Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1971        Prop. 1971:114

Nr 114

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straif för trafikbrott som begåtts utomlands, m.m.; given Stockholms slott den 30 aprU 1971.

Kungl. Maj:t vUl härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådels protokoll, föreslå riksdagen alt bifalla de förslag om vars avlåtande lill riksdagen före­dragande departementschefen hemslälll.

GUSTAF ADOLF

LENNART GEIJER

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en särskild lag om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands. Den är föranledd av en inom Europarådet ut­arbetad konvention om straff för vägtrafikbroll. I propositionen för­ordas även alt Sverige tillträder konventionen med vissa förbehåll.

Lagförslaget innebär att tillämpningsområdet för vissa straffbestäm­melser i svensk trafikräll utvidgas atl omfatta också förseelser som har begåtts utom Sverige. Sålunda föreslås lagen om straff för vissa trafik­brott bli generellt tillämplig på utomlands begångna gärningar. Vidare skall straffbestämmelserna för överträdelse av föreskrifter i vissa andra Irafikförfaltningar, bl. a. vägtrafikförordningen, kunna tillämpas också vid överträdelser utomlands av föreskrift som gäller på gärningsorlen och har sin motsvarighet i de svenska trafikförfatlningarna. Slutligen skall man i Sverige kunna straffa den som i annat nordiskt land har överträtt vissa där gällande föreskrifter som saknar motsvarighet i svenska Irafikförfaltningar. Efter överenskommelse med utomnordisk stal skall Kungl. Maj:t kunna förordna att sistnämnda bestämmelser skall gälla även gäming som har begåtts i den staten. En förutsättning för atl ansvar skall kunna ådömas enligl den föreslagna lagen är dock atl gärningen var straffbar också på gämingsorten,

I propositionen föreslås vidare alt kravet i brottsbalken på särskild åtaisprövning i fråga om brott som har begåtts utomlands skall upphöra att gälla gärning som har förövats i Norden,

Slutligen föreslås all brottsbalkens regler om preskription ändras så att bl, a, preskriptionstiderna för ådömt straff i vissa fall förkortas,

1     Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 114


 


Prop. 1971:114

1    Förslag till

Lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands

Härigenom förordnas som följer.

1    § Lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott gäller även i fråga om gärning som begåtts utomlands.

2    §    Bestämmelse om straff för överträdelse av

 

1.    sådan föreskrift i lagen (1929: 77) om trafikförsäkring å motorfor­don som avser förbud mot brakande av motorfordon utan föreskriven försäkring,

2.    föreskrift i vägtrafikförordningen (1951: 648) eller med stöd av förordningen meddelad föreskrift eller

3.    föreskrift i förordningen (1960: 134) om mopeder

tillämpas även i fråga om gärning varigenom någon utomlands över­trätt motsvarande föreskrift som gällde på gärningsorlen.

3 § Till böter högst femhundra kronor dömes, om ansvar ej kan föl­
ja enligt 1 eller 2 §, den som i Danmark, Finland, Island eller Norge
överträder där gällande föreskrift angående

1.    förbud mot framförande av motorfordon ulan föreskriven trafik­försäkring,

2.    skyldighet all följa polismans anvisningar i trafiken,

3.    fordons hastighet,

4.    fordons plats på vägen under färd, fordons färdriktning, möte med eller omkörning av annat fordon, ändring av färdriktning eller passeran­de av järnvägskorsning,

5.    förkörsrätl,

6.    skyldighet all bereda fri väg för utryckningsfordon,

7.    skyldighet atl följa anvisning som ges genom vägmärke, signal el­ler körbanemarkering,

8.    förbud mol parkering eller stannande av fordon,

9.    förbud mol användning av fordon eller särskUd fordonslyp på vissa vägar,

 

10.    säkerhetsanordningar för fordon eller last,

11.    märkning av fordon eller last,

12.    fordonsbelysning och dess användning,

13.    fordons last eller lastförmåga eller

14.    fordons registrering, registreringsskyltar eller nalionalilelsbeteck-ning.

4 § I den mån det påkallas för uppfyllande av Sveriges förpliktelser
enligl avtal med annan främmande stat än som anges i 3 §, kan Konung-


 


Prop. 1971:114                                                                        3

en förordna all nämnda paragraf skall äga tillämpning i fråga om gär­ning som begås i den staten.

5 §   Till ansvar för gärning som avses i denna lag får ej dömas, om gärningen var fri från ansvar enligt lag som gällde på gärningsorlen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

2    Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brollsbalken, dels all 35 kap. 5 § skall upphöra att gälla,

dels all 2 kap, 5 § samt 35 kap. 6 och 8 §§ skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse 2 KAP.

5 §


Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luft­fartyg av utlänning som var befälhavare eller tUlhörde besättningen å fartyget eUer eljest medföljde delsamma mol sådan utiänning eller mol utländskt intresse, må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill.


Atal för brolt, som förövats utom riket, må väckas aUenasl ef­ter förordnande som i första styc­ket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väckas, om brottet förövats å svenskt fartyg eller luft­fartyg eller i tjänsten av befälha­varen eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg eller av krigsman å område där avdel­ning av krigsmaklen befann sig eller ock av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.


Atal för brott, soin förövats utom riket, må väckas allenast ef­ter förordnande som i första styc­ket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väckas, om brottet förövats

1.    å svenskt fartyg eller luflfar­
tyg eller i tjänsten av befälhavaren
eller någon som tillhörde besätt­
ningen å sådani fartyg,

2.     av krigsman å område där avdelning av krigsmakten befann sig,

3.     i Danmark, Finland, Island eller Norge eller å fartyg eller luflfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller

4.     av svensk, dansk, finsk, is­ländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.


 


Prop. 1971:114


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse 35 KAP.


6 §


I intet fall må påföljd ådömas sedan trettio år eller, om å brottet icke kan följa fängelse över två år, sedan femton år förflutit från dag som i 4 § sägs.


I intet fall må påföljd ådömas sedan från dag som i 4 § sägs har förflutit

f. fem år, om å brottet ej kan följa svårare straff än böter och tid för ådömande av påföljd för brottet bestämmes enligl 1 § 1,

2.   femton år, om i annat fall än i 1 sägs å brottet ej kan följa fäng­else över två år,

3.   trettio år i övriga fall.


8 §


Ädöml fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan lid som nedan sägs förflutit från del domen vann laga krafl:

1.   fem år, om fängelse på kor­tare lid än sex månader ådömts,

2.   tio år, om fängelse i sex må­nader eller på längre tid men icke över Ivå år ådömts,

3.   femlon år, om fängelse på längre lid än två år men icke över åtta år ådömts.


Adöml fängelse bortfaUer, om domen ej börjat verkstäUas innan lid som nedan sägs förflutit från det domen vann laga kraft:

1.   fem år, om fängelse ej över ett år ådömts,

2.   tio år, om fängelse på längre tid än elt år men icke över fyra år ådömts,

3.     femlon år, om fängelse på
längre lid än fyra år men icke
över åtla år ådömts.


4.    tjugo år, om fängelse på viss lid över åtla år ådömts,

5.    trettio år, om fängelse på livstid ådömts.

Denna lag träder i krafl, såvitt avser 2 kap. 5 § den dag Konungen bestämmer och i övrigl den 1 januari 1972.


 


Prop. 1971:114

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på Stockholms slott den 16 april 1971.

Närvarande: statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASP­LING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, WICKMAN, MOBERG, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, FELDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efler ge­mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående lagstiftning om beivrande av trafikbrott som begåtts utomlands, m. m. och anför.

1. Inledning

Inom Europarådet har utarbetats en konvention om straff för vägtra­fikbroll, som lades fram för undertecknande den 30 november 1964. Konventionen har undertecknats av Belgien, Cypern, Danmark, Frank­rike, Grekland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Turkiet, Förbunds­republiken Tyskland och Österrike. Europarådets medlemsstater kan till­träda konventionen genom ratifikation eller godkännande. Konventionen träder i krafl tre månader efler del all den har ratificerats eller god­känts av tre stater. Hittills har konventionen ratificerats endast av Cy­pern och Frankrike.

Konventionen i engelsk och fransk originaltext jämte översättning till svenska torde få fogas lill statsrådsprolokollel i delta ärende som bi­laga 1.

Vid flera tillfällen under senare år har företrädare för berörda de­partement och ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige hål­lit överläggningar i frågan om ländernas tillträde lill konventionen och om enhetiig nordisk strafflagstiftning angående utomlands begångna tra­fikbrott. Vid överläggningarna uppnåddes enighet om atl ländema borde ansluta sig lUl europarådskonventionen. Efler överläggningarnas avslu­tande upprättades inom justitiedepartementet i november 1970 en pro­memoria (Ds Ju 1970: 28) angående beivrande av trafikbrott som be­gåtts utom riket m, m. I promemorian föreslås bl. a. en särskild lag om straff för trafikbrott som har begåtts utom riket. Förslagel lorde få fogas till statsrådsprotokollet i detla ärende som bilaga 2.


 


Prop.1971:114                                                                         6

I skrivelse den 29 oktober 1968 till Kungl. Maj:l hemställde riksåkla­garen (RÄ) om ändring i reglerna om särskild åtalsprövning för brott som har begåtts i annat nordiskt land. Även denna fråga har behandlats i den nyss nämnda departementspromemorian. 1 denna del innehåller promemorian förslag till ändring i reglerna i 2 kap. brottsbalken (BrB) om åtal för brolt som har förövats utom riket.

I januari 1964 uppdrog kontaktmannen för nordiskt lagslifiningssam-arbele ål nordiska slraffrätlskommiltén, som beslår av representanter föi Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige, att behandla frågan om straffrättslig preskription. Kommittén redovisade resultatet av sina överläggningar i ämnet i ell särskilt betänkande den 18 juni 1966. Be­tänkandet är tryckt i Nordisk udredningsserie (NU 1967: 15). Kommit­téns uttalanden i denna fråga har övervägts inom justitiedeparlemenlet. Övervägandena har utmynnat i ett förslag till ändring i 35 kap. BrB, som innehåller regler om preskription. Även della förslag har lagils upp i den tidigare nämnda departementspromemorian.

Nu angivna förslag om ändring i BrB lorde få fogas tUl statsrådspro­lokollel i della ärende som bilaga 3.

Efler remiss har yttranden över departementspromemorian avgelts av RA, Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisslyrelsen, statens Irafiksäkerhetsverk, länsstyrelserna i Krono­bergs, Malmöhus, Värmlands och Norrbottens län, irafikmålskommU-tén (JU 1962: 46), utredningen (JU 1956: 42) rörande specialstraffrätten, svenska ledamöterna av Nordisk väglrafikkommitté (K 1961: 24), Sveri­ges advokatsamfund. Föreningarna Sveriges tingsrällsdomare (domare­föreningen), Sveriges statsåklagare och Sveriges länspolischefer, Sveriges trafikbilägares riksorganisation och Molororganisationernas samarbets­delegation (MSD). RÄ har bifogat yttranden från överåklagaren i Stock­holm samt cheferna för länsåklagarmyndighelerna i Malmöhus, Hal­lands, Värmlands och Norrbottens län. Länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus och Norrbottens län har överlämnat yttranden från myn­digheter inom polis- och åklagarväsendet.

Trafikmålskommittén avlämnade i november 1967 delbelänkandet (SOU 1967: 59) Förundersökning. Betänkandet innehåller främst för­slag till ändrade bestämmelser om förundersökning i brottmål men även vissa andra förslag rörande brottmålsförfarandel. Bl, a, föreslås änd­ring i bestämmelsen i 35 kap. 6 § BrB om absolut preskriptionslid vid ådömande av påföljd. Förslagel torde få fogas lill statsrådsprotokoUet som bilaga 4.

Efler remissbehandling (ang, remissinstanser, se prop. 1969: 114) lades betänkandet till grund för vissa ändringar i rättegångsbalken, vilka syftar

' F. d. borgmästaren Yngve Kristensson, ordf,, advokaten Sten Agvald, över­åklagaren Bemt-Erik Berntsson, numera avlidne lagmannen Nils G, Fröding, rätts­chefen Bertil Holmquist, poUsmästaren Kurt Lindroth och försäkringsdirektören Lennart Lindstrand.


 


Prop. 1971:114                                                         7

till atl rationalisera utredningsförfarandel i brottmål (prop. 1969: 114, ILU 1969: 48, rskr 1969: 326). Förslagel lill ändring i BrB:s bestäm­melse om absolut preskriptionstid logs inle upp till behandling i del sammanhanget. Föredragande departementschefen ansåg det lämpligare att kommiltéförslaget i den delen prövades i samband med andra änd­ringar i preskriptionsbestämmelserna. Jag ämnar la upp frågan i föreva­rande sammanhang.

2. Konventionens huvudsakliga innehåll

Artiklarna i Irafikmålskonvenlionen är uppdelade på fem avdelningar. I del I (art. 1 och 2) med rubriken "Grundläggande principer" anges ramen för konventionens tillämpningsområde. Del II (art. 3—7) upptar huvudsakligen regler om konvenlionsslals skyldigheter i samband med begäran om lagföring av en person i hans hemvislslat för vägtrafik-brott som han har begått i annan konvenlionsstat. I del III (art. 8—13) finns regler beträffande framställning från konventionsslat om verk­ställighet i hemvisllandel av dom som har meddelats i mål om ansvar för vägtrafikbroll. Del IV (arl. 14—23) innehåller regler om vilka hand­lingar som skall bifogas framställningar om lagföring och verkställighet samt om kommunikationsvägar, underrättelser, översättning m. m. I del V (arl. 24—35) upptas — förutom sedvanUga slutbestämmelser om un­dertecknande, ratifikation, godkännande och ikraftträdande —• bl. a. vis­sa definitioner samt regler om alternativ likformig lagstiftning.

Till konventionen har fogals två bilagor. I bilaga I finns en förteck­ning över vägtrafikbroll, som omfalla:s av konventionen, och i bilaga II anges vilka förbehåll som får göras beträffande konventionens bestäm­melser.

I art. 1 anges som grundläggande princip all konventionsslat, inom vars område en person med hemvist i annan konventionsslat har begått vägtrafikbroll, kan antingen göra framställning om lagföring i hemvist-staten eller begära alt redan meddelad dom skall verkställas där. I prin­cip får framställning om lagföring inte göras, om gärningsstalen redan har vidtagit åtgärd för lagföring i den egna staten. Även om sådan åtgärd har vidlagils, får begäran om lagföring i hemviststalen dock göras, om gärningsstalen anser del omöjligt all fullfölja förfarandet eller att verk­ställa straffet i dess helhet. Verkställighet av dom kan inte begäras, förr­än domen har blivit verkställbar i gärningsstalen. I artikeln fastslås ock­så hemvislslatens skyldighet all behandla framställning om lagföring och verkställighet enligl konventionens bestämmelser. Som ell generellt un­danlag anges, atl hemviststalen kan vägra verkställa dom som har med­delats i den tilltalades utevaro.


 


Prop. 1971:114                                                         8

I arl. 1 likställs "administrativt beslut" med dom. Frågan vilka avgö­randen som avses med sådani beslut berörs i det följande.

Med "vägtrafikbrott" förstås i konventionen enligl definition i art. 24 varje brott som är upptaget i den förteckning som bilaga I till konven­tionen innehåller. I punkterna 1—3 i förteckningen anges brotten vål­lande till annans död eller till kroppsskada i samband med vägtrafik, smilning från Irafikolycksplals, framförande av fordon under påverkan av alkohol, narkotika eller andra ämnen med liknande verkningar saml framförande av fordon i svårt trölthelslUlslånd. I punkterna 4—7 räk­nas upp sådana trafikförseelser som framförande av motorfordon för vUkel inle finns trafikförsäkring, underlåtenhet all följa polismans an­visningar i trafiken saml överträdelse av bestämmelse om fordons has­tighet, dess plats på vägen, färdriktning, möte, omkörning, förkörsrält, parkering, fordonsbelysning, registrering och körkortsinnehav.

Bland övriga definitioner i arlikel 24 av begrepp som används i art. 1 kan nämnas, all med "dom" avses avgörande som har meddelats av judiciell myndighet och med "administrativt beslut" beslut som i en del stater, t. ex. Förbundsrepubliken Tyskland, meddelas av administrativ myndighet som är behörig alt ålägga i lag föreskrivna påföljder för vissa typer av väglrafikbrolt. För Sveriges dd får godkända strafföreläg­ganden och ordningsbotsförelägganden anses falla under begreppet dom.

Art. 2 innehåller krav på dubbel straffbarhel för tillämpning av kon­ventionens bestämmelser om lagföring och straffverkställighet. Vägtra­fikbroll skall således, för alt kunna föranleda framställning om lagföring eller verkställighet, vara straffbart enligl både gärningsstatens och hem­vislslatens lagstiftning. Vidare föreskrivs, all hemvislslatens egen lagstift­ning skall vara tillämplig i fråga om lagföringen eller verkställigheten. Vid sitt avgörande skall hemvislslaten dock beakta de "trafikregler" som gäller på den ort där gärningen har begåtts. Med "trafikregler" av­ses i konventionen enligt art. 24 bestämmelser som reglerar de ämnen vilka anges i punkterna 4—7 i förteckningen över vägtrafikbroll i bi­laga I.

Del II med rubriken "Lagföring i hemvislslaten" inleds med en för­klaring i art. 3 atl hemvislslatens myndigheter är behöriga alt vidta åt­gärder för lagföring av trafikbrott, som har begåtts i annan fördrags­slulande stat, när denna stat — gärningsstalen — har gjorl framställ­ning därom. Bestämmelsen innebär inte någon förpliktelse all avvakta framställning om lagföring. Kan en stat på grund av sina straffrättsliga domförhetsregler utan särskild begäran beivra trafikbrott, som har för­övats utomlands, behåller staten denna rält. Della följer av innehållet i art. 26.

Enligl art. 4 skall den stat som har mottagit framställning om lagfö­ring granska framstäUningen och besluta i enlighet med sin egen lag vU­ka åtgärder framställningen skall föranleda.


 


Prop. 1971:114                                                                     9

Sedan framställning om lagföring har skett, får gärningsstalen enligl art. 5 inte vidta ålgärder mot gärningsmannen för alt beivra brottet, vare sig lagföring eller verkställighet av ådömd påföljd. Gärningsstalen får tillbaka sin behörighet i della hänseende, om hemviststalen meddelar all framställningen om lagföring inte kommer atl leda tiU någon åtgärd. Delsamma gäller, om gärningsstalen återkallar framställningen, innan förhandling i målet inleds vid domstol i första instans i hemvislslaten eller innan "administrativt beslut" meddelas där. Återkallelse kan dock ske endast på grund av någon ny omständighet som har blivit känd för gärningsstalen efler del att begäran om lagföring har sänts till den andra staten.

Art. 6 innehåller särskilda regler om åtalspreskription. Framställning om lagföring ges den verkan i gärningsstalen all preskriptionstiden av­bryts. I hemvislslaten skall preskriptionstiden normall räknas från den dag då framstäUningen om lagföring las emot. I bilaga II ges konven­tionsslat möjUghet all förbehålla sig rätten all inle godla art. 6 eller att endasl godla den i viss del.

I art. 7 föreskrivs, att handlingar som upprättas av judiciella och ad­ministrativa myndigheter i endera av gärningsstalen och hemvislslaten skall ha samma rättsliga verkan i den andra staten som om de hade upprättats av dess myndigheter.

Del III, som har rubriken "VerkstäUighet i hemvislslaten" inleds med en bestämmelse i art. 8 om behörighet för hemvislslaten atl verkställa utländsk dom eUer utiändskt administrativt beslut i mål om ansvar för vägtrafikbroll. Verkställigheten skall ske i enlighet med hemvislslatens lag. Del föreskrivs särskilt, all hemvislslaten är behörig atl besluta om villkorlig frigivning. Nåd kan enligt artikeln beviljas av antingen hem-vistslalen eUer gärningsstalen.

I art. 9 anges dels de fall då verkställighet i hemvislslaten inte får ske och dels de fall då hemvislslaten kan vägra verkställighet. Verkstäl­lighet får inle äga rum bl. a. om gärningsmannen redan har slutgiltigt dömts i hemvislslaten för samma gärning eller om den ådömda påfölj­den är preskriberad enligl lagen i gärningsstalen eller hemvislslaten. VerkstäUighet kan vägras, om hemvislslaten har beslutat all inle vidta ålgärder eller alt avbryta redan påbörjade ålgärder för all beivra de brolt som avses i gärningsstatens framställning. Detsamma gäller om den aktuella gärningen är föremål för domstols prövning i hemviststa­ten. SlutUgen kan hemvislslaten vägra verkställa utiändsk dom, om sta­ten anser att verkställighet skulle strida mol grunderna för dess rätts­ordning eller inle kan förenas med de straffrättsliga principer som till-lämpas av denna stal.

I arl. 10 och 11 ges närmare bestämmelser om verkställigheten. I fråga om annan påföljd än böter har hemvislslaten enligt art. 10 möj­lighet att i SläUet för den ådömda påföljden bestämma påföljd för brol-


 


Prop. 1971:114                                                                       10

tel enligl sin egen lagstiftning. Därvid får maximistraffet i hemvistlan-dets lag inte överskridas och inle heUer får påföljden göras strängare än den som har bestämls i gärningsstalen. Den nya påföljden skall lill sin art motsvara den tidigare ådömda så nära som möjligt. För verk­ställighet av böter gäller enligl arl. 11 alt hemvislslaten inte får ta ut högre belopp än som kan ådömas för elt motsvarande brott i den staten.

Art. 12 innehåller bestämmelser om ålgärder för de fall då böter inte betalas frivilligt.

I art. 13, som motsvarar art. 5 i avdelningen om lagföring, meddelas förbud för gärningsstalen att låta verkställa dom eUer beslut, sedan framställning om verkställighet i hemvislslaten har gjorts. Efter en så­dan framställning får verkställighet ske i gärningsstalen endasl om hem­vislslaten har meddelat, atl den vägrar atl eller inte kan verkställa gär­ningsstatens avgörande.

Enligl bilaga II kan konventionsslat förbehålla sig rätt all inle godta innehållet i del III eller atl godta denna avdelning endast beträffande vissa slag av påföljder eller verkställighetsåtgärder.

I del IV, "Allmänna bestämmelser", finns föreskrifter av formell art, gemensamma för framställningar om lagföring och om verkställighet. Art. 14 innehåller regler om vilka handlingar som skall fogas vid fram­stäUning lill hemvislslaten.

I arl. 15 anges som huvudregel alt framställningar, svar och andra meddelanden enligl konventionen skall sändas genom justiliedeparte­menlel i resp. stal. Genom särskUd förklaring till Europarådets general­sekreterare kan konventionsslat anmäla all den avser all för sin räk­ning välja annan kommunikationsväg. Enligt art. 16 kan hemviststaten begära kompletterande upplysningar av den stal som har gjort framställ­ning.

Art. 17 reglerar i vissa avseenden förhållandet mellan konventionen och den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål (prop, 1961: 48, ILU 1961: 29, rskr 1961: 190). I artikeln vidgas om­rådet för inbördes rättshjälp inom trafikbrottskonventionens tillämp­ningsområde lill all omfatta fler rättshjälpsåtgärder än som följer av rältshjälpskonvenlionen. I art. 17 anges särskilt att föreläggande atl be­tala böter för trafikbrott inle skall anses som en verkslällighelsåtgärd.

I art. 18 föreskrivs viss underrättelseskyldighet för hemvislslaten be­träffande ålgärder som har vidlagils med anledning av framställning från gärningsstalen. Sådan underrättelse skall lämnas utan dröjsmål och vara åtföljd av handling som visar all påföljd för brottet har verkställts. Avsåg framställningen lagföring av brolt, skall dessutom sändas bestyrkt avskrift av det slutliga avgörandet i hemvislslaten.

Frågan om översättning av framställningar och andra handlingar reg­leras i art. 19.


 


Prop. 1971:114                                                        11

Enligl art. 20 behöver handlingar som sänds föi konventionens tUl-lämpning inte vara legaliserade. Böter, som har tagits ut på framställ­ning om lagföring eller verkställighet, tillfaller hemvislslaten arl. 21.

I art. 22 och 23 finns bestämmelser om rättegångskostnader. Varje land lar i princip ul kostnaderna för handläggningen där enligt sina egna regler. Har hemvistslalen haft kostnader i samband med lagfö­ring eller verkstäUighet, skall sådana kostnader enligt uttrycklig före­skrift i arl. 23 inle ersättas av gärningsstaten.

Den sista avdelningen, del V med rubriken "Slutbestämmelser", in­leds med en uppräkning av definitioner i art. 24. Artikelns huvudsakliga innehåll har redovisats i samband med den föregående redogörelsen för art. 1 och 2.

I art. 25 förklaras all bilaga I, förteckningen över trafikbrott, utgör en integrerande del av konventionen. Konventionsslalerna har enligl ar­tikeln möjlighet all som trafikbrott beteckna brott som inle finns an­givet i förteckningen eller utesluta brott som är förtecknat i den och kan på så sätt ändra konventionens tillämpningsområde i förhållande lill övriga konventionsslater. En sådan ändring sker genom skriftlig förklaring lUl Europarådels generalsekreterare.

Utöver vad som har nämnts vid art. 3 föreskrivs i arl. 26, atl kon­ventionen ej heller i fråga om verkställighet av dom begränsar hem­viststatens behörighet enligt dess interna lagstiftning.

De stater som vanligen reglerar sina inbördes förhållanden genom likformig lagstiftning eUer särskUda ömsesidiga avtal ges genom art. 27 möjlighet all oberoende av konventionen bestämma sina inbördes för­bindelser på sådani sätt, även när del gäller frågor som faller inom konventionens tillämpningsområde. Dessa stater kan sålunda komma överens om all inle tUlämpa konventionen på förhållandet sig emel­lan. Generalsekreteraren skall underrättas om en sådan överenskom­melse.

Enligl art. 28 skall Europarådels kommitté för brollslighetsfrågor övervaka tillämpningen av konventionen och försöka bidraga till en vänskaplig lösning av de svårigheter som kan uppslå.

Återstående artiklar, art. 29—35, innehåller sedvanliga slutbestäm­melser om undertecknande, ratifikation, ikraftträdande m. m.

Bilaga II innehåller — förutom de bestämmelser om möjligheter till förbehåll som har redovisats vid art. 6 och i samband med redo­görelsen för del III — en föreskrift all konvenlionsstat kan, om dess konstitution gör del nödvändigt, förklara att den godtar framställning om lagföring endasl i de fall som anges i dess interna lagstiftning. Fö­reskriften har närmast tillkommit på begäran av den italienske dele­gaten för atl göra del möjligt för Italien alt ratificera konventionen trots visst krav i den italienska grandlagen.


 


Prop. 1971:114                                                        12

3. Gällande svensk rätt m. m.

3.1 Beivrande av brott som begåtts utomlands

Allmänna bestämmelser om i vilken utsträckning svensk straffrätt kan tillämpas i fråga om brott som har begåtts utom riket finns i 2 kap. BrB, som har rubriken "Om lUlämpligheten av svensk lag". Med "svensk lag" avses svensk strafflag i vidsträckt mening, dvs. både BrB och straffbestämmelser i andra författningar.

Enligl 2 § första styckel är svensk lag tillämplig och svensk domstol behörig alt döma beträffande brott som svensk medborgare har begått utom riket. Detsamma gäller beträffande brolt som utiänning med hem­vist i Sverige har begått utomlands. Del har överlämnats åt rättstillämp­ningen all bestämma humvida en person skall anses ha tagit hemvist här i riket. Endasl om bosättningen har viss stadigvarande karaktär, an­ses hemvist föreligga.

I paragrafens andra stycke föreskrivs, alt vissa andra kategorier ut­länningar, som har begått brott utom riket, faller under svensk straff-rättslig domsrätl. Efter svensk lag och vid svensk domstol kan sålunda dömas utiänning, som efler brottets begående har blivit svensk med­borgare eller har tagit hemvist här i landet, utlänning som är medbor­gare i annat nordiskt land och finns här eller utiänning som över hu­vud finns i riket, om det straff som kan följa på brottet enligt svensk lag är fängelse i mer än sex månader. En förulsällning för all dessa utiänningar skall faUa under den svenska jurisdiklionen är dock atl den brottsliga gärningen inte var fri från ansvar enligl lag som gällde på gärningsorlen. Den omständigheten atl ell brott som har begåtts utomlands är preskriberat enligl gärningslandets lag, när lagföring för brottet är aktuell i Sverige, utesluter emellerlid inle svensk domstols behörighet.

15 anges ell anlal specialfall, i vUka svensk domstol är behörig atl döma utlänning — även i annat fall än som anges i 2 § — för brolt som har begåtts utom Sverige. Utlänning kan sålunda dömas här i landet och efler svensk lag, om brottet har förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av den som var befälhavare eller tillhörde be­sättningen på ell sådant fartyg. Även utlänning som har begått brott på område, där avdelning av krigsmakten befann sig, omfattas alltid av den svenska domsrällen. Om han inle var krigsman, gäller delta endast om avdelningen befann sig på området för annat ändamål än övning. Har utiänning utomlands förövat brott mol Sverige, svensk medborgare eller svensk menighet, inrättning eller sammanslutning eUer mot annan utlänning som hade hemvist i Sverige, kan han dömas här enligt svensk lag, även om förutsätlningarna enligt 2 § inle föreligger. Slutligen är utiänning som har begått folkrältsbrolt helt generellt underkastad


 


Prop. 1971:114                                                        15

svensk domstols straffrättsliga behörighet. I en lill riksdagen nyligen av­lämnad prop. 1971: 92 föreslås delsamma gälla utlänning som har be­gått sådan gärning som i ett i samma proposition inlaget förslag lill ny straffbestämmelse föreslås få benämningen kapning av luflfartyg.

Enligt 5 § får åtal för brott, som har förövats utom riket, i regel inte väckas annat än efler förordnande av Kungl. Maj:l eller den som Kungl. Maj:t har bemyndigat därlUl. Ulan särskUt åtalsförordnande får åtal dock väckas, om brottet har förövats 1) på svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde be­sättningen på sådani fartyg, 2) av krigsman på område där avdelning av krigsmakten befann sig eller 3) av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mol svenskt intresse.

Med slöd av bl.a. 5 § har Kungl. Maj:l i Kungl. brev tUl RA (1964:892) bemyndigat RÄ att meddela ålalsförordnande bl.a. för brott som har förövats i Danmark, Finland, Island eller Norge eUer på fartyg eller luflfartyg, som går i reguljär trafik mellan dessa länder, samt för brott som har förövats utomlands av svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige. Om det finns anledning därtiU, skall frågan om åtals väckande hänskjutas tUl Kungl. Maj:t.

I 2 kap. BrB regleras således omfattningen av svensk domstols be­hörighet alt enligt svensk lag döma för brott som har begåtts utom Sverige. Men dessa regler anger endast den yttre ramen för den straff­rättsliga jurisdiktionsrätten. En fömtsättning för tillämpningen av 2 kap. BrB är, all det föreligger ett brott enligt syensk lag. Det beror fram­för allt på innehållet i brottsbeskrivningama i de särskUda straffbe­stämmelserna om sådani brolt kan anses föreligga. I allmänhet inne-, håller slraffbeslämmdserna inle något krav på all gärningen för alt vara straffbar skall vara begången inom landet eUer på annat sätt ha an­knytning till Sverige. I stor utsträckning måste de svenska straffbe­stämmelserna också tolkas så all de gäller även brott som begås utom­lands. För flertalet brott i BrB, t. ex. brotten mot person enligl 3—7 kap. och förmögenhelsbrollen enligl 8—10 kap., finns uppenbar­ligen inte någon begränsning i förhållande till 2 kap. BrB. Vid andra brott Ur det tydligt att en begränsning måste göras, även om uttryck­lig föreskrift saknas. Ämbetsbrotten i 20 kap. BrB kan sålunda inle begås av annan än den som är svensk tjänsteman, liksom endast en sådan tjänsteman anses kunna vara föremål för brott mot tjänsteman enligt 17 kap. 1—5 §§ BrB. Straffbestämmelser rörande näringsrältsliga förseelser och ordningsförseelser anses i regel inle gälla utanför Sverige. Så är fallet med ansvarsbestämmelserna i t. ex. affärstidslagen och lotte­ri förordningen samt 16 kap. 14 § BrB om dobbleri.

I många fall är det dock mera ovisst vilket geografiskt tillämpnings­område en straffbestämmelse har. Sådan ovisshet råder bl. a. i fråga om tillämpningen av väglrafikförfallningarna,  som  med  något  undanlag


 


Prop. 1971:114                                                        14

saknar föreskrifter i delta avseende. Straffbestämmelserna inom trafik-rätlen har tidigare i regel ansetts gälla endast för brott som har be­gåtts inom Sverige. Straffrättskommittén nämnde "de vanliga trafikför­fattningarna" som exempel på specialsttaffrällsliga bestämmelser, vil­kas gUtighet var begränsad till gärningar som har begåtts här i landet (SOU 1953: 14 s. 436). Men därefter har utvecklingen i rättspraxis gått i sådan riktning alt de flesta bestämmelserna i lagen (1951: 649) om straff för vissa ttafikbrott (TL) har ansetts tillämphga på brott som har begåtts utom Sverige. Högsla domstolen (HD) har sålunda dömt för vårdslöshet i trafik utomlands enligt 1 § första stycket TL, ratt­fylleri enligt 4 § 1 mom. och s. k. smilning enligl 5 § samma lag (NJA 1960 s. 430 samt 1961 s. 507 och 596). Däremot har åtal mot svensk medborgare enligl 4 § 2 mom. TL för rattonykterhet vid förande av bil utom riket ogUlats. Bestämmelsen om straff för rattonykterhet har därvid antagils vara avsedd att gälla endasl gäming som begås inom Sverige. I domskälen har HD betonat all bestämmelsen bär mycket av ordningsföreskriftens prägel och all motsvarighet i allmänhet sak­nas i utländsk lagstiftning (NJA 1967 s. 409).

I 19 kap. 2 § rältegångsbalken (RB) finns en särskUd forumregel för brott som har förövats utomlands. Enligt denna bestämmelse upp­tas åtal för brott som har förövats bl. a. på ort utom riket av den domstol där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet eller av domstolen i den ort, där han har gripits eller eljest uppehåller sig. All­mänt tvistemålsfomm är enligt huvudregeln i 10 kap. 1 § RB dom­stolen i den ort där svaranden har sitt hemvist. Med hemvist avses här mantalsskrivningsorten. Kungl. Maj:t kan förordna om avsleg från forumregeln i 19 kap. 2 §.

Atal för brott som har förövats utom Sverige kan väckas här på framställning av myndighet i gärningslandel. Lagföring här i landet för etl utomlands begånget brott kan ske, även när brottet har kommU till svenska myndigheters kännedom på annat sätt. För brott som har be­gåtts här i landet kan det i vissa fall bli aktuellt att begära lagföring i annat land. Så kan fallet vara 1. ex. när gärningsmanen har hunnit lämna landet innan lagföring har skett och utlämning för brott inle kan ske. Förfarandet vid framställning om lagföring i annat land har inle reglerats i författning. Inom Norden förekommer i ganska stor utsträck­ning att åtal för brott, som har begåtts i ett land, väcks i del land där den misstänkte vistas. Därvid har utvecklats en praxis alt åklagarmyn­digheterna skriftväxlar direkt med varandra. De högsla åklagarmyndig­heterna i de nordiska länderna ingick den 6 februari 1970 ett samarbets­avtal om lagföring i annat nordiskt land än del där brottet har förövats. I avtalet, som anknyter till tidigare praxis, anges efler vilka grundel åklagare bör pröva i vilket land lagföring bör ske saml regleras frågor om innehållet i framställning om lagföring i annat land, vilka handlingar


 


Prop. 1971:114                                                                       15

som därvid skall bifogas, vUka myndigheter som sänder och mottar så­dan framställning saml om ålerkaUelse av åtagande eller framställning. Avtalet är i sin svenska version intaget i RA:s cirkulär C 65 den 25 sep­tember 1970.

Framställning om åtal i utomnordiskt land för brott som har begåtts här i landet görs på diplomatisk väg via RÄ. Även åtalsframslällningar från ulom-nordisk myndighet till svensk myndighet går över utrikesde­parlemenlel.

I cirkulär C 34 den 25 september 1967 har RA meddelat vissa anvis­ningar rörande begäran om åtal i annat land.

3.2 Preskription

35 kap. BrB innehåller regler om borlfaUande av påföljd på grund av preskription. 1—6 §§ innehåller regler om åtalspreskription och 7—11 §§ regler om preskription av ådömd påföljd.

Enligt 1 § förhindras åtalspreskription genom all den misstänkte häk­tas eller får del av åtalet inom tid som anges i paragrafen och som va­rierar beroende på brottets svårhetsgrad. Preskriptionstiderna är föl­jande:

Preskriptionstid Svåraste straff som kan följa på brottet

2 är                              fängelse i högst I år

5 »              »i mer än 1 år men ej över 2 år

10 »              »i mer än 2 år men ej över 8 år

15»                         »      på viss tid över 8 år

25 »                                         »      på livstid

Med ullrycket straff som "kan följa på" brottet avses i BrB all inle endasl straffskalan för det särskilda brottet skall beaktas utan även all­männa bestämmelser som vidgar eller minskar skalan, t. ex. ålerfalls-regeln i 26 kap. 3 § BrB. I paragrafen finns också en bestämmelse om preskription vid s. k. ideell konkurrens, dvs. när en handling innefattar flera brott. För sådant fall föreskrivs all påföljd kan ådömas för alla brotten, så länge påföljd kan ådömas för något av dem.

