag föreslår därför alt i 1 § lagen ora lillfäUig ökning av regeringsrådens anlal den ändringen görs att regeringsrätten l.o.m. den 31 december 1971 skall utgöras av högst 22 regeringsråd.
Lag om ändring i bostadsrättslagen (1971: 000)
Genom prop. 1971:12 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen all antaga förslag till bosladsrättslag. Enligt detta lagförslag skall i fråga ora registrering av bostadsrättsförening och därmed sammanhängande frågor bestämmelserna i 99—105 §§ lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar äga molsvarande lillämpning (67 §). Innan bostadsrätt upplåts, skall ekonoraisk plan för föreningens verksamhet ha upprättals av föreningens styrelse och godkänts av länsslyrelsen. Planen skall innehålla de upplysningar som är av betydelse för bedömandet av föreningens verksamhei. Inträffar sedan ekonomisk plan upprättats förhållande som är av väsentlig betydelse för bedömandet av föreningens verksamhet, får bostadsrätt inte vidare upplåtas förrän ny ekonoraisk plan har upprättats och godkänts (3 §). Belräffande ansökan ora godkännande av ekonoraisk plan skall bestäraraelserna om anmälan för registrering äga motsvarande tillämpning (68 §). Ekonomisk plan skall vara försedd raed intyg av två personer ora alt planen enligt deras oradöme vUar på tillförlitliga grunder. Intygsgivare utses bland dem som Kungl. Maj:l eller myndighet, sora Kungl. Maj:t förordnar, förklarat behöriga alt utfärda sådanl intyg (4 §). Innan den slutiiga kostnaden för anskaffandet av föreningens hus redovisats i godkänd ekonoraisk plan eUer på föreningsstämma, får bostadsrätt lill bostadslägenhet inte upplåtas utan tillstånd av länsslyrelsen. Sådant tillstånd skall lämnas, om ekonomisk plan godkänts av länsslyrelsen och föreningen hos läns-
716 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
styrelsen ställt betryggande säkerhet för fuUgörande av skyldighel all utge ersättning för bostadsrätten med belopp motsvarande grundavgiften för denna. Säkerheten skall på begäran av föreningen återställas sedan i allmänhet ett år förflutit från del den slutiiga anskaffningskostnaden redo-visals på föreningsstämma (5 §).
I del av mig förut behandlade förslaget till lag om ändring i lagen om ekonomiska föreningar har bestämmelserna om besvär tagits in i en ny paragraf, 105 a §. Föreskrifterna i detla lagrum bör äga motsvarande tiU-lämpning i fråga om bostadsrättsföreningar. I förslaget till bostadsrättslag har, såsom förut nämnis, beträffande ansökan om godkännande av ekonomisk plan föreskriviis all bestäraraelserna om anraälan för registrering skall äga motsvarande tillämpning. Efter den ändring av besvärsbeslämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar, som del av mig förut behandlade ändringsförslaget innehåller, innebär nyssnämnda beslämraelse att besvär över vägrat godkännande av ekonomisk plan skall prövas av kamraarrält. Detta synes vara en lämplig ordning. Det lorde vidare böra ankomma på kamraarrält att pröva besvär över länsstyrelsens beslut i sådana tillståndsärenden och ärenden rörande ställd säkerhet som anges i 5 §. Eftersom i ärenden ora behörighetsförklaring enligt 4 § beslutanderätten primärt tillkoraraer Kungl. Maj:l och försl efter förordnande av Kungl. Maj:t tUlkoramer annan myndighet, torde besvär över sådan rayndighets beslut i ämnet böra prövas av Kungl.. Maj:t i statsrådet. Den av mig förordade kompetensfördelningen föranleder vissa ändringar i 67 och 68 §§ förslagel till bostadsrättslag. Därutöver bör vissa ändringar göras i övergångsbestäramelserna lill den föreslagna bostadsrältslagen.
Lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1971:000)
Genora prop. 1971: 40 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen all antaga förslag till växlförädlarrätlslag. Lagen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1971. Den är konstruerad på i huvudsak samma sätt som patentlagen och mönsterskyddslagen. De ändringar som jag i detta sammanhang föreslår i förslagel till växlförädlarrätlslag motsvarar de ändringar som jag i del föregående har föreslagit i fråga ora palentiagen och raönslerskyddslagen. Ändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1972.
Lag om ändring i lagen (1970: 596) om förenklad aktiehantering
I förevarande lagförslag föreskrivs all talan mot bankinspektionens beslut enligt lagen ora förenklad aktiebantering skaU föras hos Kungl. Maj:t genom besvär. En beslämmelse av motsvarande innehåll finns i andra lagar rörande verksamhei som står under bankinspektionens tillsyn. Som jag redan nämnt vid behandlingen av del lill lagrådet remitterade förslagel till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa raål bör det ankoraraa på Kungl. Maj :t i statsrådet atl pröva besvär över beslut av bankinspektionen
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 717
också i de fall då inspektionen förelagt vite méd stöd av lagen om förenklad aktiebantering.
Lag om ändring i förordningen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor (förslag 101 i lagrådsreraiss 20.3.1970)
Förordningen har erhållit denna rubrik genom lagen (1970: 914) om ändring i förordningen (1951: 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förbandsbesked i taxeringsfrågor. Lagen är föranledd av att riksskatteverket trätt i riksskattenämndens ställe. Ulöver de i lagrådsremissen föreslagna ändringarna i 6 och 8 §§ bör ändringar göras i 7 §. Denna paragraf bör få ett annat innehåll än vad som föreslogs i lagrådsreraissen. I 12 § första stycket förslaget lill förvaltningslag föreskrivs alt vid besvär över förvaltningsrayndighets beslul besvärshandlingen skall tillslällas den förvaltningsrayndighet eller förvaltningsdomstol som har att pröva besvären. Denna ordning synes lärapligen kunna tillärapas också vid besvär hos regeringsrätten över riksskatteverkets beslul angående förhandsbesked. Efiersom den föreslagna förvaltningslagen är tillämplig i nu ifrågavarande ärenden, behöver förordningen om förhandsbesked i taxeringsfrågor inte längre innehålla någon beslämmelse om var besvärshandling skall ges in. På grund härav kan 7 § göras mera kortfattad. Vidare bör i 11 § en raindre ändring göras raed hänsyn lill förslaget i prop. 1971: 14 att raellankoramunala prövningsnämnden skall ersättas av mellankommunala skatterätten.
Kungörelse om ändring i vapenförordningen (1949: 340) (förslag 107 i lagrådsremiss 20.3.1970)
I del i lagrådsremissen upptagna förslagel till ändring i 40 § vapenför-ordningen anges i sisla siycket atl polismyndighets, länsstyrelses och kammarrätts beslut länder till efterrättelse ulan hinder av besvär intill dess annorlunda förordnas. Efter tillkomsten av förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen kan begränsningen »intill dess annorlunda förordas» utgå på grund av de bestäraraelser ora besvärsmyndighels inhibilionsrätt som dessa två lagar innehåller. Styckets ordalydelse torde samtidigt böra jämkas redaktionellt. Det sålunda ändrade förslagel bör föreläggas riksdagen för yttrande.
Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959:612) (förslag 112 i lagrådsremiss 20.3.1970)
Utöver de i anslutning tiU lagrådsremissen den 20 raars 1970 föreslagna ändringarna i byggnadsstadgan bör vissa ytterligare ändringar göras i stadgan på grund av ändringar sora gjorts i kommunallagsliflningen, tillkomsten av delgivningslagen (1970: 428) och framläggandet av förslagel till förvaltningslag. Som jag tidigare har framhållit bör förvaltningslagens jävs-
718 Kungl Maj-.ts proposition nr 30 är 1971
bestämmelser vara tillämpliga i alla ärenden, som handläggs av en specialreglerad kommunal nämnd. I enlighet härmed förordar jag atl 4 och 5 §§ förvaltningslagen skall äga tillämpning i samtliga ärenden hos byggnadsnämnd. Bestämmelse härom bör las in i 3 § byggnadsstadgan. Enligt 34 § 3 mom. stadgan skall beslul om fastslällelse av tomtindelning delges den som för fastighetsregistret. Efter tillkomsten av delgivningslagen har termen »delge» en speciell innebörd. Det synes inte nödvändigl alt uppställa krav på delgivning i delgivningslagens bemärkelse när det gäller nu ifrågavarande underrättelse till fastighelsregisterföraren. Besvärsbestäraraelserna i 71 § 2 mom. byggnadsstadgan bör byggas ut med bestämmelser om talan mot statens planverks beslul enligt stadgan. Denna utvidgning av besvärsbestämmelserna föranleds därav alt genom kungörelsen 1970: 243 siatens planverk i viss utsträckning tillagts befogenheter i fråga ora ansvarig arbetsledare. Talan mol planverkels beslut enligt 61 § 2 eller 5 mora. stadgan bör prövas av kammarrätt. Ändringsförslaget bör föreläggas riksdagen för yttrande.
Kungörelse om ändring i brandstadgan (1962:91) (förslag 114 i lagrådsremiss 20.3.1970)
Utöver de i lagrådsremissen föreslagna ändringarna i brandstadgan bör vissa ytterligare ändringar göras i stadgan. Förvaltningslagens jävsbestämmelser bör nämligen göras tillämpliga i samtliga ärenden hos särskild brandstyrelse. Bestämmelser härom bör tas in i 3 § 1 raora. stadgan. Ändringsförslaget bör föreläggas riksdagen för yttrande.
Lagar om ändring i familjebidragsförordningen (1946:99) (förslag 90 i lagrådsreraiss 20.3.1970 och förslag 33 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i förordningen (1967: 882) om stiidiemedelsavgifter (förslag 91 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 34 i lagrådsreraiss 14.1.1971), lagar om ändring i kommunallagen (1953: 753) (förslag 95 i lagrådsreraiss 20.3.1970 och förslag 36 i lagrådsreraiss 14.1.1971), lagar om ändring i kommunallagen (1957:50) för Stockholm (förslag 96 i lagrådsreraiss 20.3.1970 och förslag 37 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i lagen (1961:436) om församlingsstyrelse (förslag 97 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 38 i lagrådsremiss 14.1.1971), lagar om ändring i landstingslagen (1954:319) (förslag 98 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 39 i lagrådsremiss 14.1.1971) saml lagar om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198) (förslag 104 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 43 i lagrädsremiss 14.1.1971)
I fråga om var och en av dessa författningar bör förslagen i de två lagrådsreraisserna ställas samman till etl lagförslag.
Kungörelser om ändring i vägtrafikförordningen (1951:648) (förslag 108 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 45 i lagrådsremiss 14.1.1971), kungörelser om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig auto-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 719
mobiltrafik m.m. (förslag 1Ö9 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 46 i lagrådsremiss 14.1.1971), kungörelser om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617) (förslag 110 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 47 i lagrådsremiss 14.1.1971) samt kungörelser om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663) (förslag 111 i lagrådsremiss 20.3.1970 och förslag 48 i lagrådsremiss 14.1.1971)
I fråga om var och en av dessa författningar bör förslagen i de två lagrådsremisserna föras samman till ett kungörelseförslag som föreläggs riksdagen för yttrande. Härvid bör beträffande allmänna ordningsstadgan inte las raed någon föreskrift om att besvären prövas i statsrådet.
Lag om ändring i förordningen (1961:313) om förfarandet i anmärkningsmål (förslag 89 i lagrådsreraiss 20.3.1970), lag om ändring i lagen (1964: 731) om irafiknämnder (förslag 35 i lagrådsremiss 14.1.1971), lag om ändring i förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter, lag om ändring i lagen (1920: 796) om val till riksdagen, lag om ändring i kommunala vallagen (1930: 253) (förslag 92—94 i lagrådsreraiss 20.3.1970), lag om åndring i militärersättningsförordningen (1950:261) (förslag 40 i lagrådsremiss 14.1.1971), lag om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar, lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, lag om åndring i förordningen (1957: 343) om oljelagring m. m., lag om ändring i förordningen (1957: 344) om oljeavgift m. m. (förslag 99, 100, 102 och 103 i lagrådsremiss 20.3.1970), lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242) (förslag 42 i lagrådsremiss 14.1.1971), förordning om ändring i förordningen (1970:99) om investeringsavgift för vissa bgggnadsarbeten (förslag 105 i lagrådsremiss 20.3.1970) samt lag om ändring i lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m. (förslag 44 i lagrådsreraiss 14.1.1971)
Dessa författningsförslag bör föreläggas riksdagen för anlagande. Härvid bör i förslagen till ändringar i de två hypoteksförfattningarna och i förordningen om oljeavgift föreskriften att besvären prövas i statsrådet utgå.
Kungörelse om ändring i förordningen (1968: 564) om tillfällig handel, kungörelse om ändring i förordningen (1961: 568) om brandfarliga varor, kungörelse om ändring i mönstringsförordningen (1961:87), kungörelse om ändring i förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler, kungörelse om ändring i hotellförordningen (1966: 742) samt kungörelse om ändring i kungörelsen (1970:113) om förevisning av brandfarlig biograffilm (förslag 106, 113 och 115—118 i lagrådsreraiss 20.3.1970)
Dessa kungörelseförslag bör föreläggas riksdagen för yttrande.
720 KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Ulöver de ändringar sora jag har förordat i del föregående bör vissa redaktionella ändringar vidtas i en del av de i lagrådsremisserna den 20 mars 1970 och den 14 januari 1971 upptagna författningsförslagen.
Vad angår kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och förvaltningsdomstol vill jag framhålla att jag i detla sammanhang anmäler bara de författningsändringar, vid vilkas tillkomst riksdagen bör raedverka. Först senare kommer jag att lägga fram förslag till sådana författningsföreskrifter i ämnet som kan beslutas av Kungl. Maj:t ensam. Därvid avser jag, om riksdagen inte bar något alt erinra däremot (jfr s. 99), alt bl. a. föreslå att i kungörelsen (1968:440) om kompensation för bensinskatt vid yrkesmässig användning av motorsåg görs sådan ändring all de allmänna reglerna rörande fullföljd av talan från kamraarrält till regeringsrätten koraraer att gälla också beträffande raål enligt näranda kungörelse. Jag vill också påpeka atl del belräffande vissa författningar, sora har tillkommit under medverkan från riksdagens sida, har synts lämpligt att lägga fram förslag till kompelensfördelningsregler i samband raed att författningarna i andra avseenden ändras under innevarande år (se t. ex. prop. 1971: 7).
Förslag till en fullständig harmonisering av förekoraraande förfarandebestäraraelser i olika raateriella författningar raed förfarandereglerna i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen läggs i detta sammanhang frara belräffande ett femtiotal författningar. Härvid har en fullständig genomgång gjorts i försia hand av författningarna nr 3—48 i lagrådsreraissen den 14 januari 1971 men även av gifiermålsbalken, lagen (1915: 434) om fullföljd av lalan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående, lagen (1916:156) ora vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, naturvårdslagen (1964:822), förordningen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor, byggnadsstadgan (1959: 612) samt förslagen till bostadsrätlslag och växlförädlarrätlslag. I den mån ändringar i sistnämnda författningar har behövts för att den önskvärda barmoniseringen skall uppnås, innehåller ändringsförslagen bestämraelser i ämnet. Avsikten är att författningsgenomgången skall fortsätta. Senare kommer i harraoniseringssyfte förslag atl framläggas rörande ändringar i ytterligare ett anlal författningar.
KungL Maj.ts proposition nr 30 år 1971 721
Anslagsfrågor m. m.
Regeringsrättens kansli- ocb föredragandeorganisation
I remissen till lagrådel den 20 raars 1970 angående oraorganisation av förvaltningsrätlskipningen ra. m. logs frågan upp om alt bryta det samband i fråga om föredragande- och kansliorganisation som f. n. finns mellan Kungl. Maj:t i slatsrådet och regeringsrällen genom att även regeringsrätts-målen skall beredas inom Kungl. Maj:ts kansli och föredras av personal sora tillhör statsdepartementen. Efter förslag i prop. 1970:116 har vissa ändringar genomförts i RF, bl. a. i 25 §, där det tidigare föreskrevs att ärenden skall beredas till föredragning och avgörande i regeringsrätten i del statsdeparlemenl till vilket ärendet hör enligt departementsstadgan. Efter de genomförda ändringarna i RF kan i enlighet raed vad som har föreslagits i lagrådsremissen i stället inrättas etl kansli, till vilket regeringsrättens föredragande är knutna. Den närmare utformningen av regeringsrättens kansli- och föredragandeorganisation utreds f. n. av en särskilt tiUkallad utredningsman*.
Utredningsmannen har avlämnat ett delbetänkande, dagtecknal den 30 november 1970, med förslag till särskild föredragande- och kansliorganisation för regeringsrätten fr. o. m. år 1972 (Ds Ju 1970: 31).
över betänkandet har efler remiss yttranden avgetts av regeringsrättens ledamöter, kammarrätten, statskontoret, riksrevisionsverket, riksskatteverket, riksarkivei, länsstyrelserna i Stockholms län, Uppsala län, Göteborgs och Bohus län, Västernorrlands län, Västerbottens län, domstolsverksulredningen, karamarrältsorganisalionskoraraittén. Svenska kommunförbundet saral Tjänslemännens centralorganisations slatsljänslemannasektion (TCO-S).
Utredningsmannens förslag
Utredningsmannen framhåller att storleken och utformningen i detalj av elt kansli för regeringsrätten f. n. inte kan bedöraas. Flera faktorer påverkar bedömningen, såsom antalet regeringsråd, måltillströmningen, utbyggnadstakten och kapaciteten hos kararaarrätterna saral frågan om inrättandet av en ceniral förvaltningsmyndighet för landels domstolar.
I betänkandet föreslås att kansliet skall finnas vid regeringsrätten fr. o. ra. den 1 januari 1972. Det föreslagna kansUel skall överta beredningen och
Eipeditionschefen Harriet Stangenberg.
722 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
föredragningen av mål och ärenden beträffande vilka äldre bestämmelser skall tillärapas, dvs. bl. a. besvär över beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
Utredningsmannen föreslår att nuvarande tjänster för regeringsrättssekrelerare i olika statsdepartement ersätts av tjänster i regeringsrättens kansli. Dessa tjänsters karaktär av passagetjänster bör behållas. Tjänsterna bör därför vara exlra ordinarie eller i några fall extra. Nuvarande innehavare av tjänster som regeringsrättssekrelerare bör under en övergångstid få förordnande på de nya tjänsterna. För föredragning av vissa specialmål bör jurister från cenlrala verk och kommunalförvaltningen kunna anlitas.
Antalet föredragande räknat i årsarbetskrafter uppgick under år 1970 till ungefär 44. Enligt utredningsmannens bedömning torde en godtagbar inälbalans inte kunna uppnås förrän tidigast efter tre år. Med hänsyn till målbalansen i regeringsrätten och det antal mål som beräknas inkomraa efter reforraens genomförande kommer behovel av föredragande att vara oförändrat under de närmaste åren. Utredningsmannen föreslår därför att det för regeringsrättens kansli inrättas samma antal regeringsrätlssekre-lerarljänster sora i den nuvarande departementsorganisationen, dvs. 27 extra ordinarie och 7 exlra tjänster. Vidare bör det finnas medel för alt anlita ytterligare 10 årsarbetskrafter. Därmed avses specialföredragande och personer raed föredragandeuppgiften som bisyssla samt andra extra föredragande.
Utredningsmannen föreslär alt för administrationen av regeringsrättens kansli inrättas en tjänst som kanslichef som närmast under regeringsrättens ordförande skall svara för arbetet inom kansliet. Kanslichefen bör även i övrigi handlägga administrativa ärenden för hela regeringsrätten och därigenom avlasta domstolens ordförande och övriga ledamöter arbetet med administrativa göromål. Som närmaste medarbetare lill kanslichefen föreslås en souschef under de år den nya organisationen byggs upp.
Enligt förslaget skall vidare, i stället för de tjänster för biträdespensonal som finns inom departementen för regeringsrättens kansliarbete, inrättas tjänster för sådan personal i regeringsrältens kansli. Sammanlagt bör ungefär 55 tjänster för landskanslister, kanslister, övrig biträdespersonal ooh expeditionsvaklspersonal finnas i regeringsrätten.
Årskostnaden för den nya personalorganisationen beräknas till ungefär 5 milj. kr. Härtill koramer koslnader för lokaler, inredning, utrustning och flyttning lill nya lokaler. Dessa kostnader kan inte anges eftersom lokalfrågan för del nya kansliet inte är löst.
Remissyttrandena
I allt väsentligt har remissinstanserna anslutit sig till utredningsmannens förslag om organisationen av kansliet. Endast domstolsverksutredningen har tillstyrkt förslaget om en tjänst som souschef ål kanslichefen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 723
Kammarrätternas närmare organisation
I remissen till lagrådel utvecklades närraare innebörden av den föreslagna oraorganisationen av kammarrätlsorganisationen.
Den 1 juli 1970 tillkallades en kommitté (kammarrältsorganisationskora-mittén) med uppdrag att lägga fram förslag till organisationen av kammarrätterna och i övrigt förbereda den nya kammarrätlsorganisationen. Kommittén' har den 30 december 1970 lämnat förslag rörande huvudlinjerna för den nya kamraarrättsorganisationen (Ds Ju 1970: 33).
över komraitténs förslag har efler reraiss yttranden avgelts av regeringsrältens ledamöter, kammarrätten, statskontoret, riksrevisionsverket, riksskatteverket, länsstyrelserna i Stockholms län, Uppsala län, Göteborgs och Bohus län. Västernorrlands län, Västerbottens län, utredningen om regeringsrättens kansliorganisation ra. m., domstolsverksutredningen, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) samt Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion (TCO-S).
Kammarrättsorganisationskommittén
Komraittén anser att det raöter stora svårigheter att i förväg besläraraa hur stor den nya kammarrätlsorganisationen behöver vara. En mera exakt avvägning av organisationen kan ske först sedan man fått viss erfarenhet av det nya systemet. Målavverkningen per avdelning och år kommer att minska bl. a. på grund av att karamarrätt i flertalet raål kommer att bli slutinstans och att de nya målgrupperna kommer alt fordra längre handläggningslid än skaltemål.
Om man utgår från att kammanätten under år 1970 hade hafl den behörighet som föreslås gälla fr. o. ra. den 1 januari 1972, kan det beräknas att antalet under år 1970 inkomna mål skulle ha uppgått till 15 200. Varje avdelning torde kunna komma att avgöra ungefär 900 raål per år. Karamar-rällsorganisationen behöver därför minst 17 avdelningar för alt under elt år kunna avverka lika slort antal mål som beräknas komma in under ett år. Under ett uppbyggnadsskede fr. o. m. den 1 januari 1972 bör det därför finnas 15 avdelningar. Fr, o, ra, budgetåret 1973/74 bör organisationen vara helt utbyggd.
Den domkretsindelning för kararaarrätterna i Stockholm och Göteborg sora föreslagits i lagrådsremissen innebär att 58 "/o av målen faller på stock-holmskammarrätlen och 42 "lo på göteborgskammarrätten.
I samband med att kammarrätten i Göteborg inrättas bör den tilldelas den del av kammarrättens i Stockholm målbalans som härrör från kammarrättens i Göteborg domkrets med undantag av mål rörande fastighetstaxering.
' Kanslirådet Lars-Olov Hillerudh, ordförande, Itammarrättsfiskalen Jan Francke, departementssekreteraren Nils Granath, hovrättsassessorn Erik Neergaard och kammarrättsassessorn Bengt Törnell.
724 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
Vid en fulll utbyggd organisation bör kammarrätten i Stockholm ha 10 avdelningar och kammarrätten i Göteborg 7 avdelningar. Under den tid organisationen består av 15 avdelningar bör stockholmskammarrälten ha 9 avdelningar och göteborgskammarrällen 6 avdelningar.
Kommittén anser att den kamraanätlsverksamhet som i lagrådsremissen föreslås förlagd till ort i Norrland bör förläggas till Sundsvall. Denna ort har föreslagits även av delegationen för lokalisering av statlig verksamhet. Förläggningen av filialverksamhet till Sundsvall bör emellertid enligt kommitténs mening anstå till dess en central förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet inrättats.
Remissyttrandena
Flertalet remissinstanser delar koraraitléns uppfattning om den storlek kammarrätlsorganisationen bör ha fr. o. m. den 1 januari 1972 och i fullt utbyggt skick. Riksrevisionsverket anser emellertid att man inte behöver räkna med mer än 15 avdelningar, vilket antal under viss förutsättning bör kunna nedgå senare. TCO-S föreslår alt kararaarrätterna redan fr. o. ra. den 1 januari 1972 får 17 avdelningar. Den nya kammarrätten i Göteborg bör enligt riksrevisionsverket och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län börja sin verksarahet raed 4 avdelningar och därefter utökas.
Vad gäller verksamhelen i SundsvaU avstyrker SACO förslaget att inrätta ett filialsyslera inora kammarrätlsorganisationen. Ora en filial i Sundsvall inrättas anser emellertid SACO liksom kammarrätten och domstolsverksutredningen alt filialens verksamhet bör börja vid senare tidpunkt än den 1 januari 1972. Andra remissmyndigheter såsom riksrevisionsverket och vissa länsstgreher framhåller däremol att verksamheten i Sundsvall bör börja samtidigt som förvaltningsrätlsreformen träder i kraft.
Årets statsverksproposition
I årets stalsverksproposition (prop. 1971:1 bil. 4 sid, 41) har anslagen för budgetåret 1971/72 till Regeringsrätten och Kammarrätterna beräknats med preliminära belopp om 5 900 000 kr, och 13 200 000 kr. i avvaktan på proposition om en omorganisation av förvaltningsrättskipningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 Anslagsberäkningar
725
Regeringsrätten
1969/70 Utgift 1970/71 Anslag 1971/72 Förslag
3 275 385 3 884 000 5 900 000
1970/71
Beräknad ändring 1971/72
Dep.chefen
Personal
Regeringsråd och regeringsrättssekrelerare övrig personal
22
3
25
-f 35 -1-39
•f 74
Anslag
Avlöningar
Sjukv&Td
Reseersättningar
Lokalkostnader
Expenser
Därav engångsutgifter Lönekostnadspålägg
2 435 000
1000
6 000
183 000
699 000
(644 000)
560 000
3884000
-t-2 119 000 -t- 6 000
|
+ |
163 000 479 000 644 000) 533 000
-I- 2 016 000
Kanunarrätterna
1969/70 Utgift 8 464 583
1970/71 Anslag 9 414 000
1971/72 Förslag 13 200 000
1970/71
Beräknad ändring 1971/72
Kammarrätten
Dep.chefen
Peraonal
Domare och fiskaler övrig personal
107
59
166
4-4 -f 4
4- 56 4-41 4-97
Anslag
Avlöningar
Sjukvård
Reseersättningar
Lokalkostnader
Expenser
Därav engångsutgifter Lönekostnadspftlägg
7 267 000
18 000
10 000
218 000
216 000
1 685 000 9 414 000
4- 136 000
-f 6 000 -I- 31000 + 29 000
+ 27 000 4-229000
4- 2 478 000 4- 12 000 4- 306 000 4- 265 000 4- 70 000
4- 655 000 4- 3 786 000
726 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Kammarrätten
1. Löne- och prisomräkning ra. m. 86 000 kr.
2. En division i kamraarrätlen ombildas omkring den 1 juli 1971 lill fastighetslaxeringsdivision för all handlägga besvärsraål i anledning av 1970 års allmänna fastighetstaxering. Förstärkning begärs på grund härav med en assessor och tre biträden. Medel för en fiskal kan i stället dras in.
3. Medel behövs för ytterligare en Ijänst som kansliskrivare för delgiv-ningsgöromål.
Departementschefen
Regeringsrättens kansli- och föredragandeorganisation
Som jag lidigare framhållit kan efter genomförda ändringar i RF en särskild kansli- och föredragandeorganisalion inrällas vid regeringsrällen.
Enligt 18 § förslagel till lag om allmänna förvaltningsdomstolar skall del ankomma på Kungl. Maj:l att meddela närmare föreskrifter om beslutande-rätlen i administrativa frågor och om organisationen av regeringsrättens kansli.
För kansliet bör inrättas en ordinarie tjänst med beteckningen r som chef för kansliet. Denna tjänst bör inrättas viss tid före den 1 januari 1972 för atl innehavaren skall kunna deltaga i arbetet raed organisationen av kansliet. En del av tjänsterna för föredragande och annan personal inom kansliet bör inrättas som extra ordinarie och en del som extra. Det ankommer på Kungl. Maj :l att besluta i denna fråga.
Vad beträffar antalet föredragande delar jag utredningsmannens uppfattning atl nuvarande antal inte kan minskas förrän målbalansen i regeringsrätten blivit lägre än vad fallet är f. n. Jag kan här inskjuta alt målbalansen den 31 december 1970 utgjorde 5 873 mål. Jag beräknar antalet tjänster till 34. Jag räknar dessutom med alt del kommer att behövas ett anlal föredragande sora bar föredragandeuppgiften sora bisyssla.
Det fortsatta utredningsarbetet får utvisa också fördelningen av antalet tjänster mellan olika kategorier av personal. Jag har beräknat medel för budgetåret 1971/72 för oförändrat antal regeringsråd, en tjänst som chef för kansliet, 34 föredragande och ungefär 42 tjänster för bl. a. biträdes-och expeditionsvaklspersonal. Belräffande avtalsbara anställnings- och arbetsvillkor avser jag ge statens avtalsverk det förhandlingsuppdrag sora behövs.
Utredningsraannen och reraissmyndigheterna har behandlat även frågor ora karriären för jurister inom förvaltningsdomstolarna. Jag är medveten om betydelsen av denna fråga och vill i detta sammanhang bara erinra om att motsvarande fråga och den därmed sammanhängande frågan ora domarutbildning är aktuell även för de allmänna domstolarna. I proposition den 26 februari 1971 (prop. 1971:45) med förslag till lag ora ändring i
KungL Maj.-ts proposition nr 30 dr 1971 727
rättegångsbalken, m. ra., har jag också framhållit (s. 85—86) alt frågan om bl. a. domarutbildning med tanke på de allmänna domstolarna bör tas upp till särskild utredning och all jag har för avsikt att vid senare tillfälle ta upp frågan ora formerna för ett utredningsarbete på detla område. Det är naturligt att elt sådant utredningsarbete får omfatta motsvarande frågor även för de allraänna förvaltningsdomstolarna. När det gäller raer kortsiktiga åtgärder räknar jag med alt utredningsraannen under silt fortsatta arbete skaU göra en kartläggning och fraralägga de förslag sora kan befinnas påkallade.
Kammarrätternas närmare organisation
Som har föreslagils i lagrådsremissen den 20 mars 1970 bör en ny kararaarrätt inrällas i Göteborg. I samband härraed bör den nuvarande kararaarrätlen få naranet kammarrätten i Stockholra.
I remissen till lagrådet framhöll jag att raan raåste räkna raed all del i den nya kamraarrättsorganisationen behövs ca 15 avdelningar. Den utredning som därefter gjorts av kararaanättsorganisalionskommiltén visar alt detta anlal avdelningar är elt rainimura. Den 1 januari 1972 bör 15 avdelningar inrällas. Utvecklingen får visa om detta antal senare behöver ökas. Jag delar komraitténs uppfattning att till den föreslagna kamraarrätten i Göteborg bör överföras stockholraskammarrällens balans av mål sora härrör från den föreslagna dorakrelsen för en karamarrätt i Göteborg med undanlag av mål rörande fastighetstaxering. Denna kamraarrält bör från början ha sex avdelningar. 1 annat fall kommer målbalansen atl bli av ej godtagbar storlek.
Kammarrätten i Stockholm bör liksom f. n. ha nio avdelningar. I samråd med chefen för finansdeparleraentel föreslår jag alt två av dessa förläggs till Sundsvall. Kararaarrättsorganisalionskoramittén har förordat atl förläggningen av verksarahet till Sundsvall får anstå till dess en central förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet inrättats. Jag anser emellertid alt förvaltningsdomstolsreformen bör genomföras i sin helhet i ett sararaanhang. Målsättningen bör därför vara alt börja verksamheten i Sundsvall den 1 januari 1972.
Sora jag anfört vid remissen lill lagrådet den 20 raars 1970 bör saratliga doraarljänsler på en karamarrätlsavdelning vara ordinarie med beleck-lungen o. För kammarrätten i Göteborg bör inrättas en tjänst för kammarrältspresident. Denna tjänst bör inrättas viss lid före den 1 januari 1972 för att innehavaren skall kunna deltaga i organisationsarbetet av den nya domstolen innan den börjar sin verksarahet. På varje avdelning bör finnas en kammarrältslagman sora ordförande i stället för kararaarrättsråd och divisionsordförande, som f. n. finns i kararaarrätlen. Antalet tjänster för kammarrättsråd bör utökas från f. n. 27 till 75. De 18 tjänsterna för assessor som f. n. finns i kararaarrätlen kan då dras in. Med hänsyn till rekryterings-
728 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
förhållandena bör eraellertid i viss utsträckning inrättas extra ordinarie tjänster för assessorer i stället för tjänster för kammarrättsråd. Dessutom koraraer ett visst antal assessorstjänsler att behövas for vikariats- och förstärkningsändamål. Kungl. Maj:l bör därför bemyndigas att inrätta det anlal tjänster för kammarrättsråd som med hänsyn lill rekryteringsförhållandena är lämpligl, dock högsl 75 tjänster.
För kammarrällen i Stockholm beräknar jag raedel för ytterligare ett göroraålsförordnande för assessor och ett biträde.
I övrigt beräknar jag raedel för kammanätten i Göteborg för 18 tjänster för fiskaler och fiskalsaspiranter saral ca 40 tjänster för biträdes- och expeditionsvaklspersonal.
Beträffande avtalsbara anställnings- och arbetsvillkor avser jag ge statens avtalsverk det förhandlingsuppdrag som behövs.
Vad gäller koslnader för sjukvård, reseersättningar, lokaler och expenser har jag efter hänsyn till prisomräkning beräknat medel för kammarrätten i Göteborg med utgångspunkt från de medel av motsvarande slag sora senaste budgetår anvisats kammarrätten i Stockholm, Däremot har jag inte beräknat kostnader för utrustning och inventarier för kammarrätten i Göteborg och filialen i Sundsvall, Dessa koslnader, som kommittén angivit till 2 750 000 kr,, kan inte beräknas med säkerhet fönän lokalfrågorna klarlagts i Göteborg och Sundsvall. Frågan om anslag för nämnda kostnader torde få anmälas i annat sararaanhang.
Hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda har anfört heraställer jag, att Kungl. Maj :t genom proposition
A. föreslår riksdagen all antaga följande författningsförslag, näraligen förslag tUl
1) lag om allmänna förvaltningsdomstolar,
2) förvaltningslag,
3) förvaltningsprocesslag,
4) lag om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål,
5) lag om ändring i lagen (1967: 64) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal,
6) lag om ändring i giftermälsbalken,
7) lag om ändring i lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingdende,
8) lag om ändring i föräldrabalken,
9) lag om åndring i jordförvårvslagen (1965: 290),
KungL Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 729
10) lag om ändring i lagen (1916:156) om vissa
inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,
11) lag om ändring i lagen (1970:998) om arrendenämnder
och hyresnämn
der,
12) lag om ändring i lagen (1933:269) om ågofred,
13) lag om ändring i lagen (1952:166) om häradsallmänningar,
14) lag om ändring i lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna,
15) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt tiU fiske,
16) lag om åndring i lagen (1960:130) om fiskevärdsområden,
17) lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt tiU jakt,
18) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),
19) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled,
20) lag om ändring i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tilllämpningen här i riket av svensk-norska vattenrältskonventionen av den 11 maj 1929,
21) lag om ändring i brottsbalken,
22) lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser tiU skydd för försvaret m. m.,
23) lag om ändring i lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstall,
24) lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,
25) lag om ändring i lagen (1968: 555) om rått för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket,
26) lag om ändring Hagen(1887: 42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura,
27) lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
28) lag om ändring i lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar,
29) lag omändring ilagen(1919:240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet,
30) lag om ändring i lagen (1929:116) om tiUsyn över stiftelser,
31) lag om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel,
32) lag om ändring i lagen (1938:96) om understödsföreningar,
33) lag om ändring i gruvlagen (1938:314),
34) lag om ändring i lagen (1886:46) angående stenkolsfyndigheter m. m.,
35) lag om åndring i uranlagen (1960: 679),
36) lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
37) lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,
38) lag om ändring i lagen (1941:282) om sterilisering,
39) lag om ändring i lagen (1944:133) om kasirering,
40) lag om åndring i lagen (1942:350) om fornminnen,
730 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
41) lag om ändring i lagen (1960: 690) om byggnadsminnen,
42) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,
43) lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385),
44) lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag,
45) lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott,
46) lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,
47) lag om åndring i lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket,
48) lag om ändring i lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m.,
49) lag omändring i lagen (1959:118) om krigsansvarighet för liv- och in-validitetsförsåkring,
50) lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949:1),
51) lag om åndring i skogsförläggningslagen (1963: 246),
52) lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949:174),
53) lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap,
54) lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar,
55) lag om ändring i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar,
56) lag om ändring i bostadsrättslagen (1971: 000),
57) lag om åndring i religionsfrihetslagen (1951: 680),
58) lag om åndring i lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring,
59) lag om ändring i lagen (1961: 257) om besvär över försäkringsrådels beslut,
60) lag om åndring i allmänna förfogandelagen (1954: 279),
61) lag om åndring i rekvisitionslagen (1942: 583),
62) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280),
63) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,
64) lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse,
65) lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,
66) lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,
67) lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster,
68) lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297),
69) lag om ändring i strålskyddslagen (1958: 110),
70) lag om ändring i lagen (1926:1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena,
71) lag om ändring i civilförsvarslagen (1960: 74),
72) lag om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa au krig m. m. föranledda arbetsuppgifter,
73) lag om ändring i bamavårdslagen (1960: 97),
74) lag om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket,
75) lag om ändring i lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 731
76) lag om ändring i lagen (1965: 61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m.,
77) lag om ändring i lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvärdens område,
78) lag om ändring i varumärkeslagen (1960: 644),
79) lag om ändring i patentlagen (1967: 837),
80) lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485),
81) lag om åndring i växtförädlarrättslagen (1971: 000),
82) lag om åndring i brandlagen (1962: 90),
83) lag om ändring i skollagen (1962: 319),
84) lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
85) lag om ändring i namnlagen (1963: 521),
86) lag om ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt m. m.,
87) lag om åndring i lagen (1964: 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.,
88) lag om ändring i lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet,
89) lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822),
90) lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274),
91) lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
92) lag om åndring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
93) lag om åndring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,
94) lag omändring i lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.,
95) lag om ändring i smittskyddslagen (1968: 231),
96) lag om åndring i miljöskyddslagen (1969: 387),
97) lag om åndring i jordhävdslagen (1969:698),
98) lag om åndring i lagen (1970: 244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
99) lag om åndring i lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,
100) lag om ändring i lagen (1970: 390) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhålliungen för de allmänna underrätterna,
101) lag om ändring i lagen (1970: 596) om förenklad aktiehantering,
102) lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),
103) lag om ändring i förordningen (1961: 313) om förfarandet i anmärkningsmål,
104) lag om ändring i famUjebidragsförordningen (1946: 99),
105) lag omändring i förordningen (1967:882) om studiemedelsavgifter,
106) lag om ändring i lagen (1964: 731) om trafiknämnder.
732 Kungl Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
107) lag om ändring i förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter,
108) lag om ändring i lagen (1920: 796) om val tiU riksdagen,
109) lag om åndring i kommunala vallagen (1930: 253),
110) lag om ändring i kommunallagen (1953: 753),
111) lag om ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm,
112) lag om åndring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse,
113) lag om ändring i landstingslagen (1954: 319),
114) lag om ändring i militärersättningsförordningen (1950: 261),
115) lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
116) lag om ändring i förordningen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
117) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp,
118) lag om ändring i förordningen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor,
119) lag om åndring i förordningen (1957: 343) om oljelagring m. m.,
120) lag om ändring i förordningen (1957: 344) om oljeaugift m.m.,
121) lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242),
122) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198),
123) förordning om ändring i förordningen (1970: 99) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten,
124) lag om ändring i lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m.,
B. inhämtar riksdagens yttrande över följande författningsförslag, nämligen förslag lill
125) kungörelse om ändring i förordningen (1968: 564) om tillfällig handel,
126) kungörelse om åndring i vapenförordningen (1949: 340),
127) kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648),
128) kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.,
129) kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617),
130) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663),
131) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612),
132) kungörelse om ändring i förordningen (1961:568) om brand farliga varor,
133) kungörelse om åndring i brandstadgan (1962: 91),
134) kungörelse om ändring i mönstringsförordningen (1961:87),
135) kungörelse om åndring i förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler,
136) kungörelse om ändring i hotellförordningen (1966:742),
137) kungörelse om ändring i kungörelsen (1970:113) om förevisning av brandfarlig biograffilm.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 733
C. föreslår riksdagen att
a) godkänna de av mig förordade riktlinjerna för organisationen av regeringsrättens kansU- och föredragandeorganisation,
b) bemyndiga Kungl. Maj:l atl inrätta en ordinarie tjänsl för chef för regeringsrättens kansli med beteckningen r,
c) besluta att en kammarrätt i Göteborg inrättas den I januari 1972,
d) godkänna
de av mig förordade riktlinjerna för kamraarrättsorganisa
tionen i övrigt,
e) bemyndiga Kungl. Maj:t
all inrätta en ordinarie tjänst för president i
kamraarrätten i Göteborg med beteckningen o,
f) bemyndiga Kungl. Maj:t
atl den 1 januari 1972 inrätta dels nio ordi
narie tjänster för kammarrättslagraan raed beteckningen o i utbyte mot
nio sådana tjänster för kararaarrättsråd och divisionsordförande i kararaar
rätlen i Stockholra, dels sex ordinarie tjänster för karamarrältslagman med
beteckningen o i kammarrätten i Göteborg,
g) bemyndiga
Kungl. Maj:t alt den 1 januari 1972 inrätta tjänster för kara
raarrättsråd i Co 1 i kamraanälterna till det anlal jag förordat i det före
gående,
h) till Regeringsrätten för budgetåret 1971/72 under andra huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 5 900 000 kr.,
i) till Kammarrätterna för budgetåret 1971/72 under andra huvudtiteln anvisa elt förslagsanslag av 13 200 000 kr.
Vad föredraganden sålunda raed instäraraande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
734
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971
De olika författningsförslagen
Propositionens motsvarighet i lagrådsremisserna
|
Författningens nummer i |
||
|
|
lagrådsremissen den 20 raars |
lagrådsremissen den 14 janu- |
|
proposi- |
1970 |
ari 1971 |
|
tionen |
för författning som förekoraraer i båda remisserna anges |
|
|
|
berörda paragrafer inom parentes |
|
|
1 |
1 |
|
|
2 |
|
1 |
|
3 |
|
2 |
|
4 |
2 |
|
|
5 |
|
|
|
6 |
3 |
|
|
7 |
4 |
|
|
8 |
5 (8 kap. 10 §, 21 kap. |
3 (21 kap. 1—6, 9— |
|
|
12 §) |
12 §§) |
|
9 |
6 (15 §) |
4 (1, 14, 15 §§) |
|
10 |
7 |
|
|
11 |
|
5 |
|
12 |
8 |
|
|
13 |
9 |
|
|
14 |
10 |
|
|
15 |
11 |
|
|
16 |
12 |
|
|
17 |
13 |
|
|
18 |
14 |
|
|
19 |
15 |
|
|
20 |
16 |
|
|
21 |
|
6 |
|
22 |
17 |
|
|
23 |
|
7 |
|
24 |
18 (26 §) |
8 (24 §) |
|
25 |
19 |
|
|
26 |
20 |
|
|
27 |
21 |
|
|
28 |
22 |
|
|
29 |
23 |
|
|
30 |
24 |
|
|
31 |
25 |
|
|
32 |
26 |
|
|
33 |
28 |
|
|
34 |
29 |
|
|
35 |
30 |
|
|
36 |
31 |
|
I fråga om ändringar som ej omnämns i lagrådsremisserna hänvisas till lagrådets yttranden ocb statsrådsprotokollet den 12 mars 1971.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
735
|
|
lagrådsreraissen den 20 mars |
lagrådsremissen den 14 janu- |
|
propositionen |
1970 |
ari 1971 |
|
37 |
33 |
|
|
38 |
34 |
|
|
39 |
35 |
|
|
40 |
. 36 |
|
|
41 |
37 |
|
|
42 |
38 (206 §) |
10 (108, 189 §§, 190 § 1 och 2 mom., 191 §, 195 § 2 och 4 mom., 196, 197 §§, 198 § 1 mom., 199 ■§) |
|
43 |
39 (150 §) |
11 (150 §) |
|
44 |
40 (12, 16 §§) |
12 (15 §) |
|
45 |
41 |
|
|
46 |
42 |
|
|
47 |
43 |
|
|
48 |
44 |
|
|
49 |
45 |
|
|
50 |
46 |
|
|
51 |
47 |
|
|
52 |
48 |
|
|
53 |
49 |
|
|
54 |
50 (100 §, 103 § 2 mom.. |
14 (47, 49, 99 §§, 103 § |
|
|
105 a §) |
2 raom.) |
|
55 |
51 |
|
|
56 |
|
|
|
57 |
52 |
|
|
58 |
|
15 |
|
59 |
|
16 |
|
60 |
|
17 |
|
61 |
|
18 |
|
62 |
53 (45 §) |
19 (10 §) |
|
63 |
54 (61, 62 §§) |
20 (3, 5, 9, 18-20 §§, 21 § 1 mom., 22—37, 40, 55, 59—61, 66 §§) |
|
64 |
55 |
|
|
65 |
56 |
|
|
66 |
57 |
|
|
67 |
61 (13, 15 §§) |
21 (5 §) |
|
68 |
27 |
|
|
69 |
62 |
|
|
70 |
63 |
|
|
71 |
64 |
|
|
72 |
32 |
|
|
73 |
65 (83—87 §§) |
22 (7—9, 12—14, 19—21, 24, 37, 56, 75—82, 84, 86, 95 §§) |
|
74 |
66 |
|
|
75 |
67 |
|
7.36
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971
|
|
lagrådsremissen den 20 mars |
lagrådsreraissen den 14 janu- |
|
propositionen |
1970 |
ari 1971 |
|
76 |
68 |
|
|
77 |
69 |
|
|
78 |
70 |
|
|
79 |
71 |
|
|
80 |
72 |
|
|
81 |
|
|
|
82 |
73 |
|
|
83 |
74 (54 §) |
13 (14, 18, 20 d, 20 f, 23, 25, 39 a §§) |
|
84 |
|
23 |
|
85 |
76 (29 §) |
24 (28, 29, 34, 35 §§) |
|
86 |
77 |
|
|
87 |
78 |
|
|
88 |
79 |
|
|
89 |
80 |
|
|
90 |
|
25 |
|
91 |
|
26 |
|
92 |
75 (45 §) |
27 (2, 14, 20, 22, 46— 50 §§) |
|
93 |
81 |
|
|
94 |
82 |
|
|
95 |
83 |
|
|
96 |
84 (48, 48 a §§) |
30 (14, 48 §§) |
|
97 |
85 |
|
|
98 |
87 |
|
|
99 |
86 (11, 12 §§) |
31 (6, 11 §§) |
|
100 |
88 |
|
|
101 |
|
|
|
102 |
|
32 |
|
103 |
89 |
|
|
104 |
90 (34 §) |
33 (24—27 §§, 28 § 2 mom., 29, 33 §§) |
|
105 |
91 (30, 31 §§) |
34 (13, 30 §§) |
|
106 |
|
35 |
|
107 |
92 |
|
|
108 |
93 |
|
|
109 |
94 |
|
|
110 |
95 (9, 78 §§) |
36 (37, 40 §§, 76 § 3 mom., 78 §) |
|
111 |
96 (9, 82 §§) |
37 (39, 42 §§, 80 § 3 mom., 82 §) |
|
112 |
97 (12 § 3 mora., 91 §) |
38 (50, 53, 91 §§) |
|
113 |
98 (78 § 1 raom.) |
39 (48, 49 §§, 78 § 3 mom.) |
|
114 |
|
40 |
|
115 |
99 |
|
|
116 |
100 |
|
|
117 |
59 (58, 60 §§) |
41 (3, 4, 6, 8, 9—11, 13, 14, 21,54, 59,62 §§) |
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
737
|
|
lagrådsreraissen den 20 mars |
lagrådsreraissen den 14 janu- |
|
propositionen |
1970 |
ari 1971 |
|
118 |
101 |
|
|
119 |
102 |
|
|
120 |
103 |
|
|
121 |
|
42 |
|
122 |
104 (47, 49—52, 54 §§) |
43 (2, 36, 37, 44—52, 54, 57 §§) |
|
123 |
105 |
|
|
124 |
|
44 |
|
125 |
106 |
|
|
126 |
107 |
|
|
127 |
108 (76 §) |
45 (33 § 1—5 och 7 mom., 34, 35 §§, 37 § 2 mom., 76 §) |
|
128 |
109 (44, 45 §§) |
46 (27 § 5 raora,, 44, 45 §§) |
|
129 |
110 (8, 23—25, 27—29 §§) |
47 (14 §) |
|
1.30 |
111 (4, 7, 8, 12—14, 33—35, 68—70, 86 §§) |
48 (8, 32, 79 §§) |
|
131 |
112 (71 § 2 raora., 72 §) |
|
|
132 |
113 |
|
|
133 |
114 |
|
|
134 |
115 |
|
|
135 |
116 |
|
|
136 |
117 |
|
|
137 |
118 |
|
31 — 11564
738 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Lag om allmänna förvaltningsdomstolar
Propositionsförslagets motsvarigheter i det tdl lagrådet remitterade förslaget
|
Proposi- |
Lagråds- |
Proposi- |
Lagråds- |
|
tionen |
remissen |
tionen |
remissen |
|
1 § |
1 § |
10 § |
12 § |
|
2 § |
2 § |
11 § |
13 § |
|
3 § |
5 § |
12 § |
14 § |
|
4 § |
6§ |
13 § |
15 § |
|
5§ |
7 § |
14 § |
16 § |
|
6§ |
8§ |
15 § |
17 § |
|
7 § |
9§ |
16 § |
18 § |
|
8 § |
10 § |
17 § |
19 § |
|
9 § |
11 § |
18 § |
20 § |
Förvaltningsprocesslag
Propositionsförslagets motsvarigheter i det till lagrådet remitterade förslaget
|
Proposi- |
Lagråds- |
Proposi- |
Lagråds- |
|
tionen |
remissen |
tionen |
remissen |
|
1 § |
1 § |
20 § |
19 § |
|
2 § |
2§ |
21 § |
20 § |
|
3 § |
3 och 4 §§ |
22 § |
21 § |
|
4 § |
5 § |
23 § |
22 § |
|
5 § |
6§ |
24 § |
23 § |
|
6§ |
7 § första punkten |
25 § |
24 § |
|
7 § |
7 § andra punkten |
26 § |
25 § |
|
|
och 34 § |
27 § |
26 § |
|
8 § |
8 § |
28 § |
27 § |
|
9§ |
9 § |
29 § |
28 § |
|
10 § |
10 § första och |
30 § |
29 § |
|
|
andra styckena |
31 § |
30 § |
|
11 § |
11 § |
32 § |
31 § |
|
12 § |
12 § första stycket |
33 § |
32 § första stycket |
|
13—18 §§ |
13—18 §§ |
|
och 33 § |
|
19 § |
10 § tredje stycket |
34 § |
32 § andra och |
|
|
och 12 § and- |
|
Iredje styckena |
|
|
ra stycket |
35—53 §§ |
35—53 §§ |
Kungl. Maj.-ts proposition m 30 år 1971 739
Innehållsförteckning
Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 mars 1970
Inledning ....................................................................... 1
Nuvarande ordning ............................................................ 3
Det adrainistrativa besvärsinslilutet .................................... 3
översikt över besvärsprövningens organisalion....................... ...... 4
Regeringsrätten ............................................................. ...... 5
Regeringsrättens kompetens ra. ra................................... ...... 5
Begränsningar i rätten att få raål prövat av regeringsrätten.. ...... 7
Regeringsrättens organisalion ra. ra.................................. 8
Karamarrätten ............................................................. ...... 9
Kamraarrättens kompetens ............................................. 9
Kamraarrättens organisation ra. ra.................................... 10
Reglerna om prövningstillstånd i högsta domstolen.................. 11
Arbetsläget i regeringsrätten och kammarrätten........................ 12
Regeringsrätten .............................................................. 12
Karamarrätten ............................................................. 13
Förvaltningsdomstolskommittén ......................................... .... 14
Principerna för en omorganisation av förvaltningsrätlskipningen hos
regeringsrätten och kammarrätten....................................... 14
Närmare ora prövningstillstånd............................................ .... 19
Allraänt ora tillståndsprövning ...................................... .... 19
Närmare om prejudikat- och inlressedispens........................ 21
Närmare ora dispens med hänsyn till målets svårbedömlighet m. ra. 22
Särskilda regler om fullföljd i vissa raål.................................. 24
Närmare ora regeringsrättens organisation och arbetssätt........ 26
Ledaraolsantal, domförhet och arbetsorganisation................ 26
Behörighetskrav ....................................................... 27
Ordförandeskap och sammanträdesledning.......................... 27
Föredragningsorganisalionen ......................................... 28
Närmare ora kammarrättens organisation och arbetssätt.......... .... 30
Beräkning
av storleken av den framlida kammarrätlsorganisatio
nen ......................................................................... .... 30
Uppdelning av kammarrätten ........................................ .... 32
Ledaraotsorganisalionen ra. m.......................................... .... 33
Medverkan av icke-jurister.............................................. .... 35
Specialrollar, specialavdelningar, cirkulation m. ra................ 36
Principerna för fördelning av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t
i statsrådet och förvaltningsdomstol.................................... 36
Ekbergs förslag............................................................. .... 36
Yttranden över Ekbergs betänkande.................................. 38
Förvallningsdomstolskomraitléns förslag.............................. 39
Remissyttrandena ............................................................. 42
Principerna för en omorganisation av förvaltningsrätlskipningen hos
regeringsrätten och kammarrätten....................................... 42
Närmare ora prövningstillstånd............................................ ... 46
Allraänt ora tillståndsprövning ........................................ ... 46
740 Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
Närmare om prejudikat- och intressedispens......................... 49
Närmare om dispens raed hänsyn till raålets svårbedömlighet ra. ra. 50
Särskilda regler om fullföljd i vissa mål................................... 51
Närmare om regeringsrältens organisation och arbetssätt.......... 55
Ledamotsantal, domförhet och arbetsorganisation................. 55
Behörighetskrav ......................................................... ... 56
Ordförandeskap och sammanträdesledning........................... 57
Föredragningsorganisationen .......................................... ... 57
Närmare om kammarrättens organisalion och arbetssätt............ 59
Beräkning
av storleken av den framtida kamraarrättsorganisatio
nen ........................................................................... ... 59
Uppdelning av karamanätten ......................................... 61
Ledamotsorganisationen m, m........................................... 62
Medverkan av icke-jurister............................................... 62
Specialrollar, specialavdelningar, cirkulation m, m.................. ... 64
Principerna för fördelning av besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t
i statsrådet och förvaltningsdomstol...................................... ... 65
Nya regler om prövningstUlstånd i högsta domstolen................... ... 69
Dorastolskoraraitténs förslag .......................................... ... 69
Remissyttranden över domstolskommitténs förslag ................ ... 70
Departementschefen ........................................................... 72
Behovet av en reform...................................................... ... 73
Reformens uppläggning ................................................. ... 74
Närmare om prövningstillstånd .......................................... ... 77
Särskilda regler om fullföljd i vissa mål................................. ... 80
Närmare ora regeringsrättens organisation m. m.................... ... 82
Närmare om kammanätlsorganisationen............................... ... 84
Principerna för fördelningen av besvärsärenden mellan Kungl.
