Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175 år 1971       Prop. 1971: 175

Nr 175

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för försälj­ning av staten tillhörig fast egendom, m.m.; given Stockholms slott den 29 oktober 1971.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departements­chefen hemställt.

Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

CARL GUSTAF

G. E. STRÄNG

Proposhionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreskis att riksdagen godkänner vissa ändringar i de av riksdagen fastställda riktlinjerna för försäljning av fast egendom som tillhör staten eller allmänna arvsfonden.

1    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 175

 

Prop. 1971:175

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 29 oktober 1971.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODH­NOFF, MOBERG, BENGT,SSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Str'äng, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om änd­ringar i gällande riktlinjer för försäljning av staten tillhörig fast egen­dom, tn. m. och anför.

Gällande bestämmelser

Genom ett allmänt försäljningsbemyndigande samt ett speciellt så­dant för överiåtdse av mark till kommun för samhällsbyggnadsändamål har riksdagen lämnat sitt samtycke enligt 77 § regeringsformen till för­säljning eller annan avhändelse av statens fasta egendom m. m. Med stöd av dessa bemyndiganden får Kungl. Maj:t och, efter delegation, vissa myndigheter under angivna förutsätningar överlåta staten eller allmänna arvsfonden tillhörig egendom. Kungl. Maj:t har den 18 juni 1971 utfärdat cirkulär härom (SFS 1971: 727), innehållande föreskrifter rörande värdegränser för rätten att överlåta, förutsättningar för försälj­ning och förberedande åtgärder, förhandsbesked till kommun och för­handstillträde samt försäljningsföifarandet. Riksdagens samtycke har inhämtats rörande vissa värdegränser och riktlinjer för bl. a. bestäm­mande av pris och övriga villkor samt själva försäljningsförfarandet. Beträffande riktlinjerna gäller för det allmänna försäljningsbemyndi-gandet alltjämt i väsentliga delar vad 1942 års riksdag bestämde (prop. 1942:241, JoU 1942:55, rskr 1942:388). Detaljföreskrifterna i drku-läret har bestämts av Kungl. Maj:t.

En grundläggande, av riksdagen (prop. 1942: 241) godkänd förutsätt­ning för att en statlig myndighet skall få sälja staten tillhörig fast egendom är enligt 10 § cirkuläret att egendomen inte längre behövs för vederbörande myndighets behov eller för annat statligt ändamål. Härifrån gäller vissa undantag, där marköverlåtelse är ett led i att sta­ten stimulerar viss verksamhet. För avvägningen av kommuns framtida

 

Prop. 1971:175                                                         3

behov av statlig mark för samhällsbyggnadsändamål mot statens fort­satta behov av samma mark gäller särskilda föreskrifter.

I överensstämmelse med av riksdagen likaledes är 1942 godkända riktlinjer för själva försäljningsförfarandet innehåller 28 § nämnda cir­kulär huvudregeln, att fastighet skall säljas på offentlig auktion som kungjorts i vederbörlig ordning. Först om tillfredsställande pris inle uppnås vid auktionen får myndigheten utbjuda fastigheten på annat sätt. Också i sådana fall, där auktionen över huvud taget — rhed hän­syn till det ändamål för vilket fastigheten är avsedd att användas eller till andra särskilda förhållanden — bedöms vara mindre ändamålsenlig som försäljningsmelod, får försäljningen ske på det sätt myndigheten finner lämpligt.

Genom 77 § regeringsformen regleras också riksdagens medverkan i fråga om förvaltningen av statens fastigheter. Dessa skall förvaltas en­ligt de grunder som riksdagen föreskriver. Riksdagen medgav år 1942 — såvitt nu är i fråga — att Kungl. Maj:t i huvudsaklig överensstäm­melse med av departementschefen angivna synpunkter utfärdade be­stämmelser om upplåtelse för expropriationsändamål av nyttjanderätt och servitutsrätt till fast egendom. Bestämmelserna i ämnet gavs i kun­görelsen (1942: 615) om upplåtelse för expropriationsändamål av nytt­janderätt och servitutsrätt till fast egendom. Bestämmelserna anknöt, även i fråga om den bdoppsmässiga värdegränsen för delegation till förvaltningsmyndighet, till det allmänna försäljningsbemyndigandct så­vitt detta avsåg överlåtelse för expropriationsändamål. Medan vid överlåtelse fastighetens saluvärde är avgörande i detta hänseende, fyl­ler vid upplåtelse det årliga värdet av den upplåtna rättigheten samma funktion. Den i kungörelsen angivna värdegränsen har inte höjts någon gäng under giltighetstiden till skillnad, från vad som skett beträffande motsvarande värdegräns i överlåtelsebemyndigandct.- Numera bestäms sistnämnda värdegräns av Kungl. Maj:t (prop. 1971: 91, FiU 1971: 20, rskr 1971: 159), och bestämmelser därom återfinns i nyssnämnda cir­kulär.