12 finns en särskild preskriptionsregel för ämbetsbrotten i 20 kap. 1—4 §§ BrB, Den kortaste preskriptionstiden för sådani brott är fem år.

I 3 § finns bestämmelser om preskriptionstiden i de fall då häktning eller åtal inle leder lUl dom. 4 § anger utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden.

Enligl 5 § kan preskriptionstiden förlängas i vissa fall när den brotts­lige begår nytt brott, medan preskriptionstiden för etl tidigare brott ännu löper. Denna särreglering gäller endasl svårare brott. I paragrafen före­skrivs alt om någon, som har begått brolt på vUkel kan följa svårare straff än fängelse i två år, förövar nytt brolt inom preskriptionstiden för det första brottet, preskriptionstiden för båda brotten räknas från


 


Prop. 1971:114                                                        16

den tidpunkt då del senare brollel begicks. Della gäller endasl om fäng­else i över två år kan följa även på del senare brottet. Begår den brotts­lige ytterligare brolt, på vilket fängelse i mer än två år kan följa, får bestämmelsen motsvarande tillämpning.

16 finns bestämmelser om absoluta preskriptionstider. Dessa tider kan inle förlängas enligl 5 § och är även oberoende av om häktning har skell eller åtal har delgetts den brottslige. Enligt paragrafen får på­följd i intet fall ådömas, sedan trettio år har förflutit från brottet. Kan inle fängelse över två år följa på brottet, är den absoluta preskriptions­tiden dock endast femlon år.

Ådömda böter bortfaller enligl 7 § efter tre år från del domen vann laga kraft, om inle ansökan om böternas förvandling dessförinnan har delgetts den bötfällde. Paragrafen reglerar också verkan av den döm­des död. I sådant fall bortfaller böterna utom i vissa undantagsfall.

För ådömt fängelse gäller enligt 8 § fem olika preskriptionstider i en stigande skala som har graderats efter det ådömda straffels längd. Ti­derna räknas från dagen för lagakraftvunnen dom. Preskription hindras genom all straffet börjar verkstäUas inom preskriptionstiden. Följande uppställning visar preskriptionstiderna för ådömt fängelse.

Preskriptionstid         Ådömt fängelsestraflf

5 år           under 6 mån.

10 »           6 mån, eUer mera men inte över 2 år

15 »           mer än 2 år men inte över 8 år

20 »           viss tid över 8 är

30 »           livstid

I kapitiets därpå följande två paragrafer finns bestämmelser om pre­skriptionstidens beräkning vid avbraten verkställighet av fängelse på viss tid, 9 §, samt om preskription av ungdomsfängelse och internering, 10 §. 11 § slutiigen innehåller en hänvisning tUl lagen (1948: 449) om disciplinstraff för krigsmän.

4. Nordiskt lagstiftningssamarbete och nordisk rätt 4.1 Beivrande av trafikbrott som begåtts utomlands

I de övriga nordiska länderna är rättsläget på Irafikslraffrättens områ­de i storl sett detsamma som i Sverige, Trafikreglerna anses således i all­mänhet vara territoriellt begränsade. För vissa trafikbrott har man gjorl undantag i rättspraxis. I Danmark, Finland och Norge har sålunda det egna landels bestämmelser om körning i alkoholpåverkal tiUstånd till-lämpats även när körningen har ägt mm utomlands. Den norska motsva­righeten lill den svenska bestämmelsen om vårdslöshet i trafik har också ansetts tillämplig på körning som har skett utom Norge.


 


Prop. 1971:114                                                        17

Redan innan Irafikbrottskonventionen öppnades för undertecknande förekom överläggningar på deparlemenlsplanet mellan representanter från samtliga nordiska länder utom Island i avsikt atl söka effektivisera samarbetet inom Norden i fråga om beivrande av utomlands begångna trafikbrott och atl harmonisera lagstiftningen på della område. Efler konventionens tillkomst har överläggningarna också avsett de lagstift­ningsåtgärder som kunde krävas för tillträde lill konventionen.

Vid överläggningarna har man enats om all del inom Norden bör genomföras en i sak ensartad lagstiftning om beivrande av trafikbrott som har begåtts utomlands. Denna lagstiftning skall lUl sitt innehåll an­knyta lill konventionens bestämmelser. På grund av väsenlliga olikheter i den laglekniska uppbyggnaden av ländemas Irafiklagstiftning har man emellertid inle funnit del möjligt all införa formellt likformiga regler inom Norden. De nordiska länderna bör enligt överenskommelsen reg­lera sill inbördes förhållande på grundval av den gemensamma lagstift­ningen och inle med slöd av konventionen. Man bör alltså med slöd av art. 27 avge förklaring all konventionen inle skall tillämpas inom Nor­den. Vid överläggningarna har man också kommit överens om alt län­derna bör i samma utsträckning utnyttja de möjligheter all göra förbe­håll mol konventionen som anges i bilaga II till konventionen. På denna punkt har man nått enighet om atl de nordiska länderna inte bör ansluta sig till art. 6 om preskription och del III om verkställighet. Vid över­läggningarna har man varit ense om att den gemensamma nordiska lag­stiftningen om straff för trafikbrott utomlands om möjligt bör träda i krafl samtidigt i de olika nordiska länderna och all dessa också bör ansluta sig till konventionen samtidigt.

Sedan departementsöverläggningarna avslutats, har i Danmark ge­nomförts lagstiftning som slår i överensstämmelse med den ståndpunkt som antogs vid överläggningarna. Lagstiftningen gör det möjligt för Danmark all ratificera konventionen. I 69 § fasrdselsloven finns allmän­na bestämmelser om straff för den som bryter mol lagens föreskrifter eller mot föreskrifter som här meddelats med slöd av lagen. Genom lag den 4 juni 1969 har i en ny paragraf i faärdselsloven, 69 a §, införts be­stämmelser om ansvar för trafikförseelser som är begångna utomlands, I 69 a § första stycket faerdselsloven har sålunda föreskrivits atl de all­männa ansvarsbestämmelserna i 69 § samma låg äger tiUämpning också på handlingar som har begåtts utomlands. Därvid anges dock att de be­gränsningar skall gälla som följer av 7 och 10 §§ borgerliga straffelo­ven. Hänvisningen lill dessa paragrafer innebär bl. a. krav på all hand­lingen skall ha begåtts av person som är medborgare i nordiskt land eller är bosall i sådani land och all handlingen skall vara straffbar ock­så enligl gärningslandets lag. Hänvisningen innebär också atl påföljd för brollel skall bestämmas enligl dansk lag men alt straffet inte får bli strängare än del straff som kunnat följa enligt gärningslandets lag.

2    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 114


 


Prop. 1971:114                                                        18

Vidare får ansvar inle ådömas när åtal mot gärningsmannen för hand­lingen har ogillats i gärningslandel, när ådömt straff för handlingen har verkstäUts eller när påföljd för brottet har bortfallit enligl gärnings­landets lag.

Enligl 69 a § andra stycket fserdselsloven skall bestämmelsen i första stycket äga motsvarande tillämpning på den som, utan atl överträda någon dansk föreskrift, i Finland, Island, Norge eller Sverige bryter mot där gällande trafikregler av visst slag. De trafikregler som därvid anges är desamma som finns förtecknade under punkterna 4—7 i konventio­nens bUaga I.

Tredje styckel i samma paragraf ger justitieministern fullmakt alt för­ordna, alt andra stycket skall gälla även överträdelse som har begåtts i utomnordisk stal. Bestämmelsen gör del möjligt för Danmark att rati­ficera irafikbrottskonventionen. I fjärde stycket slutiigen sägs, alt fterd-selslovens särskUda regler om behandlingen av skadeslåndsfrågor i tra­fikmål inle skall gälla brott som avses med den nya paragrafen.

Enligl övergångsbestämmelserna träder 69 a § i kraft först efter be­slut av justitieministern.

I Finland krävs särskild lagstiftning för tillträde av konventionen. Sådan lagstiftning torde inle vara att vänla inom den närmasie tiden.

Den norska veglrafikloven den 18 juni 1965 innehåller bestämmelser (32 §) som bemyndigar regeringen atl meddela föreskrifter om atl brott mol utiändska trafikregler kan bestraffas enligl den allmänna norska straffbestämmelsen för trafikbrott. En förulsällning för all sådana före­skrifter skall kunna meddelas beträffande gärningar, begångna i ulom-nordisk stal, är atl överenskommelse därom har träffats med denna stal. Administrativa föreskrifter enligt 32 § har ännu inte meddelats.

4.2 Preskription

Nordiska straffrättskommittén, som har i uppdrag atl behandla frå­gor om enhetlig nordisk lagstiftning på straffrättens område, log 1964 upp frågan om preskription. Kommitténs överläggningar i ämnet har, som tidigare nämnts, resulterat i etl år 1966 avlämnat belänkande (NU 1967: 15).

Beträffande åtalspreskription har kommittén först behandlat frågan humvida preskription bör ske efler gärningslypens straffmaximum eller efter det straff som gärningen förskyUer i del särskilda fallet. KommU-tén har förordai den ordning som gäller i Finland, Norge och Sverige, dvs. att preskriptionstiden bestäms av straffskalans maximum. I fråga om preskriptionstiderna har man enats om all i den nordiska lagstift­ningen använda de norska och svenska fristerna som mönster och har sålunda föreslagil all preskriptionstiderna inom Norden bör vara, två.


 


Prop. 1971:114                                                        19

fem, tio, femlon och ljugofem år. Den sista lidsfristen bör avse brott för vilket straffet är livstids fängelse. Kommillén har i detta samman­hang förklarat, alt man är medveten om alt fullständig likformighet i fråga om åtalspreskription vid likartade brott inle uppnås, även om samt­liga länder i Norden lägger straffmaximum till grund för beräkning av preskriptionstiden och inför samma preskriptionstider. Del finns ändå skillnader mellan länderna i fråga om straffarter och straffskalor för de olika brotten. Samma gärning kan därför även i fortsättningen pre­skriberas efter viss tid i ett land men vid en annan tidpunkt i något av de andra länderna. Dessa olikheter kan, betonar kommittén, endast un­danröjas genom en gemensam nordisk revision av straffskalorna för de olika brotten.

Kommillén har också övervägt frågan om åtalspreskription vid fler­faldig brottslighet. Det har därvid rått enighet inom kommillén atl man i de nordiska länderna bör ansluta sig liU den princip efter vUken pre­skriptionsreglerna är utformade i Sverige. Om flera brolt har begåtts ge­nom flera olika handlingar, s. k. realkonkurrens, bör sålunda varje brott bedömas för sig i preskriptionshänseende. Har flera brott begåtts genom en handling, ideell konkurrens, bör den längsta preskriptionstiden gälla. Kommittén har konstaterat i fråga om realkonkurrens atl den svenska regeln om framskjuten utgångspunkt för preskriptionstiden vid upprepad grövre brottslighet (35 kap. 5 § BrB) saknar motsvarighet i de andra nor­diska strafflagarna.

Kommittén har också ullalat sig om preskriptionstidens början och om preskriptionsavbrolt. Man har varit ense om all preskriptionstiden bör räknas från den dag då brottet begicks eller från den tidpunkt då en viss verkan inträdde, om sådan verkan är en förutsättning för alt påföljd skaU kunna ådömas. Vidare har kommittén konstaterat betydan­de rältsolikheler i fråga om preskriptionsavbrolt mellan Danmark, Is­land och Norge, å ena sidan, och Finland och Sverige, å den andra. Enligl den danska, isländska och norska regleringen avbryts preskrip­tionstiden redan när fömndersökning inleds. I finsk och svensk rält läggs preskriplionsavbroltet tUl etl senare stadium, nämligen häktning eUer delgivning av åtal. Enligl kommitténs uppfattning går det inle att nå en enhetlig lösning i della avseende.

I samband med frågan om preskriptionsavbrolt har kommittén också behandlat vUken verkan ett uppehåll eller avbrott i påbörjad hand­läggning av målet bör ha. Kommittén har inle gjort någon rekommen­dation i denna del ulan endasl — liksom i fråga om preskriptionsav­brott — konstaterat atl det råder olikheter i ländernas lagstiftning på denna punkt.

Vidare har kommittén undersökt reglerna om enskilt åtal och åtal efter angivelse av målsäganden. Därvid har man konstaterat, att det i


 


Prop. 1971:114                                                        20

samtiiga nordiska länder utom Sverige finns bestämmelser med särskild preskriptionstid för sådan lalan. I Sverige finns en sådan lidsgräns en­dast vid våldtäklsbrollen. Det framgår av betänkandet att övriga län­der enats om en enhetiig tidsfrist, sex månader, för enskilt åtal.

Beträffande preskription av ådömt straff finner kommillén del sär­skilt angeläget atl skapa enhetliga regler på delta område. Likformiga regler skulle nämligen få betydelse för det nordiska samarbetet i fråga om straffverkställighet. Inom kommillén har man enats om elt system med differentierade preskriptionslider i en stigande skala. Därvid har man använt de finska, norska och svenska reglerna som förebUd. Kom­millén har föreslagil följande regler för vanligt frihetsstraff.

 

Preskriptionslid

Ådömt frihetsstraff

Sår

ej över 1 är

10 »

mer än 1 är men ej över 4 är

15 »

mer än 4 år men ej över 8 år

20 »

viss lid över 8 år

30 »

livstid

Enligl kommittén kan det i varje land finnas behov av särregler för andra typer av frihetsberövande sanktioner.

För ådömda böter bör enligt kommillén i princip — som i Sverige — gälla en treårig preskriptionstid. Från dansk, finsk och. norsk sida har man dock ullalat sig för en längre preskriptionstid eller möjlighet till förlängning vid större bötesbelopp. I fråga om avbrott i preskrip­tionstiden för ådömda böter har man inom kommillén, med undanlag för Finland, varit ense om alt preskription skulle avbrytas endast ge­nom rättslig åtgärd för indrivning eller för verkställighet av förvand­lingsstraff.

Beträffande böter har kommittén slutligen övervägt frågan om inver­kan av gärningsmannens död. Del har varit enhällig uppfattning inom kommittén all böter inte bör kunna ådömas eller verkställas efter döds­fallet.

Kommillén har även behandlat frågan om preskription vid konfiska­tion. Denna del av betänkandet har för svensk del legat liU gmnd för de nyligen gjorda ändringarna i brottsbalkens förverkanderegler (prop. 1968: 79, ILU 1968: 33, rskr 1968: 229).

På grundval av kommitténs betänkande genomfördes i Danmark 1967 ny lagstiftning om straffrättslig preskription. Man följde därvid i huvudsak kommitténs förslag till enhetiig reglering. De tidsfrister som kommittén rekommenderade för preskription av åtal och ådömt straff har sålunda införts i den danska strafflagen. Undanlag har dock gjorts för brott för vilket stadgas livstidsstraff och för dom på sådant straff. I sådana fall kan, liksom tidigare, preskription inte inträda enligt dansk rätt. Enligl den nya danska lagstiftningen preskriberas ådömda böter


 


Prop. 1971:114                                                        21

efler tre år. Preskriptionstiden för böter på över 3 000 kronor är dock fem år. Del har vidare införts en allmän regel om atl straffrättslig på­följd över huvud taget inte kan verkställas efler den dömdes död. För ådömt ungdomsfängelse och för "sikkerhedsforvaring" har införts sam­ma regler som gäller i Sverige för motsvarande påföljder, nämligen fem resp. femton år.

I Finland har frågan om slraffrällslig preskription behandlats i den av det finska justitieminisleriet lillsalla nordiska straffrällskommissio-nen. I mars 1968 lämnade kommissionen ell betänkande i ämnet (kom­millébelänkande 1968: Al), som innehåller förslag lill ny lagstiftning om preskription. Denna har utformats helt i överensstämmelse med nordiska straffrältskommilléns rekommendationer i de frågor i vilka del har rått enighet inom kommillén. I del finska betänkandet finns också förslag till absoluta preskriptionstider, vUka har getts samma in­nehåll som den svenska regeln i 35 kap. 6 § BrB. Ådömda böter före­slås bli preskriberade efter tre år med särregler för de fall då egendom har lagils i mät eller avbetalning har beviljats dessförinnan. Proposi­tion med förslag lill ändrade regler om slraffrällslig preskription kom­mer sannolikt all läggas fram under våren 1971.

I Norge lämnade straffelovrådel i november 1969 förslag lill änd­ring av bestämmelserna om straffrättslig preskription. Förslaget, som bygger på nordiska straffrätlskommitléns belänkande, ansluter helt till de rekommendationer som kommillén har varit enig om. I fråga om preskription av ådömda böter föreslås samma regler som gäller i Dan­mark efter lagändringen 1967. I en nyligen avlämnad proposilion har den norska regeringen framlagt förslag till ändring av preskriptionsreg­lerna, Förslagel är grundat på straffelovrådets betänkande.

5. Departementspromemorian och trafikmålskommittén

5.1 Beivrande av trafikbrott som begåtts utomlands

5.1.1 TUlträde lill konventionen

I promemorian konstateras, all den starkt ökade trafiken över grän­serna har medfört alt det allt oftare förekommer alt trafikregler över­träds av trafikanter som är på endast tillfälligt besök i landet. En sådan trafikant kan hinna lämna landet, innan han har blivit lagförd där. På del sättet kan han helt undandra sig lagföring. Han kan nämligen i all­mänhet inle dömas i hemlandet, eftersom trafiklagstiftningen i flera län­der inte är tillämplig på utomlands begånget brott. För all lagföring skall kunna komma tUl slånd blir det därför ofta nödvändigt att hålla kvar trafikanten i gärningslandel.


 


Prop. 1971:114                                                                       22

Enligl promemorian är del lämpligast atl beivra Irafiköverträddset i gärningslandet i omedelbar eller nära anslulning lill överträdelsen. Man hänvisar till del svenska ordningsbotssyslemet, som fr. o. m. den 1 juli 1968 är tiUämpligt över hela landet. Genom föreläggande av ord­ningsbot kan mindre, erkända trafikbrott avgöras på platsen. I prome­morian framhålls all man bör i första hand söka komma lUl rätta med problemet rörande lagföring av tillfäUiga utiändska trafikanter genom atl öka möjligheterna lUl sådani summariskt förfarande. Del svenska ordningsbotssyslemet har tjänat som modell till en resolution som Euro­parådels ministerkommitté antog den 20 september 1968 (nr 25). I re­solutionen rekommenderas medlemsstaterna all införa etl förenklat för­farande för handläggning av mindre trafikbrott. Del anförs all de nu­varande svårigheterna vid beivrande av utomlands begångna trafikbrott kommer all undanröjas i den mån andra länder inför sådana förfaran­den.

I promemorian uttalas också all även straffördäggandeinstitulel i Sverige bidrar lill en smidig lösning av lagföringsfrågan.

I många fall är del dock enligl promemorian inle möjligt eller lämp­ligl att använda ell summariskt förfarande, bl. a. enär straff i allmänhet inle kan verkställas i annat land. Del anses därför angelägel alt trafik­brott som begås under tillfällig vistelse utomlands i större utsträckning skall kunna beivras i gärningsmannens hemland. Därigenom kan ingri­pandet bli effektivare men också smidigare. Gärningsmannen slipper att bli kvarhållen i avvaktan på process. I promemorian framhålls atl en sådan lösning fordrar intemationellt samarbete.

Konventionen om straff för väglrafikbrolt öppnar två vägar all be­ivra trafikförseelser i annat land än där förseelsen har begåtts, nämligen lagföring i den stal där gärningsmannen har sill hemvist eller verkstäl­lighet i den staten av dom som har meddelats i annan stat med anled­ning av förseelsen. Enligt bilaga II till konventionen kan konventions-stal förbehålla sig att inle godta bestämmelserna om verkställighet i hemvislslaten av Irafikmålsdom som har meddelats i gärningsstalen. Vid överläggningar som har hållils på deparlemenlsplanet mellan repre­sentanter för Danmark, Finland, Norge och Sverige har man enats om alt de nordiska länderna bör tillträda konventionen. Man har dock fun­nit del lämpligl all utnyttja möjligheten all förklara sig inle godla kon­ventionens bestämmelser om verkställighet av dom.

I promemorian förklaras alt anslulning till konventionen skulle med­föra ökade möjligheter alt beivra trafikförseelser som begås av personer på tillfälligt besök i etl land. Man skulle också vinna bl. a. den förde­len alt den lillfällige besökaren som gör sig skyldig lill trafikförseelse inte behöver avvakta rättegång i gärningslandel ulan kan fortsätta sin planerade resa. Del föreslås därför all Sverige tillträder konventionen.


 


Prop. 1971:114                                                                       23

TUl frågan vUka lagstiftningsåtgärder som krävs för ett tillträde åter­kommer redogörelsen längre fram i promemorian.

När det gäller konventionens bestämmelser om verkställighet av dom framhåUs, alt del inom Norden redan bedrivs samarbete med stöd av den nordiska verksläUighelslagstiftningen (i Sverige lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkstäl­lighet av straff m. m.). I förhållande liU övriga stater lorde det enligt promemorian saknas anledning att nu göra så vidsträckta åtaganden som ell samarbete på verkslällighelssladiel måste innebära. Del upply­ses all Frankrike — den enda stat jämte Cypern som hittUls har rati­ficerat konventionen — har förklarat all man inle godtar konventionen i den del som gäller verkställighet. Som det främsta skälet atl inle nu godla konventionens verkslällighetsbeslämmelser anges i promemorian att en europarådskonvenlion om brotlmålsdoms inlernalionella rätts­verkningar den 28 maj 1970 har öppnats för undertecknande. Konven­tionen har redan undertecknats av bl. a. Danmark, Norge och Sverige. Den innehåller regler om domsverkställighet som spänner över etl be­tydligt vidare fäll än Irafiklagstiflningen. EnUgt promemorian lalar myc­kel för atl Sverige ansluter sig till konventionen om brotlmålsdoms in­lernalionella rättsverkningar. Det föreslås att frågan om verkställighet av utländska Irafikmålsdomar las upp i del sammanhanget. Sverige bör därför förbehålla sig alt inte godla trafikbrotlskonventionen i den del som gäller verkställighet av dom.

I promemorian framhålls, all man vid de nordiska departementsöver­läggningama har enats om alt konventionen inte bör tUlämpas inom Norden utan atl det inbördes förhållandet de nordiska länderna emel­lan i stället — i enlighet med praxis för lagstiftningsarbetet i Norden — bör grundas på enhetlig lagstiftning som uppfyller konventionens krav. I art. 27 i konventionen föreskrivs all de konventionsslater som enligt praxis inrättar sill inbördes förhållande med slöd av en enhetlig lagstift­ning eller genom särskilda ömsesidiga avtal med uteslutande av konven­tionens regler kan gå tillväga på samma sätt i fråga om beivrande av trafikbrott. Del föreslås därför i promemorian alt man från svensk sida avger förklaring i enlighet med arl. 27 i fråga om konventionens till-lämpning inom Norden.

5.1,2 SärskUd lagstiftning om trafikbrott som begåtts utomlands

De trafikbrott som omfattas av europarådskonvenlionen räknas upp i bilaga I och är fördelade på sju punkter. I konventionen skiljs i visst hänseende mellan de brolt som anges i punkterna 1—3 och övriga brott. Della innebär enligl promemorian all vid lagföring av brott som anges i punkterna 4—7, t. ex. förande av bil utan trafikförsäkring eller överskridande av hastighets- eller parkeringsbestämmelser, hemvistsla-


 


Prop. 1971:114                                                        24

ten skall tillämpa del objektiva innehållet i de trafikregler som gäller på gärningsorten. För trafikbrott som räknas upp i punkterna 1—3 (vål­lande till annans död eller lill kroppsskada i samband med vägtrafik, smUning från Irafikolycksplals saml framförande av fordon under på­verkan av alkohol, narkotika eller andra ämnen med liknande verk­ningar eller i svårt Irölthelstillslånd) blir däremot hemviststalens in­hemska lagstiftning tUlämplig i fuU utsträckning.

Större delen av de trafikbrott som omfattas av konventionen lorde enligl gällande rätt inle kunna beivras här i landet, om de har begåtts utomlands. För alt konventionens krav skall kunna uppfyllas föreslås därför i promemorian alt tillämpningsområdet för svensk Irafiklagstift­ning vidgas genom införande av en särskild lag om straff för trafikbrott som har begåtts utom riket. De bestämmelser som bör ingå i en sådan lag behandlas i promemorian med utgångspunkt från uppräkningen av trafikbrott i bilaga I till konventionen. I punkt 1 i bUagan upptas som vägtrafikbroll "vållande till annans död eller lill kroppsskada i sam­band med vägtrafik". Dessa förfaranden är enligt svensk lag närmast all hänföra till brottsbalksbrotten våUande till annans död (3 kap. 7 § BrB) och vållande lUl kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 § BrB). Den som i samband med vägtrafik av oaktsamhet som ej är ringa vållar an­nans död, sjukdom eller kroppsskada dömes enligl såväl 1 § TL som 3 kap. 7 § resp. 8 § BrB i enlighet med reglerna om straff vid samman­träffande av brott. I promemorian uttalas alt nämnda paragrafer i BrB redan nu kan tillämpas på brott som har begåtts utomlands. Man behö­ver därför inle lagstifta för att uppfylla konventionens krav i della hän­seende. Det uttalas också all 1 § TL i praxis har ansetts tUlämplig på gärning som har begåtts utomlands. Enligl promemorian är det dock i tydlighetens intresse lämpligt all införa en uttrycklig föreskrift om till­lämpligheten utomlands av denna bestämmelse.

I punkterna 2 och 3 anges som trafikbrott s. k. smilning och fram­förande av fordon under påverkan av alkohol eller annat liknande ämne eller i svårt Irötlhelstillstånd. I promemorian sägs all dessa förfaran­den närmast faUer under TL:s bestämmelser om rattfylleri och smitning från Irafikolycksplals (4 § 1 mom. och 5 §). Fullständig överensstäm­melse föreligger emellerlid inte. I punkt 2 talas om smilning av for­donsförare, medan 5 § TL gäller även andra väglrafikanler. Punklen 3 däremot avser en vidare krets av trafikanter, fordonsförare över hu­vud tagel, än motsvarande bestämmelse i TL som gäller förare av mo­tordrivna fordon. Också de nu nämnda bestämmelserna i TL anses en­ligt avgöranden i högsla domstolen tillämpliga på gärningar som begås utomlands. Del föreslås, alt även TL:s bestämmelser om rattfylleri och smitning skall omfattas av den lagbestämmelse som har föreslagils be­träffande 1 § TL. Det förhållandet alt den personkrets som berörs av punkten 3 i bUaga I är vidare än den som nämns i 4 § 1 mom. TL an-


 


Prop. 1971:114                                                        25

ses inle vålla problem med hänsyn till konventionens krav på dubbel straffbarhet.

I promemorian diskuteras om också övriga straffbestämmelser i TL bör las med i en bestämmelse om territoriell utvidgning av tillämp­ningsområdet för TL.

Hinder eller störning i trafiken, som straffbeläggs i 2 § TL, beteck­nas som sekundärbrolt lill vårdslöshet i trafik och anses i promemorian böra kunna beivras här i landet även när det har begåtts utomlands.

I punkt 7 i bilaga I till konventionen har upptagils ell brott som mot­svarar olovlig köming enligl 3 § TL. Denna gärning ingår bland de förseelser i konventionen i fråga om vilka det materiella innehållet i gärningslandets trafikregler skall beaktas. Tillämpningsområdet för den svenska bestämmelsen om olovlig körning kan enligl promemorian inte anses klart. Om 3 § TL skall tiUämpas på förseelser begångna utom Sverige, bör del ges en uttrycklig föreskrift härom. Det konstaleras att 3 § TL innehåller en hänvisning till regler om vUka fordon som är kör-kortsplikliga och till bestämmelserna om behörighet alt framföra så­dana fordon. För straffbarhel i fråga om utomlands begångna gärning­ar bör del inle krävas annat än atl gärningen slår i strid mot de reg­ler om körkortsplikl och behörighet som gällde på gärningsorten. En sådan lösning ligger närmast lill hands med hänsyn tUl den rältspoli­tiska grunden för bestämmelsen och stämmer även med konventionens uppfattning alt körning utan giltigt körkorl är atl hänföra lill de förse­elser vid vilka endast "trafikreglerna" på gärningsorlen skall beaktas. I promemorian föreslås således atl 3 § TL på detta sätt görs tUlämplig på förseelser som begås utom Sverige. Körning utomlands blir sålunda straffbar som olovlig körning enligl 3 § TL så snart gärningsortens krav på lillslåndsbevis, motsvarande svenskt körkort, för ifrågavarande slag av fordon har åsidosatts. Straffbarhel kan således enligt promemorian föreligga, även om körningen, om den hade ägt rum i Sverige, inle hade varit straffbar här, t. ex. därför all fordonet inle var körkortspliktigt. enligt VTF eller föraren hade körkort som gav honom räll atl föra for­don i Sverige men inle i gärningslandel.

I fråga om rallonyklerhelsbeslämmelsen i 4 § 2 mom. TL framhålls i promemorian, all HD i rättsfallet NJA 1967 s. 409 har intagit den ståndpunkten all bestämmelsen får antas vara avsedd atl gälla endasl gärningar som har begåtts i Sverige. Som HD uttalade i rättsfaUel har enligl promemorian rattonykterhet visserligen i viss mån karaktär av en ordningsförseelse men det anses dock önskvärt atl den som gör sig skyldig lill sådani brott i ell land som har motsvarande straffbestäm­melse kan straffas här i landet.

I promemorian föreslås sålunda alt samtliga straffbestämmelser i TL görs tillämpliga även på gämingar som har begåtts utom riket. En be­stämmelse härom har tagits upp i 1 § i den föreslagna lagen om straff


 


Prop. 1971:114                                                        26

för trafikbrott som har begåtts utom riket. Bestämmelsen har gjorts ge­nerell och är alltså inte begränsad att gäUa endast i förhållande lill vis­sa stater.

Förslaget att samtliga straffbestämmelser i TL skall gälla också gär­ningar som begås utomlands innebär alt man från svensk sida går ut­över konventionens förteckning över trafikbrott i bilaga I. Enligl arl. 25.2 kan stal som önskar alt konventionen skall tillämpas på vägtra­fikbroll som inle är upptagna i bilaga I avge skriftlig förklaring härom. En sådan, av Sverige avgiven förklaring kan leda tiU att andra stater efler godkännande av förklaringen förbinder sig att i sitt eget land beivra även de trafikbrott enligl TL som inte finns förtecknade i bila­ga I. I promemorian föreslås att man avvaktar erfarenheterna av kon­ventionens tillämpning i praktiken, innan man tar ställning lill om så­dan förklaring skall ges.

De trafikförseelser som finns förtecknade under punkterna 4—7 i konventionens bUaga I och beträffande vUka hemvislslaten skall till-lämpa det materieUa innehållet i de trafikregler som gäller på gämings­orten har sina motsvarigheter främst i annan Irafiklagstiftning än TL. I promemorian lämnas en redogörelse för motsvarande svenska bestäm­melser. Trafikförseelsen i punkt 4 motsvaras i svensk räll av förseelse mol 24 § trafikförsäkringslagen i den del paragrafen straffbelägger bru­kande av motorfordon ulan föreskriven försäkring. Punkt 7 avser olov­lig körning och har behandlats tidigare. De återstående trafikbrotten (punkterna 5 och 6) motsvaras i svensk rätt av olika trafiköverlrädelser som regleras i VTF och förordningen (1960: 134) om mopeder. De be­stämmelser i VTF som är av intresse i detla sammanhang är närmast 2—8, 10—13, 21, 40—42, 44—52, 54—57 och 59 §§ samt de föreskrif­ter om hastighetsbegränsningar och parkering som har meddelats med slöd av 56 § 4 mom. och i lokala trafikföreskrifter, utfärdade med stöd av 61 § 1 eller 2 mom., ävensom de straffbestämmelser som hänför sig till de nämnda paragraferna.

I promemorian påpekas all det är främmande för svensk rätt all vid svensk domstol tillämpa utländska straffbestämmelser. Den som har begått en förseelse utomlands döms i stället enligl svensk straffbestäm­melse i den mån denna är tiUämplig på utomlands begångna gämingar. De nyss redovisade bestämmelserna i Irafiklagstiflningen anses vara begränsade lill förseelser som begås inom landet.

Om konventionens krav i den nu behandlade delen skall kunna upp­fyllas, måste enligl promemorian straffbestämmelserna för överträdelse av svenska trafikregler ändras så atl de kan tillämpas även när utom­lands gällande trafikregel har åsidosatts. Det framhålls emellertid atl den svenska Irafiklagstiflningen inle alllid har någon bestämmelse som exakt överensstämmer med den utländska föreskriften. Däremot finns det i regel en bestämmelse i svensk rätt som kan sägas motsvara den


 


Prop. 1971:114                                                        27

utländska. Som exempel härpå anges i promemorian föreskrifter om fordons plats på vägen och förkörsrält vid höger- resp. vänstertrafik samt hastighets- och parkeringsbestämmelser. Del framhålles att krav på full överensstämmelse mellan den utländska och svenska regeln för lagföring här i landet skulle leda lill all man endasl i begränsad om­fallning kunde tillämpa svensk Irafiklagstiftning på trafiköverlrädelser utomlands. Den praktiska nyttan av en sådan reglering skulle bli ringa och konventionens krav skulle inte vara tillgodosedda. I promemorian föreslås därför alt den svenska Irafikslraffrällen görs tillämplig på utom­lands begångna förseelser så snart förseelsen består i brott mol en ut­ländsk trafikregel som reglerar ell förhållande som har sin motsvarighet i svensk Irafikbeslämmdse. Del är enligl promemorian i viss mån oklart vilka straffbestämmelser i svensk trafikrält som direkt motsvarar de förseelser som räknas upp i bilaga I. Det anses all de bestämmelser som krävs för tillträde till konventionen blir enklare och tydligare om det ges en gemensam regel för alla "motsvarighetsfall" i VTF. Enligl promemorian kan del inle anföras några bärande skäl mot en sådan utvidgning. Del föreslås även alt tillämpningsområdet för föreskrifter som Kungl, Maj:l eller myndighet har meddelat med slöd av VTF utvidgas till alt gäUa överträdelser utomlands av där gällande bestäm­melser som reglerar motsvarande förhållanden. Också straffbestäm­melserna i lagen om trafikförsäkring å motorfordon föreslås bli utvidgade på samma sätt, i den del de avser brukande av motorfordon ulan före­skriven trafikförsäkring. Även mopedförordningens speciella straffbe­stämmelser bör enligl promemorian omfattas av en sådan utvidgning,

I promemorian har sålunda i 2 § lagförslaget tagits in en bestäm­melse om tillämpning av straffbestämmelser för överträdelse av före­skrift i nämnda Irafikförfaltningar även i fråga om gärning varigenom någon utom riket har åsidosatt sådan föreskrift i gärningslandet som reglerar motsvarande förhållande,

Enligl promemorian bör molsvarighelskriteriet inle ges en alltför snäv tolkning i praxis. Finns t. ex. i etl land en regel om allmän hastighets­begränsning på landsväg får den anses motsvara de regler om generell hastighetsbegränsning som Kungl, Maj:l har utfärdat med stöd av 56 § 4 mom, VTF, även om högsla liUåtna hastigheten är en annan än den som gäller här i landet, I promemorian uttalas att rättstillämpningen kommer all underlättas av all ländernas trafikregler blir alltmer likfor­miga. Nordiska vägtrafikkommittén arbetar med harmonisering av tra fikreglerna inom Norden,

Del föreslås all 2 § liksom 1 § den föreslagna lagen skall vara ge­nerellt tillämplig och inle begränsad lill Norden eller lill konvenlions­staler.

Den föreslagna bestämmelsen i 2 § lagförslaget uppfyller enligl pro­memorian inte helt konventionens krav. Regeln ger visserligen svensk


 


Prop. 1971:114                                                        28

Irafiklagstiftning etl vidsträcktt.re tiUämpningsområde i straffrättsligt hänseende än som följer av konventionens uppräkning. Men den innehål­ler samtidigt den begränsningen att straff kan ådömas endasl när den ut­ländska trafikregeln motsvaras av en svensk bestämmelse. Trots atl man i stor utsträckning har samma eller likartade trafikregler inom Europa­rådels medlemsstaler, finns del dock bestämmelser lill vilka man inle kan finna någon motsvarighet i svensk trafikrält. I promemorian fram­hålls all konventionen kräver atl överträdelse av bestämmelser i sådana ämnen som räknas upp i punkterna 4—7 i konventionens bUaga I skall kunna bestraffas även om hemviststalen inle har motsvarande regel.

Punklen 7, som gäller körning ulan giltigt körkort, kräver dock en­ligl promemorian inle någon särskild bestämmelse om straff, när svensk lag saknar motsvarande regel. Enligt vad som nämnts tidigare skall nämligen 3 § TL med stöd av 1 § den föreslagna lagen kunna tillämpas på körning utomlands, oberoende av om körningen hade varit olovlig om den hade företagils i Sverige.