Maj:t i statsrådet och förvaltningsdomstol........................... 88
övergången till den nya ordningen ra, m.............................. ... 91
Upprättade författningsförslag ............................................ ... 93
Författningsförslagen m. m..................................................... ... 96
1, Förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar............... .. 102
1 §................................................................................ 102
2 §................................................................................ .. 102
3 §................................................................................ 105
4 §................................................................................ .. 105
6 §................................................................................ 106
7 §................................................................................ 107
8 §................................................................................ 107
10 §................................................................................ .. 107
11 §................................................................................ 108
13 §................................................................................ .. 109
14 §................................................................................ 109
15 §................................................................................ 110
17 §................................................................................ 110
18 §................................................................................ 110
övergångsbestämmelser .................................................. 111
2, Förslaget till lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa
mål .............................................................................. .. 117
1 §................................................................................ 117
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 741
2 §.............................................................................. 133
3. Förslaget lill lag ora ändring i giflerraålsbalkeh..................... 133
4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:434) om fullföljd av talan mol beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående........................................................ 134
5. Förslagel till lag ora ändring i föräldrabalken....................... 135
6. Förslaget till lag ora ändring i jordförvärvslagen (1965: 290) .... 135
7. Förslagel till lag ora ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten atl förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag .................................... 136
8. Förslaget tUl lag ora ändring i lagen (1933: 269) om ägofred .... 137 9 och 10. Förslagen till lag ora ändring i lagen (1952: 166) ora bäradsallmänningar och liU lag om ändring i lagen (1952: 167) ora all-raänningsskogar i Norrland och Dalarna......................................................... 138
11. Förslagel till lag ora ändring i lagen (1950: 596) om rätt liU fiske 139
12. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 130) ora fiskevårds-oraråden 140
13. Förslaget lill lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt tiU jakl 142
14. Förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1918: 523) ...... 145
15. Förslaget till lag om ändring i lagen (1919: 426) ora flottning i aUmän flottied 147
16. Förslagel lill lag ora ändring i lagen (1929: 405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrältskonventionen av den 11 maj 1929..... 148
17. Förslaget till lag om ändring i lagen (1940:358) raed vissa bestämmelser till skydd för försvaret ra. ra 148
18. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 193) ora saraarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet
av straff m. ra................................................................. 149
19. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1968: 555) ora rätt för utlänning och utiändskl förelag alt idka näring här i riket........................................................................ 150
20. Förslagel lill lag om ändring i lagen (1887:42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura 150
21. Förslaget till lag om ändring i lagen (1902:71), innefatlande vissa bestäraraelser ora elektriska anläggningar 150
22. Förslagel till lag om ändring i lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar 151
23. Förslagel till lag om ändring i lagen (1919:240) om fondkom-raissionsrörelse och fondbörsverksarahet 152
24. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1929: 116) om lillsyn över stiftelser 153
25. Förslaget till lag om ändring i lagen (1936: 567) om dorakapitel 153
26. Förslagel lill lag ora ändring i lagen (1938: 96) om underslöds-föreningar 154
27. Förslagel lill lag om ändring i luftfartslagen (1957: 297) ..... 155
28. Förslaget till lag om ändring i gruvlagen (1938: 314) ......... 155
29. Förslaget till lag om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m. ra 156
30. Förslaget tiU lag ora ändring i uranlagen (1960: 679) ........ 157
31. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1966: 314) om konlinenlalsockeln 158
742 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
32. Förslagel liU lag om ändring i lagen (1939:254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig ra. m. föranledda arbetsuppgifter ............................................. 159
33. Förslaget lUl lag ora ändring i lagen (1939: 608) om enskilda
vägar ......................................................................... 159
34 och 35. Förslagen till lag om ändring i lagen (1941: 282) om sterilisering och lill lag ora ändring i lagen (1944: 133) om kasirering .. 161
36. Förslaget lill lag ora ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen 161
37. Förslaget tiU lag ora ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen 163
38. Förslagel lill lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag 163
39. Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385).... 164
40. Förslagel lill lag om ändring i lagen (1947:529) om allraänna barnbidrag 168
41. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott 169
42. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1948: 433) ora försäkringsrörelse 170
43. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1950: 272) ora rätt för utländsk försäkringsanstall atl driva försäkringsrörelse här i riket .... 172 44 och 45. Förslagen till lag ora ändring i lagen (1959: 73) raed vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m. och till
lag
om ändring i lagen (1959:118) om krigsansvarighet för liv- och
invaliditetsförsäkring ..................................................... 172
46. Förslaget till lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949: 1) .... 173
47. Förslaget till lag ora ändring i skogsförläggningslagen (1963:
246) ........................................................................... 173
48. Förslaget lill lag ora ändring i kyrkomölesförordningen (1949:
174) ........................................................................... 174
49. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap 175
50. Förslaget till lag om ändring i lagen (1951: 308) ora ekonoraiska föreningar 175
51. Förslaget lill lag om ändring i lagen (1948: 218) om sarabruks-föreningar 176
52. Förslaget till lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951:680) 178
53. Förslaget till lag ora ändring i allmänna ransoneringslagen (1954:280) 179
54. Förslaget lill lag om ändring i lagen (1954: 579) ora nyklerhelsvård 179
55 och 56. Förslagen till lag ora ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse och till lag ora ändring i lagen (1955: 416) ora sparbanker 179
57. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen 180
58. Förslagel till lag ora ändring i lagen (1963: 76) ora kreditaktiebolag 181
59. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp .. 182
60. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1961:332) ora handräckning vid taxeringsrevision 182
61. Förslaget lill lag ora ändring i lagen (1956: 618) ora aUraänna sammankomster 182
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 743
62. Förslagel liU lag om ändring i strålskyddslagen (1958:110) .... 184
63. Förslaget lill lag ora ändring i lagen (1926:1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 raaj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena 185
64. Förslagel till lag ora ändring i civilförsvarslagen (1960: 74) .... 186
65. Förslaget tUl lag ora ändring i barnavårdslagen (1960: 97) .... 188 66—68. Förslagen till lag ora ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket, till lag om ändring i lagen (1963: 251) ora behörighet att utöva tandläkaryrket och till lag ora ändring i lagen
(1965: 61) ora behörighet atl ulöva veterinäryrket m. m.......... 189
69.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 409) om förbud i vis
sa fall mol verksamhet på hälso- och sjukvårdens oraråde........ 191
70—72. Förslagen lill lag ora ändring i varumärkeslagen (1960: 644),
till lag om ändring i patentlagen (1967: 837) och till lag om ändring
i raönslerskyddslagen (1970: 000) ..................................... 191
73. Förslaget tiU lag ora ändring i brandlagen (1962: 90).......... 192
74. Förslaget tiU lag ora ändring i skoUagen (1962: 319) ......... 193
75. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda 194
76. Förslaget till lag ora ändring i naranlagen (1963: 521) ....... 194
77. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1963:537) om gravrätl
m. m............................................................................... 194
78. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1964: 322) med vissa besläramelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet ra. ra....................... 195
79. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa städer atl bidraga lill statsverkets kostnader för dorastolsväsendet ....................................... 195
80. Förslaget till lag ora ändring i naturvårdslagen (1964: 822) .... 195
81. Förslaget lill lag ora ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål 199
82. Förslaget till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande
av pensionsulfäslelse m. m.................................................. .. 200
83. Förslaget tiU lag om ändring i smittskyddslagen (1968: 231) - 201
84. Förslaget till lag ora ändring i miljöskyddslagen (1969: 387) ,, ,, 201
85. Förslaget till lag om ändring i jordhävdslagen (1969: 698) ,, ,, 202
86. Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:000) om utlämning till Danraark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling..................................................... 203
87. Förslaget lUl lag ora ändring i lagen (1970: 000) om aUmänna vatten- och avloppsanläggningar 204
88. Förslagel tiU lag om ändring i lagen (1970: 000) med vissa besläramelser i anledning av siatens övertagande av lokalhållningen
för de allmänna underrätterna ........................................... 205
89. Förslaget lill lag ora ändring i förordningen (1961:313) ora förfarandet i anmärkningsraål 206
90. Förslaget till lag ora ändring i familjebidragsförordningen (1946:
99) ........................................................................... 206
91. Förslaget
till lag ora ändring i förordningen (1967:882) ora stu
diemedelsavgifler ............................................................ 207
744 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
92. Förslaget tiU lag om ändring i förordningen (1965:852) om
ackord och avskrivning rörande vissa skatter.......................... 207
93—98. Förslagen tiU lag om ändring i lagen (1920: 796) om val till riksdagen, tUl lag om ändring i kommunala vallagen (1930:253), lill lag ora ändring i koraraunallagen (1953: 753), liU lag ora ändring i kommunallagen (1957:50) för Stockholm, lill lag ora ändring i lagen (1961:436) ora försaralingsstyrelse saral lill lag ora ändring i
landslingslagen (1954: 319) ............................................... 207
99
och 100. Förslagen till lag om ändring i lagen (1970: 65) om Sve
riges allraänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar samt
till lag om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sve
riges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar........ 208
101, Förslaget tiU lag om ändring i förordningen (1951: 442) om rätt
att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor 208
102, Förslagel till lag ora ändring i förordningen (1957:343) om oljelagring m, m 209
103, Förslagel lill lag om ändring i förordningen (1957:344) om oljeavgifl m, m 210
104, Förslaget till lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198) 211
105, Förslagel lill förordning om ändring i förordningen (1970: 000)
om invesleringsavgift för vissa byggnadsarbeten...................... 212
106, Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen (1968: 564)
om tillfäUig handel ........................................................... 212
107, Förslaget lill kungörelse om ändring i vapenförordningen (1949: 340) 213
108, Förslaget till kungörelse om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648) 215
109, Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig autoraobiltrafik m, m 217
110, Förslaget till kungörelse om ändring i allraänna ordningsstadgan (1956:617) 218
111, Förslaget lill kungörelse ora ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663) 220
112, Förslaget lill kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612) 221
113, Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen (1961: 568)
om brandfarliga varor......................................................... 222
114, Förslaget lill kungörelse om ändring i brandsladgan (1962:91) 223
115, Förslaget till kungörelse om ändring i mönstringsförordningen (1961:87) 224
116, Förslaget till kungörelse om ändring i förordningen (1968: 70) raed vissa bestäraraelser ora injektionssprutor och kanyler................................................ 225
117, Förslaget till kungörelse om ändring i hotellförordningen (1966: 742) 225
118, Förslaget till kungörelse om ändring i kungörelsen (1970:000)
om förevisning av brandfarlig biograffilm ................................ 226
Ytterligare kompetensfördelningsfrågor .............................. 226
Hemställan........................................................................... 232
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 är 1971 745
Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet med förslag till lag
om ändring i kyrkomötesförordningen (1949:174)....................... . 233
Bilaga, Utdrag av statsrådsprotokollet den 24 juli 1970.............. .. 234
Kyrkomötets skrivelse.......................................................... . 235
Bilaga, Kyrkolagsulskottets betänkande .................................. .. 236
Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 januari 1971
Inledning........................................................................... 238
Nuvarande ordning.............................................................. 239
Regler om förfarandet hos förvaltningsrayndighet ................. . 240
Regler om förfarandet i förvaltningsdomstol ........................ . 241
Bakgrunden till föreliggande utredningsförslag .......................... 242
Det förberedande utredningsarbetet.................................... . 242
Besvärssakkunnigas slutbetänkande.................................... .. 242
Reraissyttrandena över besvärssakkunnigas slutbetänkande..... . 246
Reformer i fråga ora förvaltningsdomstolssystemet................. . 249
Föreliggande utredningsförslag och remissyttranden.................. .. 250
Förfarandet hos förvaltningsmyndighet ............................... . 250
Arbetsgruppens förslag till förvaltningslag.......................... .. 250
Remissyttrandena ........................................................ 259
Förfarandel i förvaltningsdomstol........................................ . 266
Departementspromemorian ........................................ 266
Remissyttrandena ....................................................... 268
Den norska forvaltningsloven................................................ . 276
Departementschefen .......................................................... . 278
Reformens allmänna uppläggning......................................... . 278
Förfarandet hos förvaltningsrayndighet................................ . 284
Förfarandet i förvaltningsdomstol........................................ . 289
Saraordning med andra författningar................................... . 294
Upprättade författningsförslag ........................................... . 299
Författningsförslagen ...................................................... . 300
1, Förslaget tiU förvaltningslag........................................... 300
Lagens tiUämpningsoraråde ......................................... . 301
1 och 2 §§................................................................. . 301
Departementschefen.................................................. . 315
3 § .......................................................................... . 324
Departementschefen.................................................. 330
Allmänna bestämmelser ................................................. 336
4 och 5 §§.................................................................. . 336
Departementschefen.................................................. . 351
6 § .......................................................................... . 357
Departementschefen.................................................. 360
7 § ........................................................................... . 362
Departementschefen.................................................. . 368
8 § ........................................................................... . 371
Departementschefen.................................................. . 374
9 § ........................................................................... 375
Departementschefen.................................................. 379
746 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
10 § 382
Departementschefen................................................... 388
11 § 390
Deoartementschefen................................................... 396
12 § ', 399
Departementschefen................................................... 413
13 § 419
Departementschefen................................................... 422
Särskilda bestämmelser ................................................. 423
14 § 423
Departeraentschefen.................................................. 440
15 § 445
Departeraentschefen.................................................. 465
16 § 471
Departeraentschefen.................................................. 474
17 § 476
Departeraentschefen.................................................. .. 491
18 § 494
Departeraentschefen.................................................. .. 500
19 § 502
Departementschefen................................................... .. 506
20 §........................................................................... .. 507
Ikraftträdande- och övergångsbeslämraelser...................... 507
2, Förslaget till förvaltningsprocesslag.................................. .. 507
Lagens tillämpningsområde ........................................... .. 509
1 § .......................................................................... 509
Departementschefen................................................... .. 510
2§ ............................................................................ 511
Departeraentschefen.................................................. 513
Måls anhängiggörande ............................................... .. 514
3 § .......................................................................... 514
Departeraentschefen.................................................. 515
4 § .......................................................................... 515
Departementschefen................................................... 516
5 § ........................................................................... 517
Departementschefen................................................... 519
6 § ........................................................................... 519
Departementschefen................................................... .. 521
7 § ........................................................................... 522
Departementschefen................................................... 525
Måls handläggning ....................................................... 526
8 § ........................................................................... 526
Departementschefen................................................... 529
9 § ........................................................................... 531
Departementschefen................................................... 535
10—12 §§ ................................................................. 537
Departementschefen................................................... 543
13 §............................................................................ .. 547
Departementschefen................................................... .. 548
14 §........................................................................... 549
Departeraentschefen.................................................. 550
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 747
15 §............................................................................ 552
Departementschefen................................................... .. 553
16 §............................................................................ .. 554
Departementschefen................................................... .. 557
17 §............................................................................ 558
Departementschefen................................................... .. 560
18 §............................................................................ .. 561
Departementschefen................................................... .. 563
Vissa bevismedel ......................................................... 564
19—22 §§ ................................................................. .. 564
Departementschefen................................................... 565
23 §............................................................................ .. 566
Departementschefen................................................... 568
24 och 25 §§................................................................ .. 568
Departementschefen................................................... .. 571
26 §............................................................................ .. 573
Departementschefen................................................... .. 574
Beslut......................................................................... .. 575
27 §............................................................................ .. 575
Departementschefen................................................... .. 576
28 §............................................................................ .. 577
Departementschefen................................................... .. 579
29 §............................................................................ 582
Departementschefen................................................... .. 584
30 §............................................................................ 585
Departementschefen................................................... 587
31 §............................................................................ 589
Departementschefen................................................... .. 589
Besvär .................................................................... .. 590
32 §............................................................................ .. 590
Departementschefen................................................... .. 591
33 §............................................................................ .. 592
34 §............................................................................ .. 592
Departementschefen................................................... .. 593
Särskilda regler om fullföljd av talan från karamarrätt till
regeringsrätt ........................................................ 593
35 och 36 §§................................................................. 593
37 §............................................................................ 593
Departementschefen................................................... 595
Straff och vite ............................................................ 596
38 och 39 §§................................................................ .'-,96
Departementschefen................................................... 596
40 §............................................................................ .. 597
Departementschefen................................................... 597
övriga bestämmelser .................................................... 597
41 §............................................................................ . ,597
42 §............................................................................ 598
Departementschefen................................................... .. 598
43 och 44 §§................................................................ 599
45 och 46 §§................................................................ .. 599
Departementschefen................................................... 600
748 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
47 §............................................................................ 601
48 och 49 §§................................................................. 601
Departementschefen................................................... 602
50—52 §§ .................................................................. 603
Departementschefen.................................................. . 604
53 § ........................................................................ 604
Departementschefen.................................................. . 605
Ikraftlrädande- och övergångsbeslämraelser...................... 605
3, Förslagel till lag om ändring i föräldrabalken .................... . 605
4, Förslaget till lag om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290) , 606
5, Förslaget lill lag om ändring i lagen (1970:998) om arrendenämnder och hyresnämnder 607
6, Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ...................... . 608
7, Förslaget lill lag om ändring i lagen (1964: 541) om behandling
i fångvårdsanstalt................................................................ 609
8, Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danraark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. ra.................................... 610
9, Förslaget till lag om ändring i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet......................................................................... 610
10. Förslaget till lag om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag 611
11. Förslaget liU lag om ändring i byggnadslagen (1947:385) . . . 612
12. Förslaget lill lag om ändring i lagen (1947:529) om allraänna barnbidrag 613
13. Förslaget tUl lag om ändring i skollagen (1962: 319) ........ 613
14. Förslaget till lag om ändring i lagen (1951:308) ora ekonoraiska föreningar 614
15. Förslaget till lag om ändring i lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring 614
16. Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:257) ora besvär över försäkringsrådets beslut 617
17. Förslagel till lag om ändring i allmänna förfogandelagen
(1954:279) ..................................................................... .. 617
18. Förslaget lill lag om ändring i rekvisilionslagen (1942:583) . . 617
19. Förslaget till lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954:280) 618
20. Förslaget till lag om ändring i lagen (1954: 579) ora nykterhetsvård 618
21. Förslaget till lag ora ändring i lagen (1956: 618) om allmänna saramankoraster 622
22. Förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97) ... 622
23. Förslaget lill lag om ändring i lagen (1962: 381) ora allraän försäkring 626
24. Förslaget tiU lag ora ändring i naranlagen (1963: 521)........ 627
25. Förslagel till lag om ändring i statstjänsleraannalagen (1965: 274) 628
26. Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall....................................... 629
27. Förslagel
till lag om ändring i lagen (1967: 940) angående om
sorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda...............................
632
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 749
28, Förslaget tUl lag ora ändring i palentiagen (1967: 837) 635
29, Förslagel tiU lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485) 636
30, Förslagel till lag om ändring i railjöskyddslagen (1969:387) . . 636
31, Förslagel till lag ora ändring i lagen (1970:375) om utläraning lill Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling.................................................. . 637
32, Förslagel lill lag ora ändring i fastighelsbildningslagen (1970: 988) 638
33, Förslagel lill lag ora ändring i familjebidragsförordningen
(1946:99) ................................................................. . 640
34, Förslaget lill lag om ändring i förordningen (1967: 882) om studiemedelsavgifler 640
35, Förslaget tiU lag ora ändring i lagen (1964: 731) ora Irafik-närander 641
36, Förslagel liU lag ora ändring i koraraunallagen (1953: 753) . , 642
37, Förslaget tUl lag ora ändring i koraraunallagen (1957:50) för Stockholra 644
38, Förslaget liU lag ora ändring i lagen (1961:436) ora församlingsstyrelse 644
39, Förslagel till lag ora ändring i landstingslagen (1954: 319) . , . 644
40, Förslagel lill lag ora ändring i militärersättningsförordningen (1950:261) 645
41, Förslaget tiU lag ora ändring i lagen (1956: 2) ora socialhjälp 645
42, Förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242) . . . 646
43, Förslagel till lag om ändring i folkbokföringsförordningen
(1967: 198) ................................................................. 647
44, Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1970: 296) ora social centralnämnd ra, ra 649
45, Förslaget till kungörelse ora ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648) 650
46, Förslaget lill kungörelse ora ändring i förordningen (1949: 910) angående yrkesmässig automobillrafik ra, m........................................................ 650
47, Förslagel lill kungörelse ora ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617) 651
48, Förslaget till kungörelse ora ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663) 651
Hemställan...................................................................... . 652
Bilaga 1 (Arbetsgruppens förslag till förvaltningslag) ......... .. 653
Bilaga 2 (Departemenspromemorians förslag till lag om förfarandet
i förvaltningsdomstol) ..................................................... 660
Utdrag av lagrådets protokoll den 27 februari 1971.......... 667
Förslaget till lag om allmänna förvaltningsdomstolar.......... .. 670
Förslaget till lag om behörighet för kammarrätt alt pröva vissa mål 675
övriga författningsförslag ............................................... 679
Utdrag av lagrådets protokoll den 8 mars 1971................ . 681
Förslaget lill förvaltningslag .............................................. 682
Förslaget till förvaltningsprocesslag................................... .. 689
övriga författningsförslag ............................................... .. 695
750 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 mars 1971............. 698
Författningsförslag ............................................................. 698
Av lagrådel granskade lagförslag ......................................... 698
Lag om allmänna förvaltningsdomstolar............................... 698
Förvaltningslag ........................................................ 701
Förvaltningsprocesslag .............................................. 704
Lag om behörighet för kammarrätt att pröva vissa mål ........ 706
Lagar ora ändring i föräldrabalken ..................................... 707
Lagar om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290) ............. 707
Lag om ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätlen atl förvärva fasl egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag ....................................................................... 708
Lag om ändring i lagen (1970:998) om arrendenämnder och
hyresnämnder................................................................ 708
Lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt lill fiske och lag om
ändring i lagen (1938: 274) om rätt tiU jakt......................... 708
Lag om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel................ 708
Lag om ändring i gruvlagen (1938:314), lag om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter ra. m. och lag om ändring
i uranlagen (1960:679) ................................................ 709
Lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar........... 709
Lag om ändring i lagen (1954:243) ora yrkesskadeförsäkring .. 709
Lagar om ändring i lagen (1954: 579) ora nyklerhelsvård........ 709
Lag om ändring i strålskyddslagen (1958: 110) ................... 710
Lagar om ändring i barnavårdslagen (1960:97) ................. 710
Lagar om ändring i patentlagen (1967: 837) och lagar om ändring
i mönsterskyddslagen (1970: 485) .................................. 711
Lagar om ändring i skollagen (1962: 319) .......................... 711
Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822) ................... 711
Lag om ändring i lagen (1966: 293) ora beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och lagar om ändring i lagen (1967: 940)
angående orasorger ora vissa psykiskt utvecklingsstörda....... 712
Lagar om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387) ................ 712
Lag
om ändring i lagen (1970: 244) om allraänna vatten- och av
loppsanläggningar .......................................................... 712
Lag om ändring i fastighelsbildningslagen (1970: 988) .......... 713
Lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp.................... 713
Lag om ändring i lagen (1953: 603) ora motverkande i vissa fall
av konkurrensbegränsning inom näringslivet......................... 713
Lag om ändring i lagen (1963: 76) ora kredilaktiebolag........... 713
Lag
om ändring i lagen (1961:332) om handräckning vid taxe
ringsrevision ............................................................... 71
4r
Lagar om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete raed Danmark, Finland, Island och Norge angående verkstäUighet av straff m. m., lagar om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag, lagar om ändring i byggnadslagen (1947: 385), lagar om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, lagar om ändring i lagen (1951:308) ora ekonoraiska föreningar, lagar om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954:280), lagar om ändring i lagen (1956: 618) om aUmänna sammankomster, lagar om ändring i patentlagen (1967:837), lagar om ändring i mönsterskyddslagen
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971 751
(1970:485),
lagar om ändring i namnlagen (1963:521), lagar om
ändring i lagen (1970:375) om utlämning lill Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställighet av beslut ora vård eller be
handUng .................................................................... 714
Återstående lagar......................................................... 714
övriga författningsförslag ............................................... 715
Lag
om ändring i lagen (1967:64) om lillfäUig ökning av rege
ringsrådens antal ........................................................ 715
Lag om ändring i bostadsrältslagen (1971: 000) ................ 715
Lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1971: 000) ......... .. 716
Lag
ora ändring i lagen (1970: 596) om förenklad aktiebantering 716
Lag om ändring i förordningen (1951:442) om förhandsbesked i
taxeringsfrågor .......................................................... .. 717
Kungörelse om ändring i vapenförordningen (1949: 340) ..... .. 717
Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612) ...... 717
Kungörelse om ändring i brandstadgan (1962:91) ............. .. 718
Lagar
om ändring i familjebidragsförordningen (1946:99), lagar
om ändring i förordningen (1967:882) ora studieraedelsavgifter,
lagar ora ändring i koraraunallagen (1953: 753), lagar ora ändring
i komraunallagen (1957:50) för Slockholm, lagar ora ändring i
lagen (1961: 436) ora församlingsstyrelse, lagar ora ändring i lands
tingslagen (1954:319), lagar ora ändring i folkbokföringsförord
ningen (1967: 198).......................................................
718
Kungörelser
om ändring i vägtrafikförordningen (1951: 648), kun
görelser om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkes
mässig autoraobiltrafik ra. ra., kungörelser ora ändring i allraänna
ordningsstadgan (1956: 617), kungörelser om ändring i hälsovårds
stadgan (1958:663) .................................................. 718
Lag
om ändring i förordningen (1961:313) om förfarandet i an
märkningsmål, lag om ändring i lagen (1964:731) om trafik-
nämnder, lag om ändring i förordningen (1965:852) ora ackord
och avskrivning rörande Vissa skatter, lag ora ändring i lagen
(1920: 796) om val lill riksdagen, lag ora ändring i kommunala
vallagen (1930:253), lag om ändring i militärersättningsförord
ningen (1950: 261), lag ora ändring i lagen (1970: 65) ora Sveriges
allraänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar, lag om
ändring i förordningen (1968:576) ora Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar, lag ora änd
ring i förordningen (1957:343) om oljelagring m.ra., lag om
ändring i förordningen (1957:344) ora oljeavgift ra. ra., lag om
ändring i sjukvårdslagen (1962:242), förordning om ändring i
förordningen (1970: 99) om invesleringsavgift för vissa byggnads
arbeten, lag ora ändring i lagen (1970: 296) om social central
nämnd ra. ra................................................................
719
Kungörelse ora ändring i förordningen (1968: 564) om lillfällig handel, kungörelse om ändring i förordningen (1961:568) om brandfarliga varor, kungörelse om ändring i raönstringsförord-ningen (1961: 87), kungörelse ora ändring i förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser ora injektionssprutor och kanyler, kun-
752 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
görelse ora ändring i hotellförordningen (1966: 742) samt
kun
görelse om ändring i kungörelsen (1970:113) ora förevisning av
brandfarlig biograffilm .............................................. 719
Anslagsfrågor m.m............................................................ 721
Hemställan....................................................................... 728
Översikter
De olika författningsförslagen (ProposUionens
motsvarigheter i lag
rådsremisserna) ............................................................... 734
Lag om allmänna förvaltningsdomstolar
(Propositionsförslagets mot
svarigheter i lagrådsremissen 20.3.1970) ......................... 738
Förvaltningsprocesslag (Propositionsförslagets
motsvarigheter i lag
rädsremissen 14.1.1971) .............................................. 738
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är J971 1
Bilaga till lagrådsremiss den 20 mars 1970
1) Förslag liU Lag
om allmänna förvaltningsdomstolar
Härigenom förordnas som följer.
1 §
Regeringsrällen är högsta allmänna förvaltningsdomstol.
Kararaarrätterna är allmänna förvaltningsdomstolar närmasl under regeringsrätten.
Kamraarrättema är kammarrällen i Stockholm och kamraarrätten i Göteborg.
Regeringsrätten
2,§ Regeringsrätten prövar
1. besvär över kammarrätts beslut,
2. besvär över annat beslul i förvallningsärende som enligi lag eller av riksdagen utfärdad författning anföres hos domstolen,
3. mål som avses i 20 § lagen (1936: 567) om domkapitel,
Ora regeringsrättens behörighet alt upphäva avgörande som vunnit laga kraft och atl återställa försutten lid finns bestämmelser i 19 § regeringsformen.
3§
Besvär över kammarrätts beslut i fråga som fullföljts till eller underställts kammarrätten prövas av regeringsrätten endasl ora regeringsrätten meddelat prövningstillstånd.
Meddelas ej prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. Erinran därora skall inlagas i regeringsrättens beslut.
Atl prövningstiUslånd ej behövs i mål ora ulläranande av allraän handling fraragår av 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen.
4§ Prövningstillstånd får meddelas,
1. om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen atl frågan prövas av regeringsrätten eller
2. om det föreUgger synnerliga skäl lill sådan prövning, såsom att
2 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 ur 1971
rättstillämpning sora ligger till grund för kararaarrättens avgörande uppenbariigen strider raot lag,
vid prövning i lägre instans förekorarait så grovt handläggningsfel att det kan antagas ha inverkat på raålets utgång i kammarrätten,
någon som tidigare tagit befattning med raålet eller tillfört utredning i målel gjort sig skyldig lill brottsligt förfarande, som kan antagas ha inverkat på utgången i kammarrätten, eller
målets utgång i kararaarrätlen uppenbarligen beror på grovt förbiseende ellel* grovt raisstag.
Meddelar regeringsrätten prövningstillstånd för viss fråga, får dorastolen upptaga till prövning även annan fråga som besvären avser.
5 §
Regeringsrällen beslår av lolv regeringsråd. Konungen förordnar ett av regeringsråden att vara domstolens ordförande.
Regeringsrätten har silt säte i Stockholm.
Ora regeringsråds tjänstgöring i lagrådet finns bestämmelser i regeringsformen.
6§
Regeringsrätten är delad i två avdelningar. Ordförande på avdelning är regeringsrättens ordförande eller ett regeringsråd som Konungen förordnar särskilt.
Avdelningarna är Uka behöriga atl upplaga mål som regeringsrätten skall handlägga.
Vid behandling av fråga om prövningstillstånd skall tre regeringsråd deltaga.
7§
Finner avdelning vid överläggning till avgörande av mål, alt den mening sora råder på avdelningen avviker från rättsgrundsals eller lagtolkning, som förut varit antagen av regeringsrätten eller alt målet är av sådan principiell vikt atl det ej bör avgöras av avdelning, får avdelningen förordna, att målet eller, om det kan ske, endast viss fråga i målet skall avgöras av regeringsrätten i dess helhet.
Har i olika avgöranden av regeringsrätten kommit till uttryck mot varandra stridande åsikter i fråga ora viss rättsgrundsats eller lagtolkning, äger första stycket tillärapning endasl ora avdelningen finner att den rådande meningen avviker från det senast meddelade avgörandet.
När mål avgöres av regeringsrätten i dess helhet, skall alla ledamöterna deltaga i avgörandet, om ej laga hinder möter.
8§ När avdelning behandlar ansökan om alt avgörande av regeringsrätten skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 3
upphävas med stöd av 19 § regeringsformen, får ledamot, som deltagit i avgörandet, ej tjänstgöra på avdelningen, ora dorafört antal ledaraöter ändå finns inom domstolen.
9§ För beredning och föredragning av mål hos regeringsrätten finns hos domstolen särskilda tjänstemän.
Kammarrätterna
10 §
Kammarrätt prövar
1. besvär
över beslut i förvaltningsärende som enligt lag eller annan för
fattning anföres hos domstolen,
2. mål
som underställes domstolen enligt folkbokföringsförordningen
(1967: 198).
Konungen förordnar om kammarrätternas domkretsar.
11 §
Innefattar besvär även fråga, sora det ankommer på Konungen att avgöra, och finner kararaarrätlen frågorna ej böra avgöras var för sig, skall kammarrätten med eget utlåtande överlämna målet till Konungens prövning.
12 §
I kammarrätt finns kammarrältspresident, en eller flera kamraarrätlslag-män särat kamraarrällsråd. De skall vara lagfarna.
13 §
Kammarrätt är delad i avdelningar. Konungen får bestämma alt avdelning skall vara förlagd till annan ort än den där domstolen har silt säte.
Avdelning består av presidenten eller en lagman såsom ordförande samt av minst två kararaarrättsråd, av vilka en är vice ordförande.
Om särskild sammansättning av kammarrätt vid behandling av mål om fastighetstaxering finns besiämmelser i taxeringsförordningen (1956: 623).
14 §
Kammarrätt är domför med tre ledamöter. Fler än fyra får ej sitta i rätten. Om domförhet vid behandling av mål om fastighetstaxering finns bestämmelser i taxeringsförordningen (1956:623).
Konungen bestäraraer i vilken orafattning åtgärd sora avser endast raåls beredande får vidtagas av ledamot i kamraarrätten eller av annan tjänsteman vid denna.
4 Kungl. Maj-.ts proposUion nr 30 år 1971
Gemensamma bestämmelser
15 § I fråga om omröstning i allmän förvaltningsdomstol gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 16 och 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrält.
16 §
Allmän förvaltningsdomstol sammanträder på den ort där den har sitt säte eUer där avdelning av domstolen är förlagd. När det föreligger särskilda skäl får domstolen sammanträda på annan ort.
17 §
Ledamöt och föredragande i allmän förvaltningsdomstol skall vara svenska medborgare. De skall ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken. I fråga om jäv mot dem gäUer bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv raot domare.
Den som är omyndig eller i konkurstillstånd får ej utöva befattning sora ledamot eller föredragande i allmän förvaltningsdoraslol.
18 §
Vid allmän förvaltningsdomstol får finnas särskilda sakkunniga med uppgifl alt tillhandagå dorastolen raed utlåtanden. Sådana sakkunniga förordnas av Konungen för viss tid på begäran av dorastolen.
19 §
Vid allmän förvaltningsdomstol finns kansli.
20 §
Konungen meddelar närraare bestämmelser om allraän förvaltningsdorastols organisation och verksamhei.
övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj:ls regeringsrätt, lagen (1967:64) ora tillfäUig ökning av regeringsrådens antal och lagen (1970: 000) om besvär över beslut av riksdagens organ skall upphöra att gälla.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om besvär över beslut som meddelats före ikraftträdandet. Besvär över beslut, som enligt äldre bestämmelser anföres hos kammarrätten, skall efter ikraftträdandet prövas av kammarrätten i Stockholm. Konungen får dock bestämma all sådana besvär över beslut av myndighei inom domkretsen för kammarrätten i Göteborg skall prövas av denna karamarrätt.
KungL Maj:ts proposition nr 30 år 1971 5
Äldre bestämmelser gäller i fråga om regeringsrättens behörighet att upptaga och avgöra mål om beslul av kommunalslämraa i ärende, som endast angår i mantal salt jord, raål om registrering enligt lagen (1899: 59) om skydd för vissa mönster och modeller, mål om upphävande av registrering av elektrisk starkströmsledning eller understation, raål sora avses i 2 § 5:o tionde ledet, 6:o, 7:o första och tredje leden, 8:o första, andra och nionde leden, 9:o första ledet, 10:o försia och andra leden, ll:o försia—Iredje och femte leden, 12:o samt 17:o nionde ledet första punkten lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt saml mål sora enligt övergångsbestäramelse till lag ora ändring i sislnämnda lag skall prövas av regeringsrätten. Besvärshandling i sådant mål inges lill regeringsrättens kansli.
Utan hinder av 5 § får regeringsrätten bestå av fler än tolv regeringsråd till dess antalet nedgått lill delta tal till följd av inträffade ledigheter. Dessförinnan får nya ledamöler av regeringsrätten ej utses.
Så länge antalet regeringsråd överstiger lolv får Konungen besläraraa att regeringsrätten skall vara delad på fler avdelningar än två.
2) Förslag
till
Lag
om behörighet för kammarrätt att prÖva vissa mål
Härigenora förordnas som följer.
1 § Skall enligt lag eller annan författning sora utfärdats före den 1 januari 1972 besvär anföras hos Konungen, skall besvären, ora de ej enligt särskild föreskrift skall prövas i statsrådet eller enligt övergångsbestämmelserna lill lagen (0000:000) om allmänna förvaltningsdomstolar skall avgöras av regeringsrätten, i stället anföras hos kamraarrält i följande mål:
1, mål om val till befattning eller uppdrag, mål om val för upprättande av förslag till befattning eller uppdrag,
2, mål om avlöningsförmån, inbegripet ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag, sjukvård, beklädnad och dylikt, mål om resekoslnads-och traktamentsersättning, raål om delaktighet i eller avgift till pensions-
6 Kungl Maj:Ls proposition nr 30 år 1971
inrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, mål om rätt till pension eller dylik förraån, allt enligt gällande föreskrift eller överenskommelse,
3. raål ora ersättning till tjänsteraän vid polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet för utgift, sora är föranledd av hans verksamhet,
4. mål om annan ersättning sora enligt författning utgår av statsraedel, såvida ej anUngen författningen hänvisar den som gör anspråk på ersättning atl vid tvist anhängiggöra lalan hos allmän domstol eller expropriationsdomstol eller ersättningen enligt författningen utgår lill kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet,
5. mål ora beslut av tullrayndighet i samband med in- eller utförsel av vara med undantag dock för sådant beslut om befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av lull, skall eller annan avgift som meddelals med stöd av Konungens bemyndigande, mål ora tillstånd att hälla provianleringsfrilager,
6. raål om beslut rörande statens, kommuns eller annan kommunal förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller annan avgift, såvida ej antingen beslutet avser nedsättning eller befrielse och meddelats med stöd av Konungens bemyndigande eller fråga är om avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allraän domstol,
7. mål ora beslut rörande återbetalning av ulskylder, böler eller andra allmänna medel, såvida ej beslutet raeddelats raed stöd av Konungens bemyndigande eller avser avgift vars uttagande genom utmätning förutsätter beslut av allraän domslol,
8. anmärknings- och avkortningsmål, mål om tUlsyn över stiftelser,
9. mål om beslul som enligt författning eller föreskrift rörande den allmänna hälsovården, rörande förebyggande eller bekämpande av djur- eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller behandling för särskill fall meddelals angående förbud, föreläggande, föreskrift, lillslånd eller godkännande eller angående omhändertagande, smittrening, oskadliggörande eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet sora enligt författning åvilar komraun eller annan kommunal förvaltningsenhet,
10. mål om förordnande angående läkarundersökning av den som är anställd i allraän Ijänst, raål om disciplinär bestraffning, mål om avstängning från tjänstgöring, mål ora skiljande från allmän tjänsl eller därmed jämförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning,
11. mål om föreläggande vid vite, såvida ej fråga är om skyldighet som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet, mål om utdömande av vite,
12. mål om beslut som för särskill fall meddelats angående behandUngen av häktad eller den sora anhållits eller gripits för brott eller som eljesl
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 7
hålles i förvar tillfälligt eller angående verkslällighet av straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt, 13. mål om handräckning.
2§ Har i mål som avses i 1 § besvärshandUng inkomrait till statsdeparlementen inom föreskriven besvärstid, skall lalan anses fullföljd i rätt tid till kamraarrält.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972 men tillämpas ej i fråga ora besvär över beslut som raeddelats dessförinnan.
3) Förslag
till
Lag
om ändring i giffermåisbalken
Härigenom förordnas, atl 2 kap, 13 § giflerraålsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 KAP,
13§.' Klagan över beslul av länsstyrelse i Talan mot beslul av länsstyrelse i fall, som i 1 § avses, eller av social- fall, som avses i 1 §, eller av socialstyrelsen i fall, som i 5 § avses, må styrelsen i fall, som avses i 5 §, föres föras hos Konungen i justitiedeparte- hos kammarrätten genom besvär, mentet i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972,
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora talan raot beslut som meddelats före den 1 januari 1972,
' Senaste lydelse 1968: 758.
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
4) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1915: 434) om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående
Härigenora förordnas, att lagen (1915: 434) om fullföljd av lalan mot beslul i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående* skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) Vill någon klaga över beslul angående utfärdande av intyg enligt 3 kap. 3 § gifiermålsbalken eller äktenskapscertifikat eller angående förelagande av vigsel, raå han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst inom svenska kyrkan, hos domkapitlet, där del givits av borgerlig vigselförrät-lare, hos Konungens befallningshavande och, där det meddelals av myndighet utom riket eller av chefen för ulrikesdepartemenlels rättsavdelning, hos Konungen i vederbörande statsdepartement, över dorakapillets eller Konungens befallningshavandes beslut raå klagan föras hos Konungen genom besvär, som vid talans förlust skola ingivas eller insändas till vederbörande statsdepartement sist å trettionde dagen från det klaganden erhöll del av beslutet.
(Föreslagen lydehe) Vill någon klaga över beslut angående utfärdande av intyg enligt 3 kap. 3 § gifiermålsbalken eller äktenskapscertifikat eller angående företagande av vigsel, må han anföra besvär, där beslutet meddelals av präst inom svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig vigselförräl-tare, hos Konungens befallningshavande och, där del meddelats av myndighet utom riket eller av chefen för u trikesdepartementets rällsavdelning, hos kammarrätten, över dorakapitlets eller Konungens befallningshavandes beslut må klagan föras hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse 1968: 760.
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971 9
5) Förslag
till
Lag
om ändring i föräldrabalken
Härigenora förordnas, alt 8 kap. 10 § och 21 kap. 12 § föräldrabalken skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8 KAP,
10 §,1
|
över barnavårdsnärands-------- Talan mol lånsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär. Barnavårdsnämndens eller länsstyrelsens beslut länder, ulan hinder av klagan, till efterrättelse intill dess annorlunda kan varda förordnat. |
------- hos länsstyrelsen.
Talan raot länsstyrelses beslut föres hos kammarrätten genom besvär.
Barnavårdsnämnds, länsstyrelses eller kammarrätts beslut länder, utan binder av klagan, till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.
21 KAP,
|
12 §,' |
Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos Konungen genom besvär. Besvären ingivas till länsstyrelsen. Denna skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, ora del ej är uppenbart att anledning saknas, och införskaffa ytterligare utredning, om det är behövligt. Länsstyrelsen skall därefter sända handUngarna i ärendet jämte eget utiålande lill vederbörande statsdepartement.
Beslut, som ej avser uldömande av vite eller ersättning för parts kostnad, länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.
Talan raot länsstyrelsens beslut föres hos kammarrätten genom besvär. Besvären ingivas lill länsslyrelsen. Denna skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om del ej är uppenbart atl anledning saknas, och införskaffa ytterligare utredning, om det är behövligt. Länsstyrelsen skall därefter sända handlingarna i ärendet jämte eget ullålande lill kammarrätten.
Beslul av länsstyrelse eller kammarrätt, sora ej avser uldömande av vite eller ersättning för parts kostnad, länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972,
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora lalan mot beslut som raeddelats före den 1 januari 1972,
» Senaste lydelse 1954:356, ' Senaste lydelse 1967: 712.
|
10 Kungl. Miij:ts proposition nr 30 ur 1971 6) Förslag till Lag om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290) Härigenom förordnas, att 15 § jordförvärvslagen (1965: 290) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe) 15 §. |
Talan mot beslut varigenom lantbruksnämnd avvisat ansökan, vägrat tillstånd att förvärva eller behålla egendom, vägrat förklaring som avses i 5 § andra styckel 2 eller tillämpat 7 eller 8 § föres hos lantbruksstyrelsen genora besvär. Mol beslut av styrelsen med raotsvarande innehåll föres talan genom besvär hos Konungen.
Besvären skola inges UU lantbruksnämnden. Denna skall snarast möjligt sända handlingarna i ärendet till besvärsmyndighelen jämte bevis om beslutets delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, eget utlåtande över besvären.
Ha besvären ingivits lill besvärsmyndigheten, utgör detta ej hinder mot att besvären upptagas till prövning, om de inkommit före besvärstidens utgång.
Talan mot beslul varigenom lantbruksnämnd avvisat ansökan, vägrat tillslånd att förvärva eller behålla egendom, vägrat förklaring som avses i 5 § andra siycket 2 eller tillämpat 7 eller 8 § föres hos lantbruksstyrelsen genom besvär. Mot beslut av styrelsen med motsvarande innehåll föres talan genom besvär hos Konungen. Besvären prövas i statsrådet.
Besvären skola inges till lantbruksnämnden. Denna skall snarast möjligt sända handlingarna i ärendet till besvärsmyndigheten jämte bevis om beslutels delgivning och, om beslulel meddelats av nämnden, eget utlåtande över besvären. Ha besvären ingivils till besvärsmyndigheten, utgör detla ej hinder mot att besvären upptagas lill prövning, om de inkommit före besvärstidens utgång.
Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 ur 1971 11
7) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1916: 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag
Härigenom förordnas i fråga ora lagen (1916: 156) om vissa inskränk ningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,
dels atl 5 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 17 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 §•*
Ansökan ora —---- —--------------- eljesl avvisas.
Angår ansökan------------------------- att utövas.
Göres ej---------------------------- stycket utgåtl.
Sökes tillstånd------------------------- till Konungen.
Över länsstyrelses beslut i ärende, som nu sagts, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.
Närmare föreskrifter rörande den Närmare föreskrifter rörande den
ulredning,
sora må erfordras för läns- utredning, som må erfordras för
styrelses prövning i sådant ärende, länsstyrelses prövning i ärende, som
meddelas av Konungen. nu sagts, meddelas av Konungen.
Är i----- —---------------------------- fast egendom.
17 a §. Mot beslut av länsstyrelse i ärende, som avses i 4 §, eller om utseende av ombud enligt 17 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga om talan raot beslut som raeddelats före den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse 1969: 46.
12 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
8) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred
Härigenora förordnas, alt i 4 kap. lagen (1933: 269) om ägofred skall införas en ny paragraf, 46 a §, samt närmast före paragrafen en rubrik av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse) Om besvär
46 a §.
Talan mot länsstyrelses beslut enligt 23, 41, 42 eller 43 § eller om förordnande av förrättningsman enligt 40 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag, beträffande vilket förbud mot klagan icke föreskrivits, föres talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga ora talan mot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
9) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1952:166) om häradsallmänningar
Härigenom förordnas, alt 47 § 2 raom. lagen (1952: 166) om häradsallraänningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
47 §.
2 ra o ra. Mot beslut som länssty- 2 raom. Talan mot beslut, sora relse raeddelat enligt denna lag må länsstyrelse meddelat enligt 1 mom.
Kungl. Moj:ts proposUion nr 30 år 1971
13
(Nuvarande lydelse) talan föras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.
(Föreslagen lydelse) eller 8, 17, 37 eller 38 §, föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som raeddelats före den 1 januari 1972.
10) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
Härigenora förordnas, atl 46 § 2 raora. lagen (1952: 167) ora allraännings-skogar i Norrland och Dalarna skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
46 §. |
2 mom. Mot beslut som länsstyrelse meddelat enligt denna lag må lalan föras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.
2 ra o ra. Talan raot beslul, som länsstyrelse meddelat enligt 1 mom. eller 7 a, 16, 36 eller 37 §, föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan raot beslut sora raeddelats före den 1 januari 1972.
14 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
11) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske
Härigenom förordnas, alt 41 § lagen (1950: 596) om rätt tiU fiske skall ha nedan angivna lydelse.
(I prop. 1970: 13 föreslagen lydelse)
41
Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så raånga all avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall delgivning ske enligt 17 § delgivningslagen (1970:000).
Är någon missnöjd med länsstyrelses beslut enligt denna lag, må klagan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit tUl jordbruksdepartementet inom två månader efter det klaganden erhöll del av beslutet. Vederbörande fiskeriintendent är på grund av sin befattning behörig atl föra klagan över sådant beslut.
Beslut, som avses i 22, 28 och 29 §§, skola lända till efterrättelse ulan hinder av förd klagan, om ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Om särskilda skäl föreUgga, må länsstyrelsen förordna atl även beslut, som avses i 31 §, skall lända till omedelbar efterrättelse.
(Här föreslagen lydelse)
Talan mot länsstyrelses beslut / ärende, vara 24, 28 eller 29 § äger tillämpning, eller rörande utdömande av vite enligt 32 § föres hos kammarrätten genom besvär inom två månader efter del klaganden erhöll del av beslutet.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär inom tid som sägs i första stycket. Besvären prövas i statsrådet.
Vederbörande fiskeriintendent är på grund av sin befattning behörig att föra talan i ärende som avses i första eller andra stycket.
Då beslut som länsstyrelse eller kammarrätt meddelar enligt denna lag angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tiUställas envar av dem, skall delgivning ske enligt 17 § delgivningslagen (1970: 000).
Beslut, som avses i 22, 28 och 29 §§, skola lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej beslutsmyndigheten förordnar annorlunda. Om särskilda skäl föreligga, raå länsstyrelsen förordna att även beslut, som avses i 31 §, skall lända till omedelbar cfterrätteLse.
Kungl Maj:ls proposition nr 30 år 1971
15
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga ora lalan raot beslut som raeddelats före den 1 januari 1972.
12) Förslag
liU
Lag
om ändring i lagen (1960:130) om fiskevårdsområden
Härigenom förordiias, atl 31 § lagen (19(50: 130) ora fiskevårdsområden skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen Igdelse)
|
31 §. |
Då beslul sora länsstyrelse raedde-lar enligt denna lag angår så raånga alt avskrift av beslutet ej lärapUgen kan tillställas envar av dera, skall meddelande ora beslulel på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar inora orten. Delgivning skall anses hava skett den dag då meddelandet försl infördes i sådan tidning.
Mot lånsstyrelses beslut enligt denna lag må lalan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom två månader efter det delgivning skett.
Länsstyrelses beslul, sora avser annat än fiskevårdsområdes bildande, skall, ora ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.