Beträffande bl. a. försäljning av kronan tillhörig fast egendom under domänverkets förvaltning gäller förordningen (1945: 262) angående för­säljning i vissa fall av kronoegendom m.m. 1 förordningen finns — i enlighet med grunder somantagits av riksdagen (prop. 1945: 157, JoU 1945: 35, rskr 1945: 261) — regler om förfarandet när fast egendom) skall säljas eller upplåtas under åborätt eller tomträtt. Närmare före­skrifter för tillämpningen av de i förordningen angivna grunderna har meddelats av Kungl. Maj:t i en särskild kungörelse (1945: 386).

Förordningen innehåller i huvudsak följande.

Försäljning bör företrädesvis ske för tillgodoseende av efterfrågan pä familjejordbruk, stödjordbruk, tillskoltsjord för utvidgning av ofull­ständiga jordbruk samt bostadsegnahem. Innan egendom säljs skall den

 

Prop. 1971:175                                                         4

värderas. Till grund för saluvärdets bestämmande skall i regel läggas i orten gängse skäligt pris. 1 vissa fall får försäljning inte ske innan egendomen hembjudits arrendator eller annan nyttjanderättshavare. Så­dant hembud skall göras om försäljningen avser egendom som är be­byggd. Hembud kan underlåtas om nyttjanderättshavaren påtagligcn eftersatt sina förpliktelser enligt nyttjanderättsavtalet eller om hembud pä grund av särskilt förhållande anses inte böra ske. Försäljningen kan ske under hand eller på offentlig auktion. Vid försäljning av familje­jordbruk eller stödjordbruk skall företrädet mellan flera anbudsgivare avgöras i första hand efter en prövning av deras lämplighet. Vid för­säljning av annan egendom skall i regel det högsta budet antas. 1 för­ordningen finns vidare bestämmelser om när köpeskilling skall erläggas, om skyldighet för köpare att i vissa fall uppföra boningshus, om vilka kostnader köpare ensam skall vidkännas samt om köpeskillingens an­vändning.

Aktualiserade ändringar

Lokalhållningsnämnden, siMii handlagt frågor i direkt samband med förstatligandet av lokalhållningen för de allmänna underrätterna, har i yttrande över en inom byggnadsstyrelsen upprättad promemoria om försäljning av förutvarande tingshusbyggnadsskyldiges fastigheter, som på grund av ändringar i domkrctsinddningen inom de närmaste åren inte längre kommer att användas för sitt ändamål, aktualiserat frågan om försäljning även i andra fall av den egendom som genom lokal­hållningsreformen övergått i statens ägo. Nämnden har ifrågasatt om det inte kunde anses lämpligt att Kungl. Maj;t dier byggnadsstyrelsen bemyndigades att sälja sådan tingshusfastighet som endast i ringa ut-str'äckning används för domstolsbruk. Det är enligt nämnden i sådana fall i regel betydligt gynnsammare för staten att vederbörande kommun äger och ansvarar för fastigheten och att staten får hyra de lokaler i huset som oundgängligen behövs för domstolen. Som exempel anför nämnden tingshuset i Vilhelmina, som tili tre fjärdedelar hyrs av kom-luuncn, men där ändå statsverkets årskostnader för de 30 tingsdagar lokalerna används beräknas uppgå till 60 000 kr.

Byggnadsstyrelsen har i yttrande häröver tillstyrkt lokalhållnings­nämndens förslag. Styrelsen har emellertid utvidgat förslaget till att avse även annan fastighet som endast i begränsad omfattning eller ut­sträckning används för statligt ändamål. Önskemål att sälja en fastig­het kan enligt styrelsen uppstå t. ex. genom att staten endast behöver nyttja en mindre del av eller vissa lokaler inom fastigheten och ägande rätten där medför högre kostnader och ett orationellare utnyttjande av lokalerna än en genom avtal under erforderlig tid tryggad nyttjande-räU.