När det gäller punkterna 4—6 uttalas i promemorian, att svensk lagstiftning måste kompletteras med en bestämmelse om straff för den som utomlands överträder en föreskrift som reglerar något av de ämnen som räknas upp i dessa punkter. Bestämmelsen bör vara tillämplig en­dast i sådana fall då förseelsen inle kan bestraffas enligt straffbestäm­melse som avses i 1 eller 2 § lagförslaget.

I enlighet med den överenskommelse som träffades vid de nordiska departementsöverläggningama föreslås, att straffbestämmelsen rörande förseelserna i punkterna 4—6 görs generellt tillämplig på trafikbrott som begås i Danmark, Finland, Island eUer Norge. Det föreslås — också i enlighet med överenskommelsen — atl man därutöver föreskriver all Kungl. Maj:l efler överenskommelse med annan främmande stat kan förordna all bestämmelsen skall tillämpas i förhållande till den staten. Del blir då möjligt för Kungl. Maj:l att låta regeln gälla i förhållande till stat som är ansluten lUl Irafikbrottskonventionen.

I promemorian räknar man med atl tillämpningsområdet för den be­stämmelse som föreslås för fall då svensk trafikrält saknar motsvarande bestämmelse kommer atl bli relativt begränsat. Straffskalan i denna be­stämmelse behöver därför inle differentieras efter de normer som har varit bestämmande för utformningen av straffbestämmelserna i de svenska trafikförfaltningarna. I promemorian uttalas, atl man vid ut­formningen av straffskalan bör beakta alt gärningsmannen inte bör be­straffas strängare än vad som skulle ha blivit fallet i gärningslandel. Om straffet bestäms till penningböter, behöver den dömande myndighe­ten inte jämföra slraffskalorna i de båda länderna för undvikande av att förseelsen blir strängare bedömd här i landet, I promemorian anförs atl man vinner ytterligare en fördel genom att bestämma straffet till pen-


 


Prop. 1971:114                                                                       29

ningböler. När del är tveksamt om ell motsvarighelsfall enligt 2 § lag­förslaget föreligger, kan den dömande myndigheten i stället åberopa nu förevarande bestämmelse — i den mån den är tillämplig — ulan all riskera att straffet blir bestämt efler en strängare slraffskala än den som skulle ha gäUl om 2 § hade lillämpals,

I promemorian föreslås sålunda bestämmelser i enlighet med det an­förda, 15 lagförslaget har förts in de regler som skall gälla för trafik­förseelser som har begåtts i annat nordiskt land. I 4 § har lagils in be­myndigande för Kungl. Maj:l all efler avtal med annan främmande stal förordna alt bestämmelsen i 3 § skall äga motsvarande tillämpning på förseelse begången i den staten.

I 80 § 2 mom. väglrafikkungörelsen (1951: 743) föreskrivs atl kör­korlsregistrel skall underrättas bl. a. när körkorlsinnehavare har funnits skyldig till brolt mot TL som har begåtts vid förande av motordrivet fordon med undanlag för överträdelse av 49 § 2 mom. första styckel c)—f) och 3 mom. VTF eller av föreskrift enligl 61 § 1 mom. b) VTF. I promemorian uttalas atl sådan underrättelseplikt också skall föreligga när körkorlsinnehavare döms för vägtrafikbroll utomlands med slöd av 1 eller 2 § den föreskrivna lagen. Underrättelse bör däremot inle ske vid tillämpning av 3 § i lagförslaget, dvs. när körkorlsinnehavaren har gjort sig skyldig till överträdelse av utiändsk föreskrift som saknar motsvarig­het här i landet. Detla kräver ändring i 80 § 2 mom. väglrafikkungörel­sen.

Enligl promemorian bör den särskilda lagen om straff för trafikbrott som har begåtts utom riket träda i krafl den 1 juli 1971. Det föreslås att konventionen ratificeras samtidigt.

5.1.3 Övriga lagstiftningsfrågor med anledning av konventionen

Konventionen innehåller inte någon definition av begreppen fordon och motorfordon. I promemorian sägs all begreppet fordon bör förstås på samma sätt som i VTF och trafikförsäkringslagen. Enligl båda författ­ningarna förstås med fordon varje anordning på hjul, band eller medar som är inrättad för färd på marken och inle löper på skenor. Del före­slås all begreppet motorfordon, som i konventionen förekommer endasl i samband med bestämmelse om underlåtenhet all fullgöra Irafikförsäk-ringsplikl, definieras på samma sätt som i trafikförsäkringslagen, dvs. motordrivet fordon som är inrättat huvudsakligen för all självständigt nyttjas tUl person- eller godsbefordran, motordrivet fordon som är inrät­tat huvudsakligen som dragfordon för annat fordon eUer för arbetsred­skap och är försett med gummihjul saml annat motordrivet fordon som är konstruerat för eller utan svårighet kan ändras lill en hastighet över­stigande 30 kilometer i limmen (2 §),

Inle heUer begreppet hemvist definieras i konventionen, Enligl prome-


 


Prop. 1971:114                                                        30

morian kan man utgå från all begreppet har samma innebörd som be­greppet hemvist i 2 kap, BrB, dvs. hemvist anses föreligga om bosätt­ningen har viss stadigvarande karaktär.

Om man ger konventionens hemvistbegrepp denna innebörd kan enligl promemorian sägas, alt de allmänna reglerna i 2 kap. BrB om svensk slraffrällslig kompetens är så vidsträckta att de t. o. m. går utöver kon-ventionsålagandena. Dessa bestämmelser uppfyller sålunda konventio­nens krav och behöver inte ändras.

Enligl art. 2 andra punklen i konventionen är dubbel straffbarhel en förutsättning för lagföring i hemvislslaten. Bestämmelsen innebär enligl promemorian inle all domstol i konvenlionsstat skulle vara förhindrad att döma lill ansvar för utomlands begånget väglrafikbrolt, när dubbel straffbarhel inle föreligger. Av bestämmelsen följer däremot alt kon­venlionsstat inte kan åberopa konventionens bestämmelser som grund för en framställning om lagföring eller verkställighet i fall då gärningen inle är straffbar både i del egna landet och i hemvislstalen, I prome­morian uttalas all innehållet i artikeln i och för sig inle kräver lagstift­ning.

I svensk rätt saknas en genereU bestämmelse om att del för lagföring i Sverige för gärning som har begåtts utomlands krävs all gärningen är straffbar på gärningsorten. Sådani krav uppställs endast — med vissa undantag — när brollel har begåtts av utlänning utan hemvist häi i landet (2 kap. 2 och 3 §§ BrB). Del konstateras i promemorian atl de nuvarande reglerna om svensk domstols kompelens sålunda medför alt svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige med slöd av den föreslagna lagen kan dömas till ansvar för brott mol TL även när gärningen var straffri i del land den begicks. Sådana situationer lorde = enligt promemorian uppkomma endast i fråga om brott mol 4 § 2 mom. TL (rattonykterhet). Det betonas all åklagaren kan beakta sådani för­hållande vid den särskilda åtalsprövning som skall göras enligl 2 kap. 5 § andra stycket BrB. Ätal för rallonyklerhel kan sålunda underlåtas, om dubbel straffbarhet inle föreligger.

I detta sammanhang hänvisas till all del i promemorian läggs fram förslag också lill ändring av 2 kap. 5 § BrB. Denna ändring innebär all kravet på särskild åtaisprövning las bort i fråga om brott som har begåtts i annat nordiskt land. Åklagare blir således i princip skyldig att föra talan om ansvar för rattonykterhet, förövad i annat nordiskt land, även i de fall då gärningsorlen saknar en motsvarande straffbestäm­melse. I promemorian påpekas också, att det f. n. pågår lagstiftnings­arbete i syfte all inom Norden vinna större enhetlighet beträffande lag­stiftningen om trafiknykterhetsbrott. Bl. a. har i Danmark lagts fram ett kommilléförslag om införande av en motsvarighet till den svenska bestämmelsen om rattonykterhet. Enligt promemorian kan man inom


 


Prop. 1971:114                                                        31

en nära framlid vänla sig bättre överensstämmelse mellan de nordiska ländernas Irafiknyklerhetslagsliftning. Därigenom minskar riskerna för all nyss berörda situationer skall uppkomma.

Den praktiska betydelsen av atl svensk rätt inle upprätthåller något generellt krav på dubbel straffbarhel antas bU ringa på förevarande om­råde. I promemorian uttalas att man likväl i och för sig skulle kunna överväga att i den föreslagna lagen föra in en bestämmelse om atl an­svar får ådömas med slöd av lagen endasl om gärningen vid liden för dess begående var straffbar enligl lag som gällde på gärningsorlen. Man finner dock atl en sådan bestämmelse skulle innebära en nyhet och elt principiellt ställningslagande på ell snävt avgränsat område lill ell problem som har betydligt större räckvidd. Del framhålls också all del för en svensk ratifikation av konventionen inle krävs all vi lar ställning lill frågan om dubbel straffbarhel. Även i övrigl saknas enligl prome­morian anledning all i della speciella sammanhang la upp frågan i hela dess vidd.

När det gäller eventuella ändringar i processlagstiftningen behandlas först art. 4 i konventionen. Enligl denna artikel ålar sig hemviststaten att granska varje framställning om lagföring och att därefter vidta åt­gärder enligl dess egen lagstiftning. I promemorian uttalas all konven­tionsslat således inte är skyldig att låta begäran om lagföring resultera i åtal ulan dess myndigheter kan t. ex. lägga ned förundersökningen eller besluta atl inle väcka åtal. Konventionen anses i denna del inte kräva någon ändring i den svenska processlagstiflningen.

När framställning om lagföring har skett, får gärningsstalen enligl arl. 5 inle längre vidta åtgärder för lagföring mol gärningsmannen. Gärningsstalen får tiUbaka denna räll, om hemvislslaten meddelar all den inle har vidtagit någon åtgärd med anledning av framställningen. Rätten återfås också, om gärningsstalen återkallar framställningen på grund av senare inträffade omständigheter och återkallelsen sker innan förhandling i målet har inletts i första instans i hemvislslaten. De svens­ka straffprocessuella reglerna är enligl promemorian förenliga med konventionsförpliktelsema enligt art. 5. Del finns visserligen inga bestäm­melser som reglerar överföring av åtal för brott som har begåtts här i landet till del land där gärningsmannen har sill hemvist men heller ingenting i lagstiftningen eller rättstUlämpningen som hindrar förfaran-del. Enligl promemorian får åklagaren anses ha uppfyllt sin åtalspUkl enligl 20 kap. 6 § RB genom en sådan åtgärd (jfr RA:s cirkulär C 34). Del hänvisas vidare lill regeln i 45 kap. 1 § Iredje stycket RB om all nytt åtal inte får väckas mot den tiUlalade för gärning, för vilken han redan slår under åtal. I enlighet med grunderna för denna bestämmelse lorde svenska åklagare i praktiken anse sig förhindrade atl här i landet väcka åtal, när åtal för samma brott har väckts i annat land efter svensk


 


Prop. 1971:114                                                        32

åklagares begäran om lagföring där. Del föreslås, att närmare bestäm­melser eller anvisningar med anledning av innehållet i arl. 5 meddelas i administrativ ordning av riksåklagaren.

Art. 6 i konventionen innehåller regler om beräkning av preskriptions­tiden för trafikbrott, när framställning om lagföring har gjorts enligl konventionen. I konventionens bilaga II ges möjlighet för konventions­slat all göra förbehåll mol artikeln. Konventionens preskriptionsregler innebär bl.a. att tiden för åtalspreskription skall börja räknas i hem­vislslaten först från den dag då framställningen om lagföring las emot. Enligl promemorian kan en sådan regel knappast godtas från svensk synpunkt. Del kan inle anses förenligt med svensk kriminalpolitik all förlänga tiderna för åtalspreskription beträffande trafikbrotten. Sverige bör därför göra förbehåll mot arl. 6 i enlighet med den överenskom­melse som träffades vid de nordiska departementsöverläggningama.

I arl. 15 regleras vilka myndigheter som skall sända och la emct framstäUning om lagföring. Enligl huvudregeln skall framställning,'ir gå genom ländernas justitiedepartement. Enligl promemorian bör den direkta skriftväxling som förekommer mellan åklagarmyndigheterna i Norden användas även i de fall som nu avses. När det gäller framställ­ningar lill eller från utomnordiska stater föreslås i promemorian all Sverige i enlighet med tidigare praxis sänder och lar emot sådana fram­ställningar på diplomatisk väg. Den fortsatta skriftväxlingen anses kunna ske direkt mellan vederbörande åklagarmyndigheter. Del föreslås så­lunda att anmälan om dessa avvikelser från arl. 15 skall göras lill Euro­parådels generalsekreterare i enlighet med art. 15.4.

Del krav som arl. 17 ställer på konventionsslat all lämna annan kon­venlionsstat rättshjälp i brottmål uppfyller Sverige enligt promemorian redan genom nuvarande lagstiftning.

Bestämmelser om förfarandet vid överföring av trafikmål bör enligt promemorian för Sveriges del meddelas i administrativ ordning. Kon­ventionens regler om t. ex. framställnings innehåll och underrättelser om vidtagna ålgärder bör beaktas. Beträffande samarbetet inom Norden anses del lämpligl all man förfar i enlighet med den praxis som har utbildats i fråga om överföring av brottmål i allmänhet från ett nor­diskt land lill ell annat.

I fråga om rätlegångskoslnader bygger konventionen (arl. 22 och 23) på principen all varje konventionsslat lar ut kostnader för förfarandet i sin stal enligl interna regler. Kostnader som drabbar staten kan inle begäras ersatta av annan stat. Principen atl rättegångskostnader skall stanna på den stat i vilken de uppkommit anses i promemorian stämma överens med svensk räll. Bestämmelserna i 31 kap. RB om återbetal­ningsskyldighel för den dömde ger inle möjlighet för domstol atl ålägga den dömde all utge ersältning för rättegångskostnad som har uppkom­mit i annan stat. Konventionen föreskriver emellerlid inle någon för-


 


Prop. 1971:114                                                        33

pliklelse för hemvislslaten alt på gärningsstatens begäran av den dömde uttaga ersättning för rättegångskostnad som har uppkommit i den se­nare staten. Artiklarnas innehåll anses således inle föranleda någon lag­stiftningsåtgärd.

5.2 Särskild åtalsprövning vid brott som begåtts utomlands

I skrivelse den 29 oktober 1968 till Kungl. Maj:t har RÄ hemstäUt om ändring av BrB:s regler om särskUd åtalsprövning vid brott som har begåtts utom Sverige. Atal för sådani brott får enligl huvudregeln i 2 kap, 5 § andra stycket BrB väckas endasl efter förordnande av Kungl. Maj:t eller den som Kungl. Maj:t har bemyndigat att väcka åtal. I paragrafen anges vissa fall när åtalsförordnande inle fordras. Bland undantagen kan nämnas brott som har förövats på svenskt far­tyg eller luftfartyg eller av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mol svenskt intresse. Åtalsregeln skiljer inle mellan brott som har förövats i annat nordiskt land och brott som har begåtts i land utanför Norden. Kungl. Maj:l har dock — med utnyttjande av sin delegationsrätt i 2 kap. 5 § BrB - den 18 december 1964 bemyndigat RÄ att förordna om åtal för brott som har förövats i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan dessa länder. I nyssnämnda skrivelse har RÄ föreslagil, att åtal i dessa fall skall få väckas ulan särskUl förordnande. Skrivelsen avser brott som begås i annat nordiskt land och är inle begränsad all gälla endasl trafikbrott. Antalet framställningar mellan Sverige och annat nordiskt land om åtal i Irafikmål är enligl uppgift lågt i förhållande till övriga brottmål.

RÅ:s skrivelse har lagils upp till behandling i departementspromemo­rian. I denna uttalas, alt skrivelsen visar atl framställningar om ålals­förordnande för brott som har begåtts i annat nordiskt land, ökar i anlal. Framställningarna synes regelmässigt bifallas av RÅ. Del kan därför vara en onödig omgång atl kräva åtalsförordnande i dessa fall.

Föreskriften om särskild åtaisprövning syftar enligt promemorian till all begränsa den vidsträckta svenska kompetensen enligt 2 kap. BrB i fall då elt ingripande är meningslöst eller olämpligt. Politiska övervägan­den skall också kunna beaktas. Dessutom skall man vid prövningen kunna la hänsyn till om dubbel straffbarhel föreligger. Den straffrätts­liga lagstiftningen och rättstillämpningen är enligl promemorian så lik­artad i Norden all det knappast finns anledning all upprätthålla krav på särskild åtaisprövning för brott som har begåtts i annat nordiskt land. RÅ:s förslag medför att åklagare inte längre får möjlighet att underlåta åtal av den anledningen atl dubbel straffbarhel inte förligger. Men del anses atl den harmonisering av lagstiftningen som har skell inom Norden har bidragit till, att del dock i praktiken är så atl en i

3    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 114


 


Prop. 1971:114                                                                    34

annat nordiskt land begången gärning för vilken lagföring i Sverige kan bli aktuell alllid är straffbar också i gärningslandel. Därför anses det inte vara fråga om någon saklig reform. RÅ:s framställning anges vara föranledd endast av intresset atl undvika åtalsprövningar som i praktiken har visat sig inle fylla någon egentiig funktion.

I promemorian föreslås således all del inte skall krävas särskilt för­ordnande för åtal för brolt som har begåtts i något av de andra nordiska länderna eller på fartyg eller luflfartyg i reguljär trafik mellan dessa länder. I enlighet härmed har utarbetats förslag lUl ändring av 2 kap. 5 § BrB. I promemorian påpekas atl den föreslagna lagändringen med­för att motsvarande bestämmelse i 1964 års Kungl. brev till RÅ måste ulgå.

5.3 Preskription

I promemorian behandlas nordiska straffrältskommilléns övervägan­den rörande preskription. Det konstaleras alt kommittén i stor utsträck­ning enats om likformiga regler på detta område. Kommilléns förslag tUl enhetlig reglering har redan lett till ändrad lagstiftning i Danmark. Den nya danska lagstiftningen ansluter sig enligl promemorian i hu­vudsak till kommiltéförslaget. Det framhålls också, alt man i Finland och Norge har lagt fram förslag lill ändrad lagstiftning på detta om­råde. Dessa förslag följer också kommitténs rekommendationer. Även från svensk sida bör man enligt promemorian göra vissa ändringar i preskriptionsreglerna för all följa kommilléns rekommendationer.

Kommillén konstaterade i sill belänkande all övriga nordiska länders strafflagar saknar motsvarighet till regeln i 35 kap. 5 § BrB all utgångs­punkten för preskriptionstiden vid grövre brottslighet skjuls upp, när den brottslige begår nytt grovt brott inom preskriptionstiden för del tidigare brottet. Med anledning härav uttalades i promemorian, all del vid brottsbalkens tillkomst gjordes endast sådana ändringar i preskrip­tionsreglerna som hade samband med införande av enhetligt frihets­straff. Under remissbehandlingen av de förslag från strafflagberedning­en (SOU 1953: 17 och 1956: 55) som låg till grund för brottsbalkens påföljdssystem hade dock ifrågasatts, om det fanns skäl all behålla den bestämmelse i strafflagen som senare fick sin plats i 35 kap. 5 § BrB. Föredragande departementschefen medgav i proposilion till BrB all något mera framträdande behov av bestämmelsen inte kunde på­visas men ansåg inle all del fanns tillräckliga skäl atl föreslå att den logs bort (prop. 1962: 10 C s. 418).

I promemorian anförs att det efter detla uttalande inte synes ha inträffat någon omständighet som skulle göra del nödvändigt att be­hålla en bestämmelse om förlängning av preskriptionstiden vid upp­repad grövre brottslighet. Del anses angelägel alt skapa största möjliga


 


Prop, 1971:114                                                        35

rättslikhet i Norden i fråga om preskriptionsreglerna. Det föreslås där­för alt regeln i 35 kap. 5 § upphävs.

För preskription av ådömt fängelsestraff gäller, som förut nämnts, enligl 35 kap. 8 § BrB fem olika preskriptionstider, nämligen fem, tio, femton, tjugo och trettio år. Den tillämpliga liden bestäms av del ådöm­da straffels längd. Inom nordiska slraffrätlskommiltén har man enats om elt system för preskription av ådömt frihetsstraff som i princip stäm­mer överens med den svenska regeln. I promemorian anges atl förslagel för Sveriges del innebär den ändringen atl preskriptionstiden sänks frän tio till fem år för fängelsestraff från sex månader t. o. m. elt år och från femlon lill tio år för fängelsestraff på mer än två men inte över fyra år.

Utformningen av preskriptionsreglerna för ådömt fängelsestraff har enligl promemorian inle någon större praktisk betydelse. Det framhålls som sällsynt all den som har dömts lill frihetsstraff undandrar sig verkslällighet så länge alt straffet blir preskriberat. Enligl promemorian kan några särskilda skäl för all bestämma lidsgränserna vid de olika preskriptionstiderna på det ena eller andra sättet inte anföras. Man finner dock atl hänsyn till del nordiska samarbetet i fråga om slraff-verkslällighel kan kräva enhetliga regler för länderna inom Norden. Kommitténs rekommendationer anses vara en lämplig övergång. Del föreslås därför all den svenska bestämmelsen ändras så atl 35 kap. 8 § BrB stämmer med vad nordiska straffrättskommittén har föreslagil.

Trafikmålskommittén har i sill betänkande Förundersökning övervägt om inle den absoluta preskriptionstid för ådömande av påföljd som reg­leras i 35 kap. 6 § BrB (trettio år eller, om del inle på brollel kan följa fängelse i mer än två år, femlon år) kan förkortas vid bagalellarlade brott. Kommillén anser det föga önskvärt atl domstolarna behandlar mål, i vilka endasl böter kan komma i fråga, 10—15 år efler del den straffbelagda gämingen har begåtts. Skälen för lagföring försvagas snab­bare i mål av mindre allvarlig karaktär som bölesmålen. Att. lagfora t. ex. Irafikovarsamhet mer än fem år efler händelsen är enligl kom­mittén tämligen meningslöst från såväl individual- som allmänpreventiv synpunkt. Del anses också utsiktslöst att åstadkomma övertygande ut­redning i ell Irafikmål, när lång lid har förflutit från förseelsen. I regel måste domen bli frikännande i brist på bevis. Antalet bötesmål som efter delgivning bUr liggande hos domstolarna är dock inte så stort.

Karaktären på de bötesbrott som avses är av skiftande slag. Bland trafikbrotten nämns vårdslöshet i trafik saml —: med visst undantag — förseelser mol VTF, trafikförsäkringslagen och aulomobilskalleförord­ningen. Som exempel från BrB nämns ringa misshandel, åverkan, tagan­de av olovlig väg, fylleri och förargelseväckande beleende (3 kap. 5 §, 12 kap. 2 och 4 §§ samt 16 kap. 15 och 16 §§). I övrigt nämns vissa exempel från specialstraffrätten (s. 244 och 245).


 


Prop. 1971:114                                                                       36

Kommittén finner starkt vägande skäl tala för all den absoluta preskriptionstiden förkortas när del gäller brott för vilka inle kan följa svårare straff än böter. Brott med normerade böter som påföljd bör dock undantas, så all deklarationsbrollens ställning i preskriptions­hänseende blir oförändrad.

När det gäller effekten av en förkortad absolut preskriptionstid i bötesmål nämner kommillén först de fall då utdömande av straff är en förutsättning för att annan förpliktelse skall kunna åläggas i brottmålet, t. ex. aulomobUskalt enligt 14 § aulomobilskalleförordningen och före­läggande vid vite all fullgöra försäkringsplikten enligl 22 § trafikförsäk­ringslagen. Vidare berörs frågan om konsekvenserna i mål där skade­ståndstalan förs och i mål där lalan förs om förverkande på grund av brott. Kommillén betonar atl nu berörda frågor aktualiseras redan i dag, när åtalspreskription inträder enligt 35 kap. 1 § BrB. En förkort­ning av den absoluta preskriptionstiden anses emellertid öka antalet fall där dessa frågor kan uppkomma. Kommillén anser inte detla vara etl hinder mol all genomföra en förkortning av den absoluta preskrip­tionstiden. Möjligen kan del vara motiverat av hänsyn lill nämnda verk­ningar atl inte begränsa tiden alltför myckel.

Beträffande preskriplionsgränsen för bölesmålen föreslår kommittén, att den sänks från nuvarande 15 år till fem år. Kommillén har övervägt om man bör välja en ännu kortare lid, t. ex. tre år. En treårsgräns skulle dock innebära all rätten endast hade ell år lill sitt förfogande för all avgöra elt bötesmål, om åtal inle väcktes förrän i slutet av den tvååriga liden för åtalspreskription. En så kort tidsfrist som tre år skulle enligt kommittén öppna möjligheter för misstänkta all komma undan påföljd i mera invecklade bötesmål med lång utredningslid.

6. Remissyttrandena

6.1 Beivrande av trafikbrott som begåtts utomlands

Det grundläggande förslagel i denna del av promemorian, nämligen all Sverige skall tillträda europarådskonventionen om sttaff för vägtrafikbrott och genomföra de lagändringar som behövs för lUlttäde lill konventionen, har tillstyrkts av praktiskt laget samtliga remissinstanser.

Förslaget atl Sverige skall göra förbehåll beträffande konven­tionens bestämmelser om verkställighet av Irafikmålsdom har tillstyrkts av de flesta remissinstanserna. Bland dessa befinner sig RÅ, överåklagaren i Stockholm, länsåklagarmyndigheterna i Hallands, Värm­lands och Norrbottens län, de båda hörda hovrätterna, trafiksäkerhets-verket och specialstraff rättsutredningen.

Flera remissinstanser framhåller dock behovet av ökade möjligheter


 


Prop. 1971:114                                                                       37

att i hemlandet verkställa påföljd för trafikbrott. De anser del lämpli­gast och mest ändamålsenligt all trafikbrott bestraffas i gärningslandel samt förordar därför en ökad användning av förenklat förfarande för handläggning av mindre brottmål och hänvisar lill de svenska institu­ten parkeringsbot, ordningsbot och strafföreläggande. En utvidgad an­vändning av sådana förfaranden anses dock kräva all den påföljd som har förelagts kan verkställas i hemlandet. Länsstyrelsen i Kronobergs län, som i princip delar uppfattningen all Sverige bör göra förbehåll beträffande konventionens verkslällighetsavsnilt, anser dock all del bör övervägas om Sverige inte bör tillåta verkställighet av dom på penning­böter maxunerade till visst belopp. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner att frågan om verkställighet av utländska domar i Irafikmål bör lösas snarast möjligt. Länsåklagarmyndigheten i Malmöhus län är av samma mening och framhåller dessutom alt Sverige bör reservera sig mot tra­fikbrottskonventionens bestämmelser om verkställighet endasl under förutsättning all man tillträder konventionen om brottmålsdoms interna­tionella rättsverkningar. Också polismyndigheten i Helsingborg fram­håller betydelsen av all Sverige snabbi ratificerar denna senare konven­tion. Rikspolisstyrelsen och trafikmålskommittén finner all konventio­nen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar innehåller etl alllför komplicerat syslem för verkställighet av Irafikmålsdom. De an­ser inle alt konventionen på elt praktiskt sätt kan lösa de särskilda problem som hänger samman med det stora anlal domar som finns på Irafikrättens område. Enligt deras uppfattning bör verkställighetsfrå­gorna övervägas på nytt. Man bör försöka lösa dessa frågor i samordning med det arbete som pågår inom bl. a. Europarådet för en harmonisering av Irafikslraffrätlens materiella regler.

Polismyndigheten i Malmö har förordat atl Sverige tillträder konven­tionen endasl i vad avser verkställighet av utomlands ådömda böter.

Förslagel i promemorian alt Sverige skall göra förbehåll mot konventionens preskriptionsregler i arl. 6 har inte mött någ­ra invändningar från remissinstanserna.

Förslagel i promemorian all Irafikbroltslagen skall utvidgas att gälla även brott som har begåtts utomlands har i allmänhet tUlstyrkts. Flera remissinstanser har dock därvid invänt alt krav på dubbel straff­barhel bör införas. Redogörelsen återkommer senare lill vad dessa re­missinstanser anfört i del sammanhanget. Mol förslagel i övrigl har från några remissinstanser framförts vissa erinringar. Sålunda avstyrker rikspolisslyrelsen, trafikmålskommittén och svenska ledamöterna av nordisk väglrafikkommitté all bestämmelsen i 2 § TL görs generellt tUlämplig utomlands, eftersom den får anses gälla brott som har karak­tär av ren ordningsförseelse. Denna typ av förseelse hör i stället hemma bland de förseelser som räknas upp i 3 § lagförslaget. Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår alt  1  §  lagförslaget förtydligas så att det


 


Prop. 1971:114                                                                       38

framgår all man vid olovlig körning skall la hänsyn lill de materiella rättsreglerna på gärningsorlen.

Promemorieförslaget att straffbestämmelserna i vissa andra ira­fikförfaltningar skall utvidgas atl omfatta överträdelser av så­dana föreskrifter i gärningslandet som har sin motsvarighet i Sverige har tillstyrkts av de flesta remissinstanserna bl, a, RÅ, överåklagaren i Stockholm, länsåklagarmyndigheten i Hallands län, de båda hörda hov­rätterna, trafiksäkerhetsverket och länsstyrelsen i Kronobergs län.

En del remissinstanser, som i princip tillstyrker förslaget i denna del, har ifrågasatt om man inle bör utesluta rena bagatellförseelser från tillämpningen av svensk trafikstraffrätt på utomlands begångna för­seelser. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser del inle ekonomiskt för­svarbart all flytta lagföringen av t. ex. parkeringsförseelser från elt land lill ett annat. Länsåklagaren i Norrbottens län ger ullryck för lik­nande uppfattning. Polismyndigheterna i Helsingborgs och Malmö di­strikt anser all förteckningen över trafikbrott i konventionen bör ses över och alt en del förseelser bör uteslutas från konventionens tillämp­ningsområde i enlighet med art. 25. Polismyndigheten i Malmö distrikt anser dock inle atl någon begränsning behöver göras i fråga om tillämp­ningen inom Norden.

Rikspolisslyrelsen, trafikmålskommittén och svenska ledamöterna av nordisk väglrafikkommitté avstyrker en generell utvidgning av det geografiska lUlämpningsområdet för andra Irafikförfaltningar än Irafik­broltslagen. Trafikmålskommittén, vars åsikter i stort delas av de båda andra instanserna, anser atl kriminalisering inte bör ske utöver vad som behövs för tillträde till konventionen. Kommittén varnar för en in­flation i straffbestämmelser och finner inle alt det i promemorian har redovisats några skäl för den föreslagna utvidgningen. Processekonomis­ka hänsyn talar också för en viss restriktivitet. Det lorde enligl kom­mittén t. ex. nästan aldrig finnas anledning atl överföra handläggning av parkeringsförseelser. Kommittén föreslår sålunda — med instämmande av rikspolisslyrelsen och svenska ledamöterna av nordisk väglrafikkom­mitté — all 2 § utgår helt ur lagförslaget.

När det gäUer motsvarighetskriteriet i 2 § lagförslaget anser RÅ, atl problem kan uppslå vid avgörande av frågan om etl mot-svarighelsförhållande föreligger i elt konkret fall, men finner inle att man kan befara några direkta ölägenheter. Hovrätten för Västra Sverige anser att tolkningssvårigheter kan uppslå och förordar viss reslriklivilel när del gäller tolkningen av rekvisitet "motsvarande förhållande". Hov­rätten antar också alt del kommer all bli endasl få mål av det här slaget som avser brott begångna utanför Norden. Del ganska omständliga för­farandet liksom kravet på översättning och utredning om gärningslandets rättsregler på området torde enligl hovrätten i regel inle slå i rimligt för­hållande lill den påföljd som kan tänkas bli ådömd.


 


Prop. 1971:114                                                        39

överträdelse av utländsk trafikföreskrift som sak­nar motsvarighet i svensk trafikrält skall enligl promemorian bestraffas med böter högst 500 kronor (3 och 4 §§ lagförslaget). För­slagel har i denna del tiUslyrkts av praktiskt taget samtliga remissinstan­ser. Trafikmålskommittén, som anser alt 2 § bör utgå ur lagförslaget, föreslår atl de nu aktuella bestämmelserna jämte bestämmelsen om ut­vidgning av TL:s tillämpningsområde tas in i TL. Trafiksäkerhetsverket ifrågasätter om reaktionen kan begränsas lill böter högst 500 kronor när det gäller förseelser som tas upp i 3 § 7 (skyldighet alt följa anvis­ning som ges genom anslag, vägmärke eller signal). Denna punkt avser förseelser, bl. a. körning mot rött ljus och ulkörning på korsande väg ulan atl stanna, som enligl irafiksäkerhetsverkel är allvarliga från tra­fiksäkerhelssynpunkt.

Specialstraffrättsutredningen har gjort vissa mera aUmänna uttalan­den om den del av förslagel som gäller beivrande av trafikförseelser som i Sverige regleras i andra författningar än TL. Utredningen anser det vara elt tekniskt svårt problem all skapa elt funktionsdugligt syslem för beivrande av utomlands begångna trafikförseelser av den typ som be­handlas i VTF utan att ge avkall på de krav som den sttaffrätlsliga lega-litelsprLncipen ställer på enhetlighet i bedömningen av samma slags brolt och möjUghet för den enskUde medborgaren att föratse de straffrätts­liga konsekvensema av sitt handlande. Lösningen i promemorieförsia­get är enUgt utredningen fullt funktionsduglig men anses dock vara i viss mån obestämd i fråga om avgränsningen av det straffbara området för förseelser som bestraffas olika strängt. Utredningen syftar på molsva­righelskriteriet i 2 § lagförslaget. Det torde inte sällan bli svårt atl avgöra om en viss överträdelse av trafikregler i utlandet skall förskylla dagsbö­ter eller penningböter, om den beivras i Sverige. Denna svårighet att förutse påföljdens art markeras särskilt genom reservstadgandet i 3 § lagförslaget. Frågan om molsvarighelskriteriets och reservsladgandels praktiska betydelse med hänsyn till legaliletsprincipens krav skulle enUgt utredningen ha varit lättare att bedöma, om man i promemorian hade försökt alt jämföra brottsbeskrivningama i VTF med bestämmelser om straff för trafikförseelser i de länder som har den största frekvensen av svenska väglrafikanler, t. ex. Danmark, Finland, Norge och Tyskland. I avsaknad av en sådan undersökning känner utredningen en viss osä­kerhet rörande konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen. Då det rör sig om lagöverträdelser som inle kan förskylla sttängare straff än böter, finner utredningen dock olägenheterna av denna osäkerhet inle vara större än att den föreslagna lagstiftningen kan accepteras.

Specialstraffrättsutredningen lar också upp en fråga som inle berörs i promemorian, nämligen vilken betydelse som bör tillerkännas gärnings­mannens okunnighet om den trafikregel som han har överträtt i gär­ningslandet. En utlännings okunnighet om rättsregler i elt land, där han


 


Prop. 1971:114                                                        40

vistas tUlfälligt, brukar ofta anses ursäktlig och fria från ansvar på gmnd av rätlsvillfarelse. Ofta lär hänsyn lill sådan okunnighet tas i gärningslandet på del sättet all en lindrig trafikförseelse av en utlänning inte rapporteras eller, om den rapporteras, atl man underlåter både åtal på gämingsorten och begäran om åtal i hemlandet. Om åtal begärs i hemlandet, bör de rättstillämpande myndigheterna beakta ursäktlig rätts-villfarelse rörande de överträdda trafikreglerna genom åtalsunderlåtelse, frikännande eller påföljdseftergift. Är villfarelsen inle klart ursäktlig, kan det dock vara motiverat all la hänsyn lill den vid straffmätningen. Förslagel alt beivrande av trafikbrott som har begåtts i annat nor­diskt land bör bygga på enhetlig lagstiftning och inte på konventionen har lämnats ulan erinran.

Remissinstanserna har i regel godtagit förslaget all det geografiska tiUämpningsområdet för TL och de trafikförfatlningar som anges i 2 § lagförslaget vidgas alt omfatta förseelser som begåtts utomlands ulan begränsning till konventionsslater. Delsamma gäller förslaget atl 3 § den föreslagna lagen skall efler överenskommelse kunna bli tUlämplig också på annan utomnordisk stal än konventionsslat. Hov­rätten för Västra Sverige har dock salt i fråga om Kungl. Maj:ts behö­righet i denna del bör avse annan stal än konventionsslat.

Promemorians förslag att vidga Irafikslraffrätlens geografiska tillämp­ningsområde ulan alt samtidigt begränsa det genom en regel om krav på dubbel straffbarhet har tillstyrkts av trafiksäkerhetsver­ket, länsstyrelsen i Kronobergs län, överåklagaren i Stockholm, läns­åklagarmyndigheterna i Värmlands och Norrbottens län saml polismyn­digheten i Malmö.