Mot länsstyrelses beslut om förordnande av sakkunnigt biträde enligt 17 § må talan ej föras.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos kammarrätten genom besvär. Besvären skola anföras inora två raånader efter det klaganden fick del av beslutet.
Då beslut sora länsstyrelse eller kammarrätt raeddelar enligt denna lag angår så raånga att avskrift av beslutet ej lärapligen kan tillställas envar av dem, skall raeddelande om beslutet på statsverkets bekoslnad intagas i en eller flera tidningar inom orten. Delgivning skall anses hava sketl den dag då raeddelandel först infördes i sådan tidning.
Länsstyrelses eller kammarrätts beslut, som avser annat än fiskevårdsområdes bildande, skall, om ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den I januari 1972.
16 Kungl Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
13) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt
Härigenom förordnas i fråga ora lagen (1938: 274) ora rätt lill jakl, dels atl 11 § 3 raora.* skall upphöra alt gälla, dels att 13 § 4 mom. skall ha nedan angivna lydelse,
dels alt i lagen skall införas en ny paragraf, 27 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
13 §.
4 mom. Menar den----------- —• — så skedde.
Beslul angående jaklulövningen Beslut angående jaktulövningen
skall, där ej länsstyrelsen annorlunda skall, där ej länsstyrelsen eller kam-
förordnar, lända till efterrättelse marrätten förordnar annorlunda,
utan hinder av all talan föres mot lända lill efterrättelse utan hinder av
beslutet. att lalan föres mol beslulel.
27 §.'
Talan mot polismyndighets beslut enligt denna lag föres hos lånsstyrelsen genom besvär.
Mot länsstyrelses beslut enligt 10, 11 eller 13 § eller rörande föreläggande eller förordnande med stöd av 24 § 1 mom. första stycket föres talan hos kammarrätten genom besvär. I fall, som avses i 11 §, skola besvär anföras inom två månader från det klaganden erhöll del av beslutet.
Mot lånsstyrelses beslut i ärende som avses i 23 § må talan ej föras.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Meddelande om länsstyrelses eller kammarrätts beslut med stöd av 11 §
I Senaste lydelse 1963:606. * Senaste lydelse 1951:290. ' Förutvarande 27 § upphävd genom 1951:290.
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 17
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
skall införas i tidning inom orten. Delgivning av beslutet skall anses ha skett den dag då meddelandet infördes i tidningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om lalan raot beslul sora meddelats före den 1 januari 1972.
14) Förslag till Lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)
Härigenora förordnas, att i vallenlagen (1918:523) skall införas en ny paragraf, 14 kap. 10 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslayen lydelse)
14 KAP.
10 §.
Mot beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag om föreläggande vid vite, om fastställelse av stadgar eller av ändring av stadgar, om förordnande av förrättningsman, biträdande förrättningsman, god man eller biträde åt sakägare, om förordnande eller entledigande av syssloman eller om arvode till syssloman föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I samma ordning föres talan mot beslut av Konungens befallningshavande beträffande föreläggande enligt 2 kap. 35 § vid annat äventyr ån vite eller beträffande fräga som avses i 2 kap. 64 § eller 68 § första stycket samt mot sådant beslut av
2— 11565
18 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Konungens befallningshavande som avses i 10 kap. 53, 77 eller 78 §.
I övrigt föres talan mot beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
15) Förslag
till
Lag
om ändring I lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled
Härigenora förordnas, att i lagen (1919: 426) ora flottning i allmän flotlled skall införas en ny paragraf, 84 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
84 a §.
Talan mot beslut au Kungl. Maj:ts befallningshavande om anlitande av sakkunnigt biträde, om utseende eller entledigande av styrelseledamot eller revisor i flottningsförening, om föranstaltande om åtgärd på sådan förenings bekostnad, om utseende av förvaltare som avses i 82 a § eller med anledning av sådan förvaltares beslut i fråga om återställningsåtgärder föres hos Konungen genom besvär.
Mot annat beslut av Kungl. Maj.ts befallningshavande enligt denna lag föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 är 1971 19
16) Förslag
liU
Lag
om ändring i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11
maj 1929
Härigenom lörordnas, att 23 § lagen (1929: 405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrältskonventionen av den 11 maj 1929 skall ba nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
23 §.
Föreläggande, varom------------ — förelagel uppkomraer.
Då orabud — —------------------- tillgänglig förteckning.
Kostnad för--------------------------- är föreskriven.
Talan mot beslut av Konungens befallningshavande enligt första stycket föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol beslul som meddelals före den 1 januari 1972.
17) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för
försvaret m. m.
Härigenom förordnas, atl i lagen (1940: 358) med vissa besläramelser till skydd för försvaret m. ra. skall införas en ny paragraf, 10 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
10 a§. Mot länsstyrelses beslut enligt 6 § om utdömande av vite föres talcm hos
20 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
18) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
Härigenom förordnas, all 26 § lagen (1963: 193) om saraarbele med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
26 §.1
Talan mot kriminalvårdsstyrel- Talan mot kriminalvårdsstyrelsens
sens beslut enligt denna lag föres ge- beslut enligt denna lag föres hos
nom besvär hos Konungen. kammarrätten genom besvär.
Om ej annorlunda förordnas, skall Ora ej annorlunda förordnas, skola
kriminalvårdsstyrelsens beslut ome- kriminalvårdsstyrelsens och kammar-
delbarl lända lill efterrättelse. rätts beslut omedelbart lända lill ef
terrättelse.
Är den dömde här i riket omhän- Är den dömde här i riket omhän
dertagen för verkställighet av dom, dertagen
för verkslällighet av dom,
som avses i kriminalvårdsstyrelsens som
avses i kriminalvårdsstyrelsens
beslul, skall i fråga om förberedande eller
kammarrätts beslut, skaU i fråga
och utförande av hans talan mot be- om
förberedande och utförande av
slutet vad i rällegångsbalken är stad- hans
talan mot beslutet vad i rätte-
gal om offentlig försvarare äga mot- gångsbalken
är stadgat om offentlig
svarande tillämpning; arvode och er- försvarare
äga motsvarande tillämp-
* Senaste lydelse 1964: 548.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 21
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe)
sättning till försvarare
skola dock all- ning; arvode och ersällning till för
tid gäldas av statsverket. svårare skola dock alltid gäldas av
statsverket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut sora raeddelats före den 1 januari 1972.
19) Förslag
tUl
Lag
om ändring i lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket
Härigenom förordnas, att 32 § lagen (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag alt idka näring här i riket skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
32
§.
Talan mot beslut enligt denna lag Talan mot beslut som avses i 22
föres
hos Konungen genom besvär. eller 25 § föres hos kammarrätten
I fall som avses i 22 och 25 §§ skall genom besvär, som skall ha anförts
besvären ha inkommit inom två raå- inom två månader från beslutets dag.
nåder från beslutels dag. Talan mot annat beslut enligt den-
na
lag föres hos Konungen genom
besvär.
Beslut enligt------------ annat förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
22 Kungl Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
20) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1887: 42 s. 1) angående handelsregisler, firma
och prokura
Härigenom förordnas, alt 3 § lagen (1887:42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3§.'
Har den-------------------------------- registrering vägras.
Vägras registrering,------------------ — skälen därför.
Är sökanden med beslutet* miss- Är sökanden med beslutet miss
nöjd, äge han, vid lalans förlust, in- nöjd, äge han, vid talans förlust, in
om två månader från beslutets dag om två månader från beslutets dag
däröver anföra besvär hos länsstyrel- däröver anföra besvär hos länsstyrel
sen, om beslutet meddelals av särskild sen, om beslutet meddelals av särskild
registerförare, och mol länsslyrelsens registerförare, och mot länsstyrelsens
beslut hos Konungen. beslut hos kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga ora lalan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
21) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1902: 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
Härigenom förordnas, att 2 § 6 mom. lagen (1902: 71), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall ha nedan angivna lydelse,
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 §.
6 mom. Åsidosätter koncessionshavaren delvis återkallas.
Fråga om återkallelse prövas av Fråga om återkallelse prövas av
den Konungen bemyndigar. den Konungen bemyndigar. Mot be-
' Senaste lydelse 1964:657. ' Senaste lydelse 1957:383.
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971 23
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
slut om återkallelse föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora talan raot beslut sora meddelats före den 1 januari 1972.
22) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1942: 335) om särskUda skyddsåtgärder för vissa
kraftanläggningar
Härigenora förordnas, all 17 § lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
17 §.
Mot
krigsskgddsnämndens beslut
rörande ersättning enligt 7 § föres
talan hos kammarrätten genom be
svär.
Klagan över krigsskyddsnämndens Talan mot annat beslut av krigs-
beslut må
föras hos Konungen genom skyddsnämnden enligt denna lag
besvär. Där ej annorlunda förordnas, föres hos Konungen genom besvär
skall beslutet dock omedelbart lända och prövas i statsrådet. Där ej annor-
till efterrättelse. lunda förordnas, skall beslutet
dock
omedelbart lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelals före den 1 januari 1972.
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
23) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1919: 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet
Härigenom förordnas, atl 24, 37 och 40 §§ lagen (1919: 240) ora fondkora-missionsrörelse och fondbörsverksarahet skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen Igdelse)
|
24 §. |
Fondkoraraissionär åligger---
Tillsynsmyndigheten äger att genom föreläggande av vite tillhålla fondkoraraissionär att fullgöra sina skyldigheter enligt denna paragraf ävensom att fälla till sådant vite.
------------- fattade beslut.
Tillsynsmyndigheten äger att genom föreläggande av vite tillhålla fondkoraraissionär atl fullgöra sina skyldigheler enligt denna paragraf.
|
37 §. |
Har fondbörsslyrelse----------
Tillsynsrayndighelen äger förelägga vite vid raeddelande av förbud eller föreskrift enligt denna paragraf samt fälla till sådant vite.
-------- börsordningen åligger.
Tillsynsrayndighelen äger förelägga vite vid meddelande av förbud eller föreskrift enligt denna paragraf.
|
40 §. |
över beslut, som av tillsynsmyndigheten på grund av denna lag meddelas, må klagan föras hos Konungen inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgad, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.
Talan mot beslut, som meddelas av tillsynsmyndigheten på grund av denna lag, föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet, men beslutet går ändock i verkstälUghel, där icke Konungen annorlunda förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 25
24) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser
Härigenom förordnas, all 20 § lagen (1929: 116) om lillsyn över stiftelser skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)
20 §. över beslul, som Konungens befall- Mot beslul av Konungens befallningshavande på grund av denna lag ningshavande enligt denna lag föres meddelar, mä klagan föras hos talan hos kammarrätten genom be-Konungen inom den tid, som för svär.
överklagande av förvaltande myndig- Förbud enligt 16 § så ock förord-heters och ämbetsverks beslut är nande jämlikt 18 § andra stycket stadgad. Förbud enligt 16 § så ock lände till efterrättelse ulan hinder av förordnande jämlikt 18 § andra styc- förd klagan, ket lände utan hinder av förd klagan lill efterrättelse, där ej Konungen annorlunda förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol beslut sora meddelats före den 1 januari 1972.
25) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1936: 567) om domkapitel
Härigenom förordnas, att 7 § 1 mom., 13 § 7 mom. och 20 § lagen (1936: 567) om domkapitel skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe)
7 §.
1 m o m.* över val av ledamöler 1 mom. Talan mot val av leda-
och suppleanter i domkapitel må möter och suppleanter i domkapitel
anföras besvär, vilka, ställda till föres hos kammarrätten genom be-
Konungen, skola inom tre veckor från svär. Besvären skola inom tre veckor
• Senaste lydelse 1957:578.
26
Kungl Maj:ls proposition nr 30 år 1971
(Nuvarandc lydelse) den dag, då valet avslutades, ingivas till domkapitlet, som efter inhämtande av vederbörandes förklaringar samt efler infordrande av valsedlar och övriga valhandlingar, i den mån de ej äro för domkapitlet tillgängliga, har att med eget yttrande lill Konungen insända besvären jämte de förklaringar, som inkommit, ävensom protokoll, valsedlar och övriga handlingar rörande valet. Om besvär över val, som förrättats av teologisk fakultet, gälle dock vad särskilt är stadgat.
(Föreslagen Igdelse) från den dag, då valet avslutades, ingivas till domkapitlet, som efter inhämtande av vederbörandes förklaringar samt efter infordrande av valsedlar och övriga valhandlingar, i den mån de ej äro tillgängliga för domka-pitlel, har att med eget yttrande till kammarrätten insända besvären jämte de förklaringar, som inkommit, ävensom protokoll, valsedlar och övriga handlingar rörande valet.
|
13 §. |
7 m o m.' Den som icke åtnöjes med domkapitels beslut i något av de i 2—5 mom. angivna hänseenden äger hos Konungen söka ändring genom besvär, vUka skola ingivas till ecklesiastikdepartementet.
Beslut sora avses i 3 eller 4 mom. går i verkstäUighet utan hinder av klagan, där ej annorlunda förordnas.
7 mom. Mot domkapitels beslul enligt 2—5 mom. föres talan bos kammarrätten genom besvär.
Beslut av domkapitel eller kammarrätt i ärende som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet utan hinder av klagan, där ej annorlunda förordnas.
20
§.=>
Med avseende å biskop tillkommer Med avseende å biskop tillkommer
befogenhet, som i 13 § 3—5 mora. befogenhet, som i 13 § 3—5 mom.
sägs, Konungren. sägs, regeringsrätten.
Denna lag trader i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslul som meddelals före den 1 januari 1972.
' Senaste lydelse 1957:578. • Senaste lydelse 1968: 496.
Kungl M(ij:ts proposUion nr 30 är 1971 27
26) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1938: 96) om understödsföreningar
Härigenora förordnas, att 79 § lagen (1938:96) ora understödsföreningar skall ha nedan angivna lydelse.
|
79 §. |
(Nuvarande lydelse) Om lillsynsrayndighetens —
Är understödsförening eller annan, som enligt denna lag i ärende angående föreningen gjort framställning eller anmälan hos tillsynsmyndigheten, missnöjd raed tillsynsrayndighe-lens beslut, raå, vid talans förlust, besvär över beslutet hos Konungen anföras, där föreningens styrelse har sitt säte å ort inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands eller Västernorrlands län, före klockan tolv å fyrtiofemte dagen, och, där styrelsen har sitt säte å ort inom annan del av riket, före klockan tolv å trettionde dagen från beslutets åag.
(Föreslagen lydelse)
-------------- därför angivas.
Mot beslut i ärende om medgivande, vara 20, 36 eller 52 äger tUl-lämptung, och mol sådant beslut av tillsynsmyndigheten .som ej meddelals för .särskilt fall föres talan hos Konungen genom besvär.
Är / övrigt understödsförening eller annan, som enligt denna lag i ärende angående föreningen gjort framställning eller anmälan hos tillsynsmyndigheten, missnöjd med tillsynsmyndighetens beslul, må, vid lalans förlust, besvär över beslutet anföras hos kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga ora lalan mol beslut som meddelals före den I januari 1972.
28
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
27) Förslag
till
Lag
om ändring i luftfartslagen (1957: 297)
Härigenom förordnas, alt 14 kap. 2 § luftfartslagen (1957: 297) skaU ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
14 KAP.
2 §.1
|
över luftfartsverkets beslut enligt denna lag må klagan föras hos Konungen genom besvär. Ulan hinder av besvär skall beslutet, där ej annat angives, lända till efterrättelse intill dess annorlunda blivit förordnat. |
Talan mot sådant luftfartsverkets beslut för särskilt fall enligt denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter, som rör certifikat eller behörighetsbevis för personal inom luftfarten, medgivande att utan certifikat göra tjänst å luftfartyg, registrering av luftfartyg eller förbud mot luftfartygs avgång, föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av luftfartsverket enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Om ej annat angives i beslut, som avses i denna paragraf, länder det utan binder av besvär till eftenättelse intill dess annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
28) Förslag
till
Lag
om ändring i gruvlagen (1938: 314)
Härigenom förordnas, att 80 § gruvlagen (1938:314) skall ha nedan angivna lydelse.
' Senaste lydelse 1969:201.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971 29
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)
80
§.1
Där ej — — —---------- till komraerskoUegium.
Mot beslut av Konungens befallningshavande enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär. Mot beslut av kommerskollegium om medgivande enligt 21 § 2 mom. andra stycket, om tillstånd enligt 69 eller 76 §, om insändande av utdrag enligt 74 § första stgcket eller om förklaring som avses i 74 § andra stycket samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats för särskilt fall, föres likaledes talan hos Konungen genom besvär.
Mot annat beslut av kommerskollegium enligt lagen föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
29) Förslag
lill
Lag
om ändring i lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.
Härigenora förordnas, alt 19 och 48 §§ lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter m. ra. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)
19 §.
Yppas tvist ora ersättning, som en- Yppas tvisl om ersättning, som
Ugt denna lag skall utgå, varde enligt denna lag skall utgå, varde
frågan, där den ej gäller jordlösen, frågan, där den ej gäller jordlösen,
varom i 14 § sägs, prövad av tre varom i 14 § sägs, prövad av tre
> Senaste tydelse 1960: 680.
30
Kungl. Maj:ls proposition nr 30 år 1971
|
(Föreslagen Igdelse) ojävige skiljemän, av vilka vardera parten utser en och de sålunda ut-.sedde tillkalla den tredje; tredskas den, mot vilken anspråket väckes, att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej om valet av den Iredje sig förena, äge Konungens Befallningshavande eller rällen eller utmätningsmannen i orten att på ansökan av den, som anspråket väckt, om valet förordna. Mot sådant förordnande må talan ej föras. Varder tUl ersättning dömt, skall den ersättningsskyldige ock förpliktas att gälda kostnaden för skiljemännens sam-nianlräde saral raotpartens utgifter å saken; sättes ersättningen ej högre än den ersätlningsskyldige före sara-raanträdet bjudit, stånde var sina kostnader och gälde vardera halva saramanträdeskostnaden. |
(Nuvarande lydelse) ojävige skiljemän, av vilka vardera parten utser en och de sålunda utsedde tillkalla den tredje; tredskas den, mol vilken anspråket väckes, alt utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej om valet av den tredje sig förena, äge Konungens Befallningshavande eller rätlen i stad och domaren å landet eller ulmätningsraannen i orten att på ansökan av den, som anspråket väckt, om valet förordna. Varder till ersättning dömt, skall den ersättningsskyldige ock förpliktas alt gälda kostnaden för skilje-männens sammanträde saml motpartens utgifter å saken; sättes ersättningen ej högre än den ersätlningsskyldige före sammanträdet bjudit, stånde var sina kostnader och gälde vardera halva sammanträdeskostna-den.
Vad de------------- — rättens prövning
Vill den,-------------- — honom öppet.
Klagan över
48 §.> till koraraerskollegiura.
Mot beslut av Konungens Befallningshavande i mål om föreläggande vid vite enligt denna lag samt mot annat beslut av kommerskollegium enligt lagen än som avses i tredje stycket föres talan hos kammarrätten genom besvär.
1 övrigt föres talan mot sådant beslut av Konungens Befallningshavande enligt denna lag, vilket må överklagas, hos Konungen genom besvär. Mot beslut av kommerskollegium om beskaffenheten av karta, om behörighet att verkställa gruvmätningar eller om tiUstånd att igenfylla schakt
1 .Senaste lydelse 1960:681.
Kungl. Maj.ts propo.sition nr 30 år 1971 31
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)
eller gruvöppning eller att vidtaga annan åtgärd som avses i 35 § samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats för särskilt fall, föres likaledes talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som raeddelats före den 1 januari 1972.
30) Förslag
tiU
Lag
om ändring i uranlagen (1960: 679)
Härigenom förordnas, att 63 § och rubriken till 7 kap. uranlagen (1960: 679) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
7 KAP.
Fullföljd nv talan mot bergmfistares Fullföljd av talan
beslut
63 §.
Är någon------- förrättningens avslutande.
Klagan över------ ■ till kommerskollegium.
Mot beslut av länsstyrelse i mål om föreläggande vid vite enligt denna lag samt mot armat beslut av kommerskollegium enligt lagen än som avses i fjärde stgcket föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I övrigt föres talan mot beslut av länsstgrehe enligt denna lag hos Konungen genom besvär. Mot beslut av kommerskollegium i ärende om undersökningstillstånd, om medgivande enligt 26 § 3 mom. 1, om tUlstånd enligt 48 eller 53 §, om insändande av utdrag enligt 51 § förs-
32 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
ta stycket eller om förklaring som avses i 51 § andra stycket samt mot sådant beslut av kommerskollegium enligt denna lag, som ej meddelats för särskilt fall, föres likaledes talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som raeddelats före den 1 januari 1972.
31) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln
Härigenora förordnas, att 15 § lagen (1966: 314) om kontinentalsockeln skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 §.
Talan raot-------------- genora besvär.
Mot beslut av
kommerskollegium
i ärende, som avses i 7 §, och mot
tillsynsmyndighetens beslut enligt 12
§ föres talan hos kammarrätten ge
nom besvär.
Mot annat beslut av rayndighet en- Talan raot annat beslut av förval-
ligt denna lag föres talan genom be- lande rayndighet enligt denna lag fö-
svär hos Konungen. res hos Konungen genom besvär.
Beslut som avses i andra
stycket Annat beslut än som avses i första
länder lill efterrättelse utan hinder stycket länder till efterrättelse utan
av förd talan, ora ej annorlunda för- hinder av förd lalan, om ej annor-
ordnas. lunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats före den I januari 1972.
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971 33
32) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter
Härigenom förordnas, alt 7 § lagen (1939: 254) om skyldighel för komraun att fullgöra vissa av krig ra. m. föranledda arbetsuppgifter skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvaranåe lydelse) (Föreslagen lydelse)
7 §. Klagan över beslut, som enligt den- Mot länsstyrelses beslut enligt 5 § na lag meddelas av länsstyrelse, må om utdömande av vite föres talan föras hos Konungen i vederbörande hos kammarrätten genom besvär, statsdepartement i den ordning, som Talan mot annat beslut av läns-för överklagande av förvaltande myn- styrelse enligt denna lag föres hos digheters och ämbetsverks beslut år Konungen genom besvär och prövas bestämd. Länsstyrelses beslut skall / statsrådet.
dock
utan hinder av besvär lända till Länsstyrelses beslut som avses i
eftenättelse, intill dess annorlunda andra stycket skall ulan hinder av
kan varda förordnat. besvär lända till eftenättelse, intill
dess annorlunda förordnas.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga ora lalan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
33) Förslag tiU Lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar
Härigenom förordnas, att 69, 70, 93, 98 och 107 §§ lagen (1939: 608) om enskilda vägar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
69 §. Därest i fall, då enligt 67 eUer 68 § Därest i fall, då enligt 67 eller 68 § taxeringsvärde skall vara bestäm- taxeringsvärde skall vara bestäm-
3 — 11565
34
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) mande för nybildad faslighets andel i väghållningsskyldighet eller betalningsansvar, sådant värde icke åsatts fastigheten, äge länsslyrelsen på ansökan och efler verkställd utredning fastställa särskilt värde att intUl dess taxering skett ligga till grund för beräkningen.
(Föreslagen lydehe) mande för nybildad fastighets andel i väghållningsskyldighet eller betalningsansvar, sådanl värde icke åsatts fastigheten, äge länsslyrelsen på ansökan och efter verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering sketl ligga till grund för beräkningen. Mot länsstyrelsens beslut må talan icke föras.
Behörig länsstyrelse
70 §.
är belägen.
över länsstyrelses beslut i ärenden, som i detta kapitel avses, må, där ej enligt vad ovan stadgats vid beslutet skall förbliva, klagan föras hos Konungen / vederbörande statsdepartement i den för ekonomimål i allmänhet stadgade ordning.
Mot länsstyrelses beslut enligt 18, 19, 48, 51, 52 eller 62 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt detta kapitel föres, där ej enligt vad ovan stadgats vid beslutet skall förbliva, hos Konungen genom besvär.
|
93 §. |
Då länsstyrelse meddelat beslut i ärende, som avses i delta kapitel, skall, utom i fall som avses i tredje stycket, underrättelse om beslutets innehåll i vederbörliga delar genom länsstyrelsens försorg antingen tillslällas envar, som beslulel rörer, eller ock kungöras på sätt i 80 § fjärde styckets sägs.
Rörande klagan över länsstyrelses beslut i ärende, som i detta kapitel avses, gälle vad om ekonomimål i aUmänhet finnes föreskrivet, dock att de till Konungen ställda besvären skola jämte styrkt avskrift därav inlämnas till länsstyrelsen, som har att, efter infordrande av vederbörandes
Då länsstyrelse meddelat beslut i ärende, sora avses i detla kapilel, skall, utom i fall sora avses i fjärde slyckel, underrättelse om beslutets innehåll i vederbörliga delar genora länsstyrelsens försorg antingen tillställas envar, som beslutet rörer, eller ock kungöras på sätt i 80 § fjärde stycket sägs.
Mot länsstyrelses beslut enligt detta kapitel i fråga om skyldighet för fastighet, som ingår i vägförening, utt bidraga till föreningens utgifter, om skyldighet att gälda kostnad för förrättning eller utredning, om föreläggande som avses i 87 §, om fastställelse av stadgar eller av beslut om
» Senaste lydelse 1954: 197.
Kungl. Maj-.ts proposUion nr 30 år 1971
35
(Nuvarande lydelse) förklaring, där sådant anses böra äga rum, insända huvudskriften av be-svårshandlingarna jämte eget utlåtande tdl Konungen.
över beslul, varigenora länsstyrelse förordnat förrältningsraan eller sakkunnigt biträde eller föreskrivit underställning av utlåtande, raå ej klagas. Ej heller raå lalan föras raot beslut, varigenora förrättning återförvisats till förrältningsraannen. Alt talan ej må föras mot länsstyrelses beslul i jävsfråga, följer av vad i 30 och 78 §§ är stadgat.
(Föreslagen lydelse) ändring däri, om meddelande av föreskrifter att gälla såsom stadgar, om förordnande eller entledigande av syssloman, om ersättning för uppdrag eller om beslut av vägförening föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Tolan mot annat beslut av länsstyrelse enligt detta kapitel föres, där ej enligt vad nedan föreskrives vid beslutet skall förbliva, hos Konungen genom besvär.
över beslut, varigenom länsstyrelse förordnal förrällningsman eller sakkunnigt biträde eller föreskrivit un-derstäUning av utlåtande, må ej klagas. Ej heller må talan föras mot länsstyrelses beslut rörande fastställande av särskilt värde å fastiyhet eller mot beslut, varigenom förrättning återförvisats till förrätlningsmannen. Alt lalan ej må föras mot länsstyrelses beslut i jävsfråga, följer av vad i 30 och 78 §§ är stadgat.
|
98 §.» |
Det åligger---------------------
Försuraraar någon alt fullgöra honom enligt första stycket ålagd uppgiftsskyldighel, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honora att fullgöra sådan skyldighet.
-------------- av vägen.
Försuraraar någon alt fullgöra honom enligt försia styckel ålagd uppgiftsskyldighet, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom alt fullgöra sådan skyldighel. Mot lånsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär.
|
107 §.2 |
över länsstyrelses beslut / fräga, .som avses i detta kapitel, må klagan föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den för ekonomimål i aUmänhet stadgade ordning.
Mot länsstyrelses beslut enligt 100 eller 101 § eller om föreläggande enligt 106 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av läns-
> Senaste lydelse 1952:234. * Senaste lydelse 1954: 197.
36
Kungl Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) Beslutet skall lända till eftenättelse utan hinder av förd klagan, där ej Konungen annorlunda förordnar.
(Föreslagen Igdelse) stgrehe enligt detta kapitel föres hos Konungen genom besvär.
Beslut, varom fråga år i detta kapUel, skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan, där ej besvärsmyndigheten förordnar annorlunda.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
34) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1941:282) om sterilisering
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1941: 282) ora sterilisering, dels alt i 3 och 4 §§ ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »socialstyrelsen»,
dels att 7 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydelse)
|
7 §. |
över medicinalstyrelsens beslut, varigenom tillslånd till sterilisering vägrats, må besvär anföras hos Konungen före klockan tolv å tjugonde dagen från den då beslutet meddelades.
I övrigt må medicinalstyrelsens beslut enUgt denna lag ej överklagas.
Mot socialstyrelsens beslut, varigenora tillstånd lill sterilisering vägrats, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I övrigi må socialstyrelsens beslut enligt denna lag ej överklagas.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
> Senaste lydelse av 3 § 1964:173.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 37
35) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1944:133) om kasirering
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1944: 133) om kasirering,' dels att i 4 och 5 §§ ordet »medicinalstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas ul mot »socialstyrelsen» i motsvarande form, deh att 7 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
7§. Över medicinalstyrelsens beslut i Mot socialstyrelsens beslut i ärende ärende angående kasirering må be- angående kasirering föres talan hos svär anföras hos Konungen inom en kammarrätten genom besvär, månad från den dag då beslutet med-åelades.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
36) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen
Härigenom förordnas, alt 19 och 20 §§ lagen (1942:350) ora fornminnen skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
19 §.''
I ärende---------------------------- slulliga avgörande.
Talan mot länsstyrelsens beslul en- Talan mot länsslyrelsens beslut enligt denna lag eller bestämmelse som ligt denna lag föres hos kammarråt-meddelats med stöd av lagen föres ten genom besvär, hos Konungen genom besvär.
1 Senaste lydelse av 4 § 1966:300. - Senaste lydelse 1967: 77.
38 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)
20 §.»
Talan mol riksantikvariens beslul Talan mot riksantikvariens beslut
enligt denna lag föres hos Konungen enligt denna lag föres hos Konungen
genom besvär. genora besvär och prövas i
statsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol beslut som meddelats före den I januari 1972.
37) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1960: 690) om byggnadsminnen
Härigenom förordnas, alt 14 § lagen (1960:690) om byggnadsminnen skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)
14 §.
/ riksantikvariens eller länsstyrel- Talan
mot riksantikvariens eller
ses beslul enligt denna lag må den länsstyrelses beslut enligt denna lag som beslutet rör söka ändring hos föres hos kammarrätten genora be-Konungen genora besvär, vilka skola svär. ingivas till ecklesiastikdepartementet.
Beslut enligt---------------------------------- förd klagan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
38) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag
Härigenom förordnas, att 206 § och rubriken närmasl före 206 § lagen (1944: 705) om aktiebolag skall ba nedan angivna lydelse.
' Senaste lydelse 1967: 77.
Kungl Maj:ls proposition nr 30 år 1971
39
|
206 §. |
(Nuvarande lydelse)
Om talan å registrering.s-myndigbetens beslul.
Äro stiftarna missnöjda raed beslul, varigenom godkännande för registrering vägrats enligt 190 § 1 mora., eller är bolaget raissnöjt raed beslut varigenom sådanl godkännande vägrats enligt nämnda paragraf 2 eller 3 raom., må, vid lalans förlust, sist inora två raånader från beslutels dag besvär däröver anföras hos Konungen. Bäll lill sådan lalan lill-komrae ock sökande, sora är raiss-nöjd raed beslul, varigenora registrering vägrats enligt 192 §.
Över beslul om sådan förklaring, .som av.ses i 191 §, 195 § 2 och 4 mora., 196 §, 197 § och 199 §, så ock över beslul ora jämkning av bolagsordning enligt 198 § 1 raora. raå jära-väl besvär anföras i den ordning, varora i första styckel stadgas.
(Föreslagen lydehe) Om besvär.
Mot beslut i tiUståndsärende, vara 3, 77, 79, 88, 107, 147 eller 149 § äger tillämpning, föres talan hos Konungen genom besvär.
Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.
Äro stiftarna raissnöjda raed beslut, varigenom godkännande för registrering vägrats enligt 190 § 1 mom., eller är bolaget missnöjt raed beslut varigenom sådant godkännande vägrats enligt nämnda paragraf 2 eller 3 mom., må, vid lalans förlusl, sist inom två månader från beslutets dag besvär däröver anföras hos kammarrätten. Rätt till sådan lalan tillkomme ock sökande, som är missnöjd med beslut, varigenom registrering vägrats enligt 192 §.
Öi»er beslut av registreringsmyndigheten enligt 173 a § samt över beslut om sådan förklaring, som avses i 191 §, 195 § 2 och 4 mom., 196 §,
197 § och 199 §, så ock över beslut om jämkning av bolagsordning enligt
198 § 1 mom. raå järaväl besvär anföras i den ordning, varom i tredje styckel stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan raot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
40 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
39) Förslag
till
Lag
om ändring i byggnadslagen (1947: 385)
Härigenom förordnas, att 150 § byggnadslagen (1947: 385) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
150 §.1
Mot länsstyrelses beslut i ärende om medgivande, vara 39 § äger tilllämpning, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelses beslul----------- — hos Konungen.
Talan mot------------------------ ämbetsverks beslut.
Har länsstyrelse----------------- utan bifall.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
40) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag
Härigenom förordnas, att 12 och 16 §§ lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 §.2
Har någon genom oriktiga uppgif- Har
någon genom oriktiga uppgif
ter eller annorledes förorsakat att all- ler
eller annorledes förorsakat att all
mänt barnbidrag för vissl barn obe- mänt
barnbidrag för visst barn obe
hörigen utgått eller har någon eljesl hörigen
utgått eller har någon eljest
obehörigen eller raed för högt belopp obehörigen
eller raed för högt belopp
uppburit sådant bidrag och har han uppburit
sådant bidrag och har han
skäligen bort inse detta, skall ålerbe- skäligen
bort inse detla, skall ålerbe-
> Senaste lydelse 1959:611. « Senaste lydelse 1964:145.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 41
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
talning ske av vad för mycket utbeta- talning
ske av vad för mycket utbeta
lats, där ej i särskilt fall socialstyrel- lats, där ej länsstyrelsen finner änled-
sen finner anledning alt helt eller del- ning all hell eller delvis eftergiva
vis eftergiva sådan återbetalnings- återbetalningsskyldighet,
skyldighet.
Har återbetalningsskyldighel------------- skäligt belopp.
16 §.1
Är någon missnöjd med länsstyrel- Talan mot länsstyrelses beslul i
ses beslut i ärende angående allraänt ärende angående allmänt barnbidrag
barnbidrag, må han däröver anföra föres hos kammarrätten genom be
besvär hos socialstyrelsen. svär.
Över socialstyrelsens
utslag må Länsstyrelses och kammarrätts be-
klagan ej föras. .slut lända omedelbart till
efterrät-
telse, om ej annorlunda förordnas.
Denna lag tråder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som raeddelats före den 1 januari 1972.
41) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott
Härigenom förordnas, att 22 § lagen (1964:143) om bidragsförskott skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)
22 §.
Talan mot-------------------------- hos länsstyrelsen.
Mot lånsstyrelsens beslut föres ta- Mol
länsstyrelses beslut i fråga om
lan genora besvär hos Konungen. gottgörelse av statsverket till kom-
mun för utgivna bidragsförskott föres talan hos Konungen genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse i ärende enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.
' Senaste lydelse 1954: 360.
42
Kungl Mfij:ts proposition nr 30 or 1971
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fräga ora talan mot beslut sora meddelats före den 1 januari 1972.
42) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse
Härigenom förordnas, att 318 § och rubriken närmast före 318 § lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe)
xr. Om klagan över fSrsäkrings-
inspektionens beslut.
(Föreslagen lydehe) XI. Om besvär.
|
318 §. |
Över beslul, sora av försäkringsinspektionen raeddelas på grund av tillsynen över försäkringsbolag, mä klagan föras hos Konungen inom den tid som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är stadgad.
Den, som icke åtnöjes med försäkringsinspektionens beslul, varigenom registrering vägrats, raå sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos Konungen.
över beslul om sådan förklaring, som avses i 304 § 4 mom., 308 § 2 mora., 309 § och 311 § må jämväl besvär anföras i den ordning, varom i andra siycket stadgas.
Talan mol be.slut i tiUståndsärende, vara 72, 81, 100, 142 eller 237 § äger tUlämpning, och mot beslut, sora av försäkringsinspektionen meddelas på grund av tillsynen över försäkringsbolag, föres bos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Mot försäkringsinspektionens beslut enligt 335 § må talan icke föras.
Den, som icke åtnöjes med försäkringsinspektionens beslul, varigenora registrering vägrats, må sist inora två mänader från beslutets dag däröver anföra besvär hos kammarrätten. I samma ordning må besvär anföras över beslul om sådan förklaring, som avses i 304 § 4 mom., 308 § 2 mom., 309 § och 311 §.
Denna lag träder i kraft den I januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Majits {iroposition nr 30 år 1971 i">
43) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket
Härigenom förordnas, atl 33 § lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt atl driva försäkringsrörelse här i riket skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarandc lydelse) (Föreslagen lydehe)
33 §. Över försäkringsinspektionens be- Talan mot försäkringsinspeklio-slul enligt denna lag må klagan föras nens beslul enligt denna lag föres hos Konungen inom den tid som för hos Konungen genom besvär och prö-överklagande av förvaltande myndig- vas i statsrådet, heters och ämbetsverks beslut är stadgad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser angående talans prövning gäller fortfarande i fråga om lalan raot beslut sora meddelats före den I januari 1972.
44) Förslag
till
Lag
om ändring I lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m.
Härigenora förordnas, att i lagen (1959: 73) raed vissa besläramelser oro inländsk försäkringsrörelse vid krig m. ra. skall införas cn ny paragraf, 18 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
18 .if. Talan mot försäkringsinspektionens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i .statsrådet.
44 Kungl. Maj:ls proposUion nr 30 år 1971
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser angående lalans prövning gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
45) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1959:118) om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring
Härigenom förordnas, all i lagen (1959: 118) om krigsansvarighet för liv-och invaliditetsförsäkring skall införas en ny paragraf, 27 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
27 §. Talan mot försåkringsinspektio-nens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972,
Äldre bestämmelser angående lalans prövning gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslul som raeddelats före den 1 januari 1972,
46) Förslag
till
Lag
om ändring i arbetarskyddslagen (1949:1)
Härigenom förordnas, att 73 § arbetarskyddslagen (1949:1) skaU ha nedan angivna lydelse,
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
73 §.1
Över arbetarskyddsslyrelsens----------------- ej föras.
Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut rörande förbud, föreläggande eller fö-
' Senaste lydelse 1963: 245.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
45
(Nuvarande lydelse)
Talan mot beslul av arbetarskyddsstyrelsen i annan fråga, som omförmäles i denna lag, eUer mot lånsstyrelses beslut i sådan fråga föres genom besvär hos Konungen.
(Föreslagen lydehe) leskrift enligt 53—59 §§ föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan raot beslut av arhetarskyddsstyrelsen i annan fråga, sora omförmäles i denna lag, föres hos Konungen genora besvär och prövas i statsrådet. Mot lånsstyrelses beslut i sådan fråga föres talan hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den I januari 1972.
Äldre besläramelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul sora meddelats före den 1 januari 1972.
47) Förslag
tiU
Lag
om ändring i skogsförläggningslagen (1963: 246)
Härigenom förordnas, att 23 § skogsförläggningslagen (1963: 246) skall
|
ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) |
(Föreslagen lydelse)
23 §.
|
Talan mot beslut av arbetarskydds-styrelsen i ärende, som avses i denna lag, föres genom besvär hos Konungen. |
Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut rörande förbud eller föreläggande enligt 13, 14, 15 eller 17 § föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan raot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i annat ärende, som avses i denna lag, föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan raot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
46
Kungl Maj:ls proposition nr 30 år 1971
48) Förslag
tUl
Lag
om ändring i kyrkomötesförordningen (1949:174)
Härigenom förordnas, att 7 § 9 mom. och 10 § kyrkomölesförordningen (1949: 174) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen Igdelse)
|
7 §. |
9 m o ra. Angående besvär över val av delegerade, elektorer och ersättare skall vad i lag finnes stadgat om besvär över val av ledamöter i kyrkoråd äga niotsvarande tillämpning.
9 mom. Talan mot domkapitels beslut om indelning i distrikt för val av elektorer föres hos regeringsrätten genom besvär.
Angående besvär över val av delegerade, elektorer och ersättare skall vad i lag finnes stadgat om besvär över val av ledamöter i kyrkoråd äga niotsvarande tillärapning.
|
10 ij.» |
Klagan över val till ombud vid kyrkomöte fullföljes hos Konungen genom besvär, som inom tre veckor efter valet skola hava inkommit till justitiedepartementet för att i Konungens regeringsrätt skyndsamt föredragas och avgöras.
Klagan över val till ombud vid kyrkomöte föres hos regeringsrätten genom besvär inom tre veckor efter valet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora talan raot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
49) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap
Härigenom förordnas, att 12 § lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap skall ha nedan angivna lydelse.
' Senaste lydelse 1958: 59.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 47
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 §.*
Talan mol den centrala utlännings- Talan mot den centrala ullän-
rnyndighetens eller länsstyrelses be- ningsmyndighetens beslul föres hos
slut föres genom besvär hos Konung- Konungen genom besvär,
en. Talan mot länsstyrelses beslut fö
res hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i krafl den I januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut sora raeddelats före den 1 januari 1972.
50) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar
Härigenora förordnas i fråga om lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar,
dels alt 100 § och 103 § 2 mom. skall ha nedan angivna lydelse, dels atl i lagen skall införas en ny paragraf, 105 a §, och närmasl före denna paragraf en ny rubrik av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
100 §.
Hava vid------------------------------ talan anställts.
Registrering skall —■ —---------------- läns föreningsregister.
Vägras registrering, skall länssty- Vägras registrering, skall länsstyrelsen ofördröjligen lill sökanden med relsen ofördröjligen till sökanden med posten översända underrättelse om poslen översända underrättelse om beslutet med angivande av skälen beslutet med angivande av skälen därför. Är sökanden missnöjd med därfiir. beslutet, må han hos Konungen föra talan genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola inkomma inom två månader från beslutets dag.
103 §. 2 m o m. Har ansökan enligt 97 § 2 ra o ra. Har ansökan enligt 97 § om rättens tillstånd att bringa fu- ora rättens tillstånd att bringa fu-
Senuste lydelse 1968: 704.
48
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) sionsavtal till verkslällighet ej inkommit inom föreskriven lid eller har ansökan genora lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet om tillslånd icke anmälts för registrering inora den därför stadgade tiden, skall länsstyrelsen förklara frågan ora fusion förfallen saml ofördröjligen med posten översända underrättelse därom till föreningarna, över beslutet om sådan förklaring mä besvär anföras i den ordning som i 100 § sista stgcket stadgas.
Har genora —------ —---------
Vid registrering-----------------
(Föreslagen lydelse) sionsavtal till verkställighet ej inkoramil inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslutet ora tillstånd icke anraälts för registrering inora den därför stadgade tiden, skall länsstyrelsen förklara frågan ora fusion förfallen saral ofördröjligen raed poslen översända underrättelse därom till föreningarna.
ur
registret.
--- är upplöst.
Besvär.
105 a §.
Mot beslut i tiUståndsärende, vara 22, 29, 46 eller 76 § äger tillämpning, föres talan hos Konungen genom besvär.
Den som icke åtnöjes med länsstyrelses beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag föra talan däremot hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut enligt 74 § och mot beslut om sådan förklaring som avses i 103 § 2 mom.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972,
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 49
51) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar
Härigenom förordnas, att i lagen (1948: 218) om sambruksföreningar skall införas en ny paragraf, 63 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
63 a §.
Mot beslut i tillståndsärende, vara 1 eller 4 § eller 54 §, jämförd med 76 § lagen om ekonomiska föreningar, äger tillämpning, och mot lantbruksstyrelsens beslut om utfärdande enligt 36 eller 54 § av instruktion för revisor eller om medgivande som avses i 51 § föres talan hos Konungen genom besvär.
Talan mot annat beslut av lantbruksstyrelsen enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga ora talan mot beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
52) Förslag
tiU
Lag
om ändring i religionsfrihetslagen (1951: 680)
Härigenom förordnas, atl 15 § religionsfrihetslagen (1951:680) skaU ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydehe)
15 §.
över pastors------------------------ motsvarande lillärapning.
Mot beslut eller åtgärd enligt denna lag av ämbetsman som avses i 14 §
4 — 11565
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande Igdelse)
(Föreslagen lydelse) föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
|
63) Förslag till Lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954: 280) Härigenom förordnas, att 45 § allmänna ransoneringslageii (1954: 280) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 45 §. |
Klagan över beslut, som annan myndighet än domstol meddelat i fråga om tillämpning av denna lag, skall föras genom besvär inom tre veckor från det klaganden erhöll del av beslutet och i den ordning som år bestämå för överklagande av myndighetens beslut; dock skall klagan över beslut, som meddelats beträffande tillämpning av 36 eller 37 §, föras hos Konungen. Utan hinder av däröver förd klagan skall myndighetens beslut lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
Mot beslut rörande tillämpning av 23, 36 eller 37 § och mot beslut av central förvaltningsmyndighet rörande återkallelse av ransoneringsbevis föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Utan hinder av däröver förd klagan skall beslut som meddelats av förvaltande myndighet eller kammarrätt lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den I januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut sora meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
51
54) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1964: 579) om nykterhetsvård
Härigenom föroidnas, att 61 och 62 §§ lagen (1954:579) om nyklerhelsvård skall ha nedan angivna lydelse.
|
(Föreslagen lydelse) |
(Nuvarande lydelse)
|
61 §, |
Länsstyrelses beslut raå överklagas av den som beslutet rörer, ora beslutet innebär förordnande ora tvångs-intagning, avslag å ansökan härom, viUkorligt anstånd med verkställighet, förverkande av dylikt anstånd eller utdömande jämlikt 22 eller 27 § av vite, så ock då beslulel avser ersättning ål den som inkallals atl upplysningsvis höras inför länsslyrelsen.
Talan föres hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas lill länsstyrelsen. Länsslyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, ora anledning därtill ej uppenbarligen saknas, samt, efter att hava införskaffat den ytterligare utredning, som kan vara erforderlig, till socialdepartementet insända samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande.
Klagan över beslut, sora av länsstyrelse särskilt meddelats ora någons omhändertagande, må av honom föras i enahanda ordning, dock ulan inskränkning till viss tid.
Över annal av länsstyrelse raeddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är klagan ej tillåten. Ej heller raå särskild klagan föras, där länsstyrelse under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.
Mot länsstyrelses beslut må talan föras hos kammarrätten genom besvär, om beslutet innebär förordnande om Ivångsintagning, avslag å ansökan härora, villkorligt anstånd raed verkställighet, förverkande av dylikt anstånd eller utdömande jämlikt 22 eller 27 § av vite, så ock då beslutet avser ersättning åt den som inkallals alt upplysningsvis höras inför länsslyrelsen.
Besvären skola ingivas lill länsslyrelsen. Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning därtUI ej uppenbarligen saknas, samt, efter att hava införskaffat den ytterligare utredning sora kan vara erforderlig, in-sända samtliga handlingar i målet jämte eget utlåtande till kammarrätten.
Talan mot beslul, som av länsstyrelse särskilt meddelals om någons omhändertagande, må av honom föras i enahanda ordning, dock utan inskränkning tiU viss lid.
Talan är ej tillåten mot annat av länsstyrelse raeddelat slutligt beslut än ovan sägs. Ej heller raå särskild talan föras, där länsstyrelse under ärendes handläggning meddelat annat beslut än förut är sagt.
Senaste lydelse 1956:225.
52
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
|
(Nuvarande lydehe) |
(Föreslagen lydelse) 62 §.1
|
Över beslut av socialstyrelsen Tnd den som beslutet rörer söka ändring hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till socialdepartementet. |
Mot sådant beslut av socialstyrelsen, som meddelats för särskilt fall, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av socialstyrelsen föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
55) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse
Härigenom förordnas, atl 175 § lagen (1955: 183) ora bankrörelse skaU ha nedan angivna lydelse.
|
175 §. |
(Nuvarande lydelse)
över beslut, som meddelas av tillsynsmyndigheten, må klagan föras hos Konungen inom den tid som är stadgad för överklagande av förvaltande myndighets beslut, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.
Den som icke åtnöjes med registreringsmyndighetens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos Konungfen,
över beslut om sådan förklaring.
(Föreslagen Igdelse)
Talan mot tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.
Den som icke åtnöjes med registreringsmyndighetens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra besvär hos kammarrätten. 1 samma ordning må besvär anföras
> Senaste lydelse 1956:225,
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 53
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen Igdelse)
som avses i 167 § 2 raora, och 168 §, över beslut ora sådan förklaring, sora
må jämväl besvär anföras i den ord- avses i 167 § 2 mom, och 168 §,
ning, varom i andra stycket stadyas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga ora talan raot beslut sora meddelats före den 1 januari 1972.
56) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker
Härigenom förordnas, att 91 § lagen (1955:416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)
91 §.»
Över beslul, som meddelas av till- Talan mot tillsynsmyndighetens
synsmyndigheten, må klagan föras beslut enligt denna lag föres hos
hos Konungen inom den tid, som år Konungen genom besvär och prövas i
stadgad för överklagande av förval- statsrådet, men beslutet går ändock i
tände myndighets beslut, men beslu- verkställighet, där icke Konungen
tet går ändock i verkstäUighet, där förordnar annorlunda,
icke Konungen förordnar annorlun
da.
Den som icke åtnöjes med registre- Den som icke åtnöjes med registre-
ringsmynåighets beslut, varigenom ringsmyndighetens beslut, varigenom
registrering vägrats, raå sist inom två registrering vägrats, må sist inom två
månader från beslutets dag anföra månader från beslutets dag anföra
besvär däröver hos Konungen. besvär däröver hos kammarrätten. I
över beslut ora sådan förklaring, samma ordning må besvär anföras
som avses i 86 § 3 raora., må jämväl över beslut om sådan förklaring, sora
besvär anföras i den ordning, varom avses i 86 § 3 raom.
stadgas i andra siycket.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga ora talan raot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Senaste lydelse 1962:234.
54 Kungl Maj:is proposition nr 30 är 1971
57) Förslag till Lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasscrörelscn
Härigenom förordnas, all 82 § lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen Igdelse)
82 §.
|
över beslut, som tillsynsmyndigheten meddelar raed stöd av denna lag, må klagan föras hos Konungen, men beslutet går ändock i verkställighet, om icke Konungen annorlunda förordnar. |
Den som icke åtnöjes med tillsynsmyndighetens beslut, varigenom registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag föra talan däremot hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut om sådan förklaring som avses i 103 § 2 mom. lagen om ekonomiska föreningar.
Talan mot annat beslut, sora tillsynsmyndigheten raeddelar raed stöd av denna lag, föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet, raen beslutet går ändock i verkställighet, om icke Konungen annorlunda förordnar.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut sora meddelats före den 1 januari 1972,
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 55
58) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag
Härigenom förordnas, att 12 § lagen (1963: 76) om kreditaktiebolag skaU ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydehe)
|
12 §. |
Talan raot bankinspektionens beslut enligt denna lag föres bos Konungen genom besvär. Inspektionens beslul skall lända till efterrättelse ulan hinder av atl talan däremot föres, om ej Konungen annorlunda förordnar.
Talan mot bankinspektionens beslul enligt denna lag föres hos Konungen genora besvär och prövas i statsrådet. Inspektionens beslut skall lända till efterrättelse ulan hinder av att talan däremot föres, om ej Konungen annorlunda förordnar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
69) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp
Härigenom förordnas, att 58 och 60 §§ lagen (1956: 2) om socialhjälp skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
58 §.» |
Över länsstyrelses slutliga beslut eUer utslag i sådant mål eller ärende, som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 §, 52 § andra eller tredje stycket eller 54 §, må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföljas hos kammarrätten allenast belräffande ränta eller rättegångskostnad.
Mot länsstyrelses slutiiga beslut i sådant mål eller ärende, som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 §, 52 § andra eller tredje stycket eller 54 §, föres talan, om ej annat sågs nedan, genom besvär hos den kammarrätt, tiU vars domkrets länet hör. Talan må dock ej fullföljas endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.
' Senasie Ivdelse 1964: 66.
56 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
Har mål, varora sägs i 27 eller 30 §, Har raål, varom sägs i 27 eller 30 §,
förevarit hos två eller flera länssty- förevarit hos två eller flera länsstyrel-
relser, och anföras besvär över det i ser, och anföras besvär över det i
huvudsaken sist meddelade utslaget, huvudsaken sist meddelade beslutet,
må i samband därmed föras lalan raå i samband därmed hos samma
även mot utslag eller beslut som dess- kammarrätt föras lalan även mot be-
förinnan meddelals i målet; och skall slut som dessförinnan raeddelats i
sådanl utslag eller beslul ej utgöra raålet. Sådant beslut skall ej hindra
hinder för sakens prövning i dess att saken prövas i sin helhet. Har i
helhet. fall som här avses talan tidigare förts
Iws annan kammarrätt, skola besvären anföras hos den kammarrätten.