 

Prop. 1971: 175                                                                       5

I fräga om huvudregeln i 28 § cirkulätcl, att försäljning normalt bör ske på offentlig auktion, har vissa myndigheter aktualiserat en ändring. Det har sålunda framhållits,, att det ter sig föråldrat med auktion som det normala sättet att sälja fast egendom. Varken kommuner eller en­skilda använder offentlig auktion som normal försäljningsform. Det har framhållits att det inte heller finns något som visar att detta försäij-ningssätt generellt sett ger bättre pris än försäljning efter infordrande av anbud genom annons i pressen. En modernisering åtminstone så långt att sistnämnda förfarande likställs med offentlig auktion har där­för förordats.

Domänverket har i skrivelse till Kungl. Maj:t föreslagit bl. a., ;itt för­ordningen (1945: 262) angående försäljning i vissa fall av kronoegen­dom m. m. upphävs. Förordningen bör dock gälla beträffande upplå­telser som gjorts före upphävandet. Verket finner förordningen otidsen­lig. Med hänsyn till domänverkets vidgade befogenheter (prop. 1968: 103, JoU 1968: 32, rskr 1968: 269) bör bestämmelser av detta slag inte fixeras i författning.

Publika arrendeutredningen har i sitt betänkande Publika jordbruks­arrenden (Stencil Jo 1971: 1) anslutit sig till domänverkets'uppfattning att förordningen bör upphävas. Utredningen framhåller, att det jord-briikspoliliska program som bär upp förordningen numera är i väsentli­ga ddar föråldrat. Förordningen utgör i många fall ett hinder för do­mänverket att bedriva en rationell försäljningsverksamhet. Detta sam­manhänger framför allt med bestämmelserna om värdering och hembud. Dessa bestämmelser kan avvaras bl. a. därför att den nya jordabalken, som träder i kraft den 1 januari 1972, ger arrendatorerna ett besittnings­skydd som får anses vara bättre och mera tidsenligt än vad som hittills gällt.

I motsats till domänverket anser utredningen det inte vara erforderligt att föreskriva att förordningen alltjämt skall tillämpas på bestående av­tal.

Under den remissbehandling av utredningens betänkande, som skett i tinnat sammanhang, har någon erinran inte riktats mot förslaget att upp­häva förordningen.

Departementschefen

Bestämmelser om försäljning av staten tillhörig fast egendom m. m. har sammanförts i ett cirkulär (1971:727) i ämnet tUl vederbörande statsmyndigheter. Vid sidan härav gäller för vissa försäljningar m. m. i författning eller annars i särskild ordning meddelade föreskrifter. För egendom under domänverkets förvaltning gäller sålunda förordningen (1945: 262) om försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m. Vissa ändringar av dessa bestämmelser har nu aktualiserats.

 

Prop. 1971: 175                                                        6

Beträffande försäljning i särskilda fall  av den  fasta egendom som genom lokalhållningsreformen för de allmänna underrätterna numera tillhör staten och förvaltas av byggnadsstyrelsen vill jag framhålla föl­jande. Frågan gäller närmast avyttring av tingshus, belägna på vad som nu endast är eller genom kommande domkretsinddningsändringar en­dast kommer att vara tingsställe utanför kansliort. Lokalerna används därför i begränsad omfattning i vissa fall, inte endast tidsmässigt utan 'även utrymmesmässigt, nämligen på platser där det tidigare varit kansli­ort  och  lokalerna dimensionerats efter  detta  behov.   Lokalhållnings­nämnden  har  ifrågasatt  om  inte bemyndigande  borde  inhämtas  för Kungl. Maj:t eller byggnadsstyrelsen att sälja tingshusfastighet som an­vänds endast i ringa utsträckning. Byggnadsstyrelsen har tiUstyrkt detta. 1 princip saknas enligt g'äUande försäljningsbemyndiganden möjlighet att avyttra statiig fastighet om den används för statligt ändamål, obero­ende av användningens omfattning. I likhet med lokalhållningsnämnden och byggnadsstyrelsen anser jag det inte ekonomiskt försvarbart att sta­ten under alla förhållanden i sin 'ägo behåller en tingshusfastighet, om antalet tingsdagar per år är så begränsat, att utnyttjaiidegraden inte står i rimlig proportion till statens kostnader för skötsel och underhäll. Att tingshusen ofta ligger avlägset i förhållande till den förvaltande myndig­heten och dess regionala organ medför förutom fördyringar även andra olägenheter. Från kommunernas sida finns i vissa fall behov av och intresse för ett förvärv av dessa fastigheter. Från det allmännäs synpunkt kan det därför i flera fall anses rationellare att överiåta fastigheten till kommun, om garantier kan skapas för att statens behov av lokaler för domstolsbruk kan tillfredsställande lösas genom förhyrning av lör ända­målet lämpad fastighet. I vissa fall torde avyttring till annan än kom­mun bli aktuell.