Det övervägande antalet remissinstanser har dock avstyrkt promemo­rieförslaget i denna del och förordat all en bestämmelse om krav på dub­bel straffbarhet införs i den föreslagna lagen om straff för trafikbrott som har begåtts utom riket. RÅ anför alt förslaget tUl ny lagstiftning iimebär att svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige kan dömas tiU ansvar för brott mol TL, även när brottet har begåtts i land som i sin lagstiftning saknar motsvarighet till vederbörande bestäm­melse i TL. Enligt RÄ:s uppfattning är del tveksamt om det finns till­räckliga skäl alt utvidga TL:s tillämpningsområde så långt. En sådan utvidgning fyller inle något praktiskt behov utan skulle i stället medföra flera olägenheter. Allmänheten skulle finna det svårförståeligt alt hem­landels regler om t. ex. rattonykterhet skulle gälla även i de fall då gär­ningslandet lämnar förfarandet slraffritt. Man kan knappast påräkna slöd i allmänhetens rättsmedvetande för en sådan lagreglering. RÅ anser inte den särskUda åtalsprövningen vara ell helt tillfredsställande medel att lösa de problem som kan uppkomma genom förslaget. Som elt nega­tivt drag betecknar RÅ också del förhållandel alt svenska rätlsorgan en­dasl undanlagsvis kommer atl få kännedom om gämingar som är straff-


 


Prop. 1971:114                                                        41

bara här i landet trots att de är straffria på gärningsorten. Tillfälligheter kommer därför alt avgöra i vilka fall gärningen tas upp till prövning. De allvarligaste ölägenheterna kommer enligt RÅ atl uppstå när brol­lel har begåtts i annat nordiskt land. Promemorieförslaget all upphäva kravet på särskild åtaisprövning för brott som har begåtts i sådant land innebär atl svensk åklagare i princip blir skyldig atl föra talan om an­svar i sådana fall. Della kommer all medföra problem främst beträf­fande Irafiknykterhetsbroltel, eftersom lagstiftningen på della område i väsentliga hänseenden är olika i de nordiska länderna. I Danmark t. ex. finns ingen fast promillegräns. De danska bestämmelserna är un­der omarbetning, men Danmark kan komma atl stanna för en annan och högre gräns än vad Sverige har. Om man införde en regel om dub­bel straffbarhet, skulle man undanröja de olägenheter som förslagel innebär i fråga om rattonykterhet. För övriga brott mol TL torde en bestämmelse om krav på dubbel straffbarhel i praktiken inte innebära någon inskränkning i lagens tillämpning i förhållande till vad resultatet skulle bli enligt förslaget i promemorian. Möjligen bör körning ulan gUligt körkort tas upp bland de trafikbrott som räknas upp i 3 § lag­förslaget.

I huvudsak samma synpunkter konimer lill ullryck i remissvaren från de båda hörda hovrätterna, rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län, polismyndigheten i Helsingborg, länsåklagarmyndigheten i Hallands län, trafikmålskommittén, specialstraffrättsutredningen, svenska leda­möterna av nordisk väglrafikkommitté och MSD. Hovrätten för Västra Sverige understryker, atl om åklagaren inte uttryckligen har begränsat sin lalan lill rattfylleri domstolen på grund av förslaget kan komma i det lägel alt man tvingas döma för rattonykterhet, begången i etl land där sådan gärning är straffri. En sådan situation uppslår, om åtal väcks för rattfylleri under påstående all den tilltalade har haft en alkohol­koncentration i blodet av minst 1,5 promille men det inte går all styr­ka annat än all promUlehallen uppgick lill minst 0,5 promille, dvs. den svenska minimigränsen för straffbarhel. Enligl hovrätten skulle dom­stolen kunna meddela påföljdseflergift i sådani fall, men delta anses vara en föga tilltalande nödlösning. Rikspolisstyrelsen och polismyndig­heten i Helsingborg anser del angelägel all krav på dubbel straffbarhel införs — förutom vid rallonyklerhelsbrotlel — även vid s. k. smilning från Irafikolycksplals. Den svenska lagstiftningen uppges gå betydligt längre i kriminalisering av smilning än lagstiftningen i flertalet andra europeiska länder. MSD hänvisar till sin erfarenhet från ärenden röran­de medlemmar som vid tillfällig vistelse utomlands har gjort sig skyldiga till trafikbrott. Erfarenheten har visat all den allmänna inställningen hos svenska turister är, all man bortser från de svenska bestämmelserna utomlands och rättar sig efler de utländska.

Elt par remissinstanser har uttalat sig särskilt om beaktande av ul-


 


Prop. 1971:114                                                        42

ländsk straffmätningspraxis i mål om ansvar för brott som har begåtts utomlands. Trafikmålskommittén ställer sig tveksam lUl svensk domstols möjligheter att mera allmänt beakta sådan praxis. Det torde ofta vara svårt för domstolarna all få kännedom om straffmätningspraxis i andra länder. Enligt kommittén framgår del av praxis i rattfyllerimål att svensk domstol inte tar hänsyn lill straffmätningen i annat nordiskt land. Det kan enligl kommittén också vara svårt alt jämföra utländsk och svensk slraffmälning, därför all körkortsfrågan utomlands nästan genomgående avgörs i brottmålet medan så inle sker här i landet. Om hänsyn skall las tUl utiändsk straffmätningspraxis, måste det enligt kommilléns upp­fattning övervägas närmare vilken utredning som skall krävas och i vil­ken utsträckning den skall beaktas. MSD framhåller däremot att svensk domstol, som ådömer straff för trafikbrott begångna utomlands, skall beakta all påföljden inte blir svårare än den skulle ha blivit, om ansvar hade ådömts i gärningslandel.

Förslagel om skyldighet all underrätta körkortsregisl­rel, när körkorlsinnehavare har dömts för vägtrafikbroll utomlands, har berörts av länsstyrelsen i Kronobergs län. Promemorieförslaget all underrättdseplikl skall föreligga när någon döms jämlikt 1 eller 2 § lagförslaget bör enligt länsstyrelsen vidgas att omfatta även de fall då körkorlsinnehavare enligl 3 § förslaget har funnits skyldig lill över­trädelse av utländsk trafikföreskrift som saknar motsvarighet här i lan­det.

När del gäller övergångsbestämmelser till den föreslagna lagen om straff för trafikbrott som begåtts utom riket framhåller specialstraffrättsutredningen, alt frågan huruvida den nya lagstiftningen kan tillämpas på trafikförseelser, som är förövade före lagens ikraft­trädande, inte berörs i promemorian. I den mån lagen innebär en utvidgning av tillämpningsområdet för svenska straffbestämmelser, vil­ket gäller t. ex. 4 § 2 mom. TL samt VTF och mopedförordningen, blir enligl utredningen 5 § lagen om införande av brollsbalken (BrB) till-lämplig. Della skulle innebära all lagen inle kan tillämpas på utom­lands förövade trafikförseelser som tidigare har varit fria från ansvar enligt svensk rätt.

Enligl promemorian kräver svenskt tillträde till konventionen inle någon ändring i den svenska processlagstiflningen. Elt par remissmslanser anser alt åklagarens skyldigheter och befogenheter i samband med överföring av åtal uttryckligen bör regleras i lag. Göta hovrätt finner all antalet fall av överföring av åtal från Sverige lUl an­nat land kan beräknas öka, om den föreslagna lagstiftningen genom­förs. Man bör därför i rältegångsbalken föra in bestämmelser som reg­lerar åklagarens befogenheter atl väcka åtal i Sverige i de fall då över­föring av åtal har skell eller åtal har väckts i annat land. Hovrätten


 


Prop. 1971:114                                                        43

för Västra Sverige anser atl rällegångshinder bör föreligga, när man från svensk sida har gjorl framställning om åtal i annat land. Rälle­gångshinder bör enligl hovrätten föreligga även sedan dom har medde­lats vid utländsk domstol. En sådan reglering kräver enligl hovrättens uppfattning uttryckligt lagstöd. MSD förordar en bestämmelse som ute­sluter möjligheten att bestraffa gärningsmannen för trafikbrott både i gärningslandet och i hemlandet.

6.2 Särskild åtalsprövning vid brott som begåtts utomlands

Förslagel all åtal för brott som har förövats i annat nordiskt land skall få väckas ulan särskUl förordnande har tiUslyrkts av praktiskt tagel samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Rikspolis­styrelsen betonar dock all förslagel tillstyrks under förutsättning alt krav på dubbel straffbarhet införs för trafikbrott utomlands. Trafik­målskommittén ansluter sig i princip lUl tanken atl brott begånget i annat nordiskt land skall kunna åtalas utan särskUt förordnande. För­slagel har dock enligl kommillén utformats så atl man samtidigt har infört absolut åtalsplikt i dessa fall. Kommittén erinrar om all en av an­ledningarna till all BrB inle ställer krav på dubbel straffbarhet är atl särskUd åtaisprövning skaU ske vid brott som har begåtts utomlands. Del finns enligl kommillén fortfarande stora olikheter i Norden i fråga om t. ex. trafiknyklerhetsbrotten, vårdslöshet i trafik och vållande lill annans död. Kommittén föreslår därför, atl det i 2 kap. BrB förs in en regel som ger åklagare räll alt underlåta åtal för brott utomlands, om särskilda skäl lalar mol åtal, t. ex. all gämingen inle är straffbar utomlands. Del framhålls alt samma resultat kan nås om man inför en allmän regel om relativ åtalsplikt eller uppställer generellt krav på dubbel straffbarhel. Hovrätten för Västra Sverige, som också tillstyrker förslaget i denna del, efterlyser en förklaring lill all den föreslagna bestämmelsen om undantag från kravet på särskUd åtalsprövning inle läcker brott, som har förövats på fartyg eller luflfartyg i reguljär trafik mellan Sverige och någon av de nordiska staterna eller i sådan trafik över internalionelll område mellan delar av en och samma nordiska stal.

Förslagel har avstyrkts av MSD under hänvisning till delegationens fömt redovisade negativa inställning lill förslagel i fråga om dubbel straffbarhel.

6.3 Preskription

Förslagel i promemorian att upphäva bestämmelsen i 35 kap, 5 § BrB om förlängning av preskriptionstiden vid upp-


 


Prop. 1971:114                                                                       44

repad grövre brottslighet har fått etl positivt mottagande av de flesta remissinstanserna.

Föreningen Sveriges länspolischefer är dock tveksam lill förslagel och menar, att bestämmelsen visserligen inte har kommit tiU användning i någon större utsträckning men all del dock har förekommit fall av grov och mycket uppmärksammad brottslighet då del har varit värde­fullt all kunna väcka åtal för brott som enligl allmänna regler skulle ha varit preskriberat.

Länsåklagarmyndighelen i Hallands län har avstyrkt förslagel i den­na del med motiveringen alt bestämmelsen har praktisk betydelse inle minst för mera kvalificerad brottslighet av seriekaraklär som på grund av den misstänktes tillvägagångssätt inte kan avslöjas förrän efter lång tid.

Förslagel om ändrade preskriptionslider för ådömt fängelsestraff har tillstyrkts av praktiskt taget samtliga remiss­instanser. Kriminalvårdsstyrelsen, som tillstyrker förslagel, bifogar sta­tistik över antalet ärenden som har inkommit lill styrelsens verkställig-helsseklion under åren 1960—1970 och som har preskriberats före straffverkställighet. Av de statistiska uppgifterna framgår, all det ådöm­da fängelsestraffet preskriberades i 7 ärenden 1965, i 17 ärenden 1966, i 15 ärenden 1967, i 11 ärenden 1968, i 7 ärenden 1969 och i 8 ärenden 1970. De preskriberade straffen varierar mellan 10 dagar (förvandlings-straff för böter) och 5 månader. Kriminalvårdsstyrelsen anser all reg­lerna om preskription av ådömt straff inle har någon större praktisk betydelse. Efter tillkomsten av nordiska verkställighetslagen har antalet sådana preskriptioner minskal. I de få fall som förekommer numera är det till stor del fråga om korta straff, ådömda icke nordiska medborgare som efler lagföring har undandragit sig verkställighet genom atl lämna landet.

Endast länsåklagarmyndigheten i Malmöhus län har avstyrkt förslaget under hänvisning lill den väntade lagstiftningen om skattebrotten och menar, all ell icke ringa anlal falskdeklaranler kommer atl ådömas straff inom de latituder som berörs av ändringsförslaget.

Elt par remissinstanser har tagit upp frågan om enhetiig nordisk lagstiftning rörande preskriptionsavbrolt. Länsåklagarmyn­digheten i Malmöhus län anser, all det nuvarande systemet med pre­skriptionsavbrolt genom häktning eller delgivning av åtal leder liU re­sultat som är slötande för del allmänna rättsmedvetandet genom all de misstänkta med nuvarande ordning i inle ringa omfattning kan undan­dra sig lagföring. Åklagarmyndigheten förordar, atl preskription skall avbrytas redan under förundersökningen genom atl den misstänkte del­ges misstanken om brolt. Man bör därför i Sverige snarast tillskapa reg­ler om preskriptionsavbrolt, som överensstämmer med reglema i Dan­mark, Island och Norge.  Trafikmålskommittén beklagar atl nordiska


 


Prop. 1971:114                                                        45

straffrättskommittén inte har kunnat enas i fråga om reglerna om pre­skriptionsavbrolt. Kommillén anser det vara elt starkt intresse för del internationella samarbetet inom straffrätten alt uppnå åtminstone nor­disk enhetlighet i denna fråga och föreslår därför all nordiska straff­rättskommittén får förnyat uppdrag i detla avseende.

Tidsfristen för enskilt åtal har berörts av trafikmåls­kommittén. Även i denna fråga föreslås att nordiska straffrättskom­mittén skall få förnyat uppdrag alt lägga fram förslag till enhetliga regler.

Trafikmålskommilténs förslag att sänka den absoluta pre­skriptionstiden från nuvarande 15 lill fem år för brott vara endast kan följa böter lämnas genomgående utan erinran av de remiss­instanser som har yttrat sig i denna del.

Några remissorgan förordar längre gående ändringar. Rikspolissty­relsen erinrar om all trafikmålskommittén även har diskuterat all be­stämma den absoluta preskriptionstiden i förevarande fall till tre år men inle velat gå så långt. Styrelsen anser, all de skäl som har anförts mot en treårig preskriptionslid inle kan anses vägande. Det lorde bara vara i undanlagsfall som dom i ell bötesmål inte kan meddelas inom ett år efter del all stämning har delgetts den misstänkte. Samhällsin­tresset av alt lagföring sker efler en längre tid än tre år lorde vid brott av della slag även vara ganska ringa. Ölägenheterna för åklagare och domstolar av alt mål skall balanseras och bevakas under en följd av år måste bdömas som mera vägande än de av kommittén anförda skälen mot en treårsgräns. Rikspolisslyrelsen föreslår därför, alt den absoluta preskriptionstiden i bötesmål begränsas lill tre år. Styrelsen sätter också i fråga, om inle skäl föreligger att sänka den absoluta preskriptionstiden beträffande övriga brott som omfattas av preskriptionstiden 15 år till 10 år. Även domareföreningen förordar, alt den absoluta preskriptions-liden vid bötesmål sänks lill tre år. Föreningen anser vidare, all också övriga absoluta preskriptionstider bör ses över.

Ett förslag av annan innebörd förs fram av överåklagaren i Göte­borg. Denne ifrågasätter, om inte de nuvarande bestämmelserna i ämnet bör ersättas av ett annat syslem, där en ny preskriptionstid av samma längd som har angetts för brolt av olika slag i 35 kap. 1 § BrB börjar räknas från den dag då delgivning har skell av stämningen i målet. Löper denna tid lill ända ulan alt rättegången har kunnat påbörjas, skall preskription inträda. Om reglerna utformas på delta sätt, skulle de bli mer differentierade och medge, atl äldre akter hos domstolarna kunde arkiveras och all hos åklagarna arkivalier i många fall lUl och med kunde förstöras.

I sill yttrande över departementspromemorian föreslår Föreningen Sveriges slatsåklagare, all det utöver de båda nuvarande absoluta pre­skriptionstiderna införs en lidsgräns som är väsentligt kortare än 15 år.


 


Prop. 1971:114                                                                    46

7. Departementschefen

7.1 Allmänna överväganden

7.1.1  Tillträde till konventionen

Den inlernalionella vägtrafiken har i våra dagar ansenlig omfattning. I allt högre grad utnyttjas vägnätet för godstransporter mellan länderna och i ökande utsträckning används bil för semesterresor utomlands. Den­na utveckling har lett till all en inle obetydlig del av vägtiafikanterna i olika länder utgörs av personer som vistas tillfälligt i landet. Del sti­gande antalet utländska trafikanter har i åtskUliga stater aktualiserat frågan huravida de möjligheter som nu finns att ingripa med rättsliga medel, när sådan trafikant gör sig skyldig tiU trafikförseelse i det land han besöker, är tillräckliga.

Även i Sverige har vi ett avsevärt antal trafikanter som är på tillfälligt besök här. Dessa är givelvis lill största delen utländska medborgare men det kan också vara fråga om svenska medborgare med hemvist utom­lands. För enkelhetens skull benämns i förevarande avsnitt varje sådan väglrafikant som är på endasl tillfälligt besök i Sverige för utländsk trafikant eller utlänning.

Om en utländsk trafikant gör sig skyldig lill trafikbrott i Sverige, försöker man i allmänhet lagfora honom medan han finns kvar i lan­det. För del stora flertalet trafikförseelser är straffet endast böter. I sådana fall använder man om möjligt strafföreläggande eller föreläggan­de om ordningsbot (48 kap. RB) eUer, vid parkeringsförseelse, anmaning att betala parkeringsbol (lagen (1960: 683) om parkeringsbol). Om dessa summariska förfaranden inle kan användas, försöker man slutföra brottsutredningen snabbt och delge den misstänkte stämning innan han lämnar landet. Saken kan då i många fall avgöras i rättegång utan hin der av hans frånvaro (46 kap. 15 § RB). Inle sällan är emellertid ut­redningen i Irafikmål tidskrävande. Det kan då av olika skäl vara svårt för den misstänkte att stanna kvar i landet lill dess utredningen är slut­förd. I vissa fall uppmanas han all ställa ombud för sig, som kan la emot stämning och svara i saken för hans räkning. En annan möjlighet är atl delge stämning i hans hemland.

De nu redovisade sätten för lagföring här i landet förutsätter i stor utsträckning utlänningens frivilliga medverkan. Olika tvångsåtgärder kan också vidtas för atl hålla honom kvar i landet för lagföring och straff. En misstänkt person kan i princip häktas för varje slag av brott, om han saknar hemvist i Sverige och del skäligen kan befaras att han undandrar sig lagföring eller straff genom atl lämna landet (24 kap. 2 § RB). Vid ringare brolt, liU vilka den stora mängden trafikförseelser kan räknas, är emellertid häktning en alllför ingripande åtgärd och kommer därför inte i fråga. I sådana fall kan i stället meddelas reseförbud (25


 


Prop. 1971:114                                                        47

kap. 1 § RB). Reseförbudel kan förenas med föreskrift för utlänningen atl lämna ul sitt pass eller med andra föreskrifter som syftar lill alt hindra honom alt lämna landet. Reseförbud lUlgrips emellertid inle i alla fall då del formellt skuUe vara möjUgl. Kan brottet inte föranleda svårare straff än böter och skulle del bereda den misstänkte utlänningen allvarlig olägenhet atl stanna kvar i landet i avvaktan på rättegång, brukar reseförbud inle meddelas.

Om en utlänning som tillfälligt vistas i Sverige döms lill frihetsstraff här i landet, lorde han i allmänhet vara häktad eller ha reseförbud och i sådani faU kan straffet verkställas ulan praktisk svårighet. I fall då lag­föring här i landet resulterar i bötesstraff, som är den vanligaste på­följden för trafikbrott, är det ofta svårt eller omöjligt alt verkställa straffet om böterna inte betalas frivUligl. Om del kan antas att utiän­ningen kommer all dömas till böter, kan verkstäUigheten visserligen i princip säkerstäUas genom all egendom tas i förvar för kvarstad (26 kap. RB). Man tar dock inte i förvar sådan egendom som en utländsk lagöverträdare har svårt att avvara, såsom fordon som han färdas med eller hans reskassa. I första hand anmodas utlänningen atl frivUligl de­ponera pengar lill del belopp som kan komma all utdömas.

Straffverkställighet kan i allmänhet inle ske i gärningsmannens hem­land. Inom Norden är det dock möjligt all verkställa dom på fängelse eller böter i annat land än domslandet enligl särskild lagstiftning som.är enhetUg för de nordiska länderna (i Sverige lagen (1963: 193) om sam­arbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställig­het av straff m. m.). Denna lag medger verkslällighet i annat nordiskt land också av godkänt strafföreläggande och föreläggande om ordnings­bot.

I de fall då lagföring inle kan genomföras här i landet kan svensk åklagare försöka få målet överflyttat lill gärningsmannens hemland för åtal där. Della förfarande är inle reglerat i lag. Möjligheten atl på della sätt få till stånd lagföring i hemlandet utnyttjas ofta inom Norden. De nordiska åklagarmyndigheterna skriftväxlar då direkt med varandra. Överflyttning av åtal lill land utanför Norden förekommer men sker inte i någon större utsträckning. Framställning om åtal görs i sådana fall på diplomatisk väg.

Möjligheterna att få lill slånd lagföring för trafikbrott i annat land än gärningslandet är f. n, starkt begränsade på grund av alt trafikstraff-rältsUga bestämmelser i allmänhet inte anses tUlämpliga på förseelser som har begåtts utanför det egna landels gränser. Det är dessutom en allmänt vedertagen princip i flertalet länders rättssystem atl utländsk straffrätt inte tiUämpas, Hemlandet — och detta gäller även Sverige — måste därför i stor utsträckning vägra att överta Irafikmål från gär­ningslandel.

De svårigheter som jag nu har pekat på för Sveriges del har sin mot-


 


Prop. 1971:114                                                                    48

svårighet i andra länder. Det har därför visat sig finnas intresse för atl genom internationellt samarbete öka möjligheterna att effektivt och smidigt beivra trafikbrott som har begåtts av trafikant vid tillfällig vistel­se utanför hemlandet. För alt underlätta sådant samarbete mellan de europeiska länderna har inom Europarådet utarbetats en konvention om straff för vägtrafikbroll. Konventionen öppnades för undertecknande den 30 november 1964.

I konventionen ges regler om lagföring för trafikbrott och verkställig­het av dom beträffande sådani brott i fall då gärningsmannen har sitt hemvist i annan konventionsslat (hemvislslaten) än den stat där brottet har begåtts. Hemvislslaten förpliktas all på begäran av den konvenlions­stat där trafikbrottet har begåtts (gärningsstalen) pröva frågan om lag­föring för brottet eller all på begäran av gärningsstalen verkställa dom som har meddelats i den staten.

Konventionen är tUlämplig på "väglrafikbrolt". I arl. 24 i konventio­nen definieras vägtrafikbroll som varje brott vilket är upplaget i en sär­skUd förteckning, inlagen i bilaga I till konventionen. I punkterna 1—3 i förteckningen upptas brotten vållande lill annans död eller lill kropps­skada i samband med vägtrafik, smilning från Irafikolycksplals, fram­förande av fordon under påverkan av alkohol eller narkotika eller andra ämnen med liknande verkningar saml framförande av fordon i svårt tröllhelslUlslånd. I punkterna 4—7 uppräknas sådana trafikförseel­ser som framförande av motorfordon ulan trafikförsäkring, underlåten­het alt följa polismans anvisningar i trafiken saml överträdelse av be­stämmelser om fordons hastighet, dess plats på vägen, färdriktning, möte, omkörning eller parkering, om fordonsbelysning, registrering och körkortsinnehav.

I art. 2 slås fast att framställning om lagföring eller verkställighet av straff för vägtrafikbroll inle får göras med mindre än gärningen är straffbar enligt både gärningsstatens och hemvislslatens lagstiftning. Dubbel straffbarhel krävs sålunda för konventionens tillämpning. Häri torde ligga också att brollel inte får vara preskriberat enligt någotdera landets lag.

I arl. 2 föreskrivs vidare all hemvislslatens egen lag skall tillämpas, när den staten har övertagit lagföring eller verkstäUighet. Konventionen förutsätter sålunda i första hand all hemviststalens egen trafikstraffrätt har sådant innehåU att den kan tillämpas på brott som begås utom­lands. Men konventionen förpliktar därjämte hemvislslaten alt i vissa fall lägga de trafikregler som gäller på gärningsorlen till grund för den straffrättsliga bedömningen. Bestämmelsen är i denna del begränsad till vissa av de trafikbrott som finns uppräknade i förteckningen över vägtrafikbroll i bUaga I. Med "trafikregler" i konventionens mening förslås nämligen enUgt arl. 24 bestämmelser som reglerar ämne som avses i någon av punkterna 4—7 i förteckningen. Denna reglering in-


 


Prop. 1971:114                                                        49

nebär alt konventionen gör skillnad mellan två typer av trafikbrott. För de trafikbrott som anges i punkterna 1—3 i bilaga I skall hemviststa­len helt och hållet tiUämpa sin egen lagstiftning. För övriga trafikbrott som nämns i bilagan skall hemviststalen använda den objektiva gär­ningsbeskrivningen i den utländska trafikregeln men i andra avseenden tillämpa sin egen straff- och processlagstiftning, såsom i fråga om sub­jektiva omständigheter och val av påföljd. Principen atl gärningen skall bedömas med utgångspunkt från gärningslandets föreskrifter har sålunda inle upprätthållits för samtliga vägtrafikbrott som omfattas av konventionen. Atl bestämmelserna om straff för sådana trafikbrott som anges under punkterna 1—3 (vållande lill annans död i samband med vägtrafik, trafiknykterhetsbrott m. m.) har undantagils beror på alt de inte ansetts ha samma tekniska karaktär som övriga trafikföre­skrifter ulan vara grundade på principiella kriminalpoliliska värdering­ar. Det har därför föreskrivits atl konvenlionsstaterna i dessa fall skall tillämpa sin egen straffrätt i full utsträckning.

Arl. 3—7 i konventionen innehåller särskilda bestämmelser om kon­venlionsslaternas förpliktelser vid lagföring i hemviststaten. Hemviststa­ten förpliktas att la emot framställning om lagföring och atl granska framställningen (arl. 3 och 4). Vid granskningen kan helt diskretionärt prövas vilka ålgärder framställningen skall föranleda. Av art. 26 fram­går atl konventionen inte avser all inskränka den räll en stat kan ha på grand av sina straffrättsliga jurisdiktionsregler all ulan särskild begäran beivra trafikbrott som har begåtts utomlands.

När framställning om lagföring har gjorts, får gärningsstalen inle längre vidta åtgärder mol gärningsmannen för alt beivra brottet. Gär­ningsstalen får emellerlid tillbaka sin behörighet i della hänseende, om hemvislslaten inte vidtar någon åtgärd i konventionens mening eller om gärningsstalen återkallar framställningen på vissa grunder (art. 5).

Bland bestämmelserna om lagföring i hemvislslaten finns också reg­ler om åtalspreskription (arl. 6). Sådan preskription avbryts i gärnings­staten den dag framställning om lagföring avges. I hemvislslaten börjar preskriptionstiden inte löpa förrän framställningen har lagils emot. Kon­ventionsslat kan förbehålla sig rätten atl inle godta arl. 6 eller att godla den endasl i viss del (bUaga II punkt 1 b).

I arl. 8—13 i konventionen ges bestämmelser om verkställighet i hemviststaten. Konventionen ålägger hemviststalen all på begäran verk­ställa dom eller administrativt beslut som har meddelats i gärnings­staten. I vissa fall är överflyttning av verkställighet utesluten enligt kon­ventionen, t. ex. om gärningsmannen redan har dömts slutgiltigt i hem­viststalen för samma gärning. Hemvislslaten kan vägra verkstäUighet i vissa andra fall, bl. a. om hemvislslaten beträffande samma gärning re­dan har beslutat att lagföring inle skall ske eller om gärningen är före­mål för domstols prövning i den staten (art. 9). När dom som har med-

4    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 114


 


Prop. 1971:114                                                        50

delats i annan konventionsslat skall verkställas i hemvislstalen, har denna stat i princip räll att tiUämpa sin egen lagstiftning (art. 8). Har annan påföljd än böter ådömts, kan påföljden bytas ut mol påföljd som skulle ha ådömts i hemvislstalen för motsvarande brott. Den nya påfölj­den skall dock lill sin art motsvara den tidigare ådömda så nära som möjligt. Konventionen föreskriver också all maximistraffet i hemvist-landets lag inle får överskridas och all påföljden inte får göras strängare än den som har bestämls i gärningsstalen. Vid verkställighet av böter får hemviststaten inte la ul högre belopp än som kan ådömas för mot­svarande brott i den staten (arl. 10 och 11). Genom all begära verkstäl­lighet i hemvislslaten förlorar gärningsstalen sin rätt all själv verk­ställa ifrågavarande dom. Gärningsstalen blir på nytt behörig, när hem­vistslalen meddelar all den vägrar verkstäUighet eller all den inte kan fullgöra verkställigheten (arl. 13).

I konventionens bilaga II pimkt 1 (a) ges konventionsslat möjlighet att göra reservation mol den del av konventionen som gäller verkstäl­lighet i hemvistslalen. Konvenlionsstat kan sålunda förbehålla sig att över huvud taget inte godla innehållet i denna del eller alt godla del endasl beträffande vissa slag av påföljder eller verkställighetsåtgärder.

Konventionen innehåller också föreskrifter av formell art rörande förfarandet vid framställning eller mottagande av begäran om lagföring eller verkställighet, rättshjälp, översättning, rättegångskostnader m.m. (art. 14—23). Jag återkommer längre fram lill dessa föreskrifter.

De konventionsslater som vanligen baserar sina inbördes förhållan­den på enhetlig lagstiftning eller särskilda ömsesidiga avlal har enligl arl. 27 i konventionen möjlighet all reglera sina inbördes förbindelser på sådani sätt även i frågor inom konventionens tiUämpningsområde. Konventionen tillåter sålunda atl dessa stater kommer överens om atl inle tillämpa konventionen på förhållandet dem emellan. Europarådels generalsekreterare skall underrättas om sådan överenskommelse.

Trafikbrotlskonventionen är öppen för undertecknande av Europa­rådets medlemsstater. Den skall ratificeras eller godkännas och träder i kraft tre månader efter del atl den har ratificerats eller godkänts av tre stater. I samband med undertecknande eUer ratifikation kan för­behåll göras i de avseenden som nämnts i redogörelsen för art. 6 om preskription och för arl, 8—13 om verkslällighet i hemvistslalen.

Som jag inledningsvis har anfört har konventionen hittills under­tecknats av 11 medlemsstaler, däribland Danmark, Den har ännu inle ratificerats av andra stater än Cypern och Frankrike, Konventionen har således inte trätt i kraft.

Inom Norden har man sedan länge varit angelägen atl få lill stånd en enhetlig irafiklagstiftning. Den tekniska sidan av lagstiftningen, dvs. trafikregler, regler om vägmärken o. dyl., behandlas i nordiska vägtra­fikkommittén, i vilken ingår representanter för Danmark, Finland, Nor-


 


Prop. 1971:114                                                                    51

ge och Sverige. Kommittén har under år 1970 avgett betänkandet (NU 1970: 10) Vägtrafikregler, reviderat förslag. I förslaget har kommillén bl. a. beaktat innehåUet i de internationeUa konventioner om vägtrafik och om vägmärken och signaler som lades fram för undertecknande i Wien hösten 1968. Kommittén fortsätter sitt arbete.

Även frågan om all beivra utomlands begångna trafikbrott har en längre tid diskuterats på nordiskt plan. Överläggningar har förts mel­lan företrädare för berörda departemeni och ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige i syfte att harmonisera lagstiftningen på della område med beaktande av de krav som ställs i den europeiska konventionen om straff för väglrafikbrolt. Vid överläggningarna ena­des man om atl de nordiska ländema bör tillträda konventionen. Man var också enig om att de nordiska länderna bör reglera sina inbördes förhållanden med stöd av enhetiig lagstiftning och inle på grundval av konventionen. Även möjligheterna atl göra förbehåll mot konventio­nen diskuterades. Man var överens om all de nordiska länderna bör begagna möjligheten atl göra förbehåll mol den del av konventionen som gäller verkställighet av dom i hemvistslalen samt mot preskrip­tionsregeln i art. 6.

Man har i Danmark antagit lagstiftning som ansluter lill den över­enskommelse som träffades vid de nordiska överläggningarna och är där beredd alt ratificera konventionen. Även i Norge finns lagstiftning som gör en ratifikation av konventionen möjlig.

Efler avslutandet av de nordiska överläggningarna upprättades inom juslkiedepartemenlet i november 1970 en promemoria (Ds Ju 1970: 28) ang. beivrande av trafikbrott som begåtts utom riket m. m. I pro­memorian förordas all Sverige tillträder trafikbrotlskonventionen men därvid gör förbehåll i enlighet med vad de delegerade vid de nordiska överläggningarna förordai. I promemorian läggs också fram förslag till lagstiftning med anledning av Sveriges tillträde till konventionen.

Vid remissbehandlingen av promemorian mötte förslaget all Sve­rige skall tillträda konventionen inle någon erinran. Vissa remissin­stanser framförde däremot kritik mot förslagel i vad avsåg förbehåll beträffande konventionens verkslällighelsdel. De framhöll all trafik­förseelser i första hand bör bestraffas i gärningslandet och om möjligt med användande av etl summariskt förfarande i stil med del svenska ordningsbotssyslemet. De ansåg dock, all ell sådant förfarande inle kan bli effektivt, om inle den påföljd som ådöms kan verkställas i hemlan­det. Dessa remissinstanser fann del därför angelägel all frågan om verkslällighet av utländska domar i trafikmål snarast löses. Några av dem förordade därför alt Sverige tillträder konventionen även i den del som avser verkställighetsåtgärder.

Som jag tidigare har nämnl är Irafikslraffrällen i de flesta länder tillämplig endasl på brolt som begås inom del egna landels gränser.


 


Prop. 1971:114                                                        52

Resultatet har i praktiken blivit en slumpartad behandling av de tra­fiköverlrädelser som begås av en trafikant under tillfällig vistelse utan­för hemlandet. Frågan om bestraffning blir i hög grad beroende av om brottet hinner beivras medan trafikanten är kvar i landet. Det är inte alllid möjligt eUer lämpligt alt hålla honom kvar i gärningslandel mot hans vilja. Om en utlänning hålls kvar i avvaktan på rättegång, kan delta vara till stor olägenhet för honom. Ofta kan en sådan åtgärd framstå som alllför ingripande i förhållande till den begångna för­seelsen. De nämnda förhållandena leder därför lill atl åtskilliga trafi­kanter som överträder trafikföreskrifter undgår lagföring och straff.

Europarådskonvenlionen om straff för vägtrafikbroll syftar i första hand lill all vidga tillämpningsområdet för nationella straffbestämmel­ser på Irafikrättens område så atl även utomlands begångna trafikbrott kan bestraffas i hemlandet. Jag anser del angelägel alt främja en så­dan internationalisering av Irafikslraffrällen. Man bör öka möjligheterna atl beivra trafikbrott i lagöverträdarens hemland och därigenom minska antalet fall då utländska trafikanter helt undgår bestraffning. Della skulle utan tvivel vara till fördel för trafiksäkerheten. Samtidigt skulle en sådan reform leda lill all man i färre fall behöver tillgripa drastiska tvångsingripanden mol trafikanter som under tillfälligt besök i ell land gör sig skyldiga lill trafikförseelser. I Danmark och Norge har redan fattats beslut om tillträde lill konventionen och antagils härför nöd­vändig lagstiftning.

Jag vUl till en början under hänvisning lill del anförda och i likhet med remissinstanserna biträda förslaget i departementspromemorian att Sverige tUlträder konventionen såvitt gäller dess bestämmelser om lagföring av utländska trafikant er. Ett tillträde från svensk sida till konventionen i denna del kräver lagstiftning i vissa av­seenden. Till denna fråga återkommer jag i följande avsnitt.

En svensk ratifikation av konventionen aktualiserar frågan om denna bör avse också bestämmelserna om domsverkställighet eller om Sverige bör utnyttja möjligheten alt göra förbehåll mol konven­tionen i denna del. För egen del vUl jag först framhålla, alt jag i lik­het med de remissinstanser som har förordat all sådant förbehåll inle görs anser det lämpligt och ändamålsenligt atl trafikförseelser i största möjliga utsträckning beivras i gärningslandet. Sålunda bör i varje fall mindre allvarliga överträdelser kunna bestraffas i omedelbar anslut­ning lill överträdelsen. Jag är medveten om den svaghet som ligger i atl bötesdomar och förelägganden i allmänhet inle kan verkställas utanför domslandet. Vissa steg i riktning mot ökade verkslällighetsmöjligheler i internationella förhållanden har dock lagils. Inom Norden finns sam­ordnad lagstiftning om straffverkställighet. Om en person med hem­vist i Sverige har dömts lill fängelse eUer böter för brott — trafik­brott inbegripna — i annat nordiskt land, kan straffet verkställas här


 


Prop. 1971:114                                                        53

enligt den tidigare omnämnda nordiska verkställighetslagen. Motsva­rande lagstiftning finns i de andra nordiska länderna. Vidare bör näm­nas all en konvention om brotlmålsdoms internationella rättsverkningar har utarbetats inom Europarådet och har öppnats för undertecknande den 28 maj 1970. De tre skandinaviska länderna har undertecknat konventionen. Danmark har nyligen också ratificerat den. Konventionen innehåUer allmänna regler om verkställighet av utländsk brottmålsdom. Den torde få störst betydelse för mera allvarlig brottslighet, men dess syslem kommer säkerligen atl vara en god lösning även för verkslällig­het av straff för trafikbrott. Jag tänker då särskUl på bötesstraff för mindre, erkända förseelser. Jag kan sålunda inte dela vissa remissin­stansers uppfattning all del syslem för domsverkställighel som inrättas genom denna konvention är alllför komplicerat och atl Sverige av den anledningen i stället bör utnyttja trafikbrottskonventionens verkställig­hetsregler. Från svensk sida kommer man atl gemensamt med övriga nordiska länder arbeta för all 1970 års konvention snarast träder i kraft.