Har
länsstyrelsen förordnat, att Har länsstyrelse eller kammarrätt
socialhjälp skall meddelas, går beslu- förordnat, atl socialhjälp skall med
let härom i verkställighet ulan hinder delas, går beslutet härom i verksläl-
av förd klagan. lighet utan hinder av förd klagan.
60 §.
I
fråga om delgivning av kammar- I fråga om delgivning av kammar
rättens utslag skall vad i 57 § är rätts beslut skall vad i 57 § är stadgat
stadgat äga raotsvarande tillämpning, äga motsvarande tillämpning.
över kammarrättens utslag må klagan ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga ora talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
60) Förslag till Lag om ändring i lagen (1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision
Härigenom förordnas, att 8 § lagen (1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8§.
Är någon-------------------------------- är stadgat.
Talan mot länsstyrelsens beslut om Talan mot lånsstyrelses beslut om handräckning saml om undantagan- handräckning samt om undanlagande från taxeringsrevision av hand- de från taxeringsrevision av hand-
Kungl Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
ii 7
(Nuvarande lydelse) ling, som oinhänderlages vid förrättningen, må utan hinder av vad eljest är stadgat föras hos Konungen genora besvär, vilka skola ingivas till finansdepartementet.
Länsstyrelsens beslul länder omedelbart till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.
(Föreslagen Igdelse) ling, som omhändertages vid förrättningen, raå utan hinder av vad eljest är stadgat föras hos kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelses och kammarrätts beslut lända oraedelbart till efterrättelse, där ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga ora talan raot beslut som meddelats före den I januari 1972.
61) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster
Härigenom förordnas, alt 13 och 15 §§ lagen (1956: 618) ora allmänna samraankomster skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
13
§.1
Mot beslut sora myndighet medde- Mot beslul sora polismyndighet
lat på gmnd av denna lag må talan raeddelat på grund av denna lag föres
föras genom besvär, om beslutet fat- talan hos länsstyrelsen genom besvär.
täts av länsstyrelse, hos Konungen Talan mot länsstyrelses beslut en-
och eljest hos länsstyrelsen. ligt lagen och mot
socialstyrelsens be
slut enligt 12 § föres hos Konungen
genom besvär och prövas i statsrådet.
Beslut som----------------------------- annorlunda förordnas.
15
§.
Med dagsböter straffes Till böter dömes
1) den som---------------------------- ■ — första slyckel.
Försummelse i------------------- —----- till stånd.
' Senaste lydelse 1964:673.
r>8
Kungl Maj:ls proposition nr 30 är 1971
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser angående lalans prövning gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelals före den 1 januari 1972.
62) Förslag
tiU
om ändring i slrålskyddslagen (1958:110)
Härigenom förordna.s, att 29 § strål.skyddslagen (1958: 110) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
29 §.
|
Över tillsynsmans-------------- Över beslut av strålskyddsmyndig-heten enligt denna lag må klagan föras hos Konungen genom besvär. |
-------- förd klagan.
Talan mot beslut för särskilt fall av slrålskyddsmyndighelen rörande tUlstånd, godkännande, medgivande, vUlkor, åläggande, föreskrift, förbud eller vitesföreläggande enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär, om ej beslutet rör fråga som avses i 5 , tredje stycket eller 12 § första stycket.
I övrigt föres talan mot strålskyddsmyndighetens beslut enligt denna lag hos Konungen genom besvär. Besvären prövas i statsrådet.
|
Slrålskyddsmyndighelen äger förordna, all villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller återkallelse av till-.slånd eller godkännande sora meddelas med stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller 19 § skall omedelbart lända lill efterrättelse utan hinder av förd klagan. |
Slrålskyddsmyndighelen och kammarrätt äga förordna, att villkor, åläggande, föreskrift, förbud eller återkallelse av tillslånd eller godkännande som meddelas med stöd av 5, 7, 9, 16, 18 eller 19 § skall omedelbart lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den I januari 1972.
Kungl Maj:ls proposition nr 30 år 1971 59
63) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1926:1) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1926 mellan Sverige och Finland angående renar i
gränsområdena
Härigenom förordnas, att i lagen (1926: 1) innefatlande besläramelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 meUan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena skall införas en ny paragraf, 18 §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
18 §. Mot länsslyrelsens beslut enligt 8, 10 eller 16 § föres talan hos kammarrällen genom besvär.
Talan mot annat beslut av län.ssiyrelsen enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som raeddelats före den I januari 1972.
64) Förslag
till
Lag
om ändring i civilförsvar.slagen (1960: 74)
Härigenom förordnas, att 83 § civilförsvarslagen (1960: 74) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
83
§.
över civilförsvarschefs beslut i Över beslul av
civUförsvarschef,
ärende,
som avses i denna lag, mä chef för undsältningskår eller polis-
besvär anföras hos länsstyrelsen. myndighet i ärende, som avses i den-
na lag, raå besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslut, som enligt denna lag med- Mot länsstyrelses beslut om kost-delats av länsstyrelse eller civUför- nadsfördclning enligt 49, 54 eller
60
Kungl Maj:ls proposUion nr 30 år 1971
|
(Nuvarande lydelse) svarsstyrelsen, må överklagas hos Konungen. |
(Föreslagen lydelse) 55 §, om uttagande av egendom enligt 76 § eller om föreläggande av vite vid underlåtenhet att fullgöra skyldighet enligt 15 § föres talan hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut, som länsstyrelse enligt denna lag eller med stöd därav utfärdade bestämmelser för särskilt fall meddelat om föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande i vad angår inrättande, utrustning eller underhåll av enskilt skyådsrum, dock ej beslut enUgt 31 §.
1 övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag hos Konungen genom besvär, vilka prövas i statsrådet. I samma ordning föres talan mot civilförsvarsstyrelsens beslut enligt lagen.
Talan må--------------------------- eller 58 §.
Under högsta----------------------- till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972,
65) Förslag
tiU
Lag
om ändring i barnavårdslagen (1960:97)
Härigenom förordnas, atl 83—87 §§ barnavårdslagen (1960: 97) skall ha
nedan angivna lydelse,
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydelse)
|
83 §. |
över länsstyrelses slulliga beslut eller utslag i mål eller ärende an-gående skyldighet för kommun, staten eller enskild att ersätta kommuns
Mot länsstyrelses slutliga beslut i mål eller ärende enligt denna lag samt mot annat beslut för särskilt fall av sociahtgrelsen än som avses
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
61
(Nuvarande Igdelse) kostnad för omhändertagen eller beträffande enskilds bidrag till omhändertaget barns vård må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföljas endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.
Om raål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade utslaget, må i samband därmed föras lalan även mol utslag eller beslul som dessförinnan meddelats i raålet. Sådant utslag eller beslut skall ej hindra att saken prövas i sin helhet.
(Föreslagen lydehe) i 56 §, 57 § första eller Iredje stycket eller 58 § föres talan, om ej annat sägs nedan, genom besvär hos den kammarrätt, inom vars domkrets beslutsmyndigheten ligger. Talan raå dock ej fullföljas endasl beträffande ränta eller rättegångskostnad.
Ora raål angående ersällning från koraraun förevarit hos två eller flera länsstyrelser och besvär anföras över del i huvudsaken sist meddelade beslutet, må i samband därmed hos samma kammarrätt föras lalan även raot beslut sora dessförinnan meddelats i målet. Sådant beslut skall ej hindra alt saken prövas i sin helhet. Har i fall som avses här talan tidigare förts hos annan kammarrätt, skola besvären anföras hos den kammarrätten.
|
84 §. |
|
85 §. |
/ länsstgrehes beslut i andra frågor rörande tillämpningen av denna lag än som angivas i 83 § må ändring sökas hos Konungen genom besvär.
Länsstgrehes beslut i ärende som avses i 4—9 kap. länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Besvär över lånsstyrelses beslut eller utslag skola ingivas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning ej uppenbarligen saknas, samt, efter att ha införskaffat den ytterligare utredning som kan vara erforderlig, insända samtliga handlingar i målet jämte eget utlätande
Besvär över länsstyrelses beslut skola ingivas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning ej uppenbarligen saknas, .samt, efter att ha införskaffat den ytterligare utredning som kan vara erforderUg, insända samtliga handlingar i målet jämte eget utlåtande till kammarrätten.
I fråga om delgivning av kammarrätts beslut skall vad som är stadgat i 82 § äga motsvarande tillämpning.
()2
Kungl. Majits proposition nr 30 är 1971
(Nuvarande Igdelse) till kammarrätten eller, om besvären skola prövas av Konungen, till socialdepartementet.
(Föreslagen lydehe)
|
86 §. |
/ fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad som är stadgat i 82 § äga motsvarande tillämpning.
över kammarrättens utslag må klagan icke föras.
Länsstyrelses beslut i ärende som avses i 4—9 kap., beslut av social-.styrelsen enligt 62 eller 64 § och kammarrätts motsvarande beslut lända omedelbart till efterrättelse.
|
87 §.» |
/ beslut av socialstyrelsen må ändring sökas hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till socialdepartementet.
Av socialstyrelsen enligt 58, 62 eller 04 § meddelat beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Mot sådant beslut av socialstyrelsen, som ej meddelats för särskilt fall, samt mot beslut av styrelsen enligt 56 §, 57 § första eller tredje stycket eller 58 § föres talan hos Konungen genom besvär.
Av socialstyrelsen enligt 58 § meddelat beslut länder lill efterrättelse utan hinder av förd klagan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
66) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1960: 408) om behörighet att utöva läkaryrket
Härigenom förordnas i fråga ora lagen (19(>0:408) om behörighet att utöva läkaryrket,
deh att i 2—10 §§ och övergångsbestämmelserna ordet -medicinalstyrel-.sen» skall bytas ut mot »socialstyrelsen»,
dels att 12 § skall ha nedan angivna lydelse.
' Senaste lydelse 1963:261. * Senaste lydelse av
3 § 1964:214
6 § 1963:252
Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971 63
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe)
12 §.
Talan mot .socialstyrelsens beslut för särskilt fall enligt 2—5, 7 eller 9 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av
socialstyrelsen
enligt denna lag föres tidnn hos
Konungen genom besvär.
Beslut, som medicinalstyrelsen Beslut, som socialstyrelsen
eller
meddelat med stöd av denna lag, kammarrätt meddelat med stöd av
skall lända till omedelbar eflerrättel- denna lag, skall lända till
omedelbar
se, om ej annorlunda förordiias. efterrättelse, om ej annorlunda för-
ordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
67) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1963:251) om behörighet att utöva tandläkaryrket
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1963: 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket',
deh att i 2—6 och 8—11 §§ saml tredje stycket försia punkten övergångsbestämmelserna ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »socialstyrelsen»,
dels atl 13 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
13 §.
Talan mot socialstyrelsens beslut enligt 3—6, 8 eller 10 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av socialstyrelsen enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
.Senaste lydelse av 4 § 1964: 550.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 dr 1971
(Nuvarande lydelse) Beslul, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
(Föreslagen lydelse) Beslut, som socia/sfyre/sen eller kammarrätt meddelat med stöd av denna lag, skall lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan raot beslut sora raeddelats före den 1 januari 1972.
68) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1965: 61) om behörighet att utöva veterinäryrket
m. m.
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1965: 61) ora behörighet att utöva veterinäryrket m. m.,
dels att i 5 § ordel »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mol »socialstyrelsen», dels alt 13 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Beslut som veterinärstyrelsen meddelar med stöd av denna lag länder lill omedelbar efterrättelse, ora annat ej förordnas.
§•
Talan mot veterinärstyrehens beslut för särskilt fall enligt 2—5, 7 eller 8 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av veterinärstyrelsen enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Beslul sora veterinärstyrelsen eller kammarrätt raeddelar med stöd av denna lag länder lill omedelbar efterrättelse, om annal ej förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäUer fortfarande i fråga om talan raot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ls proposition nr 30 år 1971 65
69) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1960: 409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område
Härigenora förordnas i fråga om lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens oraråde,
deh att i 1 och 9 §§ ordet »medicinalstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas ut raot »socialstyrelsen» i motsvarande form,
dels all 11 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydehe)
11 §•
Talan
mot socialstyrelsens beslut
enligt 9 § föres hos kammarrätten
genom besvär.
Beslut, som medicinalstyrelsen Förbud sora avses i 9 § skall lända
meddelat med stöd av 9 §, skall lända lill omedelbar efterrättelse, om ej an-till oraedelbar efterrättelse, ora ej an- norlunda förordnas, norlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre besläramelser gäller fortfarande i fråga ora talan raot beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
70) Förslag
till
Lag
om ändring i varumärkeslagen (1960: 644)
Härigenom förordnas, alt 47 § varumärkeslagen (1960: 644) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
47 §.1
Talan mol--------------------------------- skäl föreligga.
Talan föres----------------------------------- beslutets dag.
Mot besvärsavdelningens beslut må Mol besvärsavdelningens beslut må
talan föras av sökanden, om det gått lalan föras av sökanden, om det gått
» Senaste lydelse 1967: 841. 5—11565
66
Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två månader från beslutets dag.
(Föreslagen lydelse) honom emot. Talan föres hos regeringsrätten genora besvär inom två månader från beslutets dag.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslul sora meddelats före den 1 januari 1972.
71) Förslag
till
Lag
om ändring i patentlagen (1967: 837)
Härigenom förordnas, att 25 och 72 §§ patentlagen (1967:837) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
25 §.
|
Talan enUgt--------------- — — Mol beslut på besvärsavdelningen må talan föras av sökanden, om det gått honom eraot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två månader från beslutets dag. Bestämmelserna i 22 § femte stycket äga raotsvarande tillämpning beträffande handlingar som inkomraa till Konungen. |
lill prövning.
Mol beslul på besvärsavdelningen raå talan föras av sökanden, om det gått honom emot. Talan föres hos regeringsrätten genom besvär inom två månader från beslutets dag.
Beslämraelserna i 22 § femte slyckel äga raotsvarande lillämpning beträffande handlingar som inkomma till regeringsrätten.
72 §.
Talan mol--------------------- till prövning.
Mol besvärsavdelningens beslul fö- Mot besvärsavdelningens beslut föres talan genora besvär hos Konungen res talan hos regeringsrätten genora inom två månader från beslutets dag. besvär inom två månader från beslutels dag.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäUer fortfarande i fråga ora talan mot beslul som meddelals före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971 67
72) Förslag
till
Lag
om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 000)
Härigenom förordnas, alt 22 och 47 §§ raönslerskyddslagen (1970:000) skall ha nedan angivna lydelse.
(1 prop. 1969: 168 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse)
22 §
Talan enligt--------------------- till prövning.
Mot
beslut på besvärsavdelningen Mol beslut på besvärsavdelningen
får talan föras av sökanden, om be- får talan föras av sökanden, ora be
slulel gått honom emot. Talan föres slutet gått honom emot. Talan föres
genora besvär hos Konungen inora hos regeringsrätten genora besvär
två raånader från beslutets dag. inora två månader från beslutels dag.
47 §
Talan mot--------------------- till prövning.
Talan
raot besvärsavdelningens be- Talan raot besvärsavdelningens be
slut föres genom besvär hos Konung- slut föres bos regeringsrätten genom
en inom två raånader från beslutets besvär inom två månader från be-
dag. slutets dag.
Denna lag träder i krafl den I januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
73) Förslag
till
Lag
om ändring i brandlagen (1962: 90)
Härigenom förordnas i fråga om brandlagen (1962: 90), deh att i 1 § orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mol »kom-raunfullraäklige»,
dels att 15 och 16 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvaranåe lyåelse)
(Föreslagen lydelse)
15 §.
över brandstyrelses--------------------- hos länsstyrelsen.
|
Talan mot beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelsen, föres hos Konunyen. |
Talan mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i 6, 7, 9 eller 14 § föres hos kammarrätten yenom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
|
16 §. |
Den som utan giltigt skäl uteblir från brandövning eller brandsläckning, vartill han kallats genom brand-larm eller på annat sätt, eller lämnar honora anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten befallt eller som bryter mot 10 eller 11 § eller som hindrar eller söker hindra ålgärd, som avses i 12 §, dömes till dagsböter.
Arbetsgivare eller arbetsledare, som vägrar anställd nödig ledighet för dellagande i brandövning eller brandsläckning eller därmed sammanhängande arbete, dömes, såframt ledigheten kunnat medgivas utan synnerUg olägenhet, lill dagsböter.
Den som genom brandlarm eller på annat sätt obehörigen åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader och vare skyldig att ersätta därav föranledd kostnad.
Den som utan giltigt skäl uteblir från brandövning eller brandsläckning, vartill han kallals genom brand-larm eller på annat sätt, eller lämnar honom anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten befallt eller som bryter mot 10 eller 11 § eller som hindrar eller söker hindra åtgärd, sora avses i 12 §, dömes till böter.
Arbetsgivare eller arbetsledare, som vägrar anställd nödig ledighet för deltagande i brandövning eller brandsläckning eller därmed samraanhäng-ande arbete, dömes, såframt ledigheten kunnat medgivas utan synnerlig olägenhel, lill böter.
Den som genom brandlarra eller på annat sätt obehörigen åstadkommer brandstyrkas utryckning eller samling, dömes till böter eller fängelse i högsl sex månader och vare skyldig att ersätta därav föranledd kostnad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 69
74) Förslag
till
Lag
om ändring i skollagen (1962:319)
Härigenom förordnas, all 54 § skollagen (1962: 319) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
54
§.»
över beslut av lånsskolnämnd och Mot länsskolnämnds beslut i åren-
skolöverstyrelsen må besvär anföras de, på vilket 35 eller 39 § äger till
hös Konungen. lämpning, föres talan hos kammar
rätten genom besvär. I samma ord
ning föres talan mot beslut som av
ses i 51 § andra stgcket.
Talan mot annat beslut av lånsskolnämnd eller skolöverstgrelsen enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fräga om talan mot beslut som raeddelats före den 1 januari 1972.
75) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
Härigenom förordnas, atl 45 § lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
45 §.
Mot psykiatriska------------------- icke föras.
Mot
länsskolnämndens beslut får I fräga om talan mot lånsskol-
talan föras hos Konungen genom be- nämnds beslut gäller 54 § skollagen
svår. i tillämpliga delar.
' Senaste lydelse 1964:341.
70 Kungl Maj:ts proposUion nr 30 dr 1971
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäUer fortfarande i fråga ora talan raot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
76) Förslag till Lag om ändring i namnlagen (1963: 521)
Härigenom förordnas, att 29 § namnlagen (1963: 521) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
29 §.
Den vars---------------------------- domkapitlet genom besvär.
Talan mot domkapitlets beslut i Talan mot domkapitlets beslut i
fråga, som enligt första siycket dra- fråga,
som enligt försia stycket dra
gils under dess prövning, föres hos gits
under dess prövning, föres hos
Konungen genom besvär. kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
77) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt m. m.
Härigenom förordnas, alt 17 § lagen (1963:537) om gravrätt m.m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
17 §.
Talan mot länsstyrelses beslut en- Talan mol länsstyrelses beslut en
ligt denna lag eller med stöd därav ligt 11 eller 16 § föres hos fcammar-
meddelade bestämmelser föres genom rätten genom besvär. / samma ord-
besvär hos Konungen. ning föres talan mot sådant beslut
Kungl. Maj:ls proposition nr 30 år 1971 71
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen Igdelse)
enligt 15 § som ej avser föreläggande mot kommun med stöd av första stycket.
I övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag hos Konungen genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre besläramelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
78) Förslag
lill
Lag
om ändring i lagen (1964: 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.
Härigenom förordnas, alt 12 § lagen (1964:322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudraannaskapet för polisväsendet m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12
§.
över beslut, som länsstyrelse eller Över beslut, som länsstyrelse eller
myndighei, som avses i 7 §, meddelat myndighei, som avses i 7 §, meddelat
enligt denna lag, må kommunen an- enligt denna lag, må koraraunen an
föra besvär hos Konungen. föra besvär hos kammarrätten.
Beslut, som sägs i första stycket Beslut, som meddelats enligt den-och som ej avser uldömande av vite, 7ia lag och som ej avser utdömande länder till efterrättelse ulan hinder av av vite, länder lill efterrättelse utan förd klagan, om ej annat förordnas, hinder av förd klagan, ora ej annat
förordnas.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre besläramelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
72 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
79) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1964: 829) om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet
Härigenom förordnas, att 5 § lagen (1964:829) om skyldighel för vissa städer alt bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 §.
Över beslut, sora länsstyrelse eller Över beslul, som länsstyrelse eller
myndighet vilken avses i 1 § medde- myndighet vilken avses i 1 § medde
lat enligt denna lag, må staden anfö- lat enligt denna lag, må staden anföra
ra besvär hos Konungen. besvär hos kammarrätten.
Beslut, som sägs i första stycket, Beslut enligt denna lag länder tiU
länder till efterrättelse utan hinder av efterrättelse utan hinder av förd kla-
förd klagan, om ej annat förordnas, gan, ora ej annal förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslul som meddelals före den 1 januari 1972.
80) Förslag
tiU
Lag
om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)
Härigenom förordnas, att 40 § naturvårdslagen (1964: 822) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe)
40 §.1
Talan mot
länsstyrelses beslut en- Talan
raot länsstyrelses beslut en
ligt denna lag eller med stöd därav ligt 13, 17, 20, 21, 22, 24, 39 eller 47 §
meddelade bestämmelser föres genom eller om föreläggande enligt 16 § fö-
besvär hos Konungen. Statens natur- res hos kammarrätten genom besvär,
vårdsverk äger föra sådan talan för Mot annat beslut av länsstyrelse
> Senaste lydelse 1967:377.
Kungl Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 73
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
lillvaralagande av
naturvårdens in- enligt denna lag föres talan hos
tressen. Konungen genom besvär. Besvären
prövas i statsrådet.
Siatens naturvårdsverk äger för tillvaralagande av naturvårdens intressen föra talan mot beslut enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan raot beslut som raeddelats före den 1 januari 1972.
81) Förslag till Lag om ändring i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
Härigenom förordnas, att i lagen (1966: 301) ora rättspsykiatrisk undersökning i brottmål skall införas en ny paragraf, 11 a §, av nedan angivna lydelse,
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11 a §.
Mot socialstyrelsens beslut enligt 4 § och mot kriminalvårdsstgrehens beslut enligt 7 a § föres talan hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut för särskilt fall av kriminalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen rörande tUlämpningen av 7 eller 9 §.
Talan mot annat beslut av kriminalvårdsstyrelsen eller socialstyrelsen rörande tillämpningen av denna lag föres hos Konungen genom besvär.
74 Kungl Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
82) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1967:631) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
Härigenom förordnas, att 33 § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
33 §.
Talan mol tillsynsmyndighelens Talan mol
tillsynsmyndighetens
beslut föres genom besvär. beslul enligt 22 § föres hos Konungen
genom besvär.
Talan mot annat beslut av tillsynsmyndigheten enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
83) Förslag
till
Lag
om ändring i smittskyddslagen (1968: 231)
Härigenom förordnas, atl 33 § smittskyddslagen (1968:231) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydehe)
33 §,
Talan mot------------------------- länsstyrelsen genom besvär.
Mot länsstyrelses beslut i ärende som avses i 7, 10, 14, 15 eller 21 §
Kungl Maj:ls proposition nr 30 år 1971 75
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
föres talan hos kammarrätten genom
besvär.
Talan mot länsstyrelses beslul en- /
övrigt föres talan mot länsslyrel-
ligt denna lag föres hos Konungen ses beslut enligt denna
lag hos
genom besvär. Konungen genom besvär.
Hälsovårdsnämnds och länsstyrel- Hälsovårdsnämnds, länsstyrelses
ses beslut skall lända till omedelbar och kammarrätts
beslut skall lända
efterrättelse om ej annorlunda för- till omedelbar efterrättelse ora ej an
ordnas, norlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fräga ora talan mot beslut sora meddelats före den 1 januari 1972.
84) Förslag
till
Lag
om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387)
Härigenom förordnas i fråga om miljöskyddslagen (1969:387),
deh alt 48 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels alt i lagen skall införas en ny paragraf, 48 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
48 §.
När koncessionsnäranden------------- 40 §.
Talan mot beslut som avses i första stycket och beslut enligt 14 § sista stycket andra punkten föres hos Konungen inom fyra veckor från dagen för beslutet. Statens naturvärdsverk får föra talan mot beslut som avses i första stycket för att tillvarataga allmänna intressen.
Mot beslut som meddelas av naturvårdsverket enligt 10 § andra stycket eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket fär talan ej föras.
76 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
48 a §.
Mot beslut som meddelas av statens naturvårdsverk enligt 10 § andra stycket eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras.
Talan mot beslut enligt 14 § sista stycket andra punkten eller rörande förbud vid vite enligt 51 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av koncessionsnämnden eller länsstyrelsen enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Talan mot beslut som avses i 48 § och beslut enligt 14 § sista stycket andra punkten skall föras inom fyra veckor frän dagen för beslutet. Statens naturvärdsverk får föra talan mot beslut som avses i 48 § för att tillvarataga allmänna intressen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
85) Förslag
till
Lag
om ändring i jordhävdslagen (1969:698)
Härigenom förordnas, att i jordhävdslagen (1969: 698) skall införas en ny paragraf, 9 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
9a§ Mot lantbruksnämnds beslut enligt denna lag föres talan hos lantbruksstyrelsen genom besvär.
Talan mot lantbruksstyrelsens be-
|
77 |
|
(Föreslagen Igdelse) slut enligt lagen föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet. |
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 (Nuvarande lydelse)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
86) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1970: 000) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling
Härigenora förordnas, atl 11 och 12 §§ lagen (1970: 000) ora utlämning tiU Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling skall ha nedan angivna lydelse.
(I prop. 1970:30 föreslagen lydehe)
11
Talan raot polisrayndighels beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär. Besvärshandlingen inges lill polismyndigheten. Vid talan mot beslut om utlämning skall besvärshandlingen ha inkommit inom en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet.
Mot länsstyrelsens beslut föres lalan hos Konungen genora besvär. Besvärshandlingen inges till länsstyrelsen. Vid talan mot beslut om utlämning skall besvärshandlingen ha inkommit inom en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet.
Talan raot beslut ora reseförbud eller orahändertagande får föras utan inskränkning lill viss lid.
(Här föreslagen lydelse)
§
Talan raot polisrayndighels beslul enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genora besvär. Besvärshandlingen inges lill polismyndigheten.
Mol länsslyrelsens beslul föres lalan hos kammarrätten genom besvär. Besvärshandlingen inges till länsstyrelsen.
Besvär över beslut om utlämning enligt denna lag skall anföras inom en vecka från den dag då klaganden delgavs beslutet. Talan mol beslul om reseförbud eller omhändertagande får föras utan inskränkning lill viss tid.
78 Kungl. Maj.ts propo.sUion nr 30 år 1971
(I prop. 1970: 30 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse)
12
§
Beslut om------------------ tUl efterrättelse.
Polismyndighet
och länsstyrelse Polismyndighet och länsstyrelse
får, när särskilda skäl föranleder del, får, när särskilda skäl föranleder
det,
förordna att dess beslut om utlära- förordna att dess beslul ora utlära
ning verkställes oraedelbart. ning verkställes omedelbart. Kam
marrätts beslut om utlämning verk
ställes omedelbart, om ej domstolen
förordnar annat.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga ora lalan mol beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
87) Förslag
tUl
Lag
om ändring i lagen (1970: (MIO) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
Härigenom förordnas, atl 34 § lagen (1970:000) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall ha nedan angivna lydelse.
(I lagrådsremiss 23/1 1970 föreslagen (Här föreslagen lydelse)
Igdelse)
34 §
Ärende, som------------------------ av detta.
Länsstyrelse kan-------------- av kommunen.
Talan mot lånsstyrelses beslut enligt 7 eller 32 § eller om ersättning till sakkunnig som avses i andra stycket föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos Konungen genom besvär.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 79
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut .som meddelats före den 1 januari 1972.
88) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1970. 000) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna
Härigenom förordnas, att 11 § lagen (1970:000) med vissa bestäraraelser i anledning av statens övertagande av lokalhållningen för de allmänna underrätterna skall ha nedan angivna lydelse.
(I lagrådsremiss 13/3 1970 föreslagen (Här föreslagen lydelse)
Igdelse)
11 §
Talan mot beslut enligt denna lag Talan raot beslut enligt
denna lag
av myndighet som avses i 7 § andra av myndighet som avses i 7 § andra
stycket föres hos Konungen genom styckel eller av länsstyrelse föres hos
besvär. kammarrätten genom besvär.
Mot beslut--------------- —------ ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol beslul sora raeddelats före den 1 januari 1972.
89) Förslag till Lag om ändring i förordningen (1961:313) om förfarandet i anmärkningsmål
Härigenom förordnas i fråga ora förordningen (1961: 313) om förfarandet i anmärkningsmål, dels atl 9 § skall upphöra att gälla, dels att 8 § skall ha nedan angivna lydelse.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
8§. |
Har annan revisionsmyndighet än kammarrätten meddelat slutligt beslul i anmärkningsraål och har ej anraärkningen därvid avvisats raed stöd av 5 §, må talan mot beslutet föras genora besvär hos kammarrätten av revisorn samt av myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkningen riktats, ävensom av tjänsteman, som i 4 § sägs, och sakägare.
över annal----------------------
Har annan revisionsmyndighet än kammarrätt raeddelat slutligt beslut i anmärkningsraål och har ej anmärkningen därvid avvisats raed stöd av 5 §, må talan mot beslutet föras genom besvär hos karamarrätten av revisorn saral av myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkningen riktats, ävensom av tjänsteman, sora i 4 § sägs, och sakägare.
— icke föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
90) Förslag
tiU
Lag
om ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99)
Härigenora förordnas, att 34 § farailjebidragsförordningen (1946: 99) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydelse)
|
34 %.' |
över länsstyrelses beslut rörande tillärapningen av denna förordning må klagan föras hos kammarrätten genora besvär, vilka skola ingivas till den länsstyrelse, som meddelat beslu-
Talan mot beslut av länsstyrelse rörande tUlämpningen av 29 § första stycket föres hos Konungen genom besvär.
Talan mot länsstyrelses beslut i övrigt rörande tillärapningen av denna förordning föres hos karamarrätten genom besvär.
Länsstyrelses och kammarrätts be-
' Senaste lydelse 1963:112.
Kungl Maj.ts proposUion nr 30 år 1971 81
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
tet; och åligger det länsstyrelsen att slut skola gå i verkställighet utan jämte eget yttrande insända besvären hinder av däröver anförda besvär. till kammarrätten. Länsstyrelses beslul skall gå i verkslällighet utan hinder av däröver anförda besvär.
Mot kammarrättens beslut må talan icke föras.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora lalan raot beslut sora meddelats före den 1 januari 1972.
91) Förslag
tiU
Lag
om ändring i förordningen (1967:882) om studiemedelsavgifter
Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1967:882) ora studieraedelsavgifter,
dels att 31 § skall upphöra att gälla,
dels att 30 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslayen lydelse)
30 §.
Talan mot-------------------- ■------ centrala studiehjälpsnäranden.
Centrala
studiehjålpsnämndens be- Beslul enligt denna förordning län-
slut länder till efterrättelse utan hin- der omedelbart till efterrättelse, om
der av att talan föres mot beslulel, ej annat förordnas i beslulel.
ora nämnden ej förordnar annal.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
6—11565
82 Kungl. Muj:ts proposition nr 30 år 1971
92) Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande
vissa skatter
Härigenom förordnas, att 2 § förordningen (1965: 852) om ackord och avskrivning rörande vissa skatter skall ba nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
2 §. |
Behörig atl antaga ackordsförslag eller avskriva skall enligt I § är, om annat ej föreskrivits, den cenlrala beskaltningsmyndigheten eller, ora sådan ej finnes, länsstyrelsen.
Behörig all antaga ackordsförslag eller avskriva skatt enligt 1 § är, om annat ej föreskrivits, den centrala be-skaltningsmyndighelen eller, om sådan ej finnes, länsstyrelsen. Mot beslut i sådant ärende får talan ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
93) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1920: 796) om val till riksdagen
Härigenom förordnas, att 92 § lagen ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
92 Besvär över val lill riksdagen ställas till Konungen och skola vid äventyr av talans förlusl ha inkomrait till centrala valmyndigheten inom tio dagar från den dag då kungörelse om valets utgång intogs i allmänna tidningarna. Så snart besvär inkommit, översändes avskrift av besvären till Konungens befallningshavande raed anmodan att skyndsamt inkomma
(1920: 796) om val till riksdagen* skall
(Föreslagen lydehe)
§•
Besvär över val till riksdagen ställas till regeringsrätten och skola vid äventyr av talans förlust ha inkommit lill centrala valmyndigheten inora tio dagar från den dag då kungörelse om valets utgång intogs i allmänna tidningarna. Så snart besvär inkommit, översändes avskrift av besvären till Konungens befallningshavande med anmodan atl skyndsamt
• Lagen omtryckt 1%9:823.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
83
(Nuvarande lydelse) med yttrande över besvären till Konungen. Efler besvärslidens utgång kungör centrala valmyndigheten skyndsamt samtliga inkorana besvär i allmänna tidningarna. Därvid utsattes viss kort tid, inora vilken förklaring över besvären raå avgivas lill myndigheien. Efter ulgången av för-klaringsliden insänder myndigheten ofördröjligen besvärshandlingarna och inkomna förklaringar till Konungen.
Den som---------------------
(Föreslagen lydelse) inkomma raed yttrande över besvären lill regeringsrätten. Efler besvärstidens utgång kungör centrala valmyndigheten skyndsamt samtliga inkomna besvär i allmänna tidningarna. Därvid utsattes viss kort tid, inom vilken förklaring över besvären må avgivas till myndigheien. Efter ulgången av förklaringsliden insänder rayndigheten ofördröjligen be-svärshandlingarna och inkomna förklaringar till regeringsrätten. - har sketl.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora lalan raot val som förrättats före den 1 januari 1972.
94) Förslag
till
Lag
om ändring i kommunala vallagen (1930: 253)
Härigenom förordnas, all 3 § 3 mom. och (1930: 253)' skall ha nedan angivna lydelse.
56 § komraunala vallagen
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
3§. |
3 mora. Vid val av kyrko-fullraäklige skall varje försara-ling eller, där församling är för dylikt val delad i valkretsar, varje sådan valkrets bilda elt valdistrikt. Där på grund av bestäraraelserna i lagen om val till riksdagen delar av församlingen eller av valkretsen ingå i olika valdistrikt vid val till riksdagen, skall dock varje sådan del bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofull-
3 mora. Vid val av kyrko-fullraäklige skall varje försara-ling eller, där försaraling är för dylikt val delad i valkretsar, varje sådan valkrets bilda ell valdistrikt. Där på grund av bestäraraelserna i lagen om val till riksdagen delar av församlingen eller av valkretsen ingå i oUka valdistrikt vid val till riksdagen, skall dock varje sådan del bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofull-
• Lagen omlryckt 1909: 824.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) mäktige. När skäl därlill äro, må länsstyrelsen förordna, att delar av församling eller valkrets, vilka enligt dessa bestäraraelser skulle var för sig bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofullraäktige, dock skola vid sådant val tillsaramans uigöra elt valdistrikt.
(Föreslagen lydelse) mäktige. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen förordna, all delar av församling eller valkrets, vilka enligt dessa bestämmelser skulle var för sig bilda eget valdistrikt vid val av kyrkofullmäkUge, dock skola vid sådant val tiUsammans utgöra etl valdistrikt, över sådant beslut må besvär anföras i den ordning, som är bestämd för överklagande av länsstyrelsens beslut i mål, vilka bedömas efter lagen (1961:436) om församlingsstyrelse.
|
56 §. |
Är någon raissnöjd raed val, må han däröver anföra besvär hos Konungen; och skall han, vid förlust av talan, sist inom tio dagar efter den dag, då valet avslutats, ingiva sina till Konungen ställda besvär till länsstyrelsen, som genom kungörelse, vilken införes i en eller flera av ortens mest spridda tidningar, utsätter viss kort tid, inom vilken förklaring över besvären raå avläranas till länsstyrelsen. Sedan den för förklarings avgivande bestämda liden tillända-gått, har länsstyrelsen att ofördröjligen insända besvären jämte de förklaringar, sora inkoramil, ävensom protokoll över valet, valsedlarna och övriga handlingar rörande valet till vederbörande statsdepartement för att i regeringsrätten skyndsamt föredragas och avgöras.
Skiljes den---------------------
Vad i---------------------------
Är någon missnöjd med val, må han däröver anföra besvär hos regeringsrätten; och skall han, vid förlust av lalan, sist inom tio dagar efter den dag, då valet avslulals, ingiva sina till regeringsrätten ställda besvär till länsstyrelsen, som genora kungörelse, vilken införes i en eller flera av ortens mest spridda tidningar, utsätter viss kort tid, inom vilken förklaring över besvären må avläranas till länsslyrelsen. Sedan den för förklarings avgivande be-stärada tiden tiUändagått, bar länsslyrelsen alt ofördröjligen insända besvären jämte de förklaringar, som inkommit, ävensom protokoll över valet, valsedlarna och övriga handlingar rörande valet till regeringsrätten.
för valet. - ny röstsammanräkning.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot val som förrättats före den 1 januari 1972.
Kungl. Majits proposifion nr 30 är 1971 85
95) Förslag
till
Lag
om ändring i kommunallagen (1953: 763)
Härigenom förordnas, atl 9 och 78 §§ kommunallagen (1953: 753)' skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
9§.
För val----------------------------- inora valkrets.
Vid valkretsindelning---------------- kan ske.
I varje--------- —----------------- genom lottning.
Om indelning — —------------------- i ärendet.
Beslul ora------- —---------------- nästa val.
Mot länsstyrelsens beslut om indelning i valkretsar föres talan hos regeringsrätten genom besvär.
78 §.
1 länsslyrelsens utslag må, där icke I länsstyrelsens beslut må, där icke
för vissa frågor annorlunda är sär- för vissa frågor annorlunda är sär
skilt stadgat, ändring sökas hos skilt stadgat, ändring sökas hos re-
Konungen senast inom tre veckor geringsrätten senast inora tre veckor
från den dag, då klaganden erhöll från den dag, då klaganden erhöll
del av beslulel; dock äger menighet del av beslutet; dock äger menighet
som klagar åtnjuta två veckor läng- sora klagar åtnjuta två veckor längre
re besvärslid än nu sagts. besvärstid än nu sagls.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
96) Förslag
tiU
Lag
om ändring i kommunallagen (1957: 50) för Stockholm
Härigenom förordnas, atl 9 och 82 §§ kommunallagen (1957:50) för Stockholm skall ha nedan angivna lydelse.
» Lagen omtryckt 1969: 765. - Lagen omtryckt 1969: 766.
86 Kungl. Maj:ls proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)
9§.
För val--------------------------- inom valkrets.
Vid valkretsindelning —--------------- kan ske.
I varje--------------------------- genom loltning.
Om indelning ■—------------------- i ärendet.
Beslut om---------------------- ■ — nästa val.
Mot länsstyrelsens beslut om indelning i valkretsar föres talan hos regeringsrätten genom besvär.
82
§.
I länsstyrelsens utslag må, där icke I länsstyrelsens beslut må, där
icke
för vissa frågor annorlunda är sär- för vissa frågor annorlunda är sär
skill stadgat, ändring sökas hos skilt stadgat, ändring sökas hos
re-
Konungen. geringsrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
97) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsslyrelse
Härigenom förordnas, att 12 § 3 mom. och 91 § lagen (1961: 436) om församlingsslyrelse skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 §.
3 raom. Om indelning--------------- i ärendet.
Beslut om----------------- ■----- nästa val.
Mot länsstyrelsens beslut om indelning i valkretsar föres talan hos regeringsrätten genom besvär.
91 §. I länsslyrelsens utslag må, där icke I länsslyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är sär- för vissa frågor annorlunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos skill stadgat, ändring sökas hos re-Konungen senast inom tre veckor geringsrätten senasi inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll från den dag, då klaganden erhöll
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
87
(Nuvarande lydelse) del av beslutet; dock äger rrienighet som klagar åtnjuta två veckor längre besvärstid än nu sagts.
(Föreslagen lydelse) del av beslutet; dock äger menighet sora klagar åtnjuta två veckor längre besvärstid än nu sagts.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan raot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
98) Förslag
till
Lag
om ändring i landstingslagen (1954: 319)
Härigenom förordnas, att 78 § 1 mom. landslingslagen (1954: 319) skall
ha nedan angivna lydelse
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydehe)
|
78 §. |
1 mom. över beslut av landsting äger medlem av landstingskommunen anföra besvär hos Konungen. Sådan klagan må grundas endast därå, alt beslutet
icke tillkommit i laga ordning,
står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider landstingets befogenhet eller
kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund.
Besvären, ställda lill Konungen, skola hava inkomrait lill länsstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av del över beslutet förda protokollet tillkännagivits å landstingskommunens anslagstavla. Besvären skola vara åtföljda av överklagade beslulel jämte bevis om dagen för justeringens tillkännagivande.
1 ra o ra. över beslut av landsting äger medlem av landstingskommunen anföra besvär hos regeringsrätten. Sådan klagan må grundas endast därå, atl beslulel
icke tillkommit i laga ordning,
står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider landstingels befogenhet eller
kränker klagandens enskilda rätt eller eljesl vilar på orättvis grund.
Besvären, ställda till regeringsrätten, skola hava inkomrait till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å landstingskommunens anslagstavla. Besvären skola vara ål-följda av överklagade beslutet jämte bevis ora dagen för justeringens till kännagivande.
88 Kungl. Majits proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydehe)
över landstings-------------------- ej klagas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora lalan raot beslut sora meddelats före den 1 januari 1972.
99) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1970:65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar
Härigenom förordnas, alt 62 § lagen (1970:65) ora Sveriges allraänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)
62 §
Banken och föreningarna----------- av bankinspektionen.
Vid raeddelande---------------- förelägga vite.
Talan mot bankinspektionens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Beslut i---------------------------- förordnar annat.
I övrigi — ------------------------- om tillsynsverksamheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
100) Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
•Härigenom förordnas, all 40 § förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall ha nedan angivna lydelse.
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 89
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)
40 §.'
Kassan och------------------------- av bankinspektionen.
Vid meddelande-------------------- förelägga vite.
Talan mot bankinspektionens beslut enligt denna förordning föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Beslut i---------------------------- förordnar annat.
I övrigt------------------------- ■ — om tillsynsverksamheten.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
101) Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen (1951:442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor
Härigenom förordnas, att 6—8 §§ förordningen (1951: 442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
6 §.
över beslul, varigenom riksskatle- Över beslut, varigenom riksskatte
nämnden meddelat förhandsbesked, nämnden meddelat förhandsbesked,
må besvär anföras av sökanden och må besvär anföras av sökanden och
vederbörande taxeringsintendenl. vederbörande
taxeringsintendenl.
Rätt att anföra besvär tillkommer Rätt att anföra
besvär tillkommer
även vederbörande koramun, muni- även vederbörande kommun och
cipahamhälle och landsting, om för- landstingskommun, om förhandsbe-
handsbeskedet avser taxering av fas- skedet avser taxering
av fastighet el-
tighet eller såvitt detsamma avser ler såvitt detsamraa
avser taxering
taxering till koraraunal inkomst- till kommunal
inkomstskatt. Besvär
skatt. Besvär sora nu sagts skola upp- som nu sagls skola
upptagas och av
tagas och slutligt avgöras av kam- göras av regeringsrätten,
marrätten, därest förhandsbeskedet
rörer tillämpning av 6 § 1 mom., 7,
> Senaste lydelse 1970: 66.
|
90 |
Kungl Maj:ls proposition nr 30 år 1971
(Föreslagen Igdelse)
(Nuvarande lydelse) 8, 9, 10, 11 eller 12 § kommunahkat-tclagen, och av Kungl Maj:t, därest förhandsbeskedet avser annan fråga.
över beslut,----------------------- ej anföras.
7 §■
Besvär enligt---------------------- för ändringssökandet.
Inkomna besvär skola, efler veder- Inkomna besvär skola, efler vederbörandes hörande, av riksskatle- hörandes hörande, av riksskattenämnden skyndsamt överlämnas till nämnden skyndsamt överlämnas till finansdepartementet, därest prov- regeringsrätten, ningen av besvären ankommer på Kungl Maj:t, och eljest till kammarrätten.
Av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked eller, om besvär däröver anförts, Kungl Maj:ts eller kammarrättens i anledning av besvären meddelade beslul skall lända till efterrättelse vid taxering, som med beskedel avses, om och i den mån den, på vilkens begäran förhandsbeskedet meddelals, därom framställer yrkande. Därvid har denne att meddela erforderliga upplysningar till bedöraande av beskedets tillämplighet.
Vad i--------------------------
§•
Av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked eller, om besvär däröver anförts, regeringsrättens i anledning av besvären meddelade beslut skall lända lill efterrättelse vid taxering, som raed beskedel avses, ora och i den mån den, på vilkens begäran förhandsbeskedet raeddelats, därora framställer yrkande. Därvid har denne att meddela erforderliga upplysningar till bedöraande av beskedels tillämplighet.
--- beskedel angår.
Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl Maj:ls proposition nr 30 är 1971 91
102) Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen (1957: 343) om oljclagring m. m.
Härigenom förordnas, atl 22 § förordningen (1957:343) om oljelagring m. ra.' skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
22 §.
Mot
tUlsynsmyndighetens beslut
enligt 4, 18 eller 19 § föres talan hos
kammarrätten genom besvär,
över tillsynsmyndighetens beslul / övrigt föres talan mot tillsyns-
cnligt denna förordning må klagan myndighetens beslut enligt denna för-
föraa hos Kungl. Maj:t genom besvär, ordning hos Kungl. Maj:t genom be
svär.
Beslut av tillsynsmyndigheten skall Beslul av tillsynsniyndighelen eUcr
lända till efterrättelse ulan hinder av kammarrätt skall lända till
eflerrät-
förd klagan, där ej annorlunda för- telse ulan hinder av förd klagan, där
ordnas. ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som raeddelats före den I januari 1972.
103) Förslag
Ull
Lag
om ändring i förordningen (1957: 344) om oljeavgift m. m.
Härigenom förordnas, att 11 § förordningen (1957:344) om oljeavgift m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
11 §.
över tillsynsmyndighetens beslut Talan mot sådant beslut av till-
cnligt denna förordning må klagan synsmyndigheten som avses i 6 §
/öras hos Kungl. Maj :l genom besvär, första stycket eller 12 § föres hos
' Förordningen omtryckt 1969: 755. ' Förordningen omlryckt 1969: 756.
92 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)
Kungl. Maj:t genom besvär och prövas i statsrådet.
Mot
annat beslut av tillsynsmyn
digheten enligt denna förordning fö
res talan hos kammarrätten genom
besvär.
Beslut av tillsynsmyndigheten skall Beslut av tillsynsmyndigheten eller
lända till efterrättelse utan hinder av kammarrätt skall lända till
efterräl-
förd klagan, där ej annorlunda för- telse utan hinder av förd klagan, där
ordnas. ej annorlunda förordnas.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
104) Förslag
tiU
Lag
om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198)
Härigenom förordnas att 47, 49—52 och 54 §§ folkbokföringsförordningen (1967: 198) skall ba nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
47 §.
Innan underställt------------------ ytlra sig.
Innan länsstyrelse------------------ avge yttrande.
Vid avgörande av kyrkobokföringsärende kan länsstyrelsen förordna om sådan kyrkobokföringsåtgård som ej yrkats i ärendet. I mantalsskrivningsärende gäller motsvarande i fråga om såväl kyrkobokförings-som mantalsskrivningsåtgärd.
49 §.
Mot
länsstyrelses beslut i ärende Mot länsstyrelses beslut i ärende
som underställes kammarrätten får sora underställes kammarrätt får la
talan icke föras, lan icke föras.
Talan
mot annat beslut av läns- Talan mol annat beslut av läns
styrelse föres genom besvär styrelse och mot beslut av domkapi-
Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
93
(Nuvarande lydehe)
a) hos karamarrätten
/ fråga om
mantalsskrivning, kyrkobokförings
ort, kyrkobokföringsfastighet, kyrko
bokföring under viss rubrik eller re
gistrering i obefintligregister eller om
föreläggande eller utdömande av vite,
b) hos
Konungen i annan fråga.
Talan mot domkapitels beslut fö
res genom besvär hos Konungen.
Besvär enligt andra eller tredje stycket skall inges till den rayndighet som meddelat beslutet. Har besvären ingivits lill besvärsmyndigheten, utgör detta ej hinder mol alt besvären prövas, ora de inkommit före besvärstidens utgång.
Beslut som avses i andra eller tredje stycket skall verkställas oraedelbart, om beslulsmyndigheten ej förordnat annat.
(Föreslagen lydelse) tel föres bos kamraarrätten genom besvär.
Besvären skall inges till den myndighet som raeddelat beslutet. Har besvären ingivits till besvärsmyndighelen, ulgör detla ej hinder mot alt besvären prövas, om de inkommit före besvärstidens utgång.
Beslut av länsstyrelse, som ej skall underställas kammarrätt, samt beslut av domkapitel och kammarrätt skall verkställas omedelbart, om beslulsmyndigheten ej förordnat annat.
|
50 §. |
Länsstyrelses beslut, varigenom mål underslälles kammarrättens prövning, och länsstyrelses eller domkapitels beslut, varigenora ärendet avgjorts, skall delges person och komraun som beröres av beslulel.
1 underslällningsbeslut------- av
Länsstyrelses beslul, mol vilket lalan får föras, och domkapitels beslut skall innehålla besvärshänvisning.
Länsstyrelses beslul, varigenom mål underställes kammarrätts prövning, och länsstyrelses, domkapitels eller kammarrätts beslul, varigenom ärendet avgjorts, skall delges person och kommun som beröres av beslutet, underställningsbeslutet.
Beslul, mot vilket talan får föras, skall innehålla besvärshänvisning.
|
51 §. |
När talan förts raot länsstyrelses eller dorakapilels beslul, skall beslutsrayndigheten inhärata yttrande från folkbokföringsrayndighel, som tidigare yllrat sig i ärendet, och bereda den som, förutom klaganden, får föra talan tillfälle alt yttra sig.
När talan förts raot länsstyrelses eller dorakapilels beslul, skall beslulsmyndigheten inhämta yttrande från folkbokföringsmyndighet, som tidigare yttrat sig i ärendet, och bereda den som, förutora klaganden, får föra talan tillfälle all yttra sig.
94
Kungl. Maj:ls proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande Igdelse) Därefter skall beslutsmyndigheten skyndsamt sända handlingarna i ärendet med eget yttrande till Konungen eller, om kammarrätten skall pröva besvären, till denna domstol.
(Föreslagen lydelse) Därefter skall beslutsmyndigheten skyndsarat sända handlingama i ärendet med eget yttrande till Ifom-marrätten.
|
52 §. |
Vad som enligt 47 § tredje stycket gäller för länsstyrelse äger motsvarande tillämpning på kammarrätten vid dess prövning av mål om kyrkobokföring eller mantalsskrivning.
Mot kammarrättens avgörande i mål enligt denna förordning får talan icke föras.
Vid avgörande av kyrkobokföringsärende kan understållningsmyndig-het eller besvärsmyndighet förordna om sådan kyrkobokföringsåtgård som ej yrkats i ärendet. I mantalsskrivningsärende gäller motsvarande i fråga om såväl kyrkobokförings-som mantalsskrivningsätgärd.
|
54 §. |
Bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittne vid allmän domstol gäller även för ersättning åt den som av länsstyrelse eUer kammarrätten kallats till vittnesförhör i mål enligt denna förordning. Ersättningen stannar dock alltid på staten.
Bestämmelserna om ersättning av allmänna medel lill vittne vid allmän domslol gäller även för ersättning åt den som av länsstyrelse kallals till vittnesförhör i mål enligt denna förordning. Ersättningen stannar dock alltid på staten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråg meddelats före den 1 januari 1972.
ora talan mot beslut som
105) Förslag
liU
Förordning
om ändring i förordningen (1970:000) om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten
Härigenom förordnas, atl 15 § förordningen (1970: 000) om investeringsavgift för vis.sa byggnadsarbeten skall ha nedan angivna lydel.se.
Kungl. Majits proposUion nr 30 år 1971
95
(I prop. 1970:101 föreslagen lydelse)
15
Mol länsstyrelsens beslul enligt 4—6 §§ föres talan genom besvär bos kammarrätten. Besvär skall vara inkorana till kararaarrätlen inom två raånader från det klaganden fick del av beslutet. Mot kammarrättens utslag får talan icke föras.
Har lalan förts mol länsslyrelsens beslul, får länsstyrelsen medge anstånd med inbetalning av investeringsavgift hell eller delvis.