Som byggnadsstyrelsen framhållit bör nu angivna avytlringsmöjlighct finnas även beträffande andra statliga fastigheter under motsvarande betingelser. Jag föreslär därför att riksdagens samtycke inhämtas till försäljning av statens fasta egendom när byggnad på denna används i endast begränsad omfattning och statens behov av ändamålsenliga lo­kaler kan tillgodoses på annat sätt.

Som jag tidigare anfört är huvudregeln i fråga om sättet för själva försäljningen att denna sker genom offentiig auktion. Detta formbund­na förfaringssätt har ansetts vara det som bäst tillgodoser statens och alla eventuella spekulanters intressen. Först om denna metod av försälj­ningsmyndigheten från vissa synpunkter bedöms mindre ändainålsenlig, får försäljningen ske på det sätt myndigheten finner lämpligt. Inford­rande av anbud genom annons i pressen är då det vanligaste förfaran­det. Som vissa myndigheter framhållit har sistnämnda alternativ tende­rat att bU huvudregel, eftersom det visat sig i stort sett lika bra tillgodo-

 

Prop. 1971:175                                                         7

se nämnda intressen. Jag anser därför att denna försäljningsform vid statliga försäljningar bör likställas med offentiig auktion. De statliga myndigheterna får då i huvudsak samma handlingsfrihet som annan säljare.

I detta sammanhang vill jag även ta upp frågan om ändring i kungö­relsen (1942: 615) angående upplåtelse för expropriationsändamål av nyttjanderätt och servitutsrätt till staten tUlhörig fast egendom. Riksda­gen godkände är 1942 grunderna till kungörelsen. Till grunderna hän­fördes därvid värdegränsen för Kungl. Maj:ts rätt att delegera beslutan­derätten till förvaltande myndighet. Bestämmelserna anknöt till dess­förinnan gällande och vid samma tidpunkt genom det allmänna för­säljningsbemyndigandct givna föreskrifter för överiåtdse för expropria­tionsändamål.

Värdegränsen beträffande upplåtelser har sedan dess varit oföränd­rad, medan värdegränsen beträffande överlåtelser successivt höjts. Efter­som Kungl. Maj:t numera faststäUer sistnämnda värdegräns, synes nu önskvärd justering av värdegränsen beträffande upplåtelser böra bestäm­mas på samma sätt. Jag vill därför i detta sammanhang anmäla att jag, om inte riksdagen har någon erinran däremot, har för avsikt att senare, i samband med den redaktionella översyn som skall göras av kimgörel-sen, föreslå Kungl. Maj:t sådan ändring av bestämmelsen i 1942 års kungörelse att bestämmelsen i detta hänseende anpassas till vad som gäller överlåtelser för samma ändamål.

Vad gäller riktlinjerna för försäljning av sådan staten tillhörig fast egendom, som förvaltas av domänverket, har jag samrått med chefen för industridepartementet.

Förordningen (1945: 262) om försäljning i vissa fall av kronoegen­dom m. m. bygger i väsentliga delar på principer som inte längre äger aktualitet. Flera av bestämmelserna i förordningen har därför blivit föråldrade. En del bestämmelser har satts ur kraft genom lagstiftnings­åtgärder. Andra bestämmelser kan som domänverket framhållit utgöra hinder lör verket att bedriva en rationell försäljningsverksamhet. Regler om förutsättningar för försäljning och om försäljningsförfarandet finns i det tidigare omnämnda cirkuläret (1971: 727). Dessa regler kommer att gälla också vid försäljning av fast egendom, som förvaltas av domän­verket, om 1945 års förordning upphävs. Anledning saknas enligt min mening att för denna egendom bibehålla en särreglering.

Jag ansluter mig således till uppfattningen att förordningen (1945: 262) bör upphävas. Det ankommer pä Kungl. Maj:t att överväga i vad mån övergångsbestämmelser behövs.

 

Prop. 1971: 175

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att godkänna  de ändrade  riktiinjer för försäljning  av  slatens fasta egendom m. m. som jag har förordat i det föregående.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gvllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1171    71054