Så sker när konventionen har ratificerats av tre stater. Det finns an­ledning räkna med att ratifikation av denna konvention skall kunna ske i de berörda nordiska länderna före utgången av år 1972. Också i flera andra medlemsländer torde man förbereda elt tillträde till konventionen.

Under nu angivna förhållanden och då man i både Danmark och Norge lorde komma all göra förbehåll mot trafikbrottskonventionens verkställighelsregler anser jag övervägande skäl tala för all elt sådant förbehåll görs även från svensk sida och all frågan om internationell verkstälUghet av broltmålsdomar i allmänhet blir löst i ell större sam­manhang i samband med all förslag till lagstiftning grundad på 1970 års europeiska konvention i ämnet läggs fram. Det förberedelsearbe­te i det avseendet som sedan någon lid pågår inom justitiedeparlemenlet är redan långt framskridet, och i Danmark har sådan lagstiftning redan genomförts.

Som jag tidigare har nämnl finns i art. 6 i trafikbrotlskonventionen regler om beräkning av preskriptionslid för trafikbrott i fall då lagföring flyttas från en konventionsslat lill en annan. Regler­na innebär all tiden för åtalspreskription förlängs i både gärningsstalen och hemvistslalen, när framställning om lagföring görs. Konventions­slat kan göra förbehåll mol denna arlikel.

Enligt min mening bör liden för åtalspreskription i Irafikmål inle för­längas enbart därför all lagföringen skall äga rum i hemlandet i stället för i gärningslandel. Jag ansluter mig därför i likhet med remissinstan­serna till den ståndpunkt i denna fråga som intogs av de delegerade vid de nordiska departementsöverläggningarna och föreslår sålunda atl Sverige gör förbehåll mol arl. 6,

Förslaget  i  departementspromemorian   att  konventionen  inle  skall


 


Prop. 1971:114                                                        54

vara tillämplig på trafikbrott som har begåtts inom Norden grundar sig på en rekommendation av de delegerade vid de nordiska departementsöverläggningama och har inle mött någon kri­tik under remissbehandlingen. I den danska och norska lagstiftning som har antagils för all möjliggöra Danmarks resp. Norges tillträde lill konventionen har undantag gjorts för internordiska förhållanden.

Även jag biträder promemorieförslaget i denna del. Jag förordar så­lunda all Sverige i samband med ratifikation av konventionen avger förklaring enligl arl. 27 all konventionen inle skall tillämpas i förhållan­del mellan Sverige och de övriga nordiska länder som har tillträtt eller tillträder konventionen.

Arl. 19 i konventionen reglerar frågan om översättning av framställningar och andra handlingar som rör konventionens tiUämp­ning. Avsändarstaten kan i princip använda sitt eget språk. Konventions-stal kan dock förbehålla sig räll atl kräva all handlingama skall ål-följas av översättning antingen lill dess eget språk eller lill något av Europarådets officiella språk —• franska eller engelska — eller det av dessa språk som staten anger. Elt sådani förbehåll ger övriga konven­tionsslater ratt atl ställa motsvarande krav. Liknande översättningsregler finns i den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål. När Sverige tiUträdde rältshjälpskonvenlionen, gjorde man från svensk sida del förbehållet atl handlingar som skall ligga till grund för bevis­upptagning vid svensk domstol skall vara översatta lill svenska språ­ket. Del ansågs däremot inle påkallat alt delgivningshandlingar från utlandet skall åtföljas av översättning. Sverige har dock förbehållit sig att inle verkställa delgivning av handling som inle är översall till svens­ka språket i andra fall än då mollagaren frivilligt lar emot handlingen (prop. 1961: 48 s. 14).

Vid övervägande hurvida man från svensk sida bör göra förbehåll mol trafikbrottskonventionens bestämmelser om översättning av handlingar utgår jag från all Sverige avger förklaring enligt arl. 27 alt konventio­nen inte skall tillämpas i förhållandet mellan Sverige och övriga nordiska stater. Frågan kan således bedömas ulan hänsynstagande till behovet av översättning av handling från annat nordiskt språk.

I etl senare avsnitt kommer jag atl föreslå atl framställning från utomnordisk stat om lagföring bör gå via utrikesdepartementet. För utrikesdepartementets handläggning i ärendet lorde del i allmänhet inte vara nödvändigt atl framställningen och övriga handlingar är översatta lill svenska eller till något av Europarådets officiella språk. Om fram­ställningen inle genast avvisas, bör ärendet föras vidare lill åklagarmyn­dighet för eventueUt ytterligare utredning saml prövning av åtalsfrågan.

För ärendets fortsatta behandling inom polis- och åklagarväsendet samt vid domstolarna bör framställning från utomnordisk stat jämte övriga handlingar i sådani ärende åtföljas av översättning. Jag anser det


 


Prop. 1971:114                                                        55

dock inle nödvändigt alt kräva översättning uteslutande lill svenska. Be­rörda svenska myndigheter bör i stor utsträckning kunna handlägga ärendena på gmndval av en översättning till engelska språket. De delar av handlingarna som skall delges den misstänkte, användas som bevis­material o. dyl. får sedan här i landet översällas till svenska språket.

Om man från svensk sida kräver översättning till svenska eller engelska språket, kan motsvarande krav ställas från konventionsslat lill vilken Sverige gör framställning om lagföring. I sådana fall måste över-sältningskoslnaderna beaktas vid övervägande av frågan huruvida fram­ställning bör göras. Framställning som medför höga översällningskosl-nader bör givelvis inle göras i fråga om bagalellförseelser.

Jag föreslår sålunda atl Sverige i förklaring enligl arl. 19.2 förbehål­ler sig räll att kräva att framställning från utomnordiskt land om lag­föring och därvid fogade handlingar skall åtföljas av översättning lill svenska eller engelska språket.

7.1.2 Särskild lagstiftning om trafikbrott som begåtts utomlands

Som jag tidigare har nämnl krävs lagstiftning för all Sverige skall kunna tillträda trafikbrotlskonventionen. Elt tillträde till konventionen — med de förbehåll som jag har angett i avsnitt 7.1.1 — kommer att medföra förpliktelse för Sverige alt la emot framställning från utom­nordisk konventionsslat om lagföring i Sverige av person med hem­vist här i landet för trafikbrott som han har begått i den staten. Kon­ventionen ger samtidigt möjlighet för vederbörande svenska myndighe­ter alt lill utomnordisk konventionsslat göra framställning om lagföring i den staten av person med hemvist där för trafikbrott som han har begått här i landet. Såvitt gäller framställningar av sist angivet slag krävs inle någon svensk lagstiftning för all Sverige skall kunna tillträda kon­ventionen. De föreskrifter om förfarandet vid sådana framställningar som kan behövas lorde kunna meddelas i administrativ ordning. Däre­mot föranleder konventionen vissa lagstiftningsåtgärder tUl uppfyllande av Sveriges förpliktelse atl ta emot utländska framställningar.

Konventionens bestämmelser i denna del förutsätter atl varje konven­tionsstats strafflagstiftning har sådant innehåll att lagföring för de trafikbrott som omfattas av konventionen kan ske i den stat där gär­ningsmannen har sitt hemvist. Svensk domstols behörighet i straffrätts­ligt hänseende regleras i 2 kap. BrB. Enligl detla kapitel gäller som hu­vudregel alt svensk medborgare eller utlänning med hemvist här i lan­det kan dömas enligt svensk lag och vid svensk domstol för brott som har begåtts utom Sverige. Även brott begånget utomlands av utlänning som inte har hemvist i Sverige faller i vissa fall under svensk jurisdik­tion. Konventionens bestämmelser avser emellertid endast brott begånget av den som har hemvist i den anmodade staten. De svenska behörighels-reglerna är alltså vidsträcktare än konventionen kräver. Jag förutsätter


 


Prop. 1971:114                                                        56

härvid att begreppet hemvist i konventionen kan anses ha samma inne­börd som i 2 kap. BrB. Det finns ingenting i konventionens föreskrifter som talar mol elt sådani anlagande.

Ett utomlands begånget irafUcbroll av det slag som omfattas av kon­ventionen kan emellertid bestraffas i Sverige av behörig svensk domstol endast under förutsättning atl gärningen är straffbar enligl svensk lag. Del är därför nödvändigt atl undersöka i vilken utsträckning bestämmel­ser i svensk lag om straff för sådana gärningar som anges i bilaga I till konventionen är tUlämpliga på gäriungar begångna utomlands.

Vissa av de gärningar som anges i bilaga I utgör förfaranden som en­ligl svensk lag är all hänföra lill brottsbalksbrott, nämligen vållande lUl annans död (3 kap. 7 § BrB) och vållande lill kroppsskada eller sjuk­dom (3 kap. 8 § BrB). Ifrågavarande straffbestämmelser i svensk lag lorde i enlighet med allmänna grundsatser om allmän svensk strafflag­stiftnings liUämplighel i rummet ulan vidare vara tillämpliga på gär­ningar som har begåtts utomlands.

Beträffande vissa brott i lagen (1951: 649) om straff för vissa trafik­brott (TL) har rättsläget klarlagts genom några av högsla domstolen (HD) under senare år meddelade domar. Sålunda har HD ansett be­stämmelserna om vårdslöshet i trafik, rattfylleri och smilning (1 §, 4 § 1 mom. och 5 § TL) vara tillämpliga också på brott som har begåtts utom­lands (NJA 1960 s. 430 samt 1961 s. 507 och 596). Rallonykterhetsbe-stämmelsen i 4 § 2 mom. TL har HD däremot anselt vara avsedd alt gälla endast gärningar som har begåtts i Sverige (NJA 1967 s. 409).

I övrigt saknas prejudicerande avgöranden i fråga om Irafikförfatl-ningamas tillämpning utomlands. Man lorde dock närmast böra ulgå från att svenska straffbestämmelser för trafikbrott i princip endasl gäl­ler brolt som har förövats i Sverige. Det betyder, alt del stora flertalet av de ttafikförseelser som räknas upp i konventionens förteckning i bi­laga I och som i allmänhet har sin motsvarighet i bestämmelser i TL, vägtrafikförordningen (1951: 649; VTF) eUer av Kungl. Maj:t eller av annan myndighet med slöd av VTF meddelade föreskrifter, förord­ningen (1960: 134) om mopeder saml lagen (1929: 77) om trafikför­säkring å motorfordon inte f. n. kan bli föremål för lagföring i Sverige. Såvitt gäller trafikförseelser av della slag krävs således vid elt svenskt tillträde tUl konventionen all tillämpningsområdet för den svenska lag­stiftningen utvidgas.

I departementspromemorian har i enlighet härmed lagts fram förslag tiU "Lag om straff för trafikbrott som har begåtts utom riket". Vid ut­formningen av lagförslaget har utgångspunkten varit all samtiiga de trafikbrott som anges i förteckningen i bUaga I lill konventionen skall kunna bestraffas här i landet, även när de har begåtts utomlands. De gärningar som närmast är atl anse som vållande lill annans död eller vållande tiU kroppsskada eller sjukdom och som redan nu kan bestraf-


 


Prop. 1971:114                                                        57

fas i Sverige även när det har begåtts utomlands omfattas emellerlid inte av lagförslaget.

Enligl promemorieförslaget skall tillämpningsområdet för TL i dess helhet utvidgas liU alt omfatta även gärning som har begåtts utom ri­ket (1 §). Vidare föreslås, atl bestämmelse om straff för överträdelse av föreskrift i VTF eller föreskrift som meddelats med stöd av denna för­ordning eller överträdelse av föreskrift i mopedförordningen skall till-lämpas också i fråga om gärning varigenom någon utom riket har åsi­dosatt motsvarande föreskrift i gärningslandel (2 §). Beträffande tra­fikförsäkringslagen, som berörs av konventionen endasl i vad avser be­stämmelser om framförande av motorfordon för vilket inle finns tra­fikförsäkring, föreslås att endast sådan föreskrift i lagen som avser för­bud mol brukande av motorfordon ulan föreskriven försäkring får sill tUlämpningsområde utvidgat på detla sätt (2 §). Förslagel innebär så­lunda atl nu angivna föreskrifter i svensk lag blir tillämpliga också på förseelser som begås utomlands, under förutsättning atl gärningsman­nen genom förseelsen har åsidosatt en på gämingsorten gällande trafik­regel som är identisk med eller kan sägas utgöra en motsvarighet till den aktuella svenska trafikföreskriften. Genom en sådan konstruk­tion kommer enligt promemorian Sverige all uppfylla kravet i arl. 2.2 i konventionen att vid lagföring i hemvisllandel endasl de trafikregler får beaktas som gällde på gärningsorlen.

Promemorieförsiaget i denna del omfattar således i och för sig fler trafikförseelser än som anges i konventionens bilaga I. A andra sidan kan del länkas förekomma föreskrifter i utländsk trafikrält av sådant slag som anges i bilaga I till konventionen men som inle har någon motsvarighet i de författningar som enligl 2 § promemorieförslaget skall gälla också utomlands begångna förseelser. Av konventionen föl­jer atl även överträdelser av sådana föreskrifter skall i vissa fall kunna beivras i Sverige. Vid de nordiska överläggningarna förutsattes atl i eltvart av de nordiska ländema skulle införas bestämmelse av inne­börd, att den som, ulan alt kunna ådömas ansvar enligt inhemsk straff­bestämmelse, i annat nordiskt land överträder en där gällande föreskrift av sådani slag som anges i punkterna 4—7 i bilaga I till konventionen skall dömas till ansvar, och att denna bestämmelse skulle göras tiU-lämplig också i fråga om förseelse begången i annan konventionsstat. I enlighet härmed upptar promemorieförslaget deb i 3 § föreskrift all den som i Danmark, Finland, Island eller Norge överträder där gällan­de föreskrift av nyss angivet slag — i lagrummet uppräknas uttömman­de de förseelser det är fråga om —• utan atl kunna ådömas ansvar en­ligl 1 eller 2 § skall dömas lill böter, högst 500 kr, dels i 4 § bestäm­melse atl Kungl. Maj:t efler överenskommelse med annan främmande stal än Danmark, Finland, Island eller Norge kan förordna att 3 § skaU äga motsvarande tillämpning i fråga om gärning som begås i den


 


Prop. 1971:114                                                                    58

staten. Förslaget förutsätter att Kungl. Maj:t i samband med Sveriges ratifikation av trafikbrotlskonventionen meddelar förordnande enligl 4 § med avseende på utomnordiska konventionsslater.

Vid remissbehandlingen av promemorian har så gott som samtliga remissinstanser godtagit den laglekniska lösning som föreslås i prome­morian. Kritik har dock riklats mol enskildheter i förslaget. Sålunda har de flesta remissinstanser motsatt sig en ordning som innebär all en person kan lagforas här i Sverige för förseelse som var straffri enligl den lag som gällde på gärningsorten. I övrigt har vissa remissinstanser avstyrkt en generell utvidgning av det geografiska tillämpningsområdet för andra Irafikförfaltningar än TL. Bland andra trafikmålskommittén anser, atl utomlands begångna trafikbrott inte bör kriminaliseras i stör­re utsträckning än som behövs för tillträde lill konventionen, och var­nar för en inflation i slraffsladganden. Några remissinstanser ifrågasät­ter om inle Sverige bör med slöd av arl. 25 i konventionen förklara all konventionen för svensk del inte är tillämplig på sådana trafikbrott som kan bedömas som rena bagalellförseelser. Elt par remissinstanser anser, atl 2 § TL, som innehåller bestämmelser om straff för väglrafikant som hindrar eller stör trafiken, inle bör göras generellt tillämplig utomlands. I elt remissyttrande hävdas, atl den föreslagna påföljden för överträ­delse av 3 § lagförslaget, böter högst 500 kronor, är ett för lindrigt straff för vissa av de förseelser som bestämmelsen omfattar.

I likhet med majoriteten av remissinstanserna biträder jag förslaget i promemorian all av konventionen föranledda bestämmelser tas upp i en särskild lag om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands.

Som förut nämnts måste efter Sveriges tillträde till konventionen vis­sa bestämmelser i svenska Irafikförfaltningar kunna tUlämpas också på brott begångna i övriga konventionsslater. I första hand är della fallet med reglerna i TL om vårdslöshet i trafik (1 §), olovlig köming (3 §), rattfylleri och rallonyklerhel (4 §) samt s. k. smitning från olycksplats (5 §). I rättspraxis har dessa bestämmelser med undanlag av bestäm­melsen i 4 § 2 mom. om rallonyklerhel ansetts gälla även i fråga om utomlands begångna gärningar. En föreskrift om all sistnämnda be­stämmelse äger tillämpning också på förseelser begångna i övriga kon­ventionsslater är således nödvändig. Del synes dock lämpligt all en så­dan föreskrift får omfatta samtliga nyss angivna brott. Den bör emel­lerlid då i enlighet med vad som föreslagits i promemorian och i prin­cip godtagits av remissinstanserna få generell gUtighet och avse alla utomlands begångna gärningar.

Enligt promemorieförslaget skall den aktuella bestämmelsen avse TL i dess helhet och således omfatta också föreskriften om hinder i trafik i 2 § TL, trots att detla inte påkallas av hänsyn till konventionen. Delta har kritiserats under remissbehandlingen. För egen dd kan jag visser­ligen medge alt bestämmelsen närmast har karaktären av ren ordnings-


 


Prop. 1971:114                                                                       59

föreskrift, men jag anser det likväl inle finnas tillräcklig anledning att i detla sammanhang göra undanlag för denna bestämmelse i TL och bi­träder sålunda promemorieförsiaget i denna del. — Som har föreslagils i promemorian bör bestämmelsen om TL:s tillämplighet i fråga om utomlands begångna gärningar tas upp i 1 § i den nya lagen.

Vid sidan av de trafikförseelser som i svensk rätt bestraffas med slöd av TL nämns i bilaga I lill konventionen vissa förseelser som i Sverige är straffbelagda i VTF, mopedförordningen eller trafikförsäkringslagen.

Vad angår brott mot trafikförsäkringslagstiftningen föreslås i prome­morian all den svenska lagens tillämpningsområde utvidgas endasl så­vitt avser bestämmelsen om förbud mol brukande av motorfordon utan föreskriven försäkring. En sådan utvidgning av lagens tUlämpningsom­råde är påkallad av konventionens föreskrifter. I övrigl saknas del en­ligt min mening anledning all göra Irafikförsäkringslagens straffbestäm­melser tillämpliga på utomlands begångna förseelser. I likhet med re­missinstanserna godtar jag därför promemorieförsiaget i denna del.

I fråga om övriga nyss nämnda Irafikförfaltningar föreslås i prome­morian, all samtliga straffbestämmelser i dessa författningar och såle­des inte bara sådana som avser i konventionsbilagan angivna trafikför­seelser blir tillämpliga på utomlands begångna gärningar ulan atl del sker någon begränsning till gärningar i konventionsslalerna. Vissa re­missinstanser har invänt, alt en generell utvidgning av del geografiska tillämpningsområdet för berörda Irafikförfaltningar kan befaras leda till atl Sverige får mottaga en mängd framställningar om lagföring för trafiköverlrädelser av bagatellartad karaktär. Förslagel har också an­setts innebära en alltför långtgående kriminalisering av trafikförseelser.

Dagens livliga internationella samfärdsel kräver en ökad harmonise­ring av de olika staternas trafikregler. Arbete med sådant syfte pågår också på både nordiskt och ell bredare internationellt plan. På grund av utvecklingen mot en allt livligare landsvägstrafik över gränserna bör trafikbrott inte längre behandlas som förseelser enbart mot nationella ordningsregler. Visserligen bestäms innehållet i trafikregler i stor ut­sträckning efter förhållandena på den plats där de skall gälla, men regleringen i olika länder har å andra sidan många gemensamma drag. Med hänsyn till den ökade inlernalionella vägtrafiken är del angelägel all de straffbestämmelser som finns i staternas inhemska Irafiklagstift­ning i större utsträckning än som f. n. är fallet görs tillämpliga också på utomlands begångna handlingar. En sådan åtgärd är elt viktigt led i arbetet på all göra Irafiklagstiftningen effektiv. Del förslag som har lagts fram i promemorian syftar till all åstadkomma ökad effektivitet i detta hänseende. Genom att nu förevarande författningars straffbestäm­melser görs generellt tiUämpliga på utomlands begångna trafikförseel­ser vinner man också atl det inle behöver uppstå någon osäkerhet om vilka bestämmelser i författningarna som har sådan räckvidd. Jag vUl


 


Prop. 1971:114                                                        60

vidare nämna, alt den nyligen antagna danska lagstiftning som möj­liggör Danmarks tillträde lill Irafikbrottskonventionen i della avseende har fått den utformning som för svensk del föreslås i promemorian. Straffbestämmelserna i den danska faerdselsloven har sålunda på mot­svarande sätt gjorts generellt tiUämpliga på handlingar som begås i ut­landet. I Norge lorde en motsvarande reglering blir genomförd i en nära framlid.

Med anledning av vissa remissinstansers farhågor för att prome­morieförsiaget skall leda lUl en mängd framställningar lill Sverige om lagföring för bagalellförseelser vill jag framhålla, atl sådana framställ­ningar i praktiken inte lorde komma alt belasta del svenska rättsväsen­det i någon högre grad, eftersom gärningsstatens kostnader för över­sättning m. m. i flertalet sådana fall lorde komma atl bli orimligt höga i förhållande lill gärningsstatens intresse av atl trafikanten blir lagförd. De beräknade kostnaderna för ell måls överflyttande lill hemvisllandel för lagföring lorde sålunda komma atl tjäna som en naturlig regulator av strömmen av framstäUningar om åtal för bagalellförseelser. Vidare bör erinras om den möjlighet Kungl. Maj:t och — efter Kungl. Maj:ts bemyndigande — RÄ har alt med slöd av 2 kap. 5 § BrB underlåta alt meddela åtalsförordnande för utom riket begånget brolt, när brot­tets bagatellartade karaktär gör all åtal inle kan anses påkallat. Allmän åklagare kan också utnyttja reglerna om åtalsunderlåtelse och därige­nom medverka lill atl lagföring här i landet av trafikanter som utom­lands gjorl sig skyldiga till endasl bagatellartade trafikförseelser inle sker i onödigt stor omfattning och framför allt inte kommer till stånd när lagföring skulle medföra orimliga utredningskostnader.

Jag kan inle heller dela Irafikmålskommitléns uppfattning att pro­memorieförsiaget i denna del innebär en onödig kriminalisering av tra­fikförseelser. En förutsättning för lagföring för de utomlands begångna förseelser som avses här är alt den trafikregel som överträtls har en motsvarighet i svensk trafikstraffrätt. Förslagel innebär således i princip inte all man i svensk rält utvidgar del straffbara området. Å andra sidan kommer en ändring i svensk lag som innebär en avkriminalisering automatiskt alt slå igenom också inom den nya lagens område.

Jag föreslår i enlighet med del anförda, atl bestämmelserna om straff för överträdelse av trafikföreskrift i de i det föregående nämnda författningarna — jämte nyss angivna straffbestämmelse i trafikför­säkringslagen — i princip görs tiUämpliga även i fråga om gärning som har begåtts utomlands utan all del sker någon begränsning till gär­ningar i konventionsslat. En bestämmelse i ämnet bör såsom har före­slagits i promemorian las upp i 2 § i den nya lagen.

Som jag tidigare har nämnt kräver trafikbrotlskonventionen, att kon­ventionsslat vid lagföring för sådan förseelse som nämns i punkterna 4—7 i bilaga I lUl konventionen skall beakta de materiella trafikregler


 


Prop. 1971:114                                                        61

som gäller på gärningsorlen. Del är också tydligt all när det gäller tra­fikförseelser av detla slag liksom över huvud laget förseelser mol be­stämmelserna i nyss angivna svenska trafikförfatlningar del inle kan komma i fråga alt bestraffa en utomlands begången förseelse annat än i fall då denna innefattar överträdelse av en motsvarande föreskrift i lagen på gärningsorlen. I 2 § promemorieförsiaget har i enlighet härmed angetts atl de ifrågavarande svenska straffbestämmelserna skall tillämpas endast i fråga om sådan utomlands begången gärning varigenom en motsvarande trafikföreskrift i gärningslandet har åsidosatts. Förslagel har i denna del inle rönt några erinringar under remissbehandlingen och även jag biträder förslagel. I specialmotiveringen återkommer jag till frågan om den närmare innebörden av uttrycket "motsvarande föreskrift".

Jag har tidigare nämnt att del i promemorieförslaget finns särskilda straffbestämmelser för överttädelse av utländsk trafikföreskrift, som inle har någon motsvarighet i svensk lag. De föreslagna bestämmelserna är föranledda dels av önskemålet atl få lill slånd gemensam nordisk lag­stiftning om lagföring av trafikförseelser inom Norden, dels av konven­tionens krav alt överträdelse av föreskrift angående sådana förhållanden som anges i punktema 4—7 i konventionens bilaga 1 skall kunna be­straffas i hemvistslalen även om det i denna stats lag inle finns någon motsvarande föreskrift.

Förslaget i denna del har inle mött andra invändningar under re­missbehandlingen än all det föreslagna maximistraffet, böter högst 500 kronor, av en remissinstans har ansetts vara för lågt i fråga om vissa av de förseelser som bestämmelsen omfattar.

Bestämmelsen i 2 § promemorieförslaget kommer atl gälla endast fall då den utländska trafikregel som har överträtls har sin motsvarig­het i en svensk trafikföreskrift. Europarådets medlemsstater har visser­ligen i stor utsträckning samma eller likartade trafikregler, men inom de områden som berörs i punkterna 4—7 i konventionens bilaga I finns bestämmelser i andra medlemsstaters Irafiklagstiftning som inte har någon motsvarighet i svensk rält. För all Sverige skall kunna uppfylla konventionens krav att hemvistslalen skall ha möjlighet alt lagfora en trafikant också när denne i annan konventionsslat har överträtt en trafikregel som inle har någon motsvarighet i hemvistslalen bör 2 § promemorieförslaget, som också har föreslagils i promemorian, kom­pletteras med föreskrifter om straff i viss fall för överträdelse av så­dan utländsk trafikföreskrift som saknar motsvarighet bland de svenska trafikreglerna.

Som framhållits i promemorian behöver dessa straffbestämmelser inle omfatta körning ulan giltigt körkort (punklen 7 i konvenlionsbi-lagan), eftersom 3 § TL, som innehåller straffbestämmelsen om olovlig körning, enligt 1 § i den nya lagen kommer all bli generellt tillämplig


 


Prop. 1971:114                                                                       62

på gärning som begåtts utomlands. 3 § TL i sin lur hänvisar indirekt till andra rättsregler beträffande frågan vilka fordon som är körkorts-pliktiga och vilka personer som är behöriga att framföra sådana fordon. 1 § nya lagen innebär följaktiigen atl del för straffbarhel i fråga om utomlands begången olovlig körning inle krävs annat än atl gär­ningen står i strid med de körkorlsregler som gäUde på gämingsorten. Härigenom får konventionens krav på all hemvistslalen även vid lagfö­ ring för olovlig körning skaU beakta "trafikreglerna" på gärningsorten anses uppfyllda.

Jag godtar promemorieförsiaget atl nu berörda straffbestämmelser skall vara omedelbart tUlämpliga på gärningar som begås i annat nor­diskt land och all del i övrigl skall ankomma på Kungl, Maj:l atl i en­lighet med avlal med främmande stal förordna all bestämmelsen skall tillämpas också i förhållande till den staten. En grundläggande bestäm­melse för internordiska förhållanden bör las upp i en särskild paragraf (3 §) och en fullmaklsbestämmelse av angivet slag i en efterföljande paragraf (4 §).

Av den föreslagna lagens konstruktion följer, atl den nu berörda bestämmelsen i 3 § blir subsidiär i förhållande lill 1 och 2 §§. Till-lämpningsområdet för 3 § lorde därför bli begränsat till specialregler för mera bagalellarlade förseelser. Under dessa förhållanden kan jag inle dela uppfattningen all del föreslagna maximistraffet, böter högst 500 kronor, är för lågt. Med en sådan straffskala lorde man å andra sidan inle behöva befara all i något fall strängare straff kommer all utdömas än som skolat följa på gärningen, om lagföring hade skell i gärningslandet eller om ansvar hade ådömts enligl 2 § i den nya lagen. Också i fråga om straffskalan biträder jag därför promemorieförslaget.

Svensk rält intar den principiella ståndpunkten all svenska straffbe­stämmelser skall tillämpas i fråga om utomlands begången gärning obe­roende av om denna var straffbar enligt den lag som gällde på gärnings­orlen. Del uppställs m. a. o. inte något allmänt krav på s. k. dubbel straffbarhel. Trafikbrotlskonventionen innehåller visserligen en be­stämmelse om dubbel straffbarhel (arl. 2.1), men denna innebär en­dasl alt konventionsslat inle får göra framställning om lagföring med stöd av konventionen i fall då gärningen inle är straffbar både i det egna landet och i hemviststaten. Bestämmelsen utgör sålunda inte nå­got hinder för domstol i konvenlionsstat atl döma till ansvar för utom-lan',I> begånget trafikbrott, när dubbel straffbarhel inle föreligger,

1 promemorian har övervägts, om det för utomlands begångna tra-fililjroll bör i den svenska lagen föreskrivas atl ansvar får ådömas här i landet endasl om gärningen var straffbar också enligl lag som gällde på gärningsorlen. Därvid har anförts, all en bestämmelse av sådani slag skulle utgöra en nyhet i svensk rätt och skulle innebära ett principiellt ställningstagande på ell snävt avgränsat område till etl problem som


 


Prop. 1971:114                                                        63

har betydligt större räckvidd. Stötande konsekvenser av att krav på dubbel straffbarhel inle uppställs i fråga om Irafiklagstiflningen skulle enligl promemorian kunna förhindras genom den särskilda åtaispröv­ning som i regel skall ske enligt 2 kap. 5 § BrB vid utomlands begångna brott. Övervägandena utmynnar i uppfattningen atl man inte nu bör göra en särreglering på Irafikstraffrällens område av frågan om dubbel straffbarhel. Promemorieförslaget innebär i enlighet härmed, atl svensk medborgare eller utiänning med hemvist i Sverige kan dömas till an­svar för utomlands begången överträdelse av sådan trafikföreskrift som anges i lagförslaget, även när överträdelsen inle var straffbelagd enligl lagen i gärningslandel. Förslagel får betydelse i fråga om sådana av den nya lagen omfattade brott som enligt hittiUs gällande grundsatser inte ansetts över huvud laget vara omfattade av svensk strafflagstift­ning när de begås utomlands. Av särskUd betydelse är frågan om dubbel straffbarhet vid rattonykterhet, eftersom motsvarighet lill detla brott saknas i åtskilliga främmande länder.

Förslagel i promemorian atl i viss del utvidga den svenska trafik-straffrätten all gälla även brott som begås utomlands utan atl samtidigt SläUa upp krav på dubbel straffbarhel har starkt kritiserats av de flesta remissinstanserna. Del har därvid framhållits bl. a. alt allmänheten skulle få särskilt svårt all förslå all de svenska reglerna om rattonyk­terhet skulle gälla även i fall då förfarandet var slraffritt på gärnings-orten. Man har inte anselt, all särskUd åtaisprövning enligt 2 kap. 5 § BrB kan ersätta en regel om krav på dubbel straffbarhel. Elt par re­missinstanser anser att en regel om dubbel straffbarhel är särskilt ange­lägen även när del gäller smilning från Irafikolycksplals.

För egen del anser jag i och för sig alt starka skäl lalar för all frågan om dubbel straffbarhel i dess helhet las upp lill en förutsättningslös prövning med sikte på en reglering av spörsmålet inle bara för trafik-straffrättens del ulan inom straffrätten över huvud tagel. Så kan emel­lerlid av naturliga skäl inle ske i della sammanhang. Frågan kan där­emot komma all aktualiseras i samband med övervägandena rörande Sveriges tillträde till 1970 års konvention om brotlmålsdoms internatio­nella rättsverkningar. Ell ställningstagande lill problemet i hela dess vidd förutsätter ell föregående utredningsarbete. Resultatet av etl sådani arbe­te bör inle onödigtvis föregripas, och från den synpunkten kan man hysa tvekan om lämpligheten av alt nu genomföra en specialreglering på del begränsade område som trafikstraffrälten utgör.

Från sakliga synpunkter måste dock den kritik som har framförts mol promemorians förslag i denna del anses tungt vägande. Förslaget kan få ogynnsamma konsekvenser i vissa faU. Särskilt när del gäller rattonyklerhelsbroltet inger del betänkligheter att undantagslöst tilläm­pa TL:s straffbestämmelser också i faU då lagen på gämingsorten över huvud laget inte straffbelägger della slags förseelser. I denna del inne-


 


Prop. 1971:114                                                        64

bär förslagel dessutom en avvikelse från HD:s ståndpunkt i del tidigare anmärkta rällsfallet NJA 1967 s. 409. Trafikbrotten har över huvud ta­get en speciell karaktär och har typiskt sett särskUl stark anknytning till den ort där de begås. Jag kan under dessa förhållanden inle finna att del möter några större betänkligheter eller innebär något äventyr­ligt föregripande av framtida slällningslaganden alt i förevarande lag införa en generell bestämmelse om krav på dubbel straffbarhel när del gäller lagföring här i landet för sådana gärningar som omfattas av la­gen. Jag förordar därför alt en sådan bestämmelse tas upp i en särskUd paragraf i den nya lagen (5 §).

7.1.3 Övriga lagstiftningsfrågor med anledning av trafikbrotlskonven­tionen

Den med anledning av etl svenskt tillträde till konventionen här fö­reslagna nya lagen om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands aktualiserar frågan om behovet av följdändringar i annan lagstiftning.

I 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen (1951: 743) finns föreskrifter om skyldighet för bl. a. domstol alt sända underrättelse lill körkorlsregist­rel, när körkorlsinnehavare fällts liU ansvar för vissa förseelser. I pro­memorian föreslås all dom, varigenom trafikant enligt 3 § den före­slagna lagen har dömts för överträdelse av utländsk trafikföreskrift, vilken saknar motsvarighet här i landet, inle skaU rapporteras liU kör­kortsregislrel men atl uppgift lill registret skall lämnas i vanlig ordning om dom, varigenom någon med slöd av 1 eller 2 § i den föreslagna la­gen har bestraffats här i landet för trafikbrott utomlands. En remissin­stans anser all underrättelseplikt bör föreligga också när körkorlsinne­havare har dömts enligt 3 § i den föreslagna lagen.

För egen del ansluter jag mig liU promemorians förslag alt skyldig­heten all sända underrättelse till körkortsregister inle skall föreligga i fråga om ådömt straff för brott mot 3 § den nya lagen. Nu angivna begränsning i underrättelseskyldigheten föranleder ändring i 80 § 2 mom. väglrafikkungörelsen. Frågan om denna ändring lorde senare komma all anmälas av chefen för kommunikationsdepartemenlet. Ut­över vad nu sagls synes den nya lagen inte föranleda några följdänd­ringar i annan lagstiftning.

Etl svenskt tillträde till Irafikbrottskonventionen ger emellerlid anled­ning alt undersöka behovet av ändringar i processlagstifl­ningen.

Konventionen medför förpliktelse för hemvislslaten all la emot och granska varje framställning om lagföring. Därefter slår emellerlid hem­vislstalen fri all vidta de ålgärder som föreskrivs i den inhemska lag­stiftningen (arl. 4). Framställning om lagföring behöver således inle nödvändigtvis leda till åtal, utan hemvislslatens myndigheter kan t. ex.


 


Prop. 1971:114                                                                    65

lägga ner förundersökningen eller besluta att inte väcka åtal. Konven­tionen föranleder följaktligen i denna del inte några lagändringar.

Konventionen drar upp vissa gränser för gärningsstatens befogenhe­ter, när framställning om lagföring har skell. Gärningsstalen får då inle längre vidta åtgärder för lagföring av gärningsmannen. Denna räll åter­fås, om hemvistslalen meddelar att den inle har vidtagit någon åtgärd med anledning av framställningen. Gärningsstalen får också tillbaka rät­len, om framställningen återkallas på grund av senare inträffade om­ständigheter och återkallelsen sker innan förhandling i målet har inletts i första instans i hemvislslaten (art. 5).

Enligl 20 kap. 6 § RB är åklagare i princip skyldig att åtala för brott, som hör under allmänt åtal. Faslän frågan inte har reglerats i lag före­kommer del emellertid redan nu all åtal för brott som har begåtts i Sverige och har föranlett förundersökning här "överförs" till och väcks i främmande stal där gärningsmannen har sill hemvist. I faU då så sker, torde få anses att åtalsplikten enligl svensk räll är uppfylld.

I 45 kap. 1 § Iredje styckel RB föreskrivs, att nytt åtal inle får väc­kas mol den tiUlalade för gärning, för vilken han redan står under åtal. Bestämmelsen är formellt tillämplig endasl då åtal har väckts vid svensk domstol. I departementspromemorian uttalas, all svenska åklagare i enlighet med grunderna för denna bestämmelse i praktiken lorde an­se sig förhindrade all väcka åtal här i landet, när åtal för samma gär­ning har väckts i annat land efler svensk åklagares begäran om lag­föring där. Enligl promemorian lorde del därför inle krävas någon lag­stiftningsåtgärd med anledning av innehållet i arl. 5 i konventionen. Några remissinstanser anser dock, all åklagarens befogenheter all väcka åtal i sådani fall bör regleras genom en uttrycklig bestämmelse i RB.