(Här föreslagen Igdelse)
§
Mot länsslyrelsens beslut enligt 4—6 §§ föres talan genom besvär hos kammarrätten. Besvär skall vara inkomna till kararaarrätlen inom två månader från del klaganden fick del av beslutet.
Har talan förts mot länsslyrelsens eller kammarrättens beslut, får be-slutsmyndiyheten medge anstånd med inbetalning av invesleringsavgift helt eller delvis.
Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
106) Förslag
till Kungörelse om ändring i förordningen (1968: 564) om tiUfäUig handel
Härigenom förordnas, atl 11 § förordningen (1968: 564) om tillfällig handel skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydehe)
|
11 §. |
Talan mol beslut enligt denna förordning föres genora besvär, om beslutet meddelats av polismyndighet, hos länsstyrelsen och eljest hos Konungen.
Beslut enligt
Talan raot polismgndighets beslul enligt denna förordning föres hos länsstyrelsen genora besvär. Mot länsstyrelses beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot beslut
av tillständs-
mgndighet som avses i 5 § föres hos
Konungen genom besvär.
-------- annat förordnas.
96 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Denna kungörelse träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
107) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i vapenförordningen (1949: 340)
Härigenom förordnas, atl 40 § vapenförordningen (1949: 340) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
40 §.'
Polismyndighets beslut-------------- hos länsslyrelsen.
över
länsstyrelses beslul i ärende. Talan mot länsstyrelses beslut en-
som avses i 14, 16, 27, 28 eller 30 §, ligt 14, 27 eller 28 § eller rörande
må klagan föras hos Konungen ge- återkallelse av tUlstånd enligt 30 §
nom besvär, vUka skola ingivas till föres hos Konungen genom besvär.
inrikesdepartementet. Mot beslut av länsstyrelse i ärende,
på vilket 16 § äger tUlämpning, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan raot------------------------- ej föras
Polisrayndighels
och länsstyrelses Polismyndighets, länsstyrelses och
beslut lända till efterrättelse ulan kammarrätts beslul lända till efter-
hinder av besvär, intill dess annor- rättelse utan hinder av besvär, intill
lunda förordnas. dess annorlunda förordnas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
* Senaste lydelse 1955: 118.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 97
108) Förslag
tiU
Kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen (1951:648)
Härigenora förordnas, atl 76 § vägtrafikförordningen (1951: 648) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
76§.' |
Talan raot beslut av poUsrayndig-het eller Irafiknämnd enligt denna förordning föres hos länsstyrelsen genora besvär. Mol beslut av länsstyrelse raed stöd av förordningen eller i ärende angående lokal trafikföreskrift, vUket från Irafiknämnd hänskjutits till länsstyrelse, föres talan hos Konungen genom besvär. Beslul, sora nu sagts, skall utan hinder av besvär lända lill efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva för ordnat. Beslut om återkallelse eller omhändertagande av körkort eller om återkallelse av lillslånd, varom i denna förordning förmäles, är dock icke gällande, förrän den, som avses med beslulel, erhållit del av delta.
Talan mot beslul av polismyndighet eller Irafiknämnd enligt denna förordning eller med stöd därav meddelade föreskrifter föres hos länsstyrelsen genora besvär.
Mot beslut, som länsstyrelse enligt denna förordning eller med stöd därav utfärdade föreskrifter meddelat rörande avgift, anteckning i bilregister eller bilreservregister, rätt att bruka fordon utan hinder av bestämmelserna i 11 § denna förordning, behörighet att föra motordrivet fordon, föreläggande vid vite eller utdömande av vite, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse med stöd av denna förordning och mot beslut av länsstyrelse i ärende angående lokal trafikföreskrift, vilket från trafiknärand hänskjutits till länsstyrelse, föres hos Konungen genom besvär.
Beslul som nu sagts skall ulan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas. Beslut, varigenom någon fräntages behörighet att föra motordrivet fordon eller som innefattar återkallelse av tillstånd som avses i denna förordning, är dock icke gällande,
> Senaste lydelse 1964: 732.
11565
98 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
förrän den som avses raed beslulel erhållit del av detta.
Denna kungörelse Iräder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelals före den 1 januari 1972.
109) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.
Härigenom förordnas, att 44 och 45 §§ förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik ra. m. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)
44 §.»
Talan raot beslut av trafiknämnd / mom. Talan mot beslut av trafik-
enligt denna förordning föres hos nämnd enligt denna förordning
föres
länsstyrelsen genom besvär. Mot be- hos länsstyrelsen genom besvär.
slut av transportnåmnden eller läns- Mot lånsstyrelses beslut i ärende
styrelse
med stöd av förordningen om utfärdande eller återkaUelse av
och mot länsstyrelses beslut i ärende trafikkort föres talan hos kammar-
angående yrkesmässig trafik, vil- rätten genom besvär.
ket från trafiknämnd hänskjutits Talan mot annat beslut av låns-
till
länsstyrelse, föres talan hos styrelse med stöd av förordningen
Konungen genom besvär. Beslut, som föres hos Konungen genom besvär,
nu sagts, skall, med nedan angivna / samma ordning föres talan mot
undantag, gälla utan hinder av be- transportnämndens beslut med stöd
svär, intill dess annorlunda förord- av förordningen och mot länsslyrel-
nas. ses beslut i ärende angående
yrkes-
mässig trafik, vilket från trafiknämnd hänskjutits till länsstyrelse. 2 mom. Beslut som avses i 1 mom. skall, med nedan angivna undantag, gälla utan hinder av besvär, intill dess annorlunda förordnas.
1 Senaste lydelse 1969:689.
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
99
(Nuvarande lydelse) Beslut, som innefattar trafiktillstånd eller tillstånd att bedriva uthyrningsrörelse eller transportförmedling, vare, där ej på grund av särskUda skäl i tillståndet annorlunda förordnats, icke gällande, förrän beslulel vunnit laga krafl eller, där besvär däremol anförts, beslutet blivit slutiigen faslsläUl. Dylikt beslut ävensom beslut ora indelning i lokalområden eller om bestämmande av särskilt lokalområde skall anses hava kommit klagande lill del den dag, då beslutet tillkännagivits genora anslag i vederbörande myndighels lokal. Sådanl tillkännagivande bör ske inora fera dagar från beslutels dag. Beslul ora återkallelse eller indragning på viss lid av Irafiktillstånd eller annat tillstånd, som ovan sagts, eller av trafikkort, vare ej gällande förrän den, som avses med beslulel, därav erhållit del.
I beslul, som innefattar återkallelse av trafiktillstånd enligt 19 § 2 mom. saral nytt IrafikliUstånd, skall angivas viss lidpunkt från vilken återkallelsen och det nya tillståndet skola gälla. Tillståndsmyndigheten får på begäran av part ändra tidigare fastställd tidpunkt.
(Föreslagen lydelse) Beslut, sora innefattar trafiktillstånd eller tillslånd alt bedriva ut-hyrningsrörelse eller transportförmedling, vare, där ej på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlunda förordnats, icke gällande, förrän beslutet vunnit laga kraft eller, där besvär däremol anförts, beslutet blivit slutligen fastställt. Dylikt beslut ävensom beslut om indelning i lokalområden eller om bestäraraande av särskilt lokalområde skall anses hava kommit klagande lill del den dag, då beslutet tillkännagivits genom anslag i vederbörande myndighets lokal. Sådanl tillkännagivande bör ske inom fem dagar från beslutets dag. Beslut om återkallelse eller indragning på viss lid av trafiktillstånd eller annal tillslånd, som ovan sagts, eller av trafikkort, vare ej gällande förrän den, som avses med beslutet, därav erhållit del.
I beslut, som innefallar återkallelse av trafiktillstånd enligt 19 § 2 raora. samt nytt trafiktillstånd, skall angivas viss tidpunkt från vilken återkallelsen och det nya tillståndet skola gälla. Tillslåndsmyndigheten får på begäran av part ändra lidigare fastställd tidpunkt.
45 §.
Beslut om återkallelse av trafikkort Beslut om återkallelse av trafikkort
skall, där ej länsstyrelsen annorlunda skall, där ej / beslutet annorlunda
förordnat, gå i omedelbar verkstäl- förordnats, gå i omedelbar verkstäl
lighet, lighet.
Denna kungörelse Iräder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som raeddelats före den 1 januari 1972.
100 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
110) Förslag
tiU
Kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)
Härigenom förordnas i fråga ora allraänna ordningsstadgan (1956: 617)',
deh atl i 8, 23 och 25 §§ orden »komraunens fuUraäktige» skall bytas ut raot »kommunfullmäktige»,
dels att i 24 § orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »komraunstyrelsen»,
dels alt 27—29 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
27 §.2
|
Mot beslut som myndighet meddelat på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga må talan föras genom besvär, om beslutet fattats av länsstyrelse, hos Konungen och eljest hos länsslyrelsen. |
Mol beslut som polismyndighet eller kommunal myndiyhet meddelat på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga föres talan hos länsstyrelsen genom besvär.
Beträffande klagan över kommunal myndighets beslut i fall som avses i 2 och 23 §§ och över länsstyrelsens beslut med anledning av sädan klagan finnas bestämmelser i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) och kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50).
Mot länsstyrelses beslut om föreläggande av vite föres talan hos kammarrätten genom besvär.
|
Beslut som på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga meddelas av länsstyrelse eller polismyndighet skall utan hinder av be- |
Talan mot annat beslut av länsstyrelse på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga och mot socialstyrelsens beslut enliyt 21 § föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
Beslut som på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga raeddelas av polismyndighet, länsstyrelse eller kammarrätt skall utan hin-
> Senaste lydelse av 8 § 1964: 677. ' Senaste lydelse 1964:677.
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
101
(Nuvarande Igdelse) svär lända till efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.
(Föreslagen Igdelse) der av besvär lända lill efterrättelse, såvida ej annorlunda förordnas.
28 §.'
Bryter någon raot bestämmelserna Bryter någon mot
besläramelsema
i 2—6 §§ eller underlåter någon att i 2—6 §§ eller underlåter någon att
hörsamma föreskrift, förbud eller på- hörsamma föreskrift,
förbud eller på
bud som raeddelats med stöd av 8 § bud som meddelals med stöd av 8 §
denna stadga eller bryter någon mot denna stadga eller bryter någon mot
bestäraraelse i lokal ordningsstadga bestäraraelse i lokal
ordningsstadga
eller i reglemente eller taxa som avses eller i reglemente
eller taxa som av-
i 25 §, döraes lill böler, högst fem- ses i 25 §, dömes
lill böter, högst fem
hundra kronor. Har förseelsen avsett hundra kronor. Har
förseelsen avsett
åliggande av större vikl eller har där- åliggande av större
vikl eller har där
igenom förorsakats avsevärd skada igenom förorsakats avsevärd skada
eller olägenhet, skola dagsböter ådö- eller olägenhet,
dömes till böter,
mas.
Handlar barn,---------------------- förhindra förseelsen.
29 §.2
Till dagsböter dömes Till böter dömes
1) den sora —--------------------- andra siycket.
Vid förseelse —--------------------- förhindra förseelsen.
Den som-------------------------- femhundra kronor.
Försumraelse i---------------------- lill stånd.
Denna kungörelse träder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Senaste lydelse 1964: 677, = Senaste lydelse 1969:413,
102 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
lli) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)
Härigenom förordnas i fråga om hälsovårdsstadgan (1958: 663)',
deh att i 4, 13, 14 och 33—35 §§ ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »socialstyrelsen»,
deh atl i 7, 12, 68 och 70 §§ orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmäktige»,
dels all i 8 § orden »kommunens styrelse» och »stadsfullmäktige» skall bytas ut raot »koraraunslyrelsen» respektive »koraraunfullmäktige»,
dels alt i 69 § orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »kommunstyrelsen»,
dels att 86 § skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
86 Mot beslul av hälsovårdsnämnd enligt denna stadga eller lokal hälsovårdsordning må anföras besvär hos länsslyrelsen. över länsstyrelses beslut må talan föras genom besvär hos Konungen.
(Föreslagen lydelse)
§•
Mot beslul av hälsovårdsnämnd
enligt denna stadga eller lokal hälsovårdsordning må anföras besvär hos länsstyrelsen.
Mof sådant beslut av socialstyrelsen som avses i 14 eller 33—35 § föres talan hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut som länsstyrelse pd grund av denna stadga eller lokal hålso-vårdsordning meddelat för sårskilt fall angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande eller omhändertagande, oskadliggörande eller liknande åtgärd, om ej fråga är om kommuns åligganden med avseende å allmänna hälsovården.
I övrigt föres talan mot socialstyrelsens beslut på grund av denna
• Senaste lydelse av
12§1967:322
13§ 1968:407
14§ 1963:340
|
103 |
Kungl Maj:ls proposition nr 30 år 1971 (Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse) .stadga och mot lånsstyrelses beslut på grund av stadgan eller lokal hälsovårdsordning hos Konungen genom besvär. förd klagan.
Myndighei äger
Denna kungörelse Iräder i kraft den I januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslul som meddelals före den 1 januari 1972.
112) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)
Härigenom förordnas, alt 71 § 2 raora. och 72 § byggnadsstadgan (1959: 612) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)
71 §.
|
2 m o m. Över lånsstyrelsens beslut enligt denna stadga må talan föras hos Konungen. |
2 mom. Talan mot länsstyrelses beslut enliyt 54 § 1 mom. sista stycket eller 66 § eller i annat ärende som avses i 67 § än sådant som rör ansökan hos länsstyrelsen eller byggnadsnämnd om medgivande som avses i 1 mom. första stycket sista punkten av paragrafen föres hos Konungen genom besvär.
Mot annat beslut av länsstyrelse i ärende som avses i 5 kap. och mot länsstyrelses beslut om förbud eller föreläggande enligt 6 kap. föres talan hos kammarrätten genom besvär.
I övrigt föres talan mot lånsstyrelses beslut enligt denna stadga hos Konungen genom besvär.
72 §,>
|
Kommunens styrelse |
------- dess rätt.
' Senaste lydelse 1962:264.
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande Igdelse) Mot beslut av byggnadsnämnd eller länsstyrelsen i fråga om tillstånd lill nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning, flygplats eller annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 82 § samma lag, må lalan föras av luftfartsstyrelsen ora frågan rör civil flygplats, av den i atoraenergilagen omnämnda tillsynsmyndigheten om frågan rör atom-reaktor eller annan atomenergianläggning samt eljest av chefen för försvarsstaben eller myndighet som denne bestämmer.
(Föreslagen lydelse) Mot beslut av byggnadsnämnd, länsstyrelse eller kammarrätt i fråga om tillstånd lill nybyggnad eller annan åtgärd i närheten av befästning, flygplats eller annan anläggning, som avses i 81 § byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 82 § samma lag, raå lalan föras av luftfartsverket om frågan rör civil flygplats, av den i atomenergilagen omnämnda tillsynsmyndigheten ora frågan rör atomreaklor eller annan atomenergianläggning samt eljest av överbefälhavaren eller rayndighet sora denne bestäraraer.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan raot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
113) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i förordningen (1961: 568) om brandfarliga varor
Härigenom förordnas, alt 61 § förordningen (1961:568) om brandfarliga varor skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
61 §.» |
Klagan över byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt denna förordning må föras genom besvär hos länsstyrelsen.
över lånsstyrelsens beslut må besvär anföras hos Konungen.
Talan mot byggnadsnämnds och brandchefs beslut enligt denna förordning föres hos länsstyrelsen genom besvär. Talan mot sprängämnesinspektionens beslut föres hos kommerskollegium genom besvär.
Senaste lydelse 1967: 698.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 105
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Mot beslut för särskilt fall av länsstyrelse eller kommerskollegium rörande förhandsbesked, tillstånd, medgivande till försöksdrift, föreläggande eller besked efter avsyning föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse eller kommerskolleyium enligt denna förordning föres hos Konungen genom besvär.
Socialstyrelsen, statens--------------- tillstånd beviljats.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
114) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i brandstadgan (1962: 91)
Härigenom förordnas i fråga om brandstadgan (1962: 91),
dels alt i 2 § och 3 § 1 mora. orden »kommunens fuUraäktige» och »kommunens styrelse» skall bytas ut raot »kommunfullmäktige» respektive »komraunstyrelsen»,
dels att i 3 § 1 mom. ordet »stadsfullmäktige» skall bytas ul mol »kommunfullmäktige »,
dels att 26—29 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
26 §.
TUl dagsböter dömes, om ej gär- Till böter dömes, ora ej gärningen
ningen är belagd med straff i annan är belagd raed straff i annan författ-
förfaltning, den som icke låter verk- ning, den som icke låter verkställa
ställa föreskriven solning, när han föreskriven solning, när han enligt
lOfi
Kungl. Majits proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) enligt 17 § andra punkten fått medgivande att själv ombesörja sådan sotning, samt den som bryter mol beslämmelse i 23 §.
(Föreslagen lydehe) 17 § andra punklen fått medgivande att själv orabesörja sådan solning, samt den som bryter mol beslämmelse i 23 §.
|
27 §. |
Bryter någon mol beslämmelse i brandordning och skall förseelsen enligt stadgande däri föranleda ansvar, dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan författning, till böter, högst trehundra kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhel, skola dagsböter ådömas.
Bryter någon mot beslämraelse i brandordning och skall förseelsen enligt stadgande däri föranleda ansvar, dömes, om ej gärningen är belagd med straff i annan författning, lill böler, högsl femhundra kronor. Har förseelsen avsett åliggande av större vikt eller har därigenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhet, dömes till böter.
|
28 §. |
Bryter någon mot bestäraraelsen i 25 § andra stycket, dömes lill dagsböter eller fängelse i högst ett år.
Förseelsen må av allmän åklagare åtalas endast efter angivelse av målsäganden.
Bryter någon mot bestäraraelsen i 25 § andra stycket, dömes till böter eller fängelse i högsl ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän sgnpunkt.
29
§.
över beslut —-------------------- ■-- hos länsslyrelsen.
|
Talan mot beslut, som länsstgrehe meddelat pä grund av denna stadga eller brandordning, må föras hos Konungen. |
Talan mot läns.styrelses beslut i ärende som av.ses i första stycket eller rörande vitesföreläggande enligt 24 ff mot annan än kommun föres hos kammarrätten genom besvär.
Mot beslut, som länsstyrelse på grund av brandordning meddelat för .särskilt fall angående tillstånd, förbud eller föreläggande, föres likaledes talan hos kammarrätten genom besvär, om ej fråga är om åliggande för kommunen på grund av dennas ansvar för brandförsvaret.
I övrigt föres talan mot beslut, som länsstyrelse meddelat på grund av
Kungl Maj:ts proposition nr 30 är 1971 107
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
denna stadga eller brandordning, hos Konungen genom besvär.
Denna kungörelse Iräder i kraft den I januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan raot beslul sora meddelals före den 1 januari 1972.
116) Förslag
tiil
Kungörelse
om ändring i mönstringsförordningen (1961: 87)
Härigenom förordnas, alt 52 § raönstringsförordningen (1961:87) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)
52 §.'
Den som-------------------------------------- hos sjöfartsverket.
Talan mot sjöfartsverkets beslut om påmönstringsförbud eller varning föres hos kammarrätten genom besvär. Mot annat beslut av sjöfartsverket enligt denna förordning föres talan hos Kungl. Maj.t genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den I januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mol beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
116) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler
Härigenom förordnas, att 8 § förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler skall ha nedan angivna lydelse.
' Senaste lydelse 1969:311.
108 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 797/
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8§.
Tillstånd enligt----------------------- av socialstyrelsen.
Talan mot socialstyrelsens beslut enligt första stycket föres hos kammarrätten genom hesvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
117) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i hotellförordningen (1966: 742)
Härigenom förordnas, att 22 § hotellförordningen (1966: 742) skaU ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
22 §.
Talan mot----------------------------------------- genom besvär.
Talan mot länsstyrelsens beslut Talan mot länsstyrelsens beslul föres hos Konungen genom besvär, enligt 13 § föres hos Konungen genom besvär.
Mot annat beslut av länsstgrehen enligt denna förordning föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 109
118) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i kungörelsen (1970: 000) om förevisning av brandfarlig
biograffilm
Härigenom förordnas, all 6 § kungörelsen (1970: 000) om förevisning av brandfarlig biograffilm skall ha nedan angivna lydelse.
(I prop. 1970: 47 föreslagen lydelse) (Här föreslagen lydelse)
6§
Talan raot------------------------- genom besvär.
Mot länsstyrelsens beslut föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Denna kungörelse Iräder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut sora meddelats före den 1 januari 1972.
110 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
Bilaga 3 till lagrådsremiss den 14 januari 1971
1) Förslag
till
Förvaltningslag
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde
1 §
Denna lag gäller handläggning av ärende hos förvaltningsmyndighet. Lagen gäller även ärende hos domstol, ora ärendet avser domstolens förvaltande verksamhei.
Har i lag eller i författning som beslutats av Konungen eller riksdagen raeddelats bestäraraelse som avviker från denna lag, gäller dock den beslämmelsen.
2 §
Lagen gäller icke ärende hos
1. Konungen,
2. kommunal myndighet, om ärendet avgöres genom beslut sora överklagas genom komraunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd,
3. överexekutor eller utmätningsman, om ärendet avser myndighetens exekutiva verksamhet, eller
4. polis-, åklagar- eller tullmyndighet, om ärendet avser myndighetens verksamhet till förekoraraande eller beivrande av brott.
3 §
Lagens särskilda bestämmelser gäller endast i den mån fråga är om utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighel, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande.
De särskUda bestäraraelserna tUlärapas ej
1. i ärende i första instans när ärendet avser sjukvård och myndighetens beslul ej kan överklagas genom besvär eller
2. när ärendet avser föreskrift till allmän efterrättelse och fråga ej är om prövning av besvär.
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 111
Allmänna bestämmelser
4 §
Den som har all handlägga ärende är jävig,
1. om saken angår honom själv eller hans make, föräldrar, barn eller syskon eller annan honom närstående eller ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon honom närstående,
2. ora han eller någon honom närslående är slällföreirädare för den som saken angår eller fiir någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång,
3. ora ärendet blivit anhängigl hos myndigheten genom besvär eller efter underställning eller på grund av tillsyn över annan myndighet och han tidigare hos den underordnade myndigheten deltagit vid den slulliga handläggningen av ärende sora rör saken,
4. om han i saken fört lalan som ombud eller mot ersättning biträtt någon eller
5. ora annars särskild omständighet föreUgger som är ägnad alt rubba förtroendet lill hans opartiskhet i ärendet.
Från jäv bortses när frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse.
5 §
Den sora är jävig får ej handlägga ärendet. Han får dock vidtaga ålgärd, sora ej ulan olägligt uppskov kan orabesörjas av annan.
Känner någon lill oraständighel sora kan antagas utgöra jäv raot honom, skall han självmant ge det lill känna.
Har fråga om jäv mot någon uppkommit och har annan ej trätt i hans ställe, skall myndigheien snarast besluta i jävsfrågan. Den som jävel gäller får dellaga i prövningen av jävsfrågan endast om myndigheten ej är beslut-för utan honom och annan ej kan träda i hans ställe utan olägligt uppskov.
Mot beslut i jävsfråga får talan föras endast i saraband med talan mol myndighetens beslut i huvudsaken.
6§
Den som för talan i ärende får anlita ombud eller biträde. Den sora har orabud skall dock medverka personligen, om myndigheten begär del.
Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får myndigheten avvisa honom som ombud eller biträde i ärendet.
I fråga om lalan mol myndighets beslul atl avvisa ombud eUer biträde äger de bestämmelser som gäller talan mol myndighetens beslut i huvudsaken molsvarande tillämpning.
112 Kungl Maj:ls proposition nr 30 år 1971
7 §
Handling anses ha kommit in lill myndighei, när handlingen eller avi om poslförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, kommit behörig tjänsteman till banda. Underrättas myndighet särskill om att telegram till myndigheten anlänt till telegrafanstalt, anses telegrammet ba kommit in redan när underrättelsen nått behörig tjänsteman.
Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats i myndighetens lokal eller funnits tillgänglig för myndigheien på postanstalt, anses den ha kommit in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman till banda närraast följande arbetsdag.
Telegrara eller annal fjärrskriftsmeddelande skall bekräftas av avsändaren genom egenhändigt undertecknad handling, om myndigheten begär det.
8§ Är ansöknings- eller besvärshandUng eller annan handling från någon som saken angår ofullständig och kan bristen avhjälpas på ett enkelt sätt, skall myndigheten vägleda honora, om del behövs för att ban skall kunna ta till vara sin rätt.
9§ När myndighet har alt göra med någon sora ej behärskar svenska språket eller är allvarligt hörsel- eller talskadad, får myndigheten vid behov anlita tolk.
10 §
Innan myndighet inhämtar yttrande genora remiss, skall myndigheten noga pröva behovet av ålgärden. Behöver yttrande inhämtas från flera, skall del göras samtidigt, om ej särskilda skäl föranleder annat. Om det ej är obehövligt, anges i remissen i vilka avseenden och inom vilken tid yttrande önskas saral huruvida mottagaren bör inhämta yttrande från annan.
11 §
Talan mot sådant beslut av rayndighet sora kan överklagas genom besvär får föras av den sora beslutet angår, om det gått honom emot.
12 §
Besvär över myndighets beslut anföres genom att besvärshandling tillställes den förvaltningsmyndighet eller förvaltningsdoraslol som har att pröva besvären, I besvärshandlingen skall anges det beslut som överklagas.
Besvärshandlingen skall ha kommit in inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet, I fråga om beslul, som avser föreskrift till allmän efterrättelse och som ej delges, räknas besvärsliden från den
Kungl Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 113
dag då beslutet tillkännagavs. Har beslutet tillkännagivils vid mer än ett tillfälle, räknas besvärsliden från dagen för det sista lillkännagivandet.
Besvär sora ej anförts i rätt lid upptages ej till prövning. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet, skall besvären ändå upptagas till prövning,
13 § Myndighei, som har alt pröva besvär, kan i avvaktan på ärendets avgörande förordna alt det överklagade beslutet tills vidare icke skall gälla.
Särskilda bestämmelser
14 §
Sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av del som tillförts ärendet raed de begränsningar sora följer av 39 § andra stycket lagen (1937: 249) ora inskränkningar i rätten att utbekoraraa allraänna handlingar eller av denna paragraf.
Myndighet får vägra att lämna ut annat material än allraän handling under samraa förulsältningar sora enligt nyssnäranda lagrura gäller beträffande allmän handling. Lämnas sådanl material ut, skall myndigheten om det behövs göra förbehåll ora hur det får användas.
Har rayndigheten vägral alt lärana ul handling eller annat som tillförts ärendet, skall myndigheten på annat sätt upplysa parten om innehåUet i materialet, i den raån del behövs för all han skall kunna ta lill vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det inlresse som föranlett vägran atl lämna ut materialet. Myndigheten skall vid behov förordna alt den som erhåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.
15 §
Ärende får ej avgöras utan all sökande, klagande eller annan part underrättats om det sora tillförts ärendet genora annan än honom själv och tillfälle beretts honom att yttra sig över del. Myndigheten får dock avgöra ärende ulan atl så sketl,
1. om åtgärderna är uppenbart obehövliga,
2. om ärendet rör tillsättning av tjänst, antagning för utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak och fråga ej är ora prövning av besvär,
3. ora det kan befaras att genoraförandel av beslutet i ärendet annars skulle avsevärt försvåras eller
4. ora ärendets avgörande ej kan uppskjutas.
Undenätlelse enligt första siycket får ske genora delgivning.
8—11565
114 Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
Bestämmelserna i 14 § om begränsningar i rätlen alt ta del av det som tillförts ärendet äger motsvarande lillämpning i fråga om underrättelse enligt första stycket.
16 §
Vill sökande, klagande eller annan part muntligen lämna uppgift i ärendet, skall tillfälle beredas honom alt göra det, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. Sådan uppgift antecknas genom rayndighetens försorg i den utsträckning sora del behövs.
17 §
Beslut, varigenora rayndighet avgör ärende, skall innehålla de skäl sora bestämt utgången. Skälen får dock uteläranas helt eller delvis.
1. om beslutet icke går part emot eller det eljest är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen,
2. om beslutet rör tillsättning av tjänst, antagning för utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak,
3. om det är nödvändigt med hänsyn till privatlivets helgd, enskilds behöriga ekonomiska intresse eller jämförbart förhållande eller
4. om ärendet är så brådskande alt del ej finns tid att
utforma skälen.
Har skälen utelämnats, bör myndigheten i efterhand om raöjligt upplysa
parten om dera, ora han begär det.
18 §
Sökande, klagande eller annan part skall underrättas om innehållet i beslut varigenom rayndighet avgör ärende, ora del ej är uppenbart obehövligt. Är det uppenbart atl beslutet går honom emot, skall han även underrättas om vad han har all iakttaga vid talan mot beslutet och om skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling. Underrättelse får ske genom delgivning.
Första styckel äger molsvarande tillämpning, om annan som får överklaga beslutet begär att skriftligen få del av delta.
19 §
Beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annal sådant förbiseende innehåUer uppenbar oriktighet, får rättas av myndigheten. Om det ej är obehövligt, skall part lämnas tillfälle att yttra sig innan rättelse sker,
20 §
Den som uppsåtligen bryter mot förbehåll eller förordnande som meddelats enligt 14 § eller 15 § tredje stycket dömes till böter eller fängelse i högsl ett år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då lagen (1946: 326) om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalrayndighets hand-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 115
läggning insända handlingar med posten ra. ra. och lagen (1954: 355) om besvärslid vid talan mot förvaltande myndighets beslut skall upphöra all gälla.
I fråga om besvär över beslul sora raeddelats före den 1 januari 1972 gäller äldre besläramelser.
Förekoraraer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift sora ersatts genora bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
2) Förslag
tiU
Förvaltningsprocesslag
Härigenom förordnas som följer.
Lagens tillämpningsområde
1 §
Denna lag gäller rättskipning i regeringsrätten, kararaarrätt, skatterätt och länsrätt.
2 §
Har i lag eller i författning som beslutals av Konungen raeddelats bestämmelse sora avviker från denna lag, gäller den beslämraelsen.
Måls anhängiggörande
3 §
Ansökan, besvär, anmälan, underställning och annan åtgärd, varigenom mål anhängiggöres, skall ske skriftligen.
4 §
Ansöknings- eller besvärshandling från enskild bör innehålla uppgift om hans namn, personnummer, yrke, posladress och telefonnummer. Hand-Ungen skall vara egenhändigt undertecknad av honom eller hans ombud.
5§
I ansöknings- eller besvärshandling eller därmed jämförlig handling anges vad sora yrkas samt de omständigheter som åberopas lill stöd härför. I besvärshandling anges dessulom det beslut mot vilket talan föres.
Sökande eller klagande bör vidare uppge bevis som han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskill bevis.
116 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
6§ Är ansöknings- eller besvärshandling så ofullständig att den icke kan läggas till grund för prövning i sak, förelägger rätten sökanden eller klaganden att inom viss tid avhjälpa brislen vid påföljd alt hans talan annars ej upptages lill prövning.
7 § Mål upplages ej till prövning, om ansökan, besvär eller annan åtgärd, varigenora raål anhängiggöres, ej sketl inora föreskriven tid. Är fråga ora besvär över förvaltningsrayndighets beslut och har besvärshandlingen korarait in till förvaltningsmyndigheten före besvärstidens utgång, skall besvären ändå upptagas till prövning.
Måls handläggning
8§ Rällen tillser att raål blir så utrett sora dess beskaffenhet kräver. Vid behov anvisar rätten hur utredningen bör kompletteras och avvisar överflödig utredning.
9§
Förfarandel är skriftligt.
I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande viss fråga, när del kan antagas vara lill fördel för utredningen.
I kammarrätt, skatterätt och länsrätt skall muntlig förhandling hållas, om enskild som för talan i målet begär det och ej förhandlingen är obehövlig eller särskilda skäl talar raot det.
10 §
Ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling, varigenora raål anhängiggöres, och det som hör till den tillställes motpart eller annan raot vilken åtgärd ifrågasattes. Rätlen förelägger därvid mottagaren atl svara inora viss tid vid påföljd alt målel ändå kan komma att avgöras.
Första styckel äger ej lillämpning,
1. om det är uppenbart att talan ej kan bifallas eller att underrättelse ej behövs eller
2. om del kan befaras att underrättelse skulle avsevärl försvåra genomförandet av beslut i målet.
Beslämmelserna i 43 § ora begränsningar i rätten alt ta del av del sora tillförts målet äger motsvarande tillämpning i fråga om undenätlelse enligt första styckel.
Kungl Majits proposition nr 30 år 1971 117
11 §
Den som förelagts atl svara skall göra det skriftligen, ora ej rätten förordnar all svaret får läranas vid muntlig förhandling.
Den som svarar skall ange huruvida han medger eller bestrider yrkandena i målet eller, om målet anhängiggjorts genom anmälan eller underställning, huruvida han godtager eller motsätter sig ålgärd sora ifrågasattes. Om han bestrider yrkande eller motsätter sig ifrågasatt ålgärd, bör han ange skälen härför och de bevis sora han vill åberopa.
Svar skall innehålla uppgifl om vilket mål det hänför sig till.
12 §
Rätten ger sökande eller klagande tillfälle att la del av svar och del som hör till del och att inora viss tid yttra sig skriftligen över detta, om det ej är obehövligt. Rätlen får förelägga honom att ytlra sig över svaret vid påföljd att målet ändå kan koraraa att avgöras.
Beslämmelserna i 43 § ora begränsningar i rätten att ta del av det som tillförts målet äger motsvarande lillärapning i fråga om underrättelse enligt första stycket.
13 §
Om det behövs, inhämtar rätten yttrande från förvaltningsmyndighet som tidigare beslutat i saken.
14 §
Till muntlig förhandling kallas sökande eller klagande och den som har att svara i målel, ora ej särskilda skäl talar däremot. Enskild får föreläggas att inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro ej utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.
15 §
Enskild part, som inställt sig lUl muntlig förhandling, får tillerkännas ersättning av allraänna medel för kostnad för resa och uppehälle, ora rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin instäUelse. Rätten får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestämmelser ora ersällning och förskott meddelas av Konungen.
16 §
I fråga om offentlighet och ordning vid muntlig förhandling gäller 5 kap. 1—5 och 9 §§ rättegångsbalken i tiUämpliga delar. Ulöver vad sora följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får rätlen förordna om handläggning inom stängda dörrar, ora det behövs av hänsyn till privalivets helgd eller enskilds behöriga ekonoraiska intresse.
17 §
Vid muntlig förhandling föres protokoll.
Protokollet skall innehålla redogörelse för förhandlingens gång och för
118 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
den ulredning som förebringas vid förhandlingen. I prolokollel skall antecknas vad som förekoraraer vid förhandlingen i fråga ora yrkanden, medgivanden, bestridanden, invändningar och vilsordanden.
18 §
Innan mål avgöres, skall part ha fått kännedom om det som tillförts raålet genom annan än honora själv och haft tillfälle att yttra sig över det, ora ej särskilda skäl talar däreraot.
Vissa bevismedel
19 §
Skriftlig handling, som åberopas till bevis, skall tillställas rätten utan dröjsmål. I fråga om sådant bevis gäller i övrigt 38 kap. 1—5, 7 och 8 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersällning till annan än part för tillhandahållande av skriftlig handling utgår dock alllid av allraänna medel.
20 §
Åberopas tiU bevis föreraål, sora lämpligen kan ges in lill rätten, skall föremålet utan dröjsmål överlämnas dit. I fråga om sådant bevis gäller 39 kap. 5 § rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av föremål utgår dock alltid av allraänna medel.
21 §
Äberopar part skriftlig handling eller föremål till bevis, får rätten förelägga honom att inom viss lid lillslälla rätlen handlingen eller föremålet vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.
22 §
Rällen får förordna om syn på stället för besiktning av fastighet eller plals eller av föremål som ej lärapligen kan ges in lill rätten. Vid sådan syn får yrkeshemlighet röjas endast om det finns synnerUg anledning därtill.
I fråga om syn på stället gäller bestämmelserna om rauntlig förhandhng i tillämpliga delar.
23 §
Rätlen får inhämta yttrande över fråga, som kräver särskild sakkunskap, från myndighet, tjänsteman eller den, som annars har att gå lill banda därmed, eller anlita annan sakkunnig i frågan.
I fråga om sakkunnig gäller 40 kap. 2—7 och 12 §§ rällegångsbalken i tillämpliga delar.
Ersättning för utiålande av myndighet, tjänsteman eller den som eljest har att gå till banda med yttrande utgår endast ora del är särskilt före-
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 119
skrivel. Annan sakkunnig är berättigad lill ersällning av allmänna raedel för sill uppdrag. Rätten får bevilja förskott på sådan ersättning.
24 §
Rätlen får förordna ora förhör med vittne eller sakkunnig. Sådant förhör äger rura vid muntlig förhandling. Förhöret får hållas under ed eller försäkran. Om förhör gäller 36 kap. 1—18 och 20—23 §§ saml 40 kap. 9—11, 13—16 och 20 §§ rättegångsbalken i lillärapliga delar.
25 §
Vittne eller sakkunnig har rätl till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse. Rätten får bevilja förskott på ersällning för kostnad för resa och uppehälle. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott raeddelas av Konungen.
Har vittnet eller den sakkunnige inkallals på begäran av enskild part och visar det sig all parlen saknade godtagbart skäl för sin begäran, får rätten ålägga honora atl återbetala ersättningen till statsverket.
26 §
Finner skatterätt eller länsrätt att förhör raed vittne eller sakkunnig lärapligen bör hållas av annan skatterätt eller länsrätt, får rällen efter sararåd raed denna besluta härora.
I fråga ora bevisupptagning enligt första slyckel gäller 35 kap. 10 och 11 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.
Beslut
27 §
Dorastol, som har all pröva besvär, kan i avvaktan på målels avgörande förordna att del överklagade beslutet tills vidare icke skall gälla och även eljest förordna rörande saken.
28 §
Rättens avgörande får ej gå utöver vad som yrkats i målet. Om det föreligger särskilda skäl, får dock rätten även ulan yrkande besluta till det bättre för enskild, när det kan ske utan raen för raotstående enskilt intresse.
29 §
Rättens avgörande av raål grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigi förekommit i målet.
Av beslutet skall fraragå vilka skäl som bestämt utgången.
120 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
30 §
Beslul, varigenom rätten avgör målel, lillställes part genom handling som fullständigt återger beslutet och skiljaktig mening, där sådan förekommit. Beslutet skall dessutom innehålla upplysning ora vad den skall iakttaga som vill anföra besvär över beslutet.
Kräves särskUt tillstånd för prövning av besvär till regeringsrätten, skall kamraarrättens beslut innehålla uppgift härom och om de grunder på vilka sådant tillslånd meddelas.
31 §
Beslut, som lill följd av skrivfel, räknefel eller annal sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, får rättas av doraslolen. Ora det ej är obehövligt, skall tillfälle lämnas part atl ytlra sig innan rättelse sker.
Besvär
32 §
Mol skatterätts och länsrätts beslul föres lalan hos kammarrätt. Mot kammarrätts beslut föres talan hos regeringsrätten. Talan föres genom besvär.
Mot beslut, sora ej innebär atl målel avgöres, får lalan föras endast i samband raed talan mot beslut i huvudsaken. Talan får dock föras särskill när rätten
1. ogillat invändning ora jäv raot ledamot av rätten eller invändning om atl hinder föreligger för talans prövning,
2. avvisat orabud eller biträde,
3. förordnal rörande saken i avvaktan på målets avgörande,
4. förelagt någon atl medverka på annal säll än genom inställelse inför rätten och underlåtenhet att iakttaga föreläggandet kan medföra särskild påföljd för honom,
5. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga föreläggande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet eller ålagt vittne eller sakkunnig alt ersätta kostnad som vållats genom försummelse eller tredska,
6. förordnat angående undersökning eller omhändertagande av person eller egendora eller om annan åtgärd med raotsvarande syfle,
7. förordnal angående ersättning för någons medverkan i målel eller
8. avslagit begäran om biträde eUer till biträde förordnal annan än den som begärts.
Mol beslul, varigenom mål återförvisas till lägre instans, får talan föras endast om beslutet innefattar avgörande av fråga, som inverkar på målels utgång.
33 §
Talan mot beslut, som kan överklagas genom besvär, får föras av den som beslutet angår, om det gått honom eraot.
KungL Maj.ts proposition nr 30 år 1971 121
34 § Besvärshandling lillställes den dorastol som har att pröva besvären. Handlingen skall ha kommit in inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Har besvärshandlingen före besvärstidens utgång komrait in till den doraslol som har meddelat beslutet, skall besvären ändå upptagas till prövning.
Särskilda regier om fullföljd av talan från kammarrätt till regeringsrätten
35 §
Besvär över kammarrätts beslut i fråga sora fullföljts till eller underställts karamarrätten prövas av regeringsrätten endast om regeringsrätten raeddelat prövningstillstånd.
Meddelas ej prövningstillstånd, står kammarrättens beslut fast. Erinran därora skall inlagas i regeringsrättens beslut.
Alt prövningstillstånd ej behövs i raål om utlämnande av allmän handling framgår av 2 kap. 13 § tryckfrihetsförordningen.
36 §
Prövningstillstånd meddelas,
1. om
det är av vikt för ledning av rättstillämpningen all frågan prövas
av regeringsrätten eller
2. ora
det föreligger synnerliga skäl tiU sådan prövning, såsora att
rättstillärapning som ligger till grund för kamraarrättens avgörande
uppenbarligen strider mot lag,
vid prövning i lägre instans förekommit grovt handläggningsfel och detta kan antagas ha inverkat på målels utgång i kamraanätlen,
någon som lidigare tagit befattning med raålet eller tillfört utredning i målel gjort sig skyldig till brollsUgl förfarande, som kan antagas ha inverkat på utgången i kammarrätten, eller
raålets utgång i kammarrällen uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag.
Meddelar regeringsrätten prövningstillstånd för viss fråga, får domstolen pröva även annan fråga som besvären avser.
37 §
I mål, där prövningstillstånd kräves, får oraständighel eller bevis, sora klaganden åberopar först i regeringsrätten, beaktas endast om det föreligger särskilda skäl.
Klaganden bör i besvärshandlingen ange de skäl sora han åberopar till stöd för sin begäran om prövningstillstånd.
122 Kungl. Majits proposUion nr 30 år 1971
Straff och vite
38 §
Den som vid muntlig förhandling stör förhandlingen eller tar fotografi i rättssalen eller vägrar all efterkomma föreskrift, som meddelats till ordningens upprätthållande, dömes till böter, högst femhundra kronor. Till samma straff dömes den som muntligen inför rätten eller i skrivelse till rätten uttalar sig otillbörligt,
39 §
Den som uppsåtligen bryter mot förbehåll eller förordnande, som raeddelats enligt 10 § tredje styckel, 12 § andra siycket eller 43 §, döraes till böter eUer fängelse i högsl ett år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken. TiU samma straff dömes den som uppsåtligen bryter mot förordnande, sora avses i 5 kap. 4 § rättegångsbalken och som meddelats enligt 16 §.
40 §
Vite enligt denna lag får ej bestämmas lill högre belopp än femtusen kronor. Har vite utdömts och förelägger rällen nytt vite, får vilet beslämmas till högst tiolusen kronor.
Har ändaraålet med vite förfallit, får vilet ej utdömas.
övriga bestämmelser
41 §
I fråga om jäv mot den som handlägger mål enligt denna lag gäller bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken ora jäv mot domare.
42 §
Rätten upptager självmant fråga om ansvar för förseelse i förfarandet och om utdömande av vite som den förelagt med stöd av denna lag.
43 §
Sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av del som tiU-förts målet med de begränsningar sora följer av 39 § andra slyckel lagen (1937:249) om inskränkningar i rällen alt utbekomma allmänna handlingar eller av denna paragraf.
Rätten får vägra alt lämna ul annal malerial än allmän handling under samraa förutsättningar som enligt nyssnäranda lagrum gäller belräffande allmän handling. Lämnas sådanl material ut, skäll rätten om det behövs göra förbehåll i fråga om hur det får användas.
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 123
Har rätlen vägral atl lämna ul handling eller annat som tillförts målel, skall rätlen på annat sätt upplysa parten om innehållet i materialet, i den mån det behövs för att han skall kunna ta lill vara sin rätl och det kan ske ulan allvarlig skada för det inlresse sora föranlett vägran att lämna ut raaterialet. Rätten skall vid behov förordna att den sora erhåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.
44 §
Handling anses ha kommit in till rätten, när handlingen eller avi om postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, kommit behörig tjänsteman lill banda. Underrättas rällen särskilt om att telegrara till rätten anlänt till lelegrafanslall, anses lelegrararaet ha koramit in redan när un-denättelsen nått behörig tjänsteman.
Kan det antagas att handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats i rättens kansli eller funnits tillgänglig för rällen på postanstall, anses den ba korarait in den dagen, om den kommit behörig tjänsteman lill banda närmast följande arbetsdag.
Telegram eller annat fjärrskriftsmeddelande skall bekräftas av avsändaren genom egenhändigt undertecknad handling, om rätten begär det.
45 §
Är någon som kallals lill muntlig förhandling hindrad att inställa sig, skall han omedelbart anmäla det till rätten.
46 §
I fråga om laga förfall äger .32 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken molsvarande lillämpning.
47 §
Skall handling eller annat bringas till någons kännedom, får det ske genom delgivning.
48 §
Den som för talan i mål får anlita orabud eller biträde.
Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får rätten avvisa honom som ombud eller biträde i målet. Är han advokat, skall anraälan ora avvisningcn göras hos advokatsamfundet.
49 §
Ombud skall styrka sin behörighet genom fullmakt. Fullmakt skall avse viss person.
124 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
Styrker ombud ej sin behörighet, förelägger rätten ombudei eller huvudmannen att avhjälpa bristen. Är i sådant fall ansöknings- eller besvärshandling undertecknad av ombud, anges i föreläggandet att talan upptages till prövning endasl om delta iakttages. Har annan åtgärd företagils av ombud som ej styrkt sin behörighet, anges i föreläggandet att åtgärden beakias endasl om föreläggandel iakllages.
50 §
Behärskar part, vittne eller annan som skall höras inför rätlen ej svenska språket eller är han allvarligt hörsel- eller talskadad, skall rätten vid behov anUta tolk. Rätlen får även i annal faU vid behov anUla tolk, när den har alt göra med någon som ej behärskar svenska språket.
Som lolk får ej anlitas den vars tillförlillighet kan anses förringad på grund av hans ställning lill någon som för lalan i målet eller på grund av annan därmed jämförlig oraständighel.
51 §
Den som anlitas som tolk vid muntlig förhandling skall inför rätten avlägga ed eller försäkran, att han efter bästa förstånd skall fullgöra sitl uppdrag.
52 §
Den som fullgör uppdrag som lolk annorledes än i tjänsten har rätt till arvode saml ersättning för kostnad och tidsspillan. Kostnad för tolk betalas av allmänna medel.
53 §
Vad i denna lag sägs om enskild part gäller i tillämpliga delar även den som är ställföreträdare för parten.
Denna lag träder i kraft beträffande skatterätt och länsrätt den 1 juli 1971 samt i övrigt den 1 januari 1972.
I fråga om talan mot beslut av skatterätt eUer länsrätt, som meddelals före den 1 januari 1972, gäller äldre bestämmelser ora talan mot beslut av prövningsnämnd eller länsstyrelse i molsvarande fall.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971 125
3) Förslag
till
Lag
om ändring i föräldrabalken
Härigenora förordnas i fråga oni föräldrabalken',
dels alt i 21 kap. 2—4 och 9 §§ ordet »länsstyrelsen» skall bytas ul mot »länsrätten»,
dels att 21 kap. I, 5, 6 och 10—12 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
21 KAP.
1 §.
Verkställighet av vad rätten i dora eller beslut bestärat om vårdnad eller umgängesrätt eller ora överlämnande av barn sökes hos länsstyrelsen.
Har domen eller beslutet icke vunnit laga kraft och är ej särskilt medgivet alt verkställighet ändå får ske, får länsstyrelsen icke vidtaga åtgärd enligt 2 eller 3 §.
Verkställighet av vad allmän domstol i dom eller beslut bestämt ora vårdnad eller umgängesrätt eller ora överlämnande av barn sökes hos länsrätten.
Har domen eller beslutet icke vunnit laga kraft och är ej särskilt medgivet att verkställighet ändå får ske, får länsrätten icke vidtaga åtgärd enligt 2 eller 3 §.
5§.
Är det uppenbart alt förhållandena ändrats väsentligt sedan domen eller beslutet meddelades, kan länsstyrelsen vägra verkställighet, om det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att fråga om ändring belräffande vårdnad eller umgängesrält prövas av rätten. Sådan fråga upptages av rätten på ansökan av den som varit part i ärendet hos lånsstyrelsen eller av barnavårdsman eller barnavårdsnämnd.
Är det uppenbari alt förhållandena ändrats väsentligt sedan allmän domstols dom eller beslut meddelades, kan länsrätten vägra verkslällighet, ora det av hänsyn till barnets bästa är påkallat atl fråga om ändring beträffande vårdnad eller umgängesrätt prövas av allmän domstol. Sådan fråga upptages av allmän domstol på ansökan av den sora varit part i ärendet hos länsrätten eller av barnavårdsman eller barnavårdsnämnd.
' 21 kap. tillagt genom 1967: 712.
126
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande Igdelse)
Länsstyrelsen får även i annal fall vägra verkställighet, ora risk, som ej är ringa, föreligger för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.
(Föreslagen lydelse)
Länsrätten får även i annat fall vägra verkslällighet, om risk, sora ej är ringa, föreligger för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.
6 §.
Även om dom eller beslut som avses i 1 § ej föreligger, äger den som har vårdnaden atl, när barnet vistas hos annan, påkalla länsstyrelsens åtgärd för alt barnet skall överflyttas lill honom.
Föreligga särskilda skäl att fråga om ändring beträffande vårdnaden prövas av rätten, kan länsstyrelsen vägra alt vidtaga den sökta åtgärden.
I övrigt
Även om dora eller beslut sora avses i 1 § ej föreligger, äger den som har vårdnaden all, när barnet vistas hos annan, påkalla länsrättens ålgärd för all barnet skall överflyttas till honora.
Föreligga
särskilda skäl atl fråga
om ändring belräffande vårdnaden
prövas av allmän domstol, kan läns
rätten vägra att vidtaga den sökta
åtgärden.
---------- §§ tillämpning.
10 §.
I ärende enligt detta kapitel skall länsstyrelsen föranstalta om den utredning som är behövlig. Förhör får hållas med var och en som kan antagas ha upplysningar av betydelse att lämna. Länsstyrelsen kan förordna, att barnet skall undersökas av läkare.
I kaUelse till förhör eller läkarundersökning äger länsstyrelsen förelägga vite. Länsstyrelsen äger utdöma förelagt vite.
I ärende enligt detta kapitel kan länsrätten förordna, att barnet skall undersökas av läkare.
I kallelse till läkarundersökning äger länsrätten förelägga vite. Länsrätten äger utdöma förelagt vite.
|
11 §. |
Beträffande parts------------
/ fråga om ersättning till den som på kallelse inställt sig för förhör inför länsstyrelsen och icke är part äga bestämmelserna om ersättning av allmänna medel till vittne motsvarande
--- motsvarande tillämpning.
Kostnad för utförande av uppdrag enligt 2 § försia stycket andra punkten, hämtning eller omhändertagande av barn och läkarundersökning betalas av allmänna medel. Fråga om
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
127
(Nuvarande lydelse)
tiUämpning. Ersättningen skall dock alltid betalas av allmänna medel. Även kostnad för utförande av uppdrag enligt 2 § första stycket andra punkten, hämtning eller orahänderlagande av barn och läkarundersökning betalas av allraänna medel. Fråga om ersättning enligt detta stycke prövas av länsstyrelsen.
(Föreslagen lydelse)
ersättning för sådan kostnad prövas av länsrätten.
12 §.
Talan mot länsstyrelsens beslut föres hos kammarrätten genom besvär. Besvären ingivas till länsstyrelsen. Denna skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om det ej är uppenbart att anledning saknas, och införskaffa ytterligare utredning, om det är behövligt. Länsstgrehen skall därefter sända handlingarna i årendet jämte eget utlåtande till kammarrätten.
Beslul av länsstyrelse eller kammarrätt, sora ej avser utdöraande av vite eller ersättning för parts kostnad, länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat förordnas.
Beslut, som ej avser utdömande av vite eller ersättning för parts kostnad, länder omedelbart lill efterrättelse, om ej annat förordnas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot länsstyrelses beslut enligt 21 kap. föräldrabalken sora raeddelats före den I juli 1971.