Enligl min mening saknas del anledning atl lagstifta i denna fråga. Den praxis som har utbildats på grundval av våra nuvarande regler är väl förenlig med konventionsförpliktelsema enligt art. 5. RÅ har tidiga­re meddelat särskilda anvisningar för förfarandet vid begäran om lag­föring i annat land (cirkulär C 34). Dessa blir tillämpliga också på fram­ställningar som grundas på förevarande konvention. I den mån del be­hövs ytterligare bestämmelser eller anvisningar kan dessa meddelas i samma ordning. Del kan tilläggas all frågan om åklagares åtalsplikt ut­reds av åtalsrättskommittén (Ju 1971: 55), som enligl sina direktiv också har all uppmärksamma all åtal i viss utsträckning bör kunna underlåtas på grund av internationella överenskommelser.

I arl. 7 föreskrivs att handlingar, som har upprättats i gärningssta­len resp. hemvislstalen, skall ha samma rättsliga verkan i den andra staten som om de hade upprättats av den statens myndigheter. Med handling avses förundersökningsprotokoll och liknande. Artikeln synes inte böra föranleda någon lagstiftningsåtgärd från svensk sida.

5    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 114


 


Prop. 1971:114                                                        66

Arl. 14 i konventionen innehåller bestämmelser om vilka handlingar som bör vara fogade vid framställning om lagföring och verkställighet. Sålunda skall vid framställning om lagföring fogas bl. a. förhörsproto­koll, utdrag av brottsregister, skisser och fotografier saml avskrift av de lagbestämmelser som är tillämpliga på fallet i gärningslandet jämte tUlämpliga preskriplionsbeslämmelser. Hemvistslalen kan begära kom­pletterande upplysningar (art. 16).

Förfarandet för överförande av trafikmål från ell nordiskt land tUl elt annat är reglerat i det samarbelsavtal om lagföring i annat nordiskt land som har ingåtts mellan de högsla åklagarmyndigheterna i de nor­diska länderna (RÅ:s cirkulär C 65). Avtalets bestämmelser gäller alla slags brott och blir sålunda automatiskt tillämpliga på sådani överfö­rande av Irafikmål som grundas på den enhelUga nordiska lagstiftning­en. Bestämmelser i sådana frågor som nämns i art. 14 och 16 lorde för övriga trafikmål kunna meddelas i administrativ ordning.

Framställning om lagföring eller verkställighet skall enligt arl. 15 sändas resp. mottagas av konvenlionsstalernas justitiedepartement. Öv­riga meddelanden skall utväxlas på samma sätt eller direkt mellan ve­derbörande myndigheter i konventionsslalerna. Del är tillåtet för kon­ventionsslat alt avvika från dessa regler. Avvikelse skall anmälas lUl ge­neralsekreteraren.

Skriftväxling mellan myndigheter i de nordiska länderna bör liksom tidigare ske direkt mellan myndigheterna. Framställningar tiU eller från utomnordiska stater bör för svensk del i enlighet med tidigare praxis förmedlas på diplomatisk väg. Denna avvikelse från huvudregeln i art. 15 bör anmälas tiU Europarådets generalsekreterare enligl arl, 15,4. Den fortsatta skriftväxlingen med utomnordiska länder bör ske direkt mellan vederbörande åklagarmyndigheter. Detta gäller även underrät­telse från hemvistslalen om ålgärder som har vidlagils med anledning av framställning (art. 18).

Inle heller arl. 17, som reglerar rättshjälp i samband med trafik­brottskonventionens tillämpning, föranleder någon lagstiftning.

Konventionen innehåller också särskilda bestämmelser om rätte­gångskostnader (art. 22 och 23). Dessa bestämmelser bygger på prin­cipen alt varje konvenlionsstat skall la ul kostnaden för förfarandet i sin stat enligt egna regler. Rättegångskostnaden skall sedan stanna på den stal i vUken den har uppkommit. Dessa regler stämmer överens med gällande svensk rätt och påkallar alltså inle några lagstiftningsåt­gärder.

7,1,4 SärskUd åtaisprövning vid brott som begåtts utomlands

Åtal för brott som har förövats utom Sverige får i princip väckas endasl efler förordnande av Kungl, Maj:t eller den Kungl, Maj:t har bemyndigat att meddela sådant förordnande. I vissa fall fordras dock


 


Prop. 1971:114                                                        67

inle ålalsförordnande. Del gäller i fråga om brott som har förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på sådant fartyg, vidare brott som har be­gåtts av krigsman på område där avdelning av krigsmakten befann sig och brolt som har förövats av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mol svenskt intresse (2 kap. 5 § andra stycket BrB). Med stöd av 2 kap. 5 § BrB har RÄ genom brev den 18 december 1964 bemyndigats bl. a. all förordna om åtal för brott som har förövats i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fart5'g eller luftfartyg i reguljär trafik mellan dessa länder.

I skrivelse den 29 oktober 1968 har RÄ hos Kungl. Maj:l hemslälll om sådan lagändring all åtal för brott som har förövats i annat nordiskt land eller på fartyg eller luflfartyg i reguljär trafik mellan nordiska länder får väckas utan särskilt förordnande. Förslaget avser brott över huvud laget och är inle begränsat atl gälla endast trafik­brott. RÅ:s framställning har behandlats i den förut nämnda departe­mentspromemorian. I denna läggs fram förslag lill lag om ändring av 2 kap. 5 § BrB, grundat på RÅ:s framstäUning.

Promemorieförslaget har i allmänhet tiUslyrkts av remissinstanserna, i vissa fall dock under förutsättning alt krav på dubbel straffbarhel in­förs. En av remissinstanserna anser att sådani krav i varje fall bör in­föras beträffande trafikbrott.

Av RA:s skrivelse framgår, att framställningar om åtalsförordnande för brott som har begåtts i annat nordiskt land regelmässigt bifalls av honom. Ålalsprövningen lorde i förevarande fall i praktiken inle fylla något ändamål, givetvis beroende på alt strafflagstiftning och rätlsliU-lämpning i så stor utsträckning är enhetliga inom Norden. Vissa olik­heter finns dock fortfarande, bl. a. inom trafikstraffrälten. I det före­gående har jag föreslagil en regel om krav på dubbel straffbarhel för beivrande här i landet av trafikbrott som har begåtts utomlands. Ge­nom en sådan regel minskas behovet av särskild åtaisprövning ytterligare, samtidigt som de önskemål som vissa remissinstanser har framfört om generellt krav på dubbel straffbarhel blir tillgodosedda på ell i sam­manhanget mycket betydelsefullt område. Jag vUl också erinra om vad jag i del föregående (avsnitt 7.1.2) har ullalat om behovet alt i en nära framlid göra en översyn av bestämmelserna om svensk domstols behörighet i brottmål med avseende på frågan i vad mån krav på dub­bel straffbarhel bör uppställas.

Med hänsyn lill nu anförda förhållanden föreslår jag, all från kravet på särskUd åtalsprövning för brott som har begåtts utomlands görs undanlag för brott som har förövats i nordiskt land och i viss omfatt­ning brott som har förövats ombord på transportmedel i trafik mellan nordiska länder.

I  promemorieförslaget  har  undantagsregeln  angetts  omfatta  brott


 


Prop. 1971:114                                                        68

som har förövats i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på far­tyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan dessa länder. Som hovrätten för Västra Sverige har framhåUit bör bestämmelsen avse även brolt som har förövats på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan Sve­rige och något av de andra nordiska länderna eller i sådan trafik mel­lan delar av en och samma nordiska stat, även när brottet förövats under det fartyget eller luftfartyget befann sig på internationellt område. Undantagsregeln bör införas i 2 kap, 5 § andra styckel BrB, som i sam­band därmed bör undergå en redaktionell omarbetning,

7,1,5 Preskription

Regler om preskription av åtal och av ådömd påföljd finns i 35 kap, BrB. Reglerna, som har i huvudsak samma innehåll som motsvarande bestämmelser i 1864 års strafflag, bygger på principen atl samhället inte bör ingripa mot brott eller låta verkstäUa påföljd lång tid efler det att brottet begicks eller lagföring skedde.

Del nordiska samarbetet rörande verkstäUighet av straff har aktua­liserat frågan om enhetliga straffrättsliga preskriptionsregler i de nor­diska länderna. Nordiska straffrättskommittén tog upp frågan till be­handling år 1964 och lade i ett betänkande av år 1966 (NU 1967: 15) fram resultatet av sina överväganden rörande möjligheterna all nå stör­re nordisk rättslikhet på området. Kommittén behandlade frågor om pre­skriptionstider vid åtalspreskription, preskription vid flerfaldig brotts­lighet, preskriptionstidens början, preskriptionsavbrott, preskription av enskUt åtal samt preskription av ådömt straff och vid konfiskation. Man har inom kommittén enats om alt föreslå i allt väsentligt likfor­miga regler. Beträffande den närmare innebörden av kommitténs för­slag hänvisar jag till redogörelsen i avsnitt 4.2.

Kommiltéförslaget har redan lett till ändrade preskriptionsregler i Danmark. Den nya danska lagstiftningen, som genomfördes år 1967, stämmer i huvudsak överens med vad kommillén har föreslagit. I Fin­land och Norge har förslag till ändrad lagstiftning på detta område ut­arbetats. Dessa förslag ansluter sig helt till kommilléns rekommenda­tioner.

Nordiska straffrätlskommitléns belänkande om preskription har i Sverige behandlats i den förut nämnda departementspromemorian. I promemorian föreslås, alt regeln i 35 kap. 5 § BrB om framskjuten utgångspunkt för preskriptionstiden vid upprepad grövre brottslighet upphävs. Vidare föreslås att de i 35 kap. 8 § BrB föreskrivna pre­skriptionstiderna för ådömt fängelsestraff förkortas.

De straffrättsliga preskriptionsreglerna har hos oss behandlats även i annat sammanhang. I Irafikmålskommitléns belänkande "Förunder­sökning" (SOU 1967: 59), som främst behandlade reglema om för­undersökning i brottmål, lade kommittén också fram förslag till ändrade


 


Prop. 1971:114                                                        69

bestämmelser om absolut preskriptionslid vid bötesbrott. Förslagel in­nebär i huvudsak all den absoluta preskriptionstiden vid sådana brott genom ändring i 35 kap. 6 § BrB förkortas från 15 lill 5 år.

Den särskUda regeln i 35 kap. 5 § BrB om förlängning av preskriptionstiden vid grövre brottslighet är till-lämplig, när någon har begått brott varpå kan följa fängelse i mer än två år. Begår gärningsmannen nytt sådani brott inom preskriptionstiden för det första brollel, räknas preskriptionstiden för del gamla brollel från lidpunkten för det senare brottet. Samma regel tillämpas om den brottslige begår ytterligare brott varpå fängelse över två år kan följa. På delta sätt kan liden för åtalspreskription förlängas intill den absoluta preskriptionstiden, som för brolt av här förevarande slag är trettio år, räknai från den dag brottet begicks.

I departementspromemorian föreslås som nämnts alt bestämmelsen i 35 kap, 5 § BrB upphävs. Praktiskt laget samtiiga remissinstanser har tillstyrkt förslagel. De få remissinstanser som har ställt sig tveksamma till eller avstyrkt förslaget åberopar att bestämmelsen i några fall har visat sig ha praktisk betydelse.

Vid brottsbalkens tillkomst överfördes de preskriptionsregler som fanns i strafflagen i storl sett oförändrade till brollsbalken. Man gjor­de endasl sådana ändringar som var nödvändiga till följd av all en­hetligt frihetsstraff infördes. Del övervägdes dock under förarbetena till balken huruvida bestämmelsen i 4 kap. 14 § strafflagen (numera 35 kap. 5 § BrB) om förlängning av preskriptionstiden vid återfall borde ändras. Min företrädare uttalade därvid (prop. 1962: 10 C s. 418), all det visserligen inle fanns något mera framträdande behov av en sådan be­stämmelse men alt det dock inte fanns tillräckliga skäl all låta bestäm­melsen utgå.

För egen del anser jag i likhet med nordiska slraffrätlskommiltén och majoriteten av remissinstanserna att tiden nu är mogen alt upp­häva 35 kap. 5 § BrB. Bestämmelsen kan knappast anses ha någon betydelse för brottsbekämpningen annat än i myckel speciella fall. En motsvarande regel saknas i övriga nordiska länders lagstiftning. In­tresset av alt få enhetliga preskriptionsregler i Norden lalar sålunda för all bestämmelsen utgår ur brollsbalken. Jag föreslår i enlighet här­med alt 35 kap. 5 § BrB upphävs.

Bestämmelsen om absolut preskriptionslid i 35 kap. 6 § BrB anger de yttersta gränserna för domstols möjligheter atl ådöma påföljd. Om del inle kan följa fängelse över två år på brollel, får på­följd inle ådömas efler del all femlon år har förflutit från brottet, I övriga fall, alltså vid grövre brolt, är motsvarande tidrymd trettio år. För klarhetens skull bör erinras om all domstol inte får ådöma på­följd för brott, om den misstänkte inle har häktats eller delgivits stäm­ning för brottet inom tid som anges i 35 kap. 1 § BrB. Har preskrip-


 


Prop. 1971:114                                                        70

lionstiden avbrutits genom häktning eller delgivning av stämning, får reglerna i 35 kap. 6 § BrB betydelse. Reglerna kan bli tillämpliga också när tiden för åtalspreskription har förlängts enligl 35 kap. 5 § BrB.

I den danska lagstiftningen finns f. n. inle någon motsvarighet lill be­stämmelsen i 35 kap. 6 § BrB. Inte heller finns något sådant stadgande i nu föreliggande förslag till ändring av de norska preskriptionsregler­na. Anledningen härtill är alt preskriptionstiden enligt den danska lagen och del norska förslaget börjar löpa på nytt vid uppehåll i rättegången. I det förslag till ändrade preskriptionsregler som har utarbetats i Fin­land finns däremot en regel som motsvarar vår nuvarande bestämmelse.

Trafikmålskommittén föreslår, att en kortare absolut preskriptionstid införs för brott varpå inle kan följa svårare straff än böter. Undanlag görs dock för brott för vilka påföljden är normerade böter. Enligl kom­millén bör den absoluta preskriptionstiden för övriga bötesbrott vara fem år. Förslaget har mottagits positivt av remissinstanserna. Rikspo­lisstyrelsen och domareföreningen går längre än kommittén och för­ordar alt den absoluta preskriptionstiden för bötesbrott bestäms till tre år.

Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning atl den nu gällande femtonåriga preskriptionstiden är väl lång för bötesbrott. Del ligger knappast i samhällets intresse att kunna beivra bagalellarlade brott under så lång lid. Den nuvarande regeln torde inte ha någon be­tydelse som brottsavhållande faktor. Den skapar däremot vissa prak­tiska problem för domstolarna. Om den tilltalade efler delgivning av stämning inle kan anträffas, kan domstolen visserligen i hithörande fall enligl 46 kap. 15 § RB under vissa omständigheter avgöra målet i den tilltalades utevaro. Om emellertid den tilltalades närvaro bedöms som nödvändig, förblir målet anhängigt vid domstolen ulan all kunna av­göras, så länge den tilltalade inte kan anträffas för delgivning av kal­lelse. Domstolen kan inle slutbehandla målet, förrän den absoluta pre­skriptionstiden har löpt ul. Det kan sålunda bli nödvändigt att under åt­skiUiga år vid upprepade tillfällen vidta ålgärder för alt få till slånd för­handling i målet. Även om antalet bötesmål som blir liggande på detta sätt inle lorde vara stort, bör en sådan ordmng undvikas.

I frågan hur lång den absoluta preskriptionstiden bör vara vid bötesbrott finner jag kommitténs förslag om en femårig preskriptions­tid vara väl avvägt, och jag biträder därför förslaget.

Kommittén har undantagit brott för vUka påföljden är s. k. normera­de böter från sill ändringsförslag. Sådana böter förekommer f. n. huvud­sakligen som påföljd vid brott mol skatleslrafflagen (1943: 313). Kom­mittén har inte ansett det lämpligt att förkorta den absoluta preskrip­tionstiden för sådana brott.

Sedan kommillén avlämnade sitt förslag, har riksdagen bifallit ett


 


Prop. 1971:114                                                                    71

av Kungl. Maj:t framlagt förslag till en reform rörande påföljdssy­slemel i fråga om överträdelse av skatte- och avgiflsförfallningar (prop. 1971: 10, SkU 1971: 16, rskr 1971: 72). Reformen innebär bl. a. att den nuvarande skatlestrafflagen ersätts av en skattebroltslag. För brolt som avses i den nya lagen skall böter ådömas i form av dagsböter och inte som f. n. i form av normerade böter. I skaltebrottslagen finns en särskild regel om åtalspreskription. Regeln innebär — i överensstämmelse med vad som gäller enligl skaltestrafflagen — all åtalspreskription vid brott enligl skaltebrottslagen inle i något fall inträder tidigare än fem år efter det brottet begicks. Skattebroltslagen skall träda i kraft den 1 januari 1972.

Med hänsyn lill vad sålunda gäller och framdeles kommer all gälla om åtalspreskription vid brott som avses i skallesttafflagen resp. skal­tebrottslagen är del uppenbart alt en förkortning av den absoluta preskriptionstiden i bötesmål lill fem år inle kan avse sådana brott. För dessa brott bör sålunda de nuvarande absoluta preskriptionstiderna gäUa även i fortsättningen. Från en bestämmelse om en absolut tid för åtalspreskription om fem år bör också undantas de s. k. själv­ständiga ämbetsbrotten i 20 kap. 1—4 §§ BrB. Också för dessa brolt gäller nämligen alt minsta lid för åtalspreskription är fem år (35 kap. 2 § BrB).

Jag föreslår i enlighet med det anförda alt den absoluta preskrip­tionstiden för brott varpå inte kan följa svårare straff än böter bestäms tUl fem år. Som villkor för all denna kortare preskriptionstid skall vara lUlämpUg bör gäUa att åtal för brottet preskriberas enligt huvudregeln i 35 kap. 1 § 1 BrB, dvs. efter två år från det brottet begicks. Härigenom kommer de tidigare nämnda brotten mot skatte- och avgiftsförfatt-ningar saml de självständiga ämbetsbrotten all lämnas utanför den nya preskriplionsbeslämmelsens tUlämpningsområde. 35 kap. 6 § BrB bör ändras i enlighet med vad jag nu har föreslagit. Med bötessttaff likställs i delta sammanhang disciplinsttaff, vUket dock inte behöver anges i lag­texten.

35 kap. 8 § BrB innehåller regler om preskriptionstid för ådömt fängelse. Preskriptionstiden är fem år, om fängelse på kortare lid än sex månader har ådömts, och tio år, om fängelse i sex månader eller längre lid men inte över två år har ådömts. Har fängelse på längre tid än två år men inte över åtta år ådömts, preskri­beras straffet efter femton år. Om domen innefattar fängelse på viss lid över åtta år, är preskriptionstiden tjugo år. Livstidsstraff slutiigen preskriberas efler trettio år. Preskriptionstiden räknas i samtliga fall från den dag domen vann laga kraft. Preskriptionstiden bryts genom all straffet börjar verkställas.

I enlighet med nordiska straffrätlskommitléns rekommendationer föreslås i departementspromemorian, all bestämmelsen om preskription


 


Prop. 1971:114                                                        72

av ådömt fängelsestraff ändras så, all femårsregeln kommer alt gälla när fängelse högst ell år har ådömts, tioårsregeln när straffet är längre än ell år men inte över fyra år och femtonårsregeln när fängelse på längre lid än fyra år men inte över åtla år har ådömts. Förslaget har tiUslyrkts av praktiskt tagel samtliga remissinstanser. ICriminalvårdssty-relsen bekräftar i sitt yttrande, all det numera säUan förekommer all ådömt fängelsestraff preskriberas, och framhåller alt tillkomsten av nordiska verkställighetslagen har bidragit lUl denna utveckling. Sty­relsens uttalande bestyrks av del vid styrelsens yttrande fogade statis­tiska material som jag har redogjort för i avsnitt 6.3.

Reglerna om preskription av ådömt fängelsestraff har uppenbarligen ingen nämnvärd praktisk betydelse. Del synes emellertid lämpligt atl dessa regler i möjligaste mån är enhetliga i Norden. Jag föreslår där­för, all bestämmelserna i 35 kap. 8 § BrB ändras på del sätt som har föreslagits i departementspromemorian.

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har några re­missinstanser ansett del vara angelägel, all de nordiska länderna när­mar sig varandra ytterligare när del gäller straffrättsliga preskriptions­regler. Remissinstanserna har därvid bl. a. pekat på reglerna om preskriptionsavbrolt och om tidsfrister för enskilt åtal.

Nordiska sttaffrällskommitléns överväganden angående den nor­diska lagstiftningen om preskription omfattade också andra frågor än dem som har behandlats i det föregående. Bl. a. diskuterades de regler som har berörts av de nyssnämnda remissinstanserna. Någon enighet kunde emellertid inle nås i dessa frågor. Jag är därför inle beredd att nu lägga fram något förslag till ändrad lagstiftning i dessa hänseenden men avser atl i annat sammanhang undersöka förutsättningarna för all uppnå ökad nordisk rättslikhet i dessa frågor.

7.1.6 Ikraftträdande

Den nya lagen om straff för trafikbrott som begåtts utomlands bör med hänsyn särskilt lill innehållet i 3 § i princip ttäda i krafl samti­digt som motsvarande lagstiftning ttäder i kraft i de övriga nordiska länderna. I Danmark, Norge och Sverige torde ikraftträdandet kunna ske under senare hälften av innevarande år, men den närmare lid­punkten kan beslämmas först efler överläggningar med företrädare för dessa länder. Som förut nämnts är del f. n. i viss mån ovisst om och när motsvarande reglering genomförs i Finland och Island. Det torde dock inle möta hinder all den nya lagen träder i kraft i sin helhet även i förhållande lUl dessa länder redan vid den tidpunkt, då den sätts i tiUämpning i de Övriga nordiska länderna. Med hänsyn lill intres­set av all lagstiftningen genomförs samtidigt i Danmark, Norge och Sverige bör del överlämnas ål Kungl. Maj:l alt förordna om lagens


 


Prop. 1971:114                                                                      73

ikraftträdande. Delsamma gäller av motsvarande skäl i fråga om den föreslagna ändringen i 2 kap. 5 § BrB.

De föreslagna ändringarna i 35 kap. BrB hör inle samman med för­slagel lill lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. Dessa ändringar bör träda i krafl den 1 januari 1972:

7.1.7 Lagförslag

I enlighet med del anförda har inom justitiedepartementet upprättals förslag lill lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands och för­slag liU lag om ändring i brollsbalken. Förslagen lorde få fogas lill pro­tokollet i della ärende som bilaga 5.

Rörande det närmare innehållet i förslagel till lag om straff för tra­fikbrott som begåtts utomlands vill jag ytterligare anföra följande.

7.2 Specialmotivering

Lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands

§

Paragrafen innehåller en föreskrift om alt samtliga bestämmelser i TL skall gälla även i fråga om gärning som har begåtts utom riket. Paragrafen motsvarar 1 § promemorieförsiaget.

Bestämmelsen innebär en kodifiering av praxis i fråga om brotten vårdslöshet i trafik (1 § TL), rattfylleri (4 § 1 mom. TL) och smilning från Irafikolycksplals (5 § TL). I fråga om 2 och 3 §§ TL finns inte några prejudicerande avgöranden i detla hänseende. Eftersom HD i etl rättsfall från år 1967 har ansett bestämmelsen i 4 § 2 mom. TL om rattonykterhet inle vara tillämplig på gärning som begås utomlands, innebär förevarande bestämmelse en ändring av gällande räll, såvitt av­ser svensk lags tillämplighet i fråga om utomlands begånget raltonykler-hetsbrolt. Bestämmelsen i denna paragraf modifieras emellertid av den regel om dubbel straffbarhel som har intagits i 5 § departemenlsförsla­get.

De väglrafikbrolt som anges i punkterna 1—3 i bilaga I till Irafik­brottskonventionen motsvaras närmast av bestämmelserna i 1, 4 och 5 §§ TL. I punkt 7 i konventionsbilagan upptas brollel körning ulan gUligl körkorl, och denna punkt motsvarar alltså bestämmelsen om olov­lig körning i 3 § TL. Brottet hör lill de förseelser för vilka konventio­nen föreskriver all det materiella innehållet i gärningsstatens trafikreg­ler skall beaktas. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.1.2) innehåller 3 § TL, som genom lagförslaget görs tillämp­lig på gärning som begås utomlands, en hänvisning till de regler som

' BUagan har uteslutits här. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.


 


Prop. 1971:114                                                        74

anger vilka fordon som är körkorlspUkliga och lill reglerna om behö­righet all framföra sådant fordon. När del gäller körning utomlands får 3 § TL anses innefatta hänvisning till de regler av della slag som gäller enligl lagen på gärningsorlen. Del innebär att körning utomlands blir straffbar som olovlig körning enligl 3 § TL endast om gärningsman­nen har åsidosatt de krav på lillslåndsbevis, motsvarande svenskt kör­korl, som gäller på gärningsorlen för det slag av fordon som har fram­förts vid tillfället. Körningen blir således straffbar, även om den skulle ha varit straffri om den hade ägt rum i Sverige, t. ex. på grund av all fordonei inte var körkortspliktigt enligl VTF eller att föraren innehade svenskt körkorl men della inle utgjorde gUligt lillslåndsbevis i gärnings­landel. Omvänt blir en körning utomlands som sker i överensstämmelse med gärningslandets regler om liUståndsbevis och lillståndsplikliga for­don straffri i Sverige även om gärningen skulle ha utgjort olovlig kör­ning enligt 3 § TL, om den ägt rum i Sverige. Genom all i 5 § departe­mentsförslaget uppställts krav på alt utomlands begången gärning skall vara straffbar i gärningslandel för all kunna beivras i Sverige uppkom­mer inle något behov all i förevarande paragraf uttryckligen reglera nyss berörda förhåUanden.

Vid tillämpningen av förevarande paragraf skall givelvis domsrätls-reglerna i 2 kap. BrB beaktas.

2 §

Paragrafen, som motsvarar 2 § promemorieförslaget, innehåller reg­ler om tillämpning av straffbestämmelser i vissa andra svenska trafik­förfatlningar än TL vid överträdelse av sådan utländsk trafikföreskrift som motsvarar föreskrift i svensk Irafikförfatlning.

De trafikförfatlningar vilkas straffbestämmelser på della sätt görs tillämpliga utomlands är 1) trafikförsäkringslagen, såvitt avser förbud mot brukande av motorfordon ulan föreskriven försäkring, 2) VTF och med slöd av denna av Kungl. Maj:t eller myndighet meddelade före­skrifter saml 3) mopedförordningen.

Av de trafikförseelser som las upp i förteckningen i bilaga I till kon­ventionen motsvaras förseelsen i punkt 4 av sådan förseelse mol 24 § trafikförsäkringslagen som avser brukande av motorfordon utan före­skriven försäkring. Trafikbrotten i punktema 5 och 6 i förteckningen motsvaras av olika trafiköverlrädelser som i Sverige straffbeläggs i VTF eller föreskrifter som meddelats med slöd av VTF eller i mopedförord­ningen.

Beträffande de nu berörda trafikförseelserna gäller enligt art. 2.2 i konventionen att hemvisllandels myndigheter skall bedöma frågan om straffbarhel med utgångspunkt från det objektiva innehållet i den lag­regel i gärningslandel mol vilken trafikanten har brutit. I andra frågor som rör straffansvar för dessa förseelser skall hemvisllandels domstolar


 


Prop. 1971:114                                                                    75

däremot enligl huvudregeln i arl. 2 tillämpa sin egen lagstiftning. Dessa principer skall givelvis tillämpas även i fråga om förseelser begångna i annan främmande stat än konventionsstat.

Förevarande paragraf innebär, all om någon har överträtt en utländsk trafikföreskrift som har sin motsvarighet i en föreskrift i någon av dc angivna svenska författningarna, han skall straffas enligl den straffbe­stämmelse som är tillämplig vid överträdelse av den svenska föreskrif­ten. Vid prövning av t. ex. ell mål om fortkörning i Danmark bör alltså svensk domstol i domskälen åberopa den danska haslighelsbestämmel-sen men med stöd av förevarande paragraf straffa gärningsmannen för överträdelsen med tillämpning av den svenska straffbestämmelse som hänför sig lill motsvarande svenska trafikregel.

Del är tillräckligt för alt paragrafen skaU kunna tillämpas, atl den utländska trafikregel som har överträtts har sin motsvarighet i en svensk Irafikförfatlning. Det krävs alltså inle full identitet mellan den svenska och den utländska regeln. Som exempel på föreskrifter som kan sägas motsvara varandra ulan alt vara identiska kan nämnas föreskrifter om fordons plats på vägen och förkörsrält vid höger- resp. vänstertrafik samt åtskiUiga hastighets- och parkeringsbeslämmelser.

Enligl departementspromemorian bör motsvarighelskrileriet inle ges en alllför snäv tolkning. En remissinstans förordar emellertid en restrik­tiv tolkning under hänvisning till de tolkningssvårigheler som kan upp­stå. Enligl min uppfattning kommer vissa sådana svårigheter under alla förhållanden all uppkomma. Man lorde emellertid ha större utsikter atl uppnå enhetlighet i bedömningen av samma slags förseelser, om man inle tolkar molsvarighetskrileriel aUlför snävt. En utländsk regel om allmän hastighetsbegränsning t. ex. får anses motsvara våra regler om generell hastighetsbegränsning, även om den högsta tillåtna hastigheten är en helt annan än den som gäller här i landet.

Även beträffande förevarande paragraf gäller atl den kan tillämpas endasl om svensk domstol är behörig enligt 2 kap. BrB.

3 §

Förevarande paragraf innehåller en bestämmelse om straff för den som, ulan all kunna ådömas ansvar enligt straffbestämmelse som avses i 1 eller 2 §, överträder dansk, finsk, isländsk eller norsk trafikföre­skrift. Paragrafen motsvarar 3 § promemorieförsiaget.

Genom förevarande paragraf straffbeläggs överträdelser av föreskrif­ter i de ämnen som anges i punktema 4—6 i bilaga I lill konventionen. Paragrafen avser sålunda inte sådan trafiköverträdelse som anges i punkten 7 i konventionsbilagan, nämligen olovlig körning. Sådan för­seelse kan i den omfattning konventionen kräver straffas i Sverige med slöd av 1 § departementsförslaget.

Bestämmelsen är subsidiär i förhållande lill bestämmelserna i 1 och


 


Prop. 1971:114                                                        76

2 §§. All paragrafen uttryckligen har gjorts subsidiär också i förhållan­de lill 1 § sammanhänger med all en förseelse mol VTF ibland innefat­tar sådan ovarsamhel eller sådani hindrande eller störande av trafik som har straffbelagts i TL. I sådani fall uppkommer inte fråga om tillämp­ning av straffbestämmelserna i VTF utan gärningen bestraffas uteslu­tande med tillämpning av TL,

Straffbestämmelsen i denna paragraf avser endast överträdelse av tra­fikföreskrift i annat nordiskt land, Enligl vad som har förutsatts vid nordiska departementsöverläggningar skall Danmark, Finland och Norge i sin Irafiklagstiftning införa bestämmelser av motsvarande art. Del skall alltså vara möjligt atl i sådan stat beivra överträdelse här i landet av svensk trafikregel avseende sådan gärning som anges i någon av punkterna 1—14 i förevarande paragraf, även när den andra staten saknar en motsvarighet till den svenska trafikregeln. Sådan lagstiftning har antagits men ännu inte satts i kraft i Danmark, I Norge kan cn motsvarande reglering införas genom administrativa föreskrifter. Del är f, n, ovisst vid vilken tidpunkt Finland kan genomföra lagstiftning rö­rande utomlands begångna trafikbrott. För Islands del är del inle möj­ligt all ange om och i så fall när sådan lagstiftning kommer all införas. Del finns dock inle något hinder mot all förevarande paragraf även gäller i förhåUande lill Finland och Island,

Också denna paragraf förulsätler för sin tiUämpning alt svensk dom­stol är behörig enligt 2 kap, BrB,

I 4 § ges regler om tillämpningen av förevarande paragraf i fråga om gärning som begås i utomnordisk stat,

§

Paragrafen innehåller ell bemyndigande för Kungl, Maj:l att, i den mån det påkallas för uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt avtal med annan främmande stat än Danmark, Finland, Island eller Norge, förordna all 3 § skall äga tillämpning i fråga om förseelse som har be­gåtts i den staten. Paragrafen motsvarar 4 § promemorieförslaget.

Med slöd av denna bestämmelse kan Kungl, Maj:l förordna om lill-lämpning av 3 § i förhåUande till sådan utomnordisk stal som har till­trätt eller framdeles tillträder nämnda konvention. Bestämmelsen kan också länkas komma lill användning för den händelse Sverige framdeles ingår bilateralt avlal om lagföring för trafikbrott med främmande stat som inle har tillträtt den europeiska konventionen.

5 §

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, in­nehåller en regel om dubbel straffbarhel.

I fråga om de överväganden som ligger till grund för denna bestäm­melse hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen


 


Prop. 1971:114                                                                      77

(avsnitt 7.1.2). Äv paragrafens lydelse följer att gärningen skall vara straffbar enligl den lag som gällde när gärningen begicks. Del är endast del materiella innehållet i den främmande statens strafflagstiftning som åsyftas. I fråga om åtalspreskription tillämpas däremot svensk lag. Den omständigheten all ansvar för trafiköverträdelsen på grund av preskrip­tion enligl gärningsortens lag inle skulle kunna ådömas i gärningslandet utesluter sålunda inte att ansvar ådöms här i fall då preskription ännu inle har inträtt enligl svensk lag.

Övergångsbestämmelser

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 7,1,6) bör den nya lagen träda i kraft den dag Kungl, Maj:l förordnar. Några övergångsbestämmelser behövs inte. Som spedalstraffrällsulredningen framhåller i sill remissyttrande blir reglerna i 5 § lagen om införande av brollsbalken tillämpliga i den mån den föreslagna lagen innebär en för­ändring av tillämpningsområdet för svenska straffbestämmelser.

8. Hemställan

Jag hemsläller all lagrådels yttrande över förslagen lUl

1)    lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands,

2)    lag om ändring i brottsbalken inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av stats­rådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Hög­het Regenten.

Ur protokollet: Britta Gyllensten


 


Prop. 1971:114


78


Bilaga 1.


European Convention on the punishment of road tralBc offences


Convention européenne pour la repression des infractions routiéres


 


Preamble

The member States of the Council of Europé, signatory hereto,

Considering the increase in road traffic between European States and the dangers consequent upon the vio­lation of rules designed to protect road users;

Considering that the aim of the Council of Europé is the achieve­ment of greater unity between its Members;

Convinced of the necessity of their mutual co-operation in ensuring more effective punishment of road traffic offences committed in their terri­tories,

Have agreed as follows:


Préambule

Les Etats membres du Conseil de FEurope, signataires de la présente Convention,

Considérant Faccroissement de la circulation des véhicules entré les Etats eiiropéens et le danger que constitue la violation des régles qui assurent la sécurité des usagers de la route;

Considérant que le but dit Con­seil de FEurope est de réaliser une union plus étroite entré ses Mem­bres ;

Convaincus de la nécessité de leur cooperation afin de rendre plus effi-cace la repression des infractions routiéres commises sur leurs terri­toires,

Sont convenus de ce qui suit :


 


SECTION I

Fundamental principles

Article 1

1. When a person ordinarily resi­dent in the territory of one Contract­ing Party has committed a road traf­fic offence in the territory of an­other Contracting Party, the State of the offence may, or if its municipal law requires, must, request the State of résidence to take proceedings if it has not instituted them itself, or if, having done so, it deems it impossible to carry them through to a final de­cision or to enforce the penalty in full.


TITRE I

Principes fondamentaux

Article ?<"'

1. Lorsqu'une personne qui sé-journe habituellement sur le terri­toire d'une Partie Conlractante aura commis une infraction roiitiére sur le territoire d'une autre Partie Con-tractante, FEtat d'infraction pourra, ou, si sa loi interne le lui impose, devra demander å FEtat de résidence d'exercer la poursuite s'il ne 1'engage pas lui-méme ou si, Fayant engagée, il estime impossible de la conduire jusqu'ä decision définitive ou exécu­ tion intégrale de la sanction.


 


Prop. 1971:114                                                                         79

(Översättning)

Europeisk konvention om straff för väg­trafikbrott

Inledning

Signatärstaterna,   medlemmar   av Europarådet,

vilka beaktar den ökade vägtrafi­ken mellan de europeiska länderna och de faror som är förenade med överträdelser av regler till skydd för vägtraf ikanterna;

vilka beaktar att syftet med Euro­parådet är att åstadkomma en fasta­re enhet mellan dess medlemmar;

vilka är övertygade om att samar­bete dem emellan är nödvändigt för att möjliggöra ett effektivare beiv­rande av vägtrafikbrott sora begås inom deras områden;

har överenskommit om följande:

DEL I

Grundläggande principer

Artilcel 1

1. När person med hemvist inom fördragsslutande stats område har begått vägtrafikbrott inom annan fördragsslutande stats område, kan eller, om dess interna lag så kräver, skall gärningsstaten göra framställ­ning om lagföring i hemviststaten, om den ej själv har inlett sådant för­farande eller om den, sedan så har skett, anser det omöjligt att fullfölja förfarandet till slutligt avgörande el­ler att verkställa straffet i dess hel­het.


 


Prop, 1971:114


80


 


2.    When a judgment or admin­istrative decision has become enforc-able in the State of the offence after the offender has been given an op­portunity to present his defence, that State may request the State of rési­dence to enforce such judgment or decision.

3.    The State of résidence shall lake action on the request for pro­ceedings or enforcement as herein­after provided. However, enforce­ment of judgments rendered by de-favtlt shall not be compulsory.


2.     Lorsqu'un jugement ou une de­cision administrative devenus exécu-toires apres que Fauteur de Finfrac­tion aura été en mesure de presenter sa defence seront intervenus dans FEtat d'infraction, cet Etat pourra demander ä FEtat de résidence de procéder ä Fexécution de ce juge­ment ou de cette decision.

3.     L'Etat de résidence donnera suite ä la demande de poursuite ou d'exécution dans les conditions fixées ci-aprés. Toutefois, Fexécution des decisions prises par défaut sera facultative.


 


Article 2

1.   The road traffic offence in re­spect of which proceedings or en­forcement are requested in accor­dance with Article 1 must be pun-ishable under the laws of both the State of the offence and the State of résidence.

2.   For the purposes of proseculion or enforcement of sentence the law of the State of résidence shall be applicable, it being underslood that the only traffic rules to be referred to shall be those in force at the place of the offence.


Article 2

1.    L'infradion routiére qui moti­vera la demande de poursuite ou d'exécution prévue å Fartide lr devra étre réprimée ä la fois par la loi de FEtat d'infraction et par celle de FEtat de résidence.

2.    Aux fins de poursuite ou d'exé-cution, le droit de FEtat de résidence sera applicable, étant entendu que les seules régles de circulation prises en considération seront celles en vi­gueur au lieu de Finfraction.


 


SECTION II Proceedings in the State of résidence

Article 3

The authorities of the State of résidence shall be competent to pro-secute, at the request of the State of the offence, for a road traffic of­fence committed in the territory of that State.

Artide 4

The competent authorities of the State of résidence shall examine any request for proceedings addressed to them under Artides 1 and 2 and shall decide, in accordance with their own laws, what action to take there-on.


TITRE II Poursuite dans 1'Etat de résidence

Article 3

Les autorités de FEtat de rési­dence auront competence pour pour­suivre, sur la demande de FEtat d'in-fraction, les infractions routiéres commises sur le territoire de cet Etat.

Article 4-

Les autorités compétentes de FEtat de résidence examineront la demande de poursuite qui leur aura été adres­sée en application des artides l<=r et 2. Elles détermineront, conformé­ment ä leur propre législation, la suite ä donner ä la demande.


 


Prop. 1971:114                                                                         81

2. När dom eller administrativt be­slut har blivit verkställbar i gär­ningsstaten, sedan gärningsmannen har haft tillfälle att framlägga sitt försvar, kan denna stat anmoda hem­viststaten att verkställa domen eller beslutet.

3. Hemviststaten skall behandla framställningen om lagföring eller verkställighet i enlighet med vad som stadgas i det följande. Verkställighet av dom kan dock vägras, om domen har meddelats i den tilltalades ute­varo.

Artilcel 2

1.    Vägtrafikhrott sora föranleder fraraslällning om lagföring eller verkställighet i enlighet med artikel 1 skall vara straffbart enligt både gärningsstatens och hemviststatens lag.

2.    I fråga om lagföring och straff­verkställighet tillämpas lagen i hem­viststaten. Emellertid får endast de trafikregler beaktas som gäller på den ort där gärningen har begåtts.

DEL II Lagföring i hemviststaten

Artikel 3

Hemviststatens myndigheter är be­höriga att på framställning från gär­ningsstaten vidtaga åtgärder för lag­föring på grund av vägtrafikbrott som har begåtts inom gärningssta­tens område.

Artilcel i

Behörig myndighet i hemviststaten skall granska framställning om lag­föring, som gjorts enligt artiklarna 1 och 2, och besluta i enlighet med sin egen lag vilka åtgärder framställ­ningen skall föranleda.

6    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 114


 


Prop. 1971:114


82


 


Article 5

1.     When the State of offence has addressed a request for proceedings under Article 1, it may no longer proceed or enforce a decision against the offender.

2.     It may resumé proceedings or enforcement:

 

(a)       whenever the State of rési­dence has notified the State of the offence that it has not taken action on the request;

(b)      whenever, on grounds which have arisen subsequentiy, it has noti­fied the State of résidence of the withdrawal of its request before the opening of the hearing in a court of first instance or before the delivery of an administrative decision in the State of résidence.


Article 5

1.     Lorsque FEtat d'infraction aura adressé la demande de poursuite pré­vue ä Fartide l'', il ne pourra plus poursuivre Fauteur de Finfraction ni exécuter une decision prononcée con­tre ce dernier.

2.     Il pourra reprendre la poursuite ou Fexécution :

(a)    lorsque FEtat de résidence aura
fait connaitre å FEtat d'infraction
qu'il ne donne pas suite utile ä la
demande ;

(b)    lorsque, pour des motifs venus
å sa connaissance postérieurement ä
la demande, il aura notifie ä FEtat
de résidence le retrait de sa demande
avant Fouverture des débats judi­
ciaires de premiére instance ou avant
le prononcé d'une decision adminis­
trative dans FEtat de résidence.


 


Article 6

1.    The request for proceedings
shall mention the date on which the
corapetent authority made applica­
tion.

In the State of the offence, the lim­itation of the time for proseculion shall be suspended as from that date. Such time limitation shall begin to run again to its full extent from the date of the notification in accordance with paragraphs 2 (a) and (b) of Article 5 that no action has been ta­ken or that the request has been withdrawn and, in any case, within six months of the request for pro­ceedings.

2.    In the State of résidence, the
time limitation for proseculion shall
only begin to run from the date of
receipt of the request for proceed­
ings.

When, in that State, a complaint from the victim is required for the institution of proceedings, the time-limit within which such coinplaint shall be lodged will begin to run from the date of receipt of the re­quest for proceedings.


Article 6

1. La demande de poursuite meii-tionnera la date å laquelle cette pro­cédure aura été deraandée par Fau­torité compétente.

Dans FEtat d'infraction, la pres­cription de Faction sera interrompue ä cette date. Le délai de cette pres­cription recommencera å courir dans sa totalité ä compter de la notifica­tion d'absence de suite ou de retrait de la demande prévue au paragraphe 2, alinéas (a) et (b), de Fartide 5, et au plus tärd six mois apres la de­mande de poursuite.

2. Dans FEtat de résidence, le dé­lai de la prescription de Faction ne courra qu'å compter de la reception de la demande de poursuite.

Lorsque, dans cet Etat, une plainte de la victime est nécessaire ä Fexer­cice de la poursuite, le délai dans lequel cette plainte doit étre présen­tée ne coramencera ä courir qu'å la date de la reception de la demande de poursuite.


 


Prop. 1971:114                                                                         83

Artikels

1.   När gärningsstaten har gjort framställning ora lagföring enligt artikel 1, får den ej längre vidtaga åtgärder för lagföring eller verkstäl­lighet mot gärningsmannen.

2.   Gärningsstaten kan återupptaga lagföring eller verkställighet:

 

(a)       när hemviststaten har medde­lat gärningsstaten att den ej har vid­tagit någon åtgärd i anledning av framställningen;

(b)      när gärningsstaten på grund av omständigheter sora frarakomrait senare har raeddelat heraviststaten att framställningen återkallas och detta sker innan förhandling i målet inleds vid domstol i första instans i heraviststaten eller innan admini­strativt beslut raeddelas där.

Artikels

1. Framställning ora lagföring skall innehålla uppgift ora den dag när vederbörande rayndighet gjorde fraraställningen.

I gärningsstaten avbryts tiden för åtalspreskription från denna dag. Preskriptionstiden börjar åter löpa i full utsträckning från den dag då meddelande lämnas enligt artikel 5 andra punkten (a) och (b) att åt­gärd ej har vidtagits eller att fram­ställningen har återkallats, dock se­nast sex månader efter fraraställ­ningen ora lagföring.

2. I heraviststaten börjar tiden för åtalspreskription ej löpa förrän från den dag då fraraställningen om lag­föring mottages.

Om angivelse från målsäganden fordras för att åtal skall kunna väc­kas i hemviststaten, räknas den tids­frist inom vilken sådan angivelse skall göras från den dag då fram­ställningen om lagföring mottages.


 


Prop. 1971:114


84


 


Article 7

Documents drawn up by the ju­dicial and adrainistrative authorities of the State of the offence shall have the same legal force in the State of résidence as if they had been drawn up by the authorities of that State, and vice versa.


Article 7

Les documents établis. par les autorités judiciaires et adrainistra-tives de FEtat d'infraction auront dans FEtat de résidence la mérae valeur juridique que s'ils avaient été établis par les autorités de cet Etat et réciproquement.


 


SECTION III

Enforcement in the State of résidence

Article 8

The authorities of the State of ré­sidence shall be corapetent, when requested by the State of the of­fence, to enforce the decisions re­ferred to in Artide 1 (2) of this Convention. Decisions shall be en­forced in accordance with the law of the State of résidence subject to confirraation of the authenticity of the request and of its conforraity with this Convention. The State of résidence shall be competent to grant the offender conditional release. The right of pardon may be exercised by either the State of résidence or the State of the offence.

Article 9

1.    Enforcement in the State of ré­
sidence shall not take place:

(a) if the offender has been sub­ject of a final decision in that State in respect of the same offence;

(6) if the time limit for the pen­alty has expired according to the law of either the State of the offence or the State of résidence;

(c) if the offender has benefited under an amnesty or a pardon in either the State of résidence or the State of the offence.

2.    The State of résidence may
refuse enforcement:

(a) if the competent authorities in that State have decided not to take proceedings, or to dröp proceedings


TITRE III

Exécution dans 1'Etat de résidence

Article 8

Les autorités de FEtat de résidence auront competence pour exécuter, sur la demande de 1'Etat d'infrac-tion, les decisions prévues au para­graphe 2 de Fartide 1" de la pré­sente Convention. L'exécution des decisions aura lieu selon la loi de FEtat de résidence, apres verifica­lion de Fauthenticité de la demande et de sa conforraité aux conditions fixées par la présente Convention. L'Etat de résidence sera corapetent en matiére de libération condition­nelle. Le droit de grace pourra étre exercé aussi bien par FEtat de rési­dence que par FEtat d'infraction.

Article 9

1.    L'exécution dans FEtat de rési­
dence n'aura pas lieu :

(a)     si Fauteur de Finfraction y fait Fobjet d'une decision définitive pour les mémes faits ;

(b)     si la prescription de la sanc­tion est acquise d'aprés la loi de FEtat d'infraction ou d'aprés celle de FEtat de résidence;

(c)     si Fauteur de Finfraction bé­néficie d'une amnistie ou d'une me­sure de grace dans FEtat de rési­dence ou dans FEtat d'infraction.

2.    L'Etat de résidence pourra re­
fuser Fexécution :

(a) si les autorités compétentes de cet Etat ont décidé de ne pas engager de poursuites ou de mettre fin aux


 


Prop. 1971:114                                                                         85

Artikel 7

Handlingar som upprättas av judi­ciella och administrativa myndighe­ter i gärningsstaten har samma rätts­liga verkan i heraviststaten som om de hade upprättats av dess myndig­heter och vice versa.

DEL III

Verkställighet i hemviststaten

Artikels

Hemviststatens myndigheter är behöriga att på framställning från gärningsstaten verkställa avgöran­den som avses i artikel 1 andra punkten i denna konvention. Avgö­randena verkställes enligt hemvist­statens lag, sedan framställningens äkthet och överenssläraraelse raed denna konvention har konstaterats. Hemviststaten är behörig att medde­la den dömde villkorlig frigivning. Nåd kan beviljas av antingen hem­viststaten eller gärningsstaten.

Artilcel 9

1.    Verkställighet i hemviststaten
skall ej äga rura:

(a)      om gärningsmannen har varit föremål för slutgiltigt avgörande i denna stat med anledning av samma gärning;

(b)     om påföljden är preskriberad enligt lagen i gärningsstaten eller henTsiststaten;

(c)      ora gärningsmannen har fått amnesti eller nåd i hemviststaten el­ler gärningsstaten.

2.    Hemviststaten kan vägra verk­
ställighet:

(a) om vederbörande myndighet i denna stat beträffande samma gär­ning  har  beslutat   att   lagföring  ej


 


Prop. 1971:114


86


 


already begun, in respect of the same act;

(b)      if the act for which sentence has been pronounced is also the sub­ject of proceedings in that State;

(c)      to the extent that that State deems it likely that enforcement would do violence to the fundamen-tals of its legal system or would be incompatible with the principles governing the application of its own penal law, in particular if, on ac­count of his age, the offender could not have been sentenced in that State.


poursuites qu'elles ont exercées pour les raémes faits;

(b)      si les faits qui motivent la condamnation font Fobjet de pour­suites dans cet Etat;

(c)      dans la mesure oii cet Etat estime cette exécution de nature ä porter atteinte aux principes fonda­mentaux de son ordre juridique ou incompatible avec les principes qui president ä Fapplication de son droit pénal, notamment si, en raison de son åge, Fauteur de Finfraction n'eut pas pu étre condamné dans cet Etat.


 


Article 10

When a request is made under Article 1 (2) for the enforcement of some penalty other than a fine, the State of résidence shall, if necessary, substitute for the penalty imposed in the State of the offence the penalty prescribed by the law of the State of résidence for a like offence.

Such penalty shall, as far as pos­sible, correspond in nature to that imposed by the decision of which enforcement is requested. It raay not exceed the raaximum penalty pro­vided for by the législation of the State of résidence nor may it be longer or more severe than that im­posed by the State of the offence. In determining the penalty, the com­petent authorities of the State of résidence may also take into con­sidération the methods whereby the penalty is customarily enforced in that State.


Article 10

Lorsque la deraande prévue au paragraphe 2 de Fartide !«' aura pour objet Fexécution d'une sanction autre que Faraende, FEtat de rési­dence substituera, s'il y a lieu, å la sanction infligée dans FEtat d'infrac-tion, la sanction prévue par la loi de FEtat de résidence pour une infrac­tion analogue.

Cette sanction correspondra autant que possible, quant å sa nature, ä celle infligée par la decision ä exé­cuter. Elle ne pourra ni excéder le raaximum prévu par la loi de FEtat de résidence, ni aggraver par sa na­ture ou par sa durée la sanction prononcée dans FEtat d'infraction. En fixant la sanction les autorités compétentes de FEtat de résidence pourront prendre également en con­sidération les modalités d'exécution de la sanction habituellement appli­quée dans cet Etat.


 


Article 11

When a request is made for the enforcement of a fine, the State of résidence shall collect payment in ac­cordance with the conditions pre­scribed by its law up to the raaximum sum fixed by such law in respect of a like offence or, failing such a maxi­mum, up to the amount of the fine


Article 11

Lorsque la demande d'exécution aura pour objet le paiement d'une amende, FEtat de résidence procé-dera au recouvrement dans les condi­tions prévues par sa loi ä concur­rence du maximum fixé par cette loi pour une infraction analogue, ou, ä défaut de maximum legal, å concur-


 


Prop. 1971:114                                                                         87

skall ske eller att redan påbörjade åtgärder för lagföring skall avbrytas;

(b)     om den gärning avgörandet avser är föremål för rättslig prövning i denna stat;

(c)      i den mån denna stat anser att verkställighet skulle strida mot grun­derna för dess rättsordning eller vara oförenlig med dess egna straffrätts­liga grundsatser, t. ex. om gärnings­mannen på grund av sin ålder ej kunde ha blivit dömd i denna stat.

Artikel 10

När framställning enligt artikel 1 andra punkten avser verkställighet av annan påföljd än böter, skall hera­viststaten, om det finns skäl därtill, ersätta den påföljd som utdömts i gärningsstaten med påföljd som hemviststatens lag föreskriver för motsvarande brott.

Denna påföljd skall till sin art så nära som raöjligt motsvara påföljd som är ådömd genom det avgörande som skall verkställas. Maximistraf­fet enligt lagstiftningen i hemvist­staten får ej överskridas. Ej heller får påföljden göras längre eller till sin natur strängare än den som har ådömts i gärningsstaten. Vid bestäm­mande av påföljden kan myndighet i hemviststaten även taga hänsyn till det sätt på vilket påföljden vanligt­vis verkställes i denna stat.

Artikeln

Göres framställning om verkstäl­lighet av bötesstraff, skall hemvist­staten utkräva betalning för böterna enligt föreskrifterna i den statens lag. Det uttagna beloppet får dock icke överstiga det högsta belopp som enligt denna lag kan utdömas för motsvarande brott eller, om sådant


 


Prop. 1971:114


customarily imposed in the State of résidence in respect of a like offence.

Article 12

In case of non-payment of the fine, the State of résidence shall, if re­quested by the State of the offence, apply such compulsory or substitute measures as are prescribed by its own laws.

The State of résidence shall not apply a compulsory or substitute measure involving imprisonment prescribed by a sentence in the State of the offence unless expressly re­quested to do so by that State.

Article 13

The State of the offence may no longer enforce any decision against the offender unless a refusal or an inability to enforce has been notified to it by the State of résidence.


rence du montant de la sanction habituellement prononcée dans FEtat de résidence pour une telle infrac­tion.

Article 12

En cas de non paiement de Fa­raende, FEtat de résidence applique­ra, sur la deraande de FEtat d'infrac-tion, les raesures de contrainte ou de reraplacement prévues par sa propre législation.

L'Etat de résidence ne pourra exécuter une mesure de contrainte ou de reraplacement prévue par une decision rendue dans FEtat d'infrac-tion et comportant une privation de liberté que si FEtat d'infraction le demande spécialement.

Article 13

L'Etat d'infraction ne pourra plus procéder ä aucune des raesures d'exé­cution deraandées, å moins qu'un refus ou une irapossibilité d'exécu-tion lui ait été notifie par FEtat de résidence.


 


SECTIONS IV General provisions

Article Ii

1.     Requests under Artide 1 of this Convention shall be made in writing.

2.     A request for proceedings shall be accompanied by the original or authentic copy of all statements, diagrams, photographs and other documents relating to the offence and by a copy of the legal provisions applicable to the case in the State of the offence. Copies of the offender's record of convictions, slatutory provisions relating to the time limita­tion, writs suspending the tirae li­mitation, together with supporting facts, shall also be appended.

3.     A request for enforceraent shall be accompanied by the original or an


TITRE IV Dispositions générales

Article 14

1.     Les requétes prévues ä Fartide l«r de la présente Convention seront formulées par écrit.

2.     La demande de poursuite sera accompagnée de Foriginal ou d'une copie authentique de tous procés-verbaux, croquis, photographies et autres documents se rapportant a Finfraction, ainsi que d'ime copie des dispositions legales applicables en Fespéce dans FEtat d'infraction. Les copies du casier judiciaire, des dispositions legales relatives ä la prescription, des actes qui Font in­terrompue ainsi que Findication des faits interruptifs seront égaleraent jointes.

3.     La deraande d'exécution sera accompagnée de Foriginal ou d'une


 


Prop. 1971:114                                                                         89

belopp ej finns föreskrivet, det högs­ta bötesbelopp som vanligen utdömes i hemviststaten för sådant brott.

Artikd 12

Betalas ej böterna, skall hemvist­staten på framställning av gärnings­staten vidtaga sådana tvångsåtgärder eller alternativa åtgärder som före­skrives i dess egen lagstiftning.

Hemviststaten får ej verkställa tvångsåtgärd eller alternativ åtgärd som har föreskrivits genom avgöran­de i gärningsstaten och som innebär frihetsberövande annat än på ut­trycklig begäran från denna stat.

Artikel 13

Gärningsstaten får ej längre verk­ställa avgörandet, om icke hemvist­staten meddelar att den vägrar eller ej kan fullgöra verkställigheten.

DEL IV Allmänna bestämmelser

Artikel Ui-

1.    Framställning enligt artikel 1 i denna konvention skall göras skrift­ligen.

2.    Vid framställning om lagföring skall fogas saratliga förhörsprotokoll, skisser, fotografier och andra hand­lingar angående brottet i original el­ler bestyrkt avskrift samt avskrift av de lagbestämmelser som är tillämpli­ga på fallet i gärningsstaten. Av-ski'ift av den misstänktes brottsre­gister och av tillämpliga lagbestäm­melser om preskription samt upp­gift om åtgärder, varigenom pre­skription har avbrutits och om de sakförhållanden som ligger till grund härför, skall också bifogas.

3.    Vid framställning om verkstäl­lighet skall fogas avgörandet i original


 


Prop. 1971:114


90


 


authentic copy of the decision, which shall be certified enforceable in the manner prescribed by the law of the State of the offence. When the deci­sion of which enforcement is re­quested supersedes another decision without reproducing the statement of the facts, an authentic copy of the decision containing such statement shall be appended.


copie authentique de la decision dont le caractére exécutoire sera certifié dans les formes prescrites par la loi de FEtat d'infraction. Lorsque la decision ä exécuter en remplace une autre sans reproduire Fexposé des faits, une copie authentique de la decision contenant cet exposé sera jointe.


 


Article 15

1.     Requests shall be sent by the Ministry of Justice of the State of the offence to the Ministry of Justice of the State of résidence and the reply shall be sent through the same chan-nels.

2.     Any Communications necessary under the terms of this Convention shall be exchanged either through the channels referred to in paragraph

1 of this Article, or directly between
the authorities of the Contracting
Parties.

3.    In case of emergency, the Com­
munications referred to in paragraph

2  of this Article may be made
through the International Criminal
Police Organisation  (Interpol).

4.    Any Contracting Party may, by
dédaration addressed to the Secre­
tary-General of the Council of
Europé, give notice of its intention
to adopt new rules in regard to the
Communications referred to in para­
graphs 1 and 2 of this Article.


Article 15

1.    La demande sera adressée par le Ministére de la Justice de FEtat d'infraction au Ministére de la Jus­tice de FEtat de résidence. La ré-ponse sera transmise par la méme voie.

2.    Les Communications nécessaires ä Fapplication de la présente Con­ vention seront échangées, soit par la voie indiquée au paragraphe 1 du present artide, soit directement entré les autorités des Parties Contractan­tes.

3.    En cas d'urgence, les Communi­cations visées au paragraphe 2 du present artide pourront étre trans-mises par Fintermédiaire de FOrga­nisation Internationale de Police Criminelle (Interpol).

4.    Toute Partie Contractante pour­ra, par dédaration adressée au Secrétaire General du Conseil de FEurope, faire connaitre qu'elle en­tend déroger aux régles de transmis­sion énoncées aux paragraphes 1 et 2 du present article.


 


Article 16

If the State of résidence considers that the information supplied by the State of the offence is inadequate to enable it to apply this Convention, it shall ask for the additional infor­mation required. It may fix a time-lirait for the receipt of such informa­tion.


Article 16

Si FEtat de résidence estime que les renseignements fournis par FEtat d'infraction sont insuffisants pour lui permettre d'appliquer la présente Convention, il demandera le com­plément d'informations nécessaire. Il pourra fixer un délai pour Fobten­tion de ces informations.


 


Prop. 1971:114                                                                         91

eller bestyrkt avskrift. Att avgöran­det kan verkställas skall styrkas på sätt som föreskrives i gärningssta­tens lag. Om det avgörande, som skall verkställas, ersätter annat av­görande utan att återge omständig­heterna i målet, skall bestyrkt av­skrift bifogas av det avgörande som innehåller redogörelse för dessa om­ständigheter.

Artikel 15

1.    Fraraslällning skall översändas av justitiedepartementet i gärnings­staten till justitiedepartementet i hemriststaten och svar skall sändas genom samma departement.

2.    Meddelande som fordras för till-lämpningen av denna konvention skall utväxlas antingen på det sätt som angivits i första punkten i den­na artikel eller direkt mellan veder­börande myndigheter i de fördrags­slutande staterna.

3.    I brådskande fall kan medde­lande som avses i andra punkten i denna artikel sändas genora den in­ternationella kriminalpolisorganisa­tionen (Interpol).

4.    Fördragsslutande stat kan ge­nom förklaring ställd till Europarå­dets generalsekreterare anraäla att den avser att göra avvikelser från de regler om utväxling av meddelanden som anges i första och andra punk­terna i denna artikel.

Artikel 16

Om heraviststaten finner att de upplysningar som har lämnats av gärningsstaten ej är tillräckliga för att konventionen skall kunna till-lämpas, skall den begära de koraplet­lerande upplysningar som fordras. Den kan därvid fastställa en tids­frist för mottagande av sådana upp­lysningar.


 


Prop. 1971:114


Article 17 The Contracting Parties shall extend the legal assistance they afford one another in criminal mat­ters to measures necessary for the exécution of this Convention, in­duding the transmission of writs drawn up by the administrative authorities and service of orders to pay, the latter measure not being deemed an enforcement measure.


Artide 17 Les Parties Contractantes éten-dront Fentraide judiciaire qii'elles accordenl en matiére pénale aux mesures nécessaires ä Fexécution de la présente Convention, notamment ä la transmission des actes établis par Fautorité administrative et aux noti­ficalions d'un commanderaent de payer, cette derniére mesure n'étant pas considérée comme une mesure d'exécution.


 


Article 18

The State of résidence shall inform the State of the offence without delay of the action taken on a request for proceedings or enforcement and shall, in either case, send to the latter State a document certifying that the penalty has been enforced and also in the case of proceedings, an authentic copy of the final deci­sion.


Article 18

L'Etat de résidence informera sans relard FEtat d'infraction de la suite donnée a la demande de poursuite ou d'exécution. Il lui adressera, dans les deux cas, un document certifiant Fexécution de la sanction et, en outre, dans le cas de poursuite, une copie authentique de la decision dé­finitive.


 


Article 19

1.     Subject to the provisions of paragraph 2 of this Article, no trans­lation of requests, or of the sup­porting documents, or of any other documents relating to the applica­tion of this Convention, shall be required.

2.     Any Contracting Party may, when signing or depositing its in­strument of ratification, acceptance or accession, by a dédaration addres­sed lo the Secretary-General of the Council of Europé, reserve the right to require that requests and sup­porting documents should be accom­panied by a translation into its own language or into one of the official languages of the Council of Europé or into such one of those languages as it shall indicate. The other Con­tracting Parties may claim reciproc­ity-

3.     This  Article  shall  be without


Article 19

1.    Sous réserve des dispositions du paragraphe 2 du present article, la traduction des demandes de pour­suite et d'exécution et celle des piéces annexes, ainsi que celle de tous autres documents relatifs ä Fapplication de la présente Conven­tion, ne sera pas exigée.

2.    Toute Partie Contractante pour­ra, au moment de la signature ou du dépot de son instrument de ratifica­tion, d'acceptation ou d'adhésion, par dédaration adressée au Secrétaire General du Conseil de FEurope, se reserver la faculté d'exiger que les demandes et piéces annexes lui soient adressées accompagnées, soit d'une traduction dans sa propre langue, soit d'une traduction dans "une quel­conque des langues officielles du Con­seil de FEurope ou dans celle de ces langues qu'elle indiquera. Les autres Parties Contractantes pourront se prévaloir du défaut de réciprocité.

3.    Le present artide ne porie pas


 


Prop. 1971:114                                                                         93

Artikel 17

De fördragsslutande staterna skall utsträcka den rättshjälp de lämnar varandra i brottmål till att omfatta åtgärder sora är nödvändiga för den­na konventions tillärapning, däri­bland förraedling av handlingar, upp­rättade av administrativ myndighet, och delgivning av bötesföreläggande. Sistnämnda åtgärd skall ej anses som verkställighetsåtgärd.

Artikel 18

Hemviststaten skall utan dröjsmål underrätta gärningsstaten om de åt­gärder sora har vidtagits i anledning av fraraslällning om lagföring eller verkställighet. I båda fallen skall till denna stat sändas handling, som styrker att påföljden har verkställts, och i de fall som avser lagföring även bestyrkt avskrift av det slutliga av­görandet.

Artikel 19

1. översättning av framställningar och därvid fogade handlingar eller av andra handlingar som rör tillämp­ningen av denna konvention får ej krävas i annat fall än som anges i andra punkten i denna artikel.

2.     Fördragsslulande stat kan vid undertecknande av denna konven­tion eller vid deponering av ratifika­tions-, godkännande- eller anslut­ningsinstrument genom förklaring till Europarådets generalsekreterare förbehålla sig rätt att kräva, att fraraställningar och därvid fogade handlingar skall åtföljas av översätt­ning antingen till dess eget språk eller till något av Europarådets offi­ciella språk eller till det av dessa språk som den anger. Annan för­dragsslutande stat kan kräva ömse­sidig tillämpning av förklaringen.

3.     Denna artikel inkräktar icke på


 


Prop. 1971:114


94


 


prejudice to any provision con­cerning translation of requests and supporting documents that may be contained in agreements or arrange­ments now in force or that raay be concluded between two or more Contractir.,ft Parties.


atteinte aux dispositions relatives ä la traduction des demandes et piéces annexes, contenues dans les accords ou arrangements en vigueur ou ä intervenir enlre deux ou plusieurs Parties Contractantes.


 


Article 20 Evidence   and   documents   trans­mitted  in  application  of  this  Con­vention need not be authenticated.


Article 20 Les piéces et docuraenls transmis en application de la présente Conven­tion seront dispensés de toutes les formalités de légalisation.


 


Article 21 The proceeds of fines levied as a result of requests for proceedings or enforcement shall become the property of the State of résidence which may use them as it deems fit.


Article 21

Le produit des amendes perues å

la suite des demandes de poursuite

ou d'exécution sera acquis å FEtat de

résidence qui en disposera a son gré.


 


Article 22

The State of résidence shall have power to collect, at the request of the State of the offence, the costs of proseculion and trial incurred in that State.

Should it collect such costs, it shall be obliged to refund to the State of the offence experts' fees only.


Article 22

L'Etat de résidence aura compe­tence pour percevoir, sur la demande de FEtat d'infraction, les frais de poursuite et de jugement exposés dans cet Etat.

S'il procéde ä cette perception, il ne sera tenu de rembourser å 1'Etat d'in-fraction que les honoraires d'experts qii'il a perus.


 


Article 23 The    costs    of   proceedings    and enforcement incurred in the State of résidence shall not be refunded.


Article 23 Les frais de poursuite et d'exécu-tion exposés dans FEtat de résidence ne seront pas remboursés.


 


SECTION V

Final provisions

Article 24-In this Convention:

(a)       "Road traffic offence" means any offence listed in the "Common Schedule of Road Traffic Offences" annexed to this Convention;

(b)      "State of the offence" raeans the Stale, Party to the present Con-


TITRE V

Dispositions finales

Article 24 Au  sens  de la présente  Conven­tion :

(a)      L'expression « infraction rou­tiére » désigne toute infraction pré­vue dans la liste intitulée « Fonds coraraun d'infractions routiéres», annexée ä la présente Convention;

(b)      L'expression «Etat d'infrac-tion » désigne FEtat partie ä la pré-


 


Prop. 1971:114                                                                         95

besläramelser om översättning av framställningar och därvid fogade handlingar som kan finnas i avtal el­ler överenskommelser som är i kraft eller kan komma att ingås mellan två eller flera av de fördragsslutande staterna.

Artikel 20 Bevismaterial och handlingar sora översänds  enligt  denna konvention behöver icke legaliseras.

Artikel 21 Böter sora har uttagits på fram­ställning om lagföring eller verk­ställighet tillfaller heraviststaten sora förfogar över medlen på sätt den fin­ner lämpligt.

Artikel 22 Hemviststaten äger på begäran av gärningsstaten uttaga ersättning för de rättegångskostnader som har upp­korarait i sistnämnda stat.

Av den ersättning som sålunda uttages är hemviststaten skyldig att gottgöra gärningsstaten endast för arvoden till sakkunniga.

Artikel 23 Kostnader för lagföring och verk­ställighet,   sora   har   uppkorarait   i heraviststaten, skall icke ersättas.

DEL V

Slutbestämmelser

Artikel 24 I denna konvention förstås raed

(a)     "vägtrafikbrott" varje brott
sora upptages i "Gemensam förteck­
ning över vägtrafikbrott", vilken är
fogad som bilaga I till denna kon­
vention;

(b)    "gärningsstaten" den fördrags-
slutande stat inora vars område ett


 


Prop. 1971:114


96


 


vention, in whose territory a road traffic offence has been committed;

(c)     "State of résidence" means
the State, Party to the present Con­
vention, in which the person who
has committed a road traffic offence
is ordinarily resident;

(d)     "Road traffic rules" means
any rules covering items 4 to 7 of
Annex I to this Convention, entitled
"Coramon Schedule of Road Traffic
Offences";

(e)    "Judgment" refers to decisions
rendered by a judicial authority, in­
duding "ordonnances pénales" and
"amendes de composition";

(f)     "Administrative decision" re­
fers to decision rendered in some
States by administrative authorities
empowered to impose the penalties
prescribed by law for certain classes
of road traffic offences.


sente Convention, sur le territoire duquel une infraction routiére a été commise;

(c)     L'expression « Etat de rési­
dence » désigne FEtat partie a la pré­
sente Convention ou séjourne habi­
tuellement Fauteur d'une infraction
routiére;

(d)     L'expression « régles de circu­
lation » désigne toute réglementation
couvrant Fun quelconque des objets
des chiffres 4 å 7 de Fannexe I ä la
présente Convention intitulée « Fonds
commun d'infractions routiéres »;

(e)       L'expression «jugement»
s'applique aux decisions rendues par
les autorités judiciaires, en y com-
prenant les ordonnances pénales et
les amendes de composition;

(f)     L'expression « decision admi­
nistrative » s'applique aux decisions
rendues dans certains Etats par des
autorités administratives habilitées
å prononcer les sanctions prévues par
la loi pour la repression de categories
d'infractions routiéres.


 


Article 25

1.     Annex I to this Convention, en­titled "Common Schedule of Road Traffic Offences" shall be an integral part thereof.

2.     Any Contracting Party may, at any time, by written dédaration to the Secretary-General of the Council of Europé, indicate road traffic of­fences not listed in Annex I to which it wishes to apply this Convention, or those listed in Annex I which it wishes to exclude from such applica­tion, in its relations with the other Contracting Parties.

3. When a Contracting Party has added an offence or offences to the list contained in Annex I to this Con­vention, the other Contracting Parties shall, if appropriate, notify the Sec­retary-General of the Council of Europé of their agreement. Such ad­ditions   may   be   invoked   vis-å-vis


Article 25

1.     L'annexe I ä la présente Con­vention intitulée « Fonds commun d'infractions routiéres » est partie in-tégrante de cette Convention.

2.     Chaque Partie Contractante pourra, ä tout moment, par notifica­tion adressée au Secrétaire General du Conseil de FEurope, faire con­naitre les infractions en matiére de circulation routiére non visées ä Fan­nexe I, qu'Elle désire soumettre å Fapplication de la présente Conven­tion, 011 celles visées ä Fannexe I qu'Elle désire exdure de cette appli­cation dans ses rapports avec les au­tres Parties Contractantes.

3.     Dans le cas d'adjonction par une Partie Contractante de nouvelles infractions å la liste contenue dans Fannexe I å la présente Convention, les autres Parties Contractantes no-tifieront, s'il y a lieu, leur accepta-tion au Secrétaire General du Conseil de FEurope. L'adjonction leur sera


 


Prop, 1971:114                                                                         97

väglrafikbrolt har begåtts;

(c)    "hemviststaten" den fördrags-
slutande stat i vilken den person som
har begått ett vägtrafikbrott har sitt
hemvist;

(d)    "trafikregler" alla bestämmel­
ser som reglerar något av de äranen
som anges i punkterna 4—7 i den till
konventionen fogade "Gemensam
förteckning över vägtrafikbrott";

(e)    "dom" av judiciell myndighet
meddelat avgörande, härunder in­
begripet "ordonnances pénales" och
"amendes de composition";

(f)     "administrativt beslut" beslut
som i vissa stater meddelas av ad­
ministrativ rayndighet vilken är be­
hörig att ålägga i lag föreskrivna på­
följder för vissa typer av vägtrafik-
brott.

Artikel 25

1.    Bilaga I till denna konvention, betecknad "Gemensara förteckning över vägtrafikbrott" utgör en inte­grerande del av konventionen.

2.    Fördragsslutande stat kan när sora helst genom skriftlig förklaring till Europarådets generalsekreterare tillkännage att den i förhållande till övriga fördragsslutande stater öns­kar att konventionen skall tilläm­pas på vägtrafikbrott, som ej är upp­tagna i bilaga I, eller att vissa väg­trafikbrott, sora är upptagna i den­na bilaga, skall uteslutas från kon­ventionens tillämpning.

3.    När fördragsslutande stat fogat ett eller flera brott till förteckningen i bilaga I, skall övriga fördragsslu­tande stater, om de godkänner tilläg­get, underrätta Europarådets gene­ralsekreterare härom. Tillägget kan åberopas i förhållande till sådan stat tre månader efter det att underrät-

7    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 114


 


Prop. 1971:114


98


 


them, three months after such noti­fication.