4) Förslag
till
Lag
om ändring i jordförvärvslagen (1965: 290)
Härigenora förordnas, all 1, 14 och 15 §§ jordförvärvslagen (1965: 290) skall ha nedan angivna lydelse.
Med nuvarande lydelse avses beträffande 21 kap. 12 § den lydelse som har föreslagits i lagrådsremiss den 20 mars 1970.
128 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)' (Föreslagen lydehe)
1 §.=*
Fast egendora,------------------------- — om aktiebolag.
Förvärvstillstånd fordras--------------------- från staten;
2. om
staten, landstingskommun, 2. om staten, landstingskoraraun,
stad, landskommun, köping, munici- kommun eller kommunalförbund är
palsamhälle eller komraunalförbund förvärvare;
är förvärvare;
3. ora egendoraen---------------------------- av aktier.
14 §,
Ansökan ora--------------------------- fatta beslutet.
Avser tiUstånd —------------ —--------- lillslåndels giltighet.
Vägras tUlstånd, skola i beslutet anges tillämpat lagrum och de skäl på vUka beslutet grundas.
Må klagan föras över beslut eller Äger säljare påkalla inlösen enligt äger säljare påkalla inlösen enligt 10 §, skall i beslutet anges vad som 10 §, skall i beslutet anges vad sora därvid är att iakttaga, därvid är att iakttaga,
15 §,
Talan raot beslut---------------------------- i statsrådet.
Besvären skola inges till lantbruksnämnden. Denna skall snarast möjligt sända handlingarna i ärendet till besvärsmyndigheten jämte bevis om beslutets delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, eget utlåtande över besvären. Ha besvären ingivits till be svårsmyndigheten, utgör detta ej hinder mot att besvären upptagas till prövning, om de inkommit före besvärslidens utgång.
Talan mot länsstyrelses-------------------- genom besvär.
Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1972,
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga ora talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972,
' Med nuvarande lydelse avses beträffande 15 § den lydelse som har föreslagits i lag-T&dsremiss den 20 mars 1970. ' Senaste lydelse 1967:268.
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971 129
5) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1970: 998) om arrendenämnder och hyresnämnder
Härigenom förordnas, att 15 § lagen (1970: 998) om arrendenämnder och hyresnärander skall ha nedan angivna lydelse.
(I prop. 1971: 12 föreslagen Igdelse)
(Hår föreslagen lydelse)
|
— motsvarande tillämpning. Förhandling skall hållas inför nämnden, om del ej är uppenbart atl förhandling ej behövs. Fastighetens ägare kan vid vite föreläggas att inställa sig till förhandling. |
15 §
Ansökan i---- — — ■----- — -—
Motpart skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen. Förhandling skall hållas inför nämnden, om det ej är uppenbart all förhandling ej behövs. Faslighetens ägare kan vid vite föreläggas alt inställa sig lill förhandling.
Beslut enligt 14 § andra stycket lagen (1970:246) om tvångs förvaltning av bostadsfastighet får meddelas utan att fastighetsägaren beretts tiUfälle att yttra sig i frågan.
Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1972.
9—11565
130 Kungl Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
6) Förslag
tUl
Lag
om ändring i brottsbalken
Härigenom förordnas, att 37 kap. 6 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
37 KAP.
|
6§. |
'I ärende, som handlägges av över-bakningsnämnd och avser annan fråga än upphörande av övervakning eller av meddelad föreskrift, skall den dömde erhålla tillfåUe att yttra sig, såframt det lämpligen kan ske och hans hörande ej finnes vara utan gagn. Begär den dömde alt bliva rauntligen hörd i ärende hos nämnden, skall tillfälle därtUI beredas honom.
I ärende hos kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden och inlerneringsnämnden bör, om det kan antagas vara lill gagn och lärapligen kan ske, lillfälle beredas den dörade att yttra sig eller att bliva muntligen hörd.
Begär den dörade att bliva rauntligen hörd i ärende, som handlägges av övervakningsnämnd, skall lillfälle därtill beredas honom.
I ärende bos kriminalvårdsnämnden, ungdorasfängelsenäranden och interneringsnämnden bör, ora del kan antagas vara lill gagn och lärapligen kan ske, tillfälle beredas den dömde att bliva munUigen hörd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
7) FöFslag
liU
Lag
om ändring i lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstalt
Härigenom förordnas, att 78 § lagen (1964: 541) om behandling i fångvårdsanstall skall ha nedan angivna lydelse.
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
131
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
78 §. |
Talan mol kriminalvårdsstyrelsens beslul enligt denna lag föres genom besvär hos Konungen. Besvären skola ingivas till kriminalvårdsstyrelsen.
Intagen äger-------------------
I länsstyrelses beslul enligt 12 § andra siycket raå ändring sökas genom besvär hos krirainalvårdsnämn-den. Besvären skola ingivas till länsstyrelsen, som har ait med eget yttrande skyndsamt insända handlingarna i ärendet tUl kriminalvårdsnämnden.
Mol ungdomsfängelsenärandens, —
Talan raot krirainalvårdsslyrel-sens beslut i särskilt fall enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär. Mot annat styrelsens beslut enligt lagen föres talan hos Konungen genom besvär.
---------------- 75§.
I länsstyrelses beslut enligt 12 § andra slyckel må ändring sökas genom besvär hos krirainalvårdsnäranden.
ej föras.
Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut sora meddelats före den I januari 1972.
8) Förslag
liU
Lag
om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
Härigenom förordnas, att 24 § lagen. (1963: 193) om samarbete med Danraark, Finland, Island och Norge angående verkstäUighet av straff ra. ra. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
24 §.'
Framställning om--------------------------- — eller Norge.
Framställningen må-------------------------- den meddelals.
Innan framställning enligt 5, 10 eller 17 § bifalles, skall den dömde, om det ej av särskilda skäl finnes kunna underlåtas, beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. 'Senasie lydelse 1964:548.
132 Kungl Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
9) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1953: 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
Härigenom förordnas, att 15 § lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 §.
Ansökan om-------------- näringsfrihelsombudsraannen höras.
Tillstånd md ej återkallas utan att tUhtåndshavaren erhållit tillfälle att yttra sig.
Denna lag Iräder i kraft den I januari 1972.
10) Förslag
tUl
Lag
om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag
Härigenom förordnas, all 108 och 189 §§, 190 § 1 och 2 mom., 191 §, 195 § 2 och 4 raom., 196 och 197 §§, 198 § 1 mom. och 199 § lagen (1944: 705) om aktiebolag skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
108 §.2
Hava i----------------------------- av regislreringsmyndigheten.
På anmälan varora i första slyckel På anraälan varom i första slyc-
sägs skall länsstyrelsen, i fall då revi- ket sägs skaU länsstyrelsen, i fall då sorer icke utsetts till antal som en- revisorer icke utsetts till antal som ligt denna lag och bolagsordningen enligt denna lag och bolagsordning-är föreskrivet, förordna revisorer till en är föreskrivet, förordna reviso-
* Senaste lydelse 1955: 384.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
133
(Nuvarande lydehe)
erforderligt anlal saral, i fall då revisor som är auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman ej utsetts, ehuru det enligt denna lag eller bolagsordningen skolat ske, förordna en sådan revisor. Är revisor omyndig eller har någon, sora ej är bär i riket bosatt svensk medborgare, ulan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts till revisor i strid mot vad i 107 § 1 raora. tredje styckel stadgas, skall på anmälan därom länsstyrelsen förklara honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts av styrelsen, skall före besluts meddelande tUlfälle beredas styrelsen att yttra sig i årendet. Förordnande av revisor skall avse tid till dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.
Har revisor,------------------
Vad i-------------------------
(Föreslagen lydehe)
rer till erforderiigl antal samt, i fall då revisor som är auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman ej utsetts, ehuru det enligt denna lag eller bolagsordningen skolat ske, förordna en sådan revisor. Är revisor omyndig eller har någon, sora ej är här i riket bosatt svensk medborgare, utan vederbörligt tillstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts lill revisor i strid mot vad i 107 § 1 mom. tredje siycket stadgas, skall på anmälan därom länsslyrelsen förklara honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Förordnande av revisor skall avse tid lill dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.
molsvarande tillämpning. — ora revisorssuppleant.
189 §.
.\nsökan om godkännande för registrering enligt 14, 53 och 63 §§, ansökan om aktiebolags registrering och anmälan för registrering skola ingivas eller i betalt brev med posten insändas till registreringsmyndigheten. Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgifter.
Ansökan om godkännande för registrering enligt 14, 53 och 63 §§, ansökan om aktiebolags registrering och anmälan för registrering skola vara åtföljda av stadgade avgifter.
190 §.
1 mom. Har vid upprättandet av någon av stiftelsehandlingarna icke iakttagits vad i denna lag är stadgat,
1 mora. Har vid upprättandet av någon av sliflelsehandlingarna icke iakttagits vad i denna lag är stadgal.
134
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande lydehe)
eller finnes någon av dessa handlingar eljest innehålla något, som strider raot denna lag eller annan lag eller författning, eller vara till sin avfattning i något viktigare hänseende otydlig eller vilseledande, eller hava föreskrifterna i 14 § icke iakttagils eller har stadgad avgift ej eriagts, varde godkännande av nämnda handlingar för registrering av bolaget vägrat. Vägras godkännande, skall beslutet därom med angivande av skälen ofördröjligen med posten tillställas stiftarombudet.
Meddelas godkännande,---------
2 m o ra. Godkännande av-------
Har registrering av ökningsbeslulet vägrats eller har vid upprättandet av teckningslislan eller kungörelsen icke iakttagits vad i 52 § och 182 § 1 raom. sägs eller möter eljest hinder mol godkännande eller har stadgad avgift ej eriagts, skall godkännande av nämnda handlingar vägras. Vägras godkännande, skall beslutet därom med angivande av skälen ofördröjligen med posten tillställas bolaget.
Meddelas godkännande,--------
(Föreslagen lydehe)
eller finnes någon av dessa handlingar eljest innehålla någol, sora strider mot denna lag eller annan lag eller författning, eller vara till sin avfattning i något viktigare hänseende otydlig eller vilseledande, eller hava föreskrifterna i 14 § icke iakttagits eller har stadgad avgift ej eriagts, varde godkännande av nämnda handlingar för registrering av bolaget vägral.
7§.
---- ökningsbeslutet registrerats.
Har registrering av ökningsbeslulet vägrats eller har vid upprättandet av teckningslislan eller kungörelsen icke iakttagits vad i 52 § och 182 § 1 mom. sägs eller raöter eljesl hinder raot godkännande eller har stadgad avgift ej eriagts, skall godkännande av nämnda handlingar vägras.
till bolaget.
191 §.
Göres ej ansökan om bolagels registrering inom den i 32 § stadgade tiden, skall regislreringsmyndigheten till stiftarombudet ofördröjligen avlåla skrivelse med anmaning att framställa erinran till den del vederbör att vidtaga erforderliga åtgärder för vinnande av registrering. Sökes ej registrering inom tre raånader från det skrivelsen avlåtits, skall
Göres ej ansökan om bolagets registrering inom den i 32 § stadgade tiden, skall regislreringsmyndigheten till sliftarorabudet ofördröjligen avlåta skrivelse med anmaning atl framställa erinran lill den det vederbör atl vidtaga erforderliga åtgärder för vinnande av registrering. Sökes ej registrering inora tre raånader från det skrivelsen avlåtits, skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
135
(Nuvarande lydelse)
myndigheten förklara frågan ora bolagels registrering förfallen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse om beslutet till stiftarombudet.
Har frågan---------------------
(Föreslagen lydehe)
myndigheten förklara frågan om bolagets registrering förfallen.
mom., förfallet.
195 §.
2 raora. Har i fall, då beslut ora ökning av aktiekapitalet innehåller bestäraraelse om minimiteckning, registreringsanmälan enligt 61 § icke gjorts inora föreskriven tid, skall registreringsrayndigheten till bolaget avlåta skrivelse raed anmaning alt inora en raånad därefter inkora-raa med sådan anmälan. Efterkom-raes ej anraaningen eller har genom lagakraftägande beslul registrering vägrats, skall myndigheten förklara ökningsbeslulet förfallet samt därom ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets registrering avföres ur registret.
4 ra o ra. Har styrelsen — •—---
Har anraälan för registrering av bolagsstäramans godkännande icke gjorts inora sex månader efter det regislreringsmyndigheten godkänt ökningsbeslulet och de i 63 § andra siycket omförmälda handUngarna, skall myndigheten till bolaget avlåta skrivelse med anmaning att inom en månad därefter inkomraa raed sådan anmälan. Efterkoraraes ej anmaningen eller har genom lagakraft-
2 mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåller bestämmelse ora rainimiteckning, re-gislreringsanraälan enligt 61 § icke gjorts inom föreskriven tid, skall registreringsmyndigheten till bolaget avlåla skrivelse med anmaning att inom en raånad därefter inkorama med sådan anraälan. Eflerkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslut registrering vägrats, skall myndigheten förklara ökningsbeslulet förfallel. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets registrering avföres ur registret.
---- ökningsbeslutet registrerats.
Har anmälan för registrering av bolagsstämraans godkännande icke gjorts inora sex raånader efter det regislreringsmyndigheten godkänt ökningsbeslutet och de i 63 § andra slyckel omförmälda handUngarna, skall myndigheien till bolaget avlåta skrivelse med anmaning att inora en månad därefter inkomma med sådan anmälan. Eflerkommes ej anmaningen eller har genom lagakraft-
136
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydehe)
ägande beslul registrering vägrats, skall myndigheten förklara frågan om aktiekapitalets ökning förfallen .samt därom ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget.
(Föreslagen lydelse)
ägande beslul registrering vägrats, skall myndigheten förklara frågan om aktiekapitalets ökning förfallen.
196 §.
Har i fall, då enligt 67 § rättens tillslånd erfordras för verkslällighet av beslut ora nedsättning av aktiekapitalet, ansökan om sådant tillstånd ej gjorts inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslul avslagils eller har beslul om tillstånd icke anmälts för registrering inora den därför stadgade tiden, skall registreringsrayndigheten förklara nedsättningsbeslutet förfallet samt därom ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget. Sedan beslutet ora förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om nedsättningsbeslulels registrering avföres ur registret.
Har i fall, då enligt 67 § rättens tillstånd erfordras för verkställighet av beslut ora nedsättning av aktiekapitalet, ansökan ora sådanl tillstånd ej gjorts inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslul avslagits eller har beslut om tillslånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade liden, skall regislreringsmyndigheten förklara nedsättningsbeslutet förfallet. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om nedsältningsbeslutets registrering avföres ur registret.
197 §.
Där verkslällighet av beslut, varigenom i bolagsordningen inlagils förbehåll enligt 177 §, icke anraälts för registrering inora den i 186 § 3 mom. stadgade tiden, skaU registreringsmyndigheten förklara frågan om ändring av bolagsordningen förfallen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse därom till bolaget.
Där verkställighet av beslut, varigenom i bolagsordningen intagits förbehåll enligt 177 §, icke anmälts för registrering inom den i 186 § 3 mom. stadgade liden, skall regislreringsmyndigheten förklara frågan ora ändring av bolagsordningen förfallen.
Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971
137
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
198 §.
1 ra o ra. Har beslut-----------
Skall ökningen----------------
Har ökningsbeslulet enligt 195 § 2 mom. av regislreringsmyndigheten genora lagakraftägande beslul förklarats förfallel, skall ock beslutet om bolagsordningsändringen anses förfallet och anteckning i registret ske, atl på denna grund den lidigare anteckningen om detta besluts registrering avföres ur registret. Anmäles för registrering att full betalning eriagts för så många aktier, atl aktiekapitalet uppgår till minimikapitalet enligt den beslutade bolagsordningsändringen, skall vid registrering i anledning av anmälningen tillika antecknas, atl bolagsordningsändringen är verkställd, och åligger del registreringsmyndigheten att lillslälla bolaget bevis därom. Göres ej sådan anmälan inom tre år efler ulgången av den i 60 § stadgade liden, skall myndigheten, efter del bolagels styrelse erhållit tillfälle att yttra sig, besluta erforderlig jämkning i bolagsordningen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse om beslutet till bolaget. Sedan beslutet vunnil laga kraft, skall i registret införas anteckning om jämkningen saml bevis om bestämmelsens nya lydelse av myndigheten tillställas bolaget.
------ av aktiekapitalet.
--------- är verkställd.
Har ökningsbeslulet enligt 195 § 2 mom. av regislreringsmyndigheten genom lagakraftägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslulel om bolagsordningsändringen anses förfallet och anteckning i registret ske, all på denna grund den tidigare anteckningen om detta besluts registrering avföres ur registret. Anmäles för registrering atl full betalning eriagts för så många aktier, all aktiekapitalet uppgår lill minimikapitalet enligt den beslutade bolagsordningsändringen, skall vid registrering i anledning av anraälningen tillika antecknas, att bolagsordningsändringen är verkställd, och åligger det registreringsrayndigheten att tillställa bolaget bevis därora. Göres ej sådan anmälan inora tre år efter ulgången av den i 60 § stadgade liden, skall myndigheten, efter del bolagets styrelse erhållit tillfäUe all yttra sig, besluta erforderlig järakning i bolagsordningen. Sedan beslulel vunnil laga kraft, skall i registret införas anteckning om jämkningen samt bevis om bestämraelsens nya lydelse av myndigheien Ullslällas bolaget.
199 §.
Har ansökan enUgt 174, 175 eller 176 § ora rättens tillstånd att bringa fusionsavlal lill verkställighet ej inkommit inom föreskriven tid eller
Har ansökan enligt 174, 175 eller 176 § om rätlens lillslånd alt bringa fusionsavlal till verkslällighet ej inkommit inom föreskriven lid eller
138
Kungl Maj:ts proposiliun nr 30 är 1971
(Nuvarande lydelse)
har ansökan genom lagakraftägande beslul avslagits eller har beslutet om tillslånd icke anraälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall regislreringsmyndigheten förklara frågan om fusion förfallen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse därom till bolagen.
Har genom---------------------
Vid registrering-----------------
(Föreslagen lydelse)
har ansökan genom lagakraftägande beslul avslagits eller har beslutet om tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten förklara frågan om fusion förfaUen.
— ur registret.
— är upplöst.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
11) Förslag
liU
Lag
om ändring i byggnadslagen (1947: 385)
Härigenora förordnas, att 150 § byggnadslagen (1947: 385) skall ha nedan angivna lydelse.
|
(Föreslagen lydelse) |
(Nuvarande lydelse)*
150 §.
Mot länsstyrelses beslut i ärende om medgivande, vara 39 § äger tilllämpning, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
|
Länsstyrelses beslul rörande fastställelse av generalplan, sladsplan, byggnadsplan eller tomtindelning så ock länsstyrelses beslul avseende tillärapning av utomplansbestämmelser å vissl område skall meddelas efler anslag. |
Länsstyrelses beslut rörande fastställelse av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller loratindelning så ock länsstyrelses beslul avseende tillämpning av utoraplansbestämmel-ser å vissl område skall meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom tre veckor från den dag dd be-
|
som har föreslagits i lagrådsremiss den 20 |
■ Med nuvarande lydelse avses den lydelse mars 1970.
"Senaste lydelse 19,59:611.
Kungl. Maj:ls proposUion nr 30 år 1971
139
(Nuvarande lydelse)
slutet meddelades anföra besvär hos Konungen.
Talan mot annat av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.
Har länsstyrelse----------------
(Föreslagen lydehe)
Mot länsstyrelses beslut i ärende om medgivande, vara 39 § äger tilllämpning, föres talan hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annal av länsstyrelsen meddelat beslut föres hos Konungen genom besvär. / fall som avses i förslå stycket räknas besvärstiden från den dag då beslutet meddelades.
----------- utan bifall.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
12) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1947: 629) om allmänna barnbidrag
Härigenom förordnas, att 15 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
|
15 §. |
över barnavårdsnämnds beslut i ärende angående allmänt barnbidrag må klagan föras hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till lånsstyrelsen.
Utan hinder av anförda besvär lände barnavårdsnämndens beslut tUl efterrättelse, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.
över barnavårdsnämnds beslut i ärende angående allmänt barnbidrag må klagan föras hos länsstyrelsen genom besvär.
Barnavårdsnämnds beslut länder omedelbart till efterrättelse.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972. •Senaste lydelse 1954:360.
140 Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
13) Förslag
till
Lag
om ändring i skollagen (1962: 319)
Härigenom förordnas, all 14, 18, 20 d, 20 f, 23, 25 och 39 a §§ skollagen (1962: 319)' skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen Igdelse)
14
I avseende-------- •----------
Beträffande skolstyrelsen skall i övrigt vad i 33—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning. Om val av ordförande och vice ordförande skall järaväl länsskolnämnden underrättas.
§•
------ i styrelsen.
Beträffande skolstyrelsen skall i övrigi vad i 33—36 §§, 37 första stgcket och 38—42 §§ koramunallagen är stadgat rörande komraunstyrelsen äga raotsvarande tillärapning. Om val av ordförande och vice ordförande skall jämväl länsskolnämnden underrättas.
Utan hinder uv 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos skolstyrelsen.
18 §.
Vad i 12—14 §§ stadgas äger icke avseende å skolstyrelsen i Stockholms kommun. Beträffande näranda skolstyrelse skola 50 §, 51 § 1 mom. och 52 § kommunallagen för Stockholm äga tillämpning med iakttagande av att antalet ledaraöter ej må undersliga sju samt atl skolchefen ej må ulses till ledamot eUer suppleant.
Vad i 12—14 §§ stadgas äger icke avseende å skolstyrelsen i Stockholms komraun, Belräffande nämnda skolstyrelse skola 50 §, 51 § 1 mora,, med undantag av hänvisningen tUl 39 § andra stycket, samt 52 § koraraunallagen för Stockholra äga tillärapning raed iakttagande av att antalet ledaraöter ej må understiga sju saml alt skolchefen ej må utses lill ledamot eller suppleant.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga
' Lagen omlrycki 1970: 1026.
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971 141
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
ärenden
bos .skolstyrelsen i .Stock
holms kommun.
Skolchefen i---------------------------------- siycket sägs.
20 d §.
Fråga om atl förvägra elev i landstingskommunens gymnasieskola befrielse enligt 27 § och fråga om att förvägra någon inträde i sådan skola på grund av bestäraraelserna i 45 och 47 a §§ skall prövas av utbildningsnämnden, i den mån Konungen ej annorlunda förordnar.
Fråga om att förvägra elev i lands-lingskoraraunens gymnasieskola befrielse enUgt 27 § och fråga om att förvägra någon inträde i sådan skola på grund av bestämmelserna i 45 och 47 b §§ skall prövas av utbildningsnämnden, i den mån Konungen ej annorlunda förordnar.
20 f §.
I den-------------------------
Beträffande utbildningsnämnd, som väljes enligt försia slyckel, skall bestäraraelserna i 17 § ovan saml i 43—51 §§ och 54 § fjärde stycket landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) äga motsvarande lillämpning.
--------- till tjänstgöring.
Belräffande utbildningsnämnd, som väljes enligt första styckel, skola bestämmelserna i 17 § ovan samt i 43—47 §§, 48 § första stycket, 49— 51 §§ och 54 § fjärde siycket landstingslagen den 14 raaj 1954 (nr 319) äga molsvarande tillämpning.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos utbildningsnämnd, som väljes enligt första stycket.
23 §.
Varje barn,---------------------
Skolpliktigt barn som på grund av syn-, hörsel- eller talskada icke kan följa undervisningen i grundskolan äger rätt lill undervisning i specialskolan. Fråga ora barns rätt lill sådan undervisning prövas av lokal styrelse för specialskolan, sedan föräldrarna fått tillfåUe att yttra sig.
--------- i grundskolan.
Skolpliktigt barn sora på grund av syn-, hörsel- eller talskada icke kan följa undervisningen i grundskolan äger rätt lill undervisning i specialskolan. Fråga ora barns rätt till sådan undervisning prövas av lokal styrelse för specialskolan.
142 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
25 §.
Studieväg för-------------------------- av skolan.
Ullagning lill specialundervisning Uttagning liU specialundervisning
av elev i grundskolan sker genora av elev i grundskolan sker genora skolans försorg, sedan föräldrarna skolans försorg. fått tiUfälle att yttra sig.
39 a §.
Bestämmelserna i------------
Fråga
huruvida skolplikt enligt
30 § Iredje siycket gäller för barn
efter utgången av vårterminen det
kalenderår då barnet fyller sexton
år och fråga om barn enligt 31 §
andra styckel skall dellaga i under
visningen i specialskolan prövas av
lokal styrelse för specialskolan. In
nan beslut meddelas skola föråld
rarna ha fått tillfälle att yttra sig.
På lokal-------------------------
-------- avsedd undervisning.
Fråga huruvida skolplikt enUgt 30 § Iredje stycket gäller för barn efler ulgången av vårterminen det kalenderår då barnet fyller sexton år och fråga ora barn enligt 31 § andra stycket skall deltaga i undervisrung-en i specialskolan prövas av lokal styrelse för specialskolan.
37 §§.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
14) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar
|
(Föreslagen lydelse) - — eller borgenär. |
Härigenom förordnas, all 47, 49 och 99 §§ saml 103 § 2 mora. lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar skall ha nedan angivna lydelse.
|
47 §, |
(Nuvarande lydelse)
Hava revisorer —------
Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 är 1971
143
(Nuvarande lydelse)
På anmälan varom i första stycket sägs skall länsstyrelsen, i fall då revisorer icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisorer. Är revisor omyndig eller bar någon, sora ej är här i riket bosatt svensk medborgare, utan vederböriigt tiUstånd utsetts lill revisor eller har någon utsetts till revisor i slrid mot vad i 46 § 1 inom. andra styckel stadgas, skall på anraälan därom länsstyrelsen förklara honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Har anmälan ej gjorts av styrelsen, skaU före besluts meddelande tillfälle beredas styrelsen alt yttra sig i ärendet. Förordnande av revisor skall avse tid lill dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.
Revi-sor, som------------------
(Föreslagen lydelse)
På anmälan varom i första siycket sägs skall länsstyrelsen, i fall då revisorer icke utsetts till föreskrivet antal, förordna revisorer. Är revisor omyndig eller har någon, som ej är här i riket bosatt svensk medborgare, ulan vederbörligt tiUstånd utsetts till revisor eller har någon utsetts tiU revisor i strid mol vad i 46 § 1 mom. andra styckel stadgas, skall på anmälan därom länsstyrelsen förklara honom entledigad och förordna revisor i hans ställe. Förordnande av revisor skaU avse tid lill dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd.
skäligt arvode.
|
49 §. |
Om det------------------------
Revisor må--------------------
Lämnas ej samtycke, varom i andra stycket sägs, inom två veckor efter det revisor hos styrelsen begärt att få anlita medhjälpare, äger revisorn hänskjuta frågan lill länsslyrelsens avgörande. Länsstyrelsen prövar framställningen och skall före besluts meddelande bereda föreningens styrelse tiUfälle att yttra sig i ärendet.
---------- anses tillbörligt.
----- inverkande omständigheter.
Läranas ej saralycke, varom i andra siycket sägs, inora två veckor efler del revisor hos styrelsen begärt att få anlita medhjälpare, äger revisorn hänskjuta frågan till länsstyrelsens avgörande.
99 §.
Ansökan om förenings registrering och anmälan för registrering skola ingivas eller i betalt brev med posten insändas till länsstyrelsen. Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgifter.
Ansökan ora förenings registrering och anmälan för registrering skola vara åtföljda av stadgade avgifter.
144 Kungl. Maj:fs ]>roposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
103 §.
2
mom. Har ansökan enligt 97 § 2 mom. Har ansökan enligt 97 §
om rättens tillslånd att bringa fu- om rätlens tillstånd atl bringa fu
sionsavtal till verkställighet ej in- sionsavtal
till verkställighet ej in
kommit inom föreskriven tid eller kommit inom föreskriven tid eller
har ansökan genom lagakraftägande har ansökan genom lagakraftägande
beslut avslagits eller har beslutet om beslut avslagits
eller har beslutet om
tillstånd icke anmälts för registrering tillstånd icke
anmälts för registrering
inom den därför stadgade liden, skaU inom den därför
stadgade tiden, skall
länsstyrelsen förklara frågan om fu- länsstyrelsen
förklara frågan om fu
sion förfallen samt ofördröjligen med sion förfallen.
posten översända underrättelse där
om till föreningarna.
Har genom--------------------------------- ur registret.
Vid registrering----------------------------- är upplöst.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
15) Förslag
tiU
Lag
um ändring i lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring
Härigenom förordnas, att 2, 44 och 48 §§ lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring- skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen Igdelse)
2§.
Besvär och----------------------- och utveckling.
Bestämmelserna i 44 § förvaltningsprocesslagen (1971:000) äga motsvarande tillämpning i ärende enligt denna lag hos försäkringsrådet.
Grunderna för----------------------------- med riksdagen.
' .Med nuvarande lydelse avses beträffande 103 § 2 mom. den lydelse som har föreslagits i lagrådsremiss den 20 mars 1970. = Lagen omtrvckt 1902:408.
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
145
(Nuvarande Igdelse)
(Föreslagen Igdelse)
44 §.'
Mot riksförsäkringsverkets beslul i ärende angående försäkring enligt denna lag må talan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden erhållit kännedom om beslutet.
Den som-----------------------
Försäkringsrådet äger,---------
Mot försäkringsrådels
beslul i an
nal ärende enligt denna lag än som
avses i andra slyckel raå lalan föras
hos försäkringsdorastolen genora
besvär. Besvären skola hava inkom
rait till försäkringsrådet inom tre
veckor från det klaganden erhållit
kännedom om beslutet; dock skall
besvärstiden för menighet vara fem
veckor. Den omständigheten, atl be
svären ingivits eller insänts direkt till
försäkringsdomslolen, ulgör ej hin
der för besvärens upplagande lill
prövning, därest de inkomrait till
domstolen före besvärstidens utgång.
Försäkringsrådels beslut-----------
Mol riksförsäkringsverkels beslul i ärende angående försäkring enligt denna lag raå lalan föras hos försäkringsrådet genora besvär.
------- hos försäkringsrådet.
-------- denna paragraf.
Mot försäkringsrådets beslut i annal ärende enligt denna lag än sora avses i andra siycket må talan föras hos försäkringsdomslolen genom besvär. Besvärshandlingen skall hava inkomrait till försäkringsrådet inora tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Den orasländighelen, all handlingen tillställts försäkringsdorastolen, ulgör dock ej hinder för besvärens upptagande till prövning, däresl handlingen inkoramil lill dorastolen före besvärslidens utgång.
annorlunda förordnar.
48 §.
I övrigt
----- avse försäkringstagaren.
Utan hinder av 3 § första stycket förvaltningslagen (1971:000) äga 14 —20 §§ nämnda lag tiUämpning i ärende rörande den frivilliga försäkringen.
Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan raot beslul sora raeddelats före den 1 januari 1972.
' Senasie lydelse 1967: 916.
10 — 11565
146
Kungl Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
16) Förslag
lill
Lag
om ändring i lagen (1961: 257) um besvär över försäkringsrådets beslut
Härigenora förordnas, all rubriken till lagen (1961: 257) om besvär över försäkringsrådels beslut samt 1 och 2 §§ lagen skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
Lag
om besvär över försäkringsrådets
beslut
(Föreslagen lydehe)
Lag
om besvär över försäkringsrådets
beslut m. m.
1 §.
Ulan hinder av vad därom eljesl finnes stadgat, må klagan över försäkringsrådels beslut i ärende angående försäkring eller skadeersättning föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Besvären skola hava inkommit lill försäkringsrådet inom tre veckor från det klaganden erhållit kännedom om beslutet; dock skall besvärstiden för menighet vara fem veckor. Den orasländighelen, alt besvären ingivits eller insänts direkt till försäkringsdorastolen, utgör ej hinder för besvärens upplagande till prövning, därest de inkoramil lill domstolen före besvärstidens utgång.
Utan hinder av vad därom eljesl finnes stadgat, må klagan över försäkringsrådets beslul i ärende angående försäkring eller skadeersättning föras hos försäkringsdomslolen genom besvär. Besvärshandlingen skall hava inkommit lill försäkringsrådet inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Den omständigheten, att handlingen lUhtällts försäkringsdomslolen, utgör dock ej hinder för besvärens upplagande till prövning, därest handlingen inkommit till domstolen före besvärstidens utgång.
2§.
Försäkringsrådels beslul-------
------- annorlunda förordnar.
Bestämmelserna i 44 § förvaltningsprocesslagen (1971:000) äga motsvarande tUlämpning i ärende som avses i 1 ,
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 147
17) Förslag
till
Lag
om ändring i allmänna förfogandelagen (1954: 279)
Härigenom förordnas, att 23 § allmänna förfogandelagen (1954: 279) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
23 §.
Ersättning, som skall------------- Konungen bestämmer.
Ersällning, som icke---- • — förordnar, av allmän lokal värderingsnämnd.
Den värderingsnärand,----- • — •— — samma egendora.
Annan ersättning---- — bestärames av allmän lokal värderingsnämnd.
Utan hinder-------------- av riksvärderingsnämnden.
I lokal värderingsnämnds beslut 1 lokal värderingsnämnds beslut
må kronan och enskild sakägare samt må kronan och enskild sakägare samt i beslul avmyndig het, som i försia i beslul av myndighet, som i försia styckel sägs, enskild sakägare söka stycket sägs, enskild sakägare söka ändring hos riksvärderingsnämnden ändring hos riksvärderingsnämnden inom tre veckor från det klaganden genom besvär. Med enskild sakägare fick del av beslutet. Med enskild sak- avses i delta slycke jämväl den som ägare avses i detta stycke järaväl den enligt 11 § salts i kronans ställe, som enligt 11 § satts i kronans ställe.
över riksvärderingsnämndens------------------- ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
18) Förslag
tUl
Lag
om ändring i rekvisitionslagen (1942: 683)
Härigenora förordnas, att 17 och 20 §§ rekvisitionslagen (1942: 583) skall ha nedan angivna lydelse.
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydelse)
17 §.
Ersättning, som--------------
över beslut av myndighet, som nu nämnts, må enskild sakägare anföra besvär hos den allmänna lokala värderingsnämnden. Besvären skola inom tjugu dagar från det klaganden erhållit del av beslutet hava inkommit till länsslyrelsen.
Vill någon raed stöd av 15 § göra anspråk på ersällning utöver vad gällande taxa raedgiver, skall han inora tid som nyss sagts göra ansökan därom hos riksvärderingsnämnden.
rekvisitionens fullgörande.
över beslut av rayndighet, som nu nämnts, raå enskild sakägare anföra besvär bos den allmänna lokala vär-deringsnäranden. Beträffande tid och sätt för anförande av besvär finnas föreskrifter i 12 § förvaltningslagen (1971:000). Besvärshandlingen må också tillställas länsstyrelsen.
Vill någon raed stöd av 15 § göra anspråk på ersättning utöver vad gällande taxa raedgiver, skall han inom besvårstiåen göra ansökan därora hos riksvärderingsnäranden.
20 §.
över lokal värderingsnämnds beslul i ärende angående ersättning raå besvär anföras hos riksvärderingsnämnden inom tjugu dagar från det klaganden erhållit del av beslutet.
över lokal värderingsnärands beslul i ärende angående ersättning må besvär anföras hos riksvärderingsnämnden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
19) Förslag
till
Lag
om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954:280)
Härigenom förordnas, atl 10 § aUmänna ransoneringslagen (1954:280) skall ha nedan angivna lydelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
149
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
10 §.
För förnödenhet, sora järalikt 8 § inlöses av kronan, utgår ersällning med belopp molsvarande de kostnader ägaren haft för produktion eller inköp av del inlösta partiet ävensom de utgifter han kan hava hafl för forsling och lagring av partiet; dock raå ersättning icke bestämmas till högre belopp än som skolat utgå, därest förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen avslåtts till kronan. Ersättning beslämraes av allraän lokal värderingsnärand, sora oraförmä-les i rekvisilionslagen. Ändring i lokal värderingsnärands beslul raå av kronan och enskild sakägare sökas hos riksvärderingsnäranden inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet, över riksvärderingsnäran-dens beslut må klagan ej föras.
För förnödenhet, som jämlikt 8 § inlöses av kronan, utgår ersättning med belopp raotsvarande de koslnader ägaren haft för produktion eller inköp av det inlösta partiet ävensora de utgifter han kan hava hafl för forsling och lagring av parliel; dock må ersättning icke beslämmas till högre belopp än som skolat utgå, däresl förnödenheten jämlikt allmänna förfogandelagen avstålts lill kronan. Ersättning bestämmes av allmän lokal värderingsnämnd, sora omförmäles i rekvisitionslagen. Ändring i lokal värderingsnämnds beslut må av kronan och enskild sakägare sökas hos riksvärderingsnämnden genom besvär, över riksvärderingsnämndens beslut må klagan ej föras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
20) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1954: 679) om nykterhetsvård
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1954: 579) om nyklerhelsvård',
dels alt 29 och 30 §§ skall upphöra alt gälla,
deh att i 18—20 §§, 21 § 1 raora. saml 22, 23, 25, 31 och 33—37 §§ ordel »länsstyrelsen» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »länsrätten» i raotsvarande förra,
' Senaste lydelse av 19 § 1964:175 21 § 1 mom. 1963: 72 25 § 1964:175 34 § . 36 § 1956:225
150
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
deh att 3, 5, 9, 24, 26—28, 32, 40, 55, 59—Rl och 66 §§ skall ha nedan angivna l3'delse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 §.'
I varje kommun skall finnas en 1 varje kommun skall finnas en
kommunal
nykterhetsnämnd och i kommunal nykierhelsnämnd och i
varje län en lansnykterhetsnämnd. I varje län utom Gotlands län en läns-
Stockholms län omfattar länsnykter- nykierhelsnämnd. I Slockholms län
hetsnärandens verksamhetsområde omfattar länsnykterhetsnämndens
dock icke Stockholm. verksamhetsområde dock icke Stock-
holm.
Nykterhetsnämnderna skola------------- av socialstyrelsen.
När i--------------------------------------- eljest vistas.
5 §.==
Komraunal nykterhetsnärand----------- kommunens socialnämnd.
Konungen äger---------------------- av länsnykterhetsnämnden.
Ledamöter i----------------------------- av nämnden.
Vid val---------------------------------- lill tjänstgöring.
I fråga om valbarhet till ledamot I fråga om valbarhet till ledaraot eller suppleant, verkan av valbarhe- eller suppleant, verkan av valbarhetens upphörande och rätt lill avsägel- lens upphörande och rätt till avsä-se, raandaltid och avgång, val av ord- gelse, mandattid och avgång, val av förande och vice ordförande, ställe ordförande ocb vice ordförande, och tid för sammanträde, suppleants ställe och tid för sammanträde, supp-tjänslgöring och rätt att närvara vid leants tjänstgöring och rätt att när-sammanträde, beslutförhet och jäv, vara vid sararaanträde, beslutförhet, förfarandel vid fattande av beslul, förfarandel vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkänna- protokoll och reservation, tillkännagivande varest och på vilka tider givande varest till nämnden ställda till nämnden ställda framställningar framställningar mottagas, tidpunkt mollagas, skriftväxling, vård och för- när handling skall anses ha kommit tecknande av handlingar hörande lill in tUl nämnden, skriftväxling, vård nämndens arkiv, utseende av kassa- och förtecknande av handlingar hö-förvaltare samt ledamots ansvar och rande till nämndens arkiv, utseende skadeståndsskyldighet skall vad i 32 av kassaförvaltare samt ledamots an-—42 §§ kommunallagen är stadgat svar och skadeståndsskyldighet skall rörande kommunens styrelse äga vad i 32—36 §§, 37 § första stycket molsvarande lillämpning; dock atl och 38—42 §§ koramunallagen är det ej är erforderligt, att protokoll stadgal rörande kommunstyrelsen
'Senaste lydelse 1967:790. = Senaste lydelse 1964: 779.
Kungl Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
151
(Nuvarande lydelse)
upplager annal än förteckning å närvarande ledamöter samt för varje ärende beslutet och skälen därför.
(Föreslagen lydelse)
äga inotsvarande tillämpning; dock att det ej är erforderligt, all protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöler saml för varje ärende beslutet och skälen därför.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos kommunal nykterhetsnämnd.
|
tvä ledamöler, utsedda av landsiingei; dock skall i län som omfattar en komraun vilken icke dellager i landsting, landstinget utse en ledamot och komraunfuUmäktige i den kommunen en ledamot. |
9
§.'
Länsnykterhetsnämnden skall---------- — länsstyrelsen, samt
två ledamöter, utsedda av landstinget; dock skall i Gotlands län kommunfullmäktige i Gotlands kommun utse två ledamöter samt i annat län, som omfattar en kommun, vilken icke deltager i landsling, landstinget utse en ledamot och komniunfull-mäktige i den kommunen en ledamot.
För varje---------------------------------- en suppleant.
Ledamöler och suppleanter utses bland-- motsvarande tillämpning.
Ledamöler och suppleanter utses för----------- den avgångne.
Närmare bestämmelser--------------------- av Konungen.
Angående bestridandel------------------ särskilt stadgat.
24 §.
Föreläggande, som i 23 § sägs, skall innehålla erinran om rätten att påkalla förhör enligt 27 §. Har länsstyrelsen vid föreläggandels meddelande beslutat anordna förhör, skall delta tillkännagivas i föreläggandet raed angivande tillika all förklaring kan avgivas vid förhöret.
Föreläggande, som i 23 § sägs, skall innehålla erinran om möjligheten enligt 9 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen (1971:000) alt påkalla muntlig förhandling. Har länsrätten vid föreläggandets raeddelande beslutat anordna muntlig förhandling, skall detla tillkännagivas i föreläggandel raed angivande tiU-lika att förklaring kan avgivas vid förhandlingen.
Senasie lydelse 1970:49.
152
Kungl Maj.-ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
Är den sora ansökningen avser ora-händertagen enligt 21 § 1 mom. må, där länsstyrelsen av särskild anledning anordnar förhör med honora innan ansökningshandlingarna ut-släUls till delgivning enligt 23 §, sådan delgivning underlåtas och handlingarnas innehåll i stället vid förhöret tillkännagivas för den, varora fråga är; dock åligge länsstyrelsen att på begäran tillhandahålla honora avskrift av ansökningshandlingarna.
(Föreslagen lydelse)
Är den som ansökningen avser omhändertagen enligt 21 § 1 mom. må, där länsrätten av särskild anledning anordnar muntlig förhandling raed honom innan ansökningshandlingarna utställts lill delgivning enligt 23 §, sådan delgivning underlåtas och handlingarnas innehåll i stället vid förhandlingen tillkännagivas för den, varom fråga är; dock åligge länsrätten att på begäran tillhandahålla honora avskrift av ansökningshandlingarna.
26 §.
Har nägon omhändertagits enligt 21 § 1 mora., åligger det länsstyrelsen att, sedan ansökan om Ivångsintagning inkommit, ulan uppskov pröva, huruvida han fortfarande skall vara omhändertagen.
Sedan tid för förklaring över ansökningen utgått, har länsstyrelsen att utan oskäligt dröjsmål föranstalta om erforderligt förhör i ärendet samt företaga delsarama till slutligt avgörande.
Har någon omhändertagits enligt 21 § 1 mom., åligger del lånsrätten att, sedan ansökan om tvångsintagning inkommit, utan uppskov pröva, huruvida han fortfarande skall vara omhändertagen.
Sedan lid för förklaring över ansökningen utgåtl, har länsrätten att utan oskäligt dröjsmål föranstalta om erforderlig muntlig förhandling i ärendet samt förelaga detsamma till slutligt avgörande.
27 §.
Förhör med den, om vars intagning år fråga, skall, där ej särskilda skäl däremot äro, av länsstyrelsen anordnas, om han i förklaring begärt att bliva muntligen hörd. Länsstyrelsen må jämväl eljest förordna om dylikt förhör ävensom förhör med annan person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse för ärendets bedömande.
Beträffande kallelse till förhör inför länsstyrelsen, hämtning och an-
' Senaste lydelse 1970:457.
Har den, om vars intagning är fråga, delgivits kallelse till muntlig för-
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
153
(Nuvarande lydelse)
nan påföljd av utevaro skola bestämmelserna i 13 § 2 mom. första och andra styckena äga motsvarande tilllämpning; dock skall i fråga om hämtning till förhör gälla dels att handräckning härför må meddelas, där den uteblivne delgivits kaUelse till förhöret så tidigt att han kunnat inställa sig ä förelagd dag, dels ock att person, som skall höras upplysningsvis, ej må hämtas förrän det befunnits, att han ej genom viten kunnat förmås till instäUelse.
(Föreslagen lydehe)
handling så tidigt att han kunnat inställa sig på förelagd dag och utebliver han utan att hava anmält laga förfall, äger rätten förordna att han skall hämtas.
28 §.'
Vid förhör inför länsstyrelsen skola förhandlingarna vara offentliga. Länsstyrelsen äyer åock avvisa åhörare, som enligt vad känt är eller antagas må ej fyllt tjugo år. När den som ansökningen avser det begär, så ock eljest, när länsstyrelsen finner omständigheterna föranleda därtUI, skall handläggningen äga rum inom stängda dörrar, därvid länsstyrelsen likväl må medgiva hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro kan förväntas bliva till nytta under förhöret, att övervara detsamma.
Lånsstyrelsen må höra person upplysningsvis utan att den som ansökningen avser är närvarande.
Konsulent eller assistent hos läns-nykterhetsnäranden eller annan, som företräder denna närand, så ock representant för vederbörande koraraunala nykterhetsnämnd skola få lillfälle alt närvara vid förhöret.
Protokoll skall föras över vad vid förhöret förekommer.
' Senaste lydelse 1969:169.
Vid muntlig förhandling i länsrätten skola konsulent eller assistent hos länsnykterhetsnämnden eller annan, som företräder denna närand, så ock representant för vederbörande kommunala nykterhetsnämnd få tillfälle alt närvara.
154 Kungl Maj:ts proposUion nr 30 är 1971
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
32 §.'
Länsstyrelsens slulliga beslul jäm- Länsrätts slutliga beslut skall oför-
tc besvärshänvisning, där klagan dröjligen delgivas sökande samt den över beslutet må föras, skall oför- som beslutet avser, dröjligen delgivas sökande samt den som beslulel avser.
Har beslutet----------------------------- tillställas åklagaren.
Där nykterbetsnämnd--------------------- denna nämnd.
40 i?.
Allmän vårdanstalt för----------- • — för alkoholmissbrukare.
Sådanl erkännande------------------------ helst återkallas.
.Allmän vårdanstalt skall------------------- en styrelse.
Vid allmän------------------------------- för avdelningen.
Förvaltningslagen (1971: 000) äger inotsvarande tillämpning i ärende enligt denna lag, som handlägges av .styrelse eller föreståndare för allmän vårdanstalt, om anstalten drives av annan än staten, landsting eller kommun.
Konungen meddelar-------------------- anstalternas verksamhet.
55 §.2
Missbrukar den utskrivne alkoholhaltiga drycker saral undandrager sig övervakning eller bryter mot meddelade lydnadsföreskrifter, raå länsstyrelsen, ora han ej genom hjälpålgärd kunnat återföras till ell nyktert liv eller sådan ålgärd prövas vara gagnlös, besluta, all han skall återintagas å allmän vårdanstalt. Sådant beslut mä dock ej avse deh som lidigare återintagits, med mindre efter föregående ålerinlagning meddelals beslut jämlikt 18 §.
1 ansökan om ålerinlagning skall noggrant angivas, i vilka avseenden
' Senaste lydelse 1970: 457. "-Senasie lydelse 1963:72.
Missbrukar den utskrivne alkoholhaltiga drycker samt undandrager sig övervakning eller bryter mol meddelade lydnadsföreskrifler, må länsrätten, om han ej genom hjälpålgärd kunnal återföras till ett nyktert liv eller sådan åtgärd prövas vara gagnlös, besluta, att han skall återintagas å allmän vårdanstalt. Sådant beslut mä dock ej avse den som lidigare återintagits, med raindre efter föregående ålerinlagning meddelats beslut jämlikt 18 §.
I ansökan om ålerinlagning skall noggrant angivas, i vilka avseenden
Kungl. Maj ils proposition nr 30 är 1911
155
{Nuvarande lydelse)
den utskrivne bruUt mot de meddelade föreskrifterna, i saml redogörelse lämnas för hans uppförande i övrigt under tiden effer utskrivningen. .Ansökningen skall fcir att kunna föranleda beslut enUgt första slyckel hava inkommit till lånsstyrelsen före utgången av den lid, varunder den som ansökningen avser är underkastad övervakning eller lydnadsföreskrifler.
Bestämmelserna i 19—21 och 23— 39 §.§ skola äga motsvarande tilllämpning för de fall, varom i denna paragraf är fråga.
{Föreslagen lydehe)
den utskrivne brutit mol de meddelade föreskrifterna, samt redogörelse lämnas för hans uppförande i övrigi imder fiden efter utskrivningen. Ansökningen skiill för att kunna föranleda heslut enligt första styckel hava iiikoinmil lill länsrätten före ulgången av den lid, varunder den som ansökningen avser är underkastad övervakning eller lydnadsföreskrifler.
Bestämmelserna i 19—21, 23—28 och 31—39 §§ skola äga motsvarande tillämpning för de fall, varom i denna paragraf är fråga.
59 §.
Beslut av nykierhelsnämnd må överklagas av den som beslutet rörer, om beslutet innebär utdömande av vite, förordnande enligt 15 § om övervakning, meddelande av lydnadsföreskrift, förverkande av anstånd med verkställighet eller åtgärd som avses i 14 § 2 mora. Över annal av nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat beslut raå klagan ej föras.
Klagan föres genom besvär hos länsstyrelsen.
Talan mof nykterheisnämnds be.slut föres hos länsrätten genom besvär, om nämnden avvisat ombud eller biträde eller om beslutet innebär utdömande av viie, förordnande enligt 15 § om övervakning, meddelande av lydnadsföreskrift, förverkande av anstånd med verkställighet eller åtgärd som avses i 14 § 2 mom. Över annat av nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat beslut må klagan ej föras.
60 §.
Beslut av anstallsstyrelse eller föreståndare raå överklagas av den som beslutet rörer, om beslutet avser fråga om försökspermission, utskrivning eller annan vårdfråga eller om det innebär förordnande om övervakning eller meddelande av lydnadsföreskrifl.
Beslut av anstaltsstyrelse eller föreståndare må överklagas hos sociol-stgrehen genom besvär, om beslutet avser fräga om försökspermissioii, utskrivning eller annan vårdfråga eller om det innebär förordnande om övervakning eller raeddelande av lydnadsföreskrifl.
' Senasie lydelse 1957: 215.
156 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)* (Föreslagen lydelse)
Talan föres genom besvär hos socialstyrelsen inom tre veckor från det klaganden erhöll kännedom om beslutet.
61 §.
|
lag- |
|
Mot länsrätts beslut må lalan föras, om beslutet innebär förordnande ora tvångsintagning, avslag å ansökan härora, villkorligt anstånd raed verkställighet eller förverkande av dylikt anstånd eller fråga år om beslut som avses i 32 § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971: 000). |
Mol länsstyrelses beslut må lalan föras hos kammarrätten genom besvär, om beslutet innebär förordnande om tvångsintagning, avslag å ansökan härom, villkorligt anstånd raed verkstäUighet, förverkande av dylikt anstånd eller utdömande jämlikt 22 eller 27 § av vite, så ock då beslutet avser ersättning åt den som inkallats att upplysningsvis höras inför länsstyrelsen.
|
Talan mot beslul, som av länsrätt särskilt raeddelats om någons orahänderlagande, raå av honom föras utan inskränkning till viss lid. Talan är ej tiUåten mot beslut av länsstyrelse eller mot annat av lånsrätt meddelat beslut ån förut är sagt. |
Besvären skola ingivas till lånsstyrelsen. Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning därtill ej uppenbarligen saknas, samt, efter att hava införskaffat den ytterligare utredning som kan vara erforderlig, insända samtliga handlingar i målet jämte eget utlåtande till kammarrätten.
Talan mot beslul, som av länsstyrelse särskilt meddelals om någons omhändertagande, raå av honom föras i enahanda ordning, dock ulan inskränkning till viss tid.
Talan är ej tiUålen mol annat av länsstyrelse meddelat slutligt beslut än ovan sägs. Ej heller må särskild talan föras, där lånsstyrelse under ärendes handläggning meddelat annat beslut ån förut är sagt.
' Med nuvarande lydelse avses beträffande 61 § den lydelse som har föreslagits rådsremiss den 20 mars 1970. = Senaste lydelse 1956:225.
Kungl Maj-.ts proposition nr 30 år 1971 157
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydehe)
66 §.'