4. When a Contracting Party has removed an offence or offences frora the list contained in Annex I to this Convention, the dédaration referred to in paragraph 2 of this Article shall take effect, if it is made at the time of the signature of the Convention or of the deposit of the instrument of ratification, acceptance or accession, at the time of entry into force of the Convention; if it is raade låter, three months after its receipt by the Secre­tary-General of the Council of Eu­ropé. Any Contracting Party may claim reciprocity.

5. Any Contracting Party may state that under its domestic law the dédaration provided for in para­graphs 2 and 3 must be submitted for approval to its legislative organs. In this event any addition to the list in Annex I shall not come into effect with regard to the said Party until the latter has informed the Secre­tary-General of the Council of Europé I hat such approval has been obtained.


opposable trois raois apres cette no­tification.

4.   Dans le cas de retrait par une Par­
tie Contractante d'infractions figu­
rant dans la liste contenue dans Fan­
nexe I å la présente Convention, la
notification prévue au paragraphe 2
du present article prendra effet, si
elle est faite lors de la signature de
la Convention ou du dépot de Fin-
struraent de ratification, d'accepta-
tion ou d'adhésion, au raoraent de Fen­
trée en vigueur de la Convention; si
elle est faite ultérieurement, trois
raois ä compter de sa reception par le
Secrétaire General du Conseil de
FEurope. Toute Partie Contractante
pourra se prévaloir du défaut de ré­
ciprocité.

5.     Une Partie Contractante pourra
dédarer que sa législation interne
Foblige ä soumettre la notification
prévue aux paragraphes 2 et 3 å
Fapprobation de ses organes législa-
tifs. Dans ce cas, Fadjonction ä la
liste prévue ä Fannexe I ne prendra
effet, en ce qui concerne cette Partie,
que lorsqu'Elle aura informé le Se­
crétaire General du Conseil de FEu­
rope de Fobtention de cette approba-
tion.


 


Article 26

The present Convention does not limit competence given to the State of résidence by its municipal law in regard to prosecutions and/or en­forcement.


Article 26

La présente Convention ne limité pas la competence de FEtat de rési­dence en matiére de poursuite ou d'exécution que lui confére sa légis­lation interne.


 


Article 27

1.    If two or more Contracting Parties establish their relations on the basis of uniform législation or of special arrangements for reciprocity, they shall have the option of regulat-ing their mutual relations in the matter solely on the basis of such systeras, notwithslanding the provi­sions of the present Convention.

2.    Contracting Parties who, in ac-


Article 27

1.     Si deux ou plusieurs Parties Contractantes établi ssent leurs rela­tions sur la base d'iine législation uniforme ou d'un régime particulier de réciprocité, Elles auront la faculté de regler leurs rapports mutuels en la matiére en se fondant exclusive­ment sur ces syslémes, nonobstant les dispositions de la présente Con­vention.

2.     Les  Parties  Contractantes  qui


 


Prop. 1971:114                                                                         99

telsen ora godkännande lämnades.

o

4. Har fördragsslutande stat ute­slutit ett eller flera brott från för­teckningen i bilaga I, gäller förkla­ring enligt andra punkten i denna artikel, ora den avges vid konventio­nens undertecknande eller vid depo­nering av ratifikations-, godkännan­de- eller anslulningsinslruraent, från den dag då konventionen träder i kraft och, om den avges senare, från utgången av tre raånader efter det att den har mottagits av Europarå­dets generalsekreterare. Varje för­dragsslutande stat kan kräva ömse­sidig tillämpning av förklaringen.

5. Fördragsslutande stat kan till­kännage att enligt dess interna lag­stiftning förklaring enligt andra punkten och underrättelse enligt tredje punkten måste underställas dess lagstiftande organ för godkän­nande. I så fall skall tillägg till för­teckningen i bilaga I ej gälla med avseende på denna stat förrän den har underrättat Europarådets gene­ralsekreterare om att sådant god­kännande har erhållits.

Artikel 26

Konventionen inskränker ej den behörighet i fråga om lagföring och verkställighet som tillkommer hem­viststaten enligt dess interna lagstift­ning.

Artikel 27

1.     Om två eller flera fördragsslu­tande stater vanligen reglerar sina inbördes förhållande på grundval av enhetlig lagstiftning eller genom sär­skilda ömsesidiga avtal, har de rätt att, utan hinder av bestämmelserna i denna konvention, reglera sina in­bördes förbindelser även på detta område uteslutande på sådant sätt.

2.     Fördragsslutande    stater,    sora

lj    Riksdagen 1971.1 saml. Nr 114


 


Prop. 1971:114


100


 


cordance with the provisions of the present Article, exclude from their mutual relations the application of the present Convention, shall send a notification to the Secretary-General of the Council of Europé to this effect.

Article 28

The European Committee on Crime Problems of the Council of Europé shall be kept informed regarding the application of this Convention and shall do whatever is needful to facilitate a friendly settlement of any difficulty which may arise out of its exécution.


viendraient ä exdure de leurs rap­ports niutuds FappHcation de la présente Convention, conformément aux dispositions du present article, adresseront å cet effet une notifica­tion au Secrétaire General du Conseil de FEurope.

Article 28

he Comité Européen pour les Probléraes Crirainels du Conseil de FEurope suivra Fexécution de la présente Convention et facilitera autant que de besoin le réglement amiable de toute difficulté ä laquelle Fexécution de la Convention donne­rait lieu.


 


Article 29

1.    This Convention shall be open to signature by the member States of the Council of Europé. It shall be subject to ratification or acceptance. Instruments of ratification or accept­ance shall be deposited with the Sec­retary-General of the Council of Europé.

2.    The Convention shall enter into force three raonths after the date of the deposit of the third instrument of ratification or acceptance.

3.    In respect of a signatory State ratifying or accepting subsequentiy, the Convention shall come into force three months after the date of the deposit of its instrument of ratifica­tion or acceptance.


Article 29

1.     La présente Convention est ouverte ä la signature des Etats membres du Conseil de FEurope. Elle sera ratifiée ou acceptée. Les instru­ments de ratification ou d'accepta-tion seront déposés prés le Secrétaire General du Conseil de FEurope.

2.     La Convention entrera en vi­gueur trois mois apres la date du dépot du troisiéme instrument de ra­tification ou d'acceptation.

3.     Elle entrera en vigueur ä Fégard de tout Etat signalaire qui la rati­fiera ou 1'acceptera ultérieurement, trois raois apres la date du dépot de son instrument de ratification ou d'acceptalion.


 


Article 30

1.     After the entry into force of this Convention, the Comraittee of Ministers of the Council of Europé may invdte any non-member State to accede thereto.

2.     Such accession shall be effected by depositing with the Secretary-General of the Council of Europé an instrument of accession which shall take effect three months after the date of its deposit.


Article 30

1.    Apres Fentrée en vigueur de la présente Convention, le Comité des Ministres du Conseil de FEurope pourra inviter tout Etat non membre du Conseil å adhérer ä la présente Convention.

2.    L'adhésion s'effectuera par le dépot, prés le Secrétaire General du Conseil de FEurope, d'un instrument d'adhésion qui prendra effet trois mois apres la date de son dépot.


 


Prop. 1971:114                                                                        101

enligt bestämmelserna i denna arti­kel utesluter sina inbördes förbin­delser från denna konvention, skall underrätta Europarådets generalsek­reterare härom.

Artikel 28

Europarådets komraitté för brotts­lighetsfrågor skall hållas underrät­tad om tillämpningen av denna kon­vention och skall göra vad som be­hövs för att underlätta en vänskaplig lösning av varje svårighet, sora kan uppstå vid tillärapningen.

Artikel 29

1.     Denna konvention är öppen för undertecknande av Europarådets raedlerasslater. Den skall ratificeras eller godkännas. Instrument rörande ratifikation eller godkännande skall deponeras hos Europarådets general­sekreterare.

2.     Konventionen träder i kraft tre månader efter den dag då det tredje ratifikations- eller godkännandein­strumentet deponerades.

3.     I förhållande till signatärstat, som därefter ratificerar eller god­känner konventionen, träder den i kraft tre månader efter den dag då dess ratifikations- eller godkännan­deinstrument deponerades.

Artikel 30

1.    Sedan denna konvention trätt i kraft, kan Europarådets minister-komraitté inbjuda stat, som ej är medlem av rådet, att ansluta sig till konventionen.

2.    Anslutning sker genoin att an­slutningsinstrument deponeras hos Europarådets generalsekreterare och träder i kraft tre månader efter da­gen för deponeringen.


 


Prop. 1971:114


102


 


Article 31

1.     Any Contracting Party may, at the time of signature or when de­positing its instrument of ratifica­tion, acceptance or accession, specify the territory or territories to which this Convention shall apply.

2.     Any Contracting Party may, when depositing its instrument of ratification, acceptance or accession or at any låter date, by dédaration addressed to the Secretary-General of the Council of Europé, extend this Convention to any other territory or territories specified in the dédara­tion and for whose international re­lations it is responsible or on whose behalf it is authorised to give under­takings.

3.     Any dédaration raade in pursu­ance of the preceding paragraph may, in respect of any territory mentioned in such dédaration, be withdrawn according to the procédure laid down in Article 33 of this Convention.


Article 31

1.     Toute Partie Contractante peut, au moment de la signature ou au moment du dépot de son instrument de ratification, d'acceptation ou d'adhésion, designer le ou les ter­ritoires auxquels s'appliquera la présente Convention.

2.     Toute Partie Contractante peut, au moment du dépöt de son instru­ment de ratification, d'acceptation ou d'adhésion, ou ä tout autre moment par la suite, étendre Fapplication de la présente Convention, par dédara­tion adressée au Secrétaire General du Conseil de FEurope, ä tout autre territoire désigne dans la dédaration et dont Elle assure les relations in­ternationales ou pour lequel Elle est habilitée ä stipuler.

3.     Toute dédaration faite en vertu du paragraphe précédent pourra étre retirée, en ce qui concerne tout ter­ritoire désigne dans cette dédaration, aux conditions prévues par Fartide 33 de la présente Convention.


 


Article 32

1.    Any Contracting Party may, at the time of signature or when de­positing its instrument of ratifica­tion, acceptance or accession, declare that it avails itself of one or more of the reservations provided for in Annex II to this Convention.

2.    Any Contracting Party may wholly or partly withdraw a reserva­tion it has made in accordance with the foregoing paragraph by means of a dédaration addressed to the Secretary-General of the Council of Europé, which shall become effective as from the date of its receipt.

3.    A Contracting Party which has made a reservation in respect of any provision of this Convention may not claim the application of that provi­sion by any other Party; it may, however, if its reservation is partial or conditional, claim the application


Article 32

1.    Toute Partie Contractante peut, au moment de la signature ou au moment du dépot de son instrument de ratification, d'acceptation ou d'adhésion, dédarer faire usage de Fune ou plusieurs réserves figurant ä Fannexe II a la présente Conven­tion.

2.    Toute Partie Contractante peut retirer en tout ou en partie une ré­serve formulée par Elle en vertu du paragraphe précédent, au moyen d'une dédaration adressée au Secré­taire General du Conseil de FEurope et qui prendra effet ä la date de sa reception.

3.    La Partie Contractante qui a forraulé une réserve au sujet d'une disposition de la présente Convention ne peut prétendre a Fapplication de cette disposition par une autre Partie; toutefois, Elle peut, si la ré­serve est partielie ou conditionnelle,


 


Prop. 1971:114                                                                        103

Artikel 31

1.     Fördragsslutande stat kan vid undertecknandet eller vid depone­ringen av instrument rörande ratifi­kation, godkännande eller anslutning närraare ange det eller de områden beträffande vilka konventionen skall tillämpas.

2.     Fördragsslutande stat kan vid deponeringen av instrument rörande ratifikation, godkännande eller an­slutning eller vid vilken som helst senare tidpunkt genom förklaring lill Europarådets generalsekreterare utsträcka konventionens tillämpning till annat område som anges i förkla­ringen och för vars internationella förbindelser staten svarar eller för vilket den äger sluta avtal.

3.     Förklaring som avgivits enligt föregående punkt kan beträffande varje i förklaringen angivet område återtagas i den ordning som föreskri­ves i artikel 33 i denna konvention.

Artikel 32

1.    Fördragsslutande stat kan vid undertecknandet eller vid depone­ringen av instrument rörande ratifi­kation, godkännande eller anslutning förklara att den begagnar sig av en eller flera av de möjligheter till för­behåll som anges i bilaga II till kon­ventionen.

2.    Fördragsslutande stat kan helt eller delvis återtaga ett förbehåll som gjorts enligt föregående punkt ge­nom meddelande till Europarådets generalsekreterare vilket träder i kraft från den dag det har mottagits

3. Fördragsslutande stat, som gjort förbehåll i fråga om någon bestäm­melse i konventionen, kan ej kräva av annan fördragsslutande stat att denna bestämmelse skall tillämpas. Staten kan dock, om förbehållet äi partiellt  eller  villkorligt,   kräva  att


 


Prop. 1971:114


104


 


of that provision in so far as it has itself accepted it.

4. Any Contracting Party raay, on signing the present Convention or on depositing its instrument of ratifica­tion, acceptance or accession, notify the Secretary-General of the Council of Europé that it considers ratifica­tion, acceptance or accession as entailing an obligation, in interna­tional law, to introduce into muni­cipal law raeasures to iinplement the said Convention.


prétendre å Fapplication de cette dis­position dans la raesure oii Elle Fa acceptée.

4. Toute Partie Contractante pour­ra, au moment de la signature de la présente Convention ou du dépot de son instrument de ratification, d'acceptation ou d'adhésion, par notification adressée au Secrétaire General du Conseil de FEurope, faire connaitre qiFElle considéré la ratifi­cation, Facceptation ou 1'adhésion comme entralnant Fobligation, con­formément au droit international, de prendre dans Fordre interne les dis­positions nécessaires ä la mise en oeuvre de la présente Convention.


 


Article 33

1.    This Convention shall reraain in force indefinitely.

2.    Any Contracting Party may, in so far as it is concerned, denounce this Convention by means of a noti­fication addressed to the Secretary-General of the Council of Europé.

3.    Such denunciation shall lake effect six months after the date of receipt by the Secretary-General of such notification.


Article 33

1.     La présente Convention demeu­rera en vigueur sans limitation de durée.

2.     Toute Partie Contractante pour­ra, en ce qui la concerne, dénoncer la présente Convention en adres­sant une notification au Secrétaire General du Conseil de FEurope.

3.     La dénonciation prendra effet six mois apres la date de la reception de la notification par le Secrétaire General.


 


Article 34

The Secretary-General of the Council of Europé shall notify the member States of the Council and any State which has acceded to this Convention, of:

(a)       any signature;

(b)      any deposit of an instrument of ratification, acceptance or acces­sion;

(c)       any date of entry into force of this Convention in accordance with Artide 29 thereof;

(d)    any notification or dédaration
received in pursuance of the provi­
sions of paragraph 4 of Article 15, of
paragraph 2 of Article 19, of para­
graphs 2, 3, 4 and 5 of Article 25, of
paragraph  2   of Article  27  and  of


Article 34

he Secrétaire General du Conseil de FEurope notifiera aux Etats mera­bres du Conseil et ä tout Etat ayant adhéré ä la présente Convention :

(a)      toute signature;

(b)      le dépot de tout instrument de ratification, d'acceptation ou d'adhé-sion;

(c)      toute date d'entrée en vigueur de la présente Convention conformé­ment å son article 29;

(d)     toute dédaration et notifica­
tion recues en application des dis­
positions du paragraphe 4 de Fartide
15, du paragraphe 2 de Fartide 19,
des paragraphes 2, 3, 4 et 5 de Farti­
de 25, du paragraphe 2 de Fartide


 


Prop. 1971:114                                                                        105

bestämmelsen tillämpas i den mån den själv har godkänt densamraa.

4. Fördragsslutande stat kan vid undertecknandet, eller vid depone­ringen av instmraent rörande ratifi­kation, godkännande eller anslutning underrätta Europarådets generalsek­reterare att den anser ratifikation, godkännande eller anslutning med­föra folkrättslig förpliktelse att vid­taga erforderliga interna lagstift­ningsåtgärder för konventionens tillämpning.

Artikel 33

1.    Denna konvention skall förbli i kraft under obegränsad tid.

2.    Fördragsslutande stat kan för sitt vidkommande uppsäga konven­tionen genom underrättelse till Euro­parådets generalsekreterare.

3.    Uppsägningen träder i kraft sex månader efter den dag då generalsek­reteraren mottog underrättelsen.

Artikel 34

Europarådets generalsekreterare skall underrätta rådets medlemssta­ter och varje stat, sora har anslutit sig till denna konvention, om

(a)      undertecknande;

(b)      deponering av ratifikations-, godkännande- eller anslutningsin­strument;

(c)      dagar för konventionens ikraftträdande enligt artikel 29;

(d)     förklaring eller underrättelse
enligt artikel 15 fjärde punkten, ar­
tikel 19 andra punkten, artikel 25
andra, tredje, fjärde eller femte
punkten, artikel 27 andra punkten
eller artikel 32 fjärde punkten;


 


Prop.1971:114


106


 


paragraph 4 of Article 32;

(e)     any dédaration received in
pursuance of the provisions of para­
graphs 2 and 3 of Article 31;

(f)     any reservation made in pur­
suance of the provisions of para­
graph 1 of Article 32;

(g)    the withdrawal of any reserva­
tion carried out in pursuance of the
provisions of paragraph 2 of Artide
32;

(h) any notification received in pursuance of the provisions of Arti­cle 33, and the date on which denun­ciation takes effect.


27 et du paragraphe 4 de Fartide 32;

(e) toute dédaration recue en ap­plication des dispositions des para­graphes 2 et 3 de Fartide 31;

(/) toute réserve formulée en ap­plication des dispositions du para­graphe 1 de Fartide 32;

(g) le retrait de toute réserve ef­fecluée en application des disposi­tions du paragraphe 2 de Fartide 32;

(h) toute notification recue en ap­plication des dispositions de Fartide 33 et la date å laquelle la dénoncia­tion prendra effet.


 


Article 35

This Convention and the notifica-tions and dedarations authorised thereunder shall apply only to road traffic offences committed after the Convention comes into effect for the Contracting Parties involved.


Article 35

La présente Convention et les dedarations et notificalions qu'elle autorise ne s'appliqueront qu'aux infractions routiéres commises pos­térieurement ä son entrée en vigueur enlre les Parties Contractantes in­léressées.


 


In witness whereof the undersign­ed, being duly authorised thereto, have signed this Convention.

Done at Strasbourg this 30th day of Noveraber 1964 in Enghsh and French, both texts being equally authoritative, in a single copy which shall reraain deposited in the ar­chives of the Council of Europé. The Secretary-General of the Council of Europé shall transmit certified copies to each of the signatory and acceding States.


En foi de quoi, les soussignés, du­ment autorisés ä cet effet, ont signé la présente Convention.

Fait å Strasbourg, le 30 novembre 1964 en francais et en anglais, les deux textes faisant également foi, en un seul exemplaire qui sera déposé dans les archives du Conseil de FEurope. Le Secrétaire General du Conseil de FEurope en communi­quera copie certifiée conforrae ä chacun des Etats signataires et adhé-rents.


 


Prop. 1971:114                                                                        107

(e)    förklaring   enligt   artikel   31
andra eller tredje punkten;

(f)     förbehåll enligt artikel 32 förs­
ta punkten;

(g)    återtagande  av  förbehåll  en­
ligt artikel 32 andra punkten;

(h) underrättelse enligt artikel 33 och dagen, då uppsägningen träder i kraft.

Artikel 35

Denna konvention samt förkla­ringar och underrättelser enligt kon­ventionen skall tillämpas endast på vägtrafikbrott som begås sedan kon­ventionen har trätt i kraft raellan ve­derbörande stater.

Till bekräftelse härav har under­tecknade, därtill vederbörligen be­myndigade, underskrivit denna kon­vention.

Som skedde i Strasbourg den 30 november 1964 på engelska och franska, vilka båda texter äger lika vitsord, i ett exemplar, som skall för­varas i Europarådets arkiv. Europa­rådets generalsekreterare skall över­sända bestyrkt avskrift därav till varje stat som undertecknat eller an­slutit sig till konventionen.


 


Prop. 1971:114


108


 


ANNEX I


ANNEXE I


Common schedule of road traffic offences        Fonds commun d'infractions routiéres


1.    Manslaughter or accidental in­jury on the roads.

2.    "Hit and run" driving, i.e., the wilful failure to carry out the obliga­tions placed on drivers of vehides after being involved in a road ac-cident.

3.    Driving a vehicle while:

 

(a)       intoxicated or under the in­fluence of alcohol;

(b)      under the influence of drugs or other products having similar ef­fects;

(c)       unfit because of excessive fa-tigue.

 

4.    Driving a motor-vehide not covered by third-party Insurance against damage caused by the use of the vehicle.

5.    Failure to comply with a direc­tion given by a policeman in relation to road traffic.

6.    Non-corapliance with the rules relating to:

 

(a)      speed of vehides;

(b)      position and direction of vehides in motion, meeting of on-coming traffic, overtaking, changes of direction and proceeding över level crossings;

(c)      right of way;

(d)    traffic priority of certain
vehides such as fire-engines, am-
bulances and police vehides;

(e)    signs, signals and road mark-
ings, in particular "stop" signs;

(f)     parking and halting of vehi­
des;


1.     Homicide involontaire ou bles-sures involontaires causées dans le domaine de la circulation routiére.

2.     «Délit de fuite», c'est-ä-dire violation des obligations incombant aux conducteurs de véhicules ä la suite d'un accident de la circulation.

3.     Conduite d'un véhicule par une personne :

 

(a)       en état d'ivresse ou sous Fin-fluence de Falcool;

(b)      sous Finfluence de stupéfiants ou de produits ayant des effets ana­logues;

(c)       inapte par suite d'une fatigue excessive.

 

4.     Conduite d'un véhicule ä mo-teur non convert par une assurance garantissant la responsabilité civile pour les dommages causés aux tiers du fait de Femploi de ce véhicule.

5.     Refus d'obtempérer aux injonc-tions d'un agent de Fautorité con­cernant la circulation routiére.

6.     Inobservalion des régles con­cernant :

 

(a)      la vitesse des véhicules;

(b)      la place des véhicules en raou-vement et le sens de leur marche, le croisement, le dépasseraent, le changement de direction et le franchissement des passages ä ni-veaiix;

(c)      la priorité de passage;

(d)    le privilége de circulation de
certains véhicules tels que les vé­
hicules de lutte contre Fincendie, les
ambulances, les véhicules de police;

(e)    Finobservation des signaux et
des marques sur le sol, notamment
du signal « Stop »;

(f)     le stationnement et Farrét des
véhicules;


 


Prop. 1971:114                                                                        109

BILAGA I

Gemensam förteckning över vägtrafikbrott

1.    Vållande till annans död eller till kroppsskada i samband med väg­trafik.

2.    "Smitning", dvs. avsiktlig under­låtenhet av fordonsförare att fullgöra de skyldigheter som åvilar honom efter en trafikolycka.

3.    Framförande av fordon

 

(a)      i berusat tillstånd eller under alkoholpåverkan;

(b)      under påverkan av narkotika eller andra ämnen med liknande verkningar;

(c)      i tillstånd av svår trötthet.

4.   Framförande av motorfordon
för vilket ej finnes ansvarighetsför­
säkring för skada sora kan uppkom­
ma vid brukande av fordonet.

5.     Underlåtenhet att följa polis­mans anvisningar rörande vägtrafi­ken.

6.     överträdelse av bestämmelser om

 

(a)     fordons hastighet;

(b)     fordons plats på vägen under färd, fordons färdriktning, möte med eller omkörning av annat fordon, ändring av färdriktning eller passe­rande av järnvägskorsning;

(c)     förkörsrält;

(d)    rätt till fri väg för vissa for­
don såsora brandbilar, ambulanser
och polisbilar;

(e)    vägmärke, signal eller körba-
nemarkering, särskilt "stopp"-tec-
ken;

(f)     parkering eller stannande av
fordon;

8    Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 114


 


Prop. 1971:114


110


 


(g) access of vehides or classes of vehides to certain roads, (for ex-ample, on account of their weight or dimensions);

(h) safety devices for vehides and loads;

(i) marking descriptive (signal-isation) of vehides and loads;

(j) lighting of vehides and use of lamps;

(k)  load and capacity of vehides;

(1) registration of vehides, reg­istration plates and nationality plates.

7. Driving without a valid licence.


(g) Faccés des véhicules ou de categories de véhicules ä certaines voies, notamment en raison de leur poids ou de leurs dimensions;

(ll) Féquipement de sécurité des véhicules et de leur chargement;

(i) la signalisation des véhicules et de leur chargement;

(j) Féclairage des véhicules et Fusage des feux;

(k) la chargé et la capacité des véhicules;

(1) Fiinmatriculation des véhicu­les, la plaque d'irainatriculation et le signe distinctif de nationalité.

7. Défaut d'habilitation legale du conducteur.


 


Prop. 1971:114                                                                        111

(g) fordons eller särskild for­donstyps tillträde till vissa vägar, t. ex. på grund av fordonets vikt eller storlek;

(h) säkerhetsanordningar för for­don eller last;

(i) märkning av fordon eller last;

(j) fordonsbelysning och dess an­vändning;

(k) fordons last eller lastförmåga;

(1) fordons registrering, registre­ringsskyltar eller nationalitetsbeteck­ning.

7. Körning utan giltigt körkort.


 


Prop. 1971:114


112


 


ANNEX II


ANNEXE II


 


1.    Any Contracting Party may
declare that it réserves the right:

(a)       not to accept Section III or to accept it only in respect of certain classes of penalties or enforcement measures;

(b)      not to accept Article 6 or to accept only certain provisions of this Article.

2.    Any Contracting Party raay
declare that for reasons arising out
of its constitulional law, it can ac­
cept requests for proceedings only
in cases specified in its municipal
law.


1.    Chacune des Parties Contrac­
tantes peut dédarer qu'Elle se ré­
serve de faire connaitre :

(a)- qu'Elle n'accepte pas le titre III ou qu'Elle Faccepte seulement en ce qui concerne certaines categories de sanctions ou de mesures d'exé-cution;

(b) qu'Elle n'accepte pas Fartide 6 ou qu'Elle n'en accepte que cer­taines dispositions.

2.    Chacune des Parties Contrac­
tantes peut dédarer que, pour des
raisons d'ordre constitutionnel, Elle
ne peut accueillir des demandes de
poursuites que dans les cas qui
seront precises dans sa loi interne.


 


Prop. 1971:114                                                                        113

BILAGA II

1.    Fördragsslutande stat kan för­
klara att den förbehåller sig rätten:

(a)       att ej godtaga del 111 eller att godtaga denna del endast beträffan­de vissa slag av påföljder eller verk­ställighetsåtgärder;

(b)      att ej godtaga artikel 6 eller att endast godtaga vissa bestämmel­ser i denna artikel.

2.    Fördragsslulande stat kan för­
klara att den av konstitutionella skäl
kan godtaga framställning om lagfö­
ring endast i de fall som anges i dess
interna lagstiftning.


 


Prop. 1971:114                                                                        114

Bilaga 2 (Departementspromemorians förslag)

Förslag

till

Lag

om straif för trafikbrott som har begåtts utom riket

1 §

Lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott gäller även i fråga om gärning som har begåtts utom riket.

2                                            §
Bestämmelse om straff för överträdelse av

1.     sådan föreskrift i lagen (1929: 77) om trafikförsäkring å raotorfordon som avser förbud mot brukande av motorfordon utan föreskriven försäk­ring,

2.     föreskrift i vägtrafikförordningen (1951:648) eller föreskrift som Kungl. Maj :t eller myndighet meddelat med stöd av samraa förordning eller

3.     föreskrift i förordningen (1960: 134) om mopeder

tillämpas även i fråga om gärning varigenom någon utom riket har åsido­satt sådan föreskrift i gärningslandet som reglerar motsvarande förhållande.

3 §

Till böter, högst femhundra kronor, dömes den som, utan att kunna ådömas ansvar enligt straffbestämmelse som avses i 1 eller 2 §, i Danmark, Finland, Island eller Norge överträder där gällande föreskrift om

1.     förbud mot framförande av raotorfordon utan ansvarighetsförsäkring för skada, som kan uppkomma vid brukande av fordonet,

2.     skyldighet att följa polismans anvisningar i trafiken,

3.     fordons hastighet,

4.     fordons plats på vägen under färd, färdriktning, möte med eller om­körning av andra fordon, ändring av färdriktning eller passerande av järn­vägskorsning,

5.     förkörsrätl,

6.     skyldighet att bereda fri väg för utryckningsfordon,

7.     skyldighet att följa anvisning som ges genom anslag, vägmärke eller signal,

8.     parkering och stannande av fordon,

9.     förbud mot användning av fordon eller särskild fordonstyp på vissa vägar,

 

10.     säkerhetsanordningar för fordon och last,

11.     raärkning av fordon och last,

12.     fordonsbelysning och dess användning,

13.     fordons last och lastförmåga,

14.     fordons registrering, registreringsskyltar och nationalitetsbeteckning.


 


Prop. 1971:114                                                                        115

4 § Efter överenskommelse med annan främmande stat än Danmark, Fin­land, Island eller Norge kan Konungen förordna att 3 § skall äga motsva­rande tillämpning i fråga om gärning som begås i den staten.

Denna lag träder i kraft den 1 juh 1971.


 


Prop. 1971:114


116


Bilaga 3 (Departementspromemorians förslag)

Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken


(Nuvarande lydelse)

Åtal för ■


{Föreslagen lydelse)

2 Kap. 5 § • bemyndigat därtill.


 


Åtal för brott, som förövats utom riket, raå väckas allenast efter för­ordnande sora i första stycket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väckas, om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller nå­gon som tillhörde besättningen å så­dant fartyg eller av krigsman å om­råde där avdelning av krigsmakten befann sig eller ock av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medbor­gare raot svenskt intresse.


Åtal för brott, som förövats utom riket, må väckas allenast efter för­ordnande sora i första stycket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väckas, om brottet förövats

1.     å svenskt fartyg eller luftfar­tyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättning­en å sådant fartyg

2.     av krigsman å område där av­delning av krigsmakten befann sig

3.    i Danmark, Finland, Island el­ler Norge eller å fartyg eller luftfar­tyg i reguljär trafik mellan dessa länder eller

4.     av svensk, dansk, finsk, is­ländsk eller norsk medborgare raot svenskt intresse.


35 Kap. 5 §


Har någon begått brott, som i 1 § 3, 4 eller 5 sägs, och har han inom tid som där avses ånyo förövat brott vara fängelse över två år kan följa, skola de i 1 § omförmälda tiderna för ådömande av påföljd i fråga om båda brotten räknas från det sena­re. Vad nu sagts skall äga motsva­rande tillämpning, om den brottslige begår ytterligare brott vara fängelse över två år kan följa.


(Paragrafen upphävs.)


 


Prop. 1971:114


117


 


(Nuvarande lydelse)


(Föreslagen lydelse)


8 §


Adömt fängelse bortfaller, ora do­raen ej börjat verkställas innan tid sora nedan sägs förflutit från det doraen vann laga kraft:

1.    fem år, om fängelse på kortare tid än sex månader ådömts,

2.    tio år, om fängelse i sex må­nader eller på längre tid, men icke över två år ådömts,

3.    femton år, ora fängelse på längre tid än två år raen icke över åtta år ådörals,


Ådörat fängelse bortfaller, om do­men ej börjat verkställas innan tid som nedan sägs förflutit från det domen vann laga kraft:

1.    fem år, om fängelse ej över ett år ådömts,

2.    tio år, om fängelse på längre tid än ett år raen icke över fyra år ådömts,

3.    femton år, om fängelse på läng­re tid än fyra år men icke över åtta år ådömts.


4.     tjugo år,---------------- -år ådömts,

5.     trettio år,------------- — livstid ådömts.

Denna lag träder i kraft den 1 juh 1971.


 


Prop. 1971:114


118


Bilaga 4 (Trafikraålskommilténs förslag)

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 35 kap. 6 § brottsbalken

Härigenom förordnas, att 35 kap. 6 § brottsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.


(Nuvarande lydelse)


(Föreslagen lydelse)


35 Kap.

6 §


/ intet fall må påföljd ådömas se­dan trettio år eller, om å brottet icke kan följa fängelse över två år, sedan femton år förflutit från dag som i 4 § sägs.


Påföljd må i intet fall ådömas se­dan det från dag som i 4 § sägs för­flutit

1.    fem år, om å brottet ej kan följa svårare straff än böter, dock ej normerade böter;

2.    femton år, om å brottet kan följa normerade böter, eller om å brottet i annat fall än i 1 sägs icke kan följa fängelse över två år;

3. trettio år i övriga fall.


Denna lag träder i kraft den


 


Prop. 1971:114                                                                  119

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 26 april 1971.

Närvarande: justitierådet BRUNNBERG, regeringsrådet HJERN, justi­tierådet BERGSTEN, justitierådet GYLLENSVÄRD.

Enligt lagrådet den 23 april 1971 tUlhandakommet utdrag av proto­koll över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 16 april 1971, hade Kungl. Maj:t förordnal, alt lagrådets yttrande skulle inhämtas över upprättade för­slag lill 1) lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands och 2) lag om ändring i brollsbalken.

Förslagen, som finns bilagda della protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Karin Ringberg.

Lagrådet lämnade förslagen ulan erinran.

Ur protokollet: Ingrid Hellström


 


Prop. 1971:114                                                                      120

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 30 april 1971.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASP­LING, SVEN-ERIC NILSSON, GEIJER, ODHNOFF, WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLS­SON, FELDT.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter ge­mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådels yttrande över förslag till

1)    lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands,

2)    lag om ändring i brottsbalken.

Föredraganden upplyser atl lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran och anför.

Vid remissen av lagförslagen förordade jag att Sverige tillträder den i Strasbourg den 30 november 1964 avslutade europeiska konventionen om straff för vägtrafikbroll. Vidare förordade jag all vid ratifikation bör göras förbehåll i fråga om arl. 6 och del III samt avges förklaring enligl artiklarna 15.4, 19.2 och 27.2.

Jag hemställer — under framhållande alt hinder inte föreligger mot all ärendet behandlas först under riksdagens höstsession — att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att

dels antaga lagförslagen,

dels godkänna den europeiska konventionen om straff för vägtrafik-brott i enlighet med vad jag förordai i del föregående.

Med bifall lill vad föredraganden sålunda med instäm­mande av statsrådels övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:l Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro­posilion av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Britta Gyllensten


 


Prop. 1971:114                                                                     121

Innehåll

Sid.

Propositionen                                                                           1

Propositionens huvudsakliga innehåll                                      1

Förslag lill lag om straff för trafikbrott som begåtts utomlands 2

Förslag lill lag om ändring i brollsbalken                                   3

Utdrag av stalsrådsprotokollel den 16 april 1971                     5

1   Inledning                                                                            5

2   Konventionens huvudsakliga innehåll                                7

3   GäUande svensk räll m. m.                                               12

 

3.1   Beivrande av brott som begåtts utomlands                12

3.2   Preskription                                                                 15

4 Nordiskt lagsliflningssamarbele och nordisk rält               16

4.1   Beivrande av trafikbrott som begåtts utomlands        16

4.2   Preskription                                                                 18

5 Departementspromemorian och trafikmålskommittén      21

5.1            Beivrande av trafikbrott som begåtts utomlands         21

5.1.1   Tillträde lill konventionen                                      21

5.1.2   Särskild lagstiftning om trafikbrott som begåtts utomlands 23

5.1.3   Övriga lagstiftningsfrågor med anledning av konventionen 29

 

5.2  Särskild åtalsprövning vid brolt som begåtts utomlands 33

5.3  Preskription                                                                 34

6 Remissytirandena                                                             36

6.1   Beivrande av trafikbrott som begåtts utomlands        36

6.2   Särskild åtalsprövning vid brott som begåtts utomlands 43

6.3   Preskription                                                                 43

7                                                          Departementschefen         46
7.1 AUmänna överväganden
                                            46

7.1.1   Tillträde lill konventionen                                      46

7.1.2   Särskild lagstiftning om trafikbrott som begåtts utomlands 55

7.1.3   Övriga lagstiftningsfrågor med anledning av trafikbrotts-konventionen        64

7.1.4   Särskild åtaisprövning vid brolt som begåtts utomlands   66

7.1.5   Preskription                                                          68

7.1.6   Ikraftträdande                                                      72

7.1.7    Lagförslag                                                            73
7.2. Specialmolivering
                                                      73

8 Hemställan                                                                       77

BUaga 1 Europeisk konvention om straff" för vägtrafikbrott  78

Bilaga 2 Deparlemenlspromorians förslag till lag om straff för trafik­
brott som har begåtts utom riket
                             114

Bilaga 3 Deparlemenlspromorians förslag lill lag om ändring i brotts­
balken
                                                                      116

Bilaga 4 Trafikmålskommilténs förslag lill lag om ändrad lydelse av

35 kap. 6 § brottsbalken                                          118

Utdrag av lagrådets protokoll den 26 april 1971                  119

Utdrag av statsrådsprotokoUet den 30 april 1971               120

MARCUS BOKTR. STHLM I9?l    700SI4