SkaU kallelser och andra medde- I mål eller ärende enligt denna lag
landen enligt denna lag delgivas får får delgivning ej ske med tillärapning
det ej ske med tiUärapning av 12 eller av 12 eller 15 § delgivningslagen
15 § delgivningslagen (1970: 428). (1970: 428).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt avser 3, 9, 18—20 §§, 21 § 1 mom. samt 22—37, 55, 59, 61 och 66 §§. Äldre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om lalan mot beslul av länsstyrelse som raeddelats före den 1 juU 1971.
I övrigt Iräder lagen i krafl den 1 januari 1972.
21) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster
Härigenom förordnas, att 5 § lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydelse)
5§.
Ansökan ora----------------- •------- huvudsakliga utforraning.
Erfordras ulöver--------------------- vid sammankomsten.
Om beslut i anledning av ansökan Om beslut i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. In- skall raeddelas skriftligt besked. nebär beslutet att sammankomst ej må äga rum, skola skälen därtill angivas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. ' Senaste lydelse 1970: 457.
158
Kungl Maj:t.s proposition nr ,30 år 1971
22) Furslug
till
Lag
om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)
Härigenom förordiias i fråga om barnavårdslagen (1960: 97)',
(/e/5 att 21, 76—78 och 84 §§ skall upphöra att gälla,
dels att i 7 och 12 §§ orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ut mot »kommunfullmäktige»,
deh att i 37 och 79 §§ ordet »länsstyrelsen» skall bytas ut mot »länsrätten»,
deh att i 56 § ordet »stad» skall bytas ut mot »komraun»,
deh alt 8, 9, 13, 14, 19, 20, 24, 75, 80—82, 86 och 95 §§ samt rubriken till 11 kap. skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydelse)
8 §.
|
Beträffande barnavårdsnämnd skall vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande lillämpning. I kommunens tjänsl anställd befattningshavare skall dock icke på grund av denna sin Ijänsleställning vara obehörig alt vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd. Ej heller är det erforderligt, alt barnavårdsnämnds protokoll upplager, förutom vad som må följa av 14 § tredje stycket denna lag, annat än förteckning på närvarande ledamöler och för varje ärende beslutet och skälen därför. |
Beträffande barnavårdsnämnd skall vad i 32—36 §§, 37 § första stycket och 38—-42 §§ kommunallagen är stadgat om kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning. I kommunens tjänst anställd befattningshavare skall dock icke på grund av denna sin tjänsteställning vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd. Ej heller är det erforderligt, att barnavårdsnärands protokoll upptager, förutora vad som må följa av 14 § tredje stycket denna lag, annat än förteckning på närvarande ledamöter och för varje ärende beslutet och skälen därför.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd.
' Senaste lydelse av 12 § 1969: 151 56 § Beträffande 84 § se paragrafen i dess lydelse enligt lagrädsremiss den 20 mars 1970.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
159
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydelse)
9 §.
Barnavårdsnämnden skall hos kommunens fullmäktige och styrelse göra erforderliga framställningar och äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra yttranden och upplysningar.
Nämnden bör ~ Finner nämnden
Barnavårdsnämnden skall hos kommunfuUmäktige och kommunstyrelsen göra erforderliga framställningar och äger att från kommunstyrelsen och kommunens övriga nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra yttranden och upplysningar.
— berör barnavården.
— vederbörande domstol.
13 §.
Vad i detta kapitel stadgas avser icke Stockholms stad. I fråga om organisationen av barnavården där skola i stället gälla de särskilda bestämmelser som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Konungen.
Kan i annan kommun organisationen icke lämpligen anordnas efler vad i delta kapitel sägs, äger Konungen på framställning av Arom-munens fullmäktige medgiva undantag.
Vad i detla kapitel stadgas avser icke Stockholm. I fråga om organisationen av barnavården där skola i stället gälla de särskilda bestämmelser som efter förslag av kommunfullmäktige fastställas av Konungen.
Kan i annan kommun organisationen icke lämpligen anordnas efter vad i detta kapitel sägs, äger Konungen på framställning av kommunfullmäktige medgiva undantag.
14 §.
ÅUgger del---------------------- utan dröjsraål.
Utredningen skall--------------- vållas någon.
Vad som---------------------- betryggande sätt.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 6, 8—10, 14,15, 17, 19 och 20 §§ nämnda lag tUlämpning i samtliga ärenden hos barnavårdsnämnd. Bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen äga motsvarande tillämpning på barnavårdsnämnds beslut under ärendes handläggning.
160
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
19 §.
Innan barnavårdsnämnden avgör ärende, skall den ärendet rör underrättas om vad som framkommit vid utredningen samt tillfälle beredas honom att yttra sig däröver, såvida icke sådant yttrande befinnes uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande icke kan avvaktas.
Begär den som är berättigad alt yttra sig alt bli muntligen hörd inför näranden, skall förhör raed honora anordnas, om ej särskilda skäl föranleda annal. Den som beredes tillfälle att yttra sig skall erinras om rätten att påkalla sådant förhör.
Den ärendet------------------
Är fråga om barn under femlon år, skall vad i denna paragraf stadgas endast gälla föräldrarna.
Begär någon, som enligt 15 § förvaltningslagen (1971:000) skall beredas tillfälle alt yttra sig, att bli muntligen hörd inför nämnden, skall förhör med honom anordnas, om ej särskilda skäl föranleda annat. Den som beredes lillfälle att ytlra sig skall erinras ora rätten att påkalla sådant förhör. - äga betydelse.
Är fråga ora barn under femlon år, skall vad som stadgas i 15 § förvaltningslagen och förevarande paragraf endast gälla föräldrarna.
20 §.
Den ärendet rör må anlita biträde, när han höres av barnavårdsnämnden eller företrädare för denna.
Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller befinnes han eljest vara olämplig, må han avvisas.
|
Är den ärendet rör under aderlon år, böra hans föräldrar vara närvarande, när han höres av barnavårdsnämnden eller företrädare för denna, om del kan ske ulan men för utredningen. |
Är den ärendet rör under aderton böra hans föräldrar vara närva-
ar
rande, när han höres, ora det kan ske utan men för utredningen.
Kungl. Maj:ls proposUion nr 30 år 1971
161
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
24 §.'
Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skaU omhändertagas för samhällsvård eller utredning, skall beslulel ofördröjligen delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och hans föräldrar. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skriftligen förklara, huruvida han samtycker till atl det verkställes.
Lämnas icke av envar sora enligt första stycket skall erhålla del av beslutet samtycke liU verkställighet, skall beslutet underställas länsstyrelsens prövning. För sådanl ändamål skall beslutet jämte saratliga handlingar i ärendet ulan dröjsraål och senasi inom tio dagar från dagen för beslutet ingivas till länsstyrelsen.
Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall omhändertagas för samhällsvård eller utredning, skall beslutet ofördröjligen delgivas honom själv, ora han fyllt femton år, och hans föräldrar. Har i ärendet skiljaktig mening antecknats i nämndens protokoll, skall upplysning härom lämnas. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas atl skriftligen förklara, huruvida han samtycker lill att det verkställes.
Lämnas icke av envar som enligt första siycket skall erhålla del av beslutet saralycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsrättens prövning. För sådant ändamål skall beslutet jämte samtliga handlingar i ärendet utan dröjsraål och senast inom tio dagar från dagen för beslutet UU stäUas länsrätten.
11 kap. Förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål
11 kap. Förfarandet hos länsrätt i underställningsmål
75 §.
I fråga ora förfarandet hos länsstyrelse i underslällningsmål skola bestämmelserna i 14—16 §§, 17 § första och andra styckena samt 19— 21 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Vid förhör inför länsstyrelsen skall representant för barnavårdsnämnden beredas tillfälle att närvara.
> Senasie lydelse 1970: 460.
I fråga om förfarandet hos länsrätt i underställningsmål skola beslämmelserna i 15 § tredje stycket, i 16 och 17 §§ om kallelse och hämtning tUl läkarundersökning av den underårige och om hämtning till förhör av den som ärendet rör, i 19 § första stycket andra punkten och tredje stycket samt i 20 § i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Vid muntlig förhandling skall representant för barnavårdsnäranden beredas lillfälle all närvara.
11 — 11565
162
Kungl Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
Skall underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft, åligger del länsstyrelsen alt ulan dröjsraål pröva, huruvida beslutet må verkställas innan raålet slutligt avgöres.
(Föreslagen lydehe)
Skall underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft, åligger det länsrätten att utan dröjsmål pröva, huruvida beslutet raå verkställas innan målet slutligt avgöres.
80 §.'
|
/ barnavårdsnämnds beslut må den beslutet rör söka åndring hos länsstyrelsen, ora näranden utdörat förelagt vite, avvisat av enskild anlitat biträde, med stöd---------------------- |
Talan
mot barnavårdsnämnds be
slut föres hos länsrätten genom be
svär, om nämnden
utdömt förelagt vite,
avvisat ombud eller biträde,
--------- 51 §.
Ändring sökes genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen äger att i avvaktan pd slutligt avgörande förbjuda eller avbryta verkställighet av överklagat beslut som skall lända till efterrättelse oberoende av laga kraft.
81 §.
/ beslutet som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning från skolan må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till denna.
Talan mot beslut sora styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande utskrivning från skolan föres hos länsrätten genom besvär.
Om talan------------------------- särskilt stadgat.
82 §.
Av länsstyrelse meddelat beslul eller utslag i mål eller ärende som avses i denna lag skall genom länsstyrelsens försorg skyndsamt delgivas varje enskild person och kommun som beröres därav.
Av länsrätt eller länsstyrelse meddelat beslut i raål eller ärende sora avses i denna lag skall delgivas varje enskild person och kommun som beröres därav.
' Senaste lydelse 1969:151.
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
163
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
86 §.
Länsstyrelses beslut i ärende sora avses i 4—9 kap., beslut av socialstyrelsen enligt 62 eller 64 § och kararaarrätts raotsvarande beslut lända oraedelbart till efterrättelse.
Länsstyrelses eller länsrätts beslut i ärende som avses i 4—9 kap., beslut av socialstyrelsen enligt 62 eller 64 § och kararaarrätts raotsvarande beslut lända omedelbart tUl efterrättelse.
95 §.'
Skall kallelser, beslut eller andra meddelanden enligt denna lag delgivas får det ej ske raed lillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:
428).
/ mål eller ärende enligt denna lag får delgivning ej ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).
Denna lag träder i krafl den 1 juli 1971 såvitt avser 24 § andra siycket, 37, 75—81 och 95 §§, rubriken till 11 kap. samt, i fråga ora länsrätt, 82 och 86 §§. Hänvisningen i 75 § till 19 och 20 §§ skall därvid avse den lydelse sora dessa paragrafer erhåller genora denna lag.
I övrigt Iräder lagen i krafl den 1 januari 1972.
23) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenora förordnas, atl 3 kap. 6 §, 18 kap. 9 och 22 §§ saral 20 kap. 13 § lagen (1962: 381) om allraän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.
|
(Föreslagen lydelse) |
(Nuvarande lydelse)
3 kap.
«§■
|
i sjukpenningklass. |
Försäkrad är-------------------------
Beslut angående försäkrads placering i sjukpenningklass skall skriftligen delgivas denne.
' Med nuvarande lydelse avses beträffande 86 § den lydelse som har föreslagits rådsremiss den 20 mars 1970. ' Senaste lydelse 1970: 460.
lag-
164
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
18 kap.
9 §.
Ledamot av —--------------- — -
Styrelseledamot äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och kassan eller rörande hans försäkring eller eljest hans rätt enligt denna lag. Ej heller må han deltaga i behandling av annan fråga, vari han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad sälunda är stadgat äger motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamot eller tredje man.
försäkringskassas tjänst.
22 §.
Ärende avgöres---------- •--------- för pensionsärenden.
I ärende,----------------------------- betydelse höras.
Begär den-------------------------------- däremol äro.
Beslut som fattas i pensionsdelegation skall, i den mån det icke befinnes obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas.
20 kap. 13 §.
Besvär skola ingivas eller insändas till den rayndighet eller det organ som meddelat beslutet.
Den omständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till den myndighet, som har att pröva besvären, ulgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, däresl de inkommit före besvärstidens utgång.
Beträffande tid för anförande av besvär skall jämväl i fråga om allmän försäkringskassas beslut tillämpas vad som är föreskrivet i lagen
Besvärshandling skall tillställas den myndighet som meddelat beslutet.
Den omständigheten att 6esi;drs-handlingen tillställts den myndighet, som har att pröva besvären, utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning, därest handlingen inkomrait före besvärstidens utgång.
Kungl. Maj:ls proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydehe)
om besvårstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.
Allraän försäkringskassas----------------- pröva beslutet.
165
Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
24) Förslag
till
Lag
öm ändring i namnlagen (1963:521)
Härigenom förordnas i fråga om namnlagen (1963: 521),
dels alt 34 § skall upphöra all gälla,
deh alt 28, 29 och 35 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydehe)
28 §.
Finner pastor gjord anraälan ej kunna upptagas, skall han med angivande av grunden därför meddela beslut att anmälningen ej föranleder anteckning i kyrkobok. Meddelas beslutet ej genast i anledning au muntlig anmälan eller är anmälningen skriftlig, skall han ofördröjligen om beslutet underrätta den som gjort anmälningen. I underrättelsen skall angivas vad den som vill fullfölja talan mot beslutet har att iakttaga.
Finner pastor gjord anmälan ej kunna upptagas, skaU han meddela beslut alt anmälningen ej föranleder anteckning i kyrkobok.
166 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)* (Föreslagen lydelse)
29 §.
Den vars rätt beröres av beslut. Talan mot beslut, som pastor med-
som pastor meddelat enligt 28 §, delat
enligt 28 §, eller mot annan ät-
eller av annan åtgärd, som pastor vid- gärd,
som pastor vidtagit i namn
tagit i namnärende, må söka ändring ärende,
föres hos dorakapitlet genom
däri. Talan föres hos domkapitlet ge- besvär,
nom besvär.
Talan mot------------------------- genom besvär.
35 §.*
Talan mot---------------------------- skäl föreligga.
Talan föres genom besvär hos pa- Talan föres hos patent- och regi-
lent- och registreringsverkets be- streringsverkets besvärsavdelning ge-svärsavdelning inom en månad från nom besvär, beslutets dag.
Mot besvärsavdclningens---------- icke föras.
Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mol beslut som meddelats före den I januari 1972.
25) Förslag
till
Lag
om ändring i statstjänstemannalagen (1965: 274)
Härigenom förordnas, alt 24, 26 och 27 §§ statstjänstemannalagen (1965: 274) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
24 §.
Innan fräga om disciplinär be- / ärende ora disciplinär bestraff-
straffning avgöres, skall tillfälle be- ning skall, om tjänstemannen på-
redas tjänstemannen att skriftligen fordrar det, tillfälle beredas honom
eller, om han påfordrar det eller det att vid muntligt förhör uttala sig
eljest finnes lämpligt, vid muntligt i saken.
' Med nuvarande lydelse avses beträffande 29 § den lydelse som har föreslagits i lagrådsremiss den 20 mars 1970. 'Senaste lydelse 1967: 842.
Kungl Maj:ls proposition nr 30 år 1971
167
(Nuvarande lydehe)
förhör uttala sig om vad som åberopas mot honom. Därvid äger han för sitt försvar anlita biträde som med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finnes lämplig för uppdraget.
(Föreslagen lydelse)
|
26 §. |
Vidlages åtgärd----------------
Beslul ora avstängning meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff, av Konungen och eljest av rayndighet som Konungen bestämmer. I ärende om avstängning skola bestäraraelserna i 23 § andra stycket och 24 § iakttagas.
Om avstängning
------ oraedelbart hävas.
Beslut ora avstängning meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff, av Konungen och eljest av myndighei som Konungen bestämmer. I ärende om avstängning skola beslämmelserna i 23 § andra siycket och 24 § iakttagas. Bestämmelserna i 15, 17 och 18 §§ förvaltningslagen (1971: 000) skola tillämpas även om beslut som nyss sagts utgör beslut under ärendes handläggning.
----- särskilda bestämmelser.
|
27 §.' |
Tjänsteman som---------------
Beslul om avstängning enligt första siycket eller om läkarundersökning som avses där meddelas i fråga om tjänsteman, söm icke kan dömas till disciplinstraff, av Konungen och eljest av myndighet som Konungen bestämmer. I sådanl ärende skola beslämmelserna i 23 § andra stycket iakttagas. TillfäUe skall beredas tjänstemannen att skriftligen eller, om han påfordrar det eller det eljest finnes lämpligt, muntligen uttala sig i ärendet. Därvid äger han anlita biträde som med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finnes lämplig för uppdraget. ' Senaste lydelse 1970: 353.
---- omedelbart hävas.
Beslut om avstängning enligt första stycket eller om läkarundersökning som avses där meddelas i fråga om tjänsteman, sora icke kan dömas till disciplinstraff, av Konungen och eljesl av myndighet som Konungen bestämmer. I sådanl ärende skola bestämmelserna i 23 § andra styckel iakttagas. Om tjänstemannen påfordrar det, skaU tillfålle beredas honom att muntiigen uttala sig i ärendet.
Bestämmelserna i 15, 17 och 18 §§ förvaltningslagen (1971:000) skola tiUämpas även om beslut som nyss sagts utgör beslut under ärendes handläggning.
168 Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydelse) (Föreslagen lydelse)
Nännare bestämmelser-------------------- av Konungen.
Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
26) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall
Härigenom för ordnas i fråga om lagen (1966:293) ora beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall',
dels att 32 § skall upphöra att gälla,
dels all i 4 § orden »koramunens fuUraäktige» skaU bytas ut mot »koraraunf ullmäktige »,
dels alt 1, 6, 22, 24, 26 och 34 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen, närraast efter rubriken »Särskilda bestämmelser», skall införas en ny paragraf, 34 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §.
Den som------------------------------ under b).
Med psykisk------------------------- i förståndsutvecklingen.
Vård beredes på sjukhus som dri- Vård beredes på sjukhus som dri-
ves
av staten, landstingskommun ves av staten, landstingskoraraun
eller stad som ej tillhör sådan kom- eller kommun som ej liUhör lanås-
mun. tingskommun.
Vad som —----------------------- särskild sjukavdelning.
6 §.2
Behörig att---------------------------------- detla slag.
Vårdintyg får utfärdas-------------------- sådan undersökning.
Vårdintyg utfärdat--------------------------- är verksam.
Vårdintyg får icke —;------------------------- om intagning.
Bestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen (1971:000) äga icke tUlämpning i ärende om utfärdande av vårdintyg.
1 Senaste lydelse av 4 § 1967:948.
2 Senaste lydelse 1969: 212.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971 169
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe)
22 §.
Talan får----------------------------------- utan bifall.
I övrigt får talan mot utskrivnings- I övrigi får lalan mot utskrivnings-
nämnds
beslul föras endast i fall nämnds beslut enligt denna lag föras
som avses i 26 §. endasl i fall som avses i 26 §.
Talan föres-------------------------------- genom besvär.
24 §.
Talan enligt--- '■---------------- molsvarande lillärapning.
Besvären skola inges till utskrivningsnämnden.
26 §.
Talan raot beslul, varigenora ul- Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd avvisat biträde en- skrivningsnämnd utlåtit sig om er-ligt 32 § eller utlåtit sig om ersätt- sättning som avses i 33 § tredje slyc-ning som avses i 33 § tredje slyckel, ket, föres hos psykiatriska nämnden föres hos psykiatriska nämnden ge- genom besvär, nom besvär.
Besvären skola inges till utskrivningsnämnden.
34 §.'
Ulskrivningsnämnd eller----------------- äro närvarande.
Bestämmelserna i-------------- eUer psykiatriska nämnden.
Innebär beslut av utskrivningsnämnd att besvär över beslut om intagning eller över beslut enligt 9 § andra stycket ogillats eller att ansökan om utskrivning avslagits eller att besvär över beslut om avslag på sådan ansökan ogillats, skall i beslutet anges de i 1 § angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas. Vad som sagts nu äger motsvarande tilllämpning i fräga om beslut av psg-kiatriska nämnden.
34 a §.
/ ärende, vari 17 § förvaltningslagen (1971:000) äger tillämpning, » Senaste lydelse 1967:'918.
170 Kungl Maj:ls proposition nr 30 är 1971
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen Igdelse)
fä skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sägs där, om ändamålet med vården annars skulle motverkas.
1 läkares beslut enligt 8 eller 9 § eller varigenom ansökan om utskrivning avslagits samt i molsvarande beslut av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden skola anges de i 1 § angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslul som raeddelats före den 1 januari 1972.
27) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda
Härigenom förordnas i fråga ora lagen (1967:940) angående omsorger ora vissa psykiskt utvecklingsstörda, dels att 20 § skall upphöra att gälla, dels alt i 2 § ordet »stad» skall bytas ut raot »koraraun», dels att 14, 22 och 46—50 §§ skall ha nedan angivna lydelse, deh all i lagen, närraast efter rubriken »övriga bestämmelser», skall införas en ny paragraf, 49 a §, av nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) ' (Föreslagen lydelse)
14 §. .
Ledamöler
och suppleanter i sär- Ledamöter och suppleanter i sär
skild styrelse för omsorger om psy- skild styrelse för omsorger om psy
kiskt utvecklingsstörda väljes av kiskt utvecklingsstörda väljes av
landstinget eller stadsfullmäktige till, i landstinget eller kommunfullmäktige
del antal landstinget eller stadsfull- till det anlal landstinget eller kom-
mäktige bestämmer-.Antalet ledamö- munfullmäktige bestämmer. Antalet
ter fär dock icke vara under fem. ledamöler får dock icke vara under
Kungl. j1/a/.7s proposUion nr 30 år 1971
171
(Nuvarande lydehe)
Valet skall vara proportionellt om del begäres av minst sä många väljande som motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat raed 1. Ora förfarandet vid sådant proportionellt val gäller särskilda föreskrifter. Sker val av suppleanter icke proportionellt, skall även bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring.
För särskild styrelse för omsorger ora psykiskt utvecklingsstörda äger i landstingskoraraun bestämmelserna i 43—51 §§ och 54 § fjärde styckel landslingslagen den 14 maj 1954 (nr 319), I Stockholm bestämmelserna i 51 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50) och i annan .stad som ej tillhör landstingskommun bestämmelserna i 32—42 §§ och 45 § andra och Iredje styckena kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) motsvarande tillämpning. 1 protokoll behöver dock upptagas endast förteckning över närvarande ledaraöter och beslulel i varje ärende.
För styrelsen för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda i Stockholm gäller dessutom vdd stadsfullmäktige föreskriver med iakttagande av bestämmelserna i kommunallagen för Stockholm.
(Föreslagen lydelse)
fem. Valet skall vara proportionellt om det begäres av minst sä många väljande som motsvarar det tal vilket erhålles, om samtliga väljandes anlal delas med del anlal personer valet avser, ökat med 1. Ora förfarandet vid sådanl proportionellt val gäller särskilda föreskrifter. Sker val av suppleanter icke proportionellt, skall även bestämmas den ordning i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring.
För särskild styrelse för orasorger om psykiskt utvecklingsstörda äger i landstingskommun bestäraraelserna i 43—51 §§ och 54 § fjärde styckel landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319) samt i kommun som ej tillhör landstingskommun bestämmelserna i 32—42 §§ och 45 § andra och tredje styckena komraunallagen den 18 december 1953 (nr 753) molsvarande lillämpning. I protokoll behöver dock upptagas endast förteckning över närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.
22 §.
Beslutsnämnd får------------------- är närvarande.
Bestämmelserna i---- r---------------- av nämnden.
irNädens beslut skall innehålla de skäl på vilka avgörandet grundas, i den mån det icke är obehövligt.
172 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
46 §.
Talan enligt 44 § eller------------------------------ 15 år.
Mot beslut,---------------------- eller socialnämnden.
Talan enligt 44 § första —---------------------- viss tid.
Besvären skall inges till den som meddelat beslutet.
|
47 §. |
Talan mot beslut, varigenora beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda avvisat biträde eller utlåtit sig om ersällning som avses i 21 § tredje siycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.
Besvären skall inges till beslutsnämnden.
Talan mol beslut, varigenom beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda utlåtit sig om ersättning som avses i 21 § tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.
48 §.
|
Beslut sora avses i 30 § tredje slyckel eller 39 § Iredje stycket samt beslut av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda länder omedelbart till efterrättelse. |
Beslut som avses i 30 § tredje stycket eller 39 § tredje siycket samt beslul av beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda länder omedelbart lill efterrättelse. Myndighet som har att pröva besvär äger dock i avvaktan på sitt slutliga avgörande förbjuda eller avbryta verkställighet av beslut, som överklagats hos myndigheten.
|
49 §. |
När psykiatriska----------------
Vid handläggning inför nämnden gäller i övrigt i tillämpliga delar 29 och 31—54 §§ lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
psykiskt utvecklingsstörda.
Vid handläggning inför nämnden gäller i övrigt i tillämpUga delar 29, 31, 33 och 34 §§ lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
49 a §.
/ ärende, vari 17 § förvaltningslagen (1971:000) äger tillämpning, får skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sägs där,
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
173
(Nuvarande Igdelse)
{Föreslagen lydelse)
om ändamålet med omsorgerna annars skulle motverkas.
I vårdchefs eller läkares beslut om inskrivning med stöd av 35 §, i motsvarande beslut av ordförande i beslutsnämnd enligt 23 § första stycket, i sådant beslut av vårdchef, föreståndare eller läkare som innebär avslag på ansökan om slutlig utskrivning av den som inskrivits med stöd av 35 § samt i beslutsnämnds och psgkiatriska nämndens motsvarande beslut skall anges de i 35 § angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas.
I ärende enligt denna lag som rör någons vård i enskild inrättning äger förvaltningslagen motsvarande tilllämpning.
Vid bedöraning - För inskrivning
Särskolchef, vårdchef
50 §,
------ i specialsjukhus.
--------- vid sjukhuset.
Bestämmelserna i 4 och 5- §§ förvaltningslagen (1971: 000) äger icke tiUämpning i ärende om utfärdande av läkarintgg som avses i andra stycket.
--------- första siycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora talan mot beslul som meddelals före den 1 januari 1972.
28) Förslag
till
Lag
om ändring i patentlagen (1967:837)
Härigenom förordnas, att 23 § patentlagen (1967:837) skall ha nedan angivna lydelse.
174 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
23 §.
Efler utgången ■--------------------- §§ tillärapning.
Har invändning gjorts, skall sökanden underråttas därom och tillfälle beredas honom att yttra sig över invändningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
29) Förslag
tiU
Lag
om ändring i mönsterskyddslagen (1970: 485)
Härigenora förordnas, atl 20 § raönslerskyddslagen (1970:485) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
20 §.
Efter utgången----------------------- -§§ tillärapning.
Har invändning gjorts, skall sökanden underrättas därom. Är invändningen ej uppenbart obefogad, skall sökanden beredas tiUfälle att yttra sig över den.
Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
30) Förslag
tiU
Lag
um ändring i miljöskyddslagen (1969:387)
Härigenom förordnas, att 14 och 48 §§ miljöskyddslagen (1969: 387), skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe) (Föreslayen lydelse)
14
§.
Koncessionsnämnden skall------------- nämndens prövning.
Kungl Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
175
|
Nämnden kan uppdraga ål en----- Nämnden kan uppdraga ål
sakkunnig |
(Nuvarande lydelse)
Näranden skall
1. genom kungörelse-----------
3. hålla sammanträde med parter och besiktning på platsen, om del ej är uppenbart onödigt,
4. bereda part tillfålle att yttra sig över utredning som förebragls av motpart eller införskaffats genom koncessionsnämndens försorg.
(Föreslagen lydelse)
Näranden
skall
------- i frågan,
3. hålla sararaanträde med dem som saken angår och besiktning på platsen, ora det ej är uppenbari onödigt,
4. lämna den som gjort ansökan eller framställt erinran underrättelse om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och bereda honom tiUfälle att yttra sig däröver, om ej annat följer av 15 § förvaltningslagen (1971:000). styckel 3.
-------- särskild utredning.
för uiredningen.
48 §,'
När koncessionsnämnden eller länsstyrelsen meddelar beslut i fråga om tiUstånd enligt denna lag skall senast samma dag underrättelse om tiden för beslutets meddelande införas i en eller flera av ortens tidningar eller, om så lämpligen kan ske, avsändas till parterna. Vad nu sagts gäller även beslut av koncessionsnämnden i fråga som avses i 41 § och beslut av länsstgrehen i fråga som avses i 40 §.
Talan mot beslut som avses i första stycket och beslut enligt 14 § sista stycket andra punkten föres hos Konungen inom fgra veckor från dagen för beslutet. Statens naturvårdsverk får föra talan mot beslut som avses i första stycket för att tillvarataga allmänna intressen.
Mot beslut som meddelas av natur-
Mot beslut som meddelas av statens naturvårdsverk enligt 10 § andra stycket eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras.
Talan mot beslut enligt 14 § sista siycket andra punkten eller rörande förbud vid vite enligt 51 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Talan mot annat beslut av koncessionsnämnden eller länsstyrelsen enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär och prövas i statsrådet.
För att tillvarataga allmänna intressen får naturvårdsverket föra talan mot koncessionsnämndens eller länsstyrelsens beslut i fråga om tUlstånd enligt lagen, mot koncessionsnämndens beslut i fråga som avses i 41 § och mot länsstyrelsens beslut i fråga som avses i 40 §.
' Den i lagrådsremissen den 20 mars 1970 föreslagna 48 a § utgår och besvärsbestämmelserna ålerföres till 48 §.
176 Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)
vdrdsverket enligt 10 § andra stycket eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras.
Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga om talan raot beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
31) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling
Härigenora förordnas, att 6 och 11 §§ lagen (1970:375) ora utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslul om vård eller behandling skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)* (Föreslagen lydelse)
6§
När ärende---------------------------------- till förhöret.
Beslut om utlämning får icke med- Beslut om utlämning får icke med-
delas ulan atl den som
begäres ut- delas ulan att den som begäres ut
lämnad fått lillfälle atl yttra sig. lämnad
underrättats om det som till
förts ärendet genom annan än ho
nom själv och fått tillfälle all yttra
sig över det.
11 §
Talan mol polismyndighets beslut Talan mot polismyndighets beslut enligt denna lag föres hos länssty- enligt denna lag föres hos länsstyrel-relsen genora besvär. Besvärshand- sen genom besvär. Ungen inges till polismyndigheten.
Mot länsstyrelsens beslut föres ta- Mot länsslyrelsens beslul föres ta-
lan hos kararaarrätlen genom besvär, lan hos kammarrätten genom besvär. Besvärshandlingen inges till länsstyrelsen.
' Med nuvarande lydelse avses i fråga om 11 § den lydelse som har föreslagits i lagrådsremiss den 20 mars 1970.
Kungl. Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
(Nuvarande
lydehe) (Föreslagen lydelse)
Besvär över-------------------------------- viss tid.
177
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämraelser gäller fortfarande i fråga ora talan raot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
32) Förslag
till
Lag
om ändring i fastighetsbildningslagen (1970: 988)
Härigenom förordnas, atl 4 kap. 6, 13 och 35 §§, 12 kap. 8 § samt 15 kap. 2 § fastighelsbUdningslagen (1970: 988) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
4 KAP,
6§
Vet förrättningsman att sådan omständighet föreligger som kan antagas utgöra jäv mot honom, är han skyldig att självmant ge det till känna.
Vill sakägare--------------- — -
Har sakägare i rätt tid anfört jäv, skall fastighetsbildningsmgndigheten snarast möjligt meddela beslut i jävs-frågan. Sedan fråga om jäv mol förrältningsraan uppkorarail, får han i övrigt vidtaga endast ålgärd sora icke utan synnerlig olägenhel kan uppskjutas och sora ej innefattar avgörande av en för förrättningen belydelsefull fråga. Sådan ålgärd får vidtagas av förrällningslanlmätaren, även ora han förklarats jävig.
Den omständigheten-----------
--- ■--- jäv förfallen.
Sedan fråga om jäv mot förrättningsman uppkomrait, får han endast vidtaga åtgärd som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som ej innefattar avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådan åtgärd får vidtagas av förrättningslantmätaren, även om han förklarats jävig.
jäv uppkom.
12 — 11565
178
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen Igdelse)
13 §
Sakägare får föra sin talan genom ombud.
Förrältningslantmätare och god man får ej vara orabud vid den fastighetsbildningsmyndighet som han tillhör. Ej heller får den vara ombud som tagit befattning med saken i sin Ijänst eller såsora ombud för sakägare med motstående intresse, Del-samina gäller beträffande den som står i sådant förhållande till förrällningsman som avses i 4 kap. 12 § rättegångsbalken.
I övrigt-----------------------
Förrättningslantmälare och god
man får ej vara orabud eller biträ
de vid den fastighelsbildningsrayn-
dighet som han tillhör. Ej heller får
den vara ombud eller biträde som
tagit befattning med saken i sin
Ijänsl eller såsom orabud för eller bi
träde åt sakägare raed raotstående
intresse. Detsarama gäller beträffan
de den sora slår i sådant förhållande
lill förrältningsraan som avses i 4
kap. 12 § rättegångsbalken.
- —----- tillämpliga delar.
35 §
Behärskar sakägare ej svenska språket eller år ban allvarligt hörsel-eller talskadad, får tolk anlitas att biträda fastighetsbildningsmyndigheten.
Som tolk får ej den anlitas beträffande vilken sådan omständighet föreligger atl hans tillförlitUghet kan anses förringad.
Tolk har---------------------
Fastighetsbildningsmyndigheten
får ej som tolk anlita den beträffan
de vilken sådan omständighet före
ligger atl hans tillförlillighel kan an
ses förringad.
------------ i tjänsten.
12 KAP.
8 §
Sammanläggning sker-------
Fastighetsbildningsmyndigheten får ulan ansökan upptaga fråga ora sararaanläggning, ora faslighelerna beröres av fastighetsreglering sora sker i syfte att åstadkomma en allraän förbättring av fastighelsbeslån-det inom etl område eller om annan
------- fastigheternas ägare.
Fastighetsbildningsmyndighelen får ulan ansökan upptaga fråga om sararaanläggning, ora fastigheterna beröres av fastighetsreglering som sker i syfle alt åstadkomma en allmän förbättring av fastighetsbeståndet inom ett område eller om annan
KungL Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
179
(Nuvarande lydelse)
fastighetsbildning är beroende av sammanläggningen. Innan sammanläggning sker, skall ägaren av fastigheterna ges tillfälle att yttra siy. Sammanläggning får ej ske, om ägaren bestrider åtgärden och den kan antagas orsaka honom olägenhet av någon betydelse.
(Föreslagen lydelse)
fastighetsbildning är beroende av sammanläggningen, Sararaanläggning får ej ske, ora ägaren av fastigheterna bestrider ålgärden och den kan antagas orsaka honom olägenhel av någon betydelse.
15 KAP. 2 §
Talan raot fastighetsbildningsrayn-dighetens beslut föres särskilt, om myndigheten
1. avvisat
ansökan om fastighets
bildning eller fastighelsbestämning
eller avvisat ombud,
2. ogillat jäv--------------------
Talan enligt--------------------
Talan raot fastighetsbildningsrayn-dighelens beslul föres särskill, om rayndigheten
1. avvisat ansökan ora faslighels-bildning eller faslighetsbestäraning eller avvisat orabud eller biträde,
— ■----- från uppdraget.
--- beslutet rör.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
33) Förslag
tiU
Lag
om ändring i familjebidragsförordningen (1946: 99)
Härigenora förordnas i fråga ora farailjebidragsförordningen (1946:99)', dels alt i 24 § orden »kommunens fullmäktige» skall bytas ul raot »kom-mimf ullmäklige»,
dels att i 27 §, 28 § 2 mom. ocb 29 § orden »Stockholms stad» skall bytas ut mot >Stockholm»,
dels att 25, 26 och 33 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
* Förordningen omtryckt 1960: 152. Senasie lydelse av 27 § 1962:674 29 § 1966: 424
180
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvaranåe Igdelse)
(Föreslagen lydehe)
25 §.
I fråga om familjebidragsnämnd i annan kommun än Slockholm skall ulöver bestämmelserna i 24 § vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse ävensora i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där avsedd nämnd äga motsvarande tilllämpning, dock alt det ej är erforderligt att protokollet upptager annal än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.
I fråga om särskild familjebidragsnämnd i annan kommun än Stockholm skall utöver bestäraraelserna i 24 § vad i 32—36 §§, 37 § första stycket och 38—42 §§ komraunallagen är stadgat rörande kommunstyrelsen ävensom i 45 § andra och tredje styckena samraa lag i fråga om där avsedd närand äga inotsvarande tilllämpning, dock all del ej är erforderligt atl protokollet upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenåen hos särskild familjebidragsnämnd.
26 §.
Beträffande farailjebidragsnämnd i Stockholm skola, utöver vad i 24 § är stadgat, bestämmelsema i 51 § kommunallagen för Stockholm äga tillämpning, varjämte skall gälla vad stadsfullmäktige med tillämpning av sladgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll som föres vid familjebidragsnämndens saramanträde behöver dock ej upptaga annal än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.
Beträffande särskild familjebidragsnämnd i Slockholm skola, ulöver vad i 24 § är stadgal, bestämmelsema 151 § koramunallagen för Stockholm, med undantag av hänvisningen till 39 § andra stycket nämnda lag, äga tilllämpning, varjämte skall gälla vad kommunfuUmäktige med tillämpning av sladgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll som föres vid särskUd familjebidragsnämnds sammanträde behöver dock ej upptaga annat än förteckning å närvarande ledamöler och beslutet i varje ärende. Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild familjebidrags-nämnd.
Kungl. Maj:ts proposUion nr 30 år 1971
181
(Nuvarande Igdelse)
(Föreslagen lydelse)
|
33 §. |
Över farailjebidragsnämnds beslut rörande tillärapningen av denna förordning må klagan föras, då fråga är om tillärapningen av 21 eller 22 §, hos lillsynsrayndigheten och eljesl hos länsstyrelsen. Klagan föres genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen. Skola besvären prövas av tillsynsmyndigheten, åligger det länsstyrelsen att till denna insända besvären. Farailjebidragsnärands beslul .skall gå i verkslällighet ulan hinder av däröver anförda besvär.
Mot tillsynsmyndighetens-------
Mot familjebidragsnämnds beslut rörande tillärapningen av denna förordning föres talan genom besvär, då fråga är ora tillärapningen av 21 eller 22 §, hos tillsynsmyndigheten och eljest hos länsstyrelsen. Familjebidragsnämnds beslut skall gå i verkslällighet utan hinder av däröver anförda besvär.
31 § sägs.
Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora lalan raot beslut sora meddelats före den 1 januari 1972.
34) Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen (1967:882) om studiemedelsavgifter
Härigenora förordnas, alt 13 och 30 §§ förordningen (1967:882) ora studiemedelsavgifler skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse)'
(Föreslagen lydelse)
|
13 §. |
Centrala studiehjälpsnämnden sänder underrättelse om beslut angående prelirainär avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift till den äterbetal-ningsskyldige. I underrättelsen anges vad den återbelalningsskyldige skall iakttaga om han önskar söka rättelse i eller föra talan mot nämndens beslul.
• Med nuvarande lydelse avses beträffande slutning till lagrådsremiss den 20 mars 1970.
/ underrättelse till den återbetalningsskyldige om beslut angående preliminär avgift, slutlig avgift eller kvarstående avgift anges, utöver vad som föreskrives i 18 § förvaltningslagen (1971:000), vad den återbetalningsskyldige skall iakttaga om han önskar söka rättelse i centrala studiehjälpsnämndens beslut.
30 § den lydelse som har föreslagits i an-
182 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
I underrättelse--------- —---------------- enligt 7 §.
30 §.
Talan mol sådanl beslut av cen- Talan mot
sådant beslut av cen-
trala studiehjälpsnämnden som av- trala studiehjälpsnäranden sora avses ses i denna förordning föres hos kam- i denna förordning föres hos kammarrätten genom besvär. Besvären raarrätten genom besvär. skall insändas eller inges till centrala studiehjålpsnämnden.
Beslut enligt---------------------------------- i beslulel.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestäraraelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
35) Förslag
tiU
Lag
om ändring i lagen (1964: 731) ora trafiknämnder
Härigenom förordnas, att 8 och 9 §§ lagen (1964: 731) om Irafiknämnder skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)
8 §.
Trafiknämnd äger---------------------- näsla sammanträde.
Ärende som----------------------------- fordras enhällighet.
Ledamot må ej deltaga i behandling av ärende som personligen rör honom eller någon honom närstående som sågs i 4 kap. 13 § 2 rättegångsbalken.
9 §.
Länsstyrelses beslul i ärende som Om länsstyrelses beslul i ärende
hänskjutils från trafiknämnd skall sora hänskjutits från trafiknämnd
omedelbart delges nämnden. Hand- skall nämnden omedelbart underrät-
Ungarna i ärendet skola tillställas tas. Handlingarna i ärendet skola lill-
Kungl Maj.ts proposition nr 30 år 1971 183
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydehe)
nämnden, sedan beslutet vunnil laga ställas näranden,
sedan beslutet vun-
kraft. nit laga krafl.
Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
36) Förslag
till
Lag
om ändring i kommunallagen (1953: 753)
Härigenora förordnas, all 37 och 40 §§, 76 § 3 mora. saral 78 § kommunallagen (1953: 753)' skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydelse)
|
37 §. |
Komraunstyrelsen raå-------
Vad i 16 § stadgas ora jäv för kora-munfullmäktig skall äga motsvarande tillämpning raed avseende å ledamot i koraraunslyrelsen. Vid behandling av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.
— ■—--- äro tillstädes.
Vad i 16 § stadgas ora jäv för kommunfullmäktig skall äga motsvarande tillämpning med avseende å ledamot i komraunstyrelsen och, annan .som har att handlägga ärende hos styrelsen. Vid behandling av ärende, vari ledaraot eller annan är jävig, skall denne avträda.
|
Styrelsens skriftväxling |
40 §.
|
Kommunstyrelsen skall på lämpligl sätt kungöra varest och på vilka tider till styrelsen ställda framställningar emottagas. |
Kommunstyrelsen skall på läiiip-ligt sätt kungöra varest till styrelsen StäUda Jramställningar emottagas.
Bestämmelserna i 7 § förvaltnings
lagen (1971:000) äga motsvarande
tUlämpning i ärende hos kommun
styrelsen.
------- och förtecknas.
76 %.. .,. ■■■, ...
3 mom. Koraraun raå utse särskild 3 mom. Kommun inå utse SärskUd
nämnd med uppgifl alt upptaga och nämnd med uppgift
att upptaga och
'Lagen omtryckt
1969: 765. ■
184
Kungl Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse)*
avgöra besvär över kommunstyrelsens eller annan kommunal nämnds beslul om tillsättande av eller förordnande å komraunal tjänstebefallning eller enUedigande från sådan befattning eller ora disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom.
Reglemente för sådan besvärsnärand antages av kommunfullmäktige. Beslut om antagande av reglemente skall underställas länsslyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives i reglementet, skaU vad i 45 § sägs äga tillämpning å besvärsnärand.
Finnes besvärsnärand. Beträffande klagan —
(Föreslagen lydelse)
avgöra besvär över koraraunstyrel-sens eller annan kommunal närands beslul om tillsättande av eller förordnande å kommunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär ålgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 raora. Bestämmelserna i 4—10, 13—17, 19 och 20 §§ förvaltningslagen (1971:000) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sådan besvårsnåmnd.
Regleraenle för besvärsnämnd antages av koramunfullmäktige. Beslut om anlagande av reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annal föreskrives i reglementet, skall vad i 45 § sägs, med undantag av hänvisningen till 37 § andra stycket och 40 § andra stycket, äga tillämpning å besvärsnämnd.
--------- stadgas i 1 mora.
-------------- sägs i 1 mom.
78 §,
I länsstyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos regeringsrätten senasi inora tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet; dock äyer menighet som klagar åtnjuta tvä veckor längre besvärstid ån nu sagts.
I länsstyrelsens beslut raå, där icke för vissa frågor annorlunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos regeringsrätten senasi inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora talan raot beslul som meddelats före den 1 januari 1972.
' Med nuvarande lydelse avses beträffande 78 § den lydelse som har föreslagits i anslutning till lagrådsremiss den 20 mars 1970.
Kungl Maj.ts proposUion nr 30 år 1971
37) Förslag
liU
Lag
om ändring i kommunallagen (1957: .50) för Stockholm
185
Härigenom förordnas, att 39 och 42 §§, 80 § 3 mom. särat 82 § kommunallagen (1957:50) för Stockholm' skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
39 §. Kommunstyrelsen må — — — — — — — äro tillstädes.
Vad i 17 § stadgas ora jäv för kom- Vad i 17 § stadgas ora jäv för kom-
munfullmäktig skall äga motsvaran- munfullmäktig skall äga molsvaran-
|
de tillämpning med avseende å ledaraot i kommunstyrelsen. Vid behandling av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda. |
de tillämpning med avseende å ledamot i kommunstyrelsen och annan som har att handlägga ärende hos styrelsen. Vid behandUng av ärende, vari ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.
42 §.
Kommunstyrelsen skall pä lämpligt sätt kungöra varest och på vilka tider till styrelsen ställda framställningar emottagas.
.Styrelsens skriftväxling
Kommunstyrelsen skall på lämpligl sätt kungöra varest till slyrel-.sen ställda framställningar emottagas.
Bestämmelserna i 7 §
förvaltnings
lagen (1971:000) äga motsvarande
tillämpning i ärende hos kommun-
sfgrehen.
----------- hans inseende.
80 §.
3 mom. Kommunen raå utse särskild nämnd raed uppgift all upptaga och avgöra besvär över kommunstyrelsens eUer annan kommunal nämnds beslul om lillsältande av eller förordnande å kommunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där
' Lagen omtryckt 1969: 766.
3 mom. Kommunen må utse särskild nämnd med uppgift all upplaga och avgöra besvär över koramunstyrelsens eller annan komraunal närands beslul om tillsättande av eller förordnande å komraunal tjänstebefattning eller entledigande från sådan befattning eller ora disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där
186
Kungl. Maj:ts firoposUion nr 30 nr 1971
(Nuvarande lydelse)'
klagan över beslutet eljesl skolat föras enligt 2 mom.
Reglemente för sådan besvärsnämnd antages av komraunfuUmäktige. Beslut om antagande av reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annat föreskrives i reglementet, skall vad i 51 § 1 mora. sägs äga tillärapning å besvärsnärand.
Finnes besvärsnärand,---
Beträffande klagan-------
(Föreslagen lydelse)
klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mora. Bestämmelserna i 4—10, 13—17, 19 och 20 ,§§ förvalt-inngslagen (1971:000) äga motsvarande tillämpning i ärende hos sådan besvärsnämnd.
Regleraente för besvärsnämnd antages av koraraunfuUmäktige. Beslut om antagande av reglemente skall underställas länsstyrelsens prövning. Där ej annal föreskrives i reglementet, skall vad i 51 § 1 mom, sägs, med undantag av hänvisningen till 39 § andra stgcket och 42 § andra stycket, äga tillämpning å besvärs-nämnd,
--------- stadgas i 1 mom.
---------- sägs i 1 mom.
|
82 §. |
för vissa frågor annorlunda är särskill stadgal, ändring sökas hos regeringsrätten.
för vissa frågor annorlunda är särskilt stadgat, ändring sökas hos regeringsrätten senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
38) Förslag
nu
Lag
om ändring i lagen (1961: 436) om församlingsstyrelse
Härigenom förordnas, att 50, 53 och 91 §§ lagen (1961:436) om församlingsstyrelse skall ha nedan angivna lydelse.
' Med nuvarandc lydelse avses belräffande 82 § den lydelse, som föreslagits i anslutning till lagrädsremiss den 20 mars 1970.
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
187
(Nuvarande lydelse)*
(Föreslagen lydelse)
|
50 §. |
Kyrkorådet må----------------
Vad i 19 § första styckel stadgas om jäv för kyrkofullmäktig skall äga motsvarande tillämpning med avseende å ledamot i kyrkorådet. Vid behandling av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.
-------- äro tillstädes.
Vad i 19 § försia siycket stadgas om jäv för kyrkofullmäktig skall äga molsvarande tillämpning med avseende å ledaraot i kyrkorådet och annan som har att handlägga ärende bos rådet. Vid behandling av ärende, vari ledaraot eller annan är jävig, skall denne avträda.
53 §.
Kyrkorådet skall på lärapligt sätl kungöra varest och på vilka tider lill rådet ställda fraraställningar emottagas.
Kyrkorådet skall på lämpUgt sätt kungöra varest till rådet ställda framställningar emottagas.
Bestämmelserna i 7 § förvaltningslagen (1971:000) äga motsvarande tiUämpning i ärende hos kyrkorådet.
Kyrkorådets skriftväxling-------------------- hans inseende.
91 §.
I länsstyrelsens beslut må, där icke för vissa frågor annorlunda är särskill stadgat, ändring sökas hos regeringsrätten senast inora tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet; dock äger menighet som klagar åtnjuta två veckor längre besvärstid ån nu sagts.
I länsslyrelsens beslut raå, där icke för vissa frågor annorlunda är särskill stadgat, ändring sökas hos regeringsrätten senast inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.
Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om lalan mot beslut som raeddelats före den 1 januari 1972.
' Med nuvarande lydelse avses belräffande 91 § den lydelse som har föreslagits i anslutning till lagrådsremiss den 20 mars 1970.
188 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
39) Förslag
till
Lag
om ändring i landstingslagen (1964: 319)
Härigenom förordnas, att 48 och 49 §§ samt 78 § 3 mora. landstingslagen (1954: 319) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe)
48 §.
Förvaltningsutskottet må-------------------- äro tillstädes.
|
landstingsman skall äga molsvarande tillämpning med avseende å ledamot i förvaltningsutskottet. Vid behandling av ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda. |
Vad i 28 § stadgas ora jäv för Vad i 28 § stadgas ora jäv för
landstingsman skall äga motsvarande tillämpning med avseende å ledamot i förvaltningsutskottet och annan som har att handlägga ärende hos utskottet. Vid behandling av ärende, vari ledamot eller annan är jävig, skall denne avträda.
I fråga —
49 §.
Bestämmelserna
i 7 § förvaltnings
lagen (1971:000) äga motsvarande
lillämpning i ärende hos förvalt
ningsutskottet.
-------- å förvaltningsutskottet.
78 §.
3 mom. Landstingskoraraun raå utse särskUd nämnd med uppgift att upptaga och avgöra besvär över beslut av förvaltningsutskottet eller annan nämnd om tillsättande av eller förordnande å tjänstebefattning hos landstingskomraunen eller enUedigande från sådan befattning eller om disciplinär åtgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom.
3 mora. Landstingskommun må utse särskild nämnd med uppgift atl upptaga och avgöra besvär över beslut av förvaltningsutskottet eller annan närand om tillsättande av eller förordnande å tjänstebefattning hos landstingskommunen eller entledigande från sådan befattning eller om disciplinär ålgärd mot befattningshavare, där klagan över beslutet eljest skolat föras enligt 2 mom. Bestämmelserna i 4—10, 13—17, 19 och 20 §§ förvaltningslagen (1971:
Kungl. Maj:ls proposition nr 30 är 1971
189
(Nuvarande Igdelse)
Reglemente för sådan besvärsnämnd antages av landstinget. Beslut ora anlagande av regleraente skall underställas Konungens prövning. Där ej annat föreskrives i regle-raentet, skall vad i 42 § andra stycket, 43 §, 44 § andra stycket samt 46—51 §§ är stadgal raed avseende å förvallningsutskollet äga raotsvarande lillärapning å besvärsnämnd.
Finnes besvärsnämnd. Beträffande klagan —
(Föreslagen lydelse)
000) äga motsvarande tUlämpning i ärende hos sådan besvårsnåmnd.
Reglemente för besvärsnärand antages av landstinget. Beslut ora anlagande av regleraente skall underställas Konungens prövning. Där ej annat föreskrives i reglementet, skall vad i 42 § andra stycket, 43 §, 44 § andra stycket, 46 och 47 §§, 48 § första stycket, 49 § andra stycket samt 50 och 51 §§ är stadgat raed avseende å förvaltningsulskotlet äga molsvarande tillämpning å besvärsnämnd.
---------- stadgas i 1 mom.
---------- sägs i 1 mom.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
40) Förslag
till
Lag
om ändring i militärersättningsförordningen (1950: 261)
Härigenom förordnas, utt 4 § militärersältningsförordningen (1950:261) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4
§.'
Ersältningsärenden, som---------------- av riksförsäkringsverket.
|
Mot riksförsäkringsverkets beslut i sådanl ärende må lalan föras hos försäkringsrådet genora besvär. |
Mot riksförsäkringsverkets beslut i sådant ärende må lalan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola hava inkommit till försäkringsrådet senast inom en månad efter det klaganden erhåUit kännedom om beslutet.
|
denna paragraf. |
Försäkringsrådet äger,----------
' Senaste lydelse 1967: 918.
190 Kungl. Maj-.ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Mot
försäkringsrådels beslul må Mot försäkringsrådets beslut må
talan föras hos försäkringsdorastolen talan föras hos försäkringsdomslolen
genom besvär. Besvären skola hava genom besvär. Besvärshandlingen
inkommit till försäkringsrådet inom skall hava inkomrait till försäkrings-
tre veckor från det klaganden erhål- rådet inom tre veckor från den dag
lit kännedom om beslutet; dock skall då klaganden fick del av beslutet,
besvärstiden för menighet vara fem Den omständigheten, all handlingen
veckor. Den omständigheten, all be- tillställts försäkringsdomstolen, utgör
svaren ingivits eller insänts direkt till dock ej hinder för besvärens uppta-
försäkringsdorastolen, utgör ej hin- gande till prövning, därest handling-
der för besvärens upptagande till en inkommit lill doraslolen före be-
prövning, därest de inkomrait till svarstidens utgång,
domstolen före besvärstidens utgång.
Försäkringsrådels beslut--------------- — annorlunda förordnar.
Med avseende å försäkringsrådets Med avseende å försäkringsrådels
behandUng
av ifrågavarande aren- behandling av ifrågavarande ären
den skall gälla vad i 6 § lagen om för- den skall gälla vad i 6 § lagen om
säkringsrådet stadgas. försäkringsrådet stadgas. Bestämmel-
serna i 44 § förvaltningsprocesslagen (1971: 000) äga motsvarande tillämpning i ärende enligt denna förordning hos försäkringsrådet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora talan mol beslut som meddelals före den 1 januari 1972.
41) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1966: 2) om socialhjälp
Härigenom förordnas i fråga ora lagen (1956: 2) ora socialhjälp,
dels alt 59 § skall upphöra alt gälla,
dels att i 3, 8, 9, 13 och 14 §§ orden »koramunens fullmäktige» skall bytas ul mot »kommunfullmäktige»,
dels att i 10 § orden »kommunens styrelse» skall bytas ut mot »komraun-stvrelsen»,
Kungl Maj:ts proposition nr 30 år 1971
191
dels atl i 21 § ordet »stad» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »kommun» i motsvarande form,
deh att 4, 6, 11, 54 och 62 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe)
(Nuvarande lydelse)
|
4 §. |
I fråga om valbarhet lill ledamot eller suppleant, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse, mandattid och avgång, val av ordförande och vice ordförande, ställe och lid för sammanträde, suppleants tjänstgöring och rätt att närvara vid sammanträde, beslutförhet och jäv, förfarandet vid fallande av beslut, protokoll och reservaiion, tillkännagivande varest och på vilka tider till nämnden ställda fraraställningar mollagas, skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hörande lill nämndens arkiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots ansvar och skadeståndsskyldighel skall vad i 32—42 §§ komraunallagen är stadgal rörande kommunens styrelse äga molsvarande tillämpning; dock alt det ej är erforderUgt, all protokoll upplager annat än förteckning å närvarande ledaraöter saral för varje ärende beslutet och skälen därför.
1 fräga om valbarhet till ledaraot eller suppleant, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse, mandattid och avgång, val av ordförande och vice ordförande, ställe och Ud för sammanträde, suppleants tjänstgöring och rätt att närvara vid saramanträde, beslutförhet, förfarandel vid fattande av beslul, protokoll och reservation, tillkännagivande varest till nämnden ställda framstäUningar mottagas, tidpunkt när handliny skall anses ha kommit in till nämnden, skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hörande lill nämndens arkiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots ansvar och skadeståndsskyldighet skall vad i 32—36 §§, 37 § första stycket och 38—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunstyrelsen äga inotsvarande tillämpning; dock alt det ej är erforderligt, alt protokoll upptager annal än förteckning å närvarande ledaraöter saral för varje ärende beslutet och skälen därför.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos socialnämnd.
6 §.'
Socialnäranden har alt------ ■----------- och verkställighet.
Socialnäranden har ock--------------------- på nämnden.
Nämnden skall hos Icommunens Nämnden skall hos kommunfull-fullmäklige, dess styrelse och övriga mäktige, kommunstyrelsen och kom-
> Senaste lydelse 1968:244.
192
Kungl. Maj.-ts proposition nr 30 är 1971
(Nuvarande Igdelse)
nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framstäUningar, som finnas påkallade, samt äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden och upplysningar, sora erfordras föi- fullgörande av nämndens uppgifter.
(Föreslagen lydelse)
munens övriga nämnder ävensora hos andra myndigheter göra de framställningar, sora finnas påkallade, saral äger alt från kommunstyrelsen ocb kommunens övriga nämnder saml dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden och upplysningar, sora erfordras för fullgörande av närandens uppgifter.
11 §.
Vad i 2—10 §§ stadgas äger icke avseende å Stockholms stad. I fråga om organisationen av socialhjälpsverksamheten därstädes skola i stället gälla de särskilda bestämmelser, som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Konungen.
Därest i annan komraun organisationen icke lämpligen kan anordnas efter vad i 2—10 §§ sägs, äger Konungen på framställning av kommunens fullmäktige medgiva de undantag, sora finnas påkallade.
Vad i 2—10 §§ stadgas äger icke avseende å Stockholm. 1 fråga om organisationen av socialhjälpsverksam-helen därstädes skola i stället gälla de särskilda bestämraelser, sora efler förslag av kommunfullmäktige fastställas av Konungen.
Däresl i annan koraraun organisaUonen icke lämpligen kan anordnas efler vad i 2—10 §§ sägs, äger Konungen på framställning av kommunfullmäktige medgiva de undantag, som finnas påkallade.
54 §,»
|
över socialnämnds beslut i ärende rörande raeddelande av socialhjälp må besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslutet går dock i verkställighet, så-vida ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. |
över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp raå besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslutet länder dock omedelbart till efterrättelse.
62 §,
över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av denna lag än ovan berörts må änd-
' Senaste lydelse 1964:66.
över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av denna lag än ovan berörts må änd-
Kungl. M(ij:ts proposition nr 30 år 1971 193
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe)
riiif,' sökas hos Konungen genora be- ring sökas hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till social- svär. departementet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
42) Förslag
liU
Lag
um ändring i sjukvårdslagen (1962: 242)
Härigenom förordnas, atl 34 § 1 mom. sjukvårdslagen (1962:242) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydehe)
34 §.
1 m
o ra.' Talan mot sjukvårdssty- 1 ni o ra. Talan mol sjukvårdssty
relses eller direktions beslut om lill- relses eller direktions beslut ora till
sättande av läkartjänst i andra fall sättande av läkartjänst i andra fall
än som avses i 20 § 1 mom. föres än sora avses i 20 § 1 mora. föres ge-
genom besvär hos socialstyrelsen. Be- nom besvär hos socialstyrelsen. Be
svuren skola hava inkommit till so- svarstiden räknas från den dag, då
ciahiyrehen inom tre veckor från verkställd justering av del över he
den dag, då verkställd justering av slutet förda protokollet tillkännagi-
del över beslutet förda protokollet vits å landstingskomraunens anslags-
tillkännagivits å landstingskommu- tavla. Vid prövning av besvären raå
nens anslagstavla. Vid prövning av jämväl de sakkunnigas förslag avse
besvären raå järaväl de sakkunnigas ende tjänsten komma under bedö-
förslag avseende tjänsten komma un- mande,
der bedömande.
Om besvär--------------------------- — eller kommunallagen.
Denna lag träder i krafl den 1 januari 1972. ' »Senaste lydelse 1970:211. 13 — 11565
194
Kungl. Maj:ls proposition nr 30 år 1971
43) Förslag lill Lag om ändring i folkbokföringsforordningen (1967:198)
Härigenom förordnas i fråga om folkbokföringsforordningen (1967: 198),
dels att 51 ocb 54 §§ skall upphöra att gäUa,
dels att i 2 § orden »centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden» skall bytas ut mot »riksskatteverket»,
deh atl i 37, 44 och 48 §§ ordet »länsstyrelse» i olika böjningsformer skall bytas ut mot »länsskatieräti» i motsvarande form,
deh atl 36, 45—47, 49, 50, 52 och 57 §g skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe)
(Föreslagen lydehe)
36 §.
Pastorsämbete beslular efler anmälan eller när annat skäl föreligger om viss persons kyrkobokföring i församlingen. Pastorsämbetet skickar underrättelse tUl honom, om åtgärd vidtages utan att anmälan skett eller om anmälan ej följts vid kyrkobokföringen.
Pastorsämbete beslutar efter anraälan eller när annat skäl föreligger om viss persons kyrkobokföring i församlingen.
45 §.
Mot beslut i kyrkobokföringsärende som underställes länsstyrelse eller domkapitel eller avser föreläggande enligt 30, 33 eller 57 § får lalan icke föras.
Talan mot beslul i annal kyrkobokföringsärende föres genom besvär
a) hos länsstyrelsen om beslutet meddelats av pastorsämbete och avser fråga om kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfastighet, kyrkobokföring under viss rubrik eller registrering i obefintligregister,
b) hos domkapitlet om beslutet meddelats av pastorsämbete och avser annan fråga.
Mot beslut i kyrkobokföringsärende som underställes länsskatterätt eller domkapitel eller avser föreläggande av pastorsämbete enligt 30 eller 33 § eller 57 § andra stycket får lalan icke föras.
Talan mot beslul i annat kyrkobokföringsärende föres genom besvär
a) hos
länsskatterätten ora beslutet
meddelats av pastorsämbete och av
ser fråga om kyrkobokföringsort,
kyrkobokföringsfaslighet, kyrkobok
föring under viss rubrik eller regi
strering i obefintUgregister,
b) hos
domkapitlet om beslutet
meddelats av pastorsämbete och av
ser annan fråga.
Kungl. Maj:ls proposition nr 30 år 1971
195
(Nuvarande lydehe)
c) hos länsstyrelsen om beslutet meddelats av den lokala skaltemyndigheten i Stockholm eller Göteborg.
Talan i fräga om kyrkobokföringsort, kyrkobokföringsfaslighet, kyrkobokföring under viss rubrik eller registrering i obefintUgregister får föras av den vars kyrkobokföring beröres av beslutet och av kommunen. Besvären skall inges till länsstyrelsen. Har besvären ingivits till annan länsstyrelse än den som skall pröva besvären, utgör detta ej hinder mot att de prövas.
I annan fråga än sora avses i tredje slyckel får talan föras av den som beröres av beslutet. Talan i sådan fråga får föras ulan inskränkning i tiden. Besvären skall inges till besvärsmyndigheten.
46 Mol lokal skattemyndighets beslut i ärende ora raanlalsskrivning som underslälles länsstyrelse får lalan icke föras.
Talan mot beslut av lokal skattemyndighet i annat raantalsskriv-ningsärende föres genom besvär hos länsstyrelsen. Talan får föras av den vars mantalsskrivning beröres av beslutet och av kommunen.
Besvären skall ha inkommit till länsstyrelsen senast den 15 april niantalsårel. Har besvären ingivits till annan länsstyrelse än den som skall pröva besvären, utgör detta ej hinder mot att de prövas.
(Föreslagen lydehe)
c) hos länsskatterätten om beslutet meddelats av den lokala skatterayn-digheten i Stockholm eller Göteborg.
Talan i fräga om kyrkobokförings-ort, kyrkobokföringsfastighel, kyrkobokföring under viss rubrik eller registrering i obefintUgregister får föras av den vars kyrkobokföring beröres av beslutet och av kommunen.
1 annan fråga än som avses i tredje slyckel får talan föras av den sora berörts av beslutet. Talan i sådan fråga får föras ulan inskränkning i tiden.
Mot lokal skatterayndighets beslut i ärende om mantalsskrivning som underställes länsskatterätt får talan icke föras.
Talan mot beslut av lokal skattemyndighet i annat raanlalsskriv-ningsärende föres genora besvär hos länsskatterätten. Talan får föras av den vars mantalsskrivning beröres av beslutet och av kommunen.
Besvären skall ha inkomrait senast den 15 april mantalsäret.
47 §.
Innan underställt ärende avgöres, skall person och kommun som får
Innan underställt ärende avgöres, skall person och komraun sora får
196
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1971
(Nuvarande Igdelse)*
föra talan i ärendet beredas lillfälle atl yttra sig.
Innan länsstyrelse eller dorakapitel avgör besvärsärende inbäratas yttrande från beslulsmyndigheten och beredes den som, förutora klaganden, får föra talan i ärendet tillfälle alt avge yttrande.
(Föreslagen lydelse)
föra lalan i ärendet beredas tillfälle atl yttra sig över det som är av betydelse för avgörandet.
Innan länsskatterätt eller dorakapitel avgör besvärsärende inhämtas yttrande från beslulsmyndigheten. och beredes den som, förutom klaganden, får föra lalan i ärendet tillfälle att avge yttrande över det som är av betydelse för avgörandet.
49 §.
Mol länsstyrelses beslul i ärende som underställes kammarrätt får talan icke föras.
Talan mot annat beslut av länsstyrelse och mot beslut av domkapitel föres hos kammarrätten genom besvär.
Besvären skall inges till den myndighet som meddelat beslutet. Har besvären ingivits till besvärsmyndigheten, utgör detta ej hinder mot att besvären prövas, om de inkommit före besvärstidens utgång.
Beslut av länsstgrehe, som ej skall underställas kammarrätt, samt beslut av domkapitel och kararaarrätt skall verkställas omedelbart, ora beslutsrayndigheten ej förordnat annat.
Mot länsskatterätts beslul i ärende som under ställes kammarrätt får talan icke föras.
Talan mot domkapitels beslut föres hos kararaarrätlen genom besvär.
Beslul av länsskatieräti, som ej skall underställas kammarrätt, saral beslut av dorakapilel och kararaarrätt skall verkställas omedelbart, om beslutsrayndigheten ej förordnal annal.
50 §.
Länsstyrelses beslul,
varigenom Länsskatterätts beslut, varigenom
mål underställes kammarrätts prov- mål underslälles kammarrätts pröv
ning, och länsstyrelses, domkapitels ning, och länsskatterätts, domkapitels
' Med nuvarande lydelse avses beträffande 47, 49, 50 och 52 föreslagits i anslutning till lagrådsremiss den 20 mars 1970.
den lydelse som har
Kungl Maj:ts proposition nr 30 dr 1971 197
(Nuvarande lydehe) (Föreslagen lydelse)
eller kammarrätts beslut, varigenom eller kammarrätts beslut, varigenom ärendet avgjorts, skall delges per- ärendet avgjorts, skall delges pers(m son och komraun som beröres av be- och kommun som beröres av beslutet, slutet.
I underställningsbeslut — ■----------- av underställningsbeslutet.
Beslut, mot vilket talan får föras, skall innehålla besvärshänvisning.
52 §.
Vid avgörande av kyrkobokförings- Vid avgörande av kyrkobokförings
ärende kan underställningsmyndig- ärende kan understäUningsmyndig-
hel eller besvärsrayndighet förordna bet eller besvärsmyndigbel förordna
om sådan kyrkobokföringsåtgård om sådan kyrkobokföringsåtgärd
som ej yrkats i ärendet. I mantals- som ej yrkats i ärendet. I mantals
skrivningsärende gäller molsvarande skrivningsärende gäller molsvarande
i fråga ora såväl kyrkobokförings- i fråga om såväl kyrkobokförings-
som manlalsskrivningsåtgärd. som mantalsskrivningsålgärd.
57
§.
Om föreläggande enligt 30 eller 33 Om föreläggande enligt 30 eller 33
§ icke efterkoraraes,
kan pastorsära- § icke efterkoraraes, kan pastorsära-
betel anlita biträde av länsslyrelsen. betel anlita biträde av länsstyrelsen.
Denna kan besläraraa lärapligt vite Denna kan besläraraa lärapligt vite
för fortsatt försummelse och utdöma för fortsall försumraelse. Mot sådant
försuttet vite. beslut av länsstyrelsen föres talan hos
kammarrätten
genom besvär. Läns
skatterätten utdömer försuttet vite
på anmälan av länsstgrehen.
Vid underlåtenhet---------------- raotsvarande tillärapning.
Denna lag Iräder i kraft, såviti angår 2, 37, 44—52 och 57 §§, den 1 juli 1971 och i övrigt den 1 januari 1972.
1 fråga om underställning av och lalan mot beslut som raeddelats före den 1 juli 1971 gäller äldre bestäraraelser. Underställningsärendc och besvärsärende prövas dock av länsskatlerätten i stället för av länsslyrelsen.
Talan mol domkapitels beslut som meddelats före den 1 januari 1972 föres hos Konungen genom besvär.
Mot kammarrätts beslul som meddelats före den 1 januari 1972 får talan icke föras.
Vid lalan mot beslul av folkbokföringsmyndighet, sora meddelats under fiden den 1 juli—den 31 december 1971, skaU besvärshandlingen ges in till
198
Kungl M
bcsvärsinyndighelrn. Mar handlingen före besvärslidens utgång kommit in lill beslulsmyndigheten, skall besvären ändå uppliigiis till prövning. Beslut som nyss närants skall innehålla besvärshänvisning.
Har vid talan mot beslut av länsskatterätt, som meddelats under tiden den 1 juli — den 31 december 1971, besvärshandlingen före besvärslidens utgång kommit in till länsskatlerätten i stället lör liU kammarrätten, skall besvären ändå upptagas till prövning.
44) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m.
Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1970:296) om social centralnämnd
|
(Föreslagen lydelse) |
ra. m. skall ba nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydehe)
4 §
I fräga om social centralnämnd äger 32—42 §§ kommunallagen (1953: 753) om kommunens styrelse molsvarande tillämpning. Nämndens protokoll behöver, förutom vad som följer av 14 § tredje styckel barnavårdslagen (1960:97), ej innehålla annat än förteckning på närvarande ledamöler saral för varje ärende beslutet och skälen därför.
I fråga om social centralnämnd äger 32—36 §§, 37 § första stycket oc/i3S—42kommunaUagen (1953: 753) om kommunstyrelsen motsvarande lillämpning. Nämndens protokoll behöver, förutom vad som följer av 14 § Iredje siycket barnavårdslagen (1960:97), ej innehålla annat än förteckning på närvarande ledaraöter samt för varje ärende beslulel och skälen därför.
Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äger 4 och 5 §§ nämnda lag tiUämpning i samtliga ärenden hos social centralnämnd.
Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1972.
Kungl. Maj:t,s proposition nr 30 är 1971
199
46) Förslag
till
Kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen (1961:648)
Härigenom förordnas i fråga om vägtrafikförordningen (1951:648)', dels att i 33 § 5 mom. första stycket, 35 § femte stycket och 37 § 2 mom.
ordet »länsstyrelse» i olika böjningsformer skall bytas ut mol »länsrätt»
i molsvarande form,
deh att 33 § 1—4 och 7 mom. saml 34 och 76 §§ skall ba nedan angivna
Ivdelse.
(Nuvarande Igdelse)
(Föreslagen Igdelse)
33 §.
1 in o m. Pinner länsstyrelse, med hänsyn till inkomna underrättelser om person, för vilken länsslyrelsen utfärdat körkort, skälig anledning till anlagande, alt denne icke uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar och pålitlighet i nyklerhelshän-scende eller de övriga förulsältningar, som gälla för erhållande av körkort, skall länsslyrelsen skyndsamt upptaga frågan ora hans läraplighel till omprövning. Länsstyrelsen äger därvid förelägga föraren att inkomma med lämplighelsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis. Föreläggande må förbindas med föreskrift, att den undersökning eller det prov, som föregår utfärdandet av sådan handling, skall verkställas av viss person eller av person raed viss sakkunskap eller avse visst förhållande. Länsstyrelsen äger ock själv eller genora polismyndighet införskaffa den utredning angående föraren, som finnes erforder-lig-
1 in o m. Finner länsstyrelse, med hänsyn till inkomna underrättelser om person, för vilken länsslyrelsen utfärdat körkort, skäUg anledning lill anlagande, att denne icke uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar och pålitlighet i nyklerhetshänseende eller de övriga förutsättningar, sora gälla för erhållande av körkort, skall länsstyrelsen skyndsamt utreda frågan om hans lämplighet. Länsstyrelsen äger därvid förelägga föraren att inkomma raed lämplighelsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis. Föreläggande må förbindas raed föreskrift, alt den undersökning eller del prov, sora föregår utfärdandet av sådan handUng, skall verkställas av viss person eller av person raed viss sakkunskap eller avse vissl förhållande. Länsslyrelsen äger ock själv eller genora polismyndighet införskaffa den ulredning angående föraren, som finnes erforderlig.
Fråga om återkallelse av förarens körkort eller om åtgärd som avses i
• Förordningen omtryckt 1967:856.
200
Kungl. Maj:ts [iroposition nr 30 år 1971
(Nuvarande Igdelse)
2 m o m. 1 följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 § stadgas, körkort återkallas av den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, nämligen
1. om föraren —--------------
(Föreslagen lydehe)
34 § skall, efter anmälan av länsstyrelsen, prövas av länsrätten. Länsrätten har i sådant ärende samma befogenheter som enligt första stycket tUlkomma länsstyrelsen.
2 m o m. I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 § stadgas, körkort återkallas av länsrätten i det län, vars länsstyrelse utfärdat körkortet, nämligen
— körkort; eller
8. om föraren icke efterkommer länsslyrelsens föreläggande atl inkorama med lämplighelsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis eller underlåter att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, sora raeddelats honora i samband med sådant föreläggande.
ÅlerkaUelse av — —-----------
8. om föraren icke efterkoraraer länsstyrelsens eller länsrättens föreläggande all inkomma med läraplig-hetsintyg, läkarintyg eller korapelens-bevis eller underlåter att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som meddelats honom i samband med sådant föreläggande.
— körkorlsplikligl fordon.
3 m o m. Uppstår fråga om återkallelse av körkort och kan det på sannolika skäl antagas, att körkortet kommer atl slutligt återkallas, skall länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut ora återkallelsen fattas, återkalla körkortet tills vidare i avvaktan på det slulliga beslutet.
Har till länsstyrelsen inkoramil beslut om körkorts omhändertagande enUgt 35 §, skall länsslyrelsen skyndsarat förordna, huruvida körkortet skaU återkallas liUs vidare eller återställas lill föraren. Har beslulel raeddelats enligt andra styckel i .samma paragraf och uppgick alkoholkoncentrationen i förarens blod under färden till 0,8 promille eller däröver, skall dock länsstyrelsen efler mollagen underrättelse om beslutet åter-
3 m o ni. Uppstår fråga oni återkallelse av körkort och kan det pä sannolika skäl antagas, all körkortet kommer att slutligt återkallas, skall länsrätten, redan innan slutligl beslut om återkallelsen fallas, återkalla körkortet tills vidare i avvaktan på det slutliga beslutet.
Har till länsstyrelsen inkomrait beslut oni körkorts omhändertagande enligt 35 §, skall länsslyrelsen skyndsamt anmäla ärendet hos länsrätten, som förordnar huruvida körkortet skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren. Har beslulel meddelals enligt andra stycket i samraa paragraf och uppgick alkoholkoncentrationen i förarens blod under färden till 0,8 proraille eller däröver, skall dock länsrätten efter mottagen
Kungl. .l/f/y.7.s' [iniposition nr 30 är 1971
201
{Nuvarande lydelse) kalla körkortet tills vidare.
4 m o m. Beslut om återkallelse av körkort skall genom länsstyrelsens försorg delgivas den, som avses med beslutet.
Har återkallelse skett, åligger det föraren atl efler anmaning överlämna körkortet till länsstyrelsen.
Skulle beslut — —--------------
7 in o m. Då prövning av fräga om återfående av körkort eller utfärdande av nytt körkort ankommer på annan länsstyrelse än den, som återkallat körkortet, skall yttrande i ärendet jämte utdrag rörande sökanden ur körkortsregislrel inhämtas från .sistnämnda länsstyrelse. Angående beslul i anledning av ansökan om återfående av körkort skall underrättelse lämnas den länsstyrelse, som återkallat detsamma. Körkort, som må återfås, skall lillhandahållas sökanden hos den länsstyrelse, som meddelat beslut i frågan.
(Föreslagen lydelse)
underrättelse om beslulel återkalla körkortet tills vidare.
4 111 o ni. Heslut om återkallelse av körkort skall delgivas den, som avses med beslutet.
Har återkallelse skett, åligger det föraren alt efter anmaning överlämna körkortet till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet.
— till föraren.
7 mom. / ärende om återfående av körkort eller utfärdande av nytt körkort skall länsstyrelsen inhämta yttrande från den länsrätt som återkallat körkortet. Ankommer prövningen på annan länsstyrelse än länsstyrelsen i det län, vars länsrätt återkallat körkortet, skall utdrag ur körkortsregistret rörande .sökanden införskaffas från sistnämnda länsstgrehe. Angående beslut i anledning av ansökan om återfående av körkort skall underrättelse lämnas länsstyrelsen i del län, vars lämrätt återkallat körkortet. Körkort, som må återfås, skall tillhandahållas sökanden hos den länsstyrelse, som meddelat beslut i frågan.
34 §.
Har innehavare av körkort, vilken icke tidigare brutit mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott, gjort sig skyldig lill brott mot 2 mom. av siinima paragraf, men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod under färden icke till 0,8 promiUé, må i stället för beslut om återkaUelse av körkortet meddelas varning, däresl
Har innehavare av körkort, vilken icke lidigare brutit mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott, gjort sig skyldig lill brott mot 2 mom. av s;iiuma paragraf, men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod under färden icke tiU 0,8 proraille, raå länsrätten meddela honom varning i stället för att besluta om återkallelse
.'02
Kungl .Maj:l.s [iropo.silion nr 30 är 1!)'/1
(Ninlärande lydelse)' omständigheterna äro mildrande.
Har ciiiot innehavare av körkort förebragls sådan omständighet, som i .3 § 2 mom. första stycket 3—6 sägs, eller annat förhållande, som är ägnat att allvarligt minska tilltron lill hans lämplighet såsom förare, utan atl lik-v.tI tillräckliga skäl lill återkallelse ;iv körkortet föreligga, niå länsstyrelsen meddela honom varning.
Beslut om varning skall gfcnom läns.styrehens försorg delgivas den, som avses med beslutet.
Aarning må ej överklagas.
f Föreslagen lydelse)
rni körkortet, därest omständigheterna .Tro mildrande.
Har emot innehavare av körkort förebragls sådan omständighet, som i 33 § 2 mom. första stycket 3—6 sägs, eller annal förhållande, som är ägnat att allvarligt minska tilltron lill hans lämplighet såsom förare, utan all likväl tillräckliga skäl till återkallelse av körkortet föreligga, må länsrätten meddela honom varning.
Beslut om varning skall delgivas (!cn. som avses med beslutet.
Varning må ej överklagas.
76
Talan mot beslul--------- — —
Mot beslut,---------------------
Talan mol annal-----------------
Beslut som nu sagts skall utan hinder av besvär lända lill efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas. Beslut, varigenora någon frånla-gcs behörighet att föra motordrivet fordon eller som innefallar återkallelse av tillslånd sora avses i denna förordning, är dock icke gällande, förrän den som avses med beslulel erhållit del av detta.
§.
— — — länsstyrelsen genom
besvär.
------ kammarrätten genom besvär.
---------- Konungen genom besvär.
Beslut som nu sagts samt länsrätts och kammarrätts beslut enligt denna förordning eller med stöd därav utfärdade föreskrifter skola utan binder av besvär lända till efterrättelse. Beslul, varigenom någon fråntages behörighet att föra motordrivet fordon eller som innefattar återkallelse av tillstånd sora avses i denna förordning, är dock icke gällande, förrän den som avses med beslulel erhållit del av defta.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt angår 33 § 1—5 och 7 mom., .34 och 35 §§, 37 § 2 mom. samt, i vad rör länsrätts beslul, 76 §. Bestäraraelserna i 33 § 7 mom. i dess äldre lydelse gäller dock fortfarande i fall dä beslut om återkallelse av körkort meddelats av länsstyrelse.
1 övrigi Iräder kungörelsen i krafl den 1 januari 1972. .'Idre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om talan mot länsstyrelses beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
• Med nuvarande lydelse avses belräffande 76 § den lydelse som har föreslagits i anslutning till lagrådsremiss den 20 m.nrs 1970.
Kungl Maj:ts proposUion nr 30 är 1971
20M
46) Förslag
till
Kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.
Härigenom förordnas, atl 27 § 5 mom. samt 44 och 45 §§ förordningen (1940:910) angående yrkesmässig ;uitomobiltrafik m. m. skall ba nedan angivna lydelse.
(Nuvarande lydehe)
{Föreslagen lydelse)
27 §.
5 mom'. Länsstyrelse, som utfärdat trafikkort, må, när anledning därtill förekommer, återkalla detsamma eller, ora det kan antagas, alt föraren skall utan sådan ålgärd låta rätta sig, meddela varning. Sådan varning må ej överklagas. Beslul ora återkallelse eller varning skall genom länsstyrelsens försorg delgivas den, sora avses med beslutet. Om beslul ora återkallelse samt om beslul, varigenom återkallelse, efter anförda besvär, upphävts eller ändrats, skall därjämte sändas uppgift till rikspolisstyrelsen, som har att skyndsamt underrätta polismyndigheterna ora beslutet. Blanketter för lämnande av dylika uppgifter skola genom rikspolisstyrelsens försorg tUlhandahållas låns-.styrclserna.
Har återkallelse----------------
Varder, efter------------------
Beslut, varigenom trafikkort återkallats, skall antecknas i förteckning, liggare eller kortregisler, sora i 4 mora. sägs.
5 ra o ni. När anledning därtiU förekommer, må lånsrätt i det län, vars länsstyrelse utfärdat trafikkort, efter anmälan av länsstyrelsen återkalla trafikkortet eller, ora del kan antagas, alt föraren skall ulan sådan ålgärd låta rätta sig, meddela varning. Sådan varning må ej överklagas. Beslut ora återkallelse eller varning skall delgivas den, sora avses med beslutet. Avskrift av beslul ora återkallelse saral av beslul, varigenom återkallelse, efler anförda besvär, upphävts eller ändrats, skall sändas till länsstyrelsen samt till rikspolisstyrelsen, som har alt skyndsarat underrätta poUsrayndigheterna om beslutet. Till länsstyrelsen skall därjämte sändas avskrift av beslut, varigenom varning meddelats.
------- lill länsslyrelsen.
------- till föraren.
Beslut om återkaUelse av trafikkort ävensom beslut, varigenom återkallelse, efter anförda besvär, upphävts eller ändrats, samt beslut om varning skall antecknas i förteckning, liggare eller kortregisler, sora i 4 mora. sägs.
• Senasie lydelse 1970:869.
204
Kungl Majits proposUion nr 30 är 1971
(Nuvarande lydelse)*
(Föreslagen lydelse)
|
44 §.' |
/ mom. Talan raot beslut-------
Mot länsstyrelses beslut i ärende om utfärdande eller återkallelse av trafikkort föres talan hos kamraarrätten genom besvär.
Talan mol annal----------------
2 m o m. Beslut som avses i 1 mom. .skall, med nedan angivna undantag, gälla utan hinder av besvär, intill dess annorlunda förordnas.
Beslut, som innefattar trafiktillstånd eller tillslånd atl bedriva uthyrningsrörelse eller transportförmedling, vare, där ej på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlunda förordnats, icke gällande, förrän beslutet vunnit laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet blivit .slutligen faslställt. Dylikt beslut ävensom beslut ora indelning i lokalområden eller ora bestämmande av särskilt lokalområde skall anses hava kommit klagande till del den dag, då beslutet tillkännagivits genom anslag i vederbörande myndighets lokal. Sådant tillkännagivande bör ske inom fem dagar från beslutets dag.
Beslut om 1 beslut, -
----- länsstyrelsen genom besvär.
Mot länsstyrelses beslut i ärende ora utfärdande av Irafikkort föres talan hos kammarrätten genom besvär.
--------- till länsstyrelse.
2 ni o m. Beslut sora avses i 1 raora. samt länsrätts och kammarrätts be.slut enligt förordningen skola, raed nedan angivna undanlag, gälla ulan hinder av besvär.
Beslut, som innefattar trafiklillslånd eller tillstånd alt bedriva ut-liyrningsrörelse eUer transportförmedling, vare, där ej på grund av särskilda skäl i tillståndet annorlunda förordnats, icke gällande, förrän beslutet vunnil laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet blivit slutligen faslställt. Tiden för anförande av besvär mot dylikt beslut och mot beslut ora indelning i lokalområden eller om bestämmande av särskill lokalområde skall räknas från den dag, då beslutet tillkännagivils genora anslag i vederbörande myndighels lokal. Sådant tillkännagivande bör ske inom fem dagar från beslutets dag.
--------- erhåUUdcl.
------ fastställd tidpunkt.
45 §.
Beslut om återkallelse av trafik-kort skall, där ej i beslulel annorlunda förordnats, gå i omedelbar verkställighet.
Beslut om återkallelse av trafik-kort skall, där ej i beslutet annorlunda förordnals, gå i omedelbar verkställighet.
* Med nuvarande lydelse avses beträffande 44 och 45 §§
den lydelse som har föreslagits
i anslutning till lagrådsremiss den 20 mars 1970.
* Senaste lydelse 1969:689.
Kungl. Maj:ts proposifion nr 30 år 1971 205
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1971 såvitt angår 27 § 5 mom. samt, i vad rör länsrätts beslut, 44 och 45 §§.
I övrigt träder kungörelsen i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller i denna del fortfarande i fråga om tahin mot länsstyrelses beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
47) Föi'siag
tiU
Kungörelse
um ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617)
Härigenora förordnas, att 14 § allmänna ordningssladgan (1956:617) skall ha nedan angivna lydelse.
(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen lydehe)
14 §.'
Ansökan om----------------- anlitas sakkunnig.
Ej må,-------------------- vid lillsfällningen.
Ora beslut i anledning av ansökan Om beslut i anledning av ansökan skall meddelas skriftligt besked. In- skall meddelas skriftligt besked. nebär beslutet att tillställning ej må äga rum, skola skälen därtUI angivas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
48) Förslag
tUl
Kungörelse
um ändring i hälsovårdsstadgan (1958: 663)
Härigenora förordiias, att 8, 32 och 79 §§ hälsovårdsstadgan (1958:663) skall ha nedan angivna lydelse.
{Nuvarande lydelse)'- {Föreslagen lydehe)
8 §• Med avseende å hälsovårdsnämnd Med avseende å hälsovårdsnämnd skall vad i 52—42 f koraraunal- skall vad i 32—36 §§, 37 § första
' Senaste lydelse 1969: 413.
-Med nuvarande lydelse avses beträffande 8 § den lydelse som har föreslagits i ansluining till lagrädsremiss den 20 mars I97U.
20G
Kungl Maj:ts proiiosition nr 30 ur 1971
(Nuvarande lydelse)
l:ii,'eii är stadgat om kommunstyrelsen :ig;i inotsvarande tillämpning, (lock ;ill l()r hälsovårdsnämnd i .Stockholm skola gälla bestämmelserna i 51 i; 1 mom. kommunallagen för St()(kht)lm samt därutöver vad koni-immfiillniäktige med iakttagande av st:idgandona i samm;i lag föreskriva.
Utan hinder
(Föreslagen lydehe)
stycket och 38—42 §1 kommunallagen är stadgat om kommunstyrelsen äga motsvarande tillämpning, dock att för hälsovårdsnämnd i Slockholm skola gälla bestämmelserna i 51 § 1 mom. kommunallagen ri)r Stockholm, med undantag av hänvisningen till 39 § andra stycket nämnda lag, samt därutöver vad kominunfullmäklige med iakttagande av st:idgandena i sjunina lag föreskriva.
--- skälen diir för.
Ulan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:000) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i .samtliga ärenden hos hälsovårdsnämnd.
|
Vatten, som------------------- Länsstyrelsen äger
förordna, att |
32 S-
---- bakteriologisk undersökning.
Länsstyrelsen äger förordna, alt undersökning, som i nästföregående slycke sägs, skall företagas jämväl av vatten i allmän anliiggning utom häl-sovårdstiitorl. Vidare äger länsstyrelsen fiirordna, alt sådan undersökning skall ske :iv vatten, som genom vattenledning, vilken ej ingår i allmän anläggning, tillhandahålles flera hushåll eller eljest i större omfattning. Innan förordnande meddelas, skall länsslyrelsen bereda hälsovårdsnämnden tillfälle att ytlra sig.
midersrikninaens utförande.
|
79 8. |
Kallelse alt vid vite inställa sig inför nämnden skall delgivas skriftligen mof bevis.
Kallelse all vid vite inställa sig inför nämnden skall delgivas.
Deinia kuiigiWclse träder i kraft den 1 januari 1972.
Kungl. .M(ij:ts propo.sition nr 30 är 1971 207
Innehållsförteckning
Bilaga till lagrådsremiss den 20 mars 1970
Inirsliig till
1) lag om allmäiiiKi lörvallninjsdonistolar .............................. 1
2) Jag om behörighel lör kamniiirriitt ;ilt prö\;i > iss;i mh\......... ...... 5
;{) lag om ändring i gillcnnålsbalken .................................. 7
■1) lag om äiidrini; i lageii (1915: 4;54) oni fullföljd av laUin mot beslut
i vissa iirciidcn rur;iiide iiktenskaps iiigåoiido .................... ...... 8
5) lag om ändrini i föiäl(lr:i])alkcii ..................................... *)
(i) lagom ändring i jordl'(lr\iirvslageii (191)5: 290) .............. ..... K)
7) lag om ändring i Jagen (1910:156) om vis.sa iiiskninkniiigar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i viss:i bolag 11
8) lag om ändring i lagen (193.3: 269) om ägofred ............... .... 12
9) lagom ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar .... 12
10) lagom ändringi lagen (1952: 1(57) om alliiniiiiiingsskogar i Norrland och Dalariiii 1 .">
11) lagom ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske.............. 14
12) lagom ändring i lagen (19()0: l.")0) om fiskevärdsområden . .... 15
13) lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt lill jakt ............ .... 16
14) lag om ändring i vattenlagen (1918:523) ..................... .... 17
15) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän llotllcd 18
16)............................................................................ lag
om ändring i la'en (1929: 405) med vissa föreskrifter angå
ende tillämpningen här i riket :iv svensk-norska vattenr:ittsk()ii-
ventioneii av den 11 m;ij 1929........................................ 19
17)............................................................................ lag
om .Hndriiii,'i la'en (1940: ."iöS) nu-d \iss:i bestiinuiielser till
skydd lör fiirsvarel in. iii................................................. .... 19
18) lag
oiii ändrini'i lageii (19()3: 19.')) om samarbete ined D;ininark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av strafi in. in. 20
19)............................................................................ lagom
ändrini'i la!,'en (1968: 555) om rätl för utlänning och ut
ländskt företa} alt idk:i n;iriiif4 Ii;ir i riket.......................... 21
20)............................................................................ lag
om ändring i laijcn (1887:42 s. 1) :iiigåcn(le handelsregisler,
firma och prokura......................................................... .... 22
21) lag om ändrini-i laen (1902:71), iiin('lalt:iii(le viss;i heslämmcl-
ser om elektriska anhiggningar ..................................... .... '22
22) lag om ändriiif,'i la!,'en (1942: 3H5) om särskilda skydd.sålgiirdcr
lör vissa kraltanhiggningar ........................................... ... 2.T
2.1) lag oin ändriiiiM Iai;vn (1919:210) om loiidkoiiimissionsrörulso
ocb fondbörsverk.s;inihet ........................................... ...... 21
24) lagom ändringi lageii (1929: 116) om tillsyn över stiftelser .... 25
25) lag oni ändrinf; i lagen (1936: 5(17) om domkapitel ...... *J5
26) lagom ändriniji la!,'pn (1938: 96) om iinclorslödslortMiiiit:- .... 27
27) lag om ändriii!,' i lurtrartshigcn (1957: 297)...................... ... -JS
2«) lag oni :'iiidrini>; i i;riivlaf,'eii (lO.IS: .'111) ................ ... -JS
208 Knntjl .Vnj./.s- proiiOsition nr 30 år 1971
29) lag om ändring i lagen (188(): 46) angående stenkolsfyndigheter
in. m......................................................................... 29
30) lag om ändring i ur;inlagen {19()0: 079) ..................... ... '"»I
31) lag om ändring i lagen (19G(): .314) om kontinenlalsockeln 32
32)........................................................................... lag
om ändring i lagen (19;]9:254) om skyldighet liir koinmiiii ;itt
fullgöra vissa av krig m. in. JViranlcdda arbelsuppgilter........ ... 3.3
3.3) lag om ändring i lagen (19>>9: ()08) om enskilda v;'igar.... ... 3,3
.34) lag om ändring i lageii (1941: 282) om sterilisering ........ ... 3(>
.35) lag om ändring i lagen (1944: 1.33) om kiistrering............ .... 37
36) lag om ändring i higeii (1942: 350) om lornmimun ............ 37
37) lag om ändring i lageii (1960: 690) om byggnadsniinncn ..... .... 38
,38) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag............. .... 38
39) lag om ändring i byggnadslagen (1947: 385) ................ .... 40
40) lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag .... 40
41) lag om ändring i lagen (1904: 143) om bidragsförskott .. 41
42) lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse . 42
43) lag om ändring i lagen (19;j0: 272) om rätt för uthindsk för.siik-ringsanstalt att driva försäkringsrörelse hiir i riket.................................................................... 4.3
44) lag om ändring i lageii (1959: 7.3) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig in. m................................................................................ .... 43
45) lag om ändring i lagen (1959: 118) om krigsansvarighet för liv-
och invaliditetsförsäkring............................................... .... 44
46) lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949: 1) .............. 44
47) lag om ändring i skogsförläggningslagen (1963: 240) ..... .... 45
48) lag om ändring i kyrkomötesförordningen (1949: 174).......... ... 4()
49) lag om ändring i lagen (1950: 382) om svenskt medborgarskap .. 46
50) lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar .. 47
51) lag om ändring i higen (1948: 218) om .sambruksföreningar .... 49
52) lag om ändring i religionsfrihetslagen (1951:080) ............ 49
53) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen (1954:280) .. 50
54) lag om ändring i lagen (1954: 579) om iiykterhetsvärd......... .... 51
55) lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse .......... .... 52
56) lag om ändring i lagen (1955: 410) om sparbanker .......... 53
57) lag om ändring i lagen (1950: 210) om jordbrukskasserörelsen .. 54
58) lag om ändring i lagen (1903: 70) om kreditakiiebolag.......... .... 55
59) lag om ändring i lagen (195('): 2) om socialhjälp................. 55
()0)
lag om ändring i lagen (19()1: 332) om handr:ickning vid taxe
ringsrevision ........................................................... 5()
61) lagom ändring i lagen (1950: 018) om allmänna sainmankomsler 57
62) lag om ändring i strålskyddslagen (1958: 110) .............. .... 58
()3)
lag om ändring i lagen (192(): 1) innefatlande bestämmelser i an
ledning av konventionen den 9 raaj 1925 mellan Sverige och Fin
land angående renar i griinsområdcna ........................... 59
()4) lag om ändring i civill'örsv;iislagen (I9()0: 74) ............. 59
()5) lag om ändring i bamavårdslagen (1900:97) ................ (>()
()())
lagom ändring i higen (1900: 408) om behörighet att utöva läkar
yrket ....................................................................... ... ()2
67)
lag om ändring i lagen (1903:251) om behörighet alt ulöva tand
läkaryrket ............................................................... 63
()8) lag om ändring i lagen (1905: ()1) om behörighel ;itt utöva veleri-
n:iryrkel ni. m........................................................... (>4
Kungl. .'\l(ij:t.s jirapdnilion nr 30 är 1971 209
69) lag om ändring i kigeii (1900:409) om tiirhud i viss;i fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens oniiådp ..................................................................... ... 05
70) lag om ändring i variimärkcslagoii (I9(i0: ()44) ............... 05
71) lag om ändring i ])al('iitl;igcii (19(J7:837) ......................... 00
72) lag om ändring i nuinslcrskyddslagen (1970: 000) ............. (i7
7.3) lag om ändring i hrandlagen (1902: 90) .................... 07
74) lagom ändringi skollagen (10(V2; 319) ........................ (>9
75) lag om ändring i lagen (1967: 940) ;ingäonde omsorger om viss;i psykiskt utvecklingsstörda 09
76) lag om ändring i naranlagen (1903: 521) ....................... 70
77) lag om ändring i lagen (1963: 537) om gravrätt ni. m........... 70
78) lag om ändring i lagen (1904: 322) med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av luivudmannask;tpct för polisväsendet in. m........................ 71
79) lag om ändring i lagen (1904:829) om skyldighet för vissa städer
att bidraga till statsverkets kostnader lör doiuslolsväseiidel .... 72
80) lag om ändring i naturvårdslagen (19(i4: 822) .............. 72
81) lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brotlmäl 73
82) lag om ändring i lagcii (1967: 531) om tryggiindc av pensionsulfäslelse ni. m 74
83) lagom ändring i smittskyddslagen (19()8:231) ............... 74
84) lagom ändring i miljöskyddslagen (1909:387) .................. 75
85) lag om ändring i jordhävdslagen (1909: 098) ................. 76
86) lag om ändring i lageii (1970: 000) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av heslut om vård eller behandling ............. 77
87)............................................................................ lagom
ändring i lagcii (1970: 000) om allmänna vallen- och :iv-
loppsanläggningar ...................................................... 78
88) lag om ändring i lagcii (1970:000) med vissji besiämmelser i iui-Icdning av siatens (ivertaganclc av lokalhållningen för de allmänna underrälterna .................... 79
89) lag om ändring i förordningen (1901: 313) om förfarandet i anmärkningsmäl 79
90) lag om ändring i familjebidragsförordningen (1940: 99) .... 80
91) lag om ändring i förordningen (1907:882) om studiemedelsavgifler 81
92) lag om ändring i förordningen (19(55:852) om ackord och avskrivning rörande vissa skaller 82
93) lag om ändring i lagen (1920: 790) om val till rik.sdagen....... 82
94) lag om ändring i kommunala vallagen (19.30: 253) ......... 83
95) lag om ändring i kominunallagen (1953: 753) ................. 85
96) lag om ändring i koinnumallagcn (1957: .50) lör Stockholm .... 85
97) lag om ändring i lagen (1961: 430) om lörsamlingsstyrelsc . 80
98) lag om ändring i landslingslagen (1954: 319) ................... 87
99) lag om ändring i lagcii (1970: (55) om Sveriges allmänna hypoleksbank och ora landshypoteksföreningar 88
100) lag om ändring i förordningen (1908:570) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och ora sladshypotekslöreningar................................................. 88
101) lag om ändring i förordningen (1951: 442) om rätl att av riksskal-tenäninden erhålla förbandsbesked i taxeringsfrägor............................................................ 89
LMO Kuiujl. Maj:ls [ir(i[io.si!i(in nr 30 är 1971
102) lag om :'indriiig i lörordningcii (1957: 343) om oljclagring ni. ni. 91
103) lag om ändring i fcirordniiigeii (1957: 344) om oljeavgifl ni. ni. .. 91
104) lagom ändring i lolkboklöringsförordningen (19(57:198) ... 92
105)........................................................................... ((irordniiig
om ändring i f()rordniiigeii (1970: 000) om investc-
ringsavgifl för viss;i byggnadsarbeten............................... ... *>
I
10(5) kungörelse om ändring i förordningen (19(58:504) om tilllTillig
handel ...................................................................... 'J5
107) kungörelse om ändring i vapeiirörordningen (1949: 340) ...... .. 9(5
108) kung()relse ora ändring i \ägtrafikförordniiigi'ii (1951: (548) .. 97
109) kungörelse om ändring i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig aulomobiUralik ni. in................................................................................. i)8
110) kungörelse om ändring i allmänna orcliiingssladg;in (195(5:617) 100
111) kungörelse om ändring i bälsovårclsstadgan (1958: 063) ..... 102
112) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 012) ...... 103
113) kungörelse om ändring i förordningen (1961:5(58) om brandfariiga varor 104
114) kungörelse om ändring i brandsladgan (1902: 91) ............. .. 105
115) kungörelse om ändring i inönstriiigsförordningeii (19(51:87) .... 107
116) kungörelse om ändring i förordningen (19(58: 70) mod vissa besiämmelser om injektionssprutor och kanyler ................................................................ .. 107
117) kungörelse om ändring i holellförordningen (19(5(5: 742) .. .. 108
118) kungörelse ora ändring i kungörelsen (1970:000) om förevisning
av Jjrandfarlig biograffilm ............................................. .. 109
Bilaga 3 till lagrådsremiss den 14 januari 1971
hörslag lill
1) förvaltningslag ........................................................... .. 110
2) förvaltningsprocesslag ................................................ 115
3) lag om ändring i föräldrabalken ...................................... 125
4) lag om ändring i jordförvärvslagen (1905: 290) ................ .. 127
5) lag om ändring i lagen (1970: 998) om arrendenämnder och hyresnämnder 129
6) lag om ändring i brottsbalken ....................................... 130
7) lagom ändring i lagen (1964: 541) om behandling i längvärds:iii-slalt ! 130
8) lagom ändring i lagen (196.3: 193) om samarbelc med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighol av straff iii. ni. 131
9) lagom ändring i lagen (1953: (i03) om molvcrkan i viss;i fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.................................................................. .. 132
10) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag................. 132
11) lag om ändring i bytjgnadslageu (1947:385) ................... 138
12) lagom ändring i lagen (1947: 529) om allmänna biirnbidrag .... 139
13) lag om ändring i skollagen (19(i2:319) .......................... 140
14) lagom ändring i lagcii (1951: 308) om ekonomiska lörcningiir .. 142
15) lagom ändring i lagen (1954: 243) om yrkesskiKlclörsäkring .... 144 10) lag om ändring i lagen (1961:257) om besvär över försäkringsiå-
dets beslut .............................................................. 146
17) lagom ändring i allmänna förfogandelagen (1954:279) ....... .. 147
18) lag 0111 ändring i rokvisilioi\shigc-ii (1942: 583) ............ .. 147
19) lagom ändring i allinäiiiKi i;iiisoiicringsl;igeii (1954:280) .... 148
Kungl Muj:ls juaposilion nr 30 ar 1971 211
20) l;ig 0111 ändring i higen (1954: 579) om nyklerhelsvård....... .. 149
21) lag om ändring i higen (195(5: 018) om iillmänna sammankomster 157
22) lag om ändring i bamavårdslagen (19(50: 97) ................ 15
23) lag 0111 ändring i lageii (19(52: 381) om allmän försäkring 1(53
24) lagom ändring i ii:imnlageii (19(53: 521) ........................ 105
25) lagom ändring i slatsljänsteiiKmnaliigen (19(55: 274) ..... .. 1(5(5
20) lag om ändring i lagen (1900:293) om beredande av sluten psyki-
iitrisk värd i vissa fall .................................................. .. 108
27) lag om ändring i lageii (1907: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda 170
28) lag om ändring i patentlagen (1907: 837) .................... 173
29) lag om ändring i mönsterskydd.slagen (1970:485) .......... 174
30) lag om ändring i miljöskyddslagen (19(59:387) ............... .. 174
31) lag om ändring i lageii (1970: 375) om utlämning till Danmark. Finland, Island eller Norge lör verkslällighet av beslut om vård eller behandling ................................ .. 17(5
32) lag 0111 ändring i fastighctshildiiingslagen (1970: 988) ... 177
33) lag om ändring i familjebidragsförordningen (1940: 99) .... 179
34) lag om ändring i förordningen (1907:882) om studiemedelsavgifler 181
35) lag 0111 ändring i lagen (I9C4: 731) om Irafiknämnder ..... .. 182
30) lag om ändring i kommunallagen (1953: 753) ................ . 183
37) lag om ändring i koininuiiallagen (1957:50) för Slockholm...... 185
.'>8) lag 0111 ändring i lageii (1901: 430) om försiinilingsslyrelse 18(5
39) lag om ändring i landslingslagen (1954: .319) ................. .. 188
40) lagom ändring i inililärersälliiingsförordiiingen (1950:201) .... 189
41) lag om ändring i lagen (1950: 2) om socialhjälp.................. 190
42) lag om ändring i sjukvård.slagen (1962: 242) ................ 193
43) lag om ändring i lolkboklöringsförordningen (1907:198) .. 194
44) lag om ändring i lageii (1970:29(5) om .social centralnämnd m.m. 198
45) kungörelse om ändring i väglialikförordningeii (1951:048) .. 199
40)
kungörelse om ändring i förordningen (1940:910) angående yr
kesmässig automobillrafik m. m................................... 203
47) kungörelse om ändring i allmänna ordningssladgan (1950:017) 205
48) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:6(53) 205